1934. Första kammaren. Nr 40 (Riksdagens protokoll 1934:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Första kammaren. Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 298, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen; och
nr 299, angående utredning och förslag i fråga örn ersättning i vissa fall av
statsmedel för skada, som tillfogats enskild person vid ingripande på ordningsmaktens
sida.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 279, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser örn beskattning
av realisationsvinst i samband med rekonstruktion av den s. k. Kreugerkoncernen,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herr Johansson, Johan
Bernhard, m. fl. väckta motionen, nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 59—61.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 60, i anledning av Kungl. Förslag till
Maj:ts proposition angående rätt till tjänstepension för tjänstemän, tillhörande tjänstependen
civila statsförvaltningen, och för arbetare i statens tjänst jämte i ämnet
vackta motioner.

I en den 2 mars 1934 dagtecknad proposition, nr 222, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att, utom annat, godkänna vid propositionen
fogade förslag till

1) reglemente angående tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila
statsförvaltningen (civila tjänstepensionsreglementet) och

2) reglemente angående tjänstepension för arbetare i statens tjänst (tjänstepensionsreglementet
för arbetare).

I samband med ifrågavarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

Första hammarens protokoll 1984. Nr 40.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. ni. (Forts.)
inom första kammaren:
nr 329, av fröken Hesselgren,
nr 330, av fröken Hesselgren,
nr 331, av herr Berg, Robert,

nr 342, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.,
nr 343, av herr Bissmark m. fl.,

nr 344, av herrar Forslund och Johanson, Karl August,

nr 345, av herr Norling,

nr 346, av herr Granath,

nr 347, av herrar Granath och Betren,

nr 348, av herr Karlsson, Oscar Gottfrid,

nr 355, av herr Norman m. fl., och

nr 356, av herr Reuterskiöld; samt

inom andra kammaren:

nr 581, av herrar Holmgren och Jeppsson,

nr 602, av herr Lundqvist m. fl.,

nr 603, av herr Lundqvist m. fl.,

nr 604, av herr Blomquist,

nr 605, av herr Törnkvist i Karlskrona,

nr 606, av herrar Severin och Eriksson i Stockholm,

nr 607, av herr Lindskog m. fl.,

nr 608, av herrar Jacobsson och Meyerhöffer,

nr 609, av herr Hage,

nr 610, av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå,
nr 622, av herr Sefve m. fl.,
nr 623, av herr Andersson i Stockholm m. fl.,
nr 624, av herr Andersson i Stockholm m. fl.,
nr 625, av herr Gustavson i Sala m. fl., och
nr 626, av herr Spångberg m. fl.

I de likalydande motionerna I: 342 av herr Johansson, Johan Bernhard,
m. fl. och II: 622 av herr Sefve m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte
dels godkänna Kungl. Maj :ts proposition angående rätt till tjänstepension
för tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen och för arbetare i statens
tjänst med de ändringar däri, som betingades av att tills vidare ingen
rubbning skedde i nu gällande bestämmelser angående pensionsåldrarna,

dels avslå Kungl. Maj :ts förslag i vad det avsåge pensionsreglering jämväl
för så kallad säsongarbetare,

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn förnyad utredning och förslag
angående pensionsåldern, med huvudsaklig hänsyn tagen till statsverkets intresse
såsom arbetsgivare.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i
särskilda med A 1—A 10, B och C betecknade punkter.

I punkterna A 1 och A 2 hade utskottet hemställt, att riksdagen, i anledning
av Kungl. Majrts förevarande proposition och de i ämnet väckta motionerna
I: 343, 344, 345 och 347 samt II: 602, 605, 606, 607 och 623 ävensom
med avslag ej mindre å motionen I: 329, i vad densamma nu vore föremal för
prövning, än även å motionerna I: 330, 342, 348 och 356 samt II: 604, 608,
609, 610, 622, 624 och 626, i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, måtte
1) för sin del godkänna under punkten infört förslag till reglemente angå -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
ende tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen
(civila tjänstepensionsreglementet);

2) för sin del godkänna under denna punkt infört förslag till reglemente
angående tjänstepension för arbetare i statens tjänst (tjänstepensionsreglementet
för arbetare).

I fråga örn förslaget i dess helhet hade reservation avgivits av herrar Lindgren,
Ernfors, Silfverstolpe och Leffler, vilka på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen, i anledning av motionerna I: 342 och II: 622, måtte, med
avslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 222, i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa skyndsam förnyad utredning
angående lämplig pensionsålder för tjänstemän och arbetare i statens
tjänst samt därefter för 1935 års riksdag framlägga förslag till civilt tjänstepensionsreglemente
samt till tjänstepensionsreglemente för arbetare;

2) att övriga i ämnet väckta motioner måtte anses besvarade genom vad
under 1) hemställts.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Åkerberg: Med avseende å föredragningen av bankoutskottets ut låtande

nr 60 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt vardera av punkterna
A 1 och A 2 på det sätt, att först föredrages utskottets i punkten framställda
reglementsförslag, där så erfordras paragrafvis, med promulgationsstadgande,
övergångsbestämmelser och rubrik sist samt under iakttagande, att
näst efter 19 § av förslaget till civila tjänstepensionsreglementet behandlas
den till samma paragraf hörande åldersförteckningen (bilaga B);

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1.

Utskottets förslag till civilt tjänstepensionsreglemente.

1 §■

I denna paragraf var 1 mom. så lydande:

Detta reglemente skall, med de undantag som i 2 § angivas, äga tillämpning
å följande ordinarie befattningshavare:

a) ordinarie tjänsteman, som är underkastad föreskrifterna i något av följande
avlöningsreglementen, nämligen avlöningsreglementet den 19 juni 1919
(nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk, avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451, jfr
1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk,
tillhörande den civila statsförvaltningen, avlöningsreglementet den 9 juni 1922
(nr 379) för befattningshavare vid lots- och fyrstaten, avlöningsreglementet
den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare och provinsialläkare
samt avlöningsreglementet den

för tjänstemän vid domänverket; ävensom

b) justitieråd, regeringsråd och landshövding.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Herr Ernfors: Herr talman! Då jag jämte tre andra ledamöter till ut skottsbetänkande!

har fogat en reservation, skall jag be att få motivera min
ställning till frågan med några ord.

Enligt min uppfattning är det mycket välbehövligt att få en förändring i
det nuvarande pensionsreglementet, icke minst därför att det är en hel massa
lägre statstjänstinnehavare, som sakna rätt till pension. Alla extra ordinarie
äro ju undantagna, och detta lagförslag ger dem den förmånen, att de komma
att bli berättigade till pension. Således kan jag säga, att det föreliggande
reglementet är, som vi säga i vår reservation, väl ägnat att läggas till grund
för en revision av den civila pensionslagstiftningen. Yi ha således ingenting
att invända mot omfattningen av pensioneringen, men det finns vissa punkter
i betänkandet, som vi för vår del icke kunna vara nöjda med, och det är i
synnerhet den sänkning av åldrarna, som statsrådet har föreslagit och som utskottet
med vissa jämkningar har beslutat förelägga riksdagen.

Först får jag då säga, att örn man ser på den ekonomiska sidan av saken,
kommer denna sänkning av pensionsåldrarna, som enligt Kungl. Maj:ts förslag
går så långt, att den i vissa fall uppgår till sju år, att föranleda stora
utgifter för statens vidkommande. Dessutom har statsrådet för sin del —
och det har utskottet icke protesterat mot — lagt arbetslöshetssynpunkter på
frågan, och jag får då för min del säga, att det anser jag icke vara riktigt. Ungdomsarbetslösheten
får icke inverka på ett pensionsreglemente. Det är ju meningen,
att pensionsreglementet skall räcka för en lång följd av år. Har jag
godkänt, att man skall lägga arbetslöshetssynpunkter på förslaget, anser
jag, att jag då också har förklarat, att jag ingenting har att invända mot det
påståendet, att arbetslösheten skulle bli permanent, men det få vi väl ändå
hoppas, att den ej skall bli. Medan jag är inne på frågan örn arbetslöshetens
avhjälpande, kan jag ej underlåta att påpeka, att genom en sänkt pensionsålder
kommer en hel del arbetsföra pensionärer ut i livet. De gå ifrån verksamheten
vid en tidpunkt, då de äro fullt arbetsföra, och komma med all säkerhet
att i det allmänna förvärvslivet försöka konkurrera med dem, som det
här var meningen att hjälpa. Det är ju alldeles klart, att en pensionär med
två tredjedelar av sin gamla lön i pension och vid full vigor icke gärna kan
sitta med armarna i kors, utan han kommer naturligtvis att mot lägsta möjliga
ersättning gå in på arbetsmarknaden och konkurrera med dem, som
mycket mer behöva arbetstillfällen. Med detta har jag velat säga, att arbetslösheten
icke avhjälpes på minsta vis genom vad utskottet här föreslår. Man
får väl säga, att det är ett slöseri att icke tillvarataga den arbetskraft, som
är fullt duglig. Enligt min uppfattning bör pensioneringen ske på ett sådant
sätt, att de som äro sjuka, svaga eller oförmögna att sköta sin tjänst, må förtidspensioneras.
De må förtidspensioneras, da krafterna ej längre tillåta
dem utföra det arbete, som de fått sig ålagt och som de åtagit sig. Men att
släppa i väg fullt arbetsföra är ett slöseri med statens medel, och det är icke
blott det, utan i många fall kunna dessa äldre sitta inne med en hel del kunskaper
och fördelar, som de yngre sakna och som de ej få förrän vid gamla
år. Således kan det även tänkas, att arbetet, i verken t. ex., blir sämre utfört,
örn det skall utföras bara med yngre arbetskrafter. Förr har det sagts
och man har gjort den uppfattningen gällande, att tack vare bättre levnadsförhållanden,
bättre bostäder, bättre mat och allting annat livslängden har
ökats, och på grund därav har man alltid tänkt sig, att i stället för att det
skulle bli en sänkning, vore det berättigat att höja pensionsåldern, men nu
drager statsrådet ett brett streck över ett sådant resonemang och går den motsatta
vägen.

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Vi få väl också se på hur det ställer sig för vissa statstjänstemän. Jag
tänker då på dem, som fått kosta på sig en mycket dyrbar utbildning. Vi
veta alla, hur det är med största delen av dem. De komma icke i tjänst så
snart. De bilda familj vid senare tidpunkt än andra, och det är uppenbart,
att de härigenom mista flera år av sin verksamhet, som de hade tänkt, att de
skulle få tillgodo och under vilka år de skulle få använda sina inkomster till
avbetalning av sina studieskulder och sitt bo. Och framför allt ha de, om de
ha gift sig vid en sen ålder, vid pensionsålderns inträde ej hunnit tillräckligt
sörja för sina barns uppfostran.

Sedan kommer jag till en punkt, som herr Reuterskiöld berört i sin motion,
där han framställer en synpunkt, som jag för min del finner vara fullt berättigad.
Jag drager nämligen i tvivelsmål, huruvida det finns laglig grund,
trots övergångsbestämmelserna, som ju medgiva en liten lindring, för att
kunna ändra pensionsåldern för sådana, som fått en viss pensionsålder bestämd
i tjänstereglementet. I utskottet har det ju påståtts, att det verkligen är så,
att riksdagen har laglig rätt att ändra detta, men jag skall dock be att få
säga, att jag drager i tvivelsmål, huruvida så är förhållandet. Tänkom oss
i vilken ställning riksdagen då kommer. Det är ju alldeles klart, att de, som bli
missnöjda och känna sig kränkta, komma att på laglig väg söka få ut sin
rätt. Då skulle jag verkligen vilja fråga ledamöterna i denna kammare, som
bland sig hyser så många jurister: vem skall döma i den frågan? Kommer
det till högsta domstolen, äro ju faktiskt justitieråden jäviga. Även just.itieråden
äro ju människor, när det gäller deras egen fördel. Antingen kommer
deras mänskliga känsla gentemot sig själva och kanske en behövande familj
att göra sig gällande, eller också äro de så finkänsliga, att de resonera så:
»Här har visserligen klaganden rätt, men jag måste trots denna uppfattning
vara så känslig, att jag dömer på ett annat sätt, för att icke någon bland
allmänheten skall säga, att jag dömer partiskt till egen fördel.» Hela vårt
rättsväsende kommer då att undergå en — jag hade så när sagt — kränkning,
som jag hoppas, att denna kammares ledamöter ej skola gå in för.

Vi reservanter skulle naturligtvis helst ha sett, att reglementet såsom sådant
hade antagits, men att frågan örn pensionsåldrarna hade fått anstå, tills
det kunnat verkställas ytterligare en utredning, och således uppskjutas till
nästa år. Det kravet ha vi framställt i utskottet, men det har påståtts, att det
icke går för sig. Då ha vi, åtminstone från min sida, mycket motvilligt måst
gå in på att yrka avslag på hela förslaget. Då nu detta pensionsreglemente
ej skulle komma till tillämpning förrän den 1 juli 1935, anser jag för min del
lämpligt att besluta ett avslag i den form, som vi lia yrkat, nämligen med ett
mycket bestämt uttalande, att Kungl. Maj:t skall efter ytterligare utredning
komma till 1935 års riksdag med nytt förslag. Det tror jag icke bör förhindra,
att reglementet kommer i tillämpning samma dag. Örn riksdagen i
början av 1935 får taga ställning till ett ändrat förslag, anser jag för min del,
att reglementet gott hinner sättas i kraft den 1 juli. Således vill jag påpeka,
att vårt yrkande enligt vår mening ej behöver föranleda ett fördröjande
av pensionslagens tillämpning. Under sådana förhållanden kan jag icke finna
annat än att vår reservation borde kunna bifallas. Jag stryker ytterligare
under, att de största betänkligheterna har jag i fråga om lagenligheten, då det
gäller att sänka pensionsåldern för dem, som redan fått fastställt i sina tjänstgöringsbestämmelser,
hur länge de skola stå kvar i tjänst.

På grund av vad jag anfört, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till
den reservation, som är avgiven av mig och tre andra ledamöter av utskottet.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Herr Åkerberg: Herr talman! Den talare från högerreservanterna, som

nu senast haft ordet, gav i många stycken sin anslutning till det föreliggande
förslaget och dess grundtankar. Det var egentligen endast i fråga om själva
pensionsåldrarna, som han påstod sig ha en avvikande mening. Jag tror också,
att propositionen i fråga om hela pensionssystemets teknik innehåller en
så betydande rationalisering av de bestämmelser, som förut voro gällande, att
förslaget i och för sig, bortsett från sänkningen av pensionsåldern, har ett
betydande värde. Emellertid kan man ju ej komma ifrån att pensionsålderns
sänkning är utgångspunkten för hela frågans upptagande. Det är den som
det hela står och faller med. Det är ej nog med att man får en bättre teknik
i det hela och i själva anordningarna. De syften, som finansministern eftersträvar
och som nationen önskar få tillgodosedda, äro framför allt av social
natur. Nu säger herr Ernfors, att dessa sociala syften icke uppnås. Han
säger, att de pensionerade sextioåringar, som drivas från sina platser, komma
att kasta sig ut på den allmänna arbetsmarknaden och i stället skapa ökad
arbetslöshet genom att andra människor, som annars kunde ha fått arbete, bli
arbetslösa. Det är klart, att i enstaka fall kanske något sådant skulle kunna
uppstå, men jag tror ej, att herr Ernfors själv inbillar sig, att det skall
vara så stora möjligheter för dessa pensionärer att göra sig gällande på den
allmänna arbetsmarknaden. Den anmärkning, som han i det stycket framförde,
kan knappast sägas lia någon större relevans.

Herr Ernfors sade vidare, att förhållandena numera äro sådana, att det
icke är berättigat att pensionera människor i sextioårsåldern. Livslängden
har ökats och människorna ha fått större vitalitet. Större förmåga finnes hos
de gamla att utföra ett samhällsnyttigt och acceptabelt arbete än förr. Att
det ligger något i detta, vill jag icke bestrida. Vi ha ju här i vår kammare
många människor över den här i reglementet förutsatta pensionsåldern, som
besitta en förvånande vitalitet och som jag för min del mycket väl skulle
kunna rekommendera till åtskilliga tjänstemannaplatser i den civila förvaltningen.
Herr Trygger kastade en blick på mig, när jag yttrade det, och han förstod
mycket väl, åt vilket håll jag riktade mina tankar. Det ligger, som
sagt, något i denna synpunkt, men man bör akta sig för att överdriva densamma.
Det är riktigt, att statistiken visar, att från 1890-talet medellivslängden
i vårt land ökats med mer än tio år. Men å andra sidan framgår
det också av statistiken, att huvudansvaret för detta kommer på den minskning
av barndödligheten, som inträtt under dessa år. Det kraftiga bekämpandet
av barndödligheten, förbättringen i bostadsförhållandena och andra
hygieniska förhållanden i samhället lia vållat, att den ofantliga dödlighet,
som träffade människor under första åren av deras liv förr i världen, har
nedgått. Och det är klart, att den ökning av medellivslängden, som beror
på barnadödlighetens tillbakagång, ej kan lia något avgörande inflytande i
fråga örn pensionsvillkoren. Då får man hålla sig till den ökning av åldern,
som inträtt — låt oss säga över sextiofem år. Det är påvisat, att även i de
högre åldrarna en höjning har ägt rum, men den är ju icke mer än något över
ett år. Det är ju inte så litet, och det är naturligtvis anmärkningsvärt, att
detta har kunnat ske på en trettio, fyrtio år, men det är dock inte av någon
mera revolutionerande natur. Det är klart, att en viss förbättring i det allmänna
hälsotillståndet har inträtt, men man får inte förväxla denna förbättring
med den förändring i själva människornas exteriör, som bl. a. tar sig uttryck
i, att damerna ha kortare klänningar upp i de allra äldsta åren, att de
klippa sitt hår och att de överhuvud taget ha lättfärdigare maner i uppträdandet.
Detta behöver ju inte bevisa, att de äro mera skickade än förut att
utföra ett verkligt arbete i det allmännas tjänst.

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Under alla förhållanden har man ju här att träffa ett val. Frågan är:
skall man behålla de gamla i deras tjänster och låta ungdomen gå och driva
på gator och gränder med alla de moraliska vådor, som detta kan föra med
sig, eller skall man offra en slant på att åstadkomma en utjämning? Det är
klart, att det senare är vad man i samhällets intresse bör välja, såväl ur arbetsutbytets
synpunkt som även ur sociala synpunkter. En människa över 60 år
är i alla fall en 60 års människa. Hon besitter inte den rörlighet, vitalitet
och kraft, åtminstone vad själva kroppsarbetet beträffar, som en människa i
de yngre åren besitter. Jag bortser inte alls från det berättigade i vad herr
Ernfors här anförde, att det hos äldre människor finnes en mognad erfarenhet,
som ynglingar och flickor inte besitta, och att även denna mognade erfarenhet
kan lia en viss betydelse för deras tjänsteutövning. Det är alldeles
riktigt, att så är fallet, men även förmågan att utnyttja denna erfarenhet,
som finnes hos äldre människor, avtager dock ganska hastigt efter det en
viss åldersgräns har passerats.

Det är, som jag nyss nämnde, de sociala synpunkterna, som här lia skjutits
i förgrunden. Herr Ernfors framhöll, att arbetslösheten visserligen är ett
betänkligt faktum i samhället, men att denna arbetslöshet inte kommer att
vara beständigt, under det att pensionsreglementet kommer att vara beständigt.
Ja, jag tror att intetdera av dessa påståenden håller verkligt streck.
Ett pensionsreglemente gör man ju inte för evigheten. Man gör det för det
behov, som finnes, och de förutsättningar, som föreligga för dagen, för de närmaste
årtiondena, men ingen inbillar sig, att det beslut vi fatta i dag skulle
vara gällande för generationer, som leva femtio eller hundra år härefter. Jag
misstänker, att under det närmaste seklet kommer denna pensionslag att omarbetas
många gånger. Å andra sidan är jag inte så säker på att herr Ernfors
har rätt, när han påstår, att arbetslösheten inte är permanent. Åtminstone
som förhållandena gestalta sig numera i vårt samhälle har man anledning
att misstänka, att vi i varje fall under nuvarande samhällsskick komma
att få dragas med en betydande arbetslöshetskår i vårt land såväl som i andra
länder. Ungdomsarbetslösheten är just den värsta formen av arbetslöshet.
Det är tidens allra största lyte, en verklig kräftskada i samhället. Vid
andra tillfällen, när den frågan diskuteras, brukar man kunna vara ense
örn att konstatera, att ungdomsarbetslösheten är en fara för samhället och
att man bör vidtaga alla åtgärder, som kunna vidtagas för att bekämpa densamma.

Det är klart, att denna tidigare pensionering inte innebär något avgörande
hugg mot ungdomsarbetslösheten, men det gäller dock här några tusen människor,
några tusen platser, som skulle kunna ställas till förfogande för unga
män och kvinnor, som nu förgäves speja efter möjligheter att vinna en nyttig
placering i samhället. Det har upplysts i utskottet, att de nya bestämmelserna
för de ordinarie tjänstemännens vidkommande skulle medföra, att cirka
1,700 platser skulle ställas till förfogande för yngre människor. Sedan komma
ju de extra och extra ordinarie samt hela arbetarekåren. Det är klart,
att även örn detta inte är något avgörande hugg mot ungdomsarbetslösheten,
kommer det dock att utöva ett välgörande inflytande på arbetsmarknaden.
Det är sant, att genom de mildringar, som utskottet har genomfört i jämförelse
med den kungl, propositionen, och framför allt genom övergångsbestämmelserna,
kommer värdet i det avseendet att avtrubbas, men å andra sidan
komma ju kostnaderna att minskas. Enligt de beräkningar, som ha gjorts,
skulle ett genomförande av propositionens bestämmelser vid omkring mitten
av 1940-talet medföra en kostnadsökning av 6 å 7 miljoner för staten. Med de
bestämmelser, som utskottet föreslår, bli kostnaderna naturligtvis betydligt

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
mindre, och under själva övergångstiden torde egentligen några mera betydande
kostnadsökningar inte behöva befaras. Vad kostnaderna beträffar,
får man som en motvikt mot dem anföra den besparing, som åstadkommes genom
att unga män och kvinnor, som eljest hade fått underhållas på ett eller
annat sätt av samhället, sättas i produktivt arbete och bli i tillfälle att försörja
sig själva. För samhället måste det vara angeläget att den mänskliga
arbetskraften utnyttjas på bästa möjliga sätt, och jag har den bestämda uppfattningen,
att denna proposition, detta förslag till ändringar i pensionsbestämmelserna.
innebär ett betydande steg på vägen mot förverkligandet av
denna rationalisering av arbetsmarknaden.

Herr Ernfors sade också, att befolkningsstatistiken gav stöd åt högerreservanterna.
Den pekade mot en sådan sänkning av pensionsåldrarna,- som är
föreslagen i propositionen och i utskottets betänkande. Han menade då, att
tack vare nativitetens tillbakagång bli årsklasserna i de produktiva åldrarna
mindre, under det att de äldre klasserna bibehålla sin styrka från äldre tider,
då nativiteten var större. Han menade, att det kommer att bli alltför betungande
för dessa arbetande människor att bära upp en så stor överbyggnad,
som dessa åldringar i pensionsställning skulle innebära. Jag har i något annat
sammanhang sett en uppgift, att sådan utvecklingen tenderar, skulle det
snart gå därhän, att det skulle bli en pensionär på tre arbetande människor.
Det finnes någon sanning i detta. Det försiggår en viss omgruppering i samhället,
och det är möjligt, att pensionsbestämmelserna i en framtid få lov att
anpassas efter detta. Hur läget i en längre bort liggande framtid kommer
att bli, kan man i dag inte säga, men man kan säga: den dagen, den sorgen.
Det problem, som föreligger i dag, behöver inte ta hänsyn till dessa förhållanden.
I dag ha vi att ta ställning till vårt problem, och det visar på ett
helt annat läge.

Jag har här en tabell, som är utplockad ur 1928 års pensionsförsäkringskommittés
betänkande och som visar befolkningsutvecklingen ända från 1901
till 1970. Det är klart, att vad framtiden beträffar, kan det ju endast vara
fråga örn beräkningar, men statistikerna ha ju ganska stora möjligheter att
göra sådana beräkningar med ledning av födelsekullarnas storlek under olika
gångna år. Det visar sig då, att åldersklassen 15—65 år under åren 1901—
1910 i medeltal utgjorde 59.52 procent av hela befolkningen. 1930 utgjorde
denna åldersklass 65.81 procent. Det har alltså sedan sekelskiftet inträtt en
ganska betydande tillväxt i denna produktiva grupps andel i samhället. Kommittén
beräknar vidare, att denna andel av de arbetande människornas grupp
1940 kommer att stiga till 68 procent. 1950 beräknas en sänkning ha inträtt
till 67.96 procent, 1960 till 67.32 procent och 1970 till 66.06 procent. Det framgår
av detta, att det så mycket mindre är fallet, att dessa människor, som stå
i arbete och utföra den produktiva verksamheten i samhället, skulle minska
i antal i förhållande till de gamla och alltför unga, som ännu inte kommit in i
arbete, att tvärtom under de närmast två årtiondena en tillväxt i de arbetande
människornas antal kommer att ske, och ännu så sent som 1970 kommer procenttalet
för denna grupp att vara högre än det är för närvarande. Jag kan
inte underlåta att upplysa örn att detta delvis, kanske rent av till större delen
beror på att åldersklassen över 65 år visserligen kommer att tillväxa i oroväckande
grad, men att å andra sidan åldersklassen 0—15 år i stället kommer
att gå tillbaka i samma mån. Man kan konstatera, att det blir flera pensionärer,
men det blir i stället så mycket färre barn och ungdomar, och jag misstänker,
att det är mera kostsamt och maktpåliggande för ett samhälle att draga
fram en yngling eller flicka till mogen ålder med utbildning och allt än att
underhålla en pensionär.

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Det framgår av denna statistik, att under de närmaste årtiondena komma
dessa medelåldrar, som bära upp samhället och utföra det produktiva arbetet,
att befinna sig i, icke tillbakagång utan tillväxt. Det stora problemet i vårt
samhälle kommer just att bli att skaffa dessa människor sysselsättning och
förvärvsmöjligheter. Det kommer att bli ett problem, som överskuggar allt,
och herr Ernfors optimistiska uppfattning, att arbetslösheten kommer att
försvinna, vinner intet stöd i den befolkningsstatistik, ur vilken jag har gjort
några få utdrag. Man måste säga, att det är dålig politik att låta de unga
gå och driva, framför allt att vänja dem att vara sysslolösa, medan man tilllåter
gubbarna och gummorna att sitta kvar på sina platser, som de faktiskt
inte kunna sköta på samma sätt som ungdomen skulle kunna göra. Jag erkänner
för min del, att det är sunt, att all den arbetsvilja, som finnes i samhället,
kan få komma till användning. Jag erkänner också, att det är hårt, att man
skall behöva be en människa, som vill arbeta och som har suttit på en viss
tjänst i många år, att frånträda denna tjänst, men, som jag nyss nämnde, vi
ha här att träffa ett val. Idealet, att var och en som vill arbeta också skall
av samhället tillförsäkras möjlighet till detta, hör hemma i ett samhälle, som
vi ännu inte hunnit förverkliga, ett mera rationellt, mera planmässigt samhälle.
Man kan beklaga, att vi inte lyckats förverkliga detta samhälle, men
vi få ta konsekvenserna därav, när vi ha att träffa detta val. Antingen skola
vi avkoppla de äldre och släppa fram ungdomen eller låta ungdomen gå och
driva på gatorna. Jag tycker, att det inte borde vara svårt att träffa ett
sådant val.

Jag kommer nu till själva övergångsbestämmelserna. Utskottet har uppvaktats
av ganska många deputationer, framför allt från gamla tjänstemän
och grupper av tjänstemän, vilka genom de nya bestämmelser, som ha föreslagits
i propositionen, lia bragts i hotfull närhet av avgångstidpunkten. De
lia framhållit detta, som herr Ernfors här upprepat, att tjänstemän, som ha
räknat med att bli pensionerade vid t. ex. 67 år, ha anpassat sina skuldbetalningar
till denna avgångstid. De ha skaffat sig egna hem och tagit lån
på dessa, de ha barn, som ännu gå i skolan o. s. v. Genom denna plötsliga
förändring skulle alla deras beräkningar kullkastas. Utskottet har ansett sig
böra taga den största möjliga hänsyn till dessa böner och synpunkter, och de
övergångsbestämmelser, som utskottet har vidfogat reglementet och som inte
funnos i den kungl, propositionen, hava gjorts så rymliga och vittgående, att
alla de nämnda klagomålen rimligtvis måste sägas lia blivit tillmötesgångna.
Jag tror inte, att med de övergångsbestämmelser, som nu finnas, någon enda
tjänsteman kan komma och säga: »De lån och de förpliktelser, som jag har

för mina barn, kan jag inte fullgöra genom att jag blivit pensionerad tidigare,
än jag har räknat med förut.» Naturligtvis finns det människor, som ändock
inte äro nöjda, men vill man fasthålla de synpunkter, som varit bestämmande
och bärande såväl för propositionen som för utskottets utlåtande, kan man
faktiskt inte gå längre i medgivanden, än utskottet har gjort.

Nu har det ju påyrkats, att det skulle tagas särskild hänsyn till vissa grupper.
Herr Ernfors har redan talat om högsta domstolen. Det har framhållits,
att med dessa bestämmelser skulle en alltför hastig nyrekrytering av högsta
domstolen äga rum. Jag vill påpeka, att redan i förutvarande bestämmelse
— och detta bibehålies såväl i propositionen .sorn i utskottets utlåtande — åtnjuter
domarekåren, även justitieråden, en alldeles särskild förmån. Enligt
de nya bestämmelserna är visserligen pensionsåldern fastställd till 65 år, men
härutöver ha de rätt att kvarstå ytterligare två år, utan att någon myndighet
har rätt att pröva, örn de ha förmåga att utföra det arbete, som åligger dem
under den tiden. Deras verkliga pensionsålder är alltså 67 år. Man kan

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
tycka, att det borde vara tillräckligt. Enligt nuvarande bestämmelser lia
justitieråden rätt att kvarstå till 70 år.

Vad beträffar de farhågor, som ha uttalats, nämligen att det skulle bli en
alltför snabb omsättning i högsta domstolen, täcka utskottets övergångsregler
behovet i det stycket, lika väl som det motförslag, som har framförts, nämligen
att den, som fyller 60 år före den* 1 juli nästa år, skulle hava rätt att själv
bestämma, när han vill avgå — naturligtvis inom ramen av de gamla bestämmelserna.
Denna regel avhjälper åtminstone inte de nackdelar, som jag nyss
nämnde, nämligen att det skulle bli en alltför snabb omsättning, åtminstone inte
i högre grad än utskottets övergångsregler. Å andra sidan är det ju inte sympatiskt
att lagstifta för vissa grupper och allra minst att vid lagstiftning
taga hänsyn till vissa enskilda personer.

Utskottet har i alla fall gjort ytterligare ett undantag ifrån propositionen,
och ett betydande sådant. Enligt propositionen skulle ju pensionsåldern bliva
60 år för lönegraderna 1—12 och 65 år för tjänstemän över 12 :e lönegraden.
Utskottet har infört ytterligare en grupp, som har plockats ut huvudsakligast
ur 60-årsgruppen och gett denna grupp en pensionsålder av 63 år. Till den
gruppen häribland annat förts den stora vaktmästarkåren, som förut haft 67
års pensionsålder och som enligt propositionen skulle helt hastigt komma ned
ända till 60 år. Det har ansetts, dels att detta skulle vara en alltför stor
sänkning, dels att vaktmästarna med sitt arbete mycket väl skulle kunna stå
ut till 63 år.

Det har gjorts anmärkning här emot de förslag till grupplaceringar, som
gjorts av utskottet. Man har sagt, att de grupper, som skulle få en pensionsålder
av 63 år, inte ha plockats ut på det riktiga sättet, och utskottet är självt
medvetet om att några små korrigeringar skulle kunna ske till logikens fördel.
Bland annat har påpekats, att en brevbärarförman kommit att få 63 års
pensionsålder, under det att en värdebrevbärare får endast 60 års. Nu upplyses
det, att en brevbärarförman ofta blir befordrad till värdebrevbärare,
och det är givetvis riktigt, att dessa båda grupper böra hava samma pensionsålder.

Vidare har det också upplysts, att i tullverket ungefär motsvarande oriktigheter
skulle kunna smyga sig in i tabellen. Utskottet är som sagt medvetet
örn att just ifråga örn denna grupptabell vissa korrigeringar skulle
kunna ske. Men det är på det sättet, att hela detta komplex av bestämmelser
inte kommer att träda i kraft förrän den 1 juli 1935. När Kungl. Majit får
riksdagens beslut och alla dessa papper och yttranden från de olika verken,
blir ju Kungl. Majit i tillfälle att pröva de små förändringar, som behöva
ske, och kan då vara i tillfälle att framlägga förslag om dessa jämkningar
till nästa års riksdag.

Herr Ernfors gav sig också in på det svåra kapitlet örn huruvida staten
har laglig rätt att förändra pensionsåldern för sina tjänstemän. Jag tyckte,
att han själv var litet inkonsekvent, ty högerreservationen går ju ut på att
riksdagen skulle anmoda Kungl. Majit att till nästa år komma in med ett
nytt förslag, även inbegripande förändringar i pensionsåldrarna. Örn staten
inte skulle hava laglig rätt att göra en sådan förändring i år, torde den väl
inte heller.lia en sådan rätt nästa år. För min del är jag inte tillräckligt
mycket jurist för att riktigt kunna utreda denna sak. Men jag tror mig kunna
förklara, att flertalet jurister nog ha den uppfattningen, att staten har rätt
att genomföra de förändringar, som ur samhällets och statens synpunkt kunna
vara erforderliga i pensionsbestämmelserna.

Det finns ju i avlöningsbestämmelserna för samtliga nyreglerade tjänstemän
en bestämmelse, som lyder så här: »Envar annan, som, utan att tillhöra äldre

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
lönestat, vid den tidpunkt, då detta reglemente träder i kraft för vederbörande
verk, innehar ordinarie befattning vid verket eller som senare tillträder
sådan befattning, är pliktig att underkasta sig detta reglementes föreskrifter
och villkor samt särskilda av Kungl. Majit och riksdagen beslutade föreskrifter
ävensom dels — ---dels ock de ändrade bestämmelser, som kunna

varda utfärdade---i fråga örn pension.» Man kan naturligtvis^ tolka

detta på olika sätt, och det har framhållits, att frågan örn pensionsåldern
icke skulle vara inbegripen i den där skyldigheten för tjänstemannen att underkasta
sig förändrade bestämmelser i fråga örn pension. Beträffande den vid
förbehållets tillkomst avsedda innebörden av denna bestämmelse, kan man
hänvisa till vad kommunikationsverkens lönekommitté uttalade 1919 såsom
specialmotivering just för detta stadgande. Kommittén yttrade: »Då fullständiga
pensionsbestämmelser icke skulle utfärdas i samband med reglementets
fastställande, hava tjänstemännen även måst förklaras underkastade ändringar
beträffande bestämmelserna rörande pension. Härmed avses allenast,
att de särskilda pensionsbestämmelserna, såsom angående pensionsålder, det
procentuella förhållandet mellan lön och pension m. m. skola kunna ändras,
men däremot givetvis icke att pensionens absoluta belopp skulle kunna minskas.
»

Den kommitté, som föreslagit bestämmelsen, hade alltså den uppfattningen,
att tjänstemännen inte vore skyldiga att underkasta sig ändringar i fråga örn
pensionsbeloppen, men däremot nämner den alldeles särskilt pensionsåldern
såsom hörande till dessa omständigheter, som staten kunde ändra, utan att
tjänstemännen hade rätt att däremot protestera. Herr Ernfors fruktade, att
dessa ändringar skulle leda till massprocesser ifrån tjänstemännens sida, och
frammanade till och med den skräckbilden, att vi inte skulle kunna få domare,
som voro tillräckligt objektiva för att kunna döma i ett sådant mål. Dessa
skräckmålningar tror jag inte höra hemma i en realistisk diskussion örn denna
sak. Framför allt vet jag inte, vad herr Ernfors menade, när han talade örn
att hela vårt rättsväsen skulle undergå en kränkning, örn dessa beslut fattades
av riksdagen.

Jag tror, herr talman, att det föreliggande förslaget å ena sidan är så försiktigt
avvägt, att det varken i fråga örn den enskildes rätt eller samhällets
intressen åstadkommer några mera revolutionerande förändringar, men å andra
sidan innebär en anpassning till samhälleliga krav, som i dessa dagar med
särskild kraft göra sig gällande. Med hänsyn härtill ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Bodin, Gunnar: Herr talman! Ur statsnyttans synpunkt och med
hänsyn till det alltmera skärpta kravet på effektivitet i arbetet synes det,
som om nuvarande pensionsåldrar äro väl höga i vissa fall och att någon sänkning
därför kan vara önskvärd. Vår tid ställer större krav, än någonsin förut
varit fallet på befattningshavarna, vilket förhållande icke bör förbises vid avgörandet
av denna fråga.

Vi ha under arbetet i utskottet kommit till den uppfattningen, att Kungl.
Maj :ts förslag är viii avvägt, vad beträffar pensionsåldern i högre löneställning
än 12 :e lönegraden, och ha därför liksom utskottet biträtt förslaget om
G5 år i dessa fall. I fråga om lönegraderna 1—12 samt motsvarande lönegrader
vid lots- och fyrstaten hava vi ansett, att pensionsåldern bör normalt
fastställas till 63 år, varvid undantag i sänkande riktning böra göras för befattningar,
för vilka detta med hänsyn till tjänstens krav kan anses erforderligt.
Dessa undantag äro angivna i den reservation, vi avgivit såsom bilaga
B.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till min och herr
Rybergs reservation vid 19 § och till det förslag i fråga örn civila tjänstepensionsreglementet,
som fogats till utlåtandet såsom bilaga B.

Herr Hansén: Herr talman! Då det nu föreligger reservationer dels örn

avslag på den kungl, propositionen och dels örn mycket väsentliga rubbningar
i de av Kungl. Majit föreslagna pensionsåldrarna och det dessutom man och
man emellan tycks råda den uppfattningen, att det inte är någon större brådska
med att lösa denna fråga, ber jag att till en början få rekapitulera bakgrunden
till densamma.

Frågan örn en ny pensionslagstiftning för civil personal i statstjänst har
länge varit aktuell. Frågan har aktualiserats ur olika synpunkter eller •—
örn man i stället vill uttrycka sig så — innefattar flera olika aktuella frågor:
för det första frågan om ett enhetligt ordnande av pensionsbestämmelserna
för den redan pensionsberättigade ordinarie personalen vid civilförvaltningen,
för det andra frågan om medgivande av pensionsrätt för icke-ordinarie tjänstemannapersonal
och för det tredje frågan örn beredande av pensionsrätt för mera
fast anställd arbetarpersonal i statens tjänst.

För allmänna civilförvaltningens ordinarie personal gäller som bekant för
närvarande 1907 års civila pensionslag. Denna lag är anpassad efter det
äldre lönesystemet, d. v. s. det lönesystem, som gällde före 1921 års nya<
lönereglering. År 1921 antog man visserligen provisoriska pensionsbestämmelser,
varigenom pensionsunderlagen och pensionsavgifterna anpassades efter
det nya lönesystemet, men längre har man ännu icke kommit. Han hoppades
då, att dessa provisoriska bestämmelser snart nog skulle ersättas av en ny
definitiv pensionslag. Så har ännu ej skett.

För kommunikationsverken, vilka fingo den nya löneregleringen redan år
1919, antogs år 1920 en ny pensionslag. Denna är givetvis avpassad efter det
nya lönesystemet och utgör beträffande pensionsunderlag och pensionsavgifter
modellen för allmänna civilförvaltningens provisoriska pensionsbestämmelser.
Men den nya pensionslagen för kommunikationsverken införde samtidigt åtskilliga
omläggningar i andra hänseenden beträffande pensionsvillkoren. Följden
härav har blivit, att sedan år 1921 stora ojämnheter förefinnas i pensionsbestämmelserna
mellan å ena sidan kommunikationsverken och å andra sidan
allmänna civilförvaltningen. Dessa skiljaktigheter beröra i stor utsträckning
punkter, som äro av väsentlig betydelse. Sålunda äro pensionsåldrarna fastställda
på olika sätt för enahanda eller likartade tjänster å ena sidan inom
kommunikationsverken och å andra sidan inom allmänna civilförvaltningen.
Även i vissa andra avseenden föreligga betänkliga skiljaktigheter. Jag skall
här beröra några av dessa.

Pensionen är vid kommunikationsverken delad i statspension och avgiftspension.
Statspensionen bestämmes i förhållade till vederbörandes samliga
tjänstår, men avgiftspensionen, som utgör Va av hela pensionsbeloppet, bestämmes
endast i förhållande till den tid, vederbörande erlagt pensionsavgift. Vid
allmänna civilförvaltningen däremot räknas tjänstår enhetligt för hela tjänstetiden,
och pensionen bestämmes enbart efter tjänsteårens antal, oberoende av
vid vilken tidpunkt tjänstemannen blivit ordinarie och börjat erlägga pensionsavgift.
Avgiftsskyldigheten är vid kommunikationsverken begränsad till
30 år, och när denna avgiftstid förflutit, upphör avgiftsskyldigheten, vilket
innebär, att tjänstemannen under senare delen av sin tjänstetid får en löneförhöjning.
Vid allmänna civilförvaltningen däremot fortfar avgiftsskyldigheten
hela tjänstetiden intill pensionsåldern, oavsett hur många år vederbörande
betalat avgifter. Detta innebär, att en innehavare av alldeles samma

Lördagen dea 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstevensionsreglementen m. m. (Forts.)
tjänst efter 30 avgiftsår vid kommunikationsverken har högre nettolön än vid
allmänna civilförvaltningen. Beträffande avgångsskyldigheten före uppnådd
pensionsålder föreligga stora skiljaktigheter i bestämmelserna. Vid kommunikationsverken
kan förtidspensionering av en sjuk befattningshavare ske, så
snart han befinnes vara till följd av sjukdom oförmögen att för framtiden behörigen
sköta sin tjänst, men vid allmänna civilförvaltningen har befattningshavaren
rätt att vara sjukledig 5 år i följd, innan avgångsskyldighet kan
inträda; kan han genom en kortare tids tjänstgöring bryta ledigheten, måste
en sådan 5-årsperiod räknas på nytt, innan avgångsskyldighet inträder. Vid
kommunikationsverken erhåller en tjänsteman, som frivilligt avgår ur tjänst
före uppnådd pensionsålder, viss kompensation för sin pensionsrätt på så sätt,
att kapitalvärdet av hans egna avgifter överföres till pensionsstyrelsen för
att i sinom tid öka hans allmänna folkpension, men vid allmänna civilförvaltningen
erhåller en i förtid avgående tjänsteman ingen som helst ersättning för
sin tjänstgöring eller sina pensionsavgifter.

Att i alla dessa och andra avseenden olika pensionsbestämmelser gälla för
olika delar av den civila statsförvaltningen, ehuru anställningsvillkoren och
lönebestämmelserna numera äro desamma, kan icke anses tillfredsställande
och har länge ansetts påkalla en revision, varigenom dessa skiljaktigheter
skulle utjämnas.

Det är en annan, mycket viktig del av det här föreliggande förslaget, som
jag ber att få framhålla. För närvarande är det endast ett fåtal tjänstemän
vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk, som åtnjuta pensionsrätt
utan att vara ordinarie. Alla övriga icke-ordinarie tjänstemän vid civilförvaltningen
äro utan en ordnad pensionsrätt. Visserligen utgör den icke ordinarie
tjänstemannapersonalen i stor utstäckning rekryteringspersonal, som så
småningom uppnår ordinarie anställning och då får pensionsrätt. Med den
förskjutning av proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie personal, som
under senare år ägt rum, har emellertid rätten till ålderspension för icke-ordinarie
personal fått allt större betydelse. Det må nämnas, att år 1930 de ickeordinarie
tjänstemännen vid centralförvaltningen, hovrätterna och länsstyrelserna
utgjorde 52.8 procent av hela personalen. Medelåldern vid utnämning
till första ordinarie tjänst låg vid samma tid, frånsett de lägsta biträdesbefattningarna
inom de centrala verken, vid en levnadsålder av omkring 40 år.
Även för dem, som så småningom bliva ordinarie, är under alla förhållanden
möjligheten till sjuk- och invaliditetspension vid inträffad arbetsoförmåga av
stor betydelse. För hela den icke ordinarie personalen måste det dessutom
vara av vikt att i tid få börja genom egna avgifter bidraga till sin pensionering.
Jag vill i detta sammanhang erinra örn att den icke ordinarie personal,
som vid sen ålder får pensionsrätt och kommer på ordinarie stat och först då
börjar erlägga pensionsavgifter, erhåller full pensionsrätt med beräkning av
sina tjänstår såsom extra, örn åren i så fall liro tillräckligt många, utan att
hava erlagt därför föreskriven avgift. Det är sålunda ett ekonomiska intresse,
förutom ett — jag skulle vilja säga — moraliskt intresse, att man lägger
örn denna sak, så att pensionen för varje pensionsberättigad grundas på erlagda
avgifter. Slutligen är tjänstepensionsrätten för icke-ordinarie personal
av stor vikt såsom grundval för ett ordnande av familjepensionsfrågan.

Till sist några ord örn arbetarpensionerna. För närvarande åtnjuta endast
vissa grupper av arbetare vid telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk en ordnad pensionsrätt med avgiftsplikt. De pensionsbestämmelser,
som gälla för denna personal, liro mycket komplicerade och hava länge
ansetts vara i behov av revision. Ytlerligare ett par arbetargrupper, nämligen
marinens daglönare och viss personal vid hingstdepåerna, åtnjuta rätt

Nr 40

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
till åldersdomsunderstöd enligt summariska grunder oell utan avgiftsplikt.
Alla övriga arbetare i statens tjänst sakna helt och hållet pensionsrätt. För
dem måste pensionsfrågan lösas genom prövning av Kungl. Maj :t och riksdagen
i varje särskilt fall. Ingen lär här i kammaren vara främmande för
den behandling, som dessa ärenden få, men ingen lär heller vara tillfredsställd
med sådana arbetarpensionsfrågors behandling, ty någon likvärdighet i
de fattade besluten är ju knappast tillfinnandes, även om bankoutskottet försöker
följa de principer, som utskottet dragit upp för handläggningen av dessa
ärenden, är det ju, som bekant, inte så sällan, som riksdagen går en annan
väg. Man skulle kunna säga, att den ena varder upptagen och den andra
kvarlåten, även örn skälen i stort sett äro desamma.

Ur här antydda synpunkter hava de olika nu nämnda frågorna länge ansetts
påkalla en lösning. Utredningar i saken hava också länge pågått. Sedan
år 1921 hade tre kommittéer arbetat med problemet örn ny pensionslagstiftning
för den civila personalen, nämligen 1921 års pensionskommitté,
1926 års pensionsutredning och 1930 års pensionssakkunniga. Av dessa
har 1921 års pensionskommitté beträffande civilförvaltningens tjänstepersonal
avgivit två olika betänkanden, ett före och ett efter den proposition i ämnet,
som förelädes 1925 års riksdag men då föll på grund av kamrarnas skiljaktiga
beslut. Inräknar man den nu föreliggande propositionen, är det alltså
sedan förra årtiondets början fyra betänkanden och två propositioner, som utarbetats
angående nya pensionsbestämmelser för civilförvaltningens tjänstemannapersonal.
Samtliga kommittéer hava framlagt förslag till grunder för
arbetarpersonalens pensionering. Frågan är alltså grundligt utredd, och det
är på tiden, att den bringas till sin lösning. Faller frågan nu, kan man på
goda grunder antaga, att man har att vänta ett långt dröjsmål, innan en lösning
blir möjlig. Det är inte sannolikt, såsom reservanterna tyckas göra troligt,
att regeringen redan till nästa års riksdag skulle kunna framlägga en
ny proposition. Örn man med de nya överväganden, man där rekommenderar,
verkligen väntar en grundlig, förnyad utredning örn rätta grunder för pensionsålderns
bestämmande, måste man anse det uteslutet att vänta ett nytt
förslag till nästa års riksdag.

Det är dock icke blott i och för sig önskvärt, att frågan nu bringas till lösning.
Detta är även nödvändigt, för att man skall kunna gå vidare till andra
frågor inom pensionsväsendets område, vilka icke kunna lösas, förrän huvudprinciperna
för den civila pensionslagstiftningen blivit fastställda. I främsta
rummet har man här att tänka på den militära personalens pensionering. För
denna gälla bestämmelser, som tillkommit på 1870-talet och som länge ansetts
otidsenliga och som numera icke passa ihop vare sig med lönesystemet
eller med den gällande militära organisationen. Beträffande den militära
pensioneringen har utredningen igångsatts, och avsikten torde vara, att örn
nu föreliggande förslag bifalles, måhända redan till nästa års riksdag, eller
under något av de allra närmaste åren framlägga förslag, till militärt tjänstepensionsreglemente.

Nu har man och det må inte förtänkas, gjort en hel del invändningar mot
det föreliggande förslaget, och inte heller utskottet har kunnat tillstyrka det
oförändrat. Den mest brännande frågan gäller ju pensionsåldrarna, Kungl.
Maj:ts förslag innebär som bekant, att alla befattningshavare i lönegraderna
1—12 skulle pensioneras vid 60 års ålder, medan pensionsåldern för övriga
befattningshavare och tjänstemän skulle bli 65 år. Det tycks inte råda någon
större meningsskiljaktighet örn pensionsåldern för lönegraderna ovanför
den tolfte, medan däremot åsiktsbrytningarna i främsta rummet äro att finna
hos de grupper, som tillhöra de lägre löneklasserna.

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Utskottet har icke kunnat oförändrat biträda Kungl. Maj:ts förslag, vilket
innebär, att vissa grupper, om också inte så stora till omfattningen, skulle
på en gång få sju års nedsättning i sin pensionsålder. Dessa hava i bil. B.
till utskottets utlåtande undantagits från den allmänna regeln om 60 år och
föreslagits till 63 års pensionsålder. Men utskottet har jämväl hyst den uppfattningen,
att åtskilliga grupper, som nu pensioneras vid 65 eller 64 år,
mycket väl med hänsyn till sin dagliga gärning och den påfrestning, denna
kan anses vara förenad med, kunna kvarstå i tjänst till 63 år. Utskottet har,
så långt det varit möjligt, granskat personalgrupperna med hänsyn till arbetets
art och vidtagit en sådan justering i Kungl. Maj :ts förslag, att cirka
25 procent av de tjänstemän, som enligt Kungl. Maj:ts förslag i lönegraderna
1—12 skulle få pensionsåldern sänkt till 60 år, nu få denna bestämd
till 63 år.

Reservanterna från bondeförbundet vilja sträcka sig väsentligt längre och
fastställa sistnämnda pensionsålder för det alldeles övervägande antalet befattningshavare
i dessa lönegrader. När reservanterna föreslå detta, torde
de emellertid knappast kunna påstå att de därigenom tillmötesgå personalgruppernas
egna önskemål. Jag lade också märke till att talesmannen för
reservanterna, min ärade vän herr Bodin, sökte hävda, att det var en statsnyttans
angelägenhet, att dessa personer pensionerades vid 63 års ålder. Vad
beträffar tjänstemännens egna önskningar, ha dessa ju under många år dokumenterats
genom petitioner och framställningar örn sänkt pensionsålder,
och senast vid behandlingen i bankoutskottet av den kungliga propositionen
lia flera av de allra största personalgrupper, som det här
gäller, genom sina organisationer till utskottet anmält sin anslutning till 60-årsåldern. Det återstår då att fråga: är det förenligt med statsnyttan, att
för dessa personalgrupper fastställes en pensionsålder av 63 år? För min del
tror jag det inte. Granskar man dessa personalgrupper, skall man finna, att
de allra flesta inom dem i regel utföra sitt arbete under bar himmel och äro
skyldiga att utföra det praktiskt taget under alla väderleksförhållanden. Deras
arbete är av den ansvarsfulla och noggrannhet krävande karaktär, att det fordrar
både snabbhet i uppfattningen och snabbhet i handlingen. Men inte nog härmed!
Deras arbete har i många fall till uppgift att garantera andras säkerhet
till liv och egendom. Jag måste säga, att med de stora krav, som ställas på
dessa befattningshavare, har jag efter granskning fall för fall, grupp för
grupp, kommit till den bestämda uppfattningen, att det i lika hög grad är
förenligt med statsnyttans som billighetens krav, att de pensioneras vid 60 års
ålder.

Man har givetvis också fäst sig vid kostnaderna, och det är lika naturligt.
Ja, dessa äro betydande, det är sant, men jag skulle vilja ställa den motfrågan:
när har riksdagen kunnat genomföra en åtgärd, som skipat rättvisa och
skapat rimliga förmåner åt statens befattningshavare och samtidigt tillgodose
ett stort, socialt intresse, utan att det medfört merkostnader? Vill man nå
dessa syften, kan det inte undvikas, att kostnaderna stiga. Den behandling,
som propositionen fått i utskottet, har emellertid i väsentlig mån reducerat
dessa merutgifter, dels genom de nyss refererade förflyttningarna till
63-årsgruppen, dels genom övergångsbestämmelserna. Det har inte varit möjligt
att under de dagar, som stått till förfogande, få en exakt beräkning av
vad detta innebär i kronor, men att det måste betyda rätt avsevärda förskjutningar
i de merkostnader, som den kungliga propositionen upptar, är ju uppenbart.
På samma sätt verka under de första åren övergångsbestämmelserna
i kostnadshänseende.

Jag skall sedan säga några ord örn övergångsbestämmelserna. Kungl.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Majit hade i propositionen, under framhållandet av det sociala intresset att
bereda plats för de unga, föreslagit, att reglementet skulle träda i omedelbar
tillämpning den 1 juli 1935. För min del kunde jag inte finna detta vara förenligt
med billighet gentemot befattningshavarna. Jag resonerade som så, att
befattningshavarna ha ansett sig ha goda skäl för sin uppfattning, att dem
var tillförsäkrat ett visst antal tjänsteår. För dem, som stodo nära den tidpunkt,
då de skulle avgå, skulle det verka hårt och måhända bryskt, att man
plötsligt toge bort två, tre, fyra eller fem år av deras tjänstetid. Det skulle
dessutom kunna bereda dem betydande ekonomiska missräkningar, då man ju
måste förutsätta, att många stått i den beroende ställning under sin huvudsakligaste
tjänstemannabana, att inkomsterna nätt och jämnt täckt utgifterna.
Barnens uppfostran och egna studieskulder lia tagit, vad som kunnat avvaras,
och många av dem ha säkerligen räknat med att under de sista tjänsteåren
skulle de, på sätt som var dem möjligt, sörja för sin ålderdom utöver vad pensionen
kan göra.

Jag har för min del — och utskottet har ju enat sig därom — hävdat den
meningen, att man här borde fara varligare fram och ge skäliga övergångsbestämmelser.
Jag vill icke förneka, att jag varit inne på en tanke att föreslå,
att de, som hade fem år kvar av sin tjänstetid, skulle äga rätt att välja
mellan att kvarstå till den förutvarande pensionsåldern eller att avgå efter
den nya. Det visade sig emellertid, då man började granska ett förslag, att
man fick så tvära och oberäknade övergångar, att andra utvägar måste sökas.
Utskottet har därför gått efter pensionssakkunnigas linjer i princip men för
övrigt lagt fram ett förslag till övergångsbestämmelser, som tillförsäkrar de
tjänstemän, vilka stå nära pensionsåldern, att icke behöva drabbas av mer
än ett års inskränkt tjänstetid till en början, sedan två år och så undan för
undan, tills man successivt kommit in på det nya reglementet. Det är klart,
att man även i en sådan fråga kan ha delade meningar, men det är inte möjligt
att skapa övergångsbestämmelser, som tillgodose alla önskemålen, i all
synnerhet om man inom rimlig tid vill vinna syftet med sänkt pensionsålder.
Sträcker man sig längre, kan man förskjuta verkningarna av den nya pensionslagen
till en framtid, som måhända står mogen för att göra en ny revision
av pensionsreglementet, och då skulle hela denna åtgärd vara förfelad ur synpunkten
av att bereda nya platser för de unga.

Utskottets ärade ordförande har i sitt nyss hållna anförande berört även en
av mig med flera avgiven reservation. Jag avstår från att upptaga detta
till bemötande vid detta stadium av föredragningen. Jag ber att få återkomma
därtill, då den punkten skall behandlas.

