1934. Första kammaren. Nr 12 (Riksdagens protokoll 1934:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Första kammaren. Nr 12.

Fredagen den 23 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 17 och den 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
K. S. H. Hartin från viss betalningsskyldighet; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av vissa
haverikostnader.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 52, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 21 september
1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition, nr
122, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa
ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk m. m.

FöTedrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 130, angående upplåtelse av visst område å Djurgården till Stockholms
stad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition, nr
131, angående utbetalning förskottsvis av statsbidrag till vägbeläggningar
med begränsad varaktighet.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 132, angående godkännande av en i Genéve den 11 oktober 1933
undertecknad internationell konvention för undertryckande av handeln med
myndiga kvinnor.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 142, angående ändring av flygvapnets reservbefälsorganisation; och
nr 145, angående försäljning av vissa kronan tillhöriga markområden inom
Vaxholms fästning.

Första hammarens protoholl 1934. Nr 12.

Nr 12.

Fredagen den 23 februari.

Begäran att
få framställa
interpellation
ang. ett samförstånd

mellan småstater.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 9, 25 och 26, första lagutskottets utlåtanden nr 17—19 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 2 och 18—22.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag

skall be att få framlägga en interpellation.

I motion I: 274 och i den av kammaren beviljade därtill anslutna interpellationen
har upptagits frågan örn ett organiserat samförstånd mellan de mindre
staterna och särskilt mellan de mindre baltiska staterna öster och väster om
Baltiska havet på de kulturella, ekonomiska och utrikespolitiska områdena,
ävensom en förberedande organisation redan nu av de skandinaviska ländernas
gemensamma framträdande i utrikespolitiken för tidens realiteter. Det är
emellertid tillagt, att från samarbetet på de utrikespolitiska områdena självfallet
voro uteslutna militärallianser. Motiven till detta undantag hunno ej
utvecklas i motionen före motionstidens utgång. Det kan och bör nu i stället
ske genom en nödvändig komplettering av den förenämnda interpellationen.
Därigenom kan riksdagen ock hugnas med upplysningar i obekanta ämnen,
sedan 56 § riksdagsordningen örn regeringens samarbete med riksdagen blivit
till en död bokstav.

Militärallianser mellan småstater.

En militärallians mellan småstater såsom en grundprincip är en motsägelse.
Deras värn och fäste är sanningens makt, för att ej säga övermakt. Deras uppgift
är nu att bana väg för den genom stormakternas oförskyllda politiska vildmarker,
uppvuxna ur deras för stora makt. Emellertid få småstaterna ej blunda
för situationen i stormakternas rustningsfråga. Denna ställer sig olika för de
förra.

Sålunda är begripligt, att de mindre stater, som efter kriget vunno sin frihet
genom utbrytning från stormakter, måste särskilt ännu känna sig osäkra
för de senare. Dit höra de östbaltiska mindre staterna. De ha förmodligen
ingenting emot en militärallians med varandra, örn även skandinaverna anslöto
sig. De förstå nog, att de skulle ensamma på en sådan stråt ej förmå
mycket, och vad värre är, därigenom skulle de förlora sin själ. Anslutning
från skandinaverna anse de nog också är omöjligt. Det är för mycket begärt
av skandinaverna. Vi våga ej förplikta oss att, örn — låt vara emot förmodan
— de ofantliga ryska massorna ställas på krigsstigen mot någon av de
ostbaltiska staterna, kasta oss in i den ojämna striden. Den svenske utrikesministern
Hederstierna måste ju också enligt en så gott som enhällig svensk
opinion avgå från sin post på grund av sitt förord för en militärallians med
Finland. Detta är ett tillräckligt bevis. Ett utslag i samma riktning var
Sveriges vägran år 1864 att vedervåga sin välfärd genom att gå i krig mot
två stormakter till försvar vid Danmarks sida av Dannevirke såsom skandinavernas
landgräns mot söder.

Sinsemellan behöva ej småstaterna några partiella militärallianser riktade
mot varandra, åtminstone icke inom Baltikum. De skulle ej heller få någon
lycka därav.

Småstaternas utbrytning ur stormakternas militärsystem.

Snarare skulle man kunna ifrågasätta, att småstaterna i sitt framträdande
borde överväga ett gemensamt utträdande ur stormakternas krigssystem. Skola
vi av stormakterna evigt påtvingas denna olycka? Detta vore en grundlig
tankeställare för stormakternas folk. Den innebär icke något klander mot de
kvantitativt stora folkens karaktär. Förhållandet är helt enkelt, att mindre

Fredagen den 23 februari.

Nr 12.

Begäran att få framställa interpellation ang. ett samförstånd mellan småstater.
(Forts.)

staters folk och styrelser ha lättare att göra en dygd av sin anspråkslösare
ställning. De måste göra det och hava väl oftast intresse därav. Deras kallelse
stödes för övrigt, vid sidan av sanningens makt, av stormakternas rivalitet.
Dessutom må vi väl besinna, att även stormakter äro bättre än sitt rykte,
och visserligen vilja vi vara goda vänner även med dem.

Det må sålunda i varje fall bliva varje småstats ensak att bedöma, huruvida
och i vad mån den fortfarande behöver ett försvarsväsende. Skulle någon
småstat — låtom oss hoppas mot förmodan — angripas av en stormakt
och fara därigenom uppstå även för andra stater, stora eller små, då kan en
militärallians för tillfället mellan dem, som sålunda äro hotade, komma till
stånd.

Här är det emellertid fråga om de små staternas kallelse såsom fredsstiftare
och kulturbärare. En sidofråga och ingalunda oviktig är då även avslutande
av traktater, som ehuru ett bräckligt stöd dock i sin mån kunna för någon
tid trygga småstater för stormakters militära vanskligheter. Även stormakter
kunna hava gagn därav för att ej äventyra angrepp från samlade småstater
i förbund med någon stormakt.

N on-ag g ressionsav tal.

Sovjetunionen har sålunda på senare tider i sitt lands intresse avslutat »nonaggressionsavtal»
med Estland, Lettland, Litauen, Finland, Polen, Italien och
Frankrike, vilka även funnit sig gagnas av dem. Avtalen gå ut på förpliktelser
för kontrahenterna att ej angripa varandra och förbliva neutrala, örn någon
av dem angripes från annat håll. Det senare är förmodligen huvudsaken
med avtalen. Till Rumänien ha även erbjudanden ingått, men de ha åtminstone
ännu ej lett till något resultat.

År 1926 avslöts ett till innehållet tämligen likartat »vänskapsfördrag» mellan
Sovjet och Tyskland. Redan år 1927 skedde en hänvändelse i enahanda
syfte till Sverige. Detta har veterligen ej lett till något resultat. Det har ock
varit mig omöjligt att få någon klarhet över denna episod och svenska utrikesdepartementets
inställning till densamma eller eventuella upprepanden.

Här föreligger således ett försök till pacificering av Ostbaltikum på initiativ
av Sovjetunionen med en ansats även till Sverige. Det bör väl då, synes
mig, vara förtjänt av övervägande, att även västbalterna hugnas med en
sådan relativ fredsgaranti. En samverkan mellan de mindre östbaltiska staterna
främjas även därav.

En sådan pakt bör emellertid, med hänsyn icke minst till den nordiska
folkfamiljens södra landgräns mot Schleswig, även avslutas mellan Tyskland
och skandinaverna. Även östbalterna böra ha intresse att få en non-aggressionstraktat
till stånd med Tyskland. Polen synes redan ha gjort en början,
då enligt avtal nyligen med Tyskland Polen tillförsäkrats åtminstone en tioårig
frist för den av tyskarna ogillade polska korridoren. Ett naturligt komplement
till de hitintills slutna »non-aggressionstavtalen» äro således liknande
pakter mellan Tyskland samt Väst- och Ostbaltikum eller åtminstone vissa av
dess stater såsom Estland, Lettland, Litauen och Danmark. Därmed skulle
Väst- och Ostbaltikum bliva för avsevärd tid praktiskt taget neutraliserade,
örn allt går väl.

Avtal örn definition av »angripare».

En annan tidsföreteelse i pacifistisk traktatväg äro avtalen örn definition av
begreppet angripare, vilket kriminaliserats genom folkförbundets pakt och än
mer genom Briand-Kelloggpakten.

Nr 12.

Fredagen den 23 februari

Begäran att få framställa interpellation ang. ett samförstånd mellan småstater.
(Forts.)

Vid den s. k. avrustningskonferensen framlade Sovjetunionen ett förslag härom,
avsett att bliva gällande för alla stater. Ett särskilt utskott med greken
Politis som ordförande fick i uppdrag att överväga saken. Utskottet rekommenderade
den och framlade en förbättrad formulering. Denna diskuterades
sedan i huvudutskottet. Tre meningar gjorde sig gällande. En mening för bifall,
en mening från England, som avböjde all automatisk reglering av definitionen,
samt en tredje ståndpunkt, representerad av Spanien m. fl., vilka
förordade en medelväg mellan de båda förenämnda motsatserna.

Kongressen uttalade sig för att de tre ståndpunkterna samarbetades genom
utsedda representanter för de enskilda meningarna. Sedan har frågan ej
vidare avhörts. Den ligger sannolikt på bordet i Genéve utan närmare övervägande,
närmast kanske i följd av Tysklands utträde ur folkförbundet. Men
ärendet lär icke vara avfört från dagordningen.

I detta läge har Sovjetunionen den 3 juni 1933 avslutat separat regionala
avtal angående definition av angripare med Estland, Lettland, Polen, Rumänien,
Persien och Afganistan, till vilka sedermera anslutit sig Finland.

Den 4 juli samma år slöt Sovjetunionen ett lika lydande avtal med lilla ententens
stater och Turkiet med endast det tillägget, att avtalet skall vara öppet
för anslutning från alla staters sida, och slutligen den 5 juli ett liknande
avtal med Litauen.

Dylika försök att försvåra utbrottet av ett krig har föga att skaffa med de
försummade kardinalproblemen. Krigen och rustningarna kunna väl omöjligen
betryggande förekommas annat än genom undanröjande av deras djupliggande
orsaker. Med dessa ha staternas styrelser hitintills föga befattat sig
i vidare mån än som skett genom kriget och dess fredsslut. Det genomförde
ju för första gången bland annat nationalitetsbefrielse för alla nationaliteter
i Europa i stora drag.

En dylik tuva — som de förenämnda avtalen — kan dock vara ägnad att
stoppa även ett stort lass eller till och med helt stjälpa det. Det senare fick
Tyskland erfara genom sin anstormning mot Belgiens garanterade neutralitet.

På sistone ha även rykten lupit örn förslag från Sovjet och Polen till de
s. k. randstaterna Estland, Lettland, Litauen och även till Finland örn dessas
neutralisering. Denna fråga är behandlad i motionen I: 274 (sid. 14—15).
Frågan borde väl egentligen kulminerat i samtliga småstaters neutralisering,
i den mån detta kan anses behövligt i vidare mån än redan skett genom folkförbundets
akt, Briand-Kelloggpakten och Litvinovs »non-aggressionsavtal» i
förening med avtalen om definition på »angripare».

Det är tydligt, att något legat under dessa rykten. Nu har frågan dock
försvunnit i diskussionen. Den har förfallit, försäkrar diplomatien. Därmed
får väl då världen låta sig nöja tillsvidare.

De finska språkstriderna samt de litauisk-polska striderna om Vilnaområdet.

I motionerna 1:200 (sid. 15—18) och I: 201 vid 1933 års riksdag konstaterades,
att även mellan de baltiska småstaterna ruvade vanskligheter, som
måste bemästras främst genom självövervinnelse. Särskilt gällde detta de
finsk-svenska språkstriderna samt de litauisk-polska striderna örn Vilnaområdet.

De förenämnda språkstriderna måste avblåsas. De rikta uppmärksamheten
särskilt på att folkförbundets vårdnad örn de nationella minoriteternas rätt
ej sträcker sig till minoriteter inom stater, som ej voro inblandade i kriget.
Detta är en lucka i rättsordningen, som bör fyllas med hänsyn.

Vilnafrågan måste också icke minst i det väst-ostbaltiska samförståndets
intresse definitivt lösas. Även Polen lär blivit alltmera övertygat därom. Ett

Fredagen den 23 februari. Nr 12.

Begäran att få framställa interpellation ang. ett samförstånd mellan småstater.
(Forts.)

tecken därpå kan ju i viss mån sägas vara, att Polen accepterat ett avtal örn
definition på angripare, däri förklaras, att såsom angripare skall anses bland
annat den vara, som gör sig skyldig till »invasion med väpnad makt, till och
med utan krigsförklaring, på en annan makts territorium». Naturligtvis har
ett sådant avtal ej retroaktiv förpliktelse. Polen gör väl även gällande, att
besättandet av Vilnaömrådet berodde på särskilda omständigheter. Hur som
helst. Detta krigstillstånd bör upphöra. Därom äro alla eniga.

Förhindrandet av evolution genom inbördes krig blir en av småstaternas
huvudsakliga uppgifter. Denna angelägenhet ligger på ett annat plan och förbigås
således här.

Hemställan.

På grund av vad sålunda anförts tillåter jag mig hemställa om kammarens
tillstånd att, såsom ett komplement till min förut bifallna interpellation, få
till utrikesministern framställa även följande frågor.

Är regeringen sinnad att överväga och eventuellt taga initiativ till förhandlingar
örn:

1) non-aggressionsavtal även mellan de skandinaviska staterna eller vissa
av dem å ena samt Sovjetunionen å den andra sidan;

2) non-aggressionsavtal mellan de väst- och ostbaltiska staterna eller vissa
av dem å ena samt Tyskland å den andra sidan;

3) avtal om definition av begreppet angripare även mellan de skandinaviska
staterna eller vissa av dem å ena samt Sovjetunionen å den andra sidan;

4) avtal örn definition av begreppet angripare även mellan de väst- och ostbaltiska
staterna eller vissa av dem å ena samt Tyskland å den andra sidan;

5) kompletteringar av folkförbundets författningar och förfoganden med bestämmelser
och aktion i syfte, att förbundets värnande om de nationella minoriteternas
rätt utsträckes även till minoriteter inom länder, som vid fredsslutet
lämnats utanför sådant skydd;

6) förhandlingar i varje fall med Finland örn ett definitivt biläggande av
de finsk-svenska språkstriderna;

7) en svensk, helst skandinavisk, medling — likaledes i det väst- och ostbaltiska
samförståndets intresse — i de litauisk-polska striderna örn Vilnaområdet
och dessas definitiva biläggande helst genom förlikning mellan de två
parterna eller genom sakens hänskjutande till neutral europeisk skiljedom.

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 90 med förslag till vissa tillägg till gällande
tulltaxa.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.22 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anställdes val av tjugufyra valmän för utseende av ej mindre riksdagens
justitieombudsman och hans efterträdare än även riksdagens militieombudsman
och dennes efterträdare; och befunnos efter valförrättningens slut hava blivit
till valmän utsedda:

herr Bagge	med	73
» Bergström	»	73
» Björnsson	»	73
» Ericson, Oscar,	»	73
» Forssell	»	73
» Frändén	»	73
» Granath	»	73
» Gustafson, Frithiof,	»	73
» Hamrin	»	73
» Hansson, Sigfrid,	»	73
» Jonsson	»	73
» Klefbeck	»	73
friherre Lagerfelt	»	73
herr Larson, Edward,	»	73
» Linder	»	73
» Norling	»	73
» Sandegård	»	73
» Svenson, Ernst,	»	73
» Svensson, Martin,	»	73
» Thelin	»	73
» Tjällgren	»	73
» Wagnsson	»	73
» Wijkström	»	73
» Åkerberg	»	73

Företogs val av sex suppleanter för de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse ej mindre riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare
än även riksdagens militieombudsman och dennes efterträdare; och befunnos
efter valförrättningens slut hava blivit till suppleanter utsedda:
herr Gustafsson, Per, med 49 röster,

» Hjalmarsson » 49 » i

» Bengtsson » 49 » ,

» Hagman » 49 » ,

» Gabrielsson » 49 » ,

» Pålsson » 49 » ,

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Herr statsrådet Ekman avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 141, angående anslag till länsarkitekter;

nr 146, angående reglering av Södra Dalarnes järnvägsaktiebolags skuldförhållande
till staten; och

nr 147, angående åtgärder för fortsättande av Dals-Eds—Rölanda elektriska
distributionsförenings u. p. a. verksamhet.

Eöredrogs herr Lindhagens anhållan att få till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena framställa spörsmål angående ett samförstånd mellan
småstater.

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkande nr 5.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning av vackt fermo»
motion angående revision av lagstiftningen örn fri rättegång. ningen örn fri

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 301, rättegång.
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Olofsson i Digernäs m. fl.
under uppgift, att lagen örn fri rättegång lämnade vissa tillfällen till missbruk,
hemställt, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
örn förslag i syfte, som i motionen närmare framhållits, och att detta förslag
måtte föreläggas nästa års riksdag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Larson i Lerdala, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Larson, Edward: Herr talman! Då jag vid det förevarande betänkandet
har låtit anteckna en blank reservation, skall jag be att med några
ord få ge uttryck åt vad jag därmed åsyftar.

Jag ber då först att få säga, att det inte är min mening att rikta någon som
helst anmärkning mot själva principerna för den fria rättegången. Jag vill
för min del inte alls på något sätt bidraga till att man skall gå de fattiga
parternas intressen för nära, utan det är mera den ekonomiska sidan av saken,
som jag skulle vilja vidröra.

I det kommittébetänkande, som på sin tid avgavs, beräknades, att kostnaderna
för den fria rättegången skulle uppgå till^ 150,000 kronor per år,
och härav beräknade man att få tillbaka hälften från den tappande parten.
Det visade sig emellertid sedan, att kostnaderna uppgingo till 565,000 kronor.
Man ansåg då, att någonting inte fungerade riktigt, och det kom en
kungl, proposition med förslag till vissa ändringar. Sedan dessa ändringar
vidtagits, sjönko kostnaderna till omkring 425,000 kronor. Nu äro kostnaderna
åter i stigande, och för närvarande äro de uppe i 498,500 eller i runt
tal en halv miljon kronor.

Det är egentligen mot denna stegring och mot dessa stora utgifter, som jag
skulle vilja rikta ett par anmärkningar. Det är ju så, att ersättningen till
rättegångsombuden utdömes mycket oenhetligt. Den ena rätten kan t. ex.
utdöma 20 kronor för ett sammanträde, där det är litet eller ingenting för

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Äng. revision av lagstiftningen om fri rättegång. (Forts.)
rättegångsombudet att göra, under det att vid en annan domstol 50 kronor,
och kanske ännu mer, är den vanliga taxan. Man har från allmänheten hört
upprepade anmärkningar och klagomål över att den fria rättegången utnyttjas
till hjälp, örn jag så får säga, åt vissa personer, som härigenom få en
inkomstkälla, som ger mer än vad lagstiftarna, så vitt jag kan förstå, rätteligen
ha avsett.

