1934. Andra kammaren. Nr 4 (Riksdagens protokoll 1934:4)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Andra kammaren. Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande januari.

§ 2.

Fortsattes den från gårdagens sammanträde uppskjutna debatten rörande Vid remiss av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov;
och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till proposxtwmn.

Herr Ossbahr, som yttrade: Genom såväl hans excellens herr statsmini sterns

som herr finansministerns anföranden i går under remissdebatten gick
den röda tråd, att allting vore i skilda hänseenden välbeställt med den socialdemokratiska
politiken, och man ville nästan göra gällande, att mot densamma
icke finge från något håll riktas kritik eller anmärkningar. Det är
alldeles naturligt, att örn man driver en sådan ofelbarhetslära på det hållet,
man ganska lättvindigt kan avvisa den kritik, som framkommit mot den
socialdemokratiska politiken i olika hänseenden, och det är också naturligt,
att man då överlägset kan behandla en hel del spörsmål av ganska allvarlig
natur och beskaffenhet. Det är emellertid lika klart, att vi, som icke kunna
godkänna uppfattningen om det sakrosanta i den socialdemokratiska politiken,
anse oss icke bara ha rätt och utan också skyldighet att komma med
den kritik och de anmärkningar, som vi finna riktiga och befogade, och det
är lika naturligt, att vi icke på samma överlägsna sätt kunna behandla och
avfärda en hel del allvarliga tendenser och händelser i vår moderna tid. Jag
vet mycket väl, att man — liksom hans excellens herr statsministern i går -—
vill försöka avfärda de farhågor, som från vår sida uttalats, med påståendet,
att »högern vill komma fram på skrämselns vägar». En sådan argumentering,
som huvudsakligen tycks bygga på tron örn den egna ofelbarheten, kan i alla
fall icke förhindra oss att framföra vår kritik, och den kan ännu mindre
komma oss att på samma överlägsna sätt, som i många fall sker från regeringens
sida, avfärda en rad allvarliga företeelser.

Vi kunna icke utan vidare åse exempelvis den statsfientliga propaganda
och verksamhet, som bedrivs på skilda håll, och vi kunna framför allt icke
utan en mycket utpräglad känsla av oro betrakta den del av den statsfientliga
verksamheten, som förekommer inom försvarsväsendets område. Ganska
ofta har man på sista tiden erfarit genom officiella rapporter från militära
myndigheter och på annat sätt, hurusom den försvarsfientliga propagandan
tyckes lia ökats både i kvantitativt hänseende och i fråga om intensitet. Man
måste inför dylika företeelser uppställa den frågan, huruvida verkligen våra
myndigheter — regeringen icke undantagen — stå så maktlösa gentemot dessa
händelser, som tycks vara fallet att döma av regeringens uraktlåtenhet
att handla. Örn detta verkligen är fallet, borde man väl ändock i en sådan
situation ha kunnat förvänta, att man från regeringens sida med all kraft

Andra hammarens protokoll 1934. Nr 4. 1

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
sökt påskynda den föregående år igångsatta utredningen i detta avseende.
Men det förefaller mig ändå ganska egendomligt, om man skulle vara maktlös
och om regeringen härvidlag behövde vara inaktiv. Denna inaktivitet står
dock i den allra bjärtaste kontrast mot de uttalanden, som gjordes här i riksdagen
föregående år av hans excellens herr statsministern såväl under debatten
den 24 mars i anledning av herr Lindmans interpellation rörande oroligheterna
i Göteborg som under debatterna i båda kamrarna den 13 maj angående
den statsfientliga verksamheten.

I interpellationsdebatten i denna kammare anförde herr statsministern bl. a.
följande: »Jag har tidigare tillkännagivit, att enligt min uppfattning äro
de nuvarande maktmedlen i den demokratiska styrelsens hand tillräckliga för
att ingripa mot upplösningstendenserna.» Och hans excellens lovade också i
första kammaren under debatten örn den statsfientliga verksamheten, att man
skulle skoningslöst slå ned sådana element, som icke ville finna sig i reglerna
för den demokratiska sammanlevnaden. Man måste mot denna bakgrund
fråga sig, om man verkligen på regeringshåll anser en dylik försvarsfientlig
agitation och verksamhet stå i överensstämmelse med de regler för den demokratiska
sammanlevnaden, örn vilka man då talade, eller, örn så icke är
fallet, varför man från regeringens sida icke begagnat de resurser, som enligt
herr statsministerns uppfattning dock synas stå regeringen till buds. Jag
vill erinra om att herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet i anledning
av oroligheterna nere i Karlskrona gjorde ganska bestämda och kraftiga
uttalanden örn nödvändigheten av ett ingripande mot oroselementen. Men det
räcker icke med kraftiga uttalanden, om man har maktmedel till sitt förfogande,
och man kunde åtminstone haft rätt förvänta, att det löfte,
som då gavs, nämligen att en militär skulle tillkallas att biträda de sakkunniga,
under årets lopp uppfyllts.

Jag måste även i detta sammanhang något beröra den agitation, som bedrives
från pacifistiskt håll. Ty även örn man med all rätt kan göra gällande,
att det finns en mycket stor skillnad mellan olika slag av pacifism och
pacifistisk verksamhet, förekommer dock under pacifistisk benämning i mycket
stor utsträckning en rent försvarsfientlig verksamhet och agitation. Typisk
för denna verksamhet torde vara just den agitation, som från kommunistiskt
håll bedrives under pacifismens täckmantel. Det finns icke många i
denna kammare, som tro på, att det är fredsvänlighet och ingenting annat,
som föranleder kommunisterna att föra en dylik paciiistisk propaganda. Men
även örn en del av fredsagitationen icke skulle ha ett sådant syfte, måste man
ändock säga sig, att den i sin helhet uppluckrar marken för den försvarsfientliga
verksamheten.

Det förefaller också ganska egendomligt, att man behöver upptaga ett anslag
i statsverkspropositionen till, som det heter »Upplysningsarbete för freden».
Man måste väl ändock fråga sig, örn det svenska folket verkligen är
i behov av en dylik upplysningsverksamhet. Kan man med fog göra gällande,
att det svenska folket utmärker sig för en sådan fredsfientlighet och en si
dan krigsvilja, att det är nödvändigt, att man från statsmakternas sida hevi
jar anslag för att upplysa folket örn betydelsen av freden? Det synes mig
i stället vara mera önskvärt, att man upplyste det svenska folket örn betydelsen
och vikten av att äga ett försvar. När man beviljar anslag till försvaret
och samtidigt tolererar den försvarsfientliga verksamheten pa sätt som sker
och t. o. m. ger anslag till en i stor utsträckning onödig fredsagitation, mäste
man säga, att detta i grund och botten icke innebär något annat än att statsmakterna
motarbeta sig själva och att man ger med den ena handen lör att
taga igen nied den andra.

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

• „ excellens herr statsministern förklarade visserligen under debatten

i går, att man icke nu behövde tala om försvarsfrågan, men för mig framstår
iörsvarsproblemet icke bara som en fråga utav andrahandsnatur utan såsom
ett problem av den allra största vikt. Det synes mig därför både önskvärt
och lämpligt, att man i samband med remiss av statsverkspropositionen också
särskilt uppmärksammar fjärde huvudtiteln.

Det har under senare tider många gånger talats om en verkligt ökad förstaelse
för försvarsväsendet och dess krav ej blott från mellanpartiernas sida
utan också ifrån den socialdemokratiska riktningen. Man hade därför kanske
pa en del håll väntat sig en annan behandling av försvarsproblemet i årets
statsverksproposition. Särskilt hade man kanske haft rätt att vänta detta
mot bakgrunden utav den . alltmer ökade spänningen ute i världen och de
skärpta förhallandena de olika staterna emellan. Men när man går till fjärde
huvudtiteln, skall man finna, såsom här redan framhållits av bl. a. herr Holmström,
att händelserna i världen i mycket ringa grad återspeglas i statsverkspropositionen.
Den anslagsökning, som föreslagits under fjärde huvudtiteln,
har ju, som departementschefen själv framhåller, huvudsakligen berott på en
återgång till normala värnpliktsförhållanden. Jag skall emellertid icke nu
ga, in på några detaljer rörande fjärde huvudtiteln utan endast inskränka mig''
till att komma med. ett par anmärkningar av mera principiell natur.

Det förefaller mig ganska egendomligt, att då man gått till en avvägning
av anslagen och behoven i fråga örn försvaret, man lagt en sådan grund för
denna avvägning som skett. Denna grund framgår redan av inledningen till
fjärde huvudtiteln. Där säger nämligen departementschefen, att han »sökt
tillse, att arbetstillfällena icke skola komma att minskas för den vid försvarsväsendet
mera fast anställda arbetarpersonalen». Och på åtskilliga punkter i
propositionen framhålles, att man sökt säkerställa driften eller tillgodose, som
det heter, »medelsbehovet för driften». Det är mycket bra, att man på detta
sätt söker tillgodose medelsbehovet för driftens säkerställande, men det viktigaste
och det förnämsta är väl i alla fall, att man söker tillgodose medelsbehovet
för försvaret. Det är mycket betydelsefullt, att försvaret kan skapa
arbetstillfällen, men detta är ändock icke försvarets enda uppgift och ännu
mindre dess förnämsta. Huvuduppgiften skall dock i första hand tillgodoses,
och man får icke på sätt som skett i många hänseenden stanna vid att endast
tillgodose ett bisyfte.

Redan med den utgångspunkt man valt, borde man emellertid ha kunnat
komma betydligt längre, ty det ligger någonting ganska egendomligt däruti,
att samtidigt, som man letar efter arbetstillfällen ute i landet för att skänka
möjlighet .fall försörjning och uppehälle, man förbiser många och stora arbetstillfällen
inom försvarsväsendets område, vilka icke bara kunna tjäna till att
skänka arbete utan som därjämte äro bade önskvärda och nödvändiga för ett
tillgodoseende av försvarsväsendets krav. På andra områden har man givit
anslag utöver vad som under normala förhållanden skulle hava varit möjligt,
men i fråga om försvaret låter man nödvändiga arbetstillfällen få vara.

Det är även en annan princip, som förefaller mig vara ytterst farlig, och
det ar det sätt, varpå man begagnat sig av de s. k. reservationerna i budgetleglerande
syfte. Man slog in pa den vägen redan för två år sedan, föregående
ar begagnade man dessa reservationer i mycket stor utsträckning, och nu fortsätter
man på den tidigare beträdda vägen. Det innebär ytterst en mycket allvarlig
fara ur både övnings- och sparsamhetssynpunkt, när man på detta sätt
begagnar dessa reservationer. Jag vill icke bestrida, att tillfällen kunna finnas,
då ett ianspråktagande av vissa reservationer må vara lämpligt och möjligt,
men man måste i varje fall förfara med betydligt större försiktighet än

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
departementschefen gjort i år. Om därjämte ett ianspråktagande av dylika
reservationer kombineras med en nedskärning av medelsbehovet, vilket bland
annat skett i fråga örn övningsanslaget, kunna konsekvenserna bli ganska allvarliga,
icke minst ur utbildningssynpunkt och ur synpunkten av nödvändigheten
utav krigsberedskap.

Av många skäl borde sålunda läget ha krävt en helt annan behandling av
huvudtiteln.

När man beslöt 1925 års härordning — alltså för en del ar sedan -— skedde
detta med hänsyn till de då ljusa förhållandena ute i världen, och man skulle
därför, när nu förhållandena blivit sämre och molnen blivit allt mörkare på
den utrikespolitiska himmeln, ha kunnat förvänta en motsvarande anpassning
efter detta utrikespolitiska läge. Man kunde ha förväntat en ökad krigsber.edskap
för vårt försvar med hänsyn till detta läge, som dock även från socialdemokratiskt
håll karakteriserats såsom ganska allvarligt. En sådan utökning
av vår krigsberedskap skulle också ha stått i full överensstämmelse med
de principer, varåt de socialdemokratiska reservanterna pa sin tid i försvarsrevisionen
gåvo uttryck år 1923, då de förklarade, att man vid’ uppbyggandet
av försvarsorganisationen visserligen skulle utgå från det närvarande läget
men dock så till vida taga hänsyn till en oviss framtid, att man bevarade möjligheterna
för en tillräckligt snabb anpassning efter nya och förändrade förhållanden.
Man har också i denna reservation genomgående talat om detta elastiska
försvarssystem, som man kallade det, och det var också naturligt, att
denna tanke skulle ligga till grund för 1925 års härordning.

Eftersom bland de nämnda reservanterna i försvarsrevisionen befunno sig
tvenne nuvarande regeringsledamöter, skulle man kanske haft rätt att förmoda,
att denna elasticitet nu skulle ha gjort sig gällande och att man därför skulle
ha kommit fram i vår tid till en ökad krigsberedskap, men nu når man icke
ens upp till den krigsberedskap, som 1925 ansågs utgöra ett minimum under
lugna och fullständigt normala förhållanden. Den allvarligare situationen i
världen borde ha krävt ett större hänsynstagande, och när man efter världskrigets
slut på grund av ljusningen ute i världen ansåg sig utan avvaktan på
den då arbetande försvarsrevisionen böra komma med ett provisorium i försvagande
riktning, borde konsekvensen med hänsyn till den nu allvarligare
situationen ute i världen ha fordrat, att man i avvaktan på den nu arbetande
försvarskommissionen framlagt ett provisorium i skärpande riktning. Man bör
icke anpassa sig endast i det ena fallet men icke i det andra, och allra minst
bör man underlåta att anpassa sig, då detta kan medföra och innebära de allvarligaste
risker.

Jag skulle i detta sammanhang också vilja peka på den brist, som förefinns
i fjärde huvudtiteln, i det att man underlåtit att framlägga något förslag om
anslag till det frivilliga skytteväsendet. Till och med försvarsrevisionen framhöll
dock i sitt betänkande 1923 den betydelse icke minst ur försvarssynpunkt,
som detta frivilliga skytteväsende innebär, och denna sak har också vitsordats
från åtskilliga håll, bland annat från statens organisationsnämnd år 1931. Örn
man nu skulle underlåta att bevilja det frivilliga skytteväsendet anslag, skulle
detta ske, såvitt jag kan erinra mig, för första gången alltsedan den tid, då
detta skytteväsende framträdde i vårt land. och man måste fråga sig, om verkligen
tidpunkten nu är inne att underlåta att bevilja skytterörelsen anslag när
samtidigt värnpliktsutbildningen är så ringa, som fallet är i våra dagar.

Jag vill i detta sammanhang ännu en gång peka på. det egendomliga i att
man bortser ifrån de rika arbetstillfällen, som finnas inom försvarsväsendets
område, samtidigt som man söker efter arbetstillfällen på andra håll,, vilka
arbetstillfällen åtminstone många gånger icke tjäna någon verklig uppgift och

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
något ändamål av nämnvärd betydelse. Det är också egendomligt, att samtidigt
som statsmakterna bevilja stora anslag till skapandet av konstlade arbetstillfällen,
man förhindrar i ganska avsevärd mån från vissa socialdemokratiska
fackföreningars sida utnyttjandet av de naturliga arbetstillfällen, som finnas
i vårt land. Under den s. k. välfärdsdebatten här i kammaren föregående år
förklarade min granne till höger — jag menar naturligtvis endast i fysisk
och inte i politisk bemärkelse — att man icke behövde vara rädd för att arbetarorganisationerna
skulle bli besvärliga vid tillämpningen av föreliggande
förslag till arbetslöshetshjälp. Min granne till höger är uppenbarligen en mycket
stor optimist, och det är bara beklagligt, att denna hans ljusa optimism
skall ha så kommit på skam.

Hans excellens herr statsministern framhöll under debatten i går, att den
bärande tanken inom socialismen vore solidaritetskravet, och det torde vara
alldeles riktigt, att solidaritetskravet gör sig i mycket stor utsträckning gällande
inom fackföreningarna, det vill säga i fråga örn fackföreningsmedlemmarna
själva. Men jag undrar, örn man kan säga, att detta solidaritetskrav
och denna solidaritetstanke verkligen sträcker sig även utöver fackföreningarnas
gränser och till hela samhället. Jag undrar, om man icke kan säga i detta fall
liksom i så många andra, att det icke är samhällssolidaritet, som gör sig gällande,
och att det icke heller är anspråk på likställighet med andra grupper
och kategorier man kommer med utan i stället anspråk på att intaga en privilegierad
ställning i både det ena och andra hänseendet. Det är icke heller likhet
inför lagen man begär, utan det är rätt att både i ena och andra hänseendet få
stå över gällande lagar och bestämmelser, och det är också krav på att — som
jag sade — få intaga en privilegierad ställning i samhället.

När vi från vårt håll i skilda hänseenden vända oss mot dessa tendenser på
icke minst fackföreningshåll, innebär detta icke, såsom nian ofta vill göra gällande,
krav på en klasslagstiftning, utan vi vända oss i stället emot anspråken
på att få intaga en privilegierad ställning i samhället från vissa gruppers och
klassers sida. Det räcker icke med att man bara talar örn samhällssolidaritet;
det är också nödvändigt att man ser till på socialdemokratiskt håll och framför
allt på socialdemokratiskt fackföreningshåll, att detta tal örn samhällssolidaritet
också blir omsatt i handling.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr Gustafsson i Dädesjö denna dag intagit
sin plats i kammaren.

§4.

Fortsattes debatten rörande Kungl. Maj:ts proposition nr 1.

Därvid anförde:

Herr Osberg: Herr talman! Huvudfrågan vid fjolårets remissdebatt rörde
sig örn kris och arbetslöshet, och samma är förhållandet i år. Här har ju
framförts klander mot den sittande regeringen för dess ringa omtanke örn att
verkställa besparingar. Men den som suttit här och lyssnat under gårdagen
vet icke, om det är så ärligt menat med klandret. Den ene har fått för litet
till försvaret, den andre har fått för litet till jordbruket o. s. v. Jag har heller
icke ännu hört någon av de statsanställdas förespråkare som varit missbelåten
med att icke regeringen försökt skära ned deras dyrtidstillägg och deras löne -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
förmåner. I det stora hela måste man konstatera, att regeringen beträffande
besparingsfrågan står sig ganska gott.

Nu är det en annan fråga, som jag kommer att belysa i samband med talet
om arbetslösheten, och detta är icke så underligt, eftersom jag representerar
ett län, som kanhända är värst av landets provinser utsatt för arbetslöshet.
Det kan vara lämpligt att man resonerar litet örn hur de pengar användas,
vilka i så rikt mått ställts till vederbörandes förfogande. Därvidlag kan jag
icke underlåta att i någon mån framställa klander. Det är nu icke endast mot
regeringen detta klander bör riktas; även vi som äro riksdagsmän få nog taga
åt oss litet av klandret. Jag kunde icke låta bli att fästa mig vid det radioföredrag,
som hölls den 7 december 1933 av socialminister Möller, däri han
upplyste örn att under september månad 1933 sammanlagt 97,275 arbetslösa
blevo hjälpta. Av dessa hade inemot 47,000 anställning i olika slags reservarbeten;
resten, d. v. s. 50,000, uppburo kontantunderstöd. Under oktober månad
hjälptes sammanlagt 102,758 arbetslösa; fortfarande voro inemot 47,000
sysselsatta med reservarbete, men nu var det närmare 56,000, som åtnjöto kontantunderstöd.
Det är naturligt, att detta icke är vad man strävade efter eller
åsyftade, när nian beviljade de stora anslagen förlidet år. Här har talats så
mycket örn den pågående konflikten inom byggnadsindustrien, och detta är av
väsentlig betydelse. Visserligen bidrager en sådan omständighet till att så
många människor gå utan sysselsättning och uppbära kontantunderstöd. Hans
excellens herr statsministern upplyste igår, att det visat sig en stor ökning av
arbetslösa inom lantarbetarkåren och att det nu även bland jordbrukare, torpare
och deras söner förekommer stor arbetslöshet. Ja, det är helt naturligt;
den omständigheten kan man icke bagatellisera. För åtskilliga år sedan emigrerade
dessa lantarbetare och lantbrukare, torpare etc. Som regel var det väl

12,000 ä 15,000 personer, som emigrerade varje år till främmande länder. Nu
ha vi kommit dithän, att vederbörande länder stängt sina portar, och vi få
därför själva taga hand örn dessa människor. Då är spörsmålet, vad man
skall vidtaga för åtgärder för att få dem placerade. Vi kunna väl vara ense
örn att det icke i längden går på det sätt som sker nu. Örn det hade varit
fråga om en övergående företeelse, skulle jag icke ha gjort den minsta invändning
utan ansett, att det nu pågående systemet kunde försvaras t. ex. ett år
eller två. Jag har emellertid nu en annan uppfattning, mina herrar, och det
är den, att vi måste räkna med fakta, räkna med att vi icke på långa tider
kunna komma tillbaka till normala förhållanden igen. Därför kunna vi icke
stå här med korslagda armar och låta det hela gå hur som helst. Vi kunna
icke vara betjänta med att 56,000 arbetsföra människor gå och hämta kontantbidrag.

Nu kommer jag med några rekommendationer. I går var det Göteborgsrepresentanten
herr Ström, som framställde en del önskemål. Jag frågade honom,
vad han egentligen ville, ty det framgick inte av hans anförande, och han
upplyste då högtidligt, att det var planhushållning han eftersträvade. Jag
frågade honom örn han ansåg att de länder, som ha planhushållning, ha det
förnämligare än vi. Nej, sade han, de ha det dåligt. Han grämde sig emellertid
över att man i dessa länder inte börjat med detta för 40 år sedan, jag
sade honom, att han även vore väl sent ute för att reformera svenska folket
på de vägar han föreslagit.

Då kan man spörja: är det nu möjligt att anskaffa arbete åt dessa tiotusentals
människor, som äro hänvisade till hjälpverksamhet. För min del anser
jag, att vi måste skapa arbete i största möjliga utsträckning. Min vän på
Sörmlandsbänken, herr Olsson i Ramsta, och jag väckte i fjol en motion, vari
vi försökte få riksdagen med på att gå i system för att få fram ett större

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
antal mindre jordbruk. Jag vill inte säga, att särskilda utskottet var avogt
emot oss. Det liksom gav en provbit på sjuhundratusen kronor för att man
skulle se, hur det skulle komma att ta sig ut. Det fanns emellertid i såväl
denna kammare som i första kammaren en hel del ledamöter, som voro motståndare
till detta förslag. Det har ju visat sig, att egnahem inte gå så bra,
och det är klander i fråga örn dem. Men jag skall komma till herrarna med en
fråga: skulle det varit bättre örn dessa egnahemslånetagare inte fått sina egna
hem utan varit inrangerade bland dem, som nu äro arbetslösa? Jag tror näppeligen
det varit bättre, och det är helt naturligt. När det kommer en kris,
skulle det vara onaturligt, örn inte även de skulle drabbas av krisen liksom
andra jordbrukare, som varit sina egna längre tid och i viss mån haft tillgångar
att hjälpa till med. Det är därför ingenting, som talar emot att man gått
in för denna verksamhet. Nu ha vi även i år försökt ge ett stöd åt regeringen
och dess strävanden. Den har begärt 3 miljoner, och det kommer sedermera
att angivas, till vilket ändamål de skola användas, men vi ha velat öka ut
detta för att få rörelsen i gång.

Sedan ha vi ett annat område, där man skulle kunna sysselsätta en massa
arbetare. Jag är ledsen för att herr socialministern nu lämnade plenisalen.
Han höll nämligen i våras ett större sammanträde i Dingle, med ombud från
de kommuner som hade den största arbetslösheten. Då resonerades det rätt
mycket örn hur man skulle kunna tänka sig att få utfört större arbeten, t. ex.
grävning av avloppsdiken och kanaler, och det uppdrogs åt en kommitté, vars
ordförande fick säte i Lysekil, att närmare bereda frågan. Genom rundskrivelse
från hushållningssällskapet infordrades uppgifter på sådana arbeten,
som voro lämpliga att utföra, och det befanns att en hel del av dem voro ganska
stora företag, som hade kunnat lämna mycket arbete. Men på höstkanten kom
det besked från regeringen, att man kunde inte gå in för att låta A. K. utföra
dessa arbeten, utan att ärendena måste gå genom lantbruksstyrelsen i vanlig
ordning. Nu vill jag säga till herrarna på regeringsbänken, att det var nog
ett fel att man gick in för ett sådant beslut. Det är gott och väl, att dessa
arbeten kunde ha blivit utförda genom lantbruksstyrelsen i vanlig ordning,
men jag skall förklara för herrarna, att det går inte så lätt att i verklighet
omsätta en sådan sak som att betrakta dessa spörsmål från papperet. Många
av lantbrukarna hade ansett, att en viss trakt borde avdikas, och det tarvade
ju större och mindre avloppsdiken. Under normala tider går det sin gilla gång.
Man får då cirka 50 % i statsbidrag och sedan får man ett amorteringslån.

Men nu ha dessa kommuner, belägna just i de trakter, där det bäst behövs
arbete, kommit i en sådan ekonomisk ställning, att de inte rå med dessa utgifter,
och de hade därför tänkt sig att få dessa företag utförda såsom statskommunalt
arbete. Det var därför en missräkning för oss i Bohuslän, att det
blev ett sådant beslut, som jag nyss nämnde. Man förstår ju, att när lantbruksstyrelsen
skall utföra detta arbete, så är det inte längre tal om månader
för att fullborda detsamma utan örn år, men här gäller det att skaffa
hjälp så fort som möjligt, ty, som man brukar säga, snar hjälp är dubbel
hjälp.

Det torde icke vara obekant för regeringen, att det är en mångfald kommuner
i Bohuslän, som stå fullständigt på ruinens brant. Jag kan nämna en
sådan kommun, nämligen Brastad, och det är många kommuner, som befinna
sig i en lika svår belägenhet. I Brastad håller man sig med 800 arbetslösa sedan
ett par års tid tillbaka och hälften av dessa uppbär kontantunderstöd. Man
förstår hur betungande detta skall vara för cn liten kommun med knappt 3,000
invånare.

Det är cn annan sak som jag måste beröra här. Det enda man har tillgång

Nr 4.

Torädagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
till i arbetsväg är ju vägbyggen. För att visa hur det utvecklat sig på detta
område, skall jag belysa ett fall för herrarna här; jag tror det kan vara intressant
att få höra både för regeringens ledamöter och riksdagskamraterna. Jag
skall korrekt återgiva läget och förloppet, men utan att nämna några namn.
Jag tar ett exempel i högen, det finnes många liknande.

För tolv, tretton år sedan byggdes det en väg, som kostade 400,000 kronor
i runt tal. Vägen var, vill jag minnas, 4 meter bred. Att märka är, att det
icke var någon genomfartsväg; man kan snarare säga att det var en enkel
bygdeväg. Nu kom det upp ett förslag att bredda denna väg. Man är ju
tvungen att göra någonting, man kan inte bara sitta och se på, hur människor
gå arbetslösa och uppbära kontantunderstöd. Det uppdrogs åt en tjänsteman
att staka denna breddning och därjämte upprätta förslag till borttagande av
de värsta kurvorna. Det hela slutade med att det blev en alldeles ny vägbana,
liggande vid sidan av den gamla. Vägen skulle byggas enligt moderna
principer med 500 meters radie i kurvorna; blott i undantagsfall fick radien
gå ned till 150 meter. Den som känner till Bohusläns terräng, vet vad ett
dylikt arbete betyder för jordbrukarna. Man bryter upp åkerjord och förstör
den genom dessa cirklar, och åstadkommer på detta sätt svåra rubbningar i
brukningssystemet. Kostnadssumman för denna nya väg gick lös på 1,100,000
kronor.

Nu frågar jag vilken människa som helst, som har sitt sunda förnuft i behåll,
örn det kan vara lämpligt att kassera en väg, som tjänar sitt ändamål.
Den var kanske icke så hypermodern, det må vara sant, men den nya väg,
man nu bygger, har dock inte annat ändamål än att tjäna den lilla trafik,
som framgår på densamma. Hade det icke varit bättre att taga bort några
kurvor på den gamla vägen och räta den, där det behövdes, för en kostnad av
t. ex. 200,000 kronor, men sedan låta resten, alltså 900,000 kronor, gå till iordningställande
av mindre jordbruk. Man kunde anskaffat 100 sådana jordbruk
för denna summa, som enligt min uppfattning i onödan lagts ned på den
nya vägen. Men vad hade inträffat, när de 100 småbruken, som kunde tillretts
av arbetslösa, voro färdiga? Jo, då kunde man ha sagt till dessa arbetslösa,
att här ha ni nu dessa jordbruk. Under gynnsamma villkor hade de kunnat
klara sig på dessa småbruk och då hade man varit av med dessa människor,
dessa hade icke längre varit arbetslösa. Men nu, när vägen är färdigbyggd,
ja då stå dessa arbetare lika ohjälpta som förut och ha icke åstadkommit
någonting av värde för dem sjäva. I ett sådant fall vore det kanske lika
lämpligt att betala ut kontantunderstöd, ty då har man åtminstone inte förstört
den del av åkerjorden som åtgår till bygget och försvårat brukningen av
den övriga.

Dylika fall äro icke sällsynta, men jag skall icke trötta kammaren med
att nämna flera. Det kan vara tillräckligt med det anförda. Nu skola herrarna
icke tro, att jag särskilt vänder mig mot vägbyggen. Där sådana äro
behövliga, skola de naturligtvis verkställas, men vad skall det tjäna till att i
sådana trakter med svår arbetslöshet, som dessa i Bohuslän, bara bygga och
bygga. Folk kan ju inte leva på vägarna; det måste också finnas något
annat.

Finnes det då inga andra möjligheter? Kan man inte försöka att förflytta
åtminstone icke familjeförsörjare till andra orten, där det verkligen behövs vägar
eller också andra arbeten?

Jag var med här i denna plenisal, då vi beslå to att lägga ned arbetena vid
Harsprånget. Det skulle vara ett arbete, som hade passat dessa tusentals bohuslänska
stenhuggare. Man behövde ju inte taga familjeförsörjare för att
bygga färdigt däruppe, utan man kunde taga ungkarlar. Där har staten dock

Torsdagen den IS januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
kostat på 4 miljoner kronor, där finnas arbetarbostäder och bostäder för befälspersonal,
och planen är färdig, vi få anslå medel varje år för att underhålla
denna anläggning. Det kunde bli en av våra förnämligare kraftkällor. Det
är en fallhöjd på cirka 100 meter, vilket är ovanligt storslaget. Hade regeringen
begärt sätta i gång med detta, så hade den haft hela nationen bakom
sig. Nu invänder man kanske, att den ytterligare vattenkraft, som skulle
kunna frambringas där, icke är av behovet påkallad. Vem vet, örn det inte
kan visa sig fördelaktigt att förädla den malm vi ha däruppe, och då kail
en sådan kraftkälla vid Harsprånget bli av ovanligt stort värde.

Det är flera sådana arbeten, som skulle kunna utföras. Vi hade under förra
året en anmärkningsvärt liten nederbörd och på grund härav lågt vattenstånd.
Det är många industrier, som fått knappa in på sin drift i anledning härav,
och det har varit besvärligt på många ställen. Varför inte reglera hela vårt
vattensystem under en sådan nödtid, som den nuvarande, då vi lia folk i reserv,
som stå med tomma händer och ingenting ha att göra? Reglera vattentillgången
liksom vi gjort i Lule älv ovanför Porjus, reglera i fjälltrakterna och
gör upp ett visst system, så att vi ständigt ha tillräckliga vattentillgångar
till vårt förfogande! Detta är av stor betydelse i synnerhet nu, när folk alltmera
kommit till insikt örn att vi böra elektrifiera så långt överhuvud är möjligt,
en utveckling, som för övrigt är sund och god. På det sättet skulle man
också få någon valuta för de pengar man kastar ut till arbetslöshetens bekämpande.

Jag skulle verkligen vilja vädja till regeringen att den låter dikningsarbeten
utföras som statskommunalt arbete. Och vidare att man i görligaste
mån sätter i gång med sådana arbeten såsom Harsprångets utbyggande, reglering
av våra fjällsjöar i ändamål att få till stånd en konstant vattentillgång
m. m. Dessa arbeten äro sådana, som folk förstå. De äro försvarbara
arbeten ur alla synpunkter. Det är icke farligt, som jag sagt, att anslå
pengar. Den viktigaste saken är dock, att man använder pengarna på det
rätta sättet. Jag har förut från denna talarstol sagt, att man bör söka
göra vad som är förenligt med det sunda förnuftet, så länge vi ha medel till
förfogande.

Jag är säker på, att det kommer att resas invändningar både i utskottet
och i riksdagen mot regeringens och Olssons i Ramsta och mitt förslag örn
skapande av mindre jordbruk. Då vill jag fråga. Var skall man göra av
folket? Jag har frågat många visa män örn, vad de ha för förslag att komma
med. Ingen av dem har kunnat säga ett ord örn vad man bör göra för
att nedbringa de arbetslösas antal. Man hoppas på bättre konjunkturer. Tänk
örn vi skulle komma på den glada idén att icke tolerera de oskäliga mellanhandsvinsterna,
som så ofta blivit påtalat, vad skulle det då bli av de anställda
som blevo överflödiga på grund av mindre vinstbelopp. Tusen och åter
tusen människor skulle bli överflödiga, därför att de icke kunde fortsätta att
leva med samma konstlade medel, som förut till sin försörjning. Vart skola
de taga vägen? Jo, de måste naturligtvis till jorden. Annanstans ha de
ingen möjlighet att gå. När tiderna äro goda och pengar finnas, då bryr
man sig inte om att folk får sin försörjning med konstlade medel, men när
det nyper till, då först kommer man in i svårigheterna.

När man nu skall fatta ståndpunkt till saken, bör man se till de verkliga
grundbetingelserna för människornas existens, och då kommer man till, att
människorna måste skaffa sig föda och kläder och husrum. Varifrån skall
man taga allt detta? Det finnes ingen annan utväg än att man måste gå
till det landområde, som står till förfogande. Det är hela hemlighetens nyckel.
Jag anser att det åtminstone är värt att sträva ditåt, så att man av -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
bördar sig någon del av det arbetslösa folket. Förr var man hänvisad till
emigration, men då voro dörrarna öppna i världen, då var det ingenting att
säga därom, då gick allt sin gilla gång. Nu har det satts stopp för den rörelsen,
och då finnes det ingenting annat att göra, än att hänvisa till de möjligheter,
man har i landet. Det vore väl icke någon olycka, örn man använde tio
ä femton miljoner kronor örn året för att bereda möjligheter till mindre jordbruk.
Här finnes så mycken mark i statens ägo. På sista tiden har staten
icke kunnat sälja av sina domäner. Jag känner till fall då det endast bjudes
halva taxeringsvärdet för kronoegendomar som äro till salu. Stycka
upp sådana egendomar och låt de mindre jordbrukarna få hand örn egendomarna,
så att de få utkomstmöjligheter. Det vore väl icke någon riksolycka,
örn vi fingo några tusental sådana jordbruk upprättade i landet. Ty då är
man ju bättre rustad under alla förhållanden. Skulle det visa sig att industrien
blomstrar upp, blir det inga svårigheter att få folk till industrien. Även
örn de sitta på ett sådant där litet jordbruk. Jag vill icke hämma den utvecklingen,
det kan vara bra att ha folk även såsom industriarbetare i hem
på landet med sina familjer. Där bo de på ett sundare sätt än örn de klämmas
ihop i stenöknarna.

Jag har, herr talman, velat göra dessa reflexioner, och jag hoppas att de
skola få någon betydelse vid handläggningen av ärendena. Jag har väl reda
på, hur det ser ut i landet, och det är därför, som jag icke ansett mig böra
tiga stilla med dessa missförhållanden utan velat resonera något därom. Att
stå här och storpolitiskt gnabbas örn det ena eller det andra vill jag icke,
ty det för lite nytta med sig. Låt oss, som en talare här sade, taga det hela på
allvar. Landet är ju i nödläge. Folket behöver utkomstmöjligheter. Låt
oss försöka sträva efter detta. Det är icke fråga om, som jag sagt, hur mycket
pengar finansministern begär, utan hur dessa pengar användas.

Herr Lövgren: Herr talman, mina damer och herrar! Herr Flyg sade i

går i debatten, att det stått att läsa i Norrländska Socialdemokraten, att lönerna
vid reservarbetena hade blivit lägre på grund av de nya direktiv, som
fjolårets riksdag beslöt. Jag skall då säga herr Flyg, att det stått något annat
också i Norrländska Socialdemokraten. Man har där påtalat det sätt,
varpå kommunisterna av bägge raserna ha försökt att fördärva fjolårets direktiv.
På en del arbetsplatser har det kanske funnits arbetsledare, som känt
mera samhörighet med högersidan i samhället än med vänstersidan. När nu
Norrskensflamman och Folkets Dagblad skrivit och herr Ström i Göteborg
farit omkring och sagt, att de nya direktiven göra, att lönerna bli sämre vid
reservarbetena, så är det klart, att om det funnits en dylik reaktionär arbetsledare
vid arbetslöshetskommissionens arbetsplatser, så har han begagnat tillfället
och gjort det värsta han kunnat av direktiven. När sedan nödhjälpsarbetarna
kommit och klagat, så har han sagt: Vad säger ni? Det har stått
i Norrskensflamman och Folkets Dagblad, och Ström i Göteborg har också
sagt, att direktiven giva sämre löner. Alltså ha Ström och kommunisterna
sökt inbilla folk att 4 kronor 50 öre är mindre än 4 kronor. Så har det
faktiskt legat till.

Jag menar, att en arbetarrepresentant bör väl i första hand ha till uppgift
att för reservarbetarna omtala den verkliga innebörden i de direktiv riksdagen
skapat, och den verkliga innebörden här var obestridligen, att det
skulle bli bättre och inte sämre löner. När man alltså från denna kommunistiska
press agiterat så som man har gjort, så har man faktiskt gjort reservarbetarna
en björntjänst.

Herr Ström i Göteborg frågade, örn det var riktigt att utesluta folk därför

Torsdagen deri 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
att de hade åsikter. Nej, det är inte alls riktigt att utesluta folk därför att de
ha åsikter, men möjligen därför att de lia galna åsikter. Sedan kan man ju
möjligen också utesluta folk för att de inte ha några åsikter alls, vilket närmast
karakteriserar herr Ström. Ty i gårdagens debatt presterade herr
Ström ingenting annat än utskällning av kohandeln, och den utskällningen
hade han lånat dels från högerkanten och dels från vänsterkanten. Han slutade
också mycket riktigt sitt anförande med att säga, att mellan den ryska
och den nazistiska formen av diktatur över näringslivet fanns det ingenting.
Jag får säga, att jag tycker det borde finnas bra plats för sunt förnuft mellan
de två formerna.

