1934. Andra kammaren. Nr 47 (Riksdagens protokoll 1934:47)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Andra kammaren. Nr 47.

Måndagen den 11 juni.

Kl. 4 e. m.

Justerades protokollet för den 5 innevarande juni.

§ 2.

Herr talmannen gav på begäran ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr Wallerius
anhållit att till mig få framställa frågan, huruvida jag ansåge, att kristendomskunskap
såsom undervisningsämne å rikets gymnasier borde erhålla
en förstärkt ställning, och vore villig härför vidtaga åtgärder.

I motiven till interpellantens fråga framhållas två särskilda spörsmål, nämligen
dels kristendomsämnets ställning såsom förhörsämne i studentexamen
och dels kristendomsundervisningens omfattning i gymnasiets högsta ring.

Vad till en början kristendomsämnets ställning i studentexamen beträffar
föreskrev 1905 års läroverksstadga i § 102, att lärjunge var skyldig underkasta
sig förhör i kristendom samt i modersmålet och i åtta, i vissa fall sju
av de övriga å vederbörande timplan upptagna läroämnen.

I 1928 års läroverksstadga, § 101, vidtogs emellertid härutinnan den ändringen,
att lärjunge i den muntliga prövningen var skyldig att underkasta sig
förhör i samtliga till hans ämnesgrupp hörande ämnen med undantag av kristendomskmiskap.
I § 105 stadgades vidare bl. a., att examinand för att
godkännas i studentexamen skulle i den muntliga prövningen erhållit Godkänd
eller därutöver i samtliga i hans ämnesgrupp ingående ämnen. Hade
han emellertid erhållit Icke godkänt i något av de i gruppen ingående äm-’
nena, kunde han dock godkännas örn han i de övriga ämnena i ämnesgruppen
erhållit viss kvalificerad betygssumma.

I dessa bestämmelser gjorde 1933 års läroverksstadga icke någon ändring.

Enligt 1905 års bestämmelser var sålunda lärjunge i studentexamen skyldig
underkasta sig förhör i kristendom och erhöll därvid betyg, som medräknades
vid examens bedömande. 1928 vidtogs alltså den förändringen att —
ehuru kristendomskunskap är ett fast ämne och salunda tillhör ämnesgruppen
för varje examinand — denne icke är skyldig att underkasta sig förhör
däri i den muntliga examen, därest han icke anmält önskan om sådant förhör.

I avseende å kristendomsundervisningens omfattning å gymnasiet erinrar
jag, att undervisning i ämnet tidigare meddelades under 2 veckotimmar i varje
klass, men att enligt 1933 års läroverksstadga timantalet i högsta ringen
sänktes till en veckotimme. Enligt kursplanerna behandlas därvid i sistnämnda
klass den kristna tros- och livsåskådningen mot historisk bakgrund
och i dess förhållande till det nutida kultur- och samhällslivet. Enligt 1928
års kursplaner, vilka anslöto till ett timtal av 2 veckotimmar, skulle, i den

Andra kammarens protokoll 1984. Nr 47. 1

Svar å interpellation.

Nr 47.

Måndagen den 11 juni.

Svar å interpellation. (Forts.)

mån tiden medgåve, undervisningen därutöver omfatta antingen en översikt
av den bibliska litteraturens historia eller en återblick på de viktigaste momenten
i kristendomens grundläggning och inre utvecklingsgång eller en sammanfattning
av vad lärjungarna tidigare inhämtat ur den allmänna religionshistorien.

Jag instämmer till fullo med interpellanten i fråga örn kristendomsämnets
bildningsvärde och betydelse för lärjungarna, särskilt när dessa nått en viss
mognad. Vad interpellantens önskemål beträffar, att en ökning av antalet
undervisningstimmar i ämnet måtte komma till stånd, ber jag först att få
fästa uppmärksamheten på sambandet mellan detta spörsmål och spörsmålet
örn kristendomsämnets ställning som examensämne. Enligt min mening får
frågan örn det större eller mindre antalet undervisningstimmar i högsta ringen
någon verklig betydelse endast örn ämnet blir obligatoriskt i studentexamen.
För närvarande är jag icke i tillfälle att uttala mig örn behovet i och
för sig av ett utökat timantal. Jag kan ej heller för närvarande säga, huruvida
en utökning av timantalet för kristendomsämnet låter sig göra utan
större rubbningar i gällande timplaner. Varje sådant spörsmål kräver nämligen
för sitt bedömande en avvägning med hänsyn till den minskning, som
må föranledas i antalet undervisningstimmar för något annat ämne. Jag är
icke heller beredd att nu uttala mig örn interpellantens önskemål angående
återinförandet av ämnet kristendom såsom obligatoriskt förhörsämne i studentexamen.
Även detta spörsmål måste rimligtvis bedömas och prövas i ett
vidare sammanhang och alltså lämpligen övervägas i samband med andra
eventuella ändringar i läroverksstadgan.

Härpå yttrade

Herr Wallerius: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få uttala min tacksamhet för det svar, som han
här har givit. Tacksamheten gäller det välvilliga övervägandet av de framställda
önskemålen. Angående dessa önskemål har herr statsrådet uttalat den
uppfattningen, att frågan örn ett större eller mindre antal undervisningstimmar
i ämnet kristendom i högsta ringen sammanhänger med frågan örn ämnets
ställning såsom examensämne. Härtill får jag ansluta mig. Min tacksamhet
gäller givetvis också det erkännande av kristendomsämnets betydelse
och värde, som herr statsrådet har givit i sitt uttalande, och det är för mig
skäl nog att med tillförsikt anbefalla detta ärende åt herr statsrådets vidare
omprövning och att hoppas på åtgärder, som därvid befinnas lämpliga och
gagneliga för det syfte, som min interpellation har velat tjäna.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 156—-168, sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 4, bevillningsutskottets
betänkanden nr 65—71 samt bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 74—76, 78 och 79.

§ 4.

Vid härpå skedd föredragning av andra lagutskottets memorial, nr 54, angående
arvode åt särskilda sakkunniga, tillkallade för att inom andra lagutskottet
biträda vid behandlingen av vissa ärenden, biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

Måndagen den 11 juni.

Nr 47.

§ 5.

Slutligen föredrogs herr Hagbergs i Luleå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda men då bordlagda anhållan att till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena få framställa spörsmål angående den svenska
regeringens ställningstagande till frågan örn internationell nedrustning; och
blev ifrågavarande anhållan av kammaren bifallen.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från bevillningsutskottet:

nr 374, i anledning av väckta motioner örn höjning av tullsatserna för vissa
fajans- och porslinsvaror;

nr 375, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för vissa slag av
hattar och mössor; och

nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser örn beskattning av realisationsvinst i samband
med rekonstruktion av den s. k. Kreugerkoncernen, m. m.;

från första lagutskottet, nr 361, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1934/
1935 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av
prästerliga emeritilöner;

från andra lagutskottet:

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 14 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj :ts regeringsrätt:

nr 370, i anledning av väckta motioner angående tredjemans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter m. m.;

nr 371, i anledning av väckt motion angående förbud för sammanslutningar
att i politiskt eller därmed jämförligt syfte företaga aktioner mot utländsk
stat;

nr„ > 1 anledning av väckta motioner örn utredning och förslag angående
förhållandena inom byggnadsindustrien; och

nr 373, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till arbetsfredens
bevarande m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 378, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dels dyrtidstillägg åt föreståndare och lärare vid lantmannaskolor,
lanthushållsskolor och lantbruksskolor, dels ock tillskott till
dyrtidstillägg till vissa lantmätare;

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
dels örn ökat understöd åt lantmannaskolor, dels ock örn understöd
åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter; och

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående nionde huvudtitelns anslag till tryckningskostnader.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial, nr 169, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande anslag till nybyggnad för lantmäterikontoret
i Västmanlands län m. m.

Nr 47.

Tisdagen den. 12 juni f. m.

§ 8.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr förste vice talmannen, som
anförde: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta att på
föredragningslistan för morgondagens plenum bland två gånger bordlagda
ärenden först upptaga statsutskottets utlåtande nr 159, därefter statsutskottets
utlåtanden nr 166, 167, 160, 156, 157, 158 och 161, statsutskottets memorial
nr 162, statsutskottets utlåtanden nr 163, 164, 165, statsutskottets
memorial nr 168, sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 4 samt
därefter övriga ärenden i den ordning de äro upptagna å föredragningslistan
för dagens plenum.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.23 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Tisdagen den 12 juni.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 6 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 169, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande anslag till nybyggnad för lantmäterikontoret i
Västmanlands län m. m.; och blev den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
av kammaren godkänd.

§ 3.

Äng. anslag Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 159, i anledning av
till bekäm- ]£ungi Maj :ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten
arbetslösheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

m- m■ Uti en till riksdagen avlåten, den 9 mars 1934 dagtecknad proposition, nr

235, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för sagda dag, föreslagit riksdagen
att

dels under femte huvudtiteln till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1934—1935 anvisa ett extra reservationsanslag av 9,000,000 kronor;

dels bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Fonden för förlag till
statsverket» till statliga och statskommunala reservarbeten för budgetåret

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag av 46,000,000 kronor, att utgå
av lånemedel;

dels ock godkänna av departementschefen förordade ändringar i grunderna
för ifrågavarande båda anslags användning.

I samband med Kungl. Maj:ts förenämnda proposition hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner, nämligen:

dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 2, inom första kammaren
av herr Sjödahl m. fl., och den andra, nr 7, inom andra kammaren av herr
Frankenberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att hyreshjälp
måtte efter behovsprövning kunna utgå även åt arbetslösa, som icke vore
familjeförsörjare, samt att anslaget till bekämpande av arbetslösheten genom
kontantunderstöd måtte ökas med härför erforderligt belopp;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 107, inom första kammaren
av herr förste vice talmannen Olsson m. fl. och den andra, nr 195, inom
andra kammaren av herr Vougt m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
medgiva, att ur anslaget till arbetslöshetens bekämpande en summa av förslagsvis
100,000 kronor, enligt grunder som Kungl. Maj :t ägde bestämma, finge
användas till hjälp åt förtjänta svenska konstnärer;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 109, inom första kammaren
av herr andre vice talmannen Nilsson m. fl. och den andra, nr 169, inom
andra kammaren av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn föranstaltande av skärpt
kontroll över tillämpningen genom statens och kommunernas organ av regler
gällande för hjälpverksamhet vid arbetslöshet;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 352, inom första kammaren
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och den andra, nr 616, inom
andra kammaren av herr Lindman m. fl., vari hemställts, att riksdagen i samband
med anvisande av anslag dels under femte huvudtiteln till bekämpande av
arbetslösheten, dels ock bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Fonden
för förlag till statsverket» till statliga och statskommunala reservarbeten
ville dels göra vissa av motionärerna begärda uttalanden, avseende anvisning
av konfliktberört arbete, arbetslöshetshjälp till i vistelsekommunen icke hemortsberättigade
personer, ackordsöverskotten vid reservarbetena samt förhöjning
av statsbidrag, dels ock i övrigt besluta sådana direktiv för den statliga och
statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet, som framginge av ett i
motionen I: 352 intaget förslag till ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen
nr 446 år 1933 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet; dels

en inom andra kammaren av herr Herou m. fl. väckt motion, nr 183,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta anvisa ett anslag av 5,000,000
kronor, att ställas till Kungl. Maj :ts förfogande för utdelning av brödspannmål
eller mjöl till fattiga befolkningsgrupper;

dels en inom andra kammaren av herr Olsson i Staxäng m. fl. väckt motion,
nr 185, vari hemställts, att riksdagen vid beviljande av anslag för nästa
budgetår till statliga och statskommunala reservarbeten för arbetslöshetens
bekämpande ville besluta, att medel från detta anslag även finge disponeras
till nya torrläggningsföretag och upprensning av tidigare utförda sådana i enlighet
med i motionen anförda synpunkter;

dels en inom andra kammaren av herr Mårtensson m. fl. väckt motion, nr 214,
vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att bestämmelserna om statsbidrag till statskommunala reservarbeten måtte

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
så tillämpas, att det gåves möjligheter för de hårdast skattetyngda kommunerna
att i större utsträckning än hittills anordna dylika arbeten;

dels en inom andra kammaren av samma motionärer väckt motion, nr 215,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att till 19 § av kungörelsen nr 446

år 1933 måtte fogas följande tillägg,---»så ock ogift man eller änkling

gentemot kvinna, vilken såsom hustru med honom sammanbor»;

dels en inom andra kammaren av herr Lind m. fl. väckt motion, nr 391, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta att 2 och 3 §§ av kungörelsen nr 446
år 1933 skulle erhålla i motionen föreslagen lydelse;

dels en inom andra kammaren av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors
väckt motion, nr 400, vari föreslagits, att arbetslöshetskommissionen måtte
avskaffas, att nu gällande direktiv måtte avskaffas samt att riksdagen i skrivelse
till regeringen måtte begära utarbetandet av nya bestämmelser för
arbetslöshetspolitiken enligt vissa i motionen närmare angivna principer;

dels en inom andra kammaren av samma motionärer väckt motion, nr 401,
vari föreslagits, att riksdagen måtte giva ett omedelbart engångsanslag till
alla behövande arbetslösa som vinterhjälp, uppgående till minst 50 kronor, samt
dessutom för gift arbetslös hustru 25 kronor och ytterligare 25 kronor för
varje barn samt att riksdagen måtte härför anvisa som förslagsanslag 15 miljoner
kronor m. m.;

dels en inom andra kammaren av samma motionärer väckt motion, nr 403,
vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta att till Internationella arbetarhjälpens
centralkommittés förfogande ställa 30,000 ton vete för utdelning till
den nödlidande befolkningen i landet;

dels en inom andra kammaren av herr Andersson i Stockholm m. fl. väckt
motion, nr 411, vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta uppdraga åt
regeringen att snarast möjligt efter den 1 juli 1934 avveckla arbetslöshetskommissionens
verksamhet samt att bekämpa arbetslösheten och dess verkningar
enligt i motionen angivna allmänna riktlinjer;

dels en inom andra kammaren av herr Hermansson väckt motion, nr 599, vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr
235 måtte besluta, att nu gällande bestämmelser angående statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet vid arbetslöshet måtte erhålla i motionen föreslagen
lydelse;

dels en inom andra kammaren av herr Kilbom m. fl. väckt motion, nr 617,
vari föreslagits, att riksdagen måtte utöver den i propositionen nr 235 äskade
summan besluta anvisa ett belopp av 75,000,000 kronor för hjälpverksamhet
bland de arbetslösa;

dels en inom andra kammaren av herr Johnsson i Kalmar m. fl. väckt motion,
nr 618, vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn tillägg till 5 och 7 §§ i kungörelsen nr 446 år 1933
av innebörd att ledamotskap av arbetslöshetskommitté respektive revisor skulle
likställas med vad i § 15 i lagen örn kommunalstyrelse på landet funnes
stadgat;

dels ock slutligen en inom andra kammaren av herrar Hagberg i Luleå och
Brädefors väckt motion, nr 619, vari föreslagits, att anslaget till reservarbeten
måtte höjas till 100 miljoner kronor, att lönerna vid dessa måtte utgå i enlighet
med vad som i kollektivavtal fastställts för liknande arbeten samt att
till kontantunderstöd måtte anvisas 50 miljoner kronor m. m.

I sin motivering gjorde utskottet

dels ett »Allmänt uttalande» av följande lydelse:

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

»Såsom av den framlagda finansplanen framgår förefunnos vid statsverkspropositionens
avlåtande vissa tecken på en gynnsammare konjunkturutveckling inom
näringslivet såväl i utlandet som inom vårt eget land. Huruvida de tidstecken,
som sålunda då förmärktes, och den i vissa hänseenden förmånliga utveckling,
som ägt rum under de senaste månaderna, tillkännagiva ett verkligt omslag
i konjunkturerna och komma att följas av en stadigvarande förbättring
torde ännu vara för tidigt att med större säkerhet bedöma. Glädjande är dock
att konstatera, att en ökning av arbetstillfällena inom näringslivet nu skett och
att den minskade arbetslösheten inom landet synes vara icke endast en tillfällig
säsongföreteelse. Utskottet har med sitt ståndpunkttagande till Kungl.
Maj :ts särskilda förslag till åtgärder för arbetslöshetens bekämpande och framför
allt vid sitt bedömande av behovet av dylika åtgärder utgått från vad departementschefen
i detta avseende anfört, varvid utskottet dock jämväl tagit
hänsyn till den förbättring på arbetsmarknaden, som under den senaste tiden
gjort sig märkbar.»;

dels ock under huvudrubriken »Ifrågasatta ändringar i direktiven» samt särskilda
underrubriker åtskilliga uttalanden i ämnet.

Utskottet, som förmälde sig i särskilt utlåtande avgiva förslag beträffande
sättet för täckande av det för statliga och statskommunala reservarbeten tillstyrkta
anslaget, hemställde,

I:o) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt med avslag å motionerna II: 401, 617 och 619, i vad de skilde sig
från Kungl. Maj :ts förslag, -—■ sistnämnda motion endast i vad den avsåge här
behandlade anslag —

a) under femte huvudtiteln till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag av 9,000,000 kronor;

b) till statliga och statskommunala reservarbeten för budgetåret 1934/1935
anvisa ett extra reservationsanslag av 46,000,000 kronor;

II:o) att riksdagen måtte godkänna de av utskottet förordade ändringarna
i grunderna för ifrågavarande båda anslags användning;

lilio) att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 109 och II: 269
samt i anledning av motionerna I: 352 och II: 616, i nu ifrågavarande hänseende,
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn föranstaltande av skärpt kontroll
över tillämpningen genom statens och kommunernas organ av regler gällande
för hjälpverksamhet vid arbetslöshet;

IV:o) att följande motioner, nämligen I: 2, 107 och 352 samt II: 7, 183,
185, 195, 214, 215, 391, 400, 403, 411, 599, 616 och 618, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet vörö fogade reservationer:

1) av herrar Svensson i Kompersmåla, Bagge, Thelin, Nylander, Persson i
Falla, Skoglund och Olsson i Staxäng, vilka dels på anförda skäl förklarat sig
icke kunna biträda det under rubrik »Allmänt uttalande» införda yttrandet,
dels beträffande ifrågasatta ändringar i direktiven ansett, att utskottets yttrande
under angivna rubriker bort hava i reservationen upptagen lydelse, dels
ock framhållit, att enligt deras mening utskottet bort i sitt utlåtande närmare
angiva de riktlinjer, vilka arbetslöshetskommissionen skulle hava att följa vid
uppkommande konfliktsituationer;

2) av herrar Lindblad, Johan Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, Asplund, Walles,
Anderson i Råstock, Jansson, Törnkvist i Karlskrona, Andersson i Höör,

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Jonsson i Eskilstuna och Norsell, vilka ansett, att utskottets utlåtande under
anmärkta rubriker bort hava av reservanterna angiven lydelse;

3) av herrar andre vice talmannen Nilsson i Gränebo, Asplund, Svensson i
Grönvik och Jonsson i Eskilstuna beträffande utskottets yttrande under angiven
rubrik;

4) av herrar Svensson i Kompersmåla, P. E. A. Jonsson, Nylander, Jeppsson
och Olsson i Staxäng, vilka ansett, att utskottets uttalande under viss rubrik
bort hava i reservationen upptagen lydelse; samt

5) av herr Hamrin, som förklarat sig icke kunna ansluta sig till det av utskottet
gjorda allmänna uttalandet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till föredragning, begärdes ordet av

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av statsutskottets, utlåtande nr 159 får jag hemställa, att detsamma
må företagas till avgörande punktvis samt punkten II på det sätt,
att först föredragas dithörande delar av utskottets motivering, nämligen utskottets
å sid. 5—26 under överrubriken »Ifrågasatta ändringar i direktiven»
gjorda uttalanden, samt därefter utskottets hemställan, med iakttagande beträffande
utskottets nämnda uttalanden, att varje under särskild underrubrik
upptagen del därav föredrages särskilt för sig och att uppläsning av ifrågavarande
delar av motiveringen ej må behöva äga rum.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs först punkten I; och anförde därvid:

Herr Lindman: Herr talman! Till behandling förekommer nu i en följd
icke mindre än fyra utlåtanden från statsutskottet, vilka samtliga avse åtgärder
till lindrande av arbetslöshetens verkningar. Tillsammans innesluta
dessa utlåtanden det huvudsakliga av regeringens arbetslöshetsprogram. Åtskilligt
har redan tidigare avgjorts genom anvisning av anslag till byggnadsföretag
och till allmänna arbeten av olika slag. Det torde då tillåtas mig
att vid detta första utlåtande med talmannens medgivande anföra några synpunkter
på arbetslöshetspolitiken i dess helhet.

Om jag då allra först söker att skaffa mig en totalbild av omfattningen
av denna arbetslöshetspolitik och statens sammanlagda kostnader för densamma,
så befinnes det stöta på en del svårigheter att få fram fullt exakta
sifferuppgifter. Det beror dels på det splittrade skick, i vilket dessa frågor
kommit till avgörande i riksdagen, dels på omöjligheten att i vissa fall avgöra,
i vad mån andra synpunkter än arbetslöshetssynpunkten varit bestämmande
vid framställande av förslagen. Örn jag emellertid går till statsverkspropositionen,
finner jag, att Kungl. Majit där under rubriken »fonden
för förlag till statsverket» i anslag till allmänna arbeten äskat i runt tal 122.7
miljoner kronor att utgå av lånemedel med kort amorteringstid, att under rubriken
»statliga byggnader» äskats 11.6 miljoner samt i låneunderstöd 20.5
miljoner kronor. Det var alltså anslag, som ansågos helt eller delvis höra
samman med rådande arbetslöshetsläge. Sedermera ha dessa beräkningar
och äskanden genom särskilda kungl, propositioner underkastats åtskilliga
jämkningar. Statsutskottet har därutöver företagit vissa nedsättningar. Tager
jag som utgångspunkt statsutskottets memorial nr 168 angående beredande
av täckning för anslag under rubriken »fonden för förlag till statsverket»,
så finner jag, att vad riksdagen redan beslutat och statsutskottet ytter -

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
ligare föreslagit under denna rubrik till allmänna arbeten, till statliga byggnader
och till låneunderstöd belöper sig i runt tal till 128.5 miljoner kronor.
Även örn därifrån får dragas några miljoner, som avse byggnadsföretag, om
vilka med tämligen stor bestämdhet skulle kunna sägas, att de under alla
förhållanden skulle kommit till utförande just nu, så ger dock nyssnämnda
summa en ganska säker hållpunkt vid bedömandet av hjälpprogrammets omfattning
i denna del. Till detta resultat har utskottet kommit efter i och
för sig ingalunda oväsentliga nedskärningar av Kungl. Maj :ts äskanden,
nedskärningar, som skulle kunnat vara avsevärt mycket större, därest högerns
längre gående yrkanden hade blivit bifallna. Till de nu angivna beloppen
skola sedermera läggas dels 9 miljoner kronor till kontantunderstöd
m. lii. enligt utskottets nu föredragna utlåtande, dels 5.5 miljoner kronor till
åtgärder mot ungdomsarbetslösheten enligt statsutskottets utlåtande nr 160,
för vilka anslag medel anvisats i vanlig ordning. Att anslagen till kontantunderstöd
m. m. begränsats till 9 miljoner kronor beror för övrigt på att vid
innevarande budgetårs utgång beräknas föreligga en reservation på ifrågavarande
anslag av 3 miljoner kronor.

Lägger jag på detta sätt tillsamman, vad som redan beslutats och vad i
dag ytterligare kommer att beslutas, därest utskottets förslag bifallas, så
måste jag säga, att det är oerhört omfattande åtaganden, som riksdagen nu
för andra gången på denna regerings förslag ikläder sig för åtgärder på grund
av arbetslösheten. Tillsammans med de av fjolårets riksdag beslutade anslagen
till motsvarande ändamål medföra de, som högerns representanter i statsutskottet
betonat, en enastående belastning av den svenska statens finanser'',
vilken är desto betänkligare, som anslagen i så hög grad måste bestridas med
lånemedel. — Jag vill tillägga, att utöver detta komma låneanslag under
statens affärsdrivande verksamhet, såsom beträffande elektrifiering m. m.,
i fråga örn vilka högern föreslagit ytterligare besparingar.

Inför den ljusning, som på senaste tiden, jag må säga glädjande nog, kunnat
skönjas inom många grenar av svenskt näringsliv och som kan avläsas
i den stigande sysselsättningsgraden inom olika företag, gör man sig ovillkorligen
den frågan, örn det kan vara nödvändigt att upprätthålla den offentliga
hjälpverksamheten i den omfattning, som nu föreslås, och örn det kan
vara ändamålsenligt att genom igångsättande av nya offentliga arbeten låsa
fast denna hjälpverksamhet i former, som hindra arbetskraftens rörlighet
och anpassning till det nya konjunkturläget.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang säga ett ord om verkningarna
av de i fjol införda nya grunderna för arbetslöshetspolitiken. Att ljusningen
i konjunkturläget inträtt alldeles oberoende av de s. k. konjunkturstimulerande
åtgärderna, framgår redan därav, att dessa senare, först sent och
i mycket begränsad utsträckning kommit till utförande. Ännu tydligare
framstår detta, när man tar i betraktande, att ljusningen i första hand hänför
sig till exportindustrien och betingas av ökade avsättningsmöjligheter
för våra industriprodukter. Utvecklingen inom exportindustrien har, som
också i högérreservationen påpekats, i sin ordning påverkat läget inom hemmamarknadsindustrien.
Däremot är det uppenbart, att minskningen i antalet
hos arbetslöshetskommissionen anmälda hjälpsökande icke svarar mot
den ökade sysselsättningsgraden inom näringslivet och att de nya grunderna
icke varit ägnade att befordra en återgång till normala förhållanden. Ännu
i april uppgick summan av anmälda hjälpsökande till ungefär 145,500 eller
nästan exakt samma tal som i juni månad förra året. Det skiljer endast på
något hundratal.

Jag skall naturligtvis, herr talman, nu i detta sammanhang icke gå in på

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
de detaljförslag, som i dag föreligga till avgörande. Jag måste emellertid
beklaga, att utskottet icke i större utsträckning, än som skett, beaktat de i
högermotionerna framförda synpunkerna. Jag erinrar blott örn de mycket
vägande invändningar, som gjorts mot användningen av vissa av de i fjol anvisade
anslagen. Här är nu t. ex. en sådan sak som låneunderstöd till främjande
av enskild företagsamhet. Det är ju mycket anmärkningsvärda förhållanden,
ärade ledamöter av kammaren, som ha kommit i dagen vid användningen
av detta anslag, men där man nu icke desto mindre skall gå vidare
och anvisa ytterligare 3 miljoner kronor. Det skulle vara mycket att säga
örn särskilt detta anslag, men tiden medger icke, när man skall göra en överblick
av det hela, att gå in på några detaljer. Det är ju möjligt, att jag
återkommer längre fram, när de särskilda anslagen skola behandlas, eller i
den mån den allmänna debatten ger anledning därtill.

Beträffande de statliga och kommunala beredskapsarbetena har, som också
påpekats i högerreservationen, det visat sig svårt att uppbringa lämpliga
arbetsobjekt, med påföljd att urvalet icke alltid har blivit det bästa. I avsikt
att uppmuntra kommunerna till igångsättande av större arbeten förordar
departementschefen en viss utvidgning av direktiven för användning av medel
för kommunala beredskapsarbeten. Jag kan för min del icke finna annat,
än att man, som jag vid olika tillfällen tidigare uttalat, genom detta tillvägagångssätt
liksom framlockar igångsättande av kommunala arbetsföretag,
vilket jag måste säga är ytterst betänkligt.

Vad vidare angår anslaget till främjande av bostadsbyggande, så måste
tagas i betraktande att vi dock för det nu löpande budgetåret anvisat på riksstat
och tilläggsstat icke minndre än 23 miljoner kronor i understöd och lån för
detta ändamål, därav 18 miljoner kronor till landsbygdsverksamheten. Hur
behj är tans värt man än må finna detta ändamål i och för sig, så tror jag
dock, att det kan vara klokt att gå fram i ett något saktare tempo. Under
alla förhållanden kan jag icke finna det lämpligt att, som Kungl. Majit och
även utskottet förordat, låta en del av anslaget tagas i anspråk för lämnande
av tertiärkredit till byggnadsverksamhet i städer och stadsliknande samhällen.

Högerpartiet har nu som tidigare förordat, att huvudvikten i hjälpverksamheten
skulle läggas på statliga reservarbeten, och de skäl, som tidigare kunnat
anföras för detta, ha med den inträdda konjunkturförbättringen ytterligare
ökat i styrka. Reservarbetena äro ju den hjälpform, som icke bara
ger den ojämförligt största effekten i förhållande till kostnaderna. De ha,
dessa arbeten, det företrädet framför andra hjälpformer, att de i största utsträckning
äro, vad man brukar kalla, självlikviderande. Även örn denna deras
egenskap i viss mån motverkas av de nya direktiven, erbjuda de alltjämt
i detta avseende en fördel, som särskilt i en tid av uppåtgående konjunkturer
är av den största betydelse. I enlighet med denna vår uppfattning ha också
högerrepresentanterna i utskottet sökt begränsa den övriga hjälpverksamheten
och åstadkomma besparingar, där det enligt deras mening är befogat med hänsyn
till konjunkturförbättringen. Örn man lägger tillsammans utgifterna under
»statens affärsverksamhet» och »fonden för förlag till statsverket», så
komma högerreservanterna omkring 43 miljoner kronor under utskottets slutsumma.

Jag måste vidare beklaga, att utskottet icke heller i avseende å direktiven
för hjälpverksamheten nu funnit anledning förorda mera avsevärda avvikelser
från fjolårets linje. Beträffande lönedirektiven vid reservarbetena ha vi förordat
en återgång till förhållandena före 1933. Härom förklarar utskottet
helt kort, att tillräcklig erfarenhet rörande nuvarande lönesystem ännu icke
vunnits. Jag menar, att den erfarenhet, som redan vunnits, hade bort vara till -

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
räcklig, för att man skulle lia kunnat ändra dessa direktiv. Jag tycker, att
vi ha en ganska stor erfarenhet av, vilken sugning de nya lönebestämmelserna
ha utövat på vissa kategorier av arbetare och vilken förmåga de ha att kvarhålla
vederbörande vid reservarbetena.

Beträffande konfliktdirektiven hänvisar utskottet, som väl var att vänta,
till vad som redan beslutats beträffande arbetslöshetsförsäkringen, och uttalar,
att vad riksdagen därutinnan godkänt, skall äga tillämpning jämväl
på den här ifrågavarande hjälpverksamheten. Som jag tillät mig framhålla,
när vi häromdagen debatterade frågan örn arbetslöshetsförsäkringen, har erfarenhet
redan vunnits beträffande tillämpningen av dessa direktiv, och den
erfarenheten är sådan, att en av dessa direktivs utformare uttryckligen förklarat,
att tillämpningen står i direkt strid med vad som avsågs vid deras
utformande. Icke dess mindre nöjer sig statsutskottet med ett uttalande på
två rader rörande denna utomordentligt viktiga sak. Det framhålles på något
ställe i högerreservationen, hur de nya direktiven lett till att man med
statsmedel underhållit arbetslösa byggnadsarbetare under byggnadsstrejken
och därigenom åsamkat stat och kommun utgifter, som tidvis uppgått till icke
mindre än 300,000 kronor i månaden. Hur önskvärt det än i och för sig kan
synas, att konfliktdirektiven utformas lika vid arbetslöshetsförsäkringen och
för den övriga hjälpverksamheten, måste jag likväl säga, att det vid reservarbetena
är ännu viktigare än vid arbetslöshetsförsäkringen att erhålla en möjligast
restriktiv utformning, en utformning, som i möjligste mån utesluter
risken av missbruk. Yad högerreservanterna härutinnan anfört, vill jag på
det starkaste understryka, liksom jag i avseende å hjälpprogrammet i övrigt ansluter
mig till det särskilda yrkande, som av dem fogats till utlåtandet.

Låt mig så, herr talman, till sist blott säga ett par ord i allmänhet örn
finansieringen av regeringens arbetslöshetspolitik. Det har icke alltid varit
den nuvarande finansministern Wigforss, som har bestämt socialdemokraternas
kurs på det statsfinansiella området. Det fanns en gång en annan socialdemokratisk
finansminister, vilken även han i en kritisk och brydsam tid stod
för det finansiella rusthållet här i landet. Det var Thorsson. Av en händelse
kom jag häromdagen att få under mina ögon, vad en ärad socialdemokratisk
ledamot av första kammaren, herr Lindström, yttrade för ett par år
sedan örn denne framskjutne representant för svensk socialism. Jag anför
endast ett par rader av vad herr Lindström skriver. »Att icke förstöra tillgångar
och värden utan förmera dem — det var Thorssons lära. Statens ekonomiska
politik borde bedrivas så, att varje avgränsad tidsperiod kunde bära
de egna bördorna utan slöseri, utan att nationens rikedomar förstördes. — ■—-— På samma sätt måste den enskilde hushålla. Vars och ens plikt är att
hålla sig inom sina tillgångars ram. Och den bäste, det var spararen.»

Thorsson tillhörde onekligen den gamla skolan, och hans uppfattning gör
kanske icke något starkare intryck på dem, som just nu sitta på regeringsbänken.
De hava avlägsnat sig så långt från de principer, vilka i det nyssnämnda
citatet angåvos såsom bärande för Thorssons åskådning i finansfrågor,
att man knappast känner igen dessa principer, örn man ställer dem bredvid
den nu sittande regeringens.

Vad som emellertid är ofattligt för mig, är, att partier, som kalla sig
borgerliga, kunna skänka sin anslutning till den politik, som nu föres av
socialdemokratien i regeringsställning. Ty, herr talman, vad är det vi göra?
Vi kasta över på framtiden utgifter, som vi göra under det nu löpande och
det kommande budgetåret. Vi kasta över dem på framtiden. Och jag skulle
vilja fästa uppmärksamheten vid det gamla, säkert sanna ordspråk, som säger,
att framtiden får sona vad stunden brutit. Säkert komma vi att under

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
kommande år få i mycket hög grad ångra den lättsinniga politik beträffande
statens finanser, som förts och nn föres under regeringens ledning.

Jag tror helt enkelt icke på den politik, som finansministern med hjälp
av sin —• för att använda det amerikanska rooseveltska uttrycket — »hjärntrust»
här inlett. Jag tror, att den är oriktig från början till slut och kommer
att medföra stora olägenheter. Ty vad som nu lägges ut av upplånade medel
måste en gång återbetalas. Vi hava rubbat grundvalarna för sundheten i den
svenska statens budgetpolitik. Denna, som var fast grundmurad under tidigare
år, endast till för några få år sedan, besitter icke längre en sådan sundhet
och styrka, som tidigare regeringar och riksdagar hava velat giva den.

Vi hava kommit, herr talman, ohjälpligt utför beträffande statens finanser
under dessa två år.

Mitt yrkande blir naturligtvis bifall till den av högern avgivna reservationen,
alltså elen, för vilken herr Svensson i Kompersmåla står som första man.

Häruti instämde herrar Nilsson i Karlstad och Lithander.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det föreligger
icke samma anledning i år som i fjol att från regeringsbänken utveckla de
principer, som varit ledande, när regeringen har framlagt sina förslag. Men
herr Lindmans anförande ger mig anledning att redan vid början av denna
debatt göra några påpekanden.

Örn jag får börja, där herr Lindman slutade, nämligen med talet örn våra
statsfinanser, och hans erinran örn vad socialdemokraten Thorsson hade ställt
upp som det riktiga för vår finanspolitik, måste jag säga, att när han drar
den slutsatsen, att den nuvarande regeringen har avvikit från Thorssons principer,
kan han göra det endast genom att fördölja, att Thorssons uttalanden
gällde uppgörandet av budgeten under någorlunda normala förhållanden och
att även Thorsson ansåg, att man under onormala förhållanden kunde behöva
tillgripa tillfälliga åtgärder.

Den nuvarande regeringen är lika angelägen som tidigare socialdemokratiska
regeringar att komma tillbaka till ett tillstånd, där man kan på ett naturligt
sätt balansera budgeten. Men liksom regeringen har riksdagen såväl i
fjol som i år ansett, att de utomordentliga förhållandena motiverade avvikelser
från eljest vanliga åtgärder. Jag skulle hava förstått den kritik, som
övas från högerhåll, örn högerns representanter vid behandlingen av dessa anslag
för arbetslöshetens bekämpande hade företrätt någon annan princip än
de övriga partierna. Man talar visserligen så, att en åhörare skulle kunna få
den uppfattningen, att högern är beredd och i fjol varit beredd att gå in för
en balanserad budget även i den meningen, att alla de extraordinära utgifter,
som krisen påkallar, skulle bestridas av skattemedel. Varenda en i denna
kammare vet, att så icke är förhållandet. Vid fjolårets riksdag accepterade
högern i en mycket stor utsträckning förslagen örn att lämna anslag till bekämpande
av arbetslösheten genom offentliga arbeten och genom reservarbeten
på basis av korttidsupplåning. Den skillnad, som förelåg i fjol, var en skillnad
beträffande summorna och summornas storlek, icke beträffande principerna
för finansieringen. Icke heller i år företräder högern en annan princip.
Högern kommer icke att förorda och kan icke förorda, att ens de anslag, som
högern har accepterat, skola uttagas genom skattemedel. När det gäller
finansieringen av anslagen till de allmänna arbetena, när det gäller finansieringen
av arbetslöshetskommissionens verksamhet, så kommer till sist högern
på samma linje som riksdagens övriga partier, nämligen att förorda en upplåning,
som amorteras på kort tid. Hade högern i vissa punkter fått sina äs -

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
Fandén igenom — jag tänker särskilt på statsbeställningarna till försvaret —
så skulle en goel del av de miljoner, som högern nu vill pruta på övriga anslag,
också hava kommit att anskaffas genom upplåning på kort amorteringstid.

Det kan vara anledning att i början av debatten konstatera detta. Därmed
kommer man egentligen in på en diskussion, huruvida man kan anslå större
eller mindre summor, örn detta är klokt eller icke. Men man skall icke försöka
leda in diskussionen så som örn högern här företrädde en helt annan metod
att finansiera denna krishjälp, som högern själv fortfarande anser vara i viss
utsträckning nödvändig.

Diskussionen blir både enklare och kanske också lugnare, örn man begränsar
den till vad den verkligen gäller. Då är frågan: Har situationen under det
senaste året förändrats så väsentligt, att det bör föranleda riksdagen till den
starka begränsning av hjälpprogrammet, som från högerhåll förordas? Herr
Lindman ställde frågan: Kan det vara nödvändigt och ändamålsenligt att
uppehålla statens åtgärder mot arbetslösheten i den omfattning, som utskottet
föreslår? Han hade i samband därmed ett uttalande örn olämpligheten av att
med dessa åtgärder binda arbetskraftens rörlighet. Till det senare återkommer
jag kanske, när jag skall något närmare tala örn herr Lindmans lovordande
av reservarbetena.

Till en början skulle jag vilja göra några påpekanden med anledning av
herr Lindmans yttrande örn ljusningen i konjunkturerna och hans försök att
här ånyo fastslå, att i denna ljusning hava statens åtgärder icke någon som
helst andel. Den har, menar han, kommit utan vårt förvållande, och den
har framträtt särskilt inom industrier, som icke hava påverkats av statsåtgärder.
Ja, herr Lindman gjorde gällande, att den förbättring, som exportindustrien
har fått röna, i sin ordning har medfört förbättring inom hemmaindustrien.

Det är ganska svårt att fastställa, vilka faktorer som hava vållat konjunkturförbättringen,
och det är ännu svårare att fastställa, vilken återverkan den
allmänna konjunkturförbättringen har haft på arbetslöshetsläget. Jag anser
mig emellertid böra göra ett par erinringar.

Vi hava haft, som jag vid något tidigare tillfälle påpekat, tre sorters arbetslöshet.
Vi hava haft en fullständig arbetslöshet, som har kommit fram i anmälningar
till arbetslöshetskommissionen. Vi hava haft en fullständig arbetslöshet,
som icke har kommit fram i anmälningar till arbetslöshetskommissionen.
Och vi hava haft en betydande halvarbetslöshet, som har yppat sig på
det sättet, att massor av arbetare, som ännu hållits kvar i fabrikerna, hava
fått arbeta på en starkt förkortad tid, ibland så förkortad, att deras inkomst
nästan försatt dem i ett sämre läge än de delar av befolkningen, som hava
kunnat komma i åtnjutande av arbetslöshetshjä.lp på grund av sin fullständiga
arbetslöshet.

Jag har försökt kontrollera vid samtal med industriledare, örn icke den uppfattning,
som jag nu kommer att utveckla, är riktig, och man har bekräftat
det. När fabrikerna och företagen genom konjunkturförbättringen fingo ökad
sysselsättning, så lät man sig i första hand angeläget vara att giva de i företagen
fortfarande befintliga arbetarna ökad sysselsättning. Man gjorde icke
i första band så, att man tog in ny arbetskraft. Man ökade ut arbetstiden för
korttidsarbetarna, och det tog avsevärd tid, innan man hade på grund av konjunkturförbättringen
hunnit uppsuga denna betydande arbetslöshet. Jag
skulle tro, att när detta hade skett och man kunde gå till anställande av ny arbetskraft,
så kommo kanske i första hand sådana, som icke voro rapporterade,
i åtanke, och man började minska den fullständiga arbetslöshet, som icke var
officiellt känd. Jag skulle föreställa mig, att de, som till exempel voro bundna

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni i. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
vid reservarbetena, i sista hand kommo i fråga. Detta kanske kan giva herr
Lindman anledning att fundera över, huruvida icke reservarbetena, på den
grund att de draga bort arbetskraften från hemorterna, just binda arbetskraften
och förhindra för dessa arbetare en naturlig anpassning.

Nu hava emellertid förhållandena utvecklat sig så, att även den fullständiga
arbetslöshet, som vi känna genom rapporterna till arbetslöshetskommissionen,
rönt påverkan av förbättringen. Denna förbättring har fortskridit under årets
månader tämligen långsamt. Men örn man ser på siffrorna litet närmare, skall
man snart upptäcka, att i själva verket även i detta avseende förbättringen är
mycket väsentlig. Den arbetslöshetssiffra, som vi känna från slutet av april,
är 145,500. Det innebär en minskning jämfört med förhållandena vid april
månads slut i fjol på 31,337. Det är en ganska anmärkningsvärd nedgång. Om
man erinrar sig, att den lägsta siffra vi hade under fjolåret var i juli månad

138.000, en siffra, som höll sig endast en kort tid, så finna vi, att vi nu redan
vid april månads slut äro framme vid en siffra, där hela sommarhjälpen, så
att säga, i fjol måste verka för att man skulle komma till ungefär samma tal.
Rapporterna för maj månad hava ännu icke fullständigt inkommit. Men i arbetslöshetskommissionen
har man haft rapporter från 1,417 kommuner. Dessa
hade i april i fjol en sammanlagd arbetslöshetssiffra nå 140,000. Hela
siffran var, som jag nyss nämnde, 145,000. Dessa omfattade alltså den mycket
avgörande delen av klientelen. Dessa kommuner rapportera för maj månad
111,000, alltså en ytterligare nedgång på nära 30,000. Om man jämför
den siffran med den siffra, som vi hade i juli 1933, blir det en nedgång på

27.000 från den lägsta siffra, som vi överhuvud hade i fjol. Gör man en annan
jämförelse, kan man konstatera, att under fjolårets första månader, d. v. s.
från den siffra, som rapporterades i slutet av december 1932 och som var

161.000 sjönk till maj månads utgång siffran med knappa 5,000 till 156,000.
Vi minnas, att den under tiden sprang upp, så att den i januari var nära

189.000, men örn vi taga slutsiffran för 1932 och jämföra den med majsiffran
för 1933, så få vi där en minskning på knappa 5,000. Gör man samma jämförelse
med siffran från december 1933, som var 171,000, och den antagliga
majsiffran nu på omkring 110,000—115,000, ha vi en nedgång, icke på 5,000
utan på omkring 60,000.

Det visar sig alltså, att här skett en glädjande minskning av de arbetslösas
antal. Men samtidigt bör man hålla i minnet, att antalet rapporterande kommuner
har under de sista åren väsentligt ökats. Antalet rapporterande kommuner
var i april 1932 endast 758, i april 1933 1,181 och i april
1934 1,437. Antalet rapporterande kommuner har alltså under dessa
två år nära nog fördubblats. Det måste betyda, att i de kommuner,
som tidigare voro de rapporterande, har ställningen avsevärt förbättrats, men
siffran har hållits uppe därigenom, att allt flera kommuner hava nödgats anmäla
sig för erhållande av arbetslöshetshjälp. Vi ha emellertid en faktisk
förbättring, och vi ha all anledning antaga, att den kommer att fortgå. Men
samtidigt ha vi anledning att fråga oss, huruvida förbättringen är sådan och
kan bliva sådan, att den överflödiggör statliga åtgärder.

Det hölls för någon tid sedan i Göteborg en sammankomst med industriidkare,
där alla konstaterade, att en glädjande förbättring i konjunkturerna hade
inträtt, men där de flesta även tycktes vara ense örn, att man icke hade att
vänta så mycket mera av konjunkturförbättring. De flesta av oss äro väl också
medvetna därom, att även om vi återkomma till s. k. normala förhållanden,
ha vi på grund av bland annat stängd emigration och rationalisering inom företagarverksamheten
kvar ett överskott av arbetskraft, åt vilket vi icke kunna
finna någon normal sysselsättning, såvida icke staten och samhället i övrigt

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ant/, anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
vidta särskilda åtgärder för att bereda arbetsmöjligheter. Det är ett problem,
som icke lior samman med den kris, vi ännu befinna oss i. Det är ett förhållande,
som måste vinna uppmärksamhet och beaktande under de allra närmaste
åren. Yi skola nämligen icke föreställa oss, att samhället här kan låta självläkedomen
verka. Skulle det vara kvar, även när vi ha nått s. k. normal produktion,
ett överskott på flera tiotusenden arbetslösa, ett permanent överskott,
och skulle detta överskott omfatta massor av ungdom, så komme det att utgöra
en pestböld inom samhällslivet, moraliskt och i andra avseenden, vilken man
icke kan hoppas på så småningom skall spricka och läka sig själv, utan där är
det en i bästa mening samhällsbevarande uppgift att se till att finna utvägar
för att undgå de faror, som där ligga förborgade.

Örn jag sedan ställer frågan, huruvida statens åtgärder hava haft något medinflytande,
när det gäller konjunkturförbättringen, så tror jag icke, det skall
vara svårt att leda i bevis, att de måste hava betytt en hel del. Jag skall bara
taga ett exempel. Skulle riksdagen hava underlåtit att besluta så omfattande
anslag till elektrifieringen, så skulle Asea i Västerårs i dag icke taga in även
sådan arbetskraft, som i det längsta har undvikits; då skulle icke Asea i dag
arbeta för fullt —- möjligen örn vi hade fått rysslandsavtalet, men det fingo vi
ju icke. Hade vi icke haft dessa stora anslag för elektrifieringen, så skulle
heller icke åtskilliga andra företag haft den sysselsättning, som de nu ha; den
saken är tämligen klar. Och jag tror icke, att herr Lindman skall ha svårt
att få svart på vitt på detta från de företag, som verkligen i dessa tider hava
haft stort gagn av de statliga åtgärderna och de statliga beställningarna. Det
är en sak av betydelse, att man har skaffat inkomst vid de olika reservarbetena
åt ett-betydande antal av de arbetslösa, och att man också har sugit upp ett
stort antal av dessa i de övriga allmänna arbeten, som staten har igångsatt.
14:

Det är meningslöst att förneka, att samhällets åtgärder hava varit en bidragande
orsak till det förbättrade läge, vari vi nu befinna oss.

Örn jag tar särskilt ett område, där herr Lindman gjort en energisk opposition
både i fjol och i år, nämligen hjälpen åt de enskilda företagen, så kan jag
notera, att icke mindre än 160 sådana företag med över 7,000 arbetare hava
blivit hjälpta genom lån, väsentligen, och i några enstaka fall genom subvention.
En av förutsättningarna för denna hjälp var, att företagen under andra
förhållanden riskerat att gå under, och att man genom denna hjälp skulle kunna
betrygga deras bestånd för framtiden. Det är icke tvivel om, att utan detta
stöd ifrån det allmännas sida skulle många av dessa företag ha kullbytterat
och deras arbetare blivit arbetslösa. Det är kanske en särskild omständighet
för högern att tänka på, denna höger, som åtminstone i tal visar en sådan omsorg
för de små företagen, att denna hjälp i allmänhet har möjliggjort för små
företagare att hålla sig uppe under krisen. Jag är beredd på den invändningen,
att det kanske icke har haft inverkan på arbetslösheten, därför att om
dessa företag kullbytterat, hade andra övertagit deras verksamhet. Men det
är icke lika säkert, att dessa andra hade tagit deras arbetare. Det skulle hava
betytt cn utveckling, där de stora företagen med sin större produktionskapacitet
hade slukat de små företagen utan att på samma sätt hava användning för
de arbetare, som varit sysselsatta vid dessa små företag.

Jag håller före, att även på ett sådant område hava de vidtagna åtgärderna
varit av den allra största betydelse, när det gällt att lyfta oss ur det svåra krisläge,
vari vi befunnit oss under de senaste två åren. Vi veta ju, att de åtgärder,
som vidtogos i fjol, blevo fördröjda vid sitt igångsättande. Skulle jag
säga, att vi i fjol på någon punkt misstogo oss, så var det kanske däri, att vi
icke tillräckligt beaktade den långsamma takt, som här i vissa fall var nöd -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
vändig och i andra fall fanns där kanske utan att vara så nödvändig. När det
gällde kommunala beredskaps- och andra sådana arbeten, så var det en ganska
stor omgång, innan man äntligen kunde komma till ett resultat, pengarna beviljas
och arbetet sättas i gång. Huru det i något fall kunde gå, fick jag ett
exempel på vid en av mina resor i landet. Där hade regeringen redan i juni
1933 givit anslag till en kommun för visst arbete. Arbetet kom i gång sju
månader efter det att regeringen lämnat anslag. Jag hoppas, att detta är ett
enastående exempel på försening, men jag nämner det, därför att jag vill göra
klart, vilka svårigheten som i detta avseende kunna uppstå, svårigheter, som
vi alla förstå och erkänna. Det var de svårigheter, som vållades genom byggnadskonflikten,
som förhindrade igångsättandet av de allmänna arbetena, vilka
skulle gå på anslagen till statliga byggnader, till subvention av kommunal
byggnadsverksamhet och i viss utsträckning till de kommunala beredskapsarbetena,
vilka ju i mycket hög grad hava bestått i uppförande av byggnader.

Till den stora förbättring, som nu inträtt, har säkerligen bidragit, att programmet
för i fjol har kunnat verka i större utsträckning. Jag vet icke, örn
herrarna uppmärksammat ett uttalande av byggnadschefen Lindh i en tidning
i söndags. Han hade blivit tillfrågad rörande verkningarna av de stora byggnadsföretagen
med hänsyn till antalet sysselsatta. Han nämnde då en siffra,
som icke var obetydlig, på dem, som blivit direkt anställda, men gjorde ett
påpekande av större intresse, nämligen att innan dessa byggnadsarbeten sättas
i gång och alltså direkt anställa arbetskraft, så ske beställningar av materiel.
vilka ju i denna verksamhet äro mycket betydande. Och på det sättet
hava redan tidigare åtskilliga arbetare, jag vågar säga tusentals, fått sysselsättning
i materielproducerande verksamheter. Statens åtgärder hava där
alltså skapat sådan sysselsättning, om vilken vi egentligen aldrig kunna få
några rapporter. Vi få rapporter örn huru många, som sysselsättas vid byggnadsföretag,
men rapporterna kunna aldrig säga oss, huru många på olika
håll vid annan verksamhet, som fått sysselsättning genom detta, därför att på
verkstäderna delar man icke upp den materiel, som går till beställningar för
statliga byggnader och övriga.

Jag har endast med dessa exempel velat visa, att det icke kan vara riktigt,
när man gör gällande, att de statliga åtgärderna icke haft inverkan på den
förbättring av förhållandena, vi kunna konstatera. Jag är övertygad örn, att
de hava haft en betydande inverkan och kanske i början just på det sättet,
att när de enskilda företagarna sågo, att staten djärvdes göra någonting av
företagarverksamhet, så steg också deras mod, varigenom åtgärderna verkade
stimulerande även i det avseendet.

Behöva vi då göra någonting i fortsättningen? Jag vill ställa den frågan:
skulle herrarna anse det klokt, att just i det ögonblick, vi hålla på att med stor
framgång arbeta oss ur krisen, staten skulle klippa av och bidraga till ett
återsjunkande i stället för att fortsätta att stimulera? Är icke den riktiga
politiken den, att man använder konjunkturerna även på det sättet, att man
fortfarande driver på? Örn staten inställde sina åtgärder, så skulle det säkerligen
leda till en betydande nedgång i sysselsättningen av arbetare och till en
depression, kanske farligast för sinnena. Den hoppfullhet, som nu präglar arbetet,
skulle förbytas i ny pessimism. Och även örn man icke uppskattar de
psykologiska verkningarna alltför högt, tror jag, att även då det gäller det
ekonomiska livet, är det ganska betydelsefullt, örn människorna tro, att det går,
och icke leva kvar i en pessimism, som tvingar dem att sitta stilla och icke
göra mera än precis vad som är nödvändigt. Jag menar alltså, att redan ur
denna synpunkt är det riktigt att nu fortsätta de statliga åtgärderna.

Och det är ännu riktigare ur en annan synpunkt. Vi hava dock fortfarande

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
över 100,000 rapporterade arbetslösa, och vi ha fortfarande fler än 100,000
arbetslösa.

Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att erinra örn den framställning,
som arbetslöshetskommissionens sekreterare för en tid sedan gjorde i
tidskriften Tiden, en framställning, som riktade sig mot allt detta tal om
understödstagaranda. Han visade där, att i Stockholm t. ex. antalet icke
anmälda arbetslösa är väsentligt större än antalet anmälda arbetslösa, en omständighet,
som visar, att anmälningssiffran icke representerar en överdrift.
Den visar i stället, att det icke är sant, att vi hava ett folk, som använder
varje tillfälle för att ligga det allmänna till last. Jag tror för min del, att
det är riktigt, att det finns sådana, som utnyttja tillfällena. Sedan staten
har nödgats bedriva en sådan verksamhet som denna ända sedan 1914, och
det under de flesta av dessa år varit rådande en mycket omfattande arbetslöshet,
skulle det ju vara ganska märkvärdigt, örn det icke inom vissa delar
av folket skulle uppstå den föreställningen, att man kan göra ett försök att
få hjälp, även örn man icke är direkt piskad därtill. Men jag bestrider, att
det där är någonting, som i allmänhet går igen hos vårt folk. Jag bestrider,
att vårt folk har fångats av en understödstagaranda, som gör, att människorna
försöka hanka sig fram utan att taga de arbetstillfällen, som finnas.

Det kan i det fallet vara anledning erinra örn en annan omständighet, som
visar, huru angelägen man är att komma in i sin ordinarie sysselsättning.
Det händer, att arbetslöshetskommissionen erbjuder en kommun så och så
många platser vid reservarbeten, men att man icke kan få ett tillräckligt antal
för dessa platser. Enligt vad en man, som på detta område mycket väl
känner till förhållandena, framhållit, är det numera så, att på grund av de
förbättrade konjunkturerna vill arbetaren i det längsta undvika att kastas
bort till en annan ort i reservarbeten för att behålla möjligheten att i hemorten
komma in i sin ordinarie syssla. Detta leder till, att dessa människor
bli avstängda även från understöd. Man kan ju säga, att det är ett något
egendomligt sätt att uppmuntra deras lust att komma in i sina ordinarie arbeten.
Å andra sidan vill jag icke förneka, att med det system vi ha är
detta antagligen oundvikligt och kan icke ordnas på annat sätt.

Men jag återkommer till detta: vi ha alltjämt en betydande del arbetslösa,
och vi måste se till att finna sysselsättning för dessa. Och det är fråga örn
vilken metod, som är den bästa. Man rekommenderar nu från högerhåll, att
vi skola gå över till arbetslöshetskommissionens system renodlat, till reservarbeten
och till kontantunderstöd. Jag är för min del icke övertygad örn,
att detta är den riktiga lösningen. Jag tror alltjämt, att i den mån man kan
bereda vanligt arbete åt de olika yrkesarbetarna, så är det den riktiga metoden.
Jag är överts^gad örn, att den sämsta metoden är understödsverksamheten.
Den ger för det första människorna små möjligheter att leva. Men
det är naturligtvis även den, som mer än annat håller uppe understödstagarandan,
i den mån det finns en sådan anda. Det angelägna bör vara att försöka
komma bort från detta understöd och att bereda arbete. Accepteras
den synpunkten, så kan det icke vara riktigt att säga, att då skulle reservarbetena
alldeles tränga undan de allmänna arbetena av vanlig natur. Utan
jag tror, att den konsekventa utvecklingen, när man accepterar, att man vill
komma bort från understödstagarandan, är, att man så mycket som möjligt för
ut folk i normal sysselsättning.

Jag har redan påpekat, att ur synpunkten att binda arbetskraftens rörlighet
äro nätt upp reservarbetena det farligaste. I ett normalt statligt arbete
kan dock en arbetare söka sig över, om tillfälle erbjudes, till kanske sin
gamla arbetsgivare; ligger han ute i reservarbete, är han avklippt, stängd i

Andra kammarens protokoll 1984. Nr 47. 2

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
konkurrensen. Jag säger detta icke som något egentligt klander, men om
man vill föra en förnuftig politik, så är väl det riktiga att göra arbetskraften
så rörlig som möjligt, och det är att öppna vägarna så vida som möjligt
till de normala arbetena. Detta betyder icke, att jag menar, att vi skola
utan hänsyn till den privata företagsamhetens förmåga att uppsuga arbetskraften
bara fortgå med de statliga arbetena. Jag har tvärtom den uppfattningen,
att liksom jag anser, att man skall kasta in statliga arbeten i stor
utsträckning vid tider, då den privata företagsamheten icke kan sysselsätta
arbetskraften, så bör staten under goda tider, då den privata företagsamheten
kan suga upp arbetskraften, så mycket som det är möjligt med hänsyn till
statens förpliktelser draga tillbaka sina arbeten och skapa en reserv för ett
nytt tillfälle, då man kan kasta in dem såsom en fyllnad, där stor arbetsbrist
råder.

Jag anser emellertid icke, att vi befinna oss i ett sådant läge, att det skulle
vara försvarligt att nu koppla av den statliga verksamhet, det här är fråga
om. Yad man kan göra är att bedriva den med all möjlig varsamhet och
att ständigt hålla ett vaket öga på att den icke förhindrar den normala återgången
av arbetskraften till de vanliga arbetena. Men man får icke göra
detta på ett sådant sätt, att man tvingar in nya massor bland understödstagarna,
och man får heller icke göra det på det sättet, att samhället underlåter
sina naturliga förpliktelser mot dem, som behöva hjälpas.

Jag skulle tro, att de förslag, som här föreligga från utskottet, i samband
med beslut, som redan fattats, representera en god anpassning till den förbättring,
som inträtt. Det råder på några punkter tvist om den lämpliga
storleken av anslagen. Jag beklagar alldeles särskilt, örn man skulle sänka
anslaget till broar och hamnar från det belopp, som Kungl. Maj :t har föreslagit.
Det är ett av de nyttigaste anslag vi kunna ge, och det motsvarar
mycket stora behov. Men på det hela taget förstår jag mycket väl, att de
ändringar, som inträtt under de senare månaderna, motivera en begränsning
av den ursprungliga plan, som representerades av de större summor, som regeringen
har föreslagit. Jag accepterar med tillfredsställelse möjligheten
för regeringen att med de anslag, som riksdagen ställer till förfogande, fullfölja
sin politik. Jag gör det under betonande av att vi äro medvetna örn,
att det nu är den stora uppgiften att så snart som möjligt avveckla krispolitiken.
Det går icke t. ex. på jordbrukets område säkerligen under år framåt.
Det är svårigheter där, som ligga så djupt, att det tar tid att verkligen övervinna
dem. Det går heller icke, när det gäller det övriga näringslivet. Och
när det skall göras, måste det ske under vidtagande av sådana åtgärder, som
garantera på ett annat sätt det normala näringslivet, och som i möjligaste
mån också garantera oss mot de väldiga kastningar, för vilka vi varit utsatta.
Jag är angelägen om att betona, att jag anser, att det skulle vara
den största olycka, som kunde ske, örn man i den glädje, som alla hava anledning
att känna över förbättringen i läget, skulle falla tillbaka på den vanliga
passiviteten och säga: nu går det bra igen — tills vi åter äro nere igen.
Jag hoppas, att statsmakterna skola draga lärdomar av de hårda pressningar
vi haft för att försöka för framtiden betrygga på ett annat sätt det normala
näringslivet. Det beror icke bara på oss, jag vet mycket väl, huru starkt
beroende vi därvid äro av den allmänna utvecklingen i världen. Men vi kunna
begära av oss själva att göra vad som är möjligt för att förhindra, att
dessa våldsamma kastningar drabba hårdare än de behöva, örn man har något
litet sinne att se framåt och icke bara leva för stunden.

Jag förmodar, att finansministern får tillfälle att taga upp frågan örn den
statsfinansiella sidan. Jag skall alltså icke dröja vid den utöver vad jag re -

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
rian gjort. Men det kanske kan vara riktigt att sluta med en liten varning
mot att Ilar framställa saken så, som örn vi nu egentligen äro konkursmässiga.
Det är icke sant, att vi hava undergrävt statens finanser. Det är icke
sant, att riksdagen för en lättsinnig politik. Det är riktigare att säga, att
riksdagen har försökt fullgöra naturliga förpliktelser från det allmänna med
ali den försiktighet, som är motiverad. Vi hava dessa möjligheter kvar, och
jag kan icke förstå, att det kan vara något intresse att framställa saken på
det oriktiga sättet, som örn vi egentligen driva mot bankrutt. Jag anser det
vara ganska oklokt, och jag anser det vara så mycket mindre motiverat, när
dessa försök göras från ett håll, där man icke har kunnat visa oss de andra
vägarna, utan i den man man varit positiv, nödgats acceptera våra anvisningar
och nöja sig med att hugga en bit här och en annan bit där på de förslag,
som vi framlagt. Skall man föra denna väldiga kritik och skall man träda
in för ett systemskifte, sa lat oss åtminstone få veta vad det nya systemet
skall vara!

Herr Carleson: Herr talman! Till en början skall jag be att få ge uttryck
för en misstämning, som jag tror delas på rätt många håll inom riksdagen, och
en förvåning, som i varje fall gör sig gällande utanför riksdagen, över att man
låter en av de största frågor, som äro förelagda riksdagen, framkomma på
riksdagens bord så sent, att jag trotsar att någon, som icke varit med i utskottsbehandlingen
eller har varit med i mera interna förhandlingar i övrigt
örn saken, har kunnat till denna dag sätta sig fullt in i frågan. Hedan förra
året fingo vi bevittna ett liknande läge, då frågan hade remitterats till särskilda
utskottet. Det betraktade man dock som en tillfällighet, beroende på framför
allt de förhandlingar, som då fördes i långdrag. Man trodde således, att
detta ar skulle man vara i en bättre situation; och då statsutskottet nu tagit
saken om hand, förväntade man ett förslag så tidigt, att man kunde med både
tillräcklig granskningstid och tillräckligt lugn sätta sig in i frågorna. Om det
är sa, att varken statsutskottet eller ett särskilt utskott skall kunna framlägga
sakerna i behörig tid inför riksdagen, så visar det ju mer än något annat,
att det är något fel i organisationen, och jag tycker, att i det fallet borde det
vara statsutskottet, som skulle söka få en ändring till stånd på ett eller annat
sätt, örn det icke ^skall ske genom en ändring i grundlagen.

Detta gör också, att jag för min del icke ämnar gå in här i detaljer rörande
anslagen. I de olika punkterna har jag visserligen sökt att bilda mig en mening,
men jag skall icke. fördjupa mig i dem nu. Däremot har man naturligtvis
lättare att yttra sig i de principiella frågorna, som man här haft före
till övervägande vid flera föregående tillfällen.

I anledning av hans excellens herr statsministerns yttrande rörande den
ekonomiska politiken skall jag ett ögonblick stanna vid frågan om denna por.
°ii .i i ..avseen(f et framhöll herr statsministern, att utomordentliga förhallanden
krävde också utomordentliga åtgärder. Det är otvivelaktigt riktigt
Men da herr statsministern därmed ville göra gällande, att någon jämförelse
med. en föregående socialdemokratisk regering med herr Thorsson som finansminister
icke kunde göras, därför att några utomordentliga förhållanden icke
da vörö för handen, föreligger ett minnesfel. Denna socialdemokratiska regering
kom, efter vad jag vill erinra mig, till regeringsbordet på hösten 1921
och regerade 1922 och till på våren 1923. Den arbetslöshet, som gjorde
sig fallande i början av 1922, var större än någon dittills i vårt land känd.
Under januari 1922 nåddes kulmen för arbetslösheten. Det var då 163,000
anmälda arbetslösa, och man såg med den allra största oro på situationen Trots
detta fördes från den dåvarande regeringens sida icke alls den lönepolitik, som

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
den nuvarande regeringen fört. I detta sammanhang bör man fästa sig vid,
att då också fördes en annan politik rörande direktiven. Och de direktiv,
som på den tiden gällde, tillkomna i samarbete mellan alla partierna, förde med
sig, jag vill icke säga omedelbart, men medverkade i varje fall enligt min
mening till att en avveckling av arbetslösheten ägde rum mycket hastigare.
Jag tror, att min mening på den punkten delas av många, som haft tillfälle
att följa arbetslöshetsfrågans utveckling.

I varje fall är det ju synnerligen glädjande att höra från herr statsministerns
sida, att antalet arbetslösa har sjunkit ned till 111,000 från de rapporterande
c:a 1,400 kommunerna. Denna siffra hänför sig till slutet av maj. Jag vill
dock fästa uppmärksamheten på att herr statsministern icke omtalade, örn
siffran framkommit efter en sovring av de anmälda, eller örn det var bruttoanmälda.
Då siffran torde avse alla anmälda överhuvud taget, bör observeras,
att det skall enligt direktiven ske en sovring, och det kan ju vara en rätt så
stor skillnad i fråga örn antalet anmälda och antalet verkligt arbetslösa eller
till arbetslöshetshjälp i en eller annan form behöriga.

Herr talman! I fortsättningen kommer jag att beröra en principiell fråga,
och den rör konfliktdirektiven. Innan vi i Sverige hade att syssla^ med arbetslöshetsproblemet
överhuvud taget, tog ju staten knappast någon ^befattning
med arbetslösheten. Kommunerna gjorde det i form av fattigvård,
men även den var rätt så begränsad. Det är alldeles självfallet, att hela det
stora klientel, som ställdes på bar backe vid sämre tider, då det var dåliga
skördar m. m., pressade arbetslönerna på arbetsmarknaden; och sålunda i och
med detsamma som staten grep in, måste staten också automatiskt på sätt och
vis medverka till en stelhet på arbetsmarknaden. Det är också lika självfallet,
att av humanitära och andra skäl kan det icke få fortgå på det sätt som
tidigare, utan staten måste gripa in på detta område. Och jag skulle liksom
herr statsministern vilja tro, att man hädanefter icke kommer ifrån det problem,
som det här gäller, nämligen arbetslöshetsproblemet, fastän jag tror,
att man icke får draga för stora slutsatser av den bottensats, som alltid finns
på arbetsmarknaden. Vi få ju komma ihåg, att gränsen mellan arbetsvilliga
och arbetsovilliga, mellan arbetsföra och arbetsoföra är så pass flytande, att
det redan på dessa grunder alltid kommer att finnas en rätt stor stock arbetslösa.
Men att staten framdeles, efter de erfarenheter och insatser som gjorts,
kommer att beträffande arbetsvilliga arbetslösa träda stödjande emellan, det
torde man nog kunna taga för givet.

Men det är från min sida klart, i år liksom förra året, att staten bör därvidlag
icke träda emellan på sådant sätt, att den på något vis överskrider neutralitetens
gränser vid konflikter, och de bestämmelser, som tidigare gällde, hava
varit, örn jag undantar Stripadirektiven, enligt mitt förmenande i det avseendet
betydligt mycket bättre än vad som nu gäller och som nu ytterligare föreslås
skola gälla. Jag vill sålunda framföra två exempel, utvisande, att staten går
över neutralitetsgränsen. Från den stora byggnadskonflikten, som slutade i
februari i år, hava vi papper och siffror på, att icke så få byggnadsarbetare
eller arbetare inom tillstötande fack i detta land uppburo arbetslöshetsunderstöd,
under det konflikten varade. Vilka åsikter man än har örn lämpligheten av
ett utsträckande av statens understöd, kan man ju icke förneka, att i detta fall
har staten trätt in som understödjande åt en part i striden. Jag vill också
framhålla ett annat exempel, som gives nästan årligen. Jag tänker på förhållandena
i Norrland, där timmerhuggningen ligger nere under hösten och
vanligtvis tages upp sedan snön kommit. Där äro de, som eljest äro sysselsatta
i skogen, under hösten arbetslösa, och i många fall hava dessa arbetslösa
understöd. När man skall sätta i gång arbetet, kommer eventuellt en blockad.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
Vid en sådan blockad blir det så enligt de nu gällande och till fortsatt giltighet
föreslagna direktiven, att de, som hava gått arbetslösa på hösten och skulle
gå in i arbete, när timmerhuggningen skulle börja, fortfarande bibehålla arbetslöshetsunderstöd
även under den igångsatta blockaden. Därigenom giver staten
sitt direkta eller indirekta stöd åt den blockerade parten. Samma erfarenhet
tror jag åtskilliga lantmannarepresentanter från andra håll — även från
Norrland -— hava beträffande vägarbeten.

