1934 FÖRSTA KAMMAREN Nr 10 (Riksdagens protokoll 1954:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1934 FÖRSTA KAMMAREN Nr 10

13—17 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 16 mars. Sid.

Interpellation av herr Magnusson ang. vidgad avdragsrätt vid kommunal
inkomsttaxering .................................... 9

Onsdagen den 17 mars.

Svar på interpellation av herr Elofsson, Gustaf, ang. utförsäljnings priserna

å bilar .......................................... 10

Förslag till kommunal delegationslag m. m..................... 13

Televerkets investeringsbehov .............■................... 25

Nedläggande av järnvägstrafiken Sölvesborg—Hörviken .......... 26

Anslag till förvärv av billinjer ................................ 27

Om viss översyn av allmänna pénsionsreglementet ............ 38

Om förhöjning av äldre pensioner .............................. 39

Försvarskostnadernas redovisning å debetsedlarna .............. 47

Riksbankens valuta- och penningpolitik m. m................... 52

Körkortsindragning såsom påföljd för felparkeringar ............ 70

Ändring i 9 kap. 33 § vattenlagen .............................. 72

Ändring i lagen om hyresreglering m. m......................... 75

Ökad forskningsverksamhet rörande barnolycksfall m. m.........83

Utredning ang. barnens förströelseläsning m. m................. 88

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 17 mars.

Konstitutionsutskottets memorial nr 5, ang. ändring i stadgan om

ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande m. m.....13

— utlåtande nr 6, ang. förslag till kommunal delegationslag m. m. 13
1 Första kammarens protokoll 1954. Nr 10.

Nr 10.

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten: kommunikationsdepartementet
.................................. 25

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
...................................................... 38

— nr 37, ang. avlösning av malmfältspolisorganisationen......... 38

— nr 38, ang. upptagande å riksstaten av underskottet för luftfarts fonden

.................................................... 38

— nr 39, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 38

— nr 40, ang. viss översyn av allmänna familjepensionsreglementet 38

— nr 41, ang. upphävande av beslut om införande av s. k. pensio neringsperioder

för personal i civil statstjänst ................ 39

— nr 42, ang. höjning av maximiåldern för ingående av äktenskap,

medförande rätt till familjepension .......................... 39

— nr 43, ang. omprövning av vissa äldre pensioner ............ 39

— nr 44, ang. livränta åt värnpliktige N. R. Hellströms efterlämnade
maka ................................................ 39

— nr 45, ang. pension, eller understöd åt vissa personer......... 39

— nr 46, ang. förhöjning av äldre tjänste- och familjepensioner . . 39

Bevillningsutskottets betänkande nr 27, ang. upprättande av en konjunkturutjämningsfond
för gruvhanteringen .................. 47

— nr 28, ang. redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas

beräknade andel av inkomst- och förmögenhetsskatten ........ 47

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning ...... 52

— nr 6, ang. ändrad lydelse av 2 § förordningen om Svenska bo stadskreditkassan

och om bostadskreditföreningar m. m....... 70

Första lagutskottets utlåtande nr 10, ang. utvidgning av kretsen av
de tysklandssvenskar, som skola vara behöriga till hjälp från de
år 1950 anvisade krigsförsäkringsmedlen .................... 70

Andra lagutskottets utlåtande nr 11, om ändring i kungörelsen ang.
förhandlingsrätt för statens tjänstemän ...................... 70

— nr 12, ang. förtydligande av bestämmelserna rörande återkallande
av körkort.............................................. 70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, ang. ändring i 9 kap. 33 § vattenlagen
................................................... 72

— nr 10, om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen ang. handel med

utsädesvaror .............................................. 75

— nr 11, ang. ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m. 75

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, ang. ändring av gällande
bestämmelser om intagning å sjukhus av kroniskt sjuka . . 83

— nr 9, ang. ökad forsknings- och propagandaverksamhet rörande

barnolycksfallen .......................................... 83

— nr 10, om utredning ang. barnens och ungdomens förströelse läsning

m. m............................................. 88

Lördagen den 13 mars 1954.

Nr 10.

Lördag-en den 13 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av här närslutna läkarintyg
får jag vördsamt anhålla om fortsatt
tjänstledighet från riksdagsgöromålen
till och med innevarande vårsessions
slut.

Glava Glasbruk den 11 mars 1954.

Albert Ramberg.

Riksdagsman Albert Ramberg, Glava,
är på grund av sjukdom oförmögen deltaga
i riksdagsarbetet fr. o. m. denna
dag åtminstone t. o. m. vårsessionens
slut.

Karlstad den 11/3 1954.

Nils Söderström.
lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av vissa
haverikostnader;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;
och

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 120, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1953 vid dess
trettiosjätte sammanträde fattade beslut.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
114, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947
(nr 511) om särskilda förmåner för vissa
internationella organisationer.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 115, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av lagen den 6 juni
1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 125,
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 130, med förslag till förordning
om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 132,
angående anslag för budgetåret 1954/
55 till ersättning till städerna Göteborg
och Malmö för vissa kostnader för folkbokföringen,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herr Åman m. fl. väckta

Nr 10.

Lördagen den 13 mars 1954.

motionen, nr 417, om pension åt riksdagsstenografen
E. G. T. Torbiörns änka
och barn.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet den av herr Larsson, Sigfrid,
m. fl. väckta motionen, nr 418, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken in. m.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 107, med förslag angående löneoch
pensionsförmåner för personal å
försvarets reservstater;

nr 112, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. m.;

nr 119, med förslag till landstingslag
m. m.;

nr 124, angående anslag till sinnesslövården
m. m.;

nr 126, angående bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn in. m.;

nr 127, angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.;

nr 128, angående vissa anslag till statens
bakteriologiska laboratorium m. m.;

nr 129, angående vissa anslag till vägväsendet
för budgetåret 1954/55;

nr 131, angående gäldande av viss livränta; nr

133, angående anslag till ersättning
åt författare för utlåning av deras verk
genom bibliotek;

nr 134, rörande ratifikation av Förenta
Nationernas konvention, angående
flyktingars rättsliga ställning;

nr 135, angående vissa frågor rörande
överlärarorganisationen;

nr 136, angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till universitetet i
Göteborg och Stockholms högskola m. m.;

nr 137, angående inrättande av ordinarie
lärartjänster på försöksskolans
högstadium, m. m.;

nr 138, med förslag till förordning

om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret; nr

140, angående anslag till vattendomstolarna; nr

143, rörande ratifikation av bosättnings-
och sjöfartsavtal mellan Sverige
och Frankrike; samt

nr 158, angående vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55
m. in.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och
utlåtande:

nr 5, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande m. m.; samt

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt för
kommun att uppdraga beslutanderätten
i vissa frågor till sammanslutning av
kommuner (kommunal delegationslag)
m. m. ävensom i ämnet väckt motion;

statsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avlösning av
malmfältspolisorganisationen;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1954/55 av underskottet
för luftfartsfonden jämte i ämnet väckt
motion;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 40, i anledning av väckta motioner

Lördagen den 13 mars 1954.

Nr 10.

om viss översyn av 1947 års allmänna
familjepensionsreglemente;

nr 41, i anledning av väckt motion
angående upphävande av beslut om införande
av s. k. pensioneringsperioder
för personal i civil statstjänst;

nr 42, i anledning av väckt motion
angående höjning av maximiåldern för
ingående av äktenskap, medförande rätt
till familjepension;

nr 43, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av vissa äldre
pensioner;

nr 44, i anledning av väckt motion
om livränta åt värnpliktige N. R. Hellströms
efterlämnade maka Ethel Hellström; nr

45, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer; samt

nr 46, i anledning av väckta motioner
angående förhöjning av äldre tjänste-
och familjepensioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 27, i anledning av väckt motion
om skyndsam utredning och förslag rörande
upprättande av en konjunkturutjämningsfond
för gruvhanteringen; samt
nr 28, i anledning av väckta motioner
angående redovisning å skattsedlarna
av försvarskostnadernas beräknade andel
av inkomst- och förmögenhetsskatten; bankoutskottets

utlåtanden:
nr o, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning; samt

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 97) om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 10,
i anledning av väckt motion om utvidgning
av kretsen av de tysklandssvenskar,
som skola vara behöriga till hjälp
från de år 1950 anvisade krigsförsäkringsmedlen; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksda -

gens yttrande över förslag till kungörelse
om ändring i kungörelsen den 4
juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän; samt
nr 12, i anledning av väckta motioner
om visst förtydligande av bestämmelserna
rörande återkallande av körkort;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring i 9 kap.
33 § vattenlagen;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 14
juni 1928 (nr 289) angående handel
med utsädesvaror; samt

nr 11; i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 26 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

8, över motion angående viss ändring
av gällande bestämmelser om intagning
å sjukhus av kroniskt sjuka;

nr 9, över motion om ökad forskningsoch
propagandaverksamhet rörande
barnolycksfallen; samt

nr 10, över motion om viss utredning
angående barnens och ungdomens förströelseläsning,
m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
om vissa ändringar i bankoreglementet
avseende förutsättningarna och
grunderna för resekostnadsersättning
och traktamente till fullmäktig m. m.

Herr LUNDQYIST (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till ärendets
omfattning tillåter jag mig hemställa, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
112, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förord -

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

ningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. m., måtte utsträckas till
det sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 419, av herr Lundqvist m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vidareutbildning av folkskollärare
för tjänstgöring på högre skolstadier
m. m.;

nr 420, av herr Lundqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
folk- och småskollärares avlöningsförhållanden,
m. m.;

nr 421, av herrar Åman och Lindahl, i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändring i gällande bestämmelser
om ersättning för tjänstgöring på
obekväm arbetstid m. m.;

nr 422, av herr Göransson och fru
Gärde Widemar, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjerna
för den framtida nykterhetspolitiken
m. m.; samt

nr 423, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjerna
för den framtida nykterhetspolitiken
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.10.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr Anderson, Iwar, anmälde, att
han åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 9, 10
och 13 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 107,
med förslag angående löne- och pensionsförmåner
för personal å försvarets
reservstater.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 112, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och
6 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick dels de
fyra förordningsförslagen, dels ock förslaget
om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att förordna om restitution av skatt för

viss bensin, till bevillningsutskottet samt
i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, med förslag till landstingslag
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 124, angående anslag till sinnesslövården
m. m.;

nr 126, angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. m.;

nr 127, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
m. m.;

nr 128, angående vissa anslag till statens
bakteriologiska laboratorium m. m.;

nr 129, angående vissa anslag till vägväsendet
för budgetåret 1954/55;

Tisdagen den 16 mars 1954.

Nr 10.

nr 131, angående gäldande av viss
livränta; och

nr 133, angående anslag till ersättning
åt författare för utlåning av deras verk
genom bibliotek.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
134, rörande ratifikation av Förenta Nationernas
konvention angående flyktingars
rättsliga ställning.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 135, angående vissa frågor rörande
överlärarorganisationen;

nr 136, angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 till universitetet i Göteborg
och Stockholms högskola m. m.;
samt

nr 137, angående inrättande av ordinarie
lärartjänster på försöksskolans
högstadium, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 138, med förslag till förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 140,
angående anslag till vattendomstolarna.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
143, rörande ratifikation av bosättningsoch
sjöfartsavtal mellan Sverige och
Frankrike.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 158, angående vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55
m. m.

Föredrogs och Iades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken

inkommit framställning om vissa ändringar
i bankoreglementet avseende förutsättningarna
och grunderna för resekostnadsersättning
och traktamente till
fullmäktig in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 419, av herr Liuidqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vidareutbildning av folkskollärare
för tjänstgöring på högre skolstadier
m. m.;

nr 420, av herr Lundqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
folk- och småskollärares avlöningsförhållanden,
m. m.; samt

nr 421, av herrar Åman och Lindahl,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändring i gällande bestämmelser
om ersättning för tjänstgöring på
obekväm arbetstid m. m.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet nedannämnda motioner:

nr 422, av herr Göransson och fru
Gärde Widemar, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjerna
för den framtida nykterhetspolitiken m.
m.; samt

nr 423, av herr Åman, i samma ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 5 och utlåtande
nr 6, statsutskottets utlåtanden
nr 9, 17 och 37—46, bevillningsutskottets
betänkanden nr 27 och 28, bankoutskottets
utlåtanden nr 5 och 6, första lagutskottets
utlåtande nr 10, andra lagutskottets
utlåtanden nr 11 och 12, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 9—11 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 8—10.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 121, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1954/55
m. m.;

nr 122, angående anslag till statens

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

försöksgårdar för budgetåret 1954/55
m. m.;

nr 123, angående anslag till Anskaffande
av framdrivningsmaskineri för
undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak;

nr 139, angående åtgärder till skydd
för Smålands Tabergs naturvärden;

nr 141, angående anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. in.;

nr 142, angående ytterligare förlagskapital
för statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader;

nr 144, med förslag till lag om moderskapshjälp
m. m.;

nr 146, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt fogade varuförteckningen;

nr 147, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 35 § lagen den 18
april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna; samt
nr 161, angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/54
till vissa i arbetslöshetsbekämpande syfte
anordnade arbeten m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 424, av herr Damström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1954/55
till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 425, av herr Ohlsson, Ebbe, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1954/55 in. m.;

nr 426, av herr Carlsson, Georg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.;

nr 427, av herrar Huss och Ohlon, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. in.;

nr 428, av herr De Geer m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.;

nr 429, av herrar De Geer och Osvald,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.;

nr 430, av herr Jonson, Jon, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.;

nr 431, av herr Magnusson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. in.;

nr 432, av herr Magnusson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.;

nr 433, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.;

nr 434, av herrar Lundgren och Magnusson,
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjerna för
den framtida nykterhetspolitiken m. m.;

nr 435, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken
m. m.;

nr 436, av herrar Lundgren och Svärd,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.;

nr 437, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.;

nr 438, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.;

nr 439, av herrar Eliasson och Werner,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjerna för den
framtida nykterhetspolitiken m. m.;

nr 440, av herr Svedberg, Erik, och
herr Olsson, Erik, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående riktlinjerna
för den framtida nykterhetspolitiken
m. m.;

nr 441, av herr Hesselbom, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken
m. m.;

nr 442, av herr Persson, Karl, m. fl.,

Tisdagen den IG mars 1954.

Nr 10.

Interpellation ang. vidgad avdragsrätt vid kommunal inkomsttaxering.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.;

nr 443, av herr Persson, Karl, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring i
vissa delar av förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker,
m. m.;

nr 444, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till en upplysningskampanj i samband
med övergången till en friare försäljning
av rusdrycker;

nr 445, av herr Sunne, m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till aktieteckning i ett för
riket gemensamt detaljhandelsbolag för
rusdrycker; och

nr 446, av herr Pettersson, i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
vissa anslag till nykterhetsvården för
budgetåret 1954/55 m. m.

Interpellation ang. vidgad avdragsrätt vid
kommunal inkomsttaxering.

Herr MAGNUSSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Vid taxering till kommunal
inkomstskatt äger den skattskyldige
enligt 46 § kommunalskattelagen att
i hemortskommunen åtnjuta avdrag från
den inkomst som skall tagas till beskattning
i kommunen för bl. a. periodiskt
understöd, pensionsavgift och, inom vissa
gränser, försäkringsavgifter (s. k. allmänt
avdrag). Bland de allmänna avdragen
ingår även avdrag för underskott å
förvärvskälla. Sådant må dock endast åtnjutas
mot inkomst, som tages till beskattning
i den kommun, till vilken avdraget
är att hänföra.

I hemortskommunen får den skattskyldige
vidare åtnjuta ortsavdrag (48 §)
och s. k. extra avdrag (50 §).

Det är ett icke ovanligt förhållande
att skattskyldig har sin förvärvsverksamhet
förlagd i annan kommun än
hemortskommunen. Särskilt förekommer
det ofta att skattskyldig driver rörelse
i stad men är bosatt i kommun utanför
staden. I den mån hela inkomsten i så -

dant fall härrör av rörelsen, saknar den
skattskyldige möjlighet att vid taxeringen
tillgodogöra sig allmänna avdrag och
ortsavdrag. Hans kommunala skatt fastställes
alltså icke med hänsyn till hans
individuella skatteförmåga. Avvikelsen
från vad som ur skatteförmågesynpunkt
är att anse såsom det riktiga blir förhållandevis
större ju lägre inkomsten är.

Även i de fall, då skattskyldig på
grund av gällande bestämmelser icke
kunnat åtnjuta avdrag för underskott å
förvärvskälla av den anledningen, att
hans inkomst skolat tagas till beskattning
i annan kommun än där underskottet
uppstått, göres ett avsteg från skatteförmågeprincipen
som i många fall kan
vara synnerligen kännbart för vederbörande.

Det torde icke kunna bestridas, att
dessa förhållanden är ytterst otillfredsställande.

Förevarande spörsmål har varit föremål
för behandling av 1944 års skattesakkunniga.
I ett år 1945 avgivet betänkande
(SOU 1945: 35) föreslog de sakkunniga
sådana ändringar i kommunalskattelagen
som skulle möjliggöra en på
skatteförmågan bättre grundad beskattning.
De sakkunniga motiverade i huvudsak
sitt förslag med åberopande av
rättvisesynpunkter. Vidare erinrade de
sakkunniga om att motsvarande lagstiftning
i t. ex. Danmark och Norge möjliggjorde
ett större hänsynstagande till
den personliga skatteförmågan.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas
förslag bestyrktes behovet av
ändrade bestämmelser i förevarande avseende.
De anmärkningar som gjordes
tog enbart sikte på de skattetekniska
svårigheter som skulle uppstå vid en
fullständig anpassning efter skatteförmågan.

Under åberopande av vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att inom
kort för riksdagen framlägga något
förslag i syfte att undanröja den orättvisa,
som består i att vissa skattskyldiga
är berövade möjligheten att vid taxe -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. utförsäljningspriserna å bilar,
ringen till kommunal inkomstskatt tillgodogöra
sig allmänna avdrag och ortsavdrag? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Franzon anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Ang. utförsäljningspriserna å bilar.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Ericsson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Gustaf
Elofssons interpellation angående utförsäljningspriserna
å bilar. Svaret, vilket
omedelbart före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga fogat vid detta
protokoll. Herr statsrådet Ericsson
erhöll nu ordet och lämnade en kort sammanfattning
av svaret.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf):

Herr talman! Jag skall be att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för det
snabba svar som jag har fått på min interpellation.

Handelsministern framhåller, att tillgången
på fabriksnya personbilar har
varit knapp och att detta har varit orsaken
till att man har hållit så höga
priser, men det kan ju inte hjälpas, att
man blir litet förvånad över att den
stora svenska Yolvofabriken strax innan
bilaccisen togs bort kunde göra en avsevärd
prissänkning på personbilarna.

Detta visar väl i första hand, att den
marginal, som fabriken under eu lång
tid hade haft, varit av sådana mått, att
fabriken inte ansåg sig kunna hålla den
i fortsättningen. Om vi tittar på hur
det ligger till i grannländerna, finner vi,
att man i Danmark t. ex. kan köpa Volvobilen
1 640 kronor billigare än här i
Sverige. Det kan ju vara handelspolitiska
skäl som gör detta, och Volvochefen
framhåller också, att man har räknat
med en lägre marginal för de bilar
man säljer där för att komma in på
marknaden. Samtidigt framhåller han, att
försäljningsorganisationerna är billigare
i Danmark; det finns inga generalagenter,
genom vilka vagnar säljs.

Men den största prisskillnaden ligger
väl ändå på lastbilarna. Volvo säljer ju
motorn och chassiet, och då debiterar fabriken
ett pris av 48 700 kronor när det
gäller de stora lastbilarna. Men återförsäljarna
tar ett pris av 62 000 kronor.
Det blir således en differens på mer än
13 000 kronor. Handelsministern säger
i svaret, att han utgår från att dessa
stora vagnar säljs i huvudsak till åkerier
o. dyl., som kan i viss mån följa
prisbildningen och på så sätt kanske
tillgodogöra sig en stor rabatt. Jag vet
inte vilken tilltro man kan sätta till detta,
men jag har här ett urklipp ur en
tidning som visar, att 15 000 kronor bär
kunnat lämnas i rabatt på en sådan lastbil.
Huruvida denna tidningssiffra är
riktig vågar jag inte säga, men Volvo
har inte gjort någon anmärkning mot

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

uppgiften, och följaktligen får man väl
utgå från att det i verkligheten förekommer
sådana priser som nämnts i
tidningen.

Det är självklart, att efter hand som
konkurrensen ökar och det blir bättre
tillgång på bilar, sänks marginalerna.
Men jag hade påpekat i min interpellation,
att det förekom upp till 33 procent
i försäljningsvinst. Detta har förekommit,
säger handelsministern, men
numera är procenten nere i 25. Jag skulle
bara här vilja fråga: Är det många
varuslag här i landet, för vilka man får
tillgripa så kraftiga procentsatser som
25, vilket här har skett och fortfarande
sker?

Handelsministern säger vidare, att
priskontrollnämnden vid olika tillfällen
har försökt att få priserna sänkta. Man
hade ett avtal om storleken av marginalerna,
men efter Koreakriget uppsades
avtalet, och sedan dess har det inte gått
att få till stånd något avtal med branschorganisationerna.
Efter vad jag kan förstå
av svaret har priskontrollnämnden
inte varit okunnig om de höga rabatterna.
Trots detta har det ännu inte
skett något ingripande, men handelsministern
säger i sitt svar, att priskontrollnämnden
följer utvecklingen. Jag menar
att man kanske går för långsamt fram.
I viss mån kan det nog sägas att priskontrollnämnden
på många områden har
överlevt sig själv och kanske inte utövar
en så god och snabb kontroll som
skulle vara önskvärd när det gäller dessa
förhållanden.

Jag tror att allmänheten väntar, att en
sundare prispolitik skall tillämpas inom
bilmarknaden, och jag vill här poängtera,
att jag med min interpellation ingalunda
avsett, att de som sysslar med bilförsäljningar
inte skulle få en skälig
vinst på sitt arbete. Vad jag vill komma
till är att man skulle hålla sig inom
en skälig ram och inte vid ett tillfälle
då tillgången är knapp tillämpa priser,
som inte är av behovet påkallade för
att kunna finansiera bilhandeln.

Särskilt när det gäller lastbilarna har
man funderat ut ett sätt att få stor
vinst: man köper chassiet och flaket, och

Ang. utförsäljningspriserna å bilar.

sedan bygger man själv förarhytten.
Volvo förklarar också i en tidningsnotis,
att företaget då så sker inte har möjligheter
att kontrollera vilka priser som
bilhandlarna sedan tar ut. Jag tror att
det skulle vara mycket tacknämligt för
allmänheten, om handelsdepartementet
fortast möjligt forsökte få en rimlig sanering
till stånd, så att inte dessa oskäliga
vinster får uppkomma.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Elofsson började
sitt anförande med att säga att vissa bilpriser
hade starkt reducerats helt nyligen,
och detta är nog riktigt. Han tog
detta som ett bevis för att man tidigare
hade hållit för höga priser. Det är väl
åtskilligt som tyder härpå, men själva
händelsen tycker jag är ett sundhetstecken
och någonting som man skulle glädja
sig åt. Vi har nu börjat få rimligare
priser och sundare principer vid prissättningen.

När det gäller svenska bilföretags
prissättning på exportmarknaderna vill
jag inte säga annat än att jag anser, att
det är tillfredställande att man i god tid
sörjer för att kunna komma in på dessa
marknader. Om man skall bearbeta dem,
kan det hända, att man får använda olika
priser, med hänsyn till de särskilda
förhållandena, och jag tror inte att man
generellt kan utan vidare klandra bilföretagen.

Vidare är det nog så att marginalerna
i allmänhet är höga inom bilhandeln.
Det beror väl på åtskilliga omständigheter.
Inte minst kostar det pengar att
hålla den mycket omfattande servicen
och reklamen inom branschen. Den får
bilköparna betala. När man dessutom
har kunnat utnyttja den knapphetssituation
som har uppstått på grund av att
efterfrågan har varit stark och tillgången
otillräcklig, uppkommer ju sådana
lägen som har varit rådande under
praktiskt taget hela efterkrigstiden.

Nu är det väl så att svenska folket
kommer att spendera mycket pengar på
bilköp. Allt tyder ju på att vi får en rekordartad
försäljning av bilar, och för

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. utförsäljningspriserna å bilar,
mig är detta inte överraskande. Om utvecklingen
kunde länkas in i sådana banor,
att tillgången kunde ökas så att
den svarar mot efterfrågan, tror jag att
konkurrensen även inom denna bransch
komme att bli effektivare än den varit
under de senaste åren. Därmed skulle
det också bli omöjligt för försäljarna att
ta ut sådana priser som otvivelaktigt
har förekommit vid många tillfällen. Det
är alltså min förhoppning, att den ökade
tillgången på bilar skall jämte priskon-.
trollnämndens ansträngningar komma
att sanera förhållandena och leda till en
sundare prissättning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

121, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1954/55
m. m.;

nr 122, angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1954/55
m. m.;

nr 123, angående anslag till Anskaffande
av framdrivningsmaskineri för underningsöknings-
och bevakningsfartyget
Skagerak;

nr 139, angående åtgärder till skydd
för Smålands Tabergs naturvärden;

nr 141, angående anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m.; och

nr 142, angående ytterligare förlagskapital
för statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, med förslag till lag om
moderskapshjälp m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 146, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt fogade varuförteckningen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 147, med .förslag till lag angående
ändrad lydelse av 35 § lagen den
18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 161,
angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1953/54 till vissa i
arbetslöshetsbekämpande syfte anordnade
arbeten m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Damström m. fl.
väckta motionen, nr 424, i anledning av
Kungl. Majrts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till avlöningar
vid de allmänna läroverken m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Ohlsson, Ebbe,
väckta motionen, nr 425, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till Jordbrukarungdomens förbund
för budgetåret 1954/55 in. m.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet nedannämnda motioner:
nr 426, av herr Carlsson, Georg,
nr 427, av herrar Huss och Ohlon,
nr 428, av herr De Geer m. fl.,
nr 429, av herrar De Geer och Osvald,

nr 430, av herr Jonsson, Jon,
nr 431, av herr Magnusson m. fl.,
nr 432, av herr Magnusson m. fl.,
nr 433, av herr Bengtson m. fl.,
nr 434, av herrar Lundgren och Magnusson,

nr 435, av herr Lundgren,
nr 436, av herrar Lundgren och
Svärd,

nr 437, av herr Ohlsson, Ebbe, in. fl.,
nr 438, av herr Bengtson m. fl.,
nr 439, av herrar Eliasson och Werner,

nr 440, av herr Svedberg, Erik, och
herr Olsson, Erik,

nr 441, av herr Hesselbom och
nr 442, av herr Persson, Karl, in. fl.,

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjerna för den
framtida nykterlietspolitiken m. m.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet nedannämnda motioner:

nr 443, av herr Persson, Karl, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i vissa delar av förordningen den 15
december 1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker,
in. m.;

nr 444, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till en upplysningskampanj i samband
med övergången till en friare försäljning
av rusdrycker;

nr 445, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till aktieteckning i ett för
riket gemensamt detaljhandelsbolag för
rusdrycker; och

nr 446, av herr Pettersson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55 m. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 5, med
förslag till lag angående ändring i stadgan
den 21 februari 1941 (nr 98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande m. m., bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Förslag till kommunal delegationslag
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten
i vissa frågor till sammanslutning
av kommuner (kommunal
delegationslag) m. m. ävensom i ämnet
väckt motion.

Till konstitutionsutskottet hade hänvisats
en till riksdagen avlåten proposition,
nr 67, däri Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

Förslag till kommunal delegationslag m. m.

1) lag om rätt för kommun att uppdraga
beslutanderätten i vissa frågor till
sammanslutning av kommuner (kommunal
delegationslag); och

2) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän.

Det förra lagförslaget innebar rätt för
kommun att uppdraga åt kommunal arbetsgivarorganisation
att med bindande
verkan för kommunen genom kollektivavtal
eller annorledes enhetligt reglera
anställningsvillkoren för arbetstagare i
kommunens tjänst.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft den
inom riksdagen i anledning av propositionen
väckta, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionen 11:520 av herr
Holmberg m. fl., i vilken motion hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å motionen
It: 520, antaga de i förevarande
proposition framlagda förslagen till dels
lag om rätt för kommun att uppdraga
beslutanderätten i vissa frågor till sammanslutning
av kommuner (kommunal
delegationslag), dels ock lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj
1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän.

Reservationer hade anförts av herrar
Pettersson i Norregård och Sandberg,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Det förslag som utskottet
nu framlägger innebär att den kommun
som så vill skall få möjlighet att
uppdraga åt kommunal arbetsgivarorganisation,
vari den är medlem, att med
bindande verkan för kommunen genom
kollektivavtal eller annorledes enhetligt
reglera anställningsvillkoren för arbetstagare
i kommunens tjänst. Genom en
sådan lagändring skulle en helt ny princip
införas i vår kommunallagstiftning,

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Förslag till kommunal delegationslag m. m,

nämligen en extern delegationsrätt.
Även om denna lagändring kanske inte
praktiskt skulle komma att spela så stor
roll, väcker den cnlig min mening stora
principiella betänkligheter med hänsyn
till den kommunala bestämmanderätten.

Jag vill, herr talman, erinra om att
kommunallagskommittén, vars förslag
låg till grund för den nya kommunallagen
som riksdagen nyligen antog, utförligt
behandlade frågan om kommunerna
skulle erhålla en dylik extern delegationsrätt.
Kommunallagskommittén kom
för sin del till det resultatet, att kommunerna
av principiella skal inte borde
avhända sig bestämmanderätten i dessa
för kommunernas ekonomi synnerligen
viktiga ärenden. Kommunallagskommittén
skriver bl. a. följande:

»Enligt kommitténs förmenande finnas
för närvarande ej tillräckligt starka
skäl för att i lagstiftningen införa rätt
för kommunerna att till ett organ utanför
den enskilda kommunen, låt vara
en sammanslutning, vari kommunen ingår
såsom medlem, överlåta beslutanderätt
i frågor av sådan art som de här
berörda. Om man möjliggjorde en sådan
rätt, skulle detta innebära att man
i kommunallagstiftningen införde en för
denna helt främmande princip, en princip,
som skulle bryta ramen för denna
lagstiftning. Den enskilda kommunen
skulle få möjlighet att överlåta vissa för
kommunen mycket betydelsefulla avgöranden
åt en instans som icke ens vore
offentligrättsligt reglerad. Det skulle enligt
kommitténs mening vara betänkligt
att på detta sätt möjliggöra en inskränkning
av den kommunala självbestämmanderätten.
Ävenså skulle det ur principiell
synpunkt te sig egendomligt, om
man genom att delegera vissa ärenden
till ett utanför kommunen stående organ
kunde undantaga dessa ärendens behandling
från de regler som i kommunallagen
fastställas för den kommunala
verksamheten. Så t. ex. skulle bestämmelserna
om valbarhet, beslutförhet,
omröstning, jäv och besvärsrätt icke bliva
tillämpliga i fråga om det organ, till
vilket ärendena delegerades.»

Resultatet blev också att riksdagen i

sitt beslut för några månader sedan icke
godtog en dylik extern delegationsrätt.
Nu när frågan ånyo har kommit upp,
har det också rått mycket delade meningar
bland remissinstanserna. Jag vill
i detta sammanhang endast återgiva vad
stadsfullmäktige i Hälsingborg anför,
åberopande ett av stadens lönenämnd
avgivet yttrande. Det heter bl. a.:

»Delegationsrätten står i uppenbar
strid mot hela den lokala självstyrelsens
idé. Även om det sett enbart ur lönenäinndens
synpunkt kan vara frestande
att av praktiska skäl acceptera den uppdragna
linjen, måste nämnden erinra om
att de värden, som stå på spel, iiro så
oändligt mycket större än de praktiska
fördelar, som skulle kunna utvinnas. —
— — Utan decentralisering och lokal
självstyrelse är det icke möjligt att hos
medborgarna skapa det intresse för samhällets
angelägenheter, som är en förutsättning
för ett demokratiskt samhällsskick.
»

Alla kommuner är ju inte stöpta i
samma form. Det kan finnas lokala förhållanden,
som gör det nödvändigt att
någon gång frångå den centrala lönesättningen.
Jag tänker mig då exempelvis
en chef för ett stort affärsdrivande
verk, t. ex. ett kommunalt elektricitetsverk.
I ett sådant verk kan man ju inte
placera alla verkschefer i samma lönegrad.
Lönesättningen måste bli beroende
på verkets storlek och en mängd andra
förhållanden.

Nu invändes naturligtvis, att det föreliggande
lagförslaget inte spelar någon
roll ur kommunernas synpunkt, ty ingen
tvingar en kommun att delegera beslutanderätten.
Förslaget innebär ju endast
en möjlighet för en kommun att delegera
beslutanderätten. Det är alldeles
riktigt, men man måste komma ihåg att
i stadsförbundets stadgar finns det en
bestämmelse som säger, att om en stad
icke rättar sig efter stadsförbundets beslut
i en lönefråga, så kan denna stad
uteslutas ur stadsförbundet. På det sättet
kan stadsförbundet praktiskt taget
tvinga en stad att delegera sin beslutanderätt
i dessa ting. Inom parentes sagt
är det kanske i och för sig ganska tvi -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

velaktigt, huruvida denna bestämmelse
i stadsförbundets stadgar, som antogs
på kongressen i Hälsingborg 1951, verkligen
skulle stå sig vid en rättslig prövning.

Herr talman! Då jag anser att denna
rätt för kommunerna till extern delegation
av vissa ärenden är principiellt felaktig
och sakligt onödig, ber jag att få
yrka avslag på föreliggande utskottsförslag.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! De betänkligheter i fråga
om detta förslag, som herr Lundgren
nyss gav uttryck för, har även kommit
till uttryck i kommunallagskommittén
och likaså i utskottet, i synnerhet från
de utskottsmedlemmar som även tillhör
kommunallagskommittén. Jag kan säga
att kommunallagskommittén är rätt
starkt representerad i konstitutionsutskottet.
Det är emellertid betecknande,
att utskottet trots detta har godkänt det
föreliggande förslaget.

Två reservationer har avgivits, men
utskottets majoritet har anslutit sig till
propositionen i detta ämne av den anledningen,
att utskottet anser detta helt
enkelt vara en åtgärd som syftar till att
lagfästa ett förhållande som redan de
facto råder. Det förs ju centrala löneförhandlingar
nu, och envar som sitter i en
stadsfullmäktigförsamling måste väl någon
gång, när han ställts inför resultat
av dessa förhandlingar, ha känt att han
sitter som stadsfullmäktigledamot nästar
allenast för att trycka stämpeln på de
resultat som åstadkommits vid förhandlingsbordet.
Jag vet många ledamöter av
fullmäktigförsamlingar som tycker, att
man då lika gärna kunde ta steget fullt
ut och överlämna beslutanderätten åt förhandlarna.

Herr Lundgren talar om stadsförbundets
stadgar, men jag vill erinra honom
om att de stadgar han pekar på gäller
oavsett om vi godkänner proposition eller
inte.

Som herr Lundgren påpekade, gäller
det dock bär endast en rätt för kommunerna
att delegera sin förhandlingsverk -

Förslag till kommunal delegationslag m. m.

samhet till ett centralt organ, ett mandat
som går att återkalla. Uskottet kan därför
inte finna, att den kommunala självbestämmanderätten
på något sätt trätts
för när i detta förslag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag har stått mycket tveksam
i denna fråga, som jag förresten
inte hade tillfälle att vara med om i
konstitutionsutskottet. Då jag först, som
ledamot av ett landsting, ställdes inför
hela detta problemkomplex — jag minns
inte när det började, det var väl vad
landstingen beträffar i början av 1940-talet — reagerade jag utomordentligt
kraftigt mot den nya ordning man började
komma in på. Denna ordning innebar,
att den centrala förhandlingsorganisationens
resultat förutsattes vara avgörande,
fastän man ändå rörde sig med
en fiktion: landstinget gav varje år förvaltningsutskottet
bemyndigande att besluta
i enlighet med vad den centrala
förhandlingsorganisationen kunde komma
till.

Emellertid är det för mig en riktlinje
i sådana här angelägenheter att inte behålla
sådant som har blivit rena fiktioner.
Jag tycker inte om låtslekarna i det
offentliga livet. Är vi i den utvecklingsgången,
att centrala förhandlingar är
nödvändiga, å la bonne heure, då är det
vår uppgift och skyldighet att sätta ordentliga
former på den ordning som sålunda
i realiteten skall vara den avgörande.

Men en så genomgripande ändring
som denna, att helt och hållet på ett för
all kommunal verksamhet centralt område
sätta ett centralt organ i stället för
kommunen, det är en åtgärd, mina damer
och herrar, som har många konsekvenser
och kräver överväganden i många
olika riktningar. Det är ett stort och
komplicerat rättsligt problem som man
här ger sig in på. Jag skall inte ingå på
något utförligare resonemang för att visa
detta, men jag måste säga, att jag på en
mängd punkter har ställt mig frågor vid

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Förslag till kommunal delegationslag m. m.

läsningen av propositionen. Låt mig bara
peka på en frågeställning, som för mig
nästan är den väsentligaste.

Det har här tidigare i debatten talats
om vad lagen betyder för den kommunala
självbestämningsrätten. Jag skulle
vilja se saken framför allt ur den synpunkten:
Hur överensstämmer den föreslagna
nya ordningen med vad som nu
gäller i fråga om kommunernas ansvar
och skyldigheter? Det finns en mängd lagar,
som ålägger kommunerna ansvar för
handhavande av olika uppgifter, ett ansvar
gentemot det allmänna och staten,
ett ansvar gentemot kommunmedlemmarna.
Vi har sålunda regler om hur kommunerna
skall sköta sin hälsovård, sitt
skolväsen, sin barnavård o. s. v. Och
redan de allmänna reglerna i kommunallagarna
medför ju för kommunerna ett
ansvar, låt vara inte så definierat, gentemot
kommunmedlemmarna för att kommunernas
angelägenheter sköts väl. Jag
förstår inte riktigt, hur kommunerna
skall kunna bära detta sitt ansvar med
den nya ordningen.

Låt oss tänka oss det fallet att det
träffas ett avtal centralt om lönesättningen
för en viss sorts tjänster. Såvitt
jag förstår avtalsväsendet rätt är poängen
i detsamma, att ett sådant avtal
även i så måtto är bindande, att det
förhindrar varje enskild kommun att
betala högre löner än vad som centralt
överenskommits. Nåväl, en kommun kan
stå i det läget att den med de fastställda
lönerna icke lyckas få någon personal.
Just det landsting som jag har tillhört
en gång, Stockholms läns landsting, stod
ständigt inför det problemet, därför att
man hade generellt fastställda löner för
landstingen över lag, men samtidigt låg
det en faktor alldeles i närheten, benämnd
Stockholms stad, som hade andra
förhandlingar och andra uppgörelser.
Det medförde en stor och ständigt kännbar
konkurrens från Stockholms stad,
som vållade Stockholms läns landsting
åtskilliga besvär och bekymmer.

Nu frågar jag: Om kommunerna enligt
en i lagen avsedd överenskommelse
är skyldiga att icke betala högre lön än
som fastställts vid uppgörelsen och de

inte lyckas få erforderlig personal -— det
kan vara fråga om en kommun inom
Stockholms län eller en norrländsk kommun
eller på annat håll — hur går det
då med kommunens i lag fastställda skyldighet
att upprätthålla sjukhusväsendet
eller andra funktioner?

Jag vill i detta sammanhang ställa ytterligare
en fråga, som jag inte sett belyst
i propositionen. Jag föreställer mig
att förhandlingsväsendet också innefattar
den möjligheten att förhandlingarna
spricker, att resultatet blir att man inte
får något avtal. Då blir det kanske uppsägningar,
blockad eller något dylikt. Arbetet
läggs så ned på grund av att förhandlingarna
misslyckats. Är det då meningen
att den kommunala verksamheten
runt om i landet skall stanna upp
och kommunerna sålunda bli fria från
sina skyldigheter att handha olika uppgifter
endast på den grund att förhandlingarna
har misslyckats?

Nu kan det naturligtvis invändas gentemot
detta, att kommunerna har frihet
att återkalla sitt uppdrag och träda tillbaka
ifrån detsamma. Kanhända skulle
detta kunna tänkas innebära, att kommunen
i en konfliktsituation skulle kunna
hoppa ur förhandlingarna och själv
ordna sina angelägenheter. Jag vet faktiskt
inte riktigt, hur det hela skall förstås.
I propositionen talas om att sådana
här uppdrag skall kunna lämnas för begränsad
tid och att de bör vara återkalleliga.
Betyder det att kommunen har
frihet att, även om uppdraget givits på
en begränsad tid, låt mig säga två år,
omedelbart återkalla uppdraget, kanske
utan varsel — eller skall det vara vissa
månaders varsel, eller hur förhåller det
sig? Det står ingenting därom i lagtexten.

