1934. Första kammaren. Nr 27 (Riksdagens protokoll 1934:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Första kammaren. Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Pettersson,
Anton, och herr Nilsson, Alexander, väckta motionen, nr 362, i anledning av
Kungl._ Maj :ts proposition angående anslag för beredande av understöd åt
vissa fiskare m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran särskilda utskottets
utlåtanden nr 1 och 2 samt första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial
nr 63, med, överlämnande till riksdagen av förteckning över av domänstyrelsen
under år 1933 försålda hemman och lägenheter.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 64, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående visst markbyte mellan kronan
och Östersunds stad, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
memorial nr 11, angående granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets tillkännagivande att anledning icke förekommit att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Utskottets jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan av vissa ärenden.

punkten 1 a). Ång_ utnkes_

Den 8 december 1933 beslöt Kungl. Maj :t på föredragning och hemställan
av ministern för utrikes ärendena — efter gemensam beredning med cheferna visst fall.
för finans-, jordbruks- och handelsdepartementen — att förhandlingar skulle
upptagas med den sovjetryska regeringen angående avtal örn beställningar
och krediter samt att utse fyra delegerade vid förhandlingarna.

Mellan de delegerade och av den sovjetryska regeringen utsedda ombud
fördes sedermera förhandlingar, vilka den 8 mars 1934 ledde till enighet mellan
delegationerna om ett förslag till överenskommelse jämte därvid fogade
bilagor.

I anledning av berörda förhandlingar med Sovjetunionen kallades utrikesnämnden
till sammanträde den 16 mars 1934.

Första kammarens protokoll 1931. Nr 27.

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)

I statsråd senare samma dag beslöt Kungl. Maj :t på föredragning och hemställan
av ministern för utrikes ärendena att för sin del godkänna berörda förslag
till överenskommelse med Sovjetunionen samt att bemyndiga ministern
för utrikes ärendena att för Sveriges del underteckna sagda överenskommelse
jämte protokoll.

Samma dag beslöt Kungl. Majit även avlåta proposition (nr 253) till riksdagen,
däri bl. a. hemställdes örn riksdagens godkännande av berörda överenskommelse
jämte protokoll.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört bland annat:

»Frågan örn förevarande överenskommelse mellan Sverige och Sovjetunionen
angående beställningar och krediter är av största vikt ur handels- och näringspolitisk
samt statsfinansiell synpunkt. Enligt utskottets mening hade
ministern för utrikes ärendena därför bort göra framställning hos Kungl.
Majit örn nämndens hörande redan i samband med förhandlingars upptagande
i ämnet och direktivs fastställande för förhandlingsdelegerade eller med
andra ord senast den 8 december 1933. . Utskottet bär för underlåtenheten
härutinnan ansett sig böra göra anmärkning mot ministern för utrikes ärendena
Sandler, vilket utskottet får för riksdagen anmäla.»

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman,
mina herrar! Redan vid remissen av Kungl. Majits proposition nr 253 hade
jag tillfälle att yttra mig angående frågan örn utrikesnämndens hörande i det
ärende konstitutionsutskottets uttalande under punkt 1 a) avser. Jag upprepar
nu vad jag sade då, nämligen att jag väl förstår den meningen, att utrikesnämnden
bort kunna höras före upptagandet av förhandlingar i ämnet. Jag
nämnde också vid detta tillfälle, vilka omständigheter som föranlett, att utrikesnämndens
hörande skett först den 16 mars, innan Kungl. Majit samma dag
fattade beslut om avtalets undertecknande och örn proposition till riksdagen
rörande dess godkännande.

Lika oförbehållsamt som mitt medgivande då var i lämplighetsfrågan, lika
kategorisk är min bestridan i dag, att det förelåg någon konstitutionell förpliktelse
att i december månad föreslå utrikesnämndens hörande. Detta gör ej
heller konstitutionsutskottet gällande. Talet om »grundlagsbrott» bär sin
hemort i andra tryckalster än det grundlagsvårdande utskottets material. Jag
erinrar därom, att uppdraget till de svenska förhandlingsdelegerade innebar
att utröna, huruvida förutsättningar förelåge för avslutande av ett avtal med
Sovjetunionen örn beställningar och kredit. Att detta uttryckssätt inneslöt
en realitet visar sig bäst därav, att jag den 25 januari hade i min hand en
rapport från förhandlingsdelegerade, att förutsättningar för det _ ifrågasatta
avtalet icke förelågo. Hade förhandlingsläget icke sedermera blivit ett annat,
skulle regeringen icke ha kunnat reflektera på förhandlingarnas slutförande
och sålunda icke haft något att förelägga utrikesnämnden. Att järnväg örn
förhandlingsinitiativ, som måhända icke fullföljas^, göra gällande, att de icke
må tagas utan utrikesnämndens hörande, är en ståndpunkt, som jag icke kan
dela och som efter min mening ingen regering kan tillämpa.

En distinktion att göra enligt grundlagens anda och sakens natur är vidare
den emellan frågor, som skola i sista hand avgöras av riksdagen, och frågor
dem Kungl. Majit kan avgöra.

Praxis i fråga örn utrikesnämndens hörande och särskilt tidpunkten för
dess inkallande har varit obestämd, såsom jag anser med rätta.

Det tillkommer — och måste efter min mening tillkomma— Kungl. Majits
regering att bedöma lämplighetsfrågan, pa vilket stadium i förhandling med

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Äng. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)
främmande makt: före igångsättandet, under förloppet eller vid slutet av en
förhandling utrikesnämndens hörande påkallas.

Det tillkommer å andra sidan -— och däri ligger motvikten mot Kungl.
Maj :ts nödvändiga rörelsefrihet — riksdagens vederbörande utskott att, obundet
av formellt konstitutionella synpunkter, också ingå i prövning av denna
lämplighetsfråga och därom göra det uttalande, vartill utskottet finner anledning.
Jag finner mig icke alls manad att ingå i någon polemik mot att utskottet
i anslutning till sitt uttalande 1930 understryker vikten av kontakt
mellan regeringen och riksdagens förtroendenämnd.

»Ett verkligt fruktbärande samråd mellan regering och nämnd», såsom konstitutionsutskottet
uttrycker sig, kommer emellertid icke till stånd, det önskar
jag till sist framhålla, genom iakttagande av en viss regel örn utrikesnämndens
inkallande. Frågan huru detta »verkligt fruktbärande» samråd skall kunna
etableras tänker jag emellertid icke nu ingå på, därest icke särskild anledning
gives. Jag vill bara hoppas, att enhälligheten i konstitutionsutskottet, som
nu uppnåtts genom att högerns representanter övergett sin ståndpunkt av 1930

— då anmärkning avstyrktes — skall bidraga till det goda syftet även sedan
svallvågorna lagt sig i dagens fråga.

Herr Reuterskiöld: Herr taftnan! Hans excellens har i sitt anförande tydligt
erkänt och medgivit riktigheten av att utskottet haft sin uppmärksamhet
riktad på det nu förevarande förhållandet. Hans excellens förbehåller Kungl.
Maj:ts regering — såsom jag tror att orden folio — att avgöra örn och när
ett utrikesnämndssammanträde i en utrikespolitisk fråga skall hållas, men han
förbehåller lika obetingat utskottet att därom hysa en annan mening och att i så
fall framlägga denna för riksdagen. Hans excellens och utskottet äro ense
därom, att utskottet i denna fråga icke anlagt synpunkten av att grundlagens
formella ord blivit överträdda, och vi äro ense därom, att det här gäller en fråga
av lämplighetsnatur, en fråga, som emellertid nära sammanhänger med den
konstitutionella uppgift, som utrikesnämnden har.

Det finns två olika uppfattningar angående utrikesnämnden. Den ena
anser, att utrikesnämnden egentligen har blivit förfelad. Nämnden har egentligen
ingen uppgift att fylla, och därför kan det göra detsamma om man hör
den eller icke. Jag är icke alls av den meningen, att hans excellens hyser
denna uppfattning. Tvärtom lyste en viss annan uppfattning igenom hans
anförande. Den andra åsikten är den, att utrikesnämnden är det organ, som
vi nu faktiskt ha för riksdagens samverkan med Kungl. Maj :t, och den uppfattningens
anhängare hålla före, att det är nödvändigt att utrikesnämnden
blir hörd även i praxis på sådant sätt, att dess funktion icke sakta dör bort
utan något beslut men allenast genom att nämnden kommer antingen i passivitet
eller i vanrykte.

Nu vill jag gärna medge, att tidpunkten för utrikesnämndens hörande kan
vara beroende av åtskilliga olika omständigheter, och det tillkommer givetvis
i första hand Kungl. Maj:ts rådgivare att pröva, örn den bör höras eller icke.
I det nu föreliggande fallet måste jag emellertid för min del säga, att den
omständigheten, som hans excellens anförde för att utrikesnämnden icke hade
bort höras senast den 8 december, såsom utskottet har uttalat — den omständigheten
nämligen, att hans excellens i januari 1934 hade i sin hand ett yttrande,
som visade, att förutsättningar för avtalets slutande då icke förelågo

— den omständigheten kan jag i detta fall icke tillmäta avgörande betydelse.

Jag skall icke alls ingå på frågan om avtalet med Ryssland i och för sig.

Men jag skulle vilja tillåta mig påpeka en omständighet, som, därest hans
excellens hade observerat densamma i tid, möjligen skulle ha medfört ett

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)
annat resultat. Jag tror, att i fråga om det ryska avtal, vars förberedande
det här gällde, hans excellens har förbisett en omständighet, som icke saknar
betydelse utan tvärtom enligt mitt förmenande har den allra största betydelse
och som just kunde och borde motiverat, att utrikesnämnden hördes, innan
sådana pour-parléer fördes, vilka skulle undersöka, om närmare förutsättningar
för avtals slutande förelågo. Det är nämligen det folkpsykologiska
momentet hos svenska folket, att Sveriges folk med mycken misstro och mycken
motvilja går med på ett avtal med Ryssland i sådana ting, som det här gäller,
örn inte man har klart och tydligt besked, att det verkligen är både nödvändigt
och för riket synnerligen nyttigt. Det är detta folkpsykologiska moment, som
även nu spelar en ganska stor roll, och jag hemställer, huruvida det icke just
ur denna synpunkt, med fäst avseende vid att riksdagen dock återspeglar
det svenska folkets opinioner, hade varit lämpligt och riktigt att fråga sig
för hos utrikesnämnden, innan man gjorde försök till undersökning av spörsmålet,
huruvida det fanns förutsättning eller ej att gå vidare. En sak är att
gå vidare, en sak att ta det första steget. Det första steget togs genom nyssnämnda
beslut. Några riktlinjer funnos, och det kunde ha varit skäl att
utrikesnämnden fått medverka även vid besvarandet av frågan, huruvida sådana
steg eller framstötar skulle göras eller icke.

Det är uppenbart, att örn Kungl. Majit och riksdagen skulle kunna samverka
i utrikespolitiska ting — och det torde väl alla anse önskvärt — bör ett
förtroendefullt samarbete äga rum. Utrikesnämnden är bunden av så pass
starka föreskrifter rörande tystlåtenhet och tystnadsplikt, att det icke torde
föreligga — erfarenheten bekräftar ju också riktigheten därav — någon som
helst risk för den diplomatiska sekretessen. Men jag tror icke, att förtroendet
mellan Kungl. Maj :ts regering och utrikesnämnden ökas eller har större utsikter
att vinna i kraft, örn utriksnämnden även i dylika situationer, så att säga, ställes
på framtiden.

Då förhållandet är detta, synes det mig som örn det hade varit önskvärt
— och det har utskottet också ansett — att från riksdagens sida med kraft
understrykes, att när Kungl. Maj :ts regering tar i anspråk sin obestridliga
rätt att pröva tidpunkten för utrikesnämndens hörande, denna Kungl. Maj:ts
regering, vilken den än må vara, alltid tar hänsyn till vad den vet vara riksdagens
önskan i ty fall.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Det yttrande, som konstitutionsutskottets ordförande hållit, föranleder mig
endast att lämna den upplysningen, att initiativet till de ifrågavarande förhandlingarna
icke tagits från svensk sida.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag skall be att få göra några korta erinringar
mot utskottets hemställan. Utrikesministern har redan anfört några
huvudgrunder, och jag skall be att få tillägga ett par skäl.

Utskottets ordförande framhöll, att det ur folkpsykologisk synpunkt var
av vikt att man fick klart för sig, att en så betydelsefull fråga som denna
inte äventyrades genom underlåten utredning, och ordföranden tilläde, att tystlåtenheten
är så väl garderad inom nämnden, att man inte riskerar några obehöriga
yppanden av diplomatiska hemligheter.

Men då äro ju de folkpsykologiska synpunkterna på det sättet neutraliserade!
Talaren skall inte föreställa sig, att folket i landet känner sig tryggt,
när det inte får veta någonting örn det som skulle ge dem intryck av trygghet.
Redan därigenom bortfaller totalt den folkpsykologiska synpunkten.

De flesta i landet ha heller inte alls reda på vad utrikesnämnden är för

Onsdagen den 25 april 1. m.

Nr 27.

Ang. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)
något och känner inte till dess arbetssätt. Däremot förstår folket, att i en
sådan här fråga måste man i främsta rummet höra verkligt initierade personer
och inte minst intressenter från finansiell kunskap och ekonomiska intressen.
Utrikesnämnden representerar veterligen inte något av dylik specialkunskap
men väl stridiga partiinställningar, vilket i en sak som denna nästan minst
av allt är ägnat att ingiva någon trygghetskänsla.

Jag har i en interpellation, vars framställande kammaren biföll i går, bl. a.
i frågan örn samarbetet mellan regeringen och riksdagen, i förbigående berört
denna sak och hänvisar till de motiv, som finnas i interpellationen. vilken
i går upplästes i kammaren.

Det är ju, som sagt, viktigt för folket att få öppet besked från dem, som
äro inne i sådana här saker, eller antagas vara det. Vad som sker under
sekretess, det intresserar inte folket såsom någon ledning för deras omdöme.
Det är också givet, att i en sådan här brådskande angelägenhet bör det även
för utrikesnämnden vara av betydelse att ha ett material från intressenter och
teoretiskt sakkunniga till ledning för sitt omdöme. Detta vill utskottet åsidosätta
genom att sätta utrikesnämnden i förgrunden före den verkliga utredningen,
vilken nämnden icke representerar.

Nu vet jag, herr talman, att det är olika praxis i första och andra kammaren,
örn hur en kammare äger besvara en sådan här erinran. Så vitt jag
vet, har första kammarens talmanskap ännu inte upphävt sin uppfattning, att
första kammaren ej får uttala sig med gillande eller ogillande. Om denna
praxis fortfarande skall upprätthållas i strid med andra kammarens praxis
i motsatt riktning, ber jag, herr talman, få vidhålla ett av mig förut i denna
kammare gjort försök att bringa enstämmighet mellan kamrarna. Den praxis,
som förekommer i andra kammaren, bör väl vara den enda förnuftiga, om det
överhuvud taget skall vara meningen med en dechargedebatt att giva uttryck
åt riksdagens uppfattning.

Jag yrkar således, herr talman, att kammaren med ogillande av utskottets
anmärkning måtte lägga saken till handlingarna.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag skall begränsa mig
till det ärende, som bär avhandlas och som enligt min mening bort föranleda
utrikesnämndens sammankallande, och ej ingå på några jämförelser med tidigare
handlagda ärenden.

Det fall, som här föreligger, rör sig på ett så pass ömtåligt område, att det
synes som örn det borde legat i regeringens eget intresse att på ett tidigt
stadium förvissa sig örn meningen hos utrikesnämndens ledamöter i denna för
vår handelspolitik så känsliga fråga. Nu föreligger ju, så vitt man kan se
av konstitutionsutskottets utlåtande, också det förhållandet, att regeringen
faktiskt utfärdat direktiv för de delegerade att avsluta avtal i en viss riktning.
Vidare har det förekommit, att regeringen gång efter annan givit de
delegerade kompletterande instruktioner i ärendet. Det förefaller, när man
ger bestämda direktiv på ett område som detta, som örn det hade varit regeringens
plikt att dessförinnan förvissa sig om utrikesnämndens mening, och
det hade gått så mycket enklare som riksdagen ju en längre tid varit samlad.
Om jag inte är felaktigt underrättad, har utrikesnämnden haft sammanträde
i andra ärenden, varför det inte hade vållat någon svårighet för regeringen att
bringa även detta ärende under nämndens prövning.

§ 54 i regeringsformen säger ju, att då tvekan yppas, om ett utrikesärende
är av den större vikt, att utrikesnämnden skall höras, så bör man hellre höra
nämnden än underlåta att sammankalla den. Och i föreliggande betänkande
säger utskottet, att dessa beställningar och krediter äro »av största vikt ur

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)
handels- och näringspolitisk samt statsfinansiell synpunkt». Det synes mig
som örn det här inte föreligger någon tvekan örn att nämnden hade bort sammankallas.

Rent realiter kan man här ställa sig den frågan örn inte genom det sätt, på
vilket detta ärende har handlagts från regeringens sida, en viss skada har
åstadkommits i våra handelsförbindelser med det berörda landet, därest nämligen
avtalet inte skulle godkännas. Man kan hysa sådana farhågor, och det
är därför denna underlåtenhet att i tid höra utrikesnämnden framstår i så
mycket bjärtare dager.

När utrikesnämnden inte har ansetts böra höras i ett så pass viktigt ärende
som detta — vad kan man inte då vänta sig för överraskningar från regeringens
sida i andra viktiga utrikespolitiska spörsmål? Ärenden av utrikespolitisk
natur, de må vara handelspolitiska eller andra, äro av så ömtålig
beskaffenhet, att det ansetts lämpligt att i vår grundlag införa detta institut
med en utrikesnämnd för att både regeringen och riksdagens ledamöter på detta
sätt skola bli informerade, och det förhållandet, att en regering möjligen kan
tänka sig, att den kan få en majoritet — eventuellt kanske en knapp majoritet
— för ett visst förslag och av den anledningen anser sig inte behöva
iakttaga alla formella plikter, bör inte kunna åberopas, ty utrikespolitiska
ärenden äro inte en majoritets — den må vara stor eller liten — angelägenhet,
utan de angå hela vårt land och hela vårt folk. Man har därför rätt att
fordra, att behandlingen av dylika ärenden blir sådan, som våra grundlagar
föreskriva. Jag menar då även i överensstämmelse med grundlagens anda och
mening.

Herr Hamrin: Herr talman! Utrikesministern började sitt anförande med
att erinra därom, att den fråga vi i dag diskutera redan varit föremål för behandling
i riksdagen, och sedan har den en lång tid debatterats i pressen. Det
finnes knappast något att tillägga till vad som förut anmärkts mot själva behandlingssättet.
Jag förmodar också, herr talman, att när vi komma fram till
behandlingen av sakfrågan, kommer jämväl den formella behandlingen ytterligare
en gång upp till dryftande här i kammaren.

För dagen har jag, herr talman, inte annat att tillägga än att det sätt, på
vilket regeringen här behandlat ett allvarligt spörsmål och en betydelsefull
fråga väl näppeligen från något håll skulle kunna försvaras — jag trodde
knappast ens från utrikesministerns sida heller — ty man må utgå från vilken
tolkning av grundlagsparagraferna som helst, så äro vi väl, åtminstone på
den sidan, som hans excellens utrikesministern och jag företräda, ense därom,
att denna institution tillkom för att knyta bandet mellan riksdagen och Kungl.
Maj:ts regering starkare och fastare i en förtroendefull samverkan. Därom
äro vi väl ense? Då frågar jag Ers excellens: kan detta sätt att behandla en
så stor fråga vara ägnat att skapa denna förtroendefulla samverkan?

Vi, som haft tillfälle att deltaga i utrikesnämndens sammanträde och känna
till den formella behandlingen av frågan, måste säga oss, att det sammanträde,
som hölls på kallelse av Kungl. Maj :ts regering minuterna innan konseljbeslutet
fattades, icke var av något som helst värde för behandlingen och avgörandet
av ärendet. Jag vet inte, herr talman, örn jag vågar ge mig in på denna
ömtåliga fråga närmare, men så mycket anser jag mig dock kunna säga, att
jag föreställer mig, att Kungl. Maj :t näppeligen hade fattat det beslut, som
fattades, därest utrikesnämndens sammanträde hade hållits tidigare och de anföranden
då hade förekommit, som hållos vid nyssnämnda tillfälle.

Jag vill alltså, herr talman, med beklämmande konstatera, att regeringen så
litet beaktat ändamålet och uppgiften med utrikesnämndens tillkomst, att den

Onsdagen deli 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)
på det sätt, som här skett, behandlat en av de i ekonomiskt hänseende viktigaste
frågor, som riksdagen handlagt under de senaste åren.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
I anledning av vad som sagts i de senaste två anförandena skall jag tillåta
mig att beröra ett par synpunkter.

Herr Johansson, Johan Bernhard, gjorde gällande —- jag antar i misshugg —
att det i detta ärende icke hade förekommit en sådan behandling, som våra
grundlagar författningsenligt kräva. Jag hänvisar den ärade talaren till vad
konstitutionsutskottets ordförande i den delen nyss anfört. För att lämna ett
''bidrag till kännedomen örn praxis på detta område skall jag tillåta mig att
lämna ytterligare en upplysning. I detta fall har utrikesnämnden hörts före
avgörandet. Det förekommer i åtskilliga fall, att utrikesnämnden överhuvud
taget icke har hörts före undertecknandet, då det har gällt en fråga, som varit
av natur att framläggas för riksdagen. Jag konstaterar här bara fakta, utan
att göra någon plaidoyer för den ena eller andra praxis.

Jag har låtit se efter, hur det varit under de sista tio åren. Av 34 avtal
eller konventioner, som förelagts riksdagen till godkännande, har det i 13 fall
förekommit, att utrikesnämnden överhuvud icke varit hörd före undertecknandet
av dessa avtal. Herr Johansson, Johan Bernhard, talade också örn den
skada, som kunde uppstå, för den händelse i sakfrågan avtalet icke bifalles.
Ja, mina herrar, det finns ju ett sätt att avvärja den skadan, nämligen örn
riksdagen bifaller avtalet.

Herr Hamrin talade här mycket varmt om förtroendefull samverkan mellan
regeringen och riksdagen. Det är möjligt, herr talman, att det vore nyttigare
att resonera om hur denna samverkan skall åstadkommas vid ett tillfälle, då
man icke behöver föra resonemanget på basis av denna fråga. Vad som förekommit
under debatten i denna fråga är nämligen — jag måste bekänna det -—
av den naturen, att jag ej tror, att detta är det bästa tillfället att lugnt och
resonligt tala med varandra örn hur denna förtroendefulla samverkan skall
etableras. Herr Hamrin sade bland annat i sitt anförande, att denna behandling
i utrikesnämnden var av inget som helst värde, och örn jag förstod honom
rätt, skulle det vara därför att behandlingen omedelbart föregick regeringens
beslut. Jag har, herr Hamrin, både som ledamot av utrikesnämnden och såsom
ledamot av Kungl. Maj :ts regering i åtskilliga mycket viktiga ärenden varit
med örn precis detsamma, att utrikesnämndens överläggning omedelbart föregått
regeringens beslut. Örn herr Hamrin här inför kammaren vill karakterisera
vad som förekom i utrikesnämnden såsom en behandling av inget som helst
värde, så må den karakteristiken verkligen få stå för herr Hamrins räkning.
Jag tillåter mig icke att inför kammaren göra någon betygsättning av vad som
därvid förekom.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag hade icke tänkt begära ordet, då

hans excellens icke hade någon annan invändning att göra än att initiativet
hade kommit från den andra sidan. Då jag emellertid på grund av debattens
fortsättning begärt ordet, vill jag endast säga, att det förefaller mig, som örn
den upplysningen hade kunnat ytterligare föranleda nämndens hörande före
avgörandet av frågan, örn man skulle acceptera ett sådant initiativ eller ej.

Beträffande den förteckning över traktatsfrågor, som icke underställts utrikesnämndens
hörande, vågar jag ju icke uttala någon mening örn huruvida
hans excellens har en annan förteckning än den jag har i min hand. Det är
möjligt. Den jag har i min hand och den som utskottet haft tillgänglig ^är
upprättad utan anspråk på absolut fullständighet, men den ger i alla fall åt -

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)
minstone så mycket vid handen, att man icke bara kan räkna antalet gånger,
då utrikesnämnden antingen ej blivit hörd eller hörts mycket sent, kanske så
sent som nu — ja, så sent tror jag knappast någon gång utrikesnämnden blivit
hörd, att konseljen fått uppskjutas ett par minuter, för att nämnden
skulle kunna hinna sluta! Men örn man icke bara kan räkna med antalet gånger,
mäste man ^ fråga sig, vad det gällt för slags traktater. Jag har ingen
anledning att gå in på detta spörsmål nu, men min uppfattning är den, att
när utrikesnämnden satts åt sidan eller hörts mycket sent, har det icke gällt
sådana frågor, där man kunnat med fog antaga, att riksdagen haft ett särskilt
intresse av att frågorna skulle behandlas reellt av utrikesnämnden. Det finnes
handelskonventioner och skiljedomskonventioner, som äro av samma art, som
tidigare behandlats, typfall, och det finnes andra smärre traktater och överenskommelser,
där det icke alltid är så behövligt med utrikesnämndens hörande,
ty utrikesnämnden är icke till, mina herrar, för att binda regeringen
eller för att avge yttranden i småfrågor, utan den är till för principernas
skull.

Ja, herr talman, medan jag har ordet, skulle jag också vilja säga — bortsett
från själva frågan — i anledning av det yrkande, som gjorts under debatten
örn att med ogillande lägga utskottets anmärkning till handlingarna, att jag
tvivlar för det första på att den ärade talaren vinner någon som helst majoritet
för ett sådant yrkande. Det kunde finnas en viss risk för det, ifall han
hade yrkat, att anmärkningen skulle med gillande läggas till handlingarna.
Men nu tror jag icke, att risken är så stor. Men jag tillåter mig stryka under,
att första kammarens talmän — och jag har all anledning antaga, att kammarens
nuvarande vördade talman skall följa traditionen — ha alltid vägrat proposition
på ett sådant yrkande. Och jag vill understryka, att örn man läser
riksdagens historia i dessa stycken, innebär den skillnad i praxis, som finnes
mellan andra kammaren och första kammaren, icke blott en skillnad med avseende
på dechargefrågor. utan i andra kammaren har den principen att med
gillande eller ogillande lägga utskottsbetänkanden till handlingarna icke anknutits
till dechargen. utan till utskottsutlåtanden, som inneburit en anmälan
eller ett uttalande, vilket som helst, som andra kammaren ogillat, och denna
praxis i andra kammaren är således av en mycket större räckvidd än den som
avser dechargeanmärkningarnas läggande till handlingarna.

Jag hemställer, att den praxis, som här har följts och följts med fullt fog
alltsedan första kammaren tillkom, allt fortfarande måtte bibehållas.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Hans excellens utrikesministern rörde sig
i sin replik till mig helt på det formella området, men jag försökte att klarlägga,
att jag ville se denna fråga litet mera med hänsyn till själva saken.
Visst har regeringen, formellt sett, hört utrikesnämnden, men samma dag konseljen
hölls, någon liten stund före konseljen, innan propositionen avläts till
riksdagen, och det var det förhållandet, att själva avtalet med denna främmande
makt var villkorligt undertecknat, innan utrikesnämnden hördes, som enligt
min mening borde kunna göras till föremål för anmärkning. Det är mot den
sakliga tillämpningen av bestämmelsen, som jag för min del riktat min erinring,
och mot sättet, när det gällt att begagna det institut, som heter utrikesnämnden.

Hans excellens säger, att den skada, som jag befarade kunna åstadkommas
i förhållandet till den främmande makten, kan förhindras genom att man tager
avtalet. Är det på det sättet man skall genomföra frågor av detta slag,
att man ställes inför dem under trycket av att därför att frågan i och för sig
är ömtålig, man skall vara tvungen att godkänna saken, trots att man icke

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)
gillar den, då ber jag att mot ett sådant behandlingssätt få inlägga en bestämd
gensaga. Jag kan icke annat än vidhålla, att det är en högst allvarlig sak vad
som här förekommit, och jag måste för min del bestämt uttala ett ogillande
av den handläggning, som kommit detta ärende till del från regeringens, synnerligast
hans excellens utrikesministerns sida.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag kan inskränka mig till att instämma i vad
herr Reuterskiöld nyss sade och endast understryka det. Utrikesnämnden har
ju tillkommit för att skapa ett förtroendefullt samarbete mellan riksdagen och
Kungl. Maj :t, och jag föreställer mig, att örn hans excellens utrikesministern
haft att granska ett sådant tillvägagångssätt från oppositionens sida, det
skulle varit mycket lätt för utrikesministern att påtala precis samma sak, som
han nu har försvarat. Det kan icke vara möjligt — vilket också framgår av
handläggningen i utskottet — att detta behandlingssätt av ärendet kan anses
vara sådant, som överensstämmer med den tankegång, som ligger bakom skapandet
av utrikesnämnden. Det är en förtroendefull samverkan, som därmed
skulle åstadkommas, men denna samverkan har regeringen uraktlåtit att taga
i anspråk.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag vill minnas, att när jag vid ett tidigare
tillfälle föreslog ett paritivt uttalande om en erinran i ett dechargebetänkande,
som man kan göra i andra kammaren, fick yrkandet en avsevärd
minoritet. Nu har utskottets ordförande försäkrat, att i dag blir så ej förhållandet,
förmodligen därför, att ett enhälligt konstitutionsutskott står bakom
erinringen. Det är icke någon risk för att ett sådant yrkande skall bifallas,
anmärkte ordföranden spydigt.

Jag bygger yrkandet på vad som, även enligt andra kammarens traditionella
uppfattning, måste anses vara grundlagens mening. Jag skulle ej vilja tro
annat, än att även nu en avsevärd minoritet skulle giva sig till känna. Men
kanske tiderna så förändrats, att parlamentarismen avskriver själv det ena av
sina prerogativ efter det andra.

Nu är det väl ostridigt, att den lag, som instiftat utrikesnämnden, är en
dålig lag. Konstitutionsutskottets ordförande sade ju själv i kammaren 1932,
att nämnden icke är någon riksdagens nämnd utan tvärtom »vänder ryggen
åt riksdagen». Professor Westman yttrade vid samma tillfälle, att nämnden
endast är en »förgylld råttfälla». Så fick man då utan erinran uttrycka sig
om nämnden. Jag har utförligt karakteriserat nämnden då, efteråt och senast
i gårdagens interpellation.

Jag får verkligen fråga: Vad är det, som äventyrats i detta fall, därför
att icke riksdagen skulle blivit tillräckligt hörd? Riksdagen det är vi och
icke några privilegierade medlemmar, örn vilkas göranden och låtanden vi ej
få veta det minsta och som icke stå i någon kontakt med oss. Utrikesministern
har framlagt en del prejudikat över tidigare relationer mellan regeringen
och nämnden. Det synes varit lika stor anledning då som nu att göra
erinran, vilken dock uteblivit. Men en närmare skildring av vad som passerat
då eller nu, ha vi ej fått. Hemligheten förhindrar det. Socialminister Möller,
som sitter i utrikesnämnden, anförtrodde mig dock en gång att i minst 80 procent
av nämndens ärenden ej finns ringaste spår till anledning att iakttaga
sådan tystlåtenhet. Örn detta ärende hör till dessa 80 procent eller ej, det
känner jag ej till, ty jag får icke veta det. Herr Trygger är den ende, som
riktigt skvallrat ur skolan en gång för mig. Det står nämligen i motiven till
denna enligt min uppfattning eminent mindervärdiga författning, att man får
icke yppa något om Kungl. Maj:t förbjuder det. Men eljest skola nämndens

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)
ledamöter vara varsamma, och endast till riksdagsmän med politisk erfarenhet
kan en nämndledamot tillåta sig någon försiktig språksamhet. Det var länge
sedan, som Trygger gav mig detta förtroende. Då ansågs jag förmodligen
ha politisk erfarenhet. Till den grad obegåvad är denna författning även
i motiven, så vitt jag förstår.

Vad som passerat vid det nu påtalade tillfället är, som sagt, en sluten bok.
Nämnden har väl rätt att begära anstånd, om den anser sig behöva rådrum.
Härom veta vi icke heller någonting. Jag tror därför inte, det är värt att här
anlägga några brösttoner över en förorättad oskuld. Skulden ligger i nämndens
desorganisation och felet är närmast statsmaktens och särskilt konstitutionsutskottets,
som motsatt sig någon förnuftig ordning, utom 1932, då en
regeringsproposition förelåg.

56 § riksdagsordningen möjliggör tillika direkta förhandlingar med riksdagen
i dess plenum. Där ha vi den rätta platsen för dem. Men denna paragraf
är lika mycket som utrikesnämnden företrädesvis en gest i författningen,
som sällan tillämpats och förgäves ropar efter något konstitutivt innehåll.
Det har aldrig befunnits möjligt att få konstitutionsutskottet att slå vakt
örn riksdagens rättigheter och lika litet vill det här slå vakt örn desamma, när
vi vilja veta vad som förekommit och icke gå fullkomligt som nulliteter under
ledning av en utskottsbehandling, över vilken vi icke ha något inflytande och
örn vilken vi icke få veta någonting.

Herr Åkerberg: Man skulle kunna tro, herr talman, att det här vore fråga
örn en huvudsakligen formell angelägenhet. De brösttoner, som herr Hamrin
höjde, och de teateråskor, som högergruppens ledare här försöker framkalla,
vittna om att det icke bara är en formalitet, utan något mycket större, som
ligger bakom. I sakfrågan har jag också, herr talman, den uppfattningen, att
regeringen i sitt eget intresse kunde på ett tidigare stadium ha hört utrikesnämnden
och att, när den icke gjorde det, den själv får sota för sin underlåtenhet.
Då borde det ju snarast vara glädje i Kapernaum, och kanske det
är så också.

Jag begärde ordet egentligen med anledning av vad herr Johansson framhöll,
nämligen att det sätt, på vilket denna sak blivit behandlad av regeringen,
särskilt för det fall att avtalet kommer att avslås av riksdagen, skulle vara
ägnat att störa vårt goda förhållande till den främmande makt, som det är
fråga örn här, och skada våra handelsförbindelser med denna. Jag vill med anledning
av detta säga, att örn en skada av det slaget kommer att uppstå, kan
det ej tillskrivas regeringens behandling av frågan utan det sätt, varpå denna
fråga behandlats i den svenska pressen och av oppositionen vid denna riksdag.

Herr talman, jag hemställer, att anmärkningen i denna del lägges till handlingarna
i enlighet med kammarens gamla traditioner.

Herr Löfgren: Det var ett par punkter i hans excellens yttrande, som ge
mig anledning till en gensaga. Det framgick av detta anförande att han menade,
att frågan endast kunde gälla, huruvida regeringen borde ha förfarit
mera etikettsenligt, men att han vidhöll, att man vid ärendets behandling helt
och hållet följt konstitutionell ordning, att behandlingen varit fullt konstitutionell.
Det är emellertid på denna punkt, som de vilka uppträtt som opposition,
velat rikta en anmärkning. Man måste väl ändå medge, att vi här ha
att göra med vad grundlagen benämner en utrikespolitisk fråga av större vikt.
Jag håller med hans excellens utrikesministern, när han säger, att det bör tillkomma
regeringen att besluta vid vilket skede som överläggningen med utrikes -

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. utrike snämndens hörande i visst fall. (Forts.)
nämnden lämpligen bör ske. Men så mycket böra vi väl ändå kunna komma
överens örn, att detta skede måste infalla så pass tidigt, att utrikesnämnden
kan inverka på det reella avgörandet, innan regeringen fattar sin slutliga
ståndpunkt. Det var den saken. Men vidare vill det synas av hans excellens
yttrande, som om praxis i fråga om utrikesärendena skulle vara den, att ett
sådant förfarande, som i detta fall förekommit, bör anses försvarligt. Jag
har ingen lista på de olika ärenden, som föredragits i utrikesnämnden, och än
mindre kan jag på rak arm jättra mig om de olika ärendenas vikt, men det
torde vara tillräckligt, i det sammanhang vi nu behandla saken, att beröra det
sätt, varpå tidigare avtal eller ifrågasatta avtal med Ryssland lia behandlats
av de regeringar, som haft med dem att skaffa. Vi ha först och främst ett
avtalsförslag, som lades fram år 1922 av den brantingska regeringen. Det
var ett förslag till handelstraktat, som icke blev vidare väl mottaget i pressen
och som föll i riksdagen. Men ingen kunde klaga på den kommunikation, som
under hela tiden för förhandlingarna av regeringen upprätthölls med utrikesnämnden.
Jag hade tillfälle att följa detta ärende och jag tror mig kunna
säga. att det var åtminstone fem eller sex olika föredragningar i utrikesnämnden,
innan frågan slutligen avgjordes. Minst lika grundlig var föredragningen
av den tryggerska regeringens handelsavtal 1924 i samband med de jureerkännandet
av Ryssland. Och från den 1927 under den ekmanska regeringen
avslutade överenskommelsen örn den ryska handelns former här i Sverige, den
ryska handelsorganisationen, har jag själv antecknat tre realföredragningar i
utrikesnämnden under loppet av det halvår, som förhandlingarna pågingo.
Intet av dessa fall har behandlats med samma forcering, som det nu ifrågavarande
ärendet. Det kan inte hjälpas, att denna brådska ger oss ett intryck
av överrumpling, ehuru vi nu av utrikesministerns upplysningar finna, att det
väl snarare är regeringen, som blivit överrumplad av omständigheterna, så sent
som det blev avgjort, att förhandlingarna skulle slutföras. Det är emellertid
inte att undra på, örn vi litet var känna — skola vi kalla det oro, men kanske
detta är litet för mycket sagt — irritation i det läge, vari frågan genom denna
forcering från regeringens sida har kommit.

Utrikesnämnden är en garanti inåt för riksdagens behöriga inflytande på
utrikespolitiken, men samtidigt framträder den såsom en garanti utåt mot
onödiga internationella komplikationer i ömtåliga frågor.. Visst är det sant,
som hans excellens herr utrikesministern vid remissdebatten beträffande detta
ärende sade, att förbehåll om riksdagens definitiva godkännande ju görs i varje
traktat. Men detta hindrar inte, att den medkontrahent, som känner till utrikesnämndens
representativa ställning gentemot riksdagen i svenskt statsliv,
lätt kan få den uppfattningen, att örn en aldrig så hastig föredragning i sista
minuten ägt rum inför utrikesnämnden, så är därmed allan rättfärdighet uppfylld,
och riksdagens bifall är att vänta som ett brev på posten.

Emellertid bar den gjorda anmärkningen och den förda diskussionen medfört
en god sak. Det torde nämligen hädanefter få förväntas, att — vilket parti
som än sitter i regeringen — det icke skall visa sidovördnad gentemot en utrikesnämnd,
som representerar hela riksdagen. Att det både ifrån höger och
vänster under de senaste åren begåtts vissa försyndelser emot grundlagens
anda och bud på detta område, såsom det framhållits av ett enhälligt konstitutionsutskott,
borde medföra, att de olika partierna för framtiden räcka varandra
handen för att på ett tillfredsställande sätt tillgodose riksdagens rättigheter.

Herr Strömberg: Herr talman! Såsom redan påpekats, är konstitutions utskottet

i denna punkt fullt enhälligt. Dessutom får jag för min del säga,

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)
att det skickligt upplagda försvarstal, vari hans excellens herr utrikesministern
i dag utvecklade sin ståndpunkt, dock icke rubbat mig i den uppfattningen,
att det finns fog för den anmärkning, som utskottet i detta fall gjort.

Det är alldeles riktigt vad hans excellens herr utrikesministern framhöll,
att det inte föreligger något grundlagsbrott. Den saken är ju alldeles klar
och tydlig. Det står i 54 § regeringsformen, att rådplägning med utrikesnämnden
bör i alla utrikesärenden av större vikt äga rum före avgörandet.
Detta är ju något, som av utrikesministern har iakttagits. Rådplägning har
ägt ram, innan det slutliga avgörandet skedde, och jag vill därför med kraft
tillbakavisa herr Johan Bernhard Johanssons påstående, att utskottet här
skulle hava gjort anmärkning av denna anledning. Det har för övrigt herr
ordföranden i konstitutionsutskottet redan tillbakavisat, men jag måste också
göra det, då jag anser, att en sådan anmärkning skulle vara fullständigt oriktig.
Jag kan ju också säga herr Johansson i Fredrikslund, att det från högerns
sida är rätt så egendomligt, att man i år med en sådan kraft går in för
denna anmärkning, medan nian däremot ansåg, att allting var gott och väl
1930, när utskottet också gjorde anmärkning på att utrikesnämnden i ett visst
ärende inte hade hörts.

Jag ber för min del att få säga, att nog finns det fog för utskottets påstående,
att nämnden borde hörts tidigare än vad som skett, och det är egentligen
detta, som utgör det principiella i utskottets anmärkning. Såsom det har
framhållits, hade det i sådana tvivelaktiga fall varit riktigare att hellre höra
nämnden än att uraktlåta detsamma. För oss har det framstått som en ganska
betydelsefull sak, att samarbetet i viktiga utrikespolitiska spörsmål verkligen
blir sådant, att utrikesnämnden kan fylla sin uppgift. Jag kan inte
dela herr Lindhagens kolartro, att örn vi bara få nya former, skola vi i ett
enda tag få förhållandena ändrade. För min del tror jag, att det framför allt
gäller att ge liv åt det, som vi redan ha. När vi ha en utrikesnämnd, som så
att säga är riksdagens förtroendeorgan i utrikespolitiska angelägenheter, så
gäller det för regeringarna att sörja för ett effektivt samarbete med denna
nämnd.

Örn riksdagen håller detta krav högt — vilken regering som än sitter —
tror jag, att man gagnar saken, och konstitutionsutskottet har då också uppnått,
vad det velat med det nu skedda påpekandet.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Konstitutionsutskottets enhälliga
uttalande på denna punkt synes vara en borgen för, att man vill, att
grundlagens anda och mening, skall komma till uttryck vid handläggning av
ärenden av den beskaffenhet, som uti utskottets memorial påtalats, och inte
blott formen.

Även örn hans excellens herr utrikesministern med en viss övertygelse kan
uppvisa, att formaliteterna vid ärendets behandling blivit iakttagna, kan det
likväl inte förnekas, att realbehandlingen vare sig formellt eller reellt varit sådan
att den främjat frågans lösning och ej heller varit i överensstämmelse med
grundlagens mening. Man vill, att den skall följas icke blott till ordalydelsen.
Genom uraktlåtenheten att höra utrikesnämnden har regeringen åsidosatt den
tillgång till överläggning med riksdagens förtroendemän, som med all sannolikhet
skulle hava gagnat beredningen av denna fråga och medfört att den nu
befunnit sig i ett annat läge. De synpunkter jag här berört har tidigare förfäktats
i riksdagen och då ej minst av ledamöter av socialdemokratiska partiet.
Hans excellens herr statsministern yttrade för övrigt år 1930. när en liknande
fråga var under debatt, att om till äventyrs en socialdemokratisk regering inte
är tillräckligt ömtålig i detta hänseende, så bör riksdagen tydligt säga ifrån,

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)
hur den vill, att samarbetet med utrikesnämnden skall ordnas för framtiden.

Jag vet inte, örn man ser olika på förhållandena, när man sitter i regeringen
eller när man sitter i riksdagen; men skulle så vara fallet, bör åtminstone riksdagen
ge uttryck för, hur den ser på dessa frågor, och göra ett bestämt uttalande,
att grundlagens icke blott formella innehåll kommer till uttryck i framtiden.

Herr Bergman: Herr Lindhagen uttryckte sin farhåga för att parlamentarismen
skulle vara på avskrivning, men samtidigt föreslog herr Lindhagen att
kammaren måtte besluta ogillande av en anmärkning för bristande kontakt
med den parlamentariska delegation, som riksdagen har valt för samråd med
regeringen i viktiga utrikespolitiska ärenden. Herr Lindhagen måste genom ett
sådant argumenterande anses föredraga regeringsautokrati framför ett parlamentariskt
samråd med de av riksdagen valda förtroendemännen. Det är
ingen konsekvens i hans resonemang och framför allt ingen parlamentarism.

Just genom ett sådant förfarande, som här av utskottet har påtalats, bidrager
man enligt min mening till att avskriva parlamentarismen. Detta är så
mycket mera anmärkningsvärt, som felet har begåtts av en regering, som vid
alla tillfällen gör gällande att den bekänner sig till parlamentarismen. När
den parlamentariska delegation, som enligt grundlagen skall höras i dessa frågor,
höres en halvtimme före en så eminent viktig fragas formella avgörande i
statsrådet — det var ju då i realiteten uppgjort med den andra parten —
måste man ju säga, att denna parlamentariska delegation betraktas som luft;
ett sådant förfarande är, örn något, ett bidrag till avskrivning av parlamentEirismcii Hans

excellens utrikesministern anförde, att under tio år hade av 34 konventioner
med främmande makter i 13 fall förekommit, att utrikesnämnden
överhuvud icke hade hörts. Den uppgiften skulle ha varit värdefullare, i händelse
det hade meddelats, vilka fall det varit, och örn därav hade framgatt,
att de i sin stora betydelse varit likvärdiga med det fall, som nu föreligger.
Det står ju i grundlagen, att det är i frågor av större vikt, som utrikesnämnden
skall höras. Det kan ju hända, att dessa 13 fall icke voro sådana, att de
konstituerade något åsidosättande av denna föreskrift.

Jag kan därför icke annat än på det livligaste instämma med de ledamöter,
som ha uttryckt sitt bestämda ogillande av vad här har förekommit, naturligtvis
inte på det sättet, att jag gör något yrkande örn att anmärkningen skall
läggas med uttryckligt gillande till handlingarna det tillhör ju ej var parlamentariska
ordning i denna kammare — men jag instämmer med dem, som
ogillat förfarandet och sålunda i realiteten gillat anmärkningen.

'' Herr Bagge: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Åkerberg anförde,
att örn någon skada kunde uppkomma på grund av framläggandet av detta
avtal för Sveriges riksdag, kunde detta inte sägas bero på hans excellens herr
utrikesministerns handläggning av detta ärende. Det skulle väl ungefär vara
samma tankegång, som låg bakom hans excellens eget uttalande, att örn avtalet
bara tages, så sker det ju överhuvud taget ingen skada!

Jag har mycket svårt att på ett så lätt sätt taga pa saken. Jag kan inte
förstå, att detta är ett riktigt sätt att behandla en sa allvarlig och viktig fråga.
Man kan väl ändå inte tänka sig, att en nian med hans excellens herr
utrikesministerns stora intelligens och skarpsinne inte skulle lia pa förhand
insett, att detta var en ömtålig sak, där man minst sagt kunde vara tveksam
örn, hur de olika partierna skulle komma att ställa sig, när fragan kom tram

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)
till riksdagen. Hade det då inte varit önskvärt att försöka undvika att
framlägga ett avtal av.denna beskaffenhet, när man kunde tänka sig, att risken
för att riksdagen inte skulle antaga avtalet var i hög grad överhängande?
Hade det inte varit skäl att försöka skaffa sig reda på, hur saken lag
till, innan man preliminärt undertecknade ett dylikt avtal? Ansvaret för
den skada, som eventuellt här kan uppkomma på grund av detta avtals framläggande,
kan man inte komma ifrån. Det ligger i hög grad på det sätt, på
vilket den förberedande handläggningen har skett i detta ärende.

Dessutom skulle jag vilja hänvisa till, vad som står i motiveringen till
1921 års proposition angående utrikesnämnden, nämligen att det vore lämpligt
att inrätta denna nämnd så, att partimotsättningar icke med onödig skärpa
skulle göra sig gällande och kontinuiteten icke onödigt rubbas i följd av
inrepolitiska strömningar.

Herr talman, mina herrar! Det är väl ingenting, som svenska folket i dessa
dagar ställer sig så kritiskt emot som de nästan frihetstidsmässiga yttringar
inom partilivet, som visat sig i vårt land. Det kan aldrig vara något
önskvärt, att en sådan partisplittring också får göra sig gällande på det utrikespolitiska
området. Allt bör göras för att detta skall kunna undvikas.
Man kan emellertid icke begära, att partier, som anse, att ett framlagt förslag
till avtal är stridande mot rikets bästa, inte skulle göra vad på dem ankomma
för att hindra antagandet av ett sådant avtal. Men man kan begära,
att regeringen, innan den lägger fram ett sådant avtal, som kan förutses
skola åstadkomma partisplittring också på det utrikespolitiska området,
hade prövat de institutioner, som finnas, för att försöka undvika en sådan
olycka.

Herr Lindhagen: Herr andre vice talmannen betonade med särskild styrka,
att här gäller det inte formen utan innehållet, inte skalet utan själva saken.
Jag har kommit till en motsatt uppfattning, och då får jag beklaga, herr
Bagge, att det även i sådana fall uppstår s. k. partisplittring.

Vad är det som forcerat detta ärende? Är det regeringen, är det riksdagen
eller är det något utskott? Det är arbetslösheten, som har forcerat
frågan. Den tål inte, att man har några långa och eviga överläggningar.
Den måste lösas i stora drag redan vid denna riksdag. Jag föreställer mig,
att därpå beror forceringen. Arbetslösheten kan herr Nilsson inte avskaffa
och ej heller avskaffas den genom väntan till nästa riksdag för att få ett solidare
övervägande. Alla de herrar, som sitta i utrikesnämnden, få ju för övrigt
i riksdagen tala om sina meningar.

Här sade Strömberg, att det är av vikt, att riksdagen får kännedom örn
avtal med främmande makter, innan avtalen äro träffade. Jag skall tala
örn för kammaren, att de flesta avtal med främmande makter, som skola underställas
riksdagen, äro färdiga på den andra partens sida, innan de komma
till riksdagen. Här ha vi bara att avsla eller ^^odkänna avtalen, och da vagmar
man föga ingå på själva saken, ty vi stå inför ett nödläge. Jag har motionerat
även mot en sådan ordning, men konstitutionsutskottet har ansett,
att det är tillräckligt tillfredsställande ordning, att riksdagen inte får någon
handlingsfrihet.

Herr Löfgren hoppades, att det nu skulle bli en annan ordning, och att
utrikesnämnden i framtiden skulle få en era av inflytande framför sig. Jag
skall be att få hoppas, att utrikesnämnden får bli i tillfälle att avskaffas
eller också bli ersatt med något, som är betryggande, och att sekretessen
såsom princip försvinner från denna nämnd.

Det sades vidare, att denna nämnd representerar riksdagen. Ingalunda

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. utrikesnämndens hörande i visst fall. (Forts.)
representerar den oss, som sitta i riksdagen, ty vi ha ju inte givit den någon
fullmakt att handla på våra vägnar i ett ärende, örn vilket vi inte ha fått
eller få någon kännedom. Här gäller vad andre vice talmannen kallade formernas
herravälde över ett falskt innehåll. Och det skall jag säga
Bergman, att däri ligger just ett upphävande av demokrati. Bergman har
i konstitutionsutskottet under den sista tiden alltid varit med örn att låta
detta upphävande av demokrati fortfara, och då kunna vi ju vara kvitt, åtminstone
på den punkten.

Herr Strömberg sade, att han inte hade någon kolartro på, att det skulle
bli någon förändring. Det är det enda, där jag kan riktigt instämma med
herr Strömberg. Jag har heller inte någon kolartro på, att denna generation
kommer att göra något för att riksdagen skulle få ett större inflytande; men,
herr Strömberg, en kommande generation kommer att göra det, och göra det,
även örn en mellanperiod av envälde, som av oss sålunda i så mycket provoceras,
skulle inträffa.

Herr talmannen: Under den hittills förda överläggningen har av herr Lindhagen
yrkats, att den nu föredragna punkten skulle med ogillande läggas till
handlingarna. Jag tillåter mig återigen påpeka, vad som från talmännens
sida upprepade gånger framhållits, att enligt en hittills i denna kammare
obruten praxis det inte tillåtits att uttala ett omdöme örn konstitutionsutskottets
åtgärd att göra en anmärkning. Talmännen hava ansett, att denna
praxis står i överensstämmelse med grundlagens både anda och bokstav, och
kammaren har vid skilda tillfällen givit talmännen rätt.

Under åberopande härav nödgas jag förklara, att jag finner mig förhindrad
att framställa proposition på herr Lindhagens yrkande.

Efter härmed slutad överläggning lades förevarande punkt till handlingarna.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och anförde: När skall den tid

komma, då första kammaren upphör att kalla andra kammaren olaglig och
andra kammaren upphör att kalla första kammaren olaglig på denna punkt?