Nu är det ju känt, att departementschefen följer detta ärende med uppmärksamhet
och att det givits vissa direktiv för domstolarna. Men ehuru
det är manga, som följa dessa direktiv och som tillämpa dem både praktiskt
och riktigt, finns det säkerligen ganska många, som tydligen inte ha fäst så
mycket avseende vid vad departementschefen skrivit. Jag beklagar, att justitieministern
inte är närvarande, ty jag skulle ha velat rikta en vördsam hemställan
till honom, att han måtte infordra detaljerade uppgifter örn hur de
olika domstolarna ersätta rättegangsbiträdena. Jag tror, att örn det komme
in några sådana detaljerade uppgifter, skulle det visa sig, att vad jag nu
anfört är fullt berättigat.

Ja, herr talman, jag har inte något yrkande att göra, men jag har velai
fasta uppmärksamheten pa den ojämnhet, som råder i fråga örn ersättningen
till rättegångsbiträdena vid fri rättegång.

Herr Bissmark: Herr talman! Jag har för min del den uppfattningen, att
det efter de senast vidtagna förändringarna finns mycket litet att göra i fråga
örn att inskränka rätten till fri rättegång. Men däremot finns det ett visst
fog för den föregående talarens uppfattning, att det råder en mycket stor
ojämnhet mellan domstolarna vid själva bestämmandet av de arvoden och
ersättningar, som skola utgå till ombuden vid fri rättegång.

Örn vi se på förhållandena, inom ett annat område, till exempel läkaryrket,
är det ju känt, att läkarna tillämpa helt olika taxor, när det gäller förmögna
personer, mera bemedlade^ och dem, som stå på gränsen till att inte kunna
betala av egna medel. Något liknande förekommer också helt säkert i fråga
örn advokaterna. Innan den fria rättegången infördes, skötte advokaterna
i mycket stor ^utsträckning mål för mindre bemedlade utan någon nämnvärd
ersättning. Pa samma sätt sker det fortfarande, att när det gäller personer,
som kunna betala men befinna sig i små omständigheter, så reducera advokaterna
sina anspråk på ersättning högst betydligt. Men när det är fråga
örn en person, som inte alls kan betala, göra sig inte samma synpunkter gällande,
utan dennes ombud får ofta ungefär samma ersättning som i vilket
annat mål _ som helst. Jag finner det vara förenligt med en sund ekonomi,
att man vid prövningen av arvodena anlägger den synpunkten, att när det
gäller mål, vid vilka fri rättegång beviljats, böra advokaterna kunna nöja
sig med en mindre ersättning än vid vanliga mål. Att ge några bestämmelser
örn detta i lagen är naturligtvis inte möjligt.

Jag har begärt ordet egentligen för att säga, att det enligt min mening vore
ganska önskligt, att statsrådet och chefen för justitiedepartementet ville inhämta
upplysningar från de olika domstolarna örn vilka arvoden, som bruka
utbetalas till rättegångsombuden i sådana mål, där fri rättegång är beviljad.
En sådan utredning, tror jag, skulle ge vid handen, att det förefinnes en
mycket stor ojämnhet vid bedömandet av de ersättningar, som böra utgå.
Denna utredning borde kunna vara en lämplig utgångspunkt för att söka
åstadkomma rättelse till större jämnhet i fråga örn rättegångsombudens arvoden.
Denna utjämning bör naturligtvis gå i den riktningen, att den lägre
nivån blir allmänt iakttagen.

Herr talman! Jag har intet yrkande i saken.

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Äng. revision av lagstiftningen om fri rättegång. (Forts.)

Herr Mellén: Herr talman! Jag har inte heller något yrkande att framställa,
men jag anser, att denna fråga är av en sådan betydelse, att den bör
ytterligare understrykas utöver vad de föregående talarna ha gjort.

Det kan inte förnekas, att de fria rättegångarnas antal växer på ett oroväckande_
sätt. Jag kan inte frigöra mig från det intrycket, att den s. k.
understödstagarandan har kommit till synes även på detta område. Det är ju
många advokater, som nästan uteslutande leva på den fria rättegången. De
annonsera, att den och den dagen ha de mottagning för dem, som önska erhålla
fri rättegång. De intyg, som ges för att styrka den sökandes rätt till fri
rättegång, äro oftast rätt svårbedömliga, och att få ett intyg örn att man är
obemedlad går ju nära nog för vem som helst.

Sedan är det en annan sak, som de båda föregående talarna påpekade, nämligen
att arvodena åt ombuden utgå mycket, mycket olika. Jag vet vidare
från min egen erfarenhet som häradshövding, att i synnerhet de yngre domarna
äro synnerligen rädda för att säga nej till en ansökan om fri rättegång.
De ha därvid stöd av att varje gång frågan varit före i riksdagen, har riksdagen
synnerligen starkt poängterat, att de obemedlades rätt till fri rättegång
inte på något sätt får trädas för nära. Trots att utskott och riksdag ha
sagt, att sparsamhet bör iakttagas, måste man utläsa det som: »Men träd

framför allt inte för nära den obemedlades berättigade intresse att få fri
rättegång.» Med lika örn ej större skärpa borde ju framhållas vikten av, att
ingen därför att han är obemedlad, bör beredas tillfälle att på statens bekostnad
föra ohemul talan eller trakassera någon. Advokater, åklagare och
andra söka nu bereda fri rättegång i mål, där de förut inte ens tänkt på att
göra det. Varför? Jo, därför att vittnena får en säker och god ersättning
och likaså ombuden.

Det är inte min mening att på något sätt angripa den fria rättegången. Den
är naturligtvis berättigad och befogad, men den får inte missbrukas, och framför
allt skola inte ombuden överbetalas. Örn det kunde göras något från departementschefens
sida, som satte en gräns framför allt för ombudens arvoden,
vore det mycket önskvärt. Den ändring, som gjordes för några år sedan,
har visserligen varit nyttig, men inte tillräcklig.

Jag har som sagt, herr talman, intet yrkande.

Herr Lindhagen: I denna fråga upprullas ett stort problem, nämligen möjligheten
för mindre bemedlade och medelklassen likaså, att få sin rätt vid domstolarna.

Det är kostnaderna, omgångarna och ovissheten i fråga örn målens utgång,
som gör, att den rätt som domstolarna erbjuda — jag tror mig nästan kunna
säga i flertalet fall, där det behövs hjälp, — inte kan komma till någon tilllämpning.
Nu säges det, att man lämnar fri rättegång och att den skall vara
föremål för särskild prövning, men huvudsaken även i riksdagens motiveringar
är inte, att man skall hjälpa dem som verkligen behöva, utan man skall se
till att det inte blir för mycket kostnader. Med ett sådant program löses ju
inte en rättegångsfråga rationellt. Jag har kallat den nya rättegångsreformen
för en plutokratisk rättegångsreform och efterlyst möjligheterna till en demokratisk
rättegångsref orm. Det fordras helt andra anordningar än fri rättegång,
beviljad efter ett måls anhängiggörande, och en och annan så kallad
byrå för rättshjälp med otillräckligt nit för klientelen. Den nya rättegångsref
ormen går inte alls till botten med denna fråga.

Vad nu angår advokatarvodena, som det här talats om, så är det ju en känd
sak, åtminstone för dem som bo i huvudstaden, vilka kolossala kostnader det
är, örn man skall få en advokat, som duger något till åtminstone. Även de

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Äng. revision av lagstiftningen om fri rättegång. (Forts.)
andra salta oftast räkningarna, så långt det går. De skickligaste advokaterna
äro ju för det mesta anställda hos de stora företagen och de stora förmögenheterna,
som också ha de flesta rättegångarna och där de kunna betalas bra.
De arvoden, som de få av dessa klienter, bli sedan bestämmande även för de
klienter, som inte lia möjlighet att betala. Hur många gånger bär jag inte fått
brev från lantbor i Norrland, som säga: »Vi kunna inte få någon advokat.
Alla advokater äro anställda hos de kapitalstarka bolagen. Inte gå de till oss
stackare och hjälpa oss, allra minst emot sina klienter.» Det är ett oerhört
system, herr talman, som för närvarande råder runt örn på rättegångsordningens
domäner.

Jag tror för övrigt, att när det nu allt mer skall gå till advokattvång, måste
man göra advokaterna till ett skrå, som står under samhällets kontroll och
där det blir licens från samhället. Det måste också sättas taxor, och taxor
för olika förmögenhet, och slutligen stadgas skyldighet att hjälpa alla.

I detta detaljärende, örn jag så får uttrycka mig, i den här stora frågan har
jag intet yrkande att göra, men jag förstår, att det, som Larson i Lerdala
sade, upprullar frågan i hela dess vidd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om skydd för Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning av väckta
rått^tUlljär mo^oner om lagstiftning till skydd för markägares rätt till bärplockning å
Tplockni^.'' skogs- och hagmark.

I två likalydande motioner, nr 251 i första kammaren av herr Bernhard
Nilsson m. fl. och nr 458 i andra kammaren av herr Persson i Fritorp m. fl.,
vilka motioner hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn
skyndsamt utarbetande och framläggande av förslag till lagbestämmelser angående
skydd för rätten till bärplockning å skogs- och hagmark.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Anderson i Hägelåkra, von Heland, Velander och Johanson i
Huskvarna, vilka, under åberopande av jordbruksutskottets vid riksdagen år
1930 avgivna utlåtande nr 90 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 187
angående åtgärder till förhindrande av plockning av lingon före viss dag jämte
i ämnet väckta motioner samt under framhållande av att vid en eventuell utredning
jämväl borde tagas under övervägande huruvida icke rätten till lingonplockning
skulle kunna beträffande visst område förbehållas markägare och
arrendator, ansett, att utskottet bort ''föreslå riksdagen att avlåta skrivelse
till Kungl. Majit med begäran om utredning och förslag i ämnet;

2) av herr Larson i Lerdala, som under åberopande av lagberedningens i utskottets
utlåtande omförmälda förslag uttalat, att all bärplockning å ett visst
område omkring vederbörande jordägares tomtplats borde vara denne förbehållen,
samt yrkat, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla
örn lagstiftning i sådant syfte.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Det kan synas som om denna fråga
vore av så liten omfattning, att man inte borde besvära riksdagen med en fram -

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Örn skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
ställning i ärendet. Jag har fått det intrycket av utskottsbehandlingen, att
man inom utskottet anser, att frågan inte har en sådan vikt, att man bör besvära
Kungl. Maj :t med att verkställa en utredning i ärendet.

Jag vill emellertid till en början säga, att denna fråga inte är så liten. Det
rör sig kanske örn åtskilliga miljoner kronor årligen, särskilt i fråga örn lingonen,
som ju lia den största betydelsen och som denna framställning egentligen
avser. För att belysa detta, vill jag endast nämna, att enligt rapporter
från ordföranden i Väsbo härads hushållsgille, exporterades det något år före
kriget från järnvägsstationer inom detta härad, vilket jag tillhör, lingon till
ett värde av 215,000 kronor. Detta var endast från ett härad och under en tid,
då lingonen betalades relativt bra vid export till Tyskland. För närvarande
äro ju priserna vid försäljning lägre, och tillgången på bär är också mindre,
beroende på rationaliseringen av skogsvården. I en rationellt skött skog växa
nämligen inte lingonen i samma omfattning, som under den tid, då skovling i
stor utsträckning ägde rum av våra skogar.

Men det är en annan sak, som har betydelse vid bedömandet av denna fråga
och som kanske inte är tillräckligt uppmärksammad. Det är de värden, som
man går förlustig genom den rovplockning av bär, som förekommer. Det är
nämligen på det sättet, att lingonen under själva mognadstiden växa i betydlig
grad. Jag vågar bestämt påstå, att med den plockning, som sker nu, åtminstone
i den bygd, som jag närmast känner till, går man förlustig minst 50 procent
av det värde, som lingonen skulle få, örn de finge stå och bli fullmogna,
innan man plockade dem. Det är en formlig tävlan om att kunna tillgodogöra
sig bären, och så fort som de hunnit utvecklas så pass, att man möjligen kan
använda dem i hushållet eller försälja dem. De få inte stå och mogna, utan
man plockar dem, fastän de kanske inte äro mycket mer än halvmogna och utlägger
dem sedan att mogna i solen. Det är emellertid just under den sista
delen av mognadsperioden, som bären skulle tillvuxit i betydlig grad. På
grund av att man plockar av bären för tidigt, går man sålunda förlustig
stora värden.

Denna rovplockning har ökats ofantligt mycket, särskilt genom tillkomsten
av motortrafiken. Förr var det ju så, att man cyklade eller gick från samhällena
ut i bygden för att plocka lingon, men numera har man automobiler,
bussar och motorcyklar och far miltals ut i bygderna. Då gäller det givetvis
att vara ute så pass tidigt, att man kan få något med av bären, innan de blivit
avplockade av andra, och man kommer därför hellre litet för tidigt än för sent.
Detta gör också, att det inte är den fattiga befolkningen, som får tillgodogöra
sig bären, utan det är åtminstone i ganska stor utsträckning de bättre bemedlade.
Den fattiga befolkningen på landsbygden går miste örn bären, därför att
man giver sig ut från samhällena och plockar och tillgodogör sig dessa bär,
som landsbygdens befolkning ofantligt mycket bättre behövde få taga vara på.

Nu säger utskottet vidare, att därför att bären förekomma i mindre omfattning
nu än tidigare, så föreligger det inte samma skäl, som tidigare förefunnits,
för att åstadkomma en lagstiftning på detta område. Jag påstår, att just
på grund av att bären förekomma mindre rikligt, är det så mycket angelägnare
att tillgodogöra sig de bär, som finnas, och låta dem växa färdiga, innan man
plockar dem och förstör den produkt, som man annars skulle kunna få.

Man har också framhållit svårigheterna att åstadkomma en lagstiftning,
som ordnar förhållandena på detta område rationellt. Jag vill härvidlag säga,
att jag inte tror, att det är möjligt att komma ifrån att låta jordägaren få
bestämma över bärplockningen på sin mark. Det skulle kunna tänkas, att
man kunde genomföra ett fridlysningsförfarande. Bärplockningen skulle
alltså vara fri utom i de fall, då jordägaren låtit fridlysa sin mark. Det kan

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Örn skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
också tänkas många andra sätt att ordna denna sak. Jag vill emellertid
framhålla, att det ifrågasatta förbudet naturligtvis endast skulle avse plockning
av bär till hushållsförbrukning eller till försäljning. Om barn gå ut i
markerna för att plocka bär för att äta, kan det alltså inte komma ifråga, att
detta skulle vara något straffbart. Det skulle givetvis ej heller vara något
straffbart, örn en enskild vuxen person går ut och plockar bär och äter dem.
Man kan också tänka sig den möjligheten att lagen göres fakultativ beträffande
tillämpningen efter ungefär samma grunder, som riksdagen i fjol beslöt
beträffande vissa delar av lagen örn ägofred och som också gälla beträffande
lagen om utrotning av berberisbusken med flera olika sådana speciallagar.
Därigenom skulle man vinna möjliget att få lagen tillämpad i de
delar av landet, där den behövs, medan den i andra delar, där den kanske
inte ansågs lämplig, inte behövde tillämpas.

Det finns, inte minst för närvarande, ofantligt många småbrukare, som
synnerligen väl behöva den inkomst, som de skulle kunna få genom att tillgodogöra
sig bären på egen mark. Det kan visserligen inte röra sig örn så
värst många kronor för var och en, men varje liten inkomst, som småbrukarna
i landet kunna få, har sin mycket stora betydelse. Man skulle också kunna
tänka sig, att örn det blev förbud, de större jordägarna kunde upplåta
rätten att plocka bär på sina ägor till fattiga personer i trakten. Man kunde
ju indela marken så, att en fick plocka på ett område, en annan på ett
annat område och så vidare. Detta borde ske på våren eller tidigt på sommaren,
och de som fingo rätten att plocka hade sedermera att bevaka sina anspråk
på området, så att ingen okynnesplockning skedde. Det är ju mycket
möjligt, att en sådan anordning kan vidtagas.

Den skovling, som för närvarande försiggår på bärmarkerna, är i varje fall
av den omfattning, att det icke i längden går att lämna den utan åtgärder —
det rör sig ju om miljoner — och jag upprepar, att något måste göras i detta
avseende. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den i ämnet
väckta motionen.

Herr Åkerman: Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag Ja,

mina herrar, vi veta ju alla, att denna fråga i många år har avhandlats
här i riksdagen. Såvitt undersökningar ge vid handen, var det redan 1899
som man började syssla med saken. Sedan har den vid upprepade tillfällen
varit före. Än har man framkastat ett förslag till lagstiftning, än ett annat,
men det har ständigt visat sig, att det inte finns någon framkomlig väg. Sedan
man hållit på några år, dök det upp en ny synpunkt, ett nytt förslag
till frågans lösning. Man hoppades kunna åstadkomma någon slags fridlysningstid
för lingonen, så att de inte skulle få plockas, innan de voro mogna.
Den tanken började man syssla med redan 1913, och förslag därom ha också
varit före många gånger. Det har anmärkts av oss, som nu stå för detta
utskottsutlåtande, att även den vägen är oframkomlig, såvitt man kan förstå.
Det är ju inte tänkbart, att myndigheterna skola vara några slags väderleksspåmän,
som långt i förväg skola kunna bestämma, när lingonen äro
mogna. Vi ha gjort gällande, att det skulle leda till ganska stort bryderi
och betänkliga trakasserier. Örn det gissats fel på tiden, så skulle folk få
stå och se på mogna lingon, som inbjuda till plockning, utan att få röra dem,
och på det sättet skulle det uppstå en nationalekonomisk förlust.

Vidare har man flera gånger talat örn ett inom lagberedningen uppgjort
förslag, att man skulle avgränsa en viss räjong kring varje hem på landet,
där man icke fick plocka utan tillstånd. Men denna bestämmelse har alltid

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Om skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
förefallit litet stelbent, och förslaget har inte vunnit något gehör. Hur nian
vrider och vänder på saken, så är den, såvitt jag begriper, inte möjlig att
på ett tillfredsställande sätt lösa.

