1935. Andra kammaren. Nr 14 (Riksdagens protokoll 1935:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1935. Andra kammaren. Nr 14.

Torsdagen den 21 februari.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:''

nr 96, angående befrielse för chauffören O. R. Jansson m. fl. från skyldighet
att gälda vissa skadeståndsbelopp; och

nr 101, angående lån till utvidgning av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka;
samt

till bankoutskottet propositionen, nr 106, angående bidrag av statsmedel till
gäldande av förra kamreraren vid Ruda—Finsjö—Oskarshamns och Ruda—
Älghults järnvägsaktiebolag Maria Wikströms avgifter till enskilda järnvägarnas
pensionskassa.

§ 2.

Vidare föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet herr Hansons i
Hönö m. fl. på bordet liggande motion nr 506.

§ 3.

Slutligen föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande nr 9 och
bevillningsutskottets betänkande nr 5.

§ 4.

Upplästes fyra till kammaren inkomna protokoll så lydande:

Ar 1935 den 20 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse
riksdagens justitieombudsman; och befunnos efter valförrättningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

herr hovrättsrådet

Ragnar Hugo Ferdinand Gyllenswärd......samtliga avgivna eller 44 röster,

i följd varav herr hovrättsrådet Ragnar Hugo Ferdinand Gyllenswärd blivit
till riksdagens justitieombudsman utsedd.

Edw. Larson. Arvid Lindman.

K. G. Westman. Ernst Eriksson.

Andra kammarens protokoll 1985. Nr 14. i

Nr 14.

Torsdagen den 21 februari.

År 1935 elen 20 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse den
man, som skall efterträda riksdagens justitieombudsman, ifall denne, innan
nästa lagtima riksdag anställt nytt val av justitieombudsman, skulle med döden
avgå, samt utöva ämbetet under den tid, justitieombudsmannen kan vara
av svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad; och befunnos efter
valförrättningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren

Nils Teodor Ljunggren.................. samtliga avgivna eller 44 röster,

i följd varav herr revisionssekreteraren Nils Teodor Ljunggren blivit utsedd
till justitieombudsmannens efterträdare.

Edw. Larson. Arvid Lindman.

K. G. Westman. Ernst Eriksson.

År 1935 den 20 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse riksdagens
militieombudsman; och befunnos efter valförrättningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren

Torsten Paul Jonathan Petersson..........samtliga avgivna eller 44 röster,

i följd varav herr revisionssekreteraren Torsten Paul Jonathan Petersson
blivit till riksdagens militieombudsman utsedd.

Edw. Larson. Arvid Lindman.

K. G. Westman. Ernst Eriksson.

År 1935 den 20 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse den

man, som skall efterträda riksdagens militieombudsman, ifall denne, innan
nästa lagtima riksdag anställt nytt val av militieombudsman, skulle med döden
avgå, samt utöva ämbetet under den tid, militieombudsmannen kan vara av
svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad; och befunnos efter
valförrättningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr byråchefen

Frans Gustaf Sture Centerwall .......... samtliga avgivna eller 44 röster,

i följd varav herr byråchefen Frans Gustaf Sture Centerwall blivit utsedd
till militieombudsmannens efterträdare.

Edw. Larson. Arvid Lindman.

K. G. Westman. Ernst Eriksson.

Jämte det dessa protokoll lades till handlingarna, beslöt kammaren, att
riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas
örn valen samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna avgiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels ock till skrivelser till Konungen
med anmälan örn de verkställda valen.

§ 5-

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 49, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av 57 § sjömanslagen;
och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om häradsting m. m.

Fredagen den 22 februari.

Nr 14.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till sockerbetsodlingens
uppehållande jämte i ämnet väckta motioner;
nr 7, i anledning av väckta motioner örn höjning av maltskatten;
nr 8, i anledning av väckta motioner örn höjd beskattning av cigarretter;
nr 9, i anledning av väckt motion angående värderingen av aktier och obligationer
vid avgivande av självdeklaration; och

nr 10, i anledning av väckt motion angående uppförandet å kronodebetsedel
av vissa försäkringspremier.

§ 7-

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Erlander under 4 dagar fr. o. m. den 22 fehr.,

» Wallén » den 22 fehr. och

» Andersson i Grimbo » 3 dagar fr. o. m. den 23 febr.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Fredagen den 22 februari.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 16 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr 6—10.

§ 3.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr andre vice talmannen, som yttrade:
Herr talman! Jag ber att få hemställa, att statsutskottets utlåtande,

nr 3, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under riksstatens
tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet, uppföres
sist bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för kammarens
sammanträde i morgon.

Denna hemställan bifölls.

Nr 14.

Fredagen den 22 februari.

§ 4.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till jorddelningsförrättningar
m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående användningen av
margarinaccismedel för utdelning av livsmedel till hjälpbehövande;

nr 46, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser beträffande
understöd till förbättringsarbeten inom jordbruket;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående frigivande till allmänt
begagnande av fisket vid vissa kronan tillhöriga holmar och skär m. m.;
samt

nr 48, i anledning av väckta motioner angående jaktvårdens ordnande m. m.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion örn Sveriges utträde ur Nationernas förbund; nr

2, i anledning av väckta motioner örn sänkning av de för rösträtt vid allmänna
val föreskrivna åldersgränser; och

nr 3, i anledning av väckt motion örn landshövdings valbarhet som riksdagsman; andra

lagutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckt motion angående
vissa ändringar i vattenlagens föreskrifter örn avtappning av sjö; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion angående överflyttande av byrådirektören
i vattenfallsstyrelsen H. Edholms verksamhet till lämplig institution på jordbrukets
område;

nr 24, i anledning av väckt motion örn anslag för verkställande av vissa försök
och undersökningar för främjande av foderodling på betes- och slåttervallar; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttande från
domänstyrelsens till lantförsvarets förvaltning av vissa delar utav kronoparken
Åsen invid Uppsala;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av ett
telegrafverket tillhörigt tomtområde i Nynäshamn;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av mark
från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att godtaga ackord å kronans fordringar för försålda kronoegendomar;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för hemmansägaren
Gustaf Voltner Svanlund, Avaträsk, från viss betalningsskyldighet.

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Skoglund under 3 dagar fr. o. m. den 23 febr. och

» Andersson i Falkenberg » 4» » »25».

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.7 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 23 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsman N. K. Törnkvist, Bjuf, till följd av ischias (neuritis nervi
cruralis) tills vidare är till arbete oförmögen och i behov av lasarettsvård intygas
på heder och samvete.

Hälsingborg den 20 februari 1935.

Thor Stenström,

leg. läkare.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 1—3,
andra lagutskottets utlåtande nr 10 och jordbruksutskottets utlåtanden nr 23
—30.

§ 3-

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av Äng. en

väckta motioner angående djurplågeri. särskild lag

om djurskydd

Första lagutskottet hade förehaft de inom andra kammaren väckta motio- m• m''

nema nr 130 av herr Hansson i Vännäsby och nr 340 av fru Eklund m. fl.

I den förra motionen hade yrkats, att riksdagen för sin del måtte besluta
sådan ändring i 18 kap. 16 § strafflagen, att djurplågeri i vanliga fall skulle
straffas med böter eller fängelse, i svårare fall med fängelse eller straffarbete.

I den senare motionen hade föreslagits, att riksdagen ville besluta örn en ingående
och förutsättningslös utredning, varigenom behovet av straffskärpning
för djurplågeribrotten skulle klarläggas och en mera human behandling av
djuren befordras.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville med beaktande av vad utskottet i utlåtandet anfört
föranstalta om utredning angående en särskild lag örn djurskydd och vad

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. en särskild lag örn djurskydd m. rrv. (Forts.)
därmed ägde samband samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Sedan berörda hemställan föredragits, anförde:

Herr Nyblom: Herr talman! Angående detta ärende har jag en anmärkning
att göra rörande formuleringen av utskottets motivering. Jag har ingenting
emot utskottets hemställan utan anser, att man mycket väl kan behöva
den utredning, utskottet föreslår. Det finns emellertid en passus, som enligt
min mening är något olyckligt formulerad, nämligen den som börjar nederst
på sid. 8 med orden: »Även hos oss förekomma .. .» och slutar på sid. 9 med
orden »på annat sätt». I detta stycke har man uttalat en dom över en hel
del djurägare i vårt land, en dom som enligt min mening är alltför generell
och alltför kraftig för att kunna få stå kvar i ett riksdagens utlåtande. Man
skriver här: »Även hos oss förekomma många av de förfaringssätt som där

med rätta ansetts böra förbjudas, och vad särskilt beträffar husdjuren råda
otvivelaktigt på talrika orter inrotade seder och bruk i fråga örn deras behandling
vilka äro ägnade att orsaka djuren onödigt lidande. Ej sällan hållas
djuren instängda i mörka och osunda stall, svältfödas eller misskötas på
annat sätt.»

Jag undrar, örn man verkligen inom utskottet tänkt på den allvarliga innebörden
av den beskyllning, som ligger i detta uttalande. Man säger, att på
talrika orter i vårt land råda inrotade seder och bruk i fråga örn djurens behandling,
som skulle göra det nödvändigt att tänka på en skärpning av djurskyddslagen.
Jag tror inte att våra djurägare i regel så illa sköta sig eller
ha sådana seder och bruk beträffande djurvården, att man skulle våga fälla
en dylik generell dom. Det är också för mycket sagt, då man här vill påstå
att djuren ej sällan »hållas instängda i mörka och osunda stall, svältfödas
eller misskötas på annat sätt».

Den dom man här uttalat är alldeles för hård och jag skall därför, herr
talman, be att få göra det yrkandet, att just dessa av mig citerade rader utgå
ur motiveringen.

Häruti instämde herrar Olsson i Närlinge, Andersson i Dunker, Mattsson,
Gustafsson i Lekåsa och Werner i Höjen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag tror att den ärade talaren, som nyss

gjorde ett yrkande, inlägger något annat i det uttalande, som han citerade,
än det egentligen innehåller.

Nu borde det ej vara möjligt att ta upp en debatt om denna sak, enär man
inte har någon utredning härom, som man kan visa på och enligt vilken kunde
framgå, att i så och så många fall missförhållanden förekomma. Såväl av
motionerna som av den litteratur, som finnes på detta område, förefaller det
som örn utskottet här icke skulle ha sagt mer än det kan stå för. Inte har jag
något emot, om just detta uttryck i utskottets motivering faller bort, visst
inte; det betyder i sak ingenting. Då jag emellertid icke anser, att de skäl
som avgåvos för ett uteslutande av ifrågavarande rader äro tillräckligt starka
för ett sådant yrkande ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan,
sådan den nu föreligger.

Herr Hansson i Vännäsby: Herr talman! När jag läste igenom detta utskottsutlåtande,
tänkte jag, att man i denna fråga icke skulle taga upp någon
debatt. Såsom motionär ansåg jag mig mycket nöjd med utskottets utlåtande.
Utskottet har icke endast tagit hänsyn till innehållet i de motioner, som före -

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. en särskild lag orri djurskydd m. m. (Forts.)
ligga, utan har gått vidare och säger, att tiden nu är inne för en utredning
angående djurskyddet i vårt land. Utskottet lämnar också en redogörelse
för i vilken omfattning hithörande lagbestämmelser äro till finnandes i våra
grannländer, i Tyskland, Danmark, Finland och Norge. I Norge föreligger
just ett nyligen utarbetat förslag, för vilket utskottet redogör.

Jag hegärde nu ordet dels med anledning av att herr Nyblom öppnade en
debatt i denna fråga och dels på grund av vad utskottet anfört rörande det
förslag, som föreligger i Norge. Detta tilltalar mig mycket, emedan det har
ingående och omfattande bestämmelser särskilt örn husdjurens vård. Vad jag
särskilt fäste mig vid i detta avseende är något, som jag skall be att få antecknat
till kammarens protokoll, detta med tanke på den eventuella utredningen.

Enligt det norska förslaget skall i lag förbjudas handel med häst, som är
över 20 år, för annat ändamål än till slakt. Det finns ett farande släkte, som
är spritt i detta land och som har till sitt speciella näringsfång att handla med
utmärglade och i flesta fall gamla hästar. Jag skulle tänka mig, att örn det
väntade nya lagförslaget ginge i samma riktning som det norska, man därigenom
skulle få möjlighet att effektivt utrota denna genanta handel och därmed
åtföljande behandling av våra husdjur.

Den anmärkning, som gjordes av herr Nyblom synes mig icke vara så betydelsefull.
Detta är ju endast ett utskottsutlåtande. Den blivande utredningen
kommer naturligtvis att noggrannare formulera de bestämmelser, som skola
ligga till grund för det nya lagförslaget och jag för min del måste säga, att
jag är utomordentligt nöjd med utskottsutlåtandet och tillåter mig framhålla,
att detta är en absolut fullträff för de motioner, som i kammaren äro avgivna
i denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få ansluta mig till det redan gjorda yrkandet
örn bifall till utskottets hemställan.

Med herr Hansson i Vännäsby förenade sig herr Lithander.

Vidare yttrades ej. På av herr talmannen först därå framställd proposition
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Därefter gav herr talmannen i fråga örn motiveringen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering oförändrad, dels ock på bifall till det
av herr Nyblom under överläggningen gjorda yrkandet; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

§ 4.

K föredragningslistan fanns härefter upptaget första lagutskottets utlåtande,
nr 14, i anledning av väckta motioner angående bokföringsskyldighet för
politiska sammanslutningar.

I två likalydande motioner, nr 176 i första kammaren av herrar Björnsson
och Lindström samt nr 334 i andra kammaren av herrar Hallén och Vougt,
hade föreslagits, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla om utredning,
huruvida och under vilka förutsättningar politiska sammanslutningar kunde
åläggas skyldighet att föra böcker över sina inkomster och utgifter samt utlämna
sina räkenskaper till offentlig kontroll, och örn de förslag till riksdagen,
vartill en dylik utredning kunde giva anledning.

Äng. bokföringsskyldighet
för
politiska
sammanslutningar.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar,, (Forts.)

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Olsson i Mellerud och Lindberg
i Stockholm, vilka hemställt, att motionerna måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! De problem, som förevarande mo tion

upprullar, tillhöra demokratiens mycket betydelsefulla frågor. Det är
utan tvivel så, att en demokrati som vill leva måste hålla sig fri ifrån obehöriga
ekonomiska inflytelser.

För några tiotal år sedan var detta problem helt säkert inte så brännande
som det är för dagen. Men på grund av rösträttens utvidgning och på grund
av en hel del andra förhållanden har den politiska propagandan utvecklats i
mycket hög grad. Den arbetar med skriftliga framställningssätt och med
muntliga sådana. Det har emellertid icke stannat vid detta, utan den har
också tagit en hel del av teknikens nyaste uppfinningar i bruk. Det är tämligen
uppenbart, att en politisk propaganda för närvarande på grund av dessa
förhållanden kräver mycket betydande penningmedel. Denna omständighet
kan lätt föranleda, att obehöriga ekonomiska inflytelser komma till synes vid
politiska valhandlingar. Vi äro ju icke alldeles främmande för att dylika
inflytelser gjort sig gällande i vårt politiska liv. Jag är villig att erkänna,
att vi på detta område säkerligen äro bättre ställda än flertalet andra
länder. Säkerligen finnes icke något som helst skäl för det skall, som bland
annat från en stor aftontidning här i huvudstaden ganska ofta igångsättes
mot korruptionstendenser hos de svenska statsmakterna.

Å andra sidan kan det förefalla tämligen klart, att man borde taga lärdom
av den varning vi fingo exempelvis år 1932, då det visade sig, att icke obetydliga
penningmedel ifrån, låt mig säga ovidkommande håll hade kommit
den politiska propagandan till del. När man kan konstatera ett sådant förhållande
synes det mig vara på tiden, att man vidtar någon åtgärd för att
icke en sådan olycklig utveckling skall fortsätta. Det är, som jag nämnde,
en livsbetingelse för demokratien, att den håller sig ren från dylika inflytelser,
och bästa sättet att hålla den fri ifrån desamma synes såväl motionärerna
som reservanterna vara, att man låter offentlighetens strålkastare få spela in
över partiernas medelsanskaffning. Alltså: fullt offentligt ljus över det sätt,
på vilket de politiska partierna anskaffa sina medel för propaganda!

Motionärerna lia nu tänkt sig, att man kan nå detta syfte eller åtminstone
komma ett stycke på väg mot ett sundare tillstånd genom att ålägga de politiska
partierna bokföringsskyldighet; bokföringen skulle sedan givetvis på
något sätt göras offentlig. Man har ifrån utskottets sida gjort diverse invändningar,
och det är särskilt en av dessa invändningar, som man icke utan
vidare kan gå förbi. När utskottet föregående år behandlade denna fråga
befann jag mig också bland dem, som med hänsyn till ett utav dessa skäl, som
jag också nämnde, ansåg, att man icke då kunde göra något åt saken i den anda,
som motionen avsåg. Men ju mera jag har tänkt på detta, desto mera har jag
blivit på det klara med att det är utav betydelse, att statsmakterna på ett
klart och tydligt sätt tillkännage sin vilja i denna sak. Den utskottsanmärkning
jag omnämnde och måste tillmäta en viss betydelse är den, i vilken utskottet
säger, att ett åläggande örn bokföringsskyldighet »med lätthet och i sådan
omfattning skulle kringgås, att detsamma icke skulle leda till åsyftat
resultat». Jag erkänner villigt, att det ligger en hel del i denna anmärkning.
Det torde möta betydande svårigheter att konstruera denna bokföring på sådant
sätt, att den icke skulle kunna kringgås i viss utsträckning. Men jag
tror å andra sidan, att det är en icke obetydlig överdrift, då utskottet säger,

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)
att bokföringsskyldigheten skulle kringgås i sådan omfattning, att ett åläggande
därom skulle Sakna betydelse.

Jag frågar mig: hur förfares i allmänhet, när penningmedel anskaffas för
partiernas verksamhet? .Jo, det går ju i regel så till, att det utom de direkta
insamlingarna bland partimedlemmar anskaffas medel från personer eller institutioner,
som gilla ifrågavarande propaganda. Då ar det väl också i allmänhet
så, att örn en institution eller ett företag anslår medel till ett parti, så vill
vederbörande för att ha garanti för den riktiga användningen av medlen överlämna
dem till partiets ledning. Jag har svårt att tro, att partiledningarna i
detta land skulle ha någon särskilt stor benägenhet att söka kringgå en utav
statsmakterna åstadkommen lagstiftning. Jag tror tvärtom, att partiledningarna
skulle låta sig angeläget vara, för att skydda sig för misstankar och
dylikt, att lojalt foga sig efter en dylik lagstiftning. Jag tror också, att de,
som bidra med större penningmedel icke ha någon särskild anledning att på
alla möjliga sätt söka kringgå en sådan lagstiftning. Även dessa måste nämligen
ha ett visst intresse av, att det hela går till på sådant sätt att de ha kontroll
över medlens användning, vilket då i regel måste ske genom partiledningarna
eller de mera centrala politiska organen.

I fråga örn detta förhållande skulle jag ytterligare vilja lia sagt, att jag
beträffande flertalet av de svenska medborgarna har den bestämda uppfattningen,
att statsmakternas i lag deklarerade vilja för dem komma att vara skäl
nog att efterleva ifrågavarande lagbestämmelser.

Den andra anmärkningen, utskottet gjort, är, att offentlighet över partiernas
räkenskaper skulle leda till förföljelse och trakasserier av enskilda givare av
penningmedel. Jag tycker, att denna anmärkning är en smula långsökt. Ty
det är väl så redan nu, att det inte är någon hemlighet för allmänheten, att
den eller den personen understödjer det eller det partiet med penningmedel.
I allmänhet är det på det sättet, menar jag, att örn en person eller en institution
har ett starkt intresse av att gynna ett politiskt parti, vederbörande icke
sticker under stol. med detta. Man har, såvitt jag känner, hittills inte hort
talas örn att.politisk förföljelse eller politiskt trakasseri utövats mot en person,
som givit penningmedel till ett politiskt parti. Redan detta anser jag
vara ett skäl för att den mening, utskottet uttalat på denna punkt, icke är sakligt
grundad.

Den tredje anmärkningen man från utskottets sida riktar mot motionen är
»att valhemligheten i stor utsträckning skulle äventyras», om man ginge med
på stadgande av sådan offentlig bokföring. Denna anmärkning tycker jag är
den svagaste av samtliga. Valhandlingen bakom valskärmen är en för allmänheten
oåtkomlig handling, som icke står i ett ovillkorligt förhållande till
den offentliga handlingen med bidrag av penningmedel och dylikt. Det är
inte alls säkert, att den person, som bidrar med penningmedel, också alltid
röstar för samma parti, som han ekonomiskt hjälpt. För att återgå till exemplet
från 1932 — vem utav herrarna vill påstå, att han vet, hur den store givaren
av penningmedel 1932 röstade eller till förmån för vilket politiskt parti
denne man lade sin röst? Jag är övertygad örn att ingen i denna kammare
med någon, grad av sannolikhet skulle kunna säga, var hans röst blev lagd
vid de politiska avgörandena.

Jag vill vidare påpeka, att vad motionärerna här begära och som reservanterna
anslutit sig till är en utredning, huruvida och under vilka förhållanden
en sådan bokföringsskyldighet skulle kunna komma till stånd. Det blir utredningens
sak att pröva icke enbart konstruktionen av denna bokföring utan
även att avgöra, om den överhuvud skall komma till stånd.

Det är sålunda, såvitt jag förstår, intet äventyr att ansluta sig till den me -

Nr 14.

Lördagen den. 23 februari.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)
ning reservanterna här gå in för. Reservanterna och motionärerna syfta till,
låt mig säga en grundförstärkning av det demokratiska representationsskicket
här i landet. Jag tror, att det är klokt att, som ordspråket säger, »hellre
stämma i bäcken än i ån». Det är bättre att vi i god tid vidta anstalter för
åstadkommande av en förbättring av de rådande, förhållandena än att. dröja,
tills vi av olika skäl måhända äro tvingade att vidtaga dylika restriktiva åtgärder.
o o

Jag såg i en tidning, som redigeras av en ledamot av utskottet, ett påstående,
som jag icke kan underlåta att ägna ett par ord. Han säger, att »det
vore oförenligt med svenska begrepp örn medborgerlig frihet» att antaga en
sådan anordning som den föreslagna bokföringsskyldigheten för politiska partier.
Jag har litet svårt att fatta vad det är, man överhuvud, taget vill skydda,
när man i detta sammanhang talar om politisk frihet. Visserligen är det
här fråga örn begränsning av en frihet, men en frihet att i lönndom med penningmedel
öva obehörigt inflytande på svensk politik. Det vill synas mig,
som örn en sådan frihet icke är utav det slag, att den bör av statsmakterna

värnas. _ o

Vi ha enligt min mening fått vissa varningar på detta område. Mig synes
det vara på tiden att undersöka, örn vi kunna skapa en spärr för den utveckling,
som måhända annars kan komma. Det är vidare klarlagt, att inga legala
intressen kunna skadas genom ett bifall till reservationen. Under sådana förhållanden
tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till den av herr Lindberg
i Stockholm och undertecknad avgivna reservationen.

Herr Lindgvist: Herr talman! Jag befinner mig visserligen icke bland

undertecknarna av detta utlåtande, men jag känner mig likväl ansvarig för
det beslut, till vilket utskottet har kommit. Jag skall inte med mitt anförande
upptaga tiden så länge som den ärade reservanten gjorde, utan skall i huvudsak
nöja mig med att yrka bifall till utskottets hemställan örn avslag a den föreliggande
motionen. _ ,

Motiveringen för detta avslagsyrkande är, tror jag, tillräckligt stark lör
att kammaren skall kunna följa utskottets förslag. Det är tydligt, att man
kan motivera ett avslag på motionen även på annat sätt än utskottet har_ gjort.
Jag tror emellertid, att den motivering, som utskottet framlagt, är tillräcklig.
Jag ber att få påminna om, att denna motion i huvudsak är samma
motion, som förelåg till behandling vid fjolårets riksdag. Den motionen avstyrktes
då av ett enhälligt första lagutskott. När detta ärende föredrogs
i andra kammaren föranledde det icke någon debatt, och i första, kammaren
hölls endast ett anförande i motionens riktning. Det är icke möjligt för mig
att veta, i hur stor utsträckning missförhållanden förekommit av det slag,
som motionären och även reservanterna pekat på. Jag håller emellertid icke
för otroligt, att sådana missförhållanden förekommit, och det är mycket möjligt,
att dessa kunna vara av sådan art, att man bör tillgripa en lagstiftning.
Jag hävdar emellertid bestämt den uppfattningen, att om man med lagstiftning
skall ingripa mot ett sådant ont, är den väg, som motionären anvisat,
icke den rätta vägen. Man måste nog söka komma tillrätta med det onda på
annat sätt. Örn något skall behöva göras, är det kanske — detta är min rent
personliga mening — större anledning att göra det .i sammanhang med en
undersökning av lagstiftningen rörande mutor och bestickning. Kanhända finnes
det också anledning att i sammanhang med de pågående utredningarna
rörande ny aktiebolags- och bankaktiebolagslag även ha de i motionen berörda
frågorna i åtanke. Man kan nog icke tänka sig att kunna rada bot^pa
dessa missförhållanden med införandet av en dylik bokföringsskyldighet. Bade

Lördagen dea 23 februari.

Nr 14.

Ang. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)
motionären och reservanterna äro ju ense därom, att det icke går att genomföra
en dylik lagstiftning över hela linjen. Om en sådan lagstiftning skulle
genomföras måste nämligen ändå vissa undantag göras. Under sådana förhållanden
måste jag säga, att lagen skulle bli mycket mindre effektiv, än i
det fall att man kunde åvägabringa en lagstiftning på andra grunder, som
kunde gälla för alla organisationerna på detta område.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att stanna vid detta, och hemställer alltså
örn bifall till utskottets utlåtande med den motivering, som utskottet anfört.

Herr Vougt: Herr talman! Mina herrar! Att få en motion avstyrkt av

första lagutskottet är en av de lindrigaste olyckor, som man kan råka ut för.
Det finnes för övrigt ingen större anledning för mitt vidkommande att taga
till orda nu i denna sak, allra minst efter de ord, som här nyss uttalats av
herr Olsson i Mellerud, men det är dock ett par synpunkter, som jag gärna ville
framhålla.

Det kan väl avfalla erkännas, att vi med våra nuvarande valrörelser kommit
fram till ett tillstånd, som icke alls är idealiskt för en demokrati. Vid en fullt
utbildad demokrati bör det ju vara så att medborgarna utan vidare veta, hur
de vid valtillfällena skola lägga sina röster. Möjligen behöves det någon upplysning
fran de olika partiernas sida örn deras ställning till vissa frågor. De
valdsamma valrörelser, som nu riva upp hela landet under några månaders
tid före ett val, äro väl i alla fall en ganska grotesk karikatyr av vad en
demokrati i det hänseendet borde kunna erbjuda. Man har också i utlandet
sett, att propagandan drivits till fullkomligt omåttliga proportioner, något som
borde vara ägnat att förskräcka. Under sådana förhållanden är det icke underligt,
att man blir betänksam mot tendensen, att stora kapital nedläggas i
partiernas valrörelser. Jag erinrar örn de avslöjanden, som gjordes 1932 i
samband med polisutredningen rörande fallet C. G. Ekman. Det visade sig
då, att det fanns ett aktiebolag, som kallades Unitas, som dock icke synes
ha varit inregistrerat, vilket bolag bestod av ett konsortium av banker och
möjligen även av enskilda. En ledande bankman lämnade å detta konsortiums
vägnar mycket stora penningsummor till de olika partier, som Unitas önskade
gynna. Sådant gör, att man verkligen blir en smula betänksam mot en på
många håll i olika avseenden iakttagen liknande tendens. Motionärerna ha
nu avsett, att man genom införande av bokföringsskyldighet skulle vinna syftet
att konstatera sambandet mellan propagandan och de intressen, som ställa det
materiella underlaget till förfogande. Första lagutskottet är av annan mening,
men det är med glädje man konstaterar, att frågan nu har avancerat så
tillvida, som under utskottets avstyrkande utlåtande i år stå två reservanter.
Det är också en betydande vinst, att första lagutskottet är ense med motionärerna
örn behovet av en kontroll över penninggåvor till de politiska partierna.
Om man verkligen är enig örn den saken, borde det icke vara så svårt att finna
en utväg till en lösning av frågan även örn man i likhet med första lagutskottet
icke vill skrida till att införa bokföringsskyldighet. Tyvärr är det emellertid
så, att det icke råder enighet i pressen beträffande önskvärdheten av dylik
kontroll. Tidningarna representera ju de politiska partierna, och åtminstone
på vissa håll i Stockholmspressen har jag funnit, att man icke ens erkänner,
att (let vore nyttigt att införa en kontroll sådan som denna. Under andra
förhållanden, skulle man ju kunnat hoppats på, att de politiska partierna i
likhet med det, socialdemokratiska partiet togo till regel att publicera sina
insamlingar till valrörelsen. Därigenom skulle ju åtminstone ett av de önskemål,
som motionärerna åsyftat att vinna, kunna nås utan någon lagstiftning.

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)

När jag nu ber att få yrka bifall till reservationen, herr talman, är det
i den tanken, att det möjligen blir tillfälle att återkomma med en framstöt i
denna fråga på en linje, som kan vinna riksdagens bifall.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag bar ingen som helst anledning att gå

emot den kritik, som från motionärernas sida riktats mot vissa yttringar av
valrörelserna, speciellt då från de borgerligas men även från det socialdemokratiska
partiets sida. Det är alldeles uppenbart, att vad därvid förekommer
kan kritiseras. Man och man emellan meddelas också företeelser, som man
helst icke öppet talar örn, men som otvivelaktigt vittna örn förhållanden, efter
vilka man kan sätta ett frågetecken. Från vår sida finnes emellertid inget
som helst skäl att säga annat än: Var så god, våra kassor härstamma från
våra medlemmar, våra insamlingar äro av den natur att de redovisas. Vårt
parti har självt fullkomligt klart för sig, att så skall ske, och det i det renlighetens
intresse, som herrar motionärer tala örn. Jag tycker dock icke, att
socialdemokraterna ha så stor anledning att härvidlag kasta sten. Hade jag
varit närvarande i kammaren vid ett tidigare tillfälle, då man diskuterade en
fråga liknande denna, skulle jag verkligen begärt ordet och framfört några
synpunkter. Socialdemokraterna, som i vissa fall pa mer eller mindre ohallbara
grunder tvångspumpa fackföreningsorganisationerna och sedan ropa i himmelens
sky örn andra av fackorganisationerna få någonting till sina valfonder,
äro sannerligen icke de, som äro de mest lämpliga att ställa sig som kritiker.
Det synes mig emellertid föreligga ytterligare ett skäl, varför man från det
hållet borde gå fram litet försiktigare. Som herrarna finna, äro socialdemokraterna
icke själva ense. Motionärerna gå på en linje och det socialdemokratiska
partiets ledamöter i utskottet på en annan. Örn jag nu emellertid
ansluter mig till utskottets uppfattning, är det av helt andra skäl, än som härvidlag
ha anförts. Jag vill icke häda någon, men jag tror, att det där talet
om renlighet i det politiska livet, icke är annat än ett tal för publiken.