För övrigt skulle jag vilja tillägga, att Stripadirektiven kunna betraktas
som en mycket olycklig åtgärd. Dessförinnan var nämligen efter vad jag vill
minnas, riksdagen så gott som enig örn direktiven. Det är först efter tillkomsten
av dessa direktiv, som man ser vägarna skiljas.

Emot de direktiv, som nu äro föreslagna uti två motioner och i högerreservationen,
anmärkes det, att, om man antoge dessa direktiv, så skulle det
bli en skillnad mellan de direktiv, som gälla beträffande arbetslöshetsförsäkringen
och direktiven för statens understödsverksamhet i övrigt.
Jag för min del ansluter mig på den punkten till det skäl, som från
herr Löfgrens i första kammaren sida förra året anfördes i en reservation,
d. v. s. att konfliktdirektiven beträffande understödet rent sakligt kunna göras
kraftigare, när det gäller statens verksamhet för lindring av arbetslösheten
genom anordnande av arbete än när det gäller försäkringsverksamheten, beroende
därpå, att den arbetslöse, när det gäller försäkringen, skall enligt de
stadgar, som gälla, själv lia bidragit till den dagpenning, som han erhåller.

Sålunda anser jag för min del icke, att det ligger någonting i och för sig
oegentligt uti att det på en eller annan punkt blir olika bestämmelser i konfliktdirektiven
rörande försäkringen och rörande understödsverksamheten i
övrigt.

Med dessa ord, herr talman, slutar jag och förklarar, att jag för min del
kommer att vid voteringen ansluta mig till det ändringförslag beträffande
konfliktdirektiven, som framlagts i motionerna nr 352 i första kammaren och
nr 616 i andra kammaren.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Förslag till åtgärder för be kämpande

av arbetslösheten föreligga här i fyra olika utskottsbetänkanden.
I likhet med föregående år har Kungl. Maj:t och utskottet uppdelat åtgärderna!
dels den länge tillämpade reservarbetslinjen och dels kontantunderstödslinjen,
varjämte även i likhet med föregående år äskats anslag till olika
arbeten, som skulle igångsättas för att, kan man säga, avlyfta arbetslösheten
eller rättare sagt för att man skall kunna taga mindre belopp i anspråk för
den verkliga arbetslöshetens bekämpande. Särskilt örn den sistnämnda vägen
är det ju som i huvudsak meningsskiljaktighet råder.

Beträffande anslag till reservarbeten och anslag till kontant understödsverksamhet
synas ju alla partier även i år liksom föregående år vara eniga
örn att på de anslagsposterna är det icke möjligt att pruta någonting, och
högern går ju till och med så långt, att man vill anslå hur stora belopp som
helst för att bekämpa arbetslösheten i enlighet med reservarbetslinjen och
kontanta understödslinjen.

Nu är det klart, att da riksdagen år 1933 ingick för dessa stor anslag, så
var det exceptionella förhållanden, som föranledde riksdagens ståndpunktstagande.
Det förelåg ju en kritik, delvis ifrån reservanter, även år 1933,
men den kritiken begränsades ju till att man pekade på vissa anslagsposter,
som kunde tagas något lägre än vad riksdagsmajoriteten beslutade. Något
förslag, som lade upp hela problemet efter andra linjer, förefanns icke år
1933, och efter vad jag kan förstå bar något sådant icke framförts innevaran -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

''Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
de år heller. Alltså kan jag konstatera att riksdagens samtliga partier äro
eniga om att man måste använda båda vägarna för att åstadkomma dels dea
förbättring av konjunkturen, som anslagen till olika arbeten åstadkomma, och
dels för att lindra arbetslöshetens verkningar.

Beträffande anslagen till allmänna arbeten bär det ju här i dag sagts av
herr Lindman, att det anslag, som 1933 års riksdag beviljat, icke i stor utsträckning
kommit till användning. Ja, det är alldeles klart, att det tar tid,
innan förberedande åtgärder äro vidtagna och innan arbetena kunna sättas i
gång. Jag vill ju inom parantes säga, att anledningen till att byggnadsarbetenas
igångsättande dröjde så länge icke låg hos riksdagen utan hänförde
sig till den alltför länge pågående byggnadskonflikten. Staten hade beslutat,
att inga medel finge tas i anspråk. Äntligen blev konflikten till lycka
för landet löst. och åtgärder kunde vidtagas så att man kunde sätta i gång
även statliga byggnadsarbeten. I likhet med vad hans excellens statsministern
antydde, finner jag det klart, att, innan byggnadsarbeten komma i
gång, ganska stora beställningar göras för att skaffa fram material till de
byggnadsföretag, som äro avsedda att sättas i gång för de beviljade anslagen,
varför den s. k. nyckelindustrien får ökad sj-sselsättning.

Vi ha ju andra anslag exempelvis anslag till täckdikning. Staten lämnar
bidrag med 25 %. Vilka arbeten ha utförts med dessa medel? Enligt
mitt förmenande har staten genom dessa anslag för en från statens synpunkt
sett billig penning berett sysselsättning åt ett stort antal människor.
Jag kan dessutom betyga, att tegelindustrien, som ju även indirekt Imröres
av dessa arbetens utförande, har väl icke något år förut satt i gång så tidigt
med sin tillverkning. Alla tegelrörslagren, som voro ganska stora år 1933,
har man lyckats försälja på grund av den verksamhet, som satts i. gång. Således
har icke allenast de arbetare, som sysselsättas med täckdikning, utan
även tegelindustriens arbetare fått en inkomst. Det står åtminstone för mig
såsom självklart, att det kapital, som tillföres de arbetande massorna, tillföres
produktionen i sin helhet därför att arbetarnas levnadsstandard åtminstone
i viss utsträckning förbättras varigenom köpkraften förbättras vartill
kommer att arbetarna utav egen kraft tränga ut i arbetsmarknaden.

Om jag i första hand ser på jordbruket, måste det verka ganska fördelaktigt
med hänsyn till att arbetarnas förmåga att tillgodogöra sig de produkter,
som jordbruket har att avyttra, ökas. Om vi se på jordbruksproduktionens
omfattning t. ex. beträffande animalieprodukter, kunna vi ju göra oss
den frågan: Var skulle den produktionen vinna avsättning, örn vårt folk

skulle lia samma levnadsstandard i dag som det hade för en längre tid tillbaka?
Det kan väl vem som helst räkna ut, att med de handelspolitiska förhållanden,
som nu existera i världen, det icke finnes någon möjlighet att i
större utsträckning avsätta animalieprodukterna utomlands, utan därför måste
i största möjliga omfattning skapas tillfälle till avsättning inom landet. _

Återkommande till att nyttan med dessa anslag har fördröjts. Örn icke
1933 års riksdag beviljat desamma, hade det val dröjt ännu längre, innan
några verkningar av anslagen hade gjort sig gällande så att arbetslösheten
lindrats. Herr Svensson i Kompersmåla och herr Bagge ha avgivit en reservation.
Jag må säga, att jag har inte riktigt kunnat få fram vad reservanterna
mena. Antingen är det en professorsavhandling, som är skriven i trötthetens
tecken, eller också är det någonting, som man försöker slingra sig omkring,
ty där talar man å ena sidan örn fastlåsande av arbetskraften vid
reservarbetena, men å andra sidan talar man om de svårigheter, som uppkomma
därigenom, att man anslår medel på annat sätt och avkopplar stora
grupper från reservarbeten och kontantunderstöd. Man ser med en viss skep -

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
sis på det hela, och dessutom framhåller man huru vår handelsomsättning
utvecklat sig från 1933 till 1934. Det är ett väsentligt bättre konjunkturläge,
därom äro vi väl alla ense, och av denna anledning har det ju varit
angeläget icke minst för statsutskottet, som behandlat edessa ärenden, att
försöka anpassa anslagen efter konjunkturutvecklingen. Även herr Lindman
erkände ju, att utskottets utlåtande innebär avsevärda, som herr Lindman
uttryckte sig, nedprutningar under de belopp, som Kungl. Majit äskat. Det
har enligt mitt förmenande varit angeläget för utskottet att åstadkomma dessa
avsevärda nedprutningar icke minst därför att konjunkturerna ha förbättrats
väsentligt bara sedan riksdagen innevarande år samlats.

Nu talar man ju liksom ofta förr örn att reservarbetena suga arbetare till
sig och således suga arbetare från den öppna marknaden. Men om vi då
anslå medel på det andra sättet, som ger möjlighet för olika företagare att
anställa folk i den öppna marknaden, att utföra arbeten än på det ena och än
på det andra stället, undgå vi ju den risken och de olägenheterna, som reservarbetena
innebär. Om ett arbete sättes i gång med anslag av dessa medel,
ett arbete, som bär en viss överskådlig räckvidd, och det ges möjlighet för
arbetare att erhålla sysselsättning i ett sådant arbete, inte är det någon, som
tror, att en arbetare, som har haft eller som tänker sig kunna få anställning
inom den vanliga produktionen och inom en näringsgren, som, därest konjunkturförbättringen
fortsätter, bär hopp örn att fortsätta och utveckla sin
verksamhet, tar ett reservarbete på en begränsad, ofta relativt kort tid.

Jag kan ju beträffande reservarbetena i detta sammanhang meddela, att innevarande
år har inom mitt väghållningsdistrikt, för att ta ett exempel, satts
igång två mindre reservarbeten och A. K. har ju bestämt från vilka kommuner,
som reservarbetare skulle få anställas. Reservarbetslönen fastställdes till
4 kronor per dag. Den har varierat, då arbetet utförts på ackord, mellan 3
kronor 85 öre och 4 kronor 12 öre. 4 kronor 12 öre har varit högsta dagsinkomst.
Det började med ett mindre antal arbetare, men sedan blev det flera
kommuner, som fingo skicka dit arbetslösa, och man kom så upp till omkring
56 man. men enligt den sista rapporten jag fick hemifrån hade antalet sjunkit
till 26. Därtill kan jag ytterligare betyga, att det rapporteras från de olika kommunerna,
att vid arbetsplatser med vanliga arbeten, som satts i gång av andra
företag, av dessa arbetare, som hänvisats till reservarbete, flera hellre gå och
vänta på det naturliga arbetet. För att icke riskera att icke komma med i
detta arbete, avstå de från den inkomst, som reservarbetet ger. Det är enligt
mitt förmenande på det sättet, som hela systemet skall fungera. Det är ju avsikten
med det hela, att man skall ha det som en reserv. För övrigt är det ju
så klart och tydligt, vilken mening man eljest må ha örn direktiven, att den
arbetslöshetskommitté, som icke hänvisar människor till den öppna marknaden
i de företag, där det finns arbete, utan kvarhåller folk i reservarbete, icke utför
sitt uppdrag på det sätt, som riksdagen avsett. Därför är jag glad över att
utskottet beaktat den motion, som vi från vårt håll framburit rörande bättre
kontroll över användandet av statens medel.

Vad man från högerhåll särskilt opponerar sig emot är anslagen till kommunala
beredskapsarbeten. Det förefaller mig något märkvärdigt. Vi ha väsentligt
ökat anslagssumman till hjälp genom skatteutjämning åt särskilt skattetyngda
kommuner. Vi avse väl här med dessa kommunala beredskapsarbeten
i huvudsak att hjälpa kommuner, som ha en dålig ekonomisk ställning och stor
arbetslöshet. Det har under herr Lindmans, herr Ekmans, herr Hamrum och
andras regeringstid fattats beslut, som medfört skyldighet för kommunerna att
utföra vissa byggnadsarbeten, såsom skolor, ålderdomshem etc. Dessa kommuner
ha på grund av väsentligt inskränkt verksamhet inom de olika företagen

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
fått väsentligt reducerade skatteunderlag, väsentligt minskade inkomster och
på det sättet väsentligt stegrade skatter. Är det då orimligt, att skattdragare
i kommuner, som äro lyckligare lottade, och där största delen av de svenska
förmögenheterna äro placerade, släppa till litet grand, i första hand åtminstone
såsom lån, och även i vissa fall såsom bidrag för att hjälpa dessa ekonomiskt
ganska dåligt ställda landskommuner. Det kan kanske förekomma även stadskommuner,
som pressats ganska hårt på grund av utvecklingen.

Man säger visserligen här, att vi kunna spara de miljoner, som riksdagen
anslår. Men på vad sätt sparas dessa miljoner? De skola ändå tagas ut, och
de tagas då ut av en grupp skattedragare, som lia det väsentligt svårare. Det
är bättre att taga ut dem på det av utskottet föreslagna sättet än att taga ut
dem genom en höjning av kommunalskatten.

Dessutom ha vi den enskilda företagsamheten. Jag är ju den förste att erkänna,
att staten icke i det fallet skall vidta åtgärder, varigenom man kanske
hjälper ett företag men i och med detsamma riskerar att stjälpa ett annat. De
åtgärder, som skola vidtagas, måste naturligtvis vidtagas med största försiktighet.
Yi kunna gärna inför varandra erkänna, att de, som reglera kapitaltillförseln
till olika företag, icke alltid handla efter vad som enligt allas åsikt
är med fosterlandets bästa mest överensstämmande, utan det kan nog hända,
att det i många fall, där enskilda vägrat lämna kredit, kan vara lämpligt med
en statlig kreditgivning till företag, som med lån på fördelaktiga villkor ha
möjlighet fortsätta och därmed upprätthålla arbetsmöjligheterna för arbetarestammen.
Det är för att detta skall kunna ske, som man föreslagit dessa anslag.

Av de föreliggande fyra betänkandena, som gälla hjälp mot arbetslösheten
och som grunda sig på beslut inom utskottet, framgår, att de linjer, som uppdrogos
i fjol och de linjer, som fortfarande föreligga här, vittna om den varsamhet
med vilken utskottet i detta fall har gått fram. Utskottet har tagit
hänsyn till det ekonomiska läget och de ovissa handelspolitiska förhållandena.
Det rapporteras i dag, att ett land i söder icke ens betalar det smör, som skickats
dit, och vi veta ju icke på vad sätt det utvecklar sig inom de olika näringsgrenarna.
Följaktligen är det enligt mitt förmenande alltför tidigt att
draga växlar på en fast bestående konjunkturförbättring. Det veta vi ingenting
örn. Utav den anledningen synes det mig vara riktigt att bereda den
möjligheten till hjälp mot arbetslösheten, som föreslagits.

Det är emellertid i samband med behandlingen av dessa anslag, som jag nödgas
här bedja att få till protokollet antecknat vissa saker.

Herr Lindman nämnde, att avsevärda nedprutningar skett, men att högern
gjort större prutningar. Herr Lindman kom därvid till en differens på 42
miljoner kronor. Nu är det ju ganska angenämnt att blanda ihop alla summor,
ty den stora allmänheten skiljer ju inte så mycket på vad som dikterats av de
särskilda åtgärder, som vidtagits mot arbetslösheten. Man skiljer icke på de
s. k. kortfristiga och de s. k. långfristiga lånen. Örn man tar i betraktande
redan beviljade och föreslagna anslag, blir det, herr Lindman, beträffande de
kortfristiga lånen icke större skillnad än 20 miljoner kronor trots att högern
naturligtvis i sitt intresse inte att ytterligare spara, men att presentera ett lägre
belopp, försökt skära bort litet här och litet där, men om vi skulle försökt på
det sättet skära bort litet och bjuda under varandra allihop, vet jag egentligen
icke, hur utskottets betänkande skulle sett ut, och det är väl rätt svårt att
veta, vilken anslagssumma vi skulle stannat för. Om jag ser på hela den lånesumma,
som är voterad av riksdagsmajoriteten, så ingår däri även räntabla
långtidslån, d. v. s. lån som avse räntabla anläggningar. Herr Lindman nämnde
i detta sammanhang järnvägselektrifleringen. Jag kan med avseende å den
frågan konstatera, att herr Lindmans parti icke var enigt örn, att man skulle

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
gå emot denna elektrifiering, vilken ju, såsom påpekades av vissa medlemmar
av herr Lindmans parti, är ett sådant arbete, som är att betrakta som räntabelt
för statsverket, då nämligen staten i närvarande stund kan låna upp pengar
på ganska billiga villkor. Enligt mitt förmenande skall man icke stå i
ljuset för sig själv utan gärna utföra sådana anläggningar, som förränta det
däri nedlagda kapitalet. Efter de anteckningar, jag har, skulle bela summan
av majoriteten vid årets riksdag voterade lånemedel uppgå till ett belopp av
285 miljoner kronor, medan den summa, som högern förordar, uppgår till 242
miljoner. Vid 1933 års riksdag voro motsvarande belopp 250 miljoner för majoriteten
och 210 miljoner för högern. Härtill kommer tilläggsstaten för budgetåret
1933/1934 med 19 miljoner för majoriteten och 18 miljoner för högern.
Sammanlagda lånebeloppet för majoriteten skulle således utgöra 554 miljoner
och för högern 470 miljoner.

Örn jag sedan går över till de belopp, som behöva snabbt amorteras, äro
dessa enligt riksdagsmajoritetens förslag 104 miljoner och enligt högerns förslag
85 miljoner. Vid 1933 års riksdag voro motsvarande siffror 122 miljoner
och 100 miljoner. Därtill kommer tilläggsstaten, vilken, såsom förut sagts,
uppvisar en skillnad av 1 miljon eller 19 miljoner för majoriteten och 18 miljoner
för högern. Man kommer sålunda för de kortfristiga lånens del till en
skillnad mellan majoritetens och högerns summor på 20 miljoner.

Anledning till att jag tagit upp denna fråga här är den, att jag i en gårdagstidning,
nämligen Svenska Dagbladet, läste örn ett möte, som man anordnat
i Jönköping, och som jag tror kallades medborgartåg. Vid detta medborgartåg
höll ingen mindre än vice ordföranden i andra kammarens högergrupp
herr Magnusson i Skövde ett föredrag. Herr Magnusson i Skövde har
ju tillfälle att här bekräfta, huruvida referatet av hans föredrag är riktigt eller
icke. »Riksdagsman Magnussons anförande», heter det i referatet, »formade
sig till en kraftig vidräkning med den ansvarslöshetens politik, som slingrade
sig undan det närvarandes svårigheter genom att vältra bördorna över på framtiden.
I denna de sista årens äventyrliga politik har högern vägrat att medverka.
» Ett dylikt uttalande kan ju icke bero på okunnighet, utan det måste
bero på något annat. Ett dylikt uttalande av en man i herr Magnussons i Skövde
ställning måste ju betecknas såsom märkligt, örn referatet, och det antar
jag, är riktigt. Det förhåller sig ju på det sättet, vilket kammarens ärade ledamöter
väl känna till, att skillnaden mellan riksdagsmajoritetens ståndpunkt
och högerns ståndpunkt icke är så stor. Man har ifrån högerhåll icke föreslagit
andra linjer än dem Kungl. Maj :t och riksdagsmajoriteten följt. Man
har bara prutat lite här och lite där och på det sättet kommit till något lägre
belopp än riksdagsmajoriteten gått in för. Men under sådana förhållanden
borde man också klart och tydligt säga ifrån, att man velat gå så och så långt,
medan riksdagsmajoriteten velat gå ännu längre, ty i så fall framställde man
saken för den stora allmänheten på ett sådant sätt, som man enligt mitt förmenande
bör framställa den. Nu kanske de som voro med på detta möte
kände till allt detta förut, och att de därför icke behövde någon upplysning.

Litet längre ned i referatet står det: »Vårt nuvarande bondeparti har svikit
den forna sparsamhetstraditionen och utan att blinka svalt en skuldökning under
blott två budgetår på mer än 600 miljoner kronor.» Jag må ju säga, att
nog har högern blinkat. Skillnaden i fråga om dessa siffror angav jag nyss,
vilken visar, att denna framställning icke är riktig. Men vi få väl, såsom
jag förmodar, bekräftelse på, att referatet icke; är riktigt, men faktiskt står
det ju där talat örn en skuldökning för två budgetår på mer än 600 miljoner.
Nu kan jag ju få meddela här, att enligt riksgäldskontorets redovisning utgjorde
statsskulden den 30 juni 1933 2,358 miljoner kronor och den 31 maj

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

1934 2,335 miljoner kronor, en minskning således på 23 miljoner, som emellertid
i den del av tidningspressen blir en skuldökning på 600 miljoner, vilken
bondeförbundet varit med örn. Ja, herrarna från högern torde förstå att vid
den systemförändring, som sista tiden blivit fältropet, bondeförbundets medverkan
inte kan påräknas, enär det enligt uttalanden handlat så ansvarslöst
i ekonomiska ting. Men nog förefaller det mig ändå bra märkvärdigt, att man
skall kunna kasta fram dylika synpunkter.

Herr talman! Vad jag här sagt äger ju icke så värst stort samband med
det utskottsbetänkande, som här föreligger till behandling. Det är ju emellertid
kutym, att man i debatter här i riksdagen rätt mycket fäster sig vid hur
kolleger, de må nu tillhöra det ena eller det andra partiet, framställa saker
och ting ute i bygderna. Vi som sitta här i riksdagen kunna ju alltid taga reda
på vad som är riktigt, men folket ute i bygderna är icke så väl underrättat,
med mindre än att vi försöka åvägabringa saklig upplysning. Nu kan
man ju härvidlag göra vissa erinringar. Jag skall icke ingå på detaljerna,
men jag har ansett mig böra framföra vissa synpunkter, som för det parti jag
tillhör varit vägledande även i år. Vi ha nu den uppfattningen, att en konjunkturförbättring
kan skönjas. Vi ha vidare den uppfattningen — åtminstone
har jag den — att verkningarna av de åtgärder, som riksdagen beslöt 1933,
dröjt någon tid, men att dessa åtgärder bidragit till att i väsentlig mån lätta
på konjunktursvårigheterna, vilket i sin mån bidragit till, att ett större antal
svenska medborgare fått en något förbättrad köpkraft. Detta i sin tur har
stimulerat den privata företagsamheten och åstadkommit flera arbetstillfällen
på den öppna arbetsmarknaden. Det är på detta sätt man enligt mitt förmenande
skall så småningom kunna komma ifrån systemet med kontantunderstöd,
som man hittills i för stor omfattning måst tillämpa. Bättre än detta
kontantunderstödsystem är att vi försöka skaffa såväl äldre som yngre arbetstillfällen.
Vad vi framför allt skola hålla i sikte är, att kontrollen blir sådan,
att arbetskraften avkopplas från den statliga hjälpverksamheten, så snart det
fria näringslivet har möjligt att absorbera denna arbetskraft. En sådan utveckling
är enligt mitt förmenande den riktigaste.

Herr Lindman uttryckte sin förvåning över, att borgerliga riksdagsmän
kunde följa en dylik finanspolitik med långtidsamortering och korttidsamortering
och vad därmed sammanhänger. Jag får tyvärr konstatera, att vi allesammans
äro ute på ungefär samma linjer. Det skiljer sig blott i fråga örn
något tiotal miljoner, örn vilken prutning högerpartiet inte är enigt. Vi ha ju
i år till och med gemensamt diskuterat möjligheterna att kunna pressa ned
de olika anslagsbeloppen eller finna andra framkomliga vägar. Det torde inte
råda meningsskiljaktighet därom att balans i budgeten snarast möjligt är målet,
och att åtgärderna som vidtagits föranletts av exceptionella ekonomiska
svårigheter. Härvidlag få vi knyta hoppet till den så småningom skeende
förbättringen i konjunkturerna. I den mån allt större grupper av befolkningen
kunna absorberas på arbetsmarknaden, komma vi också ifrån de utgifter,
som vi nu ha för arbetslösheten. Skulle ett bakslag i konjunkturen inträffa,
torde vi bliva hänvisade att beträda andra vägar för en balanserad
budget.

Herr talman! Med stöd av vad jag här anfört skall jag be att få yrka bifall
till den föredragna punkten.

I detta yttrande instämde herrar Westman, Petersson i Broaryd. Andersson
i Leabo, Heiding, Jonsson i Mörbylånga, Hammarlund. Pettersson i Dahl, Gustafsson
i Lekåsa, Beck, Johansson i Bro, Johanson i Hallagården, Pettersson
i Rosta och De Geer.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Efter det klarläggande anförande,
som hans excellens statsministern under ett tidigare skede av debatten hållit,
erfordras icke att så synnerligen mycket säges ifrån min sida. Jag har emellertid
begärt ordet för att i någon mån få erinra örn, att det beslut, som fjolårets
riksdag fattade, på förslag av särskilda utskottet, var beslut, som föregåtts
utav — tillåt mig säga det -—■ mycken vånda i olika avseenden. När
vi vid årets riksdag hade att börja på med att taga hand om motsvarande
frågor, var ju det stora flertalets mening, såsom kammarledamöterna mycket
väl erinra sig, att det var alldeles onödigt att på samma sätt som under
fjolårets riksdag genom tillsättandet av ett särskilt utskott i högre grad än
nödvändigt -—- det poängterar jag särskilt —• politisera de frågor, som hade
med krishjälpen att göra. Något särskilt utskott tillsattes ej heller, utan det
som tillhörde jordbruket remitterades till jordbruksutskottet och det, som låg
under statsutskottets domvärjo, remitterades dit. Då man emellertid här klagar
över — jag vet icke riktigt örn jag skall upptaga herr Carlesons anförande,
vars spets tydligen riktades mot statsutskottet —• för att utskottet i
sin mån försenat frågans framläggande, kanske det icke kan skada att jag
från min sida till kammarens protokoll antyder, vad orsaken kan ha varit
till, att denna fråga först så pass sent som i dag kommit fram.

Först vill jag då säga, att jag har låtit mig berättas, att man inom vissa
kretsar i riksdagen, som äro företrädda i jordbruksutskottet, hade hemställt
om, att man för att få den nödiga överblicken, som man kallar det, borde
vänta med jordbruksutskottets utlåtande, tills statsutskottet fattat beslut.
Det framgår utav detta, att man ville på en omväg ha ett särskilt utskott,
fastän man icke vann gehör för den tanken vid riksdagens början. Vad statsutskottet
beträffar anser jag mig rent av skyldig att säga ifrån, att vi, som
representera majoriteten, icke ha försenat detta ärende. Hur det är med
den andra sidan, skall jag icke gå in på vid detta tillfälle. Jag tror emellertid,
att jag har tillräckligt material att våga det påståendet, att örn man
varit lika ivrig i början av statsutskottets handläggning att i tid få slut på
ärendet, som man nu i dag synes göra gällande att man varit, hade det varit
möjligt att klara denna sak åtminstone en vecka eller kanske ännu något
tidigare, än vad nu blivit fallet. För egen del kanske jag vågar erinra därom
och få detta till kammarens protokoll antecknat, att jag i samråd med
mina kamrater på fjärde avdelningen redan den 9 februari tog ett initiativ,
varigenom vi successivt skulle kunna rensa undan alla anslag, i vad de rörde
utgifter för kapitalökning. Den tanken hade jag icke någon lycka med.
Det begärdes bordläggning den gången och sedermera återremiss för att man,
som man uttryckte sig, skulle ha den nödiga överblicken över detta spörsmål.
Samma sak gick också, som jag nyss nämnde, igen även i jordbruksutskottet.
Det må emellertid vara nog med detta nu och jag är som sagt rustad, så att
jag kan återkomma, därest det skulle visa sig behövligt.

Hela ärendets gång och de stridigheter, som kommit till synes i statsutskottet,
komma ju i viss mån igen även här i dag. Man måste säga, att stridigheterna
bero på en helt och hållet olika grundsyn på hur man skall behandla
arbetslösheten och försöken att avhjälpa de värsta svårigheterna därvidlag.
Å ena sidan har man predikat från högerhåll, att man skulle föra
en så restriktiv arbetslöshetspolitik som möjligt, att man skulle återgå helt
och hållet till de gamla direktiven, som gällde före 1933 års riksdags beslut,
att man skulle återgå till en politik beträffande lönesättningen så beskaffad,
att man kunde hålla ackordsförtjänsterna alldeles invid den för arbetet bestämda
reservarbetslönen, att man i största möjliga grad skulle kunna inskränka
på de statliga arbetena oell de statligt kommunala arbetena, och att

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
man helt och hållet skulle indraga låneunderstöden till enskilda. Jag skulle
kunna fortsätta en god stund, men det är efter vad som förekommit här i
dag, säkerligen onödigt att jag förlänger debatten i denna fråga. Jag hänvisar
till vad statsutskottet i de förevarande betänkandena — detta och de, som
komma närmast efter på föredragningslistan — skrivit. Jag tror, att det
räcker ett gott stycke.

Men jag skulle vilja säga ett par ord till, som kanhända komma att passa
litet illa i stycke med en hel del talares resonemang här i dag, nämligen då
man vill göra gällande, att den, såsom man kallar det, wigforsska finanspolitiken
är en politik, så väsentligt artskild ifrån den politik, som tidigare
förts, att den icke kan nämnas på samma dag. Jag har för att illustrera hur
man härvidlag gått tillväga fordom — med fordom menar jag då en så pass
närliggande tid, att de flesta av oss varit med här i riksdagen under den tiden
— låtit införskaffa en promemoria, som är daterad den 21 oktober 1925
och uppgjord utav riksgäldskommissarie Roswall i riksgäldskontoret. Utav
denna promemoria inhämtar jag den nyttiga lärdomen, att det alls icke är
något nytt, som man kommit med, när man i riksdagen beviljat anslag utan
att omedelbart ha täckning för utgiften i årets budget. Det befinns verkligen,
att den 25 oktober 1925 voro riksgäldskontorets fordringar för utbetalda
anslag, anvisade av tillfälliga lånemedel, icke mindre än 74,334,597 kronor.
Hur har nu detta stora belopp kommit till? Jo, det har tillkommit på det
sättet, såsom herrarna naturligtvis genast förstå, att riksdagen icke ansett
det vara opportunt att belasta budgeten för respektive år med så stora anslag
utan tagit beloppet av tillfälliga lånemedel och sagt, att man får betala igen
det vid tillfälle. Ja, det hade varit gott och väl, om man fullföljt denna tanke
och betalt igen det hela senare. Men det är på det sättet att riksgäldskontoret
än i dag har fordran som uppgår till miljoner av statsverket på förskotterade
lånemedel. Det är liknande lånemedel, som man i dag säger, att
man icke skall taga upp, utan att de skola rymmas på den budget, som finansieras
med vanliga skattemedel.

Örn jag skulle säga något om vad dessa pengar, som sålunda beviljats, gått
till, kan jag i det avseendet nöja mig med att bara antyda, att en ganska stor
del av dessa miljoner, som jag här talat om, gick till vissa förnödenheter för
försvarsväsendet. Det är ändå någonting nytt med den wigforsska lånepolitiken
åtminstone, och det skall jag be att få notera till dagens protokoll. Medan
man under föregående år liksom även under tiden från 1918 fram till
1922 var i farten med att anvisa tillfälliga lånemedel, uraktlät man sorgligt
nog att säga efter vilken plan dessa pengar skulle ersättas riksgäldskontoret.
Man sade i vissa fall och i ett speciellt fall, som jag haft litet närmare beröring
med, att vissa slag av nu ifrågavarande utgifter skulle finansieras
med statens tomtförsäljningsmedel. Men i andra fall sade man icke ett
dugg, och vad man framför allt icke gjorde, det var att man icke bestämde
någon viss tidsperiod, under vilken dessa medel skulle vara betalda. Den
förtjänsten har den wigforsska politiken, att den under rubriken Fonden för
förlag till statsverket uppbyggt en central plan för amortering. Och därefter
skall man hushålla.

Jag skall icke uppehålla tiden längre, herr talman, utan ber att vid behov
få återkomma med särskilda yrkanden under de olika punkterna. För tillfället
nöjer jag mig med vad jag här andragit.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Herr Mårtensson: Herr talman! Att den ekonomiska krisen lättat på åtskilliga
områden är ett faktum, som man inte har någon som helst anledning
att förneka; men liksom krisen verkat olika på skilda områden och inom skilda
näringsgrenar, verkar även den nu inträffade ljusningen på det ekonomiska
området på ungefär samma sätt. Hos en del näringsgrenar har arbetstiden
utökats, arbetarantalet har stigit och de ekonomiska förutsättningarna ha förbättrats
för såväl arbetarna som de olika samhällena. På andra områden däremot
har det icke förekommit någon förbättring utan tyvärr tvärt om en försämring.

Ett av de län, som utan tvivel har drabbats hårdast av den ekonomiska krisen,
är det län jag representerar, nämligen Bohuslän. Tyvärr kunna vi icke
skönja någon som helst ljusning i det ekonomiska läget inom detta län utan
tvärt örn raka motsatsen. Vid arbetsförmedlingen i länet var det under maj
månad innevarande år 7,138 ansökningar örn arbete, men det fanns endast 906
lediga platser. Av dessa ansökningar voro 6,829 från manliga arbetssökande
medan motsvarande antal platser endast var 587.

Det har gjorts gällande vid olika tillfällen, och jag tror, att även någon
talare här i debatten varit inne på den linjen, att den nuvarande arbetslöshetshjälpen
försvårar för jordbruket att kunna erhålla erforderlig arbetskraft. Örn
man ser på förhållandena i Bohuslän, kan man emellertid icke få en sådan uppfattning.
Antalet ansökningar örn arbete inom jordbruket var där under maj
månad detta år 283 mot endast 137 lediga platser.

Örn jag nu går tillbaka och ser på arbetslöshetssiffrorna för samma månad
1933, var det 4,901 ansökningar örn arbete men endast 796 lediga platser.
Dessa siffror tala alltså ett tydligt språk örn att inom detta län en avsevärd
försämring inträtt jämfört med samma tid under fjolåret.

Granskar man siffrorna för de kommuner, där stenindustrien huvudsakligast
bedriver sin verksamhet, finner man, att 13 sådana kommuner tillsammans
uppvisa 5,369 ansökningar örn arbete under maj månad innevarande år. Siffrorna
från dessa 13 kommuner visa, i vilken oerhörd utsträckning som arbetslösheten
gör sig gällande inom just dessa stenhuggarkommuner, och vilka oerhörda
svårigheter, som dessa kommuner äro utsatta för. En del av dessa
kommuner äro också i ekonomiskt avseende så gott som helt ruinerade.
Skatteunderlaget har under de senare åren sjunkit på ett rent katastrofalt
sätt. Jag skall nämna några siffror från en del av dessa
kommuner. I t. ex. Ske, som är en stor stenhuggarkommun, Humös år
1931 14,734 skattekronor. Vid årets taxering uppgår antalet skattekronor
till endast 9,515. I en annan kommun var antalet skattekronor år 1931 1,232
men vid årets taxering endast 726. I en tredje kommun ha skattekronorna för
samma tid sjunkit från 2,769 till 1,953. I ytterligare några av de stora stenhuggarkommunerna
har skatteunderlaget från 1931 till 1934 i regel sjunkit
med 54, 53, 50, 45 procent o. s. v. Samtidigt som skatteunderlaget sjunker,
ökas inte blott utdebiteringarna utan även skatterestantierna. De arbetslösa
kunna nämligen icke betala några skatter på de knappa understöd, som erhållas,
och efter de den 1 maj i år företagna lönereduceringarna vid reservarbetena
lia inkomsterna minskats för de där anställda arbetarna, så att kommunerna
icke kunna uttaga några skatter av dem. Resultatet av dessa lönereduceringar
Blir alltså försämrade villkor för arbetarna och försvårade förhållanden för
kommunerna att kunna fullgiira sin sociala och ekonomiska verksamhet.

Utskottets ärade reservanter vilja dock ytterligare förvärra såväl de arbetslösas
som kommunernas ekonomiska läge. De framhålla bland annat på sid.
38, »att vid sådant förhållande synes det ofrånkomligt att återgå till tidigare
lönedirektiv, som skapade erforderlig marginal mellan den nominella reserv -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
arbetslönen och den lägsta marknadslönen». Vad innebär den ledande tanken
i reservanternas förslag? För min del kan jag icke utläsa något annat än att
reservanterna önska åstadkomma en ytterligare utarmning av såväl de arbetslösa
som kommunerna. Man har därför rätt att göra den frågan: Hur långt
tro reservanterna, att denna utarmning kan fortsätta? Jag fick för några
dagar sedan ett brev från en kommunalman, vari denne bland annat framhöll,
att det är självklart, att efter en så lång krisperiod äro hemmen utblottade på
allt, och evad det gäller kommunerna, tillägger han. äro dessa närmast under
isen, enär några skatter ej influtit under de senaste månaderna. Han trodde
för sin del icke, att det fanns någon förhoppning om att stenindustrien skulle
kunna komma i gång under den närmaste framtiden. Detta uttalande vittnar
väl ändå om, att de ekonomiska svårigheterna lia gått så långt för såväl de
arbetslösa som kommunerna inom denna del av landet, att till och med de ärade
reservanterna inom statsutskottet borde kunna känna sig ganska tillfredsställda.

Reservanterna anse vidare en ytterligare lönenedpressning erforderlig för
att de arbetslösa icke skola stanna kvar vid reservarbetena längre än som är
oundgängligen nödvändigt. Men ha nu reservanterna någon personlig erfarenhet
av att de arbetslösa med förkärlek stanna kvar vid de statliga reservarbetena?
Förra hösten besökte jag så gott som samtliga reservarbetsplatser
i Bohuslän och samtalade därvid med de flesta av arbetarna. Jag träffade likväl
icke en enda, som önskade vara kvar en dag längre än som var alldeles
nödvändigt. Alla, som voro anställda vid dessa arbeten, voro besjälade av en
gemensam önskan, att det med det snaraste skulle kunna bli möjligt för dem
att erhålla arbete i den öppna marknaden. Jag är fullt overtygad örn att
denna önskan gör sig gällande hos de allra flesta reservarbetare i hela landet.

Vidare framhålla reservanterna på sid. 32, att vad som kräves är framför
allt förvisso mycket svårgenomförbara men icke dess mindre fullkomligt ofrånkomliga
omflyttningar av arbetskraften samt anpassningar av arbetslönerna.
I anslutning härtill vill jag endast erinra örn, att vi ha nog — inte minst representanterna
för Bohuslän — grubblat åtskilligt över, på vilket sätt svårigheterna
där nere skulle kunna övervinnas. Aven vi lia varit inne på elen tanken,
huruvida det inte skulle finnas möjlighet att överflytta arbetarna från
dessa trakter till andra kommuner, men detta har alltid strandat därpå, att vi
icke ha kunnat finna några kommuner, där det är underskott på arbetskraft.
Tvärtom förefinnes ett arbetskraftsöverskott på så gott som alla områden,
och då är frågan, på vilket sätt denna förflyttning skall kunna företagas. Det
förhåller^sig nog så med reservanterna, att de lika litet som någon annan känna
till^ någon plats här i landet, där det råder brist på arbetskraft, och dit
man således skulle kunna flytta över arbetskraft från andra landsdelar. Reservanterna
ha ju tidigare vittnat örn, att de ingalunda önska vara med örn
några särskilda åtgärder för att kunna få flera armar i arbete här i landet.

Vad beträffar de statskommunala reservarbetena skulle dessa utgöra den
främsta arbetsformen enligt förra årets beslut. Denna arbetsform har dock
icke kunnat utvecklas i tillräcklig utsträckning inom de kommuner, som hårdast
ha drabbats av de ekonomiska svårigheterna. Varför dessa kommuner
icke ha kunnat sätta i gång med tillräckligt många statskommunala reservarbeten
är framför allt beroende därpå, att kommunerna få bidraga i allt för stor
utsträckning till materialkostnaderna. Jag påpekade i en motion, hurusom i
en kommun med över 800 arbetslösa och endast cirka 4,000 skattekronor utdebiteringen
skulle måst ökas med 6 kronor per skattekrona, om kommunen
skulle kunna betala 50 procent av materialkostnaderna för vissa vägarbeten,
som skulle uppgå till en sammanlagd kostnad av cirka 80,000 kronor. Jag -

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpahvde av arbetslösheten m. m. (Forts.)
kan i dag peka på ett annat exempel. En kommun i Bohuslän fick tillstånd
att igångsätta ett statskommunalt reservarbete — jag tror det var i slutet av
förra året. Även i detta fall skulle kommunen bidraga med 50 procent av materialkostnaderna.
För några månader sedan måste arbetet nedläggas på
grund av att kommunen inte kunde skaffa pengar till arbetets fortsättande..
Nu har detta arbete måst erbjudas åt arbetslöshetskommissionen med det möjliga
resultatet, att arbetare från andra kommuner komma att utföra detta arbete,
trots att den kommun, där arbetet har utförts, har en arbetslöshetsarmé
på över 500 personer.

Jag vill i anledning av dessa förhållanden rikta en vädjan till regeringen,
att man vid prövningen av anslagen till de statskommunala reservarbetena tar
största möjliga hänsyn till de fattiga kommunernas svårigheter, så att dessa
kommuner kunna sätta i gång statskommunala reservarbeten i större utsträckning
än vad hittills varit fallet och härigenom i större utsträckning kunna
övergå från den nu ganska vanliga understödsformen till arbetsformen.

Herr Anderson i Norrköping: Herr förste vice talman! Jag tror man kan
säga, att debatten hittills har fortgått planmässigt. Såväl det inlägg, som
gjordes av hans excellens herr statsministern, som det av herr Pehrsson i
Bramstorp följde fullständigt de linjer, som man kunde förutse. Det rådde
en samstämmighet i dessa uttalanden, som inte var mindre än den, som deklarerades
för ett år sedan. Åtminstone var samstämmigheten synnerligen framträdande,
när det gällde att söka göra högern medansvarig för den nya
ekonomiska politiken och den nya arbetslöshetspolitiken. Yttrandena gingo ut
på, att det i själva verket inte fanns någon skillnad mellan högerns ståndpunkt
och de övriga partiernas ståndpunkt, nämligen de som bilda majoriteten. Jo,
som herr Pehrsson i Barmstorp sade, det skiljer några tiotal miljoner, men
i fråga örn principerna är det ingen skillnad. Statsministern använde ungefär
samma ord. Han sade, att det är ingen annan princip, det är ingen annan,
metod, som från högerhåll föreslagits, och herr Pehrsson i Bramstorp sade, att
högern icke lagt fram några andra linjer.

Jag nödgas då be att få erinra de båda ärade talarna om ett par förhållanden.
Den proposition, som regeringen framlade för 1933 års riksdag, följde
i stort selandra principer än dem, på vilka riksdagen 1933 fotade sitt beslut.
Där var således från regeringens sida en principförändring vidtagen under
trycket av den mycket starka opposition, som regeringens ursprungliga förslag
mötte. I vad mån som högerns kraftiga kritik av principerna i detta förslag
har verkat, vill jag överlämna till riksdagens ledamöter att själva avgöra. Jag
tror inte, att minnet på den punkten har helt svikit. Men vidare. Högern
framlade vid fjolårets riksdag en principmotion i arbetslöshetsfrågan, som på
viktiga punkter klart och bestämt deklarerade en annan uppfattning än såväl
den, som intogs i regeringens proposition som också den uppfattning, som
riksdagsmajoriteten intog. Det var särskilt i fråga om reglerna för lönesättningen
vid reservarbeten och det var vidare i fråga om direktiven för understöd
åt arbetslösa under konflikt, som dessa avvikelser gjorde sig gällande. I båda
dessa fall har högern intagit en ståndpunkt, som är principiellt motsatt den, som
riksdagsmajoriteten intagit, och samma ståndpunkt vidhåller högern i år. Således,
redan här kan man konstatera en bestämd skillnad mellan högerns
principiella inställning i arbetslöshetsfrågan och majoritetens. Denna meningsskiljaktighet
gäller icke i fråga örn nödvändigheten att hjälpa utan hänför
sig till formerna för hjälpen, men härvidlag föreligger en bestämd skillnad
mellan högerns åsikt örn, hur dessa former skola väljas, och riksdagsmajoritetens.
Jag tycker, att hans excellens herr statsministern kunde ha överlämnat

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
åt de mindre profeterna att driva en motsatt argumentering. Yi veta fullt
väl, att i sommarens och höstens valrörelse kommer denna fråga att spela
mycket stor roll, men det är ju så många mindre profeter inom politiken, som
behöva sin lilla matsäck för sig själva att leva på under sommaren och hösten,
så jag tycker nästan det är obarmhärtigt av statsministern att här i dag så
glupskt ta en stor bit ur denna matsäck.

Men, säger hans excellens herr statsministern vidare, när det gäller själva
finansieringen är det ju ingen väsentlig skillnad mellan högerns ståndpunkt
och riksdagsmajoritetens. Ja, hur ligger det till med den saken? Herr Pehrsson
i Bramstorp erinrade örn, att högerns förslag i fjol låg ungefär 43 miljoner
kronor under de anslag, som riksdagsmajoriteten beviljade. Detta gäller -—•
jag betonar det särskilt — uteslutande de anslag, som direkt avse åtgärder för
arbetslöshetens avhjälpande. I år kommer högern beträffande den totala
lånebudgeten att ligga också 43 miljoner under, men herr Pehrsson i Bramstorp
har alldeles rätt när han påpekar, att här gäller det ju inte endast anslag för
arbetslöshetens bekämpande utan den totala lånebudgeten. Om emellertid
herr Pehrsson i Bramstorp ville göra sig besvär med att något närmare granska
dessa siffror, skall han finna, att skillnaden mellan högerns och riksdagsmajoritetens
siffror, 43 miljoner således, hänför sig nästan helt och hållet till
anslag, som direkt lia sammanhang med arbetslösheten. Detta gäller även
örn anslaget på 15 miljoner kronor till elektrifieringsändamål. Den vidgade
utsträckning, som elektrifieringsplanen fått, motiveras med arbetslösheten,
och högern har gått emot den forcering av elektrifieringen, som riksdagen
beslutat, med den motiveringen, att det nuvarande arbetslöshetsläget och särskilt
arbetslöshetssiffrorna från de industrier, som direkt beröras av dessa
beställningar, icke kunna giva befogad anledning till en så väsentlig utvidgning
av denna verksamhet. Gör man således denna jämförelse klart och exakt,
skall man finna, att skillnaden även i år är i det närmaste 43 miljoner kronor.

Men, säger man, detta är ju dock pengar och icke principer. När det gäller
principer, vad är skillnaden då? Högern vill ju också låna upp pengar. Jag
ber då att få erinra om, att högern i fjol framförde ett program, som, örn det
hade kommit att realiseras, skulle ställt helt andra krav på statens finanser
än de av riksdagsmajoriteten sedermera fattade besluten. Om högerns linje
beträffande formerna för arbetslöshetshjälpen hade segrat, hade det varit
möjligt att utan upplåning för icke produktiva ändamål åstadkomma balans
i budgeten. Men i samma stund som riksdagsmajoriteten inställde sig på att
lösa arbetslöshetsfrågan, som det hette, efter ett program, som icke följde de
gamla beprövade riktlinjerna för arbetslöshetspolitiken utan som gick ut på
kapitalinvesteringar i statliga, halvstatliga eller av staten understödda företag
i en omfattning, som man hittills icke haft något motstycke till och Utan
att på något sätt kunna vidmakthålla de gamla kraven ifråga örn räntabilitet,
i samma stund var det tydligt och klart, att man icke kunde taga ut de nödiga
medlen på skattevägen. Då stod högern i det tvångsläget, att man var
tvungen att gå med på att här anlita lånevägen. Att vi gingo längre i fråga
om anslag än vad vi ursprungligen hade för avsikt att göra, sammanhänger
därmed, att man ännu långt fram emot riksdagens slut hade den förhoppningen,
att arbetslöshetsfrågan då skulle kunna lösas genom en s. k. samförståndslösning,
som skulle omfattas av alla partier. Men när det blev klart, att här
inom riksdagen skapats en majoritet, som gick fram efter linjer, som högern
icke kunde ansluta sig till, var det omöjligt för högern att säga nej till allt
som man preliminärt varit med örn, och därför kom vår slutliga ståndpunkt
att ligga blott 43 miljoner kronor under majoritetens beslut, som jag nyss er -

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
inrade örn. Det är klart, att även denna skillnad var betydande och att vårt
förslag ställde betydligt mindre anspråk på statskassan än majoritetens. Jag
erinrar också örn att vi hade andra riktlinjer för finansieringen än dem riksdagen
till slut bestämde sig för. I år är högern — liksom majoriteten ■— i
viss mån bunden av de i fjol fattade besluten — åtminstone i vissa anslagsfrågor.
Det finns en del arbetsobjekt, som äro av den natur, att man icke
utan vidare kan avbryta arbetena. Till dessa fordras det sålunda anslag. Vi
ha emellertid ansett oss kunna föreslå högst betydande nedskärningar i dessa,
men naturligtvis hade det varit önskvärt, att man i stället för att komma med
nedskärningar på den ena punkten efter den andra kunnat lägga fram helt
enkelt^vad man skulle kunna kalla ett nytt budgetförslag. Men, mina herrar,
det står icke i ett oppositionspartis makt att göra upp en alternativ budget.
Det är ett faktum, att det icke lönar sig för ett parti i oppositionsställning
att komma fram med ett alternativt budgetprogram gentemot en svensk regering,
som har hela den administrativa apparaten i sina händer och som också,
när det gäller anslagsfrågornas behandling, har betydande möjligheter att föra
sin linje till seger i riksdagen. Den saken är utesluten, och oppositionen blir
därför hänvisad till att göra de prutningar, som den anser rimliga och möjliga
inom den av regeringen uppdragna ramen, för så vitt icke riksdagsmajoriteten
skulle ena sig örn att helt och hållet underkänna själva principerna för
regeringens utgiftspolitik på ett visst område och därmed skapa en helt annan
situation, som skulle möjliggöra en väsentlig förändring i fråga örn anslagsbeloppens
storlek.

Jag har velat göra dessa erinringar för att klart och tydligt säga ifrån,
att vi redan i. fjol ville föra en annan arbetslöshetspolitik än den riksdagen
beslöt. Och vi ha samma ståndpunkt i år. Vi ha i år dessutom velat genom
vara yrkanden och genom de motioner vi väckt markera en klar brytning med
de nya budgetprinciper, som infördes i fjol, och om riksdagsmajoriteten velat
stanna vid de belopp, som föreslagits av högern, hade otvivelaktigt från riksdagens
sida klart, och tydligt markerats, att man önskade en brytning med
dessa nya ocl^ enligt vår mening ytterligt betänkliga budgetprinciper. Vi ha
framför allt gått emot de grupper av anslag, som vi befara skola vara ägnade
att fastslåsa arbetslösheten och snedvrida hela vårt ekonomiska liv. Särskilt
lia vi. sökt begränsa sådana anslag, som avse att skapa arbetstillfällen på det
rent industriella området. Däremot ha vi gatt i stort sett på samma linje
som majoriteten, när det gällt anslag till arbeten inom skogs- och lantbruksnäringarna.
Detta ha vi gjort av olika skäl. Vi ha ansett, att dessa anslag
möjliggöra skapandet av större produktiva värden, men framför allt ha
vi haft den uppfattningen, att de taga sikte pa en annan art av arbetslöshet
än den, som fjolarets riksdagsbeslut i första rummet avsag. Vi ha nämligen
klart för oss, att vi mäste i avseende a arbetstillfällena ute på landsbygden
räkna med. en fortsatt kris med fortsatta svårigheter att bereda befolkningen
sysselsättning och försörjningsmöjligheter. Det är därför vi varit med majoriteten
i manga stycken, när det gällt att anvisa anslag för arbeten just på
dessa områden. Också därvidlag ha vi emellertid ansett, att viss ransonering
är nödvändig, ty man kan förutse, att detta tillstånd på landsbygden måste
komma att räcka åtskilliga år och ställa krav på statsmakterna även i fortsättningen.

Jag ber att härefter med några ord fa beröra hans excellens statsministerns
anförande. Jag har redan upptagit till bemötande den punkt, där han försökte
göra högern principiellt medansvarig beträffande själva riktlinjerna för
arbetslöshetspolitiken. Därutöver måste jag säga, att bans anförande gjorde
ett ganska egendomligt intryck. Å ena sidan uttalade hans excellens ett

Andra kammarens protokoll 1934. Nr 47. q

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
mycket starkt och oförbehållsamt erkännande åt kritiken från alla dem som
framföra sina farhågor mot den hittills förda arbetslöshetspolitiken. Han
betonade, att det var regeringens bestämda önskan att fortast möjligt avveckla
denna och underströk nödvändigheten av att arbetskraftens rörlighet vidmakthölles.
»Den stora uppgiften är», yttrade hans excellens, »att så snart
som möjligt avveckla krispolitiken.» Allt detta överensstämmer fullständigt
med de synpunkter, som framförts icke bara från högerhåll utan även från
åtskilliga andra, som intaga en kritisk hållning mot den hittills förda arbetslöshetspolitiken.
Hans excellens statsministern erkänner sålunda, att invändningarna
och kritiken äro berättigade. Men när det gäller att gå från ord
till handling, vill han icke vara med. Hans excellens förklarar, att det icke
kan vara klokt att just nu börja en avveckling, och han tycks mena, att just
nu, när man står vid en vändpunkt, man snarare bör späda på och genom
statliga åtgärder skapa nya arbetstillfällen för att ytterligare ge konjunkturrörelsen
en stöt framåt. Vi anse däremot — såsom jag hade tillfälle att redan
under remissdebatten framhålla — att just i den situation, då man står
vid en vändpunkt och då konjunkturkurvan håller på att vända uppåt, är det
betänkligt att sätta i gång denna oerhörda, statliga företagarverksamhet i arbetslöshetslindrande
syfte. Följden härav blir enligt all erfarenhet och allt
praktiskt förstånd ett hämmande av den enskilda företagsamheten, dels genom
den inverkan, som en sådan statlig arbetslöshetspolitik och de villkor
den klätts i måste ha på det ensMlda näringslivet, dels genom de perspektiv
av ständigt ökade skatter, som öppna sig, och den skugga som därigenom
kastas på det enskilda näringslivets väg. Vi mena, att man just i det ögonblick,
då man kan skönja en tydlig förbättring i konjunkturerna, skall börja
avveckla den statliga verksamhet i arbetslöshetslindrande syfte, som pågått
under det senaste året. »Men», säger herr statsministern vidare, »vi ha ju
fortfarande en betydande arbetslöshet att dragas med.» Och efter att ha
anfört några siffror, som enligt hans mening voro mycket glädjande vittnesbörd
örn den minskning av arbetslösheten, som inträtt under de allra senaste
månaderna, framhåller statsministern, att detta icke får komma oss att glömma,
att det trots allt existerar en mycket stor arbetslöshet. Beviset härför
ser han i den omständigheten, att antalet kommuner, vilka kommit in med
anmälningar om arbetslöshet, nästan fördubblats under det senaste året. Jag
kan icke inse, att detta sista faktum skulle så väsentligt kunna rubba den
allmänna uppfattning örn ett förbättrat läge i fråga om arbetslösheten, som
statsministern ögonblicket förut deklarerat. Och örn det fortfarande existerar
en så betydande arbetslöshet, som ifrågavarande siffror utvisa — jag
erinrar dock örn vad som många gånger sagts örn att man måste taga dessa
siffror med mycket stark kritik — kunna orsakerna härtill i många fall vara
av helt annan art än dem statsministern berörde. Det behöver icke vara det
enskilda näringslivets bristande förmåga i och för sig att absorbera ytterligare
arbetskraft, utan det kan bero på att det på vår arbetsmarknad inträtt
sådana förhållanden, som äro ägnade att på det allvarligaste försvåra näringslivets
möjligheter att begagna sig av förbättrade konjunkturer. Jag
behöver icke närmare ingå på dessa förhållanden. De äro välkända för var
och en av kammarens ledamöter.

Så framhöll statsministern till sist, att även örn man nu har att räkna med
en avsevärd lättnad i den hittills rådande konjunkturarbetslösheten, man i stället
har att möta nya arbetslöshetsproblem. Ja, jag skulle vilja på det allra
starkaste understryka, att så är förhållandet. Jag kan oförbehållsamt ge
min anslutning till herr statsministerns uttalande, att när det gäller att möta
dessa problem det icke går att lita endast till självläkedomen. Då måste från

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
statsmakternas sida — och på tidigast möjliga stadium — sättas in kraftiga
åtgärder för att bemästra de nya problem, som kunna möta. Vi ha att räkna
med ett permanent överskott av arbetslösa —- och särskilt av arbetslös ungdom
— under de år som följa, och problem komma att uppstå av helt annan art —-ehuru icke av samma storleksordning — än dem vi nu ha att brottas med. Men
jag vill fråga hans excellens statsministern och hans meningsfränder, om
det är klokt att ytterligare ett år skjuta undan dessa problem och försöka inbilla
sig och andra, att vad man nu framför allt har att taga hänsyn till är
just den fortsatta krisarbetslösheten. Vore det icke klokare ur alla synpunkter
att redan nu inställa sig på det faktum, att arbetslösheten får en helt annan
karaktär än tidigare, och att försöka med alla tillgängliga resurser rusta sig
för att möta dessa nya påfrestningar och lösa dessa nya problem i stället för
att fortsätta på den väg man beträdde i fjol under intryck av en industriell
massarbetslöshet, som nu faktiskt icke längre existerar. På den punkten kan
man påvisa — och detta vill jag särskilt understryka — en inkonsekvens i herr
statsministerns anförande, och samma inkonsekvens avspeglar sig med skrämmande
tydlighet i de praktiska åtgärder riksdagen nu går att besluta. Man
erkänner, att arbetslösheten förändrar karaktär och att den i fortsättningen
bör angripas på andra vägar än hittills, men trots detta sticker man huvudet
i busken och låtsas, som örn det gällde att endast åstadkomma inom den ena
eller andra näringsgrenen den eller den åtgärden, som verkar tillfälligt stimulerande
och medför att några tiotusental arbetare kunna vinna anställning.

Hans excellens statsministern försvarade vidare i sitt anförande vissa drag i
den arbetslöshetspolitik, som nu föres. Han framhöll bl. a., att de allmänna
arbeten, som han och hans parti i fjol ville genomföra såsom bästa medlet i
kampen mot arbetslösheten, vore att föredraga framför reservarbeten, delvis
därför att de befordra arbetskraftens rörlighet och underlätta dess återgång
till det enskilda näringslivet, medan däremot reservarbetena — vilka i många
fall medföra att arbetarna få flytta bort från sin hemtrakt och taga arbetstillfällen
på andra platser och inom andra områden — låsa fast arbetslösheten.
Synpunkten beträffande betydelsen av arbetskraftens rörlighet är ju icke alldeles
ny, men det är intressant och värdefullt, att statsministern nu starkt
vill understryka densamma. Jag hoppas, att han är konsekvent och kommer
att ge samma erkännande åt betydelsen härav, när det i fortsättningen visar
sig nödvändigt att vidtaga vissa andra åtgärder på arbetsmarknaden i syfte
att underlätta arbetskraftens rörlighet. Nu är det emellertid huvudsakligen
reservarbetena han tager sikte på, och han menar, att dessa äro ägnade att
försvåra arbetskraftens rörlighet. Jag undrar, örn det är många av de personer,
som praktiskt sysslat med arbetslöshetsfrågorna här i landet, som äro villiga
att ge hans excellens rätt på den punkten. Jag tror det icke. En mycket
vanlig erfarenhet är i stället denna: Man har i en bygd försökt klara sig och
lyckats till en tid lösa sina arbetslöshetsproblem genom lokala åtgärder. Ofta
har det visat sig svårt att få de sålunda hjälpta ut i den fria marknaden. Det
är nästan omöjligt i många fall att få över dessa personer från kommunala
beredskapsarbeten eller vägarbeten till det enskilda näringslivet. Örn då kommunen
lyckas genom arbetslöshetskommissionens förmedling till sitt förfogande
få ett antal platser, visar det sig ofta, att dessa arbetslösa plötsligt
försvinna. De få med ens lust att komma ut i den fria arbetsmarknaden för
att där söka sin utkomst, och det lyckas dem också i många fall. Det är, tror
jag man kan säga, av erfarenheten bestyrkt, att just tillvaron av reservarbetssystemet
i mycket hög grad är ägnad att vidmakthålla arbetskraftens rörlighet.

Vidare tog lians excellens upp till försvar en detalj i det stora arbetslöshets -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
programmet, som tydligen ligger honom synnerligen varmt örn hjärtat. Det
gällde de anslag, som äro uppförda under rubriken »Lån och understöd åt
enskild verksamhet». Som vi veta, blev det icke mycket av subventionerna
enligt fjolårets beslut. Därvidlag var riksdagen nog försiktig och nog förtänksam
att uppställa sådana villkor, att regeringen i mycket ringa^ utsträckning
kunde bevilja subventioner åt enskilda företag. I stället bär lån^till sådana
i mycket stor utsträckning givits, och detta anser statsministern både försvarligt
och berömvärt. Han yttrade: »Ett av villkoren för hjälp har varit, att
företagen eljest riskerat att gå under.» Jag har haft tillfälle att åtminstone
i några fall iakttaga efter vilka grunder, ifrågavarande lån till enskild verksamhet
utdelats, och jag måste säga, att statsministerns uttalande fyllde mig
med verklig förvåning. Jag vill icke bestrida, att det i vissa fall förhållit sig
så, att lånen givits till företag, som eljest riskerat att gå under — varmed jag
icke vill ha sagt, att denna hjälp är en varaktig hjälp åt verkligt livskraftiga
företag. Men den som studerar hur lånen utdelats, skall snart finna, att det
visst icke är så, att de bara lämnats till företag, som stått vid ruinens brant,
Väl är kanske det, förresten. Man måste fråga sig,. örn det är rimligt, att t. ex.
en blomstrande charkuterirörelse skall understödjas med ett lån på 45,000
kronor. Åtskilliga andra exempel i samma stil skulle nog kunna dragas fram.

Till slut berörde statsministern elektrifieringen och frågade, örn icke, elektrifieringsarbetet
var ett nyttigt och nödvändigt företag. Där tog också herr
Pehrsson i Bramstorp upp tråden och menade, att högern väl icke kunde bestrida,
att i det hänseendet pengar givits till ett verkligt gott och samhällsnyttigt
ändamål. Jag måste då erinra herr Pehrsson i.Bramstorp örn att beträffande
fjolårets beslut örn en utbyggnad av elektrifieringen enligt järnvägsstyrelsens
eget program — som var uppgjort inte på grund av påstötning
från regeringen utan ingick som ett led i järnvägsstyrelsens så att säga
normala utvidgningsplan — voro vi alla med pa de begärda anslagen, emedan
det då gällde en utbyggnad av elektrifieringen, som var fullt försvarlig
ur ekonomisk synpunkt. Det var ett räntabelt företag det gällde. T ar har
järnvägsstyrelsen, på grund av regeringens särskilda påstötning, föreslagit
en väsentlig utvidgning av elektrifieTingsprogrammet, vilken riksdagen även
beslutat. Det förslaget ha vi gått emot bland annat därför, att det bär inte
längre rör sig om ett odisputabelt räntabelt företag, men vidare ha vi också
gått emot det, emedan vi anse det oklokt att i nuvarande läge upprätthålla
samma forcerande elektrifiering. Det exempel, som hans excellens herr statsministern
anförde från Asea, säger mig oerhört litet. Det är ingen tvekan örn,
att denna industri genom elektrifiering under en följd av år fått en synnerligen
betydande hjälp från statens sida, men man kan jute därför komma
med några anspråk på att denna hjälp under alla förhallanden och under
alla tider i sådan utsträckning skall lämnas, att industrien i fråga städse
skall sysselsätta lika många arbetare.

Till sist varnade oss statsministern för att framställa laget sa, som om
den svenska staten vore konkursmässig. „ ,

Jag har inte hört eller läst någonting, som kan ge stöd at ett påstående
att sådana uttalanden skulle lia gjorts. Naturligtvis är man på manga hail
benägen att kanske något överdriva allvaret i den nuvarande situationen.
Men är det verkligen rimligt att begära, att oppositionen skall vinnlägga sig
örn att kläda sin kritik i sådana former, att inte folk bil för mycket oroade.
Det som väcker den verkliga oron är väl inte oppositionens kritik utan de
åtgärder, mot vilka den riktar sig. Det kan väl inte från regeringens och
dess anhängares sida bestridas, att dessa åtgärder äro ägnade att inge allvarlig
oro; i det fallet står dess bättre inte högern ensam. Jag vet, att stor oro

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
råder inom mycket vida kretsar av det svenska samhället, och jag vet, att
den inom denna kammare har resonans inom andra partier än högern.

När. man hörde herr Pehrssons i Bramstorp anförande, som ju på ett anmärkningsvärt
sätt förbigick alla verkligt stora och betydelsefulla problem,
saväl beträffande själva arbetslösheten som beträffande finansieringen
av de föreslagna åtgärderna, fick man visserligen inte intryck av denna
oro. Jag har emellertid ett starkt intryck av att denna oro är
till finnandes inom bondeförbundet, ett intryck som jag fått bestyrkt
vid samtal med enskilda medlemmar och vid läsandet av artiklar i
bondeförbundspressen. Det förhåller sig således otvivelaktigt så, att man
överallt inom det sa kallade borgerliga samhället, och lyckligtvis också i
mycket stor utsträckning inom det socialdemokratiska partiet, känner, att
vi här äro ute på gungande mark, att vi här måste göra en vändning, ju förr
dess. hellre.

Vi hade hoppats, som redan en gång sagts, att årets riksdag skulle komma
att markera en klar och bestämd brytning med dessa ekonomiska principer
och vi ha velat genomföra den på sätt, jag antytt. Örn så inte blir fallet, skola
åtminstone inte här från statsrådsbänken och från en inflytelserik partiledare
få oemotsagt göras uttalanden, som kunna ingiva allmänheten den föreställningen,
att den .svenska riksdagen nu anser, att man här står inför det
oundvikliga, att det inte är någonting att göra och att man får resignera och
bara låta saken ha sin gång. Här måste på det allra starkaste understrykas,
att den finanspolitik, som nu föres här i landet, är vådlig. Örn den
fortsätter, kommer den att försätta vårt land i stora svårigheter under en
lång följd av år.

Jag skall i detta sammanhang med anledning av ett uttalande av herr
Pehrsson i Bramstorp be att få säga några ord även om den statliga skuldsättningen.

Jag skall inte ingå på det anförande, mot vilket herr Pehrsson i Bramstorp
polemiserade. Då emellertid herr Pehrsson i Bramstorp, genom att anföra
några siffror rörande riksgäldskontorets upplåningsbehov, ville göra gällande,
att den statliga skuldsättningen vid någon tidpunkt under loppet av
denna vår faktiskt var oförändrad i jämförelse med skuldsättningen vid
samma tidpunkt i fjol, eller kanske till och med något mindre, ber jag få
erinra herr Pehrsson i Bramstorp örn att denna omständighet beror på förhållanden,
som. det är mycket lätt att förklara. Först och främst har Skandinaviska
kreditaktiebolaget under nämnda tid avbetalat 90 miljoner kronor på
sin skuld till riksgäldskontoret. Riksgäldskontoret har därpå gjort en avbetalning
med samma belopp på sin tillfälliga upplåning i riksbanken. Vidare
har statskontorets till förvaltning överlämnade medel under denna tid
ökats med 45 miljoner kronor utöver det belopp, som statskontoret hade den
16 juni 1933. Detta gör en ganska betydande summa. Men, det avgörande
är .— och detta vet ju herr Pehrsson i Bramstorp mycket väl — att den upplåning,
som beslöts i fjol på grund av omständigheter, som jag givetvis här
inte behöver närmare gå in på, inte har verkställts vid den tidpunkt, herr
Pehrsson i Bramstorp, talade örn. Ett faktum, som han inte kan komma ifrån
är, att på grund av fjolårets beslut och på grund av det beslut som årets riksdag
nu går att fatta, den statliga upplåningen på två års tid kommer att
stiga till mellan 500 ä 600 miljoner kronor.

De huvudinvändningar mot den nya ekonomiska politiken, som vi ha velat
göra, skulle jag vilja sammanfatta i följande fyra punkter: Den innebär en

oerhörd forcering utav de statliga arbetena. Den innebär en kapitalslukande
statlig företagsverksamhet, som ofta är av ren understödskaraktär. Den in -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
nebär en hastig försämring av statsfinanserna och, som en följd därav, innebär
den en betydande ökning av skattetrycket.