Men hur det än månde vara med denna
rätt till återkallelse av uppdraget,
herr talman, skall vi komma ihåg, att
rätten att frånträda ett uppdrag förmodligen
kommer att bli ett rent camouflage.
Det kommer nog att göra sig sådana
krafter gällande —■ herr Lundgren erinrade
om de bestämmelser som har utfärdats
av Svenska stadsförbundet — att
det kommer att vara utomordentligt

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

vanskligt för en kommun att träda tillbaka.

Herr talman! Jag har varit mycket
kritisk på enskilda punkter, men jag
återvänder till utgångspunkten. Jag tror
nog att vi måste ha någonting i den här
vägen, och jag skall inte heller komma
med något bestämt yrkande. Jag vill bara
säga, att om vi nu i dag antar denna
lagtext i den jämförelsevis enkla form
som den här har, måste vi räkna med
att vi i fortsättningen vid tillämpningen
av lagen ganska mycket kommer att få
sysselsätta oss med sådana problem som
jag här har antytt.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Gentemot herr Lundgren
vill jag säga, att enligt min mening
är ingalunda den här lagändringen att
betrakta som onödig eller obehövlig. Det
är tvärtom på hög tid att vi anpassar oss
till det stadium av utvecklingen, som
samhället har nått fram till på detta område.
Det är knappast längre möjligt för
enskilda kommuner, naturligtvis allra
minst för de små kommunerna, att själva
uppträda som parter vid avtal på arbetsmarknaden.
Det är nödvändigt för
dem att anlita de stora rikssammanslutningarna
mellan kommunerna för utförande
av sådana här förhandlingsuppgifter.

Nåväl, säger man då, det må vara sant,
men kan man inte ordna det på det sättet,
att det för varje särskild kommun
blir fråga om ett godkännande i efterhand?
Ja, alla som vet vad det innebär,
när något tusental olika städer och landskommuner
skall var för sig fatta beslut
om ett godkännande i efterhand, vet att
detta är en utomordentligt opraktisk anordning.

Jag begärde egentligen ordet inte för
att framhålla detta utan mera för att tala
om hur jag betraktar den passus i propositionen,
som handlar av återkalleligheten
av fullmakt. Det står kort och gott,
att ett uppdrag av ifrågavarande slag
»bör vara återkalleligt». Med det har jag
för min del syftat till att uppdraget skall
kunna i varje ögonblick återkallas innan

2 Första kammarens protokoll 1954. Nr 10.

Förslag till kommunal delegationslag m. m.

fullmakten har använts. Det skall alltså
ligga i uppdragsgivarens hand att då
återkalla fullmakten. Jag tror emellertid,
att de fall där ett sådant återkallande
kommer att äga rum, blir ganska få. Jag
tror att fullmakten som regel kommer att
få utnyttjas och att sålunda det föreslagna
institutet — trots återkalleligheten,
som jag är principiellt angelägen att få
med — kommer att fungera tillfredsställande.

När man talar om camouflage i det
här sammanhanget, kan jag förstå det,
om man därmed menar att man försöker
uppehålla fiktionen av en frihet för kommunerna
som i själva verket inte finns.
En sådan fiktion kan sägas föreligga i
det fall som herr Lundgren syftade på i
den nyss citerade passusen av stadsförbundets
stadga, däri det föreskrives att
en medlem av stadsförbundet, som i en
sådan här fråga icke ställer sig till efterrättelse
vad stadsförbundet vill, får inte
vara med längre. Att en sådan anordning
över huvud taget kunnat genomföras
måste bero på att ändamålsenlighetsskälen
varit så starka att principiella
betänkligheter, som kunnat finnas, fått
vika.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Herr Herlitz använde i
sitt anförande nyss det uttrycket i fråga
om den föreslagna lagstiftningen på hithörande
område, att han inte ställer sig
sympatisk till »låtslekar». Jag tror att
den formuleringen träffade någonting
väsentligt, när det gäller de åtgärder,
som man skulle vilja se vidtagna på det
här området. Vi lever i många avseenden
i en brytningstid mellan två olika samhällstyper.
Den ena skulle man kunna
hänföra till 1800-talet och den andra till
mitten av det sekel, som vi lever i. Det
skulle verkligen vara att blunda med
båda ögonen, om man inte i vår tid ägnade
uppmärksamhet åt det förhållandet,
att det korporativa inslaget genom
organisationsväsendets tillväxt på olika
områden i vårt samhälle blivit allt starkare.
Organisationsväsendet har kommit
att beröra var och en av oss. Samhällets

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Förslag till kommunal delegationslag m. m

uppgift för framtiden — jag tror att uttrycket
en gång präglades av Gösta Bagge,
möjligen i denna kammare — blir
alltmer att hålla ringen för organisationerna.
Jag ser en åtgärd av här föreslagen
natur i ett dylikt sammanhang.

Vad som som nu föreslås är föregånget
av en praxis, som så småningom har
har utvecklat sig. När vi nu kodifierar
denna praxis i en lag, så är det inte i
min mening något så förfärligt sensationellt,
ehuruväl, såsom herr Herlitz
nyss gjorde gällande, vägande erinringar
kan göras i sammanhanget.

En av de mest väsentliga erinringar
som herr Herlitz framförde i sitt anförande
nyss och som även framkom under
utskottsdiskussionen —■ i vilken herr
Herlitz, såsom han erinrade om, icke
deltog — är onekligen frågan, huruvida
en kommun blir fri från sina åligganden
enligt annan lagstiftning, om dess förhandlingsdelegation,
till vilken den överlämnat
beslutanderätten, spricker på sin
uppgift. Den frågan kan man verkligen
ställa sig, men samtidigt undrar man, om
inte denna situation kan tänkas inträffa
redan i det dagsläge — utan kodifiering
på området — som vi för närvarande
befinner oss i. Det förefaller mig som om
den risken även i nu rådande läge skulle
föreligga.

Jag har, herr talman, icke för avsikt
att fortsätta denna argumentering. Jag
vill med detta inlägg endast betyga, att
jag kan ansluta mig till de allmänna synpunkter,
som herr Herlitz nyss anförde.
Men i det läge, som jag i utskottet befann
mig i, har jag det oaktat inte kunnat
finna annat, än att logiken krävde, att jag
anslöt mig till utskottets uttalande. Jag
ber alltså att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Jag är naturligtvis fullt
ense med statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
däri, att det är uppenbart
orimligt att varje kommun — vi
har ju något tusental kommuner — skall
behöva förhandla om avtal var för sig.
Det är ju inte frågan om detta, utan för -

bunden gör upp, men sedan skall uppgörelsen
godkännas i efterhand, och den
springande punkten är om kommunernas
godkännande av en central uppgörelse
skall erfordras eller icke.

Jag menar, herr talman, att kommun
bör äga möjlighet att i enstaka fall frångå
de centrala uppgörelserna. Erfarenheterna
när det gäller lönesättningen för
vissa befattningshavare i Norrland visar
— jag har under ganska många år sysslat
med kommunala frågor i min hemstad
— att det varit nödvändigt att sätta
lönen högre än enligt de centrala uppgörelserna
för att man över huvud taget
skall kunna konkurrera med samhällena
söderut. Enligt min mening bör denna
möjlighet finnas kvar.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
talade också om den paragraf
i stadsförbundets stadgar som jag
berörde, att medlem som inte ställer sig
förbundets rekommendation till efterrättelse
kan uteslutas. Statsrådet ansåg att
den omständigheten, att stadsförbundet
genomförde denna stadgeändring, utgör
ett bevis för att bestämmelsen är nödvändig.
Jag vill endast säga, att meningarna
i denna fråga var mycket delade
vid stadsförbundets kongress, även
om det inte blev någon votering.

Denna uteslutningsrätt kan stadsförbundet
för övrigt endast använda mot ett
litet samhälle, inte mot exempelvis Stockholms
stad, eftersom en sådan uteslutning
skulle leda till att stadsförbundet
får sin ekonomi fullständigt förstörd.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Det förefaller mig rätt
anmärkningsvärt, att vi så snart efter
den nya kommunallagens antagande i
realiteten skall ändra den på en så vital
punkt som det här gäller, i all synnerhet
som det problem vid nu diskuterar
varit föremål för prövning i departementet
redan innan propositionen om
den nya kommunallagen framlades. Komnmnallagskommittén
ägnade på sin tid
ganska mycken uppmärksamhet åt frågan
och diskuterade den rätt utförligt i
sitt betänkande. De synpunkter, som

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

kommittén enhälligt företrädde, bör kunna
antas ha biträtts av departementet,
eftersom ingen ändring i den delen föreslogs.
Men nu föreslår man efter blott
några månader, att den nya kommunallagen
genom en särskild lag skall ändras
på denna punkt.

Jag kan tyvärr inte heller finna statsrådet
Hedlunds argumentation övertygande.
Det var, såvitt jag förstår, ganska
vägande invändningar herr Herlitz
hade att göra, när han frågade, hur
denna delegation till ett interkommunalt
organ skulle kunna praktiskt förenas
med det ansvar som kommunen under
alla förhållanden måste ikläda sig. Det
enda svar i det sammanhanget, som jag
kunde spåra i statsrådets anförande, var
uppgiften att delegationen kunde återkallas.
Men antag att en kommun har delegerat
beslutanderätten, att det interkommunala
organet träffat ett avtal, som
kommunen anser vara oriktigt, och att
denna återkallar beslutanderätten: det

innebär ju inte, att det slutna avtalet
kan ändras före avtalstidens utgång.
Jag kan alltså inte finna, att möjligheten
att återkalla en sådan fullmakt innebär,
att kommunen liksom hittills kan
fritt förfoga över beslutanderätten även
i de fall då kommunen måste stå det
ansvar som åligger den.

Sedan är det en synpunkt till, som jag
skulle vilja anlägga på denna fråga. Jag
måste erkänna att jag har svårt att förstå,
att en dylik delegation kan stå i god
samklang med den nuvarande lagen om
tjänstemäns förhandlingsrätt. Det finns
den skillnaden, som var och en vet, att
när det gäller kollektivfältet är de bägge
förhandlande parterna jämställda, och
ofta ger fullmäktige kommunens lönenämnd
i uppdrag att sluta avtalet, men
när det gäller tjänstemännens förhandlingsrätt
är i varje fall principiellt än
så länge ett sådant jämlikhetsförhållande
icke för handen, utan förhandlingsrätten
innebär i det avseendet, om jag fattat
den rätt, att förhandlingarna egentligen
avser att parterna får träffas och
resonera om saken men att beslutanderätten,
i varje fall formellt, suveränt förbehålles
det beslutande organet. En pre -

Förslag till kommunal delegationslag m. m.

liminär överenskommelse kan alltså ligga
i botten, men själva beslutet som sådant
kan bli någonting annat även om
det sällan sker.

Jag menar alltså, att vad som nu föreslås
kan löpa jämsides så länge man
är kvar på förhandlingsstadiet, men jag
har svårt att förstå, att det står i riktigt
god samklang med den nuvarande lagen
om förhandlingsrätt för tjänstemän, när
det blir fråga om beslut.

Något väsentligt i detta problem tycker
jag emellertid kan anslutas till en
invändning, som både herr Elmgren,
herr Arrhén och även statsrådet Hedlund
har gjort och som jag inte kan
finna bärande. De anser ■— såsom herr
Elmgren uttryckte det — att vad det
här gäller egentligen är att lagfästa ett
bestående förhållande. Därmed avser de,
att det ofta är centrala organ som förhandlar,
och när ärendet sedan kommer
tillbaka till fullmäktige, såsom i tjänstemannafrågor,
är det i realiteten endast
fråga om att klubbfästä vad som förevarit.
Vi har ju för övrigt börjat tilllämpa
samma arbetsform även här i riksdagen.
Man menar alltså genom att hänvisa
till det nuvarande praktiska förfaringssättet,
att vad som nu föreslås egentligen
endast innebär, att man ger lagliga
former åt en sådan anordning.

Jag undrar om inte de herrar som driver
den meningen har förbisett en mycket
väsentlig omständighet, den nämligen,
att när ärendet kommer tillbaka
till kommunerna blir det vid ett bifall
till propositionen, vid vilken offentlighetens
ljus icke faller över vad som
har förekommit. Nu kan de kommunala
förtroendemännen, även om de finner
sig böra acceptera förhandlingsresultatet,
likväl offentligen ge till känna sin
mening. Man kan i fullmäktige ta upp en
diskussion i ärendet, och vad som beslutas
sker i offentlighetens ljus. Man kan
i någon mån påverka opinionsbildningen,
medan det hela hädanefter kommer
att inskränka sig till en registreringsprocedur,
som i varje fall icke med säkerhet
kommer att ske under offentlig
insyn. Detta är enligt min mening en av
oe väsentligaste invändningarna mot

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Förslag till kommunal delegationslag m. m.

propositionen, ty när det gäller så pass
avsevärda poster i en kommunal budget
som löneposterna är det väl ändå något
stötande inte bara i det förhållandet att
man skall överlåta beslutanderätten, utan
även i det förhållandet att det hela blir,
såsom jag uttryckte det, uteslutande en
registreringsprocedur, när ärendet kommer
tillbaka.

Jag kan alltså för min del inte finna,
att detta lagförslag är välbetänkt, och
jag kommer fördenskull, herr talman, att
ansluta mig till dem som kommer att
rösta för avslag.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Bergh uttryckte
sin förvåning över att detta förslag kommit
upp så snart efter det att kommunallagarna
blivit antagna. Det finns väl
knappast någon anledning att vara förvånad
häröver, om man tar del av vad
som säges i fjolårets proposition om
kommunallagarna. Jag framhöll där, att
jag närmast var böjd att biträda förhandlingsrättskommitténs
ståndpunkt i
den fråga som vi nu diskuterar, men med
hänsyn till de delade meningar som kommit
till uttryck hos de båda kommittéerna
befanns det lämpligt att överväga
frågan ytterligare och först år 1954 lägga
fram förslag i ämnet till riksdagen. Det
sades alltså ifrån, när propositionen om
kommunallagarna lades fram, att 1954
års riksdag kunde vänta ett förslag i det
ämne som vi diskuterar i dag.

Det är mycket möjligt att herr Lundgren
har rätt, när han gör gällande att
det kan finnas kommuner med så säregna
förhållanden att de inte lämpligen
kan ansluta sig till ett centralt löneavtal.
Jag vet inte om det finns sådana
fall, men jag säger att det är mycket möjligt.
Om det är på det sättet, förutsätter
jag att kommunen själv har det klart för
sig. Vet kommunen, att den inte kan ansluta
sig till ett centralt avtal med dess
bestämmelser, som passar för det stora
flertalet, förmodar jag att den kommunen
säger sig: Vi kan inte lämna någon
fullmakt, utan vi måste klara av det bär
på egen hand och får föra förhandlingar

själva. Det kan också tänkas, att kommunen
kan underrätta det centrala förhandlingsorganet
om dess .särskilda förhållanden
och hemställa, att man tar hänsyn
till dem. Man kan till och med tänka
sig, att i fullmakten tas in ett villkor i
visst hänseende, varigenom den gäller
endast under förutsättning att de alldeles
speciella betingelserna — som jag
inte vet om de finns men som teoretiskt
kan finnas — uppmärksammas och att
man tar hänsyn till dem vid avtalsförhandlingarna.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av herr Herlitz’
funderingar om arbetsfreden på det
kommunala området. Han tog ett exempel,
där en konflikt hade uppstått. Jag
tror inte att herr Herlitz har tillräckligt
stor kommunal erfarenhet för att kunna
bedöma det kommunala förhandlingssystemet
i stort. Jag tror att vi, som har
praktiskt handlagt förhandlingsärenden,
är av rakt motsatt uppfattning. I kommunerna
har vi tidigare faktiskt haft en
ordning, där arbetstagarna så att säga
saxat sig upp lönevägen. Man har kunnat
ha en konflikt här och en där, och
på så sätt har förhandlingsgången mest
gynnat arbetstagarna. Nu har vi kommit
till en förhandlingsordning, som vi
tycker är rationell. Avtalen görs upp
centralt, vilket bör vara i sin ordning.

Såväl herr Arrhén som herr Nilsson i
Göingegården, som jag förutsätter att
herr Herlitz har öra för, har ansett sig
kunna gå med på det här lagförslaget.
Herr Nilsson har en mångårig kommunal
praktisk erfarenhet, och han har på
grund av de möjligheter som lagförslaget
ger och med hänsyn till att den
föreslagna förhandlingsordningen de
facto redan är i praktisk tillämpning ansett
sig inte böra gå emot förslaget.

Jag vill i det här sammanhanget också
tillägga, att kommunallagskommittens
ordförande, herr Fast, i diskussionen
inom utskottet yttrade, att den främsta
invändningen för hans del mot den ifrågasatta
lagstiftningen, när den behand -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

lades inom kommittén, gällde införandet
av de här bestämmelserna i kommunallagarna.
När det nu i stället kommer
en särskild lag, där bestämmelserna
upptagits, förklarade herr Fast, att
han för sin del ingenting hade att invända
mot förslaget.

Jag tycker, att det är en rent praktisk
åtgärd från kommunernas sida som
konfirmeras genom lagen, och jag skulle
för min personliga del till slut vilja tilllägga,
att det vore önskvärt med en
hundraprocentig anslutning från kommunerna
för att den föreslagna lagstiftningen
skulle få avsedd effekt.

Jag tillåter mig alltså, herr talman,
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SANDBERG (s):

Herr talman! Här har gjorts några antydningar
om behandlingen av detta
ärende i konstitutionsutskottet. Jag skulle
kanske våga mig på att fälla det generella
omdömet, att de flesta anföranden
som hölls i denna fråga egentligen
var ganska kritiska, men talarna drog
inte den som jag tyckte ganska naturliga
slutsatsen av sina premisser, nämligen
att framställa ett avslagsyrkande.
Själv framställde jag ett sådant yrkande
inom konstitutionsutskottet, men jag nöjde
mig sedan, blygsam som jag är, med
en blank reservation. Det gör att jag kanske
kan ha befogenhet att här framföra
ett par synpunkter i den här debatten.

Herr Damström bygger på sin långa
kommunala erfarenhet, och av en sådan
kan man som bekant dra olika slutsatser.

Vad jag väsentligen har att anmärka
mot den här lagstiftningen är dess relativa
karaktär. Jag kan inte se, att den
bygger på några fasta principer. Jag var
nog djärv att hävda en liknande uppfattning,
när vi behandlade propositionen
om den kommunala besvärsrätten. Även
där var det hela lagt på detta relativa
sätt.

En kommun kan här begagna sig av
denna möjlighet, om den vill, och den
kan avstå därifrån. Ett uppdrag åt det
centrala förhandlingsorganet kan enligt

Förslag till kommunal delegationslag m. m.

statsrådets mening återkallas ungefär
när som helst. Jag har för min del mycket
svårt att förstå, hur detta skall verka
i praktiken. Herr Damström framförde
som ett önskemål, att det skulle bli en
hundraprocentig anslutning till förevarande
lagförslag. Det är nog alldeles givet,
att det är att önska, att denna lagstiftning
skall bäras upp av ett stort antal
kommuner inom landet för att den
verkligen skall bli effektiv. Men vi bör
komma ihåg, att kommunerna är mycket
olikartade i detta land; de har olika
organisation och olika resurser, alltifrån
de stora kommunerna till de små kommunerna.
Det är ju möjligt, att det kan
skapas en formel, som är av den elastiska
karaktär, att den i sig kan infånga
alla de intressen, som kan tänkas förekomma
i dessa olika kommuner.

Jag finner det också en smula oklart,
vad det egentligen innebär, att beslutanderätten
i vissa frågor skall kunna
uppdras åt en sammanslutning, såsom
exempelvis stadsförbundet, landskommunernas
förbund eller landstingsförbundet.
Detta kan — såvitt jag förstår
— gälla även andra frågor än lönefrågor.
Jag har funderat på om att man inte
möjligen kan våga sig på den reflexionen,
att även organisationsmässiga angelägenheter
inom en kommun kan bli
aktuella i detta fall. Det är möjligt att
jag drar en felaktig slutsats av mina
studier i den föreliggande propositionen.
Vi bör komma ihåg att det kan bli
så, att mäktiga intresseorganisationer
kommer att stå emot varandra; tjänstemannaorganisationerna
är mäktiga och
betydelsefulla, och de är behövliga i det
moderna samhället likaväl som sammanslutningar
på den andra sidan. Vi, som
inom ett landsting kommit i kontakt
med spörsmål av denna karaktär, har
nog den bestämda uppfattningen, att det
hade varit mycket värdefullt att ha
Svenska landstingsförbundet med dess
centrala lönesystem och dess resurser
till sitt förfogande. Men jag har den meningen,
att man inte utan vidare kan göra
en analogi mellan landstingsförbundet
och de 25 landsting, som står bakom
förbundet, och mellan stadsförbun -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Förslag till kommunal delegationslag m. m.

det och den mängd av kommuner, som
kommer att stå bakom detsamma. Jag
anser, att det kanske rent av existerar
ett problem när det gäller förhållandet
mellan kommunerna och stadsförbundet,
till dess att man kommer fram till ett
sådant stadium i utvecklingen, att det
finns en väl organiserad sammanslutning
av kommuner gentemot tjänstemannaorganisationerna.

Herr talman! Jag har sålunda kanske
inte helt förstått propositionen i alla
dess olika aspekter, men jag har en
känsla av att den är för relativ till sin
utformning, och att den är något för
vag till sin uppläggning — att den ger
skyldigheter för kommunerna, som kanske
inte för stunden kan klart överblickas.
Det är detta moment av osäkerhet,
som inom utskottet föranlett mig att ställa
ett yrkande om avslag. Herr Lundgren
har här i kammaren ställt ett sådant
yrkande. Jag hoppas att herr Lundgren
inte har något särskilt att invända mot
att jag biträder herr Lundgren i detta
hans avslagsyrkande.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Sandberg undrade
hur långt denna delegationsrätt skulle
sträcka sig och vad det egentligen var
för slags frågor som kunde bli föremål
för ett sådant här uppdrag åt en rikssammanslutning.
Om jag inte missförstod
herr Sandberg, menade han, att bestämmelserna
i detta hänseende var något
väl vagt formulerade.

Om det var herr Sandbergs mening att
framhålla detta, vill jag säga, att jag inte
alls kan dela denna uppfattning. Det står
nämligen i förslaget till ändring i kommunallagen
följande: »Om rätt för kommun
att uppdraga beslutanderätten i vissa
frågor till sammanslutning av kommuner
är särskilt stadgat.» Det hänvisas
alltså till den särskilda lagstiftningen.
Vad säger nu den särskilda lagstiftningen?
Jo, där sägs följande: »Kommun,
som tillhör sammanslutning av kommuner
----äger uppdraga åt samman slutningen

att med bindande verkan för
kommunen genom kollektivavtal eller

annorledes enhetligt reglera anställningsvillkoren
för sådana arbetstagare
i kommunens tjänst, vilkas villkor det
icke ankommer på statlig myndighet att
fastställa.»

Det gäller alltså anställningsvillkor
för arbetstagare i kommunens tjänst.
Endast i sådana frågor kan ett uppdrag
med bindande verkan för kommunen
lämnas. Det är alltså, förefaller det mig,
i propositionen ganska klart angivet, i
vilka frågor fullmakt kan lämnas.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Herr Damström kom i
sitt anförande in på frågan varför sådana,
som tidigare hade avvisat tanken
på att man i kommunallagen skulle skriva
in regler om extern delegation, nu
fann sig i att man genom en särskild lag
åstadkom samma resultat. Jag undrar,
om inte det betraktelsesättet är ganska
formellt — jag kanske får säga formalistiskt.
Skillnaden är endast att i ena
fallet intages bestämmelserna i själva
kommunallagen, i det andra i en särskild
lag. Men det väsentliga här är dock
att kommunen får möjlighet att åt andra
än den beslutande fullmäktigeförsamlingen
överlämna avgöranden av så viktiga
frågor som det här gäller.

Jag måste alltså betrakta det anförda
resonemanget som tämligen formalistiskt,
och jag har velat framhålla det, innan
jag går in på statsrådet Hedlunds
invändning mot mig, med anledning av
att jag uttryckt min förvåning över att
Kungl. Maj :t så snart efter det att en ny
kommunallag hade antagits av riksdagen
framlagt förslag till så väsentliga
reella ändringar som det här är fråga
om.

Statsrådets invändning innebar, fullt
riktigt, att Kungl. Maj:t redan när förslaget
till kommunallag framlades, för
riksdagen anmälde att denna fråga skulle
kunna komma att prövas av 1954 års
riksdag. Men vad som fortfarande är
betydelsefullt i detta sammanhang är ju
att det föreliggande förslaget innebär en
väsentlig ändring av kommunallagens
innehåll, även om det sker genom en

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

särskild lag. Jag uttryckte min förvåning
eftersom jag ansåg mig kunna förutsätta
att detta problem diskuterats, innan
kommunallagspropositionen framlades,
och att man därvid i realiteten också
hade tagit en ställning till det, och
att det förslag som skulle kunna föreläggas
denna riksdag icke kunde få den
innebörd som det föreliggande lagförslaget
har.

I övrigt har jag, herr talman, ingenting
att tillägga utöver vad jag förut sagt. Jag
kan fortfarande inte finna annat än att
avslagsyrkandet har goda skäl för sig.

Herr PERSSON, OLA, (k):

Herr talman! Det har obestridligen anförts
en del bärande synpunkter och
skäl för ett avslagsyrkande. En del av
dessa argument och skäl återfinns i vår
motion i andra kammaren nr 520 av
herr Holmberg m. fl., en motion som
också går ut på ett avslag på propositionen.

Jag ber att få yrka bifall till denna
motion.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag borde kanske inte
förlänga debatten, men det är så väldigt
frestande för mig att åter ta till orda,
då jag nu av herr Damström får höra det
där gamla argumentet som jag känner sedan
sexton år tillbaka och som är så
bra att använda mot en professor: »Ja»,
sägs det, »se han saknar praktisk erfarenhet!»
Låt mig nu fastslå hur fullständigt
fel herr Damström tagit i denna sin
replik. För det första har jag nu i sexton
år suttit i Stockholms läns landsting. För
det andra är de omständigheter, som
herr Damström anförde, utomordentligt
välbekanta för mig — man kan, om man
inte är kommunalt verksam, läsa därom
i böcker, man kan höra av vänner och
bekanta. För övrigt har jag, herr Damström,
inte alls varit någon motståndare
till ett centralt förhandlingsväsen. Herr
Damström hade alltså alldeles fel i sina
utgångspunkter. Och han gav inte något
som helst svar på den fråga i detta hänseende
som jag ställde, nämligen hur

Förslag till kommunal delegationslag m. m.

det går med kommunernas skyldigheter
då deras öde ligger i en organisations
hand.

Då jag nu har ordet, ber jag också att
få ge en replik till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet. Jag har
grubblat litet på vad han sade om den
intressanta frågan om återkalleligheten.
Han gav här en tolkning som var alldeles
påfallande liberal. Den innebar att en
kommun när som helst kan återkalla ett
uppdrag — kanske inte sedan ett avtal
slutits, men jag förmodar i varje ögonblick
innan så har skett. En kommun kan
alltså under pågående förhandlingar säga:
»Nej, nu är det slut med vårt uppdrag,
nu träder vi ifrån det hela.» Jag
förmodar att en återkallelse även skulle
kunna ske partiellt — en kommun, som
generellt är ansluten till en organisation,
kan väl säga, att nu återkallar den uppdraget
i vad det avser förhandlingarna
med sjuksköterskebiträdena eller vilken
personalgrupp det kan gälla, men uppdraget
står kvar i övrigt. Herr statsrådet
sade emellertid, att vi i dessa
sammanhang kommit litet vid sidan av
realiteterna. Han sade själv att de vackra
satserna naturligtvis inte kommer att tilllämpas
i det levande livet. Ja, när kommer
ett sådant tvång att göra sig gällande
att uppsägningsrätten inte kan utövas
på det sättet.

Det skall bli intressant att få se statsrådets
uttalande om den utomordentligt
fria återkallelserätten bedömt från förhandlingsorganisationernas
sida, exempelvis
av Svenska landskommunernas
förbund, som, helt naturligt med sina
utgångspunkter, har talat om — se s. 16
i propositionen — att man vill pröva
från fall till fall, huruvida de vill ha förliandlingsfullmakter
eller inte. De lär väl
också komma att vara mycket kritiska
mot en sådan här återkallelse, som innebär
att en kommun drar sig tillbaka i
ett särskilt fall och säger: »Detta vill vi
stå utanför, men i övrigt vill vi vara
med.»

Jag tror att frågan om kommunernas
frihet och bundenhet i förhållande till
organisationerna är ett problem som vi
inte till fullo har knäckt i dag.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Förslag till kommunal delegationslag m. m.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Bergh anmärkte på
det referat, som jag gav från utskottets
förhandlingar beträffande herr Fasts inställning
till frågan om införande av
dessa bestämmelser i kommunallagen.
Det ankommer inte på något sätt mig att
argumentera för herr Fast — det får
herr Fast göra själv. Jag vet inte om
man skall ta detta yttrande som ett uttryck
för ett strategiskt återtåg eller
inte. Det må vara hur som helst med
den saken. Vad herr Fast sade var, att
det för honom var huvudsaken att denna
lag inte kom att inrangeras i kommunallagen.

Sedan vill jag påpeka en sak som de
flesta här kanske inte tänkt på. Statsrådet
berörde den litet grand, när han
talade om småkommunerna. Jag tror att
det med denna ordning, som redan är
praktiskt tillämplig, kommer att bli så,
att småkommunerna får ett skydd i stället
för att det skulle bli tvärtom. Det är
så, att kommunerna här har en hållhake
på de större städerna i fråga om lönesättningen.
Här kommer man ju centralt
överens om lönerna och arbetsvillkoren,
och så skall dessa tillämpas ute i kommunerna.
Det förefaller mig som om de
större städerna i praktiken skulle få finna
sig i en central lönesättning lika väl
som de små kommunerna. Och på så
sätt skulle det bli de små kommunerna
enbart till nytta.

Till slut vill jag, herr talman, bara
säga en sak till. Om det till äventyrs
skulle bli så, att några kommuner återtar
sin delegeraderätt, lär de väl snart
komma underfund med att de nog bör
ha den kvar i de stora sammanhangen.

I annat fall skulle de nämligen få rysligt
litet att säga till om.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag är egentligen förekommen
av herr Damströms anförande
i dess sista del, där han berörde återkallelighetens
praktiska betydelse. Jag
har den meningen — jag har uttalat den
i propositionen — att uppdraget bör vara
återkalleligt. I den mån fullmakten
hunnit tagas i bruk, har ju vissa rätts -

verkningar inträtt — det kan ju ha ingåtts
ett bindande avtal, innan fullmakten
återkallats. Återkallelsen berör naturligtvis
under inga förhållanden en sådan
uppgörelse.

Jag har tyckt att denna liberala återkallelserätt
står väl i samklang med den
frivillighet att lämna fullmakter, som man
här gått in för. Det är helt beroende av
vederbörande kommun, om den över huvud
taget vill lämna fullmakt eller inte.

Herr Herlitz tycktes mena, att det
kunde bli vissa komplikationer, om fullmakten
återkallades partiellt men kvarstod
i vissa hänseenden. Men det är ju
ändå på det sättet att det här finns både
uppdragsgivare och ombud. Det är två
kontrahenter, som var och en har sin
fria vilja. Återkallas fullmakten i sådana
vitala delar, att centralsammanslutningen
tycker att den inte lämpligen kan förhandla
i den mindre delen, så förmodar
jag att det står sammanslutningen fritt
att säga, att den inte vill använda fullmakten
i den mindre delen. Huruvida
den kan göra så är naturligtvis beroende
av vad stadgarna innehåller. Lagen säger
ju ingenting alls på den punkten.

Det är klart, att man får räkna med att
återkallelse kommer att ske ytterligt
sällan. Det måste förekomma någonting
alldeles särskilt för att en kommun skall
ta det steget. Kommunen måste i sitt eget
välförstådda intresse säga sig, att om den
ensam går att försöka klara dessa angelägenheter,
så kommer den att känna sig
handikappad. Den kommer knappast att
kunna klara sin uppgift. Men det finns
dock här en möjlighet för kommunen,
om det skulle föreligga utomordentligt
viktiga skäl härför, att återkalla en sådan
fullmakt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1.

Ang. televerkets investeringsbehov.

I innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t under kapitalbudgeten
lämnat en översikt över kommunikationsverkens
investeringar, avseende
postverkets, televerkets, statens
järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden samt väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfond. Departementschefen
hade därvid för televerkets
del räknat med att investeringsutgifterna
för budgetåret 1954/55 skulle
komma att uppgå till 249 miljoner kronor,
medan televerket beräknat nämnda
utgifter till 307,6 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Holmberg och fru Nilsson
väckt motion (11:136), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta fastställa
kapitalbudgeten för televerket i
enlighet med vad verkets styrelse föreslagit.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionen 11:136 icke måtte bifallas
av riksdagen;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
under punkten anfört.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I en kommunistisk motion
i andra kammaren har de följder
påtalats, som regeringens åtgärd att nedskära
de av televerket begärda anslagen
för dess verksamhet kommer att få.
Det omedelbara resultatet av regering -

Ang. televerkets investeringsbehov,
ens handlande blev att omkring 400 arbetare
erhöll varsel om avsked. Det var
en obehaglig överraskning för dem att
plötsligt bli arbetslösa och skickas till
skogsarbete eller annat reservarbete. Senaste
nytt från televerket hördes i radio
i morse, när verket från Göteborg meddelade
att man anser sig nödsakad att
varsla om avsked för ett 50-tal man därstädes.
I stället för att staten skulle gå
i täten när det gäller trygghet i anställningen
har det blivit motsatsen. Tidigare
har ju statens järnvägar avskedat banarbetare,
och vägstyrelsen har gjort flera
hundra av sina arbetare arbetslösa.
Det gamla ordspråket att kronans kaka
är liten men säker har upphört att gälla,
åtminstone vad beträffar säkerheten.

Genom nedskärning av anslagsbehovet
kan televerket ej heller i fortsättningen
betjäna allmänheten på ett tillfredsställande
sätt. Utskottet självt understryker
detta i sitt utlåtande, där det bland annat
säger att ett förverkligande av de av
telestyrelsen framlagda investeringsplanerna
skulle medföra mycket gynnsamt
resultat såväl i fråga om verkets möjligheter
att betjäna allmänheten som ur
rent företagsekonomisk synpunkt. Ett
avstående från dessa investeringar, säger
utskottet vidare, skulle ha till följd
att de överskottsmedel som statsverket
kan påräkna från telerörelsen blir mindre
än vad som annars blivit fallet. Beträffande
yrkandet i motionen, att riksdagen
måtte fastställa televerkets investeringsram
i enlighet med vad styrelsen
föreslagit, säger utskottet att det enligt
dess mening skulle vara i hög grad önskvärt
att så kunde ske.

Utskottets utlåtande i anledning av
motionen talar således för ett bifall till
denna, men utskottet säger att det ej kan
rekommendera en omfördelning av investeringsbeloppen
mellan de olika kommunikationsverken.
Inte heller anser
man sig kunna föreslå en utvidgning av
investeringsramen.

I motionen hemställes som sagt, att
riksdagen måtte godkänna det av televerket
begärda investeringsanslaget. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. nedläggande av järnvägstrafiken Sölvesborg—Hörviken.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Som framgår av utskottets
utlåtande har utskottet nogsamt tagit
del av detta ärende och har också
beaktat vad motionärerna framfört på
denna punkt. Televerket har i dagens
läge blivit hårt klämt. Där finns stora
behov, och om dessa nu kunde avhjälpas
och televerket alltså fick större möjligheter
till investeringar kunde man till
och med få dessa att bli räntabla och
vinstgivande. Utskottet har påpekat detta
och sagt, att det förutsätter att det av
Kungl. Maj :t föreslagna normalalternativet
kommer att tillämpas. Utskottet har
vidare sagt, att om därutöver möjligheter
yppar sig till ökad investeringsverksamhet
bör denna i första hand läggas
hos televerket.

Jag tror att om riksdagen godtar vad
utskottet här har skrivit kommer resultatet
att i huvudsak bli vad motionärerna
har önskat. Det kommer således att
betyda att den stora åtstramningen i fråga
om verkets investeringar inte behöver
drivas alltför långt; ja, det kan i
lyckligaste fall också ske en utvidgning.
Detta vore, som jag nämnde, ur många
synpunkter önskvärt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner koinme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan i berörda del samt vidare på
bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 2—10.

Vad utskottet hemställt bilölls.

Punkten 11.

Ang. nedläggande av järnvägstrafiken
Sölvesborg—Hör viken.

I statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1954
hade departementschefen i anslutning
till järnvägsstyrelsens anslagsäskanden
för nästa budgetår lämnat en redogörelse
för statens järnvägars investeringsbehov.
Departementschefen hade därvid
anfört bland annat, att enär en av järnvägsstyrelsen
berörd undersökning rörande
eventuell ombyggnad av bandelen
Sölvesborg—Hörviken ännu icke vore
avslutad, departementschefen ansåge sig
icke för det dåvarande kunna taga ställning
till denna fråga.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten gjort vissa uttalanden angående
Kungl. Maj:ts och järnvägsstyrelsens beräkningar
av statens järnvägars investeringsbehov,
varefter utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet under
punkten anfört.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Järnvägsstyrelsen har
den 5 oktober 1953 begärt 1,2 miljoner
kronor till ombyggnad av järnvägen Sölvesborg—Hörviken,
därest en pågående
utredning angående vägarna skulle leda
till ett sådant ställningstagande. Departementschefen
kunde vid statsverkspropositionens
avlämnande inte taga ställning
i ärendet utan inväntade järnvägsstyrelsens
utredning.

Efter sju—åtta års utredningstid, tillräcklig
för att köra slut på en järnväg,
har nu järnvägsstyrelsen (len 26 februari
hemställt hos Kungl. Maj:t om tillstånd
att redan i år få överföra person- och
styckegodstrafiken till landsvägarna samt
riva upp järnvägen, trots att resandetalet
anslås till 150 000 å 176 000 per år.
På cirka sex kilometer av den 1,5 mil
långa banan föreslås ombyggnad till normalspår
för vagnslasttrafik — d. v. s. industrispår.
Beräknade investeringar uppskattas
till omkring en halv miljon kronor,
och åtgärderna förutses vara vid -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

tagna innan årets slut. Yägförvaltningen
i länet har beräknat nödvändiga investeringar
i landsvägarna för att övertaga
järnvägstrafiken och under antagande att
det bleve industrispår till 2,4 miljoner
kronor, varvid icke medräknats nio kilometer
av de svagaste vägarna. För dessa
nio kilometer har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansett att en omedelbar
upprustning för en kostnad av
1 150 000 kronor behöver vidtagas. Det
blir alltså sammanlagt väginvesteringar
på omkring 3,5 miljoner kronor, plus
kostnaderna för industrispår.

Ett nedläggande av järnvägstrafiken
skulle vara till stor nackdel såväl för
fiskerinäringen som för den allmänna
trafiken, då både post- och teletrafik varit
kombinerade med järnvägen och då
denna i stor utsträckning använts av arbetare
från orten som haft sysselsättning
vid industrier på andra platser. Därför
har också järnvägsstyrelsens förslag att
nedlägga järnvägstrafiken och delvis riva
upp banan åstadkommit en stark förstämning,
för att inte säga förbittring, i
orten. Jag vädjar till Kungl. Maj:t att taga
i allvarligt övervägande om det inte
är fördelaktigare att bibehålla och bredda
banan samt trafikera densamma än
att lägga ned så avsevärt mycket mer
pengar av vägmedel på en landsvägstrafik,
som blir oförmånligare för trafikanterna
och för statens järnvägar i dess
helhet.

Herr talman! I förevarande punkt har
jag intet annat yrkande än utskottets.

I detta anförande instämde herrar
Hansson (fp), Rikard Svensson (s) och
Karl Persson (bf).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 12—lb.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Anslag till förvärv av billinjer.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att under rubriken Biltrafik för budget -

Anslag till förvärv av billinjer.

