1934. Andra kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1934:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Andra kammaren. Nr 9.

Onsdagen den 7 februari.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för deri 30 och den 31 sistlidna januari.

§ 2.

Herr statsrådet 1Vigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 91, angående pensionsförbättring åt f. d. styresmannen för Karl Gustafs
stads gevärsfaktori, översten i västra arméfördelningens reserv P. J R Virgin; nr

95, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer;
nr 90, med förslag till vissa tillägg till gällande tulltaxa;
nr 99, med^ förslag till skeppsklarerarförordning;

nr 92, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från
sådana egendomar;

nr 93, angående ändring i förordningen om jordbrukets kreditkassor, m. m.;
nr 94, angående nedsättning av arrendet för arrendelotten Brostugan å kronoparken
Klövdala i Kalmar län;

nr 96, angående anslag till understöd åt kemiska stationer; och
nr 68, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 2 § rättegångsbalken.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 81, angående försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens
egendom å Spetsbergen;

nr 61, angående omorganisation av latinlyceilinjen vid statens provskola,
nya elementarskolan i Stockholm;

nr 84, angående rätt för vattensrättsingenjörerna L. E. Wedberg, S. L. C.
Aspegrén och K. J. Elfström att för placering i löneklass få tillgodoräkna
viss tjänstgöring;

nr 77, angående förstärkning av sjätte huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga; och

nr 82, angående ersättning till styckjunkaren J. Ohlsson för visst av honom
till kronan inbetalt belopp; samt

Andra hammarens protoholl 1984. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 7 februari.

till jordbruksutskottet propositionen, nr 83, angående avyttring av statens
järnvägar tillhöriga andelar i samfälligheter till Kingstads m. fl. byars skifteslag
i Söderala socken.

§4.

Slutligen föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Hagbergs
i Luleå på bordet liggande motion nr 525.

§ 5.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Lindman m. fl., nr 526, örn avslag å Kungl. Maj :ts proposition, nr 66,
med förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus; och

herr Lövgren, nr 527, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 40, med
förslag till lag om offentlig arbetsförmedling m. m.

Nämnda motioner bordlädes.

§ 6.

Interpellation. Ordet lämnades nu på begäran till

Herr Ossbahr, som anförde: Herr talman! Sedan norska sjömän i augusti
1930 å Vitön funnit resterna av den under 33 års tid saknade Andrée-expeditionen,
hemfördes stoften av S. A. Andrée, Nils Strindberg och Knut Fraenkel
å kanonbåten Svensksund samt mottogos i huvudstaden under storsta hedersbetygelser
från såväl myndigheternas som allmänhetens sida. Pa förslag
av Stockholms Stadskollegium beslöto därjämte stadsfullmäktige att kostnadsfritt
för evärdelig tid upplåta lämplig gravplats, varjämte staden atog
sig att genom sin kyrkogårdsnämnd för all framtid bekosta gravens underhåll.
Sedan Andréemännens jordiska kvarlevor undergått eldbegängelse den
9 oktober 1930, nedsattes de tre urnorna tills vidare i columbanet vid Stockholms
stads norra kyrkogård. , „

Emellertid hade Kungl. Majit genom skrivelse den 26 september sagda ar
uppdragit åt Svenska sällskapet för antropologi och geografi _ att övertaga
vården av fynden å Vitön och att efter samråd med arvingarna inkomma med
yttrande och förslag rörande användningen av de medel, som i samband nied
publicering av en minnesskrift över Andrée-expeditionen eller eljest kunde till
hugfästande av polarforskarnas minne bliva tillgängliga.

Vid sammanträde den 30 september 1930 mellan arvingarna a ena, samt
sällskapets representanter med flera, å andra sidan, erhöll sällskapet aven
släktingarnas uppdrag att med användande av de gjorda fynden ombesörja
utgivandet av en minnesskrift enligt framlagt förslag ävensom att anordna en
minnesutställning över fyndföremålen. I enlighet med sistberörda preliminära
överenskommelse upprättades efter ingående förhandlingar mellan parterna
den 22 december 1930 ett formligt, detaljerat avtal mellan (jeografiska
sällskapet och släktingarna, och enligt detta avtal, som under början av
år 1931 blev av Kungl. Majit godkänt, avstodo släktingarna, frivilligt tor all
framtid från anspråk på de föremål, som härrörde från fynden a Vitön.

Genom avtalet bestämdes vidare den rätt, som några arvsberättigade slalctingar
till polarfararna förbehållit sig i viss utsträckning till den genom lyndens
bearbetning uppkomna ekonomiska vinsten, men resten av denna ekonomiska
vinst skulle, enligt nu ifrågavarande avtal, användas till upprättande
av en fond, benämnd »Andréefonden, grundad till minne av S. A. Andrees, Nils

Fredagen den 9 februari.

Nr 9.

Interpellation. (Forts.)

Strindbergs och Knut Fränkels polarexpedition år 1897». Denna fond skulle
förvaltas av en av Geografiska sällskapet utsedd nämnd.

Vid sammanträde den 16 oktober 1931 beslöt styrelsen för Geografiska sällskapet
på förslag av en inom styrelsen tidigare tillsatt kommitté att med hänsyn
till de begränsade tillgångar, som stodo till sällskapets förfogande, antaga
ett av byggnadsrådet Hjorth upprättat förslag till gravmonument. Detta beslut
fattades utan uppdrag från eller ens hörande av Andréemännens anhöriga,
och detta i trots därav, att skulptören Tore Strindberg, broder till Nils Strindberg,
uppgjort ett självständigt förslag till monument och förgäves inbjudit
sällskapets ovannämnda kommitté att bese detsamma. Enär flera av de anhöriga
icke funno det Hjorthska förslaget tilltalande och då vidare Geografiska
sällskapet helt motiverat sitt beslut med ekonomiska skäl, gjordes i november
1931 av intendenten Sven Strindberg framställning till sällskapets styrelse
om uppskov med realiserandet av dess monumentplaner, på det att samförstånd
måtte uppnås emellan släktingarna och sällskapets representanter.
Då emellertid styrelsen bestämt avböjde sådant samarbete men samtidigt det
Hjorthska monumentet icke mot släktingarnas bestridande kunde resas å graven,
kunde ingen lösning av spörsmålet åvägabringas.

I början av år 1932 ställde viss person ett belopp å 20,000 kronor till förfogande
för resande å graven av ett monument i enlighet med det Strindbergska
förslaget, och i anledning därav framställde intendenten Strindberg
till Geografiska sällskapets styrelse en förfrågan, huruvida styrelsen vore
»benägen att, därest tillräckliga medel för realiserande av det Tore Strindbergska
förslaget ställdes till styrelsens förfogande, i samförstånd med av
de dödas anhöriga utsedda delegater, medverka till resandet av detta monument
å Andréemännens gemensamma grav, oberoende av örn detta skulle ske
med eller utan ekonomisk uppoffring från Antropologiska sällskapets sida».

Genom styrelsens sekreterare fick intendenten Strindberg i brev den 8/2
1932 det svaret, att styrelsen »enhälligt uttalat, att såvida icke de tre Andréemännens
arvingar besluta sig att i sin helhet överlåta förtroendeuppdraget
åt sällskapet, densamma icke kan åtaga sig uppdraget».

Sedan mer än tre år tillbaka förvaras nu de tre urnorna i columbariet, allt
under det att stridigheter av mer eller mindre personlig natur förhindrat en
lösning av hela frågan. Icke minst mot bakgrunden av det högtidliga mottagande,
som av Hans Maj:t Konungen, myndigheterna, huvudstaden och dess
befolkning bereddes de tre Andréemännens stoft, är det en angelägenhet av
största vikt, att denna historia snarast bringas ur världen; man må sedan
ställa sig till frågan om själva polarexpeditionen hur man vill.

Med hänsyn till läget och till de av Kungl. Majit tidigare vidtagna åtgärderna
torde emellertid en snar och tillfredsställande lösning icke kunna komma
till stånd utan ett ingripande från regeringshåll. Då därtill kommer, att den
ovannämnda Andréefonden, som för närvarande disponerar över ett kapital
av omkring 230,000 kronor, i viss utsträckning kan sägas täcka behov, för
vilka statsanslag annars varit erforderliga, föreligger uti denna omständighet
ett ytterligare skäl till dylikt ingripande.

Jag får därför vördsamt hemställa om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet åtgärder kunna och böra vidtagas för att åvägabringa
en snar och tillfredsställande lösning av nu nämnda spörsmål?

2) Är i så fall ett dylikt ingripande att förvänta?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

Nr 9.

Onsdagen den 7 februari.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande till
svenska järnvägsmännens vilohemsförening av en statens järnvägar tillhörig
byggnad i Björkliden m. m; . n . . . ... , .

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående belnelse tor chauifören
A. R. Andersson och stationskarlen J. A. Johansson från skyldighet
att till statens järnvägar gälda vissa ersättningsbelopp; _ _ .