Detta dilemma borde väl ha lösts omsider i sammanhang med den senaste reformen
av kamrarnas arbetsordning. Men denna, olaglighet — eller dessa två
olagligheter •— bygga vi på fortfarande. Här sitta vi som stumma inför talmanskapets
förkunnelser om kammarens eviga negativa inställning i detta
ämne som en nästan helig princip att bygga på.

Punkten 1 b). Äng. bernd ningen

av visst

Medan de under föregående punkt omförmälda förhandlingarna mellan de ärende.
svenska och sovjetryska delegationerna ännu pågingo, närmare bestämt den
28 december 1933, översändes från utrikesdepartementet till chefen för riksbanken
en uppställning av huvudpunkterna i det ifrågasatta avtalet angående
beställningar och krediter.

I skrivelse samma dag förhandlingarna slutfördes eller den 8 mars 1934 anhöll
ministern för utrikes ärendena, att fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
ävensom traktatberedningen före den 15 i samma månad måtte
meddela, vilka synpunkter som för vederbörandes del kunde göra sig gällande
å förslaget till överenskommelse.

Utskottet, som ansett, att riksgäldskontoret bort erhålla tillfälle att yttra
sig på ett tidigare stadium än som skett och senast då avtalsförhandlingarna

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. ra.

Äng. beredningen av visst ärende. (Forts.)
i början av februari 1934 ajournerades för längre tid samt att det vid underlåten
remiss från ministern för utrikes ärendena närmast ålegat chefen för
finansdepartementet att härom göra erinran i statsrådet, hade i den nu föredragna
punkten gjort anmärkning mot ministern för utrikes ärendena Sandler
samt mot chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Magnusson i Tumhult, som, med instämmande av herrar Sundberg,
Björkman, Ehrnberg, Hagström, Lindskog och Björck i Kristianstad,
anfört:

»Vi ansluta oss till den anmärkning, som under denna punkt framställts
mot hans excellens utrikesminister Sandler och mot statsrådet Wigforss för
bristande beredning av frågan örn kredit till Sovjetunionen. Vi anse emellertid,
att det ifrågavarande avtalets innebörd hade påkallat hörande på ett tidigare
stadium av förhandlingarna jämväl av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen,
då avtalets genomförande var beroende på näringslivet, på industrien
och på jordbruket. Inhämtandet av dessa myndigheters yttranden var
så mycket hellre påkallat, som avtalets huvudsyfte icke var den finansiella
låneoperationen utan beredandet av avsättning för industriens och jordbrukets
produkter. För underlåtenheten att i dessa avseenden iakttaga stadgandet i
§ 10 regeringsformen ha vi påyrkat, att anmärkning även skulle göras mot
statsrådet Sköld och statsrådet Ekman.»

2) av herrar Strömberg, Sandegård, Larsén, O. Fredrik Ström, Andersson
i Igelboda, Fast, Vougt, Nordström och Nilsson i Göteborg, som av angivna
orsaker ansett utskottets anmärkning mot ministern för utrikes ärendena i
avseende å tidpunkten för remissen till riksgäldskontoret sakna fog och förty
funnit även denna anmärkning oberättigad, som utskottet framställt mot
statsrådet och chefen för finansdepartementet.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman,
mina herrar! Mot mig samt mot chefen för finansdepartementet har konstitutionsutskottet
riktat anmärkning för att i ärendet angående avtal med
Sovjetunionen riksgäldskontoret först efter förhandlingarnas slutförande beretts
tillfälle yttra sig. Häremot har reservation anförts av herr Strömberg m. fl.
Jag delar de synpunkter, som. framställas i denna reservation, och önskar utöver
dem blott framhålla följande.

Jag ser, att anmärkningen begränsats att gälla riksgäldskontoret och lämnar
riksbanken utanför. Så sker jämväl i den av herr Magnusson i Tumhult
m. fl. avgivna reservationen. Sakförhållandet är ju, att fullmäktige i riksbanken
likaväl som fullmäktige i riksgäldskontoret erhöllo remiss samtidigt,
efter förhandlingarnas slutförande, vilket också är det sedvanliga, alldenstund
först då ett fullständigt avtalsförslag föreligger. Den skillnad i
fråga örn behandlingen av de bägge institutionerna, som konstitutionsutskottet
tydligen fäst avgörande vikt vid, hänför sig icke alls till deras
hörande örn avtalet i dess helhet utan gäller avtalets tekniska apparat. Att
icke förste _ deputeraden i riksgäldskontoret den 28 december erhöll en
likadan skrivelse som förste deputeraden i riksbanken får verkligen icke
uppfattas som en missaktning av den förstnämnda institutionen. Det hade
sin grund däri, att det praktiska behovet för våra förhandlingsdelegerade
att konferera med riksbanken framträdde på ett långt tidigare stadium
och i större utsträckning än beträffande riksgälden, vilket i sin tur väl
förklaras ur konstruktionen av det avtalsförslag, varå delegerade arbetade.
Då det praktiska behovet av expertis från riksgäldskontoret anmäldes för

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Äng. beredningen av visst ärende. (Forts.)
mig, bemyndigades delegerade träda i förbindelse med denna senare institution.
Att det skedde i annan form torde icke kunna tillmätas konstitutionell betydelse.

Båda institutionerna hade vid ärendets beredning enligt grundlagens föreskrift
beretts tillfälle att yttra sig. Att vid Kungl. Maj:ts beslut dessa yttranden
övervägts framgår ju tydligt därav, att på grund av erinringar inom
riksbanks- och riksgäldsfullmäktige fyra artiklar i avtalsförslaget ändrats,
innan jag i statsrådet förordade förslagets godkännande.

Jag kan icke underlåta att även uttrycka min förvåning över att i denna
fråga anmärkning av konstitutionsutskottet riktats icke blott mot mig utan
jämväl mot chefen för finansdepartementet, ensamt bland mina kolleger, medan
högerreservanterna velat dividera ut ansvaret för mina försyndelser på ytterligare
tvenne medlemmar av statsrådet. Nu håller jag mig blott till vad utskottet
yttrat. Det heter: »Vid underlåten remiss från ministern för utrikes

ärendena hade det närmast ålegat chefen för finansdepartementet att härom
göra erinran i statsrådet.» Härmed kan ju icke avses den i utskottets recit
omförmälda remissen av 8 mars, vilken skedde jämväl till riksgäldsfullmäktige.
Utan torde, såvitt jag förstår, åsyftas, att skrivelsen till chefen för
riksbanken saknar motstycke i vad angår riksgäldskontoret. Den »uteblivna
remissen» torde få läsas som utebliven skrivelse från utrikesdepartementet till
förste deputeranden i riksgälden. Det var nämligen ingen remiss, som då
skedde.

Låt oss nu konkretisera vad som borde ha passerat, därest statsrådet Wigforss
handlat som konstitutionsutskottet förmenar, att han bort. På mitt uppdrag
hade den 28 december avgått en departementsskrivelse till chefen för
riksbanken. Någon gång i januari eller senare skulle chefen för finansdepartementet
i en konselj, utanför sin egen lista, ty ärendet tillhörde ju ett annat departement,
ha upphävt sin röst och talat ungefär sålunda: »Eders Majestät,

min kollega utrikesministern har den 28 december låtit skicka ett papper till
riksbanken. Nu gå dagarna, och utrikesministern tycks inte skicka något
papper till riksgälden. Häremot får jag göra erinran i statsrådet.»

Längre i rekonstruktion av det konstitutionellt riktiga förloppet vågar jag
icke gå, utan jag hemställer till konstitutionsutskottets högt ärade ordförande
att tala örn, med vilket yrkande statsrådet Wigforss bort avsluta denna sin
erinran och vilken konseljbehandling, som skulle ha följt på ett eventuellt yrkande.

Slutligen skall jag, icke för att klandra andra utan för en begrundan på
alla håll, berätta örn en annan förhandling med främmande makt och det ärendets
beredning. Jag går icke långt tillbaka, blott till 1931. I maj det året
mottog riksdagen en kungl, proposition örn en större lånetransaktion för att
bygga Riigenbron. Härom kan jag meddela följande data.

Beslut örn oell direktiv för förhandlingar lämnades i april, utan konseljbeslut.
Förhandlare avreste 23 april till Berlin. Regeringen tog ställning
till förhandlingsresultatet i statsrådsberedningen 3 maj och gav därom besked
till vederbörande andra part. Örn denna förhistoria namnes intet i propositionen.
Denna irdedes i stället med omnämnande av en skrivelse från järnvägsstyrelsen,
inkommen till finansdepartementet 7 maj. Samma dag gick
remiss till statskontoret, riksgäldskontoret samt — gemensamt — till kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen. Remissvaren inkommo 8 maj. Då hade
kommerskollegium hunnit i sin ordning höra exportföreningen, vars yttrande är
daterat 7 maj. Samma 8 maj, då svaren inkommo, beslutades propositionen
i konselj: den första konseljbehandling överhuvud av detta ärende, mina herrar!

Första kammarens protokoll 198J Nr 27. 2

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. beredningen av visst ärende. (Forts.)

Att utrikesnämnden aldrig besvärades nämner jag blott i förbigående.

Denna historia är lärorik ur särskilt en synpunkt. Konstitutionellt bör det
väl icke göra någon skillnad, örn det främmande landet är Tyskland och icke
Ryssland, örn förhandlaren heter Wallenberg och icke Gabrielsson samt om
finansministern heter Hamrin och icke Wigforss.

Herr Strömberg: Då hans excellens utrikesministern inte närmare berörde
den reservation från socialdemokratiskt håll, som är fogad till det föreliggande
anmärkningsyrkandet, ber jag att med några ord få redogöra för innehållet
av densamma.

Jag vill emellertid först framhålla, att i fråga örn denna punkt utskottet
är allt annat än enigt. Såsom synes av memorialet, är det inte mindre än
sju ledamöter av utskottet, som velat gå längre än utskottets anmärkning
innebär, under det att nio ledamöter motsatt sig anmärkningen. Det är således
endast fyra av utskottets ledamöter, som stå för anmärkningen, och även
ibland dem bär rått en viss oklarhet. Det har rått oklarhet alldeles speciellt
i den fråga, som utrikesministern senast var inne på, nämligen huruvida man
skulle göra anmärkning mot båda statsråden eller om man skulle begränsa
sig till ett av dem.

Jag delar utrikesministerns uppfattning, att utskottet härvidlag begagnat
sig av en mycket besynnerlig taktik. Man skulle lika gärna kunnat göra anmärkning
mot statsministern i den föregående punkten, därför att han inte
gjort anmärkning mot att utrikesnämnden inte hörts, och jag undrar, vart
man kommer, örn konstitutionsutskottet i fortsättningen skall gå in för anmärkningar
av detta slag. I den paragraf i regeringsformen, som åsyftas,
föreskrives, att regeringsärende skall genom upplysningars inhämtande från
vederbörande ämbetsverk beredas. Det har också i detta fall skett. I vilken
ordning och vid vilken tidpunkt detta skall ske, därom stadgas ingenting,
utan vederbörande föredragande departementschef har att efter eget omdöme
avgöra den saken. Jag skulle dessutom vilja ifrågasätta, huruvida det varit
möjligt att låta förslaget remitteras till riksgäldsfullmäktige, innan förhandlingarna
voro slutförda, ty dessförinnan fanns faktiskt intet konkret förslag,
som riksgäldsfullmäktige kunde yttra sig örn.

Det har också påpekats i den av mig m. fl. avgivna reservationen, att
Kungl. Majit i många fall tidigare har i statsverkspropositionen utan sådan
remiss tagit ställning till upplåningar, och sådana av ganska betydande mått,
utan att det har medfört konstitutionsutskottets anmärkning.

Jag har, herr talman, på dessa skäl tillsammans med åtta andra ledamöter
av utskottet reserverat mig vid den föredragna punkten, då vi ansett utskottets
anmärkning i denna del sakna fog.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Vid den föredragna punkten finnas två
reservationer, såsom redan anförts. Det är emellertid knappast riktigt att
säga, att den högerreservation, som här föreligger, går utöver utskottets anmärkning.
Den är snarare en anmärkning för sig och icke en reservation mot
utskottets anmärkning. Örn den senare äro samtliga ledamöter, som inte anslutit
sig till den socialdemokratiska reservationen, eniga, låt vara att därutöver
en ny anmärkning gjorts, nämligen mot två andra ledamöter av statsrådet.

Jag skall med avsende på frågan örn tillämpningen av 10 § i regeringsformen
helt enkelt framhålla, att därvidlag bör gälla precis detsamma som i
avseende på utrikesnämndens hörande. Det är en lämplighetsfråga, när och
hur myndighet skall höras, men den skall höras, så att det blir av betydelse

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. beredningen av visst ärende. (Forts.)
för utgången. Hans excellens har påpekat, att så varit fallet med avseende på
hörandet av riksbanken och riksgäldskontoret. Jag kommer strax till belysning
härav. Beträffande de två andra myndigheter, som här kunde ha hörts,
har emellertid majoriteten inom utskottet ansett, att man inte borde göra anmärkning
emot att lantbruksstyrelsen och kommerskollegium inte hörts, då
den frågan så nära sammanhänger med den reala frågan om ryska avtalet,
att vi förutsätta, att det sammansatta utskott, som har den frågan örn hand,
icke kan undgå att komma in på det spörsmålet, och då konstitutionsutskottet
icke ansett sig vilja och kunna föregripa det sammansatta utskottets ståndpunktstagande,
har denna fråga endast påpekats.

Hans excellens anmärkte gentemot utskottet, att det var rätt egendomligt,
att riksgäldskontorets fullmäktige men icke riksbankens fullmäktige här
nämndes. Hans excellens framhöll, att frågan örn när expertisen inom de två
institutionerna skulle begagnas, måste bedömas efter läget i varje särskilt
fall, och att, när man tidigare hade begärt yttrande från riksbankschefen,
det inte var någon remiss utan endast en begäran örn vissa upplysningar och
begagnande av en viss expertis på ett stadium, då sådan var önskvärd och
nödvändig, men att detsamma icke då gällde riksgäldskontoret. När önskemål
sedermera uttalades örn begagnandet av expertis även inom riksgäldskontoret,
remitterades ärendet dit.

Jag tror, att hans excellens därvidlag ser på saken på ett helt annat sätt än
konstitutionsutskottet. Konstitutionsutskottet har inte fäst sig vid örn Kungl.
Majit begagnat sig av den expertis, som finnes hos riksbanks- och riksgäldsfullmäktige,
eller icke, utan konstitutionsutskottet har fäst sig vid en helt annan
sida av saken. Utskottet har därvid anknutit till riksgäldsfullmäktiges
egen klagan — omnämnd i utskottets betänkande på sid. 5 -— över att de
blivit så sent hörda. Det är inte det, att förste deputeraden skulle fått en underrättelse,
det är inte det, att denna skulle jämställts med den anmaning,
vilken ställdes till riksbankschefen, som utskottets anmärkning gäller, utan
den gäller det förhållandet, att det i en upplåningsfråga grundlagsenligt är
riksgäldskontoret, som har avgörandet örn hand. Då det gäller en utländsk
upplåning, ger visserligen Kungl. Maj :t sin garanti — det är ju det upp- och
nedvända förhållandet mot vad grundlagen egentligen säger, ty enligt denna
är det Kungl. Maj :t, som lånar, och riksgäldskontoret och riksdagen, som
samtycka. Numera är det dock som sagt i viss mån tvärtom, men i varje fall
är riksgäldskontoret det organ för riksdagen, som konstitutionellt skall lia
med dessa frågor att skaffa. Hur det förhåller sig med begagnandet av
expertis, har i detta fall inte intresserat utskottet. Hade det gällt det spörsmålet,
skulle utskottet säkerligen ställt sig på samma ståndpunkt som beträffande
lantbruksstyrelsen och kommerskollegium. Men den synpunkt, som
utskottet velat betona, har varit, att riksgäldsfullmäktige, som konstitutionellt
ha med den härför nödvändiga upplåningen att göra, borde såsom fullmäktige,
såsom riksdagens organ lia satts i tillfälle att få den tid på sig, som
de själva ansett behövlig för att taga en fullständig ståndpunkt i frågan.

Nu vill jag icke förneka, att det förefaller mig — jag går kanske litet
längre än jag egentligen borde ■—- som örn riksgäldsfullmäktiges yttrande
också är betydligt underlägset riksbanksfullmäktiges. Vad det kan bero på,
lämnar jag alldeles därhän, men då riksgäldsfullmäktige själva lia antytt, att
de haft för kort tid på sig, anser sig utskottet, som skall iakttaga riksdagens
rätt, också nödsakat att göra en erinran om att dessa fullmäktige såsom riksdagens
fullmäktige hava och böra hava fullt berättigade anspråk på att höras
i så god tid i själva saken, som de skulle behöva. Hans excellens vet mer
än väl, att i sådana fall mycket kan göras under hand för att förbereda en

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. beredningen av visst ärende. (Forts.)
fråga, och det skulle säkerligen också kunnat ske i detta fall, men det förefaller,
som örn det icke hade skett i fråga om riksgäldsfullmäktige.

Vad beträffar anmärkningens riktande mot chefen för finansdepartementet,
är det i allt fall så, att när det gäller riksgäldsfullmäktige i den egenskap,
som jag här antytt, är det finansdepartementet, som närmast har med
riksgäldsfullmäktige att göra. Och man kan väl inte så fördela alla ärenden
på olika departement, att en statsrådets ledamot skulle iakttaga fullständig
tystnad och förhålla sig alldeles stilla i konseljen, när ett annat departements
ärenden föredragas, även då en fråga icke föredrages såsom den
bort. Jag tror i stället, att man får lov att säga, att varje statsrådets ledamot
är medansvarig för att de ting, som böra göras, också bli gjorda, och att
alltså ansvaret för underlåtenheten i detta fall får läggas på den, som närmast
har att se till att förhållandet mellan regering och riksdag i fråga örn
riksgälden bevaras och upprätthålles.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag blev tyvärr utkallad ur salen, så att jag
icke fick tillfälle att lyssna till det anförande, som hans excellens utrikesministern
för en stund sedan höll och i vilket — enligt den med stor älskvärdhet
till mig överlämnade promemoria, som jag har i handen — hans excellens
dragit upp en parallell mellan den fråga, som nu föreligger, och en sådan, som
var föremål för behandling av regeringen 1931.

Jag ber att först och främst få erinra därom, att skillnaden mellan dessa
frågor är så betydande, att jag verkligen förvånar mig över att utrikesministern
velat sätta något slags likhetstecken mellan dem. Det ärende, som hans
excellens här berörde, gällde en trafikfråga, som var gemensam för de båda
länderna. Det var så, att den nya anordningen skulle medföra en förkortad
restid mellan vårt land och Tyskland, och det var ju för att i det brydsamma
finansiella läge, som Tyskland särskilt då befann sig i, göra det möjligt att
bygga Ilugenbron, som Sverige gick med på lånetransaktionen. Jag kan inte
finna, att dessa frågor på något sätt kunna jämställas i betydelse och omfång
med den, som bär i dag behandlas.

Frågan örn Eiigenbron behandlades 1931 av järnvägsstyrelsen såsom en vanlig
trafikfråga de båda länderna emellan. Naturligtvis kan man sedan rent
konstitutionellt draga upp paralleller och säga, att det var en fråga, som berörde
utländsk makt och därför borde ha behandlats på ett annat sätt inom
regeringen och utrikesnämnden. Själva detaljerna, herr talman, är det ganska
naturligt, att jag inte kan erinra mig. Jag vill endast göra dessa invändningar
och anmärkningar emot den framställning av frågan, som gavs av utrikesministern
med, efter vad man har sagt mig, ganska starka tonfall. Någon
likhet i betydelse och omfattning kan väl utrikesministern ändå icke göra gällande
att det föreligger mellan dessa båda fall.

Jag vill slutligen endast begagna tillfället att starkt understryka den uppfattning,
hans excellens uttalade, då han sade att för honom ingen skillnad
funnes mellan Sovjetryssland och Tyskland, när det gäller vårt förhållande
till dessa båda makter. Även jag vill se frågan objektivt i båda fallen och
taga hänsyn till vad som gagnar vårt land och folk och till de risker, som
kunna föreligga både i det ena och andra avseendet.

Jag måste säga, herr talman, att den jämförelse, som utrikesministern gjorde,
finner jag vara av noll och intet värde i detta sammanhang.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr tal man!

Det kan ju hända, att jag inte gjorde denna jämförelse uteslutande
med tanke på det värde den kunde lia för herr Hamrin, utan jag gjorde den,

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Äng. beredningen av visst ärende. (Forts.)
såsom jag sade i mitt förra anförande, för en begrundan på alla håll. Och då
herr Hamrin har sett ordalagen av vad jag sade, vet herr Hamrin mycket
väl, att jag inte med jämförelsen avsett att framställa något klander emot behandlingen
av det omnämnda ärendet. Jag har endast velat helt stillsamt
påpeka, hur det kan gå till, utan att det alls är fråga örn några anmärkningar.
Det som är av intresse i jämförelsen är naturligtvis inte omfattningen
av ärendet. Jag delar herr Hamrins mening, att I8V2 miljoner naturligtvis
är en mycket mindre summa än 100 miljoner. Det gällde 181/2 miljoner, det
kan man kanske erinra sig. Vad som var av intresse för. mig var att till begrundan
framställa det förhållandet, att vid en förhandling med främmande
makt Kungl. Maj :ts regering utan konseljbeslut icke bara ger direktiv, utan
också tar ställning i sak till frågan. Herr Hamrin och jag ha säkert varit med
om sådant åtskilliga gånger, och funnit oss lia legitima anledningar att förfara
på det sättet. Jag vill bara, att man inom kammaren skall begrunda,
att livet är sådant, då det gäller förhandlingar med främmande makt. Det är
åtskilliga gånger, som det måste tas ställning och ges direktiv.

Dessutom var det av intresse att påvisa, att det i ett ärende av denna natur
mycket väl kan hända, att vederbörande instanser, som skola yttra sig, få
remisserna, sedan Kungl. Maj :ts regering i statsrådsberedningen överlagt örn
den ställning, som regeringen tänker intaga i frågan. Sådant torde ha förekommit
även i åtskilliga andra fall, och jag finner icke något märkvärdigt i
den saken. Naturligtvis skola sedan de inkomna yttrandena övervägas, och
jag förmodar, att även den regering, i vilken herr Hamrin var finansminister,
hade den uppfattningen, att man får se, vad som kommer att sägas, och taga
under övervägande, örn det kan föranleda till någon ändrad ståndpunkt. Sedan
vill jag, eftersom herr Hamrin tyckte, att det var så alldeles onödigt att
tala om denna sak, påpeka, att riksgäldskontoret i ärendet förklarade, att det
var ett mycket osedvanligt ärende de hade fått att yttra sig örn, alldenstund
det gällde att på svensk sida ikläda sig statsborgen för ett företag i ett främmande
land. Riksgäldskontoret hade en dag på sig för att avge sitt svar
i det fallet. Beträffande den avtalsfråga, som här är underlaget för konstitutionsutskottets
anmärkning, hade riksgäldskontoret veckan på sig. Man
må ju göra sina jämförelser. Jag har varit med örn åtskilliga fall, då riksgäldskontoret
liksom andra myndigheter har kunnat avge yttrande i mycket
viktiga frågor på en förvånande kort tid.

Beträffande herr Reuterskiölds anförande må jag säga, att det nu står litet
klarare för mig, vad konstitutionsutskottet har menat. Vad konstitutionsutskottet
avsett, skulle efter herr Reuterskiölds anförande få sägas vara det, att
det fanns i sak större skäl att göra en tidig remiss till riksgäldskontoret än
att göra en sådan till riksbanken. Följaktligen borde man ha gjort en verklig
remiss av avtalet till riksgäldskontoret tidigare än till riksbanken. I sak
varken förstår jag eller kan jag dela den uppfattningen. Jag tror, att det
skulle ha förefallit ganska egendomligt, med kännedom om detta avtalsförslags
beskaffenhet, örn man hade ansett både att det var viktigare att höra
riksgäldskontoret än riksbanken och att detta borde ha skett på ett tidigare
stadium än beträffande riksbanken.

Slutligen må jag säga, att jag är ganska konfunderad inför de perspektiv,
som herr Reuterskiöld upprullar över de olika slags anföranden, som kollegerna
i en regering eventuellt skola hålla på grund av att de förmena, att andra
ledamöter av statsrådet ha underlåtit att göra vissa ting. Jag må säga, att
jag fortfarande inte riktigt vet, hur det skall gestalta sig i en konselj med sådana
erinringar, som konstitutionsutskottets ärade ordförande anser vara påkallade
såsom en naturlig form för arbetet inom regeringen.

Ang. rådhusrättens
i
Ystad organisation.

22 Nr 27. Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. beredningen av visst ärende. (Forts.)

Herr Hamrin: Herr talman! Jag hade inte tänkt överhuvud taget upp träda

i denna fråga, men det näst sista anförandet av hans excellens utrikesministern
ger mig anledning att utveckla mina synpunkter på frågan.

Jag vill säga, herr talman, att jag icke tillhör dem — och det ber jag att
mycket starkt få understryka — som göra någon skillnad mellan det ena och
det andra landet, när det gäller våra affärsförbindelser, och jag kan inte ge ett
uns åt den åskådningen, att vi skulle vägra att knyta några handelsförbindelser
eller sluta några avtal med det ena eller andra landet på grund av dess
konstitutionella förhållanden. Det är just behandlingssättet av denna fråga,
vilket enligt min uppfattning skadat, vad vi skulle önska vinna, som är utgångspunkten
för mina anmärkningar mot regeringen. Detta är så mycket
mer uppenbart, som det i detta fall funnits god tid att samråda med utrikesnämnden.
Det kan inte vara någon hemlighet för riksdagen, att man tidigare
var ett långt stycke på väg emot ett avtal av delvis annan innebörd än det
som i dag diskuteras. Det har denna gång funnits mer än vanligt god lid att
samråda med riksdagens förtroendemän i utrikesfrågor. Det är den långa tidrymd,
vilken förflutit från det man upptog förhandlingarna fram till den
timme, då man stod färdig att träffa konstitutionellt avgörande i regeringen,
som ger mig anledning att beklaga, att ärendet blivit handlagt på detta sätt,
och inte så mycket de rent konstitutionella synpunkterna. Det är inte så att
förstå, att inte de, som jag företräder här, skulle vilja värna grundlagens bud,
men vad vi främst fäst oss vid är, att man genom sitt handlingssätt skadat
våra intressen och vårt förhållande till en annan makt. Det är detta, herr
talman, som jag finner mest anmärkningsvärt, och jag betonar ännu en gång,
att det är själva realfrågan — handelsutbytet med Ryssland — som intresserar
mig framför formerna vid behandlingen av avtalsfrågan.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Den sista modifikationen
tycker jag var ett lovande tecken till att det börjar på att bli någon
besinning i det tal, som förekommit under de sista veckorna. Själva
sakfrågan komma vi till en annan gång, och jag hade inte tänkt att taga upp
den nu. Jag vill bara påpeka i anledning av herr Hamrins sista yttrande, att
herr Hamrin väl ändå förbiser den omständigheten, att vi nu tala örn en s. k.
utebliven remiss till riksgäldskontoret och icke örn utrikesnämnden.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, lades den nu ifrågavarande
punkten till handlingarna.

Punkten 2.

Genom beslut den 21 december 1933 hade Kungl. Maj:t på hemställan av
föredragande departementschefen statsrådet Schlyter fastställt arbetsordning
och lönestat för rådhusrätten och magistraten i Ystad.

I den fastställda arbetsordningen stadgades, bland annat, att rådhusrätten
och magistraten i Ystad skulle utgöras av borgmästare, rådman ävensom
stadsnotarie, den sistnämnde förordnad av magistraten för viss tid.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten anfört:

»Konstitutionsutskottet, som ej förut haft uppmärksamhet å något fall, då
organisatoriskt fastställts att i rådhusrätt ej skulle finnas minst tre ordinarie
domare, har icke kunnat undgå att i avseende å det nu anmärkta förhållandet,
att en av rådhusrättens tre ledamöter förklarats skola tillsättas endast på
förordnande, göra anmärkning mot föredragande departementschefen statsrådet
Schlyter, vilket utskottet får för riksdagen anmäla.»

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Äng. rådhusrättens i Ystad organisation. (Forts.)

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Strömberg, Oscar
Gottfrid Karlsson, Larsén, Borg, Andersson i Igelboda, Fast, Vougt och
Nordström på åberopade grunder icke ansett sig kunna biträda den gjorda anmärkningen.

Herr statsrådet Schlyter: Herr talman! Konstitutionsutskottet har under
denna punkt framställt anmärkning mot att Kungl. Majit på min föredragning
i en dén 21 december 1933 fastställd arbetsordning för rådhusrätten i
Ystad godkänt stadsfullmäktiges av magistraten, länsstyrelsen och hovrätten
tillstyrkta förslag, att en av rådhusrättens tre ledamöter skulle tillsättas endast
på förordnande.

Konstitutionsutskottet har tydligen väntat sig invändningen, att en liknande
anordning enligt riksdagens beslut äger rum i hovrätterna, i det att utskottet
mot denna invändning replikerat:

»Ej heller kan till försvar för den nu givna bestämmelsen, att en av domarna
icke är oavsättlig, åberopas, att i hovrätterna extra ordinarie domare till
väsentligt antal deltaga i doms meddelande, enär ju här organisatoriskt fullt
antal ordinarie domare finnes.»

Denna utskottets sista uppgift är icke riktig. Jag förutsätter, att med »organisatoriskt»
fullt antal menas, att tillräckligt antal ordinarie befattningar
finnas för konstituerande av hovrätternas olika divisioner, även örn befattningarna
uppehållas av extra tjänstemän. Nu förekommer det ju i mycket stor
utsträckning att för de ordinarie ledamöterna i hovrätterna, vilka i ett stort
antal mål döma i sista instans, sitta unga vikarier som för sin framtida befordran
äro helt beroende av sina överordnade inom samma verk. Mot degna
i många avseenden verkligt betänkliga ordning har konstitutionsutskottet aldrig
funnit anledning inlägga någon gensaga.

Men härutöver finnas verkligen inom två av hovrätterna, nämligen Svea hovrätt
och och hovrätten över Skåne och Blekinge, ett icke obetydligt antal extra
ordinarie domarplatser, vilka alltså icke »organisatoriskt» täckas av några
ordinarie ledamotstjänster, nämligen 6 i Svea hovrätt, därav 5 för upprätthållande
av den s. k. extra divisionen, samt 1 i skånska hovrätten eller 3, örn
man räknar med de två fiskaler, som enligt arbetsordningen tjänstgöra såsom
adjungerade ledamöter.

Mot vad jag nu sagt kan icke invändas att dessa extra ledamöter tillfälligtvis
tillkallats för avarbetande av uppkommen balans. I båda de sista årens
statsverkspropositioner har klarlagts, att dessa extra ledamotsbefattningar behövas
för tillgodoseende av hovrätternas ordinarie behov av arbetskrafter. I
enlighet härmed har också innevarande år på Kungl. Maj :ts förslag riksdagen
beslutat att överflytta anslagen till dessa extra ledamöter, 6 i Svea hovrätt och
3 i skånska hovrätten, från de extra anslag, under vilka de förut voro upptagna,
till anslagen för avlöningar åt icke-ordinarie befattningshavare under
hovrätternas ordinarie anslag.

Vidare ber jag att få erinra konstitutionsutskottet dels om den långa tid
vattendomstolarna enligt Kungl. Maj :ts och riksdagens beslut stodo på extra
stat, dels också örn ett visst 20-årsjubileum som vi kunna fira i år. Enligt
1914 års lagstiftning om krigsdomstolarna tillsättas både krigsdomare och
auditörer på förordnande. Då riksdagen kunnat tillåta sig detta 20-åriga provisorium
i avbidan på krigsdomstolarnas avskaffande, synes det förklarligt,
örn stadsfullmäktige i Ystad anse sig följa ett högt föredöme, när de begära,
att en enda av rådhusrättens tre ledamöter skall få tillsättas på förordnande
i avvaktan på utgången av det slutliga ordnandet av stadens jurisdiktion.

För att ytterligare nämna ett exempel från domstolsväsendet på en liknande

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. rådhusrättens i Ystad organisation. (Forts.)
anordning, vill jag erinra kammaren örn ett ärende vid förra årets riksdag
angående uppflyttning av 3 förordnade revisionssekreterare till ordinarie. § 36
regeringsformen, som konstitutionsutskottet åberopat, är lika tillämplig på
dessa revisionssekreterare som på rådmanstjänsten i Ystad. Men det nämnda
förslaget från Kungl. Majit avslogs av riksdagen utan att någon invändning
gjordes därom att de ifrågavarande befattningarna icke skulle vara behövliga
för bemästrande av högsta domstolens ordinarie arbetsbörda. Yar hade vi
konstitutionsutskottets jurister den gången? Jag är alldeles säker pä att
alla de herrar, som nu underskrivit anmärkningen mot mig, förra året röstade
emot de tre nya ordinarie revisionssekreterarna.

§ 36 regeringsformen gäller som nämnt lika för alla ämbetsmän och icke
blott för domare. Emellertid är jag fullt ense med konstitutionsutskottet därom,
att det är i högsta grad lämpligt att domarämbetenas innehavare i största
möjliga utsträckning innehava ordinarie anställning. Men äro vi inne på
lämplighetsfrågan, har jag ett par ord att säga de herrar jurister, som undertecknat
anmärkningen. Det gäller domarämbetets utövande i häradsrätterna.

Sedan snart 20 år tillbaka har jag fört en ojämn kamp med flertalet domstols
jurister härj! landet mot extraordinariesystemet i våra häradsrätter. Jag
bär velat, att våra häradshövdingar själva skulle i största möjliga utsträckning
^itta som domare i stället för att överlåta detta i ett mycket stort antal
mål åt unga, oerfarna extra tjänstemän, under förevändning att dessa behövde
denna tjänstgöring för sin utbildning. Förlidet år hade stämningen svängt
därhän, att såväl rikets hovrätter som ett betydande antal framstående häradshövdingar
gåvo sitt stöd åt kravet på ett brytande med det gamla systemet.
Men åtskilliga häradshövdingar kämpade in i det sista — några ända inne uti
denna kammare — mot reformen och för de extra domarna. En av dessa
häradshövdingar har skrivit under konstitutionsutskottets anmärkning mot
mig för att jag medverkat till att i en liten rådhusrätt på avskrivning en av
de tre juristerna får lov att intaga en dylik extraordinarie ställning, dock med
vida större garantier för hans kompetens än tingsbiträdena i häradsrätterna
innehade.

Jag skall strax komma till frågans formella sida, men ber att först få stanna
ett ögonblick vid den reella.

^ Jämför man arbetsbördan vid rådhusrätten i Ystad och den angränsande
Vemmenhögsdomsagam, med vilken staden i judiciellt avseende framdeles torde
komma att förenas, finner man, att häradsrätten enligt sista tillgängliga rättsstatistik
avdömt mer än dubbelt så många tvistiga civilmål och strafflagsmål
som rådhusrätten samt handlagt 5 å 6 gånger så många lagfartsärenden och
3 gånger så många inteckningsärenden. För bemästrande av de båda domstolarnas
arbetsbörda finnes i häradsrätten en ordinarie domare och en extra sekreterare
jämte vanliga tingsbiträden, medan i rådhusrätten finnas två ordinarie
och en extra domare. Sekreteraren är inskrivningsdomare i domsagan. Här
är alltså — liksom i Södra Roslags domsaga, där riksdagen direkt medverkat
genom anslag till en extra inskrivningsdomare — en viktig domarbefattning
beklädd med en extra ordinarie innehavare av alldeles samma ställning som
den i Ystad förordnade extra ordinarie stadsnotarien. Varför har inte konstitutionsutskottet
sett upp härmed? Efter den nu gjorda anmärkningen vågar
jag hoppas, att örn Kungl. Majit till nästa riksdag föreslår att några få av de
nuvarande många extra ordinarie inskrivningsdomarna på landet skola bli ordinarie,
konstitutionsutskottet sätter in hela sin kraft på hävdandet av principen
att vi skola hava ordinarie domarämbeten. Jag vågade icke komma med
detta förslag i år, då det avstyrkts av statskontoret, som vet hur riksdagen
vill ha det.

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Äng. rådhusrättens i Ystad organisation. (Forts.)

De sakliga skälen till att stadsfullmäktige i Ystad önskat att den tredje ledamotsplatsen
i rådhusrätten blott skulle tillsättas på förordnande äro tvåfaldiga:
dels blir det icke oväsentligt billigare, dels slipper staden att vid rådhusrätten
och magistraten få bunden en tredje ordinarie tjänsteman sorn kommer att vålla
svårigheter, när, såsom det antages, vid den nuvarande borgmästarens avgång
fråga uppstår örn stadens förenande i judiciellt hänseende med Vemmenshögsdomsagan.
Att något beslut örn en dylik judiciell förening ännu icke fattats,
hindrar självklart icke — såsom konstitutionsutskottet förmenar — stadsfullmäktige
och Kungl. Majit att redan nu vara en liten smula förutseende. De
nämnda sakskälen, vilka äro identiskt de samma som bruka föranleda riksdagen
att i liknande fall handla på alldeles samma sätt som stadsfullmäktige i
Ystad, talade alltså bestämt för bifall till stadsfullmäktiges framställning.
Det skulle verkligen vara av intresse, om någon enda ledamot av riksdagens
statsutskott kunde stå upp och säga, att örn det ankommit på riksdagen att
bevilja anslag till rådhusrätten i Ystad, man skulle av § 36 regeringsformen
känt sig förhindrad att fatta samma beslut som stadsfullmäktige gjort.

Så hava vi frågans formella sida.

Konstitutionsutskottet nämner, att det tidigare förekommit att på framställning
av stad en stadga vunnit fastställelse, vari provisoriskt medgivits att medlem
av rådhusrätt tillsatts på förordnande, men att detta varit fallet i stadsdomstol,
där dock genom domstolens uppdelande på avdelningar ej bestämmelsen
om att 3 ordinarie domare skola finnas trätts för nära. Utskottet lär härmed
syfta på en ändring i arbetsordningen för rådhusrätten i Hälsingborg, av
Kungl. Majit fastställd den 30 september 1932, Svensk författningssamling
nr 453, varigenom Kungl. Majit på stadsfullmäktiges begäran godkänt en liknande
anordning med en extra assessor, som har säte i domstolen. Denna anordning
var icke på annat sätt »provisorisk» än att meningen är, att befattningen
skall kunna indragas, när den icke längre behöves, alldeles som den
extra stadsnotarien i Ystad. När utskottet talar om »bestämmelsen örn att tre
ordinarie domare skola finnas», vill jag blott framhålla, att någon sådan bestämmelse
icke existerar. Kan det för övrigt vara någon skillnad i nu diskuterade
hänseende, örn rådhusrätten är så liten som i Ystad, så att man nätt
och jämnt kan bereda sysselsättning för tre jurister, eller den är så stor som i
Hälsingborg, så att den behöver arbeta på avdelningar?

Konstitutionsutskottet åberopar rättegångsbalken 1: 4, som säger att »underrätt
i stad är rådstuvurätt; där äga stadens borgmästare och rådmän döma»;
och sammanställer detta lagrum med § 36 regeringsformen.

I rättegångsbalken 6: 2 stadgas: I de städer, där målens antal så fordrar,

böra flera avdelningar av rådstuvurätt vara, och böra målen dem emellan fördelas
såsom å varje ställe lämpligt finnes.

Nu är det alldeles självklart, att när rådstuvurätten sålunda arbetar på avdelningar,
varje avdelning skall sammansättas av domare utav enahanda art
som örn rådhusrätten endast arbetar på en avdelning. Det saknas varje förnuftig
grund för antagande att grundlagen skulle medgiva en lösare anställning
för domstolens ledamöter i det ena fallet än i det andra. Är det grundlagsstridigt
att låta en e. o. stadsnotarie eller assessor sitta som ledamot av
rådhusrätten i Ystad, är det självklart lika grundlagsstridigt att låta en dylik
person sitta som ledamot på en avdelning av rådhusrätten i Hälsingborg. Med
andra ord: arbetsordningen för Hälsingborg — vilken fastställts på föredragning
av annan än mig — måste vara lika mycket eller lika litet grundlagsstridig
som arbetsordningen för Ystad. Snarare finnas ju beträffande Ystad
skäl att tolerera en ledamot på förordnande med hänsyn till antagligheten av
tjänstens snara indragning.

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. rådhusrättens i Ystad organisation. (Forts.)

Arbetsordningen för Hälsingborg är emellertid icke den enda, i vilken det
föreskrivits att en ledamot i rådhusrätten skall vara extra och som undgått
anmärkning av konstitutionsutskottet. Tack vare det förhållandet att anmärkningar
av detta slag kunna av konstitutionsutskottet riktas mot en departementschef
utan att denne blivit hörd, innan han satts på de anklagades
bänk, har jag varit förhindrad tillhandahålla konstitutionsutskottet den utredning
i ämnet utskottet så väl behövt. Jag får i stället nu ytterligare meddela,
att föregående regering den 5 juni 1931, Svensk författningssamling nr 165,
fastställt en arbetsordning för Skellefteå rådhusrätt, där det blott finnes en
ordinarie lagfaren domare, nämligen borgmästaren. Enligt denna arbetsordning
skall på extra stat finnas en förste lagfaren rådmansbefattning. Alltså
den ende juristen i rådhusrätten utom borgmästaren är extra. Att därjämte
enligt arbetsordningen skola finnas två illitterata rådmän på ordinarie stat
kan ju icke hjälpa upp den lagjarne rådmannens, örn man skall tillämpa utskottets
tolkning av § 36 regeringsformen, grundlagsstridiga anställningsvillkor.
Liknande extra anställningsvillkor hava beträffande illitterata rådmän
fastställts genom ett flertal kungl, beslut från 1918 fram till 1933.

Konstitutionsutskottet gör en liten antydan att jag skulle undgått anmärkning,
örn befattningen på papperet gjorts ordinarie och Kungl. Majit sedan
tillåtit, att den finge uppehållas på förordnande. Att på detta sätt söka
kringgå en grundlagsbestämmelse, örn jag nu ansett en sådan stå hindrande i
vägen för godkännande av Ystads stadsfullmäktiges beslut, skulle jag icke lia
reflekterat på. Däremot föreslog jag verkligen en deputation från krstads
stadsfullmäktige, som besökte mig i ärendet, ett annat arrangemang, nämligen
att man skulle tillsätta en ordinarie illitterat rådman och sedan reda sig med
extra notariehjälp, alltså en efter konstitutionsutskottets grundlagstolkning fullt
oklanderlig organisation. Men jag kan väl förstå, att Ystadsborna undanbådo
sig denna. Sakligt sett är ju också den av stadsfullmäktige beslutade,
av magistraten, länsstyrelsen och hovrätten enhälligt tillstyrkta organisationen
vida att föredraga.

Jag hävdar i denna sak, att den kommunala självbestämningsrätten i fråga
örn befattningshavares anställningsvillkor icke bör kringskäras genom strängare
principer än dem riksdagen själv tillämpar. Jag kan icke acceptera utskottsmajoritetens
grundlagstolkning och jag tror icke, att riksdagen skulle biträda
densamma, örn frågan förelädes riksdagen efter nödtorftig utredning. En sådan
synes icke hava kommit ärendet till del i konstitutionsutskottet.

Herr Björkman: Herr talman! Efter slutorden i herr statsrådets ganska
beska rådhusrättspredikan över oss i konstitutionsutskottet skall jag i den
efter ryssdebatten nästan tomma kammaren blott upptaga till direkt besvarande
vad herr statsrådet haft att erinra. I övrigt hänvisar jag till memorialet.

Herr statsrådet började med att säga, att det här gällde en rådhusrätt på
avskrivning, men vi ha icke kunnat se, att det här är fråga örn en rådhusrätt
på avskrivning. I ärendet föreligger endast en antydan örn att ifrågavarande
anordning skulle vara gjord med hänsyn till att Ystad möjligen skulle
komma under landsrätt. En enda liten mening återfinnes därom i handlingarna.
Det står nämligen i memorialet, att den kommitté, som hade tillsatts
för att utreda frågan, »ej ansett sig böra lämna ur sikte hänsynen till
ett eventuellt framtida förläggande av staden under landsrätt». Konstitutionsutskottet
har därför funnit att vanliga synpunker i avseende å domstols sammansättning
här principiellt bort få göra sig gällande och därutinnan har

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Äng. rådhusrättens i Ystad organisation. (Forts.)
konstitutionsutskottet nu sagt ifrån, att konstitutionsutskottet »ej förut haft
uppmärksamhet å något fall, då organisatoriskt fastställts att i rådhusrätt ej
skulle finnas minst tre ordinarie domare». Detta hindrar icke att konstitutionsutskottet
emellertid väl känt till fall från Hälsingborg och Skellefteå, där jämväl
avsteg skett från den av oss angivna principen, men ej av konstant karaktär;
i det förra fallet var det stridigheter inom stadsfullmäktige, huruvida man
skulle kunna mot magistratens bestridande försöka reda sig med juridiskt bildade
krafter, som icke inginge i organisationen. Den fastställda anordningen
kan väl dock angivas vara av provisorisk karaktär. Och i det senare fallet,
alltså i Skellefteå, anmälde stadsfullmäktige, att de på extra stat uppfört ett
visst anslag och att, så länge detta anslag av stadsfullmäktige bleve beviljat,
cn andra lagfaren rådman skulle fungera. Dessa olika organisationer i Skellefteå
och Hälsingborg ha således icke varit för utskottet okända. Utskottet
har emellertid, när utskottet nu har kommit att få sin uppmärksamhet fäst
på förevarande fall i Ystad, velat framhålla vikten och betydelsen av ett starkt
domstolsväsende, vars befattningshavare så vitt möjligt äro oavsättliga. Det
var med glädje jag hörde herr statsrådet dela den meningen, att man såvitt
möjligt borde till det yttersta hålla på oavsättligheten för domarna. Vi ha ju
den vägen utpekad därigenom att det ju aldrig kan komma i fråga annat än
att högsta domstolens ledamöter skola vara ordinarie och oavsättliga. Vi veta,
att det, då arbetsbördan i högsta domstolen ökades, framfördes en tanke på
att man skulle försöka att där få en del extra ordinarie justitieråd för viss
tid. Men den tanken föll ohjälpligt. Och när den särskilda organisation, som
herr statsrådet talade örn, i skånska hovrätten kom till med vissa adjungerade
ledamöter, fanns dock med en president och nio hovrättsråd organisatoriskt
fullt antal ordinarie domare på varje division, och när tillskottet av extra ordinarie
domare kom, angavs det från första början, att anordningen skulle bestå,
tills Kungl. Maj:t annorledes förordnade.

Det bär varit för utskottet under dess överläggningar angeläget att få fram
den synpunkten, att man inte skall försöka komma ifrån oavsättligheten och
in i ett system, som gör, att domarkåren icke består av en kontingent av den
beskaffenhet man tänkt sig från början. När detta ärende var uppe i konstitutionsutskottet,
studerade jag en bok, som säkerligen herr statsrådet likaväl
som jag under studietiden i ungdomen läst. Den är skriven av en professor
i Lund, som i ett invigningsprogram hade till behandling upptagit vikten
av domarkårens oavsättlighet. Han pekade elär särskilt på vikten av att man
icke för en omorganisation av ett ämbetsverk skall för längre tid sätta vederbörande
tjänstemän på vakans, och han sade särskilt, att detta gäller allra
mest beträffande domarkåren. Det är därvidlag han säger sitt varningsord:
»principiis obsta», försök att slå emot i början! Det är vad vi försökt, då
konstitutionsutskottet blivit uppmärksamgjort på vikten och betydelsen av en
speciell domarväsendets organisation.

Det är häri, i domarens oavsättlighet, som endast rubbas av att han står
under ansvar och efter dom och rannsakning, men endast så, kan skiljas från
sin tjänst, som det lagbundna samhället funnit den förnämsta garantien för
lagskipningens samvetsgranna utövning och domarens oberoende gentemot
andra makter inom samhället. Ifrån den principen ha vi här sett ett principiellt
avsteg. Och ett dylikt kunde ha undvikits, örn den utväg, vilken utskottet
angivit, möjligen hade anlitats, nämligen att fastslå oavsättligheten
men för viss tid sätta ifrågavarande tjänst på vakans. Då hade fasthållits
vid principen örn oavsättlighet, och Ystad hade kunnat under ett eller annat år
få betänka sig, örn staden verkligen åstundade komma med bland de städer,
som skulle läggas under landsrätt.

Nr 27.

Onsdagen den 25 april i. m.

Äng. rådhusrättens i Ystad organisation. (Forts.)

Herr talman! Jag har inför fåtalet i kammaren sökt koncentrera mitt anförande
och har nu icke något vidare att yttra.

Herr Strömberg: Herr talman! Herr Björkman går enligt min mening

in för en tolkning av § 36 regeringsformen, som strider emot den gamla regeln,
att grundlagen skall tolkas efter sin ordalydelse. När det talas i § 36
regeringsformen om att domare, såväl högre som lägre, samt alla andra ämbets-
och tjänstemän icke kunna utan efter rannsakning och dom från sina
befattningar skiljas, har man nog icke endast velat slå fast en oavsättlighetsprincip,
utan de grundlagstolkare — såväl professor Reuterskiöld som professor
Malmgren — vilkas verk jag haft tillgång till, äro båda av den meningen
att det här gällt att tillförsäkra ämbetsmännen en självständig ställning gentemot
regeringsmakten. Men att giva den tolkningen åt paragrafen, att alla
här uppräknade domare, ämbetsmän och tjänstemän, skulle vara oavsättliga,
det strider emot hela den utveckling, som vi på senare år haft inom statsförvaltningen.
Det har ju, såsom det också påpekats i dessa grundlagskommentarer,
på senare tid förekommit, att en hel rad av ämbets- och tjänstemän tillsatts,
som det heter, på konstitutorial, och det säges ifrån, att därmed förstås,
att de kunna på administrativ väg från sina befattningar skiljas vid begående
av tjänstefel eller försummelser i tjänsten. Vi ha således ansett, att det här
icke har skett något avsteg ifrån grundlagens regel. Vad som har skett, har
varit ett praktiskt åtgörande, som stått i överensstämmelse med riksdagens
fattade beslut, ty när riksdagen gått in för vissa städers läggande under landsrätt,
har visserligen omedelbart en gräns dragits upp, angivande vilka städer,
som skulle komma i fråga i detta avseende, men det har samtidigt sagts ifrån,
att utvecklingen bör gå fram i etapper. Det har därför varit en mycket klok
och praktisk åtgärd, förefaller det mig, att stadsfullmäktige i Ystad ha hållit
denna fråga örn stadens läggande under landsrätt öppen. När då, såsom herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet redan framhållit, såväl magistraten
i Ystad som länsstyrelsen i Malmöhus län samt hovrätten för Skåne
och Blekinge ha förklarat, att de icke hade något att emot en sådan anordning
erinra, har det förefallit oss, som här stå såsom reservanter, som örn någon
anledning till anmärkning icke hade funnits i föreliggande fall. Jag tror för
övrigt — och det framgick även av herr Björkmans mycket älskvärda anförande
— att utskottet icke heller lägger så stor vikt vid denna fråga. Man
hade nog från början nästan tänkt, att det endast skulle bli ett reservationsvis
framfört observandum, och fråga är väl om det inte var en missräkning för
utskottets flertal, att det blev en majoritetsanmärkning.

På dessa skäl, herr talman, har jag icke kunnat biträda anmärkningen.

Herr Mellén: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
uttalade i sitt anförande den åsikten, att det helt naturligt är av allra
största vikt, att våra domare äro och förbli ordinarie och oavsättliga. Jag ber
att få taga fasta på detta uttalande.

Utskottet har med sin anmärkning endast velat påpeka, att det från detta
i grundlagen stadgade bud icke får göras något som helst avsteg allra minst
på omvägar, vilka många kanhända icke förstå eller observera. Det har varit
vårt syfte med anmärkningen, att värna om vår domarekårs oberoende och
självständighet och att fästa uppmärksamheten på att grundlagens bud äro
till för att efterlevas. Jag skulle egentligen icke ha haft mer att säga, om
inte herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet i sitt anförande direkt
utpekat mig såsom hörande till de domare, som under hans tjuguåriga ojämna
kamp, som han uttryckte sig, för att omorganisera underdomstolarna, mot -

Onsdagen den 25 april f. ra.

Nr 27.