året 1954/55 anvisa vissa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag å tillhopa
9 200 000 kronor, varav 3,7 milj.
kronor avsågo garage- och verkstadsbyggnader,
3,0 miljoner kronor anskaffning
av bilmateriel samt 2,5 milj. kronor
förvärv av billinjer.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Axel Andersson och Näslund (I: 159)
och den andra inom andra kammaren
av fru Sandström m. fl. (II: 176), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag å
2 500 000 kronor till förvärv av billinjer
åt statens järnvägar;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (I: 297) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson in. fl. (11:193), i vilka, såvitt
nu var i fråga, hemställts dels att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anslag å 2 500 000 kronor till
förvärv av billinjer åt statens järnvägar,
dels ock att riksdagen måtte uttala, att
den nödiga förnyelsen av statens järnvägars
billinjers fordonspark icke framdeles
borde finansieras medelst anslag
på kapitalbudgeten.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1954/55 anvisa följande investeringsanslag,
nämligen

a) Garage- och verkstadsbyggnader
.......... 3 700 000 kr.,

b) Anskaffning av bilmateriel
.............. 3 000 000 kr.;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 159 och II: 176 samt I:
297 och II: 193, sistnämnda båda motioner
i vad avsåge förevarande anslag, till
Förvärv av billinjer för budgetåret 1954/
55 anvisa ett investeringsanslag av
2 500 000 kronor;

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Anslag till förvärv av billinjer.

III. att motionerna I: 297 och II: 193, i
vad de avsåge sättet för finansiering av
statens järnvägars anskaffning av bilmateriel,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin,
Skoglund i Doverstorp, Ståhl och
Svensson i Ljungskile, fröken Elmén
samt herrar Birke och Löfroth, vilka ansett,
att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:159 och 11:176 samt 1:297
och II: 193, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förslag om anslag till förvärv av billinjer.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! I den reservation som
har fogats till denna punkt yrkas avslag
på förslaget om de 2,5 miljoner kronor
som nyss nämndes. Det är, som utskottet
säger, femte året som liknande avslagsyrkanden
har framförts men icke
bifallits. Detta är dock i och för sig icke
något skäl för att inte i år bifalla motionerna.
Man kunde rent av tillfoga den
lilla reflexionen: hur många år skall man
egentligen behöva motionera för att utskottet
skall bifalla motionerna?

Men det var inte detta jag skulle tala
om nu. Jag vill i stället påtala en sak
som utskottet säger, nämligen att »intet
nytt har inträffat» sedan förra gången.
Det är en gammal, om inte välkänd så i
alla fall känd motivering när det gäller
avslag. Det är bara den lilla haken i detta
sammanhang, att påståendet inte riktigt
är med verkligheten överensstämmande,
om jag nu skall uttrycka mig försiktigt.
Som väl alla känner till, tillsattes
nämligen förra året den s. k. 1953 års
trafikutredning, som bl. a. har direktiv

att behandla problemen om konkurrensen
mellan järnvägar och andra transportmedel
till lands. Jag påminner om
vad som framförts i partimotioner från
högerhåll, nämligen att denna utredning
har tillmätts stor betydelse, vilket framgår
av exempelvis proposition nr 1 i år.
Så t. ex. har breddningen av vissa järnvägar
uppskjutits under hänvisning till
denna utredning. Likaså har uppskov
föreslagits med andra förändringar med
samma eller liknande motivering.

Vidare beräknas den s. k. busslinjeutredningen
att i år bli klar med sitt arbete,
och dess betänkande kommer att
få en viss betydelse för frågan om konkurrensförhållandena
mellan kommunikationsmedlen
i offentlig och enskild
drift.

Med hänsyn till bland annat dessa förhållanden
är det nu mindre än någonsin,
så vitt jag förstår, motiverat att statens
järnvägar övertar ännu flera busslinjer.
Det kan också vara av intresse att i sammanhanget
påminna om att 1953 års trafikutredning
i sitt yttrande över AB Linjebuss
ansökan om viss utsträckning av
sin linjetrafik bl. a. anförde, att för att
utredningen i sitt arbete icke skulle för
framtiden bindas av prejudicerande avgöranden
rörande bland annat svensk
busstrafik inom landet, så borde tillståndet
gälla endast ett år. Vi reservanter
menar, att det under sådana förhållanden
inte heller kan anses klokt att staten
nu gör nya inköp.

I utlåtandet säges, att utskottet inte
har någon anledning att intaga en annan
ståndpunkt i år än tidigare. Det skulle
inte, menar utskottet, föregripa resultatet
av pågående trafikutredning att besluta
som förut.

Men det kan väl ändå diskuteras, om
inte så skulle bli förhållandet. Om nämligen
den statliga sektorn vidgas, sker
därigenom en principiellt viktig förändring,
och det är den frågan som skall
utredas.

Det finns en annan sida av saken, som
väl har relevans i detta sammanhang
och bör tillmätas ganska stor betydelse.
Det talas ständigt om att vi just nu måste
spara mer än någonsin, vad man nu

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

skall lägga in i detta uttryck — det kanske
i och för sig inte säger så mycket.

I utlåtandet säges vidare — och här
kommer några rätt intressanta resonemang
— att det här är fråga om frivilliga
överenskommelser. »Den bussägare
som önskar avyttra sin rörelse kommer
därför självfallet att göra detta helt oavsett
om någon trafikutredning pågår eller
ej.» Ja, tacka för det! Men vad har
det med den fråga att göra, som vi här
diskuterar? Man får en s. k. förklaring
litet längre ned i stycket, där det säges,
att något större bussföretag kunde uppträda
som köpare och att också detta
kunde betecknas som ett föregripande
av den kommande trafikutvecklingen.

Det vore rätt intressant att från utskottets
ärade talesman få en förklaring
på detta enligt min uppfattning ganska
egendomliga resonemang. Frågan är väl
ändå inte om den ene eller andra private
bussägaren skall utöva verksamheten,
utan här gäller det dels om vi nu
har råd att utvidga den statliga verksamheten,
och dels och framför allt om
det över huvud taget är önskvärt och
lämpligt att ytterligare vidga den statliga
sektorn på detta område. Den sista
frågan, den viktigaste alltså, kan bättre
bedömas när trafikutredningen är klar
med sitt arbete.

Jag ber därför, herr talman, att nu få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! När utskottet skriver att
det nu är femte året, som avslagsyrkanden
föreligger, så är det inte något skäl
utan endast ett konstaterande. Det är ett
litet faktum, som utskottet vill tala om.

Vad som möjligen skulle vara nytt i
dagens läge är att söka i motionernas
motivering. Här föreligger två grupper
av motioner. Båda grupperna motionärer
har som motivering tagit upp det
förhållandet, att det nu pågår och har
pågått utredningar rörande billinje- och
busstrafiken över huvud.

Den ena gruppen, där motionären, fru
Sandström, befinner sig i andra kamma -

Anslag till förvärv av billinjer,
ren, har bland annat tagit upp den nu
avslutade utredningen om norrlandskustens
stambillinjer och anför den som ett
skäl. Då jag har varit med i denna utredning,
som avslutades strax före jul,
kan jag konstatera att denna inte på
något sätt har berört den fråga som det
här gäller, nämligen om SJ skall få medel
för att kunna köpa in busslinjer som
blir utbjudna till försäljning. De busslinjer
som denna utredning sysslade med
var för övrigt av den omfattningen, att
de anslag som det här gäller inte på något
sätt skulle vara till fyllest för att tilllåta
SJ att inköpa ifrågavarande billinjer
i Norrland.

De utredningar som fröken Andersson
berörde och som också är berörda i motionen
från högerhåll, är ju dels den under
förra året tillsatta stora trafikutredningen
och dels den sedan år 1948 pågående
busslinjeutredningen. Inte heller
härvidlag kan utskottet finna, att de pågående
utredningarna kan beröra eller i
varje fall inte förhindra en inlösning av
busslinjer, när sådana blir utbjudna till
statens järnvägar för inköp. Och detta
anslag går ju inte ut på annat än att
ställa ett relativt litet belopp, 2,5 miljoner
kronor, till SJ :s förfogande för att, i
den händelse SJ erbjuds att köpa en
busslinje och finner affären förmånlig
ur trafiksynpunkt, också kunna inköpa
den.

Fröken Andersson kom vidare in på
vad som ur motionärernas synpunkt
kanske är pudelns kärna, nämligen att
detta anslag skulle leda till att ytterligare
utöka den statliga trafikapparaten
när det gäller busstrafik. Det är väl där
som motionärernas farhågor är att söka,
när de ovillkorligen år efter år vill förhindra
att pengar ställs till SJ:s förfogande
för att möjliggöra några busslinjeinköp.

Jag vill i anslutning därtill passa på
tillfället att nämna några siffror som
belyser vad det hela rör sig om på detta
område. Det kan inte bli fråga om att
här skapa något trafikmonopol för staten
på busstrafikens område. Hela antalet
bussar i trafik utgör f. n. något över
8 000. Av dessa äger SJ något mer än

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Anslag till förvärv av billinjer.

2 000, d. v. s. i runt tal 25 procent. Sådana
är således proportionerna. Det är
alldeles uppenbart, det förstår nog även
motionärerna, att med det årliga anslag
som här är ifrågasatt på 2,5 miljoner
kronor kan det inte bli fråga om att förvärva
ett så stort antal busslinjer, att det
kan bli tal om någon monopolställning.
Här blir det egentligen endast fråga om
affärer i smått. Vad SJ anser vara önskvärt
och viktigt i denna fråga är, att om
det öppnar sig en möjlighet att inköpa
en busslinje, som ur trafiksynpunkt kan
vara fördelaktig, så skall SJ ha medel till
förfogande för att kunna göra en sådan
affär.

Detta får väl ändå anses vara rimligt.
Att över huvud taget kunna göra en affär,
om någon förmånlig sådan yppar
sig, är väl någonting som alla som driver
affärer — det må vara inom den ena
eller den andra branschen — måste anse
vara ett fullt legalt önskemål.

Denna fråga har alltså inte sådana
proportioner, att den kan i nämnvärd
mån utöka den statliga trafikapparaten
eller skapa några monopol.

Jag vill i övrigt hänvisa till vad utskottet
sagt. Jag tror att utskottet har
så stark motivering för detta anslag, att
det inte är någon risk för riksdagen att
besluta i enlighet med utskottets hemställan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Till vad fröken Andersson
redan har anfört skulle jag vilja bara
i korthet lägga några synpunkter.

Det måste väcka en viss uppmärksamhet
hos människorna att vi här är beredda
att bevilja 2,5 miljoner kronor till
ett ändamål, som absolut inte kan anses
vara nödvändigt. Här sitter vi eljest i utskotten
och prutar och avvisar anslagskrav,
som kanske avser bara några tusen
kronor. Det kanske gäller en upprustning
inom skolan eller inom hälsovården,
men vi hänvisar till det statsfinansiella
läget, och så kommer inte
denna upprustning till stånd. Men här

är vi redo att offra 2,5 miljoner kronor
på ett ändamål, som inte ger någonting
nytt. Det kommer inte en enda ny busslinje
till stånd — det är inte en enda
kilometer otrafikerad väg som kommer
att bli trafikerad genom ett sådant här
anslag. Det enda som sker är att en
eller annan busslinje byter ägare.

Om det vore så att vi fick en bättre
service genom att statens järnvägar övertog
busslinjer, kunde det naturligtvis
vara försvarligt, sett ur trafikanternas
synpunkt, att så skedde. Men erfarenheten
talar för att det inte alls är på det
sättet, utan att det ofta, i varje fall då
och då, blir tvärtom. Jag behöver bara
som exempel nämna att det har hänt,
att sedan statens järnvägar övertagit en
busslinje eleverna i en skola förlorar
den förmån, som de haft tidigare, nämligen
att under helgerna kunna resa
fram och tillbaka mellan skolan och hemmet
på enkel biljett. Man riskerar också,
åtminstone uppe i Norrland, att den
samtrafik, som nu finns mellan de enskilda
företagen, upphör för den busslinje
som statens järnvägar övertager.
Mellan de enskilda bussföretagen i Norrland
finns en överenskommelse, till vilken
även postverket är anslutet. Men
statens järnvägar har ställt sig utanför.
Om en person i Norrlands inland skall
åka exempelvis till Sundsvall eller Luleå
kan han från hemorten köpa biljett direkt
till Sundsvall eller Luleå, om han
använder postverkets eller enskildas bussar
eller bådadera. Han kan byta buss
både en och två gånger men kan likväl
lösa direktbiljett och får tillämpa en genomgående
zontaxa. Men är han i den
olyckliga belägenheten, att det är statens
järnvägar som har hand om busslinjen
på den ort där han bor, måste
han först lösa biljett till den plats, där
statens järnvägars busslinje slutar, och
får sedan lösa en ny biljett och samtidigt
börja i botten av taxan igen. Vi uppe i
Norrland finner det synnerligen märkvärdigt
att postverket kan tillämpa helt
andra principer än statens järnvägar
gör. Det är också ett skäl till att vi anser,
att det icke — åtminstone icke ur
norrländska synpunkter — kan vara

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

förmånligt att statens järnvägar beviljas
ett sådant här anslag. Under inga omständigheter
kommer därigenom till
stånd någonting nytt eller någonting
bättre, utan tvärtom föreligger det risk
för försämring.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få ansluta mig till reservationens
yrkande om avslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Karl Andersson
framhöll, att statligt innehav av enskilda
busslinjer ställer sig förmånligare ur
trafiksynpunkt. Ja, men för vem? Herr
Axel Andersson har just tagit upp det
problemet, och innan man kan bevisa att
det ur allmänhetens synpunkt och ur
kommunikationssynpunkt är fördelaktigare
finns det väl ingen anledning att
ge detta anslag just nu.

Nu säger herr Karl Andersson, att vi
inom oppositionen år efter år vill förhindra
statens järnvägars bilinköp. Ja,
det är alldeles riktigt att vi gjort det,
och jag gissar att vi kommer att fortsätta
därmed, så länge de privata företagen
fungerar på ett utmärkt sätt, vilket
de i regel gör, såvitt jag vet. Det är
inte alls ur vägen att det finns en viss
och kanske ganska kraftig konkurrens
på detta område. Jag tror att det gagnar
allmänheten. Trots alla försäkringar om
motsatsen tror jag att det är nyttigast,
om vi inte alls eller i varje fall inte allt
för snabbt går vidare på den väg, som
man här har slagit in på. Det har alltså
inte bevisats, att de enskilda företagen
inte sköter busslinjerna lika bra som SJ.

Nu säger herr Karl Andersson, att vad
som här föreslås inte har så stora proportioner.
Nej, men om man tar litet då
och då år efter år, kommer naturligtvis
den statliga sektorn på detta område att
vidgas.

Sedan var det ganska betecknande, att
herr Karl Andersson inte alls gick in på
den statsfinansiella sidan av problemet,
vilket ju herr Axel Andersson gjorde.
Jag skall dock inte nu ta upp tiden med
den sidan av saken.

Herr Axel Andersson gav också exem -

Anslag till förvärv av billinjer.

pel på att det visst inte alltid är bättre
ur allmänhetens synpunkt med en statlig
billinje, utan att det finns klara och
obestridliga bevis på motsatsen. Jag
skulle för min del kunna bidra med ett
annat exempel, men det är kanske onödigt
att ta upp tiden därmed, då ju herr
Axel Anderssons exempel var så talande
att det kan räcka i detta sammanhang.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Herr Axel Andersson
ville göra gällande, att de här pengarna
inte skapar någonting nytt. Man vinner,
sade han, inga nya trafikmöjligheter och
skapar inte en enda meter ny billinje.
Ja, det är möjligt att man inte skapar
några nya trafikmöjligheter, men är det
ändå inte av ett visst värde för trafikanterna
att trafiken på de gamla billinjerna
kan upprätthållas? När en billinje
utbjudes till försäljning, brukar orsaken
vara att ägaren av någon anledning inte
längre är intresserad av att upprätthålla
trafiken på linjen. Den kanske inte lönar
sig. Eller också kanske säljaren vill lägga
ned trafiken och bli av med sin rörelse
av andra orsaker. I ett sådant fall finns
det ju ingen garanti för att ägaren av en
dylik billinje, om han inte får sälja den,
ändå fortsätter att driva rörelsen. Ingen
kan tvinga honom härtill. Det finns tvärtom
stor anledning att befara att en sådan
linje kommer att nedläggas, om inte
statens järnvägar vill överta den. Betyder
det inte i så fall en minskning av
trafikmöjligheterna och trafikapparaten?
Det innebär också en nackdel för de trafikanter
som berörs av en sådan billinje.
Det är helt enkelt omöjligt att föra ett
sådant resonemang som herr Axel Andersson
gjorde.

Det kan visserligen sägas att det i ett
dylikt fall kanske finns någon annan enskild
som vill inköpa linjen och att han
i så fall bör få göra det. Men är det så
alldeles säkert? Det skulle ju betyda att
statens järnvägar, detta stora trafikföretag,
inte skulle få lov att vara med om
att konkurrera när möjlighet yppar sig
att förvärva en ny trafiklinje. År det
på det sättet man skall upprätthålla en

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Anslag till förvärv av billinjer.

fri konkurrens och en fri anpassning, att
den ena parten skall ställas utanför, medan
den andra parten får göra upp sina
affärer sinsemellan? Jag tror inte att en
sådan ordning vore lycklig.

Fröken Andersson berörde även den
finansiella sidan av saken. Jag har inte
ingått på den. Jag tänkte nämligen att
den skulle beröras först under nästa
punkt, där det talas om hur bilinköpen
skall finansieras. Jag har alltså avsiktligt
icke nu berört den finansiella sidan. Men
jag kan redan nu säga, att hur man än
formellt bedömer finansieringen ur statsfinansiella
synpunkter, är det väl ändå
uppenbart för alla och envar att ett företag,
enskilt eller statligt, inte kan fortsätta
sin verksamhet i oändlighet utan
nyinvesteringar. Här är det fråga om
en sådan nyinvestering i blygsamt format.

Herr talman! Jag vidhåller yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Utskottets talesman ville
tydligen göra gällande, att statens järnvägar
huvudsakligen uppköper de busslinjer
som inte bär sig. Det måste i så
fall vara en dålig affär för staten att ge
SJ pengar till köp av busslinjer.

När statens järnvägar inköper en busslinje,
får man, sade utskottets talesman
vidare, en garanti för att linjen inte läggs
ned, vilket skulle vara tacknämligt ur
trafikanternas synpunkt. Det är självklart
att om statens järnvägar vill bedriva
sin affärsverksamhet på det sättet,
att den fortsätter även om det inte lönar
sig, så blir trafikanterna på just den
sträckan naturligtvis nöjda. Statens järnvägar
borde dock enligt min mening
främst vara intresserade av att sköta sin
uppgift på sitt egentliga område, nämligen
i fråga om järnvägstrafiken. Jag
kan nämna att den stad där jag bor,
Örnsköldsvik, numera inte har någon
förbindelse vare sig till norrgående eller
södergående nattsnälltåget därför att
statens järnvägar har dragit in den rälsbuss,
som tidigare gick på sträckan vid
den tidpunkten.

Jag menar alltså, att det inte alls innebär
någon garanti för att en turlista upprätthålles
och verksamheten bedrives
även i fortsättningen, om statens järnvägar
övertar en busslinje.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Fröken Andersson var inne
på den finansiella sidan av saken, och
den underströks ytterligare av herr Axel
Andersson. Herr Axel Andersson gjorde
gällande, att vi här har en möjlighet att
spara. Riksdagen har, sade han, tidigare
avslagit flera framställningar om anslag
till nyttiga och nödiga ändamål, men här
är man beredd att satsa 2,5 miljoner kronor
till något som inte skulle skapa något
nytt, som herr Axel Andersson yttrade
sig.

Jag är inte säker på att herr Axel Andersson
har rätt i detta fall. Länsstyrelserna,
som har att syssla med kommunikationsproblemen,
särskilt när det gäller
landsvägarna, har i varje fall kommit
till en annan uppfattning. Jag har
här ett uttalande från ett par länsstyrelser
angående statens järnvägars sätt att
sköta sin busstrafik. En länsstyrelse skriver:
»Denna uppfattning grundar länsstyrelsen
på den stora utveckling och förbättring,
som omnibustrafiken i länet
och grannlänet undergått, sedan omnibuslinjer
övertagits av statens järnvägar
och deras dotterföretag.»

En annan landshövding säger: »Jag
vill samtidigt gärna framhålla, att jag
såvitt angår detta län funnit, att statens
järnvägar bedrivit sin omnibustrafik
med välvilligt tillmötesgående beträffande
allmänhetens önskemål och under lojalt
iakttagande av konkurrerande företags
intressen.»

Även den stora allmänhetens erfarenhet
ute i olika bygder av vårt land är
nog, att i den mån SJ blivit i tillfälle
att öppna nya eller överta redan befintliga
billinjer så har kommunikationsvillkoren
förbättrats, inte minst vad det
gäller bussarnas standard. Men man har
dessutom genom sammanslagningen vunnit
något ganska väsentligt, nämligen att
materiel och personal kan utnyttjas på

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

ett rationellare sätt. Man har med andra
ord uppnått bättre ekonomi när det gällt
att lösa de olika trafikfrågorna.

Varför tror ni att ett enskilt företag som
AB Linjebuss är så intresserat av att
köpa billinjer och inordna dem i sitt
linjenät, om det inte är för att bolaget
därigenom får större möjligheter att rationalisera
sin drift och göra den mera
lönsam? Det företag i vårt land, som vid
sidan av SJ är intresserat av att köpa sådana
billinjer, är just AB Linjebuss. Jag
kan nämna att detta företag under tiden
januari 1952 till mars 1953 förvärvade
billinjer för 2,5 miljoner kronor, under
det att SJ:s förvärv samma tid uppgick
till cirka 1,8 miljoner kronor.

Sedan kan man inte som herr Axel
Andersson sammanställa ett vanligt anslag
på driftbudgeten — jag uppfattade
inte om det var skolor herr Andersson
nämnde — med detta investeringsanslag.
Här är det inte fråga om annat än att
investera pengar, lånade eller inom vederbörande
affärsverk avskrivna medel,
som man räknar med skall ge avkastning
och förbättra ifrågavarande verks affärsställning.
Det rör sig alltså inte om en
uppoffring för skattebetalarna, utan resultatet
kan tvärtom bli till fördel även
för dem. Man kan inte resonera från
samma utgångspunkter när det gäller ett
investeringsanslag av denna art som i
fråga om vanliga driftutgifter.

Det skulle förvisso vara av intresse,
om exempelvis fröken Andersson ville
redogöra för sitt exempel på hur vansinnigt
SJ sköter dessa affärer. I fjol lämnades
ett sådant exempel av en talare,
som uppträdde mycket aggressivt i debatten
och gav en målande skildring av
hur SJ for fram när det gällde förvärv
av billinjer. Det var herr Spetz, som enligt
kammarens protokoll för den 25
mars 1953 yttrade följande:

»När denna fråga tidigare har debatterats
här i kammaren, har ifrån utskottsmajoritetens
sida och ifrån statens järnvägar
närstående håll gjorts gällande, att
något tvång inte utövats ifrån statens
järnvägars sida. Det skulle i stället ligga
så till att vederbörande linjeföretag kommer
till statens järnvägar och anhåller

3 Första kammarens protokoll 1954. Nr 10.

Anslag till förvärv av billinjer.

om att statens järnvägar skall lösa till sig
företaget.

Tyvärr förhåller det sig ofta tvärtom.
Jag träffade strax före jul en järnvägstjänstemän
från nordvästra Skåne. Han
sade som sin personliga mening i fråga
om statens järnvägars övertagande av
vissa busslinjer intill Åstorp, att det var,
som han uttryckte sig, ''kniven på strupen’.
Jag har ingen anledning tro att
det låg någon större överdrift i den karakteristiken.
»

Så långt herr Spetz.

Hur är det nu i verkligheten? Jo, SJ
har i det av herr Spetz avsedda området
inte gjort något sådant linjeköp sedan
1946, och då skedde köpet i bästa samförstånd.
Till saken hör, att även AB
Linjebuss den gången uppträdde som
spekulant vid sidan av SJ.

När man alltså är i tillfälle att konstatera,
herr talman, att utsagorna om
SJ:s verksamhet på billinjernas område
har så liten saklig grund, då finns det
också anledning misstänka att fröken
Anderssons exempel i verkligheten kommer
att visa sig ha samma svaga grund.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Då man under fem år
haft tillfälle att åhöra debatterna i denna
fråga, har man kommit underfund
med att argumenten år från år är ungefär
desamma. Det verkar dock en smula
förvånansvärt att reservanterna går emot
det nu ifrågavarande investeringsförslaget,
tv om jag inte misstar mig är det i
huvudsak från samma håll kritiken mot
SJ sättes in, när detta företag inte går så
bra.

Vad betyder nämligen den föreslagna
investeringen i busslinjer? Jo, den innebär
ingenting annat än att SJ skall söka
få litet ordning på trafikförhållandena
genom samverkan mellan järnväg och
landsväg. Tendensen i fråga om persontrafiken
är ganska entydig; i vart fall på
alla kortare sträckor söker sig persontrafiken
till landsvägen. Man måste se
det som en naturlig följd av denna ut -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Anslag till förvärv av billinjer,
veckling, att SJ så långt det är möjligt
försöker vara med vid förvärv av busslinjer.

Därför menar jag, att alla som är intresserade
av att våra järnvägar, som
alltjämt måste finnas, går någorlunda
ekonomiskt bra, inte borde vara motståndare
till att SJ införlivar åtminstone
en del av de busslinjer, som finns i
landet. Det är ju så riktigt som här är
sagt, att SJ sannerligen inte bara får
bra busslinjer. Det är precis likadant
som när förstatligandet av de enskilda
järnvägarna beslutades. SJ fick ta rubb
och stubb. Man fick ta några bra banor,
men också alla de dåliga. När det gäller
inköp av busslinjer blir det på samma
sätt, att SJ får en och annan bra linje,
men också får öppna en del dåliga linjer.
När det är fråga om en dålig linje
vill nämligen inte det enskilda vara med
och satsa kapital, utan föredrar att behålla
sådana busslinjer, som går bra.

Jag vill i detta sammanhang betona,
att man från statens järnvägars sida inte
försökt att använda tvång vid övertagandet
av en linje i en bygd, där kommunikationsväsendet
behöver få en uppryckning.
Jag har själv varit närvarande,
när SJ :s män förhandlat med vederbörande
busslinjeägare, och bevittnat att
det inte förekommit något tvång eller
förmynderskap, där man sagt att vederbörande
måste sälja till SJ. Det är mycket
hyggliga människor som förhandlar
med busslinjeägarna och som klargör
hur det skulle verka i fortsättningen om
SJ får övertaga företaget.

Vad sedan beträffar talet om den dåliga
servicen i Norrland får jag säga, att
om det är på det sättet i Norrland, så
är det i varje fall annorlunda i Mellansverige.
En tidning som står herr Andersson
nära — en folkpartistisk tidning
sålunda — har gjort vissa jämförelser
mellan två linjer, å ena sidan en busslinje
i enskild ägo och å andra sidan
en av SJ ägd linje. Tidningen skrev
ganska oförblommerat, att servicen på
SJ:s linje var mycket bättre än på den
enskilda linjen.

Det är ju så modernt och populärt att
tala om folkomröstning, och jag tror att

om man ordnade en sådan beträffande
de linjer, där det förekommer busstrafik,
och ställde alternativet SJ-linje
eller enskild linje skulle det åtminstone
i Mellansverige — och det förvånar mig
att förhållandena är så annorlunda i
Norrland — med absolut säkerhet bli
majoritet för att SJ skall ha linjen.

Jag har velat säga detta därför att jag
tycker att man här begår en orättvisa
mot ett kommunikationsverk som SJ,
vars service vi i alla händelser måste
erkänna står mycket högt. En sådan kritik
förefaller egendomlig, om man ser
på en del enskilda banor, som kommit
i SJ :s ägo, och lägger märke till den upprustning
som där ägt rum år från år.
Man känner ju inte igen stationerna, där
det tidigare rådde rena förfallet. När SJ
söker skapa en så pass god service på
järnvägslinjerna, tycker jag det skulle
vara egendomligt om SJ i enlighet med
herr Anderssons utsago skulle hålla en
så dålig service vid busslinjerna.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall bara göra den
reflexionen i anslutning till herr Lindahls
anförande, att det ju är att snedvrida
hela debatten att ta upp den synpunkten,
att det här skulle vara fråga om kritik
mot statens järnvägar som företag. SJ
sköter sin verksamhet alldeles utmärkt,
vilket dock inte hindrar, att även de enskilda
sköter den verksamhet, det här
är fråga om, alldeles utmärkt.

Jag blev emellertid, herr talman, uppkallad
av herr Hesselboms reflexion, när
han efterlyste det exempel som jag också
hade att ge. Anspråkslös som jag naturligtvis
är av naturen, tyckte jag emellertid
att mina exempel var så små jämförda
med de exempel, som herr Axel
Andersson gav. För att det inte skall
se ut som om jag pratade i vädret skall
jag dock anföra det exempel, som jag
närmast tänkte på.

Det finns en busslinje mellan Färjestaden
och Borgholm på Öland. Där kunde
man förr ta bussen, rälsbussen eller

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

tåget, hur man ville. Nu händer det icke
sällan, herr Hesselbom, att man när man
kommer till Färjestaden tillfrågas om
man skall resa direkt till Borgholm eller
vart man skall hän. Om man skall direkt
till Borgholm, händer det ofta att personalen
säger, att man får ta rälsbussen
därför att det inte finns plats i den
vanliga bussen. Sådant hände inte tidigare.

Nåja, det är en överkomlig sak, men
det är en annan sak, som kan synas
liten, men som irriterat borgehageborna
därnere ganska mycket. Jag kanske
kan ge bakgrunden. Posten anländer till
Borgehage på eftermiddagen vid fyratiden,
då man kan hämta den. Var det
då något viktigt brev, som krävde snabbt
svar, kunde man genast springa ned till
busshållplatsen och lämna svaret där
och få upp det till Stockholm på natten.
Så var det alltså förut, men hur är det
nu sedan SJ övertagit trafiken? Jo, det
finns ett stilla hopp att få med ett brev,
nämligen om bussen stannar för att ta
upp åkande. Det rör sig dock, väl att
märka, om en ordentligt utprickad hållplats.
Jag har tagit mig orådet före att
tillsammans med andra en och annan
gång försöka stoppa SJ-bussen för att
på gammalt maner få med brevet. Vi
gör inte om de försöken så värst många
gånger till. Där är det klippt — den möjligheten
finns alltså inte längre. Man kan
visserligen inte säga, att det gäller livsviktiga
saker, men den försämrade servicen
skapar visst obehag. Ergo: den
enskilda busslinjen sköttes bättre ur
trafikantsynpunkt!

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! För att det inte skall bli
något missförstånd vill jag säga till herr
Lindahl, att när jag talade om SJ:s service,
menade jag inte att den personal,
som SJ har på sina bussar, inte är lika
tillmötesgående som personalen på enskilda
busslinjer, och jag menade inte
heller att SJ kör med sämre vagnar än
andra företag. Vad jag avsåg var, att
SJ drar in vissa förmåner, som fanns
tidigare. Det gällde skolbarnens biljet -

Anslag till förvärv av billinjer,
ter. Jag talade också om att SJ på sina
busslinjer i Norrland inte vill vara med
om den samtrafik, som de enskilda bussföretagen
och postverket har åstadkommit
och som är en synnerligen stor förmån
för oss i Norrland. Det råder inte,
herr Lindahl, samma förhållanden i
Norrland och i Mellansverige på det
här området liksom inte heller på många
andra områden, där vi i Norrland har
våra alldeles särskilda bekymmer.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Hesselbom citerade
en del av vad jag anförde här i kammaren
i fjol, och jag väntade med intresse,
att han skulle ha fortsatt och försöka
bemöta det konkreta exempel, som jag
nämnde då. Det gjorde han nu inte, utan
han slutade med att citera vad jag då i
min tur hade citerat. Jag förstår ju herr
Hesselbom, ty det är inte så lätt att bemöta
mig, eftersom exemplet står fast.

Till herr Lindahl skulle jag vilja säga,
att det vore lämpligt, om han satte sig
i förbindelse med den bussägare nere i
Bohuslän, som resonerade med de där
hyggliga karlarna från SJ. I så fall kanske
herr Lindahl skulle få en något annan
uppfattning än han nu har. I varje
fall tror jag verkligen, att debatten här i
fjol gjorde nytta så till vida att SJ, såvitt
jag vet, under det gångna året inte
har upprepat sina hotelser mot den
bussägare som det gällde.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag tyckte att det var
onödigt att, i vidare mån än jag gjorde,
citera vad herr Spetz yttrade i debatten
i fjol, alldenstund den fråga, som han i
fortsättningen berörde och som gällde
vissa billinjer i Bohuslän, jag nu inte
anser vara aktuell. Herr Spetz har ju
varit på biltrafikbyrån och i den frågan
fått ett besked, som han har förklarat
sig nöjd med. Jag har därför ingen anledning
att fortsätta debatten i den delen.
Eljest skulle jag nog kunna lämna
en förklaring på hur det ligger till med
dessa påstådda övergrepp från SJ:s sida

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Anslag till förvärv av billinjer.

när det gällde ifrågasatt förvärv av en
viss billinje i Bohuslän.

Jag ville med det anförda ge ett exempel
på hur det citeras och berättas om
vad någon har hört att någon annan sagt
och detta sedan åberopas då man i riksdagsdebatter
framställer yrkanden i ena
eller andra avseendet. Det var denna
metod, som jag i detta sammanhang ville
belysa.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Hesselbom gjorde
gällande, att statens järnvägar behöver
köpa busslinjer för att åstadkomma en
rationalisering, och herr Lindahl gick
ett stycke vidare och sade, att vad man
åstundar är en samverkan mellan landsvägs-
och järvägstrafiken. Låt mig då,
herr talman, berätta en liten sannsaga,
som är hämtad från det gamla riket
Idyllien!

Idyllien har en västkust, och denna
västkust har en metropol. Idyllikerna i
västkustmetropolen har den egendomliga
vanan att under våren flytta ut till
sommarställen på västkusten. Tidigare
skickade de i stor utsträckning sina
flyttsaker med privata lastbilar, men de
idylliska statsjärnvägarna har reklamerat
för att flyttsakerna i stället skulle
skickas per den idylliska statsjärnvägen
utefter västkusten.

I fjol inträffade, att de statstrogna
idyllikernas flyttsaker på järnväg passerade
förbi den station, där de bodde,
varpå godset skickades tillbaka per lastbil
parallellt med järnvägen. Så går det
alltså till i Idyllien, och intet ont i det.
Men på grund av den stora belastningen
—■ man är inte van vid att ha så stor
trafik — inträffade, att flyttsakerna inte
kom fram till bestämmelseorten samtidigt
för en och samma person, utan efter
en dag anlände halva antalet flyttsaker
och hämtades då av idyllikern i fråga
per lastbil. Tre dagar efteråt kom en ny
sändning, som skickades med den idylliska
busstrafiken till mottagaren, och
fem dagar efter avsändandet kom den
sista sändningen på samma sätt med
buss, och då kunde det inträffa, att den

sista sändningen innehöll en del ömtåliga
saker, såsom exempelvis rumsväxter,
som delvis var fördärvade vid framkomsten.
Men inte nog därmed: idyllikerna
fick inte bara finna sig i att få
sina saker peu ä peu och få dem fördärvade,
utan de blev dessutom ålagda
extra kostnader för busstransporterna
utöver den avgift de hade erlagt till
järnvägen. De fick alltså en extra beskattning.

Detta ledde till att när idyllikerna på
hösten flyttade in till sin metropol igen,
använde de i stället sina gamla lastbilar
och struntade i de idylliska statsjärnvägarna
och deras kombinerade tåg- och
busstrafik.

Ibland kunde det inträffa, att tåget var
en smula försenat — exempelvis 10 minuter
— och då sommargästerna från
den idylliska metropolen anlände till sin
idylliska sommarstation, hände det åtminstone
ett par gånger, enligt vad jag
fått mig berättat, att bussen stack i väg
från dem tom, fastän de bara befann sig
på ett avstånd av 5—10 meter från den.
De måste sålunda ta bil i stället, trots
att de hade returbiljett för buss.

Detta är ett exempel på den samverkan
mellan järnvägs- och landsvägstrafik,
som råder i Idyllien, och tyvärr,
herr talman, måste jag säga att vad jag
här har skildrat från det gamla riket har
sin tillämpning även på vårt land.

Nu kommer jag till det som herr Karl
Andersson nämnde såsom pudelns s. k.
kärna — om det nu finns någon kärna
— och det är faran för alla sorters monopol.
Det är den brännande punkten.
Jag tror att lika väl som vi bör vara på
vakt mot enskilda monopol, lika väl bör
vi ha vår kritik vaksam mot statens monopolverksamhet.

Jag vill gärna erkänna, att statens
järnvägars service i stort sett står på ett
mycket högt plan och att våra järnvägar
i många avseenden är förebildliga även
för andra länder. Men även statens järnvägars
tjänstemän är människor och
handlar som människor, och inte heller
om dem gäller det, att de bör få en alltför
stark monopolställning i fråga om sin
verksamhet i samhället.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag tror, att herr Ohlon
har missförstått den av honom omtalade
förekomsten av dubbeltransporter på
västkusten. Jag misstänker, att detta hör
samman med den s. k. kretskörningen,
som SJ har genomfört på en hel råd
linjer och som innebär, att godståget,
varmed möblerna transporterades, bara
stannar vid vissa stationer. Där finns
det lastbilar, som tar emot både ankommande
gods och gods utefter den väg,
som kretskörningen omfattar, och därpå
kör till en annan station. Detta betyder
en dörr-från-dörr-trafik, som anses vara
lämplig, eftersom vederbörande kund
då inte har något besvär med godset och
inte behöver beställa bil för att hämta
det vid stationen. Godset går ju direkt
till kunden i fråga. Samtidigt tar den bil,
som utför kretskörning, upp allt gods
efter vägen. Det kan vara fråga om folk,
som behöver skicka en potatissäck, eller
om en handlande, som vill ta hem varor
och skicka tillbaka tomlådor ■— allt
detta klaras av genom kretskörningen.

Jag är för min del övertygad om att
denna typ av trafik är utomordentligt
betydelsefull. Det måste vara missförstånd,
om någon här tror, att SJ tar betalt
två gånger för samma transport, dels
för transporten på bussen, dels för transporten
på järnväg — detta kan inte vara
riktigt —• utan det är väl i så fall
fråga om olika poster av gods, som skickats.
Jag kan aldrig tro, att det ligger
så illa till, som herr Ohlon beskrivit,
nere på västkusten, där ju både herr
Ohlon och Göteborgsposten har sin varelse.
— Göteborgsposten brukar ju slå
larm vid alla tillfällen, och tidningens
larm brukar ge eko i riksdagen. Det hela
sammanhänger säkerligen just med denna
form av framforsling av gods, som
kretskörningen innebär.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Den där från-dörr-tilldörr-trafiken
är nog mycket bra, bara
man kan hålla ihop godstransporterna,
så att t. ex. av 15 kolli inte 7 kommer
efter en dag, 3 några dagar senare och

Anslag till förvärv av billinjer.

resten efter närmare en vecka. Vidare
är från-dörr-till-dörr-trafiken mycket
bra, bara lastbilen stannar i närheten
av dörren och inte, såsom kanske händer,
tre kilometer från dörren.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid förevarande punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
15 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. III.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Om viss översyn av allmänna familjepensionsreglementet,

Punkterna 16—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953
/54, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avlösning av
malmfältspolisorganisationen;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1954/55 av underskottet för
luftfartsfonden jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om viss översyn av allmänna familjepensionsreglementet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av 1947 års allmänna
familjepensionsreglemente.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Lundqvist m. fl. (I: 67) och den andra
inom andra kammaren av fröken Wetterström
(11:77), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en sådan översyn av 1947
års allmänna familjepensionsreglemente
§ 16 mom. 2, att efterlevande make tillförsäkrades
en i sin helhet oantastbar
änke- eller änklingspension.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 67 och II: 77 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Endast ett par ord! I
motionen har hemställts, att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj :t begära en översyn
av familjepensionsreglementet i syfte
att tillförsäkra efterlevande make oantastbar
änke- eller änklingspension. Utskottet
har icke ansett sig kunna tillstyrka
att en sådan framställning göres.
Utskottet gör gällande, att det i direktiven
för 1951 års pensionsutredning
skulle finnas klart besked om att även
denna fråga skulle bli föremål för ingående
prövning. Ja, herr talman, det är
möjligt att man kan göra ett sådant uttalande
och stå för det, men jag har själv
studerat direktiven, och enligt min uppfattning
framgår det ingalunda med någon
som helst klarhet, att uppdraget
skulle omfatta även detta detaljspörsmål.
Nu är jag emellertid glad åt att utskottet
går i borgen för att 1951 års pensionsutredning
verkligen skall utföra detta
arbete.

