1934. Första kammaren. Nr 38 (Riksdagens protokoll 1934:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Första kammaren. Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl.
förste vice talmannen.

11 f. m.; ock dess förhandlingar leddes av herr

Justerades protokollen för den 24 och den 25 innevarande månad.

97SÖredrfS ?ch MTS^leS tm statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
1934/1935 mm ^ beraknmg av vissa inkomster å riksstaten för budgetåret

■ I .viii i ii

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran sammansatta
stats- bevillning», och bankoutskottets utlåtande nr 2, bevillningsutskottets
betankanden nr 46 ol samt första lagutskottets utlåtanden nr 65 och 66.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

f -nr anled™g ay ^aJ:ts Proposition angående fortsatt befrielse

guld- S°anken ^raU skyldlSheten inlösa av banken utgivna sedlar med

.M 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag ansi16™®
ratt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra
stycket lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av §§ 9 och 17 lagen
örn rikets mynt den 30 maj 1873; samt B

n.r 51, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning örn
anslag tor tryckning av en bibliografi över Sveriges offentliga publikationer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial nr 52, angående högtidlighållan- Äng riktat
av riksdagens 500-årsjubileum. dagenTsoo I

detta memorial hade utskottet på åberopade grunder hemställt att riks- drsiubileumdapn.
matte bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att av förslagsanslaget
’Iiageii: °Vnga omkostnader; taga i anspråk ett belopp av förslagsvis

50,000 kronor, att användas för bestridande, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i memorialet angivits, av kostnaderna för högtidlighållandet av riksdagens
500-årsjubileum.

Herr Roos: Herr talman! I den promemoria från riksgäldsfullmäktige

som linnés intagen i det nu föredragna memorialet, äro uppdragna några riktlinjer
för riksdagens blivande 500-årsjubileum. Enligt dessa skola _ för

spridande av glans och stämning över minnesfirandet — under två dagar utom
högtiden i Storkyrkan, tre fester äga rum: en middag, en lunch och en supé.

Jag tillåter mig att hemställa till bedömande av den kommitté, som det är me Första

kammarens protokoll 1984. Nr 88. 1

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. riksdagens 500-årsjubileum. (Forts.)
ningen att tillsätta för närmare utformning av högtidsfirandet,. huruvida man
icke bör under dessa dagar anordna även förströelser av mera så att säga upplyftande
karaktär: några timmar å Skansen, föreställning å Operan, ldrottsuppvisning
å Stadion m. m. Härigenom skulle även i någon man beredas
tillfälle åt en större allmänhet att deltaga i firandet av det historiska. minnet.

Riksgäldsf ullmäktige vilja till firandet inbjuda representanter fran Hänmark,
Finland, Island och Norge. Emellertid, då ett av Europas.äldsta riken
firar en fest till åminnelse av sin riksdags verksamhet under 5 århundraden,
kommer detta firande att väcka genljud långt utom den skandinaviska norden.
Skildringar av vad Sverige betytt och betyder för ändlig och materiell utveckling
komma då med stor sannolikhet att inflyta i alla länders tidningar.
Het synes mig på allvar kunna ifrågasättas, att jämväl andra, länder än de
nordiska inbjudas att deltaga i de kommande .festligheterna. Jag hemställer
att festkommitterade ville taga även denna fråga under omprövning.

De ökade kostnader, som härav vållas, torde icke bliva alltför stora, aven
örn man bjuder de utländska ombuden på någon resa inom Sveriges bygder.

Herr Lindhagen: Herr talman! Den halvtusenårsfest, som skall tirås

nästa år till åminnelse av den första svenska, riksdagens sammankallande, är
en av de förnämligaste, kanske den förnämligaste, nationella festlighet, som
vår generation har upplevat. Det bör således givas en.särskild glans at detta
jubileum inte genom utgifter utan, såsom den föregående talaren antydde,
genom att det vid detta tillfälle åt firandet ges ett andligt värde vid sidan
av mat och dryck och dylikt. Framför allt måste det vara en folkets fest.
Den skall ge en hyllning, ett äreminne, åt folkets representation i riket och
svearnas bemödanden genom tiderna. Det folk, som vi skola hylla under dessa
tider — särskilt vid den tid, då den första riksdagen hölls — var ett folk, som
frös och svalt, men segrade tillika. , ,

Yi måste emellertid också bestå oss med en blick framåt. Det nuvarande
representationsskicket hotas ju av tidens tand. Då vi nu skola fira en enastående
fest och göra en hyllning för folkrepresentationen, mäste det också
vara ett memento, att en folkrepresentation — även örn den tillfälligtvis får
semester — dock återuppstår igen, men kan göra det endast genom att den
tillägnar sig nya och levnadsstarka egenskaper i social etik och individuell

levnadskonst med mera sådant. .....

Riksgäldskontoret har planlagt denna högtid mera såsom en fornamiteternas
fest med ganska banala mat- och dryckesseder, tobaksrökning, ordnar och
ohörbara tal. Det är för litet för oss i dessa tider.

Vad vidare angår inbjudningen, tycker jag, att svearnas stora innanhav, Mälaren,
skall hedras så, att åtminstone alla mälarstäder bli inbjudna. Såvitt jag
förstår, saknas på listan nu endast Köping, som ju är en tvillingbroder ti
Arboga, och deri staden skall väl inte lämnas ensam utanför det hela, i trots
av den vakthållning, sorn även Köping i sin man hållit örn Mälarens historia.
Icke heller förstår jag. varför till exempel inbjudningen utom landet skall inskränkas
— förutom till Norge, Danmark och Island, som ju naturligtvis mest
äro bundna nied traditionens band med oss — ävensom till Finland, fastän
huvuddelen av dess befolkning har ett helt annat språk än vi. Vi böra val
då också inbjuda de andra mindre ostbaltiska staterna, isynnerhet som tva
av dessa stater under långa tider varit ett med det svenska riket och det tredje,
Litauen, åtminstone på 600-talet, då stora delar därav tillhörde Kurland, också
någon tid styrdes av svearna. Jag skulle därför vilja utsträcka inbjudningen
även till dessa länder. Det skulle ju vara en tidsenlig, fredlig., utrikespolitisk
anvisning, att ost- och västbalterna nu hålla ihop i dessa svara tider,

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

to n . Äng. riksdagens 500-årsjubileum. (Forts.)

da bil och med deras självständighet hotas. Tillika skulle jag vilja medtaga
Folén sorn under gangna tider haft ofantliga förbindelser med oss. Polen har
vid sidan av de övriga fyra ostbaltiska länderna genom kriget befriats från ett
kriminellt förtryck utan like och utan gränser. Vi ha till och med haft personalunion
med Polen och andra gamla förbindelser med detta land. Det var
en tid, i elen graare forntiden, då västgötar och östgötar utvandrade och slogo
ned sina bopålar i trakter, som nu tillhöra Polens hjärta

Nu hade den föregående talaren tänkt sig, att firandet av denna fest skulle
utsträckas till andra lander överhuvud taget, och jag ber att i den punkten få
erkänna hans vidare vyer pa saken. Jag har ej önskat mig fram med mera
an omma!terna. Koos. inlägg kommer i varje händelse att medföra, att det
blir attare att fa åtminstone ostbalterna med. Detta senare skulle för dagen
,k, vara det viktigaste och ej böra fördunklas genom inbjudning även
till stormakter, fran vilka vara lidanden främst härflyta.

t ad nu angar programmet, är detta indelat i två dagar, första dagen och andra
dagen hedan star det såsom en efterskrift till riksgäldsfullmäktiges promemoria
följande: »Före jubileumsfesten torde Arboga stad eventuellt kunna inbjuda
riksdagens ledamöter eller kamrarnas representanter att övervara avacknmg
av en Engelbrektsstaty i Arboga.» Bakom de erinringar, jag nu gör
sta manga, och jag talar sålunda inte bara ensam för mig. Detta synes oss”
vara en utmaning mot Arboga. Bet är åtminstone ett påtagligt förhastande
i overyagandet av denna sak. Ma vi påminna oss det gamla ordet: Betrakta

linn VaS°+un S Arb°/a är sto* vid detta tillfälIe> ty det var där, som
denna stora tilldragelse agde rum. Arboga är större än huvudstaden i detta

minnes ljus Darf or bor Arboga, väsentligen på riksdagens bekostnad, ryckas
m under jubileumsprogrammet. Man skall inte säga till Arboga, att om staden
nu nödvändigt vill inbjuda oss, innan vi börja jubilera, så må det vara hänt
såsom riksgäldskontoret säger. Det är oförklarligt, att man så kan trampa
ed sig i obetänksamhet, b orra aret foreslog en tidning till och med att 1935
s riksmöte borde hallas i Arboga, vilket dock svårligen låter sig göra
Den forsta festdagens kall ägnas åt Arboga. Den skall också bli en folkets
fest och inte en fornämiteternas fest. Den skall således förläggas till en söndag,
och sedan ma de andra festdagarna inordnas därefter. Det blir den första
oci framsta dagen. Jag skulle för min del vilja föreslå, att förnämiteterna
ge sig i vag Ja

iÄmeVtt I®k f°ikeit “Vralen och således också i huvudstaden

lnbjudes att med egna babar, likaledes vimplade, ansluta sig till denna eskader.
Vidare skall det flaggas över allt på stränderna. Det skulle inte heller vara
ur vägen, att man tog hemvägen över svearnas gamla huvudstäder Birka och
■ Äj 00. stannade Pa vättnet utanför under några minuter för att hylla dem
minnen 6n räcker ett kort ^esök i land vid dessa gamla historiska

Jag vill också fråga: Varför skall det resas en staty över Engelbrekt och
^St l1Al1bo?a- .. V„hha Ju flera Engelbrektsstalyer. Ingen vet, hur han såg
f v k2rnstnil,r far 10uPPdrag att manligt återge en manlig bild, som kan
föreställa Engelbrekt, såsom t. ex. i Falun. Eller också någon karikerad figur
såsom pa stadshusterrassen här i Stockholm; det är inte någon anmärkbihhm"101
k°nStnaren’ men förmätet har inte tillåtit att göra någonting av

I Arboga borde val resas av riksdagen — åtminstone är min femkrona tecknad
tor det andamalet — en väldig bautasten över riksdagens tillblivelse i
detta land. Den kail sammansättas av flera stenar, så att den reser sig mot
höjden mer än någon annan bautasten. På inskriptionen skall naturligtvis

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. riksdagens 500-årsjubileum. (Forts.)
också Engelbrekts namn förekomma såsom den, som gav anledningen tili detta

första riksmöte.

Andra dagen — den skulle kunna kallas efterspelet, örn vi nu vilja vara
mondäna efter vår tid — vore ju minnesfesten i Storkyrkan en bra programpunkt,
enligt vad jag förstår. Men middagen — programmet talar om lunell
och supé, men här får det verkligen heta middag och inte dine — skall hallas
i en byggnad med en stil från morernas tid i Spanien. „ Den skall hallas i en
vanlig restauranglokal, där vi just vid sådana fester på nedre botten, da den
vackra planteringen överplankats, haft några av våra tråkigaste feststunder i
denna stad. De tillställningar, som varit förlagda till byggnadens mindre
salar, ha däremot kunnat få en viss hemtrevnad över sig, men i bottenvåningen
har det bara varit ett sammelsurium av folk, som åt och drack, och dar hoilos

tal, som föga hördes. , , „ . .. ,

Då är det väl riktigare, att Stockholms stad och riksdagen sia sig ihop och
hålla middagen i stadshuset. Det omsvävas både i minnena och aven i dekorationerna
av det förflutna. Där står ju en miniatyrstatyett av Engelbrekt
vid själva stranden, och Birger Jarl sover, frånvarande, i sin där uppförda
grift. Och då må gärna Tengdahl hålla festtalet, ty han talar pa ett särskilt
anspråkslöst och tilltalande sätt just vid sådana tillfällen. Meri det lägger jag
mig nu inte i. Huvudsaken är, att vi inte använda Grand Hotel eller Grand
Hotel Royal, utan att vi uppsöka de historiska byggnader, som stå till buds

för ändamålet. , T ,

Andra dagen skall folket i staden också lia fest pa gator och torg. J ag kan
naturligtvis inte ifrågasätta, att vi i vårt kyliga klimat och ovana som vi aro
vid sådana arrangemang skulle vara mäktiga, även örn vi hade rad, att stalla
till ett sådant grandiost historiskt festtåg, som flamländare och valdner i
Belgien förmå, liksom sydtyskarna och folket i södra Frankrike och aven i
Italien. Men nog vore det i alla fall någonting, som man inte alldeles skulle
låta bli att taga under övervägande. . . „

Den tredje dagen — ty i tre dagar stod ett bondbröllop i gamla tider i Sverige,
och i tre dagar kan också denna fest sta — blir förbehållen pa aftonen
för konungens inbjudan till förnämiteterna, ty han kan ju inte få rum med
andra i sitt hus. Samtidigt jubileras på gator och torg även den dagen
Med anledning av vad jag sålunda anfört, herr talman, ber jag fa hemställa,
att riksdagen måtte göra följande uttalande: Riksdagen bemyndigar
fullmäktige i riksgäldskontoret att av förslagsanslaget till riksdagen: övriga
omkostnader taga i anspråk ett belopp av förslagsvis 50,000 kronor, att användas
för bestridande — och så stryker jag hänvisningen till nksgaldstullmäktiges
program — av kostnaderna för högtidlighallandet av .riksdagens femhundraårsjubileum,
samt anmanar fullmäktige att till nästa riksdag inkomma
med en definitiv, reviderad dagordning för det stora minnets högtidlighaliande.

Herr Norman: Herr talman! Herr Lindhagen hade en liten erinran att

göra mot resandet av en staty över Engelbrekt i Arboga i samband, med firandet
av riksdagens femhundraårsminne. Han ville i stället, att på riksdagens
initiativ där skulle resas en väldig bautasten med lämpliga inskriptioner
i anknytning till jubileet. Jag tycker, att det är stiligt sagt och en tanke,
som inte endast bör tagas som ett tillfälligt hugskott. Men det bör inte undanskjuta,
vad som redan är påtänkt, nämligen resandet av Engelbrektsstatyn.
Initiativet härtill har ju tagits av de folkliga institutionerna i Arboga,
och det projektet bör Sveriges folk hjälpa till att förverkliga vid detta tillfälle.

Beträffande festligheternas anordning och Arboga stads ställning i det sam -

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Äng. riksdagens 500-årsjubilcmn. (Forts.)
mantianget tycker även jag, att vad bankoutskottet här säger i anslutning till
riksgäldsfullmäktiges promemoria kan synas innebära ett undanskjutande av
Arboga, men jag^ förstår, att det beror därpå, att då man under det resone“au£>
Såm !ör(r?att denna promemorias utarbetande, har funnit, att Arboga
stad borde särskilt uppmärksammas vid jubileet, har man väl menat, att riksdagens
ledamöter och riksdagen som institution skulle bli gäster hos Arboga
den dagen, och under sådana förhållanden förstår jag, att det inte har ansetts
lämpligt att testprogrammet närmare utformades från riksdagens sida på denna
punkt. Men betydelsefullt är, att just festligheterna i Arboga sättas i ett
intimt samband med övriga festligheter och varför inte, såsom herr Lindhagen
bär framhöll, förläggas till den förnämsta festdagen.

Jag känner mig också mycket tilltalad av vad både herr Lindhagen och
++1*- 1°0Srohär att detta märkliga jubileum, som vi äro beredda

att tira, iar en bred folklig prägel, bland annat genom att så stor del som
möjligt av festligheterna flyttas ut till de bygder, till vilka det historiska
minnet särskilt anknyter sig. Västmanlänningarna äro i särskilt hög grad intresserade
av att jubileet får en sådan brett folklig prägel, och det bör gälla
inte bara festligheterna i Arboga utan även dem, som anordnas i Stockholm
- Jafber, ''darip°/ abt fa understryka de synpunkter, som de föregående talarna
framfört beträffande detta spörsmål, och uttalar den förhoppningen att den
festkommitté, som får ^uppdrag att arrangera festligheterna, beaktar, vad
som har har sagts, framför allt att ett intimt samarbete upptages med de institutioner
i Arboga stad, som ha medborgarnas uppdrag att anordna stadens
speciella festligheter r anslutning till detta minne. Det kan måhända därför
vara lämpligt att genom ett bifall till herr Lindhagens hemställan möjliggöra,
att festligheterna fa den folkliga prägel, som här bär antytts.

Herr Ström, Fredrik: Liksom flera av de föregående talarna är jag verkligen
djupt besviken över den form för jubileet, som riksgäldskontoret och övriga
myndigheter ha föreslagit. Det är icke någon feststämning över detta
program. Det är torr och torftig prosa och många gånger så knastrande torr
att man undrar örn man verkligen skulle kunna finna på något mera torrt
an detta, Riksdagens femhundraårsjubileum borde väl bli en verklig folkfest
dar hela folket var med och inte bara riksdagsmännen och inte bara riks ÄSiit0I?V0C1

“I10 bara regeringen. Det är viktigt, att vi vid ett sådant
tillfälle verkligen ga pa djupet och försöka få hela folket att förstå, vilket
stort nunne, som firas; det bör vara en bred festlighet, och man bör inte sammankomma
i ett hotell, ett overklasshotell, för att där med en festmiddag fira
den svenska riksdagens stora minne. Jag tycker, att festligheten borde förlagts
till Skansen och givits karaktären av ett stort, väldigt folkminne, och där
+••11 +?.an kunnat under enkla och folkliga former fira denna stora fest i

stallet for pa Grand Hotel och Grand Hotel Loyal.

Sedan borde det anordnats ett stort folktåg, och nian borde fått det liela så
lågt, att man kommit närmare själva den centralgestalt, som bildar åtminstone
den andliga stommen i hela jubileet. Jag kan därför instämma med herr Lindfiagen
nästan i allt vad lian sade utom i fråga örn hans undervärdering av en
staty över_ Engelbrekt i Arboga. Jag tycker, att Engelbrektsminnet är så
stort att det vid ett sadant tillfälle är i allra högsta grad påkallat, att hela
folket, hela nationell just pa den platsen reser en staty över den man, som har
lort svenska folke! fram till dess folkliga styrelseskick.

Jag skulle vilja hemställa örn bifall till herr Lindhagens förslag, så att
vederbörande bil alldeles oberoende av denna lösa skiss lill en fest. som inte
ar en verklig den svenska nationens fest. Låt vederbörande på nytt få tillfälle

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. riksdagens 500-årsjubileum. (Forts.)
att pröva saken och lägga programmet på en bredare basis och framför allt
tillsätta en festkommitté med litet mer lyrisk flykt än ett par ledamöter av
riksgäldskontoret. Det borde tillsättas en stor kommitté, representerande det
svenska folket i alla avseenden, för att utarbeta planen för detta jubileum.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Lindhagens förslag.

Herr Åkerberg: Den promemoria, som nu blivit så kritiserad, bar uppgjorts
av riksgäldsfullmäktige. Jag bar samma intryck som en hel del andra talare,
att den är litet torr. Men bankoutskottet har uppfattat den endast som själva
ramen för festen och bar inte ansett det vara nödvändigt att utskottet eller
riksdagens kamrar ge sig in på någon penetrering av detaljerna i promemorian,
vilket ju inte utesluter, att önskemål kunna framföras. Men därför att utskottet
inte har synat programmet närmare i sömmarna, har det desto starkare
tryckt på att den kommitté, som tillsättes, bör ha frihet att närmare utforma
festprogrammet. Det står också i utskottets memorial: »Det torde emeller tid

vara avsett att i vissa avseenden utöka festprogrammet utöver vad i promemorian
angivits.» Utöver dc anvisningar och önskemal, sorn här ha uttalats,
finns det möjlighet för enskilda såväl inom kommittén som utom densamma
att under tiden fram till festen komma med önskemål beträffande utformningen
av programmet.

För att möjliggöra en utvidgning av programmet har utskottet också för
sin del ökat anslaget med 5,000 kronor, och utskottet tänkte då i första hand
just på festligheten i Arboga. Det var vår tanke, att riksdagen skulle resa
med extratåg på morgonen till Arboga och där övervara högtidligheterna i samband
med avtäckningen av Engelbrektsstatyn och sedan på kvällen återresa till
Stockholm. Jag vet inte, vad herr Lindhagen menar, när han talar örn att i
memorialet skulle finnas någon förolämpning mot Arboga; jag vet inte, örn
han menade promemorian eller utskottets uttalande. När promemorian skrevs,
torde hela den saken lia befunnit sig i ett ovisst läge. Det talades örn att det
skulle bli en avtäckning och att riksdagen eventuellt skulle inbjudas, och därför
blev formuleringen i promemorian så pass obestämd. När utskottet fattade
sitt beslut, förelåg visserligen inte en officiell inbjudan, men ett meddelande
under hand till talmännen i kamrarna, att Arboga stad ville inbjuda
riksdagen till avtäckningshögtidligheten, men med hänsyn till stadens blygsamma
ekonomiska förhållanden hemställdes, att de kostnader, som skulle vara
förenade med denna resa och festligheten huvudsakligen skulle bestridas av
riksdagen. Det var anledningen till att vi höjde anslaget med 5,000 kronor.

Vad sedan den närmare utformningen beträffar kommer väl kommittén att
göra sitt bästa. Herr Ström tycks lia fått den saken örn bakfoten. Någon
kommitté torde ännu inte vara tillsatt. I utskottets memorial säges ju, att en
kommitté lämpligen hör tillsättas av talmännen, och det nämnes några representanter,
som borde ingå i densamma, men åtminstone vid behandlingen i utskottet
och även vid talmanskonferensen framhölls, att det vöre önskvärt att
kommittén inte bleve alltför begränsad, utan att den foges till sa pass stor,
att olika önskemål och skikt inom och utom riksdagen skulle kunna bliva representerade.
Bland annat uttalades det, att redaktören för minnesverket över
riksdagens historia, landshövding Edén, skulle vara medlem av kommittén.

Jag instämmer i de önskemål, som ha uttalats, att festen måtte ges en sådan
prägel, att den får karaktären av en hyllning till folkstyret och demokratien.
Men å andra sidan tror jag, att man bör lata initiativet till en sadan demokratisk
anslutning till festen utgå ifrån olika korporationer ute i landet och ifrån
enskilda. Jag hoppas och tror, att kommittén, när den en gång blir tillsatt
av talmännen, skall få en sammansättning, som garanterar, att festen får den

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

.. r . Ang. riksdagens 500-årsjubileum. (Forts.)

varliga uttömning’, varom önskemål här framställts, och jag tror också, att
detta är möjligt utan att någon ändring företages i den kläm, som avslutar
bankoutskottets memorial och som utan ändring har antagits av andra kammaren.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets framställning.

Herr Bergman: Utan^att kunna ansluta mig till alla de projekt, som framlagts
av olika talare, angående utvidgning och förändring av programmet i olika
avseenden, ber jag att få stryka under ett par synpunkter, som synas mig
särskilt beaktansvärda.

Det förefaller obestridligt, att det icke saknar betydelse, att den stora
testen lar karaktären av en folkfest i högre grad än som framgår av det här
framlagda provisoriska programmet. På vad sätt det skall ske, blir en senare
truga.

en annan sak, sorn jag särskilt skulle vilja stryka under. Det är
alltid ömtåligt att gå in på frågan örn vilka, som skola inbjudas, i synnerhet
när det gäller representanter för utländska makter. Vad som säges i riksdagen
är ju offentligt, och om det då blir ett annat resultat än det, varom vissa
önskningar uttalats, kan det lätt valla missförstånd. Men eftersom saken
redan kommit på tal här, kan man icke undvika, att det talas därom. Jag
skulle da vilja säga, att det för mig synes vara en ganska stor försummelse,
örn man icke skulle inbjuda representanter för de folk, som under lång tid
förenade med det svenska väldet, men som icke äro omnämnda bland de
patänkta utlandsgästerna. Man bör icke glömma dem vid ett sådant tillfälle,
och de skulle med säkerhet sätta värde på att bli ihågkomna.

Vidare är det en kategori, som ingen hittills har fäst uppmärksamheten på
och som det kanske kan bli vanskligt att i större utsträckning taga hänsyn till,
enär sakeu rör rätt många personer. Det vore onekligen mycket sympatiskt, örn
man kunde inbjuda även förutvarande riksdagsmän, av vilka naturligtvis åtskilliga
^med glädje skulle komma hit vid ett sådant tillfälle. Det är ju, som
mångå ännu levande personer, som varit medlemmar av riksdagen, och
därför går det kanske icke av rena utrymmesskäl att utfärda någon generell
inbjudan till f. d. riksdagsmän, men man borde åtminstone tänka på dem som
tillhört riksdagen under viss längre tid.

Det har sagts av bankoutskottets ordförande, att ingenting hindrar, att hänsyn
kommer att tagas till do önskemal, som här uttalats, även örn nian accepterar
utskottets kläm, och det kan ju tänkas, att han har rätt däri. Det står
»i huvudsaklig överensstämmelse med vad här ovan angivits». Vi få då, enligt
hans mening, utgå ifrån att i uttrycket »i huvudsaklig överensstämmelse» inneslutes
möjligheten till sådana modifikationer, som här varit tal örn, men det är
ju dock rätt betänkligt, att utskottet säger: »Utskottet har icke funnit anledning
till erinran mot de i promemorian uppdragna allmänna riktlinjerna för
minnesJLestens Drande», vilket yttrande väl skulle inneslutas i ett bifall till
utskottsbetänkande!. Det har ju dock framställts vissa rätt befogade anmärkningar
emot just de allmänna riktlinjerna, men här säges det, att man accepterar
dem helt och hållet. Det står visserligen längre fram: »Det torde emellertid
vara avsett att i vissa avseenden utöka festprogrammet», men ordalagen
och det sammanhang, i vilket det uttalandet står, ger vid handen, att det endast
är fråga örn själva festprogrammet här i Stockholm och ''eventuellt i
Arboga, men icke örn vilka som skola inbjudas. Därför synes det mig som
örn det lämpligaste verkligen vore att bifalla det yrkande, sorn herr Lindhagen
framställt. Jag kan icke instämma i allt vad han anförde — vissa av hans
detaljprojekt syntes mig opraktiska eller eljest oantagliga — men själva yr -

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. riksdagens 500-årsjubileum. (Forts.)
kandet är så måttfullt formulerat, att det mycket väl synes kunna bifallas.
Visserligen lär, enligt uppgift, andra kammaren redan ha. bifallit det föreliggande
utskottsmemorialet, men det finns väl alltid möjlighet till en sammanjämkning.
Tills vidare ber jag att få yrka bifall till herr Lindhagens
hemställan.

Häruti instämde fröken Hesselgren.

Herr Almquist: Eftersom en del detaljer i festprogrammet ha kommit

under debatt, ber jag att för min del få framhålla en synpunkt, som kanske i
vikt kan tävla med de flesta, som redan framförts — jag vill dock tillägga,
att jag icke var i tillfälle att höra den första början av debatten.

Man finner, att i förslaget till inbjudning av gäster förekomma två representanter
från vardera av de nordiska staternas riksförsamlingar, från. Danmarks
och Finlands riksdagar, från norska stortinget och Islands allting. Herr
Bergman har nyss antytt, att man skulle kunna tänka sig denna krets av inbjudna
något utvidgad i viss riktning. Jag skall icke närmare uttala mig om
den tankegång, som låg bakom hans förslag. Men, mina herrar, man skulle
kunna tänka sig denna krets utvidgad i en annan riktning. ^ Det förefaller
mig inte utan vidare klart, att man vid ett tillfälle som detta håller sig strängt
inom den nordiska kulturkretsen. Det har nog tidigare åtminstone legat liksom
i luften, att även andra länders parlamentariska församlingar borde inbjudas.
Jag vet, att man här rör sig på ett rätt ömtåligt område, men jag
skulle vilja säga, att det dock skulle verka som en lucka i programmet, om
man skulle sakna en representant för det engelska parlamentet^ Jag tror, att
en sådan representant vid ett tillfälle som detta skulle vara både .gärna sedd
och förmodligen också gärna hitsänd. Detta utesluter naturligtvis icke, att
också andra av de stora eller mindre ländernas representativa församlingar, i
den mån de finnas kvar, kunna inbjudas. Men England har på det konstitutionella
området, i fråga om det parlamentariska statsskickets grundläggning och
utveckling en så erkänd särställning, att jag tror, att man pa andra hall väl
skulle kunna förstå, örn de kommitterade stannade vid att lata det engelska
parlamentet så att säga representera alla icke nordiska parlamentariska församlingar
vid detta tillfälle. . o

Jag har emellertid, herr talman, inte något särskilt yrkande.

I detta anförande instämde herrar Löfgren, Wagnsson och Sjödahl.

Herr Åkerberg: Frågan örn vilka som böra inbjudas till festen är en delikat
sak. Jag blev redan före bankoutskottets sammanträde uppvaktad av en
förutvarande riksdagsman, som hemställde, att utskottet skulle engagera sig
för den tanke, som herr Bergman här fört fram, att även förutvarande riksdagsmän
skulle tillåtas deltaga i festen. Jag är själv tilltalad av tanken,
men å andra sidan är det svårt att sa här pa rak arm avgöra innebörden av
en sådan utvidgning av kretsen. Att åtminstone de allra äldsta veteranerna
böra inbjudas är jag bestämd anhängare av, men å andra sidan anser jag,, att
kommittén med den fullmakt, som den far, har möjlighet att, örn det visar
sig ekonomiskt genomförbart, göra den utvidgningen. „

Beträffande inbjudan till andra stater, är jag också tilltalad av det förslag,
som här framkommit. Å andra sidan är den saken ännu mer ömtålig.
Att ''de baltiska staterna inbjudas skulle man kunna tycka vara naturligt,
eftersom åtminstone flertalet av dem förut ha varit delar av det svenska väldet.
Däremot tycker jag, att det är naturligt, att man inte inbjuder länder, som

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Ang. riksdagens 500-årsjubileum. (Forts.)
ha vandrat vägar bort från det demokratiska ideal, som ligger till grund för
den svenska representationen. Örn man inbjuder den ena och inte den andra,
kan det likväl bli gny ute i världen. Därför har jag för min del ansett det
vara lämpligt, att man inte i det beslut, som riksdagen fattar, gör något uttalande
därom, utan överlämnar åt kommittén att pröva även dessa ömtåliga
spörsmål.

Herr Lindhagen: Jag måste ställa mig betänksam emot den siste talarens
uppfattning, att vi här skulle låta inbjudningarna på samma gång bli ett slags
erkännande åt vissa statsförfattningar, så att örn ett land t. ex. har övergått
mera till enväldet, skulle man inte inbjuda det därför. På det sättet bleve
festen verkligen en partipolitisk tillställning, herr talman. Och det är inte
meningen. Det skall vara en fest för folket. De krusningar på ytan, som ge
sig tillkänna i olika författningar med en böljegång fram och tillbaka, ha inte
någonting att göra med denna inbjudning. Vi böra inbjuda alla vederbörande
utan inblandning i deras inrikespolitik för att fira minnet av en folkrepresentation.
Kunna de då taga något personligt intryck därav för sitt lands vidkommande,
må det ock vara deras ensak.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att i avseende på det nu ifrågavarande memorialet yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Lindhagen, att riksdagen
skulle bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att av förslagsanslaget
till riksdagen: övriga omkostnader, taga i anspråk ett belopp av förslagsvis

50,000 kronor, att användas för bestridande av kostnaderna för högtidlighållandet
av riksdagens 500-årsjubileum, samt anmana fullmäktige att till nästa
riksdag inkomma med en definitiv, reviderad dagordning för det stora minnets
högtidlighållande.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt memorial nr 52, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 53, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna för
riksdagen och dess verk m. m.; samt

nr 54, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärd för
bevarande av förre lokomotivmästaren A. Larssons delaktighet i enskilda

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ang. frivillig
förlängning
av värnpliktstjänstgöring.

järnvägarnas pensionskassa, dels ock väckt motion om understöd åt Larsson
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning av väckt
motion örn beredande av möjlighet till förlängd värnpliktstjänstgöring för till
linjetjänst uttagna värnpliktiga och f. d. stamanställda.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 8,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr von Heland hemställt, att
riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring av gällande värnpliktslag
och övriga författningar, som erfordrades för att möjliggöra att till linjetjänst
uttagna värnpliktiga och f. d. stamanställda, vilka anmälde sig därtill villiga,
finge enligt de bestämmelser Konungen meddelade fullgöra tjänstgöring utöver
den i § 27 mom. 1 värnpliktslagen föreskrivna tiden.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motion, 1: 8, måtte för sin del antaga
följande

Lag

om ändrad lydelse av § 27, mom. 3, C, värnplikt slag en den 12 juni 1925 (nr 337).

Härigenom förordnas, att § 27, mom. 3, C, värnpliktslagen den 12 juni 1925
skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 27.

3. Särskilda bestämmelser.

C. Enligt de närmare bestämmelser, Konungen meddelar, må värnpliktiga,
vilka anmäla sig därtill villiga, kvarbliva i eller inkallas till tjänstgöring
utöver i denna paragraf föreskriven tid.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1934.

Reservation hade anmälts av herrar Linder, Norman, Olof Carlsson, Hage,
Andersson i Rasjön, Hansson i Trollhättan och Molander, vilka yrkat avslag
på motionen.

Herr Linder: Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning av den reservation,
som är fogad till detta utskottsutlåtande. Reservanterna hava haft
den meningen, att det knappast kan vara riktigt att bedöma frågan att
genom värnplikstjänstgöring bereda tillfälle till sysselsättning åt arbetslös
ungdom ur militär synpunkt, utan att den frågan i stället borde behandlas i
ett helt annat, vidare och större sammanhang. Det är möjligt, att avsikten
med motionen icke varit att anlägga någon dylik militär synpunkt på frågan,
utan att man snarare velat se frågan helt ur arbetslöshetssynpunkt. Jag vill
emellertid under sådana omständigheter erinra örn, att det från regeringens
sida har framlagts en större proposition angående åtgärder i anledning av
ungdomsarbetslösheten. Denna proposition anses vara så pass brett lagd att
man skulle ha anledning antaga, att en högst väsentlig lindring beträffande
ungdomsarbetslöshetens verkningar därmed skulle kunna vinnas.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

^ v Anf!\ frivilli9 förlängning av värnpliktstjänstgöring. (Forts.)

Om likväl förhållandet skulle vara det, att man inte kan nå så långt, som
IIian,...ölils.kac^e’ sa ^ar man i alla händelser erinra sig, att det allmänt talas
örn förbättrade konjunkturer och därmed också örn möjlighet till beredande av
flera arbetstillfällen at arbetslösa. Jag kan bara i det sammanhanget erinra
örn vad som framskymtade i de stora rubrikerna i går i en kvällstidning här
i Stockholm, där det hette: »Arbetslösheten viker kraftigt i landet.» Jag har
därför liksom mina medreservanter den uppfattningen, att man kanske inte
skall beträda den väg, som nu av motionären anvisats, då ju hjälp måhända
ändå kan bringas ifrågavarande arbetslösa. Det kan förresten starkt ifrågasättas,
örn man verkligen skall ge sig in på den av utskottet föreslagna vägen.
Det har tillkallats. sakkunniga för utredande av frågan örn vidtagandet
av åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten, och dessa sakkunniga
hava vid sina överväganden icke beträtt den väg, som motionären här har
tänkt sig.

o Jag V1H också beteckna det såsom något egendomligt, att man nu först,
såsom utskottets majoritet gör, försöker få ändring i värnpliktslagen, och sedan
ämnar lata statsutskottet föreslå de medel, som därefter behöva anvisas.
Jag tror knappast, att det tillvägagångssättet kan vara så alldeles riktigt.
Förslaget medför betydligt ökade utgifter. _ Ifall jag inte sett fel i utlåtandet,
skulle kostnaden för ifrågavarande anordningar komma att kräva ett anslag
av bortåt 3 miljoner kronor, och det är kanske inte så riktigt att taga pengar
i den ordning som man här har tänkt sig. Jag vill nämligen erinra örn att
anslagen pa fjärde huvudtiteln redan till väsentlig del hava bestämts, varför
motionären även i det avseendet är förekommen.

Jag har endast att yrka bifall till reservationen.

I herr Linders yttrande instämde herr Carlsson, Olof.

Herr Westman! Herr talman! Utskottet har föreslagit en ändring i värnpliktslagen,
i avsikt att taga bort det hinder, som lagen nu lägger i vägen för
att_ Konungen skulle kunna tillåta arbetslösa värnpliktiga att frivilligt träda
in i tjänstgöring. Förslaget är påkallat av hänsyn till de arbetslösa, och det
innebär inte någon som helst rubbning i vår försvarsordning.

Den föregående ärade talaren gjorde vissa formella anmärkningar mot utskottets
förslag. För att försvara förslaget ber jag att få påpeka, att nian
naturligtvis måste göra sa, att man först genom ett förslag från andra lagutskottet
söker undanröja de hinder, som lagen ställer i vägen, och att statsutskottet
därefter tager upp trugan örn att bevilja de medel, som kunna behövas,
för att Kungl. Majit skall bli satt i tillfälle att använda den ökade befogenhet,
som lagändringen avser att ge Kungl. Majit. Man kan naturligtvis
inte gå den motsatta vägen; man kan inte taga upp frågan i statsutskottet och
begära anslag till ett ändamål, som inte kan tillgodoses på grund av att lagen
lägger hinder i vägen därför. Det var naturligtvis nödvändigt att behandla
ärendet på sätt vi gjort i andra lagutskottet.

Inför statsutskottet ligger det nu cn motion om att statsutskottet skulle se
till att medel anvisas för att bereda dessa arbetslösa värnpliktiga tillfälle att
tjänstgöra såsom värnpliktiga. Det är meningen att dessa pengar skulle tagas
ur medlen till arbetslöshetens bekämpande. Inte heller ur den synpunkten
föreligger det några formella hinder mot att behandla det ärende, som nu
föreligger.

Men tyvärr föreligger det nu ett mycket påtagligt och reellt hinder för
riksdagen att komma till något positivt resultat i år, eftersom andra kammaren
redan avslagit andra lagutskottets förevarande hemställan.

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. frivillig förlängning av värnpliktstjänstgöring. (Forts.)

Det är därför inte lönt att nu gå in för någon lång diskussion i denna fråga.
Jag ber emellertid att få framhålla, att ungdomsarbetslösheten tyvärr är
mycket omfattande i vårt land. Enligt de siffror, som man har ifrån, november
månad förra året, uppgick de arbetslösas antal till ungefär 60,000 i åldrarna
mellan 16—25 år. Sedan har, såsom den föregående ärade talaren anförde,
Kungl. Majit lagt fram förslag örn åtgärder för att minska ungdomsarbetslösheten.
Detta förslag avser att hjälpa ungefär 15,000 arbetslösa. Således
skulle, örn inte andra faktorer spelade in och förbättrade situationen, det stå
kvar ett antal av 45,000 unga arbetslösa, som behövde hjälp. Under sådana
omständigheter ligger det mycket nära till hands, att man, såsom en utväg
bland andra för att hjälpa dem, medger, att de arbetslösa unga män i värnpliktsåldern,
som så önska, kunna få träda in och frivilligt tjänstgöra såsom
värnpliktiga. Man har ju en organisation färdig, i vilken man kan stoppa in
dem, och vidare bli kostnaderna för deras hjälpande betydligt mindre än örn
man anlitar andra utvägar.

Jag vågar hemställa, att kammaren för att visa sitt intresse för de unga arbetslösa
ville bifalla utskottets hemställan, till vilken jag, herr talman, yrkar
bifall.

Häri instämde herr Tamm, Gustaf.

Herr von Heland: Såsom förut anförts här under debatten, har ju redan

genom andra kammarens beslut detta ärende fallit, men jag dristar mig ändå
att taga kammarens tid i anspråk. Detta så mycket mer, som jag inte riktigt
förstår herr Linders inställning och jag dessutom anser, att det förslag,
som jag i min motion framställt, ur olika synpunkter är av så stor betydelse
att jag, i likhet med utskottets ärade ordförande, hoppas, att första kammaren
genom en stark majoritet skall understryka betydelsen av den utväg, som motionen
pekar på, så att örn möjligt till nästa års riksdag, om det då alltjämt
visar sig svårt att få bukt med ungdomsarbetslösheten, Kungl. Majit låter
riksdagen genom en kungl, proposition ånyo få upptaga frågan till behandling.

Jag anser nämligen, att ett statsråd, som är försvarsminister och tillika intresserad
av att bekämpa ungdomsarbetslösheten, borde kunna taga upp denna
fråga till allvarlig omprövning. Min motions syfte är ju nämligen — vilket
tydligen inte herr Linder var på det klara med — att genom frivillig militärtjänstgöring
bringa lättnad i ungdomsarbetslösheten och att genom denna utbildning
bereda fördelar icke blott för den enskilde individen utan även för
landets försvarsväsen.

Vad då först beträffar syftet att bringa lättnad i ungdomsarbetslösheten,
måste väl detta, herr Linder, vara synnerligen aktuellt,, ty enligt socialministerns
proposition nr 265 voro under mars månad 1934 i åldern 16—25 år endast
20,000 ungdomar sysselsatta enligt arbets- och undervisningslinjerna.
Däremot hade icke mindre än 37,000 unga arbetslösa icke beretts någon sysselsättning.
Skulle nu — vilket herr Linder syftar på — den kungl, propositionen
angående ungdomsarbetslöshetens bekämpande vinna riksdagens. bifall,
skulle visserligen av de arbetslösa i åldersgrupperna 18—21 år — vilka
ju socialministern anser vara viktigast att bereda sysselsättning .-— ungefär

15,000 få statsmakternas stöd enligt arbets- och undervisningslinjerna. Men
det är tydligt, att även örn så blir fallet, vilket tydligen, herr Linder liksom
även jag hoppas på, skulle stora grupper av ungdom alltjämt vara hänvisade
till de moraliskt nedbrytande kontantunderstöden. Av denna anledning torde
väl även andra vägar än de, som socialministern föreslagit, omsorgsfullt böra
prövas för att örn möjligt kunna bereda de unga sysselsättning.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Äng. frivillig förlängning av värnpliktstjänstgöring. (Forts.)

Den väg, som jag tagit mig friheten föreslå, har förutom andra fördelar även
den att, såsom herr Westman påpekat, kostnaderna ställa sig väsentligt lägre
enligt den än enligt andra. Vid statliga reservarbeten betinga årskostnaderna
per man en summa av 2,400 kronor; vid ungdomsreservarbeten utan kursverksamhet
enligt Kungl. Maj:ts proposition beräknas kostnaderna belöpa sig till
1,800 kronor och vid ungdomsreservarbeten med kursverksamhet till 1,125 kronor.
Vid frivillig värnpliktstjänstgöring skulle däremot årskostnaderna enligt
generalstabschefens högre dagskostnad —''han har två olika alternativ —•
belöpa sig till kronor 1,124: 50 och då har han ändå räknat med en högre dagsersättning
till de värnpliktiga än den jag föreslagit i min motion.

I propositionen nr 235 till årets riksdag finner man också, att dagskostnaden
vid de statliga reservarbetena under november månad 1933 belöpte sig till
kronor 6: 99, under det att dagskostnaden för värnpliktiga enligt generalstabschefens
högre förslag skulle belöpa sig till kronor 3:08.

Ungdomsarbetslöshetssakkunniga erinra, att flertalet av de hjälpta erhållit
hjälp enligt understödslinjen, samt att detta alldeles särskilt varit förhållandet
i Stockholm, där icke mindre än 84.6 procent av samtliga arbetslösa i åldern
16—25 år erhållit hjälp enligt denna linje. De sakkunniga framhålla ju vidare,
att de utgå ifrån att beträffande de unga arbetslösa kontantunderstödsverksamheten
i varje fall principiellt ej alls borde ifrågakomma, samt att möjligheterna
till de ungas sysselsättning genom arbete, undervisning eller utbildning
borde i största möjliga omfattning utnyttjas, och — herr Linder — jag
vill anföra vad Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund yttrar i en broschyr
i augusti 1933. Detta förbunds uttalande går i samma riktning som de
ungdomsarbetslöshetssakkunnigas, då de anföra: »Vid olika tillfällen har

från vårt förbunds sida framhållits, att extraordinära åtgärder utöver den allmänna
arbetslöshetspolitiken måste vidtagas, för att i största möjliga utsträckning
motverka alla de fysiska och psykiska rubbningar i ungdomens utveckling,
som en längre tids ofrivillig sysslolöshet oundvikligen för med sig. Vi
ha framhållit, att ungdomsarbetslösheten måste betraktas såsom ett socialt
problem för sig, och att man med hänsyn till detta från statsmakternas sida
hör vidtaga alla de åtgärder, som kunna tänkas vara ägnade att reparera de
stora skador, som genom ungdomsarbetslösheten drabbar såväl den enskilde
som samhället.»

Och örn herr Linder går till den utredning, som 1934 års sakkunniga rörande
ungdomsarbetslösheten avlämnat angående åtgärder för bekämpande av
ungdomsarbetslösheten, finner han, att det diir framhålles, att även de sakkunniga
finna situationen vara så pass allvarlig, att samhället, trots de redan
nu mycket betydande ansträngningarna för arbetslöshetens bekämpande, måste
vidtaga nya och icke obetydliga åtgärder för ett effektivare bekämpande
av ungdomsarbetslösheten. Redan nu torde emellertid verkningarna av ungdomsarbetslösheten
hava tillfogat vårt folk stora och säkerligen på sina håll
obotliga skador, och för varje dag som går. blir situationen allt allvarligare.
En snabbt utvecklad hjälpverksamhet iir i hög grad påkallad. Och så sluta
de sakkunniga med att säga, att åtgärderna mot ungdomsarbetslösheten måste
därför mindre inriktas på frågan örn försörjningen för dagen än på sysselsättning
och utbildning.

Jag drar don slutsatsen, att även örn Kungl. Majlis proposition nr 2f>5, på
vilken tydligen herr Linder litar, blir av riksdagen bi lallen, skulle en avsevärd
del av de unga icke bliva delaktiga av statsmakternas hjälp enligt arbets-
och undervisningslinjerna utan skulle bliva hänvisade till understödslinjen.

Med hänvisning också till vad jag nyss framhållit anser jag det sålunda

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. frivillig förlängning av värnpliktstjänstgöring. (Forts.)
nödvändigt, att, såsom socialdemokratiska ungdomsförbundet framhållit, det
vidtages alla de ytterligare åtgärder, som kunna vidtagas, för att bereda ungdomen
sysselsättning. Motionen pekar på en sådan lätt vidtagbar och lämplig
åtgärd, oell jag vill uttala min förvåning över att de sakkunniga icke alls
ha tagit upp detta förslag i sin utredning.

Örn jag sedan ser på det sista syftet med min motion, nämligen att vara till
fördel för försvarsväsendet, kan jag helt kortfattat uttala min uppfattning
därom genom att hänvisa till en passus i generalstabschefens yttrande, vilken
finnes återgiven å sid. 11 i utskottets utlåtande, där det säges att den föreslagna
tjänstgöringen skulle »genom att tillföra försvarsväsendet en ökad tillgång
på för dylika uppgifter användbar personal innebära en synnerligen välbehövlig
ökning av krig sberedskapen».

Ett bifall till utskottets förslag skulle sålunda, örn statsutskottet hade funnit
det lämpligt, för en synnerligen lindrig kostnad kunnat vara till gagn för
den enskilde individen och för försvarsmakten samt medverka till arbetslöshetens
bekämpande. Med anledning härav beklagar jag utgången av denna
frågas behandling i andra kammaren. Jag beklagar också, att ett så, rimligt
utskottsförslag, som det vi nu behandla, har kunnat samla så pass många reservanter,
och framför allt beklagar jag, att man även bland dessa reservanter
återfinner en frisinnad representant. Jag hoppas dock, att man inom det
stora socialdemokratiska partiet med ökat positivt intresse för landets och
demokratiens frihet skall omfatta vårt försvarsväsen. Jag förstår härvid till
fullo de synpunkter, som herr Lindström anförde här i kammaren den 11 april
i år, då han sade, att »man glömmer oftast den förbindelse, som en så viktig
fråga som försvarsfrågan måste ha med stämningarna inom folket, med hela
den sociala bakgrund som man här måste räkna med». Må herr Lindströms
deklaration omfattas av allt fler socialdemokrater, när han vidare förklarar i
samma debatt, »att det skulle bli ödesdigert för demokratien, örn den drev en
politik som satte den i motsatsställning till försvarsväsendet och försvarstanken.
För min del har jag aldrig tvekat» — fortsätter herr Lindström — »att
deklarera, att den svenska demokratien har de allra största förpliktelser att
sörja för landets försvar».

Jag vill sålunda fatta de socialdemokratiska reservanternas avslagsyrkanden
mer som en förklaring att man känner sig tveksam för att vidtaga den
åtgärd, som föreslagits, på grund av att en ensam motionär varit förslagsställare.
Man har helt säkert, skulle jag tro, inom den socialdemokratiska valmanskåren
intresse av att genom ett så demokratiskt medel som frivillig ^värnplikt
— man måste säga, att det är ett demokratiskt medel —- stärka vår demokratiska
militärmakt, och man har helt säkert, förmodar jag, intresse av
att genom alla godtagbara åtgärder bekämpa ungdomsarbetslöshetens moraliska
förstörelsearbete.

När jag alltså nu yrkar bifall till utskottets hemställan, hoppas jag, att vi
här i kammaren skola få en stark majoritet för förslaget och att de, sorn, eventuellt
känna sig tveksamma örn förslagets detaljer, genom att avstå från att
rösta skola visa sitt intresse för förslagets syfte. Och jag hoppas att sedermera
försvarsministern till nästa års riksdag skall hava så genomtänkt förslaget,
att han, om ungdomsarbetslösheten ej då upphört, framlägger proposition
i motionens anda.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Linder: Herr talman! Jag tycker att vi skulle kunna komma överens
örn att ge lagom proportioner åt den här frågan och inte höja oss alltför mycket
till vidlyftigheter. Därtill tror jag tillfället just nu inte är riktigt lämpligt.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

■An;7- frivillig förlängning av värnpliktstjänstgöring. (Forts.)

I början av mitt förra anförande sade jag, att örn det var meningen att se
denna fråga ur militär synpunkt, så trodde jag inte att den väg att gå fram
som har föreslagits, var den riktiga. Oell när den föregående ärade talaren
sager, att herr Linder inte tycks riktigt lia klart för sig, huruvida frågan skall
ses ur denna synpunkt eller inte, skall jag gärna ge honom rätt, ty jag hade
verkligen den uppfattningen, att man inte skulle lägga denna sak på det sätl
n ■ tr sa’ a^ åtgärd, som i motionen föreslås, skall ses såsom ett
led i Lågan örn rikets försvarsväsende, tror jag inte. att man då skall gå fram
efter denna linje, dag har redan förut sagt, att denna fråga enligt min menmg
bor bedömas i ett annat sammanhang, och jag tror inte att andra lagutskottet
är precis det forum, inför vilket denna sak skall dragas fram. Jag
vidhaller alltjämt att denna synpunkt är riktig.

Vad sedermera beträffar det anförande, som här har hållits av den föregående
ärade talaren, vill jag säga att, även när man räknar som högst med det
antal, sorn eventuellt skulle kunna få sysselsättning enligt förslaget, och man
därvid kommit upp till ett antal av 5,000—6,000 personer, är det dock inte
sa, att man nied denna motion kan nå några så viktiga resultat som den föregående
ärade talaren tycks föreställa sig. Det återstående ungdomsarbetslöshetsantalet
uppgav herr Westman vara 45,000 och herr von Heland 37,000.

Däremot kan jag inte förstå, varför herr von Heland icke vill räkna med ett
av de skäl, som varit bestämmande för oss i vårt ställningstagande, såsom på
något sätt viktigt. Varför inte ta hänsyn till de allt mer förbättrade konjunkturer,
om vilka jag nämnde att de äro påtagliga och som väcka allmän uppmärksamhet?
Varför inte ägna en tanke åt deni och tänka på att man på den
vägen kanske kan få arbete at ett väsentligt antal? Detta tycker jag verkligen
är förtjänt av att hållas i minnet. Efter de underrättelser, vi fått, är
jag icke övertygad örn att, såsom ställningen för närvarande är, ens den
kungl, propositionens hjälp, som avser ungefär 15,000 arbetslösa ungdomar,
kommer att bli tagen i anspråk i hela sin utsträckning. Hade herr von
Helands motion förelegat år 1930 eller 1931, skulle jag kunnat tänka mig, att
den haft mycket större plattform under sig än den just nu har, när vi, som
väl är, ga mot ljusare tider.

Jag har ingen anledning att närmare gå in på vad herr von Heland anfört
ty enligt mitt förmenande bör man först se till, huruvida icke hjälp kan bringas
pa det sätt, som den kungl. propositionen anvisar, och sedan för övrigt
också taga i anspråk vad utvecklingen själv bjuder här, innan man så att säga
siar pa trumman för en åtgärd, som — för allt i världen, den får betyda vad
den kail — dock inte skall bedömas nu i det sammanhang, som herr von Heland
kanske ansett vara det mest vägande, nämligen att det skall vara en åtgård
till lörman för landets försvarsväsende. Det finns nog ett lämpligt forum
för den saken i sinom tid.

Jag slutar med att vidhålla mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Norman. Herr talman! Då jag inom utskottet varit med örn att rösta
för avslag pa den föreliggande motionen, har mitt ståndpunkttagande diir icke
halt något som helst med principer att göra. I princip har jag i själva verket
ingenting att invända mot att landets unga medborgare frivilligt ställa sin
kraft till förfogande för att utbilda sig för landets värnande. I det här förehggande
fallet har jag emellertid en bestämd formell invändning att göra mot
handläggningen av detta ärende. Andra lagutskottet har icke varit det lämpliga
forum för en saklig behandling av det föreliggande ärendet. Jag blev
ytterligare styrkt i denna min uppfattning, när jag hörde herr von Helands

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. frivillig förlängning av värnpliktstjänstgöring. (Forts.)
långa anförande här med statistiska uppgifter och dylikt. Nu säger ju utskottet,
att ett antagande av den lag, som här föreslås, skulle bereda möjlighet
till att denna fråga komme under omprövning i sitt rätta sammanhang
inom statsutskottet, där den ju egentligen hör hemma, med den motivering,
som här är förebragt för det önskemål, som det är fråga örn. Det kan ju formellt
vara så, men jag är övertygad om att örn riksdagen bär först antar lagen
och frågan sedan kommer till statsutskottet, så känner sig statsutskottet, bundet
att avgiva förslag i överensstämmelse med de principer, som lagändringen
har lämnat möjlighet att tillämpa. Frågan borde således enligt min uppfattning
lia prövats i sak i statsutskottet, när ungdomsarbetslösheten och anslagen
därtill där behandlas. Den ståndpunkt, som utskottet och riksdagen
komma till vid den sakliga prövningen, skulle sedan leda till eventuellt beslut
i överensstämmelse med vad som nu är föreslaget. Vi ha inom andra lagutskottet
icke haft möjlighet till denna verkligt sakliga prövning.

Jag har också några invändningar att göra av mera reell natur. ^ Det . är
visserligen sant, att de unga arbetslösa på detta sätt skulle kunna få en tids
sysselsättning, men de unga arbetslösa kräva icke blott sysselsättning, utan
de kräva också utbildning, och när sysselsättning skall ges för sysselsättningens
egen skull, bör den enligt min uppfattning alldeles bestämt inrikta sig
på att samtidigt också ge utbildning, som gör det möjligt för dessa unga medborgare
att i framtiden lättare skaffa sig sitt uppehälle. Antag nu, att en
grupp unga arbetslösa skulle begagna sig av den möjlighet, som här är förutsatt,
och anmäla sig till frivillig värnpliktstjänstgöring. Herr Linder har
redan erinrat örn den konjunkturförbättring, som i mångå avseenden är påtaglig.
Det ligger ganska nära till hands, att örn denna konjunkturförbättring
fortsätter, komma de unga arbetslösa, som fullgöra sin frivilligt utökade värnplikt,
att stå vid sidan och icke bli lika lämpliga att inordna sig i produktionsprocessen,
som de skulle bli, om de utnyttjade andra samhällets hjälpmöjligheter
till lättande av deras av arbetslösheten betingade svårigheter. Och dessutom
ser jag något litet utav en viss fara i denna frivilligt utökade värnpliktstjänstgöring.
Det ligger någonting av värvad armé över detta i alla fall, och
jag tycker att man inte helt kan bortse från den tanken, att denna möjlighet
skulle kunna utnyttjas av medborgare av så att säga friskarenatur för att
skaffa sig en utbildning, som syftade att använda på ett sätt som icke vore i
samhällets intresse.

Från dessa utgångspunkter har jag anslutit mig till avslagsyrkandet inom
utskottet, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Herr von Heland: Herr talman! Jag vill först uttrycka min glädje över
att herr Norman tydligen icke var motståndare till motionens syfte, utan tvärtom
tydligen kände sig tilltalad av detta. Däremot hade herr Norman liksom
herr Linder en del formella betänkligheter. Dessa äro ju redan besvarade av
lagutskottets ärade ordförande, och jag behöver icke upprepa vad han sade.
Men jag vill fråga herr Norman: herr Norman anser väl inte, att de unga)
arbetslösa ha lättare att inpassa sig i produktionsverksamheten, örn de ha
gått en längre tid sysslolösa och haft kontantunderstöd och blivit mer eller
mindre moraliskt förstörda? De borde väl Ira lättare att inpassa sig i denna
produktionsverksamhet, örn de ha ruskats upp litet i frivillig militärtjänstgöring
och där fått en hel del utbildning, som alldeles säkert är av värde för
dem i framtiden.

Herr Linder ansåg, att man skulle föra den nu behandlade frågan till rim -

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

. Äng. frivillig förlängning av värnpliktstjänstgöring. (Forts.)
liga proportioner. Ja, man har ju olika anspråk på vad som är rimliga proportioner,
men jag tycker verkligen, att det är en fråga av stora proportioner
att örn möjligt med lindriga kostnader kunna få 6,000 unga arbetslösa sysselsatta
på ett förståndigt sätt, i stället för att de skulle bli mer eller mindre
moraliskt förstörda genom att gå sysslolösa. Detta tycker jag inte är en fråga
av små proportioner, herr Linder!

Herr Linder menar tydligen, att man skall avvisa detta förslag till arbetslöshetens
bekämpande därför, att man måste ta hänsyn till det förbättrade
konjunkturläget. Det är ju rätt intressant att få ett sådant uttalande av herr
Linder och de övriga reservanterna, att nian alltså hoppas på denna konjunkturförbättring
och icke anser sig behöva göra någonting för arbetslösheten.

Till slut vill jag fråga, örn herr Linder verkligen anser, att det är en nackdel,
örn en åtgärd, som vidtages för att begränsa arbetslösheten, samtidigt skulle
vara till fördel för försvarsmakten. Herr Linder kan väl icke mena, att detta
skulle vara till nackdel, utan det mäste väl vara en fördel, örn man kan vidtaga
en åtgärd, som är bra för arbetslösheten, att den samtidigt kan föra med sig
nytta för hela landet på ett annat område?

Herr talman, jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag har biträtt andra lagutskottets

hemställan pa denna punkt. Nu bär fragan ju fallit genom andra kammarens
avslag. _ Som opinionsyttring till förmån för en åtgärd, som enligt min åsikt
skulle bidraga såväl till att lätta på ungdomsarbetslösheten som till att i sin
män stärka vårt försvar, ber jag emellertid att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Hamrin, Elof Andersson, Borell, Bissmark
och John Björck.

Herr Lindström: Herr talman! Jag begärde egentligen endast ordet för
att fa instämma i herr Sam Larssons anförande. Jag har mycket stora sympatier
för den tanke, som herr von Heland väckt genom sm motion, och jag
anser, att det är mycket förnuftigt, örn man gör en opinionsyttring till förmån
för denna tanke. Jag känner till, att det finns rätt mycket ungt folk i landet,
som under dessa svåra tider skulle velat ha möjlighet att på detta sätt, örn
uttrycket tillätes mig, försörja sig, och när det dessutom är otvivelaktigt, att
detta^ förslag skulle ha varit till gagn för landets försvar, så kan jag inte
första, varför inte första kammaren skulle kunna trycka på i förslagets riktning
genom att besluta i enlighet med det yrkande, som har gjorts av andra lagutskottet
i dess utlåtande nr 36.