Vi ha velat, på det sätt som varit oss möjligt, i år liksom i fjol markera
vårt avståndstagande från denna politik. Vi äro beredda att medverka till
alla åtgärder, som kunna vara ägnade att fortast möjligt återföra oss på
vägar, som bättre stå i överensstämmelse med hittills följda statsfinansiella
och ekonomiska principer i vårt offentliga liv.

Herr Ström: Herr talman! Det aktstycke, som här föreligger ifrån utskottet,
måste man beteckna som ett bedrövligt aktstycke, bedrövligt åtminstone
för alla dem, som väntat sig någon bättre och effektivare hjälp ifrån riksdagens
och regeringens sida.

Tidigare har det hetat, att krisens våldsamhet omöjliggjort bättre hjälp åt
de arbetslösa. Krisens omfattning hade varit så stark, de arbetslösa så
många och svårigheterna i övrigt så stora, att man inte kunnat övervinna
dem utan till följd av allt detta nödgats gå in för lägre understöd.

Nu är det emellertid på det sättet, att man ifrån olika håll konstaterat, att
krisen har lättat på ett mycket betydande sätt, och att man således nu skulle
ha större ekonomiska möjligheter att bisträcka de arbetslösa. Då finner man
emellertid, att i stället för att gå in för dylika linjer, prutar man av åtskilliga
tiotal miljoner, till och med på den summa regeringen tidigare begärt —
och socialdemokraterna medverka till detta! Man måste därför fråga sig, vart
alla dessa storordiga löften, som avgåvos tidigare, tagit vägen. Vart lia de
stora löftena örn avtalsenliga löner, som man i valrörelsen 1932 utlovade, tagit
vägen? Jag kan även anföra andra exempel. Det centrala härvidlag är ju
arbetslöshetskommissionens reservarbeten. Vart har parollen örn arbetslöshetskommissionens
avskaffande- tagit vägen? Herr Mårtensson talade förut i dag
örn de besvärliga förhållandena i Bohuslän. Jag erinrar mig, att man under
1932 års valrörelse hade klistrat vartenda affischställe i Bohuslän fullt med
affischer, varpå det talades örn att A. K. hade störtat två socialdemokratiska
regeringar och det frågades, om det också skulle ske med den tredje. Det
tycks emellertid ha blivit någon slags kohandel även mellan arbetslöshetskommissionen
och regeringen, ty man hör inte längre talas örn den kritik, man tidigare
riktat emot A. K. Jag skall inte uppta tiden med att framdraga brottstycken
ur denna kritik, men jag vill hänvisa till riksdagens revisorers uttalande
för något år sedan, där man på ett mycket kraftigt sätt karakteriserade
arbetslöshetskommissionens verksamhet, både dess arbeten såsom sådana och
det sätt varpå de utfördes, som dyr och dålig. Nu hör man som sagt inte
talas örn någon kritik emot A. K.

För någon tid sedan behandlade vi här i kammaren frågan om Ulricehamnsbanan
och därvid konstaterade någon, att det hade varit bäst att sätta upp en
minnestavla därnere vid den där järnvägen som ett minne av den sista järnväg,
som byggdes av A. K. Man trodde också, att man i och med detta skulle
ha fått ett minnesmärke över A. K. och den oförnuftiga verksamhet, som den
bedriver. Ty det är väl ändå ingen som inbillar sig. att denna järnväg jämte
en hel mängd dylika arbeten hade kommit till stånd, örn det inte hade varit
för att arbetslöshetskommissionen måste skaffa arbetstillfällen för de arbetslösa.
Därför har man hittat på än det ena och'' än det andra arbetet, trots att
det i samhället funnits mycket viktigare och betydelsefullare arbeten, som
behövde utföras.

Jag kan i det sammanhanget erinra om den vägbyggarreligion, som man nu
gått in för. Nu gäller det som bekant att räta alla landsvägskrökar och anlägga
nya landsvägar, och dylikt. Dessa kunna nog vara bra och förnuftiga

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. rn. (Forts.)
arbeten i och för sig, men då det finns betydligt viktigare och nödvändigare arbeten,
som behöva utföras i samhället, är det väl ändå fråga, om det inte vore
riktigt, att statsmakterna använde de ekonomiska resurserna och arbetskrafterna
på utförandet av dessa arbeten. Örn man har att välja mellan två nyttiga
arbeten, av vilka det ena utan våda kan uppskjutas i tjugufem ä trettio års
tid, medan det andra bör fullbordas omedelbart, bör det väl ligga i statsmakternas
intresse att igångsätta det arbete, som behöver fullföljas genast.

Vad är nu resultatet utav denna vägbyggarreligion? Jo, att man fått till
stånd massor av vägar och vägrätningar, en hel del av mycket tvivelaktig karaktär,
medan många andra och viktigare arbeten ha fått stå tillbaka. Jag
var för någon tid sedan uppe i Jämtland och träffade där en skogsbonde på
tåget. Han frågade mig: Hur länge skall man fortsätta med det här oförnuftet?
Han talade om, att man däruppe byggt en landsväg från Vilhelmina
upp till någon fjällby, som kostat 84,000 kronor. I denna fjällby bodde sex
familjer. Kostnaderna för landsvägen i fråga blev alltså 14,000 kronor per
familj. Detta hade ju ändå gått an, sade han, men nu lia de familjer, som bo
där varken skor eller kläder. Det är därför mycket svårt för dem att använda
vägen, ty de kunna knappast visa sig där till följd av sin stora fattigdom.
Han undrade därför, örn man inte skulle kunna hitta på någon bättre utväg.
Dessutom, sade han, är det på det sättet, att vägskatten nu stigit till det dubbla
och kommer att stiga ytterligare. Vi få ju betala underhållet utav alla dessa
vägar, men det går inte i längden, det kan vi inte härda ut med, sade han. —
Jag känner inte så noga till förhållandena på detta område, men nog ligger det
åtskilligt just i detta klagomål.

Beträffande sedan nödhjälpsarbetssystemet som sådant, måste man konstatera
att det överlevat sig självt. Det var ju meningen, att man skulle avskaffa
detsamma genom 1933 års krisuppgörelse och införa arbeten med avtalsenliga
löner. I stället gick man in för att ytterligare utöka detta nödhjälpsarbetssystem.
Tidigare var det ju så, att arbeten, som skulle utföras under de närmaste
tre åren, inte fingo anordnas såsom nödhjälpsarbeten. Efter krisuppgörelsen
ifråga kunde även emellertid dessa nyttiga och nödvändiga arbeten, som det
heter, utföras såsom nödhjälpsarbete. Är man så säker på, att detta ökar
antalet arbetstillfällen? Är det inte tvärtom på det sättet, att en stor del kommuner
utnyttjar just den omständigheten att de få statsbidrag, vilka de använda
till de ordinarie arbeten, som de ändå skulle utföra? De resonera som så, att nu
kunna vi få anslag från staten och nu begära vi bidrag för dessa kommunala
reservarbeten. På detta sätt ökar man icke antalet arbetstillfällen utan förvandlar
i stället endast de kommunala arbetena till reservarbeten, till vilka
staten får lämna betydande bidrag.

I utskottets utlåtande liksom från statsministerns sida har det uttalats glädje
över, att arbetstillfällena på detta sätt ha utökats. Undersöker man den verkliga
ökningen härutav, kanske man skulle komma till det resultatet, att någon sådan
ökning i själva verket icke föreligger, utan att ifrågavarande arbeten i alla
fall skulle ha utförts i kommunens regi och såsom vanliga arbeten, om inte
denna möjlighet, genom vad som här föreslagits, hade yppat sig.

När man ser på detta aktstycke, finner man ingenting utav de gamla tonerna,
ingenting av det, som finansministern proklamerade i 1932 års valrörelse. Han
utgav då en broschyr med titeln »Ha vi råd att arbeta?» Den broschyren
var för övrigt mycket utmärkt, men det förefaller åtminstone mig, som örn herr
Wigforss sedan han blivit finansminister, inte brytt sig örn att läsa den broschyren.
Ty det finns då inte en tillstymmelse till de synpunkter, som där anfördes,
i den politik, som han sedan fört på detta område.

Beträffande detaljfrågorna skulle man också kunna göra massor av anmärk -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni £. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
ningar. Jag framställde för någon tid sedan en interpellation till socialministern,
vari jag frågade örn anledningen, varför man sänkt lönerna för de arbetslösa.
Jag ville lia besked örn, huruvida inte den krisöverenskommelse^man
träffade våren 1933 också skulle innebära något så när fasta löner också för
nödhjälpsarbetarna, eller örn överenskommelsen i fråga endast skulle gälla för
rågen och vetet och smöret och inte alls innefatta fasta löner för dessa arbeten.

Vid den tidpunkten sade man ifrån, att det var nödvändigt med någon höjning
utav reservarbetslönerna. Då höjde man också exempelvis den lägsta
gruppens lön ifrån 2 kronor 95 öre till 3 kronor. Nu kunna vi konstatera,
att besvärsnämnden har sänkt lönerna till 2 kronor 80 öre. Med andra ord,
tidigare, när Carl Gustaf Ekman och Lindman regerade, var den minsta
nödhjälpsarbetslönen 2:95, efter uppgörelsen med herr Pehrsson i Bramstorp
blev den 3 kronor, och nu, efter denna krisuppgörelse, är den 2 kronor 80
öre, mindre än den någonsin tidigare har varit. Och detta medan en socialdemokratisk
regering styrt och ställt under dessa år! Jag riktade som sagt
var en fråga örn anledningen till detta. Det finns intet sakligt motiv till en
sänkning av den minst betalda arbetargruppens löner. Hade man nöjt sig
med någon minskning för dem, som hade det något bättre ställt, kunde detta
möjligtvis ha försvarats, men beträffande de sämst ställda och lägst betalda
av nödhjälpsarbetarna har det inte inträffat någon sådan förändring, som
motiverar en dylik kraftig sänkning. Denna har man dock utan vidare genomfört.
Nu forsåker man i den socialdemokratiska pressen, där man inte
vill försvara denna sänkning, att krypa bakom besvärsnämnden. Men inte
har väl regeringen tillsatt en besvärsnämnd, som inte står i fullt samförstånd
med regeringen. I så fall måste man konstatera, att regeringen härvidlag
har sökt att krypa bakom besvärsnämnden. 1933 kungjorde_ man uti bygderna
med stora affischer, att man hade varit med örn att få till stånd denna
mycket blygsamma förhöjning på papperet av lönerna. I år däremot säger
man ingenting, utan nu kryper man i stället bakom ryggen på besvärsnämnden,
och när man här i riksdagen framställer frågor till regeringen på denna
punkt, får man intet svar. Man hade inte tänkt sig, att regeringen skulle
fatta demokratien på det sättet, att man inte skulle behöva svara på interpellationer,
örn man inte vill eller vågar svara på dem. Man kanske säger,
att riksdagen är inte slut ännu, så att ännu kan komma svar. I så dall tycker
jag verkligen, att man kan säga som någon sade för ett par tre år sedan,
när man besvarade en interpellation på det sättet, att det är egentligen en
utmaning mot riksdagsmännen att dröja till dess att riksdagen praktiskt taget
är avslutad med att lämna svar på frågor, som ha framställts.

Beträffande lönerna har man från utskottets sida uttalat, att det synes
utskottet, som örn man ännu inte hade vunnit tillräcklig erfarenhet rörande
det nuvarande lönesystemet och dess verkningar. När A. K. har funnits till
och verkat i 20 års tid och man ändå inte har hunnit få tillräcklig erfarenhet
angående detta lönesystem, då måste man verkligen fråga sig, när man
kan förvänta, att man vunnit den tillräckliga erfarenheten. Kanske statsutskottets
ärade ordförande kunde tala om i vilken oviss framtid man räknar
med att utskottet skall ha vunnit den erforderliga erfarenheten på detta område.

När man jämför statsutskottets utlåtande och socialdemokraternas inställning
till detsamma med den agitation, som från det hållet tidigare förts i
denna fråga, måste man säga sig, att härvidlag förefinnes det verkligen en
himmelsvid skillnad. Jag har här i min hand ett flygblad, som utgivits av
den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. I detta flygblad talar man örn att
det finns 60,000 arbetslösa ungdomar i åldern 15—25 år, som anmält sig

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
sorn hjälpsökande. Man framhåller vidare, att dessa ungdomar stå och trampa
på stämplingsställena och i arbetsförmedlingsanstalternas köer. De bo på
ungkarlshärbärgen och vandra efter landsvägarna, där de framleva sin tillvaro.
Man konstaterar i detta flygblad, att det finns massor av arbeten i
samhället, vilka kanske inte alla höra till de allra nödvändigaste, men som
ändå skulle kunna bereda sysselsättning för dessa arbetslösa ungdomar, som
nu få trampa landsvägarna. Man gör dock ingenting för att sätta i gång
dessa arbeten, trots att det ändå i vårt land finns en socialdemokratisk regering
och en socialdemokratisk majoritet bland valmännen, som uttalat sig för
sådana åtgärder, som utlovades 1932. Det konstaterades ju av statsministern
under remissdebatten 1933, att de borgerliga faktiskt voro i minoritet bland
va.lmanskåren, men ändå har ingenting blivit gjort för att hjälpa de arbetslösa.
Man hjälper inte de unga arbetslösa på ett effektivt sätt, utan man
fullföljer samma principer som tidigare. Man har till och med lyckats åstadkomma
vissa försämringar i hjälpverksamheten, vilket ju framgår av det föreliggande
utskottsutlåtandet. Under sådana förhållanden kan man verkligen
fråga sig: vad är anledningen till att man här i landet inte kan utnyttja
de arbetsmöjligheter, som finnas. Det är ju ändå ett faktum, att det i vårt
samhälle finns allting, som erfordras för att skapa välstånd för alla människor.
Det finns råvaror, kapital- och arbetskraft, under förutsättning att
man utnyttjade dessa tillgångar i en planmässig hushållning, skulle man
kunna skapa välstånd för varje människa. Detta underlåter man emellertid
att göra och i stället bedriver man detta sociala kvacksalveri med nödhjälpsarbeten
och kontantunderstöd i stället för att slå in på den linjen, att man
planmässigt försökte utnyttja råvarorna, fabrikerna, maskinerna och den sysslolösa
arbetskraft, som nu får ligga det allmänna till last, men som örn man
effektivt utnyttjade samhällets resurser, skulle kunna vara med om att skapa
välstånd för alla medmänniskor i samhället. Den enda möjligheten för att
komma fram till bättre förhållanden här i landet är nog att man söker åstadkomma
en socialistisk planhushållning. I väntan på att man kunnat samla
arbetarklassen för att få till stånd en effektiv planhushållning, måste man
emellertid lämna de arbetslösa betydligt bättre hjälp än som nu föreslås av
regeringen och statsutskottet. De förslag i denna riktning, som ha framförts
av vår riksdagsgrupp, avse först och främst att avskaffa A.K. och i stället
se till att de arbetslösa få utföra nyttiga och nödvändiga arbeten. Därjämte
gå våra förslag ut på att lämna en betydligt bättre och effektivare hjälp åt
de arbetslösa.

Statsministern konstaterade i sitt anförande, att här i Stockholm finns det
lika många arbetslösa, som inte få någon hjälp alls som de som få understöd.
Det är nog likadant på många andra platser i vårt land. Detta förhållande
beror emellertid inte på att de arbetslösa inte äro i behov av hjälp, utan det
beror i stället på de rigorösa bestämmelser, som nu gälla för arbetslöshetshjälpen,
och enligt vilka man tvingar andra, som kunna vara i mycket små
omständigheter men som stå i något släktskapsförhållande till de arbetslösa,
att hjälpa dem och bestrida kostnaderna för deras uppehälle, så att de kunna
draga sig fram under krisen. Det är verkligen inte värdigt ett samhälle med
de resurser, som vi ha, att bedriva en dylik hjälppolitik. Det är med anledning
härav, som vi i en av våra motioner gått in för betydande högre anslag
till hjälpverksamheten. Dessa pengar skola dock användas på ett sådant
sätt, att man verkligen åstadkommer en effektiv hjälp åt de arbetslösa.

Under hänvisning till vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka
avslag på statsutskottets utlåtande och bifall till de här i kammaren väckta
motionerna nr 411 och (»17.

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Såväl statsutskottet som regeringen
räknar med att vi under kommande budgetår skola ha en genomsnittlig arbetslöshet
av 120,000 inrapporterade arbetslösa. Med utgångspunkt från denna
siffra har man sedan uppgjort en del beräkningar över hur man ämnar söka
bemästra svårigheterna, som det säges, för de arbetslösa, och dessa förslag har
man sedan förelagt riksdagen.

Denna beräkning av antalet arbetslösa är emellertid enligt min mening
godtycklig. De siffror, som hittills lämnats såväl från A. K. som från fackföreningarna,
bekräftade inte riktigheten av regeringens beräkningar. Därtill
kommer det förhållandet, att denna beräkning inte alls omfattar dem, som
inte blivit inrapporterade som arbetslösa. Redan under remissdebatten 1932
framhöll den nuvarande socialministern — det fanns visserligen 88,750 inrapporterade
arbetslösa — att han själv uppskattade verkliga antalet arbetslösa
till över 200,000. Statsministern har här i dag förklarat, att enbart i Stockholm
inte ens hälften av alla arbetslösa anmält sig hos de statliga organen
för att erhålla hjälp.

Propositionen räknar alltså med att man helt enkelt inte skall låtsas örn alla
dessa arbetslösa, som av en eller annan orsak inte registrerat sig. Dessutom
räknar man med att en mycket stor del av de anmälda arbetslösa inte skola
erhålla någon som helst hjälp.

Med ledning av de godtyckliga beräkningar, som regeringen uppgjort, visar
det sig, att i genomsnitt 30,000 av de inrapporterade arbetslösa inte skola erhålla
någon som helst hjälp under kommande budgetår.

Jag skall inte gå in på en granskning av de olika vägar, på vilka regeringen
har sökt sig fram, när den har summerat ihop det antal arbetslösa, som skola
bli hjälpta. Jag vill dock redan här säga, att när man exempelvis upptagit en
hel del av de anslag, som givits till vissa arbeten, som »anslag till arbetslöshetens
bekämpande», gör man sig skyldig till en mycket egendomlig bokföring.
Det lär nämligen inte kunna gå att inbilla någon människa, att till exempel
de anslag, som givits för inlandsbanan, på något sätt skulle kunna hjälpa de
arbetslösa. Dessa anslag ha ju beviljats redan tidigare under många år, innan
man ännu hade någonting som kallades för kris. Detta visar ju, att man
inte kan kalla dessa anslag för arbetslöshetsanslag. Det finns åtskilliga liknande
anslag, som man i regeringens proposition summerat ihop under rubriken
»åtgärder till arbetslöshetens bekämpande». Dessa anslag ha ju i verkligheten
utgått även under så kallade normala förhållanden. De kunna därför
på sin höjd bidraga till att de, som redan förut äro i arbete, få behålla detsamma,
men de kunna inte bereda de arbetslösa någon som helst sysselsättning.
Med utgångspunkt från detta faktum är det ju mycket motiverat, när
man säger, att de beräkningar, som uppgjorts för hjälpen åt de arbetslösa, inte
alls motsvara verkliga behovet.

Örn man ser på de verkliga arbetslöshetsanslagen, såsom anslagen till reservarbeten,
kontantunderstöd och dylikt, finner man, att man räknat med att
kunna hjälpa 24,000 arbetslösa genom reservarbete och 20,000 genom kontantunderstöd.
Denna beräkning torde riktigare återspegla omfattningen av de
åtgärder, som man vidtagit för att hjälpa dem, som i dag äro arbetslösa. Den
hjälp, som de arbetslösa i verkligheten få, har ju under senare tiden blivit
illustrerad på otaliga sätt. Jag vill, även örn jag därmed gör mig skyldig till
en upprepning av vad en föregående talare redan sagt, framhålla, att den
hjälp, som lämnats de arbetslösa, inte på något sätt motsvarar de förespeglingar,
som man gjort.

I fjol krävde regeringen, att man skulle avskaffa A. K., och även högern

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
motionerade om den saken. A. K. finns emellertid fortfarande kvar och är
till och med utrustad med större befogenheter än någonsin tidigare. Den enda
förändring, som inträffat genom fjolårets riksdagsbeslut, är den, att socialdemokraterna
upphävde sin tidigare bojkott av A. K. och skickade representanter
till densamma.

I fjol skulle man dessutom genomföra en ny princip för lönesättningen, som
skulle tillförsäkra reservarbetarna öppna marknadens löner. Jag har redan
en gång tidigare påpekat, att detta inte motsvaras av verkligheten, därför att
det, som man kallat för »öppna marknadens löner» är någonting helt annat,
än vad arbetarna förstå med detta uttryck. Denna fråga har ju diskuterats
otaliga gånger tidigare. Man har till exempel genom den socialdemokratiska
propagandan erfarit, att A. K:s löner ha höjts med inte mindr än 50 öre
örn dagen, tack vare fjolårets beslut. I annat sammanhang har påpekats, att
denna förhöjning i verkligheten är väsentligt mycket blygsammare. Jag behöver
endast erinra om den debatt, som förekom här för ett par veckor sedan
i anledning av en interpellation, och de uppgifter, som då lämnades. Jag fäste
mig under den debatten bland annat vid ett uttalande av bondeförbundaren
herr Svensson i Grönvik, som framhöll, att arbetarna på en arbetsplats nere i
Småland förtjänade 22 öre per timma, sedan de justeringar, som man i fjol
gick in för beträffande lönerna, hade blivit genomförda. Jag fäste mig också
vid en försäkran, som gavs från annat håll örn att A. K.-arbetarna i Småland
i genomsnitt förtjänade 3 kr. 40 öre örn dagen, efter det att man genomfört
principen örn den »öppna marknadens löner».

Om man går till det material, som regeringens proposition innehåller, finner
man, att inte ens den statistikmässiga förhöjning av lönerna, som anförts,
håller streck i verkligheten. Örn man jämför exempelvis A. K:s löner år
1931/1932 med de löner, som fastställdes genom fjolårets riksdagsbeslut, finner
man, att en försämring i stället för en förbättring har inträtt. Den nominella
lönen har visserligen ökats, men samtidigt har den del av lönen, som de
arbetslösa få ut indirekt, sänkts, så att örn man slår tillsammans dessa båda
poster, visar regeringens proposition att en lönesänkning i stället för en löneförhöjning
genomförts. Genom det beslut, som fattades i fjol, kompenserade
man alltså inte ens reservarbetarna för den lönesänkning, som genomfördes
under år 1933.

Bland de svenska reservarbetarna i allmänhet råder också överallt den
uppfattningen, att lönerna ha sänkts. Jag har redan en gång tidigare sagt,
att man visserligen under nuvarande förhållanden kan få fram en statistikmässig
förhöjning av lönerna, trots att en genomsnittlig sänkning ägt rum,
örn man till exempel förlägger arbetena till platser, där levnadskostnaderna
äro höga. Detta förhållande är i verkligheten den enda orsaken till den statistikmässiga
förhöjning av lönerna, som man fått fram. Vid reservarbetarförläggningarna
i allmänhet ha lönerna inte förändrats uppåt, utan tvärtom
sänkts betydligt efter de beslut, som A. K. har fattat den 1 maj, då man
sänkte lönerna vid en rad A. K.-förläggningar.

Man kan alltså inte säga, att fjolårets riksdagsbeslut bidragit till att förbättra
läget för reservarbetarna. Talet om att de skulle få »öppna marknadens
löner» har visat sig vara ett blodigt hån. Detta framgår inte minst av
själva formuleringen i direktiven. I de gamla direktiven stod det, att reservarbetarlönen
får inte understiga lägsta grovarbetarlönen, men efter den justering
som sedan ägt rum förändrades detta till att reservarbetarlönen inte
skulle överstiga lägsta grovarbetarlönen. Redan i denna principiella formulering
ligger tydligt och klart, att cn försämring av lönerna skulle kunna

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
genomföras med stöd av fjolårets beslut. Att man har gått in för att beräkna
reservarbetarlönerna efter de löner som gälla i öppna marknaden på
respektive platser har inte haft någon större betydelse.

Det förslag, som statsutskottet har framlagt, går alltså i verkligheten ut
på att man skall fortsätta på de vägar, som man tidigare slagit in på. Detta
betyder en skärpning av de arbetslösas läge här i landet, och det betyder, att
en mycket stor del av Sveriges arbetslösa i fortsättningen komma att bli utan
varje hjälp.

Läget i dag för reservarbetarna är med ett ord sagt fruktansvärt. Detta
har också blottats genom olika skildringar från den strejk, som ägde rum
nere i Kronobergs län och som samlade omkring 5,000 A. K.-arbetare. Man
har försökt att göra denna strejk till ett verk av kommunisternas agitationsarbete.
Alla förstå, att en arbetare inte går ut i strejk på grund av agitation,
därest inte förhållandena äro sådana, att han tvingas till detsamma. Det
var rätt typiskt, när det från en hel rad talare på den konferens, som de arbetslösa
höllö nere i Växjö, framhölls, att det är bättre att strejka och svälta,
än att arbeta och svälta. Det är en mycket genomgående uppfattning bland
reservarbetarna här i landet, att de i dag faktiskt stå inför valet att arbeta
och svälta eller att strejka och svälta för att därigenom örn möjligt få till
stånd något förbättrade förhållanden. Men jag kan också framdra andra
exempel, som kunna belysa läget på reservarbetsplatserna. Jag nämner till
exempel strejken uppe i Västerbotten, där reservarbetarna gingo ut i strejk på
grund av de miserabla förhållandena. För att belysa, vad som där uppe
låg bakom strejken, skall jag tillåta mig att göra ett citat ur Västerbottens
Folkblad, alltså den socialdemokratiska tidningen där uppe. I en artikel
skildrar en skribent inkvarteringsförhållandena på följande sätt: »Kojorna

voro olämpliga för sin uppgift. Som sommarbostäder kunde de betraktas
som prima, men när kylan kom, blevo de rent hälsovådliga. På morgnarna
låg rimfrosten tjock efter brädväggarna, och då det var kallt ute, var temperaturen
ungefär likadan inne. På kvällarna sprängeldade vi för att få det
någorlunda drägligt, och så sutto vi kring eldstaden och svettades en stund.
Det fanns nätter, då man knappast fick en blund i ögonen på grund av kölden
i förläggningarna. Slutligen ordnade vi det så, att en särskild man anställdes
för att sköta örn eldningen nattetid. Svårigheterna att få kläderna
att torka var en besvärlig sida av livet. Då vi kommo in på kvällarna, efter
det hårda arbetet i lergroparna, där vi slitit som hundar, dröpo vi av svett.
Så gott sig göra lät hängde vi våra kläder runt kamin, men utrymmet var
så litet, att alla inte fingo sina kläder torkade. Det hände sålunda icke en
enda gång, utan ofta, att då vi på morgonen togo våra kläder, voro de ännu
våta av svetten från dagen tidigare.» Beträffande löneförhållandena säger
samme berättare, att det fanns dagar, då de icke förtjänade mer än 50 öre
örn dagen, trots det grövsta slit.

Dessa A. K.-arbetare gingo som bekant ut i strejk, sedan man vägrat att
acceptera deras krav på underhandlingar med arbetslöshetskommittén beträffande
arbetsförhållandena och lönerna. Jag har redan genom en interpellation
påmint riksdagen örn denna strejk, vari jag anförde ett typiskt exempel.
Den frisinnade tidningen däruppe, Västerbottens-Kuriren, som ju egentligen
är landshövding Roséns organ, skrev en artikel, som, det är jag för
min del tämligen säker på, hade varit i landshövdingens säck, innan den kom
i tidningens påse. I denna artikel krävde man, att arbetslöshetsmyndigheterna
skulle upptaga förhandlingar med reservarbetarna, och det framhölls,
att man icke skulle fara illa av att man upptoge sådana förhandlingar. Men
både arbetslöshetskommissionen och regeringen och regeringens tidningspress

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
ryckte helt högdraget på axlarna och förklarade, att nied sådana där »lagbrytare»
skulle det icke komma i fråga att upptaga några underhandlingar.
Den socialdemokratiska pressen var alltså mera konungslig än konungens ombud
i Västerbottens län. Detta är ett typiskt exempel på, hur hjälplösa och
rättslösa gentemot myndigheterna A. K.-arbetarna faktiskt äro till följd av
det beslut riksdagen fattat i direktivfrågan.

Det förhåller sig på samma sätt med den strejk, som utbröt nere i Småland.
Där genomförde man en sänkning av A.K.-arbetarnas löner, en mycket
väsentlig sänkning för övrigt. Av meddelanden från Vrigstadsvägen
exempelvis framgår, att arbetslöshetskommissionen hade fastställt en timpenning
av 35 öre och att man beräknade, att arbetarna med ackordsarbete
skulle komma upp i en förtjänst av 3 kronor 50 öre per dag. Trots att det
här var fråga om vana arbetare, f. d. jord- och gruvarbetare, lyckades dessa
icke komma upp till större daglön än 1 krona 60 öre ä 1 krona 70 öre. De
kunde helt naturligt inte existera på denna löneinkomst, utan trampade i
väg från förläggningen till Stockholm, där man först uppvaktade regeringen.
Från regeringen hänvisades de till arbetslöshetskommissionen, från denna
till besvärsnämnden och därifrån återigen till regeringen. Alltså, när de arbetslösa
söka följa de legala vägar, som riksdagen har skisserat upp för deras
framställningar och krav, få de gå en sådan här rundvandring, utan att
ändå ha någon möjlighet att erhålla rättelse. Tjugutvå öre, jag nämnde det
nyss, förtjänade arbetarna på en arbetsplats i Småland, men när de sedan,
efter att ha försökt alla legala möjligheter tvingades att tillgripa strejk, då
voro regeringspartiets press och naturligtvis hela den borgerliga pressen eniga
örn att kasta sig över dessa A. K.-arbetare och med de grövsta invektiv överösa
dem för deras »oerhörda tilltag» att genom en strejk söka vinna gehör
för sina krav.

Den lönesänkning, som A. K.-myndigheterna också genomfört, är även ett
typiskt exempel på verkningarna av fjolårets direktivbeslut. Det har redan
påpekats av en talare, att arbetslöshetskommissionen skulle garantera arbetarna
en viss lön, men denna lön sänkte man redan i maj månad. Det är mycket
intressant att taga del av hur regeringspressen i början reagerade i detta fall.
Nog var man ense örn att sänkningen kunde genomföras och att den var motiverad,
men under trycket av den väldiga förbittring, som A. K.-arbetarna visade,
sökte man manövrera och sno sig ifrån själva sakfrågan. Jag skall
ta ett par typiska citat. Det ena är hämtat från Ny Tid i Göteborg och det
andra från Social-Demokraten. I den förra tidningen kommenterar man denna
åtgärd på följande sätt: »Nog kan man kalla det onåkallat nit att på bud
från arbetsgivarnas sammanslutning krypa under arbetslöshetskommissionen,
som veterligen aldrig visat någon större lust att hugga till reservarbetslönerna
i överkant. Det är att visa sig alltför lyhörd mot arbetsgivarekraven, vilka
ju nästan utan undantag gå i riktning mot sänkning av lönerna oberoende av
deras nivå.» Där slår alltså Ny Tid fast, att det var arbetsgivarna, som krävde,
att arbetslöshetskommissionen skulle sänka lönerna och att kommissionen,
detta av regeringen och riksdagen så omhuldade organ, utan vidare accepterade
vad arbetsköparna krävde i detta fallet. Och regeringsorganet, SocialDemokraten,
tillägger i denna fråga: »Fortsätter arbetslöshetskommissionen
och besvärsnämnden den inledda politiken, kommer det inte att dröja så länge,
innan ej blott reservarbetarna och de arbetslösa utan hela arbetarklassen komma
att reagera mot systemet.»

Märk, att dessa artiklar skrevos för en månad sedan, och de socialdemokratiska
representanterna, exempelvis i utskottet, men, för all del, även de som
deltaga i behandlingen av frågan här i dag, borde alltså haft tid att göra en

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni £. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
deklaration i överensstämmelse med vad regeringsorganet skrev, när tidningen
uttalade, att örn det vore så, att arbetslöshetskommissionen skulle kunna sänka
lönerna på kommando av arbetsgivarföreningen, så vore det nödvändigt att
taga upp kampen mot denna arbetslöshetskommission. Av denna kamp ser
man nu självfallet intet från socialdemokraternas sida, tvärtom äro de tydligen
mycket eniga örn att både arbetslöshetskommissionen och dess reaktionära
direktiv skola bestå i fortsättningen. Ja, man går ju t. o. m. in för att skärpa
dessa direktiv ytterligare och införa en ännu strängare kontroll.

Ännu ett exempel, som jag tycker borde få vem som helst att en smula tänka
över vad som i dag försiggår bland reservarbetarna, vill jag anföra. Det var
en arbetare nere i Valdemarsvik, som blev vräkt från sin bostad. Han vände
sig till myndigheterna och sökte få hjälp, men utan resultat. Hans hustru
och hans barn ställdes på bar backe. Han hade använt alla legala möjligheter
för att vinna gehör för sina krav, men han var övertygad örn att så länge
han själv levde, skulle det inte finnas någon möjlighet att skaffa bröd och vad
hans familj i övrigt behövde. I sin förtvivlan går han då och skaffar sig dynamit
och spränger huvudet i småbitar; man hittade honom senare, när man
sökte efter honom. Jag rekommenderar icke denna utväg, men då människor
kunna drivas till sådan desperation av den politik, som föres här i landet mot
reservarbetarna, då är det anledning att arbetarklassen samlar sina krafter
och slår vakt örn sina kamrater och icke tillåter riksdagen att fortsätta denna
politik. Denna A. K.-arbetare, som sprängde sönder sig med dynamit, är ju
icke den ende, som valt liknande vägar. Bara för ett par dagar sedan var det
en arbetare i Stockholm, som valde samma väg. Där uppe i Västerbotten, vid
den strejk jag nyss påpekade, blev en arbetare vansinnig på grund av den behandling,
som han rönte. Jag vill säga det till herrarna, att örn herrarna ämna
gå in för att skärpa förhållandena ännu mera, så är det nog bäst att ni vidtaga
åtgärder för att förhindra, att A. K.-arbetarna få tag i dynamit, ty annars
kanske Valdemarsviksarbetarens exempel kommer att följas av flera.

Det råder kort sagt i dag bland reservarbetarna i detta land en stark förtvivlan
över den behandling, som de undergå, och de fråga sig vad egentligen
1932 års riksdagsmannaval medförde för nytta för dem. Det valet gav ju
majoritet åt sådana partier, som voro motståndare åtminstone i ord, till borgarnas
politik, men örn detta val icke har kunnat tillförsäkra arbetarna någon
förbättring utan det i stället blivit en försämring av deras läge, då bör man
kunna förstå den förtvivlan, som i dag gör sig gällande bland A. K.-arbetarna.
Det skulle inte skada, örn riksdagens ledamöter sökte sig ut till förläggningarna
och litet bättre toge reda på, hur saken verkligen ligger till.

Den lönesänkning, som arbetslöshetskommissionen beslutade i maj, har för
övrigt blivit föremål för opposition, icke bara från arbetarhåll, d. v. s. från
socialdemokrater, kommunister, partilösa och syndikalister, utan även från
borgerliga kommuner. Jag nämner, att icke mindre än 18 borgerliga kommuners
arbetslöhetskommittéer enbart i Bohuslän ha uppvaktat regeringen och
protesterat mot den sänkning av A. Iv.-lönerna, som ägt rum.

Det råder i dag ett fullständigt godtycke. Jag interpellerade i riksdagen för
en tid sedan i anledning av att man i Västerbotten brutit mot A. K.-direktiven
vid en sterjk, som A. K.-arbetarna gingo ut i. Myndigheterna däruppe skaffade
strejkbrytare till arbetsplatsen, icke personer som vore arbetslösa eller i
behov av hjälp enligt arbetslöshetskommissionens direktiv, utan folk, som i allmänhet
kunde karakteriseras såsom välbärgade. Där funnos exempelvis hemmansägare
med 40,000 kronor på banken, och dessa fingo sysselsättning vid
denna arbetsplats i Västerbotten. Här är ju ett exempel, som visar hur godtyckligt
man går till väga vid tolkningen av dessa direktiv, och hur man kan

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. rn. (Forts.)
göra detta utan protest från regeringspartiets och regeringens sida, bara dessa
direktiv tolkas i för arbetarna ofördelaktig riktning. Det är också ett typiskt
övergrepp av arbetslöshetskommissionen, då den skickar ut blanketter, som
A. K.-arbetarna få skriva under, och där det förklaras, att om de strejka en
enda dag, komma de att bli avskedade. Denna åtgärd står ju i bestämd strid
med § 25 i direktiven.

Det är också en annan sak, som jag vill påtala. Jag nämnde redan i remissdebatten,
att man genom nu tillämpade förfarande rycker bort från öppna
arbetsmarknaden en rad arbeten och förvandlar dessa till A. K.-arbeten. Det
finnes ingen statistik i propositionen eller i utskottets utlåtande beträffande
omfattningen av denna överflyttning, men det är ett faktum, att en sådan
äger rum i mycket hög grad. Jag skall be att till riksdagens protokoll få antecknad
en protest, antagen av socialdemokratiska arbetarkommuner inom Tunaläns
härad, vilka hade samlats till kamratmöte i Sjöviks folkets hus torsdagen
den 10 maj i år. Vid detta möte beslutade man uttala sin protest mot det sätt,
varpå de s. k. A. K.-arbetena bedrivas. Det beter i protesten: »Genom att allt
anläggningsarbete bedrives som statligt och statskommunalt reservarbete, som
det så vackert heter, blir bela den gamla anläggningsarbetarkåren arbetslös
och tvingad att efter längre eller kortare arbetslöshet söka sig in hos arbetslöshetskommissionen,
örn de nu få något, och där få en reducering på sina förutvarande
löner med 50 ä 60 %. Det kan i sanning frågas, vilken medborgargrupp,
som skulle stillatigande finna sig i att bliva behandlad så. Men, när
det gäller landsbygdens folk tycks allt vara tillåtet. Det finns exempel på
arbetslag, som uteslutande bestått av vana vägarbetare, som på flera månader
ej nått upp till grovarbetarlönen utan väsentligt understigit den. När saken
påtalats hos arbetsledningen, så svaras det, att det beror på bristande arbetsintensitet,
men att så ej förhåller sig, finnas många som kan intyga. Det
skulle väl för övrigt ej förvåna örn arbetsintensiteten sjönk, när det som på
sista tiden, t. ex. på Kristdalavägen, blir reducering en gång i månaden. Första
april från 4 kronor till 3: 50, 1 maj ytterligare 30 öre till kronor 3:20. Hur
en familjeförsörjare skall kunna försörja sig och sin familj på sådan inkomst
torde för vanligt folk vara svårt att förklara, men det finns de, som påstå att
det är för högt ändå, och det går ej att få folk till jordbruket, men sådana
borde sannerligen placeras på nödhjälpsarbete utan andra försörjningsmöjligheter.
»

Denna protest är mycket ordentligt undertecknad av såväl ordföranden
som sekreteraren vid mötet, och det är, märk väl, en protest, som är antagen
vid möte av socialdemokratiska organisationer. Protesten bidrar till att illustera
läget sådant det i dag är för de svenska reservarbetarna, och den illustrerar
också ett annat förhållande, som jag talat örn i dag, nämligen att man
nu går in för att förvandla massor av öppna marknadens arbeten, kommunala
arbeten och andra, till reservarbeten och i samband därmed sänker lönerna
väsentligt. Det står visserligen i regeringspropositionen, att A. K.-lönerna
vid de statskommunala reservarbetena äro högre än vid de statliga, men, herregud,
samtidigt har man ju reducerat lönerna med 50. 55, 60 %, och även
örn de skulle vara litet högre än vid de statliga reservarbetena, så är det ju
ingen tröst för vederbörande arbetare, som dock få en sådan betydlig lönesänkning.

Vi ha i de motioner, som vi väckt i frågan, krävt, dels att arbetslöshetskommissionen
skall avskaffas, dels att vid arbetena skall tillämpas avtalsenliga
löner — alltså gamla arbetarkrav — och vidare, att, när man måste
anlita kontantunderstödslin.jen, de arbetslösa då skola erhålla åtminstone så
pass mycken hjälp, att de kunna försörja sig själva och uppehålla livhanken.

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Regeringen och utskottet föreslå ett anslag av 9 miljoner kronor till kontantunderstöd.
Om man utgår från den beräkning, som gjorts rörande detta
anslag, det vill säga att ett antal av 20,000 arbetare skola försörjas, finner
man, att varje arbetslös skulle under kommande budgetår erhålla ett kontantunderstöd
av 1:50 kronor per dag. Detta är vad man anser skäligt, och
vad man anser att en arbetslös skall kunna existera på. Vi ha krävt vidtagande
av åtgärder, som avse att omedelbart lämna hjälp åt de arbetslösa
till kläder och dylikt. Det är den femte krisvintern, som vi nu gå emot.
Det finnes arbetslösa här i landet, vilka under hela denna tid gått arbetslösa,
och kanske blott under vissa tider erhållit arbete på A.K.-förläggningarna.
De ha fullständigt slitit ut sina kläder. De illustrera bilden av trashankar,
som knappast våga visa sig ute på grund av sitt tillstånd. Det vore
skäl att lämna dem hjälp till kläder, icke blott till dem själva, utan även till
deras anhöriga.

Jag roade mig en dag med att göra några klipp ur Stockholmstidningarnas
rubriker. Jag skall ta fyra citat ur högen. En rubrik lyder: »11,000 barn
vid svältgränsen.» »Barnsjukdomarna ökas oerhört.» En annan rubrik lyder:
»Av 214 Sturköbarn 114 undernärda — rakitiska.» En tredje lyder:
»Halva skolklassen lungsiktig.» Den uppgiften gäller en skola i Brastad
i Bohuslän. Den fjärde rubriken lyder: »Skörbjugg bos Norrbottens
arbetarebarn på grund av vitaminfattig kost.» Detta är några rubriker,
hämtade ur Stockholmspressen under ett par dagar, som ge en bild av det
nödläge, som råder i landet under den nuvarande ekonomiska krisen. Undernäringen
är dagens problem för massor arbetslösa familjer i landet. Inte
minst drabbas de hårt av den politik, som här föres.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till de av oss väckta motionerna
nr 401, 617 och 619. Innan jag slutar vill jag emellertid passa på och meddela
riksdagen, att det för närvarande pågår en strejkomröstning bland A.K.-arbetarna. Här i riksdagen ställer man sig på den ståndpunkten, att de
A.K.-arbetare, som gå ut och strejka utan vidare skola avstängas från hjälp,
därför att de bryta mot bestämmelserna. Jag vill emellertid fråga: handen
på hjärtat ni alla, som äro här i riksdagen, vad har en A.K-arbetare i dag för
utvägar att välja? Går han till regeringen hänvisas han till A.K., går han
till A.K. hänvisas han till besvärsnämnden, och går han till besvärsnämnden
hänvisas han till regeringen. Det blir en cirkel. Vederbörande skylla på
varandra, och man gör ingenting för att bringa rättelse. Vad skall en
A.K.-arbetare i dag göra? Kan han arbeta för en timlön av 22 öre?
För en dylik timpenning arbetar man i Småland enligt vad herr Svensson
i Grönvik meddelat. Kan man leva på 3 å 4 kronor örn dagen, vilket
belopp sedan lång tid tillbaka är den genomsnittliga lönen för en A.K.-arbetare
här i landet? Det går inte, utan vederbörande tvingas med eller mot
sin vilja, att antingen rymma från förläggningen, som många arbetslösa göra,
eller också spränga sönder sitt huvud till atomer, som arbetaren i Valdemarsvik
gjorde, eller också att gå ut och kämpa och strejka, för att vinna gehör
för sina krav. Jag uppmanar de högerrepresentanter, som här vilja gå in
för en ytterligare skärpt politik, att begiva sig till A.K.-förläggningarna och
klargöra för sig vad det betyder att arbeta för en A.K.-arbetares daglön, att
känna att man inte kan försörja vare sig själv eller sina anhöriga, och att
veta att framtiden är mörk och hopplös, och att man kanske icke har utsikter
att någonsin komma in i produktionen, så bleve nog förståelsen för strejkens
nödvändighet större.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag skall be att först få upptaga en
sak, som statsutskottets ärade ordförande nyss har berört, nämligen den sena
behandlingen av dessa frågor. Herr Anderson i Råstock fritog sig och sitt
parti från all skuld till den försenade behandlingen och fortsatte: Men hur är
det med den andra sidan? Han utvecklade sedan den saken så, att jag måste
linna, att den grupp jag tillhör, har av honom blivit i något förtäckta ordalag
utpekad såsom orsaken till att dessa ärenden så sent kommit på kammarens
bord. Jag måste därför ingå något på dessa saker, och jag skall göra det genom
att lämna en rent saklig redogörelse.

\ id riksdagens början tog, enligt vad jag inhämtat, herr Bagge upp frågan
om undersökningar och andra förberedande arbeten i och för arbetslöshetsärendenas
handläggning å statsutskottets tredje avdelning, men förslaget avvisades
av samtliga övriga ledamöter på avdelningen. I februari föreslogs från fjärde
avdelningen genom dess ordförande, herr Anderson i Råstock, att fonden för
förlag till statsverket skulle uppdelas på de olika avdelningarna för behandhng
a dessa. Då man genom denna sprängning skulle mista all överblick över
arbetslöshetsanslagen både i utskottet och i kamrarna, beslöt den borgerliga
majoriteten, att dessa andra, med arbetslösheten motiverade anslagsfrågor,
skulle bordläggas för att tagas under behandling tillsammans med propositionerna
angående arbetslöshetshjälpen och beredskapsarbetena. Samma yrkande
gjordes av högerrepresentanterna i jordbruksutskottet, vilket hade en viktig
del av dessa arbetslöshetsanslag att behandla, men detta yrkande avslogs av
utskottets majoritet och anslagen lades isolerade fram för kamrarna. Redan
härigenom var ju behandlingen i viss mån sprängd. Propositionerna kommo
sa sent, att motionstiden utgick först efter pask. Herr Bagge hade yrkat
pa att en särskild arbetslöshetsavdelning skulle bildas, vilket emellertid avslogs,
och i stället överlämnades arbetslöshetsfrågorna den 20 mars till de sammansatta
tredje och fjärde avdelningarna. Efter påsk blevo dessa avdelningars
ledamöter upptagna av det sammansatta utskottet för rysslånet, och först den
20 april konstituerade sig de sammansatta avdelningarna. Därvid framställde
herr Bagge ett förslag,^ att representanter för arbetslöshetskommissionen borde
höras för att lämna sådana sakliga upplysningar, som vore erforderliga för
behandling av frågan, och överlämnade till ordföranden de frågor, som herr
Bagge ansåg borde behandlas av representanter från arbetslöshetskommissionen
Dessa frågor överlämnades emellertid ej till arbetslöshetskommissionen, varför
dess representanter, då de kommo upp på avdelningarna den 23 april, icke
hade fatt. upplysning om, vad man önskade höra dem om. Den 3 maj hade
undervisningsrådet Thomson en föredragning om ungdomsarbetslösheten. Arbetslöshetskommissionens
representanter hade då tillfälle att taga del av de
frågor, som framställdes till dem, och dessa frågor blevo besvarade den 8, 14
och 15 maj Sedan hade avdelningen ett pär vanliga ganska korta sammanträden
i veckan för att behandla olika anslagsfrågor. Statsutskottets ordförande
anmärkte på att vissa kapitalökningsanslag vid ett tidigare skede på yrkande
fran högerhall återremitterats fran statsutskottet till fjärde avdelningen. Häremot
vill jag i förbigående säga, att så skedde, därför att man önskade, att
dessa ärenden skulle behandlas i samband med arbetslöshetsfrågorna, då vissa
av dessa anslag voro motiverade just ur arbetslöshetssynpunkt. Emellertid
manipulerade utskottets ordförande sa att dessa frågor kommo direkt från
fjärde avdelningen åter till utskottet, och dessa frågor äro för länge sedan
handlagda i utskottet och behandlade av kamrarna. De lia sålunda icke vållat
någon som helst forcering.

Den 4 juni återupptogs behandlingen av direktiven, reservarbetsanslagen
m. m. och behandlades under ett sammanträde denna dag. Det är hela den tid,

Andra kammarens protokoll 103Jt. Nr 47. 4

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

''Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
som avdelningen ägnade at dessa centrala frågor. Den 5 juni behandlades
ungdomsarbetslösheten under två timmar. Den 7 juni ägde justering rum av
avdelningens förslag, och den 8 juni ägnade statsutskottet in pleno ett sammanträde
åt samtliga dessa frågor. På grund av den framskridna tiden och för
att snarast möjligt få frågorna fram i kamrarna gingo. reservanterna med på
att få endast två timmar på sig för att avgiva reservationer efter sammanträdets
slut. På grund av att arbetet försenats i så hög grad blev det ej heller
möjligt att sammanhålla behandlingen av anslagsfragorna sa som det var ämnat,
utan dessa behandlades undan för undan i utskottet och kamrarna.^ Från
vårt håll hade vi önskat en tidigare behandling av dessa saker, men då detta
av skäl, som jag här icke närmare skall ingå på, ej skedde, måste vi frånsäga
oss allt ansvar för denna tågordning. Jag vill bestämt tillbakavisa de förtäckla
antydningar, sorn den ärade ordföranden i statsutskottet riktade emot den

grupp, jag tillhör. . . ^ , , n .

Hans excellens herr statsministern var övertygad örn att Ijolarets beslut
verksamt bidragit till konjunkturomslaget, ehuru det blivit fördröjt och endast
till mycket obetydlig del kommit i gång. Herr statsministern säger sig lita till
de psykologiska verkningarna, att regeringens konjunkturbrytningsillusion
skall inge hopp och förtröstan på ett sätt, som han tydligen menar är av större
betydelse än de materiella verkningarna. Denna tilltro till illusioner och psykologiska
krafter må gälla för vad den kan. Jag är dock övertygad örn att
konjunkturomslaget knappast alls beror på de beslutade allmänna ^arbetena,
som endast i mycket obetydlig omfattning ha kommit i gång, utan på det ekonomiska
livets egna rörelselagar. .

Hans excellens herr statsministern erkände oförbehållsamt, att konjunkturomslaget
var mycket kraftigt, men sade att ännu fanns det mer jin 100,000
arbetslösa. I själva verket vet nog varken statsministern eller^ någon annan
ens på ett ungefär antalet. Vi lia under utskottsbehandlingen fått upplysningar,
som visa att arbetslöshetsstatistiken i detta avseende är av mycket litet
värde. Siffran visar de anmälda arbetslösa, men det är ingalunda alla, som äro
berättigade till arbetslöshetshjälp. Tvärtom, en betydande del av de anmälda
äro ej berättigade till hjälp och bli därför aldrig hjälpta; det är säsongarbetare
och många andra kategorier. Dessutom avföras ofta ej de anmälda i mån
av avgång till arbete utan kvarstå rätt länge och ge fyllnad i statistiken.

I en socken i Västerbotten anmälde sig alla socknens bönder som arbetslösa
för att få gruvundersökningsarbete, ingen var arbetslös, men de stodo sedan
ändå och figurerade i arbetslöshetsstatistiken. Örn man tar del av A. K:s
rapporter från olika delar av landet star det klart att arbetslöshetssiffrorna
i betydande omfattning äro humbugssiffror och ej giva något riktigt begrepp
av den verkliga arbetslösheten. Att verklig och oförvållad arbetslöshet^ i viss
utsträckning förefinnes erkännes dock utan tvekan, och högern har också oförbehållsamt
gått in för hjälp åt de arbetslösa, och vi ha ej prutat på vad som
begärts för anordnande av nödhjälpsarbeten. Herr Pehrsson i Bramstorp ville
t. o. m. göra gällande, att högern därvid ville gå hur långt som helst. Anej
vi äro inte lika ekonomiskt skrupelfria som den ärade talaren själv. Men
vi anse, att A. K. bäst kan överblicka läget och medelsbehovet, och då A. K.
ansett behov föreligga av det belopp för reservarbeten och till bekämpande av
arbetslösheten, som Kungl. Maj :t begär och utskottet tillstyrkt, ha vi ej ansett
oss kunna motsätta oss detta. Hade vi det gjort, förmodar jag, att herr Pehrsson
i Bramstorp då haft en hel del insinuanta och nedsättande omdömen att
göra. Det bör emellertid fastslås, att när hans excellens statsministern frågade.
örn vi anse läget vara så bra, att man nu kan avklippa hjälpatgärderna, har
någon sådan avklippning ej av oss ifrågasatts. Hans excellens bestred att,

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
som han yttrade, »vårt folk fångats av understödstagarandan». Ja, jag förstår
val, att statsministern som den skickliga dialektiker han är tog ett så
vidsträckt begrepp som »vårt folk». Men att understödstagarandan dock i
stor utsträckning framträtt och utvecklats på ett mycket skrämmande sätt,
kan ej med några dialektiska finter bortförklaras.

Hans excellens säger vidare: »det är ej sant, att vi undergrävt statens finanser
och att^svenska staten nu star vid bankruttens rand». Ja, jag vet inte, att
det från något håll påståtts, att vi stå vid bankruttens rand. Men den nuvarande
regeringen och dess spekulative finansminister ha ju ej suttit vid regementet
mer än halvtannat ar. Det är dess andra budget, som nu behandlas.
Det är val att något ^överskatta dess ekonomiska förstörelseförmåga att tro,
att den på ett eller två år skulle kunna föra en stat med så starka och sunda
statsfinanser, som yi sedan länge haft, ut på bankruttens rand. Men att den
finanspolitik, regeringen för, undergräver statens finanser står väl utom varje
tvivel, och skall denna politik fortgå någon längre tid, måste våra statsmanser
bliva alltmera förstörda och statsbankrutt bil ej ett främmande begrepp,
utan en näraliggande verklighet.

Herr talman! Jag ber att få instämma i det yrkande, som herr Lindman
förut har framställt.

Herr Jeppsson: Herr talman! Diskussionen vid det nu föreliggande statsutskottsul
latandet tycks ju röra sig örn hela den statliga arbetslöshetspolitiken.
Jag skall därför icke nu taga upp till särskilt skärskådande de skäl, som föranlett
mig att pa några punkter i detta utlåtande anteckna avvikande mening
i lorm av en reservation. Jag skall besatt i allra största korthet få säga ett
par ord. Jag skall därvid begränsa mig så mycket som möjligt, i synnerhet
som den glest besatta kammaren synes vittna örn, att det icke föreligger något
större intresse från kammarledamöternas sida att åhöra alltför långa anföranden
i detta mycket omdebatterade ärende.

i först be att fa vara med örn att uttrycka ett beklagande över att

detta ärende kommit till en så sen behandling i riksdagen. Det hade ju varit
önskvärt örn detta ärende kunde på ett tidigare skede i riksdagen behandlas
( kunde haft bättre tillfälle än nu att grundligt diskutera frågorna

och tränga m i desamma. Kammarledamöterna vilja nu av helt förklarliga
skal se diskussionen förkortad så mycket som möjligt. Jag skall av den anledningen
icke giva mig in i den diskussion, som har uppstått mellan statsutskottets
arade ordförande och den siste ärade talaren angående utskottsbehandlingen,
fastän jag a andra sidan ej heller kan säga, att herr Persson i Falla och
hans meningsfränder precis bidragit till att påskynda ärendets behandling
inom utskottet.

När man hör diskussionen här i kammaren och i riksdagen i övrigt får man
närmast den uppfattningen, att reservanterna, jag menar då huvudreservanterna,
som ju punkt efter punkt reserverat sig till förmån för mindre anslag
an Kungl. Maj :t begärt oell mindre än vad statsutskottets majoritet har tillstyrkt,
kommit fram till dessa yrkanden bland annat med den motiveringen
„n bär kanske varit den mest använda motiveringen ■— att man under
uppåtgående konjunkturer icke behöver bedriva allmänna arbeten i den utsträckning
regeringen föreslagit och statsutskottets majoritet tillstyrkt. Man
har tvärt örn ibland fått den uppfattningen, att vederbörande rent av skulle
vara rädda för, att det skulle bli alldeles för många arbetstillfällen här i landet.
JJet är mot detta sista betraktelsesätt, som jag i viss mån har reagerat. Jag
tror icke, att vi behöva vara rädda för, att man, genom att anslå medel tilli
allmänna arbeten i den utsträckning, som statsutskottets majoritet här har fö -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
reslagit, skapar för rikliga arbetstillfällen här i landet. Framförallt i de
kommuner där man har att dragas med en arbetslöshet, som uppgår till inemot
10 procent eller mer av befolkningens hela antal. Jag säger, att i vissa
kommuner 10 procent av hela befolkningen äro arbetslösa, men skulle man
uttrycka arbetslösheten i procent av den befolkning, som^ är beroende av att
arbetstillfällen skapas och arbetslöshetshjälp gives. ja, da blir procentsatsen
avsevärt högre. I sådana kommuner har man icke den uppfattningen,_ att
tillgången på arbetstillfällen är för riklig. Det är icke endast de enskilda,
som drabbas av arbetslöshetens onda, och som anse, att det behöver skapas arbetstillfällen.
Även kommunerna — icke minst de ledande inom dessa — ha
att kämpa med arbetslöshetens svårigheter och de därav föranledda bekymren
bland annat i skattehänseende. I en del kommuner uppgår ju skatten till
bortåt 20, ja 30 kronor per bevillningskrona. I sådana kommuner anser man
givetvis icke, att arbetslöshetens problem blivit på ett tillfredsställande sätt
löst.

Beträffande anslagen till A. K:s verksamhet, anslagen till statliga och
statskommunala reservarbeten och anslagen till kontantunderstöd, föreligger
det icke inom utskottet någon meningsskiljaktighet i fråga om anslagsbeloppens
storlek. Från alla håll, från samtliga borgerliga partier och från socialdemokraternas
sida är man villig att tillstyrka samma belopp, nämligen det
belopp, som av A. K. har ansetts erforderligt och som av regeringen begärts.
När det gäller direktiven för användande av dessa medel däremot, föreligger
det en viss meningsskiljaktighet mellan utskottet och reservanterna. Jag har
då särskilt fäst mig vid ett par uttalanden i huvudreservationen, det vill säga
högerreservationen. X denna heter det pa sidan 33: »Slutligen ha vi velat)
framhålla, att det enligt vår mening borde ha framstått som en oavvislig nödvändighet
att beakta det gångna årets erfarenheter i fråga om verkningarna
av de vid föregående års riksdag beslutade bestämmelserna för arbetslöshetshjälpen,
särskilt beträffande lönesättningen och konfliktdirektiven, och att
vidtaga därav betingade ändringar.» Längre fram i samma reservation, när
man kommer fram till lönesystemet, understryker man detta örn möjligt ännu
kraftigare. Man säger nämligen bland annat: »Erfarenheterna av de nya lönedirektivens
tillämpning och verkningar innebära emellertid en ofrånkomlig
maning till en helt förnyad revision av grunderna för lönesättningen.» Örn
man därmed menar, att den höjd, till vilken de nu fastställda reservarbetarlönerna
uppnått, skulle utgöra ett avgörande hinder för en enligt reservanternas
mening sund arbetslöshetspolitik, kan jag icke underlåta att mot ett sadant
resonemang nedlägga en gensaga. Jag ber, herr talman, att först fa erinra kammaren
därom, att dessa reservarbetarlöner — reservanterna hemställa ju att de
grunder för reservarbetslönerna, som fjolårets riksdag beslöt, skola ändras
— äro sålunda i många fall så låga, att man icke rimligen kan påstå, att storleken
av dessa löner kan utgöra anledningen till de missförhållanden, som påtalas
i fråga om nu gällande reservarbetslönesystem. Jag ber, herr talman,
att få nämna ett par siffror. Enligt uppgifter, som jag erhållit och som jag
tror äro riktiga — jag har fått den siffran från auktoritativt håll — började
man den sistlidne maj att tillämpa de löner, som framgått vid en lönerevision,
som omfattade sammanlagt 1,488 kommuner. Resultatet av denna lönereduktion
blev, att man från och med den 1 maj tillämpade ett lönesystem, där lönerna
ligga mellan 8 kronor och 2.80 kronor per dag. I icke mindre än 1,020
av dessa 1,488 kommuner översteg icke den fastställda reservarbetslönen 4 kronor
per dag. I 406 av dessa 1,488 kommuner fastställdes reservarbetslönen
till 4 kronor per dag. I 414 kommuner var reservarbetslönen 3.60 kronor
per dag. I 193 kommuner endast 3.20 kronor per dag och slutligen 7

Tisdagen den 12 juni f. ra.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
kommuner är den så lag som 2.80 kronor per dag. När man således i icke
mindre än 1,020 kommuner Ilar en fastställd reservarbetslön, som icke överstiger
4 kronor per dag och flertalet av dessa 1,020 kommuner ha betydligt lägre
reservarbetslöner, vill jag fråga kammarens ledamöter: äro dessa löner av
den storleken, att man på allvar kan ifrågasätta en nedsättning av desamma?
Beträffande de reservarbetare, som hänvisas till statliga reservarbeten på ofta
tiotals mils avstand fran hemorten och som således icke kunna såsom dagkolonister
— som uttrycket lyder — få reservarbeten i närheten av sina hem utan
skola ha — som man brukar säga — två hushåll, vill jag säga, att på dessa
reservarbetares löner torde det icke böra göras avdrag. Jag kan därför icke
efter mitt sätt att se förstå, att dessa reservarbetares löner äro sådana, att därmed
kan motiveras påståendet, att det är vår oavvisliga skyldighet eller en
nödvändighet att söka nedsätta dessa.

Ja, herr talman, det var huvudsakligen det, som jag vid det nu föredragna
utlåtandet ville ha anfört, att jag anser — och jag tror att det också varit utskottsmajoritetens
mening — att de löner eller rättare sagt de grunder föll
lönesättningen, som riksdagen i fjol beslutade, inte nu böra ändras, och läget
är icke sådant, att det enligt min mening bör krävas några ändringar från
riksdagens sida i fråga om grunderna för lönesättningen och icke heller vad
gäller konfliktdirektiven, som också beslutades av förra årets riksdag. Beträffande
dem har jag jämte övriga av utskottsmajoriteten ansett, att man icke i

år - ^hur det kail gå i fortsättningen kan ingen människa yttra sig örn--

har någon anledning att rubba på de bestämmelser, riksdagen i fjol beslutade.

Jag ber, herr talman, att i det föredragna utlåtandet få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Med herr Jeppsson förenade sig herr Olsson i Ramsta, fru Eklund samt herrar
Björling, Åqvist, Ljunggren och Hilding.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Jag vill först stanna vid några
speciella punkter i detta utskottets utlåtande. När det gäller t. ex.
anslaget till kommunala beredskapsarbeten, vill jag icke förneka, att
i vissa fall ha dessa arbeten åstadkommit en god hjälp såväl’ när
det gäller lindrande av arbetslösheten som när det gäller att stödja
vissa kommuner beträffande vissa arbetsföretag. Men beträffande kommunernas
beredskapsarbeten bär man i ett flertal fall fått klara bevis för på
vilket betänkligt sätt dylika anslag kunna utnyttjas. Det kan visas på ett
flertal fall, men jag skall bara stanna vid ett enstaka, t. ex. en kommun, vilken
sökt och erhållit ett stort anslag till byggande av skolhus. Jag vill nämna
i förbigående, att denna kommun hade redan förut på ett ganska förträffligt
sätt ordnat sitt skolväsen. Kommunen hade en ganska stor stenindustriaristarkar.
Örn man för framtiden mäste räkna med en decimering av arbetarna
i denna industri sa borde en sadan sak mana till försiktighet, när
det gällde en ytterligare utvidgning av skolväsendet. Det oaktat begärdes
och erhölls ett ganska stort anslag. Jag förmenar lcke^ att det gjordes, men
exemplet visar tydligt, att dessa anslag i detta fall icke ge den hjälp, som jag
tror är avsedd. För det första ger ett dylikt anslag icke de arbetslösa den
hjälp som asyftas. En stor del av anslaget går ju åt till materialanskaffning.
För kommunen åstadkommes ju tillika en ökad skuldsättning för att
pa detta sätt få arbetsobjekt. Då behovet icke varit trängande, förstår man,
att örn en decimering av arbetarkåren för den kommunen skulle komma tili
stand, skulle skolväsendet för den kommunen bliva av alltför stor omfatt -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
ning. Jag menar, att för en dylik kommun är ett dylikt bidrag icke den
rätta hjälpåtgärden, utan för en sådan kommun är ett reservarbete med högt
statsbidrag den bästa hjälpen.

Jag vill likaledes beröra den punkt, där man beslutar anslag till stensättning
av våra vägar. Av reservationen framgår att högerreservanterna ha
stannat vid 3 miljoner i förhållande till utskottets 4 miljoner kronor. Det
förelåg en ganska stor enighet därom, att det bästa sättet, när det gäller denna
sak, är att få användning för de stora stenlager, som finnas i statens
ägo, till våra landsvägar. Genom detta förfaringssätt komme icke denna
sten att trycka på den inhemska marknaden, men det framhölls även i utskottet,
att för att denna stensättning skall komma till verklig nytta är det
nödvändigt, att sten sättningen sker på ett förstklassigt sätt. Därför stannade
vi högerreservanter vid att föreslå ett lägre belopp, då vi anse, att en
för stark forcering av stensättningen icke vore lämplig, utan den borde tagas
i saktare tempo, så att, förutom ett grundligt förarbete å dessa vägar, endast
fullt kapabla stensättare tagas i användning.

Medan jag talar i denna punkt, vill jag nämna en sak, som gäller stenindustrien
i sin helhet och dess framtida utveckling. Man förstår, att när av
stenindustriens hela produktion 90 % gå till export och endast 10 % till den
inhemska marknaden, det är av största vikt, att man främjar exporten och
icke lägger hinder i vägen för den. Jag är övertygad örn att startandet
förra året av »Svenska stenindustriens exportförening» gjorts i god avsikt.
Detsamma är säkerligen förhållandet med regeringens åtgärd vid samma
tid för att få exporten reglerad. Men man har dock rätt att ställa sig skeptisk
och det av följande skäl.

Skulle denna exportförening ha möjlighet att kunna verka gagneligt i
framtiden är jag icke den. som skulle vilja öva kritik mot densamma. Jag
tycker emellertid, att särskilt när det gäller de mindre bolagen har man för
mycket kringskurit dessas utvecklingsmöjligheter, icke minst därför att kvottilldelningen
inom denna förening binder dess framtida produktion, utom då
högkonjunktur är rådande. Det är nödvändigt, att det beviljas exportlicenser
från regeringens sida i större omfattning, därför att det visar sig, att ett
flertal goda order har gått vårt land förbi och placerats i den norska stenindustrien.

Jag vill samtidigt uttala mitt beklagande av det beslut, som nyligen kommit
till stånd, gående ut på att denna förening skulle starta en egen försäljningsverksamhet
omedelbart. Skall denna exportförening kunna bli till fullt
gagn för vår stenindustri, är det en förutsättning, att det blir samarbete med
den norska stenindustrien. Det har visat sig, att den frågan har oavbrutet
skjutits fram, och någon överenskommelse har ännu icke kommit till stånd.
Jag har nyligen erhållit en uppgift från fullt trovärdigt håll, att den norska
stenindustrien har lyckats att endast under detta år få export på 30,000 ton
kantsten till England, då vi ej kommit upp i mer än omkring 2,000 ton. Jag
kan nämna, att i vanliga fall brukar ofta förhållandet vara motsatt, till vår
fördel. Örn statsrådet och chefen för handelsdepartementet varit närvarande,
skulle jag riktat till honom en hemställan att noga följa utvecklingen, när
det gäller dessa saker. De åsikter, som jag här fört fram, ha tidigare förts
fram icke bara från industriidkarehåll, när det gäller stenindustrien, utan
även från arbetare vid stenindustrien.

När det gäller mera allmänna principer beträffande statens hjälpåtgärder
i arbetslöshetsfrågan, fäste jag mig särskilt vid ett uttalande, som fälldes
av hans excellens statsministern. Då det från högerhåll kräves i viss mån en
avveckling av vissa hjälpåtgärder, säger statsministern så här: hur skall det

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
se ut, om staten genast klipper av siri understödsverksamhet och vi skulle
sjunka tillbaka i depressionen? Jag kan icke finna ett dylikt uttalande berättigat.
Jag vill framhålla, att när det kan skönjas en klar konjunkturlyftning
och —■ som även hans excellens statsministern erkände — densamma
har visat sig i ett lägre antal arbetslösa, så förefaller det mig, som örn
bästa förutsättningen vore till finnandes för oss att kunna göra en avveckling
på vissa punkter. Jag vill tillika säga, att örn icke staten modererar sin
hjälpverksamhet i förhållande till den skönjbara konjunkturlyftningen under
en tid, då avveckling är möjlig, kommer staten att i förtid förbruka den kraft,
som den behöver, örn man skulle få en ny depression.