Man kan ju, herr talman, inte underlåta
att ibland göra vissa reflexioner.
En som ligger ganska nära till hands,
när vi nu kommer att behandla några
motioner, som gäller pensioner, är väl
den, att statens kvarnar stundom mal
ganska långsamt. Utskottet har — liksom
även motionärerna gjort — erinrat
om att denna fråga behandlades redan
år 1949, varvid utskottet uttalade sina
starka sympatier för att en ändring här
kom till stånd. Men frågan borde givetvis
utredas. År 1950 väcktes frågan på nytt,
och då var det ett annat utskott, statsutskottet,
som uttalade sig; första gången
var det bankoutskottet som behandlade
motionerna. Statsutskottet gjorde
samma uttalande, och man förklarade vid
det tillfället att man förutsatte att frågan
skulle komma upp till prövning under
den närmaste tiden. Nu är vi framme vid
år 1954, men intet som helst resultat
har synts till, och intet som helst uttalande
har gjorts om att vi har att vänta
något förslag inom överskådlig tid.

Utskottet säger nu tyvärr ingenting
om huruvida det delar den uppfattning,
som bankoutskottet och statsutskottet
gav uttryck åt åren 1949 och 1950 om

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

önskvärdheten av att denna fråga blir
löst på tillfredsställande sätt, men jag
hoppas att vi har rätt att lägga in något
sådant även i utskottets utlåtande nu.

Med uttalande av en förhoppning om
att vi åtminstone under de närmaste
åren skall få se något resultat över huvud
taget av 1951 års pensionsutrednings
arbete, skall jag, herr talman, avstå
från att nu framställa något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

41, i anledning av väckt motion
angående upphävande av beslut om införande
av s. k. pensioneringsperioder
för personal i civil statstjänst;

nr 42, i anledning av väckt motion
angående höjning av maximiåldern för
ingående av äktenskap, medförande rätt
till familjepension;

nr 43, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av vissa äldre
pensioner;

nr 44, i anledning av väckt motion
om livränta åt värnpliktige N. R. Hellströms
efterlämnade maka Ethel Hellström; nr

45, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa personer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förhöjning av äldre pensioner.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av väckta motioner
angående förhöjning av äldre tjänsteoch
familjepensioner.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Arrhén
m. fl. (I: 204) och den andra inom
andra kammaren av herr Kyling m. fl.
(II: 185), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av frågan beträffande för -

Om förhöjning av äldre pensioner.

höjning av äldre tjänste- och familjepensioner
och snarast för riksdagen
framlägga de förslag utredningen kunde
föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 204 och II: 185 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) av fröken Andersson, herrar Sunne,
Malmborg i Skövde, och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Kyling och Nihlfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 204 och II: 185, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om förhöjning av äldre tjänsteoch
familjepensioner samt att de förslag,
utredningen kunde föranleda, snarast
måtte framläggas för riksdagen;

2) av herr Sundelin, som dock ej antytt
sin mening.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Denna fråga har ju relativt
nyligen diskuterats i riksdagen,
och jag gör nu inte alls anspråk på att
komma med några nya synpunkter, åtminstone
inte väsentligt nya. Reservanterna
anser emellertid, när det föreligger
motioner, att vi i hög grad bör stödja
dessa strävanden. Vi anser att de är
lättvisa och att saken dessutom är av
brådskande natur. Det gäller ju, som
framgår av utskottsbetänkandet, utredning
rörande förhöjning av äldre tjänste-
och familjepensioner, och det yrkas
att förslag i ärendet måtte framläggas
snarast möjligt.

Jag skall bara ett ögonblick ge bakgrunden
genom att påminna om frågans
läge. Före 1947 hade vi äldre, nyare och
nyaste pensioner för de flesta statliga
befattningshavare. År 1947 ändrades detta
så att också de äldre fick del av de
pensionsförbättringar som hade tillkommit
på grund av då företagen lönereglering.
Många som inte berörts av löneregleringen
blev då beträffande pensioner -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Om förhöjning av äldre pensioner.

na likställda med dem som fått del av
löneförhöjningarna.

Reservanterna anser nu att den princip
som tillämpades 1947 är riktig, och
vi förstår inte, varför den inte också
bör gälla för dem som avgått före 1951,
1952 och 1953 års lönerevisioner. Jag
påminner om att direktiven för tjänsteförteckningsrevisionen
innebar att löneförhöjning
främst skulle ske för sådana
tjänster som var att betrakta som eftersatta
i lönehänseende. Vid dessa löneregleringar
rörde det sig i stor omfattning
om hela befattningshavargrupper.
Det gällde t. ex. över 90 procent av alla
tjänster vid statens järnvägar, och det
gällde alla officerare inom försvarsväsendet.
På grund av den uppsamling så
att säga som förekom, medan tjänsteförteckningsrevisionen
arbetade, har de
tjänstemän som gått i pension, innan löneregleringen
trädde i kraft, gått miste
om både löneförhöjningen och den därmed
följande högre pensionen. Herr
Ahlberg anförde i höstas, när vi debatterade
detta ämne, ett exempel som kanske
säger rätt mycket för gemene man.
Jag tillåter mig att återge detta exempel
här.

Vägmästarna ansåg sig ha för låg löneställning
— och vem gör inte det för
resten? — och de fick så småningom ett
provisoriskt tillägg på 600 kronor om
året. Vid löneregleringen i samband med
tjänsteförteckningsrevisionen arbetades
så att säga dessa 600 kronor in i lönerna,
men de 600 kronor, som provisoriskt
hade utgått, var inte pensionsberättigande,
och de som gått i pension strax före
revisionen fick alltså inte pension på
dessa 600 kronor.

Utskottet sade förra året att ett visst
fog föreligger för kritik härav. Ja, det
är, så vitt jag förstår, det minsta man
kan säga. Utskottet sade vidare, att frågan
borde behandlas i ett större sammanhang.
Varför? — det kan man fråga.
Vi har ju principen lanserad, och varför
kan den inte tillämpas här? Att hänvisa
till detta större sammanhang betyder
ju realiteter att dränka hela frågan. Här
gäller det dock äldre människor, som
mänskligt att döma inte har så värst

långt kvar. Vi anser alltså därför att frågan
brådskar.

Nu säger man i utlåtandet att sedan
frågan sist behandlades har intet nytt
inträffat. Uttrycket känns igen. Utskottet
vill alltså inte frångå sin tidigare
uppfattning. Vad är det egentligen för
nytt som skulle ha kunnat inträffa? —
det må jag fråga. Orättvisan har ju inte
under tiden förändrats på något sätt.
Jag vill understryka, liksom jag för resten
gjorde i höstas, att det här inte är
fråga om någon ny princip. Den tillämpades
1947. Vill man inte godkänna att
det föreligger en fullständig analogi
med det beslutet, så kan jag anföra pensionsbeslutet
1951 för riksdagens ledamöter
som fick gälla även de redan pensionerade.
I dag, mina herrar och damer,
har vi vidare fattat ett beslut angående
retroaktivitet i detta sammanhang
När detta beslut fattades, spred sig ett
soligt leende över kammaren, och det
må vara hänt, men jag undrar, om pensionärernas
leende är lika soligt, därest
deras berättigade krav inte bifalles.

Jag skall citera det beslut som fattades
för några timmar sedan: »Till den
som före nämnda dag upphört att vara
ledamot av riksdagen och jämlikt äldre
bestämmelser om pension till riksdagsman
eller jämlikt beslut, som fattats eller
kan komma att fattas av fullmäktige
i riksgäldskontoret, äger eller får rätt
till sådan pension, skall, där ej annat
stadgas, pension utgå med belopp, som
sägs i 7 § tredje och fjärde styckena.»
Den högre pensionen skall alltså utgå
även till redan avgångna riksdagsmän.
Jag skall inte säga någonting om det, jag
deltog ju själv i beslutet.

Nu vill jag i ärlighetens namn säga,
att det kan vara enklare att besluta om
riksdagsmännens pensioner än om pensioner
åt dessa tjänstemän, ty det föreligger
vissa svårigheter i det senare fallet.
Det är gränsdragningar som måste
klaras, och därför har vi ju inte gått
rakt på sak och begärt beslut i frågan
redan nu, utan vi har begärt en snabb
utredning. Men, mina damer och herrar,
det är ju ändå bra underligt, om kammarens
ledamöter mot bakgrunden av

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

det beslut som har fattats nyss skulle
också i dag avslå denna mycket modesta
begäran om utredning i en så viktig fråga.
Vi begär, herr statsråd, enträget att
frågan utredes snarast och inte dränkes
i större utredningar. Vi anser att kravet
är, jag upprepar det, både rättfärdigt
och brådskande.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservation nr 1.

Häri instämde herr Arrhén (h).

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Såsom fröken Andersson
här erinrade, har ju denna fråga nyliken
behandlats av riksdagen. Det skedde
den 2 december förra året. Jag biträdde
vid det tillfället en reservation av
ungefär samma innebörd som den reservation
nr 1 som är fogad till utskottets
utlåtande i dag. Jag har inte ändrat mening
sedan dess men har inte biträtt reservationen
nu, utan har nöjt mig med
att till utskottets utlåtande foga en blank
reservation. Anledningen därtill är att
iag, då frågan så nyligen har behandlats
av riksdagen och förslaget med så stor
majoritet därvid avvisats, knappast tycker
att det har funnits fog för att på
nytt motionera i samma sak. Det kan,
synes det mig, förefalla tveksamt, om det
i detta fall varit intresset för själva saken
som varit avgörande för motionärerna,
eller om det varit det förhållandet,
att vi i år har valår.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Jag får först säga, att jag
är ganska förvånad över att motionärerna
återkommer så kort tid efter det
att riksdagen avslagit motsvarande motioner.
Det är i alla fall inte mer än ett
par månader mellan riksdagens avslag
och väckandet av de nya motionerna.
Med all beundran för energien och ståndaktigheten
tycker jag nog att ståndaktigheten
i detta fall är något av tennsoldatens
ståndaktighet.

Nu göres gällande att ett bifall till motionerna
skulle innebära, att 1947 års
principer tillämpades. Därvidlag har vi

Om förhöjning av äldre pensioner,
diametralt motsatta uppfattningar. Enligt
gammal praxis — även den som tilllämpades
år 1947 — regleras pensionerna
efter den lön vederbörande innehaft
längre eller kortare tid, innan han avgick
från tjänsten. Men i föreliggande
motioner föreslås att de pensionärer,
som avgått före tjänsteförteekningsrevisionerna
åren 1951, 1952 och 1953, skall
erhålla pension inte efter den egna lönegraden,
utan efter den lönegrad som
gäller för deras efterträdare, efter det
att tjänsten eventuellt har flyttats upp.
Enligt nuvarande reglemente och enligt
den praxis som har tillämpats har det tidigare
aldrig inträffat, att äldre tjänstepensioner
ändrats bara därför att lönen
i den tjänst, vederbörande innehaft, sedermera
höjts eller sänkts. Det är denna
nya princip motionärerna förordat, och
utskottet är lika litet i år som i fjol berett
att vara med om att införa denna
princip. Sedan vi behandlade frågan i
fjol, har inte någonting inträffat, som
kunnat ge motionärerna förhoppning om
att utgången i riksdagen skulle bli annorlunda
i år än i fjol. Det har heller
inte inträffat någonting, som föranlett
utskottet att intaga någon annan ställning.
Vi har i och för sig ingenting emot
att detta problem upptas till behandling,
men vi anser att det bör ske i samband
med de övriga frågor, som 1951 års pensionsutredning
har hand om. Jag vill citera
vad utskottet anförde i fjol: »Med
hänsyn till i det föregående berörda förhållanden
kan utskottet inte understödja
tanken på en utredning av frågan om
förbättring av äldre pensioner enligt de
av motionärerna påyrkade riktlinjerna.
Detta bör emellertid enligt utskottets
mening inte utesluta, att pensionsutredningen
i görligaste mån ger prioritet åt
de problem, som bildar underlag för
ställningstagandet till spörsmålet om
pensionernas avvägning, så att de nödvändiga
förutsättningarna för en hållbar
bedömning skapas.»

Vi bär fortfarande ingenting emot att
dessa frågor tas upp så fort som möjligt,
men vi anser att det bör ske i samband
med översynen av hela problemet om
statspensionernas framtida gestaltning.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Om förhöjning av äldre pensioner.

Det fördes ju en så ingående diskussion
i fjol härom, att jag anser det vara onödigt
att nu spilla flera ord på saken.

Med det anförda her jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle.

Herr talman! Om vårt förslag nu är så
principvidrigt, som herr Leander vill
göra gällande, frågar jag: Hur kunde då
utskottet skriva att det förelåg visst fog
för motionärernas önskemål och att utskottet
inte har någonting emot att frågan
utredes av 1951 års pensionsutredning?
Är principerna så klara som herr
Leander vill urgera, var det verkligen
onödigt med dessa hänvisningar. Det
kan dock inte bestridas att det är stora
grupper — jag tror att det kommer
att visas av andra talare — som har fått
vänta, medan tjänsteförteckningsrevisionen
har pågått. Det är mot den bakgrunden
som man kan säga att läget nu är
annorlunda. Jag har det intrycket, att
hela herr Leanders resonemang ingenting
annat är än ett uttryck för den obotfärdiges
förhinder.

Jag vill vidare säga en sak till herr
Sundelin, som förvånade mig mycket
med sitt anförande, när han bl. a. sade,
att motionerna hade kommit till i år
kanske därför att det är valår i år. Jag
måste säga att jag inte trodde att herr
Sundelin skulle komma med sådana insinuationer,
ty om en sak är rätt och riktig
är den det, ta mig katten, både valår
och andra år.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag är varken motionär
eller reservant, men jag kanske ändå,
fast det är valår, vågar uttala mig i frågan
utan att herr Sundelin skall komma
med någon tillrättavisning.

Herr Leander vill göra gällande, att
det är nya principer som man från motionärernas
och reservanternas sida vill
lansera. Men är det inte så, herr Leander,
att det här faktiskt rör sig om någonting
helt nytt? Har jag fel, om jag påstår,
att sådana massuppflyttningar av

hela grupper av befattningshavare, som
det här rört sig om i dessa fall, har vi
aldrig tidigare haft i det här landet?
Förr har det ju alltid, såvitt jag vet •—
och jag har varit i statens tjänst i över
40 år — bortsett från regelrätta löneregleringar,
rört sig om i bästa fall någon
enstaka mindre grupp, men vanligen endast
om någon enstaka tjänst inom en
större eller mindre grupp, för vilken
tjänsteuppflyttning det då alltid anförts
alldeles särskilda skäl, vilka mycket noggrant
prövats och motiverats i de olika
verksstyrelsernas framställningar.

Jag erkänner gärna, att det även vid
de nu företagna tjänsteförteckningsrevisionerna
har förekommit fall, då endast
vissa enstaka befattningar har flyttats
upp, men ett mycket stort antal av de
tjänsteuppflyttningar, som bär skett, ligger
dock på ett helt annat plan. Dessa
bär gällt hela stora grupper — både av
lägre och högre lönegrad. — Här har
alltså, så långt jag kan bedöma, en verklig
allmän lönereglering de facto skett
och detta icke därför att några nya kvalifikationskrav
eller ändrade, mera ansvarsfyllda
arbetsuppgifter har tillkommit,
utan endast därför att dessa grupper,
som för övrigt länge själva bär menat
sig vara för lågt placerade, nu, efter
överenskommelse vid förhandlingsbordet,
av statsmakterna ansetts böra få en
välförtjänt allmän uppflyttning. Det är
alltså det nya, som vi inte tidigare varit
med om.

Då tjänsteförteckningsrevisionen sålunda
obestridligen haft just den av mig
antydda huvudkaraktären, kan jag inte
komma ifrån att de löneuppflyttningar
som sålunda nu skett för mycket stora
grupper, ja i vissa fall för den allra
största delen av de anställda, kan och
bör jämställas mera med tidigare allmänna
löneregleringar än med tidigare
sporadiska ändringar i tjänsteförteckningsplaceringen.

Det är alltså detta faktiska förhållande,
herr talman, som man, enligt min och
stora flertalet pensionärers bestämda
uppfattning, från regeringens och riksdagsmajoritetens
sida hittills icke har
velat beakta, och det är samma faktiska

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

förhållande som därför också gör, att de
äldre pensionärerna inom alla grader —
det finns inte någon som helst skillnad
i uppfattning — anser sig alltför hårdhjärtat
och orättvist behandlade.

Jag har aldrig sagt, att pensionärerna
här skulle ha någon juridisk rätt. Jag
har både här i riksdagen och även på
andra ställen i offentliga anföranden
starkt betonat att så inte är förhållandet.
Men vi anser, att pensionärerna i hög
grad har moralisk rätt, och även den
brukar man ju inom bättre kretsar vilja
tillmäta inte alltför liten betydelse. Ej
minst när staten är arbetsgivaren, tycker
jag man har rätt att förutsätta stor hänsyn
även till rent moraliska synpunkter.

När statsmakterna 1947 tog det principiellt
mycket viktiga steget att dra ett
streck över de äldre pensionerna och ersätta
dem med de nyaste, hälsades detta
av alla, både av pensionärer och av ännu
i aktiv tjänst kvarvarande tjänstemän,
med den största tacksamhet och
glädje. På pensionärshåll kan man å
andra sidan inte förstå, att samma statsmakter
ställer sig så fullständigt oförstående
inför de framställningar som
har gjorts om att även nu få en behandling
liknande den, som statsmakterna
så generöst lät de gamla pensionärerna
få glädja sig åt 1947.

Jag skulle, herr talman, kunna verk
för verk visa upp, hurusom hela stora
personalgrupper, på det sätt jag här
nyss har nämnt, har fått lönegrads- och
därmed också ren löneuppflyttning. Om
inte någon vill ha bevis, skall jag tills
vidare avstå från att tynga diskussionen
och protokollet med denna redogörelse,
annars är jag beredd att vara tillmötesgående
med sådana uppgifter.

Fröken Andersson har redan påpekat
som exempel, att inom försvarsväsendet
varenda officersbefattning utan undantag
har flyttats upp. Jag har en uppgift
i min hand ifrån mitt gamla verk, enligt
vilken jag kan konstatera att inemot
40 000 av befattningshavarna där på
detta sätt har fått löneuppflyttning. Det
betyder alltså cirka 90 procent av dem
som har lön efter avlöningsreglementet,
alltså ordinarie och extra ordinarie. I

Om förhöjning av äldre pensioner.

stort sett är bilden densamma också inom
andra statliga verksamhetsfält.

Jag nämnde mitt gamla verk — SJ. Jag
känner ju till förhållandena där relativt
bra, och jag kan inte underlåta att här
fästa uppmärksamheten på en alldeles
särskild omständighet som kommit att
där spela in och blivit en ytterligare anledning
till besvikelse.

År 1948, alltså innan tjänsteförteckningsrevisionerna
påbörjades, tillsattes
en kungl. kommitté, 1948 års personalkommission.
Den drev arbetet med hast
för att få fram resultat i så god tid, att
en proposition skulle kunna lämnas till
1951 års riksdag. I sitt betänkande hade
denna kommitté — liksom senare den
följande tjänsteförteckningsrevisionen
— framlagt förslag om uppflyttningar
både av hela grupper och av endast vissa
befattningar inom en och samma
grupp.

Regeringen lade emellertid inte fram
någon proposition i anledning av denna
kommittés betänkande utan överlämnade
i stället hela dess aktsamling till den
institution, som skulle ta hand om tjänsteförteckningsrevisionen.
På det sättet
vart alltså dessa frågor förhalade ett år,
ty i det förslag, som tjänsteförteckningsrevisionen
lade fram 1952, återfanns —
såvitt jag minns rätt — också alla de
förslag som 1948 års personalkommission
hade tagit upp.

Hade 1948 års personalkommissions
förslag i vanlig ordning lagts fram till
1951 års riksdag, så skulle dessa förhöjda
löneställningar ha kunnat tillämpas
ett år tidigare och de nya pensionerna
alltså även kommit dem till godo, som
avgick före den 1 juli 1952. Dessa senare
har alltså gått miste om den höjda
pensionen, trots att deras sak redan hade
varit prövad av en särskild sakkunnigkommitté.

Jag har velat nämna dessa förhållanden,
emedan de som berörs av dem —
jag behöver inte säga att jag själv inte
hör dit, och jag talar alltså inte i egen
sak — tycker det är mycket underligt,
att dylika tillfälligheter skall få spela
in och få konsekvenser, så pass vittgående
för framtiden, som fallet har varit.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Om förhöjning av äldre pensioner.

Jag tror att det räcker med vad jag
här anfört för att visa att det inte är
underligt, att man bland de gamla pensionärerna
känner en allvarlig besvikelse
över den behandling som statsmakterna
låtit dem undergå. Man är på pensionärshåll
särskilt illa berörd av den motivering
som statsmakterna anfört till
försvar för sitt handlande. Denna besvikelse
blir, som fröken Andersson påpekade,
inte mindre, när man får del av
det beslut som riksdagen för några timmar
sedan fattat och varigenom riksdagen
omtänksamt sörjt för våra gamla f. d.
kamrater. Dessa kommer ju att få samma
pension som de riksdagsmän, som
hädanefter kommer att lämna riksdagen.
Det är klart att man bland de andra äldre
pensionärerna kommer att göra vissa
andra reflexioner och inte tycker sig ha
anledning till något glädjeutbrott.

Jag har, herr talman, förvånat mig
över att riksdagen ställt sig så ytterligt
avvisande i denna enligt mitt förmenande
mycket behjärtansvärda angelägenhet.
Jag har inte kunnat undgå att känna
en djup besvikelse över att vi inte
ens har kunnat få någon anslutning från
sådana kamrater här i riksdagen som ju
ändå står dessa pensionärsgrupper mycket
nära och som måste vara medvetna
om hur man där ser på saken.

Här har det ju bara varit fråga om att
få en utredning verkställd för att klarlägga
vad som rimligen kan göras. Jag
tycker att det är en mycket rimlig begäran.

Jag ber därför, herr talman, att med
vad jag nu anfört få ansluta mig till reservanternas
yrkande.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag vet inte, om jag har
fel, men det förefaller mig, som om den
motsättning, som hittills har gjort sig
gällande i debatten, skulle vara möjlig
att överbrygga. Det hela beror på hur
man tolkar direktiven till 1951 års pensionsutredning.

Där står, att utredningen skall utreda
frågan om pensionsvillkor för nytillträdande
pensionärer samt ge en principiell

belysning av frågan om förbättring av
äldre pensioner. Men det poängteras från
departementshåll, att den första frågan,
alltså rörande pensionsvillkoren för nytillträdande
pensionärer, måste lösas
först. Man skriver, att pensionsutredningen
bör ge »prioritet åt de förslag
som bildar underlag för ställningstagandet
till spörsmålet om pensionernas avvägning,
så att de nödvändiga förutsättningarna
för en hållbar bedömning skapas».

Det är alltså här fråga om en motsätt*
ning när det gäller det arbete, som mar
förväntar, att 1951 års pensionsutredning
skall utföra. Man vill, att utredningen
först skall precisera, hur det
skall bli för blivande pensionärer, således
tjänstemän som fortfarande är i aktiv
tjänst. Sedan detta fastställts, skall
man gardera de äldre pensionerna efter
någon ny modell.

Den andra stora principiella frågan
är, huruvida det föreligger parallellitet
mellan de riksdagsbeslut, som fattades
vid 1947 års riksdag och som rörde löneregleringar
och i samband därmed
preciseringar av pensioner på sätt, som
vi alla känner till, och de riksdagsbeslut
som fattades åren 1951, 1952 och 1953
i samband med den s. k. tjänsteförteckningsrevisionen.
Därom råder en viss
oklarhet.

Jag vill erinra om att vid fjolårets
riksdagsdebatt framförde herr Åman, ledamot
av denna kammare och som bekant
även direktör i TCO, vissa frågor,
varmed han syftade till att få klarhet på
denna verkligt centrala punkt. Herr
Åman påpekade, att det skulle vara av
intresse att av statsrådet, som då liksom
i dag var närvarande i kammaren, få
höra statsrådets uppfattning »om förhållandet
mellan tre ting, nämligen de
årliga löneregleringarna, dyrtidstilläggen
och tjänsteförteckningsrevisionerna».
Herr Åman fortsatte: »Eftersom ju både
dyrortstilläggen och de årliga löneregleringarna
automatiskt verkar på
pensionerna, kan det vara av intresse
att höra civilministerns uppfattning
om inte ändringar vid en tjänsteförteckningsrevision
i vissa fall skul -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

le kunna klassas lika med de andra
mera generella uppflyttningarna.» Av
denna formulering liksom av fortsättningen
av herr Åmans anförande, som
jag inte nu skall citera, framgår, att herr
Åman uppenbarligen kände en dragning
till att vilja jämställa löneregleringsprocessen
år 1947 med tjänsteförteckningsrevisionsförfarandet
under åren 1951,
1952 och 1953. Vad svarade statsrådet
på detta? Jo, han sade på följande vis:
»Då herr Åman nu riktar en direkt fråga
till mig hur jag ser på dessa problem och
om det är möjligt att skilja på tjänsteförteckningsförändringar,
som genomförts
på grund av omorganisation, och
andra generella förbättringar, skulle jag
vilja säga att det nog är mycket svårt
att dra upp sådana gränslinjer.»

Jag kan inte förstå annat än att detta
yttrande är formulerat i avsikt att klarlägga,
att statsrådet anser, att skillnaderna
mellan tjänsteförteckningsrevisionen
och andra generella löneförbättringar
i själva verket icke är så stora
och att det därför egentligen inte föreligger
någon motsättning mellan statsrådet
och herr Åman. Herr Åman deklarerade
nämligen i sitt anförande också,
att man måste göra distinktioner när det
gäller resultatet av en tjänsteförteckningsrevision,
att den med andra ord
i sin tillämpning måste göras till föremål
för en utredning. Det är den ståndpunkten,
som dagens motionärer också
intar. Vi begär i anledning av det uppenbara
behov av klarläggande, som här
finns, en utredning. Längre sträcker vi
oss inte. Det förefaller, som om någon
större motsättning därvidlag icke skulle
behöva förefinnas mellan utskottsmajoriteten,
statsrådet och reservanterna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
lägga mig i denna debatt, allra helst
som jag inte på något sätt är bevandrad
i det statliga lönekineseriet. Jag skall inte
heller befatta mig med den sidan av
saken. Men när jag hörde först fröken

Om förhöjning av äldre pensioner.

Andersson och sedan herr Lundqvist
med iver och i någon mån också indignation
tala för dessa pensionärer, såsom
om de ömmade för dem av hela sitt
hjärta, var det inte utan att jag också
blev en smula indignerad. Man behöver
inte vara så värst bevandrad i det statliga
lönekineseriet för att veta, att skall staten
betala ut pensioner, måste den ha
medel till pensionerna. I vilken utsträckning
kan högern sägas ha visat villighet
vid den nu pågående riksdagen att ställa
medel till regeringens förfogande för sådana
ändamål? Vi behöver inte gå så
långt tillbaka i tiden för att få belägg
för att högern i stället vill hålla inne
med pengarna. I remissdebatten förklarade
herr Ewerlöf, att när det gäller att
skaffa pengar för att kunna sänka uttagningsprocenten
från 110 till 100, så kommer
högern att under riksdagens lopp
lägga fram förslag om besparingar för
att göra en dylik sänkning möjlig. Denna
politik tar sig ibland t. o. m. det uttrycket,
att man vill beröva staten de
möjligheter, som den måste ha för att
kunna sköta sina åtaganden. Jag tänker
på högerns negativa inställning varje
gång statens järnvägar, televerket eller
vattenfallsstyrelsen eller över huvud
taget något statligt verk vill höja taxorna
för att verksamheten skall gå ihop.
Vad högern föreslår i dag rimmar alltså
mycket dåligt med den ömhjärtade ton,
som högern vid än det ena tillfället, än
det andra anslår, så snart det är fråga
om att staten skall ge ut mera pengar.
Högern visar icke, menar jag, den ärlighet,
som vi helst vill se hos riksdagens
ledamöter i ekonomiska ting.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Jag har icke betecknat
motionärernas ståndpunkt och deras yrkande
som någonting principvidrigt i
och för sig, men vad jag anser vara
opraktiskt för att inte säga förnuftsvidrigt
är att lösrycka denna fråga ur sitt
sammanhang.

Till herr Lundqvist vill jag säga att
visst kan vi resonera om i vad män de
löneregleringar, som skett sedan uppgö -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Om förhöjning av äldre pensioner.

relsen 1947, skall påverka pensionerna
för äldre tjänstemän. Jag vill dock påpeka
att såväl löner som pensioner sedan
år 1947 har reglerats efter index.
Där föreligger således inte samma stora
skillnad som 1947 och därför inte heller
samma behov av utjämning.

Till herr Arrhén vill jag säga, att jag
inte tror att det är alldeles omöjligt att
överbrygga skillnaden mellan våra
ståndpunkter. Vi har ingenting mot en
utredning, och såsom gammal statstjänare
ser jag naturligtvis gärna att statspensionärerna
får bättre villkor. Vi anser
emellertid för vår del, att utredningen
bör ske förutsättningslöst och i samband
med utredningen av övriga pensionsfrågor.
Vi delar inte motionärernas
uppfattning, att denna fråga skall utredas
separat och — såsom man i fjol begärde
-— med bortseende från allt annat.
Jag tror nog, herr Arrhén, att frågan
löser sig.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Herr Leander säger att
också han vill vara med om en utredning
i denna sak, men att den inte får
ske lösryckt. Då vill jag göra samma
fråga som jag ställt redan tidigare i dag
i annan debatt: När har vi att från 1951
års pensionsutredning vänta något förslag
i den mängd frågor som det här
gäller?

Vi får inte glömma, att detta önskemål
avser en utdöende grupp av medborgare,
personer som tjänat ut och lämnat sin
statstjänst för många år sedan. Skall de
få någon som helst glädje av vad vi här
strävar efter, måste utredningen ske
snart. Eljest vinner man syftet genom att
bara vila på frågan, ty när alla de berörda
är borta behöver man ju inte göra
någon utredning. Det är den stora
skillnaden mellan min linje och herr
I.eanders.

Herr Elowsson sade i slutet av sitt inlägg,
att det skulle visa brist på vanlig
hederlighet och ärlighet, om man här i
riksdagen tillät sig föra fram en motion
som syftar till — så som vi ser det —
rättvisa åt statens gamla pensionärer.

Jag får väl föra detta vidare till dem
som man genom motionen velat ge sitt
stöd. Det kan ju hända, att bland dem
finns någon —• jag tror det emellertid
inte — som delar den uppfattning herr
Elowsson givit uttryck åt. Så länge jag
sitter i Sveriges riksdag, herr talman,
tillåter jag mig i varje fall att göra de
framstötar jag anser rättvisa och sakligt
motiverade, även om de inte faller alla
mina kamrater på läppen, något som
jag i den föreliggande frågan särskilt
beklagar, eftersom önskemålet faktiskt
rör en kategori som så väl behöver stöd
från alla.

Herr Elowsson sade också, att vi inte
velat anvisa medel för detta ändamål.
Vi har begärt en utredning för att få
klarlagt vad det rör sig om för kostnader
och för att sedan kunna bedöma,
vad man på andra områden eventuellt
skall kunna spara för att åstadkomma
den förbättring, som vi här anser i och
för sig mycket behjärtansvärd. Kan det
verkligen motivera en indignation av
det slag som herr Elowsson gav uttryck
åt? Jag kan inte förstå det, och jag tillbakavisar
— men utan harm, ty så långt
har jag kommit under mina många riksdagsår
— den beskyllning för brist på
ärlighet i mitt politiska uppträdande,
som här framställdes.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag tycker att herr
I.undqvist är bra djärv, när han här försöker
göra gällande att jag vänt mig mot
att de statliga pensionärerna skulle få
det bättre. Det är rena förfalskningen,
det säger jag rent ut. Jag har över huvud
taget inte yttrat mig om den saken, utan
vad jag yttrade mig om var att högern
försöker göra sig till talesman för denna
grupp av pensionärer men ständigt
vägrar att ställa medel till förfogande
genom att kräva sänkta skatter och taxor.
Jag hoppas att jag gjort adressen tillräckligt
tydlig för att högerns företrädare
här i kammaren skall vara på det
klara med att det är dem det gäller.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de där -

Onsdagen den

under förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 38.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning
av väckt motion om skyndsam
utredning och förslag rörande upprättande
av en konjunkturutjämningsfond
för gruvhanteringen, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

17 mars 1954. Nr 10. 47

Om försvarskostnadernas redovisning å
debetsedlarna.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 28, i anledning av väckta
motioner angående redovisning å skattsedlarna
av försvarskostnadernas beräknade
andel av inkomst- och förmögenhetsskatten.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:52 av herr Lage Svedberg
m. fl. och II: 58 av herr Spångberg m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag till redovisning å skattsedlarna
av försvarskostnadernas beräknade andel
av inkomst- och förmögenhetsskatten
eventuellt såsom en särskild försvarsskatt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
52 av herr Lage Svedberg m. fl. och
II: 58 av herr Spångberg m. fl. angående
redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas
beräknade andel av
inkomst- och förmögenhetsskatten icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag har icke begärt ordet
för att framställa något yrkande med
anledning av det ärade bevillningsutskottets
redovisning av den motion som
några ledamöter av denna kammare och
andra kammaren har väckt, utan jag har
endast begärt ordet för att understryka
den principiella deklaration som bevillningsutskottet
redovisar i sin motivering
till föreliggande utskottsbetänkande.

I andra stycket av motiveringen gör
utskottet den principiella förklaringen,
att utskottet anser det riktigt, att de
skattskyldiga på ett klarare sätt än för
närvarande erhåller kännedom om statsbudgetens
såväl inkomstsida som utgiftssida.
Vi har i vår motion hemställt
om att riksdagen skall anhålla hos
Kungl. Maj:t om utredning och förslag
till redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas
andel av inkomst -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Om försvarskostnadernas redovisning å debetsedlarna.

och förmögenhetsskatten, eventuellt såsom
en särskild försvarsskatt. Jag tror
icke jag gör mig skyldig till någon felaktig
bedömning, om jag ställer den frågan,
hur många ledamöter i riksdagens
båda kamrar finns det som kan ge en
fullständigt klar deklaration över de
sammanlagda försvarsutgifterna. Mai'',
kan hänvisa till fjärde huvudtiteln och
säga, att den ger oss en uppgift om att
dessa kostnader är drygt 2 miljarder
kronor. Man kan även hänvisa till kapitalbudgeten
med de uppgifter som där
föreligger i anledning av de beställningsbemyndiganden
riksdagen tidigare har
gjort, vilka möjligen upptages i budgetredovisningen.
Men är det inte så att
de sammanlagda försvarsutgifterna i väsentlig
omfattning är spridda på flera
huvudtitlar? En del av utgifterna faller
väl på tolfte huvudtiteln. De torde även
finnas inbakade i åtskilligt flera huvudtitlar.
Om man noggrant studerar försvarskostnadernas
omfattning i statsbudgeten,
tror jag att man gissningsvis
kan säga, att de uppgår till 21/2 å 3
miljarder kronor.

Med all tacksamhet mot tidningspressen
för dess meddelanden om de olika
förslag som föreläggs riksdagen anser
jag att skattebetalarna har rätt att få en
klarare bild inte minst av försvarskostnaderna.
Även om de fyra demokratiska
partierna har varit relativt eniga om försvarsutgifternas
storlek, bör ju icke detta
på något sätt överskugga den klarhet
i fråga om utgifternas storlek, som skattebetalarna
har rätt att kräva.

Jag noterar tacksamt bevillningsutskottets
motivering, där det ges antydningar
om att myndigheterna redan har
tagit upp dessa frågor till övervägande.
Det är alltså möjligt, att vi i en nära
framtid får en klarare bild av nämnda
kostnader. Jag förstår bevillningsutskottet
mycket väl, när utskottet motiverar
sitt avstyrkande av motionen med de
svårigheter som i olika avseenden föreligger.
Det är troligt att man kommer att
göra den invändningen, att det kan vara
lika önskvärt att på skattsedeln angiva
även andra utgifter på riksbudgeten,
såsom våra socialutgifter. Det är

visserligen riktigt, men om försvarsutgifterna
angavs på skattsedlarna, tror
jag att det skulle dämpa de debatter som
tidigare har förekommit här, då man
rekommenderat regeringen att skapa utrymme
för skattesänkningar. Jag tror att
det skulle ha varit hälsosamt, om man
hade haft en klar bild av försvarsutgifterna,
när den borgerliga oppositionen
ständigt återkommit med krav på skattesänkningar,
vare sig man pekat på överbalanseringen
av budgeten eller på andra
tänkbara möjligheter till utgiftsbesparingar.

Jag har ingalunda, herr förste vice talman,
med mitt anförande velat göra någon
deklaration om min inställning beträffande
försvarskostnaderna och möjligheterna
till besparingar där. Med det
skall jag vänta till dess statsutskottet redovisar
fjärde huvudtiteln, där vi har
väckt en motion om en utredning av den
frågan.

Jag förstår, att det är meningslöst att
här framställa något yrkande om bifall
till vår motion, men jag har velat tacksamt
understryka bevillningsutskottets
principiella deklaration om riktigheten
av att i större utsträckning för skattebetalarna
klarlägga försvarskostnadernas
sammanlagda omfattning.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr förste vice talman! Bevillningsutskottet
kan helt och fullt instämma i
vissa delar av motionärernas tankegång
och vad deras talesman här har givit uttryck
för i dag. Jag syftar på vad herr
Svedberg underströk särskilt i slutet av
sitt anförande, nämligen att det är önskvärt,
att man i största möjliga utsträckning
sprider upplysning om varthän de
svenska statsutgifterna går och i det
sammanhanget gärna också klargör varifrån
inkomsterna kommer. Så långt är
motionärerna och deras talesman här
och utskottet fullständigt ense. Allt vad
som kan göras för det svenska folkets
upplysning bör göras. Det är en avgörande
punkt, på vilken man allmänt borde
sätta in sina ansträngningar och där
man skulle önska att det även från partiernas
sida bedrevs en objektiv propa -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Om försvarskostnadernas redovisning å debetsedlarna.

ganda. Det vore också önskvärt, att man
därvidlag ställde statens utgifter i belysning
av de skattesänkningskrav som man
vill framföra. En objektiv propaganda
från det allmännas sida och från respektive
partier och enskilda riksdagsmän
är ytterst önskvärd.

Men varför i denna fråga blanda in
försvarskostnaderna? När man vill ha
en upplysning på debetsedlarna om försvarskostnadernas
del i inkomst- och
förmögenhetsskatten, kunde man till en
början tveka, om det var ett slags hedersomnämnande
som man ville ge försvarskostnaderna,
eller om man ville sätta
dem i strykklass. Efter herr Svedbergs
anförande vet jag vad han menar — det
är ingen i kammaren som behöver tveka
om det. Men jag vill ändå fråga kammaren
: När vi omsorgsfullt prövat våra
kostnader och utgifter, i detalj och i
stort, åt alla möjliga håll — även våra
försvarskostnader — anser då inte kammaren
riktigt och tillbörligt, att den
upplysning som bör lämnas det svenska
folket bör vara en redovisning för hur
man avvägt utgifterna inte bara för försvaret
utan också för sociala och kulturella
ändamål? Man bör väl ge upplysning
över hela linjen och inte bara på
en punkt och säga: »Se, svenska folk, så
här mycket kostar svenska försvaret just
nu! Akta er för ytterligare utgifter på
den punkten!»

Jag är fullständigt av den meningen,
att i ett världsläge, då vi kan minska våra
försvarsutgifter, bör svenska riksdagen
med all kraft gå in därför och därigenom
skapa utrymme för såväl angelägna
sociala utgifter som betydande skattesänkningar.
Men nu har vi efter en omsorgsfull
prövning kommit fram till en
allmän fördelning av statens utgifter på
ett sätt, som i det stora hela motsvarar
vad vi anser riktigt, även om en och annan
knyter handen i byxfickan och skulle
vilja opponera mot vissa utgifter. Då
har vi all anledning stå för denna fördelning
och inte utpeka vissa utgifter
såsom särskilt förargelseväckande.

Det finns sådana som t. ex. vill spara
på de sociala utgifterna. Det finns sådana
som anser att vi just nu inte borde

4 Första kammarens protokoll 195i. Nr 10.

ha genomfört lagen om allmän sjukförsäkring
med alla dess utgifter. Dessa,
som vill sänka de sociala utgifterna, kunde
också kräva en maning till sparsamhet
genom att det visades, hur höga de
nuvarande sociala utgifterna är. Jag skulle
därför vilja hemställa om bifall till utskottets
förslag, som ger ett hedersomnämnande
åt varje tanke på att sprida
upplysning om statens utgifter och inkomster
men å andra sidan innebär ett
avstyrkande av tanken att utpeka en
viss del av de utgifter som vi föreslår
eller beslutar såsom en post, som framför
allt bör uppmärksammas ur besparingssynpunkt.