Herr Bagge: Herr förste vice talman! Jag vill bara gent emot herr Linder
säga, att även örn, såsom vi hoppas, konjunkturarbetslösheten nu håller
på att släppa, ha vi tyvärr i alla fall kvar risken för ungdomsarbetslöshet i
ganska stor omfattning pa grund av att den nya form av arbetslöshet, som nu
mer och mer träder fram, nämligen den permanenta, säkerligen kommer att
framför allt träffa ungdomen bl. a. på grund av ökningen i de nya åldersklasser,
som komma in på arbetsmarknaden. Vi ha därför all anledning att försöka
se till, vad vi skola göra för ungdomens arbetslöshet även för framtiden.
Det förefaller mig, att även med de förslag angående ungdomsarbetslösheten,
som jag hoppas skola bli antagna längre fram under riksdagen, är det av mycket
stor vikt, att vi försöka olika medel mot denna arbetslöshet. Det förslag,
Första kammarens protokoll 1984. Nr SS. 9

Nr 38,

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. frivillig förlängning av värnpliktstjänstgöring. (Forts.)
som här är framlagt förefaller mig ur alla synpunkter vara inte bara sympatiskt
utan också mycket förståndigt och klokt.

Jag ber, herr förste vice talman, att fa yrka bifall till utskottets hem-''

ställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtande! hemställt;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad. _

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 10, i anledning av väckt motion, II: 76, angående ersättning i
vissa fall av statsmedel för skada, som tillfogats enskild person vid ingripande
på ordningsmaktens sida, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
_

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 122, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till avtal med LuossavaaraKiirunavaara
Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg Oxelösund
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 123, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933.

Punkterna 1—6.

Lades till handlingarna.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 8—10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 12—14.

Lades till handlingarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16—19,

Lades till handlingarna.

Punkterna 20 och 21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Punkterna 22 och 23.

Lades till handlingarna.

Punkten 24.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 25 och 26.

Lades till handlingarna.

Punkten 27.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 124, i anledning av vissa utav Kungl. Maj :t dels i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning, dels ock i propositionerna nr 47, 107
och 156 gjorda framställningar angående anslag till byggnadsarbeten, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

I enlighet med Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet i Äng. växthus
förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till uppförande av en växt- f°T botaniska
husbyggnad för den botaniska institutionen vid universitetet i Uppsala i huvud- instJfviionen »
saklig överensstämmelse med ett i ärendet företett, såsom alternativ II be- Uppsala‘
tecknat förslag för budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag av
192,625 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Svensson i Kompersmåla,
Borell, Bagge, Nylander, Persson i Falla, Holmdahl och Olsson i Staxäng
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj:ts här förevarande förslag
icke matte av riksdagen bifallas.

Herr Bergqvist: Herr talman: När denna punkt behandlades i statsut skottets

plenum, var jag icke närvarande, men under den förberedande behandlingen
i andra avdelningen hade jag ställt mig på samma ståndpunkt, som
zinns angiven i den av herr Svensson m. fl. vid punkten fogade reservationen.

Orsaken till att en del av utskottets ledamöter för närvarande ställt sig avvisande
till detta anslag var, att vi ansago, att man icke bör forcera så starkt
med nybyggnaderna. Hedan förra året anslogos stora belopp till nybyggnader
tor beredande av arbete åt arbetslösa, men som bekant kom den stora byggnadsstrejken
emellan, sa att man icke kunde förbruka de medel, som riksdagen anslagit,
utan det väsentliga av dessa finnes kvar, för det snart inträdande nya
budgetaret. Därför ansågs det, att man i stort sett icke borde bevilja anslag
till nybyggnader för det nya budgetaret utan lata arbetet med de byggnader,
sorn redan vörö beslutade, fortgå och sedan spara det övriga till ett annat år!

Vad nu beträffar särskilt växthusbyggnaden i Uppsala, så var utskottets

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. växthus för botaniska institutionen i Uppsala. (Forts.)
andra avdelning där och såg på den, och vi konstaterade ju, att byggnaden inte
är i något prima skick, utan den börjar på att bli gammal, men organisationskommittén
hade föreslagit, att anslag till denna byggnad, skulle upptagas
först i 1936/1937 års budget, och universitetskanslern bar icke heller begärt
anslag i år till denna byggnad. Att den kommer inom ^den närmaste tiden,
bade vi klart för oss, men vi som höra till minoriteten ansågo, att behovet icke
var så överhängande, att man inte kunde spara byggandet till den tidpunkt,
organisationskommittén föreslagit.

Med anledning härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Svensson i Kompersmåla m. fl. anförda reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Det är, såsom kammaren ser, endast på två

punkter i det nybyggnadsprogram, detta utlåtande innehåller, som reservanter
ha anmält sig, vilka gått emot utskottets och Kungl. Maj:ts förslag. Reservan
tgruppen består i det första fallet uteslutande av högermän, i det senare
fallet så gott som uteslutande. Av den motivering, som herr^ Bergqvist nyss
framlade för sitt avslagsyrkande, framgår, att det icke är några vad man i
detta fall kan kalla sakliga skäl, som ligga bakom. Behovet av denna nybyggnad
har herr Bergqvist medgivit, och reservanterna äro helt säkert av
samma uppfattning. Frågan är alltså endast, huruvida detta behov skall fyllas
i år eller ett följande år.

Avdelningen hade tillfälle att vid ett besök i Uppsala taga personlig kännedom
örn hur detta växthus ter sig. Det är ett synnerligen gammalt växthus,
i högsta grad omodernt byggt på ett sätt, som ingalunda kan anses motsvara
vare sig en klok sparsamhets eller en förnuftigt bedriven vetenskaplig verksamhets
anspråk. Det är byggt av trävirke, som är fullkomligt genommurket
och faller sönder vid beröring, och det kräver varje år förnyade reparationer,
vilka ställa sig synnerligen dyrbara. Jag måste verkligen på grund av den
uppfattning, vi fingo vid besöket, starkt understryka vad utskottet säger örn
att det icke kan vara förenligt med klok sparsamhet att under ännu några ar
bibehålla den gamla växthusbyggnaden, vars nödtorftiga underhåll kräver betydande
summor, men vars ersättande med en ny dock icke kan undvikas.

Det måste alltså redan ur ekonomisk synpunkt anses klokt att här icke skjuta
upp avgörandet, och om man därjämte varit i tillfälle att se de verkligt
orimliga förhållanden, under vilka personalen där nödgas arbeta, så blir man
ännu mindre böjd för ett uppskov. När vi voro inne i det rum på baksidan
av växthuset, där alla möjliga olika slags arbeten mäste utföras, som inte
kunde utföras inne i själva växthuset, då yttrade en av lantmannarepresentanterna
i avdelningen med full rätt, att detta ser ju ut som en sämre drängstuga.
Han lade mycket stark tonvikt på ordet sämre, och detta är säkert icke
något överdrivet omdöme.

Jag skall här icke bli mångordig. Jag tror att de skäl, som äro framlagda
i reciten till utskottets utlåtande och i utlåtandet självt, tillsammans med vad
jag nu tillåtit mig yttra kunna anses som en fullgod motivering för att riksdagen
här icke tvekar att fylla ett verkligen uppvisat behov, i synnerhet som
det skulle ställa sig ekonomiskt ofördelaktigt för statsverket att ytterligare
uppskjuta tillgodoseendet av detta behov.

Jag ber på dessa grunder, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thelin: Ja, herr talman, det är ju alldeles givet, att denna byggnad

är i ett relativt dåligt skick, men den är dock inte sämre än att den bör kunna
stå ett eller annat år ännu. Jag vill till de skäl, som herr Bergqvist anfört

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Äng. växthus för botaniska institutionen i Uppsala. (Forts.)
för reservationen, lägga det, att statens organisationsnämnd Ilar ansett, att
nybyggnad för detta ändamål borde komma till utförande först under budgetåret
1936/1937. Jag vill vidare peka på att kanslern för rikets universitet
icke heller tagit upp detta ärende i sitt budgetförslag till innevarande års riksdag
utan följt organisationsnämndens uppfattning. Då det vidare efter min
uppfattning är nödvändigt att iakttaga den största återhållsamhet, när det
gäller igångsättande av nya byggnadsföretag, ber jag att få förena mig i herr
Bergqvists yrkande och hemställa örn bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Den som har följt debatten kan väl knappast
hysa någon tvekan örn var de sakliga skälen befinna sig. De befinna
sig, som vi Hort, på den sida, vars talan förts av herr Pauli. Det kan ju förefalla^
överflödigt, örn kammaren vill bedöma frågan efter rent sakliga grunder,
att tillägga något till vad herr Pauli redan anfört.

Men jag ber att likväl få_ säga med anledning av den siste ärade talarens
anförande, att statens organisationsnämnd tydligen icke kunnat beräkna, hur
fort trävirket i växthuset ruttnar. På grund av den fuktighet, som råder i
sådana hus, är virket där i hög grad utsatt för röta, och nu har denna röta
framskridit mycket långt, vilket vi fingo höra, att avdelningen konstaterat vid
sitt besök i Uppsala.

Örn jag är rätt underrättad, kommer den botaniska institutionen i Uppsala
och dess växthus^ att inom kort bli underkastade en internationell syn •— det
är nämligen meningen att hit till Sverige förlägga en internationell botanistkonggess
— och jag undrar, om det inte skulle bereda både universitetet och
Sveriges riksdag en glädje, örn man kunde säga till dessa utländska botanister,
när de komma, att vid Linnés gamla lärosäte finns visserligen ett ruttet växthus,
men Sveriges riksdag har beslutat, att det skall ersättas med ett nytt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När den föregående ärade
talaren förklarar, att det inte finns sakliga skäl för reservanternas hållning,
så riktar han sig med samma anmärkning mot statens organisationsnämnd. Det
är oss dock bekant, att denna organisationsnämnds betänkande på sin tid vann
erkännande för sitt försök att skapa ordning, reda och kontinuitet i statens
byggnadsverksamhet. Det är att beklaga, att man under såväl föregående års
riksdag som under årets riksdag på så många punkter brutit sönder den plan,
som organisationsnämnden lagt upp.

Reservanterna lia velat undersöka de punkter, där behovet inte är alltför
starkt framträdande, för att söka återföra statens byggnadsverksamhet till en
större planmässighet, därmed naturligen också tagande sikte på nödvändigheten
av att begränsa statens utgifter och dess upplåning. Dessa jämte så
många andra byggnadsföretag lia hopsamlats och upptagits i regeringens
arbetslöshetsprogram för att få till stånd en mängd offentliga arbeten. Det
skedde under föregående höst, när statsverkspropositionen uppgjordes, och jag
upprepar vad jag häromdagen yttrade i en debatt, eller att den inträdda konjunkturförbättringen
är sa pass framträdande, att den motiverar en justering
av detta av regeringen i höstas förberedda byggnadsprogram. Och på vilka
*ball man då hugga in, herr talman, örn inte just på sådana, där redan
en föregående prövning bär ägt rum, och där statens organisationsnämnd med
den sakkunskap, som härinom fanns, förklarat att ett uppskov kan ske, såsom
just beträffande detta bygge, örn vilket nämnden sagt att det icke erfordras
förrän budgetåret 1936/1937.

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. växthus för botaniska institutionen i Uppsala. (Forts.)

Jag finner sålunda för min del att de sakliga skälen tala för reservanternas
förslag, till vilket jag, herr talman, yrkar bifall.

Herr statsrådet Undén: Herr talman! Jag skall tillåta mig att säga några
ord i denna fråga, eftersom jag var närvarande, när statens organisationsnämnd
på sin tid besökte Uppsala som ett led i syftet att göra upp den tioarsplan,
som nämnden hade till uppgift att upprätta. Såvitt jag förstår, och jag
följde hela tiden organisationsnämnden vid dess besök, var det ingen, som
hyste någon som helst tvekan örn att detta växthusbygge var synnerligen behövligt
och att det omedelbart ur sakliga synpunkter borde komma till stånd,
såvida de finansiella möjligheterna det tilläte. Man bör alltså inte missuppfatta
organisationsnämndens förslag på det sättet, att den skulle ha ansett det
vara lämpligt att dröja med detta bygge till längre fram, emedan man inte
behövde det tidigare. Organisationsnämndens uppgift var i hög grad att ransonera
de i och för sig behövliga byggnadsföretagen och att av statsfinansiella
skäl breda ut dem över ett antal år. Organisationsnämnden hyste alltså
säkerligen ingen som helst tvekan om att bygget redan i dåvarande stund var
synnerligen behövligt, och jag tror därför inte att man kan åberopa organisationsnämnden
riktigt på det sätt, som reservanterna i detta fall gjort.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av det

yttrande, med vilket herr J. B. Johansson avslutade sitt anförande, då han förklarade
att det förbättrade konjunkturläget borde motivera en reduktion av
byggnadsprogrammet och framställde frågan, var man egentligen skulle hugga
in. Jag skall be att få besvara denna senaste fråga med en uppmaning
till herr Johansson att närmare studera det föreliggande utskottsutlåtandet.
Han skall då finna, att utskottet verkligen huggit in och föreslagit en reducering
i det av Kungl. Maj :t framlagda byggnadsprogrammet — här föreligger
det nämligen reduceringar med sammanlagt icke mindre än 700,000 kronor.
Det kan ingalunda anses vara en obetydlig summa. Det betyder,^att ett av
de föreslagna byggnadsarbetena med hänsyn till pågående eller ifrågasatt utredning
skjutes på framtiden samt att man med hänvisning till att. förut anvisade
medel icke torde ha hunnit tagas i anspråk i avsedd omfattning ansett
sig kunna till ett följande budgetår överskjuta en del av byggnadskostnaderna
för ett par av de här föreslagna byggnaderna. Sammanlagt representera, som
sagt, reduceringarna en summa av 700,000 kronor, vilket alltså visar att man
tagit hänsyn till de omständigheter, som herr Johansson påpekade.

Vad han yttrade örn organisationsnämnden är ju redan belyst av statsrådet
Undén, och jag vill därtill endast ytterligare lägga, att när organisationsnämnden
förklarar, att detta arbete borde kunna tagas de närmast följande åren och
inte nu, har å andra sidan byggnadsstyrelsen poängterat det starkt trängande
behovet av denna byggnad och därför förklarat sin mening vara, att det är
fullt motiverat att taga den redan i år.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt jakande.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag nödgas begagna detta tillfälle till att

uttala, att man icke vare sig från den ena eller den andra sidan har någon,
jag skulle nästan våga säga rätt att åberopa organisationsnämnden. Jag känner
kanske bäst förutsättningarna för organisationsnämndens arbete på detta
område. Det är alldeles riktigt, som här sades från regeringsbänken, att organisationsnämndens
uppgift var att uppgöra en tioårsplan för de statliga
byggnadsarbetena, med hänsynstagande givetvis till belastningen på riksstaten.
Men samma regering, som organisationsnämndens ordförande senare en

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Äng. växthus för botaniska institutionen i Uppsala. (Forts.)
tid tillhörde, bröt helt enkelt sönder hela planläggningen av det arbete, som
organisationsnämnden utfört och skulle utföra. Därför menar jag, att den
ena parten inte nu kan göra gällande, att organisationsnämnden sagt att den
eller den byggnaden är behövlig under nu givna förutsättningar. Ty organisationsnämnden
har aldrig förutsatt någonting annat, än att pengarna för de
statliga byggnaderna skulle tagas av skattemedel och inte lånas. Och hade
man fasthållit därvid, skulle sannerligen inte så många byggnader beslutas
utan någon hänsyn till varifrån pengarna skola tagas, som vi nu besluta dag
efter dag.

Det är inte heller möjligt att åberopa organisationsnämnden från deras sida,
som här yrka avslag. Ty organisationsnämnden har inte givit sig in på denna
sak enbart ur den synpunkten, att detta arbete icke är behövligt. Däri vill
jag ge statsrådet Undén rätt. Arbetena graderades nämligen med hänsyn icke
allenast till behovet, utan jämväl med hänsyn till möjligheterna att få pengar
till att finansiera dem.

I denna fråga har jag, herr talman, ställt mig på majoritetens ståndpunkt.
Jag har lämnat organisationsnämndens planer åsido, jag har aldrig åberopat
den och kommer inte att åberopa den såsom någon auktoritet för vare sig det
ena eller andra förslaget i det läge, vari vi nu befinna oss, och på grund av
det sätt, på vilket vi nu handlägga dessa frågor. Är det ett arbete, som skall
sättas i gång, så stannar jag alldeles avgjort hellre för ett Uppsalabygge än
för ett Stockholmsbygge. Det ingår ju i regeringens planer att söka sprida
arbetstillfällena, men enligt min uppfattning hopas dessa alltför mycket i
Stockholm. Jag har alltså gått med på detta byggnadsföretag i motsats till
ett annat, som vi strax komma att behandla och vilket jag anser mycket väl
kan uppskjutas, även om jag inte bestrider att också det nu ifrågavarande
skulle kunna uppskjutas. Jag vill emellertid hellre biträda ett förslag, som
går ut på användandet av pengarna för ett byggnadsföretag i Uppsala än i
Stockholm.

Det är detta enkla skäl, herr talman, som jag har för att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Bagge: Herr förste vice talman! Jag ber att få påpeka, att reser vanterna

inte alls åberopat organisationsnämndens förslag för att förneka behövligheten
av denna byggnad. Det säges tvärtom uttryckligen i reservationen,
att »av den i ärendet förebragta utredningen finner utskottet, som tillika
avlagt besök å platsen, behovet av en ny växthusbyggnad inom en icke alltför
långt avlägsen framtid styrkt».

Det avseende, i vilket reservanterna lia åberopat organisationsnämnden, är
ett annat. Det är nämligen i fråga örn den plan, efter vilken de offentliga
byggnaderna böra företagas. Jag kan inte förstå annat än att det är det enda
riktiga och sunda att man försöker jämna ut den offentliga byggnadsverksamheten
så, att man inte rusar på med den i uppgångstider för att sedan få hålla
tillbaka i nedgångstider. Den enda möjligheten att åstadkomma ett sådant
program är just att få en sådan tioårsplan, som organisationsnämnden har
framlagt. Det är just i enlighet med denna strävan att jämna ut verksamheten,
som vi yrka avslag för tillfället på det här föreliggande byggnadsföretaget
för att återkomma till det längre fram.

Jag har mycket svårt för att förstå herr Hamrins ståndpunkt i denna fråga.
Om man gått ifrån den i och för sig riktiga uppläggning av problemet, som
organisationsnämnden haft i vissa avseenden, kan viii inte detta vara ett skill
för att gå ifrån allt vad organisationsnämnden föreslagit. Man skall inte
ställa det så illa som möjligt utan försöka göra situationen så bra som möj -

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. växthus för botaniska institutionen i Uppsala. (Forts.)
ligt, och sålunda bör man i de fall, där man kan följa organisationsnämnden,
också göra det.

Jag vill också tillägga beträffande synpunkten att man skulle behöva byggnadsarbeten
speciellt i Uppsala, att detta inte gärna kan vara riktigt. Såsom
framgår av reservationen kommer under nästkommande budgetår att igångsättas
en rad betydande statliga byggnadsföretag just i Uppsala.

Jag ber därför, herr förste vice talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bergqvist: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av herr

Hamrins anförande. Jag vill erinra om, att riksdagen ju planlagt flera byggnader
i Uppsala för nästkommande budgetår. Där skall uppföras ett centralsanatorium
för Uppsala län, till vilket riksdagen skall tillskjuta icke mindre
än 4,000 kronor per säng, och vidare har riksdagen alldeles nyss beslutat byggandet
av en kvinnoklinik. Det har sålunda från riksdagens sida gjorts ganska
mycket för byggnadsverksamheten även i Uppsala.

Herr Hamrin drog däremot fram en annan sak, i vilken jag på det livligaste
vill instämma. Han sade att ett sådant bygge som detta borde komma på
åttonde huvudtiteln och uppföras .med skattemedel. Det förefaller mig vara
ovedersägligt att så borde ske. Även detta borde vara ett skäl för att för
någon tiel uppskjuta bygget, på det att frågan måtte komma tillbaka till ett
annat år och då med hemställan örn anslag på åttonde huvudtiteln.

Huruvida man har någon rätt att åberopa organisationsnämnden eller inte
kan man ju lia olika meningar om. Men har ett officiellt statsorgan gjort upp
en plan för byggnadsverksamheten och i denna upptagit ett byggnadsföretag
till en viss tidpunkt, har man väl anledning att sätta en viss tilltro till detta.
Det har utan tvivel också universitetskanslern gjort, då han icke begärt något
anslag till ett växthus i Uppsala. Men, som sagt, med detta ha vi reservanter
givetvis inte velat förneka, att själva huset befinner sig i otidsenligt skick,
även örn måhända herr Pauli en smula färglagt det verkliga läget och gjort
det ännu sämre än det är.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag vill säga herr Bagge, att organisationsnämnden
helt enkelt inte existerar för mig i detta sammanhang. Dess direktiv
kunna inte följas. Det är först och främst regeringen, som brutit sönder
nämndens hela planläggning av dessa arbeten. Sedan är det en annan sak,
att man på punkt efter punkt måste undersöka, vad man kan göra för att
minska dessa utgifter. Jag vet emellertid inte om man kommer till något
tillfredsställande resultat örn man gör som högern och går emot varje anslag
till företag, som möjligen skulle kunna uppskjutas. Herr Bagge känner väl
min inställning till dessa frågor, och det vill jag här ha sagt ifrån, att när
jag röstar för anslaget till ett växthus i Uppsala, så åberopar jag vad utskottet
sagt på sidan 34 i sitt utlåtande beträffande sättet för täckandet av dessa
anslag, och jag kommer till det yttersta att arbeta för att de täckas av skattemedel.
Något annat är inte rimligt, mina herrar, när det gäller en sådan sak
som denna. När herrarna tala örn, att byggnaden är av sådan beskaffenhet,
att den ruttnar ner, och att den redan befinner sig i ett avgjort sämre skick
än när organisationsnämnden var där, emedan materialet så hastigt förstörts,
då frågar jag: är det rimligt att för en sådan byggnad låna pengar, något
som vi aldrig förut ens tänkt på att göra, mycket mindre gjort?

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr förste vice talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Ang. växthus för botaniska institutionen i Uppsala. (Forts.)
den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergqvist begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 124 punkten
4, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Punkterna 5—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Kungl. Majit hade under punkten 11 under utgifter för kapitalökning i
innevarande års statsverksproposition föreslagit riksdagen att till uppförande
i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen under förevarande
punkt omförmälda, av professorn E. Lallerstedt avgivna förslag samt för
inredning av ett laboratorium för svetsningsteknik vid tekniska högskolan för
budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag av 26,100 kronor.

Kungl. Majit hade vidare under punkten 12 under utgifter för kapitalökning
i statsverkspropositionen föreslagit riksdagen att till uppförande och
inredning i huvudsaklig överensstämmelse med i ärendet företedda ritningar
och kostnadsförslag av byggnad, inrymmande lokaler för tekniska högskolans
kansli samt dess laboratorium för byggnadsstatik m. m., å högskolans
område vid Valhallavägen i Stockholm för budgetåret 1934/1935 anvisa ett
reservationsanslag av 478,500 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag, till uppförande
och inredning i huvudsaklig överensstämmelse med i ärendet företedda
ritningar och kostnadsförslag, dock med de ändringar härutinnan, som
bleve erforderliga med anledning av vad utskottet förut under punkten tillstyrkt,
å tekniska högskolans område vid Valhallavägen i Stockholm av byggnad,
inrymmande lokaler för tekniska högskolans kansli samt dess laboratorier
för byggnadsstatik och svetsningsteknik m. m., bevilja ett belopp av 494,600
kronor samt därav för budgetåret 1934/1935 såsom reservationsanslag anvisa
394,600 kronor.

Äng. viss
nybyggnad
vid tekniska
högskolan.

Nr 88.

Onsdagett den 30 maj f. m.

Äng. viss nybyggnad vid tekniska högskolan. (Forts.)

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Svensson i Kompersmåla, Borell, Bagge, Nylander, Strindlund,
Törnkvist i Karlskrona, Persson i Falla, Holmdahl och Olsson i Staxäng,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort lyda så, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan,

a) att Kungl. Maj :ts förslag örn nybyggnad för kanslilokaler m. m. för tekniska
högskolan icke måtte av riksdagen bifallas;

b) att Kungl. Majlis förslag örn uppförande och inredning av ett laboratorium
för svetsningsteknik vid tekniska högskolan icke måtte av riksdagen
bifallas;

2) av herrar Hamrin och Jonsson i Lycksele, vilka ansett, att utskottet bort
avstyrka Kungl. Maj:ts här förevarande förslag.

Herr Bergqvist: Herr talman! I denna punkt liksom vid punkten nr 4

i utskottets utlåtande har jag vid den förberedande behandlingen av ärendet
inom utskottets andra avdelning anslutit mig till den ståndpunkt, som intagits
i reservationen av herr Svensson i Kompersmåla m. fl.

Det gäller här detsamma som beträffande växthuset i Uppsala, nämligen att
reservanterna ansett, att statens byggnadsverksamhet bör slås ut på flera år
och inte forceras i så raskt tempo som nu ifrågasattes. I övrigt gäller om
denna byggnad detsamma som kunde sagås örn växthuset i Uppsala, nämligen
att kostnaderna för dess uppförande böra komma på åttonde huvudtiteln och
inte på anslag till kapitalökning.

Anledningen till att förslaget örn uppförande under nästa budgetår av ett
kanslihus vid tekniska högskolan nu föreligger är till en början, att man skulle
kunna överflytta kansliet från byggnaden vid Drottninggatan till byggnaden
vid Valhallavägen. Vidare skulle man kunna taga de lokaler, som nu äro i
bruk för kansliets räkning, i anspråk för lantmäteriundervisningen, och för
det tredje skulle man i detta nya hus kunna inrymma ett svetsningslaboratörium.
Ävenså skulle professor Forssells laboratorium där få sin plats,

Vad nu först beträffar kansliets överflyttande är det ju klart, att det är ett
besvär att ha kansliet på ett så stort avstånd från själva huvudanstalten. Men
det har ju gått i många år, och att fortsätta med det ytterligare ett eller två
år torde väl inte stöta på några allvarligare olägenheter.

Vad beträffar lantmäteriundervisningen kan ju det skälet synas starkare,
då man behöver utvidgade lokaler för denna undervisning. Emellertid har det
anordnats ett provisorium för nästa läsår, och antalet avdelningar vid denna
undervisning kommer att vara lika många under detta år som under det följande.
Om det sålunda går för sig att under ett år anlita detta provisorium
kan man antaga, att det inte borde vara omöjligt att fortsätta därmed ännu
ett år, särskilt som tiderna äro sådana, att man inte bör ikläda sig alltför raskt
stigande kostnader utan avvakta bättre tider.

Vad slutligen det byggnadsstatiska laboratoriet angår har avdelningen
besökt detsamma, och jag erkänner ju, att det är trångt och otidsenligt. Men
nog tror jag, att professor Forssell skall kunna draga sig fram där ytterligare
ett år eller två.

Med dessa få ord ber jag för min del, herr talman, att få yrka bifall till
den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr Pauli: Den fråga, som här föreligger, herr talman, var föremål för

en ganska livlig diskussion redan i fjol, och jag förmodar därför att kammaren
har minne av läget sedan dess. I yttre hänseende gäller ju saken, att

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Äng. viss nybyggnad vid tekniska högskolan. (Forts.)
man skulle fullborda tekniska högskolans byggnader genom att bygga upp
den flygel, som ännu saknas på området närmast Östra stationen. Denna flygelbyggnad
behövs av flera olika skill, och herr Bergqvist har nyss i korthet
nämnt dessa.

Det första skälet är, att lantinäteriundervisningen, som riksdagen häromåret
beslöt att förlägga till tekniska högskolan, behöver ökade lokalutrymmen.
Den gången hade det ju ifrågasatts, att man för utbildandet av lantmätare
skulle inrätta en särskild högskola, och det är ju klart att detta önskemål
skulle omhuldas av ämbetsverket och lantmätarkåren. Av praktiska skäl och
av sparsamhetsskäl beslöt riksdagen emellertid att ^organisera denna undervisning
i tekniska högskolan, och jag är förvissad om att det var ett mycket
klokt beslut. Men man måste ju då anse det vara rimligt att riksdagen, när
den lagt in lantinäteriundervisningen i tekniska högskolan, också ser till, att
den får tillräckligt med utrymme att röra sig inom. De lokaler, som upplåtits
åt lantinäteriundervisningen, äro av ganska blygsam beskaffenhet. De äro
förlagda till den gamla tekniska högskolan uppe vid Drottninggatan, och det
enda man nu begär är att man inom dessa gamla lokaler skall få tillräckligt
med utrymme. För att emellertid ett sådant tillräckligt utrymme skall kunna
beredas måste kanslilokalerna för tekniska högskolan, som fortfarande äro
förlagda till den gamla byggnaden vid Drottninggatan, flyttas därifrån. Kanslilokalerna
skulle alltså flyttas till den nya flygelbyggnaden uppe vid tekniska
högskolan, där de torde komma att upptaga ungefär hälften av byggnaden.

Herr Bergqvist erkänner, att det visserligen är avvita att tekniska högskolan,
som ligger uppe vid Östra stationen vid Valhallavägen, skall lia sitt
kansli beläget vid Drottninggatan, men detta orimliga förhållande har nu
existerat så länge, och kan därför gärna existera ännu litet längre, örn man
resonerar på det viset vet jag inte vilka orimliga förhållanden man inte skulle
kunna draga ut fullkomligt i evighet. Ty ju längre de lia existerat, dess bättre
grund kan man ju anse sig lia för att behålla dem en liten tid längre. Det
påminner örn den gamla historien om den snåle husbonden — jag hoppas herr
Bergqvist inte uppfattar detta som någon pik vare sig åt honom eller hans
parti. Det var en snål husbonde, som hade en häst, som han gärna ville
vänja av med att äta, och det hade lyckats tämligen gott. Men så ville han
vänja av den med att dricka också, och då dog den stackars hästen. Jag
menar med andra ord, att man inte kan driva en sådan sparsamhetspolitik hur
långt som helst bara nied hänsyn till att det »gått hitintills».

Detta resonemang, att har man haft det besvärligt i många år, kan man gärna
ha det besvärligt litet till, tillämpas inte bara örn kansliet, utan också i
fråga örn byggnadsstatiska laboratoriet. Man har det visserligen trångt
nere i lokalerna och har svårt att arbeta, men ha de klarat sig hittills kunna
de väl klara sig något längre. Nog är väl detta ett ganska fattigt resonemang,
herr Bergqvist!

Av de två ändamål, som jag nu har angivit, lägger jag för min del den
största vikten vid lantmäteriundervisningens behov. Det är bland annat av
det skälet att det är en sak, där även en lekman — och denna kammare består
ju till största delen av lekmän, i varje fall i denna fråga — fullt, klart och
utan svårighet kan inse, att här föreligger ett oavvisligt behov. Byggnadsstatiska
laboratoriet iir ju en specialitet, där jag lika litet som herr Bergqvist
är kompetent att bediima i vad mån de nuvarande lokalerna räcka till
eller inte. Men i det fallet böjer jag mig utan någon tvekan inför den övertygande
sakkunskap, som har vitsordat detta behov.

Jag kan alltså inte finna, herr talman, att de skäl som anförts för att ytterligare
ett år uppskjuta den ur olika synpunkter trängande nödvändiga bygg -

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. viss nybyggnad vid tekniska högskolan. (Forts.)
nadsfråga, som här föreligger, kunna få vara avgörande. Jag ber därför att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hamrin: Herr talman! Redan det sakförhållandet, att utskottet är
uppdelat på en majoritet av 13 och en minoritet av 11 och denna minoritet är
sammansatt av samtliga de partier, som ha representanter i statsutskottet, betyder
väl ändå någonting i det här fallet. Av dessa, som deltagit i ärendets
behandling i år, ha de flesta deltagit i ärendets behandling förra året och alltså
inte blivit övertygade örn behovet av omedelbart bygge.

Jag har också haft anledning och tillfälle att se litet grand på dessa lokaler,
och det finns enligt min mening inte något oavvisligt behov. Det är tvärtom
så, att det mycket väl går att reda sig med de lokaler, som finnas för lantmäteriundervisningen.
Det är små avdelningar, som kammaren torde känna
till, på 18 ä 20 elever i varje avdelning. De lokaler, som denna undervisning
bedrives i, äro visserligen bristfälliga eller rättare sagt inte moderna, men de
gå mycket väl att använda till samma ändamål, som de hitintills ha använts
tiH. _

Vidare vill jag påpeka, ehuru det inte syns av handlingarna, att det råder
ganska delade meningar beträffande användandet av de lokaler, som här
ifrågasatts vid tekniska högskolan, och jag beklagar, att inte de synpunkterna
ha kommit fram.

Slutligen kan man inte numera i detta fall åberopa arbetslöshetssynpunkter,
ty här i Stockholm kommer det att igångsättas många byggnadsarbeten,
och det är gott och väl, örn vi kunna sköta dessa.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Forssell: Herr talman! Jag skall inte särskilt plädera för min institution
utan hänvisar i detta avseende till vad som är uttalat i föreliggande
handlingar.

Det är alldeles riktigt, att örn man har rett sig i 17 år med förhållandena
sådana de äro, så kan man naturligtvis reda sig ett år till eller två år till.
Man kan alltid säga, att när ett missförhållande har rått så länge, kan det
inte vara avgörande, örn detta missförhållande råder ett år mer eller mindre.
Jag vill, som sagt, inte här på något sätt stå upp och plädera för min egen
institution och inte heller för att kansliet med nödvändighet skall flyttas inom
ett år eller två. De herrar, som ha argumenterat i den riktningen, att man
nu inte skall bygga, säga, att bar man hållit på så här i 17 år, kan man naturligtvis
också hålla på i 18 eller 19 år. Det är klart, att ett sådant resonemang
alltid kan föras, men när det gäller den tredje och avgörande delen, frågan örn
lantmäteriundervisningen och dess lokalförhållanden, vågar jag påstå, att de
herrar, som tala emot utskottets förslag, äro illa underrättade.

Örn vi gå tillbaka till detta ärendes behandling i riksdagen, kunna vi erinra
oss, att år 1930 begärde den då sittande regeringen ett anslag på 182,000 kronor
för ett första provisoriskt arrangemang med lokaler för lantmäteriundervisningen
uppe i en flygel i gamla tekniska högskolan vid Drottninggatan.
Redan då var behovet så pass markerat, att man ansåg sig kunna begära en så
pass stor summa för en provisorisk överflyttning av gamla lantmäteriskolan,
men det var inte alls avsikten, att man skulle sluta med detta, utan det förslag,
som förelåg, avsåg att för ett belopp på inalles 525,000 kronor göra en tillbyggnad
och ombyggnad av denna flygel, så snart lantmäteriundervisningens
organisation var fastslagen. Det var således inte fråga örn annat än att det
enbart för lantmäteriundervisningen skulle beviljas ett belopp på 525,000 kro -

Onsdageu den 30 maj f. m.

Nr 38.

Ang. viss nybyggnad vid tekniska högskolan. (Forts.)
nor, vilket enligt det programmet redan borde lia varit förbrukat. Det var
således den uppfattning, som den då sittande regeringen bade örn behovet av
byggnader för lantmäteriundervisningen. Det var inte tal om då, att någon
organisationsnämnd eller liknande skulle få lägga sig i saken och förhindra
denna utgift på över en halv miljon kronor enbart för lantmäteriundervisningens
ordnande.

Nu har lantmäteriundervisningen för betydligt mycket mindre kostnader
kunnat tills vidare och provisoriskt inrymmas i lokaler, som lia ställts till förfogande
i tekniska högskolan genom fysikinstitutionens överflyttande och genom
en del andra åtgärder, men vi lia nu kommit till den gräns, som förutsades
redan 1930, då man ansåg, att det behövdes 525,000 kronor enbart för lantmäteriundervisningens
ordnande. Här kommer nämligen hösten 1935 lantmäteriundervisningen
att vara fullständig i tekniska högskolan. Då komma alla
fyra avdelningarna att vara befolkade och till den tiden behöva vi de lokaler,
som voro förutsatta i den kungl, propositionen 1930. Visserligen behöva lokalerna
nu inte få fullt samma omfattning som enligt den gamla propositionen.
Man avsåg nämligen då upprättandet av en fristående lantmäterihögskola, och
det behövdes ju en massa lokaler för administration och bibliotek m. m., som
vi nu kunna spara, därför att vi slagit ihop lantmäteriundervisningen med
tekniska högskolan. Medan man förut begärde ett utrymme på 1,900 kvadratmeter,
lia vi för närvarande lyckats att med de nuvarande redan i anspråk tagna
lokalerna och dem, som skulle komma till genom kansliets utrymmande, kunna
inrymma lantmäteriundervisningen i en sammanlagd area på ungefär 1,200
kvadratmeter. Detta utrymme skulle då stå till förfogande hösten 1935, örn
föreliggande utskottsförslag går igenom. För lantmäteriundervisningen skulle
man då, som sagt, kunna disponera de utrymmen, som bli disponibla genom
utrymmande av kanslilokalerna m. m., och skulle härigenom få föreläsningssalar
och ritsalar för tredje och fjärde årskurserna samt lokaler för samlingar
och laboratorier i geodesi, skifteslära m. m. Då kommer således varenda
kvadratmeter att bli tagen i anspråk för fullständigt nödvändiga utrymmen,
som man inte kan komma ifrån. Ja, man kan ju alltid säga: Örn vi få en

ny professor i skifteslära, får han en ny föreläsningssal, men för resten får han
inte någon lokal, något utrymme för sitt föreläsningsmaterial och sina samlingar.
Man kan naturligtvis säga, att han kan tjänstgöra utan dessa lokaler
ett år eller två år o. s. v., och man kan naturligtvis också säga, att vi inte
bry oss örn herr J. B. Johanssons gamla förslag om lantmäteriundervisningens
ordnande 1930, då det krävdes utrymmen, som redan då ansågos nödvändiga.
Nu säges det så här många år efteråt, att man funnit, att det inte är nödvändigt
med några nya lokaler. Men saken är den, att örn vi överhuvud taget
skola kunna bedriva denna undervisning, måste vi i så fall hyra lokaler för
detta ändamål utanför högskolan. Det blir ofrånkomligt. Man får den orimliga
situationen från och med hösten 1935, att staten måste gå ut och hyra
lokaler i högskolans närhet oell åtminstone nödtorftigt aptera dem för detta
ändamål för ett, två eller flera år, allt efter som herrarna bestämma, att vi
skola uppskjuta detta bygnadsärende för att sedan på nytt utrymmas och flytta
in i just de lokaler, som här äro föreslagna, och detta efter en sådan liten
utflykt med lantmäteriundervisningen, sorn för inte så många år sedan ansågs
förtjänt av ett anslag till att börja med på 182,000 kronor och sedermera
sammanlagt på något över en halv miljon kronor.

.lag kan inte se annat än att detta sätt att behandla saken är nästan orimligt.
Det är ofrånkomligt, att denna sak måste ordnas enligt utskottets förslag,
försåvitt utvecklingen skall kunna ske på ett förnuftigt sätt. Med det
förslag, som nu föreligger från utskottet, blir det möjligt att redan sommaren

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ann. viss nybyggnad vid tekniska högskolan. (Forts.)

1935 ha de nödvändiga kanslilokalerna i så måtto färdiga, att man kan flytta
över kansliet och bereda plats för lantmäteriundervisningen i de gamla kanslilokalerna.
På så sätt kan lantmäteriundervisningen ostört få utveckla sig
efter den plan, som riksdagen en gång antagit.

Om man förkastar utskottets förslag, blir detta inte möjligt utan man måste
då under tänkbarast nödtorftiga förhållanden hyra provisoriska lokaler ute i
staden och nöja sig därmed. Herrarna, som lia pläderat härför, ha hänvisat
till organisationsnämnden. Jag vill säga, att organisationsnämnden uppenbarligen
inte har tillbörligt beaktat lantmäteriundervisningens krav,
när den har bedömt den här saken. Den har bara tänkt på de
lokaler, som skulle komma till stånd i den blivande flygelbyggnaden,
nämligen kansli och byggnadsstatiskt laboratorium. Örn vederbörande emellertid
hade beaktat frågan om lantmäteriundervisningens ordnande, skulle de
inte ha kunnat skjuta på denna sak, som de gjort.

Jag vill i sammanhang med den frågan säga, att jag mycket väl förstår de
herrar, som vilja skjuta på bygget och uppskjuta det så länge som möjligt för
att spara pengar. Mig synes det återigen, att om det — och det torde icke
kunna bestridas — under en viss period är nödvändigt, att staten bygger mera
än under andra perioder, så är det bättre, att staten bygger sådana saker, som
äro nyttiga och nödvändiga och ofrånkomliga, än att staten ger sig in på att
bygga sådana saker, som inte behövas eller sådana saker, som rent
av endast komma att draga kostnader i fortsättningen utan att leverera
någon som helst nytta. Därför finner jag dessa bj^ggnadsfrågor
i gemen vara av den arten, att man örn möjligt bör taga itu med dem
just nu, och man bör därför koncentrera statens byggnadsverksamhet just på
dessa nyttiga saker och således inte vägra anslag till dem för att sedan gå ut
och söka upp onödiga arbeten för att kunna få sysselsättning åt de arbetslösa.
Det är för mig en orimlig politik. Tvärtom finner jag, att det kan vara synnerligen
lämpligt att samla ihop ett tioårsprogram för statens nyttiga och nödiga
byggnader och sedan under en kristid genomföra detta program under
en kortare tidrymd.

Både ur denna synpunkt och ur den synpunkten, att det är nödvändigt och
ofrånkomligt att ordna lokaler flir lantmäteriundervisningen till hösten 1935,
vågar jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Engberg: När jag hemställde till riksdagen att bevilja

medel till en speciallärare i svetsningsteknik så låg där bakom ett bestämt
och kraftigt önskemål från näringslivets män. Man hade betonat vikten för
vårt näringsliv av att ett svetsningslaboratorium kommer till stånd, och i enlighet
med den uppfattning, man där utvecklade och som övertygade mig,
föreslog jag riksdagen att bevilja medel till speciallärare i svetsningsteknik.
Riksdagen tillmötesgick min framställning. Nu äro medel anvisade. Men,
mina herrar, vart komma vi, örn vi inte ha ett laboratorium för svetsningsteknik?
Vart komma vi, örn vi anvisa bara medel till en speciallärare, men
inte ge vederbörande det laboratorium, i vilket undervisningen skall bedrivas?
Jag vill, herr talman, här anknyta till en synpunkt, som den siste
ärade talaren snuddade vid. Svetsningsteknikens tillgodoseende genom ett
laboratorium inordnar sig som ett naturligt led i strävan att ge näringarna
möjligheter och hjälp att rycka fram vidare. Efter alla de omdömen, jag
har hört från tekniskt kunnigt folk, när frågan om denna speciallärare i
svetsningsteknik varit bragt å bane, synes det mig uppenbart, att man bär
ger ett handtag direkt åt näringslivet genom att så fort som möjligt bringa
upp undervisningen i detta ämne på ett tillfredsställande plan. Det har sagts

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Äng. viss nybyggnad vid tekniska högskolan. (Forts.)
mig. att det skulle få konsekvenser av ekonomisk innebörd till fromma för
landet, om vi i det stycket äntligen själva kunde åstadkomma, vad man nu endast
i utlandet kan göra, och jag litar för min del på dessa omdömen. Denna
synpunkt Ilar enligt min mening allt för litet kommit fram i debatten och jag
har därför velat skjuta fram den.

Det har här pekats på behovet av kanslilokaler. Alla torde erkänna, att
det är en orimlighet, att kanslilokalerna för tekniska högskolan skola ligga
vid Drottninggatan, medan tekniska högskolan ligger uppe vid Östra station.
Det har vidare erkänts, att det är nödvändigt att få utrymme åt lantmäteriundervisningen,
och på den punkten äro skälen inte på något sätt
vederlagda. Men vad man inte har dröjt vid och som det synes mig här vara
av vikt att trycka på, det är detta, att örn den svetsningstekniska undervisningen
skall komma i gång, så har man att välja mellan att antingen gå ut
och hyra en lokal för ett laboratorium eller också bygga en särskild byggnad
för detta laboratorium eller också slutligen — och det är den väg, som
utskottet med all rätt anvisat •— inmontera detta laboratorium inom ramen
för det byggnadsstatiska laboratoriet. Om man då väljer denna sista väg,
som obestridligen är den riktiga och förnuftiga, synes det mig också nödvändigt,
att man här uppför en särskild byggnad för kansliet, vari de båda
nämnda laboratorierna kunna inrymmas.

Här antyddes av en ärad talare under punkt 4:o), att när det gällde Stockholm,
ville han inte vara med örn dylika byggnader. Gärna Uppsala, säde
han, gärna andra ställen, men inte Stockholm. Ja, herr talman, jag tror,
att det inte finns någon anledning att gå in på det i och för sig intressanta
och tänkvärda psykologiska sammanhang, som gömmer sig bakom denna position,
men jag tror å andra sidan, att det vore orätt och obilligt gentemot
en vetenskaplig institution, arbetande i det svenska näringslivets tjänst så
direkt som denna institution gör, att låta den bli lidande på att det finns på
grunder, som, det erkänner jag gärna, äro mycket förklarliga och mycket
naturliga, en animositet mot vissa grupper inom huvudstaden och deras uppträdande
i byggnadsfrågorna. Jag tror, att denna kammare skulle handla
orätt både mot sin egen tradition och mot den institution, varom här är fråga,
örn den läte dylika känslosynpunkter på något sätt influera sitt bedömande.
Behovet av denna nybyggnad är tillfullo vitsordat, och en vacker dag måste
byggnaden komma till stånd. Jag är så mycket mera övertygad örn att den
dagen rycker närmare, som ju vårt näringsliv snart går en ny blomstring tillmötes,
och med den ställning och med den roll, som tekniska högskolan där
spelar, finner jag det högst osannolikt, att nian i längden skulle kunna förvägra
detta institut att få denna nödvändiga nybyggnad.

När en gång planen för tekniska högskolan gjordes upp för många år sedan,
var man ense örn att ta den i etapper. Den etapp, som här förestår och
som det synes mig, att man nu bör tillryggalägga, tror jag tillhör en bland
de viktigare, och när andra kammaren med fullkomligt förkrossande majoritet
redan har följt utskottet i detta stycke, hemställer jag för min del, herr
talman, till första kammarens välvilliga övervägande att fatta samma beslut
och alltså biträda utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Hern hard: Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet har i sitt anförande särskilt lågt tyngdpunkten
på svetsningslaboratoriet. Det förmäles emellertid från deni, som
behandlat detta ärende på det förberedande stadiet, att frågan örn svetsningslaboratoriet
inte föreligger i det utredda skick, att man nu lämpligen kan
ta ställning till detsamma. Det borde egentligen vara behandlat som en sär -

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. viss nybyggnad vid tekniska högskolan. (Forts.)
skild punkt, men det förmäles, att det rycktes in i detta sammanhang utan
någon föregående utredning.

Då jag hade tillfälle att under föregående riksdag inom särskilda utskottet
på dess tredje avdelning deltaga i handläggningen av de byggnadsfrågor,
som då förekommo, kan jag erinra om, att den under denna punkt uppförda
byggnadsfrågan även förelåg föregående år. Vid den granskning av ärendet,
som då mycket omsorgsfullt skedde, kom särskilda utskottets majoritet
till den uppfattningen, att man mycket val kunde skjuta detta byggnadsföretag
åtskilligt framåt i tiden, och det blev också riksdagens beslut föregående
år. Jag kan inte finna, att det har inträffat någonting, som motiverar
ett ändrat ståndpunktstagande. Det är dock ett ganska avsevärt belopp, som
det här gäller — det är nära en halv miljon kronor.

Herr Forssell har lagt tyngdpunkten på lantmäteriundervisningen och
sagt, att den får provisoriskt ordnas om reservanternas förslag bifalles. Men
även örn man skulle gå in för utskottets förslag, måste det väl ändock ordnas
med ett visst provisorium under en tid. Den omständigheten för övrigt,
att ordföranden i statens organisationsnämnd samtidigt också var chef för
lantmäteristyrelsen, kan ju ha något att säga, och organisationsnämnden har
ju ansett, att denna byggnad inte behöver vara färdig förrän budgetåret
1938/1939. Vi fingo ju nyss höra, att man inte skall taga hänsyn till organisationsnämnden,
eftersom den bara hade att göra upp en tioårsplan i ekonomiskt
avseende men inte ingick så mycket i någon prövning av behovet. Jag
måste hävda en annan uppfattning. Hur skulle det vara möjligt att göra
upp en tioårsplan och grunda den på någon rättvisa, örn man inte måste gå
in på en saklig prövning örn vilka byggnadsföretag, som äro behövliga under
närmare eller fjärmare tid? I detta fall säger emellertid organisationsnämnden,
att byggnaden inte behöver vara färdig förrän budgetåret 1938/1939,
och man måste väl då taga någon hänsyn därtill.

Det har anförts särskilt starkt tidigare, att när det äT fråga örn sådana
här offentliga byggnadsföretag, gäller det att sprida ut dem över landet, så
att dess olika delar kunna komma i åtnjutande härav med hänsyn till arbetslösheten,
och det har inte utan ett visst skäl riktats anmärkningar emot att
dessa byggnadsföretag ha blivit koncentrerade till vissa ställen och i icke
ringa grad till huvudstaden. Det är betydande byggnadsföretag, som vi ha
beslutat uppföra här i huvudstaden. Jag nämner karolinska sjukhuset och
historiska museet m. fl. vilket senare beslutades förra året, men som inte
är påbörjat. Jag hörde, att herr statsrådet inte ville godtaga det skälet, men
det är dock något att hålla fast vid, att man bör försöka fördela dessa byggnadsarbeten
i olika delar av landet.

Naturligtvis kan man, när det gäller ett byggnadsföretag, alltid åberopa
en del skäl för att det är behövligt. Det finns inte ett bygge, som inte kan
sättas i gång utan att man kan hänvisa till något skäl. Vi få dock komma
ihåg, att det är dyrbart att hålla offentliga byggnader, och det har inte utan
skäl talats ganska mycket örn den byggnadslyx, som råder här i landet och
mot vilken det särskilt riktades anmärkningar för några år sedan, när vi
diskuterade de seminariebyggnader, som då hade uppförts, och åtskilliga andra.

Jag tror förresten, att det inte är något så angeläget att försöka pressa
fram denna statens byggnadsverksamhet i ett så forcerat tempo. Här föreligger
verkligt sakliga skäl för att man kan ta den föreliggande byggnadsfrågan
i något lugnare och saktare takt, som ju också vederbörande organ
vid tidigare prövning ansett och som riksdagen så sent som förra året beslutade.

Jag yrkar bifall, herr talman, till reservationen.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

„ AnU'' viss n^h^9£/nad vid tekniska högskolan. (Forts.)

Herr l auli: Herr J. B. Johansson påstod, att frågan om svetsningslaboratonum
inte skulle vara utredd. Saken är ju den. att i propositionen föreslås
ett särskilt svetsnmgslaboratorium för ett pris av cirka 2(1,000 kronor. Därjämte
framlades detta förslag örn en flygelbyggnad, inrymmande bland annat
byggnadsstatiskt laboratorium.

Avdelningen hörde under sitt arbete med dessa frågor olika sakkunniga,

iain a‘\dria. Professor Kreuger, rektor vid tekniska högskolan, och vi framställde
da till honom den Hagan, huruvida det inte skulle vara möjligt att här
gora en besparing genom ett visst sammanträngande av de beräknade lokalu
rymmena i den här stora flygelbyggnaden och således få in svetsningslaboratonet
dar i stallet för att bygga en separat byggnad åt detsamma. Denna
sak blev sedermera föremal för undersökning vid tekniska högskog. En för
andamalet tillsatt kommitté dryftade densamma och redogjorde för sin uppfattning
inför högskolans lärarekollegium. Lärarekollegiet hade därefter sammanträde
och beslöt i enlighet med kommitténs förslag att förorda svetsningslaboratoriets
förläggning inom det byggnadsstatiska laboratoriet. För den
händelse sa konune att ske, ansåg man att anslaget till svetsningslaboratoriet
kunde minskas med 10,000 kronor. Jag skulle tro, att den prövning av frågan
sorn pa- detta satt har skett måste anses fullt tillfredsställande, och jag
bär svart att inse, att statsutskottet med fog skulle kunna utsättas för något
klander av herr J. B. Johansson därför att det genom att sammanställa dessa
bada byggnadsfrågor och föreslå en gemensam lösning av desamma kunnat
gora en besparing pa 10,000 kronor. Det tycker jag tvärtom, att herr J B
Johansson borde ge vederbörande avdelning en liten komplimang för, ty vi
vete ju, att en sadan sparsamhet ligger honom varmt örn hjärtat

L. Johansson påpekade, att vi i fjol hade skjutit på denna byggnadsfragn,
oell han efterlyste vad som sedan dess inträffat, som kunde föranleda
oss att i ar fatta ett positivt beslut. Jo, det är en sak som har inträffat
sedan i fjol och det ar att lantmätenundervisningen har utvidgats och fått

rmte r ’ a,tt de!\ fran ocb med. isåret 1935—1936 kommer att vara
fullt fatdl/ me(J fyi''a klasser Jag vill verkligen fråga kammaren, örn den
anser att det ar rimligt att sedan man beslutat en nyorganisation av lantmä avvisat.

den f1ran början begärda liögskolan för densamma
och beslutat att lagga den under tekniska högskolan, man sedan skall
visa en sa an — jag tvekar inte att använda ordet — snålhet gentemot den av
oss sjalva beslutade organisationen, att vi inte ens tillgodose den nied nödiga
lokaler inom den gamla byggnaden vid Drottninggatan. Skulle riksdagen förtära
pa det sattet att lantmätenundervisningen, när den står fullt organise rättigateidandere(ld

tlllborllga lokaler> så skulle vi utsätta oss för ett be Jag

tror att herr J. B. Johansson i slutet av sitt anförande nämnde något
J j T fyrt deti ar aTl uppnora offentliga byggnader. Han använde också
Jette y) Jag undrar om lian verkligen har skäl att göra det i
detta fall Det torde inte vara honom obekant, att när den förra flygelbyggnaden
vid tekniska högskolan skulle uppföras, så använde man ett annat
Wadsmatenal an för huvudbyggnaden, just för att inte utsätta sig för
o yhnmgen att ga for luxuöst till väga. Var och en som går upp och tittar
pa tekniska högskolan vid Valhallavägen kan utan svårighet konstatera att
flygidn ar byggd av billigare tegel än huvudbyggnaden, och även för den nu
ifrågasätta flygeln tror jag det ar meningen att använda det billigare teglet
Inte tror jag att herr J. B. Johansson får någon anledning att tala örn byggis
våH att f/S se™lllari0,?yg(?ena ha med denna sak att göra är kanske''litet
svalt att folsta. Men vad som inte ar svart att förstå är att detta är ett byg FÖrsta

kammarens protokoll lim. Nr SS. g

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj £. m.

Äng. viss nybyggnad vid tekniska högskolan. (Forts.)
ge som vi inte komma ifrån, och då är det bara fragan örn, huruvida det kan
anses klokare att vänta ett år eller göra det genast. För mig liksom för flera
andra talare här har hänsynen till lantmäteriundervisningens lokalbehov varit
det avgörande. Hen även och inte minst vikten av att sa snart som möjligt
få ett tidsenligt svetsningslaboratorium, vars praktiska betydelse för vår industri
säkert kan intygas av dem som lia fackkännedom på området, bör man
taga hänsyn till i detta sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Thelin: Herr talman! Herr statsrådet började sitt anförande nyss

med att erinra örn att riksdagen har beviljat medel för tillsättande av en speciallärarebefattning
i svetsningsteknik samt att man för att undervisningen i
detta ämne skall bli effektiv, också mäste inrätta ett svetsningslaboratorium.
Det kan ju inte vara några delade meningar örn den saken, och däri har herr
statsrådet naturligtvis alldeles rätt. Herr statsrådet har i sin framställning
till riksdagen föreslagit uppförande av en särskild byggnad för detta laboratorium
och för ändamålet begärt ett anslag av 26,100 kronor. Utskottet har
emellertid enligt de föreliggande handlingarna ansett, att laboratoriet skulle
kunna inrymmas i den föreslagna kanslibyggnaden. Någon verklig utredning
huruvida detta låter sig göra föreligger, såvitt jag kan se av handlingarna,
inte. Jag är inte för min personliga del fullkomligt övertygad om det lämpliga
i att lägga laboratoriet i denna byggnad. Örn det hade förelegad ett sakkunnigt
uttalande, att det läte sig göra, skulle jag naturligtvis ha böjt mig för
sakkunskapen, men detta är inte fallet. Därför tycker jag, att etet finns anledning
att dröja med beslutet, tills frågan i detta avseende föreligger utredd.

Man har vidare starkt betonat, att nybyggnaden är nödvändig för beredande
av lokaler för lantmäteriundervisningen, men jag ber då att få påpeka, att det
redan nästa år blir nödvändigt att provisoriskt ordna för denna undervisning.
Förhållandet är nämligen det, att det nästa år blir fyra klasser, och man måste
då skaffa lokaler för fjärde klassen. _ Om det går att göra det under det kommande
undervisningsåret, är det väl ingenting som hindrar, att samma åtgärd
kan vidtagas för ett eller annat därpå följande år. Jag tror, att det är möjligt
att ordna saken på det sättet.

Det är ju också alldeles klart, att det vore önskvärt att få kanslilokalerna
flyttade till den nya tekniska högskolan. Det är en olägenhet att ha dem där
de nu ligga, men efter min uppfattning befinna vi oss i ett sådant ekonomiskt
läge, vad våra statsfinanser beträffar, att det är nödvändigt att inskränka sig
och se tiden an och invänta bättre och lyckligare tider. Äv dessa skäl, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr statsrådet Engberg: Herr talman! Endast en kort replik, till den

siste ärade talaren på en punkt, som för övrigt figurerade i. ett tidigare anförande.
Det gäller efterlysandet av en utredning örn möjligheten att infoga
svetsningslaboratoriet i den byggnadsstatiska avdelningen i den påtänkta
nya flygelbyggnaden, där kansliet också skulle vara inrymt. Det är ju redovisat
i handlingarna, hurusom en speciell kommitté tillsattes inom tekniska
högskolan för att undersöka denna sak. Jag frågar den ärade talaren: Var
hittar han i hela landet ypperligare sakkunskap än just hos de i eminent mening
sakkunniga, som här ha undersökt saken och avgivit sitt utlåtande? Den
utredning som efterlyses har jag heller inte riktigt klart för mig, hur den ärade
talaren har tänkt sig. Det första och viktigaste är ju att få en lokal, där
man kan hålla till och där dessa undersökningar kunna äga rum. En annan
sak, som hör mera till de interna angelägenheterna för tekniska högskolan, är,

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

w m viss nybyggnad vid tekniska högskolan. (Forts )

man Tkull?}? r °ka a fT? -S^a11 organisera upp laboratoriet. Men att
man skulle ha anledning att. betvivla omdömet hos dessa i högsta grad sak .