Då fråga vi oss: kan det vara skäl i att ständigt sätta i gång utredningar,
som inte leda till något resultat? Den som följt med lagstiftningen här i landet
vet, att sedan riksdagen — eller rättare sagt Kungl. Majit på riksdagens
anhållan —- år 1922 gjorde en rensning bland kommittéerna, ha dessa blomstrat
upp på nytt, och jag tror det är värre nu än det någonsin har varit. Lagstiftningsarbetet
håller på att växa vederbörande över huvudet. Kan det då
vara skäl i, att när man ser att det inte tjänar någonting till, återigen sätta
i gång utredningskvarnen? Mina herrar, det var dock så sent som 1930, som
vi talade om denna sak. Skall det vara nödvändigt att en gång under ^varje
riksdagsperiod hålla på med detta? Jag vill visst inte underskatta frågan
eller förneka, att den kan vara känslig, men då man inte ser någon väg att
komma fram på, tycker jag man har alla skäl att åtminstone denna gången
ställa sig avvaktande. Jag kan gärna tillägga, att det. är för mig en viss
överraskning, att frågan i dag föranleder någon diskussion, ty örn någonsin
fredsduvan svävat över ett utskott, så var de då denna fråga behandlades i
första lagutskottet. Jag gick i den naiva föreställningen, att det inte skulle
bli några reservationer, men nu se vi, att alltsammans är i gång igen.

Med allt erkännande åt de tankar, som kunna röra sig på andra sidan, ber
jag att få vädja till herrarna att inte på nytt sätta i gång en utredning, som
enligt min mening inte tjänar någonting till.

Herr Larson, Edward: Herr talman! Man förstår mycket väl, varför denna
fråga gång på gång återkommer. Det är ju faktiskt så, att lantmännen i allmänhet
anse, att vad som växer på deras ägor är deras tillhörighet. Enligt
gammal hävd synas de dock inte framför andra ha rätt till de vilda bär, som
växa på deras mark. Däremot, örn ett villebråd springer över marken, ha de
rätten att skjuta det och kunna räkna det som sitt. Men de vilda hären kunna
plockas av vem som helst, som kommer dit, och det är därför förklarligt att
det reageras häremot.

Tyvärr är det ju så, som förut sagts, att denna fråga är mycket svår att
lösa. För min del skulle jag inte ha någonting emot, örn det kunde^ ordnas
på något sådant sätt, att vederbörande jordägare kunde få ett område avskilt,
där han kunde tillgodogöra sig de här växande bären, men jag kan inte
se någon framkomlig väg. Vissa år växa ju hären på en plats, och andra år
på en annan plats. Skulle man undanta vissa områden, så förmodar jag, att det
första man hade att göra vore aft skaffa kartor över all skog för att kunna
utmärka ägorna och gränserna för nämnda områden. Men även örn det går att
göra detta på kartan, så kommer det att visa sig mycket svårt att utmärka
dem i skogen, och det skulle leda till många ofrivilliga lagöverträdelser. Dessutom
skulle detta medföra både mycket och besvärligt arbete för vederbörande
myndigheter. För övrigt tror jag, att en hel del större jordbrukare
inte fäster så stort avseende vid de vilda bär, som växa på deras skog. De
ha inte tid att ägna sig åt dem. Men det är naturligtvis olika i olika trakter
av landet. Vad som kan vara brukligt på en plats, förekommer kanske
inte alls på en annan.

De jag i första hand ömmar för — och det beror naturligtvis på min erfarenhet
från min egen hembygd — är de mindre jordbrukarna, som äro bosatta
i skogsbygderna. I allmänhet ha de en liten del omkring tomten eller lägenheten
eller jordbruket eller vad man vill kalla det, där skogen är undanhuggen,
och marken i många fall inhägnad, där det växer rikligt med bär.

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Örn skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)

Dessa bär anse de såsom sina och ha svårt förstå, att någon annan skulle ha
rätt till dem. Det har hänt flera gånger att personer kommit till mig och beklagat
sig.. De ha berättat att de haft så mycket bär i dessa hagar, som vi
kalla dem i Västergötland, och de ha glatt sig över den blivande inkomsten
härav. Bären ha kanske funnits på kvällen, då de gått och lagt sig, men på
morgonen, då de vaknat, ha de varit borta. De kalla det helt enkelt för stöld,
fast naturligtvis det inte är stöld i lagens mening. Det är dessa personer, som
jag tycker mest synd örn, ty de äro i allmänhet i verkligt behov av den lilla
slant, som ett tillgodogörande av bären skulle skänka dem. Det är därför jag
skulle vilja ansluta mig till den tanke, som lagberedningen framförde 1930,
nämligen att ett visst område kring lägenheten skulle kunna undantas för plockning
av alla vilda bär. Jag kan inte förstå, varför det bara skall vara lingon.
I många trakter växer det både hallon, blåbär och smultron, och varför skulle
inte alla dessa kunna jämställas? Detta förefaller mig vara den enda lösning,
som inte skulle leda till förvecklingar. Visserligen bli åtskilliga utan skydd,
örn man väljer denna väg, men den kommer att omfatta sådana, som verkligen
kunna göra sig nytta av bären och som mest äro i behov av detta skydd.

Det tjänar ju ingenting till att diskutera en fråga, som återkommer år efter
år, men jag har ändå ansett, att jag bör framföra de synpunkter, som ligga
till grund för ställningstagandet i den bygd, där jag hör hemma. Med anledning
därav, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av mig avgivna
reservationen.

Herr Anderson, Erik: Herr talman! Av den reservation, som har avgivits
av mig jämte medreservanter, framgår tydligt, att vi ha samma åsikter i sakfrågan
som dem motionärerna framfört. Då nu ett positivt yrkande är framställt
av huvudmotionären i denna kammare, ber jag att få instämma i detta
yrkande.

Jag är fullt medveten örn, att en lagstiftning i ifrågavarande ämne möter
stora svårigheter, och att det har sina sidor att skapa en lag, som inte ställer
till för mycket trassel och besvär för folket ute på landet. Men jag är
övertygad örn, att det skall gå att finna på något sätt att få en lagstiftning,
som i stort sett kan tillfredsställa alla. Som saken nu ligger, är de inte bra
ställt ute på landet.

Jag ber för den skull, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande, som
är framställt av herr Bernhard Nilsson.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Jag har vid åtskilliga
tillfällen under min riksdagstid både motionerat och yttrat mig i denna fråga,
som ju många gånger legat på riksdagens bord. Det har framförts olika förslag,
som man har tyckt skulle kunna antagas, men det har inte hittills lyckats
att få majoritet för dem. Lagutskottets ärade ordförande ansåg, att
det var nästan omöjligt att finna någon framkomlig väg, men med så pass
skickliga jurister som vi ha här i landet bör det väl lyckas att finna en lösning
på detta jämförelsevis enkla spörsmål. Den förste ärade talaren, herr
Bernhard Nilsson, anvisade ju vägar, som borde vara framkomliga, och jag
tror, att hans uppslag äro särskilt värda att tänka på.

Det råder ju mycket olika förhållanden i olika delar av landet i fråga örn
jorden, och jag erkänner, att man näppeligen kan se saken på samma sätt, när
det gäller de norrländska vidderna, som när det gäller de mera begränsade
arealerna i mellersta och södra Sverige. Ett faktum är i varje fall, att det
inte överensstämmer med rättsmedvetandet i de sydligare trakterna, att jordägaren
inte skall få ha avkastningen från sin egen jord för sin egen räkning,

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Örn skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)
särskilt som jordbrukarna många gånger äro ekonomiskt i betydligt större betov
av bären än de personer, som ge sig ut och rovplocka. Det är ju i regel
så, att bären mogna under sädesbärgningen, och det kan då vara ganska svårt
för jordbrukaren att få någon tid över att bevaka sina intressen. Han har
denna tid på året en mycket lång arbetstid, som kanske får räcka från det
solen går upp till dess hon går ner. Men med den begränsade arbetstid som
råder vid fabriker och i stationssamhällen är det lätt för befolkningen där att
komma ut på landsbygden, örn inte avstånden äro för stora. Man begagnar
sig också av denna möjlighet och tillägnar sig bären, varigenom jordbrukarna
gå miste om en för dem välbehövlig skörd. Jag kan vittna, att det är ett allmänt
krav, särskilt bland de mindre och medelstora jordbrukarna i de sydliga
delarna av landet, att få någon ändring i lagstiftningen på detta område,
och jag tror inte man blir av med denna fråga, förrän man får den löst
i en riktning, som tillgodoser de synpunkter jag här tillåtit mig framhålla.
Jag vill vädja till kammaren att gå med på det förslag som här är framställt,
nämligen örn bifall till motionen. Jag tror det vore synnerligen lyckligt, örn
det nu underströks från denna kammares sida, att någonting måste göras.

Jag ber, herr talman, att få förena mig i det yrkande, som herr Bernhard
Nilsson framställt.

Häri instämde herrar Thelin, von Stockenström, Alexander Nilsson, Holstenson
och Per Gustafsson.

Herr Klefbeck: Vi förstå inom utskottet mycket väl de känslor som besjäla
våra jordbrukare och jordägare, när de se främmande personer lägga
beslag på den lingonskörd, som växer på deras ägor. Vi skulle inte ha något
emot att tillmötesgå deras önskemål, om det vore möjligt på något sätt, som
inte trädde andras berättigade intressen för nära. Man kan nämligen icke
såsom herr Johan Nilsson i Kristianstad säga, att det är ett allmänt intresse
hos mindre jordägare att få skydd för sina lingon. Ty inom utskottet hörde
vi uttalas mycket olika meningar. Det funnes nämligen ett icke litet antal
mindre jordbrukare, som inte hade några lingon på sina marker och som gärna
ville lia tillgång till de större områdena.

Nu gäller det alltså hur man skall hitta på en utväg. I den bifogade reservationen
ledas tankarna till två utvägar, den ena att man inte skulle få plocka
lingon inom ett visst område från hemtomtens gräns, 300 meter tror jag det
var; den andra, att det skulle vara förbud för plockning före en viss tidpunkt.
Båda dessa utvägar ha upprepade gånger varit föremål för behandling inom
riksdagen, och det har visat sig, som herr ordföranden i utskottet framhöll,
att det inte varit möjligt att komma fram på någon av dessa vägar. Detta
har inte berott på envist motstånd, utan ett förverkligande av dessa önskemål
har visat sig stöta på avsevärda praktiska svårigheter, som de, som förorda
saken, inte själva kunde finna något sätt att undanröja. Därför ha vi
inom utskottet tyckt, att det inte var någon idé att återigen besvära Kungl.
Majit med begäran örn en utredning. Det har ju också kommit propositioner
i denna fråga, men man har ändå inte kommit till något resultat. Om det
skall kunna bli någon ändring i det här få, tror jag, nog herrar jordbrukare
själva vara goda att försöka fundera ut något sätt att lösa frågan, varigenom
deras rätt till avkomst av bären bevaras, utan att alla de många fattigas
behov av att komma i åtnjutande av bären avsevärt förhindras.

Det säges, att det här rör sig örn miljonvärden, och det är ju sant. Men
skulle här införas alltför stränga restriktioner, så bleve det kanske aldrig
några miljonvärden, ty då bleve måhända stora mängder lingon aldrig plockade.

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Örn skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)

Jag står såsom de övriga inom utskottet inte alls bestämt avvisande, men
erfarenheten har visat, att de anvisade vägarna icke kunna leda till målet, och
då är det onödigt att försöka pröva dem örn igen.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av
den negerande inställning, talarna nödgas slå sig till ro med på grund av
tingens mångå svårigheter i denna fråga. Det är klart, att här föreligger i
alla fall ett missförhållande, som bör avhjälpas på något praktiskt sätt, och
det är nog så här i världen, att vill man en sak finns det också till sist en väg.
Men vi stadsbor vilja i själva verket inte saken. Då det emellertid nu skall
bli samarbete i stor skala mellan jordbrukare och industriarbetare, så får man
väl försöka taga hänsyn till varandra även på detta område. Ty det är ett
ekonomiskt område, och det är ju ekonomien, som spelar den första fiolen i
sådana där allianser.

Jag medger dock, att, som Klefbeck säde, de anvisade vägarna knappast
äro möjliga. Naturligtvis kan man inte för en viss tomt avstänga ett mindre
område kring denna, på vilket ingen får gå. I så fall måste där väl åtminstone
byggas en gärdesgård, och en lantmätare skall dit och mäta ut området,
och sedan kliver folk i alla fall över gärdesgården örn nätterna. Sålunda,
detta är vanskliga saker.

Men vad som skulle kunna göras formellt är att gå efter redan skapade
gränser. Det skulle betyda, att det blev förbjudet för obehöriga att plocka
på vissa smärre gårdar, under det att man finge plocka på alla större gårdars
marker och således naturligtvis även alla kronoparker och bolagens skogar.
Praktiskt taget har denna fråga ej någon betydelse för Norrland, och det
intyga också representanterna därifrån. Man skulle även få plocka på alla
större jordbruksdomäner i övrigt, fideikommiss och herrgårdar, som de kallas.
Detta är den enda gränsbestämning man kan göra. Men den kan göras, och
kontrollen kan bestå här som på många andra områden, att den som vill plocka
får höra sig för eller äventyra att komma in på obehörigt område vid laga
påföljd.

Då det här begäres en utredning örn det omöjliga och inte örn det möjliga,
kan jag dock nu inte heller annat än stanna för bifall till utskottets hemställan.

En särskild sak är den stora nationalekonomiska frågan örn rovbrytning av
båren. Sådan kan väl inte vara lämplig. Men även där möter man alla dessa
svårigheter genom att bären mogna på olika tider. Man kan alltså inte reglera
förhållandena genom en författning, att före viss tid får ingen plockning
bedrivas.

Jag tror dock att det kommer en tid, då man tar itu med denna fråga. Det
blir när de svenska skogsbären bli så industriellt utnyttjade, att vi exempelvis
göra vårt vin och våra läskedrycker själva av eget råmaterial och till och
med skapa en exportindustri därav. Då finner man nog utvägar att förbjuda
rovbrytning av bären i otid.

Jag vill också rikta en fråga till de talare, som äro hemma på detta område.
Det är väl i alla fall så, att de små jordbrukarna gärna vilja låta sina
barn plocka även på andras områden, detta därför att det kanske inte alls
finns bär eller i otillräcklig mån på deras egna marker. Det skulle då också
för dem gälla, att de finge plocka på de stora domänerna men inte på grannens
lilla område.

I varje fall föreligger här en betydelsefull fråga, som vi ännu inte kunnat
lösa. Men när den starka viljan att göra någonting kommer — därför att
nya omständigheter kräva det —, då finner man nog någon väg. I dag kunna
vi inte finna någon, det är påtagligt.

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Om skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla de i ämnet
väckta motionerna; samt 3:o), av herr Larson, Edward, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn lagstiftning i det syfte, som angivits
i den av honom vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Bernhard, begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Herr Larson, Edward, äskade emellertid votering örn kontrapropositionens
•innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående första lagutskottets
utlåtande nr 16 antager bifall till de i ämnet väckta motionerna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Edward Larsons yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 16,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,^ och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Första kammarens protokoll 1984. Nr IX.

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Örn skydd för markägares rätt till bärplockning. (Forts.)

Då emellertid herr Åkerman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 40;

Nej — 57.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 127, med förslag till ändrad lydelse av §§ 37 och 46 riksdagsordningen;
nr 133, angående biträden åt ärkebiskopen;

nr 134, angående understöd åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets
omorganisation förlorat sin anställning; samt

nr 149, angående förvärv för kronans räkning av Åkers styckebruks rekognitionsskog
m. m.

Äng. utflytt- Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning av väckt.
ningsbidrag motion angående ^flyttningsbidrag vid sådana laga skiften, som motsvara
''skiftenh^m. Pigare hemmansklyvningar, m. m.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 67,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Erik Anderson och herr
Bengtsson hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse hos Kungl.
Maj:t anhålla dels örn utredning huruvida nuvarande bestämmelser rörande
utflyttningsbidrag vid laga skifte vore sådana, att på grund därav utflyttningsbidrag
alltid bomme att utgå även vid sådana laga skiften, som motsvarade
tidigare hemmansklyvningar, samt, därest bestämmelserna skulle anses
hindra dylika bidrags utbetalande, örn utarbetande av förslag till ändrade
bestämmelser, dels ock om utarbetande av förslag till sådan ändring av 14
kap. 4 § andra stycket jorddelningslagen, att däri avsedda förhållanden skulle
ordnas genom beslut av förrättningsmännen, ävensom till de övriga ändringar
i nämnda lag, som kunde bliva en följd härav.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, I: 67, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Herr Anderson, Erik: Herr talman! Andra lagutskottet har inte ansett
sig böra tillstyrka den motion, som herr Bengtsson och jag väckt i denna fråga,
utan har med en s. k. välvillig motivering avstyrkt densamma. Jag vill emellertid
begagna tillfället att uttala den förhoppningen, att vid den utredning,
som för närvarande pågår, de synpunkter och de åtgärder, vi i vår motion pekat
på, må bli beaktade. Det pågår nämligen för närvarande hemmansklyvning
i rätt stor utsträckning, och dessa hemmansklyvningar torde i en nära
framtid bli ännu mer talrika på grund av det överskott på folk, som finnes ute
på landsbygden. Den åtgärd, vi ha pekat på i vår motion, avser att i högre
grad understödja denna hemmansklyvning.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

LSrdagen den 24 februari.

Nr 12.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk.

Punkterna 1 och 2.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—7.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 8 och 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkten 19.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Punkterna 21 och 22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23.

Lades till handlingarna.

Punkten 24.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Punkterna 26—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
förste reparatören E. Hägglund från skyldighet att till statens järnvägar
återgälda vissa ersättningsbelopp; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av sjätte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1932 (nr 156) örn anstånd i särskilt
fall med gälds betalning; samt

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
konvention för skydd av den industriella äganderätten samt antagande av
förslag till lag örn ändring i 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj 1884
angående patent m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om viss Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning av väckt

ändring i motion om viss ändring i förordningen angående inteckning i fast egendom.
mtecicfimQS förordningen.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 136,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Dalberg hemställt, att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och
förslag till sådan ändring av 18 § i kungl, förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875, att tiden för förmånsrätt å ränta före utmätning
eller konkurs ändrades från två år till ett år.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Då jag inte kan acceptera utskottets
förslag här, även örn utlåtandet är enhälligt, och då denna fråga har
ett visst mycket viktigt sammanhang med fastighets- och bostadskrediten i
landet, skall jag be att få säga några ord.

Det gäller här förmånsrätt för penninginstitut och andra långivare att vid
utmätning eller konkurs söka för ett visst antal års räntor. Före 1912 utsträcktes
denna tid till tre år, men genom en proposition 1912 trädde 1914 en
förordning i kraft, som föreskrev, att tiden skulle förkortas till två år. Före
1912, från vilken tid min erfarenhet härrör, sökte ju penninginstituten tre års
ränta vid dylika tillfällen, även örn räntorna voro betalade. Det är klart, att
en sådan anordning återverkar och blir till förfång för sekundärkrediten.