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa redovisningsåtgärder
i anledning av överlåtelse från statens järnvägar till domänverket av
nämnda järnvägars slipersfaktori vid Piteå; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatta åtgärder
för främjande av sparsamhet bland skolungdomen; samt

från första lagutskottet:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken m. m.; och
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av 27 och 30 kap. rättegångsbalken m. m.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion örn sänkning av regeringsmedlemmarnas

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntefri försträckning
åt telegraftjänstemännens skatteinbetalningskassa i Stockholm; och
nr 18, angående beredande av ytterligare medel till upprensning av norra
inloppet till Fårösund m. m. jämte i ämnet väckta motioner; . . .

bankoutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående solidariskt bankbolags ombildning till bankaktiebolag;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn inteckning i
hotell- och restauranginventarier; och . ,

nr 7, i anledning av väckt motion angående viss skärpning av det ledamot
i aktiebolags styrelse åvilande ansvar.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Ward under 4 dagar fr. o. m. den 7 fehr.,

» Fält » 8 » » » l »

» Paulsen > 5 > » » 8 »

Onsdagen den 7 februari.

Nr 9.

herr Andersson i Leabo	under	8 dagar fr.	o. m.	den	9 febr.
» Hällgren	>	8 *		3-	8
* Johnsson i Norrahammar	>	5 »	»		8
» Berg	3>	5 »			10	2>
> Jonsson i Haverö		5 »	>		10
> Jansson		6 >	2>		8	»
* Gustafson i Vimmerby	3>	7 »			9	»
» Tjerner i Höjen	3>	8 »	>		9
» Blomquist		6 »	■»		10	S>
» Åqvist	»	2 >	2>		9	>
» Johansson i Tväråselet		5 »		2>	8
» Gustafsson i Lekåsa		6 »			9	3>
» Gustafson i Dädesjö		6 »	2>		10	>
» Bech	>	8 »			9
» Johansson i Bro		7 »	»	»	9	»
> Karlsson i Munkedal		7 *			8	»
» Jacobsson		3 »			10	3»
» Hansson i Vännäsby		7 »	>		9	7>
> Bengtsson i Kullen	$	7 »			10	2>
> Elmroth		2 »		2>	8	»
» Björling	»	8 »	»	»	12
» Gustafsson i Välsnäs		8 »	2>		10
» Uddenberg	2>	4 »	2>	2>	9
» Vougt	2>	6 »	»	5>	9	»
» Wallerius	>	3 »		>	10	»

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.20 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 9.

Fredagen den 9 februari.

Vid remiss av
propositionen
nr 95.

Fredagen den 9 februari.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 2 och den 3 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts a kammarens
bord vilande proposition, nr 91, angående pensionsförbättring at f. d. styresmannen
för Karl Gustafs stads gevärsfaktori, översten i västra arméfördelningens
reserv P. J. R. Virgin.

Vid härpå skedd föredragning av propositionen, nr 95, angående pension
åt vissa i statens tjänst anställda personer yttrade:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Då jag tagit del av inne hållet

i denna kungl, proposition, har jag icke kunnat underlåta att säga några
ord, som jag hoppas skola få följa med till bankoutskottet vid behandlingen av
det förslag, som återfinnes i propositionen. Jag har nämligen fått det intrycket,
att man mätt med olika mått, när det gäller det förslag till pensionering,
som här föreligger. Jag finner sålunda t. ex. en skomakeriarbetare med 28 års
anställning. Han återfinnes på sid. 4 punkt 2:o). För honom föreslår man en
pension efter dessa 28 år av 900 kronor. Örn jag tittar på sid. 6, finner jag
där under punkt 4:o) en maskinist, för vilken man efter något över 23 ars
anställning föreslår en pension av 1,020 kronor. Går jag vidare, finner jag
en timlönare vid flottans varv i Stockholm, som har en anställningstid^ av 24
år. För honom föreslår man en pension av 792 kronor. Det visar sig sålunda,
att för dem med den längsta tjänstetiden — beträffande alla är det frågan om
yrkesutbildade arbetare, fastän den ene kallas maskinist, den andre timlönare
och den tredje skomakeriarbetare — föreslår man en pension av sådan beskaffenhet,
att vid en längre tjänstetid erhåller man en mindre pension.

Går jag vidare finner jag en kvarnmästare vid kronobageriet eller ^intendenturförrådet
i Boden. Han har drygt 15 års anställning, och det föreslås för honom
en pension av 1,356 kronor, alltså en summa, som är i det närmaste femtio
procent högre än pensionen till skomakeriarbetaren med 28 års anställning.
När jag söker bilda mig en uppfattning örn vad som spelat en roll i detta
avseende, finner jag, att kvarnmästaren fått en titel av kvarnmästare och avdelningschef
vid arméns intendenturförråds i Boden kvarnavdelning. Han har
tjänstgjort såsom förman för kvarnen under en tid av drygt 15 år. Det är vad
som förekommit. Visst behöver han en pension pa 1,356 kronor, men det är en
underlig princip, som tagits till grund för utmätande av pensionsbeloppen när
den, som har 15 år, får 1,356 kronor, men den, som har 28 år, bara får 900
kronor, trots att de båda förvisso under den tid de arbetat ha gjort staten lika
stor tjänst. Jag kan också med den speciella kännedom jag har uttala min för -

Fredagen den 9 februari.

Nr 9.

Vid remiss av propositionen nr 95. (Forts.)
våning över att en sadelmakare vid Norrbottens regemente har lyckats bli benämnd
förman, ty han sitter för sig själv på verkstaden, men han kallas förman
i handlingarna, och för den skull har det lyckats att efter 25 års tjänstgöring
föreslå en pension åt honom på 1,116 kronor.

Det är ett system — jag har tillåtit mig fästa uppmärksamheten på det
tidigare — ett system, där titeln spelar en stor roll. Örn det finnes en välvillig
förvaltningsmyndighet, som skriver en förnäm titel, då har vederbörande
utsikt att få en pension, som visserligen icke innebär en tillräcklig försörjning
men som dock är bättre tillmätt än den pension, som föreslås för sådana, som
icke fått en sådan förnämlig titel, även om de utfört samma arbete som den
andre.

I samma proposition finnes också ett förslag örn pension åt förre läkaren
vid Strömsholms hingstdepå. Han har haft den befattningen såsom bisyssla,
ty han har haft en ersättning, som, även örn man räknar med naturaförmånerna,
icke uppgår till mera än 3,130 kronor örn året efter värdering i den
kungl, propositionen. Han föreslås till erhållande av en pension på 1,200 kronor
för den befattning han haft vid hingstdepån, och när han slutar den befattning
han har såsom läkare vid ridskolan, skall pensionen ökas med 600
kronor till 1,800 kronor. Jag vill beträffande detta förslag säga att när det
gäller pensionering av arbetare i statens tjänst har man i regel fordrat, att
de skola förete medellöshetsintyg för att komma i fråga till pension. Jag
känner till, att denna läkare icke skulle kunna förete något medellöshetsintyg
men möjligen ett intyg örn en förmögenhet på 100,000 kronor. Och det är
tydligt, att det är fråga örn en bisyssla i statens tjänst, ty en läkare nöjer sig
icke med 3,000 kronor örn året, och det kan följaktligen icke vara hans huvudsakliga
syssla. Därtill kommer att han entledigats från sin befattning vid
hingstdepån, en åtgärd, som jag vill uttala min synnerliga tillfredsställelse
med över att Kungl. Maj :t vidtagit, men anledningen till entledigandet är icke
ålderdom eller sjukdom utan att vederbörande skött sin befattning på det sätt,
att Kungl. Majit nödgats vidtaga denna åtgärd. Jag skall återgiva några rader
ur en framställning till Kungl. Majit, som antagligen var en av anledningarna
till Kungl. Majits åtgärd. Det heter där: »Den läkarvård, som beredes
personalen genom den vid Strömsholm anställde läkaren, dir N. Netzel, har
under åren varit föremål för upprepade klagomål från såväl personalen som
befälet och andra, som nödgats anlita ifrågavarande läkare. Enligt vad vi erfarit
har i flera skrivelser såväl till arméförvaltningen som stuteriöverstyrelsen
klagomål anförts mot läkarens utövande av tjänsten.» Och det heter vidare
i samma skrivelse: »Utöver vad i den bifogade skrivelsen anföres hava vi inhämtat
ytterligare uppgifter och hava därvid funnit, att personalen ej anser
sig kunna anlita tjänsteläkaren, dels emedan den vård han vid sjukdomsfall
lämnar är sådan, att allt förtroende för läkaren är förverkat och dels på grund
därav att läkarens personliga uppträdande mot de sjuka är sådant, att de högst
ogärna utsätta sig för de obehag som äro förenade med ett besök hos tjänsteläkaren.
Att personalen icke anser sig kunna anlita tjänsteläkaren framgår
bland annat därav, att kostnaden för medicin till hela personalen vid hingstdepån
under budgetåren 1931/1932 gick till kronor 50:85, medan medicin till
läkarens eget hushåll gick till kronor 47: 86 för samma tid.»