Hans excellens statsministern uttalade också som sin åsikt, att såväl reservarbetare
som de kontantunderstödda kvarhållas i lika hög grad vid hjälpverksamheten
som vid de allmänna arbetena. Jag har svårt att fatta ett dyligt
uttalande, ty när det gäller reservarbetslinjen, så även örn man hänvisar
arbetaren till en annan ort för att komma i åtnjutande av dylik hjälp, står
han dock genom arbetsledningen i kontakt med arbetsförmedlingen. Och
jag är alldeles övertygad örn att han icke kommer att stå utan kontakt med
arbetet i hemorten, utan att han kan, örn han vill, söka sig tillbaka. När det
gäller de kontantunderstödda, kan jag icke finna annat än att även det klientelet
är föremål för cirkulation, ty personerna stå i den ställningen, att de
ofta bli hänvisade till reservarbetena.

Beträffande statens hjälpverksamhet i det stora hela och särskilt när det
gäller lönedirektiven, har man rätt att peka något på statens sociala hjälpverksamhet
över hela linjen. Det förefaller, som örn vårt lands befolkning
allt mera i understödshänseende holle på att så att säga inrutas. Man kan
peka på en omfattande understödsverksamhet, när det gäller fattigvården.
Jag skall icke öva kritik emot den, tvärtom. Vi ha en omfattande understödsverksamhet,
när det gäller den allmänna folkpensioneringen. Vi ha inrymd
ytterligare en grupp, när det gäller arbetslöshetsförsäkringen, som vi
fått i år. Och när det gäller arbetslöshetsfrågorna, få vi räkna med ytterligare
en grupp. Beträffande fattigvården och den allmänna folkpensionen,
är det bekant, att för individen blir understödet ofta permanent, men när det
gäller den sista hjälpåtgärden, bör förhållandet bliva rakt motsatt. Där
hava vi den motsatta synpunkten, att individen skall fastlåsas så litet som
möjligt vid dessa hjälpåtgärder. Därför hava vi högermän inom utskottet
ansett det vara lämpligt att stå kvar vid förra årets linjer och att göra lönedirektiven
sådana, att detta klientel icke hålles kvar vid hjälparbetena utan
söker sig tillbaka till arbetsplatserna i öppna marknaden. Jag medger att
vi kunna diskutera om de olika fallen. Man har velat kasta skulden på att
man icke tillämpat direktiven rätt. Det må vara hänt, men vi kunna konstatera,
att det blivit en betänklig påfrestning efter förra årets beslut på de
myndigheter, som skola tillämpa de av riksdagen beslutade direktiven.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande, som i början av
debatten framställdes av amiral Lindman.

Herr Strindlund: Herr talman! Vid förra årets behandling av arbetslöshetsfrågorna
träffades vissa överenskommelser om vad i dåvarande läge oundgängligen
måste åtgöras. Man enade sig örn vissa åtgärder, som ansågos
behövliga, visserligen några av krisartad karaktär, men den tid, vi befunno
oss i, var en kristid. Åtskilliga av kammarens ledamöter gingo — som bekant
•— icke absolut med på överenskommelsen. I år är läget något annorlunda.
Omfånget av de åtgärder, som anses behövliga, har av kända förhållanden
något minskat, samtidigt som den majoritet, som står bakom det

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
beslut, som här fattas, betydligt vidgats. Det framgår av utskottets utlåtande
och antecknade reservanter. Därtill kommer, att vi nu efter riksdagens avgörande
av åtskilliga av de s. k. krisfrågorna kunna konstatera, att även
högern börjar i stor utsträckning vara med örn en stor del av de programpunkter,
som ingingo i fjolårets överenskommelse.

Jag gör den reflexionen bl. a. i anledning av herr Lindmans yttrande, då
han klagade över de anslag, som av statsutskottets majoritet tillstyrkts; han
erinrade samtidigt om vilka besparingar, som högerreservanterna ha velat
göra. Han erkände dock, att det icke var oväsentliga nedprutningar, som
åstadkommits inom statsutskottet, men tilläde, att de skulle ha blivit större,
om högerns ståndpunkt hade godtagits. Jag vill för det första fråga om det
kan vara en klok politik att rent demonstrativt redan från början isolera sig
och ställa sig oemottagliga för varje resonemang, såsom högerns representanter
inom statsutskottet gjort? Jag vågar uttala, att om högern och dess
representanter i statsutskottet verkligen hade gått in för ett ordentligt resonemang
i olika punkter, kan det tänkas, att åtskilligt av vad de anse sig icke
ha fått beaktat skulle kunna hava blivit bättre tillgodosett. Jag hoppas, att
vi ett annat år, om vi komma tillbaka, skola kunna resonera litet mera allmänt
än vad nu varit fallet örn dessa frågor.

Det har sagts, att högerreservanternas prutningsförslag i förhållande till
vad statsutskottet begärt skulle uppgå till över 40 miljoner kronor. Jag har
försökt erinra mig de större punkter, där högern inom statsutskottet begärt
nedprutningar. I fråga örn dessa finner jag, att högern ej varit enig. Jag antar,
att frågan örn elektrifieringen av vissa järnvägslinjer är den största posten i
nedprutningsprogrammet. I uppgivna 40 miljoner ingår denna post med 15
miljoner. Vem var det, som var den första opponenten på denna punkt mot
herr Lindman? Jo, en hägerman. Jag har redan förut påpekat, att i fråga
örn anslag till telefoner högern sparade bara 1 miljon. I Kalixfrågan var
högern ej heller enig. Sammanslås de olika poster, där jag tror att högern
varit enig, torde summan ej överstiga 20 miljoner. Jag kan konstatera, att
högerpartiet i fråga om statsutgifterna ej kan skryta med att ha velat spara
mera, än vad vi i bondeförbundet velat. Vi ha däremot ej haft samma uppfattning
örn var och på vilka punkter beskärningar skulle göras. Jag har velat
framhålla detta av den anledningen, att det tages till nog så stora ord i dag
från högerhåll.

Statsutskottet har dessutom klandrats för att ha försinkat riksdagsarbetet.
Herr Persson i Falla var inne på det resonemanget. Vi kunna val vara ense
örn, att försinkningen av arbetet i någon mån berott därpå, att man just från
högerhåll velat ha behandlingen av krisfrågorna koncentrerad så mycket som
möjligt för att lättare kunna lia sammanhang i och överblicka hjälpprogrammet
i sin helhet. Då är det givet, att under sådana förhållanden måste de mera
löpande frågorna först avgöras. Sammanslagning av två avdelningar, där
man fick dubbelt så många frågor att behandla, som om avdelningarna arbetat
var för sig. har också i någon mån bidragit till arbetets uttänjning. Denna
sammanslagning av 3 :e och 4 :e avdelningarna var kanske även i någon mån
beroende av andra orsaker, vilka herr Persson i Falla nog har reda på, utan
att jag offentligen anför dem här. Vi på tredje avdelningen ha också
klandrats för att vi vägrade att infordra några yttranden och utredningar
redan i början av riksdagen. Detta bör ej heller stå oemotsagt. Det är väl
ändå för mycket begärt, att vi i statsutskottet skulle besluta örn igångsättande
av vissa utredningar för belysande av en fråga, beträffande vilken vi ännu ej
fått den kungl, propositionen och således ej visste, örn de undersökningar, som
ifrågasattes, redan voro vidtagna eller ej. Ty märk väl, denna begäran, som

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
herr Persson i Falla omnämnt, och som kom från professor Bagge, framställdes
innan den kungl, propositionen lämnats till riksdagen.

Det har bl. a. talats om den sig alltmera spridande understödstagarandan,
jag vill säga det, att visserligen är den understödstagaranda, som breder ut
sig, därför att en understödsverksamhet är ordnad, farlig, men den mest osympatiska
formen av understödstagaranda är väl ändå den, som tar sig uttryck i ren
spekulation i vad som göres från det allmännas sida i syfte att komma de
verkligen behövande till hjälp. Jag gör denna reflexion inte minst i anledning
av vad som sades av den siste ärade talaren, herr Olsson i Staxäng. Det är
med en viss förvåning jag lagt märke till hans arbete och insatser inom utskottet,
ej minst när det gällt att avgöra de frågor, som nu ligga på kammarens
bord. Den första reflexionen jag gjorde var den: Så ung och så — jag
vill ej säga fördärvad — men så konservativ. Jag erinrar mig, hurusom en
högerman här en gång yttrade i en replik till en socialdemokrat, att han
också en gång varit ganska frisinnad men med åren blivit mera konservativ.
Och han trodde, att vederbörande socialdemokrat, vilken han då replikerade,
så småningom örn en 20 eller 25 år skulle kunna hälsas välkommen till hans
parti. Är en sådan utveckling riktig, var skall då herr Olsson i Staxäng
hamna om 20 eller 25 år? Det är möjligen kräftgången, som han kommer att
gå. Jag tycker, att det redan ser så ut, när jag ser efter, hur det är ställt
med hans teori och praktik. Han har klagat över den understödstagaranda,
som sprider sig. Jag har ej sett någon motion, som så starkt ger anledning
till denna oro, som motionen nr 185 av herr Olsson i Staxäng, i vilken han bland
annat föreslår, »att riksdagen vid beviljande av anslag för nästa budgetår till
statliga och statskommunala reservarbeten för arbetslöshetens bekämpande
ville besluta, att medel från detta anslag även må disponeras till nya torrläggningsföretag
och upprensning av tidigare utförda sådana i enlighet med ovan
anförda synpunkter.» Märk väl, att även högermännen inom statsutskottet
reserverat sig till förmån för denna motion. Vilka äro »ovan anförda synpunkter»?
Jag skall ej läsa upp motionen men rekommenderar den till läsning.
Jag skall blott tala örn, vad den i princip gått ut på. Den går ut på,
att man bl. a. skall använda de statliga reservarbetena för t. ex. torrläggning
på sådan enskild mark, där båtnaden överstiger kostnaden. Det har från herr
Olssons i Staxäng hemtrakt gjorts framställning härom, men framställningen
har avstyrkts av lantbruksstyrelsen med den motivering, att företaget enligt syneförrättningen
vore att hänföra till statens avdikningsanslag i vanlig ordning.
Om jag renodlar detta förslag, blir det ej annat än att staten skulle utföra
och påkosta arbeten som det är en förtjänst för jordbrukaren själv att utföra. Om
båtnaden överstiger kostnaden, är ju detsamma som att fördelen överstiger
utgifterna för företaget. Enligt motionen skulle även sådana arbeten utföras
såsom statliga eller statskommunala reservarbeten. Jag frågar: Är detta ej
ett sätt att sprida understödstagarandan långt värre än vad utskottets majoritets
förslag kunna göra? I motionen talas dessutom örn, att det är nödvändigt
att utvidga arbetsanskaffningsprogrammet. Varför då klaga över,
att detta är för stort och vitt? Örn vi resonera allvarligt oell sakligt så tror
jag, att vi lite var kunna ena oss örn vad som statsutskottets majoritet föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föredragna punkten.

Chefen flir finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag har velat säga några saker i denna debatt, som beröra själva grundtankarna
i den fortsatta krispolitiken. Jag beklagar bara, att jag ej hade tillfälle
att höra herr Lindmans första anförande och att jag endast hade till -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. ra.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
fälle att höra den senare delen av herr Ivar Andersons anförande. Åtminstone
herr Ivar Anderson gick nämligen in på några av de väsentliga sidorna
därav. Men det, som jag icke har hört, förmodar jag är i princip detsamma,
som i första kammaren framförts av herr Bagge och även delvis av herr
Hamrin, så att jag kanske icke behöver gå alltför mycket fel, örn jag sysselsätter
mig med de tankegångarna.

Det har väl icke undgått kammarens ledamöter, att kritiken mot den finanspolitik
och den arbetslöshetspolitik, som av riksdagens majoritet gillats,
visserligen varit densamma i år som den var i fjol, men att motiveringen har
varit mycket olika. I år får man höra, att denna politik icke är hållbar,
därför att vi ha kommit in i en relativt god konjunktur. Då är det icke lämpligt
med detta slag av krispolitik. I fjol fingo vi veta, att vi levde under så
svår depression, att då var det ej lämpligt av den anledningen att föra en sådan
finanspolitik. Den slutsats, som man rimligen kan draga av dessa stridiga
motiveringar, är, att slutsatsen är det viktigaste, nämligen att den nuvarande
politiken måste vara felaktig, och sedan söker man motiveringarna
var man bäst kan finna dem. Och på grundval av dessa motiveringar kräver
man sedan ett systemskifte. Jag vet icke, hur man bäst skall kunna diskutera
denna fråga örn ett systemskifte eller en annan krispolitik med talesmännen
för högeroppositionen, därför att man från den sidan hittills icke har angivit
sina riktlinjer örn, hur en annan krispolitik skulle läggas. Det är nu
en kritik mot högerreservanterna, som de säkerligen känna väl till, och jag
förmodar, att de också äro beredda med det svar, som herr Bagge givit i första
kammaren, att det ej är möjligt för en minoritet i riksdagen, att det överhuvud
taget endast är möjligt för dem, som sitta inne med förvaltningsmaskineriet,
att framlägga några konkreta förslag till en krispolitik. Det ligger
naturligtvis en viss sanning i, att det ej är så lätt, när man sitter i riksdagen,
att draga upp riktlinjer till ett annat program, men jag tror å andra sidan,
att det icke vore omöjligt att åtminstone så mycket konkretisera de egna
ståndpunkterna, att en överläggning örn dessa olika former av krispolitik
skulle vara möjlig. Såvitt jag förstår har man ej från högersidan gjort något
försök att tala om vare sig för riksdagen eller för svenska folket, vari
denna andra krispolitik skulle bestå och vari hela det systemskifte, man talar
örn, skulle bestå. Jo, så tillvida har man gjort klart vad man menar, att
man uppenbarligen anser, att de utgifter till igångsättande av arbeten, som
av majoriteten beslutats, äro för stora, att lånepolitiken är oriktig och att denna
ekonomiska politik överhuvud taget kommer att belasta det svenska folket
och de svenska skattedragarna med skattebördor, som äro onödigt höga.
I övrigt, vid sidan av detta krav på minskade anslag, har jag endast i denna
högerståndpunkt funnit en klar tankegång, nämligen den, som vid olika tillfällen
framförts av herr Lindman, och det är den, att man måste anpassa
lönerna efter, som det heter, det ekonomiska läget, d. v. s. att man skulle
rädda vårt ekonomiska liv genom lönesänkningar. Jag skall ej taga upp den
sista sidan härav till debatt, därför att det är en sak, som icke tills vidare
faller under riksdagens domvärjo. Jag skulle vilja tillägga, att den politik
i fråga örn vårt penningväsende, som hela riksdagen utan meningsskiljaktighet,
således även med bifall av herr Lindmans parti, har gillat, nämligen deja
politiken, att vi ej bara skola hålla uppe den nuvarande prisnivån utan även
försöka höja den, är i grund och botten alldeles oförenlig med tanken på att
man skulle rädda landet ur kristiden genom att pressa ner arbetslönerna.
För övrigt skulle jag gärna vilja ställa den frågan direkt till försvararna av
denna nedskärnings- och nedpressningspolitik, hur man förenar den, när det
gäller övriga samhällsgrupper, med den tydligen förhärskande meningen i

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
fråga om jordbruket, att jordbruket icke kan räddas genom att man sänker
jordbrukarnas levnadsstandard, utan att jordbruket måste få hjälp genom, att
man höjer jordbruksprodukternas priser och därigenom förbättrar inkomsterna
för den jordbrukande befolkningen. Det är en ståndpunkt, som intages av
regeringen och det socialdemokratiska partiet. Men vi fråga oss: Hur är
det möjligt, att denna politik, som även högern anser riktig, när det gäller
jordbruket, och som går stick i stäv mot den uppfattningen, att landets ekonomi
skall räddas genom nedpressning av levnadsstandarden, hur är det möjligt,
att denna politik att höja levnadsstandarden vid jordbruket skall vara
förenlig med den uppfattningen, att i fråga örn andra delar av näringslivet
skall räddningen sökas genom nedpressning av lönerna? Jag har anfört det
därför, att på den punkten torde den djupaste skiljelinjen gå mellan den politik,
som hittills bedrivits och som jag hoppas även i fortsättningen kommer
att bedrivas av majoriteten i riksdagen, och den politik, som förordas av den
svenska högern. Majoriteten i riksdagen har nämligen blivit övertygad örn,
att räddningen ej är att söka i en sådan nedskärning, utan att man i stället
kan hoppas på resultat av en sådan politik, som söker uppehålla köpkraften
bland folkets breda lager för att hålla näringslivet i gång. Endast om man
förstår, att där går den djupa klyftan mellan de olika uppfattningarna, förstår
man, hur de åtgärder, man förordar, bli så olika. Men nu kanske någon
svarar, att de ju icke äro så olika. Det är icke så, att riksdagens majoritet
går på en linje, som är genom ett svalg skild från den linje, som valts av
högern, och jag har hört, att redan förut i denna debatt ha från en representant
för riksdagens majoritet anförts siffror, som visa upp, hur skillnaden
i verkligheten ställer sig, och visa, att det där talet om, att miljonrullningen
är någonting, som är utmärkande för riksdagens majoritet, under det
att riksdagshögern är representant för mycket stor sparsamhet, saknar grund.
Jag har hört, att dessa siffror blivit anförda, och jag skall därför ej ytterligare
uppehålla mig vid dem. Det är alldeles tydligt, att örn det är slösaktigt
att låna upp, låt mig säga, för alla olika ändamål under de närmaste
åren mellan 5 och 6 hundra miljoner, är det också slösaktigt att låna upp
mellan 4 och 5 hundra miljoner. Vid den beräkning jag gjort, kommer jag
ej till större skillnad än något över 80 miljoner mellan vad riksdagens majoritet
anslutit sig till och vad riksdagshögern godkänt. Jag vill till de, säkerligen
åtskilliga, talare, som i den kommande valrörelsen komma att röra
sig med dessa siffror, säga, att visserligen är det svenska folkets skolunderbyggnad
kanske icke så god som önskvärt vore, men de flesta svenskar ha
lärt sig det räknesätt, som heter subtraktion. Och när en åhörare därför hör
av en talare på högerkanten, att majoritetens slöseri sträckt sig så långt, att
man kommer att låna upp över 600 miljoner, har kanske åhöraren läst, att
högern själv räknat ihop, hur mycket mindre högern velat anslå, att det var
vid förra riksdagen något över 40 miljoner och nu också något över 40 miljoner,
sammanlagt något över 80 miljoner, och då gör denna svenska åhörare
den subtraktionen, att han från riksdagsmajoritetens siffra drar dessa 80 miljoner
och kommer till en siffra, som för hans enkla lekmannaförstånd är lika
förskräckande som den dessa högertalare anse, att de kunna skrämma med.
Ni kunna vara övertygade örn att stora mängder människor, som höra talas
örn 000 miljoner och 500 miljoner kronor, bli lika förskriickta över den ena
siffran som den andra, och att andra icke få något intryck alls, därför att
dessa siffror äro så fantastiskt stora, att man icke kan till dem knyta några
konkreta föreställningar.

Jag skall icke uppehålla mig vid den sidan och icke heller uppehålla mig vid
den skattebörda, som på grund av dessa lån kommer att påvila svenska folket,

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
därför att amorteringar måste ske. Den skattebördan skiljer sig icke heller
väsentligt när det gäller majoritetens förslag eller högeroppositionens förslag.
Jag har kommit till en siffra på 38 miljoner kronor i amorteringar under sex
år enligt majoritetens förslag och till 30 miljoner kronor under sex år enligt
högerns förslag. Nej, jag skall i stället säga några ord om effekten av dessa
upplåningar. Man erinrar sig nog, att vid förra årets riksdag, då den första
budgeten med en stor upplåning lades fram för riksdagen, höjdes många röster,
som förklarade, att om detta förslag accepterades skulle det undergräva förtroendet
för statens finanser och statens kredit, skulle räntorna höjas och statsobligationerna
sjunka i värde. Erfarenheten har emellertid talat ett annat
språk. Örn det finns människor i detta land, som tagit högerns utmålningar
av farorna på allvar, så att de gjort sig av med de statsobligationer, som de
innehaft, komma de säkert icke att vara högern tacksamma för denna skrämsel,
ty, såsom vi veta, ha obligationerna under dessa år stadigt stigit i värde
och räntorna hållit sig låga. Detta är naturligtvis icke något bevis för att
den förda politiken i längden är den riktiga, men det är skäl att erinra därom,
när man finner, huru man för ett år sedan skrämde med dessa faror, så att
man kanske blir en smula försiktigare, när det gäller att tro det som för närvarande
uttalas här rörande farligheterna i den förda politiken. Emellertid
örn detta är själva den statsfinansiella sidan, kommer jag icke att kunna förbigå
den fråga, som ställdes redan förra året, och som man med allt större skäl
ställer även i år, fastän man, såvitt jag förstår, formulerat den på ett oriktigt
sätt nämligen den frågan: Är det möjligt, att en sådan politik kan bedrivas
i längden? När då självklart ges det svaret, att en sådan politik icke
kan föras i längden, vill man draga den slutsatsen, att politiken därför är
oriktig. Det är en mycket lättvindig slutsats. En politik kan vara alldeles
riktig under ett år och under två år utan att därför vara riktig vartenda år.
Örn man menar, att under en depression, då den enskilda företagsamheten är
liten, det allmänna skall utvidga sin företagsamhet med hjälp av lånemedel,
och örn man menar, att dessa lånemedel skola inbetalas under bättre år, är det
självklart, att en sådan politik icke kan drivas under en följd av år. Det är
nödvändigt med en avbrytning under åtminstone så pass många år, att en återbetalning
av lånen blir möjlig. Således har ingen kunnat förbise — och det har
den nuvarande regeringen icke heller förbisett — att denna politik är vad man
kallar tidsbegränsad. Det sades förra året och det har även sagts i år, och det
beror icke därpå, att regeringen skulle lia förtegat sin uppfattning, om man
från andra sidan örn igen upprepat, att en sådan politik är omöjlig, därför
att den icke kan fortsätta i längden.

Jag nämnde, att man i år lagt kritiken på en helt annan bog. Man har
sagt, att det är en konjunkturförbättring, och då är det tid att avveckla denna
politik. Man kan naturligtvis lia delade meningar örn, huru pass mycket
konjunkturerna blivit förbättrade, och dessutom kan man också ha delade meningar
örn, vid vilken tidpunkt av konjunkturförbättringen en sådan avveckling
av lånepolitiken blir lämplig. Jag skall icke här besvära kammaren
med ett uppradande av auktoriteter. men ni veta, att den politik, som riksdagsmajoriteten
i Sverige bedriver, är icke en politik, som är främmande för
folk på annat håll. Det är en politik, som har anhängare överallt i världen,
anhängare, som, örn jag får säga det, äro ekonomiskt mycket väl informerade.
Jag behöver blott peka på den engelska affärsvärldens ledande organ, Eeonomist,
som under de förflutna åren och anmärkningsvärt nog även under detta
år, i vart eller vartannat nummer kommit tillbaka till kravet på att Englands
regering skall slå in på de linjer, som vi följa i Sverige, nämligen att med
hjälp av stora lån göra kapitalinvesteringar för att påskynda konjunkturför -

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
bättring inom näringslivet. Lägg märke till att denna tidskrift Economist,
affärsvärldens centrala organ, är icke tillfredsställd med att säga att det är
en politik, som ilr möjlig att bedriva i depressionens botten, utan den säger
tvärtom, att den situation, då konjunkturförbättringen håller på att inträda,
den situationen är ett mycket lämpligt ögonblick för staten att sätta in medel
till ett stort utvecklingsprogram, vari icke minst skulle ingå ett mycket omfattande
bostadsbyggnadsprogram. Jag skall ytterligare anföra en talesman
för denna politik, återigen en engelsman, Sir Josiah Stamp. Han var nämligen
på besök här i Stockholm för icke så länge sedan, och han höll föredrag
örn penningpolitiken. Han kom även in på frågan om de offentliga arbetena,
och han uttalade sin, såsom.han själv sade, kvalificerade anslutning till detta
program, d. v. s. han gjorde den reservationen, att denna politik kan drivas,
såvida icke uppfattningen i landet är sådan, att oron inför den ekonomiska politiken
förtager dess goda verkningar. Om det råder den uppfattningen i affärsvärlden,
inom företagarevärlden, att denna politik är så förkastlig, att
den måste leda till mycket skadliga följder för det ekonomiska livet, verkar
den icke så, som den skall verka. Då verkar den icke upplivande. Men om en
sådan oro icke finns, utan man tvärtom fortfarande har förlitande till statens
finanser och statens kredit, då, menade han, är en sådan politik att rekommendera.
Såsom jag nämnt har trots, jag vågar säga, den mycket hetsiga
agitation, som bedrivits mot riksdagsmajoritetens politik, trots de ständigt
återkommande svartmålningarna av dess fördärvliga verkan på det ekonomiska
livet icke den del av svenska folket, som bestämmer över, huru förtroendet till
statens kredit skall se ut, låtit oroa sig. Det är nämligen så, att örn man hör
några nyheter från dessa kapitalplacerande kretsar, som skola låna pengar
åt staten, så är det detta: När komma äntligen de stora statslånen, varige nom

vi kunna ta ut våra pengar från bankerna, där vi endast få 2 eller 1 %
ränta, för att teckna ett statslån, där vi kunna få 31/2 Detta vittnar icke
örn något undergrävt förtroende för den svenska statens kredit utan tvärtom
om ett mycket stort förtroende, varom också stegringen av obligationskurserna
vittnar. Under sådana förhållanden tror jag, att man kan för sin uppfattning
åberopa just dessa mycket ekonomiskt informerade kretsar, som lia den meningen,
att en krispolitik av det slag, som vi här i Sverige bedriva, är under en
sådan depressionstid som den nuvarande just den lämpliga.

Jag skall emellertid gärna erkänna, att den frågan uppstår, på vilket stadium
denna politik skall ersättas av en annan. Jag kan svara kort och gott,
att den skall ersättas av en annan politik i samma ögonblick, eller i samma
mån, som man på andra vägar finner möjligheter att skaffa svenska folket
arbete och försörjning. Det gemensamma målet och den gemensamma linjen
för våra kommande ansträngningar äro att finna de vägar, på vilka det skall
bli möjlighet för människorna i vårt land att kunna försörja sig med arbete.
Nu kanske någon säger: Ja, det är väl ganska överflödigt. Vi ha ju redan
en konjunkturförbättring, och det talas ju t. o. m. örn, att vi lia en högkonjunktur
i vårt land. För min del tror jag, att de, som nu tala så, icke äro många.
Jag har just för någon timme sedan åhört debatten i första kammaren, där
man från alla håll erkände, att frågan om den fortsatta arbetslösheten blir
den stora frågan i vårt ekonomiska liv under närmaste tiden oberoende av
konjunkturförbättringen. Oberoende av örn denna förbättring håller i sig eller
icke, så ha vi att räkna med en arbetslöshet av mera bestående art. Frågan
är, på vilka vägar den skall vara åtkomlig.

Orsakerna till att en sådan arbetslöshet av bestående art kommer att finnas
behöver jag icke här uppräkna. Ni känna dem alla lika bra. Vi ha en
befolkning i de arbetsföra åldrarna, som blir större och större, vi ha varje år

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni f. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
tiotusentals pojkar och flickor, som komma och knacka på fabriksportarna
och kontorsdörrarna och vilja in, vi ha rationaliseringen, som ständigt och
jämt gör människor överflödiga, vi ha den minskning i vår export, som vi
måste räkna med, och vi ha, vilket jag icke behöver erinra denna kammare
om, den bestående jordbrukskrisen. Såvitt jag kan se, finns det icke några
tecken, som tyda på att denna jordbrukskris, skulle, som det heter, försvinna
av sig själv under de följande åren. Det är därför min mening — jag vill
icke närmare gå in på saken; det finns antagligen delade meningar -— att
man icke kan räkna med att någon mycket betydande del av detta överskott
på arbetskraft skall kunna få en varaktig sysselsättning inom det svenska
jordbruket. Vi få vara glada, örn vi vid jordbruket kunna bevara en befolkning
av ungefär den omfattning, som vi nu ha, och örn vi kunna inrikta
våra ansträngningar på att åt denna befolkning skaffa en bättre levnadsstandard.
Frågan blir alltså, bur man inom andra näringsgrenar, åtminstone
väsentligen inom andra näringsgrenar, skall kunna skaffa arbete och
inkomst åt det överskott, örn vilket jag här har talat. Det är problemet, och
att det icke kan lösas med offentliga arbeten, ständigt och jämt finansierade
med lånemedel, är ju så pass klart, att även de häftigaste kritikerna av regeringen
måste förstå, att den saken icke kan vara fördold för regeringen.

Örn vi sålunda äro på det klara med vad som är syftet med den ekonomiska
politiken, så är det därmed icke klart, vilka medel man skall använda. Jag
vill upprepa, att så länge man från det håll, där man kritiserar regeringen
och dess politik och kritiserar riksdagsmajoriteten och dess politik, icke har
framlagt de linjer, efter vilka man tänker sig, att dessa frågor skola tagas
upp, så länge är det mycket svårt att få till stånd en verkligt fruktbärande
diskussion. Man har visserligen sagt, att den väg, som vi skola söka oss
fram på, är att sänka levnadsstandarden, och jag upprepar, att om den kris,
under vilken vi nu leva, och om de svårigheter, som vi nu ha att kämpa med,
vore beroende på en allmän brist i vårt land eller i världen, så vore den naturliga
och nödvändiga linjen den anpassning nedåt, om vilken man talar,
men så länge man icke har kunnat visa, att vi sakna möjligheter att bibehålla
eller höja vår nuvarande levnadsstandard, så länge måste ansträngningarna
inriktas på att tillvarataga de tillgångar, som vi ha både i naturatillgångar,
kapital och arbetskraft, för att ge åt svenska folket en levnadsstandard,
som svarar emot dessa tillgångar. De vägar, som vi för framtiden
skola följa, kunna, såsom jag redan nämnt, icke bli de, som under de
två sista åren varit utmärkande för den akuta krispolitiken, men huruvida
denna krispolitik skall kunna avvecklas i ett slag, låt mig säga till nästa
riksdag, blir beroende på, huruvida det blir möjligt att framlägga för riksdagen
och örn riksdagen är villig att godtaga andra åtgärder, kanske av
ganska långt gående slag, som skola bereda folk möjlighet att skaffa sig sin
bärgning inom vanliga produktiva sysselsättningar.

Man säger, och det vill jag sluta med, att felet med den nuvarande krispolitiken
är, att den främjar understödstagarandan, att den befriar folk från
skyldigheten att taga vara på sig själva. Ja, i den mån en sådan understödstagaranda
finns, är det något, som ingen av oss är tilltalad utav. Understödstagaranda
uppstår emellertid, när människor känna sig vara föremål
för en alldeles särskild omvårdnad, när man plockar ut människor ur deras
vanliga dagliga sysselsättning, vare sig detta sker genom att ge dem reservarbete
eller kontantunderstöd. I den mån människor få tillfälle att gå i vanligt
produktivt arbete, där de icke känna, att dessa arbeten äro särskilt anordnade
för deras räkning, i den mån befrias vi från detta problem med understödstagarandan,
som man här är så rädd för. Detta betyder emellertid

Tisdagen den 12 juni f. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
icke, att man kan låta människorna falla tillbaka bara på sina egna ohulpna
ansträngningar. Det är nämligen icke så i vårt samhälle, att man kan säga,
att var och en, som vill arbeta, och var och en, som vill anstränga sig, också
kan försörja sig. Det finns icke någon sådan arbetsfrihet, varom man talar
så mycket. När man på visst håll talar om arbetsfrihet, är det för att erinra
örn den begränsning av denna frihet, som sker genom att organisationer eller
andra på någon punkt hindra folk att taga vilket arbete som helst och låt
mig säga, till vilken dålig lön som helst. I den mån en dylik begränsning
innebär övergrepp, vilja vi nog alla komma ifrån den, men det är icke det
stora problemet med arbetets frihet, utan det stora problemet örn arbetets frihet
är problemet om rätt till arbete, d. v. s. att den människa, som vill och
kan arbeta, också skall få lov att göra det. Det kan man emellertid icke göra
på egen hand. Jag vill erinra örn att den stora massan av svenska folket
kan icke arbeta och försörja sig bara med hjälp av sina två tomma händer.
Man måste också ha något som heter arbetsmedel, man måste ha jord, man
måste lia verktyg, man måste ha kapital, och det ha icke alla människor.
Jag skulle i denna kammare, som ju till stor del består av jordbrukare, också
vilja erinra därom, att även örn man har dessa arbetsmedel, även örn man
har sin arbetskraft, har jord och verktyg, har man därför icke någon garanti
för att man skall kunna leva, i alla händelser icke någon garanti för att man
utan samhällets bistånd skall kunna skaffa sig en sådan levnadsstandard,
som man anser vara rimlig.

När samhället, staten, med öppna ögon går in för att hjälpa även dem, som
på detta sätt ha egna arbetsmedel, men som icke utan samhällets hjälp kunna
skaffa sig en tillräcklig bärgning på sitt eget arbete, när samhället går in
för att genom prisregleringar och som jag förmodar i fortsättningen även
med andra långt gående åtgärder hjälpa dessa människor till en bättre utkomst,
är det icke då orimligt att säga, att vi skola göra halt vid den delen
av näringslivet, örn vilken jag här har talat? Är det icke riktigt och är det
icke något, som talar till förmån för den stora majoriteten av svenska riksdagen,
att den förra året och även i år har ansett, att den politik, som föres
för att på jordbrukets område bereda bättre utkomstmöjligheter, kan och bör
icke begränsas till jordbruket utan måste, fastän i andra former, föras över
även till andra delar av näringslivet, där man på samma sätt vill skaffa
människorna möjlighet att arbeta och att få en inkomst, men lägg märke till,
icke vilken inkomst som helst? Det är icke tillräckligt att säga till en människa,
att du skall få en inkomst, så att du icke svälter ihjäl. Det är icke den
politiken, vi föra, när det gäller jordbruket, och det är icke den politiken,
som vi böra tillämpa, när det gäller andra delar av näringslivet. Vi vilja
i stället försöka skaffa människorna den utkomst, som överhuvud taget är
förenlig med samhällets tillgångar. Jag tror, att den anda, som har genomgått
riksdagens politik under det förflutna året och som jag hoppas även
kommer att taga sig uttryck i beslutet i år, nämligen att man vill åt människor,
som vilja arbeta, skaffa möjlighet därtill och göra det på sådant sätt,
att man icke nöjer sig med att bara bereda dem lägsta möjliga levnadsstandard,
jag tror, säger jag, att den andan är något, som riksdagen kan taga
ansvaret för.

De, som kräva ett systemskifte på denna punkt, känna icke, tror jag, sambandet
med de stora skaror av svenska folket, som de säga sig representera.
Herr Anderson i Norrköping talade örn den oro, som spritt sig ute i stora delar
av landet. Han talade till och med örn oro inom bondeförbundet och inom
socialdemokratiska partiet. Jag har för min del icke funnit cn sådan oro.
Jag har tvärtom överallt i landet funnit tillfredsställelse med den förda poli -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Ang. anslag
till bekämpande
av
arbetslösheten
m. m.
(Forts.)

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
tiken. Jag har icke funnit den uppfattningen, att denna politik nu skulle
lida mot sitt slut och måste ersättas av ett nytt system. Jag har däremot
på många håll funnit den övertygelsen, att själva syftemålet med den nuvarande
politiken måste bibehållas, men att man under förändrade förhållanden
får tillgripa andra medel. Därom äro vi också alla eniga. Örn de medlen
skola vi försöka samråda i fortsättningen, och med de medlen skola vi
i fortsättningen på andra vägar söka nå samma mål, nämligen en bättre levnadsstandard
och möjlighet att arbeta och skapa sig en framtid för hela det
svenska folket.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att
uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande samt handläggningen
av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.40 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Tisdagen den 12 juni.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets
utlåtande, nr 159, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och
lämnades därvid, i fråga örn punkten I, enligt förut skedd anteckning, ordet
till

Herr Andersson i Malmö, som anförde: Herr talman! Någon har frågat
efter socialdemokraternas ställning till de statliga och statskommunala reservarbetena,
och frågan ställdes i anledning av vad som sagts under valagitationen
1932. För min del vill jag säga, att vi icke ha någon som helst anledning
att frångå, vad vi där uttalade som vår uppfattning och som också tog sig
uttryck i det regeringsförslag, som framlades i ärendet till 1933 års riksdag,
men den frågan kan knappast föreligga nu, frågan örn avtalsenliga eller icke
avtalsenliga löner vid de arbeten, som avse att bringa hjälp åt de arbetslösa.
Vi hade ju under fjolåret en rätt lång överläggning därom, och det tjänar ingenting
till att nu spilla alltför många ord på den saken.

Jag begärde ordet icke så mycket för att säga detta som för att framföra
några synpunkter beträffande den statliga arbetslöshetspolitik, som det nu är
fråga örn och som riksdagen nu skall fatta beslut örn, som jag hoppas, inom en
kort stund. Jag vill icke gärna ge mig in på de principer i lönefrågan, som

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
beslutades av 1933 års riksdag. Deni böra vi alla känna till, fastän nian verkligen
kände sig något frestad att uttala sig, då nian hörde herr Ström i Göteborg
göra det uttalandet, att enligt hans mening riksdagens beslut i lönefrågan
innebar, att lönerna skulle vara fasta och icke rörliga. Alla veta ju, att det
rätta förhållandet är, att reservarbetslönens storlek är beroende av löneläget
på den öppna marknaden. Så var det före riksdagens beslut 1933, och så är
det även efter detsamma. Men vad som gällde före beslutet 1933 men som
icke gäller efter sagda beslut, det är, att före beslutet av riksdagen 1933
skulle lönerna för reservarbetarna reduceras under den allmänna grovarbetarlönen
eller rättare sagt under den lägsta grovarbetarlön som allmännast förekommer.

. Jag skall, herr talman, icke mera sysselstätta mig med det problemet, huruvida
den senaste lönesättningen av arbetslöshetskommissionen står i överensstämmelse
med de principer, som riksdagen beslutat eller ej. Det blir en senare
fråga, som andra instanser, vilka tillkommit genom riksdagens beslut, få
avgöra. Jag skall i stället, herr talman, be att få göra vissa framställningar,
och jag vill hemställa örn att de bli beaktade av de statliga myndigheterna,
^ den _ mån de anses vara värda det, framställningar rörande arbetslöshetsfrågan,
icke minst vad gäller bestämmandet av lönernas storlek.

. När det gäller bestämmandet av daglönen för reservarbetarna skulle jag
vilja, att man toge hänsyn till den på arbetsmarknaden verkligen intjänta
lönen. Det tycks vara så, att man i alltför hög grad härvidlag har tagit hänsyn
till den lägsta lön, som finnes stipulerad i vissa avtal. Men örn det nu är
sa, att det endast är ett mycket, mycket ringa antal personer, som i verkligheten^
arbeta för den lönen, förefaller det mig icke vara fullt riktigt att låta
den låga avtalslönen vara bestämmande, utan jag skulle därvidlag önska, att
den verkligen intjänta lönen för grovarbete, d. v. s. den lägsta grovarbetarlön,
som förekommer i avsevärd omfattning skulle få vara avgörande.

Det är också en annan sak. Man kan naturligtvis icke komma med alltför
mångå önskningar. Men det är på det sättet, som jag tror alla känna till, att
den timlön, som finnes bestämd vid de statliga statskommunala arbetena,
praktiskt taget är reducerad med 20 procent. Denna timlön har förklarats
endast vara en förskottslön för de ackordsarbeten, som förekomma, och meningen
är också, att i stort sett alla arbeten skulle utföras på ackord. Nu
förekommer här på många håll, att arbetena icke kunna utföras på ackord, oell
det förefaller mig icke vara riktigt att vid sådant arbete, som icke kan ackordsättas,
en reducerad timlön skall tillämpas. Jag vet, att arbetslöshetskommissionen
lovissa fall därvidlag tillämpar den vanliga timlönen, d. v. s. en timlön,
som står i paritet med grovarbetarlönen på orten. Jag för min del skulle
vilja hemställa, att i de fall, då ackordsarbeten icke kunna användas, skall för
dessa arbeten denna timlön tillämpas så, att de där anställda arbetarna kunna
få ut den på orten fastställda daglönen.

Därmed är jag också nästan inne på en annan fråga, och det är kontrollen
över ole statskommunala arbetena. Jag vet ju, att i det betänkande, som här
föreligger, finnes ett uttalande om att det skall införas en skärpt kontroll över
kommunerna, så att de icke överskrida, vad riksdagen beslutat i fråga örn hjälp
åt de arbetslösa. Vi kunna ju icke ha något emot att kontroll finnes och att
riksdagens beslut bliva följda. Men varför icke göra denna kontroll dubbelsidig?
Varför skall man enbart ha en kontroll åt ena hållet? Varför skall
man icke också kunna lia en kontroll över att vid de statskommunala arbetena
inga lägre löner tillämpas lin de, som förekomma vid de statliga arbetena av
motsvarande art, vilket enligt min mening riksdagens beslut också innebär?

Det har uttalats klander över det sätt, varpå de statliga reservarbetena äro

Andra kammarens protokoll 1984. Nr 47. g

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
anordnade, vad där förtjänas, och har framhållits, hur olidliga förhallandena
där äro. Vi fingo närmare belägg för det i det anförande, som hölls av herr
Hagberg i Luleå. ,1 ag vill för mm del säga, att örn ett gott samarbete kan
åstadkommas mellan arbetslagen ute på reservarbetsförläggningarna och den
lokala arbetsledningen, så är därmed mycket vunnet. Många gånger kan det
ju vara så, att vi kunna centralt besluta vad som helst, men det är dock på det
lokala utförandet, som det beror, hur det i verkligheten blir. Jag för min del
är för övrigt övertygad örn — jag har i varje fall besökt en del förläggningar
— att där betyder den lokala arbetsledningen oerhört mycket för framskapande
av drägliga förhållanden, men jag vill också tillägga, att det betyder också
mycket, hurudan beskaffenheten av de olika arbetslagen är. . Jag skulle,,
herr talman, vilja göra en liten hemställan till vederbörande statliga myndigheter
att här söka skapa samförstånd mellan arbetsledningen och arbetarna så,
att, när det gäller fastställandet av ackordprisen, då desssa komma att variera
i oerhört hög grad, överläggningar äga rum mellan arbetslagen och arbetsledarna
på respektive arbetsplatser. Jag vet, herr talman, att så sker pa en del
håll. Det finnes ingenting i direktiven, som står hindrande i vägen för det.
Jag skulle emellertid vilja hemställa, att sådant samarbete kommer att ske
framdeles och att man från den statliga centrala myndigheten i fråga örn statens
arbetslöshetspolitik, d. v. s. arbetslöshetskommissionen, lägger sig vinn
örn att få fram sådana förhållanden på arbetsplatserna, som jag här nu
nämnt örn.

Slutligen, herr talman, ett ord riktat närmast till herr Hagberg i Lulea.
Han talade i sitt anförande om att uppfattningen bland reservarbetarna överallt
var den, att lönerna sänkts, sedan riksdagen fattat sitt beslut 1933. Hail
sade vidare, att det var den allmänna meningen på den s. k. Växjökonferensen,
att det vore bättre att strejka och svälta än att arbeta och svälta. Hans mening
var, att just dessa tankar hade vunnit terräng allt mera och mera bland
reservarbetarna här i landet. Jag tror, herr talman, att han i det fallet har
rätt i många stycken, men jag vet och är övertygad örn att från det partis sida,
som han representerar, har man icke varit angelägen örn att tillrättalägga förhållandena.
Det har snarare varit så, att utav varje statlig reservarbetsplats
ha de velat skapa en sillénkommunistisk agitationscentral. Det är klart,
att de icke ha något intresse av att försöka åstadkomma drägliga förhållanden
på de olika reservarbetsförläggningarna. De ha underblåst missnöjet i mycket
hög grad. Vill man nämligen — ingen av det partiets representanter finnes
här, men jag vill säga det ändå — vill man, som man föregiver sig vilja
göra, arbeta för arbetarnas bästa, så gagnar man sannerligen icke arbetarna
med’att predika strejk vid dessa arbeten, där en strejk icke kan komma adt
betyda annat än nöd och elände för arbetarna själva och deras familjer. Vill
man arbetarnas bästa — sedan få de tala om sin kommunism eller ej — bör
man försöka att på varje plats få fram bästa möjliga förhållanden med de direktiv
och bestämmelser, som nu rada. Jag tror icke, att man kan komma
längre, herr talman, under nuvarande förhållanden.

Jag har velat framhålla detta under denna debatt, då man både söderut i
landet och norrut kan märka en enligt min mening mycket ansvarslös agitation
bland dessa sämst lottade av vårt lands arbetare.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den föreliggande
punkten i utskottets förslag.

Vidare yttrade:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Under förmiddagens debatt blev
jag apostroferad av bondeförbundets ledare, herr Pehrsson i Bramstorp. Detta

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
har föranlett mig att nu begära ordet. Jag var icke i tillfälle att personligen
åhöra hans uttalanden, beroende därpå, att när man, som förhållandet var med
mig, stigit upp klockan^ på morgonen för att kunna vara här i Stockholm och
deltaga dels i ett föregående sammanträde och dels i riksdagsförhandlingarna
samt när klockan fattas 15 minuter i 1 icke förtärt mer än en kopp kaffe
och ett wienerbröd, så bör det kunna vara förklarligt, om man går ned på
restaurangen för att få sig litet till livs. Det kunde kanske också varit
lämpligt, att, i likhet med vad fallet var från min sida vid ett tidigare tillfälle
vid denna riksdag, då jag lät vederbörande på förhand få underrättelse
örn att jag tänkte tala några ord till honom, jag fått meddelande örn att jag
skulle bli föremål för herr Pehrssons omsorg i debatten, i vilket fall jag icke
tvekat att vara närvarande. Man kan sätta i fråga, huruvida den omständigheten,
att herr Pehrsson i Bramstorp nu icke är på sin plats, är beroende på
lika tvingande eller allvarliga skäl, som gjorde, att jag befann mig på restaurangen
på förmiddagen.

Emellertid har herr Pehrsson i Bramstorp, såvitt de uppgifter, som lämnats
mig, äro riktiga. jag har sökt att få del av det stenografiska referatet men
misslyckats i mina ansträngningar, varför jag får hålla mig till andrahandsutsagor
— emellertid har herr Pehrsson, säger jag, riktat sig mot ett uttalande,
som jag fällde i förrgår, och därvid inriktat sitt bedömande efter ett
sammanträngt referat, som förekom i Svenska Dagbladet. Herr Pehrsson
torde ha åtskillig erfarenhet av de sammanträngda referatens, ja till och med
de icke alltför sammanträngda referatens tillförlitlighet. Örn jag blivit rätt
underrättad, skulle han ha vänt sig mot mitt uttalande angående upplåningen
under de senaste två budgetåren. I referatet står det skuldökning. I det
skrivna konceptet till föredraget, som jag lyckligtvis har i min hand och som
fullständigt överensstämmer med vad som uttalades plus vissa utvikningar,
som jag tydligen minnes mig ha gjort, talas om upplåningen under de senaste
budgetåren. . Jag tilläde, att det var enligt förslag, beträffande vilka riksdagen
ännu icke fattat definitivt beslut men inom kort tid skulle så göra. Då
finansministern, örn jag kunde uppfatta honom rätt, i sitt anförande här strax
före middagen talade örn 500 ä 600 miljoner kronor och i första kammaren lär
ha preciserat upplåningen till 554 miljoner kronor och mitt uttalande faktiskt
gällde^ omkring 600 miljoner kronor, så tror jag icke, att man har skäl att
förebrå mig för att avsiktligt eller ens oavsiktligt ha lämnat några vilseledande
uppgifter. Jag kan lugnt säga i motsats till mm ärade vederdeloman,
herr Pehrsson i Bramstorp, att skulle det vara så, att jag lämnat en felaktig
uppgift, skulle jag ingalunda ha justerat bort densamma, utan jag skulle då ha
vågat taga tillbaka den uppgiften — i sådant fall det enda riktiga.

Sedan vände sig, fortfarande enligt det referat, som lämnats mig, herr
Pehrsson i Bramstorp mot mitt uttalande, att vi vägrat medverka i den finanspolitik,
som nu föres. Jag skulle kanske på den punkten ha kunnat uttrycka
mig mera tydligt eller åtminstone så, att det icke varit lika lätt att i mitt uttalande
lägga in en annan mening än den, jag åsyftat. Men den som vill läsa
det fullständiga referatet av mitt anförande skall lätt finna, att däri ligger
det uttalandet,^ att vi icke taga ansvaret för denna politik. Att vi i vissi
utsträckning måste medverka, är en omständighet, som också har påpekats från
regeringshåll. .Det lärer väl en och var nödgas medgiva, att det är omständigheter,
som ingen kan undandraga sig, som saker och ting nu ligga till.
Jag skall taga ett exempel på, hur man, ehuru man icke är medansvarig för
ett visst besluts fattande i riksdagen, därmed ingalunda befrias från att i fortsättningen
nödgas medverka, ehuruväl man som sagt icke har ansvaret och
rättvisligen icke kan påläggas ansvaret för riksdagens beslut. Hiksdagen

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
beslutade för icke mer än ett par veckor sedan att införa arbetslöshetsförsäkring.
Vi lia intet ansvar för detta beslut. Bondeförbundet har det icke heller.
Men vid kommande riksdag och kommande riksdagar långt framåt i tiden äro
vi tvungna att medverka till upprätthållande av denna arbetslöshetsförsäkring.
Men för denna kunna vi därför icke göras ansvariga. Icke är det skäl
i att förebrå oss, örn vi sedan säga, att vi icke äro medansvariga i beslutet.
Men det är tyvärr så, att örn ett beslut fattas i viss riktning, felaktigt eller
icke felaktigt, är man tvungen att i viss mån medverka i fortsättningen, och
det förefaller mig, att herr Pehrsson i Bramstorp borde med litet god vilja lia
förstått även detta.

Jag förstår ju fuller väl, att efter den sammanstötning, som ägde rum vid
en justering i riksdagens början, herr Pehrsson gärna söker efter en anledning
att kunna beslå mig med oriktiga uppgifter. Efter det försök, som han gjorde
för icke så länge sedan i min egen hemstad att beslå mig med oriktiga uttalanden,
där jag till fullo kunde dokumentera riktigheten av mina uttalanden,
kan jag ju förstå, att han begärligt griper efter varje tillfälle att komma mig
till livs, men det förefaller mig ändå, att han kunde något spara sina krafter
till mera tacknämliga uppgifter än denna..

Jag hade verkligen icke tänkt yttra mig i denna debatt utan hoppats, att jag
skulle slippa deltaga däri, då jag har tillräckligt att syssla med ändå. Men
då jag, herr talman, nu har ordet, skall jag tillåta mig i alla fall att giva uttryck
för några av de farhågor, som jag personligen känner och som vi också,
tror jag, allmänt hysa på högerhåll, men jag skall närmast giva uttryck åt mina
rent personliga känslor därvidlag. En ärad talare i samma parti sorn. herr
Pehrsson i Bramstorp, nämligen herr Strindlund, gjorde sig under förmiddagens
debatt i viss mån örn icke lustig så gav han dock uttryck för en viss förvåning
över ett, som han nämnde, alltför konservativt uttalande av min granne
till höger, herr Olsson i Staxäng. Denne kan svara för sig själv. Jag skall
endast upptaga uttalandet i det avseendet att herr Strindlund gjorde gällande,
att den vanliga utvecklingen är från radikalism till konservatism. Men örn
min ärade granne till höger var så konservativ, skulle, örn han var mäktig någon
utveckling, den närmast gå baklänges, som herr Strindlund yttrade. Jag
förmodar, att om herr Strindlund hade haft anledning att tala om mig, han
hade sagt detsamma om min ringhet. Jag vet icke, om herr Strindlund är
närvarande. Jag kan i vart fall icke skymta honom. Men han kan i alla fall
få tillfälle att få mina ord refererade. Han har kanske anledning att göra
en liten reflexion med anledning av den utveckling, som bondeförbundets politik
undergått. Den har utan tvivel utvecklat sig icke från radikalism till
konservatism utan, som de senaste åren hava utvisat, den baklänges vägen
från konservatism till större radikalism, som herr Strindlund tydligen ansåg
strida mot naturen. Det torde vara anledning att tänka efter, huruvida icke
den gastkramning, varuti man råkat, är av det slaget, att det kan bliva ganska
svårt att draga sig ur densamma och de påföljder, som den utan tvivel
kommer att medföra.

Man har vänt sig mot mitt uttalande i en sak. Jag förstår, att det är detta,
som på det hållet har väckt de allra största gensagorna och varav man känt
sig som allra hårdast träffad. Jag erinrade nämligen örn lantmännens gamla
sparsamhetstraditioner och det avvikande från dessa, vartill man under de se.
naste åren icke minst från bondeförbundet gjort sig skyldig. Jag uppskattar
och erkänner till fullo nödvändigheten av att under nuvarande påfrestande
tid göra utgifter och vidtaga finansiella åtgärder, som man under andra omständigheter
icke skolat inlåta sig på. Men jag har svårt att. erkänna, att
man icke nu är inne på vägar, vilka innebära en för stark belastning icke blott

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
av nutiden utan även av framtiden. Det är verkligen anledning att känna sig
åtskilligt fundersam och fråga, om man icke lägger alltför stora bördor på
framtiden och därigenom beskär möjligheterna för framtiden att uträtta något,
som denna med skäl kan kräva att få utföra.

Sedan måste jag uttala, att det synes mig, att man kanske icke tillräckligt
klokt och framsynt bedömt dessa spörsmål med hänsyn till lantmännens och
lantmannanäringens framtid. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
yttrade i sitt förmiddagsanförande här, att det är tiotusenden, vilka
årligen komma och klappa på porten till kontoren och fabrikerna och begära
att bliva insläppta. Yar det en händelse blott eller låg det en tanke i, att han
icke talade örn, att de även klappa på grinden till bondens gård för att bliva insläppta?
Ty den stora faran är nog ändå den, att dessa tiotusenden, vilka på
grund av befolkningsrörelsen, minskat födelsetal, icke bliva så många tiotusenden
hädanefter som tidigare, icke klappa på bondens grind ens i tillräcklig utsträckning
utan att det faktiskt förefinnes svårigheter att erhålla tillräckligt
med yngre arbetskraft. Jag skall endast be den, som tvivlar på mina ord, att
slå upp exempelvis ortstidningarna från Skaraborgs län och de senaste rapporterna
från arbetsförmedlingarna. Desamma betyga, att det är brist på yngre
arbetskraft till jordbruket. Jag skulle vilja citera och hänvisa till en av bondeförbundets
egna män och hans uttalanden i annonsspalterna i vissa spridda
landsortstidningar, att dessa denna vår tillräckligt vittnat därom, att det börjat
uppstå verkliga svårigheter att erhålla arbetskraft i vissa åldersklasser
inom jordbruket. Det är icke skäl i att blunda för denna omständighet,
som genom den nu förda politiken säkerligen kommer att i framtiden
skärpas.

Statsrådet Wigforss gjorde gällande och säkerligen med rätta, dels att det
blir svårigheter att bereda arbete för dessa tiotusenden, som klappa på och vilja
hava arbete, dels också, att svårigheterna för jordbruket genom krisen komma
att fortfara, och att jordbruket möjligen kan beräknas sysselsätta det nu där
försörjda antalet människor men knappast något större antal. Det är möjligt,
att han har rätt i det fallet. Men då måste jag säga, att det är väl ändå skäl
att, när den nuvarande arbetslöshetspolitiken i viss mån verkar dithän, att
trots stort överflöd på arbetskraft på en del håll det likväl är att anteckna
brist på sådan på vissa håll inom lantbruket, tänka efter, huruvida icke detta
ändå tyder på, att den förda politiken är behäftad med vissa brister av ganska
avsevärt slag och som det allra minst för lantmännen är skäl att alldeles
bortse ifrån.

Jag skall icke fördjupa mig mycket i det stora spörsmålet örn den ojämnhet
i ekonomiskt hänseende, som förefinnes mellan olika näringsgrupper i vårt
land. Man har icke minst haft anledning att påpeka den ojämnhet i ekonomisk
standard och möjligheten, som förefinnes exempelvis mellan å ena sidan jordbruksnäringens
utövare och dess arbetare och å andra sidan utövarna av och
arbetarna inom en hel mängd andra näringsgrupper. Jag bortser därvidlag
icke från den svårighet, som kan förefinnas på grund av den ojämna arbetstillgången
inom andra näringsgrupper. Men jag vill säga, att när det kanske är
omöjligt att genomföra sådana åtgärder, att jordbruket prisökningsvägen kan
nå tillnärmelsevis samma ekonomiska standard som nås inom andra näringar,
torde man ändå med fog kunna ifrågasätta, örn det är en riktig politik att bibehålla
omkostnadsstandarden och lönestandarden vid en högre nivå inom andra
näringar. Det är oklokt att i alltför hög grad bortse från detta, när man
tar ståndpunkt till de föreliggande förslagen om kristidshjälpen. När man
från jordbrukarhåll för det tillfälliga samarbetets och den tillfälliga fördelens
skull alltför mycket bortser från dessa omständigheter, så är det en politik,

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
som visserligen för tillfället kan medföra både taktiska och andra fördelar men
som i längden kan bliva ganska dyrbar.

Det är, herr talman, av dessa anledningar jag för min del ställt mig synnerligen
betänksam mot den nu förda kristidspolitiken och funnit fog för att göra
de uttalanden jag tillåtit mig göra.

Herr Lindman: Herr talman! Hans excellens herr statsministern, som i

förmiddags hade ordet efter mig, gjorde i sitt anförande ett uttalande, som jag
väntat mig. Samma uttalande har sedan gjorts av herr Pehrsson i Bramstorp
samt för tredje gången av herr finansministern. Det var icke något oväntat
för mig, att man skulle komma och säga: Högern har ju icke någon egen politik.
Detta påstående hava vi också sett i de tidningar, som representera majoriteten
i denna kammare. Det är ju ganska angeläget, förmodar jag, för dem,
som företräda den politik som nu föres, att söka binda ännu en häst framför
sin vagn, att skapa en trojka med tre hästar, som visserligen draga åt samma
håll men som — såsom i detta fall — ha olika uppfattningar i fråga örn olika
anslags användande.

När jag tillät mig använda bilden på de parlamentariska förhållandena i riksdagen
och det politiska läget i allmänhet, var det klart, att man skulle komma
och säga: Högern har ingen politik i arbetslöshetsfrågan. Jag vill, herr talman,
säga, att visst har högern ändå en politik. Hur kan man påstå något
annat? Hade vi icke en politik i fjol? Hade vi icke en politik, som innebar,
att vi ville framför allt söka komma tillbaka till en normal produktion — örn
jag skall använda detta allmänna talesätt, innan jag kommer in på någon närmare
bevisföring i denna fråga. Till normal produktion ville vi komma. Yi
ville, att alla åtgärder beträffande arbetslöshetspolitiken skulle ske på så sätt,
att man kunde fortast möjligt återkomma till normal produktion. Men då
skall man icke driva en politik, som genom skatter, genom stora låneanslag
driver upp statens utgifter och därmed de enskildas utgifter samt på det sättet
skapar en arbetslöshet, som kostar stora pengar, vilket allt tillsammans bidrager
till att trycka ner näringslivet och försvåra för näringslivet att kunna uppehålla
sin verksamhet och därmed kunna få folk tillbaka i en naturlig produktion.
Vem är det, som betalar kostnaderna för denna lånepolitik? Återfalla
de icke ytterst på dem, som ändå bidraga till att upprätthålla näringslivet i
vårt land? Det är de, som få betala detta. Det är för dem, man försvårar
saken.

I fjol gick regeringen in för en arbetslöshetspolitik, som vi icke kunde gilla,
nämligen en politik med statsarbeten till avtalsenliga löner. Det var det nya, som
kom till. Detta motsatte sig högern. Däruti skilde sig våra vägar redan i fjol på
detta område. Det var två olika linjer att hjälpa de arbetslösa. Hade man i
fjol velat följa det förslag, som högern hade framlagt i sin stora motion, så
hade man kommit att gå en helt annan väg, herr talman, än den man nu har
följt.

Då hade vi sannolikt — jag vågar icke säga mer än sannolikt — icke behövt
ha detta stora överskott av arbetslösa, detta övre skikt av arbetslösa, som
framkallats genom den av regeringen förda politiken. Dessa arbetslösa ha,
örn jag så får säga, framlockats av arbetslöshetspolitiken. Och detta stora
antal kommuner, som statsministern talade så mycket örn, ha nu kommit och
begärt anslag för sina arbetslösa. Sannolikt, säger jag, hade vi icke behövt
räkna med ett så stort arbetslöshetsöverskott som det vi nu hava att räkna med.

Jag menar rent av, att sunda förnuftet säger, att det är så. Ty vår politik
var restriktivare än den, som nu föres. Som ett litet exempel ber jag få anföra,
att, om jag icke nu minnes fel, arbetslöshetskommissionen i det förslag, som

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
deri i januari i fjol ingav till regeringen, begärde ett anslag på 60 miljoner
kronor. Vi veta alla, hur dessa 60 miljoner kronor svällde ut under regeringens
flitiga händer. Genom det system, som finansministern inaugurerade,
svällde de ut till det tredubbla beloppet.

Det är på två väsentliga punkter som vi skilja oss åt. Det är i fråga örn
konfliktdirektiven och det är i fråga om arbetslöshetslönebestämmelserna.

Konfliktdirektiven! Är det ändå icke något ganska orimligt att tänka sig,
att man i dessa konfliktdirektiv infört sådana bestämmelser, att vi hava underhållit,
som jag sade i mitt tidigare anförande, med statliga och kommunala
medel ett stort antal personer under byggnadskonflikten, vilka varit byggnadsarbetare
och som kunde hava arbetat under denna konflikt? Konfliktdirektiven
voro ju något njdt. Och likaså voro arbetslöshetsavlöningsdirektiven
något nytt.

Man behöver icke mer än läsa siffrorna för att finna, att från och med den
stund dessa nya bestämmelser började tillämpas, arbetslösheten växte. Varför
växte den? Jo, för att det hade blivit en förändring. Förändringen har
orsakat detta. Det skola väl både finansministern och statsministern också
villigt medgiva. Jag förmodar, att det är deras stora trumf, att de hade åstadkommit
förbättring genom att ändra dessa båda saker. Det var något, som vi
icke ville vara med om. Vårt system gick ju ut nå att försöka hålla fast vid
reservarbetena så mycket som möjligt.

Sedan säger man trots vad jag nu utvecklat: Varför lägger icke högern

fram ett eget, självständigt förslag? Jag har försökt visa, att vi följt en helt
annan linje än den regeringen följt. Men dessutom måste jag ju tillägga, att
när förhållandet är sådant, att regeringen framlägger ett sådant stort förslag
som det den framlade i fjol och som den fullföljer i år, då är det ju ganska
klart för varje människa, att man kan icke i en oppositionsställning i riksdagen,
i en fråga, som berör hela den finansiella situationen för staten och
där hela arbetslöshetsområdet skall överspännas, skapa fram ett förslag på ett
sådant sätt, att det kan bliva godkänt, allra minst när man vet, att det finnes
majoritet för den linje regeringen följer. Ty detta blev klart förra året, att
det fanns en sådan majoritet. Då finnes ju för oss ingenting annat än att söka
inrikta oss på att förbättra — jag menar i det syfte vi avse — de förslag, som
blivit framlagda, genom att göra de nedprutningar, som man kan göra på de
olika områdena. Ty märk väl, att här spänner regeringens förslag över alla
båda möjliga och omöjliga områden. Det är liksom örn statsrådet och chefen
för finansdepartementet ville söka sprida ut denna understödsverksamhet på
alla möjliga områden för att liksom intressera alla för att deltaga i det han
vill uppnå. Genom detta omspännande samlar man in i sin stora håv människor,
som naturligtvis äro intresserade över att kunna få denna hjälp, icke
alltid för arbetslöshets skull men av andra anledningar. På det sättet, menar
jag, spänner man över ett stort skikt olika områden, både sådana, där det
kanske skulle vara mycket önskvärt att man gav hjälp, och sådana, där hjälpen
är av ofantligt mycket mindre värde.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet nämnde på förmiddagen,
att såsom det nu har utvecklat sig ligger det en skillnad mellan regeringens
och högeroppositionens förslag av 600 resp. 500 miljoner i lånebehov under
dessa två år — behovet är ju faktiskt 550 miljoner kronor — som, menade
herr statsrådet, kan karakteriseras som rätt liten. Ja, för det första vill jag
säga, att 100 miljoner kronor är ju 100 miljoner kronor. För det andra vill
jag säga, att just detta, att man varit nödsakad att inskränka sig till att
pruta på regeringens förslag, har gjort, att det icke kunnat bliva mera.
Hade till exempel majoriteten i riksdagen velat vara med på våra för -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
slag, hade vi kunnat göra detta för ofantligt mycket mindre kostnader än som
nu nedlagts.

När jag hörde herr statsrådets och chefens för finansdepartementet anförande
strax före middagen, fick jag en förnimmelse av att statsrådet tror, att här
sitter regeringen och dikterar och sköter hela konjunkturutvecklingen. Och
så inbillar sig regeringen, att det som händer och sker på detta område är något
som regeringen styr och ställer om. Jag vill säga, att det är en ganska
fåvitsk tanke, ty det som sker nu beror kanske till 10 procent av regeringens
ingripande, under det att de 90 procenten bero på något helt annat. Den stora
låne- och expansionspolitiken har blott en mycket obetydlig del av den stegring
i hela näringslivets tempo, som nu lyckligtvis har inträtt. Redan förra
året hade jag tillfälle att påvisa detta med siffror. Jag har icke de siffrorna
med mig nu, men går man till dem, skall man finna, att vad som sker genom
det allmänna konjunkturuppsvinget är så kolossalt mycket mera än det som
regeringen tror att den har kunnat dirigera. Förbättringen i näringslivet kommer
av andra faktorer.

Statsrådet Wigforss sade i sitt anförande, att regeringen har icke förbisett,
att dess nuvarande politik på detta område är tidsbegränsad. Han säger,
att det kan vara riktigt vid en tidpunkt att föra den politik, som man nu
för, under det att det kan vara oriktigt att föra den vid en annan tidpunkt,
men nu vid denna tidpunkt har den varit riktig •—• d. v. s. i fjol och i år. Jag
frågar: vem bestämmer, när man skall börja den politiken, och vem bestämmer,
när den politiken måste upphöra? Jag gjorde en anteckning under
statsrådet Wigforss’ anförande. Han sade, att det icke är möjligt, att en
sådan politik kan föras i längden, och det har regeringen icke förbisett -—-han använde detta uttryck, som jag nyss nämnde — den är tidsbegränsad.
Men, herr talman,_ när kommer tiden att upphöra med denna politik? Vem
bestämmer det? Är det regeringen, som tror sig örn att sitta inne med möjlighet
att bestämma, när vi skola övergå till en annan politik? Jag säger
bara: —• Tänk, örn icke denna förbättring i konjunkturerna kommit i år ■—-var hade vi suttit då? Tänk örn vi skulle få ett bakslag nu •— var sitta vi
då nästa år? Måste vi icke fortsätta då med den politik, som finansministern
nu har inauguerat? Huru länge kommer nuvarande förbättring i konjunkturerna
att vara? En gammal lärdom har sagt mig, att konjunkturväxlingarna
gå i kurvor, upp och ned, och nu hava vi fört en lånepolitik,
genom vilken utgifter för två år skola täckas under en längre följd av år. Vem
vet, ifall icke, då det som nu upplånats skulle vara slutbetalt, nedgången
åter kommit? Det är ingen människa, som vet det, man rör sig på ett fullkomligt
främmande plan, och därför anser jag, att man bör taga det säkra
för det osäkra och ej ge sig in på sådana äventyrligheter som dessa.

För övrigt förstår jag ju väl, att den politik man för är den, att man skall,
som herr statsrådet sade, i sådana tider, när stor arbetslöshet råder och när
man är i behov av att understödja och hjälpa, låna pengar och sätta i gång
arbeten, man skall låna pengar för att sedan betala igen dessa pengar,
när de goda tiderna komma. Där kommer jag återigen till samma
sak som jag nyss sade: det kan hända, att vid den tidpunkt, när dessa
lånemedel, eller innan dessa, lånemedel ■ äro slutamorterade, vi återigen
stå i en lågkonjunktur. Är det då meningen, att vi skola fortsätta
och återigen låna upp pengar för två eller tre år framåt för att
möta den arbetslöshet, som kan uppkomma under den konjunkturen? I hela
resonemanget om att upptaga lån för utgifter, som man gör under ett eller
två år, måste man räkna med en begränsning, och man måste därvid iakttaga
stor försiktighet. Därför menar jag, att en minskning på utgifterna, som

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
vi vilja men vilken finansministern tyckte icke spelade någon roll, dock är
av en stor betydelse. Det betyder dock något, ifall man kan minska utgifterna
med 7 eller 8 miljoner kronor örn året under kommande år.