Äng. rådhusrättens i Ystad organisation. (Forts.)
verkat honom, då han i denna kamp sökt att få den ordningen genomförd, att
domarna i så hög grad som möjligt själva skulle handlägga alla mål och
ärenden vid sina domstolar. Jag vill då säga, som jag sagt varje gång, jag
i denna fråga uppträtt här i kammaren, att det är under en missvisande skylt
herr justitieministern reformerar. Det är icke så, att den ordinarie domaren
numera huvudsakligen dömer i underrätterna, efter de förändringar, som den
nuvarande chefen för justitiedepartementet genomfört. Tvärtom! Jag upprepar
ännu en gång, vad jag sagt tidigare från denna plats, att vikariatssystemet
aldrig har så florerat som sedan herr Schlyter började vidtaga sina
reformer för samma systems utrotande. Domarnas arbete har uppdelats på
två, tre, ibland flera personer, sekreterare, förste notarier och andre notarier,
vilka alla äro extra ordinarie och av naturliga skäl komma att så förbli. Större
delen av domarnas ämbetsgöromål utföres i de stora domsagorna, synnerligast
i de sammanslagna eller eljest utökade, av oerfarna unga personer, som icke
ha mer än ett, två eller högst tre års vana å domarebanan. Det är endast
större mål och ärenden, som numera i åtskilliga domsagor handhavas av de
ordinarie domarna.

Sålunda är det icke så, att de reformer, som äro vidtagna vid underrätterna,
leda därhän att de flesta göromål handhavas av den ordinarie domaren utan
tvärtom, och det är bara det, herr talman, jag velat konstatera.

Herr Reuterskiöld: Jag skulle knappast ha behövt yttra mig i denna fråga,
men då en talesman för reservanterna nyss haft ordet, nödgas jag begära att
få uttala såsom min mening, att § 36 regeringsformen klart hävdar oavsättligheten
för alla domare och ämbetsmän med fullmakt. Något annat kan
icke utläsas ur min kommentar och knappast heller ur Malmgrens.

Det är emellertid riktigt, som departementschefen säger, att riksdagen, örn
den hade haft denna fråga uppe, sannolikt kan antagas ha gått nå. en sådan
linje som departementschefen har gått på. Men det är alldeles orimligt, då
departementschefen hemställer, att konstitutionsutskottet till en kommande
riksdag skulle gå in för att vissa befattningshavare skulle komma på ordinarie
stat. För resten skall det ju framdeles inte finnas någon ordinarie eller extra
stat, och det lära alltså vi icke kunna göra. Konstitutionsutskottet har emellertid
icke alls med den frågan att göra.

Nu tillåter jag mig betona, att konstitutionsutskottet och statsutskottet se
på dessa frågor på helt olika sätt, och konstitutionsutskottet har icke någon
laglig möjlighet att såsom utskott anmärka på riksdagen, men utskottet har
både plikt och möjlighet att söka påpeka, vad Kungl. Maj.t gör, även om detta
skulle stå i överensstämmelse med vad man. kan. antaga vara riksdagens
statsutskotts mening och därmed kamrarnas, vilka icke då gått närmare in
på saken. Det är därför jag tror att det är ganska önskvärt, när ett tillfälle
på detta vis kommer, att konstitutionsutskottet, när det behövs, då och da
hävdar detta, och jag tror, att det i detta fall behöver hävdas, att § 36 fortfarande
gäller. Riksdagen har en otrolig benägenhet att vilja glömma bort
den. Riksdagen har en fullkomligt klar ståndpunkt därutmnan, att den inte
vill upphäva § 36, men å andra sidan är det lika klart, att den vill åsidosätta
paragrafen gång på gång genom sina anordningar med anslag och dylikt.
Konstitutionsutskottet har till uppgift att försöka framhålla och fasthålla
och understryka vad grundlagen säger, och i detta avseende är grundlagen
klar. Det kan inte under sådana förhållanden hjälpas, att utskottet understundom
kommer i motsatsförhållande till statsutskottet, eventuellt till riksdagen
själv, men det är utskottets plikt att här hävda grundlagens mening.

Vad beträffar frågan om den nu gjorda anmärkningen och den majoritet,

Nr 27.

Ons-dagen den 25 april f. m.

Äng. rådhusrättens i Ystad organisation. (Forts.)
som därför erhållits, vilken är ganska relativ, vill jag för min del uttryckligen
säga, att jag under hela den tid jag tillhört konstitutionsutskottet, har hävdat
samma ståndpunkt, men jag har inte i allmänhet lyckats få majoritet inom
utskottet. Den omständigheten, att jag denna gång kommit med i en majoritet
inom utskottet, kan således inte på något sätt tagas till intäkt för den beskyllningen,
att jag är ojämn i mina uttalanden, utan jag har alltid inom utskottsarbetet
givit uttryck åt samma mening som nu och en gång tillsammans
med herr von Geijer och någon annan ledamot av utskottet avgivit en reservation
i samma riktning för att hävda just dessa synpunkter.

Jag tror, herr talman, att det vore av vikt, att vi för vår förvaltnings självständighet
behålla principen örn och erkännandet av våra domares och ämbetsmäns
oavsättlighet och söka hävda denna även i de tillfälliga fall, som kunna
komma under konstitutionsutskottets granskning.

Herr Bissmark: Herr talman! Tyngdpunkten i denna fråga ligger däri,
huruvida Kungl. Majit kan i administrativ väg förvandla en domartjänst till
en extra ordinarie befattning, fastän lagen föreskriver en viss sammansättning
för domstol. Anmärkningen har från den synpunkten sett inte alls något
att göra med de olika förfoganden, som träffats av konung och riksdag gemensamt
i fråga örn t. ex. vattendomstolarna, krigsdomarna, auditörerna
o. s. v. och ej heller ha anordningarna i hovrätten den karaktären. Där har
Kungl. Majit enligt min mening icke i administrativ väg vidtagit åtgärder,
som strida emot gällande lag. Det är just den omständigheten, som jag anser
vara värd det allra största beaktande, och det vore högst beklagligt, örn
det tillvägagångssättet skulle få insteg, att Kungl. Majit i administrativ
väg skulle kunna förvandla våra stadsdomstolar till att till större eller mindre
del bestå av extra ordinarie domare.

Herr statsrådet Undén: Herr talman! Talesmannen för utskottet har i

ett mycket hovsamt lagt anförande utvecklat, att man naturligtvis inom utskottet
var på det klara med att det finns extraordinarie tjänstemän i domarbefattningar
runt örn i landet — och det fattas bara, att konstitutionsutskottet
inte skulle ha känt till detta notoriska faktum — men att man tyckte, att
när det nu i detta speciella fall fanns möjlighet att undvika, att en stadsnotarie
i Ystad fick ställning som extra ordinarie, man också skulle ha försökt
undvika detta och att det var ett allmänt önskemål att icke mer än nödvändigt
öka antalet extra ordinarie befattningar och ersätta de ordinarie med
sådana. Det var ur den synpunkten man hade biträtt ifrågavarande anmärkning.

Oaktat detta resonemang, vilket väl låter sig föras, måste jag säga, att det
står i ett mycket egendomligt förhållande till den argumentation, som utskottet
givit i sin anmärkning. Utskottet har förklarat, att den i § 36 regeringsformen
stadgade oavsättlighetsprincipen skulle ha åsidosatts i detta fall,
och utskottet har på denna grund gjort en anmärkning emot föredragande
departementschefen. Örn det förhållandet föreligger, att man ända sedan
grundlagens tillkomst har haft ett stort antal extraordinarie befattningar på
alla områden, såväl domarbefattningar som andra, utan att detta av
statsmakterna ansetts komma i strid med § 36 regeringsformen, är det val
bra egendomligt, att man nu i nådens år 1934 skall taga upp en liten detaljfråga
av detta större problem och säga att justitieministern i detta fall gjort
sig skyldig till ett inkonsekvent förfarande genom att tillåta att en extra
ordinarie stadsnotarie skall finnas vid rådhusrätten i Ystad.

Det har av andra representanter för konstitutionsutskottet mycket star -

Onsdagen den 25 april f. ra.

Nr 27.

Ang. rådhusrättens i Ystad organisation. (Forts.)
kare poängterats, att beslutet verkligen var stridande mot grundlagens stadganden.
Och herr Bissmark har nu senast lanserat en alldeles ny och säregen
tes i denna fråga. Han säger att visserligen har Kungl. Maj :t tillsammans med
riksdagen i åtskilliga fall gjort sig skyldig till dylika åsidosättanden av
grundlagens bud, ehuru han kanske inte använder det uttrycket, men att det
är en helt annan sak, om Kungl. Majit handlar på egen hand. Alltså skulle
Kungl. Maj :t inte på egen hand kunna intaga en ståndpunkt beträffande
grundlagens tillämpning, som Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt intagit
i en mängd likartade fall.

Anmärkningen har motiverats därmed, att det enligt den stadfästa arbetsordningen
inte finns tre ordinarie domare i Ystads rådhusrätt. Utskottet
säger, att 36 § regeringsformen ju avser att » åt riket bibehålla en å varje
ort fast och oavsättlig ämbetsmannakår för handhavande av statens maktutövning».
Detta är alltså utskottets uppfattning av 36 §. För min del hade
jag trott, att bestämmelsen var till för att garantera den enskilde ämbetsmannens
frihet gentemot godtycke ovanifrån och inte för att på varje ort
garantera ett visst antal ordinarie befattningshavare.

Och för övrigt, hur många skulle det då finnas? Jo, det skall finnas tre,
säger utskottet, därför att det stadgas så i rättegångsbalken. Då är det
alltså inte fråga örn ett grundlagsbrott, eftersom rättegångsbalken kan ändras
utan grundlagsändring. Det är snarare ett åsidosättande av rättegångsbalken,
som här närmast påtalats. För min del får jag säga, att när justitieministern
klart och tydligt påvisat, att det finns en hel del extra ordinarie
domare i hovrätterna och att det vidare finns tidigare fall, då arbetsordningar
ha fastställts för rådhusrätter, där man arbetar på avdelningar och där vissa
befattningar på dessa avdelningar ha varit extra ordinarie, utan att detta
föranlett någon anmärkning från konstitutionsutskottets sida, är det bra besynnerligt
att plötsligt draga fram detta lilla speciella fall från Ystad och
därpå grunda en anmärkning för åsidosättande av 36 § regeringsformen.

Herr Pålsson: Herr talman! Jag kan inte finna att den anmärkning, som
här framställts mot justitieministern, därför att Kungl. Maj :t på hans föredragning
fastställt en viss arbetsordning för rådhusrätten i Yxstad, är befogad.
Ser man denna sak från praktisk synpunkt tycker jag tvärtom att det
är föredömligt för framtiden, då det gäller spörsmålet att i judiciellt hänseende
ordna förhållandena mellan småstäder och kringliggande landsbygd.
Det blir ju väsentligt billigare med en sådan anordning och den ger större
rörelsefrihet när den tid kommer, då en sammanslagning skall ske mellan
staden och den kringliggande landsbygden i rättsligt hänseende. Under sådana
förhållanden ger en dylik anordning från praktisk synpunkt intet fog
för anmärkning. Den har ju även godkänts av stadsfullmäktige i Ystad,
av magistraten där, av länsstyrelsen och av hovrätten. Det kan då tyckas
som örn en anmärkning av denna art aldrig bort framställas.

I detta betänkande ha verkligt stora anmärkningar framställts från konstitutionsutskottet,
och sådana småanmärkningar som denna måste enligt min
mening förringa och nedsätta värdet av de tungt vägande anmärkningar, som
utskottet framställt.

Herr Björkman: Herr talman! Den siste ärade talarens anförande ger mig
ytterligare anledning att betona, att det inte är någon betydelselös anmärkning
som här föreligger, utan en viktig principanmärkning. När den föregående
talaren sade att vad som här skett vore föredömligt, är det just detta
som vi varit rädda för inom konstitutionsutskottet. Örn det bleve en obru -

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. rådhusrättens i Ystad organisation. (Forts.)
ten praxis, som icke toge hänsyn till principen, att domarna skola vara oavsättliga,
kunna vi i fall efter fall råka ut för att få en domareplats besatt i
enlighet med det vakanssystem, som här äger rum.

Att jag inte särskilt, som statsrådet Undén efterlyste, i mitt anförande
strukit under konstitutionsutskottets förhållande till 36 § regeringsformen
var naturligtvis beroende därpå, att jag efter justitieministerns anförande ville
vända mig emot detta och icke upprepa vad som redan står i vårt betänkande.

När jag nu har ordet vill jag dessutom särskilt påpeka, att av handlingarna
kunnat konstateras, att när det gällde att få en extra ordinarie befattning
tillsatt i Hälsingborg, protesterade två av rådmännen direkt mot
detta, såsom stridande mot principen av domarnas oavsättlighet, och att
det skulle behövas en lagändring för att kunna införa den stadga med icke
oavsättlig domare som man önskade få fram i Hälsingborg.

Jag kan inte heller underlåta att påpeka, att det finns vissa reella omständigheter
att också taga hänsyn till i detta fall. Örn man läser arbetsordningen
för Ystads rådhusrätt finner man nämligen att där frångås vissa
principer i avseende på domstolarnas arbete, som äro nödvändiga. Det är
helt säkert därför, att den tredje domaren var en extra befattningshavare,
som det nu i stadgan för rådhusrätten i Ystad finnes föreskrivet, att borgmästaren
skall komma med förslag till domar och utslag. Detta står absolut
i strid mot den ordning, som egentligen skall råda. Det är den yngste
— i överrätten är det referenten och eljest den yngste -—■ som först skall
yttra sig. Det föreligger här alltså ett bevis på, att man inte ansett det
lämpligt att låta en person, som är tillsatt för endast ett år i sänder, först
komma nied förslag till utslag, och därför har man nödgats frångå de principer,
som i övrigt råda med avseende å doms meddelande. Detta är en av
svallvågorna av det undan för undan inaugurerade systemet att rucka på
oavsättlighetsprincipens tillämpande vid våra domstolar.

Herr Bissmark: Herr talman! Jag vill endast gent emot herr statsrådet

Undén understryka, att det verkligen inte är någon bagatell när det första
gången förekommer, att en stadsdomstol i administrativ väg konstitueras med
en extra ordinarie domare, som är nödvändig för domstolens verksamhet.

Gent emot herr Pålsson i Anderslöv vill jag erinra, att den av honom rekommenderade
utvecklingen är i högsta grad förkastlig. Det finns andra utvägar,
på vilka man kan ordna saken, örn man anser, att en domstol under en viss
tid skall stå i avbidan på en avveckling. Då kan man i arbetsordningen göra
befattningen ordinarie men hos Kungl. Majit begära att den inte behöver tillsättas.
Kungl. Majit beviljar då detta för viss tid, allt med hänsyn till de
föreliggande omständigheterna. Blir det så småningom klart att en omorganisation
av domstolen icke kommer till stånd, har Kungl. Majit tillfälle att
säga nej till ett fortsatt arrangemang med extra ordinarie domare och påfordra,
att befattningen tillsättes såsom ordinarie.

Herr statsrådet Undén: Herr talman! Med anledning av herr Bissmarks
anförande, ber jag endast att få påpeka, att 36 § regeringsformen icke gör
skillnad mellan stadsdomstol och andra domstolar och icke heller gör skillnad
mellan rådsturätt med flera avdelningar och rådsturätt med en avdelning.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, lades den under behandling
varande punkten till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Punkten 3.

I denna punkt hade utskottet gjort anmärkning mot chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, med anledning av ett av denne till vederbörande
landsfiskal avsänt statstelegram av innehåll, att beträffande viss tysk undersåte,
som ankommit till riket utan pass eller annan legitimationshandling, ansökan
om uppehållstillstånd som politisk flykting skulle inlämnas till socialstyrelsen
samt att verkställighet av awisningsbeslut borde anstå tillsvidare.

Reservation hade anförts av herrar Hallén, Strömberg, Sandegård, Larsén,
O. Fredrik Ström, Borg, Andersson i Igelboda, Vougt och Svensson i Landskrona,
som av angivna orsaker funnit, att ärendet icke varit av beskaffenhet
att böra föranleda anmärkning.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall i all korthet försöka klargöra
de närmare omständigheterna i detta ärende, beträffande vilket konstitutionsutskottet
har gjort anmärkning.

Det finns i vårt land, som herrarna veta, en asylrätt. Denna asylrätt skall
tillämpas då politiska flyktingar finnas i landet. Det är visserligen sant att
den kan tillämpas på olika sätt, men huvudregeln är, att vederbörande inte
skall återsändas till det land, där han kan väntas bli utsatt för politisk förföljelse
av det ena eller andra slaget. Det framgår av det telegram, som undertecknad
avsände till vederbörande landsfiskal, att jag hade den uppfattningen
att det var ett avvisning särende som här förelåg, d. v. s. att vederbörande
landsfiskal hade beslutat avvisa den tyske undersåten Schuster. Detta
har ju sedermera visat sig vara felaktigt. Schuster hade fått ett föreläggande
och han hade i själva verket vistats ganska länge i landet, men det var förhållanden,
örn vilka jag inte hade någon kännedom.

Örn man är ense därom, att asylrätt skall tillämpas, är det klart att man
ändå kan ha delade meningar örn huruvida en person, som har kommit till
landet utan legitimationshandlingar, verkligen är att betrakta som en politisk
flykting eller inte. Det har visat sig i åtskilliga fall, att det har rått
mycket delade meningar om huruvida en person rätteligen borde betraktas
som politisk flykting. Jag hade för min del anledning anta, att Schuster var
politisk flykting. Det framgår av utskottets egen redogörelse, att örn det varit
ett avvisningsärende hade vederbörande landsfiskal kunnat sända i väg
mannen till sitt hemland. Örn han hade besvärat sig över awisningsbeslutet,
skulle detta beslut likväl ha gått i uppfyllelse oavsett besvären. Det vill med
andra ord säga, att man i ett avvisningsfall står risken att örn vederbörande
polismyndighet anser, att mannen icke är politisk flykting, kan vederbörande
utan vidare sändas tillbaka. Det finns vissa fall som vittna om att här föreligger
en risk.

Jag försökte komma i förbindelse med vederbörande landsfiskal per telefon,
inte minst för att kontrollera, huruvida de uppgifter, jag fått, voro riktiga.
Det visade sig vara omöjligt att få tag i honom och då det efter min mening
fanns risk för att man överhuvud taget inte skulle kunna göra någonting åt
saken förrän det var för sent, ansåg jag, att jag telegrafiskt borde underrätta
landsfiskalen om min uppfattning i detta fall. Jag bestrider visst inte att
det är ett ovanligt tillvägagångssätt och att det kan finnas skäl till anmärkning
däremot. Men jag vill fästa uppmärksamheten på att örn jag kommit i
telefonförbindelse med landsfiskalen och på det sättet lämnat en upplysning
örn huru jag såg på fallet, hade väl resultatet blivit detsamma som nu, d. v. s.
mannen hade fått kvarstanna i riket. Då ligger sålunda det avgörande däri,
att jag inte lyckades komma i telefonförbindelse med vederbörande utan i stäl FÖrsta

kammarens protokoll 193b. Nr $27. 3

Ang. skett
ingripande i
ett förpassningsärende.

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. skett ingripande i ett förpassning särende. (Forts.)
let sände honom ett telegram. Det är detta som skulle vara skälet till anmärkning.

Jag kan ju meddela kammaren, att av handlingarna då det sedermera var
fråga om utfärdande av främlingspass för Schuster framgår, att polismyndigheterna
hyste den uppfattningen att han icke var politisk flykting, en uppfattning
tvärtemot den som icke endast jag utan även andra ledamöter av regeringen
hade. Därför har Schuster av regeringen fått främlingspass såsom politisk
flykting i avsaknad av legitimationshandlingar. I själva verket äro dessa
ärenden ganska ömtåliga därför att det är jämförelsevis vanligt, att just politiska
flyktingar inte ha några legitimationshandlingar. Det är under sådana
omständigheter min uppfattning, att man när man avvisar en person, som uppger
sig vara politisk flykting, måste handla med mycket stor försiktighet. Nu
var ju detta faktiskt ett förpassningsärende, en sak som jag inte hade någon
kännedom örn när telegrammet avsändes, något som också framgår av telegrammets
formulering.

Herr Sundberg: Herr talman! Den av utskottet gjorda anmärkningen förefaller
vara synnerligen klar och berättigad och jag har därför med synnerligen
stort intresse väntat på vad herr socialministern skulle ha att erinra mot densamma.
Jag finner nu, att det enda skälet för det av socialministern gjorda
ingripandet varit ren människovänlighet, ity att socialministern funnit det
vara synd örn S. — eller Schuster, som han heter — ifall han skulle återförpassas
till Tyskland och därigenom löpa fara att utsättas för straff och förföljelse
med anledning av hans politiska inställning. Mot en sådan vänlig omtanke
kan ju inte vara något att invända, därest icke det ingripande som skett
hade stått i strid mot bestämmelserna i 7 § regeringsformen och lagen örn utlännings
rätt att här i riket vistas.

Herr socialministern har icke påstått, att det anmärkta förfarandet ej skulle
stå i strid med lag och författning. Han har tvärtom, enligt vad jag kunde
finna, medgivit att det var ett obetänksamt och olämpligt ingripande. Skälet
för ingripandet skulle ju vara att bevara den s. k. asylrätten. Det är ju någonting
som föresvävar en hel del folk, att vi här i landet ha en s. k. asylrätt, och
det är något som man anser vara ett synnerligen ädelt och förnämligt ting.
Emellertid är det nog så att det hos oss icke föreligger någon asylrätt, ty i
en asylrätt skulle väl ingå en rätt att få vistas i landet såsom i den gamla
tidens asyler, exempelvis klostren. De enda bestämmelser vår lag upptar i
detta hänseende är, att sedan slutligt beslut fattats om utvisning eller förpassning
av utlänning, äger vederbörande myndighet, Konungens befallningshavande
eller Kungl. Majit bestämma, att därest det är sannolikt att utlänningen,
örn han befordras till sitt hemland, där skulle tilltalas och straffas för
politiskt brott, befordringen bör ske till annat land. Under sådana förhållanden
och då frågan örn till vilket land utlänningen skall befordras kan avgöras
först efter det förpassnings- eller utvisningsärendet slutligt avgjorts, är det
givet, att bevarandet av något slags asylrätt för Schuster icke kan åberopas
såsom något försvar för det ingripande varom nu är fråga.

Telegrammet har avfattats så, att man skulle kunna tro att socialministern
ansett det vara fråga örn en avvisning. Socialministern har ju också här påstått,
att han trott att det gällde ett awisningsärende. Detta förhållande spelar
ju icke någon roll med avseende på den behandling, som borde komma
ärendet till del. Ty i ett awisningsärende äger man icke ingripa på ett sådant
sätt, som här kommit i fråga. Avvisning förekommer endast vid gränsorter.
Omedelbart efter det vederbörande utlänning kommer till landet skall
han, örn han icke har legitimationshandlingar, skickas ut igen. Örn det då kan

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. sTcett ingripande i ett förpassning särende. (Forts.)
antagas, att han skickas till ett land, där han kan straffas som politisk brottsling,
äger den polismyndighet, som skall verkställa avvisningen, att taga i
övervägande, huruvida han icke bör befordras till något annat land. Men detta
har vederbörande polismyndighet ensam att bestämma. Det finns ingen rättighet
för Kungl. Maj :t eller för någon annan myndighet att besluta i det avseendet,
utan det skall polismyndigheten själv sköta om. Det är ju också alldeles
givet att en åtgärd, som skall ske så hastigt, inte kan underställas Kungl.
Maj :ts prövning, och ännu mindre går det an att Kungl. Maj :t skall lägga sig
i en sådan sak.

Här har gjorts en anmärkning, att socialministern genom det ingripande, som
skett, skulle gjort sig skyldig till något slags ministerstyrelse, d. v. s. han
skulle såsom socialminister icke lia haft rättighet att utöva polismyndighet på
sätt som skett genom att ge landsfiskalen dessa befallningar. Häremot har
icke någon invändning gjorts från herr socialministerns sida, och jag saknar
därför anledning att ingå på denna sak. Icke heller har jag någon anledning,
efter det svar som givits, att ge mig in på någon tolkning av bestämmelserna
i lagen om utlännings rätt att vistas i riket. Jag skall helt enkelt sluta mitt
anförande därmed, att jag gärna kan medge, att socialministerns ingripande
icke kan anses ha medfört någon större skada. Men å andra sidan är det
utomordentligt viktigt, att lag och författningar på alla områden iakttagas och
framför allt att Kungl. Maj :ts rådgivare i sin verksamhet icke taga sig befogenheter,
som gällande grundlag icke medgiver dem. Örn sådant får ske opåtalt
är fältet öppet, och andra överskridanden kunna då lätt komma att ske.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! För min del kan jag inte utan vidare
godkänna den tolkning av mitt anförande, som konstitutionsutskottets talesman
i detta ärende givit. Jag kan inte erkänna att mitt ingripande varit obetänksamt,
jag kan inte heller erkänna att mitt ingripande varit olämpligt.
Däremot erkänner jag utan vidare, att det står i tvivelaktig överensstämmelse
med gällande föreskrifter, och att på den grund konstitutionsutskottet haft
ett visst fog för sin anmärkning. Jag tror att denna tillhör de anmärkningar,
som konstitutionsutskottet kan göra, om det tycker att något allvarligt inträffat,
eller underlåta, när det tycker att det icke gäller någonting allvarligt.
Men det är en sak för sig. Jag har inte medgivit att mitt ingripande vare
sig var obetänksamt eller olämpligt i och för sig.

Enligt det resonemang, som herr Sundberg för, kan faktiskt varje politisk
flykting, som kommer till detta land, av polismyndigheterna utan vidare skickas
iväg, därest han inte lyckats övertyga vederbörande polismyndigheter i
Trälleberg, Malmö, Hälsingborg eller överhuvud taget i någon av våra gränsorter,
att han är en politisk flykting, och det är en sak som inte utan vidare
är så lätt att bevisa för den som är politisk flykting. Man har tills vidare ingenting
annat att hålla sig till, innan undersökning blivit gjord, än vederbörandes
eget påstående. Avvisning kan alltså ske. Men en annan sak är örn
man kan anse att det är lämpligt att det sker. Ty det skulle faktiskt betyda
att för att överhuvud taget en politisk flykting skulle kunna slå sig ned här
i landet, måste han komma hit med vederbörliga legitimationshandlingar. Den
som känner till hur det förhåller sig i praxis med dessa ting, vet ju, att det
just är sådana handlingar som politiska flyktingar mycket ofta sakna. Av
skill som var och en mycket lätt kan förstå få dessa människor intet pass och
de kunna i varje fall inte få visum, även örn de skulle ha pass. Därför ha de
mycket svårt att förete vederbörliga legitimationshandlingar.

Jag förstår herr Sundbergs resonemang, när herr Sundberg utan vidare förklarar,
att det i Sverige inte finns någon asylrätt. Det är hans utgångspunkt.

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. skett ingripande i ett förpassning särende. (Forts.)

För min del säger jag att det finns en asylrätt, och att denna asylrätt Ilar
stöd i lagen. Den har också stöd i en hävd, som för vårt lands del är tämligen
obruten åtminstone under mer än en generation. Det är därför som jag
inte har någonting emot att diskutera detta spörsmål i sak i stället för i form.
I sak anser jag att jag inte gjort något annat än sett till, att icke asylrätten
eventuellt skulle komma att kränkas. Och det vill jag säga herrarna, att i den
mån jag kan förhindra att asylrätten kränkes, kommer jag att begagna de
utvägar, som i det avseendet kunna stå mig till buds. Jag är också säker på
att många ledamöter av olika regeringar skola vara beredda att söka åstadkomma,
att asylrätten inte på grund av förbiseende, eller eventuellt på grund
av obetänksamhet eller på grund av ovilja mot asylrätten överhuvud taget,
kommer att kränkas på grund av de ytterst snäva bestämmelser, som finnas i
lagen om utlänningars rätt att här vistas.

Då jag säger att det finns ett stöd i lagen, är det visserligen sant, att även
en politisk flykting kan ur riket utvisas, men det står dock uttryckligen att
han inte kan utvisas till det land, där det är sannolikt att han kan åtalas eller
straffas för politiskt brott. Vad leder nu detta till i praxis? För närvarande
vet jag inte om det finns någon person i riket som är utvisad, men som ändå
vistas här. Men jag vet att det har funnits sådana personer vid vissa tider
— jag har nämligen ända sedan 1918 sysslat med ärenden av denna art och
speciellt under några år under den edénska regeringens tid. Då fanns det
inte så få personer, för vilka det förelåg ett utvisningsbeslut, men eftersom
intet land ville taga emot dem och de inte fingo utvisas till det land, där de
kunde vänta politisk förföljelse av någon art, fingo de stanna i riket. Det
var ingenting att göra åt saken. De gingo med sina utvisningsbeslut, men
med myndigheternas goda minne fingo de ändå stanna kvar i riket. Vi ha
haft inte så få dylika fall i vårt land, även om det kanske för närvarande inte
finns någon motsvarighet därtill.

Det är bestämmelsen örn att awisningsbeslutet skall gå i verkställighet,
även om besvär anföras, som i själva verket gör asylrättsbegreppet i vårt
land fullständigt illusoriskt. Om man skall följa de regler, som herr Sundberg
bär nämnde, skulle alltså en man som Schuster bli avvisad ur landet — det
var ju vad jag trodde att det var fråga örn. Han skulle då skickas tillbaka
till närmaste hamn i Tyskland, där skulle myndigheterna ta hand örn honom
och sätta honom i ett koncentrationsläger, och när han suttit där en vecka,
finge man så kanske det beskedet, att vederbörande länsstyrelse bifallit besvären
och förklarat att mannen icke bort avvisas. Detta skulle ju bli det
praktiska resultatet av den ordning, som herr Sundberg förordar. Jag får
uppriktigt säga att det åtminstone inte kan vara stridande mot god sed örn
man försöker se till, att lagtillämpningen inte leder till sådana orimliga konsekvenser.

Det är ju för övrigt känt och inte någon hemlighet, att regeringen i flera
fall än dessa anmält, att den ansett att en person skall behandlas som politisk
flykting, även där vederbörande polismyndighet på orten inte haft samma
uppfattning. Skillnaden i behandlingen av ärendena är den, att vederbörande
då per telefon meddelats kännedom örn den uppfattning man hyste inom regeringen.
I detta fall meddelades regeringens uppfattning per telegram. Däri
ligger den verkliga skillnaden. Är det konstitutionsutskottets mening att en
ledamot av regeringen i ett fall, där han är rädd att asylrätten kan komma att
trädas för nära, inte får lov att per telefon meddela denna sin uppfattning?
Då skulle jag vilja fortsätta med att fråga: skulle möjligen en ledamot av
regeringen inte ens örn det begäres, att han skall meddela sin uppfattning lat
oss säga per telefon, få lov att meddela sin uppfattning i saken? Det måste ju

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. skett ingripande i ett förpassning särende. (Forts.)
slutligen bli konsekvensen, att t. o. m. om en myndighet vill fråga hur en sak
bör behandlas, som kan vara tveksam, så skulle en regeringsledamot med åberopande
av grundlagen vara tvungen att förklara, att han är förhindrad giva
vederbörande något råd.

Jag vill bara nämna detta, ty man bör ju i alla fall vara en smula försiktig
med de slutsatser man drar i fråga om ministerstyrelse och sådant. I förevarande
fall vill jag påpeka, att eftersom det i telegrammet uttryckligen står
talat örn ett avvisningsbeslut hade ju inte ens landsfiskalen gått emot min mening
örn han låtit ärendet fortsätta som ett förpassningsärende, ty då hade
det ju besvärsvägen kommit till regeringen. Och under sådana omständigheter
hade det väl setts till, förmodar jag, att förpassningsbeslutet inte gått i verkställighet
förrän Kungl. Maj:ts uppfattning blivit känd för vederbörande.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har för min del inom konstitutionsutskottet
inte kunnat biträda den anmärkning, som i denna sak har riktats
mot socialministern, och det på följande grunder.

Den tyske undersåte, som det här gäller, var misshandlad ombord på sitt
fartyg därför att han uttalat sin anslutning till kommunistiska tänkesätt och
hade efter ett misslyckat rymningsförsök blivit inspärrad ombord. Han fruktade
att vid hemkomsten bli utlämnad och därefter av de tyska myndigheterna
insatt i koncentrationsläger, och han försökte därför ännu en gång att fly.
Han lyckades också rymma i en svensk hamn och omhändertogs där av befolkningen.
Han var och måste betraktas som en politisk flykting. Det är
inte endast han själv, som gör detta gällande, utan allt sunt förnuft säger, att
han måste betraktas som en politisk flykting, som skulle kunna bli dömd för
politiskt brott när han återkom till Tyskland. Trots detta fick han av stadsfiskal
föreläggande att inom fyra dagar lämna riket. Sedan socialministern
i sista stund fått vetskap om saken och sedan han förgäves försökt att på
andra vägar komma i förbindelse med myndigheterna, sände han sitt telegram
för att hävda den personliga asylrätt, som vi här i landet anse oss upprätthålla.
Det kom sedan till socialstyrelsen en hemställan att mannen skulle få
vistas i landet och få uppehållstillstånd, vilket också blev beviljat. Telegrammet
avsåg alltså att förhindra ett brott mot den personliga asylrätt för politiska
flyktingar, som måste anses vara moraliskt erövrad av alla civiliserade
stater och som ingen juridik och ingen formalism kan bringa ur världen.

Man kunde här tänka sig att polismyndigheten, och det var i varje fall den
uppfattning som socialministern hade, skulle kunna visa mannen ut ur landet,
och socialministern handlade sålunda mycket snabbt för att rädda en man,
som ansågs vara i fara att bli skickad ur landet och förd tillbaka till det land,
där koncentrationslägret väntade honom. Lagen angående utlännings rätt att
vistas i riket stadgar ju i 24 §, att han icke må befordras till land, varifrån
han hit inkommit, örn han där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt
brott. Under sådana förhållanden synes man icke kunna annat än på
ytterst formalistiska grunder och med anlitande av den missuppfattning, för
vilken ministern varit utsatt, göra gällande att här skulle ha skett någon svårare
förseelse.

Polismyndigheterna lia i sina papper gjort gällande, att mannen på grund
av sin ungdom, även örn han uttalat kommunistiska meningar och agiterat ombord,
icke skulle behöva utsättas för någon risk att vid återkomsten till Tyskland
drabbas av straff. Men all erfarenhet visar ju, att även 18 och 19 års
unga män i många länder, och även i här ifrågavarande land, kommit inför
domstol och sänts till koncentrationsläger och fängelser. Polismyndigheterna
torde sålunda lia varit alltför optimistiska i sina synpunkter på denna sak.

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. skett ingripande i ett förpassningsärende. (Forts.)

Här föreligger vidare det ganska egendomliga förhållandet, att utskottet
når det gällde utrikesministern, i vilken fråga ju utskottet var enigt, hyste
uppfattningen, att någon förseelse gent emot lagens bokstav knappast
förelåg, men val gent emot dess anda. Nu i denna fråga måste man komma till
den uppfattningen, att det måhända föreligger en förseelse gent emot lagens
bokstav, men absolut inte mot dess anda. I bägge fallen göres emellertid anmärkning
mot vederbörande statsråd. Detta synes mig inte vara alldeles konsekvent.

• i^eJr Sundberg ville göra gällande, att vi inte skulle ha någon asylrätt bär
i landet i den mening, som vi alla uppfattat saken. Örn den meningen skulle
bil gällande, att politiska flyktingar från andra länder inte skulle ha någon
rätt till fristad eller åtminstone till det rådrum, som ligger i att de inte behöva
återförvisas till det land, varifran fara hotar, så skulle Sverige komma
i en mycket egendomlig ställning. Vi skulle då i realiteten förlora den asylrätt
för politiska flyktingar,. som vi suse att vi faktiskt ha tillkämpat oss.

Jag_ missminner mig nog inte när jag erinrar örn, att de som nu göra anmärkning
gent emot statsrådet därför att han inte följt lagens bokstav när
han slagit vakt örn asylrätten, för några år sedan gjorde mycket starka invändningar
då det gällde frågan om Pflugk-Harttungs utvisning. Då ansågo
de, som nu tala emot en vidsynt tillämpning av asylrätten, att dennes utvisning
innebar ett brott mot asylrätten, och att vederbörande, som dock blandat
sig i politiska och andra angelägenheter här i Sverige, där han var bosatt såsom
politisk flykting, med orätt blivit utvisad. Jag kan inte finna annat än
att herr Sundberg i den sak, som vi i dag behandla, har en annan mening än
den han hade när vi diskuterade fallet Pflugk-Harttung.

För min del skulle jag vilja uttala ett tack till socialministern för att han
handlat i lagens anda, även örn han på någon punkt inte i allo varit på den
formellt riktiga sidan. Här gäller det så stora civilisatoriska och humanitära
värden, att man inte kan vara med örn att dessa på något sätt bringas i fara.
Örn det funnits några utsikter till att talmannen skulle upptaga ett sådant
yrkande skulle jag velat framställa yrkande örn att denna anmärkning med
ogillande måtte läggas, till handlingarna. Nu kan detta inte ske, och jag vill
da .nöja mig med att till protokollet få uttrycka min ledsnad över att konstitutionsutskottet
i denna fråga gjort en anmärkning, som kan tolkas så som örn
politiska flyktingar, vilka komma till vårt land, inte lia den säkerhet, som vi
väl alla anse att de böra äga.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Den omständigheten, att

den siste ärade talaren totalt missförstått utskottets anmärkning kan icke
föranleda, att jag nu skall behöva upptaga detta anförande till bemötande.
Däremot framkallade departementschefens yttrande hos mig en önskan att
få säga några ord, emedan det tycks som örn själva kärnpunkten här höll på
att bli förbigången. Även örn man, vilket jag icke gör, skulle godtaga departementschefens
hela resonemang, måste jag likväl stryka under, att hans
behörighet att ha någon mening alls i denna sak i egenskap av departementschef
totalt saknas. Han har helt enkelt ingenting med saken att göra. Det
är inte chefen för socialdepartementet, som har med dessa frågor att skaffa.
Antingen är det chefen för justitiedepartementet eller chefen för utrikesdepartementet,
eller också är det socialstyrelsen. Men chefen för socialdepartementet
har varken rätt eller plikt eller ansvar, när det gäller här ifrågavarande
ärende. Det föreligger sålunda här ett ingripande å justitiedepartementschefens
område, örn man nu skall tala örn detta. Det är en sådan
fråga, som, i den mån den går till statsrådet, behandlas av justitidepartemen -

Ouadagen dea 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. skett ingripande i ett förpassning särende. (Forts.)
tets chef och föredrages av honom. Vad socialdepartementets chef skall kunna
göra i sådana frågor som denna är för mig en fullständig gåta, örn jag
ser till hans uppgifter och befogenheter. Han har helt enkelt gripit Kungl.
Maj :t och sina kolleger i ämbetet, och det förefaller mig ändå vara en ganska
betänklig sak.

Nu är det emellertid så att det inte räcker med detta, utan det är nödvändigt
att även framhålla vissa andra synpunkter. Departementschefen frågade
såsom en konsekvens av det hela, vad som skulle ske örn en myndighet telefonerade
och frågade en regeringens ledamot vad denne ansåge i ett visst
fall. Skulle han då inte kunna svara? Ja, det kan låta egendomligt, men vår
lag och vår rätt och våra författningsrättsliga sedvänjor ha ingen tanke på
att låta myndigheterna springa och fråga regeringens ledamöter örn saker
och ting. Är det så, att en myndighet är oviss, går vägen till justitiekanslern.
Honom kan man fråga och där får man svar, eller bör åtminstone få svar.
Att man skall fråga regeringens ledamöter har vår lag aldrig ifrågasatt,
och det kan inte ens vara någonting önskvärt att så skulle ske. Justitiekanslern
är den myndighet, som kan giva svar och bör giva svar, utom när det
gäller en lagtolkningsfråga, som skall gå till högsta domstolen. Den antydda
konsekvensen kan man alltså icke på något vis fästa avseende vid. Den kommer
från felaktiga utgångspunkter och är själv lika felaktig som dessa.

Nu trodde departementschefen, säger han, att det här var fråga örn en
avvisning. Jag beklagar ju, att departementschefen trodde något i denna
sak, som icke angick honom, och trodde så felaktigt. En avvisning kan endast
komma i fråga innan vederbörande kommit in i landet. Avvisning skall
ske på gränsorten och avser att förhindra, att mannen överhuvud taget kommer
in i landet. Därför skall han omedelbart returneras — finns det ingen
lägenhet genast, får man taga honom i förvar, men det betyder inte att han
kommit in i landet, utan det betyder att han förvaras på gränsen för att omedelbart
sättas utanför. Där finnes ingen asylrätt.

Kommer jag sedan till frågan om asylrätten, om vi nu skola röra oss med
detta begrepp, kan den inte gälla andra utlänningar än dem, som kommit in
i landet. I det nu föreliggande fallet hade mannen kommit in i landet, låt
vara på olaglig väg, han befann sig inte å någon gränsort och det var därför
inte tänkbart eller ens möjligt att en avvisning här skulle kunna äga rum.
Och det är till och med uteslutet att man, även örn det varit fråga örn avvisning,
skulle kunna komma till det resultat, som departementschefen antydde,
då utlänningen varit mer än en månad inom landet. Det är sålunda en fullständig
missuppfattning från socialministerns sida både örn hans befogenhet
och örn innebörden av den åtgärd, örn vilken det var fråga och som han borde
haft kännedom om, därest han blandade sig i saken, som här föreligger såsom
ett anmärkningsvärt faktum.

Det är naturligt att en politisk flykting inte har några legitimationshandlingar.
Det är också naturligt att en politisk flykting inte kommer in på de
vägar, där avvisning kan möta honom. Sedan uppställer sig spörsmålet hur
man skall behandla en sådan politisk flykting. Yad nu asylrätten beträffar
kan man naturligtvis jonglera med ord, och tar man asylrätten i betydelsen
av en rätt för den enskilde, instämmer jag till alla delar med utskottets talesman,
att någon sådan personlig asylrätt inte existerar i vårt land och såvitt
jag vet inte någon annanstans heller. Utan asylrätten innebär en folkrättslig
befogenhet för ett land gentemot andra länder att ge asyl åt utlänningar. Det
är alltså ett folkrättsligt begrepp och inte ett inrerättsligt. Här kan ges
asyl, men det finns ingen rättighet att få en sådan asyl. Örn vi med hänsyn
till kultur och civilisation skulle vilja ge asyl, lia vi full befogenhet därtill i

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. skett ingripande i ett förpassning särende. (Forts.)
förhållande till andra länder, men det finns ingen utlänning i världen som
kan göra anspråk på att få asyl hos oss.

Om det är fallet, kan jag heller inte förstå, att asylrätten vare sig i det
ena eller andra fallet kan bli kränkt. Är det fråga örn avvisning kan det inte
bli tal om en kränkning, ty då har ju vederbörande inte kommit in i landet.
Är det fråga, örn förpassning eller utvisning kan en asylrätt komma i fråga,
men då föreligger inte den omedelbara fara, som den i frågan obehöriga departementschefen
antog.

Departementschefen sade, att han kunde förstå att utskottet gjort en anmärkning
på grund av att hans handlingssätt var tvivelaktigt med hänsyn
till författningarna. Herr talman! Det är verkligen en ovanligt mild omskrivning^
för en uppenbar strid mot gällande författning. Statsrådet yttrade
också, att i den mån han kunde hindra, att asylrättens begagnande skulle
göras örn. intet, skulle han .med alla krafter fortfara att verka på det sättet.
Det vill jag visst inte betvivla. Men jag vill ändå hoppas att detta hans arbete
för att bevara asylrätten måtte ske inom den gräns, som lagar och författningar
ha ställt för hans verksamhet. Jag vill också uttala förhoppningen
att han, örn han vill ha en annan befogenhet, går den lagliga vägen att
ändra lagar och författningar innan han på egen hand godtyckligt och i strid
med alla svenska författningsregler själv handlar som örn han stöde över
Kungl. Majit.

Herr Sundberg: Herr talman! Departementschefen har till sitt försvar

framhållit, att han trodde, att detta var ett awisningsärende. Nu var det
icke ett awisningsärende utan det var ett förpassningsärende. Det förtjänar
emellertid att granskas, huruvida departementschefen verkligen hade anledning
att tro, att det var ett awisningsärende. Jag skulle knappast tro
det. Departementschefens telegram avsändes efter en uppvaktning, skulle jag
tro, av den internationella röda hjälpen här i Stockholm, och jag förmodar, att
de uppvaktande klargjorde för departementschefen, hur förhållandena lago
till, nämligen att denne person, Schuster, redan hade varit i riket över en
månad. Således kunde ju icke departementschefen ha någon anledning att
antaga, att det var ett awisningsärende utan borde naturligtvis lia förstått, att
det var ett förpassningsärende. I ett awisningsärende är det omöjligt att ingripa,
men även i ett förpassningsärende och vad nu särskilt asylrätten beträffar,
hade det varit mycket lyckligare för denne Schuster, örn något
ingripande icke hade ägt rum. Nu stannade saken hos landsfiskalen och kom
icke längre. Örn detta ärende emellertid hade fått fortgå utan avbrott, så
skulle landsfiskalen ha anmält förpassningsärendet till länsstyrelsen. Då
kunde ju den internationella röda hjälpen, som hade tagit Schuster om hand
på orten, ha hjälpt honom med att hos länsstyrelsen framhålla, att förpassning
icke kunde ske till Tyskland, från vilket land Schuster påstod sig vara en
politisk flykting. Vidare kunde samma hjälpare ha ställt om, ifall länsstyrelsen
hade förordnat örn förpassning, att Schuster kunnat klaga hos
Kungl. Maj :t, och då hade återigen frågan örn den s. k. asylrätten blivit
prövad. Hade således den lagliga behandlingen av ärendet fått fortgå, hade
frågan örn asylrätt kommit i ett mycket bättre läge än vad den nu har gjort.

Herr statsrådet Undén: Departementschefen har redan i sina tidigare an föranden

medgivit, att hans ingripande i denna sak var oformligt med hänsyn
till gällande föreskrifter, men han har hävdat, att det i sak gällde, såsom han
hade anledning att se ärendet i det ögonblick, då detta ingripande skedde, att
förebygga ett fullbordat faktum, d. v. s. att förebygga att en flykting, som

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Äng. skett ingripande i ett förpassning särende. (Forts.)
vid närmare prövning av ärendet måhända skulle få tillstånd att kvarbliva
i landet, skulle skickas tillbaka till det land, varifrån han hade kommit, och
således i strid mot svensk lagstiftnings anda skickas till det land, där han
kunde vänta att bli straffad för politiskt brott.

Jag tror, att man inte har anledning att alltför mycket uppehålla sig vid
i vad mån socialministern i förhållande till sina kolleger var behörig att syssla
med detta ärende. Det förhåller sig i verkligheten så, att i fråga örn hävdandet
av asylrätten har ju i själva verket regeringen ett avgörande inflytande
i många fall, nämligen då det gäller att besluta, huruvida en utlänning, som
kommer utan legitimationshandlingar, ändå kan få legitimationshandlingar från
svensk myndighets sida, och även örn sådana ärenden ligga under utrikesdepartementet,
bruka i praktiken de närmast intresserade ledamöterna av statsrådet,
alltså både socialministern och justitieministern, deltaga i de förberedande
överläggningarna örn denna typ av ärenden.

Att ärendet inte alldeles ligger utanför socialministerns sfär, framgår^ ju
därav, att den behöriga myndighet, till vilken ansökning örn uppehållstillstånd
och arbetstillstånd inges, är socialstyrelsen, som hör till socialdepartementets
område.

Jag har med detta alltså velat framhålla, att socialministern har i sak. velat
förebygga en situation, som, ifall den hade realiserats, skulle ha inneburit, att
en person måhända hade skickats tillbaka till det land, där han kunde väntas
bli straffad för politiskt brott, och i ärenden av denna art är det ju inte
möjligt att endast gå den väg, som konstitutionsutskottets ordförande antydde,
nämligen att om vederbörande myndighet är oviss örn hur man skall handla,
den bör vända sig till justitiekansler!! för att fråga örn lagens tillämpning. Det
gäller nämligen i många fall att avgöra, huruvida legitimationshandlingar skola
ges vederbörande person från svenska regeringens sida eller inte.

Herr Ström, Fredrik: Konstitutionsutskottets högt värderade ordförande,

som vi alla respektera, synes mig i denna fråga se synnerligen formellt på
saken. Det är möjligt, att inte alla formella sidor ha iakttagits och att vi
formellt missförstå situationen, men man får väl se till själva sakens kärna,
och det är ju, att vi böra hävda den personliga asylrätten för utländska flyktingar,
som kunna förväntas få lida, örn de komma hem till sitt land igeniör
sina politiska förehavanden. Jag kan inte finna annat än, att man måste
härvidlag mer se till andan än till formen, och det är detta, som reservanterna
uttryckligen velat hävda.

Konstitutionsutskottets ordförande säger, att avvisning sker på det sättet,
att när en främling utan några legitimationshandlingar kommer i land, så
avvisas han, men ett faktum är, att det finns exempel på att myndigheterna
genom missförstånd eller av andra orsaker förfarit så att avvisningsproceduren
har tillämpats, även sedan flyktingen har kommit i land på svensk botten. När
sådant har kunnat ske, är det väl rimligt, att socialministern, när han blir underrättad
örn att något dylikt kan ske och verkligen tror, att det föreligger ett
sådant fall, vidtager en åtgärd för att kunna förhindra, att ett förhastat bortvisande
av en flykting sker.

Jag kan för min del inte se annat än att vi verkligen mäste slå vakt örn
asylrätten. Vi få inte göra den till något, som kan ibland tillämpas och ibland
inte tillämpas.

Jag måste därför vidhålla, vad jag tidigare har sagt.

Herr Lindley: Jag vill inte diskutera den konstitutionella sidan av saken,
men jag skall däremot be att få säga någonting örn de praktiska förhållanden,
som sammanhänga med det föreliggande spörsmålet.

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. skett ingripande i ett förpassning särende. (Forts.)

När jag först gick till sjöss för ungefär 50 år sedan, var det vanligt, att
sjöfolket rymde från fartygen. Det gick till och med så långt, att man förordade
här i Sverige, att sjöfolk skulle märkas, tatueras. Man skulle med
andra ord ha ett igenkänningstecken på dem och därigenom skulle de, örn
de rymde, lättare kunna infångas. En sådan åtgärd påyrkades till och med
offentligt. På vissa platser i världen rymde hela besättningen, varenda man.
De blevo trötta pa fartyget och ville ha ett ombyte. Givetvis rymde man
huvudsakligen i de länder, där lönerna voro högre än i ens eget land. Man
vistades i land, tills man fick ett nytt fartyg, som man kunde mönstra ut
på. Ingenstädes lade sig myndigheterna i detta förhållande, och som en
regel kunde man säga, att myndigheterna accepterade detta som någonting
som man inte kunde komma ifrån, och jag tror, att detta har existerat i
större eller mindre grad ända tills kriget bröt ut. Då skärptes bestämmelserna
i alla länder, och det var mycket svårt för en person att komma in i
ett land, örn han inte var försedd med legitimationshandlingar. Men även
då hände . det liksom det händer nu, att sjöfolk rymmer, och såvitt jag vet,
har man inte någonstädes vidtagit några vidare skärpta åtgärder i detta avseende
än att man i de fall, då sjöfolk t. ex. gått för länge i land och inte
kunnat försörja sig och således ^ fallit samhället till last, har förständigat
dem att lämna^ landet eller också har man fört dem till vederbörande konsulat
för att få dem hemtransporterade.

Jag tycker, att i det fall, som här föreligger, borde man ha sett på saken
från. ungefär samma synpunkter, d. v. s. att man inte omedelbart skulle ha
ingripit för att förständiga personen i fråga att ge sig i väg. Om det nu
inte var en direkt utvisning, så var det i alla fall indirekt en utvisning, som
här förelåg, och jag tycker, att den anda, som här börjat göra sig gällande i
vårt land i all synnerhet, verkligen borde retuscheras en liten smula, så att
man såge en smula mera försonligt på dessa ting.

Det är inte tu tal örn, att inte den här sjömannen rent av kunde ha riskerat
att bli införpassad i ett koncentrationsläger, örn han kommit tillbaka
till Tyskland, eftersom han hade visat, att han inte var av rätta ullen. Nu
är det verkligen så, att man övar ett mycket, mycket starkt tryck på besättningarna
på de tyska fartygen för att nazifiera dem. Man är nämligen rädd
för att dessa tyskar, som eventuellt inte äro riktigt nazifierade, kunna ha
den lilla benägenheten att taga emot upprop, flygblad och mera sådant, som
ges dem av deras meningsfränder i andra hamnar, för att smuggla in dem
till Tyskland. Det är för att förhindra någonting sådant, som man övar en
mycket, mycket. stark kontroll på detta sjöfolk, och jag har hört berättas mycket
konstifika historier från svenska hamnar just i analogi härmed. Man har
talat om att t. ex. bara detta, att en sjöman har tagit emot ett sådant flygblad
och de andra ombord på fartyget ha skvallrat örn det, när man kommit
tillbaka till Tyskland, har haft till följd, att han blivit jagad bort från fartyget
och att han sedan inte kan få plats på något fartyg som går på utlandet.
Alla dessa omständigheter tillsammans göra, att man kan säga, att
örn det bara på något sätt konstateras, att en person är tvivelaktig i sin
politiska uppfattning, så blir följden givetvis den att straffåtgärder vidtagas
mot honom.

