1934. Första kammaren. Nr 31 (Riksdagens protokoll 1934:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Första kammaren. Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr Lindhagen väckte en motion, nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en arrendeegnahemsfond m. m.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 367, av herr Sköldén och herr Gustavson, John, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten;
och

nr 368, av herr Sandström m. fl., i samma ämne.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 369, av herr Thorén m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arrendeegnahemsfond m. m.; och
nr 370, av fröken Hesselgren, i samma ämne.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 103, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkterna 119, 122, 129 och 131, gjorda framställningar
angående anslag till de allmänna läroverken och kommunala mellanskolor
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

I den till riksdagen avlåtna, den 3 januari 1934 dagtecknade propositionen
(nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1934/1935
hade Kungl. Majit (punkt 119 i det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag) föreslagit riksdagen
att till arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken
för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra anslag av 1,231,400 kronor.

Om vissa
ändringar
läroverksstadgan.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels en inom första kammaren av herr Olof Olsson m. fl. väckt motion (I: 91),
vari hemställts, att riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att den av riksdagen påkallade utredningen rörande omläggning av skolarbetets
inre organisation och de därmed förbundna ekonomiska kostnaderna
måtte snarast möjligt föreläggas riksdagen, dels i avbidan på sagda utredning
besluta att minska det under punkten 119 av åttonde huvudtiteln äskade extra
Första kammarens protokoll 1984. Nr 31. \

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
anslaget till arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna
läroverken för budgetåret 1934/1935 med 51,000 kronor, dels ock uttala,^ att
gymnasiets organisation i vad det gällde det fasta främmande levande språket
samt reallinjens bildningsmål, skulle anordnas i enlighet med de av riksdagen
godkända grunderna, dock med den jämkning i förstnämnda avseende •— till
förmån för franska språket — som i motionen angivits;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
A. Thelin och G. Bagge (1:92) och den andra inom andra kammaren av
herrar C. Lindskog och I. Sefve (II: 194), i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte vid beviljandet av anslag till extralärare vid de allmänna läroverken
för budgetåret 1934/1935 hemställa, att Kungl. Maj:t måtte skyndsammast vidtaga
åtgärder, lämpade att i möjligaste mån undanröja de missförhållanden,
som utformningen av 1933 års läroverksstadga i vissa i motionen berörda avseenden
medfört;

dels ock en inom andra kammaren av herr I. Anderson i Norrköping väckt
motion (11:219), vari hemställts, att riksdagen måtte vid anslaget^till extra
och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken för budgetåret 1934/
1935 knyta det villkoret, dels att i latingymnasiets två högsta ringar engelska
skulle kunna väljas som fast ämne i stället för franska, örn minst fem lärjungar
därtill anmälde sig, dels att till realgymnasiets sex ämneskombinationer
skulle fogas en sjunde, omfattande ämnena tyska, fysik och kemi.

Utskottet hade i den nu föreliggande punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
ej mindre å herr Olof Olssons berörda motion (1:91), i vad densamma
avsåge minskning av här förevarande anslag, än även å herr Andersons i
Norrköping motion (II: 219), i vad densamma avsåge knytande av vissa villkor
vid här ifrågavarande anslag, till arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare
vid de allmänna läroverken för budgetaret 1934/1935 anvisa ett extra
anslag av 1,181,400 kronor;

b) att riksdagen måtte, i anledning av herr Olof Olssons och herr Andersons
i Norrköping motioner (1:91 och 11:219), i vad dessa motioner avsåge det
fasta språket å latinlinjen, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn vidtagande
av sådana jämkningar i gällande läroverksstadga, att dels i latingymnasiets
två högsta ringar engelska språket skulle kunna väljas som fast ämne i stället
för franska språket, dels ock i realgymnasiets två högsta ringar franska språket
skulle kunna väljas som fast ämne i stället för engelska språket, allt under
förutsättning att i varje fall minst fem lärjungar därtill anmälde sig;

c) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Majit måtte, efter vederbörlig utredning, vidtaga sådana jämkningar i gällande
läroverksstadga med tillhörande kurs- och timplaner med avseende å
matematikundervisningen å realgymnasiet, som kunde befinnas erforderliga med
hänsyn till vad utskottet i det föregående anfört;

d) att herr Olof Olssons, herrar Thelins och Bagges ävensom herrar Lindskogs
och Sefves samt herr Andersons i Norrköping motioner (I: 91, I: 92 och
II: 194 samt II: 219) — i den mån de icke innefattades i vad utskottet i det
föregående hemställt — måtte anses besvarade med vad utskottet i det föregående
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Lindblad, Nilssoyi i Malmö, Paulif Ayider
son i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Andersson i Höör, Jonsson i Eskils -

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Örn vissa ändringar i lär ov erks st ad g an. (Forts.)
stiina, Högström och Weijne, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,

a) att riksdagen — — — 1,181,400 kronor;

b) att herr Olof Olssons, herrar Thelins och Bagges ävensom herrar Lindskogs
och Sefves samt herr Andersons i Norrköping motioner (1:91, 1:92 och
II: 194 samt II: 219) måtte — motionerna I: 91 och II: 219 i den mån de icke
innefattades i vad reservanterna under a) hemställt — anses besvarade med
vad reservanterna i det föregående anfört.

„ Herr Pauli: Herr talman! Jag tar mig friheten att inleda denna debatt
såsom tillhörande de nio ledamöter av utskottet, som antecknat en reservation
vid den nu föredragna punkten.

Som kammaren torde ha bemärkt, är skillnaden i sak mellan utskottets och
reservanternas ståndpunkter inte så utomordentligt stor. Skillnaden gäller
mera den form, i vilken önskemålen framställas. Det rör sig här örn den
läroverksstadga, som förra året utfärdades efter en grundlig förberedelse av
sakkunniga. Denna stadga blev redan i fjol föremål för motionsvis framförda
ändringsförslag, vilka emellertid inte ledde till något resultat. I år har en
hel rad motioner väckts i riksdagen, i vilka ändringar av skilda slag begäras.
Man har. dels fäst sig vid anordningen med det fasta språket på gymnasiets
differentierade stadium. Man har vidare anmärkt på den minskning av matematikkursen,
som skett på reallinjens motsvarande stadium. Man har begärt
en ytterligare tillvalsgrupp innehållande tyska, utöver dem som redan finnas.
Man har hemställt örn inrättande av en nyspråklig gymnasielinj''e bredvid de
nu existerande latin- och reallinjerna o. s. v. Bland denna mängd av yrkanden
är det, som kammaren ser, endast två, som utskottet har upptagit till
sakbehandling. Beträffande de övriga yttrar sig utskottet endast i största
allmänhet och säger någonting örn att de kunna bli föremål för omprövning i
ett större sammanhang.

Beträffande det. fasta språket är, som kammaren vet, stadgans bestämmelse
den, att på latinlinjen franskan är obligatoriskt språk, medan på reallinjen
engelskan intagen motsvarande ställning. Den nya gymnasieorganisation, som
infördes 1927, innebär bland annat att man i de två översta ringarna — det
så kallade differentierade stadiet — har en kärna av fasta ämnen, närmare
bestämt fem stycken: modersmål, kristendom, historia, latin på latingymnasiet
och matematik på realgymnasiet samt därtill ett främmande språk. Dessutom
kan man tillvälja ytterligare tre ämnen och har även möjlighet att gå
något därutöver genom att med kollegiets och rektors medgivande välja ytterligare
ett tilläggsämne. Beträffande det språk, som skulle ingå i den fasta
ämneskärnan, bestämdes ^ingenting i detalj 1927, och 1928 års läroverksstadga
innehöll heller inte någon fix bestämmelse i detta avseende. Man har under
de nu gångna åren kunnat välja vilket som helst av de tre stora kulturspråken,
tyska, engelska och franska, såsom fast språk. De läroverkssakkunniga
ha emellertid funnit det önskvärt, att man fick något mindre förvirrade
förhållanden än som stundom kunde uppstå genom denna anordning, och
de sakkunniga hade därför föreslagit, att man på båda linjerna skulle stadga
engelskan såsom obligatoriskt språk. I denna punkt har nu Kungl. Maj:t
företagit den ändringen, att medan realisterna behålla engelskan som obligatoriskt
språkämne, läsa latinarna franska. Skillnaden är i själva verket inte
sa stor som det kan förefalla. Att man låter ett språk bil obligatoriskt innebär,
utöver naturligtvis att man är tvungen att läsa det, praktiskt sett, ingenting
annat än att språket fungerar som skrivämne i gymnasiet och upp i
studentexamen, medan enligt den nya stadgan tillvalda språk endast äro

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
muntliga ämnen. Det Ilar nu sagts, att man skulle beröva latinarna möjligheten
att för praktiska behov studera engelska de två sista åren. Det bör
då först och främst kommas ihåg, att de ha läst engelska under ganska många
år, vidare att ingenting hindrar den latinare, som så önskar, att tillvälja engelska
i någon av de många ämneskombinationer, som stå öppna för honom.
Han kan alltså välja både franska och engelska om han så vill, och även
tyska, örn han vill lägga an på en nyspråklig ämneskombination.

Det har emellertid framställts såsom ett oerhört krav på de ifrågavarande
eleverna, att de skola vara tvungna att allesamman läsa franska och framför
allt att skriva franska upp i studentexamen. Jag tror inte, att man överdriver,
örn man säger, att det i tidningarna under det sista året har förekommit
något, som kan kallas en skrämselpropaganda i fråga örn den stackars
franskan. Här i kammaren finnes dock ett stort antal ledamöter, som
i likhet med mig ha genomgått gymnasiet på den tid, då franskan var obligatorisk
inte bara för latinarna utan för alla gymnasister och abiturienter, och
jag tror inte, att de ha några fasansfulla minnen från den tiden. Det var
inte värre att, läsa och skriva det språket än övriga. Allt berodde på vanån,
vilken som bekant är halva naturen. Nu ha latinarna inte vanan vid att
läsa franska upp i studentexamen. Det är något nytt. ° Inte heller ha de
den underbyggnad i form av en förstärkt fransk kurs på det lägre stadiet,
som de enligt den nya stadgan i framtiden komma att få. Därför kan det
naturligtvis nu i skarven mellan den nya och den gamla stadgans tillämpande
möjligen kännas litet äventyrligt för en del av dessa elever. Men detta tröga
före i portgången torde ganska snart försvinna. Förhållandet är ju det, att
stadgan ännu så länge är så föga prövad — den har icke varit i tillämpning
fullt två terminer — att man bör samla något mer erfa,renhet, innan man
fäller några definitiva omdömen örn dess verkningar. Det är inte minst den
synpunkten, som förestavat reservanternas önskan, att man skall något vila
på hanen, innan definitiva ståndpunkter i fråga om ändringar och jämkningar

intagas. . . .

I diskussionen har stundom sagts att ecklesiastikministern med alla sina
lovvärda strävanden att stärka den humanistiska bildningen och särskilt språkbildningen
på gymnasiet skulle ha råkat motverka dessa sina syften genom
att skrämma gymnasisterna över från den genom franskan försvårade latinlinjen
till den genom den nedskurna matematikkursen underlättade reallinjen.
Även i detta avseende ha vi hittills en ytterst obetydlig erfarenhet. Vi lia ett
enda läsår att lita oss till. När man ser på de i en av motionerna lämnade sifferuppgifterna
från förra sommaren och den då skedda fördelningen på linjer.
kan man visserligen konstatera, att en totalförskjutning i någon mån är
att notera ifrån latinlinjen till reallinjen, men detta är ju för det första hitintills
endast ett engångsfenomen, för det andra är förskjutningen inte stor, och
för det tredje måste man även här taga hänsyn till den upphetsande diskussion
i pressen och man och man emellan, som helt säkert pa manga orter har
påverkat linjevalet. För övrigt finner man, örn man ser på uppgifterna från
olika städer, att medan i somliga städer en hel del ha gått över från latinlinjen
till reallinjen, har i andra städer den rakt motsatta företeelsen inträffat. Detta
är alltså ett ytterligare skäl, varför större erfarenhet bör avvaktas.

Reservanterna ha inte ställt sig på en rent negativ ståndpunkt vare. sig i
detta avseende eller i fråga örn matematiken, men de lia bett Kungl. Maj :t att
noga observera stadgans verkningar i såväl de avseenden jag nu har berört
som även i andra och att därefter göra de jämkningar, som kunna befinnas nödiga.
Beträffande matematiken har man sagt, att det har uppstått en stor
lucka mellan gymnasiets kurs och tekniska högskolans och andra högskolors

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
kurser, till vilka skolor realisterna gå över efter studentexamen. En viktig synpunkt
att beakta härvidlag är, att inte alla realister skola bli ingenjörer, arkitekter,
väg- och vattenbyggare eller dylikt. Det finns även en hel del elever
på denna linje, som gå andra utbildningsvägar, sedan de tagit studentexamen.
Det kan alltså inte vara rimligt, att man för de blivande ingenjörernas skull
matar i alla dessa realister hela det matematikpensum, som de hade att lära sig
enligt den gamla stadgan och vilket var ganska betydande — så betydande,
att man, som i denna kammare redan i fjol påpekades, sedan gammalt brukat
vid universiteten acceptera ett högsta betyg i matematik i studentexamen såsom
kandidatbetyg vid universitetet. Man måste alltså säga, att gymnasiets matematikkurs
på elen tiden gick så långt in på högskolestadiets kurs, att någon
motsvarighet inte finnes i fråga örn andra ämnen. Jag vill visst inte bestrida,
att detta för de studenter, som ägna sig åt ett naturvetenskapligt studium —
särskilt av matematik, fysik och dylikt — eller gå den tekniska vägen, är en
praktisk fördel, och att de, om de ha ett mindre kvantum matematik med sig
från studentexamen, måste fylla ut detta på ett eller annat sätt. Men jag tror
inte, att man kan lösa frågan på det enkla sättet, att man bara genomför en
restauratio ad integrum, ett återställande av det gamla tillståndet oförändrat,
såsom här har begärts. Det tillkommer Kungl. Maj :t att giva akt på verkningarna
av den gällande stadgan och med ledning därav vidtaga lämpliga åtgärder.
Olika utvägar lia föreslagits. Skolöverstyrelsen har tänkt sig en tillläggskurs,
som kanske erbjuder vissa praktiska svårigheter. I pressen har
framkastats tanken på att lägga in en tillvalsgrupp för realister, där matematiken
skulle vara utvidgad i förhållande till den vanliga kursen. Jag skall inte
gå in på dessa frågor nu, därtill finns ingen anledning, men jag har velat erinra
örn att Kungl. Maj:t kommer att ha åtskilligt att välja på vid det praktiska
ordnandet av detta spörsmål.

Slutligen lia vi att fråga oss: om man nu även bland reservanterna är med
örn att dessa saker förtjäna en omprövning från Kungl. Maj:ts sida, varför ha
då inte reservanter och utskottsmajoritet kunnat enas? Varför ha de nödvändigtvis
måst gå fram på två olika linjer? Ja, det är en sak, som jag för min
del har ganska svårt att ge upplysning örn. Jag har nämligen för min del
inte kunnat förstå annat än att reservationen i den form, som den fått, ger
allt rimligt tillmötesgående åt de sakliga önskemål, som framställts. Man
gör en hemställan i lämplig form till Kungl. Maj:t om att saken skall uppmärksammas
och, när så prövas nödigt, jämkas. Men från utskottets sida har man
inte velat nöja sig härmed. Man har velat ge ett bestämt direktiv åt Kungl.
Maj :t. Man har velat säga, att den ändring, som föreslagits i fråga örn franskan
och som innebär, att en mindre grupp, minst fem lärjungar, skall kunna
välja engelska i stället för franska, samt motsvarande anordning på reallinjen,
den ändringen skall Kungl. Maj :t efter hemställan från riksdagen företaga.
Det låter åtminstone på utskottet, som om det menade detta. Och även utredningsyrkandet
örn matematiken har formen av ett kategoriskt imperativ åt
Kungl. Maj :t. Häri ligger den huvudsakliga skillnaden mellan utskottets och
reservanternas ståndpunkt. Det förefaller mig, som om reservanterna här hade
gått den konstitutionellt mest tillfredsställande vägen. Det är ju nämligen, som
herrarna veta, på det sättet, att även om utskottet och riksdagen ta till sin allra
skarpaste och strängaste ton i ett fall som detta, har det grundlagsmässigt inte
någon starkare inverkan. Här ha vi att göra med ett område, som enligt grundlagen
tillhör Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftning. Riksdagen kan allisa
framställa önskemål med förhoppning, att Kungl. Maj :t skall taga hänsyn till
Jeng men riksdagen kan icke kommendera Kungl. Maj :t. Det gäller här icke
en sådan lag, som riksdagen och Kungl. Maj:t stifta gemensamt, utan det är

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Örn vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
fråga om en lag, som Kungl. Maj :t gör själv, och beträffande vilken riksdagen
som sagt endast kan framställa fromma önskningar. I ett parlamentariskt
styrt land som vårt bör Kungl. Majit givetvis taga största hänsyn till sådana
önskningar, men Kungl. Maj :t kan icke uppfatta dem som något annat än vad
de äro. Då så är förhållandet synes det mig, att man, för att använda ett
gammalt ordspråksuttryck, bör nöja sig med att sträcka sig så långt som den
konstitutionella skinnfällen verkligen räcker och inte längre, ty därmed gör
man varken sig själv eller saken någon tjänst.

Jag ber, herr talman, att på de grunder jag nu anfört, få yrka bifall till
reservanternas hemställan.

Herr förste vice talmannen: Det är ju ingen mening i, herr talman, att taga
upp 1933 års stadga eller de många motionerna och de många motionernas
många önskningar till någon mera ingående behandling. Det vore så gott som
att kasta sig mitt i havet. Det är nog klokare att, alldeles som den förste
ärade talaren gjorde, begränsa sig till det, som för tillfället föreligger till behandling.
Jag skall följa hans exempel i det stycket, och jag skall liksom
han inte lyfta mig över trädtopparna. Det kan kanske hända, att någon senare
vill roa sig med luftmålningar, och då är det alltid bra att veta, hur det
ser ut nere på marken.

Den fråga, som vi ha att behandla nu, är i grund och botten inte någon pedagogiskt
invecklad fråga. Det är en jämförelsevis enkel fråga, som vem som
helst kan förstå. Men jag tror, att förståelsen blir bäst, därest man bygger
upp en bakgrund av litet pedagogiskt resonemang, och jag tänker också i det
fallet följa den föregående ärade talarens föredöme. Jag erinrar precis som
han örn att det gymnasium, som vi för närvarande ha, är delat i två linjer, en
humanistisk linje och en reallinje. På den humanistiska linjen är latinet det
mest markanta ämnet, och på den reala linjen spelar matematiken latinets roll.
Jag erinrar vidare örn att gymnasiet, antingen det är fyraårigt eller treårigt,
de två sista åren är differentierat och differentierat på det sätt, som herr Pauli
sade, så att man dels har fasta ämnen och dels ämnen i tillvalsgrupper. Jag
vill bara stryka under i detta sammanhang, att de ämnen, som äro för den humanistiska
linjen säregna, äro latinet och franskan, och de ämnen åter, som äro
för reallinjen säregna, äro matematiken och engelskan.

Ovanpå denna, örn jag så får säga, pedagogiska makadam kan man måhända
med fördel lägga en rent praktisk fråga. Vad är det, som gör, att man just
läser de och de ämnena på gymnasiet, som man läser? Ja, man kan väl inte
svara någonting annat än att det är därför, att lärjungarna ska ha nytta av
dem någon gång. Nå, men varför läser man då latin? Vad har man för nytta
av latinet?

Ursprungligen läste man väl latin för att på den vägen komma in i den
gamla kulturen med dess skrifter, men den vägen är alldeles onödig för närvarande.
Ty vi ha översättningar av de skrifterna på många, många tungomål.
Och skall jag vara riktigt uppriktig måste jag ju säga, att någon handgriplig
nytta av det latin, som vi läsa, ha vi inte. Men ändå läser man inte latin utan
nytta. Vi leva nämligen ännu pedagogiskt på det viset, att vi läsa ämnen, som
ge oss direkt nytta, och vi läsa sådana ämnen, som ge oss mera indirekt nytta,
det vill säga som en sorts andlig gymnastik, en själsträning — och i det stycket
är latinet ett synnerligen förnämligt ämne. Det ger verklig reda och klarhet
åt tankarna, och denna hjärnans träning med denna reda i tankarna följer
oss sedan genom hela livet. Vid sidan av latinet står matematiken. Den är i
det stycket latinets jämbörding. Det är därför enligt min mening ett synnerligen
kortsynt tal, när man säger, att det mesta av den matematik, som man

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
läser, har man ingen nytta av. Ty alla dessa matematiktimmar hjälpa till att
ge själen den spänst och ge tankarna den klarhet, som vi egentligen inte kunna
vara utan ute i livet.

Det bestämdes, såsom den föregående talaren också sade, i fjol, att på den
humanistiska linjen det franska språket skulle vara det obligatoriska språket,
d. v. s. det som alla skulle läsa. Man frågar sig: hur kom det sig, att
man just bestämde sig för franskan? Det sades i fjol, att franskan var så
synnerligen lämplig att bära upp latinets traditioner som »tuktomästarinna».
Det är klart, att det ur den synpunkten inte är något skäl att placera franskan
på den humanistiska linjen, där vi redan lia latinet, som spelar just den rollen.
Det bärande skälet för att låta franskan vara obligatorisk är naturligtvis
inte detta, även om det har framförts, utan det bärande skälet är väl snarare,
att franskan är ett främmande levande språk, som sätter en in i en viss kultur
och i övrigt har en del nytta med sig, och de synpunkterna framhöllos ju
också.

Men så fort man kommer in på. nyttighetssynpunkter faller man genast för
frestelsen att göra jämförelser. Är det så alldeles säkert, att franskan är det
ur nyttighetssynpunkt bästa språk, som man kan läsa på latinlinjen? Frågan
är rätt viktig, därför att hälften av gymnasiets lärjungar gå på den humanistiska
linjen. De skolsakkunniga hade i alla fall, såsom omnämndes av herr
Pauli, en helt annan mening. De ansågo, att engelskan var det bästa främmande
språket på den linjen, och de hade egentligen två skäl för denna sin
ståndpunkt. Det ena var, att engelskan låg närmast till. När lärjungarna
komma upp i det differentierade gymnasiet, lia de läst engelska i fyra år med
13 ä 15 veckotimmar, medan däremot franskan inte lästs mer än tre år med
9 veckotimmar. Det ligger således bokstavligen närmast till, örn nian vill förvärva
sig en verkligt god utbildning i ett språk, att taga engelskan ■—- också
enligt mitt förmenande. Det andra skälet var, att engelskan hade traditionen
för sig, örn jag så får säga.

Den förste talaren omnämnde, att man före 1933 kunde välja vilket språk
man ville som det fasta främmande språket: engelska, tyska eller franska. Hur
utnyttjade på den tiden våra lärjungar de olika språkmöjligheterna, hur valde
de? Jo, läråret 1931—1932 hade vi i det fyraåriga gymnasiets tredje ring och i
det treåriga gymnasiets andra ring 2,021 lärjungar. Av dessa valde 1,116
tyska, 892 engelska och 13 franska. Våren 1932, då man hade tillfälle att
uttala önskemålen för nästa läsår, valde 1,215 tyska, 997 valde engelska och
22 franska; dessa 22 voro hopsamlade från 14 läroverk. Men också i fjol under
den nya regimens herravälde fingo vi ett praktexempel på vilken inställning
i grund och botten de svenska målsmännen och de svenska lärjungarna ha
till franskan, någonting som tyder på att franskan för dem är ett verkligt
främmande språk. För att stärka franskans ställning ordnade nämligen departementschefen
det så, att i de 6 tillvalsgrupper, som finnas på reallinjen, 5
stycken innehöllo franska. Ville man läsa tyska måste man också läsa franska,
ville man tillvälja geografi måste man läsa franska, ville man välja till
filosofi måste man läsa franska. Vad blev nu följden härav? Jo, följden blev,
att av de 1,119 elever på reallinjen, som hade att välja ämnen, inte mindre än
tile, d. v. s. mer än hälften, valde den tillvalsgrupp, där franska inte ingick.

Det finns många av våra föräldrar och målsmän, som tycka, att det är bättre
för deras barn att få läsa engelska, och i grund och botten är detta helt naturligt.
Ty man behöver bara studera våra förbindelser med främmande länder
för att finna, hurusom dessa förbindelser många gånger örn äro livligare med
sådana länder, där man använder det engelska språket, än med sådana, där

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Örn vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
man talar franska. Det är mot den bakgrunden, som man måste se utskottets
hemställan. Utskottet gör ingen som helst ändring i stadgans bestämmelser
i fråga örn franskan såsom fast språk. De må gärna stå kvar. Men utskottet
vill, att därest fem elever anmäla sig vilja läsa engelska, skola de få
lov att läsa engelska.

Hur ställa sig nu reservanterna till den saken? Herr Pauli nämnde någonting
örn det. Reservanterna vilja, att man skall, som det står, noggrant observera
verkningarna av den nya stadgan, i detta fall först och främst i
fråga örn det fasta språket. Men det är väl alldeles omöjligt att observera
verkningarna av någonting, som inte finns. Man måste väl först lia några,
som studera det engelska språket. Ty när det gäller själva önskemålet, är
det ju fråga om någonting, som man vill eller inte vill. Man vill, att de ska
få lov att läsa engelska, örn de äro fem stycken, eller man vill det inte. Men
någon erfarenhet om verkningarna av denna speciella vilja kan man naturligtvis
inte få, förrän man har sett viljan förverkligad på något vis. Jag vet ju.
att herr Pauli har läst latin, men det hade kanske heller inte skadat med litet
matematik.

(Herr Pauli: Det har jag också gjort!) Det har i så fall inte haft tillräcklig
verkan, herr Pauli.

Den nya stadgans 3 § lyder på följande sätt: »Gymnasiet har till ändamål
att på grundvalen av det i realskolan meddelade kunskapsmåttet bibringa en
fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning; därjämte har gymnasiet
till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vidare
utbildas vid universitet eller högre fackutbildningsanstalt.» Denna bestämmelse
är inte annorlunda än bestämmelserna i den föregående skolordningen,
och den har hitintills ansetts innebära, att när en man eller kvinna har tagit
studentexamen, skall han eller hon obehindrat kunna gå till universitet och
fackhögskolor och där fortsätta sina studier. Med den nya ordning, som vi
fingo i fjol, är detta inte längre möjligt. Vill någon student gå till den tekniska
högskolan eller Chalmers’ tekniska institut, skogshögskolan, farmaceutiska
institutet eller de militära fackhögskolorna, kan han inte detta
direkt, därför att han inte är tillräckligt rustad i fråga örn matematiken.
Detta är inte något löst påhitt av några motionärer, utan
det är saker och ting, som omvittnats av sakkunnigt folk. 1 fjol höstas
ingick tekniska högskolan med en framställning till Kungl. Majit med begäran,
att någonting skulle åtgöras, antingen så att man läste mera matematik
före studentexamen eller efter densamma. Någondera utvägen måste tillgripas.
Ty för inträde i tekniska högskolan voro studenter efter utbildning
enligt den nya ordningen för svaga. Det är alldeles uppenbart, att örn nian
skall förlägga en sådan tilläggskurs utanför gymnasiet, blir den både tidsödande
för lärjungarna och penningödande för föräldrarna, och anordningen
kommer att drabba hundratals studenter, som årligen gå just till dessa fackhögskolor.

Det sätt, på vilket skolöverstyrelsen sökt lösa frågan och som herr Pauli
omnämnde, har inte vunnit gillande på något håll, där man har matematiska
insikter och där man överhuvud taget har sinne för vad lärjungar på ett gymnasium
kunna tåla under det sista året före studentexamen. Och vad som
gäller fackhögskolorna gäller också universiteten. Den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen i Lund har gjort en framställning, där man säger, att en
justering verkligen är nödvändig.

På den punkten har det mera fog för sig, tycker man, att vänta och se och
således söka draga nytta av erfarenheterna. Men örn man ser riktigt oförvillat

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
på sakenvad är det egentligen för erfarenheter man kan göra? Jo, man kan
få reda på hur lång tid det tar för dessa studenter, innan de bli färdiga, och
man kan taga reda på hur mycket pengar det kostar. Men det är också det
enda, ty själva den lucka, som har uppstått, fylles inte på något sätt av sig
själv. Och när det nu förhåller sig på det sättet, tycker jag, att det är en klar
och öppen cynism att föreslå, att man skall vänta och se, att låta dessa studenter
utsättas för att tiden går och deras studier fördyras. Varför skall maji
inte rätta till den saken? Ja, såvitt jag kan se, finns det ingen annan anledning
till att man inte gör det än den, att en departementschef skall kunna
ha lov att säga, att »vad jag har skrivit, det har jag skrivit». Punkt.