Beträffande herr Ström blev jag för övrigt inte riktigt klar på, huruvida
han själv går i hammarens och skärans tecken eller i hakkorsets, ty det kunde
vara vilket som helst. Jag tror dock att han är mera släkt med hakkorset.
Han frågade: Var det för högre pris på smör och bröd och mjölk och annat, som
vi gingo ut och propagerade i 1932 års val? Ja, det är precis samma mentalitet i
den frågan, som det är i herr Lindmans anförande, när denne protesterade mot
överflyttandet av kapital från en medborgargrupp i syfte att bringa hjälp
åt en annan medborgargrupp. När sockret kostar 13 öre ute på världsmarknaden
och smöret 1 krona 15 öre, eller vad det nu är i dag, så säger det sig
självt, att ingen jordbrukare i detta land kan frambringa vare sig socker,
spannmål eller mjölk till de katastrofalt låga priser, som skulle bliva en följd
av fri konkurrens med världsmarknaden. Örn man därför vill ha en folkgemenskap
i anda och sanning, så har man ju ingenting annat att göra än
att förena folket i landet omkring ett program, som håller priserna uppe på en
nivå, som gör det möjligt för jordbruket att leva. När den s. k. kohandeln
har medfört, att priserna på jordbrukets produkter nu ligga avsevärt högre
här i landet än på världsmarknaden, så innebär detta visserligen ett överflyttande
av kapital från konsumenterna till producenterna, men det är en riktig
överflyttning, eftersom den innebär en folkgemenskap i anda och sanning. Örn
bönderna icke få den betalning för sina produkter, som de behöva för att
kunna leva och bibehålla sin köpkraft, så kommer automatiskt en nedgång i
omsättningen av industriartiklar, alltså en industriell arbetslöshet. Då bondeförbundarna
och socialdemokraterna jämte några frisinnade förenade sig i en
politik, som innebär å ena sidan ökade arbetstillfällen till gagn för de arbetslösa
inom industrien och å andra sidan höjda priser åt jordbrukarna eller i
varje fall priser, som tillåta jordbruket att existera, så betyder väl detta, att
bägge dessa folkgrupper hjälpa varandra. Sedan kommer man och kallar
detta kohandel. Jag får säga, att jag kan inte begripa, att det är något
ohederligt i en kohandel, icke ens i ett hästbyte, som herr Trygger sade i
första kammaren. I varje fall kan det vara lika hederligt som att jobba med
aktier på börsen.

Här talas så mycket örn folkgemenskap. Herr Lindman talade också örn
den saken, men herr Lindmans folkgemenskap är inte riktigt av samma art
som den folkgemenskap vi tala örn, vi som äro parter i kohandeln. Herr Lindmans
folkgemenskap grundar sig på ungefär samma principer som gemenskapen
mellan människan och hästen. Herr Lindman vill ha en överklass, som sitter
på kärran och smackar på dragdjuret nere i skacklarna, men vi vilja en folkgemenskap
i anda och sanning, sådan den funnit sitt uttryck i krislösningen
förra året och sådan jag hoppas den får sitt uttryck även nu.

Man talar också örn att när nu bönder och arbetare på detta sätt funnit
varandra, så får den stora allmänheten sitta emellan. Vilken stora allmänhet?
Sedan bönder och arbetare lia gjort bolag, så bilda ju de tillsammans 80 1''» av
folket. Det finns alltså icke någon »stor allmänhet» kvar, och örn man säger,

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
att det är medelklassen, som fick sitta emellan i krislösningen, så är det Ju
helt enkelt så, att denna lösning icke skadat något tjänstemannaintresse, varken
kommunalt eller statligt. Den har icke skadat handelns intresse, ty såväl
detaljhandeln som grosshandeln måste väl i längden förtjäna på att bönder och
arbetare ha något att köpa för. Det enda intresse, som möjligen blev kränkt
vid uppgörelsen i fjol, det är det extrema intresse, som ligger förankrat hos
vår storfinans, men icke en gång där, skulle jag tro, att det i längden kommer
att verka skadligt, i varje fall icke på alla punkter. Jag tror således, att
man mycket väl kan försvara kohandeln i den form den fick i fjol liksom i den
form, som jag hoppas den får i år.

Men när man sedan talar örn nödvändigheten att försvara demokratien, som
herr Lindman gjorde i går, så får jag säga, att där på högerkanten har man
i alla fall inte givit alldeles klara signaler. Ena dagen talar man med demokratiens
och andra dagen med Nationella ungdomsförbundets tunga. Detta
förbund gav i somras ut en broschyr, där man förklarar, att med detta liberalmarxistiska
samhälle har Nationella ungdomsförbundet intet gemensamt. »Vi
förklara krig» var rubriken på broschyren. Mot vad? Ja, icke mot kapitalismen,
ty på nästa sida i broschyren säger man, att det skall vara fri företagsamhet
och fri kapitalbildning. Där har man tydligen slukat den ekonomiska
liberalismen med hull och hår, och det är således icke mot den sidan av
samhällssystemet de gå till kamp. Nej, det är mot våra medborgerliga rättigheter
de gå till kamp. Här finnas officerare i aktiv tjänst, medlemmar av
denna kammare t. o. m., som gå ut på jakt efter de medborgerliga rättigheter,
som arbetarklassen behövt 40, 50 år för att förvärva. Och sedan komma de.
när det passar sig, och taga demokratiska talesätt i munnen och tala om folkgemenskap!
Är det då icke riktigt att karakterisera deras folkgemenskap på
det sätt jag gjort? Utan tvivel. Sedan kommer man och beklagar att det inte
finnes någon försvarsvänlighet hos arbetarklassen. Varenda högertidning man
slår upp, har något mer eller mindre hätskt utfall för den sakens skull. Jag
träffade en högre militär för några veckor sedan, som tyckte, att polemiken
mellan mig och herr Meyerhöffer var litet för skarp och att vi kunde vara
litet snällare mot varandra. Hur skall jag kunna vara snäll mot en människa,
som dagligen går på jakt efter mina medborgerliga rättigheter? Och
hur skall man kunna vara solidarisk med försvaret, då man från den extrema
högerkanten jämt och ständigt hetsar mot arbetarklassens medborgerliga rättigheter? I

går kväll var herr Magnusson i Skövde uppe. och han började sitt anförande
med av sedlig harm vibrerande stämma. Herr Magnusson skall få ett
tillfälle till att bli sedligt indignerad. I Norrbottenskuriren för den 12 januari
läser jag följande i anledning av det ingripande, som polisen varit tvungen
att göra gentemot nazisterna. Det står där: »Man fastnar för den misstan ken,

att vissa polistjänstemän i Stockholm icke äro okänsliga för ''husbondens
röst’, som i detta fall torde vara identisk med socialministern Gustaf Möllers.
I varje fall kan man konstatera, att polisen är fjäskigt energisk, så fort det
gäller ett nationalsocialistiskt företag eller någonting som rör de obetydliga
nazisterna överhuvud taget. Polisintendent Zetterqvist vill stänga S. A.-hemmet, och polismästaren Hallgren har skyndat sig att försäkra Bonnieroroliga
D. N. att hyresgästen Furugård på sin höjd ska få fyra dagar för svarets
utformande. De politiska välfärdshönsen fordra, att polisen gör sin plikt
och gör den snabbt.»

Alltså, för det första insinuerar man här, att socialministern har givit intendent
Zetterqvist order att förfölja nazisterna, de stackars oskulderna. Sedan
hetsar man i denna tidning och i en lång rad andra på högerkanten också dag

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
efter dag emot den demokratiska ordningen och inbillar folk att det här föreligger
maktmissbruk ifrån demokratiens, från ämbetsmannavärldens sida gentemot
högertendenser och högeråskådningar. Jag kan inte annat än säga,
att örn man på högersidan menar allvar med sitt tal om aktningen för demokratien
och vaktslåendet örn densamma, då får man försöka åstadkomma en
journalistik, som ligger i linje med denna demokrati. Då skall man icke misstänkliggöra
den varje dag, som Gud ger. Jag har velat säga detta, därför
att det förtryter mig att dagligen vara i tillfälle att se huru de människor,
som ändock sitta på solsidan här i samhället, satsa pengar till en propaganda,
som är riktad mot den ordning, som Sveriges folk — arbetare och bönder -—
under tidernas lopp byggt upp och tack vare vilken vi såsom nation betraktad
stå i den högre klassen bland jordens nationer.

Herr Herou: Herr talman! Herr Wallén är antecknad såsom nästa talare.
Herr Lövgren, socialdemokrat, har här nyss försvarat bondeförbundets valprogram
från år 1932. Örn en liten stund kommer herr Wallén, bondeförbundare,
att stödja den socialdemokratiska regeringen. Det är onekligen bekvämt för
en regering, som har en sådan fast position. Här har skapats den situationen,
när det gäller försvaret för den nya ekonomiska politik, som man här talar örn
— skola vi kalla den Nep — att ingen egentligen märker att jordbruksministern
av vissa skäl nödgas vara frånvarande. Det har i det stora hela varit
mycket förnöjsamma bönder, som vid årets remissdebatt uppträtt gentemot den
socialdemokratiska regeringen. De missnöjda tonerna ha ju bara kommit från
herr Ström i Göteborg och herr Hagberg i Luleå. Men jag försäkrar kammarens
ledamöter och regeringen, att förnöjsamheten därute bland landets fattigaste
småbönder ändå icke är så stor, som vittnesbörden i den här remissdebatten
skulle kunna giva anledning förmoda. Vi fingo för några dagar sedan
till och med från vad vi bruka kalla det feta Skåne en rapport från en jordbrukare,
som var en mycket energisk socialdemokrat. Han hade skriftligen givit
uttryck åt sin uppfattning örn »den befriande handlingen». Han skriver: »vi
ha väntat, men vi lia väntat förgäves på den hjälp, som de socialdemokratiska
ledarna valåret 1932 lovade också skulle komma oss tillgodo». Jag förmodar,
att han nog visste vad han blivit lovad. Han har nu liksom vissa andra missnöjda
från arbetarsidan i konsekvens med sina bittra erfarenheter lämnat det
socialdemokratiska regeringspartiet och den koalition, som stöder detsamma,
och övergått med flera likasinnade till vårt parti. Möjligen tycker regeringen
att detta är ett utslag av nattsvart otacksamhet. Socialdemokrater och bondeförbundare
— regeringspartierna — jämte en liten falang av det frisinnade
partiet målar ju ut krisprogrammets genomförande som en befriande handling
och som en betydande undsättning eiler hjälp också åt småbrukarna. Det är
säkert massor av småbönder i detta nu som av tung erfarenhet säga detsamma
som den skånske socialdemokratiske partigängaren: »vi ha väntat förgäves på
hjälpen».

Do jordbrukare, som valde representanter till riksdagen med ledning av statsrådet
Skölds valhandbok 1932, fingo veta, »att den av de borgerliga partierna
bedrivna spannmålspolitiken lämnar icke hjälp åt jordbrukarna på så sätt att
de hjälpas efter behov. Den leder ej heller till att hjälpen lämnas av dem, som
besitta den bästa bärkraften. Den är i stället ett utslag av de besittandes önskan
att gynna sig själva på de sämst ställdas bekostnad.» Det har talats här
örn vad som står i den Norrländska Socialdemokraten. Jag håller vad örn en
tunna potatis mot en aktie i Kalixverken, att denna sats också stod i Norrländska
Socialdemokraten. Den jordbrukshjälp, som här i landet mätts ut, måste
sos ur den synpunkt, som återfinnes i den av socialdemokraterna utgivna val -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Torts.)
handboken från 1932, med vars hjälp man skaffade sig anhängare för den regeringsplattform,
på vilken man nu sitter. Det tillädes efter denna sats, dalman
uttryckligen förklarar, att man icke har tagit hänsyn till att hjälpen gavs
av dem, som lia den bästa bärkraften, att »en sådan borgerlig politik kunna
socialdemokraterna icke understödja». Jo, vad de kunna. Det fick man ju
ändå bevis för i det ändrade ståndpunktstagande, som skedde från september
1932 till januari 1933. I samma handbok, skriven till upplysning för regeringspartiets
väljarekår, meddelas med stor tvärsäkerhet att den borgerliga
margarinpolitiken är ett attentat mot de fattiga folkklassernas försörjning av
matfett. Man förklarar uttryckligen, att det skulle vara den utomordentliga
fördelen med socialdemokraternas — det nuvarande regeringspartiets — uppläggning
av jordbrukshjälpen, att det partiet icke skulle komma att giva hjälp
åt dem, som hade över 10,000 kronor i förmögenhet eller över 800 kronors inkomst.
Ha herrarna glömt bort detta? Blev det på det sättet? Blev det icke
snarare motsatsen, att det blev just de grupper, som ha över 10,000 kronor i
förmögenhet och över 800 kronor i årsinkomst, som få hjälp av fattigare grupper.
Jag anklagar således den nu sittande regeringen icke med stora ord, men
i kraft av ett material, som för dem själva måste vara ganska fruktansvärt,
för denna förändring i de politiska dispositionerna, att de ha kommit att understödja
en politik, som de lia förklarat att de alls icke skulle komma att understödja.
I denna valhandbok fick man också veta, att de borgerliga partierna
här i landet ha haft så stor omtanke för militarismen och de militära anslagen,
att de inte velat gå med på reduceringar av vissa högre ämbetsmannalöner och
att stödlånen icke kunde få de stora anslag, som socialdemokratiska partiet hade
ifrågasatt. Nu råder icke några motsättningar mellan socialdemokraterna
och de andra borgerliga partierna därvidlag, ty nu höjer ju regeringen själv
efter en framgångsrik valkamp, som fört dem upp till maktens höjder, de militära
utgifterna och föreslår otillräckliga stödlånsanslag i full överensstämmelse
också på den punkten med de borgerliga partiernas tidigare politik. Och
vad regeringen med sitt parti och sina allierade nu ytterligare genomfört och
givit än effektivare form betecknades som storagrarernas cyniska och landsskadliga
uppskörtningspolitik. Kan man tänka sig att den nuvarande jordbruksministern
örn en beskedligare form av jordbrukspolitik än den, som regeringen
nu bedriver, fällt sådana kraftiga uttryck. I varje fall förefaller det
mig då, som om herr Lundstedt från Uppsala icke hade anledning reagera mot
de anklagelser, som från arbetarhåll tidigare gjorts i denna debatt och tala
örn att skällsord är bevis på dålig argumentation, när den politik, som regeringen
nu för, av dem själva tidigare betecknats såsom storagrarernas cyniska och
landsskadliga uppskörtningspolitik.

Jag erinrar om att herr von Stockenström framkom med vissa förslag, då
det gällde margarinlagstiftningen, för att hjälpa fram smöret på hemmamarknaden.
Det var ett mera menlöst förslag än det, som senare genomförts. Jag
vill minnas, att det var fråga om att märka margarinet på ett eller annat sätt,
så att man visste örn det var smör eller margarin, man hade att göra med. Detta
förslag betecknades då från herrarnas på regeringsbänken sida såsom synnerligen
upprörande och man hotade med valmännens dom. Det gjorde man på
så sätt att man också fick valmännen med sig. När man hade fått det, genomförde
de, som hade ondgjort sig på det sättet, en förordning örn 10 till 15 öres
margarinaccis per kilogram, för närvarande av regeringen fastställd till 20 öre.
för att med denna straffskatt på den fattiges fettförsörjning dumpa billigt
smör till utlandet. Sverige åt svenskarna, heter det i högtidliga ögonblick.
Omsatt i nutida politik betyder det tydligen att man skall i utlandet sälja
svenskt smör till halva det pris, som är gällande i Sverige.

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Regeringen Ilar stöd i ett parti, som bakom sig Ilar större delen av arbetarna
ännu, och som stödtrupper har den det »speciella bondepartiet» inklusive herr
konsul Wallén. För litet över ett år sedan for herr Wallén omkring i landet
och antog resolutioner mot det socialdemokratiska partiet. Numera söker
statsministern stöd i de resolutioner, som herr Wallén får Medelpadsbönderna
att antaga. Jag vet inte vem som är mest att beklaga, statsministern eller
konsul Wallén. Jag skulle dock tro, att, med hänsyn {agen till hur litet i
själva verket herr Wallén fått ge ifrån sig, vi måste mest beklaga statsministern
i denna situation.

När jag har hört de många lovprisande försvarstalen för regeringens insatser
för den nya politiken får jag nästan den uppfattningen, att regeringen
skulle göra anspråk på att vara en arbetar- och bonderegering. Örn den det
vore, skulle den kunna räkna på ett mycket välvilligt mottagande från vår
sida* ty vi förde mycket tidigt fram parollen örn en arbetar- och bonderegering.
Men reellt är regeringen en regering mot arbetarna och bönderna, då nämligen
dess politik är precis rakt motsatt på väsentliga punkter och i flertalet fall
mot vad arbetare och bönder gåvo uttryck åt vid den samling av valmännens
majoritet, som arbetarpartierna uppnådde. Det är klart, att regeringens politik
gagnar vissa jordbrukare och gagnar på ett visst sätt jordbruksnäringen,
men det är, som jag förut givit uttryck åt, så att den gagnar fåtalet i stället
för den stora massan och i främsta rummet dem, som socialdemokraterna frankt
förklarade icke skulle kunna få någon hjälp av dem.

Vad har gjorts i krishjälp åt bönderna? Med bönderna menar jag sådana
jordbrukare, som icke ha mera jord än att de sköta sitt jordbruk med i huvudsak
familjens egen arbetskraft, vilka, örn man dit räknar dem, som ha högst
20 hektar åker, utgöra 91 procent av hela antalet av landets jordbrukare.
Jag kan belysa det i få ord. Jag skall icke fördjupa mig i någon granskning
av de olika frågor, som vi senare få till behandling. Jag har icke för avsikt
att gå utanför den del av krisprogrammet, som rör jordbrukshjälpen, men jag
vill sammanfatta min uppfattning så.

När det gäller stödet åt betodlingen, ges det 2 miljoner kronor åt sockernäringen.
Om man ser på sockerbolagets vinstutdelning på 5—6 procent och
på det förhållandet, att bolaget avskrivit aktiekapital på 35 miljoner kronor,
behöver man knappast fråga sig, vem som får hjälpen. Då får man nog de{
intrycket, att man varit ute i ogjort väder och att man hade kunnat pressa
sockerkapitalismen betydligt längre. Men ser man på den rekordartat stora
utökningen av den betodlade arealen, får man intryck av att de cirka 20,000
betodlarna i landet ändå betrakta betodlingen som en jämförelsevis lönande
odling. Med tull och minimipris skyddas sockernäringen med 11 öre per kilogram
socker. Vid en konsumtion av 40 kg per år och individ gör det en merutgift
på 22 kronor per fem personers familj för 400,000 jordbrukarfamiljer.
Det är dålig hjälp åt den stora massan.

Genom spannmålsregleringen fördyrar man med 5—6 öre spannmålspriset
över dess naturliga nivå, örn man kan tala om en naturlig nivå. Det skulle
då vara det pris, som skulle fastställas enligt den ekonomiska liberalismens
begrepp. Man kan slå fast, att utan hjälpåtgärden skulle man kunna köpa
spannmålen billigare. Det ger en slant åt 150,000 jordbrukare, men ökar utgifterna
för de 375,000, som köpa en del eller all sin spannmål. För hälften
av alla jordbrukare gör det säkert en ökad utgift på 40 kronor per fem personers
familj och 50 kronor för de 100,000, som måste köpa all brödspannmål.

Jag vill i det sammanhanget göra det medgivandet, att genom socialstyrelsens
undersökningar har ådagalagts, hurusom det icke är på det sättet, att
några örens fördyring av spannmålspriset alltid har betydelse för brödpriset.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Det har nämligen visat sig, att trots fallande spannmålspriser har brödpriset
icke följt med. Man kan siffermässigt framställa förhållandet så, att när konsumenten
köper för 2 kronor skorpor, får spannmålsproducenten 18 öre med.
Jag är således skyldig giva det erkännandet, att örn man ensidigt fäster avseende
enbart vid spannmålspriset vid sitt tal örn livsmedelsfördyringen i landet,
men blundar för brödprisen för konsumenten, så silar man mygg och sväljer
kameler, även örn man annars tar munnen aldrig så full av revolutionära
talesätt. Det är således, enbart när man ser på denna sak, stödåtgärderna åt
spannmålsodlingen, hur de verka mellan olika grupper av jordbrukare, som
man har anledning att draga sådana slutsatser, att det är åtgärder, som icke
hjälpt utan stjälpt vissa grupper och som göra, att de spannmålsköpande jordbrukarna
i själva verket drabbas av ökade utgifter.

Margarinaccisen återigen! Örn jag skulle taga upp den socialdemokratiska
valhandboken i jordbruksfrågan 1932, skulle jag få läsa örn en margarinkonsumtion
av nära 9 eller 8.9 kg per individ. Det är utan vidare klart, att 20
öres fördyring för margarinpriset gör en ökad utgift med 9 kronor per fem
personers familj.

Mjölkregleringen ligger på ett någorlunda annat plan än stödet åt spannmålsodlingen.
Man kan nämligen icke säga, att vissa jordbrukare köpa mjölk
och utsugas därigenom. Nej, man måste medgiva, att praktiskt taget alla
jordbrukare sälja mjölk, och man kan således säga, att mjölkregleringen ger
måhända åt jordbrukarna, åt dem, som måste sälja åt mejerierna, i den situation
som är, 2 öres förbättring i mjölkpriset. 238,000 jordbrukare eller mer
än hälften av samtliga ha upp till 5 hektar åker. För dem, som ha 2—3 kor,
kan möjligen denna mjölkreglering medföra en ökad årsinkomst på jag skulle
tro 40—60 kronor. Men när samma bonde väger dessa kronor mot vad han
eljest måste betala i merutgift genom övriga åtgärder, kommer han säkert till
det resultatet, att han betalar 70 kronor i ökade utgifter och får igen 40—60
kronor på inkomstsidan.

Det är en betydande del således, det är hundratusentals jordbrukare, det är
de minsta jordbrukarna, som befinna sig i den situationen och som således med
herr Ström i Göteborg säga: vi ha blivit bedragna på de utfästelser, som givits
från regeringspartiets sida i valrörelsen. V i kunna slå fast — med regeringens
egen valhandboks ord — den slutsats, som där finnes: »den borgerliga politiken»
(och vi få tillägga: från högern till socialdemokraterna), »gynnar de
större jordbrukarna, men missgynnar de mindre».

De prisreglerande åtgärderna ha lett vidare till en våldsam utökning av
betarealen, som riskerar alla möjligheter till fortsatt ^välvilligt understöd.
Arealen för spannmålsodlingen har vuxit så att vi nu stå med ett spannmålsöverskott
på 380,000 ton. Det har skapats ett så prekärt läge, att man är
villig acceptera vårt förslag från i fjol att utdela en del spannmål eller mjöl
till den fattiga befolkningen i landet. Men vid sidan av den spannmålsutdelningen
har man resonerat örn åtgärder i syfte att använda spannmål till kreatursfoder.
Jag vill erinra om Skånes småbrukareförening, som säger, att
sådana åtgärder komma att gagna de stora jordbrukarna men skada vissa
småbrukare. I Amerika, där man brottats med liknande svårigheter, har man
givit stöd åt priserna för att odlingen skulle bli mindre ruinerande. Samtidigt
har man vidtagit statsåtgärder för minskning av den areal, på vilken
spannmål skulle odlas, och det har lett till det resultatet, att de amerikanska
bönderna, farmarna, visserligen få statsbidrag vid minskad spannmålsareal,
men för de slantar, de fått, köpa de gödningsämnen, som framkalla större
skördar på den minskade arealen. Vi fingo höra av herr Pehrsson i Brämstorp
i hans anförande i går, att örn överskottet på smör icke kan avsättas,

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
sta vi inför en katastrof.^ Just det! Det är just den omständigheten, att alla
dessa åtgärder till stöd åt jordbruket ha icke enbart prisreglerande verkningar.
Man får icke blunda för det faktum, att i längden kan man icke åstadkomma
förbättringar åt jordbruket med överskott på livsmedel, bortsett från
det förhållande, som varje skolpojke vet örn efter den mest elementära undervisning
han fartbom ekonomiska begrepp, nämligen att man kommer icke förbi
frågan örn tillgång och efterfrågan, just med hänsyn till det överskott, som
vuxit fram efter de konstlade stödåtgärderna. I detta förhållande har regeringen
och dess allierade bondeförbundet att anteckna sig till minnes herr
Pehrssons i Bramstorps egna ord, att vi stå inför en katastrof. Regeringen
bygger på gungande grund i sin nya ekonomiska politik.

. Det finnes mångå åtgärder, som kunna stödjas av oss. Det finnes åtgärder,
vidtagna av riksdagen i dess nuvarande sammansättning, som äro sådana till
sin natur av sund och framsynt politik, att de kunna stödjas också av socialisterna.
Sådana äro exempelvis anslagen för betesförbättring, dessa lån, som
icke behöva återbetalas, för stensprängning o. s. v. och framför allt stödlånen.
Jag skulle kanske nödgas göra ytterligare det medgivandet, att när
jag säger, att de mindre jordbrukarna icke få del av de stödåtgärder, som
vidtagits, så ha de dock en möjlighet tack vare dessa stödlån att komma i
åtnjutande av ett eller annat statsbidrag, när de nämligen genom de andra
åtgärderna kommit i ett sådant ohållbart ekonomiskt nödläge, som förutsättes
för att^få stöd- och ackordslån. Nu finns det äntligen en form för dessa
fattiga småbönder att få del av dessa åtgärder, något som måste hälsas med
en viss tillfredsställelse, tills riksdagen är mogen efter år av överlägset avståndstagande
från vårt krav på att bekämpa skuldbördan och att trygga
bönderna mot dessa skuldbördor. När, efter det riksdagen gång på gång avslagit
sådana krav från vår sida, regeringen ändå har vidtagit dispositioner
för utredning om denna sak, så kan man ju ingenting ont säga om utredningen.
Man får bara hoppas, att denna utrednings resultat icke skall bli en lika
stor besvikelse_ som så mycket annat, som utlovats. Intill dess ha stöd- och
ackordslånen sin stora betydelse.

Det^ är bara synd, att den ökning av anslaget till stödlånen, som bort finnas
på jordbrukets huvudtitel, den har försvarsministern lagt vantarna på i
fjärde huvudtiteln för militära ändamål. Avväpning synes nu icke längre
vara det väsentliga, som med all kraft skall eftersträvas. Jag tror icke ens
herr Lindberg i den pågående försvarsutredningen tror det.

När slutligen herr Carlström här i går som en envis representant för en mycket
förlegad uppfattning myntade den tvärsäkra satsen, att den höga levnadsstandard,
som uppehälles hos vissa grupper å ena sidan, gör, att levnadsstandarden
blir så låg å andra sidan, då för han fram en gammal uppfattning,
grundad på den ekonomiska liberalismens syn på samhället och dess utveckling
från en tidsålder, där människornas fattigdom var beroende på att
man icke hade tillräckligt med jord att odla för att få fram tillräckligt med
livsmedel åt den växande befolkningen, att man icke kunde exploatera gruvor
och malmtillgångar i tillräcklig omfattning, att man fruktade, att skogarna
icke skulle räcka till, att med andra ord torftigheten, nöden, fattigdomen
var beroende på att man icke hade möjlighet att utnyttja naturen
och dess rikedomar. Men den måste vara blind på båda ögonen, som i dag kan
säga, att det program för fattigdomens avskaffande, som en sådan situation
medförde, skulle lia tillämpning på en tid, där verkligen Marx’ ord bekräftat
sig fullständigt, att i ett kapitalistiskt system växa nöden och eländet mitt i
överflödet. När således herr Carlström, med stor tvekan visserligen, säde,
att man icke skall bita sig fast vid gamla uppfattningar och åskådningar i

Andra kammarens protokoll 10SJi. Nr h. 2

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.) ^
en situation som denna, så visar i alla fall hans standpunktstagande, när det
galler ekonomiska problem, att han mycket hårt bitit sig fast vid den gamla
förlegade ekonomiska liberalismen, som nu är så totalt utplånad i politisk be
märkelse. Det är verkligen förvånansvärt, att man på det hållet ännu kan tala
örn marxismens likvidering. Nej, problemet är sannerligen det, som klart uttrycks
av 4,000 ombud för farmare och arbetare på en kongress i Washington
1933. Det är verkligen dagens problem det, som de framhöllo, dessa bondeombud
på denna kongress, som ha längre erfarenhet än vi örn hopplösheten
i de borgerliga försöken att bemästra den ekonomiska krisen, även jordbrukskrisen
nämligen: »Människornas förmåga att producera existensmedel har
utökats hundrafalt, tills numera ett liv i trygghet och välmåga är möjligt
för alla. Men den dag som är råder svält och nöd trots allt overilod. lie
kunskaper och egendomsvärden, vilka äro en frukt av folkets arbetersta
till vårt förfogande, blott vi organisera oss för den samlade makt som fordras
för uppgiften.» Men det är det, som skall sägas ut till de grupper, som annu
inte fått något med, som i dag känna sig besvikna trots tva stora partiers
påstådda vilja att göra vad de kunna; det skall sägas ut till dem, att uppgiften
är att på nytt samla de lurade och besvikna arbetarna och bönderna, ena
dem till dom över och kamp mot politiska koalitioner, som likt den svenska
kohandeln — med den socialdemokratiska valhandbokens egna ord — gynna
de bättre ställda på de sämst ställdas bekostnad.

Herr Wallén; Herr talman! Av den föregående ärade talarens långa anförande
fick man fullt klart för sig, att han ingenting lärt av den nya situation,
som brutit in i världen, ingenting lärt av det nya ekonomiska laget och
de åtgärder, som varje land är skyldigt att vidtaga. Hela hans inriktning var
praktiskt taget negativ; något uppbyggande, någon möjlighet till arbete och
bröd åt folket märkte man inte. Jag skulle därför vilja säga att man kan
göra den frågan: Vad vill han, att man skall göra av svenska folket, örn man
följer hans paroll? Skall man skicka dem till Ryssland härifrån de bruka
återvända så fort de kunna det? Jag skall lämna hans langa anförande och
ej vända mig mycket mot de siffror han anförde men bara framhålla, att de
tåla en grundlig justering. När herr Herou talar örn de tre korna och de
fyrtio kronorna då vet han inte, hur mycket kor mjölka, och vad prisregleringen
betytt. Det blir andra siffror då, som ej passa herr Herou att i detta
sammanhang framhålla. När han talade örn dea socialdemokratiska valmannen
som vänt sig till kommunisterna och där sokte sm frälsning vill jag saga
till’herr Herou, att jag för 14 dagar sedan var l Ådalen Det var manga
kommunister jag mötte där, och flera kommo och förklarade, särskilt sedan
jag påvisat, vall Folkets Dagblad skrivit den 8 augusti förra året, att kommunisternas
parti med deras negativa inställning var ej längre deras parti.

För att återgå till reulf rågan, herr talman, är det med glad jehman konstaterar,
att man i trontalet beaktat jordbrukets lage. Det ar med sa mjmket mera
flädie som jag gärna från början vill saga, att ehuru det stod och de
hjälp ''sorn jordbruket fått, i viss mån lättat, är. det likväl nödvändigt med
synnerligen ^ stora krafttag, för att jordbruksnäringen skall komma pa den
olats som den har rätt att ha både med hänsyn till sin betydelse ur social
synpunkt och med hänsyn till sin betydelse för köpkraften i landet. Det ar
nog ej herr Herou, så, att vi fara omkring och jubla över socialdemokraterna
för den hjälp som jordbruket fick, såsom herr Herou tror. Vi aro ganska
kritiska men^i själva verket är det så, att vi vilja fora realpolitik och ej agitationspolitik
i näringsfrågorna. Det gör mig också berättigad att sa^a till socialdemokraterna,
att vi äro dem i viss man tacksamma for vad de gjort, lik

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
väl som jag på möten kan säga till kommunisterna, att jag är tacksam för,
att de en gång röstade för jordbruket, nämligen i vägskattefrågan. Det glömmer
jag ej att framhålla, samtidigt med att det var tyvärr enda gången.

Emellertid, herr talman, är det ett faktum, som det ej går att bestrida, att
det förslag, som föregående riksdag tog, lättat det ekonomiska trycket. Men
det har större betydelse kanske rent psykologiskt. Det gjorde, att den
svenska bonden började få klart för sig, att han ej var den bortglömda individ,
som samhället ej tycktes behöva, den individ, om vilken ett kulturorgan i
Stockholm skrev den rubriken: »Behöva vi bönder här i Sverige?» Han fick
klart för sig, att man försöker sätta in honom på hans rätta plats i Sverige,
som man gjort i flertalet andra länder. Jag vill tillåta mig erinra örn exempelvis
i Italien, där ledaren sade: »Återuppbyggandet av välståndet i världen
måste taga sin början med jordbruket.» Men det är ej bara i Italien, som man
anser detta, utan dessa synpunkter lia gjort sig gällande även på andra håll
såsom i Tyskland, England, U. S. A. och Danmark. Det är därför ganska
sorgligt att konstatera, att i går herr Carlström från denna plats talade i
kritiska och oförstående toner om vad som gjorts. Ett faktum är emellertid,
att indexet för priserna på jordbruksprodukterna stigit, och det talar tydligare
än alla felaktiga och kritiska påståenden, även om de framföras i riksdagen
av herr Carlström.

Emellertid är det en grupp, som blivit bortglömd, och jag kan ej underlåta
att vid detta tillfälle säga ett par ord därom, ty det är förvånande att regeringen
trots båda kamrarnas begäran och beslut örn skrivelse ej vidtagit några
åtgärder. Jag syftar på trädgårdsodlingen, den odling, som fick offra en
hel del av möjligheterna till försörjning för det franska handelsavtalet, den
odling, som man gav tull på kärnhus och skal. Det var allt. Men den odlingen
har efter riksdagens beslut i båda kamrarna om skrivelse till regeringen
örn märkning av utländsk vara ej fått se något resultat. Industriens
produkter stämplar man, och det koni en förordning för en tid sedan därom.
Vi läste den med tillfredsställelse, men nied sorg sågo vi, att även nu var
trädgårdsodlingen bortglömd.

Det är också en annan sak, som jordbruket behöver, vilken man glömt bort,
nämligen verklig skatteomläggning. Jag tror mig minnas, att för några år
sedan tillsattes en kommitté för att utreda skattefrågan. Jag vet ej vad
den gjort eller när den kommer med sitt förslag. Jag vill erinra om, att
med skuldbördan för landsbygden — den har vuxit från c:a 2,287,330,000
kronor år 1913 till c:a 4,763,438,000 kronor år 1931, alltså till mer än det
dubbla — går det ej i längden att använda systemet: skatt även på skulderna,
d. v. s. på taxeringsvärdet. Det är orättfärdigt. Skatten måste gå ut efter
inkomst och förmögenhet och ej efter värdet på den fastighet, man händelsevis
råkar vara skriven för och som storfinansen ofta tagit genom deflationen.

Jag kommer så till en viktigare fråga, där jag ställer mig mycket kritisk
till regeringen, varför den ej ingripit. Det gäller penningpolitiken och bankfackföreningen
i Sverige. Jag hade väntat, att när vi fingo en socialdemokratisk
regering, skulle man gripa in mot avarterna av storfinansen i Sverige,
men till dato har jag ej sett något sådant. Ja, man vill höja skatten,
tror jag, med 50 kronor för 100,000 kronors förmögenhet, och det kallar man
från andra håll för konfiskation. Men när man i penningpolitiken gått in
för cn deflation, som faktiskt konfiskerar jordbrukarna tillhöriga gårdar och
andra värden, är det på tiden att i valutapolitiken ingripa på det sättet, att
det blir ett återställande till det normala. Men det är även fråga om ränteoch
bankpolitiken i övrigt. Jag kan ej finna det försvarbart, herr talman,
att man med en inlåningsränta av i allmänhet 2 °/°, för jordbrukets låneväxlar

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
i regel tillämpar en ränta på 5—6 %. Jag kan ej finna den politiken rättfärdig,
där man på ena dörren i banken säger: »Vi ta ej emot pengar», och på
den andra dörren: »Vi låna ej ut pengar», att man, medan man har 372 miljoner
räntelösa, samtidigt oftast avslår de mest blygsamma anhållanden att
erhålla lån till de skuldsatta näringarna. Det måste förås en politik, som
ger möjlighet för näringslivet — jordbruket, handeln och småindustrien — att
få pengar till rimlig ränta, utan att bankföreningen bestämmer villkoren, så
att den fria konkurrensen får göra sig gällande i stället. Med rätten till
bankrörelse bör också följa vissa skyldigheter. Jag vill i det fallet framställa
den frågan: Är det verkligen så, som man säger, att de banker i Sverige,
som egentligen äro statsbanker, få lov att fortfarande tillhöra, bankföreningen?
Då tycker jag, att det är på tiden att vidtaga en ändring, så
att det faktiska bankmonopol, som existerar, i en eller annan form brytes.

Det behöves också, herr talman, åtgärder för att riksbanken blir en verklig
centralbank, som kan öva inflytande på de andra bankerna och hjälpa näringslivet.
Jag tillåter mig i det sammanhanget rikta en fråga åt annat håll,
åt samma håll, som i går riktade en fråga till Sveriges jordbrukare. Vill
den delen av högerpartiet, som har makt över och kontakt med storfinansen
och bankväsendet, vara med om att i framtiden medverka till en valuta-,
utlånings- och räntepolitik, som medger ett återställande ^ av rätta förhållandet
mellan produktionens och det fasta kapitalets värde å ena sidan och det
passiva kapitalet å andra sidan, ofta icke tillkommet genom arbete och sparsamhet
utan genom spekulation? Det vore för Sveriges bönder värdefullt
att få veta örn man är med på den punkten för att ställa till rätta förhållandet
mellan egendom och lånekapital. Det är en stor politisk fråga och en
fråga som har i viss mån att göra med samhällets vara. eller icke vara. Det
är den frågan: Vill man stödja en nationell penningpolitik, som tjänar folkförsörjningen,
i stället för att, som man gjort, stödja företag, som förlagt sin
verksamhet till utlandet och därigenom tagit bort arbete för svenska armar?
Jag skall ej erinra örn några särskilda företag. De äro tillräckligt många,
och de, som känna till dem, veta vilka det är jag åsyftar.

Det viktigaste är, att man stöder produktionen, så att den kan leva och
förränta sig, och att det aktiva kapitalet får skälig inkomst, men att det
passiva deflationskapitalet hänvisas till sin rätta plats i samhället.

Till slut vill jag säga, att arbetsfred fordras. Monopolen måste brytas,
vare sig de kallas arbetsmonopol eller bankmonopol. Det är nödvändigt, att
det göres krafttag, och svenska folket räknar, med och.har rätt att räkna med,
att en socialdemokratisk regering, örn den vill följa sin uppgift och sitt program,
går före och visar, att den vill taga vid även där.

Jag tror, herr talman, att enda förutsättningen för en lycklig utveckling
och god fortsättning för näringarna och samhället är, att man förstår vikten
av att på olika områden vidtaga kraftåtgärder, så att folket, får arbete genom
produktionen i första hand men i andra hand även får möjlighet att leva en
människodräglig tillvaro utan att alltför mycket behöva anlita det allmänna.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Arnemark: Herr talman! Jag skall be att i största korthet fa säga
några ord örn den fråga, som tidigare berörts under denna remissdebatt, nämligen
den pågående byggnadsstrejken, »detta lilla område», som hans excellens
herr statsministern benämnde ifrågavarande konflikt. Jag skall dock ga förbi
dess mera politiska innebörd, d. v. s. dess egenskap av »spaken i hjulet» vid

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
arbetsanskaffningsprogrammets realiserande, såsom kammarens vördade ålderspresident
i sitt hälsningstal uttryckte sig vid riksdagens öppnande.

Den sidan av saken har redan belysts av flera föregående talare, och jag skall
därför gå förbi den saken. Men jag anhåller, herr talman, att något få uppehålla
mig vid vad striden gäller för den största, fastän indirekta intressenten
i denna konflikt, nämligen den stora allmänheten, vilken i sista hand i form av
hyror får bestå fiolerna.