Att de personer som det här gäller, inte ha några legitimationshandlingar
är ju tydligt och klart. .Varifrån skola de få dessa? De politiska flyktingar,
som vi annars röra oss med, äro i allmänhet mera välsituerade och ha
i regel redan tidigare haft pass. Följaktligen hade de kanske pass med sig
när de flydde. De ha alltså en legitimationshandling. Sjöfolket däremot
har i allmänhet inte några sådana pass eller legitimationshandlingar. De

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Äng. skett ingripande i ett förpassning särende. (Forts.)
legitimationshandlingar, de ha, få de överlämna till fartygsbefälhavaren, när
de mönstra på ett fartyg. Det är också ur sådana synpunkter som man
måste betrakta denna fråga.

Jag har den uppfattningen, att socialministerns ingripande härvidlag kanske
inte var konstitutionellt riktigt, men det var ett ingripande, varigenom
han försökte skydda en individ mot en fara, som hotade honom, men jag vet
inte, huruvida socialministern här uppträtt på regeringens vägnar eller örn
han kanske bara har uppträtt under sitt eget namn. Är det konstitutionellt
förbjudet för en person, som heter Möller t. ex., att skicka ett telegram till
en landsfiskal och göra honom uppmärksam på det eller det förhållandet.
Ja, nu hör jag, att det under telegrammet står socialministern, och det är ju
en försvårande omständighet, det måste jag erkänna. Hade han emellertid
bara skrivit Möller, hade givetvis ingen anmärkning kunnat riktas mot honom.
Det bör han iakttaga för framtiden, örn han anser sig nödsakad att
ingripa i liknande fall.

Jag hyser dessutom den uppfattningen, att hela detta passystem borde
avskaffas, inte bara i vårt eget land, utan även i alla andra länder. Vi ha i
alla fall försökt åstadkomma detta i den skandinaviska mellantrafiken, och
jag tycker verkligen, att vi kunde snart nog återgå till det förhållande, som
rådde före kriget, då man kunde resa över hela Europa utan pass. Jag har
tidigare rest i olika länder och aldrig haft något pass, förrän kriget bröt ut,
och jag tycker verkligen, att man skulle åtminstone kunna hoppas att snart
nog få återgå till de sundare förhållanden, som förut rådde.

Jag har intet yrkande att göra. För övrigt kan jag ju inte göra något
yrkande här. Jag har emellertid endast velat framhålla dessa små synpunkter
och hoppas, att även de skola så småningom kunna vinna något beaktande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter den nu föredragna punkten
lades till handlingarna.

Punkten 4.

Den 15 december 1933 meddelade Kungl. Maj :t på föredragning och hemställan
av chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, följande beslut
i anledning av klagomål över vissa av statens arbetslöshetskommission i samband
med den då pågående konflikten inom byggnadsindustrien meddelade bestämmelser: »Vad

först angår frågan örn avstängning av arbetslösa måleriarbetare från
arbetslöshetshjälp, är i ärendet upplyst, att kollektivavtal för målerifacket
är gällande i hela riket till den 1 april 1935, och under sådana förhållanden
kunna måleriarbetarnas anställnings- och lönevillkor ej skäligen antagas röna
inverkan av den pågående byggnadskonflikten.

Vad därefter angår frågan örn avstängning av arbetslösa rörarbetare samt
bleck- och plåtslageriarbetare från arbetslöshetshjälp, bör vid tillämpning av
dispensförfarande beträffande ifrågavarande arbetargrupper iakttagas, att den
rådande arbetslösheten inom dessa fack kan antagas vara föranledd av byggnadskonflikten
endast i viss omfattning, bestämd med hänsyn till den proportion,
vari arbetare tillhörande dessa fack sedvanligen sysselsättas vid nybyggen
ävensom vid sådana reparationer, som kräva medverkan av byggnadsarbetare,
hörande till de i byggnadskonflikten direkt indragna arbetargrupperna.

På grund härav prövar Kungl. Majit skäligt att, i anledning av de anförda
klagomålen, anbefalla arbetslöshetskommissionen att vid tillämpningen av de

Äng. vissa
till arbetslöshetskommissionen
lämnade
direktiv.

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. vissa till arbetslöshetskommissionen lämnade direktiv. (Forts.)
för avstängning från arbetslöshetshjälp under arbetskonflikt gällande grunderna
ävensom av dispensförfarandet beakta ovan angivna förhållanden.»

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten yttrat:

»Förevarande beslut av Kungl. Maj :t står icke i god överensstämmelse med
grunderna för konfliktdirektiven. Beslutet, som innefattar en allmän tolkning
av direktiven, var påtagligen av beskaffenhet att medverka till förlängning
av en pågående arbetskonflikt, som varit till avsevärd skada för landets
näringsliv och vars lösning var en förutsättning för igångsättandet av betydande
statliga eller statsunderstödda arbeten för arbetslöshetens bekämpande.
Då beslutet sålunda varit ägnat att leda till skada för viktiga samhällsintressen,
borde det hava varit föredragande departementschefen angeläget att icke tillstyrka
Kungl. Maj:t att fatta förevarande principiellt betydelsefulla beslut.
Utskottet har därför icke kunnat underlåta att göra anmärkning mot chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, vilket utskottet får för riksdagen anmäla.
»

Reservationer hade avgivits

1) av herr Reuterskiöld, som på anförda skäl ansett sig icke böra biträda
anmärkningsbeslutet;

2) av herrar Strömberg, Oscar Gottfrid Karlsson, Källman, Västberg, Andersson
i Igelboda, Fast, Vougt, Nordström och Törnkvist i Bjuv, som på
åberopade grunder förklarat sig icke hava kunnat biträda utskottets beslut
örn anmärkning i förevarande punkt.

Herr statsrådet Undén: Herr förste vice talman! Då socialministern är

upptagen av debatten i andra kammaren, anhåller jag att i hans ställe få säga
några ord angående denna punkt.

Konstitutionsutskottet har under förevarande punkt framställt den anmärkningen
mot ett regeringens beslut i några frågor örn arbetslöshetshjälp att beslutet
inte står i god överensstämmelse med grunderna för konfliktdirektiven.
Några skäl för detta bedömande har utskottet dock inte givit. Vidare har
utskottet tillagt att beslutet »påtagligen» var av beskaffenhet att förlänga
byggnadskonflikten, även detta påstående utan motivering.

Jag skall tillåta mig att något utförligare redogöra för det påtalade beslutets
innebörd.

Kungl. Maj :t hade att pröva vissa framställningar, innefattande klagomål
över arbetslöshetskommissionens tillämpning av konfliktdirektiven på vissa arbetargrupper,
som icke voro indragna i byggnadskonflikten men som av arbetslöshetskommissionen
betraktas såsom s. k. sekundärt arbetslösa på grund
av denna konflikt. Dels hade beträffande måleriarbetarna klagomål inkommit
från Göteborgs arbetslöshetskommitté, dels hade beträffande rörarbetare
och bleck- och plåtslageriarbetare klagomål anförts såväl från nyssnämnda arbetslo
shetskommitté som även från vederbörande arbetarorganisationer.

Klagomålen riktade sig i sak däremot att dessa arbetargrupper skulle enligt
arbetslöshetskommissionens anvisningar anses falla in under stadgandet
i § 16 b) av gällande kungörelse örn hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Där
stadgas att arbetslöshetshjälp ej må åtnjutas av den, som blivit arbetslös i
anledning av konflikt och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna
antagas röna inverkan av konflikten. Frågan var alltså dels huruvida arbetslösheten
inom de nämnda facken skulle anses betingad av byggnadskonflikten,
dels huruvida arbets- och lönevillkoren för dessa kategorier skäligen kunde
antagas röna inverkan av konfliktens utgång. Båda dessa betingelser skola

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. vissa till arbetslöshetskommissionen lämnade direktiv. (Forts.)
nämligen vara uppfyllda för att avstängning skall vara befogad. Angående
måleriarbetarna förelåg det förhållandet, att de under hösten 1933 träffat kollektivavtal
för en avsevärd tid framåt, nära 1 1/2 år framåt. Därmed var det
enligt regeringens mening tydligt, att deras intresse i byggnadskonflikten endast
kunde vara ett: nämligen att få slut på denna så snart som möjligt. Eftersom
de hade accepterat ett avtal, gällande till 1 april 1935. kunde utgången
av byggnadskonflikten inte påverka deras löne- och anställningsvillkor. Redan
detta förhållande var alltså tillräckligt för att ställa måleriarbetarna utanför
tillämpningen av § 16 i kungörelsen.

Angående rörarbetare samt bleck- och plåtslageriarbetare var läget något
annorlunda. De voro visserligen inte direkt invecklade i byggnadskonflikten,
men dels hade de inte sina avtal ordnade för någon längre tid framåt såsom
målarna hade, dels var det tydligt att arbetslösheten bland dessa arbetare var
i viss utsträckning betingad av byggnadskonflikten. Såtillvida syntes alltså
arbetslöshetskommissionens ståndpunkt riktig. Men arbetslöshetskommissionen
hade enligt regeringens mening varit något för sträng vid bedömandet av
frågan i vilken utsträckning arbetslösheten inom dessa fack var föranledd av
byggnadskonflikten. Arbetslöshetskommissionen drog en gräns mellan de rörarbetare
och plåtslagare, som huvudsakligen arbetat vid uppförandet av nya
hus och vid reparationer, å ena sidan, och de rörarbetare och plåtslagare, som
huvudsakligen arbetat på verkstäder, vid industriella företag och dylikt, å
den andra sidan. Den senare gruppens arbetslöshet ansågs ej vara betingad av
byggnadskonflikten, vilket givetvis var riktigt. Den förra gruppens arbetslöshet
ansåg arbetslöshetskommissionen däremot föranledd av byggnadskonflikten,
med visst förbehåll. För övrigt hade arbetslöshetskommissionen själv
i sitt yttrande över klagomålen anfört, att konfliktdirektivens tillämpning beträffande
en sådan industri som byggnadsindustrien, där arbetsföretagen äro
av intermittent natur, måste föranleda tveksamhet.

Regeringen ansåg att viss hänsyn borde tagas även till det förhållandet, att
rörarbetare och plåtslageriarbetare i stor utsträckning bruka vara sysselsatta
vid reparationer, där byggnadsarbetares medverkan ej erfordras. I den mån
den allmänna depressionen medfört minskning av dylika reparationsarbeten,
hade en arbetslöshet uppkommit, som icke var föranledd av byggnadskonflikten.

Kungl. Maj:ts beslut innebar, att arbetslöshetskommissionen skulle beakta
även detta förhållande, som i vissa av framställningarna särskilt understrukits.

Emellertid bör i detta sammanhang erinras örn att arbetslöshetshjälp inom
dessa arbetsområden utgår endast i begränsad omfattning, genom tillämpning
av det s. k. dispensförfarandet, detta på grund av att hithörande arbetare ansetts
vara säsongarbetare. Vid dispensförfarandets användande har arbetslöshetskommissionen
att bestämma hur många dispenser skola få medgivas å
en viss ort, medan den lokala arbetslöshetskommittén verkställer den individuella
fördelningen av dispensrum. Regeringsbeslutet innefattade ingen ändring
av denna metod och icke heller några detaljerade anvisningar till arbetslöshetskommissionen.
Det endast anbefallde arbetslöshetskommissionen att
vid tillämpningen av dispensförfarandet beakta nyss angivna förhållanden.
Genom denna avfattning togs vederbörlig hänsyn till de av arbetslöshetskommissionen
själv understrukna praktiska svårigheterna vid en tillämpning av
konfliktdirektiven på detta speciella område.

Beslutet stod, så vitt jag kan finna, i god överensstämmelse med gällande
bestämmelser. Att det skulle ha varit ägnat att förlänga byggnadskonflikten
måste bestämt bestridas.

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. vissa till arbetslöshetskommissionen lämnade direktiv. (Forts.)

Herr Sundberg: Herr talman! Utskottet Ilar icke uttryckligen förnekat,

att den av Kungl. Maj :t gjorda tolkningen av de av riksdagen uppställda konfliktdirektiven
varit möjlig. Utskottet Ilar endast velat framhålla att tolkningen
icke står i god överensstämmelse med grunderna för konfliktdirektiven
samt att tolkningen gått för långt till förmån för en av parterna, ty man får
nog här räkna med att det existerar två parter. Den ena parten är skattebetalarna,
som av 1933 års riksdag ålagts utomordentligt stora bördor och som
på grund härav måste ställa berättigade krav på att de för arbetslöshetens bekämpande
anslagna medlen handhavas med största försiktighet och sparsamhet
och till största nytta för det allmänna. Den andra parten är de arbetslösa,
vilkas berättigade intressen böra tillvaratagas. Då det gäller att tillvarataga
de arbetslösas intressen, måste man emellertid uppmärksamma, att dessa icke
tillåtas genom konflikter av varjehanda slag själva utöka arbetslösheten och
därigenom vålla störningar i näringslivets normala gång. Inseende detta, uppställde
1933 års riksdag följande direktiv med avseende å arbetskonflikter,
nämligen att arbetslöshetshjälp icke skulle åtnjutas av den som är direkt indragen
i konflikten eller den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten
och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunde antagas röna
inverkan av densamma. Härjämte föreskrevs att angående tillämpningen av
vad sålunda stadgats skulle föreskrifter meddelas av arbetslöshetskommissionen.

Vad nu angår den senare gruppen eller de som eljest blivit arbetslösa i anledning
av konflikten och vilkas löne- och anställningsvillkor skäligen grunde
antagas röna inverkan av konflikten, så erbjuder tolkningen av direktiven
uppenbarligen vissa svårigheter med avseende å den konfliktsituation inom
byggnadsindustrien, som inträffade den 1 april 1933. Dessa svårigheter sammanhängde
med vissa för denna näringsgren karakteristiska förhållanden. Arbetsföretagen
voro här av intermittent natur, och arbetarna måste söka sig
från det ena företaget till det andra — hos samma företagare eller hos olika
sådana. Inom andra näringsområden äro däremot företagen i allmänhet fast
lokaliserade och inriktade på regelbunden drift med i huvudsak samma arbetare.
^ Omfattningen och verkningarna av en arbetskonflikt kunna därför
med långt större säkerhet bedömas inom sådana näringsområden än inom
byggnadsindustrien, och konfliktdirektiven, som synas avfattade med hänsyn
till de förra, mera fast lokaliserade arbetsföretagen, måste vid tillämpningen å
byggnadsindustrien föranleda tveksamhet hos arbetslöshetskommittéerna.
Tveksamheten gällde enligt kommissionens mening dels de arbetare, som omedelbart
före konfliktens utbrott voro arbetslösa men hade utsikt till arbete vid
företag, som dock stoppades av konflikten, samt dels de arbetare, som vid
konfliktutbrottet voro arbetslösa men som snart därpå fingo en tids arbete,
varefter de åter blevo arbetslösa under konflikttiden. Kommissionen upptog
då ånyo det gamla, ^förut brukade dispensförfarandet och sökte finna en linje,
som i möjligaste mån tillgodosåg olika berättigade synpunkter. Denna linje
skisseras på följande sätt:

»Sedan arbetslöshetskommissionen vid byggnadskonfliktens början förordnat,
att samtliga byggnadsarbetare skulle avstängas från all statlig arbetslöshetshjälp,
lämnade kommissionen i särskilda cirkulär . .. till arbetslöshetskommittéerna
närmare meddelanden beträffande omfattningen av ifrågavarande
avstängning. Berörda av avstängningen voro samtliga arbetslösa personer,
som haft sin senaste mera stadigvarande anställning inom husbyggnadsindustrien.
Avstängningen berörde således ej blott murare, träarbetare,
måleriarbetare _ samt jord-, schaktnings- och grovarbetare utan även exempelvis
de rörlednings-, plåtslageri- och byggnadsställningsarhetare, som huvud -

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Äng. vissa till arbetslöshetskommissionen lämnade direktiv. (Forts.)
sakligen arbetat vid nybyggen oell reparationsarbeten. Efter ikraftträdandet
den 1 juli 1933 av de nya konfliktdirektiven, vilka medförde möjlighet att
efter dispens utgiva arbetslöshetshjälp till sådana byggnadsarbetare, som varit
arbetslösa före den 1 april 1933, meddelade arbetslöshetskommissionen i cirkulär
.. . till arbetslöshetskommittéerna särskilda bestämmelser i fråga örn
det individuella tilldelandet av arbetslöshetshjälp. Arbetslöshetskommissionen
framhöll sålunda bl. a., att till byggnadsindustrien i vidare bemärkelse även
borde föras sådana arbetargrupper som rörarbetare, golviäggare etc.»

Arbetslöshetskommissionen har alltså, såvitt jag kan förstå, strävat att så
långt som möjligt inom direktivens ram fasthålla vid principen örn att de av
konflikten berörda icke skola tillerkännas arbetslöshetshjälp. Denna princip
kan otvivelaktigt anses innefatta direktivens anda och mening. Med anledning
härav, och då genom det av kommissionen upptagna dispensförfarandet beträffande
dem, som varit arbetslösa före den 1 april 1933, vissa av förhållandena
betingade jämkningar i den allmänna regeln om avstängning ställts i
utsikt, tycker man väl, att Kungl. Majit bort låta vid kommissionens beslut
bero. Men på klagomål från fackförbund och en arbetslöshetskommitté gjorde
Kungl. Majit den 15 december 1933 högst betydande ändringar i kommissionens
beslut.

. Först förklarar kommissionen helt kategoriskt, att måleriarbetarnas avstängning
skulle upphävas, detta emedan kollektivavtal för målerifacket vore gällande
i hela riket till den 1 april 1935 och därför att under sådana förhållanden
måleriarbetarnas anställnings- och löneförmåner ej skäligen kunde antagas
röna inverkan av den pågående byggnadskonflikten. Härigenom skulle ju
samtliga måleriarbetare, som voro arbetslösa före den 1 april 1933, bli berättigade
till kommunalt och statligt understöd. Men detta innebär en bokstavstolkning,
som icke borde få förekomma och som alldeles säkert icke heller varit
avsedd av särskilda utskottet. Ty det är ju uppenbart, att även örn kollektivavtal
existerar i fråga örn de till byggnadsindustrien anslutna måleriarbetarna,
föreligger ett påtagligt samband emellan lönenivåerna för samtliga till byggnadsindustrien
hänförliga arbetarkategorier. Och i varje fall kan det inte bestridas.
att måleriarbetarna, som huvudsakligen arbeta vid uppförandet av
nya hus, reparationer och dylikt i gamla hus, äro att betrakta som byggnadsarbetare
och därmed äro innefattade under de bestämmelser rörande dispensförfarande
och verkningar av en konflikt, som gälla för byggnadsarbetare.

Att det särskilda utskottet 1933 icke förutsatt, att de arbetslösas fack skall
vara avtalslöst, framgår, ehuru icke direkt, av utskottets uttalande i denna
sak. Det fordras enligt utskottet endast ett »påvisbart intresse av konfliktens
utgång», och det »avses således icke att begränsa verkningarna till sådana
arbetare, vilka äro parter i samma kollektivavtal som de i konflikten deltagande
arbetargrupperna». Vidare har ju Kungl. Majit i enlighet med den
redogörelse, som lämnades av statsrådet, genom samma beslut beträffande de
arbetslösa rörarbetarna samt bleck- och plåtslageriarbetarna gjort ett uttalande,
som är ägnat att ytterligare utvidga möjligheten till offentligt understöd.

Att den tolkning av direktivbestämmelserna, som gjorts av Kungl. Majit
genom nu ifrågavarande beslut, är ägnad att leda till skada för viktiga samhällsintressen,
torde framgå av följande. De av 1933 års riksdag fastställda
konfliktdirektiven medförde, att fackorganisationerna kunde redan från början
överföra ett betydande antal arbetslösa, som de före den 1 juli 1933 ansett
sig böra underhålla, till offentligt understöd. Arbetslösa arbetare lia sedan
den dagen tidvis underhållits nied understöd av stat och kommun med
belopp, som torde röra sig, enligt vad som uppgivits, örn cirka 300,000 kronor
per månad, fastän arbetstillfällen do facto funnits tillgängliga. Att som skett

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. vissa till arbetslöshetslcommissionen lämnade direktiv. (Forts.)
genom anmärkta beslutet elen 15 december, utöver vad arbetslöshetskommissionen
tillrått, ytterligare uppmjuka tolkningen av direktiven och dispensförfarandet,
måste givetvis föranleda till ett sådant överförande efter nämnda
dag av ett ännu större antal arbetslösa byggnadsarbetare än som tidigare skett
i anledning av direktiven. Givet är, att ju större antal arbetslösa byggnadsarbetare,
som sålunda övertagits till offentligt underhåll, desto mindre utsikter
måste det finnas att inom skälig tid få slut på konflikten. Det lider icke något
tvivel örn att åtgärder av ifrågavarande slag måste medverka till förlängning
av konflikten. En sådan förlängning måste ju självfallet vara till skada för
landets näringsliv.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra örn ett yttrande av herr Westman
vid behandlingen av frågan örn arbetslöshetshjälp vid 1933 års riksdag.
Herr Westman, som anslöt sig till den lösning av frågan örn arbetslöshetsdirektiven,
som vid det tillfället kom till stånd, fäste då uppmärksamheten
på ett uttalande i utskottets utlåtande nT 18 rörande arbetslöshetsförsäkringen.
Sedan utskottet i detta betänkande sagt, att utskottet funnit, att en viss
lösning av dessa direktiv är förenad med de minsta olägenheterna, fortsätter
utskottet: »Utskottet utgår även från den förutsättningen, att ledningen
för arbetarnas fackliga sammanslutningar skall låta sig angeläget vara att
förebygga sådana stridsmetoder, som med rätta skulle kunna anses innebära
ett missbruk av den sålunda förordade regeln.» »För min del», säger herr
Westman, »vågar jag tro, att ingen skall kunna säga, att utskottet saknat
grund för en sådan förutsättning. Givetvis bör man kunna lia det förtroendet
för att arbetarnas fackliga sammanslutningar icke använda hjälpverksamheten
och det stöd, staten lämnar, till fackföreningspolitiska syften.»

Men denna förhoppning torde ej ha blivit uppfylld. Åtminstone innebär
det påtalade beslutet den 15 december 1933 enligt min mening ett av regeringen
sanktionerat missbruk av denna hjälpverksamhet.

Det skall icke falla mig in att bestrida Kungl. Maj:ts rätt att, när skäl
därtill äro för handen, ändra de av arbetslöshetskommissionen meddelade
föreskrifterna. Men detta bör icke ske annat än då särskilt påfallande anledningar
förekomma. Sådana föreligga ej här. Kommissionen har med synnerlig
omsorg tillämpat de föreliggande direktiven och jämväl med förståelse
för vissa grupper av de arbetslösa handhaft dispensförfarandet. Det
borde därför varit Kungl. Maj :t angeläget att låta kommissionen ostört handhava
sin uppgift med avseende å tillämpningen av direktiven och dispensförfarandet.
Kommissionen är det lämpligaste instrumentet härför såsom varande
en fullt opartisk institution, som icke kan misstänkas för väld åt. något
håll. Under sådana förhållanden, och då det här rör. sig om synnerligen
ömtåliga frågor, borde icke regeringen ingripit, ty ingripandet kan ju lätt
få sken av ett partitagande.

Här föreligger i detta avseende ungefärligen samma förhållande som^ beträffande
en år 1933 av 8 ledamöter i konstitutionsutskottet mot statsrådet
Möller reservationsvis framställd anmärkning rörande av regeringen gjorda
ändringar i arbetslöshetskommissionens beslut örn fastställande av lägsta
grovarbetarlönerna. Detta kommissionens beslut var grundat på ingående och
objektiva utredningar men blev ändå ändrat, och även i detta fall gjordes
gällande, att den ena partens fördel blivit för starkt tillgodosedd..

Herr talman! Jag ber att få yrka, att anmärkningen lägges till handlingarna.

Herr Larsson, Sani: Herr talman! Jag har en alldeles särskild anledning
att taga till orda i denna fråga, nämligen den, att de nuvarande bestämmel -

Onsdagen den 25 april f. ra.

Nr 27.

Ang. vissa till arbetslöshetskommissionen lämnade direktiv. (Forts.)
serna i fråga om konfliktdirektiven tillkommit i överensstämmelse med ett
yrkande i en motion, som vid sistlidet års riksdag frambars av mig och några
mina meningsfränder. Det är alltså dessa bestämmelser, som det här gällt
att tillämpa.

Då jag i år hade att inom andra lagutskottet, där Kungl. Maj:ts proposition
örn införande av arbetslöshetsförsäkring föreligger till behandling, taga
del av socialministerns motivering rörande konfliktdirektiven, kunde det inte
undgå att väcka min särskilda uppmärksamhet, att socialministern i nämnda
proposition förklarar, att han nu kan godkänna den av riksdagen i fjol beträffande
den allmänna arbetslöshetshjälpen fastställda formuleringen rörande
konflikterna, ehuru han vid förra årets riksdag i sitt förslag till arbetslöshetsförsäkring
hade framlagt en annan formulering, den nämligen, att endast
de i konflikten direkt indragna skulle vara uteslutna från rätten att erhålla
arbetslöshetshjälp. Socialministern förklarar nämligen nu, »att skillnaden
i praktiken emellan de nu gällande bestämmelserna i den angivna tolkningen
och vad som av mig i föregående års proposition förordades i samma
ämne, lärer icke vara synnerligen stor».

Herr talman! Det kunde icke undgå att hos mig väcka den allra största
uppmärksamhet, att ett sådant uttalande kunde göras av socialministern, då
jag nämligen visste med mig, att avsikten med den formulering, som föreslogs
i fjol och som godtogs av riksdagen, var, att den skulle innebära en mycket
väsentlig skillnad från den av Kungl. Maj :t då föreslagna regeln. Avsikten
med den formulering, som av riksdagen i fjol godkändes, var nämligen ingalunda
enligt mitt förmenande — och jag tror, att jag också kan visa det —
att en sådan tolkning av bestämmelserna skulle kunna vara möjlig som den,
beslutet den 15 december, örn vilket det nu är tal, innebär. Den formulering,
som i en motion av mig och mina meningsfränder föreslogs i fjol, grundar
sig på ett uttalande av 1926 års arbetslösbetssakkunniga eller rättare sagt på
den borgerliga majoriteten inom denna kommitté. Dessa sakkunniga förordade
vid införande av arbetslöshetsförsäkring en bestämmelse om konflikterna
av precis samma ordalydelse som den nu gällande, och de sakkunniga uttalade
i fråga om den särskilda regel, varom nu är tal, nämligen rörande de
sekundärt arbetslösa, att man där visserligen »icke finge räkna med alltför
avlägsna och mer eller mindre sannolika verkningar (av avstängning) utan
det måste krävas ett mera påtagligt sammanhang. Förutom konfliktens art
och omfattning syntes därvid böra komma i betraktande, hur pass nära den
arbetslöse vore bunden till det konfliktberörda yrket eller företaget,_ i vad
mån en lokal konflikt på den ort, där den arbetslöse vore bosatt, men i annat
yrke, kunde hava inflytande på anställningsvillkoren över huvud i orten
o. s. v.».

I anslutning till den motivering, som förebragtes av dessa sakkunniga och i
motionerna, utformade i fjol det särskilda utskottet de bestämmelser angående
konflikterna, som nu äro gällande, och särskilda utskottet uttalade också i det
utlåtande, som sedan av riksdagen godkändes, bland annat, att när det gäller
att draga en gräns mellan sådana arbetare, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden
kunna påverkas av en konflikts utgång, och andra, ett påvisbart
intresse av konfliktens utgång skulle föreligga. Men därjämte framhöll _ särskilda
utskottet, att den ifrågasatta regeln skulle komma i tillämpning i sådana
fall som när exempelvis »konflikt inom sågverksindustrien medför arbetslöshet
inom pappersmasseindustrien», och så uppräknar utskottet en del andra
fall. Däremot uttalade utskottet, att den borde inte komma i tillämpning, örn
exempelvis konflikt vid en pappersmassefabrik medförde arbetslöshet inom

Första kammarens protokoll l!)3.''i. Nr S7. 4

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. vissa till arbetslöshetskommissionen lämnade direktiv. (Forts.)
skogsarbetarfacket, ty där är skillnaden för stor, för att samhörighet skulle
kunna anses förefinnas.

Nu är det känt, att de bägge åberopade industrierna, sågverksindustrien
och pappersmasseindustrien, lia särskilda avtal. Arbetarna befinna sig i skilda
förbund. Ingenting är gemensamt på den punkten emellan dem. Särskilda
utskottet ansåg icke desto mindre, att det ena yrkets avlönings- och anställningsförhållanden
kunde påverka det andras på sådant sätt, att samhörighet
där måste anses vara förefintlig. Enligt mitt förmenande råder större samhörighet
mellan de egentliga byggnadsarbetarna å ena sidan och målarna å
den andra än mellan pappersmassearbetarna och sågverksindustriarbetarna.
Över huvud kan jag, när det gäller byggnadsindustriens olika arbetargrupper,
omöjligen anse annat än att arbetslöshetskommissionen obestridligen har rätt,
då den säger, att avlönings- och anställningsförhållandena inom hela denna kategori
av arbetare så nära höra samman, att man absolut icke kan säga, att
den ena gruppens villkor inte påverka den andra gruppens. Och det argument,
som särskilt har anförts av Kungl. Maj :t, att målarna på hösten 1933
träffat ett avtal, som gällde till 1935, och att detta skulle utesluta, att de
kunde ha något intresse av byggnadskonfliktens utgång, måste jag bestämt
tillbakavisa. Alldeles oavsett tidpunkten för ett avtals utlöpande råder sådant
samband mellan dessa grupper av arbetare, att utgången av en strid,
som berör den ena gruppen, måste beröra även de övriga. Skulle den regeln
tillämpas, som Kungl. Maj :t här har godkänt, så kunde man få bevittna, att
inom en sådan grupp av arbetare som husbyggnadsindustriens man med avsikt
förläde tiden för avtalens utlöpande på sådant sätt, att man med tillämpning
av denna regel aldrig skulle kunna påvisa en samhörighet, som nödvändiggjorde
den här konfliktregelns tillämpning. När det gäller rörledningsarbetarna,
örn vilka det här också är tal, vill jag för min del säga, att efter vad
som meddelats mig, deras avlöningsförhållanden äro så beskaffade, att de hava
ett löneläge, som ligger någonstans mellan verkstadsindustriens och byggnadsindustriens
löner. Att de rörledningsarbetare, som äro sysselsatta med rent
verkstadsarbete, hava en högre löneställning än andra verkstadsarbetare, är,
så vitt jag kan förstå, direkt påverkat av att deras kamrater inom samma fack
i stor utsträckning ha med byggnadsverksamhet att göra, och att byggnadsarbetarnas
relativt höga löneställning medfört en höjning även av rörledningsarbetarnas.
Jämväl på den punkten föreligger alltså enligt mitt förmenande
ett direkt intresse hos rörledningsarbetarna av utgången av byggnadsstriden.

Jag erinrar mig med allra största bestämdhet, att under särskilda utskottets
överläggningar förra året på denna punkt ibland dem, som yrkade på godkännande
av de konfliktdirektiv, vilka sedan också antogos av riksdagen, vid upprepade
tillfällen uttryckligen framhöllos såsom exempel på arbetargrupper, där
påtaglig samhörighet rådde, just de olika grenarna av husbyggnadsindustriens
arbetare. Jag är därför, herr talman, för min personliga del av den övertygelsen,
att konfliktdirektiv, sådana som de, förra årets riksdag godkände, aldrig
kommit att på nu ifrågavarande punkt erhålla, gällande avfattning, för den
händelse man ansett sig kunna befara en sådan tolkning av bestämmelserna,
som Kungl. Maj:ts beslut den 15 december förra året innebär. Enligt mitt förmenande
är det sålunda alls inte så som herr statsrådet Undén nyss uttalade,
eller att det beslutet skulle stå i god överensstämmelse med gällande bestämmelser.
Jag anser till och med, att konstitutionsutskottets uttalande, att beslutet
»icke står i god överensstämmelse» med dessa bestämmelser, är för milt.
Enligt min mening står beslutet i bestämd strid med de bestämmelser, som
förra årets riksdag på denna punkt godtog, i alla händelser i bestämd strid
med den uppfattning, som många av dem, vilka biträdde beslutet, för sin del

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. vissa till arbet slö shet skommissionen lämnade direktiv. (Forts.)
anslöto sig till. Och jag, herr talman, gjorde det för min del förra året av fullaste
övertygelse örn, att jag därmed skulle bidraga till en avspänning på arbetsstridernas
område och att detta skulle medverka till att från detta område
borttaga sedan länge bestående bestämmelser, som visat sig ägnade att uppamma
och åstadkomma en myckenhet av elakartade stridigheter. Detta gjorde
jag på några punkter med mycken tvekan, men jag gjorde det i den bestämda
övertygelsen, att man finge från den borgerliga sidan också vara beredd att
göra ett offer för samhällsfredens skull. Jag, som leddes av den uppfattningen,
beklagar synnerligen livligt, att de förhoppningar på lojal tillämpning
av bestämmelserna, som jag och många med mig hyste, inte gått i uppfyllelse.

Herr Hagman: Herr talman! Mina herrar! Den anmärkning som kon stitutionsutskottet

i den nu föredragna punkten riktat mot statsrådet och chefen
för socialdepartementet, har jag för min del mycket svårt att förstå. Saken
är nämligen den, att Kungl. Majit har inte genom nu ifrågavarande beslut
ålagt arbetslöshetskommissionen att förfara på det eller det sättet, utan Kungl.
Majit har i sitt beslut sagt, att man skall beakta vissa angivna förhållanden.
För min del vill jag hävda, att det ålåg arbetslöshetskommissionen även före
tillkomsten av Kungl. Maj :ts beslut att beakta just dessa förhållanden, och
den omständigheten, att en viss ort överklagar tillämpningen, och att Kungl.
Maj :t påpekar vissa synpunkter för ärendenas avgörande, kan ju inte innebära
något brott mot de bestämmelser, som äro gällande.

Konstitutionsutskottet har skrivit sitt utlåtande på sådant sätt, att man
märker, att utskottet vill rikta ett slag mot två håll: dels mot de nu gällande konfliktdirektiven
och dels mot det av Kungl. Maj it fattade beslutet. Jag vill erinra
örn, att därest denna grupp, byggnadsarbetarna, inte jämlikt 14 § i bestämmelserna
om arbetslöshetshjälp tillhört de avstängda grupperna, hade alla
dessa, som nu i viss omfattning dispenserats, varit berättigade till arbetslöshetshjälp,
därför att dessa, som erhöllo dispens, voro i huvudsak sådana personer,
som voro arbetslösa före byggnadskonfliktens början den 1 april 1933.
Såvitt jag kunnat finna, omtalar heller inte utskottet på något ställe, hur
många personer det var, som voro berörda av dessa dispenser. Antalet var
emellertid något över 5,000 personer, och det innebär ju en fullkomlig överdrift,
då utskottet säger, att Kungl. Maj :ts beslut medverkat till en förlängning
av en arbetskonflikt, »som varit till avsevärd skada för landets näringsliv
och vars lösning var en förutsättning för igångsättandet av betydande
statliga eller statsunderstödda arbeten för arbetslöshetens bekämpande». Att
dessa dispenser, som avsågos i detta Kungl. Maj :ts beslut, hade någon inverkan
på den tidpunkt, då konflikten avslutades, måste man anse uteslutet.
Att 5,000 dispenserade erhöllo understöd av det allmänna, av vilka åtskilliga
ej heller voro byggnadsarbetare, är något, som säkerligen saknar varje betydelse
för tidpunkten, när konflikten skulle sluta. Och med min kännedom
örn byggnadsförhållandena tror jag, att denna konflikt avslutats precis vid
samma tidpunkt, även om inte en enda byggnadsarbetare hade dispenserats.

Till saken hör vidare, att man gjorde ingen uppdelning av de olika grupperna,
när dispensen lämnades, utan Kungl. Majits beslut att kommissionen
skulle beakta dessa synpunkter ledde till, att man så mycket noggrannare
inhämtade uppgifter från vederbörande orter. Men dispenserna lämnades alltid
i klump för byggnadsarbetarna, och man lämnade ingen särskild dispens
för målare, rörledningsarbetare och särskilt för andra till byggnadsindustrien
hörande grupper.

Den anmärkning, som konstitutionsutskottet här framställt, måste jag därför
beteckna såsom mycket egendomlig. Ty att man skulle beakta vissa

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. vissa till arbetslöshetskommissionen lämnade direktiv. (Forts.)
angivna förhållanden, som i och för sig äro riktiga och som även beaktats
förut, kan väl inte föranleda någon erinran från konstitutionsutskottets sida,
och jag finner också, att utskottets ärade ordförande inte ansett sig kunna
biträda den föreliggande anmärkningen i denna punkt.

Jag tror därför, att det hade varit önskvärt, alldeles oavsett vilka synpunkter
man kan ha på konfliktdirektiven enligt nu gällande bestämmelser, att
inte detta beslut från Kungl. Marits sida hade bort bliva föremål för någon
anmärkning från konstitutionsutskottet.

Herr Västberg: Herr talman! Jag har den bestämda känslan, att om

Kungl. Maj :ts här påtalade beslut meddelats i samband med någon annan
konflikt på arbetsmarknaden, skulle det icke lia väckt den uppmärksamhet
och indignation, som det faktiskt åstadkommit, därför att det står i samband
med byggnadskonflikten.

Vad först angår den formella sidan av saken, så är det väl ändå ostridigt,
att de gällande konfliktdirektiven, sådana de beslötos vid fjolårets riksdag, ge
rum för olika tolkningar. Även arbetslöshetskommissionen har ju på olika
sätt låtit sin tveksamhet örn direktivens tolkning komma till uttryck, då den, i
vissa särskilt angivna fall, som man haft att räkna med inom byggnadsfacket,
begränsat dispensutrymmet till dem, som ostridigt inte voro uteslutna genom
konfliktdirektiven, och då den i sitt yttrande understrukit, att det var angeläget,
att man kunde vinna klarhet angående konfliktdirektivens innebörd
i det här omtvistade hänseendet. Jag tycker, att denna tveksamhet från
arbetslöshetskommissionens sida borde inrymma möjligheten och rätten för även
regeringen att tolka dessa direktiv på annat sätt än konstitutionsutskottet med
lottens hjälp tolkat dem. Och örn man tittar på högerns egen motion i
frågan, framgår det alldeles tydligt, att man även på den kanten räknade med
möjligheten av att en sådan här tolkning skulle kunna komma i fråga.

Jag ville emellertid särskilt säga ett par ord angående de praktiska verkningarna
av regeringens beslut. Det synes mig vara, mer eller mindre, en
tvist om påvens skägg rörande beslutets verkningar. Och särskilt förstår
jag inte det påståendet i konstitutionsutskottets anmärkning, som innebär, att
åtgärden skulle ha förlängt den olyckliga byggnadskonflikten. Örn man tar
del av arbetslöshetskommissionens praxis, när det gäller beviljandet av platser
för arbete och understöd, finner man att sådana inte beviljas i den utsträckning,
som kommunerna själva anse vara av behovet påkallat, och vad angår
dispensförfarandet i de fack, som äro avstängda från rätten till arbetslöshetshjälp,
finner man att kommissionen även förfarit mycket restriktivt, då den
aldrig beviljat det antal platser, varom man gjort framställning från de lokala
arbetslöshetskommittéerna. Det finns alltså ett mycket stort antal arbetslösa,
både i allmänhet och bland byggnadsarbetarna, vilka kommissionen icke medgivit
rätt till understöd eller arbete. Då det nu är de lokala arbetslöshetskommittéerna,
vilka företaga den individuella prövningen vid utdelningen
av meddelade dispenser, så är det ju alldeles uppenbart, att de ostridiga fallen
i första hand få denna rätt till samhällshjälp, under det de mera omtvistade
fallen skjutas i bakgrunden. Av dessa anledningar finner jag det ganska
långsökt att söka göra gällande att det existerar något verkligt underlag för
den beskyllningen, att Kungl. Maj:ts beslut skulle ha förlängt byggnadskonflikten.

Jag skulle också vilja passa på tillfället att opponera mig mot den allmänt
gängse uppfattningen, att det existerar ett sådant direkt samband mellan de
primära och sekundära yrkena i byggnadsfacket, att man har orsak att tala
örn ett verkligt beroende i fråga örn lönenivåerna. Det är nog alldeles riktigt,

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. vissa till arbetslöshetskommissionen lämnade direktiv. (Forts.)
litt ett samband existerar i yrkesavseende, eftersom exempelvis en rörarbetare,
en elektriker, en målare och så vidare i viss utsträckning är beroende av att
nybyggnad etc. av bostadshus m. m. verkligen äger rum. Men då man vill
göra gällande, att detta samband även existerar i någon väsentlig utsträckning
i fråga örn avtals- och löneförhållanden, så tror jag, att man överdriver. Det
är ju inte bara så, att avtalen utgå på olika tidpunkter, utan dessutom är
det ju alldeles påtagligt, att en olika löneskala också existerar inom de olika
facken. Om man tittar på de senaste uppgörelserna, är det ju ganska egendomligt,
att exempelvis inom målarfacket, där man har högre timpenning än
inom de egentliga byggnadsfacken, fick man en uppgörelse, som reducerade
lönerna med ungefär 9 %, under det att de i timlöneavseende sämre liggande
egentliga byggnadsarbetarna fingo gå med på en lönereducering på genomsnittligt
15 %. Och bleck- och plåtslagare fingo ej ens sitt avtal uppsagt, ehuru
det i många punkter är väsentligt bättre än byggnadsarbetarnas var. Örn
man sålunda ser på det faktiska läget, kan jag därför för min del inte erkänna,
att det existerar ett sådant påtagligt samband, som man vill göra
gällande från utskottets sida.

Gentemot herr Sam Larsson skulle jag vilja säga, att ingen kan ju förmena
honom rätten att lägga in i fjolårets riksdagsbeslut vad han för sin del avsåg,
och att han från den synpunkten alltså kan förebrå Kungl. Maj :t, att Kungl.
Majit icke följt hans intentioner. Men eftersom både arbetslöshetskommissionen
och konstitutionsutskottets ärade ordförande ha medgett möjligheten av
en annan tolkning, så kan ju detta vara alldeles tillräckligt, för att man
knappast skall lia rätt att säga, att Kungl. Majits beslut skulle stå, inte bara
i en dålig överensstämmelse med det under föregående år fattade riksdagsbeslutet,
utan i direkt strid med de direktiv, som riksdagen då fastställde.
Herr Larssons omdöme innebär ett betydligt överord.

När herr Sani Larsson även beklagade, att de förhoppningar, som han hyst
om en lojal tillämpning av fjolårets beslut i konfliktfrågan, inte infriats, så
skall jag be att för min del få returnera detta genom att säga, att jag beklagar
en annan sak, att en sådan psykologisk förskjutning och personlig
sinnesändring skett på sina håll från i fjol till i år, att man kan befara det
vederbörande, som medverkade till ändringen i konfliktdirektiven, nu äro redo
att av icke sakliga skäl springa ifrån sin ståndpunkt.

Herr statsrådet Undén: Herr talman! I likhet med den siste talaren ber
jag att få bestämt tillbakavisa herr Sam Larssons uppfattning, att dessa direktiv
inte blivit lojalt tillämpade av regeringen. Då herr Sam Larsson med
sådan styrka hävdar en viss tolkning av direktiven i detta speciella fall, så
uttalar han sig med betydligt större säkerhet än arbetslöshetskommissionen har
gjort, som i fråga örn dessa konfliktdirektiv — till vilka herr Larsson ju
tillskriver sig faderskapet — säger, att de synas närmast lia avfattats med
tanke på andra områden än byggnadsindustrien och att de därför vid tillämpning
på byggnadsindustrien måste i vissa fall föranleda tveksamhet.

Herr Larsson syntes vilja hävda den ståndpunkten, att frågan örn avtalsförhållandena
inom olika sammanhörande yrken inte spelar någon som helst
roll. Jag vill då för det första framhålla, att regeringen inte har ställt sig
på den ståndpunkten, att den omständigheten, att det fanns olika avtal, i och
för sig skulle medföra, att arbetslösheten i ett fack inte ansågs vara föranledd
av konflikten. Enligt regeringens beslut ha alltså ingalunda de olika avtalen
i och för sig varit bestämmande, utan vad som har tagits hänsyn till i fråga om
måleriarbetarna är, att avtalet var slutet för så lång tid framåt. Jag förmodar,
att även herr Sam Larsson skulle såsom socialminister, örn han finge till före -

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Ang. Kungl.
Maj:ts beslut
om godkännande
av vissa
studentexamina.

Äng. vissa till arbetslöshetskommissionen lämnade direktiv. (Forts.)
dragning exempelvis det fallet — jag tar med avsikt ett konstruerat fall —
att måleriarbetarna hade sina arbetsvillkor ordnade för fem år framåt, och det
vore byggnadskonflikt och frågan vore, huruvida måleriarbetarna hade sådan
intressegemenskap med de andra byggnadsarbetarna, att de enligt direktiven
borde vara uteslutna från hjälp — jag förmodar, säger jag, att även herr Sam
Larsson då skulle säga sig, att eftersom måleriarbetarna ha sina avtalsförhållanden
ordnade fem år framåt och under den tiden inte kunna på något sätt
få villkoren ändrade i ena eller andra riktningen efter byggnadskonfliktens
utgång, så böra de anses vara utan den samhörighet, som avses med dessa
direktiv. Ty tankegången i direktiven är ju den, för att fortfarande taga detta
speciella fall, att måleriarbetarna skulle känna en sådan intressegemenskap
med de i konflikten indragna byggnadsarbetarna, att de skulle så att säga
spekulera i vilka villkor dessa skulle kunna ernå, och att för den skull understöd
åt dem skulle vara att gynna byggnadsarbetarnas allierade.

Nu förekom här visserligen inte ett avtal för fem år men dock för ett och
ett halvt, och jag tror, att örn man ser konkret på denna fråga, så skall var
och en, som sätter sig in i förhållandena, komma till den slutsatsen, att måleriarbetarnas
konkreta intresse, sedan de fått sitt avtal ordnat till den 1 april
1935, var att få slut på byggnadskonflikten och icke att få den förlängd.

Efter härmed slutad överläggning lades den under behandling varande
punkten till handlingarna.

Punkten 5.

Under år 1932 hade Kungl. Maj :t efter föredragning av dåvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet förklarat på därom gjorda ansökningar ett antal
lärjungar, vilka underkänts i den muntliga prövningen i studentexamen, hava
undergått godkänd studentexamen samt anbefallt skolöverstyrelsen att vidtaga
erforderliga åtgärder för att betyg över sådan examen bleve för dem
utfärdade.

Konstitutionsutskottet vid 1933 års riksdag hade i anledning härav i sitt
memorial den 6 april 1933, nr 18, angående granskning av de i statsrådet förda
protokoll, under punkt 3 :o uttalat, att, då en praxis av den art, som kommit
till uttryck uti ifrågavarande beslut, icke syntes utskottet riktig, utskottet icke
kunde underlåta att i ärendet göra anmärkning mot föredragande departementschefen,
vilket utskottet för riksdagen anmälde.

Under sistlidna år hade sammanlagt fjorton liknande ansökningar förelegat,
nämligen dels 12 av lärjungar, vilka underkänts i studentexamen, om erhållande
av förklaring att hava undergått godkänd sådan examen, dels ock två av lärjungar,
vilka underkänts i de skriftliga proven för studentexamen, örn erhållande
av rätt att avlägga muntliga prov för studentexamen. Kungl. Majit hade
genom beslut vid särskilda tillfällen under 1933 beträffande de sistnämnda
bifallit en och avslagit en och beträffande de förstnämnda ansökningarna bifallit
fem, därav en före avgivandet av utskottets memorial 1933, och avslagit
sju. Av de bifallna ansökningarna hade endast den, som av Kungl. Maj :t
avgjorts före avgivandet av utskottets memorial 1933, av skolöverstyrelsen icke
avstyrkts, under det att skolöverst5rrelsen avstyrkt eller icke ansett sig kunnat
tillstyrka bifall till de övriga.

I anledning av Kungl. Maj:ts berörda beslut hade utskottet i den nu föredragna
punkten gjort anmärkning mot statsrådet Engberg dels såsom föredragande
departementschef, dels ock såsom ledamot av tillförordnad regering, som

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. Kungl. Maj:ts beslut örn godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

haft att pröva vissa av förevarande dispenser, samt mot övriga ledamöter av
samma tillförordnade regering, statsministern Hansson samt statsråden Schlyter
och Vennerström.

Reservation hade anmälts av, utom andra, herrar Hallén, Strömberg, Oscar
Gottfrid Karlsson, Sandegård, Källman, Borg, Fast och Vougt, som anfört
bland annat:

»Det förfarande, som 1932 inleddes och som påtalades av konstitutionsutskottet
vid fjolårets riksdag, har fortsatt även under 1933. Vi kunna i fråga
om de nu av utskottet påtalade fallen i allt väsentligt understryka vad konstitutionsutskottet
i förevarande hänseende då yttrade. Då konstitutionsutskottet
sålunda redan förut påtalat en praxis som utskottet funnit olämplig,
ha vi ansett att utskottet i stället för att göra anmärkning mot vederbörande
statsråd enligt § 107 regeringsformen bort i ingressen till årets dechargememorial
för riksdagen erinra vad som sålunda förekommit.»

Herr statsrådet Engberg: Herr talman! . Den läroverksstadga, som år 1933
avlöste 1928 års stadga, innehöll på en punkt den nyheten, att klagomål rörande
frågor i samband med studentexamen skola prövas och avgöras av skolöverstyrelsen.
Det var en nyhet i stadgan, säger jag, därför att enligt tidigare
stadga fanns intet hinder för föräldrar och målsmän eller vederbörande själva
att gå till kungs med klagomål över studentexamen.

Att jag införde denna nyhet berodde helt enkelt därpå, att jag ansåg det
olämpligt, att Kungl. Majit skulle fortsätta med det gamla systemet att underkasta
dylika fall något annat än en formell prövning, alltså olämpligt, att
man fortsatte med systemet med både materiell och formell prövning. Jag
har därför på den punkten ett behov av att gentemot herr Bergman —- som
jag förmodar blir talesman för utskottet — redan i förväg säga, att när han i
ett offentligt föredrag hävdat, att jag för min del skulle ha sagt: »Inga fler
Stadenerstudenter!», så har jag förgäves letat efter var jag skulle ha sagt
något sådant. Men vad jag har sagt är detta, att vi skola göra slut på systemet,
att Kungl. Maj:t företar en materiell prövning. Och det löftet har jag
infriat genom tillägget till läroverksstadgan.

Innan jag går vidare på denna punkt, ber jag därför att få uttala min stora
förvåning över den tolkning, som konstitutionsutskottet i sitt utlåtande har givit
denna nya bestämmelse uti läroverksstadgan av 1933. Som herrarna finna av
memorialet under punkten V, hävdar nämligen utskottet, att ifrågavarande
tillägg skall så tolkas, att skolöverstyrelsen skall undersöka, huruvida läroverksstadgans
bestämmelser äro iakttagna, samt med eget yttrande ingå till
Kungl. Maj :t, som skall underkasta det hela en materiell prövning, som är materiell.

Ja, det är ju nättopp att vända fullständigt upp och ned på vad som varit
avsikten med den nya ändringen, och när jag läste konstitutionsutskottets betänkande,
blev jag uppriktigt sagt nästan förskräckt, ty skall den tolkningen
få hemul, att Kungl. Maj:t i fortsättningen skall sitta och verkställa en materiell
prövning i de fall, där skolöverstyrelsens beslut ha överklagats, då
måste jag säga, att då ha vi ingenting vunnit på denna ändring, utan då ha
vi snarare kommit ur askan i elden.

Jag är därför mycket angelägen att starkt understryka, att den tolkning,
konstitutionsutskottet i förväg har givit åt innehållet i detta tillägg till stadgan,
varvid utskottet kräver, att skolöverstyrelsen skall verkställa en formell
granskning och Kungl. Majit en materiell — den tolkningen, säger jag, måste

56 Nr 27. Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut orri godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

vara orimlig och ohållbar, och jag är övertygad om att ingen regering skulle
vilja tillämpa den. Detta om detta.

Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten på att eftersom vägen att
gå till kungs, när det gällde studentexamen, stod öppen, har den också praktiserats.
Jag har själv undersökt eller rättare sagt låtit inhämta material för hela
den tid, studentexamen har funnits, och sammanställt detta material för att
få en bild av hur det varit i det förflutna. Ansökningar om att få en underkänd
studentexamen godkänd lia strömmat in mycket jämnt. Ser jag exempelvis
på den senare tiden, åren 1905—1933, så finner jag, att endast åren 1910
och 1919 representera ett undantag från den regeln, att ansökningar inströmmat
varje år.

Beträffande dessa ansökningars öde hos Kungl. Maj :t har utfallet varit växlande.
I materialet har jag funnit, hurusom redan 1891 Kungl. Majit godkände
en studentexamen på föredragning av Gunnar Wennerberg. Jag finner,
hurusom år 1903 på föredragning av Husberg en liknande examen godkändes.
Går jag vidare fram till herr Lindmans regering av 1906—1911, så
finner jag, hur den år 1911 också godkände en studentexamen — på Per Elof
Lindströms föredragning. Går jag vidare till 1911 års liberala regering, så
finner jag, hurusom Fridtjuv Berg förfor på samma sätt. Kommer jag till
den edénska ministären, finner jag, hurusom dess ecklesiastikminister förfor
på samma sätt. Kommer jag till den brantingska ministären av 1920, så finner
jag också där, hurusom en tillförordnad regering hade godkänt en underkänd
studentexamen. Kommer jag till herr Ekmans första regering, så finner
jag, att herr Almkvist gjort på samma sätt, och kommer jag till herr Ekmans
andra regering, så finner jag, att min vördade företrädare i ämbetet
icke blott förfor på samma sätt utan åstadkom en kvantitativ stegring i denna
praxis, som till den grad utmanade 1933 års konstitutionsutskott, att utskottet
fann sig böra göra en anmärkning.

Det kan vara av intresse att titta efter, hur många de godkända varit. År
1911 godkändes 33 1L % av högerregeringen, 1913 20 % av den liberala regeringen,
år 1917 16 2/3 % av den liberala regeringen, 1920 20 % av den socialdemokratiska
regeringen, 1926 25 % av den folkfrisinnade — som det då hette
— regeringen, 1931 20 % av den folkfrisinnade regeringen och 1932 28 % samt
1933 av mig 30 %, örn jag räknar de fyra, som utskottet har tagit hänsyn till.

Jag måste säga, att i den mån anmärkningen skulle ha karaktären av ett
anmärkande på själva det förhållandet, att Kungl. Maj :t har godkänt studentexamina,
så faller den till marken. Det tycks här, för att tala med filosofen
Hegel, finnas en punkt, där kvantiteten slår över i kvalitet. Jag får därför
till utskottets anmärkare ställa den närgångna frågan: örn det icke är anmärkningsvärt
att godkänna en, men blir anmärkningsvärt, när herr Städener godkänner
sju -—• vid vilken, siffra har utskottet då tänkt sig den kritiska till
frestelse och överträdelse inledande linjen ligga? Eller kanske jag får fråga:
är det, när man godkänner två eller tre eller fyra, som synden uppstår? Konstitutionsutskottet
skulle ha befunnit sig på säker mark, om utskottet sagt så
här: »Vare sig det är en eller flera, så måste vi anmärka, ty det är mot ''principen,
vi reagera.» Men inte ens herr Johan Bergman har vågat komma med
en dylik uppfattning. Och jag ber att till honom och andra från utskottet
omedelbart få rikta följande fråga, på vilken jag anhåller att få svar: örn det
är herrarnas uppfattning, att här icke skall ges något godkännande av underkända
studentexamina, varför motionera herrarna då inte och be örn ett sådant
uttryckligt stadgande, att det blir förbud på att överklaga dessa examina? -

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. Kungl. Maj:ts beslut om godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

År 1828 den 15 april, om inte mitt minne sviker, utfärdade dåvarande
Kungl. Maj :t en kungörelse, som gällde akademiska examina och disputationer.
I denna stadga är uttryckligen infört ett förbud mot överklagande av
sådana lärda prov. Nu ha till min förvåning utskottets skarpsinniga forskare
upptäckt, att det skulle finnas något sammanhang mellan denna kungörelse
av 1828 och studentexamen. Jag ber att få försäkra de ärade herrarna, med
all respekt för deras forskningsiver, att de äro inne på fullkomligt felaktig
stråt. Den bestämmelse, som är införd i 1828 års kungörelse, gäller s. k.
akademiska examina, och örn dessa akademiska examina hitta vi uti yttrande
från den undervisningskommitté, till vilken herrarna ha hänvisat, det uttalandet
att studentexamen är en förutsättning för dessa akademiska examina. Något
tvivel örn att bestämmelsen av 1828 därför är hänförlig endast till akademiska
examina kan inte finnas. Men herrarna borde ha tänkt på en annan
sak, och det är, att denna studentexamen, som ända till 60-talets början var
en inträdesexamen till universiteten, utbyttes emot något, som kallades, inte
studentexamen utan »mogenhetsexamen» vid läroverken, och med denna examen
har 1828 års kungörelse platt intet att skaffa. Herr Bergman kan möjligen
säga, att man ex analogia i det här fallet skulle kunna draga en slutsats
beträffande studentexamen från bestämmelserna i 1828 års kungörelse.
Jag bestrider för min del på det bestämdaste redan från början denna möjlighet
och lämnar därför det kapitlet åt sitt värde med att konstatera, att på
den punkten har bevisningen icke lyckats för utskottet.

Men jag skall gå till en annan sak, som här är den springande punkten:
hur kom det sig, att vi år 1932 fingo icke mindre än 25 stycken, som ansökte
örn godkännande av underkänd studentexamen? Tidigare var den högsta siffran
något år 9. Det var år 1927. 1930 var det 5, 1931 likaledes 5. 1933
sprang siffran plötsligt upp till 25. Jag trodde, att utskottet skulle lia ägnat
uppmärksamhet redan i fjol åt problemet, hur det här hängde ihop. Jag skall
be att få tala örn varpå det beror. 1928 infördes en ny läroverksstadga. Nyheten
beträffande censorernas och lärarnas inbördes ställning i denna stadga
bestod däri, att lärarkollegiets ställning stärktes gentemot censorerna. Och
varför stärktes lärarkollegiets ställning? Jo i anslutning till de nya principer,
som 1927 kanske mera på papperet än i livet hade kommit att få ett slags
förverkligande — principer, som inneburo en individualisering av skolans eget
inre arbete — avsåg man, enligt min mening med viss rätt, vikten av att läraren
noga följer lärjungen och gör sig väl förtrogen med både hans förtjänster
och fel, hans särskilda psykologiska dispositioner o. s. v. Läraren, som följt
en lärjunge kanske hela nio år, borde sålunda rimligtvis lia större möjlighet
än den, som haft att göra med lärjungen kanske endast en timme, att bedöma
vad han går för. I anslutning till denna i och för sig riktiga tankegång
stärkte man lärarkollegiets ställning gentemot censorerna. Här hade man nu
den nya rättsgrund, varpå man vågade sig fram till Kungl. Maj :t i så uppseendeväckande
omfattning, som ägde rum.

Jag tillåter mig nu, herr talman, att taga ett exempel bland de fall, som
man anmärkt på. I tre av de påtalade fallen lia vi haft lärarkollegiet, examinatorernas
kollegium med rektor i spetsen på den underkändes sida gentemot
censorerna, och jag får säga herrarna, med all respekt för censorerna, dit min
ärade vän herr Bergman för inte så länge sedan räknades, att dessa dock inte
äro mera än människor, och jag föreställer mig, att det kan hända, när en
censor med bister och grym uppsyn sätter sig nära en pojke, som skall förhöras,
att pojken helt plötsligt kan gripas av något, som liknar panik, och kan
svara: »Triangeln är en cirkel», eller vice versa. Men läraren, som följt ho -

58 Nr 27. Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut örn godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

nom i alla år, och vet vad han går för, kan ha en helt annan uppfattning och
säga, att visserligen svarar han nu bort i tok, men vi känna honom och vi veta,
att det där provet säger ganska litet örn hans mogenhet överhuvud taget. Det
är detta, som för mig har varit en utgångspunkt, och innan jag lämnar det
kapitlet så tillåter jag mig, mina ärade herrar kritici i konstitutionsutskottet,
att fästa eder uppmärksamhet på följande. En akademisk tentamen är, höll
jag på att säga, ett slags Nicodemus’ umgänge med professorn i fråga, utan
vittnen. En studentexamen däremot, den är underkastad minutiösa bestämmelser.
Där har man bestämmelser örn rättighet vid underkännande till kompensation
o. s. v. Själva jämförelsen mellan studentexamen och akademisk
examen är från början orimlig. Men just därför att vi ha sådana bestämmelser
beträffande studentexamen, detaljerade föreskrifter örn hur därvid förfaras
skall, bestämmelser exempelvis örn att censorerna skola till protokollet anteckna
de skäl på vilka de underkänt, just därför har man här ett material att
lägga till grund för ärendets prövning.

_ Jag^ sade, att man inte har bestritt möjligheten att gå till kungs, och jag
vill fråga herrarna i konstitutionsutskottet: skulle ni vilja vara med örn den
ordningen, att Kungl. Maj:t, som utfärdat läroverksstadgan och utfärdat instruktionen
för censorerna, inte skulle ha möjlighet att som yttersta instans
få pröva åtminstone huruvida den egna stadgan eller den egna instruktionen
har följts eller icke? Det kan naturligtvis på detta område begås övergrepp.
Det kan begås övergrepp, som demoralisera en yngling och kasta honom ur
hans levnadsbana och bryta ned honom i förtid. Varför då inte öppet erkänna,
örn man menar, att vägen till Kungl. Maj :t skall stå öppen, att det också
är nödvändigt att se till, att instansordningens prövningar bli rimliga, att alltså
den materiella prövningen helt och hållet lägges hos skolöverstyrelsen, där
vi lia skölfuxarna ex professo, och att Kungl. Maj:t, i den mån skolöverstyrelsens
beslut överklagas, undersöker, huruvida Kungl. Maj:ts egna stadgor
och författningar äro iakttagna eller icke. Det är på denna plattform jag
har ställt mig. Jag är övertygad örn att man i framtiden får möta dylika fall
av överklaganden. Svenska folkets rätt att gå till kungs med sina bekymmer
släpper icke det folket, allra minst på en så känslig front, som studentexamen
är. Men det är, och det har jag alltid hävdat, orimligt, att man skall gå
direkt till Kungl. Maj :t och anhålla, att Kungl. Maj :t verkställer en materiell
prövning, alltså sätter sig som en överskolmästare, utan det skall vara den
ordningen, som vi ha avsett i den nya läroverksstadgan, att det är skolöverstyrelsen,
som verkställer denna materiella prövning, och vid överklagandet
får Kungl. Maj:t undersöka, huruvida formerna äro iakttagna.

Ja, jag. har ansett mig böra lämna dessa upplysningar beträffande de skäl,
som ha dikterat min hållning uti den här frågan, och jag skulle tro, att om
konstitutionsutskottet hade övertänkt detta, så hade det varit riktigt om konstitutionsutskottet
erinrat om exempelvis det betänkliga i att procenten stegrats
eller något dylikt. Men när man finner, att procentstegringen ju inte är
särskilt anmärkningsvärd, så kunde ju utskottet ha nöjt sig med att erinra
örn att utskottet gjorde anmärkning i fjol. Fjolårets anmärkning mot min
företrädare hade icke mitt gillande, herr Bergman. Jag hade tvärtom den
uppfattningen, att min företrädare befann sig i sin goda konstitutionella rätt.
Örn herr Bergman blir ecklesiastikminister och elen gamla stadgan vore gällande
och man komme till honom direkt med klagomål, skulle han då säga:
»Nej, jag tar inte emot några klagomål»? Ja, då skulle han få anmärkning
av konstitutionsutskottet. En ansvarig statsrådsmedlem har skyldighet att
taga emot alla klagomål, som inlämnas i laga ordning, och pröva dem. Det

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut örn godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

är precis vad jag har gjort. Jag har tagit emot, som det varit min skyldighet,
dessa klagomål och underkastat dem prövning. Men jag har samtidigt velat
införa för framtiden den nya ordningen, att Kungl. Maj :t slipper den materiella
prövningen och på sin höjd blir hänvisad till en mera formell prövning.

Ja, herr talman, jag har för ögonblicket intet mera att andraga utan avvaktar
med nyfikenhet vad mina ärade kritici komma att föra till torgs.

Herr Bergman: Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

har lagt sitt försvar huvudsakligen på den linjen, att han gör gällande att
han skulle ha varit tvungen att vid detta tillfälle handla så som han gjorde,
men att han för framtiden blir dispenserad därifrån genom att han i sin egen
nya läroverksstadga föreskrivit, att sådana klagomål som dessa hädanefter
skola föras hos skolöverstyrelsen. Den försvarspositionen är dock, herr statsråd,
fullständigt sönderskjuten. Vi diskuterade denna sak i förbigående redan
under remissdebatten, och jag tillät mig —■ herr statsrådet var av sina
plikter i andra kammaren förhindrad att närvara, när repliken föll —• att
svara, att den nya ordningen icke innebär någon saklig ändring i det nuvavarande
förhållandet, ty hur skall herr statsrådet bära sig åt, när man efter
att ha kommit in till skolöverstyrelsen med sina klagomål och där fått dem
avvisade, sedan överklagar skolöverstyrelsens beslut hos Kungl. Maj :t? Ty
från en underordnad myndighet har man otvivelaktigt klagorätt hos Kungl.
Maj :t. Nu tycktes statsrådet i vissa delar av sitt anförande mena, att Kungl.
Maj:t i sådant fall skulle företaga blott en formell prövning av skolöverstyrelsens
beslut. Men å andra sidan sade han vid ett annat tillfälle, att Kungl.
Maj:t icke får avhända sig rätten att gå in i materiell prövning av såkern
svenska folket vore vant att få gå till kungs o. s. v. Då frågar jag: har då
någon ändring skett i sak? Det förhåller sig ju så för närvarande, att när
ett sådant klagomål kommit in till Kungl. Maj :t, så remitteras det till skolöverstyrelsen,
som avgiver yttrande, och sedan beslutar Kungl. Maj :t. Den
skillnad, som nu inträder, är ju allenast den, att klagomålen lämnas in hos
skolöverstyrelsen i stället för i Kungl. Maj :ts kansli. Kungl. Maj :t behöver
icke längre remittera ärendet till skolöverstyrelsen, men sedan kommer _ saken
i alla fall till Kungl. Majit en gång, ty kan någon människa inbilla sig, att
de kuggade abiturienterna, som klaga och som i framtiden bliva ytterligare
underkända av skolöverstyrelsen — de flesta besvär ha ju hittills avstyrkts
av skolöverstyrelsen och däri lär väl ingen ändrad praxis kunna motses —
kan någon inbilla sig_, säger jag, att dessa skulle avstå från den utomordentliga
möjlighet, som gives dem, att försöka sin lycka hos Kungl. Maj :t i sista
instans, i synnerhet sedan Kungl. Maj:ts rådgivare under remissdebatten sade
det trösterika ordet, att han vid sådana tillfällen använder sitt eget »sunda
förstånd» och därför kommer till ett annat resultat än skolöverstyrelsen med
sitt förmörkade förstånd? Det är klart, att klagomålen komma att fullföljas.
Och inte bara det, utan när man nu fått så mycken framgång med klagomål
över studentbetygen, vad hindrar då att man klagar även över de många inträdeskuggningarna
vid läroverken? Vad hindrar, att man klagar över flyttningsbetyg
till de olika klasserna? Vad hindrar, att man klagar över sedebetygen?
Fortsätter det de sista åren inaugurerade systemet, få vi snart se
även dylika klagomål hos Kungl. Maj :t. Herr statsrådet har för övrigt redan
hunnit ändra ett sedebetyg från en skola i örebro. En yngling hade av lärarekollegiet
där fått »mindre gott», vilket statsrådet Engberg förbättrade till
»mycket gott». Det finnes en uppbygglig historia att läsa om den saken
bland de reservationsvis framförda anmärkningarna. Det förvånar mig, att

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut om godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

det fallet icke blev föremål för en utskottsmajoritetens anmärkning; det fattades
för övrigt inte mycket, att så blivit fallet.

Jag har redan påpekat hurusom den nya läroverksstadgan, som herr statsrådet
åberopar, ingenting i sak ändrat. Jag utgick hittills från herr statsrådets egen
mening att skolöverstyrelsen hädanefter skulle avgöra besvären och fatta beslut
i avseende på bedömandet av kunskaperna4. Men, som utskottet tydligt påvisat,
är denna tolkning av stadgan felaktig. Jag behöver endast hänvisa till
konstitutionsutskottets klara uttalande i detta avseende. Herr statsrådets bestridande
av denna uppfattnings riktighet kan icke ändra ett konstitutionellt
faktum. Utskottet säger: »Det förhållandet, att bestämmelser numera

införts i läroverksstadgan beträffande rätten att få frågor rörande godkännande
av lärjunge, som blivit i vederbörlig ordning i studentexamen underkänd,
prövade av skolöverstyrelsen, kan icke medföra något brytande av
denna (= nu rådande) praxis. Skolöverstyrelsens prövning i dessa fall kan icke
avse annat än att läroverksstadgans bestämmelser blivit iakttagna. Däremot
äger skolöverstyrelsen icke att i något avseende meddela sådan dispens från
dessa av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser, som i förekommande ansökningar
avsetts.» Vad Kungl. Majrt gör, då Kungl. Maj:t utnämner s. k.
»kungliga studenter», är ju att giva dem ett slags dispens. Åt »ifrågavarande
bestämmelse i § 105 läroverksstadgan av år 1933», heter det vidare i utskottsmemorialet,
»torde därför icke kunna givas annan innebörd än att, sedan skolöverstyrelsen
prövat frågan, huruvida bestämmelserna i stadgan blivit behörigen
tillämpade eller i något avseende åsidosatta, skolöverstyrelsen, därest
vederbörande klagoskrift tillika innefattar ansökan örn dispens eller måhända
styrelsen eljest anser dispens böra ifrågakomma — ehuru härom intet stadgande
förefinnes — med eget yttrande översänder handlingarna till Kungl.
Majit för dispensfrågans avgörande». Därefter tillägger utskottet: »Den av
Kungl. Majit under år 1932 inledda och under år 1933 fortsatta praxis kan
därvid befaras bliva grundläggande för prövning av dylika ansökningar även
i fortsättningen, om densamma lämnas opåtalad.»

Slutligen säger herr statsrådet till sitt försvar, att han icke är den ende
syndaren i det här avseendet. Han räknar upp en hel del stora syndare i förflutna
tider. I spetsen står Gunnar Wennerberg. Herr kyrkoministern synes
ansluta sig till den lösaktiga läran, att när första steget på syndens väg en
gång är taget, är det andra inte så farligt. De föregående syndafallen ha
dock varit tämligen enstaka. Emellertid, när det första fallet inträffade, så
väckte det mycket uppseende, och man ansåg allmänt, att det var något, som
var ganska betänkligt. Den, som känner detaljerna, måste erkänna, att inflytelser
därvid gjorde sig gällande, påtryckningar från högtstående håll som
knappast hade bort få inverka. Även den bäste kan vara svag någon gång.
Vissa personliga inflytelser synas lia gjort sig gällande även hos den nuvarande
ecklesiastikministern, efter vad det tyckes. När man ser statsrådet Engberg
söka betäckning bakom den store Gunnar Wennerborgs rygg, så är man frestad
att erinra sig det gamla uttrycket: »quod licet Jovi, non licet bovi.» Men
jag vill ju icke jämföra Gunnar Wennerberg med Jupiter och ännu mindre
den nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet med en oxe. Jag skall
i stället påminna örn ett annat bevingat ord, en gång fällt av statsrådets gamle
vän Horatius, vars ironiskt saltade latin herr statsrådet säkerligen förstår:

»—• — — pictoribus atque poetis
quidlibet audendi semper fuit aequa potestas»,

d. v. s. att göra vad som faller dem in, har alltid varit ett gemensamt privilegium
för målare och skalder. Men herr statsrådet är ju varken målare eller

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. Kungl. Mai:ts beslut om godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

skald — som skald har han kanske i sin ungdom försökt sig, ty han har visst
skrivit en nationssång för Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala, men han är
åtminstone inte poet till professionen, vilket man ju kan säga att Gunnar
Wennerberg var. Ett statsråd får inte handla efter lika godtyckliga principer
som excentriska artistnaturer och poeter göra ibland. Gunnar . Wennerborgs
nuvarande efterträdare på ecklesiastiktaburetten gör emellertid flitigt
bruk av nämnda privilegium att få göra vad som faller honom in.

Vad som gör denna sak ännu mera betänklig, det är, att, ehuru konstitutionsutskottet
i fjol riktade en skarp anmärkning mot herr statsrådets företrädare,
låtsar herr statsrådet som om ingenting hänt, en prydlig attityd för en medlem
av en demokratisk regering som väl i den egenskapen borde vara angelägen
örn att respektera parlamentarismen och icke sätta sig över grundlagsenligt
givna anvisningar av det behöriga kontrollorganet. Han erkänner själv, att
han har godkänt kuggade studenter till och med i större procentutsträckning
än hans företrädare. Han gör visserligen gällande, att det inte är så stor
skillnad i procenttalet. Jag finner denna procenträkning något missvisande
— den är i själva verket för låg — men låtom oss acceptera den: herr statsrådet
erkänner dock, att de fall, i vilka godkännande ägt rum, äro proportionsvis
flera än under den föregående, av utskottet brännmärkte ministern.

I fall man ser på de närmare detaljerna så skall man finna, att det var ganska
egendomliga prov, som de hade avlagt, vilka herr statsrådet mot censorernas
utslag tagit sig för att godkänna. Det var en, som kunde godkännas
endast därför, att han i sista stund av en välvillig lärare begåvades med ett
AB i ett ämne, som han förut inte haft mer än B i — ett vitsord, som censorerna
inte direkt kunde bedöma, därför att det icke ingick i deras prövning.
Det var kristendom, vilket ämne numera (från 1928) icke underkastas censorsprövning.
Händelsen gjorde, att en av censorerna vid tillfället var teologie
professor. Denne kunde ju dock icke examinera abiturienten i kristendom,
men han fungerade vid tillfället som censor även i svenska, och det ^förekom
förhör i litteraturhistoria och svensk litteratur. Man kom därvid in på Viktor
Rydberg, och det blev tal om hans bekanta bok »Romerska sägner om Paulus
och Petrus». Ynglingen i fråga, som vid betygsättningen fick ett oväntat AB
i kristendom, blev tillfrågad, vad Paulus och Petrus voro för ena. Det hade
han inte reda på. Slutligen försökte han med den gissningen, att det var° »ett
pär profeter i gamla testamentet». När man kan få AB i kristendom på sådana
kunskaper, för att kunna räddas i studentexamen, då får man säga, att
det inte går till så, som sig borde. Och det är gott om analoga exempel, på
grotesk okunnighet bland de senaste »kungliga» studenterna. En annan abiturient,
som statsrådet godkände, ansåg t. ex. att Metternich var en »fransk
diplomat». Han hade inte reda på de viktiga händelserna i Italien i samband
med dess frihetskamp, han kände inte till Victor Emanuels och Cavours verk och
andra elementära fakta ur 19 :e seklets historia o. s. v. Vid förhöret i svensk
litteratur hade han inte reda på en enda dikt av Fröding o. s. v. Den censor,
som blev desavuerad genom godkännandet av detta lärdomsljus, avgick i förargelsen.
Detsamma gjorde under herr statsrådets företrädare en annan censor,
en europeiskt känd och aktad professor i Lund; han undanbad sig av liknande
anledning förnyat censorsförordnande. Jag talar här som representant
för konstitutionsutskottet, och icke som censor; örn jag i förbigående skulle
yttra mig i min sistnämnda egenskap, får jag säga, att jag för min del ingen arn
ledning har att känna mig kränkt, ty de. som jag har kuggat, blevo icke heller
godkända av Kungl. Maj:t. Jag har således som sagt inte något att personligen
beklaga mig över. Men jag måste anse det anmärkningsvärt att, när

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. Kungl. Maj.ts beslut om godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

Kungl. Majit tillsätter särskilda sakkunniga förtroendemän för att å Kungl.
Maj:ts vägnar kontrollera studentexamen och upprätthålla dess lika nivå,
Kungl. Maj :t då skall desavuera dem på sätt som i så många fall skett. Och
det är icke underligt, att flera då icke vilja åtaga sig uppdraget vidare.

Nu sade statsrådet, att vi — med den åsikt vi ha i saken •— borde begära
en bestämmelse örn att det skulle vara förbjudet att klaga. Ja, för all del,
det tycker även jag, att man kunde ifrågasätta. Men man kan göra gällande,
att en sådan bestämmelse på sätt och vis redan finnes. Konstitutionsutskottet
har i detta avseende hänvisat till det kungl, brevet av 1829 (ej 1928, som herr
statsrådet sade). Herr statsrådet gjorde gällande, att det inte alls hade med saken
att göra. Enligt detta kungl, brev av den 15 april 1829 skola emellertid
»fakulteters och offentliga lärares avgivna omdömen» över de inför dem avlagda
kunskapsproven icke få överklagas. Detta tillämpas alltjämt vid universiteten.
Bör det finnas klagorätt över betyg, så måtte den väl vara viktigare
att lia när det gäller akademiska betyg; de betyda ju mycket mer i
livet än studentbetygen, men de få inte överklagas enligt nämnda, gällande bestämmelse.
När denna bestämmelse utfärdades, var för övrigt alldeles otvivelaktigt
studentexamen medräknad, ty då hörde studentexamen till de examina,
som anordnades av akademisk fakultet. Det var nämligen filosofiska
fakulteten, som anställde studentexamen vid universiteten på den tiden, men
detta ändrades 1864 så, att man i stället tillsatte censorer, vilka så gott som
undantagslöst bestodo av professorer vid universitet och högskolor. Censorerna
övertogo alltså den prövning, som förut hade utförts av vissa akademiska
lärare vid universiteten. Det hade kanske bort formligen insättas i examensstadgan,
att intet överklagande skulle få äga rum, men ingen kunde då tänka
sig, att någon skulle falla på den idén att överklaga dessa av gammalt oöverklagbara
examina. Efter vad som nu passerat, vore det kanske bäst att helt
enkelt yrka, att en sådan bestämmelse infördes, däri kan herr statsrådet ha
rätt. Det vore åtminstone mycket bättre än den stadga, som herr statsrådet
själv infört, ty den betyder absolut ingenting i praktiken. Den medför, som
nyss är påvisat, ingen förändring i sak. Kungl. Maj :t måste i alla fall slutligt
pröva saken, när man överklagar skolöverstyrelsens eventuella utslag. Och
örn Kungl. Maj:ts rådgivare då säger, att han gör det endast formellt, hur
skall han då kunna försvara att han hädanefter alltså slaviskt följer den myndighet,
vars utslag han nu i så många fall har kasserat? Varför skulle han
överlåta just åt denna institution med enligt hans mening så dåligt omdöme
att i framtiden avgöra saken? Då avhänder han sig ju rättigheten att använda
sitt sunda förnuft — som han talade örn förra gången — när han prövar
besvären i sista instans. Det är en inkonsekvens, som jag absolut inte förstår.
— Apropå detta sunda förnuft kan det måhända intressera statsrådet att
höra att jag två dagar efter remissdebatten fick ett brev från en av vårt lands
allra främsta kulturpersonligheter, för vilken jag vet, att herr statsrådet har
den allra största veneration. Han skrev, att detta försvar, som presterades
från statsrådets sida i remissdebatten, var det svagaste han hade hört. »Det
är märkvärdigt», tilläde han, »att just när man använder så litet förstånd,
som statsrådet har gjort i detta ärende, så åberopar man sitt sunda förstånd.»
Jag skall mycket gärna meddela statsrådet vem det var, som sade detta, örn
han önskar veta det.

Men för att återgå till kungl, brevet av den 15 april 1829 ■— vad menas
med »offentliga lärare»? Det kan ju tolkas ganska vidsträckt. Men örn herr
statsrådet nu vill inskränka det till att endast syfta på examinatorerna i universitetsexamina,
vad är det då som hindrar att gå till Kungl. Majit, så snart

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Ang. Kungl. Maj:ts beslut om godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

en kuggning inträffat i lägre undervisningsanstalter av alla slag? Herr statsrådet
säger vidare, att det var så inånga som försökte sin lycka hos Kungl.
Majit på klagovägen för ett par år sedan, därför att då kom det en ny stadga
som ej hade riktigt penetrerats. Det är möjligt, att det inverkade något; år
1933 har det icke varit fullt så många. 1932 var antalet 25, och nu var det
visst 14. Det minskade antalet berodde dock till väsentligaste delen därpå,
att det var allmänt känt, att det nuvarande statsrådet i likhet med sitt partiorgan
och sina partivänner i konstitutionsutskottet uttalat sig emot kreerandet
av s. k. Stadenerstudenter. Statsrådet hade verkligen gjort sådana uttalanden
icke blott till mig utan även till andra, och det hade till och med stått omnämnt
i tidningar — jag har icke skrivit något därom i pressen, men det var
en allmän mening vid läroverken, att under den nuvarande regimen skulle
inte vidare några »kungliga studenter» utnämnas. Jag känner fall, där man
annars skulle ha klagat, men uraktlät det, därför att man med hänsyn till
statsrådets förmodade inställning till frågan ansåg det lönlöst. Eljest hade
nog många flera klagat. Och jag förstår som sagt inte, varför man skulle inskränka
sig allenast till studentexamen. Man kommer naturligtvis, örn herr
statsrådets praxis och nuvarande teori godkännas, att överklaga alla slags betyg,
som jag nyss nämnde. Den enda fördelen jag kan se härav, är, att det
blir nya anställningsmöjligheter för det av arbetslöshet svårt ansatta och hittills
föga hjälpta s. k. manschettproletariatet: det kan måhända få anställning
i Kungl. Maj :ts kansli. Där kommer det att behövas en stor personal
för att granska alla de provräkningar och rättskrivningsprov av oräkneliga
vid inträdesprövning kuggade små pojkar, som kunna förväntas bli underställda
en välvillig Kungl. Maj :t.

Givetvis är det icke uteslutet, att även en censor kan bära sig illa åt: för
all del, det är visst möjligt, men örn så skulle vara fallet, finns ju det korrektivet
att icke förordna honom vidare — censorerna förordnas ju blott för
ett år i sänder. Att radera i avgivna betyg är däremot knappast någon
lämplig sysselsättning för Kungl. Majit, som bör ha andra och viktigare
ärenden att sköta. Skulle någon verkligen orättvist lia berövats den vita
mössan, så är det ju ändå inte värre än att det finns två tillfällen varje år
att göra ett nytt försök.

Den ledsamma sanningen är, att studentexamens nivå har sjunkit tack
vare en oklok lagstiftning, och universitetens lika permanenta som befogade
klagan är, att de nya studenterna komma dit med svagare kunskaper än
förr, framför allt i språken. Skall man nu på besvärsvägen ytterligare
underminera denna examens värde genom att pressa fram ett ännu slappare
bedömande än även den nuvarande facila studentexamensstadgan åsyftar?
Då får jag säga, att man icke handlar i överensstämmelse med kulturens
behov här i vårt land. På tal örn den nyssnämnda klagan örn sjunkande
språkkunskaper må nämnas, att en vanlig besvärsanledning synes vara, att
censorerna underkänt abiturienter, som icke medtagit mer än ett främmande
levande språk i examen — det går numera för sig — och blivit underkända
i detta enda språk. Det går väl ändå bra långt om man vill göra gällande,
att en sådan studentexamen skall godkännas. Det står i stadgan, att
en abiturient, som fått underbetyg i ett ämne, likväl kan godkännas, ifall
han har viss kompensation i andra ämnen och däribland minst betyget »med
beröm godkänd» (AB) i ett ämne, samt lärarna med viss majoritet rösta
för hans godkännande. Det senare inträffar nästan alltid. Och det har ofta
hänt, att en svag abiturient i det kritiska ögonblicket fått något betyg höjt
till det AB, som han nödvändigt måste ha för att överhuvud kunna komma

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut orri godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

under omröstning. Det är ju mänskligt och icke svårt att förstå, att lärarna
äro milda i detta ögonblick, då ynglingen skall avgå från läroverket, och då
göra vad de kunna för att rädda honom. Det var denna kristliga barmhärtighet
som dikterade Petrus-och-Paulus-ynglingens AB i kristendom. Men
censorerna äro ju till för att se efter, att en gemensam och något så när resonlig
nivå upprätthålles. Och det är ofta fallet, att lärarna med nöje se,
att censorerna utöva sin sålunda föreskrivna rättighet och skyldighet att
kugga; det kan vara lättare för dem att göra det än för lärarna själva. Men
i de flesta fall bruka ju lärarna och censorerna vara överens, även rent formellt
sett.

En annan anledning till klagomål är när en abiturient blivit underkänd i
det ämne, som är huvudämnet på hans linje, alltså latin på latinlinjen och
matematik på reallinjen, utan att ha särskilt starka kompensationer i andra
ämnen. Det är ju egentligen orimligt att godkänna en så underhaltig abiturient.
Numera sker ju prövningen i själva examen i ett rätt litet antal
ämnen. Man har således gjort det betydligt lättare än det varit förut, och
då bör man inte genom slapp tillämpning göra det ännu lättare. När den
senaste stora skolkommissionen för åtskilliga år sedan tillsattes, yttrade herr
Rydén, som då var departementschef, i sina direktiv angående studentexamen:
»Som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande revisionen framställer
sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade gå kvalitativt
bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än för närvarande.»
Sällan har en god avsikt lett till ett så motsatt resultat. Genom lagstiftningsåtgärder,
som sedan vidtagits, och genom den praxis, som nu börjat tilllämpas
i stor utsträckning, genom dispenser och genom upphävda kuggningar
i studentexamen, är man utsatt för risken av en nästan katastrofal sänkning
av denna examens nivå. Därför anser jag, att konstitutionsutskottet har
haft icke blott formellt fog för sin anmärkning utan även sakligt rätt, då
det ansett, att rikets sannskyldiga nytta icke har iakttagits genom det påtalade
förfarandet. Att icke anmärkning gjorts redan för länge sedan vid de
enstaka fall, som då inträffat, kan dels bero på förbiseende vid granskningen,
dels på att det icke ansågs så viktigt, då det endast gällde ett eller annat
enstaka fall, vilket torde lia betraktats som ett observandum, non imitandum.
Men då det under de senaste åren har börjat bli ett slags system,
har man ansett, att man bör inskrida. Jag kan därför icke annat än finna
anmärkningen högst befogad, och jag hemställer, att den måtte läggas till
handlingarna.

Herr statsrådet Engberg: Jag är den ärade talaren tacksam för att han

gav några prov på vad som har legat bakom konstitutionsutskottets ställningstagande.
Han menade, att min hänsyn till konstitutionsutskottets auktoritet
borde ha förbjudit mig att gå denna väg, eftersom jag visste, att konstitutionsutskottet
hade gjort anmärkning föregående år. Jag vill säga den ärade
talaren, att konstitutionsutskottet är i och för sig endast en form. Det, som
ger åt utskottet dess innehåll, är dess ledamöter. Och eftersom utskottets
övriga medlemmar i likhet med den ärade talaren i den diskuterade frågan ha
uppfattningar, som äro diametralt motsatta mina egna, så hade jag verkligen
att med öppna ögon ta risken av en anmärkning. Men jag ansåg sakfrågan
ligga så till, att jag tog den risken, och jag har inte ett ögonblick väntat
annat än att utskottet efter fjolårets anmärkning skulle komma att slå till.
Örn den ärade talaren alltså menade, att jag, bara därför att utskottet framställde
sin anmärkning i fjol, helt enkelt skulle ha avstått från att göra något,

Onsdagen den 25 april f. ra.

Nr 27.

Ang. Kungl. Mai:ts beslut om godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

så kan jag inte följa honom. Det sakliga övervägandet har fått vara det
avgörande.

Den ärade talaren nämnde örn ynglingen, som hade svarat fel på frågan
örn Paulus och Petrus. Det kan kanske vara av intresse för kammaren att
få höra vad denne yngling hade för betyg. Han hade följande: i modersmålsskrivningen
BA, i tysk skrivning BA, i engelsk skrivning a, i matematikskrivning
B, i kristendom, som förut nämnts, AB, i svenska språket och litteraturen
B, vid den muntliga prövningen, i tyska BA, i engelska BA, i
historia med samhällslära BA, i matematik C, alltså underkänt, i biologi och
hälsolära B, i kemi BA, i teckning BA, i gymnastik och idrott, som ju visserligen
inte hör hit, AB. Hela lärarkollegiet stod självfallet på den ståndpunkten,
att en yngling med sådana betyg borde godkännas. Han hade
underkänt bara i ett enda ämne, och detta endast i det muntliga förhöret, nämligen
i matematik. Herr Bergman borde tala örn för kammaren en saki Hur
motiverade censorn underkännandet? Jo, han skrev, att eftersom enligt hans
mening matematik var ett så viktigt ämne, ansåg han sig böra underkänna
abiturienten, därför att denne icke lyckats i det muntliga förhöret i ämnet.
Jag är glad, att herr Bergman tog detta exempel, ty det visar, att även örn
en pojke i panik kan förväxla Paulus och Petrus med profeterna — och dem
kunna även andra förväxlas med — så bör man inte därav draga den slutsatsen,
att ynglingen är obegåvad. Det kan vara en tillfällig indisposition.
Jag får säga, att när jag fick se dessa betyg plus censorns motivering, fann
jag det helt enkelt vara ett övergrepp, som jag var skyldig att rätta till.

Vidare frågade herr Bergman: När man redan nu gör remiss till skolöverstyrelsen
och inhämtar dess omdöme, vad blir det då för skillnad mellan det
gamla systemet och det nya? Jag trodde herr Bergman visste det. Jag
trodde herr Bergman visste, att remissen enligt det gamla. systemet endast har
den innebörden, att skolöverstyrelsen svarar Kungl. Majit ja eller nej; vad
därutöver varit har varit av ondo. Överstyrelsen har i detta fall icke givit
någon motivering. Det nya systemet däremot kommer att innebära, att skolöverstyrelsen
får mottaga klagomålen direkt och inga i en materiell provning
och ge skäl för sin uppfattning. Då överklagandena nu komma till Kungl.
Majit, skall Kungl. Majit enligt den nya stadgan — det har vant mm självfallna
utgångspunkt — inte sätta sig ned och företa en materiell provning.
Detta är skolöverstyrelsens sak, medan Kungl. Maj :t ser efter, örn de instruktioner
censorerna ha fått och den läroverksstadga, som gäller, ha iakttagits
och följts. Jag kan tillägga, herr talman, att i 1931 års. censorsinstruktion,
§ 5, finns en bestämmelse, som inte återfinnes i den gamla instruktionen, nämligen
att censorerna äro pliktiga att samråda med läroverkets rektor och lärare
angående abiturienterna och deras förhållanden. Varför har detta kommit
till? Jo, helt enkelt därför, att mot den stärkta ställning, som i 1928 ars
stadga lärarna hade fått gentemot censorerna, ansågs böra svara en uttrycklig
skyldighet för censorerna till detta samråd för att skapa en garanti mot godtycke
Tar man det fall, som herr Bergman anförde och där jag läst upp
betygen, så är det notoriskt, att ett enhälligt kollegium med sm rektor i
spetsen mycket energiskt har gått in för att vederbörande skulle godkännas.
Lärarna ha följt denna yngling i nio år och veta vad han gar för, censorn
har följt honom en halv eller tre kvarts timme i vederbörliga ämnen och ar
färdig med omdömet, att han skall kuggås. Jag tror att nälden nya
ordningen är i kraft och skolöverstyrelsen får ett liknande fall, sa komma
säkerligen de erfarna skolmännen i läroverksavdelnmgen att ratta till saken.

Första hammarens protoholl 19$Jj. Nr 27. ^

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut om godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

Skillnaden blir, mina herrar, att medan vi förut haft Stadenerstudenter och
nu ha Engbergsstudenter, så komma vi att få Holmdahlsstudenter.

Herr Reuterskiöld: Ja, herr talman, den utsikt, som herr statsrådet nyss

framhöll, är ju inte vidare tilltalande. Var det första fallet betänkligt och det
andra överraskande, så blir det tredje rent fördärvligt.

Det är som alltid roligt att höra herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.
Han har en lysande förmåga att röra sig i cirklar, när han
vill, och att få dem, som höra på, att inte märka det. Han har en lysande
förmåga att rikta uppmärksamheten på saker och ting, som kunna synas
vara lämpliga att få sin uppmärksamhet riktad på, men en lång tids erfarenhet
och ett gott samarbete inom konstitutionsutskottet ha lärt mig, att han i grund
och botten ser på tingen ungefär som konstitutionsutskottets ledamöter i stort
sett göra det, och jag hyser en viss misstanke därom, att örn han varit med
i år i konstitutionsutskottet, när vi hade att granska dessa frågor, och någon
annan suttit som ecklesiastikdepartementets chef, så skulle han ha stått på
majoritetens sida. Jag sade, »majoriteten», men, mina herrar, här finns egentligen
inte någon majoritet, ty reservanterna av socialdemokratiska partiet äro
i sak ense med utskottet. Det har pressen tydligen inte observerat,
men herr statsrådet har observerat det, och såvitt jag förstod, tillkännagav
statsrådet i en liten mellanmening, att örn vi nöjt oss med en ingressanmärkning,
som reservanterna ville ha, så hade han funnit saken i sin ordning. Jag
tror, att det ligger en ganska stor sanning däri, men utskottet har nu inte
velat välja den formen för sin i sak enhälliga anmärkning — ja, det finns ett
par reservanter, den ena är statsrådets gamla antagonist i konstitutionsutskottet,
den andra en ny man, men bortser man från detta, är ju utskottet i sak
alldeles enhälligt.

När jag nu ber att få säga några ord med anledning av herr statsrådets senaste
anförande, vill jag först och främst ta fasta på, att herr statsrådet
yttrade, att det varit sakliga överväganden, som legat till grund för beslutet.
Jag kan ju inte neka till, att när utskottet granskade dessa fall, funno vi de
sakliga övervägandena vara av en ganska »klen» natur, och jag tror också, att
dessa överväganden hade en särskilt »klen» grund. Det kanske gjorde inriktningen
inom utskottet mera bestämd än vad som annars skulle ha varit fallet, men
jag tror också, att utskottet, alldeles bortsett från dessa förhållanden, måste
säga sig, att den ståndpunkt utskottet intog förra året måste man vidhålla
även i år. Vad som gjorde att utskottet gick in för en anmärkning i stället
för en ingresserinran var utan tvivel herr statsrådets nya läroverksstadga med
dess paragraf angående överklagande hos skolöverstyrelsen. Jag kan nu för
min del inte finna, att herr statsrådet lyckats ådagalägga, att den befattning,
som skolöverstyrelsen får med dessa besvär, kommer att i minsta mån inverka
på Kungl. Maj:ts handläggning. Ty vad är det dessa ansökningar väsentligen
avse? Äro de verkligen »besvär» över underkännande i examen? De
ha kanske formen av ett sådant, men i grund och botten äro de ansökningar
om dispens, ansökningar örn förklarande för student av nåd och, i trots av de
bestämmelser, som gälla. Det skapas en lex in casu, det blir en dispensregel
man uppställer för det särskilda fallet. Herr statsrådet vill väl ändå inte
påstå, att skolöverstyrelsen har fått Kungl. Maj:ts dispensmakt på sig överlåten.
Är det fråga om dispens — och något annat är det inte — då ligger
denna och skall konstitutionellt ligga hos Kungl. Maj :t. Genom den stadga,
som här är utfärdad, har den materiella prövningen dispensvägen ingalunda
blivit upphävd. Skolöverstyrelsen kan visserligen överhuvud taget inte uppta

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut örn godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

sådana frågor, utan allenast pröva örn de stadganden, som finnas äro rätt
tillämpade eller inte. Men det blir under alla förhållanden Kungl. Maj:ts
ensak att pröva, örn man vill ge dispens.

Nu bör enligt mitt och jag tror majoritetens förmenande beaktas en smula
vad 1829 års författning stadgade, inte därför att den direkt gällde den nuvarande
studentexamen, som förut kallades mogenhetsexamen och som på sin
tid flyttades från universiteten, utan därför att i denna kungl, författning fanns
också några ord, som jag tror man har gott av att lägga märke till även i våra
dagar. Den kommitté, som hade överseendet över rikets undervisningsverk till
uppgift, hade nämligen förklarat, att verkställbar heten av en prövning i besvärsväg
berodde av den omständigheten, huruvida vid universitetet förvärvade
kunskaper och högre lärdom kunde genom förhör tillförlitligare prövas av
andra auktoriteter än universitetens fakulteter. Tillämpar man denna princip
överhuvud taget, synes det mig, som örn den dispens, varom här är fråga, beträffande
studentexamen, inte förutsätter något nytt förhör, men förhållandet
är motsatt, därest fråga är örn verkliga besvär, ty antingen är förhöret av
någon betydelse, och då måste det upprepas, örn någon ändring skall i besvärsvägen
ske, eller också är förhöret såsom muntligt komplett likgiltigt, och då
kan man gå efter handlingarna. Men såvitt jag förstår och såvitt jag kunnat
se sammanhanget, förhåller det sig så, att censorernas närvaro vid den muntliga
prövningen inte är en betydelselös formalitet, utan är till för att ge dessa
ett personligt intryck och för att de skola leda de förhör, som därvid äga
mm Om man bortser från allt, som sker vid dessa muntliga förhör som inte
kan protokollföras, även örn censorerna anföra vissa skäl, och bara håller sig
till handlingarna, ja, välan, då går det både i skolöverstyrelsen och hos Kungl.
Majit att ändra, men då blir det fråga allenast örn tillämpning av en kanske
tillkrånglad och oklar författning. Men det är inte detta som det i grund och
botten gäller, utan det gäller här att emot dessa författningars bestämmelser
förklara för studenter personer, som på grund av det muntliga förhöret och
därvid framkomna omständigheter icke kunnat ens med iakttagande av laga
ordning godkännas.

Den synpunkten är för mig väsentlig och avgörande, och även örn herr statsrådet
skulle försöka förvandla trianglar till cirklar, så går det inte i detta
avseende, utan jag tror man måste hålla sig till de verkligt »sakliga övervägandena».

Herr Bergman: Herr statsrådet gjorde gällande, att den som^ student förklarade,
av censorerna kuggade yngling, vars svar i avseende å Petrus och
Paulus jag anförde, skulle haft andra meriter, än sina kunskaper örn nämnda
apostlar. Jag ber att få erinra om, att han tillhörde just den kategori, som jag
i mitt yttrande berörde, den kategori nämligen, som fått underbetyg i huvudämnet
på sin linje, utan att ha någon framstående kompensation i andra ämnen.
Så var just fallet här. Ynglingen i fråga var realist med C i matematik och
blev underkänd av censorerna, först och främst på grund av »underhaltiga och
underkända kunskaper i matematik», som det heter i protokollet, »i förening
med svaga, av lärarna med tvekan godkända kunskaper i svenska språket och
litteraturen och svag examen i biologi». Det var således inte bara matematiken,
men hans C i detta hans linjes huvudämne var det givetvis som i främsta
rummet blev avgörande.

Att man kan ta miste på profeter kan ju förlåtas, även örn misstaget var
så oerhört komprometterande som här, men detta misstag meriterar dock icke
till AB i kristendom, där han förut haft blott ett enkelt godkänd (B), men nu

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Ang. Kungl. Maj:ts beslut om godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

genom lärarens välvilja fick det AB. utan vilket lian icke ens kunnat ställas
under omröstning. Det var nämligen det enda AB han fick. För övrigt förhåller
det sig icke så som herr statsrådet gjorde gällande — jag trodde verkligen
icke, att herr statsrådet skulle vilja tillåta sig en så vulgär sofistik —
att censorerna skulle vara till den grad ansvarslösa att de grundade sitt för
examens utgång så betydelsefulla omdöme endast på det korta förhör abiturienten
underkastas av censorn själv eller av läraren i censorns närvaro. Det förhåller
sig icke alls så. I stället har en lång praxis utbildat sig, som till yttermera
visso är fixerad i en ingående instruktion för censorerna, vilken det är
deras ämbetsplikt att rätta sig efter, något, som de också göra. Den går ut på,
att man måste ta hänsyn till praktiskt taget allt, som kan rimligen och väsentligen
inverka på bedömandet. Betygskatalogerna för de tre senaste terminerna
tillställas censorerna i förväg och studeras. Skrivningarna från det
sista läsåret äro tillgängliga och studeras i tveksamma fall, upplysningar
erhållas därjämte givetvis av lärarna. Det står uttryckligt, att samråd skall
äga ruin mellan censorerna och lärarna, vilket herr statsrådet fäste så stort
avseende vid. Det är mycket bra, att bestämmelsen har uttryckligen insatts
i instruktionen, men i nittionio fall av hundra har den tillämpats förut, så att
den var ju icke i och för sig av behovet påkallad, eftersom censorerna icke plägat
vara så tanklösa, att de underlåtit att fullgöra denna självklara plikt
även utan direkt föreskrift; men det skadar ju ej, att det står särskilt utsagt.

Är det icke Kungl. Maj :ts plikt att ta upp till prövning de klagomål, som
inkomma? frågade statsrådet. Jo, givetvis, men för min del har jag den uppfattningen,
att till den sakliga prövningen, prövningen huruvida en abiturients
kunskaper i studentexamen äro tillräckliga, är Kungl. Maj :t i många fall icke
kompetent. Kungl. Majit skall, när besvär inkomma, naturligtvis upptaga
till prövning, huruvida en examen försiggått enligt gällande bestämmelser,
men Kungl. Majit har ju utsett särskilt sakkunniga personer, censorerna, som
å Kungl. Majits vägnar skola pröva abiturienternas kunskaper, och i dessa
personers instruktion har Kungl. Majit förordnat, att örn de finna, att en
abiturient, som efter avgivna vitsord skulle förklaras för student, saknar de
insikter och den mogenhet, som böra erfordras för att förklaras som godkänd
student, äro censorerna skyldiga att underkänna examinanden. Så står det
uttryckligen. Skall sedan Kungl. Majit undersöka kunskaperna en gårig till
uppe i Kungl. Maj :ts kansli? Tänkom oss det fallet att vi lia en ecklesiastikminister,
som icke har tagit en lika lysande studentexamen som det nuvarande
statsrådet, kanske icke har tagit studentexamen alls och icke ens kan
ett enda främmande språk! Skall han då sitta och efter sitt eget omdöme
förklara, att vederbörandes kunskaper i det och det språket äro tillräckliga?
Är detta rim och reson? Och örn herr statsrådet, som i detta fall, skall bedöma
en realist, är det då så säkert, att herr statsrådet, sorn självt för många år
sedan visserligen tog en vacker examen på klassiska linjen är mer kompetent
domare över matematiska och naturvetenskapliga kunskaper än de professorer,
som äro specialister på matematiken och realämnena?

Principiellt anser utskottet därför, att sådana klagomål endast böra upptas
i den mån de röra frågan örn examen försiggått i laga former och med iakttagande
av gällande föreskrifter. Kanske åtskilliga av de tidigare enstaka
exempel, som anförts, gällt sådana formfel, som kunna ha begåtts
— det är tänkbart, jag vet det icke; i somliga fall har nog
även materiell prövning företagits, och det har icke varit riktigt enligt vår
tanke, även örn det ej påtalats. Men när detta nu, under de bägge senaste
ecklesiastikministrarnas tid, har börjat bli system, är det nödvändigt att rea -

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut örn godkännande av vissa studentexamina.

(Forts.)

gera, icke minst med hänsyn till studentexamens redan förut alldeles för låga
och med denna praxis ännu mer ödesdigert sjunkande värdenivå.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, lades den nu ifrågavarande
punkten till handlingarna.

nämnderna.

Vid memorialet funnos fogade åtskilliga reservationer, innefattande fram- Äng. förmdställda
anmärkningsyrkanden, vilka icke vunnit majoritet inom utskottet. Stinna ''ombud
Enligt en av dessa, betecknad med nr XIV, hade herrar Bergman, David Vet- tios stiftstersson,
Versson i Trången, Vehrsson i Göteborg, Olsson i Mora och Lundqvist
ansett, att utskottet bort göra anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot
föredragande departementschefen, statsrådet Engberg, med anledning av Kungl.

Maj:ts i protokoll över ecklesiastikärenden den 9 juni 1933 omförmälda beslut
om utfärdande av cirkulär till statskontoret, domänstyrelsen och samtliga stiftsnämnder
rörande förordnande inom domänverkets personal av allmänna ombud
att bevaka det allmännas rätt i frågor, rörande uppskattningen år 1933 av
ecklesiastika löneboställens årliga normalavkastning.