Nu har emellertid en motionär — jag ser, att han inte är närvarande här i
dag — yrkat, att denna tid skulle minskas till ett år. Ja, han yrkar förstås
bara på en utredning, men det förefaller mig, som örn ett dylikt yrkande vore
rimligt. Jag vill dock gärna medgiva, att det i fråga örn landsbygden kan
vara litet med ett år. Bankerna i allmänhet ha uppbörd av räntor vart halvår
i städerna. I så fall kan det räcka med ett år, men på landsbygden ha hypoteksbankerna
uppbörd en gång örn året. Det är klart, att det inte vore riktigt
att då fastställa den tid, inom vilken man vid förekommande tillfälle kunde
söka ränta med förmånsrätt, alltför kort. Därför förefaller det mig, som örn

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Om viss ändring i inteckning sförordningen. (Forts.)
en utredning i det fallet skulle ha kunnat komma fram med ett yrkande örn
för landsbygdens del av tiden till exempelvis ett och halvt år.

Denna fråga innesluter emellertid även det problemet, att långivare, som lia
höga räntor, under dåliga tider, då räntan är låg, ha intresse av att i det längsta
undvika att söka och påminna örn räntebetalningen, då han ju alltid blir ersatt
på de följande inteckningsinnehavarnas bekostnad från låntagaren. På
det sättet göra de sig en extra förtjänst, som vid utmätnings- eller konkurstillfället
blir till men för sekundärkrediten.

Men det lär inte allenast fråga örn dessa två år, ett år eller tre år, vilket
man vill bestämma, som de ta ut sin ränta för, utan vissa penninginstitut ha
också en extra pålaga, som innebär, att ifall lånet återbetalas före den tid, örn
vilken man från början kommit överens, tar man en viss straffprocent, även
för de återstående åren. Jag har här ett exempel i dessa dagar från huvudstaden,
vilket tyder på att en extra pålaga skall tas ut för sju år. Det förefaller,
som örn ett sådant tillvägagångssätt vore mindre rättvist. Eftersom det
kanske kan behöva dokumenteras, skall jag föredraga villkoren i en lånehandling
utan att nämna vem långivaren är. Jag kan ju kalla långivaren för
bolaget.

Det heter i villkoren så här: »Därest i följd av tvångsförsäljning av den
för hypoteksreversen häftande egendomen försummad räntebetalning eller eljest
utan bolagets medgivande lånet varder inbetalt före den tid, inom vilken
det enligt ovanstående uppsägningsbestämmelser kunnat förfalla, äger bolaget
att tillgodogöra sig ett belopp, motsvarande 1/2 % för år räknat å lånesumman
under den återstående lånetiden, och skola de hypotiserade inteckningarna utgöra
säkerhet jämväl för denna gottgörelse.»

Man har således där ett fritt fält att tillgodogöra sig inkomster på de andra
inteckningshavarnas bekostnad, låt vara att tiden är begränsad till den 2-åriga marginalen. Det stannar här vid 1/2 procent, men vem garanterar, att
inte andra villkor kunna skapas, då man ju har stor benägenhet att vid dylika
tillfällen förskaffa sig litet fördelar på andras bekostnad.

Den halva procent, som jag här har omnämnt, kallar någon för vederlag,
och en annan kallar den för skiljeränta. Det är klart, att man ger den ett
namn, som passar. Men fördelaktigt för själva bostadskrediten kan detta
under inga omständigheter bli, snarare till stort men för denna. Bostadskrediten,
sekundärkrediten, har varit ett svårt problem att lösa i landet. Örn penninginstituten
skola ha rätt att förfara på detta sätt bli givetvis svårigheterna
ännu större.

Då tycker jag, att i en tid, då vi sträva efter att få sunda principer på det
ekonomiska området, borde man som ett led i denna strävan kunna sätta i
gång en utredning på detta mycket betydelsefulla område. Jag kan inte förstå
annat än att utskottet vid detta tillfälle måtte ha tyckt, att riksdagen är
något generös i att begära utredningar. Det har som bekant blivit en fullständig
störtsjö av utredningskrav. Måhända att utskottet har tyckt, att några
av alla dessa utredningskrav finge man försöka att avvärja, för att inte få utredningsmaskineriet
för stort.

Det förefaller mig emellertid, som örn man hade anledning att i detta fall
kosta på sig cn utredning för att undersöka, i vad mån det av mig påtalade
tillvägagångssättet står i samklang med det allmänna tänkesättet på området
och de allmänna kraven.

Nu vet jag, att ett enhälligt utskottsutlåtande inte går att välta, något som
jag heller inte vågar hoppas. Juristerna söka nog finna svar för sin ståndpunkt.
Jag har bara i all korthet försökt föra fram några praktiska erinringar
örn olägenheterna med den nuvarande ordningen. Även örn jag inte vän -

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Om viss ändring i inteckning sförordning en. (Forts.)
tar att vinna gehör vid detta tillfälle, skulle jag dock anse det lämpligt, att
man i fortsättningen mera beaktade denna fråga, så att man visade större vilja
att ompröva detta enligt min mening något föråldrade tillvägagångssätt och
se till, örn man inte bör kunna ställa spörsmålet, såsom jag nyss nämnde, mera
i harmoni med nutidens tänkesätt på området. Jag vet, att ett yrkande inte
har den ringaste utsikt, men jag skall det oaktat framställa ett sådant som
en blygsam opinionsyttring. Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till
motionen.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Då jag har Kungl. Maj:ts förtroende
att vara med i styrelsen för ett penninginstitut för fastighetsbelåning, anser
jag mig böra meddela några, låt mig säga beriktigande upplysningar.

Först och främst kan jag lugna den föregående talaren därmed, att anspråk
på ersättning för förtida inbetalning icke kunna tillgodoses i fastigheten
annat än så vitt de icke blott äro berättigade, utan även täckas av inteckningen.
Det finns ingen sakrätt för någonting vidare. Såsom lagen för
närvarande är, kan således utöver kapitalbeloppet ingenting mer än de två
årens ränta uttagas på grund av omslagsreversen.

Örn man sedan anlägger en mera finansiell synpunkt, vill jag säga, att vi
måste vara överens örn att även i finansiella ting bör ett avtal fullgöras, örn
det finns någon möjlighet för att få det fullgjort. Är det avtalat, att ett lån
skall löpa under en viss tid mot en viss ränta, och det genom låntagarens förvållande
inträffar, att det inte löper så länge, så kan tydligen fordringsägaren
lida en förlust, och han är då enligt sakens natur berättigad till ersättning
för sådan förlust. Den personliga rätten mot gäldenären till ersättning kan
ju inte bestridas, men den är föga värd då fastigheten har gått exekutivt. Det
kommer således mest an på realsäkerheten för detta krav.

I detta avseende är inteckningens utsträckande till att omfatta icke blott
kapitalet utan även två års ränta av mycket stor för att inte säga avgörande
betydelse. Ty utan denna bestämmelse skulle ofta långivaren icke ha någon
som helst utsikt att få ersättning för brist i fullgörandet av de utfästelser,
som låntagaren har gjort. Det är endast i denna utsträckning över kapitalbeloppet,
eller för två års ränta, som han äger någon realsäkerhet.

Vad skulle då följden bli, örn man ströke eller alltför mycket inskränkte
denna bestämmelse? Jo, följden skulle ovillkorligen bli den, att en försiktig
långivare icke skulle belåna inteckningen till hela beloppet utan endast till en
del, så att den del, varmed inteckningen överskjuter lånets kapitalbelopp,
skulle vara tillgänglig för att trygga ersättning för ifrågavarande fordringar
och anspråk, som med rätta tillkomma fordringsägaren.

Det kan väl undras, örn det skulle vara till förmån för fastighetskrediten,
att långivaren vore nödsakad, kan man säga, för att bereda sig trygghet, att
inskränka lånebeloppet, så att det uppstode ett visst överskott — över inteckningens
kapitalbelopp — som icke bleve använt. Det vore dessutom ganska
opraktiskt. Det skulle kunna tillämpas vid nybelåningar, men när det är
fråga om att överflytta ett lån från en långivare till en annan, skulle det inte
gå för sig annat än ifall låntagaren betalade in den nyssnämnda skillnaden.

Det förefaller, som örn det skulle vara till låntagarens förmån eller rättare
sagt till efterföljande inteckningshavares förmån, att ifrågavarande rättighet
är begränsad, så att det inte förekommer en mera obegränsad rätt till ersättning
för dylika extra förluster.

Ett sätt för långivaren att trygga sig i längden, vilket sätt dock vore ännu
mindre tilltalande ur fastighetskreditens synpunkt, skulle vara, att långivaren
betingade sig så hög ränta, att han genom vinsten på denna skulle i

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Örn viss ändring i inteckning sförordningen. (Forts.)
längden kunna täcka de förluster, som uppkomma genom förtida inbetalning.

Allra tydligast framträder detta, när det, såsom i det låneinstitut, som jag
nyss antydde, är fråga örn att låna ut penningar, som låneinstitutet självt
får in genom obligationer. Det är Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
som jag talar örn. I förordningen för denna är det föreskrivet, att^ kassan,
liksom de därunder sorterande hypoteksföreningarna, skall lämna ut lån på så
billiga villkor som möjligt. Tänker man sig nu, för att ta saken i stora drag,
att hypotekskassan skaffar in penningar genom _ ett fyraprocentigt obligationslån,
som emitteras till pari, så är ju kassan i stånd att låna ut pengar
till föreningarna och dessa i sin tur till låntagarna till 4 procent, bortsett från
förvaltningskostnader och sådant. Men i tider av sjunkande räntefot skulle
vid förtida inbetalning kassan och föreningarna bli ur stånd att placera de
inflytande medlen till den ränta, som kassan själv är skyldig att betala på
obligationerna, och detta innebär en förlust, mot vilken kassan måste trygga
sig på ett eller annat sätt. Funnes inte denna säkerhetsventil — bestämmelsen
örn de två årens ränta — skulle kassan vara tvungen att trygga sig, antingen
— som sagt —- genom att inte bevilja lån till inteckningens fulla kapitalbelopp
utan behålla en överskottssäkerhet att använda för överskjutande
ersättningsfordringar, eller också —■ vilket vore mindre tilltalande, såsom jag
nyss sade — genom att taga en så pass hög ränta, att det på det hela taget
skulle gå ihop.

" Efter mitt förmenande skulle i tider av starkt sjunkande ränta och med
därav följande rubbningar, uppsägningar och förtida inbetalningar det snarare
vara motiverat att återvända till det gamla systemet med tre års ränta
än att inskränka nuvarande bestämmelse örn de två årens ränta, ty denna säkerhetsventil
är synnerligen väl behövlig.

Ser man saken från de efterföljande inteckningshavarnas ståndpunkt, så
måste dessa, örn de äro försiktiga, räkna med de två årens ränta. De måste ju
känna lagen och måste räkna därmed, att den bättre liggande inteckningen
gäller icke blott för kapitalet utan också för två års ränta. De veta således
fullkomligt, vad de ha att rätta sig efter, och vilket annat system som helst,
som man skulle försöka uppfinna, skulle i det avseendet komma att bli ofördelaktigt.

Jag har velat lämna dessa upplysningar, vilka givetvis konkludera i att
jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av vissa av Kungl. Maj it i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Anslag till
kurser i trädgårdsskötsel.

Punkterna 4—1-i.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till kurser i trädgårdsskötsel
anvisa för budgetåret 1934/1935 ett extra reservationsanslag av 26,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 170 av herr Holstenson m. fl., likalydande med II: 73 av herr Andersson
i Leabo m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att höja
det i statsverkspropositionen uppförda anslaget till kurser i trädgårdsskötsel
från 26,000 kronor till 30,000 kronor;

2) 11:137 av herr Magnusson i Skövde och herr Björck i Kristianstad,
vari hemställts, att anslaget till kurser i trädgårdsskötsel måtte höjas med

4,000 kronor till 30,000 kronor, varav minst 20,000 kronor skulle beräknas
utgå till utbildning av trädskötare.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning
samt med avslag å motionerna 1:170 och 11:73 samt 11:137 till
kurser i trädgårdsskötsel anvisa för budgetåret 1934/1935 ett extra reservationsanslag
av 26,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herr Tjällgren och herr
Pettersson i Rosta av angivna orsaker hemställt, att riksdagen måtte med
bifall till de yrkanden, som framställts i motionerna 1:170 och 11:73 samt
11:137, till kurser i trädgårdsskötsel anvisa för budgetåret 1934/1935 ett
extra reservationsanslag av 30,000 kronor.

Herr Tjällgren: Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet har
jag på denna punkt låtit anteckna mig som reservant jämte en ledamot av
andra kammaren. Jag skall gärna erkänna, att det här gäller ett område,
som jag inte har så stor kännedom örn, men jag har i alla fall läst motionerna,
och jag har funnit, att det finns fog för dem.

Utskottet säger till stöd för sitt avstyrkande: »Utskottet, som delar motionärernas
mening örn betydelsen av att medel kunna stå till förfogande för
ifrågavarande behjärtansvärda ändamål i önskvärd omfattning, vill emellertid
å andra sidan framhålla, att särskilt under rådande arbetslöshet antalet
sökande knappast torde i och för sig återspegla det verkliga behovet av trädskötare
och därför icke synes böra få vara ensamt avgörande för bestämmande
av anslagsbeloppets storlek.»

Ja, det kan hända, att det är riktigt, vad utskottet därvidlag säger, men
jag vill fästa uppmärksamheten på att det åtminstone förefaller mig, som örn
det i alla fall vore bättre, örn man utbildade en del utöver dem, som kunde få
platser efter utbildningen på detta område. Nog tycker jag, att det är bra
mycket bättre, att de arbetslösa unga, som söka in vid dessa skolor, bli sysselsatta
med vad som där förelägges dem, än att de få gå arbetslösa.

Jag skall inte vidare ingå på denna sak, då jag antar, att motionären kommer
att utveckla densamma, utan jag skall, herr talman, för tillfället inskränka
mig till att yrka bifall till reservationen.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Det är ju ett obetydligt belopp, 4,000
kronor, som motionärerna be att få anslaget höjt med. Man kan därför kanske

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Anslag till kurser i trädgårdsskötsel. (Forts.)
inte direkt åberopa statsfinansiella svårigheter, som ju egentligen framhävas
här undan för undan som motiv. Man har dock inom utskottet och på avdelningen,
där man diskuterat denna fråga, menat, att man inte, därför att
det råder arbetslöshet, skall utbilda sådana här yrkesmän, örn man så vill
kalla dem, om det inte sedan finns arbete för dem, när de äro utbildade. Det
är egentligen det motivet, som utskottet haft, när det inte velat vara med örn
höjningen. Då det finns tillräckligt med trädskötare utbildade förut, så
menar man, att det inte är skäl i att utbilda ytterligare sådana, trots arbetslösheten.
Det är detta skäl, som varit det avgörande för utskottet. Jag
måste säga, att om kammaren vill vara med örn denna lilla höjning, har jag
för egen del inte någonting emot det, men jag ber i alla fall att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Holstenson: Herr talman! Jag anser, att utskottet icke tagit de i motionen
framlagda verkliga förhållandena i beaktande. Jag ber därför att få
anföra ett utlåtande från sekreteraren i hushållningssällskapet i Jönköpings
län.

Däri framhålles, att under 1933 bildades 18 trädgårds- eller fruktodlareföreningar
inom länet. »Till utbildning 1934», heter det vidare, »anmäldes
18 personer, och med anledning därav ingav hushållningssällskapet ansökan
till Kungl. Majit örn statsbidrag för deras utbildning. Hushållningssällskapet
hade självt då redan beviljat de medel, som voro erforderliga från
orten. Denna sällskapets ansökan har emellertid på grund av brist på medel
lämnats utan bifall. För närvarande stå således 20 föreningar utan trädskötare,
vilket förvaltningsutskottet måste på det livligaste beklaga. Men därtill
är att märka, att med det stora intresse, som under senare år väckts till
liv, nya föreningar alltjämt tillkomma.

Det torde vara ett livsvillkor för trädgårdsföreningarna att få sakkunniga
biträden utbildade. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har vid sitt
sammanträde den 4 november 1933 givit uttryck åt den uppfattningen, att
ett avstannande eller en begränsning i fråga örn utbildningen av trädskötare
och deras vidareutbildning och ledning skulle medföra ett allvarligt bakslag
för den så betydelsefulla och mycket lovande nya rörelsen inom vårt läns trädgårdsodling.
»

Hushållningssällskapet har även avgivit ett yttrande till lantbruksstyrelsen
beträffande de av 1934 års ungdomsarbetslöshetssakkunniga föreslagna kurserna
för arbetslös landsbygdsungdom. Däri anföres bland annat, att hushållningssällskapet
anser det mycket lämpligt och önskvärt med kurser för trädskötare.
Dessa kurser kunna förläggas till Huskvarna eller Gränna.

Jag ber att få notera den välvilliga motiveringen i utskottets utlåtande för
avslaget. Örn man närmare tänker på innebörden av denna, är det dock meningslöst
att komma fram med det påståendet, att den lilla ökning på 4,000
kronor, som här begäres till denna nödvändiga sak, inte skulle kunna beviljas
på grund av brist på medel. När man vet, hur stora anslag som offras på
andra områden, så anser jag för min del, att det icke skulle vara för mycket,
örn trädgårdsskötseln på landsbygden finge detta bidrag, som den så väl behöver.
Genom utbildningen av dessa trädskötare kunde ju landsbygdsungdomen
och folket på landsbygden få tillfälle att offra mera tid och omtanke
på sin trädgårdsskötsel, som man får anse vara det område, som i dessa för
lantbrukarna bistra tider minst kommit i åtanke. De ha ju i dessa svåra tider
mera fått tänka på att hålla nöden från dörren än tänka på trevnaden för hemmet
och familjen.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Anslag till
befrämjande
av nötboskapsaveln.

Anslag till kurser i trädgårdsskötsel. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 16.

t Under punkten 32 av nionde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj :t för budgetåret 1934/1935 upptagit ordinarie reservationsanslaget
till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln med oförändrat belopp,

175,000 kronor.

I två inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 38 av herr Bengtsson m. fl. och II: 354 av herr Larsson m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att till främjande i allmänhet av
nötboskapsaveln för budgetåret 1934/1935 i stället för äskade 175,000 kronor
anvisa ett ordinarie reservationsanslag av 230,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
samt med anledning av motionerna I: 38 och II: 354 höja ordinarie reservationsanslaget
till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln, nu 175,000 kronor,
med 40,000 kronor till 215,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Uppmälby, Carl Eriksson,
Granath, Dalberg^ Olsson i Rödningsberg, Andersson i Löbbo och Andersson i
Tungelsta, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förevarande framställning samt med avslag å motionerna
1:38 och 11:354 i riksstaten för budgetåret 1934/1935 uppföra ordinarie reservationsanslaget
till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln med oförändrat
belopp, 175,000 kronor.