Jag ber då att först få erinra kammaren om, att hyresindex för landet i dess
helhet nu betecknas med talet 202 jämfört med 1914, medan exempelvis livsmedelsindex
nu brukar sta i något över 120 och den generella levnadskostnadsindexen,
vari även hyresposten ingår, är 153. Redan dessa siffror visa, att det
måste vara något galet med bostadshyrorna och produktionen av bostäder i
vårt land, och särskilt tror jag, att det är förhållandet i den stad, jag har äran
representera.

Tittar man en smula på hyrorna här i Stockholm, stärkes man ytterligare i
denna uppfattning.

En efter dåtida förhållanden bra lägenhet örn två rum och kök fick man omkring
1914 — och förresten åtskilliga år senare — hyra här i huvudstaden för
600 ä 700 kronor per år. Vad kostar en tvårumslägenhet nu i det fastighetsbestånd,
som producerats under sista 10-årsperioden, d. v. s. under den tid, sista
avtalet för byggnadsindustrien gällt? Jo, man får skatta sig lycklig, örn man
på öppna marknaden kan erhålla en dylik lägenhet för 1,700 kronor eller däromkring.

Hör man till de. i ekonomiskt avseende allra sämst lottade och dessutom har
mycket stor familj, kan man måhända få komma in i en tvårumslägenhet i ett
s. k. billighetshus här i Stockholm. Enligt en utredning, nyligen företagen
av Stockholms stads fastighetskontor, är emellertid årsmedelhyran för lägenhet
om två rum och kök i dylikt billighetshus 1,259 kronor, d. v. s. ungefär dubbelt
så dyr som på öppna marknaden år 1914.

Nu hör det emellertid till saken, att dylika billighetshus byggas relativt enkelt,
. Stockholms stad rabatterar halva tomtvärdet, tillhandahåller byggnadskreditiv
och sekundärkredit till självkostnadspris, bestämmer hyrornas storlek
på basis av byggn adskostnaderna och kontrollerar för övrigt dem i fortsättningen.
Här ges sålunda icke rum för någon spekulation, ägnad att trissa upp hyrorna
i höjden. Men genomsnittshyrorna just i dessa på flerfaldigt sätt av det
allmänna subventionerade s. k. billighetshus i Stockholm se emellertid ut på
följande sätt (siffrorna hämtar jag fortfarande ur den officiella utredningen) :

1 rum och kokvrå........... 675 kronor

1 » » kök............. 853 »

2 » » kokvrå ........... 967 »

2 » » kök............. 1,259 »

Dessutom får man taga i betraktande, att rummen i dessa lägenheter i allmänhet
äro mycket mindre än i det äldre bostadsbeståndet.

Med dessa fakta för ögonen måste man, herr talman, absolut komma till den
uppfattningen, att det måste vara de höga arbetslönerna till byggnadsfackens
arbetare, som är den allra väsentligaste orsaken till de för befolkningens stora
massa alltför höga bostadskostnaderna här i Stockholm.

Ja, men byggnadsarbetarna ha endast 1.60 i timmen och det kan väl ej anses
vara för hög betalning, bruka byggnadsarbetarna själva invända. Och jag
tror till och med, att regeringspressen gärna brukar spela upp samma skiva.
Som kammarens ärade ledamöter veta, förhåller det sig emellertid så, att ytterst
litet arbete inom byggnadsbranschen utföres för timlön. Så gott som allt ut -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
föres på ackord, och då blir det minsann helt andra timförtjänster än 1.60 i
timmen.

Enligt en statistisk sammanställning, hämtad ur senaste oktobernumret av
Stockholms Byggmästareförenings organ och som baserar sig på ett mycket
stort antal byggen i Stockholm, har uppgivits, att år 1932 utgjorde genomsnittsförtjänsten
vid dessa byggen,

för snickare.............kr. 3.88 pr tim.

» timmermän............» 4.09 » »

» murare..............» 3.95 » » .

Dessa siffrors riktighet har, såvitt jag kunnat finna, icke kunnat bestridas
av vederbörande fackföreningsledningar. Jag förutsätter därför, att de äro
riktiga. Det är i alla fall, herr talman, något helt annat än 1.60 per tim. som
man så flitigt skyltar med utåt inför den stora allmänheten.

Att sådana genomsnittliga timförtjänster förekomma enligt det gamla avtalet,
är icke minst att tillskriva det förhållandet, att ackordsprislistorna äro så
ofullständiga och otidsenliga och därför också gett möjlighet till den företeelse,
som fackmännen bruka kalla »fria-ackords-ofoget».

Jag skall, herr talman, icke gå närmare in därpå. Det har redan berörts av
ett par talare under denna debatt och skulle föra för långt. Jag tror för övrigt
att kammarens ärade ledamöter veta en hel del som inrymmes i det begreppet.
. ...

Jag kan emellertid icke underlåta att uttala som min mening, att det var en
alldeles för stor och oförtjänt väntjänst, som från regeringshåll visades byggnadsfackens
arbetare, då man i det i höstas från regeringshåll framlagda medlingsförslaget
i alla fall ville ställa just denna viktiga sida av saken på framtiden.
Med den smula kännedom örn vederbörande arbetargruppers mentalitet
och avsaknad av samhällsanda, som man ideligen nödgas konstatera, fruktar
också jag, i likhet med en föregående talare, att den framtiden skulle blivit
ganska lång. Och därför tror jag också, att det var bäst som skedde, när det
medlingsförslaget icke blev accepterat, änskönt man måste finna det fullkomligt
groteskt, att denna stora verksamhetsgren skall ligga nere i nuvarande tider
med dess stora arbetslöshet.

Örn man försöker sätta sig in i dessa spörsmål, måste man snart bli på det
klara med, att lönenivån inom byggnadsbranschen absolut mäste betecknas som
oskälig, och att den utan tvekan kan anses vara den mest bidragande orsaken
till den höga hyresnivå, som vi nu ha att dragas med, särskilt här i Stockholm,
och som vi knappast ha något hopp att komma ifrån, örn icke förutsättningar
skapas för att bostadshusen i framtiden kunna byggas för betydligt billigare
pris, än vad fallet varit under den sista 10-årsperioden.

Jag vill ännu en gång erinra örn de medelförtjänster, byggnadsarbetarna i
verkligheten komma upp till här i staden. 4 kr. i timmen gör ju en dagsförtjänst
på 32 kronor och en månadsinkomst på ungefär 800 kronor.

En stationskarl i högsta löneklassen har här i staden vill jag minnas cirka
285 kronor, en spårvägsman bortåt 350 kronor. Huvudparten av Stockholms
arbetare och småfolk måste nöja sig nied en genomsnittlig inkomst, som snarare
under- än överstiger 300 kronor i månaden — för att inte tala örn dem, som
äro arbetslösa, och måste anlita kommunens hjälp med hyrorna. Men dessa
människor måste bo i hus, som tillverkas av arbetargrupper, vilka halsstarrigt
kämpa för att få bibehålla sina dryga 30 kronor om dagen. Är det någon i
denna kammare, som tror, att sådant kan gå för sig i längden? Vad blir för
övrigt följden? Jo, fattigdom och trångboddhet. Folk mäste flytta till de
minsta lägenhetstyperna. Det är mycket vanligt nu för tiden att finna stora

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
familjer i lägenheter om ett rum och kök, t. o. m. i ett rum och kokvrå — och
till utrymmet små sådana. Enligt min uppfattning äro dylika miniatyrlägenheter
fullkomligt olämpliga som bostäder för familjer med^ barn.

Frågan har sålunda en mycket stor social räckvidd, åtminstone Jior den
stad, jag har äran representera. Men, herr talman, jag tror icke på några underverk,
och jag vågar icke tro på någon nämnvärd rättelse i nyss berörda hänseende,
förrän byggnadsarbetarna på det ena eller andra sättet bringas att upphöra
med att spela Shylocks roll, icke minst gentemot egna klassbröder.

Jag anser sålunda till slut, herr talman, att hur önskvärt och viktigt det än
är att få fred inom byggnadsverksamheten, så är det ännu viktigare att fredsvillkoren
bli sådana, att förutsättningar verkligen skapas för att den viktiga
livets nödtorft, som våra bostäder är, framdeles kunna högst avsevärt förbilligas.

Herr Lindman: Herr talman! Under den gångna sommaren har hans excellens
statsministern vid flera tillfällen ganska bittert klagat över den kritik,
som blivit övad mot honom och den sittande regeringen. Nu klagar han över,
att kritiken varit ganska mild. Jag förstår egentligen icke skillnaden, nålman
gör anmärkningar rörande samma sak och samma åtgärder. Jag har svårt
att föreställa mig, att man skall uppfatta detta på det viset, att den kritik,
man utövar i en remissdebatt, ovillkorligen skall klädas i hårda ord och starka
uttryck. Jag tror överhuvud, att en remissdebatt blir mycket värdefullare, i
fall man håller sig till saken och gör detta i formuleringar och uttryck, som
ingalunda behöva vara så starka. Därför att jag i år tillämpat den metod,
som jag följt vid alla de tillfällen, jag varit ledare för ett parti i opposition,
nämligen att försöka vara saklig utan att använda starka uttryck, begagnar
man sig nu av detta för att påstå, att vi ingenting ha att komma med. Ja,
för allt i världen, önskar statsministern, att man skall använda starka ord, och
anser han, att den metoden bör tillämpas, som kanske ofta tillämpats vid de
tillfällen, då han och hans partivänner voro i opposition gent emot en högerregering,
så nog låter det sig göra, fastän jag i allmänhet icke anser det vara
något att taga efter. Nog kail man skärpa tonen. Det är ingen svårighet att
göra det.

Jag skall emellertid komma in på en sak, som jag i går naturligtvis med
den korta replikrätt, som jag hade, icke hade möjlighet att kunna uttömmande
förklara. Jag vill säga, herr talman, att denna rätt, som jag begagnade mig av
första gången i går, nämligen att få tala omedelbart efter en kammarledamots
eller en statsrådsledamots anförande, är sannerligen icke mycket värd, såvida
det icke gäller att blott rätta en siffra eller någonting dylikt. ^ Två minuter
kommer man icke långt med. Den erfarenheten gjorde jag i går, och den är
bra att lia.

Vi talade i går om ingripandet i konflikten mellan byggmästare samt byggnadsarbetare,
och jag försökte replikera något på den punkten. Jag vill först
och främst säga, att det ju är riktigt, såsom jag i går sade, att det var två
statsrådsledamöter, statsministern och socialministern, som gjorde ^medlingsingripandet,
och följaktligen icke, såsom hans excellens ett par gånger yttrade,
regeringen. Det var två statsrådsledamöter, men detta hindrar naturligtvis
icke, att ett ingripande från dem visserligen icke har lika stor auktoritet
som ett ingripande, som stöder sig på ett konseljbeslut, men vida större auktoritet
än ett ingripande, som kommer från enskilt håll. Jag vill, för att använda
mera starka ord, som statsministern kanske bättre förstår, säga, att detta ingripande
var oförklarligt och ''enligt min uppfattning skadligt. Det gynnade
den ena parten mer än den andra, det var med andra ord icke sa opartiskt lagt,

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
som det borde vara. Jag säde i går, att ett statsråd eller en regering naturligtvis
kan använda sitt inflytande. Det är rätt och tillbörligt och har säkerligen
använts av många regeringar, även av dem, som jag tillhört, till att tala
med den ena eller andra parten. Det är emellertid ett långt steg från detta och
till att ingripa och lägga fram ett medlingsförslag mitt under det en medling
pågår. Jag vågar därför alltjämt hävda den uppfattningen, att detta ingriparnde
skadade, försvårade och försenade en uppgörelse. Nu försvarar statsministern
ingripandet och säger, att den skillnad, som föreligger mellan det av
förlikningsmännen den 15 augusti 1933 framlagda förslaget och det förslag,
som de båda statsråden lade fram — jag tror, att det var den 20 september -—
bestod i att enligt medlingsmännens förslag skulle visserligen, när tvister uppstodo
örn de fria ackorden —- fria ackord äro sådana, där inga ackordsprislistor
finnas på grund av olika förhållanden, såsom nya metoder, glömska att
fastställa sådana eller nytt material — skulle arbetet fortgå efter timpenning,
men förhandlingar om dessa ackordspris skulle inledas av arbetsgivareorganisationen
och arbetareorganisationen på platsen. Endast där det icke
fanns sådana, skulle arbetarna och arbetsgivarna direkt förhandla. De båda
statsrådens förslag innehöll, att man skulle arbeta på timpenning, därest icke,
såsom det hette — det är icke alldeles ordagrant, men det är innebörden —
mellan partenia, träffats en överenskommelse om ackordspris för arbetet. Vid
denna prissättning borde, där så ske kunde, vederbörande organisation beredas
tillfälle att medverka. Var och en av kammarens ledamöter, som hört vad
jag sagt, förstår av detta, att man i förlikningsmannens förslag starkt understrukit
och hävdat, att här skulle organisationerna fram och förhandla. I regeringsledamöternas
medlingsförslag kommer detta icke fram på samma starka
sätt, och just detta »vederbörande organisationer» betyder, att icke den ena
parten står direkt mot den andra, utan att det här är folk, som äro vana vid
förhandlingar, sådana som titt och tätt fått sitta i förhandlingar, och det betyder
också, att ljus faller över förhandlingarna, så att det icke blir någon privat
uppgörelse, där kanhända den ena parten, som kan svara svagare, lätt tvingas,
av den andra. Detta är den stora skillnaden; och i det avseendet var utan
varje tvivel det av förlikningsmännen framlagda förslaget fördelaktigare och
mera ägnat att leda till en snabb uppgörelse än statsrådens förslag var. Jag
skall nu icke uttala mig örn övriga förhållanden, som jag anser betydligt mera
hindrande. Ty det gjorde jag i går.

. Men när jag nu talar örn detta, vill jag också framhålla något med anledning
av ett yttrande av socialministern, som visserligen icke fälldes i denna
kammare, men som han hade i första kammaren ■—- jag tar det efter telegrambyråns
referat -— att enligt regeringsförslaget tvister örn avtal icke såsom
hittills skulle hänskjutas till skiljenämnd utan till arbetsdomstolen. Ja, men
det var också förlikningsmännens förslag. Örn socialminister Möllers mening
var att framhäva regeringsledamöternas förslag såsom i det fallet fördelaktigare
än förlikningsmännens förslag, vilket jag icke med absolut säkerhet
kan veta på grund av det korta referatet, så är det icke så, ty det är precis
samma förhållande i båda fallen. Det gäller ju för övrigt icke de fria
ackorden, utan det kan endast gälla de ackord, örn vilka det finns prislistor.

Jag kan ingalunda, herr förste vice talman, här upptaga allt till bemötande.
Det skulle ju föra alldeles för långt. Det är dock en sak, som jag verkligen
anser det vara nödvändigt att bemöta, så att det står i kammarens protokoll.
Jag har under åtskilliga år gjort den erfarenheten, att örn man icke är påpasslig
här i kammaren och bemöter det, som påstås från något håll, utan detta
får stå oemotsagt, så föres detta sedan ut i landet som något, som man har

Torsdagen den IS januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
erkänt vara riktigt. Detta tvingar mig också till att i detta mitt replikanförande
bli något utförligare än vad jag annars kanske behövt bli.

Statsministern sade i sitt anförande i denna kammare, och han betonade
det kanske ännu starkare i första kammaren, att man på högersidan skulle
ha accepterat fjolårets beslut. Hans ord folio i första kammaren, om nu referatet
från telegrambyrån är riktigt, att »jag hoppas, att sedan de våldsamma
anklagelserna mot fjolårets beslut icke kunnat upprätthållas, så» etc.
Alltså, herr statsministern uttalade sig i går i riksdagen på det sättet, att
vi riktat våldsamma anklagelser mot fjolårets beslut, anklagelser som vi icke
kunnat upprätthålla. För min del nödgas jag opponera mig emot detta påstående.
Jag hade i mitt anförande i går icke tänkt att tala så mycket örn
den snö, som föll i fjol, ty jag trodde, att det icke var någon idé att tala örn
den uppgörelse, som träffades mellan regeringspartiet och bondeförbundet och
vissa frisinnade. Jag trodde, att högerpartiets ståndpunkt i våras var en
sak, som varje människa hade fullt klar för sig, liksom jag hade den uppfattningen,
att något uttalande eller något i vårt uppträdande sedan dess icke
har kunnat föranleda någon människa att tro, att vi skulle ha ändrat ståndpunkt.
Att så skett, vill man emellertid nu slå fast, och det skall sedan kanhända
på ett eller annat möte ute i landet framhållas, att högern icke längre
kunnat upprätthålla sina »våldsamma anklagelser» emot fjolårets beslut. Jag
vill för min del stryka under, att detta är ett fullständigt vanställande av
verkligheten. Voro vi icke emot de nya direktiven? Voro vi icke emot, att
reservarbetarlönerna sattes så högt, som skedde? Voro vi icke hela tiden av
den uppfattningen, att de skulle vara lägre än vad som efter överläggningarna
i fjol fastställdes såsom riksdagens beslut? Voro vi icke emot, att anslaget
sattes så högt, som man gjorde? Var icke vårt förslag 43 miljoner kronor
lägre? Var det icke så, att i regeringsförslaget upptogs 190 miljoner utom
kontantunderstöden? Prutades det icke sedan av utskottet ned till 155 miljoner,
under det att högern stannade vid 113 miljoner? Det kan ju icke sägas
vara detsamma. Vi stå fortfarande kvar på den ståndpunkten, att det varit
klokare att följa våra förslag.

Var det icke så, herr förste vice talman, att vi voro emot subventionerna,
dessa subventioner, som jag nu, direkt uppfordad därtill, måste säga några
ord om, dessa subventioner, där man med olika organ — en särskild nämnd,
en särskild bisittare i ett departement och kommerskollegium — delar ut bidrag
till industrier, som understundom faktiskt aldrig någonsin skulle tagits
upp, företag, som äro konkursmässiga och icke borde ha något understöd, företag,
som icke^kunna hjälpas men som på detta sätt bli hjälpta för en liten tid.
Är det icke så, att man genom dessa subventioner lämnar understöd till en del
industrier, som driva konkurrens med andra, d. v. s. med andra ord, att därför
att ett företag icke kunnat upprätthållas, skall det stödjas med statsmedel
emot ett annat företag, som har mäktat och kunnat göra det, kanske därför
att det fört en försiktigare utdelningspolitik än det förstnämnda företaget.
Och detta skall man göra, därför att man menar, att man därmed avhjälper
arbetslösheten. Om jag framställer en viss enhet av en vara, åtgår för denna
framställning ett visst arbete, men det måste väl stå klart för varje människa,
att om jag flyttar tillverkningen från ett ställe till ett annat, har jag icke därmed
minskat arbetslösheten.

Voro vi vidare icke emot lån till enskild företagsamhet, och voro vi icke
emot kvarlåtenskapsskatten? Voro vi icke emot arbetslöshetsförsäkringen, om
vi nu skola draga in den i detta sammanhang? Jag skulle kunna fortsätta
en stund till, herr förste vice talman, men jag undrar, örn icke detta är tillräckligt
för att fullkomligt slå ihjäl det yttrande, som herr statsministern

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
fällde i går och som jag upprepar ännu en gång, då han sade, att han hoppades,
att »sedan de våldsamma anklagelserna mot fjolårets beslut icke kunnat upprätthållas»
o. s. v. Ers excellens! Yi stå på samma ståndpunkt i år som i
fjol. Vi gilla icke detta beslut. Vi anse det vara oklokt. Jag har velat säga
detta, för att det icke sedan skall föras ut till svenska folket såsom en fastslagen
dogm, att högern givit med sig gentemot den socialdemokratiska regeringen
och icke kunnat upprätthålla sitt motstånd mot det beslut, som fattades
i fjol.

Vill man lämna folket vind för väg, sade herr statsministern i ett av sina
anföranden, då skall man naturligtvis pruta på de sociala utgifterna. Ja,
ärade ledamöter av kammaren, är det någon av er, som kan säga, att man från
något håll i fjol ville lämna folket vind för våg? . Vi ville inom högerpartiet
och vissa andra borgerliga grupper bereda arbetstillfällen åt samma antal arbetare,
fastän till en lägre kostnad. Man kan naturligtvis förebrå oss, att vi
sade, att lönerna voro för höga, och säga, att endast det sätt, på vilket frågan
om lönesättningen löstes, var det riktiga. Ja, herr talman, det kan ju hända,
att en uppgörelse kommer att träffas även i år. Det är ju möjligt, att när
nästa års statsverksproposition kommer och det visar sig, att man fortsätter
att draga växlar på framtiden, att man även då skall komma till en uppgörelse.
Men jag vågar påstå, att i längden går detta icke. Då komma de, som nu ha
genomfört detta, naturligtvis icke att erkänna, att högern haft rätt — det kan
man ju icke begära — men de komma ovillkorligen in på samma vägar, som
högern varit inne på, precis på samma sätt som man har kommit in på högerns
väg, när det gällt att hjälpa jordbruket, fastän nian kallat det för något annat.
Man har där slagit in på örn också icke alldeles samma, så dock parallella
vägar. Man har använt litet olika uttryck och litet olika metoder, men i sak
gör man nu på detta område vad högern förut kämpat för, och så kommer det
att bli också i detta fall.

Örn herr finansministern vore här nu, så skulle jag vilja säga till honom, att
så, som jag nu framställt saken, har det gått på andra håll. Så. gick det till
exempel i England på hösten 1931. En socialdemokratisk regering hade där
fört en politik, snarlik den, som regeringen nu för hos oss. Vi hade också
där en finansminister, som var en utomordentligt talför man och en
mycket skicklig man. Han hette Snowden. Herrarna känna alla till hans
namn. Han är säkerligen ett av de förnämsta finansiella genier, som det socialdemokratiska
partiet i något land har - haft. Men vad inträffade? Jo,
Snowden fick lov att finna sig uti, att denna socialdemokratiska regering gick
putz weg, därför att nian icke längre kunde upprätthålla de metoder, som man
slagit in på. Folket reagerade emot det, alla reagerade emot det, och man
blev tvungen att sluta med en sådan finanspolitik. Snowden tog konsekvenserna
och gick med i den nationella regering, som bildades under Mac Donalds
ledning. Jag vill ju icke säga, att utvecklingen blir densamma här. Det kan
hända, att det finns andra möjligheter, men jag har velat erinra örn ^ det.
Snowden var dock en skicklig karl. Han hade funnit, att han gatt för långt,
och han måste så att säga taga tillbaka och rätta till det, som han själv varit
med örn att anstifta.

Jag skulle kunna helt en passant säga, ehuru det kanske är onödigt, att
när finansministern tackade högern för att den kallade det förslag, sorn han
framlagt, för socialisering, så gav det mig en ganska skrämmande ^inblick i den
socialdemokratiska uppfattningen om hur nian skall bedöma sådana, saker.
Det är icke något sakskäl, utan det är ett agitatoriskt skäl. Det kan icke ha
någon annan betydelse än som agitationsnummer.

Nej, ers excellens, det är ändå på det sättet, att resultatet av vad ni nu

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
hålla på med och nu för andra gången förelagt riksdagen, blir, att ni förr
eller senare måste ombestyra, att produktionskostnaderna i detta land komma
ned, enkannerligen lönerna. Det är en nödvändig sak. I varje fall är detta det
ena alternativet. Det andra alternativet är och blir socialisering av all verksamhet,
ty den enskilda verksamheten kan icke, hur än finansministern i går
utvecklade det, upprätthållas eller sättas i gång, utan att produktionskostnaderna
bli lägre.

Det gläder mig, att herr finansministern kom in just nu, därför att jag skulle
vilja rikta några ord till honom med anledning av det anförande, han hade här
i går. Herr statsrådet gjorde sig en viss möda i sitt anförande, när han skulle
jämföra budgeternas storlek under olika år, att påvisa, att ansvällningen icke
varit så stor under den socialdemokratiska regeringen, utan att den hade
börjat tidigare, och han räknade bort vissa saker, de s. k. specialbudgeterna.
Så till exempel räknade han bort bilskattemedlen. Varför skall man göra det?
ökningen av bilskattemedlen är väl också en skattestegring. Det är visserligen
skatt på automobiler, men det är ju en skatt på transportväsendet och
fördyrar alltså de varor, som skola transporteras. Jag menar alltså, att det
bör man icke räkna bort. Han sade vidare, att medlen till skatteutjämning
icke skola tagas med. Det hör icke hit, sade han, ty det vi i ena fallet få
betala till kommunen, få vi i andra fallet betala till staten. Jag vill säga,
att det där kan ju låta riktigt, men förhåller det sig verkligen så? Hur är
det med kommunerna? Nog äro vi väl litet var tillräckligt mycket kommunalmän
— åtminstone känner jag mycket väl till icke bara huvudstaden utan
även kommuner ute i landet — för att veta, att kommunerna sköta sin ekonomi
på utomordentligt olika sätt och att det finns kommuner, som ha skött
sin ekonomi på ett mycket förkastligt sätt, gjort utgifter, som enligt min
uppfattning varit onödiga, och gjort för stora utgifter. Man har också gjort
detta frivilligt. Exempelvis här i Stockholm har man både gjort och kommer
att göra utgifter, som jag skulle vilja protestera emot, och även i landsorten
har samma företeelse förekommit, att kommunerna ha levat över sina tillgångar.
Härtill kommer också, att staten har tvingat kommunerna till stora
utgifter och därmed ytterligare försvårat deras ekonomiska status och tvingat
fram en hög beskattning. Det finns väl icke någon i denna kammare,
som kan bestrida, att så har skett. Regeringen och riksdagen ha tvingat
kommunerna. Vem var det, som tvingade fram alla dessa stora skolhusbyggen,
dessa palatslika byggnader, som man finner ute på landsbygden, där
de icke på något sätt göra sig gällande utan se ut, som örn de kommit från
något främmande ställe, byggnader, som icke passa vare sig för bygden eller
befolkningen? Vem var det som gjorde det? Var det icke i främsta rummet
ett verk av en socialdemokrat, den numera avlidne Rydén? Vem var det,
som tvingade fram lärarbostadsfrågan på ett sätt, som gick förödande fram
över en mängd fattiga kommuner? Man finner samma företeelse även på
andra områden. Man har levt över sina tillgångar. Ja, säger då finansministern,
detta innebär en gemensam hushållsplan, som vi måste lia och finna
oss uti, därför att var och en kan icke betala för sin skolundervisning o. s. v.
Det är alldeles riktigt, men märk val, när man på detta sätt har skapat merutgifter,
återstår ingenting annat för staten än att sedermera påtaga sig att
betala skatterna för de kommuner, (iver vilka denna verksamhet gått värst
fram. Icke kan man väl räkna bort det från skattebudgeten? Det har berott
på ett visst förhållande, liksom alla ökade skatter bero på vissa förhållanden.
De skatter, som vi nu få ta på oss för arbetslöshetens skull, äro
ju också beroende på ett visst förhållande.

Herr finansministern sade, att det här endast var fråga örn att flytta ine -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
del från den ena gruppen av människor till den andra. Jag erinrar mig, att
jag en gång i min gröna ungdom i första kammaren hörde en ivrig frihandlare
säga, att det måtte väl göra detsamma, örn femman ligger i min ficka eller
din. Det är ungefär det resonemanget, som finansministern för. När vi komma
till den tidpunkten, att herr finansministern har flyttat bort alla femmorna
och förbrukat dem, så att det icke finnas några kvar, var står då herr finansministern?
När vi lia kommit till den tidpunkten, att ingen har några femmor
mera, då frågar jag: Var stå vi då? Då ha vi kommit tillbaka till den s. k.
nybyggarståndpunkten, då svenska folket får börja bygga upp ett nytt fosterland
på samma sätt, som de första invånarna i detta land fingo göra.

Nu vill jag, att herr statsrådet icke skall betrakta vad jag sagt, som örn jag
skulle mena, att han icke själv tror på vad han framlägger för oss, nämligen
att det nuvarande läget är något så övergående, att det icke kan vara farligt
att göra, som han föreslagit för ett år. Jag vill, att han skall uppfatta,
vad jag säger, precis som när två personer diskutera en fråga med varandra,
och jag för min del skulle nu vilja lägga fram mina synpunkter på dessa frågor.
Det är naturligtvis svårt att tala om en sak, när man har så utomordentligt
olika synpunkter på den som finansministern och jag, men så mycket viktigare
är det då, att man talar några ord om den. Jag tror nämligen icke på
den metoden, att man med statsarbeten i stor skala och med höga löner skall
kunna öka konsumtionen, så att konjunkturerna varaktigt — jag säger varaktigt
— komma att bli förbättrade. Det kan gå för en kort tid, men någon
varaktig förbättring kommer det icke att bli.

Örn jag ser tillbaka på ett långt livs erfarenheter, icke på det politiska området
men på andra områden av både statlig och enskild verksamhet, så skulle
jag kunna visa fram exempel, där man i den enskilda företagsamheten har
gått fram ungefär efter de vägar, på vilka finansministern här går fram, och
där man totalt misslyckats. Det går an att göra stora utgifter, det går an att
lägga ned pengar på företag, både det ena och det andra, det går an att göra
det, även örn det är lånta pengar. Jag minns Hacket väl en gammal vän till
mig, som var en stor optimist. Han sade: det är väl icke så farligt, ännu har
jag kredit. Det går an att göra på det sättet, men det går icke i längden efter
min uppfattning, ty det kommer alltid att hämna sig på det ena eller andra
sättet, så att dessa företag komma att gå över styr. Men ingen av oss här
vill, att den svenska staten skall få sina finanser så rubbade och skadade,
att man måste försöka bygga på nytt från vida ogynnsammare utgångspunkter,
än man förut hade.

Nej, herr förste vice talman, det finns en metod, som enligt min uppfattning
är den riktiga i den nuvarande situationen och den, som vi en gång måste
komma fram till, fastän kanske icke i år, och det är att sätta ned produktionskostnaderna.
Det är a och o i det recept, som jag har att giva. Nog förstår
jag, att, liksom finansministern sade i går, tiderna förändras, och nog försöker
jag vid min ålder följa med den nya tiden, så gott jag kan, och jag har lyckats
rätt bra därmed i mångahanda förehavanden. Jag har i allmänhet icke svårt
för det. Men vad jag icke kan följa med är, vad de s. k. hjärntrusterna i olika
länder finna ut i ekonomiska ting för att rädda staterna ur svårigheterna. Det
är dels de stora finanspolitikerna själva, rikt utrustade med hjärnor, som
spekulera, dels ha dessa till sitt förfogande nationalekonomer, som hjälpa dem
att spekulera, de s. k. hjärntrusterna. Jag är rädd för dessa hjärntruster. Jag
fruktar dem, ty deras spekulationer grunda sig ofta på synpunkter, som äro
kammarlärdom och icke sådan lärdom, som man inhämtat genom erfarenheten.

Finansministern talade i går om att det är känt, att man tagit upp lån
förut, och han gjorde sig även ganska stor möda att visa, hur tidigare bor -

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
gerliga regeringar lånat upp ganska stora summor samt härjat friskt i kassafonden
o. s. v. för att få ihop en hygglig budget. Ja, herr talman, det är
sant, att det förekommit, men jag vill blott framhålla för finansministern skillnaden
mellan deras tillvägagångssätt och det nuvarande. För det första avsåg
man aldrig att upptaga lån annat än till produktiva ändamål. Det är
möjligt, att det varit litet tvivelaktigt med produktiviteten, men avsikten var
att aldrig upptaga lån annat än till produktiva ändamål. Det är en viss skillnad,
när man är i_en bekymmersam sållning, mellan att använda sparbanksboken
eller att skriva på en växel för framtiden. De regeringar, som finansministern
talade örn, de använde sparbanksboken, de använde kassafonden, de
använde hopsparade medel, som visserligen tidigare årgångar av riksdag och
regering hade sparat ihop. Låt vara att dessa medel voro bundna, men de
svarade dock mot tillgångar, som staten hade. Även om pengarna icke lågo
på bordet eller i kassalådan och kunde tagas fram, så var det tillgångar i
alla fall, som hade blivit hopsparade Finansministern däremot har i hela
uppläggningen av detta problem skrivit växlar på framtiden. Dem få kommande
årgångar infria. Nu äro vi framme vid åtta år, på vilka man dragit
växlar på framtiden, och det kommer väl att bli flera. Det är den stora
skillnaden, som torde böra observeras.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet talade örn, hur länderna
göra ^sig självförsörjande och hurusom därmed svårigheter skapas för
exporten från ett land. Det skall alla veta, att så sker i oerhört stor omfattning.
Men finansministern skulle icke vara den optimist han är, om han icke
bara ett ögonblick efteråt sagt: ja, vi ha lyckligtvis det så ställt, att vår
export kan vara i gång. Den har kommit i gång på sista tiden trots föreliggande
svårigheter. . Men hur länge kommer det att gå? Det talas icke örn.
Naturligtvis ä,ro vi i högsta grad beroende av, som han sade, att vi kunna hålla
jämvikt i utrikeshandeln mellan import och export. Det är dock en välgärning.
örn vår export kan hållas i gång, så att vi med exportvaror kunna betala
importvarorna, det^är alldeles uppenbart. Men därmed lösa vi icke alla våra
inre frågor och svårigheter. Finansministern får verkligen ursäkta mig, om
jag säger, att jag icke kan följa med hans uppfattning, att därmed att export
och import väga jämnt mot varandra, äro alla svårigheter och bekymmer inom
landet lösta.

Av det referat, som svenska telegrambyrån lämnat, skrev jag ordagrant
av följande, som finansministern yttrade i går. Det är alltså finansministerns
ord, som jag nu citerar. Han säde: »Regeringen gör icke anspråk på att

kunna lösa. alla sociala och ekonomiska problem. Den vill endast söka anvisa,
hur vi skola kunna reda oss själva i en svår tid och örn möjligt åt hela
folket skaffa en anständig bärgning. Vi ha kapital, vi ha livsmedel, vi ha
arbetskraft, och vår uppgift är att lära oss att utnyttja dessa tillgångar på
det för alla medborgarna bästa sättet.» »Bravo» stod det efteråt. Jag citerar
fullständigt, eftersom det är telegrambyrån. Jag deltog icke, herr talman,
i bravoropet, men det var många andra, som gjorde det. Jag skulle vilja säga:
om vi ha kapital och det finns överflöd på kapital, som icke användes, varför
användes det icke? Jo, det lönar sig icke att använda det, eller också vågar
man icke använda det. Man vågar det icke, därför att man fruktar för att det

skall komma nya svårigheter för det produktiva livet i form av nya skatter_

nya skatter nästa år, liksom de kommit i år och förra året. Ingen vet, vad som
kan komma. Slutligen fruktar man på många håll för faekföreningstyranniet.
Herrarna, som tillhöra arbetarpartiet, både det gamla och det nya, få ursäkta
img> örn jag säger, att det faktiskt är pa det sättet, att det finns människor,
som driva produktiv verksamhet men som icke göra de utbyten och anord -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ningar, som de skulle göra, av fruktan just för fackföreningstyranniet. Det
är riktigt, som finansministern säger, att nog ha vi virke i våra skogar för
att bygga hus och visst ha vi plåt och järn för att bygga hus liksom cement
och annat, som behövs för att göra det. Men vi göra det icke. Även om icke
byggnadsstrejken stoppat upp all byggnadsverksamhet, skulle ändå manga
byggmästare icke bygga, därför att de icke vilja ha med fackföreningarna
att göra. Man bryr sig icke örn att reparera heller utan låter det vara. Jag
vågar påstå, att här finns medlemmar av denna kammare, som kunna stiga
upp och intyga, att jag har alldeles rätt. överhuvud taget äro människor försiktiga.
De äro rädda för denna regering till och med, därför att den kommit
med sådana förslag, som föreligga i årets och förelågo i fjolårets statsverkspropositionen
Visst lia vi material för att bygga hus och visst ha vi
armar, som kunna vara med örn att uppföra dessa hus, men jag tyckte, att
herr statsrådet glömde en sak. Han sade, att det är ett stort brödöverskott och
överflöd på livsmedel. Men vad glömde han? Jo, ha vi pengar också att använda
för dessa saker? Ha vi pengar för att kunna bygga? De som uppföra
byggnader veta, att det behövs pengar. Är det icke på det sättet, att
en man kan ha i sitt magasin liggande både vete och råg utan att kunna använda
det, därför att han måste sälja det för att kunna betala skatt till staten
och ränta på sina skulder. På samma sätt är det med en hel mängd av våra
andra näringsgrenar än jordbruket.

Herr förste vice talman! Jag har icke rätt att halla pa längre utan mäste
sluta. Men jag vill säga, att det finns icke och har icke i den kungl, propositionen
framlagts någonting, som med större påtaglighet kan tyda på en
hastig konjunkturförbättring. Vi kunna därför icke fortsätta hur länge som
helst, utan vi måste en gång ändra den politik, som regeringen har inaugurerat
i fjol och fortsätter i år. En gång måste den — säger jag — ändras. När
det kommer att ske, vet icke jag, och det vet ingen annan heller, men när vi
ändå måste erkänna, att vi icke kunna fortsätta i längden, så menar jag, att
det vore så gott att tänka på en ändring ju förr dess hellre.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det må till låtas

mig att först taga upp ett par detaljsaker. Jag är icke övertygad om att
förhandlingarna i byggnadskonflikten röna ett aldeles särskilt gott inflytande
av denna offentliga diskussion i riksdagen, men jag anser mig dock, förutom
vad jag sade i går, böra göra ytterligare ett par påpekanden.

Först kanske jag för socialministerns vidkommande får förklara, att han i
första kammaren i går icke gjorde några försök till jämförelse mellan förlikningskommissionens
förslag och det förslag, som jag och han. framlagt, för att
visa, att vårt hade några företräden framför förlikningskommissionens. Det är
ganska uppenbart, att vi icke önska på det sättet diskutera, vad som en av regeringen
utsedd kommission har framlagt. Jag vill använda tillfället att säga,
att under hela medlingsarbetet har regeringen befunnit sig i den allra närmaste
kontakt med kommissionen. Det har aldrig varit fråga örn att. sätta kommissionen
åt sidan, och jag har icke kunnat förmärka från kommissionens sida, att
den känt, vad andra nödvändigt tycks vilja, att den skall känna.

Herr Lindman talade här återigen örn det förslag, som två av statsrådets ledamöter
framlagt, och han gav detta förslag det omdömet, att det var oförklarligt
och skadligt, därför att det gynnade den ena parten. Det tjänar ju ingenting
till att försöka diskutera, där omdömen stå mot varandra örn vad som är
gynnsamt för den ena eller andra parten. Vi hade samma intresse som förlikningskommissionen
att försöka finna en linje till uppgörelse. Förlikningskommissionen
har icke framträtt med anspråk på att utföra en domargärning. Den

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
har efter sina förhandlingar med parterna sökt framlägga ett förslag, som den
trodde, att nian kunde komma fram på, såsom förlikningskommissioner i allmänhet
göra. Regeringens — förlåt de båda statsrådens — förslag var naturligtvis
ett förslag, som angav den linje, där ur våra synpunkter och efter vårt
sätt att bedöma parterna kunde mötas. Jag har redan påpekat, att för att
komma dithän behövdes det ganska starka påtryckningar på den part, som vi
visste vara mest känslig för våra påtryckningar. Det gäller nu att se, när uppgörelse
en gång träffas, vilka som ha kommit det möjliga närmast.