Härom anförde nu

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Jag har med herr talmannens
benägna tillstånd fått möjlighet att här nämna ett par ord angående en till
dechargebetänkande! fogad reservation, vilken jag icke har biträtt. Det är
reservationen XIV på sid. 41 och följande angående de allmänna ombuden hos
stiftsnämnderna. Den grund, som föreligger för mig att yttra mig i denna
fråga, är, att utskottets majoritet har avslagit anmärkningsyrkandet och gjort
det på grunder, som jag, med hänsyn till denna lagstiftnings allmänintressanta
natur, också anser vara behövligt att få fram i kammarprotokollet.

Jag tillåter mig först och främst att påpeka, att bland reservanterna finns
ingen enda av utskottets jurister, fastän sådana i stor utsträckning ha deltagit.
Jag tillåter mig för det andra påpeka, att reservationen har avslagits
med mer än två tredjedelars majoritet.

Reservationen avser två punkter. Den första är, att tillsättandet av de allmänna
ombuden i stiftsnämnderna inte skulle stå annat än i bestämd strid
med syftet med den ecklesiastika boställsordningen, och den andra är, att ersättningen
till ombuden inte lagligen kan utgå ur kyrkofonden. Beträffande
den första frågan skall jag tillåta mig att endast framhålla, att tillsättandet
av de allmänna ombuden varken kan stå i strid med eller i överensstämmelse
med den ecklesiastika boställsordningen, av det enkla skälet, att departementschefen,
som framlade förslaget, liksom utskottet gick som katten kring het
gröt i fråga örn äganderätten till den ecklesiastika jorden och kyrkofonden.
Denna fråga ville man inte beröra. Men vad är det för uppgift, som de allmänna
ombuden ha? Jo, att bevara ägarens intresse och bevaka detta även
gentemot stiftsnämnderna i de frågor, som bär föreligga. ''Vern ägaren är,
örn det är den ena eller den andra, den saken lämnar man öppen. Äganderättsförhållandet
beröres icke i den ecklesiastika boställsordningen, och följaktligen
synes det mig självfallet, att denna fråga örn de allmänna ombuden, som
var en fråga örn tillvaratagande av kyrkofondens rätt och intresse, inte gärna
heller kunde komma att behandlas i samband med den ecklesiastika boställsordningen
och inte heller i kyrkofondslagen. Däremot kan och bör den beaktas
av Kungl. Majit, och även örn man, i likhet med ett yttrande som avgivits,
skulle anse, att statskontoret varit bättre än domänstyrelsen ur formell .syn -

Nr 27.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. förordnandet av allmänna ombud hos stiftsnämnderna. (Forts.)
punkt, så kan nian inte neka till, att ur reell synpunkt domänstyrelsen var
den lämpligaste att utse ombuden.

Beträffande det andra spörsmålet ha reservanterna på sidan 47 anfört vad
kyrkofondslagen säger, nämligen att arvoden till ledamöter i stiftsnämnder
samt avlöningar åt stiftsjägmästare tillika med övriga omkostnader för stiftsnämndernas
verksamhet skola utgöras ur kyrkofonden. Ja, här ha vi just ett
nytt belägg för vad jag förut gång på gång betonat, att det sammansatta utskott,
som behandlade frågan, använde en formulering, som utskottet tyckte
kunde vara lämplig för dess avsikter men som kom att få en annan betydelse.
Varför formulerade man detta stycke så? Jo, därför att man ville lia möjlighet
att av kyrkofondens medel även betala kostnaderna för stiftens centralnämnd.
Denna centrala organisation finns dock inte alls omtalad i lagen. Vad
har den då för syfte? Den har syftet att bevara enhetligheten mellan stiftsnämnderna
så mycket som möjligt. Och vad är syftet med de allmänna ombuden?
Jo, att bevara enhetligheten i hela riket, att bevaka kyrkofondens
intressen i stiftsnämndernas verksamhet. Kan man låta centralnämnden bli
betald av kyrkofonden, så kan man, herr talman, med dubbelt skäl låta de
allmänna ombudens omkostnader bli betalda därur.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser:

dels nr 204, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning
av riksbankens styrelse och förvaltning;

dels nr 205, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning;

dels nr 206, till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkställd granskning
av bibliotekets styrelse och förvaltning;
dels och till Konungen:

nr 207, angående användande av riksbankens vinst för år 1933 m. m.; och
nr 208, angående ändring i stadgarna för riksdagsbiblioteket, i vad avser
val av suppleanter i bibliotekets styrelse.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under »Utgifter
för kapitalökning» gjorda framställning örn nedsättning av räntan för
lån från vissa statens utlåningsfonder jämte i ämnet väckta motioner;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
räntan för egnahemslån till statens järnvägars personal vid Notviken och Ulriksdal
jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
räntan å vissa egnahemslån från statens vattenfallsverk.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 213, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
visst markbyte mellan kronan och Östersunds stad.

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 27.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 örn reglering av
prästerskapets avlöning samt om tillägg till samma lag m. m., i vad propositionen
avser det ordinarie förslagsanslaget till ersättning för prästerskapets
tionde;

nr 96, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående statsverkets
övertagande av staden Kungsbackas förpliktelser beträffande två icke lagfarna
rådmän, vilka vid rådhusrättens i staden upphörande komma att indragas
;

nr 97, i anledning av Kungl. Marits i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till luftfartslånefonden;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till studielånefonden;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare
;

nr 100, i anledning av väckt motion örn anslag till prov med och inköp av
vissa flygmaskinspropellrar; samt

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställning i fråga örn anslag till beredande av viss
gottgörelse åt förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överförande från
Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 till riksgäldskontoret av belåningar
av vissa engagemang;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
rätt för Konungen att medgiva undantag från vissa stadganden angående
bankbolags inlåning;

nr 35, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension
åt vissa i statens tjänst anställda personer; samt

nr 37, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmansbuskassa åt visst f. d. indelt manskap m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa
eller andra som lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i ämnet väckt
motion; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 65, angående vissa i statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning
i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till avlöningsstat
för rikets allmänna kartverk;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1933/1934, i vad rör spannmålslagerhusfonden
och arbetarsmåbrukslånefonden;

nr 68, i anledning av väckt motion angående årliga utredningar örn jordbrukets
produktionskostnader för de viktigaste livsmedlen;

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

nr 69, med anledning av väckt motion örn anslag till Stockholms läns hushållningssällskap
för uppförande av tvenne fiskarestugor i yttre skärgården;

nr 70, i anledning av väckt motion örn anslag för utredning och undersökning
rörande vattenavledningen från Lyckebyåns övre vattenområde till och
med Kyrkebys jon;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsbidrag
för undersökning rörande Emåns reglering;

_ nr 72, i anledning av väckta motioner örn anslag till fullständig undersökning
rörande åtgärder mot Klarälvens skadeverkningar vid översvämningar;

nr 73, i anledning av väckta motioner örn bidrag från statens avdikningsanslag
till Långs jöbäckens regleringsföretag;

nr 74, i anledning av väckta motioner örn anslag till täckande av uppkommen
brist i Skorpetorp—Skrika dikningsföretag av år 1929; samt

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
åtgärder på skogshushållningens område m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.06 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 25 april e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Äng. av- Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 26, angående avlöning till den

Hmingsbe- hos riksdagen tillfälligt anställda personalen.
stämmelser för

riksdagens I sitt den 9 februari 1934 avgivna utlåtande nr 5, angående dyrtidstillägg
personal, åt den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen, bade bankoutskottet meddelat,
att till utskottet med skrivelse den 31 januari 1934 från kamrarnas
herrar talmän överlämnats ett den 15 december 1933 av riksdagens lönekommitté
avgivet betänkande med förslag till ordnande av avlöningsförhållandena
för riksdagens personal. I skrivelsen hade herrar talmän omförmält, att betänkandet
behandlats vid talmanssammanträde, till vilket jämväl riksdagsutskottens
ordförande samt kanslideputerade blivit kallade. I enlighet med den
mening, som vid sammanträdet visat sig vara den förhärskande, hade herrar
talmän föreslagit, bland annat, att kommittébetänkandet icke för närvarande
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd och att således de vid 1933 års riksdag
godkända avlöningsbestämmelserna för personal hos riksdagens kamrar,
utskott och kansli m. m. skulle tillsvidare, i varje fall under 1934 års riksdag,
förbliva gällande i oförändrat skick.

Med erinran, att utskottet i sitt berörda utlåtande nr 5 förklarat sig komma
att framdeles under innevarande riksdag avgiva förslag till avlöningsbestämmelser
för riksdagens personal, att gälla från och med 1935 års riksdag, hade
utskottet i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Ang. avlöning sbestämmelser för riksdagens personal. (Forts.)

1) att riksdagen, i anledning av riksdagens lönekommittés förslag, måtte
med tillämpning från början av 1935 års riksdag godkänna vid utlåtandet fogade
förslag till avlöningsbestämmelser för personal hos riksdagens kamrar,
utskott och kansli m. m.;

2) att riksdagen måtte besluta, att kanslideputerade skulle äga vid slutet
av 1934 års lagtima riksdag använda högst 500 kronor till biträde vid utarbetande
och expediering av riksdagsbeslutet.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Det förefaller mig, som örn detta ärende
icke hade bort forceras så hastigt, som bankoutskottet här har gjort. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att de reglementariska föreskrifterna för riksdagen
innehålla den bestämmelsen, att »vid talmanssammanträde skall, efter
samråd med utskottens ordförande och bemälda kanslideputerade, förslag upprättas
i fråga örn arvoden till tjänstemännen och vaktbetjäningen hos kamrarna
och utskotten samt i kansliet. Förslaget överlämnas till bankoutskottet,
vilket det åligger att i ämnet avgiva utlåtande till kamrarna.»

Nu föreligger bakom detta utlåtande ett betänkande från riksdagens lönekommitté,
som visst icke varit enig i fråga örn sitt förslag. Den förberedande
behandlingen har varit den, att lönekommitténs betänkande har varit behandlat
vid talmanskonferensen, men talmännen ha, såsom det också framgår av utlåtandet
på första sidan, meddelat att efter det ärendet behandlats vid talmanssammanträdet,
hade i enlighet med den mening, som vid sammanträdet visat
sig vara den förhärskande, »herrar talmän föreslagit, bland annat, att kommittébetänkandet
icke för närvarande måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
och att således de vid 1933 års riksdag godkända avlöningsbestämmelserna
för personal hos riksdagens kamrar, utskott och kansli m. m. måtte tillsvidare,
i varje fall under 1934 års riksdag, förbliva gällande i oförändrat skick».

Det synes mig, att eftersom det i de reglementariska föreskrifterna står, att
talmännen skola avge förslag, men talmännen nu i stället överlämnat betänkandet
och uttalat en önskan, att det i år ej måtte vidtagas någon ändring,
man hade bort kunna utan olägenhet tillmötesgå denna talmännens efter talmanskonferensens
hörande framställda begäran.

Jag skall ej ingå på förslagets sakinnehåll, men jag vill saga, att bland annat
innebär förslaget, att dyrtidstilläggen skola inarbetas i lönerna, och. jag
kan ej komma ifrån att det kan i viss mån få en prejudicerande verkan i ett
annat och kanske större sammanhang. I varje fall synes det mig, att det hade
varit önskvärt, att den enligt de reglementariska föreskrifterna bestämda formella
handläggningen hade kunnat iakttagas, så att ärendet ^hade förelegat i
ett fullt klarlagt skick från början. Jag kan icke finna, att någon lider skada
av att denna fråga vilar till nästa års riksdag, och då kunna, på sätt som arbetsordningen
föreskriver, talmännen ju, såsom de också lia uttalat, komma in
med sitt förslag. Ingen skada sker således, om detta betänkande avslås. För
att nå det mål, som jag vill vinna, måste jag här yrka avslag, men jag avser
med detta avslagsyrkande endast ett uppskov till nästa år,° och jag vill förutsätta
och tro, att bankoutskottet icke skall taga alltför hårt vid sig, örn ett
sådant uppskov skulle av kamrarna beviljas.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Åkerberg: Herr talman! Man kan ur herr Johanssons anförande utläsa
en anklagelse mot bankoutskottet för att utskottet icke har på ett i formellt
avseende riktigt sätt behandlat denna fråga. Jag vill å utskottets vägnar

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. avlöning sbestämmelser för riksdagens personal. (Forts.)
tillbakavisa den beskyllningen. Utskottet har icke varit obekant med den bestämmelse
i de reglementariska föreskrifterna, som herr Johansson föreläst,
där det talas om att på talmanssammanträde skall uppgöras förslag till löner
för riksdagens befattningshavare, som sedan skall remitteras till bankoutskottet-
Utskottet har, som sagt, observerat denna bestämmelse och anser sig också
vid sin behandling av ärendet ha iakttagit densamma. Vi ha ej tolkat denna
bestämmelse så, att talmanssammanträdet prompt skall upprätta ett eget förslag,
ett ursprungligt förslag, som överlämnas till bankoutskottet och göres till
föremål för dess utlåtande. Jag erinrar örn att riksdagen i fjol vid behandlingen,
av frågan rörande avlöningar åt riksdagens egna tjänstemän tog ställning
till ett förslag från de sakkunniga, som påyrkade en betydande sänkning
av de dyrtidstillägg, som utgingo till tjänstemännen. Riksdagen nöjde sig då
med en mindre sänkning av dessa dyrtidstillägg, men samtidigt uttalade riksdagen,
att beräkningen av lönerna till dessa tjänstemän var så otidsenlig, att en
utredning borde igångsättas rörande rationaliseringen av lönebestämmelserna.
Med anledning av detta riksdagens uttalande tillsatte riksgäldsfullmäktige en
kommitté, av vilken jag var ledamot och vilken kommitté framlagt ett förslag.
Majoriteten hade sitt förslag, och tre reservanter hade enat sig örn ett annat
förslag. Nu i år var det ju meningen, att det förslaget skulle prövas av riksdagen.
När då talmanssammanträdet skulle enligt de reglementariska föreskrifterna
gå att upprätta sitt förslag till löner för riksdagens tjänstemän,
hade det ju kommittébetänkandet att utgå från. Talmanssammanträdet hade
till bankoutskottet överlämnat kommittéförslaget, visserligen med ett uttalande,
vari det gjorde gällande, att det förslag, som där förelåg, icke för närvarande
borde föranleda något beslut, och att de gamla lönerna under alla förhållanden
skulle gälla under innevarande riksdag. Herr Johansson menade,
att det hade varit en billig begäran, att talmanssammanträdets förslag skulle
beaktas av utskottet. Jag vill svara herr Johansson, att det har utskottet
gjort Bankoutskottet har med anledning av talmännens förslag hemställt
till riksdagen, att de gamla lönebestämmelserna skola gälla för denna riksdag,
och i samband med detta förslag har bankoutskottet meddelat, att det
under fortsättningen^ av riksdagen skulle inkomma till kamrarna med förslag
till löner för tiden från och med nästa års riksdags ingång. När talmännen till
bankoutskottet överlämnat detta kommittébetänkande, anser utskottet, att talmanssammanträdet
fullgjort föreskrifternas bestämmelse örn att det till utskottet
skall överlämna ett förslag, som utskottet har att pröva. Utskottet har
prövat detta förslag och framlagt det för kamrarna. Örn talmännen hade
haft den uppfattningen, att detta betänkande icke nu skulle prövas av riksdagen,
hade det varit talmännens sak att icke överlämna detta betänkande
nu till bankoutskottet utan lägga det åt sidan och överlämna ett eget förslag
till betänkande. I och med att detta betänkande nu har blivit remitterat till
bankoutskottet har utskottet uppfattat som sin skyldighet att över detsamma
avge ett yttrande. Jag kan icke inse annat än att ärendet Ilar blivit i behörig
ordning förberett och prövat och att det föreligger i det skick, att riksdagens
kamrar kunna taga ställning till detsamma.

Herr Johansson framhöll, att detta förslag från utskottet innehåller en nyhet,
som han för sin del har betänksamhet mot, nämligen detta örn inarbetande
av dyrtidstilläggen i lönerna. Jag vill erinra örn att den kommitté, som förberedde
frågan, var på den punkten enig. På den punkten finnes alltså icke
någon reservation. Jag vill också erinra herr Johansson, örn han har förlorat
minnet av det, att riksdagen gav ett alldeles bestämt direktiv i denna fråga.
Jag vill läsa upp vad som skrevs i fjol i samband med direktiven för denna
utredningskommitté. Det står så här: »Överhuvud taget framstår det som ett

Onadagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Ang. avlöning sbestämmelser för riksdagens personal. (Forts.)
önskemål, att avlöningen till riksdagens personal, såvitt möjligt, fastställes
att utgå efter enklare och mer enhetliga grunder än vad nu är fallet. I främsta
rummet torde detta böra åstadkommas genom en avveckling av dyrtidstillläggen,
vilket synes desto mera naturligt som det här är fråga örn uppdrag av
tillfällig art under viss kortare del av året.» Direktiven kunna ju icke vara
klarare. Riksdagen har redan i fjol, praktiskt sett, tagit ställning till frågan
örn dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna, nämligen för riksdagens egen personal.
Detta innebär ju intet föregripande av motsvarande frågors prövning
i fråga örn de övriga statstjänstemannens löner. Det är ju så, att riksdagens
egen personal endast är anställd under själva riksdagstiden. Det är här fråga
om biförtjänster. Det innebär icke något prejudicerande av frågans avgörande
i det större sammanhanget. Det uttalade riksdagen i fjol, och det finnes all
anledning att fasthålla vid det i år.

Den andra nyheten som utskottsförslaget innehåller är den, att den särskilda
ersättning, som utgått till vissa av de högre avlönade tjänstemännen i
kamrarna och utskotten för förlorade inkomster från statstjänsten skulle bortfalla.
Denna särskilda ersättning har utgått endast till vissa av tjänstemännen.
Utskottet har för sin del gått på den linje, som reservanterna i kommittén
förordat, nämligen att denna särskilda ersättning skulle bortfalla, men har
tagit största möjliga hänsyn till de redan i riksdagen anställda tjänstemän,
som åtnjuta denna förmån. För deras del har en övergångsbestämmelse gjorts
av innebörd, att de icke skulle få vidkännas någon sänkning av sina inkomster
från riksdagen. Utskottet har för sin del ansett, att denna form för avlöningens
utbetalande är oformlig, otymplig och otidsenlig. Utskottet har i likhet
med reservanterna i kommittén ansett, att lönen bör i och för sig vara en
ersättning för den uppoffring, befattningshavaren vidkännes genom att taga
ledigt från sin ordinarie tjänst. Lönerna lia också tilltagits så pass rundligt,
att det bör vara möjligt för riksdagen att få den kvalificerade personal, som
den anser sig behöva såväl i kamrarna som i utskotten.

När det förhåller sig på det sättet, när alltså dels icke den anklagelse håller
streck, som här har riktats mot utskottet, att det på ett ur formell synpunkt
oriktigt sätt har behandlat ärendet, och dels det förslag, som föreligger, står
i intim kontakt med de direktiv, som givits, och i övrigt är buret av klok omtanke,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Björkman: dag har haft anledning att vid riksdagens början ta,ga

ställning till själva avlöningarna åt riksdagens befattningshavare, men jag
vill nu icke i någon mån yttra mig angående det särskilda läge, vari frågan
kommit. Dock så mycket kan jag säga, att jag anser,^ att det vore synnerligen
lyckligt, örn vid frågans slutbehandling det också förelåge ett sådant
direkt uttalande i sak angående dessa förhållanden, som förutsättes i de reglementariska
föreskrifterna. I det förslag, som föreligger, talar bankoutskottet
om att det tilläventyrs i visst avseende kunde behövas nya bestämmelser,
örn det visar sig, att de gamla, som nu skulle fastslås, icke vore lämpliga.
Det gäller därvid något, som i kommittébetänkandet uttryckes så, att
det gäller för riksdagen att förvärva fullt kvalificerade tjänstemän både
från och utom statsförvaltningen, och härvid förutsättes, att den nu medgivna
rätten till en viss ersättning för mistad lön i statstjänst kommer att
kvarstå oförändrad. För mig är det viktiga, att riksdagen skall kunna bibehålla
förmånen att erhålla just vad bankoutskottet framhåller, nämligen
kvalificerad arbetskraft både inom och utom statsförvaltningen. För min
del har jag ansett, att möjligheten att förvärva sådan arbetskraft lättast och
bäst åstadkommes, örn nian för framtiden kunde gå på den lmje, som majori -

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. avlöning sbestämmelser för riksdagens personal. (Forts.)
teten av kommittén har förordat. Det är visserligen så, att de som nu äro
befattningshavare hos riksdagen, både från det ena och det andra området,
kunna vara relativt nöjda med vad som föreslås, men innan man träffar bestämmelser
för framtiden, anser jag, att det vore nödigt, örn man kunde komma
till ett sådant utgångsläge för saklig debatt att därvid även det utlåtande,
som här ansetts önskligt, läge på bordet, nämligen ett utlåtande i sak
från talmännen. Det vöre emellertid ytterst önskligt, örn vi icke behövde
resonera alltför mycket i denna, jag vågar säga, delikata affär utan kunde ha
ett ordentligt förberedande utlåtande att gå efter. Det är därför jag menar,
att det skulle vara synnerligen lämpligt, örn riksdagen kunde instämma i
det yrkande, som herr Johan Bernhard Johansson framställde, nämligen att
nu avslå^ det föreliggande betänkandet. Jag tycker ej, att det borde vara
något svårsmält för bankoutskottet, om vi skulle kunna lämna det lilla medgivandet
åt sakens lugna gång, att vi nu finge ett uppskov.

Jag instämmer som sagt med herr Johan Bernhard Johansson i hans yrkande.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Det lär väl aldrig ha varit fråga om

att bankoutskottet skulle pa något sätt stå hindrande i vägen för det ena
eller andra beslutet. Bankoutskottet smälter säkert både det ena och det
andra, men när bankoutskottet har behandlat denna fråga så väl som det gjort
— det är bara en punkt, som jag är tveksam örn, och den skall jag komma till
sedan — har jag ingen möjlighet att förstå, varför man nu opponerar sig.
Den majoritet, som inom den tillsatta kommittén för utarbetande av förslag,
blev majoritet, därför att till densamma hörde två, som vörö direkt intresserade
i saken såsom anställda hos riksdagen, men eljest låg bland de kommitterade,
som voro riksdagsmän, majoriteten i sak hos den formella minoriteten,
och kring det förslag, som denna framställde, har bankoutskottet enhälligt
slutit upp. Det finns ingen reservation i utskottet.

En.av de punkter, som det realiter nu gäller, är frågan örn dyrtidstilläggens
inarbetande. Där har bankoutskottets ordförande redan framhållit vad
som behöver framhållas. Jag behöver icke stryka under det. Det andra, som
det här realiter gäller, är spörsmålet om de ersättningar, som omförmälas i
övergångsbestämmelsen, till befattningshavare i statstjänst, när de tillika äro
antingen kammarsekreterare, utskottssekreterare, notarier med sekreterargöromål
eller kamrerare hos statsutskottet. Nu förhåller det sig ju så, att jag
för min del är mycket betänksam mot detta övergångsstadgande, och jag
skulle helst se, att detsamma strökes helt och hållet, men jag kan dock för
min del i år =vara med örn detta utskottsbetänkande, som det nu föreligger.
Jag vill också betona, att de höjda avlöningar, som här äro givna i utskottsförslaget
i anslutning till kommittébetänkandet, visserligen innebära ett inarbetande
av dyrtidstilläggen, men utskottets ärade ordförande har gett klara
och tydliga skäl för att de icke på något vis prejudicera frågan örn dyrtidstilläggen
till tjänstemännen i statsförvaltningen. Men så mycket synes mig
klart, att örn man gör denna inarbetning och höjning, är det mer än tvivelaktigt,
örn övergångsbestämmelsen överhuvd har något berättigande. Jag
tror, att det har något berättigande ur billighetshänsyn, och från den synpunkten
vill jag naturligtvis vara med på det, men jag förutsätter, att om
frågan nu faller och kommer igen ett annat år denna övergångsbestämmelse
totalt strykes.

Här har icke framförts något som helst sakligt skäl för ett avslag i år,
utan enbart det formella skälet, att talmanskonferensen ej kunnat avge något
förslag. Mina herrar, det finnes ingenstans stadgat, att talmanskonfe -

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Ang. avlöning sbestämmelser för riksdagens personal. (Forts.)
rensen skall avgiva ett förslag. Om jag nästkommande riksdag framlägger
detta utskottsförslag i en motion med uteslutande av övergångsbestämmelsen,
så remitteras det till bankoutskottet, men bankoutskottet kan icke och
får icke lagligen remittera det till talmanskonferensen. Utskottet är dock
skyldigt att över en sådan motion avge betänkande, och det betänkandet har
jag svårt att föreställa mig kunna bli annat än tillstyrkande, när jag helt
och hållet accepterat utskottets förslag. Naturligtvis kan det yrkas på övergångsbestämmelsens
återinförande, och det är möjligt, att det komme att ske.

Om bestämmelsen i de reglementariska föreskrifterna betydde ett exklusivt
initiativ för talmanskonferensen, kunde jag förstå den förste ärade talarens
ståndpunkt, men det gör bestämmelsen icke, utan den innebär en säkerhetsventil,
en garanti för att, örn ingen annan tager initiativ till avlöningsförhållandenas
reglering, ett initiativ skall komma från talmanskonferensen. Det är
så långt ifrån att det förslag, som då skall utarbetas i talmanskonferensen,
blir det grundläggande för behandlingen, att de reglementariska föreskrifterna
i denna punkt uttryckligen säga, att bankoutskottet skall avge utlåtande
icke över förslaget utan i ämnet, herr talman! Det vill med andra ord säga,
att det formella initiativet är lagt i talmanskonferensens hand, för att det någonstans
skall finnas, då icke grundlagen lagt det i bankoutskottets hand.
Men att från detta förhållande dra den slutsatsen, att alla avlöningsfrågor
för riksdagens befattningshavare skola passera talmanskonferensen eller innehålla
talmanskonferensens förord, är steget långt och olagligt. Det är under
sådana förhållanden jag ej kan finna, att den behandling, som bankoutskottet
har givit förslaget, är på något sätt bristfällig eller på något sätt oformlig.
Det är tvärtom så, att bankoutskottet har, såsom bankoutskottets ordförande
också klart Ilar framhållit, på allt sätt tillmötesgått det önskemål, som framställts.
Jag hade äran tillhöra talmanskonferensen, när denna fråga var uppe
i början av riksdagen, och jag hade äran tillhöra den också vid det tillfälle,
då bankoutskottets utlåtande anmäldes i talmanskonferensen utan att bli föremål
för någon vidare behandling, då talmanskonferensen ju icke lagligen kan
yttra sig över ett utskottsbetänkande. Men meningarna inom talmanskonferensen
voro så delade vid det första sammanträdet angående de tva förslag,
som kommitterade hade gjort, att det föreföll konferensen riktigt att ej begagna
det initiativ till att avge förslag, som talmanskonferensen kunde ha. Det
fanns, som ordföranden nämnde, två förslag. Talmanskonferensens medlemmar
kunde personligen önska, att man skulle dröja med det hela, och talmännen
hade kunnat anföra denna synpunkt, men det ligger en mycket stor fara
i att man skulle engagera riksdagens båda talmän i själva sakfrågan och° betrakta
och behandla denna såsom en fråga, i vilken talmännen sätta in någon
saklig auktoritet. Det är en viig, som jag tror att kammaren bör väl bevara
sig för att gå eller slå in på.

Under sådana förhållanden, herr talman, finner jag, att då hela detta ^spörsmål
ingalunda är påskyndat, utan tvärtom steg för steg fördröjts, och då föregående
riksdag yrkade, att det skulle föreligga ett förslag i god tid vid denna
riksdag, så att ärendet då skulle kunna avgöras, är det verkligen i riksdagens
åtminstone tionde timme som det nu föreligger för att vi skola bli av med
frågan vid en kommande riksdag. Jag kan inte finna annat än att under sådana
förhållanden det förnuftigaste och riktigaste är att bifalla vad utskottet
hemställt.

Jag tillåter mig göra detta yrkande, herr talman.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag skall inte alls lägga mig i tvisten rörande
den formella behandlingen av detta ärende. Jag förklarar mig utan vidare in -

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. avlöning sbestämmelser för riksdagens personal. (Forts.)
kompetent att göra det. Närmast skulle jag vilja instämma i det uttalande,
som blivit gjort av konstitutionsutskottets ordförande, men, herr talman, jag
finnér mig föranlåten, även örn jag upprepar vad en föregående talare sagt,
att taga ordet med hänsyn till det åberopande, som alltid äger rum, när det
galler lönefrågor i riksdagen, av hur riksdagen behandlat sådana frågor vid
tidigare tillfällen. Man har av erfarenheten lärt, att, jag skulle vilja säga, de
mest orimliga jämförelser göras, då man reser krav på ökade löner. Jag kan
gärna tillägga, att den fråga det här gäller från ekonomisk synpunkt och sakligt
sett näppeligen kan betecknas såsom av någon större vikt och betydelse.
ilen är det så, att riksdagen nu godkänner bankoutskottets utlåtande nr 26,
så vill jag, som jag förut har antytt, mycket starkt stryka under vad utskottet
anger på sid. 5, då det på tal örn dyrtidstilläggens avvecklande och inarbetande
i arvodena säger: »Med hänsyn till att det här är fråga örn upp drag

av tillfällig art under viss kortare tid av året, torde ett beslut i sådan
riktning icke rimligen kunna bliva bindande för statsmakterna vid ett ställningstagande
till frågan örn dyrtidstillägg till statens tjänstemän m. fl.» Men
det är dock så, herr Åkerberg, att det finnes andra arvoden av tillfällig beskaffenhet,
som kunna komma under sådan rubrik, och där Kungl. Maj :t haft
att reglera desamma har beslutet gått i annan riktning än bankoutskottets
förslag här innebär. Därvid ha arvodena under de senare åren sänkts, och
man har inte tillämpat samma metod som här.

Det är alldeles riktigt, vad herr Åkerberg här anförde örn riksdagens uttalande
vid tidigare tillfällen angående direktiven för utredningen, men när man
här i alla fall går in för ett inarbetande av dyrtidstillägg med 20 procent av
arvodena enligt granderna för dessa tillägg i icke reglerade verk, så tar riksdagen
dock ställning i denna mycket omdebatterade och ömtåliga fråga, vilket
jag inte kan erinra mig att riksdagen gjort i något enda fall hittills. Är det
inte så, herr Åkerberg, att det är första gången som riksdagen slår in på den
vägen _ att, där dyrtidstillägg utgått, inarbeta det i arvoden eller löner, vad
man vill kalla det, efter nu gällande bestämmelser? Det är denna fråga, herr
talman, som jag tycker är mera betydelsefull än den lilla formella tvist, som
uppstått mellan herrar talmän och bankoutskottet, och det är denna sakliga
innebörd, som jag lägger i det uttalande, som finnes refererat i bankoutskottets
utlåtande på sid. 1, där det står, att talmännen efter hörande av talmanskonferensen
ha kommit till resultatet, att kommittébetänkandet icke för närvarande
borde föranleda någon riksdagens åtgärd.

Alltså, herr talman, skulle beslutet bli i överensstämmelse med bankoutskottets
utlåtande, så vill jag för min del bestämt understryka vad utskottet bär
anfört, så att man i framtiden slipper höra, att riksdagen här i alla fall ansett,
att dyrtidstillägg är någonting, som skall inarbetas i lönerna, och att det
är fråga örn ett tillägg, som under alla förhållanden är riktigt avvägt och som
skall komma att bli uttryckt i de fasta arvodena.

Herr Åkerberg: Det understrykande, som herr Hamrin nyss gjorde, har

utskottet självt gjort, och det gjordes senast i fjol, när direktiven gåvos för
denna utredning. Herr Hamrin säger, att man inte skall hänga upp sig alltför
mycket på de tidigare uttalanden, som gjorts, men när riksdagen så sent som
i fjol bestämt uttalade sig för att ett inarbetande av dyrtidstilläggen i dessa
tillfälliga arvoden skulle ske och att ett förslag i detta ärende skulle föreligga
i god tid vid denna riksdag för att riksdagen i år skulle bli i tillfälle att ta
ställning till detsamma, kan man väl ändå inte alldeles bortse från ett sådant
uttalande.

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Ang. avlöning sbestämmelser för riksdagens personal. (Forts.)

Bankoutskottet vill för sin del inte ta upp någon strid med talmännen. Vi
ha behandlat frågan på det sätt vi anse att frågan bör behandlas i enlighet
med de bestämmelser som finnas och, enligt vad vi trott, i fullt samförstånd
med talmännen. Ännu i dag vet jag inte att från talmännens sida något
uttalande av klander har gjorts gentemot utskottet. Här har hållits ett talmanssammanträde,
där denna fråga diskuterades, och det meddelades, att anledningen
till detta sammanträde var, att det ifrågasatts, huruvida bankoutskottet
hade formellt riktigt behandlat ärendet, men något meddelande från
talmännen örn att de anslöto sig till den uppfattningen förekom inte vid detta
sammanträde. Däremot ansåg man, att ärendet inte borde avgöras i lördags,
för att det skulle bli tillfälle att vid ett nytt talmanssammanträde diskutera
frågan i sak liksom även för partigrupperna att, om de så ville, ta ställning
till frågan. Ännu i dag har jag för min del som ordförande i bankoutskottet
inte erhållit något meddelande från talmännen örn att de anse
sig ha blivit förbigångna lika litet som de uttalat någon önskan
om att ett uppskjutande av ärendet i år skulle äga rum. Jag har endast
hört, att högerpartiets partiledning tagit ställning i saken och givit
direktiv till sina ledamöter örn att ett beslut i ärendet inte skulle förekomma
i år. Dess bättre kan högerpartiets ledning ännu inte säga sig vara utslagsgivande
för riksdagens kamrars beslut, varför jag, herr talman, anser, att det
både formellt och reellt finnes anledning att fatta beslut i ärendet.

Herr Björkman: Herr talman! Jag skall be att få säga ännu några ord

ehuru det, av skäl, jag förut anfört, nästan bär emot att nu för mycket yttra
sig i denna rätt delikata fråga.

Herr Åkerberg sade nyss, att det skulle ha i dessa dagar givits något
slags högerdirektiv i denna sak. Jag ber för min del att få säga,^ att på grund
av den inställning jag redan haft till saken jag uteslutande på sakskäl för
länge sedan intagit min ståndpunkt. Jag har av vad tvenne talare här anfört
blivit än ytterligare befäst i min mening, att det vore lyckligt, örn detta betänkande
ännu en gång bleve föremål för kammarens behandling. En talare
på bänken till höger örn mig sade nyss, att han var synnerligen betänksam mot
övergångsbestämmelserna och helst skulle ha sett, att de strökes, och han förutsatte,
att om frågan nu folie och skulle komma igen i denna del, så skulle
han i avseende på övergångsbestämmelserna vara förvissad örn att de inte
skulle gå igenom. Även herr Hamrin sade, att han hade vissa erinringar att
göra i avseende på dyrtidstilläggens inarbetande och att det var detta kammaren
nu skulle ta ställning till. Båda dessa yttranden ge mig anledning
att åter uttrycka den meningen, att det vore lyckligt, örn kammaren finge dröja
med att ta ställning till frågan tills yttrande i avseende på densamma lämnats
från talmännen. . . .

Herr Reuterskiöld sade också, att örn exempelvis en motion av liknande innehåll
skulle väckas och gå till bankoutskottet, så skulle naturligtvis bankoutskottet
utan vidare avgöra saken utan att talmännen hördes. Jag kan aldrig
tänka mig, att bankoutskottet skulle företaga ett ärende angående tjänstemännens
och vaktbetjäningens arvoden till avgörande utan att taga hänsyn
till vad som står i de reglementariska föreskrifterna, nämligen att vid talmanssammanträde
förslag skall upprättas i fråga örn arvoden till tjänstemän och
vaktbetjäning hos riksdagens kamrar, utskott och kansli m. m., och jag kan
inte tänka mig annat än att i avseende pa dessa frågor ett bestämt förslag
får lov att komma från talmännen, innan kamrarna kunna ta ståndpunkt till
desamma.

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. avlöning sbestämmelser för riksdagens personal. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag vill bara be att ytterligare
få understryka, att vad riksdagen gör i fråga om arvodena såväl till
sina egna ledamöter som till de inom riksdagen arbetande tjänstemännen
kanske observeras mera än vad riksdagen gör i frågor rörande andra löneregleringar.
Man vill gärna åberopa det förra som skäl, när det gäller löneregleringar
på andra håll. Jag måste därför liksom herr Hamrin ställa mig ytterst
betänksam, för att inte säga rent avvisande, till att, på sätt som nu skett,
dyrtidstilläggen utan vidare inarbetas i lönerna med 20 procent.

Jag begärde emellertid ordet för att komplettera mitt yrkande. Utskottsutlåtandet
är uppdelat i två punkter, 1) och 2). Mitt avslagsyrkande gäller
punkt 1). Däremot har jag ingenting emot bifall till punkt 2).

Jag yrkar således, herr talman, avslag på punkt 1) men bifall till punkt 2).

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag vill endast stryka under ännu en

gång, att det finnes ingen form i vår svenska grundlag för en remiss från
ett utskott till talmanskonferensen. Det finnes ingen möjlighet att i enlighet
med grundlagen överlämna en motion från bankoutskottet till talmanskonferensen,
och det finnes ingen möjlighet att stoppa en motion, därför att talmanskonferensen
inte lagt fram ett förslag.

Herr Björkman: Herr talman! Jag måste be att få säga några ord. Här
ha vi under förmiddagens lopp så många gånger hört talas örn att man inte
bara skall tänka på formerna utan också på innehållet. Det vore väl högst
egendomligt, örn inte bankoutskottet i ett sådant fall skulle vilja göra den
bästa utredning, som kan vinnas, för att få en prövning av innehållet i nu
föreliggande förslag, och det vore i detta fall genom att få förslag från talmännen.
Det vore att, precis på samma sätt som varje utskott nu för tiden
gör, söka få den bästa utredningen, varifrån den än må komma.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen enligt de i fråga örn punkten 1
gjorda yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å
vad utskottet i nämnda punkt hemställt; och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propo -

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Ang. avlöning sbestämmelser för riksdagens personal. (Forts.)
sitionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för nej-propositionen.

Härefter bifölls på gjord proposition utskottets hemställan i punkten 2.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 25, i anledning av vissa motioner, avseende ändringar i gällande tulltaxa;
och

nr 26, i anledning av väckt motion om införande av tullskydd för lin.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 27, i anledning av Om tull å

väckta motioner örn tull å fiskfiléer samt örn tull å hummer och andra skaldjur, fiskfiléer

m. m.

Förslag örn tull å fiskfiléer samt å hummer och andra skaldjur hade framställts
i följande till bevillningsutskottet hänvisade motioner, vilka utskottet
ansett sig böra behandla i ett sammanhang, nämligen:

de likalydande motionerna nr 119 i första kammaren av herr John Gustavson
m. fl. och nr 424 i andra kammaren av herrar Andersson i Grimbo och
Osberg, däri hemställts, att riksdagen måtte besluta om att fiskfiléer, som importerades
till landet, skulle åsättas en tull av 25 öre per kilogram; samt

de jämväl likalydande motionerna nr 118 i första kammaren av herr John
Gustavson m. fl. och nr 425 i andra kammaren av herrar Andersson i Grimbo
och Osberg, däri hemställts, att riksdagen måtte besluta örn att s. k. skaldjur,
som importerades, skulle åläggas en tull å 1 krona per kilogram.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna 1:119 av herr John Gustavson m. fl. och
11:424 av herrar Andersson i Grimbo och Osberg, örn tull å fiskfiléer, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna 1:118 av herr John Gustavson m. fl.
och II: 425 av herrar Andersson i Grimbo och Osberg, örn tull å hummer och
andra skaldjur, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Gustavson, John: Herr talman! Den kår eller näringsgrupp, varom
här är fråga, kämpar en synnerligen hård kamp för tillvaron. Inte nog med
att deras arbete är förenat med stora risker för egendom och liv, utan allt eftersom
tiden gått ha deras avsättningsmöjligheter blivit allt sämre och sämre.

Allt eftersom utlandet stänger eller begränsar sin import äro utövarna ju mer
och mer hänvisade till hemmamarknaden.

Det är beklagligt, att det skall vara så svårt att finna lämpliga former för
att kunna tillmötesgå kraven på åtgärder i detta hänseende. Att hemmamarknaden
blivit ganska tryckt framgår ju av den föreliggande utredningen. Jag
skall bara nämna ett exempel. Under 1932 importerades cirka 1,000 ton torsk
i form av beredda filéer, under det att 240 ton exporterades. Det uppstod
således ett importöverskott på 760 ton med ett värde av 384,138 kronor. Man
förstår därav, att läget bland fiskarna blivit synnerligen bekymmersamt. Det
är dock en kår, som i motsats till många andra näringsutövare ej kommit i åt FÖrsta

kammarens protokoll 1034. Nr 27. 6

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Örn tull å fiskfiléer m. m. (Forts.)

njutande av de stöd- och hjälpåtgärder av olika slag, som statsmakterna under
senaste tiden vidtagit.

Utskottet säger i sin motivering följande: »Under erinran tillika, att inom
jordbruksdepartementet särskilda utredningsmän äro tillkallade för verkställande
av utredning och avgivande av förslag rörande åtgärder för fiskerinäringens
understödjande och lättandet av denna närings avsättningssvårigheter»
etc. Det är i alla fall glädjande att utskottet har iakttagit och fastslagit, att
det finnes avsättningssvårigheter för denna grupp av näringsutövare.

Nu lia ju,° sedan motionerna väcktes, till riksdagens prövning kommit andra
förslag örn åtgärder. En del förslag örn stödåtgärder för ifrågavarande näringsgrupp
ha redan behandlats av riksdagen, andra ligga på riksdagens bord.
Jag hoppas livligt, att de förslag, som framlagts, och de motioner som väckts
i berörda avseende så långt det är möjligt skola av riksdagens ledamöter beaktas.
Det aronin livliga förhoppning, att man skall finna möjligheter och
utvägar att i någon mån lindra de svåra bekymmer, som verkligen råda bland
fiskarebefolkningen på olika håll här i landet. Det är nu västkustfiskarna,
som jag känner bäst till, och örn man kommer till fisklägena, får man höra,
med vilken oro dessa, yrkesutövare se mot framtiden. När de då inte begära
annat än att fa möjlighet att avsätta sina produkter på hemmamarknaden,
sedan dessa möjligheter på utlandsmarknaden blivit mer och mer åtstramade,
måste man anse detta som ett mycket billigt krav.

Herr talman! Som utskottets utlåtande är enhälligt har jag intet yrkande.
Jag vill bara ha dessa ord antecknade till kammarens protokoll.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:
nr 28, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för ormbunkar;
nr 29, i anledning av väckt motion angående begränsning av blomsterlöksimporten; nr

30,^ i anledning av väckt motion örn beskattningen av utlänningars utdelning
å aktier i svenska aktiebolag; samt

nr 31, i anledning av väckt motion om upphävande av viss arbetsgivare tillkommande
rätt till avdrag vid taxering till beskattning.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Örn tillfällig _ Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 85, i anledning av väckta mo löneförbätt-

tioner örn tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställningshavare.

YlTl(J dt vissa

militära be- I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av her stallmngs-

rar Forssberg och Nylander (1:41) och den andra inom andra kammaren av
amie'' herr Holmström m. fl. (11:63), hade hemställts, dels att riksdagen måtte besluta
tillfällig lönekompensation, enligt ett av försvarsväsendets lönenämnd
den 15 oktober 1931 avgivet förslag, åt sådana löjtnanter, sergeanter och underofficerare
av 2. och 3. graden på aktiv stat, som på grund av nuvarande
befordringsförhållanden inom armén och marinen kommit uti en i avlöningshänseende
särskilt ogynnsam ställning, dels att riksdagen måtte besluta, att
flaggkorpral vid marinen, som under fyra år uppburit högsta lön i beställningen
såsom sådan, skulle vara berättigad att tillträda ett ytterligare lönetillägg
örn 120 kronor.

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Örn tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställningshavare. (Forts.)

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att herrar Forssbergs och Nylanders samt herr Holmströms m. fl. förevarande
motioner (1:41 och II: 63) ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Nylander: Herr talman! Då jag såsom en av motionärerna i denna
fråga har tagit del av utskottets hemställan, skulle jag ju till att börja med
kunna säga, att motionärernas synpunkter blivit synnerligen väl beaktade av
statsutskottet. Lika gärna som klämmen har slutat med ett avstyrkande av
motionerna kunde man ha väntat ett tillstyrkande örn bifall, ty statsutskottet
har i slutet av sin motivering talat örn att man önskar en fortsatt utredning
angående kostnaderna för denna tillfälliga löneförbättring och slutar med att
säga: »Utskottet förväntar, att resultatet av en sådan omprövning skall komma
att föreläggas 1935 års riksdag.» Örn statsutskottet gjort ett så tydligt uttalande,
kan man ju också ha all anledning att vänta, att så blir fallet. Då
emellertid liknande uttalanden blivit gjorda såväl av statsutskottet som även
av riksdagen vid tidigare års behandling av motsvarande ärenden utan att det
dock följande år föranlett någon åtgärd från Kungl. Maj :t, ser jag mig nödsakad
att med några ord stryka under vad saken här gäller.

Man får vid genomläsandet av statsutskottets betänkande en synnerligen
klar redogörelse för den historiska gången av detta ärende, hur det vid den ena
riksdagen efter den andra varit föremål för behandling och hur riksdagen hos
Kungl. Maj :t uttalat, att man till nästa år väntade hjälp för dessa militära
befattningshavare -—- det gäller äldre löjtnanter och sergeanter. Men det är
kanske inte fullt klart för kammarens ledamöter vad det här egentligen är
fråga örn. Man har nämligen i utskottet gjort en del jämförelser med andra
befattningshavare, och det kan ju för den som ytligt ser på denna sak möjligen
förefalla, att det är en sak, som förekommer vid vilket annat statligt verk
som helst, att vissa befattningshavare alltför länge få vänta på någon löneökning.
I detta fall föreligger emellertid det förhållandet, att ärendet är en
följd av 1925 års härordning. Då denna genomfördes, talades det ju vitt och
brett örn att man nu skulle åstadkomma en väsentlig föryngring av befälskårerna,
såväl beträffande öfficerare som underofficerare, och man skulle därigenom
åvägabringa en väsentlig förbättring av dessa kårers effektivitet. Ja,
nog lyckades man åstadkomma en föryngring, ty det gick ju till på det sättet,
att först och främst alla regementsofficerare, som endast hade U/2 år kvar till
sin feguljära avgång, blevo överförda på övergångsstat, och att dessutom alla
officerare och underofficerare, som i något avseende företedde sjuklighet eller
på annat sätt inte voro fullt fältdugliga, blevo överförda på övergångsstat.

Vad har nu detta medfört för verkningar? Jo, nu är denna föryngring en
saga blott. Tvärtom ha do i samband med 1925 års härordning vidtagna åtgärderna
verkat så, att det nu är fullständigt stopp med befordringarna, och
den naturliga avgång, som eljest hade ägt rum inom officers- och underofficerskårerna
genom uppnådd pensionsålder eller genom avgång på grund av
andra omständigheter, har uteblivit. Där står nu en lång råd av officerare
och underofficerare i den ställningen, att de t. o. m. hinna bli pensionsmässiga,
innan de lyckas uppnå den löneställning, som eljest hade varit normal.

I allmänhet är det ju så, att en statens befattningshavare i denna ställning
kan beräkna att efter tre år få en löneökning, som svarar mot uppflyttningen
i nästa löneklass. Så har emellertid inte alls varit fallet här. Detta antal år
har väsentligen överskridits. Enligt en tablå, som jag blivit i tillfälle att
taga del av, visar det sig, att inte mindre än 158 löjtnanter och 59 sergeanter
vid armén och 237 motsvarande befattningshavare vid flottan samt 34 vid
kustartilleriet lia väntat från 5 upp till 15 år på denna löneförbättring.

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Ang. vissa
vattenr dusing
en jover s
placering i
löneklass.

Om tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställning shav are. (Forts.)

Särskilt markant är detta vid flottan, där icke mindre än 16 underofficerare
hinna uppnå pensionsåldern utan att få denna befordran. Detta är ju så sorgliga
siffror, att man inte utan vidare kan lämna saken åt sitt öde, och jag
ber därför att till herr försvarsministern få rikta en allvarlig vädjan, att han
i enlighet med de framställningar, som redan under flera år förut hava gjorts
till Kungl. Majit, måtte till nästa år förverkliga de uttalanden, som statsutskottet
och riksdagen nu senast i år ha gjort genom det här föreliggande
förslaget.

Jag ber att få understryka detta genom att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 86, i anledning av väckta motioner örn anslag till möjliggörande av förtidsavgång
för officerare och underofficerare;

nr 87, i anledning av väckt motion örn viss ändring av bestämmelserna rörande
ekiperingshjälp till officerare och underofficerare med vederlikar;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till ersättning
åt blinda m. m.; samt

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till fattigvård
och barnavård för lappar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående rätt för vattenrättsingenjörerna L. E. Wedberg, S. L. C.
Aspegrén och K. J. Elfström att för placering i löneklass få tillgodoräkna viss
tjänstgöring.

I en till riksdagen avlåten, den 1 februari 1934 dagtecknad proposition, nr
84, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen medgiva, att vattenrättsingenjörerna
L. E. Wedberg, S. L. C. Aspegrén och K. J. Elfström finge för placering
och uppflyttning i löneklass från och med den 1 januari 1933 inom vederbörlig
lönegrad (B 30), av den tid före nämnda dag, varunder de tjänstgjort i sådan
egenskap, tillgodoräknas — utöver vad som medgivits genom Kungl. Majlis
beslut den 12 maj 1933 — ytterligare Wedberg två år sex månader samt en
var av Aspegrén och Elfström tre år.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att Kungl. Majits förevarande proposition icke måtte vinna riksdagens
bifall.

Reservation hade avgivits av herrar Bergqvist, Kvarnzelius, Borell, Oscar
Olsson, Asplund, Bergström, Anderson i Råstock och Eriksson i Stockholm,
som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte medgiva, att vattenrättsingenjörerna
L. E. Wedberg, S. L. C. Aspegrén och K. J. Elfström finge för
placering och uppflyttning i löneklass från och med den 1 januari 1933 inom
vederbörlig lönegrad (B 30), av den tid före nämnda dag, varunder de tjänstgjort
i sådan egenskap, tillgodoräknas — utöver vad som medgivits genom
Kungl. Majits beslut den 12 maj 1933 — ytterligare Wedberg två år sex månader
samt en var av Aspegrén och Elfström tre år.

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Äng. vissa vattenrättsingenjörers placering i löneldass. (Forts.)

Herr statsrådet Schlyter: Herr talman! De ifrågavarande vattenrätts ingenjörerna

hava genom ett Kungl. Maj:ts beslut den 12 maj 1933 erhållit
den placering i lönehänseende, som med en bokstavlig tillämpning av gällande
avlöningsbestämmelser tillkommer dem. Tillräckliga skäl att gå härutöver
har utskottet inte ansett föreligga, och med anledning härav har utskottet avstyrkt
den kungl, propositionen. Propositionen avser att tillgodoföra vederbörande
så lång tid av föregående tjänstgöring såsom vattenrättsingenjör, att
de därigenom skulle erhålla ytterligare en löneklassuppflyttning.

Propositionen grundade sig därpå, att den placering i lönehänseende, som
kommit vederbörande till del genom Kungl. Maj:ts tidigare beslut, inte kunde
anses överensstämmande med rättvisa och billighet. På grund av avfattningen
av tillämpliga bestämmelser i avlöningsreglementet kunde vid beslutet i maj
1933 inte tagas hänsyn till vederbörandes tjänstgöring såsom vattenrättsingenjör
före den 1 januari 1933. Denna tjänstgöring var, ehuru till arten likvärdig
med tjänstgöringen i den nuvarande tjänsten, inte till omfattningen likställd
därmed, i det att före omorganisationen vattenrättsingenjörsbeställningarna
inte voro heltidstjänster utan förenade med innehav av annan statstjänst, nämligen
lantbruksingenjörsbefattning eller befattning vid väg- och vattenbyggnadsväsendet.
Såsom jag nämnde, blev det därför inte möjligt att för uppfattning
i löneklass tillgodoföra vederbörande någon tid av denna tidigare
tjänstgöring. Detta måste framstå särskilt obilligt i ett fall som det föreliggande,
där två av de ifrågavarande vattenrättsingenjörerna före utämningen
till sådan tjänst tjänstgjort i dylik egenskap i icke mindre än 14 år och den
tredje i hela 12 år.