Herr Nilsson, August: Herr talman! I alla de punkter av nionde huvudtiteln,
som innefattas i detta jordbruksutskottsutlåtande — det är de 57 »brådskande»
punkterna -— har utskottet hemställt om bifall till Kungl. Maj :ts förslag,
med undantag av tre punkter. Den första punkten är denna, som handlar
örn anslag för »befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln», den andra
punkten gäller anslaget till hushållningssällskapen, och den tredje gäller anslaget
till svenska betes- och vallföreningen. I alla dessa tre punkter har utskottet
hemställt om höjning av de belopp, som äskats av Kungl. Maj :t.

Vad beträffar den nu föreliggande punkten, nr 16, utgick tidigare ett större
anslag än det, som i år proponeras. För budgetåret 1932/1933 utgick anslaget
med 273,000 kronor, men i fjol föreslog Kungl. Majit en minskning av detta
belopp med 98,000 kronor till 175,000 kronor. Detta förslag bifölls av riksdagen,
fastän jordbruksutskottet gick emot propositionen så till vida, att det
föreslog en ökning med 65,000 kronor. Vid den i fjol företagna gemensamma
omröstningen bifölls Kungl. Maj :ts proposition.

När nu Kungl. Majit i år framgått med proposition örn samma anslag, som
beslöts i fjol, nämligen 175,000 kronor, så hemställer utskottet örn en höjning
av detta belopp med 40,000 kronor. Jag vill gärna erkänna, att vad beträffar
de frenne punkter, där utskottet hemställer örn en ökning av de belopp, som
föreslagits av Kungl. Majit, har utskottet de jämförelsevis bästa argumenten
att anföra till förmån för höjning på just denna punkt, och även reservanterna

Lördagen, den 24 februari.

Nr 12.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
medge, att det skulle varit önskligt, om beloppet kunnat höjas och därigenom
nötboskapsaveln främjas. Det är endast de statsfinansiella skälen, som nu liksom
i fjol anföras av reservanterna för ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Det statsfinansiella läget är ingalunda bättre i år än i fjol. Det talar lika
starkt för all möjlig sparsamhet med statens medel. Och ur denna synpunkt
vill jag nu yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den av herr Johansson
i Uppmälby m. fl. avgivna reservationen, vilket är detsamma som bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Granath: Herr talman! Jag vill endast instämma i yrkandet örn bifall
till reservationen.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Även örn man inte kan åberopa samma
skäl i det här fallet som i den förra punkten, nämligen, att ett bifall till utskottets
förslag inte kan i någon mån inverka på det statsfinansiella läget, får man
dyck ta hänsyn till, att nötboskapsaveln är den för jordbruket viktigaste och
mest inkomstbringande grenen, även örn de för närvarande rådande besvärligheterna
och svårigheterna äro mycket stora. Nu är det ju så, att man tack
vare ett målmedvetet arbete lyckats komma på en mycket hög nivå i fråga om
nötboskapsaveln. Anslag har utgått bland annat till tjurföreningarna. _ Genom
den indragning, som skett, ha för det första boskapspremieringarna måst upphöra,
och vidare ha de utlovade tilläggsprisen för tjurar i viss mån måst minskas
och på sina håll indragas.

Många jordbrukare, som ivrat för nötboskapsaveln och som med lanta pengar
skaffat sig dyrbara tjurar, lia av hushållningssällskapens premieringsnämnder
fått löfte om statsbidrag för att kunna amortera dessa lån. För dem har det
givetvis inneburit en mycket stor missräkning, att statsmakterna gatt in för
att sänka anslaget för dylika ändamål. Lantbruksstyrelsen hade förordat
samma belopp, som tidigare utgick, nämligen 230,000 kronor, och det har nu
motionerats örn, att detta belopp skulle utgå, men jordbruksutskottet har föreslagit
ett belopp av 215,000 kronor. Återstående 15,000 kronor vore avsedda
för täckande av kostnaderna för premiering och besiktning av dessa tjurar, men
utskottet har ansett, att hushållningssällskapen borde svara för dessa utgifter.
Detta är ju onekligen det anslag, som väl ändå torde få anses bära den största
frukten och ge det bästa resultatet av de anslag, som riksdagen kan anvisa,
då det gäller att uppmuntra nötboskapsaveln. Vi ha därför inte tvekat att föreslå
en höjning, och jag ber nu, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det är ju inte obekant för denna

kammares ledamöter, att man vid uppgörandet av förslagen till statens utgifter
måst göra mycket stora ansträngningar för att begränsa dessa utgifter och
på den vägen minska behovet av skattemedel. För att det resultat, som i detta
avseende har vunnits, överhuvud skulle kunna komma till stånd, har det måst
ske kraftiga begränsningar på ett mycket, mycket stort antal punkter i statsverkspropositionen.
De belopp, som ha sparats på de olika punkterna, äro var
för sig inte mycket stora, men sammanlagt representera de ju många miljoner
kronor.

Det är därför alldeles självklart, att örn den begränsning av skatteutgifterna,
som har vunnits i Kungl. Maj:ts förslag, på vissa punkter brytes, så blir det
oerhört mycket svårare att till ett kommande år hålla samma linje. Det kominer
då av representanter för olika intressen att framställas krav på en° höjning
på andra punkter. Man kommer att åberopa de förändringar, som pa en -

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
staka punkter ha skett i riksdagen, såsom argument för att få sina behov tillgodosedda,
och jag säger, att det kommer att bli särskilt svårt att hålla emot,
örn riksdagen nu på denna punkt, liksom man kan befara i andra punkter, kommer
att frångå Kungl. Maj :ts förslag. Trots att beloppet endast gäller 40,000
kronor, kan det alltså inte bestridas, att ett frångående av regeringens förslag
innebär budgetära konsekvenser av stor räckvidd.

Örn man mot detta vill sätta det syftemål, som man vill vinna — behovet
av denna anslagsökning — kan man först konstatera, att utskottet är överens
med Kungl. Maj :t därom, att det inte längre skall utgå några medel till premieringarna.
Örn den saken är det inte någon tvist här. Då uppstår frågan:
vilket belopp skall man anslå för tilläggspris åt tjurar? Utskottsmajoriteten
följer ju i detta avseende lantbruksstyrelsen, som har räknat ut, att för tillgodoseende
av fulla behovet av tilläggspris behöver man gå upp till 215,000
kronor. Den summa — 175,000 kronor — som från regeringens sida har föreslagits,
är avvägd med ^hänsyn till önskvärdheten av att upprätthålla tjurföreningarna,
att det alltså skall vara möjligt att ge tilläggspris till alla sådana
tjurföreningar, som äro i absolut behov därav, under det att jag för min del
har ansett mig kunna räkna med att ett visst antal tjurföreningar på grund av
medlemmarnas ställning ha sådan ekonomisk ryggrad, att det inte är absolut
nödvändigt att ge tilläggspris till fulla beloppet. Jag skulle därför för min
del vilja hävda, att det även med det lägre anslaget skall visa sig vara möjligt
att nöjaktigt upprätthålla tjurföreningarnas verksamhet i avvaktan på dels
bättre tider och dels ett övervägande av en omläggning av hela premieringssystemet
för nötboskapsaveln. Jag menar därför, att det finnes mycket starka
skäl, som tala för att kammaren följer reservanterna.

Herr von Stockenström: Herr talman! Örn man läser reservanternas uttalande,
så finner man, att även reservanterna hysa ganska stora betänkligheter
med hänsyn till den starka nedsättning i detta anslag, som vidtogs förra
året och som nu från regeringens sida föreslagits även i år. Reservanterna
säga, att »den genom statsmakternas beslut förlidet år härutinnan vidtagna
begränsningen kan, om den får fortfara under en följd av år, befaras medföra
ett äventyrande i viss mån av de hittills uppnådda värdefulla resultaten.
I betraktande härav tala onekligen vissa skäl för en återgång snarast
möjligt till ett högre anslagsbelopp.» På grund av de statsfinansiella skälen
anse sig dock reservanterna inte i år kunna tillstyrka en dylik förhöjning.

Nu är det ju givet, att man kanske inte ännu, då denna nedsättning endast
tillämpats ett år, kunnat tillfullo konstatera vilka verkningar nedsättningen
i anslaget kan ha under den närmaste tiden på det stora antal tjurföreningar,
som finnes i vårt land. Det är klart, att man i det längsta försöker hålla ihop
tjurföreningarna. Konsulenterna och de olika föreningsmedlemmarna arbeta
säkert allesammans på att söka hålla föreningarna vid liv så länge som möjligt.
Men det är faktiskt så, att en del föreningar ha en ganska svag ekonomi,
och det är alldeles givet, att stor risk föreligger, att en del av dem kan komma
att upphöra tämligen snart, örn de inte få de anslag, som de varit vana
att fa och som de beräknat att de skulle komma att få, när föreningarna en
gång i tiden bildades. Att _ anslagsnedsättningen kommit att verka ganska
avkylande på intresset för bildande av nya tjurföreningar är, tror jag, redan
konstaterat. Jag kan nämna, att i ett län bildades under 1932 nio nya tjurföreningar;
under 1933 bildades där en ny tjurförening, men samtidigt upplöstes
tre föreningar. Man har dock, som sagt, ännu inte kunnat till fullo
konstatera verkningarna av den vidtagna beskärningen av anslaget.

Nu får ju nötboskapsaveln inte stöd från statsmakternas sida i annan form

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
än genom anslaget till tjurföreningarna och genom anslaget till kontrollföreningarnas
verksamhet, och jag tror, att när man varit nödsakad att vidtaga
begränsning, har det varit alldeles riktigt, att man dock bibehållit anslagen
till dessa två viktiga verksamhetsgrenar. I övrigt har mjölkproduktionen,
som vi veta, fått ett visst stöd genom de under de senare åren vidtagna åtgärderna,
avseende själva mjölkpriset, men när det gäller förbättring av kreatursstocken
bidrager staten inte på annat sätt än genom de här nämnda båda
anslagen.

Nu kanske någon säger, att vi ju lia så stor produktion av mjölk och mejeriprodukter,
att det kanske inte är så angeläget att man fortsätter med att söka
förbättra kreatursstammen. Mot detta vill jag emellertid invända, att just i
den tid av svårigheter, som vi nu leva i, och även örn det skulle bli nödvändigt
att kanske begränsa produktionen — en sak, som jag inte vill närmare
gå in på -—- har man så mycket större anledning att söka utröna och konstatera
vilka som äro de bästa djuren, för att kunna göra ett urval och behålla
dem i första hand. Jag tror därför inte, att man av den anledningen, att vi
lia en relativt stor produktion och måste kämpa med svårigheter för avsättningen
av våra mejeriprodukter, böra gå in på en beskärning av de åtgärder,
som avse att förbättra kvaliteten av vår nötkreatursstam.

Nu har det här av olika talare och senast av departementschefen framhållits,
att en höjning av detta anslag skulle innebära ett sönderbrytande av det besparingsprogram,
som regeringen gått in för, och jag tror, att vi alla respektera
de strävanden, som av regeringen gjorts både förra året och i år att begränsa
vissa utgifter, som inte ha varit eller äro alldeles nödvändiga och som
man kunnat åtminstone för någon tid minska på. Det blir emellertid här närmast
en avvägningsfråga, en omdömesfråga, vilka anslag man vill skära ned
kraftigt, vilka man vill ta bort alldeles, vilka man vill bibehålla och vilka
man vill höja. I den punkten kunna meningarna vara ganska delade. Departementschefen
själv har i vissa punkter höjt anslagen. Jag tänker på
anslaget till nötkreaturstuberkulosens bekämpande; där föreslår departementschefen
i år en avsevärd förhöjning av det tidigare anslaget. Jag menar, att
det är en omdömesfråga, på vilka punkter man anser, att de statsfinansiella
skälen skola få göra sig gällande och leda till minskning av anslagen, och i
vilka man anser ändamålet så behjärtansvärt, ätt man vill bibehålla anslaget
eller eventuellt öka det.

Nu har majoriteten inom utskottet ansett, att det här är fråga örn en verksamhet,
som är till stor nytta, och man kan befara, att den starka beskärning,
som skedde förra året, ganska snart kan leda till skadliga konsekvenser, något
som, såsom jag nyss antydde, även har insetts av reservanterna. Utskottsmajoriteten
har därför ansett, att man redan nu borde medge den måttliga
höjning av anslaget, som här av utskottet föreslagits, och jag ber, herr talman,
att på de skäl, som jag har anfört, få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Granath begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Anslag till
fåraväns befrämjande.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 2
punkten 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Punkterna 17—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att höja ordinarie reservationsanslaget
till fåravelns befrämjande, nu 3,000 kronor, med 800 kronor till 3,800
kronor.

I två inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:69 av herr Bodin, Gunnar, m. fl., och 11:133 av herr Gardell i
Gahns m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte under nionde huvudtiteln,
fåravelns befrämjande, utöver vad Kungl. Majit i sin proposition föreslagit
bevilja ett statsunderstöd av 3,500 kronor till premiering av i enskild ägo befintliga
baggar att utgå efter samma grunder som gällde vid premiering av
baggar tillhörande baggföreningar.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning
samt med avslag å motionerna 1:69 och II: 133, höja ordinarie reservationsanslaget
till fåravelns befrämjande, nu 3,000 kronor, med 800 kronor till
3,800 kronor.

Herr Bodin, Gunnar: Herr talman! Den med statsmedel understödda verksamheten
till fåravelns befrämjande har numera så inskränkts, att penningpris
ej utgår för andra baggar än sådana tillhörande baggföreningar.

På Gotland och även annorstädes har detta medfört olägenheter. Där finns
nämligen icke en enda baggförening, då dylika på grund av praktiska svårigheter
ej kunnat bildas. I norra Kalmar län finnas blott 4 baggföreningar,
men sistnämnda område och Gotland höra till dem, som räkna det största fårantalet
inom landet i förhållande till åkerarealen.

På Gotland finnas vidsträckta arealer betesmark, som ej kunna utnyttjas
till annat än fårbete och som därför vid inskränkning i får skötseln skulle bli
värdelösa. Fårskötseln i de kargare trakterna i norra och södra delarna av
Gotland representerar en betydande del av jordbrukets kontantinkomster — i
vissa socknar ända till 20 ä 30 procent. Det torde för dessa trakter få anses
vara av största vikt, att fårskötseln bibehålies till sin omfattning och dess utövare
uppmuntras att hålla rasrena och fullgoda baggar. Örn de kontanta
penningprisen utebliva, underlåta fårägarna att uppvisa sina baggar, och pre -

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Anslag till fåravelns befrämjande. (Forts.)
mieringsnämnden blir icke i tillfälle att leda aveln eller lämna råd och upplysning.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit, att statsbidrag även skulle få utgå till
pris för baggar, tillhörande enskilda ägare, för undvikande av menliga följder
för fårskötseln på grund av minskat intresse. Utskottet medger även, att vissa
olägenheter kunna befaras, men utskottet har dock på grund av det statsfinansiella
läget icke ansett sig kunna tillstyrka motionen.

För min del anser jag det i motionen begärda anslaget väl befogat, och jag
ber därför att få yrka bifall till motionen.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Naturligtvis kan man säga på denna

punkt liksom på alla andra, att det är av vikt att stödja modernäringen, men
det förhåller sig nu så, att detta är en av de få punkter, där Kungl. Maj:t höjt
anslaget. Det har tidigare utgått med 3,000 kronor, men Kungl. Majit har
föreslagit en höjning med 800 till 3,800 kronor. Åtminstone inom utskottet
lia vi ansett detta belopp i år vara tillräckligt, och jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Roos: Herr talman! Det fanns, som kammarens ledamöter nogsamt
veta, en tid, då fåraveln icke sattes högt. Ännu år 1906 fick man i en officiell
handling läsa, att det bästa vore, örn man kunde bli av med hela djurslaget.
Nu äro förhållandena avgjort förändrade. Starkt intresse för fåravel finnes
i vida kretsar. Fåren som köttproducenter spela en ganska betydande roll.
Och ullen av de svenska fåren tillgodogöres i växande omfattning.

Särskilt på Gotland är intresset för fåravel starkt utbrett, och även i Kalmar
norra länsdel. För ett tiotal år sedan funnos i genomsnitt för hela landet 269
får å 1,000 inbyggare. Gotland stod främst med 720, närmast följt av Västerbottens
och Kalmar län med resp. 564 och 523.

Det är, som vi i motionen yttrat, huvudsakligen vid det mindre och medelstora
jordbruket, som fårskötseln i dessa landsdelar hör hemma; år 1927 tillhörde
å Gotland 90 och i Kalmar län 70 procent av fåren jordbrukare med
mindre än 30 hektar åker.

Staten har i flera hänseenden understött denna avel, bland annat genom
att ställa penningmedel till förfogande för premiering av baggar, vilket ansetts
vara ett synnerligen verksamt medel till åstadkommande av rasrena goda
djur. Genom riksdagens beslut härutinnan förra året förklarades emellertid,
att statsanslaget till premiering skulle få användas endast för baggar, vilkas
ägare tillhöra baggföreningar. Detta beslut har, säger lantbruksstyrelsen,
hårt drabbat fårskötseln i vissa landsdelar. Förhållandena i dessa äro -—- som
herr Bodin nyss påpekat ■—- ofta nog sådana, att baggföreningar svårligen
kunna bildas. Och statsanslaget är dock avsett att verka för fåravelns höjande
men knappast för att tvinga jordbrukare till icke nödvändiga sammanslutningar.
Effektiviteten får icke offras för uniformiteten.

Jordbruksutskottet synes i sak icke hava något att erinra mot det i motionen
framlagda förslaget. Utskottet förklarar sig nämligen inse, att de förlidet
år vidtagna inskränkningarna i statens åtgärder till fåravelns främjande
kunna vålla vissa olägenheter, men i det nuvarande svåra finansiella läget
anser sig utskottet icke kunna biträda motionen.

Det belopp, som i denna begäres, är 3,500 kronor. Dessa 3,500 kronor skulle
betyda icke så litet för alla dessa jordbrukare å Gotland och i norra delen av
Kalmar län, vilka uppföda får och därav ha en rätt betydande del av sin
inkomst. Därför och med tanke på en näring, som behöver och är väl förtjänt
av det stöd den kan få, vill jag uttala den förhoppningen, att kammarens leda -

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Allmänt
anslag till
hushållningssällslcapen.