Emellertid skulle jag bra gärna vilja ha reda på en sak. Hur ha herrarna
tänkt sig att detta skall genomföras. Om man nu nöjer sig med en redovisning
i pressen, har man i alla fall icke åstadkommit något annat än ett sken,
i varje fall blir det så, när det gäller de stora partierna. Pengar, som givas
från enskilt håll, åtminstone större summor, kunna ju delas upp och redovisas
under helt andra namn. Beloppen kunna exempelvis fördelas på partiledningens
ledamöter o. s. v. När det gäller exempelvis något av de borgerliga partierna,
skulle partiledarna eller låt mig säga partiets styrelse eller verkställande
utskott ingalunda förlora i auktoritet, örn i den offentliga redovisningen
av medel, som inkommit till valfonden, på deras namn togs upp stora belopp.
Jag tror således för det första, att det icke är så mycket allvar bakom denna
motion. För det andra, är jag verkligen av utskottets uppfattning, att
det torde vara svårt att genomföra en anordning, som åstadkommer vad motionärerna
säga sig vilja nå. Jag har ytterligare ett tredje skäl, ett utomordentligt
skäl för anslutning till utskottet. En lagstiftning, vilken som helst
på detta område skulle, när det gäller de stora partierna, i varje fall när det
gäller de borgerliga partierna, bli av noll och intet värde. Lagen skulle kringgås
och myndigheterna skulle se genom fingrarna med den. Vi ha redan
nu en lagövervakning, som anpassar sig efter förhållandena. .De stora partierna,
de borgerliga skulle följaktligen — bortsett från vad jag förut sagt,
att man kunde kringgå det hela — gå fullkomligt fria. Men man kan vara
fullkomligt övertygad örn — och det är underligt, att de, som åberopa demokratiens
renlighet, inte tänkt på de demokratiska rättigheterna, — att mot vissa
partier skulle lagstiftningen komma att användas. En sådan lagstiftning skulle

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)
komma att användas till ytterligare ingripanden mot de för den bestående ordningen
misshagliga partierna. Jag tror inte, att det finnes någon som helst
möjlighet att förneka riktigheten av denna uppfattning. Vad herrarna begär
skulle alltså bli ett nytt vapen i händerna på dem, som nu vilja vidtaga
åtgärder mot vad de kalla statsfientlig verksamhet, fastän de åsyfta något
helt annat, nämligen förföljelser mot för dem och deras meningsriktningar
misshagliga uppfattningar. Det förvånar mig, att vare sig utskottet eller
motionärerna inte ett ögonblick tänkt på detta, inte med ett ord yttrat sig örn
den saken. Allra mest förvånande är, att motionärerna, som tala så stort
om demokratiens renlighet inte tänkt på den sidan av saken. Annars finnes
det för motionärerna massor av källor att ösa ur. Här har förekommit i
Stockholm ett uppträdande från myndigheternas sida, då det gällt insamlingar,
som varit absolut partiskt, ett uppträdande, som gynnat en part till förfång
för andra. Och liknande förekommer i andra fall. Vi behöva bara hänvisa,
tilblad en stor högerkvällstidning under de senaste dagarna drivit för
trafik, då den öppet kräver, att vissa partier skola förbjudas att få hyra lokaler
till sina möten. Förlåt, herrar Olsson och Vougt! Man skall vara
blind på båda ögonen, örn man i sin nitälskan för demokratien i en situation
som denna inte har ett ord att säga örn dylikt.

Men går man till utlandet, tror jag, att det finnes massor av fall. Vid alla
de val, som ä,gde rum de två sista åren i Tyskland före händelserna i januari
1933, utnyttjades såväl den kommunala makten som statsmakten till följd
av sådana här och närbesläktade lagparagrafer mot arbetarpartierna, också
socialdemokraterna. I Frankrike berättar man nu, att man syftar till något
liknande, delvis har för övrigt vad här åsyftas redan kommit till användning.
Och vad England beträffar, tycker jag inte, att en socialdemokrat borde åberopa
det landet, som herrar reservanter gjort.

Med. hänsyn till, herr talman, att vi inte vilja vara med örn att sätta nya
vapen i händerna på myndigheter och på den reaktion, som redan reser kammen
alltför högt, ^ kunna vi inte vara med örn det förslag, som motionärerna
framfört, utan måste följaktligen yrka bifall till utskottets hemställan. Jag
vill dock ännu en gång understryka, att för vårt partis vidkommande, ett litet
parti och ett parti, som är hänvisat till arbetarklassens småbidrag, finnes
det intet att fördölja. Det är praxis inom det partiet, att man redovisar i
pressen de medel som komma in.

Herr Wallén: Herr talman! Efter herr Kilboms sista anförande, som

slutade med, att motionen skulle vara reaktionär, är det kanske litet farligt
att uppträda. Herr Kilbom anser väl mig också reaktionär, eftersom jag
tänkt tala för motionen, d. v. s. reservationen. Men när herr Kilbom pro
primo talar örn falsk bokföring, och att lagen skulle kringgås, då måste jag
reagera. Jag känner inte, hur det är i herr Kilboms parti med bokföringssystemet,
men jag vet, att i det parti, jag tillhör, ha vi en sådan bokföring,
att vi tryggt kunna lägga fram den utan att förfalska densamma,

. Niir herr Kilbom pro secundo framför, att bokföring för de borgerliga partiernas
räkning skulle vara av noll och intet värde, därför att lagstiftningen
och myndigheterna skulle se till, att dessa partier icke bleve kontrollerade på
samma sätt som de andra partierna, tror jag, att en reaktion mot det yttrandet
är på sin plats,, så mycket mer som vi i allmänhet här i Sverige ha att glädja
oss åt en opartisk tillämpning av de gällande lagarna.

Pro tertio talade herr Kilbom om, att det skulle vara svårt att genomföra
en sådan lag och sådan bokföring. Jag tror inte. att det behöver bliva så
svårt. Och det har inte heller ifrågasatts annat än en utredning av

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)
saken. Det kan under sådana omständigheter inte vara farligt att låta den
komma till stånd och sedan bedöma frågan, när vi lia utredningsmaterialet
färdigt.

För övrigt instämmer jag i herr Yougts anförande. Jag tror, att det täcker
det hela. Några nya synpunkter, som skulle kunna vägas mot detta, ha knappast
framkommit, och jag vill säga, att även för ytterlighetspartierna bör det
vara angeläget att införa en sådan bokföring. Herr Kilbom talar örn, att det
skulle vara de för statsfientlig verksamhet beskyllda partierna, som skulle
råka särskilt illa ut. Han menar tydligen kommunisterna eller f. d. kommunisterna
och nationalsocialisterna. Är det inte nu så. i stället, att man beskyller
med eller utan rätt såväl kommunister som nationalsocialister att äga
utländskt kapital till förfogande? Har man rent mjöl i påsen, herr talman,
bör då en sådan lagstiftning vara synnerligen välkommen, ty ett lojalt givande
av medel för lojala svenska intressen avses det inte att på något sätt skada
genom denna lagstiftning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag skulle kunnat nöja mig

med att instämma med herr Olsson i Mellerud, men då det nu blivit debatt örn
saken, vill jag ändå säga några ord.

När utskottet behandlade den föreliggande motionen, framhölls från högerhåll,
att man ville inte vara med örn en utredning örn bokföringsskyldighet
för de politiska partierna, därför att man inte ville tillåta, att polisen skulle
infinna sig på organisationernas expeditioner och begära att få. se deras böcker.
Man hade tydligen på det hållet den uppfattningen, att vilken patrullerande
poliskonstapel som helst skulle kunna gå upp och tilltvinga sig att se
igenom kassaböckerna. Man hyste sålunda en rädsla för polisen, som man
mig veterligen inte förut hyst, ty har det varit från något håll, som man ivrat
för större makt åt polisen här i landet, så har det varit från högerhåll man
gjort det. Nu är det klart, att varken motionärerna eller reservanterna mena,
att det skulle vara tillåtet för en poliskonstapel vilken som helst att gå upp
och begära att få gå igenom böckerna hos de politiska^ partierna. Det måste
där som på andra håll först finnas någon anledning, någon misstanke, att det
inte ligger rätt till, och så måste det väl vara en order från högre ort innan
vederbörande får gå upp och taga del av böckerna.

Det skulle också, ha vi reservanter liksom även motionärerna ansett, ligga
en ganska stor trygghet i blotta medvetandet örn, att de politiska^ partierna
hade skyldighet att föra böcker. När man kan i stor utsträckning åtminstone
övervaka bokföringen för andra sammanslutningar, borde det vara möjligt
att göra det även för de politiska partierna. Men det är klart, att den, som
vill kringgå lagar och författningar, alltid finner kryphål lämpliga att gömma
sig i. Det veta vi. Men skulle man därför avstå från att stifta lagar, då
skulle det vara överflödigt överhuvud taget att hava lagar och författningar,
därför att, såvitt jag vet, finnes ingen sådan, där det inte finnes kryphål att
gömma sig i.

Herr Kilbom talade om, att det socialdemokratiska partiet tvangsrekvirerar
anslag från fackföreningarna, och att det skulle vara något slags skumraskpolitik
i det. Jag vet inte, att det socialdemokratiska partiet någon gång
kunnat tilltvinga sig anslag från fackföreningarna. Men jag har däremot reda
på, att andra partisammanslutningar redan flera månader, innan ett sådant
anslag kunnat beviljas, talat örn, hur stort det skulle vara, och att det skulle
utgå från fackföreningarna. Såvitt jag vet, har det inte. heller inträffat, att
en fackförening beviljat 5 kronor till exempelvis det socialdemokratiska par -

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)
tiet, utan att samma femkrona har varit återgiven nära nog i varenda svensk
tidning. På den kanten har åtminstone rått full effektivitet och offentlighet.
Har det skänkts pengar från något annat håll till det socialdemokratiska partiet,
har detta också redovisats i pressen och varit fullt offentligt. Därför
hyser man hos det socialdemokratiska partiet ingen rädsla för, att det skulle
bli bokföringsskyldighet, och följaktligen kan man gott vara med på, att något
sådant blir genomfört. Dem, som yrka avslag på förslaget om utredning, kan
man däremot misstänka för, att de inte ha rent mjöl i påsen och inte våga gå
in för öppen bokföring över vad de fått till hjälp till valfonder o. s. v. Herr
Llindqvist sade, att man i stället för att här yrka på bokföringsskyldighet
borde undersöka, hur det är med lagarnas effektivitet, när det gäller mutor
och bestickningar. Ja, har han den uppfattningen, att det skulle förekomma
mutor och bestickningar inom de politiska partierna, borde han i stället yrka
på, att utredningen skulle omfatta även sådana saker, i stället för som han
nu gjort yrka avslag. Hans anförande gick, tyckte jag, i den riktningen, att
det förr borde lia lett till ett yrkande örn bifall till reservationen än till rent
avslagsyrkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ljunggren: Herr talman! Jag ämnar inte gå in i någon längre

diskussion örn denna sak, men jag har ansett mig böra begära ordet för att
uttala min mening. Jag kan i allt väsentligt instämma med herr Wallén. Jag
har den uppfattningen, att de politiska partierna böra ha sina ekonomiska affärer
så ordnade, att de kunna låta vem som helst titta i böckerna. Den politiska
ärligheten synes mig fordra, att man där ingenting skall ha att dölja.
J a g tror därför, att denna motion är en motion, som inte utan vidare bör avslås.
Jag har i varje fall med mitt ringa bidrag velat uttala, att jag anser det riktigt,
att en sådan utredning får komma till stånd, som här är föreslagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Bara ett par ord till min partivän herr Lindberg
i Stockholm. När han talade, blev jag verkligen rädd, och det blev jag
även i utskottet. Det förefaller av hans utläggning av detta ärende, som örn
han vore stor vän av, att vi skola skicka polis till de politiska organisationerna.
När herr Lindberg säger detta, att högern inom utskottet är rädd för
att polisen skall komma, vill jag säga, att även jag är rädd för att skicka
för många poliser till de politiska organisationerna. Jag kan ännu åtminstone
inte se, att det föreligger något, som ger mig anledning att säga, att man
skall ha polisen in i detta. Då tröstade sig herr Lindberg med, att inte vilken
konstapel som helst finge detta uppdrag, utan att det komme att överlämnas
till chefer och förmän. Det har herr Lindberg inte något emot. Ja, är det
av behovet påkallat, så må de gärna komma, men det är egendomligt, att man
från socialdemokratiskt håll talar så, som herr Lindberg gör.

När herr Lindberg sedan tillägger, att de, som ha rent mjöl i påsen, inte
behöva vara rädda för att biträda denna motion, då förstår jag verkligen inte,
vad han menar. Det är väl ändå en överdrift.

Till den siste ärade talaren vill jag säga, att det varit mycket intressant,
örn vi fått höra, huru herr Ljunggren ville göra en sådan lagstiftning för att
verkligen få den effektiv. Här har motionerats örn utredning syftande till
att de politiska partierna skola vara skyldiga att föra böcker över sina inkomster
och avge deklaration därom. Det är detta, som det är fråga örn. Tror
herr Ljunggren, att det är tillräckligt för att vinna det syfte, man vill nå?

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag vill bara gent emot herr

Lindqvist säga, att jag har aldrig begärt, att polisen skall gå och undersöka
detta, utan jag har försökt polemisera mot dem, som hade för sig, att vilken
poliskonstapel som helst skulle kunna undersöka böckerna hos de politiska partierna.
För övrigt vill jag fråga herr Lindqvist, örn inte polisen redan nu gör
besök hos de politiska partierna, inte därför att de glömt bokföra vissa saker,
men ur andra synpunkter. Jag har heller inte sagt, att jag skulle vara någon
förespråkare för ett starkare polisvälde, utan att det var högern, som ivrat för
ett starkare polisvälde. Inte är det detsamma, som att jag skulle göra det.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Det förefaller, som örn begreppen
i fråga om vad motionärerna och reservanterna vilja ha blivit en smula förvirrade.
Jag tillåter mig hänvisa till, vad vi säga i reservationen, att avsikten
är, att ett politiskt parti för sina valkostnader skulle avlämna till offentlig
myndighet en deklaration, och att den skulle vara stödd pa partiets boktöring.
Det är kärnan i saken. . .

Att sedan, på sätt herr Kilbom och i någon mån även herr Lindqvist gjorde,
orda örn förslagets detaljer, kan väl inte vara lämpligt, när det är fråga örn en
i sina detaljer så svårbedömlig sak som denna. Vi mäste överlämna at utredningen
konstruktionen av förslagets detaljer. Motionärerna yttra sig t. o. m.
så försiktigt, att de säga, att det skall överlämnas åt utredningen att undersöka,
örn det är möjligt att komma fram på denna väg.

När jag hörde herr Kilboms i mitt tycke mycket underbara motivering,
gjorde jag samma reflexion, som när jag läser Stockholmspressen i dessa dagar.
Det är valfebern, som talar. Här är inte avsikten att ställa till en partipolitisk
träta, örn vad det och det partiet möjligen kan ha för lik i lasten, eller
vad det och det partiet kan ha för fördelar av de framställda önskemålen. Det
här är ett krav från demokratiens verkliga anhängare att se till, att farliga
metoder inte insmyga sig i ett demokratiskt samhällsskick. Om herr Kilbom,
sorn han säger, inte tror på allvaret i de framställningar, som gjorts, så är det
ju hans ensak. Det är tråkigt för all del, men därat är intet att göra.. Det
är heller inte ovanligt, att herr Kilbom i sitt uppträdande mot det parti, jag
tillhör, gör påståenden, som ha ganska litet med verkligheten att skaffa. Såväl
motionen som reservationen äro burna av känslan för renlighetskravet, när
det gäller demokratiens handlande. Inga lojala intressen trädas för nära. Det
förefaller mig därför, som örn det är all anledning för kammaren att bifalla
reservationen.

Herr Ljunggren: Herr talman! Herr Lindqvist i Halmstad undrade, hur

det skulle kunna tillgå med den bokföring, som det här talas örn. Skall man
verkligen behöva diskutera en sådan sak som hur bokföringen skall ordnas.
Nog vet jag, att det finns olika sorters bokföring och att i dem kan döljas bade
det ena och det andra, men å andra sidan är det ju nu icke bara fråga örn enj
utredning örn hur det skall gå till vid en sadan bokföring jag gissar, att
det komme väl att sägas någonting i utredningen örn den saken också — utan
här hemställes det, att riksdagen ville hos Kungl.<Maj:t anhålla örn utredning,
huruvida politiska sammanslutningar kunna må aläggas att föra böcker över
sina inkomster och utgifter o. s. v. Den saken måtte väl i. alla fall gå an a,tt
utreda, och utredningen får då säga ifrån, örn det är lämpligt eller ej. Det är
det minsta man kan begära. _

För min del håller jag före, att örn vederbörande icke vilja säga sina namn,
när det gäller ekonomiska bidrag till politiska sammanslutningar, och stå. för
namnen i böckerna,'' böra inga pengar tagas ifrån sådana hall. De politiska

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)
sammanslutningarna kunna eljest komma under inflytelser, som icke alls äro
nyttiga vare sig för partiet eller för politiken eller för landet.

Jag anser, att när nu motionen kommit fram — jag vill icke på något sätt
döma örn orsaken till att den är framlagd, det tillkommer icke mig — oell då
den enligt min mening innehåller en kärna av sanning, som bör få komma till
sin rätt, kan man icke, herr talman, annat än yrka bifall till yrkandet örn en
utredning. Denna må leda till vilket resultat som helst — någon nytta skall
den väl i alla fall åstadkomma.

Herr Hingård: Herr talman! De inom utskottet, som tillhöra majorite ten,

äro alldeles ense med motionärerna örn att fördöma — och starkt fördöma
—- alla korruptiva tendenser i vårt politiska liv. Meningsskiljaktigheten
ligger däri, att majoriteten icke kunnat finna, att den väg motionärerna anvisat
är framkomlig. Motionärerna upplysa, att man i England har en lagstiftning
i denna riktning. Ja, det är riktigt. Det finns där en gammal lag — den
är över 50 år gammal, från år 1883 — som går ut på att valkandidaten är
skyldig utnämna en valagent, som i anslutning till räkenskapsutdrag och specifikationer
deklarerar kostnaderna för valagitationen. Det lär vidare finnas
bestämmelser örn att valkostnaderna icke få överstiga ett visst maximum. Motionärerna
omnämna, att såvitt de ha sig bekant denna lagstiftning gjort god
nytta. Enligt vad som upplysts, förhåller det sig emellertid så, att inkomstredovisningen
— och det är ju den punkten man framför allt intresserar sig
för, så att man kan få reda på varifrån pengarna komma — endast upptager
en enda post, nämligen valkandidatens eget bidrag. Men varifrån han i sin
tur fått pengarna får man ingen upplysning örn.

Herr Olsson i Mellerud och även andra, som intaga samma ståndpunkt som
han, ha medgivit, att stora svårigheter föreligga och att det är vanskligt att
få en lagstiftning verkligt effektiv. Det lia vi också ansett inom utskottet.
Herr Olsson i Mellerud erinrade örn ■— jag tänker särskilt på hans anförande,
därför att det var det första och upptog, så vitt jag kunde fatta, det väsentliga
av vad som är att anföra från den sidan ■—- att partiernas medelsanskaffning
sker dels genom direkt insamling bland partimedlemmarna, och dels genom
större bidrag från olika håll. Yad den direkta insamlingen beträffar, så
kan man ju mycket väl tänka sig att den skedde — kanske sker det redan —
genom att man sålde något slags kuponger, valmärken, eller vad man vill kalla
dem, ungefär på samma sätt som man genom förstamajblomman insamlar medel
för visst ändamål. Det behövs bara, att man förfar på så sätt för att praktiskt
taget obegränsade belopp skola kunna inflyta från ett fåtal håll utan att
det låter sig kontrolleras.

. För övrigt, när vi nu lia ett partiväsen i vårt politiska liv — och det anse
vi^ oss icke kunna undvara — så är det alldeles ofrånkomligt, att partierna
måste ha pengar att röra sig med. För min del tycker jag det är beklagligt
och en utveckling i felaktig riktning, att valkostnaderna tendera att ständigt
växa. Det är riktigt, som det heter i motionen, att valpropagandan slukar
större och större belopp. Detta förhållande kan ge anledning till ganska pessimistiska
reflexioner rörande åsiktsbildningen i vårt demokratiska samhälle.
En_ framstående socialdemokratisk författare har i en bok örn social psykologi
utvecklat propagandans betydelse för åsiktsbildningen och erinrat örn hurusom
enligt mångas mening den åsikt kan väntas segra, som har det förnämsta
propagandamaskineriet till sitt förfogande.

Herr Olsson i Mellerud framhöll, att han icke trodde, att dc ansvariga partiledningarna
skulle kringgå en eventuell lagstiftning, och det har även erinrats
örn att partierna äro alldeles oförhindrade att redan nu framlägga dekla Andra

kammarens protokoll 1935. Nr lh. o

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)
rationer över sina valkostnader. För deni som förfara lojalt, icke bara mot den
tanke, som skulle ligga till grund för en lagstiftning, utan mot samhället, mot
allmänintresset, och sålunda icke taga understöd fran sadant hall, som därigenom
vill förskaffa sig möjlighet till obehörigt inflytande, för dem är lagen
obehövlig. Men för dem, som icke äro lojala, skulle just möjligheten att kringgå
lagen göra kontrollen illusorisk.

Utskottsmajoritetens invändning örn att valhemligheten skulle kunna komma
i fara har bagatelliserats, och herr Olsson i Mellerud åskådliggjorde sitt
resonemang i den delen med en fråga, örn någon trodde sig veta, med vilket
parti Ivar Kreuger röstade. Ja, men herr Olsson i Mellerud, det var väl ändå
ett ganska ovanligt fall. Jag skulle tänka mig att 99.99 % av valmännen icke
tillämpa den metoden, att de lämna stora valbidrag till olika partier. _ Det är
väl i allmänhet så, att örn en vanlig enkel medborgare i detta land befinnes ha
lämnat 10 eller 50 eller 100 kronor till ett parti, vem som helst kan räkna ut,
att det partiet har hans sympatier och det partiet röstar han med. Om han
sedermera, när den s. k. valhandlingen skall utföras, har förmanen att ga bakom
en skärm för att lägga in sin valsedel, så är det väl rent nonsens, förefaller
det mig, att söka göra gällande, att valhemligheten därmed är bevarad, ehuru
valbidraget offentliggöres.

Vi ha inom utskottet hyst starka farhågor för att den ifrågasätta anordningen
skulle leda till politiska förföljelser och trakasserier. _ Man må ju betänka,
att det i valtider just icke finns mycket utrymme för objektivitet. Lidelserna
drivas upp, allting tolkas till det värsta, nian letar upp vadhelst man kan och
lägger ut det från sitt håll, det ena partiet mot det andra. Som sagt: rättvisa,
lugn, sans och måtta ha icke mycket att säga till örn under valtider. När °det
nu beklagligtvis är på det sättet, måste man väl säga, att en offentlig tillgång
till varje partis räkenskaper — och märk väl, att det får icke bara vara klumpsummor
utan detaljerade uppgifter, örn det skall vara någon mening med det
— alltför lätt skulle kunna utnyttjas på ett sätt, som jag tror vi alla skulle
komma att reagera mot.

Inom utskottet ha alla, med undantag av två representanter för det socialdemokratiska
partiet, varit ense örn den linje, som angives i utlåtandet, aven
representanterna för bondeförbundet och folkpartiet. Jag känner mig därför
icke alldeles övertygad örn att herrar Wallén och Ljunggren talat å sina partiers
vägnar i denna del.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Vougt: Herr talman! Om jag icke felaktigt uppfattade herr Hin gård,

menade han, att det parti, som ville förfara lojalt, redan nu har möjlighet
att publicera en uppställning över sina inkomster. Denna punkt tillät jag
mig nyss trycka på, då jag yttrade, att det när som helst ar möjligt att nå
det syfte motionärerna vilja nå, örn nämligen partierna ena sig örn att, i likhet
med vad det socialdemokratiska partiet nu gör, publicera en fullständig uppställning
över sina valbidrag. Jag hoppas, att herr Halgårds deklaration innebär,
att högern i framtiden kommer att offentliggöra sina bidragslistor.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det förekom i fjol ett pikant av slöjande

angående regeringspartiets ställning vis ä vis Ivar Kreuger, ett avslöjande
som väckte en viss uppmärksamhet, och försöken att klara av detsamma
fingo en tämligen blandad effekt. Det är i varje fall min uppfattning,
att även örn man lyckades klara ut för sina trogna, att man icke haft några
särskilda transaktioner med Ivar Kreuger, de som äro motståndare till social -

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)
demokratien ännu leva kvar i den föreställningen, att Kreuger hade subsidierat
tidningen Socialdemokraten. Jag tror, att örn man erinrar sig fjolårets händelser,
inan nog kan få bakgrunden till den socialdemokratiska framstöten i
denna, fråga. Den skall väl vara ett slags försök att rentvå sig själv med hänsyn
till den allmänna opinionen och visa, att socialdemokratien icke hade något
att göra med Ivar Kreuger. Under alla förhållanden är det tämligen klart,
att även om socialdemokraterna skulle få igenom vad de nu yrka, detta icke
skulle beröra vad som tidigare varit utan endast vad som kommer i fortsättningen.
Därför måste deras gest — deras försök att rentvå sig själva •— betraktas
som tämligen misslyckad.

En av de socialdemokratiska talesmännen, herr Olsson i Mellerud, framförde
en stilla undran, vilket parti Kreuger röstat med. Örn man ser på Kreugers
ställning till de politiska partierna, finnér man, att det är ganska svårt att
klara ut, var Kreuger hade sina starkaste politiska sympatier. I varje fall
visade statsministerns avslöjande på sin tid örn Kreugers transaktioner med
Kilbomspartiet, att icke var det precis några politiska betänkligheter, som
hindrade Kreuger att inleda affärsförbindelser med olika partier. Vad beträffar
övriga^ partier i riksdagen, örn jag undantager det parti jag själv representerar,
sa är frågan örn deras ställning till Kreuger mer eller mindre
dunkel. När jag nu ansluter mig till utskottsmajoritetens ståndpunkt, är det
icke därför att vi från vårt partis sida skulle ha någpt att dölja med hänsyn till
våra understöd. Örn herrarna försöka att hålla sig litet allvarliga, så skall
jag tala örn, att det är svenska arbetare och svenska småbönder, som betala understöden
och finansiera vår valpropaganda, och det är ganska klart, att örn
det bara funnes ett uns sanning i de insinuationer, som nu offentliggjorts gentemot
oss om att vinkulle få understöd från utländskt håll, skulle vi icke vara
sa fattiga och ha sa svart att hävda oss i propagandakonkurrensen.

Det finns redan nu en hel serie erfarenheter av de praktiska verkningarna
av ett kontrollsystem som det föreslagna. Det finns länder, där bara den omständigheten,
att en arbetare skriver på en lista för ett arbetareparti, kan rendera
honom koncentrationsläger^ och det hårdaste straff. Den plan socialdemokraterna
lagt upp i denna fråga går visserligen icke lika långt som exempelvm
Hitlers förbud mot understödjande av vissa politiska partier men ligger
på samma linje. Det är samma principiella innebörd, nämligen att staten
skall vara övervakaren och kontrollanten över allt vad enskilda medborgare
företaga sig i detta land. Och just på grund av den principiella innebörden i
det föreliggande förslaget, även örn det icke går så långt som de fascistiska staternas
kontroll och förbud, när det gäller medborgarnas understödjande av politiska
partier, är förslaget ett steg i samma riktning. Därför ansluter jag mig,
herr talman, till utskottsmajoritetens ståndpunkt.

Herr Kilbom: Herr talman! Endast några ord, herr talman, till herr Ols son

i Mellerud. Han säger, att min ståndpunkt är underlig. Är det så underligt,
herr Olsson i Mellerud, örn man resonerar som så: visst vore det bra, örn
man kunde åstadkomma den av motionärerna önskade kontrollen, och visst vore
det utmärkt, om man kunde skapa garantier för att genom ekonomiskt understöd
inflytande icke övades på det politiska livet, men motionärerna ha icke
kunnat anvisa någon väg, varigenom detta skulle bli möjligt. De ha icke ens,
som jag förut nämnde, tagit upp till behandling den mycket nära till hands
liggande faran, att en eventuell lagstiftning komme att av myndigheterna tilllämpas
mot misshagliga samhällsåskådningar. Icke är väl herr Olsson i Mellerud
ett sådant blåögt barn — uttrycket tii* icke illa, merit att lian iek.e vet^
att gällande lag tillämpas olika med hänsyn till olika medborgare? Är detta

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)
främmande för herr Olsson i Mellerud? I så fall måtte det ha blivit det på de
sista åren, ty jag vet, att tidigare har det icke varit honom främmande. Då vi
således anse att en lagstiftning av denna art är första steget på vägen till skapande
av möjligheter för de borgerliga åskådningarnas företrädare attavia
myndigheterna förfölja för dem politiskt misshagliga partier, kunna vi icke
ens gå med på en utredning.

Men, säger herr Wallén — och han är ju mannen att vittna örn den saken
en utredning är icke farlig. Herrarna tyckas tro, att vi ha dåligt minne. För
tre år sedan försäkrade nuvarande statsministern, att mer än en utredning
skulle det icke bli, när det var fråga om åtgärder mot »statsfientlig verksamhet».
Vi tro icke, sade socialdemokraterna, att utredningen kommer att visa
behovet av en lagstiftning, men örn så skulle bli fallet, komma vi att gå emot
en sådan. Vad är nu resultatet? Jo, man visserligen reserverar sig på en
punkt — för all del en väsentlig punkt — men icke i fråga örn det förslag
kommittén framlagt angående omstöpning av hela vår tryckfrihetsförordning,
som faktiskt skulle utlämna hela tidningspressen och dess politiska medarbetare
åt reaktionära krafter. Med den erfarenheten vädjar jag till såväl herr
Wallén som herr Olsson i Mellerud att försöka förstå, att vi ha fog till försiktighet
med herrarnas tal örn »bara en utredning».

Så säger herr Olsson i Mellerud, att demokratiens anhängare finna det angeläget
med renlighet på detta område, d. v. s. deras^ omtanke örn demokratien
är så långt gående, att de icke kunna tolerera något ekonomiskt understöd
som icke redovisas. Ja, det skulle jag tro, herr Olsson, för den händelse
»demokratiens anhängare» vore lika ömsinta, då demokratiens intressen
trampas under fotterna på annat håll. Da lia ni emellertid tegat.. Jag måste
således utgå ifrån, att herrarnas uppfattning är den, att demokratien kan man
gärna tumma på, örn det gagnar vissa intressen, i varje fall reagerar man
något ensidigt. Därför, herr Olsson i Mellerud, kan jag inte vara med örn
ens en utredning.