Den rätt till uppflyttning i löneklass, som tillerkändes vederbörande genom
Kungl. Maj:ts beslut i maj 1933, grundade sig sålunda på tidigare tjänstgöring
i annan befattning än vattenrättsingenjörs, nämligen för två av de ifrågavarande
befattningshavarna i lantbruksingenjörsbefattning och för den tredje
i distriktschefsbefattning vid väg- och vattenbyggnadsväsendet. Det samtidiga
innehavet av vattenrättsingenjörsbefattning kom inte att få betydelse annat
än som en »särskild omständighet», som motiverade Kungl. Maj:ts
beslut.

Beklagligtvis blevo i samband med överförandet av vattendomstolarna å
ordinarie stat inga bestämmelser meddelade örn löneturen för de vattenrättsingenjörer,
som skulle komma att övergå från den äldre till den nya organisationen.
Örn så hade skett, lärer knappast något tvivel kunna råda därom, att
dessa bestämmelser i ett fall som det föreliggande skulle ha tillförsäkrat vederbörande
åtminstone en lika gynnsam placering i lönehänseende, som den nu
i den kungl, propositionen föreslagna. Vid sådant förhållande torde det framstå
som en enkel gärd av rättvisa och billighet, att riksdagen bifaller propositionen.

Ytterligare bör beträffande en av de ifrågavarande befattningshavarna,
nämligen den, som förut varit distriktschef, i detta sammanhang framhållas,
att om han inte den 1 juli 1930 genom statsmakternas åtgöranden överförts
å indragningsstat, han genom beslut av Kungl. Maj :t skulle ha kunnat av
tjänstgöringen såsom distriktschef tillgodoföras ytterligare två år sex månader
eller exakt samma tid, som för honom i propositionen nu ifrågasättes.

De bestämmelser i avlöningsreglementet, som avse att reglera rätten till
lönetur vid befordran eller övergång från en statens tjänst till en annan äro,
såsom utskottsreservanterna framhålla, i behov av en snar revision, i ändamål
att förebygga obilligheter och inkonsekvenser, som med bestämmelsernas nuvarande
avfattning inte kunna undgås.

Med hänsyn härtill och då ett bifall till Kungl. Maj :ts proposition inte lär

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. vissa vattenrättsingenjörers placering i löneklass. (Forts.)
på något sätt föregripa en dylik revision, hoppas jag, att propositionen av
kammaren bifalles.

_ linder detta anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Nylander: Herr talman! Jag får erkänna, att detta ärende inom utskottet
varit ganska besvärligt att behandla, då regeringen redan gått så
långt, som enligt gällande lönereglemente är möjligt beträffande tjänsteårsberäkningen
för de här förevarande tre befattningshavarna, och då det för
ytterligare beräkning av tjänsteår icke har kunnat åberopas annat än billiglietsskäl.

Så snart man kommer in på en sådan motivering, är det givetvis synnerligen
svårt att exakt kunna uttala sig örn, var rättvisan ligger. Jag får säga,
att i utskottet har det varit föremål för mycket långa överläggningar, huruvida
man här skulle försöka hålla på statsutskottets strikta principer angående
tjänsteårsberäkning i dylika fall, eller örn man skulle låta det goda hjärtat tala
och låta de här åberopade billighetsskälen vara avgörande.

En granskning av ärendet synes emellertid för mig och flertalet av statsutskottets
ledamöter hava givit vid handen, att den motivering, som kan åberopas
för den av regeringen föreslagna, ytterligare rätten till tjänsteårsberäkning,
inte är så stark, att man med hänsyn till konsekvenserna därpå borde
bygga en ytterligare beräkning av tjänsteår. Vad som särskilt synes mig vara
av vikt är vad statskontoret i sitt yttrande den 11 mars 1933 har framhållit,
där detta ämbetsverk mycket detaljerat går igenom förhållandena beträffande
de tre befattningshavarna och sedan slutar sålunda: »Att utöver vad sålunda
förordats tillerkänna ifrågavarande befattningshavare några ytterligare förmåner
i löneturshänseende torde med hänsyn till innehållet i gällande bestämmelser
icke vara möjligt utan riksdagens medverkan.»

Man kan sålunda inte av detta statskontorets uttalande utläsa något direkt
tillstyrkande utan helt enkelt ett konstaterande av att, när Kungl. Maj:t har
givit så mycket, som vi nu hörde av herr statsrådet och som den 12 maj 1933
gavs genom en bokstavlig tillämpning av avlöningsreglementet, anser sig statskontoret
inte kunna tillstyrka någonting därutöver. Även allmänna civilförvaltningens
lönenämnd säger: »I likhet med statskontoret holle lönenämnden
före, att hans därunder innehavda förordnande såsom vattenrättsingenjör icke
kunde i avseende å tjänstgöringens omfattning anses jämförbart med hans nuvarande
vattenrättsingenjörsbefattning och sålunda icke i och för sig grunda
rätt till löneklassuppflyttning inom 30 :e lönegraden.» Och längre ned säger
nämnden: »Lönenämnden finner fördenskull vissa billighetsskäl tala för att
denna deras tjänstgöring i viss mån tillgodoräknas dem vid löneklassplaceringen
från och med den 1 januari 1933.»

Dessutom får jag säga, att nog är det en synnerligt svag motivering ifrån
de statliga myndigheter, som bruka yttra sig i sådana frågor, och då kvarstå,
såsom chefen för justitiedepartementet även påpekat, endast billighetsskälen.
Där äro vi väl ute på ett område, som det är synnerligen vanskligt
att yttra sig om. Skall man med hänsyn till de framtida konsekvenserna av
detta ställningstagande vara på den säkra sidan, återstår inte annat än att
följa, vad utskottet här föreslagit, nämligen att denna proposition icke måtte
bifallas.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Denna fråga är inte så svår, som den
siste ärade talaren förmodade. Denne talare tog nämligen fel beträffande vad

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Äng. vissa vattenrättsingenjörers placering i löneklass. (Forts.)
han sade om statskontoret och lönenämnden. Deras yttranden röra inte alls
frågans behandling här, utan de röra en remiss från Kungl. Majit, som resulterade
i Kungl. Marits beslut den 12 maj 1933 om vederbörandes uppflyttning.
Herr Kylander är sålunda inne på en sak, som inte det allra ringaste rör denna
fråga.

Kungl. Maj :t frågade statskontoret och lönenämnden rörande dessa tjänstemän
i god tid, och de svarade: »Ja, vi anse, att Kungl. Majit utan att fråga
riksdagen kan tillgodoräkna för en av dessa herrar tre år och sex månader och
för de andra tre år.» Kungl. Majit har tagit de konsekvenserna, herr Nylander,
och uppflyttat vederbörande så långt, som de båda institutionerna ha
föreslagit. Men sedan kommer det viktiga och relevanta för riksdagen i kväll,
nämligen att lönenämnden har sagt, att det egentligen inte är med billighet
överensstämmande att bara ge dem vad Kungl. Maj :t enligt reglementets
ordalydelse kan göra. Lönenämnden anser, att Kungl. Majit bör gå längre,
men det kan Kungl. Majit bara göra med riksdagens samtycke. Det är ju
detta, som Kungl. Maj :t har gjort här i det ärende, som föreligger till riksdagens
avgörande i kväll.

När herr Nylander i så hög grad uppehöll sig vid att här ha vi bara att
göra med billighetsskäl, får jag, herr talman, säga, att örn Kungl. Majit haft
rätt att göra vad som nu föreslås på grund av reglementets bestämmelser, hade
det ju varit gjort. När vi behandla sådana frågor, måste de alltid avgöras
efter billighetsskäl, eftersom ordalydelsen inte lämnar Kungl. Majit tillfälle
att handla efter eget skön.

När herr Nylander sedan påtalade de fruktansvärda konsekvenser, som
förslaget eventuellt skulle kunna leda till, frågar jag: »Vad är det för konsekvenser?»
Konsekvenserna innebära, örn dessa tre herrar skola kunna komma
upp en löneklass eller ej. Några andra konsekvenser finnas inte. Saken
gäller, örn riksdagen skall, såsom Kungl. Maj :t vill, besluta, att en av dessa
tjänstemän skall få tillgodoräkna sig två år sex månader för uppflyttande i
högre löneklass och de andra tre år. Med vad Kungl. Majit förut tillerkänt
dem blir det sammanlagt sex år för vardera. De ha tjänstgjort, två 14 år och
en 12 år. Jag har sällan, tycker jag, sett ett ärende, som ligger så tydligt och
klart som detta. Såvitt jag kan se, skulle det vara synnerligen obilligt
av riksdagen att i detta fall gå emot Kungl. Majit med det starka
stöd, som Kungl. Majit har fått av lönenämnden. Jag tror, att herrarna
äro överens med mig emot herr Nylander, när jag säger, att örn lönenämnden
tillstyrker en sådan sak, så ha vi inte några svåra konsekvenser
att räkna med.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Bergqvist m. fl. avgivna
reservationen.

Häri instämde herr Kvarnzelius.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen sig finna den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nylander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Om sänkning
av arvodena
för riksgäldsfullmäktige

m. fl.

Äng. vissa vattenrättsingenjörers placering i lönelclass. (Forts.)

Den, som antager det förslag, som innefattas i den vid statsutskottets utlåtande
nr 90 avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles vad utskottet i nämnda utlåtande hemställt.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Oscar, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 54;

Nej — 36.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 91, i anledning av
väckt motion om gottgörelse till Angarns sockens fattigvårdsstyrelse för viss
fattigvårdskostnad, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 92, i anledning av väckt motion
angående sänkning av arvodena åt riksgäldsfullmäktige m. fl. arvodestagare.

I en inom andra kammaren av herr K. Kilbom m. fl. väckt motion, nr 83,
hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till regeringen anhålla, att
regeringen måtte vidtaga åtgärder för att samma procentuella sänkning av arvodena
.sorn den, vilken av 1933 års riksdag slutligt beslöts för dess egna
ledamöter, måtte genomföras för riksgäldsfullmäktige, fullmäktige i statens
affärsdrivande verk, för ledamöterna i statens styrelser och nämnder och i de
statliga monopolföretagen, allt i den utsträckning regeringen direkt eller
indirekt ägde inflytande på arvodenas fastställande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att herr Kilboms m. fl. ifrågavarande motion, II: 83, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr Nerman: Med samma motivering, som finns i motionen, ber jag att
få yrka bifall till motionen.

Herr Olsson, Oscar: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 93, i anledning av väckta mo- Äng. Lintioner
om viss retroaktiv tillämpning av beslut rörande Linköpings stads pia- köpings stads

. . .. -i placering i

celing i dyrortsnanseende. dyrorts I

två motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr O. G. Karlsson, hänseende.
nr 26, och den andra inom andra kammaren av herr C. G. Jacobsson, nr 6,
hade hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att till de statstjänstemän,
som under tiden 1 april 1931—30 juni 1933 varit placerade i
Linköpings stad och på vilka socialstyrelsens dyrortsgruppering vore tilllämplig,
utbetala skillnaden i lön och dyrtidstillägg mellan D- och E-ort.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
herrar O. G. Karlssons och C. G. Jacobssons ifrågavarande motioner (1:26
och II: 6) icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson,

Asplund, Bergström, Anderson i Råstock och Eriksson i Stockholm ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som i reservationen angivits, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att efter den ytterligare
utredning, som kunde anses erforderlig, till de statstjänstemän, som
under tiden 1 april 1931—30 juni 1933 varit placerade i Linköpings stad och
på vilka socialstyrelsens dyrortsgruppering vore tillämplig, utbetala skillnaden
i lön och dyrtidstillägg mellan D- och E-ort.

Herr Bergström: Då det inte är troligt, att alla kammarens ledamöter haft
tillfälle att åtminstone någorlunda noggrant sätta sig in i detta lilla ärende
—- litet visserligen, men stort nog för dem, som det gäller — så skall jag yttra
några ord om, vad saken rör.

Det är herrar Karlsson i Vadstena och Jacobsson i Mjölby, sorn motionerat
i frågan. Därvid hava motionärerna hemställt, »att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att till de statstjänstemän, som under tiden 1 april 1931—

30 juni 1933 varit placerade i Linköpings stad och på vilka socialstyrelsens
dyrortsgruppering är tillämplig, utbetala skillnaden i lön och dyrtidstillägg
mellan D- och E-ort».

Linköpings stad var under dyrortsgrupperingsperioden 1926—1930 placerad
i ortsgrupp E, men nedflyttades för följande period till D-grupp. Befattningshavarna
i statens tjänst klagade hos Kungl. Majit över nedflyttningen och
åberopade som motiv, att vid den undersökning, som legat till grund för grupperingen,
vore vissa hyrespriser för lågt upptagna. I ett flertal fall hade underlåtits
att medräkna värme- och vattenavgifter m. m. Därtill kom, att
till den egentliga staden räknats en förort, som inte har förbindelse med staden.
Socialstyrelsen lät genom ombud undersöka förhållandet och fann, att
hyreskostnaderna varit för lågt upptagna, men ansåg, a,tt förorten kunde lia
medräknats. Därför avstyrkte socialstyrelsen befattningshavarnas besvär.

Kungl. Majit ansåg emellertid, att befattningshavarna hade skäl för sina klagomål
och förordnade, att Linköpings stad skulle från och med den 1 juli 1933
tillhöra ortsgrupp E eller samma grupp, som staden förut varit placerad i.

Statsutskottets majoritet har nu, såsom synes av utlåtandet, avstyrkt motionerna
med den motiveringen, att utskottet icke kunnat tillstyrka riksdagen
att enbart på enskilda motionärers yrkanden och utan att frågan vederbörligen
prövats i administrativ väg lämna Kungl. Maj :t ett sådant bemyndigande, som
motionärerna hemställt örn.

Reservanterna anse för sin del, att goda skäl föreligga för att tillstyrka
riksdagen att bifalla motionerna i stort sett. Men det bär gjorts ett litet tilllägg,
så att reservanternas yrkande lyder:

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. Linköpings stads placering i dyrortshänseende. (Forts.)

»att riksdagen må bemyndiga Kungl. Majit att efter den ytterligare utredning,
som ma anses erforderlig, till de statstjänstemän, som under tiden 1
april 1931—30 juni 1933 varit placerade i Linköpings stad och på vilka socialstyrelsens
dyrortsgruppering är tillämplig, utbetala skillnaden i lön och
ayrtidstillägg mellan D- och E-ort».

Enligt min uppfattning äro beslut, som äro fattade av Kungl. Majit eller
av riksdagen eller av båda gemensamt att betrakta såsom prejudikat, då det
gäller sådana här frågor, då det alltså gäller enskilda personers förhållanden,
och detta i synnerhet örn det är alldeles likartade frågor. Eljest måste ju de
personer, som det gäller — de må vara tjänstemän eller andra — få den uppfattmngen,
att inte alla medborgare bli behandlade lika av statsmakterna.
Beträffande detta ärende föreligga fullt jämförliga fall. Åmotfors järnvägsstation
i Värmland placerades under grupperingsperioden 1921—1926 i lägre
grupp, än samhället förut statt uti, men efter besvär av befattningshavarna
uppflyttade Kungl. Majit samhället till närmast högre grupp.

Efter framställning av svenska järnvägsmannaförbundet beslöt Kungl. Majit,
att uppflyttningsbeslutet skulle äga retroaktiv verkan beträffande lön och dyrtidstillägg.
Tjänstemännen skulle alltså för den tid, då de stått i den lägre
gruppen få tillgodoräkna sig lön och dyrtidstillägg, som om de hela tiden hört
till den högre gruppen.

För nästföljande period träffades Malmslätts stationssamhälle i Östergötlands
län av en nedflyttnmg till lägre dyrortsgrupp. På besvär av befattningshavarna
uppflyttade Kungl. Majit åter samhället till den grupp det förut
tillhört. Befattningshavarna begärde hos Kungl. Maj :t att komma i åtnjutande
av samma förmån som Åmotfors’ tjänstemän, d. v. s. att utfå löneskillnaden
för den tid, som samhället stått i den lägre gruppen. Men detta
avslogs av Kungl. Maj :t, såsom det uppges av formella skäl. Ärendet bragtes
under riksdagens prövning 1930 på förslag av enskild motionär. Statsutskottets
majoritet tillstyrkte — sex ledamöter reserverade sig häremot — riksdagen
att ^uppflyttningsbeslutet med avseende på lönerna skulle få retroaktiv
verkan från grupperingsperiodens början. Båda kamrarna biföllo utskottets
förslag utan votering och utan annan debatt än att i andra kammaren en reservant
yrkade bifall till reservationen och en annan ledamot yrkade bifall till
statsutskottets hemställan.

I båda de relaterade fallen voro förhållandena fullt jämställda med deni,
som föreligga i det nu behandlade fallet. Reservanterna lia ansett, att alla
skäl tala för att befattningshavarna i Linköping skola tillerkännas samma rätt
som kollegerna i de förut nämnda samhällena. Reservanterna anse, att det
här icke är fråga örn billighetsskäl, utan örn en enkel rättvisa mot befattningshavarna.
Det kan icke vara rimligt och rättvist, att de tjänstemän, som få
sina pioner avvägda med hänsyn till en orts dyrhetsförhållanden, skola under
en längre tidsperiod, till följd av att en felaktig och missvisande grundval
lagts för ortsplaceringen, erhålla lägre lön än de skulle haft, därest orten från
början placerats i den grupp, dit den efter Kungl. Maj :ts prövning senare
under perioden uppflyttades. Jag har för egen del tillräckligt mycket sysslat
med sådana frågor för att kunna säga, att det prismaterial, som insamlas, inte
kan vägas på guldvåg. Men örn Kungl. Maj :t prövar ett sådant ärende och
finner det rättvist, att en ort uppflyttas i högre grupp, får man inte förvåna
sig över om befattningshavarna skulle anse det orättvist, att de skola få lida
förlust i lönehänseende på grund av förhållanden, varöver de inte alls kunna
råda.

. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Osear Olssons m. fl. reservation.

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Äng. Linköpings stads placering i dy vört shänseende. (Forts.)

Herr Nylander: Herr talman! Jag tror, att den föregående ärade talaren
just genom de jämförelser med tidigare fall, som han gjort, har visat, hur
utomordentligt farligt det vore, om riksdagen på grundval av den lilla utredning,
som i detta fall föreligger, och på enskilda motionärers framställning
skulle fatta ett beslut i enlighet med den reservation, till vilken den föregående
talaren yrkade bifall.

Det förhåller sig, enligt vad som upplysts i utskottet, på det sättet, att det
särskilt åren efter det att en viss omreglering av dyrortsgrupperingen har
ägt rum, inkommer flera hundratal framställningar örn att placeringen av den
ena eller andra orten vore felaktig och borde underkastas förnyad utredning.
Jag undrar, vart det skulle taga vägen, örn riksdagen genom att bifalla denna
motion därmed skulle anse sig bunden för framtiden att bifalla alla liknande
framställningar, som kunna komma att göras.

Vad det föreliggande speciella fallet beträffar, vill jag emellertid särskilt
stryka under, att de grunder, på vilka uppflyttningen i den högre dyrorten
skett, äro ganska klena. Socialstyrelsen har nämligen i avgivet förnyat utlåtande
angående denna placering hemställt, att framställningen från befattningshavarna
i Linköping icke skulle föranleda någon åtgärd. När Kungl.
Maj :t lika fullt har gått med på att företaga en jämkning, har Kungl. Maj :t
också klart och tydligt sagt ifrån, att uppflyttningen skall räknas från den 1
juli 1933.

Med hänsyn till de stora, farliga och för närvarande alldeles oöverskådliga
konsekvenser, som ett bifall till reservationen och motionerna skulle medföra,
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr Nylander anförde som skäl för ut skottets

ståndpunktstagande, att det skulle vara utomordentligt farligt att
bifalla motionen med hänsyn till de konsekvenser, som skulle följa därav. Han
anförde vidare, att det vid varje ny dyrortsgruppering, som inom utskottet
upplysts, förekommer hundratals framställningar från statens befattningshavare
i olika nedflyttade orter ute i landet med anhållan örn uppflyttning,
ett förhållande som jag naturligtvis varken kan eller vill bestrida. Men det
är en sak, herr Nylander, örn det förekommer ansökningar och uppvaktningar
från en mängd befattningshavare i olika orter ute i landet, ansökningar, vilka
icke föranleda någon som helst åtgärd, beroende på att de skäl, som åberopas
för desamma, inte äro fullt bärande. Men när det i ett fall som det nu förevarande
befinnes förhålla sig på det sättet, att den nedflyttning i lägre ortsgrupp,
som skett visavi Linköping, inte varit grundad på fullt riktiga förutsättningar,
kan jag inte förstå annat än att ett bifall till den föreliggande
reservationen är en åtgärd, som skulle skipa rättvisa till förmån för de befattningshavare,
som, örn den utredning, på vilken dyrortsgrupperingen byggde,
från början varit riktigt gjord, liela tiden skulle lia stått kvar i ortsgruppen
E i stället för att, som nu blev fallet, under tiden 1 april 1931—
1 juli 1933 få uppbära en lägre lön än de rätteligen borde. Man måste väl
ändå förutsätta och utgå ifrån att när Kungl. Maj :t har beslutat en ändring
av den utfärdade kungörelsen örn dyrortsgrupperingen visavi Linköping, får
det anses vara belägg för att den gruppering, som skett tidigare, icke varit
fotad på riktiga grunder.

Jag hemställer ändå till kammarens ledamöter att noga överväga, örn det
inte kunde vara skäl i att skipa den rättvisa, som skulle astadkommas, örn
reservationen bifölles. Jag skall inte gå in på de närmare detaljerna, ty dem
har den förste ärade talaren, herr Bergström, noggrant redogjort för, och jag
vill därför endast påpeka den omständigheten, att riksdagen, vilket herr Berg -

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. Linköpings stads placering i dyr ort shänseende. (Forts.)
ström också vidrörde, genom beslut 1930 i ett precis likartat fall rättade till
följderna för vissa befattningshavare av en oriktig dyrort.splacering genom att
tillgodoräkna befattningshavarna den skillnad i lönehänseende under en viss
tidsperiod, som uppstod genom att befattningshavarna vörö placerade i stationssamhället
Malmslätt. Jag var med bland motionärerna i den frågan 1930
och har därför litet kännedom örn hur saken då låg till.

Med dessa ord, herr talman, anhåller jag att få ansluta mig till det yrkande,
som förut framställts av herr Bergström.

Herr Bergström: Jag vill endast säga ett par ord till herr Nylander, som
åberopade de farliga konsekvenser ett bifall till reservationen skulle medföra.
De farliga konsekvenserna har man ju tagit förut, såsom jag påpekat, och
det var därför jag omnämnde, att jag för min del anser, att då det gäller sådana
personliga förhållanden som en löneställning, måste man anse, att Kungl.
Maj :ts eller riksdagens eller bådas beslut äro prejudikat för likartade fall.

Herr Nylander påpekade, att hundratals framställningar inkomino till
Kungl. Majit ifrån de olika orterna med begäran örn uppflyttning. Då det
— vilket jag känner mycket väl till — är ytterst få fall, som kunna slippa
igenom den sållning, som Kungl. Majit företar, är det ett gott bevis på att
Kungl. Majit mycket noga prövar de olika fallen. De framställningar, som
beviljats under de låt oss säga tjugufem år, som denna gruppering ägt rum,
kanske kunna räknas på bägge händernas fingrar. Man förstår då, att de bliva
ytterst noggrant prövade. Finner Kungl. Majit, att det är riktigt, att en
ort skall flyttas upp i dyrortshänseende, måste det anses lika riktigt, att
tjänstemännen under hela perioden erhålla den lön, de skulle haft, ifall de
fått stå kvar i den grupp, dit de rättvisligen hörde. I annat fall berövar man
direkt tjänstemännen en del av deras löneförmåner.

Herr Nylander: Herr talman! Man kan av de anföranden, som här hållits
av de bägge föregående talarna, få den uppfattningen, att de tro, att det är
en mycket enkel sak att placera den ena orten här och den andra där i olika
grupper och genast vara på det klara med att detta är rätt och detta är felaktigt.
Men så torde inte vara förhållandet, ty det är så många vanskliga
omständigheter att taga hänsyn till, när det gäller en dyrortsgruppering, och
jag vill betona, att i detta fall har åtminstone inte socialstyrelsen erkänt, örn
jag så får säga, att den gjort något fel, utan den har tvärtom efter utredning
i infordrat yttrande givit det utlåtandet, att framställningen icke måtte föranleda
någon åtgärd. Jag har mycket svårt att av dessa omständigheter få
den uppfattningen, att något så påtagligt fel verkligen är begånget, att man
på den grund skulle utan vidare kunna upphöja sig till domare och säga, att
det skett en orättvisa.

En annan sak är, att Kungl. Majit har vägt alla omständigheter emot varandra
och funnit, att man hellre vill fria än fälla, om jag här får använda det
uttrycket. Man har gått befattningshavarna i staden till mötes, men, såsom
jag också förut sagt, Kungl. Majit har klart sagt ifrån att den ändrade grupperingen
skulle gälla från och med 1 juli 1933. Jag tror, att Kungl. Majit
därvidlag har gått så långt, som gärna är möjligt i detta fall. Jag ber därför
att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag ber endast att med några ord få understryka,
vad den siste ärade talaren sade. Det förhåller sig ju inte på det
sättet, att man kan säga, att den ena grupperingen är ofrånkomligt riktig och
den andra felaktig. Detta ärende har jag behandlat i en annan ställning än

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Äng. Linköpings stads placering i dyrortshänseende. (Forts.)
den jag intar här i dag, och vid den tidpunkten koni jag till det resultatet, att
de krav, som framställdes från Linköping, icke voro befogade. Till det resultatet
kom jag efter ett personligt besök på platsen och med beaktande av
alla de synpunkter, som då framfördes ifrån befattningshavarna där. Att
sedan den nuvarande Kungl. Majit visat sig vara mera välvillig och lågt till
någon enhet här och där och gjort några korrigeringar i sammanställningen
av siffror, vill jag inte klandra, men då befattningshavarna nu anse sig berättigade
att begära retroaktiv verkan av beslutet, måste jag bestämt, herr talman,
varna kammaren för att slå in på sådana vägar, ty det kan komma att
medföra konsekvenser för framtiden, som bli ganska besvärliga för riksdagen
att stå för.

Herr Bergström: Herr talman, endast några ord till! Herr Nylander nämnde,
att socialstyrelsen inte medgivit, att den hade orätt. Det är ju möjligt.
Förhållandet är det, att det fel, som socialstyrelsen vid sin undersökning konstaterade,
bestod däri, att den kommunala myndighet, som lämnat olika uppgifter
rörande levnadskostnaderna i staden, icke sett till att i hyrespriserna
medräknades de extra avgifterna för värme och vatten m. m. Den anmärkning,
som framställdes häremot, undersöktes av socialstyrelsen, vilken fann
den vara berättigad. Detta förhållande ensamt räckte emellertid inte till att
avgöra frågan, örn staden skulle komma upp i ett högre indextal. Men då
uppstod den lilla tvisten, örn jag så får säga, mellan socialstyrelsen och Kungl.
Majit angående det berättigade i att inbegripa en viss förort i själva staden.
Därvid gäller den regeln ■— jag kan inte säga, att det är någon direkt föreskrift
av Kungl. Majit, men det är åtminstone en princip, som Kungl. Majit
har sanktionerat vid beräknandet av indextalen — att en förort, som icke bär
bebyggelseförbindelse med staden, som kallas för den egentliga staden, icke
skall medräknas. Socialstyrelsen fann, att den borde medräknas, Kungl.
Majit att den icke skulle medräknas. Då förorten icke medräknas blir index
för Linköpings stad sådant, att det berättigar staden att flyttas upp i ortsgruppen
E.

Herr Hamrin: Det är alldeles riktigt, vad herr Bergström nu sade om förorten,
men även en sådan sak kan bli föremål för mycket olika bedömning i de
speciella fallen. Det gäller i detta fall Tannefors vid Linköping. Jag skulle
kunna anföra ur minnet flera exempel från andra håll, där man medräknat
sådana förorter utan vidare och utan att tjänstemännen klagat över dyrortsplaceringen,
helt enkelt beroende på att dessa förorter icke varit ägnade att
draga ner hyressiffran.

Men, herr talman, det var inte det, som jag egentligen begärde ordet för att
tillägga till mitt förra anförande, utan det var en helt annan sak. Det förhåller
sig inte så, som kammarens ledamöter kanske tro, att klagomål framkomma
endast ifrån statstjänstemannen över för låg dyrortsplacering, utan
det kommer också klagomål från arbetsgivare och andra över att orten fått
för hög placering. Det beror därpå, att en del enskilda avtal mellan arbetaroch
arbetsgivarorganisationer även äro baserade på dyrortsgrupperingen. Vart
tro kammarens ledamöter det skulle taga vägen, örn ett sådant klagomål skulle
bifallas av Kungl. Maj :t och alltså en sänkning i dyrortsgrupperingen äga rum?
Skall man då begära, att de tjänstemän, som fått betalning efter en högre
placering, skola återbetala vad de fått under den tiden? Det måste ju betraktas
som orättmätigt bekommet i lika hög grad, som man här anser den
lägre lönen på grund av lägre placering orättvis, sedan Kungl. Maj :t höjt
platsen i dyrortshänseende. Konsekvensen av ett beslut i enlighet med reser -

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Ang. viss
ändring i sjömanslagen.

Äng. Linköpings stads placering i dyrortshänseende. (Forts.)
vanternas förslag kati enligt min mening få sådana följder, att jag hoppas,
att riksdagen inte går in för detsamma!

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Jag vill bara med ett par ord invända något
litet mot vad herr Hamrin yttrade örn de oerhörda konsekvenserna.

Herr Hamrin var inte inne nyss, när det från såväl min som herr Bergströms
sida erinrades örn, att sådana beslut, som skulle medföra de konsekvenser,
herr Hamrin varnar för, praktiskt taget redan tidigare ha fattats av
riksdagen, då riksdagen, såsom jag förut erinrade örn, 1930 i enlighet med en
motion, som jag var med örn och som framfördes i andra kammaren, beslöt
ett retroaktivt tillägg för tjänstemännen i Malmslätts stationssamhälle, under
förhållanden som voro alldeles likartade med dem det här är fråga om.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades ■ i den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 94, i anledning
av väckta motioner örn ersättning av statsmedel till vissa kommuner för till
Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen restituerade skattebelopp, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen
den 15 juni 1922 (nr 270) ävensom i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 februari 1934 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 137, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270).

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Ang. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)

I samband med denna proposition hade utskottet förehaft de i anledning av
propositionen väckta motionerna nr 305 i första kammaren av herr Nordborg
och nr 547 i andra kammaren av herr Hillgard. I motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts att riksdagen icke måtte'' bifalla Kungl. Maj :ts förevarande
förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herr Larson i Lerdala och fröken Wellin, vilka
under hänvisning till de i motionerna anförda skäl yrkat, att förevarande proposition
icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr Larson, Edward: Herr talman! Hå jag och en ledamot av andra kammaren
vid detta utlåtande fogat en reservation, skall jag med några ord be
att få motivera detta. Jag ber då först att få fästa uppmärksamheten på
den motivering, som utskottet har presterat för sin ståndpunkt. Förslaget är
huvudsakligen grundat på en internationell konferens i Genua 1920 och därpå
att ett tjugutal länder nu anslutit sig till den konvention, som då antogs. Det
är nog alldeles riktigt, att så är fallet, men vi måste ändå ta hänsyn till en
del förhållanden. Först och främst rådde vid den tid, då konferensen hölls,
helt andra förhållanden än nu. Då arbetade sjöfartsnäringen under en högkonjunktur.
Nu däremot måste man säga, att det är raka motsatsen. Vidare
måste man också säga, att sjöfolket levde under helt andra omständigheter då
än nu och att stora förbättringar sedan dess vidtagits till sjöfolkets förmån.
Vidare måste vi erinra oss, att de nordiska länderna icke ha anslutit sig till
konventionen, vare sig Danmark, Norge eller Finland, och man måste därför
beteckna det som oklokt, att Sverige nu i dessa tider, då rederinäringen kämpar
med så stora svårigheter, skulle biträda detta förslag.

Utskottet säger vidare, att det rör sig örn så små summor, att de inte skulle
betyda mycket, och det kah ju vara sant, att det inte rör sig örn några större
belopp, men då sjöfartsnäringen nu kämpar med så stora svårigheter, som den
verkligen gör, är varje liten pålaga tyngande. Och jag tror för min del, att
i stället för att göra sjömännen en tjänst genom att antaga detta förslag, gör
man dem en otjänst, ty det är dock så, att ju mer pålagor man lägger på den
hårt betryckta näringen, desto svårare får den att hålla sina fartyg i gång
och desto större blir följaktligen arbetslösheten. I stället för att på detta
vis öka pålagorna på näringen borde man, synes det mig, inrikta sig på att
så mycket som möjligt söka bidraga till att rederierna kunna få fartygen i
gång och bereda arbete till den stora massa sjöfolk, som nu gå arbetslösa. Att
rederinäringen arbetar under synnerligen svåra förhållanden, därom vittna
bl. a. dels de låga kurserna på rederiaktier och dels den stora massa fartyg,
som ligga upplagda. Det kan icke bestridas, att det är synnerligen betungande
att lägga på ytterligare pålagor, och jag tror, som sagt, att örn man i stället
inriktar sig på att hjälpa näringen, så att den kunde arbeta under sådana
förhållanden, att debet och kredit ginge ihop, så skulle man arbeta i rätt riktning.
Man gör därför enligt mitt förmenande sjöfolket den bästa tjänsten, örn
man avslår utskottets förslag.

Det måste sägas vara egendomligt, att om ett fartyg är på viig till hamn
för att lägga upp och folket avmönstras, så erhåller besättningen inga särskilda
förmåner, men skulle däremot fartyget förlisa och redaren förlorar fartyget.
skall sjöfolket, när det avmönstrar, erhålla två månaders avlöning.

Det är, som synes, mycket egendomligt att antaga en sådan lag, men den
allvarligaste sidan av saken är nog inte den ekonomiska, utan det är princi -

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. viss ändring i sjömanslag en-, (Forts.)
pen, konsekvenserna, som synas mig vara de farligaste. Det förefaller mig
nämligen uppenbart, att örn vi skola slå in på denna väg i fråga om sjöfartsnäringen,
så följer antagligen med tiden också, att andra arbetsgivare bli
ställda i samma position vid olyckor. Jag fruktar att det inte kommer att
dröja länge, förrän lagförslag komma fram, enligt vilka även andra arbetsgivare
skulle bli tvingade att vid en olycka betala det folk, åt vilket de då
icke kunde ge arbete, en viss avlöning för någon månad framåt. Detta kan
ju icke, synes det mig, vara riktigt, och det är icke minst med hänsyn till
dessa konsekvenser, som jag för min del ställt mig avvisande till att förslaget
nu antages.

Vad jag nu anfört utgör alldeles tillräckliga skäl för att avslå utskottets
förslag. Med dessa korta ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag. Det är ju ingen som bestrider, vad den föregående ärade talaren säger
därom, att rederinäringen för närvarande är i svårigheter. Det veta vi ju
alla. Men man bör inte glömma, att av de parter, som det här är fråga örn,
redare och sjöfolk, är det väl ändå mest ömmande för sjöfolket.

Herr Larson talade örn de konsekvenser, som ett bifall till detta lagförslag
skulle ha. Ja, det kan väl inte vara några farliga konsekvenser. Sjöfolket
har i alla tider intagit i viss mån en särställning bland arbetarna, och varför?
Jo, därför att alla tycka, att det yrke, de ha, är så farofyllt och svårt. Örn vi
nu tänka på det fall, som behandlas i denna proposition, är det ju det, att en
sjöman blir arbetslös, därför att fartyget förolyckas. När en sådan kalamitet
inträffar, får man väl säga, att det ligger bra nära till hands att resonera så,
att redarna skola vara de första att stå för den smällen. Därför gör det ett
underligt intryck, när man läser, vad en del jurister, som varit sysselsatta med
de förberedande undersökningarna i detta ämne, på ett tidigare stadium sagt,
då de kritiserat förslaget och jämfört det med vissa juridiska regler, som annars
gälla i avtalsväg. Det är ju inte fråga örn sådana jämförelser, utan om
den sunda mänskliga känslan, att när sjöfolk bli arbetslösa, därför att fartyget
gått under, ligger det i sakens natur, skulle jag vilja säga, att redarna få
träda emellan.

Den kostnad, som det här är fråga örn, våga vi i utskottet beteckna som ringa,
inte därför att vi förakta några summor överhuvud taget, ty även en liten
summa är ju pengar, åtminstone för dem som för tillfället ha ont örn pengar,
men jag vädjar till herrarna, örn det kan vara ruinerande för en redare för
ett stort linjefartyg, örn han tar en försäkring på ett sådant belopp, som det
här är fråga örn. Siffran står i utskottsutlåtandet. För en stor linjeångare
blir det visst 300 kronor årligen i premier, och för de mindre fartygen skulle
det kanske bli ett par tior. Det kan väl inte sätta någon redare på kneken?

Nu säger den ärade talaren, att man gör sjöfolket den bästa tjänsten genom
att avslå det här förslaget, men det verkar litet egendomligt att höra. Det tror
jag inte går an att säga. Nej, nog är det i sin ordning, att detta förslag bifalles.
Under den gångna vintern har man ju nästan dagligen sett förfrusna och
utsvultna sjömän, som gått på gatorna. Nu våras det, nu kanske även dessa
olyckliga börja hoppas på bättre tider. Jag tycker det skulle stå i dålig harmoni
med dessa förhoppningar, örn riksdagen skulle avslå en sådan verkligt
rimlig framställning som denna.

Jag vågar därför hoppas, att kammaren skall följa utskottet.

Herr Nordborg: Herr talman! Det föreliggande förslaget innebär, att sjömännen
skola få ersättning av redaren för arbetslöshet, som förorsakats genom

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Ang. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)
fartygets förolyckande, med intill två månaders hyra och nied samma rättsliga
skydd som för övriga hyresfordringar. Olika meningar synas råda angående
omfattningen av dessa bestämmelser. I konventionstexten anses det,
att alla fartyg, som nyttjas i sjöfart till havs, skola vara inbegripna, men den
föreslagna texten synes däremot omfatta alla fartyg. I propositionen sägs det
nederst på sid. 3, att det i konventionen använda uttrycket icke lärer omfatta
fart på insjöar och floder, men departementschefen uttalar sedan, att reglerna
icke böra begränsas till sjöfart till havs utan avse all sjöfart, såväl yttre som
inre. Man måste således gå ut ifrån, att det förslag, som vi nu ha liggande
framför oss, är strängare än konventionens förslag.

Utskottets motivering består egentligen av fyra punkter. Först sägs det, att
såväl svenska statens ombud som arbetsgivare- och arbetareombuden tillstyrkte
konventionen i Genua 1920, vidare att denna konvention har ratificerats av
ett tjugutal främmande stater, dock icke av våra nordiska grannländer, att
det är påkallat, att vårt land utan ytterligare dröjsmål för sin del realiserar
konventionens behjärtansvärda syfte och att kostnaderna icke synas vara av
den betydenhet, att de kunna åberopas som skäl emot en anslutning.

Mot vad utskottet i den första satsen sagt, kan man invända, att ehuru det
svenska arbetsgivarombudet —- ty det är naturligtvis detta ombud, som det är
mest fråga örn — visade sin goda vilja i Genua, har dock sedan dess mycket
förändrats. Under diskussionen kommer väl att åberopas, att det var jag, som
var detta ombud, och därför skall jag be att få omnämna detta redan nu. Först
och främst har läget förändrats därutinnan, att den svenska sjöfartens möjligheter
att hävda sig i den internationella konkurrensen undan för undan försämrats,
och man har nu kommit därhän, att ytterligare pålagor icke kunna
bäras av denna näring. Jag skall be att få meddela, att jag i dag haft tillfälle
att inför Sveriges redareförenings styrelse anmäla, vilka fartyg som sedan föregående
sammanträde med styrelsen den 14 mars lia försålts till utlandet. Två
fartyg lia sålts till Danmark, ett till Frankrike, ett till Mariehamn, ett till Madeira,
ett till Belgien, ett till Hälsingfors, ett till Reval och ett till nedskrotning,
summa nio fartyg örn 18,400 dödviktton. Som herrarna förstå, är det inte
bara prat detta, att sjöfarten har det svårt, ty det är alldeles tydligt, att man
skulle ej sälja fartyg på detta sätt, om det funnes någon möjlighet att under
svensk flagg kunna driva dem med förtjänst.

Under tiden efter 1920 har även genom statliga åtgärder tillkommit en del
nya förmåner för de ombord anställda. I 1922 års sjömanslag lia t. ex. införts
bl. a. bestämmelser, som innebära, förutom fri hemresa vid fartygs förolyckande
och underhåll under resan, även hyra under hemresan. 1927 genomfördes
en skärpt bostadsförordning i vårt land, som jag vågar säga är den
mest långtgående i något land och som har kostat rederinäringen mycket pengar,
mest på grund av ombyggnader. Bestämmelser örn effektförsäkring för sjöfolk
vid fartygs förolyckande genomfördes 1922. I propositionen erinras^även
örn att redare i vissa fall, som stå nära de nu avhandlade, ha längre gående
förpliktelser mot sjöfolket, än arbetsgivare i land ha mot sina anställda. _ Detta
är händelsen exempelvis vid sjukdom och skada, som sjöman utan vare sig eget
eller redarens förvållande ådragit sig. Då man läser detta i propositionen,
måste man draga den slutsatsen, att därför att redarna redan pålassats mera
än arbetsgivare i land, skola de nu få ännu mera att bära!

När vi sedan komma till punkten örn att tjugu stater ratificerat konventionen,
har utskottet ansett detta vara av mycket stor betydelse. Häremot har
emellertid kommerskollegium invänt, att ett flertal av de större sjöfartsidkande
länder, som ratificerat konventionen, tillhöra den rad av länder, som i beak Första

kammarens protokoll 19SJ/. Nr 27. 7

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)
tansvärd utsträckning subventionera sin sjöfart, och dessutom har kollegium
framhållit, att det måste beträffande en lag, vilken såsom sjömanslagen tillkommit
i interskandinaviskt samarbete, tillmätas den största betydelse, att
såväl Danmark som Finland avvisat tanken på att för närvarande införliva
konventionen med sin lagstiftning, vartill komme, att Norge, kollegium veterligt,
ännu icke tagit slutlig ställning till frågan. Det syntes kollegium böra
föreligga mycket tvingande skäl, innan Sverige ginge att i förhållande till de
skandinaviska länderna mer eller mindre isolerat genomdriva en ändring i sjömanslagen
av här ifrågasatt art. Kommerskollegium har även anfört, att sådana
skäl icke förebragts och att stora vanskligheter äro förbundna med varje
försök att ur sitt allmänna sammanhang utbryta en mindre del av arbetslöshetsproblemet.
Man kan dessutom i samband med detta göra den reflexionen:
vilka länder är det, som för närvarande ratificera?

Statsrådet har uttalat, att hail i början av år 1933, i anledning av detta
ärende, vidtog vissa åtgärder, och han har i detta sammanhang uttalat, att det
vore den svenska regeringens avsikt att, så snart dylikt lagförslag förelåge.
till gemensamt dryftande med den norska regeringen upptaga frågan om ratificering
av konventionen. De danska och finska regeringarna hade avböjt
samarbete, danskarna med anledning därav, att man ansåg det vara lämpligt
att vänta på grund av de dåliga tiderna, under det Finland utan vidare förklarade,
att man inte ville samarbeta. Med Norge däremot skulle samarbete
upptagas. Regeringens avsikt att samarbeta med Norge synes emellertid icke
hava fullföljts i annan mån än att lagutkastet tillställts den norska regeringen.
I min motion har jag även framhållit, att anledningen till att en del
andra länder ratificerat torde vara, att dessa länder sakna en del långt gående
lagstadganden, vilka förekomma i övriga länders sjömanslagstiftning. Någon
utredning därvidlag har i alla fall icke kommit till synes.

Den tredje frågan, det behjärtansvärda syftet, kan icke åberopas som en
bärande förevändning för en ratificering, så länge det svenska sjöfolket med
nuvarande förmåner vid arbetslöshet är tillförsäkrat en fullt ut lika god ställning
som vilken som helst annan arbetare, som blir arbetslös på grund^ av
olyckshändelse, som övergår det företag, vid vilket han är anställd. Lagrådet
avstyrkte även år 1921 ratificering med framhållande av att principen om
skyldighet för redaren att vid fartygs förolyckande ersätta sjöman för uppkommande
arbetslöshet syntes innebära ett föga billigt betungande av redaren,
vilken i sådant fall som regel själv lede avsevärd förlust, en förlust som i allmänhet
icke torde täckas, även örn han i följd av försäkring utbekomma fartygets
fulla värde. En ledamot av lagrådet anförde även, att stadgandet innebure
en mera omfattande skadeståndsskyldighet gent emot sjöman, som entledigats
på grund av fartygets förolyckande, än gent emot sjöman, som utan
bärande skäl avskedats ifrån sin befattning och detta utan att man kunde påstå,
att det förra fallet vore mera ömmande än det senare. _ Lagrådets samtliga
ledamöter ha även nu funnit, att de invändningar, som gjordes 1921, alltjämt
äga fog. Enda skälet för en ratificering skulle således vara hänsynen till det
mellanfolkliga samarbetet, men en av lagrådets ledamöter har därvidlag anfört,
att han anser, att man borde låta med reformeringen anstå till en senare

tidpunkt.

Nyss omnämndes av herr Larson i Lerdala det fallet, da tva fartyg segla
till samma hamn, men det ena fartyget förliser under vägen. Besättningen
på detta senare fartyg får då två månaders hyra, men besättningen på det
fartyg, som kom fram, får ingenting, örn den blir avmönstrad, vilket man
kan göra efter sju dagars uppsägning. Då kommunen måste träda emellan
i ett sådant fall som det sistnämnda, är det svårt första, varför det inte skulle

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

Ang. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)
vara kommunens skyldighet att även träda emellan, när det gäller ett fartyg,
som har förlist.

Med avseende å kostnadsfrågan, anser kommerskollegium, att den särskilt
för närvarande erbjuder en del moment av ganska ömtålig karaktär. I synnerhet
har kollegium icke kunnat godtaga den framförda argumenteringen,
att i de enskilda fallen en ersättning av föreslagen omfattning skulle spela en
ringa roll för redaren. Däremot anför departementschefen, att det lär utan
vidare vara klart, att i ett fartygs driftkostnader de belopp, som här nämnts,
spela en alldeles underordnad roll. Den summa, det gäller, är 67,300 kronor.
Det har även framhållits, att detta belopp spelar ingen roll för rederinäringen,
därför att det är möjligt för redarna att försäkra sig för denna risk. Det
är väl ingen människa, som vill påstå, att någonting blir billigare genom
försäkring; dessa fina försäkringshus etc. kosta väl också pengar, som man
även får räkna med. Man kan inte komma ifrån, att det är ganska märkligt,
även om försäkringen endast skulle gå till 67,300 kronor, att man säger att
denna siffra icke har någon betydelse, då man föregående år ansåg sig kunna
skära ned ett betydligt belopp på anslagen till sjömanshusen, vilka anslag
skola begagnas till sjöfolkets pensionering, för vilken avgifter erläggas av
redare och sjöfolk, under det staten för de tjänster, som sjömanshusen göra
staten, lämnar ett ringa bidrag, som inte på långa vägar går upp till vad en
sakkunnig utredning givit vid handen. Det begärdes 62,000 kronors reducering
vid det tillfället, och riksdagen beslöt en reducering på 16,000 kronor,
men beslutet om denna reducering med 16,000 kronor motiverades nied det
statsfinansiella läget. Nu, då det gäller en enskild näring, säger man, att
man anser utan vidare klart, att ett belopp av 67,000 kronor, som uttaxeras
på en enda medborgargrupp, spelar en helt underordnad roll. D. v. s. rederinäringen
bör i sitt nuvarande betryck inte räkna med beloppet 67,000 kronor
så mycket som hela vårt statshushåll behövde i fjol och i år räkna med 16,000
kronor!

Sedan är det en annan sak, som man ej får glömma. Nu förespeglas, att
det blir inte i alla fall, som dessa två månaders hyra behöver utbetalas, ty
hyran utgår endast under den tid, som sjömannen går ledig. Men med den
kontroll, som svenska sjöfolksförbundet utövar över sina medlemmar och förhyrningsanstalterna,
lär nog ingen man komma ut, innan han gått ledig i två
månader. Det säges i propositionen, att dessa svårigheter lära nog arbetsförmedlingsanstalterna
kunna komma till rätta med, men jag vågar påstå, att
gent emot sjöfolksförbundets makt därvidlag komma arbetsförmedlingsanstalterna
ingen vart, varför det ankommer på Kungl. Maj :t att visa, vilken
makt som kan sättas bakom orden.

Arbetslösheten inom sjöfartsnäringen åberopas också som ett stöd för
konventionens antagande, och med avseende härå omnämner departementschefen
på ett ställe i propositionen, att i det av regeringen framlagda förslaget
till arbetslöshetsförsäkring ha upptagits bestämmelser i syfte att förhindra
utgivande av understöd, i den mån ersättning för arbetslöshet av annan anledning
— såsom i förevarande fall — åtnjutes.

Ifall regeringsförslaget örn arbetslöshetsunderstöd bifalles av riksdagen, få
dock redarna i likhet med alla andra skattebetalare lämna sin tribut till kostnaderna
därför, men redarna få dessutom själva betala för arbetslösheten i
detta speciella fall. Vi ha ett precis likadant förhållande, då det gäller sjöfarten,
tillfölje sjukkasselagens genomförande. Redarna få även bidraga med
skatt därtill, men de få sköta sina sjuka sjömän på egen bekostnad. Dessa
deras omkostnader lia gått upp till mycket stora belopp och ha för övrigt
förorsakat simulering i mycket stor utsträckning. Statssubsidier och stimule -

100

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)
rande åtgärder tillämpas sedan länge i olika länder i syfte att stödja sjöfarten,
men i vårt land synes det snarare vara meningen att genom nya lagstiftningsåtgärder
av olilia slag komma sjöfartsnäringen till livs.

Det gäller därför för riksdagen att bedöma läget sådant det verkligen är
och att undersöka om inte lättnader i stället kunna beredas näringen, så att
subsidievägen må kunna undvikas. Hänsynen till främjandet av den internationella
lagstiftningen bör inte få tillmätas den betydelse i ratificeringsfrågan,
som både Kungl. Majit och utskottet ansett, ty under nuvarande förhållanden
ha vi icke råd att anse denna internationella konvention som ett
självändamål. Tidpunkten är därför nu mindre än någonsin ägnad att tillåta
att sjöfarten betungas med ytterligare utgifter eller förpliktelser, allra
helst som vår sjömanslagstiftning med dess nuvarande lydelse väl tillgodoser
de ombordanställdas berättigade önskemål. Jag kan därför icke, såsom utskottets
ärade ordförande, anse, att det absolut är redarna som i detta fall
skola taga emot första smällen.

Herr talman, jag ber att få yrka avslag å utskottets hemställan.

Häri instämde herr Ehrnberg.

Under herr Nordborgs anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat
sig, varvid ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr förste
vice talmannen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vill inte påstå, att jag är överraskad
över att denna proposition väcker motstånd. Jag hoppas, att herrarna
inte taga illa upp, örn jag säger, att, i den mån det har gällt rederinäringens
sociala förpliktelser, rederinäringens män städse hava rest ett ytterst intensivt
motstånd, och jag kan inte hjälpa, att jag tycker, att det är litet beklagligt.
Jag får uppriktigt säga, att jag tror, att redarna skulle göra sig själva en
tjänst, örn de inte blåste upp denna fråga till överdrivna proportioner.

Tanken på att en lagstiftning sådan som den ifrågavarande skulle komma
till stånd grundar sig på vissa speciella förhållanden för sjöfolket. Det har
gjorts den jämförelsen mellan förhållandena för sjöfolk och arbetsförhållandena
för andra arbetare att t. ex. en fabrik kan brinna ned och arbetarna där
kunna komma i försörjningsavseende i liknande belägenhet som en sjöman,
som räddats efter en fartygsförlisning. Denna jämförelse är i alla fall knappast
riktig, ty vid en fabrik, som brunnit ned — det skulle väl vara det närmast
till hands liggande exemplet ifrån land — ha arbetarna vissa och icke så
obetydliga möjligheter att ändå kunna klara sig under den närmaste tiden,
ifall de varit i arbete tidigare. De ha nämligen i regel sin bostad kvar, och
de ha det i alla fall ordnat för sig på visst sätt, men en sjöman, som räddats
från ett fartyg, som förlist och kanske förlist på främmande hav, befinner sig
i ett osedvanligt ogynnsamt läge, för att nu inte tala om sjömannens hårda liv
och örn att en sjöman vid en förlisning utsättes för vissa risker, som äro mera
sällsynta för de människor, som arbeta på land.