Så ligger saken till — enkelt och rättframt framställd. Och vill man lia
den uttryckt på annat och kortare sätt, kan man säga, att den nuvarande
ordningen innebär, att för den händelse någon i denna kammare har en son,
som han vill skall gå den humanistiska linjen, därför att han vill, att han
skall läsa latin, men å andra sidan vill, att han också skall utbilda sig något
så när grundligt ^engelska, så kan han inte få sin vilja fram på den punkten.
Den innebär också, att för den händelse någon här i kammaren har en son.
som tagit studentexamen eller håller på att taga studentexamen, och vidare vill
ha honom utbildad till ingenjör, så kan denne son inte komma in i någon ingenjörsfackhögskola
direkt. Han måste först kosta på sig en ytterligare utbildning
i matematik. Det är i båda dessa avseenden, som statsutskottet vill
ha en rättelse.

Ovanpå detta skulle det möjligen återstå något litet att säga örn reservanterna.
Herr Pauli förmenade, att det egentligen inte förelåg någon meningsskiljaktighet
i sak mellan utskottet och reservanterna, utan att det var en
skillnad endast till formen. Vad formen beträffar, har man anklagat utskottet
för en brysk sådan, medan däremot reservanterna skulle vara mildare i
formen, d. v. s. vad man gemenligen kallar snällare. Jag tror inte, att man
kan klaga på utskottets form. Det är en sådan, som givits åt utskottsutlåtandet
i stil med årtiondens filning och polering, och jag tror, att det liksom alla välvilliga
utskottskottsutlåtanden utmärker sig för behagliga talesätt.

Vad däremot saken beträffar, råder det långt ifrån någon likhet. De utskottsledamöter,
som stå för utskottets yttrande, vilja någonting bestämt. Reservanterna
däremot skulle nog önska att vilja någonting, om bara departementschefen
behagade tillåta det. Med den kännedom jag har örn departementschefens
inställning till denna fråga, vet jag, att han inte har det behaget.
Att ansluta sig till reservanternas förslag är att ropa i en skog, där
man aldrig får något svar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Den siste ärade talaren har, säkerligen ganska avsiktligt,
förenklat problemet, då han koncentrerade det i satsen, att vad statsrådet
Engberg hade skrivit, det hade han skrivit, och därvid skulle det förbli.
Då jag nu begärt ordet för att yttra mig i denna fråga, är det inte alls för
att statsrådet Engberg skall få behålla sista ordet i det spörsmål, som här
föreligger, ehuru jag helt och fullt, såsom jag tror, står på hans ståndpunkt,
utan det är för att söka rikta kammarens uppmärksamhet litet bort ifrån de
pedagogiska synpunkterna, litet bort ifrån vad jag skulle vilja kalla närsynen
och se litet vidare på det hela.

Det är ingen, som bestrider, att 1933 års läroverksstadga i många stycken
avviker ifrån 1927 års riksdagsskrivelse. Men jag vågar påstå, att den icke
avviker från riksdagsskrivelsen i de punkter, där denna innehöll verkliga beslut.
Däremot innebär den, att Kungl. Majit efter att ha prövat de linjer,

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
som riksdagen 1927 lade fram till Kungl. Maj :ts omprövning, har stannat
vid att underkänna vissa av dem och gått in på linjer, som riksdagen icke
hade tänkt sig. Men det har Kungl. Majit full rätt till. Nu är det en gammal
företeelse i svensk politik, att man, när man inte är nöjd med en sak,
först tittar efter, örn man inte kan få den att vara ett rättsövergrepp, en konstitutionell
oriktighet. Så har även skett i detta fall. Förra året väcktes en
motion, som tog sikte på den konstitutionella oriktigheten i förfarandet. Statsutskottet
slog ihjäl motionen efter konstens alla regler och med samma kärnfullhet
och koncentration, som utskottet brukar, men dessutom med en alldeles
ovanlig elegans. I år har likaledes ett försök gjorts att draga upp den
konstitutionella frågan, men det försöket strandade på att konstitutionsutskottets
majoritet slog ihjäl det. I dag föreligga två motioner, som innebära en
återklang av den konstitutionella synpunkten. I den ena motionen hemställes,
att riksdagen skulle avslå det anslagsyrkande, som gjorts bland annat för genomförande
av läroverksstadgans bestämmelser i vissa avseenden. I den
andra yrkas, att riksdagen skulle vid anslagets beviljande uppställa som villkor
att en sådan reform företages av stadgan, som anges i motionen. Statsutskottet
har avvisat båda motionerna i punkten a). Jag nöjer mig därför
med att konstatera, att den konstitutionella frågan är avförd från dagordningen
och yrkar beträffande punkten a) bifall till utskottets förslag.

Utskottets hemställan upptar emellertid två andra punkter, b) och c), i vilka
hemställes örn skrivelser till Kungl. Maj :t med begäran i den ena örn en ändring
i fråga örn franskans ställning och i den andra örn ändring i läroverksstadgans
bestämmelser angående matematiken på reallinjen. De båda punkterna
hänga i själva verket, herr talman, ytterligt nära samman. De kunna,
såvitt jag förstår, alldeles icke skiljas från varandra, då det gäller att bedöma
läroverksstadgan i dess helhet. Att taga dessa punkter isolerade är precis
detsamma som att se sig blind på alla detaljer och glömma bort sammanhanget
i det hela. Jag vill emellertid säga ett par ord örn vardera punkten, innan
jag upptar dem båda i ett sammanhang.

Beträffande franskan har i en motion föreslagits den utväg, som statsutskottet
anslutit sig till, nämligen att, såsom den siste ärade talaren framhöll,
franskan skulle få sitta kvar i orubbat bo, men att där det fanns fem elever,
som ville göra engelska till kärnämne, skulle det gå för sig. Att de kunna
välja engelska ändå, är ju alldeles uppenbart, men det är ju tydligt, att det
nu är fråga örn engelska såsom fast språk i stället för franskan. Men, mina
herrar, mot hela den pedagogiska realitetsbakgrund, som den siste ärade talaren
framhävde, betyder det rakt ingenting annat än att inga komma att välja
franskan. Vi hörde ju, vilken inställning de svenska målsmännen och lärjungarna
ha till franskan, och kan man få ersätta ett kärnämne, som är obligatoriskt,
med ett annat, som är fakultativt och som man hellre vill läsa, blir
det ingen som väljer det förra. Det blir formellt ingen ändring men realiter
ett sönderbrytande. _

Den andra punkten rör matematiken på reallinjen. I det fallet vill jag
först och främst erinra örn vad 1927 års riksdagsskrivelse bland annat innehöll
i detta stycke. Det sades där — sid. 84, skrivelsen 262 — att »gymnasiet
har, såsom förut anförts, två huvuduppgifter. Det skall giva lärjungarna
den allmänbildning, som en högre elementarundervisning kan meddela och
som med fog kan fordras av elen, som genomgått ett högre allmänt läroverk.
Men då gymnasiet ock har att förbereda sina lärjungar för ^ deras kommande
levnadskail, måste det giva dem tillfälle att åtminstone i någon man inrikta
sina studier mot de mångskiftande utbildningsvägar, vilka öppnas genom
avgångsbetyg från högre läroverk, och det måste därför ock lämna en viss

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
specialbildning», men inte en fullständig förberedelse till högre studier vid
universitet och högskolor. I klämmen i riksdagsskrivelsen har detta sammandragits
pa ett sadant sätt, att det kan missförstås, men motiveringen är klar
och tydlig. Huvudsyftet är en högre allmän medborgerlig bildning, bisyftet
en viss utbildning för fortsatt vetenskapligt arbete.

Nu är hela utvecklingen i våra dagar sådan, att, med den allmänna rösträtten
och hela inriktningen av vårt offentliga liv och de enskilda medborgarnas
kraftanspänning för gemensamma mål, man måste säga sig, att den högre
allmänbildningen ställer allt större och större krav på eleverna i skolorna. Det
kan inte hjälpas, att man småningom kommer till en tidpunkt, då man måste
välja mellan den högre allmänbildningen och förberedelsen till universitet och
högskolor. I det fallet gäller 1927 års grundläggande riksdagsskrivelse, att
den högre medborgerliga allmänbildningen är huvudsaken, och att specialutbildningen
skall tillgodoses i någon mån och så långt det sig göra låter med
hänsyn till de föreliggande omständigheterna. Nu vet jag fuller väl, och den
siste ärade talaren strök också under det, att i ofantligt många »sakkunniguttalanden»
har pekats på att det är alldeles omöjligt att efter studentexamen
på realgymnasiet med den matematikkurs, som där förekommer, omedelbart
övergå till specialhögskolor. Men, mina herrar, det finns också i oändligt
mångå andra fall liknande luckor. Universiteten ha sedan gammalt och långt
innan denna läroverksstadga fanns klagat över skolbildningens bristande effektivitet
med hänsyn till de vetenskapliga studierna. Inom de juridiska och
humanistiska fakulteterna önska vi i varje fall, att de abiturienter, som komma
till universiteten, åtminstone nödtorftigt skola kunna behärska de tre främmande
kulturspråken tyska, franska och engelska. Den litteratur, som bland
annat finnes på franska språket och som dag för dag växer i betydelse och
styrka på det vetenskapliga området, är för dem en sluten bok och har länge
varit det. Vi kunna inte tycka annat än att universiteten därvidlag få se
till, vad som kan göras för att komplettera kunskaperna, och jag tror, att
precis detsamma bör gälla på alla andra håll. Jag är inte alldeles säker på att
universitetens och högskolornas män äro i stånd att göra det helt och hållet på
egen hand, men då ha vi ju Kungl. Majit; och där studierna icke äro fria utan
tidsbundna, får väl Kungl. Majit ingripa och ordna till förhållandena på det
sätt, som kan vara lämpligt.

dag vill i detta sammanhang också säga ett par ord om de övriga mångfaldiga
»sakkunnigyttranden», som ha avgivits från alla håll. De utmärkas
otvivelaktigt allesamman av en mycket stor sakkunskap, men det är inte den
sakkunskap vi behöva. Den sakkunskap, som här föreligger, talar i profetians
form och säger, vad som skall komma att ske, men den talar inte alls örn det,
som är huvudsaken. Den ser sig blind på en massa detaljer, hur det kommer
att ställa sig i det och det speciella avseendet. Jag tror icke, att man bör
tillmäta dessa profetior, även när de komma från vetenskapens män, större betydelse
än de profetior, som komma från nationalekonomerna och som — det
veta vi alla — aldrig slå in utom i det fallet, då en nationalekonom själv vid
olika tider uttalat motsatta meningar. Det är möjligt, att några olägenheter
kunna uppkomma i detaljerna enligt den nya läroverksstadgan, det vill jag
icke bestrida. Men jag måste säga mig, att mot dessa olägenheter har man att
ställa någonting annat, nämligen det mål och det syfte, som man vill vinna.
Vilketdera är det viktigare: detaljerna på den eller den punkten, eller det stora
hela och väsentliga syftet? Vad är det för en högre allmänbildning, som skolan
skall ge?

Ja, jag erinrar örn att det fanns en tid. då man talade örn latinherraväldet.
Latinherraväldet var en riktig buse, särskilt för andra kammaren, som ju till

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Örn vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
och med ville göra latinherraväldets brytande till villkor för anslag. Allt går
igen, herr talman! Här vill man också göra vissa saker till villkor, saker, som
icke alls höra ihop med anslaget. Men latinherraväldet betydde, att det var
en förberedande lärdomsskola. Den nuvarande studentexamen är slutpunkten
i en allmänt medborgerlig slutskola, och det är en väsentlig skillnad. Efter
latinherraväldets brytande kom den student- eller mogenhetsexamen, som vi
länge haft och som är ersatt genom den nya läroverksstadgan. Men vad betydde
den? Ja, jag kan icke neka till, att för mig står det klart, att den betydde,
att matematikherraväldet sattes i latinherraväldets ställe. Hela vår
allmänbildning blev formad och färgad av reallinjen, av naturvetenskapen.
Hela den allmänt borgerliga bildningen, som förut varit humanistisk och
som till hela sin läggning, så vitt jag kan se, bör vara humanistisk, den blev
allt mer och mer naturvetenskaplig, och jag tror icke att jag överdriver, om
jag säger, att den materialistiska världsåskådning, som mer och mer har brett
ut sig, har haft ett kraftigt stöd just i denna tid av matematikens och naturvetenskapens
herravälde.

Den läroverksstadga, som nu har kommit, betyder, såvitt jag kunnat förstå,
en ljusning för det humanistiska bildningsidealet. Det är icke ett återförande
av latinherraväldet, men det är ett återförande av den allmänna medborgerliga
bildningen av högre art till humanistisk karaktär. Då är franskans insättande
på sin plats ett av huvudvillkoren, men det andra, herr talman, det är, att reallinjens
matematikherravälde icke skall få bestå. Är det nu sa, att reallinjen
blir för lätt, som så många sagt, skulle jag vilja hemställa till herr statsrådets
och chefens för ecklesiastikdepartementet benägna övervägande, örn han icke
skulle kunna taga det konsekventa steget att låta franska bli kärnämne och
obligatoriskt även på reallinjen? Det är den utvecklingen, som är den naturliga,
om man överhuvud vill ha den humanistiska bildningens karaktär även
för reallinjen klar. Men här blandas andra synpunkter in. Här blandas in
synpunkter på det framtida levnadskallet, förbindelserna med utlandet o. s. v.
Ja, det är gott och bra, men det är väl ej huvudsaken? Huvudsaken är den
humanistiska bildningen för vårt folks högre skikt.

Ett par ord skulle jag i detta sammanhang vilja säga örn de tre språken:
tyska, engelska och franska. Det är genom att behärska dem som den svenska
kulturen kan ha den betydelse som den har för utlandet. Hela vår svenska
vetenskapliga inställning beror på att vi kunna så att säga klart och direkt
tillägna oss vetenskapens resultat i de främmande länderna genom att vi behärska
kulturspråken. Örn vi icke gjorde det — ja, då stöde vi där, stilla och
instängda. Nu är vår svenska insats i den allmänna världskulturen så att
säga en insats från den objektive iakttagarens synpunkt, av den, som tillägnar
sig och sammanställer det bästa av de olika kulturerna. Örn vi överhuvud
taget skola utsträcka detta till den allmänt högre medborgerliga bildningen,
då menar jag, att det är ganska nödvändigt också, att i denna ingår förmågan
att kunna själv bestå sig omdöme örn vad som finnes på de främmande språken,
vad som finnes i den främmande litteraturen, vad som finnes ej minst i de
främmande tidningarna. Jag menar därför, att för den högre allmänt medborgerliga
bildningen borde kunna ställas krav på tre språk, och det är ju icke
utan, att det finnes tendenser till det, även om man här och var vill begränsa
det och även örn det icke kan vara mer än ett språk, som är kärnämne.

Jag vill slutligen erinra därom, att när riksdagen skrev år 1927, yttrade den
sig också om olika alternativ och olika möjligheter, men sedan riksdagen hade
gjort det, sade den: »De olika alternativ, för vilka riksdagen nu angivit vissa

huvuddrag, synas kunna anvisa framkomliga vägar för en omorganisation av
gymnasiet i enlighet med de grundprinciper, till vilka riksdagen ansluter sig.

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
Att giva bestämt företräde för ettdera anser riksdagen icke vara möjligt utan
en omfattande och detaljerad undersökning, som näppeligen kan förväntas från
riksdagens sida. Riksdagen anser sig fördenskull böra hos Eders Kungl.
Maj :t hemställa örn verkställande av erforderlig utredning i berörda hänseende,
varefter det lärer böra ankomma på Eders Kungl. Maj :t att fastställa den ordning,
som kan anses lämplig. Det är självklart, att vid en definitiv prövning
av ifrågavarande spörsmål de jämkningar må göras, som utredningen oell dess
resultat visat vara nödiga.»

Däri lag och däri ligger, att riksdagen icke vill ta befattning med kursplaner
och timplaner och detaljer i läroverksstadgan i ena eller andra avseendet,
utan riksdagen vill begränsa sig till två ting: grundlinjerna och anslagen. När
det gäller anslag, då måste för riksdagen framläggas — och det begärdes också
1927 — en fullständig utredning av grunderna för de anslag, som man begär.
Men det kan icke däri inläggas, att det skall vara en fullständig utredning
av alla möjliga alternativ, oavsett vilket Kungl. Majit valt.

Nu har statsutskottet i år förklarat, att för det anslag, som här är begärt,
föreligger fullständigt tillfredsställande motivering och utredning. Jag tror
att riksdagen gjorde klokt, örn den underläte att blanda sig i sådana ting, som
ligga utanför riksdagens vanliga verksamhet. Det kan icke vara möjligt för
oss att anlägga pedagogiska synpunkter, att bestämma örn eller resonera örn
timantal, kursplaner och allt sådant, utan det måste lämnas i Kungl. Majits
hand. Och alldeles särskilt har jag svårt att förstå dem, som på en gång yrka
en stark regering och samtidigt ett bindande av denna regering i alla detaljer,
när det icke passar, vad Kungl. Majit gör efter sin vilja och uppfattning på
sitt område.

Örn jag så till sist, herr talman, skall framställa ett jakande, bortsett från
det yrkande örn bifall till punkt a), som jag redan gjort, måste jag liksom den
siste ärade talaren ett ögonblick stanna vid reservanternas ställning och utskottets.
Nu är det nog så, som den förste talaren i dag sade, att det kan vara
tämligen likgiltigt, om man tar utskottsförslaget eller reservationen, ty Kungl.
Maj :t blir icke bunden genom någondera, utan Kungl. Maj :t kan avvisa
båda. Och jag vill uttala den livliga förhoppningen, att Kungl.
Majit efter att ha prövat vad riksdagen skrivit — vad den nu än kommer
att skriva — måtte finna, att ur en högre synpunkt, när saken betraktas
i sitt hela och verkliga sammanhang, riksdagen icke har tagit tillräcklig hänsyn
till detta sammanhang och att framställningen därför icke måtte föranleda
någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Men naturligtvis måste jag ändå tycka, att det
är bättre att riksdagen icke skriver vad den icke borde skriva. Nu skilja sig
reservanterna från utskottet däri, att reservanterna ha tagit bort de båda hemställanden,
som finnas under punkterna b) och c), men reservanterna lia icke
varit så konsekventa, att de också tagit bort motiveringen för dessa båda punkter.
Örn herrarna se efter i statsutskottets betänkande nr 103 på sid. 30,
så finnas där precis samma stycken, som finnas i utskottsbetänkandet på sid.
12. ehuru med vissa ej oväsentliga modifikationer i formen. Örn reservanterna
verkligen skulle vilja vinna vad som här är åsyftat, så skulle de stryka de där
tre styckena på sid. 30, som börja »Utskottet har funnit», »Emellertid finner
utskottet skäligt» och »I fråga om matematikundervisningen» samt direkt från
behandlingen av motionen I: 91 gå över till stycket »Utskottet har icke funnit
skäl föreligga för riksdagen att ingå på någon närmare prövning av dessa frågor».
Som det nu står, vet man icke örn detta stycke i reservationen hänför sig
blott till sista stycket eller även till de två föregående på samma sida.

Jag kan därför icke anse mina synpunkter tillfredsställda genom att yrka
bifall till reservationen, utan när jag ansluter mig huvudsakligen till den tan -

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
kegång, som där skymtar fram, ber jag, herr talman, att få göra det på det sättet,
att jag hemställer örn avslag på utskottets punkter h) och c) med strykande
ur motiveringen av de stycken på sid. 12, där det heter: »Utskottet har
funnit det i motionen II: 219» etc., »Emellertid finner utskottet skäligt» etc.
samt,hela sid. 13 utom meningen: »Utskottet har funnit vad sålunda motionsvis
anförts» etc. Resten av detta stycke även å följande sida bör ock strykas.

Det synes mig vara den riktigaste och bästa formen, örn man vill säkerställa
det som enligt min mening bör säkerställas, nämligen den nu givna läroverksstadgans
orubbade bibehållande till dess den hunnit visa, örn den kan åstadkomma
vad jag hoppas och tror att den kan åstadkomma: en humanistisk högre
allmänbildning i allt vidare kretsar av Sveriges folk.

Herr Thelin: Herr talman! Då jag jämte herr Bagge är motionär i denna
punkt, ber jag att få yttra ett par ord. Egentligen skulle jag kunna inskränka
mig till att instämma i vad herr förste vice talmannen yttrade i fråga örn
språken och matematiken. Men när det gäller språkundervisningen har herr
Pauli talat om, att det i denna kammare finnes en del folk, som har litet kännedom
örn franskan sedan den tiden, då de gingo i läroverk. Jag hör till
dem. Jag har skrivit franska i läroverket och i studentexamen, och jag får
verkligen erkänna, att jag inte tyckte att det beredde några större svårigheter.
Men det kan ju bero därpå, att vi som latinare vörö ganska tränade, särskilt
i latin, och därigenom hade lättare för att skriva franska än vad vår
tids ungdom har, då för dem latinundervisningen är relativt inskränkt.

När herr Olof Olsson sedan påpekade, att det ur praktiska synpunkter är
värdefullt, att lärjungarna få välja engelska i stället för franska som fast
språk på latinlinjen, tror jag han har bakom sig^ nästan hela Sveriges lärarkår
och en ofantligt stor mängd föräldrar och målsmän till lärjungar i våra
läroverk. Jag tycker, att det skulle vara rätt underligt, örn svenska folkets
representanter i riksdagen skulle sätta sig emot att på det viset ge uttryck
för vad svenska folket tänker och känner beträffande dessa språk: franskan
eller engelskan som fast språk. Jag vill särskilt stryka under, att det under
inga förhållanden är meningen, att franska skall försvinna som fast språk.
Man skulle möjligen ha kunnat få den uppfattningen, om man icke alltför
uppmärksamt hörde vad herr Pauli yttrade. Men det är ju inte meningen.
Franska skall stå kvar som fast språk på latinlinjen,^ och engelska kan väljas,
ifall minst 5 elever förena sig örn att begära att få läsa engelska som fast
språk. 4 o .

Vad sedan beträffar matematiken, instämmer jag också tillfullo i vad herr
Olof Olsson yttrat om den saken. Jag skall inte upprepa hans skäl. Jag vill
bara erinra herr Pauli örn en sak. då han säger, att det inte är alla realister,
som skola bli ingenjörer. Nej, det är det visst inte. Men de matematiska
kunskaperna på reallinjen krävas också för framgångsrika studier pa lantbrukshögskolor,
på de militära högskolorna, vid Chalmers tekniska institut
och vid farmaceutiska institutet. Stora grupper av realstudenter placeras på
dessa högskolor, så det är ju inte bara fråga örn tekniska högskolan.

Del ämne, som har blivit allra hårdast nedskuret på gymnasiet, är biologi
med hälsolära. Där har timantalet för det fyraåriga gymnasiet minskats från
9 72 till 7 veckotimmar, d. v. s. med 26 %, och för det treåriga gymnasiet
från 7 Vs till 5 veckotimmar, d. v. s. med 33 %. Detta synes vara en ganska
allvarlig beskärning av biologien, och det värsta är, att mer än hälften av
den minskningen gäller det odifferentierade gymnasiet. Pa det odifferentierade
gymnasiet har biologien fullständigt försvunnit fran den högsta ringen.
Nu är det så, att stora grupper av studerande behöva detta ämne för sin fort -

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
satta utbildning. Så är förhållandet nied blivande lärare i biologiska ämnen,
museimän, tjänstemän i fiskeristaten och vid centralanstalten för jordbruksförsök,
läkare, tandläkare, veterinärer, apotekare, jägmästare, lantmätare,
agronomer, gymnaster, officerare av visst slag och folkskollärare. Alltså,
stora grupper av utbildningsanstalter kräva goda insikter i biologi och hälsolära.
Genom beskärningen kommer t. ex. undervisningen örn växternas livsföreteelser
att helt försvinna från gymnasiet, och utvecklingsläran och ärftlighetsläran
ha flyttats upp från det odifferentierade till det differentierade
gymnasiet. Det betyder, att en hel del studenter gå ut från läroverken utan
att ha fått någon som helst undervisning i utvecklingslära och ärftlighetslära.
Detta finner jag för min del ytterst betänkligt.

I den motion, som herr Bagge och jag väckt i denna kammare, heter det:
»Då ^ändringar företagits i timplanen för även andra ämnen utan att ha stöd
av någon förberedande saklig prövning, synas också dessa böra bli föremål för
närmare granskning.» När jag skrev under denna motion, hade jag på den
punkten i tankarna ämnet kristendomskunskap. De läroverkssakkunniga, örn
vilka det förut här har talats, voro fullständigt ense örn att kristendomsämnet
i högsta ringen i gymnasiet skulle få behålla sina 2 timmar, men utan att det,
så vitt jag vet, förekommit någon som helst sakkunnigutredning, har Kungl.
Majit tagit bort den ena timmen för detta ämne i högsta ringen. Detta finner
jag för min del ytterst beklagligt, då jag tror, att detta ämne har en karaktärsfostrande
betydelse, som inte får underskattas. I det ämnet lära ju lärjungarna
att känna stora mänskliga gestalter, mänskliga ideal och mänskligt
arbete. Detta kan hos dem väcka vördnad för det som är högt och heligt, och
det kan sporra dem till att sätta målet högt i livet. Jag skulle vilja hemställa
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet att behjärta dessa
synpunkter och vid en eventuell revidering av stadgan ge kristendomsämnet
dess rätt tillbaka.

Med dessa erinringar, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet Undén: Herr talman! Då jag tillåter mig att från regeringsbänken
ta ordet i denna fråga, måste jag först be örn överseende, ty jag känner
val på mig, att jag inte är någon specialist vare sig på pedagogiska frågor i
allmänhet eller på den skolpolitik, som förts här under de senaste decennierna.
Mina reflexioner till den debatt, som här pågår, ha därför kanske i hög grad
dilettantmässig karaktär, men jag tycker mig finna, att flertalet av kammarens
ledamöter äro i lika liten grad specialister som jag själv.

Detta gör, herr talman, att jag kanske är något okänslig för vissa argument,
som ofta upprepats i denna skoldebatt och som tydligen anses vara bärkraftiga
och göra god effekt, särskilt bland specialister på skolväsendet. Jag
mäste salunda säga, att då herr förste vice talmannen kände sig upprörd över
att föräldrar inte kunna få möjlighet för sina barn att läsa så mycket engelska
eller matematik som dessa föräldrar önska, så är jag benägen att därpå svara,
att det finnes föräldrar, som ha många andra önskemål, som inte heller kunna
tillgodoses. Det finnes kanske föräldrar, som skulle önska, att barnen undervisades
i esperanto, men de ha ingen möjlighet att få en enda timmes lektion i
esperanto i våra läroverk. Likaså är jag rätt okänslig för den statistik, som
brukar åberopas i fråga örn hur pojkarna valt under de senare åren. När jag
själv gick i skolan, fanns det ingen allmän rösträtt i fråga örn skolämnen, och
jag erkänner villigt, att jag inte kunnat följa med i den utveckling, som lett
till att sa gott som alla ämnen skola delas upp i olika grupper, som pojkarna
själva få välja, allt eftersom de tycka örn dem eller inte. Jag tror nu, att den

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
där valrätten, som utövas av läroverksungdomen, influeras av så många olika
synpunkter, att statsmakterna inte behöva lia alltför stor respekt för den statistik,
som framgår av läroverksynglingarnas eget val.

Jag får till och med säga, att inte ens läroverkslärarnas opinion, som en talare
här nyss åberopade, är för mig avgörande i dessa frågor, överhuvud taget
är det ju så. att så fort ett ämne på något vis tränges undan i skolan, finnes
det alltid en hel del antingen specialister eller andra, som ha förkärlek för
just det ämnet och som ropa högt i skyn, att det blir fullkomligt orättvist och
utan tillräcklig utredning undanträngt av andra. Man måste dock se dessa
frågor i sitt sammanhang. Örn ett ämne undanträngts, beror det på att man
velat ge större plats åt ett annat ämne. Man kan inte tillgodose alla önskemål
samtidigt. Det får alltså bli en avvägning, och då gäller det ju, huruvida
detta undanträngande varit nödvändigt för att ge plats at ett viktigare ämne.