När herr Lindman därefter talade om de fria ackorden och jämförde förlikningskommissionens
förslag med vårt förslag, fäste han alldeles särskild vikt
vid att enligt förlikningskommissionens förslag skulle de lokala organisationerna
deltaga i uppgörandet av sådana ackord, som icke redan i de fastställda
listorna voro klara. Jag påpekar på nytt, att dels innebar vårt förslag, att alla
ackord nu skulle regleras, så långt det överhuvud taget var möjligt, och dels innebar
det, att huvudorganisationerna kontinuerligt skulle följa utvecklingen
och komplettera ackordslistorna, där man icke från början kunnat fastställa
dem, och därigenom begränsa, vad som kunde komma i fråga som fria ackord,
till det minsta tänkbara. Dessutom innebar vårt förslag, att i de fall, där ackord
icke voro satta, eller i de fall, där ackordprissättning icke kunde tillämpas,
skulle arbetena utföras på timlöner, såvida icke mellan parterna träffades
en uppgörelse, och det skrevs uttryckligt ut, att där detta icke hindrade arbetets
behöriga gång, skulle organisationerna medverka vid upngörelserna.

Jag tror för min del, att detta förslag är alldeles tillräckligt ägnat att skapa
den nödvändiga ordningen på arbetsplatserna. Men herr Lindman gör sig skyldig
till ett litet misstag i det sammanhanget, när han uppger, att dessa saker
icke kunna bliva föremål för arbetsdomstolens bedömning. Såväl i förlikningskommissionens
förslag som i vårt förslag står det, att vissa frågor skola kunna
hänskjutas till arbetsdomstolen, men örn tvisten gäller de uppgjorda prislistorna,
så skola enligt båda förslagen sådana tvister gå till skiljenämnd. Om
däremot en konflikt skulle uppstå i fråga örn fria ackord, icke örn själva ackordspriserna
utan om bestämmelserna, att örn överenskommelse icke kan träffas,
skall arbetet utföras på timlön, och om den ena parten skulle vägra att
efterkomma detta, är det ett brott mot de allmänna bestämmelserna, och då hör
handläggningen under arbetsdomstolen.

Det är en annan detalj, som jag här vill dröja vid, närmast för att giva en
upplysning. Herr Lindman och jag hava ju haft tillfälle redan under förra
riksdagen att diskutera örn nyttan och skadan av sådant understöd åt enskilda
företag, som avsågs med de pengar, som beviljades för lån och subvention. När
herr Lindman här talade på sitt avrådande sätt om subventionspolitiken, kan
det ju vara av intresse för kammarens ledamöter att veta, att till den 31 december
i fjol hade ur dessa anslag beviljats tillsammans för lån 4,984,400 kronor
och för subvention endast 46,500 kronor. Vid handläggningen av dessa frågor
har stor noggrannhet iakttagits, och man har sökt så mycket som möjligt undvika
den direkta subventionen. Där stöd har lämnats, har det skett i form av
lån, i regel räntefria på olika tider men mot säkerhet och återbetalningsskyldighet.
Man kan naturligtvis alltid säga, att om man stöder ett företag, så kan
man skada ett annat. Örn en konkurrent kan slå ihjäl en konkurrent, får han
alltid åtminstone en del av denne konkurrents arbete. Hade regeringen sett saken
på det sättet, att alla dessa, som för att uppehålla verksamheten behövde
det allmännas stöd, hellre fått lägga ned, så är det ju mycket troligt, att några
av arbetarna i dessa företag skulle hava fått sysselsättning inom andra liknande
företag. Jag säger troligt. Ty jag tror icke, att det förhåller sig på det
sättet, att ett annat företag genast skulle uppsuga de arbetare, som bleve ledi -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ga, oell på en gång och nied samma arbetskraft övertaga verksamheten. Det
förefaller mig emellertid vara ganska uppseendeväckande, att just högerns ledare,
ledaren för det parti, som friar till de små företagarna, här företräder den
uppfattningen att man skall låta dessa små företagare slås ihjäl. Det finnes
visserligen alltid andra och i regel de stora företagen, som taga hand örn tillverkningen
av produkterna och utförsäljningen av dem till konsumenterna. Men
högern har ju åtminstone givit sig sken av att icke vilja en sådan utveckling.

Jag får säga, att det skulle vara naturligare, särskilt med hänsyn till de anklagelser,
som riktats mot oss socialdemokrater, örn vi på den punkten fört något
liknande resonemang som herr Lindman. Vi hava emellertid ansett, att,
där ett företag har under mera normala förhållanden naturliga förutsättningar
för sin existens och när tillfälliga svårigheter hota att mörda ett i och för sig
sunt företag, det är precis de tillfällena, då det allmänna skall träda till och
giva ett stöd. Och det finnes så mycket större anledning att göra det, örn det
allmänna på sin höjd avstår från räntorna på de medel, som på det sättet ställas
till förfogande för stöd åt enskilda företag. Det kanske också bör fästas
uppmärksamheten på, att ett av lånen, det största, har gått till ett företag, i
vilket staten är intresserad. Men när det gäller vanliga enskilda företagare,
är det mest anmärkningsvärda, att man på detta sätt har måst hjälpa en hel
del små företagare och i regel måst hjälpa dem därför, att med den restriktiva
politik, som bankerna föra, hava de icke kunnat prestera sådana säkerheter,
som bankerna fordrat. I de flesta fallen skulle utan detta ingripande det betyda,
att en hel del små företagare, i detta fall, örn jag minnes rätt, med tillsammans
omkring 4,000 arbetare, nödgats nedlägga verksamheten med resultat
förmodligen, att dessa så småningom som så många andra hantverkare och småföretagare
förvandlats till arbetare hos de stora företagen.

Det är icke min avsikt att här taga upp andra detaljspörsmål. En remissdebatt
kan icke vinna på att på det viset förlora sig i detaljer. Jag skall endast
till vad jag redan sagt knyta ett par reflexioner, som också kunna utgöra svar
på en del som sagts.

Jag undviker i regel att taga upp en diskussion i kammaren med kommunisterna.
Man brukar från det hållet icke göra sina inlägg på sådant sätt,
som inbjuder till sakligt meningsutbyte. Deras inlägg i årets. remissdebatt
hava varit de vanliga talen, mindre för riksdagen än för publiken utanför.
De hava innehållit de vanliga anklagelserna särskilt mot socialdemokratien
och mot regeringen för att icke regeringen kan göra allt och för att regeringen
icke kan göra mer än den gör och framför allt för att regeringen icke försöker
sig på att göra det omöjliga, som kommunisterna anse, att man bör
försöka. Jag har redan konstaterat, att den politik^ som regeringen har fört
i samarbete med riksdagen, har givit pa olika områden goda resultat. Jag
vill endast till kommunisternas övervägande och kanske ännu mera till övervägande
av dem, som lyssna till kommunisterna, ställa den frågan, örn man
tror, att en annan hållning från det socialdemokratiska partiets sida vid
förra årets riksdag skulle hava givit ett bättre resultat, skulle hava givit
mera åt de arbetslösa, skulle hava givit dessa bättre villkor och skulle hava
lett till bättre förhållanden överhuvud taget på andra områden? Varenda
en, som vill bedöma situationen, måste ju säga sig, att en anna,n hållning
från socialdemokratiens sida snarare skulle hava lett till en försämring för
de folklager, som kommunisterna säga sig särskilt ömma för. _

Till en före detta partivän har jag endast att säga, att den fientlighet
mot det socialdemokratiska partiet, som präglade^ hela hans anförande, närmast
ger anledning att ställa fragan, varför lian sa länge hakade sig fast V1C*
detta parti, varför han in i det sista försökte behålla sin ställning i detta

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
parti, varför vi skulle tvingas att jaga honom ut ur partiet, om han hade
den uppfattningen, att partiets politik icke var till gagn för arbetarklassen.
Som hederlig karl borde han, med en sådan uppfattning, för länge sedan självmant
hava tagits sin Matts ur skolan.

Herr Lindman vände sig mot vad jag hade sagt rörande kritiken här, och herr
Lindman försökte ju tolka saken på det sättet, som örn jag hade menat, att
högern nog hade övergivit alla de ståndpunkter, som högern intog vid föregående
års riksdag. Herr Lindman gjorde sig stor möda med att gå igenom punkt
för punkt och fråga: Stodo vi icke där då, och stå vi icke där nu? Herr Lindman
förstår alldeles säkert, att jag icke syftade till någonting sådant som
att bestrida, att högern vidhöll i sak sina meningar. Vad jag sade, och det
var det enda, som kunde förklara, att jag talade örn den våldsamhet i kritiken,
som nu icke här kommer fram, hänförde sig till arten av den kritik,
som har övats efter den förra riksdagen. Jag kan endast som exempel nämna,
att på _ tal om den uppgörelse, som träffades, herr Lindman — alltså en
av de försiktigare, kanske den försiktigaste av våra kritiker — i ett offentligt
tal med direkt adress till bondeförbundet talade örn löftessvek och schackrande
med egna ideal. Jag behöver icke anföra en rad av exempel, för att
kammarens ledamöter skola vara fullkomligt på det klara med karaktären
av den kritik, som utövats från högerhåll, särskilt så länge man trodde, att
man hade funnit ett lämpligt tillfälle att sätta bondeförbundarna på det hala.

Jag har lekeslätt för att bliva upprörd. Men jag måste säga, att det har
smärtat mig många gånger, när medlemmar av riksdagen hava valt en sådan
form för sin kritik av riksdagsm a jonte tens beslut, att det måste ingiva
folket den föreställningen, att här sitter en samling schackrare och kohandlare
i stället för ansvarsmedvetna representanter för de allmänna intressena. Man
kan på detta svara: Hava icke socialdemokraterna också gått till överdrift
i sin kritik många gånger? Alldeles säkert; men det är ju ingen ursäkt. Jag
måste konstatera, att jag icke kan erinra mig någon gång, då man mot ett
riksdagens beslut, varom det ändå var en mycket betydande samling, har fört
en kritik av denna art och i syfte att undergräva själva förtroendet till vår
hederlighet som folkrepresentanter. Det var med tanken på detta, som jag
talade örn, att de tonerna icke hörts här i riksdagen. Det är min mening, att
finnes det i riksdagen män, som verkligen anse oss vara politiskt ohederliga,
så skall det sägas här i riksdagen öga mot öga. Örn man icke vill säga det
här, har man icke rätt att säga det ute i landet.

Jag är fullkomligt medveten om, att mellan högern och regeringen finnas
sakliga motsättningar. Sådana kunna diskuteras med all respekt för varandra
och med fullkomligt gemensam tillit till att var och en handlar som
hans uppfattning om landets väl bjuder honom att handla. Jag är också medveten
om, att inom den majoritet, som bar upp fjolårets överenskommelse,
finnas olika meningar. Ingen har försökt att giva folket den föreställningen,
att vi hava nått fram till det lyckliga tillstånd, då partiskrankorna hava fallit
och plötsligt sådana, som i mycket stå emot varandra, hava fullkomligt
kommit på samma linje. Här finnas meningsskiljaktigheter. Men vad som
var själva andan i fjolårets överenskommelse, det var viljan till att samverka
över meningsskiljaktigheter i mycket, för att på det viktigaste området nå
ett betydelsefullt resultat. Det gläder mig att kunna konstatera, att denna
anda har fått starka uttryck under denna remissdebatt.

Herr Pehrsson i Bramstorp har här låtit oss få ett första besked örn, hur
bondeförbundet ser på den politik, som statsmakterna böra föra under den
närmaste tiden. Det sades av en talare i går afton någonting litet retsamt örn
bondeförbundets paroll: medborgerlig samling. Parollen är en god paroll,

Andra kammarens protokoll 1934. Nr 4. 3

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
och jag tror, att man kan säga, att det var den, som bar unp vad bondeförbundets
ledare hade att säga.

Samma anda präglade vad som sades av herr Jeppsson, som i ett i vissa
stycken nästan uppseendeväckande frigjort tal pekade hän på de stora värden,
som vi hava att gemensamt värna, och våra möjligheter att över partiskrankorna
komma till resultat.

Regeringen har framlagt ett förslag, som också har tagit sikte på förutsättningarna
för ett samarbete mellan olika folkgrupper och olika partier. Allt
vad vi hava lagt fram är naturligtvis icke format efter vad vi helst skulle
vilja i särskilda punkter. Nu som i fjol äro vi inriktade på att försöka samla
ett starkt underlag för en politik, som tar sikte på dagens närmaste bekymmer
och som kan vara ägnad att lätta betrycket och föra oss fram till bättre
förhållanden. Jag tror, att den omständigheten, att vi befinna oss i en uppåtgående
konjunktur, icke kan vara någon anledning att rygga tillbaka för
omfattande åtgärder. Jag ser i sådana åtgärder i stället ett medel att befordra
utvecklingen fram till normala förhållanden. Och jag skulle vilja säga, att
regeringen är lika intresserad som någon annan att så snart som möjligt föra
över arbetskraften till normala sysselsättningar.

Inom det socialdemokratiska partiet finnes det inga sympatier för tanken
att uppehålla vad man kallar en statsarbetarkår, som kanske måste tillkomma
under sådana förhållanden som de nuvarande. Ur regeringens synpunkt är det
angeläget, att arbetslöshetspolitiken ständigt är vaken för att det som i första
hand skall utnyttjas äro de naturliga arbetstillfällena och att det^ allmännas
hjälpåtgärder skola vara hjälpåtgärder, där man bereder arbete åt sådana, som
icke på annat sätt kunna få arbete, och där man bereder stöd åt sådana, som
icke kunna få arbete, och där man gör det i former, som befordra hela utvecklingen
framåt.

Herr Lindman talade till sist någonting om, att företagarna vöre rädda tor
mångt och mycket och bland annat för regeringen. Jag har ju icke samma
möjligheter att bedöma i det fallet som herr Lindman. Jag är alldeles övertygad,
att herr Lindman kan få åtskilliga i denna kammare att stå upp och
vittna, att de äro rädda för — ur landets synpunkt naturligtvis — denna regering.
Det finnes många, som gärna skulle vilja se den .borta, och som med
glädje skulle kosta på sig en sådan bekännelse. Jag undrar emellertid, om de
icke äro mera rädda som högermän än som företagare. Jag har för min del
icke kunnat förmärka i det oavlåtliga samarbetet med företagare på alla områden,
som regeringen har, att det har funnits någon pessimism. Jag skulle ju
kunna skryta med — fastän det gör ju sällan en skåning att en mycket
stor företagare vid ett tillfälle i en av våra större städer gav uttryck åt en
rakt motsatt mening mot den, som herr Lindman här givit uttryck åt. Det
var en företagare mitt uppe i intensiv verksamhet och en företagare, som på
ett alldeles särskilt sätt och ett särskilt erkännansvärt sätt har förstått att
sköta sitt företag även under de svåra tiderna.

Med den där rädslan må nu vara hur som helst. Finnes det en allmän uppfattning,
att regeringen är till skada för landet, så skall man driva bort regeringen.
Finnes det icke den uppfattningen, utan tror man, att det är nyttigt
i dessa svåra tider, att det icke sker en borgerlig samling, som också betyder
en isolering av mycket betydande element inom samhället, tror man, att det
nuvarande läget gagnas av en allmän sammanhållning, då är regeringen beredd
att göra sina insatser i ett sådant samlingsarbete. Regeringen har naturligtvis
icke själv den uppfattningen, att den är skadlig, ty då skulle den icke
över huvud sitta kvar. Vi tro, att vi kunna tjäna landet, och vi veta, att vi
kunna endast göra det i samarbete med andra i en anda av samförstånd. Jag

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
hoppas, det skall visa sig, att även årets riksdag är mäktig att åstadkomma
det samarbete, som är nödvändigt för att vi lyckligt skola lotsa oss genom
svårigheterna.

Herr förste vice talmannen gav nu för replik ordet till

Herr Lindman, som yttrade: Herr talman! Jag skulle endast vilja gent
emot den siste ärade talaren, herr statsministern, inlägga en gensaga emot det
påståendet, att det uttalande jag gjort beträffande byggnadskonflikten skulle
kunna vara till någon skada för de pågående byggnadsförhandlingarna. En
sadan föreställning har man icke rätt att ingiva det svenska folket.

Vidare anförde:

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag ber få

uppmärksamgöra herr Lindman på att jag sade, att jag icke är säker på att
en fortsatt offentlig debatt i detta ämne gagnar förhandlingarna. Jag har
icke alls yttrat mig örn herr Lindmans speciella invändningar.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Jag anser mig
efter herr Lindmans replik på åtskilliga av de punkter, som jag anförde i går,
ha en viss skyldighet både att svara herr Lindman och att göra klart för kammarens
ledamöter,^på vilka punkter jag eventuellt uttryckt mig på ett sådant
sätt, att missförstånd har kunnat uppstå. Jag kan instämma med herr Lindman
i hans yttrande, att dessa saker kan man diskutera mycket lidelsefritt.
Man har olika utgångspunkter, men därav följer icke, att man icke skulle kunna
förstå varandras argument, även om man icke väger dem på samma sätt.

Jag skall börja med en anmärkning om budgeternas utveckling. Genom sitt
yttrande, att man icke skall plocka bort de s. k. specialbudgeterna, ville herr
Lindman förmodligen ge det intrycket, att örn man räknade med hela budgeten,
sa skulle uppfattningen av de olika årens utgifter bli ett annat. Det är
icke förhållandet. Om jag hade velat räkna med den obeskurna budgeten så
vet herr Lindman mycket väl, att jag i så fall skulle kunna draga upp en stadig
linje av stegringar för statsutgifterna från det ögonblick, då den förra
socialdemokratiska regeringen fick lämna sina platser, över den därpå följande
frisinnade regeringen, över den lindmanska regeringen och över den sista frisinnade
regeringen. Jag skulle kunna draga upp en linje av ständigt stegrade
statsutgifter. Och även om jag sålunda behandlade budgeten såsom en enhet
skulle det intrycket oförändrat kvarstå, att det var först med den budget som
Indes iram förra året, som en verklig sänkning av skattebudgeten inträdde

Men jag^ skall icke bry mig örn detta. Jag skall i stället svara på herr Lindmans
påstående att man icke borde räkna bort vare sig utjämningsskatten eller
bilskattemedlen. Om jag räknar bort utjämningsskatten eller icke, spelar
icke någon roll för denna jämförelse. Själva utjämningsskatten har rört sig
med sa små belopp hittills att det icke förändrar de slutsatser, som jag drog
Men da herr Lindman i detta sammanhang velat antyda, att den stora höjningen
av kommunernas utgifter skulle göra oss misstänksamma gentemot
kommunernas sått att skota sina finanser, så vill jag icke på något sätt förneka,
att de gjorda utredningarna visa, att olika kommuner på mycket olika
satt handhava sina finanser. Men dessa skiljaktigheter kunna icke spela någon
rolf, da det här är tal örn de våldsamma stegringar, som inträtt under de
sista aren. Dessa stegringar äro av sådant slag och fördela sig så över alla
kommuner, att det är orimligt att därav draga den slutsatsen, att det är beroende
pa något slöseri fran kommunernas sida, att skattesatserna stigit, såsom

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
de gjort. Motiveringen för att vi här i riksdagen äro tvungna att taga ett
krafttag för att hjälpa kommunerna står alltså orubbad kvar.

När herr Lindman talar om bilskattemedlen, har han alldeles missförstått
mitt yttrande. När jag sade, att man skall räkna bort bilskattemedlen, var
det icke för att fördölja det faktum, att under förflutna år bilskattemedlen
ökats på grund av att skattesatserna höjts. Det är alldeles, riktigt. Man ser
ju, att bilskattemedlen 1928/1929 icke gåvo mer än 39 miljoner, sa stego de
till 44, sedan till 51, så till 58, och år 1932/1933 fingo vi in närmare 73 miljoner
kronor i bilskattemedel. Det är da uppenbart, att de sista arens stegring
är beroende på att bilskatten blivit höjd.. Men lägg märke till, att den har
icke höjts under socialdemokratiska regeringar. Vad jag talade örn i gar var,
att örn man för förra året räknade med att bilskattemedlen skulle ge 72 miljoner
kronor, under det att vi för nästa år räkna med 75 miljoner kronor, så är
det en höjning, som icke är beroende på att skattesatsen höjts, utan det är en
höjning, som kommit till oberoende av skattesatsen. Och da kan jag icke inse,
att man skall räkna det som slöseri, örn rörelsen i näringslivet blivit så mycket
större, att man kan räkna med större inkomster av bilskattemedlen. Det
skulle ju vara högst förvånande, örn herr Lindman kom med det argumentet,
att eftersom inkomstskatten på grund av förbättrade konjunkturer kanske ökades
med 10, 20, 30 miljoner kronor, så skulle det innebära något slags exempel
på slöseri, örn man fann sig i att inkomstskatten på det sättet steg. Jag har
sålunda i fråga örn bilskattemedlen endast erinrat örn, att skatten är oförändrad,
men att inkomsterna därav ändå beräknas komma att stiga. Men
detta krin icke räknas en regering till last som ett exempel på att den onödigtvis
bar ökat utgifterna för medborgarna.

Jag skall icke utförligt gå in på vad herr Lindman yttrade om att han
icke kan tro på, att vårt ekonomiska läge kan bli varaktigt förbättrat genom
offentliga arbeten. Jag trodde, att det både genom mitt anförande i går och
genom hela den långa diskussion, som förts under ett belt års tid, hade blivit
klart, att vad man från regeringens sida väntar av dessa stora utlägg förmedelst
lånemedel, det är, att man vid sidan av att man skaffar folk arbete
och försörjning ger en sådan stimulans åt näringslivet, att vi återigen komma
in i bättre konjunkturer. Örn den saken kan man ha delade meningar, men
det är uppenbart, att det man åsyftar är en hjälp för det, som herr Lindman
brukar kalla utnyttjande av näringslivets naturliga krafter för återhämtning.
Det skulle sålunda icke alls vara förvånande, örn herr Lindman själv kunde
biträda en sådan linje. Det finns i olika länder många, som ha samma ekonomiska
grundåskådning som herr Lindman, vilka äro fullt med på den ekonomiska
politik, som regeringen här företräder.

Vad jag skrev i finansplanen örn att man skulle överflytta en del av inkomsterna
för folk med starkare skuldror på andra, det behöver jag icke bär
försvara. Även om herr Lindman ville föra vår utjämningspolitik till sina
yttersta konsekvenser, skulle det icke innebära att taga från den ene så mycket,
att han bleve utfattig, för att ge det åt andra.

Men det är icke detta, som är det viktigaste. Det viktigaste som herr
Lindman yttrade var i grund och botten, att den väg, han ser som den enda
framkomliga för att leda oss ur krisen, är att sänka produktionskostnaderna.
I den mån sänkning av produktionskostnaderna äger rum genom en rationalisering
av driften, har den många goda sidor.. Men vi veta. också, vilka
avigsidor den har, särskilt da det sker för hastigt. Jag tror icke, att herr
Lindman syftade på denna sänkning av produktionskostnaderna, utan han syftade
på den sänkning, som kan åstadkommas genomfen sänkning av arbetslönerna.
Och när herr Lindman i det sammanhanget åberopade sig på, att han

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
närmast var en det praktiska livets man gent emot skrivbordsteoretikerna,
och han därvid alluderade på förhållandena i Förenta staterna, så kan det
kanske ha sitt intresse att upprepa vad som sades i första kammaren, närmast
avsett såsom en kritik emot regeringens politik. Där talade man om
att i Förenta staterna har man från år 1929 och fram till 1932 sänkt arbetslönerna
på ett sådant sätt som kanske icke på något annat håll i världen.
Det var de praktiska männens politik; men den hade drivit Amerikas näringsliv
därhän, att man på våren 1933 väntade en fullständig katastrof eller
en revolution, som kanske skulle kommit, om icke den nuvarande presidenten
hade gripit tyglarna och med stöd eller ledning av, låt oss säga, dessa
skrivbordsteoretiker beslutat sig för att överge de praktiska männens väg
och slå in på den politik, som nu följes. Jag tror, att det skall visa sig av
erfarenheten, att i detta fall hade de praktiska männen orätt, och att deras
väg icke skulle lett till målet: att föra världen ut ur krisen.

När herr Lindman vänder tillbaka till budgeten och säger, att det icke går
för sig att jämföra tidigare regeringars sätt att låna och den nuvarande regeringens,
så har jag icke någonting att säga gent emot de regeringar, som herr
Lindman tillhörde. De hade att framlägga budgeter i en tid, då det icke var
nödvändigt att taga i anspråk vare sig lånemedel eller fonderade medel. Men
när herr Lindman vill göra en skillnad mellan pengar, som man tar ur
fonderade medel, och de pengar, man lånar upp på nytt, så tror jag, att
herr Lindman förbiser vad det här är fråga om. Det är nämligen fråga om,
huru dessa medel skola anskaffas. Det är samma verkan av dessa lån, vare
sig det sedan betyder, att man lånar upp medel, som formellt stå i böckerna
som tillgångar, eller örn vi under förflutna år ha samlat stora mängder skattemedel
för att, som det heter, skriva av på statsskulden. Det är en ren
tillfällighet, om dessa medel blivit använda för att skriva ned vissa tillgångar
eller inte; de äro försvunna. Ha vi sparat 200 miljoner, så kan det hända
att 100 milj. ha skrivits av och bara 100 milj. äro kvar som tillgång. Hade
vi skrivit av båda hundratalen miljoner, så hade ingenting varit kvar. Det
är, kan man säga, en lycklig tillfällighet, att man lät pengarna stå kvar i
amorteringsfonden och icke omedelbart använde dem till att göra avskrivning
på statsskulden. Hade dessa medel i rusdrycksfonden omedelbart använts
till att skriva ned statsskulden, så hade det icke funnits ett öre att taga av
denna amorteringsfond vare sig 1931 eller 1932. Det är alldeles tydligt, att
någon skillnad i fråga om ekonomisk effekt kan det icke föreligga i de båda
fallen. Och detta är en sak, som är så allmänt erkänd, att jag snarast förvånar
mig över, att man i denna upplysta församling skall behöva diskutera
denna fråga.

Sedan skall jag till sist nämna, att jag icke har läst de officiella referaten.
Jag vet bara vad jag sagt, och jag är ganska övertygad örn att jag aldrig
har nämnt, att örn vi bara kunna hålla balans mellan export och import, så
äro alla våra svårigheter borta. Det skulle aldrig falla mig in. Vad jag sagt
är bara det, att örn vi kunna skaffa oss det, som är för livets nödtorft absolut
nödvändigt i fråga örn livsmedel, och om vi samtidigt hålla vår export
och import i balans, så att vi betala vad vi köpa utifrån, då är det som återstår
en fråga, som vi ha att lösa med egna krafter. Örn därvid uppstå svårigheter
på grund av att den ena eller andra samhällsgruppen lägger hinder
i vägen för våra åtgärder, så är detta svårigheter, som ingen annan kan lösa
för oss, utan som vi måste lösa själva. Den skillnad jag velat framhålla är
den, som ligger emellan å ena sidan, att vi på grund av t. ex. utrikeshandelns
nedgång, på grund av yttre övermäktiga förhållanden tvingas ned i fattigdom,
och å andra sidan att vi ha svårigheter beroende på oss själva, på vår

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
bristande förmåga att utnyttja våra resurser. Och jag tror fortfarande på,
att kan man skaffa sig vad som för livets nödtorft är nödvändigt, och kan
man hålla balans mellan export och import, så är det beroende på vad vi kunna
göra av våra egna resurser, vilken levnadsstandard vi skola ha. Ingen
människa faller väl på den idén, att då kunna vi konsumera allt vad som produceras
inom landet. Varje klok människa vet, att för att kunna konsumera
måste man också skaffa sig produktionsmedel, och att detta ingår i den där
skötseln av våra egna inre affärer.

Till sist kom emellertid herr Lindman med en sak, som kanske förvånade
mig allra mest. Han sade, att även örn vi ha allt detta, även om vi ha livsmedel,
även örn vi ha råvaror, även örn vi ha arbetskraft o. s. v., är det icke
möjligt, att vi sakna pengar? Ja, men herr Lindman har så många gånger,
såvitt jag vet, varit inne på den alldeles riktiga tankegången, att frågan om
försörjningen med betalningsmedel är en sak, som ligger i vår egen hand.
Betalningsmedel eller pengar äro ju ingenting annat än ett tecken på de verkliga,
konkreta nyttigheter, som finnas i samhället. Är det inte egendomligt
att då komma och säga, att vi ha visserligen allt vad vi behöva av konkreta
nyttigheter, vi ha produktionsmedel, vi ha livsmedel, vi ha råvaror, vi ha arbetskraft,
men var i all världen skola vi få pengar ifrån för att sätta allt
detta i rörelse? Jag får säga, att det är en fråga, som jag icke trodde behövde
besvaras. Försörjningen med betalningsmedel är det helt enkelt vår
egen sak att ordna. Och att ordna den så, att dessa betalningsmedel äro tillräckliga
för att hålla vår produktion och våra reella resurser i rörelse.

Herr Bergström: Herr talman! Det var ett avsnitt i herr Lindmans an förande

i går, som föranledde mig att begära ordet, och det var det avsnitt,
där han berörde frågan örn den statsfientliga propagandans verksamhet i landet
och rekommenderade en viss åtgärd emot denna verksamhet. Jag tyckte
nämligen, att herr Lindmans framställning var ganska ensidig, det var liksom
han ville begränsa denna verksamhet till de kommunistiska partierna. Det
fanns verkligen ett litet erkännande i hans anförande åt, att även den nazistiska
propagandan i landet en och annan gång hade blottat något av denna vässända,
som riktar sig mot statens säkerhet och mot den lagliga ordningen. Jag
fick det intrycket, att detta erkännande kom mycket försiktigt, och jag
förstår vad som ligger bakom. Det är ingen hemlighet, att inom de samhällsgrupper,
som herr Lindmans parti representerar, finnas ganska starka stämningar
av det importerade tyska slaget. Jag kommer i detta sammanhang
ihåg ett litet referat i Nya Dagligt Allehanda av ett anförande, som herr Lindman
hållit här i Stockholm på någon sammankomst, som Konservativ ungdom
hade haft, och där herr Lindman berättade, att han får mångå skrivelser
från högerfolk ute i landet, där de be honom och högerns ledning att icke stå
så hårt emot nationalsocialismen. Det är ju en bekräftelse på att det rör
sig stämningar inom detta läger, som äro ganska starka, och det är väl också
detta som gör, att herr Lindman i sitt anförande i går liksom endast snuddade
vid den nazistiska faran för den demokratiska statens säkerhet.

Det kan hava sina besvärligheter, när det är starka meningar, som brytas
inom det egna partiet. Jag förstår, att man då får gå försiktigt till väga,
men det kan också vara påkallat, att man vid sådana tillfällen tar itu en
smula hårdare med de egna och försöker reda upp begreppen och försöker återupprätta
den ansvarskänsla inför samhället och dess lagliga ordning, som utan
tvivel har sjunkit ned inom dessa samhällsgrupper under senare tid. Det är
detta jag vill peka på — ett dubbelt bokhålleri av ganska falsk beskaffenhet,

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
som man inlåter sig på inom högerhåll i denna fråga örn statens säkerhet gent
emot statsfientliga strävanden och riktningar inom samhället. För det första
hava vi dessa dagliga förebråelser mot oss socialdemokrater för att vi icke
skulle efterhålla dessa stämningar inom arbetarklassen nog hårt, och samtidigt
gör man vad man kan inom stora delar av högerpressen för att skapa
misstro gent emot demokratien, gent emot riksdagen, och det är utan tvivel
också så,^ att man i ganska hög grad lyckats i dessa sina strävanden. Man
träffar på dessa stämningar inom vida borgerliga kretsar. De hava trängt in
hos våra affärsmän i stor utsträckning. Vi möta dem hos de högre klassernas
ungdom, och det har tidigare gjorts gällande, att vår officerskår skulle vara
ganska starkt nedsmittad av desamma. Jag har vad de senare beträffar i det
längsta stått ganska misstrogen inför dessa uppgifter, då jag icke ansett, att
man har rätt att utan vidare förutsätta något sådant. Men sedan jag varit
i tillfälle att taga del av en artikel i en tidskrift, som låg här på våra pulpeter,
då vi inställde oss, en tidskrift, som heter Ny militär tidskrift, och en artikel,
som bär rubriken Demokratien och försvarets befälspersonal, måste jag
säga, att min misstänksamhet i detta stycke blivit väckt och detta mycket
starkt.

I denna artikel framkastas inledningsvis frågan örn, huruvida demokratien
kan lita på våra officerare och underofficerare, i den händelse att den och dess
statsordning skulle bli föremål för ett angrepp från diktatursträvande håll, och
det är anmärkningsvärt, att man utan vidare svarar här, att man kan icke besvara
den frågan med ja eller nej, helt enkelt därför att den är alltför dunkel.
När man fortsätter läsningen av denna artikel, får man ju ett klarare begrepp
örn vad det är man menar. Man delar upp diktaturfaran i två slag, en
röd, och skola vi säga, en vit, som termen brukar lyda, och man är nog vänlig
att upplysa oss örn, att är det fråga om en röd diktaturfara, då är officerskåren
obetingat att lita på. Jag får säga, att den upplysningen var ju
skäligen onödig, men vi hava i alla fall fått den i den artikel, som jag berört.
Så heter det vidare, att man för närvarande icke känner till någon annan partibildning
med ett så revolutionärt syfte som detta att med våldet omstörta den
statliga ordningen, men man är vänlig nog att tänka sig möjligheten av att en
sådan partibildning skulle kunna uppstå, och så förklarar man utan vidare, att
inför en sådan eventualitet kan man icke lita på vår officerskår.

Jag skall citera ett par tre korta brottstycken ur denna artikel, som äro
synnerligen belysande. Det heter i den första: »Missbelåtenheten med den
nuvarande demokratien som sådan är ganska allmänt utbredd på grund av
dess bristande saklighet och byråkratiska brist på handlingskraft vid behandlingen
av militära spörsmål samt dess ringa intresse för befälspersonalens önskningar.
» Orsakerna till missbelåtenheten redovisas i ett andra brottstycke, som
jag också skall be att få citera: Det är »den låga försvarsberedskapen, oviljan
eller oförmågan att vidtaga partiella förbättringar, det tröstlösa befordringsläget,
statsmakternas behandling av lönefrågor samt det olösta civilanställningsproblemet
för underbefäl», och det säges att »därest förhoppningar kunna givas
om ett bättre sakernas tillstånd under en annan politisk regim, är det ingalunda
uteslutet att talrika anhängare för en dylik tro stå att finna inom befälskårernas
led». Man får till sist det trösterika beskedet, att örn demokratien
kan se till att ett sådant där bättre sakernas tillstånd i försvarshänseende
och i fråga örn officerskårens intressefrågor kan komma till stånd, eller, som
det heter, att »demokratien visade sig mäktig att lösa våra försvarspolitiska
problem — kan demokratien förvänta att den politiska storm, som måhända
håller på att blåsa upp, skall lämna befälskårerna mera oberörda än övriga
samhällsgrupper. Den beprövade lojaliteten mot staten och dess lagliga led -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ning kan då, framgent som hittills, förväntas bestå utan hänsyn till politiska
meningsskilj aktigheter.»

Jag tycker, att det är en synnerligen anmärkningsvärd artikel. Här få vi
ju utan vidare det beskedet, att vi kunna räkna på lojalitet ifrån officers- och
underofficerskårerna endast under den förutsättningen, att riksdagen ger efter
för bl. a. anspråk, som skola tillgodose befordrings- och löneintressen o. s. v.,
och jag kan icke finna annat än att en sådan uppläggning av detta ömtåliga
problem är detsamma som att officerarnas lojalitet gent emot demokratien är
till salu inför det för dagen högstbjudande partiet. Man blir beklämd, när
man ser vittnesbörd som detta örn huru denna våldsanda har spritt ut sig,
och det t. o. m. inom ett så ömtåligt område som vårt försvarsväsen. Det är
i varje fall ingen anledning att sticka huvudet i busken och inbilla sig att
den demokratiska staten hotas av våld endast från kommunistiskt håll. Våldstendenser
komma också från andra håll inom samhället, och jag skulle våga
det påståendet, att de våldstendenser, som ligga i luften på borgerligt håll,
äro allvarligare för det demokratiska samhällets säkerhet, än de som komma
från kommunistiskt — och varför? Jo, helt enkelt därför, att när det gäller
de kommunistiska strävandena att med våld komma åt det demokratiska samhällssystemet,
så mötas dessa strävanden av en inflytelserik socialdemokrati,
som hittills har lyckats att i avgörande grad hålla dessa strävanden i schack
med rent moraliska och intellektuella medel. Det är icke förhållandet inom den
borgerliga samhällsklass, som högerpartiet främst representerar. Där möter
icke denna moraliska motvikt med tillräcklig styrka, utan där kelar man med
våldstendenserna, där finner man lätt i högerns tidningar — icke alla, men
en del — att den våldspolitik, som vi sett utövas i ett av våra grannländer, har
många förtjänstfulla drag, och man har en så oerhörd lätthet att där visa en
förståelse, som endast kan verka uppmuntrande på liknande stämningar inom
de samhällskretsar, som påverkas av denna press.

Jag vill med andra ord säga, att skall nu denna fråga tagas upp till en
allvarlig prövning, då skall man icke bara rikta sig mot det ena hållet, utan
då skall man se den i hela dess vidd, man skall göra klart för sig, att det icke
är bara från ett håll, som det demokratiska samhället hotas till sin säkerhet,
och jag skulle vilja säga det, utan att principiellt vilja göra något uttalande i
fråga om huruvida man på lagväg skall gå in för att bekämpa dessa partier,
att en lagstiftning, om den blir aldrig så hård och hänsynslös, blir icke av
det värde, som man kanske tror, örn samtidigt inom betydande folkgrupper det
råder stämningar, som formligen gå och leta efter våldet i våra egna politiska
strider. Jag menar med andra ord, att här få vi icke förbise betydelsen av den
moraliska försvarsberedskapen gent emot dessa strömningar. Vi komma eljest
att misslyckas med arbetet på att sanera det politiska livet. från dessa stämningar.
Det skulle därför kanske icke vara ur vägen, örn de inom högerpartiet,
som äro ärligt och allvarligt intresserade av att det demokratiska samhället
och den lagliga ordningen, som är förenad med detta, skall bestå, gjorde något
för att rensa upp inom det egna lägret, försökte göra klart för de egna vad det
är fråga örn, försökte göra klart, att det icke är bara fråga örn att krossa arbetarrörelsen,
utan att det är fråga örn huruvida hela vår folkkultur och rättsordning
skall gå mot sin upplösning. Det kan hända, att örn man toge i med
tillräcklig kraft och sade ett allvarets ord till åtskilliga högerredaktörer här
i landet, att man kunde få slut på denna fraternisering med de tyska våldsidealen,
få en stämning till stånd och ett skydd av moralisk vakthållning kring
vårt rättssamhälle och våra lagbundna utvecklingsmöjligheter, som vi dock
alla behöva för att kunna leva i ett kultiverat samhällsliv. Jag är för min
ringa del övertygad örn, att man har mera att vinna på den vägen, än örn man

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ensidigt går fram med lagstiftningens medel och blundar för att man har en
viss vakthållningsplikt inom de egna kretsarna, d. v. s. med andra ord i förlitande
på en lagstiftning låter dessa stämningar i salonger och kontor och på
arbetsplatser löpa fria och utan tuktan.

Jag har bara velat säga detta, herr talman.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Brädefors: Herr talman! Den föreliggande statsverkspropositionen

anses av oss kommunister icke utgöra någon socialistisk budget och icke heller
någon borgerlig budget, som har någon anstrykning av arbetarvänlighet, utan
vi anse den vara fullkomligt en kapitalismens, en den svenska kapitalismens
budget och de svenska storböndernas och godsägarnas budget. Herr statsministern
har här i dag gjort ett uttalande, att de åtgärder, som av regeringen
föreslogos i fjol och av riksdagen genomfördes, hava fått erkännande av de
mest inflytelserika företagare, och redan detta bevisar alltså att de åtgärder
som regeringen i fortsättningen föreslagit i år bli av samma slag och bli
sådana, som hjälpa endast de svenska kapitalisterna och godsägarna.