Anslag till fåravelns befrämjande. (Forts.)
möter, med frångående härutinnan av förra årets riksdagsbeslut, ville vara
vänliga att bifalla den av min länskamrat herr Bodin, andre vice talmannen
och mig i ämnet väckta motionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle
bifalla utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkterna 22—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att för budgetåret 1934/1935 uppföra
ordinarie anslaget »Allmänt anslag till hushållningssällskapen» med oförändrat
belopp av 2,600,000 kronor, att fördelas mellan hushållningssällskapen i enlighet
med av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkt förslag.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) 1:167 av herr Gabrielsson m. fl., likalydande med II: 318 av herr von
Seth m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte besluta att såsom »Allmänt
anslag till hushållningssällskapen» för budgetåret 1934/1935 i stället för äskade
2,600,000 kronor anvisa ett belopp av 3,000,000 kronor;

2) 1:164 av herr Johansson, Johan, likalydande med 11:343 av herr Hyberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att såsom villkor för
hushållningssällskaps åtnjutande av statsbidrag från och med den 1 juli 1934
från »Allmänt anslag till hushållningssällskapen» skulle föreskrivas, att resekostnads-
och traktamentsersättning icke finge utgå efter förmånligare grunder
till hushållningssällskapens befattningshavare än till statens befattningshavare
i samma tjänsteställning och med motsvarande tjänstgöringsförhållanden; 3)

1:165 av herr Roos, vari hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till
Konungen anhålla om utredning örn lämplig fördelning av allmänna anslaget
till hushållningssällskapen samt, sedan dylik utredning ägt rum, örn framläggande
för riksdagen av förslag till ny förordning härom att träda i stället för
kungl, förordningen den 18 mars 1927;

4) 1:166 av herr Bodin, Gunnar, likalydande med II: 325 av herr Gardell i
Gahns m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag till ändring av de i förordningen den 18 mars 1927 bestämda
grunderna angående fördelningen av allmänt anslag till hushållningssällskapen,
att riksdagen ville besluta, att den fördelning av anslaget för en tioårsperiod,
som enligt förordningen skulle göras år 1934, skulle avse endast
tiden till dess riksdagen bleve i tillfälle att pröva dylikt förslag, samt att riksdagen
ville bestämma, att det grundbelopp, som enligt berörda förordning skulle
tillföras varje hushållningssällskap, skulle tillsvidare utgöra 20,000 kronor;

Lördagen, den 24 februari.

Nr 12.

Allmänt anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)

5) II: 311 av herr Osberg, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
samtliga befattningshavare hos hushållningssällskap icke finge vara ledamot
eller suppleant i sällskapens förvaltningsutskott, samt att utskottet måtte
vidtaga den ändring i nu gällande förordning, som ett bifall till ifrågavarande
hemställan nödvändiggjorde.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maurts förevarande framställning
samt med anledning av motionerna 1:167 och II: 318 för budgetåret 1934/
1935 uppföra ordinarie anslaget »Allmänt anslag till hushållningssällskapen»
med oförändrat belopp av 2,700,000 kronor, att fördelas mellan hushållningssällskapen
i enlighet med av departementschefen tillstyrkt förslag;

2) att motionerna 1:164 och II: 343 måtte anses besvarade genom vad utskottet
förut under punkten anfört;

3) att motionerna I: 165 samt 1:166 och II: 325 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

4) att motionen II: 311 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av, utom annan, herrar Johansson i Uppmälby, Carl
Eriksson, Granath, Dalberg, Olsson i Rödingsberg, Andersson i Löbbo och
Andersson i Tungelsta, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, slutande med en hemställan,

1) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
samt med avslag å motionerna 1:167 och II: 318 för budgetåret 1934/
1935 uppföra ordinarie anslaget »Allmänt anslag till hushållningssällskapen»
med oförändrat belopp av 2,600,000 kronor, att fördelas mellan hushållningssällskapen
i enlighet med av departementschefen tillstyrkt förslag;

2) att motionerna I: 164 och II: 343 måtte anses besvarade genom vad reservanterna
förut anfört;

3) att motionerna 1:165 samt I: 166 och II: 325 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

4) att motionen II: 311 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Nilsson, August: Herr talman! Beträffande detta anslag är situationen
i år densamma som i fjol. Kungl. Majit begär här liksom i fjol

2,600,000 kronor att efter bestämda grunder fördelas bland hushållningssällskapen,
men utskottsmajoriteten föreslår, likaledes såsom i fjol, en höjning
med 100,000 kronor, således 2,700,000 kronor. Det är givetvis den ofta påpekade
hänsynen till det statsfinansiella läget, som gör, att reservanterna på
denna punkt följt Kungl. Maj :t och anse det vara en sak av stor vikt, att man
inte överskrider det äskande, som Kungl. Majit har gjort. Men bortsett från
denna omständighet föreligger här även en annan synpunkt, som i mitt tycke
är värd att anföras.

Vi ha erfarit, hurusom statsrevisorerna anmärkt på att hushållningssällskapen
inte iaktta den sparsamhet, som de kunde och borde iaktta, och vi se,
att även en motion har framkommit, där man riktar denna anklagelse mot
hushållningssällskapen och kräver rättelse i berörda hänseende. Gång efter
annan får man tillfälle att iaktta, hurusom hushållningssällskapen — åtminstone
somliga av dem — i likhet med vad som händer inom andra institutioner,
som åtnjuta statsbidrag och statsunderstöd, avlöna sina tjänstemän högre än
staten avlönar sina, fast de intaga en likvärdig ställning beträffande arbetsuppgifter
o. d. I statsrevisorernas senaste berättelse har det särskilt an Första

kammarens protokoll 1934. Nr 12. 3

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Allmänt anslag till hushållning ssällskapen. (Forts.)
märkts, att hushållningssällskapens tjänstemän åtnjuta högre reseersättning
eller resetraktamenten än som numera utgå till motsvarande statstjänstemän.
Jag är i denna punkt nog litet skarpare i min uppfattning än utskottets reservanter
och anser, att så länge hushållningssällskapen inte behaga iaktta all
möjlig sparsamhet i dessa hänseenden, där de kunna iaktta sparsamhet, bör
riksdagen inte på något vis höja anslaget utöver vad Kungl. Majit har begärt,
även om statens inkomster flödade rikligare än som sker.

Jag ber med hänsyn härtill att få yrka bifall till den av herr Johansson i
Uppmälby m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr Gabrielsson: När den siste ärade talaren framhöll, att icke hushållningssällskapen
skulle iakttaga nödvändig sparsamhet, åberopade han en motion,
som var föranledd av den erinran, som hade gjorts av statsrevisorerna.

Nu vill jag säga, att den erinran, som gjordes av statsrevisorerna, var egentligen
icke menad så, att det skulle ägt rum någon misshushållning, d. v. s. att
det icke hade iakttagits sparsamhet, utan den syftade på att det var så olika
bestämmelser i avseende på reseersättningar och traktamenten åt tjänstemännen
inom sällskapen, och att man ville ha mera likartade bestämmelser, som
ju också Kungl. Majit tidigare har utfärdat i andra fall för en hel del mer
eller mindre statsanställda tjänstemän. Därav kan man icke ovillkorligen
utläsa, att hushållningssällskapen skulle på något sätt ha misshushållat, så
att detta kan ju icke vara skäl för avslag till höjningen av anslaget. Reservanterna
säga ju själva i sin reservation, att de anse, att det kan vålla stora
svårigheter och vara till skada för hushållningssällskapens betydelsefulla
verksamhet, örn man icke ger dem så pass stort bidrag, att de kunna utöva
sin för jordbruket så gagnrika verksamhet.

Nu har det ju varit så tidigare, att hushållningssällskapen uppburit ett
anslag på 3 miljoner kronor. Det sänktes förra året på grund av besparingskommitténs
förslag till 2,600,000 kronor, och lantbruksstyrelsen hade också
förklarat, att man för ett år skulle kunna reda sig med det mindre beloppet.
Nu föreslår emellertid i år lantbruksstyrelsen, att hushållningssällskapen skola
få det högre beloppet, d. v. s. det, som utgått tidigare, 3 miljoner kronor, därför
att den funnit, att hushållningssällskapen annars ej kunde på samma sätt
som tidigare fullfölja sin verksamhet.

Nu kan jag bara åberopa, att på hushållningssällskapen har lagts en hel
del arbeten genom den statsunderstödda verksamhet, som har föranletts av
kristidsåtgärder och ävenså andra förhållanden — jag vill bara nämna de
stora anslagen till nyodling och betesförbättring. Hushållningssällskapen äro
skyldiga att här uppgöra alla planer utan någon som helst ersättning från
statsverkets sida. De ha också blivit anlitade i hög grad för att uppgöra planer
för s. k. stödlån, som utgingo förra året med 10 miljoner kronor och som
komma att utgå i år, som riksdagen redan besluta, med 8 miljoner kronor.
Örn man då ser t. ex. på skogsvårdsstyrelserna, ha vi ju anvisat miljonanslag
till skogsvårdsåtgärder, som skola handhas av skogsvårdsstyrelserna,
och samtidigt med beviljandet av dessa belopp har man även anvisat ganska
avsevärda belopp för att täcka skogsvårdsstyrelsernas omkostnader. Men när
hushållningssällskapen få sig pålagda en hel del nya åtgärder, anvisas intet
särskilt belopp. Det har gjort, att somliga hushållningssällskap — en del ha
ju kunnat klara det själva genom att anlita sina samlade fonder — kommit i
ett synnerligen prekärt läge.

När det nu gäller ett så pass stort belopp som 100,000 kronor, förstår jag,
att finansministern kan säga ifrån, att han icke vill vara med örn det, då detta
kommer att i mycket hög grad rubba budgeten. Jag och mina kamrater i

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Allmänt anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
utskottet ha varit medvetna om, att man icke gärna kan öka skattebudgeten
med ett så högt belopp som 100,000 kronor. Men nu har man på de senare
åren och icke minst i år hittat på att föra över anslag på den s. k. kapitalökningsstaten.
Vi hade anslag förut under nionde huvudtiteln för s. k. nybyggesvägar.
Det har i år höjts till 150,000 kronor, men det står på kapitalökningsstaten.
Det är väl då intet hinder för, örn man vill rätta till den s. k.
skattebudgeten, att man för över ett annat anslag på kapitalökningsstaten.
Man kan ju säga, att anslagen på kapitalökningsstaten utgå av lånemedel, men
anslaget i fråga har ju precis samma karaktär som anslaget till torrläggningsföretag,
6 miljoner kronor, och anslaget till skogsvårdsåtgärder, 4 miljoner
kronor, vill jag minnas, och dylika. Det är ju rena bidrag, som ej återbetalas
av den anslagsmottagande jordbrukaren. Man kan då även reglera ett sådant
belopp på något sätt genom att man minskar ett anslag på kapitalökningsstaten.
Jag skulle själv gärna vara med örn att man minskade det stora anslaget
på 6 miljoner med de 100,000 kronor, som begärdes av hushållningssällskapen.
Jag anser deras verksamhet så pass viktig, att det icke skulle vara
ur vägen, örn man rättade till det på det sättet. Jag menar för den skull, att
det finns mycket starka skäl, som tala för att hushållningssällskapen få denna
lilla höjning av 100,000 kronor. Lantbruksstyrelsen, som är den ansvariga
myndigheten härvidlag, har icke dragit sig för att föreslå en höjning till
3 miljoner kronor, och det har också motionerats örn det, men utskottsmajoriteten
har enat sig örn att föreslå en höjning av 100,000 kronor.

Jag ber således att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Sköld: Det yttrades vid remissdebatten från visst håll i
denna kammare, att det borde vara en bagatell för regeringen att göra en
nedprutning intill 20 miljoner på de olika huvudtitlarna, och att man därigenom
hade kunnat undgå ökade skatter. Det är givet, att regeringen haft
klart för sig, att den icke kunde rå med detta, men örn man eventuellt menade
att det skulle ske på det sätt, som herr Gabrielsson nu sist antydde, att
det alltså bara gällde att flytta över löpande utgifter från huvudtitlarna till
lånebudgeten, då kan jag ju lättare förstå avsikten, men vad som då blir
kvar av sparsamheten, det har jag mycket svårt för att begripa. Från regeringens
sida ha vi dock försökt upprätthålla en viss skillnad mellan löpande
ordinarie utgifter, som återkomma år för år, vilka vi anse måste betalas med
skattemedel, och mera tillfälliga, av krisen påkallade utgifter, som vi anse
kunna tågås av lånemedel med kort amorteringstid. Jag menar, att det vore
val ändå att ställa alla principer på huvudet, örn man skulle gå över till en
sådan ordning, att till och med löpande utgifter för hushållningssällskapen
skulle flyttas över på lånebudgeten.

Jag förstår, att efter utgången av voteringen i det förra ärendet är det
icke mycket lönt att i denna kammare argumentera för sparsamhet. Jag har
angivit det väsentliga av mina åsikter vid behandlingen av förra punkten,
men jag vill tillägga ett par saker här.

Det är ju dock pa det sättet, att det påstående, som från herr Gabrielssons
sida framfördes, att hushållningssällskapen påläggas en massa nya uppgifter,
som leda till ökade utgifter, är en sanning med modifikation. Först
och främst skola vi komma ihåg, att genom statens indragning av anslag
till olika ändamål, för vilka bidrag också ha lämnats från hushållningssällskapens
sida, hava deras utgifter minskats. Vad beträffar de nya uppgifter
av sa att säga kristidsnatur, som tillagts hushållningssällskapen, vill jag
dock påpeka, att föregående riksdag har uttalat, att därest det för vissa hushållningssällskap
befinnes erforderligt att få förvaltningsbidrag för tillämp -

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Allmänt anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
ningen av t. ex. bestämmelserna örn de nya täckdikningsanläggningarna, så
skola sådana medel utanordnas. Det bär nyligen på den vägen utanordnats

25.000 kronor i sådana förvaltningsbidrag, och det finns mera pengar för
detta budgetår reserverade för det ändamålet. Det har likaledes reserverats
eller kommer att reserveras för nästa år. Därför kan icke det argumentet
lia så stor betydelse.

Vidare skulle jag vilja säga, att det är väl ändå fråga, örn man på det
sättet skall ge sig till att höja anslag, särskilt i ett fall som detta, då nyttan
av höjningen ej är så i ögonen fallande. Det är klart, att jag inser, att om
man skär ned hushållningssällskapens anslag med 400,000 kronor, skall detta
medföra påkänningar. Men hur mycket reparerar jag, örn jag av dessa

400.000 kronor lämnar tillbaka 100,000? Jag skall slå ut det på ett 25-tal
hushållningssällskap. Vartdera skulle vid lika fördelning få 4,000 kronor.
Såvitt jag emellertid fattat det, är det meningen, att dessa 100,000 kronor,
som man vill öka anslaget med, skola användas efter gällande fördelningsgrunder,
med resultat, att varje hushållningssällskap får sin del. oavsett sällskapets
ekonomiska ställning. De 100,000 kronor, som äro av Kungl. Maj :t
föreslagna utöver det gamla beloppet, 2,500,000 kronor, skola däremot fördelas
efter hushållningssällskapens behov, men de extra 100,000, som här av
utskottet föreslås, skola, såvitt jag förstår av skrivsättet i utskottsutlåtandet,
fördelas efter de gamla grunderna med påföljd, att de icke kunna användas
till hjälp särskilt för de hushållningssällskap, som ha svårigheter.

Jag menar därför, att det finns icke så stark anledning att vidtaga denna
höjning, och jag tycker verkligen, att 1934 års riksdag lika väl som 1933
års bör besinna behovet av att man är återhållsam med att höja anslag, och
därför bör kammaren bifalla reservationen.

Herr Gabrielsson: Jag har naturligtvis icke menat, att detta anslag till
hushållningssällskapen skulle överföras på kapitalökningsstaten för lånemedel,
men jag ville bara draga fram såsom exempel, att man kan föra över
från nionde^ huvudtiteln anslaget till nybyggesvägar, som ju är ett direkt bidrag
utan _ återbetalningsskyldighet, att man kan göra det t. ex. i fråga örn
anslaget till byggande av vägar på enskilda skogar och att man kan på
lånestaten uppföra anslag för uppmonterandet av vedeldningspannor m. m.
Det är klart, att då skulle också finansministern, som ju räknar bra, kunna
föra över detta anslag att täckas av lånestatsmedel i stället. Visserligen
skall det amorteras, men för att få budgeten att gå ihop ha vi icke tänkt
oss, att man skulle belasta den ytterligare, utan man skulle i stället på något
annat håll kunna göra en motsvarande besparing, något, som vi vid ett
senare tillfälle kunna återkomma till, t. ex. genom att minska anslaget som
utgår under nionde huvudtiteln till torrläggningsföretag med 100,000 kronor.

Herr statsrådet Wigforss: Jag behöver icke tillägga mycket till vad jordbruksministern
sagt. Jag vill endast erinra om att då det gäller att göra upp
en riksstat, kan man naturligtvis ha och har helt naturligt mycket delade meningar
om de olika anslagens relativa nytta, och därför visar det sig, skulle
jag tro, för varje regering, att den enda linje, man kan gå efter, då man vill
hålla utgifterna nere, är att räkna varje huvudtitel för sig. Om man icke
vill öka staten över lag, får man gå ut från att alla huvudtitlar skola hållas
inom sina gamla gränser, om man icke har alldeles speciella skäl till undantag.
När denna riksstat skulle göras upp, var också utgångspunkten den, att
ingen huvudtitel fick stiga utöver vad den var förra året, örn icke alldeles
speciella skäl kunde anföras. Jag behöver ej erinra kammaren örn att fjärde

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Allmänt anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
huvudtiteln stigit på grund av, som man ansåg, speciella skäl. Men när
man — jag ber örn ursäkt, att jag erinrar därom — från regeringens sida
i höstas öppet uttalade den åsikten, att målet för budgetarbetet beträffande
detta års statsverksproposition måste vara att hålla statsverkspropositionens alla
utgifter inom de gamla gränserna, att man icke vågade ställa sin sparsamhetsförboppning
så högt, att man trodde, att man skulle komma väsentligt eller
ens något under förra årets budget, hördes — örn jag vill uttrycka mig milt —
ett ganska bestämt ogillande inom den offentliga opinionen just från de kretsar,
vilkas representanter bär i dag ha talat för högre anslag. Då ansågs det
vara ett alldeles för lågt mål att sätta för sig, att söka bålla utgifterna inom
de gamla gränserna. Det är beklagligt, att här i denna kammare i dag skall
saknas representanterna för den mycket framträdande opinion, som på hösten
uttalade sig för ytterligare sänkningar och som ännu i remissdebatten mycket
starkt gåvo uttryck för dessa åsikter.