Att tala om vad andra människor tycka och tänka i detta fall, lönar ju
icke mycket. Herr finansministern anförde själv ett exempel från Economist,
den engelska mycket värdefulla tidskriften, som litet emellan nu säger,
att man skall skapa hjälp mot arbetslösheten i England genom stora lån och
påskynda utvecklingen bl. a. med bostadsbyggande. Jag skall icke ge någon
annan replik med anledning av detta, än att den engelska regeringen
icke följt detta råd, åtminstone icke ännu. Jag förmodar, att den engelska
regeringen får tillmätas en viss grad av förslagenhet även den, men den har
åtminstone icke lyssnat till det rådet. Herr finansministern talade om, att
dessa stora lån skulle vara så bra, därför att de äro begärliga, och att alla
människor, som nu sitta där och skola placera pengar, försäkringsbolag och
en del kassor och sådana, sitta och längta efter att dessa lån skola komma..
Det är ju klart, att de, för vilka det är en tvingande nödvändighet att — på
grund av inflytande försäkringspremier eller annat — placera pengar i lån,
äro tacksamma att få lån till 3 eller 3.5 %, vilket för dem är förmånligare
än att hava pengarna innestående på bank till 2 % eller ännu mindre. Det
är alldeles givet, men som argument duger ju icke detta, herr talman, ty
ett sådant argument skulle ju innebära, att man skulle finna det angeläget
för staten att låna för att kunna bereda möjlighet för människor att placera
sina pengar i dessa lån. Jag menar, att det sammanhang i vilket detta kom
gör hela denna bevisning ganska svag.

Herr statsrådet talade örn klyftan mellan löne- och prisnivån och anförde
därvid bl. a., att jag vid något tillfälle skulle uttalat mig för en sänkning
av lönenivån. Det är möjligt, att jag det gjort, men kanske icke direkt på
det sätt som herr statsrådet sade. Visst kan man, örn det är nödvändigt
tänka sig en sänkning av lönenivån, men det väsentliga är att man, därför
att man sänker lönenivån på vissa områden, dock ingalunda behöver sänka
levnadsstandarden överhuvud. Så mycket veta vi nämligen, att lönenivån
är så oerhört olika på olika verksamhetsområden i vårt land, att man nästan
skulle kunna tala örn patricier och plebejer inom arbetarnas värld med hänsyn
till de löner som uppbäras. Nog kan man tänka sig en utjämning i det
fallet, och nog kan man tänka sig en smidigare lönepolitik genom en anpassning
i detta fall, utan att man därför behöver sänka den allmänna lönenivån.
Det är just på denna punkt, herr talman, som hela det stora problemet om
ungdomsarbetslösheten rör sig. Där hava vi sakens kärnpunkt.

Jag hörde ett anförande av herr Strindlund, i vilket han sade, att högern
hade ställt sig utanför varje resonemang örn nedprutning. Jag tror, att när
han fällde det yttrandet, syftade han på statsutskottet, men kan det för herr
Strindlund vara obekant, att högern tagit initiativ till att med bondeförbundet
och med de frisinnade upptaga en undersökning redan tidigt under
denna riksdag örn möjligheten att söka träffa en överenskommelse om vad
som skulle kunna göras. Detta är gjort på högerns initiativ, och då är det
ganska hårt att få en förebråelse för att man icke vill vara med örn något
slags resonemang örn vad som kunde göras. Man har prövat frågan ganska
lång tid, och det är säkerligen icke herr Strindlund obekant. Han talade örn
dessa låneutgifter till de olika anslagen och sade, att i fråga örn vissa anslag
hade högern icke varit överens, utan meningarna hade varit delade. Han
anförde elektrifieringen t. ex. Jag vill då säga, att det är klart, att man
inom ett parti som högern alltid bibehåller sin självständighet. Man har rättighet
att få bestämma sin mening själv; det är en princip, som vi hava inom

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
högerpartiet, och därav följer, att det kan bli olika meningar på en eller
annan punkt. Vi äro icke så där bundna, som det socialdemokratiska partiet,
att vi rösta efter kommando eller på befallning eller efter partimajoritetens
bestämmande, vi äro ganska fria i det fallet. Men hela saken bar
ganska litet bevisvärde, ty vad som visar något, det är vad som är nedprutat
i detta fall, och då har ju herr finansministern själv, tror jag, sagt, att för
samtliga låneutgifter går högern 43 miljoner kronor under majoriteten. Jag
tycker nu, herr talman, att 43 miljoner är en väsentlig summa, men jag medger
gärna, att i den takt och det tempo, som nu brukas och vari regeringen
nu arbetar, betyda 43 miljoner ganska litet. För mig betyder ett sådant belopp
alltjämt mycket, och jag tror, att man skall vara varsam, när man talar
örn miljonerna, i synnerhet tiotalen, och icke underskatta betydelsen av dessa
stora summor.

Herr Pehrsson i Bramstorp uttalade i sitt anförande, att högern var inställd
emot de kommunala beredskapsarbetena. Jag vill säga, att det är
riktigt, att man varit det, därför att vi tro, att dessa uppmuntra en byggnadsverksamhet,
som ofta nog kan vara onödig. Han talade om, att det väl
icke är för mycket, att man ordnar det så, att dessa mången gång skattetyngda
kommuner få hjälp av sådana stadskommuner —■ han tänkte väl på
Stockholm — som ha råd att hjälpa dessa fattiga kommuner. Jag tog och
tittade litet på förteckningen över dem som fått hjälp. Denna har ju utgått
antingen i form av lån eller i form av statssubvention eller båda delarna.
Det är långa listor, men det skulle intressera mig att tala om för kammaren
ett par fall, där sådan hjälp lämnats. Till restaurering av Katarina kyrka i
Stockholm — en kostnad på 132,000 kronor — har man fått ett lån på

100,000 kronor. Nu vet jag icke, örn Katarina församling befinner sig i en
sådan nödställd belägenhet, att den måste hava lån av staten. Jag trodde
verkligen, att Katarina församling kunde skaffa sig lån själv. Och till Storkyrkoförsamlingen
har till en kyrkoreparation på 172,000 kronor hela beloppet
lämnats som lån av staten av medel, avsedda för kommunala beredskapsarbeten.
Jag skall taga ett tredje exempel — tretalet är alltid ett bra
tal. Jag har många att välja på och skall nämna, att till uppförande av en
läktare å Ullevi idrottsplats i Göteborg för en beräknad kostnad av 300,000
kronor utlånats 300,000 kronor av dessa medel. Kan icke Göteborgs stad
klara den saken själv? Nu kan man säga, att det är säkra lån, som kunna
erhållas var som helst av dessa kommuner, sålunda icke några lån som jag
tror att staten kommer att förlora något på, men, herr talman, dessa tre fall av
utlåning som man nu talat örn öka statens lånebehov med 572,000 kronor, pengar,
som staten måste låna upp för att i sin tur låna ut till dessa båda församlingar
och Göteborgs stad. Det stämmer icke med vad herr Pehrsson i Bramstorp
sade, att dessa medel användas i syfte att hjälpa fattiga kommuner medelst
låneunderstöd eller subvention, som kunna lämnas därigenom att andra, rikare
kommuner få vara med och betala. Skulle jag gå igenom listan på dem, som
fått lån eller subvention till industriell verksamhet, så skulle jag stöta på den
ena orimligheten efter den andra. Jag skall icke besvära kammaren med att
taga upp några exempel därpå, men det är åtskilliga, som jag skulle kunna anföra
och som äro ganska drastiska.

Eftersom jag nu talar om herr Pehrsson i Bramstorp, vill jag gå in på en
fråga, som han omnämnde. Han talade ju i sitt anförande örn ett skifte i
systemet, och han frågade, hur det skulle bli, örn det blev ett systemskifte.
Jag vill säga, att jag, när jag talar örn den föreliggande arbetslöshetsfrågan,
med ett systemskifte avser att man skall få en verklig ändring i de förhållanden,
som nu råda, så att man kan komma till en förnuftigare arbets -

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
löshetspolitik. Ty vi veta ju, att den nu förda arbetslöshetspolitiken måste
sluta någon gång. Skall den sluta, bör man försöka att åtminstone visa sin
verkligt goda vilja att slå in på en bättre väg, när man har möjlighet att
göra det. Till herr Pehrsson i Bramstorp vill jag säga, att jag med ett systemskifte
på detta område sålunda menar, att det skall bli en ny inriktning
av hela denna politik. Bet kan ju hända, att jag icke kan få understöd för
en sådan önskan från herr Pehrsson i Bramstorp, men det är min livliga övertygelse,
herr talman, att måttet nu håller på att bli rågat, och jag tror, att
många av Sveriges lantmän skola, de må tillhöra vilket parti som helst, börja
på att begripa, att det icke går att fortsätta på detta sätt. Man kan icke
hålla på på detta vis med en lånepolitik, som dock faktiskt går upp till en
sådan summa på två år som 550 miljoner kronor. 550 miljoner kronor! Herr
Pehrsson i Bramstorp sade i sitt anförande, att staten icke har ökat sin lånesumma.
Ja, det beror ju helt enkelt på, att herr Pehrsson i Bramstorp i så
fall icke skiljer på vad man kallar för kassaställning och balansställning. Örn
staten icke för ögonblicket har behövt upptaga de lån, för vilka riksdagen
har beslutat arbeten och för vilka lånen skulle upptagas, alltså lån som riksdagen
redan beslutat, så har det icke en smula att göra med, örn statens
kassaställning för ögonblicket är sådan, att staten ännu icke behövt upptaga
dessa lån. Yi veta ju, att vi skola låna upp 550 miljoner kronor. Den saken
är uppenbar. Vi sluppo gudskelov 100 miljoner genom att rysskrediten icke
kom till, ty då hade det blivit 650 miljoner. Det begränsade sig lyckligtvis
till 550 miljoner. Denna inbesparing av 100 miljoner är till stor glädje för
oss. Jag förstår, att herr finansministern icke delar min uppfattning —-men jag har den uppfattningen, att den var lycklig. Men de skola ju lånas,
dessa pengar, vi komma icke ifrån, att vi måste låna upp dem. Örn man går
ut till svenska folket och säger, att vi hava under dessa två år beslutat göra
så stora utgifter, att vi i denna stund hava behov att låna upp 550 miljoner
kronor, så talar man sanning och det bör man verkligen icke väja undan för.

När herr statsministern slutade sitt anförande på förmiddagen, talade han
om, att man icke skulle klaga, när staten djärvdes att göra någonting. Han menade,
att staten skulle vara med och skjuta på för att sätta i gång rörelse och
verksamhet. Han menade, att det skulle psykologiskt så inverka på människorna,
att de skulle pådrivas att sätta i gång. Jag vill svara på det, att
han har rätt, när han talar örn de psykologiska faktorerna, men man skall
icke glömma, att dessa psykologiska faktorer inverka högst betydligt även
på de människor, som skola sätta i gång arbeten, nämligen näringslivets män.
Ty när näringslivets, industriens och företagsamhetens män märka, att riksdagen
begår sådana handlingar, varigenom näringslivet betungas med den
ena hårda skatten efter den andra —- vi hava den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten,
vi hava den s. k. Hamrinskatten, den extra inkomst- och
förmögenhetsskatten, vi få den extra förmögenhetsskatten, för att icke tala
örn kommunalskatt, progressiv kommunalskatt och utjämningsskatt. — när
man inom näringslivet ser sådant, så förstår varje människa, att näringslivet
liksom drar sig inom sitt skal och icke sätter i gång nya arbeten, av fruktan
för att den politik som föres skall komma att fortsättas på sådant sätt, att
det kommer att bli till sådan skada för näringslivet, att det icke kan fortsätta
med sin verksamhet. Man drar sig in i sitt skal, som jag sade, och är
försiktig, därför att man fruktar en politik, som egentligen som en naturlig
följd får en sådan belastning av näringslivet, att det icke kan reda sig.

Jag fick, herr talman, en förebråelse av hans excellens herr statsministern
för att jag hade dristat mig att tala örn, att våra affärer äro dåliga. Jag
kan icke erinra mig precis hur mina ord folio, men de voro nog sådana som

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
lian antydde. Jag hade menat, att vi kommit in på en farlig väg, och att
våra affärer, statens affärer, hava blivit dåliga genom den förda politiken.
Jag minns mycket väl, att jag sade, att man har rubbat grundvalarna för
den solida och säkra budgetpolitik, som svenska staten förut har fört. Herr
talman, på detta vill jag blott svara, att sådana förebråelser är det vanliga
talesättet under denna vinter från statsrådsbänken. Vill man verkligen tvinga
oss, som tillhöra oppositionen, att tiga med en sådan kardinalinvändning,
som att vi mena, att man genom dessa åtgärder för oss in på en väg, som
bär utför, då misstar man sig. Det kommer åtminstone icke jag att göra.
Jag kommer att redogöra för hurudan den politik är som föres och vart den
leder, och därmed skadar jag inte svenska staten på något sätt. Den som
vill läsa, kan läsa siffrorna i de tryck som föreligga här i riksdagen. De
äro offentliga och tillgängliga för var och en.

Herr talman! Jag vill sluta med att säga, att vi inom högerpartiet vilja
vara med örn en positiv arbetslöshetspolitik. Vi vilja taga itu med de verkligt
stora problemen. När vi tala om de stora problemen, det som skall komma
härefter, som finansministern talar örn, det som kommer, när denna politik
icke längre kan fullföljas, så skulle jag bra gärna vilja veta, huru det
skall se ut, som finansministern då skall komma med. Han beskyller oss
för, att vi föra en politik, som liksom apar efter honom och endast skiljer sig
från regeringens förslag på något tiotal miljoner kronor, och säger: vad ha
ni för egen politik? Jag vänder ordet tillbaka till regeringsbänken och säger:
vad har regeringen för politik att komma med, när den stunden kommer,
som finansministern själv säger måste komma, då man icke längre kan fullfölja
den nuvarande politiken? Vad har man då att komma med? Efttyr
min''uppfattning, herr talman, är tiden inne att redan nu, under de förhållanden,
som nu existera, börja med att göra en avveckling av detta, som ändå
måste avvecklas, och som regeringen själv erkänner måste avvecklas. I stället
biter man sig fast vid denna politik så länge som möjligt för att ändå
till sist vara nödsagad gå ifrån den, utan att, såvitt jag vet, man har framlagt
något som helst program för vad som skall komma därefter.

I detta anförande instämde herr Nylander, fröken Wellin samt herrar Holmdahl,
Lundqvist, von Seth, Johansson i Krogstorp, Gustafsson i Välsnäs, Lindskog,
Hagberg i Malmö, Lithander, Sefve, Wallerius, Gustafson i Kasenberg,
Petersson i Lerbäcksbyn, Larsson, Nilsson i Karlstad, Holmström, Sandström,
Brännström och Hansson i Vännäsby.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Kanske jag kan
replikera herr Lindman omedelbart; det är lika gott, medan minnet är friskt.
Det är av mycket stort intresse att nu i kväll, jag får erkänna för första
gången, hava fått fullt klart besked över vad det systemskifte i fråga örn
arbetslösheten och den ekonomiska politiken innebär, om vilket man så mycket
talar. Jag trodde verkligen, att bakom detta tal örn systemskifte låg tanken
på en verkligt ny arbetslöshetspolitik, som skulle på olika vägar, kanske sådana,
som vi för vår del icke kunde gilla, men ändå på olika vägar bereda arbete åt
de arbetslösa. Såvitt jag förstod herr Lindman rätt, innebär kravet på systemskifte
ingenting annat än ett återvändande till de direktiv för behandlingen av
reservarbetare, som tidigare ha gällt, och dessutom kravet på, att anslagen till
reservarbeten hållas inom mycket snäva gränser. Örn det verkligen är detta
systemskifte, som man har i tankarna, då kan jag icke förstå, vari den svårighet
skulle ligga, varom man så mycket talar, för oppositionen i riksdagen
att klart och tydligt lägga fram dessa sina linjer. När man från regerings -

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
håll och, jag skulle tro även från andra delar av riksdagsmajoriteten har begärt
att av högern få veta, vad man syftar till, när man vill ha ett annat system,
har jag hittills och senast på förmiddagen i dag i första kammaren fått höra,
att det var någonting, som man icke kunde tala örn, därför att i oppositionsställning
var det omöjligt att utarbeta de riktlinjerna. Vilka svårigheter,
som skulle möta för att helt enkelt säga: Reservarbeten för bekämpande av
arbetslösheten och de gamla direktiven — det har jag mycket svårt att förstå.
Jag har då också mycket svårt att förstå, vad det är för motiv, som legat,
bakom högerns villighet att godtaga en så betydande del av de nya linjerna,
som den faktiskt har gjort.

När jag har nämnt några siffror rörande denna skillnad, så är det icke för
att underskatta betydelsen vare sig av 100 eller 80 eller 40 miljoner kronor.
Men det är alldeles uppenbart — och jag tror, att herr Lindman mycket väl
erkänner det — att allting här rör sig örn vissa olika storleksordningar. 40
miljoner kronor är en stor summa, örn man jämför den med låt mig säga 20 miljoner
kronor. Men när 40 miljoner kronor eller 80 miljoner kronor komma
att utgöra skillnaden mellan olika belopp på cirka 600 eller 500 miljoner kronor,
är man faktiskt inom precis samma storleksordning. Jag tror, att herr
Lindman kommer att göra den erfarenheten i valrörelsen, att örn han kommer
ut till en publik, som förut har hört, att högern under dessa två år har röstat
för en upplåning, som skulle gå upp till 470 miljoner kronor, så kommer denna
publik icke att bli det ringaste skrämd, örn han talar om, att den förfärliga
riksdagsmajoriteten har voterat 554 miljoner kronor, därför att 470 miljoner
kronor och 554 miljoner kronor äro i grund och botten av samma storleksordning.
Det är detta jag med min jämförelse velat säga. Och jag tror icke,
att det behövs mycket annat än vanligt sunt förnuft för att erkänna, att detta
är riktigt.

Vad skall det för övrigt tjäna till att tala örn dessa stora summor, som örn
de vore någonting att bliva förskräckt för? Örn man vet, vad som ingår i dessa
summor, är det uppenbart, att svenska folket måste gilla dem. Och jag vet,
att det går 65 miljoner kronor till att finansiera det stora spannmålsöverskottet,
och jag talar om, att i den stora summan ingå dessa 65 miljoner kronor, så
nog säger svenska folket, att dessa 65 miljoner visserligen äro mycket pengar,
men icke är det så farligt, örn hela denna spannmålspolitik är riktig, att låta
låt mig säga riksbanken tillhandahålla eller låna ut mot skattkammarväxlar
65 miljoner kronor för finansiering av detta, till dess dessa pengar komma
tillbaka. Huruvida pengarna sedan helt komma tillbaka är en sak för sig.
Om man får veta, att 100 miljoner kronor det ena året och lika mycket det
andra har gått till utveckling av våra järnvägar, till elektrifiering av järnvägar
— vid förra årets riksdag voro alla ense därom och vid detta årets
riksdag nästan alla med därpå ■— utveckling av telefonväsendet, utbyggande
av vattenfall o. s. v., icke är det någonting, som man har möjlighet att
skrämma svenska folket med. Jag tror, att man på högerhåll alldeles misstar
sig, örn man tror, att detta är en värdefull tillgång, när det gäller att skapa
en opinion emot den s. k. nya ekonomiska politiken.

Jag är alldeles övertygad örn, att den talare, som herr Lindman vände sig
emot, nämligen herr Pehrsson i Bramstorp, icke förnekar det, eftersom det är
omöjligt att förneka, att dessa summor äro beslutade. Det där meddelandet
örn, att faktiskt statsskulden icke under det sista året har ökat utan t. o. m.
gått något tillbaka, det är bara en sådan där liten intressant belysning av, att
ännu har icke denna oerhörda upplåning kunnat utöva dessa skadliga verkningar.
Men jag vet icke, örn herr Lindman har förbisett, att en sådan upplåning
på 500 miljoner kronor har ägt rum alldeles omedelbart före den nya

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
ekonomiska politikens skapande. De, som följa med växlingarna i den
svenska statsskulden, lia sett, att den 1 januari 1932 den svenska statsskulden
utgjorde ungefär 1,850 miljoner kronor. Den 1 juli 1933 — och ni veta, att
vid den tidpunkten hade ännu icke några lån kunnat upptagas på grund av
den nya politiken, eftersom beslutet fattades först strax före midsommar
1933 -— den 1 juli 1933 hade den svenska statsskulden stigit till omkring 2,350
miljoner kronor, det vill säga med ungefär 500 miljoner kronor, alltså innan
den socialdemokratiska regeringens politik börjat verka. Och varför? Ja,
det är mycket lätt att förklara. Skandinaviska banken fick ett lån på över
200 miljoner kronor, som ni veta, under tiden strax före. Det är klart, att det
har drivits mycket demagogiskt tal örn dessa oerhörda belopp, som staten
skulle kasta i gapet på en storbank. Det har icke förts från vår sida och!
icke från herr Lindmans sida, men det är precis samma taktik, som man nu
försöker tillgripa, när det är tal örn andra stora lån.

Man måste, när det gäller lån, fråga sig: vad användas de till, bli de förräntade,
eller bli de det icke? Men kan man då säga, det gäller sådana, som
icke bliva förräntade. Det är alldeles riktigt. Och det vore klokt, örn man
höll sig till dem, som icke bliva förräntade i vanlig mening, och som därför
enligt regeringens förslag skola amorteras på kort tid. Där äro vi återigen
framme vid detsamma: skillnaden finns emellan vad högern förordar och
vad riksdagsmajoriteten har beslutat, men skillnaden är icke heller av den
storleksordning, att man befinner sig så att säga i ett annat läge. Det är ju
faktiskt så — jag skall använda mig härav för att därmed belysa ett annat
yttrande av herr Lindman — att örn jag adderar ihop anslagen för dessa
två år, även med hänsyn till tilläggsstaten i år, så kommer jag upp till en
summa för riksdagsmajoriteten på 245 miljoner kronor och för högern 203
miljoner kronor. Och tar jag bort de 20 miljonerna i amorteringar i år, så
har man kvar 225 miljoner kronor för majoriteten och 183 miljoner kronor
för högern. När herr Lindman talade örn, att man med detta kommer att
belasta de kommande åren och belasta en framtid, om vilken man ingenting
vet, och när herr Lindman frågar oss: huru veta ni, att det kommer att finnas
så pass stora inkomster under 5—6 år framåt, att dessa lån kunna bli betalda
tillbaka, så är det en alldeles berättigad fråga; det erkänner jag. Men
det är icke berättigat, att den framställes från det hållet, där man samtidigt
begär, att ingen skall fråga efter, om vi under 4—5 år ha så goda inkomster,
att vi med säkerhet kunna betala igen lånet. Ty det är återigen skillnaden
mellan högerns linje och riksdagsmajoritetens linje. Högern belastar våra
efterkommande, som det heter, under 4—5 år framåt, riksdagsmajoriteten
belastar våra efterkommande under 5—6 år framåt.

Sedan faller herr Lindman tillbaka i —■ jag tror, att det är mest uttryckssätt
-— gamla talesätt örn näringslivet, som skulle belastas med dessa skatter.
;Vad menar man med näringslivet? Örn det skulle vara någon mening, så är
det väl de former, i vilka näringslivet arbetar. Herr Lindman gör tydligen
en skillnad mellan belastningen på enskilda medborgare och belastningen på
näringslivet. Men nu är det ju så, att näringslivet i vårt land inom industrien
arbetar väsentligen i form av aktiebolag. Aktiebolag kunna ju både födas och
dö, men ännu har jag icke hört talas om, att de betala arvsskatt, och arvsskatten
är den ena formen, som skall användas för att betala igen dessa lån. Den
andra formen, som är införd i år och som herr Lindman kallade Hamrinskatten,
den extra inkomst- och förmögenhetsskatten, den undantager ju uttryckligen
bolag. Detta har utgjort en av anledningarna till att folk angripit
den; man har ju anmärkt på, att den lägges på de enskilda medborgarnas inkomster
och icke på bolag. Jag tror sålunda, att det där talet örn att belasta

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

''Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
näringslivet icke är riktigt. Men för det andra: om det också vore så, är det
någon som tror, att de skatter, som på detta sätt äro beslutade, nu lia haft den
verkan, örn vilken herr Lindman talade, att det verkligen skulle vara dessa
amorteringssummor, som ha åstadkommit, att näringslivet icke kommit i gång
i den omfattning, som man skulle hava önskat?

Slutligen kommer herr Lindman tillbaka till de här s. k. direktiven. Örn
jag icke missuppfattade herr Lindman, påstod han verkligen, att det var riksdagens
ändring av dessa direktiv vid reservarbetena, som skulle ha åstadkommit
den stora ökningen av arbetslösheten under senare delen av förra året.
Detta är ett så ohållbart påstående, att det icke lönar sig. att polemisera emot
det. Den stegringen av arbetslösheten var ju den naturliga, vanliga säsongarbetslösheten.
Och det är egendomligt, att man talar örn detta, samtidigt som
man med ett sådant intresse nu börjar förkunna, att vi äro så långt ifrån att
lida av någon arbetslöshet, att vi leva i en högkonjunktur, och att det överskott
på arbetskraft, som finnes, borde man egentligen räkna bort. Jag vill
icke påstå, att herr Lindman säger det, men han var inne på samma tankegång.
Man framställer saken, som örn det vore många, som egentligen icke borde
räknas till de arbetslösa, fastän de nu anses vara det. Herr Lindman uttalar
sig på sådant sätt, att man kunde föranledas tro, att han menade, att. arbetslösheten
kunde minskas genom att man förde en mera restriktiv politik. En
mera restriktiv politik betyder ju endast, att det blir färre människor bland de
arbetslösa, som bliva hjälpta. Det blir färre, som man ger arbete. Det kan
icke betyda, att arbetslösheten minskas, såvida man icke tror, att det finns arbetstillfällen,
som dessa arbetslösa skulle söka sig till, när de bara icke få understöd
av det allmänna. Den diskussionen är så gammal, att den som tror, att
denna arbetslöshetspolitik har lett till sådana resultat, är det tydligen vid detta
stadium av debatten icke möjligt att övertyga örn någonting, annat. .

Det är ingen, som från regeringens sida har hängivit sig åt den villfarelsen,
som herr Lindman polemiserade emot, att här skulle regeringen sitta och dirigera
det ekonomiska livet, bestämma över konjunkturerna o. s. v. Jag tror
väl knappast, att herr Lindman själv tror, att han har sådana riksdagskolleger
på regeringsbänken, som ha en dylik uppfattning. Däremot kan man naturligtvis
ha delade meningar örn, i vilken utsträckning den av statsmakterna förda
politiken har betydelse för det ekonomiska livet. Det är ingen, som förnekar,
att den stegring av vår export, som under det sista året inträtt, kanske är det
mest betydande draget i den konjunkturförbättring, som vi ha upplevat. Men
jag tror också, att det är oriktigt att nu för den saken glömma ett par andra
faktorer. Det som har varit kanske det mest karakteristiska för den svenska
depressionen under de förflutna åren har varit, att den i sa stor utsträckning
varit begränsad till exportindustrierna. Men vad är det, som gjort, att hemmamarknadsindustrierna
kunnat hallas i gang i så stor utsträckning, att man
där även under åren 1932/1933 talade örn en högkonjunktur? Jo, det är helt
enkelt deprecieringen av kronans värde, som skyddar de svenska hemmamarknadsindustrierna
med ett mycket högt, åtminstone tillfälligt tullskydd, skulle
jag kunna säga. I alla händelser utgör detta ett prisskydd, som man icke annars
skulle haft, gent emot de s. k. guldländerna.

Vidare tror jag, att det mer och mer kommer att bliva klart för folk, att
den finanspolitik, som har förts här i landet, innan den socialdemokratiska regeringen
kom till, alltså under åren 1931/1932 och 1932/1933, har varit en ganska
starkt bidragande orsak till att hålla uppe de svenska konjunkturerna så
pass bra, som varit fallet. Den finanspolitiken gick nämligen ut på, att man
icke täckte årets löpande utgifter med årets löpande inkomster. Under
dessa två år använde man, såsom i den sista inkomstberäkningen är relaterat,

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
icke mindre än 165 miljoner kronor ur reserverade medel, d. v. s. ur fonder, för
att fylla ut behovet. Man uppehöll alltså statens utgiftsstandard och statens
arbeten och därmed också de enskildas inkomster och de enskildas köpkraft på
ett sätt, som icke hade varit möjligt, om icke dessa fonder varit tillgängliga.
Men detta gjorde man därför att det var så pass mycket överensstämmande
med tidigare, som det heter, strängare finansmetoder. Det var visserligen
fonder, som icke lågo att taga, såsom man tar ur en kassakista, utan som fingo
mobiliseras genom upplåning av pengar på kapitalmarknaden. Och där, herr
Lindman, lia vi den andra förklaringen till dessa 500 miljoner kronor, med vilka
statsskulden växte på ett och ett halvt år. .Vi ha över 200 miljoner kronor,
som Skandinaviska banken fick låna, och 165 miljoner kronor, som mobiliserades
från fonder. Vi äro på det viset uppe i nära 400 miljoner kronor. Det var
alltså en politik, som omedvetet ledde till samma resultat som den vilken den
nuvarande riksdagsmajoriteten har bedrivit, när den sagt: Eftersom vi inte
kunna eller vilja beskatta folk så mycket under de här åren, måste vi gripa
till lånevägen. Men örn herr Lindman genom en ödets skickelse, som jag är
glad över icke inträffade, vid valen på hösten 1932 lyckats få en sådan ställning,
att han och hans parti fått bestämma den finansiella utvecklingen här i
landet, då förmodar jag, att den utvecklingen skulle ha fått avbrytas. Vi skulle
ha slagit in på en linje, som herr Lindman väl i själ och hjärta gillar, nämligen
en mycket radikalare nedskärningspolitik än högerpartiet fört i riksdagen. Jag
tror det skulle varit till ofärd för detta gamla Sverige.

Sedan jag sagt detta, skulle jag dessutom vilja erinra örn en sak, nämligen
att den konjunkturförbättring, som vi nu uppleva, icke är så lätt att foga in
i det gamla schemat av konjunkturförbättringar, som drivits fram av näringslivets
egna ohjälpta krafter. Konjunkturförbättringen är anmärkningsvärt stor
just i vårt land. Det hänger samman med att vi äro ett litet folk, och en förbättring
av exporten på vissa områden ger snabbt resultat. Vissa av våra industrier
ha fått ett stort uppsving genom den ekonomiska politik, som förts i
Förenta staterna av presidenten Roosevelt. Den prisstegring, som där åstadkommits,
har utan tvivel haft ett högst betydligt inflytande på konjunkturutvecklingen
även i Europa. Det område, där man mest kan tala örn en högkonjunktur
i vårt land, är järn- och stålindustrien, alltså bruken. Vi veta nog
allesammans, att den i allra högsta grad hänger samman med den rustningsrörelse,
som går över världen. Man får väl säga, att det icke hör till det naturliga
näringslivets självläkande kraft, att människorna i fruktan för nya krig
ånyo börja att rusta. Det är sålunda statsingripanden av mycket betydande
slag, som ligga bakom den konjunkturförbättring, som vi uppleva här i vårt
land, och som naturligtvis därför, det erkänner jag gärna, vilar på delvis osäkra
grundvalar. Det är mera en förhoppning än en förvissning.

Herr Lindman tycks ha missförstått det yttrande jag fällde örn att folk längtar
efter att få de där statslånen. Det anförde jag ju endast såsom ett exempel
till belysande av att det undergrävande av statens kredit, varom man talade
så mycket vid förra riksdagen, icke ägt rum, ty örn det icke finns något misstroende
ibland de s. k. kapitalplacerande klasserna, så finns det säkerligen inte
något bland den stora massan av det svenska folket.

Jag har talat örn tillräckligt många punkter, och jag skall därför icke taga
upp tiden längre. Jag skall bara sluta med att säga följande: Herr Lindman
avvisade åtminstone delvis den tolkning, som jag gjorde av hans tidigare uttalande
här i kammaren, att enda räddningen för det svenska näringslivet ligger
i lönesänkning. Han sade, det erkänner jag, en sänkning av produktionskostnaderna.
Men vi äro så vana vid att höra den där omskrivningen, sänkning av
produktionskostnaderna, när det är tal örn lönesänkningar, ty även på det håll,

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
där man önskar lönesänkningar, tycker man att det är ett otrevligt ord. Jag
tolkade herr Lindmans uttalande såsom avseende en allmän sänkning av lönerna.
Det ville herr Lindman nu icke vara med örn, utan han säde, att det skulle
vara tillräckligt med en sänkning på vissa områden. Det var glädjande höra
herr Lindman tala örn en utjämning av de ekonomiska förhållandena såsom
något eftersträvansvärt. Jag förmodar, att herr Lindman med höga löner avsåg
löner på 4,000—5,000—6,000 kronor och inte löner på 40,000—50,000—

60,000 kronor. Jag undrar, örn inte de, som sitta med de där s. k. höga lönerna,
efter att ha hört detta tal örn en utjämning, skulle kunna fråga herr Lindman,
örn han inte här är inne på tankegången, att fattigdomen fördrages med
jämnmod, när den delas av alla.

Herr förste vice talmannen, som nu övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
lämnade härefter för kort genmäle ordet till

Herr Lindman, som yttrade: Herr talman! Jag tror, att jag på den korta
stund, som står till mitt förfogande, skall hinna bemöta en del av vad finansministern
sagt.

Jag konstaterar till en början, att han ber att få veta vad vi vilja göra. Jag
frågar: vad ämnar finansministern göra, när han inte längre kan hålla på med
den politik, som han hittills drivit? Han har ju själv sagt, att han inte kan
hålla på med den hur länge som helst. På denna min fråga har intet svar lämnats,
utan endast förts detta tal om 500 och 600 miljoner. Jag vill påstå, herr
talman, att detta belopp 500 miljoner icke behövt ifrågakomma, örn man följt
de riktlinjer, som högern i fjol önskade att man skulle följa.

Finansministern säger, att man gör svenska folket förskräckt för detta belopp.
Är man rädd för 600 miljoner, så är man rädd för 500 miljoner. Jag
är själv, herr finansminister, förskräckt för dessa väldiga lånesummor, och
då förmodar jag, att en hel del annat folk också är förskräckt. Man behöver
ju bara sunt förnuft, säger finansministern. Det kan ju hända, att alla
ha sunt förnuft utom jag, men jag antar det är andra, som besitta detta sunda
förnuft, som anse, att det går för långt med den här upplåningen.

Det är alldeles intet försvar för finansministerns politik att tala om att man
under de två åren närmast före den socialdemokratiska regeringens tillträde
ökat statens skulder från 1,800,000 till 2,350,000, därav 200 miljoner för Skandinaviska
banken. Detta är verkligen icke alls något försvar. Tvärtom borde
det föranleda att man slutade med upplåningen. Finansministern menar
kanske, att man kan hålla på och låna 500 miljoner vart annat år, men det är
ganska klart, att detta endast går till en tid.

När vi påstå, att näringslivet belastas med skatter, säger nu herr finansministern,
att bolagen icke drabbas av extra inkomst- och förmögenhetsskatt. Det
är alldeles riktigt, men vilka är det, som sätta igång nya företag? Är det
icke de människor, som besitta något kapital? Det är de, som äro rädda. De
komma att draga sig tillbaka och vara försiktiga. Däri ligger den stora
faran.

När finansministern talade på förmiddagen, tyckte jag han var en liten
smula inne på någonting som heter planhushållning. Han snuddade vid det, när
han talade örn att man kommer att få använda samma system för jordbruket
som för industrien. Det är just det jag är rädd för.

Man vill lia någonting nytt. Det är Roosevelt och det är Wigforss. Politiken
skall vara något nytt. Den skall vara funkis nu för tiden, herr talman,
och det är det jag är rädd för.

Andra kammarens protokoll 1034. Nr 47.

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Härpå anförde:

Herr Carlström: Herr talman! Då jag förra året, när propositionen örn åtgärder
för arbetslöshetens bekämpande framlades, gjorde några reflexioner,
nttalade jag den meningen, att man borde säga vad man hade att säga, när
propositionen lades fram, ty när den varit hos utskottet och kom tillbaka hade
man inte mycket att säga till om. Då hade givetvis inom utskottet vägarna
blivit så starkt uppdragna, att det egentligen inte var någon vidare mening
med att uttala sig. Man kan ju säga, att detsamma gäller även nu. För den
enskilde riksdagsmannen är det ju inte lönt att gå upp och försöka kritisera
den ena eller andra punkten och säga, att det och det vill jag inte vara med
örn. Jag skall emellertid göra några allmänna reflexioner, som kunna vara
skäliga och som grundas på de iakttagelser, man gör ute bland folket i bygderna
beträffande dessa arbetslöshetsanslag.

Det var en passus i statsministerns anförande på förmiddagen, som jag fann
anmärkningsvärd. Statsministern konstaterade, att arbetslöshetssiffrorna hade
sjunkit ganska glädjande från föregående höst, men på samma gång hade
antalet kommuner, som begärt hjälp, ökats. Man kan ju fråga sig vad som
ligger bakom detta.

Nu har det varit mycken strid här mellan å ena sidan herr Lindman och
högern och å andra sidan socialdemokraterna och bondeförbundet örn de här
siffrornas storlek och örn hur mycket man syndat genom att gå med på en
upplåning på 554 miljoner kronor, som ju lär vara den exakta siffran för de
sista åren. Det är liksom örn högern här blygdes för att den lockats med i
sådant sällskap, ehuru högern stannat litet förr. Jag hade den känslan förra
året, när regeringen framlade sitt program, att det här programmet är så
våldsamt stort anlagt, att jag undrar verkligen, örn det kan lyckligen genomföras.
Det har visat sig, att just den omständigheten, att man talat örn så
många miljoner, som nu äro anslagna till arbetslöshetens lindrande och till
hjälp i olika avseenden, gjort, att folket ute i bygderna fått för sig, att nu
är bär så mycket pengar i rullning, att man till varje pris måste vara med.
Det är nog därpå det beror, att kommunerna börjat att mer och mer ty sig till
staten.

Då statsministern nyss berörde denna sak, kom han in på frågan vad som
skulle ske, sedan det system, vi nu ha, så småningom måst krympas samman.
Finansministern har senare varit inne på samma tankegång och likaså herr
Anderson i Norrköping. Den sistnämnde sade på förmiddagen, att det var
angeläget att börja på att tänka på hurudant det »nya systemet» skall bli och
hur de nya problem skola lösas, som anmäla sig, sedan man kommit bort från
det här. Jag lyssnade uppmärksamt på alla de där talen, både statsministerns,
finansministerns, herr Lindmans och herr Andersons. Alla fundera över, hur
det skall gå. när man inte längre kan låma upp så många miljoner, ehuru vi
fortfarande ha en massa människor här i landet, som äro arbetslösa men som
måste leva. Det problemet har jag vid ett föregående tillfälle här i riksdagen
sökt att fingra på, men när man kommer in på denna sak, är herr Anderson i
Norrköping lika litet som herr Lindman angelägen om att undersöka den närmare.
Ingen har tydligen ännu klart för sig, hur problemet skall lösas. Jag
vill liksom herr Lindman och alla de andra talarna, som varit inne på detta,
peka på att det är ganska viktigt, att regeringen nu snart börjar på att tänka
på hur detta problem skall lösas. . .

Det är väl ingen, som har fått någon annan uppfattning av statsministerns
och finansministerns anföranden här i dag, än att vi äro pa väg tillbaka fran
den politik, som vi ha slagit in på. Det ha vi en känsla av allesamman. Det

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
är bara fråga om takten. Det är fråga om hur fort man kan komma tillbaka.
Jag för min del har nog samma önskan som alla andra och som man allra mest
hyser på högerkanten, att takten bör ökas, men vi måste vara överens om att
vi alla få tänka på det problem, som kommer sedan. Det vore lyckligt, om vi,
när det problemet anmäler sig till bedömande, kunde vara litet mera samstämmiga
beträffande dess lösning.

Herr Lindman säde, att man kanske finge gå lönesänkningsvägen. Han sade,
att i. själva verket ligger ungdomsarbetslöshetsproblemet förankrat här i lönepolitiken.
Det är väl näppeligen någon här i riksdagen som flitigare än jag
talat örn lönepolitik och utjämning, och det gläder mig, att herr Lindman och
kanske också herr Wigforss äro överens med mig örn att man får lov att slå
in på den vägen. Finansministern talade örn att vi inte vilja gå den vägen nu
och t. ex. sänka lönerna för jordbrukare och andra utan i stället höja dem.
Herr Magnusson i Skövde och, jag vill minnas, också herr Lindman påpekade
med fog. att det ju icke egentligen är fråga örn att höja lönerna vid jordbruket
upp till genomsnittslönernas nivå här i landet. Det är en sådan klyfta
mellan lönerna vid jordbruket och övriga löner, att de sistnämnda mycket val
på vissa områden kunde tåla vid en sänkning trots de åtgärder, som vi nu äro
inne på att vidta för att försöka bättra lönerna vid jordbruket.

Finansministern ironiserade över herr Lindmans tal örn en sänkning av vissa
löner. Finansminister föreställde sig, att herr Lindman inte åsyftade löner på
30,000—40,000—50,000 kronor utan löner på 4,000 ä 5,000 kronor. Jag tror,
att en vacker dag får nog både herr Lindman och finansministern och vi andra
följas åt i ett »tåg», som icke stannar vid »Källhagen» utan går ända till
»Rotebro». Men jag vet inte hur pass väl man blir mottagen där, när man
kommer för att utjämna lönerna. Det är väl där man får börja, kan jag tro,
örn det skall bli någonting av här i landet. Staten skall ju alltid gå före med
gott exempel.

Finansministern förklarade vidare, att han inte tyckte det vara lämpligt
att företaga någon nedskärning av levnadsstandarden. Den utkomst, som är
förenlig med samhällets tillgångar, den vill han i fortsättningen vara med örn
att uppehålla, och det vill även jag. Det har aldrig fallit mig in att önska,
att vi skulle komma fram till en sänkning av levnadsstandarden, om det icke
behövdes. Det är omöjligt att levnadsstandarden kan sänkas, örn vi alla arbeta
och byta med varandra och få mer produkter och nyttigheter. Yi få det ju
bättre allihop, men det är den där byteshistorien, som vi aldrig kan komma
överens örn hur den skall ske. Även om vi bli isolerade i förhållande till utlandet,
tror jag inte, att vi med de möjligheter till självhushållning, som vi ha
här i landet, behöva få det så fruktansvärt knalt, om vi bara vilja vara med örn
denna utjämning.

Jag skall inte sysselsätta mig med denna fråga längre. Jag skall bara beträffande
en enda punkt gå tillbaka till vad jag förut sagt örn att lusten att
hålla sig framme för att få del av anslaget blivit så stark, därför att man rullat
med så mycket miljoner. I förbigående vill jag säga, att jag inte tror så
mycket på inverkan av lönesättningen och de s. k. direktiven. Det där blåser
man av politiska skäl upp till alldeles orimliga proportioner.

Här finns ju ett anslag, som förekom i fjol och som förekommer också i år
och avser lån och subvention för främjande av enskild företagsamhet. Jag tar
det bara som ett exempel. I somras efter riksdagens slut kom det till mig
den ena efter den andra av sådana där företagsamma människor, som ville
ha hjälp. Här äro pengar anslagna, sade de. Jag svarade att jag motionerat
örn avslag på anslaget i fråga. Ja, det vet vi, och det var riktigt ■— fick jag
till svar — men när anslaget lämnats, skall det väl fördelas. — Ja, det är rik -

Nr 47.

Tlsdägfen den 12 juni e. ih.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
tigt, sade jag; då måste jag väl vara med örn att hjälpa er att skriva. —: Jag
tror visserligen, att dét i vissa fall kan vara tacknämligt, örn folk kan få hjälp
i form av lån eller subvention. Av deln, som jag hjälpte att skriva ansökningarna,
fick en lån. Alla de andra fingo — lång näsa. Det väckte synnerligen
stor förbittring: Vad är det här? Yi lia ju nu gått in för att försöka få
hjälp till att uppehålla driften, så att vi slippa avskeda arbetare. Men det
är ju för det första så besvärligt att söka lån — det företes ett papper, som
skall ifyllas, och jag försäkrar, att ingen människa nöjaktigt kan fylla i det
-—• obh sedan, då man kommer upp till höga vederbörande, får man blankt
avslag.

För all del, det kanske var förståndigt, att det var så få, som fingo dessa
lån. Jag menar emellertid, att det hade varit mycket bättre, om det icke lämnats
några lån alls, ty jag tror, att den nytta, som de här lånen åstadkomma,
inte uppväger alla de misshälligheter och otrevligheter, som de föra med sig,
då litet var vill försöka vara med och få hjälp av staten.

Jag skall inte gå in på det där systemskiftet, som man talar om på högerhåll.
Det skulle ju dock kunna vara intressant att få vara med och se hur det
hya systemet så där hastigt skall tillämpas. Jag förstår, som jag förut sade,
att en nedgång nu steg för steg måste ske. Det förstår nog regeringen också,
varom icke måste den lära sig att förstå det. Det är som sagt, endast fråga örn
i vilken takt detta skall ske. Det kan icke ske så fort. Det blir en smärtornas
väg. som vi alla få gå. Redan vid denna riksdag har man ju också från
utskottets sida gått nedåt, och jag tror, att nästa riksdag får man taga ett
ännu större steg. Det vore bra, örn vi, som nu ha skilda meningar i dessa frågor,
inte ginge ut i valstriden och sade, den ene, att det är mitt parti, som är
så oerhört sparsamt och som har hållit igen så väldigt här, och den andre: det
är ingen fara på taket. — Jag tror, att vi litet var känna en viss beklämning
över det läge, vi kommit in i, men vi måste kanske också säga, att den här
historien inte varit så lätt att reda ut. Inte blir saken bättre, örn vi gång efter
annan här i kammaren få bevittna en duell mellan högern och bondeförbundet
örn vilketdera partiet, som är mest skyldigt eller oskyldigt till de här åtgärderna.
Vi för vår del behöva ju inte delta i den striden. Jag tror, att saken
skulle vinna på och läget ute i landet förbättras, om denna strid upphörde.

Herr talman, med detta har jag endast velat deklarera de synpunkter, jag
har i de här frågorna. Det är icke lätt att nu få någon av de särskilda punkterna
ändrad. Jag vill emellertid säga, att när vi komma till nästa betänkande,
så kommer jag, beträffande anslaget till lån och subvention åt enskilda
företag, att rösta för avslag.

Herr Osberg: Herr talman! Den som utan politisk lidelse lyssnade till

statsministerns tal här i dag. får nog lov att erkänna att man, örn man sakligt
bedömer vad han därvid gav till känna, fick ett rätt så gott grepp på
hela detta spörsmål.

Jag förstår väl, att de, som komma från trakter, där arbetslösheten är
ringa, kunna resonera ungefär hur som helst. Örn man emellertid bor i en
landsända, där arbetslösheten fortfarande är lika svår som den någonsin under
hela denna kris varit, ser man nog på spörsmålet från en annan synvinkel.
Här har ju talats både hit och dit, och hela spörsmålet tarvar ju,

att det belyses från alla håll. Vad man närmast vänt sig emot är de stora

belopp, som äskats. Men är det nu så väl, mina herrar, att det är på upp hällningen

med krisen, behöver ju icke hela det äskade beloppet tagas i anspråk.
Nu få vi inte glömma, att den tillfälliga ljusningen på industriens
område i dess helhet lia vi i stor utsträckning att tacka de summor för, som

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
vi i fjol anslogo. Det skulle för övrigt vara egendomligt, om de tiotals och
åter tiotals miljoner, som beviljats, icke skulle verka befruktande på industrien,
när den val satts i gång. Under forsta delen av innevarande budgetår
var det ju bara, kan man säga, fråga örn att utreda, hur man skulle gå till
väga vid användandet av dessa miljoner, och först på nyåret satte man i gång
på allvar. Nu är man genast färdig med att säga, att vi åter ha blomstrande
tider, och att vi snart kunna låta bli att anslå ytterligare medel till hjälpverksamheten.
Jag kan i detta sammanhang bara nämna som exempel, att
det i Bohuslän finns cirka 8,000 stenhuggare, som icke lia sysselsättning i
vidare mån än de kunna få s. k. reservarbete eller kontantunderstöd. Så
länge ett dylikt förhållande kan vara till finnandes i ett län eller rättare
bara halva länet eller norra Bohuslän, där stenhuggerirörelsen har sitt säte,
det förefaller konstigt för den, som är från dessa trakter, att lyssna till somliga
talare här. Jag skulle vilja gratulera herrarna, örn kommunalmän i
norra Bohuslän, som ha med de arbetslösa att göra, finge sitta här i riksdagen
och yttra sig. Då skulle nog både herr Lindman och hans meningsfränder få
annat besked än vad de fått här i dag. Jag vill emellertid ha sagt detta
mera i förbigående.

Jag begärde egentligen ordet för att tala något örn den s. k. stenbeställningen.
Man har ju tänkt sig, att sten skulle användas på några större
stråkvägar som Löteborg—Uddevalla, Göteborg—Alingsås, Göteborg—Borås,
Frillesås—Varberg, Varberg—Falkenberg, Falkenberg—Halmstad, Kalmar
—Karlskrona—Kristianstad samt Norsholm—Linköping—Mjölby—Väderstad
—Huskvarna. Jag har icke något att säga emot detta förslag i och för sig,
men i de trakter, där arbetslösheten är som värst, har man fått gå in för
vägbyggen i oerhört hög grad, och i en ort, där arbetslösheten är som störst,
nämligen Sotnäs härad, beslöt man för några dagar sedan omläggning av en
väg för 2 V2 miljon kronor med tanke på att den skulle permanentbeläggas
med gatsten. Ingen av statsrådets ledamöter är inne i kammaren för tillfället,
men jag hoppas, att man läser protokollet efteråt, och att jag på detta
sätt kan ge tillkänna min uppfattning örn detta spörsmål. Denna väg är
som sagt redan beslutad av vägdistriktet, och man har tänkt sig, att den
skulle permanentbeläggas. Örn vägdistriktet nu rusar i väg med planläggningen
av den föreslagna vägsträckan och det örn ett par tre år visar sig,
att arbetslösheten till stor del försvunnit, då blir resultatet, att man får två
bredvid varandra liggande vägbanor (den ena något rakare), men ingen av
sträckorna permanentbelagd. Örn man nu tar och lägger ut en vägbana bredvid
den gamla, och det sedan visar sig, att man icke kan få medel att stensätta
vägen, måste det ju te sig rätt konstigt. Vad jag i detta sammanhang
vill framhålla hoppas jag kommunikationsministern kommer att beakta. Han
har själv i statsverkspropositionen sagt: »Vad beträffar själva stensättningen
synas härför böra anlitas entreprenörer. Mot vad i förberörda promemoria
anförts örn vägsträckor, som böra företrädesvis ifrågakomma till stensättning,
synes ej vara något att erinra; dock böra givetvis även andra vägsträckor
kunna utväljas. Innan här avsedda arbeten igångsättas, torde därför
en närmare undersökning härutinnan få äga rum, varvid samtliga på frågan
inverkande omständigheter böra vinna beaktande.»

Det var just den synpunkten, som jag ville tala med statsrådet om. Nu
äro vi ju tvungna att skaffa arbete eller kontantunderstöd åt dem, som gå arbetslösa,
och sorn jag nämnde använder man sig därvidlag av möjlighetep
att bygga vägar. Örn det nu är så, att statsrådet vill beakta det nödläge, vi
lia i Bohuslän, och låta en del av stenen gå till den vägsträcka, som jag hänpåtalat,
kunde ju byggandet börja vid kusten ute vid Gravarne t. ex. och

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
planläggning och stensättning sedan ske i det tempo, som man kunde hinna
med. Skulle det bli på upphällningen med arbetslösheten är ju ingen fara
å färde. Denna väg, kan man säga, ersätter järnväg för dessa trakter, då ju
staten trafikerar densamma med egna bussar. I denna del av Bohuslän ute
vid kusten bor nu en befolkning på omkring 8,000 personer. Denna fråga
hoppas jag nu, att herr statsrådet beaktar, och att han ger oss möjlighet att
även under nästkommande budgetår få använda oss av den sten, som riksdagen
med ali sannolikhet i dag beviljar medel till. Utmed den av mig här
påtalade vägsträckan ligga på flera ställen mäktiga upplag av statens gatsten.

Jag beklagar, att icke handelsministern för tillfället är närvarande. Det
är nämligen ett problem, som jag skulle vilja ta upp till skärskådande här.
Även örn det är dåligt ställt med stenhuggeriindustrien i det stora hela, ha
dock en del mindre företag kunnat hålla sin drift i någon man i gång, trots
att de haft många svårigheter att kämpa med. De ha beretts svårigheter enligt
mitt förmenande — jag säger enligt mitt förmenande •— från såväl de
stora bolagens sida som även från ledningens för arbetarnas sida. Det är
nämligen på det sättet, att de mindre bolagen ha mindre drifts- och förvaltningskostnader
och på grund härav kunnat hålla driften i gång i viss utsträckning,
medan de större på grund av sina stora förvaltningskostnader
icke haft så stora utsikter att kunna tävla. Nu har jag avskrift av ett kontrakt
i min hand, vilket är upprättat mellan två små firmor i Hunnebostrand
och G-ravarne och en belgisk firma örn leverans av tillhopa 25,000 ton sten. Detta
arbete skulle kunna räcka åtskillig tid framåt för cirka 300 man. Nu ha
stenfirmorna i landet hittat på att bilda en kartell, och det har också lyckats
dem att övertala regeringen att utfärda exportförbud på kant- och gatsten.
Jag talade för någon tid sedan med en fransman, och han sade, att det
rådde egendomliga förhållanden i Sverige. Här utfärdar man nämligen
exportförbud under dåliga tider för en vara som man har överflöd av, medan
andra länder lämna exportpremier i mer eller mindre förtäckta former. Nu
kan man ju ifrågasätta, huruvida en dylik åtgärd att utan riksdagens hörande
på administrativ väg utfärda exportförbud på vissa varor står i full överensstämmelse
med gällande grundlag. Det är fler intressen, som beröras av
denna stentillverkning, än just dessa firmors, nämligen en massa bergägares
och andras. Men nu går man bara till regeringen och får den som sagt att gå
in för exportförbud. Nu skulle jag velat vädja till handelsministern, om han
varit här, att han gör vad han kan, och, tills denna kartell hinner stabilisera
sig, ger de licenser, som begäras. Vi ha, som en talare på förmiddagen
nämnde, även att konkurrera med Norge. Det har visat sig på sista tiden,
att Norge fått en hel del av de beställningar, som annars skulle gått till
Sverige. Den firma, som tecknat kontrakt med dessa små företag, förklarade,
att den icke ville skriva kontrakt med en kartell, utan att man ville hålla
sig till sina gamla leverantörer. När man nu skall betala ut så mycket i
arbetslöshetsunderstöd, tycker jag, att man borde ta vara på alla tillfällen
för att få produktivt arbete utfört.

Det är vidare en annan fråga, som jag skulle vilja säga något om här.
Det var nämligen en liten dispyt mellan herr Olsson i Staxäng och herr
Strindlund örn dikningsföretagen. En motion har som bekant väckts av
herr Olsson i Staxäng m. fl. om att man även skulle kunna få räkna dikningsföretag
bland de företag, som kunna utföras som statskommunala eller beredskapsarbeten.
Ansökningar, som inlämnas till arbetslöshetskommissionen,
örn att få dikningsarbete utfört, remitteras till lantbruksstyrelsen för yttrande.
Befinner det sig då, att båtnadsvärdet är så stort att lån kan fås i van -

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
lig ordning genom lantbruksstyrelsen avslår arbetslöshetskommissionen framställningen.
Men även om båtnaden är för ringa att utfå lån i vanlig ordning
har arbetslöshetskommissionen varit ohågad att ta dikningsarbeten. Herr
Strindlund var inne på detta kapitel, och han ansåg, att det skulle innebära
en favorisering av de jordbrukare, som kunde få ett sådant arbete utfört.
Ja, så talar den, som icke är insatt i de verkliga förhållandena i de distrikt,
där arbetslösheten är som värst. Herr Strindlund anser naturligtvis, att det
är mycket bättre att göra i ordning en fotbollsplan och något liknande än att
man skall utföra ett nyttigt arbete. Jag skulle i detta sammanhang särskilt
vilja omnämna ett företag för att belysa vad jag här sagt. I en kommun,
som icke ligger så långt ifrån den, jag har äran tillhöra och som jag väl känner
till, togo sig för många år sedan några lantbrukare före att dika ut ett
vattenområde och fingo på så sätt en rätt ansenlig åkerareal. Det var ett
stort företag på sin tid, men lönerna voro icke så stora, och det hela gick
ihop. Man grävde sålunda en stor kanal och fick mycken odlingsbar mark.
Det har gått bra i många år, men så småningom har jordras inträffat undan
för undan och upprensning bör ske. Med nuvarande arbetslöner orka dessa
lantbrukare icke öppna kanalen igen på egen bekostnad utan ha hänvänt sig
till lantbruksstyrelsen för att få ett förslag upprättat angående kostnaderna
och möjligheten att få hjälp av statsmedel. Den ingenjör, som gjort upp detta
förslag, har förklarat, att båtnaden är tillräcklig, medan lantbruksstyrelsen
har vid granskningen av ärendet kommit till den uppfattningen, att det icke
lönar sig. Där är föreslagen en kulvert, som skulle lämpa sig alldeles utmärkt
såsom arbete för stenhuggare. Detta arbete står på gränsen och skulle med
fördel kunna utföras som beredskapsarbete eller statskommunalt arbete. Men
därför att dessa myndigheter ställt sig avvisande, är detta icke möjligt. Man
gör hellre någonting, som är till ringa eller ingen nytta. Man syftar med
denna motion, herr Strindlund, till att få ett förnuftigt arbete eller ett arbete,
som kan vara till båtnad för folket, utfört. Naturligtvis är det på många
håll på samma sätt. Man bör ju lia rätt att framhålla dessa förhållanden såsom
stöd för sin uppfattning i frågan. Herr talman, jag skall icke förlänga
debatten. Jag har bara velat peka på dessa spörsmål, och jag hoppas som
sagt, att regeringen skall ta hänsyn till vad jag här anfört.

Detta ideliga klander, som förts emot regeringen, måste jag för min del
tillbakavisa. Jag har ingen anledning att tala för regeringen, men örn det
suttit en annan regering t. ex. herr Lindman i regeringsställning, vågar jag
påstå, att han kanhända varit nödsakad att begära samma summor, som regeringen
nu föreslagit. Det är väl inte för ro skull, som man försökt kämpa
sig igenom denna kris. Jag vet egentligen icke någon, som fått för mycket.
Vem det i så fall skulle vara, är nog svårt att säga.

Jag kan, herr talman, icke underlåta att säga några ord till herr Carlström
också med anledning av hans yttrande örn att den ena kommunen efter
den andra rusar åstad för att få hjälp. Ja, hade herr Carlström reda på, hur
det ser ut i detta avseende, hade han icke yttrat sig på detta sätt. Kommunerna
måste ju faktiskt på knä, innan de kunna få hjälp. När de göra framställning
örn statskommunalt arbete, prövas ju framställningen, och lia de
icke en alltför hög beskattning, får kommunen bidraga med 50 % av kostnaderna.
Under sådana förhållanden kan jag försäkra herr Carlström, att det
nog inte är många kommuner, som gå och skaffa sina behövande arbete i
onödan, när man nämligen skall betala 50 % av lönen. Allteftersom skatten
stiger, höjer arbetslöshetskommissionen och Kungl. Majit statsbidraget. När
kommunen är ruinerad, kan man få 90 å 95 %. Jag förstår ju, att de herrar,
som bo i andra trakter, och som inte lia så stor kännedom örn dessa förhål -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
landen, kunna hålla på nied ett dylikt resonemang, men örn herrarna toge
reda på, hur det i själva verket ligger till i landet i dess helhet, skulle de säkert
få besked. Det är naturligt att varje människa vill göra sitt bästa, och
att hon så snart som möjligt vill komma ifrån dessa förhållanden. Men så
länge nöd råder, får man också lov att ge den hjälp, som behövs. Här talas
så mycket om, att man icke skall låna upp pengar. Det har ju emellertid
visat sig, att då de, som ha de höga inkomsterna och de stora kapitalen, icke
kunna låna ut sina pengar till det egna landet, ha de släppt ut hundratals
miljoner till utlandet, som de kanske aldrig få tillbaka. Under sådana förhållanden
är det väl bättre, örn dessa personer hade möjlighet att låna ut sina
pengar till det egna landet för ändamål, som avse att lindra arbetslösheten
och få i gång arbeten, vilka kunna gagna landet i dess helhet. Under de
senaste 25 åren har ifrån vårt land exporterats kapital till ett värde av 3^2
miljarder kronor. Det tyder icke på, att vi stå vid ruinens brant. Örn vi se
på dessa frågor från olika synpunkter, tror jag icke, att man har så stor anledning
att klandra regeringen för den begäran, som den kommit med. vilket
ju också framgår därutav, att regeringen fått en rätt så stor majoritet inom
det utskott, som haft att behandla regeringens förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindberg i Stockholm: Innan jag övergår till den fråga, som jag

egentligen skulle tala om, vill jag säga, att det gör ett beklämmande intryck
på en, när man hör en hel del talare från högerhåll resonera om arbetslösheten
och de arbetslösa precis som örn det vore fråga örn vanlig simpel affärsvara,
en vara, som man kan pruta på, när det gäller priset för den arbetslöses
levnadskostnader, hur mycket som helst. Ju billigare man kan få den där varan,
ju bättre tycker man att det är, förefaller det. Det är väl ändå väl hårt,
tycker jag, att på det sättet resonera örn dessa saker, när man vet, att de arbetslösas
lott är både svår och hård. Man skall väl icke här i riksdagen behöva
lägga ytterligare salt i de sår, som arbetslösheten förorsakat. Man borde, tycker
jag, på högerhåll, där man är i den lyckliga omständigheten att man icke
behöver gå sysslolös och utan medel för sin försörjning en enda dag, icke så
att säga kasta smuts på dem, som ofrivilligt råkat ut i arbetslöshet.

Herr Lindman talade här på förmiddagen om, att han varit ute och sökt
kohandla, örn jag så får säga, just örn de arbetslösa. Han hade varit ute med
trevare hos andra partier för att försöka få dem att gå med på en billigare
arbetslöshetspolitik, än den regeringen gått in för. Men han fann — olyckligtvis
kanske han inte sade, men nog menade han det — icke någon som var
villig att ge sig i lag med honom, så att det kunde bli ett nytt kohandlarparti
elle.r en ny kohandelsmajoritet vid årets riksdag. Han sade också, att högern
i dessa frågor icke röstade, efter vad jag kunde förstå, efter partilinjer; det
användes icke någon partipiska inom det partiet. Det gav mig just versionen
av de djur, som leva i flock. De skocka sig samman, när fara hotar, och de
följa också ganska troget varandra, när det gäller att fly för en sådan. På
det sättet kan man säga att det är med den svenska högern just i denna fråga.

Jag begärde emellertid ordet för en annan sak. Det har nämligen i utskottsutlåtandet
på sid. 17 sagts ifrån, att utskottet anser att den arbetslöse
i regel skall ha vistats i kommunen under en tid av minst nio månader och tilllika
under denna tid ha innehaft anställning av mera stadigvarande beskaffenhet.
Härigenom torde tillräckliga garantier mot missbruk hava skapats.

Kungl. Maj :t har i fråga örn detta bostadsband ansett det tillräckligt att den
arbetslöse vistats i kommunen i sex månader för att komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp,
naturligtvis under förutsättning, att han icke är skriven i den

Tisdagen den 12 juni p. nj.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
kommun, där han vistas. Statsutskottet har emellertid utökat tiden till nio
månader. Det finns i detta land en grupp arbetare, som egentligen icke ha
någon hemkommun att vistas i. De lia visserligen en hemkommun, där de
skola vara skrivna, men på grund av sitt yrkes karaktär kunna de icke vistas
i denna utan måste söka sig till hamnstädernas kommuner och uppehålla sig
där för att kunna erhålla arbete inom sitt yrkeS Man kan således icke räkna
med, att denna arbetargrupp skall kunna erhålla arbete inom den kommun,
där vederbörande för tillfället uppehåller sig, och följaktligen skulle han enligt
den bestämmelse, som finns i utskottets utlåtande, aldrig kunna påyrka att
erhålla arbetslöshetshjälp i vistelsekommunen. Han skulle således tvingas att
resa till sin hemkommun, varvid staten skulle bidraga med halva resekostnaden
och kommunen exempelvis med återstoden, såvida inte mannen själv har
något att lägga till. På det sättet skulle han sändas till en kommun, där han
inte har någon som helst möjlighet att erhålla arbete utan får gå där sysslolös
och kanske i sinom tid komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp. Det är
klart, att när det gäller en sådan grupp måste det väl ändå ha kunnat gå för
sig att få ett undantag för densamma, ty det är väl inte meningen att man genom
en dylik bestämmelse skall utestänga sjöfolksgruppen från att erhålla samma
understöd som stat och kommun lämna till andra arbetare, som äro i samma
tråkiga belägenhet.

Tidigare ha ju funnits bestämmelser om, att exempelvis arbetslöshetskommissionen
har bidragit med 75 procent till kontantunderstöd åt sjömän, som
inte varit skrivna i de kommuner, där de sökt hyra, men det har ankommit och
det skall fortfarande ankomma på dessa kommuner och deras arbetslöshetsorgan
att göra framställning till kommissionen om statsbidrag. Vi ha inom
vårt förbund gjort framställningar till regeringen örn den saken, och man har
också genom regeringens medverkan meddelat arbetslöshetskommissionen, att
man hade denna möjlighet, men det finns ändå inte så värst många hamnstadskommuner,
som sökt statsbidrag till där icke mantalsskrivna sjömän. Vi gjorde
här i Stockholm i vintras en framställning till Stockholms arbetslöshetskommitté
om att den i sin tur skulle hemställa till arbetslöshetskommissionen
örn statsbidrag till arbetslösa sjömän, som icke voro skrivna i Stockholm. Det
meddelades då efter lång väntan från kommittén, att man icke kunde göra en
sådan ansökan hos kommissionen, därför att icke tillräckligt stort antal arbetslösa,
i Stockholm icke mantalsskrivna sjömän, gjort framställning örn understöd.
Man visste heller inte på kommittén, huruvida det fanns något större
antal arbetslösa sådana sjömän här i staden. Vi gjorde då en undersökning
och konstaterade, att enligt sjömansförmedlingens rapporter per den 28 februari
1934 funnos här icke mindre än 311 i Stockholm icke mantalsskrivna
sjömän, som voro anmälda för erhållande av hyra och som också hade stämplat
under februari månad. Vid samma tidpunkt var det icke mer än omkring
30 i Stockholm icke mantalsskrivna sjömän, som här erhöllo kontantunderstöd
eller hjälp av statsanslaget genom arbetslöshetskommittén. Det var således
icke mer än omkring nio procent av hela antalet som fingo hjälp, och på samma
sätt förhåller det sig i en rad andra hamnstäder. Det finns också hamnstäder,
där man inte ens brytt sig örn att göra framställning till kommissionen
örn bidrag till kontanthjälp åt sjömän.

Nu måste man ju säga sig, att det kanhända är ganska svårt att i ett sådant
här sammanhang få in en bestämmelse, som tar sikte på just de särförhållanden,
som äro rådande för sjöfolket. Men man borde ändå, tycker jag, även
örn man inte i utskottsutlåtandet och ej heller i de direktiv, sorn komma att utfärdas
till arbetslöshetskommissionen, kunnat direkt säga ifrån, att det skall
göras undantag för sjömän, kunna gå så långt att man säger, att det åtminsto -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
ne icke kräves att de skola haft arbete en viss längre tid i den kommun, där de
söka understöd. Det finns nämligen ingen möjlighet för dem att erhålla sådant
arbete och på den vägen komma i åtnjutande av understöd, och man skall
väl ändå inte gå in för att tvinga dessa människor upp i skogskommuner, där
de inte ha någon som helst möjlighet att erhålla arbete inom sitt yrke.

Jag skall i detta sammanhäng beröra en fråga, som visserligen icke direkt
men indirekt hör hit. Det gäller en sjöman, som varit skriven i Stockholm i
nära två år. Han begärde hjälp av arbetslöshetskommittén, alltså att få komma
ut på statskommunala reservarbeten eller få annan hjälp, tillräcklig för att
han skulle kunna försörja sig och sin familj. Då kom man underfund med
att det visst fattades någon tid för att han skulle vara hemortsberättigad här
i staden, ehuru han var skriven här och varit här i över två år. Man meddelade
honom då fattighjälp, men på det sättet blev han ju icke hemortsberättigad
här, och när han sedermera kom och begärde ytterligare hjälp, hänvisade man
honom till Hälsingborg och föreslog, att man skulle skicka honom och hans
familj till Hälsingborg, en stad, där han inte varit på flera år. Vad skulle
det betytt för den mannen, örn han rest till Hälsingborg? Jo, att han fått gå
arbetslös där i ytterligare ett år utöver den tid han gått arbetslös i Stockholm,
vilket var mellan fem och sex månader. På grund av dessa bestämmelser skulle
således personen i fråga tvingas att gå arbetslös så lång tid. Det är naturligtvis
inte direktivens och inte riksdagens mening, att man skall förfara på
det sättet. Det är bara vissa myndighetspersoner, som försöka tolka direktiven
på sämsta möjliga sätt och härigenom göra sig skyldiga till sådan blunder.
De skapa på detta sätt en misstämning emot sig, som säkerligen kommer
att bli svår att taga bort. Såsom ofta sker vid reservarbetena försöka förmännen
att göra det så svårt och så tråkigt som möjligt för de arbetslösa, och
därigenom ställa de alla de åtgärder, som vidtagas från samhällets sida, i en
viss misskredit, något som naturligtvis inte är önskat och avsett.