För resten, antag att kammaren skulle besluta en utredning. Vem garanterar,
att riksdagen år 1936, då kanske utredningens resultat ligger på bordet,
har samma sammansättning som nu? Då skulle lagstiftningen kunna utnyttjas
_ herr Walléns omtanke örn demokratien litar jag icke så mycket på.
Jag tror inte, att man från det hållet har några protester att vänta, örn lagstiftningen
skulle utnyttjas mot arbetarpartierna.

Så vill jag ställa en fråga till herr Wallén. Han sade, att han kunde vittna
starkt och visst örn bokföringen i sitt eget parti. Man avger^väl ett sådant
vittnesbörd, örn man är sakkunnig, antar jag. Omedelbart efteråt säde han, att
det inte var illojalt, örn man ger medel till politiska ändamål från »lojala
svenska intressen». Är det lojala svenska intressen eller medel, givna för
lojala ändamål, då en stor industriorganisation, såsom för några år sedan hände,
lämnar mycket rundligt penningmedel till vissa politiska partier?

Herr Lundstedt: Herr talman! För en gångs skull kan jag i det väsentliga
instämma nied herr Kilbom. Denna motion utgör, såvitt jag förstår,
ett nytt exempel bland många andra på den rådande övertron på lagarnas^ kraft.
Jag har ofta tillåtit mig säga, att det går icke att i alla vinklar och vrår ordna
in samhällslivet genom lagar. Man får icke lov att alltför starkt fresta på
lagarnas kraft. Även örn den föreslagna lagen kunde i någon män bidraga till
såsom önskvärd ansedd kontroll, skulle den dock draga med sig konsekvenser,
som äro allt annat än önskvärda: kringgående rörelser, trakasserier och inkvisitioner.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar. (Forts.)

Herr Wallén: Herr talman! Hed anledning av herr Kilboms direkta

fråga till mig, om jag ansåge lojala svenska intressen föreligga, i fall en industrikoncern
gåve medel för rundhänt till olika politiska partier, skall jag för
min del säga, att jag kan obehindrat svara ja på den frågan, om det nämligen
är svenska intressen och svenska pengar, lika väl som jag svarar nej, om ett
parti, som är representerat i den svenska riksdagen, tar emot ryska pengar.
Det är dock nu icke möjligt att öva kontroll över att svenska intressen i den
svenska riksdagen tillvaratagas med svenska medel, och då anser jag, herr talman,
att det borde ligga även i herr Kilboms intresse att bifalla denna motion,
örn han icke är för mycket lierad med andra illojala intressen.

Det är verkligen egendomligt att se den rörande enigheten mellan de borgerliga
partierna och herr Kilbom. Jag är förvånad över att från dessa håll
enighet råder därom, att ingenting får synas. Jag kan inte säga mera, ty anledningen
vet jag inte, men jag är förvånad. En bokföring, som visar, vilkas
intressen de personer gå, som äro ute och agitera i en valröresle, bör vara berättigad
och bör snarast möjligt komma fram genom ifrågasatt lagstiftning.
Jag antar också, att det i den blivande kommittén insättes så pass kompetenta
personer, att det blir möjligt för dessa att utforma de olika detaljbestämmelser,
som äro erforderliga. Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt tidigare
gjorda yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag har ingenting emot detta örn ryska medel.
Men jag skulle vilja utvidga min fråga till herr Wallén, varför inbegrep
han inte i sitt svar även tyska medel?

m ''•*''

Herr Wallén: Herr talman! Det tog jag för givet, att jag inte behövde
göra, ty begreppet utländska pengar innefattar naturligtvis även tyska pengar.
Vad jag sade omfattade alla utländska intressen, även örn herr Kilbom företrädesvis
tycks tänka på ryska valutor.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Olsson i Mellerud begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

iVinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 9, angående regleringen
för budgetåret 1935/1936 av utgifterna för kapitalökning i avseende
å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Herr statsrådet Engberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 107, angående lönetursberäkning för vissa lärare;

nr 102, angående viss markupplåtelse för utvidgning av universitetets i Uppsala
idrottsplats;

nr 103, angående rätt för professorn G. Rudberg att för erhållande av ålderstillägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 104, angående rätt för expeditionsvakten E. O. Cederholm att för uppflyttning
i löneklass tillgodoräkna viss tjänstgöring;

nr 105, angående Karin Gunnelius överflyttning såsom ämneslärarinna vid
samrealskolan i Sunne; och

nr 108, angående reglering av arbetstiden för viss statsanställd personal.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 9.

Punkterna 2—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. fortsatt Härpå föredrogs punkten 18, angående fortsatt utveckling av statens telefon utveckling

av och telegrafväsende; och anförde därvid:
statens telef Önock
telegraf- Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

väsende, s]u^e^ av motiveringen i denna punkt har statsutskottet gjort ett uttalan de,

som jag icke i sak har någon invändning att göra emot. Det är endast för
att förebygga en möjlighet till missförstånd, som jag vill fråga statsutskottets
ordförande, huruvida icke denna punkt får uppfattas så, att den icke strider
mot ett uttalande, som gjorts i finansplanen rörande önskvärdheten av att
under budgetåret kan fasthållas vid de beräkningar av affärsverkens avkastning,
som äro gjorda. Det förefaller mig, som om dessa båda uttalanden icke
på något sätt behöva strida mot varandra.

Herr Anderson i Råstock: Som svar på herr statsrådets och chefens för

finansdepartementet fråga måste jag säga, att då vi för vår del tagit upp hans
yttrande i inkomstberäkningen och trodde oss finna, att det var så att det kunde
läsas på flera sätt, ansågo vi, att det vore lugnast för verket oell för den stora

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Ang. fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende. (Forts.)
allmänheten, särskilt på landsbygden, att uttalandet icke fick en sådan läsart,
att det kunde omöjliggöra en viss jämkning nedåt av taxorna. I stort äro vi
överens med statsrådet, men en sådan absolut insnörning, som man med god
vilja kan läsa ut, ville vi inte vara med örn.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten gjorda hemställan bifölls av kammaren.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkterna 20—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25, angående huvudförrådsbyggnad m. m. i örebro.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t i punkten 25
av det vid propositionen under rubrik »Utgifter för kapitalökning Bil. 3»
fogade utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 4
januari 1935 föreslagit riksdagen att till huvudförrådsbyggnad m. m. i örebro
för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av 425,000 kronor.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet förehaft
en inom andra kammaren av herr Lovén m. fl. väckt motion, nr 291, i
vilken yrkats, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag att anslå
425,000 kronor till en ny förrådsbyggnad för statens järnvägar i örebro.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å den i ämnet väckta motionen, måtte till huvudförrådsbyggnad
m. m. i örebro för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag av
425,000 kronor, att utgå av lånemedel.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Eriksson i Stockholm
och Högström, vilka anslutit sig till det i ovanberörda motion framställda yrkandet
örn avslag å Kungl. Maj :ts förslag.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna
har jag jämte en annan ledamot av denna kammare vid denna punkt i statsutskottets
föreliggande utlåtande anmält en reservation, vari vi hemställa örn
avslag på såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets förslag. Frågan
gäller ju ett förslag örn att för statens järnvägars del bygga ett centralförråd
i örebro för en beräknad kostnad av 700,000 kronor. Samtidigt skulle då
nedläggas det för omkring åtta år sedan uppförda, utvidgade förrådet i Stockholm,
som på sin tid kostade 720,000 kronor. I propositionen beräknas det,
att denna omändring av förrådsförhållandena kan medföra en framtida driftsbesparing
av 119,000 kronor. När jag läst handlingarna i ärendet, sådana som
dessa framstå i såväl årets proposition som tidigare riksdagstryck, har jag
kommit till den uppfattningen, att dessa beräkningar knappast kunna komma
att hålla streck, och det är närmast därför jag anser, att denna fråga är något
omogen, vilket gör, att jag ställer mig betänksam till hela förslaget. Därför
vill jag icke vara med örn att dela ansvaret för förslagets genomförande, och
för den skull vill jag upptaga kammarens tid för att utveckla mina synpunkter.

Äng. huvudförrådsbyggnad
m. en. i
Örebro.

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. huvudförrådsbyggnad m. m. i Örebro. (Forts.)

För att vi rätt skola förstå saken synes det mig lämpligt, att vi se på liur
frågan örn förrådsverksamheten behandlades vid 1926 års riksdag. Det förefaller,
som örn de synpunkter, som då framhöllos, ännu i dag äro av avgörande
betydelse, och det kan vara skäl i att man just pekar på dessa förhållanden.
Jag omnämnde, att efter beslut vid 1926 års riksdag utfördes en byggnadsverksamhet
för ett centralförråd i Stockholm, som kostade över 700,000 kronor.
Som motivering till detta bygge anfördes i en skrivelse från järnvägsstyrelsen
till Kungl. Majit, vilken är intagen i Kungl. Maj:ts proposition nr
151 vid 1926 års riksdag, bland annat följande: »Till huvudförrådet vid
Stockholms centralstation, där lokalerna skola centraliseras, skall sedan helt
hänläggas behandlingen av de förrådsartiklar, som äro avsedda för linjens
behov. Men även de vid Centralstationen befintliga förrådslokalerna äro mycket
föråldrade och spridda samt otillräckliga för sin uppgift och skulle egentligen
liksom de vid Liljeholmen redan för länge sedan ha bort undergå en väsentlig
förbättring för att kunna rätt tjäna sitt ändamål. Detta arbete har
dock av styrelsen länge eftersatts i avvaktan på de långvariga förhandlingarna
med Stockholms stad angående dispositionerna i Stockholms bangårdsfråga.
Dessa ha nämligen kunnat komma att beröra de utrymmen, som upptagas av
förrådslokaliteterna. Då det nu efter äntligen träffat avtal med staden är
klart, att de vid Centralstationen disponerade utrymmena allt fortfarande
kunna och lämpligen även böra disponeras för förrådet, har styrelsen, vid valet
mellan att upphjälpa de gamla lokaliteterna och utlägga därför erforderliga
kostnader ■—• beräknade till omkring 324,000 kronor — eller att förändra anordningarna
på ett för lång tid beståndande och för driften rationellt sätt,
givetvis valt detta senare alternativ, då därmed vinnes även en minskning av
de genom de nuvarande otjänliga anordningarna fördyrade driftkostnaderna.
Styrelsen har beräknat, att denna driftkostnadsminskning väl motväger räntan
på det ovan nämnda belopp, vilket skall behöva utges för genomförande av
de nya anordningarna.»

Det framgår, såsom kammarens ledamöter finna, av järnvägsstyrelsens utlåtande,
att kravet på att då nedlägga avsevärda kapital på förrådslokaliteterna
i Stockholm motiverades med att det ansågs vara en åtgärd, som syftade
till att på lång sikt fylla detta behov. Jag måste säga, att jag inte betraktar
tiden mellan 1926 och 1935 såsom någon lång tid.

Emellertid framgå dessa synpunkter ännu tydligare, om jag läser ett litet
avsnitt i departementschefens yttrande, som också återfinnes i samma proposition.
Där säger nämligen departementschefen följande: »Beträffande byggnadsföretaget
har jag från järnvägsstyrelsen inhämtat vissa ytterligare uppgifter.
Vad först angår lämpligheten av det föreslagna läget f ramhälls, att andra
platser inom Stockholms bangårdsområden än det nu föreslagna området vid
Torgatan, nämligen vid Hagalund, Värtan, Stockholms norra station och Albano,
skulle kunna ifrågasättas, men att dessa platser anses framdeles bliva
behövliga för andra med hänsyn till deras läge mera lämpliga ändamål, särskilt
spåranläggningar. Därtill kommer, att ett centralt läge är eftersträvansvärt
för huvudförrådsbyggnaden med hänsyn till den livliga varuutväxlingen
medelst skjutsar och bud, som dagligen pågår mellan, å ena sidan, förrådet
och, å andra sidan, leverantörer inom staden samt tjänsteställen i och i närheten
av Centralstationen. Även för sändningar å järnväg till och från förrådet
i form av fraktstyckegods och ilgods, vilka sändningar förmedlas över
norra respektive centralstationen, är den föreslagna platsens läge så gynnsamt
som möjligt. Möjligheter till framtida utbyggnad ernås genom påbyggnad eller
ock genom nybyggnad å den del av området, varest tillsvidare är avsett

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. huvudförrådsbyggnad m. m. i Örebro. (Forts.)
att uppföra ett skjul. Även för förrådspersonalen, som uppgår till ett sextiotal
man och nu innehar bostäder med hänsyn till det nuvarande förrådets läge,
är det fördelaktigt, att icke någon mera betydlig förflyttning vidtages.» Så
långt departementschefen.

Med vad jag citerat ur handlingarna 1926 har jag velat påvisa, att man
såväl inom järnvägsstyrelsen som inom kommunikationsdepartementet var på
det klara med att det var förmånligt, att huvudförrådet var beläget i närheten av
centralstationen just på de skäl, som anförts i de av mig föredragna yttrandena.

Nu har man emellertid kommit till den uppfattningen, att man utan vidare
kan draga in förrådet i Stockholm i samband med att man bygger s. k. centralförråd
i örebro. Gent emot detta ställer jag mig mycket tveksam. Det
förefaller, som örn järnvägsstyrelsen själv blivit förvånad över detta sitt ståndpunktstagande,
örn man läser vad som anföres på sid. 61 i statsverkspropositionen.
Där säges nämligen det, att under utredningens gång hade det visat sig,
att en fullständig indragning av huvudförrådet i Stockholm vore möjlig. Sedan
säger järnvägsstyrelsen, sorn jag citerar ur propositionen: »Detta vid
första påseendet förvånande resultat — huvudförrådet i Stockholm hade ju uppvisat
en större rörelse än något annat — vore att hänföra till ett flertal samverkande
omständigheter.» Sedan utvecklar styrelsen detta som ju ledamöterna
av kammaren själva kunna läsa.

Emellertid vad som gör, att jag känner mig så tveksam, eller rättare uttryckt
som gör, att jag är en bestämd motståndare till förslaget, ty jag är inte alls
tveksam, är den omständigheten, att frågan synes ha mognat synnerligen hastigt.
Jag har föredragit vad som sades 1926, och det kan man tycka kanske,
att det är en tidpunkt, som ligger några år tillbaka i tiden, men så sent som
i början av 1934 var järnvägsstyrelsen på det klara med att huvudförrådet
ovillkorligen behövdes i Stockholm. I en skrivelse, som närmast handlar örn
förstatligande av det enskilda järnvägsnätet i landet, har nämligen järnvägsstyrelsen
kommit in på frågan örn förrådsverksamheten och säger därvid bland
annat följande: »Utredningen har givit vid handen, att den ifrågasatta inkorporeringen
av enskilda järnvägar påfordrar dels inrättandet i Åmål av ett annexförråd
under huvudförrådet i Göteborg, dels anordnande av ett filialförråd
i Tillberga. För dessa förråd finnas erforderliga lokaler tillgängliga. I
övrigt äro statens järnvägars nuvarande förrådslokaler tillräckliga att betjäna
det utvidgade statsbanenätet utan utvidgning. Det må framhållas, att det är
de tre huvudförråden i Stockholm, Göteborg och Malmö, som bliva berörda av
inkorporeringen, och dessa förråd hava under senare tid erhållit nya, rymliga
och ändamålsenligt inrättade lokaler. Samtidigt har järnvägsstyrelsen låtit
sig angeläget vara att i den omfattning, som i varje fall befunnits iämpligt och
möjligt, begränsa lagerhållningen av förrådseffekter och materialier. Även
av denna anledning hava förrådslokalernas möjligheter att betjäna ett utvidgat
järnvägsnät blivit ökade.»

Detta säger järnvägsstyrelsen så sent som den 10 mars 1934. Då måste
jag ju säga, att det är ett ovanligt hastigt reformnit, som nu har gripit vederbörande,
när man på hösten samma år är på det klara med att man helt och
hållet kan indraga förrådet i Stockholm och förlägga det hela till Örebro.
Jag, som har en mera än 30-årig erfarenhet av förhållandena vid statens järnvägar,
vill knappast kalla detta ett reformnit, utan det är en av dessa vanliga
kapriser, som vi tillhörande den lägre personalen äro vana att se utövas av
verkets ledning.

Nu måste jag också i detta sammanhang ytterligare framhålla, att det förefaller
mig vara ganska otänkbart att man skulle kunna reda sig utan ett förråd

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Ang. huvudförrådsbyggnad m. m. i Örebro. (Forts.)
i Stockholm av tillräckligt stor omfattning. Stockholm är ju den största trafikorten.
Stockholm med dess omgivningar är ju den livligast trafikerade
delen av statsbanenätet i landet, och det är ju ganska självfallet, att man där
inom räckhåll behöver ha tillgång till förråd för att få material och dylikt.
Man har visserligen i propositionen framhållit, att under senare tid har man
vid huvudverkstaden i Tomteboda öppnat ett förråd, men såvitt jag förstår
saken skulle detta förråd huvudsakligen tjäna för verkstadens behov allt framgent,
och det är ju inte alls omnämnt på något ställe i handlingarna, att verkstadsförrådet
i Tomteboda skulle övertaga någon del av huvudförrådets verksamhet.

Jag föreställer mig sålunda, att på samma sätt som det är absolut nödvändigt
att lia ett huvudförråd i Malmö och Göteborg likaväl som i Östersund och Luleå,
man också behöver ett dylikt huvudförråd i Stockholm. Jag tror således icke,
att det ur lämplighetssynpunkt med hänsyn till trafiken är möjligt att helt
indraga förrådet i Stockholm.

Nu framhålles det emellertid, att denna omläggning av förhållandena skulle
medföra en inbesparing av 24 man. örn man sammanräknar den nuvarande
personalen i Stockholm och den personal, som finns vid det redan existerande
förrådet i örebro, skulle man nämligen komma till en inbesparing av 24 man.
Det lämnas emellertid i handlingarna icke några som helst bevis för möjligheten
av en dylik inbesparing. Inom parentes kan jag nämna, att det i propositionen
framhålles, att med hänsyn till svårigheterna för den personal, som nu
är stationerad vid huvudförrådet i Stockholm, att lösa sin bostadsfråga, skulle
man kunna medgiva att 34 man, vill jag minnas, av förrådspersonalen skulle
få stanna kvar i Stockholm, och då har jag inte riktigt kunnat förstå, vad
denna personal skulle sysselsättas med. Snarare har jag fattat det så, att
dessa 34 man skulle bli en belastning av kostnaderna i stället för den inbesparing
av 24 man, som det talas örn i handlingarna.

Jag kommer sålunda till den uppfattningen, att den besparing, som man
här ställer i utsikt, är av ganska problematisk natur. Jag skulle till och med
vilja säga, att den har alla utsikter att förbytas i sin motsats.

Det är ju självfallet, att dessa detaljer kanske inte så mycket intressera kammaren,
att det är nödvändigt att gå in på dem ytterligare. Men jag har velat
till kammarens protokoll anföra dessa synpunkter såsom en motivering för min
ståndpunkt, enär ju förhållandet var det, att då vederbörande'' avdelning av
statsutskottet, som har behandlat ärendet, var enig örn det förslag, som nu
är utskottets förslag, så hade man ju inte den möjlighet, som man eljest kunde
ha, därest man har tillhört avdelningen, som förbehandlat frågan, att motivera
ett avslagsyrkande. Det är därför, som jag har måst göra detta utförligare
här i kammaren.

Innan jag slutar vill jag emellertid uppehålla mig vid ytterligare ett par
punkter.

I statsverkspropositionen framhålles, att denna förrådsbyggnad, som uppfördes
efter beslut av 1926 års riksdag, byggdes med användande uteslutande
av förnyelsefondsmedel, d. v. s. det var inte någon direkt kapitalinvestering
utan det var förnyelsefondsmedel. som togos i anspråk, och detta anför man
i förbigående för att, såvitt jag förstår, ge intryck av att det här icke är fråga
örn att utan vidare slopa det kapitalvärde, som man investerade i byggnaden
1926. Jag kan emellertid icke se frågan på det sättet. Jag betraktar
medel, tagna ur förnyelsefonden, såsom lika värdefulla som de, som tagas
från kapitalökningsanslag, och således har det för mig inte någon som helst
betydelse, att man i detta fall tagit pengarna från förnyelsefonden.

Slutligen vill jag endast säga några ord örn ännu en sak.

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. huvudförrådsbyggnad ra. ra. i Örebro. (Forts.)

I propositionen framhålles, att järnvägsstyrelsen under senare år strävat efter
att nedbringa värdet av förrådseffekterna, och det anföres på ett ställe,
att enbart vid banavdelningarna har nian lyckats nedbringa värdet av förråden
från över 9 miljoner kronor till mellan 4 och 5 miljoner kronor. Nu är
emellertid detta enligt mitt förmenande en fråga, som ligger helt utanför det
nu föreliggande området, ty banavdelningarnas förråd av räler, spårväxlar,
slipers och byggnadsmateriel äro ju effekter, som aldrig ha lagrats inom förrådens
lokaler och således icke äro berörda av vare sig den ena lokalen eller
den andra. I allmänhet uppläggas dessa effekter ute på linjerna, där man
beräknar att de skola komma till användning.

Alldeles på samma sätt förhåller det sig enligt mitt förmenande med talet
örn att elektrifieringen av järnvägarna har fört med sig ett minskat importbehov
av kol och således minskar förrådets verksamhet i kolhamnen vid
Värtan. Det är ju på det sättet, att även kolhamnen vid Värtan är ett område,
som ligger något vid sidan av den egentliga förrådsverksamheten. I
den mån således, som en minskning av denna import sker och minskning av
personalen på grund av minskade göromål kan ske, inverkar det inte alls på
bedömandet av den föreliggande frågan. Givetvis kunna ju alla dessa saker
öva inverkan på värdet av de förrådseffekter, som man håller i lager, men
jag menar, att den saken är ju något vid sidan örn den nu föreliggande.

Det är sålunda, herr talman, med anförande av vad jag nu sagt som jag
ber att i enlighet med den reservation, som är fogad till den nu föredragna
punkten, få yrka avslag på såväl Kungl. Maj:ts förslag som utskottets hemställan.

Herr Arnemark instämde häruti.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då den siste ärade talaren berörde
den omständigheten, att fjärde avdelningen var enig, när den lade fram
ärendet för utskottet, kanske det är lämpligt att jag börjar så att säga i den
ändan och berättar litet örn behandlingssättet i avdelningen.

Vi ha för sed, som nog kammarens ledamöter ganska allmänt känna till, att
när det är fråga örn så pass stora saker som vad som avhandlas i detta betänkande,
och så ofta som vi inte anse oss kunna vinna tillräckliga upplysningar
ur handlingarna, bruka vi tillkalla personer, som lia reda på tingen. Jag kan
ju få nämna i förbigående, att innehållet i detta betänkande föranledde fem
dagars föredragning från olika affärsverk, om jag då inräknar en förmiddag,
som vi ägnade åt postverket för att gå och se, huruvida ett posthusbygge var
motiverat.

När sedan frågan örn den sak som nu föreligger började bli aktuell var
det ju klart, att vi ville taga reda på båda parternas ståndpunkter, och i detta
syfte fick en femmannadeputation företräde för avdelningen och klargjorde
från motionärernas utgångspunkt, kan jag kanske säga, ty det var i utskottet
detsamma som anfördes, under cirka 1 V2 timmes tid vad de hade att andraga
i frågan. För att inte på något sätt vara partisk skyndade jag mig
sedan att fråga avdelningens ledamöter, var de ansågo de starkaste skälen
ligga, örn det var i det som anförts av Kungl. Maj :t i propositionen med järnvägsstyrelsens
redogörelse bakom eller i det som anförts av femmannadeputationen.
Det befanns vara en så bestämd uppfattning för propositionen att
det gick inte, herr Eriksson i Stockholm, att uppbringa någon, som önskade
ett alternativ utarbetat, och det vet herr Eriksson lika bra som jag, att vid
sådant förhållande brukar man inte vara angelägen i utskottet att försöka
leta reda på dem, som äro emot avdelningen, och höra efter, om de vilja ha en av -

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. huvudförrådsbyggnad m. m. i Örebro. (Forts.)
slagsmotivering utarbetad. Yi gjorde inte det i detta fall heller, utan vi
tänkte, att när den uppfattningen är så pass kompakt i avdelningen, har man
väl all anledning antaga att den står sig i utskottet, vilket i förbigående sagt
också visade sig vara riktigt. Detta resonemang höll streck. Det blev en
ganska allmän anslutning i utskottet till vad avdelningen föreslagit.

Jag konstaterar nu, att herr Eriksson i sitt anförande här liksom i utskottet
mycket litet har uppehållit sig vid de synpunkter, som framförts i
motionen, utan han har funnit angeläget att gå till, jag höll på att säga litet
mera solida urkunder, ur vilka han hämtat skäl för sin uppfattning. Jag
tror det är ganska välbetänkt, ty motionärernas framställning funno vi, åtminstone
kan jag garantera det på fjärde avdelningens vägnar, inte vidare
sakligt grundad. Den innehöll påståenden, som vid närmare eftersinnande
inte höllö streck, och det är klart, att man inte tar någon så där överdriven
hänsyn till en motion av det innehållet. Jag förstår därför, att herr Eriksson
nu inte ansett det vara klokt att åberopa den i allt för hög grad. Jag
skall därför såsom en gentjänst till min gamle trätobroder inte alls ge mig in
på motionen utan bara försöka i korthet bemöta vad som nu sagts.

Då är det först påståendet, att det är en hastig sinnesändring, som inträffat
sedan 1926, örn jag uppfattade årtalet rätt. Ja, det är mycket möjligt, att
så är fallet, men vi, som sitta i den här lokalen, veta ju, att det skett ganska
stora förändringar i uppfattningarna örn mycket större saker än detta, och jag
vågar för min del säga, att beträffande en så stor affär som statens järnvägar
är det att begära för mycket, örn man skulle kunnat för nio år sedan
ha uttänkt en organisationsplan för förrådet — som för resten i förbigående
sagt inte kommit att träda i kraft förrän 1932 — som skulle hålla i evärdlig
tid. Det har i alla fall inträffat åtskilligt under de år som gått. och det är
själva kärnpunkten här, huruvida den 1932 igångsatta omorganisationen av
förrådet nu skall fullföljas, som jag tycker vi böra taga hänsyn till i detta
fall.

Nu säger herr Eriksson, att det behövs naturligtvis ett förråd i Stockholm.
Ja visst, men det behöver inte vara på det sättet funtat som det nuvarande
stora förrådet. Jag vill säga, att även örn Stockholm i fråga örn trafiken är
den största stationen i landet, behöver inte det betyda, att ett förråd ovillkorligen
skall vara tilltaget i förhållande till denna trafik, ty det är dock så,
att det mesta av vad som går åt av ett förråds varor .förbrukas vid maskinavdelningen
-— den saken är alldeles ostridig —, och trafikavdelningens förråd
blir av naturliga skäl inte så stort på långa vägar som vad det är vid exempelvis
maskinavdelningens olika centralverkstäder tillsammantagna. Jag kan
ju anförtro till kammarens protokoll, att jag visserligen inte tjänstgjort vid
statens järnvägars förråd, men jag har haft förmånen att som ung pojke under
en längre tid syssla med dessa ärenden vid en enskild järnväg, så jag är
inte alldeles borta då det gäller att bedöma, hur det går till inom en järnvägs
förrådsorganisation.

Så säger man, att Stockholm är den centralaste punkten — jag fattade herr
Eriksson så. Jag vet inte, om han sade det så klart, att jag har anledning
att taga upp det. Men örn den saken kan det väl i alla fall råda ganska
starka tvivel. Om det varit så, att Stockholm varit den centralaste punkten,
i statsbanenätet nota bene, förefaller det mig, att det inte varit möjligt att få
ett beslut till stånd på sin tid att få centralverkstäderna förlagda just till
örebro. Jag tror, att man försökte se framåt redan då och bilda sig en uppfattning
om hur utvecklingen skulle gestalta sig, och antagandet då har besannat
sig. Nu är örebro en centralpunkt av vida större omfattning än vad det
var när beslutet fattades att förlägga centralverkstäderna dit. Så ligger saken

Lördagen, den 23 februari.

Nr 14.

Ang. huvudförrådsbyggnad m. m. i Örebro. (Forts.)
till i själva verket, och jag tycker inte vi skola bortse från det, så mycket mera
som elektrifieringen nu blivit genomförd i en takt, som ingen ens kunnat
drömma örn bara för tre, fyra år sedan.

För övrigt tycker jag herr Erikssons resonemang örn att man nedbringar
värdet på förrådseffekterna inte var så särdeles starkt det heller. Det kanske
beror på, att jag är inställd på ett annat sätt, för all del, men när han såsom
särskilt typiskt drar fram, att banavdelningens förråd utgöres av det och det
— jag har dock tjänstgjort vid banavdelning själv i många år — vill jag
erinra örn att det finns litet annat än slipers och Täler vid ett dylikt förråd,
och det har inte varit meningen, allra minst från min sida, att de av honom
nämnda effekterna skulle inhysas i de till nybyggnad föreslagna förrådslokalerna
i Örebro. Jag hoppas, att herr Eriksson inte fattade det så heller,
det skulle i så fall varit en beklaglig missuppfattning.

Men vad jag däremot hävdar och anser mig böra hävda med den kraft jag
förmår är, att jag tror att grosshandelsprincipen i detta fall beträffande förråden
är den enda, som håller i längden. Vad åsyftar då en grosshandlare i
allmänhet med sitt lager? Jag skyndar mig att tillägga, att jag inte har
någon beröring med detta så till vida att jag är affärsidkare, men jag har
haft tillfälle att resonera om tingen så jag kan ur den synpunkten dra fram
dem. Jo, han åsyftar för det första att icke hålla större lager än nödvändigt,
och han åsyftar för det andra en så rask omsättning som möjligt av lagret, och
då vågar jag säga, att, när järnvägsstyrelsen ger sig in på samma principer,
gör den rätt icke blott ur grosshandlarsynpunkt utan även ur den synpunkten,
att på detta område ske tekniska förändringar så slag i slag, att det är rent
av skadligt att lägga sig till med alltför stora förråd av olika förnödenheter.
Det behöver jag icke närmare komma in på, ty var och en känner till huru
det ändras under årens lopp. Jag skall icke mer än konstatera faktum.

Vad sedan beträffar frågan örn förrådsbyggnaden i Örebro -— jag vet icke,
örn det var ett verkligt förbiseende eller ett sådant förbiseende, som man gör,
när man icke vill lägga upp hela frågan — så glömde herr Eriksson i Stockholm
att tala om vad som står i statsverkspropositionen därom, att förrådsbyggnaden
i Örebro måste oavsett det förslag, som nu kommit från Kungl. Maj :t,
i alla fall utbyggas för en kostnad, motsvarande 75 % av det för nu ifrågasatta
ändamål föreslagna beloppet. Merkostnaden för det hela skulle alltså icke bli
mer än 25 %, och då få verkligen kammarens ledamöter ursäkta, om vi på fjärde
avdelningen tyckte, att även denna lilla merkostnad var ett ytterligare plus
för propositionen.