Det är några av de synpunkter, som framförts i en framställning till Kungl.
Maj :t, där man hemställt om att läkarvården för personalen skall ordnas på
annat sätt, och det har föranlett Kungl. Majits åtgärd. Men jag måste säga,
att den, som handhaft sitt uppdrag på sådant sätt, bör icke ha en sådan pension.
Örn det gällt skomakeriarbetaren eller någon annan, så hade han icke
fått någon pension, utan han hade blivit skild från tjänsten örn han skött sin

Nr 9.

Fredagen den 9 februari.

Vid remiss av propositionen nr 95. (Forts.)
befattning på samma sätt som läkaren. Det finnes här icke något behov av en
pension och icke något skäl för statsverket att belöna vederbörande med en
pension, ty han har skött sin befattning på det sätt, att vederbörande personal,
som haft att anlita honom, faktiskt icke vågat gå till honom, därför att de
där blivit behandlade på det sätt, varom i skrivelsen erinras.

Jag har velat framföra dessa synpunkter, därför att det räknas på olika
sätt när man föreslår pension åt olika personer i statens tjänst, och det är ett
system, som man icke kan vara tillfredsställd med. För övrigt vill jag säga,
att enligt min mening borde man, då det nu ställes i utsikt pensionering av arbetare
i statens tjänst genom det förslag, som förelägges årets riksdag, beträffande
alla arbetare, som finnas i tjänst, kunna tillämpa de bestämmelser
för dessa arbetare, som riksdagen i år kan komma att fastställa. Jag har
icke annat att tillägga än att jag hoppas, att dessa synpunkter komma att beaktas
av utskottet vid dess behandling av denna proposition.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag tror icke, att de av herr Andersson
i Stockholm angivna synpunkterna äro riktiga. När han talade om förmannen
Johansson, kan jag yttra mig därom, då jag under en följd av år har tillhört
samma regemente som han. Jag måste då säga, att jag finner de uttryck,
som herr Edoff Andersson använde angående hans placering som förman, ej
vara riktiga, utan att det som står i propositionen angående hans förmansställning
är fullt på sin plats. Likaledes kan jag beträffande vad som anmärkts
mot kvarnmästaren, med vilken jag under den tid han varit i Boden
varit nära granne, vitsorda att anledningen till, att han får sluta, är att det
blivit indragningar, och det är särskilt förhållandet, sedan man berett en arbetare
förmansanställning. Jag har intet emot, att vi bereda pension åt alla
och envar så långt möjligt är, men jag vill säga i rättvisans namn, att de anmärkningar,
som gjorts av herr Andersson angående förhållandena i Boden,
äro ej riktiga och ej överensstämmande med de verkliga förhållandena. Det
är tvärtom så, att de verkliga förhållandena överensstämma med vad som angivits
i propositionen.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag är i den gynnsamma situationen,
att jag med anledning av herr Meyerhöffers bedömande av denna sak
kan säga, att jag känner alla dessa personers förhållanden, under det att herr
Meyerhöffer till grund för sitt bedömande endast har, att han varit granne
med kvarnmästaren och under en följd av år tjänstgjort vid samma regemente
som sadelmakaren, som kallas förman. Sådant kvalificerar knappast
till att bedöma olikheterna i detta sammanhang, ty därför måste man veta allt
örn saken. Jag sade uttryckligen, att jag anser ej pensionerna till sadelmakaren
eller kvarnmästaren för höga, tvärtom, men jag hävdar med bestämdhet,
att det är den titel vederbörande råkat få, som fällt utslaget, och de olika
förhållandena, såsom att herr Meyerhöffer bott granne med en person, betyda
härvid intet. Jag känner deras förhållanden mycket väl, och jag anser, att
titeln, som man givit den ena eller den andra, ej hör fälla utslaget.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag har endast gjort herr Andersson uppmärksam
på, att när han anmärkte på denna sak, så står dock vederbörandes
tjänstebefattning i överensstämmelse med vad regeringspropositionen anger
med avseende på hans titel. Någon annan erinran vill jag ej göra.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag vill ställa den frågan

till herr Meyerhöffer, för vilken eller vilka Johansson är förman. Han är

Fredagen den 9 februari.

Nr 9.

Vid remiss av propositionen nr 95. (Forts.)
förman för sig själv och det får varje yrkesman vara, som icke har någon
över sig. Han är ej att betrakta som förman annat än till namnet, ty han lyder
närmast linder skomakarmästaren.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt överlämna ifrågavarande proposition
jämte de i anledning av densamma inom kammaren avgivna yttrandena till
bankoutskottet.

Härefter föredrogos övriga å bordet vilande propositioner; och remitterades
därvid

_ till bevillningsutskottet propositionen, nr 90, med förslag till vissa tillägg
till gällande tulltaxa;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 99, med förslag till skeppsklarerarförordning
;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 92, angående försäljning av vissa
kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar;

till bankoutskottet propositionen, nr 93, angående ändring i förordningen
om jordbrukets kreditkassor, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 94, angående nedsättning av arrendet för arrendelotten Brostugan i kronoparken
Klövdala i Kalmar län; och

nr 96, angående anslag till understöd åt kemiska stationer; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 68, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 kap. 2 § rättegångsbalken.

§ 3.

Vidare föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 526 av herr Lindman m. fl.; och

till statsutskottet motionen nr 527 av herr Lövgren.

§ 4.

Härefter föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 16—18,
bankoutskottets utlåtande nr 4 samt första lagutskottets utlåtanden nr 6 och 7.

§ 5.

Herr Ossbahrs vid kammarens nästföregående sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa spörsmål angående gravsättningen av stoften efter Andrée-expeditionens
medlemmar, vilken nu föredrogs, bifölls av kammaren.

Ordet lämnades härefter på begäran till Svar å

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg, som an- mterpellationfördej
Herr talman, mina herrar! De frågor, som herr Ossbahr med kammarens
tillstånd framställt till mig angående gravsättning av stoften efter Andréeexpeditionens
medlemmar, ha följande lydelse:

»1.) Anser herr statsrådet åtgärder kunna och böra vidtagas för att åvägabringa
en snar och tillfredsställande lösning av nu nämnda spörsmål?

2.) Är i så fall ett dylikt ingripande att förvänta?»

Nr 9.

Fredagen den 9 februari.

Svar å interpellation. (Forts.)

I anledning av herr Ossbahrs frågor vill jag i all korthet meddela följande.

Lördagen den 3 februari, alltså 4 dagar före interpellationens framställande,
utfärdade jag kallelse till följande personer att klockan 11 torsdagen den 8
februari infinna sig hos mig för överläggning angående minnesvård å Andrées,
Fränkels och Strindbergs grav: professor Lindblom, ordförande i styrelsen
för sällskapet för antropologi och geografi, professor Lithberg, vice ordförande
i samma sällskap, professor Ahlmann, sekreterare i samma sällskap, överdirektör
Wallén, ledamot i samma sällskap, överdirektör Gavelin, ledamot i
samma sällskap, professor Hesselman, ledamot i samma sällskap, dessutom
riksantikvarien Curman, professor Ragnar Östberg, överintendenten Lagrelius
och professor De Geer. Vid denna överläggning förklarade sig representanterna
för sällskapet för antropologi och geografi beredda att inför sällskapets
styrelse, som sammanträder i morgon lördag klockan 10 f. m., förorda, att
styrelsen måtte besluta att ofördröjligen ingå till Kungl. Majit med hemställan
örn tillstånd för sällskapet att av Andréefondens medel disponera en summa
för att utföra och resa den gravvård, vartill skulptören Tore Strindberg
redan uppgjort förslag, samt med herr Strindberg träffa avtal inom en kostnadsram
av högst 16,000 kronor.

Vidare yttrade

Herr Ossbahr: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framföra min tacksamhet, inte bara för den
snabbhet, varmed han haft vänligheten att besvara min interpellation, utan
även för innehållet i hans svar.

Såsom ledamot av såväl denna kammare som Stockholms stadsfullmäktige
och jämväl som medlem av Stockholms stadskollegium på den tid, då framställning
örn upplåtande av gravplats gjordes, har jag för min del ej kunnat
underlåta att i någon ringa mån söka bidraga till en snabb lösning av denna
fråga. Av herr statsrådets svar framgår, att äntligen efter mångå år en lösning
tycks vara omedelbart förestående, och skulle min interpellation på något
sätt kunnat utgöra ett stöd för herr statsrådet i hans strävan att få denna
lösning till stånd, skulle jag känna mycket stor tillfredsställelse.

Jag har, herr talman, intet annat att tillägga, än att jag ber att ännu en
gång få frambära min tacksamhet till herr statsrådet.