Detta är endast allmänna argument, därför att det finnes ingen möjlighet
att avgöra, huruvida dessa 100,000 kronor icke skulle kunna ges ut mot att
man på någon annan punkt av budgeten sparade in lika mycket. Men jag
har verkligen ansett, att man inom de olika utskotten, när de olika huvudtitlarna
behandlas, örn man i ett läge som det nuvarande anser det skäligt
att höja ett anslag på någon punkt, har en viss skyldighet att se till, att en
motsvarande besparing sker, icke på en punkt, som gäller andra intressen, utan
på en punkt, som rör ett intresse, som står det nära, för vilket man vill höja
anslaget. Hade jordbruksutskottet kommit fram med förslag, där det till gengäld
mot dessa höjningar hade kunnat anföras skäl för sänkning på andra
punkter, skulle jag åtminstone för min del varit tillfreds. Jag vet ej, örn
jordbruksministern, som representerar den större speciella sakkunskapen, icke
ändå kunnat ha åtskilligt att säga örn den saken, men från de synpunkter,
finansministern representerar, hade målet varit nått, att hålla huvudtiteln
inom den gamla ramen. Den väg, som herr Gabrielsson anvisade, är, som ju
var och en förstår, oframkomlig. Det är nödvändigt att hålla en gräns mellan
vad som är löpande utgifter och vad som är utgifter för kapitalökning. Man
kan tvista örn huruvida en kapitalökning nödvändigtvis skall vara av sådan
natur, att den ger inkomster i pengar, men den måste vara av sådan natur,
att den ger en varaktig nyttighet. Den gränsen tror jag det är alla skäl att
söka bibehålla, och under sådana förhållanden är den väg, herr Gabrielsson
anvisade, ej framkomlig, och i alla händelser, om den varit framkomlig, borde
det ha varit jordbruksutskottets skyldighet att anvisa, på vilken punkt en
sådan överflyttning skulle ägt rum. När det icke varit fallet, vill jag, i olikhet
mot jordbruksministern, som ansåg voteringens utgång i den sextonde
punkten innebära ett liknande beslut här, hoppas, att kammaren i denna punkt
följer reservationen.

Herr Bodin, Gunnar: De grunder, varefter anslagen till hushållningssällskapen
fördelas mellan de olika sällskapen, ha upprepade gånger varit föremål
för anmärkningar.

Senast föreligger en framställning från Gotlands läns hushållningssällskap,
som den 30 september 1933 anhållit, att Kungl. Majit måtte vid utgången av
innevarande tioårsperiod taga under övervägande frågan örn ändrade grunder
för fördelningen.

För vissa mindre hushållningssällskap, särskilt Gotlands läns, ha dessa fördelningsgrunder
kommit att verka synnerligen ofördelaktigt och orättvist. Vad
som framför allt verkar ogynnsamt för Gotland är fördelningsgrunden »efter
den övriga folkmängden». Hushållningssällskapen lia ej någon större verk -

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Allmänt anslag till hushållning ssällskapen. (Forts.)
samhet bland de här avsedda folkgrupperna, men de sällskap, som ha stora
städer och en talrik industribefolkning inom sina områden, tillföras genom
denna beräkningsgrund avsevärda belopp till förfång för län, där jordbruket
är den dominerande näringen.

För mera vittgående ändringar i grunderna för anslagets fördelning torde
möjligen erfordras närmare utredning genom Kungl. Maj :ts försorg. En något
rättvisare fördelning skulle dock kunna vinnas, om grundbeloppet, som nu utgår
med 10,000 kronor, till varje hushållningssällskap, höjdes till 20,000 kronor,
vilket jag föreslagit i min motion, till vilken jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.

Herr Gabrielsson: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Detta grundbelopp blev ju beslutat, när hushållningssällskapen antogo sina
nya stadgar för icke så många år sedan. Man hade då kommit till den bestämda
uppfattningen, att det behövdes ett visst grundbelopp, men icke att
man skulle öka det till det dubbla, som nu föreslås från Gotland. Örn man
tänker sig, att det skall ökas till 20,000 kronor, får man komma ihåg, att hela
Gotlands län icke är större än ett par socknar i Norrland. Örn man ger ett
så stort grundbelopp till ett så litet län, är det klart, att då förryckes hela
tilldelningen i övrigt, och jag tror, att detta grundbelopp på 10,000 kronor i
förhållande till folkmängden är det mest lämpliga.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att i avseende på den nu ifrågavarande punkten förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr Johansson i Uppmälby m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle bifalla motionen
I: 166. Herr förste vice talmannen anförde vidare, att med anledning av vad
sålunda yrkats propositioner komme att framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets hemställan.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen beträffande de i fråga örn
mom. 1 framställda yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
nämnda moment hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades
i motsvarande del av herr Johanssons i Uppmälby m. fl. reservation;
och förklarade herr förste vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Carl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
25 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande del av den av
herr Johansson i Uppmälby m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda upp -

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

''Allmänt anslag till hushållning ssällskapen. (Forts.)
maningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

På därefter gjord proposition bifölls vad utskottet i mom. 2 hemställt.

Sedermera gjordes enligt de yrkanden, som framställts rörande mom. 3, propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på bifall till
motionen I: 166; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition utskottets hemställan i mom. 4.

Punkterna 26—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att för uppehållande av svenska
betes- och vallföreningens verksamhet anvisa för budgetåret 1934/1935 ett extra
anslag av 73,500 kronor.

Anslag till
svenska betesoch
vaUföreningen.

I två inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 173 av herr Gabrielsson m. fl. och II: 312 av herr Hagman m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen på extra stat under nionde huvudtiteln ville bevilja
det av lantbruksstyrelsen för budgetåret 1933/1934 tillstyrkta anslaget av
80,200 kronor för upprätthållandet av svenska betes- och vallföreningens verksamhet,
innebärande detta en ökning i jämförelse med löpande budgetår av
6,700 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
samt motionerna I: 173 och II: 312 för uppehållande av svenska betes- och vallföreningens
verksamhet anvisa för budgetåret 1934/1935 ett extra anslag av
80,200 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Johansson i Uppmälby,
Carl Eriksson, Granath, Bålberg, Olsson i Rödningsberg, Andersson i Löbbo
och Andersson i Tungelsta ansett, att utskottets utlåtande bort hava den^ lydelse,
reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att riksdagen matte
med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning samt med avslag å motionerna
I: 173 och II: 312 för uppehållande av svenska betes- och vallföreningens
verksamhet anvisa för budgetåret 1934/1935 ett extra anslag av 73,500
kronor.

Herr Nilsson, August: Herr talman! I denna punkt har utskottsmajoriteten
utöver det av Kungl. Majit föreslagna anslagsbeloppet tillstyrkt en ökning
av 6,700 kronor.

Detta belopp är visserligen i och för sig inte så stort, men jag för mm del
och de reservanter, som förefinnas under denna punkt — och val åtskilliga
andra med oss, tänker jag — äro av den meningen, att vi inte vilja på någon
punkt gå utöver vad Kungl. Maj :t har äskat utan vilja hålla budgeten och
vår huvudtitel inom den angivna gränsen. Vidare finna vi, att de motiv,
som ha anförts för denna ökning, äro mycket underhaltiga eller i varje fall
sådana, att de icke borde förleda kammaren till att bifalla förslaget örn ök -

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Anslag till svenska betes- och vallföreningen. (Forts.)
ning ^av anslaget. Av dessa 6,700 kronor skulle ett belopp av 500 kronor utgå
såsom alderstillägg till en tjänsteman hos betes- och vallföreningen, en
tjänsteman, som icke har full sysselsättning där utan jämväl är lärare vid
Ultuna lantbruksinstitut och sålunda delvis har avlöning från Ultuna. Vidare
skulle ett mindre belopp utgå såsom ålderstillägg åt en annan befattningshavare.
Ytterligare skulle 2,500 kronor anslås åt den förstnämnde befattningshavaren,
så att han kunde bliva helt sysselsatt inom ifrågavarande
förening. Detta innebär således en mindre organisationsförändring i föreningens
verksamhet. Resten av beloppet skulle användas dels för att täcka
befattningshavares resekostnader och dels för att utöka föreningens försöksverksamhet
i någon mindre mån.

Det synes mig uppenbart, att dessa merutgifter inte äro ovillkorligen nödvändiga.
Ha de två befattningshavarna kunnat leva föregående år utan
dessa ålderstillägg, torde de kunna göra det nästa år också. Därtill kommer,
att nu ligger på bordet ett vidlyftigt förslag, utarbetat av sakkunniga, till
omorganisation och revidering av hela försöksverksamheten, både den lokala
och den centrala, såväl den, som omhänderhas av centralanstalten för försöksodling
pa jordbruksområdet, som den centrala ledningen av ett visst slags
försöksodling, som skötes av betes- och vallföreningen. Det brukar vara en
regel, som. man inte gärna gar ifrån, att när ett förslag på uppdrag av
Kungl. Maj :t har utarbetats och så snart står inför avgörandet, man då inte
vidtar sådana förändringar inom förvaltningen på vederbörande område, i
det här fallet inom denna statsunderstödda förening, utan att man låter det
förbliva vid det nuvarande tillståndet, tills saken blivit prövad i hela sitt
sammanhang. Örn det hade varit statsutskottet, som hade behandlat en sådan
sak som denna, är jag övertygad örn att det icke där hade kommit i
fråga, att en sadan utökning blivit tillstyrkt. Men jordbruksutskottet är ett
älskvärt känslotänkande utskott, svagt för sina speciella synpunkter, och har
inte ^ de strängare principer, som statsutskottet följer.

oPå grund av de anförda skälen ber jag, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets förslag och bifall till den av herr Johansson i Uppmälby med
flera avgivna reservationen, som fogats vid denna punkt.

Herr Gabrielsson: Jag tror, att alla, som sysslat med jordbruk, veta vilken
ofantlig betydelse beteskulturen har, hur den har utvecklats och hur man
kan spara på utgifter genom att, i stället för att importera ett dyrbart kraftfoder,
få i ordning betesmarker, som ge ett betydligt bättre resultat, än örn
man^skall köpa kraftfoder för att få upp samma mjölkavkastning. Jag tror
också, att alla äro medvetna örn att svenska betes- och vallföreningen i det
hänseendet har utfört ett synnerligen värdefullt arbete, och jag kan även
hänvisa till vad lantbruksstyrelsen i det fallet har anfört. Budgetåret 1932/
1933 fick betes- och vallföreningen 87,000 kronor, men anslaget har sedermera^
sänkts. Nu anser åtminstone lantbruksstyrelsen, att det är alldeles
nödvändigt, att föreningen får de där 6,700 kronorna för de ändamål, som
den föregående talaren har omtalat. Dessutom anser jag beloppet vara synnerligen
viktigt för att föreningen skall kunna fortsätta sin verksamhet uppe
i Norrland.

Det är dessa skäl, som gjort, att jordbruksutskottets majoritet ansett sig
kunna förorda vad lantbruksstyrelsen har hemställt örn, och jac yrkar därför
bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Sköld: Det förslag till höjning av anslaget till svenska
betes- och vallföreningen, som utskottet här kommit med, gäller ju ett litet

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Anslag till svenska betes- och vallföreningen. (Forts.)
belopp. Mea jag får för min del säga, att jag ur budgetär synpunkt måste
betrakta denna höjning såsom den betänkligaste av alla de höjningar, som
utskottet föreslagit i det nu föredragna utlåtandet.

Kammarens ledamöter skola ändå erinra sig, att vid det stora besparingsarbetet
till föregående års riksdag en generell nedsättning med 15 procent
företogs å anslagen till olika statsunderstödda föreningar. Var och en förstår
ju, att örn man nu höjer anslaget på denna enstaka punkt, är det fullständigt
omöjligt att i fortsättningen bibehålla nedskärningen beträffande
övriga föreningar, utan de komma allesamman att med fog kunna göra gällande,
att de böra få sina anslag ökade lika väl som svenska betes- och vallföreningen.
Visserligen är jag den förste att erkänna, att det är en ytterligt
nyttig och nödvändig uppgift, som denna förening har sig förelagd, men det
kan man säkerligen säga örn det stora flertalet av de föreningar, som åtnjuta
statsunderstöd. Följden av ett bifall till utskottets hemställan vore emellertid
inte endast, att det blir omöjligt att hålla emot ökningar av anslagen till
de statsunderstödda föreningarna, det blir också omöjligt att hålla emot, när
det gäller de statliga institutionerna. Jag har ju en erfarenhet, som kan sägas
vara rätt bitter, av hur svårt det är att göra nedskärningar av anslag,
och hur ofta har det inte förekommit, att till mig vänt sig representanter

för statens egna institutioner, som ansett sig nödsakade att begära högre

statsbidrag. Jag har då sagt: »Det går inte, vi kunna inte av statsfinan siella

skäl gå med därpå.» Och då svara de: »Ja, men representanter för

föreningar och sådana institutioner, som inte äro rent statliga utan endast
statsunderstödda men som ha ungefär samma uppgifter som vi, de springa i
trapporna i kanslihuset, de springa i trapporna i riksdagen, de kunna inverka
på kamrarnas ledamöter och ha helt andra möjligheter att göra sin rätt gällande
än vi.» Örn man skall upprätthålla någon rättvisa, när det gäller
statens stöd åt de olika institutionerna, går det inte att plocka ut en enstaka
förening, som här har skett, och bevilja den ökat anslag.

Jag vill dessutom påpeka det uppseendeväckande faktum, att mer än hälften
av den anslagsökning, som man här föreslagit, går till löneförhöjning för
en befattning, som redan existerar inom föreningen. Från hur många håll
i statsförvaltingen komma icke berättigade krav från tjänstemän på förbättrad
löneställning, som i det nuvarande statsfinansiella läget måste avvisas?
Och då kommer man här utan vidare och föreslår 3,000 kronors löneförhöjning.
Det blir fullkomligt hopplöst att försöka hålla de löpande statsutgifterna
nere, örn man på detta sätt lyssnar till låt vara stor vältalighet från
enskilt håll. Jag hoppas verkligen, att kammaren på denna punkt inte skall
vältra stora stenar i vägen för nästa års budgetarbete.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Carl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 2
punkten 39, röstar

Ja;

42 Nr 12. Lördagen den 24 februari.

Anslag till svenska betes- och vallföreningen. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Punkterna 40 och 41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Punkten 42.

mohgMaför- Under punkten 77 av nionde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
aning. Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till understöd åt Sveriges pomologiska
förening för dess verksamhet under 1934 anvisa för budgetåret 1934/1935 ett
extra anslag av 10,000 kronor.

I en inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 320, av
herr Pettersson i Dahl m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte vidkommande
anslaget under nu förevarande punkt anslå ett belopp av 12,000 kronor till
pomologiska föreningen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning
och med avslag å motionen II: 320, i vad den rörde anslaget under förevarande
punkt, till understöd åt Sveriges pomologiska förening för dess verksamhet
under 1934 anvisa för budgetåret 1934/1935 ett extra anslag av 10,000
kronor.

Reservation hade anmälts av herr T fällgren och herr Pettersson i Rosta, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte med bifall till det yrkande,
som framställts i motionen II: 320, till understöd åt Sveriges pomologiska
förening för dess verksamhet under 1934 anvisa för budgetåret 1934/1935
ett extra reservationsanslag av 12,000 kronor.

Herr Tjällgren: Efter den utgång voteringen under punkt 39 fick, lär det
väl inte föreligga så stora möjligheter att kunna få igenom reservationen,
men jag ber i alla fall att få yrka bifall till densamma.

Herr Gabrielsson: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Anslag till Punkten 43.

av \avsättwin- , Under punkten 78 av nionde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
gen av svensk Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till befrämjande av avsättningen av
frukt. svensk frukt anvisa för budgetåret 1934/1935 ett extra reservationsanslag av

4,000 kronor.

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

Anslag till befrämjande av avsättningen av svensk frukt. (Forts.)

I en inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 320, av
herr Pettersson i Dahl m. fl., hade vidkommande anslaget under förevarande
punkt hemställts, att riksdagen måtte besluta anslå ett belopp av 6,000 kronor
att utgå till reklam för svensk frukt.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning och
med avslag å motionen II: 320, i vad den rörde anslaget under förevarande
punkt, till befrämjande av avsättningen av svensk frukt anvisa för budgetåret
1934/1935 ett extra reservationsanslag av 4,000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Tjällgren och Pettersson i Rosta, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte med bifall till det yrkande,
som framställts i motionen II: 320, till befrämjande av avsättningen av
svensk frukt anvisa för budgetåret 1934/1935 ett extra reservationsanslag av

6,000 kronor.

Herr Tjällgren: Av samma skäl, som jag nyss anförde, skall jag inte

heller på denna punkt ingå på någon längre utläggning utan i all korthet
yrka bifall till reservationen.

Herr Gabrielsson: Jag ber att av samma skäl helt kort få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 44—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr statsrådet^Sftö/d avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 152, angående
ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppskov i vissa
fall med erläggande av annuiteter å lån från odlingslånefonden och statens
avdikningslånef ond;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
två bostadslägenheter vid veterinärhögskolan;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avyttring av statens
järnvägar tillhöriga andelar i samfälligheter till Kingstads m. fl. byars
skifteslag i Söderala socken;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar; samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
arrendet för arrendelotten Brostugan å kronoparken Klövdala i Kalmar län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner nr 127,
133, 134, 141, 146, 147, 149 och 152 blevo desamma på begäran bordlagda.

Herr Nordborg väckte en motion, nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen
den 15 juni 1922.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 49, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av vissa utbildningskurser för f. d. fast anställt manskap vid försvarsväsendet.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

År 1934 den 23 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna
räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

revisorer:

vid kontoret i Göteborg

herr Dahlström, A., expeditionsföreståndare, Göteborg,

» Rodhe, G. W., överstelöjtnant, Göteborg,

» Hjort, Gustaf, direktör, Göteborg,

» Andersson, Emil, lantbrukare, Järnbrott,

vid kontoret i Malmö

herr Rersson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,

» Lundgren, Axel, redaktör, Malmö,

» Hultgren, Anton, landstingsman Reslöv, Marieholm,

» Weibull, Alexander, lantbrukare, Sofieholm, Kulladal,

vid kontoret i Falun

herr Olsson, Åhlmans Olof, f. d. riksdagsman, Insjön,

» Minör, P. A., landstingsman, Falun,

» Eronn, A., f. d. riksdagsman, Leksand,

» Eriksson, Ollas E., f. d. riksdagsman, Fors station,

vid kontoret i Gävle

herr Hellström, H., kapten, Gävle,

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle,

» Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle,

» Törnfelt, Erik, redaktör, Gävle,

vid kontoret i Halmstad

herr Gyllenswärd, Ernst, lantbrukare, Fågelsång, Vaxtorp,
» Svensson, Gustav, skomakaremästare, Slöinge,

» Nilsson, G. L.. landstingsman, Olofsbo, Falkenberg,

» Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

Lördagen den 24 februari.