örn man ser på de detaljfrågor, som statsutskottet här har tagit upp, ber jag
först få nämna ett par ord örn matematiken. Det förefaller råda en allmän
enighet på en punkt — det får jag med tillfredsställelse notera — och det är,
att matematiken undanträngts på latinlinjen. Det var ju i och för sig ett
ganska djärvt steg från departementschefens sida, eftersom matematikens företrädare
i vårt land onekligen i senare skolordningar lyckats få ytterligare
framskjuten plats för sitt ämne. Det tycks som sagt råda en ganska allmän
uppfattning örn att det var på tiden att stäcka matematiken en smula, att
tränga undan den för att ge plats åt andra ämnen.

Herr förste vice talmannen gav en hänförd skildring av matematikens betydelse
som träning för tanken, och alla äro ju eniga örn att detta ämne har
den betydelsen. Men det är ju inte säkert, att just det tillägg i matematikkursen,
som här kan vara fråga örn, exempelvis i vad avser reallinjen, vilket nu
diskuteras, har någon avgörande betydelse i fråga örn matematikens bildande
roll. Jag må säga, att när jag gjorde den personliga erfarenheten, att en elev
i första ringen på latinlinjen studerar analytisk geometri, som på min tid
förekom först i filosofie kandidatexamen, så blev jag något häpen över att
matematiken hade lyckats tränga sig fram till den grad under ett par årtionden
på andra viktiga ämnens bekostnad.

En annan omständighet, som bör ihågkommas, när det gäller matematikens
ställning, är den, att matematikkursen på reallinjen hittills varit så pass stor,
att man fått ett betyg från studentexamen direkt inskrivet vid filosofie kandidatexamen.
När jag själv en gång i tiden tog ett betyg i matematik i filosofie
kandidatexamen, var det ungefär realkursen i studentexamen. Man får säga.
att det är en ganska ovanligt privilegierad ställning matematiken har, när en
studentkurs direkt utan vidare studier räcker för filosofie kandidatexamen vid
universiteten.

Nu säger man, att här har uppstått en ödesdiger lucka mellan studentexamens
realkurs i matematik och de olika fackhögskolornas kurser, och det är naturligtvis
obestridligt, att genom den beskärning av matematiken, som skett, har
det blivit en sådan lucka, men jag ber få understryka, att fackhögskolorna
naturligtvis ha anpassat sig efter studentexamenskurserna. Fackhögskolornas
kurser i matematik äro icke någon fix faktor, en gång för alla fastställd. Först
och främst är det givet, att fackhögskolornas slutkurser ökas med utvecklingen.
Det förhåller sig alltså icke på det sättet, att så och så mycket matematik
skall man läsa för att bli ingenjör, och därför måste man börja med denna
kurs, som då skall vara avlagd för inträde i fackhögskolan, utan även en matematikkurs
i en fackhögskola är en ytterligt variabel faktor i utbildningen och
kan naturligtvis börja på något tidigare eller något senare stadium, låt vara
att det vid själva övergångsperioden vid en omläggning av studentkursen kan

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
bli vissa svårigheter därvidlag. Jag tror alltså, att man med orätt åberopar
dessa uttalanden trän fackhögskolor som ett avgörande argument. Därmed
vill jag inte förneka, att det ju är tänkbart, att vid avvägningen av matematikkursen
på reallinjen det kan ha skett en något för stark beskärning och att
den frågan kan behöva upptagas till förnyad prövning och utredning, men resultatet
beror nog i någon mån på, i vilken utsträckning fackhögskolorna utan
alltför stora olägenheter kunna variera sina nuvarande kurser.

Jag ber också att i det sammanhanget få påpeka, att med den konkurrens,
som för närvarande råder, brukar det ingalunda vara så, att en yngling från
studentexamen omedelbart inträder i fackhögskolan, utan han får i alla fall
för att stå sig i konkurrensen komplettera sina studier i olika avseenden.

Vad sedan beträffar franskan, hör jag också till dem, som gått i skolan under
en tid, då franskan hade den ställningen, som nu är så omstridd: då man,
utan att lärjungarna tillfrågades, fick läsa och skriva franska i studentexamen,
och såvitt jag vet voro inga särskilda olägenheter förbundna med det. Nu har
det sagts, att våra förbindelser med engelsktalande folk äro så vidsträckta, att
engelskan har större praktisk nytta, och att man därför bör ge engelskan så
stort utrymme som möjligt på franskans bekostnad. Men det förvånar mig,
att man inte i det sammanhanget får höra en annan synpunkt, nämligen den,
att engelskan, som ju ändå läses i ganska stor utsträckning i skolorna, är ett
för oss så pass mycket lättare språk, att vi inte förlora kontakten med det
språket, även om engelska inte har denna fullt så framskjutna ställning under
de sista gymnasieåren.

Jag Ilar för min del ofta vid universiteten hört klagomål anföras över att
universitetslärarna ej kunna sätta franska böcker i händerna på studenterna,
och det hörer på att franskan har undanskjutits under de sista årtiondena. Nu
förefaller det lyckligtvis vara en allmän enighet örn att franskan bör ha en
förstärkt ställning i förhållande till vad tidigare varit fallet. Även statsutskottet
förklarar, att franskan bör ha denna förstärkta ställning. Alltså tyckes
ecklesiastikministerns initiativ icke röna någon opposition i det avseendet,
att han har givit franskan en starkare ställning. Vad som då återstår är ju
denna lilla gradskillnad, huruvida man skall skriva eller icke i studentexamen
och därmed också i de sista klasserna. Jag vill än en gång nämna som min
erfarenhet, att i universitetskretsar har man i det stycket, såvitt jag kunnat
förnimma uppfattningen, varit tillfredsställd med att franskan fått den förstärkta
ställning, som den fått i den sista stadgan. Såsom det redan av den
föregående talaren har påvisats, kan utskottets förslag till ändring i stadgan
te sig nog så oskyldigt, men det är att befara, att den praktiska konsekvensen
blir helt annorlunda, och att, om det medges en rätt att utesluta franskan som
skriftspråk och i stället välja engelska, därest fem lärjungar önska det, detta
kommer att få större konsekvenser vid en tidpunkt, då det råder en viss oro i
lärjungekretsar och föräldrakretsar med hänsyn till franskans förmenta svårighet.
En ändring enligt utskottets förslag kan då leda till ett sönderbrytande
av den organisation, som införts, alltså även leda till att franskan ej får den
förstärkta ställning, som statsutskottet självt önskar, att den skall lia.

Jag kan till slut icke undgå att såsom flera föregående talare finna det ganska
betänkligt, att riksdagen skulle i en sådan ändå relativt obetydlig fråga
rörande ämnesfördelning och kurser i en skolstadga söka diktera för regeringen,
att det skall ske en sådan ändring, som här ifrågasättes. Om det vore
ett spörsmål örn själva läggningen av den bildningstyp, som gymnasiet avser
att ge, örn det vore ett stort avgörande spörsmål, då skulle det vara helt naturligt,
att riksdagen ville vara med örn att utforma gymnasiets bihlningslinje.

Första kammarens protokoll 1984. Nr SI. 2

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)

Men när det gäller icke valet mellan franska och engelska, utan det spörsmålet,
huruvida man skall skriva i det ena eller andra ämnet de två sista åren och i
studentexamen -— ty det finnes ju alltid möjlighet till tillvalsämnen för eleverna
— när det alltså gäller denna mycket speciella fråga, att riksdagen då
skulle diktera, att så och så skall det ändras i den redan utfärdade stadgan,
det kan väl icke vara lämpligt.

Nu har här åberopats dels läroverkslärarnas opinion och dels hela
svenska folkets opinion i denna fråga. J ag har redan nämnt, att
jag ej har någon så överdriven respekt för vad läroverkslärarna säga,
när de såsom ämnesrepresentanter framföra sina speciella synpunkter på
dessa problem. Men jag har också hört läroverkslärare och rektorer, som
uttryckt den förhoppningen, att man nu ej skall riva igen i den stadga, som
nyss utfärdats, sedan man väl satt sig in i den och anpassat sig.efter den. Yad
den stora svenska allmänheten beträffar, undrar jag, örn den bildat sig någon
uppfattning örn vad skillnaden mellan statsutskottets linje och den gällande
läroverksstadgan egentligen är.

Herr Bergman: Herr talman! Herr Reuterskiöld yttrade för en stund sedan,
att riksdagen ej bör lägga sig i pedagogiska detaljer. Det skulle varit
synnerligen önskvärt, örn herr Reuterskiöld hade haft den uppfattningen ar
1927, då hail, som bekant, på ett mycket avgörande sätt bidrog till att riksdagen
lade sig i de mest ingående pedagogiska detaljer, vilket ledde till en
fullständig omstöpning av de dåvarande gymnasierna, utan annan sakkunnig
beredning än den som riksdagens särskilda utskott den gången kunde prestera.
Att konstitutionsutskottets nuvarande ordförande kunde vara med om något
sådant, är det förvisso flera än jag som förvånat sig över. Hans i dag uttalade
uppfattning, att riksdagen icke skall lägga sig i de pedagogiska detaljerna i
allmänhet är alldeles riktig. Riksdagen har emellertid intresse för de ekonomiska
verkningarna av vad Kungl. Maj :t företager i följd av den administrativa
rätt, som Kungl. Maj :t har att utfärda skolstadga. Och. här har
vittnats på ett fullt otvetydigt sätt i den allmänna diskussionen och ibland de
sakkunniga, att särskilt vad ändringen i avseende på matematiken beträffar,
den nya stadgan kommer att medföra ekonomiska verkningar av mycket vittgående
art. Det kommer förvisso att år efter år visa sig. Tekniska högskolan,
lill vilken så många av reallinjens abiturienter gå, skall enligt gällande bestämmelse
genomgås på fyra år. Där har man redan förut ett oerhört pressat
program, som kräver av de studerande ett arbete mycket mera ansträngande
än vid de flesta andra högskolor, just på grund av den lagstadgade tidsbegränsningen.
Man är redan nu vid bristningsgränsen; i vissa fall är den rent av
överskriden. Skall man nu på tekniska högskolans schema inpressa även det
som förlorats av matematiken, som realstudenterna förut fått lässig på gymnasiet
och därför kunde, när de komrno till tekniska högskolan, så måste man
förlänga högskolans kurser. Dessutom måste det framkalla ökade kostnader för
staten genom anställningen av flera lärare, och det kommer också att kosta
mer för dem, som skola genomgå högskolan under en förlängd tid. Dessa ekonomiska
verkningar kunna givetvis ej vara riksdagen likgiltiga. För övrigt
sitta ju här i riksdagen en mängd målsmän för dem, som gå i skolorna, och
representanter för dessa målsmän. De ha naturligtvis sin fulla rätt att bär
göra vissa önskemål gällande. Det är ju ingenting annat man begär än att fa
uttala sina önskemål i viktiga huvudpunkter, icke att riksdagen skulle avfatta
någon pedagogisk stadga.

Den fråga, som här föreligger, rör huvudsakligen två punkter. Den nya
stadgan innehåller ju en mängd detaljer, som bl. a. berörts av herr Thelin,

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

, , . „ . „ 0m mssa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)

men det galler framför allt två stora huvudpunkter. Det gäller franskan på
latiniinjen och matematiken på reallinjen. Det är kärnpunkterna i frågan. Jag
mäste bekänna, att jag för min del har en åsikt, som i viss mån avviker från
dem, som här deklarerats av de föregående talarna. Jag anser nämligen, att
ungh Majit icke blott var i sin fulla rätt utan även gjorde en ganska god
garning, da iranskans förut prekära ställning på latinlinjen väsentligt förbättrades.
Däremot anser jag, att man gjorde ett mycket stort misstag i avseende
pa omstöpningen av reallinjen. Där innebar åtgärden en verklig skadegörelse.
-Beträffande franskan kan jag ej se, att någon olycka skedde. Det
™I,,™tonl sa’ att svenska studenter under de sista decennierna varit dåligt
stånda i avseende pa kunskap i franska. Vi hörde ju nyss en statistik över
hur manga som valde franskan. Medan det var 1,000, 800 o. s. v. som valde
de andra sprakén, var det 13, som valde franskan. Det är klart, att det måste
uppsta en ödesdiger okunnighet i franska bland den bildade allmänheten på
det sattet, iranskan är emellertid fortfarande ett språk av den allra största
betydelse tor det internationella umgänget. Det blev handikappat under den
hittillsvarande ordningen, och detta har betydelse icke endast, när det gäller
o re0latlvt ±a personer, som skola representera oss i diplomatien, utan också
pa manga andra områden. Jag har hört av våra diplomater i främre orienten
att det är mycket svårt att få svenskar anställda där, därför att de icke
kunna iranska. Iranskan är därborta det s. k. europeiska språket, det som
kan anvandas pa Balkanhalvön, i Turkiet, i Grekland, i Syrien, när man ej
talar de härvarande landsspråken. Frankrike har alltifrån Frans lis tid
gammalt inflytande där. Nå, detta är ju detaljer, som icke spela den avgörande
rollen, men det anföres som ett litet exempel på vad man förbiser, när
man talar örn franskans avtagande betydelse i världen. Det är icke i avtagande
tor närvarande, efter världskrigets utgång.

En annan saki franskan har mycket stor betydelse för många olika vetenskaper.
Också är det rätt, som herr Olof Olsson påpekade, att det är ett språk
som har en särskild styrka i sm reda och klarhet och i den logiska träning
som det medför såsom »latinets dotter», som ecklesiastikministern med rätta
kallade det, när han utfärdade sin stadga och gav uttryck åt sina icke sällan
förekommande, ofta val mycket personliga, men den gången tänkvärda meningar
till statsrådsprotokollet. Det är riktigt detta. Herr förste vice talmannen
förklarade, att det är onödigt att anlita denna logiska träning här, därior
att vi ju ha latinet på latinlinjen och det har samma egenskap. Men han
iorbisag da, att latinet ej spelar samma roll nu som förut, därför att det läses
ett mindre antal ar än förr. Om man då genom studium av franskan kan förstärka
det inflytande, som det logiskt uppfostrande latinet har i nämnda avseende,
sa har man verklig fördel därav: dessa bägge språk bidraga tillsammans
i^hog grad till tankens logiska träning, till att skapa reda och klarhet i
tankegången. I det sammanhanget skall jag, fastän det icke annars hör hit
men med afledning av herr Olof Olssons yttrande, be att få svara på hans oväntade
attack aven mot latinet. Han sade, att han aldrig hade hört, att man
hade hatt någon »handgriplig nytta» av det latin, man läst. Man läste det
förr säde han för att vinna kunskap örn antikens kultur. Men någon handgriplig
nytta hade man numera icke av latinet. Det är mycket egendomligt
att en bildad man, som till och med varit ecklesiastikminister i flera omgångar’
verkligen har kunnat undgå att upptäcka denna handgripliga nytta. Hans’
asikt ar i värjo fall mycket avvikande från den som råder ibland andra sakkunniga.
Varje djupare studium av vissa — och ganska många — vetenskaper
är omöjligt, historiskt sett, d. v. s. örn man skall studera vetenskapens utveckling
pa området utan latin. Historia kan icke studeras vetenskapligt

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
utan latin, så snart detta studium gäller tider som äro äldre än 1700-talet Westfaliska
fredstraktaten och de föregående tidernas diplomatiska aktstycken äro
på latin. Här i Stockholm avgjordes för icke länge sedan inför domstol en
fråga rörande en tomträtt på Söder, och det som var huvudaktstycket var ett
dokument, ställt till ett kloster och utfärdat på latin »dagen före den ärorika
jungfruns himmelsfärd (d. v. s. den 14 augusti) 1288» av hans framlidna majestät
Magnus Ladulås. Det dokumentet gäller ännu. Vi leva i ett sedan urminnes
tider historiskt bestående rättssamhälle, och det måste naturligtvis
finnas jurister, som kunna tolka sådana dokument. Nu kan man säga, att ej
alla studenter behöva lära sig latin för sådana ändamål. Nej, naturligtvis
icke, det begär ju icke heller någon; vi lia ju även en reallinje, men det är
många, som behöva grundliga studier i latin. Jag nämnde nyss historikerna,
som skola gå till urkunderna, och då måste kunna latin. ° Konsthistorikern,
som i sitt studium träffar på gamla altarskåp eller tavlor från medeltiden med
s. k. språkband, vilka ju äro ytterst vanliga, kan icke behärska uppgiften, utan
att känna vad orden innebära. Därför fordrar man vid universiteten att tor
högre betyg i konsthistoria man skall ha läst latin. Samma förhållande räder
beträffande litteraturhistorien. Jag behöver ju ej tala örn klassisk arkeologi,
om juridik, där den romerska rätten har stor betydelse, örn teologi, äldre filosofi,
och många andra vetenskaper, sorn, så fort nian skall studera dem djupare
och ''framför allt, deras historia, förutsätta kunskap i latin. Hur kan man ela
säga, att ingen har någon handgriplig nytta därav? Det är väl något verkligt
handgripligt! Det är dock icke detta, vi nu diskutera. Jag säger det endast
inom parentes och som ett svar i förbigående på den anmärkning, herr Olof
Olsson gjorde. Hans yttrande borde ej få stå oemotsagt.

Nu är det emellertid tal om vad studiet av franskan innebar. Fa lbUU-taiet,
på Gustaf Adolfs tid, hade vi här i landet en snillrik man, som för övrigt varit
konungens lärare, Johan Skytte; det var han, som angav tonen den hiden för
den pedagogiska politiken. Han motiverade latinstudiet med nödvändigheten
att kunna göra sig gällande ute i världen, internationellt sett, därför att latmet
då för tiden var det allmänna förhandlingsspråket vid kongresser och diplomatiska
uppgörelser. Alla statsmän måste kunna latin. Den rollen spelar iranskan
för närvarande. Det är för närvarande endast få svenskar, ^som verkligen
kunna göra sig gällande vid internationellt umgänge. Jag måste därför
anse — jag behöver ej närmare utveckla det — att den sida av deri nya läroverksstadgan,
som innebär en förbättrad ställning för franskan, innebär en förtjänst
Reformen var välbehövlig i betraktande av den brist på kunskap i
detta språk, som var en följd av den förut gällande ordningen Men däremot
Ilar jag en annan uppfattning beträffande matematiken på reallmjen. Det ar
verkligen en ödesdiger förändring, som reallinjens karaktär undergått genom
den nya stadgan med dess tillhörande timplaner o. s. v. Detta är praktiskt
taget en enhällig mening bland den reala bildningens målsmän och särskilt
starkt har denna mening understrukits genom tekniska högskolans tungt vägande
och enhälliga uttalande, som till full evidens ådagalägger, vilka betänkliga
konsekvenser den införda förändringen mäste medföra både i avseende pa
den ökade belastningen av de studerande och i avseende på kvalitetsförsämnngen
av den tekniska utbildningen. Sverige har lika hedrande som kravande
traditioner att upprätthålla i avseende på ingenjörsutbildningen. Jag kommer
därför till det resultat, att jag vill framlägga ett särskilt yrkande, vilket icke
sammanfaller med något av de yrkanden, som förut framställts.

Jag ber emellertid dessförinnan att med avseende pa sprakbildningen ia
fästa uppmärksamheten på att det är fullständigt vilseledande, när man gör
gällande, att den förbättrade ställningen för franskan i de bagge hogsta nn -

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
garna skulle innebära okunnighet i engelskan. Det var en ärad talare, sora
sade, att örn man går på latinlinjen och även önskar utbildning i engelska, får
man ej någon sådan. Herr talman. Det förhåller sig icke så. Det är alldeles
misstag. Man läser tyska och engelska redan på ett tidigt stadium. Man
studerar dessa bägge språk i flera år i realskolan, liksom även i de båda första
ringarna på gymnasium, varför man redan fått en rätt god undervisning i
tyska och engelska innan man kommer till de högsta ringarna. Däremot var
det just i avseende på franskan som den största bristen förelåg. Således
gör man icke någon större skada på de andra språken genom att man i de
högsta ringarna gör franskan till fast språk på latinlinjen. Däremot gör man
stor nytta genom att bereda bättre plats för franskan.

Jag° kommer nu till mitt yrkande. Detta går ut på bifall till utskottets förslag
så när som på den punkt, som är betecknad med b). Jag vill således lia
endast tre moment: a), lika med utskottets förslag, »att riksdagen må i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag ej mindre å herr Olof Olssons
ovanberörda motion (1:91), i vad densamma avser minskning» etc. — —- -—•
»1,181,400 kronor». Sedan vill jag stryka momentet b), som innehåller en
begäran, att engelska skall få komma i stället för franska. Mitt moment b)
blir således vad som här betecknas med c), att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte, efter vederbörlig utredning,
vidtaga sådana jämkningar i gällande läroverksstadga med tillhörande kursoch
timplaner med avseende å matematikundervisningen å realgymnasiet, som
kunna befinnas erforderliga med hänsyn till vad utskottet i det föregående
anfört. Det som här kallas momentet d) blir i mitt förslag moment c) att
herr Olof Olssons, herrar Thelins och Bagges ävensom herrar Lindskogs och
Sefves samt herr Andersons i Norrköping ovannämnda motioner (1:91, 1:92
och 11:194 samt 11:219) -— i den män de icke innefattas i vad utskottet i
det föregående hemställt — må anses besvarade med vad utskottet i det föregående
anfört.

Vidare ber jag att i sammanhang med detta yrkande få föreslå ett par därav
föranledda strykningar i motiveringen. Det står på sid. 12 i mitten: »Utskottet
har visserligen funnit ett stärkande av franskans ställning vid läroverken motiverat,
men å andra sidan»---. Jag vill, att det skall heta: »Utskottet

har funnit ett stärkande av franskans ställning vid läroverken motiverat.»
Sedan strykes hela fortsättningen på den sidan samt första stycket på följande
sida.

o Innan jag slutar, vill jag erinra om en sak, som icke berörts i utskottets utlåtande,
men som ej saknar betydelse. En av de större olägenheterna med den
nya ordningen är, att latinlinjen blivit betydligt svårare, under det att reallinjen
genom matematikens nedskärning i så stor utsträckning och engelskans
placering som det fasta språket, har blivit i oproportionerlig grad lättare i jämförelse
med latinlinjen. Engelskan är av de tre kulturspråken det lättaste.
På grund av denna ökade lätthet på reallinjen lockas lärjungarna bort från den
humanistiska linjen. Nu är latinlinjen den ojämförligt svåraste. Den lockar
visserligen en del begåvningar, som gärna taga vad som är svårt, men å andra
sidan driver den de svagare elementen till reallinjen, och det är knappast lyckligt.
Att reparera det på det sätt, som herr Reuterskiöld antydde, genom att
föreslå franskan som fast obligatoriskt språk även på reallinjen, torde vara
olämpligt, men genom att återställa matematikens ställning på reallinjen skulle
man göra reallinjen så pass mycket svårare, att de bägge linjerna bli mera likställda
i svårighet.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till utskottets förslag med de av mig
nyss angivna modifikationerna.

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)

Herr Olsson, Osear: Jag är mycket glad, herr talman, över att statsrådet
Undén så klart och redigt lade upp sina synpunkter på frågan. Jag tror, att
han för dem av kammarens ledamöter, som hörde på. gjorde en ganska välbehövlig
upprensning i allt det pedagogiska tal, som här hållits, till nytta och
glädje för bedömandet av frågan.

Det var just hans anmärkning, att han var okänslig för vissa argument, som
var så belysande, skulle jag tro, för kammarens ledamöter. Först och främst
brydde han sig inte örn vad målsmännen ville i det avseendet. Han gjorde sig
skyldig till en undervärdering av det argumentet genom att tala om att det
kundo finnas målsmän, som önskade undervisning i esperanto! Men detta försök
att trolla bort avvisandet av målsmännen är inte riktigt lyckat, ty när det
gäller målsmännen, var det ju på det sättet 1933 vid elevernas val av engelska
eller franska, att 1,000 elever eller, närmare bestämt, 997 ville välja engelska
och 22 ville välja franska. Således, ser man på målsmännens uttalande, är
det icke fråga om en eller annan målsman eller vad en eller annan målsman
vill, utan det är en tämligen kompakt majoritet i det fallet, som har uttalat
sig till förmån för engelska gentemot franska.

Nu kan statsrådet säga, att detta närmast rör en lärjunges fria val, något
som han också visade såsom varande av ingen betydelse alls. Jag skulle emellertid
tro, att målsmännen lia ett visst inflytande beträffande sina söners val
av kärnämne, när de komma in i andra ringen. Det var emellertid två kategorier,
som statsrådet bestämt viftade undan som mindre behöriga i fråga örn
diskussionen av regeringens utfärdade stadga, nämligen målsmännen och eleverna
själva. Sedan fanns det ju en kategori kvar, som möjligen skulle kunna
betyda någonting, nämligen lärarna. — Nej, sade herr statsrådet, de betyda
ingenting heller, strängt taget, i denna diskussion! Det framgår ju som ganska
naturligt, att i och med att statsrådet Undén fått bort målsmännen, eleverna
och lärarna såsom betydelselösa, är det en ganska enkel historia att försvara
Kungl. Maj:ts åtgöranden i detta fall. Men statsrådet Undén var tvungen att
vifta bort dessa tre grupper, därför att örn de skulle ha något att säga, vore
det tämligen oförsvarligt av regeringen att handla så omdömeslöst, att regeringen
får alla dessa tre grupper emot sig. Och det är det regeringen har fått.
Således är det ingen rimlighet, om man söker försvara denna stadga på annat
sätt än såsom statsrådet Undén här har försvarat den. Skulle man söka gå in
på något försvar mot sakkunskapen, så vore det dömt att misslyckas, och därför
måste man lia bort sakkunskapen eller bestämmanderätten från alla andra
håll än regeringen. Hur skall då en demokratisk regering klara en sådan situation?
Jo, det gjorde statsrådet mycket elegant genom att säga, att i en
relativt obetydlig fråga skall riksdagen ej föreskriva Kungl. Maj :t vad Kungl.
Maj :t skall göra. Följaktligen, i och med att dessa frågor kunna reduceras
till »obetydliga frågor», är det icke riktigt på sin plats, att riksdagen lägger
sig i dem. Utifrån den förutsättningen bör Kungl. Maj:t lia bestämmanderätten,
och riksdagen bör titta på och se vad erfarenheten blir av detta Kungl.
Maj :ts tilltag. Det är ett fullt oangripligt resonemang, såvitt jag kan förstå,
så snart man går med på att det är obetydliga frågor det gäller.

Nu vill jag mot det resonemanget anmärka, att även örn det är fråga örn
kursplaner, för olika ämnen, ämnesgrupper o. s. v., så är det en viss sak, som
är rätt viktig, och jag tror, att statsrådet skall ge mig rätt i det. Dessa av
Kungl. Maj:t gjorda förändringar gå i riktning emot den utveckling, som riksdagen
ville lia genom beslutet i läroverksreformen 1927. Det är på den punkten,
som jag har satt in, då jag har underskrivit den motion, som här föreligger.
1927 års läroverksreform, som den kallas med orätt, ty jag tycker inte
den innebar en förändring av så stor vikt och betydelse, att man kan kalla den

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Örn vissa ändringar i läroverlcsstadgan. (Forts.)
tor en reform, gick ut på just vad herr Reuterskiöld så starkt ville lia fram,
nämligen att gymnasiet i allt högre grad skulle få karaktären av en högre
medborgarskola i stället för att sa pass uteslutande tjäna som en förberedelse
för universiteten, som den förut hade gjort. På grund därav ordnade man så,
att eleverna skulle få tillfälle till differentiering av kurserna genom sitt eller
målsmännens fria tillval av ämnen. Eleverna i de två högsta ringarna — jag
skulle tro, att riksdagen gärna velat haft de tre — skulle genom fritt tillval
av en del ämnen fa just vad de behövde i fråga örn högre allmänbildning. Läroverkssakkunniga
trädde denna riksdagens mening för nära genom att fastställa;
tillvalsgrupper i stället för tillvalsämnen, och jag tror, att läroverkssakkunniga
nu efteråt lia all anledning att allvarligt begrunda sitt syndafall i det
hänseendet, när de fingo se, hur ecklesiastikministern över hövan hört deras
bön genom anordningen med tillvalsämnena. Den frihet, som 1927 års stadga
innehar, just för att, såsom herr Reuterskiöld sade, i första hand understryka
gymnasiets karaktär som en högre medborgarskola, träddes för nära
genom de förändringar till starkare tvång, som ecklesiastikministern genomförde.
Det är således, inte småsaker det här gäller, ty i och med detsamma
som det gäller att avvika från hela den inriktning, som 1927 års riksdag önskade,
blir det fråga om stora saker, och därför, statsrådet Undén, håller inte
det annars så klart uppbyggda resonemanget i frågan.