§ 6.

Herr statsrådet Engberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 85, angående läroverksadjunkten E. B. Wendins tjänstårsberäkning;

nr 86, angående gäldande i vissa fall ur kyrkofonden av understöd i anledning
av olycksfall i arbete å skogar till sådana ecklesiastika boställen, som
avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932;

nr 105, angående anordnande av vissa utbildningskurser för f. d. fast anställt
manskap vid försvarsväsendet; och

nr 80, angående turistreklam- och upplysningsverksamhet i utlandet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Fru Nordgren avgav en av henne ra. fl. undertecknad motion i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 40, med förslag till lag örn offentlig arbetsförmedling
m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 528, bordlädes.

Fredagen den 9 februari.

Nr 9.

§ 8.

Ordet lämnades nn på begäran till

Herr Nyblom, som yttrade: Herr talman! Riksdagen anböll år 1931 i

skrivelse nr 277, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande de
åtgärder, som från statens sida kunna vidtagas för att bereda fiskarbefolkningen
tillgång till försäkring av båtar och fiskredskap, samt för riksdagen
framlägga de förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Ifrågavarande riksdagsskrivelse föranleddes av motioner i första kammaren
av herr Bodin m. fl. och i andra kammaren av herr Andersson i Grimbo m. fl.

I motionerna framhölls, att fiskarens verkliga tillgångar oftast utgöras endast
av vad han äger av båtar och redskap samt att hela hans existensmöjlighet
är beroende av denna tillgång. Går denna egendom förlorad, måste han skaffa
sig ny uppsättning, vilket är förenat med stora kostnader, ibland upp till flera
tusen kronor. Är redskapen inköpt för lånemedel, som förhållandet oftast är,
bliva svårigheterna särskilt stora, då nytt lån icke gärna kan beviljas, förrän
det gamla lånet är slutamorterat. De stora riskerna och svårigheten att utöva
den nödvändiga kontrollen göra att privata försäkringsbolag icke vilja eller
anse sig kunna ordna försäkring av fiskredskap, som befinner sig i bruk för
sitt ändamål.

I sitt utlåtande över motionerna uttalade jordbruksutskottet bl. a., att därest
redskapsförsäkring skulle komma till stånd, syntes statens medverkan i någon
form erforderlig, varvid det ömsesidiga försäkringsbolagets form erbjöde
den enda tänkbara utvägen. Vidkommande sättet för statens medverkan
vore olika vägar tänkbara. Staten kunde tänkas underlätta bildandet av bolagen
genom direkta bidrag eller genom att skapa fastare regler för statsunderstöd
vid inträffade större förluster. Utskottet ansåg sig närmast böra förorda
sistnämnda utväg, vilken anslöte sig till den hjälpverksamhet, som redan
i viss utsträckning tillämpas vid mera katastrofala redskapsförluster.

Kungl. Majit uppdrog den 12 juni 1931 åt lantbruksstyrelsen att verkställa
utredning i ämnet.

Vid 1933 års riksdag väcktes ånyo en motion, lii 265, med anhållan örn
utredning i denna fråga. I infordrat yttrande över denna motion upplyste
lantbruksstyrelsen, att den av 1931 års riksdag begärda utredningen fortskridit
så långt, att densamma kunde förväntas bliva färdig och till Kungl. Majit
avlämnad i sådan tid, att därav eventuellt föranledda förslag kunde föreläggas
1934 års riksdag.

I justitieombudsmannens ämbetsberättelse till årets riksdag meddelas emellertid,
att utredningen fortfarande avvaktas.

Då det alltså icke är känt, hur snart lantbruksstyrelsens utredning kan vara
att förvänta och då vårt lands fiskarbefolkning med förklarlig oro ser det
långa dröjsmålet med denna för fiskarbefolkningen så viktiga fråga, får jag
vördsamt anhålla örn kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet framställa följande spörsmål:

Kan den åt lantbruksstyrelsen den 12 juni 1931 uppdragna utredningen angående
en statligt ordnad redskapsförsäkring för fiskarbefolkningen väntas
bliva slutförd i så god tid, att därav eventuellt föranledda förslag kunna föreläggas
innevarande års riksdag?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
första lagutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn änd -

I nterpeUation.

Nr 9.

Fredagen den 9 februari.

råd lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik; och

nr 9, i anledning av väckt motion angående lagstiftning till radiolyssnares
skyddande mot obehöriga störningar; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag angående en
författningsenlig reglering av uppsägning av anställning i enskild tjänst; och
nr 4, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn arbetarskydd.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ IL

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Meyerhöffer	under	6 dagar	fr. o. m.	den	14	fehr.,
» Jonsson i Eskilstuna	2>	4			>	10	>
» Andersson i Lindome		8			»	12	>
» Henriksson		2	»	»	»	10
> Persson i Grytterud	2>	5	»	2>	S>	12
» Andersson i Prästbol	»	5	3>	»		12	»
» Wallén	2>	3	3>	2>	»	10	2>
» Westman	2>	4	2>	2>		10
» Svensson i Grönvik	>	5	2>	2>	>	10	»
» Olofsson i Digernäs	>	2	»	»	$	12	» och
» Lundén	>	5	2>	2-		9	>
Kammarens ledamöter åtskildes härefter	kl.	4.32 e.	m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 10 februari.

Nr 9.

Lördagen den 10 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 97, med förslag till lag om mått och vikt;

nr 106, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld;

nr 104, angående lån till föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige
för utbyggnad av turiststationen Högfjället vid Storlien m. m.;

nr 116, angående förstärkning av femte huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga; och

nr 109, angående tilläggande av högre lön åt underofficeren å övergångsstat
J. G. Andersson.

De avlämnade propositionerna bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 85, angående läroverksadjunkten E. B.
Wendins tjänstårsberäkning;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 86, angående gäldande i vissa
fall ur kyrkofonden av understöd i anledning av olycksfall i arbete å skogar
till sådana ecklesiastika boställen, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 105, angående anordnande av vissa utbildningskurser för f. d. fast anställt
manskap vid försvarsväsendet; och

nr 80, angående turistreklam- och upplysningsverksamhet i utlandet.

§ 3.

Vidare föredrogs samt hänvisades till behandling av lagutskott fru Nordgrens
m. fl. på bordet liggande motion nr 528.

§ 4.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter första lagutskottets utlåtanden nr 8
och 9 samt andra lagutskottets utlåtanden nr 3 och 4.

§ 5.

Herr Nybloms vid kammarens nästföregående sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdeparte -

Nr 9.

Lördagen deli 10 februari.

Ang. ändring
i vissa delar
av expropriationslagen.

mentet få framställa spörsmål angående åvägabringandet av en statligt ordnad
redskapsförsäkring för fiskarebefolkningen, vilken nu föredrogs, bifölls av
kammaren. ; i.! ..*?,

§ 6.

Till avgörande företogs andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Därvid anförde:

Herr Hillgard: Herr talman! Den kungliga propositionen i ämnet går ju ut
på att man vid expropriation av mark, i vilken ett flertal fastigheter har del,
skall kunna tillämpa ett förenklat förfarande beträffande fördelningen av expropriationsersättningen,
då denna uppgår till ett förhållandevis obetydligt
belopp. Örn varken någon inteckningshavare eller fastighetsägare framställer
anspråk på betalning, utbetalas ersättingssumman i klump till fastighetsägarna
för samfälld räkning och lyftes av en syssloman. Skulle någon inteckningshavare
påkalla betalning, räknar man ut vad som belöper
på den intecknade fastigheten, fördelar den delen av summan enligt
vanliga regler och utbetalar resten på sätt som jag nyss nämnde, för samfälld
räkning. Örn den intecknade fastigheten t. ex. utgör Vio mantal av
hemmanet nr 1 i ett skifteslag, som består av 10 mantal, kommer sålunda
1 % på den intecknade fastigheten. Denna procent tilldelas inteckningshavaren,
under det de 99 % utbetalas i klump till sysslomannen. Då utbetalningen
till inteckningshavaren ju kommer fastighetsägaren till godo, i
form av avbetalning på hans skuld, är det naturligt, att fastighetsägaren
icke bör ha del i återstoden av expropriationsersättningen. Den _ samfällighet,
som har del i denna återstod, kommer på detta sätt att icke riktigt sammanfalla
med skifteslaget. Man får en något kuperad samfällighet. Om
denna använder pengarna till något gemensamt ändamål, t. ex. att anlägga
eller göra i ordning en väg, att dika eller plantera, kan det hända, att även
ägaren av den fastighet, som fått ut sitt, får nytta därav. Men denna lilla
ojämnhet eller orättvisa får man finna sig i för att ernå den önskade förenklingen.
.