Örn man som sagt kan hysa olika meningar — och det är helt naturligt
i en fråga av denna räckvidd — kvarstår dock enligt min mening det faktum,
att ett bifall till den kungl, propositionen på sätt utskottet föreslagit
innebär en länge efterlängtad lösning av pensionsfrågan för såväl civilförvaltningens
ordinarie som extra ordinarie tjänstemän som för arbetare i statens
tjänst. Genom att vi antaga lagen komma de extra ordinarie befattningshavarna
liksom arbetarna att få genom sina egna avgifter bidraga till
sin pensionering, och därmed hävdas principen örn ansvarigheten för sig
själv. Det har säkerligen inte berott — det vare mig långt ifrån att förebrå
dem därför — på dessa tjänstemän eller på arbetare själva, att detta inte
skett tidigare, utan det har berott på att man inte blivit färdig i Sveriges
riksdag med att antaga ett pensionsreglemente, som berett dem möjlighet att
genom egna bidrag tillika med sådana från staten sörja för sin pensionering.

Jag skall bara med ett par ord understryka en sak, som redan framhållits,
nämligen ungdomens bekymmersamma ställning i vår tid. Det torde knap -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
past någon gång lia sett så mörkt ut för de unga att få anställning och försörjning
som i vår tid. Skälen äro många. Den omvälvning i förhållandena
länderna emellan, som världskriget medförde, stoppade den stora emigration,
som tidigare från vårt land mottagit befolkningsöverskottet. Det var en faktor,
som på sin tid samlade svenska folket till mycken klagan över att det
unga, friska blodet gick ut ur vårt land. Förhållandena ha kastats om, och
nu beklagar man att den möjligheten är stängd. Detta bereder oss ett befolkningsöverskott,
som tillsammans med den rationalisering och den tekniska
utveckling, som jämväl gjort mänsklig arbetskraft överflödig, skapat ett problem
för de unga, vilket vi alla lia både rätt och skyldighet att allvarligt
pröva. Man bör inte förvåna sig över att de unga i en sådan tid resa krav
på att få rum och plats. För min personliga del Ilar jag i utskottet sagt, att
hur mycket jag än beaktar dessa krav, kunna de dock icke få tillgodoses
genom någon orätt emot de äldre, men jag bestrider ett eventuellt påstående,
att någon orättvisa begåtts mot de äldre tjänsteinnehavarna, örn utskottets
förslag antages. Det är inte så, att man med antagande av dessa pensionsbestämmelser
gör något rättsingrepp mot de nuvarande tjänstemännen. Förslaget
ger mer än det tar. Det är naturligt, att då man skall gå att reglera
pensionsförhållandena för så stora personalgrupper, kan man inte undgå vissa
gränsfall, som kunna verka mer eller mindre oegentliga. Ser man det i sitt
hela sammanhang, skall man finna, att förslaget, som sagt, ger mer än det tar
och är väl ägnat att reglera de frågor, det här gäller.

Yi böra därför vid vårt avgörande av denna fråga bedöma den i stort och
inte låta meningsskiljaktigheterna i detaljerna bli utslagsgivande. Till dem
komma vi successivt under ärendets behandling.

Med hänsyn till vad jag nu anfört och den mycket befogade tanke, som ligger
bakom propositionen, nämligen att bereda ökade möjligheter för den unga
generationen att vinna försörjning och tro på framtiden, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den nu föredragna paragrafen.

I herr Hanséns yttrande instämde herrar Wohlin, Carl Carlsson, Hamrin,
John Björck, Edward Lar seni, Johan Larsson, Bjurström och Elof Andersson.

Herr Johanson, Karl August: I det föreliggande förslaget till pensions reglemente

är det i ett par punkter, som jag icke kan biträda bankoutskottets
förslag, och skall därför angiva skälen härför.

I Kungl. Maj:ts proposition har föreslagits, att för lokomotivförare och för
lokomotiveldare vid statens järnvägar skulle i pensionsunderlaget inräknas
viss del av de s. k. lokomotivtjänstpengarna, varigenom de nämnda befattningshavarna
i pensionshänseende skulle placeras i 13 :c resp. 8:e löneklasserna, i
stället för som nu är fallet 12 :e resp. 7 :e. Utskottet avstyrker detta förslag
med bland annat följande motivering: »För sin del kan utskottet emellertid

ej tillstyrka, att för lokomotivpersonalen skulle på grund av dessa befattningshavare
tillkommande särskilda inkomster i tjänsten göras ett undantag från
nu gällande regler med avseende å relationen mellan fast lön och pensionsunderlag.
Ett beslut i sådan riktning skulle, såvitt utskottet kan döma, vara
ägnat att medföra konsekvenser beträffande andra befattningshavare med särskilda
inkomster i viss tjänstgöring, icke minst för befattningshavare, vilka
liksom lokomotivpersonalen på grund av sin tjänstgöring hava regelbundna inkomster
av reseersättning i en eller annan form.»

Då jag förmodar, att det inte har varit utskottet obekant, hur lokomotivtjänstpengarna
tillkommit och att desamma i regel räknats som en löneförmån,
har jag synnerligen svårt att förstå utskottets ställningstagande. Redan år

Första kammarens protokoll lQSb. Nr AO. 2

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

1863 omnämnes denna avlöningsförmån för lokomotivförare med så kallade
milpenningar och under år 1867 utfärdades en order örn betjäningens ordinarie
arvoden, där det fastställdes, att lokomotivförarna, i samband med premiesystemets
införande, fingo sina ordinarie arvoden sänkta från klasserna 2—5, 2,100
—1,200 riksdaler, till klasserna 3—6, 1,800—1,080 riksdaler. ^ Att uppfattningen
örn loktjänstpengarnas utgående som löneförmån bibehållits, framgår
av kungl, järnvägsstyrelsens skrivelse till 1930 års pensionssakkunniga, däri
styrelsen anför: »Enligt kungl, styrelsens mening torde visst fog icke saknas

för att vid bestämmande av pensionsunderlagen för lokomotivpersonal hänsyn
tages till lokomotivtjänstpenningarna. Vid lönegradsplaceringen av denna
personal lärer nämligen avseende hava fästs vid samma personal tillkommande
förmån av dylik extra ersättning. Kungl, styrelsen har också i underdånigt
yttrande den 17 december 1930 över en framställning från Lokmannasällskapet
i Göteborg uttalat sig i sådan riktning. Då emellertid styrelsen icke kan
överblicka vilka konsekvenser den ifrågasatta anordningen, som innebär ett
avsteg från hittills gällande principer i fråga örn pensionsberäkning, kan
medföra, är styrelsen förhindrad att avgiva ett definitivt förslag i ämnet.
Därest från ovan angivna synpunkt hinder icke anses möta för anordningens
genomförande, bör givetvis förmånen uppskattas till visst fixt belopp. Beträffande
dettas storlek förutsätter kungl, styrelsen att, därest principerna
av eder accepteras, närmare förhandlingar därom få föras mellan eder och
kungl, styrelsen.»

Vidare återfinnes i det betänkande angående gemensamt lönesystem samt
lönereglering för postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk,
som inlämnades den 20 februari 1919, följande: »Enligt vad tidigare
föreslagits, skulle till lokomotivförare fortfarande utgå milpenningar
utöver lönen. Då dylik ersättning icke tillkommer lokomotivmästare, går en
lokomotivförare, som befordras till lokomotivmästare, förlustig en mot milpenningarna
svarande inkomst utan att erhålla annan avlöningsförhöjnmg, än
som med tillämpning av de för andra tjänstemän gällande regler medföres av
befordran till högre tjänst. För den del av milpenningarna, som utgör verklig
reseersättning, bör han givetvis icke erhålla gottgörelse, men lokomotivtjänstpenningarna
däremot hava mera karaktären av verklig, behållen inkomst, till
vilken måste tagas hänsyn vid befordringen.» Och i sitt avgivna betänkande
hava pensionssakkunniga förordat, att »för lokomotivförare och lokomotiveldare
fastställas särsMlda pensionsunderlag, beräknade på sådant sätt, att
det för vederbörande lönegrad bestämda normala pensionsunderlaget förhöjes
med ungefär två tredjedelar av den inkomst av lokomotivtjänstpenmngar, som
ifrågavarande befattningshavare i genomsnitt uppbära för år». .

Här har således såväl kungl, järnvägsstyrelsen som lönekommittén och pensionssakkunniga
tydligen angivit, att lokomotivtjänstpenningarna äro att betrakta
som en löneförmån. Såsom en given konsekvens härav borde utskottet
kunnat tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. ..... . 0

Omnämnas bör också, att vid de enskilda järnvägar i vart land, som aro närmast
jämförliga med statens, ävensom vid mångå av utlandets järnvägs!öretag,
har sedan länge viss del av lokomotivtjänstpenningarna _ som ibland utgå i
form av s k. milpenningar och ibland i form av timersättning räknats m i
lokpersonalens pensionsunderlag. Så utgå exempelvis vid Bergslagernas,
Gävle—Dala och Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar dessa belopp
med 360 kronor för lokomotivförare och med 240 kronor för eldare. Vid Hälsingborg—Hässleholms
järnvägar inräknas 300 kronor av lokomotivtjänstpenningarna
i pensionsunderlaget för såväl lokomotivförare sorn lokomotiveldare,

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
vid Ystads järnvägar 350 kronor för lokomotivförare och 200 kronor för lokomotiveldare,
vid Blekinge kustbanor 500 kronor för lokomotivförare och 350
kronor för lokomotiveldare. I Norge inräknas på liknande sätt 720 kronor per
år av de s. k. körepenningarna i pensionsunderlaget och i Danmark — för
tjänstemän, anställda före 1919 och därest vederbörande befattningshavare
själv så önskar — 500 kronor för lokomotivförare och 250 kronor för lokomotiveldare
samt i Schweiz till 450 schweizerfrancs för lokomotivförare och 300
schweizerfrancs för lokomotiveldare.

Utskottet anför, som jag tidigare pekat på, att ett beslut i angiven riktning
kunde vara ägnat att medföra konsekvenser beträffande andra befattningshavare
med regelbundna inkomster av reseersättning i en eller annan form. Jag
har mycket funderat över vilka konsekvenser som skulle kunna uppstå, örn
riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förslag i denna del. Till ali tågpersonal utgår
reseersättning. Såväl tågmästare, konduktörer, lokomotivförare och lokomotiveldare
erhålla denna ersättning, som utgår med visst belopp per timme
vid tågtjänst och som avser att täcka de fördyrade levnadskostnader, som givetvis
uppstå genom att den angivna personalen vid utövande av sin tjänst
vistas borta från hemmet. Reseersättningen är till hela sitt belopp beskattningsfri.
Yad således beträffar reseersättningen, är all tågpersonal helt och
fullt likställd. Lokomotivtjänstpenningarna däremot uppbäras endast av lokpersonalen.
Dessa äro i likhet med annan avlöningsförmån icke skattefria och
ha, som jag påpekat, alltid räknats som en löneförmån. Det är således två från
varandra helt skilda inkomster, det här är fråga örn, vilka icke under någon
form kunna jämföras. Hur ett bifall under dessa förhållanden skulle kunna
medföra konsekvenser är tämligen ofattbart.

Beträffande lokomotiveldarnas placering skulle dessa, även med bortseende
från lokomotivtjänstpengarna, vara placerade i 8:e löneklassen. Vid 1919 års
riksdag godkändes nämligen ett förslag örn att lokomotiveldare, som uppnått
40 års ålder utan att erhålla befordran till lokomotivförare, skulle erhålla uppflyttning
i 8:e löneklassen. Lokomotiveldarna äro således i pensionshänseende
placerade i en löneklass lägre, än vad de rätteligen skulle vara. Häremot skulle
kunna invändas, att lokeldarna erhålla befordran till lokförare före uppnådd
pensionsålder. Så har också tidigare varit förhållandet, men numera kommer
det med de dåliga befordringsmöjligheterna att inträffa, att lokeldare uppnå
pensionsåldern.

Beträffande pensionsålderns sänkning kan jag inte annat än beklaga, att
inte utskottet gått in för bifall till de två likalydande motioner, herr Forslunds
i första kammaren och herr Severins i andra kammaren, däri hemställes
örn att pensionsåldern för lokomotivförare och lokomotiveldare skulle sänkas
till 58 år och för övrig personal tillhörande löneklasserna 1—20 till 60 år.
Nu örn någonsin borde väl en sänkning av pensionsåldern vara fullt berättigad,
inte enbart ur arbetslöshetssynpunkten utan även av den anledningen, att
nutidens jäkt och högt uppdrivna hastigheter fordra en personal, som ur alla
synpunkter är fullt kapabel att fullgöra den åliggande tjänsteuppgifter. Detta
har också framhållits i de nämnda motionerna. Jag kan också helt och fullt
instämma i de synpunkter som herr Hansén nyligen här har framfört i denna
sak.

Beträffande övergångsbestämmelserna har jag vid genomläsandet funnit,
att de hade kunnat göras något annorlunda, men som saken nu ligger till, är
ingenting däråt att göra.

Jag ber, herr talman, att i den nu behandlade delen, alltså i 1 §, få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Herr Silfverstolpe: Herr förste vice talman, mina herrar! Då jag inom

utskottet varit med om att behandla denna fråga, skall jag med några ord be
att få klarlägga min ställning. I likhet med herr Ernfors beklagar jag livligt,
att högerreservanterna inom utskottet ej kommit i tillfälle att framlägga
ett eget förslag. Tiden var så knapp, att det inte kunde medhinnas att utarbeta
ett sådant förslag.

Reservanterna finna för sin del, att det är högst nödvändigt, att ett reglemente
fortast möjligt antages, och de dela i allo utskottets uppfattning härvidlag.
Utskottet framhåller, att behovet av ett nyordnande av det civila pensionsväsendet
med styrka gjort sig gällande. Utskottet säger vidare: »Tjänstemän
vid kommunikationsverken, å ena sidan, och inom övriga nyreglerade
delar av den civila statsförvaltningen, å andra sidan, äro, ehuru båda kategorierna
av tjänstemän sedan länge äro inordnade under samma lönesystem, i
pensionshänseende underkastade bestämmelser, som i grundläggande delar äro
av olika innebörd.» Det säges vidare, att den civila pensionslagen »är anpassad
efter ett helt annat lönesystem än det, som numera genomförts för civilförvaltningen
i allmänhet», och flera olika skäl framhållas för att ett nytt
reglemente bör komma till stånd. Sedan tillkommer, att den största delen
av den icke ordinarie personalen för närvarande saknar pensionsrätt, och arbetarna
sakna den till fullo.

Emellertid har utskottet funnit Kungl. Majits förslag i stort sett lämpligt
att läggas till grund för ett nytt reglemente. Reservanterna ha. dock härutinnan
skilt sig från utskottet i en springande punkt, nämligen i fråga örn
pensionsåldrarna. Pensionssakkunniga ha ju föreslagit en pensionsålder av
63 år för lönegraderna 1—12, 65 år för lönegraderna 13—20 och 67^år för
lönegraderna däröver. Detta förslag har ändrats av Kungl. Majit sålunda,
att pensionsåldern för lönegraderna 1—12 fastställts till 60 år och för grupperna
däröver till 65 år, Kungl. Majit har sålunda kraftigt desavuerat majoriteten
inom pensionssakkunniga och även kommit nied ett betydligt radikalare
förslag. Detta har inte utskottet kunnat acceptera, utan utskottet har
föreslagit en pensionsålder för lönegraderna 1—12 av 60 år med vissa undantag,
som finnas angivna i bilaga B, samt för de högre lönegraderna till
65 år.

Emellertid har ingen ordentlig undersökning gjorts beträffande vilka åldrar
som böra fastställas, utan man har endast gått efter subjektiv uppfattning,
i första rummet av pensionssakkunniga, sedermera av departementschefen och
slutligen av utskottet. Ingendera parten har åtminstone i avsevärd grad haft
någon kontakt med verkligheten, utan de åldrar, som här fastställts, äro fastställda
från skrivbordsstolen. Att det göres en ordentlig utredning borde man
fordra i sådana fall som detta. Det kan ju ske både teoretiskt och praktiskt,
teoretiskt i så måtto, att man kan för de olika grupperna se efter, vid vilken
tidpunkt vederbörande ha blivit pensionerade, d. v. s. örn de nått pensionsåldern
i laga tid eller om de avgått dessförinnan och av vilka skäl de då avgått.
Man kan också vidtaga en läkarundersökning av åtminstone vissa grupper,
men någon sådan har aldrig blivit gjord. Man nöjer sig, som jag sade,
med en subjektiv uppfattning. Man pekar på medellivslängden. Här har
flera gånger berörts, att den har ökats från åren 1891 till 1925 med ungefär
tio år. Då säger man, att detta huvudsakligast beror på den minskade barnadödligheten.
,Den uppgiften torde nog vara riktig. Endast 1.3 år lär
komma på de äldre årsklasserna. Även den uppgiften är måhända riktig,
ifall man endast håller sig till statistiken. Men då är ju att märka, att den
k^tistik, som man åberopar, slutade år 1925. Det är under de senare åren.
som förändringarna gjort sig kraftigt märkbara, och vi skriva nu 1934. Även

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. ra. (Forts.)
detta borde sålunda enligt min uppfattning ge anledning till en närmare undersökning.

Det är alldeles oriktigt att bedöma pensionsåldrarna efter lönegrader, såsom
pensionssakkunniga och Kungl. Maj:t samt utskottet ha gjort. Vid utskottets
utlåtande är fogad en reservation av herr Laurén, och där säges, att
det är de större eller mindre krav, som ställas på befattningshavare, vilka böra
vara avgörande för hur pensionsåldrarna skola fixeras. Denna princip tillämpas
ju delvis. Inom kommunikationsverken återfinnes den, och lika väl som
man kan gruppera befattningshavarna efter lönen, kan man gruppera dem
efter sådana här principer, ifall man endast visar vilja därtill.

Lagligheten av att sänka pensionsåldern kan naturligtvis ifrågasättas. Regeringsformens
§ 36 säger ju, att ämbets- och tjänsteman icke annat än efter
tjänstefel kan få avsättas. Här har förut talats örn detta, och utskottets
ärade ordförande sade, att det fanns fler grundlagstolkare, som voro av den
meningen, att riksdagen hade laglig rätt att göra en ändring, än som ansågo
motsatsen. Men bara det förhållandet, att det finns olika meningar bland
grundlagstolkarna, borde enligt min uppfattning göra riksdagen synnerligen
betänksam.

Sänkningen innebär betydande konsekvenser för befattningshavarna. Att
de få lämna sin tjänst vid en tidpunkt, som de inte ha tänkt sig, är naturligtvis,
som också flera gånger har framhållits här, synnerligen betänkligt,
särskilt ur ekonomisk synpunkt, men även i övrigt är det ju så, att när man
har gått in på ett kontrakt så att säga, enligt vilket man har rättighet att behålla
tjänsten till en viss pensionsålder, bör man få stå kvar så länge. För
egen del betvivlar jag, ehuru jag inte alls är sakkunnig på lagområdet, att
riksdagen har rätt att göra denna ändring. Alldeles tydligt är, att när så
många tjänstemän äro starkt intresserade i denna sak, kan man med säkerhet
räkna på att detta lagförslag, örn det nu antas av riksdagen, kommer att
överklagas.

Det kan också sägas, att lagligheten av att lägga arbetslösheten till grund
kan diskuteras. Arbetslösheten är ju en tillfällig företeelse. Utskottets ärade
ordförande har gjort sig all möda att förklara, att arbetslösheten kommer
att bestå för framtiden, och det är givet, att den i viss mån kommer att göra
det, men inte får man i ett pensionsreglemente ta fasta på sådana saker, som
kunna vara av tillfällig natur. Pensionsreglementet är ju avsett att gälla för
all framtid. För övrigt ändra sig förhållandena snabbt nu för tiden. Så
sent som förra onsdagen hördes det helt andra toner här i kammaren beträffande
arbetslösheten. Det är endast tjänstedugligheten, som bör vara avgörande
för hur länge en person kan få vara kvar i tjänst. Det och ingenting
annat är ett verkligt statsintresse.

För tjänstemännen är denna fråga av synnerligen stor betydelse. Man kan
indela tjänstemännen i två kategorier: de, som äro för detta förslag, och de,
som äro mot det. Om man skulle göra en omröstning inom åldersklasserna
30—40, 40—50, 50—60 och däröver, skulle man finna, att de två sistnämnda
åldersklasserna säkerligen skulle vara avgjorda motståndare till det nu föreliggande
förslaget, under det att de första, naturligtvis med tanke på sin egen
fördel, ville vara med örn ^det. Skall man nu lagstifta här, måste man ju givetvis
taga hänsyn till båda parternas intresse och icke ensidigt gynna den
ena parten.

Så kommer man till en mycket viktig fråga, nämligen frågan örn kostnaderna.
Den har utskottet berört med mycket varsam hand. .Utskottet hänvisar
endast till Kungl. Maj :ts proposition, men utskottets ärade ordförande har ju
här närmare gått in på detta och angivit kostnaderna. Men det är nog inte

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
som han angav, att det endast skulle vara fråga örn att offra en slant, som han
uttryckte sig, på en utjämning. Det är säkerligen en mycket stor slant, som
man får offra. Kostnaderna för Kungl. Maj:ts förslag återfinnas på sid. 173
i propositionen nr 222, och man finner där, att kostnaden den 1 juli 1936
utgör 4.56 miljoner, den 1 juli 1940 5.88 miljoner och den 1 juli 194 5 6.88 miljoner
kronor, klen till detta komma ju senare manga andra kostnader. Kåsta
år väntas ju förslaget för militära befattningshavare, och det finns, åtskilliga
oreglerade verk, för vilka pensionsfrågan ännu väntar på sin lösning. Man
kan alltså med säkerhet utgå ifrån, att de kostnader, som här äro angivna, i
framtiden komma att betydligt höjas. Visserligen är det sant, att det förslag,
som utskottet kommit till, blir billigare än Kungl. Maj:ts, och detta har utskottets
ordförande och även andra varit inne pa, men någon direkt utredning
örn hur stora kostnaderna bli, förefinnes ju inte, och det borde man väl i alla
fall ha, när man går att fatta beslut i en så viktig fråga som denna.

Herr Hansén yttrade, att även örn kostnaderna äro stora, får man inte fästa
sig så hårt vid det, ty genomför man ett socialt förslag, måste man ^ju vara
beredd att resonera som så, att smakar det något, så kostar det också något.
Det är ju riktigt, men frågan är nu, hur mycket man kan våga sig på att
offra i ett fall som detta.

Jag skall inte förlänga debatten. Alla skäl för och emot av principiell betydelse,
som kunna framdragas, ha också här blivit nämnda. Högerreservanterna
framställa på sid. 94 följande yrkande: Pa grund av vad här i korthet
antytts finna vi ett förnyat övervägande av spörsmålet om pensionsåldrarna
vara påkallat. Därvid böra de olika verken erhålla tillfälle att yttra sig i
frågan, huruvida mera avsevärda sänkningar av pensionsåldrarna äro önskvärda
med hänsyn till tjänstens krav och huru vittgående dylika sänkningar i sådant
fall böra göras för olika befattningsgrupper. Då det sålunda synes oss erforderligt
att frågan om pensionsåldrarna genom Kungl. Maj :ts försorg göres
till föremål för förnyad utredning, nödgas vi föreslå, att riksdagen för ^närvarande
avvisar reglementsförslaget men samtidigt hos Kungl. Maj :t anhåller,
att förnyad utredning angående pensionsåldrarna skyndsamt verkställes.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Det förslag, som här föreligger^ är i

det stora hela en glädjande företeelse. Det ger mycket goda förmåner åt de
extra ordinarie befattningshavarna, som de fatt vänta pa manga, manga ar,
och det har också tagit upp frågan örn arbetarpensioner på ett sätt, som man
med tillfredsställelse måste se. ^ o

Yad den här mest omdebatterade frågan örn åldern beträffar, så måste jag
ju räkna mig till dem, sorn med rätt så stort tvivel se på nyttan av denna sak,
men jag måste å andra sidan säga mig, att en sänkning av pensionsåldern är
ett krav, som icke är utmärkande endast för vart land utan för närvarande
framställes över hela världen. Att det är ungdomsarbetslösheten, som ligger
bakom detta krav, är ju klart, och att det finns en viss grad av känslotänkande
i denna sak, det tror jag att man också måste medge. Men. det är nog ett
faktum, att vi inte kunna ens med de bästa utsikter för framtiden räkna med
att undgå en minskning i arbetsuppgifterna, åtminstone inte förr än man har
kommit i jämvikt i förhållande till de tekniska omläggningarna av arbetet.
Man kan ju säga, att de tekniska omläggningarna inte röra en stor del av
dessa pensionstagare, men det tror jag är ett misstag. Det visar sig, att den
rationalisering, som började inom industrien, går ^ vidare, arbetsområde efter
arbetsområde, och följden blir på varje arbetsområde densamma: att det blir

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
en viss minskning av arbetstillfällen. Jag måste därför säga mig, att man nog
får lov att försöka gå denna väg. Att det inte är en slutgiltig väg, det skulle
jag å andra sidan hålla för ganska troligt. När man en gång kommer i jämvikt,
så torde det kanske visa sig och detta har sagts också från annat håll i
dag, att de då levande finna bördan för tung med hela denna stora mängd av
pensionstagare. Men, som det har sagts: den dagen, den sorgen. Man får nu
endast se till, att man här försöker räcka den arbetslösa ungdomen en hand.
De svåraste förändringarna för de äldre har man ju försökt att åtminstone
delvis rätta till i övergångsbestämmelserna, och såvitt jag har förstått, har
man lämnat öppet ganska stora möjligheter för jämkningar på de punkter, där
det kanske hakar sig särskilt svårt.

Det är emellertid en annan princip här i detta förslag, som jag för min del
är mycket glad över.'' Jag ser, att herr finansministern förstår vad jag menar.
Det är ett gammalt krav från kvinnohåll, som här blivit uppfyllt, då man i
propositionen infört samma pensionsålder för män och kvinnor. Det har inte
heller framkommit någon reservation på den punkten, vilket måste betyda,
att vi ha marscherat något litet framåt, sedan frågan sist var uppe. Utskottets
ärade ordförande har visserligen uttalat en del tvivel örn kvinnornas
förmåga till arbete på äldre dagar. Det kanske inte rör dem så mycket i detta
avseende, eftersom kvinnornas pensionsålder inte blir så ändrad som männens,
men jag måste dock, herr ordförande, protestera mot det något »lättfärdiga»
sätt, varpå utskottsordföranden avfärdar det faktum, att kvinnorna i våra
dagar äro unga längre än de voro förr i världen. Herr ordförande, detta beror
icke på några »lättfärdiga manér», och det beror inte heller, herr ordförande,
på de korta kjolarna. De korta kjolarna äro snarare ett uttryck för den föryngring
kvinnorna under senare åren undergått, och varav kommer denna
föryngring? ^ Den beror på det faktum, att kvinnornas löner äro bättre och
de icke äro så svältfödda och utarbetade som förr i världen. Ni kanske tycka,
att jag inte ser så värst svältfödd ut, och det är jag inte heller, men jag talar
här inte i egen sak; jag talar för alla de många, som stå bakom mig, och
jag tror jag har rättighet att säga, att även om pensionsåldern i framtiden
skulle höjas utöver den nu föreslagna, så skulle inga skäl finnas för att inte
kvinnorna då skulle följa med i galoppen. Ni få akta er, mina herrar, så att
de inte bli så friska, att de aldrig dö. När det gällt den allmänna folkpensioneringen,
har man ju motiverat olikheten i mäns och kvinnors pensioner med
att vi aldrig dogo, men det är ett faktum, att vi blivit friskare och därmed
också behålla vår arbetskraft längre än förut.

Nu har man således gått in för denna princip, som ju av oss alla måste i
hög grad gillas, men man har inte fullt dragit ut konsekvenserna. Man har
gått in för lika pensionsålder, men man har inte gått in för lika pensionsund
erlag. Pensionen är olika, och detta har jag i motion inte bara denna
gång utan flera gånger påpekat. Här har man ett typiskt exempel på det
som jag talade örn häromdagen, nämligen faran av provisorier. När 1925 års
lönereglering genomfördes med anledning av behörighetslagen, så infördes,
att det sista ålderstillägget icke skulle utbetalas till de kvinnliga tjänstemännen.
Man tröstade oss då med att det var visst inte någonting, som skulle!
fortfara i alla tider. Dåvarande statsministern sade till mig, att det behöver
ni inte vara oroliga för; ingen av er hinner komma upp till det sista ålderstillägget
innan denna bestämmelse är borttagen. Det var för 10 år sedan,
men vi ha den fortfarande kvar. Men vad värre är: den påverkar nu pensionerna
för dem som börja komma i pensionsåldern. Så som själva systemet
är lagt, skall underlaget ju bygga på den sista löneklass, man får, och detta
betyder sålunda, att när kvinnor bli pensionerade, få de ett pensionsunderlag,

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
som är en lönegrad lägre än vad de rätteligen skulle ha, oell det kunde ju få
vara hänt, örn det inte vore så, att de hela tiden betalt samma _ pensionsavgifter
som de manliga tjänstemännen. Det är där, orättvisan ligger,
och minskningen i pensionen är icke så alldeles obetydlig. Jag har i de tabeller,
som utskottet framlagt, kunnat räkna ut, att t. o. m. i första lönegraden
blir det en minskning på 80 kronor örn året. Man kan ju säga, att 80 kronor
är inte så mycket, men det betyder ganska mycket i en liten pension på 1,200
—1,500 kronor. I de högre löneklasserna blir minskningen ännu större. Där
går den upp till 300—325 kronor örn året. Det är således givet, att man är
mycket ledsen över detta förhållande.

Därtill kommer, att kvinnorna få en extra pålaga även på ett annat sätt,
nämligen genom avgifterna till änke- och pupillkassan. Till densamma betala
de kvinnliga tjänstemännen precis detsamma som de manliga, men då få icke
tillgodogöra sig annat än pensionen för pupill, inte för make. På den punkten
har verkligen utskottet sagt, att det tycker, att detta inte är alldeles riktigt.
Utskottet säger att avvägningen av de kvinnliga befattningshavarnas pensionsbidrag
icke kan anses rationell, då kvinnorna lia sämre förmåner än männen trots
att de betala detsamma, men, säger utskottet, det där får man rätta till, när man
tar upp frågan örn familjepensioneringen för kvinnorna. Ja, det är nog troligt,
att den saken får lov att justeras i det sammanhanget, och efter vad utskottet
här antytt, pågår en utredning örn denna fråga, men detta är en detalj, den
löser inte den andra örn pensionsunderlaget, och på den punkten säger utskottet
bara helt enkelt, att man inte kan gå in på att ändra förhållandena, därför att
pensionsunderlaget måste stå i ett bestämt förhållande till den pension, som
man får. Ja, detta är en mycket riktig princip, såvida inte underlaget är
felaktigt. Men det är det, jag menar här, att vill man inte lösa saken på den
ena sidan, så måste nian lösa den på den andra sidan, och 1928 års lönekommitté
har ju också sagt, att den anser, att denna sak inte är rättvis utan
bör ändras. 1928 års lönekommitté är sålunda i det fallet mera tillmötesgående
än utskottet, som avfärdat saken utomordentligt knapphändigt. 1928
års lönekommitté säger bl. a.: »att starka skäl tala för att kvinnornas undantagsställning
kommer att upphävas».

Jag har väckt en motion på detta område, men det finns inte någon reservation
örn bifall till den, och jag förstår, att det lönar sig inte ens att yrka;
bifall till motionen. Jag kan därför inte göra något annat än att försäkra
kammaren, att det inte är sista gången, som kammaren får sysselsätta
sig med denna fråga. Från kvinnohåll kommer man aldrig
att ge sig, när man har stöd i behörighetslagen för att det skall kunna vara
lika lön för lika arbete, utan vi komma att vidhålla, att då skola också konsekvenserna
dragas ut. — Man behöver inte se ut som örn man tänkte, att arbetet
inte var lika, vilket det förefaller mig som örn den ärade ordföranden
här satt och tänkte. — Emellertid kan man ju inte nu göra någonting _ åt
detta; jag har bara velat understryka, att här är ett allvarligt krav, som jag
hoppas även med tiden skall vinna beaktande.

På en annan punkt har propositionen tagit upp till lösning en sak, som åtskilliga
gånger påpekats som en svårighet, och som nog blir mycket bra för
dem som få glädje av den. Det gäller frågan örn dem som av en eller annan
anledning få lov att lämna statstjänsten. Det är så ordnat enligt detta nya
förslag, att de avgående tjänstemännen skola kunna tillgodogöra sig de pensionsavgifter,
de inbetalt. Dessa avgifter skola flyttas över till den allmänna
pensionsfonden, och på det sättet skola de avgifter, som tjänstemannen betalat
av sin egen lön, icke gå till spillo för honom, utan bli en besparing, som alltid
följer honom även om han flyttar till ett annat arbetsfält. Detta är en utomor -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
dentligt bra och riktig princip, men den har inte blivit helt genomförd därigenom
att man icke tagit med alla grupper. Det är nämligen så, att de oreglerade
verken, örn jag förstått saken rätt, icke ha fått tillgodogöra sig _ det
förslag, som Kungl. Majit här avgivit, och det blir också en grupp, som icke
hinner få nytta av reformen, nämligen den som blir pensionerad under nästa
år. Vi ha således en grupp av tjänstemän, som under alla år ha betalat sina
pensionsavgifter men som, örn de lämna statstjänsten, icke skulle kunna få
någon nytta av dem. Jag tänker här särskilt på statligt anställda lärarinnor.
De betala ju pensionsavgifter, men skulle de avgå, få de inte igen någonting.
De ha inte heller några möjligheter att tillgodogöra sig den allmänna pensionsförsäkringen,
ty de som äro anställda i statstjänst, betala inga avgifter
och skola inte betala några avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen.
Alltså stå de där utan att ha någon nytta av det som avdragits. Jag har i en
motion tillåtit mig påpeka detta och föreslå, att man nu i detta samband skulle
taga upp denna fråga till lösning även för denna grupp. Jag har förut motionerat
örn detta, och då sade utskottet, att det inte kunde göra någonting då, därför
att saken skulle tagas upp i samband med den civila pensionslagen. Nu när
vi hålla på med den civila pensionslagen, säger utskottet bara, att det kan
utskottet icke gå med på. Utskottet har kostat på tre, fyra ord på saken och
säger bara helt lugnt, att det där är en sak, som vi inte kan göra något åt.
Jag är ganska förvånad över detta med tanke på den uppfattning, som nu gör
sig så starkt gällande inte minst i andra kammaren —- jag hoppas att det inte
ligger lika till här — nämligen att man vill göra alla möjliga anstalter för att
förmå gifta kvinnor att lämna sitt arbete. Här har man naturligtvis en av
orsakerna till att kvinnorna, även när de skulle vilja lämna sin tjänst, icke
kunna göra detta: de förlora sina pensioner. En människa, som hållit på under
många år och betalat in pensionsavgifter och sedan inte får någonting för dem
— kan man undra på örn de känna sig ovilliga att utsätta sig för något sådant,
även örn de kanske ur andra synpunkter skulle tycka, att det vore fördelaktigt
att lämna den tjänst, de ha.

Nu kan man ju inte heller på denna punkt göra något yrkande, det förstår
jag mycket väl. Det är ju möjligt, att örn denna utredning angående gifta
kvinnors arbete kommer till stånd —- och det lär den väl göra, är jag rädd •—
den sak, varom jag nu talar, kommer upp för ett annat forum och att det sålunda
kommer att visa sig, att den inte bör avfärdas bara med några ord utan
att man verkligen bör undersöka, örn inte både rättvisa och klokhet tala för
att man vidtar någon anordning för överflyttning av de inbetalda medlen till
den allmänna pensionskassan.

Jag har, herr förste vice talman, sålunda en del kritik mot detaljerna i detta
förslag. Jag känner mig inte fullt övertygad örn behovet av sänkningen av
pensionsåldern, men jag anser, att det är ett försök, som man bör göra. Jag
är mycket glad över den princip, som ligger till grund för förslaget, att mäns
och kvinnors ställning såvitt som möjligt gjorts likadan, och jag anser, att den
gradering av åldrarna efter yrken som enligt utskottets förslag, har gjorts
är den riktiga vägen att slå in på.

Resultatet av detta blir alltså, herr talman, att jag för min del anser mig
kunna rösta för förslaget.

Häri instämde herr Lindhagen.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr förste vice talman! Jag skall be att
med några ord få vidröra en detalj i det förslag, som vi här i dag behandla, en
detalj, i vilken jag väckt en motion. Jag har i denna motion föreslagit sådan

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att både Överskötare och skötare vid statens
sinnessjukhus måtte få sin pensionsålder bestämd till 57 år. Frågan har varit
uppe till behandling vid flera tidigare tillfällen här i riksdagen. Innan denna
personal 1919 uppfördes på ordinarie stat och medan alltså dess pensionsålder
bestämdes av medicinalstyrelsen, var pensionsåldern för den manliga sjukvårdspersonalen
55 år och för den kvinnliga 53. Av den kommitté, som hade
att förbereda frågan örn uppförande av denna personal på ordinarie stat, upptogs
i fråga örn pensionsåldern samma bestämmelse, som tidigare tillämpats
av medicinalstyrelsen, och kommittén ansåg sig böra göra det uttalandet örn
denna pensionsålder för denna personal, att kommittén ansåg den vara väl
avpassad och väl motsvarande billighetens krav med hänsyn till det många
gånger synnerligen nervslitande arbete och psykiska påfrestningar, som denna
personal är utsatt för.

Då frågan sedan gick till 1902 års löneregleringskommitté, hade denna
kommitté emot det nämnda förslaget om pensionsålder icke att anföra något
annat än att då denna personal ju måste hänföras under den gällande pensionslagen
och då där stadgades en lägsta pensionsålder av 55 och 60 år för
kvinnliga resp. manliga befattningshavare, skulle ett frångående av dessa
åldersbestämmelser ha nödvändiggjort en förändring i den gällande pensionslagen,
och det ansåg man sig icke vid den tidpunkten lia möjlighet att genomföra,
örn man inom den tidrymd, då det var fråga örn att denna personal skulle
uppföras på ordinarie stat, skulle kunna få saken ordnad. Så gott som uteslutande
av dessa formella skäl, såvitt man kan läsa ut av betänkandet åtminstone,
gick löneregleringskommittén alltså emot det framställda förslaget
örn en pensionsålder av 53 resp. 55 år för sjukvårdspersonalen vid statens
sinnessjukhus.

Frågan upptogs sedan till behandling motionsvis vid 1918 års riksdag och
lika så vid 1922 års riksdag, då denna personal överfördes till samma grupp
som befattningshavarna vid de s. k. nyreglerade verken. Vid det senare tillfället
väckte jag en motion i andra kammaren, däri jag föreslog den pensionsålder,
som var gällande före år 1919. Motionen vann ju icke något gehör i
riksdagen, men jag har icke kunnat underlåta att i samband med en allmän
omgestaltning av pensionslagen och i samband med en generell sänkning av
pensionsåldern för åtskilliga andra befattningshavargrupper i statens tjänst
ånyo föra denna fråga på tal. Jag har denna gång icke framställt samma
yrkande, som jag hade förra gången, nämligen örn pension vid 53 och 55 år för
kvinnlig resp. manlig sjukvårdspersonal, utan jag har låtit den hittills sedan
1919 gällande pensionsåldern av 55 år för den kvinnliga personalen vara oförändrad
i mitt förslag och inskränkt mig till att i fråga örn den manliga personalen
yrka på en pensionsålder av 57 år. Jag skall be att få understryka,
vad jag yttrade i debatten i andra kammaren vid 1922 års riksdag, att det,
när det gäller denna personal, finns synnerligen goda skäl för en något lägre
pensionsålder än vad som gäller i allmänhet för andra statstjänare, och detta
särskilt på grund av den omständigheten, att det är ett mycket svårt arbete,
som de ha att utföra. Och då det vid något tillfälle anförts, att det finns möjlighet
att när dessa befattningshavare komma till högre ålder, göra sådana
omplaceringar inom tjänstgöringsområdet, att de skulle kunna få sin tjänstgöring
förlagd till lugnare avdelningar vid dessa sjukhus, så vill jag framhålla,
att denna möjlighet icke längre finns på grund därav, att på de lugnare
avdelningarna vid våra sinnesjukhus numera tjänstgör kvinnlig personal och
den manliga personalen hela tiden är hänvisad till det synnerligen svåra och
nervpåfrestande arbetet att hava vården örn de svårt sjuka personerna. Jag
känner otaliga fall, då denna personal icke håller ut till den nu gällande pen -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
sionsåldern av 60 år, utan nödgas en längre eller kortare tid före pensionsåldern
vara ständigt sjukskriven och till sist avgå nied sjukpension. Det kan
icke vara rimligt att ha det ordnat på det sättet, utan jag anser särskilda undantagsbestämmelser
nödvändiga, då det gäller särskilda omständigheter, som
motivera dylika.

Nu har emellertid varken utskottet eller någon reservant inom utskottet givit
sin anslutning till den av mig framförda motionen, och då är det ju heller
inte någon mening med att här i kammaren framställa något yrkande örn bifall
till densamma. Jag måste således resignera inför det resultat, vartill
utskottet kommit, men jag har, herr talman, icke kunnat underlåta att vid
behandlingen av denna fråga framföra några synpunkter, som jag menar ge
skäl för en särställning i fråga om pensionsåldern för de befattningshavare,
som det här gäller.

Jag har, herr talman, med detta endast velat fästa uppmärksamheten på en
sak, som jag anser vara av synnerligen stor vikt för ifrågavarande befattningshavargrupp.

Herr Granath: Herr talman! I fråga om det väsentliga i det förslag, som
här föreligger, till reglering av pensionsåldern för befattningshavare vid civilstaten,
skall jag inte spilla många ord utan endast be att få uttala min tillfredsställelse
med att denna fråga äntligen kommit på riksdagens bord. Jag
ber att i det fallet endast få stryka under de synpunkter, som här hava anförts.
av utskottets ärade ordförande och herr Hansén.

Herr Ernfors tog dock litet för lätt och ledigt på den tanken, att man så
som förhållandena nu äro, skulle kunna pensionera dem, som han ansåg vara
överåriga befattningshavare och att det för dem skulle kunna ordnas med
förtidspensionering. Det går dock inte så lekande lätt, herr Ernfors, att ordna
den frågan på frivillighetens väg, ty i många fall är det så, att när vederbörande
befattningshavare komma upp i en ålder, där de icke på ett tillfredsställande
sätt kunna sköta de befattningar och de åligganden de hava, anse
de icke själva, att de äro olämpliga för sin uppgift och vilja därför inte frivilligt
avgå med förtidspension. Jag menar därför, att herr Ernfors’ tankegång
i det fallet är fullständigt missvisande, eftersom man inte så lätt som
han föreställer sig kan lösa det problemet.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, för att yttra något om en motion,
som jag har avgivit i anledning av det föreliggande kungl., förslaget. Jag
har nämligen i motionen hemställt, att lant- och lådbrevbärare i postverket med
samma antal arbetstimmar per år som de s. k. säsongarbetare, vilka föreslås
att erhålla tjänstepension enligt tjänstepensionsreglementet flör arbetare, även
måtte erhålla pensionsrätt enligt ovannämnda pensionsreglemente.

De befattningshavare, som det här gäller, ha ju i viss mån pensionsfrågan
ordnad på så sätt, att de äga rätt att efter vissa tjänsteår få ett understöd.
Detta understöd tilldelas dem genom generalpoststyrelsen, .men icke efter samma
grunder som pension utgår, och därför bliva de satta i en sämre ställning
än sina kolleger inom andra verk, särskilt då det gäller säsongarbetare.

Kommunikationsverkens lönenämnd, som har haft att yttra sig över det
förslag till lösning av pensionsfrågan, som nu föreligger, har också varit av
samma uppfattning, och den säger i sitt yttrande: »Enligt nämndens mening

bör det i främsta rummet vara den totala arbetstiden för år och icke en för
dag beräknad minimitjänstgöring, som är avgörande för rätten att komma i
åtnjutande av pensionsförmån. Därest en arbetare, som under 7 månader fullgör
208 arbetstimmar per månad eller tillhopa 1,456 arbetstimmar under året,
skall inordnas under pensionsreglementets bestämmelser, synes det nämnden

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
skäligt, att såcker jämväl beträffande en arbetstagare, som exempelvis under
var och en av årets månader kan räkna en arbetstid av 122 timmar eller under
året i sin helhet tillhopa 1,464 timmar.»

Anledningen till ^att utskottet har gått emot motionen är den, att utskottet
anser, att det inte går att lösa pensionsfrågan för lant- och lådbrevbärare i postverket
på samma sätt som t. ex. för säsongarbetare. Utskottet säger i sitt betänkande:
»Detta förslag får utskottet avstyrka, enär det med hänsyn till anställnings-
och tjänstgöringsförhållanden för ifrågavarande anställningshavare
icke synes vara möjligt att lösa pensionsfrågan för nämnda personal enligt de
principer, som kommit till uttryck i reglementet.» Det är just det, som jag
har litet svårt att fatta, att, bara därför att en lantbrevbärare utför sitt arbete
under alla dagar om året men med kort arbetstid per dag, eftersom arbetet
icke räcker hela dagen, denne icke skall kunna pensioneras, medan däremot en
säsongarbetare, som arbetar under sju månader örn året och kommer upp till
ett visst antal arbetstimmar, skall kunna pensioneras. Jag förstår inte den
motivering, som i det avseendet givits av utskottet. Utskottet säger dock: »Erinras
må i detta sammanhang, att utredning för närvarande pågår örn införande
av förhandlingsförordning för lant- och lådbrevbärare samt att de resultat,
till vilka denna utredning kan leda, måhända kunna komma att påverka dessa
personalgruppers anställnings- och avlönings- samt pensionsförhållanden.»

Jag skulle vilja i anslutning härtill ge uttryck åt önskvärdheten av att man,
i samband med den utredning, som nu pågår angående dessa befattningshavares
anställningsvillkor, även toge under övervägande att utreda pensionsfrågan.
För att styrka, att lant- och lådbrevbärarna icke ha så kort arbetstid,
som man här vill göra gällande, att de icke skulle kunna inordnas i pensionsreglementet,
skall jag, för att inte trötta endast anföra ett par siffror. Utav
de 187 stycken lant- och lådbrevbärare, som för närvarande åtnjuta understöd,
är det 1, som har icke mindre än 41 tjänsteår, och den med lägsta antalet tjänsteår,
har 17. Den synpunkt, som här har anförts, att dessa icke skulle kunna
tillgodoräkna sig tillräckligt lång tjänstgöringstid för att bliva berättigade
till pension, anser jag alltså därmed vara förfallen.

Herr talman! Jag skall inte trötta med några ytterligare uppgifter, utan
jag skall endast be att få uttala den förhoppningen, att utredning beträffande
lant- och lådbrevbärarnas pensionsfråga kommer att verkställas i samband med
utredningen angående desammas anställningsförhållanden.

Herr Ernfors: Herr talman! Jag ber örn överseende för att jag yttrar mig
ännu en gång under denna debatt, men jag ber att få säga några ord i anledning
av vad som sagts här örn vad jag förut yttrat. Sålunda sade herr Åkerberg,
att det inte skulle finnas stora möjligheter för sådana tjänstemän, som
vid full vigor avgingo med pension vid 60 års ålder, att få annan anställning.
Gentemot det skall jag helt kort be att få peka på det exempel, som vi ha
beträffande våra militärer. Hur ha inte de pensionerade militärerna ingripit
nästan på alla områden? De äro ju duktiga karlar, de erbjuda sin arbetskraft
till kanske halva priset och bliva därför antagna här och där. Jag var ute
ur kammaren under en del av herr Åkerbergs anförande, men enligt vad som
blivit mig upplyst, skulle herr Åkerberg hava sagt, att jag skulle ha påstått,
att det nu föreslagna reglementet skulle räcka för all framtid. Antingen har
herr Åkerberg hört fel, eller också har jag inte uttalat mig nog tydligt, ty
vad jag menade var, att detta reglemente skulle gälla för lång tid framåt.
Staten kan väl inte, enligt min tanke, alltför ofta sätta i gång en sådan utredning,
som den, vilken nu ägt rum.

Vidare talade herr Åkerberg örn vad jag sagt örn lagligheten av det beslut,

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
sora val kommer att fattas här, och han sade, att jag hade kommit med en
skräckmålning. Det var väl inte någon skräckmålning, utan örn det lät som
något ditåt, så beror det väl på att. jag, som min vana är, uttalade mig litet
kraftigt om saken. Jag skall be att få lämna några uppgifter beträffande
pensionsförhållandena för våra högsta domare, nämligen justitieråden och regeringsråden,
men jag ber att få bli ursäktad för att jag läser från bladet nu,
vilket jag i regel inte brukar göra.

Kungl, brevet av den 11 juni 192G med bestämmelser örn löneförmåner till
justitie- och regeringsråd innehåller, att dessa äro underkastade de ändrade
bestämmelser, som kunna vara utfärdade i fråga örn pension men, märk väl,
icke i fråga örn avgångstid. Denna formulering innefattar en avvikelse från
den, som ett år tidigare kommit till användning vid utfärdande av kungl, brevet
den 26 juni 1925 med avlöningsbestämmelser för landshövdingarna, så
till vida, att i sistnämnda brev landshövdingarna förklarades pliktiga att underkasta
sig de ändrade bestämmelser, som kunde bliva stadgade i fråga örn
skyldighet att avgå från tjänsten samt i fråga örn pension. Det är väl ändå
tämligen klart och tydligt, att örn en sådan bestämmelse har utfärdats år
1925, skulle det väl icke underlåtas att göra en liknande bestämmelse beträffande
justitie- och regeringsråden 1926. De sakkunniga, som den 20 juni
1925 tillkallades att biträda vid behandling av frågan örn justitie- och regeringsrådens
ställning i löne- och pensionshänseende, vilka den 11 september
samma år avgåvo förslag i ämnet, hade — efter påpekande att 36 § i 1921 års
allmänna avlöningsreglemente innehöll stadgande av innebörd, att de befattningshavare,
som vore underkastade reglementet, även vore pliktiga att underkasta
sig de bestämmelser, som kunde bliva utfärdade i fråga örn pension,
ävensom att denna bestämmelse vore tillämplig även å justitie- och regeringsråd
— såsom sin mening uttalat att, då nu avlöningsreglementet icke vidare
skulle äga tillämpning å ifrågavarande befattningshavare, förevarande stadgande
borde oförändrat upptagas blanc! de villkor och bestämmelser, som enligt
de sakkunnigas förslag skulle ersätta reglementet.

I anledning av de sakkunnigas förslag, att i fråga om skyldigheten att
underkasta sig ändrade pensionsbestämmelser stadgandet härom borde för tydlighetens
skull givas den mera utförliga formulering, som kommit till användning
i 1925 års avlöningsbestämmelser för landshövdingar, borde det sålunda
föreskrivas, att justitie- och regeringsråd vore pliktiga att underkasta sig de
ändrade bestämmelser, som kunde vara stadgade i fråga örn skyldighet att
från tjänsten avgå samt i fråga örn pension. I statsrådsprotokollet till 1926
års statsverksproposition erinrade vederbörande statsråd, att »statskontoret
föreslagit, att skyldighet borde stadgas för justitieråd och regeringsråd att
underkasta sig de ändrade bestämmelser, som kunde vara stadgade ej endast
— såsom de sakkunniga föreslagit — i fråga örn pension utan även i fråga örn
skyldighet att avgå från tjänsten.» Härefter yttrade departementschefen:
»Därest förslag till ny civil tjänstepensionslag kommer att antagas av innevarande
års riksdag, torde däremot någon föreskrift örn skyldighet för justitieråd
och regeringsråd att vara underkastade de ändrade bestämmelser, som
kunna varda utfärdade i fråga örn pension, ej vara erforderlig. I annat fall
lärer bestämmelse härom böra, på sätt de sakkunniga föreslagit, införas bland
avlöningsvillkoren, varvid dock torde böra iakttagas, att bestämmelsen i fråga
bör fullständigas med den i 4 § av kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456)»

---» intagna föreskriften, att nämnda förpliktelse jämväl skall innefatta

skyldighet att underkasta sig sådana ändringar i pensionsrätten, som kunna
varda fastställda i sammanhang med det statsunderstödda pensionsväsendets
centralisering. I övrigt finner jag anledning ej föreligga att frångå de sak -

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
kunnigas förslag till bestämmelser i berörda hänseende.» I överensstämmelse
med sistnämnda alternativ blevo bestämmelser sedermera avfattade i statsutskottets
utlåtande, och i riksdagens protokoll finnes icke något uttalande
i denna del.

Det framgår tydligt härav, att det dock kan vara tvivel underkastat, såsom
jag sade, huruvida man här inte står på gungande grund och inte vet, örn det
icke med mycket stora skäl av åtskilliga kan framställas rättsanspråk. Jag
tror det emellertid.

Jag måste nu verkligen be att få inskjuta en sak, som jag glömde att nämna
något om, när jag förra gången hade ordet, men som jag nu bara vill anföra
för att få det till protokollet antecknat såsom något högst underligt. Och det
är det förhållandet, att regeringen här i propositionen säger, att vi skola besluta
ifrågavarande förändringar med tanke på arbetslösheten. Då går riksdagen
naturligtvis med på dem. Men samtidigt har regeringen i år, utan något
som helst initiativ från järnvägsstyrelsens sida, föreslagit riksdagen, och
riksdagen har beslutat elektrifiering av statsjärnvägarna i en fart, som är
betydligt över medelhastigheten — jag hade så när sagt över den tillåtna
hastigheten. Men enligt propositionen, mina herrar, blir det inte så litet antal
anställda, vilka genom personalindragning komma att sakna sysselsättning.
Detta anför jag bara som ett bevis på hurusom i vissa fall arbetslösheten tages
till intäkt för en sak och vid andra tillfällen för en annan sak.

Herr Granath sade, att det var svårt att ordna med förtidspensionering och
att min tanke därvidlag var missvisande. Jag vet mycket väl, att det är svårt,
men herr Granath, jag kan draga fram flera exempel —- ingen nämnd och
ingen glömd — på att tjänsteinnehavare skaffa sig läkarintyg på att de äro
sjuka, men att de, sedan de på grund av detta intyg lämnat tjänsten, visat
sig hava varit så friska, att de kunnat åtaga sig andra befattningar.

Beträffande vad fröken Hesselgren sade får jag be örn ursäkt, att jag yttrar
något med anledning av hennes anförande, ty hon var nog vänlig att hålla med
oss reservanter, när vi uttala våra farhågor för de ökade kostnader för pensioneringen,
som skulle komma att uppstå i fall utskottets förslag bifalles.
Men kvinnan likmätigt — förlåt att jag säger det — såg hon sedan inte saken
ifrån den synpunkten utan hon sade, den dagen den sorgen, och ansåg att man
vid avgörandet av denna fråga måste anlägga känslotänkandets synpunkter.
Fröken Hesselgren får ursäkta, att jag, då jag såsom riksdagsman röstar om
sådana här saker, åtminstone i de flesta fall måste låta känslotänkandet fara
och i stället tänka på statens finanser. Örn kvinnor nu inte göra det, så undrar
jag inte på det, ty det är väl det sant kvinnliga, som då kommer fram, men
just ett sådant uttalande tyder väl på vilken fara det skulle innebära, ifall
det kvinnliga elementet skulle bliva alltför talrikt representerat i riksdagen.

Herr Forslund: Herr talman! Jag tillhör dem, som äro tacksamma för

att denna fråga förelagts årets riksdag, såväl i vad avser pensionsåldern som
beträffande möjligheten till ökad pensionsrätt. Det är inte utan fog som detta
problem nu förts inför riksdagen för sin lösning, ty åtskilliga framställningar
i frågan föreligga, och en mängd av uppvaktningar hava ägt rum för
att till vederbörande framföra tjänstemäns och arbetares önskemål härvidlag.
''Även örn man inte kan anse det föreliggande förslaget vara tillfredsställande,
har man därigenom i alla fall kommit ett stycke på väg, då det gäller att
ordna framför allt arbetarpersonalens pensionsfråga. Pensionsåldern synes
också vara väl avvägd i Kungl. Maj:ts förslag rörande de 12 första lönegraderna.
Jag har emellertid ansett, att enahanda skäl borde lia varit avgörande
för att sänka pensionsåldern för den stora grupp av befattningshavare

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
i högre lönegrader, som lia en pensionsålder fastställd till 65 år och för vilka
det nu inte blir någon sänkning alls av pensionsåldern. Jag måste säga, att
det föreligger stora svårigheter, då det gäller att fastställa en rättvis pensionsålder,
om man skall gå efter lönegrader. Därtill kommer ju också, att
det särskilt vid de större affärsdrivande verken kan inträffa, att personer
med mycket likartad tjänsteställning kunna beviljas pension vid olika ålder
men å andra sidan måste jag särskilt betona, att det inte bara är i lönegraderna
1—12 som det föreligger ett behov av att sänka pensionsåldern.