Nu finns det, som sagt, ingen möjlighet för mig att göra något direkt yrkande
i denna fråga, men jag vill ändå ha sagt detta till protokollet för att på
detta sätt få fram en vädjan till dem det vederbör att observera den grupp,
som heter sjömän, och beakta, att deras förhållanden icke äro att jämföra med
andras. Deras arbetsplatser äro ju icke lokaliserade till någon viss kommun
eller någon viss stad. Deras arbetsplats är ju ombord på fartyg, och det kan
därför aldrig bli tal örn att jämföra dem med övriga arbetare, som ha sitt arbete
förlagt till en viss kommun, i regel den kommun, där de äro skrivna. Är
det så, att de flytta från den ena kommunen till den andra, stanna de i alla fall
kvar på land, och få på så sätt sina förhållanden reglerade enligt de bestämmelser,
som finnas.

Jag har, som sagt, herr talman, icke något yrkande utan har endast velat
vädja, att de av mig här berörda förhållandena beaktas, när direktiven skrivas
ut.

Herr Flyg: Herr talman! Till byggnad och till sin karaktär är det ut skottsförslag,

som vi här ha framför oss och som varit föremål för denna långa
debatt, likartat med motsvarande förslag från föregående år. Tillsammans
med de beslut, som riksdagen tidigare har fattat beträffande hjälp till jordbruket,
visar detta förslag, att bryggan håller, om jag får använda dessa ord,
d. v. s. den brygga, som föregående år slogs i välfärdsutskottet mellan å ena
sidan Barnhusgatan i Stockholm, å andra sidan Bramstorp nere i Skåne.

I detta förslag i år liksom i fjolårets förslag örn hjälp åt de arbetslösa är det
arhetslöshetskommissionen, som dominerar. Den dominerar såsom den form,
under vilken de arbetslösa skola hjälpas, under vilken de skola beredas arbete,

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

''Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
under vilken de skola erhålla understöd o. s. v. Vårt parti är i dag, liksom
det har varit tidigare, motståndare till arbetslöshetskommissionen, och man
kan säga, att det är ifrån två utgångspunkter, som detta motstånd kan motiveras
och byggas upp. Den första utgångspunkten är, huruvida arbetslöshetskommissionen
till sin verksamhet kan försvaras ur ekonomiska förnuftssynpunkter.
Den utgångspunkten är av sådan art, att den borde, tycker jag, omfattas
även av andra meningsriktningar, andra partier i riksdagen än vårt.
Jag ställer här en fråga. Det är visserligen sent i debatten, men jag ställer
den till de talare, som jag vet komma efter mig, exempelvis — och det är mycket
riktigt att rikta den dit —- till herr Pehrsson i Bramstorp: Kan och vill herr
Pehrsson i Bramstorp taga ansvaret för arbetslöshetskommissionens politik ur
ekonomiskt förnuftiga synpunkter? Kan han taga ansvaret för att en vägsträcka
— jag behöver inte säga var någonstans, ty det finns många sådana
vägsträckor — vilken skulle, utförd av entreprenör i öppna marknaden med
arbetare, anställda enligt avtalsenliga löner, kosta stat och kommun exempelvis
80,000 kronor, därför att den utföres av arbetslöshetskommissionen enligt
dess löner kostar 30,000 kronor mera eller 110,000 kronor? Yar finns det
förnuftiga i en sådan politik? Det folk, som har arbete, har det sämre, deras
köpkraft är mindre — och det är ju en synpunkt, som man framför allt från
bondeförbundets sida borde uppmärksamma — och det kostar dem, som skola
betala det, mera.

Jag träffade på dylika exempel, som det jag här nämnt, nere på en plats i
Blekinge. Det var inte någon arg och omöjlig medlem av vårt parti, som där
steg upp och gjorde en svartmålning, utan det var en lantman, vars politiska
kulör jag inte alls har någon aning örn, som i den efter mitt anförande följande
debatten tog detta exempel på, hur arbetslöshetskommissionens verksamhet
på den platsen — och på flera andra platser förefinnas liknande exempel -—
verkade. Jag har från min egen närliggande hemkommun liknande exempel
att föra fram, men jag skall inte göra det. Talmannen har ju vädjat till oss,
att vi skola försöka koncentrera oss. Men jag menar, att här håller regeringen
på det nuvarande systemet, här håller bondeförbundet på det, och högerns opposition
består ju i att A.K.-regimen skall fortfara fast i ännu mera skärpt
form, alltså ännu sämre förhållanden för de arbetande. Omkostnadsapparaten,
hela det byråkratiska systemet, har ingen av herrarna tagit avstånd ifrån,
och jag ställer frågan till herr Pehrsson i Bramstorp och.varför inte också till
herr Björck i Kristianstad såsom en talare från högerpartiet, som skall upp örn
en stund: Försvaret från er sida för A.K.-systemet från ekonomiskt förnuftiga
synpunkter vore ytterst intressant att se.

Då säger man: Hur skola vi då bära oss åt? Jag vet inte, örn tanken är alltför
enkel. Jag var inne på den i årets remissdebatt. Jag begär naturligtvis
inte, herr talman, att någon av representanterna i statsutskottet eller regeringen
skall taga hänsyn till, vad jag möjligen kan säga i en remissdebatt, det gör
jag ingalunda. Men jag pekade där på hurusom en funktionär inom väg- och
vattenbyggnadskårens arbetarförbund har utvecklat en tankegång, som kort
formulerad tog sig uttryck i följande ord: Tänk, sade han, örn de medel, som
nu disponeras av arbetslöshetskommissionen för vägarbeten, i stället hade ställts
direkt till vägstyrelsernas förfogande. Tänk, om man tog sig före att begära
av respektive vägdistrikt ett förslag på där önskvärda och nödvändiga vägar,
granskade dessa, tog ut de som voro nödvändigast och viktigast och ställde till
respektive vägstyrelses förfogande så och så stor summa, för de och de vägsträckornas
utförande genom entreprenörer till avtalsenliga löner. Det var
hans tankegång.

Örn man bedriver en sådan politik som vägbyggnadspolitik i mycket stor ut -

-Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
sträckning och utför nödvändiga och nyttiga vägar, synes mig den metoden
vara mycket naturlig och ligga nära till hands. Varför användes den inte?

Härmed kommer jag över på arbetslöshetskommissionens andra sida. I-åt
mig säga det andra motivet, varför man måste vara motståndare till detta
system. En sådan arbetslöshetspolitik med avtalsenliga löner skulle helt och
hållet stå i motsättning till herr Lindmans, högerns, moraliska, utslagsgivande
uppfattning om hur arbetslöshetskommissionen skall verka. Herr Lindman
har även i dag gjort en liten programförklaring till vad han tidigare gjort, och
enligt hans uppfattning skulle man gå in för en ännu sämre lönepolitik, ännu
strängare bestämmelser. Det var meningen. Vad är det, som här träder fram?
Jag skulle tro, att här ha vi den moraliska linjen, örn man så får säga, för
arbetslöshetskommissionens politik överhuvud taget, för arbetslöshetshjälpen.
Om man vill lia en bild, är det, att herr Lindman tänker sig, att i den man
som vi nödgas och måste för att inte behöva skämmas hjälpa den arbetslöse, så
skall han hållas nere på en sådan nivå, d. v. s. hjälpen får inte bli större än
att han ständigt känner pressningen av att vara arbetslös. Han skall med
andra ord hållas ungefär såsom en jägare före jakttidens inträde håller sina
jakthundar, litet svultna, färdiga att gå på jakt, omedelbart gå på spår, och
den arbetslöse skall med näsan vädra ute på den öppna arbetsmarknaden för
att vara beredd att ständigt kasta sig över ett arbete, som skall förflytta honom
från de arbetslösas antal. Detta är utgångspunkten för herr Lindmans
resonemang i denna fråga, men det är dessutom den allmänna linjen eller rättare
sagt den moraliska linjen för den arbetslöshetspolitik, som bedrivs här i
landet. Vi ha sett, hur denna tagit sig uttryck i de lönenedsättningar och de
försämringar, som under det gångna året gjorts beträffande A.K.-arbetarnas
löner på olika orter.

I detta sammanhang, herr talman, skall jag be att få säga ett par ord till
herr Andersson i Malmö, vilken efter middagsrasten såsom förste talare var
uppe och talade på ett sådant sätt, att jag fick det mycket bestämda intrycket,
att han här ville företräda sitt parti, regeringspartiet, i försvarsadvokatens gestalt
och skepnad. Han sade, att här har man påtalat vår inställning i lönefrågan
under valrörelsen 1932. Och herr Andersson svarar på det: Vi ha ingen
anledning att i fråga örn den ståndpunkt i lönefrågan, som vi intogo 1932,
ändra vårt ställningstagande. Med andra ord, vi hålla fast vid det. Parollen
vid den tidpunkten var: Bort med arbetslöshetskommissionen, åt de arbetslösa
arbete till avtalsenliga löner! Jag hörde det vid åtskilliga tillfällen.

Jag vill ju säga, att den politik, som man slagit in på med uppgörelsen i
välfärdsutskottet i fjol, d. v. s. det som vi populärt ha kallat för kohandel,
är det första beviset på, att herr Andersson i Malmö talar mot bättre vetande,
ty den politiken är ett belägg på, att man har i den frågan ändrat mening. Vidare
kan jag inte undgå att här i kammaren erinra mig, då jag hör ett dylikt
tal från herr Andersson i Malmö — örn han talade officiellt på partiets vägnar
eller på eget initiativ vet jag inte — vad en mycket framstående socialdemokratisk
agitator, en av de mannar, vilka under det gångna året permanent
rest landet runt som regeringens främste advokat, nämligen redaktör Gunnar
Lundberg, på ett diskussionsmöte för någon vecka sedan offentligen förklarade
gentemot mig. Han förklarade inför detta offentliga möte: Det är uppenbart,
att det går inte i längden att betala de arbetslösa löner, vilka överstiga
vad som betalas i den öppna marknaden. Han tog skogs- och lantarbetarna
såsom utgångspunkt för detta sitt resonemang. Det var herr Gunnar Lundberg—
ännu ej på något sätt dementerad. Ännu har det icke förekommit något
officiellt avståndstagande från hans resonemang. Och vad är det nu för resonemang
han för? Jo, det är det resonemang, som i vanliga fall kommer från

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
första platsen på Stockholmsbänken här i kammaren. Den synpunkten företräder
alltså denne den främste advokaten för regeringens politik. Och så
stiger herr Andersson i Malmö upp i kammaren och försöker inbilla kammaren
och offentligheten — så långt kammarens protokoll når — att socialdemokraterna
icke ändrat ståndpunkt i fråga örn reservarbetarnas löner, utan att de nu
ha samma ståndpunkt som år 1932. — Herr Pehrsson i Bramstorp visar mig
sin klocka. Jag kan ju visa honom, att jag också har en. Jag tänker fortsätta
en liten stund till, ty jag anser, att det jag har att säga är av en viss vikt
i den debatt, som här föres.

Jag går så över till herrarnas tal örn konjunkturerna. Herr finansministern
talade om dem, örn de bättre konjunkturer, som vi redan äro inne i och som
vi alla hoppas skola vara början till en förbättring av situationen. Hans excellens
herr statsministern har även talat örn den. Jag skall för mitt vidkommande
icke på något sätt bestrida, att det finns en viss tendens och en tydlig
tendens — det skall jag gärna medgiva — till en vändning mot väd man
kallar bättre konjunkturer. Men jag skulle vilja ge herrarna ett råd — jag
kanske då icke så mycket skall rikta mig till herr Wigforss, som gav en viss
förklaring till dessa bättre konjunkturer, nämligen bl. a. Roosevelts politik
i Amerika, som medfört ett visst uppsving, och de ökade rustningarna, som
förbättrat läget för den svenska järn- och stålindustrien. Men jag skulle
vilja säga: bygg inte för mycket på dessa bättre konjunkturer, och kom ihåg,
då vi tala örn detta problem, att vårt land icke är en liten de lycksaligas ö
några meter ovanför den övriga smutsiga och otrevliga jorden, utan att vi
hänga samman med denna värld och verklighet i övrigt. Om vi titta litet på
läget i världen just nu, tror jag, att vi icke vare sig genom att studera Amerika
och vad som där sker på grund av de vidtagna åtgärderna eller genom att
Studera länder, som ligga oss närmare, få anledning att draga den slutsatsen,
att vi äro inne i en framåtgående process mot bättre konjunkturer, att krisens
svarta dalgång är passerad och att vi gå mot solbelysta höjder i ett ljusare
framtidsrike. Jag tror, att vi göra klokt i allesammans — och framför allt
herrarna på regeringsbänken, som ha hand örn den officiella politiken •— att
icke för mycket kalkylera med utgångspunkt från en sådan uppfattning. Men
även om det nu blir vad man kallar bättre konjunkturer, måste vi vara medvetna
om — och detta har sagts förut; herr Wigforss är på det klara med
det — att arbetslöshetsproblemet därmed icke är löst. Jag vågar säga här i
kväll — ehuru jag är glad, örn verkligheten kommer att visa, att jag haft
orätt — att även med de bättre konjunkturerna som ett betydande faktum
vi komma att om ett eller två år här i landet lia mellan 80,000 och 100,000
arbetslösa. — Nu visar herr Pehrsson i Bramstorp på nytt, att han har en
guldklocka. Vi kunna alltså till kammarens protokoll konstatera detta tvenne
gånger. — I Amerika har man i viss mån en högkonjunktur, men de arbetslösas
antal är likväl stort. Hitlerregimen i Tyskland satte som sin uppgift,
att arbetslösheten skulle avvecklas och vidtog åtgärder efter sitt patent. Arbetslösheten
består emellertid. Den har fått andra former och en annan sammansättning,
men den är likväl ett faktum.

Det var visst herr Carlström, som sade här -— med sin vishets pekfinger
riktad mot regeringsbänken — att regeringen snart borde tänka på vad som
skall göras åt det faktum, att trots vändningen i konjunkturerna arbetslösheten
består. Jag har ingen anledning att bestrida, att regeringen bör tänka
på detta problem, men jag vill säga till herr Carlström — var han nu befinner
sig — att det ligger en viss risk i att rekommendera denna hyggliga och för
samhällets bästa mycket intresserade regering att tänka på detta problem. Ty
den som tänker igenom det till botten, kommer till den slutsatsen, att det är

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
samma problem som problemet att förinta det system, av vilket arbetslösheten
gått fram som en given följd. Här ha herrarna nyligen diskuterat andra
frågor, om vilka jag för mitt vidkommande sagt — och jag är övertygad om att
jag har rätt — att de sammanhänga med läget just nu, frågor som vi icke
diskuterat på ett tidigare stadium men som under de senare åren dykt upp
här i Sverige liksom i andra länder, frågor om antifacklig lagstiftning, om
reservpolis, örn åtgärder för ordningens upprätthållande och arbetsfredens
garanterande o. s. v. Vi ha sett hur i Italien genom fascismen, i Tyskland
genom nationalsocialismen och i England genom en nationalregering den
gamla hederliga och på sin tid heliga demokratien är sopad åt sidan. Varför?
Jo, därför att den icke förmått lösa det problem, varmed vi i dag brottas, det
problem som herr Carlström rekommenderade regeringen att tänka på. Därför
experimenterar man med dessa olika former, därför är högern inne på nya
linjer för att här i Sverige försöka sig andra vägar, även den, att finna en möjlighet
att komma ur detta problem. Man löser icke problemet •— här i landet
lika litet som i andra länder — med fascism, med nationalsocialism, med en
nationalregering. Man löser det endast örn det system likvideras, som i dag
består och som leder fram till massarbetslöshet, som är grundorsaken till den
världskris, vari arbetslösheten bottnar, som är orsaken till den krigsfara, som
i dag består. När herr Carlström rekommenderar herrarna på regeringsbänken
att tänka på att lösa det problemet, rekommenderar han dem i själva verket,
utan att han är medveten därom, att tänka på att likvidera kapitalismen här
i landet, d. v. s. han rekommenderar dem att utfinna en form för revolutionär
kamp och omstörtning. Detta menade ju icke herr Carlström, men det är i
realiteten innehållet i hans rekommendation till regeringen.

Så står i dag frågan, herr talman, för Sveriges vidkommande. Vad vi besluta
i dag, är en hjälp åt de arbetslösa, vilken är moraliskt oförsvarlig därför
att den icke uppfyller den demokratiska statens ofrånkomliga plikt att ge
den i nöd levande medborgaren, som utan egen förskyllan kastas ut i arbetslöshet,
en dräglig tillvaro under den tid han befinner sig i detta nödtillstånd,
ett system som är ekonomiskt ohållbart därför att det belastar stat och kommun
med drygare bördor än all annan arbetslöshetspolitik. Vad vi i dag gå in för
är en fortsatt -— förlåt uttrycket — kohandel, ett fortsatt lappverk, vilket
leder till ett resultat, som man icke är nöjd med på regeringsbänken, som de
som skola hjälpas icke äro nöjda med — ty missnöjet växer —- och som herr
Lindman icke är nöjd med. Jag skulle vilja se den i kammaren, som vore
beredd att stiga upp och utbringa ett leve för detta system och säga, att man
därmed kommer fram till ett utmärkt resultat. Det är ett lappverk på ett?
kläde, som redan förut är tillräckligt lappat. Därför är det, herr talman, som
vi för vår del ställa oss som motståndare icke blott till arbetslöshetskommissionen
utan till hela det förslag, som här framlägges. För vårt vidkommande
ställa vi det förslag, som vi utarbetat och som är byggt på deras intressen,
vilka det här gäller att hjälpa, ett förslag som ej bygger på statens och kommunernas
intressen utan går ut ifrån vad de människor, som det här är frågan
om, lia rätt att kräva av den demokratiska stat, i vilken vi bygga och bo och
för vilken denna församling skall vara den styrande församlingen.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till det förslag, som
tidigare under debatten formulerats av herr Ström i Göteborg.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Jeppsson fann under förmid dagens

debatt lämpligt att säga, att jag och mina meningsfränder åtminstone
icke påskyndat arbetet i utskottet. Han ville därmed tydligen låta påskina,
att vi resonerat för mycket. När herr Jeppsson ger mig detta lilla sidohugg,

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
förstår jag honom mycket väl. Han tillhör ju det segrande regeringsblocket
här i dag, och jag märkte nogsamt i utskottet, att man från den sidan ville,
att vi, när vi äntligen kommo till behandlingen av dessa stora frågor, icke
skulle resonera utan bara votera. Från vår sida ansågo vi emellertid frågorna
så betydelsefulla, att vi måste hålla på att de skulle få en saklig behandling.

Herr Strindlund hade några ord att säga örn de möjligheter, som förelegat
för en begränsning av anslagsbeloppens storlek. Han yttrade, att örn högerns
representanter från början gått in i resonemang på de olika punkterna, skulle
ett ur sparsamhetssynpunkt bättre resultat lia ernåtts. Herr Strindlund påstår
alltså, i motsats till herr Jeppsson, att högern icke velat resonera örn
dessa frågor. Jag inlägger en gensaga mot detta hans påstående. Vi ha
hela tiden varit redobogna till sakligt meningsutbyte, och jag ber att få hänvisa
till vad herr Strindlunds egen partichef, herr Pehrsson i Bramstorp, under
sitt anförande upplyste kammaren örn, nämligen att det försiggått underhandlingar
mellan hans parti och högern örn ett nedbringande av de olika anslagssummorna.
Detta är sant, och underhandlingarna pågingo ganska länge.
Det visar alltså oriktigheten i herr Strindlunds påstående. Att sedan bondeförbundets
intresse för en försiktig och sparsam statshushållning var så
svagt, att underhandlingarna icke ledde till resultat och till en överenskommelse,
som ur statsekonomisk synpunkt var godtagbar, kan rimligtvis icke läggas
högern till last.

Under detta yttrande hade herr talmannen uppkommit och övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Wallén: Herr talman! När jag under dagens långa debatt hört sådana
högerns talare som herr Magnusson i Skövde och herr Persson i Falla och
sammanställt innehållet i deras anföranden med de sannolika konsekvenserna
av ett realiserande av deras politik, har jag med hänsyn till herr Magnussons
i Skövde långa politiska erfarenhet måst fråga mig, om han talat mot bättre
vetande eller örn hans ekonomiska vetande är till den grad begränsat, att han
icke själv förstår innebörden. Beträffande herr Persson i Falla är det icke behövligt
att göra dylika reflexioner. I hans fall kan man draga sina slutsatser
utan vidare.

Jag har icke heller kunnat underlåta att göra mig följande frågor, vilka jag
ber att få skicka vidare till vissa av högerns företrädare här i kammaren, högermän,
som ofta icke akta för roy att uppträda som samhällsbevarare och
t. o. m. som samhällsbefTämjare. Är det meningen att lämna de arbetslösa
utan effektiv hjälp? Örn så icke är fallet — och detta säger man ju — måste
konsekvensen bli den, att i den mån statens anslag icke räcka till, den kommunala
hjälpverksamheten måste träda emellan. Anse herrarna det rättvist
att försöka lätta statens bördor och i stället lägga större bördor på kommunerna.
Vad staten beträffar är ju skattegrunden inkomst och förmögenhet,
medan skattegrunden för kommunernas del i stor utsträckning utgöres av
taxeringsvärdena å fastigheterna, varifrån icke ens desamma åvilande skulder
eller räntor få avräknas. Skatten beräknas även på skuldbeloppen, ja, när det
gäller förlustbringande jordbruk, även på förlusten, i det att skatten beräknas,
som örn jordbrukaren hade 5 % rent netto på hela taxeringsvärdet av sin
fastighet. Tager man dessutom hänsyn till att det finns kommuner, som ha
en arbetslös på 1,000 ä 1,300 bevillningskronor, under det att andra koinmuner
ha en arbetslös på 10 ä 15 bevillningskronor, synes det mig, som om
orättfärdigheten i den ståndpunkt, som hävdas av högerns representanter,
framstår ännu tydligare. Jag uttalar min förvåning över att högerns jord -

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
brukarrepresentanter i dag icke klart tagit avstånd från en sådan politik.
För övrigt: vad betyder en sänkning av reservarbetslönerna — lönerna för de
sämst ställda i landet — liksom en sänkning av arbetslönerna i allmänhet?
Jo, minskad köpkraft och minskat skatteunderlag för kommunerna. Innebär
icke denna väg en ytterligare deflation, varigenom den arbetande befolkningen,
dit jordbrukarna höra, utsuges, varigenom skuldbördorna ökas, men varigenom
storfinansen och den internationella kapitalismen gynnas. Jag tvekar
icke att påstå, att åtminstone en del av högerns talesmän med full insikt
om detta faktum likväl arbeta i ovan angivna riktning. Jag stöder för övrigt
detta antagande även på vad som inträffade för några dagar sedan, då
högerpartiet till sin representant i den för näringarna så betydelsefulla riksbanken
utsåg en av deflationens ivrigaste förespråkare, en man som dessutom
är ständig motståndare till alla åtgärder till förmån för jordbruket, och
detta trots att den största näringsgrenen i landet, jordbruket, vilket herrarna
så ofta påstå sig vilja skydda, ännu icke har någon enda ordinarie ledamot i
riksbanksledningen. Då ansåg många bland jordbrukarna, t. o. m. inom högerns
egna led, att måttet var rågat — för att citera herr Lindman nyss.

Den av herr Lindman i dag förordade lånepolitiken — d. v. s. lån genom
privatbankerna i stället för genom staten mot billig ränta — bestyrker för
övrigt antagandet. Yar tro herrarna vi skulle ha stått i dag, örn det gamla
högerstyret fått fortsätta sin regim? Möjligtvis hade vi haft en liten grupp
medborgare, som fått sina privatförmögenheter ytterligare ökade, medan massor
av folk förlorat sina existensmöjligheter. Borde icke exemplet från andra
länder ha något att säga högern i detta avseende? Det går för resten icke
att slå blå dunster i ögonen på folkmassorna genom att kläda deflationen i en
benämning av sparsamhet. Sparsamhet hävda vi alla, men icke en sparsamhet,
som gör de fattiga fattigare och de rika rikare. Detta är en fortsättning
av högerns ränte-, bank- och valutapolitik, som betyder en sänkning av produktpriserna,
en sänkning av fastighetsvärdena, en sänkning av levnadsstandarden
samt en ökning i realiteten av skuldbördorna. Det är icke underligt,
litt folket ute i bygderna reagerar mot den gamla regimen, och detta icke bara
utanför högerpartiet, mina herrar, utan även inom detsamma. Den även av
herr Lindman i remissdebatten omnämnda folkgemenskapen bör gå före fåtalets
privilegier särskilt i nödtid, anser man med rätta.

Herr Magnusson i Skövde ansåg, att v.i radikaliserats och hade svårt att
återvända. Ja, herr Magnusson i Skövde, jag hoppas, att vi aldrig skola bli
så konservativa, att vi med hänsyn till fåtalets intressen skola oskäligt beröva
arbetaren hans nuvarande lönestandard till förfång bl. a. för den producerande
jordbrukarklassen. Var skulle vi för övrigt i dag varit, om vi följt högern
i dess jordbrukspolitik?

Folket hoppas — det kan jag försäkra — att örn ett systemskifte skall
komma till stånd, detta icke skall innebära ett genomförande av vare sig de av
herr Lindman eller herr Magnusson i Skövde på folkmöten i städerna framkastade
projekten. Folket önskar, att nuvarande orättvisor bl. a. på skattepolitikens,
på räntepolitikens och på den övriga penningpolitikens område avlägsnas,
samt att svenskt arbete värdesättes så, att icke den stora massan
kommer att sakna förvärvsmöjligheter och nödig köpkraft. Detta är emellertid
icke högerns program, varför jag, herr talman, icke kan ansluta mig till
detsamma men väl till utskottets yrkande.

Herr Brädefors: Herr talman! Statsministern meddelade här i dag, att det
finns tre olika slag av arbetslösa, nämligen de som anmäla sig, de som inte
anmäla sig, samt korttidsarbetare. Han anförde också som exempel, att i

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
Stockholm är antalet icke anmälda arbetslösa större än antalet av de arbetslösa,
som anmält sig till A. K.

Såväl i fjol som i år beräknar man de så kallade krishjälpsåtgärderna efter
den del av de arbetslösa, som har anmält sig till A. K., och inte alls efter det
stora antal, som herr statsministern har erkänt icke anmält sig till A. K. Trots
detta kunde statsministern i årets remissdebatt framhålla, att cirka 40 procent
av de anmälda arbetslösa hade blivit utan hjälp genom fjolårets krishjälpspolitik.
Örn vi sedan räkna med det dubbla antalet arbetslösa, hur många
procent blir det då, som bli utan hjälp? Det blir i varje fall majoriteten av
de arbetslösa, som inte få någon som helst hjälp genom den så kallade krishjälpspolitiken.
Detta är alltså enligt de meddelanden, som herr statsministern
själv har lämnat här, vilkas riktighet jag inte har någon anledning att betvivla.

Herr statsministern har också konstaterat, att högern har samma principiella
inställning till krishjälpspolitiken som socialdemokraterna. En annan
talare, herr Osberg, har sagt, att örn herr Lindman själv vore regeringschef,
skulle han ha föreslagit samma summor för arbetslöshetens bekämpande, som
den socialdemokratiska regeringen har föreslagit. Jag tror mycket väl att
så hade varit fallet, men ändå kritiserar högern den socialdemokratiska regeringen.
Man säger, att den inte har gjort nog stora inskränkningar och att
den inte har gjort arbetslöshetskommissionens direktiv nog reaktionära. I den
ställning, vari högern befinner sig, kan det vara angenämt att bara behöva
driva på den socialdemokratiska regeringen och riksdagsgruppen, när man ser,
att denna regering och riksdagsgrupp nästan i allt genomför den pådrivande
högerns egen politik. Det är inte endast i arbetslöshetsfrågorna och krishjälpsfrågorna,
utan även i en mängd andra frågor, som vi ha kunnat konstatera,
hurusom just denna pådrivande kraft ifrån högerns sida har inverkat
på regeringen och riksdagsmajoriteten, så att man har genomfört just vad
högern ville. Man kan som exempel nämna militärfrågan, den föreslagna lagstiftningen
mot arbetarrörelsen och så vidare.

När vi från det kommunistiska partiets sida ha väckt en motion örn avskaffande
av A. K. och dess direktiv, ha vi gjort detta, därför att vi anse, att
dessa direktiv äro så beskaffade, att de göra arbetarna i A. K:s förläggningar
fullständigt rättslösa. Dessa arbetare äro nämligen inte jämställda med
alla andra medborgare här i landet i rättsligt hänseende. Jag skall endast med
ett litet exempel illustrera, hur det är ställt i det avseendet.

Jag vill dock först passa på tillfället att påpeka, att även en socialdemokratisk
ledamot av denna kammare, nämligen herr Lövgren tidigare under
en debatt här i kammaren har erkänt, att efter de nya lönedirektivens införande
ha A. K.-arbetarna, åtminstone i Norrbotten, förtjänat mindre än
vad de förtjänat tidigare under de gamla direktiven. Då emellertid herr Lövgren
påstod, att orsaken till detta var kommunisternas agitation uppe i Norrbotten
i deras tidning Norrskensflamman, så är det för att bemöta detta påstående
tillräckligt att illustrera, hur de nuvarande A. K.-direktiven kunna
tillämpas. Det finns ju inte någon större fasthet i dessa direktiv, utan vilken
arbetsledare som helst kan uppträda i den mest reaktionära riktning. Jag
skall alltså be att få illustrera det rättslösa läge, vari A. K.-arbetarna befinna
sig, med följande exempel:

Det gäller några arbetare vid Örsjövägen, som blevo avskedade på grund
av att de vågade säga mot ingenjören, arbetsledaren, när'' denne kom och
dekreterade, att de skulle få så och så mycket för det och det arbetet. När
arbetarna vågade invända, att det inte fanns någon som helst möjlighet för
dem att livnära sig på den lönen, sade ingenjören: Ni äro avskedade. — Ar Andra

kammarens protokoll 1984. Nr 1/7. 7

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
betania försökte få rättelse genom en deputation, som besökte A. K. här i
Stockholm. Jag var själv med i denna deputation. När vi kommo upp till
A. K. i slutet av april månad, lovade man där uppe, att man skulle undersöka
saken noggrant, och sedan man gjort detta, skulle man lämna sitt. utslag.
Den 7 maj kommo dessa sex arbetare, som voro hemmahörande i Njurunda
socken i Ångermanland, till Stockholm på hemväg från nödhjälpsarbetsplatsen
och besökte då A. K. Jag följde även den gången med dem vid deras
besök hos A. K. De hade då redan på order av A. K. i Stockholm nere på
arbetsplatsen fått en skriftlig dom genom arbetsledaren, och de hade blivit
vräkta från sina bostäder. När vi emellertid kommo upp till A. Iv. här i
Stockholm, svarade man oss: Vi ha inte slutfört undersökningen ännu, och
på detta stadium kunna vi varken säga det ena eller det andra. — Dessa
arbetare hade emellertid redan då fått domen nummer 1 och blivit vräkta från
sina bostäder. När de sedan kommo till sin hemkommun i Njurunda, fingo de
meddelande örn att två dagar före deras besök hos A. K. i Stockholm, alltså
den 5 maj, hade Njurunda fattigvårdsstyrelse avkunnat domen nummer 2 över
dem. På ett intyg från A. K. i Stockholm örn att de hade slutat sitt arbete
på egen begäran hade fattigvårdsstyrelsen tilldelat dem varning och hotat
med internering och tvångsarbetsanstalt. Trots att ärendet hos A. K. ännu
befann sig på undersökningsstadiet, hade man alltså hunnit döma dessa arbetare
två gånger. Först den 24 maj var undersökningen klar, och jag fick
en avskrift av dess resultat. I denna avskrift stod det emellertid, märk väl,
ingenting örn att arbetarna hade slutat pa egen begäran.

En sådan rättslöshet äro alltså A. K.-arbetarna utsatta för. Jag vill^verkligen
fråga, vad det är för en svensk rättsskipning att döma tva gånger,
medan man ännu håller på att undersöka saken. I vanliga fall försöker man
väl först taga reda på örn det är riktigt, som den ena eller andra parten säger,
innan man fäller dom. Detta är åtminstone det tillvägagångssätt, som
har’ använts hittills, örn det inte har blivit några nya former på allra sista

Jag vill i detta sammanhang också påpeka en annan sak. Riksdagen har
ju fastställt direktiven för A. K:s verksamhet, och efter dessa har man sedan
utfärdat bestämmelser för de olika arbetsplatserna.. När det emellertid
gäller att trakassera arbetarna, bryr man sig helt enkelt inte örn dessa direktiv,
som man annars håller så heliga. Hur gick det till exempel för de arbetare
vid Valdemarsviksvägen, vilka som protest mot A. K:s svältpolitik nedlade
arbetet den dag, då en av deras kamrater begravdes? Jo, redan på middagen
samma dag som de nedlade arbetet fingo de genom platsbefälet meddelande
örn att A. K. i Stockholm hade beslutat, att de skulle avskedas. Jag var även
tillsammans med en deputation från dessa Valdersmarsviksarbetare uppe hos
A. K. Vi framställde härvid en direkt fråga, hur man så kvickt hade kunnat
få i väg ett meddelande först ifrån arbetsplatsen till Stockholm och sedan
samla kommissionen till sammanträde, fatta beslut och meddela detta
ned till arbetsplatsen. Man svarade oss då uppe hos A. K., att man redan
tidigare hade fattat ett principbeslut om, att vid första inträffande strejk
skulle arbetarna avskedas. Det står ju ändå i A. K:s direktiv, att man mäste
ge en viss tidsfrist för arbetare, som ha nedlagt arbetet, att återgå till arbetet,
innan man definitivt avskedar dem. „ „

På detta sätt verkar alltså A. K.-direktiven, när de användas pa ett sadant
sätt, som passar staten och de byrakratiska och reaktionära arbetsledarna
mot arbetarklassens intressen. När man drar fram sådana exempel,
förstår jag mycket väl, att herrarna inte ta den minsta hänsyn därtill, utan
att man är fast besluten att även i fortsättningen genomföra den revolutio -

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
nära politiken mot A. K:s arbetare och även mot andra arbetare, som äro
utan sysselsättning.

Det skulle visserligen kunna finnas en patentmedicin för att få även riksdagens
ledamöter att förstå A. K.-arbetarnas svåra läge. Man skulle till
exempel kunna fatta ett beslut örn att det andra halvåret, då riksdagen inte
är samlad, riksdagens ledamöter skulle hänvisas, eller rättare sagt deporteras,
fril A* K:s arbetsplatser. Örn man då hotade dem med att de även nästa år
skulle få komma tillbaka till samma arbetsplats, tror jag, att herrarna skulle
ändra såväl de reaktionära direktiven som även andra förhållanden i arbetslöshetshänseende.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag kommer att bli mycket kortfattad.
Jag vill endast framställa en fråga, som jag först skall be att med
några ord få motivera. Den berör konfliktdirektiven.

När lagen örn arbetslöshetsförsäkringen behandlades här i kammaren, framställde
jag till socialministern en fråga örn hur dessa direktiv skulle tolkas.
Jag fick emellertid inte något tillfredsställande svar på min fråga, och socialministern
förklarade, att den lämpliga tidpunkten att diskutera denna tolkningsfråga
vore under behandlingen av arbetslöshetsfrågorna. Socialministern
är inte. närvarande i kammaren, men jag anser mig likväl böra taga upp
denna tolkningsfråga. Jag anser nämligen, att den är av stor vikt. Jag
kan inte säga, att utskottet i sitt utlåtande givit klart och otvetydigt besked
på den^punkten. Dessa direktiv ha nämligen tolkats på konträrt motsatt sätt.
Vi ha a ena sidan A. K:s tolkning fran i höstas, när den avslog en framställning
örn dispens för vissa byggnadsarbetare, som då voro indragna i byggnadskonflikten.
Vi ha å andra sidan Kungl. Maj:ts, det vill säga herr Möllers
tolkning, som är av en helt annan innebörd. Den går i konträrt motsatt
riktning mot A. K:s tolkning i höstas. Under sådana förhållanden kan det
vara berättigat att uppställa fragan: hur skola dessa direktiv tolkas?

Jag vill erinra örn att det i högerns reservation upplyses därom, att arbetslösa
byggnadsarbetare under konflikten underhållits av stat och kommun tidvm
med belopp, som torde röra sig omkring 300,000 kronor per månad. Det
var således i detta fall inte någon obetydlig summa. Vi ha på den borgerliga
sidan den uppfattningen, att samhället skall iakttaga neutralitet vid arbetskonflikter,
vilken uppfattning ju också kommit till uttryck, fastän ganska
vagt, i utskottets motivering. Där står, att arbetslöshetshjälpen icke får utnyttjas
för att stärka den ena partens uthållighet vid en arbetskonflikt och att
a andra sidan oskäliga restriktioner icke skola gälla.

Jag kan dock icke finna, att man i utskottets utlåtande har berört det faktuni,
som jag* här har talat om och som har väckt så stort uppseende. Jag
anser, att det hade varit på sin plats, örn statsutskottet i sitt betänkande erinfat
örn den mening, som konstitutionsutskottet framfört. Jag har svårt att
tänka mig, att de borgerliga, som biträda detta förslag, ha gått med på det
utan att vara förvissade om, hur regeringen tänker tolka dessa direktiv. Jag
ber däriör att få framställa en fråga till den talare, som kommer näst efter
/!er1r -ihrsson i Bramstorp^ om hur dessa direktiv skola tolkas. Jag kan
inte tänka mig, att han underlåtit att göra sig underkunnig om regeringens
uppfattning pa denna punkt. När jag hörde honom tala i dag på förmiddagen,
lick jag det bestämda intrycket, att han har en synnerligen framstående
förmåga att tolka regeringens tankar. Jag skall därför be att få fråga herr
-rehrsson i Bramstorp örn lian. anser, att A. K. handlade rätt i höstas, då den
icke gick med pa att lämna dispens för byggnadsarbetarna, eller om han anser,
att socialministern handlade rätt, då han gav A. K. en bakläxa. Örn

100

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. in.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
efter detta en liknande konflikt inträffar, skola direktiven då tolkas på det
sätt, som A. K. gjorde, eller som socialministern gjorde? Jag vore tacksam
för ett klart besked på den punkten, ty jag tror att ett sådant är behövligt.
Det är viktigt, att A. K., som närmast skall ha hand örn denna tolkning, får
klart besked, men det är också viktigt, att landet får klarhet örn vad meningen
egentligen är med dessa direktiv.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Jag skall kanske först svara
den siste ärade talaren. Jag hoppas, att herr Björck inte räknar med att jag
skall tolka eller tillämpa direktiven. Som herr Björck kanske har observerat,
har utskottet, örn jag läst rätt åtminstone, skrivit en förklaring över den ståndpunkt,
som konstitutionsutskottet och riksdagen intagit i fråga örn dessa direkiv.
Jag vet inte örn detta är tillfyllest för herr Björck, men örn det skulle
bli någon feltolkning, får herr Björck påtala detta nästa år i konstitutionsutskottet
i likhet med vad som har gjorts i årets konstitutionsutskott. Något
mera kan jag inte svara honom på hans fråga.

Beträffande övriga spörsmål, som här ha varit föremål för diskussion, skulle
jag vilja säga, att jag, örn jag undantar det kommunistiska och det socialistiska
partiet, har kunnat konstatera, att meningsskiljaktigheterna beträffande
kostnadsramen, som vi ju mest diskuterat i dag, äro mycket små, örn ens några.
Örn vi först se på högerpartiets inställning, har man ju från dess sida framfört
motioner med begäran om anslag till olika ändamål. Dessa anslag skulle
visserligen utgå inom ramen för den vanliga budgeten, men örn skattebudgeten
blir hårdare ansträngd få vi väl överföra från den den ordinarie budgeten och få
följaktligen lägga mera över på lånebudgeten eller ytterligare skärpa beskattningen.
Örn man därför, som herr Strindlund gjorde, räknar ihop de olika
anslag, som begärts, skall man finna, att summorna bli ungefär lika stora
både enligt högerreservanternas och utskottsmajoritetens förslag.

Herr Anderson i Norrköping nämnde, att jag i mitt förra anförande hade
förbisett finansieringen. Ja, herr Anderson, det gjorde jag, därför att vi väl
senare i dag få tillfälle att diskutera den frågan. Jag har emellertid aldrig
försökt att sticka under stol med, att amorteringen av dessa så kallade korttidslån
skall ske efter de regler, som det utskott i vilket herr Anderson sitter
med, har föreslagit.

När sedan herr Anderson upplyste örn, att tack vare att Skandinaviska
banken har återbetalt 90 miljoner kronor, och ytterligare 45 miljoner varit
tillgängliga hos riksgäldskontoret, har man kunnat finansiera utgifterna tills
vidare, så är jag fullt underkunnig örn detta förhållande, men man kan väl
ändå inte bestrida, att statsskulden har minskat med det belopp som jag angav.
Följaktligen kom jag inte med någon missvisande uppgift, då jag angav
den skuldsumma, som verkligen finns.

Sedan sade herr Anderson i Norrköping, att han hade kunnat konstatera,
att man långt in i bondeförbundet delade hans uppfattning. Jag å min sida
kan konstatera, att man långt in i högern i stor utsträckning delar den uppfattning,
som jag företrädde i fjol. Jag sade redan då här i kammaren, att
jag förvånade mig över att de, som icke delade högerledningens uppfattning,
inte hade mod tillräckligt att säga ifrån, att de ville gå sin egen väg. Inte
behöva vi väl tvista örn från vilket håll uppfattningarna delas. Yi kunna väl
alla vara ense om, att det inte finns någon, som vill använda mera av svenska
folkets pengar, än som är nödvändigt med hänsyn till de extra ordinära förhållandena.
Herr Persson i Falla synes inte rätt kunna uppfatta möjligheten
till resultat av förhandlingar. Jag framförde redan vid förra årets riksdag
att med någon vilja bör överenskommelse vara möjlig. Jag tycker nämligen,

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

101

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
att när förhållandena äro så pass abnorma och det inte är några större saker
som skilja oss åt, så böra väl alla, som anse sig böra taga ansvar inför lägets
allvar, kunna komma till en överenskommelse. Men, herr Persson i Falla, vi
kunna inte komma till överenskommelse, örn en viss grupp ena dagen säger,
att vi gå med på den och den prutningen, men nästa dag kommer och vill ha
en ytterligare prutning. Det är naturligtvis inte ett parti, som bestämmer örn
man skall komma till resultat vid en underhandling örn vilka belopp man anser
sig kunna disponera för de ändamål, som det här är fråga örn. Om man
ser på det föreliggande programmet för arbetslöshetens bekämpande, finner
man, att skillnaden när det gäller de så kallade korttidslånen, är ganska
liten.

Med hänsyn till den långt framskridna tiden skall jag försöka att fatta mig
så kort som möjligt. Jag kan dock inte underlåta att till herr Olsson i Staxäng
säga, att nog förefaller det mig vara ganska inkonsekvént, att herr Olsson
hör till huvudreservanterna i fråga örn till exempel byggandet av broar
och hamnar i allmänhet, men när det gäller byggandet av en bro i Bohuslän,
det vill säga i hans hemort, står som ensam reservant och menar, att detta
skulle vara ett lämpligt arbetsobjekt, varför denna brobyggnad bör komma
till utförande.

Herr Olssons i Staxäng inställning är lika märklig, när det gäller en del
andra anslag. Han säger till exempel, att beträffande stensättningen vill högern
gå in för en lägre anslagssumma för att få arbetet bättre utfört. Den
argumenteringen förstår jag verkligen inte. Men det torde vara förlåtligt.

Sedan voro såväl herr Olsson i Staxäng som herr Osberg inne på stenexporten
och den förening, som bildats bland stenexportörerna. Detta hör ju egentligen
inte till dagens ämne, men jag skulle dock vilja säga, att min erfarenhet
från .Tyskland i januari i fjol gav vid handen, att örn inte en sådan sammanslutning
kunnat åstadkommas, så skulle våra utsikter till stenexport på
Tyskland varit ganska små. Både de små och stora företagen bekrigade nämligen
varandra och försökte underbjuda varandra, varigenom det uppkom olidliga
jorhållanden på detta område. Tyska staten ansåg, att tyska folkets intressen
inte voro tillgodosedda med ett sådant system, och man menade till
och med, att örn det inte blev en bättre ordning på detta område, var det överhuvud
taget inte längre möjligt att göra affärer med de svenska stenexportörerna.

Herr Flyg undrade, hur man kunde försvara, att det, trots att A. K.-arbetarna
få betydligt mindre betalt, blir dyrare att utföra ett arbete i A. K:s
regi än att låta utföra det genom en entreprenör i öppna marknaden. Vi
gingo ju i fjol in för att vi även skulle ha de statskommunala arbetena i vägstyrelsernas
regi.. Jag vågar påstå, att örn vägstyrelserna ha folk, som någorlunda
förstå sig på vägbyggnad, skulle de kunna utföra dessa arbeten lika
billigt, som entreprenörerna i öppna marknaden.

Man bär sagt mig, att herr Lindman skulle lia påstått, att högern i fjol
ville slå in på andra, väga.r, och att örn majoriteten i riksdagen hade följt de
vägarna, så hade vi inte fått in det skikt i arbetslöshetsarmén, som vi nu ha.
Menar herr Lindman därmed, att ett större antal arbetslösa skulle ha sökt sig
in vid reservarbetena, just med hänsyn till att arbetslönerna vid reservarbetena
från och med den 1 maj i år på de flesta arbetsplatserna äro lägre än
under fjolåret? Jag kan inte riktigt förstå den argumentationen. I så fall
skulle ju flera söka sig till reservarbetena, då de äro lågt betalda, och det
kan man väl ändå inte utgå ifrån. Jag har i dag uppvaktats av en deputation.
Är det riktigt, som det sades från den deputationen, är det verkligen
inte några höga löner, som man har vid vissa reservarbeten. Jag tror därför

102

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
inte, att lönerna locka, åtminstone inte dem, som lia någon mer än sig själva
att försörja.

Man har sagt mig, att herr Magnusson i Skövde beklagat, att jag inte varit
i kammaren under hans anförande. Jag beklagar också, herr talman, att jag
vid detta tillfälle inte kunde vara här inne. Herr Magnusson hade också
beklagat, att jag inte skickat bud efter honom till mitt anförande, men det är
inte så lätt att veta, var alla uppehålla sig. Det är också ganska svårt att
veta, örn man vågar störa; för övrigt kan det ju vara större uppgifter man
har sig förelagda.

Jag efterlyste emellertid i ett föregående uttalande, huruvida referatet av
föredraget vid det omtalade mötet i Jönköping var riktigt. Enligt uppgift
skulle herr Magnusson ha medgivit, att yttrandet var riktigt återgivet,
ehuru i koncentrerad form. I så fall är det ju tur, när tidningarna förstå att
koncentrera på det sättet. Ty där stod ju, att bondepartiet medverkat
till en sådan lånepolitik, vartill högern inte hade ansett sig kunna
medverka. Är detta riktigt återgivet är det i varje fall inte ett
riktigt uttalande av den, som givit allmänheten den upplysningen. Högern
har dock medverkat till denna lånepolitik, örn den också föreslagit
några miljoner kronor mindre. Såsom tidigare framhållits, är ju skillnaden
mellan de besparingar, som från vår sida och från högern har föreslagits,
inte större än cirka 2 miljoner kronor. Dessutom står ju inte
hela högern enig örn alla besparingar, och man kan således inte göra det påståendet,
att det står en enhällig höger bakom besparingsförslagen i fråga.
Vidare skulle bonderepresentationen här i riksdagen ha bidragit till en skuldökning
på 600 miljoner kronor. Ja, summan uppgår ju, såsom det redan upplysts
i dag, till 554 miljoner kronor, fördelade på två år. Men då vore det ju
i rättvisans intresse också riktigt, tycker jag, att man påpekade, att högerpartiet
medverkat till denna upplåning, men att viss del utav partiet stannat
för en lägre summa, nämligen 474 miljoner kronor i runt tal.

Herr Magnusson berörde även svårigheterna att få arbetsfolk i Västergötland.
Jag skall inte nu ta upp någon debatt örn detta, som vi ju förut lia
diskuterat. Jag har såsom min oförgripliga mening i det fallet framhållit,
att då sköta inte arbetslöshetskommittéerna ute i bygderna sin verksamhet
riktigt, örn det finns folk vid reservarbetena utav den kategori, som behövs i
jordbruket. Ty dessa skola till jordbruket och inte gå kvar längre på reservarbetena.

Herr Magnusson i Skövde har förmenat, enligt de uppgifter som lämnats
mig, att jag skulle lia försökt beslå honom med oriktiga uppgifter, på grund
av att han en gång skulle ha opponerat sig mot en viss protokollsjustering här
i kammaren. Nej, herr Magnusson i Skövde, jag tycker att jag verkligen har
större uppgifter att fylla. Jag skulle inte vilja handla på detta sätt och av
en sådan orsak. Men har herr vice ordföranden i andra kammarens högerparti
inte något annat att göra än att kontrollera protokolljusteringar, må lian
gärna få fortsätta därmed.

Uttalandena, som av herr Magnusson fällts i Jönköping, giva enligt
mitt förmenande stöd för att den missägning, som från min sida förekommit i
kammaren vid påtalade tillfälle, var ett riktigt uttryck för hur vissa politiker
många gånger framträda då man på olika sätt försöker vid politiska
möten framlägga sina synpunkter.

Herr Björck i Kristianstad, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Jag skall be att få tacka herr Pehrsson i Bramstorp för svaret men får samtidigt
konstatera, att det var fullkomligt intetsägande.

Tiadagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

103

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

När jag riktade min fråga till herr socialministern, hänvisade han till regeringsrätten,
och när jag riktar frågan till herr Pehrsson i Bramstorp, hänvisar
han till konstitutionsutskottet. Jag finner det synnerligen anmärkningsvärt,
herr talman, att de, som medverka till tillkomsten av en lagstiftning,
lia så oklar uppfattning örn, hur den skall tillämpas.

Härefter yttrade:

Herr Carleson: Herr talman! Då herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
nu befinner sig i kammaren, skall jag begagna tillfället att tillmötesgå
den önskan, han uttryckte före middagsrasten, då han efterlyste motiven
till den betänksamhet, som hystes beträffande den av honom och regeringen
förda lånepolitiken.

Alla äro vi ense örn, att lån i dessa tider måste upptagas för många av de
ändamål, som äro angivna i detta utlåtande, liksom att man därvidlag måste
gå utanför den ram för låns upptagande, som hittills följts. I detta avseende
äro vi säkert överens. Jag är också övertygad örn, att herr statsrådet är ense
med oss därom, att det vore lyckligt örn man inte behövde tillgripa låneutvägen
för ifrågavarande ändamål. När man nu emellertid icke kan undgå detta,
bör man självfallet vara synnerligen återhållsam för att icke förvärra det redan
i och för sig beklagliga förhållandet.

Skälen för att man ställer sig betänksam emot den upplåning, som nu föreslås
på många områden och som utgör en fortsättning av den under föregående
år inaugurerade politiken, skall jag nu med några ord tillåta mig beröra.
Herr statsrådet kommer säkerligen inte att godkänna dessa skäl, vilket jag
inte heller begär. Jag begär blott, att han skall erkänna, att man kan ha fog för
— med de utgångspunkter jag har i denna fråga — att hysa en viss betänksamhet.

När man gör invändningar mot lånepolitiken, kan det ju tyckas, som örn man
borde framställa yrkanden örn nedsättning av anslag eller framlägga motförslag.
Med den splittring av arbetslöshetsanslagen, som regeringens program
innebär, där de flesta anslagen i och för sig kunna anses befogade, blir det
synnerligen svårt för den enskilde riksdagsmannen att sätta in yrkanden örn
nedsättning av visst eller vissa anslag, översikten, som erfordras, är faktiskt
förbehållen regeringen.

Den upplåning, varom nu är fråga, är ju avsedd inte blott att minska arbetslösheten
och sålunda undanröja bekymren för landets befolkning i det avseendet
utan även att genom statens ingripande åstadkomma en lyftning av
näringslivet. Detta sades ifrån ganska uttryckligt förra året, och den ståndpunkten
har inte heller frånträtts nu. När man därtill betänker, att hela den
inkomst, som svenska folket årligen lever på, uppgår till mellan 5 och 6 miljarder
kronor, kunna ju statens insatser på ifrågavarande område enligt min
och mångas mening inte spela någon större roll. Man torde knappast kunna
åberopa såsom ett efterföljansvärt exempel eller såsom en riktig lösning förhållandena
i Amerika. Alla känna sig väl snarare rätt förvirrade inför de
varandra ofta motsägande åtgärder, som för ifrågavarande ändamål vidtagits
därstädes.

Detta var således det ena skälet, varför man ställer sig betänksam. Man
känner, att herr statsrådet har den inställningen, att lån skola upptagas inte
blott för det trängande behovet i fråga örn arbetslösheten utan dessutom för
lyftning av näringslivet, örn man anser, att man inte kan komma fram den
vägen, måste man ju bli betänksam inför den upplåning som göres för detta
ändamål.

104

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Vidare kan det väl inte förnekas, att en uppluckring utav direktiven framkallar
en viss ökning av utgifterna, som i sin tur tager form utav en ökad
upplåning. Även örn man därvidlag inte nödvändigtvis behöver tala örn en
tilltagande understödstagaranda, har man dock onekligen i detta sammanhang
anledning att tänka på den mentalitet, som alltmera spritts till alla de olika
korportioner och enskilda, som på något sätt kunna ha en viss fördel utav
detta rikliga tillhandahållande av medel på ofta tämligen förmånliga villkor.
Något som jag fäste mig vid i dag, var det egendomliga förhållandet, att medel,
givna såsom arbetslöshetshjälp, även tillhandahållas för kyrkoreparationer
i Stockholm i tvenne församlingar, som väl ändå borde, örn de skola
medverka till arbetslöshetens bekämpande, skaffa pengar på annat och lämpligare
sätt. För övrigt får jag framhålla, att man väl ändå fått en ganska
stark känsla utav att direktiven i och för sig medverkat till en annan inställning
hos vederbörande arbetslöshetskommittéer och i kommunerna överhuvud
taget. Vid besvarandet för några dagar sedan av den interpellation, som herr
Olsson i Golvvasta framställde till statsrådet och chefen för socialdepartementet,
förklarades det visserligen från statsrådsbänken, liksom av herr Pehrsson
i Bramstorp, att anmärkningarna mot arbetslöshetskommittéerna endast
bottnade i en feltolkning av direktiven. Jag skulle häremot vilja invända,
att med de rikliga exempel på feltolkning, som lämnades från ett annat håll
här i kammaren, man nog inte kan få annat än en bekräftelse på det mycket
mänskliga förhållandet, att man i allmänhet tar ett visst intryck utav den
inställning till frågorna, man har på högre ort. När direktiven uppluckras,
så att ökade möjligheter uppstå för kommuner och enskilda att ekonomiskt
utnyttja gjorda anslag, inverkar detta icke blott på nämnda kommuner och
enskilda utan även på organ, som ha med förvaltningen att göra.

Slutligen måste man givetvis känna sig ganska betänksam, då herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet i dessa tider med högt uppdriven
upplåning för arbetslöshetens bekämpande går in för en upplåning även för
ändamål, som icke ha att göra med bekämpandet av arbetslösheten eller med
någon lyftning av näringslivet. Jag tänker nu närmast på frågan örn kreditinstitutet,
vartill man anslog 5, alternativt 8 miljoner kronor. Man kan
näppeligen säga att detta var något omedelbart behov.

Jag bar sålunda velat framhålla för herr statsrådet några skäl för en betänksamhet
inför den upplåning, som nu äger ruin. Det är mycket sant, att
de olycksprofetior, som förra året gjordes — jag måste bekänna, att jag själv
instämde uti dem — örn svårigheter, som kunde möta staten i fråga örn upplåning
för de ändamål, till vilka anslag beviljats av 1933 års riksdag, inte ha
slagit in. Men herr statsrådet är ju också själv den förste att förklara, att
någon ökad skuldsättning under denna tid inte heller har behövt äga rum. Likaledes
skulle jag hålla för troligt, att med den ökade tillgång på rörligt
kapital, som numera finnes i landet, man kan sträcka sig rätt långt ännu
i fråga örn upplåning för statens räkning. Detta hindrar emellertid icke, att
det förr eller senare måste komma en tid, då det verkligen blir hårdare villkor
för statslånen.

Herr talman! Jag har med dessa ord velat avge en förklaring som svar på
den fråga, herr statsrådet framställde på förmiddagen.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Herr Pehrsson i Bramstorp har
denna gång blivit felaktigt informerad, varom han kan övertyga sig genom
att ta del av det stenografiska referatet av mitt anförande. Jag vill upplysa
honom om, att jag endast talat örn ökad upplåning, icke om någon skuldökning.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

105

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

En kammarledamot, herr Wallén, utslungade ifrån talarstolen ett fullständigt
anatema emot högern. Jag skall inte närmare ingå i något bemötande
därav. Jag kan blott säga, att det stolta leende, som spelade på hans läppar,
då han slutade sitt anförande, var av det slag, jag sett någon gång tidigare
under min rätt långa riksdagsmannabana, men jag har också, herr Wallén, sett
det förbytas.

Men då herr Wallén säger: var skulle vi stå, örn högerns jordbrukspolitik
hade följts, ber jag få erinra därom, att herr finansministern under debatten i
dag riktade en viss förebråelse mot högern, emedan vi alltför ensidigt hade
sökt att främja jordbrukarnas bästa och inte tillräckligt hade tänkt även på
andra grupper inom samhället. Jag ber också att få erinra herr Wallén därom,
att en organisation, för vilken han kanske inte är alldeles främmande, R. L. F.,
ju ständigt framhåller det ofördelaktiga läge, vari jordbrukets utövare befinna
sig gentemot andra näringsgrupper, och att en utjämning härvidlag är
nödvändig. Kan herr Wallén och hans parti åstadkomma den utjämningen
genom prishöjningar på jordbruksprodukter är det ju gott och väl, men jag
tvivlar på att detta är möjligt enhart den vägen.

Slutligen vill jag blott säga, att när man här från det ena hållet nämner
siffran 84 miljoner och från det andra hållet 70 miljoner och säger, att dessa
summor äro av ungefär samma storleksordning och att denna skillnad i kostnader
inte är något att tala om, då lia vi, herr talman, i fråga om bedömandet
av statens utgifter kommit att anlägga ett betraktelsesätt, sådant, att man
verkligen blir en smula bekymrad för framtiden.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Till herr Björck skulle jag vilja
säga, att jag har förklarat mig vilja godkänna vad utskottet föreslagit i det
av herr Björck berörda fallet. Om herr Björck inte är belåten med det svaret,
kan jag ingenting göra åt den saken, men jag gör heller inte anspråk på att
kunna tillfredsställa herr Björcks pretentioner i den vägen.

Herr Magnusson i Skövde har ytterligare korrigerat sitt uttalande och säger
nu, att han inte talat örn någon ökad skuldsättning utan örn ökad upplåning.
Betalar jag inte av något på min skuld samtidigt som jag lånar, blir det väl
både ökad upplåning och ökad skuldsättning, och följaktligen kan ju tidningen
i fråga kanske ha fått den riktiga uppfattningen. Vad jag påtalat
i fråga örn detta var, att herr Magnusson ju i rättvisans intresse borde ha sagt,
att vårt förslag innebar så och så mycket i ökad upplåning och högerns förslag
så och så mycket i ökad upplåning. Det var detta förhållande, jag velat påtala.
Jag anser, att det är riktigt, att man återger saker och ting så rätt man kan,
då man skall förklara någonting.

Vidare sade herr Magnusson i Skövde, att det inte blir lätt att åstadkomma
jämvikt mellan jordbruket och andra näringsgrenar. Men, herr Magnusson i
Skövde, när man försöker att nedbringa vissa utgifter för att de skola svara
mot vissa inkomster, invänder man: det kan man inte göra, det är orimligt att
gå den vägen. På vad sätt skall man då få denna utjämning till stånd, örn
man inte skall tillgripa den utvägen i syfte att hjälpa dem, som ha det sämst?
Jag är inte heller glad åt att bringa ned inkomsterna för en viss kategori
av människor, även örn dessa ha det relativt bra, men skall man ha jämvikt,
måste man göra åtminstone endera saken.

Medan jag har ordet, skall jag passa på och säga ett ord till herr Lindman.
Han hade i sin exemplifiering av anslagen och lånen till kommunala beredskapsarbeten
endast funnit två kyrkor och en fotbollsplan i mikroskopet, men
jag kan tala örn för honom, att jag har en förteckning på 120 sådana arbeten,
och där finnas upptagna 78 ansökningar örn lån till skolor, ålderdomshem och

106

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
sjukstugor. Det är sådana arbeten, som jag menar att kommunerna ålagts utföra
på grund av riksdagens under olika regeringar fattade beslut.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Jag beklagar, att jag måste något
förlänga debatten, men alldenstund jag begärt ordet under en senare punkt,
som avser en av mig framlämnad motion, kan jag kanske i så mån ej behöva
förlänga debatten, nämligen genom att redan nu komma med något ur det
anförande jag tänkte hålla på den punkten.

Det var egentligen herr Strindlund, som föranledde mig att begära ordet,
då han i sitt anförande berörde den motion jag framlämnat. Denna motion
går ut på att bland statskommunala och statliga reservarbeten även skulle få
ingå torrläggningsföretag. Jag skall inte stanna vid den förtjusande kommentar,
som herr Strindlund i sitt anförande gjorde till min motion, jag skall
bara försöka att strikt upplysa örn den understödstagaranda, som herr Strindlund
tycktes skönja i min motion.

Saken ligger till på följande sätt. Förra året sammanträdde såväl jordbrukare
och ett mycket stort antal arbetare ävensom ledamöter i och ordföranden
för arbetslöshetskommittéer i Bohuslän vid ett möte i Dingle, där
för övrigt även statsrådet och chefen för socialdepartementet var närvarande.
Vid mötet gjordes ett enhälligt uttalande örn att just dylika torrläggningsföretag
borde få utföras såsom statliga och statskommunala reservarbeten.
Riksdagen i fjol vidtog visserligen en sådan förändring i fråga om direktiven
för arbetsurvalet, att även dylika arbeten i någon mån skulle kunna komma
till utförande såsom statliga och statskommunala reservarbeten. Men när ansökningar
örn anslag till dylika arbeten sedermera inlämnades till arbetslöshetskommissionen
och lantbruksstyrelsen fått yttra sig över dessa ansökningar,
visade det sig, att där det fanns tillräckligt hög båtnadsuppskattning,
där hänvisades dessa arbeten i vanlig ordning till erhållande av bidrag från de
anslag, som riksdagen för dessa ändamål beviljat.

Man kan ju fråga sig, varför man då har anledning att söka få dessa arbeten
utförda såsom statskommunala och statliga beredskapsarbeten. Skälet
härtill är följande. I ett flertal kommuner, där arbetslösheten varit som
störst, ha numera vägbyggnader pågått i så pass stor omfattning, att de vägbyggen,
som nu föreslås, i många fall knappast kunna anses vara berättigade.
Men samtidigt finnes det åtskilliga avdikningsföretag, som när det gäller det
berättigade i att de komma till stånd, faktiskt stå framför dessa vägarbeten.
Då kan man invända, att för dessa har man ju möjlighet att få statslån och
statsbidrag i vanlig ordning. Ja, men härvid är att märka, att skattebördan
för jordbrukarna i dessa kommuner på grund av den ökade arbetslösheten
har ökats väsentligt, i vissa fall från 12 kronor per skattekrona till
25 ä 26 kronor per skattekrona, och då inverkar detta förhållande i den riktningen,
att dessa jordbrukare icke kunna påtaga sig den del av kostnaderna,
som de själva ha att bestrida, även örn de få ett statslån på vanliga
villkor.

Under sådana förhållanden har det ansetts, att man vore berättigad att
begära denna utvidgning av arbetsanskaffningsprogrammet. Jag har emellertid
tydligt sagt ifrån vid utskottsbehandlingen av denna fråga, att denna
utvidgning icke finge göras generellt, utan att en begränsning härvidlag borde
äga rum, och i den reservation vi framlämnat, lia vi också sagt, att dessa
reservarbeten borde begränsas till att endast omfatta de bygder, där arbetslösheten
är som störst och där icke andra lämpliga reservarbeten äro tillfinnandes.
— Detta örn den saken. Alltså, den understödstagaranda, som
herr Strindlund såg i denna motion, den kan knappast betecknas som sådan,

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

107

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
om man tänker på de skatteprestationer, som jordbrukarna där måste fullgöra.

Jag skall härefter med allenast några ord beröra det anförande, som herr
Pehrsson i Bramstorp hade och där han konstaterade en inkonsekvens hos
mig, i det att jag å ena sidan gått emot anslaget till broar och hamnar, men å
andra sidan i en reservation begärt anslag till ett brobygge i Bohuslän. Jag
är alldeles övertygad örn att herr Pehrsson läst såväl utskottets utlåtande
som kanske också motionen, och därav framgår ju klart, att det är dock ett
reservarbete, som här är begärt. Det är även inte fråga örn att staten helt
enkelt skall besluta att igångsätta arbetet, utan meningen är, att detta skall
ske efter vanlig prövning. Ett bifall till motionen innebär, att en förtursrätt
vid prövningen skall komma till stånd, och i det avseendet skiljer sig reservationen
från utskottets förslag.

Beträffande stensättningen vill jag bara erinra kammaren örn att vi ofta
fått den upplysningen, att det stenlager, som kom till stånd på grund av
statsbeställningarna, skulle räcka omkring 10 år med normal förbrukning.
Det är ju alldeles tydligt, att om man nu skall gå in för en så stor stensättning
med anlitande av det anslag, som utskottet föreslår, så kan man stå
tveksam inför frågan örn det är möjligt att få fullt kapabelt folk, som på ett
tillfredsställande sätt kunna utföra detta arbete, ty det väsentliga vid detta
slags arbeten är att de bliva utförda på ett förstklassigt sätt.

Herr Wallén: Herr talman! Jag beklagar mycket, om herr Magnusson i
Skövde tog illa upp, att jag log mot honom, när jag gick ned från talarstolen,
men jag är inte den ende, som gör det, utan det gör nästan alla i kammaren,
när de se honom. Till och med då man får läsa örn honom i tidningarna i
dessa dagar och se vad han har sagt på möten och i riksdag, så skrattar man
ofta i hela Sverige. Och varför skulle inte jag då få skratta, då hela Sverige
skrattar?

Jag ber att få tillrättalägga herr Magnussons i Skövde påståenden på ett
par punkter. Han påstod sålunda, att jag uttalat ett anatema över högerns
jordbrukspolitik. Det är riktigt, men det göra också alla svenska bönder,
som känna högern. De fråga sig ovillkorligen, hur den nu kan vara så mäktig
att den skulle kunna hjälpa jordbrukarna, sedan den i valet 1932 förlorat
15 representanter i andra kammaren under det man ingenting eller ytterst
litet uträttade under de många år som den hade flera representanter och därtill
en Lindmansregering, som, med den fullmakt en regering har, borde kunnat
åstadkomma något, ifall nian velat.

Det är riktigt att R. L. F. — jag har själv tagit initiativ till dess stiftande
— är missnöjd med högerns jordbrukspolitik. Detta så mycket mera
som representanter sådana som herr Magnusson i Skövde redan förra riksdagen
här i kammaren uttalat sig mycket hårt mot denna sammanslutning.
Jag befarar också att herr Magnusson i Skövde även i framtiden kommer att
bidraga till sådana åtgärder att R. L. F. får svårare att gå framåt. Det är
väl då icke underligt, örn man på det hållet är missnöjd med den höger, som
herr Magnusson i Skövde representerar.

Herr Magnusson i Skövde upplyste oss här i kammaren om att det rådde
stor brist på arbetare i Skaraborgs län. Jag vill då meddela, att jag sedan
detta uttalande fälldes varit i förbindelse med samma län. Jag har även tillsammans
med andra personer gått igenom 2G nummer av olika tidningar från
detta län, däribland även den högertidning som är herr Magnussons i Skövde livoch
husorgan. I dessa 26 nummer finnas sammanlagt (i annonser örn lediga

108

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
platser, samtliga avsedda för kvinnlig arbetskraft. Jag tror att det räcker
till för att belysa herr Magnussons i Skövde vederhäftighet.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Innan herr Wallén uttalat sig
om min vederhäftighet borde han ha tagit reda på att jag i den sak, varom
han sist talade, hänvisade till rapporter från arbetsförmedlingen i länet.
Beträffande annonserna framhöll jag särskilt att mina uppgifter hänförde sig
till olika delar av landet och en tidigare tidpunkt på året, då sådana platsannonser
förekomma.