Om däremot anspråk på att få ut vad som belöper pa en viss fastighet framställes
icke av inteckningshavare utan av fastighetsägaren, skall enligt propositionen
fördelning utan vidare ske pa samtliga fastigheter. Det är denna
punkt, min reservation avser. Jag menar nämligen, att det för de andra
fastighetsägarna bör vara alldeles likgiltigt, örn vad som belöper på en fastighet
utbetalas till inteckningshavaren eller till ägaren. I vartdera fallet kommer
dock den del, som belöper på fastigheten, att brytas ut och det är alltid
ägaren, som får nytta därav. Jag har i enlighet härmed yrkat, att även örn
det är ägaren i stället för inteckningshavaren, som begär att få ut vad som
belöper på fastigheten, skall länsstyrelsen kunna tillhandahålla återstoden av
ersättningen till övriga fastighetsägare för samfälld räkning. Om vi taga
det av herr Andersson i Grimbo anförda fallet, som jämte andra föranlett
Kungl. Maj :ts proposition, har jag ansett det omotiverat, att länsstyrelsen
endast därför, att en fastighetsägare vill ha ut sitt, skall ex offleio och utan
att någon annan begär det verkställa fördelning pa samtliga över 4,000 fastigheter,
som ha del i ersättningssumman. Var och en som vill lår ju ut sin del,
men örn man finner sig mera betjänt med att pengarna icke delas upp utun användas
till något gemensamt ändamål, bör detta, menar jag, icke förhindras,
därför att någon fastighetsägare påkallar att få ut sitt. Och även synpunk -

Lördagen den 10 februari.

Nr 9.

Ang. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
ten, att länsstyrelsen icke i onödan bör besväras nied denna fördelning, anser
jag förtjänt av beaktande.

Nu har utskottet, som ingått i polemik mot min reservation, mot densamma
invänt, att »sedan den eller de utträdda delägarna erhållit sina andelar av
ersättningen, skulle i dylikt fall de kvarvarande delägarna konstitueras som en
helt ny samfällighet, vars enda uppgift vore att omhändertaga och för något
gemensamt ändamål använda återstoden av expropriationsersättningen. Något
för enbart denna sistnämnda samfällighet speciellt ändamål torde sällan förefinnas,
utan medlen skulle tämligen undantagslöst tagas i anspråk för något
ändamål i större eller mindre grad gemensamt för alla den ursprungliga
samfällighetens delägare.» Men detta är ju just vad som sker enligt Kungl.
Maj :ts proposition, om någon inteckningshavare framställt yrkande på betalning.
Även i det fallet, mot vars reglering utskottet icke haft något att
erinra, får man en dylik kuperad samfällighet. Man har alltså redan accepterat
denna anordning. Konsekvenserna av utskottets resonemang måste bli,
att så snart någon fastighet, oavsett örn på yrkande av ägare eller inteckningshavare,
får ut sin andel, så skall fördelning av återstoden ske på samtliga
fastigheter. Men den konsekvensen har man inte dragit.

Sedan utskottet på dessa, såvitt jag kan finna, icke hållbara grunder avböjt
mitt förslag, nämner utskottet mera i förbigående, att den i propositionen
föreslagna anordningen överensstämmer med de stadganden i ensittarlagen,
som antogos för några år sedan. Detta är riktigt men dessa stadganden
träffas naturligtvis av samma kritik, som jag här tillåtit mig rikta mot Kungl.
Maj :ts proposition. I uniformitetens intresse svarar man, att eftersom inkonsekvensen
redan finns i en äldre lag, är det bäst att låta den komma med
även i en ny.

Då emellertid ett beaktande av yrkandet i min reservation skulle föranleda
återremiss, har jag, herr talman, icke något yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Då man diskuterar expropriationsfrågor här i

kammaren, pläga de tilldraga sig en ganska stor uppmärksamhet, därför att
det merendels brukar vara olika principiella uppfattningar, sorn. ligga till
grund för det ena eller andra partiets inställning till frågan. Men i detta fall
är det icke fråga om någon ändring av principiell art i expropriationslagstiftningen
utan fastmera fråga örn en rent teknisk sak. Man syftar med detta
förslag att åstadkomma, att det skall bli bättre möjligheter till expropriation
och åstadkomma mindre arbete och besvär, när det gäller frågor örn expropriation,
som träffar flera fastighetsägare.

Nu har utskottet för sin del beaktat detta och tillstyrkt propositionen. Den
föregående talaren har emellertid reservationsvis framfört ett annat förslag
att lösa denna fråga än vad som ifrågasatts i propositionen. Men jag tror, att
den utväg, som han rekommenderar, skulle leda därhän, att en fastighetsägare,
som begär sin del av ersättningen i expropriationssumman i form av pengar,
först skulle få detta, och sedan skulle han dessutom få fördel av en sådan åtgärd,
exempelvis en väganläggning, vartill de resterande pengarna, som icke
utbetalades till de andra fastighetsägarna, komme att användas. Han skulle
på det sättet faktiskt få en dubbel tilldelning — för att använda ett populärt
uttryck — och det ha vi icke velat vara med om. Ifrån den utgångspunkten
ha vi därför tillstyrkt Kungl. Maj :ts proposition.

Jag vill emellertid säga, att under diskussionen inom utskottet frågan om
en annan utväg varit före, som emellertid icke är omnämnd i utlåtandet. Jag
ber att få säga några ord örn den saken. Inom utskottet bär nämligen det
förslaget varit uppe, att för att en fastighetsägare skulle få rätt till utdel -

Nr 9.

Lördagen den 10 februari.

Äng. ändring i vissa delar av expropriationslagen. (Forts.)
ning i den summa, som utbetalas vid expropriation, skulle han ha en viss kvot
av den summa, som det är fråga örn att utbetala till alla fastighetsägarna, eller
också skulle han ha att fordra vid fördelningen en viss summa, exempelvis, låt
oss säga, 5, 6 eller kanske 10 kronor. Örn han har att fordra en så pass stor
summa, skulle hans krav på att få utdelning ges vitsord, men i andra fall
skulle hans krav avvisas. Skulle man nu gå in för en lagstiftning i den stilen,
tror jag, att man skulle vinna mer effektivitet med detta förslag. Nu kan det
inträffa, att en fastighetsägare, som har att fordra en mycket liten summa, i
rent okynne begär att få utdelning, och då följer med detta hela denna vidlyftiga
utdelningsapparat med en mängd kostnader och besvär, som hela detta
förfarande leder till. För min del vill jag säga, att jag tror, att örn man så
småningom finner, att det förslag, som vi nu gå in för, icke är effektivt, då
torde det vara en framkomlig väg att i fortsättningen gå in för en sådan linje,
som här av mig skisserats, och som fått en viss anslutning och vissa sympatier
inom utskottet.

Men det är givet, att såsom saken nu ligger till, kan man icke framföra denna
idé, och ifrån den utgångspunkten skall jag be att få inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 98, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen;
och

nr 102, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§
lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) örn vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap.

Dessa propositioner bordlädes.

Äng. epidemi
sjukvårdens
och barnmorskeväsendets
överförande
till
landstingens
förvaltning
m. m.

Fru Nordgren: Herr talman! I de föreliggande motionerna har motionären
påyrkat sådan lagändring, att landstingen medgives fakultativ rätt att förlägga
epideminämnderna och barnmorskestyrelserna under landstingens förvaltningsutskott.
Andra lagutskottet har icke ansett sig böra tillmötesgå motionärens
hemställan örn lagändring, utan har stannat vid att föreslå en skrivelse,
vari utredning på dessa punkter begäres. Utskottets utlåtande är mycket
försiktigt formulerat, och jag har inom utskottet icke heller reserverat
mig mot ett skrivelseförslag, men jag har vid ärendets behandling i utskottet
anfört starka betänkligheter mot att barnmorskestyrelsen skulle förläggas
under landstingets förvaltningsutskott. När jag gjort detta, har det varit av
det skälet, att jag anser, att en barnmorskestyrelse har en mängd uppgifter av
sådan räckvidd, att det skulle bli synnerligen svårt att inrymma densamma un -

§ 8.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget andra lagutskottets utlåtande,
nr 2, i anledning av väckta motioner örn epidemisjukvårdens och barnmorskeväsendets
överförande till landstingens förvaltningsutskotts eller deras
sjukvårdsavdelningars verkställighet och förvaltning samt örn förste provinsialläkares
inträde såsom självskriven ledamot av förvaltningsutskott eller dess
sjukvårdsavdelning.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Lördagen den 10 februari.

Nr 9.

Äng. epidemisjukvårdens och harnmorskeväsendcts överförande till landstingens
förvaltning m. m. (Forts.)

der förvaltningsutskottet, savida nian icke skulle göra en särskild barnmorskestyrelse
inom utskottet. Och därmed vore väl icke så mycket vunnet av vad
motionären åsyftar.