Nr 12.

vid kontoret i Härnösand

herr Törner, A., direktör, Härnösand,

» Hesse, Samuel, advokat, Härnösand,

» Hallin, Erik, landstingsman, Örnsköldsvik:,

» Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, landstingsman. Häradsköp, Skillingaryd,
» Andrén, Fredrik, ingenjör, Jönköping,

» Pettersson, J. Aug., landstingsman, Huskvarna,

» Fors, N., ekonomichef, Jönköping,

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

vid kontoret i Kalmar

herr Nilsson, V., ekonomichef, Kalmar,

» Modéer, Seth, handlande, Mönsterås,

» Olsson, John, skräddare, Kalmar,

» Wirell, Emil, sekreterare, Kalmar,

vid kontoret i Karlskrona

herr Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Ronneby,
» Kloo, O., f. d. riksdagsman, Karlskrona,

» Bergdahl, Axél, kamrer, Karlskrona,

» Thorsell, Carl, kamrerare, Ronneby,

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

vid kontoret i Karlstad

herr Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Väse,
d Ferm, E. D., lantbrukare, Skåre,

» Flognfäll, G., f. d. riksdagsman, Flogned,

» Johansson, Henning, landstingsman, Hygn, Visnums-Kil,

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad,

» Larsson, Nils, lantbrukare, Karstad, Österslöv,

» Berglund, Allan, landstingskamrer, Kristianstad,

» | Åkesson, J. A., f. d. riksdagsman, Raskarum, S:t Olof,

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

vid kontoret i Linköping

herr Träff, J. A., f. d. riksdagsman, Mjölby,
friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa,
herr Hanzén, J., redaktör, Linköping,

» Rydén, C., järnvägskontrollör, Linköping,

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

vid kontoret i Luleå

herr Bäckström, Amandus, kommissionär, Öjebyn,

» Sandström, Robert, handlande, Gammelstad,

» Groth, Gustaf, konsul, Luleå,

» Svedberg, Albin, rektor, Boden,

vid kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping,

» Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg,
» Kjelldorff, I. W., handlande, Delebäck, Hova,

» Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad,

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

vid kontoret i Norrköping
herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna,

» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,

» Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Finspång,

» Jonsson, Edvard, inspektor, Fiskeby

vid kontoret i ^Nyköping

kerr Carlsson, E. G., nämndeman, Katrineholm, i
» Juhlin, Ragnar, lantbrukare, Ellesta, Vrena,

» Granath, E. A., lantbrukare, Kälkesta, Jönåker,

» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrbo, Nyköping,

vid kontoret i Sundsvall
herr Gustafsson, Gid., redaktör, Sundsvall,

* Karlsson, Rob., f. d. riksdagsman, Gasabäck, Söråker,

» Ågren Hugo, förste bokförare, Kubikenborg,

» Hedqvist, P. L., landstingsman, Fagervik,

vid kontoret i Umeå

herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Umeå,

» Karlsson, N., nämndeman, Tavelsjö,

» Conradson, R., apotekare, Nordmaling,

» Lilja, G. H., tågmästare, Vännäs,

vid kontoret i Uppsala
herr Tapper, K., kassör, Uppsala,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala,

» Norén, K., vattenrättsnämndeman, Häggeby,

» Wahlstedt, Uno, bagare, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Karlström, Hugo, f. d. riksdagsman, Mörby, Vestkinde,
» Engström, Herman, landstingsman, Slite,

» Hansén, Th., f. d. riksdagsman, Bondsarve,

» Landstedt, P. S., handlande, Klintehamn,

|vid kontoret i Vänersborg
herr Sjölin, Bengt, ingenjör, Trollhättan,

» Kjerrulf, E. A., godsägare, Vänersborg,

» Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg,

» Carlsson, Herman, f. d. riksdagsman, Herrljunga,

vid kontoret i Västerås

herr Johansson, K., lantbrukare, Vretberga, Medåker,

» Lundslätt, R., kamrer, Västerås,

» Andersson, Fr. O., fjärdingsman, Hallstahammar,

» Sjöfält, Karl, sekreterare, Västerås,

med 31 röster,
» 31 » ,

» 31 » ,

»31 » :

med 31 röste
» 31 »

» 31 »

med 31 röste
» 31 »

» 31 »

med 31 röster

» 31 »

med 31 röster

» 31 »

med 31 röster

» 31 »

med 31 röster

» 31 »

med 31 röster

» 31 »

vid kontoret i Växjö

herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö, _ med 31 röster

» Johansson, G. W., landstingsman, Östad, Täckaregård, Väckelsång,
_ » 31 »

» Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult, » 31 »

» Rydström, Eric, f. d. riksdagsman, Vråen, Lidnäs, » 31 »

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

vid kontoret i Örebro

herr Åqvist, Torsten, direktör, Örebro,

» Molin, C. A., f. d. riksdagsman, Aspa,

» Froméll, A. R., kontorschef, Örebro,

» Karlsson, Johan, landstingsman, Björkmo, Granbergsdal,

j# vid kontoret i Östersund

herr Henriksson, Henrik, d. y., disponent, Offne, Trångsviken,
» Nilsson, Nils, lantbrukare, Tullus, Nälden,

» Annér, Wilhelm, redaktör, Östersund,

» Holm, Sigurd, typograf, Östersund,

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

med 31 röster,

» 31 » ,

» 31 » ;

suppleanter:

[ vid kontoret i Göteborg

herr Eneroth, Ture, arrendator, Högen, Jonsered,

» Hedvall, Julius, f. d. riksdagsman, Göteborg,

» Fagerberg, J. A., spårvägskonduktör, Göteborg,
» Carlbring, Einar, disponent, Göteborg,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Malmö

herr Jensen, Christian, f. d. riksdagsman, Lund,

» Ryding, Nils, rådman, Malmö,

» Persson, Olof, landstingsman, Munkarp,

» Thomasson, G., lantbrukare, Hejdeholm, Hurva,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Falun

herr Wikander, L. E., ingenjör, Morgårdshammar, med 28 röster,

» Maritz, Per, kommunalordförande, Leksand, » 27 » ,

» Smedh, Herman, f. d. riksdagsman, Bergkarlås, Mora Noret, » 26 » ,

» Larsson, Liss Olof, landstingsman, Leksand, » 25 »

vid kontoret i Gävle

herr Norell, J. A., fabrikör, Söderhamn,

» Carlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,

» Krona, Emil, järnvägstjänsteman, Hudiksvall,
» Åberg, P. E., hemmansägare, Sjökalla, Bergby,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Halmstad

herr Landblad, H. F., folkskollärare, Sibbarp,

» Bohlers, K., lantbrukare, Bol, Vessigebro,

» Persson, P., f. d. riksdagsman, Tofta,

» Bengtsson, Gustaf, handelsarbetare, Halmstad,

vid kontoret i Härnösand

herr Lindeborg, J., kamrer, Härnösand,

» Lidström, P., f. d. riksdagsman, Häxmon, Ådalsliden,
» Fahlén, Verner, lantbrukare, Nordanåker, Nyland,

» Sundström, 0. W., sågverksarbetare, Kramfors,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 »

» 25 » ;

Nr 12.

Lördagen den 24 februari.

vid kontoret i Jönköping

herr Karlsson, Anton, järnarbetare, Jönköping,

Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålandsstenar,

» Svensson, Anton, landstingsman, Pershult, Jönköping,
Boman, Rudolf, lantbrukare, Kieryd, Vireda,

vid kontoret i Kalmar

herr Ander, E., lasarettssyssloman, Kalmar,

» Thorén, Philip, konduktör, Kalmar,

» Lindberg, Frits, glasslipare, Nybro,

» Olsson, Edv., f. d. riksdagsman, Borgholm,

vid kontoret i Karlskrona

herr Andersson, Anton, vaktmästare, Karlskrona,

» Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum,

» Dahl, Äng., häradsdomare, Svängsta,

» Nelson, Nels, Ekengård, Ysarne,

vid kontoret i Karlstad

herr Eriksson, E. G., f. d. riksdagsman, Västbro, Värmlandsbro,
» Eliesson, Efraim, ekonomichef, Karlstad,

» Andersson, C. fl7., lantbrukare, Löved, Forshaga,

» Wennberg, G. W., kassör, Skoghall,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

)> 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Kristianstad

herr Widén, Edvin, Överlärare, Vinslöv,

» Jeppsson, Emil, landstingsman, Haraberga, Broby,

» Vestesson, Victor, nämndeman, Ivetofta, Bromölla,

» Jönsson, Sven, f. d. riksdagsman, Fridhill, Lövestad,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Linköping
herr Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linköping,

» Sköld, Carl, redaktör, Linköping,

» Hallendorff, Joh., f. d. landstingsman, Gerstorp, Linköping,
» Johnsson, Robert, Överassistent, Linköping,

vid kontoret i Luleå

herr Lantz, E. P., f. d. landstingsman, Luleå,

» Wallin, Levi, handlande, Boden,

» Johansson, Anders, landstingsman, Esnäs,

» Widlund, O., rådman, Luleå,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Mariestad
herr Fredberg, G. M., fabrikör, Finnerödja,

» Oster, Ernst, lantbrukare, Fagersanna,

» Sundström, Walter, folkskollärare, Skövde,

» Sundén, Carl, lantbrukare, Hova,

med 28 röster,

)> 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Norrköping
herr Frost, G. F., f. d. riksdagsman, Norrköping,

» Svantesson, Samuel, nämndeman, Torp, Vånga,

» Cederstrand, Th., handlande, Norrköping,

» Ljungberg, A. J., förste lärare, Norrköping,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

Lördagen den 24 februari.

vid kontoret i Nyk&ping

herr Larsson, Arvid, murare, Katrineholm,

» Smedberg, Harald, direktör, Nyköping,

» Boman, Axel, lantbrukare, Gnesta,

» Berger, C. O., folkskollärare, Stigtomta,

vid kontoret i Sundsvall

herr Nilsson, B., lantbrukare, Skedvik, Attmar,

» Modin, Helmer, kapten, Sundsvall,

» Berggren, Tord, kamrer, Sundsvall,

» Kahlin, E., fanjunkare, Sundsvall,

vid kontoret i Umeå

herr Jonsson, Rudolf, lantbrukare, Stöcksjö,

» Grahnén, Alfr. A:son, landstingsman, Granö,

» Eriksson, Frans, landstingsman, Bureå,

» Jonsson, P. L., hemmansägare, Sävar,

vid kontoret i Uppsala

herr Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Lövsta bruk,

» Eriksson, G. J., landstingsman, Rosenhill, Almunge,

» Andersson, T. P. E., bokbindare, Uppsala,

» Samzelius, J. A. T., andre bibliotekarie, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Palmqvist, K. V., nämndeman, Bomarve, Bander,

» Sjögren, Hj., fanjunkare, Bander,

» Nilsson, C. 0., redaktör, Visby,

» Olofson, A. G., agronom, Visby,

vid kontoret i Vänersborg

herr Andréen, Anders, handlande, Brålanda,

» Salning, Knut, banmästare, Bohus,

» Johansson, A. E., lantbrukare, Kråkered, Borås,

» Lundström, Hj., direktör, Forsarne, Frändefors,

vid kontoret i Västerås

herr Ekström, L. J., landstingsman, Ekeby, Hallstahammar,
» Anderson, Iwar, kontorsbiträde, Arboga,

» Pehrsson, Pehr, direktör, Sala,

» Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås,

vid kontoret i Växjö

herr Gustafsson, Amandus, järnarbetare, Växjö,

» Karlsson, A. II., nämndeman, Berg, Släthög,

» Pettersson, Herman, häradsdomare, Hålstenssko, Tolg
» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Björkebråten, Ryd,

vid kontoret i Örebro

herr Lindal, Gust., Överbanmästare, örebro,

» Under, Hjalmar, grosshandlare, Örebro,

» Larsson, Hjalmar, lantbrukare, Edvalla, Glanshammar,
» Ahlin, Einar, lantbrukare, Alavi, Hardemo,

Första kammarens protokoll 1934. Nr 1%.

Nr 12.

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

»> 25 » ;

med 28 röster,
» 27 » ,

» 26 » ,

»25 » ;

med 28 röster,
» 27 » ,

» 26 » ,

»25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

Nr 12.

Lördagen den 24 ifebruari.

vid kontoret i Östersund

herr Nilsson, Nils, d. y., lantbrukare, Dille, Täng,

» Lögdberg, J., hemmansägare, Genvalla,

» Olsson, Olof, komm.-nämndsordf., Undrom, Rödön,

» Clarin, Ruben, tapetserare, Östersund,

Joh. Nilsson. Nestor

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » .

Hammarlund.

C. P. Wahlmark.

Erik Fast.

Tillika beslöts, på framställning av herr talmannen, att protokollsutdrag
härom skulle avgå till bankoutskottet med anmodan till utskottet att om valen
låta underrätta ej mindre de valda än även fullmäktige i riksbanken samt vederbörande
avdelningskontors styrelser.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion örn bibehållande av hittills gällande ordning
för riksdagsbeslutet och dess undertecknande; samt

nr 5, i anledning av väckt motion angående överenskommelser med vederbörande
främmande makter rörande samverkan mellan de mindre staterna och
särskilt mellan balterna och mellan skandinaverna;

statsutskottets utlåtanden:

nr 3, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna under
riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet;

nr 5, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet;

nr 27, i anledning av väckta motioner örn avslag å under fjärde huvudtiteln
äskade anslag m. m.;

nr 28, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning av
femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;
samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

bevillningsutskottets memorial nr 6, angående särskild ersättning åt sekreteraren
hos bevillningsutskottet;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande
jämkning i avtal örn underhållsbidrag till frånskild make;

nr 21, i anledning av väckt motion angående viss ändring i § 13 ordningsstadgan
för rikets städer; samt

nr 22, i anledning av väckta motioner örn skärpta bestämmelser rörande anordnandet
av offentliga danstillställningar; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godtagande av ackord i vissa fall å kronans fordringar för
försålda kronoegendomar m. m.

Tisdagen den 27 februari.

Nr 12.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härmed vördsamt anhålla om tjänstledighet från riksdagsarbetet
från och med den 27 februari t. o. m. den 7 mars för deltagande i
ett av Interparlamentariska Unionen ordnat kommittéarbete i Budapest.
Stockholm den 24 februari 1934.

Kerstin Hesselgren.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.28 e. m.

In fidem

G. H. Berggren.

Tisdagen den 27 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 154, med förslag till lag om tillsättning av prästerliga tjänster;
nr 155, angående rasbiologiska institutets organisation m. m.;
nr 156, angående uppförande och inredning av byggnad för kvinnokliniken
vid akademiska sjukhuset i Uppsala;

nr 158, angående förstärkning av åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga ;

nr 159, med förslag till förordning örn upphävande av vissa bestämmelser beträffande
dispositionen av storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses
i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m.;

nr 169, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § 2 och 3 mom.
samt 26 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning; och

nr 170, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.

Justerades protokollet för den 21 innevarande månad.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: År

1934 den 24 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse
riksdagens justitieombudsman; och befunnos efter valförrättningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
herr revisionssekreteraren

Ragnar Hugo Ferdinand Gyllenswärd----samtliga avgivna eller 47 röster,

Nr 12.

Tisdagen den 27 februari.

i följd varav herr revisionssekreteraren Ragnar Hugo Ferdinand Gyllenswärd
blivit till riksdagens justitieombudsman utsedd.

År 1934 den 24 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse
den man, som skall efterträda riksdagens justitieombudsman, ifall denne, innan
nästa lagtima riksdag anställt nytt val av justitieombudsman, skulle med
döden avgå, samt utöva ämbetet under den tid, justitieombudsmannen kan vara
av svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad; och befunnos efter
valförrättningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren Nils Teodor Ljunggren..............45 röster,

i följd varav herr revisionssekreteraren Nils Teodor Ljunggren blivit utsedd
till justitieombudsmannens efterträdare.

Edw. Larson. Arvid Lindman.

L. Tjällgren. Axel Lindqvist.

År 1934 den 24 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse
riksdagens militieombudsman; och befunnos efter valförrättningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren

Torsten Paul Jonathan Petersson........ samtliga avgivna eller 47 röster,

i följd varav herr revisionssekreteraren Torsten Paul Jonathan Petersson blivit
till riksdagens militieombudsman utsedd.

Edw. Larson. Arvid Lindman.

L. Tjällgren. Axel Lindqvist.

År 1934 den 24 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse
den man, som skall efterträda riksdagens militieombudsman, ifall denne, innan
nästa lagtima riksdag anställt nytt val av militieombudsman, skulle med döden
avgå, samt utöva ämbetet under den tid, militieombudsmannen kan vara av svår
sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad; och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr byråchefen

Frans Gustaf Sture Centerwall .............samtliga avgivna eller 46 röster,

i följd varav herr byråchefen Frans Gustaf Sture Centerwall blivit utsedd
till militieombudsmannens efterträdare.

Edw. Larson. Arvid Lindman.

L. Tjällgren. Axel Lindqvist.

På framställning av herr talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas örn dessa val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelser till Konungen med anmälan örn de verkställda valen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 53, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1932 (nr 156) örn anstånd
i särskilt fall med gälds betalning.

Edw. Larson.
L. Tjällgren.

Arvid Lindman.
Axel Lindqvist.

Tisdagen den 27 februari.

Nr 12.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 127, med förslag till ändrad lydelse av §§ 37 och 46 riksdagsordningen.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 133, angående biträden åt ärkebiskopen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 134, angående understöd åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets
omorganisation förlorat sin anställning; och
nr 141, angående anslag till länsarkitekter.

Föredrogs och hänvisades till hankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
146, angående reglering av Södra Dalarnes järnvägsaktiebolags skuldförhållande
till staten.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 147,
angående åtgärder för fortsättande av Dals-Eds-Rölanda elektriska distributionsförenings
u. p. a. verksamhet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 149, angående förvärv för kronans räkning av Åkers styckebruks rekognitionsskog
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposion nr
152, angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen
under militärtjänstgöring.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Nordborgs motion,
nr 305, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 4 och 5, statsutskottets utlåtanden nr 3, 5 och 27—31,
bevillningsutskottets memorial nr 6, första lagutskottets utlåtanden nr 20—22
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 23.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren ville besluta, att statsutskottets utlåtande
nr 3 må sättas först bland två gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista.

Vad herr andre vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 154—156, 158, 159, 169 och 170.

Nr 12.

Tisdagen den 27 februari.

Herr Bissmark väckte en motion, nr 306, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa
eller andra som lida av rubbad själsverksambet.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

340737