Herr Walléns övriga uttalanden tar jag med fullkomligt lugn. Men när
han talar örn vad Sveriges bönder skulle göra, sedan de lärt känna högern,
så skulle jag vilja fråga, vad de komma att göra, sedan de lärt känna herr
Wallén.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan i förevarande punkt, nämligen på l:o) bifall
till berörda hemställan, 2:o) bifall till yrkandet, att såväl de i punkten
föreslagna anslagen måtte anvisas som motionen 11:617 bifallas, samt 3:o)
bifall till motionerna 11:401 och 619, sistnämnda motion i vad den avsåge i
punkten behandlade anslag; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr
Flyg begärde emellertid votering, varför herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen ansåg den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Brädefors votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkten I i statsutskottets
utlåtande nr 159 antager yrkandet att såväl de i punkten föreslagna
anslagen måtte anvisas som motionen II: 617 bifallas, röstar

J a;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
motionerna 11:401 och 619, sistnämnda motion i vad den avser i punkten behandlade
anslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan propositionen för huvudvoteringen, som efter given varsel nu
upplästes och godkändes, erhöll följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten I
av utskottets förevarande utlåtanden nr 159, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren dels anvisat de i berörda punkt föreslagna anslagen,
dels ock bifallit motionen II: 617.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med till -

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

109

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
tampning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Vidare framställde herr talmannen i fråga örn motiveringen propositioner,
dels att kammaren måtte godkänna den del av utskottets motivering, som försetts
med rubriken »Allmänt uttalande», dels ock att kammaren icke måtte godkänna
denna del av motiveringen; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

Punkten II.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet föredrogos
först utskottets under överrubriken ^Ifrågasätta ändringar i direktiven» gjorda
uttalanden.

Till en början blev därvid uttalandet under rubriken »Centralorgan» av kammaren
godkänt.

Härefter föredrogs utskottets uttalande under rubriken »Lokalorgan»; och
yttrade därvid

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av utskottets uttalande under förevarande rubrik, dels ock på godkännande av
berörda uttalande med den ändring däri, som härutinnan föreslagits i den av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl. avgivna, under 1) antecknade reservationen;
och blev utskottets uttalande av kammaren godkänt.

Föredrogs utskottets uttalande under rubriken »Revision». Därvid anförde:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr Jansson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets uttalande
av kammaren godkänt.

Föredrogs utskottets uttalande under rubriken »Arbetslinjen». Sista stycket
av detta uttalande var av följande lydelse:

»I det föregående har utskottet påvisat vissa olägenheter, som i vissa fall
äro förenade med de statskommunala reservarbetena. Vad särskilt angår
dylika arbeten i vägstyrelses regi är att märka, att dessa understundom måste
utföras på betydande avstånd från reservarbetarnas bostadsorter. Enligt vad
utskottet inhämtat, har det förekommit, att särskilda förläggningar måst anordnas
för dessa arbetare, vilka, ehuru de alltså ej kunnat bo i sina hem, icke
kunnat komma i åtnjutande av sådana särskilda ortstillägg, som i motsvarande
fall kunna utgå vid statliga reservarbeten. Härigenom försvåras möjligheterna
att vid dessa arbeten sysselsätta arbetslösa familjeförsörjare. De arbeten,
om vilka här är fråga, kräva tillika en betydande tid att igångsätta och
svårigheter torde finnas att smidigt anpassa desamma efter arbetslöshetens

Ilo

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
växlingar inom de till vägdistriktet hörande kommunerna. Olägenheterna härav
framträda givetvis framför allt i tider, då arbetstillfällena å öppna arbetsmarknaden
ökas. Utskottet förutsätter, att arbetslöshetskommissionen har
sin uppmärksamhet riktad på nu angivna förhållanden.»

Uti sin vid utlåtandet fogade reservation hade herr andre vice talmannen
Nilsson i Gränebo m. fl. förklarat sig anse, att detta stycke bort utgå.

Sedan utskottets uttalande föredragits, yttrade:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Vid denna rubrik har avgivits en
reservation, som avser strykande av sista stycket i motiveringen under denna
rubrik. Yi reservanter ha icke ansett, att utskottsmajoritetens uttalande i
fråga örn statskommunala reservarbeten i vägstyrelses regi äro riktiga eller
lämpliga. Vi ha därför yrkat att detta stycke måtte strykas. Utskottsmajoriteten
framhåller bland annat, att det skulle bli svårigheter för arbetarna därigenom
att de bli förlagda långt ifrån hemorten och att de skulle komma i
sämre läge än örn arbetena utfördes som statligt reservarbete. Jag måste säga,
att jag icke riktigt förstår denna uppfattning. Örn man frågar de arbetare,
som det här gäller, huruvida de hellre vilja taga arbete vid statskommunala
reservarbeten i vägstyrelses regi, även örn de icke kunna komma hem varje
dag, eller örn de hellre vilja taga arbete vid statliga reservarbeten, långt borta,
är jag av den övertygelsen att de, vare sig de äro gifta eller ogifta, hellre vilja
taga arbete vid statskommunala reservarbeten i vägstyrelses regi. Jag tror
att det även från statens synpunkt är en fördel att icke ha dem så långt från
den plats, där de äro bosatta. Nu vill jag icke göra gällande, att utskottets
motivering är sådan att den helt och hållet förhindrar att arbeten efter detta
kunna komma att utföras i vägstyrelses regi, men örn riksdagen godkänner
detta uttalande, kommer det att bli svårare att få arbetena utförda på det sättet,
och det vore icke lyckligt. Man säger att arbetet icke skulle ta lång tid.
Hur är det med den saken. Här gäller det arbeten, som äro förberedda, som
skola komma till utförande och som komma att utföras i vanlig ordning. På
grund av bristen på bilskattemedel skjutes emellertid nu utförandet av dessa
arbeten allt längre framåt i tiden, men de kunna utföras tidigare, om de utföras
som statskommunalt reservarbete. Jag tror därför, att det ur alla synpunkter,
från såväl statens som arbetarnas, är bättre, örn arbetena i fortsättningen
komma att utföras i vägstyrelses regi, när det inom distrikt, som
begär sådana arbeten, finnas arbetslösa. Den saken prövar A. K., innan tillstånd
till arbete lämnas.

Herr talman! Jag skall med dessa korta ord be att få yrka bifall till den
vid denna punkt av herr Nilsson i Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Herr Jansson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Det har under utskottsbehandlingen framhållits vissa olägenheter, som
vidlåda nu gällande bestämmelser, och man har då ansett det vara lämpligt att
mildra dessa något.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman, mina herrar! Jag har biträtt

denna reservation, men jag vill säga, att det icke precis är därför, att jag har
någon större aktning för vägstyrelsernas förmåga att anordna arbeten. Jag
har från min verksamhet ganska omdiskuterade fall att anföra beträffande
vägstyrelsernas skicklighet i det hänseendet. Det har emellertid synts mig,
att den omtvistade delen i motiveringen innebär ett allt för starkt förklenande
omdöme örn de statskommunala arbetena. Då jag anser, att man, då man ändå

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

lil

''Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
icke kari undgå reservarbeten, bör i största möjliga utsträckning föredraga
statskommunala reservarbeten framför statliga reservarbeten under A. K:s direkta
regi, har jag ansett mig kunna vara med örn denna reservation. Jag har
velat till protokollét anteckna denna förklaring till mitt votum.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skulle tro, att reservanterna
göra sig skyldiga till en missuppfattning, när de säga att utskottets motivering
skulle vara så starkt skriven. Utskottets motivering slutar ju, som kammarens
ledamöter finna, på följande sätt: »utskottet förutsätter, att arbetslöshetskommissionen
har sin uppmärksamhet riktad på nu angivna förhållanden».
Jag trotsar någon att så utläsa utlåtandet, att det kan sägas, att det är starkt
skrivet mot de statskommunala arbetena. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag oförändrat.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av utskottets uttalande under förevarande rubrik, dels ock på bifall till vad
härutinnan föreslagits i den av herr andre vice talmannen Nilsson i Gränebo
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Svensson i Grönvik, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den del av statsutskottets motivering
i dess utlåtande nr 159, som upptagits under huvudrubriken »Ifrågasatta ändringar
i direktiven» och underrubriken »Arbetslinjen», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit vad härutinnan föreslagits i den av herr
Nilsson i Gränebo m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nej-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Andersson i Höör, vadan
namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 85 ja och 78 nej, varjämte 22 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt förevarande del av utskottets motivering.

Härefter föredrogos vart för sig utskottets uttalanden under rubrikerna
»Karenstid» samt »Erbjudet arbetes lämplighet»; och blevo ifrågavarande
uttalanden av kammaren godkända.

Föredrogs utskottets uttalande under rubriken »Konfliktdirektiven». Därvid
anförde:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl. vid denna punkt avgivna reservation.

Herr Jansson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

112

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
på de därunder gjorda yrkandena; och godkände kammaren utskottets uttalande.

Vid härpå skedd föredragning av utskottets uttalande under rubriken »Bosättning»
blev berörda uttalande av kammaren godkänt.

Föredrogs utskottets uttalande under rubriken »Familjeförsörjare»; och yttrade
därvid:

Herr Jansson: Herr talman! Vi ha under denna punkt avgivit en reservation
från de socialdemokratiska ledamöterna inom utskottet. Reservationen
innebär, att man skulle tillämpa samma princip som tidigare tillämpats, när
det gäller nödhjälpsarbetare eller reservarbetare i fråga örn familjeförsörjarebegreppet.
Det är så, att enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle den person, som
bor tillsammans med en kvinna, som sköter hans hushåll och hem, oaktat att
barn icke förefinnas, betraktas såsom familjeförsörjare. Det var för resten
så, att i fjol blev den principen borttagen, så att örn en man bor med en kvinna,
som han icke ingått lagligt äktenskap med, men som det oaktat sköter hans
hem, och de icke ha barn, betraktas kvinnan icke såsom familjemedlem. Det
har väckt stor ovilja på en del håll. Det har inträffat, att en person, som
bott med en kvinna flera år och som tidigare betraktats såsom familjeförsörjare,
efter förra årets beslut betraktas såsom icke familjeförsörjare. Hans
tillägg för kvinnan har därför bortfallit. Vi ha ansett det oriktigt, och därför
ber jag, herr talman, att med denna korta motivering få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber kort och gott att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av förevarande del av utskottets motivering, dels ock på bifall till vad härutinnan
föreslagits i den av herr Lindblad m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen^ och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Jansson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den del av statsutskottets motivering
i dess utlåtande nr 159, som upptagits under huvudrubriken »Ifrågasatta
ändringar i direktiven» och underrubriken »Familjeförsörjare», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit vad härutinnan föreslagits i den av herr
Lindblad m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Persson i Falla, vadan
namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 90 ja och 92 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

113

Ang. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Kammaren hade alltså bifallit vad i avseende å förevarande del av motiveringen
föreslagits i den av herr Lindblad m. fl. avgivna vid utlåtandet fogade
reservationen.

Härefter föredrogs utskottets uttalande under rubriken »Urval av arbeten»:
och yttrade därvid:

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Under åberopande av den motivering,
som jag i mitt förra yttrande anfört, ber jag att få yrka bifall till den
av herr Svensson i Kompersmåla m. fl. avgivna reservationen i denna del.

Herr Jansson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av förevarande del av utskottets motivering,
dels ock på bifall till vad härutinnan föreslagits i den av herr Svensson
i Kompersmåla m. fl. avgivna, under 4) vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Olsson i Staxäng, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den del av statsutskottets motivering
i dess utlåtande nr 159, som upptagits under huvudrubriken »Ifrågasatta
ändringar i direktiven» och underrubriken »Urval av arbeten», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit vad härutinnan föreslagits i den av herr
Svensson i Kompersmåla m. fl. avgivna, under 4) vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt förevarande del av utskottets motivering.

Efter nu skedd föredragning av utskottets uttalande under rubriken »Lönesystemet»
anförde:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl. avgivna reservationen.

Herr Jansson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att fa yrka bifall till den av herr
Hagberg i Luleå och mig väckta motionen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
på de därunder förekomna yrkandena, och blev utskottets uttalande
av kammaren godkänt.

Andra kammarens protokoll 1984. Nr 47. 8

114

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Utskottets uttalande rörande »Statsbidrag till statskommunala reservarbeten»,
som härefter föredrogs, godkändes av kammaren.

Vid härpå skedd föredragning av utskottets beträffande »Arbetslöshetskommissionens
kontroll» gjorda uttalande yttrade:

Herr Lindqvist: Herr talman! I den punkt det nu gäller är det fråga om
en skrivelse till Kungl. Maj :t angående skärpt kontroll över den hjälpverksamhet,
som stat och kommuner utöva, och jag har tagit mig friheten att begära
ordet här, därför att jag fattar skrivelsen så, att den skärpta kontroll, som
här ifrågasattes, avser inte, att det skall bli någon ensidigt skärpt kontroll,
utan den skärpta kontrollen skall bli sådan, att det blir möjligt att få bort de
missförhållanden åtminstone till det mesta, som kunna finnas ute på arbetsplatserna,
där reservarbete pågår. Jag behöver ju icke tala örn här för kammarens
ledamöter, att det anföres en del klagomål från arbetsplatserna. I
en del fall kanske de äro mindre berättigade, i andra fall åter fullt berättigade.

Nere i min hemstad Halmstad finnes ett antal arbetare ute i reservarbete.
De ha klagat över förhållandena på en del arbetsplatser, och det har haft till
följd, att arbetslöshetskommittén där låtit genom särskilt utsedda personer
göra en undersökning på olika arbetsplatser. Trots att det nu är midnatt,
skall jag likväl taga mig friheten att till dagens protokoll anföra de erfarenheter,
som dessa undersökningsmän gjorde vid den inspektionsresa, som^ företogs.
Jag förstår väl, att jag icke kan bland kammarens ledamöter få särskilt
intresse för vad jag kommer att anföra till protokollet, men jag vill
dock ha det till protokollet för att det skall kunna vara till någon nytta, när
man går in för den skärpta kontroll, som riksdagen nu kommer att skriva om.

En av de arbetsplatser som besöktes är betecknad med Vrå. Örn den säges
det: »Medelförtjänsten uppgavs här vara kr. 3:50 per dag. Förläggningen
som kommittén besökte var ordnad i en gårdsbyggnad med 8 sängplatser i ett
rum. Golv och tak voro mycket smutsiga, tapeterna sönderrivna och det
hela verkade minst av allt hemtrevligt. Filtarna voro rena men i övrigt mycket
illa medfarna. Sänglinne saknas. Matförhållandena voro ordnade så att arbetarna
inackorderade sig och betalade kr. 8: 50 per vecka.»

Så gå vi till förläggningen Hagavägen. Här »uppgavs medelförtjänsten av
arbetarna till kr. 0:35 per timma. Här lagade var och en mat åt sig själv
och belöpte sig utgifterna härför till cirka 8: — kr. per vecka och man. I
den förläggning i Flygbo där kommittén var inne bodde 6 personer i en ödestuga.
4 personer delade ett stort, rymligt rum och 2 personer ett mindre.
Här klagade arbetarna över att bostaden var mycket dragig och kall under
vintern men trodde samtidigt att man icke kunde klaga på den under sommarmånaderna.
Vad renligheten beträffar var det mycket övrigt att önska.
Visserligen låter kommissionen skura i dessa stugor varannan vecka men förefaller
dock som örn det skulle vara nödvändigt att även reservarbetarna tillhöllos
att bidraga till att hålla det rent och snyggt.»

Vid en annan arbetsplats, Emmabodavägen, »uppgav man medelförtjänsten
till kr. 3:49 per dag. Klagomålen på ackordssättningen här voro synnerligen
skarpa. Det klagades även över att det var ohyra i en ödestuga, som
användes som bostad åt en del reservarbetare. Riktigheten av detta påstående
vitsordades även av arbetsledningen ingenjör G., vilken dock meddelade att
denna stuga skulle utrymmas så fort man kunde hinna med att få någon
annan i stället, och trodde ingenjör G. att det icke skulle taga så många dagar
innan man lyckats få en annan bostad. Vid denna arbetsplats fanns även upp -

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

115

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
förda bostäder som Statens Arbetslöshetskommission själv uppfört med benämningen
''Kojan’. Dessa bostäder äro uppförda av trä under plåttak och
äro flyttbara. ''Kojan’, på det sätt den här är uppförd, rymmer 6 personer
och ha samtliga tillgång till var sitt klädskåp. Kokspis finnes inmonterad för
matlagning. Dessa bostäder äro rymliga och praktiska. Även här fanns
anledning att klaga på renligheten. Maten uppgavs här kosta emellan 8 och
10 kr. per vecka. Vid denna arbetsplats klagades särskilt över att arbetsledningen
var svår och att ackorden voro för låga. Det påtalades sålunda att
ett arbetslag under 3 veckor icke uppburit mera än kr. 23:50, vilket ju inte
räckte till maten. Då arbetarna gjort hemställan till arbetsbefälet om att
utfå förskott till mat för att kunna arbete lär arbetsbefälet ha yttrat att ’de
skulle arbeta även örn de voro utan mat’. Ingenjör Gr. förnekade dock på det
bestämdaste detta yttrande och ställda inför varandra vidhöll varje part sina
påståenden.»

Så gällde besöket en plats, som heter Kvillsfoxvägen. »Medelförtjänsten
där uppgavs till kr. 3:60 per dag. Bostäderna förutom statens byggnader
''Kojan’ utgjordes åtminstone i ett par fall av ombyggda hönshus. Nyrenoverade
som de vörö verkade dessa rena och snygga men det var lågt till taket.
En omständighet som förefaller en besökare ganska egendomlig var att de
ledningar för elektriskt ljus som voro indragna i dessa bostäder av arbetsbefälet
avklippts och ersatts med fotogenlampor som hängde i taket. Det föreföll
som örn det ur eldfaresynpunkt vore mindre lämpligt.»

Så kommer man till Vrigstadsvägen. »Vid rubricerade arbetsplats uppgavs
medelförtjänsten för mars månad till cirka 24 kr. per vecka. Man klagade
dock över att lönerna skola bliva sänkta efter den 1 maj. Som bostäder hade
man här kommissionens ''Koja’ och man kunde med glädje konstatera att
arbetarna höllö sina bostäder rena och propra. Och det kan i detta sammanhang
nämnas att ett arbetslag på 6 personer hade anställt en kvinnlig arbetskraft
som mot en avgift av 1 kr. per man och vecka samt fri kost lagade mat
samt städade och bäddade och i övrigt höll allt i ordning. Detta exempel förefaller
eftersträvansvärt, då. det säkerligen skapar mera hemtrevnad. Förhållandet
mellan arbetsledning och arbetare syntes här vara det bästa, och
det var med en viss stolthet vederbörande redogörare omtalade, att av hans arbetsstyrka,
160 man, ingen enda deltagit i strejk.»

Sa komma vi till Lamhultsvägen. Vid denna arbetsplats förekomma icke
många anmärkningar. Förtjänsten hade de båda senaste månaderna här varit
respektive 77 och 78 kronor. Förhållandet mellan arbetsledning och arbetare
syntes vara gott.

Så komma vi till Köingevägarna. Här uppgavs medelförtjänsten för den
ena vägen till 4 kronor 13 öre och för den andra till 5 kronor, allt per dag.
Förläggningen är förlagd till en gammal skola, ljus och trevlig, men vad renlighet
och ordning beträffar, var det ej det bästa. En kvinna lagade maten
för reservarbetarna och erhöll för detta 1 krona för varje i veckan. Kostnaderna
för maten belöpte sig till 8 och 10 kronor per vecka. Förhållandet mellan
arbetsledning och arbetare är här bra.

Så gjorde de ett besök vid Ulricehamnsbanan. En del av detta arbete är
förlagt inom och en del utom staden. Medelförtjänsten är 70 öre per timme.
Arbetare inom staden betala på spisställen 10 kronor per vecka.

Så kommo de till en plats, som heter Örbyvägen. Förtjänsten skall enligt
kommissionens bestämmelser här gå upp till 50 öre per timme, men till följd
av för lågt satta ackord kom förtjänsten under april månad upp till endast
39 öre per timme.

Jag skulle kanske kunna nöja mig med det här återgivna. Att jag tagit

116

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
det så fullständigt, som jag gjort, beror på min önskan, att det ej skulle brista
något i objektivitet.

Dessa personer, som här varit ute, de sluta sin rapport med att säga, att
som helhetsintryck kvarstår, och då särskilt då det gäller förläggningarna i
Småland, att ackordspriserna äro mycket lågt satta. De säga: »Örn man nu
närmast tager Emmabodavägen, kan man inte fria sig från den tanken, att det
skulle vara mera mänskligt, om ackordssättningen hade skett så, att alla kunde
förtjäna till mat och kläder. Då, som vi förut påpekat, ett lag arbetare endast
fått ut 23 kronor 50 öre under 3 veckor, har ju inte detta räckt till maten.
Arbetsbefälet vid dessa förläggningar har det nog ganska svårt. Arbetslöshetskommissionen
fordrar, skulle vi tro, att ackorden sättas så, att den bestämda
arbetslönen icke överskrides. Då man emellertid tänker på, att till dessa
arbeten uttagas — och måste uttagas — personer, som icke äro vana vid grovarbete,
kan man förstå, att de mindre vana arbetarna icke kunna komma upp
i den förtjänst, söm mera vana grovarbetare kunna göra, men att levnadsomkostnaderna
för dessa det oaktat bliva desamma. Vad bostäderna beträffar
ha vi redan nämnt, att de, som bebo de av statens arbetslöshetskommission
byggda lägenheterna, kunna, om dessa hållas rena, vilket till stor del beror
på arbetarna själva, känna sig ganska hemma. Däremot finnes det nog en del
bondgårdar och s. k. ödestugor, som bebos av reservarbetare, vars lämplighet
som bostäder borde undersökas. När det gäller bostäderna, vilja vi icke underlåta
att påpeka det pinsamma intryck, som man får, när man ser, att folk
ligger utan sänglinne. Vi förstå mycket väl, att det blir en ganska stor kostnadsfråga,
om kommissionen skulle införa bestämmelser om, att till sängutrustningen
även skulle höra sänglinne, men vi tro dock, att det betydligt skulle
öka hemtrevnaden vid förläggningarna.»

Och så påpekas till slut en sak, och det är, att under den fritid reservarbetarna
ha vid förläggningarna finnes det mycket små tillfällen till förströelser,
och man ifrågasätter, örn det icke på något sätt kunde ordnas så, att arbetarna
där kunde bli i tillfälle att läsa någon god bok eller i övrigt få tillgång till
litteratur, som de nu inte ha.

Ja, så långt örn den rapporten. Herr talman! Jag har, som jag säde, tagit
fram detta och velat ha det till protokollet, da jag anser, att den skärpta kontroll,
som här ifrågasattes, också skall avse, att man, där så kan vara behövligt,
vidtar de åtgärder, som jag anser önskvärda för att de människor, sorn, äro
ute i sådant arbete, bli behandlade på bästa möjliga sätt. Även örn det i något
fall är så, att en del åtgärder, som av denna kommitté äro ifrågasatta, skulle
komma att medföra något ökade kostnader för samhället, tror jag, att det är
kostnader av den art, att man bör undersöka, örn man ej kan bära dem, då de
skulle medföra större trevnad i arbetet för dessa människor och därigenom
gagna samhället i dess helhet.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Strindlund: Herr talman! I motionen nr 109 säges bl. a.: »Ett omsorgsfullt
övervakande av att hjälpverksamheten icke urartar, så att en demoraliserande
understödstagaranda uppammas, måste vara en ovillkorlig förutsättning
för de stora uppoffringarna, som göras för att ordna statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet vid arbetslöshet.» Det är den uppfattning, vilken,
såvitt jag kan se, ligger bakom utskottets ståndpunktstagande här, och den
anser jag, att man inte skall undanskymma med anföranden sådana, som herr
Lindqvist höll. Jag tror. att den synpunkten är hållbar, och ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

117

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att
läsa upp vad utskottet skrivit. Utskottet erinrar, »att, i enlighet med hemställan
av 1933 års riksdag, Kungl. Majit igångsatt utredning beträffande omfattningen
av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds
karaktär samt örn behovet och lämpligheten av laglig reglering av
kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande. Denna utredning
är ännu icke slutförd.» Det är klart, att när man skriver så, åberopar man
varken den ena eller den andra motiveringen i någon motion, utan man har
bara sagt, att örn det skall bli skärpt kontroll, får denna ej bli ensidigt inriktad
på, örn man gått för hårt på anslagsmedlen, utan den måste också vara
inriktad på, att de råd och anvisningar följas, som äro utfärdade.

Vidare anfördes ej. Kammaren godkände utskottets ifrågavarande uttalande.

Härpå föredrogs utskottets uttalande beträffande »Statsbidrag till understödsverksamhet»;
och blev berörda uttalande av kammaren godkänt.

Vidare föredrogs utskottets under rubriken »Dagunderstöds maximibelopp»
gjorda uttalande; och anförde därvid:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig
och herr Hagberg i Luleå avgivna motionen.

Herr Jansson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på de
därunder framställda yrkandena; och blev utskottets förevarande uttalande av
kammaren godkänt.

I sitt uttalande rörande »Villkor för hyreshjälp» yttrade utskottet, att, på
anförda ^skäl, motionerna 1: 2 och II: 7 icke torde böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Efter föredragning av uttalandet yttrade:

Herr Frankenberg: Herr talman! Några ledamöter av kammaren och jag
hava väckt en motion, alldenstund det råder en liten oklarhet, huruvida hyreshjälp
skall utbetalas till arbetslösa, som icke äro familjeförsörjare, och jag
ber att i anledning härav få göra några korta påpekanden.

I den av oss väckta motionen ha vi yrkat, att en sådan ändring företages
i § 48 i kungörelsen nr 446 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet
vid arbetslöshet, att sådant bidrag måtte av statsmedel utgå även till
andra än dem, som äro familjeförsörjare. Jag vill i detta sammanhang inför
kammaren påpeka, att när beslut fattades av förra årets riksdag i arbetslöshetsfrågan,
uppdrogs en sträng gräns mellan arbetslöshetskommittéernas verksamhet
och fattigvårdsmyndighetemas verksamhet. Detta beslut innebar, att
den möjlighet, som arbetslöshetskommittéerna tidigare hade att med hjälp av
fattigvården kunna lämna arbetslöshetshjälp åt ungkarlar, omöjliggjordes.

Nu meddelar utskottet såsom svar på vår motion, att det från åtskilliga arbetslöshetskommittéer
inhämtat, att arbetslöshetskommissionen med tillämpning
av gällande bestämmelser lämnat medgivande till vissa arbetslöshetskommittéer,
att de med statsmedel skulle kunna bevilja hjälp till icke-familjeförsörjare.
Det framgår icke av utlåtandet, på vad sätt arbetslöshetskommit -

118

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
téerna medgivits att tillämpa detta. Emellertid har jag i dag inhämtat, att
det medgivande, som arbetslöshetskommissionen givit vissa arbetslöshetskommittéer,
innebär, att dessa arbetslöshetskommittéer skulle äga rätt att utbetala
hyreshjälp till ungkarlar med endast kommunala medel. Vi avse i vår motion
att i viss mån återgå till de gamla bestämmelserna, fastän med den ändringen,
att hyreshjälp till ungkarlar även skall utgå av statsmedel.

Under sådana förhållanden är arbetslöshetskommissionens medgivande en
sak och det i motionen framställda yrkandet en annan, och vi anse å vår sida,
att det är en skyldighet för staten att biträda med hyreshjälp till dessa ungkarlar.
Jag skall, då tiden är så långt framskriden, icke här gå in på ett relaterande
av de svårigheter, som denna grupp arbetslösa ha, särskilt i städerna,
utan vill sluta med att yrka bifall till motionen nr 7.

Herr Lindqvist instämde häruti.

Herr Jansson: Herr talman! Av de tjänstemän i arbetslöshetskommissionen,
som voro uppe i avdelningen, då detta ärende behandlades, fick jag den
uppfattning, som utskottet givit uttryck åt i sin motivering. Någon diskussion
örn huruvida statsbidrag skulle utgå i samma ordning som eljest försiggick
icke. Jag för min del tog för givet, att så var fallet. Huru därmed förhåller
sig, vågar jag för min del emellertid icke yttra mig örn.

Herr Frankenberg: Herr talman! När vi väckte denna motion, vörö vi icke
helt ovetande örn att arbetslöshetskommissionen givit vissa arbetskonamittéer
detta medgivande, utan det var mera i avsikt att bringa klarhet i huru
man skulle förfara i detta avseende, som motionen blivit väckt. Vi
anse nämligen, att det icke bör blott vara de arbetslöshetskommittéer,
som på ett eller annat sätt lyckats få reda på arbetslöshetskommissionens
tolkning av kungörelsens § 48, som skola få detta medgivande, utan att detta
skulle tillämpas över hela arbetslöshetsorganisationen i landet Då, såsom
jag tidigare anmärkt, detta innebär endast, att kommunerna sålunda skola
själva få betala denna hyreshjälp till ungkarlarna, ber jag att fortfarande få
hålla på yrkandet i motionen.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på godkännande
av utskottets uttalande, dels ock på bifall till motionerna 1: 2 och
II: 7; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Utskottets uttalande rörande »Understöd åt svenska konstnärer», som härefter
föredrogs, blev av kammaren godkänt.

Vid härefter skedd föredragning av utskottets uttalande vidkommande »Utdelning
av brödspannmål eller mjöl till fattiga befolkning sgrupper» begärdes
OTdet av

Herr Herou, som anförde: Herr talman! Vi i vår grupp ha föreslagit
i motionen nr 183 åtgärder för utdelning av brödspannmål eller mjöl till fattiga
befokningsgrupper. Utskottet säger, att sådan utdelning redan skett och
kommer att i viss utsträckning fortsätta. Det är visserligen gott och val, men
det är med all säkerhet ingalunda tillräckligt. Jag har tidigare motiverat
denna vår tankegång i debatten om jordbrukshjälpen för någon tid sedan, och
skall därför avstå från att upprepa vad jag då sade. Jag vill tillägga, att vi

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

119

Äng. anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
givit uttryck åt den tankegången, att, då många fattiga människor lida brist
på bröd och mjöl, bör icke brödspannmålen förvandlas till kreatursföda.

Jag yrkar bifall till motionen nr 183 i andra kammaren.

Härpå yttrade:

Herr Jansson: Herr talman! Med hänvisning till vad utskottet i sin motivering
på denna punkt anfört ber jag att få hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen nr
403 i andra kammaren.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på de yrkanden, som därunder framkommit; och blev utskottets uttalande
av kammaren godkänt.

Utskottets hemställan i punkten II förklarades vara besvarad genom kammarens
sålunda fattade beslut beträffande utskottets under huvudrubriken
»Ifrågasatta ändringar i direktiven» upptagna uttalanden.

Punkterna III och IV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Å föredragningslistan fanns härefter unotaget statsutskottets utlåtande, nr
166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statliga
beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av punkten 1, angående statliga beredskapsarbeten,
lämnades på begäran ordet till

Äng. statliga
beredskapsarbeten.

Herr Ossbahr, som yttrade: Jag har, herr talman, icke begärt ordet för att
upptaga någon debatt utan endast för att göra ett par påpekanden, som måhända
kunna vara erforderliga med hänsyn till en, låt mig säga, viss oklarhet
i utskottsutlåtandet på en punkt i detsamma.

Såsom av detta utlåtande framgår, redovisas däri bl. a. den av mig väckta
motionen nr 597, vari hemställts dels att, därest anslag beviljas till statliga
beredskapsarbeten, detta helt skall avse försvarsändamål, dels ock att anslaget
till statsbeställningar för nästkommande budgetår måtte enligt vissa i
motionen angivna grunder bestämmas till visst angivet belopp. Eftersom
motionen i sin helhet ansluter sig till Kungl. Maj:ts proposition nr 234, har
densamma redovisats i detta sammanhang, även i vad avses frågan örn statsbeställningar,
ehuru denna fråga blivit praktiskt avgjord genom riksdagens
beslut för ett par veckor sedan. På grund av det sätt, varpå emellertid utskottet
avvisat min motion, kan man möjligen erhålla en felaktig uppfattning
örn innehållet i densamma och de däri gjorda yrkandena. Utskottet säger
nämligen på sidan 5, att utskottet icke kan tillstyrka, att riksdagen, »såsom
i motionen föreslagits», skulle avse anslaget till statliga beredningsarbeten
uteslutande för försvarsändamål och därvid bestämma anslagsbeloppet till
minst 28 miljoner kronor. Av denna formulering skulle man kunna draga den
slutsatsen, att jag hemställt att anslaget till beredskapsarbeten av nu ifrågavarande
slag skall utgå med icke mindre än 28 miljoner kronor. Detta är

120

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Ang. kommunala
beredskapsarbeten.

Ang. främjande
av
bostadsbyggande.

Äng. statliga beredskapsarbeten. (Forts.)
naturligtvis icke fallet, vilket också framgår av vad jag nyss anförde beträffande
innehållet i min motion. Jag har i fråga om dessa beredskapsarbeten
allenast yrkat, att, därest överhuvud taget anslag skall utgå till desamma,
detta anslag måtte avse försvarsändamål.

Jag skall emellertid, herr talman, med hänsyn till frågans nuvarande läge
och även till den sena timmen icke ingå på detta spörsmål. Mina synpunkter
äro framförda i min motion, och jag har icke heller något yrkande.

Vidare anförde:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall tili den av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl. vid denna punkt fogade reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på de därunder gjorda yrkandena; och blev utskottets hemställan i
förevarande punkt av kammaren bifallen.

Vidare föredrogs punkten 2, angående kommunala beredskapsarbeten; och
yttrade därvid:

Herr Porsson i Falla: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl. avgivna reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
på de yrkanden, som därunder förekommit; och biföll kammaren utskottets i
punkten gjorda hemställan.

Punkten 3, angående främjande av bostadsbyggande.

I en till riksdagen den 9 mars 1934 avlåten proposition, nr 234, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag, bland annat, föreslagit riksdagen
dels att för budgetåret 1934/1935 bland utgifter för kapitalökning under
rubrik »Fonden för förlag till statsverket» till främjande av bostadsbyggande
anvisa ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor, att utgå av lånemedel,
dels ock att godkänna de av departementschefen förordade ändringarna i
grunderna för användningen av ifrågavarande anslag.

I motionen II: 619 av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå hade, bland
annat, föreslagits, att anslaget till främjande av bostadsbyggande måtte höjas
till 30,000,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande förslag och med avslag å motionen II: 619, i vad densamma avsåge
ifrågavarande anslag, till främjande av bostadsbyggande för budgetåret
1934/1935 anvisa ett reservationsanslag av 8,000,000 kronor, att utgå enligt
av utskottet förordade grunder.

iVid denna punkt hade reservationer avgivits:

av herrar Hamrin, andre vice talmannen Nilsson, P. E. A. Jonsson, Jeppsson
och Svensson i Grönvik, vilka, ehuru med annan motivering, anslutit sig
till utskottets hemställan; samt

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

121

Ang. främjande av bostadsbyggande. (Forts.)

av herrar Svensson i Kompersmåla, Bagge, Thelin, Nylander, Persson i
Falla, Skoglund och Olsson i Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i---anvisa ett reservationsanslag av 5,000,000

kronor, att utgå enligt av reservanterna förordade grunder.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Jeppsson: Herr talman! Kungl. Maj:t har på denna punkt begärt ett
anslag av riksdagen på 10 miljoner kronor för främjande av bostadsbyggande.
Utskottet har för sin del tillstyrkt ett belopp av 8 miljoner kronor. Kungl.
Majit har dessutom begärt rätt för Kungl. Majit att, där så prövas lämpligt,
disponera viss del, dock högst en miljon kronor, av det begärda anslaget till
lämnande av tertiärkredit i städer och stadsliknande samhällen.

Till utskottets utlåtande på denna punkt ha fogats ett pär reservationer,
bland annat en av herr Hamrin m. fl. I denna av herr Hamrin m. fl. avgivna
reservation föreslås ingen ändring i vad avser beloppets storlek, men däremot
anse reservanterna, att den av Kungl. Majit begärda rätten att använda viss
del av anslaget till tertiärkredit i städer och stadsliknande samhällen icke bör
medges av riksdagen. Vi anse nämligen, att beloppet i fråga, högst en miljon
kronor, är i förhållande till kapitalbehovet för bostadsbyggande i städer och
stadsliknande samhällen så litet, att den av Kungl. Majit ifrågasatta anordningen
skulle komma att vålla mera besvär och tråkigheter än vad anslaget i
fråga är värt. Vi reservanter ha därför som sagt på denna punkt förenat oss
med utskottet i fråga örn anslagsbeloppets storlek men avstyrkt bifall till
Kungl. Majits förslag, att viss del av anslaget skulle kunna disponeras till
tertiärkredit i städer och stadsliknande samhällen.

Jag ber nu, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Hamrin m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen, men jag ber samtidigt att få göra ett
tillägg till denna reservation, som återfinnes på sid. 19 i utskottets utlåtande.
Jag ber att till motiveringen i reservationen få foga följande uttalande:

Utskottet har emellertid ansett sig böra föreslå den ändringen, att såsom
säkerhet för statslån må kunna godtagas jämväl inteckning i tomträtt, som
upplåtits på betryggande villkor. Hinder bör i förekommande fall ej möta
att godtaga dylik säkerhet även för lån beviljade av det för innevarande budgetår
anvisade anslaget.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen med detta tillägg och
vill dessutom tillägga, att enligt vad som nyss meddelades mig har första kammaren
för sin del godtagit herr Hamrins m. fl. reservation med detta av mig
nu angivna tillägg.

Herr Persson i Falla: Jag ber att få yrka bifall till herr Svenssons i Kompersmåla
m. fl. vid denna punkt avgivna reservation.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber kort och gott att få yrka bifall till
motionen nr 619 i denna kammare.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag oförändrat. När herr Jeppsson här säger, att det skulle
vålla mera besvär än nytta, örn en del av anslaget skulle få utgå i form av
tertiärkredit till städer och stadsliknande samhällen, så tror jag, att den invändningen
faller på den omständigheten, att fjolårets riksdag beviljade ett
anslag med samma rätt för Kungl. Majit. Vederbörande äro därför redan

122

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. främjande
av enskild,
företagsamhet
.

Äng. främjande av bostadsbyggande. (Forts.)
vana vid detta, och det blir nu endast ett litet tillskott till det belopp, som anvisades
i fjol.

Jag hemställer alltså, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Skoglund: Herr talman! Jag begärde ordet, därför att jag bade svårt
att förstå vad herr Jeppsson syftade till med sitt ändringsyrkande i fråga
örn tomträtt, när han samtidigt yrkade på att anslaget icke skulle få utgå till
städer etc. Jag har emellertid nu hört, att herr Jeppsson räknat med att den
föreslagna ändringen skulle vara nödvändig för det förra året beviljade anslaget,
och under sådana förhållanden skall jag icke framställa något yrkande.
Jag hade annars alldeles nyss ett samtal med bostadsutredningens sekreterare,
och han stod ganska förundrad inför det yrkande, som herr Jeppsson framställde.
Då jag emellertid förmodar, att herr Jeppsson tagit reda på att denna
ändring är nödvändig för tidigare beviljade medel, skall jag, som sagt, icke
framställa något yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2:o) bifall till det
av herr Jeppsson under överläggningen framställda yrkandet, 3:o) bifall till
den av herr Svensson i Kompersmåla m. fl. avgivna vid punkten fogade reservationen
samt 4:o) bifall till motionen II: 619, i vad nu vore i fråga; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förstnämnda propositionen. Herr Jeppsson begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna
nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
3 av utskottets förevarande utlåtande nr 166, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Jeppsson under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Andersson i Råstock, vadan
namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 86 ja och 81 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarat sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten 4, angående lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet.
r ■V>jgfj

Uti ovannämnda proposition, nr 234, hade Kungl. Maj:t vidare, bland annat,
föreslagit riksdagen att

I. för budgetåret 1934/1935 bland utgifter för kapitalökning under rubrik
»Fonden för förlag till statsverket» anvisa, bland annat, till lån till främjande
av enskild företagsamhet ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel, av

5,000,000 kronor;

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

123

Äng. främjande av enskild företagsamhet. (Forts.)

II. godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet förordade
ändringarna i grunderna för användningen av ifrågavarande anslag ävensom
av det för innevarande budgetår anvisade reservationsanslaget till subventioner
till främjande av enskild företagsamhet.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lån till främjande av enskild
företagsamhet för budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag av

3,000,000 kronor;

b) godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet förordade
ändringarna i grunderna för användningen av ifrågavarande anslag ävensom
av det för innevarande budgetår anvisade reservationsanslaget till subventioner
till främjande av enskild företagsamhet, dock med iakttagande av vad utskottet
i ärendet anfört.

Beträffande denna punkt hade reservationer anmälts:

av herrar Svensson i Kompersmåla, Bagge, Thelin, Nylander, Persson i
Falla, Skoglund och Olsson i Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag örn anvisande av anslag till lån till främjande
av enskild företagsamhet;

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn ändring i grunderna för användningen
av det för budgetåret 1933/1934 anvisade reservationsanslaget till subventioner
till främjande av enskild företagsamhet; samt

av herr Hamrin.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Hansson i Trollhättan: Herr talman! Jag tycker icke, att en punkt
sådan som denna bör få passera förbi utan vidare, utan att något säges örn
dessa lån till främjande av enskild företagsamhet. Jag har för egen del
varit i tillfälle att se den nytta, som detta anslag har medfört. Jag har sett,
hur dessa lån, väl använda, ha satt många människor i arbete, och hur de
såväl för arbetsgivare och arbetare som de därav berörda kommunerna ha
medfört sådan nytta, att man måste livligt beklaga, att utskottet icke ansett
sig kunna tillmötesgå Kungl. Maj :ts förslag i hela den begärda utsträckningen
och att utskottet har gjort det uttalande, som förekommer i betänkandet,
att utskottet anser sig böra framhålla önskvärdheten utav att här förevarande
gren av den statliga hjälpverksamheten snart må kunna avvecklas. Detta
anslag har dock som sagt säkerligen varit till stor nytta, och det uttalande,
som utskottet här föreslår riksdagen att göra, hoppas jag för min del icke
skall innebära, att man icke allvarligt skall kunna pröva, huruvida man icke
ändå för någon längre tid skulle kunna uppehålla just denna understödsform.

Jag vet, att man från vissa håll har anmärkt på att exempelvis av två konkurrerande
företag det ena fått anslag, under det att det andra fått vara utan,
men den, som sett prövningen av dessa anslagsfrågor på nära håll, vet, att
densamma varit så sorgfällig, att örn man skulle pröva de anmärkningar, som
eventuellt komma att framföras mot användningen av detta anslag, skola de
till största delen visa sig vara oberättigade.

Herr talman! Vad jag här sagt kanske drunknar vid denna sena timme, men
jag har ändå velat få det antecknat till kammarens protokoll. Jag har intet
annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

124

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Ang. skenfria
korsningar.

Ang. broar
och hamnar.

Äng. främjande av enskild företagsamhet. (Forts.)

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Persson i Falla: Herr förste vice talman! Jag hade på grund av den
framskridna tiden icke tänkt taga upp någon debatt på denna punkt, lika
litet som på de föregående, men då herr Hansson i Trollhättan nu har öppnat
debatt i frågan, kanske jag också får säga några ord.

Fördelningen av detta anslag är förenad med synnerligen många vanskligheter.
Det är svårt att kunna skilja ut företag, vilka äro i behov av lån
eller subvention men som ändå äro sunda och livsdugliga. I vissa fall ha
lån lämnats åt fallfärdiga och odugliga företag. I andra fall har man genom
dessa lån möjliggjort för dåliga företag att hålla uppe en överproduktion,
vars verkningar naturligtvis måst gå ut över bättre företag. I andra fall
åter ha lån gått till företag med god ekonomisk ställning och utan några som
helst kreditsvårigheter. Denna bidragsform är så tvivelaktig till sina verkningar,
att man icke bör fortsätta med den längre.

Utskottet framhåller nu i sin motivering på sid. 16 önskvärdheten av att
denna verksamhet snart må kunna avvecklas. Men strax därefter är utskottet
med örn att utvidga direktiven för anslagets användande. Detta äT,
synes det mig, en underlig logik och en sakligt ohållbar ståndpunkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Svensson i Kompersmåla
m. fl. vid denna punkt fogade reservation.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag vill endast konstatera, att
detta anslag på många, många håll varit till nytta. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
på de därunder gjorda yrkandena; och blev utskottets hemställan i förevarande
punkt av kammaren bifallep.

§ 3.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 167, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning
gjorda framställningar angående anslag till vissa allmänna arbeten, avseende
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1, angående skenfria korsningar, föredrogs först, och anförde
därvid:

Herr Persson, i Falla: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl. avgivna reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr förste vice talmannen
framställt propositioner på de därunder förekomna yrkandena, blev
utskottets i punkten gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 2, angående broar och hamnar.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
32 av det vid propositionen under rubrik »utgifter för kapitalökning. Bil. 4»

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

125

Ang. broar och hamnar. (Forts.)

fogade utdraget av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 3 januari
1934 föreslagit riksdagen att till broar och hamnar för budgetåret 1934/1935
anvisa ett reservationsanslag av 6,500,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet behandlat
två likalydande motioner, väckta den ena, nr 83, inom första kammaren av
herrar Roos och L. Gunnar Bodin och den andra, nr 217, inom andra kammaren
av herr Svedman m. fl., i vilka föreslagits, att riksdagen måtte uttala den meningen,
att byggande av fiskehamn vid Lickershamn enligt ett av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen år 1932 uppgjort förslag borde upptagas bland de
arbeten, som under budgetåret 1934/1935 skulle igångsättas och utföras för
medel beviljade för arbetslöshetens motverkande under villkor, att i ortsbidrag
för ifrågavarande arbete erhölles minst 5,000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen, i anledning av Kungl. Majrts förevarande förslag, måtte
till broar och hamnar för budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag
av 5,000,000 kronor;

b) att motionerna 1:83 och 11:217 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:

av herrar Oscar Olsson, Asplund, Walles, V. E. A. Jonsson, Sandén, Anderson
i Råstock, Jansson, Törnkvist i Karlskrona, Andersson i Höör, Norsell
och Norling, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj :ts
förslag; samt

av herrar Svensson i Kompersmåla, Bagge, Thelin, Nylander, Persson i
Falla, Skoglund och Olsson i Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande förslag, måtte
till broar och hamnar för budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor;

b) ---.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl. avgivna vid denna punkt fogade reservationen.

sHerr Anderson i Råstock: Herr talman! Under denna punkt har jag och
några till avgivit en reservation till förmån för Kungl. Maj:ts förslag. Jag
skall icke taga upp någon debatt här utan endast konstatera, att detta är ett
av de anslag, som för vidsträckta bygder av vårt land åstadkommer den
ojämförligt största nyttan. Jag skulle icke ha varit så pass envis på denna
punkt, örn jag icke 1925 under en resa i Norrland fick klart för mig vad det
betyder, att man där får mångå och långa nya broar. Skall man åstadkomma
något, måste man gå in för Kungl. Maj :ts förslag, till vilket jag ber att
få yrka bifall.

Häruti instämde herr Hage.

Herr Jeppsson: Herr talman! Statsutskottets ärade ordförande motiverade
nyss ett bifall till det här föreliggande förslaget med att detsamma bättre
än de flesta anslag fyllde ett visst behov, och att han var så mycket mer

126

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Ang. vissa
vägbyggnadsarbeten.

Äng. broar och hamnar. (Forts.)

övertygad härom, som han under en resa i Norrland 1925 kommit underfund
med, att där behövdes många och långa broar. Men, herr Anderson i Råstock,
det har också byggts många och långa broar sedan 1925. Jag ber att
få erinra örn, hurusom riksdagen senast i fjol beviljade betydande belopp för
detta ändamål eller för byggandet av både broar och hamnar. Dessutom
finns under huvudtiteln ett anslag för detta ändamål. Ifrån anslaget till statliga
beredskapsarbeten ha också utgått betydande medel för detta ändamål. Många
arbeten, såväl broar som framför allt hamnar, ha utförts som statliga beredskapsarbeten
under de sista åren. Obestridligen föreligger allt fortfarande ett
stort behov på detta område, men å andra sidan skulle jag vilja säga, att de,
som varit och äro intresserade för byggandet av broar och hamnar, under de
sista åren dock fått sitt intresse härvidlag tillgodosett i så hög grad, att ingen av
dem ens skulle kunnat drömma örn, att deras intresse skulle bli tillgodosett i den
mån som fallet verkligen varit under de sista två åren.

Jag vill icke taga upp tiden längre utan ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice talmannen framställde propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, 2:o) bifall
till den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna vid punkten fogade
reservationen samt 3:o) bifall till den reservation, som vid punkten avgivits
av herr Svensson i Kompersmåla m. fl.; och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Anderson i Råstock, varför herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, därvid den under 2:o) angivna antogs till kontraproposition.
I enlighet härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 2
av utskottets förevarande utlåtande nr 167, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna,
vid berörda punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen.

Härefter föredrogs punkten 3, angående vissa vägbyggnadsarbeten; och yttrade
därvid:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl. avgivna reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr förste vice talmannen
propositioner på de därunder förekomna yrkandena; och biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

127

Vid härpå skedd föredragning av punkten 4, angående stensättning av vägar,
anförde:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Svensson i Kompersmåla m. fl. avgivna vid denna punkt fogade reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr förste vice talmannen
givit propositioner på de yrkanden, som därunder förekommit, blev
utsköttets i punkten gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6, angående tillverkning av vagnar m. m. för statens järnvägar, föredrogs
härpå. Därvid yttrade:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Även vid denna punkt har fogats
en reservation av mig och några till, vari vi hemställt örn bifall till Kungl.
Maj:ts förslag. Jag gör samma yrkande här.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl. vid betänkandet under denna punkt fogade
reservationen.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till vart
och ett av de under överläggningen framställda yrkandena; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Slutligen föredrogs punkten 7, angående vissa banarbeten m. m. för statens
järnvägar; och anförde därvid:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få hemställa örn bifall till
herr Svenssons i Kompersmåla m. fl. reservation.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner på de därunder gjorda yrkandena; och biföll kammaren utskottets
hemställan i förevarande punkt.

§ 4.

Härefter förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 160, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda åtgärder i anledning
av ungdomsarbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 27 april 1934 dagtecknad proposition, nr
265, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att dels under femte huvudtiteln till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten
för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra reservationsan -

Äng. stensättning
av
vägar.

Ang. tillverkning
av
vagnar m. m.
för statens
järnvägar.

Ang. vissa
banarbeten
m. m. för
statens
järnvägar.

Ang. ungdomsarbetslösheten.

128

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. ungdomsarbetslösheten. (Forts.)

slag av 5,500,000 kronor, dels godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet
förordade grunderna för ifrågavarande anslags användning, dels
ock medgiva, att, i den mån sagda anslag visade sig otillräckligt, medel av det
under samma huvudtitel upptagna extra reservationsanslaget till bekämpande
av arbetslösheten finge enligt Kungl. Maj :ts bestämmande jämlikt nyssnämnda
grunder disponeras jämväl till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 3 och 4 av herr Sjödahl m. fl.;

nr 10 av herrar Sandén och Sjödahl;

nr 222 av herrar Wagnsson och Lindström;

nr 223 av herr Anton Pettersson m. fl.;

nr 224 av herr Johan Larsson;

nr 365 av herr Gabrielsson;

nr 367 av herrar Sköldén och Johan Gustavson; och
nr 368 av herr Sandström m. fl.

samt inom andra kammaren:

nr 3 och 4 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.;

nr 8 av herr Frankenberg m. fl.;

nr 399 av herrar Nyblom och Andersson i Leabo;

nr 491 av herr Erlander m. fl.;

nr 643 av herr Brädefors;

nr 644 av herr Nilsson i Antnäs m. fl.;

nr 645 av herr Olsson i Golvvasta m. fl.; och

nr 648 av herrar Thorell och von Seth.

Utskottet hemställde,

_ L att riksdagen måtte — i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
ävensom de i ämnet väckta motionerna —

a) under femte huvudtiteln till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten
för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag av

5,500,000 kronor;

b) godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 27 april 1934 förordade grunderna för ifrågavarande anslags
användning under iakttagande tillika av vad utskottet i utlåtandet anfört;

c) medgiva att, i den man sagda anslag visade sig otillräckligt, medel av
det under samma huvudtitel upptagna extra reservationsanslaget till bekämpande
av arbetslösheten finge enligt Kungl. Maj :ts bestämmande jämlikt nyssnämnda
grunder disponeras jämväl till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten
;

II. att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under I. hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Oscar Olsson, Asplund och
Jonsson i Eskilstuna, vilka ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen att,
med bifall till motionerna I: 222 och II: 491, besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande en centralisering
av vissa till den samhälleliga ungdomsvården hörande uppgifter

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

129

Ang. ungdomsarbetslösheten. (Forts.)

med särskilt beaktande av behovet av en för detta ändamål särskilt inrättad
social ungdomsbyrå samt motsvarande av statsmakterna understödda kommunala
organ med uppgift att utföra erforderliga undersökningar, att underlätta
samarbetet mellan olika inom detta område verksamma myndigheter, institutioner
och organisationer, samt att inom detta organ en särskild avdelning
skulle fungera som rådfrågnings- och upplysningsbyrå för ungdom under
25 år.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Erlander: Herr talman! I här förevarande utskottsutlåtande ha

några av mig m. fl. väckta motioner avstyrkts. Jag tror att kammaren håller
oss motionärer räkning för, om vi vid denna sena tidpunkt endast i allra
största korthet beröra de synpunkter, som framförts i motionerna, även örn vi
måste beklaga, att tiden icke medgiver ett utförligare diskuterande av ett av
de viktigaste ting, vi ha att sysselsätta oss med vid årets riksdag. Vi motionärer
ha i varje fall med tillfredsställelse konstaterat, att vi här lia ett beträffande
ungdomsarbetslösheten enhälligt utskottsutlåtande, som syftar till mycket
längre gående åtgärder än riksdagen gick med på i fjol. Vi äro också
tillfredsställda med, att riksdagen nu synes vilja öppna nya och för ungdomen
mera lämpade vägar för hjälpverksamheten än förut.

Men vi skulle dessutom vilja fastslå, liksom det framskymtat i anföranden
av flera talare tidigare under debatten örn det stora arbetslöshetsproblemet,
att man icke kommer till rätta med arbetslöshetsproblemet uteslutande på dessa
vägar. Man får nog i stället tänka sig mera djupgående ingrepp, och det är
detta vi motionärer syfta till, när vi fört på tal frågan örn en tidigare pensionering
av arbetskraften, än vad fallet nu är, och påtalat, att samhället får
se till att på ett eller annat sätt skaffa sig kontroll över den rationaliseringsprocess,
som för närvarande alltmer tränger ut arbetskraften. Vi förstå emellertid,
att man vill pröva de vägar, som utskottet enhälligt anvisat, och vi
vilja med dessa antydningar låta oss nöja.

Emellertid innehåller utskottsutlåtandet förutom vad som handlar örn ungdomsarbetslösheten
ett ställningstagande till en motion, som icke direkt berör
ungdomens arbetslöshetsfråga, i det att utskottsmajoriteten avstyrker det förslag
till en centralisering av ungdomsvården, som förts på tal i denna motion
vid årets riksdag. Den frågan har, som var och en, som läst motionen, mycket
väl känner till, icke något eller mycket litet samband med de temporära
åtgärder, som vi få vidtaga för ungdomsarbetslöshetens bekämpande. Motionärerna
ha syftat till att få till stånd en mera enhetlig prägel på de åtgärder,
som samhället vidtager för ungdomsvården. Vi ha sannerligen icke tänkt oss
att få till stånd en överorganisation. I stället har syftet varit att förenkla
hjälpverksamheten, att förenkla den både för samhället självt och framför allt
för den ungdom, som kan komma i åtnjutande av hjälpen.

Nu har utskottet visserligen funnit att det icke är bra som det är. Detta
kan nian ju utläsa därav att utskottet skriver, att synpunkterna äro beaktansvärda.
Men i den omständigheten att utskottet för närvarande icke vill tillstyrka
åtgärder ser jag ett uttryck för att utskottsmajoriteten har — tack
vare denna enligt min mening olyckliga sammankoppling med frågan om ungdomsarbetslösheten
— resonerat som så, att nu ta vi dessa ungdomsarbetslöshetsfrågor
och pröva dem, och sedan, när de prövats, kunna vi gå till ytterligare
åtgärder. Enligt min mening hade det lyckligaste varit, örn denna sammankoppling
icke skett, eftersom ett sådant samband icke existerar.

Som saken nu ligger till, vilja vi motionärer inskränka oss till att säga, att

Andra hammarens protokoll 1934. Nr 47. 9

130

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. ungdomsarbetslösheten. (Forts.)

vi icke ämna ge oss med vår strävan att centralisera ungdomsvården. Den,
som sysslat med dessa problem, vet, att en centralisering måste komma till
stånd. Behov därav föreligger, och jag tror, att motionärerna var och en i sin
stad komma att försöka få till stånd kommunala ungdomsbyråer. Sedan komma
vi tillbaka till statsmakterna.

Yi anse emellertid fortfarande, att det varit lyckligt, örn staten tagit initiativ
till denna centralisering, och därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Med herr Erlander förenade sig herrar Gustavson i Sala, Lind, Nilsson i
Göteborg, Frankenberg och Landgren.

Herr Brädefors: Herr talman! Det är i denna fråga likadant som det var
i den föregående frågan örn arbetslösheten som diskuteras. Här kan man använda
precis samma räknesätt, som statsministern använde beträffande arbetslöshetens
omfattning. Det finnes sakkunniga, som hava utrett ungdomsarbetslöshetens
omfattning och hjälpverksamhetens omfattning. Därav framgår,
att det är ungefär 50 procent av de anmälda arbetslösa ungdomarna, som
icke hava fått någon som helst hjälp. I detta fall, angående ungdomen, är
det i ännu större utsträckning, som ungdomarna icke anmäla sig som arbetslösa
än vad fallet är med de äldre. Alltså, där kan man säga, att en beräkning
efter antalet anmälda arbetslösa är fullständigt missvisande. Sålunda
är även den summa, som är föreslagen, 5.5 miljoner kronor, för detta ändamål
naturligtvis alldeles otillräcklig.

Sedan är det fråga örn sättet, varpå ungdomsarbetslösheten skall avhjälpas.
1 enlighet med regeringspropositionen och även det förslag, som utskottet förordat,
är det frivillig arbetstjänst. Jag har här i kammaren redan tidigare
tillkännagivit ståndpunkten i denna fråga hos det parti, som jag representerar,
nämligen det kommunistiska partiet. Vi hava också, jag tror, flerfaldiga
gånger här i kammaren påvisat, att även socialdemokraterna tidigare hade
den uppfattningen, att en sådan form av hjälpverksamhet icke är lämplig. Yi
hava citerat vad fackföreningsinternationalens senaste kongress uttalat i denna
fråga, och vi hava även citerat såväl här i kammaren som i vår motion vad
den socialdemokratiska ungdomsinternationalens senaste kongress sagt i frågan,
där den fördömde denna hjälpverksamhet.

Vi hava i vår motion i stället föreslagit verkliga kurser, icke med sådant
underhåll för ungdomen, som föreslagits i regeringens proposition, utan med
en sådan ersättning, att ungdomen kunde verkligen existera på densamma. Vi
anse, att även den summa, som har föreslagits av regeringen, är alldeles otillräcklig,
och därför hava vi föreslagit att öka summan, allra helst när vi yrka,
att ungdomen skall få för sitt arbete samma ersättning som de äldre.

Jag vill icke taga tiden i anspråk längre utan ber endast, herr talman, att
med denna korta motivering få yrka bifall till den av mig väckta motionen,
nr 643.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det problem, som behandlas i

förevarande statsutskottsutlåtande, är av ganska vidlyftig och mycket svårbedömd
beskaffenhet. Vi hade i utskottet en föredragning av ordföranden i
den kommitté, som framlagt programmet för att göra ett försök att i någon
mån avhjälpa ungdomsarbetslösheten. Vi kommo, som damerna och herrarna
funnit, enhälligt till den uppfattningen, att vi borde tillstyrka Kungl. Maj:ts
förslag. Däremot tyckte vi icke, att vi dessutom kunde gå in för de niotio -

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

131

Ang. ungdomsarbetslösheten. (Forts.)

ner, som framförts i avsikt att åstadkomma ett centralorgan för ungdomsverksamheten.
Jag vill verkligen säga, att jag tror, att när man nu är ute på
försöksområdet här, gör man klokt i att för närvarande begränsa det till vad
Kungl. Majit föreslagit.

På grund av vad jag nu anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) bifall till motionen II: 643; och
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förstnämnda propositionen.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag till kostnader för årlig taxering jämte en i ämnet väckt motion.
Därvid lämnades på begäran ordet till

Herr Linnér, som yttrade: Herr talman! Trots den sorgligt sena timmen
mäste jag be att under några minuter få fästa kammarens uppmärksamhet på
den anslagsfråga, som här är före.

Det är så, att detta anslag rör en synnerligen viktig del av statens inkomster
och en synnerligen viktig del av varje medborgares förpliktelser, nämligen
själva deri. direkta beskattningen. Allt eftersom den direkta beskattningen
skärpes, blir det av mer och mer betydelse, att själva taxeringsarbetet blir
så rättvist och jämnt som möjligt. Det grundläggande taxeringsarbetet verkställes
i taxeringsnämnderna, som alla veta. Men tyvärr har genom de inskränkningar
i anslagsbeloppet, som skett under senare år, det blivit allt
svårare, jag tror jag ka,n säga över hela landet, att få lämpliga taxeringsordförande.
Det var varit en allmän klagan från snart sagt alla länsstyrelser
och alla prövningsnämnder i riket över dessa svårigheter, som här skärpas år
från år.

Arbetet med själva taxeringsförfarandet blir svårare och svårare. Det blir
större och större obehag att utföra taxeringsarbetet, allt eftersom taxeringen
skall gälla större och större belopp. Man har på flera håll fått gå därhän,
att i stället för, som meningen har varit, att till taxeringsordförande taga
lekmän, erfarna och med förhållandena kunniga lekmän, har man fått sätta
tjänstemän till ordförande. Annars var ju meningen, att tjänstemannaelementet
skulle representeras av kronoombudet, och att ordföranden skulle representera
den allmänna sakkunskapen. Här har faktiskt skett en brytning med
detta syfte på grund av att man saknar tillräckligt med pengar till arvoden,
därför att anslagen blivit för knappa.

För att förklara, vad det verkligen rör sig örn för summor här, kan jag
nämna, att i Uppsala län hava vi en hel rad av kronoombud, som fått komma
ned till arvoden mellan 50 och 100 kronor. Då kunna alla förstå, att ett så
obehagligt arbete utföra icke människor för ett så lågt belopp. För ordförandena
hava vi i ganska stora distrikt fått hålla oss till ett fåtal hundrakronor,
ett par hundra, trehundra kronor o. s. v., och sedan naturligtvis större
belopp i de största distrikten. Men genomgående äro dessa arvodesbelopp otillräckliga.

Det kan icke vara med statens ekonomi förenligt att en så viktig del av
statens inkomster, som hela denna taxering avser att utgöra grund för, icke

Äng. anslag
till kostnader
för årlig
taxering.

132

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. anslag till kostnader för årlig taxering. (Forts.)
blir tillräckligt väl behandlad. Det är icke heller rätt mot de enskilda, att de
icke få sina taxeringar bedömda på bästa sätt.

Det är naturligtvis icke, allra minst vid denna tid på dygnet och denna
tid på riksdagen, någon utsikt att få någon ändring i statsutskottets förslag.
Jag har här endast velat för kammaren söka förklara, hurudant läget är, i förhoppning,
att möjligen även statsutskottet ett annat år skall bättre behjärta
själva behovet av ökning av anslaget.

I detta anförande instämde herrar Elmroth, Laurén, Ossbahr, Lundqvist,
Gustafsson i Yälsnäs och Brännström.

Vidare anförde:

Herr Andersson i Höör: Herr talman! Ingen vill naturligtvis förneka,

att det är mycket viktigt, att vi kunna få lämpliga personer till ordförande i
taxeringsnämnderna. Ingen vill heller förneka, att de böra hava ordentligt
betalt. Men då Kungl. Maj:t själv ökat summan från i fjol med 200,000 kronor,
från 2,500,000 kronor till 2,700,000 kronor, har icke utskottet kunnat
finna, att det kunnat gå högre än vad Kungl. Maj :t föreslagit. Vi funno även
inom utskottet, att örn man fördelar dessa medel på ett rättvist sätt, skulle
de komma till bättre nytta. Det är fördelningen av beloppet, som många gånger
klickat.

Jag har, herr talman, icke något att tillägga utan ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Linnér: Herr talman! Tyvärr är det icke så, som den siste ärade

talaren tror, att det är en verklig ökning, som Kungl. Maj :t föreslagit. Kungl.
Maj:t har föreslagit en korrigering av förra årets anslag med 100,000 kronor,
därför att anslaget blivit överskridet. Det är således ingen ökning. De återstående
100,000 kronor, som av Kungl. Majt föreslagits utöver föregående
års anslag, avse ett nytt ändamål. Beloppet för detta ändamål är så knappt
beräknat, att örn man ser vad detta i grunden innebär, är det icke mer än
vad som brukar utbetalas för renskrivning av vissa längder. Det är sålunda
ett ytterligt nedprutat anslag.

Vad sedan beträffar själva grunden för fördelningen, är det så, att man
inom finansdepartementet gjort mycket stora ansträngningar att få en rättvis
och jämn fördelning mellan länen. Men det hjälper naturligtvis icke mer
än till viss grad, när anslaget över hela linjen är otillräckligt.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 157, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande av verkstadsbyggnader
vid centralfängelserna i Malmö och å Härlanda biföll kammaren
utskottets däri gjorda hemställan.

§ 7.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utlåtande,
nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställningar angående anslag till byggande
av nytt fyrskepp m. m.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

133

Ang. nytt tjänstefartyg för västra lotsdistriktet. (Forts.)

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Härefter föredrogs punkten 2, angående byggande av nytt tjänstefartyg för
västra lotsdistriktet; och yttrade därvid:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Svensson i Kompersmåla med flera vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr Andersson i Höör: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner på de under överläggningen
framställda yrkandena; och blev utskottets i punkten gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Härefter föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

161, i anledning av väckta motioner örn utförande såsom reservarbete av
en väg-, bro- och färjförbindelse Lysekil—Skaftö—Flatö—Orust;

nr 162, angående täckandet av kostnaderna för vissa utbildningskurser för
f. d. fast anställt manskap vid försvarsväsendet;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till täckande av statens järnvägars återstående fordran
hos Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag för frakttillägg för år 1932; och

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till offentlig
arbetsförmedling jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 9.

Härpå föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 165, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till socialstyrelsen m. m. jämte en i ämnet
väckt motion. Därvid anförde

Herr Eriksson i Falun: Herr talman! Jag vill icke framställa något yrkande
örn bifall till den av mig och herr Andersson i Igelboda väckta motionen,
då den är enhälligt avstyrkt av statsutskottet. Men jag tycker, att
statsutskottets motivering här är väl snäv. Statsutskottet säger: »Skulle

erfarenheten ådagalägga, att, trots iakttagande av all sparsamhet, ytterligare
medel oundgängligen erfordras, torde enligt departementschefens mening behövlig
medelsförstärkning kunna beredas styrelsen av medel, som stå till
Kungl. Maj:ts disposition.»

Ett faktum är nu, att genom sjukkasseorganisationens genomförande snarare
än man möjligen tänkt sig har arbetet hopat sig på sådant sätt inom
sjukkassebyrån, att det är ganska stor fara för, att hela utvecklingen kommer
att stagnera. Vad jag nu vill är att kraftigt framhålla vikten av att

Äng. nytt
tjänstefartyg
för västra lotsdistriktet.

Ang. anslag
till socialstyrelsen
m. m.

134

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Ang. stöd
åt Hellefors
Bruks Aktiebolag.

Äng. anslag till socialstyrelsen m. rn. (Forts.)
man icke får för några tusen kronors utgift ordna så, att arbetet eftersattes
och omorganisationen icke kan fullföljas i åsyftad riktning. Är det så, att
vi offra ett antal miljoner för sjukkasseunderstöd, så kan också statsverket
åstadkomma några tiotal tusen kronor mer för att byrån skall kunna effektivt
sköta sitt arbete. Jag ber att få på det kraftigaste understryka vikten
av att för en jämförelsevis ringa anslagssummas skull Kungl. Majit icke får
så strängt, som av statsutskottet angivits, hålla tillbaka krav på ökade anslag
för sjukkassebyråns verksamhet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 168, angående beredande av täckning
m. m. för anslag under rubriken: »Fonden för förlag till statsverket»;
och biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 11.