•1jlwiP.nfan’v som, aro specialister på området och som lia avgivit sitt utlåtande
till tekniska högskolans lararekollegium, har inte fallit mig in. Jag tycker för

hinnfrukt arade talaren borde lämna kammaren någon upplysning örn hur
ian har tänkt sig att under den provisonetid, som han talar om man skulle

situation6 H?bnngSte kenS ^Ti Jag far säga> att det blir en besynnerlig
situation. Har Ilar man en speciallärare i ämnet, men ger honom inte något

laboratorium, sa att han kan bedriva sin undervisning. Eller vill den ärade
akrén, att man skall ga ut och hyra en lokal? Jag tycker för min del att
det ar en ganska lycklig lösning, örn man slipper att uppföra en särskild
byggnad för syetsmngslaboratonet och kan begränsa byggrädsbehovet genom
att laboratoriet inrymmes i den tilltänkta flygelbyggnad^ ’

.. 1 Lindhagen: Här bär talats även om nybyggnader i allmänhet för

by»nL0lrhtn^iunuf “krn^ f,‘**k" ™ ÄuSÄ

nerff o 1 l ™a?\har rad- Det ar bra i olika avseenden, inte blott ur treviads-
och hygienisk synpunkt utan även nied hänsyn till de däri bedrivna ve
tenskaphga undersolnungamas ändamål. Yi ämbetsmän äro ju de enda som
se oss sakkunniga, var och en på sitt område, vi se nog allesammans "till

bedömde! få? sakeiiT, ^ ^ °C-h eftfrSom de utanförstående inte kunna
Dälorna (et lar saken lia sm gang i vanlig ordning. Det ligger i alla fall

h6rdi *« “ »»ÄtJS

ÄrÄÄffiiszsstft

Melingen var hfsiTsS''''

skilda högskola med sin särskilda byggnad. Nu får den sin fifk tif il

idätff dftC S1-n enskfJa by?»nad. utan dell är sammankopplad med ettteE

t "Ä ÄfZ» fe UBani ningen

kommer att ske i underkant i stället för i överkant ia ofta kanske
icke alls Detta har av mig närmare utvecklats exempelvis’ i särskilda vtt
samtal 1934!dra lagutskottets utlåtanden nr 3 och lil 1931, 18 och 33 1933

Detta ligger ju herr talman, något vid sidan av ämnet nion det skadar inte

Det ar klart, att örn staten under intryck av en kolossal agitation från den

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Ann. viss nybyggnad vid tekniska högskolan. (Forts.) .

maskinella tekniska undervisningens målsmän fattat det olyckliga beslutet att
lägga denna sociala inrättning under tekniska högskolan återstår ingenting
annat än att bereda den erforderliga lokaler. När tekniska högskolan da --med rätt eller orätt — säger, att det äskade ar erforderligt och vr andra inte
ha någon insikt örn vad som pa den punkten ar erforderligt eller inte mäste
följden bli, att tekniska högskolan får vad den askar. Derför,
befinner jag mig i det gränslösa nödläget att nödgas yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Forsell: Jag kan trösta den siste ärade talaren med, att inom lant mäteriundervisningen

är under tillsättande en professur i skifteslara som har
just dessa, som han kallade dem, sociala synpunkter inom jordbruket som sitt
speciella verksamhetsområde. Det är denne man som skall bedöma, hur ett
jordbruk skall komponeras i olika storleksordningar for att ge sin innehavare
bästa möjliga resultat. Det är bland annat denne man, som skall hysas m i
någon provisorisk lokal ute i staden, örn inte utskottsforslaget gar igenom oc
hans synnerligen viktiga uppgift negligeras därigenom pa ett mycket iorkast llgHerrttj.

B. Johansson sade, att även om utskottsförslaget går igenom och vi
sålunda få denna anordning för lantmäteriundervisningen, blir det i aila fal
ett provisorium. Jag vill bestämt protestera mot detta påstående. Det bil
inte alls ett provisorium. Vi få goda och användbar lokaler, lika bra. sorn vi
skulle ha fått enligt 1930 års regeringsproposition örn en utbyggnad tor lantmäteriundervisningen
för 525,000 kronor, som herr J. B Johansson var med
örn att framlägga. Situationen är nu den, att genom det föreliggande forslaget
få vi för ungefär 494,000 kronor dels fullt tillräckliga och för framtiden
fullt användbara lokaler för lantmäteriundervisningen, dels lokaler för kansli,
byggnadsstatiskt och svetsningslaboratonum. Vi fa således dubbel valuta tor
pengarna. Jag hade väntat, att en sådan sparsamhet^ som herr J. B Johansson
skulle ha gett tekniska högskolan en eloge för att den genom detta
arrangemang lyckats för ungefär samma summa åstadkomma dubbelt sa mycket
som herr j. B. Johansson med all sm sparsamhet kunde fa genom sin re SeUnderT<sådana

omständigheter synes kammaren inte behöva tveka örn att
pengarna skola komma till full nytta, varför kammaren har allt skal att följa
utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Den siste ärade talaren trodde, att denne ensamme man

skulle kunna meddela undervisning i skifteslära. Då mäste jag upplysa talaren
om, att den sociala jordfrågan inte ar betjänt med några lärer utan med
ett sinnelag, vilket oftast är motsatsen. Nu har emellertid lantmateriundervisningen
under intryck av den nuvarande tekniska utvecklingen och de stora
skogspossessionernas övermakt i statsmakten organiserats sa, att aven enl g
dess schema jordtilldelningarna sättas i underkant i stallet for i överkant och
kanske även det i lyckligaste fall. Var dea vetenskapsmannensorn skall undervisa
i »skifteslära», äventyrar mest att befinna sig ar val da ganska ge
nomskinligt.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, ®^rde propositioner
forst på bifall till vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt
vidare5 på godkännande av den av herr Svensson i Kompersmåla m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade herr förste vice talmanne , .

Onsdagen den 30 maj f. m. Nr 38. 37

Äng. viss nybyggnad vid tekniska högskolan. (Forts.)
dan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Hamrin och Bergqvist begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 124 punkten
9, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Svensson i kompersmåla m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr förste vice talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 51.

Punkten 10.

I en till riksdagen avlåten, den 9 februari 1934 dagtecknad proposition,
nr 107, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit
riksdagen att, under av departementschefen i statsrådsprotokollet angiven förutsättning
beträffande ändring i avtalet med Göteborgs stad rörande upplåtelse
av tomt för Chalmers tekniska institut, till uppförande å nyssnämnda
tomt av byggnad för fackavdelningen för väg- och vattenbyggnad vid nämnda
institut i huvudsaklig överensstämmelse med föreliggande av professor S.
hultin justerade ritningar för budgetåret 1934/1935 bland utgifter för kapitalökning
under rubriken: »Fonden för förlag till statsverket» anvisa ett

reservationsanslag av 400,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att Kungl. Maj:ts här förevarande förslag icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr Sjödahl: Herr talman! Kungl. Majit har ju begärt anslag för nybyggnad
för fackavdelningen för väg- och vattenbyggnad vid Chalmers institut.
Under hänvisning till en förut av riksdagen begärd utredning av frågan
om Chalmers tekniska instituts omorganisation till en teknisk högskola samt
angående den nuvarande tekniska högskolans och Chalmers inbördes ställning
kottet avstyrkt anslaget. Det är tydligt att institutet inte kommer att
erhålla det nödiga anslaget, förrän frågan örn dess ställning till tekniska högskolan^
är avgjord. Jag kan förstå utskottets inställning till denna sak. Men
jag mäste beklaga läget, fastän Kungl. Maj :t har visat en synnerlig välvilja
mot institutet, bland annat genom ett par propositioner till årets riksdag, och

Örn viss
nybyggnad
id Chalmers
tekniska
institut.

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Om viss nybyggnad vid Chalmers tekniska institut. (Forts.)
fastän jag inte har någon som helst anledning att anta, att det ärade statsutskottet
i grunden är mindre välvilligt. Det vore under sådana omständigheter
av vikt för institutet och av vikt för de ungdomar, som där söka sin utbildning,
av vikt även för den högre tekniska utbildningen överhuvud taget
samt därmed för vårt näringsliv i stort, att den begärda utredningen bleve
fullföljd. Jag skulle därför vilja begagna tillfället att varmt vädja till ecklesiastikministern
att röja stenarna ur vägen för en ur alla synpunkter önskvärd
omvårdnad örn ett för landets industriella liv så värdefullt institut.

Jag har intet yrkande.

I herr Sjödahls yttrande instämde herrar Almquist, Rosén och Silfverstolpe.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 125, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln, punkt
104, gjorda framställning angående anslag till inredningsarbeten i lokalerna
för fackavdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Äng. full- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 126. i anledning av Kungl.
bördande av Maj :ts proposition med anhållan örn riksdagens yttrande i fråga örn ytterlijärnvägen
gare understöd från statens sida för fullbordande av järnvägsanläggningen
Jönköping^ Ulricehamn—Jönköping jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 20 april 1934 avlåten proposition, nr 263, hade
Kungl. Majit under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag anhållit örn riksdagens yttrande
rörande en av Borås—Jönköpings järnvägsaktiebolag gjord framställning örn
ytterligare understöd från statens sida för fullbordande av järnvägsanläggningen
Ulricehamn—Jönköping.

Enligt berörda statsrådsprotokoll hade föredragande departementschefen
anfört bland annat, att han ansåge ytterligare bidrag av statsmedel icke böra
beviljas för de ändamål, som nu vore i fråga och som endast till en mindre del
avsåge direkta prestationer i form av reservarbete.

I anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition hade i två likalydande
motioner, väckta den ena, nr 363, inom första kammaren av herr B.
Nilsson i Landeryd m. fl. och den andra, nr 640, inom andra kammaren av
herr B. Petersson i Lerbäcksbyn m. fl. hemställts, att riksdagen med anledning
av Kungl. Majit proposition nr 263 ville uttala sig för att järnvägsanläggningen
Ulricehamn—Jönköping skulle färdigställas samt besluta, att härför
erforderliga medel skulle anvisas på sätt i propositionen angåves.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts proposition och motionerna
I: 363 och II: 640 i skrivelse till Kungl. Majit anmäla vad i utlåtandet blivit
i ämnet anfört beträffande den riksdagen underställda frågan örn fullbordande
av järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping.

Onsdagen den 30 maj £. m.

Nr 38.

Ang. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts )

1 motiveringen hade utskottet yttrat bland annat följande:

»Vid den provning utskottet ägnat ärendet, har utskottet kommit till den
upprättningen att staten nu nödgas medverka till banbyggets slutförande, och
hinder bör sålunda icke möta för att statens arbetslöshetskommission fortsätter
ur dess synpunkt lämpliga arbeten å anläggningen. Utskottet förutsätter
också att en ytterligare utredning kommer till stånd såväl angående
statens medverkan beträffande banans iordningställande som under vilka
villkor trafiken skall skötas. I sistnämnda hänseende finner utskottet förtjänt
av övervägande, huruvida ej den nya banan Ulricehamn—Jönköping bör
övertagas och trafikeras av statens järnvägar. Genom en dylik anknytning
med statens järnvägar skulle,^ såsom järnvägsstyrelsen framhållit, minskas

.t omedelbara behovet av kapital för anskaffning av rullande materiel samt
minskas olägenheterna av konkurrensen med de redan befintliga statsbanelinjerna.
»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar norell, Oscar Olsson,
Bagge, Strindlund och Persson i Falla ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, saint att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition och med avslag
a motionerna 1:363 och 11:640, i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla vad i
utlåtandet blivit i ämnet anfört beträffande den riksdagen underställda frågan
örn fullbordande av järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping.

I det av reservanterna föreslagna yttrandet hade bland annat uttalats, att
utskottet måste dela departementschefens uppfattning om att ytterligare bidrag
av statsmedel icke borde beviljas till banbygget samt att arbetslöshetsr.
01!1?118810116118 ar^eterl å banan borde avbrytas så snart som med hänsyn till
förhållandena lämpligen kunde ske.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag gör mig inga förhoppningar örn

att kammaren skall biträda reservationen, ehuru även Kungl. Maj:t tydligen
har ansett, att saken ligger så till, att något vidare anslag till denna bana inte
bör ifrågakomma. Men denna kammare har så gott som alltid visat sig helt
besatt av romantik, då det gäller järnvägar sådana som denna. Senast det
gällde någon större summa var såvitt jag minns 1928, då man ville ge 30 miljoner
kronor för fullbordande av inlandsbanan, som också skulle gå genom de
trakter, där folk inte bodde. Riksdagen ansåg, att eftersom det var en kulturi
?,a’ Yar n0® nödvändigt att fullborda den. Jag har inte här hört det
.skälet beträffande Ulricehamn—Jönköping, att den skulle vara en kulturbana
och att den därför behövs — det vill säga jag har inte hört det offentligt, men
jag har hört det enskilt. Vad som kan ligga i det begreppet, vet jag inte,
men jag antar, att det skälet är åtminstone lika gott som de skäl utskottet
har anfört. Utskottet säger uttryckligen, att denna bana inte kan bära sig;
den saken är utskottet tämligen övertygat örn. Utskottet säger också, att ifall
det nu vöre fråga örn att sätta i gang denna bana, skulle säkerligen inte någon
människa tänka pa att ga med på ett sådant förslag. Hur kan det då komma
S!g, att utskottet går med på förslaget? Utskottet säger i slutet, att det är
av nödtvång, som utskottet måste gå med på det. Vad är det för nödtvång
som föreligger?

Jo, enskilda lia satsat tre miljoner, och staten har satsat feni miljoner. Visserligen
skulle banan inte komma att göra någon nytta att tala örn, och visserli
gen komme den att ga med förlust, men i alla fall, när nu 8 miljoner
åro bortkastade, så böra ytterligare 2 miljoner läggas ned på banan! Detta
är den motivering, som statsutskottet ger. När det under utskottsdebatten var

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
fråga om banans betydelse, voro de medlemmar av utskottet, som ville ha banan,
fullt på det klara med att den inte behövdes för persontrafiken. Folket

1 trakten bor ju inte vid banan. Man åker därför med bussar, som gå fram

till bostäderna och går naturligtvis inte upp till banan. Vad godstransporten
beträffar, så är det nu så — det erkände man — att med de lastbilar, man
nu har, klareras den saken lika bra som med banan. Detta järnvägsföretag
har ju inte satts i gång under riksdagens medverkan. Det har satts i gång
utan att riksdagen hörts. Men sedan har ju riksdagen, ^skulle man kunna säga,
gjort sig medansvarig genom att låta arbetet pågå utan några anmärkningar.
....

Vad skulle resultatet bli, örn riksdagen beslöt att inte bevilja detta nya belopp
på över 2 miljoner kronor? Ja, när man pressade på de egentliga skälen,
så voro dessa väsentligen två. Det ena skälet var, att man inte kunde låta
landskapet vara förstört av den här banvallen, som nu är lagd. Det är således
så att säga en estetisk synpunkt, för vars tillgodoseende riksdagen skulle bevilja
2 miljoner. Det är väl inte troligt, att riksdagen ändå går in på det
skälet. Det andra skälet var något mera bärande. Man menade, att riksdagens
anseende skulle lida på att ett sådant spektakel som denna banvall
finge ligga för alla människors ögon. Det skälet skulle kanske ha imponerat
på mig, örn det vore så, att det ifrågasatts, att vi riksdagsmän själva skulle
betala de 2 miljonerna. Men att låta andra, att låta svenska folket betala

2 miljoner, för att vi skulle rädda vårt anseende, tycker jag inte heller vore
rätt. Förhållandena beträffande denna bana äro faktiskt sådana som utskottet
säger. De äro faktiskt sådana, att riksdagen aldrig skulle tänka på att ge
något till den här banan, örn riksdagen stöde obunden av vad som förut skett.
Jag tycker, att detta borde vara tillräckligt motiv för att gå. med på Kungl.
Maj :ts förslag, då Kungl. Maj :t vägrar att lägga ned ytterligare 2 miljoner
på detta. Några värden gå inte till spillo genom att banbygget avbrytes. Banvallen
ligger där ju, och dessa två stora städer, som det är fråga örn, Borås
och Jönköping, med 40,000 och 32,000 invånare, kunna ju, örn de anse, a,tt
banan är till någon glädje för dem och för bygden, alldeles säkert få den till
skänks, örn de ansöka örn det, för den händelse de anse sig kunna fullborda
den för de 2 miljoner, som ytterligare behövas. Vi veta ju, att tiderna inte
äro sådana, att några kommuner eller enskilda kunna engagera sig just nu
för sådana arbeten. Men örn banan skulle vara av någon betydelse, kunna de
ju göra den färdig, när tiderna bli bättre — örn tiderna nu gå framåt. Här
finnas således inga ekonomiska värden att rädda, utan det blir i stället ekonomiska
värden, som gå till spillo, om riksdagen följer utskottet i denna
fråga.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen, vilket är detsamma som bifall till Kungl. Maj :ts framställning
i ämnet.

Herr Borell: Herr talman! Jag, som även undertecknat denna reserva tion,

skulle kunna nöja mig med att i det väsentliga instämma i vad den föregående
ärade talaren anförde och således instämma i den uppfattning, som departementschefen
givit uttryck åt, då han ansett, att ytterligare medel till detta
banbygge ej böra beviljas. Då jag emellertid begärt ordet, skall jag begagna
tillfället att till vad herr Oscar Olsson yttrade lägga ytterligare några ord.

Det finns ett ordspråk, som säger, att man inte bör kasta goda pengar efter
dåliga, och det tycker jag är ett ordspråk, vars riktighet man i detta avseende
borde betänka. Det är ju ostridigt — jag har åtminstone ej hört något annat —
att denna bana icke ens kan förränta det kapital, som hittills nedlagts på

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
elen, ännu mindre det kapital, som nian ifrågasätter skulle ytterligare nedläggas
för banans fullbordande. Man torde också med mycket stor sannolikhet,
ja nied visshet, kunna utgå ifrån att åtminstone inom överskådlig tid
banans drift kommer att medföra förlust, även om driften skulle övertagas av
statens järnvägar. Vid sådant förhållande kan det ej finnas någon mening
i att fullfölja. ett företag som detta, örn man bedömer företaget ur vanliga
sunda ekonomiska synpunkter.

Nu förstår jag ganska väl det, som nämndes av den föregående ärade talaren,
då han sade, att det skulle anses som ett spektakel, örn man lät denna
ofärdiga bana fortfarande ligga ofärdig. Men jag tror för min del, att det ej
skulle skada, att nian har tillgång till ett sådant exempel på vart det leder,
då man ger sig in på företag, som strida mot sunda ekonomiska beräkningar.
Jag tror visserligen ej, att detta skulle göra så ofantligt mycket nytta för
framtiden, men kanske kunde det dock inverka på en eller annan. Det är ej
första gången som de lokala intressena, då de lyckas slå sig samman med andra
intressen, varit i stand att i riksdagen genomföra beslut, som måste ur ekonomisk
synpunkt anses vara orimliga, och det är väl ändå så, att staten lika litet
som en enskild, i längden kan hålla i drift ekonomisk verksamhet, som ej
har något som helst berättigande. Det säges ju så ofta, att det råder parlamentsleda
i landet, och säkerligen är ett riksdagsbeslut i enlighet med majoritetens
förslag i hög grad ägnat att väcka betänksamhet i vida kretsar, där man
tänker sunt i ekonomiska ting och förutsätter, att även riksdagen skall göra
det.

Jag får säga, att min egen ställning i frågan är den, att jag, såsom jag
yttrade i utskottet, tycker, att ett beslut i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag skulle vara upprörande och skadligt. Jag tillåter mig därför instämma
i departementschefens uppfattning och yrkar bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Hamrin: Herr talman! Utskottsmajoriteten börjar den avdelning av
utlåtandet, som innehåller utskottets eget uttalande, med orden: »Inledningsvis
må erinras örn att de tidigare besluten örn statens medverkan till förevarande
järnvägsanläggning fattats utan att riksdagens hörande då ansetts
påkallat.» Härom har också redan erinrats av den förste ärade talaren. Det
kan då, herr talman, vara lämpligt att med några få ord beröra just Kungl.
Maj :ts inställning till denna fråga, då det med allt fog kan förefalla egendomligt,
att riksdagen nu verkligen befinner sig i detta tvångsläge, ty som
ett sådant betraktar jag läget i dag med avseende på fortsättningen av detta
företag.

Det har i utlåtandet erinrats, att Kungl. Majit den 16 december 1927 fattade
beslut om att arbetslöshetskommissionen skulle få utföra arbetet på denna
bana för en beräknad kostnad av 3.200,000 kronor. Det är ganska anmärkningsvärt,
att denna framställning inkom till Kungl. Maj :t i kommunikationsdepartementet
och betraktades från början som en ren kommunikationsfråga,
ehuru ärendet av regeringen vid dess behandling betraktades sorn en arbetslöshetsfråga
och ärendet överlämnades till socialdepartementet. Dåvarande
socialministern infordrade i vanlig ordning utlåtanden över järnvägsbolagets ansökan,
och över densamma yttrade sig i första rummet arbetslöshetskommissionen
men vidare väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, riksgäldsfullmäktige. statskontoret
och järnvägsstyrelsen. Vad arbetslöshetskommissionen beträffar, ansåg
densamma, att arbetet med banan synnerligen väl lämpade sig som nödhjälpsarbete,
och ansåg också den föreslagna aktieteckningen från statens sida
lämplig. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som hade att avgiva utlåtande

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. in.

Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
över banan från trafiksynpunkt, framhöll, att byggandet vore ur allmän
kommunikationssynpunkt önskvärt, och tillstyrkte Kungl. Maj :t att fatta beslut
i stort sett i enlighet nied ansökningen. Riksgäklsfullmäktige avstyrkte,
med hänsyn till att järnvägslånefonden skulle anlitas och dess bestämmelser
inte kunde av bolaget uppfyllas. Fullmäktige ansågo dock i för sig önskvärt
att banbyggnaden uppfördes, och förutsättningar för lånets förräntning
syntes fullmäktige föreligga. Statskontoret och järnvägsstyrelsen däremot avstyrkte
framställningen. Sedan dessa utlåtanden inkommit, beslöt Kungl.
Maj :t, såsom här blivit anmärkt, att bemyndiga arbetslöshetskommissionen att
på statens bekostnad övertaga en del av arbetena.

Det andra beslutet fattades, såsom också här finnes omnämnt, av Kungl.
Maj :t den 5 februari 1932 och fortfarande på socialministerns föredragning.
Beslutet grundade sig på en hemställan från järnvägsbolaget örn ytterligare
hjälpåtgärder, därvid bolaget åberopade, att åtskilliga merkostnader på grund
av oförutsedda svårigheter vid sprängningar och schaktningar haft till följd,
att de tidigare uppgjorda kalkylerna inte höllö. Arbetslöshetskommissionen,
som yttrade sig över den inkomna ansökningen, framhöll, att själva nödhjälpsarbetet
kunde utföras för ett ytterligare belopp av 2,100,000 kronor och tillstyrkte,
att avtal träffades härom. Även vid detta tillfälle anmodade Kungl.
Majit väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att avge utlåtande, och ämbetsverket
tillstyrkte fortsatt anslag. Sedan dessa utlåtanden inkommit meddelade Kungl.
Maj :t beslut i enlighet med vad här finnes angivet.

Nu vill jag för min personliga del, då jag haft anledning att syssla med
denna fråga icke blott i de tvenne regeringar, som fattat de åberopade båda
besluten, utan också som kommunalman i min hemstad, framhålla, att jag
från början ställde mig mycket skeptisk emot hela det här företaget. Jag
måste bekänna, att jag aldrig trott på bärigheten av detsamma, och jag kan
gärna här låta anteckna till första kammarens protokoll, att jag gjort vad jag
har kunnat för att förhindra detta bygge eller dess fortsättning, sedan man
kom underfund med att det inte kunde bli någon bärkraftig bana. Men det
är inte så gott att göra detta, då man har ansvariga myndigheter, som från
början göra upp kalkylerna beträffande kostnaden på detta sätt och som vidare
göra gällande, att företaget från kommunikationssynpunkt sett skulle vara
lämpligt och behövligt, samt det slutligen från den myndighet, som har att
granska förräntningen på ett ifrågasatt statslån kommer just det uttalandet,
att en sådan förräntning skulle kunna vara möjlig.

Nu ha sedan dess åtskilliga saker inträffat. Jag erinrar örn, vad jag nyss
nämnde, eller att kostnaderna sprungit i höjden. De ha varit alltför lågt och
sangviniskt beräknade från början, och de verkliga kostnaderna lia blivit betydligt
högre än man från början väntat. Så har ju därtill kommit, att bättre
förbindelser inrättats. Jag tänker närmast på järnvägsförbindelsens förbättrande
genom elektrifiering av sträckorna Stockholm—Göteborg och Nässjö—
Falköping. Tågen framföras där nied ökad hastighet, och det kan aldrig
komma i fråga, att de, som skola resa från Jönköping till Göteborg, resa den
här vägen, fastän den är några tiotal kilometer kortare. De komma inte att
fara den vägen, utan det går i varje fall att åka fortare och bekvämare, örn
man använder sig av statsbanan. Härtill kommer också, att landsvägsförbindelserna
mellan de båda städerna, som vid tiden för detta banbygges igångsättande
voro ganska skröpliga och dåliga, nu blivit betydligt förbättrade.
Långa stycken av landsvägsförbindelsen mellan Ulricehamn och Jönköping hava
nyanlagts, och detta åter har medfört, att den tanke, som en och annan haft
där nere, att bredda ut banvallen, så att den bleve en ordentlig landsväg, icke
kan genomföras, ty det är fullkomligt obehövligt, därför att landsvägsförbin -

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Ang. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
delserna möllan Jlinköping- och Ulricehamn samt vidare till Borås numera äro
mycket bra.

Jag menar roed detta, herr talman, att jag kan instämma i herr Olssons anförande
här sa till vida, att örn riksdagen vore obunden, så sannerligen jag
skulle säga ett enda ord till förman för något anslag. Men nu är inte riksdagen
det, lat vara att banan inte kommit till genom riksdagens medverkan
utan genom den dåvarande regeringen, som väl fått decharge för sitt åtgörande,
eftersom, det icke anmärktes mot det. Men jag menar, att vi inte äro
obundna, ty ingen, som varit där nere och rest efter den vägen, kan göra gällande,
att man nu kan låta arbetet ligga nere. Jag kan nämna för herr Olsson,
att en av hans politiska meningsfränder gjorde det uttalandet till mig
löre resan, att han inte behövde resa, ty det kunde aldrig komma i fråga, att
han skulle rösta för ett enda öre i anslag till fortsättande av banbygget. Han
finns nu bland majoriteten. Det är alldeles riktigt, som majoriteten skriver
på sid. 9: »Företaget kan ej definitivt från arbetslöshetskommissionens sida
uppges utan en viss ytterligare kapitalförbrukning för slutförande av en del
påbol jade schaktnings-, bank- och vägportsarbeten eller för undanröjande av
de olägenheter, som dessa^ medföra.» Det är det enkla faktum, inför vilket vi
stå, och därför blir det på det sättet, att staten nödgas medverka till banbyggets
slutförande i en eller annan form. Det är möjligt, att man kunde komma
ifrån saken med en billigare penning, därest man hade en uträkning eller utredning
örn hur mycket det skulle kosta att på vissa ställen utjämna terrängen,
göra i ordning vägportarna, göra färdiga vägkorsningar och dylikt, som ännu
är ofullbordat. Och vi kunna knappast i närheten av Jönköping behålla terrängen
så fullständigt förstörd som den nu är. I varje fall måste något göras
för att snygga upp det hela.

Nu vill jag säga, herr talman, inom parentes, att detta inte är första utslaget
av optimism här i landet, då det gäller järnvägsbygnader och vad därmed
sammanhänger. Vi behöva inte gå så långt för att finna exempel, vilka stå
som monument över den där ljusblå optimismen, då det gäller framtiden och
våra ekonomiska förutsättningar. Jag förmodar, att de av herrarna, som
varit i Haparanda till exempel, för att nu tala örn järnvägsbyggen och vad
därtill hör, nog fått det intrycket, att där lia vi ett monument för alla tider,
som erinrar örn var storhetstid, då trafiken gick genom Sverige till hela Hyssland
och Finland.

Var^gång jag reser över Hallsberg, blir jag också påmind örn vilka vyer
man på trafikområdet haft under gångna tider. Därför tror jag, att hur man
än vänder och vrider på denna fråga, kommer man till den slutsatsen, att något
måste göras, och då får jag säga, att jag inte kunnat ställa mig på någon
annan ståndpunkt än utskottsmajoritetens och jag förmodar, att riksdagen,
kommer att göra det också.

I slutet.av utskottets utlåtande förutsattes en utredning, vilket jag inte har
något att. invända emot, och som jag också biträder. Jag kommer strax, herr
talman, till ett litet ändringsyrkande. Men jag får säga, att jag tror inte, att
det vore riktigt örn man i utskottets uttalande inlägger den meningen, att
S. J. skall trafikera den nya bandelen på ett, jag skulle vilja säga, normalt
sätt, utan jag tror, att man behöver undersöka den saken mycket noga, innan
man ger sig in på en trafik, som säkert kommer att medföra, att tågen i mycket
stor utsträckning ga ganska tomma, åtminstone då det gäller persontrafiken.
Därför bör en sådan utredning taga sikte på huru man med begränsade
kostnader, men med tillgodoseende av ortsbefolkningens behov framför allt av
godstrafik, skall kunna trafikera banan.

Det ändringsyrkande, som jag, herr talman, vill framställa beträffande rao -

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
tiveringen, avser vad som återfinnes på sid. 9 i det sista stycket. Jag hemställer,
att den mening, som nu har följande lydelse: »I sistnämnda hänse ende

finner utskottet förtjänt av övervägande, huruvida ej den nya banan Ulricehamn—Jönköping
bör övertagas och trafikeras av statens järnvägar» ändras
sålunda: »I sistnämnda hänseende finner utskottet förtjänt av övervä gande,

huruvida ej banan Borås—Jönköping bör övertagas och trafikeras av
statens järnvägar.» Det är ju samma hana, och det är väl nästan otänkbart,
att man kan taga och stycka sönder den på sätt, som nu tydligen av rent förbiseende
kommit att föreslås i statsutskottets utlåtande. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets framställning i övrigt.

Herr statsrådet Möller: Jag medgiver, att då jag första gången i egenskap
av regeringsledamot fick kontakt med detta ärende blev jag mycket överraskad
över bolagets framställning. De kostnader, som banbygget skulle medföra,
hade redan då —- jag vill minnas någon gång på hösten 1932 eller kanske tidigt
år 1933 — vida överstigit kalkylerna, men ändå kom bolaget med en
framställning örn att man skulle bevilja några miljoner därför, att bolaget
icke kunde köpa räls och slipers. Det kunde överhuvud taget inte uppbringa
några egna medel till iordningställande av banan.

Det förhåller sig, så vitt jag förstår, med denna Jönköping—Ulricehamnsbana
på det sättet, att banan aldrig kommit till stånd, för den händelse arbetet
hade utförts som ett vanligt arbete. Motiveringen för att man skulle använda
arbetslöshetsmedel var bl. a. den, att man inte kunde utan detta slags stöd
från statens sida överhuvud taget bygga denna järnväg. _ Man använde den
alltså som arbetslöshetshjälp. Detta var det verkliga motivet, samtidigt som
man naturligtvis erkände, att det var en riktig tanke, att man skulle ha en
rak förbindelse mellan Jönköping och Göteborg.

När jag på det sättet fick kontakt med ärendet, sade jag mig genast, att
framställningen var ganska orimlig, och min närmaste tanke var, att den helt
enkelt borde avslås. I fjol höst, när tiden det medgav, gjorde jag, som statsutskottet
nu har gjort i år. ett besök vid banan, och jag måste medgiva, att
när jag hade sett denna vall, som går genom vackra småländska skogar, ligga
där oavslutad borta vid Jönköping och oavslutad vid Ulricehamn^— där finnes
alltid en del arbeten, som skola utföras — så uppstod det någon tvekan
hos mig, men denna tvekan var egentligen ej den, att jag ansåg, att det kunde
finnas några sakligt starka skäl för banbyggets fullbordande, utan min tvekan
gällde frågan, huruvida det var rimligt, att Kungl. Maj :t på egen hand tog
och beslutade, att nu skall denna vall ligga här som ett monument, kanske
slutmonumentet över svensk järnvägsbyggnadspolitik, och därför sade jag mig,
att det var nödvändigt, även örn jag för min del hade min ståndpunkt klar,
att ärendet förelädes riksdagen. Jag kan ju gott erkänna, att° jag inte tar
det hårt, om riksdagen följer utskottsmajoriteten, även om jag måste säga, att
ur ekonomiska synpunkter är ett sådant beslut ganska orimligt. Jag törs ju
inte yttra mig örn hur pass busstrafiken var utvecklad, när det första beslutet
fattades, som ledde till banans påbörjande, men nu torde det vara så, att ali
den persontrafik, som behöves mellan Jönköping och Ulricehamn, kan ledas
på bussar. Landsvägen går i stora krokar. Det är, så vitt jag kan se, rätt
långa avstånd mellan den egentliga bebyggelsen och banan. Bussen stryker
förbi människornas hus, och att de skulle gå till banan för att resa till annan
ort, betraktar jag såsom uteslutet. Det är bara i Strängsereds och Bottnaryds
socknar, som befolkningen kan tänkas åka tåg för att komma till sina bestämmelseorter,
och då skulle berättigandet ur passagerarsynpunkt ligga däri,
att resande från olika delar av västra Sverige, som vilja komma till Göteborg,

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Ang. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
skulle föredraga denna räta linje framför den krokiga över Falköping, och
detsamma skulle gälla dem, som vilja komma till Borås. De skulle väl komma
att resa den vägen. Jag tror naturligtvis, att det ligger något däri.

Men så kommer den andra orimligheten i hela projektet, och det är, att den
trafiken kommer den nya banan att praktiskt sett taga från statens järnvägar.
I den mån det här kunde finnas fog för persontrafik, blir det alltså en trafik,
som statens järnvägar får lämna ifrån sig. Ty något slags fog för passagerartrafik
kring själva banan, örn jag undantar de två stationer jag nyss nämnde,
finnes det, skulle jag tro, alldeles icke.

Vad godstrafiken beträffar, törs jag inte bedöma betydelsen därav. Så
mycket torde emellertid vara klart, att någon förräntning på kapitalet, som
är nedlagt eller kommer att nedläggas, örn banan fullbordas, finnes det ingen
möjlighet att räkna med. I själva verket torde det vara tvivel underkastat,
örn banan ens skall kunna täcka sina driftkostnader utan någon slags förräntning.
Jag törs inte säga det. Det är ju nästan omöjligt för mig. liksom för
de flesta av riksdagens ledamöter, som jag förmodar, att överhuvud taget
yttra sig örn den saken. Kalkylerna äro ovissa och osäkra. Bolagsstyrelsen
räknar på sitt sätt — men vi kunna väl knappast numera anse. att styrelsens
kostnadskalkyler äro värda något slags förtroende efter de erfarenheter vi ha ■—
och järnvägsstyrelsen räknar på sitt sätt.

Allt detta har gjort, att jag uppriktigt sagt ett slag övervägde, örn jag
skulle hemställa, att detta skulle få bli den första stora cykelstigen i vårt
land. Den bleve i så fall mycket dyrbar denna första cykelstig, ty jag förmodar,
att bara själva planeringsarbetet, som ändå måste utföras på denna
jättebanvall, som nu ligger där, skulle bli ganska dyrbart och kräva några
hundra tusen kronor. Älla dessa överväganden ha gjort, att jag för min del
inte har ansett mig kunna tillstyrka beslut örn banans fullföljd, även örn det
är fullkomligt sant, som herr Hamrin säger, att vissa avslutningsarbeten ju
under alla omständigheter måste ske, men de torde samtliga i så fall utan vidare
kunna ske i arbetslöshetskommissionens regi.

Örn nu riksdagen skulle följa utskottets majoritet och giva sitt bifall till
banans fortsättande, har det åtminstone varit min tanke, att järnvägsstyrelsen
skulle tillsätta bolagsstyrelse i detta företag och på det sättet alltså fullsändigt.
övertaga bolagets ledning. Det kommer, såvitt jag förstår, att innebära,
att järnvägsstyrelsen helt inpassar denna järnväg i sitt system, och då förutsätter
jag naturligtvis, att styrelsen också lägger trafiken på det ur allmän
ekonomisk synpunkt billigaste och lämpligaste sättet. Jag tror det är absolut
nödvändigt, att det ordnas på det sättet, åtminstone så till vida att inte de
där planerna på att göra en konkurrensbana med statens hittillsvarande järnvägsnät
bli realiserade. Och det är väl en sak, som jag förmodar, att bolaget
numera med jämnmod kommer att finna sig i, ty örn det är någon aktieägare
i detta bolag, som trott, att han skulle få någon utdelning på sina aktier,
sedan järnvägsbygget blivit fullbordat, så lär han väl nu ha släppt varje sådant
hopp. I varje fall är den enda glädje de få den, att de få en bana genom
bygden till den, som jag ser saken, ganska obetydliga nytta, som järnvägen
kan lia för den trakt, genom vilken den går.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka bifall till reservationen.

Herr Bissmark: Det förefaller verkligen, som om det skulle vara lönlöst
att bitr i riksdagen söka få genomförd en sund ekonomisk politik. Hiir har
regeringen för en gångs skull visat sig synnerligen betänksam och direkt avstyrkt
ett stort anslag såsom onödigt, och nu se vi bland dem, som i denna
punkt gå emot regeringen, representanter för de partier, som bruka allra var -

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. fullbordande av ''järnvägen Ulricehamn—Jlinköping. (Forts.)
mast plädera för sparsamhet. Jag förlåter herr Hamrin, därför att han är
från Jönköping och på grund därav i denna fråga har en synnerligen svår
ställning, men när han talar örn att vi skulle vara bundna i fråga om denna
järnväg, kan jag icke förstå honom. På vad sätt skulle vi vara bundna? Bolagets
styrelse har vid olika tillfällen givit oriktiga uppgifter — naturligtvis
inte medvetet oriktiga men dock oriktiga — örn vad som behöves för att göra
banan färdig. Skall man inte någon gång kunna sätta punkt i fråga örn att
understödja ett sådant företag, när det visat sig, att det leder till alldeles
orimliga resultat? Herr Hamrins resonemang örn att vi skulle vara bundna
synes mig vara likartat med det, att en person, som fått låna pengar för studieändamål,
till sin välgörare säger, att denne får lov att hjälpa honom vidare
därför, att han en gång har givit ett lån. Följaktligen måste ni låna mig
mer, så att jag kan fortsätta mina studier, säger han. Nåja, det kan ju hända,
att det finnes någon person, som känner sig vara pliktig att göra detta, örn
han genom sitt understöd lockat en person in på studievägen, men han skall
väl inte behöva hålla på med detta, sedan han kanske fått intyg örn att mannen
är obildbar idiot. Det är ungefär vad som föreligger här. Från alla
håll talas det örn att denna järnväg är fullkomligt misslyckad. Skall man
ändå fortsätta och göra den färdig? Jag vill erinra örn att här gäller det inte
bara de 2 miljoner, som nu skulle beviljas, utan det gäller även 2 miljoner,
som inte äro använda av det förut beviljade anslaget, enligt vad som framgår
av statsutskottets utlåtande. Visserligen skulle en del av dessa 2 miljoner erfordras
för att göra färdiga en del vägportar o. s. v. Men örn jag bara räknar
med hälften av detta belopp såsom möjligt att inbespara, så blir summan
redan 3 miljoner kronor. Härtill kommer, att järnvägen skulle taga ifrån statens
järnvägar en trafikinkomst på 140,000 kronor om året. Jag antar, att
denna inkomst är ungefär i det närmaste netto. Eller låt oss säga, att nettoinkomsten
skulle vara 125,000 kronor, som alltså motsvarar räntan på ett årligt
kapital av 2 1/2 miljoner kronor. Vi äro alltså uppe i en kostnad på 5 1/2
miljoner kronor, som ett beslut om dessa 2 miljoner nu i själva verket skulle
innefatta. Kan det vara rimligt att offra 5 miljoner för att få en järnväg,
som, när den är färdig, ovillkorligen bör läggas ned fortast möjligt? Efter
alla de upplysningar, som vi fått i saken, kan den inte hava något berättigande.

Nu talas så mycket örn att en ofullbordad bana skulle bli ett monument över
vår ekonomiska — låt oss säga — visdom här i riksdagen, och på så sätt
skulle den bli en skam för riksdagen. Ja, riksdagen har ju aldrig haft direkt
med saken att göra, men jag får erinra örn att det har sagts, att det finnes
ett likadant monument uppe i Haparanda och ett av liknande beskaffenhet på
en annan plats i mellersta Sverige. Skulle det inte vara lämpligt att få ett
monument även i Jönköpings län? Det finnes många sådana monument på
andra håll, och på det sättet bleve de alltså jämnt fördelade! Kan inte detta
förhindra uppkomsten för framtiden av dylika okloka företag? Örn det hade
denna verkan, så tror jag, att de nedlagda pengarna kunde anses Amra tämligen
väl använda, men att lägga ned ytterligare pengar i detta företag vill jag
för min del icke vara med om. Vore det i stället fråga örn att lägga ned en
del av dessa medel för att understödja de kommuner, som ha givit sig in i
företaget, så skulle jag trots principiella betänkligheter inte ha något mot den
saken.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag ber till en början att få lämna
några få siffror angående det här företaget. De framgå ju av den kungl.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
propositionen, men det är kanske inte alla, som läst den, och alltså veta, att
det tecknade aktiekapitalet gar till 3,100,000 kronor. Statens insats hittills
genom arbetslöshetskommissionen utgör 5,300,000 kronor. Det framgår också
av propositionen, att intill årsskiftet 1933—1931 hade det utförts 5G0 000
dagsverken nodhjälpsarbete. Nu bär visserligen staten satsat ett så stort belopp,
men nian får också i någon mån tänka på, att om inte detta hade skett,
hade staten mast satsa betydligt mer för att kunna åstadkomma dessa 560,000
dagsverken för de nödhjälpsarbetare, som nu ha blivit sysselsatta vid detta
banbygge. Det är alltså inga bortkastade pengar, utan medlen ha kommit till
nytta för det ändamål, som jag nu nämnde.

Beträffande järnvägens betydelse för orten kan det naturligtvis råda olika
meningar, men det är givet, att för en sådan skogsbygd, som det här är fråga
örn, såsom också framhålles i motionen — det är en av södra Sveriges bästa
skogsbygder - har en järnväg stor betydelse. Man kan inte beräkna, att det
skall traktas trävaror från Mo härad, som järnvägen genomskär, och till Götebg®
per automobil, utan det får ske per järnväg. Det är givet, att när det
galler att transportera, trävaror^ till Jönköping eller eljest några få mil så kan
man använda automobil, men så.snart det gäller långa transporter av trävaror
mäste man i alla fall använda järnväg.

. Reservanternas påpekande, att banan inte kan bära sig, är naturligtvis riktigt.
Det kan ingen bestrida.^ Någon förräntning av kapitalet kan man inte
beräkna, men jag undrar ändå, örn man icke skulle kunna räkna med, att banan
skulle kunna bära underhållskostnaden och driftkostnaden i framtiden
Maten själv Ilar ju byggt många banor, som inte lämna bättre resultat — kanske
inte. ens driftkostnaderna kunna bestridas av trafikmedlen.

Jag vill i det sammanhanget påminna örn, att vi ju bygga vägar för hundratals
miljoner, alitsa för kolossala summor, och det är ju ingen, som räknar
med, att dessa vägar skola lämna någon avkastning. Dessa pengar, som läggas
ned på vägbyggen, lämna inte den minsta ränta på kapitalet, och där får
man ju också direkt bekosta underhållet för all framtid. Denna järnväg har
sm betydelse för. kommunikationsväsendet, och jag anser därför, att den synpunkten,
att en järnväg ovillkorligen skall kunna förränta sitt kapital, från
statens synpunkt inte får vara absolut avgörande.

Järnvägen har en mycket stor betydelse för orten, och jag är övertygad örn
att d£ herrar, som nu yrka avslag på denna framställning, skulle stå på samma
sida,, sorn vi göra, örn de bodde på de orter, som järnvägen genomlöper, och
det ar ju självklart, att sådana synpunkter måste komma fram.

Ja£ vill slutligen med anledning av vad herr Bissmark yttrade säga ett
par ord. Dan nämnde, att. det skulle vara orimligt att kräva, att en person,
som lämnat en annan studiehjälp i form av lån, nödvändigt skulle fortsätta
med att lana honom pengar därför, att han en gång börjat därmed. Ja, den
jämförelsen haltar. Det är ju så, att en studerande använder först de pengar
han har och sedan, i den mån han behöver låna pengar, går han till dem, som
kunna lana honom. I detta fall ha visserligen tecknats 3,100,000 kronor,’ men
dessa pengar hade aldrig kommit till användning för järnvägsbygget, om inte
staten börjat arbetet. Då hade pengarna varit sparade för orten, och jag för
min del anser, att när staten börjat detta bygge — initiativet har visserligen
kommit tran orten, men .staten började det — och därigenom föranlett att
dessa kommuner, städer och enskilda, som tecknat aktier här, lia måst utbetala
detta belopp, sa ar det statens moraliska, plikt att fortsätta så att penningarna
komma till nytta. Jag vill i det avseendet påpeka, att när Bottnaryds
kommun tecknat 125,000 kronor och Strängsereds kommun tecknat 75 000
kronor, denna teckning föranlett 3 respektive 5 kronors ökad debitering''per

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
skattekrona, för att förränta och amortera dessa lånebelopp. Det är orimligt,
synes det mig, att de, som tecknat, inte skulle få valuta för de pengar, som
de lia nedlagt för ändamålet i fråga.

Jag ber, herr talman, att få instämma i herr Hamrins yrkande.

Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! När på hösten 1927 arbetslösheten
började taga en sådan omfattning, att det blev nödvändigt att göra en
generalinventering av de förslag till nya arbetens påbörjande, som förelågo,
kom projektet örn byggande av en järnväg mellan Jönköping och Ulricehamn
upp på allvar, och beslut fattades av Kungl. Maj :t om denna hänäs byggande.
Ända sedan sekelskiftet, och även längre tillbaka för övrigt, ha strävanden i
dessa bygder pågått att få järnvägen till stånd, och när man nu kritiserar hela
projektet, bör man inte glömma, att det största felet beträffande denna järnväg
består däri, att den inte har byggts långt tidigare. Då hade den förvisso
bättre fyllt de räntabilitetsanspråk, som nu ställas. Jag vill erinra örn, att
när arbetslöshetskommissionen första gången yttrade sig örn detta projekt
kunde kommissionen — som här tidigare framhållits — med fog säga, att
detta var ett utomordentligt lämpligt reservarbete. Det lämpade sig att utföra
på vintern, ty järnvägen korsar ju de småländska åsarna, ty det var mycket
stora utsprängningar och utfyllningar, som där måste utföras. Kommissionen
framhöll emellertid, att den inte ville yttra sig beträffande järnvägens
driftsekonomiska resultat. Det fingo andra härtill kompetenta myndigheter
göra. Och kommissionen har sedan dess yttrat sig örn fortsättningen av järnvägsbygget
flera gånger och har då alltid passat på att upprepa, att det är
endast ur synpunkten av att banan erbjöde ett lämpligt arbetsobjekt, som kommissionen
tillstyrkte ett fortsättande av företaget. Här ha vid detta arbete
under två vintrar varit sysselsatta närmare 1,000 man, och när man klagar över,
att dessa pengar äro bortkastade, så bör man inte glömma, att dessa 1,000
man, örn inte järnvägsbygget kommit till stånd, i ett hundratal av landets
kommuner skulle kommit att uppbära kontantunderstöd med bidrag av statsmedel,
så att de pengar, järnvägen kostat, äro i varje fall icke alla bortkastade
utan ha delvis fyllt nu angivna uppgift. Eljest hade nämligen stora belopp
fått användas för att bereda existensmöjligheter åt dessa oförvållat arbetslösa.

När man påtalar kostnaderna, skall man inte glömma, att det ursprungliga
kostnadsförslaget — det gick på 6.9 miljoner — sedermera av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sattes ned till 6.8 miljoner, och det var med denna sistnämnda
kostnadsberäkning, som kommissionen den 1 december. 1928 startade
ifrågavarande arbete. Det visade sig emellertid i detta, fall liksom sa ofta,
när det gäller väg- och vattenbyggnadsarbeten, att kostnadsförslagen och beräkningarna
varit uppgjorda något för lättvindigt. Förslagsställaren hade
räknat med jord, där det var berg, och det har därför varit nödvändigt att
uttaga många fler kubikmeter berg än som beräknats, och detta har medfört
de starkt ökade kostnaderna. De ha ju stigit till, som man beräknat, cirka
11.5 miljoner för närvarande.

Nu skulle man ju mot mig möjligen kunna invända, att jag är jävig, då jag
yttrar som min mening, att detta arbete bör fortsättas. Man har vidare sagt,
att arbetet har förstört det småländska höglandet. Den, som varit där nere
och sett vilka stora skärningar, som uttagits vid detta bygge, måste med ängslan
fråga sig, hur man skall förfara, därest detta arbete nu skall nedläggas.
Jag är rädd för att det kommer anspråk från jordägarna på att få broar byggda
över de största skärningarna därför, att de eljest inte kunna komma över från
den ena sidan till den andra på sina jordområden, örn inte de anslutningsvägar

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

i i f^bördande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts )

och enskilda korsningar, som där liro beräknade, komma att fullbordas Jag

bl1litruttLno’iaen pa är ^ mindre än 135,000 kubikmeter, som

S k i fl enda skärning, och det ger ju tillsammans med den omstän3
; f fIera trumbyggnader aro så stora, att man kan köra igenom deni

nied hast och vagn, somliga äro inte mindre än 45 meter långa — en ledning
lor bedömandet av detta arbetes stora omfattning. Nu är bärvallen praktisk!
taget fardigterrasserad, alla stationsplaner äro färdiga, stationshusen äro

äSunkternVa^SOt-Ht?rftamär-anslutningsbankerna 1 de båda städerna vid
?h Särskilt i Jönköpings stad pågå ju mycket stora terrasserings och

anläggningsarbeten, och om arbetet nedlägges, skulle det betyda, att myc i

sådan? ?iT°? lnge anvanda? för att återställa terrängen närmast städerna
tid??? gjort ^ mte behover alltför mycket skämmas över vad man

hemstälVa???1?? r\~ I11 kra?igt förorda bifa11 tiU utskottets

ems tall an att vi fa lov att infria den växel, som regeringen år 1927 dragit

da den förklarade, att hinder inte mötte för att kunna utföra det här ifrågavarande
arbetet. Da fa vi låta vad vi nu fått erfara, genom vad som utveckl
gen sedermera fort med sig, verka på det sättet, att vi för framtiden bli
klokare an vad vi vörö 1927, men vi böra inte nu rusa åstad och hux flux nedlägga
arbetet, ty det medför endast nya kostnader på andra håll, och jag tror
inom parentes sagt inte, att det är riktigt, att inte järnvägen skall kunna8 bära

ty det^niltt? ofrfra°tm ^ föWänta det nedlagda kapitale^

I diskussionen och den agitation, som nu pågår för ifrågavarande banbvgeför?!??
daggaade’ ar det inte uteslutande ideella moment, som föras fram. ^ffg
ormodar, att det finnes mycket starka enskilda ekonomiska järnvägsintressen
sora dolja sig bland dem, och jag tycker mig lia funnit, att dessa enskS

fö/??1! r??enT äV6n Vad SOm sagts från denna talarstol. Jag tror där
for, att det riktigaste ar, att man färdigställer arbetet, och att man låter detta
bolag, som ar optimistiskt beträffande möjligheten att under enkla former
driva verksamheten, fa gora ett försök. Därest det inte går, får man gå fram

överta! dÄÄh X, XXX 1 utskottets utlåtande, nämligen att staten
ertar det hela och att driften fores över i statens järnvägars egen regi vilket

ju kan ske nar som helst på grund av de förbindelser, som bolaget hkr fått
avkunna för det tillskjutna kapitalet. g nar latt

Örn jag inte missminner mig, har järnvägsstyrelsen på sin tid tillstyrkt konce
sionen för detta foretag. Den omständigheten, att järnvägen icke byggdes i
vanlig ordning berodde ju därpå, att bolaget inte, med den tekniska Ackling
som de senaste arén ha fört. med sig, kunde skaffa det egna kapital
T?.mffordrades att 1 vanlig ordning söka och få lån av järnvägslånefonden''
Darfur fördes ärendet över från kommunikations- till socialdfpar^mentet''
or mig, som ju sysslat ratt mycket nied detta arbetsobjekt, och haft bekymmer
av olika slag under arens lopp beträffande detta bygge verkar det

ÄT itS" “* - — “ *2 ^ &Ä

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Johansson, Johan.

Herr Forslund: Herr talman! Jag måste säga, att detta byggnads fördans
historia Iran början är rätt märklig. oygguausioretags

Jag vill genast säga, att jag kommer att ansluta mig lill reservanternas
förslag, och jag skall söka angiva skillén därför. Beträffande detta föreForsta
kammarens protokoll 1084. Nr 88. ^

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
tag tiar det enligt min mening i ett mycket tidigt skede varit klart, att det
inte kunde bära sig, utan att det från början måste fa statens stod. Detta
bevisas bäst därav — något som också den siste talaren påminde örn — att
framställningen örn lån, som eljest brukar vara det vanliga sattet för understödjande
av byggnadsföretag av detta slag, inte kunde bifallas av Kung .
Majit. Men det egendomliga inträffade, att samma Kungl. Majit, som inte
kunde ge bifall i kommunikationsdepartementet, lät ärendet överföras tili socialdepartementet.
Där behandlades det, med det resultat vi känna. J ag menar,
att redan från början synes detta mycket viktiga ärende lia ront en ratt
egendomlig behandling. Jag kan inte godtaga det resonemang, som den siste
talaren förde, när han sade: »Det skulle ju vara rena skandalen att inte

göra det här färdigt utan nedlägga alltsammans.» Jag vill da påminna örn
att staten och riksdagen själv ha för helt få ar sedan lämnat bidrag tu e
järnvägsföretag, vilket räknar fler bankilometer samtidigt som det erhållit
högre statsbidrag, men staten har icke vidtagit några som helst åtgärder
för att uppehålla driften vid det företaget, utan det har lamnats, kan man
säga, så gott som vind för våg. Järnvägen har förvandlats till ett lastspar,
och man har efter åtskilligt besvär kommit överens med ett annat järnvägsföretag
att uppehålla trafiken där på så sätt, att man kör m med ett lokomotiv
från den andra järnvägen allteftersom någon beställning pa korning
kommer. Jag talar nu örn järnvägen Åmål—Årjäng, till vilken staten lam nat

högre bidrag än som här ifragasättes. __ .. „ ..

Jag säger mig då: kan man nedlägga en järnväg, som ar tillit iardig
överbyggnaden är också klar. materiel är anskaffad genom särskilt anslag
från statens sida — utan att det betecknas såsom skandal eller att det framställes
några förebråelser, då måtte det väl kunna betecknas som mindre skandal
att nedlägga ett byggnadsföretag, som inte ar färdigt. I detta fall fattas
det ju arbetsprestationer för ett par miljoner ,

När jag läser såväl vad departementschefen har anfort som utskottets och
reservanternas uttalanden, finner jag, att allt går ut pa ett och detsamma,
nämligen att företaget inte kan räknas som ett ekonomiskt företag, som kan
förränta investerat kapital genom den drift som skulle aga rum dar. Man
blir redan av dessa tre uttalanden på det klara med att det egentligen ar
fråga örn ett dödfött företag. Men vi måste ändå göra någonting, sager utskottet,
och så säger man, att man måste ta hänsyn till bygden^ Ja, sa gärna
jag än skulle göra detta, måste jag likväl säga, att det även mäste tagas hänsyn
till en del andra omständigheter. ...

Man får enligt min mening inte räkna med att denna järnväg kan skotas
utan extra bidrag ifrån statens sida. Jag har nogsamt kännedom örn vad
landets enskilda järnvägar ha haft för svårigheter under senare tid, vilka svårigheter
särskilt hårt ha drabbat den vid dessa företag anställda personalen.
Man har mycket, mycket svårt att ordna så, att inte flera fallissemang ske
än vid Åmål—Årjäng. När man nu inte far bättre besked har rörande vad
staten skall göra i framtiden, kan man befara, menar jag, att staten kommer
att förfara lika kallblodig! som den gjorde med Åmal—Årjangsbanan, dar
det finns ett 40—50-tal man, som med hänsyn just till att staten pa ett tidigt
skede engagerade sig så pass mycket, som den gjorde, räknade med att
det inte skulle vara någon risk att ta anställning där. Det ligger ju i den
mänskliga naturen, att man vill skaffa sig bättre anställning Det fanns befattningshavare,
som flyttade från järnvägar vilka vörö i ett mycket bättre
ekonomiskt läge och där deras framtid var betydligt mera tryggad, till Amal
—Årjängsbanan. De flyttade över med tanke pa att de kommo. i en högre
tjänstegrad, och de räknade med att där fa en bättre utkomst i framtiden.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

-n Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts )
De stödde detta sitt resonemang framför allt på att man med statens starka insatser
inte hade att befara, att staten skulle övergiva banan utan skulle vårda
sjg örn den i framtiden Nu visar det sig, att staten har helt dragit sig
tillbaka. Man börjar till och med att realisera vad som möjligen kan realiseras.
Personalen har själv genom sin organisation försökt undersöka, vad
som kan göras för att fa i gång trafiken där och för övrigt ordna, att personalen
inte skall sta alldeles utblottad. Under sådana förhållanden, menar
jag ar det fullt förståeligt att jag, som under andra förhållanden egentligen
borde fia talat för en utvidgad byggnation, i detta fall måste ansluta mig till
reservanternas förslag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Tham, Volrath: Herr talman! Efter herr Hamrins klara skildring
av banans historia och statens ingripande är det inte mycket att ytterligare
saga i den saken, utan frågan är nu: skall banan fullbordas eller ej’ Herr
statsrådet tvekade beträffande fullbordandet av banan, emedan han hyste
ekonomiska betänkligheter och ansåg, att banan skulle bli av föga nytta.
Man får val i alla fall säga, att fullbordandet av banan skulle innebära ett
nyttigt arbete, fullt ut sa nyttigt som en del landsvägsbyggen, anläggningar
av fiskehamnar eller annat, som man får tillgripa för att lätta arbetslösheten
och hjalma de arbetslösa, och som arbetsobjekt måste man anse, att fullbordandet
av banbygget är försvarbart.

Herr statsrådet framhöll vidare, att banan skulle komma att taga trafik
tran statens järnvägar^ Just örn den saken har utskottet gjort kalkyler, och
, ^ar ?örsökt rada bot för ett sådant förhållande genom att peka på
att förutsättningen är, att staten skall trafikera järnvägen. Om så sker’
kan staten ordna samtrafiken på sådant sätt, att banan blir till gagn för
staten, samtidigt som samtrafiken tillför banan en hel del trafik.

Herr Olsson yttrade någonting örn att befolkningen i den trakt järnvägen
genomlöper inte kommer att åka på banan, därför att de bo på stort avstånd
dariiran och intet intresse lia av banan. Ungefär så sade herr Olsson Men
da Dagar man sig: varför lia de då tecknat tre miljoner i banan? De ha tecknat
ett kapital på tre miljoner kronor för att få denna bana, och den är för
dem en hjartesak. Banan går igenom utomordentligt vackra skogar, som jag
själv bär njutit av vid besök därnere, och där finnas troligen utvecklingsmojbgheter
för bade handel och industri, varigenom banan skulle tillföras
en hel del trafik.