Jag såg i en kvällstidning, att man beklagade sig över personalens ställning.
Jag tror icke, att man behöver hysa någon ängslan, sedan Kungl. Maj :t föreslagit
i propositionen, att man skall taga all möjlig hänsyn till densamma,
samt utskottet sedermera understrukit detta, och eftersom motionärerna själva
förklara, att man givetvis icke får låta enbart personalens intressen vara avgörande
för denna organisationsfråga, är det klart, att motionärerna måste
anses ha vunnit vad de väl ifrån början avsett med sin aktion, nämligen att
icke förorsaka den anställda personalen större olägenheter än som nödvändigheten
krävde.

Så trodde herr Eriksson i Stockholm, att detta skulle innebära en belastning
på statens järnvägars budget. Ja, men vi bägge kunna väl åtminstone vara
överens örn att det är mycket sällan, som den s. k. lägre personalen föres över
på indragningsstat eller övergångsstat, vad det nu heter. Det finns alltid
möjlighet att placera vederbörande, men det kan hända, att det finns några
litet högre upp anställda, som man icke kan skicka på annat håll, att där
utföra tjänst för sin lön. Därför får man fortsätta att ha dem på indragnings -

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. huvudförrådsbyggnad rn. m. i Örebro. (Forts.)
stat. Meri jag vågar säga, att jag, som dock varit järnvägsman praktiskt
taget hela mitt liv, aldrig upptäckt, att man haft råd att sätta personal,
tillhörande löneklass 5, på indragningsstat, utan att man lyckats leta upp
något annat sätt för användning av dem. Jag tror därför icke, att man
behöver beräkna någon ytterligare belastning ur de synpunkter, som herr Eriksson
i Stockholm berörde.

Sedan sade herr Eriksson i Stockholm också några ord örn förnyelsefonden och
yttrade då, att han tyckte, att det icke var någon skillnad på pengarna. Ja,
naturligtvis örn man tar dessa 750,000 kronor av lånemedel eller ur förnyelsefonden
så menar han, att pengarna ta sig ut på samma sätt. Det är emellertid
den lilla skillnaden, att genom att använda sig av förnyelsefondens medel behöver
icke järnvägsstyrelsen ikläda sig någon särskild förräntningsskyldighet
på detta belopp, vilket den däremot får lov att göra, när det är fråga örn nyinvesterade
medel.

Jag brukar icke hålla på länge. Jag har nu i stort sett angivit de huvudsakliga
skälen för fjärde avdelningens och utskottets ståndpunktstagande och
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Ossbahr: Jag förstår mycket väl, att man kan betrakta denna fråga
från olika synpunkter, och det är naturligtvis för mig såsom icke fackman på
detta område synnerligen svårt att taga ställning i saken. Jag kan icke såsom
herr Eriksson i Stockholm och kanske andra här i kammaren åberopa någon
speciell sakkunskap på detta område, utan jag har för min del sålunda endast
att hålla mig till de handlingar, som i ärendet finnas framlagda.

Jag torde likaväl som någon annan sympatisera med alla de försök till rationalisering
på ett tillfredsställande sätt, som kunna göras av statens järnvägar
eller på andra håll. Men om man skall kunna ansluta sig till ett sådant
förslag som detta, måste man dock känna sig verkligen övertygad örn icke
blott att det här är fråga örn att söka genomföra en rationalisering, utan också
att en rationalisering kan på denna väg genomföras.. Jag har försökt att
se litet på handlingarna. Örn en rationalisering verkligen skall kunna ske,
bör det innebära, att man genom en förflyttning av förrådsbyggnaden till
örebro skall kunna vinna verkligt ekonomiska fördelar, örn man, såsom herr
Eriksson i Stockholm tidigare påpekat, redan nu beslutar sig för en förflyttning
av förrådsbyggnaden, efter det man för så kort tid sedan som 1926 beslöt
uppföra en helt ny förrådsbyggnad i Stockholm, måste för en sådan förflyttning
förebringas ganska starka och tungt vägande skäl. De. kalkyler,
som här äro uppgjorda, ha icke övertygat mig. Jag känner mig icke överbevisad
örn att verkligen dessa kalkyler äro utförda på ett sådant sätt, att
man kan säga, att en verklig rationalisering kommer att ske.

örn jag blott betraktar några av de gjorda beräkningarna, måste jag finna,
att desamma icke blivit så grundligt verkställda, som önskvärt varit. Det
framhålles såsom ett motiv för att kunna minska på personalen, att man i
stället skall anskaffa moderna maskiner och redskap i stor omfattning, men
i de verkställda kalkylerna finns inte något angivet örn de kostnader, som. i
anledning av en sådan åtgärd kunde bli erforderliga. Detta måste.enligt min
uppfattning vara en brist. Jag vill i detta sammanhang också påminna örn de
invändningar, som göras från generalstabschefen mot den föreslagna^ förrådsbyggnaden
i örebro. Då han skriver till järnvägsstyrelsen, framhåller han
faran av att på detta sätt sammanföra lagret till en enda stor förrådsbyggnad

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. huvudförrådsbyggnad m. m. i Örebro. (Forts.)
med hänsyn till riskerna för lagrets förstöring genom anfall från luften. Han
framhåller också i denna skrivelse, att det är önskvärt, att förråden fördelas
på ett flertal smärre byggnader, och han tillägger slutligen, att, örn man
sammanför »hela centralförrådet i en byggnad av den föreslagna storleken,
måste därför redan i fred åtgärder vidtagas för en snabb fördelning vid krigsutbrott
eller krigsfara av den för järnvägarnas underhåll erforderliga materielen
på ett flertal mindre sårbara lokaler». Jag föreställer mig såsom lekman,
att en sådan åtgärd, som man till och med berä.knar vidtaga redan i
fredstid, icke kan ske utan vissa kostnader, men några kostnadsberäkningar
hava icke heller i det hänseendet verkställts av järnvägsstyrelsen.

Herr Eriksson i Stockholm har framhållit en del synpunkter i detta sammanhang.
^ Jag skulle också vilja peka på, att örn vi på sätt, som avsetts,
flytta förrådsbyggnaden till Örebro, därigenom måste framkallas i ingalunda
oväsentlig utsträckning ökade transportkostnader för varor, som inköpas i eller
införas via Stockholm, och som därefter befordras till Örebro för att sedan
i mer eller mindre stor utsträckning återföras till Stockholm eller Stockholmsområdet.
Jag föreställer mig också, att den synpunkt, som framhållits i
någon av skrivelserna till Kungl. Majit, är riktig, då det säges, att genom
denna förflyttning en viss decentralisation av upphandlingen med nödvändighet
kommer att ske, och att en sådan decentralisation, varigenom man skulle
överlåta på sektionsföreståndarna att verkställa upphandlingen, måste medföra
åtminstone någon prisförhöjning på varorna.

Jag saknar emellertid en utgiftspost i kalkylerna utöver vad jag redan
nämnt, nämligen en post, som man icke torde kunna undvika, därest man vill
uthyra förrådsbyggnaden i Stockholm. Henna förrådsbyggnad är uppförd
för ett alldeles speciellt ändamål och är avsedd endast för statens järnvägars
räkning, men om handlingarna ange rätta förhållandet, torde denna byggnad
icke utan vidare lämpligen kunna uthyras till några hyresgäster. Man måste
med all sannolikhet förutsätta en viss ombyggnad, och en dylik ombyggnad
torde också medföra ingalunda oväsentliga kostnader. Någon kostnadsberäkning
har icke heller i detta avseende uppgjorts, örn jag nu lägger även denna
brist till de övriga bristerna, måste jag säga, att kalkylerna i fråga örn
beräkningen av utgifterna icke på något sätt kunna övertyga mig.

Har man varit på detta sätt ganska sangvinisk i fråga örn utgiftsberäkningarna,
så har man varit det också i fråga örn möjligheterna till inkomster.
Man har räknat med en årshyra för denna förrådsbyggnad i Stockholm på icke
mindre än 56,000 kronor, men jag ställer mig ganska tvivlande inför möjligheten
att på detta sätt utan vidare få byggnaden uthyrd för ett sådant belopp.
Det kan vara möjligt, att man får en del av byggnaden uthyrd, men att man
skall kunna få hela byggnaden uthyrd för en så pass stor hyressumma torde
åtminstone vara ganska tveksamt.

Herr Eriksson i Stockholm har redan påtalat svårigheterna att beräkna de
besparingar, som skulle kunna göras genom en personalindragning. Det framhålles
i propositionen, att dessa besparingar icke heller kunna ske omedelbart,
utan att en dylik personalindragning endast kan genomföras successivt. När
denna besparing således verkligen är genomförd, är icke klart ådagalagt. Under
alla förhållanden måste man emellertid säga, att denna besparing icke
omedelbart kan träda i kraft.

Kalkylerna i fråga örn möjligheten att på detta sätt åstadkomma någon rationalisering
hava sålunda icke övertygat mig, men jag medger gärna, herr
talman, att jag endast är lekman på detta område och icke besitter någon egon
personlig erfarenhet. Man kan emellertid såsom lekman böja sig även inför
ganska bristfälliga kalkyler, örn man av handlingarna i övrigt blir överty -

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. huvudförrådsbyggnad. m. m. i Örebro. (Forts.)
gad. om att stora fördelar skulle kunna åstadkommas genom en dylik förflyttning.
Jag Ilar dock icke kunnat finna, att detta verkligen påvisats. Man
säger, att så är fallet, men utredningen därom har icke åtminstone på mig
kunnat verka övertygande. Det framhålles i ett par av skrivelserna till
Kungl. Maj :t gentemot detta påstående örn önskvärdheten och lämpligheten
av en överflyttning till örebro, att varorna mycket snabbare och mycket billigare
kunna anskaffas i Stockholm och att, om man har förrådet i Stockholm,
man icke behöver ligga inne med så stora lager, som skulle vara erforderligt,
örn förrådsbyggnaden läge på annat håll, just med hänsyn till möjligheten att
snabbt och direkt från leverantörerna kunna fylla de behov, som helt plötsligt
kunna uppkomma.

Jag kan mot bakgrunden av allt detta icke riktigt frigöra mig från den uppfattningen,
att man här först beslutat och därefter sökt få fram en motivering
för den redan beslutade åtgärden. När man så sent som 1926 beslöt uppföra
förrådsbyggnaden i Stockholm, skedde detta icke för att åstadkomma en provisorisk
åtgärd utan man avsåg, att detta förråd skulle komma att bli för en
längre tid bestående, såsom redan framhållits. Herr Anderson i Råstock gjorde
gällande, att man icke rimligen kunde begära, att en åtgärd, som genomfördes
för en del år sedan, skall bli för evärdliga tider bestående, såsom jag
vill minnas, att uttrycket föll sig. Jag tror icke, att man kan tala om evärdlig
tid, då den icke sträcker sig längre än från 1926 fram till 1935. Man har
icke stora pretentioner på »evärdliga tider», örn man finner,^att en så pass
kort tid kan motivera en omkastning i situationen. Man måste såsom lekman
fråga sig: Vad är det, som inträffat sedan 1926 och som görrätt man
på detta sätt river upp en åtgärd, som då vidtogs? Det var dock då samma
generaldirektör och chef, som det är i år, och man måste fråga, örn situationen
verkligen plötsligt blivit så omkastad, att man skall frångå de planer, som
man då ansåg skola gälla för en ganska lång tid framåt.

Herr Anderson i Råstock hänvisade till propositionens uttalanden om. den
hänsyn, som man skall taga till personalen. Jag är övertygad om att järnvägsstyrelsen
skall taga ali den hänsyn, som på grund av en sådan förflyttning
blir möjlig, men utskottet självt erkänner i sitt utlåtande, att denna förflyttning
kommer att medföra olägenheter för en viss del av personalen. Dessa
olägenheter kan man icke undgå, örn en förflyttning sker. Skall man sålunda
åstadkomma dessa olägenheter för personalen, måste ganska starka
skäl för en förflyttning enligt min uppfattning åvägabringas. Personalen har
haft anledning anse, att den åtgärd, som vidtogs 1926, skulle bli bestående
ganska lång tid framåt. Det är icke på något lättsinnigt säth som personalen
slagit sig till ro i Stockholm, utan denna personalens inställning grundar sig
på mycket positiva uttalanden från järnvägsstyrelsens sida. Skall man nu
åstadkomma dessa olägenheter, som icke ens utskottet kan förneka, böra starkare
skäl för åtgärden åvägabringas än vad som enligt min uppfattning skett.
När man ändrar sitt beslut och sina dispositioner på sätt, som här skett, bör
styrelsen för en sådan åtgärd förebringa särskilt stark bevisning. Bevisningshördan
ligger på järnvägsstyrelsen och Kungl. Majit, och jag kan icke finna,
att Kungl. Maj :t fullgjort den bevisning, som åligger densamma, och jag känner
mig alltså, herr talman, icke övertygad.

Jag ber därför att få ansluta mig till det avslagsyrkande, som framställts
av herr Eriksson i Stockholm, med vilken jag även i övrigt instämmer.

Herr Severin: Herr talman! Jag skulle under andra förhållanden kunnat
nöja mig med att instämma med herrar Eriksson i Stockholm och Ossbahr.
Emellertid yttrade herr Anderson i Råstock, när han replikerade herr Eriks -

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Ang. huvud f örrådshy g gnat! m. m. i Örebro. (Forts.)
son i Stockholm, att vår motion innehöll en hel mängd — jag vet icke, örn det
gällde hela motionen, det yttrades litet oklart — som var ohållbart. Jag skulle
vilja rikta en direkt interpellation till herr Anderson i Råstock örn vad det
var i vår motion, som var ohållbart. Eftersom jag är en av undertecknarna
av motionen, är jag givetvis intresserad av att veta, vad som är ohållbart i
motionen. Herr Anderson i Råstock avstod emellertid ifrån att upplysa oss
örn vad sorn var ohållbart. Måhända kunna de upplysningar, som herr Anderson
i Råstock, såsom jag hoppas, kommer att lämna, ge mig anledning att
återkomma. Tillsvidare instämmer jag i det framställda avslagsyrkandet.

Herr Osberg: Herr talman, mina herrar! Man borde egentligen icke lägga
sig i denna diskussion, men jag kan icke finna det sätt annat än litet konstigt
varpå man uppträtt mot detta förslag. Man skulle kunna förstå dem,
som äro representanter för Stockholms stad, att de vilja hålla på sitt samhälle
och möjliggöra dess fortsatta utveckling. Men när järnvägsstyrelsen, som är
ansvarig för driften vid statens järnvägar, funnit lämpligt och med sin fördel
förenligt att flytta denna förrådsbyggnad till Örebro samt även vunnit
understöd från regeringen, tycker man verkligen, att det är litet konstigt, att
stockholmarna resa så stora svårigheter. Järnvägsstyrelsen har under den
närmaste tiden en svår uppgift att fylla, om den, i den mån det kan behövas,
skall kunna hålla stången mot biltrafiken. Man måste räkna på alla möjligheter
för att kunna skära ned omkostnaderna o. s. v.

Nu talas här örn denna centralisering till Stockholm. Jag tror, att vi centraliserat
alldeles tillräckligt för Stockholms vidkommande. Jag är rädd för
att man förrycker hela landets utveckling, örn man hopar så mycket på en
och samma plats, örn herrarna vilja vara ärliga, torde ni kunna förstå, att
staden Örebro icke ligger i någon utkant, utan att den kan lika mycket som
Stockholm betecknas såsom en central punkt. Det är också en annan sak
som gör, att det kan ha sina vådor att plocka allting till huvudstaden. Huvudet
kan nämligen lätt bli så stort, att kroppen icke mäktar uppbära detsamma,
och det tror jag icke är lyckligt för vårt land. Sätter man huvudstadens
folkmängd i relation till det övriga landets, tror jag också man skall finna,
att huvudstaden redan är tillräckligt stor. Man måste se till att det icke blir
en stagnation ute i bygderna.

För min del måste jag på det livligaste instämma i vad statsutskottets kunnige
^ordförande här har sagt. Han har ju också, som han själv nämnde, en
livslång erfarenhet i fråga om järnvägsspörsmål. Jag är också säker på att
det icke varit någon ensidig behandling av denna fråga vare sig å fjärde avdelningen
eller i utskottet i dess helhet, och under sådana förhållanden tror
jag man med gott samvete här kan följa statsutskottets ordförande. Vi, som
icke ha att taga hänsyn till Stockholms ytterligare utveckling, kunna nog se
mera nyktert på detta spörsmål, och jag hoppas, att kammarens ledamöter
skola beakta vad som anförts av utskottets ordförande och även av herr statsrådet.

Jag ber för min del, herr talman, att på det livligaste få instämma i yrkandet
örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall först be att få svara

herr Severin. Den, som uppmärksamt följde med vad jag hade att säga, fann
nog, att jag trodde mig kunna konstatera, att herr Eriksson i Stockholm icke
ansåg sig böra följa motionärerna i allt, och jag sade, att detta kanhända berodde
därpå, att han funnit motionärernas framställning mer eller mindre
Andra hammarens protokoll 19S5. Nr lh. 3

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. huvudförrådsbyggnad m. m. i örebro. (Forts.)
ohållbar. Det är mycket möjligt, att jag använde ett så pass^ starkt ord. Det
förhåller sig nog också på det viset, om man går saken in på livet.

Den siste talaren på reservanternas sida, herr Ossbahr, försökte avskräcka
kammaren med att det skulle bli prisförhöjningar, om man icke finge bibehålla
den förmånliga inköpskälla, som Stockholms stad med alla dess _ grosshandelsfirmor
utgör. Åtminstone fattade jag honom på det sättet. Är det
emellertid någon som tror, att en grosshandlare alldeles i onödan håller varor
i lager för statens järnvägars räkning? Såsom framhållits i propositionen,
går det ju i stället till så, att man gör upp direkt med den ursprunglige leverantören
örn successiva leveranser. Detta förfaringssätt är ju. sa pass naturligt,
att jag tycker, att de erfarna män, som stå bakom motionen, själva
skulle kunna inse det i ett fall som detta, i synnerhet når det sorn här ofia
rör sig örn varor, som kräva stora utrymmen för att kunna hållas i lager.

Vad prisförhöjningarna beträffar, har jag också svårt att förstå, att det
skall betyda något, örn förrådet flyttas eller ej, ifall kontrakt örn sådana successiva
leveranser avslutas av förrådsdirektören, såsom jag förmodar det gar
till. Detta tillvägagångssätt tillämpas för övrigt redan nu i stor utsträckning,
örn jag icke är oriktigt underrättad. Statens järnvägar ha ju behov av en hel
mängd olika artiklar, men icke kan det väl betyda något för en fabrikant av
textilvaror i Norrköping eller någon annan plats i landet, om grosshandlaren
är bosatt i Stockholm eller Örebro, eller om man till äventyrs icke alls behöver
ha någon grosshandlare till mellanhand utan varorna på rekvisition arv
statens järnvägar skickas direkt till huvudförrådet eller något filialförråd.
Jag tror alltså icke, att det argument, som i detta avseende anfördes, är hållbart,
och det vill jag säga ifrån. Även talet örn högre transportkostnader
måste vara ohållbart, örn det gäller successiva leveranser. Det är ju tydligt.

Herr Ossbahr var sedan också inne på vad generalstabschefen hade yttrat.
Ja, jag skulle nöja mig med att fråga: örn generalstabschefens ^uppfattning
är riktig beträffande förrådsbyggnaden i örebro, hur är det då ställt med
den stora förrådsbyggnaden vid Torsgatan? Är inte den lika lätt att träffa
vid ett anfall? Jag vet icke, om denna byggnad till arealen är lika stor som
det blivande förrådet i örebro, men jag kan i alla fall icke inse, att detta kan
vara något att åberopa i denna debatt, så mycket mindre som jag vill begagna
detta tillfälle för att slå fast till kammarens protokoll, att vad som är farligt
i fråga örn ett stort centrum sådant som Stockholm är icke, örn det finns ett
förråd där eller där så och så beskaffat, utan det verkligt riskabla är, örn tillfartsvägarna
till huvudstaden bli avskurna. Man kan ju vaga säga sa mycket,
herr statsråd, i synnerhet örn man som jag tillhör banavdelningen, att åtgärder
i detta avseende äro vidtagna, som äro ganska betryggande ur våra egna
synpunkter. Emellertid kan jag för min del icke inse, att det skall vara så
mycket farligare ur anfallssynpunkt att lia en byggnad i örebro än att lia
ungefär samma byggnad vid Torsgatan i Stockholm. Den sortens logik begriper
inte jag, och det få herrarna ursäkta.

Så talades det om ansvaret, jag vill minnas det var herr Ossbahr. Eftersom
vi kommit in på den saken, skall jag be att få nämna en sak, som jag
annars icke hade tänkt berätta. När deputationen som nämnts var uppe_ i
fjärde avdelningen i statsutskottet, frågade jag, örn herrarna voro beredda
att taga ansvar för sina uppgifter, och jag måste till min ledsnad säga, att
på den frågan fick jag ett mycket svävande svar. Rent konstitutionellt ligger
det ju så till för statsutskottet och Kungl. Maj :t, att vi i båda fallen lia
att hålla oss till myndigheterna, och att det är dessa, .sorn äro de ansvariga.
Vad gäller aktioner, som komma utifrån i en så pass i flera avseenden svårbedömlig
fråga som denna — det erkännes ju även i motionen — har man så

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. huvudförrådsbyggnad m. m. i örebro. (Forts.)
att säga ^ingeri att taga för huvudet, ifall det går galet. Vi få icke heller
bortse från den synpunkten.

Herr talman! Det har icke förekommit något, som kan föranleda mig att
frånfalla mitt förra jakande. Ja, jag skulle kanske också säga några ord
örn det, som herr Ossbahr i slutet av sitt anförande nämnde örn personalen.
Jag vet icke, örn det är riktigt opportunt, men i ett sådant litet stilla slagsmål
som detta kan jag ju i alla tall tillåta mig att lämna den upplysningen,
som vi på fjärde avdelningen fått från järnvägsstyrelsen, att för närvarande
är läget vid statens järnvägar sådant, att man under de närmaste åren måste
ordna med nyrekrytering på ett pär tusen man. Blir det icke, mina damer
och herrar, i så fall plats även för dessa, som skulle bli kvar i Stockholm,
da förstår icke jag hur man skall vara funtad i fråga örn förmåga att addera
och lägga ihop.

Jag ber som sagt att få vidhålla mitt yrkande.

Severin: Herr talman! Herr Anderson i Råstock sökte nu något

modifiera sitt uttalande. Han sade icke nu, att motionen innehöll några egentliga
ohallbarheter, men lian ansag, att herr Eriksson i Stockholm måhända
fruktade, att vad som stod i motionen icke var alldeles hållbart och att detta
var anledningen till att denne hade använt andra källor. Följaktligen ha vi
alitsa nu endast att konstatera, att herr Anderson råkat säga ett överord som
iian sedermera icke kunde prestera vederbörliga bevis för, och därmed får den
saken väl vara avgjord.

För mitt vidkommande är det icke endast de handlingar, som här föreligga.
sorn ha avgjort min ståndpunkt till fragan och förmått mig att skriva under
motionen med avslagsyrkandet; jag har också haft tillfälle att genomläsa den
utredning, som gjorts av statens järnvägars förrådsbyrå rörande de fördelar,
som skulle uppstå genom upprättandet av ett centralförråd i Örebro. I själva’
verket är det där svårt att upptäcka de stora fördelar, som skulle följa. ''

Det är^ naturligtvis en punkt, där lekmannen icke kan yttra sig med säkerhet,
a-lltsa varken motionärerna eller statsutskottets ärade ordförande eller ens
regeringen — icke ens själva järnvägsstyrelsen kan därvidlag yttra sig
med någon större, säkerhet • och det är frågan örn personalbesparingarna,
idet later tänka sig, att man skall kunna spara 24 man, det låter tänka sig,
att det icke blir mer än 20 eller icke mer än 10. Därom kan ingen yttra sig
med någon säkerhet. Det är tills vidare ingenting annat än hypoteser från
järnvägsstyrelsens och förrådsbyråns sida.

. Vad. so™ i övrigt skulle utgöra det förnämsta skälet för denna centralisenng.
skuUe vara önskvärdheten att nedbringa lagerhållningen. Herr Anderso!}.
. i Råstock bär naturligtvis fullkomligt rätt, när han säger, att det i ali
ail^verksamhet förefinnes en strävan att nedbringa lagerhållningen. Lagret
skall ju forräntas. Men när herr Anderson på detta sätt betonar detta skäl
sa ankommer det också på honom att bevisa, att man med den förrådsorganisatum,
som man nu har, icke kan uppnå vad jag skulle vilja kalla den optimala
lagerhållningen, d. v s. precis den lagerhållning, som är tillräcklig för att
bara belastningen vid toppunkterna men icke något därutöver. Han måste
bevisa att detta skulle vara omöjligt att uppnå, örn vi lia ett huvudförråd i
o töckholm oell ett verkstadsförråd i Örebro, och att det skulle vara så mycket
lattare med ett huvudförrad i Örebro men intet förråd i Stockholm Det har
icke alls pa någon punkt gjorts något försök att bevisa, att så är fallet. Att
man sedan använder en hel sida eller något mera för att övertyga människor
örn fördelen av att halla lagerhållningen nere är en fullkomlig överloppsgärning.
Det vet ju varje människa, att man icke skall lägga ned mera i lager

Nr 14.

Lördagen deri 23 februari.

Äng. huvudförrådsbyggnad m. m. i Örebro. (Forts.)
än som är nödvändigt. Lagerhållningens nedbringande är sålunda huvudskälet,
och beträffande detta skäl, som alltså varit avgörande för såväl järnvägsstyrelsen
som för statsutskottets ordförande, har det icke förebragts någon
som helst bevisning, inte ens ett försök därtill. Det är dock detta, som
skulle till.

Vad sedan beträffar dessa successiva leveranser, som man spekulerat ut
skulle erbjuda statens järnvägar så stora fördelar, kunna de för all jlel vara
listigt uttänkta. Jag föreställer mig emellertid, att det icke är så många
privata grosshandlare eller tillverkare, som herr Anderson talade örn, som
vilja åtaga sig lagerhållning för statens järnvägar utan ersättning för sina
räntekostnader. Kostar det statens järnvägar pengar att hålla ett stort lager,
så kostar det också varje annan pengar att hålla ett stort lager. Det är också
givet, att de tillverkare eller firmor, som belastas med räntekostnader för hållande
av ett stort lager, komma ätt taga igen dessa kostnader i de priser, som
statens järnvägar få betala. Det kommer man icke undan på detta sätt.

Härtill kommer, att man för att vinna dessa fördelar med successiva leveranser
icke behöver upprätta något centralförråd i örebro, örn de successiva
leveranserna överhuvud taget betyda något, så icke motivera de ett centralförråd
i Örebro. Kunde alla leveranser göras successiva, behövde statens järnvägar
överhuvud taget icke ha någon förrådsrörelse. Det är den slutsats, som
måste dragas, om man drar ut resonemanget till dess yttersta konsekvenser,
men det ligger påtagligen alldeles vid sidan av det här diskuterade spörsmålet.

Då herr Ossbahr har måst gå, skall jag på hans begäran be att få påpeka
ett missförstånd, som herr Anderson gjorde sig skyldig till \ fråga örn hans
yttrande beträffande generalstabschefens erinringar till förrådsförflyttningen.
Herr Anderson antog, att det skulle vara lika lätt att från luften träffa en
byggnad, som ligger i Stockholm, som det är att träffa en byggnad, som ligger
i Örebro, och det tror jag också det är, men däremot förefaller det mig
icke lika lätt att på samma gång träffa en byggnad i Stockholm och en byggnad
i Örebro. Alternativen äro icke en byggnad i Örebro eller en i Stockholm
utan å ena sidan en byggnad i Örebro och ingen byggnad i Stockholm
och å andra sidan en byggnad å vardera platsen. Det var också ur den synpunkten,
som generalstabschefen gjorde sin invändning, örn man centraliserar
förrådet på ett enda ställe, kan det naturligtvis vara lättare att förstöra, än
om det är fördelat på tio olika ställen. Jag anför detta,, därför att herr Anderson
i Råstock påtagligen gjorde sig skyldig till ett missförstånd av det argument,
som herr Ossbahr anförde.

Vad jag alltså skulle vilja ha är en bevisning för att man kan uppnå den
optimala lagerhållningen endast med ett centralförråd i örebro men däremot
icke med ett huvudförråd i Stockholm och ett verkstadsförråd i örebro, och
den bär tillsvidare uteblivit. Jag vidhåller därför mitt yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Eriksson i Stockholm, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 25
av utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

_ Äng. huvudförrådsbyggnad m. m. i Örebro. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 26 och 27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid nu skedd föredragning av punkten 28, angående elektrifiering av ba- Äng. eletinnorna
Laxå—Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna med bilinjer och Pering av
Uppsala—Gävle, yttrade: vissa stats banor.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Den reservation, som jag knutit
till den föreliggande punkten, kunde jag nästan lika väl ha knutit till en del
andra punkter i det föredragna utlåtandet, då denna reservation visserligen direkt
berör den nu föredragna punkten men indirekt även andra punkter, exempelvis
frågan om ett påskyndande av rälsutbyte på vissa statsbanesträckor
för att därigenom erhålla tillräckligt med begagnad räls för skenbeläggning
av järnvägen Ulricehamn—Jönköping.

Då de stora allmänna arbetena planerades vid 1933 års riksdag, skedde det
ju med motivering, att man skulle genom anordnandet av dylika arbeten råda
bot på den rådande stora arbetslösheten. Man skulle på detta sätt kunna åstadkomma
en kraftig hjälp och en regulator i de fall, där den privata företagsamheten
icke räckte till för att utfylla bristen på arbetstillfällen. Därav borde
givetvis också följa, att när konjunkturerna av ena eller andra anledningen
— det är onödigt att här ingå på orsakerna — ha förbättrats och sysselsättningsgraden
blivit tillfredsställande och i vissa fall mycket god, skulle de allmänna
arbetena bedrivas i något minskad takt; man skulle med andra ord så
att säga skaffa sig en besparing av dylika arbeten att tillgripas, när till äventyrs
andra och sämre konjunkturer och sämre arbetstillgång åter inträder. Så
synes emellertid icke hava skett, utan att döma av de framställningar, som
föreligga hos riksdagen och varav detta utgör en del, fortsätter man med
dessa allmänna arbeten i precis samma takt även när det gäller att tillföra
verkstadsindustrien stora beställningar, en industri, som för närvarande delvis
har en arbetstillgang sa god, att det knappast tidigare har förekommit någon
liknande. Jag kan erinra exempelvis örn att Asea för närvarande icke blott
har den goda arbetstillgång, att bolaget såsom en frukt därav kunnat redovisa
ett betydligt förbättrat vinstresultat, utan även har så mycket att göra, att
det måste betinga sig avsevärd längre leveranstider än normalt, därest exempelvis
en privat järnväg vill beställa ett elektriskt lokomotiv eller något annat
från dessa verkstäder. Järnbruken lia också så stor arbetstillgång, att leveranserna
bliva betydligt försenade. Det borde ju under sådana förhållanden ha
varit riktigt, om man i någon mån hade saktat av farten men en del av dessa
allmänna arbeten, även örn jag förstår, att det ur järnvägsstyrelsens synpunkt
och även ur ekonomiska synpunkter i övrigt kan vara det riktigaste att bedriva
arbetena med den från början planerade och avsedda farten.