Slutligen upptogs till behandling sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stöd åt
Hellefors Bruks Aktiebolag, jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 18 maj 1934 avlåten proposition, nr 277, hade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen dels bemyndiga
riksgäldskontoret att till ett belopp av högst 16 miljoner kronor tillhandahålla
medel för statens medverkan i enlighet med av föredragande departementschefen
förordade grunder till rekonstruktion av Hellefors Bruks Aktiebolag,
dels ock medgiva, att den enligt 1933 års riksdags beslut åt bolaget beviljade
krediten av statsmedel finge intill ett belopp av 1,500,000 kronor av bolaget
åtnjutas till dess rekonstruktionen av bolaget genomförts.

Kungl. Maj :ts förevarande proposition, vilken hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning, hade efter överenskommelse mellan stats- och
bankoutskotten behandlats av sammansatt stats- och bankoutskott.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, likalydande motioner, nämligen nr 374 inom första kammaren av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl., och nr 651 inom andra kammaren av
herr Lindman m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förevarande proposition.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till de i ämnet väckta motionerna,
måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Åkerberg, Johan Nilsson i
Malmö, P. A. Bergström, Jonsson i Eskilstuna, Weijne, Bäcklund och Andersson
i Falkenberg, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen, med
avslag å ovanberörda motioner, måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Severin: Herr talman!. Som kammarens ledamöter av utskottets utlåtande
finna, hava samtliga socialdemokratiska ledamöter av sammansatta

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

135

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
utskottet avgivit en gemensam reservation. Med hänsyn till den sena timmen
skall jag icke ingå på en så omfattande motivering, som ärendets natur
kanske egentligen krävde; jag skall emellertid i varje fall med några ord
motivera den reservation, som är avgiven.

Vi hava i denna fråga att göra med ett företag, som icke är så alldeles olikt
ett företag, som tidigare har behandlats i riksdagen, nämligen Kalixföretaget.
I båda fallen gäller det företag, som på grund av en serie händelser
hava kommit i statens ägo, utan att staten egentligen från början har haft
några dylika avsikter. I båda fallen gäller det också företag, som under
den ännu rådande depressionen hava gjort mer eller mindre betydande förluster
och på grund härav kommit i svårigheter.

Nu skall jag emellertid, som jag sade, icke ingå på någon historiebeskrivning
rörande hur detta företag har kommit i statens besittning. Jag skall
hålla mig till vad saken nu gäller. Här gäller det alltså ett företag, som
enligt en försiktig uppskattning av bolagets styrelse har ett värde av 34,556,000
kronor. Företaget har en bankskuld på 15.4 miljoner. Staten har aktier i
företaget, som nominellt hava ett värde av 19.5 miljoner; reellt uppskattas
dessa aktiers värde till c:a 2.6 miljoner. Det är alltså den del av det ursprungligen
av staten satsade kapitalet, som skulle återstå. Därest den kungliga
propositionen avslås, blir alltså resultatet, att den långivande banken, i detta
fall Skandinaviska kreditaktiebolaget, tar företaget för den fordran det har
däri, nämligen för 15.4 miljoner kronor. Den får naturligtvis då också ikläda
sig de skulder företaget i övrigt har. Men banken får också på samma gång
de 2.6 miljoner kronor, som statens aktieinnehav i företaget ännu är värt. Att
avslå den kungliga propositionen betyder sålunda att utan vidare av statens
medel skänka Skandinaviska kreditaktiebolaget 2.6 miljoner kronor. Det är
det ofrånkomliga faktum, som ingen kan bestrida, försåvitt man icke skall
bestrida riktigheten av den rekonstruktionsbalans, som styrelsen har gjort
upp, och i vilken, som jag sade, företagets tillgångar uppskattats till ett värde
av 34.5 miljoner. Det är att lägga märke till att detta värde på 34.5 miljoner
har uppkommit efter en nedskrivning av företagets tillgångar med
ungefär 50 % av ännu i 1933 års bokslut upptagna tillgångar av något över

68,372,000 kronor, d. v. s. styrelsen har uppskattat värdet till hälften av de
sålunda bokförda tillgångarna. Men detta värde anser styrelsen, att företaget
verkligen har, och detta anser styrelsen att företaget verkligen kan förränta,
och det är sålunda intet luftvärde, naturligtvis under förutsättning av
en normal konjunktur.

Nu hänvisar man till, att företaget under 1933 och under 1932 har gjort
rätt betydande förluster. Under 1932 gjorde företaget en förlust på något
över 4 miljoner, under 1933 har emellertid denna förlust nedgått till c:a l1/2
miljon kronor, 1,619,000 kronor, och denna förlust har uppstått på grund
av speciellt ogynnsamma förhållanden, som företaget har befunnit sig i, dels
på grund av vattenbrist, som gjorde, att företaget måste stå stilla delvis under
mycket lång tid, dels på grund av att företaget har måst inköpa elektrisk
ström till driften av vissa avdelningar i företaget i stället för att under
normala vattenförhållanden kunna sälja elektrisk ström till rätt betydande
belopp; vidare har det förekommit en betydande stormfällning på bolagets
skogar, som gjorde, att det måste bedriva en avverkning, som det eljest icke
skulle gjort. Det var dessa ogynnsamma omständigheter, som hava framkallat
förlusten under 1933, som under andra förhållanden sålunda skulle hava
blivit väsentligt mindre. Det är med hänsyn härtill ju alls icke sagt. att
därför att företaget 1932 i likhet med många hundra andra företag i detta
land har gjort förlust och därför att företaget under 1933 på grund av dessa

136

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
sammanstötande ogynnsamma omständigheter har gjort förlust, företaget under
en fortsatt normal konjunktur också skall göra förluster.

Som jag sade, har styrelsen efter sin försiktiga uppskattning av företagets
tillgångar ansett, att det skulle kunna förränta det värde, vartill styrelsen
har upptagit dessa tillgångar, eller 34.5 miljoner kronor. Under sådana förhållanden
hava reservanterna i utskottet icke ansett, att skäl föreligga att
till Skandinaviska kreditaktiebolaget skänka 2.6 miljoner kronor eller däromkring.
Staten har ingen anledning att på detta sätt ge gåvor åt en storbank,
då man har förutsättning att själv kunna benytta sig av dessa värden.

Härtill kommer en annan omständighet, som icke är av mindre betydelse,
nämligen de sociala skäl, som kunna andragas för att staten skall bibehålla
företaget., skäl som också så småningom naturligtvis, i den mån de få betydelse,
bli ekonomiska. Det kan naturligtvis sägas, att då banken nu övertar
dessa betydande ekonomiska intressen, har också banken intresse av att driva
företaget. Under andra förutsättningar kan den ju näppeligen få de investerade
medlen förräntade. Men det låter å andra sidan mycket väl tänka
sig, att ur privatekonomisk synpunkt kunde det vara fördelaktigt att vidtaga
rationaliseringsåtgärder eller vidtaga andra åtgärder på sådant sätt, att
vissa delar av företaget för någon längre eller kortare tid komma att läggas
ned och de i företaget sysselsatta arbetarna sålunda bliva arbetslösa. Det
kan ju för banken betyda en vinst, ty i samma ögonblick som företaget har
avskedat dem, som de icke anse lönande att sysselsätta, äro de för företaget
icke längre existerande. Staten kan emellertid icke avskeda dem, tvärtom,
och just därför att det privata företaget måhända avskedar arbetarna i fråga,
kan staten få taga hand om dem och får sålunda ikläda sig utgifter, som
kunna bli ganska betydande, och som staten skulle kunna undgå, därest företaget
bibehölles i statens ägo. De 2.6 miljoner, som ett avslag på den kungliga
propositionen sålunda betyder att bortskänka, dessa 2.6 miljoner kunde komma
att ytterligare ökas med åtskilliga miljoner, som sålunda kastades bort
av det allmännas medel.

Det hava reservanterna ansett sig icke kunna gå med på, och med hänsyn
till dessa omständigheter ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr förste vice talman! I det läge, som
den föreliggande frågan nu har kommit, torde väl Helleforsföretagets, detta
halvstatliga företags, öde få betraktas som beseglat och de av staten satsade
miljonerna definitivt förlorade. De värden, som man för närvarande kan
räkna med finnas kvar av statens intressen, ämnar tydligen riksdagsmajoriteten
här i dag utan betänkande slunga i storfinansens gap. Det är också klart,
att det är storfinansiella element oell deras hantlangare, som genom ett målmedvetet
arbete fört detta industriella företag fram till det läge, som nu föreligger.

När frågan om stödåtgärder i fjol från statens sida förelåg till behandling,
så anförde vi från vår grupp, både i en motion och under debatten här i kammaren
utförligt våra synpunkter på denna storfinansiella rövaraffär. Jag tilllåter
mig erinra något örn våra synpunkter och vårt ställningstagande då.
Vår ståndpunkt var den, att riksdagen med kraft skulle utnyttja de påtryckningsmedel,
som staten då hade möjlighet att använda emot banken. Vi framhöllo
också, att staten icke skulle låta binda sig i förväg beträffande en över -

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 17.

137

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
låtelse till banken utan ersättning av äganderätten till företaget, och vi påyrkade
bestämt, att stödaktionen från statens sida inte skulle få vidtagas på
sådant sätt, att den blott blev ett räddande av bankens intressen oell ställde
företaget för framtiden lika oförmöget att fortsätta driften. Vi föreslogo,
att stödåtgärderna skulle gå ut på att säkerställa företagets framtida verksamhet
och att frigöra detsamma från den utsugning, som de storfinansiella
plundrarligorna under årtionden tillåtits bedriva i fråga örn detta företag.
Detta var i stora drag vår ståndpunkt och innebörden i de förslag, vi då
ställde.

Riksdagen beslutade emellertid i enlighet med regeringens förslag att senast
den 31 maj i år till banken utan vederlag eller villkor i övrigt överlåta staten
direkt eller indirekt tillhöriga aktier i bolaget ävensom statens alla fordringar
hos bolaget och dess dotterbolag eller också ställa full säkerhet för bolagets
förbindelser gentemot banken. Det är klart, att sedan riksdagen fattat det
beslutet, så var banken säkerställd och kunde givetvis sätta sig på sina höga
hästar gentemot staten. Jag vill emellertid erinra om, att det beslutet voro
samtliga partier ifrån högern till socialdemokraterna eniga örn, när utskottets
förslag vid voteringen ställdes mot vårt yrkande. Det är givetvis en konsekvens
av detta riksdagens beslut, då vi nu stå i det tvångsläge, som för närvarande
föreligger.

Departementschefen meddelar i propositionen, att banken har förklarat sig
icke komma att gå med på någon förlängning av avtalet, och vidare säger finansministern,
att han »till banken framställt förfrågan, huruvida denna vore
villig att utgiva någon ersättning för övertagandet av statens aktier i bolaget,
men att bankens styrelse nekande besvarat denna fråga». Ja, det var så dags
att komma med en dylik fråga, sedan riksdagen i fjol på finansministerns
förslag beslutat, att banken i år utan villkor skulle ha aktierna gratis. Man
får vid studerandet av akterna i den här saken alltmer det bestämda intrycket,
att regeringens och regeringspartiets åtgärder nu endast äro ett försök att två
sina händer och smita ifrån ansvaret i de här affärerna. Detta är dock dömt
att misslyckas, ty socialdemokraterna ha i regeringsställning under årens lopp
varit med vid handhavandet och ledningen av dessa affärer i alltför stor utsträckning.

Den här historien går, som vi veta, ganska långt tillbaka i tiden, och det
kan ju vara av intresse att i koncentrerad form rekapitulera händelserna. Det
är mer än fjolårets beslut, som därvidlag bör uppmärksammas.

Som vi veta, är det ju Kreditkassan av år 1922, detta socialdemokraternas
speciella skötebarn, som handhaft dessa affärer. Denna bank- och börsjobbarnas
statliga stödorganisation, skapades av en socialdemokratisk regering,
och den fick från början i statsmedel 50,000,000 kronor till sitt förfogande.
Är 1923 fick den på socialdemokraternas förslag ytterligare 50,000,000, alltså
sammanlagt 100,000,000 kronor. Jag skall här nu icke närmare gå in på
Kreditkassans affärer i dess helhet. Det kan ju vara nog att säga. att denna
kassa har varit och är fortfarande jordbrukarnas speciella räddningsstation,
sorn kostar och har kostat staten och skattebetalarna stora summor. I realiteten
torde väl de där 100 miljonerna nu i det närmaste vara uppslukade.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att erinra örn, att när vi 1922
och 1923 ifrån vår grupp motsatte oss denna miljonrullning med statens medel,
så sade man från socialdemokratiskt håll, att dessa pengar skulle staten
inte behöva förlora. Den socialdemokratiske finansministern slungade vid det
tillfället emot oss det påståendet, att vi saknade begrepp om ekonomi. Det
var också i detta sammanhang, som dåvarande finansminister Thorsson gjorde
sitt bekanta uttalande örn, att arbetarklassen begriper inte, hur litet av eko -

138

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
nomi den begriper. Vi kunna nu returnera det uttalandet. Affärerna med
Kreditkassans 100 miljoner vittna sannerligen inte örn någon ekonomisk visdom.
Helleforsengagemanget är en av dessa affärer.

Vad man i första hand kan slå fast, när det fäller dessa affärer, det är,
att då vid Värmlandsbankens sammanbrott staten 1922 satsade, örn jag inte
missminner mig, 38,000,000 kronor, så tillfördes inte det produktiva industriföretag
det här gäller något friskt kapital. Dessa miljoner lämnades då under
sådana former, att de gingo direkt till de storfinansiella bank- och börsjobbarnas
kassafack. För fordringar i dåvarande Vargöns Aktiebolag satsade
staten omkring 20,000,000 kronor. Industriföretaget blev därigenom inte
hjälpt, och på grund av betalningssvårigheter måste ju företaget år 1924 rekonstrueras.
Namnet ändrades då till Hellefors Bruks Aktiebolag, och rekonstruktionen
slutfördes i början av 1925. Staten erhöll då för sin fordran preferensaktier
för 19 1/2 miljoner kronor.

Utvecklingen från 1925 till nu är emellertid ett kapitel, som vittnar örn, att
statens och det allmännas intressen i detta omfattande företag misskötts kapitalt.
Vilka som därvid ha varit de drivande krafterna, är det väl nu omöjligt
att få full klarhet om. Att det är de stora bankintressenas män och deras
hantlangare, som här ha tillåtits att bedriva sitt spel, därom råder väl inte
något som helst tvivel. Anmärkningsvärt är, att det tycks vara fullständigt
omöjligt att får klarligt, vart företagets inkomster under dessa senare år ha
gått. Vi begärde förra året, att detta skulle klarläggas, innan riksdagen gick
att fatta sitt beslut, men både regeringen och utskottet tego som muren på
den punkten, och så gör man även i år. Man vågar tydligen inte lägga papperen
på bordet.

Jag påpekade i fjol, att försäljningsvärdet av företagets produktion under
åren 1925—1931, alltså under de första sju åren efter rekonstruktionen, uppgick
till i runt tal 109,000,000 kronor. Under samma tid har upplåning skett,
så att företagets skuldsumma ökats med nära 11,000,000 kronor. Försäljningsvärdet
av företagets produktion samt upplånade medel gick alltså sammanlagt
till 120,000,000 kronor under dessa sju år. I avlöningar och pensioner
till företagets samtliga arbetare och tjänstemän under samma tid torde
inte ens hälften av denna summa utbetalats. Vart ha då de övriga 60 miljonerna
tagit vägen, var ha de hamnat? Jag ställde den frågan i fjol, och jag
ställer den här i år på nytt.

Staten har under dessa år inte erhållit ett enda öre i utdelning på sitt satsade
stora aktiekapital, och inte heller har bolaget erlagt några stora summor
i skatter. Några nämnvärt stora kostnader för inköp av råvaror har företaget
inte heller haft. Företaget har ju nämligen, som vi veta, stora egna råvarukällor
till sitt förfogande.

När det inte tycks finnas möjlighet att få dessa saker klarlagda och erhålla
besked om vart pengarna ha gått, så kan man inte värja sig för den
känslan, att saken är sjuk. En sak torde emellertid vara klar, nämligen att
rekonstruktionen av företaget och affärerna efter denna rekonstruktion skötts
helt i enlighet med bankintressenternas intentioner. Arbetarnas och det allmännas
intressen har man hela tiden trampat under fotterna, och därför är
det också som vi i dag stå i den ställningen, vi nu göra.

Utskottets majoritet vill nu överlåta till banken företagets alla värden, rubb
och stubb, utan någon annan ersättning än dessa omkring 15V2 miljoner kronor,
som banken har som fordran hos bolaget. Ett dylikt beslut innebär helt
enkelt enligt mitt förmenande att sätta kronan på verket i det bankrofferi, som
dessa Helleforsaffärer från början till slut ha varit. Man får komma i håg,
som den föregående talaren också påpekade, att taxeringsvärdet av företa -

Tisdagen den 12 juni e. ra.

Nr 47.

139

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
gets fasta egendom vid utgången av år 1933 utgjorde nära 34,000,000 kronor.
Det är klart, att vår grupp inte går med på, att dessa naturrikedomar och
produktionsmedel kastas över helt i bankens ägo för en spottstyver. Här örn
någonsin, vore väl ett expropriationsförfarande, eller rättare sagt en tvångsavskrivning
av bankens inflytande påkallad.

Som frågan nu ligger till, så lia vi i dag endast två onda ting att välja på,
och i en dylik situation väljer man det, som man anser vara det minst onda.
Regeringens förslag och reservationen är ett försök från det hållet att draga
sig ur den situation, som skapades genom det beslut, som riksdagen förra
året fattade. Jag har i början av mitt anförande redogjort för det beslutet
och även för vårt ståndpunktstagande vid det tillfället.

Regeringen föreslår nu,. att riksdagen skall anslå 16,000,000 kronor för
att därmed bevara statens inflytande över företaget, dess egendom och rörelse.
Vad man främst fäster uppmärksamheten vid, när det gäller regeringens
proposition, det är emellertid det förhållandet, att inga bestämda riktlinjer
finnas angivna för rekonstruktionen av företaget. Departementschefen säger
därom i propositionen, att »i fråga örn sättet för genomförande av en rekonstruktion
av bolaget torde någon viss detaljerad plan icke för närvarande kunna
förordas. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att efter närmare utredning
och efter hörande av Kreditkassans styrelse besluta därom.»

Med kännedom om kreditkassans manipulationer i fråga örn dessa affärer
har man givetvis anledning frukta, att vid en ny rekonstruktion de storfinansiella
elementen komma på nytt att få sina sugarmar med i affärerna. När vi
i^dag rösta för bifall till regeringsförslaget såsom varande det minst onda,
så göra vi det med uttalande av det bestämda kravet, att bankintressena helt
skola avkopplas, och att detta produktiva företag göres fritt från det improduktiva
finanskoppel, som tidigare sugit till sig så stor del av det produktionsresultat,
som det arbetande folket har frambringat. Vi inlägga också i vårt
ställningstagande mot utskottet den bestämda avsikten att därmed hindra
storfinansens spekulationer i fråga örn en rationalisering i enlighet med dess
privatkapitalistiska intressen. Tydligt är nämligen, att örn banken helt får
herraväldet över detta väldiga industrikomplex med dess stora skogar och
naturrikedomar, så kommer denna regim endast att inrikta sig på att till
det yttersta pressa ut profit utan att taga någon hänsyn till arbetarna och deras
behov. Säkerligen siktar denna från alla hänsyn frigjorda regim till att
lägga ned de produktionsgrenar, som inte anses ge tillräcklig vinst, och kasta
ut arbetarna i arbetslöshet och nöd utan att vidare bekymra sig örn dem. Det
hör ju nämligen till kapitalisternas fri- och rättigheter i det nuvarande samhället
att förfara på det sättet. Staten eller kommunerna få sedan taga hand
örn de utrationaliserade arbetslösa och deras familjer. Vi veta ju alltför väl,
att staten i sin produktiva verksamhet ingalunda heller är någon »mönsterarbetsgivare»,
och jag vill i det här sammanhanget säga, att socialdemokraterna
söka alltför mycket invagga arbetarna i den illusionen. Den faran föreligger
nog, att även örn staten behåller företaget, så kommer man att försöka
tillgripa rationaliseringsmetoder, som också i mycket hög grad komma att
gå ut över arbetarna. När vi rösta för reservanternas förslag, så göra vi det
emellertid med hävdande av det bestämda kravet, att rekonstruktionen måste
ske på sådant sätt, att driften inom företaget över hela linjen säkersälles.

Med denna motivering, herr förste vice talman, kommer den socialistiska
gruppen sålunda att rösta flir reservanternas förslag.

Herr Lindman: Herr talman! Jag har ju icke någon anledning alls att gå
in på vad den siste talaren yttrade, ty det må bli regeringens sak att bemöta

140

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
honom och det han kommit med. Jag skall endast yttra mig över de synpunkter,
som jag anser man bör lägga på denna fråga, och det är helt naturligt, att
man därvidlag icke får förbise de sociala sidorna av saken, som äro berörda i
propositionen och som också här nu talats örn.

Det är klart, att vid ett stort företag med sysselsättning för en massa människor,
det finns ett intresse, säger jag, att detta företag hålles uppe, och att
det hålles i gång. Men då kommer jag med frågan: finns det anledning att
tro, att det icke kommer att hållas uppe, därest man skulle följa den väg utskottet
föreslår, nämligen att låta staten nu lämna detta ifrån sig? Utsikterna
för att det kommer att hållas i gång synas mig vara så mycket större,
som man från finansministerns sida räknar med att detta är ett gott företag;
han räknar med att här finns ett överskott på 2.6 miljoner. Och av de uttalanden,
som jag funnit på socialdemokratiskt håll, anser man ju, att detta är
ett företag med sådana väldiga tillgångar och av sådan storleksordning, att det
skulle vara orimligt att lämna det ifrån sig, som det heter i en tidning, som
står hans excellens herr statsministern nära, Folkbladet. Hans excellens har
med dess redaktion att göra eller har haft det, den står i varje fall honom
nära, och då fäster han väl ett visst avseende vid vad där står och man kan
tänka sig att han kanske rent av inspirerat detta yttrande! Det heter i Folkbladet:
hur kan man lämna ifrån sig sådana väldiga tillgångar som detta
företag har. Det är orimligt, menar tidningen, örn en så fin affär skulle utan
vidare lämnas ut till det bankföretag, som det här är fråga örn, och vidare framhålles
på samma ställe, att det skulle vara risk förenad med att icke kunna
upprätthålla verksamheten. Herr Severin, som nyss hade ordet, ansåg att vi
vilja skänka företaget till banken, och ännu starkare ord användes ju av den
talare, som kom närmast därefter. Jag frågar mig, herr förste vice talman,
varför skulle egentligen affären som sådan eller viktiga grenar av den nedläggas
och upphöra, i fall det är en så utomordentligt fin sak för bankföretaget
att övertaga? Då finns det väl anledning att tro, att det skall gå bra,
och att banken skall hålla produktionen uppe. Man menar, att det är en utomordentlig
affär, som den får övertaga till billigt pris, och då borde förutsättningarna
för att den också kan hålla verksamheten i gång vara stora,
örn man resonerar på det sättet. Styrelsen för företaget framhåller också beträffande
de sociala synpunkterna, att det icke torde vara att antaga, att de
betydande ekonomiska intressen, som banken därmed övertager, skulle skada
de sociala synpunkterna, och att det skulle vara ett intresse för den nye
ägaren att även se till dessa synpunkter. Det gör väl överhuvud alla, som
hava med industriverksamhet att göra, de försöka väl att tillgodose de sociala
synpunkterna. Dessa äro väl icke alldeles som luft för dem.

Men styrelsen stannar likväl vid att säga, att trots de sociala synpunkter,
som här föreligga, måste vi inom styrelsen säga, att staten icke skall ikläda
sig några nya risker. Det är en styrelse tillsatt av den nuvarande regeringen,
som säger detta,

Jag skall emellertid, herr talman, försöka att fatta mig kort, eftersom det
är så sent på natten. Jag frågar blott: finns det överhuvud någon anledning
att tro, att man av sociala skäl skulle behöva övertaga Hellefors för statens
räkning? Jag svarar: sägerligen icke. Hur skulle vi göra med ett annat
företag, som är i enskilda händer, skulle staten övertaga det, i fall de sociala
förhållandena komme att ligga på det sättet, att man riskerade att det skulle
nedläggas? Det finns icke det ringaste skäl att resonera annorlunda beträffande
Hellefors än beträffande något annat företag. När man talar örn arbetslösheten,
som skulle kunna uppstå här, då förbiser man ganska lätt, att
även staten enligt reservanternas mening kommer att nödgas göra vissa rationa -

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

141

Ang. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
liseringsåtgärder. Deri siste talaren var inne på det och herr Severin också.
Man måste göra en del sådana, och gör man det, kan det bli en övergångstid,
då det icke kan undvikas, att det uppstår vissa sociala olägenheter. Men att
rationalisera det är naturligtvis vad staten får lov att göra i alla fall, även
örn det under övergångstiden blir vissa olägenheter, och det kan en ny ägare
också få lov att göra.

Emellertid, herr talman, må det vara nog om detta. Jag skall övergå till
att tala örn de ekonomiska faktorerna, som efter min mening måste hava en
alldeles särskild och avgörande betydelse. Jag hade i fjol tillfälle att framhålla,
att man vid hela detta företag, vid dess utbyggande, under dess verksamhet
o. s. v. icke hade från kreditkassans styrelse sett till, att det hade blivit
skött med tillbörlig omsorg, och att man icke varit nog försiktig i sina åtgöranden.
Jag skall icke upprepa detta, endast omnämna, att det var den
synpunkt, som jag hade i fjol. Jag har icke haft någon anledning att ändra
uppfattning, men det är rätt underligt att se här, huru man i ett fall som
detta räknar så optimistiskt för statens räkning, som herr finansministern
gör. Det är ju sant, att tiderna äro bättre, men har man därför rättighet att
räkna på det sätt, som man gör i denna proposition. Det är väl i alla fall så,
att goda år följa på dåliga, och att dåliga komma på goda; tiderna gå upp och
tiderna gå ned. Man kan icke ständigt räkna med att ett sådant företag skall
leva under de mest gynnsamma förhållanden. Här tala ju, vill jag säga, i
denna sak fakta ett ganska tydligt språk i alla fall. De säga oss, att här
varit en förlust 1932 på företaget av 4.5 miljoner kronor, därav var, om jag
minns rätt, 2.5 miljoner verklig förlust och 2 miljoner avskrivningar. Vi veta,
att förlusten för 1933 var 1,619,000 kronor, vi veta, att Hellefors balanserade
en förlust den sista december på nära 6.5 miljoner, och vi veta, att hela koncernen,
d. v. s. Vargöns, samma tid hade en balanserad förlust av 7,354,000
kronor. Dessa siffror säga ju, att detta företag icke har gått bra, och att
det icke heller gått bra under förra året. Men då tröstar man sig med, att
förra året var det särskilt ogynnsamma förhållanden. Man led av vattenbrist
under första kvartalet av året, och man hade gjort en del försäljningar, som
icke vörö gjorda på den gynnsammaste tidpunkten, och det talades av herr
Severin om en stormfällning av skogen o. s. v., och därför räknade man med,
att resultatet varit sämre än vad annars skulle blivit fallet. Styrelsen räknar
med en förräntning, ett överskott i år av 1.8 % på bankskulden, 276,000 kronor,
men styrelsen räknar också med att förhållandena skola fortfarande vara
gynnsamma, och att någon vattenbrist icke skall komma o. s. v., och då kommer
den upp till ett beräknat överskott av, jag vill minnas, 660,000 kronor, eller
något sådant, motsvarande 4.3 % av bankskulden. Detta är vad man räknar med,
men trots att man räknar på det sättet, avråder styrelsen den nu föreslagna
affären. Och styrelsen utgöres ju av de personer, som väl närmast sitta inne
med möjligheterna att bedöma saken.

Det är ganska märkvärdigt att se, att när reservanterna taga upp resonemanget
örn detta, tala de icke örn den första siffran utan endast örn den sista
gynnsamma siffran, alldeles som örn man i en verksamhet sådan som denna
skulle kunna räkna med att icke vara utsatt för olägenheter eller avbrott i
driften av ena eller andra slaget. Ett år kan det vara en stormfällning, ett
annat år härjningar av granbarrsborren, ett tredje snötryck. Detta är sådant,
som alltid upprepas, och som man alltid måste taga med i räkningen. Vattenbrist
får man också räkna med. Man kan helt enkelt inte räkna på det sätt
reservanterna göra.

Därför säger också styrelsen för företaget, och med full rätt, att den uppgjorda
förräntningskalkylen bygger på full och ostörd drift vid nuvarande re -

142

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
lativt gynnsamma konjunkturläge, och att staten svårligen torde kunna räkna
med att erhålla den förräntning, som kalkylen utvisar. Det är styrelsens uppfattning.
Men önskar man statsdrift, vill man att staten skall övertaga och
behålla ett företag, då är det ju klart, att man inte håller fotterna på marken
utan svävar ut i det blå, och då menar man, att staten kan kosta på sig en hel
del extravaganser. Men, herr förste vice talman, det är att märka, att vad
som är en nödvändig förutsättning för detta företag det är, att det skall göras
en rekonstruktion av företaget, och att det skall vara ny kapitalinvestering
i detsamma. Örn staten övertar företaget på sätt här är föreslaget, måste
staten komma till insikt örn att här skall sättas in mera pengar precis på samma
sätt som staten har fått göra i Kalixföretaget. Det kan icke från statens
sida vara motiverat att underlåta att göra detta.

Icke blott styrelsen för företaget utan även styrelsen för Aktiebolaget Kreditkassan,
som ju har ansvaret för alla dessa miljoner, som staten lagt ned i
företaget under de senare åren, har bildat sig en uppfattning om saken och
uttalat sig i den riktningen, att de upplysningar, som företagets styrelse lämnat,
givit vid handen, att, örn icke en oförutsebar bestående prisförhöjning inträdde
för de varor, bolaget producerade, så skulle Helleforsengagemanget i
statens hand bli förlustbringande.

Därmed kommer jag fram till slutet av mitt anförande, till frågan örn rekonstruktionen.
Det framhålles, som jag nyss sade, att en rekonstruktion är
nödvändig, och det behöver man väl inte vara så synnerligen djupt finansiellt
eller ekonomiskt kunnig för att begripa, men då frågar jag mig: Var är planen
för denna rekonstruktion? Vad är det som skall göras? Jag frågade
efter en sådan plan, när det häromdagen gällde Kalix. Örn staten skall övertaga
företaget och betala ut dessa 15.5 miljoner kronor, så vill väl en förnuftig
människa åtminstone gärna veta: Är det nog med detta? Vad skall det

vara ytterligare? Var är planen? Vartill syftar regeringen? Hur mycket
pengar skall ytterligare nedläggas i detta företag?

Det finns inte ett ord, inte en antydan härom i de föreliggande handlingarna.
Jag kan för min del, herr talman, icke annat än på det allra livligaste
instämma i vad styrelsen för bolaget uttalat, och tillråda, att, då dessa aktier
i Hellefors Bruks Aktiebolag torde vara värdelösa — efter min mening äro
de alldeles värdelösa — och statens fordringar hos bolaget inklusive en och
en, halv miljon, som staten satsade i fjol, också torde vara utan värde, staten
måtte överlåta alltsammans till banken. Efter mitt sätt att se finnes ingenting,
som talar för att man skulle intaga någon annan ställning i denna fråga.
Därmed blir staten befriad från företaget. Staten borde ha blivit befriad
från det för länge sedan och skulle ha blivit det, örn icke kreditkassan svävat
ut som den gjort. Då hade man ju sparat en del.

Såsom saken nu ligger till finnes det icke för staten någonting annat att
göra, som är klokt och förnuftigt, än att följa utskottets förslag i detta fall.

Herr Nilsson i Karlstad: Herr talman! Jag har begärt ordet för att uttala
min anslutning till det anförande, som nyss hölls av amiral Lindman i förevarande
fråga och vari jag till fullo instämmer.

Då frågan under fjolårets riksdag var uppe till behandling, tillät jag mig
framhålla som min asikt, att staten icke bör engagera sig i industriella företag^
och vad nu särskilt Helleforsbolaget beträffar skulle jag bestämt vilja
avråda ifrån att staten engagerar sig där mer än vad som redan skett. Jag
känner till de lokala förhållandena på platsen mycket väl. enär Helleforsbolaget
var nära granne till det bruk, där jag under mer än tjugu år var chef,
och jag måste då säga, att ett mera olämpligt objekt för statsingripande får

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

143

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
man leta efter. ^ De olika anläggningarna äro nämligen spridda på många
olika håll, och på grund av deras geografiska läge och därav föranledda högre
fraktkostnader etc. har koncernen svårt att kunna konkurrera med andra bruk,
som hava bättre läge och utskeppningsmöjligheter.

Vidare reagerar jag på det skarpaste emot att svenska staten, således skattebetalarna,
skola medverka till det nu i den kungl, propositionen framlagda
projektet, nämligen att gynna ett särskilt enskilt företag till förfång för andra
liknande inom landet, som icke ha förmånen åtnjuta statligt stöd.

Då härtill kommer, att man i år icke kan anföra sociala skäl för ett statsingripande,
enär banken helt visst i fortsättningen måste driva rörelsen, ehuru
möjligen i^något modifierad form, talar allt för att Kungl. Maj:ts proposition
måtte avslås, och yrkar jag således, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då man går att behandla den
här frågan, så är det några synpunkter, som jag skulle vilja anföra i dagens
debatt.

För det första skall jag be få erinra den sista ärade talaren om att det han
sade örn de olika egendomarnas läge icke längre håller streck ens enligt den
nuvarande styrelsens uppfattning, ty styrelsen säger — se sid. 28 i propositionen
— följande: »Helleforsbolagets skogskomplex, som är omgivet av
större bruksbolags marker, utgör på grund av flottnings- och andra förhållanden
en förvaltningsenhet, som torde avvinnas bästa avkastning i ostyckat
skick.» Med andra ord: Den nya styrelsen har under det år, som den suttit,
kommit till precis samma uppfattning, som den gamla styrelsen för Helleforsbolaget
hade, nämligen att egendomarna utgöra ett sammanhängande komplex,
som icke bör styckas. Jag säger det, därför att i fjol var det planer på
att man skulle plocka bort en bit hit och en bit dit och på det sättet förstöra
vad som man under årens lopp försökt arrondera till en lämplig enhet.

Sedan kan jag icke komma förbi, att, när man läser den skrivelse, som är
ställd till styrelsen för Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922, tar man sig
verkligen en smula för pannan och undrar, örn inte de, som skrivit framställningen
i fråga, gjort en logisk kullerbytta. Jag tillåter mig att citera. På
tal om avverkningskvantiteten säges det, att årsavverkningen skulle kunna
ökas med cirka 15 % av den uttagbara årstillväxten. Styrelsen har i alla fall
inte ansett det löna mödan att ange, vilka arealer det här är fråga örn, och
därför är det några intresserade, som via det sammansatta stats- och bankoutskottet
tagit reda på hur det verkligen förhåller sig. Vi ha fått en promemoria
som innehåller bl. a. följande. Areal produktiv skogsmark, tunnland,

230.000 under Hellefors Bruks Aktiebolag och under Laxå Bruks Aktiebolag

400,000. Virkesförråd, fast kubikmeter på bark 9,591,000 för Hellefors och

1.958.000 för Laxå. Årlig uttagbar tillväxt, fast kubikmeter under bark
cirka 275,000 för Hellefors och cirka 70,000 för Laxå. Så frågade vi vidare,
för att få klarhet örn vad skogarna som sådana kunde vara värda, hur det
var ställt med medelboniteten enligt den officiella fastighetstaxeringen, och
det befanns, att Hellefors Bruks Aktiebolags skogar hade en medelbonitet av
2.38 och Laxå Bruks Aktiebolags skogar en medelbonitet av 3.28. Jag skulle
tro, att ^särskilt den senaste siffran är synnerligen god, och jag vågar mig
också på att tillägga, att inte heller medelboniteten för Hellefors Bruks Aktiebolags
skogar, 2.38, är så fy skam.

Den, som var i tillfälle att under fjolåret tillsammans med kamrater i det
dåvarande sammansatta stats- och bankoutskottet resa igenom de här domänerna,
måste ovillkorligen få den uppfattningen, att skogen i statens och i vilken
annan ägares hand som helst representerade mycket stora värden, och att

144

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
man nog tidigare ganska grundligt underskattat de tillgångar, som Helleforskoncernen
äger.

Enligt förenämnda promemoria är taxeringsvärdet för Vargöns Aktiebolags
fastigheter 6,911,000 kronor, därav belöpa å skog och jordbruksfastigheter
653,000 kronor och å annan fastighet 6,258,000 kronor.

Jag skulle inte för min del på något sätt vilja rekommendera det, men
skulle man tycka, att den här Helleforskoncernen är litet för stor och svårhanterlig,
borde det väl ligga närmast till hands att låta det bolag, som har pappersbruket
på Vargön, så att säga operera för sig självt. Jag tror, att det
skulle kunna gå för sig att sälja ifrån detta bolags tillgångar utan att det
skulle vålla koncernen som sådan någon skada.

Sedan kommer jag tillbaka till skrivelsen från bolaget till kreditkassan,
och då skall jag med verkligt nöje tillåta mig konstatera följande — det är en
bagatell, men i alla fall kan det ju läsas: »Undersökningen av bolagets lantbruksförvaltning
gav icke anledning till någon erinran.

Den på styrelsens uppdrag verkställda undersökningen av bolagets kontorsorganisation
gav vid handen, att kontorets olika avdelningar arbetade på ett
effektivt sätt med god individuell arbetsintensitet. Ehuru lönenivån vöre
låg, borde dock vid framtida nyrekrytering av ett fåtal lägre kontorsbefattningar
maximilönerna från början fixeras vid ett lägre belopp än de nuvarande.
»

De av kammarens ledamöter, som åhörde debatten i fjol, minnas säkert
mycket väl, hur det då gjordes ett stort nummer av att man hade höga löner
på alla poster till och med mycket långt ned. Här säger nu styrelsen, som
jag nyss citerade, att lönenivån är låg. Det klarnar en liten smula över
vägen, ju längre man håller på att titta på det här, och jag tycker verkligen
det är roligt, att den nya styrelsen på ett år lyckats upptäcka, att vi
hade rätt, då vi under fjolårets debatt förklarade oss anse, att det inte vore
så farligt med de höga lönerna. Det sades då mycket örn detta, men det
är egentligen nu för tidigt på morgonen eller för sent på natten för att man
skulle citera det.

Styrelsen anför vidare: »Styrelsens speciellt industrisakkunniga ledamöter
hava efter ingående undersökningar konstaterat, att Helleforsbolagets tekniska
utrustning är tillfredsställande beträffande järn- och cellulosaindustrierna,
men att trävaruindustrien är i behov av modernisering. Sedan lådfabriken
i Hellefors ödelagts genom eldsvåda, har sistberörda fråga blivit
särskilt aktuell. Beträffande dotterbolagens tekniska utrustning har ingen
erinran framkommit med undantag likväl för Laxåbolagets sulfitfabrik, som
är synnerligen gammalmodig. Vidare har konstaterats, att tillverkningskostnaderna
—- med undantag för försågningen vid Hellefors — äro normala
samt att de uppnådda försäljningspriserna väl ansluta sig till gällande marknadsläge.
»

Man talar om att det är litet dåligt med försågningen vid Hellefors, men
man har glömt en annan sak, som hela det sammansatta utskottet, då utskottet
i fjol besiktigade anläggningarna, observerade, nämligen att i Laxå finns
en av de modernaste sågarna i det här landet. Jag tycker det kunde ha
varit skäl i att i denna skrivelse påminna örn ett sådant faktum.

Enligt skrivelsen har koncernens fasta årsomkostnader under år 1933 nedbringats
med cirka 250,000 kronor. Jag skulle tro, att örn man sammanställer
detta med det faktum, att man under år 1933 lyckats nedbringa förlusten
högst väsentligt, så vill det ganska starka nerver till att komma och
påstå, att detta är ett alldeles hopplöst företag. Man vet ju nu, att företaget
är ganska färdigrationaliserat. Lådfabriken är i förhållande till hela

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

145

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
elen stora koncernen en ren bagatell. Vi sago den också, och vi veta vad som
blev förstört. Jag tror, att det skulle vara enbart till nytta för koncernen,
örn den fabriken finge byggas upp på nytt, så att bolaget finge en fabrik'',
som verkligen vore mäktig en litet starkare utveckling än den gamla.

Jag skall icke taga upp tiden så länge, men jag skulle vilja fråga en sak
eller kanske två. Kan Skandinavbanken sköta detta företag bättre än staten?
Vilka stora resurser ha herrarna där borta vid Gustav Adolfs torg
att. kunna sätta till en ledning? Skulle företaget gå bättre, om banken satte
till ledningen, än örn staten gjorde det? Det vore ganska intressant att få
höra, hur pass mycket mer kompetenta än staten dessa bankherrar äro att
taga hand örn ett så här stort industriföretag och att ge det en lämplig styrelse.
För min del måste jag erkänna, att jag icke kan se, vari deras överlägsenhet
i det fallet skulle bestå och på vilket sätt banken skulle kunna utnyttja
företaget bättre än staten skulle kunna göra det.

När herr Lindman sade, att staten sköt till en och en halv miljon i fjol,
kan det inte skada att erinra örn vad som står i propositionen, nämligen att
det är cirka 800,000 kronor, eller noga räknat 790,000 kronor, som tagits i anspråk
för ändamålet. Det visar ju i alla fall, att det inte riktigt är eld i
skogen ännu.

Till sist kan jag icke underlåta att erinra örn att riksdagen, när det gällt
bibehållandet av arbetstillfällen i en hel bygd, icke tvekat att träda emellan.
Så har skett beträffande alla möjliga trakter i landet. Jag vill endast nämna
att det skett i Bohusän, i Blekinge, i Västergötland och i Norrland. Men
här, där man verkligen har utsikter, att det skall gå något så när ihop, här
har man, trots att konjunkturerna inom denna industri ljusnat, med en flott
och elegant gest gjort sig urarva och säger till Skandinaviska banken: Var
så god och ta hand örn det här företaget! Staten vill inte längre vara med.
Det är det resonemanget, som jag för min del inte kan gilla, herr talman, och
jag är för min del bestämt övertygad örn att det vore bättre för staten att
behålla företaget än att ånyo via bankväsendet lämna ut dessa stora arealer
och värden i månglarehänder. Det har månglats tillräckligt mycket med dem
förut. Det kan vara på tiden att sluta med det.

Jag vill slutligen erinra örn att Helleforsbolagets obestånd från början
kom sig därav, att bolaget gav sig in i stora affärer och köpte ett stort bruk.
Det är åtskilliga herrar, som grundat sin förmögenhet på den försäljningen.
Jag tycker, att spåren förskräcka, och att det kan vara nog med stora affärer.
Stora förluster ha uppstått genom att egendom sålts till företaget. Jag
tycker det vore att gå för långt att nu riskera nya förluster genom att sälja
koncernens tillgångar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen, som, såvitt jag förstår,
går ut på det samma som Kungl. Maj:ts förslag.

Herr talmannen, som nu återtagit ledningen av förhandlingarna, lämnade
härefter för kort genmäle ordet till

Herr Lindman, som anförde: Herr talman! Bara ett pär ord till herr Anderson
i Råstock.

Varför slutade herr Anderson i Råstock med sitt långa citat av vad styrelsen
sagt just på den punkten, där herr Anderson slutade? Nästa punkt lyder:
»Vidare har styrelsen sökt uppnå en frivillig nedsättning av de avtalsbundna
arbetarlönerna, särskilt i fråga örn skogsarbetarna, men dessa ansträngningar
ha i stort sett icke lett till åsyftat resultat.» Varför fick inte den punkten
komma med i citatet? Vi böra observera, att förra året sade styrelsen i kre Andra

kammarens protokoll 1984. Nr 47. 10

146

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
ditkassan ifrån, att enda möjligheten att kunna få detta företag med dess dåliga
läge och de dyra frakterna på fötter är att söka få ned lönerna. Det har
inte lyckats.

Herr Anderson i Råstock, som jämväl för kort genmäle nu erhöll ordet,
yttrade: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Lindman, att det här företaget
har samma avtal med arbetarna som övriga företag i branschen i Bergslagen,
både i Dalarna, Värmland och i Västmanland. Beträffande kommunikationerna
så ha dessa betydligt förbättrats, sedan en ny förbindelseled skapats
mellan Fredriksberg och Hellefors.

Härpå anförde:

Herr Leffler: Herr talman! Den som lyssnade till herr Andersons i Råstock
föredragning av den promemoria, som han införskaffat, kunde ju möjligen få
den uppfattningen, att de siffror, som han lämnade, voro någonting för kammaren
fullkomligt främmande. Enligt min mening är så icke förhållandet. De
siffror han lämnade beträffande areal och bonitet och taxeringsvärden etc. äro
ju siffror, som kammaren mycket väl känner till sedan förra årets riksdag, och
de behöva sålunda icke i och för sig medföra någon särskild överraskning eller
utgöra någon särskilt kraftig motivering för den inställning till frågan, som
reservanterna intagit.

Herr Anderson i Råstock anförde vidare en del detaljer i styrelsens skrivelse.
Jag tecknade mig i det sammanhanget till minnes just löneuppgifterna,
beträffande vilka herr Lindman framställde en fråga till herr Anderson i Råstock.
Jag tillåter mig påpeka för herr Anderson i Råstock, att, såvitt jag
kan minnas, fingo vi i utskottet upplysning om de löner, som skogsarbetarna i
Helleforsbolaget uppbära, och att de i sitt slag äro relativt ensamstående. De
enda företag i denna trakt, som förutom Helleforskoncernen betalar löner efter
dessa principer och efter ett mycket tillkrånglat system, är Billerudsbolaget.
Men i trakten i övrigt tillämpar man ett mera praktiskt och därför billigare
system.

Det torde i detta sammanhang vara av intresse att erinra sig något, hur staten
kom att bli engagerad i denna stora koncern. Det var ju 1922, då Värmlandsbanken
råkade i svårigheter, som staten tvangs engagera sig i Helleforskoncernen.
Sedan dess har rörelsen icke lämnat någon som helst vinst utan
gått med förlust, under sista året visserligen med en till 1,600,000 kronor minskad
förlust, medan föregående års förlust var 4,600,000. Sista årets förlust
berodde ju på vissa omständigheter, som redan berörts i debatten, och jag skall
därför icke ingå på dem.

Vid förra årets riksdag träffades emellertid en överenskommelse med Skandinaviska
kreditaktiebolaget om att rörelsen skulle drivas ännu ett år i form
av ett sorts moratorium, för att Kungl. Maj :t och riksdagen skulle få tillfälle
att ännu en gång taga under övervägande, huruvida ytterligare åtgärder från
statens sida skulle vidtagas eller icke. Resultatet ha vi i den nu framlagda
kungl, propositionen, som går ut på, att staten skall övertaga hela företaget,
och detta trots att de hörda myndigheterna liksom även bolagets styrelse avrått
därifrån.

Det har i den kungl, propositionen även lagts fram en approximativ rekonstruktionsplan,
vilken uppgjorts av bolagets styrelse. På grund av denna
rekonstruktionsplan har statsrådet och chefen för finansdepartementet ansett,
att preferensaktierna skulle ha ett kvarvarande värde av cirka 2,600,000 kronor.
Inom utskottet har man icke ansett sig kunna godkänna en sådan be -

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

147

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
räkning utan snarare velat utgå ifrån, att aktiernas värde vore lika med plus
minus noll. I varje fall lia de bankskulder, som åvila bolaget, saknat täckning
för omkring 5,400,000 kronor. Det är nu meningen enligt den kungl, propositionen,
att staten, för att man skall kunna fortsätta driften vid Hellefors,
skall satsa 16 miljoner kronor. Sedan kommer ju frågan örn rekonstruktion
av bolaget. En sådan är ju alldeles ofrånkomlig, och Kungl. Maj :t har också
i sin proposition låtit riksdagen förstå, att en sådan plan är påtänkt. Man har
emellertid ingen som helst uppgift örn vad en dylik rekonstruktion skulle komma
att medföra för kostnader.

Man skulle mycket väl kunna tro eller i vart fall ha anledning att tro, att
det kommer att kräva åtskilliga miljoner att genomföra denna rekonstruktion
och den sanering av bolaget, som i samband därmed är ofrånkomlig. Inom utskottet
har majoriteten haft den uppfattningen och hyser den alltjämt, att en
sådan sanering lämpligare genomfördes på privat initiativ än av staten, detta
beroende därpå, att staten har så många andra hänsyn att taga, hänsyn, som
försvåra och kanske rent av omöjliggöra för staten att rationellt genomföra
saneringen i fråga.

Man behöver icke i detta fall frukta för att de sociala intressena på något
sätt skola trädas för när. Det finns många exempel på att privata företag,
som råkat illa ut, varit tvungna vidtaga dylika åtgärder, men att allt gjorts
med vederbörlig hänsyn till de sociala förhållandena. Det finns som sagt ingen
anledning frukta, att man icke även i detta fall kommer att så förfara.
Nu kan man ju konstatera, att det ligger i bankens eget intresse, att företaget
blir så räntabelt och givande som möjligt och även bereder arbete åt sin
personal och sina arbetare. De sociala skälen förefalla mig därför vara av
den beskaffenheten, att man icke får göra gällande, att de äro av sådan räckvidd,
att man därför skall pålägga staten en affär av en så vansklig art, som
denna måste vara.

Det finns kanske en hel del annat, som skulle kunna sägas i detta sammanhang,
men det huvudsakliga därav har ju redan anförts av herr Lindman, och
jag vill därför begränsa mig till att med dessa ord yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Det är en ganska orimlig timme att behandla ett ärende av detta slag. I konsekvens
med hela läget måste jag därför inskränka mig till att så kortfattat
som möjligt framlägga de huvudsynpunkter, som regeringen ansett tala för,
att staten icke i detta fall utan vederlag skall lämna ifrån sig detta företag.
Jag ber nämligen omedelbart få understryka, att hela den metod att framställa
denna regeringsaktion, som tagit sig uttryck offentligen och även satt spår i
talesättet från utskottsmajoritetens sida i denna debatt, är oriktig.

Man talar som örn det här vore fråga om, att staten skulle utan någon anledning
skaffa sig ett nytt företag, att staten skulle köpa detta företag utav
en enskild ägare, en enskild bank. Saken ligger ju tvärtom så till, att staten
för närvarande är ägare till Hellefors. Frågan är nu om staten såsom ägare
och riksdagen såsom principal för svenska folket i detta ögonblick skola säga,
att detta företag är så fullständigt värdelöst, att vi skänka bort det till den
kreditgivande banken. Det är mycket möjligt att slutsatsen blir den, att man
skall skänka bort företaget, men man skall inte förvända läget i frågan genom
att ge det hela den formen, att staten här skulle skaffa sig något, som den
förut icke har. Staten är ägare, och det enda regeringen anser sig kunna
begära, är att riksdagen vid avgörandet av denna fråga behandlar saken så, som
en enskild ägare skulle behandla en egendom i liknande fall. Vad jag är över -

148

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
tygad om, det är, att representanterna för de enskilda ägarna — och vi få val
anse att den offentliga meningen är representant för samhället eller staten som
ägare — icke skulle, såsom hänt, när staten är ägare, förklara, att detta företag
är så värdelöst, att det måste skänkas bort. Jag skulle vilja se den representant
för enskilda företag, t. ex. en aktieägare i ett enskilt företag, som, när
fråga uppstår, huruvida, man skall skänka bort företaget i fråga, eller möjlighet
finns att man skall kunna få något för företaget, offentligen förklarar,
att företaget måste skänkas bort såsom värdelöst. Örn det funnes möjlighet
att erhålla ett pris av banken för de miljoner staten satsat, har denna möjlighet
nu försvunnit på grund av det sätt, varpå frågan lagts upp utanför riksdagen
och även inom densamma.

När jag säger detta, innebär det icke, att jag på något sätt skulle underkänna
de starka skäl, som kunna anföras för att denna egendom icke skulle
ha något större värde i statens hand. Jag har också gett uttryck åt den
tveksamhet, som man måste känna, när man vid upprepade tillfällen varit
tvungen att sysselsätta sig med frågan, örn det finns skäl för staten att behålla
företaget eller icke. Denna tveksamhet hänger samman med en sak, som herr
Lindman påpekade, nämligen att naturtillgångarna visserligen äro synnerligen
betydande och ha ett högst betydande värde, men att företagets läge och fraktkostnader
äro sådana, att utnyttjandet av dessa naturtillgångar icke kan ske
med samma fördel, som örn läget varit ett annat och transportkostnaderna varit
lägre. Detta leder till, att en förädling av produkterna är en förutsättning
för att företaget skall kunna ge någon avkastning.

När det nu emellertid gäller att besluta sig för den väg, man skall gå, har
man flera frågor att ställa till sig. Det finns en fråga, som gäller icke bara
staten utan samhället såsom helhet. Det är ju i grund och botten så, att
frågan till sist gäller: På vad sätt får det svenska folket ut det mesta möjliga
av dessa naturtillgångar, örn företaget skötes av staten eller örn företaget
skötes av banken? En talare här i dag har sagt, att örn staten behåller detta
företag, kommer staten att driva konkurrens, en skadlig konkurrens med enskilda
företag. Ja, jag undrar örn inte också Skandinaviska banken, örn den
kommer att övertaga Hellefors kommer att driva konkurrens med enskilda
företag. Den enda förnuftiga slutsats jag kan dra av denne talares yttrande
är, att örn staten behåller företaget, kommer staten att sköta det så mycket
bättre, att konkurrensen blir värre, än örn banken skulle övertaga företaget.
Jag vill icke göra någon skillnad mellan de förutsättningar, som en storbank
har att sköta ett företag och statens förutsättningar i det avseendet, ty de
måste väl vara ungefär desamma. Vare sig staten i fortsättningen kommer
att äga Hellefors eller banken kommer att äga bolaget, förefinnes vissa utsikter,
att aktierna ha ett visst värde. Men å andra sidan förefinnas vissa utsikter
för att det kan uppstå vissa förluster.

Jag skulle i detta sammanhang vilja påpeka, att när man talar örn, att i fall
staten behåller företaget och det blir förlust, kommer svenska folket att få
betala förlusten, ty svenska folket är ju staten, och förlusten kommer således
att gå ut över skattebetalarna. Så är skillnaden mellan staten som ägare och
banken som ägare kanske mindre, än mången kanske tänker sig. Jag undrar,
om andra kammarens ledamöter ställt till sig denna fråga: vem är det som får
betala, örn företaget går med förlust, och banken äger företaget? Är det
någon, som tror, att de stora förluster, som banken gör och som ta sig uttryck
i dess avskrivningar, slutligen komma att åvila bankens aktieägare? Är det
någon som tror, att de ungefär 1,100 miljoner kronor, som de svenska bankerna
avskrivit sedan 1920, representera förlusten för dessa bankers aktieägare? Nej,
denna förlust tar sig uttryck i den stora marginal mellan utlånings- och inlå -

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

149

''Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
ningsräntan, som bankerna varit tvungna att hålla för att år efter år kunna
täcka sina förluster och göra avskrivningar. Det är alltså svenska folket —
i ena fallet såsom låntagare och insättare i bankerna och i andra fallet i egenskap
av skattebetalare — som får betala förlusterna, såvida företaget kommer
att gå med förlust, ,0m det kommer att gå med vinst, hur blir det då? Ja,
då är det ju egentligen inget problem, ty om man är övertygad örn, att det
skall gå med vinst, förmodar jag, att de flesta eller alla medlemmar av denna
kammare skulle vilja behålla företaget.

Det är emellertid särskilt en punkt, som jag vill fästa uppmärksamheten på
i fråga örn de svårigheter, som möta. Det är ett resonemang, som går igen i
både herr Lindmans och utskottets talesmans anföranden. Man säger, att det
inte finns någon risk för att banken skall nedlägga företaget eller vidtaga sådana
ombildningar, att sociala svårigheter kunna uppstå, för vilkas avhjälpande
staten sedan skulle behöva ingripa. Under vilka förhållanden finns
icke den risken, att man skall nödgas delvis nedlägga eller ombilda företaget?
Jo, det är under förutsättning att den goda konjunkturen fortsätter, och att
aktierna alltså komma att ha ett positivt värde. Men under förutsättning att
de goda konjunkturerna fortsätta och företaget har ett positivt värde, finns ju
icke anledning att säga, att staten skall göra sig av med denna egendom.
Skulle de goda konjunkturerna icke fortsätta och det fallet inträffa, att man
riskerar förlust, inträder det läge, som man icke kan underlåta att ta i övervägande,
nämligen att sådana ändringar kunna visa sig fördelaktiga för ägaren,
vilka leda till att samhället får påtaga sig kanske icke obetydliga omkostnader
för att skydda de i företaget anställda mot följderna av arbetslöshet.

Det är dessa överväganden, som gjort, att regeringen trots all den tveksamhet,
som — jag erkänner det — kan råda på grund av osäkerheten om framtiden,
ändå ansett sig böra ge riksdagen det rådet att besluta bibehållandet
i statens ägo av detta företag. När jag säger, att regeringen har stannat
för att föreslå, att företaget skall bibehållas i statens ägo, och att regeringen
gjort detta med tvekan, innebär detta, att det är nödvändigt för riksdagen,
när den fattar ståndpunkt, att å ena sidan ha klart för sig, att här verkligen
kan följa förlust, och å andra sidan har klart för sig, att företaget kan äga
ett positivt värde.

Vad rekonstruktionen av företaget beträffar förvånar det mig, att frågan
skall ha föranlett så mycken diskussion. Denna rekonstruktion, örn vilken
man här talar, är icke en fråga örn den eventuella tekniska rekonstruktion,
uppbyggandet av lådfabriken o. s. v., varom några talare erinrat, utan det är
helt enkelt den rent finansiella rekonstruktionen, som staten uppenbarligen får
göra på samma sätt, som örn en enskild bank skulle äga företaget, nämligen
att förvandla den skuld, som företaget har till banken, till aktiekapital tillsammans
med det återstående värdet av preferensaktierna. Det är denna rekonstruktion
som måste ske. I vad mån i fortsättningen några ytterligare kapitalutlägg
måste ske, kan man icke i detta ögonblick med bestämdhet avgöra
annat än i den ringa omfattning, som jag nämnde t. ex. på tal om uppbyggandet
av lådfabriken. Då det förhåller sig så, att av bankens fordran på
något över 15 miljoner kronor banken själv anser sig ha för tio miljoner bankmässigt
betryggande säkerhet, är det uppenbart, att företaget icke kommer att
sakna resurser för nyanläggningar i mera begränsad skala, utan att statens
hjälp ytterligare behöver anlitas.

Med dessa ord har jag försökt motivera regeringens ståndpunkt. Om man
endast fäster sig vid den bekvämlighet, som man ibland något längtar efter i
regeringsställning, är det alldeles uppenbart, att staten och de, som represen -

150

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
tera staten, skulle vara kvitt ett ganska stort bekymmer, örn detta företag överlämnades
i enskild ägo. Men detta förefaller icke vara en riktig synpunkt
att lägga på en sak som denna eller att man för att bli fri från ett bekymmer
icke skall tillvarataga det allmännas intresse på det sätt, som är både riksdagens
och regeringens plikt.

När kammaren går att fatta beslut, skulle jag endast önska, att ledamöterna
var och en för sig avgöra, hur de i liknande fall skulle handlat, örn de t. ex.
suttit såsom ägare till detta företag och haft att tillvarataga egna och låt mig
säga medägares intressen. Med hänsyn till det sist sagda kan man ju fråga
sig: hur är det möjligt, att styrelsen tillrått regeringen att icke behålla företaget
i statens ägo? Jag tror, att man måste se den skillnad, som i detta fall
råder mellan en styrelse, tillsatt av ägaren, och ägaren själv. Styrelsen har
känt sitt ansvar. Den har trott, att den skulle påtaga sig ett mycket stort
ansvar, örn den skulle tillråda ägaren att inlösa företaget eller befria det från
skuld genom en så betydande kapitalinsats som dessa 16 miljoner kronor. Jag
kan mycket väl förstå, att en styrelse i detta läge givit sitt råd på det sätt,
som Hellefors styrelse gjort, utan att man därav bör draga den slutsatsen, att
företagets ägare, d. v. s. statsmakterna, skola handla på samma sätt. Jag kan
inte komma fram till något annat resultat än att när man väger det ena mot
det andra, så är den riktiga vägen att gå den, som regeringen föreslagit och
som tagit sig uttryck i reservationen, och jag önskar tydligen för min del,
att denna kammare fattar det beslutet.

Herr Severin: Herr talman! Jag skall bara yttra ett par ord till replik till
ett par talare.

Herr Nilsson i Karlstad yrkade avslag på den kungl, propositionen med
den motiveringen, att han var motståndare till att staten engagerade sig i industriella
företag. Huruvida hans motstånd till detta statens engagemang i
industriella företag skulle driva honom till att föreslå eller medverka till
bortskänkande av vilka industriella företag och värden som helst, framgick
inte med full klarhet av hans anförande, men skulle han vara konsekvent, får
man väl antaga, att det var hans mening. Herr Nilsson i Karlstad synes alldeles
ha glömt, hur staten blev ägare av detta företag. Det kan ju kanske
ur en synpunkt vara riktigt, att staten inte skall köpa industriella företag och
bli industriell företagare, men staten kom ju i besittning av detta företag på
grund av tvingande omständigheter, nämligen att söka avvända rätt betydande
sociala olyckor, som eljest skulle ha inträffat, när Värmlandsbanken höll på
att stupa omkull. Därigenom har staten blivit ägare av företaget, och det är
inte på grund av någon strävan att övertaga industriella företag, som staten
har kommit i besittning av Hellefors.

Låt oss erinra oss det sätt, j)å vilket staten blev ägare av företaget, och
vidare tänka oss fortsättningen bli så olycklig, som man här fruktat, att den
skall bli. Staten har redan satt till 20 miljoner kronor. Den skall lägga ut
ytterligare 16 miljoner, och örn några år, framhölls det dels av herr Nilsson i
Karlstad och dels av herr Lindman, får staten satsa ytterligare så och så
många miljoner. Det är, såsom statsrådet Wigforss sade, inte omöjligt, att
staten kan få satsa ytterligare medel. Det är för övrigt ganska givet, att
staten kommer att satsa ytterligare medel för en viss rationalisering av driften,
men det är inte detsamma som bortkastade pengar. Dylika insatser kommer
även banken att nödgas göra, örn den skall behålla företaget. Men vi
anta, att det fortfarande blir förlust och att staten på grund därav får satsa
ytterligare medel. Är man då fullkomligt säker på, att staten är befriat från
att satsa medel, örn banken behåller företaget? Det var en bank, som hade det,

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

151

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
när staten satsade 20 miljoner. Är man fullkomligt säker på, att inte Skandinaviska
kreditaktiebolaget driver företaget på samma sätt som Värmlandsbanken,
och en vacker dag säger, att företaget kört omkull, och nu be vi staten
träda in och, som det heter, avlyfta tyngande engagemang. När man
gjort förluster, synes man inte alls vara någon principiell motståndare till att
staten engagerar sig i företag, men under förutsättning att företaget går med
vinst, är man alltid motståndare till att staten engagerar sig däri.

Örn företaget nu är så glänsande, sade herr Lindman, finns det naturligtvis
intet skäl att frukta, att banken skall nedlägga företaget. Den kommer naturligtvis
att driva detsamma, ty det är enda förutsättningen för att banken
skall få det kapital, den däri har investerat, förräntat, och detta är naturligtvis
riktigt. Men, som det heter i styrelsens skrivelse, det blir säkerligen nödvändigt
att vidtaga vissa rationaliseringsåtgärder, och jag nämnde nyss, att
staten sannolikt kommer att få satsa ytterligare medel för rationalisering av
företaget. Denna rationalisering kan bedrivas på olika sätt. Den kan t. ex.
ske med hänsynstagande till vissa sociala intressen. Dylika sociala hänsyn
är det mycket naturligare för staten att taga än för banken. Banken kanske
skulle bedriva rationaliseringen på ett sådant sätt, att mer eller mindre plötsligt
ett större eller mindre antal av dem, som leva av arbete i företaget, bleve
ställda utanför detsamma. Då överfördes bördan på staten, medan banken
bleve befriad därifrån. Örn återigen staten övertager företaget, måste ett dylikt
hänsynstagande ske. Jag skulle tro, att när herr Leffler framhöll statens
olämplighet som industriell företagare, därför att staten måste taga vissa
hänsyn, som en bank icke behövde taga, var det just dessa sociala hänsyn han
avsåg.

Till sist vill jag framhålla ytterligare en synpunkt. Jag utgår ifrån, att
den kalkyl styrelsen gjort upp är tillförlitlig —- vi hade förmånen att ha en
av styrelsens ledamöter med i utskottet, som bekräftade, att de siffror styrelsen
angivit voro hållbara och att företaget kunde under normala förhållanden
förränta dessa belopp. Under sådana förutsättningar vore det att skänka bort
det värde statens innehav av aktier kan representera, örn man bifölle utskottets
förslag. Trots allt vad här talats örn miljonrullning, är man här tydligen
beredd att rulla bort 2.6 miljoner och skänka dem till Skandinaviska kreditaktiebolaget.
Det finns sannerligen väsentligt mindre skäl att i detta fall
rulla bort miljonerna än i de andra fall, där man talat örn miljonrullning.

Herr Lindman: Herr talman! Endast några ord. Det är snart ljusan dag,
och jag skall icke uppehålla kammaren länge.

Herr finansministern talade örn att man begått ett misstag, när man talat
örn att staten icke vore ägare till företaget. Ja, staten är ju ägare, det är
klart. Men staten får icke allt detta gratis, ty staten skall betala ut 15.5
miljoner kronor, och därmed tager staten på sig en skuld, som sedermera skall
förräntas, örn företaget orkar med det. Ett sådant resonemang är sålunda
ganska betydelselöst.

Herr finansministern yttrade, att styrelsen uttalar sig på det sätt den gör därför
att den känner ett starkt ansvar, och han sade, att det är ägaren, i detta
fall staten, som i sista hand skall bedöma det hela. Regeln är väl emellertid
den, att ägaren sätter till styrelse. Så har skett i detta fall. Staten har tillsatt
styrelse. Styrelseledamöterna äro ägarens förtroendemän, och vad de tillråda
bör ägaren fästa ett visst avseende vid. När det nu i detta fall dessutom
inkommit yttranden från kreditkassans styrelse, från kommerskollegium
och från riksgäldsfullmäktiges majoritet, vilka alla gå i den riktningen,
att staten icke bör lägga sig ombord med denna sak, synes mig ägaren-staten

152

Nr 47.

Tisdagen den 12 juni e. m.

Äng. stöd åt Hellefors Bruks Aktiebolag. (Forts.)
därmed ha fått så mycket värdefulla råd och upplysningar, som gärna kan
tänkas.

Nu sade herr finansministern, att när vi gå att taga ställning till frågan,
var och en av oss borde handla som örn han vore delägare i företaget. Med
hänsyn till vad som uttalats av dessa styrelser och myndigheter och efter
det anförande, som finansministern hållit, i vilket han understrukit, att han i
propositionen givit uttryck åt en viss tveksamhet, samt med hänsyn till att
visserligen naturtillgångarna i detta fall äro stora men läget dåligt och frakterna
dyra, att en rationalisering är nödvändig och att det kan tänkas bli en
del förluster, vill jag för min del absolut rösta för att staten icke övertager
företaget i fråga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Anderson i Råstock
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och bankoutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

.Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Leffler, vadan namnupprop
verkställdes. Därvid avgåvos 71 ja och 83 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet, nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare understöd från statens sida åt Kalix träindustriaktiebolag;

från sammansatta stats- och bankoutskottet, nr 377, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående inrättande av ett institut för medellång och långfristig
kreditgivning åt företag inom näringslivet;

från bankoutskottet:

nr 363, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna för
riksdagen och dess verk m. m.;

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m.;

Tisdagen den 12 juni e. m.

Nr 47.

153

nr 365, i anledning av väckta motioner örn ändring i grunderna för dyrtidstillägg
och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor m. m.;

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.,
jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensionsväsendet;

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade änkor och
barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.; och

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i
statens tjänst, i vad angår pensionsväsendet;

från första lagutskottet, nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen m. m.;
samt

från sammansatta stats-, bevillnings- och bankoutskottet:
nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statlig exportkreditgaranti
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och de Socialistiska Rådsrepublikernas Union avsluten överenskommelse
angående beställningar och krediter m. m.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till räntor å statsskulden m. m.; och

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag till avbetalning
å statsskulden;

sammansatta stats-, bevillnings- och bankoutskottets memorial, nr 5, angående
ersättning åt personal, anlitad av utskottet; samt

bankoutskottets memorial, nr 80, angående ersättning åt biträden, anlitade
av bankoutskottet vid behandling av vissa ärenden.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.50 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1984. Nr 47