Att det vore besvärligt att beräkna försvarskostnadernas
andel av inkomst- och
förmögenhetsskatten, måste vara en förlupen
tanke hos motionärerna, ty inkomst-
och förmögenhetsskatten utgör
ungefär hälften av statens inkomster —
cirka 4 miljarder kronor — under det
att försvarsutgifterna utgör 2 miljarder
kronor. På denna punkt kan en mycket
enkel räkneoperation göras, och den kan
göras av norrlänningarna själva, om de
vill peka på försvarskostnaderna — av
vissa norrlänningar — jag uppmärksammade
herr Näslunds avvärjande gest,
herr förste vice talman, och därför tillät
jag mig detta avbrott. Det är lätt att göra
denna räkneoperation genom att minska
4 miljarder med 2 miljarder och säga,
att försvarskostnaderna utgör cirka hälften
av inkomsterna från inkomst- och
förmögenhetsskatten. Men jag skulle
vilja varna herr Svedberg och hans meningsfränder
på norrlandsbänken och
även på andra bänkar för att gå fram
med denna enkla — jag höll på att säga
demagogi — tv kom ihåg, att våra statsinkomster
är ungefär 8,5 miljarder kronor,
och om vi får 4,5 miljarder av inkomsterna
från inkomst- och förmögenhetsskatten,
återstår att anskaffa resten
av pengarna på annat sätt. Varför skulle
man då inte kunna säga, att så och så
stor del av spritskatten går till försvaret
eller att så stor del av tobaksskatten
går till försvaret eller att så stor del av
de tullar som vi har här i landet går till
försvaret och så vidare i all oändlighet?

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Om försvarskostnadernas redovisning å debetsedlarna.

Jag skulle bara vilja uttala — något
som jag tror är utskottets uppfattning
— att propaganda för större upplysning
är ytterst önskvärd men att den bör vara
opartisk och sträcka sig över hela fältet,
vilket icke kan ske genom en anteckning
på debetsedlarna på det sätt motionärerna
egentligen tänkt sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr förste vice talman! Bevillningsutskottets
ärade talesman ger ju motionärerna
rätt och understryker nödvändigheten
av en klarare upplysning för
skattebetalarna i fråga om riksbudgetens
utgifter. Men han stannar vid en detalj,
han säger att motionärerna själva kan
göra en räkneoperation och riktar sig
speciellt till norrlänningarna i detta
sammanhang. I mitt första anförande
frågade jag, om det fanns någon här i
riksdagen som exakt kunde tala om vad
de sammanlagda försvarskostnaderna utgör.
Jag frågade detta, därför att jag
ansåg att det var ganska svårt att beräkna
detta belopp över huvud taget,
även om man studerar samtliga huvudtitlar,
som är framlagda på riksdagens
bord.

Jag är inte så främmande, herr Sjödahl,
för att de övriga utgifterna kommer
till allmänhetens kännedom. Socialutgifterna
redovisas klart och tydligt
både i pressen och även av dem, som
lämnar uppgifter härom ute bland det
svenska folket. Det är därför lättare att
vinna klarhet om dessa utgifter än om
de sammanlagda försvarskostnaderna.
Ty huru mycket av dem faller på de
militära pensionerna? Hur mycket av
dem ryms inom de förhandsbeställningar,
som riksdagen har givit regeringen
fullmakt att utlägga? Jag tror förvisso,
att det är ganska svårt, herr Sjödahl,
att matematiskt räkna ut detta.

Det är riktigt, som utskottets ärade talesman
nämnde, att det inte bara gäller
att sprida upplysning om varthän statsutgifterna
går, utan också om varifrån
de inkomster kommer, som täcker den

del av kostnaderna som försvarsutgifterna
utgör. Men jag anser att alla skäl
talar för att vad bevillningsutskottet i
sin motivering anfört i en nära framtid
vinner beaktande.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Jag skulle bara vilja säga till herr
Svedberg, att om det är förenat med vissa
svårigheter att räkna ut försvarskostnaderna,
så möter det säkerligen ännu
större svårigheter att räkna ut våra socialvårdsutgifter.
Men det kunde vara
önskvärt att man fick ett begrepp om
både det ena och det andra.

Sedan vill jag varna för att -— vilket
herr Svedberg tydligen gjorde ■— blanda
ihop kapitalutgifterna och driftutgifterna.
Man måste väl ändå särskilja
dem. Skall man ta kapitalutgifterna med
i beräkningen, får man väl lägga en viss
procentuell del av dem till driftutgifterna,
men man kan inte på det sätt,
som han tycktes mena, bara slå ihop
kapitalutgifter och löpande utgifter.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag fäste mig vid att
herr Svedberg sökte lägga upp sitt anförande
på det sättet, att bevillningsutskottets
uppfattning, sådan den framträder
i betänkandet, helt skulle sammanfalla
med de synpunkter som motionärerna
utvecklat. Det föreföll mig
vidare som om utskottets talesman svävade
litet för långt ut, när han skulle
göra klart för kammaren, vad utskottet
egentligen hade menat.

Till herr Svedberg vill jag säga, att
utskottet med sina uttalanden inte har
avsett något annat än att ge ett svar på
motionärernas hemställan. I det avseendet
säger utskottet visserligen, att utskottet
anser det i och för sig vara »ett
önskemål att de skattskyldiga erhåller
kännedom om statsbudgetens såväl inkomstsida
som utgiftssida», men sedan
ifrågasätter utskottet »det lämpliga i att
storleken av vissa statsutgifter särskilt
framhäves» och tillägger att »ett ge -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Om försvarskostnadernas redovisning å debetsedlarna.

nomförande av något av de av motionärerna
framlagda förslagen synes för
övrigt knappast vara möjligt». Herr
Svedberg har här själv illustrerat, hur
omöjligt det måste vara att tillgodose
motionärernas önskemål, då han började
med att säga, att han skulle vilja veta,
hur många ledamöter av riksdagen som
kan ge en klar bild av försvarsutgifternas
storlek. Om herr Svedberg menar,
att man via debetsedlarna skall bibringa
kanske i första rummet riksdagsledamöterna
och i andra rummet svenska folket
i gemen en klar bild därav, så har
han väl därmed ådagalagt, att utskottet
har det största fog för sitt uttalande, att
det knappast är möjligt att genomföra
motionärernas förslag!

Till utskottets talesman, herr Sjödahl,
vill jag säga, att utskottet inte har avsett
att på något sätt genom sitt betänkande
föra in diskussionen på hur stora försvarsutgifterna
egentligen är eller i vilken
ordning man skall söka nedbringa
respektive avväga dem i förhållande till
de sociala utgifterna eller andra utgifter.
Jag anser alltså, att detta är resonemang,
som inte bör föras inom ramen
för bevillningsutskottets föreliggande betänkande.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var den sista delen
av herr Velanders anförande som uppkallade
mig.

Jag förstår inte, hur herr Velander har
kunnat tolka mitt anförande på det sättet,
att jag skulle ha fällt något omdöme
om försvarsutgifternas storlek vare sig
nu eller i en framtid. Det enda jag sade
var att om omständigheterna skulle göra
det möjligt för oss att minska våra försvarsutgifter,
så skulle det vara ytterst
tacknämligt. Därom tycker jag att herr
Velander och jag skulle kunna vara tämligen
ense. Blir förhållandena i världen
sådana att vi kan sänka försvarskostnaderna
med en eller en halv miljard kronor
— Gud give det — då kunde herr
Velander och jag lägga våra ansikten i
mycket gladare veck.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

.lag viil blott säga, att jag inte har avsett
att kritisera herr Sjödahls omdöme
om försvarsutgifternas storlek i och för
sig, utan jag har talat om att det synes
mig ligga utanför ramen för behandlingen
av bevillningsutskottets föreliggande
betänkande att sväva ut i spekulationer
om att man under de och de
förutsättningarna kan sänka försvarskostnaderna
och samtidigt snegla åt en
ökning av de sociala utgifterna etc. En
sådan diskussion har utskottet inte velat
föranleda i detta sammanhang.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Jag vill bara säga herr Velander, att
jag inte har svävat ut. Men vad som torde
vara uppenbart för kammaren är att
herr Velander inte har förstått.

Herr HEtlMAN (s):

Herr talman! Motionärerna bär begärt
att på debetsedlarna få en redovisning
av försvarskostnadernas andel av inkomsterna
på inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.
Jag skulle vilja helt
enkelt förklara, att en sådan åtgärd är
absolut omöjlig, därför att förutsättningen
för en sådan redovisning är att
riksdagen måste fatta beslut om att utgifterna
till försvaret får täckas endast
av medel som inflyter på inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen. När man
fått en sådan särskillnad, finns det möjligheter
att lämna dessa uppgifter. Nu
är det emellertid så, att inkomsterna till
statskassan inflyter även från andra områden,
t. ex. i form av arvsskatt, gåvoskatt,
tullar o. s. v. Dessa inkomster sammanföres
i en kassa, ur vilken utgifterna
till försvaret tas. Det är, såvitt jag kan
förstå, inte möjligt att tillgodose motionärernas
önskemål på detta område,
förrän man fått ett sådant beslut av
riksdagen som jag bär syftar på.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! I femte stycket i sin
motivering säger utskottet: »Att nu införa
en särskild försvarsskatt skulle yt -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

terligare komplicera beskattningssystemet
och synes jämväl av andra skäl icke
böra ifrågakomma.» Tolkar man denna
motivering rätt, så ger ju utskottet till
känna, att det just nu inte kan vara med
om den föreslagna åtgärden. Vi motionärer
har emellertid bara hemställt om
en utredning av frågan. Vår motion syftar
ju endast till en utredning av det
förslag som motionens motivering ger en
antydan om.

Herr HEtlMAN (s):

Herr talman! I så fall måste ju yrkandet
om en utredning även innefatta ett
förslag om utredning av frågan, huruvida
riksdagen vill gå med på vad jag
sade i mitt föregående anförande, nämligen
att besluta att utgifterna till försvaret
endast skall täckas av inkomstoch
förmögenhetsskatten. Vad beträffar
det av herr Svedberg citerade uttalandet
av utskottet, gäller det eu särskild
försvarsskatt, något som utskottet sagt
att det för närvarande inte anser vara
lämpligt att införa. Vi hade ju en sådan
under krigsåren, men den har vi nu gått
ifrån.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik
m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 5, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet gjort vissa
uttalanden angående den allmänna
ekonomiska utvecklingen under år 1953
samt rörande riksbankens valuta- och
penningpolitik. Punkten avslutades med
en förklaring, att utskottet velat för riksdagen
omförmäla vad i detta ärende förekommit.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ewerlöf, De Geer,
Svärd, Schmidt, Dickson och Gustafson
i Göteborg ansett, att utskottets utlåtande
under förevarande punkt bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Vi har nu att behandla
frågan om decharge för riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
under år 1953. Längre fram under
riksdagen får vi som vanligt tillfälle att
diskutera frågan om riktlinjerna för den
framtida ekonomiska politiken. 1 allmänhet
är det mera givande att tala
om framtiden än om den snö som föll
i fjol. Jag tänker därför inte i vad på
mig ankommer i detta sammanhang ta
upp någon större debatt utan inskränker
mig till att med några ord kommentera
den reservation, som knutits till
bankoutskottets utlåtande.

Meningsskiljaktigheterna gäller inte
om decharge bör beviljas eller ej. Även
reservanterna tillstyrker decharge. Vi
gör inte gällande, att man handlat mot
direktiven från högsta ort, d. v. s. regeringen
och riksdagsmajoriteten. Men det
är en känd och många gånger omvittnad
sak, att oppositionen alltsedan
krigsslutet företrätt en annan linje i fråga
om kreditmarknadens handhavande
än den majoriteten följt. Vi har pläderat
för en fri kreditmarknad, styrd av riksbanken
med de generella medel som slår
till dess förfogande, främst en rörlig
ränta, under det att majoriteten som
ledmotiv haft en mer eller mindre fixerad
lågränta. Efter de ogynnsamma verkningar,
som denna politik haft på penningvärdet,
har man sedan ett par år
tillbaka sökt att med ett alltjämt bevarat
ränteläge åstadkomma kreditåtstramning,
för vilket ändamål man tillgripit
en rad regleringar bland annat i form
av direktiv till kreditinstituten om räntebindning,
kreditransonering m. in.

Bankoutskottets föreliggande utlåtande
och den avgivna reservationen återspeglar
samma meningsmotsättning, tilllämpad
på förhållandena under 1953.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Även för detta år har enighet rått om
nödvändigheten att föra en restriktiv
kreditåtstramande penningpolitik. Har
detta lyckats? Ja, riksbanken har visserligen,
trots ett valutainflöde på 317 miljoner
kronor, kunnat minska likviditeten
utanför riksbanken med 139 miljoner.
Men i stället har en mycket kraftig
likviditetsökning inom samhällsekonomien
ägt rum på andra vägar, vilket avspeglar
sig i en inlåningsökning i bankerna
med icke mindre än 1,5 miljarder
eller 14 procent på ett enda års tid.
Den kreditexpansion, som ligger bakom
denna likviditetsökning, har till väsentlig
del sin orsak i det betydande statliga
utgiftsöverskottet och sättet för dess
finansiering. Det statliga lånebehovet
har till största delen täckts i affärsbankerna
mot kortfristiga statspapper och
till endast eu mindre del på kapitalmarknaden.
Verkningarna av en kreditexpansion
på tillgången av betalningsmedel
i samhällsekonomien blir densamma
vare sig kreditexpansionen sker till
förmån för staten, såsom fallet var i
fjol, eller till förmån för näringslivet,
såsom fallet var 1951. En kreditexpansion
innebär alltid ett hot mot den ekonomiska
stabiliteten. Även om priser
och löner under fjolåret var någorlunda
stabila, kan de inflationsdrivande verkningarna
av kreditexpansionen komma
att aktualiseras i ett förändrat läge. Jag
har tidigare vid ett par tillfällen haft
anledning att närmare belysa detta tema.
Särskilt sökte jag i mitt anförande
under remissdebatten i höstas ange den
mekanism, genom vilken denna likviditetsökning
åstadkommits. Det finns därför
inte någon anledning för mig att här
nu ta upp tiden för att belysa innebörden
av de fakta som jag har tillåtit mig
att hänvisa till.

Den likviditetsökning som skedde inom
samhällsekonomien under fjolåret är
särskilt olycklig mot bakgrunden av de
strävanden som under år 1952 inleddes
för att skänka penningpolitiken en större
effektivitet. När inflationsrisker är
aktuella verkar penningpolitiken framför
allt genom att man begränsar den

monetära köpkraft som kan bli underlag
för en stigande efterfrågan på varor
och arbetskraft. Ju stramare kreditmarknadens
läge är, d. v. s. ju knappare tillgången
på pengar är, desto lättare är
det att via penningpolitiken motverka
inflationistiska störningar i den samhällsekonomiska
balansen. Från denna
synpunkt innebär fjolårets utveckling,
att vår penningpolitiska beredskap försämrats.
Det räcker härvidlag inte att
man förstärker möjligheterna att reglera
kreditgivningen i bankerna, eftersom
den allmänna likviditetsökningen under
fjolåret icke blott inneburit att bankernas
likviditet stigit utan även att näringslivet
fått en rikligare penningtillgång
och därmed blivit mera oberoende
av bankernas kreditgivning än tidigare.

Man kan fråga sig, om det varit möjligt
att undvika denna likviditetsökning.
Det hade självfallet, såsom förhållandena
gestaltat sig under fjolåret, varit svårt
att undvika varje ökning av penningtillgången,
bland annat därför att redan utvecklingen
av betalningsbalansen verkade
i expansiv riktning på den inhemska
penningmarknaden. Det är dock obestridligt,
att med en annan statlig upplåningspolitik
hade man i varje fali kunnat
starkt moderera takten i kreditexpansionen.
Om man utnyttjat alla möjligheter
att på ett så tidigt stadium som
möjligt gå ut på den långa kapitalmarknaden
och först i andra hand tagit sin
tillflykt till kortfristig upplåning i bankerna,
hade man åtminstone kunnat
undvika en del av den likviditetsökning
som nu kom till stånd. Varför försökte
man icke ens under hösten, med det
lätta kapitalmarknadsläge som då hade
utvecklat sig, att utnyttja alla möjligheter
till långfristig upplåning?

Häremot kanske man säger, att en sådan
upplåningspolitik inte hade varit
förenlig med de riktlinjer som riksdagen
dragit upp för räntepolitiken. Det är givet
att möjligheterna att undvika en kreditexpansion
och en likviditetsökning i
samhällsekonomien hade varit vida bättre,
om man inte fasthållit vid kravet på

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

en fixerad ränta. En effektiv penningpolitik
förutsätter under alla förhållanden
också en rörlig penningpolitik. Även
med utgångspunkt från de riktlinjer för
räntepolitiken som statsmakterna uttalat
sig för måste man doek säga sig, att
möjligheterna att begränsa likviditetsökningen
icke ens under denna förutsättning
fullt utnyttjats. Man hade inte behövt
låta likviditetsökningen gå därhän
att räntan fått en direkt sjunkande tendens.
Redan i början av hösten började
ju obligationskurserna att stiga, och räntesänkningstendensen
kröntes sedan genom
riksbankens åtgärd att sänka diskontot.
Denna räntesänkning var så mycket
mera överraskande som den naturligtvis
stod i direkt strid mot den restriktiva
ekonomiska politik som man
ansett sig böra följa. Det har visserligen
bestritts att räntesänkningsåtgärden
skulle haft något utgiftsstimulerande
syfte. Man har i stället betecknat den
som en rent marknadsteknisk åtgärd.
Det är dock ofrånkomligt, att en diskontosänkning
i varje fall psykologiskt
måste uppfattas som en signal till lättare
penningförhållanden och därmed
också verka som ett viktigt element i en
lättare ekonomisk politik.

Jag anser mig alltså kunna konstatera,
att fastän man varit överens om att för
1953 bort föras en restriktiv penningpolitik,
har man inte lyckats i detta syfte.
Hur skall det gå för det år som nu
är inne? Finansministern finner enligt
statsverkspropositionen en restriktiv
penningpolitik påkallad och talar till och
med om att penningpolitiken skjutes i
förgrunden såsom det kanske betydelsefullaste
konjunkturpolitiska instrumentet
i ett läge, där alltjämt vissa spänningsmoment
kan uppkomma. Enligt
vad jag har sökt utveckla har emellertid
penningpolitiken såsom konjunkturpolitiskt
instrument försvagats genom
utvecklingen under fjolåret. Det är hög
tid att tillgodogöra sig de lärdomar som
dessa erfarenheter från år 1953 är ägnade
att ge.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr DE GEER (fp):

Vi brukar ju ha två penningpolitiska debatter
här, en i samband med decliargen
och en i samband med propositionen om
sedeltaket. Förra året sammanslogs dessa
två debatter till en, vilket hade vissa
fördelar. Dock var det en olägenhet, att
dechargedebatten kom så långt fram. I
år har vi frångått den gamla principen.

Man skall egentligen vid dechargedebatten
blicka bakåt och vid debatten om
sedeltaket blicka framåt, men varje ekonomiskt
bedömande siktar ju på framtiden.
Den föregående talaren höll sig
strikt till det förgångna och till decliargen.
Jag skall ta mig friheten att även
något rikta blickarna framåt och beröra
frågan något vid sidan av dechargen.

Jag måste då konstatera, att de farhågor
som förra året uttalades från oppositionens
sida icke har besannats. Vi
målade då en mörkare tavla. När nu bilden
står färdig framför oss, är den betydligt
ljusare, men orsaken härtill får
tillskrivas andra faktorer än den ekonomiska
politiken. Att de depressiva tendenserna
inte slagit igenom — vi har ju
fått en påfyllning av valutareserven i
stället för en brist — berodde, som den
föregående talaren påpekat, på den goda
skogskonjunkturen, förbättringen av
terms of trade o. s. v., och att någon
inflationistisk utveckling inte slagit igenom,
berodde väl på de starka depressiva
tendenser som har gjort sig gällande
inom vårt land — fastän vi fortfarande
har god sysselsättning — men
som framför allt liar kommit utifrån.

Läget i dag är ju från oppositionens
sida principiellt detsamma som det var
för ett år sedan. Särskilt vill vi nu som
då framhålla den inflationistiska risk
som ligger i att det statliga budgetöverskottet
icke finansieras genom kapitalmarknaden
utan väsentligen genom affärsbankerna.
Därvidlag är motsättningarna
snarare skärpta. Speciellt kan man
betona farhågorna på grund av att principen
om låst ränta bibehållits, och det
medel — ökade kassareserver — som
man vill använda är nog en ganska svag
barriär, om de inflationistiska krafterna
skulle försöka att slå igenom.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Man frågar sig nu: Vilka är starkast
i dagens läge, de inflationistiska eller de
deflationistiska krafterna? Som affärsman
måste jag nog konstatera att de depressiva
tendenserna för dagen verka
starkast. Visserligen har vi varit med
om prisstegringar på metaller och njutningsdrycker
såsom te och kako, men
på andra viktiga områden är konjunkturläget
mycket osäkert för att inte säga
depressivt. Framför allt vill jag framhålla
järnet. Vidare kan jag peka på spöket
Amerika. Där ute är man visserligen
angelägen att gång på gång betona, att
det inte är någon fara för depression i
Amerika, men jag har en känsla av att
kraftiga underströmmar där går fram
mot en försämring av konjunkturen.

Xär det gäller att motverka dessa tendenser
i vårt land kan vi peka på den
alltjämt goda skogskonjunktur, som det
förefaller att vi skulle kunna få även
detta år. Vi kan med tillfredsställelse
visa på den ökade handel österut, som
det sista avtalet och väl också följande
ger. Vi kan måhända framför allt peka
på frukterna av den rationalisering inom
näringslivet, som mer och mer börjat
slå igenom.

Som gammal affärsman kan jag konstatera
att i dag många av ungdomarna
och även många medelålders personer
gör gällande, att vi har en dålig konjunktur
eller en konjunktur som visar
klart depressiva tendenser. Det beror på
att de aldrig har varit med om de verkligt
dåliga konjunkturerna. Vi har i stort
sett haft goda konjunkturer i 20 år, ända
sedan år 1934, då konjunkturomsvängningen
efter depressionen började visa
sig. Men, som sagt, i dagens läge förefaller
det mig och många andra inom
svenskt näringsliv, att de depressiva tendenserna
är ganska starka och att vi i
framtiden möjligen nödgas vidta åtgärder
mot dem snarare än åtgärder för
att mota en hotande inflation.

Då kommer vi in på de gamla käpphästarna,
som vi här har talat om så
många gånger förut. Det är ju inte aktuellt
för dagen, men det bästa medlet
mot de depressiva tendenserna om de
på allvar skulle sätta in är enligt min

mening att ge den privata sektorn ökad
rörelsefrihet och att åter införa fria avskrivningar.
Framför allt vill jag dock
beröra skattefrågan. Det är ju inte realistiskt
att nu kräva skattesänkning, men
jag tänker på Tyskland. Finansministern
har gått, men herr Lange sitter ju här.
Jag kan referera till finansministerns
kollega i Tyskland, som häromdagen förklarade
att det var ett synnerligen beskt
piller han fick ta, när han nödgades acceptera
skattesänkningar i Tyskland i en
situation som i mångt och mycket påminner
om vår. Tidigare har hans kolleger
i Holland och England tagit samma
beska piller, och där har medicinen
haft önskad och god verkan — i Tysklan
känner vi ännu inte följderna. Jag
hoppas att herr Lange, som står på talarlistan
efteråt, kan ge ett hoppfullt
meddelande om att även finansministern
i detta land är beredd att ta samma beska
piller, när erfarenheten från andra
länder i världen visar, att de har god
verkan.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! Om man flyktigt läser
det föreliggande utskottsutlåtandet och
(len därvid fogade reservationen, måste
man fråga sig: Varför har herrarna
Ewerlöf och De Geer m. fl. reserverat
sig? Både utskottet och reservanterna uttalar
sin tillfredsställelse över den ekonomiska
utvecklingen under år 1953. Utrikeshandeln
fick ett mycket gynnsamt
förlopp, särskilt vad skogsprodukterna
beträffar. De mycket stora lager som
fanns sedan 1952 såldes ut till bättre
priser än man hade räknat med. Genom
att importen minskades fick valutafonden
en förstärkning i den riktning som
herrar Ewerlöf och medreservanter uttalat
önskemål om flera år i följd. Valutafonden
ökades med 340 miljoner, varav
283 i guld och USA-dollar, alldeles
som herr Ewerlöf hade önskat. Det är
otillräckligt, säger herr Ewerlöf, och det
säger också utskottet, men ändå är inte
herrarna Ewerlöf och De Geer nöjda
med utskottets utlåtande utan reserverar
sig.

Det är sättet för statens upplåning och

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

det förhållandet att en rörlig ränta ej
tillämpats under det gångna året, som
reservanterna närmast anmärker på.
Men under 1953 har dock riksbanken
tillämpat en rörlig ränta. I november
sänktes diskontot, men inte heller det
synes finna nåd hos reservanterna. Jag
frågar mig dock, hur en rörlig ränta
skall kunna få betydelse i vårt nuvarande
samhälle, så som det fungerar. Alla
priser är bundna här i samhället. Fackföreningarna
har träffat avtal för ett eller
två år framåt. Samma förhållande är
det med tjänstemännen, och genom jordbruksuppgörelsen
är priserna låsta även
beträffande livsmedlen. Vad frakter och
sådant beträffar, har vi taxor bundna
för lång tid. Jag frågar mig då: Hur
skall en rörlig ränta kunna göra sig gällande
i den utsträckning som herrarna
påstår att den skall göra?

Denna undran tycker jag man också
får fog för av vad som hänt under det
gångna året. Riksbanken sänkte diskontot
i november, men det hade ingen vidare
betydelse för ränteutvecklingen och
på penningmarknaden i stort. Inga andra
sänkte räntan, vare sig sparbanker,
jordbrukskassor eller postsparbanken.
På dem inverkade inte denna räntesänkning,
och de företog alltså inga förändringar.

Målet för den ekonomiska politiken
under det gångna året har, liksom tidigare,
varit full sysselsättning och stabilt
penningvärde. Denna målsättning
bär kunnat realiseras under 1953. Vi
har fått lov att acceptera en viss arbetslöshet,
och då kan vi också få lov att
finna oss i en tillfällig ökning av likviditeten
för en utjämning av marknadsförhållandena.

Arbetsmarknaden har i övrigt karakteriserats
av relativt god balans mellan
tillgång och efterfrågan på arbetskraft.
Sysselsättningen har inom industrien varit
ungefär 3 procent lägre än under
1952; det motsvarar ungefär 19 000 färre
arbetare inom industrien. Verkstadsindustrien
har fått vidkännas de största
inskränkningarna. Trots denna nedgång
i antalet sysselsatta, har produktionen
upprätthållits och något ökats. Om man

därtill tar i betraktande att treveckorssemester
under året har realiserats i
full utsträckning, har produktionen per
arbetare avsevärt ökats. Detta tyder på
att de rationaliseringar, som gjorts under
de senaste åren, nu håller på att ge
resultat.

Enligt preliminära beräkningar har
bruttonationalproduktionen ökat med 3
procent för 1953. Under 1952 och 1951
var den betydligt lägre. Att utvecklingen
blivit bättre än beräknat beror på att
efterfrågan ökat. Den största efterfrågan
faller på investeringarna inom landet,
som i 1952 års priser stigit med 11 procent.
Den största delen härav utgöres
av statliga och kommunala investeringar,
främst då för försvaret och vägväsendet.
De kommunala investeringarna utgöres
främst av bostäder, vatten och avlopp,
vägar och gator, hälso- och sjukvård
samt skolor.

Under 1953 utgjorde de offentliga investeringarna
44 procent av de totala
investeringarna i landet mot 42 och 36
procent under 1952 och 1951. Också vissa
privata investeringar har ökat under
det gångna året, eluiruväl i något långsammare
takt. ökningen på det området
gäller främst investeringarna inom handel,
samfärdsel och jordbruk, medan industriens
investeringar har minskat med
6 procent. Att en minskad investeringsverksamhet
har förekommit inom den
privata industrien torde i första hand
bero på en försiktig bedömning av den
internationella konjunkturutvecklingen.
Då det emellertid för de privata företagarna
på ett mycket tidigt stadium var
känt, att investeringsavgiften skulle
borttagas under 1953, torde man på goda
grunder kunna antaga, att icke absolut
nödvändiga investeringar eller sådana
som man ansåg sig kunna skjuta
på fått anstå till den tidpunkt då investeringsavgiften
var borttagen. Detta förhållande
torde även ha bidragit till
minskningen av den privata investeringen.
Minskningen av investeringarna i den
enskilda sektorn var dock förutsedd och
önskvärd med hänsyn till nödvändigheten
av investeringsökning på den statliga
och kommunala sektorn.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Nu är det sättet för finansieringen av
den ökade investeringen som reservanterna
är bekymrade för. Statens upplåning
har, som herr Ewerlöf redogjorde
för här, till största delen skett i affärsbankerna,
i korta obligationer och skattkammarväxlar.
Reservanterna anser att
upplåningen skulle ha skett på den långa
marknaden, hos försäkringsbolagen och
genom att sälja långa obligationer. Obligationsmarknaden
har ju under det gångna
året överlåtits till kraftbolag och
kommuner för att dessa skulle få tillfälle
att upptaga lån den vägen och därigenom
kunna utföra nödvändiga investeringar.
Om staten här anlitat den långa
marknaden, skulle kommunernas behov
ha skjutits åt sidan, och de skulle säkerligen
ha haft mycket svårt att få krediter
för sin investeringsverksamhet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON (bi):

Herr talman! Om man jämför utvecklingen
under föregående år med de ganska
pessimistiska spådomar som gjordes
vid årets början, måste man med
tillfredsställelse konstatera att utvecklingen
blivit mycket gynnsam. Nationalprodukten
torde, som det redan har
sagts, ha stigit med drygt 3 procent, vartill
jordbruket genom den goda skörden
har lämnat ett väsentligt bidrag. De
statliga och kommunala investeringarna
visar en ökning. Bostadsbyggandet och
även de övriga privata investeringarna
har ökat. Utrymme för dessa kraftigt
ökade investeringar har skapats genom
en stegrad produktion och en viss lageravveckling.
I fråga om utrikeshandeln
kan också noteras en relativt gynnsam
utveckling. Man befarade ju en nedgång
i valutareserven på omkring 400 miljoner
kronor, men det skedde i stället en
påfyllnad av valutareserven med över
340 miljoner, varav huvudparten faller
på guld och dollar.

Trots det likviditetstillskott som följde
av valutainströmningen har likviditeten
utanför riksbanken minskats. Jag
tycker inte att det är något dåligt resul -

tat att likviditeten utanför riksbanken
under fjolåret minskade med 139 miljoner,
när vi 1952 hade en likviditetsökning
på mer än en halv miljard och 1951
en likviditetsökning på något över 750
miljoner.

Lägger man därtill att den ökade ekonomiska
aktiviteten har skett inom ramen
för ett stabilt pris- och inkomstläge
och med bevarad hög sysselsättningsnivå,
så är det förståeligt att oppositionen
har litet svårt att finna angreppspunkter
på den förda politiken. Oppositionspartiernas
representanter i bankoutskottet
har ju enats om en gemensam reservation.
Den uttrycker, tycker jag, inte
mycket annat än en stilla beklagan över
att man inte för flera är sedan genomförde
en räntehöjning. Det tycker jag
knappast är något reellt alternativ till
den politik som fördes under förra året.

Under andra halvåret 1953 ökades
den statliga upplåningen som en följd
av att vi ju inte längre har något miljardöverskott
på driftbudgeten, som
täcker utgifterna på kapitalbudgeten.
Den statliga upplåningen har huvudsakligen
ägt rum i affärsbankerna, och det
är det som man nu från oppositionshålt
gärna vill kritisera. Oppositionen menar,
att ökningen av bankernas likviditet
genom deras ökade innehav av
korta statspapper och ökningen av likviditeten
över huvud taget inom samhällsekonomien
innebär nya risker för
in inflationsartad utveckling. Oppositionen
finner det vara i viss mån överraskande
alt riksbanken i detta läge
sänkte diskontot med 1/4 procent, då
billigare krediter i och för sig knappast
är förenliga med en restriktiv politik.
Slutsatsen är den, att man med en allmän
räntehöjning borde ha skapat förutsättningar
för bl. a. den statliga upplåningens
placering i större utsträckning
på kapitalmarknaden.

Alla bör väl kunna vara överens om
alt det är bättre att staten lånar i affärsbankerna
än i riksbanken. Det tror jag
också att man från oppositionens sida
vill erkänna. Men det skall inte förnekas,
att affärsbankernas kraftiga likviditetsökning
innebär vissa risker för in -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

flationsimpulser om allmänheten vill
förfoga över de innestående medlen. Genom
att i ett sådant läge skärpa kassareservbestämmelserna
går det visserligen
att förhindra en ökad kreditgivning
från bankernas sida, men man kan naturligtvis
inte hindra vederbörande företag
att ta ut innestående medel. Så
långt tycker jag att man kan vara ense
med oppositionen.

Jag skulle emellertid vilja tillägga, att
det förefaller som om oppositionen drar
den slutsatsen, att man genom att skärpa
kassareservbestämmelserna har uttömt
hela arsenalen av medel när det
gäller att bekämpa eventuella inflationsrisker.
Men det finns väl ändå andra
medel som kan tillgripas för att dämpa
en stegrad aktivitet, som hotar att skapa
överfull sysselsättning och försämrat
penningvärde.

Jag lyssnade, herr talman, med stort
intresse till herr De Geers anförande,
vari han drog slutsatsen, att det är de
depressiva tendenserna som klart överväger
för närvarande. Den uppfattningen
hade däremot icke herr Ewerlöf.
Men, herr De Geer, om det är så att
de depressiva tendenserna överväger, är
ju också riskerna av en likviditetsökning
mycket små. Men det framgår inte
alls av reservationen.

Jag måste, herr talman, framställa ett
par frågor för att söka få klarhet, huruvida
det bakom de allmänna och mycket
vaga uttalandena i reservationen i
själva verket döljer sig en meningsmotsättning
mellan oppositionspartierna i
fråga om bedömningen av det ekonomiska
läget.

Jag vill fråga om herr Ewerlöf — det
är min första fråga — delar herr De
Geers uppfattning, att de depressiva
tendenserna överväger i dag och att vi
nu främst måste planera för att möta
cn depression. Min andra fråga riktar
sig närmast till herr De Geer, men den
riktas också till herr Ewerlöf, om han
besvarar min första fråga med ja. Min
andra fråga är: Om det är så att de
depressiva tendenserna överväger i dagens
läge, är det då en nackdel att affärsbankerna
har fått ökad likviditet?

Det måste, såvitt jag förstår, vara uteslutande
en fördel ur konjunkturpolitiska
synpunkter att affärsbankerna i
dag har en likviditetsökning jämfört
med tidigare, om man bedömer konjunkturutvecklingen
på det sättet.

Jag betvivlar att någon på allvar tror
att det skulle ha varit möjligt att placera
hela den statliga upplåningen på kapitalmarknaden.
En sådan politik skulle
ju ha stått i strid mot strävandena att
på den långa marknaden ge prioritet åt
bostadslån, kommunernas lån, kraftverks-
och industrilån. Faktum är att en
större andel av industriens och kraftverkens
lånebehov under de senaste två
åren bär kunnat placeras på kapitalmarknaden.
Under år 1953 rörde det sig
om 159 miljoner kronor mot endast 8
miljoner kronor under år 1951. Härigenom
avlyfter man, som det också säges
i utskottets utlåtande, industriens i praktiken
långa lån från affärsbankerna. Detta
är ju ett uttryck för en strukturell
omläggning, som riksbanken medvetet
eftersträvat och som naturligtvis innebär
att industrien blir mindre beroende av
affärsbankerna, vilket jag tycker är enbart
en fördel.

Vad sedan gäller diskontosänkningen
har jag svårt att förstå, varför den skulle
väcka kritik. Det sades ju klart ut
från riksbankens sida, att diskontot borde
framdeles i princip vara knutet till
penningmarknaden. Någon allmän räntesänkning
har inte heller inträffat. Vad
riksbanken eftersträvat är att få en klarare
gräns mellan penningmarknaden
och kapitalmarknaden, en mer markerad
gräns mellan korta och långa lån.
Det råder väl knappast någon tvekan om
att diskontosänkningen har förhindrat
en fortsatt spekulation i en räntehöjning
och skapat ökat utrymme på kapitalmarknaden.
Förtroendet för ränteläget
avspeglar sig bl. a. i att de långfristiga
statliga obligationslånen rönt stort intresse
och snabbt kunnat säljas. Jag tycker
att det är ett betydande framsteg. Såvitt
jag inte minns fel har från januari
1952 till september 1953 inte något enda
sådant lån kunnat placeras. Från september
i fjol till i dag har däremot tre så -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

dana statliga lån kunnat placeras. Mycket
talar för att det under 1954 kommer
att bli ökat utrymme för en sådan placering
av den statliga upplåningen.

Jag måste bekänna att jag har svårt att
följa med oppositionens resonemang när
det gäller penningpolitiken. Det kanske
beror på att jag är för ung och grön i
de penningpolitiska resonemangen. Men
jag kanske ändå får ställa ett par frågor
för att om möjligt få litet större klarhet
i fråga om oppositionens bedömning. Jag
tycker nämligen att man saknar konsekvens
i oppositionens önskemål och
ståndpunktstaganden. Å ena sidan beklagar
oppositionen att industriens investeringsverksamhet
är så snävt tilltagen
och att kostnadsläget, särskilt inom exportindustrien,
är oroväckande högt här
i landet. Å andra sidan förordar man
från oppositionens sida en hårdare kreditåtstramning
och en högre ränta.

Men kan dessa önskemål verkligen förenas?
Kan man öka investeringarna
inom den privata sektorn genom att
skärpa kreditåtstramningen? Om högern
exempelvis menar, att man icke väsentligt
skall skära ned de statliga investeringarna
— kommunernas investeringar
anmärker man ju inte på — och om man
vill behålla bostadsbyggandet i nuvarande
omfattning, undrar jag om det verkligen
är möjligt att skärpa kreditåtstramningen
utan att detta måste gå ut över
den privata sektorn.

Går det verkligen — jag fortsätter
med ytterligare en fråga — att få till
stånd en sänkning av kostnadsläget här
i landet samtidigt som en höjning sker
av räntan? Den är ju ändå en kostnadsfaktor
i produktionslivet. Åtminstone har
jag den uppfattningen att i det genomorganiserade
samhälle, som vi i dag lever
i, måste vi räkna med att olika
folkgrupper har möjligheter att genomdriva
krav på kompensation om t. ex.
hyrorna skulle stiga väsentligt på grund
av en räntehöjning.

Kvar står också den frågan sedan våra
tidigare debatter, huruvida oppositionen
tänker sig att jordbrukarna skall få
kompensation för den utgiftsökning som
en räntestegring medför eller om den

menar att jordbruket självt skall bära
kostnaderna för en räntestegring. Jag
undrar också om man från oppositionens
sida kan garantera att jordbruket i ett
överskottsläge har hundraprocentig möjlighet
att ta ut kompensationen.

Om man genom en räntehöjning framtvingar
en stegring av priser och löner,
hur går det då med exportindustriens
möjligheter att hävda sig på världsmarknaden?
Jag tycker uppriktigt sagt att vi
har diskuterat denna räntefråga under
så lång tid, att man borde kunna få ett
klarläggande från oppositionens sida på
dessa punkter.

Till sist måste jag säga, herr talman,
att man står litet undrande inför oppositionens
rekommendationer även i en
del andra avseenden. Bostadsproduktionen
har ju glädjande nog ökat under det
senaste året. Oppositionen kräver likväl,
att det skall byggas mera bostäder. Det
är framför allt folkpartiet som driver
den linjen.

Jag skulle då vilja fråga herr De Geer,
om det verkligen går att väsentligt öka
bostadsbyggandet i landet utan att andra
privata investeringar får stå tillbaka. Går
det verkligen, såsom folkpartiet tycks
mena, att avsevärt öka bostadsbyggandet
i främst de större tätorterna utan att
därigenom samtidigt risker skapas för en
överrörlighet på arbetsmarknaden? Det
betyder ju i sin tur överbetalningar,
längre byggtider och i realiteten ett
minskat bostadsbyggande. Jag finner det
märkligt, herr talman, att man å ena sidan,
när det gäller bostadspolitiken, vill
pressa våra resurser till det yttersta med
därav följande risker för en inflation,
medan man å andra sidan — jag syftar
på folkpartiets representanter i bankoutskottet
— varnar för inflationsriskerna.
Och samtidigt härmed säger herr De
Geer nu här i kammaren, att det är de
depressiva tendenserna som vi närmast
bör inrikta oss på att bekämpa.