Men vad innebär då detta lagförslag? Det innebär ingenting annat än att
en sjöman, som råkar ut för något sådant, som en förlisning, skall kunna påräkna
som ett maximum — jag fäster uppmärksamheten på detta, som ett
maximum — två månaders hyra, och att han, örn han kan få anställning före
den tidens utgång, endast får ut hyra för den tid han varit utan arbete. Det
må väl emellertid vara ganska klart, att en person, som varit med om en fartygsförlisning
t. ex. långt bort på främmande hav — jag håller mig nu till det
svårare fallet — och blivit räddad och kommit i land i en främmande hamn,
kan utsättas för extra svårigheter, då det för honom gäller att skaffa sig ny

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

101

Ang. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)
anställning. För min del tycker jag, att enbart den omständigheten, som bör
vara ganska självklar för envar, skulle leda till att man inte reste något allvarligare
motstånd emot detta i mitt tycke åtminstone mycket lindriga lagförslag.
År 1927 förolyckades 33 svenska fartyg och 192 personer överlevde,
år 1928 var det 42 fartyg, som förolyckades och 355 personer som överlevde,

1929 var det 35 fartyg, som förolyckades, och 266 personer, som överlevde.

1930 var det 25 fartyg, som förolyckades med 163 överlevande, år 1931 var
det 23 fartyg, som förliste med 196 överlevande och år 1932 var det 19 fartyg,
som förliste, med 125 överlevande. För detta senare år skulle då två månaders
hyra till den överlevande besättningen lia betingat en summa av 48,000
kronor.

Nu är det klart, att det för den redare, som utsattes för olyckan att hans
fartyg förliser, skulle kunna vara ganska betungande, örn han skall betala
ut två månaders hyra till sin personal, och det meddelas mycket riktigt av redareföreningen,
att, räknat för ett fartyg om t. ex. 8,000 ton, maximisiffran
för utgifter för dettas personal under två månader skulle bli 14,000 kronor.
Jag medger, att det naturligtvis är ett jämförelsevis högt belopp. Men, mina
herrar, när herr Nordborg här upprepade gånger citerat propositionens ord örn
att summan, 67.300 kronor — vilket är en beräknad genomsnittssiffra för ersättningen
per år, ty ingen kan ju säga precis vad summan blir —• »spelar en helt
underordnad roll», måste jag opponera mig en smula mot det sättet att citera.
Uttrycket, att summan spelar en helt underordnad roll, finnes visserligen i propositionen,
men det står i följande sammanhang: »Enligt vad redareföreningen
uppgivit skulle för ett stort fartyg försäkringssumman kunna uppgå till omkring
14,000 kronor.»

Det är alltså de pengar, som skulle behöva utbetalas. »Årliga premien skulle
i sådant fall belöpa sig till omkring 300 kronor. För smärre fartyg, där förj
säkringssumman kan skattas till några hundra kronor, skulle årliga premien
stanna vid 10 ä 20 kronor. Det lärer utan vidare vara klart, att i ett fartygs
driftkostnader belopp som här nämnts spela en helt underordnad roll.» Det
sista uttrycket hänför sig alltså varken till 67,300 kronor eller till 14,000 kronor,
utan det hänför sig till den försäkringspremie, som skulle behöva utbetalas
för att vederbörande skulle få det försäkringsbelopp, som behövdes för att
betala ut två månaders hyra till personalen på ett förlist fartyg.

Det är naturligtvis alldeles riktigt, som herr Nordborg säger, att pengarna
skola ut i alla fall, men jag tager för alldeles givet, att örn en lagstiftning av
denna art genomfördes, komme vederbörande att, likaväl som de försäkra sina
fartyg och försäkra sin last, försäkra sig mot den risk, som denna bestämmelse
om deras skyldighet att utbetala två månaders hyra kan komma att medföra.
Det finns ju en beräkning över vad detta skulle komma att kosta, ty det har infordrats
vissa uppgifter i det avseendet från försäkringsaktiebolaget Fylgia.
Jag förstår visserligen, som herr Nordborg sade, att man får taga hänsyn till
vilka länder, som ratificerat konventionen, men jag förstår också, varför han
inte omniimnde vilka det var. Ty örn jag undantar de nordiska länderna och
Aimerikas förenta stater, som ju inte tillhör den internationella arbetsorganisationen
och inte tillhör folkförbundet, är det ju praktiskt taget samtliga stora
sjöfarande länder, i Europa i varje fall, som ratificerat. Belgien har ratificerat,
England har ratificerat, Frankrike har ratificerat. Italien har ratificerat,
Canada har ratificerat, Polen, Spanien och Tyskland ha ratificerat. Därtill komma
Estland och Lettland samt några utomeuropeiska stater. Jag vet inte, örn
herr Nordborg vill göra gällande, att samtliga dessa stater subventionera sin
sjöfart? Det skulle i så fall vara en upplysning, som ännu inte kommit till
Kungl. Maj:ts kännedom åtminstone. Jag kan inte på rak arm säga, vilka sta -

102

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)
ter det är, som subventionera sin sjöfart, men jag vet, att Frankrike gjort det.
Men England gör det i varje fall icke, och England är väl ändå alltjämt den
största sjöfartsnationen i världen.

Jag vågar sålunda säga, att denna sakliga utgångspunkt för ett motstånd
åtminstone inte är stark. Visst kan man förstå, att folk vill skydda sig mot
utgifter, som påtvingas dem genom en lagstiftning, men om man mot dessa
dock ganska lindriga utgifter skulle ställa de framsteg ur många olika synpunkter,
men naturligtvis främst ur sociala synpunkter, som en lagstiftning
vilken möjliggör Sveriges anslutning till denna konvention, skulle medföra, så
tycker jag, att de bästa skälen i varje fall äro på deras sida, som yrka bifall
till detta lagförslag.

Oell för övrigt får jag ju säga, att jag är första lagutskottet tacksam för
dess utlåtande. Det finns visserligen två reservanter inom utskottet, herr Larson
i Lerdala i första kammaren och fröken Wellin i andra kammaren, som
yrka avslag på propositionen, men i övrigt är utskottet enigt, och det är min
förhoppning, att riksdagens kamrar även skola vara eniga örn att följa första
lagutskottet.

Herr Bissmark: Herr talman! Då jag deltagit i utskottets beslut att tillstyrka
bifall till den kungl, propositionen, skall jag här be att få redogöra för
de skäl, som därvid varit för mig vägledande.

Jag vill först och främst säga, att hade det beträffande ökade kostnader
för sjöfolket kommit ett förslag, som icke varit baserat på synnerligen starka
skäl, skulle jag ha ställt mig absolut avvisande till detta. Här föreligger vid
årets riksdag även ett annat förslag örn att ålägga sjöfartsnäringen kostnader,
som skulle belöpa sig på flera miljoner kronor örn året, och jag betraktar
detta senare förslag såsom ett utslag av en ganska stor brist på sinne för vad
näringarna för närvarande tåla. I den föreliggande propositionen föreslås
emellertid, att man skall ratificera en konvention, som antogs av Sverige år
1921 vid en konferens, där sjöfartsnäringen var representerad och där den för
sin del förklarade, att den inte hade någonting att erinra emot förslaget. Detta
anser jag innebära ett löfte till sjömännen; icke ett löfte att man skall omedelbart
ratificera ett sådant förslag som detta, men att man skall följa efter, när
en mera allmän uppslutning kring konventionen har skett. Jag tillhör icke
dem, som anse, att Sverige skall taga första steget, då det gäller att ratificera
konventioner, men jag anser, att om man har varit med om en konvention och
biträtt densamma genom sina ombud, skall man, när det blir allmän anslutning
kring densamma, taga steget ut. När man sagt a skall man också säga
b. De principiella betänkligheter, som nu gjorts gällande mot förslaget, hade
därför herr Nordborg bort besinna redan 1920 och inte då sagt a. Nu äro vi
i den situationen, enligt min mening, att vi måste säga b, eftersom så gott som
hela Europa ratificerat denna konvention.

Vad innebär det, om vi nu skulle säga nej? Jo, det innebär, att våra sjömän
skola ha det i visst avseende sämre än alla sjömän i de stora europeiska,
sjöfarande nationerna, och det kan icke — med det livliga umgänge, som äger
rum mellan sjömän, ty de tjänstgöra ju ömsom på svenska och ömsom på utländska
fartyg — vara annat än ägnat att väcka en viss irritation. Hade det
varit så, att det inträtt ett sådant nödläge för den svenska sjöfartsnäringen,
att man verkligen behövt rygga tillbaka för ifrågavarande utgift, hade man
naturligtvis kunnat ställa sig tveksam beträffande frågan örn man inte ändock,
trots vad som i ärendet förekommit, skulle ha sagt nej, men, såsom det här
också har påpekats ifrån olika håll, förhållandet är ju det, att denna utgift i
själva verket spelar en högst obetydlig roll för sjöfartsnäringen. Jag vet inte

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

103

Ang. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)
vad kostnaderna gå till per år för en linjeångare, men det rör sig väl örn ungefär
en miljon kronor, oell då gör en utgift på ytterligare 300 kronor varken
till eller ifrån.

Då det således här gäller att infria ett gammalt löfte, har jag för min del
icke ansett mig kunna bidraga till att det förslag, som nu är väckt, om Sveriges
anslutning till ifrågavarande konvention, avslås av Sveriges riksdag. Jag
tror för min del icke, att ifrågavarande kostnad kommer att märkas mycket
i rederiernas budget, men däremot tror jag, att man ger en helt annan kraft
åt ett nej, som uttalas i en annan och viktigare fråga, örn man kan säga ja,
då det gäller en obetydlig fråga. Annars riskerar man att bli misstänkt för
att av princip alltid säga nej.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindley: Herr vice talman! Det rådde en helt annan anda, vi kunna
säga en helt annan rättvisans anda år 1920, när jag och herr Nordborg voro
i Genua för att diskutera dessa spörsmål. Konferensen i Genua var en fortsättning
på Washingtonkonferensen, där man fastställde åttatimmarsarbetsdagen
för arbetare på land, och meningen var då, att man skulle fortsätta
med att lagstifta i fråga örn arbetstiden även för sjöfolket. Man lagstiftade,
som sagt, i Washington för arbetare å land, men sjöfolket har fått bliva utanför
denna lagstiftning. Alla parter voro emellertid i Genua ense örn den andra
fråga, som behandlades vid det tillfället, nämligen frågan att hjälpa sjöfolket,
så att de icke, örn de eventuellt varit utsatta för en fartygsförlisning, bara
skulle bli hemskickade och utlämnade till svält och umbäranden. Det fanns
då inte någon nämnvärd opposition beträffande detta spörsmål, utan man ansåg,
att det var ett rättvist krav, som skulle kunna bifallas.

Herr Larson i Lerdala har här sagt, att det vid tidpunkten för konferensen
1920 rådde bättre ekonomiska förhållanden på sjöfartens område än för närvarande.
Ingen vill bestrida det, utan herr Larson har fullkomligt rätt däri.
Men den konvention, som då antogs, blev inte ratificerad, utan först långt
efteråt — ja, så sent som under de senaste åren — har konventionen blivit
ratificerad av de olika i konferensen deltagande länderna. Den har till och
med ratificerats av en hel del länder, som jag inte vill ställa i paritet med
Sverige — jag tänker på Balkanländerna, Grekland m. fl. länder, där arbetarklassen
sannerligen inte kan skryta med att ha blivit snällt och ömtåligt behandlad.
Men när till och med sådana länder ratificerat konventionen, kommer
ju Sverige i en tråkig undantagsställning, örn Sverige nu skulle vägra i
vändningen, då det gäller att godkänna konventionen.

En hel del av de argument, som jag ämnat föra fram, äro redan anförda,
men jag vill bara påpeka att om nu dessa sjömän, som lyckats rädda livet vid
en sjöolycka och blivit forslade hem, kastas på »landbacken» utan vidare, när
de satts i land, och så försöka klara sig själva, tills de på nytt kunna få
någon anställning, så komma de i svårare ställning än andra arbetare, som
eventuellt träffas av liknande kalamiteter, t. ex. på grund av, som här blivit
sagt, en brand eller något annat, som gör att den fabrik, där de haft sysselsättning,
måste nedläggas. Dessa arbetare bland sjöfolket kunna inte stanna
på sina hemorter, för att på nytt taga hyra. Det är inte många bland sjöfolket.
som lia hemort i de större sjöstäderna, där det finns möjlighet flir dem
att få anställning, utan de måste resa hemifrån till hamnstäderna och stanna
där, tills de få anställning. De flesta sjömän och eldare äro, såvitt jag vet,
hemmahörande på landsbygden eller i kusttrakterna, och de kunna inte stanna
hemma, örn de vilja lia arbete, utan de måste resa till någon hamnstad, där
kommunen inte har någon skyldighet alls att taga hand örn dem. I Stockholm

104

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)
ha vi t. ex. en stor grupp sådant sjöfolk, som kommunen inte har skyldighet
att taga hand örn, men som den trots detta måste försöka hjälpa att uppehålla
livet.

Det kan sägas, att skeppsredaren enligt detta lagförslag skulle få ikläda sig
större förpliktelser än andra arbetsgivare. Så är också fallet, men omständigheterna,
när det gäller sjöfart, äro sådana, att redarna ha moralisk förpliktelse^
gentemot de personer, som varit anställda ombord på deras fartyg och
därvid blivit satta i livsfara. Redarna ha ju inte någon som helst skyldighet
ens mot de närmast anhöriga till dem, som eventuellt gått under vid skeppsbrott.
Det är emellertid nu bara fråga om att bereda möjlighet till uppehälle
åt dem, som lyckats rädda livhanken vid en fartygsförlisning, tills de kunna få
någon anställning. Hyra under arbetslöshet efter förlisning skall nämligen
efter förslaget utgå under högst två månader, men det är därmed inte sagt, att
vederbörande får två månaders hyra, ty redareorganisationen och myndigheterna
komma nog att vidtaga åtgärder för att indraga understödet, ifall vederbörande
av en eller annan orsak vägrar utmönstra, när möjlighet anses finnas
för honom att taga ny hyra.

Herr Nordborg lämnade oss här en statistik över antalet fartyg, som hade
överflyttats till andra länder. Jag fick därav det intrycket, att det i huvudsak
gällde små fartyg, eftersom tonnaget för dessa fartyg angavs i genomsnitt
vara cirka 2,000, ton. Men, mina herrar, är det nu så säkert, att dessa fartyg
verkligen äro sålda? Jag kan nämna dussintals sådana fartyg, som blivit
överflyttade under främmande flagg, men som fortfarande ägas av svenska
skeppsredare.. De göra detta för att komma undan på billigaste vis, och i all
synnerhet vilja de gärna placera dessa fartyg i Finland, Estland eller något
annat av de baltiska länderna. Varför gör man detta? Jo, därför att arbetarna
i dessa länder inte haft någon möjlighet och inte heller nu ha någon
möjlighet att så hävda sin ställning, att de kunna utfå en någorlunda resonlig
ersättning för sitt arbete. Då finner en del svenska skeppsredare med sina
intressen förenligt — de bry sig inte alls örn det egna landets intressen -—
att placera sina fartyg under ett konstgjort rederi, och det är kanske då bara
någon enda person, som för övrigt står i deras tjänst, som agerar detta rederi
för att fartyget skall kunna gå under främmande flagg. Jag är mycket böjd
för att tro,, att så är förhållandet kanske med undantag av något enstaka
fartyg, och i den lista på försålda fartyg, som herr Nordborg läste upp, torde
nog det stora flertalet tillhöra just den kategori, varom jag just nu har talat.
Alltså är det i själva verket inte någon riktig försäljning av fartygen, utan
endast camouflage för att komma undan de utgifter, som redarna måste vidkännas
här i Sverige.

Herr Nordborg talar också örn att sjöfolket skulle ha möjligheter att hålla
tillbaka och hindra eventuellt förolyckade sjömän från att mönstra ut på nytt
igen, så länge de ha denna sig tillkommande ersättning, men faktum är ju, att
den där utmönstringen, platsförmedlingen, är överenskommen mellan sjöfolket
och redarorganisationen. De ha ju träffat ett gemensamt avtal örn dessa principer
och kunna då tillämpa dem på det sätt, de önska, och jag vet också,
att man synnerligast från kommunistiskt håll klagar över att denna samverkan
är så pass stark, att man petar ut de värsta kommunistiska bråkstakarna
från fartygen och låter dem inte få mönstra. Faktiskt finns en sådan samverkan
här, att man även kan reglera en sådan fråga, då det gäller, huruvida
förolyckat sjöfolk, som åtnjuter arbetslöshetsunderstöd, skall kunna placeras
ombord på fartyg.

Herr Nordborg pekade också på den föreslagna arbetslöshetsförsäkringslagen
och sade, att om den går igenom, kommer denna arbetslöshetsförsäkring

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

105

Ang. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)
även. att drabba redarna, eftersom den skall omfatta alla arbetsgivare oell arbetare.
Jag vill gentemot detta säga, att det kräves för att komma i åtnjutande
av arbetslöshetsunderstöd genom en sådan ordnad arbetslöshetsförsäkring,
som här eventuellt skulle komma till stånd, att det skall finnas en av arbetarna
upprättad arbetslöshetskassa, och det är kanske lättare sagt^ än gjort
för sjöfolket att ordna en sådan kassa. I varje fall dröjer det nog åtskilliga
år, innan den kassan kan få ett så stort grundkapital, att den verkligen .kan
starta och uppfylla sina förpliktelser. Någon omedelbar fara från det hållet
tror jag således inte föreligger.

Jag vill också säga, att jag tror inte, att Sveriges redare ha varit sämre
behandlade än andra länders redare. Jag vågar rentav fälla ett så djärvt påstående,
att Sveriges redare ha billigare driftkostnader än Englands redare.
Varför? Jo, därför att på engelska fartyg har man nästan uteslutande fullt
kompetenta besättningsmän, på däck åtminstone, matroser, under det att man
ombord på de svenska fartygen nästan överallt endast har jungmän och lättmatroser
och således knappast någon fullt befaren man. Man har alltså betydligt
billigare lönekostnader och följaktligen också lägre förpliktelser i den
form, som vi nu hålla på att diskutera. Jag må alltså säga, att alla dessa
svartmålningar, som herr Nordborg ansåg sig böra framföra, äro inte fullt
befogade.

Vad jag emellertid mest fäst mig vid i den här frågan, är detta, att en
vägran från vår sida att ratificera denna konvention skulle väl göra ett rysligt
dåligt intryck ute i den stora världen, när alla dessa olika länder, som
omnämnas i utlåtandet, ha ratificerat konventionen. Sverige skulle således nu
vägra i vändningen. Att Finland kanske mycket länge kommer att vägra att
ratificera, tror jag nog kan vara fallet, och det bidrar givetvis till att ytterligare
öka möjligheterna för en otrevlig och orättvis finsk konkurrens gentemot
Sverige. Det kan nog vara riktigt, men vad nu anbelangar andra, länder
och framför allt de skandinaviska länderna i övrigt, som inte ha ratificerat
konventionen, är det ju dock ett faktum, att det finns en skandinavisk redarsammanslutning,
och de svenska redarna borde väl här kunna öva något inflytande
på sina kolleger i de andra skandinaviska länderna. Säkert är också,
att örn Sverige ratificerar konventionen, skulle det nog inte dröja så förskräckligt
länge, förrän Danmark och Norge också komma att ratificera. De
vilja säkerligen inte bli distanserade av Sverige, när det gäller humanitära saker
av denna art.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Tham, Volrath: Innebörden av den föreslagna lagändringen har ju

ingående klarlagts av föregående talare, och därför behöver jag inte vidare
ingå därpå. Jag skall endast be att få framhålla följande enkla fakta

1) har det föreliggande lagförslaget mottagits mycket kallt av lagrådet;
2) har kommerskollegium avstyrkt förslaget, såvitt jag funnit; 3) har den
föreliggande konventionen, som den kallas internationellt, inte biträtts av de
nordiska länderna. Visserligen lia England, Belgien, Frankrike och en hel
del i utskottets utlåtande uppräknade stater antagit konventionen, men deras
förhållanden på sjöfarts- och rederinäringens område äro inte jämförliga med
de förhållanden, som råda här i Sverige. Vår nu gällande sjömanslag är den
strängaste, tror jag, som finnes för fartyg i internationell sjöfart, och den
innebär ju för rederinäringen betydande kostnader, som andra länders fartyg
åtminstone delvis slippa ifrån. — Därjämte bör man komma ihåg, att avlöningsförhållandena
ligga hos oss särdeles högt jämfört just med de stora
kulturländerna i Europa. Detta gör, att driftkostnaderna för våra fartyg äro

106

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)
betydligt högre än för de engelska. Jag bestrider på det bestämdaste, vad
herr Lindley nyss yttrade i motsatt riktning, nämligen att driftkostnaderna
för det engelska tonnaget skulle vara högre än för det svenska och att vi
således skulle ligga gynnsammare till än engelsmännen. Nu är det emellertid
så, enligt vad som inom rederikretsar är känt, att våra driftkostnader,
jämförda med andra länders, äro de högsta, och detta har också resulterat i
att det upplagda tonnaget i Sverige är procentuellt större än det upplagda
tonnaget i något annat land. Vi skola nu inte tala örn hur förhållandena
kunna vara vintertid o. s. v., utan örn genomsnittet under seglationstiden.

Därtill kommer, att fraktmarknaden för närvarande är synnerligen ogynnsam.
Enligt uppgifter, som jag inhämtat och som äro tillförlitliga, ligga de
utgående fraktsatserna för våra stapelvaror, våra stora exportartiklar, lägre
för 1934 än för 1933. Däremot torde fraktsatserna för det ingående godset
vara ungefär oförändrade. Läget på fraktmarknaden är sålunda i någon
mån ogynnsammare än föregående år.

Under dylika förhållanden är det ju givet, att en ökning av omkostnaderna
är synnerligen ovälkommen. Det har visserligen sagts här av utskottets
värderade ordförande och av herr statsrådet och chefen för socialdepartementet,
att de utgifter, som kunna bli en följd av lagens antagande, beräknas inte
komma att uppgå till någon sådan storlek, att det spelar någon egentlig roll
och att man för övrigt genom assurans och dylikt kan täcka sig härför. Det
är emellertid med denna sak ungefär som med gumman, som lastade stör på
en kälke^och lade på den ena stören efter den andra och sade: »Nog kan man
väl ta några störar till.» Till slut blev dock lasset för tungt. Man måste i
sådana här fall även räkna med de små utgifterna och lägga dem till de föregående,
örn läget är ogynnsamt för övrigt.

Det skulle kunna sägas en hel del mera, men jag vill för min del sluta
med att i rederinäringens intresse yrka bifall till reservationen och avslag på
propositionen.

Herr Nordborg: Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet sade,

att en sjöman, som förlist utomlands, kommer i särskilt svåra omständigheter.
Jag skall örn detta endast be att få säga, att den sjömannen kommer
i något bättre omständigheter än den, som förliser här hemma på kusten,
därför att han redan nu får fri resa hem, underhåll och hyra under tiden.
Han kommer åtminstone icke i något sämre läge.

Beträffande de länder, som ha ratificerat konventionen, får jag framhålla,
att det är inte endast subsidier utan även diskriminering, som förekommer i
en del av dessa länder, men jag erkänner liksom herr statsrådet, att jag inte
heller kan pa rak arm säga, huru det därmed förhåller sig. Jag stöder mig
emellertid på kommerskollegii uttalande, och detta anser jag vara det bästa,
som står till buds. Vi veta i alla fall, att i England överväges för närvarande,
örn åtgärder skola vidtagas endera för subsidiering eller för diskriminering.
Man vet ej, vad det blir, och det kan ju hända, att det inte blir någonting
alls, men vi hysa stora farhågor, icke blott i vårt land utan även i de
andra nordiska länderna för att åtgärder från detta håll vidtagas.

Vi få också komma ihåg, att vi ha konkurrens in på knutarna. Då vi
måste konkurrera med de. norska fartygen, och Norge, som bekant, har en
mycket stor flotta, anser jag det olämpligt, att vi skola gå före Norge, när
det nu gäller att ratificera denna konvention. När regeringen har sagt, att
samarbete skulle upptagas nied Norge, hade man väl kunnat vänta med denna
proposition, tills samarbetet varit fullt klart. Nu har i stället endast utredningen
skickats till Norge, varefter propositionen framlagts för riksdagen.

Onsdagen den 25 april e. ra.

Nr 27.

107

Ang. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)

Jag skall inte ingående bemöta herr Bissmark, ty jag går ut ifrån, att herr
Bissmark icke alltid har sagt B, därför att han sagt A, och herr Bissmark
bör väl också rätta sig efter omständigheterna och inte bara tala örn att
man bör gå med på en mindre fråga för att vinna en större. Detta är kohandel,
herr Bissmark, vilket anses vara mycket förkastligt, vilket även herr
Bissmark tidigare ansett.

Vad sedan herr Lindley sade skall jag inte heller närmare inga pa, men
det var en sak, han omnämnde, som kan behöva förklaras. Han framhöll
nämligen, att det skulle vara förkastligt, örn en svensk redare sätter fartyg
under utländsk flagg. Jag vill pasta, att sa är inte förhållandet.. Herr
Lindley sade, att man sätter dem under utländsk flagg, för att man därigenom
skulle komma ifrån utgifter och kunna tjäna pengar. Är det inte båttre, att
man sätter dessa fartyg under utländsk flagg, för att kunna förtjäna litet pa
dem, än att göra konkurs här hemma? Herr. Lindley menar nu, att detta är
en mycket ful handling, och vi ha ofta sett i pressen uttalanden örn att den
redare, som sätter fartyg under utländsk flagg, är ingen god patriot. Jag
vill emellertid påstå, att han är lika god patriot som någon annan affärsman,
därför att den affärsman, som driver affär i sitt hemland och förlorar pengar,
är icke till mycken glädje för landet. Det förhållandet att fartyg sättas
under annan flagg, visar väl bättre än någonting annat, att det i utlandet är
billigare att driva sjöfart, och det är även därför, som dessa fartyg säljas
och gå under de olika flaggor, som jag nyss talade örn.

Då herr Lindley yttrade sig örn engelska fartyg och. att England är ett
eldorado för sjöfolk, vill jag påminna om, att vi ha läst i pressen örn att det
är så dåligt i England, att till och med befälspersoner taga plats för örn
masten. Något sådant går inte för sig i vårt land. En befälsperson kan inte
få förhyras i manskapsgrad hos oss, därför att detta stoppar sjöfolksförbundet
genom sin kontroll över mönstringarna. Jag vill tillägga, att även jag
hade i höstas samma uppfattning som herr Lindley, att det var mycket bra
på de engelska fartygen, men detta har blivit vederlagt på så sätt, att man
fått reda på att i smyg betalas lägre löner än de avtalsenliga. Engelsmännen
gå åtminstone i vissa fall under sina tariffer. ^ .

Jag skall ej uppehålla tiden längre men mäste framhålla, att principen bör
vara den, att vi för närvarande inte ha råd att göra någonting, som ökar svårigheterna
för sjöfarten. Vi böra vänta med denna ratificering, tills det blir
bättre tider, och vi böra även tänka på opinionen bland de människor, som
slita och sträva för att få debet och kredit att gå ihop, och som ej_ ha fått
någon hjälp av staten. Jag antar, att örn man försökt lägga en dylik börda
som den föreslagna på någon annan näringsgren, så skulle det ha talats mer
därom, än vad som skett i kväll.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Det förefaller mig orimligt att i dessa
tider, då sjöfarten har att kämpa med stora ekonomiska svårigheter, man
skall ålägga denna näring nya bördor. Det är allmänt känt, att trots nedsatta
frakter råder för närvarande en ytterst svår konkurrens med den utländska
sjöfarten, och när det gäller vår kustsjöfart, har den en mycket svar konkurrens
från biltrafiken och järnvägarna. Var sjöfartsnäring har under de
sista åren verkligen haft att kämpa med mycket stora svårigheter.

Herr statsrådet oell chefen för socialdepartementet yttrade, att rederinäringen
har alltid gjort motstånd. Jag förmodar, att han åsyftar motstånd mot
sociala reformer. Ja, är det så underligt, att en näring gör motstånd, när man
undan för undan lägger på den än det ena och än det andra, som till slut mäste
medföra alltmer ökade utgifter. Man kan inte begära, att denna närings re -

108

ISr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)
presentabel* da bara skola tacka och taga emot, utan de måste väl också någon
gång säga ifrån, att nu går det inte längre med dessa nya bördor. Det finns
ett gammalt ordspråk, som säger: »Den känner bäst, var skon klämmer, som
bär den»,^ och jag tror därför, att man far lyssna till rederinäringens målsmän
- - både till dem, som yttrat sig här i kammaren, och till andra, av vilka
jag haft tillfälle att samspråka med en del.

Det var en talare, som nyss yttrade, att har man sagt A, måste man säga B
Ja, det sades A 1920. Nu ha vi 1934, således 14 år senare, och det har hänt
någonting under dessa 14 år. Vi ha ju fått ett alltmera försämrat ekonomiskt
läge, försämrade konjunkturer — det känna vi ju alla till.

Jag skall med dessa korta ord och med instämmande i vad motionären yttrat
hemställa örn bifall till reservationen, d. v. s. avslag på Kungl. Maj:ts
proposition.

Herr Lindley: Herr förste vice talman! Jag känner mig nödsakad att replikera
herr Tham, då han hävdade, att driftkostnaderna voro högst i Sverige.
Då jag ställde jämförelsen mellan England och Sverige, pekade jag på det förhållandet,
att man i Sverige betalar lägre löner för sjöfolket, än vad man gör i
England påfund av bemanningsförhållandena där. Nu säger emellertid herr
Tham, att så är icke fallet utan att det i stället är tvärt om; d. v. s. att driftkostnaderna
äro högre i Sverige. Jag kan inte bestrida detta, men kan det inte
ligga så till, att man betalar kanske högre direktörslöner här i Sverige än vad
man gör i England? Det är mycket möjligt, att driftkostnaderna kunna röna
något inflytande från det hållet också.

. När herr Tham sedermera påpekade, att läget på fraktmarknaden är rysligt
svårt, skall jag inte neka till att så verkligen är fallet. I närvarande
stund är det ett ^fruktansvärt tillstånd i fråga örn frakterna, och fraktsatserna
bestämmas ju på grund av den inbördes konkurrensen. Även de svenska redarna
bidraga härtill, då de vid tävlan med andra länders redare om att kunna
få frakter pruta ned sina fraktsatser så långt, att de knappast få fartygen
att bära sig. Varje eftergift betyder bara, att man prutar ned något ytterligare.
Nu gälla dessa fraktsatser inte bara för svenska fartyg utan för alla
fartyg — således oavsett ^vilket lands flagga de föra. Nationaliteten har inte
det ringaste inflytande på dessa förhållanden, eftersom det är en rent internationell
företeelse.

När herr Nordborg hävdade den ståndpunkten, att en svensk redare, som
placerar t. ex. sina fartyg under finsk flagga, är en god patriot, därför att han
försöker förtjäna pengar, vill jag invända, att då bryr han sig naturligtvis inte
örn vilken skada, han kan tillfoga sitt eget land genom att han ytterligare konkurrerar
och gar under gällande fraktsatser och således härigenom åstadkommer
skada för övriga svenska redare. Örn det är redarorganisationens syn på
dessa ting, måste jag säga, att det är förvånansvärt. Jag vill emellertid påpeka,
att den främsta representanten för redarorganisationen uttalade, åtminstone
när vi voro tillsammans för inte så länge sedan i Göteborg vid en förhandling,
sin förtrytelse just över de redare, som handlade på detta sätt. Det
är således två olika uppfattningar, som här göra sig gällande. Herr Nordborgs
uppfattning är den, att de äro goda patrioter, och ordföranden i Sveriges
redarorganisation hyser en alldeles motsatt uppfattning. Det är, må jag säga,
någonting karakteristiskt i detta.

Det är ytterligare en sak, som jag ber att få påpeka, nämligen herr Nordborgs
syn på tingen, när det gäller Norge: vi skulle nämligen inte ratificera,
förrän Norge gjort det. Jag tycker att det är en ömklig ståndpunkt, att vi
alltid skola försöka komma sist. Detta gäller inte bara i detta fall, utan gene -

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

109

Ang. viss ändring i sjömanslagen. (Forts.)
rellt i fråga om internationella konventioner. »När alla andra ha ratificerat»,
säger man, »då skola vi göra det också.» Var det inte Strindberg, som skrev
örn mannen, som visserligen ville vara med i striden men som frågade: »Varför
skall jag gå först? Varför kan inte jag få tåga i sista ledet?» Man vill
eventuellt vara med, bara man kan få komma sist och alltså inte riskera sitt
skinn.

Nu ha de stora länderna redan beslutat ratificering. Varför skola vi då
vänta och bli en av de allra sista nationerna? Vi skulle då börja tävla med
Finland, ty Finland blir kanske den allra sista, det kan jag ganska väl tänka
mig. Vi skulle alltså tävla för att komma sist tillsammans med Finland, men
Norge och Danmark skulle gå före oss — det är nämligen i själva verket endast
Skandinavien kvar, som skall ratificera. Jag tycker inte, att Sverige
skall inlåta sig på någon tävlan för att vinna denna tvivelaktiga hederstitel.

Herr Nordborg: Herr talman! Jag vill endast framkasta den förmodan

beträffande herr Lindleys hänvisning till den åberopade redaren i Göteborg
och de uppfattningar, som han uttalat, att herr Lindley måtte ha lyckats prata
omkull honom.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt; och förklarade herr förste vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larson, Eduhard, och herr Nordborg begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 51,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr förste vice talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 39;

Nej — 35.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av väckta motioner angående ändring i gällande föreskrifter
om uppskattning av prästlöneboställes normalavkastning m. m.; samt

Ilo

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Ang. vissa
ändringar i
fattigvårdslagen.

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 23 § lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn
& fartyg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i lagen om fattigvården.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första kammaren
nr 139 av herr Löfvander m. fl. samt från andra kammaren nr 39 och 40 av
herr Thorell m. fl., nr 291 av herr Johansson i Bro m. fl., nr 302 av herrar
Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund samt nr 451 av herr Nyblom m. fl.

I motionerna nr 139 i första kammaren av herr Löfvander m. fl. och nr 291
i andra kammaren av herr Johansson i Bro m. fl., vilka voro likalydande, hade
yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag -—
örn möjligt till innevarande riksdag — rörande sådan ändring av gällande fattigvårdslag,
att hemortsrätt skulle, oberoende av meddelad fattigvård, åtnjutas
i det samhälle, där vederbörande vöre mantalsskriven.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet under fyra särskilda, med
A—D betecknade punkter lämnat en redogörelse för ifrågavarande motioner,
varefter utskottet hemställt,

a) att de i utskottets redogörelse under A redovisade motionerna I: 139,
II: 40 och II: 291 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

b) att den i utskottets redogörelse under B behandlade motionen II: 302
ävensom den under samma punkt redovisade framställningen i motionen II: 451
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

c) att riksdagen i anledning av den i utskottets redogörelse under C behandlade
motionen II: 39 ävensom den under samma, punkt redovisade framställningen
i motionen II: 451 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t, efter återupptagandet av den under åren 1932 och 1933 inom
socialdepartementet i syfte att söka nedbringa statens kostnader för fattigvården
verkställda undersökningen angående lämpligheten av ändringar i, bland
annat, fattigvårdslagens bestämmelser örn hemsändning av understödstagare,
ville, efter ytterligare utredning, med beaktande, utan att berättigade humanitära
hänsyn åsidosattes, jämväl av kommunernas intresse, att berörda bestämmelser
om hemsändning erhölle ökad effektivitet, för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen i nämnda del kunde giva anledning: samt

d) att den i utskottets redogörelse under D redovisade framställningen i
motionen II: 451 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag skall såsom motionär i denna fråga

be att få säga några få ord i anledning av det föreliggande utskottsbetänkandet.

Var och en, som något sysslat med arbete inom en fattigvårdsstyrelse eller
barnavårdsnämnd i en kommun, har säkerligen fått den erfarenheten, att
mantalsskrivnings- och hemortsrättsförhållandena i vårt land inte äro tillfredsställande.
Därom vittna även alla de förslag, som under senare år framlagts
inför regering och riksdag för att få rättelse härutinnan.

Den nuvarande bestämmelsen örn att en person, som inflyttar i en kommun
och blir där mantalsskriven, skall ha ett s. k. fattigvårdsfritt år i denna nya

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

lil

Ang. vissa ändringar i fattigvårdslagen. (Forts.)
mantalsskrivningskommun för att där vinna hemortsrätt, har troligen tillkommit,
för att personer, som eventuellt blivit obehörigt mantalsskrivna i en kommun
och som vid inflyttningen varit i sådant tillstånd, att de måste anlita det
allmännas hjälp, ej skulle i inflyttningskommunen kunna vinna hemortsrätt.
Det må ju vara riktigt, att en sådan säkerhetsanordning funnits. Det är emellertid
bland folk, som sysslar med dessa ting i våra kommuner, en allmänt
känd sak, hur myndigheterna begagna sig av bestämmelsen örn »det fattigvårdsfria
året». När det gäller enskilda personer, och kanske ännu mera familjer,
beträffande vilka man kan befara, att de på grund av iråkad arbetslöshet
eller av annan orsak efter någon tid kunna komma att falla det allmänna
till last, har man tillgripit den metoden, att man tilldelat dem ett understöd
för att därmed förhindra dem att vinna hemortsrätt. Och att man vid tilldelandet
av dylika understöd inte är njugg, finns det otaliga bevis för. Det är
ju hemortskommunen, som skall betala, och då är det ju inte så svårt att vara
•frikostig. Det måste anses vara oriktigt, att den ena kommunen skall utdela
understöd, under det att den andra kommunen skall släppa till medlen.

För att de, som tilläventyrs inte sysslat med dessa ting, skola kunna få en
inblick i förhållandena, skall jag be att få anföra några exempel. Från en
kommun i södra Skåne flyttade hit till Stockholm en familj, bestående av man
och hustru. Mannen fick rätt snart arbete vid ett bygge, och hustrun fick
plats som diskerska vid ett hotell. Efter någon tid blev hustrun sjuk och måste
anlita sjukhusvård, och denna sjukhusvård betalades av fattigvårdsstyrelsen
i Stockholm. Denna sökte sedan hemkommunen för beloppet, som inte blev
så obetydligt, alldenstund avgiften var 4 kronor örn dagen. Länsstyrelsen
dömde hemortskommunen att betala. Kommunen anförde då besvär över detta
länsstyrelsens beslut, men det fastställdes av kammarrätten. Mannen hade en
inkomst av 56 kronor per vecka, och vi ansågo, att han själv skulle kunna betala
sin hustrus sjukvård, men trots detta utdömde myndigheterna i Stockholm
beloppet av hemortskommunen. Ändå är det att märka, att mannen för sin
inkomst under den tid, som hustrun hade understöd från Skånekommunen, betalade
skatt till Stockholms stad.

Jag skall taga ett annat fall. En familj på man, hustru och fem barn flyttade
från samma kommun till Norrköpings stad. Familjen hade aldrig i hemkommunen
fallit fattigvården till last, och den redde sig bra i Norrköping i
nära två år. Men den sista veckan på »det fattigvårdsfria året» blevo de tilldelade
ett understöd, och nu har familjen i nio år varje vinter tilldelats understöd
i Norrköping. Kommunen har sammanlagt fått betala ut flera tusen kronor
bara till denna familj. Mannen är mantalsskriven i Norrköping och får
till denna stad skatta för sina inkomster, samtidigt som den skånska kommunen
får betala understöd för hans familj.

Dessa exempel klarlägga, att det finns ett starkt behov av revidering av
vår fattigvårdslag beträffande hemortsrättsbestämmelserna. Härom vittnar
även det otal av fattigvårdsprocesser, som pågå kommuner emellan.

I den motion jag avlämnat vid årets riksdag yrkas, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag — örn möjligt till innevarande
riksdag — rörande sådan ändring av gällande fattigvårdslag, att hemortsrätt
skall, oberoende av meddelad fattigvård, åtnjutas i det samhälle, där vederbörande
är mantalsskriven», Med denna bestämmelses införande skulle enligt
min uppfattning de kommunala fattigvårdsprocesserna upphöra, till fromma
icke blott för kommunerna utan även för de stackars människor, som av en
eller annan anledning behöva det allmännas hjälp.

Man invänder nu emot denna reform, att kommuner med bättre ordnad fattigvård
skulle bli överlupna av människor, som spekulerade i fattigunderstöd

112

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. vissa ändringar i fattigvårdslagen. (Forts.)
på så sätt, att de flyttade in och läto mantalsskriva sig i dylika kommuner.
Jag tror, att man hyser onödiga farhågor i detta avseende. Det fordras ju
för att kunna bli mantalsskriven i en kommun, att man är bosatt i kommunen,
och den kategori av människor, det här gäller, är ju i den ekonomiska ställningen,
att de ej kunna förvärva bostad genom köp av fastighet utan måste hyra
bostad. Jag tror, att hyresvärdarna äro ytterst försiktiga, då det gäller att
antaga hyresgäster, och att de ha samma intresse som kommunen, så att de
inte hyra ut lägenheter till folk, som inte kan göra rätt för sig. Jag har ingenting
emot att skärpta bestämmelser införas beträffande mantalsskrivningen,
så att missbruk kunna förhindras.

Herr talman! Jag har intet yrkande, men vill uttala den förhoppningen, att
det utredningsarbete, som pågår och som andra lagutskottet åberopat, då utskottet
hemställer, »att motionen nr 139 i första kammaren icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda», måtte taga hänsyn till vad motionärerna anfört
och att utredningen måtte så bedrivas, att förslag i motionens syfte måtte
kunna föreläggas nästa års riksdag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Äng. krigsmanskapets

hemortsrätt i
fattigvårdshänseende

m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring i fattigvårdslagens bestämmelser rörande hemortsrätt.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 248 i första kammaren av herr Berg,
Robert, och nr 450 i andra kammaren av herr Lövgren.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville
för sin del besluta att till 45 § i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården, foga
ett stycke av följande lydelse:

»För dem av krigsmanskapet eller av de vid kronans varv eller verkstäder
anställda arbetare eller hantverkare, vilka endast till följd av tjänsten mantalsskrivas
å tjänstgöringsorten, gäller ej denna mantalsskrivning till bestämmande
av deras hemortsrätt.»

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr Hage och herr Lindberg i Stockholm, vilka
yrkat, att utskottet måtte föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande lämpligheten av ändrade bestämmelser örn hemortsrätt
för dem av krigsmanskapet eller av de vid kronans varv och verkstäder
anställda arbetare eller hantverkare, vilka endast till följd av tjänsten mantalsskreves
å tjänstgöringsorten.

Herr Berg, Robert: Herr talman! I utskottets utlåtande i anledning av här
föreliggande motion har utskottet endast sett på den ena delen av frågan, men
underlåtit att fästa någon uppmärksamhet vid den andra delen. I motionen
förekommer nämligen en passus, där det talas örn svårigheterna för det avgångna
manskapet vid de militära förläggningarna att på förläggningsorten
erhålla arbete. Det är ju ett allmänt känt förhållande, att militärstäderna

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 27.

113

Ang. Jeru) smanskapets hemortsrätt i fattig vårdshänseende m. m. (Forts.)
praktiskt taget äro tillkomna huvudsakligen för försvarsändamål. Sålunda
lia i dessa städer i regel icke uppstått några industriella eller andra företag,
som kunna giva möjlighet till anställning i samma omfattning Som andra städer
erbjuder.

Jag skall tillåta mig att i detta sammanhang särskilt peka på ett exempel,
nämligen Boden. I Boden äro, såvitt jag inte är fel underrättad, förlagda icke
mindre än fyra regementen, och från dessa regementen avgår varje höst ett
större eller mindre antal uttjänt manskap. Genom den bestämmelse, som nu
föreligger i fattigvårdsavseende, ha ju dessa personer, därigenom att deras
tjänstetid varat tre år, också förvärvat hemortsrätt i förläggningsorten. Då
är frågan: vilka möjligheter har det avgångna manskapet i en dylik militärstad
att erhålla arbete? Dessa möjligheter äro enligt min uppfattning synnerligen
små, och följden blir givetvis, att vederbörande i stor utsträckning måste
falla fattigvården till last.

Utskottet säger i sin motivering, att det är lämpligt, att detta manskap får
lia sin hemortsrätt i den kommun, där de äro förlagda och till vilken de även
betalat sin skatt. Man kunde ju fråga sig, hur stora skattebelopp som under
en tjänstgöringstid av i regel tre år vid armén och fyra år vid flottan egentliga
hinna inflyta, men jag skall likväl nu fullständigt bortse från den sidan
av saken, och i stället fästa avseende vid ett annat förhållande. När manskapet
avgår, har det. som jag tidigare påpekat, i stor utsträckning inte några arbetsmöjligheter
och kommer sålunda att falla fattigvården till last. Vad blir
resultatet av detta? Bestämmelserna äro sådana, att även örn de sedermera
flytta från förläggningsorten, som ju blivit deras hemortskommun, men under
första året inte få några försörjningsmöjligheter, utan i den nya kommunen
falla fattigvården till last, så bibehålla de sin hemortsrätt i den kommun, varifrån
de ha flyttat, d. v. s. från den militära förläggningsorten. Det är uppenbart,
att försörjningsplikten för dem kommer att drabba hemortskommunen
oerhört hårt. Bestämmelserna gå så långt, att avgånget manskap, som drabbas
av arbetslöshet eller dylikt under en lång följd av år, även i fortsättningen
bibehålla sin hemortsrätt i den kommun, där de haft sin militäranställning.
De gå för övrigt ännu längre: har vederbörande senare ingått äktenskap, falla
i fattigvårdsavseende också hans hustru och barn under den kommun, där mannen
haft sin militära anställning.

Nu kan det invändas, att detta är något som i regel förekommer även inom
andra kommuner, och man skulle ju kunna tänka sig, att en viss reciprocitet
förelåg, d. v. s. den ena kommunen drabbas då, den andra då, och att det hela
därför skulle jämna ut sig. Men därigenom, att det i militärstäderna är så
många, som varje höst lämna tjänsten och i de flesta fall icke inom kort tid få
någon möjlighet till försörjning, blir det ett förhållandevis stort antal, som
nödgas anlita fattigvården och sålunda drabbas militärstäderna i detta avseende
med större styrka än andra kommuner.

Örn en yngling kommer till en militärförläggning från ett industrisamhälle,
där möjligheterna till arbete äro väsentligt större än i militärstäderna, vore det
viii naturligare, att han finge behålla sin hemortsrätt i den kommun, varifrån
han kommer, så att han efter den uttjänta tiden vid regementet eller flottan,
d. v. s. tre eller fyra år, kunde återvända till sin hemortskommun, där han lättarp
kan erhålla arbete.

Det är denna sida av saken, som jag huvudsakligen ägnat min uppmärksamhet.
Jag har med min motion velat underlätta möjligheterna för det avgångna
manskapet vid olika regementen och vid flottan att efter tjänstgöringstiden
återvända till hemortskommunen genom att låta dem där bibehålla sin hemortsrätt,
och med stöd av denna rätt ge dem .samma möjligheter till arbete,

Första hammarens protokoll 103J/. Nr £7.

114

Nr 27.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. krig smanskapets hemortsrätt i fattig vårdshänseende m. m. (Forts.)
som kommunens övriga invånare. Det är nämligen ett allmänt känt förhållande,
att sedan arbetslösheten gjort sig gällande i vårt land, ha kommunerna nödgats
vidtaga restriktioner i fråga örn hjälpverksamheten. Man har inte allenast
föreskrivit, att vederbörande skola vara mantalsskrivna för att erhålla
hjälp, utan man har också föreskrivit, att de skola ha hemortsrätt, och man
har i vissa kommuner gått ännu längre, i det man kräver hemortsrätt under
ett visst antal år, innan de av kommunen erhålla hjälp i form av kommunalt
eller statskommunalt arbete. Genom dessa restriktioner är det sålunda inte
möjligt för en person, som tjänat ut vid ett regemente eller vid flottan, att kunna
återvända till sin hemortskommun, ty kommunen håller mycket strängt pä
att de som ha hemortsrätt, först skola komma i fråga.

Utskottet har inte ansett denna sak vara av det intresse, att den föranlett
någon utskottets åtgärd. Emellertid har till utskottets utlåtande fogats en
reservation, som avser att Kungl. Maj :t skulle få i uppdrag att utreda frågan.
Det har under innevarande års riksdag förelegat olika framställningar i fråga
örn fattigvården. Dessa olika motioner vittna givetvis örn, att det inte är som
det borde vara i fattigvårdsavseende, vare sig på det ena eller det andra området.
Sålunda torde en utredning, ehuru utskottet inte ansett den nödvändig,
icke kunna anses alldeles opåkallad, och jag ber därför herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Norman: Herr förste vice talman! Den hemställan, som gjorts i här
föreliggande motion, går ut på att få en återgång i bestämmelserna i fattigvårdslagen,
åtminstone vad innehållet beträffar, till vad som var stadgat i
förordningen av 1871. När fattigvårdslagen reviderades år 1018, togs detta
stadgande bort, och det tycks då ha rått en fullständig enighet därom, att
denna bestämmelse inte längre borde bibehållas. Fattigvårdslagstiftningskommittén
hade särskilt motiverat sin uppfattning i det avseendet, och det utskott,
som hade att behandla spörsmålet, gjorde dess uttalande till sitt. Andra
lagutskottet har i föreliggande utlåtande anslutit sig till de synpunkter, som
framhöllos, när detta stadgande vid revideringen av fattigvårdslagen uteslöts.
Det är, som de ärade kammarledamöterna finna, en enda liten detalj i det
brännande spörsmålet om hemortsrätten, som i detta fall är berört, och en detalj
av speciellt lokalbetonad art.

Nu har motionären inte yrkat bifall till sin motion utan till den reservation
med en hemställan örn skrivelse i ärendet, som föreligger. I utskottets föregående
utlåtande, beträffande vilket kammaren nyss fattade beslut, har andra lagutskottet
påvisat, hurusom hela detta spörsmål örn hemortsrätten ligger under utredning.
Skatteutjämningsberedningen har tagit en viss ställning till spörsmålet,
och man kan förvänta, när skatteutjämningsberedningens betänkande ligger under
fortsatt behandling, att även spörsmålet örn hemortsrätten i fattigvårdsavseende
kommer under förnyat övervägande. Organisationssakkunniga torde
också säkerligen ha anledning att beakta spörsmålet. Vidare har riksdagen i
år i annat sammanhang i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt utredning i syfte
att åstadkomma en förbättrad lagstiftning'' rörande mantalsskrivning och därmed
sammanhängande spörsmål.

Problemet örn hemortsrätt i fattigvårdsavseende sammanhänger ju mycket
nära med detta spörsmål och kommer med all säkerhet att knytas an även till
denna utredning, som väl säkerligen kommer till stånd. Andra lagutskottet
har helt naturligt ställt sig intresserat till frågan — den är ju. som de föregående
talarna framhållit, både betydelsefull och brännande. De många motioner,
som väckas i ämnet för varje år, vittna också därom. I det nyss behandlade
utlåtandet nr 23 från andra lagutskottet uttryckte utskottet en för -

Fredagen den 27 april.

Nr 27.

115

Äng. krig smanskapets hemortsrätt i fattig vårdshänseende m. m. (Forts.)
väntan, att den utredning i olika avseenden, som pågår, skall fortlöpa med
största skyndsamhet, och under sådana förhållanden kan jag inte finna, att
det är någon särskild anledning för riksdagen att hemställa örn en utredning
i det speciella fall, som motionärerna beröra i sin motion.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt medlen rättelse, att ordet
»motion» ersattes med ordet »motioner», samt vidare på bifall till den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning
av väckt motion angående viss ändring i lagen örn fattigvården, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.03 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 27 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 21 och 24 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att generaldirektör Anders Örne på grund av sjukdom (cholecystitis) tills
vidare är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet intygas.

Stockholm den 25 april 1934.

Gösta Kåge,

leg. läkare.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 95—101, bankoutskottets utlåtanden nr 33—37, andra lagutskottets
utlåtande nr 26 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 65—75.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber
att få hemställa, herr talman, att alla jordbruksutskottets ärenden, således från
och med utlåtandet nr 65 till och med utlåtandet nr 75, ska sättas närmast

116

Nr 27.

Fredagen den 27 april.

efter andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 4 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes

första lagutskottets utlåtande nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående vadhållning i samband med tävlingar;
samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion angående tillsättande av allmänna ombud
för överklagande av stiftsnämndernas beslut angående normalavkastning av
prästlöneboställen; och

nr 6, i anledning av väckt motion angående pastorats skyldighet att lämna
redovisning för avkastningen av sina prästlöneboställen.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

.''Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

341276