Herr Reuterskiölds resonemang gick delvis i samma riktning som statsrådet
Undéns, men herr Reuterskiöld orkade inte hålla den logiska linjen fullt ut
utan slog ihjäl sig själv under sitt resonemang. Sådant händer ibland. Herr
Reuterskiöld, sade, liksom statsrådet Undén, att riksdagen skall begränsa sig
till grundlinjerna och inte lägga sig i detaljerna. Sedan inlät sig herr Reuterskiöld
på ett stort kulturfilosofiskt resonemang rörande matematikherraväldet
i skolorna, som har brutits genom den engbergska läroverksstadgan.
Och detta matematikherravälde var inte småsaker, ty därpå skulle den materialistiska
inriktningen av tiden i ganska stor utsträckning ha berott! Jag
kan förstå, att herr Reuterskiöld med sådan synpunkter också menar, att det
var väl, att även utvecklings- och ärftlighetsläran av ecklesiastikminister Engberg
avlägsnades från den högre undervisningen här i Sverige, ty enligt mångas
vittnesbörd skall den också lia utgjort en grundval för den materialistiska
inriktningen av tiden. Man kan väl inte på en och samma gång säga, att det
här gäller bara några detaljer, och proklamera, att här har äntligen matematikherraväldet
i skolan brutits, ett matematikherravälde som var av så ödesdiger
betydelse för utvecklingen! Man skulle ju kunna tänka sig, att det fanns
folk, sorn bade andra uppfattningar än herr Reuterskiöld i det hänseendet och
att även dessas uppfattning i någon mån borde lia fått komma till uttryck i
diskussionen i denna fråga.

Jag ger statsrådet Undén alldeles rätt, när det gäller avskiljandet av matematiken
ifrån latinlinjen, där den just inte hade någonting att göra, men beträffande
matematikens ställning på reallinjen tyckas vi alla utom herr Reuterskiöld
vara ense. Reservanterna äro ense nied oss andra i det fallet, och
statsrådet Undén tycktes också vara ense med oss, örn jag fattade hans uttalande
rätt, da han erkände, att man har gatt fram för hårt i det avseendet.
Med ett undantag tyckas vi alitsa vara ense om att det svenska gymnasiets
karaktär vad reallinjen beträffar har förändrats genom denna stadga. Egentligen
är herr Reuterskiöld också av samma mening i den punkten, fastän han
säger, att förändringen är sa bra gjord, att han vill gå med på saken ändå.
Erkännandet är i alla fall givet, och jag undrar ändå, örn det inte egentligen
kan vara nog sa befogat, att de riksdagsmän, som anse, att den förändringen,
varigenom vår ena gymnasielinje får en helt annan karaktär, är olämplig,

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Om vissa ändringar i läroverTcsstadgan. (Forts.)
söka få eu rättelse till stånd, helst som så gott som alla praktiska högre skolor
gå emot elen nya stadgan.

Jag skall inte fördjupa mig i pedagogiska detaljer, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att statsrådet Undén inte kunde undgå att erkänna, att engelskans
ställning måste försvagas i våra läroverk i och med att franskan
ställes som obligatoriskt kärnämne, utan möjlighet för engelskan att där göra
sig gällande. Vad statsrådet Undén sade örn sin egen studenttid beträffande
matematik och franska och så vidare, kanske inte har så stor betydelse i detta
resonemang, ty den tiden ligger ändå ganska långt tillbaka. Men vad franskan
på den tiden beträffar vill jag säga, att fastän jag skrev franska i studentexamen
liksom statsrådet Undén, var det mycket vanligt, att vi, som studerade
litteraturhistoria, läste de franska klassikerna på Redarns bibliotek i
alla fall. Det är således inte så absolut säkert, att franskans upphöjande till
kärnämne med ungefär den kurs, som motsvarar den gamla studentkursen,
skulle betyda så oerhört mycket, som nu framhäves. Jag har ingenting emot
franskan, och jag har ingenting emot att alla latinare och de flesta realister
välja franskan som kärnämne, om de få välja. Örn de få välja! Det är ingen
ecklesiastikminister, vilken regering han än sitter ° i, som skall bestämma
den saken. Vad 1927 års läroverksstadga avsåg i fråga örn gymnasiet som
högre medborgarbildningsanstalt var bland annat, att ett språk skulle läras
grundligt, och de andra skulle läras åtminstone något så när. _ Genom den
engbergska läroverks stadgan ha stora hinder rests just mot möjligheten att
lära sig ett levande språk grundligt, speciellt för latinarna. Statsrådet Undén
sade, att eleverna kunna läsa engelska i alla fall, i vilket språk de ha
god grund. Det är inte säkert, att de lia råd till det. Det är åtskilliga, som
på grund av sin läggning och kommande levnadsbana inte lia råd att välja
något språk som tillvalsämne. Under sådana förhållanden äro de tvungna
att läsa bara franska, och jag är inte alls säker på att det är så lyckligt just
ur den synpunkten, att de skola lära sig ett språk grundligt, ty åtskilliga
av dem lia lättare att förvärva sig grundliga kunskaper i t. ex. engelska språket
än i franska språket. Det är således också ett avsteg fran 1927 ars stadga,
som avsåg att ändra gymnasiets karaktär till att vara en högre medborgerlig
skola i stället för att i så stor utsträckning som dittills vara en förberedelseanstalt
för högskolorna.

Vad nu beträffar det från åtskilliga håll kommande talet, att vi, som önska
en stark regeringsmakt, nu stå och slå oss själva på fingrarna, beror det
på vad man menar med en stark regeringsmakt. Jag har alltid med en stark
regeringsmakt menat en sådan, som kan genomföra, vad riksdagen och folket
vill. Jag har aldrig med en stark regeringsmakt menat en sådan, som genomför
ett speciellt program, som omfattas av någon av departementscheferna
i den regeringen. Det är ett slags stark regeringsmakt, som jag inte har
några vidare sympatier för. Jag är kanske litet gammaldags i min demokratiska
inriktning, fastän jag har hållit på starka regeringar. Det är kanske
litet gammalmodigt att säga, att en regerings uppgift är att handla i överensstämmelse
med riksdagen och att riksdagen da inte skall bråka örn småsaker
och detaljer. Men en stark regeringsmakt, som i vissa fall ser som sin
uppgift att speciellt i sådana frågor, som beröra den andliga kulturen, gå
emot vad riksdagen och folket önska, har jag aldrig haft någon svaghet för.
Jag tror således inte, att vi komma att stå i någon sorts motsatsförhållande
till vad vi förut hävdat i fråga om den starka regeringsmakten, när vi gå
fram på de vägar, som vi gått i denna fråga. Vi ha ansett, att skadeverkningar
åstadkommits på vårt högre undervisningsväsen genom denna stadga.
Vi vilja inte låta dessa skadeverkningar få utveckla sig, utan vi vilja ha bort

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Om vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
dem, innan de utvecklat sig. Vår naturliga vördnad för den sittande regeringen
har i denna sakfråga inte kunnat hindra oss från att gå fram på de vägar,
som vi anse vara de nyttiga för vårt skolväsen. Att utskottet i det fallet
står enhälligt har ju herr Reuterskiöld tämligen starkt poängterat. Reservanterna
äro eniga med oss andra —- liksom statsrådet Undén var i fråga örn
matematiken —- örn att de förändringar, som utskottet vill genomföra, äro
nog så tacknämliga och i fråga om matematiken också nödvändiga. Det är
bara det, att reservanterna, såsom den andre talaren i denna debatt sade, velat
gå fram på ett annat sätt i formen än utskottet. Utskottet anser, att när
riksdagen vill någonting, kan den gärna säga ifrån ordentligt, att den vill, att
Kungl. Maj:t gör på det eller det sättet. Att det skulle vara ett bryskt tillvägagångssätt
förstår jag lika litet som förste vice talmannen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag begärde ordet bara för att i korthet
få påminna om att det finns någonting, som kallas världsproblemets språkfråga.
Det är något ganska egendomligt med en sådan debatt, som denna, att
det här inte alls gäller, att menige mans bästa är den yppersta lagen. Den
saken har demokratien alldeles glömt bort. Menige man har inte den ringaste
nytta av herrarnas strider örn vilka främmande språk, som skola behärska det
stackars svenska folket i undervisningsväsendet.

Vidare måste jag påvisa den fullkomliga bristen här på fosterlandskärlek.
Ty här ligga ju herrarna och sprattla som slavar under de tre stora västmakternas
språksystem utan att Ira den ringaste tanke på att det är en uppgift
för svenskarna att befria sig från detta oerhörda förtryck.

Jag var en gång närvarande vid en esperantokongress, där 37 olika språk
voro representerade men endast ett språk talades. Det var som en gudstjänst.
Där uppträdde ordföranden för den japanska delegationen och förklarade, att
de europeiska språken äro en olidlig börda för Asien. Då förstod jag: Ex
Oriente lux! Här har verkligen Undén med en viss ansats till mångsidighet
snuddat vid, att det kanske finns målsmän, som skulle vilja, att deras barn
lärde sig även esperanto. Det var ändå en liten glimt av hänsyn till menige
mans bästa. Ty målet måste väl i alla fall vara, att folken skola kunna samtala
med varandra och få ett världsspråk vid sidan av modersmålen. För att
detta världsspråk skall kunna bli folkens språk måste det vara neutralt, logiskt
byggt och lättlärt.

Så länge regeringarna inte alls syssla med sådana spörsmål, ledas vi av
svaga regeringar. Och så länge parlamenten inte alls syssla med den saken
ens bland de förtryckta språkfamiljerna, ledas vi i den punkten av svaga parlament.
Det är rena sanningen, och så förhåller det sig med den kaotiska
diskussion, som här förts. Jag är gärna med på, att humanismen nu får ligga
över ett tag och riva sönder materialismen i undervisningsväsendet. Sedan
hämnas naturligtvis materialismen och tar tillbaka sina ställningar, och
då dukar humanismen under igen. Men genom att dessa två makter strida
med varandra komma vi kanske i alla fall tuppfjätsvis fram till att folket
tröttnar på tvisterna och vill ha något reellt och någonting, som kan stå i
spann, och någonting, som är till för folken och världsfreden, vilket det herrarna
nu resonerat örn inte alls är ■— alldeles tvärtom.

Ecklesiastikminister Engbergs största fel som personlighet är, att han bär
studerat de tre förtryckarspråken vid universitet och kan dem ganska bra,
efter vad det säges. Och därför skola just hans käpphästar i det fallet få
göra sig gällande, och därför är han upphovsmannen till att världsspråkstanken
har slagits ihjäl för en hel generation i detta land. Jag förlåter honom

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Örn vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
naturligtvis, ty han har inte förstått bättre. Men i alla fall passar han inte
till ecklesiastikminister på den punkten, ty nu börjar hela vårt land att överflyglas
av en polyglottism, d. v. s. mångspråkighet, som blir alldeles outhärdlig,
örn man nu inte skall säga, att den bär det försonande draget, att
den sprider humor och ironi över det svenska folket. Stockholms högskola
börjar bli en fullkomlig utställning för alla möjliga och omöjliga nationalspråk.
Allting skall man undervisa i nu på detta område utom i det väsentliga,
nämligen den jämförande språkforskningen och världsspråket. Det förra
är vetenskap och det senare är folkpolitik. Det förekommer inte.

Det var dock en tid, då världsproblemets språkfråga fick anses som ett
av de många problemen. En ganska stor majoritet i första kammaren förordade,
att vår regering skulle i sin utrikespolitik också intressera sig för
denna del av språkfrågan. Jag förstår, att vi måste krångla oss fram med
de tre så kallade »stora kulturspråken», så länge vi inte ha något annat att
hjälpa oss fram med. Men vi skola väl ändå ha en ledstjärna, som för oss
ut ur denna underkastelse och detta sammelsurium, som för närvarande räder.
Då gav verkligen första kammaren också en plats åt världsspråkstanken vid
sidan av de mångå andra oundgängliga tankarna. Så kom frågan till andra
kammaren, vars utskott enhälligt tillstyrkte den föreslagna skrivelsen till
Kungl. Maj :t med begäran, att regeringen skulle intressera sig för världsproblemets
språkfråga.

Och vad inträffade? Engberg, socialdemokraten och förtryckarspråksexperten,
och Hederstierna, den konservative överståthållaren och diplomaten,
slogo sina huvuden ihop och störtade detta försök till ett framsteg i andra
kammaren — den folkvalda kammaren! Kammarens majoritet från land och
stad, som sutto där inför en främmande fråga, tänkte förmodligen på det
sättet, att när de där lärda herrarna äro så oeniga, är det bäst, att vi säga
nej till alltihop, ty det är bättre att låta frågan ligga än försöka avgöra, vilka
som ha rätt. Detta är Engbergs insats vid behandlingen av vårt lands och
vår världsdels och vår mänsklighets krav på att herrarna däruppe på höjderna
någon gång skola taga itu med världsproblemets språkfråga och inte
hålla vårt land nere i ett gränslöst slaveri även under några privilegierade,
som på ett nödtorftigt och ofullständigt sätt ha lärt sig något av de tre förtryckarspråken,
ty något annat äro de inte.

Herr talman! Utgången av denna fråga är mig fullkomligt likgiltig. Men
jag hoppas, att humanismen nu gör kål på materialismen och att materialismen
sedan gör kål på en urartad humanism, som också försummar den språkfråga,
om vilken jag nu har talat.

Herr statsrådet Undén: Herr talman! Jag vill endast säga ett par ord med
anledning av herr Oscar Olssons anförande. Han framställde min argumentation,
som örn jag viftat bort såsom obehöriga i denna diskussion den ena kategorien
efter den andra: skolpojkarna, läroverkslärarna, föräldrarna och riksdagen,
och slutligen återstod endast regeringen såsom den utslagsgivande. Jag
måste säga, att det var en i hög grad förenklad och schematisk framställning
av min argumentation. Jag erkänner, att jag inte har så förfärligt stor respekt
för pojkarnas önskningar i fråga örn ämnesvalet, ty jag tror, att de i allmänhet
välja de kombinationer, som de tycka äro lättast. Vad föräldrarna beträffar
har jag den allra största respekt för deras mening i skolfrågor. Men
örn den enskilda pappan eller mamman tycker, att hans eller hennes pojke
borde läsa mer engelska eller mer matematik, kan man, anser jag, inte taga
hänsyn till alla skilda önskemål, utan föräldrarna få val i särskilda fall finna
sig i de allmänna principer, som ställas upp och beträffande vilka föräldrarna

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

o Örn vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)

såsom andra medborgare ha möjlighet att göra sina meningar gällande.

Vad beträffar läroverkslärarna anser jag icke, att statsmakterna böra böja
sig för att t. ex. biologilärarna tycka, att det läses för litet biologi, eller att
lärarna i matematik bli missnöjda, örn matematiken tränges tillbaka, eller att
lärarna i engelska anse, att engelskan får stryka för mycket på foten. Däremot
är det klart, att lärarna liksom andra kategorier kunna ha mycket grundade
meningar i dessa frågor, som man gärna lyssnar till. Det är när de
uppträda som specialister och företrädare för sina särintressen, som jag anser,
att man inte kan få böja sig för deras meningar.

Det var en kategori, som jag dock icke hade viftat bort, och det var den
stora allmänheten. Jag anser, att man bör taga mycket stor hänsyn till det
allmänna lekmannaförnuftet i sådana frågor, men jag protesterade mot att man
fran. motsidan åberopade den stora allmänheten såsom havande en bestämd
opinion i frågan, huruvida man skall skriva franska skrivningar de två sista
arén i gymnasiet och i studentexamen eller inte. I den speciella frågan tror
jag icke det finns någon mera utbredd mening inom den stora allmänheten.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende pa den nu föredragna punkten förekommit följande yrkanden: l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Lindblad m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
3.-o), av herr Reuterskiöld, att kammaren skulle bifalla mom. a) och d)
men avslå mom. b) och c) av utskottets hemställan ävensom besluta, att den
del av utskottets motivering, som å sid. 12 i det tryckta utlåtandet började
med^orden »Utskottet har funnit det i motionen II: 219 framförda förslaget»
och a sid. 14 slutade med »visa sig erforderliga», skulle utbytas mot följande
uttalande: »Utskottet har icke funnit skäl föreligga för riksdagen att ingå
på någon närmare prövning av dessa detaljfrågor»; samt 4:o), av herr Bergman,
att kammaren skulle bifalla mom. a), c) och d) men avslå mom. b) av
utskottets hemställan ävensom besluta, att den del av motiveringen, som i
andra stycket a sid. 12 började med orden »Utskottet har visserligen» och å
sid. 13 slutade med »därtill anmäla sig», skulle utbytas mot ett uttalande av
följande lydelse: »Utskottet har funnit ett stärkande av franskans ställning
vid läroverken motiverat.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen pa bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 2 :o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 103 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Lindblad m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja -

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Örn vissa ändringar i läroverksstadgan. (Forts.)
propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Äng. vissa Punkten 2.

piga om''dera I en inom första kammaren av herr N. Wohlin m. fl. väckt motion (I: 1)
högre skol- kade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
undervis, föranstaltande av en förutsättningslös och allsidig utredning rörande de spörsnmgen.
m°j • fr£ga om Jen högre skolundervisningen, vilka i motionen berörts, samt
att för riksdagen måtte framläggas de förslag, vartill denna utredning kunde
föranleda.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna ^ orsaker hemställt,
att herr Wohlins m. fl. förevarande motion (I: 1) icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herr Oscar Olsson ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till motionen I: 1.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Vid denna punkt ha vi en motion av
herr Wohlin jämte herrar Björkman och Bergman, i vilken motionärerna begära
en utredning i frågan, örn den högre skolan skall avse att ge en utrustning
för ungdomen, lämplig i det samhälle, vari vi nu leva, eller örn vi skola
hålla oss till en högre skola, lämplig för samhället under fars och farfars
tid. _ o

Denna fråga är egentligen bra mycket viktigare än den föregående, som
kammaren i dag har behandlat. Som kammaren fann, ansåg jag inte den föregående
frågan i och för sig vara oviktig; men jag får ju säga, att i jämförelse
med denna fråga har den föregående just inte mycken betydelse.

Herr Reuterskiöld gav i sitt anförande en synnerligen god motivering för det
här nämnda utredningskravet. Just nu äro förhållandena i utlandet sådana,
att man på alla håll är livligt intresserad av att göra sådana förändringar i
skolan — även den högre skolan — att elever, som utgå ur den, skola hava
någon glädje av den bildning, som denna högre skola ger, i deras medborgerliga
liv och i deras praktiska liv.

Den läroverksstadga, vi fingo efter 1927 års riksdagsbeslut, var egentligen
en modifiering av vår högre undervisning för att göra den lämpligare i det
samhälle, som gått, och för den samhällskultur, som har försvunnit. Det är
visserligen sant, att man i den stadga, som blev resultatet av detta beslut, försökte
att, såsom jag förut har påvisat, i någon mån komma fram till en
högre skola, som skulle hava den högre medborgarbildningen som kärnan i sina
uppgifter; men i stort sett voro vi, en hel del här i kammaren fran olika partier,
då överens om, att de där förändringarna inte just kunde kallas för en
reform och åtminstone inte för någon större reform.

Vad är det för saker och ting, motionärerna här peka på i fråga örn den utredning,
de vilja hava till stånd? Jo, de peka på saker och ting, som alla
människor här i landet äro överens örn, när de mera personligt och sakligt diskutera
vår skolfråga. Det blir ju något annat av, när frågan kommer till
riksdagen och i någon mån kan få en politisk karaktär — åtminstone skolpolitisk.
.

Det första, motionärerna kräva, är att man ser efter, örn man inte skulle
kunna få en högre skola av en mera praktisk läggning än den, som vi nu lia, en
utvidgning således med praktiska ämnen vid sidan om de akademiska ämnes -

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. vissa spörsmål i fråga om den högre skolundervisningen. (Forts.)
grupperna. De flesta av dem, som gå i gymnasiet, få inte fortsätta den lärda
vägen utan gå ut i det praktiska livet. Dessa vilja ändå hava en högre medborgarbildning,
och jag tycker, att samhället skulle vara intresserat av att så
mycket folk som möjligt i det praktiska livet får en högre medborgarbildning.
Jag anser således, att det är synnerligen väl motiverat av motionärerna att
kräva en omläggning av vår högre skola i den riktningen. Så sker nu runt
om i utlandet —- inte bara i diktaturländerna, i Sovjetryssland och i Nazisttyskland
o. s. v., ty denna utveckling har börjat i de speciellt demokratiska
länderna England och Amerika, långt innan dessa diktaturer egentligen voro
påtänkta. Men regeringarna runt om i de stater, som ha sinne för att skolan
har en direkt samhällsbetydelse i fråga örn meddelandet av högre medborgerlig
bildning till så många som möjligt och i så stor utsträckning som möjligt,
alla sådana regeringar, som haft makt därtill, regeringar, som lia nått det
eftersträvade målet av en stark regeringsmakt, äro inne på dessa vägar.

Egentligen kan man vara förundrad över, att man inte långt före detta har
ägnat starkare intresse åt denna sak. I det sammanhanget står utredningskravet
rörande studentexamen och dess betydelse. Det borde ju vara ganska aktuellt
i kamrarna just nu efter dechargedebatten, där man kan tvista örn, huruvida
oppositionen eller regeringen gav det bästa bidraget till att karakterisera
den fars, till vilken studentexamen nu i många stycken har utvecklats. Men
det är inte bara, inte ens först och främst den mera farsartade karaktären,
som studentexamen kan antaga, som har intresserat motionärerna, utan det är
den betydligt allvarligare och djupare frågan, vad denna examen betyder för
arbetets läggning, i synnerhet under de sista skolåren. Alla, som lia sysslat
med pedagogiska frågor, veta, att studentexamen har ett rent av ödesdigert
inflytande på skolarbetets läggning. Jag tycker, att denna fråga också är av
den allra största pressande betydelse, ehuru den mera är en detalj av den föregående
stora frågan rörande en praktisk läggning av vår högre skola.

Så ägna motionärerna en ganska grundlig och synnerligen upplysande analys
åt den högre skolans uppgift som en direkt medborgarskola, för medborgarbildningen
i ordets mera begränsade betydelse. I det fallet vill jag kanske i
någon mån utvidga motionärernas synpunkter, till vilka jag annars helt och
fullt ansluter mig. Jag pekar på betydelsen — och det vill jag understryka
— att vi lia en sådan direkt medborgarbildning i ordets mera inskränkta betydelse,
därför att vi alla äro medborgare i ett demokratiskt samhälle. I våra
moderna samhällen kunna vi inte vara belåtna med att den högre skolan begränsat
sin undervisning på ett sådant sätt, att studenterna i stor utsträckning
äro politiska analfabeter, när de träda ut i livet. Ingen människa — ingen
klok människa åtminstone — vill hava någon partipolitisk uppfostran i skolan;
men vad vi alla borde önska är en politisk uppfostran av den art, att vår läroverksungdom
vid sitt utträde i livet inte blir ett mer eller mindre viljelöst offer
för suggestion och för masspsykos o. s. v. Det är alldeles naturligt, att
en högre medborgarbildning i detta ords egentliga betydelse just i våra dagar
är en samhällsuppgift av allra största vikt och betydelse, så starka påfrestningar
som våra moderna samhällen äro utsatta för.

I det sammanhanget äro motionärerna inne på en kanske ännu intressantare
synpunkt, en synpunkt, som har stor betydelse i fråga om vad som med ett
gemensamt ord kan kallas folkgemenskapen i en stat, i ett land. Här predikas
ifrån alla håll och kanter, att man skall akta sig för att skärpa klassmotsättningarna.
Här predikas vidare från alla håll och kanter, att man skall
försöka ordna det så, att medborgarna i en nation känna sin samhörighet med
varandra, även örn de ha olika åskådningar och åsikter o. s. v. Då är det inte
precis lämpligt att ställa utbildningsanstalterna för folket så, att det i denna

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Äng. vissa spörsmål i fråga om den högre skolundervisning en. (Forts.)
utbildning blir olika fållor med oöverstigliga murar emellan. Det är ett gammalt,
gott krav i sådana länder, där man har starkt sinne för betydelsen av
att alla olika medborgargrupper så mycket som möjligt komma tillsammans i
intimt umgänge med varandra, att det skall vara samma skola för hela ungdomen,
vare sig denna ungdom sedan skall gå till universiteten eller ut i det
praktiska livet. Motionärerna ha uttryckt detta på det sättet, att denna högre
medborgarbildning skall vara kärnan i det nya gymnasiet, som för övrigt skall
vara så differentierat som möjligt. I och med att denna differentering kommer
till stånd, kunna handens arbetare likaväl som hjärnans få sin utbildning i samma
skolor, inom samma murar, i direkt umgänge med varandra. Jag torde
inte något närmare behöva utveckla, vad det skulle betyda, örn handens och
hjärnans arbetare hade suttit som kamrater i skolan under sin utbildning och
utveckling i ungdomsåren. Men motionärerna stå som sagt i detta fall egentligen
som lysande undantag, när det gäller den praktiska skolpolitiken, ty alla
bekänna visserligen denna princip med sina läppar, men hur det är med hjärtat,
är tvivelaktigt. Åtminstone är det inte något överväldigande intresse, som
skolmyndigheter, övriga myndigheter och allmänheten visa för att få dessa
principer ut i det praktiska livet.

Det tredje, som motionärerna syfta till med sitt utredningskrav, avser metoderna,
och där vilja de, att det skall bli mera allvar av vad riksdagen uttalade
sig för i 1927 års läroverksdebatt. De vilja, att det skall bli allvar av
genomförandet av sådana metoder, som utveckla eleverna till initiativkraftiga,
självverksamma elever med ett betydligt starkare undanträngande av den karaktär
av pluggskola, som tyvärr i alltför hög grad ännu har fått sitta kvar.
— Slutligen är det så frågan örn lärarutbildningen, som jag inte närmare skall
gå in på.

Vad är det för invändningar, som statsutskottet har mot en sådan utredning?
Dessa invändningar kunna sammanfattas sålunda: »En sådan utredning behövs
inte. Vi kunna vänta.» — Ja, kammaren är ganska litet intresserad av
denna fråga, och jag antar således, att kammarens majoritet också tycker, att
vi kunna vänta. Hur länge skola vi vänta? Skola vi vänta, tills de andra
länderna äro färdiga? Sverige skulle alltså i fråga örn en modern skola komma
i trossen i stället för i fronttruppen! Ja, det är också en plats. Den kanske
är bekväm, men jag tror, att den är ganska farlig. Jag tror, att regeringarna
ha rätt i de stater, som ha varit utsatta för de hårda påfrestningarna under
dessa svåra tider. Jag tror, att de ha rätt, när de säga: »Vi ha inte råd att

vänta. Vi få se till, att vi få en uppfostran, även en högre uppfostran av den
arten, att den blir så effektiv, att det på grundval av resultaten kan bli något
mera gjort i fråga om utvecklingen i vårt samhälle, särskilt på det praktiska
livets område, än vad som hittills har varit fallet.» Invändningarna om att
man bör stanna och vänta, att man skall ge skolan arbetsro och att man skall
samla tillräckliga erfarenheter av de senast genomförda förändringarna o. s. v.
ha således ingen vidare betydelse, helst som de slås ihjäl på näst sista raden i
själva utlåtandet av de ord, som äro satta inom tankstreck, nämligen att en
sådan utredning »på grund av materialets omfattning måste draga avsevärd
tid». Utskottet tror alltså inte självt, att vi stå inför ett omedelbart realiserande
av dessa tankar, som ingen egentligen vågar direkt opponera sig emot.
Utskottet tror tvärtom, att det skall draga avsevärd tid, innan vi komma fram
till ett utredningsresultat. Men om utskottet menar något nied sitt intresse,
borde väl detta intresse ha resulterat i ett tillstyrkande just på grund av att
man under utredningen hade tid på sig att göra de erfarenheter, som behöva
göras. Nu kanske det anmärkes, att utskottet kanske menat men inte skrivit
ut, att det under en så lång utredning kan råka bli stagnation i skolväsendet,

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

''4.!?^'' vissa spörsmål i fråga om den högre skolundervisningen. (Forts.)
däriör att alla vilja vänta och se utredningsresultatet, innan man vidtar även
behövliga, förändringar. Jag kan inte tänka mig, att man härvidlag skulle
behöva riskera något sådant. Skolöverstyrelsen har ju varit inne på dessa
~®-svaina vägar, men alltid har det funnits någon i riksdagen, som har sagt
i .an, att det inte är meningen, att någonting skall få försummas under utredningarna,
utan att det är meningen, att skolväsendet skall växa och utvecklas
inom de utvecklingslinjer, soln redan äro fastställda, även om en utredning
pagar. Till och nied de sista årens riksdagsarbete har visat, att skolöverstyrelsen
bär blivit trängd tillbaka ifrån dessa synpunkter, när den velat skaffa
Sig ro och vila., Jag tror således, att inte ens den synpunkten kan spela någon
roll i denna fråga.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Wohlin m. fl.
framlagda motionen med utrednmgskrav i fråga örn vårt högre undervisningsväsen.

