1934. Andra kammaren. Nr 28 (Riksdagens protokoll 1934:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Andra kammaren. Nr 28.

Tisdagen den 24 april.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 17 och den 18 innevarande april.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 263, med anhållan örn riksdagens yttrande
i fråga örn ytterligare understöd från statens sida för fullbordande av
järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping; och

till behandling av lagutskott propositionen, nr 264, med förslag till lag örn
förbud mot vissa sammanslutningar.

§ 3.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr
11, statsutskottets utlåtanden nr 85—94, första lagutskottets utlåtanden nr
51—53, andra lagutskottets utlåtanden nr 23—25, jordbruksutskottets memorial
och utlåtande nr 63 och 64, andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5 samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.

§4.

Slutligen föredrogs herr Wallerius’ vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framställa spörsmål angående kristendomskunskapens
ställning såsom undervisningsämne i rikets gymnasier; och blev
berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 5.

Herr Andersson i Grimbo avlämnade en motion i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 262, angående anslag för beredande av understöd åt vissa
fiskare m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 639, bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes särskilda utskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

Andra hammarens protokoll 1984. Nr 28.

Nr 28.

Tisdagen den 24 april.

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
ändrad lydelse av 24 § lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende
av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand.

§ 7.

Ordet lämnades nu på begäran till herr förste vice talmannen, som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista måtte först uppsättas jordbruksutskottets
memorial nr 63, jordbruksutskottets utlåtande nr 64 och konstitutionsutskottets
memorial nr 11 samt därefter ärendena i den ordning de finnas uppförda
på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
A. V. Johansson från viss betalningsskyldighet;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av flygvapnets
reservbefälsorganisation jämte i hithörande ämnen väckt motion;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
ytterligare kompensation till Vaxholms stad i anledning av 1925 års försvarsbeslut; nr

182, i anledning av väckt motion örn förhöjt beklädnadsbidrag till vissa
underofficerare i flottan och marinen;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av andra huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga; nr

197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av viss del av kronan tillfallet danaarv efter Annika Hansson, född Christoffersdotter;
. o .

nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader för reparation av statens isbrytarfartyg »Ymer»;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution till
International Telephone & Telegraph Corporation av viss^ stämpelavgift;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för ordinarie
lärare vid navigationsskola att för erhållande av alderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring; och

nr 203, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppställningen av
riksstatens utgiftssida m. m.;

från andra lagutskottet, nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den
26 juni 1931 (nr 281) örn moderskapsunderstöd; samt

från riksdagens kansli, nr 202, angående åtgärder för ungdomens skyddande
i religiöst och sedligt hänseende m. m.

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Olovsson i Digernäs	under	6	dagar fr.	o. m.	den	26	april,
» Wemer i Höjen	T>	2	T>	>		26	2>
» Johnsson i Norrahammar	>	3	1	>	>	27	>
> Ljunggren	>	4	>	>	>	24	»
» Bengtsson i Kullen		2			)	25	*
» Jonsson i Mörbylånga	»	7	>	>		25	» och
» Holmgren	3>	8	T>			30
Kammarens ledamöter åtskildes	härefter	kl.	4.13 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 25 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsmannen Anders Johan Johansson i Bro är på grund av sjukdom
(höggradig anemi) tills vidare oförmögen att bevista riksdagens sammanträden,
vilket på heder och samvete intygas.

Stockholm den 24 april 1934.

Robert Dahl,

med. dr., livmedikus.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde den 27 dennes
ämnade besvara herr Carlströms till honom framställda spörsmål angående
vidtagande av åtgärder för bringande av ekonomisk hjälp åt vissa vattenavtappningsf
öretag.

§ 3.

^Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herr Anderssons i Grimbo
på kammarens bord vilande motion nr 639.

§ 4-

Vidare föredrogos, men bordlädes åter särskilda utskottets utlåtanden nr 1
och 2.

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

§ 5.

Härpå föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial,
nr 63, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av domänstyrelsen
under år 1933 försålda hemman och lägenheter.