För övrigt sade herr statsministern i går, att han vågade påstå, att vilken
regering som helst, som hade suttit, hade icke kunna göra större besparingar
i budgeten än vad den nuvarande regeringen gjort. När man samtidigt vet,
att i de punkter i statsverkspropositionen, som äro rent arbetarfientliga, eller
militärbudgeten, har man gjort betydande ökningar, då förstår man, varifrån
dessa besparingar hava tagits och vilka det är som komma att bli lidande på
de besparingar, som statsministern talade örn.

Det har här i kammaren varit uppe åtskilliga, som talat örn att socialdemokraterna
icke hava hållit sina vallöften sedan senaste riksdagsmannavalet. Man
behöver icke orda om mera örn dessa vallöften annat än att blott säga, att
naturligtvis hava icke socialdemokraterna menat något i den stilen som att
infria dessa vallöften, utan dessa vallöften hava endast tillkommit för att
under falska förespeglingar försöka draga till sig väljarmassorna och försöka
inbilla dem, att socialdemokratien för arbetarnas och det fattiga folkets talan
i parlamentet.

Man föreslår i regeringens proposition, att krishjälpen och arbetslöshetspolitiken
skola fortsätta, och statsministern har talat om, att det i varje fall
har varit vissa förbättringar under det senaste budgetåret för de arbetslösa
och bönderna. Bland annat hade han hittat ett bevis för förbättringarna, och
han meddelade sålunda, att i december 1932 utgjorde de hjälptas antal 50.5 %
av anmälda hjälpbehövande, medan i december månad 1933 detta antal utgjorde
62.3 %. Här hade man sålunda att anteckna en förbättring av c:a 12 %
beträffande dem som sökt hjälp hos arbetslöshetskommissionen. Men man
talade icke om, att det återstår cirka 40 % av de hjälpbehövande, vilka man
härmed erkänner icke hava fått någon som helst hjälp, och det utgör, med den
arbetslöshetssiffra som statsministern också har upplyst örn, cirka 60 ä 70
tusen människor, som man lämnat i svält och elände. Kan man kalla detta
för en arbetarregerings politik?

Angående sedan de löner, som betalas i arbetslöshetskommissionens olika
arbeten, har man gjort det påståendet, att lönerna skulle hava ökats efter de
nya direktiv, som beslutades av fjolårets riksdag. Jag har några exempel från
Norrbotten, på vilket sätt dessa löner verkat, och jag kan nämna, att i Jukkasjärvi
socken är den lägsta grovarbetarlönen, nämligen den för vägarbetarna, 1
krona i timmen, men enligt vad jag har erfarit har för arbetslöshetskommissionens
arbetsplatser fastställts en timlön på 45 öre pr timme. På ett annat

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ställe i Norrbotten, nämligen Överkalix, utgör den lägsta grovarbetarlönen,
vilken noteras i vägarbeten, 1 krona i timmen, men arbetslöshetskommissionens
löner noteras med 60 öre pr timme. Sedan finns det även platser i Norrbotten,
där man ökat timlönen efter de nya direktiven. Jag kan nämna ett exempel.
På en av arbetslöshetskommissionens arbetsplatser där uppe utgjorde timlönen
före de nya direktiven 38 öre pr timme och höjdes till 45 öre, men arbetarna
tjänade mindre per dag, sedan timlönen höjts till 45 öre, därför att man samtidigt
nedsatt ackordssatserna. Och det är väl icke det som arbetarna intressera
sig för vid arbetslöshetskommissionens arbeten, örn timlönerna höjas
på papperet, men de tjäna mindre per dag.

Samma är förhållandet vid alla vägbyggen, som arbetslöshetskommissionen
har däruppe i Norrbotten. Jag kan såsom exempel nämna Åminnevägen. Här
har nu en Norrbottensrepresentant, herr Lövgren, varit uppe i dag och talat om
orsaken till dessa löner, och att arbetarna tjäna mindre nu än under föregående
direktiv. Han har alltså erkänt, att man på många arbetsplatser tjänat
mindre, och han försökte därför giva någon sorts motivering. Jag tycker, att
det är den löjligaste motivering man kan komma med, när man säger, att kommunisternas
agitation har gjort, att vissa reaktionära arbetsledare i arbetslöshetskommissionens
arbeten ha följt den ton, som stått att läsa i Norrskensflamman,
och att detta, eller dessa reaktionära arbetsledares egen tolkning av arbetslöshetskommissionens
direktiv, varit orsaken till att man tjänat mindre.
Jag har här det senaste numret av Norrskensflamman, där man behandlar arbetslöshetskommissionens
arbeten däruppe i Norrbotten och då bland annat i Kalix.
Man konstaterar därvid endast vad arbetarna tjäna per dag, och man har en
uppgift, att under oktober månad tjänade arbetarna i genomsnitt i Kalix 4 kronor
75 öre per dag, under november månad 3 kronor 86 öre och under december
månad 3 kronor 57 öre. Dessa uppgifter ha förekommit i Norrskensflamman
tidigare, och örn det är dessa uppgifter, som herr Lövgren förmenar
skulle lia försämrat nödhjälpsarbetarnas löner i Norrbotten, kan jag
inte förstå, vad det egentligen är för några arbetslöshetsdirektiv vi ha, som
tillåta dessa reaktionära arbetsledare att själva göra sina direktiv på olika platser
i landet. Detta är ett svaghetsbetyg i högsta grad åt arbetslöshetskommissionen,
då den enligt herr Lövgrens mening icke har förmåga att kunna korrigera
dessa arbetsledares reaktionära uppfattning, och ett underbetyg åt den
svenska socialdemokratiska regeringen, som har så lösa grunder för sin arbetslöshetspolitik,
att vilken småbas som helst får stifta sina egna lagar för arbetarna.
Men det är naturligtvis icke så, som herr Lövgren säger, utan detta är
en nödfallsmotivering, när man ingenting annat har till hands. Förhållandet är
i stället det, att dessa arbetslöshetsdirektiv blivit försämrade därigenom, att
de tillåta vilka tolkningar som helst och tolkningar till det sämre för arbetarna
på arbetsplatsen.

Herr Lövgren var i sin polemik här inne också på det riktiga uti att höja
priserna på jordbrukarnas produkter. Detta yttrade han på ett så konstigt
sätt, att man kan tolka hans yttrande därhän, att det är riktigt att höja priset
på jordbrukarnas produkter hur mycket som helst. Men på samma gång sade
han, att det också är riktigt, att arbetarna samtidigt få ökade arbetstillfällen.
Det var icke fråga om till vilket pris arbetarnas arbetskraft skall säljas. Det
är naturligtvis denna politik, som sätter sin prägel på de arbetsplatser, som
arbetslöshetskommissionen har, och de arbetslöner, som där betalas. Det är
denna lövgrenska synpunkt, som genomfördes av föregående års riksdag, när
man höjde priserna på en hel del jordbruksprodukter, men samtidigt i verkligheten
sänkte priset på arbetskraften åtminstone i arbetslöshetskommissionens
arbeten.

Torsdagen den IS januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

En annan sak, som bör anmärkas, och som naturligtvis följer den fortsatta
arbetslöshetspolitiken, är den s. k. frivilliga arbetstjänsten av ungdomen, vilken
vi här i kammaren redan uti fjolårets debatt påtalade, och vilken man nu synes
vilja fortsätta. Jag ser sålunda, att man förbereder arbetstjänstläger, ett i
Västerbotten och, såsom jag läste i en tidning i går, två stycken i Kopparbergs
län, ett i Vika socken och ett i Dals-Långed. Om man nu såsom något märkvärdigt
talar örn vallöftena och den ståndpunkt, som socialdemokraterna ha haft
i valrörelsen, då kan man i detta sammanhang även tala om socialdemokraternas
ståndpunkt vid andra tillfällen, t. ex. vid de internationella kongresserna.
Vid fackföreningsinternationalens senaste kongress i Bryssel behandlades frågan
örn de olika landsorganisationernas ställning till just sådana företeelser
som denna frivilliga arbetstjänst för ungdomen. Och man antog vid denna
Brysselkongress en resolution, uti vilken man sade: »Med hänsyn till att regeringarna
i vissa länder hava infört eller uttryckt en önskan att införa tvångsarbete
eller arbetsplikt samt försöka att mildra det drastiska i denna inrättning
genom att först införa något, som de kalla ''frivillig arbetstjänst’, förklarar
kongressen, att det är alla anslutna landsorganisationers plikt att göra det
starkaste motstånd mot detta system, vilket endast innebär arbetarklassens försättande
i slaveri.

Kongressen ger Fackföreningsinternationalens styrelse i uppdrag att igångsätta
en undersökning för att utröna i hur stor omfattning detta system redan
blivit tillämpat av de olika regeringarna och att meddela resultatet av denna
undersökning till de anslutna länderna för att på så sätt hjälpa våra organisationer
att föra striden vidare mot detta degraderade system.» Detta är den
fackliga internationalens kongressbeslut angående den frivilliga arbetstjänsten.
Den svenska socialdemokratiska regeringen föreslår nu raka motsatsen till vad
dess politiska meningsfränder i den internationella fackliga kongressen beslutat,
och samma personer, socialdemokrater, som ha deltagit i denna kongress i
Bryssel vid dess beslut, sitta nu här i riksdagen och besluta raka motsatsen till
vad deras kongress har beslutat. Naturligtvis bar icke den fackliga internationalens
kongress menat, att dess beslut och resolutioner skola följas, lika litet
som socialdemokraterna med sina löften i valagitationen ha avsett, att dessa
skola genomföras. De äro endast avsedda att tagas fram vid vissa högtidliga
tillfällen för att visa att vi i alla fall i ord varit ganska goda radikaler, även
örn gärningarna icke äro därefter.

_ I trontalet bebådades framläggandet för årets riksdag av frågan om en pensionskassa
för statsanställda arbetare. Jag vill redan nu passa på tillfället att
säga, att jag inte tror, att de statsanställda arbetarna äro nöjda med det förslag,
som avlämnats av den kommitté, som tillsatts för att utarbeta förslag i denna
fråga. Därest icke den socialdemokratiska regeringen, som nu har lovat att
framlägga proposition i ämnet, gör ändringar i detta förslag, så tror jag,
att de, som beröras av denna fråga, komma att kraftigt reagera mot ett sådant
förslag, som endast är ett urvattnat förslag till pensionskassa.

Herr Lindman försökte i går att på något sätt motivera sin attack emot den
kommunistiska rörelsen, och han försökte med detta påskynda lagstiftningen
emot denna. Han citerade kommunistiska internationalens exekutivkommittés
uttalande vid dess 13:de plenum som en nyhet. Nu är den kommunistiska faran,
denna allvarliga fara så nära. Jag kommer ihåg att i fjol, när samma
fråga var på tapeten, så var herr Lindman uppe då också och citerade ett stycke
ur det kommunistiska manifestet, och detta påstod han då vara en nyhet ifrån
den senaste kommunistiska internationalens kongress. Har inte herr Lindman
följt med tiden bättre, följt med den kommunistiska rörelsen bättre än att han
citerar 70 års gamla satser som nyheter? Och likadant här. Den sats, som

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
han citerat från kominterns 13:de kongress som en nyhet, den har redan i öppna
skrifter varit synlig för den kommunistiska internationalen sedan den bildades.
Under sådana förhållanden måste jag säga, att detta också är nödfallsutvägar,
när man ingenting annat har till hands.

Herr statsministern påstod här i dag, att han inte ville diskutera med kommunisterna.
Han ansåg, att det inte var lämpligt för honom att diskutera med
kommunisterna. Ja, jag skulle vilja kvitta med herr statsministern och säga,
att vi kommunister icke ha kommit hit till riksdagen för att diskutera med den
socialdemokratiske statsministern angående de former, i vilka vi anse oss bäst
kunna genomföra den borgerliga politiken till kapitalisternas och storgodsägarnas
nytta och val. Vi komma i stället att utan att diskutera med herr statsministern
eller några andra socialdemokratiska ledare avslöja _ just dessa
socialdemokratiska ledares kapitalistiska och borgerliga politik i riksdagen, vi
komma att föra detta ut till de arbetarmassor utanför parlamentet, vilka ännu
följa den socialdemokratiska politiken.

Herr Nyblom: Herr talman! Efter krisuppgörelsen i våras ha vi bonde förbundare

haft att utkämpa en formlig valstrid ute i landet. Vi ha varit
utsatta för en hetskampanj från högerns sida, som väl icke förut någon gång
förekommit. Vi ha måst kuska från det ena mötet till det andra, och överallt
ha vi fått höra vilka odugliga representanter man hade från bondeförbundshåll
här i riksdagen. Men icke nog med detta. Man har i viss press
utmålat en del av våra ledande män såsom skojare och ohederliga representanter,
som schackrare och som personer, vilka icke helt och fullt ha fattat sin
ansvarsfulla uppgift som riksdagsmän. Det är verkligen alla skäl till att
här till riksdagens protokoll anteckna en mycket skarp protest mot en dylik
hetsagitation, som sannerligen icke tjänar den borgerliga saken. Det är ju i
viss mån glädjande att ingen av dessa skarpa anklagelser har hörts här
under dessa två dagar. Men, å andra sidan, om skarpa anklagelser skola
göras, vore det bättre att de gjordes här öga mot öga och så att de genast
kunde besvaras av dem, som bli föremål för desamma.

Bondeförbundet har icke på något sätt svikit, vare sig sina ideal, sitt program
eller sina plikter gentemot valmännen och Sveriges folk. Bondeförbundet
är alltjämt fritt och obundet, det är varken vänster eller höger. Bondeförbundarna
lia icke blivit socialdemokrater därför att de ha samverkat med
socialisterna, lika litet som socialdemokraterna ha blivit bondeförbundare på
grund av nämnda samverkan. Var och en i sitt läger står fortfarande fri och
obunden. Det enda vi gjort det är att vi i en svår och brydsam nödtid —
kanske en av de värsta vårt folk haft att genomkämpa och genomlida —°ha
fattat det som en plikt både mot samhället och folket att försöka få till stånd
ett samarbete och en vilja till samförstånd i stället för att skärpa striden,
i stället för att gräva skyttegravarna emellan de olika politiska fraktionerna
ännu djupare än förut. Historien lär oss att det är farligt att i tider av
nöd skärpa de partipolitiska striderna, och den lärdomen avskräcker. Vi
stå nu inför nya och stora arbetsuppgifter vid denna riksdag. Vi ha framför
allt två allt annat överskuggande uppgifter, som det gäller att behandla. För
det första att lösa folkförsörjningsfrågan och för det andra att hävda statsmaktens
auktoritet.

Viktigare än all arbetslöshetspolitik är omsorgen om vårt näringsliv, örn
det produktiva näringslivet. Det internationella läget är sådant i dag, att
vi äro tvingade att föra en annan handelspolitik än den vi tidigare lia fört. Ju
förr vi överge den föråldrade handelspolitiken, desto bättre för oss alla. Vi
behöva nu ett handelsutbyte med de andra staterna efter något annorlunda

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
grunder, och det är sannerligen på tiden att en fullkomlig nydaning av vår
handelspolitiska taktik blir genomförd. Vi stå inför en ny ekonomisk politik,
en ny ekonomisk epok i världen. Vi ha gått ifrån frihandelsepoken och
gå nu hän emot något annat, som präglas därav, att staterna slå vakt om sina
egna försörjningsmöjligheter och endast köpa det från andra länder, som de
icke själva kunna producera. Det motto, som bondeförbundet satt för sin
politiska gärning är: »svenskt arbete åt svenska armar». Det är den norm,
som vi följa, det mål vi satt oss före, nämligen att se till att de svenska arbetarna
och de svenska bönderna skola ha sitt arbete i den svenska produktionen
och icke underhållas av andra. Om vi icke se till att i tid sörja för en annan
handelspolitik, kan det också hända, att vi bli efter i spelet om de stora internationella
marknaderna, som vi fortfarande ha möjligheter att erövra åt oss.
Stora områden utav vår produktion ligga fortfarande oskyddade. Åtgärder
måste till, och dessa åtgärder måste ofördröjligen tillgripas. Det återstår
mycket att göra även på jordbrukets område. Jag ger herr Herou i österFärnebo
rätt uti att det finns många ännu, som icke fått någon större hjälp,
men å andra sidan är det ju givet, att när jordbruksnäringen hade pressats så
långt ned av krisen, som verkligen skett, är det heller icke så lätt att på en
gång lyfta denna stora grupp av vårt näringsliv på ett högre plan. Men man
handlar icke rätt, om man, såsom herr Carlström i Helgagård, påstår att
ingenting blivit uträttat, och att ingenting inträffat i förbättrande hänseende
för Sveriges jordbruk. Går man till statistiken, går man till det officiella
prisindex, talas där ett helt annat språk. Man bör i alla fall hålla sig till
fakta och realiteter. Men har något vunnits, så är detta icke tillräckligt, utan
mera måste vinnas, örn man skall nå den fulla och hela räntabiliteten som jordbruket
och dess utövare ha rätt att kräva. Framför allt borde man ju tänka
på att se till, att landet sörjer för sitt eget fettbehov. Vi ha ingen anledning
importera margarinprodukter från utlandet. Vi kunna sörja för vårt eget
smörfettbehov och därigenom skapa ännu större arbetsmöjligheter för många
armar ute på landsbygden. Vi ha också anledning att säga, att det är ett
starkt önskemål ute bland jordbrukarna att nu åtgärder verkligen bli vidtagna
för att hindra den i viss mån skadliga och i viss mån också onödiga importen
av fodervaror ifrån utlandet. Man hälsar med glädje regeringens
initiativ härutinnan, även om man beklagar att det kom väl sent. Det hade
kunnat tillgripas tidigare, innan denna väldiga majsimport fått ske, en majsimport,
som lär ha motsvarat en daglig produktion av 2,500 svin. Det är klart
att, om man tillåter näringslivet att vara oskyddat, det också skall bli svårt
för statsmakterna att hålla uppe priserna på viktiga områden av jordbrukets
produktion.

En annan viktig sak, som anmäler sig till lösning, är de stora skogsfrågorna.
Speciellt för Norrland är det ju så, att man kan säga, att bränslefrågan
icke fått sin slutgiltiga lösning. Den måste lösas, det finns nu norrlänningar,
som experimenterat fram så utomordentliga träkol, att de icke blott
kunna ersätta kol och koks fullt ut utan t. o. m. äro billigare, men det finns
ingen möjlighet för dessa norrlänningar att få kapital för att sätta i gång
en produktion i större skala. Vänder man sig till bankerna, så avvisas man
därför, att det tycks, som örn det försiktiga kapitalet hellre i dessa tider investerades
i de räntelösa källarvalven i riksbanken än i näringslivet. Det
förefaller, som om man vore så inställd till att få ränta utan risk, att man
icke längre har mod och tillförsikt nog att våga kapitalet i vårt näringsliv.
Är det fallet, ja, då kanske man från statsmakternas sida får se till att skapa
en annan form av kapitalförsörjning i vårt land.

Viktigast av allt är, att man ser till att det produktiva arbetet upprätthål -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
les, men i den mån man icke kan sysselsätta folk i detta produktiva näringsliv,
måste givetvis en social hjälpverksamhet till, men den bör helt och hållet
följa arbetslinjen. Jag vågar säga, att jag efter mina många resor runt örn
i landet har den bestämda erfarenheten, att det ute bland folkets breda lager
och även djupt inne i arbetareleden råder ett mycket starkt missnöje med
kontantunderstödslinjen. Man håller före, att den är rent demoraliserande,
särskilt när det gäller vår ungdom.

Det har riktats en del kritik, och mycket häftig kritik, gentemot reservarbetarelönen.
Man har bl. a. sagt, att denna lön skulle hota att ruinera hela
vårt folkhushåll. Det är naturligtvis ingenting annat än en oerhörd överdrift.
Det är en överdrift därför, att den höjning, som genomfördes vid fjolårets
riksdag, icke kan ha de ekonomiska konsekvenser, som man här talar
om. Jag vill erinra örn att höjningen i själva verket endast ligger två och
en halv miljoner kronor över herrarna Hamrins och Sam Larssons förslag och
fem miljoner kronor över högerns förslag. Men högerns förslag saknade varje
som helst politisk möjlighet att vinna genklang i riksdagen, eftersom herrarna
Hamrin och Sam Larsson »ställt kyrkan mitt i byn». Det är alltså det senare
förslaget, man har att räkna med, och det var två och en halv miljoner
kronor billigare, men att det beloppet skulle ha någon så stor verkan på vår
finansiella ställning, som man har velat göra gällande — det gäller ju här
en miljardbudget •— det kan man kanske försöka inbilla dem, som äro i anden
fattiga, men icke dem, som i någon mån ha förmågan att tänka själva.

Jag tror också, att denna kritik varit mycket partisk och agitatorisk. Man
bär försökt att genom vissa finter förmå folk att lämna bondeförbundet, förmå
folk att tro, att vi handlat på ett oerhört skadligt och lättsinnigt sätt.

Man har också påstått, att reservarbetena skulle locka arbetskraften ifrån
näringslivet över till nödhjälpsarbetena. Det är ett fullkomligt löst påstående,
som saknar varje som helst bevis och stöd i verkligheten. Vi ha i närvarande
stund ett arbetskraftsöverskott på tiotusentals människor, som förgäves söka
arbete och heller icke kunna erhålla någon hjälp. Detta överskott står vilken
dag som helst näringslivet till buds, men det har icke anmält sig någon
företagare, som kunnat säga: jag kan taga hand örn detta överskott. Örn det
anmäler sig fabrikanter eller industriägare, som vilja taga hand om arbetskraftsöverskottet
och som sedan kunna säga: vi kunna icke uppbringa något
folk längre, då är tiden inne att avskaffa både reservarbetena och hela den
övriga sociala hjälpapparaten, men dessförinnan kan man nog icke tänka sig
detta såsom en realitet. Kritiken mot understödsreglerna har med säkerhet
varit mycket överdriven. Den har varit agitatorisk, men sant är dessvärre,
att missbruk förekommit vid reglernas tillämpning. Detta är dock icke reglernas
fel utan människornas fel. Det bör nog från statsmakternas sida
undersökas, huruvida myndigheterna, de statliga och de kommunala, med all
omsikt och sparsamhet handha de medel, som skattebetalarna ställa till förfogande.
Man kan icke finna sig i att skattemedlen skola lättsinnigt och slösaktigt
vräkas bort. Att skäl till kritik förefinnes, det kan man ju vara på
det klara med, örn man enbart hänvisar till sådana fall, som den s. k. Flatenaffären
och de kända eller rättare sagt ökända förhållandena inom Stockholms
stads fattigvård.

Givet är att. slapphet och undfallenhet från myndigheternas sida kunna ge
luft och ytterligare luft åt den understödstagaranda, som icke är uppammad
eller är någon följd av krisuppgörelsen från i våras utan är född långt tidigare.
Understödstagarandan kan få ytterligare livsluft genom slapphet och undfallenhet
från myndigheternas sida. Det kan icke få tillåtas, att sådana element,
som icke äro i verklig mening berättigade till understöd, få parasitera på den

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
hjälp, sorn är avsedd för de verkligt fattiga och nödställda. Man har exempel
från kommunerna på att man kanske icke sovrar materialet så väl som skulle
behövas, och ge icke reglerna möjlighet till en sådan sovring, måste nog regierna
omändras. Det finns exempel på att säsongarbetare med ganska goda
inkomster anmäla sig rätt tidigt efter det att de slutat en säsong för att erhålla
understöd och att de även fått understöd. Det är naturligtvis icke meningen
med denna arbetslöshetshjälp.

En annan sak, som man i kommunerna klagar över, är länsstyrelsernas stora
maktbefogenhet gentemot fattigvårdsstyrelserna. Man menar, att den kommunala
självstyrelsen i bra stor utsträckning är kringskuren och att man borde
försöka återvinna något av den makt, som fattigvårdsstyrelserna tidigare varit
begåvade. med. Nu blir det många gånger på det sättet, att element, som
faktiskt icke äro berättigade till hjälp, kunna tilltvinga sig hjälp därigenom,
att länsstyrelserna på grund av avståndet från kommunerna icke ha möjlighet
att bedöma läget på det sätt som fattigvårdsstyrelserna kunna. Örn understödstagarandan
växer, örn det blir på det sättet, att nödhjälpen missbrukas, kan
man vara övertygad örn att detta också kommer att undergräva den offervilja,
som dock finns ute hos vårt folk att hjälpa de nödställda. Jag undrar, om det
från sociala synpunkter kan vara önskvärt, att en dylik underminering sker.

Den andra stora uppgiften, som vi stå inför vid denna riksdag, är att hävda
statsmaktens auktoritet. Jag vågar säga, att vi äro många, både här och ute
i landet, som börja misströsta örn regeringen härvidlag. Det kan omöjligt i
längden tolereras, att självrådiga viljor korsa och omintetgöra statsledningens
välfärdsplaner. Ett samhällsskick kan heller aldrig i längden upprätthållas,
om enskilda organisationer tillgripa trots och självrådighet mot det
allmänna, om dessa organisationer stifta sina egna lagar, föra sin egen utrikespolitik
och uppträda som en stat i staten. Självsvåld leder på varje område
förr eller^ senare till den rena anarkien. Detta gäller även på arbetsmarknadens
område, där man har rätt att kräva, att organisationerna bli underordnade
en sund samhällsdisciplin. Man har rätt att begära, att det våldsamma
inbördeskriget på arbetsmarknaden upphör. Vi ha länge strävat efter och
alltid önskat, att mellanfolkliga konflikter skulle kunna uppgöras fredligt
genom förhandlingar inför exempelvis en domstol, men så tycks det icke vara
med arbetskonflikter. Där skall öppet krig råda. Varför? Det bör icke
längre förekomma i ett civiliserat demokratiskt samhälle. Varför skall man
— det vill jag tillägga i detta sammanhang — alltjämt ifrån visst arbetarhåll
driva den satsen och den agitationen, att arbetsgivaren är arbetarens fiende?
Företagaren och arbetsgivaren äro arbetarens bäste vän, och det bör skapas ett
ömsesidigt förhållande av förståelse och samförståndsvilja även på den kanten.
Klart är att organisationen kan vara bra och nyttig, men den kan också missbrukas.
Samhället måste skyddas gentemot ett dylikt missbruk såväl med
hänsyn till samhället i dess helhet som de enskilda medborgarna. Och den
disciplin, som samhället måste utöva, den skall icke vara ensidigt inriktad mot
det ena hållet. Den skall rikta sig lika väl mot arbetsgivarnas organisationer
som mot arbetarnas, ty lika litet som samhället kan tolerera en arbetsgivardiktatur,
lika litet kan samhället tolerera en fackföreningsdiktatur. Näringsoch
arbetsfriheten äro så värdefulla klenoder i det demokratiska samhället,
att de icke på något vis få förskingras eller neddragas.

Statsmaktens auktoritet måste också hävdas gentemot omstörtnings- och
våldselementen i vårt samhälle. Det är nog icke tu tal örn att icke myndigheterna
och statsmakterna visat alltför mycken slapphet och undfallenhet gentemot
våldselementen. Vår borgerliga allmoge kräver, att man nu tar itu med
detta på ett annat sätt än förut, de må tillhöra, dessa våldsmän och omstört -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ningsmän, den ena sidan eller den andra sidan. Man vill icke längre tåla,, att
dessa element på något sätt sätta sig på samhällets näsa. Man kan heller icke
längre tolerera den otäcka, orättfärdiga, osannfärdiga, ohyggliga agitation,
som från vissa talesmän bedrives mot riksdagen, mot regeringen, mot samhället
i dess helhet eller mot dess auktoritet. Enbart arten av denna våldsamma
hetsagitation och vissheten örn att dessa olika organisationer .anknyta till främmande
makter och kanske i viss mån också taga order utifrån, borde vara tillräckligt
för att i vårt land skapa en fast lagstiftning, som förbjuder dylika
företeelser på det politiska området.

Vågar icke det demokratiska samhället ingripa mot upplösningselementen,
så skriver också det demokratiska samhället därmed självt sin .dödsdom. Tolerans
är nödvändig, men den blir farlig och samhällsvådlig i samma stund
som den är liktydig med flathet, undfallenhet och slapphet. Vårt fria samhällsskicks
verkliga vänner kräva mera av manlig kraft, mera av verklig vilja
att hävda statsmaktens auktoritet.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Den föregående ärade talaren
inledde sitt anförande med den reflexionen att det parti, som han representerar,
bondeförbundet, under sommaren och hösten praktiskt taget fått föra en fullständig
valrörelse för att freda sig mot de angrepp och de anklagelser, som
partiet hade varit utsatt för på grund av sin medverkan vid fjolårets uppgörelse.

Ja, när jag hörde första delen av den ärade talarens anförande, slog det
mig, att det i ganska hög grad påminte om ett valmötesanförande och kanske

också hållits som sådant.

Herr Nyblom har rätt, när han fördömer de överord, som fällts rörande
denna uppgörelse, och jag kan också instämma i statsministerns yttrande i vad
det avser en protest mot ett fördömande av ett i riksdagen fattat beslut,
ett omdöme, som framförts på ett sådant sätt, att det kommer att kasta en
skugga över den renresentation, som fattat det. Men herrarna skola icke se
denna sak så ensidigt som den framställts här.

Från vår sida har verkligen ingenting gjorts för att provocera fram en
process örn vad som skedde i våras, men det förefaller, som örn somliga vöre
ganska angelägna örn att en sadan skall tas upp. Det kan. vara tillräckligt
att säga, att motsättningen i våras var djupgående men saklig. Den var sakligt
motiverad. I stort sett har också i den följande diskussionen framförts
sakliga argument, överord lia fällts, förhastade omdömen ha uttalats, men
icke bara från den ena sidan. Jag har varit närvarande vid ett diskussionsmöte,
där man från högerhåll vinnlagt sig om att undvika allt, som kunde
såra,’ men då i stället från motsidan yttranden fällts, som rivit upp en diskussion,
som ingalunda kunde anses önskvärd.

Mitt intryck är emellertid, att de, som gjort sig skyldiga till överdrifter och
tillgripit de hårda och skarpa orden, ha skadat sig och sin sak mest. Jag
tror därför, att vi i denna fråga kunna konstatera, att olyckliga överord fällts,
men att å andra sidan diskussionen under sommaren och hösten i stort sett varit

&aOm''vi erkänna detta, tror jag, att vi kunna avlysa processen nu och sedan
endast tillägga, att de som försöka demagogiskt bruka denna uppgörelse i sådant
syfte, som statsministern i dag talat örn, i längden göra sig själva den
största otjänsten. Jag vill bara erinra örn ett yttrande, som framförts, icke
minst från bondeförbundets sida, nämligen det, att högerns ståndpunkt i varas
skulle varit motiverad av en påverkan eller ett inflytande av storfinansen. Detta
har varit ett ofta återkommande agitations ämne. J ag har icke hört den saken

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tagas upp här i kammaren och jag förstår så väl varför: Det hör icke till sådana
argument, som föras fram i en församling som denna. När herr statsministern
och den siste ärade talaren gentemot högern sagt, att här saknas i dagens diskussion
en del av de starka orden från i somras, kunna vi med samma fog
rikta samma erinran mot dem. Den argumentation, som förts i t. ex. SocialDemokraten,
är nog också sådan, att varken statsministern eller hans partivänner
i kammaren skulle vilja föra fram den inför detta forum.

Emellertid begärde jag icke ordet för att framhålla detta utan för att ännu
en gång återkomma till finansplanen. Det är ju den som skall vara huvudföremålet
för remissdebatten, men det har talats så mycket örn andra saker i
dag, att jag nästan vågar göra anspråk på att komma med något som har nyhetens
behag, örn jag ber att få rikta uppmärksamheten tillbaka till finansplanen.
Vi ha hört ett par anföranden av herr finansministern, utomordentligt
intressanta och medryckande som vanligt ■— och jag tror särskilt givande för
läktarpubliken. Den starka optimism, som präglade dessa anföranden, är oerhört
medryckande. Man fann i det anförande herr finansministern höll i går
sannerligen ingen som helst betänksamhet och ingen återklang av det yttrande,
med vilket han avslutade diskussionen i ämnet vid riksdagen i fjol. Det
är skäl att man här ett ögonblick riktar tanken tillbaka till den debatt, som
fördes under en av riksdagens sista dagar. Finansministern framförde då en
del erinringar och betänkligheter, som gjorde ett mycket starkt intryck på kammaren
och som sedan också livligt ventilerades i den allmänna diskussionen.
Han framhöll, att vi måste ha ögonen öppna för de vanskligheter, som den nya
ekonomiska politiken innebure, och de risker den kunde medföra, örn detta
första avsteg från tidigare följda budgetprinciper hade till följd, att man för
framtiden bleve mera lättlockad i fråga örn att på den vägen finansiera statens
budget. Ja, nu äro vi inne på den väg, som finansministern med sitt
anförande — om jag uppfattade honom rätt — ville varna för och det är han
själv, som givit anvisning på att vi skola taga ytterligare steg på samma väg.
När finansministern här kommer med försvaret för det föreliggande förslaget,
gör han det i skickligt kringgående rörelser men utan att, såvitt jag kunnat
förstå, taga upp de stora huvudargumenten. Han låtsas t. ex., som om kritiken
mot skattepolitiken endast skulle gälla den nya kapitalskatten, och han
framhåller mycket verkningsfullt, att det väl i alla fall icke kan vara tal om
någon brandskattning av kapitalet, när man kommer med ett förslag, som innebär
en skatt av 50 ä 60 kronor årligen på en förmögenhet av 100,000 kronor.
Nej, naturligtvis kan det inte vara tal örn brandskattning av den förmögenheten.
Man kan t. o. m. peka på den skatt, som skulle drabba en miljonförmögenhet
och säga, att visst är den lätt att bära. Men detta sätt att lägga
upp problemet är alltför ensidigt. Och när man därtill så konsekvent, som
här skett, undviker att tala örn den andra form av kapitalbeskattning, som i
år föreslås, nämligen den nya arvsskatten, blir ovillkorligen hela bilden av vad
som är å bane ofullständig och missvisande. Det är framför allt arvsskatten
jag skulle vilja beteckna såsom ett farligt hot mot kapitalbildningen i landet.
Rammer man ihåg, att fjolårets riksdag beslöt en skärpning av arvsskatten,
som gör, att man i årets budget kan räkna med en avkastning av arvslottsbeskattningen
av 26 miljoner kronor, oell lägger man därtill de nya 6 miljoner,
som skola tagas ut genom stämpelskatt på arvfallen egendom, kommer man
till en total belastning på arvfallen egendom av 82 miljoner kronor om året.
Det är dock en mycket betydande del av den årligen arvfallna förmögenheten,
som på så sätt tages ut av staten och tages i anspråk för direkt konsumtionsändamål
— såsom här förut framhållits. Det är detta vi framför allt vilja

Andra hammarens protokoll 1934. Nr h. 4

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Viii remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
understryka som det betänkliga. Vad beträffar den nya kapitalskatten skall
det sannerligen icke från vår sida stickas under stol med att vi äro beredda
på att en sådan kan bliva nödvändig, oell vi erkänna, att i den form den här
föreligger är den ganska måttlig. Men i denna skatt se vi — och vi ha fog
för detta — en inledning till en ytterligare skärpt kapitalbeskattning i olika
former. Vi reagera dessutom mot att dessa ständiga skatteskärpningar icke
kunna komma såsom ett led i en enhetlig, genomtänkt och målmedveten skattepolitik,
som varit föremål för en grundlig utredning och bakom vilken står
något mera än kraven på grund av rent tillfälliga ekonomiska situationer. Nu
blir hela vårt skattesystem fullständigt splittrat. Det är svårt för menige man
att bilda sig en klar uppfattning om hur mycket av skatt till stat och kommun
som belöper sig på inkomst och förmögenhet. Just genom att man saknar
överblick, blir det lättare för försvararna av den nya finanspolitiken att vindicera
den uppfattningen, att det i själva verket icke är fråga om oskäliga eller
alltför tunga bördor.

Vad vi emellertid framför allt i denna finansplan liksom i fjolårets beteckna
såsom farligt och betänkligt är den oerhört svällande lånebudgeten. Genom
fjolårets beslut steg summan av lånemedel till 285 miljoner kronor. Lägger
man därtill den i år föreslagna lånesumman och de lånemedel, som skota uppföras
på den bebådade tilläggsstaten, kommer man till ett belopp av 525 miljoner
kronor, som på två år upplånas, därav 270 miljoner kronor med kort
amorteringstid. Dessa 270 miljoner äro icke lånemedel i vanlig mening, de
motsvaras icke av produktiva tillgångar i statens hand. Det är detta, kort och
gott, som vi beteckna som det verkligt farliga och vådliga i den nya finanspolitiken.
Jag är övertygad örn att det var den saken, som också finansministen
tänkte på, när han i fjol vid slutet av riksdagen framförde sina varningsord.
Att han tänkt på den även senare har man belägg på, örn man läser hans
resonemang i finansplanen. Där märker man på åtskilliga punkter en viss betänksamhet.
Men det förefaller, som om det vöre mycket lättare att visa en
fullkomligt ogrumlad optimism, när man tatar inför en fullsatt kammare än
när man sitter vid sitt skrivbord och skriver en finansplan, som sedan kanske
kommer att mer än en gång granskas och vändas av kommande finansministrar
och kommande riksdagar.

Det är emellertid icke bara den fara, som ligger i den ofantliga ökningen
av statsskulden — delvis för improduktiva ändamål — som vi se och vilja peka
på utan det är också andra risker. Det sker icke bara en rubbning av de sunda»
principer, som hittills varit gällande för det svenska budgetarbetet, utan heta
budgetarbetet förryckes genom den nya finanspolitiken. När anslag, som icke
kunna finna plats inom den normala skattebudgetens ram och som icke av
vederbörande departementschef kunna föreslås att utgå under resp. huvudtitel
att täckas i vanlig ordning, föras över till lånebudgeten under rubriken »Fonden
för förtag till statsverket» så är detta en finansieringspolitik, som redan
avsatt skadliga verkningar och som måste göra detta för varje år i allt större
utsträckning. Det är icke underligt, om allmänhetens och även i hög grad
riksdagens uppfattning i dessa ting förryckes, när man inför en sådan Åy
politik. Det är så lätt också att få folk med på dylika linjer, när de plötsligt
se utvägar öppna sig för anslag och utgifter, som annars icke skulle varit
möjliga att genomdriva. Man kan säkert vinna understöd och gillande även
från en del kretsar, som i vanliga fall äro anhängare av mycket stränga sparsamhetsprinciper.
Jag menar, att här pågår ett uppluckrande av den fasthet
i resonemanget i ekonomiska ting, som dock är en så utomordentligt viktig förutsättning
för att en folkrepresentations budgetarbete skall utföras i rätt anda
och rätt riktning.