Det går nog inte i längden att resonera så som herr Ernfors gjorde, att det
är slöseri att ge folk pension vid den nu föreslagna åldern, och jag fattade
hans uttalande därvidlag, som örn han menade, att de människor, som skulle
få pension i enlighet med föreliggande förslag, äro fullt arbetsföra. De högre
tjänstegraderna kräva också fullgoda arbetskrafter, och det går inte i vår
tid att behålla nuvarande höga pensionsålder för högre befattningar, enär man
måste räkna med att större fordringar komma att ställas på dessa likaväl som
på dem, som befinna sig i lönegraderna 1—12. Det riktiga hade därför, synes
det mig, varit, att man hade gått ett stycke längre än vad Kungl. Maj:t här
föreslagit. Då så icke har skett, får man ju finna sig i detta förslag, och man
bör inte för den sakens skull förhindra, att den föreslagna ändringen blir
genomförd.

Det är ju så, att arbetet vid en hel del verk har intensifierats i mycket hög
grad, så att man där kräver betydligt större prestationer än tidigare. Man
tvingas också att bland personalen företaga undersökningar, huruvida icke
förtidspensionering skulle kunna ske med därmed följande s. k. sjukpensionering,
då vederbörande icke få full pension. Sådan sjukpensionering förekommer
i flera fall årligen vid statens större verk, och man ser då ständigt efter,
huruvida det inte är någon, som kan förtidspensioneras. Detta är ett tydligt
bevis för att verken själva anse sig behöva arbetskrafter, som i fråga
örn hälsan äro av bästa kvalitet. Det är givet, att samma arbete knappast kan
presteras av en tjänsteman vid 60 års ålder som vid unga år. Alla skäl tala
således för att biträda vad som i denna punkt har påyrkats, och jag skall i all
korthet be att få yrka bifall till utskottets hemställan i den punkten.

Jag vill nu inte gå in på frågan om de rättsliga förhållandena i detta avseende,
då jag förmodar, att den frågan kommer att behandlas av någon
annan.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Den nu föreliggande kungl, propositionen
har med varandra sammankopplat två frågor, vilka efter mitt förmenande
varken behöva eller böra sammankopplas. De två frågorna röra, den
ena en arbetarpensionering, som förut icke har funnits men som skulle införas,
och, den andra en ändring av pensionsbestämmelserna rörande förvaltningen
i egentlig mening.

Jag kan väl förstå, att man har kombinerat frågorna, därför att man ansett
sig vilja ha så att säga likformiga grunder, men denna likformighet är
inte något väsentligt, och jag skall för min del inte motsätta mig ett bifall
till Kungl. Maj:ts proposition enligt utskottets förslag rörande arbetarpensioneringen.
Det är ett nytt moment, en ny institution, och vi torde inte kunna
längre undvara den. Jag tror, att den frågan är i sak avgjord, och örn vi då
taga den i det här förslaget eller i något annat, synes mig vara tämligen likgiltigt.
Huvudfrågan synes mig där vara, att vi erkänna det behov, som föreligger,
och ge en lösning, som kan vara kanske mer eller mindre bristfällig —
det är allt mänskligt verk — men som dock här kan i någon mån tillfredsställa
behovet och önskemålet.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Men när jag säger detta, har jag därmed också sagt, att jag inte kan finna,
att den omständigheten, att man tillgodoser ett icke förut tillgodosett berättigat
önskemål, skall medföra, att man bryter sönder och fördärvar det, som
finns i fråga om förvaltningsrättsliga pensionsbestämmelser. I detta fall liksom
så många andra gånger och inte minst i går, då det gällde förhandlingsordningen,
sammanblandar man de två tingen: privata och offentliga förhållanden.
Man går felaktigt ut ifrån, såsom jag också förut betonat, att det är
ett avtalsförhållande, som ligger till grund för förvaltningens befattningshavare,
och på det bygger man upp och anser, att det skall vara lika grunder
för pensioneringen i båda fallen. Jag kan inte dela den uppfattningen, och
jag har aldrig kunnat dela den uppfattningen. När utgångspunkten icke är
densamma, kan jag inte finna, att principerna och grunderna för utformningen
behöva vara desamma.

Jag kan förstå departementschefen, då han i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
har tagit upp tre olika förklaringar över pensionsrätten och därvid
först och främst den, att pensionen skulle vara ett ålderdomsunderstöd. Den
förklaringen har han skarpt och klart avvisat, och den tanken skulle ju aldrig
ha kommit upp, om det icke gällt arbetarpensioneringen. Den kan icke gälla
med avseende på pensionering inom förvaltningens tjänste- och ämbetsmannagrader.
Sedan han avvisat den tanken, tar han upp frågan, örn pension skall
anses såsom upplupen lön eller som en genom kollektiv försäkring grundlagd
livränta. Båda förklaringsgrunderna — örn man vill anse dem vara sådana
—- äro användbara, då det gäller arbetarpensioneringen, men gälla alls icke
den pensionering, som det i övrigt är fråga örn, pensionering av statens ämbets-
och tjänstemän i egentlig mening. Därvidlag tillåter jag mig stryka
under vad jag i går underströk, att kommunikationsverken stå på gränsen till
privata företag — statens affärsverk och enskilda affärsverk hava vissa beröringspunkter
med varandra, som sluter dem närmare till varandra än kommunikationsverken
och affärsverken kunna stå till statens förvaltning i övrigt.

Går jag sedan till frågan: vad är grunden för ämbets- och tjänstemännens
pensionsrätt, skall jag göra en liten kort rekapitulation av utvecklingen. Jag
tror att en sådan är nödvändig och nyttig för att herrarna skola inse, vad det
verkligen gäller.

Är 1778 — örn jag går tillbaka så långt i tiden —- medgavs, att en ämbetseller
tjänsteman skulle kunna få avsked vid 70 års ålder med bibehållande
av hela lönen. Detta hade den effekten, att efterträdaren ingen lön fick, och
det var ju litet betänkligt. Han stod i exspektans. Men det innebar en
rätt för denne ålderstigne tjänsteman att kunna slippa ifrån tjänstgöringen,
men behålla sin lön.

När vi sedan komma till åren 1809 och 1810, ville man råda bot härpå, och
då satte man över dessa tjänstemän på s. k. allmän indragningsstat — där
lia vi begynnelsen till denna — och så fick därutöver lönen gå till den nye
innehavaren på den vanliga staten.

År 1818 kommo nya författningar, man ökade på de 70 åren med 30 tjänsteår,
och satte pensionen lika med lönen, men man bestämde den som verklig
pension, alltjämt lika med lönen. Grunden var uppenbarligen, att man stod
inför spörsmålet, huruvida bestämmelserna i grundlagen, som jag för övrigt
inte skall gå närmare in på, örn oavsättlighet kunna förenas med avgångsplikt
före avlidandet eller det frivilliga tillbakaträdandet. När man gav
vederbörande lönen, så menade man, att däri kunde föreligga full ersättning,
ty den civila rätt, tjänstemannen hade och har, var och är en rätt till lönen,
och den rätten ansåg man sig inte kunna beröva honom.

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Sedan gavs 1823 åt vederbörande en rätt att avgå vid sjuklighet redan vid
65 år och 40 tjänstår. Först 1858 kom man så vitt jag erinrar mig in på
frågan om lägre pensionsbelopp, och då bestämdes, att där lönen var 3,000
kronor, skulle pensionen bli lika med den, men där lönen var högre, skulle pensionen
utgå med något reducerat belopp. Detta blev för de högre pensionerna
omkring 80 %, eller iU, men högsta beloppet fick ej gå över 8,000 kronor.
Och 8,000 kronor är den pension, som jämlikt dessa bestämmelser fortfarande
gäller t. ex. för statsråd, ifall de sitta tills de uppnå pensionsåldern. Det
var då mycket mer än andra kunde få men är ju mycket mindro numera.

Så kom 1877, och det året skall jag ett par ögonblick stanna vid. 1877
sökte man tillgodose de synpunkter, som jag här betonat, genom att uppdela
lönen i lön och tjänstgöring speng ar. Pensionen blev lika med lönen, och
tjänstgöringspengarna voro det plus, som tillkom vid tjänstgöringen. Hela
tiden sedan har man följt denna princip. Till lönen finnes en civil rätt, och
den skall vederbörande behålla, men nian uppdelar den så, att det blir en ersättning
för den faktiska tjänstgöringen och en ersättning för innehavet av
befattningen. Det är den ståndpunkt, på vilken vår svenska rätt fortfarande
står. Var vi själva stå, vet kanske var och en, ehuru jag är inte säker på,
att alla veta det på riktigt säkert sätt.

Om jag sedan gör ett hopp, skall jag be att få stanna ett ögonblick vid ett
uttalande av riksdagen 1899. Då förelåg en kungl, proposition örn pensionsväsendets
ordnande, men den hade inte tagit hänsyn till det, som riksdagen
ville, att den skulle taga hänsyn till, nämligen att vederbörande befattningshavare
skulle bidraga till sin egen pensionering genom avgifter. Riksdagen
avslog därför denna kungl, proposition, men så tilläde riksdagen i sin skrivelse
följande ord, som jag skall be att få stryka under: »Med hittills följda
grundsatser har riksdagen jämväl funnit överensstämma, att de nya bestämmelser,
i fråga om pensionsväsendet, som må komma att föreslås och således
även ett eventuellt stadgande, som förpliktade till erläggande av avgift för
egen pensionering, skulle äga tillämplighet endast på tjänsteinnehavare, som
efter de nya bestämmelsernas trädande i kraft erhölle syssla, med vars innehavande
sådan förpliktelse vore förbunden, så framt icke tidigare erhållen befordran
skett med uttryckligt förbehåll att vara pensionsreglering underkastad.
»

När sedan 1907 års proposition framlades och av riksdagen godkändes samt
därefter den nu gällande 1907 års pensionslag utfärdades, var denna synpunkt
beaktad och finns också upptagen i 1907 års lags sista bestämmelser, där tilllämplighet
av 1907 års pensionslag icke sattes i fråga för andra än dem, som
efter lagens trädande i kraft Nevö utnämnda, eller som genom ett dylikt förbehåll
i fullmakten voro underkastade sådan skyldighet.

Nu kan man fråga sig: vad karaktär har då denna pensionslag? Ja, därom
kunna meningarna vara delade. Örn jag läser den kungl, propositionen, måste
jag säga, att antingen lia Kungl. Maj:ts rådgivare -— Kungl. Maj:t har ju
ingenting sagt, utan det är bara rådgivarna numera, som tala i propositionerna
—- menat vad de sagt eller också ha de sagt vad de inte menat. De säga
nämligen på sid. 90—91 i propositionen att gällande pensionslag har civillags
karaktär. Mena de verkligen, att den är civillag? Då skall lagrådet höras
över den. Jag blev mycket glad, då jag såg det, ty jag anser, att det är en
mycket sund och riktig ståndpunkt, att här är fråga om civillag. Men lagrådet
har aldrig förr hörts, och har inte hörts nu heller. Om den nu är civillag, skall
lagrådet höras, om den inte är civillag, kan lagrådet höras, men Kungl. Maj :t
har i alla fall inte hört det. Det finns inte tidigare uttalat, att pensionslagen

Första kammarens protokoll 1984. Nr 40. 3

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
är civillag. Kungl. Maj :ts nuvarande rådgivare uttala visserligen, att den är
civillag, men de följa inte sitt eget uttalande och ha därför förmodligen menat
något annat än vad de skrivit.

Nu säger utskottet, att allmän civillag kan den inte vara, och så åberopar
utskottet mig enrot min motion. Utskottets citat är alldeles rätt, ty jag har
på det anförda stället inte sagt annat än att allmän civillag är det och det,
och där har jag talat om allmän civillag. Men utskottet har glömt bort, att
det finns en bestämmelse i vår grundlag, i § 89 regeringsformen, att om Konungen
åt riksdagen överlämnar att gemensamt med honom något avgöra, som
rikets allmänna styrelse rörer, så skall den frågan behandlas, som örn den
gällde allmän civillag. Örn man nu betraktar denna pensionslag på så sätt,
blir den likställd med allmän civillag fastän den inte är sådan. Då frågas:
är detta verkligen något, som faller under Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftning?
Örn jag följer den korta resumé av utvecklingen jag nyss gjort, finner
jag, att på området utfärdats kungl, författningar, och dessa kungl, författningar
avse sådana förhållanden, som gälla den enskilde befattningshavarens
rätt till sin lön, och det har alltid varit ett ostridigt förhållande, att denna
rätt är en hans privaträtt. I och med det att han är utnämnd till innehavare,
har han fått denna rätt till löneförmånerna, och hail kan inte rubbas i
denna rätt annat än genom sitt eget medgivande eller genom uttryckligt förbehåll
i fullmakten. Örn det nu skulle bli så, att detta reglemente kommer till
stånd, kan jag inte se annat, än att inga befattningshavare, i varje fall inga
som fått sin fullmakt före det civila avlöning sreglementets tillkomst 1921 och
omredigering 1925, kunna tillförbindas att avgå och mottaga pension förrän de
äro skyldiga därtill i enlighet med nu gällande 1907 års pensionslag. I den
mån det i fidlmakterna finns förbehåll, må det vara hänt, men i den mån man
endast åberopar övergångsbestämmelser eller dylikt i det civila avlöningsreglementet
skall jag här inte ingå på saken alls, därför att det är en juridisk
tvistefråga, som jag tror är likgiltig för riksdagen. Jag endast konstaterar
det förhållandet, att det både kan och enligt min uppfattning också bör så
tolkas, att här en process, möjligen en massprocess, av befattningshavare är
tänkbar. Hur utgången kan bli, kan jag naturligtvis lika litet säga i detta
fall som angående någon annan process, men jag kan säga så mycket, att om
de grundsatser, som hittills behärskat vår svenska rättsskipning, fortfarande
komma att gälla, kommer processen att Hackas. Det är under sådana förhållanden
just inte mycket bevänt med övergångsbestämmelserna och de modifikationer,
som däri skett.

Örn jag nu lämnar den frågan, skall jag be att få beröra en annan punkt,
som också enligt min mening är av väsentlig betydelse. Här har sagts, att
man skall sänka pensionsåldern för att ge plats åt de unga. Tro herrarna,
att alla svenska unga män skola få sin självförsörjning genom tjänster? Det
har blivit en allmän tro och en allmän uppfattning, att det är genom tjänst
och anställning, som man skall försörja sig, under det att vår svenska rätt alltid
gått ut ifrån och vårt svenska samhälle alltid byggt på grundsatsen, att
var och en försörjer sig själv genom att skaffa sig det arbete, han kan och vill,
och tjänster i staten eller hos andra ha i allmänhet varit en bisak. Nu är det
klart, att i vårt industrialiserade tidevarv blir anställning i industrien av mycket
större betydelse än förr, men vi få väl inte så överskatta den, att all självförsörjning
måste gå ut på möjligheten att få anställning och till och med därhän
tolka det, att staten måste se till, att det finns anställningsmöjligheter för
hela den skara unga män, Som söka sig ut. När staten har lämnat möjligheten
öppen för alla unga svenska män — jag talar inte örn kvinnorna, ty dem anser
jag inte i längden kunna komma i fråga för statsämbeten och befattningar

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

— är det för att de skola få konkurrera så mycket de vilja men inte för att
staten skall skapa nya försörjningsmöjligheter och nya befattningar, ty nya
befattningar skapar staten efter sitt eget behov men inte alls efter tillgången
på konkurrerande sökande.

Under sådana förhållanden kan jag inte se, att det när det gäller statsämbeten
och tjänster — jag lämnar då bort hela frågan örn kommunikationsverken
och hela frågan örn arbetarpensioneringen — finns någon som helst anledning
att genom pensionsbestämmelser skapa, som det heter, plats för de unga.
Visst kan det vara nyttigt och bra, att det blir en föryngring, men huruvida
man i en sådan grad som utskottet och Kungl. Majit skall underskatta betydelsen
av deras insats, som uppnått något äldre år, är jag inte lika övertygad
om. Nu tillhör jag dem, som överhuvud taget inte falla under den här lagen
på något sätt, därför att jag står under 1907 års pensionslag alltjämt; där är
inte någon ändring i denna punkt föreslagen. Jag kan således inte i det fallet
anses tala i egen sak, och så mycket tror jag mig kunna säga, att i ofantligt
många fall, då det gäller insatser på ämbetslivets och även på vetenskapens
område, göras de största insatserna, när den samlade erfarenheten och mognaden
lagt kapson på lusten att irra litet omkring vid tidigare och yngre år. Och
jag tror inte, att den erfarenhet, som skapas i våra svenska ämbetsverk, är att
förakta — inte alls, i synnerhet då man kommer upp till de högsta befattningshavarna.
Jag tror för min del överhuvud taget, att detta tal örn sänkning
av pensionsåldern just kommit till genom den här olyckliga kombinationen
med arbetarpensioneringen. Det har sagts, att genomsnittslivslängden är
större, och man har sökt förminska betydelsen härav genom att erinra om att
nativiteten sjunker och därigenom de högre åldrarna naturligtvis bli mera
framträdande. Ja, men ingen kan väl heller neka till, att genom hela den
livsföring, som numera förekommer, har livslängden i det enskilda fallet blivit
ökad och inte bara livslängden utan också livskraften. Örn staten under
sådana förhållanden skall betala full lön, låt vara graderad efter olika löneklasser
i det här diverseskåpssystemet, åt en befattningshavare och samtidigt
betala pension åt hans företrädare, som efterlever kanske lika länge som han
själv, är det väl ändå omöjligt att förneka, att det blir en dubbelbetalning, som
i längden blir ganska avsevärd, just därför att både livslängden och livskraften
ökats hos allesammans.

Jag vet, att vid Uppsala universitet har det varit lärare hos akademien, som
varit lärare kanske i tio år och efter avgången kanske levat trettio eller fyrtio
år. Uppsalaluften konserverar nämligen i allmänhet som bekant både i den
ena och andra riktningen. Men är det då någon rimlig mening i att sänka
pensionsåldern? När universitetets en gång vördade nestor, professor Hammarsten,
var emeritus, skrev han fortfarande vetenskapliga arbeten, som hade
ett lysande innehåll och lysande innebörd. Han hade inte alls förlorat sin
energi eller sin livskraft eller sin förmåga att leda och tänka, och jag tror,
att gå vi i allmänhet till vårt svenska folks bildade klasser, är detsamma förhållandet.
Jag skulle därför mycket lättare kunna förstå, örn Kungl. Majit
hade höjt pensionsåldern än då jag nu hör och ser, att den skall sänkas. Men
det är alltsammans för de ungas skull, för att man skall så att säga kunna i
konkurrensen örn anställning och självförsörjning genom anställning få så
många som möjligt med. Men vad är konsekvensen annat än en (ökning av
statens påstådda försörjningsplikt gentemot de enskilda? Så länge staten kan
hava fördel av den man, som gitter på platsen, så länge bör den också behålla
honom, och vår hittillsvarande rätt har ordnat det så, att Kungl. Majit
också örn än med viss begränsning kan medge den, som uppnått pensionsåldern,
att sitta kvar. Det har blivit praxis mer och mer att låta bli att tillämpa

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
detta. Men när den regeln koni till, var det en mycket naturlig regel, sedd i
belysning av hela tillkomsthistorien.

Jag har under sådana förhållanden mycket svårt att acceptera det förslag,
som här föreligger. Härtill kommer nu den omständigheten, att man örn det
nya s. k. reglementets rättsliga karaktär måste hysa ganska stora tvivel. Det
är inte så lätt att konstatera vad det är; man kan konstatera, att det inte är
lag, men vad det därutöver är, är kanske inte lika lätt att avgöra. Jag måste
säga, att när man ser ett sådant reglemente som detta, frågar man sig: vad
är det för bestämmelser, som där finnas? Är det samma bestämmelser, som
finnas i den civila pensionslagen, eller är det inte det? Nej, det är inte samma
bestämmelser, och alldeles särskilt då det gäller frågan örn förtidspensionering
är det en mycket väsentlig olikhet. Där har Kungl. Maj :t i sitt ändringsförslag
till nu gällande 1907 års civila pensionslag ■— som skall fortfarande
bestå fastän för en begränsad krets befattningshavare — inte föreslagit
den ändring, som föreslagits till införande i pensionsreglementet, nämligen att
man skall kunna erhålla en förtidspensionering mot sin vilja, om man inte prövas
lämpligen kunna upprätthålla befattningen. Det har Kungl. Maj:t försökt
genomföra flera gånger förut, och jag minns väl den dag i denna kammare
för sex år sedan, då dåvarande överståthållaren Hederstierna slog ihjäl
Kungl. Maj:ts förslag just genom den punktens betonande. Den situationen
föreligger inte i dag. Det är nu en underordnad punkt. Det spelar enligt
mitt förmenande heller ingen roll vad det står i detta reglemente, sedan det
upphört att vara lag. Fastän jag anser det vara en ganska betänklig sak att
erhålla sådana bestämmelser, som även skola tillämpas på våra högsta domare,
är det bara en bland alla de många andra betänkligheterna i detta
stycke

Allt som allt, herr talman, jag kail inte för min del biträda det föreliggande
förslaget. Jag kan inte heller vara nog sangvinisk att tro att till nästa års
riksdag ett nytt förslag skall kunna föreligga, och jag tror, herr talman, att
det är bättre att behålla vad man har på de allmänna civilförvaltningsbestämmelsernas
område än att införa nya oprövade och icke genomtänkta bestämmelser,
om vilka utskottets ärade ordförande själv kunde säga, ^att om de nu
voro litet bristfälliga här och var, kunde de ju ändras ett annat år. En sådan
lagstiftning på ett område som detta synes mig inte vara tillrådlig. Jag kail
därför inte heller biträda några reservationer med begäran örn framläggande
av ett förslag, vars utarbetande säkerligen kommer att, såsom andra ha invänt,
kräva längre tid än man förutsatt, utan jag tillåter mig yrka kort och
gott avslag på den föreliggande propositionens olika^ förslag med undantag
av det angående arbetarpensionering, till vilket jag tillåter mig yrka bifall.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! För min del har jag söht att

se på denna fråga från vårt lands och folks synpunkt och med hänsyn till dess
bästa men inte från vissa statsfunktionärers eller enskildas intressesynpunkter.
Enligt min mening är livet av bia litet värde, ifall man icke får arbeta, dag
anser för min del — det är mm utgångspunkt — att det är en mänsklig rättighet
att få arbeta, från vilken man icke kan uteslutas och icke bör uteslutas
genom konstlade medel, ty det skulle komma att leda till obotlig skada tor

vårt land. . . „ ,

Det förslag, som nu föreligger här, vilar enligt min uppfattning pa den
felaktiga åsikten, att det förefinnes i landet, i samhället, endast ett visst matt
av arbetsmöjligheter, och att dessa arbetsmöjligheter vore nian berättigad att
fördela mellan de yngre och de äldre, men ifall de inte räcka till åt de yngre,
så finge man offra de äldre, även örn de skulle vara fullt arbetsföra. Enligt

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
min åsikt har man härvidlag förbisett, att det icke är så, att det finns ett
visst antal, ett visst mått av arbetsmöjligheter i ett land, utan arbetet självt
skapar nya arbetsmöjligheter. Jag kan inte förstå hela den storartade utveckling,
som har skett i länderna och icke minst i vårt land, ifall det verkligen
skulle vara så, att det vid varje tid endast förelåge ett visst antal möjligheter
till arbete, vilka man då skulle fördela inom folket och vara bunden
av. Det skulle vara döden åt all utveckling, därest en sådan åsikt skulle
vara riktig. Naturligtvis kan det temporärt vara svårigheter för åtskilliga
att få arbete, och vi lida ju för närvarande särskilt av den så kallade ungdomsarbetslösheten,
men man har ej rättighet att för tillfälliga förhållanden rubba
på i sig riktiga principer. Således äger man icke kränka principen, att var och
en, som duger till arbete, icke får avskäras från möjligheterna att erhålla
arbete. Därför att för ögonblicket arbetslösheten är svår, får man enligt min
åsikt icke heller i en kristid rubba på erkända, genom erfarenheten bestyrkta
grundsatser i fråga örn finansiella och ekonomiska spörsmål. Den tillfälliga
arbetslösheten och nu särskilt hos oss ungdomsarbetslösheten har man att
angripa med särskilda därför tjänliga medel, och man äger inte lägga den till
grund för framtiden såsom någonting permanent. Nu är det visserligen här
bara fråga örn statstjänare, men det är väl ingen av herrarna, som har den
uppfattningen, att inte den grundsats, som staten tillämpar med avseende å
sina tjänare, kommer att lia mycket stort inflytande på vad som kommer att
bli tillämpat och på vad som kommer att fordras inom det privata näringslivet
i allmänhet. Det är sålunda nu inte hara en fråga angående statstjänare,
som föreligger, utan det är en fråga, som gäller hela vårt arbete i. Sveriges land.
Jag kan inte fatta annat än att därest man utgår från den felaktiga ståndpunkt,
som jag har karakteriserat, innebär det, att vårt land resignerar och
avstår från att tävla med andra nationer i arbetet för höjandet av såväl den
andliga som den materiella kulturen. Jag tycker ändå, när man läser örn
vad som försiggår i andra länder och tänker sig, att deras folk kastar en blick
på Sverige — detta land, som ej deltog i kriget utan satt och åskådade detsamma
från tribunen, detta land vars ekonomiska utveckling har visat en
sådan styrka, att det vore ganska sannolikt, om vi här skulle sätta en bom för
vår framtida utveckling, att man i de andra länderna komme att säga, att vi
äro en nation på dekadens. Det bleve väl ungefär så, att Sverige för deras
ögon skulle framstå såsom ett gubb- och gumhus, där de yngre göra allt
arbete och de äldre sysselsätta sig med sina större eller mindre krämpor.

Herr talman, jag kan inte finna annat än att den principiellt felaktiga utgångspunkt,
som förelegat vid förslagets upprättande, gör att man ej kan
antaga detsamma utan bör taga upp frågan på nytt från riktigare synpunkter.
Därvid förbiser jag ingalunda, att resultatet vid en sådan prövning
kan bli, att man kommer att sänka pensionsåldern i vissa fall. Jag tror också,
att resultatet kommer att bli, att man i andra fall bör höja den. Men hur som
helst, denna sak kommer då att avgöras, icke efter vad man tycker eller efter
tillfälliga omständigheter, utan den kommer att avgöras på objektiva skäl.
När ett sådant förslag kommer tillbaka, äro vi naturligtvis alla villiga att
taga frågan under förnyad omprövning och göra allt för att få den slutligt
löst.

Herr talman! Såvida avslagsyrkandet icke skulle av kammarens majoritet
bifallas, skulle jag vilja framställa ett yrkande örn ändring i vissa paragrafer
i reglementet angående tjänstepension för statstjänstemän tillhörande den civila
förvaltningen, vilken ändring går ut därpå att justitieråd oell regeringsråd
skulle bli undantagna från reglementets tillämpning. Skälet till att jag gör
ett sådant yrkande är, att det sannerligen inte är lätt att rekrytera dessa

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
ämbeten, som ställa så stora krav på sina innehavare. Vi lia inte så mycket
framstående folk på detta område att vi kunna sätta åldersgränsen alltför lågt
och sålunda lägre än för närvarande. Och de särskilda egenskaper, som äro
värdefulla vid dessa ämbetens utövning och därför värdefulla för hela landet
och folket, ha visat sig föreligga och bevaras även till den ålder, som för
närvarande är bestämd såsom pensionsålder för dessa höga ämbetsmän. Jag
kan säga detta av egen erfarenhet. Jag var professor i Uppsala i sjutton år i
processrätt, ett ämne där man naturligtvis är uppfostrad att särskilt se till
själva förfarandet i processen jämte det materiella, och när jag sedan kom in
i högsta domstolen, var det med mig som med alla professorer — de tycka naturligtvis
att de äro ganska styva, framför allt i sitt eget ämne. Men när
jag blev medlem av denna församling — jag tänker då närmast på den gamle
ordföranden, som var bortåt 70 år, men det var åtskilliga äldre herrar där -—
var det alldeles märkvärdigt vad de imponerade. Först och främst denna objektivitet
— de voro nästan impregnerade av objektivitet! Och så denna erfarenhet;
allt vad de kunde med avseende på fall, som tidigare förekommit.
Och den humanitet, som de också visade! Jag blev verkligen djupt imponerad.
Den tradition, som nu finnes i denna domstol, är ju något oerhört värdefullt,
och den har kommit till stånd med den pensionsålder, som för närvarande
är stadgad. Av dessa skäl vågar jag hemställa till kammaren, därest kammaren
skulle antaga detta lagförslag och godkänna dess första paragraf i övrigt,
att göra den ändringen i första paragrafen, att orden justitieråd och regeringsråd
uteslutas från reglementets tillämpning, och att sålunda punkten 1. b)
endast kommer att omfatta landshövdingar, som ingå under reglementets bestämmelser.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Lindgren
m. fl. avgivna reservationen, och eventuellt yrkar jag, att 1 §, 1. b) endast
skall innehålla ordet »landshövding», med uteslutande av orden justitieråd
och regeringsråd.

Herr andre vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det är inte min mening att försöka
lägga mångå argument till dem, som i dag ha anförts för den kungl,
propositionen i den modifierade form, som utskottet föreslagit. Men eftersom
de båda sista anförandena ha rört vid två grundpelare i hela förslaget, kanske
aet kan anses lämpligt att just vid detta tillfälle anknyta några reflexioner
till desamma.

Jag kan tyvärr inte smickra mig med att äga en kännedom örn våra grundlagar
eller örn lagar överhuvud taget, som gör det möjligt för mig att närmare
följa herr Reuterskölds argumentering. Men det är alldeles tydligt, att om
herr Reuterskiöld har rätt, så kan man endast draga den slutsats, som han
själv med mycket klar konsekvens drog, att då är det inte mycket lönt med ett
riksdagsbeslut nu örn att Kungl. Majit till nästa riksdag —• eller överhuvud
taget till någon följande riksdag, skulle jag vilja säga — skall inkomma med
förslag, som skulle innebära ändringar i fråga örn pensionsåldrarna. I alla
händelser skulle frågan då skjutas bort till en så avlägsen framtid, att man
inte för närvarande kan anse att det har någon praktisk betydelse.

Gentemot detta argument vill jag endast anföra två ting. I den mån man
kan kritisera ändringarna i fråga örn pensionsåldrarna genom hänvisning till
grundlagen, vilket jag visserligen inte erinrar mig att herr Reuterskiöld gjorde,

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
är det dock tydligt att det beträffande hela vårt nuvarande pensionsreglemente
och allt vad vi i sammanhang därmed besluta har utbildats en praxis
beträffande tolkningen av grundlagen, som gjort det möjligt att lämpa lagen
efter de verkliga förhållandena.

I den mån det gäller lagar i övrigt skulle jag endast önska att gentemot herr
Reuterskölds auktoritet få åberopa vad som tidigare i detta ärende förekommit.
Det är nämligen så, att år 1900, alltså året efter den riksdagsskrivelse,
som herr Reuterskiöld åberopade, utfärdades två kungörelser av Kungl. Maj :t,
som just inneburo, att de som därefter fingo statstjänst skulle vara underkastade
de bestämmelser, som i dessa kungörelser framfördes, och vilka bland
annat också inneburo, att de skulle vara skyldiga att underkasta sig ändringar
i fråga om pensionerna. På dessa kungörelser från 1900 har man
under alla de följande åren stött sig, och i den civila pensionslag, som kom till
år 1907 och som lades fram av den Lindmanska regeringen med Albert Petersson
som justitieminister och Hederstierna och Roos som konsulter, utgick
man såsom självklart från att alla, som tillträtt statstjänst efter utfärdandet av
kungörelserna av 1900, skulle vara skyldiga att underkasta sig sådana ändrade
bestämmelser.

Det andra faktum jag vill erinra örn är, att när högsta domstolens ledamöter
låtit en promemoria rörande ledamöternas egen pensionering komma till bankoutskott,
har man där icke ansett det lämpligt, att taga upp diskussionen om
dessa ändringars laglighet. Man har tydligen inte ansett, att man i denna
punkt kunde stödja sig på några sådana otvetydiga förhållanden, som skulle
motivera att man inte gjorde några ändringar. Och detta trots att vissa särskilda
förhållanden råda beträffande justitieråd, som skulle lia kunnat motivera,
att man därvidlag fallit tillbaka på frågan örn lagligheten.

Under sådana förhållanden tror jag, trots allt det intresse som denna diskussion
kan framkalla, att det inte är lönt att föra debatten pa den linjen.
Den faller också utanför de meningsskiljaktigheter, som föreligga mellan majoriteten
i utskottet och reservanterna, även de reservanter, som för ögonblicket
gå på avslag.

Det som däremot herr Trygger anförde var utan tvivel av en praktisk betydelse,
som ingen kan underskatta. Jag är den förste, som skulle vilja instämma
nied herr Trygger däri, att det vore högst beklagligt örn man skulle
uppfatta försörjningsmöjligheterna i samhället såsom en begränsad mängd,
som det gällde att ransonera. Och det vore olyckligt, örn man skulle betrakta
dessa tjänster såsom några av de få tillfällen, som yppade sig för en viss grupp
människor att skaffa sig sitt livsuppehälle, och eftersom de inte räckte till
för alla ansåge sig böra utesluta några av de gamla. Jag tror att själva
grundtanken i herr Tryggers resonemang är sådan, att det vöre glädjande om
alla kunde dela den, nämligen att ju mer arbete, som utföres i samhället, desto
fler nya arbetstillfällen skapas.

Men samtidigt kan man inte dölja för sig, att det ideala samhällstillstånd,
där det förhåller sig på detta sätt, äro vi ännu mycket långt borta ifrån.
Vi måste under sådana förhållanden, och jag vet inte för huru länge, finna
oss i att vi inte kunna skapa nya arbetstillfällen åt de årsklasser som växa
upp. Vi måste örn icke såsom en nödfallsutväg, så låt oss i alla fall gärna
säga såsom en utväg, som inte är den bästa, skrida till att företaga en begränsning
av arbetstiden, koppla av de gamla och låta de unga längre sysselsätta
sig med sin utbildning för att man för ögonblicket skall kunna komma
till rätta med frågan örn hur man skall kunna skaffa folk arbetstillfällen.

Jag tror att inte ens herr Trygger bör vara alldeles främmande för den
tankegången. Under de senare åren har ju den frågan ofta diskuterats, hur

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
man skulle kunna förmå enskilda arbetsgivare att i förtid pensionera sina äldre
arbetare för att därigenom bereda plats för de unga, och en av herr Tryggers
egna meningsfränder bär ju vid förra årets riksdag motionerat örn att genom
statsbidrag försöka påskynda en dylik tidigare avgång av äldre arbetare.

Jag har ansett att under nuvarande förhållanden en sådan väg i viss utsträckning
är nödvändig att slå in på. Och jag skall bekänna, att när den del
av motiveringen för de sänkta pensionsåldrarna fördes fram, om vilken det nu
är tal och som syftar på arbetslösheten, var det icke minst med tanke på svårigheterna
för det allmänna att försöka öva påtryckning på de enskilda att gå
denna väg, därest inte samhället, och i detta fall naturligtvis staten, själv är
villig att med sitt exempel gå före. Örn staten alltså skall kunna säga till
enskilda arbetsgivare, att det är önskvärt att de pensionera sina arbetare tidigare
än annars skulle ha skett, då bör också staten för sin del visa villighet
att taga på sig de uppoffringar, som givetvis äro ofrånkomliga.

Emellertid är det inte så, att motiveringen med arbetslösheten är den enda.
Den kommer i grund och botten som den andra i ordningen. Den första är
faktiskt, att det allmännas intresse i många fall kräver att pensionsåldern sänkes.
Jag hoppas att jag nu inte säger någonting som är stötande, ty det är
inte min avsikt. Vi känna ju allesammans till, att människorna äro olika beskaffade
i fråga örn den. hastighet, nied vilken de förlora arbetsförmågan, den
kroppsliga och den andliga. Det vore därför i hög grad önskvärt från vissa
synpunkter, att nian kunde taga helt individuella hänsyn och låta, som herr
Reuterskiöld säger, de människor stanna kvar i sin tjänst, som bevarat en
större vitalitet. Men var och en, som vill tänka igenom möjligheterna att sålunda
företaga en individuell prövning i varje särskilt fall, måste erkänna,
att den metoden skulle skapa synnerligen stora besvärligheter. Det skulle
av var och en, som på detta sätt avkopplades i förväg, uppfattas såsom en
kritik, som man kanske inte kunde finna det berättigade i. Och örn man vet,
att ett antal,.kanske ett mycket stort antal, av statens tjänstemän när de komma
upp till en viss alder inte längre ha samma arbetsförmåga som tidigare, är det
lämpligt att man sätter gränsen jämförelsevis lågt, med en möjlighet att låta
personer, som alltjämt kunna utföra ett nyttigt arbete, stanna kvar i sin tjänst;
man bör göra det hellre än att sätta gränsen högre och sedan i förväg skicka
bort dem,, som nian anser icke fylla måttet.

Det är i alla händelser detta argument, som jag tror att utskottet accepterat,
nar det gäller sänkningen från. 67 till 65 år. Den har väsentligen, såvitt jag
förstår, grundats på hänsyn till arbetsförmågan.

Beträffande sänkningarna från 65 till 60 år eller från 63 till 60 år vill jag
erinra örn ett annat faktum. Organisationerna för de tjänstemän, som befinna
sig i de. grader, där det kan vara tal örn en sänkning till 60 år, lia sedan
mångå år tillbaka upprepade gånger framställt begäran örn att få denna sänkning
av pensionsåldern, just emedan de anse, att det efter denna ålder inträder
sådana förändringar nied människorna, att de inte äro tjänstdugliga på
samma sätt som förut. Även här kan man alltså motivera förslaget med en
minskad tjänstduglighet efter en viss uppnådd levnadsålder.

. När. man har detta såsom utgångspunkt, är det väl ganska naturligt, att man
i en tid av svår arbetslöshet frågar sig, örn det inte är lämpligt att genomföra
en sänkning just nu. Och det enda nian då kan invända mot utskottets
förslag, sådant det nu föreligger, skulle naturligtvis vara, att genom de övergångsbestämmelser,
sorn. utskottet föreslagit, uppskjutes effekten av den tidigare
avgången. Den blir ju successiv och kommer inte alls att i samma omfattning
omedelbart leda till uppsugning av ny arbetskraft. Men när jag kan
acceptera utskottets ändringsförslag, är det inte bara därför, att jag villigt er -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
känner, att det kan anföras skäl för att en omedelbar avgång i många fall kan
verka ganska hårt. Det har här varit frågan om ett vägande av de äldres
intresse att få bevara en viss standard och de yngres intresse att komma med
i arbetet. I propositionen föll avgörandet i denna sak, som naturligtvis måste
vara tveksam, till förmån för att snabbare låta de unga komma med. Utskottet
har ansett att övervägande skäl tala för att göra det något försiktigare,
och jag skall därom inte säga något annat än att jag i nuvarande läge anser
att jag kan acceptera de övergångsbestämmelser, som utskottet föreslagit. Det
hänger samman därmed, som också utskottet påpekat, att den arbetslöshet,
örn vilken vi tala, icke endast kan få anses vara en akut företeelse. Jag skall
inte taga upp en diskussion örn den saken nu —- den kommer säkerligen att
sysselsätta oss både resten av denna riksdag och under kommande riksdagar.
Jag är alldeles övertygad örn att vi under det närmaste decenniet, eller ett
par decennier framåt, få lov att räkna med svårigheter att skaffa försörjning
åt den befolkning, som växer in i de arbetsföra åldrarna. Det är alltså inte
bara ett ögonblickets problem, denna fråga om de ungas tillträde till arbete.
Det är ett problem även på längre sikt, och med den motiveringen kan jag
mycket väl förstå att utskottet kunnat anse, att risken inte är så stor att genomföra
de övergångsbestämmelser, som det här är fråga örn.

Jag skall endast tillägga ytterligare en sak. Örn man bortser från frågan
om lagligheten och örn man är övertygad örn att det verkligen är skäl att göra
ändringar i gällande pensionsbestämmelser, medför det icke obetydliga risker
örn detta förslag nu skulle falla. Det har redan sagts av talarna för utskottet,
och jag kan inte låta bli att upprepa det, att med detta nu framlagda förslag
sammanhänger det fortsatta arbetet på reglering av pensionsförhållandena på
flera områden. Familjepensioneringen är under utredning, och avsikten är att
så snabbt som möjligt söka komma fram till riksdagen med förslag i ämnet.
Avgörande är emellertid därvidlag att man vet, hur pensioneringsbestämmelserna
äro avfattade. En annan sak, som kanske på många håll anses ännu
mer trängande, är den militära pensioneringen. Örn detta förslag nu faller,
därför att riksdagen inte kunnat ena sig i frågan örn pensionsåldrarna, och när
riksdagen är så splittrad i denna fråga, som faktiskt är förhållandet, är det
ju fara värt att det dröjer mycket länge, innan man kan räkna med den enighet
i riksdagen, som skulle göra det möjligt att genomföra den renovering av
hela pensionsreglementet, som här föreslås. Under sådana förhållandena kan
det militära pensionsreglementet inte komma till avgörande, och det har varit
mycket ivriga röster, vilka kommit även till finansdepartementets öron, som
från denna speciella synpunkt varit i högsta grad intresserade av att detta förslag
nu antages.

Frågan är ju också gammal. Herr Reuterskiöld erinrade ju örn förra gången
förslaget lades fram, och det var en tillfällig ödets skickelse att det var
jag, som råkade sitta som chef för finansdepartementet då den kvarn, som
mal fram våra utredningar, kommit så långt att ett förslag rörande pensionsreglemente
var färdigt att föreläggas riksdagen. Det avslogs den gången på
grund av vissa detaljer; det var en kombination av missnöje från domarhåll
och missnöje från lönereglerarhåll, där man inte kunde finna sig i vissa av
de formella bestämmelserna.

Saken ligger nu till på ett annat sätt, och det är med glädje man kan konstatera,
att även talesmännen för reservanterna från högern uttalat, att man
gärna skulle önskat se reformen genomförd om man endast kunnat få andra
pensionsåldrar. Jag beklagar att man från dessa reservanters sida inte haft
tid att utarbeta ett förslag till bestämmelser rörande pensionsåldrarna. Hade
ett sådant förelegat från dessa reservanters sida, skulle vi i detta ögonblick

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
här i kammaren ha haft tre positiva förslag och intet förslag, som gått på rent
avslag. Samtliga skulle då lia yrkat bifall till den kungl, propositionen i
princip, med skiljaktigheter endast beträffande 19 §, som behandlar pensionsåldrarna.
Det vore väl rimligt om kammaren därav drog den slutsatsen, att
det bästa vore att vid den kommande voteringen, då det gäller örn vi skola få
ett nytt pensionsreglemente eller inte, stanna för den positiva linjen, för att
sedan överlämna åt de kommande voteringarna att fälla avgörandet beträffande
pensionsåldrarna.

Jag tror att man därigenom skulle bringa en på mångå håll länge efterlängtad
reform i hamn, som kommer att lägga grunden till det fortsatta arbetet
på pensionsregleringens område.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har tillbragt större delen av min

arbetsdag i ämbetsverk, och jag vet att många hjärtan, inte minst bland hustrur
och barn, klappa inför ett sådant tillfälle som det nuvarande.

Ett sådant förslag som detta måste ha många hakar och hyskor. Pensionsåldern
kan icke bestämmas individuellt för varje person, utan måste taga
gestalt i kollektiva drag. Åldersgränsen är det viktigaste och mest omtvistade
spörsmålet i detta fall. Det är då en viss reson i, att för de mer intellektualistiska
lönegraderna satts en gräns på 65 år, medan man för dem, som
befinna sig i de mera kroppsarbetande klasserna, där man blir fortare utsliten,
satt gränsen till 60 år. Det kan alltså inte finnas någon anledning till
erinran mot de 60 åren, fastän jag tycker att det är tråkigt att det skall finnas
en sådan skillnad. Den har väl sin grund i nödvändigheterna.

Något som är av intresse att få närmare utrett är orsakerna till, att vissa
grupper av tjänsteinnehavare inom de första tolv lönegraderna själva påyrkat
en låg åldersgräns. När man vet detta blir det än svårare att begära en höjning
av 60-årsgränsen. Vad kan det bero på? Kroppsarbetarna ha kanske
den erfarenheten, att de äro så utslitna redan vid 60 år, att de inte längre stå
ut med arbetet. Eller också kan det bero därpå, att deras arbete varit så enformigt,
så glädjelöst och kanske också så litet betalt, att de längta efter en
tid, då de få vara individer och inrätta sig som de själva önska, även om det
måste ske med små medel. Kanske äro bägge dessa förhållanden anledningen
till den opinion, som lärer finnas inom dessa klasser.

Jag har därför ingen anledning att yrka avslag på det föreliggande förslaget.
Inte heller har jag i min makt att ställa till rätta detaljer, där man
skulle kunna önska någon annan ordning. Jag kommer sålunda att rösta för
detsamma.

I alla fall må det tillåtas mig göra ett par erinringar örn saker, som jag särskilt
fäst mig vid särskilt i fråga örn principerna.

Att sänka åldersgränsen för att utmönstra befattningshavare på grund av
minskad arbetsförmåga i allmänhet vid den nu gällande gränsen kan diskuteras.
Men underligt synes vara att under sådant antagande sänka gällande
gräns, som knappast föranlett erinran just när levnadsåldern stigit. Sänkningen
är dock måttlig och 65 år ett ganska klassiskt tal, som man inte bör
ha något att erinra mot.

Nu har herr Trygger föreslagit, att göra ett undantag för justitieråd och
regeringsråd. Domarna i Stockholms rådhusrätt, det verk som jag tillhört,
ha samma förmån som statens domare och behöva avgå först vid 70 års ålder.
De två rådmän, som närmast avgingo innan jag slutade, voro inte uttjänta.
Och de sutto inne med stor erfarenhet. Under den långa tid jag tjänstgjort,
har jag ock tyckt mig märka, att de äldre i verket voro i viss mån mera lagda

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
för humanitet, under det att den yngre generationen, som växt upp under tidslägets
inverkan, var mera så att säga laglig.

Själv tyckte jag det var konstigt att behöva avgå. Även magistraten skrev
i en adress: »Då han nu faller för åldersstrecket, mot vilket han själv utgör
en levande protest.» Man kan förstå att särskilt domare i allmänhet få någonting
mera långlivat över sig. De ha varit tvungna att tänka opartiskt
så mycket som möjligt. Det tror jag är en livskälla.

Men inte böra vi väl nu göra något undantag för vissa domare och skapa en
klassskillnad, som nu ej finns. Åtminstone kan jag inte tillråda det. Herr
Trygger målade som örn han fått det intrycket, att när en person utnämnts
till justitieråd eller regeringsråd, var det, som örn en fågel Fenix stigit upp
ur gruset: vilken kolossalt märkvärdig människa! Det är inte fallet, herr
talman, ty ledamöterna i högsta instans äro vanliga människor som vi andra,
och bekantskapskretsen säger ibland till och med, när ett regeringsråd eller
justitieråd utnämnts: »Kors, kunde han bli justitieråd! Kunde han bli regeringsråd!»
Krångligare är inte saken. Jag har länge varit föredragande i
högsta domstolen, och jag tyckte, att ledamöterna kunde vara även bräckliga
människor, såsom de föredragande också voro. Det är inte alls något märkvärdigt.
Men högsta domstolen har ju, det får jag erkänna, det stora ansvaret
att vara sista instans, och det tvingar människan till att försöka vara
ännu mera rättvis än hon i vanliga fall mäktar. I hovrätterna blir risken
mindre att döma formellt efter summum jus, som ju ofta blir summa injuria.
Därför kan man få höra även bland den för tillfället »moderna» rättegångsreformens
målsman en undran, örn inte hovrätterna borde avskaffas. Domarna
där ha i varje fall en högre rang än i underrätterna. Herr Örne trodde i går,
att om en högre instans godkänner en dom, visar det, att domaren i underinstansen
varit en god domare, men örn det blir en ändring visar det, att han
varit en dålig domare. Så tokrolig! är det i alla fall inte ställt här i världen,
herr talman, som det påståendet innebär.

Jag får således avstyrka, att det nu göres ett seperat undantag för högsta
domstolen och regeringsrätten. De personer, det där gäller, komma i alla fall
dit så sent, att de sitta inne med erfarenhet, en mycket stor erfarenhet. De
äro inte några nykomlingar på domarbanan. Och det kan kanske vara rent av
bra att även där likaväl som på andra ställen inte behålla dem alltför länge.
Ty i sista instans framför allt fordras det väl, att vederbörande ha kontakt
med den tid, i vilken de leva.

Vad jag däremot haft svårt att förlika mig med — det kommer jag nog
aldrig att förlika mig med, fastän jag nödgas rösta för det — är, att förslaget
här skall förenas med en arbetslöshetsförsäkring.

Staten kommer ju på det sättet att bränna sitt ljus i båda ändarna. Det
kostar mera för staten, då den skall pensionera innehavarna av en mängd tjänster
vid en lägre ålder och samtidigt tillsätta nya befattningshavare, som skola
ha sin fulla avlöning. Finge de äldre sitta litet längre, sluppe ju staten en
del av konstnaderna. Hur den saken skall klaras upp, ha vi inte fått någon
förklaring på. Därom har, såvitt jag funnit, ingenting talats eller skrivits.
Det här förslaget innebär bara, att man anslår mer pengar till pensioners beviljande
och nya platsers tillsättande för att därigenom bereda arbete åt yngre
personer i verken. Men dessa pengar kunde lia använts på ett bättre sätt till
de yngres förmån än genom att taga bort erfarenheten, som dock är cn god
tillgång i livets skola även den. Här är erfarenheten underskattad, visserligen
inte principiellt men i praktiken. Jag tycker, att det resonemang, som här
sätter arbctslöshetsfrågan främst och förbinder den med en sänkning av pensionsåldern,
är alldeles oriktigt.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Yi komma också i slutet på föredragningslistan fram till de stackars kvinnorna,
som gå och gifta sig men inte kunna undvara sina inkomster. De skola
nu också kastas ut för att yngre personer med, som herr ordföranden i bankoutskottet
sade, korta kjolar och lättsinniga fasoner skola få komma upp på
det högre planet. Nåja, han menade inte så illa, men det är ett uttryck för den
maskulina renässansens känslotänkande. När man uttrycker sig så, tror man,
att man har herrarna med sig. Var och en får försöka att vara rolig på sitt
sätt, annars blir det för trist här, och detta var således inte alls någon anmärkning
mot herr Åkerberg.

En sänkning av pensionsåldern strider ju mot statistiken, som ofta har föga
betydelse men i detta fall verkligen visat, att folket har blivit friskare och
livskraftig are. Det har sina orsaker och är en vidlyftig historia. Men att
under sådana förhållanden sänka pensionsåldern är ju att tydligt ange, att det
här bara är fråga örn ett rent mekaniskt affärsföretag, som man sätter i gång
med åsidosättande av vederbörliga synpunkter. Jag tycker, att det ligger någonting
i herr Reuterskiölds yttrande, att man snarare borde höja pensionsåldern
med stöd av en sådan statistik.

Nu kommer det således att inträffa, just då levnadsförmågan stiger, att
pensionsåldern sänkes och man skall avskeda en del arbetsföra krafter. Det är
inte så, att ungdomen kommer att bli en alltmer borttynande klass. Vår inre
ungdom lever kvar och växer allt mera i livslängd. I Sverige — till skillnad
från i England, där man aldrig lär fira födelsedagar, därför att man
tycker det vara en struntsak — dömes med förkärlek Grönköpingsvis efter
almanackan. Nej, är han så gammal; då måste han bort, det är vår levnadskonst.

Det är inte på det sättet man skall resonera. Man får döma efter livsdugligheten.
När statistiken visar, att vi blivit livsdugligare, skola vi väl rätteligen
få åtminstone sitta kvar vid de gamla pensionsåldrarna. Men alla sorgliga
perioder ha sina offer, och då få tjänstemännen också underkasta sig
att vara ett av dem.

Det slår inte i spann heller detta utmotande av kvinnorna från sina platser
örn de gifta sig officiellt. De utmotas genom moraliskt tvång, i sin bästa
ålder.

Det slår sålunda inte i spann varken på det ena eller andra konstgjorda
sättet. Den stora arbetslöshetens arméer bli därigenom föga hjälpta. Det
kan också hända, att det inte slår i spann i det lilla, som man hoppats. Dessa
levnadsdugliga människor, som bli i förtid pensionerade, finna sig ej i att
sitta med två armar i kors. Då gå de under och lätt även deras ännu ej slutuppfostrade
barn. De komma att göra allt för att få en annan anställning,
bredvid statens pensionskaka. Då gäller det de enskilda anställningarna, och
där kommer det an på relationerna. Det finns bolag och enskilda, till vilka de
lia relationer. De få sådana platser och undantränga därifrån ungdomar, som
eljest skulle kommit fram på den vägen. Med militärerna är det alldeles på
tok. Officerarna skola avgå, de flesta tror jag, med pension vid femtio års
ålder i sin allra största livskraft. Det bildas till och med organisationer för
att förbehålla lediga platser åt pensionerade militärer. Det lyckas också i avsevärd
utsträckning. Då undanträngas unga.

Nu har jag som sagt resignerat, och vad beträffar de små gaddar, som förslaget
riktar särskilt mot kvinnorna, har fröken Hesselgren talangfullt lagt
dem till beskådande på kammarens bord, och jag har instämt med henne. Jag
bara förvånar mig över att jag nödgas bli ensam, herr talman, i det instämmandet.
Men så är det ju i den maskulina renässansens tid, som en gång invigdes
av professor Trygger med ett stort tal i andra kammaren. Sedan

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
dess har det gått utför med favörerna för kvinnorna. Då fingo nämligen
männen sin ledare i kampen mot den kvinnliga konkurrensen.

Fröken nesselgren: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten. Jag
begärde ordet endast för att bli i tillfälle att tacka herr Ernfors för att han
fäste ett så stort avseende vid vad jag sade, att han ansåg sig böra varna
kammaren för att släppa in flera av min sort här!

Herr Johansson, Johan Bernhard: Det förefaller mig, som örn tidpunkten
just nu med de ekonomiska förhållanden, i vilka vi leva, vore den sämsta tänkbara,
när det gäller att genomföra ett förslag sådant som det föreliggande
med de därav följande ekonomiska konsekvenserna. Vi få ju dagligen påminnelser
örn de bekymmer, som statens finanser bereda, i form av både höjda
skatter och ökad upplåning. Här ligger ändå på bordet nu ett förslag, som
än ytterligare ökar den årliga utgiftssumman högst avsevärt. I den motion,
som jag tillsammans med några andra kammarledamöter har väckt i detta
spörsmål, ha vi också alldeles särskilt velat bringa just de ekonomiska konsekvenserna
på tal.

Jag vill i detta sammanhang säga, att det hade varit önskvärt, att ämbetsverken
fått yttra sig över både Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, ty det
skiljer sig ju i vissa avseenden från 1930 års pensionssakkunnigas betänkande.
Det hade varit önskvärt att få klarlagt, huruvida den genom den lägre avgångsåldern
åstadkomna föryngringen av personalen och den därav vunna
stegringen i arbetseffektiviteten verkligen motsvara de ökade kostnader, som
anordningen medför, och det hade också varit välbetänkt, att man därvid tillgodogjort
sig erfarenheterna från enskilda, med statens verk jämförbara företag.
Jag kan tillika erinra örn, att lönekommitténs betänkande rörande
reglering av statstjänarnas löner lades för något år sedan åt sidan just av
ekonomiska skäl, och det förefaller, som örn även denna dyrbara omreglering
av pensionsförhållandena kunde ha fått vila, tills vi kommit in i lugnare
ekonomiska förhållanden.

När därtill kommer, att i denna fråga åtskilliga moment föreligga, örn
vilka man tvistar — och det med full rätt — såsom frågan örn tjänstemännens
oavsättlighet, utgör det ytterligare ett skäl att vara betänksam.