Herr Bergqvist: Herr vice talman, mina herrar! Den utredning, som begäres
i den nu ifrågavarande motionen, har en ganska vidsträckt syftning. Det
är fråga örn att uppbygga ett nytt skolväsende för den högre undervisningen
ända från grunden. När man läser motionen, ser man de allmänna konturerna
av huru motionärerna tänka sig denna nya ombyggnad. Den skulle huvudsakligen
bestå dari, att man skulle ge skolan en sådan läggning, att den först och
främst kunde ge eleverna en mera effektiv medborgerlig bildning, än vad det
nuvarande läroverket anses kunnat göra. Alltså skulle detta vara själva kärnan
i systemet, men därjämte skulle undervisningen också vara differentierad
i särskilda bildningslinjer för dem, som för sin framtida levnadsbana vore i
behov av specialutbildning. Sedan framhålles det, att de praktiska kunskaperna
skulle få ett större utrymme i undervisningen, än vad nu är fallet och
att skolväsendet skulle inrättas på ett sådant sätt, att det finge en socialt utjämnande
verkan.

. J.a> c?et vöre Ju inte befogat att upptaga någon polemik mot dessa linjer ty
såvitt jag kam förstå, kunna de nog i stort sett anses vara ganska tidsenliga!
hor en sak skulle jag likväl vilja sätta ett bestämt frågetecken, och det är då
motionärerna ifrågasätta, att all examenskontroll skulle falla bort. Härom
kan man nog tvista.

Utskottet bär inte heller principiellt vänt sig emot den tankegång, som
ilar kommit till uttryck i motionen. Utskottet säger ju, att det funnit åtskilliga
av de framförda synpunkterna beaktansvärda. Det är således ett
erkännande, givet från utskottets sida åt själva tanken. Men när vi så nyligen
som 1927 haft en stor läroverksreform här i landet, som genomfördes med mycket
buller och bång, om jag sa far säga, och som också av många mottogs
med en viss undran, hur den skulle komma att slå ut, så tycker man, att man
borde kunna lämna denna^fråga i ro någon tid framåt. En stor läroverksreform
borde väl kunna stå sig åtminstone en tioårsperiod, innan man tar upp en utredning
örn dess ersättande med en annan. Vi hava nästan tenderat dithän,
skolväsen blir en fortgående serie av experiment, och ett sådant tillstånd
är ju inte nyttigt för ungdomens bildning. Det behöver vara en kontinuitet
en tradition, sorn åtminstone någon tid får tillfälle att verka. Därigenom
få ju också föräldrar, målsmän och andra större tilltro till läroverkens
förmåga „att fostra. Man anser således tiden inte vara mogen för att taga
upp en sådan till grunden gående utredning, som motionärerna åsyfta.

Herr Oscar Olsson sade, att det enda svar, som utskottet har att ge, är
detta: »En sådan utredning behövs icke.» Nej, det har utskottet inte sagt,

utan det har sagt, att man bör avvakta litet mera erfarenhet av den nuvarande
skolformen, innan man går till en utredning. Men utskottet har inte förnekat,

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Äng. vissa spörsmål i fråga om den högre skolundervisningen. (Forts.)
att den tiden kan komma, när man måste taga itu med en sådan utredning sorn.
den här ifrågavarande. Herr Olssons funderingar örn en utvidgning av programmet
genom att införa en politisk uppfostran i skolorna, kan man ju också
sätta ett frågetecken för. Målet för denna uppfostran skulle enligt herr Olsson
vara, att eleverna vid sitt utträde ur skolan inte skulle bil viljelösa kastbollar,
som man kunde slänga hit och dit och som kunde bli offer för masspsykos.
Ja hur skulle den undervisningen kunna läggas, som inte skulle fa vara partibetonad
utan en rent allmän, neutral undervisning? Jag undrar om man kunde
tänka sig, att elen skulle hava en sådan effekt. Kunde elen det skulle .jag
minsann vara den förste, som skulle ivra för att en sådan politisk undervisning
infördes i våra läroverk. , , ■. ->

Denna fråga är naturligtvis av stor vikt och betydelse, och mycket kunde
sagås därom. Men jag har inte tillräcklig överblick över hithörande ting vare
sig organisationsfrågor eller rent pedagogiska, och vagar mig således inte ut
i den diskussionen utan skall inskränka mig till att med dessa fa ord yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Wohlin: Herr talman, mina herrar! Den motion, som här föreligger
och som är undertecknad av två ledamöter av kammaren vilka icke gora anspråk
på några särskilda insikter i de stora och invecklade skolfrågorna, men
av en tredje ledamot, som inom dessa områden företräder en betydande fackkunskap,
är ingalunda uttryck för något ovist reformnit eller någon lust att
experimentera — såsom det antyddes i det förra anförandet — med en sa viktig
sak som det svenska skolväsendet. Motionen är ett uttryck för stamningar
och uppfattningar, som under de senaste åren med allt större styrka rort
sig inom de tiotusentals hem, där man har erfarenheter av utbildningen inom
vårt högre skolväsen och dennas inverkan på den uppväxande ungdomen. Jag
har så mycket mindre anledning att här hålla något begravningstal över motionen
eller att över huvud ge uttryck för någon ledsnad, som jag icke minst
efter den föregående ärade talarens anförande bemärkt^ att även utskottsmajoriteten
sett på denna fråga ganska välvilligt och förstått, att motionen representerar
en framtidslinje i svensk skolpolitik, för vilken utskottet visserligen
icke nu velat gå in men som utskottet förutser skall komma att inom en ganska
nära framtid ånyo bliva upptagen till prövning Då jag knyter några
randanteckningar till motionen och utskottets utlåtande ar det alitsa i den bestämda
förvissningen, att förr eller senare kommer riksdagen att ia de spörsmål,
som här upprullats, ånyo under sm behandling. Det mter sig helt enkelt
icke göra att någon längre tid skjuta undan de synnerligen allvarliga problem,
som tidsomständigheterna här bragt till aktualitet.

Den hittillsvarande svenska gymnasieutbildningens stora _ historiska betydelse
erkännes ju på det livligaste i motionen, som sålunda ingalunda vili ge
uttryck åt någon tvär brytning med vårt lands skoltraditioner utan fastmera
trycker på betydelsen av att bibehålla det. myckna värdefulla, som finns i
dessa traditioner. Med hänsyn emellertid till den moderna tidens utveckling
vilja motionärerna se den högre skolutbildningen med tiden omlagd pa ett satt,
som mera motsvarar nutidens krav. Den högre skolundervisningen och särskilt
gymnasieutbildningen har ju från början väsentligen vant inriktad pa
tillgodoseendet av en utbildning, som skulle göra de därifrån utexaminerade
lämpade att gå över till våra högskolor. Sedan ha under arens lopp kraven
på en allmän medborgerlig bildning kommit till och sa har gymnasiet kommit
att lida av en inre dualism, som betingas av dess syfte att tillgodose saval
det ena som det andra av dessa båda huvudändamål. Örn man försöker bilda
sig en uppfattning örn huru gymnasiet i våra dagar förmår att tillgodose lira -

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. vissa spörsmål i fråga om den högre skolundervisningen. (Forts.)
gavarande båda huvudändamål, så tror jag likväl, att man måste säga sig, att
det knappast på ett tillfredsställande sätt tillgodoser någotdera. Från universitetshåll
klagas det -—- och jag förmodar med rätta — över att åtminstone
en stor del av de studenter, som gå ut från våra högre allmänna läroverk, med
avseende å den speciella form av mognad, som ur universitetssynpunkt måste
krävas av dem, icke tillgodoser erforderliga anspråk. Från det praktiska livets
olika håll återigen klagas det måhända ännu starkare över att studenterna
icke äro tillräckligt väl rustade att upptaga kampen för tillvaron på de
olika praktiska områden, som de kastas in på i en tid, som ställer allt större
krav på teknik, organisation och överhuvud taget praktisk yrkesutbildning.

Vad som i motionen i första rummet åsyftas är därför en undersökning av
gymnasiets möjligheter att i framtiden på ett bättre sätt än hittills kunna
tillgodose såväl det ena som det andra av nämnda båda huvudsyften. Motionärerna
önska en djupgående undersökning av frågan, huru utbildningen på
gymnasiet för detta ändamål skall försiktigt men målmedvetet omläggas. Därtill
kommer i omedelbar anslutning vad som kan göras för att på ett lämpligare
sätt utbilda ungdomen för de praktiska banor, om vilka jag nyss erinrat.
Det ekonomiska livets mångsidiga förgrening i våra dagar, det stora studentöverflöd,
som ju beklagligtvis råder, den överbefolkning av de intellektuella
yrkena, som vilar som en mara på de nutida samhällena — jag tror icke
jag härvid använder ett för starkt uttryck —■ alla dessa omständigheter i förening
göra, att det är angeläget att se till, örn icke ökade differentieringsmöjligheter
med avseende å utbildningen skulle kunna åstadkommas, i ändamål
att bereda de unga tillfälle att tidigare än nu är fallet förbereda sig för de
olika praktiska uppgifter, med vilka ett allt större antal av dem ovillkorligen
måste göra sig förtrogna, om de skola ha någon framtid såsom självförsörjande
medborgare i samhället. Denna fråga sammanhänger också, såsom det
framhålles i motionen, omedelbart och direkt med frågan örn en förkortning
av skoltiden för dessa sistnämnda grupper av lärjungar. Jag behöver väl
icke erinra örn hur pass viktigt det är att kunna åvägabringa en sådan förkortning
i en tid, då behovet av en tidig förvärvsverksamhet gör sig allt starkare
gällande. Jag behöver knappast heller ytterligare understryka —• vad
redan här har anförts —- nämligen betydelsen av att gymnasiet, genom att
enligt de uppdragna riktlinjerna omläggas och omorganiseras, kan komma att
i en större omfattning än hittills omsluta studerande från samhällets alla olika
.sociala klasser, med därav utan tvivel följande fördelar i form av en social
utjämning bland de unga generationerna, vilken utjämning icke minst i våra
dagar har sin icke ringa betydelse.

Motionen iir — kan man säga — ett uttryck för uppfattningar, som framskjutna
representanter för den högre skolundervisningen i vårt land under
de senaste åren med talang framfört under de offentliga diskussionerna örn
vårt skolväsen. Jag behöver icke nämna några namn, men jag kan erinra örn
att ledamöter av skolöverstyrelsen på stora föräldramöten, vid vilka man
dryftat skolfrågan, givit uttryck åt tankar sådana som de i motionen framförda.
Motionen ger också ett uttryck, såsom jag inledningsvis erinrade örn,
för föräldrars och målsmäns allt starkare känsla av att det icke iir väl beställt
som det för närvarande är. De många resolutioner från mödrar, från
husmodersföreningar, överhuvud taget från bildade kvinnor här i landet, vari
man uttalat sin sympati för oell sin anslutning till de synpunkter, som äro
utvecklade i motionen, måste väl också betyda någonting för det ärade utskott,
vars avstyrkande majoritet herr Bergqvist representerar.

Den särskilda frågan örn studentexamens bibehållande i dess nuvarande form
eller icke, och i allmänhet örn examenskontrollen, som herr Bergqvist berörde,

Första kammarens protokoll 19S4. Nr SI. 3

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Äng. vissa spörsmål i fråga om den högre skolundervisningen. (Forts.)
är jämväl försiktigt omnämnd i motionen. Den kan naturligtvis bedömas
på olika sätt och motionärerna underlåta avsiktligt att här, liksom för övrigt
även på övriga punkter taga några deciderade ståndpunkter. De endast framställa
problemet i all objektivitet med tanke att det bör bli föremål för den
förutsättningslösa utredning, som föreslås. Man finner ingalunda i motionen
något ståndpunktstagande i den ena eller den andra riktningen i denna fråga,
men man finner ett understrykande av behövligheten av även detta spörsmåls
upptagande i samband med de övriga spörsmål beträffande gymnasieundervisningen,
som här äro berörda.

Jag kan icke underlåta att göra den allmänna reflexionen, att utskottet nog
ser väl egendomligt på detta utredningsyrkandes framförande med hänsyn till
1927 års skolreform. Utskottet gör egentligen icke någon enda saklig invändning
mot motionen. Utskottet medgiver, att åtskilliga av de synpunkter, som
framföras i motionen, liro beaktansvärda. Utskottets ärade talesman, herr
Bergqvist, förklarade nyss, att det kommer att dröja någon tid framåt, innan
dessa spörsmål komma att tagas upp av statsmakterna till omprövning, men
han förutser att så kommer att ske, och den enda huvudinvändning, som utskottsmajoriteten
gör mot ett bifall till motionen, är att läroverken behöva
arbetsro efter 1927 års skolreform. Jag skulle då vilja påpeka beträffande
grundlinjerna i denna 1927 års skolreform — nämligen att folkskolan skulle
vara bottenskola, att det allmänna i större utsträckning än ditintills skulle
omhändertaga flickornas utbildning och att den nya skolorganisation, som då
beslöts, skulle bättre tillgodose landsbygdsungdomens bildningsintressen — att
alla dessa huvudpunkter i 1927 års skolreform i det i motionen framställda
skrivelseförslaget lämnas utan erinran. Därav följer, att en utredning av de
i motionen upptagna frågorna på intet sätt innebär någon rubbning av de väsentliga
grundvalarna i 1927 års skolreform. Men man skulle blunda för
verkligheten, örn man icke såge, att skolreformen av år 1927 i flera avseenden
måste betecknas såsom bristfällig, att åtskilliga av de önskemål, som anknöto
sig till sagda skolreform, icke lia blivit förverkligade och att bland de olägenheter,
som denna skolreform utan tvivel medfört, är att räkna en svår arbetsbelastning
på de unga skolorna, särskilt i vissa grupper av klasser, en
arbetsbelastning, som har blivit så påtaglig att den upprört ganska vidsträckta
kretsar av den allmänna opinionen och givit upphov till märkliga uttalanden
från skolläkares och i allmänhet ifrån den läkarvetenskapliga expertisens sida.
Detta sistnämnda gäller även gosskolorna, men i ännu högre grad flickskolorna.
Att då tro, att man -— såsom utskottet menar — kan låta bero vid de
nuvarande förhållandena och att föreställa sig, att läroverken med nu rådande
allmänna opinion här i landet, skola få arbetsro under de kommande åren, är
enligt min mening fullständigt oriktigt. Inför en sådan avvisande hållning
från statsmakternas sida, som intagits nu vid detta tillfälle, kommer tvärtom
oron bland föräldrar och målsmän att växa sig allt starkare^ så att läroverken
komma att arbeta under allt mindre lugn. Jag delar för min del uppfattningen,
att man icke i förtid och icke av onödig experimenteringslusta bör på
nytt riva upp stora frågor, som relativt nyligen vunnit en lösning. Men samhället
genomgår i dessa tider stora sociala förändringar. Det ekonomiska livet
utvecklar sig i hastig fart, och de unga måste anpassa sig efter det ekonomiska
livets praktiska krav. Och inför sådana tidshändelser är det otänkbart,
att den svenska skolans målsmän och representanter ^skola kunna sitta nied
armarna i kors inför dessa problem oell tro, att de få den nödiga arbetsron,
bara de avvisa förslag av denna natur.

Jag behöver knappast heller erinra örn att de allmänna riktlinjer, som här
äro uppdragna, uppenbarligen äro sådana, att en utredning av ifrågavarande

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang^ vissa spörsmål i fråga om den högre skolundervisningen. (Forts.)
spörsmål måste kräva en avsevärd tiel. Den omständigheten, att en dylik
utredning sättes i gang nu, kommer icke att innebära, att den nuvarande gymnasieorganisationen
kommer att få någon känning av utredningens resultat
förrän efter åtskilliga år, varav följer, att den tioårsperiod, som den näst
föregående talaren fixerade såsom ett ungefär lämpligt tidsskede för lugn och
ostördhet efter 1927 års skolreform, säkerligen kommer att förflyta, innan
några resultat komma att framgå av den utredning, varom nu är fråga.

Det var en föregående talare, som nämnde några ord av mera politiskt betonad
karaktär. De må stå för hans egen räkning och icke för min. Men jag
skulle för egen del vilja göra en allmän reflexion, och det är den, att örn den
svenska riksdagen och dess utskott visa en sådan brist på handlingsförmåga
och en sådan negativism, som det ärade utskottet gjort i den föreliggande frågan,
och detta skall vara uttryck för en fortsatt mentalitet inom våra riksdagsutskott
och inom riksdagen, då ställer sig i viss mån den andra statsmakten
i ett läge, där tidsströmningarna kunna gå den förbi, och då kan det hända,
att den frågan — liksom viktiga frågor av annan natur — kunna komma att
tränga sig fram till lösning, tämligen oberoende av vad riksdagsutskotten och
riksdagen intaga för ståndpunkter vid tillfällen som dessa.

Jag har, som jag inledningsvis nämnde, icke den ringaste tvekan örn att
de nu berörda skolfrågorna komma att på sådant sätt tränga sig fram. Jag
beklagar, att statsutskottet denna gång praktiskt taget enhälligt ställt sig
avvisande däremot. Men jag är ganska övertygad om, att statsutskottet örn
några år på nytt blir ställt inför denna fråga och att då den allmänna opinion,
åt vilken motionen ger uttryck, kommer att vara ännu mycket starkare. Antingen
kommer statsutskottets ställning då att förbytas i en välvilligare än
den nu intagna eller också kommer frågan att, oavsett huru statsutskottet
ställer sig, ändock upp till utredning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till motionen.

Herr Björkman: Herr talman! Utskottet har här förklarat, att åtskilliga
av de synpunkter, som föreligga i motionen äro beaktansvärda, och vad mig
beträffar hoppas jag, att det just är de av utskottet såsom beaktansvärda betecknade
synpunkterna, som gjort, att jag står som en av motionärerna i denna
fråga. Min grundsyn på frågan har.jag från mitt eget samhälle, där jag nu
under många år varit bunden vid ledningen av en hel del såväl högre som lägre
praktiska skolor. Själva samhället är genom hela sin struktur så starkt bundet
vid praktiska synpunkter beträffande undervisningen och man har därigenom
fått ett så levande begrepp örn vad de praktiska synpunkterna betyda, och
fordra, att man ej kan annat än tro att de synpunkter, som där göra sig gällande,
också skola omfatta vidare områden.

Vad är det då för synpunkter, som jag nu från min hemstads skolor i denna
motion velat se på såsom särskilt beaktansvärda? Jo, först och främst är
det den synpunkten, att det synes mig viktigt att redan tidigt i undervisningen
siktas på en specialutbildning för dem, som skola övergå till högre undervisningsanstalter,
och till dessa högre undervisningsanstalter vill jag räkna mitt
samhälles, av staten understödda högre läroanstalter för teknisk undervisning,
handelsgymnasium, med utbildning särskilt för studenter, vävskola, med teoretisk
och praktisk undervisning. För alla dessa skulle det vara av synnerligen
stort värde, örn man i någon mån på ett tidigare stadium kunde få frågan
om specialutbildning å högre läroverkens gymnasier ordnad.

Vidare är det så — jag tar fortfarande exempel från det samhälle, där jag
bor, och där en god del av befolkningen har det ekonomiskt kärvt ■—• att det
skulle vara mycket värdefullt, örn man kunde ordna högre skolundervisningen

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Äng. vissa spörsmål i fråga om den högre skolundervisningen. (Forts.)
så, att skolungdomen på ett tidigare stadium av undervisningen än vad nu är
fallet kunde få en för utträde i livet tillräcklig medborgerlig utbildning. Det
uppstår ofta ekonomiska svårigheter för de ungdomar åtminstone i min hemort,
vilka försöka sig på att genomgå gymnasieutbildning, vilka svårigheter
lyckligtvis de, som sitta i respektive skolors styrelser, kunna i någon mån avhjälpa
genom utdelande av stipendier eller på annat sätt. Just i dag på morgonen
inträffade, att vi från en skolstyrelse kunde förhjälpa en studerande,
som hade ekonomiska svårigheter, att fortsätta skolgången under sista terminen.
Den terminen hade aldrig behövt bli så bekymmersam för vederbörande,
örn han icke haft så många, långa år att kämpa igenom med den nuvarande
utbildningstiden. Nu kunde vi visserligen i dag, tack vare gamla donatorers
välvilja, hjälpa honom med hans utbildning under detta år, men jag skulle
anse det vara synnerligen lyckligt, örn man kunde till ungdomen i mångå,
många hem komma med den vackra gåvan att man sade: »Eder utbildning blir
icke försämrad, men ni kunna få den i så koncentrerad specialiserad form, att
den icke behöver åsamka er alltför stora kostnader under många studieår.»

När man, herr talman, kan kombinera ihop framstående skolmäns uttalanden
med ett obestridligt behov för många hem och många studerande, hoppas
jag, att det skall finnas någon möjlighet att här i kammaren finna förståelse
för denna motion, till vilken jag ber att i likhet med den siste ärade talaren få
yrka bifall.

Herr Bergman: I en så viktig och omfattande kulturfråga som den nu behandlade,
skulle det kunna vara frestande att gå in på en längre programmatisk
framställning, men jag är övertygad örn att kammaren håller mig räkning
för att jag underlåter detta, i synnerhet efter de klargörande anföranden, som
hållits av mina medmotionärer. Jag skall endast yttra några ord i en speciell
punkt för att varje missförstånd beträffande motionen må kunna undvikas.
Motionen rör sig ju med rätt allmänna ordalag, och man kan måhända misstaga
sig på dess syfte i ett eller annat avseende. Det är i fråga örn kontrollen och
examensfrågan, som jag tänkt säga några ord.

Det kan vid en flyktig läsning av motionen möjligen se ut som om man
skulle vara emot allt examensväsen, men som en av motionärerna yttrat, har i
motionen icke intagits någon ståndpunkt i fråga örn examenskontrollen utan
där är blott utsagt, att man vill ha den frågan allsidigt utredd. För egen del
menar jag — efter den förskjutning som ägt rum i avseende på elevtillstromningen
till läroverken — att en examen rigorosum av den nuvarande studentexamens
karaktär icke torde vara obetingat nödvändig för de mångå som i
de allmänna läroverken söka endast en vidgad, medborgerlig allnianbildning.
Det finns exempel på värdet av även examensfria skolor, t. ex. de högre flickskolorna
med deras långvariga oell beprövade praxis. Men när det gäller den
förberedande utbildningen för inträde vid universitet och högskolor iar val
saken ställa sig annorlunda, och där kan man säkerligen icke undgå en verk -

lig noggrant kontrollerad prövning av det slag som den nuvarande studentexamen
tillhör, även örn denna nog skulle behöva reformeras i flera hanse -

enden

I avseende på huvudargumentet för utskottsmajoritetens avstyrkande av den
: Vvcn-ä-rrln. n trorin in (ren nämligen behovet av arbetsro för läroverken,

kvarnarnas lugna, stillsamma maid, det säkerligen icke uenuvcr uciiua»
skall bli något direkt resultat i brådrasket, örn riksdagen beslutar att hemställa
örn den begärda utredningen. Jag skulle för mm del, ha ansett det

Onsdagen den 9 maj.

Xr 31.

Ang. vissa spörsmål i fråga om den högre skolundervisningen. (Forts.)
önskvärt, om man nu, medan man just har denna nödiga arbetsro, innan de
annalkande stormar, örn vilka det har siats, möjligen bryta in, kunde ha upptagit
ett sådant utredningsarbete, och jag ber därför, herr talman, i likhet med
mina båda medmotionärer att få yrka bifall till motionen, vilket är detsamma
som till reservationen under denna punkt.

Denna motion berör frågor av den allra största betydelse. Ju förr en utredning
i denna stora kulturangelägenhet kan komma till stånd, desto bättre.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Endast ett pär ord. För att icke de tre
motionärerna, som nu i tur och ordning å rad hava talat för motionen, skola
anses ha givit uttryck för vad kammarens alla ledamöter utom statsutskottsmajoriteten
tänka, ber jag att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Jag gör det med övertygelse och med fullt instämmande i vad statsutskottet
anfört.

Jag tror inte överhuvud taget, att kammaren är i minsta mån tveksam i
denna fråga. Den ärade huvudmotionären och jag stodo redan år 1927 på
så vitt skilda linjer, att det inte är något underligt, om vi nu också stå på
skilda linjer. Den karakteristik av 1927 års reform, som här är anförd, tror
jag inte vara riktig, och jag vågar bestrida, att man av de resultat, som hittills
kommit och kunnat komma, får draga några som helst fasta slutsatser.

Det är tre punkter jag särskilt skulle vilja understryka. Örn, såsom den
ärade huvudmotionären säger, det pågår en social omvälvning inom landet,
inom vårt folk liksom inom andra folk — jag vill inte bestrida att så kan
vara fallet, ehuru jag inte tror, att den är så djupgående eller så långvarig
som man kan ha anledning att antaga den vara i andra länder — förefaller
det mig ändå inte vara riktigt, att riksdagen skulle rida i kapp med denna
utveckling för att ändra den högre medborgerliga skolundervisningen. Är
det så, att det verkligen pågår en sådan utveckling, få vi väl vänta och se,
vad den får för resultat, för att därefter avpassa den högre undervisningen,
men att vi skulle låta denna utredning örn den högre undervisningens anordnande
efter det resultat, som den sociala omvälvningen möjligen skulle kunna
komma att medföra, ske samtidigt med att denna omvälvniner pågår och innan
man vet, vilka resultat den kommer att leda till, förefaller mig icke lämpligt.

Det andra jag önskar understryka är, att skall en utredning ske, skulle jag
vördsamt vilja hemställa, att skolmännen uteslutas från den principiella handläggningen
av dessa frågor. Det är efter min mening inte alls så, att deras
uppfattning bör vara den grundläggande. När det gäller den allmänt medborgerliga
högre bildningen är det helt andra faktorer, som böra hava det avgörande
ordet.

Den sista fråga, jag ville beröra, är den som kan sammanfattas i orden
»överansträngningen i skolorna». Jag vet ju inte, hur det nu förhåller sig
i detalj, det får jag uppriktigt erkänna, eftersom jag inte har med de nuvarande
skolorna att göra och icke har någon ungdom i dem, men de minnen,
jag har från iden tid då jag hade det och från min egen ungdom, ha icke
givit mig det intrycket, att det kan förekomma någon överansträngning, örn
man jämför förhållandena nu med dem som rådde förr i världen. Vi hunno
förr i världen med ofantligt mycket mer än vad som nu skall hinnas med, och
jag tror inte, att den där uppfattningen örn överansträngning bör grundas
endast och allenast på skolläkarnas uppfattning. Läkarskrået i all ära, men
dess speciella synpunkt är av den art, att jag inte alltid kan tillmäta dess
uppfattning nödigt vitsord. Det kan hända, att det blir för ansträngande
för flickorna med denna undervisning, men jag har redan 1927 sagt och jag

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Äng. vissa spörsmål i fråga om den högre skolundervisningen. (Forts.)
säger det fortfarande, att det är inte meningen, att skolorna och deras undervisning
böra anpassas efter flickorna, utan det är meningen att flickorna skola
anpassa sig efter läroverken, örn de vilja vara som pojkar, och duga de inte
där, kunna de stanna hemma!

Herr Bergman: Den siste ärade talaren tycktes anse, att flickorna skola
anpassa sig efter läroverken, d. v. s. att människorna äro till för skolan och
icke tvärtom. I sanning en originell åsikt. Vi ha annars alltid fått lära oss
att skolorna äro till för livet och människorna: non scholae sed vitae discimus.