Torsdagen den IS januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

I ett föredrag har en representant för regeringen sagt — och jag tror det
har upprepats i dag från regeringsbänken — att vi naturligtvis icke kunna
fortsätta med en sådan politik år efter år. Detta förbjuder sig självt. Ett år
till kan det gå; sedan måste vi lägga om. Men har man inom regeringen den
uppfattningen, då måste jag till finansministern ställa samma fråga som en
föregående ärad talare: varför vänder man icke redan i år? Det blir alldeles
säkert mycket, mycket svårare att vända nästa år. Då har man i mycket stor
utsträckning åsamkat sig de ökade svårigheter, som jag nu pekat på. Man halen
ofantligt ökad skuldsumma att dragas med, som kommer att kräva en för
flera ar utsträckt amorteringstid. Även på den punkten ha ju finansministerns
principer från förra året betänkligt rubbats. I fjol var han förespråkare för
kort amorteringstid, i år lägger han fram förslag, som visserligen inte klart
säga ut men dock bygga på längre amorteringstid. Även häri ha vi ett tecken
på, hur hastigt uppmjukningen fortgår och hur en riktning tar överhand,
som strider mot allt vad vi förut ansett såsom sunda budgetprinciper här i
landet.

Men då frågar kanske någon: Är det möjligt att vända redan i år? Måhända
kan man inte i ett slag ga över till vad jag vill kalla gamla, sunda budgetprinciper,
men jag tror det skulle vara utomordentligt betänkligt, om inte riksdagen
genom sitt ståndpunktstagande i år klart och tydligt markerade, att
den vill gå tillbaka och att den vill börja göra återgången redan i år. Alltsammans
hänger ju på, i huru stor utsträckning man anser sig kunna och böra gå
med på dessa låneutgifter, som upptagas under rubriken »Fonden för förlag
till statsverket». Att det finns en del, som kan behandlas och betraktas såsom
kapitalutgifter i vanlig mening, ha vi inte bestritt. Det erkände vi i fjol och
det göra vi även i år. Men av den katalog på utgifter, som statsministern har
! givit i sitt yttrande under rubriken »Övriga frågor», framgår ju, att i stort
sett äro dessa utgifter av det slag som vi på högerhåll motsatte oss i fjol och
som vi motsätta oss även i år. Med fasthållande av de principer, som vi tilllämpade
i fjol, skulle större delen av dessa utgifter utmönstras. Från den utgångspunkten
kommer man till helt andra krav i fråga örn finansiering-en av
budgeten än de i denna finansplan upptagna. Man kan föra över från de statsinkomster,
som finansministern velat binda för amorteringsändamål, vissa summor,
som skulle kunna lätta skattebudgeten och därmed möjliggöra upptagandet
därstädes av vissa ökade utgifter för arbetslöshetsändamål. Överhuvud
thget tror jag, att det på detta område finns en ganska vid marginal för diskussion,
örn man blott tar sikte på att vi böra komma tillbaka till sundare finansieringsprinciper
än de i fjol accepterade.

Syftemålet med denna statliga företagarverksamhet känna vi alla, och det
tjänar ingenting till att här taga upp skäl och motskäl från i fjol. Då finansministern
i går framhöll, att just i detta ögonblick, då konjunkturerna hålla
pa att vända sig, kail effekten av en sådan här statlig investeringspolitik bli
större och gynnsammare än förut, skulle jag vilja invända, att man kanske
kan säga motsatsen med större skäl. Det är möjligt, att just nu bli verkningarna
av denna statliga investeringspolitik skadligare än för ett år sedan.
Jag tror för min del. att denna statliga företagarverksamhet, denna betydande
investering i statliga företag, hämmar och oroar den privata företagsamheten
och minskar lusten att gripa sig an med företag och begagna sig av den konjunkturförbättring,
som skönjes. Hotet mot sparmedlen och mot kapitalet verkar
också i samma riktning. Jag tror, att örn man vinnlägger sig örn sunda
finanser och samtidigt stöder, på sätt vi nu kommit in på, de näringsgrenar,
som äro i behov av stöd, skapa vi siikert de bästa förutsättningar för ett fortsatt
konjunkturuppsving.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Nu har i finansplanen och även i yttranden från statsrådsbänken i går och
i dag framhållits, att man måste se dessa problem även på längre sikt. Det
skall jag villigt erkänna, och denna synpunkt är ingalunda för oss högermän
främmande. I fjol hade jag tillfälle att från denna talarstol framhålla,
att när man skulle ta ståndpunkt till frågan örn arbetslösheten fick man inte
göra det i den begränsade form, vari frågan då var upplagd, utan man måste
söka se frågan i stort. Man måste fråga sig, örn förhållandet mellan ^landets
försörjningsmöjligheter på längre sikt och de anspråk, som ställas pa nuvarande
generation skattebetalare, var rätt avvägt. Det framhölls också, att
man hade anledning taga upp vissa speciella näringsproblem och försöka utreda
dessa för att komma fram till en fastare ståndpunkt vid bedömandet av
hela vår näringspolitik och våra försörjningsmöjligheter. Att döma av vissa
yttranden har regeringen samma uppfattning och har inlett utredningar i sådant
syfte. Jag hälsar dessa utredningar med tillfredsställelse, och jag är
alldeles övertygad örn, att det var inte dessa utredningar, som herr Lindman
i går syftade på, när lian ironiskt talade om att regeringens mycket febrila
utredningsverksamhet på manga områden tycktes inga såsom ett led i deli
allmänna konjunkturstimulansen. Men jag skulle i detta sammanhang vilja
säga, att nog kan man med sådana här utredningar åstadkomma eli massa
saker. Men kan utreda, vilka råvarutillgångar vi ha, vilka tekniska och
mänskliga resurser, som stå till förfogande för en utvidgad eller omlagd produktion.
Man kan på detta område åstadkomma en mycket fullständig och
givande utredning, men vad man inte kan utreda pa detta sätt är marknadssituationen
och prisläget för våra exportvaror. Försöker sig staten på att
där komma fram med utredningar, som sedan skola utgöra grunden för en
statlig vägledning pa detta område, misstänker jag, att vi verkligen komma
ut i den stora olyckan, nämligen att staten får ansvaret för alltsammans, när ''
det går galet. På denna punkt måste det enskilda initiativet taga ledningen

Jag skulle sålunda vilja uttala den livliga önskan, att den utredning, som
nu pågår, måtte så anordnas, att det blir ett intimt och förtroendefullt samarbete
mellan den statliga utredningsapparaten och näringslivet och att nian
framför allt tar sikte på att inte göra något, som kan rycka undan grunden
för det enskilda näringslivets initiativ och ansvar, när det galler bedömandet
av konjunkturerna och ledningen av näringslivet i stort sett. Gör man det,
blir konsekvensen ovillkorligen, att staten också får ta ansvaret i fortsättningen,
när det går galet. Jag skulle inte önska och jag tror ingen önskar, att

staten skall komma i den situationen. _

Till sist endast ett ord med anledning av en fråga, som åtskilliga gånger
diskuterats under dagens lopp. Det är frågan örn skillnaden mellan att taga
ur kassafonden och att låna upp medel. Det ar ju alldeles riktigt, som finansministern
påpekade, att ur ren likviditetssynpunkt är det ingen skillnad 1 engar
finnas ju inte här, lika litet som när det galler det enskilda livet, i kassaskåp
eller fonder, utan pengarna skola mobiliseras och det sker vanligtvis sa,
att riksgäldskontoret får, i den mån inte skatte- och andra medel inflyta, Mila
unn medel Det kan då inte vara någon stor skillnad menar val finansministern,
när man ändå lånar upp medlen, om man bokförmgsmassigt tar dem
ur en fond, eller om man bokför dem som nya lan. Men förbiser man inte
då en väsentlig sak? Det är val dock en högst väsentlig skillnad mellan a
ena sidan att taga i anspråk besparade tillgångar, Rom aro resultatet i vissa
fall av en alltför stark beskattning under tidigare ar och som resulterat i att
kassafonden år från år svällt och nu visar högst betydande tillgångar som
kunna tagas i anspråk för budgetens finansiering, och a andra sidan att lana

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
upp medel, för vilka man måste betala ränta och amortering. I senare fallet
har man ju bundit för en längre eller kortare tid framåt kommande statsregleringar
för utgifter.

Här har ju talats i tonfall, som i mångt och mycket påminna om fjolårets.
De flesta av oss ha väl också tänkt, att den möjligheten ligger nära till hands,
att vad som kommer att ske vid årets riksdag blir en fortsättning av den
politik, som inleddes i fjol. Herr statsministern har i varma ordalag givit
uttryck åt sin förhoppning, att så skall ske, men han vidgade i sitt sista anförande
sina förhoppningar något till att gälla inte bara en lösning mellan
ett par partier utan en lösning, som skulle kunna med större rätt kallas för
medborgerlig. Ja, »lösningar» äro ju alltid så utomordentligt svävande begrepp.
Man kan lösa en viss fråga i enighetens och samverkans tecken, men
icke hela det komplex av frågor, som ligger före en riksdag och av vilka
var och en för sig framkallar motsättningar av olika slag. Att komma fram
till en gemensam linjen är något, som man kan tala örn i vackra ordalag, men
med den långa erfarenhet som herr statsministern besitter kan han nog inte
hängiva sig åt alltför stora förhoppningar. Vad man kan hoppas är, att den
sakliga behandlingen av de stora och viktiga frågekomplex, som även i år
ligga på riksdagens bord, skall bliva sådan, att den ute hos folket skapar en
känsla av att frågorna här inte avgöras slumpvis genom partipolitiska överenskommelser,
där den ena eller andra parten springer ifrån ståndpunkter,
som han endast några få veckor tidigare deklarerat som sin och sitt partis.
Sådant kan inte ingiva förtroende. Man må framställa motiven hur ideella
som helst, det kan inte ingiva förtroende. Om man verkligen vill hålla fast
vid önskemålet att återställa förtroendet för folkrepresentationen, är det nödvändigt
att partierna vinnlägga sig örn att vara trogna mot sina ideal och att
hålla sina löften.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Här har det från åtskilliga
håll, kanske framför allt utom riksdagen, i pressen o. s. v. upprepats så många
gånger, att man blivit utsatt för en så oerhörd hets och beljugning. Detta reagerar
jag på det starkaste emot, och jag tycker verkligen, att man kan lägga
bort det där pratet örn den hets man är utsatt för. Ty det är klart, att ger
jag mig in i politiken och har en mening, som jag står för, så söker jag hugga
in på dem, som ha olika uppfattning, men jag får väl i herrans namn tåla, om
<jag får på pälsen själv precis på samma sätt som jag ger andra. Om jag får
mer eller mindre av den sorten tycker jag egentligen kan kvitta. Det skulle
verkligen glädja mig mycket, örn jag slapp att höra historien örn hetsen och
dylikt mera — den kunna vi gärna lägga åt sidan, ty i det fallet äro vi lika
goda kålsupare allihop. När man icke kan finna tillräckligt med hets i en
persons yttrande, klagar man på pressen. Ja, men var och en vet ju, hur pressen
skär till i växten. Kan man blott, när man läser en tidning, gå ut ifrån
att ungefär hälften verkligen är något att fästa sig vid, då är det en mycket
bra tidning. Men icke är väl någon så befängt galen, att han tror på allt vad
sam står i pressen eller tänker, att den inverkar så förfärligt mycket. Den
ståndpunkten lia vi vuxit ifrån. Låt oss slippa höra tjafset om hetsen —
det vore alltid en vinst!

Den föregående ärade talaren var inne på åtskilligt, som jag också ämnade
yttra mig om. Det är den ekonomiska sidan av saken, som jag fäster mig
mest vid. Jag tror, att en hygglig ekonomi måste vara grunden för nästan allt
framåtskridande —• det må gälla en enskild, en samfällighet eller staten. Lämnar
man den grunden, tror jag, att man förr eller senare kommer ut på gungfly.
Jag är gammalmodig, det är möjligt. Det kan hända, att man kan reda

Nr 4.

Torsdagen dea 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
sig på ett annat sätt, men ännu ha vi icke sett, att det lyckats någonstans med
den andra metoden.

Äras den som äras bör — det är till herr statsministern, som jag först skulle
vilja rikta ett påpekande med anledning av vad han yttrade i går. Han talade
örn att förhållandenas tryck hindrar sparsamhet. Ja, det kan ju vara så,
att den automatiska utgiftsstegringen kommer ingen ministär ifrån. Men
det är en sak, som man kanske borde fästa sig vid, och det är frågan, hur man
skapar denna automatiska utgiftsstegring. Därvidlag ha vi, särskilt på det
sociala fältet, gått fram med ganska stark fart. På det sociala området finns
det aldrig någon botten — det är en ren omdömesfråga, hur mycket man kan
offra i det hänseendet, ty kraven och fordringarna kan man aldrig uppfylla
totalt. Det är ofta på det sättet, att man först fattar ett beslut om ett litet
organisationsanslag på 50,000 å 100,000 kronor. Men sedan kommer allt det
andra automatiskt efteråt. Vad de sociala utgifterna beträffar har åtminstone
jag från denna talarstol så många gånger begärt, att man skulle få en
samlad plan på det hela, en uppgift på hur mycket pengar man kunde offra
på desamma och hur man skulle fördela dem. Det har jag inte sett ett spår
av, och det är likadant, när man börjar resonera örn saken. Jag undrar ändå,
mina herrar, om icke ni som äro yngre, när ni nått den ålder jag kommit till.
få märka, att ni tagit er vatten över huvudet. Ty sedan man kommit in i
spåren, är det naturligtvis svårt att göra någon förändring och göra en återgång.
Det är därför man skall tänka sig grundligt för, innan man ger sig
in på .sådana saker, som kräva 10 miljoner kronor örn året eller dylikt och
kanske mera sedan. Härmed skall jag lämna statsministern. Jag gratulerar,
örn han tror, att han verkligen på detta sätt kan hålla på i det oändliga på
det sociala fältet.

1 statsverkspropositionen har statsrådet och chefen för finansdepartementet ,
under rubriken »Inkomster» tagit upp ett par saker, som jag skall litet titta
på — jag har antecknat åtskilligt som jag nu får gå förbi, eftersom tiden inte
tillåter det. Det står på sidan 11 nederst på andra stycket, att det principiella
avgörandet väl får anses »lia fallit till förmån för de mindre stela
metoderna att skapa balans i budgeten». Det är väl meningen att detta skall
läsas så, att det är en stel metod, örn man har en verklig balans i budgeten
och att fjolårets beslut följaktligen innebar, att dylikt hade man frångått.
Ja, det var ju det jag var rädd för i fjol, att vi gjorde. Men då hette det icke
på det sättet ifrån herr statsrådets sida — inte alls. I år få vi veta, att vj
nu slagit in på den vägen och att en balanserad statsbudget inte tycks behövas,
ty Kungl. Maj :t har gått med på att man frångått den linjen. Det kan nog
bli allvarligt i fortsättningen att gå till väga på ett sådan sätt.

Jag går så vidare till sidan 12 — det blir litet ojämnt med anmärkningarna,
men det var också litet ojämnt i finansministerns uppställning; tråden var
icke så rak, och för att jag icke skall hoppa fram och tillbaka på sidorna,
tillåter jag mig följa finansministern. I första stycket på sidan 12 heter
det: »De skäl, som sålunda för ett år sedan ansågos motivera en hård be gränsning

av löpande utgifter finansierade genom skattemedel, synas n^ig
fortfarande hållbara.» Var och en såg ju, att i fjol var det bara ett bollande
med dessa saker. Man kastade det ena i sammanhang med kristidsuppgörelsen,
och det andra fick stå på budgeten, och brorslotten togo de här kristidssakerna.
Tror verkligen herr statsrådet, att man kan intaga en sådan dubbelställning
att man säger: här skall sparas, här skall hushållas på dessa saker, ty
dem har jag ställt upp inom skattebudgeten, men beträffande dem, som jag
upptagit under rubriken »I anspråk tagna kapitaltillgångar» i form av lån
för att förbättra konjunkturen, skola vi inte spara alls. Jag tycker, att detta

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
har ingen möjlighet att rimma sig i längden. Det blir naturligtvis godtycke,
det kan man inte komma ifrån.

Så finns det på sid. 15, fjärde stycket, en punkt, där det heter: »Erfarenheterna
under det gångna året ha starkt framhävt de svårigheter, som möta
försöken att höja prisnivån. Så till vida ha de röster, som bland valutasakkunniga
uttryckte tvivel om vår förmåga att på egen hand åstadkomma en
avsevärd prisstegring, tills vidare fått rätt.»

Jag tackar verkligen herr statsrådet för hans medgivande. Det var ju
även min tro, att så skulle komma att gå, men det var just inte i fjolårets
budgetuppställning, som man gick in på denna sats.

Jag gick förbi en sak på sid. 14. Den är enligt min mening det allvarligaste
i hela finansplanen. Där står: »En annan del av denna statens verk samhet

kan anses innebära, att inkomster överflyttas från vissa medborgargrupper
till andra, som därigenom sättas i stånd att bättre tillfredsställa vissa
materiella och andliga behov. Så länge denna överflyttning, med beskattningen
som medel, sker från verkligt bärkraftiga till ekonomiskt svagare
medborgargrupper, finns den starkaste anledning att anse den gagnande för
hela samhället.»

För fyrtio, femtio år sedan hörde jag August Palms närmaste adepter, som
talade örn de ekonomiska förhållandena i samhället. De togo det tämligen
primitivt och ansågo, att man skulle dela upp förmögenheterna så att det
skulle bli jämlikhet inom folket. Nu kan jag icke läsa detta på något annat
sätt än att det är ungefär samma sak, som här står, men det är mycket vackrare
uttryckt. Man flyttar det från den ena gruppen över till den andra. Nu
är det ju så, att den där flyttningen, vad beträffar förslaget i fjol örn kvarlåtenskapsskatt,
gick itu på sätt och vis. Man kastade ut det genom dörren,

, men så har herr statsrådet fått in det genom fönstret igen, och han föreslår nu
en särskild bouppteckningsstämpel på 50,000 kronors förmögenhet. Han har
inte gått ned till 20,000, utan låter det vara litet högre. Nu är det inte gott
att veta, hur många miljonärer det finns i landet, ty herr statsrådet får väl
först flytta deras förmögenhet och deras inkomster, innan han kommer ner
till de andra. Nu är jag så gammal och jag har så litet, som kan vara underkastat
flyttning enligt herr statsrådets mening, så kanske jag kan slippa
undan i livstiden, så att herr statsrådet inte behöver flytta på något vad mig
beträffar. Men att det är ett perspektiv, som jag tycker är en liten smula betänklig!,
kan jag inte neka till. Men kanske sedan den där flyttningen riktigt
kommit i gång den visar sig präktig på allt sätt.

Så var det betänkligheterna mot den förra året inledda finanspolitiken, som
skulle ha förlorat i styrka. Jag tror inte mycket på att så skulle vara fallet.
Örn man repeterar samma sak, blir den väl nästan starkare än vad den var
från början.

Det var mycket intressant för mig att höra en replik av herr Hamrin i första
kammaren. Jag kunde av replikens innehåll förstå själva det tal, som repliken
skulle utgöra ett svar på, och det var just att den föregående regeringen hade
tillämpad samma metoder som den nuvarande, nämligen att man hade tagit i
anspråk kapital till att gälda löpande utgifter och att man på så sätt hade givit
ingångsklaven till det system, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
nu så starkt fortsatt. Jag tyckte det hördes nästan på herr
H amrin, som örn han ville säga: Fader, jag har syndat, ty han medgav,
att det var kanske fel, men det hade sagts ifrån andra håll, att det var så
lätt att ta ur kassafonden. Så är det just när man börjar att ta ett avsteg
från det man själv anser vara det rätta. Då kunna alltid de, som komma
efter, taga ett riktigt långt steg. mycket längre än det föregående, så att

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
det får en helt annan betydelse än det lilla fjät, som man själv tagit i
detta fall. Jag anföll nämligen rätt hårt herr Hamrin, då han var finansminister,
och påstod, att de metoder han använde voro alls inte korrekta,
men han försvarade sig med att budgeten gick ihop, och då var han
nöjd för tillfället. Nu har han fått se, vad följden blivit. Och det får jag
säga, att när han började skrapa av statens tillgångar i form av kapital, så
trodde jag att det skulle väl inte vara möjligt att fortsätta så länge till med
att skrapa på detta sätt, ty då får man väl snart rent så man ingenting kan ta
längre. Men det finner jag, att man må ha skrapat hur mycket man vill förut,
så kunna andra finansministrar skrapa ännu mera, örn än det blir mycket tvivelaktigt,
vart deras skrapningar bära hän. I år finner man t. ex., att beträffande
pensionsavgifterna skrapar den nuvarande finansministern så att de skolagå
direkt till pensioner och intet avsättas för detta ändamål såsom eljest en
sund ekonomi fordrar. På så sätt kan man nog i fortsättningen nästan skrapa
på vad sätt som helst. Men jag föreställer mig, att när man kommit så långt,
att man tvunget får lov att betala det hela och tiderna ha repat sig, som jag
hoppas de måtte göra, tror jag det stackars folket, om inte tiderna bli alldeles
extra ordinärt utmärkta, kommer att få det ekonomiskt värre än vi ha det nu,
ty de skola betala dessa saker. Det kan väl sägas, att man tar det från de
stora förmögenheterna och flyttar över från dem, men det plockas ändå ut av
arbetet och arbetets produkter, det kommer man inte ifrån. Det är där, som
det ytterst blir det hål, som skall fyllas. Den föregående talaren var något inne
på den saken. .Vid det kammarsammanträde, som vi hade i anledning av några
följdbeslut, som fattades i det särskilda utskottet förra året, uppträdde till min
stora förvåning herr statsrådet och uttalade sitt ogillande eller åtminstone sitt
beklagande av att man hade utsträckt amorteringstiden för det föreslagna lånet.
Herr statsrådet sade ungefär så här, att det kan giva anledning till att man
kanske kommer att fortsätta på samma väg. Nu trodde jag icke det allra
minsta att herr statsrådet, när han uttalade sitt beklagande över att utskottet
handlat så, genast skulle slå in på samma väg i fortsättningen. Nu lia
vi kommit dithän, att det skall gå ytterligare fyra år igen, så att det alltså blir
sju års amorteringstid.

När nu regeringen ansett, att beslutet i fjol gav hemul åt att det där systemet
nied stela statsregleringar skulle upphöra, så kan man ju göra sig den frågan,
hur länge herr statsrådet ämnar fortsätta med de här tänjbara statsregleringarna,
d. v. s. de här statsregleringarna, som icke äro stela. Skall man fort-^
sätta därmed så länge det råder tydlig arbetslöshet, så blir det som förut, ty
med det kostsamma sätt, på vilket arbetslöshetshjälpen omhänderhaves här i
landet, uppammas det ju arbetslöshet. Det blir mycken arbetslöshet under åtskillig
tid framåt. Arbetslösheten blir en permanent institution fast kanske
icke alltid så stor. Men skall man icke sluta med det här systemet för budgetens
finansiering förrän arbetslösheten gått avsevärt tillbaka, då föreställer jag
mig, att det blir kolossalsummor, som måste upptagas genom lån. I fjol uttalade
sig statsrådet för att man skulle tillämpa detta system en gång för att
därmed söka åstadkomma en bättre konjunktur men att systemet icke finge upprepas.
Det har visat sig, att herr statsrådet i det fallet icke har hållit ord. Ordhållighet
är således icke någon dygd, som man kan säga, att han lider avsevärt
av, när han så där utan vidare fortsätter med systemet. Jag kan förstå, att
man kanske kan säga häremot, att systemet icke genomfördes i hela dess vidd,
därför att byggnadskonflikten stod hindrande i vägen och att det av den anledningen
förelåg svårigheter. Jag vet icke, örn jag skall beklaga eller gratulera
herr statsrådet, ty nu kan han ju stå kvar vid sin mening att om icke byggnadskonflikten
varit, så hade det där systemet upphört och då skulle vi ha fått de

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
där bättre konjunkturerna. Det hade lyft upp näringslivet i hela landet. De
som tvivla därpå kunna ju också stå kvar vid de ståndpunkter, som de då hade,
ty det har ju icke inträffat något, som verkligen kunnat giva belägg för vad
ett sådant sakernas tillstånd betytt i och för sig. Naturligtvis insåg jag och de,
som stodo på någorlunda samma linje som jag, att de, som fingo arbete genom
igångsättandet av dessa arbeten skulle få det lättare, men vad jag var mycket
tveksam örn var, hur det skulle gå med den där allmänna konjunkturlättnaden.

Det är påfallande, att man i ett mycket stort land, nämligen i Amerikas
förenta stater gått fram efter någorlunda samma metoder som finansministern
här i landet. Men naturligtvis vill jag icke säga till honom att han på något
sätt plagierat Förenta staterna i den vägen, ty han var ju först och presidenten
Roosevelt kom långt efter. Eljest är det ju ett betydligt syskontycke emellan
dessa metoder. En oerhörd skillnad föreligger det naturligtvis i fråga om effekten,
ty när Förenta staterna kastar ut sina hundratals miljoner dollars skakar
det i finanssystemet i hela världen, men örn Sverige lånar upp 100 miljoner
kronor, så är väl det knappast mera märkbart bland storstaterna än en
fluga, och icke förändras världskonjunkturen något vidare därigenom. Det som
jag tycker är mest betecknande för Amerika, det är att presidenten på samma
gång som han framlade sina förslag och fick kongressen med därpå, skapade
en bild, som skulle stå som ett märke, som man liksom skulle följa och tro på.
Där man såg den bilden, där var allt rätt och bra ställt. Det var den blå örnen.
Nu har jag icke på de sista månaderna hört, örn det är några fjädrar kvar på
den där örnen. Detta visar ändå att till och med presidenten ansåg, att det var
viktigt, att man skulle tro, att det hela skulle lyckas. Det ekonomiska förnuftet
kunde man icke gärna koppla in i det sammanhanget. Det gick icke.
Här gäller samma sak. Skall man verkligen kunna säga att detta skall kunna
lyckas, ja då skall man också kunna tro på saken, men man skall koppla bort
sitt ekonomiska förnuft, som ju tydligt säger, att detta aldrig kan lyckas. Det
hela går icke, ty det strider mot allt ekonomiskt förnuft. Herr statsrådet är
emellertid icke precis ensam. Det finnes ju många andra här i världen, som
försöka sig på att under dessa kritiska tider lyckliggöra folken på sådana här
mera moderna sätt, nämligen genom att låna pengar för att slå ut dem på konsumenterna.
Det har icke lyckats någonstädes, vad jag vet, i längden.

Man bottenskrapar staten grundligt undan för undan, som jag nyss nämnde.
Se till exempel på kreditkassan av år 1922, som jag tror att den heter.
Det är ju tydligt att den kassan har lidit kolossala förluster. Ja, betalar man
ingenting nu av på förlusterna, så får man väl betala en annan gång så mycket
mera. Jag tror icke, att det är möjligt att lyckas med sådana planer. Att
det verkligen är farligt att giva sig ut på djupet i de ekonomiska spörsmålen,
utan att man har någon solid grundval tycker jag mig ha fått en smula belägg
på från Danmark. Det sista danska inrikes statslånet, som upplades för att
klara upp jordbrukshjälpen och arbetslösheten blev icke mer än halvtecknat.
Det var ett styggt memento för det hela. Visserligen kan man säga att herr
Stauning suttit i sex år och att det är bra lång tid, men jag tror dock att danskarna
borde följt med litet bättre, ekonomiskt sett. Skulle verkligen den ekonomiska
politik, som herr statsrådet här gjort sig till målsman för, leda till
samma resultat, som man nådde, när det gällde det danska statslånet, ja då
vill jag verkligen säga: Gud bevare gamla Sverige i ekonomiskt hänseende.
Jag skall icke klandra någon. Var och en lever efter sitt sinne och arbetar
naturligtvis så mycket Imn kan i den riktning, som han företräder, men jag
tycker ändå alltid att det är .sorgligt att lämna det fasta oell beprövade, när
man icke har något annat att komma med än att giva sig ut på teoriernas

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
bräckliga stråt, på teoriernas glanskis. Då skall det vara mer än lycka, om
dessa teorier kunna bära hem ett resultat som den, som har förfäktat teorierna
trott på. Jag måste bekänna, att jag aldrig dragit i minsta tvivelsmål att
herr statsrådet själv tror på de ekonomiska teorier, som han kommer med.
Jag är övertygad örn att han gör det. Men det hindrar ändå icke, att jag
omöjligt kan slå ihjäl mitt ekonomiska förnuft, som jag från barnsben fått
lära mig och genom egen verksamhet också har fått mycket utvecklat. Det
ii r en omöjlig uppgift, som herr statsrådet har försökt sig på och den kan aldrig
lyckas. Jag ber verkligen enträget, herr statsrådet, att tänka litet grand
på vad den föregående talaren yttrade. Vore det icke bättre att börja en liten
vändning i riktning mot de stela budgeterna redan i år. Det blir helt säkert,
herr statsråd, värre ju längre herr statsrådet uppskjuter därmed. Jag tror,
att det vore till alla parters fromma. Då kunde man nog också blåsa av en del
av den här striden, som nu föres. Men så länge man rör sig blott på teoriernas
gungfly går det icke. Jag måste säga, att jag åtminstone har fått lära
mig, att inbillningen den är värre än pesten.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! dag kan helt instämma i de

inledningsord, som den föregående ärade talaren nyss framförde, då han talade
örn de indignationsutbrott. som ibland här framkomma i kammaren och
som rikta sig mot andra partier och deras press. Jag instämmer med herr
Olsson i Kullenbergstorp. Jag tror dock icke, att det tjänar någonting till att
hoppas på, att man skall upphöra med dylika indignationsutbrott. Det hör ju
till ritualen i det politiska livet, att vissa personer skola gå fram på torget
och korsa sig över andras dålighet. Det är ingenting att göra åt den saken,
det kunna vi aldrig bli fria ifrån. Herr Olsson i Kullenbergstorp har alldeles
rätt. Vi äro lika goda kålsupare allihop. Det kamratliga umgänget och
samarbetet skulle vinna på örn denna uppfattning sloge igenom. Men jag tror
inte, att det är något annat att göra, än att behandla sådana indignationsutbrott
på samma sätt som herr Olsson i Kullenbergstorp behandlar överdrifterna
i tidningspressen. Man skall icke fästa så mycket avseende vid dem,
inte ens örn de komma från mycket högt uppsatt håll.

Herr talman, tiden är långt framskriden. Jag skulle ha lust att säga en del
om statsministerns planhushållningsprogram och kanske även om annat. Men
jag har lovat herr talmannen att vara kortfattad och skall därför endast inskränka
mig till att säga några korta ord. Jag vill då först säga, att det
är svårt att få reda på någonting rörande detta planhushållningsprogram.
Man hade väntat, att socialiseringsnämnden skulle ha givit något besked men
förgäves. Allt är dimmigt och oklart. Man har svårt att få något begrepp
örn vad som åsyftas. Herr statsministern antyder emellertid i statsverkspropositionen,
att vi kunna bli tvingade att förflytta arbetskraften. Jag antar,
att detta, skall komma att ske genom befallningar eller kommenderingar eller
hur det nu kommer att ordnas. Herr statsministern antyder även, att den
övertaliga arbetskraften kan komma att förflyttas till jordbruket. Detta är
således hans planhushållningsprogram. Det bör ställas i samband med den
arbetslöshetspolitik, som föres just nu. Den politiken medför, att lantarbetarna
sugas in till städernas reservarbeten från landsbygden. Detta kan konstateras
i många fall och arbetslöshetskommittéerna i städerna bli också tvingade
att vidtaga mycket stränga åtgärder för att motverka den sugningen.
Alltså, den politik, som nu föres, leder till att arbetarna från landsbygden
sugas in till städerna, Sedan kommer planhushållningsprogrammet och då
skola dessa arbetare på statens bekostnad åter flyttas från städerna till jor -

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
den. Jag ber att fa säga herrarna på statsrådsbänken, att det planhushållningsprogrammet
giver icke intryck av planmässighet, knappast ens av hushållning.

Herr statsministern talade om att vi kunna bli nödsakade tillämpa ett system,
en planhushållning, som nu tillämpas i Italien och Tyskland, och det
kan ju hända, att vi komma att göra det, men jag tvivlar mycket på att
planhushållningen kari genomföras och uppehållas utan diktatur, alltså ej i ett
land med ett demokratiskt styrelseskick. Jag måste säga, att när en socialdemokratisk
regering i vårt demokratiska styrelseskick icke mäktat göra slut
på landsorganisationens bojkott mot Tyskland, en bojkott, som utrikesministern
ogillar, och icke heller att få slut på byggnadskonflikten, då kan jag inte
förstå, hur den skall ha möjlighet att genomföra planhushållningsprogrammet.

Jag skall nu till sist be att få ställa en fråga till hans excellens statsministern.
Han är visserligen inte närvarande här, men jag hoppas, att kamraterna
på regeringsbänken föra fram min fråga till honom. Vi lia haft en lång
debatt i två dagar, och många intressanta ting ha framkommit under denna
debatt. Men vad har resultatet blivit av allt detta talande? Ja, hans excellens
statsministern har brett ut en stor famn, och i den innesluter han icke
blott sitt eget parti utan uppenbarligen även ett borgerligt parti, och då han
var som mest översvallande välvillig, fick åtminstone jag det intrycket, att
han ville innesluta oss alla i sin fadersfamn. Välviljan är stor, och jag skall
inte underskatta den, men det finnes en del, som icke vilja vara inneslutna i
denna famn.

Jag undrar, örn det icke varit lämpligt, örn vi hade haft tillfälle att nu vid
debattens slut verkställa en votering örn en dagordning. Jag vet, att min högt
ärade vän ecklesiastikministern åtminstone tidigare varit av samma mening
som jag. Jag tror detta skulle varit lyckligt och gagneligt. Jag är säker på,
att vi de närmaste dagarna få läsa i regeringspressen örn vilken utomordentlig
seger, som regeringen vunnit. Jag är säker på, att herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet kommer att framställas som en av vår historias allra
största statsmän. Jag vet, att detta visserligen icke är statsministerns önskan,
ty han har alldeles rätt, då han säger, att vi skåningar äro inga vänner av
skryt. Men jag är säker på, att så kommer att ske. vare sig statsministern vill
eller icke. Det hade då varit fördelaktigt, örn vi haft en votering, som visat
huru stort det förtroende är, som står bakom regeringen, och fått veta. vilka
som ha del i ansvaret för den politik, som föres här i landet. Icke minst ur
klarhetens synpunkt hade detta varit synnerligen värdefullt.

Jag ber att få erinra örn, att riksdagen på sin tid skrev till Kungl. Majit
med begäran örn utredning angående införande av dagordningsinstitut i svensk
riksdagspraxis. Detta institut har ju till uppgift att vara en kontrollapparat,
som skall visa, huruvida det demokratiska systemet verkligen fungerar. Då
man har så stort intresse för demokratien, som regeringen och statsministern
ha, så måste jag säga, att det är anmärkningsvärt, att herr statsministern alldeles
glömt bort denna skrivelse. Han talade med energi och entusiasm för
denna riksdagsskrivelse, då frågan var före i kammaren. Man kan väl inte
tänka sig, att den omständigheten att högerledaren och hans parti i allmänhet
var mot förslaget är anledningen till, att ingenting tycks ha blivit gjort i
denna fråga. Jag vill därför påminna herrarna på regeringsbänken därom,
litt en av motionärerna var herr K. G. Westman.

Jag vore mycket tacksam, örn herrarna på regeringsbänken ville framföra
en hälsning till statsministern att han sliker upp skrivelsen och verkställer den
av riksdagen begärda utredningen.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr Andersson i Leabo: Herr talman! I den debatt, som förts örn kris programmet

och verkningarna av den förda krispolitiken har från olika håll
allt ifrån ytterligheten till höger, representerad av herr Magnusson i Skövde,
vidare av herr Carlström och ytterligheterna till vänster, kommunister av olika
valörer, däri inbegripen herr Ström i Göteborg, förfäktats den åsikten, att det
mindre jordbruket ej fått någon vidare hjälp. Ja, vissa av dessa herrar ville
göra gällande, att landsbygdens fattiga folk rentav stjälpts genom den förda
krispolitiken.

Enär jag icke blott till namnet utan även i verkligheten är en småbrukare,
må det tillåtas mig att göra några reflexioner, knutna till vad som här sagts
i denna sak. Från högerhåll har även framhållits såsom anmärkningsvärt att
de hjälpsökande från grupperna hemmansägare, arrendatorer, kronotorpare,
mindre jordbrukare samt hemmasöner och lantarbetare, med ett ord jordbrukets
folk ökats. Ja, detta är ju ej så underligt. Alldeles riktigt påpekas i A. K:s
rapport därom, »att krisens långvarighet, som tvingar jordbrukarna att reducera
användningen av lejd arbetskraft, väsentligen bidragit härtill torde vara
ostridigt». Det förhåller sig även så särskilt vid det mindre jordbruket, att
det ofta finnes vuxna söner, som ej nämnvärt behövas vid det lilla jordbrukets
skötsel. Dessa hava förut kunnat erhålla arbete i skogarna, tillfälligt arbete
vid större gårdar och för övrigt vid snart sagt alla övriga arbeten ute på landsbygden.
Men genom många samverkande orsaker hava dessa arbetstillfällen
minskats eller helt försvunnit. Därvid hava hemmasöner och med dem jämställda
ej annat att göra, än att taga sin tillflykt till sitt ofta fattiga hem. Men
hemmets små ekonomiska resurser äro snart uttömda. När så skett är det väl
ej underligt, ej heller orätt, att även de vänt sig till den offentliga arbetsförmedligen
för att erhålla den hjälp, som där står till buds och såmedelst utnyttja
den samhälleliga hjälpverksamhet, som är andra hjälpbehövandes rätt.
Att detta medför ökat antal hjälpsökande är ofrånkomligt. De, som anmärka
härpå, mena väl ej, att denna grupp skall vara utesluten från samhällets hjälpverksamhet.

Det har vidare sagts, att det mindre jordbruket ej fått någon vidare nytta
av jordbrukshjälpen. Man har därvid både nu och tidigare i kritiken emot fjolårets
beslut pekat på mjölkregleringen under framhållande att dessa mindre
jordbrukare hava så litet mjölk att sälja, att den prisstegring, som skett, icke
spelar någon större ekonomisk roll. Jag vill erinra örn att såväl i min hemtrakt,
som, jag tror, i hela landet i övrigt har den prisförhöjning, som åstadkommits,
belöpt sig till omkring en tredjedel. Hade icke denna mjölkreglering
genomförts, skulle resultatet i stället lia blivit att priset sänkts med en tredjedel
ned till ett pris av högst 4 öre per liter. När nu en småbrukare får detta
högre mjölkpris, anser jag, att detta är en hjälp, fastän den visserligen ej är
tillräcklig. Men dess värde bör dock icke förringas på det sätt som ofta förekommit,
något som ju givetvis leder till ett icke önskvärt — man kan säga i
många avseenden —■ skadligt missnöje och till ett förringande av dessa hjälpåtgärder.
Man har heller icke kunnat anvisa någon väg, på vilken man skulle
kunna ernå effektivare åtgärder. Emot detta kommer man då ibland med den
invändningen att priset på fläsk, kött och ägg har fallit. Ja, det må vara
sant, men på sista tiden har en ändring till det bättre inträffat. Jag vill
erinra örn att riksdagen ju dock har gått in för att stödja ett organisationsarbete
på slaktdjursmarknadens område, ett arbete, som syftar till en avsevärd
prisförhöjning på dessa produkter och som ernås genom att producenterna
bättre behärska denna marknad. Att det på detta område vidtagits stora och
omfattande åtgärder är klart. Det är dock ingen anledning att förringa värdet
av detta organisationsarbete, därför att resultat ännu icke i nämnvärd grad

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
Ilar visat sig. Ej heller finnes det anledning att förringa värdet av den hjälp,
som erhållits i andra avseenden. Hade fullt effektiva åtgärder i prishöjande
riktning kunnat genomföras på kött-, fläsk- och äggproduktionens område,
skulle kommunisterna, som nu beklaga sig över att jordbrukshjälpen varit ineffektiv,
höjt ett ännu värre ramaskri mot den, som de bruka säga, oskäliga
livsmedelsfördyringen. Från det hållet borde det därför icke icke komma några
anmärkningar i anledning av att hjälpåtgärderna varit ineffektiva. De ökade
eller nya anslagen för det mindre jordbrukets stödjande, däri då inbegripna
även de anslag, som syfta till beredande av arbete för landsbygdens folk, såsom
anslagen till dikningar och skogsvård m. m., komma även det mindre jordbruket
till hjälp, direkt eller indirekt. Att denna samlade hjälpverksamhet ej
är tillfyllest, är jag fullt på det klara med. Med glädje skall hälsas mera
effektiva åtgärder, örn de kunna anvisas och äro genomförbara.