Ett fullbordande av banan anser jag sålunda vara ett förnuftigare arbete
an manga andra. Det bör därför vara en hederssak för staten och samhället
samtidigt som det är en hjartesak för dera, som bygga och bo därnere, att
banan kommer till stand och blir fullt färdig.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! Jag kan ge herr Forslund rätt i

att den bär historien är ganska rik på märkliga poänger. Dit hänför jag det
taktum, att järnvägen ursprungligen beräknades kosta 6.9 miljoner och att det
statens verk. som närmast har att svara för dessa kostnadsberäkningars överensstämmelse
med den sannolika verkligheten, ansåg sig böra räkna ned dem
mea 1UU,(J00 kronor. Därjämte konstaterar man, att summan gång på gång
höjdes, utan att väg- och vattenb.yggnadsstyrelsen gjort några försök att opponera
mot de fran ledningen för järnvägen framlagda siffrorna. Nu liro vi
uppe vid 11 miljoner, och härav skulle väl 7 miljoner utgöras av statsmedel

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)

Men det är inte slut nied de märkliga poängerna, när vi stanna inför detta
faktum. Man hade all anledning tro, att de nu framlagda kostnadsberäkningarna
voro slutgiltiga — där upptogs rullande materiel, där medtogos räls och
alltsamman. Men vid förhandlingarna med järnvägsstyrelsen upplystes det
något annat! Dessa kostnadsberäkningar kunde inte vara slutgiltiga, ty företaget
hade lämnat in en begäran örn lån ur motorvagnslånefondenför tre motorvagnar,
och här äro bara två medtagna. Det skulle alltså tillkomma åtminstone
en motorvagn för 163,000 kronor. Detta står att läsa i propositionen
och i den promemoria, som järnvägsstyrelsen har lagt fram, fastän det är
framlagt på ett mycket diskret sätt: »Dessutom har emellertid bolaget beräk nat

att ur motorvagnslånefonden erhålla medel till ytterligare en sådan motorvagn»
— och den kostar 163,000 kronor! _ o

De kostnadsberäkningar, som serveras myndigheterna från järnvägens sida
såsom fullt definitiva, visa sig alltså icke vara definitiva. Huruvida det
finns ännu flera luckor än kostnaden för denna motorvagn känner jag inte.
Jag blev onekligen ganska förvånad, när jag hörde detta.

Med understrykande av vad som nyss yttrades av herr Hamrin vill jag vidare
säga, att när järnvägsstyrelsen avgav sin promemoria, tänkte man sig
knappast, att järnvägen skulle trafikeras på vad herr Hamrin kallar normalt
sätt, utan man betraktade denna bana som en ren lokalbana, driven under mycket
billiga och enkla former. På så sätt kom man också fram till en ärlig
driftsbesparing på inemot 50,000 kronor. Godstrafiken skulle givetvis vara det

Sedan” måste jag opponera mig mot vad herr Niisson i Landeryd yttrade.
Han ville göra gällande, att delade meningar rådde beträffande driftskostnaderna.
Ja, det råder delade meningar så till vida, att från järnvägsföretagets
egen sida göres gällande, att inkomsterna av järnvägen inklusive busslmjerna
skola vara tillräckliga för att bestrida driftskostnaderna och en reducerad avsättning
till förnyelsefonden, men inte en lagenlig avsättning till denna fond.
Så långt har man inte vågat sträcka sig. Statens järnvägar, som har kritiskt
nagelfarit dessa kalkyler, har kommit fram till det resultatet, att inkomsterna
sannolikt icke medge någon avsättning alls till förnyelsefonden. Det kan
hända, att sanningen ligger någonstans mitt emellan Det får framtiden uuvisa.
Men det är säkerligen alltför optimistiskt att förutsätta, att de inkomster,
man kan räkna med, komma att täcka driftskostnaderna i den omfattmngen,
’ att full avsättning till förnyelsefonden också blir möjlig.

När herr Nilsson i Landeryd gjorde gällande, att det var statens moraliska
plikt att sörja för företagets färdigställande, därför att om mte_ staten hade
ingripit hade kommunerna haft kvar sina pengar, nödgas jag erinra, att den
ursprungliga framställningen avsåg lån ur järnvägslånefonden. Och om företaget
hade varit finansiellt så funtat, att det hade kunnat fa lana ur denna
fond skulle verkligen herr Nilsson i Landeryd då velat göra gällande att de „
var statens skyldighet att också fullfölja detta från början alldeles hopplosa
företag? Jag tror inte, att man kan förfäkta en sådan ståndpunkt. Har har
man i stället för järnvägslånefonden anlitat den mycket uppseendeväckande
utvägen att låta A. K. svara för arbetena, men att understödet Janmats i denna
form kan ju inte konstituera någon skyldighet för staten att ta hand örn denna
järnväg för framtiden, lika litet som i fråga örn andra järnvägar som billiot
*vad herr Hagman sade, att man skall avvakta, om det enskilda, bolaget
kan sköta driften och först därefter låta staten gripa in, måste jag inlägga en
bestämd gensaga. Vad har den senaste utredningen visat? Jo, att örn statens
järnvägar impliceras i den ena eller andra formen, kunna anläggnmgskost -

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts )
naderna minskas med bortemot 1,000,000 kronor. Detta är en fullt faktisk
siffra, som järnvägsstyrelsen verifierat. Besparingen beror på att man behöver
anskaffa mindre rullande materiel och framför allt på att man kan använda
gammal räls, som utrangeras fran andra statsbanesträckor, där man i samband
med elektrifieringen måste företa omläggningar.

Av anläggningskostnaderna skulle man på det sättet alltså kunna spara
ungefär en miljon, och det visar sig vidare, att driftkostnaderna kunna reduceras
med ungefär 50,000 kronor eller något sådant. Jag menar därför, att vi
inte skola först lata järnvägen sluka en massa pengar genom den här extra
miljonen i anläggningskostnader och sedan köra den kanske något halvår, tills
miedel. Da skulle vi få parallellen med Årjängsbanan fullständig
Nej. skall det överhuvud taget göras någonting, tycker jag verkligen,
att det finns fullgoda skäl att reflektera på att åtminstone i detta sista skede
fa in bygget på något så när sunda banor. Jag tyckte, att den tanken också
lyste fram ur herr Thams anförande.

Jag är emellertid inte för min del riktigt säker på vad statsutskottet har
menat i detta avseende. Statsutskottet säger, att hinder icke bör möta för
att statens arbetslöshetskommission fortsätter ur dess synpunkt lämpliga arbeten
på anläggningen. Det skulle vara av intresse att få veta, örn de som
bilda majoriteten inom statsutskottet, här ha avsett, att någon rälsläggning
skulle ske genom A. El :s medverkan, innan ännu utredningen örn statens järnvägars
engagemang i företaget är klar. Ty i och med att man möjliggör en
börjande rälsläggning dessförinnan, har man i varje fall till en del omöjliggjort
en kostnadsbesparing på en miljon. Den miljonen kan sparas uteslutande
därigenom, att statens järnvägar kopplas in i företaget. Jag vill hoppas,
att, örn majoritetens yrkande skulle bifallas av riksdagen, det påtalade uttrycket
inte får tolkas så, att man kan göra ungefär hur som helst med de närmast
förestående arbetena. Man kan begränsa dem till rena schaktningsarbeten
men man kan också börja inköpa räls och slipers. Innebär ett bifall till
utskottets förslag det senare, gå ytterligare statsmedel utan nytta till spillo.

Jag har för min del inte kunnat bli övertygad örn att det kan vara rimligt
att offra ytterligare två ä tre miljoner på detta järnvägsföretag. Med hänsyn
därtill ber jag, herr talman, att få ansluta mig till deni, som här lia yrkat
bifall till reservationen.

Herr Nylander: Herr talman! Efter de ganska vidlyftiga anföranden och
utläggningar, som ha framkommit fran olika hall, vill jag inte inrikta mig
på en större uppläggning av ämnet, utan jag vill försöka inskränka mig så
mycket som möjligt, därvid anknytande till några särskilda anföranden, som
.lag. tycker ha vant av sadan art, att nian inte kan utan vidare lämna dem
a sido.

Jag vänder mig först mot herr Oscar Olsson. Hail slutade sitt anförande
med att säga, att det vore lika bra att överlämna denna järnvägsanläggning,
sadan den nu är, till skänks at de städer, som ha tecknat aktier i densamma
och sorn vöre intresserade av banan. Ja, jag vet inte, örn dessa städer bleve
sa förfärligt tacksamma. Städerna utmed hela linjen Göteborg—Borås_Ulrice hamn—Jönköping

ha satsat 2,135,000 kronor. Jag tror alltså, att man kan
säga, att dessa städer ha ådagalagt sitt intresse för saken. Det var kanske
inte heller herr Olssons innersta mening, att dessa stiider nu skulle få ta ansvaret
för att fullborda banan. Det var kanska mera en retorisk fras, som
passade i hans anförande.

Vad som emellertid närmast uppkallade mig var ett uttalande av herr
Bissmark, som sade, att bolaget upprepade gånger hade kommit med felak -

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
tiga beräkningar angående banans anläggningskostnader. Han gjorde den
reservationen, att det kanske inte hängde på bolaget. Ja, jag vill just stryka
under detta, järnvägsbolaget vände sig på ett mycket tidigt stadium till en
statens tjänsteman i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, en person, som arbetat
med dessa utredningar. Hans först framlagda kostnadsberäkning slutade på

6,178,000 kronor. Det var år 1925. År 1927 omräknades detta av samme
person till 6.9 miljoner, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg sig då
kunna pruta till 6.8.

Jag får säga, att när kostnaderna varit föremål för beräkningar på sådant
sätt och blivit granskade av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kan väl bolaget
någorlunda fritagas från att på sätt som skett utpekas nära ^ nog såsom
en, den där kommit med vilseledande uppgifter. Tyvärr är det ju så, att något
ansvar inte går att kräva ut av en tjänsteman, som av den ena eller andra orsaken
— kanske på grund av brist på tid, vilket hindrat honom att göra beräkningarna
fullständiga — kommit att framlägga felaktiga beräkningar. Mea
jag är fullt övertygad örn att hade man från början kunnat antaga, att banan
skulle komma att draga de kostnader, som den nu verkligen synes komma att
kräva, hade säkerligen ingen reflekterat på dess byggande. Jag understryker,
vad som blivit sagt här från många håll i övrigt, att örn man nu stöde inför
problemet såsom ett helt nytt sådant, skulle det förvisso icke vara möjligt att
vare sig i städerna eller landskommunerna därnere få några aktier tecknade.
Det är lika tydligt, att statens medverkan skulle vara ännu omöjligare att erhålla,
än vad den kan förefalla för dagen.

Jag vill emellertid så att säga klippa av hela den föregående historien om
denna järnväg och ta företaget sådant det nu föreligger. Med den utgångspunkten
kan man, anser jag, icke komma till annat resultat än det, som herr
Hamrin och herr Hagman kommo till ur olika synpunkter, nämligen att man
inte gärna kan låta denna järnväg ligga där ofullbordad. Somliga säga, att
den i så fall skulle vara ett monument över denna tids miljonrullning. Ja, låt
vara, men de, som säga detta, böra i så fall omedelbart tillägga, att det _väl
då är bättre, att detta monument i alla fall kommer till nyttig^ användning.
Ingen kan dock förneka, att järnvägen, örn den kommer till stånd, kommer
att vara till nytta för orten.

Jag hörde här, hur herr Forslund gjorde en jämförelse med Åmål—Årjängsbanan.
Jag vill inte förutsätta, att herr Forslunds geografiska kunskaper äro
så inskränkta, att han skulle vilja jämföra slutpunkterna på nämnda bana
med den rad av städer, som beröras av den här ifrågavarande banan. Jag har
för den skull mycket svårt att förstå, hur herr Forslund kan draga de hastiga
slutsatser och göra den svartmålning av de blivande förhållandena, som han
tillät sig.

Jag vill i samband härmed understryka, att dock en del av denna järnväg
är utbyggd. Sträckan Borås—Ulricehamn är sedan många år tillbaka trafikerad,
och om den också icke kunnat förränta statslånet, bär den dock sina
driftskostnader och lämnar överskott. Jag erkänner, att den icke kunnat förränta
statslånet och icke heller kunnat verkställa de lagliga avskrivningarna,
som järnvägen borde göra, men det har i alla händelser ej varit någon driftsförlust
på banan. I samband med denna redan befintliga del a,v banan måste
man ju se fortsättningen och även talet örn de blivande trafikformerna för
banan. Hur mycket man än kritiserar järnvägsbolagets beräkningar och säger,
att de äro alltför optimistiska, måste man dock erkänna, att järnvägsbolaget
har en god uppfattning örn vad driftskostnaderna gå till för denna bana,
och där kan man nog komma mycket nära det verkliga förhållandet. Jag har
särskilt fäst mig vid det uttalande, som stått till utskottets förfogande, vilket

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Ang. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
gjordes av en tjänsteman i järnvägsstyrelsen, som särskilt har granskat driftsoch
förvaltningskostnaderna för den redan befintliga bandelen Borås-—Ulricehamn
och kommit till resultatet, att det är synnerligen billigt och väl ordnat
på denna bana.

Jag vet också, att åtskilliga frågat sig, huruvida det verkligen kan vara
nödvändigt att omedelbart lägga själva driften under statens järnvägar, och
örn man ej borde ge järnvägsbolaget en chans att genom ekonomiska åtgöranden
och genom särskilt aktgivande på ortens intressen kunna ordna en drift
på järnvägen, som passar den befolkning, för vilken banan närmast är avsedd.

Jag kommer i samband härmed till det spörsmål, herr Björck i Djursholm
var inne på, nämligen om kostnaderna för banans fullbordande under den ena
eller den andra regimen. Han sade, att örn det bleve ett samarbete med statens
järnvägar, skulle en besparing på cirka 1 miljon kronor kunna erhållas. Summan
är enligt järnvägsstyrelsens beräkningar 950,000 kronor. Ja, jag förstår
icke vad det har för sammanhang med banans blivande driftskostnader. Jag
anser, att järnvägen bör under alla omständigheter fullbordas i fullkomligt
samförstånd och i bästa samarbete med statens järnvägar, och icke att det
därvidlag skall vara en strid mellan bolaget och statens järnvägar. Det tal,
sorn herr Björck förde därom, hur det skulle bli med räls och slipers o. s. v.,
ligger följaktligen alldeles vid sidan av allt detta, ty man kan mycket väl tänka
sig, att ett sådant samarbete kommer till stånd, oell det är i alla händelser
icke meningen, att arbetslöshetskommissionen skall valsa räls och köpa slipers,
i den mån den i övrigt vill fullfölja sina arbeten. Banans fullbordan kan alltså
mycket väl ske i bästa samförstånd med statens järnvägar, och driften kan
även ordnas på så sätt, att den sker på lämpligt vis i samförstånd med statens
järnvägar, men jag tänker mig i alla händelser, att järnvägsbolaget har en
bättre kännedom örn ortens förhållanden och befolkningens krav, så att bolaget
har lättare att ordna en trafik, som passar för samma befolkning.

Jag behöver ej ytterligare stryka under det intryck, var och en måste få,
som reser utefter järnvägslinjen i fråga. Det är så klart belyst både av herr
Hamrin och herr Hagman, att jag kan inskränka mig till att stryka under det
mäktiga intryck av våld, som har gjorts på naturen genom detta banbyggande.
Jag erinrar örn att banan tvärar över en hel rad av vattenleder och vattendrag
samt vattenskiljande åsar, och det måste för den skull bli mycket stora skärningar,
utfyllnader och konstbyggnader, som måste göras på banan. Man
kan givetvis, såsom särskilt herr Hagman underströk, icke lämna detta arbete
sådant som det befiner sig, och jag undrar då, örn det icke, som jag förut
sagt, är bättre att låta detta monument komma till nyttigt bruk och bli inrangerat
som ett led i vårt trafikväsen än att för ali framtid låta det stå
oanvänt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

_ Herr Olsson, Oscar: Det gjordes ett uttalande av herr Bernhard Nilsson,

vilket kan behöva något bersas. Det var icke bara jag, utan åtskilliga andra
av kammarens ledamöter, som, när herr Nilsson säde, att staten hade börjat
med det här och därigenom föranlett kommunerna att teckna stora belopp, fingo
det intrycket, att detta uttalande kunde ge anledning till missförstånd. Jag
frågade genast statsutskottets vice ordförande, herr Hamrin, om jag i statsutskottet
hade missuppfattat honom och andra, när de hade understrukit, att
dessa teckningar från kommunerna hade gjorts utan statens medverkan, före
statens beslut, och jag fick det svaret, att det vore fullkomligt orimligt att
säga, att staten hade lockat dessa kommuner att vara med. Hade det varit

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
på det sättet, skulle jag också lia röstat för banans slutförande. Det är ju
helt naturligt.

Nu har herr Björek lagt upp uttalandet på det sätt, som det skulle tolkas,
nämligen att örn icke staten hade satt arbetena i gång, hade pengarna funnits
kvar för dessa kommuner. Men däri ligger ju icke alls vad en hel del av oss
tyckte, att herr Bernhard Nilssons anförande gick ut på, en anklagelse mot
staten, för att den skulle ha lockat till teckning i detta företag.

Vad sedan herr Hagmans anförande beträffar, ansåg han, att vi vore skyldiga
att infria en regeringsväxel av 1927 och slutföra anläggningen av en
bana, som vi egentligen sedan böra nedlägga så fort som möjligt. Det sättet
att infria växlar kan jag icke tänka mig, att riksdagen vill vara med örn.

Herr Tham sade, att det dock var ett nyttigt arbete. Ja, men örn arbeten
äro av den art, som herr Forslund påpekade, när han talade örn Årjängs järnväg,
att staten bör riva upp dem så fort de äro färdiga, då kan man också
ifrågasätta nyttan av sådana arbeten.

Vad beträffar det herr Hagman sade om att banan kunde bära sina driftskostnader,
så måste herr Hagman då ha inräknat de 140,000 kronor, som måste
dragas från statens järnvägar, och det är ju möjligt, att örn man bortser från
denna driftsförlust för statens järnvägar, banan skulle kunna sägas bära sina
driftskostnader.

Det var för mig mycket egendomligt att höra herr Hagmans insinuation, att
enskilda intressen skulle på något sätt stå bakom motståndet mot banans fullföljande.
Jag är personligen alldeles övertygad, att sådana enskilda intressen
icke på något sätt kunna ha påverkat Kungl. Maj :t vid denna propositions
framläggande, och därför hyser jag inga som helst betänkligheter att för den
sakens skull fullfölja mitt instämmande i fråga om propositionen.

När herr Volrath Tham frågade, varför dessa människor hade tecknat
pengar i banan, örn de bo så långt från järnvägen, att de måste resa med buss
i stället för att gå till järnvägen, så borde herr Tham kanske ha hört på vad
socialministern förklarade i det fallet. Socialministern var ju inne på den
saken och pekade på vilka ändrade förhållanden, som i det hänseendet hade
inträtt efter banans anläggning, med busstrafikens och lastbilstrafikens snabba
utveckling.

När slutligen herr Nylander undrade, örn det icke skulle vara en retorisk
fras, när jag sade, att då nu banvallen låg där, de stora städerna, som voro
intresserade av den, ju kunde få den till skänks för fullbordandet av företaget,
när tiderna hleve sådana, att de ansågo sig kunna sätta i gång med
arbetet, så var det ingen retorisk fras. Herr Nylander antydde, att det skulle
vara ännu flera städer, som kunde vara intresserade, när han gentemot herr
Forslund pekade på slutpunkterna för denna trafikled. När han sade, att
dessa båda städer redan hade tecknat över 2 miljoner kronor och därför icke
kunde vara tacksamma för en sådan present, vill jag ändå fästa uppmärksamheten
på att staten här har nedlagt 5,300,000 kronor. Det är ju en liten
vacker present också det, tycker jag, och örn företaget är ekonomiskt så mindervärdigt,
att dessa stora städer och övriga kommuner anse det värdelöst att få
det till skänks med detta av staten nedlagda kapital, finner jag ytterligare
däri en anledning till att staten icke bör engagera sig för fullbordandet av
banan.

Jag ber således, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag får till en början säga, att

det är mycket enkelt att bemöta en föregående talare, ifall man först misstolkar
vad han har yttrat och sedan bemöter den egna felaktiga formuleringen.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Äng .fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
Jag har ej här yttrat — och det är jag övertygad om att det stenografiska
protokollet skall visa — att staten har lockat kommunerna att teckna något
i denna bana. Kommunerna hade tecknat 3,100,000 kronor, och så begärde de
lan av järnvägsbyggnadslånefonden för att kunna fullborda anläggningen. Då
menade man givetvis, att det skulle ske på vanligt sätt genom entreprenörer
och genom kunniga arbetare, som skulle utföra detta arbete, vilket då skulle
kunna verkställas efter ungefär de beräknade kostnaderna. Det gick ej att
få detta lån ur järnvägsbyggnadslånefonden. Bolaget såg sig då ingen annan
utväg än att begära arbetslöshetsmedel. Nu hade Kungl. Majit den 16 december
1927 beslutat medge, att arbeten finge utföras till en beräknad kostnad
av högst 3,200,000 kronor under villkor, att bolaget förfogade över tecknade

3,100,000 kronor och utav detta belopp såsom ersättning för kommissionens
arbete satsade 1,500,000 kronor. Sålunda satsades av bolaget 1.500,000 krop.
or'' var villkoret. Så uppdrog man åt arbetslöshetskommissionen att utföra
detta arbete. Det är alltså uppenbart, att ifall icke detta beslut hade fattats,
hade aldrig något bygge kommit till stånd, utan då hade kommunerna

,.lsina Penningar besparade. Detta Kungl. Majlis beslut örn att avtal skulle
träffas mellan arbetslöshetskommissionen och bolaget var alltså det, som föranledde,
att arbetet kom till stand, och det var det, som också gjorde, att kommunerna
fingo betala ut pengarna. Annars hade dessa varit sparade. Det var
innebörden av vad jag yttrade i mitt första anförande. Genom detta har jag
också bemött vad herr Björck nyss yttrade angående samma sak.

Slutligen vill jag endast nied ett ord bemöta vad herr Forslund nämnde
angående järnvägen Åmål—Årjäng. Om vi se på kartan, finna vi ju, att Åmål
ligger vid Vänern, utmed vilken Bergslagsbanan går, och att från Årjäng järnvägen
gar direkt ned till Mellerud, och att sålunda därifrån finnes direkt
förbindelse ända till Göteborg. Det är då uppenbart, att det icke blir så stor
trafik mellan Åmål och Årjäng. Däremot borde det kunna bli rätt livlig
trafik mellan Jönköping, som är en så pass stor stad, och platser utefter västra
centralbanan. Man kan påräkna, att exempelvis från det härad, jag tillhör,
resande ofta komma att fara över Ulricehamn till Jönköping och vice versa.
Likaså, uppstår lättare förbindelse från Jönköping till Borås och Varberg. Banan
blir alltså en betydligt viktigare förbindelseled än man kan räkna med att
järnvägen Åmål—Årjäng är.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr talman! Då denna fråga behandlades i Jönköpings
stadsfullmäktige första gången, när det gällde aktieteckning i företaget, ställde
jag mig synnerligen tveksam till aktieteckningen, men då den utredning, som
förelåg och som var utarbetad av sakkunniga, som man ansåg sig kunna sätta
tro till, utvisade att dels järnvägen skulle fylla ett behov och dels att man
skulle kunna räkna med att de gjorda kalkylerna, då det gällde kostnaderna
för anläggningen och driften, skulle hålla, blev jag övertygad örn att företaget
borde komma till stånd. Det skulle lia varit intressant, örn det hade förelegat
en utredning örn kostnadsskillnaden för verkställigheten av järnvägsbyggandet,
därest detta hade utförts såsom arbete i den öppna marknaden i
stallet för som nödhjälpsarbete. Jag har varit ordförande i arbetslöshetskommittén
i Jönköping under några år, och jag vet genom den kontakt, jag på
det sättet haft med järnvägen, att det varit synnerligen stora besvärligheter
vid arbetets utförande såväl för arbetarna som för arbetsledningen, beroende
på att det icke varit vanliga järnvägsarbetare — i dagligt tal kallade rallare -—
som byggt denna järnväg, utan det har varit skomakare, skräddare, kontorister,
metallarbetare m. fl. Med andra ord sagt, det Ilar varit arbetare, som ej ha

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Äng. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
haft den blekaste aning om hur man skall hålla i en skyffel och så mycket
mindre, hur man skall spränga i berg. Jag är icke övertygad örn att, därest detta
arbete hade utförts som arbete i öppna marknaden, kostnaden icke hade stannat
vid vad från sakkunnigt håll beräknats, nämligen 7 miljoner kronor. Och i så
fall hade åtminstone det anslag, som man nu begär från staten, varit överflödigt,
och man skulle i så fall i dag ej ha stått i den situationen att behöva
diskutera frågan här. Det är ju dock icke de kommuner, som lia satsat
från deras synpunkt rätt betydande belopp, som ha föranlett, att arbetet kommit
att utföras såsom reservarbete, utan initiativet ligger, såvitt jag kan förstå,
på statens sida. Kommunerna ha väl räknat med att arbetet skulle utföras
som arbete i den öppna marknaden, vilket man kan förutsätta, när de till en
början adresserade sin ansökan till kommunikationsdepartementet. Det var ju
den statliga myndigheten, som sedan överlät saken till socialdepartementet och
i stället för att göra den till en ren kommunikationsfråga sammankopplade
den med arbetslöshetsspörsmålen.

Då, som jag för min del tror, det förhållandet, att man har gjort arbetet till
reservarbete i stället för arbete i öppna marknaden, fördyrat arbetet med ungefär
det anslagsbelopp, som man i dag begär, har jag den uppfattningen, att
det bör vara en moralisk skyldighet för statsmakterna att nu i dag gottgöra
vad de en gång kanske felat på detta område.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson, Johan August: Herr talman! När man åhört denna debatt
och de argument, som anförts till försvar för den hållning, reservanterna intagit
i frågan, kan man ej göra någon invändning mot de skäl, som äro framförda
från deras sida, nämligen att de penningar, som redan äro utlagda, äro
borta, att ingen möjlighet finnes till förräntning av dem och att dessa medel,
som nu skulle anslås, skulle vara friska penningar, som man kastade efter
dåliga. Det finnes ingen som helst möjlighet till någon förräntning av medlen.
Likaså skulle den trafik, som tillfördes denna järnväg, ej bli någon ny
trafik i egentlig mening utan endast beröva andra järnvägar deras trafikinkomster.
Man skulle därför i framtiden icke kunna räkna med att driften
på denna nya järnväg skulle bära sig. Från dessa utgångspunkter är det en
logisk slutsats, som reservanterna kommit till, att man skall sätta punkt, ju
förr dess hellre.

Ja, när jag hörde dessa argument, var jag på det klara med att jag borde
rösta med reservanterna. Men herr Hagman sade sedan, att dessa 5 eller 6
miljoner, som staten hade utbetalt, i alla fall lia gagnat ett förnuftigt ändamål
på det sätt, att arbetslöshetskommissionen har utfört dessa arbeten och staten
sålunda undgått att behöva utlämna penningar till andra arbeten. _ Därigenom
hade dessa pengar använts till ett. örn jag så får säga, förnuftigt ändamål.
Vidare säger herr Hagman, att 300 personer användas i nödhjälpsarbete
på denna bana, och att det är ett lämpligt arbete just för arbetslöshetskommissionen.

Nu kommer man i alla fall till det resultatet, att hur man än väger dessa
skäl mot varandra, äro båda ståndpunkterna försvarbara, och hur man °än
ställer sig i denna fråga, blir det berättigad kritik. Ty örn man nu skulle låta
detta arbete avbrytas, äro ju dock alla dessa vallar färdiga, terrasseringarna,
som herr Hagman säger, äro genomförda, stationshusen äro byggda och bangårdarna
iordningställda. Det återstår endast att lägga ut rälsen. När man
nu vet, att statens järnvägar ofta kassera räls, som ej är användbar för mera
trafikerade järnvägar, och att även annan materiel rangeras ut från andra
järnvägar, och att denna materiel skulle kunna användas bär, tycker jag i alla

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Ang. fullbordande av järnvägen Ulricehamn—Jönköping. (Forts.)
fall, hur ruan än vänder och vrider och väger det ena mot det andra, att riksdagen
gör klokast, om den följer utskottet, helst som ju konsekvensen bjuder,
att nä,r man sagt A, man säger B. Det var inte länge sedan vi hade att taga
ställning till frågan örn Fårösundsledens upprensning. Hade vi i fjol, när
vi togo ställning till denna fråga, haft den avlägsnaste aning örn att det skulle
kosta så mycket penningar, är det självklart, att vi ej hade gått in för det. Yi
komma den ena gången efter den andra till sådana fall, där man tycker, att
eftersom man börjat med saken, är det svårt att sluta. Här föreligger
nu återigen en sådan sak, och jag är övertygad örn att örn vi icke fortsätta
nu, när det är så litet kvar, blir det ännu större kritik, än örn vi fortsätta.

Jag har alltså med mitt anförande velat ha till protokollet tillkännagivet,
att jag kommer att rösta för utskottets förslag, sådant det föreligger med den
ändring, som herr Hamrin föreslagit.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats l:o), av
herr Hamrin, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändringen i
sista stycket av utskottets yttrande, att orden »den nya banan Ulricehamn—
Jönköping» utbyttes mot »banan Borås—Jönköping»; samt 2:o) att kammaren
skulle godkänna den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner, först på godkännande
av utlåtandet oförändrat samt vidare enligt berörda yrkanden, och
förklarade herr förste vice talmannen sig anse propositionen på bifall till herr
Hamrins yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Borell och herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition därvid antagits bifall till det under 2:o) här ovan
upptagna yrkandet, uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 126 med
den av herr Hamrin under överläggningen föreslagna ändringen i utskottets
yttrande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser.

Ja — 61;

Nej — 44.

Herr förste vice talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr andre vice talmannen.

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj £. m.

Förslag till
sjöarbetstidslag.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till sjöarbetstidslag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 9 mars 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr 240, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till sjöarbetstidslag.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
nio i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen motionerna i
första kammaren nr 332 av herr Nordborg, nr 335 av herr Löfgren, nr 336 av
herr Carl Carlsson samt nr 349 och nr 350 av herr Lindley ävensom motionerna
i andra kammaren nr 591 av herr Ekman, nr 611 av herr Holmgren m. fl.
samt nr 612 och 613 av herr Lindberg i Stockholm m. fl.

I motionerna 1:332 och 11:611, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte dels, med avslag å propositionen, för sin del antaga en
sjöarbetstidslag av samma innehåll som den nu gällande lagen i ämnet med
vissa ändringar, som närmare angivits i motionerna, dels ock i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att åtgärder rörande bemanningsförhållandena av beskaffenhet
att öka den svenska handelsflottans konkurrenssvårigheter icke
lämpligen borde under rådande förhållanden vidtagas.

I motionerna 1:335 och 11:591, vilka jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte dels förklara sig icke kunna godtaga det med propositionen
framlagda förslaget till sjöarbetstidslag i oförändrat skick och för
sin del antaga lag i ämnet av det innehåll Kungl. Maj :ts förslag utvisade med
vissa ändringar, som närmare angivits i motionerna, och dels uttala sig mot
utfärdandet i administrativ väg av skärpta bemanningsföreskrifter för fartygen.

I motion I: 336 hade yrkats, att riksdagen måtte

dels med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 240 för sin del antaga lag
av innehåll, att lagen den 13 juli 1926 (nr 398) örn arbetstiden å svenska fartyg
(sjöarbetstidslagen), vilken lag, med genom lagen den 13 juni 1930 (nr
218) ändrad lydelse av 9 § och av slutbestämmelserna i lagen, enligt lagen
den 21 april 1933 (nr 139) gällde till och med den 31 december 1934, skulle
äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag till och med den 31 december 1937;
skolande beträffande sådan under tiden för sjöarbetstidslagens giltighet begången
förseelse, som avsåges i 21—24 §§, ävensom i fråga örn domstol i tvistemål,
som borde bedömas efter samma lag, vad i lagen vore stadgat fortfara
att gälla även efter den 31 december 1937,

dels ock uttala sig mot ett genomförande av skärpta bemanningsföreskrifter
för handelsfartygen.

I motionerna 1:349 och 11:612, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte antaga det vid propositionen fogade förslaget till sjöarbetstidslag
med vissa i motionerna föreslagna ändringar och tillägg.

I motionerna I: 350 och II: 613, vilka jämväl voro likalydande, hade yrkats,
att riksdagen ville besluta, att i förslaget till sjöarbetstidslag 1 kap. 1 § 2 mom.

c) utesluta orden »samt annat fartyg, som icke äger en nettodräktighet av
minst 20 registerton», oell att arbetstiden för å dylika fartyg anställd personal
skulle regleras i enlighet med den för arbetare i land antagna lagen örn
arbetstidens begränsning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

A) att riksdagen, med förklarande att förevarande proposition ej kunnat
av riksdagen bifallas, måtte i anledning av motion 1: 336 för sin del antaga
följande

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om arbetstiden
å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).

Härigenom förordnas som följer:

Lagen den 13 juli 1926 örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen),
vilken lag, i dess genom lagen den 13 juni 1930 (nr 218) ändrade lydelse,
enligt lagen den 21 april 1933 (nr 139) gäller till och med den 31 december
1934, skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag till och med den 31 december
1937; och skall beträffande sådan under tiden för sjöarbetstidslagens
giltighet, begången förseelse, som avses i 21—24 §§, ävensom i fråga örn domstol
i tvistemål, som bör bedömas efter samma lag, vad i lagen är stadgat
fortfara att gälla även efter den 31 december 1937.

B) att motionerna I: 332 och II: 611, i den mån de ej kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under A), icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) " att motionerna I: 335 och II: 591, i den mån de ej kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under A), icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) att motionerna I: 349 och II: 612 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

E) att motionerna I: 350 och II: 613 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar Linder, Norman, Olof Carlsson, Magnusson
i Kalmar, Hage, Molander och Lindberg i Stockholm, som på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr
240, måtte antaga vid propositionen fogat förslag till sjöarbetstidslag.

Herr statsrådet Ekman: Herr andre vice talman! Het förekommer ofta,

att såväl kammarens ledamöter som statsråden från denna plats uttrycka sin
tacksamhet till respektive utskott för den behandling en proposition eller en
i kammaren väckt motion har undergått i utskottet. Jag nödgas beklaga, att
jag, vad föreliggande ärende beträffar, inte kan till andra lagutskottet uttala
en sådan tacksamhet. Enligt min mening äro de dispositioner, som inom utskottet
gjorts för behandlingen av ärendet, inte av den art, att de vare sig ur
saklig eller annan synpunkt kunna anses tillfredsställande.

Den principiella uppläggning, som utskottet givit ärendet, innebär ett val
mellan å ena sidan ett förlängt provisorium i oförändrat skick och å andra
sidan en definitiv revision av lagen. Som motiv för ett förlängt provisorium
åberopar utskottet det läge, vari frågan örn arbetstiden till sjöss internationellt
sett befinner sig i. Enligt min mening är denna problemställning otillfredsställande,
särskilt därför att den icke är uttömmande. Ett tredje alternativ
synes mig ligga närmare till hands, och det skulle vara ett fortsatt provisorium
efter genomförande av nödiga och starkt motiverade förändringar i
den lag, som nu gäller. Utskottets uppläggning är en något förenklad frågeställning,
och det synes mig därför som örn hela behandlingen av lagförslaget
blivit i högsta grad summarisk. För ett ställningstagande till frågan örn re -

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

vision med eller utan definitiv lagstiftning kräves det uppenbarligen en saklig
prövning av de ändringar i nu gällande lag, som propositionen innehåller.
Någon sådan prövning har, efter vad utskottet självt bekänner och som reservanterna
mycket kraftigt strukit under, icke förekommit. Utskottsutlåtandet
innehåller i det avseendet icke heller något annat än en rätt koncentrerad uppräkning
av de ändringar i gällande lag, som propositionen innehåller, men något
bidrag från utskottets sida för att klarlägga frågan och tjäna till ledning
för kammaren, då den behandlar frågan i sak, förefinnes inte.

I det summariska referat, som utskottet givit av propositionens innehåll,
karakteriserar utskottet — och med all rätt — Kungl. Maj:ts förslag såsom
dels principiella reformer, d. v. s. frågor, som röra själva arbetstidsregleringen,
och dels andra ändringsförslag. Denna i och för sig riktiga uppfattning
av de olika förslagens karaktär borde helt naturligt — jag understryker det
på nytt — ha föranlett en sakprövning av de särskilda ändringsförslagen.
Örn så skett, skulle, förmodar jag, utskottet inte ha undgått att i likhet med
Kungl. Maj :t, ämbetsverken och lagrådet finna en revision av lagen lämplig,
ja, kanske rent av nödvändig, även om utskottet inte kunnat dela Kungl.
Maj :ts mening örn lämpligheten av ett genomförande för närvarande av det
framlagda reformförslaget i hela dess vidd.

Ingen, som något närmare har satt sig in i frågan om lagstiftningen rörande
arbetstiden till sjöss, har kunnat undgå att se, hur lagens provisoriska karaktär
utgjort ett ständigt hinder för genomförande av större förändringar. Mången
tror måhända, att det är lättare att genomföra ändringar i en lag med
karaktär av försökslagstiftning. Detta är så långt ifrån riktigt, att motsatsen
i stället synes vara fallet. Riksdagshandlingarna för åren 1923, 1926 och
1930 utgöra i och för sig vältaliga vittnesbörd örn svårigheten att åvägabringa
ändringar i den provisoriska lagen, och inte ens för rättelse av rent formella
oegentligheter har något gehör kunnat vinnas. Man har vid varje tillfälle avvisat
de framlagda ändringsyrkandena, och frågan örn en revision har vid
varje tillfälle med olika motivering skjutits på framtiden. Det synes mig
emellertid, som örn detta förhalande av en behövlig revidering och reformering
av den gällande sjölagstiftningen nått kulmen i det nu föreliggande utskottsutlåtandet,
som helt avvisar varje saklig prövning av ärendet, och detta ehuru
en mycket grundlig utredning föreligger. Jag tycker för min del — och det
har jag behov att säga kammarens ledamöter —• att utskottet med detta utlåtande
har gjort det väl bekvämt för sig, och jag anser det föga troligt, att
de intressen, som beröras av denna lagstiftning, skola finna ett sådant behandlingssätt
tillfredsställande.

De besvärliga förhållanden, under vilka sjömännen ofta utföra sitt arbete,
utgöra i och för sig ett tillräckligt starkt skäl för en förkortning av arbetstiden,
och kommer så därtill allt vad i övrigt kan anföras för att sjömännen
borde med åberopande av lag kunna göra anspråk på åtta timmars arbetsdag,
när arbetarna i land i största utsträckning kunna göra det. förefaller det, som
örn åtskilligt av den opposition, som i vissa redarekretsar förekommit, vore
omotiverad. Det må här emellertid erinras örn, att det med mer eller mindre
styrka alltid framförts opposition mot varje försök till lagstiftning för förbättring
av förhållandena såväl för sjömän som för andra arbetargrupper.
Den lag örn reglering av arbetstiden till sjöss, som för närvarande gäller, mötte
vid sitt genomförande ett mycket hårt motstånd, varvid man särskilt åberopade
dess ekonomiskt ruinerande verkningar. Och nu, ja, jag vågar säga, att
nu önska inte ens redarna, att denna lagstiftning skall upphävas, och jag anser
det för min del föga troligt, att kapten Nordborg med sina reaktionära
förslag i motionen nr 332 i denna kammare har menat fullt allvar. Jag tror,

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

att dessa yrkanden äro tillkomna huvudsakligen i demonstrationssyfte. Möjligt
är också, att s. k. taktiska skäl ligga bakom motionen.

o En undersökning av verkningarna av den nu gällande lagen visar ingalunda
sådana följder för vår sjöfartsnäring, som lagens motståndare på sin tid utmålade,
och det är dess bättre också så, att talet örn dess fruktansvärda konsekvenser
numera alldeles mattat av. 1 viss mån förhåller det sig nog på
liknande sätt med det nu föreliggande förslaget. Visserligen kunna de viktigare
reformförslagen inte i full utsträckning genomföras utan ekonomiska
verkningar, men oppositionen har, såvitt jag förstår, förbisett en mycket viktig
punkt,^ nämligen den övergångsbestämmelse, som Kungl. Maj :ts proposition
innehåller. Genom densamma befrias alla existerande fartyg, vilkas nuvarande
bostadsutrymmen icke äro tillräckliga för den ökning av bemanningen,
som förslaget skulle medföra, från tillämpning av den strängare arbetstidsregleringen,
därest ombyggnad icke lämpligen eller skäligen kan genomföras.
Det synes mig, som örn man vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition
borde ha tillmätt en sådan omständighet någon betydelse. Den kan
varao till stort gagn, icke blott för det fartygsbestånd, som nu finnes, utan
också i sådant avseende, att var handelsflotta icke skulle kunna utökas med
fartyg, olämpligt inredda ur bemannings- och arbetstidssynpunkt eller som
icke i någon män ^tillgodosåge de ombord anställdas intressen. När man
bedömer de här. fragorna, far man nog inte bara se dem ur den synpunkten,
hur de te sig från rederikontoren eller andra trevliga lokaler, utan man
bör nog i någon mån flytta sig ut till fartygen och se efter, hur sjöfolket
har det.

Jag tillåter mig också i detta sammanhang framhålla, att det föreliggande
förslaget ingalunda godtyckligt tillgodoser endast de ombord anställdas intressen.
I åtskilliga hänseenden upptar förslaget stadganden, som, därest det
blir genomfört, uppenbart och direkt skulle bli till gagn för rederinäringen,
vilket självfallet är på sin plats. För en tid sedan förekom det en redaktionell
artikel i en av Sveriges största sjöfartstidningar, där det med tillfredsställelse
konstaterades, att uppenbara oegentligheter i den nuvarande lagen blivit föremål
för .uppmärksamhet i. propositionen och alltså kunde väntas bli rättade.
Denna tidning kände då inte till den behandling ärendet undergått i andra
lagutskottet och de avsikter utskottet hade. och det föresvävar mig, att örn
den hade haft någon aning om detta, då artikeln skrevs, skirlle den ha funnit
anledning att.också uttala ett beklagande över att inte sjöfartens krav tillgodosågos
i tillbörlig utsträckning. Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att närtrafikens speciella intressen i ett annat sammanhang blivit beaktade
i propositionen. Man har ju under behandlingen av detta ärende kunnat konstatera,
att nu gällande stadganden under särskilda omständigheter kunna
leda till obilliga konsekvenser för denna trafik. Nu är det ju så, att det endast
är storsjöfarten, som haft sina speciella representanter i andra lagutskottet,
och det är måhända därför förklarligt, att synpunkter som dessa inte
blivit beaktade. Ja, liknande exempel på för rederinäringen till synes fördelaktiga
bestämmelser skulle jag kunna uppräkna till rätt stort antal här,
men jag skall inte göra rict. Jag vill endast ytterligare erinra om att ämbetsverken
och lagrådet varit eniga om att genomförandet av sådana ändringar,
som erfarenheten visat vara erforderliga, inte borde få hindras av hänsyn till
den internationella behandlingen av frågan, och denna mening delades vid det
tillfället av den ledande sjöfartstidning, som jag nyss nämnde.

Om det tidigare funnits ett visst fog för att skjuta befogade ändringsförslag
på framtiden, utgör den omfattande och djupgående utredning, som numera
föreligger, ett nytt moment, synes det mig, av så väsentlig betydelse, att det

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

inte går an att utan vidare förbigå detsamma på sätt som nu har skett. Jag
kan för min del mycket väl förstå den ställning ämbetsverken intogo tidigare i
det av utskottet åberopade utlåtandet av januari månad 1933, då ämbetsverken
föreslogo ett förlängt provisorium. Då förelåg nämligen icke den ytterst
omfattande och klarläggande utredning, som propositionen innehåller. Att,
som utskottet nu tänker sig, vänta med hela revisionsarbetet, till dess ett
positivt eller negativt resultat föreligger från internationella arbetskonferensens
behandling av frågan är knappast rimligt, efter det att de rent svenska
lagstiftningsfrågorna blivit grundligt utredda och förslag till deras lösning
har framlagts. Man må hysa vilken mening som helst rörande lämpligheten
och riktigheten av det förslag, som Kungl. Majit framlagt — sakläget borde
dock numera motivera en mera intresserad behandling än den som föreliggande
utlåtande utvisar.

Beträffande frågans internationella sida Ilar utskottet mycket starkt betonat
den omständigheten, att internationella arbetsbyråns styrelse i början av detta
år förehaft sjöarbetstidsfrågan till behandling och beslutat sammankalla internationella
arbetskonferensen till en speciell sjöfartssession år 1935. Det är
emellertid ingen nyhet, och icke heller är det så märkvärdigt som utskottet
synes vilja göra gällande. Detta beslut av arbetsbyrån var känt långt innan
propositionen framlades för riksdagen, och det har ävenledes tagits i beaktande
av Kungl. Maj :t. Det är nämligen inte första gången ett beslut av
det innehållet fattats i Genéve. Det oaktat har hittills ingen session med
sådant ändamål kommit till stånd.

Jag kan inte underlåta att här repetera några data ur denna frågas internationella
historia. År 1929 stod sjöarbetstidsfrågan på dagordningen vid
internationella arbetskonferensens sjöfartssession i oktober månad. Ärendet
underkastades då en första behandling enligt organisationens statuter, och
beslut fattades örn utsändande av ett frågeformulär för konsultation av regeringarna
samt därefter utarbetande av ett konventionsförslag att framläggas
för konferensen vid nästa behandling av ärendet. Positivt beslut örn frågans
upptagande på dagordningen vid en senare konferens fattades också. Därefter
har situationen utvecklat sig på i stort sett följande sätt.

1930 beslöt arbetsbyråns styrelse, att innan sjöfartsfrågorna upptogos till
andra behandling av en konferens, skulle de behandlas av en konsultativ teknisk
kommitté, sammansatt av representanter för 21 sjöfartsidkande nationer.
Denna expertkonferens var utsatt att äga rum i december 1931, och inbjudning
härtill hade för Sveriges del antagits av regeringen. Konferensen blev emellertid
inhiberad. I oktober 1931 beslöt rådet, att arbetskonferensen skulle
hålla en speciell sjöfartssession år 1933. Rådet skulle vid ett senare tillfälle
uttala sig angående lämpligheten att sammankalla konferensen till en förberedande
teknisk expertkonferens och fixera tiden därför. Sex månader senare,
i april 1932, övergav rådet emellertid tanken på sammankallande av den beslutade
sjöfartssessionen 1933. 1934 upptog inte budgetförslaget någon sådan

sammankomst, och den kunde förmodligen av denna grund inte komma till
stånd. Vid ett sammanträde med sjöfartskommittén i december 1933 upptogs
denna fråga på nytt och föranledde då en deklaration av båda grupperna.
Sjöfolksrepresentanterna uttalade sig för ett omedelbart återupptagande av
frågornas handläggning, medan redargruppen förklarade sig överlåta åt rådet
att fastställa lämplig tid för en ny sjöfartskonferens, därvid gruppen emellertid
fasthöll vid det tidigare framlagda förslaget om sammankallande av
en förberedande expertkonferens kort före arbetskonferensens nya sjöfartssession.
I detta läge har nu arbetsbyråns styrelse beslutat uppföra sjöfartsfrågorna
på arbetskonferensens dagordning år 1935, varvid de i första hand kom -

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

,,,,,, . Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

ma att behandlas vid en speciell session, som är avsedd att äga rum omedelbart
löre den ordinarie sessionen.

Örn man beaktar de oden denna lagstiftning undergått på det internationella
området och jamval tar hänsyn till de förhållanden, under vilka arbetet
1 Geneve lor närvarande bednves, kan det knappast förefalla alltför pessimistiskt,
örn man befarar att nya hinder skola komma emellan och vålla nya
uppskov med ärendets definitiva behandling på den internationella arbetskonferensen.
I sjalva verket torde väl utsikten för en definitiv behandling
numera fa anses vara mindre än tillförne. Även örn emellertid mot förmodan
ar 1935 skulle medföra en ny internationell behandling, och även örn
denna behandling skulle __ leda till ett positivt resultat och en internationell
konvention komme till stand, kan man fråga sig, hur snart man här i landet
kam förvänta, att en arbetstidsreglermg i enlighet med konferensens beslut
blir ett internationellt . faktum. Hur länge tro inte kammarens ledamöter
f, kommer att dröja, innan ett tillräckligt antal stater av sådan betydenhet
att det kommer att väga någonting, då frågan skall avgöras i vårt land, ha
ratificerat en konvention och bringat densamma i tillämpning? Innan så
skett, komma samma skäl som hittills att åberopas mot en reformering av
en .svenska^ lagen. I sjalva verket torde nog den svenska lagens revision
la staffas pa. framtiden för övrigt en måhända mycket oviss framtid, örn
varje^atgard i sadant syfte skall göras beroende av en internationell lösning
av Hagan. I sjalva verket är det nog så, att ju längre tiden lider, dess mer
framträda de olagenheter, som _aro förbundna med en provisorisk lagstiftning
pa detta område, och att sjöarbetstidslagen för länge sedan lämnat försöksstadiet,
torde val vara uppenbart för alla. Som jag nyss tillät mig
framhålla, enskär numera ingen lagens upphävande. Den utgör en stabili“
e f?™1'' Pa avtalsområdet till gagn för alla parter. Under sådana
förhållanden synes det mig vara högeligen olämpligt att bibehålla lagens
provisoriska karakter, vilke! bland annat med rätt korta mellanrum icke blott
föranleder tidsödande utredningar, som även äro kostsamma, utan också vid
■Punkter. da lagen skall prolongeras, förvärrar och koncentrerar motsättningarna
mellan a ena sidan näringsutövarna och å andra sidan de ombord
pa fartygen anställda.

... Darest lagen gjordes permanent, skulle säkerhet och stadga i själva tilliampningen
av lagen vinnas, och denna lag skulle då i det svenska lagsystemet
fa samma stallning som andra lagar, reglerande arbetstiden. Det
bär sagts mig, att man på ett håll, där man i regel är benägen tillmäta de
sociala synpunkterna stor betydelse, inte velat vara med örn att nu göra
v?f, SJi°-j etSr S ag Permanent, emedan man därigenom skulle riskera att
valla hinder för genomförande av förbättringsförslag framdeles vid en tidpunkt
nar den internationella frågan blivit löst. Det synes mig, att om man
velat bereda väg for en tillämpning här i landet av en bättre sjöarbetstidsreglering
pa basis av en internationell konvention, kunde detta icke ha skett
pa ett mera ändamålsenlig! sätt än genom att biträda Kungl. Maj:ts förslag
som verkligen bland annat^utgör en förberedelse för en dylik reglering. Även
°.m11?)aib Pa ,et kåll jag åsyftar, inte skulle kunna övervinna eventuella betänkligheter
inför ett genomförande av de mera betydelsefulla reformförs
la gen i propositionen skulle man dock kunna gagna de sociala synpunkterna
bättre genom att biträda revisions förslagen, så långt dessa kunna vinna
gehör. Härigenom skulle förutsättningar ha skapats för en definitiv reglering)
vars genomförande borde framstå såsom synnerligen önskvärt för alla
som i någon man också tänka på sjöfolket.

Det förtjänar för övrigt i detta sammanhang även att uppmärksammas,
Första kammarens protokoll 19Sh. Nr 38. 5

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

att den nuvarande lagen inte är formellt tillfredsställande. Det av Kungl.
Majit framlagda förslaget utmärker sig för större tydlighet och enkelhet
i uttryckssätten och en mera logisk systematik, som skulle underlätta lagens
handhavande i praktiken. Den saken ha såväl ämbetsverken som lagrådet
uttalat sig örn. Utan tvivel har man också, vad detaljinnehallet beträffar,
lyckats råda bot på åtskilliga av de brister, som trätt i dagen under lagens
tillämpning under de gångna femton åren. Det synes mig, att det da
bara hade varit rimligt, att alla dessa under åren vunna erfarenheter hade
införts i en ny lagstiftning till båtnad för dem, som skola handha lagen och

arbeta under den. ,, ,

Slutligen tillåter jag mig också i anledning av utskottets uttalande örn
bemanningsfrågan framhålla, att Kungl. Maj :t i det avseendet inte har begärt
riksdagens yttrande, enär en reglering av bemanningsfrågan vidtagen
med hänsyn till sjöfartssäkerhetens krav, torde falla inom Kungl. Majus
administrativa lagstiftningsområde.

Herr talman! Jag har med åberopande av dessa synpunkter velat Damhålla,
att det synes mig, som örn de starkaste skälen tala för ett bifall till
den kungl, propositionen.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöts
på framställning av herr andre vice talmannen att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 275, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition till riksdagen
angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld. _

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 286, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284) m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 287, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till
förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen,

nr 288, i anledning av väckta motioner örn hänskjutande till jordbrukskreditsakkunniga
av frågan om jordbrukets primärkredit m. m.; samt

nr 289, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande reformerad
lagstiftning beträffande enskilda vägar.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades fröken Hesselgren för tiden från
och med den 4 nästkommande juni till riksdagens slut.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 22, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande utskottets utlåtande nr 19 i anledning av Kungl.

Onsdagen den 30 maj f. m.

Nr 38.

Maj:_ts proposition med förslag till ändrad lydelse av
ordningen;

37 och 46 riksdags -

statsutskottets utlåtanden och memorial:

1^8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för statsbeställningar för budgetåret 1934/1935 jämte i
ämnet väckta motioner;

129, i anledning av vissa utav Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under ijärde huvudtiteln gjorda framställningar jämte väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för nya byggnader för Stockholms tygstation m. m.;

131> i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för modernisering av vissa matinrättningar vid marinen;
..-ii111 i ’ 1 afledning av väckta motioner rörande vidtagande av åtgärder för
tillgodoseende av ön Gotlands försvarsbehov;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
r.uT ~titeln, punkten. 223, gjorda framställning angående provisorisk avlöningsförbättring
i vissa fall för lärare vid de allmänna läroverken m. fl.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 36, gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt de
tor religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder
anställda präster;

, nr i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 197, gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt beattningshavare
vid vissa statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning;

nr 136, i anledning av Kungl. Maurts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 227, gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt lärare
vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter;

• ^r,137’1i anlednin.g av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln, punkten 119, gjorda framställning
angående arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna
läroverken jämte i ämnet väckta motioner;

° ntr1l!!’/,nIi!åen(le regleringen av tilläggsstaten till riksstaten för budgetåret
iyd3/ly34;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde
Huvudtiteln gjorda, framställningar angående bidrag till skattetyngda kommuner
samt förstärkning av skatteutjämningsmedlens fond jämte en i ämnet väckt
motion ;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av en
tullverkets batlanefond m. m.;

nr 141 i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjunde
nuvudmoln gjorda framställning angående anslag till tullverket jämte i ämnet
vackta motioner; samt

nr 142 i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
Huvudtiteln gjorda framställning .angående anslag till provisorisk avlönings1
or bättring lör lärare vid navigationsskolorna;

, bevillningsutskottets betänkande nr 56, i anledning av väckt motion örn ökat
tuilskydd lor fickur samt vissa slag av boetter;

bankoutskottets utlåtanden:

nr-av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt till tjänstepension
lor tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, och för arbetare
i statens tjänst jämte i ämnet väckta motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om änd -

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj f. m.

ring i vissa delar av lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition örn vissa ändringar i den
vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk fogade åldersförteckningen;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa bestämmelser
i fråga om rätt till pension för överdirektören och chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; nr

64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser i fråga örn rätt till pension för ordinarie tjänstemän
vid domänverket;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt överassistenten
å övergångsstat vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
E. I. Haglund;

nr 66, i anledning av väckt motion om vissa förmåner i pensionshänseende
åt förutvarande personal m. fl. vid Kävlinge—Barsebäcks m. fl. järnvägar;

nr 67, i anledning av väckta motioner örn fyllnadspension åt förre stationsskrivaren
vid Härnösand—Sollefteå järnväg K. V. Lindeberg;

nr 68, i anledning av väckta motioner örn ändring av grunderna för dyrtidstillägg
och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor m. m.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensionsväsendet;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade änkor
och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens
tjänst, i vad angår pensionsväsendet;

nr 72, angående provisoriskt dyrortstillägg under budgetåret 1934/1935 till
befattningshavare vid riksdagens verk; samt

nr 73, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1934/1935 för vissa befattningshavare vid
Tumba bruk; t>

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1933 fattade beslut; samt

nr 45, i anledning av väckta motioner angående påskyndande av pensionsutredningen
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
arrendeegnahemsfond m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 94, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till tillfällig löneförbättring
och provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens

tjänst m. m.; samt . . .

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1934/1935 jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden; -

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 9 i anledning av motioner, som i syfte att motverka arbetslösheten väckts
angående åtgärder for begränsning inom statlig eller kommunal förvaltning
av bisyssleväsendet, det s. k. dubbeltjänstsystemet m. m.; samt
.nr 1 ^ledning av motionerna II: 371 angående beredande av sysselsättning
at arbetslösa genom en allmän förkortning av arbetstiden, och II • 498
angående ransonering av arbetet i syfte att bereda den arbetslösa ungdomen
plats i produktivt arbete; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i anledning av
vackt motion angående främlingskontrollens rationella ordnande.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.22 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
tome vice talmannen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var sa lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bilagda läkareintyg får jag härmed vördsamt anhålla
örn bet Heise tran nksdagsarbetet t. o. m. den 12 nästa juni.

Stockholm den 30 maj 1934.

Georg Bissmark.

Ledamoten av riksdagens första kammare, borgmästare Georg Bissmark,
lider av tillfällig överansträngning och är på grund därav oförmögen att under
de narmaste tva veckorna deltaga i riksdagsarbetet, vilket på heder och samvete
intygas.

Stockholm den 30 maj 1934.

Den begärda ledigheten beviljades.

Fred. Bissmarck,

leg. läkare.

Fortsattes överläggningen angående andra lagutskottets utlåtande nr 42, i Förslöa till
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till sjöarbetstidslag, sjöarbetadels
ock i ämnet väckta motioner. tidelag.

Herr Westman: Herr talman! När jag hörde statsrådets och chefens för (F°rt8'')
handelsdepartementet anförande här i kammaren före middagsrasten, tänkte
jag, att det är sällan man får höra ett så missbelåtet statsråd i kammarens
talarstol. Omedelbart förut hade ju ett annat utskott avstyrkt en proposition

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.) , . ,

för socialministern, och vi lade säkert alla märke till det parlamentariska
iämnmod, med vilket han tog motgången. När däremot handelsministern försökte
att taga ett riksdagens utskott i upptuktelse, tröstade jag mig med den
tanken, att när det är fråga om sjöarbetstidslagen, bruka vi ia hora skarpa
ord här i kammaren, och jag tänkte, att det blir väl än värre litet längre tram
på kvällen, när herr Charles Lindley kommer upp i talarstolen.

För övrigt måste jag säga, att statsrådet nog byggde sitt hårda omdöme om
utskottet på missförstånd och otillräckliga underrättelser. Herr statsrätt
sade, att utskottet avvisat varje saklig prövning och att utskottet gjort det
bekvämt för sig, när det behandlat detta ärende. Han citerade till stod tor
detta sitt påstående bland annat, att reservanterna lia sagt, att man icke kan
»undgå att finna det beklagligt och i hög grad otillfredsställande att utskottet
icke har berett sig tillfälle att ens taga kännedom örn innebörden av propositionens
detaljer». Men jag förstår inte, hur reservanterna kunna pasta
detta. Jag har här i min hand en schematisk översikt, som innehåller jamt orande
tablåer mellan alla de förslag, som äro framställda i ärendet. JNar
man upprättar sådana tablåer och delar ut dem till utskottets ledamöter, nar
man väl också berett utskottets ledamöter tillfälle att taga kännedom mte
bara örn propositionen utan också örn allting, som därmed sammanhänger. Idet
är väl inte nödvändigt, att man pliggar in paragrafer och moment i huvudet
på utskottets ledamöter, för att kunna påstå, att de haft tillfälle att taga kännedom
örn de ärenden, som föredragits i utskottet. Jag vill be kammarens
ledamöter att orientera sig med hjälp av denna schematiska översikt, som ar
mycket överskådligt uppställd och som här finnes till förfogande.

Vidare talade herr statsrådet örn att det var ett fel, att utskottet, när det
nu ej velat tillstyrka propositionen, inte tagit sig för att närmare studera och
redogöra för ämbetsverkens förslag. Utskottet borde, menade han, ha gatt
över på den linje, som ämbetsverken föreslagit. Ämbetsverkens förslag innebär
ju, att vi skulle lägga den nuvarande lagtexten till grund men förbättra
den genom att i densamma införa de ändringar, som erfarenheten fran svenska
utgångspunkter visat vara lämpliga.