Jag har med anledning av den motion, som jag väckte, både fått brev och
blivit uppvaktad av vissa befattningshavare, även i lägre grader, som lia framfört
sina stora bekymmer med hänsyn till vad man här står ! beredskap, att
genomföra. De ha ordnat med egna hem och för dessa tagit lån, på vilka
amorteringarna beräknats skola vara fullgjorda, när vederbörande normalt
skulle blivit pensionsmässiga. De ha tagit livförsäkringar, som falla ut vid
den tiden. De lia barn i skolåldern, för vilka de ordnat på särskilt sätt med
hänsyn till sina inkomster av den tjänst de trodde, att de skulle få behålla.
Det kan inte undvikas, att sådana rubbningar komma att uppstå, om förslaget
går igenom, och det förefaller mig, som örn man har anledning att ställa
sig ganska betänksam inför att på detta sätt ganska oförberett göra ett sådant
ingrepp i de enskildas förhållanden.

Det är ju en allmänt känd sak, enligt vad vetenskapen numera säger, att
levnadsåldern ökas och därmed också vitaliteten, arbetsförmågan och arbetsskickligheten,
i jämförelse med vad förhållandet varit tidigare. Kan det vara
riktigt, att i en tid, då arbetsintensiteten och levnadsåldern ökas, sänka^ pensionsåldern
och göra vederbörande till gubbar, om jag får använda ett sådant
ord, några år tidigare? Nu säger man, att en sådan åtgärd motiveras av arbetslösheten
och att man därigenom skall få möjligheter att tidigare släppa

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
fram de unga. Jag är mycket skeptisk beträffande det föreliggande förslagets.
verkningar med avseende på arbetslösheten. Personer i sextiotre- eller
sextioårsäldern äro icke arbetsoförmögna, .och en given följd av att de pensioneras
är, att de söka sig in på arbetsmarknadens olika områden och taga
den anställning de kunna få, för den lägre betalning, som de kunna nöja sig
med, därför att de få pension ifrån staten. Det förefaller mig, som om detta
argument icke kan förbises och som örn det förhållandet skulle motverka själva
syftet med det framlagda förslaget, när det gäller ungdomsarbetslösheten.

Det har redan talats om det brytande av kontinuiteten, särskilt inom domarkåren
och alldeles speciellt inom högsta domstolen, som förslaget skulle
medföra. Jag ber för min del att i det avseendet få instämma i den kritik,
som på den punkten har framkommit.

Man ställer sig också undrande inför frågan, örn det är välbetänkt att vid
en pensionsreglering sänka pensionsåldrarna så här rent generellt. Det är inte
omöjligt, att en litet noggrannare prövning inom de olika verken och befattningshavarna
emellan, skulle ge till resultat, att pensionsåldern för ett visst
slags befattningar kanske behövde sänkas, men att det måhända rent av finnes
de tjänster, där man kunde ha en högre pensionsålder än nu. Man borje
också företaga en omprövning, när det gäller förhållandet mellan kvinnliga
och manliga befattningshavare i detta avseende. En ny utredning på dessa
punkter synes mig vara önskvärd, liksom att ämbetsverken finge tillfälle att
avge sina yttranden, då de inte fått tillfälle att uttala sig örn Kungl. Maj :ts
förslag.

Vi kunna indela samhällsmedlemmarna i tre grupper i detta sammanhang,
nämligen skolungdom, åldringar, som pensionerats, och det skikt, som ligger
däremellan. Vi veta ju, att ungdomens fostran och skolutbildning medföra
utgifter för samhället och enskilda, och därom är ju ingenting att säga.
På samma sätt belastas samhället av de pensioner, som utgå, och nu reses
krav på att de äldre skola pensioneras tidigare än vad fallet är för närvarande.
Det blir då de åldersklasser i samhället, som ligga mellan skolungdomen
och pensionärerna, som med sitt arbete skola bilda den ekonomiska
ryggraden i samhället och uppbära kostnaderna. Jag tror^ att man får vara
mycket försiktig, så att man inte pålägger denna grupp en alltför tung börda.
Herr Åkerberg nämnde i sitt första anförande något örn att det var en pensionär
på var tredje invånare, och herr Åkerberg var optimist —- som alltid i
ekonomiska ting —• och sade, att vi i dag hade att taga ställning till frågan,
sådan den ter sig just nu. Jag förmodar, att tanken på framtiden inte bekymrade
honom så värst mycket. Jag tror emellertid, att vi måste tänka på framtiden
i ekonomiskt avseende, även när det gäller den här frågan, så att vi icke
belasta statsverket med alltför stora årligen återkommande utgifter. Det gäller
också att taga vara på den arbetskraft och den arbetsduglighet, som dock finnes
även i de högre åldersgrupperna. Det intresserade mig att se i det för
någon tid sedan avlämnade folkpensioneringsbetänkandet -—- jag har inte haft
tillfälle att taga del av det annat än genom referat i tidningarna — att de
sakkunniga uttalat mycket starka betänkligheter, när det gällde en sänkning
av pensionsåldern.

Det förefaller mig egendomligt, att man i en tid av ekonomiska bekymmer
som den nuvarande skall öka kåren av pensionärer på det sätt, som här föreslås
och som binder statsverket för mycket lång tid framåt. Härtill kommer,
att ett genomförande av förslaget i vissa avseenden kan få återverkningar
särskilt för kommuner och landsting. Det är en sak, som jag för min del
måste ställa mig betänksam emot.

Jag ber, herr förste vice talman, att med dessa ord få hemställa örn bifall

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
till herrar Lindgrens oell Ernfors’ m. fl. reservation, varom yrkande tidigare
framställts av herr Ernfors.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag har begärt ordet för några repliker.

Vad den senaste talaren beträffar, förefaller det mig, som örn han polemiserade
huvudsakligen mot Kungl. Maj :ts proposition och inte hade lagt märke
till att utskottet har gjort åtskilliga genomgripande förändringar och uppmjukningar
i propositionen, som inte drabbas av de anmärkningar, som herr
J. B. Johansson .har framställt.

Herr Johanson i Vännäs talade örn lokomotivförarna, och det hör kanske
mera till detaljerna, men jag skulle vilja säga, att i propositionen hade i lokomotivförarnas
pensionsunderlag inräknats även de s. k. lokomotivtjänstpengarna.
När meddelande om detta förslag kom till allmänhetens kännedom,
blevo vi uppvaktade av åtskilliga kårer, som framställde anspråk på att motsvarande
förmåner skulle tillerkännas dem. Jag måste för min egen del deklarera,
att jag anser, att det ligger något berättigat i det förslag, som Kungl.
Maj :t har kommit med, men när utskottet inte kunde överskåda räckvidden av
de konsekvenser, som skulle inställa sig, örn detta förslag bifölls, och å andra
sidan menade, att denna förbättring för lokomotivförarnas del snarare hör
mera till en blivande lönereglering än till ett pensionsreglemente, har utskottet
funnit lämpligast att i detta stycke avstyrka Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Silfverstolpe anmärkte på att det inte fanns några kostnadsberäkningar
för det hela. Det är riktigt i så måtto, som utskottet inte har ansett det
nödvändigt att ge sig in på omfattande kostnadsberäkningar, men i den kungl,
propositionen finns det ändock ganska genomgående sifferuppgifter rörande
dessa saker. Utskottet har ju i väsentlig grad prutat ned det kungl, förslaget.
Man kan kanske till och med säga, att vi under det närmaste årtiondet
ha prutat ned 75 procent. Då kan herr Silfverstolpe ganska lätt räkna ut den
ekonomiska innebörden av utskottsförslaget.

Fröken Hesselgren tycktes mena, att jag skulle lia beskyllt henne och hennes
kön för lättfärdiga maner. Jag måste upplysa, att jag talade inte särskilt örn
kvinnorna. Jag sade, att den höjning av vitaliteten, som man tror sig kunna
konstatera hos människor i vår tid, är i vissa avseenden mer en förändring
i det yttre skicket, och som exempel nämnde jag damernas kortare kjolar och
kortare hår. Det är ju inte uteslutet, att det finns liknande yttre omständigheter
hos männen, som markera en förändring, ehuru mer till det yttre än till
det inre, som t. ex. att vi herrar numera huvudsakligen äro slätrakade, medan
man förr i världen satte en ära i att ha ett så långt skägg som möjligt. Det
betyder ju inte nödvändigt, att vi äro mera livskraftiga än de gamla skäggiga
bussarna voro.

Kvinnornas lägre pensionsunderlag gjorde fröken Hesselgren anmärkning
på. Det lägre pensionsunderlaget beror ju på att kvinnorna ha lägre slutlön.
Örn denna slutlön kan höjas, så följer därmed automatiskt att även pensionsunderlaget
höjes. Utskottet har för sin del inte ansett, att den behandlat frågan
örn löneberäkningen och har därför inte kunnat ställa sig på den ståndpunkten,
att kvinnornas pensionsunderlag skall likställas med männens. Jag
gillar själv pricipen: lika lön för lika arbete, men när inte lika lön finns, blir
det naturligtvis inte heller lika pension.

Fröken Hesselgren anmärkte på att den förmån, som finns i propositionen
och utskottsförslaget, att man hade rätt till do pensionsavgifter, som man har
betalat, även örn man avgick vid tidigare tidpunkt, inte gällde för de orcglerade
verken och inte heller för dem, som komma i pensionsåldern nästa år. Ja,
hela detta reglemente gäller ju endast flir de nyrcglerade verken och bortser

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
från de oreglerade verken. Då kunna naturligtvis inte heller dessa andra förmåner
följa med och för dem, som bli pensionerade nästa år, har det ju inte
någon större betydelse, örn det gäller för dem eller inte.

Herr Granath talade om lantbrevbärarna. Det är ju ett ganska svårt kapitel.
Flertalet av dessa lantbrevbärare får väl anses vara människor, som ha detta
arbete som en biförtjänst. Det går inte att skapa generella pensionsbestämmelser
för denna kår. Utskottet har åtminstone inte varit redo att skaka sådana
generella bestämmelser ur armen. Man får väl hoppas i likhet med herr
Granath, att den kommitté, som är tillsatt att utreda denna kårs förhållanden,
även kan ges tillfälle att taga hand örn dess pensionsfråga.

Herr Reuterskiöld var, måste jag säga, mera resignerad än jag hade räknat
med att han skulle vara. Jag tycker inte, att jag fick något starkt intryck av
hans långa utredning. Han talade örn pensionens karaktär. Han ansåg, att
åldersunderstöd och uppskjuten lön var pensionen inte. Sådana definitioner,
sade han, kunde gälla för arbetarpensionering, men inte för tjänstemannapensionering.
Jag vet inte. om det finns någon anledning att draga upp en sådan
där strikt gräns mellan tjänstemäns och arbetares pensionering. Samhällets
syfte med pensionering är väl dock densamma, nämligen att skapa möjligheter
för de anställda, sedan de inte längre kunna användas i samhällets tjänst,
att kunna draga sig fram. Om jag förstod herr Reuterskiöld rätt, menade
han, att pension var ersättning åt tjänstemannen därför att hans oavsättlighet
kränktes genom att staten nödgade honom att frånträda sin tjänst. Jag tror,
att det är uteslutande en rent teoretisk ståndpunkt, som naturligvis kan, om
man sätter sig ned att göra distinktioner, godtas i en församling av lärda, men
som har mycken liten betydelse för staten. Överhuvud taget har ju herr Reuterskiöld
en förbluffande förmåga att anlägga renodlade teoretiska ståndpunkter.
Han tycks ha den uppfattningen, att verkligheten rättar sig efter
hans teorier i stället för tvärtom. Han erinrade örn den gamle filosofen Hegel,
som när någon en gång upplyste honom om att verkligheten inte stämde med
hans teorier, sade: så mycket värre för verkligheten!

Herr Reuterskiöld har rätt i att alla kunna inte ha statstjänst och staten
kan inte skapa möjlighet för alla att få arbete vare sig i statstjänst eller på
annat håll. Ja, men det utesluter ju inte, att staten kan anse sig ha rätt att
anordna sina tjänster så, att de samhälleligt leda till den största möjliga nytta.
Jag vill erinra i detta sammanhang också örn att 1907 års pensionslag genomförde
en höjning av pensionsåldern från 65 till 67 år. Det skedde då utan
protest. Jag tycker, att det skulle vara ganska egendomligt, om staten, örn
den anser, att det var ett missgrepp, som skedde den gången, inte skulle ha
rätt att göra en korrigering på den punkten. För övrigt vill jag upplysa örn
att det infördes ett ganska viktigt prejudikat den gången, som alldeles strider
mot herr Reuterskiölds teori. Då infördes nämligen för första gången regler
rörande förtidspensionering, örn herr Reuterskiöld har rätt i sin ståndpunkt,
borde riksdagen redan då ha gjort sig skyldig till en grundlagskränkning.

Herr Trygger framhöll, att livet inte har något värde, om man inte får arbeta,
och det instämmer jag uti, men jag vill fråga herr Trygger, örn inte detta
gäller i lika hög grad för ungdomen som det gäller för de gamla. I det här
fallet har man ju att välja mellan det ena eller det andra. Vilka är det, som
skola arbeta, och vilka är det, som skola gå utan arbete? Jag tror, att örn
samhället får välja, det är bättre, att en person i 65-årsåldern lägger ned sina
redskap, örn samhället kan sörja för att han har sin anständiga försörjning,
än att en ung människa, som brinner av verksamhetslusta, skall hindras att
arbeta.

Jag har för min del för övrigt aldrig tänkt, att de gamla pensionerade skul -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
je upphöra att arbeta. En människa, som vill göra något nyttigt i sitt samhälle,
upphör säkerligen inte att göra detta, utan fortsätter därmed, även när
lion blir pensionerad. Jag tror, att det är manga människor, som kanske göra
sin största insats i livet, sedan de trätt in i pensionsåldern, och jag tror, att
manga, kanske de allra flesta, ha större möjlighet att finna uttryck för den
samlade erfarenhet, som här har talats sa mycket om, sedan de ha befriats
fran det ganska pressande och krävande rutinarbete, som statstjänsten dock är
pa de flesta områden.

Herr Trygger sade vidare, att om detta förslag antas, innebär det, att vårt
land resignerar i kampen med andra för höjande av den andliga och materiella
kulturen. Jag vill hävda, att förslaget har en alldeles motsatt innebörd, nämligen
att vart land rustar, sig för en skarpare konkurrens, en skarpare tävlan
med andra länder både på den andliga och den materiella odlingens område.
dag frågar, örn det är en nation pa dekadans, som verkligen inriktar sig på att
ungdomen skall komma i arbete.

Det är riktigt, att man kan peka på många lysande undantag ifrån den
regeln, att en person i äldre år har minskade krafter, minskad förmåga att
göra sig gällande, men genomsnittligt gäller det nog, att en tjänsteman, som
har passerat 65-årsåldern, har givit sitt bästa och har rätt till vila.

Herr Trygger proponerade, att man skulle göra ett särskilt undantag för
justitieråden. De skulle helt och hållet uteslutas från reglementets bestämmelser.
Han menade, att örn man inte gjorde detta, skulle det uppstå svårigheter
att pa ett värdigt^sätt rekrytera högsta domstolen. Jag tycker att den
ståndpunkten bygger på en alltför pessimistisk uppfattning av våra möjligheter
här i landet att få fram människor, som kunna bära upp både den rättsliga
och den allmänna kulturen. Det finns helt säkert inte något skäl för en
sadan pessimism. För övrigt: även med allt erkännande av herr Tryggers
vördnad för de insatser, som dessa gamla kunna vara i tillfälle att göra, undrar
jag ända, örn det inte är sa att även i högsta domstolen är det män i medelåldern,
som göra den bärande insatsen.

Jag tycker, herr talman, alltjämt, att den tanken är orimlig, att staten inte
skulle lia möjlighet att anpassa pensionssystemet efter de nya förhållanden,
som ha inträtt och alltjämt råda i samhället. Jag instämmer i att största möjliga
hänsyn mänskligt och ekonomiskt skall tas till befattningshavarna, men
jag hävdar också bestämt, att dessa bade mänskliga och ekonomiska hänsyn
ha tagits i utskottets förslag till reglemente och övergångsbestämmelser, och
med hänsyn till detta vidhåller jag min hemställan örn bifall till den föredragna
paragrafen.

Herr Bagge: Herr förste vice talman! Jag begärde ordet med anledning
av finansministerns hänsyftning på en motion, som jag väckte vid förra årets
riksdag angående underlättande av den frivilliga pensioneringen av gamla
arbetare för att därigenom kunna underlätta ungdomsarbetslösheten. Jag
vill nämligen framhålla,, att det är en helt annan historia än den sak, som här
föreligger, och att man inte kan draga några paralleller mellan de två sakerna.
Vad jag föreslog, var en rent tillfällig åtgärd. Jag tillät mig föreslå, vill jag
minnas, att ett belopp av tio miljoner kronor skulle ställas till förfogande för
att under ett par år underlätta, att en del gamla arbetare avfördes från arbetsmarknaden
för att på ,det sättet få in ungdomen. Det var, som sagt, en ren
tillfällig, åtgärd, och i motiveringen strök jag under detta mycket kraftigt.
Örn jag inte missminner mig allt för mycket, framlade jag också en utförlig
argumentering, varför sådana här åtgärder mäste vara av engångskaraktär för
att få något inflytande på arbetslösheten. De kunna eventuellt upprepas och

Första kammarens protokoll 19S->i. Nr hO. 4

Xr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. ni. (Forts.)
tagas i anspråk vid något extra ordinärt tillfälle, men man skall inte tro, att
örn man gör en sådan här pensionsåtgärd, som är avsedd kanske för decennier
framåt, den på något sätt kan ställas i paritet med det förslag, som jag framställde
förra året. Det får enligt min uppfattning inte någon inverkan på
den framtida arbetslösheten på något sätt och vis, och den får inte ens någon
inverkan på den nutida arbetslösheten med de övergångsbestämmelser, som
utskottet, ur andra synpunkter mycket riktigt enligt min mening, Ilar föreslagit.

Jag skall således be att få understryka, att ur arbetslöshetssynpunkt tror
jag inte, att den här åtgärden har någon betydelse att tala örn, utan den bör
bedömas ur andra synpunkter, örn man anser det lämpligt med en föryngring
av tjänstemannastocken eller vad det nu kan vara för anledningar. För min
del har jag den uppfattningen, som andra talare givit uttryck åt här i dag,
att den föreslagna åtgärden är för dyrbar och har för stora nackdelar för att
dessa på något sätt skulle kunna uppväga de eventuella fördelar, som man
skulle kunna få av en sådan här nedsättning av tjänsteåldern.

Jag kan, herr förste vice talman, emellertid inte yrka avslag — ehuru jag
är på avslagslinjen -— därför att jag vill begagna tillfället att taga upp herr
Tryggers alternativa yrkande, att i den föreliggande paragrafens första moment
orden »justitieråd, regeringsråd och» skola uteslutas, och det gör jag
i syfte att detta yrkande måtte kunna komma under proposition.

Herr Norman: Herr talman! Då nu diskussionen i princip väl är till större
delen genomförd, skall jag be att få med några ord ta upp ett spörsmål._ som
ligger litet vid sidan av de allmänna principiella frågor, som här ha diskuterats.

Det har framburits två lika lydande motioner i bägge kamrarna, som anknyta
sig till den föreliggande propositionen i anledning av ett departementschefens
yttrande. Det är ett yttrande i samband med vad departementschefen
haft att säga rörande förslaget om tjänstepensionsreglemente för arbetare.
Departementschefen framhåller där, att det föreslagna reglementet icke är
avsett att bli gällande för den kontraktsanställda personalen vid post- och
telegrafverken. För denna personal är nämligen anordnad en särskild understödsverksamhet
genom statsverkets försorg, och frågan, huruvida denna understödsverksamhet
och grunderna för densamma behöva undergå någon revision.
kan, det menar departementschefen, inte lämpligen prövas i det här föreliggande
sammanhanget. I anslutning till detta departementschefens yttrande
har jag tillsammans med herr Anton Pettersson och Allan Holstenson i
denna kammare framlagt en motion med hemställan, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit upptager inte bara frågan
örn detta understödsförfarande utan också hela frågan örn vederbörande tjänstemannagruppers
pensionering överhuvud taget.

Det gäller då närmast lantpoststationsföreståndarna. Det är en kår, som
undan för undan växer till i antal, och som allmänheten och statsmakterna
ställa allt större fordringar på såväl beträffande arbetstid som beträffande
det ansvar, som åvilar den under dess arbete. Jag erinrar bara örn sådana
nya uppgifter, som ha tillkommit på detta område, som pensionsutbetalning,
kronoskatteuppbörd, utvidgning av postsparbanksverksamheten och postgirorörelsens
utveckling. Allt detta har lagt en ökad arbetsbörda pa denna kår.
Det föreligger hos denna kår ett mycket stort intresse att få den nuvarande
understödsverksamheten ändrad till ordnade pensionsförhållanden. Man önskar
att få vara med och betala sina pensionsavgifter för att få en ordnad pension
och även en familjepension. Nu har utskottet vid handläggningen av den mo -

Lördagen den 2 juni f. ni.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
tion, som det här är fråga om, framhållit, att visst fog synes föreligga för en
revision av grunderna för den understödsverksamhet, som för närvarande är
anordnad för dessa befattningshavare. Utskottet anser inte, att riksdagen
skall behöva skriva örn saken, utan förmenar att spörsmålet i varje fall kommer
upp till övervägande.

Jag vill helt kort understryka behovet av att en grundlig utredning verkställes
på detta område, men att denna utredning inte stannar vid att undersöka
möjligheterna för ändrade grunder för den nuvarande understödsverksamheten,
som nu är baserad på behovsprincipen och således blir ett slags
välgörenhetsanslag i varje särskilt fall till vederbörande, utan att också frågan
om en ordnad pensionering kommer upp till behandling vid denna utredning.
Det är visserligen ett mycket svårt problem, det förstår man därutav, att dessa
tjänsteinnehavares arbetsförhållanden äro så olika. De ha olika lång arbetstid
per dag och de lia vitt skilda löneförmåner, beroende på de olika krav, som
ställas på dem. Jag tror, att de äro uppdelade i inte mindre än 17 olika löneklasser,
och dessa äro inte fixt och fast bestämda, utan regleras vart tredje år.

Nu har lantpoststationsföreståndarnas organisation gjort en utredning, som
tycks visa, att trots de besvärliga förhållandena i löneavseende, som råda, det
skulle finnas möjligheter att komma fram till ett ordnat pensionsförfarande
för dessa tjänsteinnehavare. I samband med att Kungl. Maj :t har givit vattenfallsstyrelsen
fullmakt att träffa avtal med en enskild pensionskassa, svenska
personal-pensionskassan, beträffande ett provisoriskt ordnande av familjepension
för extra och extra ordinarie tjänstemän inom vattenfallsstyrelsens
område, har samma kassa, på uppdrag av de befattningshavare, som det här
är fråga örn, utarbetat ett preliminärt förslag till en ordnad pensionering för
poststationsföreståndarna. Det kan ju tänkas, att det skulle kunna finnas en
möjlighet, om inte på annat sätt, att deras pensionsfråga skulle kunna ordnas
genom ett dylikt avtalsförfarande.

Jag har intet yrkande, herr förste vice talman, men jag vill i anslutning
till utskottets antagande, att den nuvarande understödsverksamhetens grunder
skola i en snar framtid underkastas en revision uttala den förhoppningen att
vid denna revision statsmakterna också komma att beakta denna kårs särskilda
intressen att få ordnade pensionsförhållanden. Det har mycket klart och
tydligt uttalats, att de själva äro villiga att bära den del av bördan, som kan
komma i fråga. Det har gjorts en enquéte inom denna kår, som visar, att
bortåt 80 procent av densamma förklarat sig villiga att betala pensionsavgifter
för att komma in under ordnade pensionsförhållanden.

Jag uttalar således den förhoppningen, att detta deras önskemål skall på
allvar beaktas och att frågan överhuvud taget om understödsverksamhetens
grunder eller ett ordnat pensionsförfarande för denna tjänstemannagrupp skall
komma till ett allvarligt övervägande inom en snar framtid av statsmakterna.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Det har sagts, och säkerligen med

rätta, att kärnpunkten i det föreliggande förslaget är frågan örn en sänkning
av pensionsåldern. Då jag för min del sedan länge funnit, att det snarare
föreligger anledning till en höjning av pensionsåldern än till en sänkning av
densamma, har jag givetvis varit intresserad av att se vilka skäl, som kunna
anföras för en sådan sänkning. Dessa skäl äro, kan man säga, två: ett socialt
skill, en strävan att bereda sysselsättning åt arbetslös ungdom, och ett
effektivitetsskäl, en önskan att bereda större effektivitet åt statstjänsten.

Vad då det sociala skälet angår, vill jag erinra därom, att det vid många
tillfällen har uttalats starka konstitutionella och legala betänkligheter mot
att rubba ämbetsmännens oavsättlighet. Dessa betänkligheter ha vid före -

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
gående tillfällen vunnit första kammarens beaktande. Betänkligheterna äro
så mycket starkare, när det skäl, som anföres, icke har något sammanhang med
själva statstjänsten, utan är ett helt och hållet utanför liggande. Då jag emellertid
har kommit till den uppfattningen, att resonemang örn de konstitutionella
och legala betänkligheterna icke ha någon större resonans i kammaren, skall
jag avstå från att vidare ingå på dessa frågor.

Vad då angår inverkan på ungdomsarbetslösheten, är den ju synnerligen
indirekt. Särskilt har jag med mina dåliga ögon ganska svårt att se sammanhanget
mellan nedsättningen av justitierådens och regeringsrådens pensionsålder
å ena sidan och ungdomsarbetslösheten å den andra sidan. Man kan
också uttrycka det så, att ett avskedande i förtid av regeringsråd och justitieråd
icke, såvitt jag förmår skönja, kan ha någon nämnvärd inverkan på ungdomsarbetslösheten
.

Vad nu inverkan på ungdomsarbetslösheten i övrigt angår, beror den ju
helt och hållet på hur de pensionerade egentligen komma att förhålla sig. Örn
de pensionerade komma att konkurrera örn arbetstillfällen — låt vara icke
arbetstillfällen i statstjänst, det är ju omöjligt, men örn andra arbetstillfällen
— då bortfaller ju den väntade förmånen helt och hållet. Örn man åter genom
att beteckna en strävan efter arbete från dessa gamla herrars sida såsom illojal
eller rent av genom att lägga alla möjliga hinder i vägen för deras verksamhet
åstadkommer, att även fullt arbetsföra gamla avstängas från arbete,
komma de ju i själva verket att utgöra någonting mycket liknande arbetslösa
med kontantunderstöd.

Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten därpå, att detta är en mycket
dyrbar form för att avhjälpa ungdomsarbetslösheten. Jag vågar icke komma
med några siffror, särskilt efter de ändringar, som utskottet har föreslagit,
men jag hemställer till var och en av herrarna att dividera merkostnaden
för staten med antalet unga, som skola kunna bli sysselsatta, och då komma vi
helt säkert till en kostnad för att avhjälpa dessa ungas arbetslöshet, som för
varje arbetslös går upp till mycket höga belopp — till tusental kronor årligen.

Går jag sedan över till effektivitetssynpunkten, är det just ur effektivitetssynpunkten,
som jag för min del i åratal har funnit anledning att snarare
höja än sänka pensionsåldern. Jag hade ändå icke tagit hänsyn till statistiken,
utan bara dömt av vad man ser för ögonen, nämligen hur mycket arbetskraftigare
och vitalare äldre personer nu äro mot vad de vörö förr i världen.
Grunden är ju icke heller svår att förstå. Grunden består däri, att man för närvarande
lyckligtvis i allmänhet för ett vida sundare levnadssätt än förut. Vi
ha en stegrad utövning av idrott, vi ha en stegrad benägenhet för friluftsliv
och, vad som icke minst ett visst parti i kammaren bör lägga märke till, vi ha
också en stor och märklig förändring i fråga örn förhållandet till spritdryckerna.
De herrar, som anse, att spritdrycker äro så fördärvliga, borde val också
erkänna, att med den ändring, som har inträtt med avseende på förhållandet
till spritdryckerna, måste en ändring ha inträtt i nationens fysiska och psykiska
valör. _ ....

Dessa gamla ämbetsmän, som äro fullt vitala, lida nu en minskning i mkornsten
genom att de få sin lön utbytt mot pension. Men det är icke bara
detta. De äro vana vid visst regelbundet arbete, och örn någonting skall kunna
nedbryta en äldre person i förtid, så är det saknaden av arbete och särskilt
regelbundet arbete. Här finnas dock alltjämt åtskilliga, som anse arbete icke
vara en börda, som det är en fördel att komma ifrån, utan vilka tvärtom anse
arbetet vara en välsignelse, som befordrar även hälsan, enligt den gamla utsagan.
Det är således efter mitt förmenande så, att örn man lyckas i de strävanden,
som man tydligen hoppas skola lyckas, nämligen att dessa gamla

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
pensionerade men arbetsföra skola hålla sig lugna och endast vegetera, bli de
snart nog förstörda genom sysslolöshet — icke förstörda, men försvagade genom
sysslolöshet. Då uppnås också det resultat, som herr Trygger antydde,
att den samlade effektiva arbetskraften inom nationen blir mindre.

Utom nu dessa skäl har jag även ett annat skäl för att önska avslag. Här
har åberopats, att ett bifall till den föreliggande propositionen är nödvändigt
och brådskande för att därigenom bereda grundval för en hel del andra vittgående
förslag. Ja, detta låter ju något så när, men det låter icke lika bra,
ifall man översätter det på det sätt, som jag vill göra, nämligen att det beslut,
som skulle fattas i dag, är prejudicerande, bestämmande för en hel mängd stora
frågor, som för närvarande icke äro utredda och över vilka vi i alla händelser
icke ha någon översikt.

Herr talman! Jag förenar mig i herr Tryggers yrkande.

Herr statsrådet Wigforss: Det var bara ett enda ord, som herr Hammarskjöld,
sade, som föranleder mig att erinra örn, att i propositionens motivering
finns inte ett ord om arbetslöshet, när det gäller frågan om justitieråd och regeringsråd.
Detta gäller först, när man kommer över till den stora gruppen
statsanställda, fastän jag mycket villigt skall erkänna, att det förekommer
en arbetslöshetsfråga i vår stora medelklass, där det finns mängder av ungt
folk, som önska komma in i ställningar, som komma att i större utsträckning
bli öppnade, örn det blir en tidigare avgång även i dessa höga ställningar. Vad
de lägre lönegraderna beträffar, tror jag, att det är en mycket stor överdrift,
örn herr Hammarskjöld skulle vilja göra gällande, att en stationskarl, som går
omkring och slår örn växlar och överhuvud taget har arbete på bangårdarna,
blir mera effektiv, när han kommer över 60 år, än han var förut. Det är klart,
att i fråga örn bedömandet av effektiviteten kommer ingen längre än till sina
personliga omdömen, och dessa måste utfalla i hög grad olika.

Örn kammaren tillåter det, skall jag erinra örn den gamla kända historien
ifrån den pikareska romanen Gil Bläs, där den unge landstrykaren under en
kort period av sitt liv blir upptagen hos en mycket framstående vältalare, som
är kardinal. Han har nämligen visat sig uppskatta kardinalens vältalighet,
och kardinalen får en mycket hög tanke örn hans goda förstånd. Han säger
därför: Nu skall du stanna hos mig och leva gott, så länge du vill. Men jag
fordrar en tjänst av dig, och det är, att första gången du märker, att mina
tal inte äro lika utmärkta som förut, skall du tala om det för mig, därför att
jag vill inte höra till de gamla, som åldras utan att veta det. Den unge mannen
var tillräckligt oerfaren att ta kardinalen på orden, och när han efter ett
antal år fick höra ett tal av denne kardinal, vari han tyckte sig märka någon
avmattning i kardinalens vältalighet och själsförmögenheter, talade han örn
det. Kardinalen sade: Du är en otacksam varelse. Jag har misstagit mig på
ditt förstånd. Ut ur mitt hus!

Herr Hansén: Herr förste vice talman! Jag skall endast med några ord

beröra det av herr Trygger först framställda och sedan av herr Hammarskjöld
understödda yrkandet rörande högsta domstolen och regeringsrätten. Jag vill
då erinra örn att jag i en reservation i anslutning till övergångsbestämmelserna
helt och fullt i detta avseende infriat, vad högsta domstolen själv i sin
skrivelse till departementschefen — en skrivelse, som sedermera remitterats
till utskottet — uttalat såsom sitt önskemål. Vad däremot beträffar pensionsåldern
vill jag erinra kammaren örn att det dock i den kungl, propositionen
föreslagits 67 år, och det bör vara en tillräckligt hög pensionsålder även
för ledamöter av högsta domstolen och regeringsrätten. Att undantag finnas

Nr 40.

Lördagen deli 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
veta vi alla. Vi lia i denna kammare framstående och lysande undantag i
män på 70 eller över 70 år, som besitta en sådan både kroppslig och andlig
vitalitet, vilken vi alla erkänna och beundra. Men detta kan inte läggas till
grund för ett generellt omdöme om människorna. Det är en betydlig överdrift,
örn man tror, att de olika faktorer, som man har åberopat, skulle ha gett
vårt folk ett så stort framsteg, att vi i regel besitta nödig vitalitet intill 70
år. Så är tyvärr inte fallet. Jag kan inte komma ifrån, att 67 års pensionsålder
är fullt försvarlig jämväl för högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter.

Det har vidare sagts en hel del örn verkningarna av denna reform och den
överskattning, vi skulle ha gjort oss skyldiga till rörande den sänkta pensionsålderns
verkan på ungdomsarbetslösheten. Man har rent av ställt frågan:
menar man, att denna därmed skulle upphöra? Nej, svarar jag, det mena vi
visst inte, men vi mena, att det är en både psykologisk och faktisk realitet
att man i så måtto uppmärksammar och beaktar ungdomens bekymmer, att
man vid lösandet av denna fråga fastställer de pensionsåldrar, som äro förenliga
med statsnyttans och tjänsteinnehavarens intressen, och samtidigt beaktar
ungdomens krav. Det är ju likväl så, att ingenting är sakrosankt, och så äro
inte heller de pensionsåldrar, som tidigare fastställts, liksom säkerligen inte
heller de, vi fastställa i dag, örn det föreliggande förslaget blir bifallet. Men
detta öppnar en möjlighet, som inte får underskattas. En talare yttrade här
på förmiddagen, att resultatet i många fall skulle bli indragningar, i samma
mån som tjänstemän pensionerades. Ja, det är en sanning med mycket stor
modifikation. I verkligheten är det ju så, att i varje verk finnes både ordinarie
och extra personal, och den indragning, som påkallats av rationaliseringen
har man redan verkställt genom att avskeda extra personal. Kvar står
det faktum, att för alla de statens verk och inrättningar, som skola bedriva
sin fortsatta verksamhet med samma personalbestånd som nu, betyder
ett bifall till det föreliggande förslaget ökade rekryteringsmöjligheter för
de unga.

Man tycks från vissa håll uteslutande tänka på den vanliga arbetslösheten
bland unga arbetare i egentlig mening. För min del vill jag i lika grad beakta
den studerade ungdomens arbetslöshet, som nu är föremål för uppmärksamhet
i alla kretsar. Därom skrives sida upp och sida ned i våra tidningar och
man diskuterar frågan i radio och annorstädes. Hur skall den intellektuellt
utbildade ungdomen få anställning och försörjning? Det är inte minst elen
ungdomen, som gör sig påmint i detta sammanhang och vars intressen i betydande
grad bli beaktade vid ett bifall till det nu föreliggande förslaget.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! De stora svårigheter, som möta
för en lagstiftning på detta område, äro ju inte lätta att övervinna. Det är
svårigheter, icke minst beroende på de skiftande förhållanden, varunder de
olika befattningshavarna arbeta. På grund härav ställas ju också olika krav
i såväl fysiskt som psykiskt avseende på innehavarna, och detta torde vara
anledningen till de olika meningar, som framföras rörande de olika förslagen.
Man får väl i varje fall se detta förslag såväl från statsnyttans som från den
enskilde befattningshavarens synpunkt: från statsnyttans synpunkt i det avseendet,
att befattningshavaren bör utnyttjas så länge som hans fysiska och
andliga krafter äro obrutna. Utbildningen, .särskilt för vissa befattningar,
kostar såväl staten som den enskilde befattningshavaren pengar. De böra
därför inte avskedas vid en tidpunkt, då deras krafter och arbetsförmåga ännu
befinna sig på ett sådant stadium, att de kunna tillfredsställande sköta sina
befattningar. Även från den enskildes synpunkt bör man låta dem stanna

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
kvar, så länge de kunna utföra sina åligganden, ty det är inte tilltalande för
en person, som ännu är vid god arbetsvigör, att gå utan sysselsättning men ej
heller att vid de åren gå ut och trängas på arbetsmarknaden tillsammans med
andra arbetssökande. Det är emellertid sannolikt att dessa personer, som
ännu hava sina krafter i behåll, icke komma att bli overksamma, utan komma
att söka sig annat arbete och därigenom på arbetsmarknaden komma att konkurrera
med andra arbetssökande örn de arbetstillfällen, som passa dem.

Det bör alltså inte råda några större meningsskiljaktigheter örn huruvida
man skall anta det föreliggande pensionsreglementet utan fastmer i bestämmandet
av pensionsåldern. A^ad som än säges emot att arbetsförmåga och
hälsotillstånd ha förbättrats under senare årtionden hos vårt folk i allmänhet,
så kan det ändå inte bestridas, att så varit förhållandet och att till följd av
bättre levnadsförhållanden jämte åtskilligt annat har även arbetsförmågan förbättrats.
En generell sänkning till 60 år av pensionsåldern för den stora
mängden befattningshavare upp till tolfte löneklassen synes mig därför vara
att gå för långt. De sociala skäl, som man vill motivera detta med, synas
mig heller inte tillräckligt bärande, ty det antal människor, som kan beredas
arbete i stället för de avgående, tidigare pensionerade befattningshavarna,
blir förhållandevis så pass litet, att det inte kommer att i stort lätta arbetsmarknaden,
och man borde inte låta de sociala kraven ha sådan inverkan, att
man inte objektivt och sakligt vill bedöma hithörande frågor.

Under en tidsperiod, då vi inte kunde sänka pensionsåldern för den stora
mängden av landets befolkning — den är för närvarande 67 år — synes det
mig ej finnas skäl för att gå så långt ned som till 60 år för statens befattningshavare.
I det betänkande, som 1928 års pensionskommitté för några dagar
sedan avlämnade för en förbättrad folkpensionering av landets befolkning,
har man på grund av statsekonomiska skäl inte vågat föreslå en sänkning av
pensionsåldern, utan förordat densammas bibehållande vid 67 år.

När alltså den största delen av landets befolkning fortfarande får nöja sig
med att bli pensionerad först vid 67 års ålder, synes det mig inte, att här
föreligga tillräckligt bärande skäl för att minska pensionsåldern ned till 60 år
för statens befattningshavare i dessa lägre lönegrader. Flertalet av befattningshavarna
i dessa klasser skulle såväl enligt Kungl. Maj:ts förslag som
även enligt det föreliggande utskottsförslaget flyttas ned till 60-årsgränsen.
Här föreligger ju även ett annat förslag, i den av herrar Bodin och Ryberg
avgivna reservationen, där man har tänkt sig kunna gå en medelväg, så att
pensionsåldern för befattningshavare i stort sett inom dessa löneklasser skulle
sättas till 63 år. Man har dock gjort undantag för de fysiskt krävande befattningarna,
där man har tänkt sig en pensionsålder av 60 år, och det är intet
litet antal som omfattas av dessa de mera krävande befattningarna, nämligen
inom kommunikationsverkcn och även andra statens verksamhetsområden. När
vi nu skola företaga en övergång, torde försiktigheten bjuda, att man inte
går längre än vad som föreslås uti denna reservation. Jag skall, herr talman,
när vi komma till den 19 paragrafen, vid vilken avgivits en reservation för
fastställandet av pensionsåldern, framställa ett yrkande därom.

Beträffande den nu föredragna paragrafen har jag intet emot att densamma
antages.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att i avseende på den nu föredragna paragrafen yrkats 1 :o) att densamma
skulle godkännas; 2:o) att paragrafen skulle avslås; samt 3:o), av herr
Bagge, att paragrafen skulle godkännas med den ändring, att de r mom. 1 b)
förekommande orden »justitieråd, regeringsråd och» utelämnades.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Herr förste vice talmannen anförde vidare, att med anledning av vad sålunda
yrkats propositioner komme att framställas särskilt beträffande mom. 1 a)
av förevarande paragraf, särskilt angående mom. 1 b) och särskilt rörande paragrafen
i övrigt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen enligt de i fråga om mom. 1 a)
förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av nämnda moment
samt vidare därpa att förslaget i denna del skulle avslås; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på momentets godkännande,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ernfors begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § mom. 1 a) av bankoutskottets i utlåtande nr 60
punkten A 1 framställda förslag till tjänstepensionsreglemente, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås förslaget i denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen,^ och därefter, de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Efter det i anledning härav avslagsyrkandet såvitt det anginge återstoden
av paragrafen ansetts hava förfallit, gjorde herr förste vice talmannen i enlighet
med de beträffande morn. 1 b) förekomna yrkandena propositioner, först
på godkännande av detta moment samt vidare därpå att momentet skulle godkännas
med den av herr Bagge påyrkade ändringen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen på momentets godkännande
enligt utskottets förslag, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bagge begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § mom. 1 b) av bankoutskottets i utlåtande nr 60
punkten A 1 framställda förslag till tjänstepensionsreglemente, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes förslaget i denna del med den av herr Bagge påyrkade
ändringen, att orden »justitieråd, regeringsråd och» utelämnas.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice
talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter
de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina
platser.

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Då herr förste vice talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befuijnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 51.

Slutligen godkändes på gjord proposition återstående delar av ifrågavarande
paragraf.

2—13 §§, 14 § jämte den till 14 § 1 mom. hörande förteckningen (Bilaga A)
samt 15—17 §§.

Godkändes.

18 §.

Denna paragraf innehöll bestämmelser angående pensionsunderlag och pensionsavdrag
för vissa ordinarie befattningar. I paragrafen var 2 mom. första
stycket av följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

För följande befattningar skola, oavsett vilken lönegrad befattningen tillhör,
tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag, som enligt 1 mom.
gälla för nedan angivna lönegrader, nämligen:

för överläkare av lia klass vid statens sinnessjukhus .... 30:e lönegraden
» » > 2:a » > » » .... 29:e s

» » d 3:e » » * » .... 28:e » ,

dock att för överläkare, som tillika är professor i psykiatri vid universitet
eller vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, pensionsunderlaget skall utgöra
7,500 kronor och pensionsavdraget 450 kronor,

för lantbruksingenjör..................26:e lönegraden

x> länsveterinär....................22:a »

j lokomotivförare 13:e lönegraden
> lokomotiveldare 8:e lönegraden.

Enligt en vid förevarande paragraf avgiven reservation hade herrar Berling,
Bäcklund, Lovén och Severin ansett, att pensionsunderlagen borde i enlighet
med vad som föreslagits i motionerna II: 602 och II: 608 fastställas till
två tredjedelar av slutlönen å B-ort inom vederbörande lönegrader samt att
pensionsavdragen borde omräknas till de högre belopp, som svarade mot de
sålunda förhöjda underlagen, och vilka i anslutning härtill yrkat, att riksdagen,
i anledning av motionerna II: 602 och II: 608, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning och
för riksdagen framlägga förslag rörande pensionsunderlagens beräknande på
grundval av lönen å B-ort samt pensionsavdragens omräkning i anslutning
härtill.

Herr Berling: Herr talman! Vid denna paragraf har jag jämte tre ledamöter
i andra kammaren reserverat mig till förmån för tvenne därstädes väckta
motioner, av herr Lundqvist i Rotebro m. fl. samt av herr Jacobsson i Mjölby
m. fl.

Dessa motioner gå ut på, att pensionen skall beräknas efter B-ort i stället
för, som nu gäller, efter A-ort. Jag skall i korthet angiva de skäl, som enligt
mitt förmenande tala för ett bifall till motionerna.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Nuvarande bestämmelser äro uppenbart missgynnande för de befattningshavare,
som ha sin verksamhet förlagd till de högre dyrorterna, och i många
fall blir det så, att vederbörande i pension endast får cirka 50 % av slutlönen.
Det är ju alldeles klart att många av dessa, särskilt i de lägre lönegraderna,
fa svårt att draga sig fram på en så liten pension. Pensionssakkunniga
ha därför uttalat sig för en höjning av pensionen och uttalat som sin
mening, att medeldyrorten skulle läggas till grund för pensionsunderlaget.
Aven departementschefen har erkänt, att skäl föreligga för en förändring i
nu gällande bestämmelse, men har ansett, att det viktigaste för närvarande är
att få ändrade pensionsbestämmelser, och har därför inte velat röra vid själva
pensionen. Även utskottet har välvilligt omnämnt de väckta motionerna, men
har på i huvudsak samma skäl som departementschefen inte ansett sig kunna
gå in för desamma, bl. a. av det skäl, att man anser sig inte böra föregripa
en tänkt förändring i avlöningsbestämmelserna. Dessa skäl må gälla för
vad de kunna. _ Jag för min del kan emellertid icke anse, att, örn det är något
berättigat i kravet på att få en högre dyrort lagd till grund för pensionsunderlaget,
ett bifall härtill skulle bereda svårigheter i framtiden, då man går
att införa ändrade avlöningsbestämmelser.

Ett annat skäl, som också synes mig böra beaktas vid denna frågas avgörande,
är de sänkta pensionsåldrar, som av utskottet har föreslagits. Det
är ju klart, att då pensionen för en del befattningshavare redan nu är i knappaste
laget, så betyder den sänkta pensionsåldern i viss mån ökade svårigheter
för vederbörande att draga sig fram. Ett bifall till motionen skulle således
kunna bli en liten kompensation för de minskade inkomsterna vid pensionsålderns
inträdande. Det bör också beaktas, att örn man har tagit A-orten som
grund för pensionen, så har man tagit den typ, som har det minsta antalet befattningshavare.
. Det är en mycket ringa procent, som äro placerade i denna
ortsgrupp, som likväl skall vara normerande för samtliga övriga befattningshavare.

De ekonomiska konsekvenserna av ett bifall till motionen ha tydligtvis
också i någon mån föresvävat såväl departementschefen som utskottet. I vilken
utsträckning skulle det då bli ökade utgifter för staten? Ja, några siffror
härom kan det ju vara skäl att lämna. Enligt de upplysningar, som vi
ha erhållit i utskottet, skulle ett bifall till motionerna betyda en ökad utgift
under budgetåret 1935—36 på cirka 110,000 kronor. Efter 5 år skulle den
ha ökats till 550,000, efter 10 år till 1 miljon och efter 15 år till 11/2 miljon.
Jag° vill visst inte bagatellisera denna ökade utgift, men så mycket är ju
ändå klart, att det under de närmaste bekymmersamma åren inte kommer att
betyda så mycket för statskassan.

Herr talman, jag skall inte ytterligare uppehålla kammarledamöternas tid
med att framdraga de ytterligare skäl, som skulle kunna anföras till förmån för
reservationen, då jag förmodar, att den långa principdebatten redan har i viss
män uttröttat kammarledamöterna. Jag ber att med det anförda, herr talman,
få yrka bifall till den vid paragrafen fogade reservationen.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har medgivit, att det ligger ett visst berättigande i Kungl. Maj:ts förslag om
att lokförare och lokeldare placeras i 13:de resp. 8:de löneklassen, men att
detta närmast skulle ligga under en lönereglering. Då så för närvarande inte
kan ske, uttalar jag den förhoppningen, att kammaren måtte bifalla Kungl.
Maj.:ts förslag. _ Med hänvisning till detta utskottsordförandens uttalande och
vad jag själv tidigare anfört hemställer jag om bifall till Kungl. Maj:ts för -

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstevensionsreglementen m. m. (Forts.)
slag under § 18 mom. 2 samt örn avslag på utskottets förslag. Dessutom ber
jag att få instämma i det yrkande, som framställts av herr Berling.

Herr Åkerberg: Som herr Berling redan har påpekat, så har det inom

utskottet funnits vissa sympatier för förslaget örn att pensionsunderlaget
skulle avpassas efter en högre dyrort än den billigaste. För egen del delar
jag den uppfattningen, att det nuvarande systemet i det avseendet är bristfälligt.
Man resonerar i allmänhet så, att en pensionär kan bo var som helst.
Han behöver ju inte vara tvungen att bo på en dyrort, även om han har tillbringat
sin tjänstetid på en sådan. Men det resonemanget är i alltför hög
grad teoretiskt. Det är åtminstone bara mänskligt, om en pensionär anser
sig vilja bo kvar på det ställe, där han har levat sitt liv, där han har sina
vänner och kanske också av ekonomiska förhallanden tvingas att kvarstanna.
Å andra sidan har finansministern inte vågat sig på detta spörsmål i det här
sammanhanget. Propositionen har ju siktat till en formell omarbetning av
pensionssystemet och en förändring beträffande pensionsåldrarna. Finansministern
har antagligen räknat med, att örn man skulle draga in hela den stora
frågan örn pensionernas storlek, så skulle det hela svälla ut till alltför stora
proportioner. Utskottet har för sin del inte varit modigare än finansministern.
Det har ej heller vågat engagera sig för detta spörsmål, detta krav, som ju
kan ha ett visst fog för sig.

Detsamma gäller, som jag nyss nämnde, beträffande lokförarna. Det finnes
många goda skäl anförda i den kungl, propositionen för en förbättring av
deras pensionsunderlag, men då konsekvenserna ha förefallit utskottet vara
sådana, att man för närvarande inte kan överblicka dem, så har utskottet ansett
sig böra avstyrka Kungl. Maj :ts förslag beträffande lokförarna. Propositionen
upptager ju inte några andra befattningshavares krav på förbättring
i pensionsunderlaget, så att då torde även lokförarna fa vänta till dess
det spörsmålet kan upptagas i hela sitt sammanhang. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att därunder yrkats 1 :o) att den under behandling varande Paragrafen
skulle godkännas enligt utskottets förslag; 2:o) att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse Kungl. Maj:t föreslagit; samt 3:o), av herr Berling,
att kammaren skulle bifalla den av honom m. fl. vid paragrafen anförda
reservationen.

Herr förste vice talmannen anförde vidare, att propositioner komme att
göras särskilt beträffande de båda förstnämnda yrkandena och särskilt angående
herr Berlings yrkande.

Sedermera gjordes till en början propositioner enligt de^ under 1 :o) och
2:o) upptagna yrkandena; och förklarades propositionen på den föredragna
paragrafens godkännande enligt utskottets förslag vara med övervägande ja
besvarad.

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till herr Berlings yrkande
samt vidare på avslag därå; och förklarades den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

19 §.

Denna paragraf lydde:

Där ej för viss befattning annan pensionsålder angives i den såsom bilaga
B till detta reglemente fogade åldersförteckningen, inträder pensionsåldern

Nr 40.

Lördagen den 2 juni f. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
vid utgången av den månad, under vilken tjänsteman uppnår nedan angivna
levnadsålder:

1. För justitieråd, regeringsråd och landshövding.........65 år

2. För tjänstemän vid provinsialläkarstaten:

provinsialläkare.......................63 »

törste provinsialläkare....................65 »

3. För distriktsveterinär.....................63 »

4. För tjänstemän vid lots- och fyrstaten:

tjänstemän, tillhörande lönegraderna 1—10..........60 »

» » 2 11—13..........65 »

5. För övriga tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen samt för
tjänstemän vid affärsdrivande verk:

tjänstemän, tillhörande lönegraderna (B) 1—12........60 »

* » » (B) 13-30 ........ 65 »

» * » A 1— 4........65 ».

Vid förevarande paragraf hade reservationer avgivits av, utom annan, 1)
herrar Bodin och Ryberg, vilka på anförda skäl hemställt, att paragrafen måtte
erhålla följande lydelse:

Där ej för viss befattning annan pensionsålder angives i den såsom Bilaga B
till ^ detta reglemente fogade åldersförteckningen, inträder pensionsåldern vid
utgången av den månad, under vilken tjänsteman uppnår nedan angivna levnadsålder: 1.

För justitieråd, regeringsråd och landshövding..........65 år

2. För tjänstemän vid pr ovinsialläkar staten:

provinsialläkare.......................63 »

förste provinsialläkare....................65 »

3. För distriktsveterinär.....................63 »

4. För tjänstemän vid lots- och fyrstaten:

tjänstemän, tillhörande lönegraderna 1—10..........63 »

» » » 11—13..........65 »

5. För övriga tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen samt för
tjänstemän vid affärsdrivande verk:

tjänstemän, tillhörande lönegraderna (B) 1—12........63 »

» » » (B) 13—30 ........ 65 »

» » » A 1— 4........65 ».

2) av herrar Ström, Berling, Bäcklund, Lovén, Paulsen och Severin, vilka
ansett, att pensionsåldern bort i enlighet med vad som yrkats i motionen II: 608
fastställas till 63 år för befattningshavare i högre löneställning än 12 :e lönegraden
(motsvarande lönegrad för lotsverket) med undantag för vissa särskilda
tjänster.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! I andra kammaren har av tvenne

ledamöter väckts en motion, vari yrkas bl. a., »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i § 19 av Förslag till reglemente angående tjänstepension för
tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, att pensionsåldern nedsättes
till 63 levnadsår för de anställningshavare för vilka i nämnda paragraf
föreslagits en pensionsålder av 65 levnadsår». Då jag står såsom förste reservant
i denna punkt, ber jag, herr talman, att få yttra några ord.

. iVi reservanter ha ansett, att de synpunkter, som äro anförda i denna motion,
hade bort vinna riksdagens beaktande. Vi ha ställt yrkande i utskottet
örn bifall till motionen, men ha där inte lyckats samla majoritet för detsamma,

Lördagen den 2 juni f. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
utan ha fått reservera oss. Då vi inte kunna förebringa en fullständig utredning
om hur ett beslut i enlighet med reservationen skulle verka i tillämpningen,
så har jag försport, att talmannen icke tillåter ett yrkande om bifall
till reservationen, och jag kommer följaktligen inte att göra något sådant, utan
har endast med dessa ord velat visa min sympati för motionärernas synpunkter.

I detta anförande instämde herr Berling.

Herr Bodin, Gunnar: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Ryberg och mig vid denna paragraf avgivna reservationen.

Herr Åkerberg: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: I valet mellan utskottets förslag samt
herrar Bodins och Rybergs reservation förefaller det mig som om det vore
lämpligast att följa reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande
av den nu ifrågavarande paragrafen samt vidare därpå, att densamma
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av herrar Bodin och
Ryberg vid paragrafen anförda reservationen; och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bodin. Gunnar, och herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 19 § av bankoutskottets i utlåtande nr 60 punkten A 1
framställda förslag till tjänstepensionsreglemente, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, som förordats i den av
herrar Bodin och Ryberg vid paragrafen anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste vice talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Åkerberg begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 59;

Nej — 56.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att den fortsatta
handläggningen av förevarande utlåtande skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni i. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 308, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 143, i anledning av väckt motion örn anslag till förlängd värnpliktstjänstgöring
för vissa till linjetjänst uttagna värnpliktiga och f. d. stamanställda
;

nr 144, i anledning av vissa utav Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till folkhögskolor
ävensom till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till oförutsedda utgifter;

nr 146, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående lån till Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag för bestridande av kostnader för gråbergsbrytning; nr

147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare stöd
från statens sida åt Kalix träindustriaktiebolag;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under »Utgifter
för kapitalökning» gjorda framställning angående anslag för utvidgning
av tvångsarbetsanstalten i Landskrona m. m.;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under »Utgifter
för kapitalökning» gjorda framställning angående anslag till byggnader
för statens bakteriologiska laboratorium; samt

nr 151, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning och i propositionen nr 118 gjorda framställningar
angående anslag^ till byggnadsarbeten, avseende kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde ;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 3, i anledning av
Kungl. Maj hs proposition angående inrättande av ett institut för medellång
och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet, jämte i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1934—1935 åt
dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeri tilöner;

andra lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 14 :o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dels dyrtidstillägg åt föreståndare och lärare vid lantmannaskolor,
lanthushållsskolor och lantbruksskolor, dels ock tillskott till dyrtidstillägg
till vissa lantmätare;

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

nr 97, i anledning av Kungl. Maurts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
dels om ökat understöd åt lantmannaskolor, dels ock örn understöd
åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter; samt

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående nionde huvudtitelns anslag till tryckningskostnader m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.57 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 2 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Fortsattes föredragningen av bankoutskottets i utlåtande nr 60 under punk- Foting till
ten A 1 framställda förslag till civilt tjänstepensionsreglemente. ‘sionlrzgle mentén

m. m.