Jag Ilar nu låtit min reservation knytas till frågan örn elektrifiering av bandelen
Laxå—Charlottenberg och den förra Norra Södermanlands järnväg, det -

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. elektrifiering av vissa statsbanor. (Forts.)
ta även av det skälet, att järnvägsgeneralen förklarat, att man för järnvägens
del fäste mindre vikt vid ett hastigare fullbordande av denna elektrifiering,
med undantag dock för bandelen Laxå—Kristinehamn, beroende därpå,
att man anser det vara angeläget att snarast möjligt komma fram med den
elektriska driften till de i Kristinehamn befintliga lokstallarna. I övrigt har
man medgivit, att det icke skulle medföra några olägenheter, örn arbetet med
dessa bandelar bedreves i ett något mindre hastigt tempo. Från min sida är
det sålunda icke fråga örn att på något sätt vilja göra örn intet beslutet örn
denna elektrifiering utan endast fråga örn att den skall bedrivas i något saktare
fart. Nu invändes, och jag vet ju, att min ärade vän, statsutskottets ordförande,
herr Anderson i Råstock, kommer att säga, att en återhållsamhet på
denna och några liknande punkter ingenting har att betyda i fråga örn arbetstillgången,
därför att beställningarna på dessa arbeten redan ligga inne hos
verkstäderna. Leveranstiderna äro redan bestämda, och följaktligen kommer
icke något sparande av arbetstillgång för kommande tider att därigenom ske.
Med hänsyn till vad tidigare meddelats örn den föreliggande arbetstillgången
och den höga sysselsättningsgraden vid dessa verkstäder lider det intet tvivel
örn att det för verkstäderna skulle vara ganska välkommet, därest de bleve
befriade från tvånget att hålla den utfästa leveranstiden och finge^ skjuta på
leveranserna någon tid framåt, några månader eller kanske något år.

Man skall också kunna invända, att detta är en obetydlig sak och att den i
förhållande till det hela spelar en ganska underordnad roll. Jag skall vara
den förste att medgiva, att sett i samband med det stora hela är detta en mycket
obetydlig sak, men då jag knutit en reservation till denna punkt är det därför,
att den givetvis måste knytas till någon lämplig punkt. Med min reservation
har jag avsett att göra en invändning mot det sätt, varpå ^hela ^systemet
tillämpas, och jag har velat ifrågasätta, huruvida icke en viss återhållsamhet
skulle vara lämplig nu, när sysselsättningsgraden inom hithörande verksamhetsgrenar
är mycket god, och huruvida man icke till äventyrs skulle kunna
spara några arbetstillgångar till en kommande tid, som kan vara betydligt
mindre lyckligt gynnad i detta hänseende. Detta är innebörden av min reservation.
dag skulle vilja ifrågasätta, huruvida icke regeringen, den regering
som nu sitter eller vilken den må vara, skulle kunna i framtiden under liknande
förhållanden taga mera hänsyn till de invändningar, jag velat göra, än som
skett. Jag tror att det skulle vara välbetänkt.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då herr Magnusson icke hade

något yrkande, kan det kanske betraktas som en viss överloppsgärning att bemöta
honom, men jag skall ändå be att med några ord få göra det.

Herr Magnusson talar här örn det allmänna programmet, att man bör spara
på arbete, så att man har, när det blir kris. Det är någonting, som sagts i riksdagen
många gånger, och jag tror, att Sveriges riksdag och olika regeringar
därvidlag gjort, så gott de kunnat. Då han sedan kommer över till och nied
stöd av den relativt goda arbetstillgången vid vissa verkstäder vill, att man
skall göra en aktion och gå till dessa verkstäder och höra sig för, örn de icke
vilja gå med på andra leveranstider, än som avtalats i kontraktet, då kan jag
icke vara med längre — icke därför att jag tror, att så många skulle vilja reflektera
därpå, utan därför att den stora delen av de arbeten,^ som det här är
fråga örn och som utföras på verkstäderna, äro uppdelade på så mångå, att det
sannerligen icke blir mycket per företag. Det meddelades förresten i utskottet

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Ang. elektrifieringen av vissa statsbanor. (Forts.)
av en talare, att det förhöll sig så, att vid en hänvändelse till en verkstad för
att få ett arbete utfört, det sades: vi kunna icke taga leveranser nu. Och det
meddelades samtidigt, att priserna på en del verkstadsprodukter måst höjas
med 5 ä 10 procent. Jag gjorde då den reflexionen, och jag gör den i dag, att
om prisläget på dessa varor är sådant, att verkstäderna äro inne för förhöjningar
med upp till 10 procent, så är det i grevens tid statens järnvägar äro
ute och få sina beställningar fullgjorda, ty 10 procents förhöjning betyder mycket
mera än den lilla fördel, som kan vinnas genom att man ställer till krångel
med leveranskontrakten. För övrigt är det icke bara verkstadsarbetarna, som
äro berörda av denna elektrifiering, herr Magnusson, utan det finns en hel del
andra människor, som icke kunna hänföras till denna grupp, vilka nu äro anställda
vid elektrifieringsarbetena. Dem får man väl också räkna med, vartill
kommer att vi fortfarande hava arbetslösa i många tiotusental. Att då komma
och säga, att vi just nu skola spara på arbeten, som äro i gång, det tycker jag
för min del är ganska malplacerat, det får jag lov att säga.

Sedan vet jag icke, örn det var en missuppfattning av herr Magnusson, men
jag vill erinra om hur det var vid ett tillfälle, då järnvägsgeneralen var närvarande.
Jag tillät mig då fråga, hur det ställde sig ur järnvägsekonomisk
synpunkt i förevarande avseende, och på det svarade han, att det ur denna synpunkt
var bättre att få elektrifieringen färdig så fort som möjligt, när den i
alla fall skulle utföras. Han medgav dock i andra hand, att vissa delar kunde
tagas i en långsammare takt, därest riksdagen uttalade en önskan därom. Jag
betonar ytterligare, att han framhöll, att det ur ren järnvägsekonomisk synpunkt
var en fördel, att arbetet fick fullföljas nu. Så folio orden, och så
skola de också tolkas.

Jag skall icke uppehålla mig längre med detta, herr talman. Jag tror, att
det jag sagt, räcker för att karakterisera utskottsmajoritetens uppfattning i
denna sak, och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag har redan preventivt be svarat

herr Andersons i Råstock senaste invändning därigenom, att jag i mitt
förra anförande påpekade, att det ur järnvägssynpunkt föreligger åtskilliga
skäl för att få arbetena bedrivna i den takt, som här föreslagits. Herr Andersons
invändningar eller upplysningar på denna punkt voro sålunda rätt överflödiga.

Då herr Anderson säger, att dessa beställningar uppdelats på så många
verkstäder och så många man, att det icke blir mycket per man, så gäller det
visserligen den speciella punkt, som här föreligger. Men det är dock något,
och skall man nu, som skett på nästan alla punkter här, resonera på det sättet,
då blir väl ändå följden den, att sedan man avvecklat arbetstillfällena i denna
forcerade takt, det senare blir mera knapp arbetstillgång och att vi därigenom
försätta oss i ett sämre läge, än som är lämpligt och riktigt. Detta
är innebörden i min reservation, och jag tror, att den trots statsutskottets ordförandes
invändningar dock har goda skäl för sig.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Mot det sista vill jag bara säga
det, att örn vi börja att gå in på att uppskjuta leveranserna, jag icke är säker
på, att det är till någon fördel ur verkstädernas ogen synpunkt. Det skulle
nog icke bli mer än en liten, liten procent av dem, som överhuvud taget skulle
reflektera härpå.

Vad beträffar det åberopade exemplet från Asea, så råkar jag bo så nära
ett av dess företag, att jag känner en smula till, vilken bagatellartad roll den

Ang. säkerställande
av
svenska innehavares
av
brasilianska
obligationer
rätt.

40 Nr 14. Lördagen den 23 februari.

Äng. elektrifiering av vissa statsbanor. (Forts.)
del, det här rör sig om, spelar, när det gäller Aseas totala omslutning. Det
är en droppe i havet härvidlag. Det har jag velat säga vid detta tillfälle.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 29—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

Punkterna 39—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 5, i anledning av
väckt motion angående åtgärder till säkerställande av svenska innehavares av
brasilianska obligationer rätt. Därvid lämnades på begäran ordet till

Herr Nyblom, som anförde: Herr talman! När denna fråga föreligger till
behandling, anser jag mig böra säga några ord örn de svenska penningplaceringarna
i utlandet överhuvud taget. De pengar, som tyckas vara infrusna
i Brasilien och kanske för alltid förlorade — det vågar jag icke med bestämdhet
uttala mig om — uppgå till ett tjugutal miljoner men utgöra endast
en bråkdel av det svenska kapital, som genom oförsiktiga placeringar på
senare tid blivit infruset i utlandet. Det är tyvärr på det sättet, att vi för
närvarande ha utestående kanske 900 miljoner kronor, som kunna anses vara
nödlidande, d. v. s. om jag enbart håller mig till obligationsplaceringar. I
detta läge inställer sig den mycket allvarliga frågan, om icke tiden är inne
för statsmakterna att vidtaga förebyggande åtgärder, när det gäller kapitalplaceringar
i utlandet, eller örn det fortfarande skall förefinna® full frihet
för vissa medborgare eller grupper av medborgare att hur som helst få spekulera
bort stora miljardförmögenheter, som landet sannerligen behöver bevara,
så att vi icke själva komma i ett ohållbart läge.

Före kriget lånade Sverige pengar från utlandet i någon utsträckning.
Efter kriget uppträder Sverige som storbankir för ett flertal makter. Jag erinrar
örn att först och främst förlorade vi ganska mycket pengar omedelbart efter
kriget genom spekulationer i tyska mark och österrikiska krönen. Det var icke
små belopp som den gången spekulerades bort, och en stor del av de förtjänster,
som Sverige fick på sin export under krigsåren, gick förlorad genom
dessa placeringar. Sedan denna spekulation gått över, började man placera
pengar i utländska obligationer och andra papper, och det har visat sig, att
denna placeringsverksamhet varit till betydande skada för vårt land. Det
är därför jag tycker, att den frågan på allvar kan framställas, om icke tiden
nu är inne att vidtaga förebyggande åtgärder.

Den statistik, som doktor Stockman i kommerskollegium utarbetat rörande
nenni ngplaceringar i utlandet, visar, att vi för närvarande ha ett utländskt
obligationsinnehav, som skall vara värt cirka 1,400 miljoner kronor. Av dessa

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. säkerställande av svenska innehavares av brasilianska obligationer

rätt. (Forts.)

beräknar Stockman, att i december 1934 lån på 900 miljoner kronor voro nödlidande.
Man har från svensk sida placerat kapital i 847 utländska lån. Av
dessa äro fyra lån i en storleksordning av över 100 miljoner kronor. Först
ha vi Tyska rikets sex procents lån av 1930, det s. k. Kreugerlånet. Där
äro vi engagerade med cirka 390 miljoner kronor. Vidare äro vi engagerade
i Polska statens sex och en halv procents obligationslån av 1930 med 117
miljoner kronor, i Rumäniens monopolinstituts sju procents lån av 1929 med
lil miljoner kronor samt i Tyska rikets internationella fem och en halv procents
lån, det s. k. Younglånet, med 110 miljoner kronor. Det rör sig här
örn cirka 725 miljoner kronor enbart på dessa fyra stora lån.

Man har talat örn, att det var en vågsam politik, som riksdagsmajoriteten
här inledde, då man gick in för att låna pengar för att bekämpa arbetslösheten
under de hårda krisåren. Vad skall man då säga om denna lånepolitik
gentemot utlandet, som faktiskt berövar det svenska näringslivet en hel del av
det friska kapital, som det skulle behöva?

Av dessa 1,400 miljoner kronor, som, jag påpekar det än en gång, uteslutande
röra obligationer, äro 680 miljoner kronor placerade i Tyskland, 160 miljoner
i Rumänien, 130 miljoner i Polen, 130 miljoner i Danmark, 80 miljoner i Norge
och 60 miljoner i Finland samt ett tjugutal miljoner i vardera av staterna
Brasilien, Grekland, Belgien, Österrike och Ungern, ett femtontal miljoner
i Litauen och sammanlagt ett femtiotal miljoner i övriga länder. Huvudparten
rör sig örn statslån, men av dessa pengar äro dock 180 miljoner kronor
placerade i utländska banker eller andra kreditanstalter och vidare icke mindre
än ett 100-tal miljoner i direkta industriföretag eller kommunikationsanläggningar
i främmande länder. Det skulle vara ganska intressant att veta, vilken
industri det överhuvud taget är som de svenska kapitalägarna anse det förenligt
med sina intressen att underhålla.

Detta stöd åt utländska industrier har i varje fall lämnats samtidigt som
man här i landet strypt åt kreditmöjligheterna för en hel del av det svenska
näringslivet. Man stramar åt för det svenska näringslivet och förorsakar därmed
arbetslöshet, men samtidigt har man råd att placera hundratals miljoner
kronor i utländska företag. Jag undrar, vad det är för slags fosterländskhet
att hellre placera tillgängliga pengar i utlandet och i utländskt
näringsliv än att använda dem i Sverige. Det händer också att pengarna
helt enkelt få ligga oplacerade och räntelösa här hemma. Hundratals miljoner
ha under senare år legat räntelösa i riksbankens kassavalv. Man släpper
icke ut dem i den allmänna rörelsen. Men när det gäller utlandet, synes man icke
hysa någon större tveksamhet att uppträda som verklig storbankir.

Resultatet av Sveriges uppträdande som bankir på världsmarknaden är
emellertid ingenting annat än ett fullständigt misslyckande. Det är icke bara
de 1,700 små kapitalägarna, som herr Holmgren talar örn i sin motion, när det
gäller brasilianska papper, som blivit lurade, utan dessa 1,700 små sparare
befinna sig i ett mycket stort, fint och förnämligt sällskap. Det är många,
som ha förmåtts placera sina pengar i utländska papper och som nu stå inför
risken att förlora allt, vad de äga och ha. Vad beträffar de obligationslån, i
vilka vi deltagit, så äro av statslån 48.1 procent nödlidande, av delstats- och
provins];!n 63.1 procent, av industrilån 48.2 procent, av banklån 31.6 procent
och av lån till kommuner 15.2 procent nödlidande. Praktiskt taget har hela
det tyska obligationsbeloppet blivit nödlidande. Det är utan tvivel en ytterligt
allvarlig historia med denna svenska pennnigutlåning, och jag undrar, örn det
icke vöre på tiden att vidtaga en eller annan åtgärd som förhindrade, att
ytterligare tusental av svenska sparare skola förledas placera sina pengar

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. säkerställande av svenska innehavares av brasilianska obligationer
rätt. (Forts.)

i papper, som sedan visa sig vara olämpliga. Här har man spekulerat bort
en miljardförmögenhet på den internationella hasarden.

Visserligen har det gjorts försök att rädda en del av obligationerna, exempelvis
genom clearingavtalet med Tyskland, men det visar sig att detta clearingavtal
i själva verket ära ganska verkningslöst, då det gäller att erhålla
räntor i den utsträckning, man från början tänkt sig. Å andra sidan var det
på det sättet med detta clearingavtal, att det gav de största möjligheterna för
de stora innehavarna av tyska obligationer, framför allt innehavarna av
Kreugerobligationer och Youngobligationer att där få utdelning i första hand,
under det att de små kapitalplacerarna i Tyskland fingo stå tillbaka och icke
fingo ett öre, så långt det överhuvud var möjligt att få utdelning på clearingen.
I detta sammanhang skulle jag för övrigt vilja framföra en liten
undran, om man har vidtagit eller överhuvud taget ämnar vidtaga åtgärder
gentemot de exportfirmor, som missbrukat clearingens möjligheter med Tyskland,
örn man utrett, vilka firmor det egentligen rör sig örn, och örn man är
beredd att här taga itu med hårdhandskarna.

I bevillningsutskottets föreliggande betänkande har man framhållit, att de
som placerat pengar i brasilianska obligationer handlat i god tro. De ha vänt
sig till vissa svenska bankföretag och tydligen där erhållit råd örn hur pengar
borde placeras. De ha litat på dessa bankföretag, men blivit lurade på konfekten.
Kanske dessa sparare trodde, att de inom bankföretagen skulle stöta
på någonting, som skulle kunna kallas sunt förnuft.

I varje fall är det nog nödvändigt, att man ägnar kapitalplaceringsverksamheten
den allra största uppmärksamhet. Fortfarande håller man på att
placera svenska miljonförmögenheter i utlandet. Jag behöver icke erinra örn
vad som skett under det sista halvåret — det känna säkerligen kammarens
ledamöter mycket väl till. Men jag vill här ha sagt ifrån, att det tydligen är
nödvändigt, att staten slår vakt örn landets tillgångar. De böra icke få utlämnas
åt en hänsynslös hasard på den internationella marknaden.

Härpå yttrade:

Herr statsrådet Undén: Herr talman! I anledning av den fråga, som den
föregående talaren framställde med adress till regeringen, huruvida några
skärpta bestämmelser införts eller åtgärder vidtagits mot missbruk i clearingförfarandet,
vill jag meddela, att en kungörelse i detta ärende beslutats av
regeringen, innebärande straff för oriktiga uppgifter i samband med clearingen
och ämnad att träda i kraft den 1 mars 1935.

Herr Lithander: Herr talman! Den förste ärade talaren nämnde flera

saker, som det naturligtvis vore synnerligen önskvärt att få reglerade, i den
mån sådant kan ske. Herr statsrådet har nu tillkännagivit, att i en punkt rättelse
redan ägt rum.

Vad den föreliggande frågan beträffar, så har ett enhälligt bevillningsutskott
efter prövning av frågan uttalat, att den gjorda framställningen är
hehjärtansvärd men att utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t utan särskild
åtgärd från riksdagens sida skall söka tillgodose de svenska ebligationsinnehavarnas
berättigade anspråk. Jag är övertygad om att regeringen verkligen
kommer att göra sitt allra bästa i detta fall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skall endast så till vida yttra mig i

frågan, som jag vill fästa motionärens uppmärksamhet på konsekvenserna av

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Ang. säkerställande av svenska innehavares av brasilianska obligationer

rätt. (Forts.)

hans motion. Om man å ena sidan kräver, att statsmakterna vidtaga åtgärder
för att rädda ränta resp. kapital, när det gäller i utlandet placerade pengar,
borde man vara så konsekvent, att man å andra sidan icke finner det orimligt
och oriktigt, att statsmakterna lägga sig i placeringen i utlandet av kapital
och de räntesatser, som betingas. Hela den valrörelse, som bedrives i
dessa dagar i Stockholm, rör sig dock i mycket stor utsträckning örn det kapitlet,
och från borgerlig sida sätter man upp en icke bara förvånad utan
även mycket förtrytsam min över att någon överhuvud taget vågar säga, att
man icke får använda allmänhetens sparmedel hur herrar bankdirektörer
behaga.

Här har utskottet försäkrat, att dessa stackars placerare naturligtvis äro
oskyldiga och okunniga... Han kan verkligen sätta ett stort frågetecken efter
ett sådant påstående. Äro verkligen de som tecknat brasilianska obligationslån
så förfärligt okunniga? Och om så är fallet, må de väl, kan man säga i
anslutning till utskottets tankegång, ha skyldighet att stå sin egen risk. Vad
hade min son på galejan att göra? Här kommer en högerman och tycker, att
det är förskräckligt, att dessa stackare bli nödlidande och kräver för den
skull stöd från staten, men å andra sidan gormar högerpressen och de borgerliga
partierna oerhört över minsta försök till ingrepp. Det har väl icke
undgått herrarna, att i andra länder, som spela en roll på den internationella
kapitalmarknaden, det är utan vidare klart, att statsmakterna ha långtgående
rätt i fråga örn privatas placeringar i utlandet.

Det är nu emellertid icke bara de brasilianska fordringarna, som äro nödlidande.
Det är också många andra placeringar, som tidigare varit på tal i
riksdagen, t. ex. vissa fordringar i Polen, utan att det lett till någon åtgärd.
Jag tycker verkligen, att både på det ena och det andra området skulle det
icke alls skada, om riksdagen en liten smula mera konsekvent — och gärna
också hårdhänt — gjorde sin mening gällande emot de intressen, som tro sig
ha fullkomlig rätt att efter behag placera kapital, men icke draga sig för
att stå på huvudet inför statsmakterna och böna och be, så fort beräknad
förtjänst uteblir.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! I anledning av vad den föregående

ärade talaren framhöll örn att utskottet hyste den meningen, att det härvidlag
rörde sig örn en mängd oskyldigt folk, som icke kunde bedöma denna sak,
skulle jag bara vilja säga, att beträffande en stor del av de 1,500 innehavarna
av brasilianska obligationer detta utskottets omdöme är fullt berättigat. Vi
ha till vårt förfogande haft det prospekt, som bankerna utsände om dessa
lån, och vi ha inom utskottet mycket noga övervägt saken, innan vi gjorde
det uttalandet.

Beträffande vad man för övrigt sagt i denna debatt skulle jag vilja framhålla,
att vi i utskottet visst icke varit oförstående för den tanken, att vad
som skett och som i de flesta fall stimulerats av vissa stora penninginstitut,
ger oss anledning att höja ett varnande finger mot en fortsättning av en dylik
politik.

I det nu föreliggande fallet är det ju självfallet, att bevillningsutskottet
likaväl som motionären vill ge allt det stöd, som är möjligt, för att de svenska
pengar, som äro placerade i brasilianska obligationer, skola bli förräntade
och kunna räddas. Man bör emellertid icke vara blind för att de 13 miljoner
kronor, som det här gäller, utgöra bara en liten del av dessa brasilianska
lån, som ju till huvudsaklig del äro placerade i Frankrike, England och
Amerika. Man bör heller icke bortse ifrån, att det finns vissa andra svenska

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. säkerställande av svenska innehavares av brasilianska obligationer
rätt. (Forts.)

intressen, som man också får taga hänsyn till, där det gäller summor, som
äro minst lika stora som den summa man nämnt i fråga örn de brasilianska
obligationerna och som äro infrusna för vår exportindustri.

Bevillningsutskottet har kommit till det resultatet, att sådant läget för närvarande
är och med tanke på de förhandlingar, inför vars påbörjande man nu
står, det är klokt att lägga hela detta spörsmål i Kungl. Maj:ts hand, och
att vi från svensk sida betraktar det som fullkomligt självfallet, att man försöker
göra vad som överhuvud taget kan göras i det nuvarande läget för att
bevaka svenska intressen.

Herr Brännström i Skellefteå: Herr talman! Jag skall icke ingå på de

utvikningar från det föreliggande ämnet, som gjorts av de föregående talarna,
kanske särskilt herr Nyblom, men det var en sak i hans anförande, som sedermera
underströks av herr Kilbom och som jag anser icke bör stå oemotsagd.
Han uttryckte en varm åstundan, att staten skulle taga kontrollen över enskildas
penningplaceringar i utlandet. Jag tror icke, att en sådan åtgärd
skulle vara så synnerligen välbetänkt. Ty hur är det egentligen? Har staten
alltid visat sig vara så framsynt, att den icke också placerat pengar på
ställen, där de råkat bli infrusna? Örn man tror på statens allenamäktighet
att behärska alla områden, kan det vara förklarligt, att man föredrager en
dylik kontroll, men när man sett, att även staten misslyckats, kan man ha
anledning att ställa sig ganska tveksam. Jag tycker, att detta liknar något
ett fall som jag var med örn en gång såsom överförmyndare. En förmyndare
hade förskingrat förmyndarmedel och blandat ihop dem med sina egna. När
han fick allvarliga förebråelser härför, sade han: Ja, men Sveriges lag kan
väl icke ålägga någon att handha andras medel bättre än ens egna.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Wallén: Herr talman! Om man opartiskt ser på denna fråga, är det
svårt att icke komma till den uppfattningen, att de människor, som placerat
sina sparade slantar i brasilianska obligationer, behandlats ganska illa, och
man är nästan frestad att fråga, örn deras intressen tillvaratagas lika utmärkt
som storbankernas, när det gäller Tyskland. Jag ber få understryka vad
herr Nyblom sade samt tillägga: småfolket har icke fått något från Tyskland,
men de stora herrarna •—- storfinansen — ha fått det. Jag hoppas därför,
att regeringen försöker bringa rättvisa i detta tillstånd, framför allt vad
beträffar placeringarna i Brasilien men även örn det skulle komma till nya
avtalsförhandlingar med Tyskland. Det är icke bara tre storbanker, som i
första hand böra komma i fråga, utan det är de många tusen i vårt land, som
kommit in i valutaspärreländet, och som böra bli lika och rättvist behandlade
och få en liten slant med.

Emellertid är det nog icke så, att bankerna i fråga handlat precis av ideella
eller fosterländska skäl, när de lockat svenskar att placera sitt sparkapital
i utlandet. Bankerna ha nog använt »Sunt Förnuft» ganska flitigt. Ty
det är säkerligen icke obekant, att det ända sedan den internationella storfinansen
fått en av sina filialer förlagd till Stockholm inom storfinansen gjort
sig gällande en tendens att försöka med alla medel pressa upp räntan. Det
är icke obekant —- åtminstone bör det icke vara det för herrar riksdagsmän
-—- att man från visst håll skickar ut cirkulär och hemliga skrivelser,
däri man ber de större kapitalinnehavarna att icke placera pengar i obligationer
utan i stället ligga med dem räntelösa till fram i juni eller juli, då man
hoppas kunna höja utlåningsräntan. I samma storfinans intresse ligger det

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. säkerställande av svenska innehavares av brasilianska obligationer

rätt. (Forts.)

också, att det exporteras kapital, det må sen vara till fennomanerna, till Island,
till Frankrike eller till andra länder, med vilka mer eller mindre ha
pågått eller för närvarande pågå förhandlingar. Emellertid måste man från
bondehåll säga ifrån, att detta intresserar oss icke. Det må sägas ifrån, att
vi icke äro med längre örn att man sänder svenska pengar till utlandet, som
sätta utländska hjul i rullning för att taga bort konkurrensen från Sverige
och göra svenska arbetare arbetslösa. Svenska pengar skola användas till
svenska företag, även om man icke lyckas pressa upp marginalen mellan insättningsräntan
och utlåningsräntan så mycket man önskar, även örn man
varje år icke blir i tillfälle att, såsom skett, skänka några miljoner kronor till
goda vänner.

Herr talman, jag har intet yrkande, men jag skulle vilja framhålla, att
jag hoppas och tror, att regeringen kommer att försöka lägga manken till så
att de privatpersoner, som placerat pengar i Brasilien, icke komma i sämre
ställning än de storkapitalister, som placerat kapital på annat håll. Jag skulle
också be att få tillägga, att regeringen alldeles säkert kan räkna på det starkaste
stöd långt inne i borgerliga kretsar, om den tager initiativ till en viss
kontroll över storfinansen och dess tillvägagångssätt i Sverige. Det är många
inom de borgerliga kretsarna, som väntat på ett sådant initiativ, och jag
måste säga, att det vore icke för tidigt att det komme. Stöd har regeringen i
det fallet långt inne i de borgerliga kretsarna.

Herr Nyblom: Herr talman! Endast en kort replik till herr Brännström.

Det är alldeles givet, att örn man vill finna sig i att svenska tillgångar behandlas
hur som helst på den utländska marknaden, kan man ansluta sig till
herr Brännströms låtgåsystem, men har man hänsyn till kapitalplacerarna,
måste man gå på den linjen, att man är med örn sådana förebyggande åtgärder,
som skyddar både småspararna och de större spararna för förluster. Yi
böra icke vara så rädda för statliga ingripanden, att vi sitta med armarna i
kors och ingenting göra. Samhället har viss skyldighet att ingripa på ett
område, där ett ingripande kan vara berättigat, och man kan önska detta ingripande
utan att därför göra sig skyldig till någon som helst socialistisk
tankegång och utan att vara förankrad i socialistisk åskådning.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bevillningsutskottets
betänkande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till sockerbetsodlingens uppehållande jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 februari 1935 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 79, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels besluta, att för tiden från och med den 1 mars 1935 till och med den
29 februari 1936 rätt att till riket införa socker (tulltaxenummer 119 och 120)
med av Kungl. Maj :t stadgade undantag icke skulle tillkomma annan än staten
eller den, åt vilken Kungl. Majit överläte sådan rätt;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda de närmare föreskrifter, som kunde
erfordras för upprätthållande av nu angivna ensamrätt;

Äng. åtgärder
till sockerbetsodlingens

uppehållande.

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.)

dels ock godkänna de såsom bilagor A och B till nämnda protokoll fogade
förslagen till kontrakt mellan staten och svenska sockerfabriksaktiebolaget
samt mellan staten och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag.

Till utskottets behandling hade jämväl hänvisats två i anledning av propositionen
väckta likalydande motioner, nr 291 i första kammaren av herr Elof B.
Andersson och nr 505 i andra kammaren av herr Nilsson i Steneberg, i vilka
motioner föreslagits, »att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 79
måtte hemställa, att Kungl. Maj :t vid avtals uppgörande mellan staten och
svenska sockerfabriksaktiebolaget söker åstadkomma sådana förändringar i bolagets
fördelning av sockerbetsarealen, att, oberoende av egendomarnas storlek,
rätt till betodling må tillkomma ett större antal jordbrukare inom sockerbetsdistrikten,
som förut ej odlat sockerbetor».

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å de i
ämnet väckta motionerna, bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Vid betänkandet hade av herrar V. Edivard Larson och Olsson i Ramsta fogats
reservation mot viss del av motiveringen.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman! Då jag jämte herr Larson i Lerdala
vid detta betänkande fogat en blank reservation mot viss del av motiveringen,
skall jag be att få yttra några ord.

I den preliminära överenskommelse mellan sockerfabriksbolaget och betodlarföreningen,
som ligger till grund för den kungl, propositionen i ämnet,
har avtalats bl. a., att bolaget skall inköpa betor från en odlad minimiareal
av 42,000 hektar. Dessutom har bolaget förbundit sig att utöka denna areal
med ytterligare 500 hektar, som skola tilldelas sådana brukare, som icke ha
mer än 10 hektar odlad jord och som förut icke odlat betor. Vidare har bolaget
gått in för att låta en del jordbrukare, som odlat betor tidiga.re men icke
under de senare åren och som nu önska bli tilldelade viss betareal, erhålla sådan.
Därvid skall bolaget vidtaga viss reducering av betarealen hos de betodlare,
som ha oproportionerligt stor betareal i förhållande till den totala
åkerarealen.