§ 6.

Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 64, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående visst markbyte mellan kronan
och Östersunds stad blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Äng. granskning
av
statfrrådsprotokoUen.

Till behandling företogs härefter konstitutionsutskottets memorial, nr 11,
angående granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Efter föredragning av utskottets anmälan, att anledning icke förekommit
att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen, lades berörda
anmälan till handlingarna.

Utskottets anmälningar jämlikt § 107 regeringsformen.

Under punkten 1) mom. a) hade utskottet ansett sig böra göra anmärkning
mot ministern för utrikes ärendena Sandler för underlåtenhet att tidigare än
som skett göra framställning hos Kungl. Maj :t örn utrikesnämndens hörande
i fråga örn överenskommelse mellan Sverige och Sovjetunionen angående vissa
beställningar och krediter.

Sedan momentet föredragits, anförde:

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman, ärade kam marledamöter!

Då utrikesministern är upptagen i första kammaren, anser jag
mig böra här säga några ord örn den anmärkning, som konstitutionsutskottet
gjort. Jag gör detta även därför, att jag självklart bär samma ansvar som
utrikesministern för det förfarande, som här förekommit.

Till en början vill jag deklarera, att jag fullkomligt förstår den formella anmärkning,
som konstitutionsutskottet ansett sig böra framställa. Jag uttalade
detta redan vid ett offentligt möte den 18 mars och understryker nu detsamma.
Jag vill emellertid samtidigt understryka, att ett tidigare hörande av utrikesnämnden
knappast kunnat få någon inverkan på sakens beredning. Jag har
grundad anledning antaga, att något avgörande råd icke skulle ha lämnats från
nämnden på ett tidigt stadium. Det gällde vid den av konstitutionsutskottet
åberopade tidpunkten endast att utröna, huruvida förutsättningen för ett avtal
funnes. Någon invändning mot en undersökning i detta stycke kunde icke gärna
ha gjorts. Man skulle ha velat se den slutliga utformningen, innan man
toge ståndpunkt. Saken hade fått hava sin gång, och ställningstagandet i utrikesnämnden
hade kommit precis vid samma tidpunkt, som nu har skett.

Jag återgår till det formella. Såsom utskottet tagit saken, är det en bedömningsfråga,
en lämplighetsfråga. Konstitutionsutskottet har icke urgerat
någon konstitutionell skyldighet för regeringen att höra nämnden tidigare.
Utskottet har endast sagt, att detta enligt utskottets mening bort ske. Denna
karaktär av fråga örn lämplighet understrykes särskilt därav, att högerns representanter
biträtt anmärkningen. De hävdade nämligen i det av utskottet
åberopade fallet från 1930, att det icke förelåge skäl till anmärkning för underlåtenhet
att höra utrikesnämnden tidigare än som då skedde. Jag får väl

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
nämligen förmoda, att den olika ställning, som högermännen i konstitutionsutskottet
intagit 1930 och 1934, icke kan bero därpå, att det 1930 gällde en
högerregering men nu en socialdemokratisk regering. Själv behandlade jag
1930 den då framställda anmärkningen såsom formell och använde tillfället
endast för att understryka angelägenheten av bättre kontakt mellan regeringen
och riksdagens representanter i utrikesnämnden. Dock föreligger en icke
oväsentlig skillnad mellan 1930 och nu. 1930 gällde det ett avgörande, som
kunde träffas utan riksdagens hörande. Nu gäller det ett avgörande, som alltid
måste träffas med riksdagen, där alltså under alla förhållanden riksdagen
har möjlighet att göra sin mening gällande. Det låg sålunda ur riksdagens
synpunkt allvarligare till 1930 än nu, och dock berördes den gången icke högerrepresentaternas
konstitutionella samveten.