Den till 19 § i reglementsförslaget hörande ålder sförteckning en (Bilaga B). (Forts.)

Denna förteckning innehöll bestämmelse därom, att för innehavare av i förteckningen
upptagna ordinarie befattningar pensionsåldern skulle inträda vid
utgången av den månad, under vilken vederbörande uppnådde i förteckningen
angivet antal levnadsår.

Herr förste vice talmannen yttrade, att med hänsyn till de yrkanden, som
att döma av den föregående diskussionen syntes vara att vänta, förevarande
åldersförteckning komme att företagas till avgörande icke i ett sammanhang
utan på det sätt, att först föredroges avdelningen 1. Civila verk i allmänhet
samt därefter var för sig de under rubrikerna 2. Allmänna civilförvaltningen
och 3. Affärsdrivande verk upptagna delar av åldersförteckningen, som rörde
befattningshavare vid de särskilda i förteckningen angivna verken.

I enlighet härmed föredrogos nu

Avdelningen 1. Civila verk i allmänhet samt de delar av åldersförteckningen,
som rörde befattningshavare vid fångvårdsstaten, statens uppfostringsanstalt
å Bona, utrikesdepartementet, sjökarteverket, yrkesinspektionen, statens
tvångsarbetsanstalter, statens alkoholistanstalt å Venngarn, medicinalstyrelsen
och statens bakteriologiska laboratorium.

Godkändes.

Den del av åldersförteckningen, som rörde befattningshavare vid statens sinnessjukhus.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
Denna del av åldersförteckningen var så lydande:

Verk och befattningar	Levnadsår
Statens sinnessjukhus.
Kontorspersonal:
Kassör...............................	63
Kameralbiträde...........................	63
Sjukvårdspersonal:
Uppsyningsman av l:a klass......................	60
Förestånderska av lia klass......................	55
Förestånderska av 2:a klass......................	55
Översköterska............................	55
Sköterska..............................	55
Ekonomipersonal:
Maskinmästare av l:a klass......................	63
Maskinmästare av 2:a klass.....................	63

Herrar Ström, Berling, Lovén och Paulsen hade enligt avgiven reservation
ansett, att för kvinnlig ekonomipersonal vid sinnessjukhusen borde, såsom i
motionerna 1:347 och II: 605 föreslagits, bibehållas den nu gällande pensionsåldern
av 55 år, samt i enlighet härmed yrkat, att Bilagan B till civila tjänstepensionsreglementet
måtte i vad anginge statens sinnessjukhus erhålla följande
lydelse:

Verk och befattningar	Levnadsår
Statens sinnessjukhus. Kontorspersonal:
— — — (lika med utskottets förslag)---	—
Sjukvårdspersonal:
—--(lika med utskottets förslag)---	—
Ekonomipersonal:
Maskinmästare av lia klass................■ . .	63
Maskinmästare av 2:a klass..................	63
Köksförestånderska av l:a klass................	55
Arbetsförestånderska...................	55
Bageriförestånderska.........................	55
Köksförestånderska av 2:a klass.................	55
Tvättförestånderska av l:a klass................	55
Närmaste biträde till köksförestånderska................	55
Närmaste biträde till bageriförestånderska................	55
Tvättförestånderska av 2:a klass..................	55
Närmaste biträde till tvättförestånderska...............	55
Sömmerska eller väverska...................	55

Herr Berling: Herr talman! Jämte herr Ström har jag och ett par andra
ledamöter av utskottet reserverat oss mot förslaget örn att höja pensionsåldern
för den kvinnliga ekonomipersonalen vid sinnessjukhusen från 55 till 60 år.
I en motion ha herrar Granath och Petrén yrkat, att den nuvarande pensions -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
åldern skall bibehållas, och de lia enligt min mening angivit fullgoda skäl
härför. Men utöver det, som anförts i motionen, skulle jag vilja tillfoga, att
man bör komma ihåg, att denna personal i mycket stor utsträckning som sina
biträden nödgas anlita en del av de lättare sinnessjuka. Att det arbete, som
denna personal har sig ålagt, är både fysiskt och psykiskt ansträngande, torde
därför ligga i öppen dag. Det förefaller mig, som örn det icke har funnits
tillräckliga skäl för en höjning av pensionsåldern för denna personal.

Jag kan också nämna — det är en uppgift, som lämnades i utskottet — att
den kår, som här beröres, själv haft tillfälle att genom omröstning utröna
sympatierna för en höjning av pensionsåldern, och av de cirka 400 personer,
som deltagit i denna omröstning, är det över 95 procent, som röstat för bibehållande
av den nuvarande pensionsåldern på 55 år. Man kan alltså fastslå,
att vederbörande själva så gott som enhälligt ha uttalat sig för den nuvarande
pensionsåldern.

Jag kan mycket väl förstå, att, örn man skall omarbeta ett pensionsreglemente,
och syftet i huvudsak är att söka sänka pensionsåldern, det mycket
väl kan tänkas, att man på någon punkt dock får göra en höjning, varför jag
principiellt icke skulle ha något att invända däremot, men i fråga örn den kår
det här gäller anser jag det omotiverat och olämpligt att gå till en höjning upp
till 60 år, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den avgivna
reservationen.

Herr Hansén: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petrén: Herr talman! Jag skall be att få stryka under vad den förste
ärade talaren yttrade på denna punkt. Det förhåller sig nämligen så, att den
kvinnliga ekonomipersonalen får i ganska stor utsträckning även taga hand
örn patienter på sinnessjukhusen, i det man försöker låta så många av de sinnessjuka
som möjligt arbeta utanför avdelningarna. Arbetsförestånderskor,
sömmerskor och väverskor ha sålunda hela dagarna hand örn patienter, och
även i köken och tvättinrättningarna vill man så långt som möjligt låta patienterna
biträda.

När man nu låtit den kvinnliga sköterskepersonalen bibehålla sin pensionsålder
på 55 år på grund av det nervpåfrestande arbete, som de ha genom att
hava hand örn de sinnessjuka, så gäller detta i rätt så stor utsträckning även
örn den kvinnliga ekonomipersonalen. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på att under senare år har man ju börjat lägga allt större vikt vid arbetsterapien
i fråga örn behandlingen av de sinnessjuka, och man söker därför att
i största möjliga utsträckning sysselsätta de sinnessjuka.

Jag tror därför, att det finns synnerligen goda skäl för att låta även den
kvinnliga ekonomipersonalen ha kvar den pensionsålder, som den nu har, nämligen
55 år, liksom den kvinnliga sjuksköterskepersonalen, och jag ber att på
de skäl, jag nu anfört, på denna punkt få yrka bifall till den av herr Ström
m. fl. anförda reservationen.

I herr Petréns yttrande instämde herr Granath.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att i
avseende på den nu föredragna delen av åldersförteckningen yrkats dels att
densamma skulle godkännas, dels ock att kammaren skulle godkänna den av
herr Ström m. fl. därom anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets
förslag i nu ifrågavarande del vara med övervägande ja besvarad.

Första hammarens protokoll 193j[. Nr hO.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Herr Berling begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner den till bankoutskottets förslag till civilt tjänstepensionsreglemente
hörande åldersförteckningen (Bilaga B), såvitt angår befattningshavare
vid statens sinnessjukhus, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Ström m. fl. vid utskottets utlåtande
nr 60 därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

De delar av åldersförteckningen, som rörde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
väg organisationen i länen, statistiska centralbyrån och riksräkenskapsverket.

Godkändes.

Den del av åldersförteckningen, som rörde tullstaten.

Denna del av förteckningen hade följande avfattning:

Verk ock befattningar	Levnadsår
Tullstaten.
Tullkontorist.............................	63
Tullöveruppsyningsman........................	63
Tulluppsyningsman...........................	63
Tillsyningsman.............................	63

Enligt avgiven reservation hade herrar Ström, Berling, Bäcklund, Lovén,
Paulsen och Severin ansett, utom annat, att pensionsåldern för tillsyningsman
vid tullverket borde fastställas till 60 år och fördenskull yrkat, att Bilagan
B till reglementet måtte i nedan angivna del erhålla följande lydelse:

Verk ock befattningar	Levnadsår
Tullstaten. Tullkontorist.............................	63
Tullöveruppsyningsman.........................	63
Tulluppsyningsman...........................	63

Herr Ström, Torsten: Herr talman! När utskottet gick att gruppera upp
de olika befattningshavarna, uppdrog det åt en delegation på fyra personer att
utforma ett förslag. Detta förslag avlämnades så till utskottet, men sedan
utskottet hade fått detsamma till behandling, gjordes vissa underhandsunder -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
sökningar, och dessa underhandsundersökningar resulterade i att från tullverkets
chef avgavs svar, att det var olämpligt att sätta tillsyningsmännen i en annan
grupp än tullvakterna, och att man borde ha dessa befattningshavare i
samma grupp. Jag och några andra utskottsledamöter ha alltså reserverat oss
för att tillsyningsmännen i tullverket skola placeras i den grupp, som har en
pensionsålder av 60 år. Det finns ett förslag, som åtföljer reservationen, enligt
vilket under rubriken tullstaten skulle upptagas tre kategorier, nämligen
tullkontorist, tullöveruppsyningsman och tulluppsyningsman i 63-årsgruppen,
medan tillsyningsman skulle flyttas till 60-årsgruppen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Berling.

Herr Hansén: Gentemot den siste ärade talaren ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan, i vad det gäller tillsyningsmännen. Emellertid
finns det en inadvertens på denna punkt, som jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på. Sedan detta betänkande blivit justerat, har det kommit
till utskottets kännedom, att vi missuppfattat den sysselsättning, som den personal
har, som tillhör kategorien tullvakter. Det har nämligen upplysts, att
de äro fullt jämställda i sitt arbete med tillsyningsmännen, och på grund härav
vill jag ställa det yrkandet, att i bilaga B under rubriken »tullstaten» omedelbart
efter befattningen »tillsyningsman» upptages befattningen tullvakt med
en pensionsålder av 63 år. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Wohlin: De uppgifter, som tillkomma tullvakterna och tillsynings männen

i tullverket, äro praktiskt taget sammanfallande. Det finns ingen
som helst anledning att göra någon differentiering mellan dessa båda kategorier
av befattningshavare i det föreslagna reglementet. Vare sig kammaren
beslutar sig för att gå den av herr Ström anvisade vägen eller den av herr
Hansén anvisade vägen, har kammaren rättat till en uppenbar inadvertens
i utskottsutlåtandet, som icke bör stå kvar i detsamma. För egen del tillåter
jag mig instämma i det yrkande, som herr Hansén framställde. Därigenom
komma dessa kategorier av befattningshavare, nämligen tulluppsyningsman,
tillsyningsman och tullvakter, som i det väsentliga ha samma tjänsteuppgifter,
att i avseende å pensionsåldern bli behandlade lika.

Herr Åkerberg: Jag omnämnde denna sak redan i principdebatten, och

jag uttalade då, att man skulle kunna tänka sig den utvägen, att Kungl. Maj :t
till nästa år kom in med förslag till de jämkningar, som kunna vara erforderliga.
Då nu här förslag har framställts örn att riksdagen omedelbart skulle
genomföra de jämkningar, som äro betingade av vad man redan nu vet beträffande
dessa saker, har jag ingenting däremot.

Beträffande tullstaten kan man, som den senaste ärade talaren anmärkte,
åstadkomma jämvikt, vare sig man går på den av herr Ström förordade vägen
att flytta ned tillsyningsmännen eller den av herr Hansén förordade vägen att
flytta upp tullvakterna. Med hänsyn till hela läggningen av denna uppställning
anser också jag i likhet med herr Wohlin, att man uppnår det bästa och
mest smärtfria resultatet genom att flytta upp tullvakterna, varför jag ber
att få yrka bifall till herr Hansens förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att därunder yrkats dels, av herr Hansén, att den under behandling
varande delen av åldersförteckningen skulle godkännas med det tillägg, att
omedelbart efter befattningen »tillsyningsman» upptoges befattningen »tull -

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
vakt» med en pensionsålder av 63 år, dels ock att kammaren skulle godkänna
motsvarande del av den av herr Ström m. fl. vid utlåtandet sist anförda reservationen.

Därefter gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets förslag i
nu föredragna del samt vidare enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till herr Hansens yrkande vara med övervägande ja besvarad.

De delar av ålder sförteckning en, som rörde befattningshavare vid riksarkivet,
naturhistoriska riksmuseet, akademien för de fria konsterna, musikaliska
akademien, Uppsala universitet, Lunds universitet, Karolinska mediko-kirurgiska
institutet, tekniska högskolan, Chalmers tekniska institut, gymnastiska
centralinstitutet, statens biografbyrå, statens växtskyddsanstalt, lantbrukshögskolan,
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp, Flyinge hingstdepå
och stuteri, Strömsholms hingstdepå, veterinärhögskolan, statens veterinärbakteriologiska
anstalt, statens centrala frökontrollanstalt, skog shög skolan,
statens skogsförsöksanstalt, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, lotsstyrelsen,
lots- och fyrstaten, patent- och registreringsverket samt statens
provning sanstalt.

Godkändes.

Den del av ålder sförteckning en, som rörde befattningshavare vid postverket.

Denna del av förteckningen lydde:

Verk och befattningar	Levnadsår
Postverket. Förrådsmästare.................<■...........	63
Förste postexpeditör..........................	63
Stationsmästare av klass 6.......................	63
Transportmästare............................	63
Postexpeditör.............................	63
Bokbinderiförman ...........................	63
Tryckeriförman............................	63
Brevbärarförman............................	63
Stationsmästare av klass 7.......................	63
Stationsmästare av klass 8.......................	63

Enligt den förut omnämnda, av herrar Ström, Berling, Bäcklund, Lovén,
Paulsen och Severin anförda reservationen hade reservanterna ansett, att pensionsåldern
för brevbärarförmän vid postverket borde fastställas till 60 år och
fördenskull yrkat, att Bilagan B till reglementet måtte i nedan angivna del erhålla
följande lydelse:

Verk och befattningar	Levnadsår
Postverket.
Förrådsmästare .............................	63
Förste postexpeditör..........................	63
Stationsmästare av klass 6.......................	63
Transportmästare............................	63

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Verk och befattningar	Levnadsår
Postexpeditör.............................	63
Bokbinderiförman...........................	63
Tryckeriförman............................	63
Stationsmästare av klass 7.......................	63
Stationsmästare av klass 8.......................	63

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Åberopande de synpunkter jag anförde
vid behandlingen av tullverkets personal, får jag här yttra några ord angående
brevbärarförmännen. Det förhåller sig precis på samma sätt, då det
gäller dessa, att här har begåtts ett misstag, då de blivit placerade i en annan
grupp än brevbärarna. Dessa tjänstemän ha ju åligganden av samma natur,
som brevbärarna ha, och borde följaktligen placeras i samma pensionsgrupp.

Jag vet, att chefen för postverket, generaldirektör Örne, kommer att närmare
utveckla dessa synpunkter, när han nu efter mig tar till orda. Jag inskränker
mig alltså till att helt kort yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Såsom en av reservanterna nu

framhållit, har det på denna punkt insmugit sig ett uppenbart misstag. Utskottet
har tydligen låtit förleda sig av titeln »brevbär ar för man» till att placera
denna sorts funktionärer i samma grupp som exempelvis trädgårdsförmän
vid statens järnvägar och en hel del andra förmän. Förhållandet är i själva
verket det, att en brevbärarförman helt enkelt är en brevbärare. Han fullgör
samma brevbäringsskyldighet som sina kamrater i brevbärarlaget. Den enda
skillnaden är den, att han har ansvaret för laget. Han skall se till, att all
posten verkligen är med när brevbärarna utgå, han skall skriva på tidningar,
han får då och då taga sig för att sortera posten åt nykomlingar, som ej
kunna distriktet. Han har sålunda ett betydligt hårdare arbete än sina kamrater
i laget, och det är betecknande, att de brevbärarförman, som ha nyss angivna
tjänstgöring, i allmänhet ej stå ut till ens 60 år, utan när de komma upp
mot de åren, begära att få bli överflyttade till värdebrevbäringen — värdebrevbärarna
stå i samma lönegrad som de, den sjunde.

Nu har utskottet placerat värdebrevbärarna, eftersom de icke ha förmanstitel,
i den grupp, som skall avgå vid 60 år. Det är ju orimligt att ställa det så,
att en grupp, som går över till att bli värdebrevbärare för att få det lindrigare,
skulle stå kvar till 63 år, men örn de söka sig över på den räddningsväg, som
de hittills haft, när det blir för tungt i deras egentliga yrke, avgå redan vid
60 år. Jag förmodar, att från utskottets sida kommer att yrkas, att titeln
brevbärarförman skall utgå.

Ja, en sak till, herr talman! Vi ha också ett annat slags brevbärarförmän,
som icke äro egentliga förmän, utan verkställa sortering. De ha placerats
under denna titel, därför att lönegraden passar, och det ej finns någon annan
titel. De fullgöra emellertid samma sysslor som förste postiljoner, och förste
postiljonerna skola avgå vid 60 år. Då böra även dessa, som så att säga
tituleras brevbärarförmän men som i själva verket fullgöra ett sorteringsarbete,
avgå vid 60 år.

Sedan förekommer ett par steg högre upp under denna rubrik postexpeditörcr.
Jag tillåter mig, kerr talman, att sätta i fråga, huruvida det var riktigt
att beträffande ens kassatjänstemännen frångå Kungl. Maj :ts förslag.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen in. m. (Forts.)

Generalpoststyrelsen tiar visserligen en gång föreslagit 63 år för de kvinnliga
postexpeditörerna såsom avgångsålder. Men då tänkte man sig, att den allmänna
avgångsåldern skulle vara 65 år, och det vore givetvis i strid med det
dåvarande förslaget i dess helhet att flytta ned hela kategorien till sextioårsgruppen.
Herrarna kanske känna till, att bankerna i allmänhet bruka pensionera
sina kvinnliga kassatjänstemän vid en betydligt tidigare ålder än 60 år.
De anses icke stå ut med det hetsande arbetet att räkna penningar, och postexpeditörer,
som sitta i kassorna i postverket, ha numera minst samma ansvar
och krav på sig som banktjänstemännen. Deras huvudsakliga uppgift består
i att taga emot och lämna ut pengar. Således skulle det finnas skäl att sänka
pensionsåldern för hela gruppen till 60 år. Jag anser emellertid, att det ej
låter sig göra. Det är en grupp på ungefär 400 personer, och det skulle ju i
hög grad oroa utskottet.

Däremot finns det en annan sorts postexpeditörer, som jag tror, att utskottet
skulle kunna vara med på att sätta i 60-årsgruppen. Det är nämligen på det
viset, att för några år sedan delades postkupéerna upp i olika klasser med
avseende på arbetets svårighet och ansvar. Förut fanns det bara postassistenter,
överpostiljoner i tionde lönegraden och förste postiljoner såsom föreståndare
för postkupéer, men sedan inrättades det en mellangrad, postexpeditör
i elfte graden. Till chefskapet för sådana postkupéer befordras uteslutande
folk ur postiljonsgraden, som inte förut ha genomgått någon kurs. Dessa
personer äro ej kompetenta att fullgöra något arbete i sin egen grad på fasta
postanstalter. Skillnaden mellan dessa och överpostiljonerna, från vilken grad
de äro befordrade, är helt enkelt den, att de tjänstgöra i kupéer, som gå på
längre sträckor med mera nattarbete, med större personal och med större ansvar.
Det har varit vårt stora bekymmer i postverket, var vi skulle göra av denna
grupp — det har varit fullt befogat att befordra dem till denna befattning -—
när de bli gamla. Det är givet, att de icke ha någon större förmåga att stå ut
med arbetet, därför att de blivit befordrade från 10 :e till 11 :e lönegraden,
från överpostiljoner till postexpeditörer, än de hade som överpostiljoner, och
följaktligen böra, örn man räknar med att överpostiljonerna äro utslitna vid 60
år och måste pensioneras då, även denna sorts postexpeditörer ovillkorligen
pensioneras vid samma ålder. Jag vill nämna, att till denna grad befordras
endast mycket förtjänta personer ur överpostiljonsgraden och någon gång ur
förste postiljonsgraden, förtjänta på grund av sitt praktiska arbete inom postkupéerna.
Denna grupp, som uppgår till ungefär 60 personer för närvarande,
borde således ha brutits ut ur gruppen postexpeditörer, örn man nu icke vill
låta hela gruppen få en avgångsålder på 60 år. Och det är inte så konstigt, att
skilja ut dem. Det gäller att karakterisera dem helt enkelt såsom sådana i
järnvägsposten till postexpeditörer befordrade tjänstemän ur överpostiljonsoch
förste postiljonsgraderna, vilka icke ha genomgått någon särskild postexpeditörskurs.
Därmed äro de fullt klart angivna.

Jag vågar emellertid ej begära, att man från utskottets sida skall kunna
utan vidare vara med på ett sådant yrkande. Jag ville emellertid gärna
hemställa till Kungl. Maj :t att taga denna sak under förnyat övervägande,
och det är för närvarande åtminstone min avsikt att hemställa till Kungl.
Maj :t att ingå till nästa års riksdag med en framställning på denna punkt.

Förhållandet är ganska likartat beträffande de s. k. expeditionsvakterna.
Det har redan beslutats angående dem, herr talman, men jag tager mig friheten
nämna ett par ord ändå örn dem. De stå på sid. 69 och skäras alla över
en karn. Nu är det naturligtvis så, att expeditionsvakterna i generalpoststyrelsen
ha exakt samma uppgifter som expeditionsvakter i Kungl. Maj :ts kansli
eller vilket annat ämbetsverk som helst och böra icke få någon särställning.

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
Men vi ha också expeditionsvakter på postkontoren i 5:e lönegraden, således
densamma som brevbärarna lia. Det händer mycket ofta, att man flyttar personer
från att tjänstgöra som brevbärare till den befattning, som kallas expeditionsvakt,
men på postkontoren finns det en grupp av sådana expeditionsvakter,
på vilkas kroppskrafter och skicklighet det ställes mycket stora krav.
De användas nämligen till att sköta posttransporter, lossning och lastning av
post, och där hänger det ju, som herrarna kunnat iakttaga i tidningarnas insändaravdelningar
under denna omläggningsperiod när det gäller postens befordran,
på minuten, örn man skall kunna tillfredsställa både järnvägen och
allmänheten.

Vi lia också ett slags expeditionsvakter i lokalförvaltningen, som uträtta
annat än sådant tungt arbete men som ofta utgöras av brevbärare, vilka vi ha
flyttat in dit, och de böra givetvis stå i precis samma ställning som brevbärarna.
Här skulle således egentligen behövas ett förtydligande i form av en
not angående dessa expeditionsvakter, av innehåll, att expeditionsvakter i postens
lokalförvaltning skola behandlas såsom brevbärare, med vilka de äro
närmast jämförliga. Något yrkande på den punkten kan emellertid inte framställas.
Jag har här endast velat förbereda kammaren på att man möjligen till
en kommande riksdag kan behöva göra en justering på denna punkt. Det gäller
inte någon större grupp, men det är ganska viktigt att inte skilja två personalgrupper,
som äro så jämställda som brevbärare och expeditionsvakter i lokalförvaltningen,
från varandra.

Vad jag nu emellertid ber utskottets vederbörande representanter ha vänligheten
att omedelbart göra, det är att hjälpa mig att få frågan angående
brevbärarförmännen tillrättalagd.

Herr Hansén: Herr förste vice talman! Herr Örnes antagande, att titeln
brevbärarförman »förlett» utskottet, som han uttryckte sig, är riktigt. Vi ha
nämligen gått efter den principen, att vi ansett oss i 63-årsgruppen böra uppföra
alla dem, som stå i förmansställning och örn vilka det inte var bekant,
att de hade någon alldeles särskilt ansträngande arbetsuppgift. Då vi sedan
stötte på brevbärarförmännen, kunde vi inte gärna tänka oss, att de voro brevbärare,
som gå omkring med posten. Sedan emellertid denna upplysning lämnats
och man enligt min mening på goda skäl ställt brevbärarna i 60-årsgruppen,
ber jag nu få göra yrkande örn att »brevbärarförmän» måtte utgå
under rubriken Postverket i bil. B.

I anledning av vad herr Örne sedan anförde örn de övriga grupperna ber
jag få påpeka, att postexpeditörer, manliga, nu ha en pensionsålder av 67 år,
och som jag redan i förmiddags nämnde, ansåg sig utskottet inte kunna vara
med örn att på en gång sänka pensionsåldern med så mycket som sju år
vadan hela 67-årsgruppen överfördes till 63 år. Det finnes emellertid
under samma rubrik en del tjänstemän, bl. a. kvinnor, som ha kassatjänst
och tidigare haft en pensionsålder av 64 år och som på grund av likställighet
i övrigt komma med här. Inom en hel del av verken finnas tjänster, som
stundom besättas med män och stundom med kvinnor. Det finnes med andra
ord tjänstinnehavare av båda könen i samma grupp, och där ha vi inte
ansett att vi kunde ge oss in på att differentiera, även örn vissa skäl talat
därför.

Jag vill erinra om, att redan pensionssakkunniga yttrade, att de hade undersökt
problemet och funnit, att en för långt driven differentiering skulle leda
till mycket besvärliga konsekvenser, och då vi gingo att pröva detta fall,
förbisågo vi inte, att det strängt taget ej var önskvärt att göra en uppdelning.
Detta förslag bygger ju på lika pensionsålder för män och kvinnor,

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
och då de ha samma tjänsteställning, ha vi inte kunnat göra någon åtskillnad.

Herr Örne har ju heller inte framställt något yrkande, utan ämnar måhända
föra saken inför Kungl. Majit, i vilket fall den kan bli föremål för prövning
i annan ordning.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag ber att få hemställa om bifall till herr
Ströms yrkande i fråga örn brevbärarförmännen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att i avseende på den nu förevarande delen av åldersförteckningen
annat yrkande ej förekommit, än att kammaren skulle godkänna motsvarande
del av den av herr Ström m. fl. vid utlåtandet sist anförda reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets förslag
i nu ifrågavarande del samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

De delar av åldersförteckningen, som rörde befattningshavare vid telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

Godkändes.

Den del av åldersförteckningen, som rörde befattningshavare vid domänverket.

Denna del av förteckningen hade följande lydelse:

Verk och befattningar	Levnadsår
Domänverket.
Överjägmästare ............................	63
Byrådirektör............................	63
Jägmästare..............................	63
Skogsskolföreståndare..........................	63
Skogsingenjör.............................	63
Skogstaxator...........................	63
Assistent...............................	60

Herr Ernfors: Herr talman! Som synes har utskottet i enlighet med
Kungl. Maj :ts proposition föreslagit riksdagen att besluta, att jägmästare
skola bli pensionsmässiga vid 63 år. Då Kungl. Maj :ts proposition angående
domänverkets omorganisation förelädes riksdagen för godkännande, föreslog
Kungl. Majit, att de tre nuvarande byråjägmästarna skulle ersättas med tre
vanliga jägmästare, som skulle ha sin tjänst i domänverket. Genom den bestämmelse,
som här föreslås, komma även de att få avgå vid 63 års ålder,
under det att de i annat fall skulle fått avgå vid 67 års ålder. Dessa jägmästare
bli inte i likhet med andra pliktiga att utföra sitt arbete ute i skog
och mark utan komma att i anseende till sin arbetsunugift bli jämställda med
sekreterare, kamrerare, revisorer m. fl. inom domänverket. Därför anser jag
för min del, att det vore en gärd av rättvisa, örn dessa finge sin pensionsålder
fastställd till 65 år.

Jag ber därför vördsamt, att kammaren ville biträda det yrkande, som jag
här kommer att framställa, örn ett så lydande tillägg: »För sådan jägmästare,

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Förslag till tiänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
som tjänstgör i domänstyrelsen, inträder pensionsåldern vid utgången av den
månad, under vilken vederbörande uppnår 65 år.»

Som ytterligare motivering för detta yrkande vill jag påvisa, att dessa jägmästare
hos utskottet anhållit örn ändring härutinnan, och utskottet har för
sin del på sid. 32, längst ned, sagt: »Utskottet har, örn ock med viss tvekan,
på grund av vad domänstyrelsens majoritet anfört funnit sig sakna tillräcklig
anledning att på denna punkt föreslå ändring av Kungl. Maj:ts förslag.»
Denna majoritet i domänverket var mycket liten. Det var tre, som reserverade
sig: en överdirektör och två byråchefer.

På grund av vad jag nu anfört, herr talman, hemställer jag örn bifall till
det av mig gjorda yrkandet.

Herr Åkerberg: Herr talman! Ja, domänstyrelsen har ju för sin del gått
in för att alla jägmästare skulle stå i samma klass och ha en pensionsålder
av 63 år, men enligt vad som framgått torde det finnas vissa skäl för den av
herr Ernfors föreslagna rationella klyvningen av gruppen i tvenne: en med
63 år och en annan med 65 år som pensionsålder.

Jag hemställer örn bifall till herr Ernfors yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att därunder endast yrkats, av herr Ernfors, att den nu föredragna delen
av åldersförteckningen skulle godkännas med tillägg vid befattningen »jägmästare»
av en not av följande lydelse: »För sådan jägmästare, som tjänstgör
i domänstyrelsen, inträder pensionsåldern vid utgången av den månad, under
vilken vederbörande uppnår 65 år.»

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets förslag
i nu förevarande del samt vidare enligt herr Ernfors yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

20—34 §§ samt promulgationsstadgamiet.

Godkändes.

Övergång sbestämmelserna.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att dessa bestämmel.
ser, som omfattade tio särskilda med 1—10 betecknade punkter, skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Godkändes.

Punkten 2.

Denna punkt var så lydande:

Innehavare av domarämbete, vilken på grund av stadgandet i 12 § 1 mom.

a) är skyldig att avgå från tjänsten före den 1 juli 1938, äger utan hinder av
nämnda stadgande kvarstå i tjänst intill fyllda sextionio år.

Innehavare av domarämbete, vilken på grund av omförmälda stadgande är
skyldig att avgå från tjänsten under tiden 1 juli 1938—30 juni 1939, äger
utan hinder av stadgandet kvarstå i tjänst intill fyllda sextioåtta år.

Vid övergångsbestämmelserna hade reservation avgivits av herrar 1lansén.
Bodin, Laurén och Wikström, vilka på anförda skäl hemställt, att punkt 2 i
övergångsbestämmelserna måtte erhålla följande lydelse:

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Justitieråd och regeringsråd äger utan hinder av stadgandet i 12 § 1 mom.
a) kvarstå i tjänst, om^ han vid reglementets ikraftträdande fyllt sextiofem
år intill fyllda sjuttio år, örn han vid nämnda tidpunkt fyllt sextio men ej
sextiofem år intill fyllda sextionio år och örn han vid samma tidpunkt fyllt
femtiofem men ej sextio år intill fyllda sextioåtta år.

Annan innehavare av domarämbete, vilken på grund av stadgandet i 12 §
1. mom. a) är skyldig att avgå från tjänsten före den 1 juli 1938, äger utan
hinder av nämnda stadgande kvarstå i tjänst intill fyllda sextionio år.

Är innehavare av domarämbete, som ej är justitieråd eller regeringsråd, på
grund av omförmälda stadgande skyldig att avgå från tjänsten under tiden
1 juli 1938—30 juni 1939, äger han utan hinder av stadgandet kvarstå i tjänst
intill fyllda sextioåtta år.

Herr Hansén: Herr förste vice talman! Som herrarna behagade finna, har
jag jämte tre andra ledamöter av utskottet vid denna punkt avgivit en reservation.
Det gäller övergångsbestämmelserna för högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter.

Jag vill till en början erinra örn att det föreligger en motion, som väckts
i denna kammare av herr Bissmark m. fl., vari man särskilt påtalat den risk
för rättssäkerheten samt den brist på kontinuitet i arbetet, som man kan
befara, örn Kungl. Haj :ts proposition oförändrad skulle bifallas. Nu har utskottet
visserligen modifierat detta i sitt förslag till övergångsbestämmelser,
men även utskottets förslag innebär en rätt så snabb omsättning i högsta domstolen
under de närmaste åren. Motionärerna yttra i sin motion bl. a., att under
åren efter 1929 »ha tillkommit ej mindre än 12 nya ledamöter, eller hälften
av högsta domstolens hela ledamotsantal. Örn härtill lägges den nyrekrytering
av 6 ledamöter under år 1935, som skulle bliva en följd av förslaget,
skulle av domstolens 24 ledamöter 18 tillträtt sina ämbeten efter 1929 års
ingång och alltså under mindre än sju år. Att en så genomgripande förändring
i högsta domstolens sammansättning icke kan vara till fromma för
rättsskipningen ligger i öppen dag.»

Jag ber ^genast få säga, att jag inte avgivit denna reservation av samma
skäl som då det gällt befattningshavare eller tjänstemän i annan ordning, där
billighetskravet varit bestämmande. Billighetskravet är tillgodosett genom
den ståndpunkt, som utskottet intagit. Jag har jämte mina medreservanter
framställt detta yrkande, därför att jag ansett det vara av allmänt intresse,
att kontinuiteten och fastheten i högsta domstolens arbete icke på något sätt
störes. Det är lätt att se skillnaden; om herrarna se på sid. 98, finnes där
en tabell, som visar resultatet av ett bifall till dels det yrkande, som ligger
i reservationen, och dels utskottsförslaget. Därav finner man, att enligt utskottsförslaget
skulle med utgången av 1937 6 ledamöter av högsta domstolen
ha nödgats avgå, men enligt den reservation, som jag och mina medreservanter
ha avgivit, blir det endast 4. Även under de närmast därpå följande åren
blir avgången jämnare fördelad efter reservanternas förslag. Vårt yrkande
sammanfaller, som jag också nämnde i förmiddags, med högsta domstolens
egen syn på denna fråga. Reservanterna lia nämligen tagit upp högsta domstolens
egen, i skrivelse till finansministern gjorda hemställan i sådant
syfte.

För de ledamöter av kammaren, som vid förmiddagens votering röstade för
att ställa justitieråden och regeringsråden utanför tillämpningen av detta
reglemente, vill jag fästa uppmärksamheten på, att ett bifall till reservationen
tillgodoser övergången till det nya reglementet för dessa två domarkårer

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
på ett bättre sätt än utskottsförslaget. Jag ber därför att få yrka bifall
till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Trygger, Hamrin, Petrén, Silfverstolpe,
Bergman, Johan Larsson, Lindgren och Gunnar Bodin.

Herr Öhman: Herr talman! Genom en övergångsbestämmelse i utskotts majoritetens

förslag, avseende domare i allmänhet, har den fråga, som nu
föreligger, reglerats på ett sätt, som tar större hänsyn till billighetens krav än
den kungl, propositionen. Men ser man på frågan från allmän synpunkt, från
synpunkten av statsnyttan och rättsskipningens intresse, så förefaller det mig,
som örn icke heller utskottsmajoriteten tillräckligt beaktat den stora betydelsen
av justitierådens arbete och särskilt den stora betydelsen av att bevara
kontinuiteten i detta arbete. Jag vet ej, örn propositionens ståndpunkt i denna
del är fullt aktuell längre, sedan herr finansministern förklarat — örn jag
fattade honom rätt — att han ej hade något att erinra emot utskottsmajoritetens
förslag, men det kan i alla fall vara av ett visst intresse att med några
ord få erinra örn effekten av den kungl, propositionens ståndpunkt i denna del,
fast herr Hansén redan sagt åtskilligt därom.

I propositionen har den ålder, då justitieråden skola vara skyldiga att avgå
och som nu är 70 år, sänkts till 67 år. Bestämmelsen härom skall tillämpas
från och med den 1 juli 1935, då reglementet träder i kraft. Till följd härav
måste inom ett halvt år efter reglementets ikraftträdande utnämnas icke mindre
än 6 nya justitieråd, således en fjärdedel av hela antalet, som är 24. Denna
plötsliga och stora nyrekrytering måste ju vara betänklig ur arbetssynpunkt,
och den synes ännu mera allvarlig, när man får veta —■ och detta berörde
även herr Hansén — att under de senaste fem åren utnämnts icke mindre
än 15 nya justitieråd, av vilka 12 ännu tillhöra högsta domstolen. Således
skulle sedan 1929 av högsta domstolens 24 ledamöter 18 lia tillträtt sina ämbeten
— alltså inom kortare tid än 7 år — och av dessa skulle 6 ha utnämnts
under senare halvåret 1935. Det är klart, såsom herr Hansén också framhöll,
att en så genomgripande förändring av högsta domstolens sammansättning ej
kan vara av godo. Nu har emellertid utskottsmajoriteten föreslagit övergångsbestämmelser,
som göra, att förändringarna i högsta domstolens sammansättning
skulle bli mindre plötsliga och mindre genomgripande än enligt
propositionen, men vad utskottet föreslagit är ändå enligt mitt förmenande ej
tillräckligt.

För min del har jag — herr Hansén berörde också den saken något — jämte
ett antal andra ledamöter av kammaren, herrar Eliel Löfgren, Bissmark,
Westman, Hamrin, Per Gustafsson och Sam Larsson, väckt en motion med
hemställan om ett tillägg till pensionsreglementet av innehåll, att hittills gällande
bestämmelser i fråga örn avgångsåldern fortfarande skulle tillämpas för
de justitieråd och regeringsråd, som blivit utnämnda före den 1 juli 1934.

Redan förut i dag har högsta domstolens stora betydelse framhållits, men
med hänsyn till förevarande frågas vikt skall jag be att få säga några ytterligare
ord härom och om den särskilda karaktären av arbetet i högsta domstolen.
Själv har jag en viss erfarenhet härom, eftersom jag, innan jag blev
lantdomare, under en del år var föredragande i högsta domstolen, Det påpekas
i sagda motion, att departementschefen som skäl för en sänkning av
pensionsåldern särskilt för förvaltningens chefsposter betonat, att det är önskvärt,
att de viktigare befattningarna inom administrationen ej innehas av personer
med sådan ålder, att deras bästa arbetskraft merendels är förbrukad.
Detta är naturligtvis riktigt, i allmänhet sett, men man måste dock skilja mel -

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Förslag till tjcinstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
lan administrationens chefsposter och domarbefattningar. Departementschefen
har lagt huvudvikten på dessa administrativa chefers förmåga av initiativ
och handlingskraft, men just sådana egenskaper äro icke särskilt betydelsefulla
för en domares verksamhet. I denna verksamhet kommer det mera an
på den grundliga erfarenheten och det mogna omdömet, såsom framhålles i motionen,
och med hänsyn härtill har i allmänhet en senare avgångsålder från
tjänsten bestämts för domare än för andra ämbetsmän, i utlandet liksom hos
oss.

Man får vidare betänka, att domares och administrativa chefsämbetsmäns
arbete är väsentligt olikartat. I de administrativa verken har ju chefen i regel
ensam beslutanderätt, medan besluten i en överrätt och särskilt i högsta
domstolen fattas av ett domarkollegium, där varje ledamot har en röst. På
det sättet uppstår emellertid mellan äldre och yngre ledamöter en samverkan,
som är av mycket stor betydelse för rättsskipningen och dess kontinuitet.

För bevarandet av denna kontinuitet och för bevarandet av högsta domstolens
utmärkta traditioner i övrigt är det, anser jag, av en synnerlig vikt, att
domstolen icke förnyas alltför snabbt. Man måste besinna, vilken utomordentligt
värdefull tillgång vårt land äger i Konungens högsta domstol. Det
förslag, som framlagts i den av herr Hansén m. fl. avgivna reservationen,
tillgodoser i högre grad än utskottsmajoritetens förslag önskemålet att till
rättsskipningens gagn bevara högsta domstolens nuvarande ledamöter under
en något längre tid.

Helst hade jag naturligen önskat yrka bifall till den av mig m. fl. väckta
motionen, som ju går längre än herr Hanséns reservation, men denna har mera
karaktär av ett medlingsförslag och kan således, hoppas jag, ha utsikter att
bli en samlande linje. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
den av herr Hansén m. fl. avgivna reservationen.

I herr Öhmans yttrande instämde herrar Borell, Löfgren, Björkman och
Johan August Larsson.

Herr Ernfors: Herr talman! Av den reservation, som jag sökt förfäkta

i dag- har tydligt framgått, att jag haft en helt annan mening än de flesta
här rörande pensionsåldern. Da denna reservation icke vunnit kammarens bifall
är det klart, att jag gärna biträder ett förslag, som i någon mån kan tillmötesgå
mina önskningar. _ Jag ansåg mig inte kunna biträda herr Hanséns
reservation i utskottet, då jag i min egen reservation helt och hållet yrkat avslag.
Men då kammaren, som sagt, icke har bifallit denna min reservation
och jag anser den andra innebära en förbättring, jämfört med utskottets förslag,
hemställer jag, herr talman, att få biträda herr Hanséns yrkande.

Herr Åkerberg: Herr talman! Efter det yrkande, som har framställts,

förmodar jag att saken är klar, framför allt sedan herr Ernfors, som, örn jag
inte minnes fel, röstade mot herr Hanséns förslag i utskottet, här med liv och
själ gått in för detsamma. Men jag vill i alla fall rädda min själ. Jag anser
fortfarande, att det inte finns någon anledning att ställa en viss grupp i undantagsställning,
så mycket mindre som de skäl, som anförts för denna undantagsställning,
enligt min mening inte äro hållbara. Man har påpekat, att det
skulle bil en så livlig omsättning i högsta domstolen. Jag upprepar, vad jag
sade i principdebatten, att omsättningen blir lika livlig med den regel, som är
föreslagen i reservationen, som i utskottets förslag, endast med den skillnaden,
att omsättningen uppskjutes ett år. Jag vill erinra örn att enligt utskottets
övergångsbestämmelser kommer år 1935 att avgå ett justitieråd, 1936 tre, 1937

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
två, 1938 intet och 1939 två justitieråd. Enligt de alternativa förslag — både
det, som framställts i utskottet och det i reservationen, vilka något skilja
sig åt — skulle 1935 intet justitieråd avgå, medan 1936 skulle avgå ett
justitieråd, 1937 tre, 1938 två och 1939 ett justitieråd. Man kan ju inte säga,
att detta är någon så revolutionerande omsättning ens i en korporation med den
begränsade omsättning, som högsta domstolen har.

Jag vill i det sammanhanget lämna en upplysning, som jag fått ifrån sakkunnigt
och initierat håll, nämligen att det för närvarande finnes inte mindre
än tre justitieråd, sysselsatta med lagarbete, som bara vänta på att få återinträda
i högsta domstolen. Örn man räknar med att åtta justitieråd av den
nuvarande uppsättningen skulle komma att avgå under de närmaste åren, komma
i alla fall tre gamla justitieråd tillbaka. Det blir alltså inte mer än fem,
som komma att nyrekrytera denna enligt min mening högt förnämliga institution.
Jag instämmer i att det är av största vikt, att man har de mest kvalificerade
personer, som nationen kan åstadkomma, inom högsta domstolen; men
jag är i alla fall inte så pessimistisk som de andra talare, som här yttrat sig
beträffande nationens förmåga att åstadkomma sådana kvalitetspersoner.

Jag tror inte, att det är någon fara, även örn vi gå med på utskottets förslag,
vartill jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Häri instämde herr Björck, Wilhelm.

Herr Westman: Herr talman! Ett lands högsta domstol är ett så ömtåligt
instrument, att man alldeles särskilt noga bör akta sig för att rubba på densamma.
Jag tror, att alla kulturstater ha den uppfattningen, att man bör
vara mycket försiktig, när det gäller att göra ingrepp i högsta domstolens
verksamhet. Jag vill för min del därför hemställa, huruvida inte kammaren
skulle vilja biträda herr Hanséns reservation, som mindre än utskottets förslag
är ägnad att verka störande i den kontinuerliga gången av högsta domstolens
arbete.

Som den sista ärade talaren sade, är det ju så, att några justitieråd för närvarande
äro upptagna med lagarbete, men jag förmodar, att så alltid kommer
att vara fallet, och därför kan man inte i detta sammanhang åberopa den
saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Hansén m. fl. avgivna
reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande av den under behandling varande
punkten enligt utskottets förslag samt vidare på punktens godkännande med
den lydelse, som förordats i den av herr Hansén m. fl. därom anförda reservationen;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 3.

Första stycket i förevarande punkt hade följande avfattning:

Har annan ordinarie tjänsteman än i punkt 2 här ovan avses genom reglementets
bestämmelser fått den för honom omedelbart före reglementets ikraftträdande
gällande pensionsåldern nedsatt med två år eller mera och är han
skyldig att avgå från tjänsten före den 1 juli 1938, skall för honom gälla en
pensionsålder, som med följande antal år överstiger den i reglementet stadgade
pensionsåldern, nämligen

med ett år, örn den förutvarande pensionsåldern nedsatts med två år,

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)

med två år, om pensionsåldern nedsatts med tre år,

med tre år, örn pensionsåldern nedsatts med fyra år, samt

med fyra år, örn pensionsåldern nedsatts med fem år eller mera.

Herr Stendahl: Herr förste vice talman! Det Ilar för mig från åtskilliga
håll påpekats, att örn man läser detta moment enbart, kan det råda tvekan örn
vilket av reglementena som här avses, det gamla eller det nya. För min del
läser jag ju bestämmelsen på det sättet, att örn man går till utskottets motivering,
där det hänvisas till tabellen på sidan 86, är det alldeles tydligt, att det
nya reglementet avses.

Då det emellertid är en fördel, om man kan läsa de olika paragraferna var
för sig, utan att någon som helst tvekan kan uppstå örn vad man åsyftar, skall
jag be att få hemställa, att tredje raden i moment 3 utgår och att i stället på
sjunde raden mellan orden »han» och »skyldig» inskjutas orden »enligt detta
reglemente». Därigenom undviker man nämligen all tvetydighet.

Jag tillåter mig därför, herr förste vice talman, att göra ett dylikt yrkande.

Herr Norling: I fråga om övergångsbestämmelserna har jag tillåtit mig

väcka en motion, som närmast torde böra anknytas till den nu föredragna
punkten.

Under hänvisning till de svårigheter i ekonomiskt hänseende, som skulle
uppstå för stora grupper av befattningshavare i händelse av en för dem oväntat
tidig pensionering, har jag nämligen föreslagit, att riksdagen, vid bifall i
huvudsak till Kungl. Maj:ts förslag örn pensionsålderns sänkning till 60 år,
i vad gäller 1—12 lönegraderna vid affärsdrivande verk, måtte i övergångsbestämmelse
stadga rätt för nu i tjänst varande befattningshavare inom nämnda
lönegrader att under ytterligare 5 ä 10 år fram i tiden bibehålla sina tjänster
även i sådana fall, då de enligt de nya bestämmelserna skulle vara skyldiga
avgå under loppet av sålunda ifrågasatt övergångstid, dock att ingen
därigenom må berättigas att i tjänst kvarstå utöver tid, som i nu gällande bestämmelser
stadgas.

Nu har ju utskottet föreslagit en helt annan och mera invecklad anordning,
som delvis — men också endast delvis — tillgodoser samma syfte, som jag hade
avsett att främja. Jag har alltjämt den uppfattningen, att den av mig
ifrågasatta anordningen eller, rättare sagt, den av mig föreslagna innebörden
av övergångsbestämmelserna skulle betydligt bättre tillgodose rättvisans krav
än den anordning, som utskottet har föreslagit. Dessutom hade ju den av mig
föreslagna metoden den förtjänsten, att den var synnerligen enkel och lättbegriplig.
Såvitt jag förstår, tjänar utskottets förslag i främsta rummet den
uppgiften att onödigtvis krångla till en sak, som lämpligen kunde arrangeras
på ett vida enklare sätt.

Emellertid är jag såsom motionär i frågan ändå belåten med att kravet på
en rimlig övergångstid överhuvud taget har vunnit beaktande, vilket ju innebär,
att de svårigheter, varom jag talade i min motion, väsentligen ha reducerats.
Under dessa förhållanden har jag, herr talman, inte något yrkande att
framställa.

Herr Åkerberg: Yad herr Stendahls yrkande beträffar, har jag ingen invändning
att göra däremot, men jag tror inte, att det med hänsyn till begripligheten
av bestämmelserna är behövligt. Det innebär ju inte någon saklig
ändring utan endast ett förtydligande. Om man jämför stadgandet med bilagorna
och andra förefintliga bestämmelser och med motiveringen i utskottets
utlåtande, framstår ju meningen klar ändå. Men örn det anses erforderligt, att

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Förslag till tjänstepensionsreglementen m. m. (Forts.)
man skriver själva bestämmelsen så, att den kan läsas fullt klart i själva lagtexten
av allom och envar, har jag ingen erinran att göra mot det av herr Stendahl
föreslagna tillägget.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att i avseende på den nu föredragna punkten endast yrkats, av herr
Stendahl, att densamma skulle godkännas med den ändring, att dels orden å
tredje raden »genom reglementets bestämmelser» utelämnades, dels ock näst
efter det å sjunde raden förekommande ordet »han» tillädes »enligt detta reglemente».

Därefter gjordes propositioner, först därpå att punkten skulle godkännas
oförändrad samt vidare enligt herr Stendahls yrkande; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av övergångsbestämmelserna.

Godkändes.

Rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1).

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten A 2).

Utskottets förslag till tjänstepensionsreglemente för arbetare.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 2)

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga örn reglementsförslaget.

Punkterna A 3)—A 10), B och C.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn vissa ändringar i den
vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk fogade åldersförteckningen;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa bestämmelser
i fråga örn rätt till pension för överdirektören och chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; nr

64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser i fråga örn rätt till pension för ordinarie tjänstemän
vid domänverket; samt

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Ang. statlig
exportkreditgaranti
m. m.

nr 65, i anledning av Kungl. Marits proposition angående pension åt överassistenten
å övergångsstat vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
E. I. Haglund.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Eöredrogs ånyo sammansatta stats-, bevillnings- och bankoutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statlig exportkreditgaranti
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 16 mars 1934 avlåten proposition, nr 256, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen dels
medgiva, att svenska staten finge, i huvudsaklig överensstämmelse med nu
gällande bestämmelser, under tiden till och med utgången av budgetåret 1934/
1935 till belopp av högst 25 miljoner kronor — däri inberäknat de belopp, vartill
garantier beviljats eller kunde komma att före utgången av nu löpande
budgetår beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade inhemska
alster av industri, jordbruk och fiske, dels — för disponerande såsom
lån till vissa främmande stater för beredande av likvid, i den ordning och enligt
de grunder, som av Kungl. Majit kunde bestämmas, för till vederbörande
land levererade inhemska varor — för budgetåret 1934/1935 under Utgifter
för kapitalökning och rubriken Fonden för förlag till statsverket, avdelning
D. Övriga anslag anvisa ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel, å
10,000,000 kronor, dels ock, vid bifall härtill, höja den i förslaget till riksstat
för budgetåret 1934/1935 under rubriken F. Lånemedel upptagna inkomsttiteln
övriga lånemedel med motsvarande belopp.

Ifrågavarande proposition hade hänvisats till statsutskottet. Efter överenskommelse
mellan stats-, bevillnings- och bankoutskotten hade propositionen behandlats
av sammansatt stats-, bevillnings- och bankoutskott.

I motionen nr 333 i första kammaren, av herrar Joli. Larsson i Örbyhus och
Elof B. Andersson i Fältenborg, hade hemställts, att riksdagen måtte, med
avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 253, besluta att det i proposition
nr 256 angivna belopp, 25 miljoner kronor, intill vilket svenska staten finge
iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade inhemska alster av industri,
jordbruk och fiske, skulle höjas till 40 miljoner kronor, att härav skulle
intill en totalsumma av högst 15 miljoner kronor statsgaranti kunna beviljas
och förskott å köpesumman lämnas för lantbruksprodukter såsom fläsk, nötkreatur
(avelsdjur och andra), svin, hästar, utsäde och andra dylika inhemska
varor, vilka försålts till de Socialistiska Rådsrepublikernas Union, samt
att för disposition av sagda 15 miljoner kronor skulle gälla vad i förordningen
angående statsgaranti för exportkredit m. m. den 26 juni 1933 stadgades
örn statsgaranti för exportkredit och förskott å köpesumman lämnad vid försäljning
till utlandet av i förordningen omförmälda alster av jordbruk.

I motionen nr 585 i andra kammaren, av herr O. E. Nylander, hade hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta, att villkoren för beviljande av exportkreditgaranti
skulle så ändras, att exportkreditnämnden skulle, där speciella skäl
därtill förelåge och efter prövning i de särskilda fallen, äga rättighet att bevilja
exportkreditgaranti, innebärande, att ett belopp, uppgående till högst 75
procent av den av exportören lämnade krediten, komme att inflyta;

2) att för den händelse Kungl. Majits proposition nr 253 icke skulle av
riksdagen bifallas, besluta, att det belopp, för vilket svenska staten i hu -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

''Äng. statlig exportkreditgaranti ira. m. (Forts.)
vudsaklig överensstämmelse med nu gällande bestämmelser, dock med den
i motionen föreslagna ändringen, under tiden t. o. m. utgången av budgetåret
1934/1935 finge iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade inhemska
alster av industri, jordbruk och fiske, skulle bestämmas till 35,000,000
kronor. . ..siffe/

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn fortsatt statlig exportkreditgaranti
samt motionerna I: 333 samt II: 585 (motionen I: 333 i vad den avsåge
höjning av det i propositionen föreslagna kreditgarantibeloppet) dels medgiva,
att svenska staten finge under tiden till och med utgången av budgetåret
1934/1935 till belopp av högst 35 miljoner kronor —• däri inberäknat de
belopp, vartill garantier beviljats eller kunde komma att före utgången av nu
löpande budgetår beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade
inhemska alster av industri, jordbruk och fiske, dels ock besluta, att
för ifrågavarande exportkreditgarantier nuvarande bestämmelser skulle i huvudsak
oförändrade gälla, dock med beaktande av vad utskottet förut i utlåtandet
anfört rörande garantis maximibegränsning;

b) avslå motionen I: 333, i vad motionen avsåge beslut örn ett särskilt exportgarantibelopp
för leveranser till de Socialistiska Rådsrepublikernas Union
av lantbruksprodukter;

II. att Kungl. Maj :ts förslag örn anvisande av ett anslag å 10 miljoner kronor
för lån till främmande stater för viss export ej måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar Hamrin, Strindlund, Olsson i Golvvasta
och Bodin, vilka ansett, att utskottets motivering bort i viss angiven del
hava den ändrade lydelse, reservationen visade.

Herr Hamrin: Herr talman! Sedan medkammaren godkänt det samman satta

utskottets både kläm och motivering, finns det inte någon anledning att
framställa det yrkande, som jag eljest haft för avsikt att här komma med.
Men jag kan i alla fall inte underlåta att säga några ord i anknytning till den
reservation, som jag och tre andra ledamöter av det sammansatta utskottet
fogat till utskottsbetänkandet.