Nu har det avlämnats två likalydande motioner, en i första kammaren av
herr Andersson i Fältenborg och en i andra kammaren av herr Nilsson i Steneberg,
i vilka motioner yrkats, »att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 79 måtte hemställa, att Kungl. Majit vid avtals uppgörande mellan
staten och svenska sockerfabriksaktiebolaget söker åstadkomma sådana förändringar
i bolagets fördelning av sockerbetsarealen, att, oberoende av egendomarnas
storlek, rätt till betodling må tillkomma ett större antal jordbrukare
inom sockerbetsdistrikten, som förut ej odlat sockerbetor».

När frågan behandlades i utskottet, framställdes ett yrkande av herr Heiding,
att utskottets betänkande på den punkten skulle få en annan formulering.
Jag biträdde detta herr Heidings förslag till formulering. Det avsåg,
att utskottet skulle taga en något mera positiv ställning till motionärernas
yrkande än som kommit att ske genom den motivering, som nu är utskottets.
Utskottet säger här nämligen i slutet: »I händelse förhandlingar om fortsatt
stöd åt sockerbetsodlingen komma att jämväl nästa år inledas, kunna för övrigt
av motionärernas förslag intresserade hänvända sig till Kungl. Maj :t eller
vederbörande enskilda parter för att få förslaget upptaget till närmare övervägande
ur olika synpunkter.» Med denna formulering har utskottet icke tagit
ringaste ståndpunkt till motionärernas förslag utan hänvisar motionärer -

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.)
na att nästa år, om frågan förekommer om statens ingripande, vända sig till
Kungl. Maj :t eller vederbörande intressenter nere i sockerfabriksbolaget och
betodlareföreningen. Jag menar, att vi borde kunna åtminstone uttala oss så
försiktigt, att vi sade på detta sätt »i händelse förhandlingar om fortsatt stöd
åt sockerbetsodlingen komma att jämväl nästa år inledas, bör motionärernas
förslag komma till närmare övervägande ur olika synpunkter».

Jag får lov att säga, att när denna odling är underkastad reglering från
statsmakterna liksom spannmålsodlingen, förefaller det mig vara rimligt, att
odlingen delas ut på så pass många jordbrukare som möjligt som vilja hava
denna odling inom de distrikt där den förekommer, så att icke en del skulle
bli absolut avstängda från den och de, som haft denna odling förut få monopol
på den. Det föreligger ju här nästan analoga förhållanden även med spannmålsodlingen
genom de bestämmelser, som förefinnas beträffande odling av
spannmål. Detta har medfört, att man fått så stort överskott på vete. Jag
anser, att även när det gäller betodling bör man kunna reglera det så, att alla
få litet nytta av denna. Nu tror jag i alla fall, att det kanske icke skall finnas
så förfärligt många jordbrukare med mer än 10 hektar och boende i betodlingsdistrikten,
som skulle komma att anmäla sig för att komma i åtnjutande
av tilldelning av odling, så att jag tror icke det skulle bli någon större
reduktion för de övriga, men som underhandlingarna nu fortskridit så långt,
anser jag för i år liksom utskottet, att det icke är något att göra. Men för
nästa år tycker jag, att utskottet skulle kunna säga som vi här föreslagit, och,
herr talman, jag tillåter mig att yrka bifall till denna formulering, som jag
nyss läste upp.

Herr Hagman: Herr talman! I den kungliga propositionen liksom i ut skottets

betänkande på denna punkt meddelas det, att den för betodling avsedda
arealen i mellersta Sverige skulle för år 1935 minskas med i det närmaste
10 %. Anledningen till denna åtgärd skulle vara de senare årens relativt
stora sockerbetsskördar, varigenom skördat socker överstigit behovet särskilt
de två sista åren. Uppgörelse om denna sak har, upplyses det, träffats
mellan de båda bolagen, det stora bolaget som har sin verksamhet huvudsakligen
i södra Sverige och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag. Överenskommelsen
är godvillig, och måhända är det så, att överenskommelsen är fördelaktig
för båda bolagen. För jordbrukarna i mellersta Sveriges sockerbetsodlingsdistrikt
är emellertid den beslutade minskningen i areal allt annat än
välkommen. Trängseln på varumarknaden är, som alla veta, synnerligen stor
nu, och om man minskar möjligheten till odling av en vara som sockerbetor,
är det givetvis beklagligt för odlarna. Det är således, skulle jag vilja säga,
för sockerbetodlarna i mellersta Sverige ingen trevlig underrättelse just denna.

Det är emellertid icke endast jordbrukarna, som hava speciellt intresse av
sockerbetsodlingen, utan också, örn jag tänker speciellt på det län, jag representerar,
järnvägarna. De smalspåriga järnvägar i Östergötland, som gå genom
sockerbetsodlingsdistrikten, hava i många år arbetat under synnerligen svåra
ekonomiska förhållanden, så svåra att statsmakterna nödgats föregående år
vidtaga vissa åtgärder, eller kanske rättare uttryckt, ge stöd åt åtgärder för
rekonstruktion. Som kammarens ledamöter torde erinra sig, beslöt nämligen
riksdagen föregående år att lämna det stöd, som var nödvändigt, för att få
järnvägsdriften bevarad. Vid denna rekonstruktion ansågs det och erkändes
av alla parter, att en nödvändig förutsättning för att järnvägsdriften skulle
kunna ekonomiskt stabiliseras var att sockerbetsodlingen skulle upprätthållas
i önskvärd omfattning. Enligt uppgifter, som lämnats från såväl sockerbolaget
som järnvägarna, utgöra just frakter å betor och betmassa en mycket stor

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.)
del av järnvägarnas inkomster, och det är givetvis därför beklagligt för dessa
liksom för jordbrukarna, om odlingen beskäres så avsevärt som här beslutats.
ifan kan väl säga, att en nu mer än trettioårig erfarenhet av sockerbetsodling
i mellersta Sverige har givit vid handen, att odlingen såväl tekniskt som ekonomiskt
är åtminstone i det närmaste lika berättigad i dessa landsdelar som
i landets sydliga delar. Skörden har varierat olika år, men man får väl säga,
att den i regel varit rätt så god, och t. ex. föregående år var, som herrarna
torde känna till, skörden såväl till mängd som procenthalt av socker t. o. m.
något högre i mellersta Sverige än i södra Sverige.

Men detta skulle jag sålunda velat poängtera, att sockerbetsodlingen i mellersta
Sverige måste tillmätas en ganska stor betydelse ur jordbruksekonomisk
synpunkt, och för vissa järnvägar är den alldeles nödvändig för uppnående
av ett tillfredsställande ekonomiskt resultat av driften, nämligen för de järnvägar,
som gå genom sockerbetsodlingsdistrikten. Jag anhåller därför, herr
talman, att vid detta tillfälle få uttala en bestämd förväntan, att den nedskärning
av arealen för sockerbetsodling, som beslutats av de båda bolagen för år
1935, icke på något sätt måtte bli normerande för framtiden, utan att möjlighet
till ökad odling måtte beredas för kommande år.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Till en början vill jag ägna några ord åt det anförande, som här hölls av herr
Olsson i Ramsta. Det kan ju helt naturligt tyckas, som örn det vore en enkel
sak att se till, att alla jordbrukarna inom sockerbetsdistrikten finge tillfälle
att odla sockerbetor. Men när det nu ligger till på det sättet, att vi redan
hava en sockerbetsodling, som fyller landets behov av socker, då är det självklart,
att man icke kan utöka betodlingen. Då skulle ett tillmötesgående av
de synpunkter, som herr Olsson i Ramsta här har anfört, betyda, att förutvarande
odlare skulle avstå av sin odling åt nya, och det kan helt naturligt
i viss utsträckning vara berättigat, särskilt i sådana fall, där odlingen har ur
olika synpunkter varit övernormal i förhållande till hela åkerarealen. ^ Men
jag vill fästa uppmärksamheten på, att det icke lärer vara möjligt att på den
vägen komma fram till en sådan justering, att alla jordbrukare inom betodlingsdistrikten
kunna få bli betodlare, ty det är icke så, som herr Olsson förutsatte,
att det är ett mindre antal jordbrukare med mindre areal, som icke
hava betodling. 1927 års jordbruksräkning, som är den, varifrån vi hava
de senaste siffrorna, visar att på slättbygden i Malmöhus och Kristianstads
län — jag nämner alls inga andra betodlingsdistrikt utan bara de mest exklusiva
— tillhörde den gången c:a 20 % av åkerarealen, brukningsdelar som
icke hade betodling. Skulle man göra en utjämning, som ledde till att även de
fingo betodling, skulle det bliva en förskjutning i dessa bygder med 10,000
hektar, och jag tror, att var och en förstår, att det är omöjligt att komma så
långt, att man kan tillgodose alla.

I själva verket har ju här pågått ett arbete att försöka åstadkomma en utjämning.
Betodlareföreningen har förhandlat med sockerbolaget örn. en sådan
utjämning, och det är ju så. att i de träffade överenskommelserna finns medtaget,
att bolaget skall försöka ge betodling inom distrikten åt jordbrukare, som
icke under de sista åren hava haft betodling, och det skall ske genom att arealen
sänkes för förutvarande betodlare med för hög areal.

Vad som dessutom finnes upptaget i den kungliga propositionen är ju en
något mindre fråga. Med det nuvarande läget på den animaliska produktionen,
då man icke kan hava samma animaliska produktion som förut, har följden
blivit, att en mängd mindre jordbruk, särskilt i Skane, icke kan upprätthålla
den animaliska produktionen i samma omfattning som förut, och då fa

Lördagen -den 23 februari.

Nr 14.

Äng. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.)
deras innehavare icke samma möjligheter till full försörjning som de förut haft.
Då har det från regeringens sida ansetts önskvärt, att sådana mindre jordbrukare
skulle kunna få tillfälle till en sockerbetsodling för att därigenom
fa användning för sin arbetskraft, och på den punkten hava vi vunnit ett tillmötesgående,
som kanske icke är så långt, att det kan anses tillfyllest, men
jag skulle dock tro, att det är åtminstone halva steget på vägen, och det är ju
på den punkten som ett ingripande är särskilt betydelsefullt, därför att dessa
jordbrukare kunna icke syssla med spannmålsodling, t. ex. för avsalu, och
för dem kan det därför vara mycket viktigt att få fram sockerbetsodling, örn
de icke haft det förut. Och det kan man genomföra, därför att det gäller så
relativt liten area.1, men det är ett långt steg att sedan gå dithän, att försöka
tillförsäkra alla jordbrukare inom distrikten möjligheter till sockerbetsodling.

Vad därefter beträffar det anförande, som här hölls av herr Hagman, så är
det klart, att var landsända kämpar för sina intressen, men det får väl också
finnas en liten smula avvägning mellan olika intressen. Det är ju dock på
det sättet, att sockerbetsarealen har efter tillkomsten av den nuvarande regleringen
ökats med mer än 100 % inom de distrikt, som falla under mellersta
Sveriges sockerfabriksaktiebolags område. Där har det varit en proportionsvis
mycket större ökning av arealen än inom det område, där odling sker för
svenska sockerfabriksaktiebolaget. På grund av denna större arealökning kommo
vi upp i en sockerproduktion, som för 1933 års skörd kom att överstiga landets
behov. Då ingrep svenska sockerfabriksaktiebolaget på egen hand och
skrev ned sin areal med 1,000 hektar, under det att det mellansvenska bolaget,
örn jag så får säga, fick fortsätta att utöka sin areal. Det var väl då helt naturligt,
att när en ytterligare begränsning måste ske, borde turen komma till
det mellansvenska bolaget, som hittills hade fått lov att obegränsat utöka sin
areal och som förut icke behövt vidkännas någon inskränkning. Jag tror, att
det icke är möjligt att säga, att det avtal, som bolagen sins emellan träffat,
kränker någons berättigade intressen, och skulle vi börja på detta sätt inom de
olika landsändarna att tävla örn rätten att utöka sockerbetsodlingen, ja, ärade
kammarledamöter, da skola vi icke inbilla oss att det går så värst länge för
sig att upprätthålla den sockerreglering vi för närvarande hava och hålla den
inom en sådan ram, att man kan tillgodose de berättigade intressena från olika
liåll.

Herr Nilsson i Steneberg: Herr talman! Gent emot vad herr -statsrådet

nyss yttrade vill jag framhålla, att dessa småbrukare i alla fall åtminstone
icke få något gagn av den spannmålsreglering, som är vidtagen. Man kan
rent av säga, att den har varit till förfång för dem, och det är nog på det sättet,
att man hade önskat, att man skulle fått den litet vidare. Det är väl litet
besynnerligt att stanna vid detta antal 10 hektar. När nu t. ex. jordbruk styckas
och det bildas småbruk, är det i regel så, att dessa bli större än 10 hektar.
De äro på 11, 12 hektar, och dessa småbrukare, som komma att starta, tycka
nog, att det är besynnerligt att de icke få någon sockerbetsodling. Sedan är det
för övrigt en mångfald andra brukare i dessa bygder, där en och annan odlar
sockerbetor, vilka fråga sig, vad orsaken kan vara till att ole icke hava någon
möjlighet att få en sådan. Nog tycker man, att man kunde gått vidare på den
vägen och sagt, att den jordbrukare, som haft mer än en fjärdedel av sin
areal besådd med betor, borde få vara med om att lämna ifrån sig den överskjutande,
arealen till andra odlare, och örn det icke räckt till, kunde man mycket
val gått ännu längre ned och tagit av den odling, som är mer än en femtedel
oller mer än en sjättedel, örn så behövdes. Icke hade det väl varit någon
orättvisa man begått mot dessa odlare, utan jag tycker det hade varit ett rim Andra

leammarens protokoll 1935. Nr lJh 4

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.)
ligt krav att på en sådan odling, som är så statsunderstödd som denna är,
man skulle kunna ge flera tillfällen att begagna sig av densamma. Det blir
rätt svårt, skulle jag tro, i det långa loppet för dem, som flera år försökt att
odla betor men icke fått det, att förstå, varför det är som det nu är. De komma
nog att kräva att få vara med. Vi veta, att jordbrukarna driva upn sin
jord, och den jord som, låt oss säga, för 80 år sedan icke dugde att odla sockerbetor
på, bär visat sig fuller väl jämförlig med den bästa jorden nedåt
öppna havet. _

Nu tycker jag, att det är en besynnerlig inställning bevillningsutskottet halt,
när det motiverar sitt avslag på den motion, jag har avlämnat, med att säga,
att det icke brytt sig örn denna framställning alls, och så i sista punkten säger
så här: »I händelse förhandlingar örn fortsatt stöd åt sockerbetsodlingen
komma att jämväl nästa år inledas, kunna för övrigt av motionärernas förslag intresserade
hänvända sig till Kungl. Maj :t eller vederbörande enskilda parter
för att få förslaget upptaget till närmare övervägande ur olika synpunkter.»
Ja, det rådet var väl nästan onödigt, ty nog veta de vägen till kanslihuset i
Stockholm. Det hade varit intressantare, örn de fått reda på, örn riksdagen
tycker, att det vore skäl för deras resa, så att de icke bara reste för nöjes skull
och för att slita trappstenarna i kanslihuset, ty det tror jag icke det är så
många som vilja. Det är beklagligt, att bevillningsutskottet icke kunnat komma
med antingen något helt avstyrkande av detta mitt förslag eller, som jag
hoppats, sagt som så, att till nästa år få vi väl överväga saken, och då kanske
ni bli berättigade till odling på någon mindre areal.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till det förslag, som framställdes
av herr Olsson i Kamsta.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Jag ber för det första att få rätta ett missförstånd av herr Nilsson i Steneberg.
Det är icke på det sättet, att om en egendom styckas i egnahem och det
på den egendomen förut har varit sockerbetsodling, de nya skola bli utan sockerbetsodling,
utan de komma att få kontrakt helt naturligt, därför att det varit
så förut. Dessutom skulle jag vilja understryka, att denna sak bör icke
framställas på det sättet, som örn det vöre fråga örn att staten och sockerindustrien
skola ge vissa förmaner. Det är icke därom striden star, utan fragan
gäller, huru betodlingen skall fördelas mellan jordbrukarna. _ Det är alltså två
jordbruksintressen som stå mot varandra, men det finns ingen motsättning
mellan staten och dessa jordbrukare och mellan sockerbolagen och dessa jordbrukare,
utan det är helt och hållet en fördelningsfråga inom jordbruksbefolkningen
själv.

Herr Björklund: Herr talman! Efter herr statsrådets anförande här har

jag ingen anledning att svara vare sig åt det ena eller det andra hållet, men
jag kan icke underlåta att påpeka, vilken orimligt liten skillnad som föreligger
mellan utskottets förslag och vad som föreslås av herr Olsson i Ramsta.
Utskottet konstaterar, att vederbörande hava möjlighet att vända sig till såväl
sockerbolagen, betodlareföreningen som Kungl. Maj :t, och herr Olssons i Ramsta
yrkande var, så vida jag hörde det rätt, att här borde man kunna utskriva
något sådant som att dessa anspråk, som framförts i herr Nilssons i Steneberg
motion, borde vid kommande förhandlingar kunna upptagas till omprövning.
Örn man vill läsa ut vad som i ena eller andra fallet i verkligheten står skrivet,
tror jag, att alla borde vara överens med mig, att skillnaden är, som jag
sade, orimligt liten. _ o

Jag har, herr talman, ingen som helst anledning att ge mig in på själva

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.)
sakfrågan efter de upplysningar som lämnades från statsrådsbänken, utan jag
tillåter mig att kort och gott yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! Som frågan nu ligger till är det klart, att
man för året icke kan framställa något annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag. I utskottet framställde jag ett särskilt yrkande, vilket utskottsmajoriteten
emellertid icke ville vara med örn. Oaktat jag icke avgivit
någon reservation, skall jag nu be att här få säga några ord.

Jag anser, att de gränser, som dragits upp att gälla för betodlingen, icke
äro för framtiden lyckliga. Nu har man i ena fallet sagt, att man bör kunna
medge, att sådana odlare, som under några år icke odlat betor, skulle beredas
möjlighet att återupptaga sadan odling. Aven sa skulle de mindre jordbrukare,
som hade högst 10 hektar odlad jord, få odla sockerbetor. Jag anser, att
dessa gränser, som äro så pass skarpt uppdragna, icke äro lämpliga. Jag tog
mig friheten att i bevillningsutskottet påvisa, huru det skulle ställa sig, om
man t. ex. skulle behöva införa bestämmelser örn inskränkning av veteodlingen
här i landet. Skulle då de jordbrukare, som under de senare åren haft en onaturligt
stor areal för veteodling, få fortsätta därmed? Jag anser, att det bör
tagas hänsyn till sådana omständigheter.

Nu vill jag härmed icke hava sagt, att man skall gå in för att odla betor i
betodlardistrikten pa alla jordar, ty det finns en hel del sådana, som icke äro
lämpliga för dylik odling, varför det skulle vara rent förlustbringande för
odlaren själv,_ om han skulle ge sig till att odla betor där över lag. För övrigt
kan det icke vara lämpligt att odla betor på jordar, som ligga långt avlägset
från de egentliga betodlardistrikten, ty det blir där för dyrt med frakter
m. m. Men jag tycker, att gränserna bli alldeles för snäva, då man nu
skall införa sådan här bestämmelser, som att det skall gälla så och så många
hektar. Därför sympatiserar jag med den motion, som är väckt av herr Nilsson
i Steneberg.

Sedan far jag till fullo instämma med herr Hagman i hans yttrande här
angående mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag. Jag finner det egendomligt,
att man skall pressa detta mindre bolag så mycket, som man här har
gjort. Nu anförde herr statsrådet, att mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag
är det. som kraftigast har ökat sin odling, och därför vore det skäl i att
nu i första hand skriva ned där så pass mycket, som man gjort. I propositionen
säges ju, att det större bolaget skulle ha en minimiareal av 42.000 hektar
plus de 500 hektar, som medgivas mindre odlare. Men sedan förutsättes
det att det icke skall bli någon minskning i jämförelse med föregående år
Det större bolaget har sålunda frihet, kan man säga, att taga emot betor från
?to[r»e1,are1al äa den, omnämnda, och det blir således icke någon begränsning i
lornaliande till vad som gällde föregående år. Men det mindre bolaget skulle
icke fa gå uppmar än till 5,000 hektar. När man tager hänsyn till de jordbrukare,
_ som finnas i dessa delar av landet, är den minskning på 500 hektar,
som härigenom stipuleras, icke så obetydlig. Jag hoppas därför, att det tili
ett annat ar skall kunna träffas en sådan uppgörelse, att man skall slippa ifrån
en sadan sänkning, som nu blivit nödvändig.

Som jag sade i början av mitt anförande skall jag icke hålla på det yrkande
som jag framställde i bevillningsutskottet, vilket kan sagås ungefärligen överensstämma
med det yrkande, som här framställts av herr Olsson i Ramsta
Men jag har velat säga min mening örn detta, och jag vidhåller, att man icke
tar draga alltför snäva gränser, då det gäller sockerbetsodlingen, utan att man
skall kunna lämna medgivanden även för odlare, som ha något över 10 hektar
jord. Det vore mera berättigat att skära ned för sådana odlare, som under

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.)
de allra sista åren haft en alltför stor odling av betor. Detta är enligt min
mening ungefär lika berättigat på sockerbetsodlingens område, som^ det kan
vara berättigat då det gäller spannmålsodling. Det är nämligen så, att de
jordbrukare, som ha sin odling ungefär i nivå med vad som varit vanligt sedan
många år tillbaka, nu komma att bli lidande av att en hel del andra hava
ställt det så för sig, att de utnyttja statens stöd i mycket stor utsträckning.
Ett sådant förfaringssätt kan jag för min del icke vara med om att uppmuntra,
utan jag anser, att man bör ordna det så, att det blir möjligt för flera
än dem, som åsyftas i det föreliggande förslaget, att ägna sig åt denna odling.

I detta yttrande instämde herr Jonsson i Mörbylånga.

Herr Hagman: Herr talman! Bara några ord med anledning av herr statsrådet
Skölds yttrande. Han sade först, att det var nödvändigt att verkställa
en så rättvis avvägning som möjligt mellan betarealerna de olika betodlingsdistrikten
emellan. Och det kan jag naturligtvis av allt bjärta instämma uti.
Jag skulle emellertid beträffande föreliggande fråga vilja hänvisa till statistiken
härom för de senare åren. Örn vi gå till det sista odlingsåret, nämligen
1934, då vi bade en jämförelsevis stor odling av sockerbetor i mellersta
Sverige och kanske särskilt i Östergötland, så visar statistiken, att vi det året
odlade betor på Östgötaslätten på ungefär en och en halv procent av arealen.
I Malmöhus län tror jag det närmade sig tio gånger så mycket, i procent uttryckt.
Nu måste man naturligtvis, när man jämför dessa siffror med varandra,
säga, att odlingen är äldre i Skåne, och att de sydsvenska bygderna
hava förmånsrätt till denna odling. Det ligger naturligtvis någonting dan.
Skillnaden mellan den areal, som odlas där nere och den i mellersta Sverige,
är emellertid högst väsentlig. Någon så särskilt rättvis avvägning, från den
sidan sett, kan sålunda knappast sägas föreligga.

Vidare påpekade herr statsrådet, att föregående år har det stora bolaget
skurit ned sin areal med 1,000 hektar. Detta är dock icke så mycket procentuellt
sett. Det blir endast något över 2 procent, under det att man förmått
det mindre bolaget att minska arealen i år med i det närmaste 10 procent. Procentuellt
sett är sålunda nedskärningen där större än vad minskningen var i
det stora bolaget i fjol. o .

Man kan också se saken från andra synpunkter och fråga sig, i vad man
de olika bolagen hava möjligheter att helt utnyttja fabrikerna för framställning
av socker. Såvitt jag icke är alldeles fel underrättad, har det stora bolaget
sexton fabriker och fyra saftstationer eller sammanlagt tjugu fabriker,
vid vilka sålunda uppköpas sockerbetor. Örn detta är felaktigt, ber jag örn
rättelse. Vi se emellertid vid en sådan undersökning, att till varje sockerfabrik
i Sydsverige odlades år 1934 sockerbetor på en areal av i medeltal 2,250 hektar.
I mellersta Sverige förfogar det lilla bolaget över tre fabriker och till
var och en av dessa odlades betor å en areal av i medeltal endast 1,833 hektar.
Trots den ökade odlingen i mellersta Sverige år 1934 är sålunda skillnaden
avsevärd. Nu kommer under år 1935 arealen för det stora bolagets del att ökas,
under det att man vid det mindre bolaget, får skära ned odlingen med nära
10 procent. Arealen sockerbetor per fabrik blir då endast 1,667 hektar. I
detta avseende blir skillnaden emellan de olika fabrikerna sålunda, större till
nästa år, varför det sålunda icke är någon utjämning, som därvidlag äger
rum.

Vad beträffar den omständigheten, att odlingen avsevärt ökats i mellersta
Sverige under de senaste åren, så har detta givetvis sin riktighet. År 1933
exempelvis odlades sockerbetor i mellersta Sverige på icke fullt 4,500 hektar

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.)
jord, och sista året på 5,500 hektar eller, noga räknat, 5,522. Det är en ökning
på något över 1,000 hektar, som ägt rum under detta år. Tidigare var under
en period odlingen mindre. Men detta berodde till stor del, såvitt jag kan
bedöma läget, därpå att man sökte påtvinga odlarna femåriga kontrakt. Detta
tyckte man icke örn däruppe, och därför blev arealen till betodling något
mindre. Tidigare, exempelvis 1921, odlades betor i mellersta Sverige på nära
6,000 hektar, eller närmare bestämt 5,900 hektar; 1920 odlades betor på 4,410
hektar, 1923 4,759 hektar och 1925 något över 4,000 hektar. Det är sålunda
icke första gången, som vi äro uppe i den areal, som vi hade i fjol, nämligen
5,500 hektar.

Jag har endast velat påpeka dessa förhållanden i anledning av vad som
här yttrats.

Herr Olsson i Hamsta! Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
sade i ^sitt sista anförande, att fragan örn tilldelning av betareal icke
vor® na8''Op fråga mellan staten, jordbrukarna och sockerbolagen utan endast
en fördelningsfråga mellan jordbrukarna och sockerbolagen. Jag tillät mig då en
stilla undran, örn i det här föreliggande fallet jordbruksministern icke hade ingripit
i överenskommelsen, då i densamma ingår, att det skall bli en ökning
av betarealen med 500 hektar, som skulle tilldelas vissa jordbrukare. Det förefaller
mig underligt, örn jordbruksministern skulle frånsäga sig allt inflytande
över regleringen av betarealen.

Herr Niisson i Steneberg: Om jag uppfattade herr statsrådet rätt, så sade
han, att det här endast gällde en fördelning av betarealen mellan jordbrukarna-
Jag håller också med herr statsrådet örn att det är bara en fördelningsfråga.
Och denna fördelning tycker jag icke kan vara så förfärligt svår att
göra. Det finns många inom betodlarföreningen, som anse, att, som jag nyss
anförde, man icke gör någon orätt genom att taga bort en del från de betodlare,
som hava oproportionerligt stor odling, och lämna den till dem, som vilja
odla och som bo inom distriktet men icke förut haft någon sockerbetsodling.
Det är ju sålunda en ganska lätt historia att göra det där, örn det icke är så,
att sockerbruken hava någonting emot det.

Sedan vill jag erinra om att även sådana egendomar styckas som icke hava
sockerbetsodling. Om en sådan egendom styckas, få småbrukarna ingenting,
örn egendomen nämligen blir 11 eller 12 hektar stor.

Så skulle jag till herr Björklund vilja säga, att örn det icke är någon nämnvärd
skillnad mellan utskottets förslag och reservationen, så kan man ju lika
gärna gå med på den lilla ändring, vi här begära.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skulle icke hava gått upp i denna fråga,
örn icke här tidigare framförts den meningen, att sockerbolagen och betodlarna
kringgingo gällande avtal till arbetarnas nackdel. Dessa synpunkter hava ju
även framförts i den socialdemokratiska tidningen i Malmö. Som framgår åv
propositionen har ju, som sagt, denna kritik i någon mån beaktats, och det har
ju gjorts en sådan ändring av avtalet, som framgår av utskottsutlåtandet på
sidan 13, att de skola betala ett nied minst 4 öre per deciton höjt pris, och
att arbetarna där skulle komma att tillgodoses bättre än tidigare.

Så långt är saken naturligtvis bra. Men jag kan icke underlåta att i denna
debatt — även örn det icke har någon som helst effekt — vidhålla den uppfattningen,
som vi tidigare givit uttryck för, oell som då fått anslutning även
från andra hall, icke enbart från socialdemokraterna utan även från en del

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.)
borgerliga, att regleringen bör avskaffas. Den har ju alltjämt vissa avgjorda
olägenheter för konsumenterna. Det är ju icke nu möjligt att helt
åberopa det anförande, som herr Engberg en gång i tiden höll såsom huvudtalesman
för oppositionen emot regleringen, alldenstund det avtal, som nu
gäller, ligger något annorlunda till än vad den gången va,r fallet. Men som
man finner av överenskommelsen med svenska sockerfabriksaktiebolaget, får
riksdagen exempelvis icke ändra gällande tulltaxa, och dessa bolag hava, som
herrarna veta, de facto även tillerkänts ensamrätt till införsel av socker.. Producenterna
få i stor utsträckning sina kostnader täckta genom regleringen.
Det sista framgår för övrigt vid en blick på sockerbolagens ekonomiska ställning.
Föregående år tilläto vi oss anföra en hel del siffror i detta avseende.
Det är därför icke nödvändigt att upprepa dem i år. ^ Av den berättelse, som
nu föreligger, framgår emellertid, att ställningen sa långt ifrån är sämre, att
tvärtom motsatsen torde vara fallet, och att man sålunda ur den synpunkten
mycket väl kunde taga under övervägande att avveckla hela denna reglering,
så att sockerbolagen själva finge bära de kostnader, som äro förenade med
sockerproduktionen.

Den gamla invändningen har varit, att därigenom skulle måhända risk
föreligga på två håll. För det första skulle betarbetarna möjligen komma
att bliva lidande — något som alltjämt är ett antagande, ty deras löner äro
i första hand, tror jag, beroende på deras fackliga organisation och den styrka,
denna kan utveckla. För det andra har man befarat, att förhållandena^ skulle
kunna bli ofördelaktiga för konsumenterna, alldenstund priserna mahanda
skulle kunna bliva högre. Det har icke någon gang i debatten visats, såvitt
jag kan erinra mig, att så skulle bli förhållandet. Den tabell .angående sockerpriserna
i andra länder, som återfinnes på sidan 10 i propositionen, skulle ju
tyda på, att vi skulle löpa risk att få högre sockerpriser. Men jag undrar
ändå, om icke härvidlag en rad andra faktorer inverka, som man icke kan
utläsa ur dessa siffror.