När man läser Kungl. Majkts reglemente för barnmorskestyrelserna i riket
av den 21 november 1919, vilken med smärre ändringar ännu är gällande,
finnér man däri icke mindre än 32 olika punkter, i vilka angives vad en barnmorskestyrelse
har att ombesörja. Utöver att den har att tillsätta och eventuellt
avskeda eller suspendera barnmorskor, bevilja tjänstledighet eller semester,
ordna deras löneförmåner, bestämma taxor för barnmorskorna m. m.,
har den att till medicinalstyrelsen ingiva de förslag rörande barnmorskeverksamheten
som påfordra medicinalstyrelsens eller statsmakternas uppmärksamhet.
Den har också att till vederbörande kommuner inom distriktet rikta förfrågningar
och göra framställningar i de ärenden som röra barnmorskorna.
Uppgifterna skilja sig ganska väsentligt från epidemisjukvården och den allmänna
sjukvården, därför att sådan sjukvård är förlagd till ett begränsat antal
platser inom länet, medan när det gäller barnmorskeväsendet, vederbörande
barnmorskestyrelse skall stå i kontakt med samtliga kommuner inom distriktet,
där man har barnmorska anställd, och följa dessas verksamhet.

Det kan också tänkas att den för- och eftervårdande verksamhet som man
hoppas kommer att anordnas i samband med 1931 års beslut örn moderskapsskydd,
kommer att ordnas på ett sådant sätt, att barnmorskorna skola bli
medverkande. Vad är då naturligare än att även denna verksamhet lägges
under barnmorskestyrelsens och förste provinsialläkarens överinseende, och då
blir dessas inordnande under landstingens förvaltningsutskott en alltför tungrodd
apparat?

Det är salunda flera skäl, som tala för att man icke bör lägga barnmorskestyrelsernas
verksamhet under landstingens förvaltningsutskott. Jag har,
herr talman, intet yrkande, då, såsom jag förut framhållit, utskottets utlåtande
är mycket försiktigt ° formulerat särskilt vad beträffar barnmorskestyrelserna,
där man säger »måhända även», utan jag har endast velat få de av mig
framförda synpunkterna antecknade till protokollet.

Herr Hansson i Trollhättan: Herr talman! När den nu gällande landstingslagen
antogs, framhöll man allmänt, att det var i stort sett gällande praxis,
som blev lag. Landstingen lia i en följd av år arbetat sig fram till organisationsformer,
som lagstiftningen sedan fastställt. Redan då var det diskussion
örn den fråga, som i dag föreligger, nämligen örn epideminämndernas
och barnmorskestyrelsernas inordnande i förvaltningsutskottet. För min egen
del vill jag säga, att med den vaga formulering, som utskottet därvidlag givit
frågan om en utredning, vill jag icke motsätta mig utskottsförslaget. Jag
tror, att man kan säga, att det icke skulle vara så farligt, i synnerhet som det
praktiska arbetet dagligdags utövas beträffande såväl barnmorskeväsendet som
epideminämnderna av landstingets tjänstemän, alltså genom landstingets
kansli.

Varför jag emellertid begärt ordet är, herr talman, att jag vill vända mig
mot principen att göra förste provinsialläkaren till självskriven ledamot av
förvaltningsutskottet. Jag anser, att en dylik självskrivenhet numera icke
bör komma på tal inom en sådan kommunal styrelse som detta är, utan att
man bör på ett annat sätt bereda förste provinsialläkaren tillfälle att vid de
få. sammanträden, då frågor beträffande såväl barnmorskestyrelserna som
epideminämnderna föreligga, få möjlighet att kunna närvara, jag vill gärna
medge, att utskottets formulering även här bereder möjlighet till den upp Andra

kammarens protokoll 1984 Nr ,9. 2

Nr 9.

Lördagen den 10 februari.

Äng. epidemis jukv årdens och b a rn morskevä s endets överförande till landstingens
förvaltning m. m. (Forts.)

fattningen, att utskottet menat något annat, men för egen del vill jag ännu
starkare understryka detta. Jag Ilar för övrigt icke något annat yrkande att
framställa utan tillstyrker förslaget.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 9.

Äng. sänk- Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 16, i anledVringsmedlem''
nin® av väckt motion örn sänkning av regeringsmedlemmarnas löner.
marnas läner, uti en inom andra kammaren av herr Kilbom m. fl. väckt motion, nr 84,
hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta att för budgetåret 1934/1935
sänka regeringsmedlemmarnas löner med 40 % från nuvarande belopp.

Statsutskottet, till vilket berörda motion blivit hänvisad, hemställde i förevarande
utlåtande, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan denna hemställan föredragits, erhölls på begäran ordet av

Herr Kilbom, som anförde: Herr talman! Det förefaller, som örn riks dagens

intresse för denna fråga skulle ha någon likhet med en tern per atur termometers
rörelse, d. v. s. intresset stiger omedelbart före ett val och faller ju
längre bort man kommer från ett val. 1932 hade vi riksdagsmannaval, och då
hade vi en liten debatt här i kammaren, varunder man medgav, att det kanhända
fanns vissa skäl för det krav, som var framfört i vår motion. Man ville
bara icke gå så långt, som motionärerna hade föreslagit. I fjol ansåg man
det icke alls vara nödvändigt att diskutera saken, men i år har man åtminstone
kostat på sig fyra raders motivering. Nu tror jag icke, herr talman, att en
frågas vikt mätes med det antal rader, som utskottet har kostat pa sig, da
det gäller att yrka avslag på de framförda synpunkterna, men jag hälsar ändå
de fyra raderna såsom ett framsteg. Herr talmannen förstår ju, att man får
lära sig att bli mycket beskeden här i kammaren. .

Vad nu beträffar den reella innebörden i förslaget är det naturligtvis icke
av kärlek till några som helst lönenedpressningar principiellt sett, som vi ha
framfört detta krav, utan det har skett i den fasta övertygelsen, att det går
icke att genomföra lönenedsättningar för de lägre avlönade i samhället i statens
eller kommunens tjänst för att sedan låtsa, som örn det regnade, när det gäller
de högre löntagarna. Det går icke, herr talman, att i detta nu hetsa, jag höll
på att säga, som galningar i pressen mot byggnadsarbetarna, därför att de
icke vilja gå med på ända till 15 procents reduktion av ackordslönerna, örn
man samtidigt sätter upp ett förvanat ansikte, da det krävs, att de bäst
avlönade i samhällets tjänst skola ta konsekvenserna av sin egen ^förkunnelse
gentemot de sämre ställda. Det är min fulla övertygelse, att en sådan politik
är fullkomligt orimlig. o o

Jag* erinrar örn vad man sade för ett par ar sedan, da riksdagsmännens arvoden
skulle sänkas, en sak, som jag på det sätt, det da skedde, ansag vara
oriktig. Jag hävdade den meningen, såsom många av kammarens ledamöter
säkerligen komma ihåg, att örn man ville sänka riksdagsmännens arvoden, vilket
jag i och för sig icke var motståndare till, borde det ske i samband med reduktioner
också för dem, som hade det bättre ställt. Da sades det bade i kammaren
och under hand —- jag anför argumentet utan att söka ingå på någon värdering
■— att örn riksdagen vill bibehålla respekten ute hos valmännen, måste riks -

Lördagen den 10 februari.

Nr 9.

Äng. sänkning av regeringsmedlemmarnas löner. (Forts.)
dagen gå före, då det gällde att taga ståndpunkt till en sådan fråga. Nu ställer
jag herrarna den frågan: Gäller icke precis samma skäl, då det är fråga
örn alla högre löntagare i samhällets tjänst? Örn kammaren och riksdagen
genom arvodessänknmg vill behålla respekten — jag utgår från ert eget
argument ute bland valmännen, gäller väl detta argument i så mycket
större omfattning för de högre löntagarna i samhällets tjänst. Det argumentet
går man emellertid icke alls nu in på. Man vill icke alls diskutera det.

Jag har, herr talman, sedan motionen väcktes, liksom jag antar motionärer
även i andra frågor, fått mottaga en hel rad brev, som visa, att det verkligen
räder en bestämd och klar opinion ute i landet, kanske icke för lönereduktioner
i och för sig, men för att den synpunkt, som anföres för arbetarna och för de
lägre tjänstemännen i statens och kommunens tjänst, också skall gälla för
de högre löntagarna i samhällets tjänst.

För Stockholms stad föreligger i detta nu en rätt intressant situation. Staden
kräver — jag inlåter mig icke i detta nu på kravets berättigande — att
lönerna skola sänkas för spårvägsmännen, för kommunalarbetarna och måhända
också för en annan grupp. Jag adresserar mig då alldeles särskilt till
dem, som anse ett dylikt krav fran Stockholms stad berättigat. Samma krav
har ju för Övrigt också, framförts i en rad andra städer och delvis också blivit
genomfört Årydet icke rimligt, frågar jag, att de, som anse sådana krav
berättigade, visa någon konsekvens, exempelvis i sitt uppträdande här i dag?