Jag förstår inte, att statsrådet kan förebrå utskottet för den saken, ty örn
herr statsrådet hade önskat, att ämbetsverkens förslag skulle komma under
riksdagens omprövning, borde naturligtvis statsrådet ha lagt det till grund
för sin proposition. Det hade ju varit det bästa sättet. Och örn herr statsrådet
nu inte gjort detta och sedan funnit, att han^ missräknat sig, hade det
varit en enkel sak för honom att försöka övertyga någon av sina meningsfränder
i utskottet, så att denne ledamot hade gjort ett yrkande örn att utskottet
skulle övergå till ämbetsverkens ståndpunkt. Då hade utskottet haft ali anledning
i världen att ta upp detta till närmare prövning, och det kan ju handa,
att detta återspeglats i utskottets utlåtande, i varje Hill i form av en reservation.
Men nu är ämbetsverkens förslag helt och hållet borta, fastän det
förelåg en motion därom. Enligt vanlig riksdagskutym måste det vara pa
detta sätt, såsom saken utvecklat sig. Jag förstår inte, att statsrådet kan
förebrå utskottet för denna sak. Är saken beklaglig, får han rikta de beklagande
blickarna åt annat håll än mot utskottet. o . .

Statsrådet var, som vi hört, inte belåten med att utskottet gatt pa den linje
som det gjort, avstyrkt propositionen och förordat en fortsatt tillämpning av
den provisoriska lagen under hänvisning bland annat till den internationella
situationen. Det förhåller sig ju så, att arbetsbyrån i Genéve tagit upp denna
fråga, och det är, såsom det står i utskottets betänkande, meningen att det
skall hållas en särskild konferens år 1935 för behandling just av denna fråga
örn en sjöarbetstidslag. Till detta sammanträde föreligger en bia bok, utar -

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

betad av arbetsbyrån, för. att ligga till grund för förhandlingarna. Om man
jämför statsrådets proposition med denna blå bok, finner man, att i ett fall
har statsrådet inte gått så långt som det internationella förslaget. I ett annat
fall har statsrådet gatt längre än detta, nämligen när det gäller kökspersonalen,
och i en tredje grupp av fall återigen har statsrådet proklamerat principer.
som stå alldeles i strid mot det internationella förslagets.

Är det under sådana omständigheter lämpligt, att vi nu lagstifta här i
Sverige och antaga en permanent lag på området? Skall man handla som vi
bruka handla, är svaret bara ett. Vi ha ofta här i kammaren att taga ståndpunkt
till spörsmålet, hur vi skola behandla våra lagstiftningsfrågor, när samma
frågor föreligga till internationell behandling. Vi bruka alltid anse, att
skall en lagstiftningsfråga upp på en internationell konferens under den närmaste
tiden, så är det oklokt av oss att binda oss vid en lagtext. Då bruka
vi alltid säga, att vi först skola se, vad den internationella konferensen kommer
till för resultat, och sedan ändra vi vår lagstiftning, så långt vi anse det
vara klokt. Blir då vår lagstiftning sådan, att den överensstämmer med konventionen,
bruka vi föreslå, att konventionen skall ratificeras.

Så brukar det gå till, och så lia vi gått till väga även i detta fall. Och
jag kan inte förstå, att den omständigheten, att vi vågat tillämpa denna
gamla praxis på statsrådets och chefens för handelsdepartementet proposition,
kan föranleda någon sträng straffdom över utskottets uppförande. Av vad
jag sagt framgår ganska tydligt, att det är tämligen självklart, att utskottet
måst intaga den ståndpunkt, som utskottet gjort, när det internationella läget
är sådant som det är.

När jag åhörde statsrådets anförande, fäste jag mig också därvid, att
statsrådet utförligt talade örn vilka fördelar den kungliga propositionens antagande
skulle medföra för de svenska sjömännen. Men han berörde inte alls
den inverkan, som ett antagande av detta lagförslag ur ekonomisk synpunkt
.skulle ha på rederinäringen. Rederinäringen är emellertid, som vi alla veta,
i eminent mening en internationell näring, och det är givet, att om ett land
alltför hårt betungar, sin rederinäring med föreskrifter till sjömännens bästa
eller i fråga om trafiksäkerhet, eller vad det vara må, så riskerar denna stat
att betunga sin rederinäring så hart, att den blir mindre konkurrenskraftig
i förhållande till andra länders.

Det är kanske rent av så, att man inte gör sjömännen någon verklig tjänst,
om man nu här i vårt land driver igenom en sjöarbetstidslag, som har den
verkan, att de svenska fartygen få svårt att stå sig i konkurrensen och att
den svenska flaggan blir allt mera sällsynt på haven. Och kommer en sådan
företeelse till stånd, faller den helt säkert i ögonen på andra länders handelsdepartementschefer,
och de kanske dra den slutsatsen, att det är mycket
farligt att gå fram på reformernas väg. Man ser hur det gått med de svenska
fartygen, kunna de säga, Sverige är ju välsignat med alla möjliga förträffliga
bestämmelser, men dess handelsfartyg ha blivit allt mera sällsynta
i samma mån som dess lagstiftning blivit allt mer förträfflig.

. Jag tror därför,, att man gör klokt i alf behålla kontakten med det internationella
och., att vi rikta in våra strävanden på att vid nästa sjöfartskonferens
ernå så fördelaktiga bestämmelser för sjömännen som möjligt, bestämmelser
av internationell räckvidd. Jag tror, att vi rent av kunna ha en viss
fördel, örn vi vid denna konferens kunna säga, att i Sverige har den svenska
regeringen önskat genomföra ganska vittgående reformer, men den svenska
riksdagen har förklarat, at vi skola vänta och se. På det viset kan man ju
ge denna konferens en stöt framåt och be vederbörande att skynda på, ty i
Sverige motser man med otålighet att de skola komma till något resultat, så

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

att Sverige kan få förverkliga sina planer på att skapa bättre förhållanden
för sjömännen.

Därmed har jag nu inte sagt, att jag för min personliga del är beredd att
gå så långt som Kungl. Majit gör i sin proposition. Därom vill jag inte uttala
mig. Utskottet har avstyrkt den kungl, propositionen, och jag behöver
inte taga ståndpunkt till alla dess detaljer. Men jag vill för min del gärna
erkänna, att jag nog tror, att vår nuvarande lag på en och annan punkt utan
fara för vår rederinäring kan underkastas en förbättring till sjömännens förmån,
och jag kommer, örn jag tillhör riksdagen, när ärendet kommer tillbaka,
att visa mig intresserad för att i dessa detaljer gå sjömännens intressen till
mötes.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: Herr talman! Utskottets ärade ordförande fruktade, att

beskjutningen mot utskottsmajoriteten skulle bli värre än. Han kastade ju
då sina sidoblickar särskilt på en ledamot av kammaren, som är speciellt skickad
att föra sjömännens talan i det föreliggande spörsmålet, men även jag
är en smula intresserad av att avskjuta någon pil gentemot utskottets majoritet.

Herr Westman framhöll, när han talade örn ämbetsverkens lagförslag och
den kritik, som herr statsrådet riktat mot utskottsmajoriteten för att inte ens
detta blivit beaktat, att den kritiken egentligen borde rikta sig åt annat håll,
närmast då mot den socialdemokratiska utskottsdelegationen. Det där tycker
jag mig känna igen från min borgerliga verksamhet — det händer ofta, örn
man har anledning att ta någon av sina disciplar i upptuktelse, att de skylla
på någon annan. Herr Westman hänvisade till den promemoria, som utskottet
hade låtit utarbeta. Men örn man går till denna promemoria skall man
finna, att nog hade ämbetsverkens förslag kommit under debatt, därest handläggningen
av detta ärende i utskottet hade blivit sådan, som handläggningen
av en kungl, proposition brukar vara. I långa stycken äro ämbetsverkens
förslag och Kungl. Majits förslag identiska. Första paragrafen är lika, den
innehåller förresten endast en formell ändring gentemot det nuvarande provisoriet.
I andra paragrafen har Kungl. Maj :t omändrat ämbetsverkens förslag,
men det är övervägande ändringar av formell natur. Det är någon liten
skärpning på ett ställe, men detta kompenseras av att det nuvarande provisoriet
lindrats på ett annat ställe. Fortsätter jag att bläddra igenom promemorian
finner jag, att ämbetsverkens förslag och Kungl. Majits förslag överensstämma
i stora delar, och där de inte göra det, hade jag för min del gärna
inom utskottet varit beredd att söka komma fram till en överenskommelse,
även örn det varit nödvändigt att pruta på ett eller annat i Kungl. Majits
förslag.

Nu är det visserligen sant, att utskottets ärade ordförande har formellt
rätt, då han vänder sig emot ett uttryck i reservationen. Med denna promemorias
utarbetande är det ju formellt så, att utskottet har berett sig tillfälle
att taga kännedom örn innebörden av propositionens detaljer. Men alla ledamöter
här i kammaren, som äro vana att arbeta i utskott, veta mycket väl,
att en utskottsledamot inte sitter hemma och går igenom dessa detaljer för
sig själv och lär sig de olika förslagen, utan det är först när detaljgranskningen
kommer i utskottet och då de olika synpunkterna komma fram, som
man blir fullt och helt insatt i de olika spörsmålen. Örn sålunda reservanternas
uttryck formellt sett inte är det allra bästa, har dock läget inom utskottet
vid behandlingen av denna kungl, proposition varit sådant, att sakligt
sett den invändning står kvar, som vi gjort om att någon detaljgranskning
i själva verket inte skett.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

Då jag redan under min första riksdag bereddes förmånen att få deltaga
i andra lagutskottets arbete, var det en sak, som verkade synnerligen imponerande
på mig. Det var den grundlighet, varmed andra lagutskottet behandlade
de olika spörsmål, som lågo under dess handläggning. Den minsta lilla
motion utreddes, det infordrades yttranden från olika ämbetsverk, och det
gjordes^ en mycket grundlig utredning även örn de allra enklaste och minsta
spörsmål. Jag imponerades som sagt mycket av denna grundlighet, men jag
måste säga, att den handläggning, som nu föreliggande ärende fått inom
andra lagutskottet, har givit mig anledning att förvånas på ett helt annat sätt.

Herr Westman tryckte ytterligare på det enda skäl, som utskottet egentligen
framför som en anledning till att inte nu upptaga den provisoriska sjöarbetstidslagen
till revidering och eventuellt till ett definitivt fastställande. I utskottsutlåtandet
refereras, hur denna fråga har legat till, hur den ligger till
och hur den kommer att ligga till inom internationella arbetsbyrån vid dess
behandling av sjöfartsspörsmålen. Det skulle emellertid enligt min uppfattning
vara synnerligen olyckligt, örn det internationella socialpolitiska samarbete,
som bedrives genom arbetsbyrån i Genéve, skulle föranleda, att de nationella
initiativen på sociallagstiftningens område skulle lamslås och att de
olika nationella parlamenten på grund av det internationella samarbetet skulle
inrikta sig på någon slags Traska-patrullopolitik. Det går inte an att följa
efter i kön och se, vad man når fram till inom det internationella samarbetet,
samt först då våga göra någonting i den nationella lagstiftningen. Jag finner
för min del att det i stället är synnerligen betydelsefullt, att de nationella initiativen
många gånger kunna driva fram till internationellt överensstämmande
beslut. Och det förefaller mig vara så i detta spörsmål, att en revision av sjöarbetstidslagen
i vårt land, som från alla håll vitsordas som behövlig, genom
att nu komma till stånd skulle kunna vara en påskyndande faktor på samma
sätt som herr Westman hoppades, att hans negativa inställning skulle kunna
bidraga till att det från Sveriges sida gjordes ansatser att påskynda de internationella
överenskommelserna på detta lagstiftningsområde.

Det nuvarande provisoriet är otidsenligt. Det är formellt mycket bristfälligt,
som här förut framhållits, och det riktiga hade enligt min mening varit
att riksdagen under alla förhållanden beretts tillfälle att taga verklig ståndpunkt
till de olika möjligheter, som kunna föreligga för en revision av denna
lag.

Jag skulle för min del helst se, att ärendet bomme under förnyad handläggning
inom utskottet, men då jag förstår att det är lönlöst att vinna något
gehör för ett yrkande örn återremiss, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts proposition.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Man skulle kanske på grund av min

inställning i allmänhet till sociala frågor, kunna tycka att det läge närmast
till hands, att jag stöde tillsammans med reservanterna och inte under utskottets
uttalande. Jag vill då säga, att det just är min sociala erfarenhet som
gjort, att jag denna gång inte kan ansluta mig till kravet på en revision av sjöarbetstidslagen.
Det är inte tu tal örn att denna lag, sådan vi nu ha den, är i
behov av formella ändringar. Jag skall gärna säga, att den är i behov av.
längre gående bestämmelser, även när det gäller själva arbetstidsbestämmelserna.
Men det är en sak. En annan är, att när man skall röra vid en lag,
som är av så ömtålig beskaffenhet som en arbetstidslag, bör man också se till,
att man inte gör det vid en tidpunkt, då det kan vara än vanskligare än vanligt.

Genom min erfarenhet från yrkesinspektionen, där jag under många år

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

haft till uppdrag att just övervaka efterlevnaden av arbetstidslagen, tror jag
mig kunna vara berättigad säga, att av alla sociala lagar finns det inga, som
äro så vanskliga att handlägga som just arbetstidslagarna. Emedan de så
lätt komma i kolission med ekonomiska intressen av olika former, kan man inte
alltid se, hur det svarar när man rycker i en tråd.

Detta hindrar inte att jag anser, att våra nuvarande arbetsmetoder absolut
nödvändiggöra arbetstidslagar i olika former. Men vi få komma ihåg, att
här ha vi redan en arbetstidslag. Det är nu inte fråga örn ett oskyddat yrke,
som man även med mycket stora ekonomiska uppoffringar kanske i alla fall
skulle anse sig skyldig att skydda. Örn jag jämför förhållandena med andra
länder skulle jag tro, att jag har rätt att säga, att skyddsbestämmelserna enligt
den svenska lagen sådana de för närvarande äro i alla fall ge så pass mycket,
att vi inte på något sätt stå »på sladden», herr Norman. Det är sålunda här
inte fråga örn att taga upp ett nödvändigt skydd utan örn att utvidga ett
skydd, som vi redan ha, och att göra formella förändringar i en redan befintlig
lag.

Detta yrke har ju den karaktären, att det kanske mer än något annat är
beroende av de internationella förhållandena. Naturligtvis är det så, att all
lagstiftning röner inflytande och möter svårigheter genom de internationella
förhållandena, men det finns väl inte något område, som är så ömtåligt som
just detta, där det nationella och internationella arbetet så att säga gå in i
varandra. Jag kan säga av erfarenhet — och jag tror att herr Lindley skall
kunna ge mig rätt och herr Nordborg också — att när man i Genéve behandlar
frågor, som röra sjöfolket, få debatterna den mest upprörda karaktär, som
överhuvud taget förekommer vid behandlingen av lagstiftningsfrågor där
nere. Och varför blir det så upprört? Varför blir det ideliga kalabaliker,
och varför möta så ytterligt stora svårigheter, när det gäller att få fram någonting?
Jo, naturligtvis därför, att man är inne på ett område, där de ekonomiska
intressena från alla möjliga håll komma i ideliga konflikter med
varandra.

Detta gör, att man får vara rätt försiktig, när man går fram på denna väg.
Och nu är ju förhållandet, som utskottets ärade ordförande redan framhållit,
att frågan skall tagas upp mycket snart. Det är en hel del förberedande
arbeten gjorda. Man har visserligen klart för sig de oerhörda vanskligheterna
i detta arbete, men jag är för min del alldeles övertygad örn, att det i alla fall
kommer att visa sig åtminstone något så när, vad man inom de närmaste åren
har att räkna med. Och det har givetvis varit en av orsakerna, varför jag
biträtt utskottets avslagsyrkande.

Nu frågar herr statsrådet, och frågan upprepades av herr Norman, varför
vi inte åtminstone tagit ämbetsverkens mycket behövliga förändringar i lagen.
Jag medger gärna, att de förslag till ändringar, som ämbetsverken gjort,
säkerligen skulle underlätta förhållandena, göra det lättare att genomdriva
vissa bestämmelser o. s. v. Men då kommer man till en annan erfarenhet,
som man också ovillkorligen måste få, örn man har till uppgift att övervaka
sådana lagars efterlevnad, och det är, att människor ha oerhört svårt att läsa
lagar. Om det blir en ändring på något sätt, bli de förvillade; de kunna inte
reda ut det hela, om det det ena året efter det andra kommer ut olika författningssamlingar
med ändringar här och ändringar där. Jag kan säga från
min erfarenhet beträffande arbetstidslagen, att det dröjde i många år, innan
man kunde klara ut förhållandet mellan arbetarskyddslagens bestämmelser örn
minderårigas möjlighet att arbeta tio timmar och arbetstidslagens bestämmelser,
att de inte fingo arbeta mer än åtta. Det kanske rent av finns någon
bland herrarna här, som inte kan reda ut den saken! Jag kail ta detta såsom

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

ett exempel på hur svårt det är för menige man, även örn de äro på sjön, att
komma till rätta, örn vi besluta den ena lilla ändringen efter den andra i lagen.

När man sålunda har inom synhåll möjligheten att få en ordentlig revision
av lagen, som kan byggas på de internationella förhållandena, kan jag inte
förstå annat än att man i grund och botten gör saken större nytta, örn man nu
bidar. Jag tror också, att det är en ganska vanlig erfarenhet, att örn man
delvis reviderar en lag, skjuter man därigenom en regel för möjligheten att
få en ordentlig revision. Hur ofta hör man inte sägas, att den lagen ha vi så
nyligen hållit på med, att den skola vi väl inte behöva taga upp igen!

Örn man nu, som jag verkligen vill, att vi skola kunna få till stånd en
ganska långt gående revision av denna lag, när man på allvar måste taga
upp frågan, förefaller det mig, som örn jag också ur den synpunkten varit
fullt berättigad att ställa mig på utskottets sida.

Jag yrkar därför, herr talman, med en ganska stor känsla av social trygghet,
bifall till utskottets förslag.

Herr Lindley: Herr förste vice talman! Jag tror inte att jag kan få någon
bättre bakgrund till den föreliggande frågan än att läsa upp trettonde kapitlet
i Versailles!redens akt, vilket lyder som följer:

»Då Nationernas förbund har till ändamål att åvägabringa allmän fred,
och då en sådan fred blott kan fotas på grundvalen av social rättvisa;

då arbetsförhållanden äro rådande, som för ett stort antal människor innebära
orättvisa, armod och umbäranden, varav ett missnöje alstras, som hotar
freden och samförståndet i världen, och då det är en trängande nödvändighet
att förbättra dessa förhållanden, exempelvis genom reglering av arbetstiden,
fastställande av maximiarbetsdag och maximiarbetsvecka, reglering av arbetsmarknaden,
bekämpande av arbetslösheten, garanterande av en för livsuppehället
tillräcklig lön, arbetarnas skyddande mot yrkes- och andra sjukdomar
samt olycksfall i arbete, barn-, ungdoms- och kvinnosksTdd, ålderdoms- och
invaliditetsförsäkring, skyddande av i utlandet sysselsatta arbetares intressen,
den fackliga föreningsrättens erkännande, organiserande av yrkes- och
teknisk undervisning samt andra liknande åtgärder;

då underlåtenhet från en nations sida att införa verkligt människovärdiga
arbetsvillkor utgör ett hinder för de övriga nationernas ansträngningar att
förbättra arbetarnas lott i egna länder;

hava de höga fördragsslutande parterna, därtill föranledda såväl av känslan
för rättvisa och humanitet som av önskan att skapa en varaktig världsfred,
träffat följande överenskommelse.»

Även Sverige godkände ju denna fredsuppgörelsebestämmelse genom sin
anslutning till Nationernas förbund och genom sin anslutning till den internationella
arbetsbyrån.

För att realisera frågan om en internationell lagstiftning för fastställandet
av en maximalarbetsdag, respektive maximalarbetsvecka, sammankallades under
oktober och november månder 1919 en internationell konferens i Washington,
där även Sverige var representerat. Där upprättades ett förslag till konvention
angående begränsning av arbetstiden till 8 timmar per dag och 48
timmar per vecka. Frågan örn arbetstiden till sjöss ansåg man sig inte kunna
lösa, enär konferensen saknade representanter för denna verksamhetsgren, varför
man beslöt att detta spörsmål skulle behandlas vid en särskild specialkonferens,
vilken sammankallades till Genua påföljande år. Vid denna konferens
voro såväl herr Nordborg som jag närvarande. Genuakonferenscn
misslyckades och kunde ej lösa frågan. .lag vill inte här upptaga tiden med
att lämna en redogörelse för de förda överläggningarna, men kan såsom ka -

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Förslag lill sjöarbetstidslag. (Forts.)

rakteristisk meddela en episod från denna konferens. Jag var inte där såsom
arbetarrepresentant utan såsom tekniskt sakkunnig för regeringskommissionen,
men likväl måste jag sitta såsom opartisk ordförande för arbetardelegationerna
för att försöka uppnå enighet mellan dem. Ententemakternas arbetarrepresentanter
ville nämligen inte samarbeta med centralmakternas. Engelsmännen
vägrade absolut att sitta tillsammans med tyskarna, emedan tyskarna
hade begått de fruktansvärda brutaliteter under kriget, som vi känna till, då
de sänkte en del handelsfartyg.

Det är helt naturligt att den sinnesstämning, som där rådde, bidrog till att
öka svårigheterna när det gällde att åstadkomma ett positivt resultat. Så
mycket vill jag dock säga, att hade arbetarna kunnat acceptera ett sådant
förslag, som Kungl. Maj :t här framlagt, är jag alldeles övertygad örn att
redarna hade tagit det med uppräckta händer. Man ville på arbetarhåll få
fram betydligt större eftergifter från redarnas sida, synnerligast när det
gällde omedelbar tillämpning av åttatimmarsdagen för sjöfolket.

Sedan dess har frågan blivit blött och stött vid upprepade konferenser utan
att någon internationell enighet kunnat uppnås. Redarna hänvisa till depressionen
på sjöfartens område, och detta obestridliga faktum kan jag ju inte
förneka. Men jag har den uppfattningen, att dylika bestämmelser icke skulle
ha någon större betydelse, inte ens i närvarande stund, om man kunde åvägabringa
en internationell tillämpning av lagen, d. v. s. likställighet. Det är
emellertid givet, att redarna inte lia något intresse av att gå med på en sådan
reform, förrän de äro absolut tvingade att acceptera densamma. Det får man
utgå från, och alltså sabotera de varje försök att åstadkomma en sådan internationell
reglering.

Frakternas storlek äro ju dikterade av konkurrensen. Man pressar alltid
ned frakterna till lägsta möjliga nivå på grundval av de aktuella kostnaderna
och räknar kanske med minsta möjliga vinst på sin verksamhet. Men kan man
åstadkomma förbättringar i fråga örn arbetstiden och andra spörsmål på det
sättet, att alla länder bleve likställda, hade detta inte den ringaste inverkan ur
konkurrenssynpunkt. Det bleve naturligen bara så, att frakterna stego i
någon mån, då man finge en högre grundval, från vilken frakterna beräknades.

Hur skall då denna reform kunna genomdrivas eller påskyndas? Ja, inte
går det med den metod, som andra lagutskottet påyrkar. Inte ens de svenska
skeppsredarna få genom ett sådant förfaringssätt något som helst intresse av
att söka utverka en förändring i dessa förhållanden. Tvärtom blir motsatsen
fallet. De komma att bli en av de parter, som motsätta sig en reform, det är
absolut säkert. Så länge de inte behöva riskera, att tålamodet skall ta slut i
den svenska riksdagen och att man här skall åstadkomma en reform i den begärda
riktningen, så länge komma de inte att bli någon pådrivande kraft för
att åstadkomma några förändringar. Tvärtom få de ju ett intresse av att
motsätta sig den begärda lagstiftningen. Och jag kan inte hjälpa att jag har
en känsla av, att den synpunkten sammanfaller nog i stort sett också med
andra lagutskottets synpunkt. Det är dessa intressen, som besjälat utskottsmajoriteten
vid dess ståndpunktstagande i det föreliggande fallet.

Det finns emellertid en annan part, som inte är nöjd och som inte kan se på
denna fråga från samma blaserade synpunkt. Det är sjöfolket. De anse sig
ha blivit skamligt bedragna på den utlovade reformen. Jag törs måhända
påminna de borgerliga i denna kammare örn ett avgivet löfte vid krigets slut,
då den revolutionära stämningen i alla länder medförde en allmän förskräckelse,
och då Sveriges socialdemokratiska arbetarrörelse endast begärde uppfyllandet
av tvenne reformer, nämligen ändring av valrättsbestämmelserna till
första kammaren och åttatimmarsdagens införande. Detta utlovades. Och

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

det är väl ändå en förpliktelse, på vars uppfyllande man alltjämt har rättighet
att vänta. Visserligen ha ju industriarbetarna på landbacken fått arbetstiden
begränsad till 48 timmar per vecka, men detta förhållande måste bara
ytterligare öka missnöjet bland sjöfolket. Sjömännen anse sig orättvist behandlade.
Det är därför föga underligt, att kommunismen i mycket hög grad
har trängt in bland sjöfolket, till och med i högre grad än bland andra arbetargrupper.
Den har också en betydelsefull hjälp. Det talas ofta örn att ryssarna
bruka skicka hit någon Ex.R., som har till uppgift att söka öka intresset
för kommunismen i vårt land. Men ryssarna lia en Ex.R., som alltid
kommer att finnas och som vi inte kunna utestänga, och det är de ryska fartygen,
som komma hit och på vilka man tillämpar åttatimmarsdagen. Det
är givet att det svenska sjöfolket, som kan se de förhållanden som tillämpas
på de ryska fartygen, däri alltid har en pådrivande faktor, som ökar dess
missnöje.

Nå, den saken vilja ju herrar Bagge och Lindman m. fl. bota genom att
förbjuda dessa åsikter att finnas till och genom att genomföra en skärpt klasslagstiftning
snarast möjligt. Det är till och med så brådskande, att man ifrågasätter
en urtima riksdag för dess genomförande. Syftemålet är att lägga
hinder i vägen för fackföreningsrörelsen och möjligheterna för arbetarna att
försvara sig och bevaka sina intressen. Men här glömmer man heligt avgivna
löften och förpliktelser och ignorerar dem såsom varande av noll och intet
värde.

Jag kallar detta för att så vind, och man kommer säkerligen att få skörda
storm i framtiden. Det är inte alls säkert att utvecklingen kommer att gå i
den riktning, som en del herrar föreställer sig.

Herr Westman försökte försvara utskottet mot anklagelsen, att utskottet
inte ingått i någon saklig behandling av det föreliggande förslaget, genom
att påpeka, att man uppgjort schematiska översikter, som varje utskottsledamot
kunnat fa taga del av. Vem är det som gör dessa schematiska översikter?
Det är naturligtvis utskottets kansli, som med stöd av föreliggande förslag
söker^göra upp en dylik översikt till ledning vid granskningen av förslagen.
Så göres det inom alla utskott. Men örn man inte granskar dem, inte
delar ut dem till ledamöterna och sedermera inte behandlar förslagen punkt
för punkt, vad är det da för värde med dem? De äro inte av minsta betydelse
för frågans handläggande.

Det enda av vad herr Westman hade att anföra, som jag kan tillmäta någon
betydelse, är invändningen, att när en fråga skall upp inför ett internationellt
forum är det oklokt att behandla densamma från nationell lagstiftnmgssynpunkt.
Det kan ligga någonting i detta. Men å andra sidan är det
ju fruktansvärt farligt att behandla en så viktig fråga som den föreliegande
pa det schablonmässiga sätt, som man här gjort, då man helt enkelt inte gått
in pa någon verklig realbehandling. Det skulle ha varit intressant, örn jag
bär tillsammans med herr Westman hade kunnat gå in i en debatt om de
olika detaljerna. Jag misstänker sannerligen, att herr Westmans försvar i
dessa ting inte skulle ha blivit så synnerligen starkt.

Det har också sagts att om vi nu skulle antaga Kungl. Maj:ts förslag
skulle den svenska sjöfarten hotas av en katastrof och de svenska fartygen bli
sällsynta pa världshaven. Äsch, det är dumt! Hur är det i andra''länder’
Bet Enns lander, som accepterat denna lagstiftning. I Frankrike tillämpas
attatimmarsdagen pa fartygen och har gjort det i säkerligen mer än tio år.
Inte äro de ^franska fartygen fullständigt exkluderade på grund av detta!
Det är ett påstående, som inte håller streck.

Del har också blivit tal örn en annan sak, och därvidlag riktar jag mig

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

framför allt mot fröken Hesselgren. Först säger fröken Hesselgren att det
är vanskligt, vanskligare än vanligt, att vidtaga en lagstiftning på detta område.
Sedan säger hon, att det inte alls är fråga örn ett oskyddat yrke utan
att det finns en lagstiftning. Vi stå kantänka inte på sladden. Hur vet fröken
Hesselgren, att vi inte stå på sladden? Jag skall tala örn för fröken
Hesselgren, att vi faktiskt stå på sladden. Vi ha i vårt land — i den frågan
har jag också väckt en motion, som emellertid vid utskottsbehandlingen fullständigt
lämnats åsido — på bogserbåtarna en arbetstid, som vi visserligen
på facklig väg försökt pressa ned någorlunda, men som går upp till mellan
80 och 90 timmar per vecka. Är inte det att stå på sladden? Och jag vill
påpeka beträffande sjöfolkets arbetstid ombord på fartygen, att den är först
och främst de tolv timmarna, när de äro till sjöss, men dessutom är det extra
arbete vid sidan därav, som de inte kunna undvika.

Det skulle vara mycket intressant att närmare gå in på spörsmålet örn hur
mycken tid sjömännen verkligen ha för sig själva. Det är inte så med dem
som med arbetarna i land, som lia en hustru och ett hem eller äro inneboende
någonstans, där någon människa kan titta till deras kläder, tvätta åt dem och
sköta om dem på annat sätt. Allt detta måste sjöfolket göra på sin knappa
fritid. Det är dessutom så, att de ofta byta vakter, varigenom de även förlora
tid. Jag vet från den tid, då jag själv gick till sjöss, i synnerhet i mina
yngre dar, då man behövde mera sömn, att jag faktiskt gått och sovit på vakter.
Det är bland det farligaste man kan råka ut för, att gå på en utkik så
där helt mekaniskt och sova, helt enkelt därför att man inte kan hålla ögonen
öppna.

Så nog är sjöfolket i behov av en reglerad arbetstid. Yad det är, men inte
är det, som fröken Hesselgren säger, ett reglerat område.

Fröken Hesselgren sade också någonting annat, nämligen att det skulle vara
så upprörda förhållanden i Geneve när man behandlar sjöfolksfrågor. Det
är inte heller riktigt. Jag har varit där ett par gånger, när man behandlat
den allmänna lagstiftningen beträffande fartyg, säkerhetsförhållanden och
sådant, och jag tyckte att det var det mest hyggliga man kunde se. Visserligen
voro vi ihop och kämpade för de olika synpunkterna, men vi sammanjämkade
och kompromissade friskt, och vi voro lika goda vänner när vi reste
därifrån som när vi kommo dit. Jag har inte den ringaste känsla av att
några siirskilt upprörda förhållanden skulle existera där. Och vilka andra
sjöfartsfrågor ha behandlats i Genéve? Det har varit åttatimmarsdagen, men
jag vet inte heller att det varit några så förskräckligt upprörda förhållanden
när den frågan diskuterades. Vidare har det varit en del specialkonferenser,
av vilka en del inte hållits i Genéve. Jag tror att det där var några små överdrifter,
som fröken Hesselgren velat använda till försvar för utskottets negativa
ståndpunkt.

Det är ju knappast lönt att nu i någon större utsträckning taga upp tiden
med en diskussion, ty det föreligger ingenting från utskottets sida, som man
kan skjuta på. Herr Westman har inte sagt så synnerligen mycket till försvar
för utskottets ståndpunkt utan endast anfört det lilla, som kan sägas för
att nödtorftigt ursäkta att man ingenting gjort. Under sådana förhållanden
kan jag inte annat än uttrycka mitt missnöje med att lagutskottet på ett mycket
bekvämt sätt klippt av alla möjligheter till diskussion örn de olika punkterna.
Man har inte ens, som jag förut sagt, till saklig behandling upptagit
min motion, som dock berör ett område, där man mycket väl kan gå till en
nationell lagstiftning utan att det har det ringaste inflytande på den stora
internationella lagstiftningen. De fartyg, som jag pekat på, höra ju till industrien
och inte till den stora internationella sjöfarten. Där skall man väl

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

kunna lagstifta, om man vill nämligen! Att man inte vill är en annan sak,
men ela bör detta tydligt och klart sägas ifrån.

Under förhandenvarande förhållanden anser jag mig inte kunna göra annat
än yrka återremiss till andra lagutskottet av föreliggande fråga.

I detta anförande instämde herr Berg, Robert.

Herr Nordborg: Herr talman! I anledning av Kungl. Maj:ts förevarande

proposition har jag i en motion hemställt, att riksdagen måtte, med avslag på
den kungl, propositionen, dels antaga en sjöarbetstidslag av samma innehåll
som den nu gällande lagen i ämnet med vissa i motionen angivna ändringar,
och dels i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala sig emot bemanningsbestämmelser
av beskaffenhet att öka var handelsflottas nuvarande konkurrenssvårigheter.

Då jag vid ärendets handläggning inom andra lagutskottet icke har reserverat
mig till förmån för denna min motion, har det varit av den anledningen, att
jag ansåg att det var omöjligt att vinna majoritet för en sådan mening. I
det fallet lia herr Lindley och jag varit olyckskamrater. Detta innebär emellertid
icke att jag på något sätt gått ifrån den ståndpunkt, som jag intagit i
min motion.

Av herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet har nu framhållits,
att det kanske inte var så mycket menat med min motion, och jag skall därför
be att få säga några ord därom. Jag anser att det är alldeles riktigt att man
i ^sådana tider^ som de nuvarande, som undan för undan försämrats, begär att
få lindringar i en lag, som tillkommit under helt andra förhållanden och under
bättre tider.. De i min motion framförda kraven måste anses ha mycket
större fog för sig än det ekonomiskt fördärvbringande lagförslaget i skärpande
riktning, som i trots av de svåra tiderna föreslagits från Kungl. Maj :ts
sida. Men inte nog med det. Från socialdemokratiskt håll ha ju framförts
motioner, som ha gått långt utöver Kungl. Maj :ts förslag. Om jag inte misstar
mig, har dock herr Lindley, som är motionär härvidlag, tidigare insett de
svårigheter, med vilka den sjöfart haft att kämpa, som han i sin motion gjort
sig till talesman för, nämligen inrikessjöfarten. Jag vill också påminna örn
att herr Lindley och jag ha samarbetat på detta område tidigare. Hur skulle
det nu bli för den sjöfartsgrenen^ om herr Lindleys motion skulle bifallas?
Jag tror, att herr Lindley skulle få långt flera tillfällen att intressera sig för
denna sjöfarts öde, för den händelse någonting sådant skulle ske.

För a,tt nu övergå till den kungl, propositionen, ber jag att få framhålla,
att det inom ett flertal länder under senare år har visats ett mycket stort intresse
för sjöfarten. Genom stödåtgärder av olika slag har man försökt säkerställa
sin sjöfarts existens och dessutom även sökt att modernisera och rent
av utöka sina handelsflottor. Utan att närmare gå in på detaljer härvidlag,
får man ändå gå ut ifrån att det inte har varit några hugskott från dessa
länders sida, då de genom ekonomiska uppoffringar och andra åtgärder sökt
att lösa dessa problem i eget intresse. Tillgodoseendet av näringslivets behov
i allmänhet torde ha varit den främsta drivfjädern, men även andra omständigheter
hava säkerligen medverkat, exempelvis behovet av en handelsflotta
vid krigstillfälle. Under kriget fingo ju snart sagt alla nationer klart för sig,
att detta var av ett ofantligt värde för en nation. Även sedan dess har man
nog även insett en handelsflottas betydelse för betalningsbalansen. Jag skall
inte närmare ingå på den saken, då det finns möjligheter för dem, som intressera
sig därför, att taga del av den statliga statistik, som finnes. Turisttrafiken
har också en stor betydelse för ett land, och vårt land har därvidlag
ganska stora intressen. Dessutom är varvsrörelsen en viktig näringsgren,

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

men utan sjöfart kan densamma ej trivas. Alla dessa förmåner, härrörande
från sjöfarten komma ett land till godo oberoende av örn den ifrågavarande
driften bedrives med vinst eller icke.

Jag skall även be att få framhålla, att det finns en annan sjötrafik, som
ett land kan bedriva, nämligen trafiken mellan uteslutande utländska hamnar.
Denna inverkar direkt på betalningsbalansen, eftersom det överskott, som uppstår,
sedan omkostnaderna utomlands hava betalats, kommer landet, dess sjöfolk
och varvsrörelse till godo.

I vårt land kan man inte säga, att sjöfarten har varit föremål för någon
särskild omvårdnad från statens sida. Rederierna hava själva fått brottas
med sina svårigheter, och många svenska rederier ha under de senare åren
gått i konkurs eller fått sina fartyg tagna i mät. Sedan 1931 års början och
till och med den 30 april innevarande år har antalet konkurser, som drabbat
rederier, varit 17 och utmätningarnas antal har varit 50. Under årets första
månader ha utmätningar förekommit i proportionsvis större utsträckning än
förut. En annan ledsam följd av de svåra tiderna är de förekommande! försäljningarna
av svenskt tonnage till utlandet. Både verkliga försäljningar
och skenförsäljningar, som i regel ske till länder, som kunna driva sin sjöfart
billigare, förvärra givetvis konkurrensen, men å andra sidan måste man också
förstå, att nöden framdriver sådant. Det är givetvis inte i en verkställande
rederilednings intresse att behöva vidtaga dylika åtgärder.

Då det skulle bli alltför vidlyftigt att lämna en ingående redogörelse för
vår handelsflottas nationella betydelse och de svårigheter varunder densamma
för närvarande arbetar, får jag i stället hänvisa till kommerskollegii utredning
rörande åtgärder för mötande av den utländska sjöfartssubventioneringens
faror. Mot bakgrunden av det nuvarande internationella sjöfartsläget med
statssubventioner och flaggdiskriminationer, som hota den sedan gammalt erkända
havens frihet, måste man se den kungl, propositionen med förslag till
ny skärpt sjöarbetstidslag som ett mycket originellt svar på övriga^ länders
subsidiepolitik. Bland svenska redare, som länge under svåra förhållanden
sökt att i det längsta genomrida den nuvarande stormen, har det framstått
som ofattbart, att vårt lands regering i dessa tider ansett sig kunna framlägga
ett dylikt förslag. Då detta dessutom skett, trots att hörda myndigheter
avstyrkt, ha sjöfartens män bibragts den uppfattningen att andra syften
än de i propositionen angivna måste föreligga. Att under nuvarande förhållanden
införa ytterligare sociala reformer anses vara något, som sjöfarten
ej kan bära. Genomförandet av en lagstiftning, som, i de fall arbetstiden
minskas, i realiteten innebär en löneförhöjning för utfört arbete plus övertidsersättning,
som uppkommer genom den kortare arbetstiden, torde med säkerhet
komma att medföra arbetskonflikter, dyrbara och beklagliga både för
arbetsgivare och arbetstagare. Detta var en synpunkt, som även på sin tid
insågs av ledningen för den engelska sjömansorganisationen.

I propositionens motivering framhålles, att den av föredragande departementschefen
förordade revisionen av gällande lag borde vara ägnad att underlätta
de ytterligare steg i avseende å arbetstidens begränsning, som anslutningen
till en blivande internationell konvention sannolikt skulle kräva.
Detta uttalande förutsätter, att det föreliggande internationella konventionsförslaget
skall av ett femtiotal stater utan vidare i enighetens tecken upphöjas
till internationell lag. Erfarenheterna från konventionsarbetet i Genéve
peka tydligt i en helt annan riktning. Säkert är att en hel del ändringar i
lindrande riktning komma att genomföras, innan förslaget kommer under votering.
Som herr ordföranden i andra lagutskottet nämnde, står ju också
propositionen i strid mot konventionsförslagets principer i vissa fall, och dess -

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

, o , Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

utom gar också forslaget längre än konventionen. Genom ett antagande av
den kungl, propositionen skulle vi således fastlåsa oss vid andra och strängare
bestämmelser än som eventuellt komma att genomföras i andra länder.

1 detta sammanhang tillåter jag mig även fästa uppmärksamheten på "det
taktum, att sa snart en konvention tillkommer, som innebär ytterligare påagor
för sjöfartsnäringen, är det alltid stor brådska med anslutningen, men
om det galler en fråga sorn kan vara till någon liten nytta för sjöfartsnäringen,
ar det ingen brådska. I det fallet kan jag hänvisa till 1926 års sundhetskonvenS^Qoom
>n lanebara V11ssa förmåner för sjöfarten. I en gemensam skrivelse
ar -L92J för fem ar sedan — skrevo Sveriges redareförening och de sju ombordanstalldas
organisationer till Kungl. Maj :t och hemställde örn vidtagandet
av åtgärder för att sjöman, som intages å sjukvårdsanstalt utom mantalssknvningskommunen,
matte komma i åtnjutande av de förmåner, som medgivas
ifrågavarande kommuns invånare. Ett påskyndande av denna frågas
lösning hade varit till stor nytta för både redare och sjöfolk

Slutligen vill jag framhålla, att varje skärpning av nu gällande sjöfartslagstif
kung, varigenom sjöfarten belastas med ytterligare åtgärder, kommer
att underlätta andra länders strävan att övertaga en del av de sjötransporter,
som vara fartyg hittills till gagn for såväl landet i dess helhet som av sjöfarten
beroende yrkesgrupper kunnat utföra. Att sedan återförvärva den
forlorade ställningen torde inte bliva lätt.

Herr statsrådet nämnde i sitt anförande sjömännens besvärliga arbete. Det
ar mycket av en fördom, då man talar örn sjöfolkets svåra arbete nu för tiden
Detta gar igen sedan segelfartygens tid. Både herr Lindley och jag voro
med pa den tiden, och vi kunna nog båda intyga, att det var ett hårt arbete
men anda _aro vi ganska friska båda två, i synnerhet herr Lindley. Man får
,skllja Pa °llka arbete ombord i fartygen. Jag har för min del
alltid hållit före att eldrumspersonalen, d. v. s. eldarna, allra helst i hårdeldade
fartyg, har mycket strängt arbete, men deras arbetstid är ju i stor utsträckning
sedan flera ar tillbaka också indelad på så sätt, att det blir åtta finlöf
rf.. arj.£- Da det däremot gäller smörjare och däcksfolk, så är arbetet
för dem inte av den ansträngande art, som man vill tro, ty på däck är
det styrning och utkik samt örn nätterna, örn det finns flera man på vakten
vad man kallar »stand by», d. v. s. att vara färdig, örn någonting behöver uträttas,
och under dagen utför detta extra folk sådana lättare underhållsarbeten
ombord, såsom skrapning, målning och tvättning av färg. Styrningen
sker numera med maskin, så att man kan styra genom att vrida på en liten
ratt. Det ar inte sa värst ansträngande att gå på utkik heller, och örn man
som herr Lindley nyss sade sig ha gjort ibland, går och sover på utkiken’
sa bor man kunna sta ut med det arbetet också.

Vidare talade herr ^statsrådet örn övergångsbestämmelserna. Jag förstår
mycket val, att statsrådet därvidlag har försökt att ge oss en utväg, så att
dispens skulle kunna medgivas i extrema fall, men enligt min mening kan

dispensförfarandemed ^ reSultat’ SOm berr statsrådet väntar av ett sådant

Herr Lindley talade för resten nyss örn att den ena kategorien kommer att
bil avundsjuk pa den andra, som får det bättre, och jag vill påstå att örn en
c ttatimmarsdag nu skulle genomforas mera allmänt, komme folket ombord på
de fartyg, for vilka dispens beviljats, att bli mycket missnöjd, vilket komme
att resultera antingen i att de begärde mera betalt eller också i att det bleve
blockader av batarna, något som redan nu ofta arrangeras på ett mästerligt
satt. Dispensferfarandet skulle således icke i praktiken kunna upprätthålFörsta
hammarens protoholl 1034. Nr 3S. g

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.) „ .. , ....

las för rederiernas del, varför dessa skulle nödgas pa ett eller annat satt söka

komma ur denna dilemma. .

Jag skulle även vilja påpeka en omständighet, som visar, att vart tolk inte
har det dåligt i jämförelse med andra nationers sjöfolk. Jag tänker närmast
på bostadsförhållandena ombord. Yi ha den mest moderna och långtgående
lagstiftning, som finns i världen på detta område, och jag har erfarit
_ vilket jag även tror att herr statsrådet har gjort —- att i de fartyg,

som byggas för svenska redare, söker man att få ordentliga och bra bostäder.

Herr Norman ansåg, att ett nationellt beslut i enlighet med Hung . Maj. s
proposition skulle hjälpa till att driva fram ett internationellt beslut. Ja
detta är mycket möjligt, herr Norman, men medan gräset växer dor kori, och
innan de andra nationerna kommit så långt som vi, har kanske var sjöfart

upphört att existera. ^ . , .

Herr Lindley läste upp fredstraktaten. Det är en mycket vacker ingress,
som även jag känner till. Men vi kunna inte ha så stor användning av denna
nu ty det vackra evangeliet avser internationellt samarbete och inte det beslut
som nu skall fattas av Sveriges riksdag. En så ledande nation lia vi
ännu inte blivit; vi få nog därför traska med i den internationella tranedansen,
örn det skall bli någonting av det hela. __ . .. .

Herr Lindley sade även, att redarna i Genua ar 1920 garna skulle ha gatt
med på ett förslag som det som Kungl. Majit nu kommit med. Jag vet inte,
örn jag uppfattade honom riktigt, men jag får säga, att jag var med redarna
i Genua den gången, och jag fann ingen entusiasm för Hagan. Det kan ju
hända, att herr Lindley fick andra upplysningar, men för mig var detta na -

Då herr Lindley talade om att kommunismen bland sjöfolket fått ett stort
insteg, skall jag inte alls bestrida detta, ty det är bekagligtvis så, men jag
tror att kommunismen hade mycket mer insteg bland herr Lindleys egna ar"
betare för två år sedan, då vissa strejker förekommo i Norrland ty da var
det sannerligen mycket, mycket mera besvärligt med transportarbetarna än
vi någonsin haft med sjöfolket sedan dess. Men det hindrar inte att herr
Lindley kan få rätt ändå, ty jag känner mycket väl till att det bednves ett
mycket stort undermineringsarbete bland vårt sjöfolk.

Sedan nämnde herr Lindley, att Frankrike har en åttatimmarslag och att
det har gått bra. Alltså kunna också vi ha en sådan, menade han. Men
vad har följden av den lagen blivit i Frankrike? Jo, där betalas det statssubsidier
till sjöfarten just till följd av denna lag.

Herr Löfgren: Herr förste vice talman! Jag har gjort mig skyldig till en
motion i detta ärende, som jag anser mig böra med några ord förklara örn
också icke försvara. När jag i förmiddags åhörde herr statsrådets och chefen
för handelsdepartementet anförande kunde jag hålla med honom i mycket
av vad han sade, och jag blev egentligen missräknad, först när han kom
till klämmen, vari jag väntade mig ett yrkande om bifall till mm. motion.
Jag håller med honom i att detta förslag, som går ut pa en definitiv lagstiftning,
har blivit en smula summariskt behandlat i utskottet. Herr statsrådet
klagade över att hans proposition blivit illa behandlad. . Det kan jag
inte precis säga. Jag kan snarare uttrycka saken så, att den inte blivit behandlad
alls. ..

Jag håller vidare med herr statsrådet därom, att även enligt mm mening
det internatonella arbetet på ifrågavarande område ligger i sådant dödvatten
att man knappast rimligen kan dröja med en definitiv reglering av vara
sjöfartsförhållanden, till dess det internationella arbetet lämnat ett resultat.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

-n , , . , „ Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

ii + synpunkten Ilar också av reservanterna, sora jag tycker med rätta, unerstrukits
dag medger också, att en definitiv reglering kan vara av synnerligen
stort gagn för de olika parterna inom sjöfartsnäringen likaväl som
för sjöfartsnäringen själv. Det nuvarande provisoriet innebär onekligen i
olika avseenden en olägenhet, som man inte får underskatta. Det förelWer
vidare, såsom herr statsrådet framhöll, ännu en del ogentliglieter och framfor
allt mycken oklarhet rörande en del bestämmelser i sjöarbetstidslaa-en
som ™an Ylcl olika tillfällen haft att kämpa med och som förtjänat ett kfargorande,
vilket i mycket Ilar agt rum på ett förtjänstfullt sätt i propositionen.

0 1 lst åberopade sig herr statsrådet på de sakkunnigas yttranden på att
saval lagrådet som en del hörda myndigehter i olika delar tillstyrkt förslaf.
et OCo1j framför allt icke hesiterat inför den omständigheten att frågap är
föremål for internationell överläggning. Men — här komma vi till difsonanserna
herr _ statsråd det, som enligt min mening är felet i propositionen
ar att den inte tagit hänsyn till de synnerligen viktiga anmärkningar som i
vasenthga avseenden gjorts i de sakkunnigas yttranden och som mycket väl
hade kunnat och bort iakttagas i propositionen, därest man verkligen velat

aga hänsyn till sakkunskapen och till det nuvarande ekonomiska läget, som
™tear ™infr tryckt då det gäller sjöfarten. Min motion har utfjert ett
försök att fa. riksdagen att, samtidigt som den antog en definitiv lagstiftmng,
också _ vid rättelserna taga hänsyn till detta ekonomiska läge och till

frammggensmbyggt.k den’ VarPå det utarbetade förslaF> sorn i motionen

En särskild fråga, som jag dessutom bara vill snudda vid, är frågan om
^err statsrådet säde i förmiddags, att utfärdandet av eJ bm
lanningsskala horde under Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsmakt
och propositionen innebära endast en bekräftelse från riksdagens sida på att
sa vöre förhållandet men icke ett framläggande av förslag för riksdagens

arnel ttt avseendet få uttala en avvikande mening. Jag

detaljerad bemannmgsskala inverkar på sjöarbetstiden och nå
f ^et?tlden °yerhuvud taget ombord på fartyg likaväl som på sättet för fårygs
byggande, bostadsrum och dylikt, och således ingriper inte bara på eko rnZSettSalldeFsnrkVT

+ B0C1&}‘i avseend?> P& ett alldeles likadant sitt och
Sf riä d likadant område, som vi här i riksdagen anse vara förbeallet
riksdagens och statsmakternas gemensamma reglering eller åtminstone

säbmdf''Sty nanCue''+lnian KungL Maj:t avfärdar en författning. Jag vill
infllmer kiln nl! bett8 nda,Ha t aVen bemanningsfrågans område åtskilliga
ett „7ruT ■ behova vidtagas men jag anser, att riksdagens yttrande över
ett utarbetat förslag bor inhamtas, innan skärpta bemanningsföreskrifter för
fartygen av Kungl Maj:t utfärdas; detta så mycket hellre som frågan örn
bemanningsskala vid flera eller åtminstone ett par tillfällen varit imderkastad
nksrlagens provning och riksdagen för sin del inte, vid do tillfällen
dylika förslag framlagts, velat vara med om att godtaga dem.

1 sakens nuvarande läge har jag, herr vice talman, då jag inte kan biträ
da regeringens förslag, ingenting annat att göra än att yrka, Itt vi tills vidare

Ml till utskottet förslag’. ^ Pr0vi8orict- Ja* ^kar således bi -

Herr Wohlin: Herr talman! Jag ämnar icke någon längre stund uppehålla
kammarens tid med detta ärende, så mycket mindre sorn utgången torde vara
tämligen given Jag har emellertid begärt ordet för att understryka en lvm
punkt, som osökt framställer sig for mig i detta sammanhang. När nu alla
ansträngningar fran statsmakternas sida måste g.äras i syfte att befrämja dl

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.) .

arbetslösas inom landet sysselsättning på naturlig väg inom det svenska näringslivet,
förefaller mig denna proposition stå i en stark motsättning till
detta mycket viktiga strävande. Det torde ju vara för alla val känt, under
vilka utomordentliga svårigheter den svenska sjöfartsnäringen under de senare
åren arbetat och alltjämt arbetar, de betydande tonnageuppläggningar,
som ägt rum, de stora vårigheter, som med hänsyn till de ofta ruinerande trakterna
bragt rederiernas ekonomi i ett föga lyckligt läge och överhuvud, taget
hela den internationella politik med avseende å diskrimination och andra åtgärder
— kringgärdande havens frihet — som likaledes för rederinäringen
varit så utomordentligt betungande. Att under sådana förhållanden arbetslösheten
inom sjöfartsyrket tagit icke oansenliga proportioner är icke något att
förundras över, och förhållandet bestyrkes ju också av arbetslöshetskommissionens
siffror över arbetslösheten inom detta fack. Finns det da några åtgärder,
som kunna tänkas vara mera stridande mot strävandena att bereda
dessa arbetslösa sysselsättning inom det yrke som de ha tillhört och tillhöra,
än en åtgärd, som innebär en klar och uppenbar kostnadsökning tor den näring
om vilken det här är fråga, och en kostnadsökning, som därtill bygger
på ett förslag till arbetstidslag, som i åtskilliga avseenden star i motsatsförhållande
till ett internationellt konventionsutkast på området och pa vissa
punkter är strängare än detta? Jag kan för min del icke finna, att framläggandet
av denna kungl, proposition varit ägnat att befrämja stravandena
för arbetslöshetens bekämpande. Jag tycker det är mycket naturligt, att vederbörande
utskott i ett sådant läge i stället föreslår en prolongation av dea
gällande lagstiftningen ett mindre antal år framåt under vilken tid man dels
kan vinna större klarhet rörande det internationella konventionsutkastets ode
och dels även kan få se något klarare med avseende a den svenska sjöfartsnäringens
ekonomiska möjligheter för framtiden. Just den tid, dar vi nu befinna
oss, förefaller mig synnerligen illa vald för en lagrevision av det slag
som den kungl, propositionen avser. Då även herr Lindley i sitt som alltid
trevliga anförande erkände den svenska rederinäringens otvivelaktiga depressionstillstånd
för närvarande, borde väl detta vara ett medgivande aven
från den intresserade part, som han företräder, att man kan icke spanna bagen
hur högt som helst på sociallagstiftningens område, nar det galler, aut
avväga denna lagstiftnings sociala fördelar å ena sidan och den ekonomiska
bärkraften hos den näring, som den berör å den andra.

Beträffande bemanningslagen har jag alldeles samma uppfattning som he
löfgren nämligen att det från nnna utgångspunkter icke kari vara tal om att
denna lagstiftning skulle falla under Kungl. Maj:ts administrativa lagsti -ningsmakt. Bemanningslagen har nämligen icke endast nara beronngspun -ter med siöarbetstidslagen. Den har även vid upprepade tillfallen varit föremål
för riksdagens behandling. Riksdagen har voterat i denna fråga och
riksdagen har skrivit till Kungl. Majit i frågan Syftet har uppenbarligen
varit att riksdagen också skulle få se och pröva det förslag till en sadan lag
luftig "om eventuellt »kulle bli en följd av riksdagens stave lee Med

hänsyngtill sjöfartsnäringens nyss berörda lage tror jag för min del att ma
får vara ytterligt varsam även med ett sådant förslag til bemanningslag, en
lag som jag föf min del tror har en ganska ringa betydelse för vart lands
sjöfart, så pass väl bemannade som fartygen i vart land i stort sett aro, en elfe»

Ira isolcrå-dG ti ii då ntci££ f rcinräkricidG. . p..

Jag tillåter mig slutligen säga, att då en ärad talare velat som motiv för
en lagstiftning av denna natur anföra, att om den icke genomföres, faran för
kommunistisk propaganda inom den svenska sjömansbefolkmngen kommer att
ökas™jag för min del hyser uppfattningen, att en dylik argumentering mäste

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

t u ... j. , , , ,,, „ Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

luilstandigt underkannas. Skall man under hot om risken för en kommuniSlisk
propaganda fatta sina beslut bär i riksdagen i ekonomiska frågor, ja, då
belarar jag, att vår ekonomiska politik kommer att med en hastighet, örn Vilken
man knappast kan göra sig en föreställning, utveckla sig i en riktning,
som sannerligen icke kommer att vara önskvärd. Den ärade talaren säde
fVe?’°a^ ■ rys^a fartyeö som lågo i svenska hamnar och där en mera genomförd
attatimmarslag skulle vara tillämpad, innebure så att säga en lockelse folden
svenska sjömanskåren att ansluta sig till de kommunistiska idéerna. Då
man sett åtminstone några av dessa fartyg förefaller det mig emellertid som
ea sal(d_ instinkt tvärtom borde uppresa sig mot den ifrågavarande samhällsaskadnmgen.
De ifrågavarande fartygen måste vid jämförelse med våra
moderna svenska fartyg, betecknas som illa hållna, och jag tror det är en
förolämpning mot den lojala och arbetsamma svenska sjömanskåren att anse,
att den skulle härav taga dylika intryck.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindley: Herr talman! Beträffande vad den siste ärade talaren och
.,H .Löfgren här. sagt örn statsrådets yttrande angående bemanningsskalan,
viii jag säga^ att jag inte fattade statsrådets yttrande på det sättet, utan jag
fattade det sa, att han sade, att Dagan örn bemanningsskalan från säkerhetssynpunkt
tillhör Kungl. Maj :ts egen lagstiftning. Detta är väl också riktigt,
det kan väl icke^förnekas. Örn t. ex. Kungl. Majit finner, att ett fartyg
är bemannat jpa sadant sätt, att det icke är fullt sjövärdigt från bemanningssynpunkt,
så har ju Kungl. Majit obestridligen rättighet att inskrida.
J ag tror alitsa, att man fullständigt missuppfattat vad herr statsrådet sade
i detta avseende.

Men det \ ar icke för att säga detta, som jag begärde ordet, utan det var
darl or att herr Nordborg yttrade någonting, som jag skall försöka klarlägga.
Han säde nämligen, att han hade fått den uppfattningen, att Kungl. Majit
hade framlagt detta förslag i andra syften än det angivna. Jag tror att
detta är fullständigt felaktigt. Kungl. Majit har naturligtvis här haft en
kansta av att det måste göras någonting. Vi få komma ihåg, att här är ett
heligt lotte avgivet, som herrarna ha att infria. Ni ha avgivit ett löfte 1918
vid krigets slut att införa åttatimmarsdagen. Nu har denna grupp av arbetare
i sexton år fått vänta på detta, och Kungl. Maj :t har naturligtvis den
dar kanslan av att bär vederfares dem en orättvisa och att åtgärder måste
vidtagas pa något sätt och vis. Försöker man slingra sig ifrån detta löfte
är man inte ärlig och uppriktig. Man kan visserligen göra det; man kan förneka
vad som helst. Man kan svära falskt t. o. m., liksom en hel del av dessa
gjort, som vant. med örn att underteckna Versaillesfredens bestämmelser.
Kungar och presidenter ha lovat att skydda statsförfattningarna, men de äro
inte rädda lör de där eviga straffen längre, utan de svära oförhindrat falskt,
men inte tror jag, att man kan försvara en sådan ståndpunkt. Det är detta
Kungl. Majit har haft en känsla av, att här måste någonting göras Sjöfolket
mäste ovillkorligen känna sig förbittrat över att just de skola lämnas
i .sticket ar elter ar, när andra grupper fått sin arbetstidsfråga löst på ett
någorlunda tillfredsställande sätt. Men i stället föreslår man här en ytterlgare
treårig prolongation. Det betyder alltså nitton år, och gudarna vete
hur lange arbetarna skola få vänta, kanske en hel mansålder, innan de få
Iragan om sm arbetstids reglering löst.

Jag glömde att säga fröken Hesselgren, när hon bland andra saker sade
att vart land Ilar star bland de främsta, att jag kan peka på att i England
ha de sedan ungefär fyrtio år haft trevaktssystemot åtminstone för eldarna.

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Förslag till sjöarbetstidslag. (Foris.)