Jag erinrar kammaren därom, att vid förra årets riksdag beslöts, att i de
75 miljoner kronor, som Kungl. Majit då befullmäktigades att teckna garanti
för vid export till främmande länder av svenska exportvaror, inrymdes ett
belopp av 6 miljoner kronor, varmed avsågs att finansiera exporten av jordbruksprodukter.
Sedan Kungl. Maj :t i år framlagt proposition om ett lån
på 100 miljoner kronor till Sovjetunionen och denna proposition av kända skäl
sedan av Kungl. Maj :t blivit återkallad, finns det ingen anledning för mig,
som eljest skulle ha talat för en av mina meningsfränder väckt motion örn höjning
av beloppet från 6 till 15 miljoner, att tala för den motionen. Men däremot
tillåter jag mig här upprepa vad jag förra året framhöll i det sammansatta
utskottet i samband just med de G miljoner, som skulle komma till användning
för export av jordbruksprodukter, att därest det skulle vara möjligt
att helt eller delvis utnyttja dessa 6 miljoner kronor, måste det ske en samverkan
emellan industriens folk och jordbrukets. Det är ju så, som herrarna
väl känna till, att industrien har sin särskilda organisation både här hemma och
världen runt. Den är ganska fulländad, och den befinner sig ständigt och
jämt i verksamhet för att bevaka industriens intressen. Någon motsvarighet

Första kammarens protokoll 1034. Nr 40. 6

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
härtill finns icke på jordbrukets område, men jag skall i detta sammanhang
icke upptaga den frågan till närmare skärskådande. När riksdagen nu emellertid
icke blott skall bemyndiga Kungl. Maj :t att låta teckna garanti till ett
högre belopp än handelsministern förutsatt, utan jämväl reserverar 6 miljoner
kronor till exportgaranti för jordbruksprodukter och därtill ger exportkreditnämnden
möjlighet att höja statsgarantien till 75 procent, så menar jag, att
det inte vore för mycket begärt, att man vid särskilda tillfällen, då detta visar
sig vara möjligt, ser till, att jämväl jordbrukets intressen bli tillgodosedda
med biträde av industriens organisationer. Jag hyser, herr talman, inte så
värst stora förhoppningar, att det skall kunna ske i någon större omfattning,
men jag är livligt övertygad därom, att örn exportkreditnämnden med intresse
följer denna fråga, skall nämnden komma i tillfälle att förmå industriens folk
och organisationer att göra en liten insats för att främja exporten av jordbruksprodukter.
Det är detta önskemål, som vi reservanter hade velat, att
riksdagen särskilt strök under, för att det skulle bli det allvar i ett sådant
påpekande, som är nödvändigt, för att något resultat skall vinnas.

Jag har som sagt, herr talman, icke för avsikt att nu framställa något särskilt
yrkande, men jag har velat fästa uppmärksamheten på reservationen,
ty den pekar dock i någon mån på en möjlighet att tillgodose just de intressen
och fylla de uppgifter, som avsågos med beviljandet av de 6 miljonerna. Jag
ser, att handelsministern skakar på huvudet, men jag tillåter mig i alla fall
att vädja till handelsministern, att någonting måtte göras, och det bör gå, om
man sätter makt bakom ordet vid vissa tillfällen. Det är dock så, att vi tillverka
vissa produkter, som utlandet och särskilt ett visst land måste köpa av
qss, och vi lia vissa industrier, som icke sälja utan att de få den högsta möjliga
kreditgarantien tecknad. Jag menar, att det då går att sätta vissa villkor
för att främja lantbrukets intressen. För övrigt vill jag framhålla, att
när vår stora granne i öster kunde förmås att köpa omedelbart för 15 miljoner
kronor enligt det avtal, som var ifrågasatt, skall det väl icke vara utsiktslöst
att få sälja låt mig säga för en tiondel av samma belopp på de vägar, som jag
här anvisar.

Jag hoppas således, att de nu framförda synpunkterna verkligen beaktas
och att man söker främja dessa intressen, så att det blir någon mening med
de 6 miljoner kronor, som riksdagen befullmäktigar Kungl. Maj:t att använda
för export av jordbruksprodukter.

I detta anförande instämde herrar Johan Larsson, Elof Andersson, Gunnar
Bodin, Johan August Larsson och Holstenson.

Herr Bärg, Auders: Herr Hamrins anförande föranleder mig att besvära

kammaren med några få ord.

Vad som i reservationen framhålles, kan kanske betraktas som ett uttryck
för en starkt avvikande mening från den, som utskottsmajoriteten hyst i denna
fråga. Det tillkommer inte mig att försvara utskottets ståndpunkt. Jag är
övertygad om att utskottets ärade vice ordförande kommer att sköta den saken.
Jag vill bara lia sagt ifrån, att om vi inom utskottet hade beretts tillfälle
att i tid taga del av de synpunkter, som anläggas i reservationen, är det
tänkbart, att den hade vunnit anslutning från flera utskottsledamöter än de
nu synliga reservanterna. Förhållandet var ju, att vi först vid betänkandets
justering närmare fingo grepp örn vad man önskade få såsom ett villkor fäst
vid beviljandet av exportkrediten.

Nu kan jag i motsats till herr Hamrin inte med säkerhet bedöma, örn det
är möjligt att åstadkomma något på de vägar, som reservanterna här förorda.

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Äng. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
Men jag kan icke finna annat än att det är berättigat, att man tar under omprövning,
huruvida man kan bereda någon större avsättning för jordbrukets
produkter än som, utan de av reservanterna föreslagna åtgärderna, skulle
kunna låta sig göra. Man kan ju säga, att det inte är riktigt att belasta industrien
med en sådan skyldighet. Därpå vill jag svara, att då såväl industriens
talesmän som jordbrukets avstodo från de möjligheter, som på annan
väg höllos öppna för beredande av större avsättning för såväl industrialster
som jordbruksprodukter, kan det icke vara orimligt, att de få hjälpas åt, även
när det gäller att lägga till rätta användningen av den nu föreslagna exportkrediten
på det sätt, som för båda parterna är mest gagneligt.

Att jag icke anslutit mig till reservationen beror således uteslutande på att
jag icke hade fått tillfälle att i god tid taga del av vad reservationen skulle
komma att innehålla. Jag har nied dessa ord velat uttrycka min sympati för
det syfte, som reservationen velat främja.

Herr Bagge: Herr förste vice talman! När jag icke biträtt den förelig gande

reservationen i utskottet, beror det på att det, som reservanterna ville
ha in i motiveringen, icke föreföll mig ha någon praktisk betydelse eller tjäna
något till. Jag har hört, att i andra kammaren exportföreningens direktör
lär ha uttalat, att föreningen, oavsett örn det blir den ena motiveringen eller
den andra, kommer att göra allt för att ordna ett sådant samarbete, örn den
kan.

Jag har rakt ingenting att invända, herr förste vice talman, örn kammaren
finner, att reservationen bör föredragas framför utskottets förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Jag vill endast deklarera,
att det förhåller sig så, som herr Bärg i Katrineholm meddelade, att
först när förslaget till utskottets betänkande förelåg, gjordes ett yrkande i
det syfte, som reservationen ger uttryck för. Vid behandlingen av yrkandet
inom utskottet röstade jag för detsamma, men då det inte vann majoritet,
tyckte jag, att det inte var av så stor betydelse, att man genom en reservation
behövde särskilt understryka ifrågavarande synpunkter. Reservationen har
emellertid kommit till, men jag har inte blivit i tillfälle att ansluta mig till
densamma. Jag instämmer givetvis gärna i dess syfte, ehuru jag dock vill
säga, att den vänlighet, som man här viftar med emot jordbruket, bör man
inte fästa alltför stort avseende vid. Jag förbiser naturligtvis inte, att det
vore bra, örn man kunde ordna på det sätt, som i reservationen åsyftas, men
jag förmenar, att jordbruket dock skall kunna bevaka sina möjligheter att
finna avsättning för sina produkter på utlandsmarknaden. Jordbruket blir
naturligtvis liksom andra näringsgrenar företrätt av den representation, som
vi ha i utlandet, och i somliga länder lia vi särskilda lantbruksråd, som skola
bevaka jordbrukets intressen, vilket vi få förutsätta att de också göra. Dessutom
finnas också affärsorganisationer inom jordbrukets område, som givetvis
anstränga sig för att öka avsättningen i utlandet i den mån det är möjligt.
Men vi känna också till, hur svårt det är att på detta område vinna exportmöjligheter,
och det är tydligt, att detta har varit anledningen till att den
kredit, som under det gångna året stått till förfogande, inte har kunnat utnyttjas.

Jag är förvissad örn att de, som representera jordbrukets intressen, inte
komma att underlåta att göra allt vad de kunna för att bereda avsättning för
jordbruksprodukter. Men örn industrien kan hjälpa till härmed, böra jordbrukets
målsmän givetvis vara tacksamma för det.

Jag har velat säga dessa ord såsom en förklaring, dels till att de anförda

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
synpunkterna icke kommit till uttryck i utskottets utlåtande oell dels till att
jag inte anslutit mig till reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Det förefaller mig, som örn samtliga talare,
som uppträtt här i debatten, vore vänner, mer eller mindre ljumma, av tanken
på en samverkan mellan industriens och jordbrukets målsmän, vilken skulle
vara till gagn, när det gäller att skaffa vårt jordbruks produkter avsättning
på främmande marknader. Jag har icke riktigt förstått, varför någon, som
intar en sådan ståndpunkt, skulle vilja sätta sig emot att det i utskottets motivering
gjordes ett uttalande till förmån för en sådan samverkan. Visserligen
är det ju sant, att andra kammaren har avslagit reservationen, men i
andra kammaren uttalades också från alla möjliga håll, att den tanke, som
framförts i reservationen, är riktig och att det kan vara skäl att pröva, om
icke den anordning, som reservationen förordar, kunde bli till nytta och gagn.

Under sådana förhållanden förefaller det mig, som det icke kunde skada,
att första kammaren genom ett beslut i denna riktning gav uttryck för sin
mening, och jag ber därför, herr talman, att få hemställa, att kammaren måtte
bifalla den reservation, som är avgiven av herr Hamrin m. fl.

I herr Westmans yttrande instämde herrar Tjällgren, Per Andersson och
von Heland.

Herr statsrådet Ekman: Jag hyser lika väl som alla andra, vilka yttrat
sig i debatten, det största intresse för att jordbruket skall kunna i andra
länder avsätta sitt överskott av produkter av skilda slag. Men jag kan icke
fästa så stort avseende vid reservationen, som någon talare synes göra. Mycket
beror nämligen på, vilken mening som inlägges i reservationen.

Är det så, att vad som står i reservationen skall vara ett villkor, då exportkreditnämnden
skall pröva inkomna ansökningar örn exportkreditgaranti för
industriprodukter, synes det mig, som om det villkoret skulle komma att omöjliggöra
affärer med industriprodukter, utan att man därför får sälja något
av vårt överskott av jordbruksprodukter. Är det däremot så, att det här bara
är fråga örn ett allmänt önskemål, bakom vilket ligger,_ att man vill^ understryka
behovet av ett samarbete mellan industriens och jordbrukets målsmän,
men att vad som står i reservationen till intet förpliktar, tror jag inte, att
ett bifall till reservationen kommer att leda till ett bättre resultat än det, som
exportföreningen och någon sammanslutning på jordbrukarhåll frivilligt skola
kunna åstadkomma.

Jag vill gärna ha en förklaring på hur det skall gå till, örn kammaren bifaller
reservationen och vad som däri föreslås betraktas som ett villkor. Låt
oss säga, att man exempelvis skall sälja för några miljoner kronor kullager
till det land på andra sidan Östersjön, som den förste ärade talaren i debatten
åsyftade, örn nu kullagerfabriken i konkurrens med säljare från andra länder,
vilka lika val som vi ha sina exportkrediter, lämnar ett anbud, får den
stå för detta. Den svenska firman räknar ut, hur stor exportkreditgaranti den
behöver, för att affären skall kunna göras. Så inlämnar den en ansökan örn
en sådan exportkreditgaranti. Då säger exportkreditnämnden, örn det, som
föreslås i reservationen, skall vara ett villkor: »Hur mycket ha ni sålt avgjordbruksprodukter?»
Kullagerfabriken säger: »Det har varit svart att fa den
här affären att gå igenom även utan att hänga på något ovidkommande. Vi
äro inte fackmän på området och ha inte möjligheter att sälja jordbruksprodukter.
» För att kunna göra affären behövs emellertid den garanti pa
60 procent, som riksdagens föreskrifter angående exportkreditgarantien med -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Äng. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)
ge. Då säger exportkreditnämnden, om detta skall vara ett villkor: »Vi kunna
med hänsyn till vad riksdagen sagt inte ge er mer än 45 procent.» Det blir
under sådana förhållanden ingen affär vare sig med kullager eller med jordbruksprodukter.

Jag har tagit detta exempel, därför att den förste ärade talaren sade, att
örn man bara satte makt bakom orden, skulle det komma att gå så väldigt
lätt. Ett sådant uttalande gjordes icke, då andra kammaren diskuterade saken,
utan där underströks det ifrån jordbrukets talesmän, att det var fråga örn ett
önskemål, och då den synpunkten betonades, vann reservationen icke andra
kammarens bifall, t.y den tyckte väl, att ett så allmänt önskemål, som kanske
inte förpliktar till så särdeles mycket, fanns det inte någon större anledning
att besluta om.

Jag ber också, herr talman, att få säga, att jag inte tror, att man kan jämställa
affärer i allmänhet med den speciella affär, som den förste ärade talaren
omnämnde. I det fallet skulle vi göra en insats. Vi skulle nämligen
lämna en kredit, och såsom villkor därför kunde vi bestämma hur krediten skulle
användas. Jag tror inte, att den enskilde företagaren — inom jordbruksbranschen,
den kemiska industrien, en annan gång inom den mekaniska verkstadsindustrien
— när han kommer ut och skall underhandla för att få affärer
till stånd, kan uppställa samma villkor, som den svenska staten i det åsyftade
fallet kunde göra.

Herr talman! Jag tror, att örn det här är fråga om ett önskemål, får ett
beslut i den riktningen icke den betydelse, man föreställer sig, utan lika stor
nytta skulle åstadkommas genom ett frivilligt resonemang mellan exportföreningen
och någon lämplig organisation bland jordbrukarna. Är det däremot
så, att man vill uppställa ett villkor för beviljande av exportkreditgarantien,
tror jag, att det skulle omöjliggöra även de affärer med industriprodukter,
som eljest skulle komma till stånd.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag beklagar, att jag nödgas korrigera herr

handelsministern i olika avseenden. Jag har uttalat mig på det sättet: »Jag
hyser icke så värst stora förhoppningar, att det skall kunna ske i någon större
omfattning», varefter jag utvecklade detta resonemang. Herr handelsministern
tillåter sig att tolka mitt uttalande på det sättet, att jag skulle ha förklarat,
att det ginge »väldigt lätt». Jag har litet svårt att förstå en sådan
polemik, herr statsråd.

Vidare vill jag påpeka, att vad vi här föreslagit icke är något besynnerligare
än att Kungl. Maj :t lånar Sovjetunionen 100 miljoner kronor på det
villkoret, att denna köper för 15 miljoner kronor lantmannaprodukter. Hurudant
är läget här? Kungl. Maj :t får fullmakt att teckna garanti för ett visst
belopp, av vilket G miljoner skola användas till finansiering av export av jordbruksprodukter.
Exportkreditnämnden har en ganska bred marginal, inom
vilken den kan röra sig. Den kan praktiskt taget gå ned till 10 procents garanti
och den kan gå upp till 75 procent. De firmor, som ha, låt mig säga
med det nyssnämnda landet att göra, ha sina förbindelser där. Affärerna
skötas ifrån köparens sida av en enda institution, vilken, såsom känt är, har
hand om hela importen. Den svenska säljaren säger till exportkreditnämnden:
»Jag kan göra upp den här affären, om ni beviljar mig den högsta garantien,
75 procent.» Och till köparen säger han: »Jag kan göra affären med er under
förbehåll, att ni hjälper oss av med den och den kvantiteten jordbruksprodukter.
» Jag måste säga, att jag icke alls tycker, att detta är märkvärdigare,
än när Kungl. Maj :t begär 100 miljoner kronor till kredit och däri
inrymmer 15 miljoner för jordbruksprodukter. Det är precis samma köpare

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Äng. statlig exportkredit g avanti m. m. (Forts.)
i båda fallen, såväl när det gäller lantmanna- som industriprodukter, det är
ostridigt. Säljaren är också precis densamme i båda fallen, skillnaden är endast,
att staten i det åberopade fallet skulle sörja för att lantmannaprodukterna
blevo hopsamlade och exporterade. Jag menar, att man skulle kunna i
vissa fall, för att använda ett milt uttryck, söka genomföra något sådant.
Och det är inte så, som herr statsrådet gör gällande, att det här skulle uppställas
några villkor. Det står ju tvärtom i detta förslag till uttalande, att
detta lämpligen torde »kunna ske genom att vid bestämmande av statsgarantiens
storlek beträffande export av industrivaror hänsyn i varje särskilt fall
tages till huruvida och i vad mån exporten är förbunden med utförsel av jordbruksprodukter».
Det gäller alltså en prövning från fall till fall och en undersökning,
i vad mån detta kan ske. Jag tror inte, att vi behöva vara tveksamma,
om det är fråga örn ett villkor eller inte. Ha vi bara den goda viljan,
bör försöket göras och denna utväg undersökas.

Nu skulle jag naturligtvis uttala min tacksamhet till herr Westman, som
framställde ett formligt yrkande i enlighet med den av mig och tre andra
ledamöter avgivna reservationen. Men jag vet icke, örn herr Westman har
observerat, att om första kammaren bifaller reservationen, bortfaller det stycke
av motiveringen på sid. 9, som börjar med ordet »Vad» och slutar med orden
»statsmedel förskotteras», och då finnes, såvitt jag förstår, inte det ringaste
.sympatiuttalande för den tanke, som där kommer till uttryck beträffande
jordbruksprodukterna. Jag tror, att det är en ganska farlig väg, och det var
anledningen till, herr talman, att jag icke ville besvära med något yrkande.

Herr statsrådet Ekman: Jag tillåter mig framhålla, att det är en väsentlig
skillnad emellan de affärer, varom underhandlingar i fortsättningen eventuellt
komma att upptagas, även när det gäller den stat med en centraliserad
inköpsorganisation, som herr Hamrin omnämnde, och den affär, som det
påtänkta kreditavtalet utgjorde. I det fallet hade förhandlingar redan pågått
och en överenskommelse träffats, i vilken ingingo vissa villkor —- jag kan ju
inte närmare redogöra för dem här. Det är en sak. En helt annan sak är,
när den enskilde skall förhandla. Herr Hamrins resonemang håller, så länge
man har att göra med stater, som ha en centraliserad uppköpsorganisation.
Där skulle man kunna med framgång ställa vissa villkor enligt hans argumentation.
Jag för min del är inte så optimistisk i det fallet. Men det är
ju påtagligt, att örn man kommer till en stat, som inte har en centraliserad
uppköpsorganisation, utan där affärerna skola göras emellan låt mig säga ett
kommunalt verk, som behöver en elektricitetsanläggning, och en firma här i
Sverige, som tillverkar sådana anläggningar, kan man inte gärna uppställa
något dylikt villkor. Om affären skall göras mellan ett järnverk i det främmande
landet och en verkstad här, som tillverkar maskiner för järnverk, blir
utvecklingen av affären densamma. Möjligheten för den svenska säljaren att
få en exportkreditgaranti skulle i båda fallen i mycket stor utsträckning bli
beroende av hur det köpande landet har sina inköp ordnade. När det gäller
ett land med centraliserad inköpsorganisation, skulle man ha utsikt att genomföra
villkoret och därigenom måhända erhålla 75 procents kreditgaranti. I
ett land, där inköpen icke äro centraliserade, skulle man däremot icke kunna
uppställa något villkor och därför få en nedsättning av garantiprocenten, vilket
ju vore en orättvisa mot industriföretaget i fråga. Jag tycker inte, att
man, när det gäller att lämna ett stöd från statens sida till den svenska industrien,
gärna kan införa bestämmelser, som föra med sig en sådan olika behandling.

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Äng. statlig exportkreditgaranti m. m. (Forts.)

Herr Westman: Herr talman! Jag förstår inte, att herr statsrådet tar så
hårt på denna sak. Den Ilar ju inte alls en sådan renodlad konstruktion, som
herr statsrådet vill göra gällande. Det har bara uttalats ett önskemål, att
man skall utnyttja våra handelsorganisationer och industriens representanter
i främmande länder för att lättare bringa konsumenter och säljare i beröring
med varandra. Det är inte alls meningen, att man skall ställa upp några
villkor. Jag förstår inte, att herr statsrådet har kunnat läsa ut något sådant.
Det förefaller, som örn herr statsrådet från början med misstänksamhet gått
till läsningen av reservationen, ty annars tror jag inte, att man kan komma
till det resultatet, att några villkor uppställts för åtnjutande av statsanslag.

Herr Hamrin har sagt, att jag inte observerat, att mitt yrkande örn bifall
till reservationen kan medföra en icke önskvärd konsekvens. Jag vill erkänna,
att herr Hamrin nog har rätt däruti. I lagutskotten göra vi ofta på det
sättet, att när kamrarna fattat olika beslut om motiveringen, underrätta vi
Kungl. Maj :t, att den ena kammaren beslutat så och den andra så. Så skedde
exempelvis vid processreformen. Men det är ju en gammal praxis i statsutskottet
att låta hela motiveringen falla bort, när olika beslut ha fattats, och
då skulle sista punkten i det omtvistade stycket i majoritetens uttalande på
sid. 9 bortfalla, vilket vöre en förlust, som jag icke önskar utsätta mig för.

Jag ber därför, herr talman, att få återtaga mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för galvaniserade
järnrör;

nr 47, i anledning av väckt motion om ökat tullskydd för signalklockor till
velocipeder;

nr 48, i anledning av väckt motion örn ändring av tulltaxans bestämmelser
angående ackumulatorer;

nr 49, i anledning av väckt motion om ökat tullskydd för torrelement och
torrbatterier;

nr 50, i anledning av väckt motion om höjning av tullen å säkerhetständstickor;
samt

nr 51, i anledning av väckta motioner örn höjning av tullen å vissa slag av
hästar.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 65, i anledning av väckt
motion örn upphävande av den s. k. Åkarpslagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 303,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Brädefors och Hagberg
i Luleå föreslagit, att riksdagen måtte besluta, att andra stycket av »23 §»
i 15 kap. strafflagen skulle utgå tillika med den del av 24 § i samma kapitel,
som började med orden »eller ock» och slutade med orden »erbjudet arbete».

Av motiveringen till motionärernas yrkande framgick, att de åsyftade upphävande
av andra stycket av 22 §, i stället för 23 §, i 15 kap. strafflagen.

Örn upphävande
av
den a. k.
Åkarpalagen.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till
statsbeställningar.

Örn upphävande av den s. k. Åkarpslagen. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av, utom andra, herrar Akerman, Klefbeck, Branting,
Lindqvist, Hedlund i Östersund, Sjögren och Olsson i Mellerud, vilka under
åberopande av de skäl, som anförts i den av herr Åkerman m. fl. vid utskottets
utlåtande i frågan år 1933 fogade reservationen, yrkat, att riksdagen
måtte för sin del besluta, att andra stycket av 15 kap. 22 § strafflagen skulle
utgå samt att därjämte ur 24 § samma kapitel skulle uteslutas den del, som
började med orden »eller ock» och slutade med orden »erbjudet arbete».

Herr Branting: Herr talman! Jag vill inskränka mig till att yrka bifall
till den av herr Åkerman m. fl. avgivna reservationen och hemställer alltså,
att kammaren måtte för sin del antaga det förslag till lag angående ändrad
lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, vilket finnes intaget i herr Åkermans
m. fl. reservation vid första lagutskottets utlåtande nr 22 ifrån år 1933.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, yttrade, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet endast yrkats, av herr
Branting, att kammaren skulle på det sätt bifalla den av herr Åkerman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen, att kammaren för sin del antoge det förslag
till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, som
förordats i den av herr Åkerman m. fl. vid första lagutskottets utlåtande nr 22
av år 1933 avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 66, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser
örn vissa beslut rörande ändring av bolagsordning för aktiebolag m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 128, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning örn anslag för statsbeställningar
för budgetåret 1934/1935 jämte i ämnet väckta motioner.

I den till riksdagen den 3 januari 1934 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov hade Kungl. Majit under Utgifter för kapitalökning,
rubriken »Fonden för förlag till statsverket», föreslagit riksdagen
att för statsbeställningar för budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag
av 40,000,000 kronor.

I förevarande ämne hade väckts följande till utskottet hänvisade motioner,
nämligen:

inom första kammaren:

nr 14, av herr N. Wohlin m. fl., vilka hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att anslaget till statsbeställningar skulle bestämmas till 15,000,000 kronor
samt att av detta anslag ett belopp av 4,357,000 kronor skulle användas
för anskaffning av medeltunga bombflygplan m. m. i enlighet med en i motionen
intagen specifikation avseende budgetåret 1934/1935;

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
nr 42, av herr K. G. Westman m. fl., vilka hemställt, att riksdagen måtte
för budgetåret 1934/1935 för statsbeställningar anvisa ett reservationsanslag
av 14,000,000 kronor;

nr 76, av herr N. Wohlin, vilken hemställt, att det i motionerna nr 14 i första
kammaren och nr 12 i andra kammaren till 15,000,000 kronor föreslagna
anslaget till statsbeställningar måtte ökas med 10,000,000 kronor och sålunda
bestämmas till 25,000,000 kronor samt att av detta anslag måtte användas: för
påbörjande av ett pansarskepp (ersättningsbyggnad för Oscar II) enligt angiven
plan 6,643,000 kronor, för byggande av två vedettbåtar 1,890,000 kronor,
för anordnande av oljeeldning i viss utsträckning å pansarskeppet Drottning
Victoria 750,000 kronor samt för uppförande av 8 oljecisterner för flottan

700.000 kronor;

inom andra kammaren:

nr 12, av herr A. Heiding m. fl., vilka gjort enahanda hemställan som i motionen
nr 14 i första kammaren;

nr 102, av herr 7. Österström m. fl., vilka gjort enahanda hemställan som i
motionen nr 42 i första kammaren;

nr 210, av herr C. P. Ossbahr, vilken hemställt, att riksdagen måtte besluta
att för statsbeställningar för försvarsändamål för budgetåret 1934/1935 anvisa
ett reservationsanslag av minst 22,000,000 kronor;

nr 218, av herr G. Svedman, vilken hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att av det utav Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition äskade anslaget till
statsbeställningar ett belopp av 112,000 kronor skulle användas för modernisering
av Sverige-skeppens artilleriammunition; samt

nr 396, av herr T. V. Lundell, vilken gjort enahanda hemställan som i motionen
nr 76 i första kammaren.

Vidare hade utskottet ansett sig i detta sammanhang böra till behandling
upptaga följande inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen:

nr 33, av herr C. P. Ossbahr, vilken hemställt, bland annat, att riksdagen
ville för motorisering av Gotlands infanterikår för budgetåret 1934/1935 anvisa
ett extra reservationsanslag av 56,400 kronor och för garagebyggnad vid
samma infanterikår för nämnda budgetår ett extra reservationsanslag av

90.000 kronor;

nr 93, av herr B. Holmgren, vilken hemställt, att riksdagen ville till byggandet
av ett nytt utsjölodningsfartyg bevilja ett belopp av 870,000 kronor;

nr 191, av herr N. Holmström m. fl., vilka hemställt, att riksdagen måtte
besluta att för bestridande av engångskostnader för anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1934/1935 — utöver vad i årets statsverksproposition
upptagits — anvisa ett extra reservationsanslag av 6,500,000 kronor för
anskaffning av medeltunga bombförband; samt

nr 209, likaledes av herr B. Holmgren, vilken hemställt, att det måtte beslutas,
att ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel omfattande — förutom
de två jagare och två undervattensbåtar, för vilkas påbörjande medel redan anvisats
— ett pansarskepp, fyra vedettbåtar och två undervattensbåtar skulle
äga ram under budgetåren 1934/1935—1937/1938, samt att fördenskull för
budgetåret 1934/1935, utöver av Kungl. Maj :t under fjärde huvudtiteln i
årets statsverksproposition äskade medel till flottans ersättningsbyggnad, ett
belopp av 9,263,000 kronor måtte anvisas för påbörjande under instundande
budgetår av ersättningsbyggnad för pansarskeppet Oscar II och två vedettbåtar.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

. a) med anledning av herr Westmans m. fl. och herr Österströms m. fl. motioner
(I: 42 och II: 102) samt herr Wohlins och herr Lundells motioner (I: 76
och II: 396) ävensom med avslag å herr Svedmans motion (II: 218), herr
Wohlins m. fl. och herr Heidings m. fl. motioner (I: 14 och II: 12 samt herr
Ossbahrs motion (II: 210) i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag bland Utgifter
för kapitalökning, fonden för förlag till statsverket, till statsbeställningar
för budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor,
att användas i huvudsaklig överensstämmelse med vad i utlåtandet angivits;

b) avslå herr Ossbahrs motion (II: 33), i vad den avsåge anslag till motorisering
m. m. av Gotlands infanterikår;

c) avslå herr Holmgrens motion (II: 93) örn byggande av nytt utsjölodningsfartyg; d)

avslå herr Holmströms m. fl. motion (II: 191) örn anslag till medeltunga
bombförband;

e) avslå herr Holmgrens motion (II: 209) rörande ersättningsbyggnad av
krigsfartygsmateriel.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Bergqvist, Svensson i Kompersmåla, Borell, Nylander, Persson
i Fritorp och Persson i Falla, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med. bifall till herr Svedmans motion (II: 218), herr Ossbahrs
motion (II: 33), i vad den avsåge anslag till motorisering m. m. av Gotlands
infanterikår, och herr Holmgrens motion (II: 93) ävensom i anledning av herr
Wohlins m. fl. och herr Heidings m. fl. motioner (I: 14 och II: 12), herr Westmans
m. fl. och herr Österströms m. fl. motioner (I: 42 och II: 102), herr
Wohlins och herr Lundells motioner (I: 76 och II: 396), herr Holmgrens motion
(II: 209), herr Ossbahrs motion (II: 210) samt herr Holmströms m. fl.
motion (II: 191) bland Utgifter för kapitalökning, fonden för förlag till statsverket,
till statsbeställningar för budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag
av 14,000,000 kronor;

2) av herr Holmgren, som ansett, att utskottets yttrande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, och avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte med bifall till herr Svedmans motion (II: 218), herr Ossbahrs motion
(II: 33), i vad den senare avsåge anslag till motorisering m. m. av Gotlands
infanterikår, herr Holmgrens motioner (II: 93 och 209), herr Wohlins och herr
Lundells motioner (I: 76 och II: 396) samt herr Holmströms m. fl. motion
(II: 191) ävensom i anledning av herr Wohlins m. fl. och herr Heidings m. fl.
motioner (I: 14 och II: 12), herr Ossbahrs motion (II: 210) samt herr Westmans
m. fl. och herr Österströms m. fl. motioner (I: 42 och II: 102) bland
Utgifter för kapitalökning, fonden för förlag till statsverket, till statsbeställningar
för budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag av 28,573,000
kronor.

Herr Wohlin: Herr talman! Egentligen borde någon representant för reservanterna
främst ha ^ begärt ordet vid detta tillfälle, men måhända må det
tillåtas mig att med några ord motivera, varför jag finner utskottsutlåtandet
mindre tillfredsställande och varför jag i det läge, vari frågan på grund av
omständigheterna kommit, nödgas ansluta mig till reservanternas från min
ståndpunkt ej heller tillfredsställande förslag.

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)

Detta ärende föreligger ju så till vida i ett föga tillfredsställande skick
till kammarens bedömande, som förevarande anslag till statsbeställningar utbrutits
från statsutskottets behandling av övriga låneanslag till arbetslöshetens
bekämpande och möjligheter icke föreligga för en ledamot av kammaren
att avgöra, huruvida den ena eller den andra av de föreslagna slutsummorna
står i överensstämmelse med de principer, han kan komma att vilja
hävda med avseende å den sammanlagda upplåningen och dess finansiering.
Det hade varit rimligt, att man vid detta enligt min uppfattning viktiga tillfälle
sett den plan för lånebudgeten i dess helhet framför sig, som såväl utskottet
— förmodar jag — å ena sidan som reservanterna å den andra komma
att förorda örn några dagar. Man borde redan nu hava fått tillfälle att bedöma,
huru stort utrymme som anslaget till statsbeställningar enligt vars och
ens uppfattning bör få inom de senare framkommande olika totalkostnaderna
i fråga örn lånebudgeten. När så icke är fallet, kan ju ingen enskild riksdagsman
säga, att det tiomiljonerkronorsanslag, som utskottet stannat vid, eller
det fjortonmiljonerkronorsanslag, som reservanterna förordat, är det rimliga
och riktiga i den givna situationen. Det förefaller mig, som hade man
inom utskottet j^xat till detta anslag tämligen oberoende av huru man tänkt
sig den sammanlagda upplåningens storlek vid avslutningen av statsutskottets
arbete.

I vilket som helst fall står det emellertid för mig klart, att vårt svenska
försvarsväsen befinner sig i ett tillstånd, som ovillkorligen kräver, att de mest
betydande materialbristerna så långt möjligt är bliva undanröjda. Jag fäster
uppmärksamheten på att vi, sedan vi för ett par månader sedan diskuterade
samma ärende, fått bevittna nedrustningsfrågans i Genéve utveckling i ännu
mindre gynnsam riktning. Visserligen har den svenske utrikesministern i ett
uppmärksammat anförande alldeles nyss i Genéve å vårt lands och ett mindre
antal andra smärre nationers vägnar, framlagt ett förslag till nedrustningsfrågans
återupptagande, men även örn man har den allra största sympati och
respekt för och de livligaste förhoppningar örn framgång för excellensen Sandlers
strävanden i detta avseende, anser jag likväl, att utsikterna för en nedrustningskonvention
i verklig mening äro minimala och att världen under senare
tid, såsom så många gånger sagts under vår försvarsfrågas behandling
på sista tiden, företer många drag, som äro ägnade att inge varje svensk medborgare
allvarliga bekymmer med hänsyn till vårt lands säkerhet. Det går
vid sådant förhållande icke an att eftersätta det svenska försvarets livsfrågor
på sådant sätt, som dess värre under ett antal år hittills ägt rum, och det
måste enligt min uppfattning vara angeläget för alla ansvarsmedvetna riktningar
inom den svenska riksdagen att söka efter förmåga bidraga till att vi
här komma till ett bättre sakernas tillstånd. Det är med utgångspunkt från
denna allmänna känsla, som — enligt vad jag påpekade för ett par månader
tillbaka -— nu gör sig allt starkare gällande inom allt bredare kretsar av vårt
folk, som de motioner från skilda håll inom riksdagen böra betraktas, vilka
finnas omnämnda i detta statsutskottets betänkande. Dessa motioner utgå
uppenbarligen från de begränsade möjligheter man Ilar att på den ordinarie
försvarshuvudtiteln nå några mera effektiva resultat med avseende å ersättning
och nyanskaffning av materiel för vårt försvarsväsende. Jag erinrar
om den ur försvarets synpunkt ledsamma utgång, som ett antal rätt blygsamma
förslag för ett par månader sedan om ökningar på den ordinarie försvarstiteln
erhöllo, och jag finner det vid sådant förhållande så mycket naturligare,
att man nu, när man rör sig med lånebudgeten, söker att på denna
väg, som ju också står öppen, vinna något i den riktning, som man åsyftar.

Nu har från utskottets sida endast ett anslag på 10 miljoner kronor i en -

Xr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
likhet med Kungl. Maj :ts proposition föreslagits för statsbeställningar. Visserligen
Ilar utskottet så till vida gjort frågan en tjänst som utskottet bestämt
sagt ifrån, att hela detta anslag skall komma försvarsväsendet till godo, samt
att 4 miljoner kronor av denna summa skola komma till användning för
flygvapnet, varjämte den svenska marinen får ett speciellt önskemål tillgodosett,
nämligen medel för vissa arbeten på pansarskeppet Drottning Victoria.
Men jag kan från mina utgångspunkter likväl icke finna, att detta utskottets
förslag tillfredsställer de krav, som ovillkorligen måste ställas på förnyelse
och utveckling av vår försvarsmateriel. Jag känner, som sagt, icke vad de
övriga stora belopp skola användas till, som statsutskottet kommer att föreslå
för arbetslöshetens bekämpande, men jag kan ju hålla för antagligt, att det
till väsentlig del kommer att bli sådana arbeten, som under fjolåret upptogo
huvudutrymmet vid dispositionen av det då förevarande låneanslaget. Jag
håller nu liksom då alltjämt före, att de arbeten, om vilka det här är tal, såväl
ur synpunkten av bekämpandet av arbetslösheten inom landet som med
hänsyn till det värde, de ha för nationen i dess helhet, stå i främsta planet
bland de anslag, som under denna lånebudget kunna komma i fråga. Det kan
dock knappast ens i tider som dessa försvaras, att man använder en så övervägande
del av de anslag, som avses för arbetslöshetens bekämpande, på uppgifter,
som visserligen kunna anses lämpliga ur arbetssynpunkt, men vilka ur
statsnyttans synpunkt mången gång äro tvivelaktiga och vilka i fråga om sitt
värde för Sverige som helhet komma långt efter de ändamål, som avses med
de nu ifrågakommande materielkraven. Att det bygges en oändlig massa vägar
i olika avkrokar av vårt land må ur arbetslöshetssynpunkt ha sitt värde,
men för landets framtid ha ju dessa otaliga vägar och andra liknande arbeten
en långt mindre betydelse än att landets försvarsanstalter i en tid, som
karakteriseras av en kapprustning stora nationer emellan, hålles någorlunda
vid makt. Man får icke glömma den oerhörda betydelse, som våra försvarsmedel
äga för bevarandet av vår neutralitet och vår fred under krigiska förvecklingar,
med vilka vi såsom nation ha föga eller intet att skaffa. Jag tycker
att det ur dessa synpunkter är högeligen angeläget, att man nu tillgodoser
de mest trängande försvarsbehoven. Utan att vid detta tillfälle vilja gå
djupare in i ämnet och ehuru jag icke på detta område äger den ingående
sakkunskap, som exempelvis ledamöterna av den sittande försvarskommissionen
och andra äga, så vill jag likväl som min personliga mening understryka,
att det svenska flygvapnet och den svenska marinen i händelse av krigiska förvecklingar
utgöra de försvarsgrenar, som få taga första stöten, när det kommer
att gälla, och att deras materielbehov äro att beteckna som i högsta grad
angelägna sådana. Därmed har jag naturligtvis på intet sätt undervärderat
de synnerligen viktiga materielbehov, som även lantförsvaret för sin del ha
ouppfyllda i närvarande stund, och jag ger min livliga anslutning även till
de önskemål och krav, som även från lantförsvarets sida Tesås i detta sammanhang.

Utskottet har föreslagit, att de ifrågavarande 10 miljonerna skola disponeras
för fullföljandet av de ersättningsbyggnader, varom beslut fattades vid föregående
riksdag, örn vilken sak självfallet ingenting är att erinra, samt vidare
att 4 miljoner kronor skola användas till beställningar av flygmateriel, varvid
utskottet emellertid tillfogar, att härvid i främsta rummet synas böra
komma till användning jakt- och spaningsplan av modernaste och starkaste
typ. Med tanke på ett anförande, som vid det förra tillfället hölls av en ärad
ledamot av denna kammare angående bombflygplanens bedömande ur såväl
försvarspolitiska som mera allmänna synpunkter, måste jag emellertid även
vid detta tillfälle understryka och upprepa, att bombflygplanen ha en de -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
fensiv betydelse av allra största värde och att det är en fullkomlig missuppfattning,
om man föreställer sig, att bombflygplanen ha en sådan offensiv
karaktär, att de icke äga sin plats inom en försvarsorganisation som den,
vilken i likhet med den svenska är inriktad på landets försvar. Jag behöver
väl icke taga kammarens tid i anspråk med någon ytterligare utveckling av
detta enligt min uppfattning självklara förhållande, och jag kan för min del
icke annat än uttrycka det önskemålet, att vid tillgodoseendet av flygvapnets
livsintressen det program för vårt flygvapens förseende med moderna bombflygplan,
som är upplagt i den av mig m. fl. väckta motionen 1:14, måtte vinna
vederbörligt beaktande av vårt lands ansvariga regering. Då herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet är här närvarande, vill jag till honom
rikta en varm och samtidigt bestämd vädjan att låta sig angeläget vara att
se till, att vårt flygvapen skyndsammast möjligt blir försett med sådana
medeltunga bombflygplan, varom i denna motion närmare förmäles, och °att
allt vad herr statsrådet kan göra också blir gjort^ för att bringa denna fråga
— vilken veterligen varit förenad med vissa svårigheter, på vilka jag här
icke närmare skall ingå — i ett sådant läge, att arbetet på anskaffning av
dessa medeltunga bombflygplan fortast möjligt kan påbörjas. Jag har fått
den uppfattningen, som jag tillät mig uttrycka förra gången, att herr statsrådet
är besjälad av en levande insikt och en uppriktig., vilja att göra vad han
lian för vårt lands flygvapen, och jag begagnar nu ånyo detta, tillfälle att
till mitt erkännande för hans intentioner foga denna bestämda förväntan, att
han kommer att i sådan anda handlägga de spörsmål, som knyta sig till det

här föreslagna beloppet. _ o

Det är emellertid på en annan punkt, som jag måste uttrycka, mitt livliga
beklagande icke blott över utskottets ståndpunkt men även i viss man över
reservanternas ställning, ehuru jag beträffande reservanterna självfallet erkänner,
att de lia sett på frågan på ett ur alla synpunkter mera förståendefullt
sätt än vad som blivit fallet från utskottets sida. Det gäller, som alla
förstå det visserligen omstridda men dock enligt mm uppfattning utomordentligt
viktiga kravet på att reorganisera vår svenska marin med pansarskepp.
Tiden och tillfället äro ju icke lämpliga att här upprulla denna fråga till
någon vidlyftigare diskussion. Jag vill endast i korthet slå fast, att enligt
min livliga övertygelse en svensk flotta, som icke äger stöd i pansarskepp
såsom moderfartyg, får alltför liten betydelse för vart lands försvar till sjöss.
Jag tror, att det är en fullständig missuppfattning från deras sida, som förmena,
att en flotta, bestående av mindre fartyg och företrädesvis torpedbåtar
och undervattensbåtar, kan, när det verkligen gäller,^med utsikt till framgång
upptaga striden med en fientlig marin, försedd med sådana större fartyg. Jag
beklagar för min del på det livligaste, att det flottbygge, varom ar 1927 sa
stor enighet rådde riksdagens olika partier emellan, skall ha kommit i den
återvändsgränd, vari det faktiskt kommit genom dc därefter förflutna arens
flottpolitik. Jag tror, att det finns de allra starkaste skäl att understryka
vad reservanterna på tal örn denna punkt anföra i reservationen, näm igen
att man icke får glömma den utomordentliga betydelsen av 1927 ars ilottbyggnadsplan,
och jag uttrycker vid detta tillfälle min personliga förhoppning,
att pansarskeppsfrågan icke skall vara avförd fran diskussionen genom
det beslut, som riksdagen sannolikt i enlighet med utskottets ståndpunkt gar
att fatta i nu föreliggande ärende. Enligt den av 1927 ars riksdag skriver
herr Holmgren i sin reservation, beslutade planen för flottans ersattningsbyggnad
skulle under andra periodens byggnadsprogram vissa fartyg, danbiand
ett pansarskepp, för viss angiven kostnad komma till utförande. Detta
program, fortsattes det, har icke fastställts beträffande pansarskeppet i

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
fråga, och reservanten understryker i ett tillägg den utomordentliga betydelsen
av detta pansarbåtsbygge. Det är givet, att jag för min del skulle
vilja på den punkten instämma i herr Holmgrens reservation, men reservationen
får ju närmast betraktas som ett sympatiskt principuttalande, som
dess värre icke har några utsikter till att vinna kammarens bifall.

Herr talman! Jag skall icke bli alltför mångordig. Men jag vill vid detta
tillfälle ånyo anföra vad jag så många gånger tidigare tillåtit mig säga, att
örn icke den svenska demokratien — vars bestånd ju enligt de flestas uppfattning
i denna kammare är ett livsvillkor för vårt lands lugna utveckling
i folklig och fredlig riktning — under de tider som komma, rätt förstår vårt
försvarsväsens betydelse och om icke den svenska demokratiens olika meningsriktningar
kunna förena sig om tillräckligt starka och positiva åtgärder för
våra försvarsanstalters upprätthållande och icke minst för försvarsmaterielens
ersättning och förnyelse, då är det risker för denna svenska demokrati,
som kunna komma att bli ganska farliga i framtiden. En framstående representant
för det stora socialdemokratiska arbetarpartiet anförde vid föregående
tillfälle, då försvarsfrågan var under behandling, just denna synpunkt,
och jag kan icke förstå annat än att den uppfattning, han företräder,
uti allt vidare kretsar av den svenska arbetarbefolkningen måste vinna allt
större insteg, örn det fria folkstyret överhuvud taget skall kunna bestå i vårt
land. Denna försvarsvänligare uppfattning måste bryta fram i folkets breda lager
under ledning av ansvarskännande representanter för dessa partier och folkgrupper,
därest dessa folklager skola kunna få sin gamla svenska frihet bevarad
under de årtionden och generationer, som följa.

Jag har den uppfattningen, som uttalades för många år sedan av en framstående
kännare av Sveriges historia uti, om jag minns rätt, denna kammare,
att sociala reformer, som på ett ansvarsmedvetet sätt syfta till att hjälpa
de fattigare folklagren i deras mången gång svåra ställning — sociala reformer
på bostadsfrågans område, åtgärder för avhjälpandet av de arbetslösas
ofrivilliga bekymmer och överhuvud taget vad som kan göras för
de icke alltid på livets ljusa sidor levande folklagrens bästa — att en sådan
reformpolitik måste gå hand i hand med en positivt försvarsvänlig politik, för
att vi skola kunna föra vårt land till en lycklig framtid.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till den av herr Bergqvist
m. fl. vid detta utlåtande fogade reservationen.

Herr Hamrin: Herr talman! Redan det sakförhållandet, att vid behand lingen

av detta ärende, vars beskaffenhet jag strax skall belysa, en försvarsdiskussion
på bred bas kan uppstå, ger belägg för mitt så ofta gjorda påstående,
att vi beträffande finansieringen av vad som sammanhänger med den
normala budgeten, ha slagit in på vägar, som äro avskräckande, ty, herr talman,
vad vi här i dag diskutera, är ju i själva verket ett arbetslöshetsanslag.
Det framgår ju redan av försvarsministerns uttalande till statsrådsprotokollet,
att det i själva verket rör sig örn ett rent arbetslöshetsanslag. Av propositionen
framgår också på vilka vägar vi för närvarande befinna oss, då jag
erinrar därom, att vad som sammanhänger med vårt militära försvar nu behandlas
på tre olika ställen i riksstaten: dels upptagas anslag under fjärde
huvudtiteln, dels vill man tillgodose krav, som framkommit ifrån de militära
myndigheterna, under form av statliga reservarbeten, beredskapsarbeten o. dyl.,
dels slutligen upptar man en del anslag till försvarsväsendet under rubriken
statsbeställningar. Jag instämmer också med den föregående ärade talaren i
hans kritik av bristen på klarhet över situationen, ehuru vi nu befinnas oss i slutet
på riksdagen, men därom få vi väl tillfälle att tala en annan gång.

Lördagen dea 2 juni e. m.

Nr 40.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)

Vad nu beträffar den skiljaktighet, som uppstått inom statsutskottet, så
erinrar jag därom, att regeringen begär 10 miljoner kronor för s. k. statsbeställningar
och därav endast redovisat 4.4 miljoner, varmed kostnaderna
för ersättningsbyggnad för flottan skulle bestridas. Departementschefen anser,
att användningen av det återstående anslaget sedan skall ligga i Kungl.
Maj :ts händer, och han slutar det yttrande, som citeras i statsutskottets utlåtande,
med att framhålla, att anslaget skulle i avsevärt ökad omfattning
kunna tillgodose civila myndigheters och institutioners behov av materielanskaffning.
Nu har majoriteten i statsutskottet gjort den ändringen i försvarsministerns
framställning, att hela detta belopp 10 miljoner kronor skulle
oavkortat komma försvaret tillgodo. Det förefaller mig, som örn man från
det håll, där man anser, att statsutskottets majoritet behandlat försvaret alldeles
för knappt och varit alltför njuggt gent emot de framställda kraven,
skulle kunna kosta på sig det erkännandet, att statsutskottet dock gått ett bra
stycke längre än Kungl. Majit och chefen för försvarsdepartementet i detta
avseende gjort. Jag vill också erinra därom, att en grupp av reservanter
önskar höja dessa 10 miljoner kronor med 4 miljoner, alltså till 14 miljoner,
men detta i och för sig tillgodoser ju inte försvaret mera än Kungl. Majits
förslag, därest man icke hade gjort såsom majoriteten utan föreskrivit, att
vad som återstår, sedan kostnaderna för ersättningsbyggnad för flottan blivit
bestridda, skulle gå till ändamål, som av Kungl. Majit här föreslås. Jag menar
med andra ord, att dessa motionärer tillgodose i själva verket, såvitt jag förstår,
icke försvaret mera än majoriteten av statsutskottet gör.

Om^jag sedan får yttra några ord örn herr Holmgrens reservation, så slutar
den på ett belopp av 28*/2 miljon kronor, alltså I8V2 miljon kronor mer än
Kungl. Majit föreslagit till statsbeställningar och I8V2 miljon mer än statsutskottet
föreslagit till försvaret. Ja, herr talman, jag förmenar, att sådana
krav och sådana yrkanden kunna i själva verket aldrig i dessa tider, med
kännedom om stämningen i landet, främja verkliga försvarsändamål. När
jag talar härom, herr talman, så kommer i mitt minne ett par uttalanden, som
jag för fyra, fem år sedan gjorde i andra kammaren, och då jag nu erinrar mig
desamma, skall jag tillåta mig att låta anteckna dessa ord jämväl till första
kammarens protokoll. Jag erinrar mig ett uttryck, som 1912 eller 1913 fälldes
av den dåvarande statschefen i Tyskland, kejsar Wilhelm. Han säde ungefär
följande: de tyska vapnen skola trygga freden, men örn denna fred brytes,
så skola de tyska vapnen tillse, att freden återställes. Nå, det gick några år.
Nederlaget kom. Kejsaren var i landsflykt, och då lät han publicera ett
uttalande, som sammanfattat i några ord innebar ungefär följande: det var
inte tyska armén, som led nederlaget, utan det var upplösningen inom armén
och ibland trupperna, som var orsaken till Tysklands fall.

Jag menar, herr talman, att det primära i försvarsfrågan i vårt land såväl
som i alla andra länder är, att man ser till att samla nationen i denna fråga
framför alla andra. Söker man inte göra detta, så hjälper det inte med vare sig
pansarfartyg, artilleri, flygvapen m. m. sådant. Det går inte att bara demonstrera
fram försvarsviljan, den måste skapas, genom att man hyser förtroende
för varandras åsikter och uppfattningar. Jag vågar göra gällande, herr talman,
att jag anser mig såsom lika god försvarsvän som dessa herrar, vilka
kasta fram motioner i demonstrationssyfte, med vetskap örn att det ifrån
alla synpunkter, finansiella och politiska, är omöjligt att få desamma bifallna
av riksdagen. Det är denna demonstration från vissa grupper och ifrån
visst håll, som jag på det bestämdaste reagerar emot, och framför allt, då
man sedan ifrån samma håll betecknar oss, som se mera på försvaret i sin
helhet och ifrån alla synpunkter, såsom mindre försvarsvänliga.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)

Hur är det nu, mina herrar, med det krav, som här har framställts vid
årets riksdag? Från samma håll, där man ständigt och jämt talar örn den
ansträngda budgeten, våra väldiga lånetransaktioner m. m. — synpunkter,
som herrarna veta, att jag i mycket stor utsträckning delar — från samma
håll begär man, att man inte blott skall låna de tio miljoner kronor, som Kungl.
Maj :t begär för försvarsändamål, utan man skall utöka detta belopp, ända
upp emot 30 miljoner kronor. Från samma håll, där man söker att pruta
på en hel del mindre anslag, lägger man fram en önskelista, som sammanlagt
upptar 37 miljoner kronor mer än Kungl. Majit ifrågasatt. Jag frågar, herr
talman: menar man allvar med sådana krav? Ja, då skall man naturligtvis
driva desamma. Men jag frågar också: är det någon av dessa motionärer,
som tror, att man därigenom gagnar försvaret och stärker försvarsviljan bland
vårt folk? Jag svarar bestämt nej till en sådan fråga. Men bär kommer den
ena motionären efter den andra och förmenar, att man, utan system, utan planläggning
och knappast med någon sakkunskap bakom framställningarna, skall
begära, att riksdagen utan vidare skall anslå miljoner hit och miljoner dit,
blott därför att saken faller under fjärde huvudtiteln eller kallas för försvarsändamål.

Det finnes, herr talman, otvivelaktigt djupt ned i vårt folk en vaknande
insikt örn läget ute i världen; en uppfattning och en känsla, som jag för min
del glädes åt. Men värdet av detta är så stort, att det inte får förspillas och
raseras genom meningslösa demonstrationer.

De båda främsta männen i regeringen ha beträffande vårt lands försvar
hävdat en uppfattning som vi få vara tacksamma och glada över. De vittna
om en positiv vilja att stärka vårt försvar. Det är regeringen, som har att
taga initiativ i det hänseendet; det är den militära sakkunskapen, som skall
konstatera bristerna och förrätta inventeringen, och det är regeringens skyldighet
och uppgift att efter måttet av vår ekonomiska bärkraft tillgodose de
berättigade kraven på detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Häri instämde herrar Hansén, John Björck, Johan Larsson, Elof Andersson
och Löfgren.

Herr von Heland: Herr talman! Herr Hamrin yttrade i debatten den

11 april i år, att den uppfattning angående systematisering av våra försvarsanslag
jag då gav till känna, icke skulle ha nämnvärt stöd inom den militära
sakkunskapen och att den åtminstone inte skulle omfattas av den militära
sakkunskapen i försvarskommissionen. Jag förmodar, att herr Hamrin under
mellantiden fått klarhet örn att den anmärkningen emot mig inte var befogad,
utan att den uppfattning, som jag vid det tillfället gav till känna, tydligen
delas av många. Jag vill dock ännu en gång beklaga den strid, som på vissa
håll pågår mellan våra försvarsgrenar, varvid i mitt tycke särskilt flottans
män synas i alltför hög grad endast tänka på sitt vapens tillgodoseende, ehuru
man bör förstå, att en dylik strid mellan försvarsgrenarna inte gagnar vårt
försvarsväsen utan snarare tvärtom. Det är ju rätt belysande för förhållandena
på detta område, att det faktiskt inte, åtminstone inte i samma grad,
förekommer dylika stridigheter mellan exempelvis armén och vårt flygvapen.

Inom utskottet har man i år, vilket jag kan uttrycka min glädje över, tydligen
sett rätt klart och tidsenligt på försvarsfrågan. Man framhåller nämligen,
att vid bestämmandet av statsbeställningar av krigsmateriel synes i
främsta rummet behovet av att stärka luftstridskrafterna böra beaktas. Jag
måste dock säga, att jag tycker, att utskottet uttrycker sig något otydligt

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
beträffande flygplansanskaffningen, och jag skulle för min del helst hava
velat få bort ur den tredje meningen i utskottets utlåtande de ord, där man
preciserat, att i främsta rummet jakt- och spaningsflygplan skola anskaffas.
Att man dock vid denna precisering avser även bombflygplansanskaffning
framgår av utskottets motivering längre fram, där utskottet talar örn bombflygplan
och avstyrker ett i en motion framställt yrkande örn ett särskilt anslag
av 6,500,000 kronor för anskaffning av medeltunga bombflygplan, varefter
utskottet säger att »i någon mån har dock detta yrkande tillgodosetts
genom vad utskottet här ovan föreslagit». För övrigt kunna lätta bombflygplan
benämnas spaningsflygplan. Men jag tycker, att det är oklokt av utskottet
att göra den begränsning, som faktiskt har gjorts i andra meningen i
utskottets uttalande, och att göra denna begränsning för regeringen, som dock
i första hand är ansvarig för vilka flygplan som skola anskaffas.

Även örn armén vid tidigare anslagstilldelningar har blivit bättre tillgodosedd
än flyget, kan man inte säga, att så blir fallet i år, vilket jag, med den
uppfattning jag har om flygvapnets betydelse, naturligtvis inte kan klandra.
Jag vill dock uttrycka den förhoppningen, att Kungl. Majit vid fördelningen
av de tio miljonernas restbelopp, alltså cirka 11/i miljon kronor, skall beakta
utskottets hänvisning, att hänsyn särskilt bör tagas till materielanskaffningar
för lantförsvaret.

Vad sedan de båda reservationerna beträffar, önskar även jag deklarera, att
jag gärna hade sett, att riksdagen i år för ifrågavarande ändamål hade kunnat
bevilja ett högre anslag än det nu av utskottet föreslagna. Jag är nämligen
av samma uppfattning som herr Wohlin, att hela världen för närvarande befinner
sig i en sådan orosstämning, att man även i vårt land borde förstå, hur
bekymmersamt det är. Jag har redan beklagat den stridsiver, som man på
flottisthåll visar, när det gäller avvägningen mellan de olika försvarsgrenarna.
Jag tror exempelvis, i likhet med herr Hamrin, att en sådan reservation som
herr Holmgrens icke kan gagna vårt försvar. Och eftersom herr Wohlin försvarade
denna reservation och talade för ett dyrbart pansarbåtsbygge, må det
tillåtas mig att kortfattat ännu en gång deklarera min åsikt därvidlag.