Det talas rätt mycket i dessa dagar örn att man skall värna demokratien,
att fläckarna pa densamma skola putsas bort, att man med andra ord från
dem,^ som lia fått folkets förtroende i ena eller andra avseendet, skall iakttaga
ett sadant uppträdande, att det pa intet sätt kan ge lastarenom. rum. Det skulle
allt vara roligt att få veta, vad herrarna mena med demokrati. Det är tydligen
en tom formel och ingenting annat. Herrarnas uppfattning örn demokrati
är tydligen, att. den inskränker sig till rätten att rösta, till en viss yttrandefrihet,
till en viss församlingsfrihet o. s. v. Jag måste säga, att en så ytterligt
begränsad uppfattning om demokratiens innebörd och förpliktelser är, när
allt kommer omkring, i det långa loppet alldeles säkert ett utmärkt bidrag
till att gräva marken undan demokratien. För vårt vidkommande inlägga vi
något helt annat i begreppet demokrati. Vi tro framför allt. att gärningarna
skola svara mot löftena. Vi tro, att det kräves verklig solidaritet inom samhället
uppifrån och ned och icke blott predikan om att visa solidaritet underifrån
och upp. Tydligen anse anhängarna av den nuvarande demokratien,
att detta är fullständigt oriktigt. Ni anse det uppenbarligen riktigt, att de,
som tyngas av höga skatter, skola utan att knota betala oförändrade löner
till dem, som äro samhällets löntagare, trots att vi leva i den värsta nödtid,
som landet har gått igenom. Ni anse uppenbarligen, att alla de, som äro
arbetslösa, skola nöja sig — i vissa avseenden lär begränsningen vara obestridlig,
och i andra avseenden omtvistad — med begränsade möjligheter att erhålla
hjälp, och att de, som ha korttidsarbete, utan knot skola bära de ekonomiska
konsekvenser, som korttidsarbetet medför. Allt detta anse ni vara förenligt
med demokrati, samtidigt som de högre löntagarna skola sitta i orubbat bo. Ni,
mina herrar, som så uppträda, ni äro demokratiens dödgrävare och inga andra!
Ni ge dem, som ingenting högre önska än att komma den borgerliga demokratien
till livs, de bästa argument.

För övrigt är det som anförts rätt intressant att iakttaga den förändring,
som har inträtt sedan i fjol eller låt oss säga från 1932. Sistnämnda år var
det dock en del av kammarens ledamöter, som ansägo, att kravet på en reduktion
av riksdagsmännens arvoden kunde i och för sig i dessa tider vara berättigat,
men att detta krav på lönereduktion i så fall i rättvisans namn också borde

Nr 9.

Lördagen den 10 februari.

Äng. sänkning av regeringsmedlemmarnas löner. (Forts.)
utsträckas till andra grupper, som hade större möjligheter att bära reduktioner.
I fjol, sannolikt under intrycket av några hälsosamma ord, som hade sagts vederbörande
av deras valmän, gick således bondeförbundet fram med krav på att
man skulle i någon mån tillmötesgå denna opinion. Vid en votering i första
kammaren röstade till och med en del bondeförbundare och för övrigt också en
del socialdemokratiska kamrater i kammaren åtminstone för tanken på att det
skulle bli en reduktion. I år ha vi ett fullkomligt enhälligt utskott. Jag kan
icke tolka detta på annat sätt än att samtliga partier utom vårt anse, att man
icke skall genomföra vad man tidigare pratat, ty nu har kanske folk glömt
bort det. Herrarna missta sig emellertid så grundligt, som gärna är möjligt.
Så långt ifrån att det är bortglömt, är det istället nog så, att detta krav har
en fastare bas hos valmännen än någonsin tidigare.

Då jag, herr talman, har intresse av att man icke smiter ifrån denna fråga
så lättvindigt, som skedde föregående år, och som jag vet, att vissa anse det
lämpligen hör ske även nu, så kommer jag att i denna fråga begära votering.
Det skall bli mycket intressant att se, hur många det är, som ännu icke ha glömt
bort sina egna löften till valmanskåren. I en annan motion ha vi anfört en
råd av siffror, visande i vilken utsträckning lönereduktioner ha genomförts
för praktiskt taget alla arbetargrupper i samhället. Jag tror det är anledning
tänka på dem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Vidare yttrade:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har dristat mig att begära
ordet, fastän jag icke deltagit i l:a avdelningens grundläggande behandling
av detta ärende i utskottet, men jag anser mig i sanningens intresse böra framhålla
ett par synpunkter, som kanske kontrastera i någon mån mot vad den
siste ärade talaren anfört.

När han som utgångspunkt tog nedsättningen av riksdagsmännens arvoden,
så skall jag be att få ställa den frågan till herr Kilbom: När var det fråga

örn att reducera riksdagsmannaarvode! med 40 procent?

Sedan skall jag be att få framhålla en annan sak, som jag tycker .det kan
vara skäl att anföra till dagens protokoll. Det är dock icke så. mångå år
sedan en höjning av statsrådslönerna genomfördes, och örn jag . icke. minns
orätt, var den frågan föremål för en grundlig utskottsbehandling tidigare
jämväl i konstitutionsutskottet. Det anfördes därvid många beaktansvärda
synpunkter, som jag tror, att herr Kilbom skule ha nytta av att sätta sig
in uti.

För min del får jag ju säga, att de personer, som anförtros det^ ansvarsfullaste
uppdrag, som finns i detta land, särskilt under en svår tid. som
denna, böra åtminstone icke i samma veva få vidkännas det misstroendet,
som jag anser skulle ligga i ett bifall till herr Kilboms .motion.
Härtill kan läggas, att, såvitt jag kan. förstå, lärer det väl icke
vara någon, som har tagit emot en kallelse till detta ämbete med hänsyn
till att det utgår så och så stor lön per år, utan jag tror i. stället, att det är så,
att det är många, många, som ha känt det som en personlig uppoffring att taga
emot ett så viktigt och ansvarsfullt uppdrag. Jag kan ju också få antecknat
till protokollet, att just det svåra i uppdraget och osäkerheten om hur länge
det skall räcka och andra omständigheter, som jag i detta sammanhang icke
skall draga fram, har föranlett, att man i vissa länder till och med har föranstaltat
om pensionering av f. d. statsråd. .

Jag vill icke riva upp ytterligare debatt, men jag tycker, att herr Kilbom

Lördagen den 10 februari.

Nr 9.

Äng. sänkning av regeringsmedlemmarnas löner. (Forts.)
nästa gång han kommer med en sådan motion borde ha gått igenom vad som
passerat, innan den sista löneförhöjningen på detta område ägde rum.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Herr Anderson i Råstock ställde den frågan
till mig, när det var föreslaget att sänka riksdagsmannaarvodet med 40 procent.
Jag ber på detta att få svara, att det aldrig framlagts något sådant
förslag, väl närmast av den anledningen, att riksdagsmannaarvodet, som bara
är en liten del av den bakgrund, mot vilken vår motion bör ses, dock var så
avsevärt mycket lägre än här ifrågavarande arvoden och alltså så mycket
mindre att ta utav. För mig är det i varje fall en princip, att behoven på ett
helt annat sätt än som för närvarande är fallet komma till uttryck i det allmännas
och den enskilda lönepolitiken.

Påståendet, att det skulle vara ett misstroende att sänka lönerna, kan jag
överhuvud taget icke förstå. Det gäller ju icke speciellt den nuvarande regeringen.
Är det så, att frågan örn misstroende, respektive förtroende ställes
för den regeringen och politiskt däremot står en borgerlig del av kammaren,
så lär vårt ståndpunktstagande icke behöva ingiva några bekymmer vare sig
hos herr Anderson i Råstock eller hos regeringen.

Men innebär det nu ett misstroende att sänka regeringens arvoden, när skatterna
stiga för samtliga samhällets medborgare och när inkomsterna sjunka, då
är det väl också ett misstroende, när herr Andersons egen partipress i. dessa
dagar går in för att kräva 15 procents reduktion för byggnadsarbetarna. Då
är det också ett misstroende, när man härom året sänkte lantarbetarnas löner
med 3 ända upp till 13 procent. Då är det även ett misstroende, när man sänkte
skogsarbetarnas löner med 20—25 procent under de gångna åren, och då är det
väl också ett misstroende, när man sänkte verkstadsindustriens arbetares löner
med 5—6 procent, järnbrukens arbetares löner dito o. s. v., o. s. v. Jag skulle
tro, att de kunna hava anledning att vara lika yrkesstolta som trots någonsin
någon annan.

Vad sedan beträffar, att många skulle känna det som en uppoffring att gå
in i en regering, så kan jag icke yttra mig örn den saken. Det är ju möjligt,
att många göra det. Men jag är icke så alldeles övertygad på den punkten.
Är det däremot så, att herr Anderson vill taga bort denna uppoffringsmöjlighet
genom att införa ändrade bestämmelser för statsråden, då det gäller deras
framtida ställning, så skulle jag principiellt vilja säga omedelbart, att jag
icke har så mycket mot den saken. Det kan ligga något i ett dylikt krav.
Men däremot kan man icke utan vidare överföra förhållandena i andra länder
till förhållandena i Sverige $å detta område.