Med hänsyn till alla dessa synpunkter, herr talman, med hänsyn, också till
att vi vidhålla vår gamla uppfattning i denna fråga, skulle jag vilja uttala
det önskemålet, att denna reglering avvecklas, ehuru jag — för ögonblicket
åtminstone — icke ställer något yrkande. Frågan var ju i det avseendet föremål
för så ingående debatter föregående år, att jag finner det överflödigt
att nu längre taga kammarens tid i anspråk härmed.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag måste tillåta mig några repliker gentemot herrar Hagman och Heiding.

Jag skall blott påpeka, att när herr Hagman här anför siffror, sorn visa,
att betodlingen i mellersta Sverige vissa år varit större än före införandet
av nuvarande soekerreglering, han icke skall glömma observera, att denna
större betodling har inställt sig under tider, då antingen staten har givit betodlingen
ett särskilt stöd, en ställning framför alla andra odlingar, eller också
sockerpriset har varit så högt, att det även varit ett högre betpris.. Det ligger
i sakens natur, att någon större ansvällning av sockerbetsodlingen till mellersta
Sverige under full konkurrens med Sydsverige icke kan inställa sig av klimatiska
skäl. All erfarenhet visar detta. Följden blir helt .säkert den gången,
när staten släpper denna reglering, den som alltid förut inträffat, nämligen
att betodlingen krymper samman i mellersta Sverige, och att den fortfarande
blir koncentrerad till de delar av landet, där den har .större förutsättningar.
Ar det därför icke skäl, att man en liten smula tar sig till vara för att utnyttja
sockerregleringen till att genomföra en fullständig snedvridning av

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.)
sockerbetsodlingen, en snedvridning som måste rättas en gång när sockerregleringen
upphör.

Precis samma invändning vill jag rikta till herr Nilsson i Steneberg. Det
är väl icke utan orsak som på många och däribland även stora egendomar
på de skånska slättbygderna under den gångna tiden icke odlats sockerbetor.
Detta beror därpå, att jorden icke lämpar sig för dylik odling, eller också
därpå, att produktionsbetingelserna i övrigt äro olika gentemot andra odlares.
"Vi skola ta oss till vara för att låta en statlig reglering, som vi få antaga
är av relativt tillfällig natur, verka därhän, att sockerbetsodlingen nu lägges
örn så, att den överföres till egendomar, som vid en återgång till fria förhållanden
icke komma att upprätthålla sockerbetsodlingen. Vi ha väl tillräckliga
erfarenheter av hur farligt det är att låta statliga regleringar verka
snedvridande på produktionsordningen. Herrarna och icke minst herr Hagman,
som ju tillhör en grupp, som ständigt och jämt predikar planmässighet
och noggranna avvägningar mellan de olika driftsformerna, skola väl litet
grand tänka, sig för, innan herrarna så starkt plädera för åtgärder, som faktiskt
leda till en snedvridning av produktionsordningen. Vi skola icke låta
de lokala intressena så totalt väga över ett praktiskt bedömande av det faktiska
läget.

Vad slutligen herr Kilboms anförande beträffar kan man med tillfredsställelse
konstatera den lugna ton, som inställt sig på det hållet. Med kanske
ännu större tillfredsställelse kunna vi konstatera, att herr Kilboms parti kommer
att understödja socker regleringen och icke gå på avslagslinjen. Jag skulle
på den grund icke ha så stor anledning att rikta mig mot hans anförande, men
jag vill dock påpeka, att en avveckling av sockerregleringen nu, helt naturligt,
måste leda till en sammankrympning i mycket stor utsträckning av sockerbetsodlingen.
Herr Kilbom har icke kunnat undgå att i propositionen finna, att
det sockerpris, som skulle ligga till grund för en import till Sverige, för närvarande
ligger så lågt, att det just nu skulle uppgå till ungefär 25 öre fritt
svensk hamu. Jag undrar, örn herr Kilbom tror, att det finns möjlighet upprätthålla
en sockerbetsodling, örn ett sådant sockerbetspris skulle göra sig
gällande. Detta är ju något otänkbart, och skulle det ske, kan det icke ske
på annat sätt än genom en våldsam nedpressning av betpris och arbetslöner.
Herr Kilbom vet nog, att läget på arbetsmarknaden fortfarande är så pass
svagt, att det skulle medföra nedpressning av lönerna, om icke staten ställde
garanti för desamma. Hade detta läge icke varit för handen, hade hela statsgarantien
med hänsyn till lönerna varit meningslös liksom också statsgarantierna
med hänsyn till betpriset. Jag måste väl ändå tro, att i den nuvarande
situationen,. med den trängsel som råder på arbetsmarknaden och de svårigheter
som finnas för folk att få sin utkomst, man skall draga sig mycket, innan
man vidtager åtgärder, vilka på ett område som detta åstadkomma en stark
sammandragning. Herr Kilbom anförde icke i dag konsumentsynpunkterna
eller nyttan av ett lågt sockerpris, och jag förstår ju att det är litet svårt
att göra. detta, när faktum är, att vi i Sverige för närvarande ha det lägsta
sockerpris, som. vi någonsin haft, och att vi utav alla Europas stater stå i det
läget, att det finns endast ett land, som har lägre sockerpris än Sverige.

Herr Hagman: Herr statsrådet uttalade, om jag icke alldeles missförstod
honom, att den dag, då stödet för sockerbetsodlingen upphörde, odlingen av
sockerbetor i mellersta Sverige också skulle örn icke helt upphöra så dock
krympa samman . till en obetydlighet, och han gav uttryck åt den bestämda
uppfattningen, att den nuvarande sockerbetsodlingen i Mellansverige
endast kunde äga rum på grund av detta stöd. Jag har icke

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.)
det siffermaterial till mitt förfogande, som helt kan belysa denna sak.
Några siffror emellertid! 1912 hade väl sockerbetsodlingen icke något
stöd såvitt jag kan minnas. Då odlades i mellersta Sverige sockerbetor å en
areal av 12.1 procent av odlingen i Sydsverige. Den mycket höga procenten
i år var 12.26, eller ungefär samma procent som året 1913, nämligen 12.88 procent.
Året 1914 voro vi uppe i 13.47 procent och följande år ännu något högre.
Redan på denna tid, innan alltså ännu några egentliga stödåtgärder vidtagits,
hade vi en procentuell andel i produktionsarealen, som var lika stor som den
nuvarande, och detta trots det stöd till sockerbetsodlingen, som nu utgår. Man
bör emellertid härvid även bemärka, att sockerbetsodlingen i mellersta Sverige
icke var gammal och invand vid denna tid utan så att säga höll på att bryta
igenom. Under senare år ha mycket omfattande jordförbättringsarbeten vidtagits,
såsom täckdikning o. dyl., vilket gör, att sockerbetsodlingen nu har
betydligt större möjligheter i mellersta Sverige än den hade vid den tid, som
jag nu omnämnt, eller åren 1912/1913 och följande. Det är alltså icke så
säkert, att vad herr statsrådet här yttrade kommer att slå in i verkligheten.
Örn vi jämföra skörderesultatet från mellersta Sverige — jag tänker nu speciellt
på Östergötland — med skörderesultatet från Skåne, så hålla vi oss i
allmänhet litet under. Skördesiffrorna variera emellertid avsevärt år från
år. I mellersta Sverige ha vi lägre jordvärde och därför icke så stora omkostnader
och kunna därför också nöja oss med något lägre skörd än i t. ex.
Skåne. Emellertid kan jag ju påpeka, att sistgångna året eller 1934 var, såvitt
de underrättelser jag fått äro riktiga, förhållandet detta, att medelskörden
i deciton per hektar för det stora bolagets del var 365 och för det lilla,
omfattande Östergötland, Västergötland och Öland, 390 — alltså åtskilligt
över det förra.

Med det anförda vill jag ha sagt, att jag för min del icke tror, att den dag
det nuvarande stödet till sockerbetsodlingen upphör av en eller annan anledning
sockerbetsodlingen i mellersta Sverige är dömd att gå under, och skulle
så vara, torde sockerbetsodlingen i Sydsverige även gå samma öde till mötes.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag får väl ändå påminna herr Hagman därom, att före världskriget eller de
år, herr Hagman här åberopade, var sockertullen 17 öre mot 10 öre nu. Det
fanns alltså då en sockertull, som var så avpassad, att även en odling under
sämsta betingelser lönade sig.

Herr Kilbom: Herr talman! Bara en replik. Herr Sköld tycktes mena,
att vi ändrat ståndpunkt. Han kan vänta med sina hänsyftningar i det avseendet,
tills anledning därtill föreligger. Jag angav mycket klart min inställning
till denna fråga och anledningarna till, att jag icke ställde något yrkande,
vilket skedde för det första med hänsyn till den långa debatt, som i fjol fördes
här, för det andra med hänsyn till att det icke finns någon utsikt till att
i år få ändrade bestämmelser genomförda och slutligen för det tredje med
hänsyn till att vi nog återkomma till denna fråga.

Emellertid är det alldeles uppenbart, att herrarna tagit intryck — såsom
jag också sade — av kritiken av lönerna till arbetarna liksom också av
kritiken av regleringen som sådan. Regleringen har ju, som herr Sköld mycket
väl vet, icke sett ut på detta sätt alla år. Den gång han tillsammans med
ett 40-tal partikamrater här i kammaren ändrade ståndpunkt hade den ett helt
annat utseende och är nu vida mer fördraglig för statens vidkommande än tidigare.

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. (Forts.)

Vad så angår talet om, att följden av regleringens upphävande skulle bli en
katastrof för sockerbetsodlingen och arbetarna, så bar man ju anfört detta
varje år frågan varit före, vilket framgår av protokollen. Jag tror, att man
av dessa utlåtanden skall finna, att detta varit det ständiga hot, som sockerbolaget
och sockerbetsodlarna ställt kamrarna inför. Vid varje förhandling
ha vi hotats med, att örn icke statens stöd lämnades, skulle en katastrof inträffa,
vilket emellertid ingenting annat är än ett antagande.

Herr Hagman: Herr talman! Endast ett par ord! Herr statsrådet om nämnde,

att de år, som jag åsyftade, nämligen åren före världskriget gynnades
odlingen av en tull på 17 öre, mot 10 öre nu. Ja, detta är riktigt, men
jag förmodar, att den omständigheten icke inverkar på själva sakfrågan. Jag
kan icke förstå annat än att denna högre tull gynnade i lika hög grad södra
som mellersta Sverige. Det var sålunda fri tävlan mellan de olika landsdelarna.
Örn tullen är 17 öre eller 10 öre, betyder inte så mycket i detta avseende.
Man arbetade ju under samma förutsättningar.

I mitt förra yttrande berördes frågan örn eventuell indragning av stödet till
sockerodlingen. Det har väl emellertid knappast på allvar ifrågasatts att
lämna denna odling helt åt sig själv, och jag hoppas verkligen att det skall
dröja länge, innan statsmakterna lämna denna odling utan stöd.

Efter härmed slutad överläggning blev på herr talmannens först därå givna
proposition utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Vidare framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering, dels ock på godkännande av
berörda motivering med den ändring däri, som under överläggningen föreslagits
av herr Olsson i Ramsta; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

§ 10.

Härpå upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 7, i anledning
av väckta motioner örn höjning av maltskatten.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 157 i
första kammaren av herr Bergman m. fl. samt nr 210 i andra kammaren av
herr Johanson i Huskvarna m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta,

att 24 § i förordningen den 1 juni 1923 (nr 40) angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker erhölle följande ändrade lydelse:

§ 24.

För malt, som i skattepliktigt bryggeri användes vid tillverkning av maltdryck,
skall erläggas skatt med 2 kronor 10 öre för varje kilogram, dock att
för varje bryggeri skatten för de första under tillverkningsåret avverkade etthundratusen
kilogrammen utgår med 1 krona 80 öre för kilogram och för de
nästa etthundratusen kilogrammen med 1 krona 90 öre för kilogram.

I intet-----dygn; samt

att 31 § — angående restitutionsförfarandet — erhölle den ändrade lydelse,
som härav föranleddes.

. Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Äng. höjning
av maltskatten.

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. höjning av maltskatten. (Forts.)

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Olsson i Ramsta och Johan
Larsson, vilka yrkat bifall till motionerna.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Liksom herr Bergman i första
kammaren har jag uti en motion yrkat på en mindre höjning av maltskatten,
nämligen ifrån nuvarande högst 1 krona 45 öre för kilogram malt till högst
2 kronor 10 öre. Bevillningsutskottet yrkar nu avslag på dessa motioner
särskilt med hänvisning till den utredning, som pågår i den sittande maltdryckskommittén.
Det brukar ju vara vanligt att man, när en fråga är föremål
för utredning, icke går till beslut. Emellertid rör ju den fråga, som
dessa motioner avhandla, endast en detalj bland de många frågor och spörsmål,
som denna kommitté har att behandla. Det yrkande, som vi gjort uti
dessa motioner, är emellertid av det slag, att jag anser, att det kan behandlas
separat, ty ett beslut örn en högre maltskatt skulle väl icke, så långt jag kan
förstå, försvåra den pågående utredningen eller på något sätt lägga stenar i
vägen för densamma. Av detta skäl och med tanke på den maltskatt som utgår
i en hel del andra länder är den höjning som här föreslås jämförelsevis
låg, och det synes oss därför föreligga verkliga skäl för det yrkande, vi ha gjort.

Under hänvisning till vad vi anfört i vår motion ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som avgivits av herrar Olsson i Ramsta och
och Larsson i Örbyhus, nämligen om bifall till motionerna.

Häruti instämde herr Sandberg.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag skall endast i anledning av vad
herr Johanson i Huskvarna här framhöll säga, att jag ingalunda — jag tror
icke heller, att bevillningsutskottet är av annan mening — vill göra gällande,
att det icke skulle vara möjligt att av maltdryckerna ta ut ytterligare medel beskattningsvägen.
Redan när den senaste höjningen vidtogs, vilken liksom alla
tidigare höjningar skedde av rent fiskaliska skäl, framhölls det — och jag
tror, att den uppfattningen är riktig — att det maltskattesystem, som vi nu
ha, med nuvarande skattesatser kommit till ett läge, som i vissa fall verkar
oerhört ojämnt. Detta kanske klarast framgår av den omständigheten, att
under de allra sista dagarna ifrån visst bryggeriindustrihåll till såväl Kungl.
Maj :t som den sittande maltdryckskommittén gjorts framställning örn en statssubvention
till vissa bryggerier. Nu begärde riksdagen i fjol, efter uttalanden
av tvenne finansministrar vid föregående tillfällen, uttalanden vilka riksdagens
kamrar hava understrukit, att man skall taga under övervägande en
övergång ifrån maltskattesystemet till en produktbeskattning. Med utredningen
av detta spörsmål äro 1934 års maltdryckssakkunniga för närvarande
sysselsatta. Jag tror, att det är rimligt, och bevillningsutskottet anser detsamma,
att denna utredning om en övergång till ett nytt skattesystem får
slutföras, innan man går till att taga upp till prövning spörsmålet örn maltskatten
skall bibehållas vid det nuvarande läget, örn den skall sänkas, eller
örn den skall höjas.

Det är min förhoppning, att riksdagen skall bli i tillfälle att taga detta
problem i dess helhet under omprövning nästkommande år, och jag tror därför,
att det är skäl att vila på hanen, tills detta förslag föreligger samt riksdagen
kan taga saken under omprövning och slutligt besluta i saken i dess
helhet. Det är dessa synpunkter som varit avgörande och vägledande för utskottet.
Med vad jag här sagt hemställer jag, herr talman, örn bifall till utskottets
yrkande.

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Ang. höjning av maltshatten. (Forts.)

Herr Ljunggren: Herr talman! Det förefaller mig som örn bevillnings utskottet

icke borde ha handlagt detta ärende så snabbt som skett liksom ej
heller det nästkommande eller frågan om en förhöjd beskattning av tobaken,
då det ju väl kan tänkas, att under riksdagens lopp utgifter komma att beslutas,
vilka det kanske blir svårt att finansiera.

Det kan också tänkas, att förslag föreligger från regeringens sida, att
pengar skola för ett angivet ändamål tagas från något visst håll, men att
riksdagen måhända kan komma att anse det vara bättre att lia möjlighet att
ordna budgeten genom att gå till dessa nu ifrågavarande skattekällor, alltså
genom en ökad beskattning på maltdrycker och tobak. Utskottet har emellertid
handlat snabbt. Utskottet vill icke utsätta sig för möjligheten att råka
i frestelse litet längre fram, därest det skulle visa sig behövligt, att ifrån
dessa skattekällor taga ytterligare medel till budgetens stabilisering. Jag
beklagar detta förhållande, och jag tror, att det är många andra som göra
det. Mig förefaller det emellertid som sagt att det icke varit nödvändigt att
så hastigt behandla detta ärende i bevillningsutskottet och nu föra det på
riksdagens bord.

Nu utgår maltskatten med resp. 1 krona 45 öre, 1 krona 35 öre och 1 krona
25 öre per kg malt. Motionärerna föreslå, att maltskatten skall höjas till
resp. 2 kronor 10 öre, 1 krona 90 öre och 1 kr. 80 öre per kg. Det betyder en
förhöjning från cirka 21 öre till cirka 30 öre per liter eller från cirka 7 öre
till cirka 10 öre per butelj ä a/3 liter. Man må ha vilken åsikt som helst örn
det lämpligaste sättet för beskattning, man kan dock knappast anse, att denna
beskattning skulle vara omöjlig att bära. Man må besinna, att de skattepliktiga
maltdryckerna egentligen icke kunna betraktas som nödvändighetsvaror.
Det finns ju en sådan mängd andra skattefria maltdrycker och alkoholfria
måltidsdrycker, som böra kunna ersätta dem, så att de, som på grund av fördyringen
inte skulle vilja förskaffa sig de starkare maltdryckerna, lia goda
möjligheter att få andra måltidsdrycker. Det finns ju också, såsom motionärerna
betona i sin motion, en annan dryck, som särskilt nu borde tagas mera
i bruk, nämligen mjölken. Jag vet ju, att de finnas, som icke för sitt liv
skulle vilja vid ett middagsbord använda sig av mjölk utan hellre hålla sig
till den gamla sedvanan att dricka pilsner, men den seden borde vara möjlig
att ändra. Särskilt förefaller det mig, som örn jordbrukarna, som producera
mjölken, borde vidtaga alla åtgärder för att få in i det allmänna medvetandet,
att det går an att använda mjölk i stället för alkoholstarka maltdrycker. Jag
var med vid en större tillställning efter ett möte, vid vilket jordbrukare diskuterat
mjölkreglering, mjölkproduktion och mejerihantering. Det märkliga inträffade,
att ingen av de närvarande använde mjölk — det var, så vitt jag
kunde se, mig ensam förbehållet — utan i stället använde de ett närliggande
bryggeris produkter. Detta sätt att agitera för sin egen näring fann jag litet
underligt och tog mig friheten att mera privat påpeka det. Inom parentes
sagt: hur skulle det vara, örn bl. a. jordbrukarna verkligen lade manken till
för att få in i det allmänna medvetandet, att det går an att vid måltider använda
mjölk i stället för pilsnerdricka? Jag tror, att bevillningsutskottet har
under behandling en framställning, i vilken man begär att vid sidan av lagen
eller genom lagändring få tillgång till spritdrycker, då man glömt att i rätt
tid till vederbörande ingå med ansökan. Hur skulle det vara, örn man vid
exempelvis ett sådant stort lantbruksmöte skulle försöka sig på att använda
mjölk till högtidsdryck? Jag skulle gärna vilja, att jordbruksministern hedrade
speciellt ett sådant lantbruksmöte med sin närvaro, så att man kunde
förstå, att det gick an att även i närvaro av en regeringsmedlem använda
mjölk i stället för pilsner.

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. höjning av maltskatten. (Forts.)

Jag har varit med om en utredning — rusdrycksrevisionen — och därvid
kommit i beröring med folk bosatta i olika delar av landet. Man har på vissa
håll sagt oss: Beträffande brännvin och sådana drycker är det inte så stor
fara, men kom med ett förslag, som hjälper oss ifrån pilsnermissbruket! Det
framgår också av revisionens betänkande vilken betydelse revisionen tillägger
missbruket av dessa drycker. Jag tror, att man gjorde en god gärning, örn man
genom en förhöjd beskattning förminskade konsumtionen av starkare maltdrycker.
Jag vet, att det har invänts, att då skulle finansministerns beräkningar
måhända icke slå in. Maltskatten beräknas ge 27 miljoner. Jag tror
inte, att den, örn skattesatsen höjdes, skulle ge mindre. Jag tror till och med,
att den skulle ge mer, men jag tror också, att en högre beskattning skulle
åstadkomma en betydlig minskning av konsumtionen och främja nykterheten.
Det är en synpunkt, som jag tycker man icke utan vidare skall kasta över bord
vid en diskussion om detta ärende.

Jag vill understryka vad herr Johanson i Huskvarna påpekade, nämligen
att i vårt land skatten på starkare maltdrycker är betydligt lägre än på andra
håll, exempelvis i England. Där är ölskatten efter den senaste nedsättningen
50 öre per liter, under det att den hos oss inskränker sig till omkring 21 öre per
liter. Som jag nämnde i början av mitt anförande skulle det förslag, som vi
kommit med, örn det genomfördes, endast medföra en förhöjning från 21 öre
till cirka 30 öre per liter eller från 7 öre till 10 öre per butelj ä 1/3 liter. Denna
förhöjning borde väl inte vara oöverkomlig att betala av dem, som nödvändigtvis
vilja ha denna vara. Denna lilla ökning skulle medföra större inkomst
för staten, minska konsumtionen och främja nykterheten. Jag har både här
i kammaren och i utskottet hört de skäl, som anförts mot att vi nu skulle
besluta en höjning. Jag har dock icke hört herr Olsson i Gävle här i kammaren
uttrycka sig på samma sätt som han gjorde i utskottet. I utskottet
sade han, att maltskatten kommit upp till toppen, att den nått kulmen och att
man icke hade anledning tänka sig någon ytterligare förhöjning. Örn jag
nu inte missförstod honom i hans nyss hållna anförande, så skulle detta gälla
vare sig man bibehölle nuvarande beskattningssystem eller efter verkställd utredning
överginge till ett annat system.

Vid två föregående tillfällen har bevillningsutskottet fattat ståndpunkt mot
förslag örn höjning av skatten under hänvisning till en blivande utredning.
År 1934 beslöt ju också riksdagen, att det skulle verkställas en skyndsam utredning
om ändring av gällande lagstiftning rörande tillverkning, beskattning
och försäljning av maltdrycker samt att för 1935 års riksdag skulle framläggas
det förslag, till vilket utredningen kunde giva anledning. Och så fingo
vi låta oss nöja till år 1935.

Vad säger utskottet nu? Jo, nu säger utskottet, såvitt jag har fattat rätt,
att vi »inom en näraliggande framtid» lia att vänta resultatet av denna utredning,
varpå man sedan — som herr Olsson nämnde — skulle kunna grunda
ett beslut angående en eventuell höjning eller sänkning av denna beskattning.
Visst kan man vänta. Det äro vi ju vana vid att när det är någonting man
vill skjuta upp eller slå ihjäl i riksdagen, så tillsätter man en kommitté, och
så låter man den arbeta i åratal. Här tillsattes 1934, som förut nämnts, en
kommitté med förständigande att framkomma med förslag till 1935 års riksdag.
Nu heter det, att förslag skall framläggas i en näraliggande framtid.
När det blir vet varken jag eller någon annan. Det synes mig i alla fall, som
örn det icke kunde vara ur vägen att under tiden höja maltskatten något med
hänsyn till de synpunkter som jag här framlagt.

Jag har, herr talman, med detta velat understryka vad herr Johanson i
Huskvarna anfört och samtidigt yrka bifall till ifrågavarande motioner.

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Ang. höjning av maltshatten. (Forts.)

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Herr Ljunggrens liela motivering

stryker ju starkt under den synpunkt, som jag framhöll: att beskattnings frågan
har ett visst samband med försäljningslagstiftningen. Allt detta har ju riksdagen
begärt utredning örn.

Det är mycket riktigt, att jag sagt, att vi nått kulmen, men det gäller
det system, som vi för närvarande ha, och som innebär att skatten tas ut,
innan varan är producerad. Jag förutsatte, att herr Ljunggren insåg, att
detsamma inte kan gälla, om i stället den färdiga produkten beskattas.

Det är också riktigt, som herr Ljunggren säger, att bevillningsutskottet
icke har avsett att använda vare sig ölet eller tobaken som budgetregulator
i år. Vi ha nämligen kommit till det resultatet, att vi anse oss kunna undvara
detta. Örn det skulle bli nödvändigt att skaffa ytterligare medel för
regleringen, tror jag bevillningsutskottet har möjlighet ordna denna sak även
örn kamrarna biträtt förevarande utskottsförslag.

Lat mig sedan till sist säga ännu ett ord till herr Ljunggren. Det har i
hög grad förvanat mig, att herr Ljunggren står här och klagar över att
1934 års maltdrycksutredning icke är färdig att läggas på riksdagens bord
i år. Herr Ljunggren kan dock icke sväva i okunnighet örn att sedan riksdagen
fattat sitt beslut örn denna utredning, det från nykterhetsfolkets landsförbund
gjorts en framställning till Kungl. Majit, vilken Kungl. Majit ansett
sig böra taga hänsyn till vid den utredning, som skulle verkställas av
de sakkunniga. Utredningen spänner över hela den stora ekonomiska organisationen
av vår, bryggerihantering. Det är överhuvud taget orimligt att förutsätta,
att en så omfattande utredning skulle kunna vara färdig till 1935
års riksdag. Jag tycker,^ herr Ljunggren, att det är alldeles särskilt orimligt,
att en ledamot av 1928 års rusdrycksrevision, som lade fram sitt betänkande
först i höst, kommer och förebrår andra, att de icke ha sitt färdigt på knappa
nio månader.

Herr Heiding: Herr talman! Det är egentligen mot herr Ljunggrens uttalanden
som jag skall be att få säga några ord. Han tyckte det var egendomligt
att inte jordbrukarna föreginge med gott exempel att alltid dricka mjölk.
Herr Ljunggren vill således, att dessa ovillkorligen skola dricka mjölk vid alla
tillfällen. Örn vi i vardagslag använda mjölk, borde det väl vara oss tillåtet
någon gång, när vi komma samman, att dricka annat än vad herr Ljunggren
dricker. Jag tror inte, att man bör beskylla jordbrukarna för att använda pilsner
eller öl i onödan.

Herr Ljunggren tyckte inte det skulle vara någon stor förhöjning, örn man
höjde maltskatten fran 21 öre till 30 öre per liter. När det gäller en så pass
stor förhöjning, får man allt tänka sig för, innan man tar till så mycket på en
gång. Den förhöjning, som vidtogs sista gången, var ju även den rätt stor.
Det har i år från många håll klagats över att skatten är för hög. I synnerhet
ha klagomål i den vägen framkommit från innehavare av mindre bryggerier.
Jag vill inte taga dessa bryggeriägare i försvar, men jag ville bara framhålla,
att det har klagats över skatten, så att inte herr Ljunggren skall tro, att alla
äro nöjda med skatten sådan den är. Det är klart, att man inte bör vidtaga
en höjning av skatten, medan en utredning pågår. Jag tycker för övrigt, att
om ett förslag om höjning skall framställas, så bör det komma från Kungl.
Majit. Det kan ju hända, att det inte dröjer så länge innan Kungl. Majit
nödgas framlägga förslag örn skattereglering, men det är en sak, som vi få ta
ställning till i sinom tid, när ett sådant förslag föreligger. Herr Ljunggren
anser, att man borde lia väntat till riksdagens slut med att behandla både
denna fråga och frågan örn tobakens beskattning. Ja, örn detta är herr Ljung -

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Äng. höjning av maltshatten. (Forts.)
grens åsikt är det flera som anser att det behövs en bättre utredning än deli,
som föreligger i motionerna.

Herr Ljunggren sade, att det skulle gå bra att hålla lantbruksmöten utan
att använda pilsner. Jag skall nöja mig med att framhålla, att bevillningsutskottet
senare kommer att ta ställning till den av herr Ljunggren härvidlag
åsyftade motionen. Det är huvudsakligen med anledning av den förebråelse,
som herr Ljunggren utslungade mot jordbrukarna för att de någon gång använde
pilsner, som jag velat säga dessa ord.

Herr andre vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Jag föranleddes att

begära ordet med anledning av herr Ljunggrens senaste yttrande. Jag hade
tyvärr inte tillfälle åhöra hela herr Ljunggrens anförande. Det var nämligen
en person, som lät kalla mig till samtal ute i korridoren, men just som jag
kom tillbaka in i kammaren hörde jag, att herr Ljunggren yttrade sig ungefär
så, att den nu arbetande maltdryckskommittén tillsattes år 1934 med förständigande
att framlägga förslag till detta års riksdag. Detta yttrande tvingar
mig som ordförande i 1934 års maltdryckskommitté att säga följande. Redan
när jag av statsrådet och chefen för finansdepartementet anmodades att såsom
ordförande leda denna utredning, meddelade jag finansministern, att jag ansåg
det vara alldeles omöjligt att bedriva arbetet på ett sådant sätt, att förslag
skulle kunna föreligga till 1935 års riksdag. Sedan jag därefter blivit i
tillfälle att sätta mig in i vilket oerhört omfång denna fråga har, så har
jag blivit ytterligare stärkt i att denna min uppfattning var absolut riktig.
Jag skulle också, herr talman, vilja säga, att jag förmodar, att var och en,
som har någon erfarenhet av utredningsarbete, bör kunna inse, att en utredning
av den storleksgrad, som det här är fråga örn, icke rimligtvis kan slutföras
inom en tidrymd av 8—9 månader.

Jag vill också i detta sammanhang säga, att arbetet inom maltdrycksutredningen
måste bedrivas oerhört intensivt och förlöpa utan nämnvärt störande
moment, örn man ens skall kunna slutföra kommitténs arbete så tidigt,
att förslag i frågan kan föreläggas nästa års riksdag.

Herr Ljunggren: Herr talman! Det var ju intressanta upplysningar, som
mitt anförande framkallade från två ledamöter av maltdryckskommittén.

Jag avsåg inte med mitt anförande att beskylla kommittén för långsamhet.
Jag avsåg tvärtom att klandra bevillningsutskottet för att utskottet sökt komma
undan att ta ställning till en motion genom att hemställa till 1934 års riksdag,
att det skulle verkställas en skyndsam utredning angående frågan om
ändring av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning av
maltdrycker samt att förslag skulle framläggas till 1935 års riksdag. Jag
sade redan 1934 ifrån, att det var omöjligt att så snart få fram ett förslag.
Men då var det så bråttom. Då ansåg man sig böra säga det för att folk
både på den kant, jag tillhör, och framför allt på den andra kanten skulle ge
sig till tåls. Yi äro tacksamma för att vi fått reda på, att regeringen icke
givit en sådan order till kommittén utan lämnat kommittén fullt fria händer
såsom en kommitté bör ha för att kunna bedriva sitt arbete i lugn och ro och
för att kunna framkomma med ett någorlunda hyggligt förslag. Jag ber att
få tacka för den upplysning jag fått. Jag har inte velat framställa någon
anmärkning mot dem, som sitta i denna kommitté.