Herr Olsson, Oscar: Herr Reuterskiöld bestrider den tolkning av 1927 års
beslut, som huvudmotionären här anfört. Ja, det är herr Reuterskiölds obestridliga
rätt att på detta område uppträda som sakkunnig, men det kanske
vid något tillfälle bör sägas ifrån, att denna sakkunskap inte är så absolut
obestridd, att vad som ifrån det hållet kommer, ovillkorligen bör tolkas så
att säga som Guds eget ord i denna fråga. Jag satt ju också i det särskilda
utskottet, och jag har den uppfattningen från den tiden, att den karakteristik,
huvudmotionären här givit av det beslutet, var riktig.

Vad sedan beträffar herr Reuterskiölds uttalande, att det inte är riktigt,
att vi skola rida i kapp med utvecklingen, utan att vi först skola låta den
sociala omvandlingen, ifall det försiggår en sådan, sluta, innan vi vidtaga
några förändringar i vårt uppfostringssystem, vill jag fästa den ärade talarens
uppmärksamhet på att den sociala omvandlingen är ett faktum även i vårt
land i mycket stor utsträckning, och skola vi vänta, tills den blivit fullbordad,
så går det med utredningen i fråga örn läroverksreformen på det sättet, att
vi aldrig komma fram till den, eftersom den sociala omvandlingen ständigt
fortsätter. Detta är således en något orimlig ståndpunkt att intaga.

Vad överansträngningen just nu i skolorna beträffar, antydde herr Reuterskiöld,
att den vet han ingenting örn, och därför skall jag förbigå hans funderingar
i den punkten utan något uttalande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 3—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 104, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets omorganisation
förlorat sin anställning, m. m., dels ock Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten 137, gjorda framställning angående
ersättning åt vissa lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Punkten 2.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag,

a) besluta, att nu gällande bestämmelser i fråga örn ersättning i de hänseenden,
som av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1934 under punkten 137 angivits, till lärarinna i
övningsämne vid enskild högre flickskola skulle hava tillämpning jämväl å
lärarinna i övningsämne vid högre goss- eller samskola;

b) medgiva, att enahanda rättigheter och förmåner med avseende på överflyttning
i statstjänst och ersättning för mistad arbetsinkomst, som tillerkänts
lärarpersonalen vid de statsunderstödda enskilda läroanstalter, vilkas
verksamhet nedlades eller inskränktes till följd av den år 1927 beslutade omorganisationen
av det högre skolväsendet, finge tillkomma lärarpersonalen vid
Västerås högre elementarläroverk för flickor jämväl i den män som verksamheten
vid sistnämnda läroanstalt kunde komma att lida inskränkning till följd
av den av 1930 års riksdag beslutade omorganisationen av högre allmänna
läroverket i Västerås;

c) medgiva, att till förra lärarinnan i de förberedande klasserna vid Ystads
högre läroverk för flickor Bertha Ekedahl finge för tiden den 1 juli 1934—•
den 31 december 1939 utgå ett understöd med 1,300 kronor för år räknat;

d) till beredande av ersättning åt vissa lärarinnor vid statsunderstödda enskilda
läroanstalter för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra förslagsanslag
av 47,000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Olof Olsson, Oscar Olsson, Bergström,
Svensson i Grönvik, Jonsson i Eskilstuna, Norsell, Högström, Olofsson i Digernäs,
Andersson i Ovanmyra och Weijne, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, slutande med en
hemställan, att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj :ts förslag i vad detsamma avsåge rätt till ersättning
åt lärarinna i övningsämne vid högre goss- eller samskola;

b) medgiva, att---i Västerås;

c) medgiva, att — — •—-år räknat;

d) till beredande av ersättning åt vissa lärarinnor vid statsunderstödda enskilda
läroanstalter för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra förslagsanslag
av 45,500 kronor.

Herr förste vice talmannen: Jag förklarade, herr talman, inom utskottet,
att jag inte tänkte spränga några hästar på den nu föreliggande frågan, och
det tänker jag heller inte göra. Örn det är på det sättet, att riksdagen inte
vill till det yttersta tillvarata sina intressen, får det uppriktigt sagt bli riksdagens
ensak. Jag kan inte göra mer än jag kan göra som enskild ledamot.
Men annars kan det inte vara riktigt att fatta det beslut, som utskottet här
vill att man skall fatta. Det kan nämligen inte vara riktigt att säga, att
den skola, det här gäller, måst nedläggas på grund av 1927 års skolbeslut.

De skäl, som skolöverstyrelsen anfört vid sitt tillstyrkande äro tre. Man
säger, att denna skola i hög grad har byggt på de förberedande klasserna. På
grund därav att målsmännen numera oftare sätta sina barn i folkskolorna än
förr, kan skolan inte längre rekryteras på samma sätt från de förberedande
klasserna som förut. Man säger vidare, att ett högre flickläroverk upprättats
här i staden och att vid statens normalskola för flickor också har upprättats
en realskollinje, och man sammanfattar till sist det resultat, man kommit till,

Ang. ersättning
åt vissa
lärarinnor vid
enskilda läroanstalter.

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Äng. ersättning åt vissa lärarinnor vid enskilda läroanstalter. (Forts.)
på följande sätt, att »då härav syntes framgå, att skolans nedläggande åtminstone
i viss utsträckning föranletts av förhållanden i samband med det
högre skolväsendets omorganisation, funne sig överstyrelsen böra föreslå en
sådan utvidgning» o. s. v. Man vågar sålunda inte direkt säga ut, att det
är på grund av skolväsendets omorganisation, som skolan lagts ned, utan det
är, åtminstone i viss utsträckning, på grund därav. Redan detta tyder väl på
att det inte är så helt med de skälen.

Men vad var det, som 1927 års skolbeslut innefattade? Jo, år 1927 resonerade
man som så, att för den händelse staten någonstans i ett större eller
mindre samhälle upprättar en samskola, således sammanför pojkar och flickor,
och det i detta samhälle finns en flickskola, så är det väl tämligen klart, att
flickorna från det samhället komma att gå till samskolan, därför att det blir
billigare för dem, och på det viset kommer den existerande flickskolan att få
det svårt att hålla sig uppe som sådan. Den måste antagligen nedläggas,
och då är det inte mer än rimligt, att staten på ett eller annat sätt sörjer för
de lärarinnor, som genom denna flickskolas nedläggande bli arbetslösa.

Men någonting i den stilen kan man ju inte tänka sig föreligga här. Det
är inte på det viset, att denna skola tvingats att lägga ned sin verksamhet
på grund därav att staten upprättat andra skolor här, som liksom tömt klasserna
i denna skola. Skulle skolan rikta det påståendet mot någon med verklig
utsikt att få rätt, skulle det snarare vara mot staden Stockholm, ty skolans
svårigheter bero i hög grad på de kommunala mellanskolorna här, som dra
till sig stadens flickor och pojkar just på det mellanstadium, som det här
närmast är fråga örn. Vad som är ett faktum, är att skolan har svårigheter,
men dessa svårigheter bero inte allenast på den sak, jag nu omnämnt, utan
också på att skolan bär en organisation, som inte passar lärjungarna numera.
Men ledningen för denna skola tycker inte, att den har någon anledning
att ändra på organisationen. Den tycker, att det är mycket fördelaktigare
att nedlägga rörelsen, när den — som här föreslås — kan få lasta över på
staten försörjningen av de lärarinnor, som genom detta nedläggande bli arbetslösa.

Och man skall inte tro, att saken är så oskyldig, som statsutskottet har
lagt den till rätta för sig. Enligt statsutskottets förklaring skulle det endast
vara två övningslärarinnor, som staten skulle behöva överta. Men detta gäller
bara just nu; det är en början. Fattas det beslut i den riktningen, som utskottet
föreslår, så komma så småningom ett par tre flickskollärarinnor, som
staten blir skyldig att förtidspensionera, och längre fram kommer staten också
att bli skyldig att sörja för en tre eller fyra lärarinnor, som på ett eller annat
sätt av staten måste överflyttas till andra skolor.

Detta är dock saker och ting, som endast äro tillfälliga och som man eventuellt
skulle kunna taga på sig, men det finns konsekvenser, som följa med
detta beslut och som gå vida längre än till de lärarinnor, som finnas i Almquistska
samskolan. Ty blir det på det viset, som utskottet vill, då kan -—-när helst ledningen för en av de privata högre goss- eller samskolorna vill
nedlägga sin skola — detta ske jämförelsevis lätt, därför att man helt enkelt
liksom nu bara hembjuder lärarinnorna åt staten. Det är på grund av dessa
konsekvenser, som jag ansett mig tvungen att säga ifrån, att det beslut, som
fattas nu, angår i grunden inte blott dessa två övningslärarinnor, utan det
sträcker sig längre. Alla de högre goss- och samskolorna i vårt land få genom
beslutet i dag en inteckning i staten, som jag förmodar att åtskilliga av dem
som sitta här i kammaren få vara med örn att inlösa.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till den reservation, som finns antecknad
vid denna punkt.

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Äng. ersättning åt vissa lärarinnor vid enskilda läroanstalter. (Forts.)

Herr bergqvist: Frågan gäller, som man ser av betänkandet, att de bestämmelser,
som gälla beträffande viss ersättning till lärarinna i övningsämne vid
enskild högre flickskola, också skola bli tillämpliga på motsvarande lärarinna
vid högre goss- och samskola. Det gäller således två slag av statsunderstödda
läroverk, och har riksdagen knäsatt den principen, att en övningslärarinna vid
en högre flickskola, örn hon på grund av skolreformen får inskränkning i sin
tjänstgöring eller blir utan arbete, skall få ersättning, så vet jag inte, varför
inte också den andra formen av sådana statsunderstödda enskilda skolor skulle
komma under precis samma rubrik och få precis samma förmåner. Detta gäller
nu frågan, örn man ser den rent principiellt.

Örn riksdagen beviljar detta anslag, så kommer detta närmast att ha den
praktiska följden, att två lärarinnor vid Almquistska skolan komma att få ersättning
för inskränkning i sitt arbete. Det är två lärarinnor i övningsämnen,
som närma sig pensionsåldern. Den ena ingår i pensionsåldern 1935 och den
andra 1936. Det är en mycket liten affär, vad dessa båda lärarinnor beträffar.
Det gäller 1,500 kronor första året och hälften så mycket under andra
året. Emellertid har nu herr förste vice talmannen dragit upp mörka och
skrämmande framtidsperspektiv bakom den här frågan och sagt, att den skulle
få så obehagliga konsekvenser för riksdagen. Men det är då underligt, att
skolöverstyrelsen kan säga, att av de lärarinnor, som finnas vid Almquistska
skolan, finns det inte mer än två, som kunna komma i fråga. Och huruvida
något dylikt fall kan inträffa vid andra högre goss- och samskolor, är ju
kanske litet svårt att förutse, men enligt vad skolöverstyrelsen uttalat, kail den
inte se, att något sådant fall under en överskådlig tid framåt kunde tänkas.
Det förefaller därför som örn farhågorna för konsekvenser skulle vara ganska
oberättigade, och jag vill fästa uppmärksamheten på att ett ämbetsverk, som är
så försiktigt som statskontoret, har sagt, att det icke anser sig böra göra någon
erinran mot det förslag, som har gjorts.

Jag tycker det vore hårt mot dessa båda gamla lärarinnor, som nu ha arbetat
i skolan under hela sitt liv, att de nu skulle under de två sista åren lämnas utan
något slags kompensation för den minskning i sina inkomster, som de måste
underkasta sig. När frågan behandlades i utskottet, var det någon, som betecknade
avslagsyrkandet som mindre humant, och det tycker jag man med rätta
kan göra.

Reservanterna ha lagt särskild vikt vid att man inte kan absolut bevisa,
att Almquistska skolan nedlägges på grund av skolreformens följder. Ja, i en
storstad som Stockholm är det ganska svårt att kunna direkt påvisa, att det
här är 1927 års skolreform, som verkat, men överstyrelsen framdrar ju ganska
starka sannolikhetsbevis för att så har varit fallet och kommer till den slutsatsen
— visserligen försiktigt avfattad — att denna reform i alla fall i viss
utsträckning har varit orsaken till tillbakagången i elevantalet vid Almquistska
skolan.

Jag vill för min del varmt förorda, att kammaren bifaller denna punkt i
utskottets hemställan, till vilken jag, herr talman, yrkar bifall.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Eftersom herr förste vice talmannen har
lovat att inte spränga några hästar på denna punkt och efter det anförande
som andra avdelningens ärade ordförande här hållit kunde det väl vara ganska
onödigt att vidare yttra sig örn denna sak. Men jag har ändå den känslan, att
jag skulle vilja stryka under, vad andra avdelningens ordförande anfört, att
även örn skolöverstyrelsen här endast sagt, att man åtminstone i vissa avseenden
måste anse, att denna skola fått lov att nedläggas på grund av skolreformen,
så måste det i sådana här fall vara bäst att följa regeln, att när det rå -

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Äng. ersättning åt vissa lärarinnor vid enskilda läroanstalter. (Forts.)
der tvivel, man hellre skall fria än fälla. Ty vad är det, som detta förslag går
ut på? Det är ju egentligen att hjälpa dessa lärarinnor. Och vi måste komma
ihåg, att lärarinnor i sådana här skolor, flickskolor och samskolor, under mångfaldiga
år lia burit en mycket stor tunga. De ha varit illa avlönade och ha
haft en svår ställning. Staten har inte åtagit sig flickornas undervisning på
samma sätt som pojkarnas. Så kom äntligen den ljusa tid, då staten påtog sig
sitt ansvar för flickorna lika väl som för pojkarna, men detta, som i sig självt
var någonting synnerligen önskvärt, ställde en hel del lärarinnor i en synnerligen
svår ställning på deras ålders dar. Det var väl medvetandet om detta,
som kom riksdagen att ge detta generösa erbjudande — ty det måste man säga,
att det är — att lärarinnor, som äro över 50 år, skola få denna hjälp, och de
som äro under 50 år skola få förhandstur att placeras i andra skolor. Har
man en gång gått in för en sådan human uppfattning av denna omläggning,
förefaller det mig i hög grad obilligt att så här på en punkt plötsligt strypa åt,
därför att man tror, att de där konsekvenserna, som så ofta luftas i denna
kammare, här också skulle medföra några svårigheter. Jag tror att det är
lyckligt, örn man, som herr förste vice talmannen sade i ett annat anförande i
dag, ställer fotterna på marken. Gör man det och ser man på denna sak som
den verkligen är, så har jag mycket svårt att förstå, att man inte skulle följa
utskottet. Utskottet har ju i det fallet stöd hos, som andra avdelningens ärade
ordförande sade, ett sådant försiktigt ämbetsverk som statskontoret. Kungl.
Maj :t har inte heller haft något tvivel örn att det inte var riktigt att lämna denna
hjälp, och när så utskottets majoritet efter noggrann undersökning kommit
till samma resultat, hoppas jag, att kammarens ledamöter inte skola låta vilseleda
sig av herr förste vice talmannens locktoner utan rösta för utskottets förslag.

Häri instämde herr Bergman.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tillåter mig att ägna ett par korta ord åt
denna fråga såsom medlem av den utskottsmajoritet, som har tillstyrkt Kungl.
Maj:ts förslag. Jag tror att kammaren här med ovanligt lugnt samvete kan
följa Kungl. Maj:t, som på sin sida har skolöverstyrelsen och statskontoret,
vilket ju flera gånger betygsatts såsom mycket försiktigt. Den enda punkt i
myndigheternas uttalanden, där det förekommer en avvikelse, är då ett enstaka
undervisningsråd inom skolöverstyrelsen anmält sitt tvivel örn att denna skola
verkligen nedlagts på grund av skolreformens verkningar. Detta tvivel av en
enda ledamot av skolöverstyrelsen är alltså i grunden vad reservanterna ha att
stödja sig på. Jag tror att man inte bör skatta för mycket åt detta tvivel, ty
som herr Bergqvist nyss framhöll, skulle följden därav bli, att man överhuvud
taget aldrig i något större samhälle skulle kunna fullfölja den tanken, att
skolreformens verkningar lett till den ena eller andra privatskolans nedläggande.
I en småstad är det lätt att konstatera. Där ha flickorna släppts in i
statens läroverk, och på grund därav har flickskolan fått för litet elever. Flickskolan
nedlägges, och saken är klar: alltså skall vad riksdagen 1927 bestämt
örn hjälp åt de arbetslösa lärarinnorna träda i kraft. Men här i Stockholm
eller i andra större städer ligga inte problemets trådar och orsakssammanhangen
så enkelt och lättbegripligt framlagda, utan det hela är mera komplicerat.
Att man i stort sett kan på goda skäl antaga, att det är den allmänna omläggningen
av skolväsendet, som föranlett denna skolas nedläggande, tror jag skolöverstyrelsen
har rätt i, men något avgörande bevis i den ena eller andra riktningen
kan inte framläggas -—- varken från utskottets sida eller från reservanternas.

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. ersättning åt vissa lärarinnor vid enskilda läroanstalter. (Forts.)

Nu är det kanske inte fullt riktigt, som fröken Hesselgren sade i sitt anförande
— i vilket jag för övrigt ber att få instämma — att man här på en
punkt skulle »plötsligt strypa åt». Det är ju nämligen faktiskt så, att vad
Kungl. Maj:t med stöd av överstyrelsen och statskontoret föreslår, principiellt
innebär en viss utvidgning av vad riksdagen bestämde 1927, ty den hjälp, som
riksdagen då beslöt åt arbetslösa lärarekrafter vid privata skolor, koni att inskränka
sig till flickskolorna och omfattade icke de högre goss- och samskolorna.
Men detta är naturligtvis uteslutande en formell skillnad, ty örn dessa
privatskolor besökas enbart av flickor eller av både flickor och pojkar, kan inte
få spela någon roll för riksdagens principiella inställning. Lärarinnorna bli
ju arbetslösa i det ena fallet som i det andra, och de lärarinnor, som undervisa
enbart flickor, kunna inte anses mera förtjänta av hjälp från statens sida än
de som även undervisa en del pojkar. Jag menar alltså, att den utvidgning,
som här företages, är fullt naturlig.

_ Den har inte heller några farliga konsekvenser. Överstyrelsens chef, som
tillhör utskottet, har där utvecklat, att man icke har att frukta något stort manfall
av högre goss- och småskolor, som skulle draga på staten en massa understödsskyldighet.
Det är tvärtom så, att det hör till undantagen, att en sådan
skola nedlägges. För övrigt kan man också framhålla, att ett sådant nedläggande
innebär en faktisk besparing på statsbudgeten av 60,000 kronor örn
året. Även örn man däremot invänder, att de barn, som lämna denna skola,
måste få undervisning på annat håll och att staten måste ge sitt bidrag till
denna undervisning, så att besparingen mera framträder på papperet än i realiteten,
är det dock svårt att konstatera, huruvida staten verkligen behöver utbetala
samma belopp, vilket jag betvivlar. Jag tror inte man kan förneka, att
staten gör en besparing genom denna skolas nedläggande, och då är det också
rimligt, att staten inte ställer sig hårdhjärtat avvisande, när det gäller en akt
av enkel humanitet, som riksdagen 1927 i princip beslöt gå in för i sådana
sammanhang som detta.

Jag ber därför att på såväl principiella som de i detta särskilda fall anförda
grunderna få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Herr talman! Då herr förste vice talmannen slutade sitt
anförande, tänkte jag be herr talmannen att få till protokollet antecknat, att
jag icke instämde med talaren. Men vid närmare eftertanke fann jag, att det
kanske saknades konstitutionell praxis för ett så beskaffat instämmande. Därför
mäste jag nu framföra min uppfattning i ett särskilt anförande, som måste
bli ett ögonblick längre.

Jag röstar för utskottets förslag därför att flickornas högre undervisning,
som ju, även den, är ett statsintresse lika väl som pojkarnas undervisning, genom
försummelse av statens plikt emot det kvinnliga könet har fått försiggå
endast i enskilda skolor. Men statens samvete har i alla fall vakat på det
sättet, att staten under denna tid bidragit till anställande av de erforderliga
lärarinnorna för att avhjälpa denna lucka i statens ensidiga omtanke om gossarna
och för att bereda även flickorna en billigare undervisning. Alltså äro
dessa skolor egentligen halvstatliga skolor och tjäna ett statsändamål. Då
staten lockat till sig lärarinnor under denna kvasiprivata form och sedan förklarar,
att nu har moren gjort sin plikt och nu kan den gå, strider detta inte
allenast mot billighet utan också mot varje sann rättsordning, vilket är ännu
betänkligare.

För övrigt är det ett lättsinnigt resonemang att säga, att kunna vi kasta ut
folk på gatan var som helst utan att taga hand om dem, så göra vi en vinning.
En sådan politik, herr talman, hamnar sig. Örn vi kunna låta bli att

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Äng. utlännings
rätt
att förvärva
fast egendom

m. m.

Äng. ersättning åt vissa lärarinnor vid enskilda läroanstalter. (Forts.)
göra det, tror jag det vore en vinning — för alla, och sålunda även
för staten.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning av Kungl.
Majits proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 30 maj 1916 (nr 156) örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 9 mars 1934 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 217, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) örn vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag
m. m.

Utskottet hade i samband med denna proposition förehaft följande inom
riksdagen väckta motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 246 av
herr Asplund samt motionerna i andra kammaren nr 445 av herr Wiklund
m. fl. och nr 577 av herr Nylander m. fl.

I motionerna I: 246 och II: 445, som väckts innan Kungl. Majit avlåtit
förevarande proposition, hade yrkats, att riksdagen ville beträffande 2 § andra
stycket i förenämnda lag besluta ändring av samma innebörd som i propositionen
med avseende å denna paragraf föreslagits.

I motionen lii 577 hade hemställts, att propositionen icke måtte vinna riksdagens
gillande.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Majits förslag icke
kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, för sin del antaga under punkten
infört förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 maj
1916 (nr 156) örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag, m. m.;

B) att de i ämnet väckta motionerna måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under A).

Herr Bissmark: Herr talman! Här föreligger ett enhälligt lagutskottsutlåtande,
och jag har själv biträtt det beslut, som utskottets hemställan innefattar.
Jag har likväl begärt ordet för att yttra något örn de skäl, som föranlett
mig att biträda beslutet.

Den egentliga anledningen till det lagförslag, som här föreligger, är de
farhågor, som yppat sig i fråga örn att företag, som idka gruvdrift, skulle
komma i händerna på utländska kapitalister och att som följd därav driften
av dessa gruvor skulle antaga former, som från svensk synpunkt skulle vara
otillfredsställande. Dessa skäl för en ändrad lagstiftning ha nog tämligen
allmänt vitsordats såsom riktiga. Men då det gällt att lagstifta däremot, har

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Äng. utlännings rätt att förvärva fast egendom m. m. (Forts.)
man gått vida längre och infört en skärpning överlag beträffande alla sådana
bolag, som äga naturtillgångar av viss beskaffenhet. Denna skärpning, som
alltså drabbar en mängd andra bolag än gruvbolagen, skulle säkerligen inte
annars lia ifrågasatts, och det kan under sådana förhållanden vara tvivel underkastat,
huruvida det inte, när det nu var nödvändigt att taga lagstiftningen
i den form den förelåg, varit önskligt, att man samtidigt påpekat vikten
av att få hela lagstiftningen översedd och omgestaltad, så att det vore möjligt
att göra en skillnad mellan sådana bolag, där ett verkligt statligt intresse
kräver utlänningarnas utestängande, och sådana, där deras deltagande vare
sig som aktieägare eller såsom utövare av rösträtt kan vara tämligen oskyldigt.
Jag vill fästa uppmärksamheten särskilt på den omständigheten, att
en mängd av våra stora bolag ha utländska dotterbolag, som de måst bilda
för att bevara sina patent eller för att kunna utestänga främmande konkurrens.
I allmänhet har man i främmande stater icke någon lagstiftning, som
lägger hinder i vägen för detta. Vi ha däremot redan nu en ganska restriktiv
lagstiftning, och det kan nu befaras att åtgärder, som här vidtagas i ytterligare
restriktiv riktning, kunna medföra konsekvenser för våra egna bolag.

Därtill kommer, att man samtidigt härmed föreslår en lag örn ingripande
mot bulvanförhållande. Det utländska kapitalet har under de gångna åren
flera gånger intresserats för svensk företagsamhet med anlitande av bulvan.
Det är ingen tilltalande form, men det har förekommit och det har i många
fall varit till stor nytta. På det sättet ha vid flera tillfällen svenska industrier
räddats från ruin och nedläggande.

Allt detta gör, att när man nu skärper lagstiftningen i ett avseende och
dessutom går till ett motarbetande av bulvanförhållandena, framträder önskvärdheten,
för att icke säga nödvändigheten av att se över hela systemet för
att örn möjligt fa det i ett annat skick, där man har särskilt stränga, regler
för sådana bolag, som driva gruvindustri, något mindre stränga regler för sådana
bolag, som ha stora naturtillgångar, och lindrigare regler för sådana bolag,
som ha obetydliga naturtillgångar men som ändå falla under 1916 års lag.

Vidare bör man ha ett ganska vidsträckt dispensförfarande så att icke lagstiftningen
drabbar allt för tungt i de fall, där det icke behövs. Det kan
givetvis i framtiden uppstå sådana förhållanden, att ett utsträckt licensförfarande
skulle vara önskvärt.

Jag har endast velat uttala detta till den verkan det hava kan, och jag
hoppas, att regeringen av egen drift ville behjärta de synpunkter, som jag här
anfört.

Herr Öhman: Herr talman! Jag stod inom utskottet på samma linje som
herr Bissmark och jag kan därför i huvudsak instämma i den mening, som
han nyss^ gav tillkänna. Jag anser nämligen att det varit önskvärt, att utskottet
gått ett steg längre, än som skett, och även velat förorda en utredning,
huruvida icke bestämmelserna i 1916 års lag skulle kunna modifieras försåvitt
angår rätten till förvärv av fast egendom, allt medan de särskilt stränga
bestämmelserna skulle bestå väsentligen i fråga örn rätten att förvärva gruvor
och idka gruvdrift. Ett krav på bestämmelser, som skilja mellan fast
egendom och gruvor, framfördes ju under utredningen av det föreliggande
ärendet från styrelserna för Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen.
Detta krav kommer onekligen att vinna i betydenhet, om den nu
föreslagna skärpningen av restriktionerna kommer att gälla och gälla lika
för bägge de nu nämnda slagen av egendom. För vårt näringsliv måste det
ju i alla fall vara till fördel örn man icke åstadkommer alltför stora svårigheter
för utländskt kapital att intressera sig i svenska företag. Fastighets -

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Äng. utlännings rätt att förvärva fast egendom m. m. (Forts.)
förvärv synes i fråga om faran av utländskt inflytande stå på en helt annan
linje än förvärv av gruvor och idkande av gruvdrift. Den saken synes mig
de båda nämnda styrelserna ha påvisat med vägande skäl.

Herr justitieministern anförde till statsrådsprotokollet, att det också i fråga
örn jord- och skogsegendomar måste anses vara av ett allmänt intresse, att
icke utländskt kapital får ett alltför stort inflytande. Detta är naturligen
riktigt, och därför måste man gå fram med försiktighet. Men det gäller att
försöka finna det »gyllene lagom», och därför skulle enligt min mening en
fortsatt utredning på denna punkt vara högeligen önskvärd. Herr justitieministern
medger emellertid, att för närvarande icke några tendenser yppats
till alltför stort inflytande för utländskt kapital såvitt det gäller jord- och
skogsegendomar.

Det är emellertid ej nog med att överhövan stränga restriktioner kunna lägga
hinder i vägen för placering av utländskt kapital i en del svenska företag,
som kunna taga emot en sådan placering utan att det länder till förfång för
svenska intressen. Det förhåller sig också så, som herr Bissmark påpekat,
att en alltför stark avspärrning gent emot utlandet kan befaras bli till verklig
skada för vår export. Herr Bissmark har ju något närmare gått in på
detta ämne, och jag skall därför icke nu taga upp kammarens tid med att
söka utveckla det ytterligare.