Jag vill dock påpeka en ur småbrukarsynpunkt synnerligen angelägen omständighet.
När det föreslås miljoner för att hjälpa jordbruket, då borde man
särskilt beträffande det mindre jordbruket se till, att denna hjälp får sådan
form, att det genom dessa anslags erhållande beredes arbete. Jag menar härmed,
att de anslag i olika former, som nu ställas till det redan existerande
mindre jordbrukets förfogande, böra få återbetalas genom förbättringsarbeten
på dessa mindre jordbruk, ty att ställa pengar till dessa jordbrukares förfogande
i form av lån, som skulle återbetalas, medför ju ingen effektiv hjälp.

Jag vill också påpeka, att vid såväl mindre som större jordbruk är det synnerligen
angeläget, att man tager större hänsyn än nu till jordbrukarnas ekonomiska
bärkraft. Jag syftar därpå, att man borde, där så ske kan, genomföra
sådana ändringar i fråga örn utkrävandet av skatter, att man fäster vederbörligt
avseende vid den omständigheten, huruvida jordägaren i fråga är verklig
ägare till sin jord, alltså skuldfri, eller örn han endast till namnet är ägare,
d. v. s. skuldsatt för mer än han äger.

De som kritisera de hjälpåtgärder, som vidtagits visavi jordbruket -— och
det gäller såväl högern som kommunisterna —- borde också lägga märke till
följande omständigheter. Vad kommunisterna beträffar, så ha ju dessa icke
kunnat anvisa några framkomliga vägar för att hjälpa jordbruksnäringen på
ett bättre sätt. Detta gäller i synnerhet det mindre jordbruket. Och vad den
andra parten beträffar så vill jag säga, att det får icke förglömmas, att jordbrukskrisens
farlighet och långvariga skadeverkningar i mycket stor utsträckning
bero därpå, att jordbruket till följd av bristande omvårdnad under föregående
år icke varit rustat för denna långa kris.

Såsom ett avskräckande exempel på krisuppgörelsens verkningar talade
herr Magnusson i Skövde med darrande stämma om en småbrukare, som ville
övergiva sitt hem för att bli nödhjälpsarbetare. Den typen, herr Magnusson,
är icke den rätta typen för landets talrika småbrukare. Det är icke så illa
ställt med dessa jordbrukares kärlek till sina hem och det arbete de där ha
att utföra, att de för den ungefär fem Öres höjningen av nödhjälpslönen per
dag äro villiga att lämna sina hem och bli hemlösa nödhjälpsarbetare. Även
örn herr Magnusson i Skövde har en välkommen användning för denne krissmåbrukaro
i sin kritik av krisuppgörelsen i fjol, så vill jag säga, att det
förefaller, som örn denne småbrukare vore tämligen konstgjord. _ Inte bli väl
småbrukarna hjälpta, om alla lia det lika dåligt ställt som de själva i denna
jordbrukskrisens tid. Så långt jag minns och av egen erfarenhet vet jag, att
det varit så, att dessa landsbygdens småfolk alltid förtjänat mindre i sitt
eget yrke än vad de egentligen behövt för sin utkomst, men deras räddning
har legat i att de kunnat skaffa sig litet extra i andra arbeten och därigenom
förvärvat någon extrainkomst på andra områden, som varit bättre betalda.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Felet är nu, som förut nämnts, att de av skilda samverkande orsaker äro avstängda
från dessa extraförtjänster.

Det är ju alldeles tydligt, att örn nödhjälpsarbetslönen i de trakter, där
dessa småbrukare bo, varit den där femöringen lägre, så hade det icke i något
avseende medfört någon förbättring för oss småbrukare. Men det är ju
givet, att jordbruket och i synnerhet det så svagt ställda mindre jordbruket i
ökad utsträckning behöver bliva delaktigt av de olika hjälpmöjligheter, som
kunna stå till buds. Härtill kan då svaras, att samhällets resurser räcka
icke till; vi kunna icke alla bliva samhällets skyddslingar. Ja, det erkänner
jag och förstår till fullo, men örn den nuvarande småbrukarbefolkningen icke
kan hjälpa sig själv, och örn icke heller samhället förmår hjälpa till i tillräcklig
grad, då är det också fullständigt meningslöst att tro, att någon räddning
ligger i att utöka denna folkgrupp.

När nu hjälpverksamhet på skilda områden är ofrånkomlig, torde det väl
inte ligga något orätt i att medlen härtill tagas, där de ekonomiska resurserna
äro tillfinnandes. Hjälpbehovet minskas, örn alla göra sitt bästa för krisens
övervinnande, och därför bör också varje saboterande av statsmakternas
beslut i hjälpande syfte med alla samhällets maktmedel avvisas. Byggnadskonflikten
är ett avskräckande exempel på bristande samhällssolidaritet och
utgör en mörk punkt i en likaledes mörk tavla.

Jag har, herr talman, med detta velat giva uttryck för några av de synpunkter
på ett pär avsnitt av krisproblemen, vilka finnas inom den folkgrupp,
som jag tillhör, och vars talan så många vilja föra, fastän de i det dagliga
livet stå oss rätt fjärran.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! De. som ha åhört denna remiss debatt

såväl i dag som i går och sedan få se rubrikerna i vissa tidningar,
måste väl få det intrycket, att den upplysning, som allmänheten får genom
tidningarna, är ganska vilseledande.

Då jag nu har ordet, skall jag först be att för ett ögonblick få rikta mig
till herr Carlström och framföra några reflexioner i anledning av hans anförande.
Efter att i går lia redogjort för vissa saker och uttalat sin uppfattning
örn vad som gjorts vid föregående års riksdag — jag vet inte örn han på förhand
talade örn vad som skulle kunna göras vid innevarande års riksdag — yttrade
han, att tillståndet inom jordbruket alstrat nazism och bolsjevism. Ja, ärade
kamrater, för min del har jag den bestämda uppfattningen, att ett fortsatt
tillstånd med långa debatter i riksdagens båda kamrar, debatter, som inte
lämna något resultat, kan medföra, att folket ute i bygderna börjar undra om
det parlamentariska och det demokratiska systemet är vuxet sin uppgift.
Jag uttalade den uppfattningen föregående års riksdag, och jag har fortfarande
samma uppfattning.

Vidare sade herr Carlström, att man skall på valmötena tala örn för valmännen
vad man vill. Då herr Carlström reser ut på valmöten, talar han således
örn vad han vill, när det gäller vissa åtgärder för jordbruket. Jag skall
här be att få erinra örn en sak.

Herr Carlström tillhörde en löneregleringskommitté, som år 1929, örn jag
inte missminner mig, fick på remiss en fråga örn löneförhöjning till en viss
grupp av medborgare. Han anslöt sig då till dem, som tillstyrkte denna
löneförbättring, och framförde ingen kritik mot vad som då föreslogs. När
sedermera den situationen förelåg, att vi skulle börja vidtaga åtgärder för
jordbruket, då stod herr Carlström här i kammaren och talade örn skillnaden
mellan olika gruppers inkomster och menade, att inga andra åtgärder voro
möjliga än de som gingo ut på att pressa ned produktionskostnaderna. Men

Torsdagen den 13 januari.

Nr 4.

Vid remius av statsverkspropositionen. (Forts.)
då undrar jag, om man inte kail säga, att skillnaden mellan olika gruppers
inkomster skulle bli större, ifall sådana åtgöranden, som han tycktes vilja
förorda, vidtoges, än vad den tidigare varit. Jag menar, att man skall väl
tala om hur man själv ställt sig till de olika åtgärderna och inte kritisera vad
som är gjort, då man själv överhuvud icke velat göra någonting.

Det var emellertid icke i anledning av herr Carlströms yttrande, som jag
begärde ordet, utan i anledning av vad herr Magnusson i Skövde yttrade.
Icke därför att det var herr Magnusson, som höll anförandet, utan därför att
han, örn tidningarna icke äro fel underrättade, är vice ordförande i andra
kammarens högerparti. Jag vill då säga, att jag, av vad såväl herr Lindman
som herr Anderson i Norrköping yttrade, har fått den uppfattningen, att
dessa herrar i remissdebatten försökt och låtit sig angeläget vara att på ett
sakligt sätt lägga fram sina synpunkter utan att kritisera någonting annat
än vad de från sina utgångspunkter ansågo sig böra klandra. Men herr Magnussons
i Skövde uppläggning av saken påminde mera örn vad som enligt
tidningarna kan förekomma vid ett valmöte, där det gäller att lägga fram
enkla synpunkter på verkningarna av ett tidigare fattat beslut. Jag menar,
att då nian i denna församling kan så väsentligt förenkla problemen som
herr Magnusson gjorde, förvånar det mindre vad som kan förekomma inför
en mera okritisk församling.

Herr Magnusson i Skövde tillät sig att komma med den där billiga argumenteringen
att bland annat nämna, att spannmålsregleringen var genomförd
innan fjolårets överenskommelse träffades. Ja, det må vara sant, att den var
genomförd, men vi veta ju icke om detta till äventyrs berodde på att vi började
förstå varandra litet bättre, och därmed efter bredare front genomföra åtgärder,
som för landet voro nödvändiga i ett kritiskt läge. Då herr Magnusson
i Skövde vidare säger, att följden av överenskommelsen i fjol bland annat
blivit, att t. ex. fläskpriserna fallit, ja, då är herr Magnusson i Skövde alldeles
fel underrättad, ty fläskpriserna ha fallit på grund av större produktion av
denna vara än vad vi tidigare haft. Härtill kommer, att England, vår främsta
köpare, minskat importen från Sverige med cirka 30 /, och importminskningen
har för övrigt drabbat icke endast oss utan även andra exportländer. De åtgärder,
som ytterligare behövas för att motverka detta prisfall, så att vi komma
upp i bättre priser, det är just sådana åtgärder, som jag förutsätter, att
1934 års riksdag skall vidtaga.

Nu skall man inte begära, att herr Magnusson i Skövde, som tillhört andra
lagutskottet i flera år, skall ha så lätt att tränga in i jordbruksutskottets angelägenheter,
men varför icke tala örn verkningarna av köttpriserna? Örn herr
Magnusson i Skövde ser efter i prisstatistiken, skall han finna följande. Sedan
slaktavgifterna började användas och det nied tillhjälp av dessa skedde en
export till vårt södra grannland, ett land, där vi som mest gynnad nation till
lägsta tullavgiften få exportera 6,000 djur, vilket inneburit en prisförhöjning,
som för de södra delarna av landet kan uppskattas till 40 %. Det är kanske
inte riktigt att tala örn prisförhöjning i förhållande till priserna för ett och
ett halft år sedan, men i realiteten är det en prisförhöjning, som inträtt, sedan
dessa bestämmelser kommit i tillämpning, och denna prisförhöjning gör sig
även gällande på andra orter. Om icke dessa 6,000 djur, representerande cirka

1,600,000 kg kött, funnit avsättning på tyska marknaden — utan dessa slaktavgifter
hade det på grund av de förhållanden, som föreligga till följd av de
handelspolitiska åtgärder, som vidtagits, icke varit möjligt att få till stånd en
dylik export — då hade priserna på nötkreatur varit mycket lägre än innan
dessa åtgärder till jordbrukets fromma vidtogos.

Herr Magnusson i Skövde sade också, att även mjölkregleringen varit be -

J\r 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
slutad, innan mjölkavgifterna infördes. Det billiga argumentet hörde man
rätt ofta i fjol under debatten, och det framkom också i tidningarna. Kanske
i allra högsta grad å valmötena. Men herr Magnusson i Skövde förbiser, att
det är icke mjölkregleringen som sådan som möjliggjort, att smörpriset icke
sjunkit under 2 kronor 30 öre, vilket ansågs vara det lägsta rimliga, utan det
beror på margarinaccisen, som fått bidraga till den exportkvantitet, som överstiger
290,000 kg i veckan. Örn detta förhållande icke förelegat, hade det
kaos på mjölkmarknaden, som herr Magnusson i Skövde omnämnde, redan varit
tillfinnandes. Jag kan i detta sammanhang meddela, att omkring 2 miljoner
kronor av margarinaccisen, tagits i anspråk till utjämning för smörexporten
under sista halvåret 1933. För närvarande är priset på smör, som exporteras
till England 96 öre per kilogram. Örn vi med mjölkavgifterna skulle finansierat
hela exportkvantiteten, förstår var och en som är inne i mjölkproduktion
och överhuvud i jordbrukets förhållanden, vart det hade lett, även örn mjölkregleringen,
som herr Magnusson sade, varit beslutad innan den s. k. uppgörelsen
träffades. Herr Magnusson i Skövde gjorde den invändningen •—• då
jag yttrade under gårdagens debatt, att verkningarna av ett anslag till konjunkturförbättringsarbeten
skulle vi icke bedöma — att mitt yttrande skulle
närmast tolkas såsom en advokats begäran om uppskov i en rättegång. Nej,
herr Magnusson, jag är glad över att ha medverkat till det belopp, som kommit
till användning, men jag sade, att de tråkiga förhållanden, som existera inom
en viss arbetsmarknad, ha motverkat den stimulerande inverkan detta eljest
hade haft. Utöver detta vill jag säga, att detta anslag har icke i full utsträckning
ännu kommit till användning och att följaktligen man icke kan
bedöma verkan i hela dess vidd.

Örn jag drar en slutsats av vad herr Magnusson sagt för att utröna vad herr
Magnusson egentligen vill, så lutar det närmast åt, att herr Magnussons ståndpunkt
är den, att här är icke annat att göra än att pressa ned produktionskostnaderna;
örn vi få ned dem, kunna vi producera billigare jordbruksprodukter.
Då innebär det för den stackars småbrukare, som herr Magnusson sökte framställa
såsom särskilt beklagansvärd, att han får nöja sig med en ganska liten
inkomst för sitt arbete. Slutklämmen blir, att den, som har ett jordbruk, där
familjen utför arbetet, måste till sist utföra det för överhuvud taget ingen
ersättning. Det anse vi icke rimligt att låta dessa företagare prestera ett
arbete utan någon ersättning.

Ja, understödstagarandan nämndes också av herr Magnusson. Jag vill icke
polemisera mot det, och jag beklagar, att det finnes avarter inom alla samhällsklasser,
icke endast inom en. Men den avarten har varken förvärrats eller
förminskats genom fjolårets beslut. Den ligger djupare. Den är ingen nykomling
från år 1933. Det är enligt mitt förmenande samhällets plikt att se
till och utöva så effektiv kontroll som möjligt gentemot alla avarter, det må
vara den ena avarten eller den andra. Den avart är lika farlig för samhället,
som är osynlig, som den, som är synlig, och jag menar icke, att samhället
skall kompromissa med sin ståndpunkt.

Till sist skulle jag vilja säga en annan sak. Jag har tidigare erkänt, att
såväl herr Lindman som herr Anderson i Norrköping läto sig angeläget vara
att diskutera frågorna sakligt, och jag försökte och, vill jag antaga, lyckades
också att icke insinuera något örn vare sig den ena eller den andra partens uppfattning
örn olika ståndpunktstaganden till fjolårets beslut och olika uppfattningar
örn den framtida politiken. Det gjorde jag, därför att jag anser, som
jag sade i går, att det parti jag tillhör icke har kommit till 1934 års riksdag
med en förutfattad mening att gå vare sig den ena eller andra linjen, utan vi
ha den uppfattningen, att de ekonomiska och näringspolitiska förhållandena i

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
hela världen äro sådana, att det är omöjligt, att det gamla systemet — det
håller för dem, som ha så pass tryggad tillvaro, att det icke gör något, hur
de ekonomiska förutsättningarna äro — men det håller icke för det stora flertalet
av svenska folket. Och om det stora flertalet av svenska folket håller
före, att vi skulle taga ståndpunkt på grund av förutfattade meningar, har
det svenska folket missräknat sig, när det skickar sina representanter till riksdagen.
Av den anledningen sökte jag undvika att polemisera mot dem, som
— för ali del med en viss rätt — kunna förfäkta sin uppfattning, och jag
menar, att vi skola pröva, hur långt det är möjligt att komma överens i de
olika frågorna. Jag tror ingen som har den uppfattningen kan förneka, att
detta för det nationella arbetet i dessa tider är mera nödvändigt än någonsin
tillförene. Herr Herou föreföll vara ganska belåten med vissa av de företagna
åtgärderna, men alltid har han någon invändning, att det och det hjälpte
icke småbrukarna. Jag tror man hjälper också dem, örn vi söka använda landets
produktion i första hand och icke bara se till vad som för ögonblicket kan
se ut att tjäna den ena eller andra. I längden är det bäst, örn vi använda landets
arbetskraft och produktion i första hand, innan vi taga in från andra länder
det, som där är producerat under väsentligt billigare betingelser än vi ha
möjlighet att göra.

Jag kan icke underlåta, innan jag slutar, att, då det parti jag tillhör deltog
i fjolårets beslut, yttra något, örn vilket alla voro eniga, till och med finansministern,
hur optimistisk han än är, att den mörka sidan av budgeten är lånebudgeten.
Då det uttalades från alla håll i fjol, att vi skola icke låna mera än
som överhuvud taget är nödvändigt, är det naturligtvis önskvärt, att vi även
innevarande år hava detta ögonsikte. Men det framställdes kanske från herr
Lindman på det sättet, att de, som bidrogo till upplåningen i fjol, gingo in för
att införa ett nytt system för en budgets uppgörande. Men det är icke riktigt därför
att, från såväl högerpartiet som även från andra partier, som icke voro med
på slutuppgörelsen, man vöre överens örn att vi icke kunde skiljas från 1933
års riksdag med mindre an att nog så kraftiga åtgärder voro vidtagna, och
att upplåning måste ske. Det gällde alltså bara beloppet. Och jag vill
tillägga, att framstående medlemmar av de andra partierna, som jag hade
nöjet att samarbeta med, voro ense örn att lånevägen måste beträdas och att
åsiktsskillnad örn beloppets storlek överhuvud taget inte förelåg, oavsett vilket
som i slutspurten blev respektive partiers officiella ståndpunkt. Följaktligen
ha alla riksdagens partier varit inställda på att gå ifrån den gamla, stela
budgeten och övergå till en annan form för att balansera budgeten.

Jag tror vi tjäna det svenska folket bäst, örn vi, då vi remittera denna proposition
till vederbörande utskott, göra det utan förutfattade meningar. Vi
kunna givetvis ha våra principer, men vi kunna icke lagstifta efter principer,
som kunna vara förklarbara under normala förhållanden, men de äro
det icke under onormala förhållanden. Herr Trygger förklarade i ett anförande
som statsminister att kriget hade lärt honom att alla nationens krafter
samlade är önskvärt ur rikets synpunkt. Jag har den uppfattningen att läget
är sådant att det framförallt kräver ett medborgerligt samarbete till lösande
av för vårt land livsviktiga frågor.

Herr Severin: Herr talman! Jag skulle icke så sent i debatten ha besvärat
kammaren, örn icke det hade varit för ett yttrande, som herr Lindman hade i
sitt sista inlägg. Såsom gammal fackföreningsmän och dessutom anställd i
den svenska fackföreningsrörelsens tjänst kan jag icke anse, att det kan få stå
oemotsagt. Han förklarade nämligen, att bristen på företagsamhet i landet
och följaktligen arbetslösheten, om icke hela så i det väsentliga eller till en

Andra kammarens protokoll 1084. Nr 4. 5

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
mer eller mindre väsentlig del, berodde därpå, att företagarna icke vågade
igångsätta arbete på grund av fackföreningarnas tyranni i landet. Det vann
anklang hos en massa medlemmar i kammaren, som ropade ett jag kan säga
en smula patetiskt svarat ja på herr Lindmans fråga, örn icke så var fallet,
eller i varje fall gåvo de något annat ljud ifrån sig. Jag vet icke, örn de, som
ropade, själva voro företagare. Det skulle vara intressant att se dessa, örn
de voro företagare, som äro rädda för att sätta i gång det arbete, som de eljest
skulle igångsätta, på grund av de svenska fackföreningarnas tyranni. Det
skulle nog bli mycket svårt att framvisa en sådan företagare, och jag skall
uppriktigt bekänna, att jag icke har stor förhoppning örn att få se någon
sådan här i kammaren, fastän man besvarade herr Lindmans fråga så kraftigt
med ja.

Nu får man säga, att örn det är fackföreningarnas tyranni, som åstadkommit
detta, så måste det i alla händelser i vårt land vara relativt lindrigt, örn man
tänker på den arbetslöshet, som man har i andra industriländer. Örn vi tänka
på Amerika, som under den svåraste tiden av arbetslöshet hade mer än tio
procent av landets hela befolkning arbetslös, så skulle en sådan siffra motsvara
600,000 å 700,000 arbetslösa i vårt land. Örn man vidare betänker, att
Amerika visserligen har en fackföreningsrörelse, men en fackföreningsrörelse,
som är relativt svag och som endast i ringa utsträckning kan påverka arbetarnas
villkor och följaktligen endast i ringa utsträckning kan skrämma företagarna
från att igångsätta företag, om man vidare förutsätter, att de amerikanska
företagarna äro lika rädda för att igångsätta företag och dessutom
ihågkommer, att de arbetslösas antal är så mycket större i Amerika än i vårt
land, så måste tyranniet antagas vara rätt lindrigt här i landet.

Nu är saken naturligtvis den, att örn fackföreningarna hindra någon företagsamhet,
måste det bero på fackföreningarnas lönepolitik. Jag skall icke
ett enda ögonblick förneka, att lönerna kunna nå en sådan höjd, att de framkalla
arbetslöshet. När vi ha ett sådant tillstånd, är omöjligt att säga, och
om man å ena sidan exempelvis beträffande den aiketslöshet, som rådde före
krisen, kan säga, att den var framkallad av för höga löner, så är det å andra
sidan omöjligt att säga hur mycket. Det var en sak. En annan sak är, att
den under depressionen rådande arbetslösheten påtagligen — vilket till och
med av en från högern så pass erkänd auktoritet som professor Cassel erkännes
— icke beror på att arbetslönerna äro för höga. Det är en företeelse,
som går igen, att arbetarlönerna under en depression aldrig sjunka lika djupt
som priserna och att prissänkningarna alltid äro större i slutet än vid_ inbrottet
av krisen. Men örn vi antaga, att en del av arbetslösheten före krisen
berodde på att arbetarlönerna voro för höga, hur mycket var den beroende därpå.
och fanns det andra faktorer, som inverkade?

Herr Lindman säde, att vi leva över våra tillgångar som nation. När vi
1931 frångingo guldmyntfoten, hette det så också. Det var oriktigt så till
vida, att vi under ett tiotal år förskaffat oss omkring 700 miljoner kronor i
fordringar, som vi direkt sparat i stället för att leva upp och över våra tillgångar.
Hur stora fordringar vi hade i utlandet kan jag icke säga, men det
är allmänt erkänt, att efterfrågan på arbetskraft är beroende av. kapitaltillgången.
När det är allmänt erkänt, att ju större kapital, som finnes, desto
större är efterfrågan på arbetskraft, följer därav, att på grund av företagen
kapitalexport har arbetslösheten ökat. Voro verkligen kapitalisterna alltså
rädda för fackföreningarnas tyranni och därför icke satte i gång företag, så
exporterade de i stället kapitalet till utlandet, och det är därigenom vi fått denna
arbetslöshet. Tror herr Lindman, att dessa kapitalister vunnit något på att
byta plats för kapitalets placerande? Voro de mindre rädda för den tyska
nationalsocialismen än för de svenska fackföreningarnas tyranni? I samma

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
inlägg hade herr Lindman anledning protestera mot den tyska statens manipulationer
med sina utländska skulder, således även med en del av de fordringar,
som våra svenska kapitalister ha på grund av att de icke vågat placera
sina pengar i landet utan i stället gjort svenska arbetare arbetslösa. Av de
pengar, som man där placerade, har man förhoppning att få på sin höjd hälften
tillbaka. Tror man, att man hade förlorat lika mycket, örn man placerat sina
pengar här och givit arbetarna arbete?

Det är bevis på hur lättvindiga argument man använder, och detta gör
man, fastän de svenska kapitalisternas fosterlandskärlek tillåtit dem att för
att, som de trodde, få högre profit placera sina medel i utlandet och låta
de svenska arbetarna gå arbetslösa.

Herr Flyg: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av ett ytt rande,

som hans excellens statsministern hade. Han riktade i sitt anförande
en fråga till oss, pm vi trodde, att en annan politik från socialdemokraternas
sida skulle ha lett till ett bättre resultat för de små och fattiga i landet. Jag
vill svara direkt och klart, att vi icke blott tro det, utan att vi äro övertygade
örn att detta varit möjligt på andra linjer, linjer som det socialdemokratiska
partiet på ett mycket sent stadium under föregående års riksdag även fortfarande
var inställt på. Jag erinrar kammarens ledamöter örn det uppmärksammade
politiska tal, som socialministern Gustav Möller höll i slutet
av år 1932, uppmärksammat i hela pressen, där han framhöll, att regeringen
och regeringspartiet voro medvetna örn det ansvar, som följde med den verkligt
starka valsegern, voro medvetna örn sina förpliktelser och beredda på att lägga
fram regeringsprogrammet i full anslutning till vallöftena. Och han sade,
att man ämnade icke låta behandla sig hur som helst, utan man ämnade undersöka,
örn de borgerliga partierna förstått vad klockan var slagen, och örn de
borgerliga partierna icke förstått detta, ämnade man gå till nya val, med andra
ord fråga väljarna på nytt. Det var den uppfattning, som det socialdemokratiska
partiet förfäktade genom sin sekreterare och en av regeringens ledamöter,
socialministern, så sent som i slutet av 1932 och som jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet vid nu.

Den socialdemokratiska partiledningen har sitt sekretariat i närheten av
Norra Bantorget, och från detta utgå regelbundna bulletiner till vederbörande
kader på landets olika platser.

Jag har ett dokument, som gick ut i april 1933, märk april 1933, en månad
innan kohandeln gick i lås. Det är ett intressant dokument. Jag ser på sidorna
77 och 78. En punkt handlar om margarinaccisen. Jag läser högt ur
den socialdemokratiska partiledningens information till sin kader i april 1933:
»Av alla de förslag, som framlagts i syfte att inbringa pengar till statskassan,
är det icke något, som överträffar förslaget örn margarinaccis i cynism^. Högern
föreslår här en accis å 20 öre per kg och bondeförbundarna vilja gå ända
till 50 öre per kg. Förslaget motiveras med att man vill dels förbättra priset
på smör genom denna åtgärd dels ock ge ökat utrymme åt smöret samtidigt
som man inkasserar pengar till statskassan. Av föreliggande utredningar
framgår, att fettkonsumtionen ökats från 10.1 kg per individ år 1913 till 17.4 kg
år 1931. Smörets andel har stigit från 5.7 kg per individ och år till 8.9 kg
och margarinets andel från 4.4 till 8.5 kg. Det är således en högst väsentligt
ökad avsättning som dessa båda varuslag uppnått jämfört med tiden före
kriget. Men det säger sig självt, att örn man lägger en skatt på 50 öre per
kilogram på margarin, så kommer fettkonsumtionen mycket starkt att minskas.
Förslaget är reaktionärt ur alla synpunkter och kommer att drabba småbönder
och fattiga arbetare över hela vårt land. Smörproducenterna torde lik -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
väl icke få någon glädje av denna skatts införande, ty det är under nuvarande
kristider icke sannolikt, att allmänheten övergår från ett billigare till ett
dyrare varuslag. Om man också höjer priset på margarin med 50 öre per kg
kommer likväl smöret att vara dyrare. Därav kommer väl att följa, att de
fattiga pressas till att köpa det allra billigaste margarinet trots fördyringen
men icke smöret, som är för dyrt för deras ekonomi. Man vet ännu icke, hur
det går, men fara föreligger för att de borgerliga förena sig och genomdriva
detta reaktionära förslag.»

Vad är det här för något? I april månad 1933 var det en bannbulla från
den socialdemokratiska partiledningen, en order utskickad till folket i landet:
Buss på bondeförbundet, som representerar en alltför reaktionär linje. Och
så säger man, att man vet ännu ej hur det går, men att fara föreligger för att
de borgerliga förena sig och genomdriva detta reaktionära förslag. Så gick
det ej. Det gick så, att man lämnade sin egen ståndpunkt, förfäktad i april,
och förenade sig med bondeförbundet om högerns linje. Jag vill fästa statsministerns
uppmärksamhet därvid, då han frågade, örn vi trodde, att man på
andra vägar kommit till bättre resultat. Ja, det trodde han själv i april 1933.
Hans socialminister trodde det också, när han sade: Vilja ni inte förstå val utslaget,

skola ni få se, vad klockan är slagen. Bravo, Gustav Möller och
statsminister Hansson! Det hade varit något som visat — för att använda ett
uttryck, som herr Nyblom i dag använde — en karlaktighet i svensk politik,
och det hade varit något, som svetsat ihop de fattiga i landet, industriarbetarna
och de arbetslösa på en linje, nämligen att driva igenom det, som man
från socialdemokratiskt håll hade med sig i kappsäcken vid valmötena, där
man sade: Följ oss, slå ner den borgerliga regimen! Här skall bli annan ordning.
Det är det, som herrarna släppt. Vi begära, att herrarna ej skola säga
ett och göra ett annat. Örn hans excellens klagar över en viss ohederlighet,
då säger jag för min del, att det är bara ord. Vi begära bara, att vad ett
stort parti hade med sig i kappsäcken vid valmöten, skall gälla, när regeringen
möter parlamentet.

Så ett par ord till herr Nyblom, som höll ett av starkt moraliskt patos uppburet
anförande. På mig hade det gjort bättre verkan, starkt framfört som
det var, om jag ej haft i livlig erinran herr Nyblom för ett år sedan, då han
talade örn reservarbetssystemet. Jag erinrar mig honom som motionär i fjol,
där han gick in för reservarbetslönernas sänkning. Det är en glädjande omvändning,
som skett hos herr Nyblom, vilken jag pekar på som en av de relativa
vinsterna av den nya politiken. Hur länge den är att räkna med, är svårt
att säga. Herr Nyblom sade, att den svenska demokratien måste hävda sig.
Det gäller att gripa in mot självrådiga individer och vidtaga kraftiga åtgärder.
Om herr Nyblom menade att gripa in mot svenska arbetsgivarföreningen,
som förorsakat att byggnadskonflikten ännu bestar, sa har han min anslutning,
men jag tror, att han syftade pa den part, som ingen skuld har till
att konflikten består den dag som är, nämligen byggnadsarbetarna. Herr Ny:
blom skall erinra sig, att hans parti liksom andra partier var med örn att i
motiveringen till beslutet i fjol rösta in sammankoppling mellan byggnadskonflikten
å ena sidan och statens hjälpåtgärder å andra sidan._ Då skall man
ej vara upprörd över, att parterna slåss, och begära statens ingripande mot
dem, då man själv förorsakat denna olycksaliga sammankoppling. Han säde,
att det gäller att ingripa mot alla, som stå i förbindelse med främmande makt.
Jag vet ej, örn han framför allt tänkte pa de riktningar, som sta i förbindelse
med den främmande makten i söder. Möjligen tänkte han främst på uen
främmande makten i öster. Men eftersom han sade, att det gäller alla. riktningar,
skall jag be att få säga till herr Nyblom: Hur vore det att börja de -

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
mokratiens hävdande i det egna partihemmet? Den man, som senast tinder
den största offentliga uppmärksamhet hade förbindelse med främmande makt,
finnes inom herr Nybloms parti. Han sitter i närheten av mig på Stockholmslänsbänken,
och han har i dag uppträtt till hälften som socialdemokrat och
till hälften som bondeförbundare, i morgon kanske i en annan roll. Men jag
vill peka på, att där kunde man börja detta rengöringsarbete och detta hävdande.
Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten vid, att det som sagts från
bondeförbundshåll_ i denna debatt, i mycket stor utsträckning för mig skurit
ihop med det partiprogram, som herrarna antagit, och som hade stora likheter
med gällande författningar i ett land söder ut och mot vilket herr Nyblom avgav
en indirekt krigisk förklaring.

Herr Ström: Herr talman! Jag hegärde ordet för att rikta några repliker
mot några talare för regeringspartiet, som angripit mig för den kritik jag tidigare
levererat under denna debatt mot de krisuppgörelser, som tidigare träffats
och som nu fortsätta.

Herr Lundstedt var den mest upprörde. Han talade örn, att det var rent
skamligt, att en representant för arbetarna framförde en sådan kritik. Jag
måste säga, att det är just som representant för arbetarna jag har sksddighet
att framföra kritiken. Och hade herr Lundstedt bättre förbindelse med arbetarna,
skulle han förstå, att det är den syn de lägga på frågan. Den kritik
jag framfört bottnar till alla delar i det valprogram det socialdemokratiska
partiet hade vid förra riksdagsmannavalet. Visserligen har herr Pehrsson i
Bramstorp sagt, att på ett valmöte kan man framföra vissa åsikter, även örn
de ej äro fullt riktiga. Det är möjligt, att det går till på det sättet och att
dessa åsikter ej voro riktiga. Men så långt jag kunnat fatta och följa med
dessa synpunkter, voro de riktiga, örn man bara fullföljt dem. Därför anser
jag att även i dag kan man framföra denna kritik, som då riktades mot högern
och bondeförbundet, men som nu måste riktas mot socialdemokraterna och
regeringen, därför att de accepterat de synpunkter man gick ut i valrörelsen
för att bekämpa.

Herr Lundstedt var vänlig att tala örn, att jag ej hade den nödiga jämvikten
efter vad som tidigare skett. Det går långt, när herr Lundstedt talar
örn nödig jämvikt. När man får sådan kritik från det hållet, kan man vara
övertygad örn, att man är på den säkra sidan.

Så skulle i denna kör också falla in herr Hagberg från Luleå. Jag skall ej
närmare upptaga hans angrepp här. Jag tyckte, att det verkade som ett skri
från ödemarken, och det Sillénkommunistiska partiet ser ju också ut som en
ödemark. Det sista jämmerskriket såg jag i Ny dag, och det var, att man förstört
förutsättningarna i Göteborg för silléneriet, genom att ej skälla på undertecknad.
Detta skulle förmodligen herr Hagberg reparera nu, men han
gjorde det så, att jag ej tänker befatta mig med detta.

Herr Lövgren var också uppe och talade om den saken. Han ansåg, att de
synpunkter jag anfört voro släkt med hakkorset. Ja, vore detta ej mera
avskräckande, skulle arbetarna betrakta det som mindre avskräckande än de
göra. När herr Lövgren talade örn, att det är samma mentalitet i mina
synpunkter som i herr Lindmans, så får jag säga, att jag anser, att herr Lindmans
och herr Lövgrens synpunkter voro så lika, att jag ej kunde märka
skillnaden. Det enda var, att herr Lindman möjligen var litet radikalare än
herr Lövgren, men det var nog en ren tillfällighet, därför att han icke sitter i
regeringsställning som herr Lövgrens partivänner. Så prisade herr Lövgren
kohandeln i höga toner och säde, att det är nödvändigt att få höga priser på
jordbrukets alster, socker, smör, bröd m. m. Man får den föreställningen,

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
att det bästa som kari inträffa är, när priserna stiga. Det är en ny teori, som
han framlägger, att bara priserna stiga, är det bra i samhället. Låt oss acceptera
den där teorien, att det är bra för jordbrukarna att priserna stiga, att de
ha varit för låga. Men när samhället vidtagit åtgärder för att höja priserna,
bör det också vidtaga åtgärder, som göra, att konsumenterna få möjlighet
att köpa varorna och få ökade möjligheter i fråga örn inkomster. Och örn
herr Lövgren gick ut till de arbetslösa och frågade dem, vad de tycka örn,
att socker, smör och bröd stigit i pris, skulle dessa, som ej fått ett öres understöd
genom uppgörelsen, på tillfrågan örn detta försämrat deras levnadsstandard
lämna herr Lövgren ett svar, som nog komme att bli ganska hart. Denna
uppgörelse och dessa verkningar ha ju diskuterats under hela remissdebatten,
men det blir också senare tillfälle, när högvördiga utskottet skall servera
den uppvärmda skvätt av kohandelssoppan, som redan serverats i statsverkspropositionen,
att återkomma och vidare ingå på saken.

Herr Lövgren hade bekymmer angående mig personligen. Han konstaterade,
att jag hade dåliga åsikter, och det kan så vara, även örn jag ej tilltror
herr Lövgren förmågan att värdesätta mina åsikter. Jag skulle vilja ha en
censor, som hade större kvalifikationer. Men han tilläde ytterligare, att när
jag i en replik till herr Hansson talat örn, att man utesluter folk därför^ att
de ha vissa åsikter, så var det så, enligt herr Lövgren, att jag ej hade några
åsikter alls och därför blivit utesluten. Skulle man utesluta alla från socialdemokratiska
partiet, som ej ha några åsikter alls, så skulle det bli en ordentlig
rensning. Då skulle nog herr Lövgren skatta sig lycklig, örn han höll sig
kvar. Jag vill påminna herr Lövgren örn, att det var ej synnerligen länge
sedan herr Lövgren på ett visst gruppmöte förklarade, att han skulle lämna
det socialdemokratiska partiet, därför att han ej fick prata, emedan han var
i en viss sinnesstämning. Det är skäl i att anteckna detta. _

Herr P. A. Hansson sade, att om jag varit hederlig, hade jag gått ut ur det
socialdemokratiska partiet för länge sedan. Det är möjligt, att örn alla som
stå på högerflygeln hade iakttagit denna hederlighet, hade vi sett betydligt
större borgerliga partier än dem som för närvarande finnas, därför att det är
åtskilliga, som ha sin hemort där. Men arbetarna i min hemstad ha ansett,
att jag skulle vara med och leda deras kamp, och då har jag ansett, att jag
skulle vara med så länge jag får detta. Det är ej säkert,_ att när man kritiserar
regeringen, man därmed kritiserar de socialdemokratiska arbetarna. Det
är en väsentlig skillnad mellan den uppfattning, som återfinnes bland dessa,
och den, som kristalliseras ut i den socialdemokratiska regeringens förslag.
Och är det så, att herrarna tänka utesluta alla, som kritisera denna socialdemokratiska
regering, få ni ta permission från regeringsbestyren och uteslutande
ägna eder åt den uppgiften, och jag befarar, att edra arbetskrafter ändå
ej räcka till, utan att ni måste ha hjälp från åtskilliga andra.