För min del kan jag inte finna annat
än att vi har anledning att vara ganska
tillfredsställda med resultaten av fjolårets
politik. Jag tycker också att ett erkännande
till riksbanken är på sin plats
för den förda penningpolitiken.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr EWERLöF (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson har ju
vidgat debatten väsentligt över den ram,
som mitt anförande i och för sig uppdrog,
och det står ju naturligtvis vem
som helst fritt att så göra. Jag har försökt
i detta sammanhang att väsentligen
begränsa mig till själva kreditpolitiken
sådan den handhaves av de båda institutioner,
som vi nu talar om, nämligen
riksbanken och riksgäldskontoret. Penningpolitiken
har vi diskuterat så många
gånger tidigare, och jag förstår av herr
Elisassons uppläggning att det är ofruktbart
att nu igen ta upp en debatt om
räntan. Man talar bara om att vi vill
ha en räntehöjning. Vad vi hävdar är i
själva verket, att en verkligt effektiv penningpolitik
alltid måste förutsätta en
rörlig räntepolitik. Jag skulle snarast
vilja utgå ifrån att om vi fört en dylik
politik genom åren skulle vi i dag inte
alls ha behövt hålla ett högre ränteläge
än vi gör. Det är fullkomligt felaktigt att
alltid komma stickande med att vi vill
ha en högre ränta. Vad vi syftar till är
en rörlig ränta.

Hur denna politik skall tillämpas i dagens
läge är en annan sak, mycket beroende
på att man inte tidigare har fört
en sådan politik. Nu säges, att det därmed
inte går att genomföra en förbättring
av läget med en gång. Men någon
gång skall vi väl ändå kunna hoppas på
att få en övergång till en riktig penningpolitik
i detta land.

Jag begärde ordet egentligen för att
besvara den av herr Eliasson till mig direkt
ställda frågan, huruvida jag ansåg
riskerna vara större för inflationistiska
tendenser än för depressiva tendenser.
Jag vill i anledning av denna fråga säga,
att jag i dag har alldeles samma uppfattning
som jag hade anledning att deklarera
i remissdebatten, och den sammanfaller
i hög grad med den uppfattning,
som finansministern i statsverkspropositionen
i detta avseende givit uttryck
åt. Han räknar uppenbarligen med

att vi alltjämt måste hålla en viss beredskap
mot inflationistiska tendenser. När
jag har denna uppfattning så är det inte
enbart eller ens i första hand beroende
på hur läget ter sig ute i världen för
ögonblicket, utan därför att med den
ekonomiska politik, som förs här i landet,
är det av rent interna orsaker alltid
en större eller mindre risk för en inflationistisk
utveckling. Vi har ständigt
huvudet i taket i fråga om våra resurser,
och därför är risken för att vi skall komma
över gränsen ständigt immanent. Därför
tror jag också att vår beredskap inte
minst i fråga om penningpolitiken i första
hand bör ta sikte på att hålla tillbaka
inflationistiska tendenser. Och det är av
denna anledning jag fäster stort avseende
vid den försvagning av penningpolitikens
möjligheter, som den stora likviditetsökningen
under 1953 innebär.

Herr Eliasson införde i diskussionen
frågan om den medvetna strävan till en
strukturell förändring av bankerna, som
skulle ligga bakom denna politik. Jag
måste säga att detta är en ganska ny och
överraskande tanke, som vi mött först i
resonemang under hösten. Vi har inte
fått någon klarhet i vad man egentligen
syftar till med denna strukturella förändring;
för mig ter sig resonemanget
mera som ett slags rationalisering av de
förhållanden, som kommit att utveckla
sig på detta område.

Frågan om investeringarna återkom
också. Vi har gjort gällande, att man i
rådande läge bör se till att den privata
sektorn får möjligheter att göra de investeringar
som behövs för att bringa
ned kostnadsläget inom landet och stärka
vår konkurrenskraft utåt. Jag har
gång efter annan haft anledning framhålla,
att jag tänker mig att detta skulle
ske helt enkelt genom en annan fördelning
av de investeringar, som det ekonomiska
läget kan ge utrymme för, än
statsmakterna nu har aviserat. Om det
inte kan ske på annat sätt, får det enligt
min mening ske genom att man i motsvarande
mån minskar de offentliga investeringarna
för att släppa fram de investeringar
som skulle kunna leda till en rationalisering
och sänkt kostnadsnivå.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Herr Lange och jag diskuterade den frågan
för inte så länge sedan och min
uppfattning har inte förändrats.

Herr Eliasson talade också om kravet
att flera bostäder skall byggas. Om herr
Eliasson syftade på vad högerpartiet i
den vägen yrkat, skall han finna att vi
framför allt tänker oss att detta skulle
kunna ske genom att kostnaderna för
själva bostadsbyggandet på olika vägar
minskas. Vårt yrkande innebär således
inte att vi skulle vilja gå över gränsen för
vad resurserna i det fallet medger, vi
önskar däremot att de befintliga resurserna
skall utnyttjas bättre.

Herr ELIASSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte utvidgat debatten
till frågor som ligger utanför bankoutskottets
utlåtande. Däremot är det
riktigt att herr Ewerlöf i sitt korta anförande
begränsade sig till ytterlighet,
men det var för mig bara ett uttryck för
att högern och folkpartiet inte har några
väsentliga anmärkningar att komma med.
Man är ganska nöjd med penningpolitiken,
men man måste ändå av gammal
vana ha en reservation till utlåtandet.

Herr Ewerlöfs bedömning av konjunkturen
— som sammanfaller med finansministerns
uppfattning — synes mig vara
realistisk — vi måste ta hänsyn till
risken för både inflation och deflation,
ålen om herr Ewerlöf har en sådan uppfattning,
medan herr De Geer har den
uppfattningen att riskerna helt och hållet
ligger i depressiv riktning — hur kan
då herrarna enas om en reservation som
beklagar likviditetsökningen? Det problemet
kvarstår.

Vad till sist gäller frågan om investeringarna
i näringslivet, herr talman, konstaterar
jag att herr Ewerlöf är beredd
att minska investeringarna inom den
statliga sektorn. Men jag kan inte erinra
mig att högern i sina ställningstaganden
när det gäller kapitalbudgeten visat några
prov på den saken. Man är med på investeringarna
inom bl. a. försvaret och
kommunikationsverken och i vägarna,
de kommunala investeringarna vill man
inte heller beskära, och någon minskad

takt i bostadsbggandet förordar man lika
litet. Då kvarstår för herr Ewerlöf den
frågan att besvara, hur man inom ramen
av våra reala resurser skall kunna öka
de privata investeringarna, när man
samtidigt yrkar på en skärpt kreditåtstramning.

Herr LANGE (s):

Herr talman! Studerar man bankoutskottets
förevarande utlåtande, finner
man att det egentligen inte är så mycket
som skiljer majoriteten och reservanterna
åt. Det var kanske av den anledningen
som herr De Geer valde att tala inte
om den period, som bankoutskottets
granskning avser, utan i stället om framtiden.
Inför den avmattning i konjunkturen,
som herr De Geer fann sannolik,
ansåg han — med rätta, tycker jag — att
en viss beredskap bör upprätthållas;
detta har i olika sammanhang framhållits
både av företrädare för riksdagsmajoriteten
och av regeringen. Det var
emellertid rätt egendomligt att herr De
Geer inte i detta sammanhang talade
om vad bankoutskottets utlåtande egentligen
avser, nämligen den beredskap på
penning- och kreditpolitikens område som
i så fall borde upprätthållas, utan i stället
valde att vid detta tillfälle dra in
skattepolitiken i debatten. Hur lockande
det än kunde te sig att fortsätta den diskussion
vill jag avstå från att göra det;
vi får väl tillfälle att senare under riksdagen
återkomma till den frågan.

Herr Ewerlöf skärpte i viss mån i sitt
anförande den kritik, som kan utläsas
ur reservationen till bankoutskottets utlåtande.
Han ansåg att under det gångna
året penningpolitiken hade försvagats
såsom ett instrument för den ekonomiska
politiken. Men så länge man håller
sig till vad som står att läsa i reservationen
kan man endast konstatera tre
olika punkter, där reservanterna avviker
från utskottsmajoriteten.

Den första gäller vårt utländska handels-
och betalningsläge under fjolåret.
Reservanterna understryker där bara en
aning kraftigare än utskottsmajoriteten
förändringarna i bytesvillkoren såsom

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

en förklaringsgrund till vår förbättrade
valutaställning.

Den andra punkten, där reservanternas
uppfattning om utvecklingen skiljer
sig från majoriteten, gäller förhållandena
på kreditmarknaden. Här pekar reservanterna
på de risker, som enligt deras
mening föreligger för att penningvärdet
till följd av den kortfristiga statliga
upplåningen skall komma att försämras.

För det tredje slutligen anser reservanterna
till skillnad från majoriteten i
utskottet, att riksbanken under de gångna
åren bort följa en annan räntepolitik.

Heservanterna har emellertid avstått
från att framställa något bestämt yrkande
och har i reservationen också använt
så försiktiga ordalag, att man har anledning
att fråga sig hur det kommer sig,
att enhet inte kunnat uppnås i utskottet
i denna fråga. Vi vet ju alla att varje
utskottsordförande har en naturlig strävan
att så långt som möjligt kompromissa
ihop uppfattningarna och få fram
enhälliga förslag i de allra flesta frågor.
När det inte lyckats denna gång kan
man kanske på goda grunder gissa, att
orsaken härtill får sökas i oppositionspartiernas
önskan att till varje pris finna
något, som utåt och vid en ytlig betraktelse
kan framstå som eu egen linje.
Huruvida det är valtaktiska spekulationer
som varit avgörande härvidlag vill
jag lämna därhän. Utan att bli utförlig
vill jag i stället begagna tillfället att
framföra några kritiska kommentarer till
de tre punkter, där reservanterna framfört
en i någon män avvikande mening
från utskottsinajoriteten.

Vad först förbättringen av vårt lands
yttre ekonomiska läge beträffar är det
väl inte ur vägen att understryka, att
den ökade exporten av skogsprodukter
medförde en i och för sig glädjande
minskning av exportlagren. Utan en sådan
nedgång skulle skogsindustrierna ha
haft större svårigheter att upprätthålla
sysselsättningen än nu. Det är inte heller
troligt att avverkningarna i våra skogar
kunnat få samma omfattning som de
haft under denna avverkningssäsong.

Reservanterna ställer sig vidare kritiska
till den statliga upplåningen. Härav
följande ökning av likviditeten i näringslivet
måste enligt deras uppfattning
betyda nya risker för en inflation. Jag
kan inte, herr talman, finna annat än
att resonemanget på den punkten är så
ofullständigt, att det ger en skev bild av
det verkliga läget. Det är givet att vi alla
kan vara överens om att likviditeten
inom näringslivet och på kreditmarknaden
bör vara så liten som möjligt, så
länge vi lever vid gränsen av ett fullt
utnyttjande av vår arbetskraft och våra
resurser. Detta har i själva verket varit
riktpunkten för riksbankens politik. Ur
den synpunkten är det också angeläget
att den statliga upplåningen får en långsiktig
placering. Detta har ju fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret
eftersträvat. Att inte hela den statliga
upplåningen kunnat placeras på kapitalmarknaden
sammanhänger ju med
att denna upplåning i så fall — såsom
herr Eliasson för övrigt påpekade —
skulle kommit att tränga undan andra
viktiga lånebehov, såsom bostadskrediter,
kommunlån och även enskilda företags
obligationslån.

Reservanterna kan väl inte mena att
detta skulle ha varit ett önskvärt resultat
av utvecklingen? Det skulle ju i så
fall ha inneburit ett minskat bostadsbyggande
och ett sämre tillgodoseende av
näringslivets egna kreditbehov. Ingetdera
överensstämmer med vad högern
och folkpartiet i andra sammanhang
brukar framföra. Med utgångspunkt från
ett, det vill jag gärna erkänna, rätt olyckligt
ordval i fjolårets finansplan ger höger-
och folkpartireservanterna i utskottet
uttryck för sin besvikelse över att
fjolårets upplåningsbehov ej kunnat tillgodoses
i sin helhet på kapitalmarknaden.
Ingen vill väl i och för sig förneka,
att det skulle varit lyckligt om så kunnat
ske utan att andra viktiga lånebehov
trängts undan. Men säkerligen trodde
inte finansministern när han gjorde detta
uttalande i fjol, att hela den statliga
upplåningen skulle kunna placeras långsiktigt.
Det framgår förresten redan av
finansplanen, om man läser uttalandena

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

där i sitt sammanhang. Uttrycket »kapitalmarknaden»
avser här icke endast
den långa marknaden, utan hela kreditmarknaden.
Jag vill villigt erkänna att
språkbruket på denna punkt växlar och
att det kanske hade varit lyckligt, om
man talat om kreditmarknaden i stället
för kapitalmarknaden.

Vad man emellertid hoppades på i fjol
var i själva verket att den statliga upplåningen
skulle kunna tillgodoses i huvudsak
utan att riksbanken skulle behöva
anlitas för att lämna krediterna annat
än möjligen rent tillfälligtvis. Detta
har ju också skett. En del av upplåningen
har skett genom emissioner av skattkammarväxlar,
men en icke obetydlig
del har kunnat placeras genom obligationer
med varierande löptid och till
växlande villkor. I det hänseendet har
utvecklingen i fjol varit vida gynnsammare
än under tidigare år, då statliga utgiftsöverskott
förelegat och föranlett bekymmer.
Vad man i första hand fruktat
är ju i själva verket att staten skulle behöva
anlita riksbanken för sin upplåning.
Det har man velat förebygga, och
det har också de penningvårdande myndigheterna
lyckats med.

Jag tror att det hade varit på sin plats,
att reservanterna också givit uttryck åt
ett erkännande härav. Varken herr
Ewerlöf, herr De Geer eller övriga reservanter
kan väl förneka, att i nuvarande
konjunkturläge är frågan om på hur
lång sikt statens upplåning skall placeras
mindre viktig än frågan om huruvida
denna upplåning skall placeras på
kreditmarknaden eller i riksbanken. I
sammanhanget tycker jag det kan vara
på sin plats att understryka, att statsmakterna
ju inte helt står utan möjligheter
att ingripa mot en likvid situation
på kreditmarknaden, om tecken på en
alltför kraftig låneexpansion skulle
framträda.

Herr Ewerlöf framhöll i sitt anförande,
att den politik, som förts, skilde sig
från den uppfattning om hur politiken
borde föras, som han företrädde, därigenom
att man fäster allt för stort avseende
vid en fixerad låg ränta. Jag vet
inte, om betoningen den här gången låg

på ordet »fixerad» eller om den låg på
uttrycket »låg ränta». Om betoningen låg
på »fixerad», tror jag att kritiken är felaktig,
ty det har så många gånger klargjorts
från riksdagsmajoritetens sida, att
den i lika hög grad som oppositionen är
angelägen om en rörlig räntepolitik och
visst inte vill, att räntan skall låsas fast.
Om herr Ewerlöf däremot menar, att
räntan borde ha varit högre, så har han
naturligtvis en ståndpunkt som skiljer
sig från den som majoriteten företrätt.

Jag vill i detta sammanhang konstatera,
att herr Ewerlöf i sitt sista anförande
gjorde sig skyldig till en viss glidning.
Han framhöll där, att ränteläget
ju egentligen inte hade behövt vara högre
än för närvarande, även om man fört
en rörlig räntepolitik. Det rimmar, herr
»talman, illa med de uttalanden, som
gjordes från både högerns och folkpartiets
sida när penningpolitiken i fjol var
uppe till debatt. Då framhöll man vid
flera tillfällen, att en måttlig uppjustering
av ifrågavarande räntesatser skulle
varit önskvärd. Det säges på ett ställe av
reservanterna i fjolårets utskottsutlåtande,
att ett stabilare jämviktsläge på kreditmarknaden
inte hade kunnat vinnas
annat än genom en viss uppjustering av
guldkantade lån och bostadskrediter. I
varje fall står inte herr Ewerlöfs uttalande
i dag fullt i överensstämmelse med
de uttalanden, som högern och folkpartiet
gjort när penningpolitiken vid tidigare
tillfällen varit uppe till diskussion
här i kammaren.

Det resonemang, som förts omkring
räntan i reservationen — om jag får hålla
mig till den — innehåller egentligen
inte någonting nytt. Reservanterna tycks
mena att en högre ränta på de långa lånen
skulle medföra en ökad kapacitet
på kapitalmarknaden. Men det avgörande
för kapitalmarknadens kapacitet är
väl ändå inte räntans höjd i och för sig.
I stället är det skillnaden i ränteläget
mellan den långa och den korta marknaden,
som är avgörande. Om denna
ränteskillnad ökas, så lockas — det måste
väl herrar Ewerlöf och De Geer erkänna
— i viss utsträckning placeringsvilligt
kapital från den korta till den

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

långa marknaden och därigenom ökas
statens möjligheter att täcka lånebehovet
på kapitalmarknaden. Just genom diskontosänkningen
i höstas har räntan på
skattkammarväxlar kunnat justeras ned,
och därigenom har också en viss förbättring
inträtt av placeringsmöjligheterna
på obligationsmarknaden — utan
räntehöjning. Härigenom har i själva
verket den av oppositionen eftersträvade
effekten erhållits: att göra den statliga
upplåningen mera långsiktig.

Det är värt att understryka, herr talman,
att detta resultat uppnåtts utan att
räntan behövt höjas. Högern och folkpartiet
har tidigare hävdat den uppfattningen,
att en räntehöjning borde ha tillgripits
för att skapa balans på lånemarknaden
och jämvikt i samhällsekonomien.
Gentemot detta har från regeringens
och riksdagsmajoritetens sida
och senast i dag av herr Eliasson framhållits,
att en räntehöjning exempelvis i
fjol skulle ha medfört ökade kostnader
i näringslivet. Därmed hade industriens
konkurrenskraft gentemot utlandet försämrats.
Jag tror inte att riktigheten av
det påståendet kan bestridas. Läget inom
landet bär varit balanserat, och kreditmarknaden
har befunnit sig i jämvikt
under den tid, som bankoutskottets
granskning av riksbanken och riksgäldskontoret
avser. Borde inte herrar Ewerlöf
och De Geer såsom talesmän för oppositionen
ha begagnat detta tillfälle att
träda fram och erkänna, att deras krav
på räntehöjning vid den debatt om penningpolitiken,
som fördes i maj månad
i fjol, var förhastat? Den effekt, som de
ville åstadkomma med en höjning av
räntan, har uppnåtts utan denna åtgärd.
Därmed har man också sluppit de skadliga
konsekvenser av ett höjt kostnadsläge,
som räntehöjningen skulle ha medfört.

Jag tror inte alls att vi får ett sådant
erkännande från herrarnas sida. I bankoutskottets
reservation rör man sig alltjämt
med talesätt, som tyder på att oppositionen
anser räntan vara det viktigaste
penningpolitiska instrumentet. Det
lönar sig kanske inte att spekulera över
vilka intressen herrarna företräder i det

här sammanhanget. Det kan i varje fall
inte vara jordbrukarnas intresse, eftersom
de skulle få ökade kapitalkostnader,
och inte heller hyresgästernas eller egnahemsägarnas,
då de skulle få bostadskostnaderna
höjda om räntan steg.

Allra sist, herr talman, vill jag säga,
att det är rätt intressant att iakttaga, att
folkpartiet, som i så många sammanhang
utåt vill framstå såsom småfolkets företrädare,
i alla frågor där kapitalintressen
står på spel sluter upp på högerns
sida. Det sker här i dag i räntefrågan,
och det har skett varje gång då högern
slår vakt om företagarvinsterna. Nu senast
motsatte sig även folkpartiet en
fortsatt tillfällig begränsning av rätten
till fria avskrivningar, och nyligen biträdde
folkpartiet högerns förslag, att
rätten till avsättningar å investeringskonto
för skog skulle tillförsäkras inte
endast de enskilda skogsägarna, utan
också de kapitalstarka skogsbolagen. Jag
tror att det inte skadar, att även denna
sida av folkpartiets politik någon gång
får sin belysning.

Jag vill sluta, herr talman, med att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag får börja med
att bemöta vad herr Lange yttrade i slutet
av sitt anförande, då han insinuant
efterlyste vilket intresse det är som ligger
bakom vårt tal om penningpolitiken,
vill jag svara, att det är det samlade
folkhushållets intresse och ingenting annat.
Det är onödigt att i denna debatt
försöka göra gällande, att det skulle vara
några andra motiv, som driver oss i
vår kamp för att få en riktig penningpolitik
i landet.

Här säger nu herr Lange, att det klargjorts
av majoriteten, att också den är
anhängare av en politik med rörlig ränta.
Man tar sig om huvudet, när man
hör sådant, och man undrar om vi talar
samma språk och lägger in samma betydelse
i orden, när herr Lange betecknar
vad som här har skett under årens
lopp från majoritetens sida såsom uttryck
för att man varit anhängare av en
rörlig räntepolitik.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

I så fall har vi diametralt motsatta
uppfattningar om vad som menas med
att föra en rörlig räntepolitik. Herr
Lange försökte att få fram att jag skulle
ha gjort mig skyldig till motsägelse, då
jag nyss antydde — rent hypotetiskt —
att om vi under de gångna åren hade
fört en rörlig räntepolitik, så skulle jag
inte hålla för osannolikt att ränteläget
på kreditmarknaden i dag inte skulle
behöva vara högre än det nu är. Vill
man nu inleda en rörlig räntepolitik,
skulle den sannolikt till en början kräva
en räntehöjning. Men dessa uttalanden
kan inte spelas ut mot varandra såsom
innebärande någon motsägelse.

Herr Lange gjorde vidare den distinktionen,
att vad vi till varje pris velat
undvika har varit att få en kreditexpansion
genom riksbanken. Han menade
också, att det förhållandet, att kreditexpansionen
kommit från affärsbankerna,
skulle ha en helt annan betydelse.
Ja, herr Lange, det är en svår fråga att
klargöra, vilka nyansskillnader som kan
föreligga mellan expansion i riksbanken
och expansion i affärsbankerna. Men i
stort sett torde effekten av en kreditexpansion
i båda fallen vara densamma.
Det är därför som jag har anledning att
rikta lika mycket kritik — eller i varje
fall i det närmaste samma kritik — emot
en kreditexpansion i affärsbankerna,
som om den kommit till stånd i riksbanken.

Herr LANGE (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag fråga herr Ewerlöf:
Tycker inte herr Ewerlöf att det är
till större fördel att den statliga upplåningen
placeras i ettåriga, tvååriga eller
treåriga obligationer, eventuellt i skattkammarväxlar,
än att staten lånar direkt
av riksbanken? Om herr Ewerlöf svarar
ja på den frågan, betyder det alt herr
Ewerlöf måste bedöma utvecklingen under
de senaste åren i det hänseendet
ungefär på samma sätt som vi har gjort.

Jag vill också säga, att varje gång som
högerns företrädare talar om rörlig ränta,
har det gällt en höjd ränta. Om jag
uppfattade herr Ewerlöf rätt — jag är

5 Första kammarens protokoll 195U. A’r 10.

inte så säker på det — i hans senaste
anförande, ansåg han att om det i dagens
läge skulle bli fråga om en rörlig
ränta, så gällde det återigen en höjd ränta.
Det är på denna punkt som opposition
och majoritet i riksdagen skiljer sig
åt, men inte i fråga om rörligheten i räntan.
Sedan 1950, herr Ewerlöf, har vi
dock haft ränteändringar två gånger, och
varje gång i olika riktning.

Till slut kanske jag får säga, att det
svenska folkhushållet har intresse av att
vi för en sådan räntepolitik, att vi uppnår
ett fullt utnyttjande av resurserna
och arbetskraften med bibehållen balans.
Det svenska folkhushållet har intet
intresse av en höjd ränta, herr Ewerlöf,
och om vi kan uppnå balans och i
full utsträckning utnyttja resurserna
utan att begagna en höjd ränta såsom
ett instrument, är detta till gagn för det
svenska folkhushållet. Det gynnar egnaliemsinnehavare,
hyresgäster och jordbrukare,
och det är också till gagn för
näringslivet i dagsläget, i den mån som
dess kreditbehov behöver tillgodoses.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson tycktes
finna en motsättning mellan reservanternas
uppfattningar. Den var nog mera
skenbar än verklig. Jag vill betona, att
jag såsom politiker och riksdagsman och
medlem av bankoutskottet inte utan stor
oro har sett, hur det statliga lånebehovet
finansieras genom affärsbankerna,
då man samtidigt inte avser tillgripa
andra kraftiga medel mot detta än en
eventuell ökning av kassareserverna i
bankerna.

Vidare vill jag uttryckligen betona, att
jag såsom affärsman har den uppfattningen,
att de depressiva tendenserna
för dagen överväger. Om man skulle
göra en snabbskiss över de olika faktorerna
kan man säga, att det som kanske
mest pekar emot inflation är börsens
oerhörda fasthet. Den fick en särskild
puff uppåt, då Kungl. Maj:t lade fram
sin proposition häromdagen om ökat sedeltak.
Jag har såsom affärsman och industrimän
mycket svårt att förstå de

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

fasta kurserna för dagen, när man dagligen
har känning av svårigheterna att
konkurrera p å utlandsmarknaden och
när man vet, hur stark disproportionen
är mellan vårt kostnadsläge och vad vi
får ut då vi säljer, särskilt för export.
En risk för inflation ligger också i den
starka stegring av priserna på metaller,
som ägt rum under den sista tiden, och
— såsom jag tidigare nämnt — på njutningsmedel
i fråga om drycker, såsom
kaffe, te och kakao. Sysselsättningen är,
om inte övergod, så dock god.

Men sedan har vi de depressiva tendenserna,
och det är våra svårigheter
att exportera. Det råder mycket stora
svårigheter i fråga om vår järnindustri
och vår järnmanufaktur. Sedan har vi,
såsom jag tidigare sade, frågetecknet
Amerika. Amerikanarna är så angelägna
att gång på gång påpeka — särskilt från
officiellt håll — att det inte blir någon
ny depression i Amerika. Men man liar
en stark känsla av att detta inte motsvaras
av verkligheten. De depressiva tendenserna
börjar nämligen bryta igenom
mera allvarligt, utan att det därför kan
sägas vara fråga om någon förestående
kris.

Jag vill med andra ord säga, att läget
är ytterst labilt — det kan man man
säga vare sig man bedömer frågan som
politiker eller som affärsman.

Herr Lange frågade, varför jag begränsade
mig till skatterna och icke berörde
kreditpolitiken när det var fråga
om eventuella preventiva åtgärder mot
en annalkande depression. Ja, jag berörde
nog kreditpolitiken i mitt första anförande,
men ytterst lätt, det medger
jag. Jag har antecknat här, att jag sade,
att ett vapen, om depressionen bryter
igenom, är alt lämna det enskilda näringslivet
större frihet. Jag kan hålla
med om att jag inte tillräckligt utvecklade
min tankegång, men därmed åsyftade
jag också en större frihet på kreditens
område.

Man har undrat, varför jag drog in
skatterna i debatten och inte höll mig
till de frågor som är aktuella i dechargen.
Jag framhöll emellertid i början
av mitt anförande, att herr Ewerlöf ha -

de uppehållit sig i detalj på det området
och att jag skulle blicka framåt. Jag
har en känsla av att när man talar om
kreditpolitiken, om budgetunderskott
och sådant, så kommer det lätt ett drag
av ledsnad och tristess över kammarledamöternas
ansikten. Vi har behandlat
dessa frågor så länge och så många
gånger, att alla blivit uttråkade på dem!
Kommer man däremot in på skatterna,
förefaller det som om man vore litet mera
intresserad. Och det kan inte förnekas,
att skattefrågan är ett mycket viktigt
moment i den ekonomiska utvecklingen
och förutsättningarna för densamma.

Jag beklagar, att jag icke fick något
svar av herr Lange på min konkreta
fråga. Jag skall precisera den ännu klarare
nu: Om de depressiva tendenserna
slår igenom i vårt land nu, tror herr
Lange att finansministern då är beredd
— eller är herr Lange beredd att rekommendera
fininsministern — att ta
samma steg som den tyske finansministern
tog i förra veckan, nämligen att
som ett medel att bekämpa de depressiva
tendenserna sänka skatterna över
hela linjen, såväl för fysiska personer
som för företagen?

Herr ELIASSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det blir
svårare och svårare att förstå det här,
såvida nu inte herr De Geers senaste
anförande skall vara det som kastar ljus
över frågeställningarna. Herr De Geer
säger nämligen, att det bara är en skenbar
motsättning — om det nu finns någon
motsättning — mellan högerns och
folkpartiets bedömning av läget, just därför
att herr De Geer som affärsman bedömer
det annorlunda än herr Ewerlöf
gör, förmodligen också han som affärsman
— eller är det så, att herr Ewerlöf
också har en uppfattning som politiker
och en annan som affärsman? —
Det tror jag inte är fallet, och jag har
inte fått någon upplysning om det. Jag
konstaterar alltså att herr De Geer skrivit
under denna reservation som politiker,
men att han som affärsman be -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

dömer läget helt annorlunda. Det tycker
jag är ganska intressant. Då kanske
jag skulle kunna få framställa en fråga
till affärsmannen De Geer: Om man nu
bedömer situationen så, att vi har övervägande
depressiva tendenser, skall man
då, för det första, beklaga den likviditetsökning
vi har i affärsbankerna, och
skall man, för det andra, i detta läge
yrka på en räntehöjning?

Herr LANGE (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag besvarade inte herr
De Geers fråga, därför att jag ansåg att
vi skulle få rika tillfällen i fortsättningen
att återkomma till den. Herr De Geer
brukar ju inte heller besvara de frågor
jag ställer till honom! Men jag skall ändå
försöka att den här gången gå in
på ett svaromål.

I ett läge som utmärks av klart depressiva
tendenser med risker för en
bestående avmattning i konjunkturen
bör, enligt min mening — jag svarar för
mig själv och inte för finansministern
— alla möjligheter som föreligger till
en sänkning av skatten tillvaratas. Men
jag vill samtidigt, herr talman, mycket
beklaga att folkpartiet, med den politik
som partiet fört på detta område under
de gångna åren, som ju utmärkts av
högkonjunktur och hög temperatur i näringslivet,
beskurit möjligheterna att
föra en riktig, konjunkturutjämnande
skattepolitik. Det är ju folkpartiet som
vänt sig mot det överskott som uppkommit
i statens budget under de gynnsamma
åren, och det är folkpartiet, som
även under de mycket goda åren, då det
gällde att hålla tillbaka anspråken med
hänsyn till de tillgängliga resurserna,
vände sig mot att skattepolitiska åtgärder
skulle tillgripas i syfte att dämpa
konjunkturen. Om herr De Geers partivänner
fört en annan politik skulle möjligheterna
för finansministern att i ett
klart depressivt läge sänka skatterna ha
varit betydligt större.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Till herr Eliasson vill jag bara säga,
att han överdriver betydligt när han ta -

lar om att jag bedömer saken helt olika
som politiker och som affärsman. Jag
har sagt att jag både som politiker och
som affärsman anser läget vara i hög
grad labilt. Och jag tror att nästan alla i
denna kammare kan vara eniga med mig
om att läget är labilt. De olika uppfattningarna
gäller nyanser, inte läget i
stort. Vi bör rusta för beredskap åt båda
hållen.

För att ytterligare bestyrka min anslutning
till reservationen ber jag nu
att få yrka bifall till densamma, vilket
jag'' glömde att göra i mitt första anförande.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag skulle inte ha blandat
mig i den här debatten, om det inte
hade varit så, att herr Lange i slutet av
sitt första anförande gjorde sitt sedvanliga
utfall mot folkpartiet. Det tycks vara
någonting som är ofrånkomligt i herr
Langes uppträdande som premiäraktör
på det penningpolitiska planet.

Herr Lange började med att fråga,
varför inte bankoutskottet kunde ha
skrivit ihop sig, då skillnaden mellan
majoritetens och minoritetens yttranden
är så ringa. Ja, den frågan vill jag ställa
till bankoutskottets majoritet. Varför
kunde inte den ha gått oss ytterligare ett
stycke till mötes?

Sedan är det nog inte herr Lange obekant
att i varje fall vi inom folkpartiet
hyser en viss ingrodd misstro mot regeringens
förmåga att klara vår penningpolitik.
Efter upplevandet av den s. k.
engångsinflationen med dess obehagliga
erfarenheter i minne kan det inte undgås
att vi känner oss kritiska mot regeringens
åtgöranden, när det gäller bevarandet
av vår valutas värde. Det är
inga valpolitiska spekulationer som ligger
bakom detta. Tvärtom föreställer jag
mig att den regeln gäller för alla partier
att det inte finns någon möjlighet att
gå ut i valet i höst och ingående resonera
penningpolitik med det svenska folket,
så krångligt som det ämnet för närvarande
är.

När vi nu har reagerat mot det sätt

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

på vilket det allmänna tillgodoser sitt
lånebehov, beror det på att upplåningen
i allt för stor utsträckning skett i
form av kortfristiga lån. Dessa kortfristiga
lån innebär också en kortfristig
penningpolitik. Det går bra att tillgripa
sådana utvägar i dag, men hur kommer
det att se ut om 3, 4, 5 år när alla dessa
lån skall infrias? Då kanske ljudet blir
litet annorlunda i skällan.

Herr Lange sade att det svenska folkhushållet
inte har något intresse av hög
ränta. Det är alldeles riktigt. För det
.svenska näringslivet är givetvis en låg
ränta av fundamental betydelse. Men
vad som icke bör lämnas ur sikte i detta
sammanhang är att den penningpolitik,
som bar förts, icke har stimulerat det
enskilda sparandet på ett sådant sätt att
det skapats en kapitalmarknad, som kunnat
tillgodose de långfristiga lånebehoven.
Herr Lange har själv jämte finansministern
i statsverkspropositionen omvittnat
att det enskilda sparandet, trots
det gynnsamma fjolåret, icke har ökat,
och finansministern och hans statssekreterare
kan inte heller ställa i utsikt
ett ökat enskilt sparande under innevarande
år. Det är på detta sätt som det
svenska folket reagerar mot den förda
politiken, att folk, som kunde spara, i
stor utsträckning har upphört att spara.
Det går inte att här komma med något
tal om storfinans i motsats till de anställda.
Jag tycker att det är toner som
borde tillhöra en förgången tid. Även
den stora massan av det arbetande folket
i vårt land har intresse av att det
förs en penningpolitik, som håller även
i tider av påfrestningar.

Herr Lange nämnde i detta sammanhang
att vårt krav på avskaffandet av
begränsningen av den fria avskrivningsrätten
skule vara förestavat av storfinansens
intresse. Detta är inte alls något
storfinansens egoistiska intresse, ty vad
företagarna vinner ett år i minskad skatt
förlorar de ett annat år, då dessa pengar
kommer fram i boksluten och beskattas.
Jag kan erinra om att en sådan man
som metallarbetarförbundets ordförande,
herr Geijer, för inte länge sedan yttrade
alt de fria avskrivningarna har haft en

stor betydelse för konsolideringen av
svensk industri och därför också har varit
av betydelse för de i svensk industri
anställda.

Om statens kortfristiga upplåning gäller
i övrigt att pengarna ju dansar runt.
Pengarna samlas upp hos bankerna, går
in i statens affärer med påföljd av ökad
likviditet hos bankerna och därefter ut
i näringslivet samt fångas upp i bankerna
igen. Resultatet blir inte någon ökad
sparverksamhet vare sig hos de enskilda
eller hos företagen, utan endast ett ökat
omlopp av pengar i samhället. Och det
är där inflationsfaran ligger, oberoende
av vad som händer ute på världsmarknaden
i form av inflatoriska eller depressiva
tendenser.

Herr LANGE (s):

Den sista delen av herr Olilons resonemang
beträffande verkningarna av den
tillfälliga begränsningen av den fria avskrivningsrätten
visar tydligt att herr
Ohlon inte är ledamot av bevillningsutskottet,
ty då skulle han inte ha kunnat
ta så lättvindigt på den frågan som han
här gjorde. Om dessa vinster sedermera
tas fram till beskattning är ju beroende
på i vilket läge företagen kommer att befinna
sig i framtiden. Det sammanhänger
med om det över huvud taget föreligger
några vinster eller ej. Man kan inte
bestrida, herr Ohlon, att begränsningen
av den fria avskrivningsrätten innebär
en inskränkning av företagens rätt att
disponera över sina vinster. Det bar funnits
skäl för en sådan åtgärd i dagens
läge som ändå här i landet till skillnad
från Tyskland, som herr De Geer nyss
talade om, fortfarande karakteriseras av
spänningsmoment mellan anspråken på
investeringsområdet och det penningpolitiska
utrymmet för investeringar.

Inom parentes vill jag säga att den
lärdom vi kan dra av dagens läge i
Tyskland är bland annat att vi bör undvika
att få en så stor arbetslöshet som
man för närvarande har i Tyskland —
där räknar man med 2 miljoner arbetslösa.
Här föreligger dock en ganska avsevärd
skillnad mellan det nuvarande

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

svenska konjunkturläget och förhållandena
i Tyskland, och därför måste också
skattepolitiken i vårt land utformas på
ett annat sätt i dagens läge än som skett
i Tyskland.

Herr Ohlon och jag är fullständigt
överens om att det är önskvärt att sparandet
har så stor omfattning som möjligt.
Jag vill bara betona, att man ofta,
när man talar som herr Ohlon gör, ger
ett intryck av att läget och utvecklingen
varit betydligt sämre än det i realiteten
har varit. Jag vet, att det inte är
hem Ohlon obekant, att svenska folket
nu i form av investeringar sparar 30 procent
av bruttonationalprodukten. Det är
en siffra som ligger avsevärt högre än
under den tid då herr Ohlons meningsfränder
i riksdagen hade litet mera att
säga till om.

Slutligen, herr talman, har jag här i
denna debatt aldrig använt uttrycket
»storfinansen gentemot de anställda».
Jag vet inte varifrån her Ohlon fått det.
Vad jag har sagt — och det vill jag upprepa
— är att det inte ligger i hyresgästernas,
egnahemsägarnas eller jordbrukarnas
intresse att vi i dagens läge
får en höjd ränta. Det lär inte heller
herr Ohlon kunna bestrida.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det torde inte vara herr
Lange obekant, att de stora arbetslöshetskadrerna
i Tyskland i främsta rummet
beror på flyktingskarorna österifrån.

Vad det för investeringsverksamheten
nödvändiga sparandet beträffar vill jag
säga, att produktionsapparaten på grund
av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen
håller mycket kortare tid nu
än vad som tidigare var fallet. Produktionsapparaten
har behov av en omställning
i snabbare takt än förut, och detta
i sin tur förutsätter en större anpart av
nationalinkomsten för investeringar än
som tidigare behövts.

Herr LANGE (s):

Herr talman! Vad herr Ohlon sist sade
är riktigt, men det förutsätter också

ett större sparande. När vi har kunnat
använda en större andel av vår kapacitet
just för investeringsändamål, innebär
det, att svenska folket av sin inkomst
avstår från att konsumera mera än under
1920-talet.

Jag vill slutligen säga beträffande utvecklingen
i Tyskland, att jag inte gick
in på orsakerna till läget där. Men jag
kan upplysa herr Ohlon om att de senaste
månaderna inneburit en stegring
av arbetslösheten i Tyskland, som inte
kan hänföras till flyktingströmmarna
österifrån. Det är väl för tidigt att nu
yttra sig om orsaken härtill. Vad jag har
velat säga i mitt anförande är, att om
man har en betydande arbetslöshet, måste
penningpolitiken se ut på ett annat
sätt än i vår situation, där vi kan praktiskt
taget fullt utnyttja arbetskraften
vid bibehållen balans.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande
punkten yrkats dels att densamma skulle
läggas till handlingarna, dels ock att
kammaren skulle godkänna den av herr
Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på punktens läggande till handlingarna
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att punkten 1 i bankoutskottets
utlåtande nr 5 skall läggas till
handlingarna, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 37.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 27 mars 1953
(nr 97) om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar
m. in., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av väckt motion om utvidgning av
kretsen av de tysklandssvenskar, som
skola vara behöriga till hjälp från de år
1950 anvisade krigsförsäkringsmcdlen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
över förslag till kungörelse om ändring
i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292)
angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. körkortsindragning såsom påföljd
för felparkeringar.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckta
motioner om visst förtydligande av bestämmelserna
rörande återkallande av
körkort.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 37
i första kammaren av herr Lundström
samt nr 52 i andra kammaren av herrar
Carlsson i Stockholm och Nihlfors.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
översyn och förslag om förtydligande av
bestämmelserna i vägtrafikförordningen
beträffande återkallande av körkort, så
att körkort icke finge indragas som påföljd
för felparkeringar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:37 och II:
52, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Av motiveringen till här
föreliggande motioner framgår ju att den
förändring som ifrågasatts rörande återkallande
av körkort icke åsyftar allvarligare
förseelser eller sådana som kan
sägas vara till men för trafiksäkerheten.
Vad utskottet i det avseendet har anfört
föranleder därför från min sida inga särskilda
kommentarer.