Herr talman! I sakens nuvarande läge ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 56, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om bulvanförhållande
i fråga om aktier i vissa bolag, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Äng. om- Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5,
muln aden om • alliec]njng av vackt motion angående omvårdnaden örn vissa statens jordbruksjordbruks-
arrenden.

arrenden. j en jnom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 282, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen ville hos
Kungl. Majit anhålla örn vederbörliga åtgärder i syfte att jordbruksarrenden,
lydande under arméfördelningarna eller liknande militära organisationer, måtte
överflyttas i omvårdnaden till de statsorganisationer, under vilka statens jordbruksarrenden
i allmänhet sorterade.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Lindhagen: Herr talman! Här föreligger en till synes liten fråga.
Men enligt det gamla ordet »betrakta det lilla såsom stort» föreligger en verkligt
stor principiell fråga, som här belyses genom ett enskilt exempel. Det gäller
med andra ord en ensam individs kamp mot den officiella världsordningen
och den ämbetsmannamakt, som står bakom densamma för att upprätthålla den,
utan hänsyn till individerna. Det gäller här även en jordbruksfråga och en belysning
av arrendatorernas i landet vanskliga ställning, under nuvarande för -

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Äng. omvårdnaden om vissa statens jordbruksarrenden. (Forts.)
hållanden i all synnerhet. Till belysning av de frågorna har nu framförts ett
exempel från Säby gård på Järvafältet i Stockholm.

Utskottet har kommit till ett avstyrkande resultat, och något annat hade
jag inte väntat, ty det hör till tagordningen och kan väl knappast undvikas.
Men det yrkande jag gjort har valts med hänsyn till att det var det enda yrkande,
som jag^ såsom riksdagsman lagligen kunde ställa för att få tillfälle
att framföra frågan.

Jag beklagar, att försvarsministern, som under en längre tid på förmiddagen
synts här på våra bänkar, just nu har avlägnat sig, ty det är med honom
som konversationen väsentligen bör föras.

_ En arrendator vid namn Aldén hade arrenderat Säby gård på Järvafältet,
vilket är ett arrende, som icke lyder under statens gemenliga arrendeförvaltning,
utan under militärernas arrendeförvaltning. Jag måste nu framhålla en
del data för att därmed redan på förhand bemöta de överord, som de militära
myndigheterna enligt min uppfattning i känslan av sin makt begagnat i sina
kortfattade uttalanden till utskottet.

Mannen, vars familj består av hustru och sex minderåriga barn, började med
eget jordbruk 1920 och övertog så år 1923 det arrende av Säby gård, som
skulle gälla tio år och av vilka cirka tre år då förlupit. Han började under en
högkonjunktur och fick betala ofantligt mycket för inventarier och djur, medan
under hela den följande tiden priset på inventarierna likaväl som på avsättningsprodukterna
alltmer sjönk. Sedan 1923 har exempelvis priset på
mjölk sjunkit med tio öre per liter, vilket som envar förstår måste betyda oerhört
mycket. Skörden har också nästan årligen skadats av rost. Det förhåller
sig nämligen så, att det på Järvafältet växte mycket berberis, som av vetenskapen
betraktas som en synnerligen bidragande orsak till uppkomsten av
rost på säden. Därför har också Kungl. Majit genom en författning föreskrivit,
att alla berberisbuskar på Järvafältet skulle vara borttagna redan den 1
januari 1929. De togos bort först 1933 på order av militärbefälet.

Sålunda förklarar arrendatorn, att år 1928 gav ett vetefält på 30 tunnland
med vackert bestånd en skörd av endast 150 säckar slösäd i stället för 450
säckar prima vara, vilket föranledde en förlust av cirka 6,000 kronor. Detta
var alltså en vansklighet, som kom till under nedgångstiderna i övrigt för jordbruket.
Åren 1930 och 1931 har, säger han — örn hans skildring till alla delar
är riktig, känner jag inte till — så gott som hela skörden nära nog totalt
förstörts av torka och rost. Men det var ju en svår torka de åren, som vi erinra
oss. Och, som sagt, först 1933 ha berberisbuskarna utrotats runt Järvafältet,
ehuru det var föreskrivet, att det skulle skett senast den 1 januari 1929.

Arrendatorn har i elva år innehaft arrendet och till kronan betalat 70,000
kronor förutom plikten att betala skatterna, som uppgått till omkring 1,600
kronor örn året. Han har sålunda väsentligt fullgjort sin värnplikt, såvitt jag
förstår. Han övertog arrendet den 23 januari 1923. En annan svårighet för
arrendatorerna på Järvafältet var, att de skulle betala förskottsarrende, innan
skörden utfallit och realiserats, under det att statens vanliga arrenden skola
betalas i efterskott. Arrendet utgjorde från början 7,630 kronor jämte övertagande
av alla skatter. Enligt Aldéns uppgifter blev det en förändring år
1928 så Hilvida, att då undantags från arrendet själva huvudbyggnaden, som
sedan särskilt uthyrdes, och samtidigt sänktes arrendet från 7,630 kronor till
6,430 kronor. Det föreligger inte någon upplysning om, huruvida hänsyn då
även tagits till de fallande konjunkturerna, men det är ju möjligt att detta
till en del också spelade in. Kontraktet utgick sedan den 14 mars 1932, då
de tio åren utlöpt, och förnyades på sex år. Samtidigt minskades arealen, trädgården
togs bort, cn del separata ägor togos undan jämte utrymme för en ny

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Äng. omvårdnaden om vissa statens jordbruksarrenden. (Forts.)
väg, som skulle dragas fram. Samtidigt nedsattes arrendet från 6,430 till
4,900 kronor jämte skatter. Örn då togs hänsyn också till de fallande konjunkturerna,
är inte upplyst, men att det togs hänsyn till att arealen blev avsevärt
minskad är ju uppenbart. Det säges från militärt håll, att arrendet genom
denna transaktion minskades från 40 till 30 kronor per hektar.

Så kom det till en kris på grund av de bekymmer, som jag här i största
korthet skildrat, och arrendatorn kunde inte betala det arrende, som förföll
den 1 april 1933 — märk väl år 1933! Redan den 17 april uppsades han därför
till att avträda arrendet den 14 mars 1934. Samtidigt ställdes dock i utsikt
ett nytt kontrakt, örn han nämligen kunde betala sin skuld före den 1 oktober
1933. Han var till denna tidpunkt skyldig att betala 4,900 kronor jämte kommunala
utskylder, som militärbefälet förklarat stå oguldna, nämligen fastighetsskatt
för åren 1930 och 1932. Arrendatorn hade borgen av sin bror och sin
svärmor, och denna borgen anmodades dessa i sammanhang därmed att infria,
men de voro inte beredda att genast skaffa pengar, och då fick lagen ha sin
grymma gång. Hen nu äro skulderna betalda av borgensmännen, sa att någon
som helst förlust har inte drabbat statsverket i detta fall. Man tycker då, att
militärerna kunde ha lugnat sig något litet och att försvarsministern sett upp
bättre med deras hänsynslöshet.

Den 11 oktober 1933 ansökte Aldén hos Konungen örn uppskov till den 1
februari 1934 och begärde ett års förlängning av arrendekontraktet. Den 25
oktober — således samma månad — inkom infordrat yttrande från östra arméfördelningen
och fortifikationsdepartementet, under vilka myndigheter arrendet
lydde. Det medgavs i dessa, att Aldén under de senaste åren kommit i ekonomiska
svårigheter bland annat och i viss grad på^ grund av felslagna skördar.
Den 9 november 1933 ingick Alden i svaromål pa detta och ingav i det avseendet
ett längre skriftligt anförande, som är ordagrant återgivet i den i ärendet
väckta motionen. Där voro så behjärtansvärda skäl anförda, örn de vörö
sanna och bestyrkta, att man inte kunde undgå att fästa uppmärksamheten
därvid, och försvarsministern förklarade också vid ett besök, som Aldén avlade
hos honom, att det måste ske en grundlig undersökning och ett allvarligt

övervägande. , „ 0

Men så kom plötsligt den 17 november 1933 en resolution fran regeringen,
som avslog ansökningen. Det finns intet skriftligt utlåtande infordrat fran de
militära myndigheterna. Det har väl förmodligen varit överläggningar, kanske
rent av påtryckningar under hand. Statsrådet Vennerström har upplyst
för mig att man sagt, att borgensmännen dragit sig tillbaka från sm Dorgen.
Det är emellertid inte alls fallet, utan de lia tvärtom alltid stått kvar vid denna

och nu betalat restantierna. , , 0

Jag blev genom lantarbetarförbundets ombudsman utpekad såsom en person,
som möjligtvis skulle kunna hjälpa Aldén, och min plikt likmätigt såsom riksdagsman,
att också försvara de betryckta, åtog jag mig uppdraget efter förmåga.
Men man kan ju inte trolla. Jag har frågat alla vederbörande, vad som
egentligen var anledningen till det plötsliga avslaget som kom som en blixt
från klar himmel. Jag fick intet annat besked än det där örn borgen saint

att mannen ju fått anstånd. , . „ . ,, , „

Örn arrendet minskades på grund av den minskade omfattningen eller också
på grund av de fallande konjunkturerna, är inte riktigt klart, dag noppas,
att det också var av den senare anledningen, ty sådana grundsatser ha ju överallt
i Sverige tillämpats i dylika fall.

Den 18 januari 1934 ingav Aldén en ny skrift till Konungen med kritik av
regeringens resolution. Han framhöll, att borgensmännen visst icke Panträtt
sitt borgensansvar, och åberopade att statsrådet vid den förra skrivelsens mot -

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Äng. omvårdnaden om vissa statens jordbruksarrenden. (Forts.)
tagande vitsordat, att här borde göras en undersökning. Vidare åberopades
samtidigt ett den 4 december 1933 i tidningen Social-Demokraten infört program
av jordbruksminister Sköld, som framlades i ett föredrag i Ulricehamn
och sorn utmynnade i den kategoriska förklaringen, att hädanefter skulle inte
en enda jordbrukare på grund av de fallande konjunkturerna behöva gå från
gård och grund. Aldén begärde, att Kungl. Maj :t täcktes undanröja sitt förra
beslut. Men under tiden hade redan militärbefälet uppgjort kontrakt med en
ny arrendator, som hade fått kronans underskrift på sitt exemplar av kontraktet.
Därför återstod för Aldén ingenting annat än att hemställa, att
Kungl. Maj :t täcktes undanröja detta hinder genom att avtala med den nye
arrendatorn örn avstående från sina enligt det nya arrendeavtalet erhållna
rättigheter. Skulle den åtgärden icke vinna avseende eller icke kunna genomföras,
anhöll han örn gottgörelse med ett belopp på 20,000 kronor, varigenom
han skulle bli i stånd att i den allmänna marknaden, örn än med den förlust
ett ombyte alltid medför, skaffa sig och sin oförsörjda stora familj ett annat
arrende.

Ja, jag vet inte, örn denna skrivelse är prövad, men jag har frågat vederbörande,
hur det förhåller sig med saken och örn något kan göras. Sålunda
yttrade jordbruksminister Sköld, som han också förut sagt till Aldén, att örn
detta hade lytt under jordbruksdepartementet, skulle aldrig en sådan här avhysning
ha kunnat ifrågakomma. Jag erinrade då, att när denna fråga var
före i statsrådsberedningen, hade det ju varit tillfälle att ingripa, men han
svarade, som ju också är riktigt och förklarligt, att det är en mängd ärenden,
som varje^ statsråd har att föredraga vid ett sådant tillfälle, och då det inte
särskilt påpekas, att här föreligger ett principiellt fall, där flera statsråd kunna
vara engagerade, kan lätt en sådan här sak förbigås, och sålunda hade detta
fall förbigått honom, och han beklagade, att det hade inträffat. Jag har också
talat med statsministern, som uttryckte samma beklagande, och han betraktade
det här som en olyckshändelse, såvitt jag förstod honom — i varje fall betraktar
jag det på sådant sätt — och jag har fått veta, att man inom ministären
sökt hjälpa denne arrendator dels genom att förmå — åtminstone genom någon
mellanhand — den andre arrendatorn att avstå från sin rätt, men det har den
nye arrendatorn vägrat att göra, och dels genom att undersöka, örn det möjligen
fanns några fonder, ur vilka man kunde ge någon gottgörelse åt denne arrendator,
men det har inte heller lyckats. Därför stå höga vederbörande nu där
med två tomma händer å ena sidan, och på den andra sidan står en arrendator
med hustru och sex minderåriga oförsörjda barn, likaledes med tomma händer.

Ja, vad återstod då för en riksdagsman att göra? Jag hade ju två utvägar.
Den ena var att gå till konstitutionsutskottet och anmäla försvarsministern för
ett förhastat förfarande. Jag förstod, att detta skulle aldrig kunna leda till
någonting, och vidare ligger jag inte för att ställa personer till något slags
fiskaliskt ansvar, och en sådan här olyckshändelse kan drabba vilken minister
som helst på grund av de myckna göromålen och beroendet av tjänstemännen.
Det är en varning för försvarsministern att hädanefter bättre se upp med de
militära myndigheternas drakoniska och formella råd, tycker jag.

Då valde jag den andra vägen, att väcka motion örn att sådana här arrenden
skulle ställas under den allmänna arrendetillsynen över kronans arrenden i
riket. För att veta, att jag inte for alldeles i ogjort väder, frågade jag en
ledande tjänsteman hos militieombudsmannen, och han tyckte detta vara särdeles
rimligt, och även statsministern antydde, att det var en sak, som man
kunde reflektera på. Således vågade jag mig på att föreslå det, som nu innefattas
i motionens kläm.

Nu har utskottet infordrat utlåtande från arméförvaltningens fortifikations Första

kammarens protokoll 1934. Nr 31. 4

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Äng. omvårdnaden om vissa statens jordbruksarrenden. (Forts.)
departement och östra arméfördelningens chef. Det är ganska svårt för en
enskild medborgare, när ämbetsmännen fråga varandra, men aldrig den enskilde
individen, vars rätt det gäller. Vederbörande ämbetsverk skola höras,
men inte den, som bär den sko, som klämmer. Alltså, utskottet har inte haft
någon annan rådgivare än just de myndigheter, som voro Aidéns motparter,
men utskottet har varit sa tillvida oväldigt, att utskottet ansag, att den
vidlyftiga dossier, som avlämnats för att belysa Aldéns eventuella försummelser,
inte nödvändigt behövde återges i utskottets betänkande. Utskottet har
därför nöjt sig med att återge de militära myndigheternas yttranden.

Arméförvaltningens fortifikationsdepartement påpekar, att det har infordrat
yttranden från chefen för östra arméfördelningen och arméförvaltningens
domäntjänsteman. Nu säger chefen för östra arméfördelningen i sitt yttrande
till arméförvaltningens fortifikationsdepartement, att »arrendatorn av Säby
gård under en följd av år» — en »följd av aT», när det blott gäller högst tva
år, men det låter ju bra att skriva »en följd av år» — »försummat fullgörandet
av honom enligt arrendekontraktet åliggande förpliktelser. Ehuru dessa försummelser
varit av sådan art, att de var för sig berättigat till en uppsägning
av arrendekontraktet, har detta dock först skett sedan arrendatorn överträtt
den gräns för eftergifter, som av Kungl. Majit slutligen fastställts.» Detta
oförsynta skrivsätt gäller det där beslutet den 17 november 1933, som sedermera
även inom ministären ansetts vara ett förhastat beslut, och detta har skett
just på grund av att ärendet var förlagt till ett omaka departement och, såsom
det synes, avgjorts under militär psykos utan laga beredning.

Sedan anföres, att det finns inga skäl för att skilja de militära arrendena
från den separata förvaltning, de nu ha, och lägga dem under den allmänna
förvaltningen. Det kan man ha olika meningar om. Men till att rubba ett
sådant förhållande fordras mycket större domkrafter än vad som står en motionär
till förfogande, och det kan ju åberopas, att flera andra förvaltningsgrenar
ha en sådan här speciell uppsikt över arrenden, vilka undantagits fran
den allmänna statliga uppsikten.

Fortifikationsdepartementet åberopar arméfördelmngschefens. yttrande och
säger, att »Aldén av lantförsvarets vederbörande myndigheter blivit behandlad
med ali den hänsyn, som varit förenlig med tillgodoseendet av statens rätt och
bästa», men departementet talar inte om, att arrendatorn även äger något anspråk
på rätt och sitt bästa. Men så göra vi, när vi uppträda som myndigheter.
Det är så bekvämt, som jag sade i den föregående debatten om lärarinnorna
vid de enskilda läroverken, att på formella grunder kasta ut individer och
familjer i arbetslöshet och inte bry sig om, vart de ta vägen. Men det är i
varje händelse inte med statens värdighet och inte heller med statens rätt och
bästa förenligt. Här har det nu upplysts, att denna avhysning hade inte alls
behövt äga rum, helst om man hade bestått sig med någon eftertanke, koniererat
med jordbruksministern eller erinrat sig hans stolta program i Ulncehamn
den 4 november 1933.

Nu har utskottet avgivit utlåtande över motionen. Utskottet har presterat
en intressant och påtagligt objektiv utredning örn hur olika kronans arrenden
äro organiserade under olika myndigheter, denna redogörelse kar för mig
varit lärorik, därför att jag visste ingenting örn den saken förut, och förmodligen
gäller detta också andra ledamöter i kammaren, som halt tillfälle och
intresse för att taga del av utskottets utlåtande. Utskottet medger också, att
ett enbart överflyttande av omvårdnaden örn vissa jordbruksarrenden Iran ett
statsorgan till ett annat skulle kunna leda till åtskilliga olägenheter för vederbörande
arrendatorer, men dessa olägenheter synas,_ säger utskottet, »sammanhänga,
mindre med bristande insikter eller god vilja hos de statliga in -

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Äng. omvårdnaden om vissa statens jordbruksarrenden. (Forts.)
tressenas företrädare, än fastmera just med det förhållande, att dessa intressen
sjaiva här taga formen av krav pa bestämda statsändamåls tillgodoseende».

Detta är ju inte alls fallet i förevarande ärende. Det statsändamål, som
här skulle tillgodoses, har inte blivit kränkt, genom att depressionen för en
kortare tid har hindrat denne arrendator liksom många andra arrendatorer att
betala sitt arrende. Det är också bekant, att enskilda utarrenderare i landet
fa finna sig i att under långa tider inte få något arrende eller nedsätta arrendena
frivilligt, dels därför att de tycka, att det är orimligt, att arrendatorerna
skola dragas med högkonjunkturers arrenden i depressionstider, och dels därför,
att de inte kunna få några andra arrendatorer i stället.

Nu må som en allmän reflexion, innan jag kommer till utskottets slutkläm,
sagås, att kronans utarrenderade jord har ej större värde än som betingas av
den avkastning, som konjunkturerna för tillfället möjliggöra. Örn då denna
avkastning är bestämd under högkonjunktur och således omöjliggör en betalning
från arrendatorns sida under depressionstid, måste det bli en arrendeminskning.
En sadan företaga de enskilda jordägarna. Då bör staten också
kunna göra det, och i viss mån har ju staten också beslutat sådana arrendeminskningar.
Men det är den skillnaden mellan å ena sidan enskilda och å
andra sidan staten och kommunerna, att de senares angelägenheter skötas av
ämbetsmän, som inte själva ha makt att förfoga över ärendet såsom sitt eget
ärende, utan av självbevarelsedrift följa författningarnas och kontraktens fori^i?\i^eS^mrne^Ser''
^an kan förstå, att det ligger en ursäkt i ett sådant
förhållande men icke i en underlåtenhet att underställa ärendet vederbörande
myndigheter, sorn i sista hand ha avgörandet.

Nu Ilar förresten i detta fall gulden betalts av borgensmännen, och man ser,
att det icke varit ur vägen att vila på hanen och låta denne arrendator liksom
en mängd andra arrendatorer under statens allmänna arrendeförvaltning åtnjuta
den frist, som grymma konjunkturer betinga.

Ja, nu intresserar sig också bondeförbundet en smula för denna sak.
Bramstorp, förbundets ledare, har lovat denne arrendator, såsom gottgörelse
för liden oförrätt, en anställning vid en kristidsinstitution för jordbruket. Han
kom dit och fick ett visst göra, men det visade sig, att det var en tillfällig anställning
— han inkallades nämligen i mån av behov. Aldén trodde, att han
skulle fa ett fast manadsarvode, som var tillräckligt för familjens nödtorftiga
uppehälle, men nu har han gått en månad utan arbete och utan arvode i avvaktan
pa att bil inkallad vid nästa tillfälle, då han behövs.

Vad skall han ta sig till? Ja, han har sagt, att han får väl möjligtvis försöka
processa till sig ersättning för de 6,000 kronor, som gingo förlorade,
därför att berberisbuskarna inte hade nedhuggits av de militära myndigheterna
inom föreskriven tid. Därom synas de senare iakttagit tystnad i ärendet. Men
man vet ju, vad resultatet blir av en sadan rättegång gentemot myndigheter
och en hel värld av maktbefogenheter. Den enskilde är oftast rättslös.

Nu kommer utskottet i sitt yttrande med en mycket märkvärdig reflexion.
Det vill nämligen göra gällande, att det kan vara bättre, att en arrendator
lyder under en sådan här specialförvaltning, ty där kan man komma till en
mera individuell behandling, som, enligt vad utskottet säger, »torde vara oundgänglig,
därest av motionären efterlysta ''mått av verklig personlig medkänsla’
skall komma till uttryck. Det synes rent av icke uteslutet, att en dylik medkänsla
lättare skulle^kunna komma till uttryck vid behandlingen av en arrendators
uppkomna svårigheter hos den myndighet, i vars eget omedelbara och
sålunda icke i första hand statsfinansiella intresse utarrenderingen företages.
» Detta utskottets yttrande år väl i alla fall »Guds fred — yxskaft», som
man säger. I detta fall bär ju den allmänna förvaltningen sagt, att ingen

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Äng. omvårdnaden om vissa statens jordbruksarrenden. (Forts.)
jordbrukare skall behöva gå från gård och grund, men de militära myndigheterna
ha sagt, att det skall få ske, och då gör utskottet en sådan här våldsam
kullerbytta. Det är visst också en jurist som har skrivit det.

Men så kommer ytterligare den stora klimaxen. Den är kort, men mustig
till innehållet: »Den på grund av förevarande motion företagna utredningen
synes ock ådagalägga, att vederbörande arrendator kommit i åtnjutande av
en hänsyn, som näppeligen varit tänkbar, därest de statsfinansiella synpunkterna»
— d. v. s. jordbruksminister Skölds synpunkter — »varit de enda, som
ur statens intresse förelegat till beaktande.» Där lia vi precis samma våldsamma
kullerbytta. Raka motsatsen är ju förhållandet, i varje händelse i
detta fall, och då kan man väl inte åberopa en företeelse, motsatt den, som

verkligen nu föreligger. .

Herr talman! Vad skall nu en motionär yrka i ett sadant har iortvivlat
gudsförgätet ärende? Jag har, som sagt, inte velat gå in med någon anmälan
till konstitutionsutskottet mot försvarsministern, ehuru skäl nog icke saknats.
Jag har därför som motionär yrkat, »att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla
om vederbörliga åtgärder, i syfte att jordbruksarrenden, lydande under
arméfördelningarna eller liknande militära organisationer, överflyttas i örnvårdnaden
till de statsorganisationer, under vilka statens jordbruksarrenden i
allmänhet sortera.» Det är ju hopplöst att yrka bifall till detta. Det har
ock sina sidor, då det finnes en del andra myndigheter också, som lia särskild
arrendeförvaltning. Och inte kan den mäktiga statsmakten för en stackars
arrendators skull och en ensam motionärs skull kullkasta sina cirklade författningar.
Det har inte inträffat i historien. Däremot har jag med mitt yrkande
velat finna en möjlighet att fästa uppmärksamheten på de allt fortfarande
bestående orättvisorna mot jordbrukarna och på den individuella kamp,
som här förgäves får kämpas emot makten och formerna i samhället Det
kan vara nyttigt, att detta i alla fall är gjort. Därigenom kan särskilt mahanda
yppas nya möjligheter för denne man och hans familj än annars skulle ha
kunnat bli fallet. Även för egen del skall jag, i den måll tillfällen yppas, full Jag

finnér mig således, herr talman, nödgad att inskränka mig till att lämna
utskottets slutsats utan yrkande. Men jag hemställer, att ur utskottets motivering
måtte uteslutas de två kullerbyttorna, en hemställan, som jag verkligen
tycker, att kammaren skulle vara mogen att gå med på. Jag yrkar således.
herr talman, att när kammaren går att formellt resignera inför utskottets
hemställan, den ville göra det åtminstone med uteslutande a.v motiveringen i
det stora och tjocka stycke, som börjar med »Ett överflyttande» och slutar
nied »förelegat till beaktande».

Herr Nordborg: Herr talman! Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hamrin: Jag ber örn överseende för att jag tar till orda med anledning
av detta utskottsutlåtande, men jag kan inte underlåta att begagna tillfället
för att stryka under de synpunkter, som herr Lindhagen har i ram t ort i
sin motion och som han vidare utvecklat i sitt långa anförande.

Det förhåller sig här i själva verket så, att det är inte bra som det ar. Utskottet
åberopar nu en hel rad av olika myndigheters uttalanden och säger, att
dessa ha förklarat, att det finns inga olägenheter. Men jag skulle bra garna
ha velat få fram vad den andra parten haft att antora i detta tall, cl. v. s.

arrendatorerna. , . ,, . . . , , T..

Jag stöder detta mitt uttalande, herr talman, pa att vi i mm hemstad, Jon -

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Ang. omvårdnaden om vissa statens jordbruksarrenden. (Forts.)
köping, ha en liten grupp småbrukare av detta slag, som lyda under den militära
förvaltningen där, och jag kan vitsorda, att ständiga konflikter där ha
uppstått. Jag skall inte fälla någon dom örn vem, som kan lia rätt i dessa
strider, men att några åtgärder borde vidtagas, så att man verkligen i större
utsträckning säkerställer dessa småbrukare, än vad nu är fallet, synes mig
vara alldeles självklart. Det är så, herr talman, att det är mycket svårt för
många militära befattningshavare att så att säga »se civilt» på sådana frågor
som dessa, och jag skulle kunna dra fram mycket drastiska exempel på hur det
i själva verket går till. Jag skall blott tillåta mig säga, att jag fick personligen
en gång gripa in i sista stund för att förhindra frampressning av ett rent
orimligt^ kontrakt mellan de militära myndigheterna och de av mig här åsyftade
småbrukarna, och det statsråd, som då var chef för försvarsdepartementet
— det var under den sista högerregeringen — grep också personligen in
för att tillrättalägga förhållandena.

Jag menar därför, att det syfte, som ligger bakom denna motion, borde kunna
tillgodoses, utan att man tillbakasätter de rent militära kraven eller behoven
beträffande här ifrågavarande område.

Jag har inte kunnat underlåta, herr talman, att göra detta påpekande, under
förhoppning örn att vad som här uttalats någon gång måtte falla under ögonen
på vår nuvarande försvarsminister.

I detta anförande instämde herr Heuman.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Lindhagen, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen, att det stycke, som
började med orden »Ett överflyttande» och slutade med »till beaktande», utelämnades.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig.finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, vilken begäran han emellertid sedermera
återtog, och då ingen annan av kammarens ledamöter påyrkade omröstnings
anställande, förklarades frågan härom hava förfallit.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckt motion med förslag till viss ordningsföreskrift i avseende å
riksdagsmannaval och kommunala val, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, i anledning av väckta
motioner med förslag angående beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsmannaval
och kommunala val.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de
inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 151 och
152 av herr Holmström.

I motionen TI: 151 hade hemställts, att riksdagen ville besluta sådant tilllägg
till § 59 första stycket lagen örn val till riksdagen, att detta stycke hädanefter
komme att lyda sålunda: »Vid valet skola begagnas valsedlar av vitt

Om maximistorlek
för
vissa valsedlar.

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Örn maximistorlek för vissa valsedlar. (Forts.)
papper utan kännetecken samt av ett format, som får icke överstiga 11 X 18
cm. — -----------------------»

I motionen II: 152 hade hemställts, att riksdagen ville besluta sådan ändring
av 23 § i kommunal vallag av den 6 juni 1930, att början av denna
paragraf hädanefter komme att lyda: »Val är omedelbart och sker med slutna
sedlar. Därvid skola begagnas valsedlar av vitt papper utan kännetecken
samt av ett format, som icke får överstiga 11 X 18 cm.»

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att motionen II: 151 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

2) att motionen II: 152 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Larsén: Ehuru jag inte har något annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan, har jag begärt ordet, därför att den föreliggande frågan
är av den beskaffenhet, att den verkligen behöver allvarligt uppmärksammas.