Med anledning av herr Heidings anförande vill jag säga, att så grynig är
jag inte, att jag skulle vilja fråntaga lantbrukarna möjligheten att någon gång
använda pilsner eller öl, som orden folio sig. Tvärtom gärna det, örn de vilja

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Ang. höjning av maltshatten. (Forts.)
lia dessa drycker. Jag ville endast framhålla, att när lantbrukarna behöva
agitera för försäljning av mjölk för att få lantbruket att gå ihop, förefaller
det mig konstigt, att de icke använda varje tillfälle att agitera fram intresse
både bos dem själva och andra att använda mjölk, även vid mera festliga tillfällen.
Genom att så göra skulle de högst avsevärt bidraga till en ändring
av sederna vid högtidliga tillställningar, som nu fordra snaps och pilsner, och
bidraga till att utbreda bruket av drycker, som icke äro av för folket skadlig
beskaffenhet. Jag hoppas lantbrukarna inte skola taga illa upp, att jag
framhöll, att de pa det sättet i likhet med mig och många andra kunna bidraga
till att deras varor gå åt.

Det kan ju tyckas vara mycket tilltaget att begära en höjning av skatten på
Is Uter från 7 till 10 öre, d. v. s. 3 öre per butelj. Det är ju en omdömesfråga.
För mig förefaller det som örn tre öre mer mycket väl skulle kunna betalas av
dem, som vilja ha dessa drycker. De äro ju inte tvungna att förtära pilsner
eller öl. Någon större grymhet i detta avseende är det väl ändå icke. Vi äro
icke i andra fall vana vid att vänta tills Kungl. Maj :t kommer fram med förslag.
Jag vet fall, där man fått dunka med motioner år efter år i flera års
tid, innan Kungl. Majit fått klart för sig nödvändigheten av att ta band örn
den i motionen väckta frågan. Kungl. Majit är sådan, att örn Kungl. Majit
självt icke intresserad för en sak, så lägger Kungl. Majit icke fram något
förslag. Lägger Kungl. Maj :t fram en sak, fastän Kungl. Maj :t icke är intresserad
för den, är anledningen härtill trycket från folket, som Kungl. Majit
bär att göra jned. Kungl. Maj :t kanske då lägger fram saken för att Kungl.
Majit skall få ett mera tillfredsställande samarbete med folket. Jag har också
trott, att Kungl. Maj :t ingenting har att erinra emot, att man uttalar sina meningar
här i riksdagen, utan att Kungl. Majit tvärtom är tacksam för att så
sker. Så har nu skett i detta fall. Jag tror alltså icke, att herr Heiding behöver
vara alltför bekymrad däröver, att man kommer fram med förslag och
icke bara väntar på att allting skall komma från Kungl. Maj :t.

Herr Olsson i Gävle yttrade, att kulmen är nådd på detta område med nuvarande
beskattningssystem. Örn vi hade ett annat beskattningssystem, då
skulle, man — sade han — måhända kunna ta i övervägande en höjning eller
sänkning av denna skatt. När man sedan nu i alla fall kan räkna ut, att förslaget
innebär en höjning med 3 öre per 1js liter, om man gör beräkningen efter
det system, som eventuellt kan komma ifråga, då förstår jag icke, varför man
icke redan nu kan besluta skatteökning.

.Vad sedan bryggerierna beträffar, så yttrade herr Heiding, att dessa vore
missbelåtna. Ja, tacka för det. Jag följer med litet i den där litteraturen.
När Kungl. Majit tillsatte kommittén, som skulle utreda frågan örn förstatligande
av bryggerierna, hördes ett gny över hela landet. Det var ju klart att
bryggerierna icke vörö med på den saken. Skulle man göra bryggerierna till
viljes, då skulle man icke^ säga någonting om dessa saker och icke heller ställa
så till, att. de möjligen få förminskade inkomster. För övrigt, behöver denna
skattehöjning verkligen betyda förminskade inkomster för bryggerierna? Är
det icke så, att bryggerierna lägga på allmänheten dessa skattehöjningar? Så
vitt jag vet, var det endast första gången, da skatten höjdes, som bryggerierna
själva togo på sig skatteökningen. Sedan har allmänheten alltid fått betala
skatteförhöjningarna. Bryggerierna veta nog att ta betalt. Herr Heiding
behöver icke visa allt för stor oro för bryggerierna i detta avseende.

Det är ^alldeles tydligt, att bevillningsutskottet icke behöver lägga detta
förslag pa bordet och därjjå grunda skatteökning utan kan skaffa medel på
annat sätt. Den saken har jag klar för mig, att detta icke är alls nödvändigt.
Utskottet kan behandla det utan uppskov, ty utskottet har ju medel till sitt

Nr 14.

Lördagen deli 23 februari.

Äng. höjd
beskattning
av cigarretter.

Äng. höjning av maltskatten. (Forts.)
förfogande. Om utgifterna ökas, så kan utskottet skaffa pengar så lätt som
ingenting i världen. Det är bara att t. ex. böja skatterna.

Herr Olsson i Gävle sade, att det finns nog medel, som utskottet kan räkna
med. Tacka för det. Det känner jag nog till, men örn man nu ej skulle vilja
använda dessa andra medel, utan i stället ta ut medel på den här vägen, så
har detta omöjliggjorts genom att utskottet behandlat ärendet så som skett.
Jag tror, det är fullkomligt befogat att som skett både i första kammaren förut
och nu här i andra kammaren påtala det förhållandet, att man, med hänsyn till
att man ännu ej vet hur det ställer sig med budgeten längre fram, behandlat
denna fråga alltför snabbt i utskottet.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 11.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 114, angående
inrättande av statens allmänna fastighetsfond.

Denna proposition bordlädes.

§ 12.

Till avgörande förelåg nu bevillningsutskottets betänkande, nr 8, i anledning
av väckta motioner örn höjd beskattning av cigarretter.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 159 i
första kammaren av herr Bergman m. fl. och nr 312 i andra kammaren av herr
Ljunggren m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta att skatten å cigarretter
skulle bestämmas, som följer:

	För inom riket tillverkad vara	För »inom» riket införd vara
	procent av pris-knrantpriset	belopp för 1 st.	procent av pris-knrantpriset	belopp för 1 st.
	eller värdet	eller värdet
Cigarretter med fast pappmnnstycke.	53	1.2	44	2.3
Cigarretter utan fast pappmunstycke .	54	1.2	45	2.3

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet var fogad reservation av herr V. Edward Larson utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Ljunggren: Herr talman! Endast ett par ord. I motionen angående
denna fråga har framhållits, att genom förslaget att höja skatten på varje
cigarrett med 1 öre skulle, med den konsumtion som nu äger rum, en höjning
av statsinkomsterna med omkring 20 miljoner uppstå.

Nu har jag den uppfattningen att örn cigarrettpriset skulle höjas, kanske —
detta avses i varje fall med motionen — konsumtionen skulle minskas, sannerligen
icke till skada för de cigarrettrökande pojkarna eller några andra, utan

Lördagen den 23 februari.

Nr 14.

Äng. höjd beskattning av cigarretter. (Forts.)
i stället till gagn. I alla händelser kunna de nuvarande skatteinkomsterna
från denna vara ökas betydligt genom en dylik förhöjning, även örn ökningen
icke ginge upp till 20 miljoner. Detta är en sådan vara, som man mycket väl
skulle kunna ytterligare beskatta, synes det mig.

Herr talman! Jag ber härmed att få yrka bifall till motionen.

Med herr Ljunggren förenade sig herr Sandberg.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag ber blott att få betona, att om en
skattehöjning av här ifrågavarande slag skulle beslutas, detta icke kan ske på
det sätt, som är föreslaget i motionen — alltså enbart i form av en styckeskatt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på de
därunder framkomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 13.

Härpå föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 9, i anledning av väckt
motion angående värderingen av aktier och obligationer vid avgivande av självdeklaration;
och biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 14.

Vid slutligen skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande, nr 10,
i anledning av väckt motion angående uppförandet å kronodebetsedel av vissa
försäkringspremier yttrade

Herr Elmroth: Herr talman! Endast ett par ord. Anledningen till den
föreliggande motionen är, att det inom kretsar, som närmast ha att verkställa
uppbördsmyndigheternas åligganden, under årens lopp väckt berättigad uppmärksamhet,
ätt statsmakterna göra det möjligt för privata försäkringsbolag
att på sätt som skett få sina premier inkasserade. På denna punkt har det
gjorts invändningar i mycket stor utsträckning. Särskilt har man förmenat,
att ett sådant arrangemang i mycket hög grad bidrar att förrycka resultatet
i fråga örn indrivningarna av de utskylder, som egentligen avses, nämligen
kronoutskylderna.

Emellertid finner jag av utskottets mycket välvilliga motivering, att utskottet
i princip givit motionären rätt, så till vida som utskottet ställer i utsikt,
att de önskemål, som i motionen framhållas, komma att bli föremål för
övervägande i samband med en blivande reform av uppbördsväsendet. Under
sådana förhållanden får jag tills vidare förklara mig nöjd och skall icke ta upp
någon om helst debatt i frågan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Lindman, som yttrade: Herr
talman! Det är anledning till anmärkning mot statsrådet och chefen för socialdepartementet,
varom remiss begäres till konstitutionsutskottet, inför vilket
anledningen skall uppgivas.

Andra kammarens protokoll 1985. Nr lh. 5

Ang. uppförandet
å
kronodebetsedel
av vissa
försäkringspremier.

Anmärkning
mot ledamot
av statsrådet.

Nr 14.

Lördagen den 23 februari.

Anmärkning mot ledamot av statsrådet. (Forts.)

Jämlikt § 57 riksdagsordningen skulle detta yttrande tillika med ett av herr
Lindman i sammanhang därmed avlämnat förseglat konvolut överlämnas till
konstitutionsutskottet.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
kostnaderna för installation av ett ångturbinaggregat i kraftcentralen å Kungsholms
fort inom Karlskrona fästning;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta åtgärder
för främjande av sparsamhet bland skolungdomen;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av mötesspår
vid vissa stationer å stambanan Stockholm—Göteborg; och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
sjätte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;
samt

från bevillningsutskottet:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till sockerbetsodlingens
uppehållande; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 (nr 113) örn
utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel
till riket av pärlor med flera lyxvaror.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 2, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;
och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag om anslag till lån till järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping;

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion angående registrering och märkning av vissa motorbåtar; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion angående lösning av vissa bostadsfrågor ur sociala, ekonomiska
och hygieniska synpunkter.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

§ 19.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Norsell under 5 dagar fr. o. m. den 25 fehr.,

» Werner i Höjen » 3 » » > 25 >

» Olsson i Ramsta » 8 » » > 24 »

Tisdagen den 26 februari.

Nr 14.

herr Nilsson i Steneberg under

» Persson i Grytterud »

» Björk i Tryde »

» Björklund »

» Olsson i Mellerud »

» Hansson i örebro >

» Uddenberg »

» andre vice talmannen Jeppsson >

» Jonsson i Haverö »

» Welj ne »

» Norling »

» Strindlund »

> Persson i Trången >

> Olsson i Rimforsa »

» Hällgren »

» Lundell »

6 dagar fr. o. m. den 25 fehr.,
den 24 fehr.,

5 dagar fr. o. m. den 25 fehr.,

3
5

4
3
3

25
25

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.33 e. m.

In fidem
Ber Cronvall.

Tisdagen den 26 februari.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 19 och den 20 innevarande februari.

§ 2.

Före drogos var för sig Kungl. Maurts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 107, angående lönetursberäkning för
vissa lärare;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 102, angående viss markupplåtelse
för utvidgning av universitetets i Uppsala idrottsplats; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 103, angående rätt för professorn G. Rudberg att för erhållande av ålderstillägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 104, angående rätt för expeditionsvakten E. O. Cederholm att för uppfattning
i löneklass tillgodoräkna viss tjänstgöring;

nr 105, angående Karin Gunnelius överflyttning såsom ämneslärarinna vid
samrealskolan i Sunne;

nr 108, angående reglering av arbetstiden för viss statsanställd personal; och

nr 114, angående inrättande av statens allmänna fastighetsfond.

Nr 14.

Tisdagen den 26 februari.

Interpellation.

§ 3.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 2 och
28, andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 1 samt andra
kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.

§ 4.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Lithander, som yttrade: Herr
talman! Helt nyligen hava meddelanden förekommit i pressen såväl i Stockholm
som landsorten om att chefen för aktiebolaget Vin- och spritcentralen
anordnat möten med lantbrukare på ett flertal orter i södra delarna av landet,
varvid utlovats byggande av nya brännerier av för våra förhållanden betydande
storlek. En dylik industrialisering av brännvinstillverkningen innebure
tydligen att jordbrukets intressen sattes i andra rummet.

Dessa meddelanden hava väckt stor uppmärksamhet i de trakter av landet,
där denna tillverkning av ålder har sin hemvist. Vid det förhållande, att endast
Kungl. Maj :t äger tilldela nya tillverkningsrättigheter finnas endast tvenne
förutsättningar för de undersökningar örn upprättande av nya brännerier,
som nu äga rum, nämligen att antingen äga dessa undersökningar rum på uppdrag
av Kungl. Maj :t eller handlar aktiebolaget Vin- och spritcentralen utöver
sin befogenhet.

I vilketdera fallet är det ägnat att väcka uppmärksamhet, då nu befintliga
jordbruksbrännerier äro byggda för en tillverkning av omkring 42 miljoner
liter under det att den nuvarande förbrukningen ej uppgår till mer än
omkring 20 miljoner liter.

Att planera nyanläggning av brännvinsbrännerier, när befintliga anläggningar
endast äro utnyttjade till halva sin kapacitet och att söka återinföra
kronobrännerier, som för 150 år sedan försökts och misslyckats, förefaller föga
önskvärt.

Då ovanberörda fråga är av stort intresse för skilda delar av landet och då
det ävenledes är av vikt att aktiebolaget Vin- och spritcentralen håller sig inom
ramen för sitt verksamhetsområde, anhåller jag örn kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få rikta följande spörsmål: 1)

Är det på uppdrag av Kungl. Maj:t som chefen för aktiebolaget Vincell
spritcentralen planerar upprättande av kronobrännerier eller en industrialisering
av brännvinsbränningen?

2) Om så ej är förhållandet, ämnar herr statsrådet tillse, att aktiebolaget
Vin- och spritcentralen i herörda fråga håller sig inom ramen för sin befogenhet? Ifrågavarande

anhållan hordlades.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1935 den 25 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna
räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

Tisdagen den 26 februari. Nr 14.

	revisorer:
	vid kontoret i Göteborg
herr Rodhe, C. W., överstelöjtnant, Göteborg,	med 27 röster.
»	Andersson, Emil, lantbrukare, Järnbrott,	»	27	» ,
»	Hedvall, Julius, f. d. riksdagsman, Göteborg,	»	27	» ,
»	Eneroth, Ture, arrendator, Högen, Jonsered,	»	27	* i
	vid kontoret i Malmö
herr Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,	med 27 röster.
»	Lundgren, Axel, redaktör, Malmö,	»	27	» ,
»	Hultgren, Anton, landstingsman, Reslöv, Marieholm,	»	27	» ,
»	Thomasson, Axel G., lantbrukare, Hejdeholm, Hurva,	»	27	» ;
	vid kontoret i Falun
herr	Olsson, Åhlmans Olof, f. d. riksdagsman, Insjön,	med 27 röster.
»	Minör, P. A., landstingsman, Falun,	»	27	» ,
»	Eronn, A., f. d. riksdagsman, Leksand,	»	27	» ,
»	Eriksson, Ollas E., f. d. riksdagsman, Fors station,	»	27	» ;
	vid kontoret i Gävle
herr Hellström, H., kapten, Gävle,	med 27 röster.
»	Lindblom, Edw., handlande, Gävle,	»	27	» ,
»	Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle,	»	27	» ,
»	Törnfelt, Erik, redaktör, Gävle,	»	27	» ;
	vid kontoret i Halmstad
herr Gyllenswärd, Ernst, lantbrukare, Fågelsång, Vaxtorp,	med 27	röster,
»	Svensson, Gustav, skomakaremästare, Slöinge,	»	27	» ,
»	Nilsson, C. L., landstingsman, Olofsbo, Falkenberg,	»	27	*
»	Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,	»	27	» ;
	vid kontoret i Härnösand
herr Törner, A., direktör, Härnösand,	med 27 röster.
»	Hesse, Samuel, advokat, Härnösand,	»	27	»
»	Hallin, Erik, landstingsman, Örnsköldsvik,	»	27	i » ,
»	Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,	»	27	* ;
	vid kontoret i Jönköping
herr Johansson, Edvard, landstingsman, Häradsköp, Skillingaryd,	med 27 röster,
»	Andren, Fredrik, ingenjör, Jönköping,	»	27	» ,
»	Pettersson, J. Aug., landstingsman, Huskvarna,	»	27	» ,
»	Fors, N., ekonomichef, Jönköping,	»	27	» :
	vid kontoret i Kalmar
herr Nilsson, V., ekonomichef, Kalmar,	med	27	röster,
»	Modéer, Seth, handlande, Mönsterås,	»	27	» ,
»	Olsson, John, skräddare, Kalmar,	»	27	» ,
»	Ander, E., lasarettssyssloman, Kalmar,	»	27	» ;

Nr 14.

Tisdagen den 26 februari.

vid kontoret i Karlskrona

herr Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Ronneby,
» Kloo, O., f. d. riksdagsman, Karlskrona,

» Bergdahl, Axél, kamrer, Karlskrona,

» Thorsell, Carl, kamrerare, Ronneby,

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Karlstad

herr Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Väse,

» Flognfält, G., f. d. riksdagsman, Flogned,

» Johansson, Henning, landstingsman, Hygn, Visnums-Kil,

» Eriksson, E. G., f. d. riksdagsman, Vestbro, Värmlandsbro,

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad,

» Larsson, Nils, lantbrukare, Karlstad, Österslöv,

» Jönsson, Sven, f. d. riksdagsman, Fridhill, Lövestad,
» Jeppson, Emil, landstingsman, Haraberga, Broby,

vid kontoret i Linköping

herr Träff, J. A., f. d. riksdagsman, Mjölby,
friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa,
herr Hanzén, J., redaktör, Linköping,

» Rydén, C., järnvägskontrollör, Linköping,

vid kontoret i Laleå

herr Sandström, Robert, handlande, Gammelstad,

» Groth, Gustaf, konsul, Luleå,

» Svedberg, Albin, rektor, Boden,

» Lantz, E. P., distriktschef, Luleå,

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

»27 » ;

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

»27 » ;

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

»27 » ;

vid,.kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping,

» Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg,
» Kjelldorff, I. W., handlande, Delebäck, Hova,

» Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad,

vid kontoret i Norrköping

herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna,

» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,

» Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Finspång,

» Jonsson, Edvard, inspektor, Fiskeby,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Nyköping

herr Carlsson, E. G., nämndeman, Katrineholm,

» Juhlin, Ragnar, lantbrukare, Ellesta, Vrena,

» Granath, E. A., lantbrukare, Kälkesta, Jönåker,

» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrbo, Nyköping,

vid kontoret i Sundsvall
herr Gustafsson, Gid., redaktör, Sundsvall,

» Karlsson, Rob., f. d. riksdagsman, Gasabäck, Söråker,
» Ågren, Hugo, förste bokförare, Kubikenborg,

» Hedgvist, P. L., landstingsman, Fagervik,

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

Tisdagen den 26 februari.
vid kontoret i Umeå

herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Umeå,

» Karlsson, N., nämndeman, Tavelsjö,

» Conradson, R., apotekare, Nordmaling,

» Lilja, G. H., tågmästare, Vännäs,

vid kontoret i Uppsala

herr Tapper, K., kassör, Uppsala,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala,

» Norén, K., vattenrättsnämndeman, Häggeby,

» Wahlstedt, Uno, bagare, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Karlström, Hugo, f. d. riksdagsman, Mörby, Vestkinde,
» Engström, Herman, landstingsman, Slite,

» Hansén, Th., f. d. riksdagsman, Bondsarve,

» Lindstedt, P. S., handlande, Klintehamn,

vid kontoret i Vänersborg

herr Sjölin, Bengt, ingenjör, Trollhättan,

» Kjerrulf, E. A., godsägare, Vänersborg,

» Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg,

» Carlsson, Herman, f. d. riksdagsman, Herrljunga,

Nr 14.

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

» 27 » ;

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Västerås

herr Landstätt, R., kamrer, Västerås,

» Andersson, Fr. O., fjärdingsman, Hallstahammar,

» Sjöfält, Karl, sekreterare, Västerås,

» Ekström, L. J., landstingsman, Ekeby, Hallstahammar,

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Växjö
herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö,

» Johansson, G. W., landstingsman, Östad Täckaregård, Väckelsång »

Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult,

» Rydström, Eric, f. d. riksdagsman, Vråen, Lidnäs,

med 27 röster,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Örebro

herr Åqvist, Torsten, direktör, Örebro,

» Molin, C. A., f. d. riksdagsman, Aspa,

» Fromell, A. R., kontorschef, Örebro,

» Karlsson, Johan, landstingsman, Björkmo, Granbergsdal,

med 27 röster,
» 27 » ,

» 27 » ,

» 27 » ;

vid kontoret i Östersund

herr Henriksson, Henrik, d. y., disponent, Östersund,
» Nilsson, Nils, lantbrukare, Tullus, Nälden,

» Annér, Wilhelm, redaktör, Östersund,

» Holm, Sigurd, typograf, Östersund,

med 27 röster,

» 27 » ,

»27 » ;

Nr 14.

Tisdagen den 26 februari.

suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Fagerberg, J. A., spårvägskonduktör, Göteborg med 28 röster,

» Carlbring, Einar, disponent, Göteborg, » 27 » ,

» Andersson, Sven, expeditör, Göteborg, » 26 » ,

» Rhedin, C. W. F., major, Göteborg, » 25 » ;

vid kontoret i Malmö

kerr Jensen, Martin Christian, f. d. riksdagsman, Lund, med 28 röster,

» Persson, Olof, landstingsman, Munkarp, » 27 » ,

» Hagberth, E., kapten, Klinta, Snogeröd, »26 » ,

» Andersson, Assar, nämndeman, Åkarp, Hörby, » 25 » ;

vid kontoret i Falun

herr Wikander, L. E., ingenjör, Morgårdshammar, med 28 röster,

» Maritz, Per, kommunalordförande, Leksand, » 27 » ,

» Smedh, Herman, f. d. riksdagsman, Bergkarlås, Mora Noret, » 26 » ,

» Larsson, Liss Olof, landstingsman, Leksand, » 25 » ;

vid kontoret i Gävle

herr Norell, J. A., fabrikör, Söderhamn,

» Carlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,

» Krona, Emil, järnvägstjänsteman, Hudiksvall,

» Åberg, P. E., hemmansägare, Sjökalla, Bergby,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Halmstad

herr Lindblad, H. F., folkskollärare, Sibbarp,

» Bohlers, K., lantbrukare, Bol, Vessigebro,

» Persson, P., f. d. riksdagsman, Tofta,

» Bengtsson, Gustaf, handelsarbetare, Halmstad,

vid kontoret i Härnösand

herr Lindeborg, J., kamrer, Härnösand,

» Lidström, P., f. d. riksdagsman, Häxmon, Ådalsliden,
» Fahlén, Verner, lantbrukare, Nordanåker, Nyland,

» Sundström, O. W., sågverksarbetare, Kramfors,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Jönköping

herr Karlsson, Anton, järnarbetare, Jönköping,

» Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålandsstenar,
» Boman, Rudolf, lantbrukare, Kieryd, Wireda,

» Hagård, Arvid, lantbrukare, Julared, Mullsjö,

med 28 röster,
» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Kalmar

herr Lindberg, Frits, glasslipare, Nybro,

» Andersson, Oskar, lantbrukare, Torngård,

» Jonsson, Axel, landstingsman, Påryd,

» Therner, R., agronom, Smedby, Kalmar,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

Tisdagen den 26 februari.

Nr 14.

vid kontoret i Karlskrona

herr Andersson, Anton, vaktmästare, Karlskrona,

» Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum,

» Dahl, Äng., häradsdomare, Svängsta,

» Nelson, Nels, Ekengård, Ysane,

vid kontoret i Karlstad

herr Eliesson, Efraim, ekonomichef, Karlstad,

» Andersson, C. W., lantbrukare, Löved, Forshaga,
» Wennberg, G. W., kassör, Skoghall,

» Lövåsen, Frans, landstingsman, Väse,

med 28 röster,
»27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,
» 27 » ,

»26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Kristianstad

herr Widén, Edvin, Överlärare, Vinslöv,

» Vestesson, Victor, nämndeman, Ivetofta, Bromölla,
» Elowson, Gustav, lantbrukare, Wä,

» Norup, Sam, lantbrukare, Norup, Knislinge,

med 28 röster,
» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Linköping

herr Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linköping, med 28 röster,

» Sköld, Carl, redaktör, Linköping, »27 » ’

» Hallendorff, Joh., f. d. landstingsman, Gerstorp, Linköping, »26 » ,

» Johnsson, Robert, Överassistent, Linköping, » 25 » ;

vid kontoret i Luleå

herr Wallin, Levi, handlande, Boden,

» Johansson, Anders, landstingsman, Ersnäs,

» Bengtsson, Axel, redaktör, Piteå,

» Jansson, Gustav, landstingsman, Karlsborg, Vånafjärden,

med 28 röster,
»27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Mariestad
herr Fredberg, G. M., fabrikör, Finnerödja,

» Oster, Érnst, lantbrukare, Fagersanna,

» Sundström, Walter, folkskollärare, Skövde,

» Sundén, Carl, lantbrukare, Hova,

vid kontoret i Norrköping
herr Frost, G. F., f. d. riksdagsman, Norrköping,

» Svantesson, Samuel, nämndeman, Torp, Vånga,
» Cederstrand, Th., handlande, Norrköping,

» Ljungberg, A. Jförste lärare, Norrköping,

vid kontoret i Nyköping
herr Larsson, Arvid, murare, Katrineholm,

» Smedberg, Harald, direktör, Nyköping,

» Boman, Axel, lantbrukare, Gnesta,

» Berger, C. O., folkskollärare, Stigtomta,

vid kontoret i Sundsvall

herr Nilsson, B., lantbrukare, Skedvik, Attmar,

» Modin, Helmer, kapten, Sundsvall,

» Berggren, Tord, kamrer, Sundsvall,

» Kahlin, E., fanjunkare, Sundsvall,

Andra kammarens protokoll 1985. Nr l4.

med 28 röster,
»27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,
» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,
» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

Nr 14.

Tisdagen den 26 februari.

vid kontoret i Umeå

herr Jonsson, Rudolf, lantbrukare. Stöcksjö,

» Grahnén, Alfr. A:son, landstingsman, Granö,

» Eriksson, Frans, landstingsman, Bureå,

» Jonsson, P. L., hemmansägare, Sävar,

vid kontoret i Uppsala

herr Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Lövsta bruk
» Eriksson, G. J., landstingsman, Rosenhill, Almunge,
» Andersson, T. P. E., bokbindare, Uppsala,

» Samzelius, J. A. T., andre bibliotekarie, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Palmqvist, K. V., nämndeman, Bomarve, Bander,

» Nilsson, G. O., redaktör, Visby,

» Olofson, A. G., agronom, Visby,

» Nilsson, Hj., drätselkassör, Visby,

vid kontoret i Vänersborg

herr Andréen, Anders, handlande, Brålanda,

» Johansson, A. E., lantbrukare, Kråkered, Borås,

» Lundström, Hj., direktör, Forsarne, Frändefors,

» Andersson, Julius, landstingsman, Lilla Edet,

vid kontoret i Västerås

herr Lundgren, Joh., ingenjör, Västerås,

» Andersson, Iwar, kontorsbiträde, Arboga,

» Pehrsson, Pehr, direktör, Sala,

» Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,
»27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Växjö

herr Gustafsson, Amandus, järnarbetare, Växjö, med 28 röster,

» Karlsson, A. R., nämndeman, Berg, Släthög, » 27 » ,

» Pettersson, P. Herman, häradsdomare, Holstensskog, Tolg, » 26 » ,

» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Björkebråten, Ryd, » 25 » ;

vid kontoret i Örebro

herr Larsson, Hjalmar, lantbrukare, Edvalla, Glanshammar,
» Ahlin, Einar, lantbrukare, Alavi, Hardemo,

» Nilsson, Olov, f. d. riksdagsman, Örebro,

» Lysell, Karl, grosshandlare, Örebro,

vid kontoret i Östersund

herr Nilsson, Nils, d. y., lantbrukare, Dille, Täng,

» Lögdberg, J., hemmansägare, Genvalla,

» Olsson, Ölöf, komm.-nämndsordf., Undrom, Rödön,

» Clarin, Ruben, tapetserare, Östersund,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » .

Joh. Nilsson.

Ivar Pettersson.

C. P. Wahlmark.

Ernst Aqvist.

Tisdagen den 26 februari.

Nr 14.

Protokollet lades till handlingarna; och beslöt kammaren, att underrättelse
örn de försiggångna valen skulle genom utdrag av kammarens protokoll meddelas
bankoutskottet med anmodan till utskottet att lämna såväl fullmäktige i
riksbanken som vederbörande avdelningskontor och de valda meddelande örn
valens utgång.

§ 6.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 55, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare;
och

nr 58, angående val av riksdagens militieombudsman och hans efterträdare;

dels ock till riksdagens förordnanden

nr 56, för hovrättsrådet R. H. F. Gyllenswärd att vara riksdagens justitieombudsman; nr

57, för revisionssekreteraren N. T. Ljunggren att vara riksdagens justitieombudsmans
efterträdare;

nr 59, för revisionssekreteraren T. P. J. Petersson att vara riksdagens militieombudsman;
samt

nr 60, för byråchefen F. G. S. Centerwall att vara riksdagens militieombudsmans
efterträdare.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen örn val
till riksdagen och kommunala vallagen;

nr 5, i anledning av väckt motion örn viss ändring i § 12 riksdagsordningen;
och

nr 6, i anledning av väckt motion örn viss begränsning av yttranderätten vid
sammanträden med riksdagens kamrar;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens
tjänst; och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträden åt ärkebiskopen;
samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
väckt motion angående inrättande av statslotteri.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lind under 8 dagar fr. o. m. den 27 fehr.,

» Johansson i Krogstorp » 5 » » » 28 »

» Johansson i Sollefteå » 4 » » » 27 »

Nr 14.

Tisdagen den 20 februari.

herr De Geer under 8 dagar fr. o. m. den 27 fehr.,

» Westerdahl » 4 » » »1 mars,

» Lithander » 4 » » » 2 » och

» Pehrsson i Göteborg » 4 » » »27 febr.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.17 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

350S68