De ha haft det så långt jag kan minnas tillbaka. Jag tror inte det varit pa
grund av sjöfolkets egna åtgärder — strejker eller någonting annat — som
de kunnat förskaffa sig dessa förmåner, utan det är en helt annan grupp,
nämligen Amalgamated Society of Engineers, som vägrat att ha tolv timmars
tjänstgöring. Följaktligen lin de engelska redarna alltid mast kalla sig med
en sådan vakt vid maskineriet, att de kunnat få trevaktssystem. På grund
därav ha också eldarna vid de engelska fartygen fått ett trevaktssystem. Det
har existerat i fyrtio års tid och existerar fortfarande. Annorlunda är det i
vårt land. Men Englands sjöfart är ju den allra största,^ och den bär. inte
gått under på grund av den reformen. Det finns nog salunda åtskilligt^
detta avseende, som skulle kunna framdragas som stöd för att åtminstone någonting
skulle kunna göras. Hade utskottet åtminstone realbehandlat frågan
ordentligt, diskuterat den och sett vad som skulle kunna göras intenmsvis
t. ex. i fråga om förbättringar, hade detta undanröjt åtskilligt av det
missnöje, som ovillkorligen måste förefinnas.

Herr Nordborg sade någonting, som jag inte heller precis kan låta ga förbi.
Han sade nämligen, att rederirörelsen har haft som sin uppgift att tillgodose
näringslivets behov. Ja visst, det far man ju erkänna.. Men så nämnde
han någonting i samband med det, som givetvis ögonblickligen framkallar
en liten opposition: han nämnde också kriget. Ja, visst offrade redarna fartygen,
men sjöfolket fick ju riskera livet, under det att skeppsredarna skurö
verkligt grova, breda remmar ur nationernas ryggar vid det tillfället, i det
att de trissade upp frakterna ända dithän, att de ibland togo 50 kronor per
ton för att frakta gods. Det är ju lika mycket som tonnaget hade kostat
dem i många fall. På en enda resa togo de in lika mycket, som fartyget var
värt. Yi få nog moderera det där talet örn kriget i någon mån, men jag erkänner,
att redarna i närvarande stund ha det ytterst svårt, det är inte tu tal
örn det. Jag tror också, att inrikessjöfarten och kustfarten ha det fruktansvär
svårt, framför allt, det får jag säga, tack vare åtgärder, som vi själva
bidragit till. Vi sänka t. ex. frakterna på järnvägarna och gå med på att
låta staten skattevägen betala vad järnvägarna förlora, vilket givetvis gör,
att inrikessjöfarten icke kan hålla stånd. Den kan inte sänka sina frakter
ned till ett''minimum, ty den kan inte uttaxera på allmänheten de förluster,
den lider. I det fallet, det må jag säga, få vi rikta oss mot herrarna här i
riksdagen, som kanske i stor utsträckning hjälpt till för att åstadkomma dessa
svårigheter för sjöfartens vidkommande._

Jag vill inte ingå på frågan om arbetstiden ombord, annars finns det åtskilligt
att säga beträffande den saken.

Jag ber också att få säga någonting med anledning av att herr Nordborg
nämnde, att de franska fartygen få subsidier. Ja, det tror jag, och jag tror
att det är flera länder, som lämna sådana indirekt eller direkt. Detta kan
ju ske på mångahanda sätt. Vi ha ju även i vårt land diskuterat sådana
förslag t. ex. örn att nedsätta de sjöfartsavgifter, som vi kräva ifrån. fartygen.
och annat sådant, men det är inte bara för åttatimmarslagens tillämpning
på de franska fartygen, som dessa få subsidier, utan de franska fartygsredarna
ha också en hel del andra omkostnader, som andra länders rederirörelser
icke lia. Bl. a. ha de ju haft pensionering av sjöfolket _sedan mycket
lång tid tillbaka i tiden; det hade de t. o. m. på den tiden, då jag gick till
sjöss som jungman. Även dessa omständigheter böra ju tagas med i beräkningen,
och jag må ju säga, att nian inte kan behandla denna fråga bara genom
att titta på någon enda liten detalj, utan man far se den i stort, och da
tror jag verkligen, att utskottets behandling av frågan har åstadkommit mera
skada än gagn. Visserligen tror man, att man kunnat hjälpa redarna genom

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

_ Förslag till sjöarbetstidslag. (Forts.)

att avsla den kungl, propositionen, men på samma gång har man gjort skada
iör framtiden, och det är detta, jag riktar mig mot.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande örn återremiss.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att
därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning; samt 3:o), av herr Lindley, att utlåtandet
skulle visas åter till utskottet.

Vidare anförde herr förste vice talmannen, att propositioner komme att framställas
först angående det av herr Lindley gjorda återremissyrkandet samt därefter
beträffande de båda övriga yrkandena.

Sedermera gjordes till en början propositioner, först på bifall till herr Lindleys
berörda yrkande samt vidare pa avslag därå; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt de under l:o)
och ? :o) här ovan upptagna yrkandena och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstnigsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 42,
röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig fran sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till vapenkungörelse ävensom i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 23 februari 1934 dagteeknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 181, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, förklarat sig vilja inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen
fogat förslag till vapenkungörelse.

1 samband nied denna proposition hade utskottet förehaft de i anledning av
propositionen inom andra kammaren väckta motionerna nr 557 av herr Ossbahr
m. fl. och nr 566 av herr Johanson i Huskvarna.

I motionen II: 557 hade yrkats, att riksdagen ville för sin del tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag allenast under förutsättning att vissa i motionen angivna
synpunkter bleve iakttagna.

Förslag till
vapenkungörelse.

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Förslag till vapenkungörelse. (Forts.)

I motionen II: 566 hade hemställts, att riksdagen måtte i sitt yttrande över
Kungl. Maj :ts förslag föreslå den ändring i detsamma att särskilt tillstånd
icke skulle erfordras för förvärv av slätborrade jaktgevär.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anmäla, att vid granskning
av det genom förevarande proposition framlagda förslaget till vapenkungörelse
riksdagen icke funnit skäl göra andra erinringar än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under A).

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Bissmark, Svenson i Eskhult,
Öhman, Johanson i Huskvarna och Gardell i Stenstu, vilka ansett, att
utskottets motivering bort erhålla den ändrade lydelse, reservationen visade.

Herr Reuterskiöld: I det föreliggande utskottsbetänkandet har jag ^fäst

mig särskilt vid att utskottet understrukit vissa punkter men ändå inte vågat
taga steget fullt ut. När utskottet säger på sid. 15, att vapen, som förklaras
förverkade, skola inlösas av kronan enligt grunder, som av Kungl. Maj:t bestämmas,
tillägger utskottet: »Utskottet vill med anledning härav erinra om

vikten av att dessa grunder bliva av Kungl. Maj :t så bestämda, att lösensumman
kommer att utgå med sådant belopp att vederbörande ägare icke lider
någon ekonomisk förlust.» Eljest, när det gäller expropriation — ty det är
ingenting annat •— anses det vara fråga örn civillag, och böra bestämmas med
riksdagen. I rekvisitionslagen ha vi bestämmelser för den ^expropriation av
lös egendom, som under vissa förhållanden kan komma i fråga, och den har
karaktären av lag. Jag har mycket svårt att förlika mig med att första lagutskottet
här kunnat vara med om att förorda en kungl, förordning utan riksdagens
medverkan och bara helt enkelt säga, att man väntar, att Kungl. Maj:t
skall bestämma expropriationsersättningen efter samma grunder — ty detta
är ju innebörden — som eljest bruka gälla. Uttrycket säger i detta fall mycket
litet, eftersom rekvisitionslagen i själva verket går på helt andra linjer.

Detta är det ena, som jag ville betona. Det andra är, att här föreligger i
denna proposition förslag därom, att förvärv av vapen även genom arv, testamente
eller gåva icke skulle kunna utan tillstånd bli gällande. Detta innebär
att man helt och hållet upphäver en civilrättslig bestämmelse, och jag har svårt
att förstå, hur man överhuvud taget genom en administrativ författning^ skall
kunna åstadkomma något sådant, men jag har ännu svårare att första, att
första lagutskottet icke motsatt sig denna sak, i den mån man anser det vara
behövligt att lia en dylik författning. Jag har tillåtit mig åtskillig kritik
mot den, då den första gången av ekmanska ministären framfördes, och även
konstitutionsutskottet gjorde det då, men att man nu gång på gång skall upprepa
detta beslut och stanna vid att bara låta allting passera som en administrativ
författning i sådana ting, som äro av verkligt civilrättslig betydelse,
har jag för min del icke kunnat vara med örn, och därför har jag, herr talman,
velat understryka detta.

Riksdagen har ju här endast att avgiva ett yttrande; något annat är icke
begärt. Första lagutskottet har icke framställt ett yrkande örn att riksdagen
för sin del skulle besluta antaga en provisorisk lag. Under sådana förhållanden
kan jag icke ha något yrkande, men jag ber att till sist fa till alla delar
instämma i den reservation, som avgivits av herr Bissmark, herr Svenson i
Eskhult m. fl. Jag skulle vara mest benägen att ansluta mig till den reserva -

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

Förslag till vapenkungörelse. (Forts.)
tion, som är avgiven av herr Linnér, men de skäl, som herr Bissmark m. fl.
anfört i sin reservation, göra, att jag dock för min del kan förorda densamma.

Herr Åkerman: Herr talman! Den av herr Reuterskiöld berörda frågan
ventilerades i utskottet, och man hade ju där kännedom örn vad konstitutionsutskottet
vid ett föregående tillfälle yttrat. Men vi ansågo oss kunna låta
ärendet passera sådant det var med det undantaget, att vi gjorde en liten retuschering
i propositionen och önskade att de grunder, som Kungl. Majit skulle
bestämma, skulle fastställas så, att någon förlust icke skulle uppstå för vederbörande
rättsägare. Jag tror att i ett sådant ärende som detta får man ta
saken praktiskt, och därför ryggade jag för min del icke tillbaka för att låta
detta förbli under Kungl. Majits lagstiftning.

Beträffande nu den andra delen av herr Reuterskölds anförande, där han
yttrade sig örn d.e slätborrade jaktgevären, är jag den förste att erkänna, att
det kan för åtskilliga förefalla något bekymmersamt att nu överhuvud taget
taga med de slätborrade jaktgevären i den lag, som nu är före, men jag tror
ändå, att det är lika så gott att med detsamma vidtaga denna åtgärd. Att,
såsom i den bissmarkska reservationen hemställes, dröja för att vänta och se,
tror jag inte är lyckligt, utan det är nog bäst att skrida till verket. Man får
dock inte glömma, att dessa slätborrade jaktgevär, åtminstone de moderna
av dem, äro mycket farliga vapen, och det är väl ändå att frukta, att örn det
nu snöres åt på andra håll och jaktvapnen lämnas fria, kommer det kanske
att hända, att folk koncentrerar sig på den sortens vapen för att ha dem till
hands, i fall den olyckan skulle bryta över oss, att det blir oro i landet.

Jag tror inte, att man behöver göra så stora föranstaltningar med de där
jaktvapnen, som man sagt i föregående diskussioner i detta ärende, då det
uppgivits, att man skulle behöva fälla in något slags tillfällig anordning i pipan
för att kunna skjuta med kula. Även bössan, som den är, är ett mycket farligt
vapen, och det är väl, som jag sagt, därför bäst, att man nu tar lagen, som
den är föreslagen av Kungl. Majit.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall endast yttra mig i fråga
om jaktvapnen.

Jag medger utan vidare, att förordningen, när det gäller jaktvapnen, innebär
ett ingrepp i en sedvänja, i en hävdvunnen sed i vårt land, som man endast
med tvekan kan tillstyrka. Men då sakkunniga myndigheter ha förklarat, att
det numera i varje fall finns jaktvapen, som, örn det gäller inbördesstrider, äro
lika farliga som andra skjutvapen, måste det, örn man låter den luckan vara
kvar i lagen, att jaktvapen inte äro med i prövningen, komma att leda till att
sådana personer, vilka man en gång förklarat inte böra inneha vapen, bara
köpa ett jaktgevär i stället. Det kan ingen människa hindra deni ifrån, och
det är därför, som enligt min mening den nämnda luckan måste fyllas ut.
Annars kommer vapenförordningen inte att spela den roll, som man tänkte
sig den gången, man införde den.

Ku säger utskottet, att det skall inte vara någon behovsprövning i fråga örn
jaktvapen, som äro ärvda. Redan i propositionen anmärktes, att man skulle
i fråga om jaktvapen och vissa andra vapen inte tillämpa en alltför sträng
behovsprövning. För min del har jag ingenting att invända emot, att man
avstår ifrån bchovsprövningen, då det gäller nämnda jaktvapen, och inte intresserar
sig för någonting annat än vad man tror örn vederbörande sökandes
tillförlitlighet ur allmänsamhälleliga synpunkter. Gör man det, kan jag inte
se, att denna förordning kommer att innebära någonting, som enskilda med -

Nr 38.

Onsdagen, den 30 maj e. m.

Förslag till vapenkungörelse. (Forts.)
borgare behöva bli irriterade över. Då betyder förordningen å denna punkt
ingenting annat än att statens myndigheter veta, var vapnen finnas. Därmed
fyller den åtminstone i stort sett det ändamål, som man önskade få fyllt med
en förordning av detta slag.

Jag bar för min del som sagt ingenting att erinra mot den uppmjukning,
som utskottet på denna punkt har föreslagit, utan är fullt tillfredsställd med
utskottets erinran, en erinran, som naturligtvis skall beaktas, när förordningen,
som jag hoppas, efter riksdagens bifall till utskottets förslag, kommer att utfärdas.

Jag vill påpeka, att såväl detta förslag som det kommande förslaget ju inte
har någon annan innebörd än att man särskilt efter erfarenheterna under de
sista åren i vissa andra länder — örn också med allt förtroende för den svenska
folkkaraktären —- vill vidtaga vissa skyddsåtgärder, som helt enkelt avse, i
den mån man på denna väg kan det -— ingen är mera omedveten örn bristfälligheten
i sådana åtgärder, som här föreslås — att garantera, att de svenska
samhällsstriderna skola bli pacificerade och att man inte skall tillåta dem att
urarta på det sätt, som skett i vissa andra länder.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag vill taga fasta på herr statsrådets
och chefen för socialdepartementet löfte att söka begå författningens utfärdande
så, att hänsyn kommer att tagas till utskottets gjorda erinringar,
men jag kan inte uraktlåta att även göra ett litet påpekande.

Visserligen är författningen mycket tillkrånglad och mycket oklart skriven,
och man behöver tid på sig för att sätta sig in i den, men såvitt jag kan förstå
förhåller det sig så — det kan hända, att jag har fel, men jag tror det
inte —- att för den, som har deklarerat ett slätborrat jaktgevär, kommer aldrig
i fråga någon prövning, örn man får ha det eller inte, men den, som har fått
ett sådant gevär genom arv, måste lägga in en ansökan. Jag har mycket
svårt att förstå, varför den, som ärvt ett sådant slätborrat jaktgevär, skulle
vara mera farlig för samhället — och varför i det fallet måste prövas, örn han
får ha sitt lagligen förvärvade gevär — än den, som Ilar deklarerat, att han
redan har ett, kanske också genom arv förvärvat, och även farligare än den,
som deklarerat förra gången och som nu inte behöver deklarera.

Det är ingen konsekvens i det hela. Jag kan väl förstå, att en ansökan,
när den grundar sig på inköp, skall kunna lia en viss betydelse, men jag har
litet svårt att förstå det när det gäller det ärvda jaktgeväret, och jag tror
inte, att det har någon som helst betydelse i det här sammanhanget.

Det enda, som jag verkligen är glad över, är, att departementschefen visat
ett tillmötesgående, vilket, som jag vill hoppas, kommer att omsättas i handling.

Herr Svenson, Ernst: Herr talman! Vad som kommit mig att ansluta mig
till den av herr Bissmark viel utlåtandet fogade reservationen är, att den har
tagit hänsyn till den mängd personer, bönder, småbrukare och arbetare, särskilt
i skogsbygder, som inneha jaktgevär. För många av dem utgör jakten
en inte obetydlig inkomstkälla. Dessa personer äro i allmänhet ovana och bortkomna,
när det gäller sådana saker som att deklarera. Inte heller ha de kanske
så noga reda på deklarationstiden. Följden blir då lätt, att de bli bötfällda
och kanske mista sina gevär. Detta skulle ju vara obilligt. Då härtill kommer,
att de som regel äro pålitliga människor, som inte kunna misstänkas för
missbruk av sina vapen, så är det enligt min uppfattning verkligen ett fel att
låta kungörelsen även omfatta slätborrade jaktgevär.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

Förslag till vapenkungörelse. (Forts.)

På den grunden, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr Bissmark
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Anderson, Erik: Herr talman! Jag har rinder behandlingen i ut skottet

biträtt den åsikt, som omfattas av utskottets majoritet. De olikheter,
som här föreligga mellan utskottets majoritet och reservanterna, gälla uteslutande
frågan, var linjen mellan s. k. ofarliga vapen och iner eller mindre
farliga vapen skall dragas. I Kungl. Maj :ts proposition, som även omfattas
av utskottets majoritet, ha som ofarliga vapen betraktats alla mynningsladdare,
och jag anser det vara riktigt, ty med en mynningsladdare •— det veta
vi ju -—• kan även under gynnsamma förhållanden en van skytt endast lossa
5 ä 6 skott i timmen, medan man med ett bakladdat gevär kan lossa åtminstone
ett hundratal skott i timmen utan att vara alltför snabb i rörelserna. Dessutom
äro de mynningsladdare, som finnas i Sverige, av mycket hög ålder.
Jag skulle nästan tro, att det inte finns någon mynningsladdare, som inte är
minst 50 år gammal, och det gör, att godset i dem är mycket svagt och inte
kan tåla de påfrestningar, som de krutsorter, som nu användas, medföra.
Sprängkraften är nu så stor, att dessa mynningsladdare skulle sprängas sönder,
och det är fördenskull omöjligt att använda dem. Jag menar, att dessa
vapen äro fullständigt ofarliga.

Nu ha reservanterna till de mera ofarliga vapnen velat hänföra slätborrade
bakladdade jaktgevär. Med ett sådant bakladdat gevär kan, som jag nämnde,
lossas åtminstone ett hundratal skott i timmen, och inom ett område av hundra
meter är ett sådant slätborrat jaktgevär ett mycket användbart vapen vid de
strider, som vid oroligheter möjligen skulle komma att utkämpas. Jag anser
fördenskull, att den gränslinje, som av utskottsmajorifeten dragits mellan de
ofarliga och de mer eller mindre farliga vapnen, är den rätta.

Nu skall jag gärna erkänna, att under behandlingen i utskottet var jag synnerligen
betänksam mot förslaget att föra slätborrade jaktgevär till sådana
vapen, som skulle vara föremål för deklarationsplikt. Orsaken, varför jag var
betänksam emot denna förändring i deklarationsplikten, var först och främst,
att jag var rädd för att det skulle medföra alltför mycket arbete för länsstyrelserna
och att de skulle bli så pass betungade med arbete, att det skulle
erfordras en utökning av deras personal. Vidare var jag synnerligen betänksam
mot att. pålägga folket ute i landsorten deklarationsskyldighet. Det skulle
nämligen bli till mycket besvär för många bland dem. Efter ett noggrant övervägande
har jag emellertid funnit, att förhållandena ute i landsorten ligga
så till, att en riktig skytt har inte allenast ett slätborrat bakladdningsgevär
eller, som nian brukar säga, en dubbelbössa utan därjämte ofta en fågelstudsare
— det är ett räfflat vapen, som medför deklarationsplikt — och i de allra
flesta fall även ett s. k. älggevär, som också är ett räfflat gevär. Då finns
det deklarationsplikt för den personen och örn nu sliitborrade gevär skulle tagas
med, behöver han bara skriva en rad till i sin deklaration.

Vidare finns det en massa vapen, som äro inrättade med två eldrör — det
ena slätborrat och det andra räfflat. Ett dylikt vapen måste under alla omständigheter
deklareras. Det finns en annan sorts gevär också, som förekommer
ganska mycket ute på landet. Det har två slätborrade eldrör, och under
dessa två eldrör ligger ett räfflat, som är avsett för skjutning med kula och
som användes för fågelskytte. Dessa gevär äro också underkastade deklarationsplikt,
även örn reservanternas förslag här skulle bifallas.

Jag är fördenskull av den åsikten, att utökningen av arbetet för länsstyrelserna
och besviiret för folket ute i landet blir inte så stort, som det i första
ögonblicket förefaller. Jag tror, att det inte skulle bli mer än 20 eller 25 pro -

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Förslag till vapenkungörelse. (Forts.)
cent deklarationer ytterligare för varje länsstyrelse än enligt reservanternas
förslag, och jag är i övrigt av den åsikten, att skola vi försöka få reda på var
skjutvapnen finnas, böra vi taga steget fullt ut, vilket jag tror är det enda
riktiga.

Det är i anledning härav, som jag, herr talman, har anslutit mig till majoritetens
förslag.

Herr Larson, Edward: Herr talman! En ärad talare på min egen läns bänk

har yttrat, att det skulle vara så besvärligt och svårt för vederbörande
på landet att avge deklarationer över slätborrade gevär. Jag tror, att man
överdriver svårigheterna. Vi ha ju gång efter annan, ja nästan varje år,
återkommande deklarationsuppgifter från befolkningen ute på landsbygden.
Det gäller kreatursräkning och dylikt, men jag har aldrig hört, att det vållat
några särskilda besvärligheter. Det tillgår ju vanligtvis så, att vederbörande
myndighet låter utfärda blanketter, och dessa blanketter skickas sedan till
vederbörande fjärdingsman och man får där hämta dem. Man fyller sedan
i blanketterna och lämnar tillbaka dem inom viss föreskriven tid. Inte kan
väl detta deklarerande vålla så mycket svårigheter, att man på den grunden
bör avvisa det nu föreliggande förslaget.

Det är min bestämda övertygelse, att örn man skall få en verklig kontroll
över skjutvapnen, är det enda möjliga, att även de slätborrade gevären deklareras.
Vi veta ju alla, att intill sista åren, då det kommit i handeln här i
landet s. k. älgstudsare, begagnade man i allmänhet vanliga slätborrade gevär
att skjuta älg med, och säkert äro många älgar skjutna på både 100 och 200
meters avstånd med sådana slätborrade gevär. När man vet, att ett sådant
gevär kan användas på det sättet, måste man, som en ärad talare förut sagt,
ovillkorligen komma till den slutsatsen, att det föreligger en ganska stor fara,
örn inte dessa slätborrade jaktgevär deklareras.

Enligt en uppgift i propositionen finnes det för närvarande här i landet av
andra än vapenhandlare deklarerade 264,591 gevär och 86,610 pistoler (revolvrar),
och örn vi härmed jämföra den massa slätborrade jaktgevär, som
finnas, är deras antal säkerligen många hundra tusen. Jag tror för min del,
att örn vi nu skola räkna med en viss fara i framtiden, är det nödvändigt att
inbegripa de slätborrade jaktgevären under kungörelsen, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring i fråga örn motiveringen, som förordats i den av herr
Bissmark m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svenson, Ernst, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 61,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

Förslag till vapenkungörelse. (Forts.)

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i fråga örn motiveringen,
som förordats i den av herr Bissmark m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen pa det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 62, i anledning av Kungl.Lagförslag om
Maj :ts proposition med förslag till lag om förbud mot vissa sammanslutningar jålbud mot
ävensom i ämnet väckta motioner. vusa s,am~

manslut Genom

en den 20 april 1934 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposi- ninvartion,
nr 264, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om förbud
mot vissa sammanslutningar.

. I samband med denna proposition hade utskottet förehaft följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen motionen nr 364 i första kammaren
av herr Björkman m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 641 av
herr Hillgard och nr 642 av herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl.

I motionerna I: 364 och II: 642, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen matte avslå förevarande proposition.

I motionen 11:641 hade föreslagits, att vid behandlingen av propositionen
vissa i motionen angivna synpunkter måtte beaktas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; samt

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna måtte anses besvarade
genom utskottets hemställan under A).

Reservation hade anmälts av herrar Linnér, Anderson i Hägelåkra, Öhman,

Wickström och Nilsson i Antnäs, vilka av angivna orsaker hemställt, att den
ioreliggande propositionen icke måtte av riksdagen bifallas.

„grundläggande stadgandet i förevarande lagförslag innehaller
följande: »Det vare förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning,
sorn enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna såsom skyddskår för
politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som
eljest med hänsyn till organisation och verksamhet eller andra omständigheter
mäste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp
eller polisstyrka.

Vad sålunda^stadgats galle ej av Konungen godkänd sammanslutning, som
har till ändamål att biträda vid rikets försvar, ej heller av polismyndighet
anordnad, under sådan myndighets omedelbara ledning stående förstärkning
av ordningsmakten.»

Det var ett uppslag, som jag tror först framkom från Överståthållarämbetet,
och med anledning av en anmärkning av lagrådet, som det sist upplästa stadgandet
kom till, vilket innehåller en bestämmelse om att från lagens tillämp -

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Lagförslag om förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)
ning skall undantagas sådan förstärkning av ordningsmakten, som anordnas
av polisen oell som står under dess omedelbara ledning. Det gjorda tillägget
är ju verkligen motiverat, i all synnerhet örn man betänker — och den saken
har framhållits under utredningen av ärendet från flera sakkunniga myndigheters
sida — att vår ordningsmakt även efter tillkomsten av den nya statspolisen
är alldeles för svag och otillräcklig för att kunna bemästra oroligheter
vid mera extraordinära tillfällen. Och något förslag till ordningsmaktens
ytterligare förstärkning har ju hittills ej blivit framlagt.

I den reservation, som avgivits av högermännen i utskottet, framhålles:
»En lagstiftning mot väpnade eller därmed jämförliga kårer bör framför
allt taga sikte på verksamhet med statsfientligt syfte. Så har icke i tillräcklig
grad skett i det framlagda lagförslaget. Under samma brottsbestämning
innefattas där såväl verksamhet som åsyftar att med våld omstörta eller förändra
den bestående samhällsordningen som ock en kårbildning tillkommen,
såsom det heter i ett åberopat yttrande, ''under känsla av osäkerhet örn ordningsmaktens
förmåga att värna mot inre oroligheter och omstörtningsförsök
och vars motiv varit rent samhälleliga’.» Det av reservanterna citerade yttrandet
har gjorts av Överståthållarämbetet och syftar på den mycket omtalade
munckska kåren, som på sina håll blivit så orättvist bedömd. Därför
är detta franka uttalande av överståthållaren alldeles särskilt att sätta värde
på, anser jag.

Av ekonomiska skäl låter det sig nog ej göra att åstadkomma en ordinarie
polisorganisation, som är tillräckligt stark att under alla förhållanden, således
även under särskilt oroliga tider, kunna vara ett verkligt skydd för
ordningen. Man har därför ingen annan utväg än att låta vederbörande myndigheter
förstärka den ordinarie polismakten med reserver från den civila
befolkningen. Det är väl knappast den kungl, propositionens mening att härvidlag
enbart lita till den anordningen, att polisen träffar individuella avtal
med personer, som t. ex. efter annons anmäla sig hos polisen som villiga att
i förekommande fall biträda polisen. Jag tror, att det ej sällan skulle visa
sig, att en sådan metod icke skulle medföra tillräcklig anslutning från allmänheten.
Härpå har man ju hört en del exempel anföras.

Ett mera effektivt sätt att anskaffa reservpolis är nog att för ändamålet
anlita sammanslutning, som ordnats av polisen och står under dess ledning.
En hemställan i den riktningen gjordes av lagrådet vid granskningen av det
föreliggande lagförslaget. En sådan sammanslutning, som jag nu talat örn,
bör naturligen ej falla under en lag som denna, och det är mycket möjligt,
kanske antagligt, att den kungl, propositionen är av samma mening, men jag
anser, att lagtexten härvidlag kanske ej är fullt tydlig.

Jag anser för min del. att det är ett rimligt krav, att en sammanslutning,
som skall hjälpa polisen i förekommande fall, också bör vara ordnad och ledd
av polisen för att undgå att falla under lagen. Örn vi nu få en lagstiftning,
som förbjuder också sådana här oreglerade — jag säger så för korthetens
skull — kårer till polisens hjälp, men det oaktat en dylik sammanslutning
kommer till stånd utan vederbörande myndighets samtycke, ha dess medlemmar
naturligen begått en lagöverträdelse och kunna åtalas härför. Men denna
lagöverträdelse har ju egentligen karaktären av en ordningsförseelse, och ser
man till uppsåtet — och det bör man ju göra, då det gäller kriminalisering_ av
gärningar — skiljer den sig väsentligen ifrån de verkliga brott, som eljest
skulle kunna bli åtalade enligt författningen. Det är väl ändå en högst betydande
skillnad i kriminellt hänseende mellan dem, som med våld sätta sig
emot myndigheternas upprätthållande av ordning och säkerhet, och dem, som
vilja hjälpa myndigheterna i denna verksamhet.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

Lag förslag om förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)

Det olämpliga oell obilliga i ett sådant jämställande, som gjorts enligt den
kungl, propositionen, framträder särskilt, örn man betraktar vissa detaljer i
förslaget. Jag syftar på de synnerligen stränga regler, som förslaget uppställer
emot statens eller kommunernas tjänstemän. Det är nämligen stadgat,
att örn en tjänsteman bryter mot lagen, kan lian, i olikhet mot vad i allmänhet
gäller vid brott av tjänsteman utom tjänsten, dömas till avsättning
eller suspension, även örn straffet för brottet är ringare än straffarbete. Vidare
skall det anses som en försvårande omständighet, att den brottslige är
tjänsteman, oell detta skall gälla ovillkorligt och schablonmässigt och under
alla förhållanden, alldeles oberoende av befattningens art, oberoende av huruvida
befattningen kan anses sådan, att man kan ställa särskilda krav på dess
innehavare. En hel del fall kunna tänkas, då vederbörandes egenskap av
tjänsteman ej kan anses föra med sig, att lagöverträdelsen måste betraktas
som särskilt betänklig. Om således en tjänsteman, t. ex. en bokhållare vid
en kommuns affärsdrivande verk, i all välmening men i ovist nit går in i en
sådan oreglerad förening, som har till syfte att hjälpa polisen, skall hans egenskap
av tjänsteman under alla förhållanden ovillkorligen anses som en försvårande
omständighet, och ändå måste man väl säga, att hans befattning
såsom bokhållare vid ett affärsdrivande verk ej sätter någon särskild prägel
på gärningen och ej heller föranleder till att man bör ställa några alldeles
särskilda anspråk på honom.

Emot de bestämmelser, som jag nu talat om, opponerade sig lagrådet enhälligt
men utan att vinna gehör. För min del anser jag, att det hade varit lyckligt,
örn den kungl, propositionen tagit någon hänsyn till vad lagrådet härutinnan
anmärkt.

Till försvar för förslagets ståndpunkt att ställa de här åsyftade sammanslutningarna
på samma linje, oberoende av deras syften, kan måhända sägas,
att den föreslagna strafflatituden är så vid, att domstolen vid straffmätningen
kan taga hänsyn till olika förhållanden. Men det räcker ej enligt mitt förmenande.
Lagöverträdelserna äro, som jag sökt framhålla, av sinsemellan
så olika karaktär, att de lagtekniskt mäste skiljas åt, behandlas i olika paragrafer
och förses med olika straffskalor.

Vidare kan det kanske komma att invändas, att ett särskiljande mellan
olika sammanslutningar, allteftersom de äro lojala eller revolutionära, kan
föra med sig, att det blir svårare att hålla efter de skadliga elementen, därför
att de kunna smita undan och dölja sig under falsk skylt. Man skulle således
stöta på bevisningssvårigheter. Men sådana möter man ju ofta vid rättsskipningen,
och jag tror, att de svårigheter, som här skulle uppstå, ej bleve särskilt
stora. Det blir nog inte särdeles vanskligt att härvidlag skilja mellan fåren
och getterna. ^ Värre saker än sådana, som här kunna komma i fråga, få domstolarna
och åklagarna verkligen klara upp.

Om man nu betraktar den omständigheten, att någon bildar eller deltar i
en oreglerad sammanslutning med lojalt syfte, såsom en ren ordningsförseelse
och för den skull stadgar endast ett lindrigare straff, tror jag, att det i- alla
fall skall vara tillräckligt för att avhålla hyggligt folk — och det är ju hyggligt
folk, som det här är fråga örn — fran att deltaga i sådana privata oreglerade
sammanslutningar. I all synnerhet tror jag, att det skall bli fallet, om
det åstadkommes en något så när effektiv förstärkning av polismakten.

Reservanterna ha nu med sin uppfattning i frågan yrkat avslag på den
kungl, propositionen i överensstämmelse med de yrkanden, som framställts
i de motioner, som väckts av herr Björkman m. fl. i första kammaren och herr
Petersson i Lerbäcksbyn m. fl. i andra kammaren. Om nu propositionen skulle
avslås, kommer ärendet visserligen att bli fördröjt ett år, men härigenom

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Lagförslag om förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)
vinner man den stora fördelen, att denna lagstiftning ej genomföres separat
utan kan ordnas in i ett större sammanhang, i ett sammanhang, där den egentligen
hör hemma. Jag syftar på lagstiftningen mot statsfientlig verksamhet.
Den lagstiftningen är säkerligen ändå mera viktig och betydelsefull än den
nu föreliggande. Kan nästa år dessutom föreligga ett förslag till förstärkning
av polismakten, är det så mycket bättre. Jag tycker, att särskilt herrar
representanter för socialdemokratien icke skulle ha så värst mycket emot ett
så pass kort uppskov, som det nu är fråga örn. När det förr var fråga örn åtgärder
mot betänkliga företeelser av liknande art som de nu förevarande, möttes
nämligen dessa krav i allmänhet med den invändningen, att sådana företeelser
icke skulle bekämpas med lagparagrafer utan med övertygelsens vapen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I herr Öhmans yttrande instämde herrar Björkman och Erik Anderson, friherre
Lagerfelt samt herrar Gustaf Tamm, Wijkström, Thelin, Pålsson, Rydberg,
Mellén, Arvedson, Volrath Tham, Velander, Karl Bodin och Sundberg.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det lär inte vara obekant för kammarens
ledamöter, vilka motiv som ligga bakom detta förslag till lagstiftning.
Yi ha sett, hur i skilda länder rättigheten för olika medborgargrupper
att bilda sammanslutningar, som fått en militär organisation och som även
skaffat sig vapen av olika slag, så småningom har utlöst strider i samhället,
som jag är övertygad örn att reservanterna mot detta lagförslag i precis lika
hög grad som vi vilja se det svenska samhället förskonat ifrån.

Denna lagstiftning fick för Sveriges del en faktisk aktualitet därigenom,
att det blev bekant, att en kår hade bildats i Stockholm med förgreningar på
åtskilliga håll ute i landet av medborgare, som hade skapat ett slags militär
organisation, vilken, såsom det då hette, skulle ställa sig till polisens förfogande.
Redan det faktum, att kåren var hemlig, ända till dess det på grund
av en tillfällighet blev allmänt bekant, att den existerade, vittnade ju örn att
vederbörande själva insågo, att det kunde vara en viss fara förbunden med bildandet
och upprätthållandet av en dylik kår. Jag syftar — jag behöver inte
dölja det på något sätt — närmast på den Munckska kåren. Det visade sig
också under de avslöjanden, som förekommo, att även örn ledarens goda vilja
att så att säga hålla händerna rena inte bör betvivlas, var det ganska svårt att
i praxis kunna förverkliga ens detta önskemål.

Vi upplevde vapensmugglingshistorien, då en tysk person, som åtnjöt asylrätt
här i landet, hade förmedlat vapenimport. Somliga vapen gingo till nazistiska
organisationer och andra hamnade i händerna på medlemmar av den Munckska
kåren. Det visade sig, att det till en viss grad åtminstone var ett faktiskt
samröre emellan de nazistiska, låt vara mycket små organisationer, som funnos
på den tiden, och den munckska kåren.

Jag vill nu fråga herrar reservanter, örn de verkligen tro, att sådana, kårer
skulle vara ett medel att garantera lugn i samhället? Det kan ju inte hjälpas,
att örn det bildas en sådan kår, ensidigt sammansatt och ensidigt ledd, och örn
andra medborgare, vilka inte uppfatta den, såsom man vill göra gällande, som
endast en hjälp åt samhällets myndigheter utan betrakta den som ett hot emot
fri- och rättigheter, falla på den idén att under sådana omständigheter handla
på samma sätt, glida vi, så snart den tanken vinner insteg inte bara hos småorganisationer
som det sillénkommunistiska partiet i Sverige eller de nazistiska
organisationerna här utan hos de stora organisationerna,. oemotståndligt in i
samma utveckling, som lett till de blodiga katastroferna i olika länder i Europa.
Det är därför propositionen utgår ifrån den övertygelsen, att man måste

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

Lauförsla(j förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts )

snabbt och utan någon tvekan ingripa för att klargöra för svenska folket att
organisationer av sådan typ icke äro tillåtna. Det gör detsamma, under vilken
förevändning de bildas, vilket uppsåt som anges vara deras, ty de komma
anda aldrig att fa förtroende för sitt uppsåt hos hela vårt folk, utan de komma
endast att vinna förtroende för sitt uppsåt hos en viss del av vårt folk

Jag skall tillåta mig att göra ett tankeexperiment. Låt oss föreställa oss,
att kommunisterna verkligen skulle spekulera på att göra en kupp i vårt land
Jag ar övertygad om att en sådan kår som den Munckska då skulle komma
att ingripa med liela sin kraft. Den skulle med all säkerhet ställa sig till
myndigheternas förfogande för att slå ned en sådan kupp. Men låt mig ponera,
att man i stället sökte genomföra en kupp ifrån motsatt håll — numera
taj man väl ändå erkänna, att vi precis lika gärna kunna räkna med kupper
tran det ena hållet som från det andra. — Är det då också så säkert, att
denna kar och samtliga dess medlemmar skulle fungera på samma vis, som örn
det gällde att möta ett kommunistiskt kuppförsök? Jag är uppriktigt sagt

lr!ieÄVe1rt1y?ad om att,de.t skulle vara fallet. Jag tycker, att bara det faktum,
att fördelningen av de insmugglade vapnen skedde mellan Munckska kårens
medlemmar och nazistorganisationer, säger oss en smula örn vart det kan leda,
om man tillåter sammanslutningar av denna art.

Det är sådana överväganden, som gjort, att åtminstone denna regering
har sagt sig: vi skola inte vänta, till dess det kanske finns två eller tre
■större organisationer, utan vi skola se till. att, därest vi lia medel i vår hand.
fran^början förebygga, att vi överhuvud få sådana organisationer i vårt land
av någon som helst verklig betydelse i varje fall. Det är därför, som denna lagstiftning
föreslagits.

Det är klart som dagen, att man kan tycka, att resonemanget om skillnaden
i syftet mellan olika organisationer har en viss betydelse, men, mina herrar
en sak ar, att man uppger, att det finns ett visst syfte. Låt oss föreställa oss’
att en utveckling är mycket osympatisk — jag kan ju nöja mig med ett så
svagt ord — for gamla makthavande i ett samhälle och att dessa äldre makthavande,
som äro vana att betrakta sig som dem, vilka skola lia hand örn
makten i landet, känna sig för någon längre tid isolerade, i varje fall då det
gäller den politiska makten. Det bildas så småningom organisationer, som de
i alla fall mer eller mindre betrakta som sina, och dessa växa i storlek och
antal År det sa säkert, att om någon längre tid förflyter, samtliga skulle
motstå frestelsen att. om de hade sådana organisationer till sitt förfogande,
också i ett givet fall söka begagna dem? Eller låt mig antaga, att, därest
några andra gåve sig in på experimentet att åstadkomma en omstörtning dessa
organisationer, som polisen trodde sig kunna räkna på för att slå ned en ’vågrörelse,
icke fungerade, vilket man väl ändå måste anse ligga inom möjligheternas
gränser. Då har man skapat en falsk trygghet i samhället, och man
ilar möjligen också skapat ett faktiskt anfallsvapen emot samhällsordningen.
Jag kan för min del icke erkänna, att det går an för samhället att tillåta sådana^
organisationer att komma ut i livet.

Da man beklagar, att tjänstemännen här skulle drabbas hårdare än enligt
vanlig svensk lagstiftning, vill jag bara därtill genmäla, att örn samhället har
förbjudit tillvaron av kårer av detta slag. iir det ett kvalificerat brott under
alla omständigheter, därest samhällets egna tjänstemän skulle tillåta sig att
deltaga i eller vara med om bildandet av sådana organisationer. Och det är
inte mer än rätt, om de drabbas av ett något strängare straff än andra deltagare
i liknande organisationer.

Jag .skulle också vilja anföra, att da socialdemokratien städse bär stått
Första hammarens protokoll 1934. Nr 38. 7

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Lagförslag om förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)
på den ståndpunkten, att man skall med övertygelsens vapen söka åstadkomma
de förändringar man önskar i samhället och genom övertalning vinna
anhängare för sin åskådning, har åtminstone jag för min del aldrig trott,
att det tjänar mycket till att hålla tal till kulsprutor eller gevär. Jag tror
inte, att det skulle medföra någon nämnvärd effekt, om ^ man sökte övertala
människor, som hade förberett sig att gripa till vald på det sättet, att de
bildat sina militära organisationer och eventuellt också skaffat vapen till

Ja, mina herrar, för min del vågar jag varmt anbefalla kammaren att Inträda
utskottets förslag i detta ämne. Ingen kan visserligen förutse, vilka
vägar utvecklingen kan komma att taga. Vi ha all anledning att hysa ett
starkare förtroende till den demokratiska ordningens hållfasthet i vart land
än medborgare i andra länder synas ha hyst för den demokratiska ordningen
i sina länder. Men det är en sak, att vi kunna hysa ett sådant förtroende.
Det betyder inte, att man skall avstå från möjligheten att förhindra vad
sorn kanske till slut bara skulle bli några dumheter. Man bör i alla fall söka
förhindra även dessa dumheter, och göra det på ett så tidigt stadium, att
det kan ske utan någon svårighet. Det kan nämligen inte förbises, att det
är långt lättare att i dag genom en lagstiftning förebygga den utveckling man
inte önskar än att göra det vid en tidpunkt, då vi kanske redan ha betydande
organisationer, som eventuellt skulle vägra att böja sig för en lagstiftning

av denna art. 0

Det är klart som dagen, att jag inte ett ögonblick tvivlar pa att aven örn
det skulle bildas kvantitativt mycket omfattande enskilda organisationer av
mer eller mindre militär art, skulle de gentemot de maktmedel, över vilka staten
förfogar, betyda ganska litet. De maktmedel, som den moderna^ staten
besitter, äro — naturligtvis under förutsättning att maktmedlen äro pålitliga
i statens hand, vilket ju inte alltid är sa säkert nied den tekniska utveckling
i detta avseende, som ägt rum inte minst efter världskriget, efter min
uppfattning, så ofantliga, att även jämförelsevis små styrkor kunna slå ned
mycket stora sådana organisationer, örn dessa bara ha vanliga vapen. Men
även örn jag medger det, vill jag icke ha någon strid. Både den förordning,
som vi behandlade nyss, och den lagstiftning det här är fråga örn — jag upprepar
det från den föregående debatten — har intet annat syfte än att liksom
garantera en pacificering av samhällsstriderna i vårt land. Och även
örn jag hyser det största förtroende för den demokratiska ordningen och för
de svenska statsmakternas möjligheter att kunna kväsa varje försök att med
våld angripa samhällsordningen, vill jag se till, att det överhuvud taget inte
blir några sammanstötningar. Det är därför åtgärder av denna beskaffenhet
efter min uppfattning böra företagas. .

Jag kan ju inte säga, hur utvecklingen skulle lia gestaltat sig i Österrike,
Tyskland och kanske även i andra länder, örn man där i rätt tid hade skaffat
sig lagar, åt vilka man kunnat förläna respekt, av samma natur som den, vilken
den svenska riksdagen, såsom jag hoppas, nu kommer att antaga. Men
jag anser det inte osannolikt, att dessa folk skulle ha besparats oändliga lidanden,
därest de hade varit förutseende nog att i tid skaffa sig en sådan
lagstiftning. Jag har under vissa ar gjort ganska omfattande resor framför
allt i Tyskland, och jag måste säga, att jag ständigt, särskilt under de senare
åren, kom hem med ett starkt intryck av hur de politiska partierna militariserades.
Jag har varit med på socialdemokratiska kongresser, vid vilka
det förekommit väldiga uppmarscher av s. k. Beichsbannermän. Jag har sett
stora trupper av uniformerade nazister tåga genom tyska städer, allt välordnat
och organiserat på militärt vis. Jag frågade mig många gånger: hur

Onsdagen den 30 maj e. ni.

Nr 38.

.i n i x Lagförslag örn förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)
s all det vara möjligt, att man i detta land skall kunna undgå ett våldsamt
inbördeskrig även örn de, som stå bakom organisationerna, förklara, att de
inte vilja det, nar de skapat, såsom de menade då — åtminstone sade de det —
ett dylikt forsvar för sig själva? Oell det visade sig ju också, att det inte
var möjligt att undvika en sadan utveckling.

Alla de länder, där man mer eller mindre passivt har låtit en utveckling av
denna art ske ha fatt uppleva katastrofer. Om riksdagen nu antar den föreslagna
lagstiftningen, ar det visserligen inte ett steg, som kan förhindra revolutioner
men det är säkert ett steg, som kan bidraga till att hindra hetsporrar
att försöka sig pa statskupper. Det är ju litet skillnad på de två
begreppen. Därest den svenska riksdagen beslutar sig för att godkänna en
lagstiftning av denna art, ar jag övertygad örn att den har tagit ett steg i
ratt riktning och ett steg, som kanske både vår generation och kommande
generationer i sinom tiel komma att välsigna.

Herr Sandström: Som jag är en bland de motionärer, som motionerat om

avslag a den föreliggande kungl, propositionen med förslag till lag örn förbud
mot vissa sammanslutningar, vågar jag under ett par minuter taga kammarens
tid i anspråk för att bliva i tillfälle att något erinra om de synpunkt
ter, som varit vagledande för motionärernas uppfattning i ämnet

sk» äri° ?1VetiViS 6ni6r0r? ati Varje angrePP På den bestående sven ska

rattsstaten och den darmed förbundna, på lagens grund uppbyggda samfundsordningen
mäste med kraft avvisas. Och det är just med detta förhållande
för ogonen och besjalade av den uppfattningen, att alla goda krafter
" If.r1Vaad Ma samverka för ordningens upprätthållande, som motionätiskf
l il1-1 S1® klrtlska em10t det, framlagda lagförslaget, vilket i sin prakS
i lamPnmg fofvlsso. sku.1Ie komma att innebära, att sammanslutningar,
skulin1 tk°mna a+Tat ar 1 Syfrt;e att stödja den lagliga ordningen, ej längre

lidi tdHr aVlf1; e1ra''n ?etta skuller enligt motionärernas uppfattnfng
landa till att samhället skulle komma att förlora det stöd från laglydiga och

ordningsalskande grupper i landet, som under kritiska situationer förvisso annars
skulle utgöra en för ordningsmakten mycket värdefull tillgång. Såsom
en huvudanmarkning mot förslaget må här åter erinras örn, att uti detsamma
deswAffhT11'' städten jämställas nied de illojala, och att förslaget med
int do ff J vänder sig lika mycket mot samhällsordningens vänner som
mot dess värsta vedersakare Denna värdesättning av förslaget har även kommit
till ett pregnant uttryck uti det yttrande i saken, som avgivits av läns 1

?rir0 lan °ckvan det heter, att det icke kan sägas överensstämma
med god rattsuppfattning att pa samma sätt behandla den, som unpenbar{■lgen
..Tarit besjalad av det basta uppsåt att lojalt understödja myndigheterna
tor rättsordningens uppratthallande, och den, som målmedvetet driver verksamhet
tor storande av samma ordning. 1 samma anda yttrar sig också länsstyrelsen
i Västmanlands Ian, som framhåller vikten av att den känsla av
plikt till samverkan med ordningsmakten, som otvivelaktigt ännu är för handen
hos det stora flertalet medborgare, vidmakthålles och starkos i stället för
att avtrubbas och försvagas, vilket senare åter enligt länsstyrelsens uppfattng
synes kunna bliva fallet, därest, såsom skett i det förevarande förslaget
nitet for ordningens upprätthållande under vissa förhållanden ställes i samma
klass som iorberedelse till uppror, och samma straffhot, som gäller för medlemmar
av en vapnad kår med revolutionära syften, uppehälles mot den som
kanske i en for landet svar stund anslutit sig till en utan vederbörligt tillstånd
bildad sammansbitning med uppgift att biträda ordningsmakten Vad
sorn salunda kommit till uttryck uti de återgivna, yttrandena av länsstyrelserna

100

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Lagförslag örn förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)
i Örebro och Västmanlands län har synts motionärerna vara synnerligen beaktansvärt
och av så tungt vägande bevisvärde, att ett avslag pa lagiorstaget
på de av länsstyrelserna anförda grunderna bör vara val motiverat. .

Men även andra lika talande skäl kunna enligt motionärernas uppfattning
åberopas för en kritisk inställning till det nu framlagda lagförslaget. Härmed
avses då vidare, att den ifrågasatta lagstiftningen endast asyl tar att ingripa
mot vissa yttringar av de revolutionära partiernas samhällslientiiga
verksamhet, men däremot ej går till kärnan av spörsmålet, som är, huruvida
dessa våldspartiers existens överhuvud taget kan tolereras och örn icke statsmakterna
måste se till, att deras underminenngsarbete. syftande till att med
våldsamma medel under blodsutgjutelser omstörta den svenska rattsstaten nu
äntligen kan stävjas. Motionärerna anse det vara av största vikt, att lagstiftaren
med det allra första ingriper mot dessa samhällsfientliga partiers
underminenngsarbete, och att man, örn så ej sker, icke kommer till rätta med
de illojala — jag understryker detta ord —- sammanslutningar, vilkas existens
innebär ett ständigt hot mot rättssamhället och dess ordningsmakt. Fri lagstiftning
däremot, som icke strävar att ända från roten rada bot pa det onda
utan håller sig till ytan och därvid utformar lagbestämmelser av sadan art.
att laglydiga och ordningsälskande medborgare, som vilja medverka tili upprätthållandet
av lagarnas efterlevnad, bliva likställda med revolutionärer oc i
upprorsmakare, den bör enligt motionärernas uppfattning icke sanktioneras av
riksdagen. Icke minst i den del av landet, varest jag är bosatt, har man ej
sällan förnummit, hurusom det längst till vänster arbetande kommunistiska
partiet, som där är särskilt starkt representerat, _ ity att det vid senaste riksdagsmannaval
samlade ungefär var fjärde väljare, söker att med sin revolutionära
verksamhet undergräva den bestående rättsordningen och ali auktoritet
för de myndigheter, som äro satta att upprätthålla densamma, ävensom
att ordningsmakten ej alltid kan vara till hands, när det gäller att avstyra
mer eller mindre väl förberedda och igångsatta angrepp mot samhällsfreden.
Här avsedda lagstadganden, som innefatta förbud för lojala medborgares Ina
sammanslutningar, bildade i syfte att i kritiska situationer biträda ordningsmakten.
vid hävdandet av statsmaktens auktoritet, skulle enligt den erfarenhet,
jag äger säkerligen bland flertalet av landsdelens laglydiga befolkning framstå
mindre som en åtgärd, riktad mot omstörtningsmännens revolutionära
verksamhet än som ett utslag av skuggrädsla i fråga örn tillgodogörandet av
det värdefulla tillskott, som laglydiga medborgares organiserade medverkan
vid anlopp mot samhällsordningen alltid innebär. Jag haller också före att
den föreslagna lagen icke skulle komma att få större effektivitet i de sylten,
som äro avsedda att uppnås. Ty de illojala elementen komma helt säkert att
i sina hemliga sammanslutningar fortfarande fullfölja sit. samhallsomstortan
de mot statens säkerhet riktade undermineringsarbete, under det att de laglvdiga
medborgarna, som utan tvivel komma att stalla sig lagen i Haga till
efterrättelse, bli uteslutna från möjligheten till en ordnad medverkan tor
rättsordningens upprätthållande.

Beträffande vad herr statsrådet och chefen för socialdepartementet i sitt
anförande yttrade örn, att därest i Tyskland funnits en lagstiftning av den
art som nu föreslås till antagande i den svenska riksdagen, en regimförändring
av den beskaffenhet, som där förekommit, måhanda inte skulle ha agt ruin.
tillåter jag mig uttala, att detta yttrande^ vittnar örn en sangvimsm, som åtminstone
jag för min ringa del inte på något sätt kan dela. ...

Jag ber herr andre vice talman, att med hänvisning till vad motionärerna i
sin motion anfört och med åberopande av vad jag nu i kammaren yttrat, la
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

101

Lagförslag om förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Även om jag gärna erkänner, att det

yttrande, som statsrådet och chefen för socialdepartementet här hade, var väl
lagt och måttfullt avfattat i stort sett, kan jag inte neka till, att det på mig
verkade en smula chockerande, örn jag så får säga, då han erkände, att grunden
och anledningen till lagstiftningen var den så kallade Munckska skyddskåren,
och att dess framträdande med de omständigheter och under de förhållanden,
som han angav, var av den art, att det var fara i dröjsmål. Jag
gjorde för min del den reflexionen, att det varit naturligt och rimligt, om
den samhälls fientlig a propagandan, som drivits i landet, kunnat utlösa ett
lika omedelbart och hastigt beslut angående åtgärder till bekämpande av denna.
Nu kan jag för min del ju gärna erkänna, att det finns mycket befogat
i att göra en sådan här lagstiftning, ehuru jag tycker, att vårt svenska land
och vårt svenska folk egentligen inte för närvarande borde behöva den. Behovet
kan emellertid komma hastigt på, och jag vill därför inte för min del
motsätta mig. att en sådan lagstiftning kommer till stånd. Men jag kan å
andra sidan inte underkänna den argumentering, som reservanterna ha fört
örn det likställande i brottsbedömandet, som sker med avseende på olika sammanslutningar
oavsett deras syfte, oavsett om de haft för avsikt att understödja
polismyndigheten eller om de äro till för att kullstörta den bestående
ordningen. Jag ser väl, att i lagförslagets 1 § det talas om, att det är förbjudet
att deltaga i sammanslutningar som »måste anses syfta till att utgöra
ett maktmedel av sådan militär art som militär trupp eller polisstyrka». Det
är nu ett uttryck, som jag inte är belåten med, därför att det är eller kan vara
tvetydigt. »Av sådan art som militär trupp eller polisstyrka», innebär, att
den är av sådan. art, att den självständigt uppträder. Men den Munckska kåren
var, såvitt jag vet, inte avsedd att självständigt uppträda, utan avsedd
att uppträda i anslutning till polismyndighet eller polisstyrka.

Mot det andra stycket måste jag för min del invända, att då där talas örn
»av polismyndighet anordnad, under sådan myndighets omedelbara ledning
stående förstärkning av ordningsmakten», är det egentligen en ganska överflödig
bestämmelse, därför att jag tror aldrig, att en polismyndighet kommer
att anordna en sådan kår. Det vore från denna polismyndighets sida ett öppet
och direkt erkännande, att dess krafter vore otillräckliga, och ett sådant
erkännande lär väl ingen polismyndighet kunna komma att ge. Därför synes
mig det förbehållet, som här är givet, vara ett ord i luften. Det synes
mig som, örn man nu inte undgår en sådan lagstiftning — jag erkänner, som
jag nämnde, att det finns skäl för den, — man likväl skulle vara på en vicia
säkrare sida, örn denna lagstiftning gjordes interimistisk, och jag tillåter mig,
herr talman, att till slutpunkten av lagen, där det heter: »Denna lag träder
i kraft elen 1 augusti 1934» föreslå följande tillägg: »och skall gälla till och
med den 30 juni 1937». Om man låter lagstiftningen gälla för denna period
av tre år i stort sett, kommer resultatet av detta att bli, såvitt jag kail finna,
dels att tillämpningen av lagen kommer att ske med fäst avseende på dess
interimistiska natur, dels att man får tillfälle att se, huruvida under denna tid
en nödig lagstiftning kommer till stånd, till förstärkning av polismakten utan
alla sådana här privata anordningar, dels ock att man under denna tid får tillfälle
att se, huruvida en nödig lagstiftning mot samhälls fientlig verksamhet
kommer till .stånd. Och man har därmed möjlighet att när de tre åren eller
de nära tre åren äro utgångna, se på frågan i ett helt annat och bättre sammanhang.
Det kail inte hjälpas, att man under de där tre åren får dragas
med den ofullkomliga lag, som här är föreslagen, men det synes mig vara
båttre att dragas med den under de tre åren oell få tillfälle att reparera elen,
då tiden år ute, än att ga på det avslagsyrkande, som ligger i reservationen.

102

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Lagförslag om förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)

Det är stor skillnad mellan att lia en lag, som är definitiv, och att hadden
såsom tillsvidare gällande, därför att örn den är definitiv,, kan den inte ändras
utan båda kamrarnas samtycke, men om den är interimistisk, kan den inte
förnyas utan båda kamrarnas samtycke.

Jag tillåter mig på dessa skäl, herr talman, göra det yrkande, som jag
nyss frambar, om bifall till utskottets förslag med den ändring, att lagen
skall gälla till och med den sista juni 1937.

Herr Åkerman: Herr talman! Efter det utförliga anförande, som veder börande

departementschef här hållit, anser jag det vara onödigt, att jag inlåter
mig på något längre ordande i denna fråga. Han har ju klart och tydligt
belyst hela lagförslaget och dess innebörd och vad man avser med det.
Jag vill i alla fall bara nämna, att vad nu beträffar det, som reservanterna
anfört i sin reservation, då de citera vissa uttalanden, avgivna av myndigheter,
så får man inte glömma, att dessa myndigheters uttalanden gjordes innan
lagrådet hade föreslagit ett tillägg, som jag för min del tycker är av
alldeles utomordentlig vikt och betydelse, men som jag nu till min ledsnad
hör. att herr Reuterskiöld underskattar. Jag skall inte tvista med honom
om det, men jag vill säga, att för mig ställer det sig så, att detta tillägg, som
lagrådet gjort, bringar hela saken i ett annat läge för dem, som nu vilja finna
anmärkningar emot lagförslaget. Ty då man nu som en talare på Norrlandsbänken
klagar över, att genom lagen går man miste örn många lojala människors
medverkan, så vill jag svara honom: inte gör man det. Man fordrar
bara, att de skola uppträda i samförstånd med polisen, så att det är polisen
som leder deras handlande. Det är väl inte för mycket begärt. Man går visst
inte miste om dem, men de få inte uppträda självständigt; det är det man.här
avser. Hela reservationen har, tycker jag för min del. i viss mån förbisett
detta viktiga tillägg. Lagen, såsom den nu är, är ju tillkommen för att förebygga
vissa oordningar. Den är, såsom man sagt, ett slags fredsstiftande förordning.
sorn. ingalunda är riktad emot vissa åsikter eller mot vissa partier,
långt därifrån. Vad är det man begär? Jo, ingenting annat än att upprätthållandet
av ordningen skall ligga i den offentliga myndighetens händer och
inte i privata sammanslutningars, privata organisationers händer. Det är det
man vill. Då man har denna utgångspunkt tycker jag, att den framställda
anmärkningen förfaller. Det brott, som här åsyftas, är ju ett störande av ordningen
på det sättet, att man så att säga, griper konungens befallningshavande
i ämbetet och inrättar privata kårer, som inte få lov att finnas. Men syftet
har ju naturligtvis stor betydelse vid straffmätningen, och därför har man
gjort straffskalan så vid, att full rättvisa kan ske.