Motionären menar, att gällande bestämmelser rörande val inte äro tillräckliga
för att garantera valhemlighetens bevarande, och han har rätt i sin uppfattning.
Det är i varje fall min mening.

Riksdagen har under de senare åren gjort vissa tillägg ^särskilt till bestämmelserna
i den kommunala vallagen, tillägg, som inte stå i gott förhållande
till varandra och inte heller till de allmänna principerna för valen. Sålunda
beslöt riksdagen år 1920 på enskild motionärs framställning, att valsedel vid
kommunala val finge innehålla dubbelt så många namn som det antal ledamöter
som skulle väljas. Därigenom kom valsedeln att i hög grad utvidgas i
längdriktning, och man måste vika den flera gånger för att få in den i valkuvertet.
Två år senare beslöt riksdagen, att vid de kommunala valen skulle s. k.
spaltad valsedel fakultativt kunna användas. Därigenom utvidgades valsedeln
i mycket hög grad på bredden, så att den måste vikas i två riktningar för
att kunna införas i valkuvertet. Då denna fråga förelåg i utskottet och kammaren,
påpekades med stor skärpa, att genom denna bestämmelse skulle valhemligheten
komma i fara. Den föreliggande motionen visar klart och tydligt,
att dessa farhågor ha besannats.

Visserligen äro de olika partiernas valledare mycket angelägna örn att bevara
valhemligheten, ty varje parti har ju ett stort antal valmän, som inte äro
partibundna och inte vilja visa, hur de rösta. Men här och var i landet finns
Set personer, t. ex. godsägare och vissa arbetsgivare, som ha flera underhavande
och som vilja, att dessa underhavande skola rösta på ett visst sätt. Då går
man till väga så, att man låter trycka en särskild valsedel, upptagande ett litet
antal namn och av mycket ringa storlek. Den stickes i händerna på de underlydande,
och husbonden kan, örn han infinner sig i vallokalen, på de framlämnade
valkuvertens beskaffenhet se, örn hans underlydande ha röstat med hans
valsedel eller inte. Detta tillstånd måste anses vara i hög grad otillfredsställande.

Det förslag till svårigheternas avhjälpande, som motionären framlagt, kan
emellertid av rent praktiska skäl inte godtas. Vill man göra något för att bevara
valhemligheten, så måste man avskaffa bestämmelsen örn rätt att använda
den spaltade valsedeln vid kommunala val. Vid andrakammarval får den
ju inte användas. De lojala syften, som man ville tillgodose genom införande
av den spaltade valsedeln, kunna mycket väl tillgodoses även med den ospal -

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Om maximistorlek för vissa valsedlar. (Forts.)
tade, om man vidtar lämpliga anordningar. Avskaffar man den spaltade
valsedeln vid kommunala val och fastslår en maximibredd på valsedeln av 11
centimeter, så att den inte behöver vikas i två olika riktningar, och föreskriver
man därtill, att en valsedel inte får vara mindre än 16 centimeter i längd, så
har man gjort vad som lämpligen kan och bör göras för att skydda valhemligheten.

Den föreliggande motionen var emellertid av den beskaffenhet, att det var
omöjligt att till den anknyta ett yrkande av den art, som jag nu har omnämnt.
Därför återstår i själva verket ingenting annat än att yrka bifall till utskottets
hemställan. Med mitt yttrande har jag velat påvisa, att motionärens
allmänna synpunkter äro^ riktiga och att det mål han vill vinna kan vinnas.
Därjämte vill jag framhålla, att det är mycket önskvärt, ja nödvändigt, att
några åtgärder i antydd riktning vidtagas, ty det blir allt fler och fler fribytargrupper
som uppträda vid de kommunala och politiska valen.

Jag yrkar således bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckt motion angående ändringar i kommunallagarna till beredande
av skydd för de kommunala skattebetalarna, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 57, i anledning av Kungl. Lagförslag om
Maj :ts proposition med förslag till lag örn blodundersökning i brottmål. blodundersok Genom

en den 21 december 1933 dagtecknad, till lagutskott hänvisad pro- målposition,
nr 10, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn blodundersökning
i brottmål.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Herr Lindhagen: ^ Jag ber, liksom skedde då blodprov för utrönande av
faderskap förelåg, få antecknat till protokollet, att överlämnandet till en kemisk
retort att under mer eller mindre skicklig ledning avgöra människors
öden synes mig innefatta visserligen en tidsenlig neutralisering av bevisföringen,
men en bevisföring, som lätteligen kommer att sakna tillförlitlighet.

o Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 58, i anledning av väckt Örn bokfömotion
angående bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar m. m. ringsskyldig .

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 455, tiska samvilken
behandlats av första lagutskottet, hade herr Hallén hemställt, att riks- manslutdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville verkställa ut- ningar m• mredning,
huruvida och under vilka förutsättningar politiska sammanslutningar
kunde åläggas fullständig bokföring över sina inkomster och utgifter ävensom
under vilka förutsättningar dylika »utgifter» kunde bringas till offentligheten,

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Örn bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)
samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill en dylik utredning kunde
föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Björnsson: Herr talman! Första lagutskottet har enligt min uppfattning
velat beskära denna motion ett sämre öde än den förtjänar,_ och det är
därför jag med ett par ord vill beröra de skäl, som tala för ett bifall till det
utredningskrav, som motionären i andra kammaren, herr Hallén, har framställt.

Vi ha säkerligen litet var konstaterat, att det skulle vara av mycket stort
värde för offentligheten att kunna få reda på, vilka ekonomiska intressen
som sammanhänga med de politiska intressena hos olika politiska sammanslutningar,
vare sig nu dessa ekonomiska intressen äro inhemska eller utländska.
Motionären har tänkt sig, att man skulle kunna få en i viss mån värdefull
kännedom örn sådana företeelser genom att ålägga politiska sammanslutningar
bokföringsskyldighet. Det råder ju i vårt land en alldeles överväldigande
mening örn det fördömliga i att köpa och sälja röster i våra beslutande
församlingar. Skulle man kunna konstatera ett klart avtal örn en ekonomisk
gåva eller tjänst och en viss politisk motprestation, så vore det naturligtvis
inte den minsta svårighet att få den allmänna opinionen i vårt land att kräva
mycket drastiska åtgärder för att komma sådana företeelser till livs. Men
dylika mera flagranta former av korruption förekomma helt säkert inte i sådan
utsträckning, skulle jag tro, att de spela någon som helst roll i vårt land.
Däremot är det väl inte alldeles uteslutet — tecken tyda snarast på motsatsen
-— att vissa politiska sammanslutningar genom att ta emot ekonomiska
gåvor komma i beroende av ekonomiska intressegrupper på sådant sätt, att
den politiska sammanslutningens representanter inte stå så obundna av främmande
och samhällsskadliga intressen, som vi säkert alla önska. I regel torde
väl vederbörande politiska sammanslutning vara den passiva parten. Jag
kan tänka mig, att en politisk sammanslutning tar emot gåvor, som förplikta,
utan att flertalet av sammanslutningens medlemmar ens ha vetskap örn det,
och det kan till och med hända, att den officiellt ansvarige ledaren för sammanslutningen
är ovetande om det hela. Det kan också hända, att en politisk
sammanslutning i god tro faller offer för tilltagsna företrädare för skadliga
ekonomiska intressen. Å andra sidan är det naturligtvis. inte uteslutet, att
politiska sammanslutningar kunna ta initiativ till ekonomiska understöd under
former, som mer eller mindre närma sig utpressning, skrämseltaktik och
dylikt. Jag tror inte det skulle vara svårt att finna tecken på att sådant
förekommer i vårt land.

Det är klart, att dylika osympatiska företeelser inte uppträda under sådana
former, att man i allmänhet kan få några som helst bindande lagliga bevis.
Även örn man i enstaka fall skulle kunna åstadkomma sådana, _ så är själva
företeelsen så väg, att det inte finns minsta utsikt att komma till rätta med
oarter av detta slag genom en kriminalisering. Jag har den uppfattningen,
att det enda sätt, på vilket man kan hålla dem inom trånga gränser, så trånga
gränser, att de bli betydelselösa, är att låta den offentliga kritiken kasta
sitt ljus över dem.

Motionären har här velat ta ett första steg för att åstadkomma ett underlag
för en sådan offentlig kritik. Det är ju självfallet, att man inte genom
att ålägga en politisk sammanslutning bokföringsskyldighet skall belasta den
med en tunga, som är otillbörlig. Men för mig står det klart, att var och

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Örn bokföringsskyldighet för politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)
en som förvaltar andras pengar måste föra en sådan bokföring, att den tillåter
en inre ekonomisk granskning, alltså väsentligen en anteckning i löpande följd
av inkomst- och utgiftsposter, med angivande av från vilket håll, från vilka
personer eller institutioner, som inkomsterna härleda sig, och de ändamål, för
vilka utgifterna äro använda. En sådan bokföring, alltså kort och gott en
kassabokföring, bör ju som sagt föras alldeles oberoende av det syfte som
det här är fråga om, om man inte vill leda folk med mindre stark motståndskraft
mot ekonomiska frestelser in på farliga vägar. Men en sådan bokföring
kan också enligt min mening i stor utsträckning vara tillräcklig som
underlag för den offentliga granskning, som motionären har tänkt sig som
ett medel att hålla tillbaka företeelser, vilka ligga på korruptionens utmarker
eller vid dess gräns.

Får man döma av den motivering, som första lagutskottet har givit sitt yrkande
örn avslag, så tror jag, att utskottet en smula har missuppfattat motionens
kläm. Örn man läser rätt innantill, så finner man, att motionären inte
utan vidare har utgått ifrån att en politisk sammanslutnings bokföring skulle
vara en offentlig handling i samma mening som tryckfrihetslagen föreskriver
beträffande ämbetsverks handlingar och dylikt, att alltså vem som helst skulle
kunna begära att få se den. Motionären har tänkt sig, att det skulle finnas
möjlighet att under vissa förutsättningar och vissa former få insyn i dylika
räkenskaper. I första hand kan man tänka sig, att polisen, när skäl därtill
föreligga, skulle kunna be att få se på räkenskaperna. Det skulle enligt min
mening bli en kommande utrednings uppgift att söka finna de lämpliga förutsättningarna
och formerna för ett offentliggörande. Det kan naturligtvis
också tänkas, att andra offentliga institutioner skulle få denna rätt att granska
och kontrollera dylika räkenskaper.

Nu är emellertid icke utskottets huvudskäl för avslag detta, utan det är
ett annat. Utskottet menar, att politiska sammanslutningar, som ha något att
dölja, ha rika möjligheter att lägga sin bokföring så, att det, som de önska
dölja, också blir dolt. Jag har åtminstone fattat utskottets skäl så. Ja, det
är uppenbart, att man kan missbruka en bokföring. Man kan förfalska den
och lämna oriktiga uppgifter i den, man kan naturligtvis använda bulvaner
för att förmedla gåvor och hitta på en hel del trick för att göra bokföringen
så vilseledande som möjligt i det avseende, det här är fråga örn. Men detsamma
gäller ju uppenbarligen också den bokföringsskyldighet, som åligger
till exempel affärsmän, och det är ju allom bekant, att det finns mer eller
mindre fördomsfria affärsmän, som på olika sätt försöka genom falsk bokföring
vilseleda de kontrollerande organen. De utsätta sig därmed för ett straffhot,
som naturligtvis för vanliga människor och för flertalet människor är
tillräckligt avskräckande. Man har således inte, då det gällt att i viss utsträckning
ålägga affärsmän bokföringsskyldighet tvekat inför de argument,
som utskottet här använder såsom huvudargument för att avböja varje försök
att komma fram på denna väg. Och det är ju på många områden i vårt
samhällsliv som man kommer med en lagstiftning även i sådana fall, där man
vet, att den kontroll, som utövas, är mera att betrakta som en slumpkon troll.
Man säger: åker en människa fast av en eller annan anledning, så få vi tilllämpa
straffmätning enligt de ansvarsbestämmelser, som äro gällande, och
det får vara överlämnat åt den allmänna polisuppsikten att avslöja så många
förbrytare som möjligt. Jag skulle dock tro, att även en bokföring, som vore
bemängd med falska eller vilseledande uppgifter, i förekommande fall kan
vara av mycket stort värde, ty den kan ge anledning till vidare undersökningar.
Det är väl tämligen klart, att om bokföringen hos en politisk sammanslutning
upplyser örn att genom insamling medelst kollekt eller dylikt influ -

Nr 31.

Onsdagen den 9 maj.

Örn bokföringsskyldighet för ''politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)
tit 10,000 kronor eller något i den vägen, ger detta vederbörande anledning
till att något litet fundera över vem det är, som lägger så mycket pengar
i en kollekt, och det kan ju inte nekas till att vissa jämförelser mellan en sådan
bokföring och t. ex. taxeringsuppgifter kunna leda till en kontroll, som
inte saknar sitt värde i fall, där en grundligare undersökning kan visa sig
tillbörlig.

Jag tror heller inte, att man har anledning att från lojala politiska sammanslutningars
sida beklaga sig över en sådan bokföringsskyldighet med viss
rätt till granskning under givna förutsättningar från offentlig myndighets
sida, så att man betraktar det som ett oskäligt intrång i deras rörelsefrihet.
Det förhåller sig nog så, att även lojala politiska sammanslutningar stundom
få ekonomiskt understöd från grumliga källor, och det kan väl vara ett gott
bevis på att ett sådant mottagits i god tro, om man med vederhäftiga uppgifter
i en bokföring visar, att summan har influtit då och då och varit så och
så stor. Jag skulle, för att taga ett nära till hands liggande exempel, tro,
att det skulle ha varit av stort värde för lojala politiska sammanslutningar,
om de uppgifter, som finnas i den mycket omdebatterade kreugerska anteckningsboken
kunnat jämföras med eventuellt förekommande motsvarande poster
i en av dessa sammanslutningar förd öppen och klar bokföring, som jag bär
åsyftar.

Till slut vill jag säga, att en åtgärd sådan som denna inte kan anses opåkallad,
örn man tänker på den utveckling, som nu synes vara på väg. Och
jag tror, att man likaledes kan säga, att det inte är skäl att utan vidare förklara
den orimlig, örn man tager i betraktande, att en motsvarande lagstiftning
örn bokföringsskyldighet finnes införd i andra länder. Man har i
England en lagstiftning örn viss sådan bokföringsskyldighet, i Amerika likaså.
Det är möjligt, att på grund av folkpsykologiska förhållanden behovet
där har gjort sig tidigare och starkare känt än i vårt land, men jag tror, att
det tvång, som här skulle kunna bli följden av en sådan lagstiftning, är av
så pass underordnad betydelse och så pass ringa, att det vore väl värt att
göra ett försök, örn man därigenom kunde hoppas att så länge som möjligt
hålla vårt offentliga liv befriat från företeelser av det slag, som i denna motion
åsyftas.

Herr talman! Jag inser ju till fullo, att det är hopplöst att få ett beslut
att gå i annan riktning än utskottet har föreslagit, men i förhoppning, att
man skall kunna väcka intresse för detta problem, ber jag ändå att få yrka
bifall till herr Halléns motion.

I herr Björnssons yttrande instämde herrar Sandegård och Heuman.

Herr Åkerman: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag. Jag anser
överflödigt att nämna, att utskottet ingalunda underskattar motionärens
avsikter, ej heller betydelsen av vad han i vissa hänseenden anfört. Men därifrån
och till att vi skulle vilja tillstyrka en utredning i ärendet är det ett långt
steg. Vi ha inte ansett oss böra taga det steget, så mycket mindre som man,
om man tänker sig litet framåt, genast får se, vilka oerhörda juridiska svårigheter,
som möta. Redan detta har för min personliga del varit tillräckligt att
avhålla mig från att föreslå utredning.

Den ärade talaren har varit inne en smula på den juridiska sidan av saken,
och jag skall inte gå djupare in på denna, ty tiden är långt framskriden, och
jag tror, att herrarna skulle tycka det vara trevligare att få gå härifrån. Men
då den ärade föregående talaren yttrade en del örn den bokföringsskyldighet,
som redan nu finnes bestämd för vissa sammanslutningar, såsom aktiebolag och
dylika ävensom för enskilda affärsmän, och som har till följd, att åsidosättande

Onsdagen den 9 maj.

Nr 31.

Örn bokföring sskyldighet för politiska sammanslutningar m. m. (Forts.)
av sådan skyldighet kan föranleda ansvar, så vill jag erinra honom om, att ansvaret
för en försummad eller felaktig bokföring utkräves endast i händelse
av konkurs, och det är väl en förutsättning, som svårligen kan tänkas förekomma
för politiska sammanslutningar, att de göra konkurs i lagens mening.
De kunna kanske göra konkurs i den offentliga meningen, och det är ju bra,
när det inträffar någon gång med dem, som förtjäna det, men här är det som
sagt fråga om konkurs i juridisk bemärkelse och de följder, den har, och då vill
jag erinra den ärade talaren örn, att endast då fråga blir örn konkurs, utkräves
ansvar för försummad bokföring.

Nu menade den föregående talaren, att vi i utskottet kanske i någon mån
missförstått motionen. Det tror jag visst inte, att vi gjort, ty örn den ärade
talaren ser efter, så säger också motionären mot slutet i motionen, att i vad mån
ett offentliggörande av sådana förda anteckningar skall kunna åläggas vederbörande,
får bero på en blivande utredning. Men det vore ju från offentlig
synpunkt mycket mindre värdefullt, örn bokföringsuppgifterna inte skulle bli
publicerade. Det är väl det man vill, och det är väl det som vore av intresse,
för att man skall kunna se i vad mån utländskt inflytande kunnat spela någon
roll. Men uppenbart är väl, att det vore den lättaste sak i världen för dessa
sammanslutningar att undanhålla offentligheten de uppgifter, vilkas publicerande
inte skulle vara behagligt.

Det är också en annan sida av saken, som man får tänka på, och det är den,
att givare kunna kanske tycka det vara mindre angenämt att offentligen figurera
i sådan egenskap, därför att det är inte alla — även örn de äro aldrig så
hederliga — som precis vilja bekänna kort och säga, till vilken politisk sammanslutning
de höra, även örn deras åsikter i övrigt äro respektabla. Det är
inte alla, som tycka, att det är behagligt, att det skall bli omtalat, att de givit
pengar till den och den politiska sammanslutningen, även örn det skett i fullkomligt
god tro och i överensstämmelse med deras politiska uppfattning. Det
är inte alla, som ha samma kurage som en av mina bekanta. Han var mannen,
som gjorde, vad som föll honom in. Han var mycket förmögen, och han brukade
alltid vid varje valrörelse skänka lika stort belopp till alla olika politiska
sammanslutningar. Han tyckte, att det var trevligt, att slagsmålet kom i gång,
som han sade. Jag brukade säga honom, att jag tyckte, att det var underligt,
att han gav åt alla, och det försvarade han med att säga: »Det är roligt, ty

huvudsaken är, att gurglet kommer i gång, och att det går undan.»

Med allt beaktande av motionen och med all aktning för den ärade motionären
och hans synpunkter har utskottet måst stanna vid det avvisande svar, som
vi givit, och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härned slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 59, i anledning
av väckta motioner örn ändring i lagen om förbud mot politiska uniformer
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen örn
försäkring för olycksfall i arbete;

Nr 81.

Onsdagen den 9 maj.

nr 28, i anledning av väckt motion om antagande av förslag till lag med
vissa bestämmelser angående boställen för klockare och organister; samt
nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde onsdagen
den 16 innevarande månad företaga val av valmän och suppleanter för utseende
av dels fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels ock suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor.

Detta förslag antogs.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Heri talman!
I anslutning till det av kammaren fattade beslutet får jag föreslå, att
kammaren måtte besluta, att antalet suppleanter för de valmän, som skola
utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret jämte suppleanter för dem,
bestämmes till tio.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till luftfartslånefonden;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till studielånefonden; samt

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen;

statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 105, örn anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor; nr

106, i anledning av väckt motion angående sänkning av lönerna åt vissa
statens ämbetsmän;

nr 107, i anledning av väckt motion angående avskaffande av den ordinarie
anställningsformen för ämbetsmän och tjänstemän i chefsställning;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån för anordnande
av vissa erkända alkoholistanstalter;

nr 109, i anledning av kamrarnas återremiss av punkt 8 i statsutskottets
utlåtande nr 10 angående anslag till laboratorieutrustning vid navigationsskolan
i Malmö; samt

nr 110, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen under tionde

Fredagen den 11 maj. Nr 31.

huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till bestridande av kostnader
för viss låneverksamhet;

sammansatta stats-, bevillnings- och bankoutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännnande av en mellan
Sverige och de Socialistiska Rådsrepublikernas Union avsluten överenskommelse
angående beställningar och krediter m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 39, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkten
5 av bankoutskottets utlåtande nr 35, i anledning av vissa framställningar
rörande pensioner eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 40, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkten
1, mom. 1), 8) och 10) av bankoutskottets utlåtande nr 37, i anledning av
väckta motioner rörande understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt visst
f. d. indelt manskap m. m.;

nr 41, i anledning av väckta motioner örn rätt till inträde i statens pensionsanstalt
för ordinarie befattningshavare vid Sveriges industriförbunds arbetsledareinstitut; nr

42, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer; samt

nr 43, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd,
att utgå av affärsdrivande verks medel m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.37 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 11 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

F. landshövding S. H. Kvarnzelius är på grund av akut gastrit urståndsatt
att deltaga i riksdagsarbetet tiden 9—12 maj 1934, varder härmed intygat.
Stockholm den 11 maj 1934.

J. Tillgren,

leg. läk.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) örn vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag
m. m.;

Nr 31.

Fredagen den 11 maj.

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
bulvanferhållande i fråga om aktier i vissa bolag; samt

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
blodundersökning i brottmål.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphörande av särskilda avgifter och tjänstbarheter till städer
för vissa staten tillhöriga fastigheter;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i gällande
bestämmelser rörande lokal postförsändelse;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i vissa
postavgifter; samt

nr 249, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till
postbefordran.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 250, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen örn
försäkring för olycksfall i arbete; och

nr 251, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herr Lindhagens motion,
nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
arrendeegnahemsfond m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, statsutskottets memorial och utlåtanden nr 105—
110 samt sammansatta stats-, bevillnings- och bankoutskottets utlåtande nr 1.

Föredrogos bankoutskottets memorial:

nr 40, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkten
1, mom. 1), 8) och 10) av bankoutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av väckta motioner rörande understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt
visst f. d. indelt manskap m. m.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
utlåtanden nr 41—43.

Fredagen den 11 maj.

Nr 31.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: I en petition till

Konungen den 7 november 1933 framfördes av en lappdeputation en hemställan
örn en revision från grunden av det lapska minoritetsfolkets livsföring med
behörig hänsyn givetvis även till andra angelägenheter. Man skulle kunna
säga, att petitionen utmynnade i ett bestämt krav, att det nu ej längre vore
försvarligt att allenast lappa på lappfrågan och förvandla den till ett lappverk.
En svår uppgift visserligen, men så mycket mer angelägen. I sammanhang
därmed upprepades en gammal erinran emot den svenska lappadministrationens
avigsidor. Lapparna önskade hellre målsmän för lappfolkets välfärd
än en tillsyn över renskötseln, vilken Same ansåg mera ha karaktär av polisväsende.

Kraven utmynnade i sju yrkanden, som i korthet kunna sammanfattas sålunda
: den lapska kolonisationen i förgrunden, ekonomiskt understöd även åt de
arbetslösa obemedlade lapparna, statsbidrag till likvid av ruinerande skadeståndsbelopp
till Norge, en neutral allsidig kommitté utanför lappadministrationen
även med representanter för fjäll- och skogslapparna, en egen representant
i riksdagen, hävdande av det lapska minoritetsfolkets tillbörliga självstyrelse,
revision av konventionen år 1919 mellan Sverige och Norge. Framställningen
överlämnades vid sittande audiens med flera statsråd under statsministerns
ordförandeskap.

Denna petition har enligt grundlagens föreskrift remitterats till »vederbörande
ämbetsverk», som ansetts vara länsstyrelserna i de tre nordligaste länen.
I anledning härav har sammanträde hållits i Umeå den 28 och 29 november 1933.
1 samrådet deltogo landshövdingarna i de tre länen, f. d. landshövding Ringstrand,
landssekreterarna Sundberg och Hultman samt lappfogdarna Malmström,
Cederberg och Gardham. Sålunda lappadministrationens spetsar. Länsstyrelserna
avgåvo härefter ett gemensamt utlåtande dagtecknat den 14 februari
1934.

Det redogöres till en början för de verkställda undersökningarna av olika
förrättningsmän och vid företagna resor och sammanträden. Sedan övergår
betänkandet till Sames petition. I stort sett avvisas samtliga kraven med den
icke ovanliga underströmmen av ett nedblickande på detta folk, ett kategoriskt
framhävande av dess försyndelser och en förtegenhet av lappadministrationens
ofullkomligheter. I anledning härav har från deputationens sida den 30 april
självmant avgivits påminnelser. Det var ju ock särdeles erforderligt, att »vederbörande
ämbetsverk» icke, såsom ofta sker, få sista ordet.

Det är av djupt intresse att lägga dessa båda senare först i går mig tillhandakomna
framställningar, den ena från Same och den andra från den svenska
funktionarismen, vid varandras sida. Å ena sidan ett folks kamp för
livet, å andra sidan maktens överlägsna självtillräcklighet. Det är påfallande,
synes mig, vilken högre kultur både till innehåll och form även på papperet
här presteras av livet självt i motsats till dess förklädnader i författningarna.

På grund av vad sålunda anförts och då brådska är för handen nödgas jag
anhålla om kammarens tillstånd att få till statsministern framställa följande
frågor:

1) Kan det förväntas, att regeringen i den outsläckliga lappfrågan vill nu
söka lägga särskild vikt vid ett bemödande åtminstone att lösa denna angelägenhet
någorlunda från grunden och ej såsom förut låta den rinna ut alltför
mycket i negationer, nya äventyrligheter eller lappverk?

2) Bör ej för dagen mera än som skett uppmärksammas behovet av understöd
även åt arbetslösa, fattiga lappar likaväl som åt den övriga nödlidande
befolkningen i riket?

3) Kan det kallas en rättsordning, att Sames boplatser, alltmer tillbaka -

Interpellation
äng. lappfrågan.

Nr 31.

Fredagen den 11 maj.

Interpellation. (Forts.)

trängda av den vita civilisationen och. dess administration, betraktas nästan
som ett koncentrationsläger, ställt under polisbevakning?

4) Bör ej i stället detta minoritetsfolk tilläggas ett rimligt mått av självstyrelse
och helst, på svensk framställning, ställas liksom en stor del andra
europeiska nationella minoriteter under skydd jämväl av folkförbundet?

5) Kan det emotses, att Same — i brist på representation i riksdagen, vilken
nu av lappadministrationen kargt avvisats — genom författning eller ekonomiskt
understöd eller helst bådadera beredas, liksom skedde 1918 i Östersund,
tillfälle till regelbundna lappriksdagar exempelvis vart fjärde år med möjlighet
att kunna inkallas jämväl till urtima möten?

6) Anser regeringen liksom dess administration det vara orimligt, att försöksförhandlingar
med Norge upptagas för någon rimlig revision av mellanriksdagen
1919 i det av petitionärerna framhållna syftet?

7) Betingar ej även enligt regeringens mening det nu föreliggande problemet,
att dess prövning bör anförtros åt ett fristående neutralare rådslag oberoende
av den officiella lappadministrationen, vilken väl däremot må få komma
med råd och hjälp och framlägga egna undersökningar?

8) Förmodligen är jämväl regeringen besjälad därav, liksom skedde 1920
på riksdagens begäran, att representanter även för fjäll- och skogslappar, utsedda
av dem, insättas med beslutanderätt i det rådslag, som i den ena eller
andra ordningen skall förelägga statsmakterna förslag till värnande av lapparnas
livsfrågor?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition angående vissa åtgärder till jordbrukets
stödjande, dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående
viss utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt
1 § förordningen den 26 juni 1933 (nr 405) örn accis å margarin, m. m.,
dels ock i dessa och andra närstående ämnen väckta motioner; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av väckta motioner angående ändring av lagstiftningen
rörande värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänst S

nr 31, i anledning av väckta motioner örn viss ökning av antalet värnpliktiga,
som skola uttagas till linjetjänst; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av § 43 mom. 1 värnpliktslagen den 12 juni 1925 (nr 337).

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.20 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

341414