Min uppfattning är sålunda alltjämt, att man bättre gagnar vårt försvar,
om man lägger ned de 27 miljoner kronor, som detta pansarskepp kostar att
bygga, på andra försvarsmedel, och jag får för min del ideligen denna min
uppfattning styrkt. Nu senast får jag den styrkt genom en artikel i The
Illustrated London News för den 19 maj 1934. Det finns många belägg för
min åsikt, men jag skall bara taga detta, därför att det är så färskt, och jag
skall i översättning återgiva delar av nyssnämnda tidningsartikel. Man påpekar
där, hurusom »med hänsyn till den pågående diskussionen om vårt eget
flygvapens vitala problem, dess betydelse för sjö- och lantförsvaret, är den
överlägsna roll, som U. S. A:s marinflyg spelat under de nyligen avhållna
manövrerna vid båda utloppen av Panamakanalen och i Karibiska havet, en
sak av utomordentlig intresse för England». Jag ämnar nu bara citera det
viktigaste: »Vid det stora fingerade slaget i Karibiska havet delades flottan
i två styrkor, de ’grå’, vilka utgjorde B-styrkan med tagna baser i Västindiska
arkipelagen, och de ’blå’, vilka framryckte mot B från Panamakanalen. Blå
styrka, vilken var överlägsen i fråga örn flygstridskrafter, disponerade sammanlagt
230 flygplan, av vilka vissa voro baserade på land, andra på hangarfartygen
''Langley’ och ’Saratoga’ som rymma 8 maskiner. ’Macon’, världens
största styrbara luftskepp, som har 4 små flygplan, startbara med en
slunganordning, var baserad på Guantanamo. — Grå styrka hade 125 flygplan,
alla baserade till sjöss, däribland 80 på hangarfartyget ''Lexington’.»
Så kommer slutligen följande: »Med dessa oell undervattensbåtar sänkte grå

Första hammarens protokoll 1934. Nr hO. 7

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
styrka såväl slagskepp som kryssare. Resultatet av femdagarsslaget blev ett
konstaterande av sjöstridskrafters sårbarhet under moderna förhållanden och
flygstridskrafternas ofantliga förstörelseförmåga. Flottans chef, amiral Sellers,
vilken tjänstgjorde som stridsdomare, ansåg, att icke mindre än en fjärdedel
av de deltagande fartygen hade blivit nedkämpade från luften. Även luftskeppet
’Macon’ nedsköts genom angrepp av flygplan.»

Då ett sådant uttalande fällts ifrån ledande maritimt håll i Amerika och
återgivits i den konservativa, marinvänliga London News, torde det säkerligen
icke innebära något överdrivet favoriserande av flygvapnet.

Jag skall icke längre uppehålla kammaren i denna debatt utan till slut
endast upprepa min gamla förhoppning, att man inom vårt stora socialdemokratiska
parti i allt större utsträckning med välvilja skall omfatta vårt försvarsväsen.
Jag tror nämligen i likhet med herr Hamrin, att man måste i
första hand skapa förtroende för vårt försvarsväsen i hela vårt land. Ty folkets
försvarsvilja blir dock alltid det väsentligaste för försvarets styrka. Och
då jag är fullständigt på det klara med, hur en votering — örn det ens blir
någon sådan — kommer att utfalla i denna kammare — i andra kammaren
gick nämligen utskottets förslag igenom utan votering — förstår jag, att det
är lönlöst att försöka genom att exempelvis yrka bifall till herr Bergqvists
reservation få någon ändring, och därför, herr talman, kommer jag att rösta
med utskottets förslag.

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! Jag instämmer till fullo med

herr Wohlin i hans allmänna uttalanden angående den bakgrund, mot vilken
hela denna fråga måste ses. Förhållandena i världen äro sådana, att vi enligt
min mening icke stå till svars med att ej vidtaga snara, snabba och kraftiga
anstalter för att bättra vår försvarsberedskap, som ju nu är behäftad med
allvarliga brister beträffande alla vapengrenar. Det redogjordes i andra kammaren
i dag för ett uttalande, som gjorts av den ryske utrikesministern Litvinov
i Genéve så sent som den 29 maj 1934, och jag tror, att det kan vara
lämpligt att upprepa detta även i denna kammare. Det utgör ett talande
bevis för vad man tänker och känner på lyhört håll i världen, och denne utrikesminister
är säkerligen inte ensam örn de farhågor, åt vilka han i detta
anförande ger ett tydligt uttryck.

I sitt tal framhöll Litvinov bland annat, att Nationernas förbund i nuvarande
form icke kunde anses motsvara de anspråk, som man ställde på detsamma,
dess sammansättning möjliggjorde icke lösandet av nutidens viktiga
problem, Nationernas förbund vore alltför mycket bundet av Nationernas förbundspakts
paragrafer. Ett bevis härför vore tillsättandet av den nu arbetande
avrustningskonferensen. Hans ifrågavarande förslag rörde ännu viktigare
problem. Det rörde ju skyddandet av den ständiga freden — och så
fortsatte han ordagrant: »Mina herrar, jag ser ingen annan utväg. Avrustningskonferensen
har blivit sammankallad vid ett tillfälle, da manga ansago
kriget blott såsom en teoretisk eller historisk möjlighet. Kan eller bör avrustningskonferensen
definitivt avslutas och upplösas utan att lämna spar efter
sig? Kunna vi lugnt återvända hem, då vi veta, att vi icke löst var uppgift?
Kunna vi detta i dag. då risker för ett blodigt krig mellan alla eller snarare
en serie sådana krig hotar alla kontinenter, ja, hela mänskligheten? Det finnes
väl nu endast få stater, som kunna anse sig skyddade mot en dylik fara.
Den kan träda i dagen tidigare för somliga, _ senare för andra, men ingen
undgår den dock. Jag vet, att det finnes politiker, vilkas hela strävan gar
ut på att finna vägar, vilka skola ställa deras länder utanför denna fara,, i
förhoppning att, sedan en sådan bestämd kurs inslagits, krigsfaran aldrig

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
mera skall komma i deras väg. Huru fåfänga äro icke dessa förhoppningar!
Historien känner icke några exempel på att imperialistiska stater med erövrings-
och expansionsvilja härvid någonsin vänt sig endast åt ett håll på bekostnad
av de övriga. Sedan de konsoliderat sig mot ett håll, hava de alltid
vänt sina ökade och stärkta krafter till nya erövringar i andra riktningar och
samtidigt åt flera håll.» Sådant är detta uttalande.

Jag beklagar också, liksom herr Wohlin, att föreliggande fråga örn statsbeställningar
icke kommit att behandlas i ett sammanhang med frågorna örn
anslag i övrigt beträffande arbetslösheten. Nu har jag åtminstone känt mig
i ett visst tvångsläge. Jag har måst begränsa mig att yrka bifall till ett
belopp, som utgör en anpart i en större upplagd plan, som i sig summerar alla
anslag för arbetslöshetens bekämpande.

Herr Hamrin förklarade, att yrkandet i den reservation, som undertecknats
av herr Bergqvist såsom första namn, icke tillgodoser försvaret mer än utskottets
yrkande. Jag förstår ej detta uttalande. Visserligen är ju skillnaden
i penningar icke avsevärt stor, men det kan väl inte förnekas att, då även
dessa reservanter liksom utskottets majoritet avse hela det ifrågavarande beloppet
för försvarsändamål, de ändock vilja ge mer — 4 miljoner kronor mer
-—■ för försvaret än utskottsmajoriteten, och jag hade verkligen, då jag anslöt
mig till detta yrkande om 14 miljoner, trott, att det skulle ha utsikt att vinna
bifall i båda kamrarna. Denna min förtröstan stödde jag på, att yrkandet
örn detta belopp ju väckts av representanter såväl för bondeförbundet som för
de folkfrisinnade.

Nu förstår jag emellertid, att denna min förhoppning varit fåfäng, och detta
måste jag beklaga.

Herr Hamrin angrep högern i häftiga ordalag, för att högern motverkade
uppkomsten av en allmän försvarsvilja hos vårt folk. Jag ger honom alldeles
rätt i hans principiella uttalande, att det för vårt försvar är viktigare
än något annat att det skapas ett allmänt förtroende till försvarsväsendet, att
det skapas en allmänt utbredd försvarsvilja inom vårt land, men jag måste
på det bestämdaste tillbakavisa det påståendet, att högern härutinnan genom
sina motioner skulle hava skadat en sådan strävan att stärka försvarsviljan.
Det kan ju dock icke, örn man vill uppamma en försvarsvilja, ligga något orätt
i att man påvisar bristerna, även örn man, när man gör detta, möjligen måste
förstå och beklaga, att man av politiska och ekonomiska skäl ej i allo kan
vänta sig att vinna bifall till de framställda yrkandena. Jag tycker tvärtom,
att detta är en insats i skapandet av en försvarsvilja. Det lönar sig väl ej
att såsom strutsen sticka huvudet bakom busken, utan det är väl ärligt och
riktigt att säga ifrån och påvisa, vilka behov som föreligga. Då det sedan
fjärde huvudtiteln redan är behandlad, nu blir fråga örn att använda vissa
lånemedel till komplettering av anstalterna för försvarets stärkande, ha ju
även de reservanter, bland vilka jag intar en plats, begränsat sina krav medi
hänsyn till den ekonomiska nödvändighetens hårda tvång. Givetvis skulle jag
enbart ur försvarssynpunkt lia velat använda vida större belopp av de medel,
som kunna ställas till förfogande för bekämpande av arbetslösheten, än nu
äro i fråga för försvarets ändamål, och jag instämmer också i herr Wohlins
uttalande, att detta bort kunna ske, därest man hoparbetat samtliga arbetslöshetsfrågor
i en gemensam plan, i all synnerhet som fullföljandet av de flesta
av de ifrågasatta arbetena för försvaret ännu bättre än många av de andra
arbeten, som igångsatts för arbetslöshetens bekämpande, tillgodose detta senare
ändamål.

Det har under denna debatt talats åtskilligt örn avvägningen emellan de
olika vapenslagen. Senast har herr von Heland varit inne på den frågan. Den -

100

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
na avvägning är ett stort och vanskligt problem, som man för närvarande icke
kan i detalj gå in på. Man kan överhuvud taget ej för närvarande draga upp
några riktlinjer för den frågan. Det måste överlåtas åt försvarskommissionen
och bero på det beslut, som statsmyndigheterna, sedan dess förslag framkommit,
kunna komma att fatta. Redan nu torde man emellertid kunna uttala
vissa allmänna synpunkter — jag är ense med herr von Heland och de övriga
talarna — att då flygvapnet är den av de olika vapengrenarna, som är mest
eftersatt, man nu i första hand måste tänka på detsamma. Den reservation,
som jag har undertecknat, och utskottsmajoritetens förslag äro ju också i detta
avseende likalydande. Skillnaden dem emellan i nämnda hänseende är endast
den, att under det att majoriteten gjort ett visst uttalande beträffande sättet
för användandet av dessa medel, jag för min del föreslagit, att avgörandet
därvidlag skall lämnas åt Kungl. Majit. Jag gör det uttalandet huvudsakligen
ur den synpunkten, att jag ej vill — helt naturligt i min ställning -—
på något sätt föregripa den sittande försvarskommissionens utredningar i organisationsfrågorna.

Herr von Heland tillät sig att påstå, att det är marinens målsmän, som föra
ett krig, som icke är tillbörligt, beträffande sina speciella intressen. I rättvisans
namn måste jag säga, att detta krig tyvärr föres från många håll och
på många fronter. Jag beklagar det i hög grad, och jag uttalar den livliga
förhoppningen, att försvarets målsmän i fortsättningen skola förstå, att de
skada försvarsintresset genom detta och att de böra lägga sig vinn örn att vid de
frågor, som uppkomma om avvägning mellan de olika vapenslagen, se förhållandena
endast ur saklig synpunkt. Men det är orättvist, herr von Heland,
att rikta förebråelserna i det avseendet enbart åt ett håll — det vågar jag
säga som hört så mycket av denna fejd.

Jag vill emellertid säga, att när man bedömer frågan örn ersättningsbyggnaden
för flottan, så får man icke se den ur den synpunkten, att det nu är
fråga om att skapa något nytt. Här är det endast fråga örn att upprätthålla
vad som redan finnes — ja, egentligen är det endast fråga örn en ringa ersättning
för vad som borde finnas enligt den en gång uppgjorda flottplanen. Vi
måste dock betänka, att av våra nuvarande pansarfartyg ett inte längre har
något stridsvärde i första linjen och ett av de tre övriga sjösattes redan 1914
eller 1915, och således snart uppnått den livslängd, varmed man bör räkna för
ett sådant fartyg, samt att de två återstående icke heller äro några ungdomar.
Visserligen har ju åtskilligt gjorts och stora kostnader nedlagts för modernisering
av de tre Sverigeskeppen, men det är alldeles uppenbart, att dessa relativt
gamla fartyg aldrig kunna få samma stridsstyrka som ett modernt fartyg.
Särskilt komma de alltid att sakna det numera erforderliga tillräckliga
skyddet emot den nya fienden i luften.

Jag har icke ifrån något håll hört bestridas, att vårt land ibland sina försvarsmedel
måste ha en flotta, och jag är lika övertygad som herr Wohlin örn
att en flotta utan en kärna av artillerifartyg icke för vårt försvar får något
större värde. Man kan ej i detta avseende jämföra vårt land med många
andra länder, som ha öppna kuster. Här i vårt land kunna de olika utfartslederna
lätt korkas igen genom minering. Kunna inte dessa rensas med stöd
av artillerifartyg, bli våra mindre fartyg instängda i sina baser och kunna
föga eller intet uträtta i försvarshänseende. Detta har icke bestritts, tror jag
heller, från något håll, men man anser, att man dock bör nedlägga de största
kostnaderna på andra försvarsmedel. För min del hyser jag den bestämda
övertygelsen, att ett vidmakthållande av flottan åtminstone vid den styrka, som
bestämdes enligt 1927 års flottplan, är av största vikt för vårt försvarsväsende.

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

101

''Anslag till statsbeställningar. (Forts.)

Då herr Hamrin vidare uttalade sig om de allmänna synpunkterna på försvaret,
skulle jag vilja till honom genmäla, att mot den reservation, som jag
har biträtt, ingalunda de förebråelser kunna riktas, som, om jag förstod honom
rätt, även riktades mot densamma, att reservanterna med hänsyn till det finansiella
läget givit sig in på äventyrliga vägar eller drivit demonstrationspolitik.
Jag vågar trots allt nu uttala den förhoppningen -—■ och detta, som jag nyss
sade, med stöd av, att från olika partier givits uttryck för den uppfattningen,
att man skulle öka regeringsförslaget till åtminstone 14 miljoner kronor —
att kammaren ville biträda den av herr Bergqvist m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen, till vilken jag yrkar bifall.

I detta anförande instämde herr Sandström.

Herr statsrådet Vennerström: Herr talman! Den förste talaren i dagens
debatt var generaldirektör Wohlin. Han erinrade i början av sitt anförande
örn diskussionen ett par månader tidigare, när, enligt vad herr Wohlin förklarade,
man från riksdagens sida inte ville medverka till beviljande av relativt
små militäranslag, och herr Wohlin tilläde, att när det inte var möjligt
att komma fram på den vanliga budgetvägen, var det, enligt herr Wohlins
mening, naturligt — så folio sig orden — att slå in på den väg, som nu är angiven,
nämligen den s. k. lånevägen. Jag kan, herr Wohlin, ingalunda underskriva
herr Wohlins uttalande örn det naturliga i att slå in på lånevägen
i fråga örn försvarsanslagen. Jag har verkligen den meningen, att skall man
anlita lånevägen, när det gäller försvarsändamål, då skall man iakttaga synnerligen
stor återhållsamhet, och det är detta, som jag förmenar, att regeringen
har gjort i sitt äskande till årets riksdag.

Under en debatt, jag minns inte, om det var vid samma tillfälle, var herr
Hamrin inne på samma spörsmål. Han erinrade örn att inom vissa centralamerikanska
folk hade man upplånat pengar för att klara sina försvarsbehov,
och herr Hamrin erinrade, att vi hade klandrat sådana operationer synnerligen
starkt och ansåg dem vara föga värdiga civiliserade folk. Han sade i
samma sammanhang, att här kommer man nu i svenska riksdagen och framlägger
från Kungl. Maj:ts sida förslag örn att upplåna penningmedel för försvarsbehov.
Jag ber att på den punkten få begagna tillfället att något korrigera
vad herr Hamrin där yttrade. Som förmodligen de flesta känna till
låg det så till förra året, att det ingalunda var regeringen, som då äskade pengar
lånevägen för försvarsändamål, utan det var ju det bekanta krisutskottet,
som herr Hamrin var ordförande i och som den gången framlade förslag om
att lånevägen tillfredsställa vissa försvarsbehov. Därigenom blev man ju
faktiskt bunden även för ett kommande år. Det var vissa anslagskrav i fråga
örn marinen, som följde med till årets budget och som tvang regeringen att
fullfölja samma linje, och det var då naturligt, att vi för balansens skull även
tilläde vissa summor för de andra vapengrenarna och inte blott togo upp anslag
för marinen, som väsentligen erhöll anslag under förra året. Emellertid
måste jag, som sagt, ännu en gång här för min del erkänna, att gäller det
penningmedel för försvarsbehov, då skall man begagna lånevägen med den
största möjliga återhållsamhet, och inte minst gäller detta det parti, nämligen
högern, som dagligen och stundligen klandrar den nuvarande regeringen för
dess svindlande låneoperationer och att den lånevägen belastat det svenska
statshushållet allt för hårt.

Herr Wohlin fällde också det uttalandet i sitt anförande, att den svenska
marinen och det svenska flyget måste vid krigstillfällen taga den första stöten,
och därför var enligt herr Wohlins mening deras materielbehov det vä -

102

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till statsbeställningar. CForts.)
sentliga, under det att återigen arméns materielbehov kom i en senare linje.
Det kom som nummer tre, med marinen och flyget som de främsta i fråga
örn materielbehov. Jag vill inte i likhet med herr Wohlin gå in på ett avvägande
av de olika vapengrenarnas värde och deras effektivitet. Jag vill
så mycket mindre göra det, som den frågan kommer att behandlas och utredas
synnerligen grundligt av försvarskommissionen, och det kan ju vara. tämligen
onödigt att gå dess utredningar i det spörsmålet i förväg. Dock vill jag be
herr Wohlin observera faran av denna avvägning i förväg. Vi observerade
den ögonblickligen. Han fick nämligen genast en ripost från en av kammarens
ledamöter, herr von Heland, som, själv gammal arméofficer, fann det
lämpligt att förklara, att armén och flyget var det väsentliga, under det att
marinen borde maka sig åt sidan och intaga det sista, det tredje rummet.

I detta sammanhang må det vara mig tillåtet att instämma i de varningar,
som uttalades särskilt från herr Borells sida, och jag tror även från någon
annan talares sida, till talesmän för de olika vapengrenarna att, örn de fullfölja
den inbördeskamp, som de föra bakom kulisserna, in i de offentliga debatterna
under sådana här former, gagnar det sannerligen inte det svenska
försvaret och ingendera av de olika försvarsgrenarna. Då herr von Heland i
det fallet utan ringaste omsvep sade, att de, som voro de värsta i denna inbördesstrid
mellan vapengrenarna, voro herrarna från marinens sida eller flottisterna,
som orden visst folio, så är jag för min del ingalunda benägen att
utan vidare underskriva det omdömet. Jag vill inte fälla något omdöme alls,
men örn man från arméns och flygets sida säger, att vi skola ha starka bombflygplan,
men på bekostnad av pansarbåtar, så finner jag det ganska mänskligt
— det måste jag erkänna — örn herrarna från marinens sida resa borst.
Jag vill emellertid ingalunda lägga mig i den inbördesstriden. Jag beklagar
den och vill, liksom jag gjort tidigare inför vissa militära sammanslutningar,
här offentligen för min del säga ifrån, att denna kampanj är inte till gagn
för vare sig försvaret i dess helhet eller för de olika vapengrenarna och kan
ingalunda bibringa den svenska allmänheten någon övertygelse örn att den
militära sakkunskapen är av större värde vare sig på det ena eller andra hållet.

För att återkomma till herr Wohlins uttalande örn att marinens och flygets
materielbehov är det väsentliga och det främsta, ber jag att få understryka,
att herr Wohlins uppfattning har erhållit riksdagens insegel. [Vid förra årets
riksdag tillgodosåg man huvudsakligen marinens materielbehov. Som herrarna
veta, beviljade man den gången marinen ganska väsentliga anslag av
statsbeställningsmedel, och nu vid årets riksdag är man i föreliggande utskottsbetänkande
beredd att ge flyget det väsentliga av dess anslagsbehov, i vad
det gäller materiel av olika slag. Jag finner även detta fördelande av anslaget
naturligt, och jag kan inskränka mig till att säga, att när man från
utskottets sida här kommer fram till en summa på fyra miljoner kronor till
flygmateriel, överensstämmer den summan synnerligen nära med det belopp,
som jag anser lämpligt, och jag meddelade, örn jag inte misstar mig, vid årets
remissdebatt som min mening, att den väsentliga delen av statsbeställningarna
borde komma flyget och dess materielbehov till del.

Sedan ber jag bara, då jag inte vill förlänga debatten allt för mycket, att
få knyta an några reflexioner till den senare delen av herr Wohlins stora anförande
i början av dagens debatt. Där förde herr Wohlin med en flykt, som
är ganska karakteristisk för den wohlinska vältaligheten, oss in på sammanhanget
mellan det svenska försvaret och den svenska demokratien, och då jag
själv räknar mig som en av talesmännen för den svenska demokratien och därjämte
nu har ställningen som försvarsminister, är det kanhända naturligt,

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

103

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
att jag fattar den wohlinska tanken i vingen ett ögonblick och försöker följa
med på hans färd genom rymderna. Jag är för min del liksom herr Wohlin
särskilt känslig för demokratiens och den demokratiska statens farliga läge
i den tid, i vilken vi nu befinna oss. Ser man, hur händelserna ute i världen
te sig, får man ovillkorligen den uppfattningen, att det måste finnas ett
inre samband mellan demokratien och försvaret, mellan den demokratiska
statsordningen och dess försvar, för såvida inte de olika demokratiska staterna
skola falla i den grop, där redan tidigare åtskilliga och till och med ganska
nära liggande stater redan befinna sig. Jag har den meningen — det vill jag
öppet deklarera -— att den klyfta, som onekligen finns mellan demokratien
och försvaret och som har ganska naturliga historiska förklaringsgrunder, inte
minst från de tider, då den svenska arbetarvärlden befann sig utanför det
svenska samhället, behöver fyllas, och på samma gång behöver Sveriges arbetarklass,
som nu har trängt in alltmera i samhället och övertagit mer och
mer av ansvaret, knytas an till de nationella värdena och de nationella instinkterna
—- jag ber kammaren observera, att jag säger inte nationalistiska
värden och nationalistiska instinkter — mer än vad som tidigare varit fallet.
Det må kanske här tilläggas, att när det är fråga örn de anställda inom försvarsväsendet
-—- inte bara officerarna, utan även menige man, d. v. s. de
vanliga militäranställda — bör även på den punkten observeras, att vilja vi
kräva lojalitet gentemot demokratien och den demokratiska staten, då böra vi
också behandla dessa medborgare inte såsom en kast utanför folket. De skola
inte behandlas med Menlighet och inte heller med smicker och köpenskap,
utan behandlas fullt lojalt liksom övriga svenska medborgare och yrkesmän,
ty så länge det svenska försvaret anses vara en av grenarna av den svenska
staten, böra givetvis dess tjänare behandlas på. fullkomligt samma sätt och
enligt samma metoder som övriga statstjänare. Ännu ett ord i detta sammanhang!
Herr Hamrin var några steg före mig i sitt anförande så till vida, att
han sade, att man inte bör på något håll begagna försvarsfrågan ur den ena
eller andra synpunkten som politiskt vapen, utan se på den som en rent saklig
fråga. Med andra ord: att från ena hållet begagna viljan till upprustning och
från andra hållet viljan till avrustning som vapen i den politiska striden för
att tillkämpa sig själv den ena eller andra politiska fördelen, anser jag för
min del i längden vara att undergräva och inte att stärka den svenska demokratien.

Till sist, efter denna personliga och på grund av herr Wohlins anförande
föranledda demokratiska deklaration, ber jag för min del att få uttala pitt accepterande
utan några större betänkligheter av det utlåtande, som här föreligger
till behandling. Jag hade måhända i vissa delar velat ha Kungl. Maj :ts
händer mindre bundna, då jag finner det vara en ganska praktisk väg, att
man, när det gäller fördelning av anslag, gör det i samråd med cheferna för
de olika vapengrenarna. Man kommer fram till det bästa resultatet, örn man
inte från ett utskotts sida i förväg allt för hårt binder Kungl. Majit. Jag
vill å andra sidan säga, att banden äro i detta fall inte hårdare, än att jag
för min del kan bära dem, och jag är därför utan vidare villig att även för
min del hemställa om bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Herr Westman: Herr talman! Eftersom jag är en av de motionärer, vilkas
förslag behandlas här i dag, må det tillåtas mig att säga några ord.

Jag har en lika livlig känsla som någon av de talare, som förut uppträtt, av
det allmänna politiska lägets faror. Möjligheten av att en politisk explosion
kan inträffa i ett eller annat land är ju ingalunda utesluten, och som vi veta,
finns det till och med i vårt land många, som väl veta, att en ändring i ett

104

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
eller annat grannlands politiska styrelsesätt endast kan ske på revolutionens
väg, men som likväl önska, att en sådan revolution skall inträffa. Man får
hoppas, att under alla omständigheter de fredliga och goda krafter, som äro
verksamma i världen, skola lyckas att inskränka verkningarna av de våldsamma
kriser, som kunna inträffa i ett eller annat land så att de få någon
internationell betydelse. Detta är emellertid förhoppningar, och man vet inte,
huruvida de komma att förverkligas.

Utan tvivel finns det hos vårt folk en alltmera ökad känsla för att lika väl
i vårt lands utrikespolitiska problem som i, låt mig säga, Frankrikes, säkerheten
skall ställas främst och bör göras till härskarinna. När vi på grund
av tidsläget med ökat intresse betrakta frågan örn vårt lands försvar, mötas
vi onekligen av en stor svårighet, nämligen den, att vårt försvarsväsen befinner
sig under utredning. Denna utredning har redan pågått under många
år, och man vet inte hur många ytterligare års studier, som skola bli erforderliga,
innan vi kunna få se något resultat. Faran är emellertid den, att de
stora händelserna ute i världen inte anpassa sin takt efter försvarskommissionens,
och det må därför tillåtas mig att uttala det önskemålet, att försvarskommissionens
arbete måtte påskyndas, så att vi inte bli överraskade, medan
den ännu arbetar.

Den fråga, som vi i dag behandla och som vi knyta en vittutseende försvarsdebatt
till, är emellertid inte i främsta rummet en försvarsfråga utan en arbetslöshetsfråga.
Jag ber att få erinra därom, att Kungl. Majit har ju föreslagit
tio miljoner kronor till statsbeställningar, under betonande av att större
delen av detta anslag skall gå till beställningar, som kunna gagna försvaret,
men samtidigt under framhållande därav, örn jag fattade propositionen rätt,
att ett maximibelopp av inemot tre miljoner kronor skulle kunna användas till
beställningar till gagn för civila verk och inrättningar. Jag tillät mig tillsammans
med en del andra ledamöter av denna kammare att väcka en motion,
vari jag föreslog, att man skulle till de ändamål, som Kungl. Majit avsåg att
tillgodose, lägga flygvapnets materielanskaffning, och jag föreslog därför,
att man skulle öka detta belopp från tio miljoner till fjorton miljoner kronor,
men väl att märka, herr Borell, utan att det samtidigt i denna motion gjordes
något uttalande örn att de civila beställningarna skulle gå ut ur anslaget.
Detta var för mig en fullständigt medveten sak, ty på detta sätt lämnade
man ju den möjligheten öppen, att såväl vissa civila krav skulle kunna tillgodoses
som även flygvapnets behov. Sedermera har emellertid utskottet valt
en annan väg, den vägen nämligen, att man tillgodoser flygets behov av fyra
miljoner kronor, men samtidigt utesluter de civila beställningarna. Örn jag
ser saken från försvarets synpunkt, har jag naturligtvis ingen anledning att
motsätta mig en sådan lösning, och jag förstår inte, att herr Borell ansåg
sig lämpligen kunna satirisera över vår hållning, som väckt motionen, ifall
vi inte skulle rösta för de fjorton miljoner kronorna.

Det kan vara sant, att såväl jag som många andra ledamöter av denna kammare
skulle ha önskat, att försvaret kunde ha blivit mera tillgodosett än vad
det blivit vid denna riksdag, och jag tänker då inte främst på detta anslag
utan på anslagen till försvarsväsendet i dess helhet. Det är emellertid alltid
så i det politiska livet, att det inom alla områden råder en motsättning mellan
de personliga önskningarna och möjligheterna, och det är därför inte överraskande,
att man även här, när det gäller försvaret, har att brottas med en
sådan motsats. Vi måste också komma ihåg, att det med nödvändighet måste
finnas olika omdömen här i denna kammare örn vad man kan vinna genom
att framgå på den ena eller andra vägen. Jag respekterar dem, som ha långt
gående krav, vare sig det gäller försvaret eller sociala reformfrågor, och som

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

105

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
framföra dessa sina önskemål, men det måste också i det politiska livet finnas
män av en annan typ, en kanske mindre lysande och briljant typ, män som
försöka att bärga in i ladorna så mycket, som kan ernås i olika situationer och
under olika lägen. För min del tillhör jag denna anspråkslösa typ. Jag är
uppriktigt sagt mycket glad, örn den motion, som jag tillsammans med några
kamrater har väckt, kunnat vara en yttre anledning till att statsutskottets
majoritet på denna punkt framlagt ett förslag, som för försvaret är fördelaktigare
än den kungl, propositionen, och det har också glatt mig, att det i statsutskottet
inte finns någon reservation, som motsätter sig det framsteg, som
utskottets betänkande innebär ur försvarssynpunkt. Jag ser häri ett glädjande
tecken, ett tecken på att det yttre trycket, som alltmera ökas, sammangjuter
vårt folk i en känsla, att vi måste uppbära detta yttre tryck med samlade
krafter. Det är lyckligt för ett folk, örn det ökade yttre trycket har den
verkan och örn inte ett sådant yttre tryck endast verkar på det sättet, att ett
folk splittras sönder åt olika håll. Så olycksbringande har ett yttre tryck
verkat många gånger i forna tider i vårt land. För mig är det en glädje, om
vårt folk kan lita på att alla var och en i sin stad ha det sinnelaget, att vi inför
denna tids faror ställa oss fastare sammanslutna, skuldra vid skuldra, än
vi ha gjort tidigare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Jag begärde ordet, när jag hörde herr
Hamrin yttra sig örn de i ämnet väckta motionerna. Jag blev mycket förvånad
och frågade mig vad som har hänt, när herr Hamrin anser sig böra göra
ett sådant utfall. Herr Hamrin yttrade, att han är lika god försvarsvän som
de, vilka kasta fram dessa motioner, som han betecknade såsom demonstrationsmotioner.
Jag skall inte alls gå in på en diskussion om den större eller
mindre graden av försvarsvänlighet. Herr Hamrin har dock säkerligen ingen
anledning att mot någon här i kammaren rikta förebråelser, som herr Hamrin
nyss gjorde. Vad vi här tvista örn, är vad vårt försvarsväsende behöver för
att kunna fylla sina uppgifter, och det kan man tvista örn, även örn man på
båda håll är varm försvarsvän. Örn det är högerns partimotioner i år, som
herr Hamrin betecknade som demonstrationsvis framlagda förslag, ber jag att
däremot få avge en bestämd gensaga. Dessa motioner äro uttryck, för vad vi
känna i fråga om vad som är mest nödvändigt att tillgodose inom vissa av försvarets
grenar. De lia utarbetats med anlitande av den sakkunskap, som stått
enskilda motionärer till buds, och de ha av personer, som stå till vänster örn
herr Hamrin, betecknats som mycket måttfullt avvägda förslag. Jag förmodar,
att herr Hamrin inte har för avsikt att vilja förvägra olika ledamöter eller
grupper att framföra sina synpunkter på vårt försvarsväsendes ordnande och
ange de önskemål, som var och en kan ha, när det gäller att ordna dessa spörsmål.

Herr Hamrin yttrade, att de, som framföra dessa förslag, vilja spara på
andra håll, medan de här kräva utgifter. Jag svarar på detta, att vi ha velat
göra vissa omflyttningar av anslagen. Vi ha ansett, att vissa åtgärder för
nationalförsvarets stärkande äro så nödvändiga, att man bör se till, örn man
inte kan spara på andra anslag för att få de mest nödvändiga behoven tillgodosedda
inom försvarets område. Eftersom det här gäller åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande, förmenar jag, att de medel, som nedläggas å^ nationalförsvarets
stärkande, äro lika väl använda arbetslöshetsmedel som några
andra.

Jag instämmer fullt med herr Hamrin däri, att man bör förenas och hjälpas
åt att stärka försvarsviljan, men skall man göra det, skall man inte öka mot -

106

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
sättningarna, och jag får säga, att det var därför, som jag beklagar, att herr
Hamrin ansåg sig behöva fälla ett sådant yttrande, som han nyss gjorde.

Läget ute. i världen säger oss åtskilligt örn den tid, vi nu leva i. Var vi
blicka omkring oss, finna vi oro och på sina håll gång efter annan krigiska
förvecklingar. Nedrustningskonferensens arbete har inte. lett till något resultat.
Det torde väl inte vara för herr Hamrin åtminstone alldeles obekant,
att de ansatser till konjunkturförbättring, som ha inträtt, till inte ringa grad
bottna däri, att krigsindustrien i världen arbetar för fullt. Det säger oss åtskilligt
örn att rustningar pågå överallt, och det är naturligt, att det finns stora
medborgargrupper i vårt land, som hysa en viss oro inför det faktum, att 1925
års försvarsordning inte helt och fullt har effektuerats, och man måste instämma
med vissa militära myndigheter och vissa facktidskrifter däruti, att läget
kräver skyndsamma åtgärder.

Det är visst inga stora »demonstrationsbelopp», som krävas i våra motioner,
utan det är anslag, som måste betecknas såsom de mest nödvändiga för
materialanskaffning och för åtskilligt, som står i sammanhang med försvarets
upprätthållande. Det är viktigt, att sådana anslag tilltas och utmätas till
sådana belopp, att det kan ges något åt försvarets olika grenar, även örn utgifterna
för försvarsväsendet röra sig örn belopp, som äro betydande, men det
är en sak, som vi inte komma ifrån.

Här har talats örn flottans ersättningsbyggnad. I högerns motion har detta
krav inte upptagits med den styrka, som kanske hade bort ske, men det har
skett av finansiella skäl. Vi lia velat ta hänsyn till det ekonomiska läget för
närvarande, men den omständigheten, att ett pansarskepp inte har upptagits,
betyder inte, att vi ha frånträtt vår uppfattning örn att flottans ersättningsbyggnader
böra fullföljas enligt flottkommitténs program. Jag var ledamot
av 1925 års flottkommitté, som den 17 december 1926 framlade sitt enhälliga betänkande,
och jag beklagar livligt, att vad som där utlovades inte har blivit
fullföljt. Ehuru frågan örn ett pansarskepp inte är aktuell för ögonblicket,
eftersom det inte är möjligt att få pengar därtill, vill jag säga, att ett pansarskepp
enligt den fullkomligt enhälliga uppfattningen inom kommittén är
nödvändigt såsom en bas för de mindre fartygen. Det är inte samma styrka
att ha en flotta med en massa mindre fartyg, om man inte har en bas, vilken
de vid hotande faror kunna söka sig till. Den typ, som har valts för våra
pansarskepp, är för våra förhållanden synnerligen bra. Därom var kommittén
ense. Denna typ är utrustad med ett artilleri, som till och med är överlägset
de s. k. Washingtonkryssarnas. Detta har jag velat säga, därför att
det får inte här uppfattas som örn vi hade frånträtt kravet på vår flottas stärkande.

Vad som är viktigt är emellertid också vårt flygvapen och vårt lantförsvar.
Lantförsvaret har i alla tider varit kärnan i vårt nationalförsvar och sidovapnen
äro flottan och nu på senare tid flygvapnet. Flygvapnet är ju visserligen
ett nytt vapen, men det har fått på senare tid en alldeles särskild betydelse,
och därför instämmer jag livligt i det uttalade önskemålet om ett
förstärkande av flygmaterialet.

Enbart den omständigheten, att det arbetar en kommitté, försvarsrevisionen,
på omorganisation av vårt försvarsväsende, kan väl ändå inte få vara anledning
till att man skall avfärda framkomna förslag till försvarets stärkande.
Det råder oro ute i världen, och det kan inte hjälpas att det finns en viss oro,
som griper omkring sig även inom vårt folk över vad som händer utomkring
och vad som uppenbarligen sker inom vårt land, i det att försvarsmyndigheternas
äskanden icke tillbörligt beaktas.

Vad hjälper oss för övrigt alla anordningar för vår sociala välfärd, våra

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

107

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
kulturella institutioner, vårt undervisningsväsen och allt vad vi göra för vårt
folks välstånd och förkovran, om vi inte sörja för vårt nationella försvar, så
att vi, örn olyckan kommer, vilket vi hoppas aldrig måtte ske, åtminstone
efter måttet av vår förmåga stå rustade att försvara våra gränser? Och
vid förvecklingar emellan andra makter gäller det också att upprätthålla
vårt neutralitetsförsvar vid en sådan styrka, att det kan fylla sin uppgift.
. o

Jag måste därför beteckna de angrepp, som gjorts emot våra motioner, såsom
obefogade, och jag och mina meningsfränder förbehålla oss rätten att
framföra de önskemål, som vi anse vara grundade och befogade. Den uppgiften
komma vi inte att frånsäga oss, och inte heller uppgiften att sörja för
och vaka över även denna viktiga gren av vårt lands angelägenheter.

Jag förstår att det inte nu är möjligt att vinna gehör för de väckta motionerna.
Men då det i den reservation, som herr Bergqvist m. fl. framburit,
göres ett yrkande örn en så måttlig höjning av anslaget som från tio till 14
miljoner, så biträder jag denna reservation och förordar den kraftigt. Ty
därmed kan beredas åtminstone en något större möjlighet att tillgodose försvarets
olika grenar, så att det inte blir föremål för en ensidig behandling.
Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till herr Bergqvists m. fl.
reservation.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag skall be att få börja med att uttala min
allra största förvåning över att högerns ledare i denna kammare icke observerat,
att högern såsom parti inte har någon redovisad motion i denna punkt
i samband med Kungl. Maj:ts proposition nr 1. Att jag sålunda här skulle lia
vänt mig mot högerpartiets motioner är ju alldeles omöjligt,^ då högern inte
har någon motion i denna punkt. Däremot skall jag be att få erinra örn, att
det finns en redovisad motion från högerhåll på 22 miljoner, och trots alla
protester betecknar jag sådant som demonstration. Jag erinrar vidare om att
man i en annan motion från högerns sida, vilket jag tillät mig påpeka vid behandlingen
av fjärde huvudtiteln, framfört en hel rad med krav och önskemål,
som inte har någon annan motivering än att upprepa vad 1925 års försvarsbeslut
innehöll. Jag menar att sådant icke är någon praktisk försvarspolitik
i dessa dagar. Och jag frågar mig hur en person, en enskild man och för
övrigt en nykommen riksdagsledamot, kan kasta fram ett helt program i försvarsfrågan
och sedan bara summera ihop och förklara^ att det hela kostar
22 miljoner kronor och att dessa pengar kunna vi också låna. Sedan vill man
göra gällande att detta skulle vara något alldeles särskilt bevis på försvarsvilja
— eller tillåt mig vända på satsen och säga, att det skulle vara ett uttryck
för ovilja mot försvaret, att man inte går med på sådant eller att man
överhuvud taget betecknar det som rena demonstrationer.

Jag vidhåller det uttalandet, herr talman. Och jag gör gällande, att jag
ser läget i världen för närvarande så, att vi ha anledning till oro, och att vi
ha anledning att med största uppmärksamhet följa de tecken, som varsla örn
tilltagande oro. Men jag understryker ännu en gång, att det tillhör landets
regering att observera dessa tecken och att beträffande försvarsfrågan se till,
att vårt land i förhållande till våra ekonomiska möjligheter står färdigt för
de situationer, som kunna komma att uppstå.

Jag förutsätter då också, att den ser försvarsfrågan ifrån dess egen synpunkt,
med hänsyn till försvarsväsendets egna uppgifter, och inte blott kopplar
in försvarsfrågan som ett led i en låt vara betydelsefull social utveckling
från arbetslöshetens synpunkt sett.

Jag tillät mig under remissdebatten framhålla, att det tyvärr finns länder,

108

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag, till statsbeställningar. (Forts.)
vilka smida vapen i stället för plogbillar. Jag tillstod, att ju mera man sysslar
med försvarsfrågan, desto mera blir man övertygad örn att vi ej lia det
val beställt. Jag stryker under samma synpunkt i dag, och, herr talman, örn
jag nu inte talade inför offentligheten, skulle jag framlägga skäl för att det
finns åtskilligt, som borde göras, innan det göres, som herrarna från högerhåll
och andra sidor här motionera örn. Det är mycket enkla saker, men mycket
viktiga saker också. Detta är endast en punkt, som vi här alla enats om,
både höger, bondeförbundare, socialdemokrater och frisinnade, och det är att
stärka den delen av vårt försvar, som vi alla äro ense örn bör stärkas och
moderniseras. Då skola vi med tacksamhet, såsom också herr Westman framhöll,
acceptera förståelsen på denna punkt och sedan söka övertyga varandra
örn det berättigade i vidtagandet av åtgärder även på andra punkter. Men jag
vill göra gällande, att detta icke går genom att enskilda personer kasta fram
motioner endast därför att de möjligen hört en grupp militärer eller någon
militär sakkunskap påyrka nödvändigheten därav.

Herr talman! Jag är till den grad oberörd av dessa protester mot mitt
förra uttalande, att jag går ännu ett stycke längre och säger, att när jag finner
önskelistor, som upptaga ett 20-tal punkter och som äro undertecknade av
en partiledning, så fylla mig även sådana motioner med vemod. Ty jag tror
inte att man kan avväga vad vårt land behöver på försvarets område genom
att på detta sätt plocka ihop ifrån det ena området och det andra.

Vi behandla örn en stund, herr talman, statsutskottets utlåtande nr 132,
och jag vill bara därom uttala, att det är ett av de viktigaste problem på försvarsväsendets
område, som vi lia att lösa. Men inte går ett sådant problem
att lösa genom att man kastar fram en motion och bifaller densamma!

Herr Lindhagen: Herr talman! Den siste talaren vädjade till regeringen

att noga observera tidens tecken, så att vi må stå rustade med ett tillräckligt
starkt försvar.

Finns det icke något annat som också bör observeras uti tidens tecken just
i detta sammanhang? Böra ej de djupliggande orsakerna till ofreden framför
allt undersökas och beivras från grunden, samt mänskligheten på den vägen
arbeta sig fram till ett förnuftigt resultat? Det räcker väl ej såsom i
Geneve att tala om minskning i rustningarna, likställighet i rätt till rustningar
samt säkerhet för Frankrike genom garanti från andra stormakter, givetvis
med vapenmakt, mot nya tyska invasioner? Hur kan dylikt uppnås med
bibehållande av krigens orsaker? Det stannar ju företrädesvis vid ett spegelfäkteri
utan avsevärd verkan.

Här talas sålunda blott örn hur stora våra rustningar skola vara, men ej
om mot vem de rikta sig. Örn vår kallelse i denna stora tid säges ej ett ord.
Den inskränkes i varje fall till att i Genéve föreslå stormakterna små kompromisser,
som kunna föga hjälpa. Småstaterna må gärna lirka mellan stormakterna.
— Det är synd örn de senare, ty de kunna inte få någon rätsida på
sina maktproblem. Men först och sist äro väl småstaterna nu uppfordrade att
föra en egen utrikespolitik.

Nu sade herr Johansson, att örn vi vilja försvara vår kultur -—■ jag förmodar
dock icke dess skuggsidor, ty även sådana finnas -— kunna vi inte göra
det annat än genom en solid vapenmakt. Men skulle det inte ligga till lags
för en kvantitativt liten nation, som ej betyder så mycket i rustningsavseende,
att också börja tänka på att försvara sig och dessutom mänskligheten med
sanningens makt? Nu tycker nog mången, att det är avskräckande obegåvat
att säga så! Men skulle ändå inte sanningens makt kunna passa just en liten
nation och skänka den en kallelse? Ty där två eller tre äro församlade i san -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

109

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
ningens namn, där är den ju mitt ibland dem. Det står åtminstone skrivet i
vår högsta grundlag.

Här stå vi nu som sagt och tala bara örn att rusta och rusta. Vi hota att
bli ruinerade, och detta är väl icke heller något försvar för en kultur! Jag
frågar herr Johansson: Har talaren ej lagt märke till att vi nyss haft världskrig?
Utbröt inte det därför, att alla stater voro så kolossalt rustade och inte
bestod sig med andra ideal? De måste väl ha valuta för sina pengar och för
de snöda avsikter, som lågo bakom pengarna. Därför ville de kriget, med
eller mot sina inre önskningar. Generalstaberna ville det i varje händelse.
Och kriget kom. Det var en följd av väpningarna och av den högre politikens
vägran, eller kanske vi böra kalla det oförmåga, att fördjupa sig i de
reella orsakerna till militarismens skyhöga missförhållanden.

Och tänk örn vi hade varit med i krigets sammanbrott! Det gick en böljegång
genom nationen på de högre orterna för att vi skulle göra det. Vad hade
då inträffat? Ja, det beror på, örn vi hållit på den rätta hästen. Det var
meningen, att vi skulle begå den där »modiga uppslutningen vid Tysklands
sida». Hur hade det då gått för oss, herr Johansson? Då hade vi kanske
blivit av med vår kultur, för en lång tid framåt! Och vad var det som räddade
oss? Jo, vid sidan av de djupa ledens sunda förstånd var det vår ofullständiga
beväpning, herr Fredriksson — förlåt, jag menar herr Johansson i
Fredrikslund, det fredrika i hans namn överväldigade mig.

Vår neutralitet blev ju till sjöss kränkt våldsamt av tyskar och engelsmän,
emot alla rättsregler. Ministären Hammarskjöld protesterade. Vår
flotta låg färdig med utrustning, manskap och ångan uppe. Varför gingo
vi inte ut på världshaven och slogos mot tyskar och engelsmän, helst med bägge
två, men åtminstone sida vid sida med dem, med vilka vi ansågos böra alliera
oss? Varför kommenderade inte Hammarskjöld ut vår flotta? Jo, därför att
vi hade en för liten flotta, herr Johansson! Det räddade oss. Det var lyckligt
för ett litet folk som vårt, att vi då hade en för liten flotta. Men om vi
haft en stor flotta, mäktig som stormakternas, hade vi kanske haft det tjyvtjockt
i det här landet just nu.

Och hur hade det gått med Belgien, ifall det landet inte haft någon armé?
Tyskland sade åt Belgien: »För Guds skull, släpp oss igenom, ty örn en månad
måste vi vara i Paris!» Om belgierna då inte haft någon armé, hade de,
liksom Hammarskjöld, protesterat till den kraft och verkan det hava kunde.
Men tyskarna hade lovat dem, att de skulle då garanteras sin självständighet
och få skadestånd, bara tyskarna fingo marschera genom landet.

Men vad inträffade? Belgien hade en armé, och då måste de ju sätta sig
till motstånd, och alltså inträffade landets ödeläggelse och dess självständighet
hängde på slumpen. Jag befann mig i augusti 1915 på studieresa i Tyskland
och förevisades där allt vad de höllö på med. Jag befann mig i tyska riksdagshuset,
då man där diskuterade frågan örn Belgiens annektering. »Sollen
wir annektieren» var frågan för dagen. Jag satt utanför dörren, till det rum,
där det största tyska partiet under tydligt oväsen diskuterade frågan. Morgonen
därpå stod det att läsa i pressen, att partiet beslutat Belgiens inkorporering
med Tyskland. Örn nu inte England och framför allt Amerika kommit
med i kriget, kanske det blivit på det sättet. Då hade väl Tyskland segrat.
Och då hade Belgien i detta nu icke haft någon armé alls.

Jag har bara tagit detta som ett exempel. Det kan vara en välgärning att
inte lia några vapen att slåss med. Då är man i alla fall pacificerad, och då
är det heller ingenting att slåss emot. Det är bara när vapnen användas, som
man får förevändning att slå, och slå till blods. Den som griper till svärd
skall förgås med svärd.

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)

Finnarna lyckades en gång göra revolution mot tsarväldet. Det var 1905,
då de voro obeväpnade. De hade fått sin konstitution förintad, och de hade
ingen armé. Tsarväldet vågade inte låta finnarna hålla några regementen.
Vad gjorde finnarna? De proklamerade allmän storstrejk och släckte alla
ljus i landet, så att det blev mörkt. Då blev verkligen tsarismen så rädd,
att den återgav finnarna deras författning. Ryssarna voro engagerade i
Japan och ville ej riskera mera. Men hade finnarna haft regementen och
dirigerat dem mot Petersburg, hade det nog förr eller senare varit slut med
dem i ett näts. Då hade inte heller ifrågakomma något återställande av
deras konstitution.

Detta ensidiga vilddjursvrål nu i alla länder, att man skall beväpna sig så
mycket som möjligt, emedan detta främst skänker trygghet och säkerhet -—
jag tycker att vi genom erfarenhet och enligt förnuftets röst skulle kommit
bort från sådana amsagor!

Vad skall nu vara Sveriges kallelse? Det var ju så, att genom världsfreden
blevo fyra länder i hjärtat av Europa, de värsta historiska slagfälten, avväpnade.
Och då tyckte vi, som ville börja i någon riktig uppslagsända: varför
skulle de små exneutrala staterna icke bidraga till värnande av denna vinning
av världsfreden och sluta upp kring denna avrustning för att stärka den och
bana väg för den stora avrustningen. Stormakterna hade ju lovat att följa
efter. De ha ännu ej kunnat följa efter. De äro nämligen rädda för varandra,
de sträva fortfarande efter landvinningar. Och så skola de hålla Asien och
Afrika i tukt och förmaning. Annars göra de färgade raserna sig fria. De
gå alla i väntans tider. Detta ligger främst bakom avrustningens svårigheter
men det talar man icke örn i Genéve. Där talar man om att minska rustningarna,
men man bibehåller rustningarnas orsaker. Vilket system, vilken utrikespolitik,
vilken begåvning!

Nu upprustar ju Tyskland. England stöder det och även en del exneutrala
stater synas småstödja, så gott de kunna där nere i Genéve. Sålunda skola
vi i vår militära ringhet erbjuda stormakterna en liten kompromiss emellan
dem och bolla med det gamla konventionellt pacifistiska redskapet med »kontroll».
Inte kan man kontrollera ett vilddjur, som vill slåss för sin makt. Det
slåss ändå och skaffar sig de vapen det behöver. All dylik otymplig kontroll
blir högeligen i behov att själv kontrolleras. Det blir en olöslig cirkelgång.

Skall detta vara en kallelse för oss? Vi skola väl föra en egen utrikespolitik,
med något grepp om den verkliga fredens vägar. Därtill uppfordrar oss
tidsläget. Jag har ock fått kammarens tillstånd att till utrikesministern framställa
tre interpellationer örn Nordens kallelse, antiaggressionspakter emellan
de mindre ost- och västbaltiska staterna samt Sovjet och Tyskland med mera,
inalles nitton frågor i aktuella ämnen. Det skulle alltså i riksdagen kunna
äga rum en utrikespolitisk debatt. Det förekommer ju sällan. Vi intressera
oss blott för neutralitet och rustningar. En interpellation i utrikesfrågor leder
till att vederbörande statsråd svarar något vänligt och försiktigt samt i övrigt
går förbi de verkliga realiterna. I förenämnda fall äro emellertid frågorna
så formulerade, att tillfälle ej kan undgås att komma in på viktiga dagspolitiska
spörsmål.

Men nu har Sandler rest till Genéve med mina tre interpellationer, och ovisst
synes vara när han kommer tillbaka. Då kanske riksdagen inte är kvar. Därför
har jag bett statsrådet Undén såsom hans ställföreträdare att svara, och
han ställde i utsikt att tänka på saken.

Då nu Tyskland upprustar, är gärdet uppgivet. Den förenämnda uppslutningen
till Tysklands med fleras avrustning, vartill den nuvarande svenska
politiken ej velat lyssna, kan ej vidare äga rum. Tyskland hotar i stället

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

lil

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
bland annat den danska gränsen och Litauens Memelområde. Jag förstår,
att rustningshypnosen nu omtöcknar även svenskarna. Vilket resultat, som
skall vinnas med en sådan ensidig inställning, besinna vi icke.

Jag skulle emellertid vilja sätta saken på sin spets genom att framlägga
ett problem, som i den nuvarande upprustningsmiljön i landet kanske förefaller
mången vansinnigt. Jag vill inte vara något fredsfår, utan vill gå till roten
med hela fredsproblemet. Således inte bara ropa på avrustning med bibehållande
av rustningarnas orsaker. Detta förefaller mig vara en intetsägande politik
eller uppriktigt sagt — bara smörja. Med den saken befattar jag mig inte.

Tvingas jag att ensidigt syssla bara med rustningsfrågan, frigjord från sitt
sammanhang, inställer sig följande uppslag. Tyskland har nu grusat drömmen
om skandinavernas uppslutning till de fyra staternas avrustning. I denna
tid, då resoluta lösningar ligga på språng, kunde svenskarna svara: Jaså, då
avrusta vi ensamma. Det vore ett resolut svar. Skulle det inte vara även en
tilldragelse i historien? Skulle det inte giva ett eko i rättsmedvetandet? Skulle
det inte vara en väckelse för de folk, som äro plågade av sina styrelsers vansinniga
rustningshistorier? Skulle icke ett sådant folk, som gick fram djärvt
med sanningens makt, mer än något annat folk genom en sådan för sig själv
stiftad nonaggressionspakt bliva i världens rättsmedvetande tryggat mot militära
angrepp? En sådan deklaration kommer ej att inträffa, jag medger det,
men örn den trots allt inträffade kunde den ej då bliva en insats i världshistorien? Vad

nu angår utskottsbetänkandet måste jag säga, att jag röstar inte i den
här saken. I betänkandet finns ingenting som passar mig och ej heller svenskarna.

Här står redan i början av betänkandet på följande sätt: »Vid bestämmandet
av statsbeställningar av krigsmateriel synes i främsta rummet behovet av
att stärka luftstridskrafterna böra beaktas.»

Jag var häromdagen ombord på den nyaste amerikanska kryssaren på
strömmen under sakkunnig svensk och amerikansk ledning. Det upplystes
bland annat, att det stolta fartyget vida mindre utrustats med apparater till
skydd mot luftangrepp än redan den svenska marinens äldre fartyg. Anledningen
uppgavs vara, att amerikanarna betraktade den synnerliga faran av
luftangrepp i sjökrig vara »en för dem övervunnen ståndpunkt». Det sades,
att även inom den svenska marinen ansågs, att svenskarna bibragts en orimligt
uppjagad rädsla för luftangrepp. Nu föreslås svenskarna att förse sitt
krigsflyg även med flygbomber. Det är Wohlin, som är särskilt anstiftare
av en sådan dårskap enligt min uppfattning.

Det meddelades vid besöket vidare, att fartyget hörde till en kategori
krigsfartyg, som man och man emellan kallades för en »panikkryssare». I
vissa stormakters konvention örn minskning av rustningarna till sjöss bestämdes
nämligen, att det inte fick byggas större fartyg än 10,000-tonsfartyg.
Då uppstod en panikartad kapprustning örn byggandet av sådana kryssare.
Förut hade motsvarande kryssare haft ett avsevärt mindre tontal. Man
strävade att bygga en mängd kryssare, som allesammans höllö 10,000 ton i
krigseffektivt tillstånd. Dessutom tillkom det 2,000 ä 3,000 ton för civila ändamål.
Det stod inte något förbud häremot i konventionen. Flottbegränsningen
har därigenom blivit en mycket dyrare affär för nämnda stormakter.
Det är således på det sättet stormakter »avrusta» och söka lura varandra genom
avrustning. Skola vi nu lockas med även i »en sådan smörja»? I stället
böra väl vi taga avstånd från alltihop, gå våra egna vägar och följa vår egen
kallelse i världen, vi småstater.