Jag skall inte närmare ingå på vad som här talats örn tjänstemännen, ty det
må väl var och en ändå kunna ge regeringen och utskottet rätt i att en tjänsteman
är dock i högre grad, örn jag så får säga. förpliktad att respektera lag
och författning än andra, och om han bryter häremot och bidrar till att vålla
oro och fara i landet, då är det väl inte mer än i sin ordning, att man kan avsätta
honom, även örn han inte blir dömd till straffarbete. Vilken annan ämbetsman
som helst, som dömes till sådant strängt straff, blir samtidigt avsatt,
men denne kan bli avsatt även örn han inte hörnes till straffarbete. Och det
står inte, mina herrar, att han »skall» avsättas, utan att han »må» avsättas.
Av de hörda myndigheterna har en länsstyrelse till och nied gått så långt atthen
motsatt sig en så mild påföljd som suspension i detta fall, ty han bör aldrig
få komma tillbaka, om han burit sig så dumt åt, säger denna länsstyrelse. Och
då förstå herrarna, att man kan Ira olika meningar beträffande statens tjänste -

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

103

Lagförslag om förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)
män i detta sammanhang. Jag tycker att anmärkningarna mot lagförslaget äro
sa föga vägande, att man inte bör ha skäl motsätta sig förslaget.

Beträffande herr Reuterskiöld^ yrkande, att lagstiftningen måtte göras allenast
provisorisk, anser jag mig inte böra därom göra något uttalande, förrän
vederbörande regeringsledamot yttrat sig om den saken.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Laxsson, Sam: Herr talman! Det är ju obestridligt, att samhällets

inte minst det demokratiska samhällets främsta uppgift är att upprätthålla
ordning och rättssäkerhet, och för denna primära uppgift skall samhället
självt svara. ^ Den uppgiften har samhället enligt mitt förmenande inte rätt
att överlåta at på måfa tillkomna, mer eller mindre hemliga friskaror. Men
då måste samhället också se till, att det bär tillräckliga resurser till sitt förfogande
för att verkligen kunna även under påfrestande förhållanden svara
för ordning och rättssäkerhet. I det avseendet har det i vårt land brustit på
många punkter, och det torde val brista än. Då jag nu ger min anslutning
till den av majoriteten i första lagutskottet gjorda hemställan om bifall till
den kungl, propositionen, vågar jag uttala den förhoppningen, att Kungl.
Maj :ts regering måtte med kraft ingripa för att då så erfordras och i den mån
så erfordras, förstärka ordningsmakten, polismakten, så att medborgarna med
verklig trygghet skola kunna känna, att samhället upprätthåller ordningen i
all den utsträckning, som kan vara erforderlig.

Jag vill också säga ett ord i anledning av ett uttalande av herr Reuterskiöld
om andra stycket i 1 §, där han med anledning av en på grund av lagrådets
yrkande tillkommen mening örn, att polismyndigheten skall vara berättigad
att anordna under myndighetens omedelbara ledning stående förstärkning av
ordningsmakten, gjorde en anmärkning. Då herr Reuterskiöld örn den bestämmelsen
— som enligt mitt förmenande liksom enligt första lagutskottets ärade
ordförandes nyss framhållna åsikt är av mycket stor betydelse — uttalade, att
den inte skulle få någon vikt alls, därför att våra polismyndigheter aldrig
skulle komma att erkänna att de inte ha tillräckliga maktmedel till sitt förfogande
för ordningens upprätthållande, vill jag för min del säga, att jag visst
inte tror, att det förhåller sig på det viset, utan att det tvärtom är så, att polismyndigheten
på mångå håll har en stark känsla av att den under påfrestande
förhallanden kan vara i behov av att erhålla stöd av lojala medborgare, vilka
polismyndigheten för det ändamålet anmodar att biträda. Och jag tror inte,
att jag gör mig skyldig till någon indiskretion, örn jag omnämner, att man på
sina håll redan påbörjat organiserandet av under polisens ledning stående sådana
hjälptrupper.

Vad jag i detta sammanhang skulle vilja uttala, är att det ligger vikt uppå,
att i den mån dylika åtgärder prövas vara erforderliga, det inte heller på den
punkten far ske något pa mata, utan under ledning av den ansvariga regeringen.
Jag skulle vilja särskilt lill herr socialministern göra den hemställan,
att man från socialdepartementets sida ville, i den mån det kan visa sig erforderligt,
genom undersökning hos länsstyrelserna eller på annat sätt se till
vad som i detta avseende kan behöva utföras och att, där någonting behöver
göras, det må ske under ledning av den ansvariga centrala myndigheten och
inte bli beroende på varje enskild polismyndighets eget initiativ. Jag har
den uppfattningen, jag upprepar det, att när samhället går till en sådan åtgärd
som den, jag nu förmodar kommer att ske, så måste det också se till, att då
det självt täger ledningen och självt tager hela ansvaret, det också över hela
linjen skaffar tillräckliga resurser, tillräckliga maktmedel i sin hand för att
kunna på allvar och under alla situationer upprätthålla ordningen.

104

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Lagförslag om förbud mot lussa sammanslutningar. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Då vi som anslutit oss

till reservationen hava uttalat våra betänkligheter mot det lagförslag, som här
framlägges, göra vi det inte därför att vi motsätta oss en lagstiftning på området.
Men då vi motsätta oss föreliggande lagförslag, göra vi det därför,
att det, såsom herr Öhman i sitt mycket väl genomtänkta anförande sade, synes
vara behäftat med stora brister, och därför att två mycket viktiga förutsättningar
för ett godtagande av lagen måste vara klart uppfyllda och föreligga,
innan vi kunna rösta för lagens antagande, nämligen å ena sidan, att åtgärder
mot den statsfientliga verksamheten, däri inbegripet även åtgärder mot
den antimiltaristiska propagandan, regleras i lagstiftningen på det sätt, att
denna propaganda förbjudes och bestraffas, men vidare att en absolut säker
garanti skapas för att ordningsmakten göres tillräckligt stark. Det är ju nämligen
en mycket allvarlig erinran mot denna lag, att den riktar sig även mot
de lojala medborgare, som under bekymmersamma situationer vilja ställa sig
i ordningsmaktens tjänst. Jag tror, att det''hade varit välbetänkt, örn statsrådet
tagit större hänsyn till de yttranden, som inkommit över det inom departementet
upprättade förslaget. Jag trodde för min del knappast, att efter de
yttranden, som avgivits, ett lagförslag verkligen i år skulle komma fram, ty
dessa yttranden innehålla både allvarliga och betydelsefulla erinringar. Men
jag blev ännu mera förvånad, när jag nu av herr statsrådet fick höra, att
grunden och huvudskälet till denna lags framläggande skulle vara den så kallade
Munckska kåren, som enligt min mening var en fullt lojal sammanslutning.
vilken ställt sig till ordningsmaktens förfogande vid en tidpunkt då myndigheterna
själva förklarat, att de inte hade alla de resurser, som erfordrades
för ordningens upprätthållande. Det hade, synes det mig, varit välbetänkt,
örn herr statsrådet hade använt samma energi, som herr statsrådet använde för
att klandra den Munckska kåren, eller åtminstone något av denna energi, för
att få fram en lagstiftning emot statsfientlig verksamhet. Jag ser av ett efterföljande
betänkande, att utskottet avstyrkt de i detta ämne väckta motionerna
under den motiveringen, att ett lagförslag kan förväntas komma fram kanske
redan till nästa riksdag. Man förmenar nämligen att vederbörande kommitté
skulle bli färdig redan i höst. Jag vill begagna tillfället att vädja till herr
statsrådet att söka påskynda denna utredning och påskynda detta lagförslags
framläggande.

Vad nu beträffar den lag, som här föreligger, kan man inte hjälpa, att
man måste se det så, att den har utbrutits ur sitt verkliga sammanhang. Den
hör samman med en lag om statsfientlig verksamhet, och det hade varit värdefullt
att få se dessa lagar jämsides. Nu har det här framställts mångå invändningar.
Det har, som jag nämnde, sagts att den riktar sig mot sådana,
som lojalt vilja ställa sig till ordningsmaktens förfogande. Det har påpekats,
att med den avfattning, som denna lag har, kan den av illojala element
kringgås. Det har av en reservant bland de sakkunniga med styrka påpekats,
att den hör samman med en lagstiftning mot den propaganda, för vars
stävjande denna kommitté arbetar, och den har slutligen ett ovillkorligt sammanhang
med frågan örn ordningsmaktens stärkande. Det kan inte vara
riktigt att på detta sätt utbryta denna speciella del av komplexet och kanske
förhastat genomföra denna lag. ATi lia en tråkig erfarenhet från den
förra året ganska hastigt tillkomna lagen mot politiska uniformer. Det är
inte så, att jag skulle ogilla den lagen, ty jag ogillar, att folk går klädda i
politiska uniformer på politiska möten. Men då den lagen kom ut, blev tilllämpningen
i viss mån egendomlig. Vi veta ju alla, hur det förhöll sig med
detta fall här i Stockholm, då man anlagt blågula armbindlar, och hurusom
vederbörande blevo åtalade härför och i första instans också bötfällda. Det

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

105

Lufijörslau örn förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)
upprörde en massa människor, att bärare av de svenska färgerna på det
sättet skulle falla under denna lag. Efter de anmärkningar, som här äro
framställda mot det föreliggande förslaget, ha vi inga garantier för att om
det blir lag, det inte vid tillämpningen kan komma att uppstå fall, som kunna
medföra ganska tråkiga konsekvenser, och som det kunde varit välbetänkt,
att vederbörande, tagit mera under övervägande med behörigt hänsynstagande
jämväl till de erinringar, som gjorts både av ett enhälligt lagråd — vad angår
uttalandet om ämbets- och tjänstemän — och av vissa myndigheter i
andra avseenden.

.Vad som är A och O. då det gäller ordningens upprätthållande, är att ordningsmakten
själv är tillräckligt stark och besitter de för ordningens upprätthållande
nödiga resurserna. Att herr statsrådet såsom huvudskälet för tillkomsten
av denna lag anger den Munckska kåren, är inte ägnat att stilla
oron. då man samtidigt erinrar sig, hur herr statsrådet och socialdemokraterna
i övrigt motsatte, sig inrättandet av statspolisen. Vad betyda för övrigt
.dessa 200. statspoliser i vårt vidsträckta land? Jag känner ju inte till
förhållandena i Stockholm, men jag har genom redogörelserna i tidningspressen
från förhandlingarna i Stockholms stadsfullmäktige fått det intrycket, att
ordningsmakten i huvudstaden inte är sådan, som behovet och resurserna
kunde ge möjlighet till, örn blott viljan fanns. Det hade verkat förtroendeingivande,
örn regeringen samtidigt med denna lagstiftning och samtidigt med
lagstiftningen om statsfientlig verksamhet också efter vederbörlig undersökning
framlagt ett direkt förslag till sådan förstärkning av ordningsmakten,
som befunnits nödvändig. Man har här avsett att åstadkomma en lag för att
stilla, oron, som någon yttrat, men det kan hända, att en så bristfällig lagstiftning,
mot . vilken sådana anmärkningar riktats, i stället ökar oron, helst
med .hänsyn till den bristande känslan inom regeringspartiet för behovet av
ordningsmaktens stärkande. I varje fall måste det, som jag nämnde, krävas
en .lagstiftning mot statsfientlig verksamhet, lagstiftning mot den antimilitaristiska
propagandan, och det måste krävas en förstärkt ordningsmakt. Det
är förutsättningen för en sådan lag som nu föreslås. Det nämnes i nästa utlåtande
från första lagutskottet, att lagstiftningen örn statsfientlig verksamhet
kan vara färdig framåt hösten. Det hade då synts mig välbetänkt att
för tillfället uppskjuta behandlingen av detta lagförslag för att få båda två
fram till nästa år, varvid man kunde se dem i ett sammanhang, vilket vore det
naturligaste.

Jag måste därför, herr talman, ansluta mig till reservationen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! När jag har

hört och läst argumenteringen från reservanternas sida, har jag fått den uppfattningen,
att man vill skapa den föreställningen, att ingenting har gjorts i
vårt land mot den samhällsfientliga propagandan. Vi ha dock i vår lagstiftning
cn hel rad bestämmelser, som rikta sig mot samhällsfientlig och samhällsupplösande
verksamhet och agitation. Jag har en gång tidigare hävdat,
att jag anser dessa bestämmelser, effektivt tillämpade, tillräckliga för att
möta de faror, som kunna uppstå i vårt land. Trots detta lia vi varit med
om en utredning, huruvida ytterligare åtgärder i detta avseende äro nödvändiga.
och denna utredning fullföljes, ehuru inte inom socialdepartementet
utan under justitiedepartementet, med all den skyndsamhet man kan begära.

Vad som har föranlett framläggandet av det förslag som nu behandlas har
varit, att det har uppträtt ett nytt element inom det svenska samhället. Tidigare
lia vi inte haft anledning att syssla med frågan örn uppkomsten av privata
väpnade kårer, men helt plötsligt visar det sig, att detta problem har
blivit aktuellt även i vårt land. Det är väl ganska naturligt, att när på

106

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Lag förslag örn förbud mot lussa sammanslutningar. (Forts.)
detta sätt ett nytt problem dyker upp, man ägnar det särskild uppmärksamhet.
Örn riksdagen nu antar ett förslag, som förhindrar bildandet av sådana
kårer, så ha ju riksdagen och statsmakterna på intet sätt avhänt sig möjligheterna
att fullfölja arbetet för ordningens upprätthållande i annat avseende,
både i avseende å förstärkning av ordningsmakten oell andra åtgärder
mot de statsfientliga rörelserna. Antagandet av denna lag hindrar på intet
sätt ett fullföljande av arbetet i denna riktning i den omfattning, som statsmakterna
kunna finna nödvändig.

Jag tror emellertid, att det som för övrigt socialministern här har framhållit
är av en ganska stor betydelse, att man i god tid ger en tillräckligt stark
varning mot de tendenser, som lia framträtt, och ur denna synpunkt skulle
jag särskilt vilja varna för det förslag om en interimistisk lagstiftning, som
herr Reuterskiöld har framlagt. Jag är övertygad örn, att ett bifall till detta
skulle uppfattas som en tvekan hos statsmakterna i denna fråga, det skulle
uppfattas så, att man visserligen ville försöksvis vidtaga en åtgärd, men att
man i sak inte var tillräckligt övertygad örn, att det demokratiska samhället
borde förekomma uppkomsten av organiserade makter, som ställas mot varandra
med vapen i händerna. Skall man gå till en lagstiftning som denna,
är det framför allt nödvändigt, att det sker under sådana former, att man
känner allvaret bakom. Man bör därför inte lyssna till de råd, som här ha
givits om en interimistisk lagstiftning. Skulle det visa sig under år, som
komma, att förhållandena så förändras, att det inte längre finns någon risk
för att sådana organiserade sammanslutningar skola uppträda inom samhället,
så kommer denna lag att gå samma öde till mötes som så många andra
lagar, som stå kvar men inte ha någon betydelse därför att de inte behövas,
och skulle man vilja uttryckligen markera den goda ordning, som har inträtt
i samhället, så kunna ju kamrarna mycket väl komma överens om att upphäva
lagen.

Om lagstiftningen är nödvändig nu, så är det främst därför, att man vill
förekomma, att den plötsligt skall bli ännu nödvändigare, och vill man nå
detta syfte, så skall lagstiftningen komma till under förhållanden, som tillräckligt
starkt understryka allvaret i statsmakternas avsikter. Det är ur
den synpunkten man bör avböja det reuterskiöldska förslaget.

Herr Johansson, Johan Bernhard erhöll nu ordet för kort genmäle och
yttrade: Hans excellens herr statsministern yttrade på tal örn den statsfient liga

verksamheten, att hans excellens ansåg de bestämmelser mot denna verksamhet,
som redan nu finnas, tillräckliga. Men trots detta tillsattes, som vi
ju känna till, en kommitté för utredning av detta ärende. Jag kan inte neka
till, att detta hans excellens statsministerns uttalande uppväcker hos mig en
viss pessimistisk känsla av, att denna utrednings resultat inte kommer att
vinna så stor resonans hos bans excellens, när det sedermera gäller att lägga
fram ett lagförslag. Jag måste säga, att hans excellens uttalande örn att det
redan nu finns tillräckliga bestämmelser för att stävja denna propaganda
måste kännas som en besvikelse, då vi vid upprepade tillfällen i motioner ha
påvisat, att ett sådant behov verkligen föreligger.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Jag kan verkligen inte för stå,

att det kan väcka en särskild oro hos herr Johansson, att jag, trots min
uppfattning örn effektiviteten av redan befintliga bestämmelser, är villig att
pröva, örn ytterligare sådana äro nödvändiga för att trygga samhällslugnet.

Onsdagen den ISO maj e. m.

Nr 38.

107

Lagförslag örn förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)

Herr Löfgren: Herr vice talman! Jag begärde ordet för att påpeka något,
sorn jag tycker är en lucka i motiveringen och göra ett förslag örn dess täckande.
Men innan dess ber jag att få avge en deklaration om min ställning
till själva saken.

För min del kan jag inte finna annat än att det måste betraktas som en
betydande fara för den allmänna ordningen, örn det tillåtes enskilda att bilda
sammanslutningar i form av vare sig militär trupp eller polisstyrka. Syftet
med en sådan bildning må vara aldrig så lojalt från början, så kan man dock
aldrig veta,, huruvida inte under en icke förutsatt situation i framtiden en
dylik organisation kan komma att begagnas för syften, för vilka den från
början stått fullständigt främmande. Vidare kan man inte komma ifrån, att
en självständigt verkande privatpolis eller vad man skall kalla det — »friskara»,
säde herr Sam Larsson — vid sidan av den allmänna polisen alltid
innebär ett ingrepp i elen offentliga myndighetens verksamhet. Jag undrar
vad våra ämbetsmän i allmänhet skulle säga, därest man på olika håll började
tillvälla sig funktioner, som dessa myndigheter annars hade att utöva.
Emellertid kan man ju ha olika meningar örn hur ett sådant lagförslag som
det nu behandlade bäst skall utformas. Herr Öhman gjorde den anmärkningen,
att man skar alla över en kam, frånsett för vilka ändamål eller med
vilka motiv, som den ena eller andra deltagaren i en organisation hade gått
in i densamma. Han antydde särskilt att det var alldeles orimligt, att en
tjänsteman —■ han nämnde som exempel en bokhållare i ett kommunalt verk —
skulle utan vidare enligt lagens uttryckliga bestämmelse komma att bestraffas,
som örn han hade begått förseelsen under försvårande omständigheter,
även örn hans syfte varit fullt lojalt. Jag kan för min del inte finna, att
det resonemanget är vidare träffande. Det är visserligen sant, att ett deltagande
i en sådan organisation som de här avsedda kan ske av de mest lojala
motiv, men det väsentliga blir ju här överträdelse av ett existerande förbud,
som varje människa känner till. Det är överträdandet av detta förbud i och
för ^sig sorn bestraffas, frånsett vilka motiv man har haft rent privat för att
ingå i en sådan sammanslutning, och jag kan inte förstå annat än att en bestämmelse,
som stadgar straff från böter upp till fängelse, är tillräckligt vid
för att också de lindriga fallen skola kunna på ett rimligt sätt behandlas.

Emellertid kommer jag nu till den lucka, som jag tycker finns i motiveringen
till lagförslaget. Man kan se av den kungl, propositionen, att så gott
som alla myndigheter, som ha blivit hörda över förslaget, ha tillstyrkt, att
ett förbud av denna art utfärdas, men samtidigt lia de mer eller mindre starkt
understrukit, att detta tillstyrkande skett under förutsättning, att den offentliga
polismakten blir av tillräcklig storlek och erhåller tillräckliga medel för
att upprätthålla ordningen. Samtidigt klagar man på olika håll, särskilt från
landsbygden, över att den tillgängliga polismakten är alldeles otillräcklig.
Det är antagligen med hänsyn därtill, som i lagtexten gjorts undantag från
förbudet för av polismyndighet anordnad och ledd sammanslutning, som tjänar
till en förstärkning av den ordinarie ordningsmakten. Jag vill dock på
denna punkt göra samma anmärkning, som för en stund sedan gjordes av herr
Sam Larsson, nämligen att det kan ligga en fara också i, att en polismyndighet
eller offentlig myndighet själv tar initiativ till en förstärkning av den
förut tillgängliga polismakten. Örn detta skor slumpvis, utan tillräcklig ledning
och utan tillräcklig tillsyn, kan det befaras stora olägenheter även av en
sadan^ anordning. Det är därför synnerligen viktigt, att ett system kommer
till stånd, där en central myndighet får se till, att på ett någorlunda enhetligt
sätt och under tillräcklig offentlig uppsikt dylika organisationer till polisens
hjälp komma att bildas på de olika platserna.

108

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Lagförslag orri förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)

Vidare komma vi till frågan örn förstärkning även av den ordinarie polismakten,
som man från olika håll framhållit behovet av. Härom säger utskottet
helt kort på sid. 5: »Utskottet finner för sin del, att det framlagda

förslaget innehåller mycket betydelsefulla medel att motverka för samhället
farliga våldstendenser. Den omständigheten att ytterligare åtgärder däremot
kunna vara påkallade kan enligt utskottets mening icke åberopas såsom skäl
mot förslaget.» Där tycker jag, att till förtydligande av de förutsättningar,
under vilka utskottet har lämnat sin tillstyrkan, skulle infogas ett tillägg av
ungefär följande lydelse: »För övrigt förutsätter utskottet, att då enligt

vad de av Kungl. Majit infordrade yttrandena i ärendet utvisa, till dessa åtgärder
måste räknas bland annat frågan om en förstärkt ordningsmakt» —
och därmed menar jag både en tillfälligt förstärkt och en på ett mera stadigvarande
sätt tillkommen — »även denna fråga göres till föremål för en undersökning
i samband med den utredning, som verkställes av kommittén angående
statsfientlig verksamhet. Emellertid synes det utskottet även vara
av vikt, att redan nu genomföres en lagstiftning i den riktning som propositionen
angiver» och så vidare i likhet med utskottets nuvarande motivering.
Det synes mig, som örn ett sådant, jag skulle vilja kalla det förtydligande
tillägg skulle vara fullt i överensstämmelse med de intentioner, som sist ha
kommit till uttryck i hans excellens statsministerns anförande.

Herr Klefbeck: Herr talman! Om herr talmannen tillåter, skulle jag

vilja säga ett par ord med anledning av en händelse, som har inträffat under
debatten, nämligen då herr Johan Bernhard Johansson begärde ordet för en
replik.

Örn jag inte minns galet, var syftet med att vi införde möjligheten till att
avge replik, att man, när ens yttrande blivit på något sätt missförstått och
detta missförstånd kunde ge anledning till fortsatta långa diskussioner, skulle
få tillfälle att göra ett kort beriktigande av detta missförstånd. Såvitt jag
kunde uppfatta, bestod herr Johanssons replik däremot i en liten, mycket kort
diskussion med hans excellens herr statsministern.

Det kan ju synas anspråksfullt att komma med en sådan anmärkning, men
då man har varit med i lagutskottet några år, blir man litet formskärare, och
jag tror också det är viktigt, att vi från början komma in i en sådan utveckling
av det nyinförda institutet, att det motsvarar vad vi syftade till.

Sedan skall jag be att få övergå till det egentliga ärendet. Här har under
diskussionen upprepade gånger anförts, att en mycket väsentlig brist i det
föreliggande förslaget skulle vara, att det likställer sådana kårer, som ha ett
lojalt syfte, med sådana, som vilja omstörta den bestående ordningen. Det
har sagts så många gånger, att örn det inte blir bemött, det kanske till
sist blir fastslaget såsom för förslaget utmärkande. Jag är däremot av
den meningen, att denna anmärkning inte nied fullt fog kan riktas mot förslaget.

För min egen del vill jag bekänna, att jag i det allra längsta har statt mycket
tveksam inför sådana här åtgärder. Det har varit min bestämda mening,
att missförhållanden, som söka göra sig gällande, böra motarbetas på övertygelsens
väg. Jag har alltid ansett, att den vägen är den i längden bästa
och mest gagneliga. Men man har ju inte kunnat vara blind för vad som på
sista tiden försiggått i olika länder i vår världsdel. Man har fått bevittna
de mest häpnadsväckande omstörtningar, man har sett hur massor av människor
lidit därunder, och då får man intresse av att söka förebygga, att något
liknande skulle inträffa i vårt land. Det blir då också en nödvändig sak att
söka göra detta i så god tiel som möjligt.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

109

Lag förslår/ örn förbud mot visna sammanslutningar. (Forts.)

Om man alltså överhuvud taget vill ha en lag, som skall åstadkomma detta,
blir den andra frågan, om det här föreliggande lagförslaget kan vara värt
att antagas, och vilket värde man kan tillmäta anmärkningen, att lagförslaget
likställer lojala och icke lojala kårers verksamhet. Jag skall be att få påminna
örn, vad herr Sam Larsson och andra förut här ha framhållit. Örn
herrarna vilja läsa lagen och inte bara säga efter vad andra Ira sagt före, så
skola ni finna, att det står i 1 §, första stycket, att det är förbjudet att bilda
och deltaga i sådana sammanslutningar, som vi här tala om, men så står det
i andra stycket: »Vad sålunda stadgats gälle ej av Konungen godkänd sam manslutning,

som har till ändamål att biträda vid rikets försvar, ej heller av
polismyndighet anordnad, under sådan myndighets omedelbara ledning stående
förstärkning av ordningsmakten.» Örn en sammanslutning framträder
med syfte att vara skyddskår för ett politiskt parti, så kan den få en samhällsfientlig
karaktär, men örn det av polismyndigheten anordnas en sammanslutning,
som står under dess ledning och har till syfte att förstärka ordningsmakten,
så drabbas den enligt andra stycket inte av lagens bestämmelser.

Nu säger visserligen en framstående lagtolkare i denna kammare, herr Reuterskiöld,
att bestämmelsen i andra stycket är bara luft, men jag undrar, örn
inte detta hans omdöme är beroende på en viss misströstan om att saken skall
kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt. Enligt nain tro ger detta stadgande
åt de kårer, som vi erkänna som behövliga, det skydd och det erkännande,
som de äro värda. En ansvarig polismjmdighet följer väl företeelserna i
världen, följer utvecklingen inom samhället och vidtar i tid de dispositioner,
som denna utveckling nödvändiggör. Ett stöd för denna min uppfattning får
jag av herr Sam Larssons uppgift, att åtgärder i denna riktning redan äro under
förberedelse. Denna anmärkning, som är den väsentliga, synes mig alltså
inte med fog kunna riktas mot förslaget.

Jag vill sluta med att fråga kammaren: vill kammaren ta på sitt ansvar
att avslå det föreliggande förslaget? Jag tror visserligen för min egen del i
det längsta på svenska folkets sans och omdöme, och jag tror, att det skall
dröja, innan vi resa vapen mot varandra; men har man bevittnat, hur motsättningarna
mellan partierna i dessa yttersta tider ha intensifierats, hur vissa
kårers uppträdande verkar som ett rött skynke på en tjur, hur det eggar lidelserna
och hur nära det är den ena gången efter den andra, att man knyter händerna
och sträcker vapnen mot varandra, då börjar man undra, om det skall
kunna gå så långt även hos oss, att klasserna skola med vapen kämpa mot
varandra och bröders blod skall flyta på våra gator. Örn något sådant, det
Gud förbjude, en gång skulle hända, skulle det då inte vara fruktansvärt bittert
att behöva säga sig, att det kanske aldrig hade behövt gå så långt, örn vi
i tid hade stoppat utvecklingen?

Ja, detta är nu bara några enkla funderingar, men det är sådana tankar,
som ha gjort, att jag, till den del jag varit med i utskottet, anslutit mig till
detta förslag, och jag ber nu att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att få uttala några
få ord. Jag utgår från socialministerns yttrande angående den Munckska
kåren. Han sade, att det var en hemlig kår, och redan den omständigheten
visade, att den hade syften, som kanske inte så helt sammanföllo med dem,
som man sedermera ville göra gällande. Ja, för det första: påståendet, att
den var en hemlig kår, är fullkomligt felaktigt, då den ju var bekant för
polisen. Men vidare: skulle den kunna fylla sitt ändamål så var det naturligtvis
inte lämpligt, att det för allmänheten blev bokant, att kåren existerade.
Statsrådet sade själv i fortsättningen, att den stora faran just bestode i, att

Ilo

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Lagförslag orri förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)
man visste om, att en dylik kår fanns: den skulle framkalla liknande sammanslutningar.
Sålunda var det absolut mycket naturligare för denna kår att inte
uppträda offentligt utan att stå såsom en hjälp efter överenskommelse med
polisen. Men låt oss antaga, att dess befintlighet kunde innebära en fara för
att andra sammanslutningar skulle komma till stånd. Här fanns emellertid
redan förut en sammanslutning, nämligen den kommunistiska sammanslutningen,
och denna finnes fortfarande, och örn det skrives aldrig så många paragrafer
i den här lagen, kan man vara absolut övertygad örn, att denna sammanslutning
icke kommer att upphöra. Enligt dess egen förklaring är den
just avsedd bland annat att utgöra ett maktmedel att begagnas vid lämpligt
tillfälle, ett maktmedel av sådan art, som eljest utgöres av en militär trupp
eller en polisstyrka. Sålunda: vi Ira i kommunismen en sammanslutning, som
innebär en fara för samhällsordningen. Vi kunna inte komma ifrån den saken.
Och den försvinner inte genom att vi antaga den här ifrågavarande
lagen.

Vid sådant förhållande är det väl, såvitt jag förstår, uppenbart, att från
statens sida åtgärder måste vidtagas för att upprätthålla ordningen gentemot
denna sammanslutning liksom även mot andra. Att staten icke gjort detta i
erforderlig grad är ett faktum. Det erkändes i viss mån av statsministern
själv, men han var ändå nöjd med de resurser, som stodo till statens förfogande.
I allmänhet är man nog av den uppfattningen — och det enligt min mening
med rätta — att statens maktmedel icke äro tillräckliga, och då måtte
det väl vara det mest legitima i världen, att enskilda sluta sig tillsamman och
ställa sig till polisens förfogande och sålunda i samhällsordningens eget intresse
äro verksamma. Jag kan inte förstå hur man i denna situation kan
komma ifrån ett sådant resultat.

Det är för övrigt en annan sak, som förefaller mig något egendomlig. Vi
ha här i dag bifallit första kammarens andra tillfälliga utskotts hemställan
örn ersättning i vissa fall av statsmedel för skada, som tillfogats enskild person
vid ingripande på ordningsmaktens sida. Och i motiveringen till utskottets
hemställan, vilken nu är godkänd genom kamrarnas beslut, står uttryckligen,
att »Något absolut krav på att vederbörande blivit direkt ombedd att
hjälpa bör ej upprätthållas. Sådana förhållanden kunna vara för handen, att
ordningsmaktens ordinarie handhavare är urståndsatt att uttryckligen anmoda
någon örn hjälp. Det bör enligt utskottets mening vara till fyllest, att, i
fall då hjälp ej blivit av ordningsmakten uttryckligen påkallad, denna dock
varit oundgängligen nödig för ordningens upprätthållande» o. s. v. Där får
sålunda den enskilde taga initiativet och vidtaga en åtgärd, som eljest endast
tillkommer myndighet eller dess bet.jänte. Men här, örn man tillämpar lagen
sådan första paragrafen första momentet är skrivet, är förhållandet ett annat.
Om det skulle visa sig, att det på en ort förekom åtskillig oordning och verklig
fara för säkerheten, skulle inte enskilda personer lia rättighet, såvida ej
polismyndigheten organiserade dem, att sluta sig tillsamman för att så länge
detta ofog fortfor stå till myndighetens förfogande för ordningens upprätthållande.
Det förefaller mig vara ganska inkonseqvent.

Vad sedan det andra momentet i första paragrafen beträffar, så kan man
svårligen tolka den bestämmelsen på det sättet, att en självständig sammanslutning,
en på enskilt initiativ företagen sammanslutning, skulle kunna undgå
att komma under straffbestämmelsen, såvida den inte såväl blivit omhändertagen
av polismyndighet som ock stått under dess omedelbara ledning. Sålunda:
tolkningen av den här paragrafen kan inte bli någon annan än den,
att varje sammanslutning av enskilda, som åsyftar att utgöra »ett maktmedel,
av sådan art som militär trupp eller polisstyrka» hemfaller utan vidare,

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

lil

Lagförslag örn förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)
oberoende av dess syfte, under de stränga straffbestämmelser, som i paragraf
3 förekomma. Det är någonting, som jag för min del inte kan vara med
örn, och därför ber jag att få instämma med dem, som yrkat bifall till den
föreliggande, av herr Linnér med flera avgivna reservationen.

Herr Bergman: Det är två anmärkningar, som ha riktats mot den före slagna

lagen. Den ena är, att man ej gjort tillräcklig skillnad mellan lojala
sammanslutningar i samhällsskyddande syfte och samhällsomstörtande sammanslutningar.
Den andra är, att det åsyftade förbudet icke borde komma
isolerat utan att det i stället borde infogas i ett större sammanhang, vilket
skulle bli möjligt örn man avvaktar resultatet av den pågående utredningen angående
statsfientlig propaganda.

Efter att hava hört diskussionen här måste jag säga, att jag har mycket
svårt att erkänna riktigheten av den första anmärkningen. I herr Tryggers
anförande gjordes det gällande, att en lojal sammanslutning av enskilda i samhällsskyddande
syfte enligt denna lag skulle bliva förbjuden, men när det
tydligt står i § 1: »Vad sålunda stadgats gälle ej av Konungen godkänd sammanslutning,
som har till ändamål att biträda vid rikets försvar, ej heller av
polismyndighet anordnad, under sådan myndighets omedelbara ledning stående
förstärkning av ordningsmakten», så kan jag inte förstå annat än att om
en lojal samhällsskyddande sammanslutning bildas, ingenting finnes, som hindrar,
att den, som tager initiativet till densamma, går till polisen och säger.:
Vi vilja ställa oss under polisens ledning för att giva hjälp åt polisen vid behov,
och vi vilja låta polismyndigheten anordna och övertaga ledningen av
kåren. Vill man icke göra detta, förefaller det mig, som om man därigenom
visade, att man hade vissa syften, som icke riktigt sammanfalla med samhällets
intresse. Vill man vara oberoende av polismakten, är det ju naturligt,
att samhället måst ställa sig misstroget, men om det föreligger ett verkligt
lojalt syfte, då förstår jag icke vad som hindrar dem, som vilja bilda en sådan
sammanslutning, att just rätta sig efter vad här står och låta polisen taga
hand örn sammanslutningen. Jag förstår därför icke, hur man under sådana
förhållanden kan säga, att lojala sammanslutningar genom denna lag skulle
bliva förbjudna. Det beror ju på dem själva, örn de ställa sig så, att de bli
förbjudna.

Annorlunda förhåller det sig med anmärkningen, att denna lagstiftning
borde komma i ett större sammanhang. Det är någonting, som låter säga sig,
synes, det mig. Den kommitté, som nu arbetar med frågan örn den statsfientliga
propagandan, bedriver sitt arbete med synnerlig skyndsamhet, och
till och med nu under riksdagen har den haft många sammanträden för att
så snart som möjligt kunna bli färdig. Det har ju också meddelats, att man
på hösten detta år kan vänta ett resultat av denna kommittés arbete. Sedan
återstår det ju att höra myndigheter och lagråd samt förarbetet för eventuell
proposition; allt detta täger sin tid, men det ligger säkerligen i allas intresse
att ingen tid. förhalas. Ett förslag till lagstiftning i ett större sammanhang
star således i utsikt inom ej alltför lang tid. Därför kan det ju sägas ligga
ett visst fog i deras mening, som anse, att man borde tillse, att detta arbete
först blir avslutat, innan en sadan detalj som den nu föreliggande, avgöres.
Men då synes det mig, som örn det förslag, som herr Reuterskiöld bär framställt,
just skulle vara en lämplig anordning för att möta det befogade i den
nämnda invändningen. Han föreslår ju, att den lagstiftning, som i dag är
ifrågasatt, skall gälla provisoriskt under tre år. Det är säkerligen mera än
vad som behöves för att förberedelserna i avseende å lagstiftning mot den
statsfienthga verksamheten i det hela skola kunna bli färdiga och leda till

112

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Lagförslag om förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.)
ett resultat. För att vara fullt på den säkra sidan yrkar lian emellertid
detta. Bifalles hans yrkande, är det ju möjligt att sedan ställa in lagstiftningen
rörande detta speciella ärende i det större sammanhang, där det egentligen
anses höra hemma, och eventuellt ge den någon annan form örn sådan
befinnes ändamålsenlig. På grund av den vikt, som det har att så snart som
möjligt vidtaga behövliga skyddsåtgärder mot privat beväpning i politiskt
syfte, har det ansetts, att man icke bör dröja med vad som redan kan göras.
Då förefaller det, som om det skulle vara riktigt, att nu besluta en sådan
lag, men ge den en sådan provisorisk karaktär, som herr Reuterskiöld har föreslagit.

Man har sagt, att vad som här är den primära faran är den samhällsomstörtande
verksamhet, som har ägt rum i många år och som man befarar fortfarande
kommer att äga bestånd, även örn den här lagstiftningen kommer till
Men det är att märka, att så som saken är uttryckt i § 1, måste lagens udd
anses riktad mot denna samhällsomstörtande propaganda i främsta rummet,
det heter ju: »Det vare förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning,
som enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna såsom skyddskår för
politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som
eljest med hänsyn till organisation och verksamhet eller andra omständigheter
måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär
trupp eller polisstyrka.» Det finnes ju exempel på, att man sökt beväpna
vissa grupper i syfte att hindra myndigheterna att upprätthålla ordningen
och eljest i uppenbart statsfientligt syfte. Förslaget riktar sig naturligtvis
i främsta rummet mot sådana försök men också mot andra kårer, som genom
att icke ställa sig under den ordinarie ordningsmaktens ledning väcka misstro.

Jag kan, som sagt, icke förstå, att man kan göra någon verkligt befogad
anmärkning, ifall man gör lagstiftningen provisorisk. Jag ansluter mig sålunda
till det förslag, som herr Reuterskiöld i det avseendet framställt, vilket
förslag ju i övrigt innebär bifall till utskottets hemställan.

Herr Wohlin: Utan att vilja förstora företeelser i samhället anser jag

för min del, att de statsfientliga rörelserna även i vårt land giva anledning
till mycket allvarlig eftertanke, och det är min livliga förväntan, att förslag
örn åtgärder mot den statsfientliga propagandan i dess olika former, effektivare
än dem, som för närvarande stå oss till buds, skola kunna framläggas
till riksdagens prövning nästkommande år. Då det nu föreliggande förslaget
otvivelaktigt står i visst sammanhang med det komplex av förslag, som
man sålunda har att räkna med till efterföljande år och enär det då blir
bättre tillfälle att överväga dessa ömtåliga men synnerligen viktiga frågor
uti ett sammanhang, ställer jag mig vid detta tillfälle på reservanternas sida.

Herr Larson, Edward: Ja, jag kan mycket väl förstå, att det finnes en
del, som anse, att de sammanslutningar, som äro lojala, skola sättas i en
särskild klass, men om man skulle göra detta, ledde det naturligtvis till att
det å andra sidan uppstår sammanslutningar, och hur skall man då kunna
hålla kontroll över dessa på båda flyglarna uppkomna sammanslutningar med
olika syften? Nu har det ju i England sedan flera år tillbaka funnits reservpolis,
och jag förmodar, att om polismyndigheterna icke på frivillighetens
väg kunna ordna frågan, vi även i vårt land skulle kunna införa ett sådant
system, örn det visar sig, att det blir behövligt. I fråga om herr Reuterskiölds
nu framställda förslag att göra lagen provisorisk, tror jag inte, att det är
lyckligt att införa något provisorium, ty läget är nog sådant, att vi knappast

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

113

Lagförslag om förbud mot vissa sammanslutningar. (Forts.);
kunna vänta en återgång till sa att säga normala förhållanden inom så kort
tid. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att, utom beträffande motiveringen, vartill herr andre vice talmannen ville
återkomma efteråt, örn anledning därtill gåves, hade i avseende på det nu
förevarande utlåtandet förekommit följande yrkanden: l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Reuterskiöld, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i det av utskottet tillstyrkta lagförslaget, att
promulgationsstadgandet avfattadcs salunda \ »Denna lag träder i kraft den
1 augusti 1934 och skall gälla till och med den 30 juni 1937»; samt 3:o) att
kammaren skulle bifalla den av herr Linnér m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
oförändrad vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Jolian Renhard, och herr Öhman begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition därvid antagits bifall till den
av herr Linnér m. fl. avgivna reservationen, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Linnér m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr andre vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets uttalanden skulle godkännas, dels ock, av herr Löfgren,
att tredje stycket i utskottets motivering skulle utbytas mot följande:

»Utskottet ^finner---skäl mot förslaget. För övrigt förutsätter ut skottet,

att då, enligt vad de av Kungl. Maj:t infordrade yttrandena i ärendet
utvisa, till dessa åtgärder mäste räknas bland annat frågan om en förstärkt
ordningsmakt, även denna fråga göres till föremål för en undersökning i samband
med den utredning, som verkställes av kommittén angående statsfientlig
verksamhet.

Emellertid synes det utskottet---framlagt förslag.»

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på godkännande av utskottets uttalanden vara med
övervägande ja besvarad.

Första kammarens protokoll 1934. Nr 88.

114

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av väckta motioner angående åtgärder mot statsfientlig

verksamhet; samt .

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
angående handel med farmacevtiska specialiteter m. m. ävensom en i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning av väckta
motioner rörande lagstiftning örn rikets kolonisation och komplettering av
ofullständiga jordbruk samt tillägg till allmänna expropriationslagen för jordbruksändamål.
• - 4:'' “

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
första kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 276,
277 och 279, alla av herr Lindhagen.

I motionen 1:276 hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit
begära skyndsamt förslag till lag örn rikets kolonisation med stöd av tillika
en expropriationsrätt.

I motionen 1:277 hade yrkats, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära
skyndsamt förslag till lag örn komplöttenng av ofullständiga jordbruk i riket
med stöd av en expropriationslag.

I motionen I: 279 hade hemställts, att riksdagen ville i avvaktan på effektiva
jordreformer provisoriskt antaga:

1) följande ändrade lydelse av 1 § av allmänna expropriationslagen:

»14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller för
stärkande av ofullständigt jordbruk eller för frilösning av smärre arrendejordbruk»
;

2) de ändrade lydelser av 67, 108 och 110 §§, som innefattades i motionen
nr 323 i första kammaren år 1933.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionen 1:276 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

II. att motionen 1:277 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

samt o _ -

III. att motionen I: 279 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av, utom andra, herr Lindhagen, som avgivit ett
särskilt yttrande, slutande med en hemställan, att riksdagen ville

1) anhålla, att Kungl. Majit måtte överväga och framlägga förslag till en
lagstiftning, ägnad att skapa en rättsordning med stöd ytterst av expropriationsrätt
till mark å bolags, spekulanters och större godsägares domäner

a) för skapande av nya jordbruk, självförsörjande såväl som mindre;

b) för komplettering av ofullständiga jordbruk med odlingsmark och husbehovsskog;
och.

c) för frilösning av arrendejordbruk;

2) hemställa att Kungl. Majit ville — med upphävande av 1925 års förbud
för kolonisationssakkunniga att syssla med expropriationsrätt, vilket förbud av
den sociala jordutredningen syntes anses ännu förbindande — i instruktion
för sistnämnda utredning föreskriva, att ett allvarligt övervägande av expropriationsrättens
begagnande såsom yttersta verktyg särskilt för ovan antydda tre
allmännyttiga ändamål även folie inom utredningens uppdrag.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

115

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att utlåtandet skulle
företagas till avgörande punktvis.

Punkten I.

Herr Lindhagen: Herr talman! Det är tydligen inte meningen, att det här
och det följande ärendet, vilka innefatta en av de mest omfattande och dock
mest försummade angelägenheterna vid denna riksdag, skall sakbehandlas,
när de paropats sa här sent. Saken måste i alla fall göra sig gällande, fast vi
alla äro trötta.

Det är ju ganska egendomligt i alla fall — det återkommer jag till mer än
en gång att här konfiskeras utan vederlag löst kapital och inkomst från
do enskilda för att tillgodose omistliga behov för tillfället. Beträffande åter
det viktigaste kapitalet, nämligen jorden, anses endast statens jord vara skyldig
att stå till buds. Något tvångsavstående av jord från de stora enskilda
jordegendomarna, °även kallade bolags och spekulanters domäner samt större
gods, får icke ifrågakomma. Och dock ifrågasättes här endast expropriation
mot gottgörelse och med vidsträckt hänsyn tagen till jordägarnas berättigade
intressen.

Under tidigare skeden, då det för övrigt satt konservativa och liberala regeringar,
ansågs en sådan här jord också vara nödvändig att komma åt, och
det tillsattes jordkommissioner för ändamålet, som bl. a. skulle behandla första
momentet i lagutskottets utlåtande bär, nämligen att det från dessa stora
egendomar skulle stå jord till buds för folkets behov av jord för sitt uppehälle,
med nödig hänsyn tagen dock till de stora jordägarnas intressen och
mot gottgörelse. De gamla kommissionerna fingo fria händer och även uttrycklig
instruktion att befatta sig med en sådan sak.

År 1924 framlades i motioner i båda kamrarna jordkommissionens framställning
i det syfte, som det talas örn i den här punkten: rikets kolonisation.
Det framfördes då av socialdemokrater i båda kamrarna. Då biföllos alla
förslag, sorn inte hade m6d tvangsavlösnmg att göra. Dg andra vunno mtG
majoritet, endast delvis i andra kammaren men inte i den första. Således förföll
detta komplex, såvitt det var förbundet med expropriationslagstiftning,
som skulle ligga bakom bemödandena och föranleda frivilliga avtal, därför
att det lönade sig ju inte att vägra att pa de villkor, som stadgas i lagen, vara
ined om att mot ersättning och mot åtnjutande av tillbörlig hänsyn avstå odlingsmark
och husbehovsskog. Något annat gällde det inte.

När da ^resultatet bley sadant, slog regeringen örn för att tillgodose majoritetens
åskådning. Det tillsattes två mindre beredningar för att, som det heter
nu för tiden, »uppmjuka» vad som redan hade vunnits, särskilt i bolagens intresse.
Vidare fingo^de, som skulle sysselsätta sig med den nu ifrågavarande
punkten jämte de tva följande — det var de s. k. kolonisationssakkunniga —
i uppdrag att gå till verket, men med förbud i instruktionen att sysselsätta
sig med expropriation. Riksdagen begärde emellertid redan 1925, genom beslut
av båda kamrarna, förslag till kolonisation på ouppodlad, enskild jord,
men det bley som sagt förbjudet i instruktionen för kolonisationssakkunniga
att befatta sig med den saken.

De invändningar, som da gjordes ifrån de stora jordegendomarnas representanter
och deras anhängare i kamrarna, inneburo, främst att det fanns tillräckligt
med jord, så att man behövde inte tillgripa denna instruktion i denna
punkt. Detta var en förevändning. Då hade den sociala jordfrågans kommittéer
inte fatt något annat i uppdrag än vad som nära sammanföll med
egnahemslånerörelsen, nämligen att på frivillig väg skaffa jord. Den jord,
som pa frivillig våg stod till buds, utgjordes av stora jordbruk. Men det
bjöds inte ut någon jord, som var oodlad, oell således blev 1925 års riksdags

Örn släpande
av nya
jordbruk.

116

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Om skapande av nya jordbruk. (Forts.)
framställning väsentligen utan verkan, därför att man inte hade medel i
händerna att åstadkomma något resultat. .

Då blev det naturligtvis en långvarig strid. Nu började man så småningom
komma tillbaka till de gamla utgångspunkterna, och här stå vi nu, som vi se,
inför en situation, där regeringen går emot den förmenta riksdagsmajoriteten.
Starka skäl, säger regeringen i en proposition vid denna riksdag, föreligga
för åtgärder härvidlag. Inga skäl föreligga, säger herr Westman, som sedan
lång tid är ledare förmodar jag, för dem, som gå emot expropriationslagstiftning.
Regeringen säger emellertid, att då riksdagens majoritet förra året inte
gått in för denna sak, vill regeringen inte besvära riksdagen, tinder sådana
förhållanden kan ingenting arbeta sig fram. Men regeringen, som förr tog avstånd
från expropriation, har 1933 framlagt ett försiktigt förslag i den_ allmänna
expropriationslagen i stället för att stifta särskilda effektiva jordlagar,
för skilda ändamål. .

Vidare anfördes, att det inte fanns någon jordhunger i landet. Nu ha vi
emellertid funnit, att när de stora industriella intressena äro betjänta därmed,
så kommer jordhungern. Den kommer, när den väl får uppfordran av statsmakterna
att ge sig till känna. Så har skett med de s. k. arbetarbruken. Dessa
arbetarbruk voro avsedda att tjäna industriens intressen, då den därigenom
fick en fast arbetarstam. Staten skaffade pengar och åtog sig att bära förlusterna.
Även arbetarjordbrukaren fick på det sättet en ljusning i sin tillvaro
såsom industriarbetare, nämligen så länge den industri, som han tjänade,
äger bestånd. .

Då kom emellertid jordhungern till sin rätt, och en tillströmning har, såsom
det visat sig, nu skett till dessa arbetarjordbruk. Det är precis samma resultat
som de tre s. k. bolagsreservanterna gentemot den åttamanniga konservativa
och liberala majoriteten inom Norrlandskommittén kommo till. De ville vara
med örn att av alla de jordbruk, som voro förvärvade av industrien, skapa arbetarjordbruk.

Längre ha vi alltså inte kommit sedan 1904. Men att jordhungern finns
har nu äntligen på nämnda punkt yppats. Den riksdagsskrivelse på initiativ
av andra lagutskottet 1930, vari som första punkt begärdes undersökning
örn små jordbruk överhuvud taget buro sig, har inte effektuerats. Den sociala
jordutredningen, som fått i uppdrag att överväga dessa saker, har ^tydligen lagt
den första punkten i riksdagens skrivelse på hyllan, fastän den fatt i uppdrag
citt syssla därniGd

Man förstår nu, att folket behöver jord och att jordhunger finns. Om man
då även organiserar de andra sociala jordfragorna på enahanda sätt, kommer
jordhungern att åter presentera sig. Men så länge det inte finns något verktyg
för att tillgodose den och intet intresse fran de stora jordägare, som skulle
tillgodose den, kommer inte heller någon jordhunger fram.

Nu är det ett särskilt intresse, att jordexpropriation tillämpas i de trakter
av landet, där kronan genom avvittringar av storskiften —— nämligen
i Norrland och norra Dalarna — skänkt ofantliga jordbruksmöjligheter till
den jordbrukande klassen. Sedan har denna gåva i stor utsträckning gått över
till industrien, som för en billig penning förvärvat gavan av bönderna och
haft ofantlig vinning av densamma. Då är det inte för mycket, örn man begär,
att det skall beredas folket möjlighet att just från dessa marker tvångsvis lösa
sig till odlingsmark med husbehovsskog mot betalning och med iakttagande,
såsom naturligtvis bör ske under det nuvarande systemet, av den stora jordägarens
befogade intressen, örn dessa speciella fall kunna anses väga tyngre än
lämpligheten av att låta odlingsmark med husbehovsskog gå till de jordlösa
och tjäna deras uppehälle. Man får då i stället dela ut fattigunderstöd, som

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

117

Örn skapande av nya jordbruk. (Forts.)
man tar ut skattevägen och av det lösa kapitalet, medan jorden får ligga
obrukad.

^ Detta är nu förmodligen riksdagens uppfattning i motsats till regeringens.
Ty det Ilar visat sig, att en rättsordning i jordfrågan börjat åter komma till
tals. Jag ordar nu örn folkets rätt till jorden på rimliga villkor, åtminstone
mot betalning, detta till skillnad fran frivilligheten, ty med den kan man av
naturliga skäl i regel inte vänta någon upplåtelse av odlingsbar mark och
husbehovsskog. De, som odla skog, se hellre, att de få behålla jorden och
allra helst den odlingsbara jorden, ty där växer skogen bäst. Även örn man
lockar med en lösepenning, är industrien-jordägaren klok nog att föredraga
jorden framför en tillfällig penningvinst.

Jag talar nu örn den första av de bär tre punkterna och skall sedan orda
örn de andra. Detta är en lika viktig fråga som den föregående, som föranledde
så lång diskussion. Ja, den är kanske mycket viktigare, eftersom det
här rör sig örn att skaffa mat åt människorna.

Det är ganska intressant att se, hur utvecklingen tar olika gestalt. Där sutto
förr den patnarkaliska konservatismen och liberlismen i de jordkommissioner,
sorn tillsattes, och förklarade, alldeles som den nuvarande regeringen gör, att
det fanns starka skäl för denna sak. Men man gick ännu längre: det måste
också genomföras. Det var 1904, detta sades för första gången, och nu är
det 1934. Under det att man i revolutionsländer ofta konfiskerat stora egendomar
utan ersättning, så ha vi i Sverige inte kommit ett fjät framåt beträffande
denna lilla och anspråkslösa reform.

År 1933 vaknade fragan igen efter omkastningen 1924. Visserligen sade
ordföranden Wastman i andra lagutskottet ar 1933, att jag hängav mig åt
barndomsminnen eller kanske det var ungdomsminnen, som inte hade några
förankringar i vår tid. Häremot kunde jag samtidigt erinra, att regeringen
framlagt en proposition just då örn dessa saker, och vidare, att två ledamöter i
herr Westmans beredning förordat expropriation och ansett det nödvändigt.
Vidare hade egnahemsstyrelsen, där en tredje ledamot av sociala utredningen
satt, instämt i förslaget. Vid det tillfället befann sig alltså sociala jordutredningens
majoritet i en tillfällig minoritet. Än mera, till och med lantmäteristyrelsen
har, som ju i fråga om utstyckning av jord synes mera inställd på
att giva i underkant än i överkant, också sagt sig inte ha någonting att anföra
däremot. Man kari saleds säga, att sanningen åter är i sakta antågande.

Nu kan det ju inte bli. något resultat vid denna riksdag och kanske inte
heller.vid några följande riksdagar, förrän det kommer ännu större tider. Men
då blir ^fragan löst och förmodligen med ännu hårdare händer. Folket får
vänta på bättre tider, vilka väl kunna framskjutas men icke förskjutas.

Av denna anledning och pa dessa i korthet anförda skäl får jag yrka bifall
till första punkten i min reservation, som svarar emot första punkten i
utskottets utlåtande. Jag vill emellertid framhålla en sak. Utskottet säger:
»Enligt utskottets mening äga de skäl, som riksdagen tidigare anfört mot de
framlagda förslagen att införa expropriationsrätt på förevarande område, fortfarande
giltighet.» Emot detta har herr Linder anfört reservation, därför att
han inte varit oell fortfarande ej kan vara med örn en sådan sak, och herr
Pettersson i Hällbacken har reserverat sig förmodligen i samma syfte. Fyra
andra socialdemokrater lia ej reserverat sig och därigenom till synes råkat lia
en annan uppfattning än den nuvarande regeringen, som sagt, att starka skäl
tala för stödet av en expropriationsrätt.

Nå, man vet ju, att det inte ligger någon särskilt personlig åsikt bakom
detta, men det är belysande för gudaskymningen över den sociala jordfrågan
för tillfället.

118

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Örn skapande av nya jordbruk. (Forts.)

jag yrkar således nu under punkt I, att riksdagen ville hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte överväga och framlägga förslag till en lagstiftning, ägnad att
skapa en rättsordning med stöd ytterst av expropriationsrätt till mark å bolags,
spekulanters och större godsägares domäner för skapande av nya jordbruk.
självförsörjande såväl som mindre.

Herr Carlsson, Olof: Herr talman! Då jag deltagit i ärendets handläggning
i utskottet men inte hade tillfälle att närvara vid justeringen, önskar jag,
herr talman, att få antecknat till protokollet, att därest jag varit närvarande,
hade jag anslutit mig till den av herr Linder avgivna reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Jag skulle kunna allenast hänvisa till vad
utskottet anfört i sin motivering, ty där finnas tillräckliga skäl för att man icke
skall gå med på herr Lindhagens yrkande, att vi nu skulle ta upp problemet
örn införande av en expropriationslagstiftning. Men jag skall be att härtill
få foga några ord örn min personliga uppfattning i denna sak och i korthet
antyda, hur enligt min mening frågan ligger till.

Jag har aldrig någonsin ställt mig på den ståndpunkten, att under alla
omständigheter en expropriationslagstiftning borde vara utesluten, men jag
har sagt, att det bör föreligga starka skäl, för att man skall skrida till en
expropriationslagstiftning i det syfte, varom nu här är fråga, nämligen att
bereda småbrukare tillgång till jord. De skäl, som tala emot, äro naturligtvis
dels hänsyn till äganderättens helgd, dels också, att detta förfarande ställer
sig dyrt för den, som förvärvar jord på detta sätt.

Vi ha i vårt land slagit in på den vägen, att vi försökt bereda smärre jordbrukare
tillfälle att förvärva egna ställen, genom att staten på ett storartat
sätt ställt medel till deras förfogande genom billiga fån. Dessa ha ofta i
själva verket karaktären av anslag, som vederbörande få åtnjuta, när de skola
sätta sina ställen i ordning. Det måtte väl för dem vara fördelaktigare ur
ekonomisk synpunkt, att man pa detta sätt underlättar deras förvärv av egna
ställen, än örn man skulle hänvisa dem till att förvärva dessa genom expropria I

ett fall kan man anta, att expropriation skulle visa sig alldeles särskilt
nödvändig. Det är det fallet, da någon önskar komplettera ett ofullständigt
jordbruk genom tillägg av jord i närheten. Emellertid har det vid en
mycket ingående rundfråga, som sociala jordutredningen riktat till en mängd
personer i Sverige, till kommunala myndigheter o. s. v., visat sig,, att dessa
myndigheter och representanter för ortsbefolkningen icke hade sig bekant,
att det förelåg någon efterfrågan i nämnvärd omfattning på jord för komplettering
av jordbruk. För att fa saken närmare belyst, föreslog emellertid
den sociala jordutredningen — och regeringen har bifallit dess förslag att i
instruktionerna för egnahemsmyndigheterna i kommunerna skulle införas en
bestämmelse, att örn någon så.dan myndighet träffade på ett fall, då en person,
som hade ett litet ställe, ville komplettera det med jord, och .detta mötte
svårigheter för honom, antingen därför att grannarna inte ville sälja eller därför
att de begärde för mycket för jorden, så skulle denna egnahemsmyndighet
anmäla förhållandet för Kungl. Majit.. På det sättet .skulle man
således kunna få ett material, som visar, .huruvida en expropriationslagstiftning
för komplettering av ofullständiga jordbruk är behövlig. I det läget
befinner sig saken för närvarande, jag bär velat avvakta de upplysningar,
som man får på detta sätt, innan man ånyo tar upp. fragan örn införande
av expropriationslagstiftning i detta fall. Såvitt jag har kunnat
förstå, är läget på jordmarknaden inte sådant, att man för närvarnde har

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

119

Om skapande av nya jordbruk. (Forts.)
anledning att tillgripa den expropriationslagstiftning, som herr Lindhagen
så varmt förordar såsom det medel, som nu i första hand bör ifrågakomma
för att hjälpa de små jordbrukarna till att få egna ställen. Jag tror,
att man bör under den närmaste tiden nöja sig med att fortsätta efter
de generösa linjer, som staten slagit in på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Herr Westman har till stor del sysselsatt sig med en

punkt, som det inte nu är fråga örn, nämligen komplettering av ofullständiga
jordbruk. På den punkten skall jag ha nöjet att bemöta vad han har anfört,
när vi komma dit, men inte nu.

Herr Westman sade att det skulle bli så dyrt örn man använde expropriation.
Det lönar sig ju inte att tala örn för Westman, att en expropriationslagstiftning
icke är till för att användas med sin apparat i alla särskilda fall. Det
behöves ej ty bara den omständigheten, att den finnes gör — det ligger i sakens
natur — att det i regel blir frivillig uppgörelse.

Hur gick det t. ex. med alla dessa ensittare med egna hus på annans grund?
Det var ju icke möjligt att få ärendet i sele utan en expropriationslagstiftning,
nämligen en rätt att lösa till sig tomten. När den rätten infördes, blev
det ju icke någon vidlyftig apparat som sattes i gång. Likaledes infördes, när
man icke kunde få tomter för Folkets hus och för ekonomiska föreningars
folkliga ändamål, en expropriationslagstiftning, och sedan, tror jag, har det
icke — åtminstone har man sagt det — behövt användas expropriation. När
skola vi komma ifrån denna barnsaga, som man skrämmer med, om en stor
process med sina utgifter, då det icke blir någon? Sociala jordutredningens
ordförande får väl försöka vara saklig och inte frammana spöken, som ej
finnas, men så här få vi käxa mot varandra i en självklar fråga riksdag ut
och riksdag in.