Däremot ber jag att få säga några ord
om de bagatellförseelser, som tydligen
alltjämt skall kunna leda till indragning
av körkort. Det må därvid medges, att
vissa gränsbestämningar kan vara svåra
att göra. Fn sådan felparkering t. ex.
som att ställa sin bil för nära ingången
till ett hus är uppenbarligen ofta beroende
på subjektiva omdömen.

Häromdagen förekom ett meningsutbyte
mellan en bilist och en poliskonstapel
i Stockholm. Bilisten hade ställt
sin bil rätt nära en port men inte så att
ingången täcktes av bilen ens till någon

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. körkortsindragning såsom påföljd för felparkeringar.

del. Konstapeln erinrade då om bestämmelsen
att en ambulans lätt skulle kunna
köra fram till porten och ansåg detta
omöjligt, om bilen stod kvar där den
hade ställts. Bilisten å sin sida hävdade,
att det fanns mycket gott plats för en
ambulans men begärde för säkerhets
skull att få veta på hur långt avstånd
från ingången bilen skulle ställas. Det
får man söka avgöra själv, svarade poliskonstapeln,
några bestämda regler
finns inte. I det fallet skiftade tydligen
bedömningen högst avsevärt. Jag skulle
förmoda, att om konstapeln hade kommit
till platsen först sedan bilisten gått
sin väg, så hade åtal för felparkering
följt. Eftersom i allmänhet sansade bilförare
inte gör några större protester
i ett sådant bagatellfall, hade också med
säkerhet böterna erlagts utan vidare.
Men en registrering hade samtidigt skett
och en prick satts till eventuella föregående
för att så småningom kunna leda till en
indragning av körkortet. Huruvida detta
fall, som ju grundar sig på subjektiva
omdömen, skall betecknas som ett fall i
trafiksäkerhetens eller trafikens intresse
kan vara svårt att avgöra.

Däremot finns det andra klarare fall,
där vad jag skulle vilja beteckna som rena
petitesser fäller avgörandet. Den som t.
ex. har parkerat på en gata, där bilen bara
får stå en viss tid, och råkar ut för
malören att bli försenad, kan i många fall
ha oturen att bli prickad, även om förseningen
blott gäller några minuter. Parkerar
bilisten på en plats, där parkometer
finns uppsatt, och återkommer några
minuter för sent, så att mätaren visar
röd flagg, bär han stora förutsättningar
för att bli bestraffad. I en större stad
med relativt långa avstånd kan en person.
som är absolut tvungen att för sin
färd i staden begagna bil, bli utsatt för
dylika malörer utan uppsåt att överträda
bestämmelserna, utan trots mot
myndigheterna, utan att egentligen slarv
kan anses föreligga och — jag vill tilllägga
det — utan att dylika fall torde
kunna påstås innebära risker vare sig
för trafiken eller för trafiksäkerheten.
Man kan säga att det är ett brott mot god
ordning. Men varför skall man som

extra påbröd på de normala straffen för
brott mot ordningsbestämmelserna lägga
hotet om en eventuell körkortsindragning''?
Varken trafiken eller trafiksäkerheten
torde ha något att vinna på en sådan
kännbar straffskärpning.

Här skall dessutom observeras — och
det anser jag vara det väsentliga i denna
sak — att upprepade sådana förseelser
under en längre tidsperiod knappast
drabbar bilister, som mera sällan eller
av personlig bekvämlighet använder bilen
i en större stads innerområde. Redan
besväret att finna parkeringsplatser
och de vanliga parkeringsböterna gör
att de för dylika mindre angelägna resor
avstår från att använda den egna bilen.
De, som verkligen kan råka ut för
sådana upprepade förseelser, är just
personer som för sitt arbete är i behov
av att kanske dagligen köra omkring i
innerområdet av en stad med egen bil
på grund av tyngre bagage, som de måste
ha med sig, eller av andra dylika orsaker.
Det är alltså den rena nyttotrafiken,
som här befinner sig i riskzonen.
För sådana bilister skulle en körkortsindragning
bli utomordentligt kännbar.

Den här berörda frågan har ju tidigare
dryftats i riksdagen. Nu aktualiserades
problemet genom överståthållarämbetets
meddelande att tio felparkeringar inom
loppet av två år skulle medföra varning,
och gjorde man sig sedan skyldig till ytterligare
fem felparkeringar skulle körkortet
dras in. I pressen meddelades
samtidigt att vissa länsstyrelser tillämpade
ännu mera restriktiva bestämmelser.
Till råga på allt fick man reda på,
att bestämmelsen skulle ha retroaktiv
verkan.

En sådan stel bestämmelse väckte en
— enligt min mening — synnerligen förklarlig
reaktion. Redan 1944 års trafiksäkerlietssakkunniga
underströk, att återkallelse
ej borde ske automatiskt. Nu
finner jag av utskottets utlåtande att
överståthållarämbetet förklarat, att ämbetet
kommer att bedöma omständigheterna
i varje särskilt fall och på grundval
härav pröva återkallelsen av körkortet.
Detta innebär, såvitt jag förstår, en
utomordentligt viktig komplettering av

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. körkortsindragning såsom påföljd för felparkeringar.

de principer, som allmänheten ursprungligen
konfronterades med. Jag förmodar
att detta bedömande av omständigheterna
icke endast kommer att ske inom
överståthållarämbetet utan även inom
länsstyrelserna ute i landet.

Även om jag har svårt att förstå, hur
en sådan bedömning av svårighetsgraden
av relativt gamla förseelser skall vara
möjlig, är otvivelaktigt kompletteringen
i linje med de synpunkter som jag
anfört i motionen. I och med att den rena
automatiken försvinner och att hänsyn
tas till förseelsens art, torde också
behovet av en revidering av vägtrafikförordningens
bestämmelser minskas.
Dessutom har påpekats att några återkallelser
av körkort hitills inte har skett
på grund av felparkeringar. Måhända är
det nödvändigt att vänta, tills någon
offrats för folket, innan tiden är mogen
för en revision. Jag hoppas att något
sådant offer aldrig skall behöva ske, men
skulle så olyckligtvis bli fallet, kanske
frågan kan tas upp på nytt.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Utskottet har vid prövningen
av detta ärende kommit till den
uppfattningen, att det inte föreligger någon
anledning att förorda någon ändring
i vägtrafikförordningens bestämmelser
rörande möjligheterna att dra in körkort.
Vi har heller inte funnit det lämpligt
att göra något uttalande till vägledning
för tillämpningen i det ena eller
andra speciella fallet. Den bestämmelse,
som här åsyftas, säger ju tydligt ifrån,
att det inte får vidtagas så stränga åtgärder
på grund av bagatellförseelser.
Det skall i stället vara fråga om upprepade
förseelser, varvid föraren i väsentlig
mån skall ha visat bristande vilja
eller förmåga att rätta sig efter bestämmelserna.
Detta stadgande är tillräckligt
restriktivt, efter vad vi har kunnat förstå
i utskottet, men det kan naturligtvis
tillämpas på olika sätt, även om man
har ordalydelsen i bestämmelsen att rätta
sig efter.

Vi vet alla att det blev oro bland motorförarna
här i Stockholm med anled -

ning av överståthållarämbetets åtgärder
i det här aktuella fallet, och det är också
denna oro som har stimulerat till denna
motion. Men saken har, efter vad jag
kan förstå, klarats upp. Motormännens
riksförbund har ju haft en skriftväxling
med överståthållarämbetet, vilken omnämnes
i utlåtandet. Vad som inte omnämnes
där är det omdöme om denna
skriftväxling, som jag har sett i tidskriften
Motor och som visar att motorförarna
här i Stockholm inte längre är så
oroliga. Det kan nog vara lämpligt att
avvakta och se, hur det hela utvecklar
sig.

Jag tror bestämmelserna är sådana,
att en human tillämpning kan ske om det
finnes litet gott humör hos bägge parterna.
Det behövs bara en sådan där
trevlig inställning som den som lantbon
hade, som kom cyklande en kulen höstkväll
i storstaden, då det började skymma
på och som hejdades av en poliskonstapel,
som sade åt honom: »Det

skulle allt vara en lykta här!» —■ ''Skulle
vara och skulle vara’ — det skulle vara
vantar också, för det är så förskräckligt
kallt!» Har man den humana inställningen
på bägge sidor, går det nog bra.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Om ändring i 9 kap. 33 § vattenlagen.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring i
9 kap. 33 § vattenlagen.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 348 i första kammaren
av herr Velander m. fl. samt nr
457 i andra kammaren av herr Östlund.

1 motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till lag
om ändring i 9 kap. 33 § vattenlagen den
28 juni 1918 (nr 523).

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Motionerna avsågo ändring i bestämmelserna
om ersättning för intrång i
annans rätt till vattenmängd eller vattenkraft
i samband med utförande av vattenbvggnadsföretag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat:

»Som motionärerna påvisat kan de nu
gällande reglerna leda till obilliga konsekvenser.
För att undanröja dessa torde
erfordras lagändring. Därvid synes motionärernas
förslag förtjänt att övervägas.
Enligt utskottets mening är det angeläget
att frågan snarast bringas till sin
lösning. Utskottet vill emellertid icke
förorda att riksdagen redan nu för sin
del beslutar lagändring, enär frågan torde
erfordra ytterligare överväganden.
Det lämpligaste synes vara, att riksdagen
avvaktar förslag i ämnet från Kungl.
Maj:t. Utskottet förutsätter att sådant
förslag kommer att framläggas utan
dröjsmål.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa, att förevarande motioner,
I: 348 och II: 457, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Det spörsmål, som av
motionärerna berörs, har, såsom framgår
av utskottsutlåtandet, varit under
utredning av särskilda sakkunniga. Dessa
sakkunniga avgav redan den 12 september
1947 en promemoria, innefattande
förslag till vissa ändringar i vattenlagen,
däribland den som upptagits i de
föreliggande motionerna. Promemorian
har varit föremål för remiss i vederbörlig
ordning, och har, såvitt jag har mig
bekant, remissinstanserna varit mycket
positivt inställda, när det gäller förslaget
i denna del. Förslaget ligger emellertid
nu på något sätt inkapslat i justitiedepartementet,
ett tillstånd som utskottet
karakteriserar så, att förslaget ligger
»ännu under beredning». Ja, just
det! Det ligger sedan sju år tillbaka!
Utskottet reagerar till synes rätt milt mot
detta av utomordentlig passivitet präglade
tillstånd. Utskottet nödgas dock göra
vissa konstateranden, som i och för

Om ändring i 9 kap. 33 § vattenlagen.

sig, det vill jag erkänna, är positiva,
men som med mitt sätt att se hade bort
föranleda en annan slutsats. Utskottet
anför sålunda, att de nu gällande reglerna
kan, såsom motionärerna påvisat, leda
till obilliga konsekvenser, att det till
förebyggande eller eliminerande av dessa
konsekvenser krävs lagändring samt
att i det sammanhanget motionärernas
förslag synes vara förtjänt att övervägas.
Och utskottet fortsätter: »Enligt utskottets
mening är det angeläget att frågan
snarast bringas till sin lösning», och
tillägger slutligen: »Utskottet förutsätter
att sådant förslag kommer att framläggas
utan dröjsmål.»

Men om man nu är på det klara med
detta, varför kan då inte utskottet hemställa
om bifall till motionerna? Den lagtext,
som har upptagits i motionerna, är
de sakkunnigas. Den har varit föremål
för remissinstansernas överväganden
och, jag upprepar det, såvitt jag har mig
bekant, har remissinstanserna som regel
ansett, att en lagändring i den riktning,
som motionärerna här syftar till, är
ofrånkomlig.

Nej det sägs i stället: »Utskottet vill
emellertid icke förorda att riksdagen redan
nu för sin del beslutar lagändring,
enär frågan torde erfordra ytterligare
överväganden.» Med hänsyn härtill skulle
det vara av stort intresse att från utskottets
sida få del av vad det nu är som
kräver ytterligare överväganden. Det
skulle underlätta diskussionen i fortsättningen.
Jag skulle alltså vara intresserad
av att få erfara vad utskottet i det
sammanhanget syftat på.

Om det inte föreligger några alldeles
speciella skäl, måste jag vidhålla, att
det hade varit riktigast att utskottet
hemställt om bifall till motionerna. Och
hade man av försiktighetsskäl inte velat
gå direkt på bifall till motionerna utan
hellre lita till Kungl. Maj:t, skulle man
väl ha förordat skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om ett förslag i ämnet
exempelvis till nästa års riksdag.

Inom det utskott, där jag brukar befinna
mig, när det gäller utskottsarbetet
inom riksdagen, har man understundom
hävdat den meningen, att om ett utskott

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Om ändring i 9 kap. 33 § vattenlagen.

gör ett uttalande i sin motivering, som
inte förs vidare till Kungl. Maj:t genom
särskild skrivelse, har man inte rätt att
förvänta att Kungl. Maj:t ens skall uppmärksamma
uttalandets innehåll.

Det tillstånd, som nu råder på detta
område, skulle jag vilja beteckna med
ett så hårt ord som oefterrättligt. Det
finns sålunda stora kraftverk, som färdigställts
och tagits i bruk för, låt mig
säga, tio år sedan utan att någon leverans
av ersättningskraft börjat verkställas
och utan att något vederlag därför
lämnats eller behöver lämnas. Hur länge
skall det få fortgå? Den frågan tillåter
jag mig rikta till herr justitieministern,
eftersom jag ser honom vara i kammaren
närvarande. Jag utgår ifrån att han
inte har kunnat förbise, att detta spörsmål
existerar. Under sådana förhållanden
skulle det vara mycket intressant,
om herr justitieministern ville antyda
för oss hur hans intresse för åstadkommande
av en lösning av förevarande
spörsmål kommer att fullföljas.

Jag är ju på det klara med att det väl
hade varit riktigast att ställa denna fråga
till herr statsrådet i annan ordning,
men jag är dock tacksam om jag nu kan
få gå denna genare väg.

Den här aktuella frågan är i själva
verket av stor betydelse. Med mitt sätt
att se har den fått en objektiv och klarläggande
belysning i de föreliggande motionerna.
Med hänsyn härtill och då jag
är synnerligen kritiskt inställd till att
den icke tidigare har fått sin lösning,
skall jag, herr talman, tillåta mig att
yrka bifall till motionerna.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag vill bara nämna —
vilket väl är känt för den föregående
ärade talaren — att den här väckta frågan
tillsammans med en hel rad andra
frågor varit föremål för undersökning
av de sakkunniga, vilka har arbetat med
vattenlagsproblem inom justitiedepartementet.
En grupp av de förslag, som vi
har framlagt, bär redan föranlett lagstiftning,
en annan grupp —- däribland
den fråga, som nu är på tal — är fort -

farande under beredning inom departementet.
Jag känner till att det är ett
problem, som är värt att uppmärksammas,
men jag kan inte nu närmare ange,
hur och när det skall lösas. Jag vill bara
säga, att vi har frågan till behandling i
samband med andra vattenfrågor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Vi har inom utskottet i
själva sakfrågan icke haft någon annan
uppfattning än den som motionärerna
här har utvecklat. Jag vill emellertid
säga, att frågan är en ren bedömningsfråga,
en lämplighetsfråga. När nu situationen
är den, att frågan har blivit utredd,
varit ute på remiss och för närvarande
ligger under beredning i justitiedepartementet,
har vi inom utskottet
menat, att det kunde vara tillräckligt att
i motiveringen för avslagsyrkandet säga,
att det visserligen är angeläget att frågan
kommer upp till behandling så snart
som möjligt men att man inte nu bör
vidtaga några åtgärder.

Det är väl ändå att se litet för formalistiskt
på saken, om man säger att ingen
hänsyn kommer att tas till det som utskottet
skriver i sin motivering. Det
skulle ju i hög grad ändra förutsättningarna
för hela utskottsarbetet, om det,
som står i en motivering, inte skulle
komma att beaktas. .Tåg för min del tror
ju att så kommer att ske, och jag hoppas
livligt, att vi snart skall få till behandling
den fråga som motionärerna här
har tagit upp.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag erhöll ju från utskottets
ärade ordförande icke något besked
om i vilken riktning utskottets tankar
gått, när det anfört, att »frågan torde
erfordra ytterligare överväganden». Något
yttrande i anledning av den ärade
utskottsordförandens uttalande påkallas
därför icke från min sida. Av det anförande,
som hölls av herr justitieminis -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

tern, framgick, vad vi visste förut, att
frågan ligger i justitiedepartementet och
detta sedan sju år tillbaka. Vi visste ju
också, att en del andra frågor, som sysselsatt
den åberopade sakkunnigutredningen,
kom under riksdagens bedömande
år 1952 och då fick sin lösning, men
att den förevarande frågan icke berördes
i det sammanhanget.

Man kan måhända ha något olika uppfattningar
om hur denna fråga bör lösas,
men enligt mitt sätt att se bör det inte
erbjuda några större svårigheter att
Åstadkomma en relativt tillfredsställande
lösning. Man måste beakta de materiella
intressen, som här anmäler sig, och det
gäller att söka få till stånd en sådan ordning,
att icke ett kraftverksföretag, såsom
jag tillät mig säga i mitt förra anförande,
kan utnyttja en kraftstation
kanske i ett tiotal år utan att behöva leverera
den ersättningskraft, som till slut
ändå måste tillkomma vissa intressenter,
och utan att tillhandahålla någon som
helst valuta därför. Vi måste få en ändring
på det nuvarande tillståndet, då behöriga
intressen ställts åt sidan endast
av den formella anledningen att de inte
kan med framgång hävdas, förrän alla
spörsmål eller tvister med avseende å
kraftverksanläggningen är definitivt utagerade.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 2 §
1 mom. lagen den 14 juni 1928 (nr 289)
angående handel med utsädesvaror, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering

m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. in., dels ock
motioner, som väckts i anledning av
propositionen.

Genom en den 12 februari 1954 dagtecknad
proposition, nr 83, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 26
§ lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. in., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.; och

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad m.
m.

I propositionen hade föreslagits, att
lagstiftningen om hyresreglering skulle
erhålla förlängd giltighet t. o. m. den
30 september 1955. För att undgå de
praktiska olägenheter, som skulle uppkomma,
därest fråga om höjning av de
från och med den 1 januari 1954 icke
längre maximerade hyrorna för lägenheter
i pensionärshem och s. k. pensionärslägenheter
droges under hyresnämnds
prövning, hade vidare föreslagits,
att dylika hem och lägenheter skulle
undantagas från hyresregleringslagens
bestämmelser om grundhyra m. m.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 414 av herr Ewerlöf m. fl. samt

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

nr 415 av herr Norling och herr Persson,
Ola, ävensom

inom andra kammaren:

nr 530 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Nyberg samt

nr 531 av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna 1:414 och 11:531, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen i anledning av förevarande
proposition måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och
26 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag;

2) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa,

a) att hyresregleringskommittén måtte
få i uppdrag att i god tid före 1955 års
riksdag framlägga förslag till sådana
ändringar av hyresregleringslagen, att
en successiv avveckling av hyresregleringen
kunde komina till stånd,

b) att vederbörande instanser måtte
givas sådana anvisningar, att hyressättningen,
så länge hyresregleringen bestode,
innefattade utrymme för erforderliga
reparationer och underhåll;

3) antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring av lagen den 19 juni
1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Det i nämnda motioner framlagda lagförslaget
innebar i huvudsak, att lagen
icke såsom nu obligatoriskt skulle gälla
å visa orter utan att tillämpningen utan
undantag skulle vara beroende av Kungl.
Maj:ts förordnande ävensom att från hyresregleringen
skulle undantagas icke blott
pensionärshem och pensionärslägenheter
utan även bostad i enfamiljshus, tvåfamiljshus
där den ena lägenheten beboddes
av ägaren själv samt fastighet som
ägdes av kommun, kommunal stiftelse
eller kommunalt bolag. Motionärernas
förslag till ändring i den s. k. bostadskontrollagen
avsåg, att prisregleringen
vid överlåtelse av bostadsrätt skulle upphävas.

I motionen I: 415 hade hemställts, att
riksdagen med bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts proposition nr 83 med förslag om
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.
måtte avslå förslaget till ändring av 26 §.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda lagförslagen; B.

att motionerna I: 414 och II: 531,
i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört i sin motivering,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionen 1:415 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionen II: 530, i den mån den
ej kunde anses besvarad genom vad utskottet
anfört i sin motivering, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ebbe Ohlsson och Östlund, vilka ansett,
att utskottet bort, med den motivering
som upptagits i motionerna 1: 414 och II:
531, hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till samma motioner, 1:414 och
II: 531,

1) för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma

lag;

2) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa,

a) att hyresregleringskommittén måtte
få i uppdrag att i god tid före 1955 års
riksdag framlägga förslag till sådana
ändringar av hyresregleringslagen, att en
successiv avveckling av hyresregleringen
kunde komma till stånd,

b) att vederbörande instanser måtte
givas sådana anvisningar, att liyressättningen,
så länge hyresregleringen bestode,
innefattade utrymme för erforderliga
reparationer och underhåll;

3) för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring av la -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

gen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I en motion nr 415 i denna
kammare har jag och min partikamrat
herr Ola Persson yrkat avslag på
Kungl. Maj:ts förslag att upphäva lagen
om hyresreglering för pensionärer boende
i pensionärshem eller pensionärsbostäder.
Vi finner nämligen att de motiveringar,
som framlagts för att pensionärerna
skall ställas utanför hyresregleringslagen,
varken är bärande eller
hållbara.

I sina yttranden över den föreslagna
ändringen har såväl pensionsstyrelsen
som hyresrådet avrått från att företaga
några förändringar när det gäller de berörda
pensionärernas bostäder. Hyresregleringskommittén
har för sin del
framhållit följande: »För att uppsägningsskyddet
ej skulle bli illusoriskt måste
emellertid, enligt kommitténs mening,
hyresnämnd fortfarande äga befogenhet
att ingripa mot hyreshöjning, som skulle
tvinga hyresgäst att avstå från lägenheten.
» Hyresregleringskommittén anser att
hyresnämnd inte behöver ingripa så
länge de kommunala bostadstilläggen täcker
de hyror som pensionären får betala
för bostaden. Skulle däremot hyran betinga
ett högre pris än vad de kommunala
bostadstilläggen kompenserar, skulle
hyresnämnd ingripa för att förhindra
sådan hyreshöjning.

I andra kammaren bär herr Jacobson
i Vilhelmina interpellerat socialministern,
som ännu ej besvarat interpellationen,
just om denna kommunernas
skyldighet. Han påvisar fall i pensionärshem,
där hyran fördubblats utan att de
kommunala bostadsbidragen höjts. Hyresregleringskommitténs
linje synes därför
ej vara obefogad.

Enligt den nya lydelsen av folkpensioneringslagen
skall, om en kommun så
beslutar, kommunalt bostadstillägg utgå
till i kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade.
Bostadstillägg utgår enligt
de grunder som kommunen beslutar.
Några i lag fastställda bestämmel -

ser, som ålägger kommun att utbetala bostadstillägg
till pensionärer, finnes således
inte. Inte heller finns några i lag
fastställda bestämmelser för hur mycket
av bostadskostnaderna som bostadstillläggen
skall täcka, utan här har kommunerna
frihet att själva besluta.

Departementschefen åberopar sig på
ett uttalande som chefen för socialdepartementet
gjorde, när riksdagen beslöt
att upphäva maximeringen av hyrorna för
pensionärsbostäder. Socialministern förutsätter
i detta uttalande, att kommunerna
skall taga hänsyn till pensionärernas
begränsade betalningsförmåga när
det gäller bostadskostnaderna, varför han
räknar med att bostadskostnaderna ej
skall överstiga det kommunala bostadstillägget.
Att så inte blivit fallet framgår
bl. a. av den interpellation i andra kammaren
som jag nyss hänvisade till.

I anledning av att, som departementschefen
framhåller, bostadsförsörjningen
är en kommunal angelägenhet anser han,
att dessa bostadsbehövande helt skulle
falla utom hyresregleringslagen även vad
det gäller uppsägningsskyddet.

Om nu hyresregleringslagen kan anses
som obehövlig för lösande av pensionärernas
bostadsfråga eller om den
inte har någon betydelse för bestämmande
av deras bostadskostnader, förstår
jag inte, varför lagen behöver avskaffas.
Det gör ju ingenting, om lagen
finnes kvar som en säkerhetsventil, även
om man inte behöver använda den. Man
anser det ju vara uteslutet att hyreshöjning
kommer att tillgripas för att tvinga
en pensionär att avstå från sin bostad. I
de uttalanden, som gjorts av såväl pensionsstyrelsen
som hyresrådet och hyresregleringskommittén,
är man inte fullt lika
bergsäker på denna sak.

Hyresregleringslagen är ett så viktigt
instrument för alla hyresgäster i nuvarande
bostadssitution, att en uppmjukning
av densamma skulle få svåra följdverkningar.
I stället borde lagen ytterligare
utvidgas med åläggande av reparationsskyldighet
för fastighetsägarna,
så att det bleve en ändring i det nuvarande
systemet, enligt vilket hyresgästen
får betala hyra för fullgod vara, me -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

dan varan — lägenheten — kanske är i
allt annat än fullgott skick.

Jag vill därför i samband med beslutet
om hyresregeringslagens förlängning
uttala den förhoppningen, att hyresregleringskommittén
snarast skall framlägga
förslag till sådan ändring av lagen,
att reparationsplikt för husvärd kommer
att införas i lagen.

För min del har jag således motsatt
uppfattning mot utskottet om hyresregleringslagens
bestånd och uppmjukning.
Att redan nu besluta undantagsbestämmelser
och uppmjuka lagen skulle, med
den svåra bostadsbrist som råder och
som för de stora städerna förvärras med
varje år, komma att betyda att de låga
inkomsttagarna skulle utestängas från
möjligheten att erhålla en fullgod bostad
för en mot deras inkomst svarande
betalningsförmåga.

Då utskottet enhälligt avstyrkt motionen,
herr talman, avstår jag från yrkande.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! När hyresregleringslagen
kom till år 1942, var den ju endast avsedd
såsom ett provisorium som fortast
möjligt borde avvecklas. Från början
fick den endast ett års giltighetstid och
har sedan förlängts med i regel ett år
i taget.

För vår del är vi helt ense med utskottsmajoriteten
om att avvecklingen
måste ske i etapper. Ingen har dristat
sig att föreslå, att lagen skall upphöra
att gälla på en gång och i ett sammanhang.
Men beträffande takten i denna
avvecklingsprocedur, där man vill komma
fram till en normal ordning på bostadsmarknaden,
går meningarna tämligen
väsentligt isär. Naturligtvis kan det
sägas, att takten i avvecklingen är en bedömningsfråga,
men i så fall en bedömning,
där den ena parten inför det tolfte
året med hyresreglering och det nionde
året efter krigets slut anser att tiden
faktiskt är inne, då riksdagen bör ta ett
djärvare grepp på avvecklingsspörsmålen
än som hittills varit fallet.

Vi har i många hänseenden kunnat peka
på Schweiz som föredömligt inte
minst i ekonomiska ting, och hyresregleringen
är något som man där numera
har lämnat bakom sig. I början av denna
månad kunde vi läsa ett tidningsuttalande
av Finlands socialminister Irma Kavikko,
där hon meddelade att hyresregleringen
i Finland sedan några dagar är
en lokalt mycket begränsad företeelse.
Hela landsbygden med undantag för 28
mycket tätt bebyggda kommuner är fri
från varje form av hyresreglering. I 26
städer och köpingar gäller regleringen i
full utsträckning, men i 11 städer och
7 köpingar är den delvis upphävd, och
helt upphävd är den i 9 städer och 11
köpingar.

Vi begärde förra året och återkommer
i år till kravet, att hyresregleringskommittén
får sådana direktiv att man i
första hand och såsom en primär arbetsuppgift
kommer att ägna sig åt att
utarbeta en plan för avvecklingen. Ingen
uppgift för kommittén synes oss angelägnare,
för den händelse man nu verkligen
vill komma fram till en avveckling
och det inte enbart skall stanna
vid en läpparnas bekännelse.

Man bör kunna tänka sig att slopa
regleringen i första hand på de platser,
där bostadsförsörjningen är tillfredsställande
och där de kommunala myndigheterna
anser förhållandena vara sådana,
att hyresreglering på orten är överflödig.
Där skulle man utan vidare kunna
släppa regleringen, liksom även inom
betydande jordbruksområden som ligger
under tätorternas administrativa och hyresreglerande
förvaltning.

Vi har vidare ansett tiden vara inne
för att från regleringen undantaga enfamiljshus
och sådana tvåfamiljshus, där
den ena våningen bebos av ägaren själv.
Beträffande tvåfamiljshusen är det ett
känt förhållande att många lägenheter
faktiskt undandras från marknaden just
genom det förhållandet, att fastighetsägaren
i många fall känner sig utlämnad
på nåd och onåd till hyresgästen, som
uthyraren kanske inte alltid drar jämt
med.

I propositionen har departementsche -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

fen föreslagit att kommunerna hädanefter
skall få fritt bestämma hyran i pensionärshemmen.
Det är tacknämligt, men
i vår motion, som ligger till grund för
reservationen, har vi önskat gå längre
och föreslagit att kommunerna skulle få
sina befogenheter vidgade till alla av
dem ägda fastigheter. Jag tror för min
del att det vore tämligen riskfritt att
ge kommunerna dessa befogenheter, och
jag är ganska säker på att det inte blir
något ramaskri från hyresgästföreningarnas
sida, om så skulle ske. Men det
vore, kan man säga, ytterligare ett steg
framåt mot en avveckling som ju hela
riksdagen bekänner sig till och, vill jag
gärna tro, även allvarligt syftar till.

En annan reform, som förordats i motionen
och som ur skälighetssynpunkt
kanske är den angelägnaste, gäller sådana
lägenheter som innehas med bostadsrätt.
För närvarande gäller den särskilda
bestämmelsen, att ägarna till sådana lägenheter
inte får överlåta dem till annan
mot högre belopp än som svarar
mot den andel vederbörande har i bostadsrättsföreningens
samlade tillgångar.
Det är rätt märkligt att man kunnat fastna
för sådana bestämmelser, att ägarna
av dessa lägenheter vid försäljning inte
får kompensera sig för eventuell penningvärdeförsämring.

För oss är det obegripligt, varför en
ung familj, som placerat sina eventuella
sparmedel i en lägenhet med bostadsrätt,
skall komma i ett sämre läge
än en annan familj, som skaffat sig en
villafastighet men vid en eventuell försäljning
så gott som alltid kommer i åtnjutande
av det pris fastigheten betingar
i det ögonblick den försäljes. Fastighetsägaren
kan ju då skydda sig för en penningförsämring,
som kan ha inträffat
från den tidpunkt, då fastigheten förvärvades,
och till dess försäljning sker.
Samhället kan inte ha något intresse av
en fastlåsning på bostadsmarknaden,
men genom denna ordning medverkar
man enligt vår mening till ett förhållande,
som faktiskt inte är önskvärt.

Jag vill, herr talman, med det anförda
yrka bifall till den av herr Östlund
och mig avgivna reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Norling yttrade
nyss att hyresregleringslagen borde ytterligare
utbyggas. Vi har inom utskottet
en rakt motsatt uppfattning, nämligen
att hyresregleringslagen bör avvecklas
så snart som det över huvud taget är
möjligt. Det är också därför som utskottet
har biträtt det i propositionen framförda
förslaget, som rör pensionärerna.
I denna fråga framhåller departementschefen,
att den i § 26 föreslagna ändringen
inte är ägnad att försämra läget
för pensionärerna, och efter de upplysningar,
som utskottet kunnat inhämta,
är det väl snarare tvärtom så, att man i
vissa fall kanske rent av kan räkna med
förbättringar, särskilt för sådana pensionärer,
som förhyr bostad i den öppna
marknaden, såsom utskottet framhållit
i sitt utlåtande.

Med anledning av vad herr Ebbe Ohlsson
nyss anförde vill jag erinra om att
vi inom utskottet — såsom herr Ohlsson
framhöll — har varit överens om att
hyresregleringslagen bör avvecklas, och
det är ju också, såsom framhållits i
utskottsutlåtandet, departementschefens
uppfattning. Då det emellertid inte är
alldeles klart, hur avtalsbestämmelserna
kan komma att förändras efter lagens
upphävande, behövs det en översyn beträffande
de föreskrifter, som kan erfordras
vid övergången från en reglerad
marknad till en fri marknad. Därför har
också hyresregleringskommittén fått i
uppdrag att göra en sådan undersökning,
och vi har inom utskottet framhållit, att
det är angeläget att kommittén snarast
slutför sitt arbete, så att man får möjlighet
att successivt avveckla lagen. En
dylik successiv avveckling är ju både
departementschefen och utskottet överens
om.

Under sådana förhållanden har utskottet
ansett, att det inte kan vara lämpligt
att avveckla lagen i vissa delar, då hyresregleringskommittén
senare eventuellt
kan komma med förslag, som kanske kan
behöva föranleda bestämmelser av annan
art än dem man nu skulle kunna besluta
om. Vi har därför menat att när hyresregleringskommittén
har fått dessa upp -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

drag av Kungi. Maj:t och dessutom utskottet
har uttalat, att det är angeläget
att detta arbete snarast blir utfört, har
därmed de önskemål, som rimligen kan
framföras i dagens läge, också tillgodosetts.
Jag tror därför att det är riktigast,
alt man nu söker sig fram efter den linje,
som har rekommenderats av utskottet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Jag skulle emellertid vilja säga ytterligare
en sak, nämligen att den tid, som
har stått till vårt förfogande för behandling
av denna proposition, har varit väl
kort. Nu gick det visserligen i lås, men
det kunde mycket väl ha blivit komplikationer,
som gjort att vi inte hade kunnat
fatta beslut i detta ärende i dag. Jag
vill därför säga, att det hade varit lämpligt,
om vi kunnat få något längre tid på
oss i riksdagen att behandla detta ärende.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
ett par ord i anledning av det sista, som
herr Osvald yttrade.

Vi hade i justitiedepartementet från
början bara tänkt oss att göra en förlängning
av lagen och hade till och med
färdigställt långt framskridna förarbeten
till en sådan proposition i höstas. Sedan
uppkom emellertid frågan, om man av
rent praktiska skäl borde undantaga
pensionärshemmen, och det var den saken
som gjorde att ärendet blev fördröjt.
Frågan kom alltså upp så pass sent, att
det inte var möjligt, om man ville ha
nyssnämnda spörsmål behandlat på samma
gång, att, såsom jag ursprungligen
hade tänkt, framlägga detta lagförslag redan
vid riksdagens början. Jag bedömde
emellertid saken så, att det var angeläget
att denna rent praktiska förbättring i lagen
kom till stånd utan dröjsmål. Vidare
skulle man naturligtvis också, om det
inte hade gått i lås i riksdagen, med
övergångsbestämmelserna till lagen satta
till den 1 april, ha föreskrivit en senare
tidpunkt för dessa bestämmelser.

Jag tycker, att det är lämpligt, att hyresregleringslagen
förlänges fr. o. m. den
1 april, men det har andra år hänt -—

jag vill minnas att lagen i något fall trätt
i kraft så sent som den 1 juli — att om
utskottet funnit sig behöva längre tid,
har det funnits möjlighet till jämkningar
i detta avseende.

Jag har velat lämna denna förklaring
till att denna i mycket god tid delvis färdigställda
proposition inte lagts fram redan
vid riksdagens början.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag skulle be att få fråga
en talesman för tredje lagutskottet om
eu detalj i utskottsutlåtandet beträffande
hyresregleringslagen. Denna detalj behandlar
utskottet på s. 13, näst sista
stycket i sitt utlåtande, där utskottet som
sin mening framhåller att särskild uppmärksamhet
vid behandlingen av frågan
om avveckling av hyresregleringen bör
ägnas det förhållandet, att regleringen i
många fall omfattar rena landsbygdsområden,
vilka i administrativt avseende
tillhör samma kommun som en tätort.

Detta är en fråga, som vi för två år sedan
diskuterade här i kammaren, när
vi hade under debatt spörsmålet om hyresregleringslagens
förlängning. Bakgrunden
den gången var att vi den 1
januari 1952 fick en ny kommunindelning,
som medförde att många rena
landsbygdsområden kom att omfattas av
hyresregleringslagen. Min värderade
länsbänkkamrat, som sitter framför mig,
herr Nilzon i Ringarum, talade den gången
utförligt om hur vi t. ex. i Östergötland
genom den nya kommunindelningen
hade fått ett område, som sträckte sig
från gränsen vid Kalmar län ända upp
till gränsen av Örebro län, ett sammanhängande
område till mycket stor del
bestående av ren landsbygd, som kom
att omfattas av hyresregleringslagen. Detta
medförde — något som utskottet i år
konstaterar — ett onödigt ingrepp i den
enskildes frihet.

.lag var den gången ledamot av tredje
lagutskottet och hade reserverat mig till
förmån för det förslaget, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om ändringar i detta förhållande. Lagutskottet
nöjde sig emellertid med det ut -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

talandet, att frågan hade stor betydelse
och att det förväntade att en proposition
i ämnet snarast skulle framläggas
och att utskottet ansåg, att man genom
detta uttalande hade kommit så långt
som det var möjligt i dagens läge.

Två år har gått sedan dess. Hyresregleringslagen
kommer att förlängas ytterligare
ett år framåt. De förhållanden,
som vi då diskuterade, kvarstår i oförändrat
skick, och det skulle vara mycket
intressant att från någon representant
för tredje lagutskottet — utskottets ordförande
har ju begärt ordet — få höra
en liten redovisning för vad som har
åstadkommits under dessa två år för att
tillmötesgå de önskemål, som tredje lagutskottet
så bestämt uttalade när det sade
att frågan om lagens utsträckning till rena
landsbygden skulle bli föremål för
särskild prövning av Kungl. Maj :t.

Det är med anledning av detta, herr
talman, som jag begärde ordet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber först och främst
att till herr statsrådet Zetterberg få framföra
ett tack för den förklaring, som vi
fick till att förevarande proposition
framlagts så pass sent — jag är glad
över att denna förklaring lämnades och
att det var frågan om en successiv avveckling
av hyresregleringen som på
detta sätt förorsakade dröjsmålet.

Vad som beträffar den fråga, som här
senast har diskuterats, nämligen om hyresregleringen
i de rena landsbygdsområdena,
vill jag framhålla att dessa områden
särskilt efter kommunindelningen
i stor utsträckning dragits in under hyresregleringslagens
tillämpning. Vi har
ju inom utskottet framhållit önskvärdheten
av att dessa områden snarast möjligt
undantages från hyresregleringen.

Jag måste tyvärr svara, att jag inte
kan lämna någon redovisning för vad
som i det avseendet blivit gjort, och något
material för bedömande av denna
fråga har vi inte haft inom utskottet.
Det är ju så, att hyresregleringskommittén
arbetar även med denna fråga,
och det är väl att hoppas, och man kan

6 Första kammarens protokoll 1954. Nr 10

kanske t. o. in. våga anta, att hyresregleringskommittén
efter det uttalande,
som gjorts i utskottets utlåtande, snart
kommer att framlägga förslag i denna
fråga. Inom utskottet menade vi emellertid,
att det knappast var möjligt för oss
att göra den gränsdragning, som här
skulle ha behövts för att tillgodose de
önskemål, som säkerligen är mycket välgrundade
på många håll och som innebär
att vissa landsbygdsområden skulle
frigöras.