Man kallar det förenämnda slaget kryssare också för »ansjovisburkar». Far -

112

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
tyget måste nämligen vara så lätt som möjligt. Det saknar därför bland annat
pansar för skrovet. Ett amerikanskt handelsfartyg — namnet angavs, men
jag har glömt det — rände på en sådan kryssare och gick igenom skrovet
utan att självt taga någon skada. Den stora farten är för kryssaren en väsentlig
egenskap. För ändamålet målas endast med aluminiumfärg, som är
tre gånger så dyr som vanlig färg. Det är på det sättet det avrustas av stormakter,
herr Johansson i Fredrikslund.

Herr talman, jag har tillåtit mig att varna oss svenskar för den här rustningshypnosen
med sina äventyr och uppgivandet av vår — utan berömmelse
-— genom att inte ha något förstånd, kallelse. För min del röstar jag därför
inte på något av »den här smörjan», på en svensk upprustning utan befruktande
fredsidéer eller begripliga praktiska ändamål.

Herr Sandén: Herr talman! Utan att direkt vilja polemisera med herr

Lindhagen vill jag dock med anledning av att han var den senaste talaren säga,
att det föreföll mig, som hans besök på den amerikanska kryssaren haft till
följd, att man där berättat en del skepparhistorier för honom. Jag hade också
nöjet att besöka kryssaren vid ett tillfälle, då det inte rådde folkträngsel,
så att i det fallet åtnjöt jag samma förmån som herr Lindhagen, örn nu detta
från våra synpunkter kan betraktas som en förmån. (Herr Lindhagen: Jag
var frågvisare!) Såå, jag är dock inte övertygad örn att herr Lindhagen var
det. Det föreföll mig, som om herr Lindhagen i sitt anförande bevisade alldeles
för mycket, vilket inte kan vara till gagn för den sak han företräder.
Herr Lindhagen lät oss veta, att han varit i Tyskland, då den tyska riksdagens
största parti avgjorde frågan om huruvida Belgien skulle annekteras.
Man hade fattat ett beslut, som stod i tidningarna följande morgon. Men så
tilläde herr Lindhagen något örn Amerika. »Om Amerika inte varit», sade
herr Lindhagen. Ja, om Amerika inte varit, herr Lindhagen, så kan man
ju i den givna situationen fråga, hur det gått med Belgien. Amerika hade
visst både pansarbåtar, u-båtar, kanoner och människor att slunga in i kriget,
och detta var säkert av en viss betydelse för det land, som herr Lindhagen
beklagade, nämligen Belgien. Herr Lindhagen får gärna interfoliera mig,
det gör ingenting, men jag tror i alla fall, att jag rätt uppfattat herr Lindhagens
yttrande.

Herr Lindhagen talade också örn, att man på den amerikanska kryssaren
gjort gällande, att rädslan för luftangrepp numera vore övervunnen i den amerikanska
marinen. Man fruktade inte dem mera. Jag vet, och kommer till
det senare, att man även bland vår flottas män numera inte hyser den fruktan
för luftangrepp, som man tidigare hyste. Men tycker inte herr Lindhagen,
att det var signifikativt, att man ombord på slagkryssaren New Orleans hade
inte mindre än 4 aeroplan?

Emellertid var det, som sagt, inte för att polemisera med herr Lindhagen
som jag begärde ordet, utan endast för att med några ord bestyrka riktigheten
i den uppfattningen, som här framfördes av herrar Wohlin, Hamrin och
tidigare av herr Rickard Lindström, att en förskjutning i tänkandet rörande
landets försvar pågår bland de demokratiskt sinnade folklagren här i landet.
Jag tror dock, att tanken behöver mogna och att det kräves en viss tid härför.
Det borde därför vara av intresse för de av riksdagens ledamöter, som verkligen
vilja gagna försvaret, att fara så pass varliga fram, att detta spirande
intresse inte förkväves genom omöjliga och orimliga och i andra fall dåligt
motiverade anspråk.

Herr von Heland har redan mött gensagor på grund av den karakteristik,
han under debatten lämnade av flottans män och förespråkare. Jag önskar till

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

113

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
den kraft och verkan det hava kan understryka denna gensaga. Vi, som sitta
på första avdelningen i statsutskottet och haft med dessa saker att skaffa, ha
fått ett mycket gott intryck av flottans män, vilka på ett kunnigt men modest
sätt fört sitt vapens talan. Man har nog under senare år i viss grad åsidosatt
flottans behov, vilket kanske berott på, att flottans anspråk i stor utsträckning
ha politiskt exploaterats av vissa grupper inom den svenska riksdagen.

Så länge vi nödgas lia ett militärt försvar, nödgas vi räkna med flottan som
en viktig del av detta, i synnerhet örn flygvapnets effektivitet överskattats.
Senast i går hade jag och en del andra av riksdagens ledamöter samt ledamöter
av försvarskommissionen tillfälle att på flottans pansarskepp bevittna,
att flottan med utsikt till framgång kan möta luftangrepp. Bland de militärt
sakkunniga råder numera icke en så deciderad uppfattning rörande flyget
som man från en del håll förut tidigare lanserat.

Utskottets förslag torde emellertid under nuvarande förhållanden vara det
enda som är ekonomiskt utförbart, och det enda, som ur andra synpunkter är
möjligt att nu realisera; jag ber för den skull, herr talman, att få yrka bifall
till detsamma.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Jag hade begärt ordet före herr Lindhagens
anförande, och jag antar att det inte är synnerligen många som
vänta att jag skall göra ett försök att bemöta detsamma i större eller mindre
delar.

Det är emellertid några saker, som jag anser mig skyldig att säga. Jag
må väl då framhålla, att det är icke riktigt, att Sverige under den del av världskriget,
då jag tillhörde ministären, inskränkte sig till protester. Jag vill inte
tala i egen sak, men jag vill understryka, att ett sådant yttrande innebär
en grov orättvisa mot försvarsväsendet, speciellt mot flottans män. Vidare
vill jag säga, att det icke berodde på vår svaghet, att vi inte kommo nied i
kriget, utan det berodde på annat.

Slutligen skall jag tillåta mig att i anledning av vad herr Lindhagen anförde
örn Belgien citera ett för mig oförglömligt yttrande, som den belgiske
statsministern fällde den 4 augusti 1914. Han yttrade: »Ett land, som försvarar
sig, kan bli besegrat, men ett sådant land kan aldrig bli underkuvat.
»

För att nu övergå till det, som är föremål för överläggningarna, så beklagar
jag i likhet med herr Wohlin det sammanhang eller rättare den brist
på sammanhang, vari denna fråga kommit under kammarens behandling. Här
är ju inte fråga örn annat än att på det ena eller andra sättet avväga fördelningen
av de anslag, som äro avsedda för arbetslöshetens bekämpande.
Det är rätt förvånande, att en stor försvarsdebatt har uppstått, under vilken
man har inlåtit sig på åtskilligt, som till och med inte står i vidare nära
samband med försvarsfrågan. Detta må nu så vara, men i avseende på vad
som där förekommit, vill jag endast säga, att det är nog en, låt mig säga överdrift
att påstå, att försvarsviljan försvagas genom att man påpekar vilka
brister som vidlåda försvaret. Om man inte påpekar dessa brister, kommer
den teoretiska försvarsviljan säkerligen att vara mycket stark, men den handlingskraftiga
försvarsviljan kommer i ännu högre grad än vad hittills varit
fallet att utebli.

Vad det således är fråga örn är egentligen ett avvägande av olika ändamål,
för vilka de till arbetslöshetens bekämpande avsedda medlen skola användas,
och det är i hög grad att beklaga, att här, även från statsrådsbänken,
använts uttrycket, att nu gäller det att låna för försvarsändamål. Här är det

Första kammarens protokoll 103Ji. Nr hO. 8

114

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
inte fråga om att låna för försvarsändamål, utan här är det fråga örn att
låna för arbetslöshetsändamål, sedan må dessa medel användas på det ena
eller på det andra sättet. Är det upprörande i sig själv och påkallande den
största försiktighet att använda upplånade medel för försvarsändamål, så är
det inte mindre irreguljärt och påfordrar inte mindre varsamhet att använda
lånemedel för materialutrustning åt civila ämbetsverk, såsom Kungl.
Maj :t ifrågasätter, eller för vägar, som inte ge någon avkastning, eller för
byggnader, som man under normala förhållanden inte skulle ha ifrågasatt
att uppföra annat än med skattemedel. Det var egentligen för att uttala en
protest mot att detta kallas »att låna för försvarsändamål» som jag begärde
ordet. Örn, som jag bör antaga, behovet av medel för arbetslöshetens bekämpande
är riktigt avvägt, så kommer, om inskränkning sker i den del därav
som användes för försvarsändamål, detta inte att medföra någon minskning
av upplåningen, utan upplåningen blir lika stor ändå, och skillnaden är endast
den, att medlen användas för någonting annat, som under normala förhållanden
ovillkorligen skulle betalas av skattemedel.

Vad som här egentligen hade varit behövligt med avseende på den i själva
verket föreliggande frågan hade varit att ge en allmän bakgrund till behovet
av medel för försvarsändamål. Sådana behövas minst lika bra för försvarsändamål
som för åtskilliga civila ändamål, som dels redan ha blivit fyllda,
och dels äro avsedda att fyllas. Den översikten hade nog inte varit svår att
åstadkomma, så talrika och stora brister, som ■—- enligt vad väl tämligen allmänt
vitsordas —• vidlåder vårt försvarsväsen. För min del skulle jag inte
ha haft någonting emot att besluta en rätt stor summa och överlämna fördelningen
åt Kungl. Majit med ledning av de sakkunniga myndigheterna. Så
ligger emellertid saken inte nu till.

Med avseende på den allmänna utrikespolitiska bakgrunden kan jag hänvisa
till herr Wohlins vältaliga anförande, och jag vill endast tillägga, att det
inte blott är stormakterna som rusta i dessa dagar, utan även t. ex. Schweiz,
som väl ingen kan misstänka för aggressiva tendenser, har anslagit en mycket
stor summa till stärkande av försvaret, bland annat även genom utökande av
värnpliktsövningarna.

I sakens nuvarande läge finner jag mig föranlåten att yrka bifall till herr
Bergqvists reservation.

Herr von Heland: Herr talman! Jag vill först påpeka, att herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet tydligen har missuppfattat mitt förra
anförande. Jag yttrade inte alls, att jag ansåg flyget och armén vara det
viktigaste, och att marinen borde komma i andra hand. Jag yttrade mig överhuvud
taget inte och bär aldrig yttrat mig örn avvägningen mellan flyg och
armé eller mellan armé och marin. Jag har endast påpekat vid flera tillfällen
här i kammaren, att jag för närvarande anser det viktigaste vara, att vi sätta
i stånd vårt flygvapen, och jag anser fortfarande, att viktigare än att bygga
pansarskepp är att använda dessa penningmedel till andra försvarsändamål.
Det är alltså mot pansarbåtsbygget, som jag ställer mig skeptisk för närvarande.

Flera talare ha varit inne på samma sak som herr Borell, nämligen att
en flotta utan artillerifartyg är av föga värde. Herr Borell citerade i sitt
anförande en ryss, och jag kan då lämpligen hänvisa till en annan ryss, nämligen
Vorosjilov, som vid partikongressen detta år uttalade sig på följande
sätt örn Sovjetunionens sjömilitära läge i Fjärran östern: »Vi hava icke slagskepp
och flygplankryssare. Sådana äro stridsmedel för anfall till sjöss. Och
som bekant hava vi lika liten avsikt att anfalla till sjöss som till lands. Vi

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

115

Anslag till statsbeställningar. (Forts.)
vilja endast försvara våra kuster och gränser och äro förvissade om, att de
lätta sjöstridskrafter och det kustförsvar, som vi nu hava, och framförallt
våra flygstridskrafter och undervattensbåtar skola kunna grundligt förgöra den
fiende som anfaller.» Detta yttrande stämmer ju inte med vad herr Borell och
andra ha anfört i denna debatt.

Till slut vill jag påpeka, att det är en viss risk för oss, som vilja gå längre
än utskottet, att driva en sådan försvarspolitik alltför bröstgänges. Vi få
ta med i beräkningen, att i andra kammaren yrkades exempelvis rent avslag
från socialdemokratiskt håll. Skulle vi alltså i denna kammare, där kanske
de ivrigaste försvarsvännerna befinna sig i större antal, gå bröstgänges till
väga, så löpa vi alltid den risken, att den andra parten går åt motsatt håll.
Även av den anledningen anser jag det klokast av dem, som se rent sakligt
på dessa försvarsfrågor, att örn möjligt försöka få en medellinje med det
stora socialdemokratiska partiet, särskilt då vi höra att man alltmera på det
hållet omfattar försvarsfrågan med större intresse.

Av denna anledning, herr talman, vidhåller jag mitt förra yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr andre vice talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Bergqvist m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr andre vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 128, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Bergqvist
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för. ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 129, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställningar jämte väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för nya byggnader för Stockholms tygstation m. m.; samt
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för modernisering av vissa matinrättningar vid marinen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

116

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Om tillgodoseende
av
Gotlands försvarsbehov.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 132, i anledning av väckta motioner
rörande vidtagande av åtgärder för tillgodoseende av ön Gotlands försvarsbehov.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
J. B. Johansson m. fl. (nr 110) och den andra inom andra kammaren av herr
A. Lindman m. fl. (nr 221), hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte
besluta, att åtgärder snarast skulle vidtagas för tillgodoseende av ön Gotlands
försvå rsbehov.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr C. P. Ossbahr väckt motion
(nr 33) hemställts, bland annat, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa örn sådan skyndsam utredning rörande Gotlands behov av
försvarskrafter, att ett på denna utredning grundat förslag kunde föreläggas
1935 års riksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att herr J. B. Johanssons m. fl. och herr A. Lindmans m. fl. motioner (I: 110
och II: 221) samt herr Ossbahrs motion (II: 33), i vad dessa motioner avsåge
vidtagande av åtgärder för tillgodoseende av ön Gotlands försvarsbehov,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Roos: Herr talman! De år 1929 tillkallade sakkunniga för utredning
i fråga örn höjandet av försvarsväsendets effektivitet avgåvo ett utlåtande,
som inom vida kretsar blivit grundläggande i fråga örn uppfattningen
beträffande Gotlands betydelse för landets försvar. Dessa sakkunniga framhöllo,
att örn basering av fientliga flygplan kunde äga rum å Gotland, alla
orter i Sverige söder örn en ungefärlig linje Örnsköldsvik—Dalarna kunde utsättas
för flyganfall. Alla kustorter från Stockholm till Karlskrona kunde
nås på en tid av sextio minuter eller mindre. Jaktplan kunde deltaga i anfall
över kustområdet Stockholm—Kalmar, och anfallen kunde utföras tätare, då
Östersjön i hela dess bredd icke behövde passeras. Härtill komme att bomblasterna
vid varje enskilt anfall kunde ökas proportionellt till minskningen av
bränslelasten.

örn en fiende bemäktigade sig ön och där upprättade en bas för sjö- och
flygstridskrafter, bleve vårt strategiska läge i mycket hög grad försämrat.
Fienden vore oss då närmare in på livet och kunde från den mot vår Östersjökust
framskjutna hjälpbasen utlägga och bevaka mineringar, i hög grad inskränkande
vår flottas operationsfrihet, förbereda och hastigt verkställa landstigningsföretag
mot den närbelägna svenska fastlandskusten och helt avskära
sjöförbindelserna icke blott öster om Gotland utan även utefter kusten söder
om Stockholms skärgård.

Det vore sålunda ur försvarssynpunkt av synnerlig vikt, att Gotland icke folie
i en fiendes hand. Försvaret av Gotland bleve ett koncentrerat och framskjutet
försvar av viktiga delar av riket särskilt mot anfall utgående från
orter norr och öster örn Rigaviken.

I en av de motioner, som behandlats i föreliggande betänkande, anföres,
hurusom det vore uppenbart, att Sveriges försvar i händelse av en fientlig
ockupation av ön Gotland skulle väsentligen försvåras och gentemot luftangrepp
från en på ön upprättad bas kanske helt omöjliggöras. Öns nuvarande
försvarsanstalter vore — enligt vad som från auktoritativt håll med skärpa
framhållits — icke av den art eller omfattning, att ett framgångsrikt skyddande
av denna vår försvarslinjes utanverk tedde sig möjligt.

Statsutskottet delar uppenbarligen den uppfattning härutinnan, som tagit
sig uttryck i försvarssakkunnigas utlåtande och herr J. B. Johanssons motion:
»Utskottet inser till fullo», heter det, »Gotlands betydelse ur militär -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

117

Orri tillgodoseende av Gotlands för sv ar sbehov. (Forts.)
politisk och strategisk synpunkt och att ett tillgodoseende av öns försvarskrafter
är i hög grad påkallat.»

Vi må väl alla vara ense om att världssituationen för närvarande är allvarlig
och hotande. Möjligt är ju, att de pågående väldiga kapprustningarna
icke komma att leda till blodiga sammanstötningar, men det är också möjligt,
att det nya världskrig, varom många sia, inom kort blir en fasansfull
verklighet.

Här talades för en stund sedan örn rustningshypnos, men det är intet försök
till hypnos eller något överord, då jag säger, att skyldighet åligger oss att i
tid vidtaga skyddsåtgärder emot de faror, av vilka vårt folks frihet och självständighet
kunna komma att hotas.

Men, invänder man, det blir försvarskommissionens sak att i första hand
ordna denna fråga, vilken icke lämpligen bör utbrytas ur sitt organiska sammanhang
med försvarsfrågan i övrigt, utan bör vinna sin lösning i samband
med denna. Härvidlag är att märka, att Gotland i många hänseenden intager
och kommer att intaga en särställning med avseende å försvarsanordningar.
Jag erinrar om den redan år 1811 fastställda principen örn hela den
stridbara folkkraftens å Gotland insättande gentemot ett fientligt anfall och
örn besluten år 1925, att Gotland skall vara undantaget från kategoriklyvningen,
att dess värnpliktiga skola uttagas endast till linjetjänst, och att
Konungen för inkallande av beväringens andra uppbåd och landstormen inom
Gotlands inskrivningsområde skall äga samma frihet som för inkallande
av beväringens första uppbåd. Inom militära kretsar torde också den uppfattningen
vara allmän, att Gotlands försvar i stora delar, särskilt beträffande
materialanskaffning, kan utan olägenhet och med fördel ordnas oberoende
av den övriga försvarsorganisationen.

Örn man emellertid skulle uppskjuta frågan örn ordnande av Gotlands försvar
till dess att förslag av försvarskommissionen kan underställas riksdagens
prövning, får man vara beredd att vänta, som det säges i herr J. B.
Johanssons motion, minst tre ä fyra år, en tidrymd under vilken mycket kan
inträffa. En av de i ämnet väckta motionerna innehåller förslag örn en skrivelse
rörande påskyndande av den gotländska försvarsfrågans lösning. Till
detta förslag hade jag ämnat yrka bifall. Emellertid har det blivit upplyst,
att denna fråga för närvarande är under utredning inom försvarskommissionen,
som snart torde ha slutbehandlat densamma. Vid sådant förhållande har
jag icke något yrkande att framställa men förnyar den hemställan jag år
1932 gjorde i denna kammare. Denna hemställan gällde, att regeringen —
utan avvaktan av frågans utredning i dess helhet — ville till behandling upptaga
den gotländska försvarsfrågan. Försvarskommissionen lär säkerligen
kunna lämna material och motivering till en proposition i ämnet till nästa
riksdag.

I herr Roos yttrande instämde herr Bodin, Gunnar.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Jag skall inte förlänga debatten, utan
endast i egenskap av motionär i ämnet inskränka mig till att understryka vad
herr Roos nyss yttrade i sitt anförande, nämligen att frågan örn Gotlands försvar
skyndsamt bör upptagas till behandling och avgörande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

118

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Sammanjämkningsfårslag
ang.
ändringar i
läroverksstadgan.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 223, gjorda framställning angående provisorisk
avlöningsförbättring i vissa fall för lärare vid de allmänna läroverken m. fl.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 36, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt de för religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska
hamnstäder anställda präster;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 197, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning;
samt

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 227, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter.

Mad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets memorial nr 137, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 119, gjorda framställning angående arvoden åt
extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken jämte i ämnet
väckta motioner.

I den till riksdagen avlåtna, den 3 januari 1934 dagtecknade propositionen
(nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1934/
1935 hade Kungl. Majit under punkten 119 av åttonde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att till arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna
läroverken för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra anslag av
1,231,400 kronor.

I samband härmed hade statsutskottet till behandling förehaft
dels en inom första kammaren av herr Olof Olsson m. fl. väckt motion
(1:91), vari hemställts, att riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att den av riksdagen påkallade utredningen rörande omläggning
av skolarbetets inre organisation och de därmed förbundna ekonomiska kostnaderna
måtte snarast möjligt föreläggas riksdagen, dels i avbidan på sagda
utredning besluta att minska det under punkten 119 av åttonde huvudtiteln
äskade extra anslaget till arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid
de allmänna läroverken för budgetåret 1934/1935 med 51,000 kronor, dels ock
uttala, att gymnasiets organisation, i vad det gällde det fasta främmande levande
språket samt reallinjens bildningsmål, skulle anordnas i enlighet med
de av riksdagen godkända grunderna, dock med den jämkning i förstnämnda
avseende ■— till förmån för franska språket — som i motionen angivits;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar A. Thelin och G. Bagge (I: 92) och den andra inom andra kammaren
av herrar C. Lindskog och 7. Sefve (II: 194), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte vid beviljandet av anslag till extralärare vid de allmänna
läroverken för budgetåret 1934/1935 hemställa, att Kungl. Majit måtte skyndsammast
vidtaga åtgärder, lämpade att i möjligaste mån undanröja de missförhållanden,
som utformningen av 1933 års läroverksstadga i vissa i motionen
berörda avseenden medfört;

dels ock en inom andra kammaren av herr I. Anderson i Norrköping väckt
motion (11:219), vari hemställts, att riksdagen måtte vid anslaget till extra

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

119

Sammanjämkning sförslag ang. ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken för budgetåret 1934/
1935 knyta det villkoret, dels att i latingymnasiets två högsta ringar engelska
skulle kunna väljas som fast ämne i stället för franska, om minst fem
lärjungar därtill anmälde sig, dels att till realgymnasiets sex ämneskombinationer
skulle fogas en sjunde, omfattande ämnena tyska, fysik och kemi.

I sitt utlåtande nr 103 hade statsutskottet under punkten 1 :o) på åberopade
grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag
samt med avslag ej mindre å herr Olof Olssons berörda motion (1:91),
i vad densamma avsåge minskning av här förevarande anslag, än även å herr
Andersons i Norrköping motion (11:219), i vad densamma avsåge knytande
av vissa villkor vid här ifrågavarande anslag, till arvoden åt extra och vikarierande
ämneslärare vid de allmänna läroverken för budgetåret 1934/1935
anvisa ett extra anslag av 1,181,400 kronor;

b) att riksdagen måtte, i anledning av herr Olof Olssons och herr Andersons
i Norrköping motioner (1:91 och 11:219), i vad dessa motioner avsåge
det fasta språket å latinlinjen, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn
vidtagande av sådana jämkningar i gällande läroverksstadga, att dels i latingymnasiets
två högsta ringar engelska språket skulle kunna väljas som fast
ämne i stället för franska språket, dels ock i realgymnasiets två högsta ringar
franska språket skulle kunna väljas som fast ämne i stället för engelska
språket, allt under förutsättning att i varje fall minst fem lärjungar därtill
anmälde sig;

c) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl.
Majit måtte, efter vederbörlig utredning, vidtaga sådana jämkningar i gällande
läroverksstadga med tillhörande kurs- och timplaner med avseende å
matematikundervisningen å realgymnasiet, som kunde befinnas erforderliga
med hänsyn till vad utskottet i det föregående anfört;

d) att herr Olof Olssons, herrar Thelins och Bagges ävensom herrar Lindskogs
och Sefves samt herr Andersons i Norrköping motioner (I: 91, I: 92
och II: 194 samt II: 219) — i den mån de icke innefattades i vad utskottet
i det föregående hemställt — måtte anses besvarade med vad utskottet i det
föregående anfört.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hade herr Lindblad m. fl.
förklarat sig anse, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen — -—• — 1,181,400 kronor;

b) att herr Olof Olssons, herrar Thelins och Bagges ävensom herrar Lindskogs
och Sefves samt herr Andersons i Norrköping motioner (I: 91, I: 92
och 11:194 samt 11:219) måtte — motionerna 1:91 och 11:219 i den mån
de icke innefattades i vad utskottet under a) hemställt — anses besvarade
med vad utskottet i det föregående anfört.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade första kammaren
bifallit vad utskottet hemställt, under det andra kammaren bifallit den vid
punkten fogade reservationen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande memorialet anfört:

»Kamrarna hava sålunda fattat samstämmande beslut i fråga örn anslaget
till arvoden till extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken.
Beträffande de i ämnet väckta motionerna, i vad dessa avse änd -

120

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Sammanjämkning sförslag ang. ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
ringar i 1933 års läroverks stadga, hava kamrarna däremot stannat i skiljaktiga
beslut såväl beträffande vissa delar av motiveringen som i fråga om
utskottets hemställan. I anledning av de olika meningar, som sålunda framkommit,
finner sig utskottet böra hemställa, att första kammaren må, med
frånträdande av sitt i förevarande fråga tidigare fattade beslut, biträda andra
kammarens beslut i vad detsamma avser såväl utskottets yttrande som dess
hemställan.»

Reservation bade anförts av, utom annan, herrar Lindblad, Pauli, Anderson
i Råstock, Jansson i Falun, Andersson i Höör och Högström, vilka ansett,
att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Kamrarna hava — — —• utskottets hemställan. Då de skiljaktiga meningar,
vari kamrarna sålunda stannat, icke synas kunna sammanjämkas och
gemensam votering icke kan äga rum, har frågan i denna del för denna riksdag
förfallit, vilket utskottet härmed skolat för riksdagen anmäla.»

Herr Lindblad: Herr talman! När denna fråga behandlades första gången
i statsutskottet, var jag mycket starkt inställd på att yrka rent avslag, enär
jag ansåg, att man här kom in på Kungl. Maj:ts administrativa rättighet på
ett sätt som riksdagen inte borde göra. Emellertid avstod jag från att yrka
avslag och anslöt mig till en reservation, som avgavs av några ledamöter i
utskottet och det var denna reservation som blev av andra kammaren antagen,
medan första kammaren följde utskottets majoritet. Nu hemställer utskottet,
att första kammaren måtte frånträda sitt beslut och i stället ansluta
sig till andra kammarens beslut. Det är ett försök till sammanjämkning, som
jag emellertid inte har kunnat vara med örn. Jämte några kamrater i utskottet
har jag avgivit en reservation, som går ut på att avslå förslaget örn
sammanjämkning.

Det är riktigt att sammanjämkningar tidigare förekommit genom att ena
kammaren hemställt till den andra om att fatta beslut i enlighet med dess
eget beslut, men i dessa fall har riksdagen haft att besluta i ärendet i sak.
Det är ingalunda fallet här. Här skulle en sammanjämkning äga rum på
ett område, där kamrarna inte ha att fatta beslut i sak, utan där Kungl. Maj :t
har att fatta beslut. Det är Kungl. Maj:ts administrativa befogenhet, som
riksdagen här skulle tränga in på genom en sammanjämkning. Detta har
föranlett mig att reservera mig mot sammanjämkningen, ty var skall det ta
vägen, örn sammanjämkning skall kunna äga rum på det sätt som här är föreslaget?
Resultatet måste bli, att örn man väl börjar så glider man så småningom
in på att undergräva Kungl. Maj:ts administrativa rättighet, och en sådan
utveckling kan ju inte vara lycklig. Därför bör man enligt mitt förmenande
i detta fall, som torde vara det första, sätta stopp och avböja en sammanjämkning.
Hade det gällt en sammanjämkning, där riksdagen hade haft
att i sak besluta, så hade frågan legat annorlunda till, men i detta fall är
det tvärtom så, att riksdagen kommer in på ett område, där den i sak inte
har beslutanderätt. Därför har jag som sagt inte ansett mig kunna vara med
örn en sammanjämkning, och jag yrkar således avslag på utskottets framställning.

Herr Berggvist: Enligt grundlagen skall ett utskott, när kamrarna stannat
i olika beslut, göra försök till sammanjämkning. Förutsättningen för
att en sammanjämkning skall kunna ske är naturligtvis, att den ena kammarens
beslut icke är en fullständig negation av den andra kammarens beslut.
Det måste finnas något gemensamt i besluten, båda måste vara positiva. Den -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

121

Sammanjämkning sförslag ang. ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
na förutsättning föreligger här. Båda kamrarna lia haft ungefär liknande
motivering. Enda skillnaden är, att den ena kammaren har låtit sin motivering
utlöpa i ett förslag till skrivelse, och den andra kammaren har sagt, att
motiveringen skall utgöra svar på de motioner som äro väckta. Sammanjämkningsinstitutet
innebär väl, att när båda kamrarna visserligen stannat i olika
beslut, men deras beslut i alla fall ha något positivt gemensamt, så skall detta
positiva komma till synes, och saken inte helt och hållet förfalla, vilket sker,
därest en sammanjämkning icke äger rum. I detta fall finnas som sagt gemensamma
önskningar uttalade av båda kamrarna, och därför har utskottet
ansett det riktigt att sörja för, att saken inte helt och hållet annulleras genom
att man förklarar, att en sammanjämkning icke kan ske.

Vad herr Lindblad anfört om att riksdagen här inte har haft att fatta
beslut i sak, kan jag inte riktigt förstå, ty ingendera av kamrarna har fattat
något bindande och avgörande beslut i de frågor det gäller, utan det har snarare
varit en hemställan, en petition till Kungl. Maj :t, däri vissa önskningar
uttryckas. Och jag förstår herr Lindblad så mycket mindre som herr Lindblad
själv har varit med örn det förslag, som har blivit andra kammarens beslut
och då inte funnit det vara något ingripande i Kungl. Maj :ts administrativa
lagstiftning. Då tycker jag att herr Lindblad skulle vara särskilt belåten
från saklig synpunkt, att den mening som han har företrätt och som
blev andra kammarens beslut också skall bli första kammarens. Ifall det blir
en sammanjämkning i enlighet med utskottets förslag, sker ju ingenting annat
än vad som skulle ha inträffat, ifall båda kamrarna från början tagit den
reservation, som fanns vid utskottsutlåtandet. Att precedensfall för det föreslagna
sättet att sammanjämka förelegat har herr Lindblad själv erkänt, och
det kan konstateras.

Jag ber därför att få yrka bifall till det förslag som framlagts av utskottet
med den motivering som där föreligger.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Det är sant, att det åtskilliga gånger

har förekommit, att statsutskottet har inbjudit den ena kammaren att biträda
den andra kammarens beslut, när kamrarna ha fattat skiljaktiga beslut, såvida
man inte har funnit någon annan form för sammanjämkning, men ansett
sammanjämkning vara möjlig och lämplig. Men det är inte sant, att denna
form har använts i fall som det föreliggande. Den siste ärade talaren erkände
mycket riktigt och gick ut ifrån, att positiva och negativa beslut icke
kunna sammanjämkas. Felet i den slutledning som han gjorde var, att han
ansåg riksdagens beslut omfatta motiveringen. Det lia de aldrig gjort. Jag
tillåter mig erinra därom, att när herr talmannen gör proposition, gör han
det på utskottets hemställan. Motiveringarna lia aldrig varit föremål för vare
sig votering eller beslut. Då frågar jag mig: gäller det här ett positivt och
ett negativt beslut, eller gäller det två positiva beslut? Utskottet har punkterna
a, b, c och d, reservationen hade punkterna a och d och uteslöt punkterna
b och c. Då den ena kammaren biträdde utskottet, fattade den beslut i
fyra punkter, då den andra kammaren biträdde reservationen, fattade den beslut
i två punkter. Dessa båda punkter, första och sista punkterna i utskottets
hemställan samt de två punkterna i reservationens, äro lika. Men med
avseende på de mellanliggande punkterna i utskottsförslaget föreligger ett
positivt beslut i den ena kammaren och ett negativt beslut i den andra kammaren.
Det är dessa beslut som skola sammanjämkas, men hittills har man
aldrig sammanjämkat ett positivt och ett negativt beslut. Med beslutet följer
därtill hörande motivering, och det är en allmän regel, att när ett positivt
och ett negativt beslut inte kunna sammanjämkas, så faller motiveringen.

122

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Sammanjämkning sförslag ang. ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
Ja, det är en så allmän regel, att när det blir olika motiveringar till det beslut,
som kamrarna fatta, så förfaller motiveringen, även örn beslutet är lika.

Jag tillåter mig, herr talman, erinra örn, att tidigare i kväll herr Westman
framställde ett yrkande angående motiveringen till det sammansatta utskottets
utlåtande nr 2, varpå herr Hamrin erinrade, att örn kammaren följde
herr Westmans förslag, så skulle motiveringen falla bort. Reservationens motivering
skilde sig i vissa punkter från utskottets, precis som i nu föreliggande
fall: där var utskottets motivering en, reservanternas en annan. I vissa
punkter voro de samstämmiga, men det skulle falla bort alltihop. Herr Westman
erkände, att det var riktigt, och återtog sitt yrkande. Jag kan inte finna,
att det föreligger någon som helst skillnad mellan dessa fall, när man ser
på deras innehåll, bortsett från de olika saker, som de behandla. När motiveringarna
falla bort i det ena fallet, falla de bort i det andra fallet, och detta
så mycket mer som besluten nu äro skiljaktiga.

Skall nu kammaren gå in på en helt ny praxis, inleda en ny era i fråga
örn sammanjämkningar på ett så ömtåligt område som det, som behärskas av
statsutskottet, och där en ganska fast praxis har utbildat sig, då tycker jag,
att kammaren åtminstone bör vara fullt medveten örn de konsekvenser, som
detta leder till. Men de kunna i denna stund icke överblickas. Jag är ganska
säker örn att när nu några förorda denna sammanjämkning, icke i fråga
om ett beslut, utan i fråga örn en motivering till ett beslut, som
inte finns i den ena kammaren, då vill man bara göra det för denna
gång. Men konsekvensen blir den, att man sedermera kan sammanjämka
alla motiveringar, och hela den gamla regeln örn bortfallandet av statsutskottets
motiveringar, när de beslutats olika i de båda kamrarna, är i och
med detsamma död och begraven. Det är konsekvensen. Jag tror inte, att
vi kunna riktigt överblicka, vad denna konsekvens kommer att medföra. Men
jag tror, att när man rubbar en mångtioårig hävd beträffande statsutskottet,
så kommer det in ett element av bristande balans; man får sedan en lång tid
kämpa för att komma till nya, rättare och säkrare linjer. Är det. herr talman,
verkligen skäl att gå in på en sådan väg, som leder till så betänkliga
konsekvenser?

Ja, det finns ett skäl, som gör, att man kanske skulle kunna säga: i det
här fallet får man väl ändå lov att göra ett undantag. Det skälet utgöres
därav, att i punkten d) av utskottets ursprungliga betänkande — som första
kammaren antog —- och i punkten b) i den reservation, som andra kammaren
antog, heter det örn vissa där uppräknade motioner, att det skola »i den mån
de icke innefattas i vad utskottet under a) hemställt — anses besvarade med
vad utskottet i det föregåepde anfört». Då kan man ju göra den invändningen:_
om nu motiveringen faller bort, har hemställan ingen betydelse, då
bär ju ingenting blivit anfört. -— Ja, det är alldeles riktigt, men att ingenting
är anfört, är också ett svar. Härtill kommer, att de likartade motiveringarna
icke avse punkten d, utan i utskottsförslaget väsentligen punkterna
b och c. Och dessutom finns den rimliga möjligheten, att eftersom nu utskottet
föreslagit en sammanjämkning och reservanterna önskat, att man skall
anmäla, att en sammanjämkning inte kunde ske, så äro både reservanter och
utskott ense därom, att följden av ett avslag på sammanjämkningen blir, att
frågan har förfallit, och då är det rakt ingenting som hindrar, att man i utskottsbetänkandet
sätter in: Beträffande dessa motioner har genom kamrarnas
olika beslut frågan förfallit. Det är ett svar likafullt möjligt på motioner
som på. en kunglig proposition. När den kungliga propositionen angående
statsråds tillträde till utskott behandlades för några dagar sedan, varvid den
ena kammaren antog den och den andra avslog förslaget, anmäldes i riksda -

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

123

Sammanjämkning sförslag ang. ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
gens skrivelse — som är godkänd och expedierad — att frågan förfallit. Det
var det svar, som Kungl. Majit fick av riksdagen. Frågan har förfallit.
Samma svar skulle komma här med avseende å motionerna. Kungl. Maj :t får
underrättelse örn att frågan förfallit. Det är den naturliga utvecklingen av
den regel, som hittills obestritt har härskat.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr ''Åkerberg.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Herr Reuterskiöld slutade sitt anfö rande

med att visa, att det inte blir någon ny era med förfärliga konsekvenser,
som äro svåra att överblicka. Han påpekade själv, att andra kammaren
dock hade fattat ett positivt beslut på det sättet, att andra kammaren
i sitt beslut hade hänvisat till någonting, som stod i motiveringen. Sedan
förklarade han ytterligare, att naturligtvis måste Kungl. Maj :t få ett svar,
och det svaret måste nu kammaren ge. Då säger han, att det i så fall är bättre,
att första kammaren ger ett svar, som första kammaren inte vill ge, än att
första kammaren ger det svar, som första kammaren verkligen vill ge i denna
fråga och som första kammaren egentligen redan har gett.

Jag tycker ändå, att det får vara måtta på de formella petitesser, som
anföras här för att få kammaren in på sådana vägar. Saken ligger nu så
till, att första kammaren i sitt beslut har sagt ifrån, att första kammaren vill
allt det, som andra kammaren vill, fastän första kammaren vill ännu något
mer. Nu vill herr Reuterskiöld, att första kammaren skall säga: Yi tycka,
att frågan har förfallit, då andra kammaren inte har gett oss allt, vad vi
ville ha. — Jag tycker, att det rimliga här är, att första kammaren här säger
ifrån, som kammaren har gjort många gånger, att kammaren frånträder sitt
beslut och biträder andra kammarens. Och motiveringen är tydlig, motiveringen
är: Eftersom första kammaren vill allt, vad andra kammaren har beslutat,
så säger första kammaren ifrån det, fastän första kammaren inte därutöver
kan få vad den vill.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Berggvist: Jag kan inte instämma i herr Reuterskiölds uppfattning
örn att andra kammarens beslut är negativt. Andra kammaren har antagit
en motivering och beslutat, att den motiveringen skall anses som svar på
de motioner, som ha väckts i frågan. Det är väl inte negativt, det är väl
tvärtom någonting positivt. Hade vi fattat det så i utskottet, att andra kammarens
beslut varit negativt, hade vi naturligtvis aldrig försökt oss på en
sammanjämkning, men vi utgingo inom utskottet från att även andra kammarens
beslut var positivt, och jag kan inte förstå annat än att utskottet har
rätt häri.

Det är emellertid riktigt, att det här i själva verket blir en sammanjämkning
mellan motiveringar. Såvitt jag förstod herr Reuterskiöld rätt, menar
han, att vi därmed slå in på en alldeles ny väg. Men det är inte fallet. Det
har förekommit förut, att man har sammanjämkat motiveringar. Jag skall
nämna ett exempel ifrån år 1925. Då förelåg frågan örn en definitiv lönereglering
för landshövdingarna, och bland annat förekom i utskottets motivering
ett uttalande, att de dåvarande landshövdingarna i viss omfattning
skulle få inneha privata extra uppdrag. Mot detta var en reservation avgiven
med en motivering, som gick ut på att de i fortsättningen icke skulle
få lia sådana privata uppdrag. Kamrarna fattade olika beslut. Statsutskottet
föreslog då, att riksdagen måtte, »vardera kammaren med frånträdande av

124

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Sammanjämkning sförslag ang. ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
sitt i nu förevarande avseende tidigare fattade beslut, godkänna följande motivering
i det hänseende, varom fråga är», och så anfördes den motivering,
sorn utskottet föreslog såsom en sammanjämkning kamrarna emellan. Detta
är alltså inte någonting nytt, utan det har förekommit tidigare. (Herr Reuterskiöld
ruskar på huvudet.) — Ja, här ha vi papper på det! Örn det sedan
är fråga örn en kunglig proposition eller en motion, tror jag inte har någon
betydelse, ty en motion är ju lika legalt väckt i riksdagen som en kunglig
proposition.

Jag tror därför inte, att det är så farligt med de där nya vägarna och de
farliga konsekvenserna, som herr Reuterskiöld har utmålat. För resten är
riksdagen ju inte i alla tider bunden av vad som har förekommit, utan det
kan inträffa nya fall, där man också kan få tillgripa nya utvägar. Jag får
säga, att denna sammanjämkning inte ligger mig så nära om hjärtat, att jag
tar illa vid mig, ifall kammaren avslår den, men jag har liksom utskottet
ansett, att den erbjuder den lämpligaste och ändamålsenligaste lösningen på
den skiljaktighet, som har förekommit i ärendet.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag saknar förutsättningar att bedöma denna
fråga från konstitutionell synpunkt, men jag har grundat mitt votum i utskottet
på den sakkunskap, som finns inom utskottet inklusive sekretariatet.
Utom det exempel, herr Bergqvist nu anförde, blevo där anförda flera andra
fall, som peka i samma riktning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag tillåter mig i anledning av de två
senaste yttrandena påpeka, att där hade kamrarna fattat samma beslut i
själva klämmen. Här föreligger det egendomliga förhållandet, eller rättare
sagt det för detta fall egendomliga förhållandet, att utskottet i punkten b)
och i punkten c) i sitt ursprungliga utlåtande hade föreslagit skrivelser till
Kungl. Maj:t, två skilda skrivelser med visst innehåll. Reservationen gick
ut på avslag på dessa skrivelser, och i följd därav var den motivering, som i
reservationen var upptagen för reservationens kläm, där intet yrkande örn
skrivelser fanns, annorlunda formulerad än den motivering, som fanns i utskottsmajoritetens
skrivelseförslag. Även om motiveringarna således i vissa
punkter samstämma med sitt innehåll, äro de avfattade på olika sätt med hänsyn
till det olika syftet att vara motivering för skrivelse, som ena sidan ville
lia, och att vara motivering till avslag på skrivelse, som andra sidan icke
ville ha. Däri ligger det negativa och det positiva. Andra kammaren har
sagt nej till utskottsmajoritetens båda skrivelseförslag, och första kammaren
har sagt ja till utskottsmajoritetens skrivelseförslag. Ått motiveringen sedan
i vissa punkter var tämligen likartad innebär icke att fallet blir annorlunda
än det fall — vilket jag förut tillät mig påpeka — jag tror icke herr Hamrin
då var närvarande — som herr Hamrin och herr Westman förut i dag berört.
Det är inte större skiljaktighet mellan de två motiveringarna, men det
var samma slut. När det faller bort, är konsekvensen -— och det voro vi då
alla ense om — att då faller också motiveringen bort.

Den ärade talesmannen för avdelningen sade, att han icke kunde se någon
skillnad mellan en kungl, proposition och en motion med hänsyn till detta.
Däri ger jag honom fullkomligt rätt — inte i och för sig, men då motionerna
beröras i skrivelse till Kungl. Maj :t. Är det bara en motion, spelar det ingen
roll vad det är för motivering. Men när man skriver till Kungl. Maj:t örn
saken, är det ju detsamma, om man svarar på en kungl, proposition eller örn
man tillika talar örn vad i en motion har sagts. Men det blir en annan sak,

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

125

Sammanjämkningsförslag ang. ändringar i lär ov erks st ad g an. (Forts.)

om motionerna ha fått förfalla till följd av motsatta beslut, positivt på ena
sidan och negativt å andra sidan, och det är där vi skilja oss. Allt vad som
här är åberopat har gått ut ifrån, att det varit ett positivt beslut. Men jag
bestrider på det allra bestämdaste, att ett avslag på ett skrivelseförslag är ett
positivt beslut.

Herr Westman: Herr talman! Den siste ärade talaren citerade på ett

icke alldeles exakt sätt vad jag sagt i ett föregående anförande. Han förklarade,
att jag gillat statsutskottets handlingssätt såsom riktigt, när jag i det
ärende, som han syftade på och som handlagts förut i dag, sade, att man
kunde antaga, att statsutskottet skulle förklara, att örn kamrarna fattade
olika beslut i fråga örn motiveringen, skulle motiveringen bortfalla. Jag säde
inte att detta vore en riktig lösning, men jag utgick ifrån att så skulle ske i
detta fall, och då ville jag icke, att en möjlighet för ett bortfall skulle uppkomma.
Därför återtog jag mitt yrkande.

Men för min del är jag en varm anhängare av att man skall använda sammanjämkningsinstitutet
i den största möjliga utsträckning, som grundlagen
medger. Ty det är oerhört viktigt att man ordnar riksdagsarbetet på^ det
sättet, att kamrarna kunna komma fram till positiva beslut i så många frågor
som möjligt, att man undviker, att riksdagen stannar vid det resultatet, att
ingenting kan göras i ett ärende, emedan kamrarna vid dess behandling händelsevis
blivit oense på en eller annan punkt. Riksdagens arbetsduglighet främjas
naturligtvis och stegras i samma mån den utan formella hinder kan föra
arbetet fram till positiva beslut.

Herr Reuterskiöld har ju en helt annan uppfattning än jag i dessa frågor.
Jag vill erinra örn att det icke är första gången vi framföra motsatta ståndpunkter.
Jag vill bringa i åtanke hur förhållandet var, när den sociala arrendelagen
behandlades i riksdagen år 1927. Då framlade andra lagutskottet ett
sammanjämkningsförslag. Kamrarna hade fattat olika beslut örn ett lagförslag
i en hel rad punkter, och då ville herr Reuterskiöld göra gällande, alldeles som
nu, att örn båda kamrarna i ett ärende fatta positiva beslut, vilka emellertid
skilja sig genom bifall och avslag på vissa punkter, _ skulle till följd härav
anses, att emedan på varje punkt förelåg dels ett positivt och dels ett negativt
beslut, skulle det hela förfalla.

Så får man enligt min mening icke uppfatta saken. Man bör se kamrarnas
beslut ur helhetens synpunkt. Det gjorde jag gällande vid det tillfället.
Kammaren följde då icke herr Reuterskiölds mening utan ansåg, att positiva
beslut förelågo. I enlighet därmed bör väl kammaren, om_ kammaren vill
vara konsekvent, anse att även i detta fall, varom vi nu tala, två positiva beslut
föreligga, fastän de skilja sig på vissa punkter.

Jag kan för min del icke finna, att här föreligger några konstitutionella hinder
mot att bifalla sammanjämkningsförslaget, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag vill endast understryka att herr Reuterskiöld
här måste ha fel, då nämligen båda kamrarna fattat verkligt positiva
beslut. Även andra kammarens beslut hade följts av en skrivelse till kungen
och alltså blivit ett uttryck för riksdagens uppfattning i denna fråga. Därom
råder inte någon som helst tvekan.

Herr Reuterskiöld: Att båda kamrarna fattat positiva beslut i punkterna
a) och d) är det ingen som bestrider. Men i punkterna b) och c), där det föreslagits
skrivelser, har den ena kammaren sagt ja, medan den andra avvisat

126

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Sammanjämkning sförslag ang. ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
skrivelserna. Där föreligger väl alltså ett positivt och ett negativt beslut?
Alldeles otvivelaktigt!

Beträffande den av den näst föregående ärade talaren berörda frågan vill
jag först och främst erinra om att det sammanhang, i vilket jag fällde uttrycket,
var en belysning av statsutskottets praxis, och jag trodde att det också
borde vara klart, att det var nied hänsyn till statsutskottets praxis, som jag
anförde vad herr Westman i föregående debatt sagt. Att han med avseende på
lagutskottet har en annan mening och även hävdat den har jag inte yttrat mig
örn. Jag erinrar mig mycket väl det fall, som han här hänvisade till. Jag
vidhåller emellertid min uppfattning, att när det föreligger motioner, som lika
väl kunna behandlas var för sig och som då skulle lia föranlett ett beslut med
hänsyn till det, som där är föreslaget, så kan den omständigheten, att man
tar in dem i samband med ett annat beslut och behandlar dem i ett betänkande
såsom särskilda punkter, inte medföra att de skola gå upp i detta beslut såsom
en detalj, så att det blir två positiva beslut, men av skiljaktigt innehåll just i
fråga örn de punkter, där det gäller ja eller nej till samma motioner.

Jag erinrar ytterligare därom, att i en av dessa motioner har man haft två
punkter, nämligen i herr Andersons i Norrköping motion, av vilka den ena
gällde de bekanta villkoren, och den andra hade annat innehåll. Den ena har
utskottet tagit upp i punkten a) och avvisat, den andra kommer upp i det följande,
och då stannar majoriteten vid att föreslå en skrivelse, medan minoriteten
avvisar förslaget om en skrivelse.

Frågan är nu huruvida man vill ha en annan praxis, och det har herr Westman
i sitt anförande också klart betonat att han vill. Han vill ha en så stor
utsträckning av sammanjämkningsinstitutet som möjligt även för statsutskottets
del. Jag tror inte att man klarare kan understryka, sett mot bakgrunden
av vad som tidigare i dag inträffat, att det här verkligen är en förändring, som
blir följden av ett bifall till utskottets hemställan. Jag har ingen anledning
att frångå den ståndpunkt jag hävdat, och jag tror att den är fullkomligt riktig,
om man bara vill se saken som den skall ses, det vill säga skild från det
innehåll, varom nu är fråga.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Herr Reuterskiöld har fel! Just den

sak, som herr Reuterskiöld talar örn, har andra kammaren aldrig avslagit.
Den saken har andra kammaren bett örn i motiveringen. Första kammaren
har bett om alldeles samma sak i skrivelseförslaget. Det är således alldeles
samma sak, som båda kamrarna bett örn, ehuru i olika form.

Hur mycket formella saker herr Reuterskiöld än kan rada upp, förhåller
det sig i sak på det sätt, som vi säga. Andra kammarens kläm hänvisar till
motiveringen, och andra kammaren ber i motiveringen om samma sak, som första
kammaren ber om i form av ett skrivelseförslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet i det under
behandling varande memorialet hemställt; och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindblad begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt memorial nr 137, röstar

Ja;

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

127

Sammanjämkningsförslag ang. ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets memorial
nr 138, angående regleringen av tilläggsstaten till riksstaten för budgetåret
1933/1934.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr Reuterskiöld erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!

Sedan kammaren nu har bifallit denna tilläggsstat, tillåter jag mig endast
erinra därom, att jag förra året varnade för vad som då förelåg med hänsyn
till den praxis att få tilläggsstater, som höll på att åter inrota sig. Det må
tillåtas mig att uttala en stilla förhoppning, att någon tilläggsstat för nästa
år icke må ifrågakomma! Skall det komma sådana varje år, äro vi inne i
samma eländiga praxis som fanns strax efter krigsåren och som vi med mycken
möda och stort besvär kommo ut ur, när vi ändrade örn budgetåret.

Jag hemställer till Kungl. Maj:ts rådgivare att tillse, att någon tilläggsstat
icke vidare behöver förekomma.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar angående bidrag till skattetyngda kommuner
samt förstärkning av skatteutjämningsmedlens fond jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av en
tullverkets båtlånefond m. m.;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tullverket jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till provisorisk avlöningsförbättring
för lärare vid navigationsskolorna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. tilläggsstaten
till
riksstaten för
budgetåret
193311934.

128

Nr 40.

Lördagen den 2 juni e. m.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 56, i anledning
av väckt motion om ökat tullskydd för fickur samt vissa slag av boetter,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

höre drogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av väckt motion örn vissa förmåner i pensionshänseende
åt förutvarande personal m. fl. vid Kävlinge—Barsebäcks m. fl. järnvägar;

nr 67, i anledning av väckta motioner örn fyllnadspension åt förre stationsskrivaren
vid Härnösand—Sollefteå järnväg K. V. Lindeberg; samt

nr 68, i anledning av väckta motioner om ändring av grunderna för dyrtidstillägg
och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 69, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt
i vad rör pensionsväsendet.

Utskottets i utlåtandet gjorda anmälan.

Kades till handlingarna.

Utskottets hemställan.

Bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade änkor och
barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens
tjänst, i vad angår pensionsväsendet;

nr 72, angående provisoriskt dyrortstillägg under budgetåret 1934/1935 till
befattningshavare vid riksdagens verk; samt

nr 73, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1934/1935 för vissa befattningshavare vid
Tumba bruk.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1933 fattade beslut; och

nr 45, i anledning av väckta motioner angående påskyndande av pensionsutredningen
m. m.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lördagen den 2 juni e. m.

Nr 40.

129

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde med herr förste
vice talmannen i riksdagens första kammare och de
kammarens ledamöter, som blivit utsedda att jämte
herr talmannen tillsätta kammarens kanslipersonal och
vaktbetjäning, den 1 juni 1934.

Sedan herrar deputerade den 2 maj 1934 dels beviljat vaktmästaren hos
kammaren J. E. Lundvall tjänstledighet tillsvidare så länge han vore av sjukdom
hindrad att sköta sin befattning, dels ock antagit Bertil Eklöf till vikarie
för Lundvall, anmäldes nu, att Lundvall denna dag återinträtt i tjänstgöring.

Tillika anmäldes att vaktmästaren hos kammaren M. J. Ericsson vore av
sjukdom hindrad att sköta sin befattning; och beslöto med anledning härav herrar
deputerade att för tjänstgöring tillsvidare såsom vikarie för Ericsson antaga
ovanbemälde Eklöf med rätt för denne att åtnjuta samtliga med Ericssons
vaktmästarebefattning förenade avlöningsförmåner.

År och dag som ovan

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.35 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 1934. Nr 40.

130

Nr 40.

Tisdagen den 5 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste Vice talmannen.

Justerades protokollen för den 30 nästlidne maj.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 291, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till
riksdagen med förslag till ändrad lydelse av §§ 37 och 46 riksdagsordningen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 301, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till avtal med
Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg
—Oxelösund jämte i ämnet väckta motioner;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 104, gjorda framställning angående anslag till inredningsarbeten
i lokalerna för fackavdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan; nr

303, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för beredande
av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande; samt

nr 304, i anledning av vissa utav Kungl. Maj :t dels i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning, dels ock i propositionerna nr 47, 107 och 156
gjorda framställningar angående anslag till byggnadsarbeten, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 307, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 310, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser örn vissa beslut rörande ändring av
bolagsordning för aktiebolag m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 311, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i arrendelagstiftningen
m. m.; och

nr 312, i anledning av väckt motion rörande ändringar i förordningen den 26
juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor m. m.

Tiadagen den 5 juni.

Nr 40.

131

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 336, i anledning av väckt motion om ökat tullskydd för galvaniserade
järnrör;

nr 337, i anledning av väckt motion om ökat tullskydd för signalklockor till
velocipeder;

nr 338, i anledning av väckt motion örn ändring av tulltaxans bestämmelser
angående ackumulatorer;

nr 339, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för torrelement och
torrbatterier; samt

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928, m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 341, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för kapitalökning
för jordförmedlingsfonden;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för beredande
av understöd åt vissa fiskare m. m.; samt

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
för främjande av fiskarenas avsättning av färsk strömming.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 143—151, sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande
nr 3, första lagutskottets utlåtande nr 67, andra lagutskottets utlåtande nr 46
och jordbruksutskottets utlåtanden nr 96—98.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, i anledning av väckta motioner örn
Ändrad lydelse av 11 § i de för riksdagen gällande reglementariska föreskrifter; första

lagutskottets utlåtande nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av väckta motioner angående tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter m. m.;

nr 48, i anledning av väckt motion angående förbud för sammanslutningar
att i politiskt eller därmed jämförligt syfte företaga aktioner mot utländsk
stat; och

nr 49, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag angående
förhållandena inom byggnadsindustrien.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Bergqvist för tiden från
och med den 8 innevarande månad till riksdagens slut.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.