Vidare är det bra obilligt av Westman att hänvisa till sådana här lån som
kunna fås, när man köper en del av en större egendom som styckas. Då får
man ett fördelaktigt lån, men här skulle det bli mycket dyrare. Varför det,
herr Westman? Vare sig jorden fås på ena eller andra sättet, bör man val
få lån på samma sätt, och det står uttryckligen infört i jordkommissionens lagförslag,
att det är syftet.

Även här således en sådan där osaklig diskussion, som vi få kälta med, herr
talman, från rikdag till riksdag; även örn nätterna måste vi hålla på med det.
Det kan nu inte hjälpas, så länge Westman upplägger dessa jordfolkets livsfrågor
på detta sätt.

Jag vidhåller således mitt yrkande, som jag har fått i uppdrag av mina
valmän att framföra.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till
punkten 1 a) i herr Lindhagens vid utlåtandet avgivna reservation; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten II.

Herr Lindhagen: Här äro vi nu inne på den sak, som herr Westman diskuterade
under den föregående punkten, nämligen fulländandet av ofullständiga
jordbruk. Även denna fråga har framförts av de tre äldre jordkommissio -

Om komplettering
av
ofullständiga
jordbruk.

120

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Örn komplettering av ofullständiga jordbruk. (Forts.)
nema, och om den gäller vad ovan sagts om skälen för och erinringarna emot
expropriationslagstiftningen. Ändamålet har också förhärligats av regeringsmakten,
då jordbruksministern, herr von Stockenström, 1928 i sin egnahemsproposition
förklarade, att fulländandet av ofullständiga jordbruk var
»av stor vikt för riket» —- för riket, herr Westman, intet mindre än för
riket.

Man har sagt, att folkets tillträde till jord för sådana här egnahemsjordbruksändamål
icke var ett sådant allmänt ändamål, som expropriationslagstiftningen
hade rätt och skyldighet att tjäna. Norrlandskommittén 1904
skildrade vältaligt, hur detta var just ett sådant allmänt ändamål, för vilket
expropriationslagstiftningen måste rycka fram. Nu är det ju en bra gammalmodig
ståndpunkt, att vilja påstå fortfarande i vår av sociala problem
överlastade tid, att detta icke är ett allmänt ändamål. Men, såvitt angår fulländandet
av ofullständiga jordbruk har ju i alla fall regeringen år 1928 sagt,
att det är ett allmänt ändamål, eftersom det är av vikt för riket. Denna uppfattning
biträddes ock av riksdagen. Där möter alltså icke det där gamla
hindret, utan där har ju även regeringsmakten och riksdagen en gång förklarat,
att komplettering av ofullständiga jordbruk, är ett allmänt ändamål.

Nu medgav Westman i sitt föregående anförande under en annan punkt,
att härmed kunde det vara si och så. Förut har man i själva verket förmenat,
att bara det fanns jordagods till salu i södra och mellersta Sverige, kunde
ju Lars och Greta, de jordlösa i Norrland, örn de ej kunde få någon jord
där, falla med tomma händer ned på en bit av de där stora egendomarna. I
det här fallet går det inte att resonera så där lättvindigt. Här måste jordbiten
ligga bredvid den andra eller åtminstone på rimligt avstånd. _ Det förstod
också sociala jordutredningens ordförande, att det här var kinkigare. Så
föll han tillbaka på sin gamla tröstegrund. Det har icke visat sig någon
jordhunger, men, »om det ’i något fall’ finnes ett behov av komplettering av
ofullständiga jordbruk, men lämplig jord ej kan erhållas på skäliga villkor,
bör denna omständighet inrapporteras till vederbörande». Då kunde man utröna,
i vad mån det verkligen fanns någon jordhunger.

Hur kan en jordutredning, som väl ändå bör vara något upplyst örn människonaturen,
föreställa sig, att dessa småbrukare som lia ofullständiga jordbruk
gå omkring och fråga grannarna, om de kunna få lösa till sig deras
jord för att komplettera sitt jordbruk? Så göra inte människorna. Det äro
de dessutom för oföretagsamma till och allra minst rapportera de ett dylikt
misslyckande till någon vederbörande. Först när man ger dem ett handtag
och det allmänna står bakom och säger: »Här skola vi hjälpa er effektivt», det
är då de komma fram.

Men med ett sådant här efterforskande förebådar nu sociala jordutredningens
ordförande i själva verket en stor utredning örn den bristande jordhungern.
Uttrycket »i något fall» är talande. Jordbruksministern är ju nu galant och
småler i sin proposition åt Westman. Det är kanske något att tänka på.

År 1896 utfärdades en ägostyckningslag'', som tillät fri ägostyckning. Det
stod i motiveringen, att den var tillkommen särskilt för att bereda de stora
skogsägarna i norra delarna av riket tillfälle att utbryta inägojorden, varav
de ej hade behov, och kunna behålla skogen. Med stöd av denna författning
ägostyckade också en hel del bolag. Det var deras lagliga rätt, och det låg i
deras intresse att slå vakt örn industrien. De ägostyckade alltså ut en mängd
sådana där hemman. Då uppträdde på den tiden till och med lantmätarna,
till skillnad mot nu och menade, att detta var i alla fall ett rent spektakel.
Och förste lantmätaren i Västerbottens län deklarerade, att med sådana ut -

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

121

Örn komplettering av ofullständiga jordbruk. (Forts.)
brytningar kunde ingen jordbrukare existera och tilläde att meningen vöre nog
sällan eller aldrig, att så skulle ske.

Nå, en av de första åtgärderna av den kommission, som då tillsattes i Norrlandsfrågan,
var att söka få en ny ägostyckningslag till stånd för att stämma
i bäcken. Det ansågs även av riksdagen vara så angeläget, att det redan
1905 — betänkandet utkom 1904 — antogs en provisorisk ägostyckningslag
i avvaktan på den definitiva. Det inträffade då, vilket ju också är naturligt,
att man skyndade sig, innan lagen trädde i kraft, att ägostycka på det gamla
sättet. Denna norrländska ägostyckningslag utsträcktes till att gälla Värmland
först 1917, och i känslan av att den var i annalkande, blev det en omfattande
utstyckning på lager av sådana här ofullständiga jordbruk i Värmland.

Där ha vi ju ett exempel, som slår i spann — här är icke tal örn »något enda
fall». Och då frågar man sig: Kunna vi nu av dessa innehavare av ofullständiga
jordbruk förvänta, att de skola gå till bolagen och begära att få komplettera
med jord, som undantagits med laga rätt och i industriens intresse, och
att bolagen skola avstå den utan att vara skyldiga därtill. Och kan man
förvänta, att man genom att underlåta att föra fram detta, under förklaring
att det icke finns någon jordhunger hos dessa jordbrukare på ofullständiga
jordbruk, skall lämna dem åt sitt öde och jordbruken åt sitt öde och kommande
släkten också? Det är den enkla men blodigt allvarliga frågan på
detta område.

Det är väl i all rimlighets namn — man må anse en sådan lag ha så liten
räckvidd som helst — ändå till gagn att lia till hands en sådan lag. Behöver
den ej användas, gör den väl ingen skada för herrarna, men finns den, kan
elen vara till nytta för de fall, där den behöves. Det är helt enkelt ett klassintresse,
herr talman, som här står emot dylika förväntningar, ett klassintres^
se, som har rättighet att benyttja sig av lagarna, men det är i alla fall ett
klassintresse. Men, som sagt, innehavarna av sådana ofullständiga jordbruk
äro tillräckligt praktiska och av naturen oföretagsamma, så länge det allmänna
icke tager verksamt initiativ för att hjälpa dem med tilläggsjord genom
effektiva medel. Förr låta de sig icke avhöras.

Jag yrkar således, herr talman, att Kungl. Maj :t måtte överväga och framlägga
förslag till en lagstiftning, ägnad att skapa en rättsordning med stöd ytterst
av expropriationsrätt . till mark a bolags, spekulanters och större godsägares domäner
för komplettering av ofullständiga jordbruk med odlingsmark och husbehovsskog.

. Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, att
i avseende på den nu föredragna punkten endast yrkats, av herr Lindhagen,
att kammaren skulle bifalla punkten 1 b) i den av honom vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt. vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten lil. 0m jriWsning

Herr Lindhagen: Här möter också ett uppslag ifrån de tre äldre jordut- ^ordbmk

redningarna. J

I Finland har denna frilösning av smärre arrendejordbruk fulländats genom
omtanke av lagstiftningen och lyckliga konjunkturer, då den genomfördes.

Den genomfördes just under den tiden, då de höga priserna på jordbrukspro -

122

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Om frilösning av arrendejordbruk. (Forts.)
dukter strömmade in för en gångs skull över jordbrukarna och skänkte dem
rikliga medel till hjälp åt frilösningen.

Denna sak har sitt stora intresse. Den var en gång i hög grad populär. Meningen
var ju, att arrendatorerna på enskildas jord, verkligt självförsörjande
jordbrukare, borde bli sina egna. De finge då ett varaktigt hem, där de åtnjöto
frukterna av sitt arbete, och de finge intresse för jordbrukets skötsel.
Därför såg man också hur de, som förvärvat en sådan äganderätt, så småningom
byggde upp åbyggnaderna, jorden sattes i stånd och en viss välmåga började
lysa. Som sagt, ändamålet var så populärt i jordkommissionen, att alla
partier voro ense om att här skulle man gripa in med kraft genast. Med förebild
från Finland beslöt jordkommissionen enhälligt — även riksförbundarna
Nils Wohlin och Olsson i Kullenbergstorp voro med — att gå in till regeringen
och begära att genom riksdagens medverkan få genomförd en förlängning
av korta arrendeavtal, så att den kommande stora frilösningen skulle
komma de sittande arrendatorerna till godo. Ja, Wohlin och Olsson i Kullenbergstorp
ville gå än längre än de övriga. De senare ville stanna vid egendomar
med högst 25 hektar odlad jord, men Olsson och Wohlin ville, att gränsen
skulle utbytas mot en areal av 40 hektar, så att, som de sade, »icke ett
stort antal verkliga bondehemman komma att uteslutas från den ifrågavarande
lagens verkningar». Wohlin var så entusiastisk, att han yttrade inom utskottet,
att denna verkligt stora jordreform borde förverkligas — jag vill påminna
mig att han sade: inom ett och ett halvt år. För min del trodde jag, att avvecklingen
måste ske långsammare och successivt, i den mån en arrendator
önskade och fann den för sig förmånlig. Men intill dess borde han skyddas
i sin besittning av den tilltänkta nya arrendelagen, vilken förslaget också
skulle tjäna, samt försäljning av jordbruket till någon annan än den besittande
arrendatorn i regel förekommas.

Sedan kommo då fyra år, då riksdagen sysslade med denna förlängning av
arrendeavtalet, för att den skulle tjäna en rationell arrendelagstiftning och
lagen örn frilösning av arrendejordbruk. Ärendet kom fram från regeringen
och motionsvis. Förslaget antogs av andra kammaren. Första kammaren
fällde det, men en gång var det bara några få röster, två eller fyra, som
skilde mellan majoritet och minoritet.

Var stå vi nu egentligen, herr Westman? Jo, vi stå fast vid andra lagutskottets
fattiga motiv på sid. 10 i betänkandet. Herr talman, hur kan det inträffa,
att en sådan entusiasm i en tid av allt mer och mer demokrati gudbevars, som
det kallas, bytes örn till den fullkomliga hjälplösheten? Ha vi en för svag
riksdag i jordfrågan? Ha vi en för svag regering i jordfrågan? Eller äro konjunkturerna
så upplösande eller partibanden så förintande, att ingen rår med
dem?

Nu ha på somliga ställen, där jordbruksprisen äro låga, arrendatorerna för
tillfället förlorat lusten att köpa. Men de lia också gjort det i de fall, där bolagen,
som det säges, höjt arrendena med anledning av sociala arrendelagens
bestämmelser, att de skola på arrendegårdarna bygga husen och hålla dem
vid makt. Det är särskilt från Värmlands och Örebro läns bergslager man
sagt detta. Men vi finna av den utredning, som gjorts för att rätta till sasken
i dessa bergslager, hurusom man väl höjt arrendet såsom det sagts och icke
bestritts, men däremot låtit bli att förbättra husen, som befinna sig, såsom det
rapporterats, i ett uruselt skick, herr talman, såsom det rapporterats av en
bland de värmlänningar, som av justitieministern anmodats att yttra sig^ över
sociala jordutredningens förslag. Jag själv har varit med örn att visitera jämte
landshövding Roos först och sedan herr Ingeström jämte godsägare Ros i
Värmland nästan alla socknar i Värmland. Vi gjorde en enquéte, som kanske

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

123

Om frilösning av arrendejordbruk. (Forts.)
är den mest omfattande i någon jordfråga. Vi besökte personligen orterna.
Folket fylkade sig omkring oss och just i de nu omtvistade bergslagstrakterna
visade man på de usla husen mångenstädes på arrendegårdarna. Det erinrades
örn omöjligheten att få dem reparerade och nian trodde att meningen
tydligen vore att låta åbyggnaderna stå och förfalla, så att varken människor
eller djur kunna bo där, för att bolaget sedan skulle få så skog på åkrarna.
Och vilken skillnad var det inte i många trakter mellan de självägande småbrukarnas
besittningar med solida hus och välskötta ägor, och å andra sidan
de nedruttnande husen och ogräset på bolagsdomänerna!

Nu synes det i viss mån vara olika ställt på skilda trakter i Värmland. En
av mina forna riksdagskamrater från andra kammaren, som nu är bosatt i
Västergötland, herr Fält, besökte oss nyligen här i riksdagen. Han berättade
för mig, att han berest norra delarna av Västerdalälvens bygder, där han sammanträffat
med bolagsarrendatorer. De hade sagt, att de ville friköpa sina
jordbruk. De ville det, trots de låga priserna på jordbruksprodukter, för att
i alla fall njuta frukten av sitt arbete, få ett hem, och sålunda ett intresse,
även för jordbruket, förmodar jag. Bolagen voro också med därom, men de
ville inte släppa till erforderlig odlingsmark eller husbehovsskog. Det ville
dessa arrendatorer lia, och därför har det inte blivit något av. Hur kunde bolagen
säga, att de inte ville släppa till husbehovsskog och odlingsmark? Då
var det förmodligen sådana där ägostyckningar, som skett i förlag före år 1917
och som således redan voro självständiga positioner och kunde säljas utan
jorddelningslagens ingripande. Eller också var det kanske så, att man förmärkt,
att jorddelningslagen är så otydligt skriven i det här fallet, att det är
en sinkadus, beroende på en lantmätares sinnelag, vad som blir tilldelat. Dessutom
har ju lantmäteristyrelsen föregående år fastställt bestämmelser beträffande
tilldelningarnas storlek, som påfallande skilja sig från exempelvis norrlandskommitténs
förslag. De äro tilltagna i underkant i stället för i överkant.
Man kan ifrågasätta, örn lantmäteristyrelsen har laga rätt att stifta lagar
på det sättet, ty det är egentligen lagstiftning att genom ett cirkulär till
lantmätarna bestämma, hur mycket de högst skola lägga till, och till och med
föreskriva tilldelningar i underkant.

Det vore väl i varje fall bra att ha en sådan här lagstiftning till hands, som
kunde skydda en och annan — redan det ett nyttigt verk — sannolikt många,
med tiden de flesta, och till sist, liksom i Finland, alla. Att man inte vill ha
den eller tillåta att en sådan lag finnes, att man inte vill medge, att den i
något fall redan nu kan vara av behovet påkallad — det är endast klasssynpunkter,
herr talman.

Jag yrkar således, att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj :t måtte överväga
och framlägga förslag till en lagstiftning, ägnad att skapa en rättsordning
med stöd ytterst av expropriationsrätt till mark å bolags, spekulanters
och större godsägares domäner för frilösning av arrendejordbruk.

Herr Westman: Herr talman! Jag ber få påpeka, att med den debatt,

som herr Lindhagen nu har inlett, taga vi också ståndpunkt till andra lagutskottets
utlåtande nr 41, punkt C. Den punkten behöva vi således inte debattera,
när vi komma till utlåtandet nr 41. Under den punkten behandlas
just vad herr Lindhagen nu var inne på. Där Ilar upplysts, att den fråga,
sorn herr Lindhagen nu berörde, nämligen frilösning av arrendejordbruk, av
Kungl. Maj :t hänskjutits till sociala jordutredningen för utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i det nu
föredragna utlåtandet nr 40, punkt lil.

124

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Örn frilösning av arrendejordbruk. (Forts.)

Herr Lindhagen: Herr talman! Med den expropriationslagstiftning för

frilösning av ofullständiga jordbruk förhåller det sig så kuriöst vid denna
riksdag, att det i andra kammaren väckts en motion därom, och den hänsköts
av förbiseende till jordbruksutskottet, som -—• förmodligen också av förbiseende
— behöll den. Utskottet avstyrkte naturligtvis under ordförandeskap
av Johansson i Uppmälby, som var ivrig anhängare av en sådan lagstiftning,
då vi arbetade tillsammans i jordkommissionen. Detta avstyrkande bifölls —
också naturligtvis — av riksdagen. Men så förelågo också mina motioner. De
ha lagligen gått till andra lagutskottet, vars utlåtanden nu föreligga. Jag
har berört saken på två ställen i olika motioner, och dessa båda motioner ha
fått i utskottet olika platser, den ena i utlåtandet nr 40 och den andra i utlåtandet
nr 41. Det gäller nu för kammaren att avslå saken för andra gången
och örn en stund för tredje gången.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på bifall till
punkten 1 c) i herr Lindhagens vid utlåtandet avgivna reservation; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde nu ordet i avsikt att yttra sig angående punkten 2
i den av honom vid utlåtandet avgivna reservationen. Herr förste vice talmannen
tillkännagav emellertid, att enär överläggningen rörande ifrågavarande
utlåtande redan förklarats slutad, någon ytterligare överläggning i ämnet
icke kunde äga rum.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning av väckta
motioner rörande ändringar i arrendelagstiftningen med mera.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft fem inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 65 av herr Löfvander m. fl., nr 140 av herr Tamm, Gustaf,
och herr Andersson, Elof, samt nr 278 och 281, båda av herr Lindhagen, ävensom
motionen i andra kammaren nr 128 av herr Andersson i Dunker m. fl.

I motionerna I: 65 och II: 128, vilka voro likalydande, hade föreslagits, att
riksdagen för sin del måtte besluta att i 2 kap. 17 § lagen den 14 juni 1907
örn nyttjanderätt till fast egendom stadga rätt för arrendator att på sätt i
motionerna närmare angivits erhålla ersättning för under arrendetiden utförd
cementerad gödselstadanläggning.

I motionen 1:140 hade hemställts, att riksdagen måtte antaga två av sociala
jordutredningen utarbetade lagförslag, nämligen

1) Förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 7, 39, 41 och 54 §§ lagen den
14 juni 1907 (nr 36, sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom; samt

2) Förslag till lag örn ändrad lydelse av 28 och 31 §§ lagen den 25 juni 1909
(nr 57, sid. 2) örn arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av
Svealand.

I motionen I: 278 hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t påkalla
en verksam reform av arrendesystemet genom lagar — tillgängliga vid
behov — om:

1) frilösning av arrendejordbruk med stöd av expropriationsrätt;

2) en revision av den sociala arrendelagstiftningen;

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

125

3) reglering av arrendebelopp; samt

4) tvångsförlängning av för korta arrendetider.

Slutligen hade i motionen 1:281 yrkats, att riksdagen ville besluta eller
lios Kungl. Maj:t begära kontroll medelst lag på den sociala arrendelagstiftningen
genom de i uppsiktslagen nämnda jordbrukskommissionerna eller annorledes.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet behandlat de föreliggande
spörsmålen i olika punkter enligt följande disposition:

A. Arrendators rätt till ersättning för under arrendetiden utförd gödselstadanläggning
(motionerna I: 65 och II: 128) ;

B. Revision av den sociala arrendelagstiftningen (motionerna 1:140 och
I: 278 punkt 2);

C. Frilösning av arrendejordbruk med stöd av expropriationsrätt (motionen
I: 278 punkt 1);

D. Reglermg av arrendebelopp (motionen 1:278 punkt 3);

E. Tvångsförlängning av för korta arrendetider (motionen 1:278 punkt
4); samt

F. Kontroll på den sociala arrendelagstiftningen (motionen I: 281).

Utskottet hade sedermera hemställt,

I. att riksdagen i anledning av de under A behandlade motionerna I: 65
och II: 128 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning i lag borde stadgas rätt
för arrendator att av jordägaren erhålla ersättning för under arrendetiden utförd
ändamålsenlig gödselstadanläggning samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

II. att riksdagen i anledning av under B behandlade motionen 1:140 samt
punkten 2 i motionen 1:278 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte slutföra utredningen örn det förslag till ändringar i vissa
delar av nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen, som framlagts av
sociala jordutredningen i dess betänkande den 5 december 1931, samt förelägga
riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

III. att den under B behandlade, i motionen 1:278 punkten 2 gjorda hemställan,
i den mån den icke kunde anses besvarad genom vad utskottet under
II hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;.

IV. att den under C behandlade, i motionen I: 278 punkten 1 gjorda hemställan
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

V. att den under D behandlade, i motionen I: 278 punkten 3 gjorda hemställan
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

VI. att den under punkten E behandlade, i motionen 1:278 punkten 4
gjorda hemställan icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

VII. att den under F behandlade motionen 1:281 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av, utom andra, herr Lindhagen, som avgivit ett
särskilt yttrande, slutande med en hemställan, att riksdagen måtte fatta följande
beslut i nedannämnda punkter av utskottets hemställan, nämligen

I. att riksdagen ville bifalla utskottets hemställan örn ersättning för gödselstadanläggning
;

II. att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte dels slutföra utredningen
i enlighet med 1930 års riksdags hemställan om eventuella ändringar

126

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

i den sociala arrendelagstiftningen nied anledning av de uppkomna missförhållandena
inom vissa bergslager i Värmland ävensom örebro län samt dels
därvid överväga även de synpunkter som av reservanten vid bedömandet av
sociala jordutredningens förslag i detta ämne i det särskilda yttrandet framhållits
;

lil. att riksdagen ville anhålla hos Kungl. Majit att i samband med det
eventuella övervägandet, som i punkt II sades, omsider även måtte tagas
under bedömande jordkommissionens ännu oprövade förslag till social arrendelag
för riket, i vad den skilde sig från den nu gällande sociala arrendelagstiftningen
icke blott geografiskt utan även till det övriga sakliga innehållet (motionen
1:278, punkt 2);

IV. att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Majit örn övervägande omsider
av en lagstiftning örn frilösning av arrendejordbruk med stöd av expropriationsrätt,
ekonomi och det allmännas målsmanskap (motionen I: 278, punkt 1);

V. att riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära övervägande och förslag
till lagstiftning örn reglering av arrendebelopp (motionen 1:278, punkt 3);

VI. att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t begära ett återupptagande av den
gamla frågan örn tvångsförlängning av för korta arrendetider, i syfte att bereda
de nu, ofta genom släktled, sittande arrendatorerna de fördelar, som en
effektiv social arrende- och friköpningslagstiftning kunde skänka dem (motionen
1:278, punkt 4); samt

VII. att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t omsider begära övervägande och
förslag örn omedelbar kontroll, utan att använda arrendatorerna som mellanhand,
på den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad och de upprättade kontraktens
iakttagande av densamma.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att utlåtandet skulle
företagas till avgörande punktvis.

Punkten I.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. revision Punkten II.

arrendelag- Herr Lindhagen: Herr talman! Jag skall vid en senare punkt återkomma
stiftningen. till det yrkande i utlåtandet nr 40, som talmannen strypte utan att ha avgivit
något officiellt utlåtande, varför frågan inte skall upptagas. Den faller
i alla fall under den föregående motionen, och vi böra icke, synes mig, förfara
så där summariskt, fastän det är långt lidet på dagen.

Punkterna II och III i lagutskottets hemställan ha ett nära sammanhang
med varandra. Nr II rör sociala jordutredningens förslag, och nr III rör
jordkommissionens ännu icke prövade förslag. Med anledning av de förhallanden,
som uppkommit i Värmlands bergslager och även i örebro län, där
bolagen och arrendatorerna kommit i konflikt med varandra på grund av de
senares kontrakt såsom arrendatorer av jordbruk och deras arbetsavtal med
bolagen, skrev riksdagen 1930 och begärde hos Kungl. Maj :t någon rätsida på
den här saken. Riksdagen begärde särskilt, att man skulle observera förhållandena
på de där orterna. Frågan remitterades till sociala jordutredningen,
som har avgivit ett betänkande i saken till regeringen med förslag till vissa
ändringar i den sociala arrendelagen. Betänkandet innehåller intressanta och
sakrika utredningar. Förslaget till ändringar i denna ganska tillkrånglade
fråga kan däremot ge upphov till olika meningar. Det var nämligen
bara ett experiment, som man ville göra för att se, om det som föreslogs av

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

127

Äng. revision av den sociala arrendelagstiftningen. (Forts.)
sociala jordutredningen var ett tillräckligt underlag för att sanera förhållandena.

I dessa bygder var jordbruksarrendet sedan gammalt så sammanknutet
med arbetsavtalet, att det där trasslade till sig, men den främsta anledningen
därtill har varit de jordsakkunnigas förslag. De tillsattes 1924, tror jag, för
revision av den sociala arrendelagen. De föreslogo då att »uppmjuka» lagen,
som det nu heter om de sociala lagar, som blivit antagna, och det skedde så,
att den 15-åriga arrendetiden avskaffades och ersattes med 5-årig upplåtelse.
Det medgavs dock optionsrätt för ny upplåtelse i två 5-årsperioder. Men
denna optionsrätt var, såsom det erkändes, så vansklig, att den knappast kunde
i regel begagnas.

Vidare sammanknöto de jordsakkunniga arbetsavtalet närmare med arrendeavtalet.
Såsom en ekvivalent, förefaller det nästan, för den ifrågasatta
störda hemfriden för arrendatorn pålades jordägaren vissa förpliktelser att
tillhandahålla arbete, som han utfäst. Det stadgades till och med, att han för
visst fall skulle anses hava utfäst att tillhandahålla arrendatorn arbete, även
då annat vore avtalat. Undandrog han sig det, skulle arrendatorn njuta skäligt
skadestånd. Det är den år 1927 införda bestämmelsen örn detta skäliga
skadestånd, som enligt sociala jordutredningens eget påstående varit främsta
anledningen till den uppkomna oredan. Det visade sig sålunda, att jordsakkunnigas
förslag råkat bli väl tillrättalagt för att äventyra eller rent av ruinera
den sociala arrendelagen.

Regeringen kunde inte heller smälta det. Det var en frisinnad regering.
Den godkände ej minskningen i arrendetiden och hade stöd därför i Anderssons
i Rasjön reservation, som ställde sig mot förslaget. Skadeståndsplikten
mildrades av regeringen på det sättet, att om jordägaren undandrog sig att
tillhandahålla arrendatorn arbete, som han enligt avtalet vore skyldig utgöra,
skulle arrendatorn åtnjuta skäligt skadestånd. Således förpliktades icke jordägaren
mot sin vilja att ytterligare tillhandahålla arbete. Denna skadeståndsskyldighet,
införd i arrendelagen, hade det aldrig kunnat falla de tidigare
jordberedningarna in att föreslå. Den har ingenting med ett arrende av jordbruk
att göra.

Nu ha bolagen tagit denna skadeståndsplikt till förevändning för att komma
ifrån arrendelagen och såsom det säges undgå att påtaga sig arbetsförpliktelser
för en tid av 15 år. Men det är ju ingen mening i detta. Jordägaren
har rättighet att göra vilket avtal han vill och kan då även formulera
det så, att något skadestånd ej äventyras. Med jordsakkunnigas förslag kunde
saken ställa sig annorlunda. Under nämnda förevändning ha emellertid
arrendatorerna nu tvungits att på olika sätt medverka till arrendetidens nedsättning,
såsom det förefaller i regel till allenast ett år.

Såsom ett ytterligare stöd för sitt ingripande har jordägaren som sagt anfört,
att han har fått skyldighet att bygga och underhålla husen, såvitt det
rör större reparationer. Därför höjdes arrendena högst betydligt. Hur det
har gått med den saken har jag i ett föregående anförande redan berättat.

Med dessa kort på, handen ha jordägarna nu såsom den effektivaste utvägen
för att frigöra sig från arrendelagen tvingat arrendatorerna till att ingå
till länsstyrelserna i de båda länen med begäran örn dispens, som kan ifrågakomma
enligt lagens medgivande. Länsstyrelserna voro genast villiga att
bifalla ansökningarna av en mängd olika uppgivna anledningar. Resultatet
lär ha blivit, att arrendena nu i regel gälla för allenast ett år. Med anledning
av dessa händelser skrev 1930 års riksdag och begärde utredning om erfarenheterna
av den sociala. arrendelagstiftningen »särskilt med hänsyn till
de förenämnda delarna av riket».

128

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Äng. revision av den sociala arrendelagstiftningen. (Forts.)

Det är denna utredning, som sociala jordutredningen nu har fullgjort. Där
vitsordar utredningen bland annat, att i främsta rummet skadeståndsklausulen
givit upphov eller, jag skulle snarare vilja säga, förevändning till förvecklingarna.
Jordutredningen konstaterar också, att det var uppenbart, att
arrendedatorerna icke önskade avstå från den 15-åriga arrendetiden. Ett annat
tryck på arrendatorerna var, att bolagen sökte avveckla arrendesystemet
och försälja arrendegårdarna. När de då voro utstyckade på förlag utan
odlingsmark och husbehovsskog, blev det således inte annat än ett synnerligen
ofullständigt jordbruk, och örn arrendejordbruk i andra fall utbjudits
till försäljning, finnes det inte någon garanti för att det under nuvarande
lagstiftning blir någon effektiv tilldelning.

Ett av skälen till att arrendatorerna inte ville köpa •—- utom det att de i
nedgående konjunkturer icke voro betjänta därmed — bar också varit, att de
voro så beroende av sina arbetsavtal. Jordbruken befunno sig ej i något utmärkt
skick utan lågo nere, men därför voro arbetena i skogarna så mycket
viktigare. Emellertid anförde de också som skäl, att de inte fingo någon odlingsmark
och husbehovsskog. Nu säger sociala jordutredningen, att den anser,
att det för närvarande icke vore lämpligt att ändra arrendetiden eller
vidtaga andra genomgripande ändringar i den sociala arrendelagstiftningen.
I stället föreslås experimentvis de mindre förändringar, som återfinnas i utskottets
betänkande.

Regeringen har infordrat utlåtande över dessa förslag, mestadels från vederbörande
ämbetsverk, men inte från arrendatorssammanslutningar. Skogsoch
flottningsarbetareförbundet och några liknande sammanslutningar ha
dock hörts, men de ha underlåtit att yttra sig, och vi lia egentligen endast
utlåtanden från vederbörande ämbetsverk att bygga på. Såsom omnämnes i
ingressen till utskottsbetänkande^ har justitieministern dessutom infordrat
utlåtande från, jag tror det är sju personer i Värmland, som äro förtrogna
med den här saken.

Det är intressant att taga del av vederbörande ämbetsverks utlåtande. De
gå i hög grad emot varandra, och obekantskap örn själva saken framlyser
bjärt ur en del utlåtanden från landshövdingar och andra. Uppfattning örn
den sociala arrendelagstiftningens uppgifter och tillkomst saknas. Det kan
till och med vara alldeles befängda utläggningar, som man nu skall taga hänsyn
till vid ett tillrättaläggande av förhållandena. Det växlande och famlande
innehållet i dessa yttranden kan verkligen göra en läsare betänksam.
Örn avsikten än varit god, måste mången dock fråga sig, örn en sådan lagändring
får någon betydelse. En medlem av andra lagutskottet meddelade inom
utskottet, att han rådgjort med representanterna i riksdagen för ifrågavarande
trakter. De hade huvudsakligen ansett, att frågan »ebbat ut» i orterna
och att det lugnaste nog vore att tills vidare icke experimentera med ändringar
i arrendelagen.

Intressantast är nästan de sju värmlänningarnas yttrande. Somliga av
dem säga, att jordutredningens förslag icke är till någon nytta. En och annan
är för det, andra äro emot det, och i övrigt säga ett par eller tre, att bolagen
i alla fall äro omöjliga och att de med hjälp av sina affärsjurister kunna
ordna för sig hur som helst, oavsett lagarna.

Det förvånar mig inte, att regeringen lagt detta ärende på bordet, ty vad
skulle regeringen ta sig till med alla dessa utlåtanden och det omtvistliga i
jordutredningens förslag?

Nu vill jag anmärka mot att i detta förslag till ändringar i den sociala arrendelagens
bestämmelser av jordutredningen utan motivering utsträckts att
gälla för hela riket. Det har riksdagen inte begärt, och såvitt jag funnit ha

Onsdagen den 30 maj e. in.

Nr 38.

129

Ang. revision av den sociala arrendelagstiftningen. (Forts.)
inga motiv lämnats för den åtgärden. Det är ganska betänkligt, att så har
skett, utan att behov förelegat. Det intygas också av jordutredningen, att
behov av en dylik lagstiftning icke förefinnes i de norra delarna av riket, ty
där voro redan före 1927, säger utredningen, arrendeavtal och arbetsavtal
helt och hållet skilda från varandra, såsom de också böra vara enligt jordkommissionens
och min mening. Alla äro nog också eniga örn att arrende av
ett jordbruk är en sak och avtal örn arbete i skogarna är en annan sak.

Jordutredningen säger nu själv, att när år 1927 i arrendelagen denna skadeståndsklausul
för underlåtenhet att tillhandahålla arbete enligt ett arbetsavtal
infördes, var det ju att sätta bocken till trädgårdsmästare. Då måste
det också gå på det sätt som det gjort. Det är den huvudsakligaste anledningen
till missförhållandena. Jag förstår inte vad det skall tjäna till: jordägarna
ha ju ändå full frihet att göra hur de vilja med arbetsavtalen. Därför
är det väl riktigast att avskaffa den år 1927 av obetänksamhet i arrendelagen
tillkomna skadeståndsklausulen. Landshövding Edén i Stockholm har
också uttalat sig för en sådan utväg. Jag tror även att det ligger efter sociala
jordutredningens sinne att göra på det sättet.

Jag har därför förordat, att riksdagen med anledning av de föreliggande
motionerna för sin del ville antaga en lagändring i sådant syfte eller, då detta
väl nu är uteslutet, hos Kungl. Majit erinra om ett övervägande därom. Den
uppsägning, som ytterligare tillerkänts arrendatorn utöver den i lagen honom
tillagda uppsägningen efter 5 år, kan ju också tagas i övervägande. Detta
har nämligen också föreslagits av utredningen, Jast det kanske är onödigt.
Borttages skadeståndsskyldigheten, bortfalla väl även utredningens övriga
förslag, föreställer jag mig.

Nu har emellertid lagutskottet inte velat uttala någon egen mening i denna
trassliga fråga utan bara orakelmässigt — vilket jag gillar i det här fallet -—
hemställt, att regeringen måtte slutföra utredningen om det förslag till ändringar
i vissa delar av nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen, som
framlagts av sociala jordutredningen. Frågan kom ju i år till riksdagen,
därför att regeringen begripligt nog vilade på hanen och det väcktes en motion
av herrar Tamm och Andersson, som äro medlemmar i utredningen, örn
att riksdagen i stället skulle ställa sig bakom utredningen. Men utskottet
självt föreslår — och därmed äro alla nöjda — endast ett slutförande av utredningen,
vad det nu än kan bli av densamma. Detta har icke heller jag någonting
emot, dock med de erinringar, som jag tillåtit mig att göra.

Samtidigt är det fråga örn arrendelagens dispensbestämmelser, och det är
en viktig punkt i utredningens dilemma. Man kan inte låta förhållandena i
bergslagen ligga alldeles i en sump, utan sådana dispenser, som hava beviljats
av Konungens befallningshavande, lia ju åstadkommit, att i stället för femton
år sitta de nu i ett år. Detta beslut av länsstyrelserna har vunnit laga kraft.
Här måste naturligtvis något slag;s ingripande komma, och det har ju också
den sociala jordutredningen sin plikt likmätigt sökt att inlåta sig på.

Nu vill jag säga, att det står örn dispenserna i lagen, att sådana endast
kunna beviljas, då särskilda förhållanden därtill föranleda. Det syftar till
individuella fall, som äro av olika beskaffenhet och därför kunna få ett
individuellt avgörande.

Men redan Norrlandskommittén ville även ge en exemplifiering, och det
är ibland farligt att ge exemplifieringar, ty det har föranlett alla dessa
kollektiva dispenser i stället för de individuella. Med kollektiva dispenser kan
man ju upphäva alltsammans eller åtminstone slå ihop både likt och olikt.

Från början stadgades sålunda i lagen, att såsom särskild omständighet
skall särskilt anses, att det arrenderade området till beskaffenhet och om FÖrsta

kammarens protokoll 19SU. Nr 38. 9

130

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Äng. revision av den sociala arrendelagstiftningen. (Forts.)
fattning icke är sådant att självständigt jordbruk kan idkas därå. Förmodligen
är detta tillkommet för att stödja arrendatorn. Han har visserligen
rättighet att efter 5 år uppsäga arrendet, men här skulle han få den ytterligare
rättigheten att få arrendera ett område under en kortare arrendetid,
på grund av att självständigt jordbruk inte kan drivas därå. Detta var ju
särskilt fallet med sådana här bolagsarrenden, där jordbruket låg nere på
grund av deras alltför kraftiga sammankopplande med arbetsavtal i förening
naturligtvis med arrendatorns osjälvständighet och bristande intresse för ett
jordbruk, som inte var hans.

Det har nu visat sig, att bolagen i bergslagerna begagna sig även av denna
omständighet för att bli befriade från arrendetiden samt för ändamålet, såvitt
jag kunnat förstå av handlingarna, under hotelser örn minskad arbetsförtjänst
tvingat arrendatorer att mot sin av sociala jordutredningen vitsordade
mening ingå på avtalet. Den sociala jordutredningen har icke utan
fog erinrat örn att dispensexemplet i viss mån innefattar ett upphävande av
lagens grundbestämmelser, örn vilka arrenden skola hemfalla under lagen.
Utredningen har därför föreslagit, att detta exempel skulle utgå ur lagen
och sålunda icke längre få missbrukas till något kollektivt underminerande
av densamma. Det kan verkligen ifrågasättas, örn lagstiftaren ej bör följa
utredningen på denna punkt, menar jag. Men det kan ju alltid ha sina sidor
att rubba en sådan där bestämmelse, som kanske gjort någon nytta på vissa
trakter utan att åstadkomma någon skada.

1927 tillkom en ny dispensanledning, nämligen att det skulle anses som
en särskild omständighet att bevilja dispens från lagens bestämmelser, och
då särskilt från arrendetiden, att det med hänsyn till eget jordbruk eller
skogsbruk är för jordägaren av synnerlig vikt att över området äga friare
bestämmanderätt än som följer av vad i lagen är stadgat. Här står nu sålunda
spelet fritt för kollektivt godtycke och tryck på arrendatorn, under
hot örn repressalier, att lämna sitt medgivande till dispens. Jordägarna eller
deras företrädare, som ofta stå i vänskapsförhållande till de högre myndigheterna
i orten, kunna på denna konturlösa front lätt motse ett välvilligt
bedömande. Denna enligt min mening ännu mer äventyrliga dispensanledning
tillkom på jordsakkunnigas förslag, och utredningen har inte ansett sig böra
föreslå, att den skall utgå.

Men så har utredningen själv för sin del tillagt nya dispensanledningar,
som också föranleda kollektiva dispensanledningar, och jag kan inte förstå,
hur utredningen kan ha kommit på den tanken. Den har för jordägarens
räkning tillagt, att såsom dispensanledning skall särskilt anses, att fastigheten
är avsedd att försäljas. Säljes fastigheten till arrendatorn, behöver
tillägget inte stå där. Detta har således tillkommit för att förhjälpa jordägarna
att kunna sälja sina fastigheter till andra än arrendatorer. Det var
ju detta, som de andra kommissionerna fruktade så ofantligt och som även
arrendatorerna frukta ofantligt. Vi ville, att arrendatorerna skulle skyddas
och få sitta kvar, till dess förvärv med stöd av lag och ekonomisk organisation
hunnit tryggas för dem. Statsmakten bör även genom lag föreskriva att
på förlag utskiftade jordbruk utan nödigt tillbehör av odlingsmark och husbehovsskog
ej få säljas, vilket är en aktuell fråga i de förenämnda ^bergslagerna.
I dessa trakter har ju hotet om försäljning till annan också varit
ett av påtryckningsmedlen för att framtvinga medgivande från arrendatorn
att avstå från den längre arrendetid, som han önskar behålla. Jag vågar absolut
inte tillstyrka denna dispensanlednings införande till efterrättelse i lagtexten.

Men vidare har utredningen föreslagit, att såsom dispensanledning skall

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

131

Äng. revision av den sociala arrendelagstiftningen. (Forts.)
särskilt anses, i fråga om undantag från stadgandet om arrendetid, att arrendatorn
nied hänsyn till ålder, hälsotillstånd eller dylikt förklarat sig vilja
sluta avtal om arrende på kortare tid än 15 år. Ju mer lagen sålunda söker
skapa kollektiva undantag, desto mer råkar lagens sociala ändamål i fara.
Meningen med liela den sociala arrendelagen är ju den, att en arrendator skall
få ett jordbruk till självförsörjning, och jordbruket skall drivas rationellt
och skyddas på det sättet. Varför skall man då uppmuntra de arrendatorer,
som på grund av ålder och hälsotillstånd anse sig nödsakade att sluta
avtal om arrende på kortare tid än 15 år? De ha ju ingenting här att göra,
och det är inte för deras skull, som arrendelagen är stiftad. Att skaffa dit
orkeslösa personer till försörjning vid dessa arrenden, som så småningom
skulle förvandlas till fristående, självägande jordbruk, kan väl inte vara en
uppgift för lagstiftningen. Men jordägaren kan begagna sig härav också för
att komma ifrån både arrendetid och litet av varje genom att i något fall
presentera en åldrig och sjuklig arrendator, under det att han kanske låter
någon annan nödtorftigt sköta jordbruket under hand.

Slutligen har utredningen föreslagit, att såsom dispensanledning skall särskilt
anses, i fråga örn undantag från stadgandet om arrendetid, att arrendatorn
ingått avtal om köp eller arrende av en annan fastighet och att han därför
förklarar sig vilja sluta avtal på kortare tid än 15 år. Vad är det nu för
ett slags praktiskt fall, att en arrendator anmäler sig till ett arrende enligt
den sociala arrendelagen, då han redan ingått ett avtal örn köp eller arrende
av en annan fastighet. Han har väl ingenting här att göra, och det blir väl
knappast något fall, då han anmäler sig. Jag står alldeles oförstående, i all
synnerhet inför detta sista tillägg.

En sak, som också är diskutabel, är att det redan från början står i lagen,
att dispens inte kan meddelas, annat än örn hägge parterna därom äro ense.
Det är ju en uppfordran till jordägaren att, när han ingår arrendeavtal, tvinga
arrendatorn att skriva under, att han medger dispensbestämmelser. Det kan
väl inte heller vara lyckligt.

Jag skulle därför för min del vilja föreslå avskaffande av bolagens såsom
mig synes meningslösa skadeståndsskyldighet enligt de i 7 § stadgade bestämmelser
om arbetsavtalet samt dispensrättens inskränkning till rätt och slätt
»särskilda omständigheter» och såsom en rätt, som kan påkallas av båda parterna
och bifallas oberoende av den andres medgivande. Detta synes mig vara
en inkörsport till en sanering av anarkien i de nämnda bergslagstrakterna
och förebyggande av ett dylikt tillstånds uppkomst inom områden, som lagen
i övrigt omfattar. Åtminstone bör en sådan utväg allvarligt övervägas. Slutligen
böra icke förhållandena i de nämnda mellansvenska distrikten få ligga
i sump alltför länge.

Med dessa erinringar om jordutredningens förslag är jag med örn utskottets
hemställan i punkten II, såsom den blivit formulerad, då således också de
av mig nu framförda synpunkterna kunna komma under övervägande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkten III.

Herr Lindhagen: I denna punkt III har av mig påyrkats, att i samband
med den sociala jordutredningens förslag till vissa mindre ändringar i den
sociala arrendelagen skulle komma under omprövning jordkommissionens omfattande
förslag till en social arrendelag för hela riket. Härigenom komma

Örn beaktande
av jordkommissionens

förslag till
social
arrendelaq.

132

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Orri frilösning
av arrendejordbruk.

Ang. reglering
av arrendebelopp.

Örn beaktande av jordkommissionens förslag till social arrendelag. (Forts.)
de besvär och de omkostnader, som nedlagts på detta förslag, omsider till någon
nytta.

Det lönar sig ej att här redogöra för hela detta stora förslags innehåll. Jag
vill bara fästa uppmärksamheten på att förslaget avser en geografisk ändring
på det sättet, att lagen skall gälla även för storgods i hela riket och inte såsom
den nu gällande sociala arrendelagen för södra och mellersta Sverige
vara verkningslös i fråga om storgodsen, utom att där på en slump bestämts
tio års arrendetid för arrenden under fideikommiss. Det övriga sakliga innehållet
omfattar åtskilligt, som under tidernas längd har varit föremål för
överklagande. Bland annat har föreslagits, att den femtonåriga arrendetiden
skall förknippas med en optionsrätt för den arrendator, som sitter där —
således en företrädesrätt till ny upplåtelse.

Jag hemställer således, herr talman, att riksdagen villa anhålla hos Kungl.
Majit att i samband med det eventuella övervägandet, som i punkt II ovan
sågs, omsider även tages under bedömande jordkommissionens ännu oprövade
förslag till social arrendelag för riket, i vad den skiljer sig från den nu gällande
sociala arrendelagstiftningen icke blott geografiskt utan även till det övriga
sakliga innehållet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att därunder annat yrkande ej förekommit, än att kammaren skulle
bifalla punkten III i den av herr Lindhagen vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten IV.

^Herr Lindhagen: Det är tredje gången under denna riksdag, som kammaren
på grund av stridiga remisser till utskotten av ämnet får besluta i precis samma
ärende. Jag hemställer därför nu för tredje gången, att i ämnet måtte
bifallas den hemställan att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj :t örn övervägande
omsider av en lagstiftning örn frilösning av arrendejordbruk med stöd
av expropriationsrätt, ekonomi och det allmännas målsmanskap.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare, enligt herr
Lindhag ens yrkande, på bifall till punkten IV i den av honom vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten V.

Herr Lindhagen: Här föreligger ett mycket allvarsamt spörsmål, näm ligen

frågan örn reglering av arrendebelopp.

Arrendenas, storlek är hänvisad till det fria avtalet. Ett sådant avtal mellan
den mäktigare jordägaren och den svagare arrendesökanden, som i konkurrensen
om arbetstillfällen måste taga vad han kan få, är merendels icke
ingånget med lika frihet på båda sidor. Det är skillnad på örn arrendena för
en avsevärd tid framåt fastställas under högkonjunktur eller under lågkonjunktur.
Det riktigaste och rättvisaste är därför att arrendena rättas efter
prisläget för dagen. Detta kan ske automatiskt örn de fastställas efter någon
markegång. Där så ej skett eller ej kan ske uppstår med förändrade kon -

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

133

Ang. reglering av arrendebelopp. (Forts.)
junkturer ovilja och till sist öppen strid. Oftast är det nog arrendatorerna
som få ligga under.

I detta sammanhang vill jag örn arrendatorernas ställning i allmänhet, varom
jag egentligen skulle uttalat mig tidigare, nu säga, att arrendatorerna alltid
ha haft svårigheter att göra sig gällande. Nu, än mera än tillförne, äro
de undanskymda i statsmakternas bevågenhet. Deras livsintressen sakna ankarfästen
i den härskande industri- och stadskulturen. Deras representation
i riksdagen är så gott som ingen. Det är därför, som vi göra en konst i dem.
De stora avstånden förhindra dem att bilda någon riksorganisation, som kan
ingiva fruktan. Deras berättigade intressen skyddas ej heller av deras vida
mäktigare i ett bondeförbund sammanslutna jordbrukskamrater, de självägande
jordbrukarna, vilka utgöra en värld för sig. I den nu inträffade jordbrukskrisen
ha arrendatorerna lidit under höga arrenden, fastställda under högkonjunktur
eller normala konjunkturer. De gå helt enkelt icke i land med dem.
Detta nödläge har lösts så, att enskilda jordägare i landet, såsom sägs i stor
utsträckning, nödgats medgiva betydande lindringar eller helt avstå från arrende.
Svårare ställer det sig för arrendatorerna, då de lyda under stat eller
kommun eller annan juridisk person. Det ha vi exempelvis haft erfarenhet
av i Stockholms stadsfullmäktige, när det gällt arrendatorer, som lyda under
staden och dess »industriverkstyrelse». Likaså i det till denna riksdag anmälda
fallet från kronoarrenden lydande under militärbefälet. Då äro de beroende
av ämbetsmän, som ej kunna gå utöver sina instruktioner och som ogärna
intressera sig för sakens hänskjutande till de avgörande myndigheterna. Staten
har emellertid förra året genom riksdagen beslutat vissa arrendesänkningar.

Det tryggaste och rättvisaste för arrendatorerna är emellertid att i lagen
utsättes såsom en tvingande bestämmelse, att arrende kan vid behov på elidera
partens begäran jämkas efter nya förhållanden, som ej förelågo vid avtalets
upprättande.

Denna synpunkt är väl förtjänt åtminstone av uppmärksamhet, men utskottet
har enhälligt, med undantag av mig, totalt negligerat denna för arrendatorerna
så viktig fråga. När det däremot gäller industriarbetare, gudbevars,
skola alla möjliga restriktioner vara tillåtna till övervägande. De äro mäktiga,
och därför är man rädd för dem, men arrendatorerna i riket, som dock odla 25
procent av landets åkerareal på egendomar med minst 2 hektar åkerjord, äro
alldeles tillspillogivna av partiväsendet. Därför måste man skydda de svaga.
Jag är vald på det programmet, och därför måste jag uppehålla kammaren,
fastän den synes ej ha det ringaste intresse för arrendatorerna.

Redan i den sociala arrendelagen av 1909 fanns i alla fall en bestämmelse,
antagen av de konservativa och liberala partierna, att örn »i orten inträffar allmän
svårare missväxt», skall »skälig nedsättning i legan» få äga rum. Det
fanns ^ingenting bestämt om hur en tvist därom skulle lösas, och därför måste
den gå till domstol, en lång och törnig väg, som naturligtvis ingen arrendator
anlitar annat än undantagsvis, då han har pengar till det. Jag förmodar, att
ett sådant stadgande däremot ofta av jordägare frivilligt tillämpas, och dermed
har lagbudet också haft sin praktiska betydelse.

Jordkommissionen vågade inte heller gå längre, jag förstår inte varför. Don
gick verkligen längre så till vida, att man undansköt domstolen som första
instans och bestämde, att arrendebeloppens reglering vid missväxt skulle prövas
av skiljemän. Men sedan gick man inte längre. Därför antecknade jag en
särskild mening örn att »prövning av arrendevillkoren under pågående arrendetid
borde beredas även vid andra katastrofer än missväxt, såsom vid våldsamma
konjunkturväxlingar». Det är just vad vi upplevat nu, och det är
väl lika svårt som en missväxt, föreställer jag mig.

134

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Äng. reglering av arrendebelopp. (Forts.)

Jag har också vid motionen i denna punkt fogat en framställning ifrån Upplands
arrendatorsförbund. Jag var jämte andra inbjuden till deras möte för
något år sedan. Det blev en enorm anslutning. Den främsta programpunkten
bland dessa arrendatorer var att i lag få en reglering av arrendeavgifterna
efter konjunkturerna. Man bör verkligen stanna åtminstone i betänksamhet
inför sådana företeelser och ej, såsom utskottet gjort, betrakta dem såsom luft.
Det synes endast återstå för arrendatorerna att organisera sig över hela riket
och framställa samfällda krav, som väcka respekt och helst även fruktan.
Eljest få de nog vänta länge på rättvisa av lagarna.

Jag yrkar således, herr talman, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära
övervägande och förslag till lagstiftning om reglering av arrendebelopp.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att i avseende på den nu förevarande punkten endast yrkats, av^herr
Lindhagen, att kammaren skulle bifalla punkten V i den av honom vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Örn tvångs- Punkten VI.

av’lfår9karta Herr Lindhagen: örn tvångsförlängning av för korta arrendetider har jag

arrendetider, redan talat. Det var en av jordkommissionens enhälliga framstötar för att
bereda rum för en social arrendelag till förman för de arrendatorer, som sutto
på platsen, och att bereda sådana arrendatorer, som kanske i släktled hade suttit
på samma gård, företrädesrätt till arrendets frilösning.

Jag hemställer således att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära ett återupptagande
av den gamla frågan örn tvångsförlängning av för korta arrendetider,
i syfte att bereda de nu, ofta genom släktled, sittande arrendatorerna de
fördelar, som en effektiv, social arrende- och friköpningslagstiftning kan skänka
dem.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare,
enligt herr Lindhagens yrkande, på bifall till punkten Yl i den av honom vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Äng. kontroll Punkten VII.

v^rrendelag-° Herr Lindhagen: En gammal fråga, som sammanhänger med social arrenstiftningens
delagstiftning, är också en kontroll på densamma. En social lag bör inte lämefterlevnad.
nag ö(je utan följas med uppmärksamhet. Jag vill påminna mig, att

riksdagen eller åtminstone en av kamrarna biföll ett sådant förslag redan
1925, men sedan den tiden har gärdet blivit tämligen upprivet för den sociala
jordfrågan. Nu har utskottet anfört, att en viss kontroll kan anses ligga i
lagen om uppsikt å vissa arrendejordbruk, och det är klart, att det ä,r en kontroll
på att jordbruken hållas vid makt, och således en mycket viktig lag.
Vidare har det framhållits att såsom ett bidrag till denna kontroll kan även
betraktas den arrenderådgivning åt arrendatorer under bolag eller med dem
likställda jordägare, för vilka på riksdagens tidigare framställning år 1934
anvisats ett anslag av 10,000 kronor. Det är ju en sådan där valhänt rättshjälp,
som kan komma några företagsamma arrendatorer till nytta, när det
gäller att processa vid domstolar.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Nr 38.

135

Äng. kontroll på den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad. (Forts.)

Med kontroll i omedelbar bemärkelse har i därom framställda motioner avsetts
en uppsikt över att de kontrakt, som utlämnas till arrendatorerna, följa
lagen och ej tillåta sig avvikelser därifrån. Särdeles betänkliga äro kontrakt,
som direkt eller indirekt hota arrendatorerna med repressalier, om de ej
medverka till lagens överträdelse. I Finland var dylik kontroll å alla kontrakt
stadgad. För Sverige har i de väckta motionerna föreslagits, att det
allmänna tager stickprov. Denna verksamhet bör, ansågs det, enklast och billigast
kunna bedrivas så, att detta uppdrag lämnas åt jordbrukskommissionerna,
som kunna befatta sig därmed under sina resor.

I jordkommissionens förslag till social arrendelag hann inte denna sak formuleras
och övervägas, därför att jordkommissionen plötsligt utan varsel blev
upplöst efter riksdagsbeslutet 1924 och med föreläggande att slutföra en
mängd utredningar under en^minimal tid. Det gjorde vi också, fastän det var
ett påkostande arbete, och sa långt tiden medgav. Omfattande framställningar
framlades, men åtskilligt medhanns ej. Därför har frågan om kontrollen
i det avseende, som nu har berörts, inte influtit i jordkommissionens betänkande.
Man mäste anmärka, att en verklig kontroll endast kan komma till stånd
genom att den omedelbart utövas av det allmänna utan arrendatorerna som
mellanhand, d. v. s. så att man exempelvis inte överlåter åt arrendatorerna att
stämma sina jordägare inför domstol. Detta är i regel ogörligt. Den svagare,
beroende parten skulle därigenom ock göra sig ohjälpligt bruljerad med jord
ägaren. En social välfärd tryggas ej genom en så beskaffad kontroll på
papperet.

Jag hemställer, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t omsider begära övervägande
och förslag örn omedelbar kontroll, utan att använda arrendatorerna
som mellanhand, på den sociala arrenlagstiftningens efterlevnad och de upprättade
kontraktens iakttagande av densamma.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
förts pa bifall till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt
samt vidare, i enlighet med herr Lindhagens yrkande, på bifall till
punkten VII i den av honom vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för kapitalökning
för jordförmedlingsfonden;

nr 90, i anledning ^av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för beredande
av understöd at vissa fiskare m. m. jämte i hithörande ämnen väckta
motioner;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder för
främjande av fiskarenas avsättning av färsk strömming; samt

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till lindrande
av foderbristen i Norrbottens och Västerbottens län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.

136

Nr 38.

Onsdagen den 30 maj e. m.

Om meddelande
av vis
föreskrift åt
den sociala
jordutredningen.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Enligt
52 § riksdagsordningen äger varje ledamot av kammaren rätt att fritt tala och
utlåta sig i alla frågor, som under överläggning komma, och örn lagligheten
av allt, som inom kammaren sig tilldrager. När någon då begär ordet även
efter ett beslut, brukar han uppropas genast och få säga några ord örn det.

Denna yttranderätt kan ju olägligt utryckas ur sitt rätta sammanhang och
anstå, såsom förste vice talmannen beslutat, till slutet av sammanträdet. Så
förfor även Hugo Hamilton år 1924 i ett enstaka fall i anledning av en interpellation
örn Sönderjylland.

Jag vill då i anledning av behandlingen av jordfrågorna säga, att jag i alla
fall genom arbete och grundlig redogörelse i någon mån för de saker, som nu
förekommit, velat åstadkomma en viss förstärkt effekt till förmån för den stora
saken, så långt mina begränsade maktresurser sträcka sig.

Ett särskilt ord emellertid örn lagligheten av vad som inom kammaren sig
nu tilldragit. Motionären yrkade, att talmannen vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande nr 40 också skulle tillåta mig att åtminstone yrka bifall
till punkt 2 i min reservation. Detta kan inte lagligen förvägras att göra
en sådan hemställan, men talmannen behandlade mina bemödanden att komma
till tals i detta syfte som luft. Talmannen är det obetaget att sedan tillkännagiva,
att han anser proposition ej kunna framställas på yrkandet med rätt åter
för motionären att eventuellt begära votering. Talmannens förfarande i detta fall
har således, så vitt jag förstår, varit olagligt och berövat en medlem i kammaren
varje möjlighet att utöva sina rättigheter i detta fall. Den ifrågavarande
hemställan i punkt 2 av reservationen lyder sålunda: »att riksdagen ville 2) hemställa
att Kungl. Maj :t ville — med upphävande av 1925 års förbud för kolonisationssakkuniga
att syssla med expropriationsrätt, vilket förbud av den sociala
jordutredningen lärer anses ännu förbindande -—- i instruktion för sistnämnda
utredning föreskriva, att ett allvarligt övervägande av expropriationsrättens
begagnande såsom yttersta verktyg särskilt för ovan antydda tre allmännyttiga
ändamål även faller inom utredningens uppdrag».

När det påyrkats expropriationslagstiftning för tre viktiga ändamål, faller
därunder enligt min mening också rätten att påkalla, att den beredning, som
sysslar med dessa saker, skall i sitt program få upptagen skyldigheten att
överväga även expropriationsrättens begagnande såsom yttersta verktyg för
dessa ändamål. Därför anser jag talmannens tysta vägran att upptaga denna
hemställan och i stället bryskt »förklara överläggningen avslutad» icke stå i
överensstämmelse med grundlagen.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 290, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
lindrande av foderbristen i Norrbottens och Västerbottens län.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 92 bifölles även av andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 2.45 på natten.

In fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

341607