Vi får väl även i detta avseende räkna
med att en avveckling av hyresregleringslagen
inom kort skall kunna ske, så
att dessa, så som det i utlåtandet säges,
onödiga ingrepp i den enskildes frihet
inte längre skall behöva förekomma.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag tycker, att utskottet
har behandlat motionärerna på ett mycket
välvilligt sätt. Antingen är det så, att
tacksamheten är på retur, eller också
vill man inte bli välvilligt behandlad.
Det brukar eljest vara så, att den största
fröjd en motionär känner är, när utskottet
gör ett välvilligt uttalande. Det gäller
tydligen inte den här frågan, ty utskottets
skrivning blev så välvillig, att det
var en del av oss i utskottet som frågade
sig, om vi inte drev denna vänlighet alldeles
för långt. Det uttalande, som vi har
gjort i anslutning till propositionen, är
faktiskt ungefär samma uttalande som
fastighetsägarförbundet har gjort, då det
sägs att vi väntar oss en skyndsam behandling
från hyresregleringskommitténs
sida av frågan om en successiv avveckling
av hyresregleringslagen. Men
herr Ebbe Ohlsson var ändå inte nöjd. Jag
är emellertid övertygad om att utskottets
vänliga skrivsätt har gjort, att han
blev ensam reservant från första kammaren.

Vad vi inte kunde gå med på var att
fastställa tiden, då hyresregleringskommitténs
utlåtande skulle föreligga. Enligt
herr Ohlssons mening borde vi ha gjort
ett uttalande om att vi vid 1955 års riksdag
skall behandla denna fråga. Härigenom
skulle kommittén av ett riksdagsut -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. ändring i lagen om hyresreglering m. m.

talande vara tvungen att i god tid dessförinnan
bli färdig med sitt förslag. Vi
övriga trodde inte att utvecklingen går
så fort och att man kunde vara säker
på att läget på bostadsmarknaden 1955
kommer att vara sådant, att hyresregleringskommittén
skulle kunna till dess
framlägga ett vittgående förslag om upphävande
av hyresregleringen.

Det har sagts här, att det skulle gå för
sig att från hyresregleringslagens tilllämpning
undanta inte bara pensionärshem
utan också enfamiljs- och tvåfamiljshus
o. s. v. Men det är bekant, att
det finns tätorter, t. o. m. städer, här i
Sverige, där det övervägande bostadsbeståndet
utgöres av villor, d. v. s. enfamiljs-
och tvåfamiljslägenheter. Skulle nu
hyresregleringen upphävas på dessa platser,
skulle det betyda, att om det råder
bostadsbrist där, hyrorna skulle stiga
högst väsentligt i varje fall i de gamla
fastigheterna — i de nya skulle hyrorna
kanske vara fastlåsta. Människorna på
de orterna skulle således få en hyreshöjning
av stora mått.

Det talas ofta om de där paradisiska
orterna här i landet, där bostadsbrist
inte skulle föreligga. På direkta frågor i
utskottet, var man hade det så bra, att lägenheter
stod tomma, kunde man inte peka
på någon annan plats än Arboga, där
det enligt en tidningsnotis skulle finnas
några stycken tomma lägenheter.

Så länge man inte kan säga, att bostadstillgången
är så god, att det är möjligt
att hålla hyreshöjningar tillbaka, vågar
man inte heller bestämma någon
viss tidpunkt, då riksdagen skall fatta
beslut om upphävande av hyresregleringen.
Utskottet har därför följt en mera
försiktig linje, men det är ingen tvekan
om var utskottet står. Utskottet har
nämligen för sin del yrkat bifall till förslaget
om hyresregleringslagens upphävande
när det gäller pensionärslägenheter
och i övrigt uttalat sig så tydligt och
klart, att det är uppenbart, att tredje lagutskottet
inte blir någon broms, när hyresregleringskommittén
kan framlägga
bevis för att läget är sådant, att lagen
kan avskaffas.

Jag skulle också vilja säga till herr

Norling, som visserligen inte ställde något
yrkande, att vi i utskottet beaktade
hans motion. Men vi var på det klara
med att då det gällde det frontavsnitt
av hyresregleringslagens verksamhetsområde,
som motionen handlade om, skulle
det inte vara någon fara för dem, som
nu bor i pensionärslägenheter, om lagen
i fortsättningen inte skulle gälla för dem.
Vi grundade denna vår uppfattning
framför allt därpå, att den allmänna inställningen
i vårt land när det gäller
gamla och pensionärer är sådan, att man
inte behöver räkna med att några kommuner
vill göra folkpensionärerna till
någon sorts utsugningsobjekt, utan man
försöker i stället ordna det så bra som
möjligt för folkpensionärerna. Jag är säker
på att de direktiv, som statsrådet på
sin tid gav i fråga om de kommunala
bostadstilläggen, följs av kommunerna i
så stor utsträckning, att man kan ta risken
av att låta hyresregleringslagen försvinna
när det gäller pensionärsbostäderna.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Ja, visst kan man säga
som herr Lindahl att det är en välvillig
skrivning som utskottet har presterat.
Utskottet säger till exempel i fråga om
landsbygdsområdena att »önskvärt vore,
att sådana områden i ökad utsträckning
kunde undantagas från hyresreglering»,
och över huvud taget är utskottet i flera
avseenden välvilligt inställt. Men längre
har utskottet inte gått. Jag vågar säga
att utskottet inte har gått ett tuppfjät
längre än departementschefen har föreslagit
i sin proposition. Motionärerna har
pekat på en hel rad av åtgärder som vi
menar att man skulle kunna vidta för
att komma litet längre. Utskottet har
inte i minsta mån gått oss till mötes i
dessa avseenden, och då kan man ju inte
gärna, herr Lindahl, begära att vi skall
vara nöjda.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. ökad forskningsverksamhet rörande barnolycksfall m. m.

utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av
herr Ohlsson, Ebbe, att kammaren skulle,
med avslag å Kungl. Maj :ts ifrågavarande
proposition, godkänna den av honom
och herr Östlund vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11, röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ebbe Ohlssons
yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 8, över
motion angående viss ändring av gällande
bestämmelser om intagning å sjukhus
av kroniskt sjuka, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. ökad forskningsverksamhet rörande
barnolycksfall m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, över motion
om ökad forsknings- och propagandaverksamhet
rörande barnolycksfallen.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med anledning
av de likalydande motionerna I:
292 av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och

11:479 av fröken Elmén m. fl., besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om
utredning rörande möjliga åtgärder för
att stödja, utvidga och effektivisera forsknings-
och propagandaverksamheten rörande
barnolycksfallen samt för riksdagen
framlägga de förslag, som härav föranleddes.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ragnar Lundqvist, Nilsson
i Bästekille, Sehlstedt, Andersson i
Ronneby och östrand, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att motionerna
I: 292 och II: 479 ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

2) av herr Hjalmar Nilsson, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation,
då jag icke har kunnat helt instämma
i utskottets utlåtande eller ansluta
mig till utskottets tillstyrkande av
motionen.

Utskottet har här tillstyrkt en motion
som går ut på att riksdagen skall i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande
möjliga åtgärder för att stödja, utvidga
och effektivisera forsknings- och
propagandaverksamheten rörande barnolycksfallen
samt för riksdagen framlägga
de förslag, som härav föranleds.

Redan nu pågår en mycket kraftig
upplysningsverksamhet på detta område.
Av remissyttrandena framgår att särskilt
skolöverstyrelsen bedriver en rätt
omfattande verksamhet när det gäller
upplysning i skolorna, och därvid samarbetar
skolöverstyrelsen med Riksföreningen
för simningens främjande, .Svenska
livräddningssällskapet, Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
och med Försäkringsbolagens upplysningstjänst.
Vidare bedriver statens trafiksäkerhetsråd
en verksamhet på detta
område, och dessutom ägnar folkbadsutredningen
uppmärksamhet åt frågan.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. ökad forskningsverksamhet rörande barnolycksfall m. m.

När så inånga organisationer och sakkunniga
är verksamma på detta område,
kan man fråga sig, om det skall vara
nödvändigt att tillsätta en statlig utredning,
som väl bara hade att ta ställning
till om dessa olika organisationer och
skolöverstyrelsen handlägger dessa frågor
på ett riktigt sätt.

I beredningsutskottets motivering på
s. 5 heter det: »Utredningen bör ägna
uppmärksamhet åt frågan om effektivisering
av den förebyggande verksamheten
genom lagstiftning. Vad utskottet här
närmast avser är sådana författningsbestämmelser
som gäller förvaring i hemmen
av giftiga eller eljest skadliga ämnen,
barnens tillgång till leksaker o. d.,
innehållande explosiva ämnen, skyddsanordningar
vid väggkontakter för elektriska
ledningar m. m.»

Jag vill då göra kammarens ledamöter
uppmärksamma på att riksdagen på
förslag av samma utskott, allmänna beredningsutskottet,
för en eller två veckor
sedan avslog en motion, där det
hemställdes om utredning just när det
gällde att begränsa skadeverkningarna
av barns användande av pyrotekniska
och explosiva leksaker. Jag ställer mig
då frågan, om riksdagen ett par veckor
senare bör bifalla en motion, vars yrkande
till stor del går ut på samma sak
som den nyss avslagna motionens. Att
utskottet avstyrkte den motionen, berodde
på att kommerskollegium, som
handlägger dessa frågor, håller på med
en utredning om tilläggsbestämmelser
till förordningen om explosiva varor, en
utredning som snart väntas vara färdig.

Utskottet anför vidare i sin motivering
att statistiken är ofullständig, och
det är den naturligtvis. Vidare påpekar
utskottet betydelsen av en lämplig bebyggelseplanering
och vikten av att det
bedrivs propaganda. Jag vill emellertid
fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
på att det inte alls är sä länge sedan
1953 års trafiksäkerhetsutredning
avlämnade ett betänkande, som för närvarande
ligger hos regeringen och som
den väl kommer att ta ställning till. Alla
dessa frågor har berörts i trafiksäkerhetsutredningens
betänkande.

Vad beträffar statistiken, vilken även
motionärerna anser vara ofullständig,
kan man i betänkandet läsa, att statens
trafiksäkerhetsråd har framlagt ett förslag
om en förbättrad statistik och begärt
utökning av sin personal samt att
trafiksäkerhetsutredningen har tillstyrkt
denna anhållan.

Vad bebyggelseplaneringen beträffar,
så pågår ju, såsom var och en vet som
något känner till det nuvarande arbetet
inom stadsplaneväsendet, försök att
få fram sådana stadsplaner som i största
möjliga utsträckning kan bidraga till att
förhindra olycksfall. Det skapas lekplatser
omkring de nybyggda husen, det reserveras
särskilda parkeringsplatser, och
det görs allt vad som kan göras för att
på det sättet åstadkomma förhållanden,
som förhindrar eller minskar framför
allt barnolycksfallen. Men det är klart
att när det gäller stads- och bebyggelseplaneringen,
kan frågorna inte lösas
från det ena året till det andra, utan
man får så småningom sanera gamla
stadsdelar och genomföra modernare
stadsplaner.

Även när det gäller frågan om propagandan
vill jag hänvisa till 1953 års trafiksäkerhetsutredning.
Nu kanske motionärerna
invänder, att dess utlåtande endast
berör en del av detta område, och
det är riktigt. I utskottet föredrogs en
statistik som visade, att de flesta barnolycksfallen
sker inom hemmets väggar,
och jag undrar vad vi genom en lagstiftning
kan åstadkomma inom hemmets
väggar. När det däremot gäller trafiken,
kan vi göra något för att förhindra
olycksfallen. Beträffande propagandan
säger trafiksäkerhetsutredningen följande:
»Det arbete, som i vårt land hittills
har nedlagts inom ett sådant område
som trafiksäkerhetspropagandan, är
otvivelaktigt förtjänt av erkännande. Det
framstår emellertid som obestridligt, att
resultatet av den propaganda, som sålunda
bedrivits, icke får överskattas.
Propagandans omfattning har även varit
ganska begränsad av brist på medel.»
Jag kanske bär får inskjuta, att utredningen
även på denna punkt föreslår att
organisationerna skall få mera medel till

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. ökad forskningsverksamhet rörande barnolycksfall m. m.

sitt förfogande. Utredningen fortsätter:
»Att huvudsakligen lägga det trafiksäkerhetsfrämjande
arbetet efter propagandalinjen,
torde för övrigt icke vara
en framkomlig väg. Propagandan torde
i första hand påverka de lugna och omdömesgilla
trafikanterna, och det finns
säkerligen en stor grupp trafikanter, som
icke låta sig påverkas av propagandans
råd och förmaningar. Ett studium av
olyckssiffrorna för hösten 1953 ger icke
något intryck av att den under denna
tid så aktuella ’Åke-Mjuk-propagandan’
haft något större inflytande på olycksfrekvensen.
Siffrorna för antalet dödade
och skadade i vägtrafiken ha i stället
under denna tid varit högre än någonsin
tidigare.»

Trots den mycket kraftiga »Åke-Mjukpropagandan»,
vilken, som alla vet, bedrevs
under hösten 1953, steg alltså antalet
trafikolycksfall betydligt under
denna tid. Utredningen menar sålunda,
att propaganda inte gör allt när det gäller
att förhindra olycksfallen, utan att
man får ta till andra, viktiga åtgärder.
Utredningen föreslår därför, att man
skall förstärka ordningspolisen över hela
landet och på det sättet försöka förhindra
en stor del av trafikolyckorna.

Det sägs också, att polisen, sedan den
har förstärkts, bör kunna medverka till
att i skolorna lämna upplysningar i trafiksäkerhetsfrågor.

Här har vi alltså på detta område dels
pågående, dels andra, redan beställda
utredningar. Det är med anledning därav,
som jag icke har kunnat gå med på
att tillstyrka motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen, som innebär avslag på
motionen.

I detta anförande instämde herrar
Lundqvist (h) och Eriksson (s).

Fri! WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Den fråga som motionärerna
har tagit upp är en synnerligen
allvarlig fråga, naturligtvis närmast för
dem som är berörda av den, men också
ur samhällets synpunkt. Antalet barn

som utsätts för olycksfall är alarmerande
stort. 450 barn dör årligen på grund
av olycksfall, och antalet av dem som blir
för livet invalidiserade kan uppskattas
till mellan 1 000 och 2 000 per år. Det är
anmärkningsvärt att flera tvååringar och
treåringar avlider på grund olycksfall än
på grund av sjukdom. Detta förhållande
synes berättiga motionärernas förslag,
att man ställer under debatt frågan, om
de frivilliga initiativen kan vara tillräckliga
för att komma till rätta med de faktorer
bakom barnolycksfallen, som kan
påverkas. Det finns inga delade meningar
inom utskottet om att man från olika
håll — från föreningar, försäkringsföretag
och myndigheter — gör värdefulla och
omfattande insatser i fråga om undervisning
och propaganda på detta område,
men trots det måste man konstatera,
att olycksfallskurvan inte har kunnat
nedbringas.

I ett flertal fall torde det också kunna
vara berättigat att påstå, att många av
de insatser, som görs från enskilt håll,
har engångskaraktär. Försäkringsföretagen
har ju speciella intressen att bevaka
i detta sammanhang, och de har t. ex.
ett par, tre gånger givit ut något slags
propagandabroschyrer. Medicinalstyrelsen
har till barnavårdscentralerna distribuerat
broschyrer, som utarbetats omkring
år 1940 — alltså för snart 15 år
sedan — och som nu ligger på barnavårdscentralerna
i sin gamla skepnad.
Med tanke på den förändrade strukturen
i samhället och den oerhört mycket livligare
trafiken och mycket annat kan
man knappast anse, att denna propaganda
har något speciellt värde.

Skolöverstyrelsen understryker i sitt
remissutlåtande, att det är angeläget att
allt tänkbart blir gjort för att komma
till rätta med barnolycksfallen. Skolöverstyrelsen
har tagit kontakter på olika
håll och gjort beaktansvärda ansträngningar
för att genom vidgad upplysning
medverka till att nå det syfte som vi ju
alla är så intresserade av, men skolöverstyrelsen
kan inte anses ha täckt hela
fältet. Den propaganda som den närmast
sysslar med riktar sig till skolbarn och
i någon mån också till förskolebarn ge -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ang. ökad forskningsverksamhet rörande barnolycksfall m. m.

nom förskolorna. Men det är endast ett
mindre antal av våra barn i förskoleåldern
som finns inom dessa skolor
och som kan komma i åtnjutande av undervisningen.
Företrädesvis är undervisningen
lagd på trafiken, men det är
ju ändå inte det stora flertalet olycksfall
som beror på denna. Den propaganda
som Simfrämjandet bedriver är ju i och
för sig alldeles utmärkt, men eftersom
barnolycksfallen företrädesvis inträffar
i de mycket låga åldrarna — mellan två
och fem år — har ju Simfrämjandets
verksamhet inte någon särskild effekt.

Både skolöverstyrelsen och socialstyrelsen
har liksom Simfrämjandet tillstyrkt
motionen. Statens trafiksäkerhetsråd,
som också är positivt inställt, framhåller
att det behövs mera pengar för
ändamålet.

Jag sade, att den propaganda och undervisning
som nu bedrives företrädesvis
riktar sig till barnen och föräldrarna.
Detta är naturligtvis högst väsentligt,
men denna propaganda måste vara
kontinuerlig, dels därför att det kommer
nya mödragenerationer och nya
barn och dels därför att föräldrarnas
uppmärksamhet och intresse efter hand
kan avtrubbas. Många inom utskottet
har också ansett, att propagandan också,
som herr Nilsson säger, borde i större
utsträckning än nu och mera målmedvetet
riktas till bl. a. kommunerna, till
stadsplanerarna, till motorismens organisationer
o. s. v. Nu säger herr Nilsson,
att man har uppmärksammat detta i
kommunerna, man bygger lekplatser och
man ordnar bostadsområden, där skälig
hänsyn tas till barnens intressen. Jag vill
visst inte förneka, att det finns ett stigande
intresse på detta område, men
det finns inte i alla kommuner. Jag vet
kommuner, där man har byggt skolor
för småklasserna i direkt anslutning till
en mycket farlig trafikled, och det torde
finnas flera exempel på detta. Jag
tror i varje fall inte att det på opåkallat,
att man även till kommunala myndigheter
och andra, vilkas arbetsuppgifter
berör detta spörsmål, riktar viss propaganda
och viss upplysning.

Motionärerna har påpekat vikten av

att få fram en aktuell statistik för att få
olika orsakssammanhang klarlagda, som
föranleder barnolycksfallen. Om jag har
förstått herr Nilsson rätt, tycker också
han att en sådan statistik är önsklig,
men reservanterna hänvisar till att denna
kartläggning är möjlig att uppnå på
några öppna vägar och genom frivilliga
initiativ. Utskottsmajoriteten är litet osäker,
om det verkligen kan gå att få en
sådan grundlig och fortlöpande kartläggning
på området. I varje fall har inte
de vägar som här är antydda kunnat
närmare preciseras. Statistiska centralbyrån
har förklarat sig ur stånd att med
nuvarande resurser framlägga en sådan.
Vid akademiska sjukhuset i Uppsala pågår
ett energiskt forskningsarbete rörande
barnolycksfallen, men denna undersökning
har åtminstone hittills helt bekostats
av en av undersökningsledarna,
och även om man lyckligtvis kan påräkna
ett mycket varmt intresse för dessa
saker på olika håll, är det väl knappast
tänkbart att man i fortsättningen
kan räkna med att enskilda personer
skall vara villiga att ta på sig kostnaderna
för en sådan här uppgift.

Enligt utskottsmajoritetens uppfattning
är en sådan här kartläggning angelägen.
Vi menar för den skull att det är motiverat
att staten kopplas in på denna
fråga. Vi tycker också att det är önskligt,
att det göres en inventering och
översyn av gällande författningar. Herr
Nilsson sade att utskottet för bara ett
par tre veckor sedan hade avvisat en
motion beträffande de pyrotekniska leksakerna,
men det finns ju andra områden
som det kanske skulle kunna vara
angeläget att titta på. Jag tänker på att
det kan vara möjligt att skapa skyddsanordningar
för elmateriel som småbarn
kan komma åt. Även mycket annat kan
i detta sammanhang vara värt att beakta.

Kontentan av detta är alt utskottsmajoriteten
med hänsyn till de stora värden
som det här gäller anser det önskligt
att få en sådan här utredning till
stånd, detta bl. a. också därför att man
då skulle kunna få en bättre samordning
av de ansträngningar som nu görs.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Ang. ökad forskningsverksamhet rörande barnolycksfall m. m.

Här arbetar en massa organisationer, de
sysselsätter människor och lägger ned
pengar för att åstadkomma en viss upplysning,
som i stora delar har sporadisk
karaktär. Det förefaller vara mera rationellt
och ekonomiskt och innebära att
man bättre utnyttjar resurser och personella
tillgångar, om man får en samordning
till stånd. Det förefaller vidare som
om en sådan samordning knappast kan
åstadkommas bättre än om samhället genom
en utredning intresserar sig för frågan.
Ett stöd för denna åsikt har utskottsinajoriteten
funnit i de intressanta
redogörelser som lämnats från England,
där staten livligt har stött en sådan verksamhet.
Det redovisas i motionen, att
man i England lyckats genom ett samarbete,
där även staten deltagit, få ned
olycksfallsfrekvensen bland barn högst
betydligt. På tjugo år har man trots ökad
trafik kunnat nedbringa barnolycksfallen
till hälften av vad de var tidigare.
Detta, tycker utskottsmajoriteten, tyder
på att här ändå finns en möjlighet för
staten att åstadkomma något av värde i
denna för alla så behjärtansvärda fråga.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Endast några få ord i
anledning av vad fru Wallentheim här
yttrade. Hon vände sig mot det nuvarande
sättet för propagandans bedrivande
och gjorde gällande att det var nödvändigt
att få en ständigt pågående propaganda
på detta område för att det
skulle bli ett gott resultat. Jag ställer
mig, herr talman, mycket frågande inför
denna uppfattning. Jag lutar för min
del mycket mer åt den åskådningen, att
en fortlöpande daglig propaganda i tidningar
eller på annat sätt inte vinner
samma uppmärksamhet som en propaganda
vilken kommer litet mera oregelbundet.
Denna »slår» bättre, det är min
personliga uppfattning. Vidare sade fru
Wallentheim att det fordras en samordning,
och det har ju vi reservanter också
starkt understrukit, men vi håller före
att en samordning mycket väl kan arrangeras
på frivillighetens väg, alltså
mellan de olika frivilliga organisationer

som bär redan har tagit initiativet och
lagt ett mycket stort intresse i dagen.

Det kan inte hjälpas, att den som satt
i utskottet och lyssnade till den argumentering
som där framfördes — åtskilligt
därav återfinns också i utskottets
motivering — tyckte att det hela började
te sig ganska diffust. Det är i varje
fall mycket svårt att få något riktigt
grepp om omfattningen av den utredning
som man här vill få till stånd, och
det är också mycket svårt att få någon
klar uppfattning om vad en sådan utredning
skulle komma att få för värde. Jag
tror för min del att man i varje fall
tills vidare bör försöka gå fram på frivillighetens
väg, där man hittills ändå
har åstadkommit ganska mycket.

Här talade herr Hjalmar Nilsson för
en liten stund sedan om en motion, som
för någon vecka sedan hade behandlats i
samma utskott och där enhälligt avstyrkts
och också avslagits av riksdagen.
Jag ber att få erinra om ytterligare en
motion, som behandlats i samma utskott
och även avslagits. Det var fråga om att
nedbringa kostnaderna för allt utredningsväsende.
Utskottet tog mycket stor
hänsyn till detta önskemål och gjorde ett
uttalande, som gick ut på att man borde
vara försiktig med utredningskostnaderna.
Jag anser för min del att vi,
när vi behandlar föreliggande ärende,
inte sedan bör glömma vad vi tidigare
försökt lära oss och går den väg som utskottsmajoriteten
nu har samlats omkring.
Jag ber att i stället få varmt förorda
reservanternas förslag.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Jag skall inte säga många
ord i denna fråga. Jag vill endast ställa
ett par samvetsfrågor till kammaren. Fru
Wallentheim har redan förut nämnt, att
det årligen förekommer ett halvt tusental
olycksfall med dödlig utgång bland
barn, och dessutom drabbas ett å tvåtusen
barn av sådana olyckor, som gör dem
till invalider för all framtid. Det är givetvis
en oerhört stor tragik för alla de
föräldrar, vilkas barn omkommer vid
oly ckor eller, ännu värre, blir invalider.
Statens kostnader för de barn som blir

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Om utredning angående barnens förströelseläsning m. m.

invalider uppgår säkerligen till mycket
större belopp än vad kostnaderna för
utredning och samordning i syfte att i
någon mån få ned antalet olycksfall,
skulle belöpa sig på.

Jag vill visst inte påstå, att vi vare sig
genom utredning eller samordning, propaganda
eller på annat sätt helt kan få
bort olycksfallen, men om vi bara kunde
få ned antalet till hälften skulle upp
emot tusen barn om året slippa bli invalider.
Detta skulle minska statens utgifter
för dem och även minska deras,
föräldrarnas och anhörigas tragik under
hela deras livstid.

Jag bara ställer dessa enkla frågor och
låter kammarens ledamöter tänka på detta.
Det gäller ändå en så pass allvarlig
sak för dem, som redan i barndomen
blir invalider för all framtid.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan
godkänna den av herr Ragnar
Lundqvist m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den av herr Ragnar
Lundqvist m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om utredning angående barnens förströelseläsning
m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10, över motion
om viss utredning angående barnens och
ungdomens förströelseläsning, m. m.

I en inom andra kammaren väckt motion,
11:356, hade herr Johansson i
Stockholm m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om snabbutredning
angående barnens och ungdomens
förströelseläsning med särskilt hänsynstagande
till seriernas och kriminalmagasinens
alltmer dominerande och destruktiva
inflytande, varvid utredningen borde
omfatta dels möjligheterna till importbegränsning
och andra restriktiva åtgärder
genom lagstiftning eller på annat
sätt, skapandet av ett speciellt pedagogiskt
råd av lärare, målsmän och specialister
på ungdomsfostran samt statliga
stipendier åt svenska konstnärer och författare,
som gjorde värdefulla insatser
på detta område.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motion 11:356 ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr PERSSON, OLA, (k):

Herr talman! Vår motion i andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm
m. fl. angående seriernas och kriminalmagasinens
destruktiva inflytande har
av utskottet även i år avslagits. Motionen
har dock varit på remiss till skolöverstyrelsen
och Tidningsutgivareföreningen.
Skolöverstyrelsen ställer sig mycket
positiv till motionens syfte. Den hänvisar
dock till att Internationella kvinnoförbundet
för fred och frihet har tagit
initiativ till en granskning av serielitte -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Om utredning angående barnens förströelselasnmg m. m.

raturen och anser att ingen statlig utredning
bör sättas i gång förrän resultatet
av den nyssnämnda granskningen föreligger.
Tidningsutgivareföreningen ger
någon antydan om de åtgärder som eventuellt
kan vidtagas såsom exempelvis
förbud mot försäljning under viss tid
från AB Svenska pressbyrån.

Utskottet hänvisar till att förslag är
att vänta till årets riksdag i anledning av
bokutredningens betänkande. Här torde,
menar utskottet, motionärernas önskemål
komma att uppfyllas, då förslaget
där kommer att innefatta stimulerande
åtgärder för uppkomsten av god litteratur
för barn och ungdom. Likaså hänvisas
till det väntade förslaget från straffrättskommittén,
vars betänkande går ut
på att skapa ett verktyg för att bekämpa
serieeländet. Så behjärtar utskottet motionen
och föreslår att den lämnas utan
åtgärd.

Nog borde väl vissa åtgärder kunna
vidtagas, som i någon mån omedelbart
kunde dämpa serieeländet, såsom t. ex.
importbegränsning och andra restriktiva
åtgärder i avvaktan på en ordentlig positiv
utredning, som tar sikte på att förhindra
en fortsatt utveckling i demoraliserande
och nedbrytande riktning.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få Yrka bifall till vår motion nr II:
356.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag beklagar att jag måste
säga ett par ord i detta sammanhang.
Jag vill förutskicka, att jag inte kommer
att ställa något annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan. Vi får,
som det också har sagts i utskottsutlåtandet,
en närmare diskussion i ärendet
när förslag med anledning av bokutredningens
betänkande kommer. Jag anser
emellertid att hela denna fråga är så livsviktig,
att jag vill fästa uppmärksamheten
vid den så mycket som möjligt redan
nu.

Vi har inom det förbund som jag
representerar gång på gång fått förfrågningar
med uppmaningar och krav på
att vi skall göra någonting åt det oskick

som råder när det gäller litteratur av
sämre art. Det finns mycket i den motion
som herr Persson yrkade bifall till,
som man utan vidare kan skriva under,
och jag tror att ingen här är oense med
oss om målet för denna strävan. Men
det är när det gäller medlen som uppfattningarna
går isär. Det är utomordentligt
viktigt att finna sådana medel
som inte verkar så att man avlägsnar
sig från målet i stället för tvärtom. Det
är här fråga om ett mycket ömtåligt område.
Det gäller bl. a. tryckfriheten, den
tryckfrihet som jag betraktar som en av
de väsentligaste och viktigaste hörnstenarna
i vår demokratiska byggnad. Jag
vill starkt understryka att jag personligen
inte tror på något förbud via lagstiftning
och sådant. Jag tror att det finns
andra vägar, positiva sådana. Skolöverstyrelsen
har i sitt yttrande över motionen
hänvisat till några sådana, och Tidningsutgivareföreningen
understryker
den viktiga uppgift som press, bibliotek
och skolor bär. Här skulle jag kunna tilllägga,
att inte minst hemmen har eller
borde ha ett stort ansvar och väl det
största ansvaret.

Tidningsutgivareföreningen hänvisar
också till pressens rådgivande nämnd
och kommissionärsnämnden. Den rådgivande
nämnden skall avge utlåtanden,
om innehållet i vissa pressalster kan
anses såra tukt, sedlighet eller allmän
anständighet. När man vet att det finns
sådana nämnder, frågar man sig: Vad i
all världens namn gör dessa nämnder?
Hur kan de dåliga alstren, när dessa
nämnder finns, över huvud taget utbjudas?
Jag skall inte dra ned kammarens
debattnivå genom att citera alltför mycket
av detta elände. Jag skall bara ge
ett par exempel. Jag har i min hand en
annons som har till rubrik: »Piska mig
så jag dör!» och den fortsätter så här
på tal om ett brott som har begåtts: »Det
medeltidspräglade dådet mitt i ett modernt
samhälle är helt autentiskt och
skildras utförligt i Kriminal-Journalens
nu utkomna n:r 8. Såväl denna som övriga
berättelser rikt illustrerade.» Jag
tycker det är rena snusket, förlåt uttrycket
!

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Om utredning angående barnens förströelseläsning m. m.

I tidningen Barometern återges i en
artikel om serieeländet en beskrivning
från ett seriemagasin av ett inbrott: »Så
här diskret fixas ett inbrott. Det är bara
att fästa ett snöre runt handtaget på
fönstrets insida. Efter att ha tagit sig ut
fönstervägen är det sedan en smal sak
att stänga efter sig. Inga efterlämnade
spår upplyser om den väg vår finurlige
våningstjuv tagit.» Seriemagasinet i fråga
har för säkerhets skull teckningar, så
att man vet precis hur man skall bära
sig åt.

När man läser tidningen Dagen för i
dag, får man emellertid klart för sig att
det finns en och annan ljuspunkt. Tidningen
berättar på ledarplats, »att Tidningsutgivareföreningens
kommissionärsnämnd
ånyo inskridit mot Fäderneslandet
och efter hörande av Pressens rådgivande
nämnd meddelat Svenska Pressbyrån
förnyat försäljningsförbud för tidningen
Fäderneslandet». Det är otrevligt
med förbud av dessa slag, men jag tror
det är ännu otrevligare att inte inskrida.
Man kan därtill bara önska att dessa
nämnder måtte fortsätta och fortsätta
snart med sin verksamhet.

I en resolution som vi mottog härom
dagen från ett av våra länsförbund påtalas
just det fruktansvärda snusk som
våra barn och vår ungdom utsättes för.
Jag skall citera vad man säger: »Detta
sker genom att tillhandahålla lättillgängliga
förströelser, vilka överbetonar
sexualiteten och understryker allsköns
råhet, grymhet och brottslighet eller vilka
helt enkelt är enfaldiga och osmakliga,
allt under det att hemmen alltför
ofta lämnar de unga utan stöd och skolans
auktoritet får allt svårare att göra
sig gällande. Samtidigt ser stat och kommun
sig nödsakade att nedlägga stora
kostnader på ungdomsvårdande åtgärder
för att söka omdana växande skaror av
s. k. missanpassad ungdom till sunda
och nyttiga medborgare. Här föreligger
enligt vår mening en utvecklingsgång,
som snarast måste brytas, så att nedrivande
krafter ersättes av uppbyggande,
innan ohjälplig skada skett.»

Jag vill bara här i korthet starkt understryka
de krav, som ligger bakom

detta och andra uttalanden. Vi bör väl
ändå försöka rensa bort dessa ogräs med
alla till buds stående medel.

Jag skall, herr talman, som sagt inte
nu gå djupare in på frågan. Jag vill emellertid
vädja till vederbörande statsråd att
snarast lägga fram förslag i anledning
av bokutredningens och straffrättskommitténs
betänkanden och förslag.

Herr talman! Jag har, såsom jag nämnde
i början av mitt anförande, intet annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 121, till Konungen
i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 26 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 11 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 122, till Konungen i anledning
av konstitutionsutskottets memorial
med förslag till lag angående ändring
i stadgan den 21 februari 1941 (nr
98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande m. m.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser:

nr 124, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition (nr 13) med

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 27 mars
1953 (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar
m. m.;

nr 125, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.;
samt

nr 126, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående pensionsförbättring
för f. d. kammarrättsrådet S.
Norrman.

Herr LUNDGREN (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till ärendets
omfattning och propositionens nära samhörighet
med proposition nr 112 med
förslag till förordning ang. ändrad lydelse
av 5 och 6 §§ förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt
hemställer jag, att motionstiden beträffande
proposition nr 129 ang. vissa anslag
till vägväsendet för budgetåret 1954/
55 måtte utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter 15 dagar från
det propositionen kom kammaren till
handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 155. angående alkoholforskning
samt undervisning och upplysning i alkoholfrågan
m. m.;

nr 162, angående psykologiskt försvar
m. m.;

nr 163, med förslag till förordning angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel m. m.; och

nr 167, angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 447, av herr Hesselbom in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till vägväsendet för
budgetåret 1954/55;

nr 448, av herr Sjödahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1954/
55 till universitetet i Göteborg och
Stockholms högskola m. m.;

nr 449, av herr Wahlund, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1954/55 till avlöningar
vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 450, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1954/55 till
avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 451, av herrar Arrhén och Landgren,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1954/1955 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 452, av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid blind- och
dövskolorna;

nr 453, av herr Snygg, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus m. m.;

nr 454, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303);

nr 455, av herr Grym m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angå -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

ende anslag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1954/55 in. in.;

nr 456, av herrar Eskilsson och Björnberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret
1954/55 in. m.; samt

nr 457, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angå -

ende anslag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1954/55 m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.06.

In fidem
G. H. Berggren.

Bilaga.

Herr Gustaf Elofsson har i en interpellation
frågat mig om jag anser de utförsäljningspriser
på bilar, som tillämpas
i Sverige, riktigt avvägda och om
jag i annat fall tänker vidtaga åtgärder
för att åstadkomma en effektivare kontroll
över dessa priser.

Med anledning härav vill jag meddela
följande.

Det är allmänt känt, att tillgången på
fabriksnya personbilar i vårt land under
praktiskt taget hela efterkrigstiden
varit otillräcklig för att täcka efterfrågan.
Under vissa perioder då importen
av valutaskäl måst skäras ned kraftigt
har denna bristande balans framstått
mycket markant. Trots den ansenliga
ökning som under senare år skett både
av den inhemska bilproduktionen och
av bilimporten föreligger alltjämt brist
på vissa bilmärken. Begränsningen av
importen av personbilar har nödvändiggjort
en kvotering mellan olika fabrikat
och detta har verkat hämmande på konkurrensen.
Först på sistone har i samband
med den väsentligt ökade tillförseln
några egentliga konkurrensföreteelser
kunnat spåras inom bilbranschen. Priskontroll
har också hela tiden gällt för
nya personbilar. Tillförseln av lastbilar
har däremot sedan några år varit
tillräcklig för efterfrågan, och priskontrollen
för sådana bilar slopades redan
i maj 1950. Även i fråga om begagnade
bilar råder nu fri prisbildning.

Vid genomförande av priskontrollen
har från priskontrollnämndens sida olika
metoder tillämpats för kontrollen och
övervakningen av prissättningen. Ären
1948—1949 gällde en central överenskommelse
mellan nämnden och samtliga
tillverkare och importörer, enligt
vilken marginalerna fixerades i förhållande
till redovisade tillverknings- och
omkostnadskalkyler resp. redovisat cifvärde.
I samband med Koreakrigets utbrott,
vilket kunde förutses medföra höjda
importpriser, uppsades överenskommelsen
från nämndens sida, och under
de följande åren fördes förhandlingar
med enskilda importörer och tillverkare.
Förhandlingarna medförde att den
genomsnittliga påslagsmarginalen kunde
sänkas med 5—6 procent. Våren 1953
upptog nämnden åter centrala förhandlingar
med berörda organisationer och
sökte därvid under hänvisning till att
en betydande ökning av både import
och inhemsk tillverkning ägt rum få
till stånd en allmän sänkning av marginalerna.
Någon överenskommelse kunde
emellertid icke uppnås, då branschens
representanter ansåg en fortsatt utredning
av kostnadssidan erforderlig. Under
sommaren 1953 gjordes lönsamhetsundersökningar
vid ett antal företag och
detta material har begagnats vid de
fortlöpande förhandlingar, som förts
med enskilda importörer och tillverkare
och vilka resulterat i prissänkningar på

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

flertalet inom landet saluförda personbilsmärken.
Lönsamhetsutredningar pågår
alltjämt och beräknas vara slutförda
inom den närmaste tiden. De senaste
årens förhandlingar har medfört en icke
oväsentlig sänkning av marginalerna,
och den i interpellationen nämnda bruttomarginalen
om 33 1/3 procent förekommer
numera icke. Genomsnittligt låg
marginalen 1953 på 25 procent.

Det är riktigt, att man i utlandet kan
köpa vissa bilar till ett lägre pris än i
Sverige. Andra märken kan man emellertid
få billigare här än i andra länder.
Förhållandet — som ju förekommer
även för andra varor än bilar — sammanhänger
med uppläggningen av den
försäljningspolitik tillverkarna bedriver
på olika länder och på vissa skiljaktigheter
i försäljningsformerna.

Jag delar interpellantens uppfattning
att systemet med höga rabatter och inbytesvärden
icke är helt sunt. Priskontrollnämnden
har också haft sin uppmärksamhet
riktad härpå. Systemet synes
framför allt ha förekommit vid försäljning
av lastbilar och får nog ses som
ett uttryck för de synnerligen hårda konkurrensförhållandena
inom denna sektor.
Då försäljningen av lastbilar huvudsakligen
sker till åkeriföretag och däri torde
ligga en viss garanti för att priserna
blir föremål för intensiva underhandlingar
mellan köpare och säljare, har
nämnden ej funnit anledning till något
direkt ingripande, men man har gjort
branschen uppmärksam på det enligt
nämndens uppfattning felaktiga sättet
att beräkna priserna. I och med att en
av de största tillverkarna sedan en tid
tillbaka annonserar riktpriser, torde

man numera ha kommit in på sundare
försäljningsmetoder.

Det torde icke kunna bestridas att den
bristande balansen mellan tillgång och
efterfrågan på bilar lett till att prisförhållandena
inom branschen tidigare i
vissa fall icke varit ur allmänna synpunkter
helt tillfredsställande. Jag vill
här endast erinra om de överpriser,
som betalats inom marknaden för begagnade
bilar och den handel med inköpskontrakt
som förekommit i fråga
om vissa särskilt efterfrågade märken.

Emellertid synes numera en avsevärd
förändring till det bättre ha skett på
detta område. De prissänkningar inom
bilmarknaden, som på sistone skett utöver
vad som påkallats av bilaccisens
bortfall får anses vara ett uttryck för
en växande konkurrens och för en övergång
till en köparens marknad. En sådan
utveckling måste hälsas med tillfredsställelse.
Priskontrollnämnden har också
i samband med de sjunkande materialkostnaderna
och den betydande ökningen
av omsättningen genomdrivit sänkningar
av både priser och marginaler.
Om omsättningen fortsätter att stiga torde
det finnas utrymme för ytterligare
sänkning av marginalerna.

På interpellantens frågor skulle jag
sålunda vilja svara att priskontrollnämnden
noggrant följer utvecklingen. Det
är anledning antaga att nämnden kommer
att söka få till stånd en prisbildning
inom bilbranschen som kan anses
tillfredsställande ur allmän synpunkt.
Förutsättningarna härför bör nog anses
vara gynnsammare än tidigare, särskilt
med hänsyn till den ökade produktionen
och de förbättrade importmöjligheterna.