Jag tror också, att i det fortsatta arbetet i riksdagen blir det givetvis en
samling förborgerligade socialdemokrater och bondeförbundare, som genomdriva
en ny krisuppgörelse, och att denna kommer att leda till samma resultat
som den tidigare. Nu väntar man på de bättre tiderna, men även örn dessa
skulle komma, kan man säga, att det svenska folket ej kommer, i det långa
loppet, att nöja sig med dessa åtgärder. Den svenska arbetarklassen är i mycket
stor utsträckning socialistiskt inställd, och när den fatt klart för sig, att
avsikten i fortsättningen ej är att driva socialistisk kamppolitik utan att driva
sådan kompromiss- och kohandelspolitik som hittills skett, komma aroetarna
att lämna detta parti, där de ej ens ha frihet att framföra sina uppfattningar,
utan där regeringen anser lämpligt att se till, att männen i ledet dela deras
uppfattningar, medan det vore riktigare tvärtom.

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr Lithander: Herr talman! Under gårdagens debatt yttrade finans ministern,

att inga vägande skäl finnas anförda emot budgeten. Sedan dess
har av flera talare den saken i detalj tagits upp.

Jag ber, herr talman, att innan debatten slutar för mitt vidkommande få
fullt och helt ansluta mig till deras mening som uttalat, att de se en verklig
fara i de vägar, på vilka finansministern och regeringen slagit in. Lånemedlen
skola ju inte längre amorteras på kort tid, som finansministern sagt, utan
fördelas på åtta år, inklusive det nuvarande. 40 miljoner kronor per år skola
alltså tynga de skattebetalande under sju års tid till för sådant som är förbrukat
i år. Man har lämnat en sund skattepolitik och gått in för en osund.
Finansministern sade, att han överflyttat inkomster från en samhällsgrupp
till en annan och det gör han utan tvivel. Men för sådant finns en gräns och
när den gränsen är nådd — och med den takt varmed man nu går fram torde
den tiden inte vara så alldeles avlägsen, då de skattekällor, som finansministern
nu har att tillgripa, sina — då skulle jag vilja rikta ett allvarsord, till
den grupp av riksdagen, som möjliggjort detta finansministerns ekonomiska
projekt, nämligen till bondeförbundet och dess nuvarande ledare. När den
dagen kommer, då de nuvarande skattekällorna sinat, eller i varje fall inte
äro tillräckliga för att man med dem skall kunna betala och klarera ut växande
budgeter, då finns det, för vilken finansminister som än sitter, inte mer
än en utväg, och det är den att låta beskattningen gå ut över den jordägande
befolkningen i landet. Det kommer alltså att drabba fastigheter i städerna och
jordbruket på landet. Det är innehavare av sådana som inte kunna komma
undan beskattningen, därför att de äro de enda skatteobjekt — och de sista —
som inte kunna flytta på sig. Då vill jag säga, att, när den dagen kommer,
böra de som tillhöra Sveriges jordbrukande befolkning ta sig en tankeställare
och gå tillbaka i papperen och se efter: vilka var det som möjliggjorde detta
inslående på den väg, som nu är beträdd? Och jag skulle till de nuvarande
ledande inom bondeförbundet vilja rikta en vädjan: vänd här, innan det är
för sent!

Förra året sades, att det bara var fråga örn en tillfällig hjälp. Nu äro vi
redan inne på det andra året. Örn det inte göres ett bestämt halt och örn
det inte företas en prövning av vad som blir en direkt följd av regeringsförslaget,
så äro vi inne på ett gungfly. Dessutom kan det finnas så mycket
fasta utgifter i de budgeter, som skola finansieras, och då måste detta — även
med bestämd inriktning och en vilja att framdeles spara — gå ut över den
fasta egendomen i landet. Och det är dessa synpunkter, herr talman, jag redan
i detta ögonblick har velat till kammarens och riksdagens protokoll ha antecknade.

Hans excellens herr statsministern berörde jordbrukshjälpen, och det gjorde
även herr finansministern. Han sade att grundvalen i detta avseende är tryggad,
ingen behöver lida nöd och livsmedel behöva vi ej lida brist på. Jag
hoppas att så inte heller skall ske, varken nu eller framdeles i detta^ land.
Men när man inemot tjugo år tillhört bevillningsutskottet och där stått på
deras sida, som undan för undan kämpat gentemot socialdemokraterna för
att ge lättnader och bättre inkomstmöjligheter åt jordbruket, kan man inte
annat än undra över socialdemokraternas sinnesförändring. Mig skulle det
glädja, örn i fortsättningen det stora socialdemokratiska partiet ginge in för
att åt svenskt jordbruk bevara möjligheten att kunna bli lönande, så att av
jorden en allt större del av befolkningen skulle kunna få utkomst och där
finna trivsel och att detta inte göres beroende på denna inställning, att ett
tillfälligt parti genom sin övergång kan möjliggöra ekonomiska anordningar,
så som skett. Dessa äro för övrigt av den art, att man måste säga sig, att

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
det är ödesdigert för hela vårt land att något dylikt ägt rum. Sanna mina
ord, mina herrar, det är inte bara jordbruket, som kommer att träffas av
detta framdeles, utan det är även en mycket stor del av Sveriges arbetare, som
härutinnan bli beroende av dessa åtgöranden av det socialdemokratiska partiet
och de nu rådande representanterna inom bondeförbundet i den svenska
riksdagen. Här är tillfälle till många reflexioner i avseende på de ekonomiska
konsekvenserna för dem.

Herr talman! Hedan förut har här berörts ett anslag på 5 miljoner kronor
till enskild företagsamhet. . Hans excellens herr statsministern nämnde nyss
här i kammaren, att fördelningen härav är föremål för mycket stor noggrannhet.
Hans excellens är inte här nu, men jag skall i varje fall be att få fästa
hans uppmärksamhet på ett speciellt fall av tilldelning från detta anslag, som
även varit föremål för offentlig kritik i pressen. Det rör sig i detta fall örn

12,000 kronor, lämnade till ett företag i Göteborg som heter Färgindustri.
För såvitt jag kan första, har denna tilldelning icke skett med överhuvudtaget
någon noggrannhet, ärendet är inte utremitterat till vare sig kommerskollegium
eller till någon annan officiell myndighet, handelskammare eller
någon dylik institution. Jag hemställer därför att i samband med prövningen
av hur dessa medel, alltså hur ifrågavarande miljoner av förra årets anslag
äro begagnade, man granskar detta detaljfall och att konstitutionsutskottet
ser efter, huruvida handhavandet av dessa medel skett i enlighet med direktiven
och bestämmelserna för dem, liksom att även statsrevisorerna ha sin
uppmärksamhet på hur dessa anslag blivit använda. För min del är jag övertygad
örn, att det inte är riktigt och bra som det är.

o Ännu en detalj, herr talman. Det har begärts ett stödanslag och ackordslån
till främjande av hantverket. Emot detta har jag för min del ingen erinran
att göra. _ Tvärtom är det gärna man vill stödja hantverket. Men jag
gör den reflexionen, att när staten med skattemedel skall dela ut ackordslån
till hantverket, så bör regeringen ta sig en tankeställare, örn den inte själv i
mångt och mycket genom omhuldande av blockadväsende och sådant har varit
anledning till att mången hantverkare kommit i det läge, att han måst begära
ackord. Överhuvud taget skulle jag vilja säga, herr talman, att när så oerhört
stora krav beträffande arbetslöshetshjälp ställas på skattebetalarna i
riket och sedan de pressats till det yttersta för närvarande genom dylika lånetransaktioner
— jag hoppas att finansministern, som inte är här för tillfället,
inte just nu sitter och skriver ut nya låneväxlar på lång tid framöver — då
skall åtminstone, när dessa medel skola användas för att ge arbete åt människor,
av regeringen krävas att den inriktar en målmedveten politik på att där
det finns arbete, där skall det också vara en rätt för svensk medborgare att
finna förvärv oförkränkt och utan att hindras däri på något sätt. Tillämpar
regeringen den satsen, att samhället skall, med användande av skattemedel,
träda in för att ge arbete, då får regeringen sannerligen inte heller undandraga
sin medverkan till att »leva och låta leva».

Det är till sist, herr talman, endast ännu en sak, som står i samband härmed.
När det nu lånas, liksom förra året för improduktiva ändamål, när vi
ha gått in för — inte vi, ty vi ha röstat emot detta — men när de makthavande
gått in för att i stället för att enbart låna för produktiva ändamål, nu låna
så oerhört stora belopp improduktivt, vore det skäl i att vi ägnade en tanke
åt vad som för närvarande är investerat exempelvis i statens järnvägar. Där
det nu finns cirka 1,143 miljoner investerade i produktivt företag och där man
nyinvesterar avsevärda belopp — sammanlagt med telegraf och post som ju
förränta sig blir det inemot 95 miljoner som skola investeras på nytt — är
dock avkastningen på dessa över 1,100 miljoner upptagen i statens järnvägar

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
såsom inkomst i denna budget med endast 8 miljoner 500 tusen kronor. Det är
sli procents avkastning på detta stora kapital, varav en mycket väsentlig del
är lånemedel, för vilka alltså staten får betala räntorna på statslånen. Men
budgeten har endast att räkna med 3/4 procents avkastning. Det kan vara
riktigt att man ägnar en tanke åt denna omständighet, när man dessutom går
in för en helt improduktiv belåning i den omfattning som här skett.

Med hänsyn till kammaren och den sena tidpunkten skall jag inte nu beröra,
vad jag i övrigt här tänkt säga. Det torde väl bli tillfälle därtill under
riksdagens lopp vid de olika punkterna.

Jag yrkar remiss av statsverkspropositionen till vederbörande utskott.

Herr Magnusson i Skövde: Hans excellens herr statsministern, som ju nu
inte är närvarande, riktade till mig i går kväll en mycket kraftig gensaga och
förmenade, att jag med en viss otillbörlig frihet hade begagnat den arbetslöshetskommissionens
skrivelse angående medelsbehovet, som finnes intagen i
statsverkspropositionen. Excellensen förmenade, att det jag hade citerat gällde
förhållanden före den vid förra riksdagen beslutade hjälpverksamheten och
sålunda inte alls var tillämpligt på den senare.

Jag ber envar av kammarens ledamöter att slå upp propositionen i fråga
och se efter på sidan 11 och följande i denna bilaga. Där står rubriken:
»översikt av hjälpverksamheten under år 1933.» Skrivelsen är daterad den 15
december 1933. Att man under sådana förhållanden anser sig ha rätt förutsätta
att de slutsatser, som där äro gjorda, även hänföra sig till förhållanden
efter besluten vid den förra riksdagen må vara ganska befogat och jag vågar
också säga otvivelaktigt riktigt. Men örn man skall acceptera den mening,
som hans excellens herr statsministern förfäktade, nämligen att man inte därur
finge, eller att det inte var tillräcklig tid förgången för att man skulle
kunna dra några slutsatser angående förra riksdagens besluts verkningar, i
varje fall inte sådana slutsatser som jag drog beträffande deras inverkan på
en utbredning av understödstagarandan, då är det också lika befogat att förmena
regeringen och regeringspartiet och övriga dem närstående att vilja dra
en annan slutsats, nämligen den att besluten i fråga ha verkat i övervägande
gynnsam riktning. Är det för tidigt att dra slutsatser i ena fallet, är det givetvis
för tidigt även i det andra.

En talare här i dag, herr Nyblom, hade ett mycket mångordigt anförande,
vari han bland annat yttrade som ett bevis för hur ovederhäftig kritiken mot
reservarbetena varit, att den skillnad av 2 1/2, respektive 5 miljoner kronor, som
hade förelegat mellan de olika förslagens slutsummor, inte var av någon som
helst betydelse i en miljardbudget. Han tilläde, snillrikt och vackert, att detta
kunde till och med de andeligen fattiga begripa. Men var det en miljardbudget
det rörde sig örn i detta avsnitt? Man får väl bedöma summans storlek
icke i proportion till hela statsbudgeten utan i proportion till det speciella
ändamål, varom det är fråga. Och gäller det att lägga 2 1/2, respektive 5 miljoner
i högre belopp till reservarbetena och reservarbetslönerna, då tror jag
att till och med en andligen fattig -— och natuligtvis en andligen så rik person
som herr Nyblom väl anser sig vara — bör kunna begripa, att den summan
kan vara tillräcklig för att i väsentlig mån stimulera benägenheten att
gå över till dessa reservarbeten, en benägenhet som jag har vågat påstå otvivelaktigt
förefinnes och som är av ganska betänkligt slag.

Herr Andersson i Leabo, som sysselsatte sig åtskilligt med mig och mitt
anförande under gårdagen, påstod, att från yttersta högern, representerad av
undertecknad, och yttersta vänstern, representerad av herr Herou, hade det
påståtts, att småbrukarna icke hade haft någon nytta av krisöverenskommel -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
sen. Jag vet inte, om herr Andersson i Leabo var inne och hade tillfälle att
höra sin förre partichefs litet hårdhänta kritik av tidningspressen, när han
yttrade, att om 50 procent av vad den skriver är sant, så är det en god press.
Jag skulle vilja säga, att örn 50 procent av det sätt att citera, som herr Andersson
i Leabo och herr Pehrsson i Bramstorp använde gentemot mig, är sant,
så äro herrarna goda bondeförbundare. Icke på något ställe i mitt gårdagsanförande
yttrade jag, att småbrukarna icke hade haft någon hjälp av krisöverenskommelsen,
men däremot yttrade jag, att för många av dessa voro trots
allt svårigheterna så stora, att det icke lät sig med framgång förnekas, att
många bland dem hade det betydligt trängre och sämre än vad en reservarbetare
har. Detta förklarar också den omständigheten, att många av dem säga,
som jag är övertygad örn att herrarna själva ha hört, att det vore mycket bättre
att vara på reservarbete än att gå här och slita med sitt lilla lantbruk..

Sedan sade herr Andersson i Leabo, att ansvaret för det svåra läget för jordbruket
fick icke sökas nu, utan det låg hos dem, vilka hade haft regeringen och
makten under tiden före krisuppgörelsen. Herr Andersson i Leabo! Örn jag
icke missminner mig, har han blott ett föregående år tillhört denna församling,
och det skulle vara förlåtligt, örn han så litet kände till jordbruksfrågornas
föregående historia, att han kunde fälla ett sådant omdöme, örn man icke kunde
förutsätta, att den, som anser sig behörig att väljas till riksdagsman, mäste
ha varit så mycket ute både i agitationen och annorledes, att han bör ha något
bättre kännedom örn de faktiska förhållandena, förutsatt naturligtvis att han
finner det opportunt att använda denna sin bättre kännedom. Det kan dock
icke vara herr Andersson i Leabo och hans partikamrater obekant, att det väsentliga
motståndet mot jordbrukshjälpen under det tidigare skede, vartill han
hänvisade, restes just från det parti, med vilket nu herr Andersson i Leabo
och hans partikamrater söka samverkan. Han riktade sålunda sin förebråelse
i detta fall åt alldeles orätt håll.

Herr Pehrsson i Bramstorp yttrade gentemot mig, att mitt gårdagsanförande
mera passade på ett valmöte, och han tilläde, att på ett sådant kan man lägga
fram vissa synpunkter, även örn de icke äro fullt riktiga. Det kom så omedelbart
och ursprungligt, herr Pehrsson i Bramstorp, att det verkade som en på
erfarenheten grundad självbekännelse. Det sätt, på vilket herr Pehrsson i
Bramstorp i det följande tillät sig att citera mina yttranden från gårdagen,
vittnar om en dylik fördomsfrihet. Herr Pehrsson i Bramstorp sade, att jag
hade påstått, att krisuppgörelsen förra året hade medfört även prissänkning
på en del av jordbrukets produkter. Jag har här konceptet till mitt anförande
i går och jag vet, att jag i den delen läste från papperet. Där står det:
»Det måste i detta sammanhang påpekas, att jordbruksnäringen genom krishjälpen
icke haft att mottaga blott ett förbättrat prisläge utan också att
sedan dess ett väsentligt försämrat prisläge har inträtt på vissa produkter» och
därvidlag nämnde jag särskilt ägg och fläsk. Det är icke därmed påstått, att
detta har varit en följd av krisöverenskommelsen, men det är sagt i motsats
till det påståendet, som fälldes under gårdagen, att krisöverenskommelsen hade
haft enbart goda verkningar och att jordbruket hade haft att anteckna ett förbättrat
prisläge under den tiden. Jag påpekade ju också, hurusom en av partiets
egna ledamöter, ålderspresidenten, hade här i kammaren uttalat en alldeles
motsatt mening.

Sedan sade herr Pehrsson i Bramstorp, att jag hade gått in för att vi skulle
få ner produktionskostnaderna för jordbruket. Jag yttrade, och jag tror det
stenografiska protokollet skall bestyrka riktigheten av detta mitt yttrande, att
jordbruksnäringen måste ekonomiskt saneras efter väsentligen två linjer, av
vilka ingendera kan utelämnas, och jag sade, att den ena linjen var ett för -

Torsdagen den 18 januari.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
bättrat prisläge och den andra linjen minskade omkostnader. Jag tilläde, att
genom krisöverenskommelsen har man gått in för åtgärder, vilka icke blott
befästa ett högre liggande frisin ge gentemot jordbruksnäringen utan även är
ägnat att höja prisläget. Herr Pehrsson i Bramstorp kan väl ändå hålla med
mig örn att detta icke innebär en fråga örn att jordbruket skall arbeta för underbetalning.
Även den mindre jordbrukaren, som han särskilt ömmade för,
kommer väl i ett gynnsammare ekonomiskt läge, örn de många förnödenheter,
vilka han måste köpa, exempelvis dessa dyra industriprodukter, som herrarna
så ofta ha talat örn, bli något billigare. Detta är dock något helt annat än
att jag skulle ha sagt, som herr Pehrsson i Bramstorp försökte vindicera det
till, att jordbrukaren skall arbeta billigare d. v. s. få mindre inkomst, mindre
behållning av det arbete, som han lägger ned på sitt jordbruk. I själva verket
har jag pläderat för den rakt motsatta meningen.

Det har dragit tillräckligt länge ut på tiden med denna debatt, och jag skall
därför inskränka mig väsentligen till dessa gensagor, som jag ansett mig nödsakad
att göra till följd av de mot mig personligen riktade angreppen. Jag
skall dock tillägga en enda sak. Det är ett spörsmål, som det ju kanske blir
tillfälle att upprepa även vid ett annat tillfälle. Det har här påpekats och
det icke utan fog, att man här har gått in för åtgärder, där man skattevägen
och arbetsvägen på omvägar socialiserar samhället. Det torde vara skäl uti,
att man icke minst från bondeförbundshåll och från övrigt borgerligt håll, där
man förklarat sig villig att medverka i dessa åtgärder, gör klart för sig vad
det verkligen gäller och icke går fram med förbundna ögon. Det kan vara befogat,
om man överhuvud taget skall hoppas på samarbete, att man ger ett
otvetydigt svar på den frågan, huruvida man även i framtiden vill stödja dylika
öppna eller maskerade socialiseringssträvanden. Därpå beror i hög grad,
huruvida verklig samverkan i framtiden skall kunna åstadkommas.

Herr Carlström: Herr talman! Jag har icke för avsikt att göra en sådan
grundlig uppgörelse med bondeförbundet som herr Magnusson i Skövde. Jag
har överhuvud taget icke alls deltagit i de stora bataljerna, som herrarna på
ömse sidor ha hållit under det gångna året för att söka övertyga varandra hur
pass duktiga man var på sitt håll varit. Jag skulle icke heller här ha begärt
ordet för en replik, örn jag icke hade fått den uppfattningen, att jag måtte ha
varit något oförsiktig i går eftermiddag, när jag yttrade mig, eftersom herr
Andersson i Leabo i dag funnit anledning att gå upp som regeringens adjutant
och försvara vad som genom uppgörelsen kommit till stånd. För min del
kritiserade jag denna uppgörelse mycket milt, och jag sade icke på något sätt,
att den hade försämrat läget. Jag erkände också, att mjölkregleringen hade
haft sin betydelse för priset å mjölk. När man emellertid hörde här i går
förmiddag den ena deklarationen efter den andra örn hur utomordentligt verksamt
det hela hade varit och att det hade lyckats alltsammans, så tycke jag,
att det lät en liten smula för vackert. Hur är det i själva verket? Krisen är
kvar, arbetslösheten är kvar, skuldsättningen tilltager, och landet är i samma
bedrövliga läge som i fjol. Det har icke skett några sådana där stora under
genom vad som uppgjordes. När man från det hållet går ut i landet och talar
om vilken oerhörd förbättring som har åstadkommits, är det något, som jag
tycker låter litet grand egendomligt och som man icke kan skriva under.

Jag skulle i alla fall icke ha begärt ordet, örn icke herr Pehrsson i Bramstorp,
bondeförbundets nykorade ledare, hade ansett det lämpligt att gå tillbaka
till 1928 års lönekommitté och tala om min ställning i den. Ja, jag håller före
att då det gäller att skipa rättvisa bör man göra det även tjänstemän emellan,

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
och jag tycker icke det är trevligt att vifta med skollärarna ute i bygderna,
därför att man ser dem mest, men det är »effektivt» för bondeförbundarna.

Herr Pehrsson i Bramstorp var i början av sitt anförande mycket bekymrad
över att pressen var litet onådig. Ja, skall man vinna pressen på det sättet
som herr Pehrsson här tycks vara i färd med tror jag knappast det går. Det
kan icke hjälpas, att man icke får bättre press än man har. Det må vara herr
Pehrssons sak att för framtiden söka ordna det så, att i någon mån åtminstone
de »50 procenten» bli något hyggligare.

Jag har överhuvud taget icke i denna debatt försökt kasta sten på någon,
och jag har erkänt det svåra läget, men jag har dock trott, att även om man,
såsom herr Pehrsson i Bramstorp säde, skall gå till verket utan förutfattade
meningar, har man ändå lov att ha några meningar kvar.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Till herr Carlström vill jag säga,
att jag gjorde ingen erinran emot herr Carlströms villighet att skipa rättvisa
mellan vissa löntagargrupper, utan jag gjorde en erinran mot herr Carlströms
sätt att behandla de åtgärder, som de gångna åren framlagts till stöd för jordbruket,
då herr Carlström, i stället för att gå med på några sådana åtgärder,
varje år här i riksdagen bara kritiserade de svåra förhållandena. Jag menar,
att en sådan negativ politik leder just dithän, som herr Carlström var rädd
för att det skulle leda.

Till herr Magnusson i Skövde skulle jag vilja säga, att när man tillåter sig
sådan agitation inför riksdagens kamrar, kan man befara, att man tillåter sig’
användning av sämre argument, när det är fråga örn ett möte med en mera
okritisk publik.

Jag skulle vilja säga, att innebär herr Magnussons val en föryngring inom
högerpartiet, varom man har skrivit, då förvånar mig den föryngringen en
smula.

Vidare yttrades ej. Ifrågavarande proposition hänvisades till statsutskottet,
varjämte densamma remitterades, i vad den anginge pensionsväsendet samt
riksdags- och revisionskostnader ävensom kostnader för riksdagens hus och
riksdagens verk till bankoutskottet samt, såvitt den rörde jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 45, angående bemyndigande för vattenfallsstyrelsen att försälja tomter
och områden från de under styrelsens förvaltning ställda fastigheter; och

nr 46, angående försäljning av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden
m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 52, angående vissa redovisningsåtgärder
i anledning av överlåtelse från statens järnvägar till domänverket av nämnda
järnvägars slipersfakton vid Piteå; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 53, angående ändring i gällande
bestämmelser rörande lokal postförsändelse.

Torsdagen den 18 januari. Nr 4. 77

§ 6.

Härefter föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande
motioner; och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 31 av herr Nilsson i Hörby;

till statsutskottet motionerna:

nr 32 av herr Gardell i Gahns m. fl.; och

nr 33 av herr Ossbahr;

till bevillningsutskottet motionen nr 34 av herr Ericson i Boxholm;
till bankoutskottet motionerna:
nr 35 av herr Ericsson i Sörsjön; och
nr 36—38 av herr Fast m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 39 och 40 av herr Thorell m. fl.; och
nr 41 av herr Arnemark m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 42 av herr Nilsson i Steneberg;

nr 43 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.;

nr 44 av herr Carlström m. fl.;

nr 45—48 av herr Pettersson i Dahl m. fl.; och

nr 49 av herr Eriksson i Toftered m. fl.

§ 7.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition, nr
54, med förslag till lag om sparbankernas säkerhetskassa.

§ 8.

Vidare föredrogos var för sig följande motioner; och remitterades därvid
till konstitutionsutskottet motionen nr 50 av herr Sandström;
till statsutskottet motionerna nr 51 och 52 av herr Meyerhöffer m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 53 av herr Mårtensson m. fl.;
nr 54 av herr Nilsson i Hörby m. fl.; och
nr 55 av herr Lovén; samt

till bankoutskottet motionerna:
nr 56 och 57 av herr Lovén; och
nr 58 och 59 av herr Bäcklund.

§ 9.

Slutligen föredrogs riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående
antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.

Vad kanslideputerade anmält och hemställt godkändes.

§ 10.

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

herr Nilsson i Hörby m. fl., nr 60, örn anslag till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande;

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

herr De Geer m. fl., nr 61, om anslag till byggande av enskilda utfartsvägar; herr

Sandberg m. fl., nr 62, likaledes om anslag till byggande av enskilda
utf artsvägar;

herr Holmström m. fl., nr 63, örn löneförbättring för vissa beställningshavare
vid krigsmakten;

herr Leffler, nr 64, örn införseltull å ammoniumsulfat;

herr Olovson i Västerås, nr 65, örn livränta åt förre volontären Carl Gustaf
Vestlund;

herr Herou m. fl.:

nr 66, angående moratorium för innehavare av små och medelstora jordbruksfastigheter; nr

67, angående åtgärder till stöd i vissa avseenden för innehavare av små
och medelstora jordbruksfastigheter; och

nr 68, angående en expropriationslagstiftning av viss social innebörd;
herr Arnemark m. fl., nr 69, örn visst tillägg till lagen örn kollektivavtal;
herr Ström m. fl., nr 70, angående utredning örn en modern hyreslagstiftning; herrar

Henrikson och Ström, nr 71, angående lagstiftning till skydd i vissa
avseenden för ungdom med annan anställning än i industriellt arbete;

herrar De Geer och Andersson i Dunker, nr 72, örn anslag för bidrag till
täckdikningar;

herr Andersson i Leabo m. fl., nr 73, örn höjning av det i statsverkspropositionen
uppförda anslaget till kurser i trädgårdsskötsel;

herr Olsson i Blädinge, nr 74, angående höjning av det till vissa väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo utgående statsbidraget:

herr De Geer m. fl., nr 75, angående nedbringande av vissa kostnader vid
väg- och broarbeten; samt

herr Lundqvist m. fl., nr 76, angående ersättning i vissa fall av statsmedel
för skada, som tillfogats enskild person vid ingripande på ordningsmaktens sida.

Ovannämnda motioner bordlädes.

§ IL

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och ''

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Eriksson i Stockholm under den 20 jan.,

» Fast » 4 dagar fr. o. m. den 19 jan.,

> Englund » 4 » » 5 »

» Engberg > 12 > * > 20 »

Lördagen den 20 januari

Nr 4.

herr Pettersson i Hällbacken under 3 dagar fr. o. m. den 23 jan.,

» Johansson i Silingeborg » 3 » > » 20 » och

» Bergström » 6 » » > 19 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7.13 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 20 januari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 55, angående godkännande av överenskommelse mellan Sverige och
Finland angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel
av alkoholvaror, m. m.; och

_ nr 56, med förslag till lag örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till utlandet m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att för behandling av sådana
ärenden, som tillhöra tillfälligt utskott, tillsätta fem tillfälliga utskott,
vart och ett bestående av tio ledamöter och tio suppleanter samt att lördagen
den 27 innevarande januari företaga val av ledamöter och suppleanter i de
tillfälliga utskotten.

§ 4.

Enligt därom den 17 innevarande månad fattat beslut skulle nu företagas
val av tio ledamöter och fjorton suppleanter i riksdagens särskilda utskott;
och anställdes först val av ledamöter i nämnda utskott.

Därvid avlämnades 156 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i
följande ordning:

herr Eriksson i Falun,

» Nilsson i Antnäs,

» Johansson i Uppmälby,

» Pehrsson i Bramstorp,

» Andersson i Prästbol,

» Persson i Falla,

» Andersson i Höör,

Nr 4.

Lördagen den 20 januari.

herr Jeppsson,

» Andersson i Falkenberg och
» Lundqvist.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Härefter anställdes val av suppleanter.

Därvid avlämnades 113 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i
följande ordning:

herr Törnkvist i Bjuv,

» Lindmark,

» Olsson i Rödingsberg,

» Persson i Trången,

» Hällgren,

» Larsson,

» Englund,

» Näslund,

» Falk,

» Nilsson i Karlstad,

» De Geer,

» Fält,

» Thorell och
» Johansson i Djursnäs.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf omförmälda
valen.

§ 6.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna; och
hänvisades därvid:

till statsutskottet motionerna:
nr 60 av herr Nilsson i Hörby m. fl.;
nr 61 av herr De Geer m. fl.;
nr 62 av herr Sandberg m. fl.; och
nr 63 av herr Holmström m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 64 av herr Leffler;

till bankoutskottet motionen nr 65 av herr Olovson i [Västerås;

till jordbruksutskottet motionerna nr 66—68 av herr Herou m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 69 av herr Arnemark m. fl.;
nr 70 av herr Ström m. fl.; och
nr 71 av herrar Henrikson och Ström;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 72 av herrar De Geer och Andersson i Dunker;
nr 73 av herr Andersson i Leabo m. fl.; och
nr 74 av herr Olsson i Blädinge; samt

Lördagen den 20 januari.

Nr 4.

till tillfälligt utskott motionerna:
nr 75 av herr De Geer m. fl.; och
nr 76 av herr Lundqvist m. fl.

§ 7.

Vidare föredrogos vart för sig och lades till handlingarna bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

§ 8.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Lindman m. fl., nr 77, angående valbarhetsvillkor för beklädandet av
poster i kommunala nämnder och styrelser;

herr Lithander, nr 78, angående ändringar i kommunallagarna till beredande
av skydd för de kommunala skattebetalarna;

herr Lithander m. fl., nr 79, om sänkning av räntan å ett Aktiebolaget Svenska
Amerikalinjen beviljat statslån;

herr Nylander m. fl., nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till viss gottgörelse åt förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar
;

herrar Laurén och Jonsson i Eskilstuna, nr 81, angående fyra beställningshavares
vid försvarsväsendet löneförmåner;
herr Kilbom m. fl.:

nr 82, angående sänkning av lönerna åt vissa statens ämbetsmän;
nr 83, angående sänkning av arvodena åt riksgäldsfullmäktige m. fl. arvodestagare;
och

nr 84, örn sänkning av regeringsmedlemmarnas löner;

_ herr Törnkvist i Karlskrona, nr 85, angående ifrågasatt indragning av vissa
sjömanshus;

herr Andersson i Falkenberg, nr 86, angående ifrågasatt indragning av sjömanshuset
i Falkenberg;

herrar Bäcklund och Persson i Tidaholm, nr 87, angående ifrågasatt indragning
av sjömanshuset i Lidköping;
herr Andersson i Falkenberg m. fl.:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn statsunderstöd åt hantverksmästare
för utbildande av lärlingar; och

nr 89, örn anslag till reseunderstöd at arbetare och andra i näringsyrken sysselsatta
personer;

herr Svensson° i Landskrona m. fl., nr 90, örn sänkning av räntan å lån från
statens bostadslånefond;
herr Holmgren:

nr 91, angående utspisning vid krigsmakten av kaffe med viss tillsats av
råg;

nr 92, örn förhöjt beklädnadsbidrag till vissa underofficerare i flottan och
marinen; och

nr 93, örn anslag till byggandet av ett nytt utsjölodningsfartyg;

Andra kammarens protokoll 1934. Nr 4. fi

Nr 4.

Lördagen den 20 januari.

herr Olsson i Gävle m. fl., nr 94, om anslag till föreläsnings- och instruktionsverksamhet
för nykterhetens främjande;

herr Ossbahr m. fl., nr 95, örn förhöjt anslag till extra arvoden åt gymnastiklärare; herr

Anderson i Norrköping m. fl., nr 96, angående upprättandet av en nyspråkig
gymnasielinje vid de allmänna läroverken;

herr Anderson i Norrköping, nr 97, angående anslaget till icke-ordinarie
personal vid riksarkivet;

herr Högström m. fl., nr 98, örn anslag till bidrag för uppförande av provinsialläkarbostäder
på landsbygden;

herrar Eriksson i Falun och Andersson i Igelboda, nr 99, om anslag till socialstyrelsens
verksamhet;

herr förste vice talmannen Bengtsson m. fl., nr 100, angående statens övertagande
av dövstumundervisningen;

herr förste vice talmannen Bengtsson, nr 101, örn anslag till undervisning i
hushållsgöromål vid vissa läroverk;

herr Österström m. fl., nr 102, örn höjning av det i statsverkspropositionen
äskade anslaget för statsbeställningar;
herr Lindberg i Stockholm:

nr 103, angående den civila personalens vid »Underrättelser för Sjöfarande»
tjänsteställning m. m.; och

nr 104, angående åvägabringande av ett särskilt skattesystem för sjöfolk; herr

Nylander:

nr 105, om ökat tullskydd för vissa arbeten av kork eller korkavfall;
nr 106, om ökat tullskydd för vissa slag av väskor m. m.; och
nr 107, om ökat tullskydd för galvaniserade järnrör;

herr Malmqvist m. fl., nr 108, angående tullskyddet för pälsverk;

herr Hagberg i Malmö m. fl.:

nr 109, örn ökat tullskydd för vissa slag av hattar och mössor;
herr Hagberg i Malmö:

nr 110, om ökat tullskydd för vissa slag av golv- och väggplattor; och
nr lil, angående tullskyddet för slipskivor, polerpapper och polerduk;

herr Holmgren, nr 112, örn ökat tullskydd för porslinsindustrien;
herrar Holmgren och Holmström, nr 113, örn beredande av rätt att till avsalu
inom landet tillverka porter av klass III;

herr Magnusson i Skövde, nr 114, örn ökat tullskydd för meloner, gurkor
och tomater;

herr Olofsson i Digernäs, nr 115, angående jordbruksintressets tillgodoseende
i prövningsnämnden;

herr Laurén, nr 116, örn underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre
soldaten Erik Hilmer Hurtig;

herr Lovén, nr 117, om årligt understöd åt änkan Amanda Elisabet Ljung StTherr

Weijne, nr 118, angående inrättande av ett riksbankens avdelningskontor
i Borås;

herrar Andersson i Falkenberg och Paulsen, nr 119, örn understöd åt förre
lokmästaren Anton Larsson;

Lördagen den 20 januari.

Nr 4.

herr Holmgren:

nr 120, om pensionsförhöjning åt förre förmannen vid marinens centrala
beklädnadsverkstad Sven Olof Ohlsson;

nr 121, örn årligt understöd åt förre underofficerskorpralen Carl Henrik
Hasselqvist; och

nr 122, om pension åt förre underofficerskorpralen Johan Martin Jonasson;
herr Magnusson i Skövde, nr 123, örn pension åt indelte furiren Karl Melker
Bäck;

herr Månsson, nr 124, örn ersättning till förre volontären Bror Alrik Emanuel
Jonsson för sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring;

herr Paulsen, nr 125, örn årligt understöd åt änkan Anna Elisabet Holmberg
och hennes minderåriga barn;

herr Hallén, nr 126, om årligt understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt förre sjukvårdskorpralen A. E. Fridh;

herr Lindberg i Stockholm, nr 127, om ändrad lydelse av § 57 sista stycket
sjömanslagen;

herr Andersson i Dunker m. fl., nr 128, om viss utsträckning av arrendators
rätt till ersättning för förbättring å arrenderad fastighet;

herr Lundqvist m. fl., nr 129, angående åtgärder för beredande åt svensk arbetskraft
inom landet av skydd mot konkurrerande utlänningar;

herr Meyerhöffer m. fl., nr 130, örn upphävande av lagen örn förbud mot
politiska uniformer;

herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 15, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen
m. m.;

herr Spångberg m. fl., nr 132, angående påskyndande av pensionsutredningen
m. m.;

herr Gardell i Gahns m. fl., nr 133, örn anslag till premiering av i enskild
ägo befintliga baggar;

herr Isacsson m. fl., nr 134, om viss förbättring av löneförmånerna för assistenten
vid centralanstalten för jordbruksförsök A. Gustafsson;

herrar Ericsson i Sörsjön och Olsson i Rödningsberg, nr 135, örn anslag till
ersättning för älgskada;

herr Andersson i Ovanmyra m. fl., nr 136, om viss ändring i 9 § kungörelsen
angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet;

herrar Magnusson i Skövde och Björck i Kristianstad, nr 137, örn höjning
av anslaget till kurser i trädgårdsskötsel;
herr Lindberg i Umeå:

nr 138, örn indragning av till fiskeriskolan i Aneboda utgående statsunderstöd
; och

nr 139, om återbetalning till Emanuel Persson, Gunnarn, av viss del av utav
honom för inköpt virkespost erlagd köpeskilling;

herr Herou m. fl., nr 140, örn anslag till ackordslån och stödlån åt jordbrukare
;

herr Olsson i Ramsta, nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 21, med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;
herr Lindberg i Stockholm:

nr 142, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever; och
nr 143, angående lindring i visst avseende av kompetensfordringarna för
maskinbefäl;

Nr 4.

Lördagen den 20 januari.

herrar Ericson i Boxholm och Westman, nr 144, angående nedbringande av
räntan å lån från pensionsförsäkringsfonden;

herr Björck i Kristianstad m. fl., nr 145, angående främjande av tillverkning
och avsättning av vin av svenska frukter och bär; samt
herr Weijne:

nr 146, angående beredande i visst syfte av möjlighet till minskad tjänstgöringsskyldighet
för befattningshavare i allmän tjänst; och

nr 147, angående beredande i visst syfte av rätt till förtidspensionering av
befattningshavare i allmän tjänst.

Samtliga ovannämnda motioner bordlädes.

§9.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som hlivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 19 januari 1934.

Anmäldes att kanslisten hos kammaren N. G. Hj. Julin erhållit förordnande
att tills vidare under annan tjänstemans sjukdom vara stenograf hos första
kammaren; och beslöto herrar deputerade att till kanslist hos andra kammaren
under den tid Julin komme att bestrida stenograftjänst hos medkammaren
förordna aktuarien fil. lic. N. G. Lindskog.

Som ovan.

In fidem
Per Cronvall.

§ 10.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 12, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesnämnden.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande, nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med underställande av beslut örn viss tillläggstull.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Holmgren	under	3 dagar fr. o. m. den	25	jan.,
> Hansson i Trollhättan	>	5	» » »	24	>
> Svensson i Landskrona	5>	6	2> » »	22	>
> Meyerhöffer	2>	10	» » »	24
> Lovén	S>	4	T> »	24
» Andersson i Löbbo	2>	5	> » »	23	7>

Lördagen den 20 januari.

Nr 4.

herr Olovson i Västerås
» Sjögren
» Bäcklund
» Andersson i Prästbol
» Persson i Trången
» Andersson i Falkenberg
» Österström
» Elmroth

» Johansson i Uppmälby
» Johansson i Krogstorp
» Gustafsson i Välsnäs

under

3 dagar fr. o. m. den

3 » » »

7 » » »

5 » » »

3 » » »

2 > » »

5 > » »

5 » » »

21 jan.,

22 »

21 »

21 >

21 »

22 »

21 >
22 »

23 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.37 f. m.

och

In fidem
Per Cronvall.