Herr talman! Det har sagts, att om jag ändrat yrkandet till 10 procents
reduktion, skulle det gå igenom. Jag tror icke så mycket på den saken. Det
är möjligt, att man skulle komma och säga, att man ser, hur kommunisterna
hoppa från den ena ståndpunkten till den andra. Men, herr talman, jag har
verkligen lust att taga herrarna på orden. Hade intresset för saken funnits
i utskottet, kan jag icke förstå att högvördiga statsutskottet — som jag naturligtvis
har den allra största respekt för — icke kunnat använda de möjligheter,
som föreligga, nämligen att självt komma med förslag till en mindre lönereduktion.
Kanske skulle herrarna till och med, örn de varit kloka taktiker, hava
resonerat: Bättre förekomma än förekommas; bättre då föreslå t. ex. en mycket
liten reduktion för att undvika, att man för framtiden tar upp denna fråga.

Emellertid, herr talman, det skall bliva intressant att se. Låtom oss pröva!
Jag ber att få återtaga mitt förra yrkande och i stället yrka, att man måtte
besluta en sänkning med 10 procent av regeringsledamöternas löner.

Nr 9.

Lördagen den 10 februari.

Äng. sänkning av regeringsmedlemmarnas löner. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av herr
Kilbom under överläggningen senast framställda yrkandet; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr Kilbom begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Kilbom under överläggningen
senast framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Härefter föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntefri försträckning
åt telegraftjänstemännens skatteinbetalningskassa i Stockholm; och

nr 18, angående beredande av ytterligare medel till upprensning av norra
inloppet till Fårösund m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående solidariskt bankbolags ombildning till bankaktiebolag;
samt

första lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion angående
lagstiftning örn inteckning i hotell- och restauranginventarier.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

11.

Äng. skärpning
av det
ledamot i
aktiebolags
styrelse åvilande
ansvar.

Slutligen upptogs till behandling första lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning
av väckt motion angående viss skärpning av det ledamot i aktiebolags
styrelse åvilande ansvar; och yttrade därvid:

Herr Ossbahr: Jag har, herr talman, i min motion påtalat en del brister uti
vår nuvarande lagstiftning i angivna hänseenden, och första lagutskottet har
uti sitt förevarande utlåtande jämväl understrukit de av mig anförda synpunkterna
i dessa avseenden. De luckor, som otvivelaktigt förefinnas, hava
också under senare år i mycket stor utsträckning begagnats till allvarlig skada
i ekonomiskt hänseende för icke bara stora delar av vårt folk utan, jag
skulle vilja säga, för hela landet. Genom dessa missförhållanden har förtroendet
till affärs- och företagarevärlden i mycket stor utsträckning rub -

Lördagen den 10 februari.

Nr 9.

Äng. skärpning av det ledamot i aktiebolags styrelse åvilande ansvar.

(Forts.)

bats, och det är för liela vårt ekonomiska liv en nödvändighet att detta förtroende
så snart ske kan blir återställt. Allmänheten måste åter kunna känna
trygghet och tillit. Det är också nödvändigt att man så långt det är möjligt
söker skapa garanti för ärlighet och redbarhet inom affärslivet. En lagstiftning
är därför enligt såväl min som också utskottets uppfattning nödvändig.
Men det ligger självfallet en ganska allvarlig fara i ett alltför långt dröjsmål
i detta hänseende. Detta dröjsmål med genomförandet av en skärpt lagstiftning
bör sålunda icke vara längre, än vad som är oundgängligen nödvändigt.
Jag har därför i min motion framhållit, att en revision i av mig angivna
hänseenden borde örn möjligt komma till stånd utan avvaktan å slutförandet
av den omarbetning av hela aktiebolagslagstiftningen, som för närvarande
pågår.

Jag delar emellertid naturligtvis utskottets uppfattning, att den av mig
angivna revisionen lämpligast sker i samband med den fullständiga omarbetningen
av aktiebolagslagstiftningen. Men å andra sidan framträder kravet
på skyndsamhet synnerligen starkt. Det har därför gällt att väga dessa två
olika synpunkter mot varandra. Man måste uppställa den frågan för sig,
huruvida icke riskerna av ett alltför långt uppskov äro av allvarlig natur och
beskaffenhet. Det är emellertid möjligt, att man i längden når fram till ett
bättre och effektivare resultat, örn man låter revisionen i av mig angivna
hänseenden få helt ingå som ett led i omarbetningen av aktiebolagslagen. Det
är därför kanske lämpligast, att man avgör frågan i det sammanhang, som
utskottet här har framhållit. Man vinner måhända i längden mest med ett
sådant tillvägagångssätt. Huvudsaken är naturligtvis, att den blivande lagstiftningen
på detta område blir så effektiv som möjligt.
o Det förnämsta och viktigaste för mig har emellertid självfallet varit att
få till stånd ett klart och otvetydigt ståndpunktstagande angående behovet av
en effektiv lagstiftning på detta område. Genom utskottets uttalande i förevarande
utlåtande har också från utskottets — och jag hoppas också sedermera
från riksdagens —- sida ett dylikt klart ståndpunktstagande skett.

Därmed har också huvudsyftet med min motion uppnåtts. Visserligen har
utskottet icke formellt föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj:t. Men då utskottet
förklarar, att den tillsatta aktiebolagskommittén givetvis kommer att
uppmärksamma de av mig i min motion anförda synpunkterna, har i verkligheten
därigenom samma effekt blivit uppnådd som genom en formell skrivelse.

För min del kan jag sålunda icke annat än finna, att min motion dock föranlett
en riksdagens åtgärd så till vida som ett klart ståndpunktstagande
skett gentemot den »Kreugeranda», som tyvärr på vissa håll i alltför stor utsträckning
har fått göra sig gällande. Därmed har också motionen nått fram
till en, som jag hoppas, ganska betydelsefull effekt.

Jag har därför, herr talman, med hänsyn till frågans nuvarande ståndpunkt
intet yrkande.

Fröken Wellin: Herr talman! Det har ju icke gjorts något yrkande från
motionärens sida, och, som han själv erkänt, har inom utskottet fästs det
allra största avseende vid de synpunkter, som han framfört. Jag skall därför
endast be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 9.

Lördagen den 10 februari.

§ 12.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 115, angående försäljning av en tidigare såsom jägmästarebostad disponerad
lägenhet i Malå socken av Västerbottens län; och
nr 117, angående reglering av införseln av ägg.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 13.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Meyerhöffer m. fl., nr 529, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 95, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer; och

herr Ericson i Boxholm m. fl., nr 530, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 74, angående nedsättning av räntan för egnahemslån till statens järnvägars
personal vid Notviken och Ulriksdal.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att nedannämnda dagar
innevarande februari företaga följande val, nämligen:

lördagen den 17 val dels av tjugufyra valmän att, jämte ett lika antal valmän
från första kammaren, utse revisorer och revisorssuppleanter vid riksbankens
avdelningskontor i orterna, dels ock av sex suppleanter för de av kammaren
utsedda valmännen; samt

lördagen den 24 val dels av tjugufyra valmän att, gemensamt med ett lika
antal valmän från första kammaren, utse riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare samt riksdagens militieombudsman och dennes efterträdare,
dels ock av sex suppleanter för de av kammaren utsedda valmännen.

§ 15.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 22, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag angående solidariskt bankbolags ombildning till bankaktiebolag.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för K.
S. H. Hartin från viss betalningsskyldighet; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av vissa
haverikostnader ;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och Finland angående gemensam bevakning
för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror, m. m.; och

Lördagen den 10 februari.

Nr 9.

Ang. skärpning av det ledamot i aktiebolags styrelse åvilande ansvar.

(Forts.)

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923 (nr 113) örn
utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel
till riket av pärlor med flera lyxvaror; samt

bankoutskottets utlåtande, nr 5, angående dyrtidstillägg åt den hos riksdagen
tillfälligt anställda personalen.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Svedman

Andersson i Surahammar
Hermansson
Johansson i Uppmälby
Törnkvist i Karlskrona
Johansson i Krogstorp
Ericson i Boxholm
Laurén

Olsson i Gävle
Björk i Tryde
Andersson i Dunker
Pettersson i Kosta
Eriksson i Sandby
Lundstedt

Andersson i Rasjön
Bäcklund

Andersson i Grimbo
Johanson i Hallagården

under 6 dagar fr. o. m. den 12 febr.,

5
2
8
5
9
4

4
4

4
2
3
3

13
10
12
11
12

14
12
10
10
12
13

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12 på dagen.

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1934. Nr 9.