Jag slutar, som jag började: Formellt kan anmärkningen ha fog; ingenting
är naturligare än att riksdagen hävdar, att dess representanter i utrikesnämnden
skola bli hörda i god tid, men reellt hade ingenting blivit annorlunda. Det
är alltså här en liten fråga örn parlamentarisk uppmärksamhet. Från mina utgångspunkter
kan jag ingenting invända mot att riksdagen i det stycket håller
på sitt, men det hör också till god ton att låta detta vara detta. Detta har
konstitutionsutskottet iakttagit, och jag förutsätter, att kammaren kommer
att göra detsamma.

Herr Lindskog: Herr talman, mina damer och herrar! Det är en ganska

stor olikhet i det uppträdande, som herr statsministern har i dag, mot det uppträdande,
han hade för fyra år sedan, då det var fråga örn en anmärkning mot
dåvarande excellensen Trygger. Nu är det en liten fråga örn parlamentarisk
lämplighet, men då var det en storpolitisk fråga. Nu är det blott och bart en
liten bedömningsfråga, en omdömesfråga, och det hade icke haft någon som
helst inverkan på avgörandet, om utrikesnämnden hörts eller icke. Jag kan
icke neka till att jag blev rätt överraskad över sådana milda toner från hans
excellens statsministern. För mig bevisar detta endast vad jag visste förut,
nämligen huru klok karl hans excellens statsministern verkligen är. Tydligen
är det från hans sida sett det rätta sättet — och jag skulle vilja säga det enda
rätta — att söka vifta bort det ärende, som nu föreligger och som verkligen
— det tror jag, att andra kammaren nog inser — ingalunda är så betydelselöst,
som hans excellens statsministern här vill göra det till. Hans excellens statsministern
jämför med rätta — och det är självklart, att den tanken kommer
fram — den mycket stora, av andra kammaren understrukna anmärkning, som
1930 gjordes mot dåvarande utrikesministern Trygger, och den anmärkning,
som i år framställts mot hans excellens Sandler, och han vill liksom vrida det
därhän, att anmärkningen den gången var allvarligare än den nuvarande. På
den punkten kan jag tyvärr icke alls följa honom. Enligt min mening är det
visserligen mycket stor skillnad mellan anmärkningen i år och anmärkningen
för fyra år sedan, men skillnaden är den, att anmärkningen i år måste anses
vara av utomordentligt mycket större och allvarligare art än vad det förra
gången var fallet.

Det står, såsom vi alla veta, i grundlagen, alt i alla ärenden av större vikt
skall utrikesnämnden sammankallas före avgörandet. Om vi nu först stanna
vid detta uttryck »av större vikt», rådde det dock den gången, såsom säkerligen
hans excellens erinrar sig, en liten smula delade meningar örn huruvida
det ärendet var av större vikt. Och jag erinrar mig särskilt, hurusom ledaren
för ett annat parti än högern, nämligen bondeförbundet, herr Olsson i Kullenbergstorp,
drog starkt i tvivelsmål, huruvida verkligen det ärendet kunde
betecknas såsom så viktigt, att nämnden behövde höras. Jag vill emellertid

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
fråga, ifall någon enda i denna kammare, däri inberäknad herr statsministern,
verkligen anser, att detta ärende icke är, såsom det heter i utskottets memorial,
av största vikt. Det är av största tänkbara vikt. Detta framgår, visserligen
icke därav att regeringen skulle gjort det till en kabinettsfråga —
tvärt örn har det upplysts, att den icke skulle göra det — men det framgår
därav, att regeringspressen ansett det nödigt att upplysa allmänheten örn att
regeringen icke tänkt göra det till en kabinettsfråga. Jag tror således, att
var och en måste inse, att örn det gäller att avgöra vilken fråga som är
viktigare, finns det ingen som helst tvekan örn svaret på den frågan.
Man skulle kunna säga, att i jämförelse med denna fråga var den
förra frågan av år 1930 den rena bagatellen, och om man ser den i
det perspektiv, som för fyra år sedan förelåg, måste man säga, att det nog var
en rätt så bagatellartad sak, som den gången var före. Vad gällde frågan
då? Jo, frågan gällde den gången ingalunda, såsom det sades, att Sverige
skulle slå in på nya vägar, utan det gällde blott och bart, huruvida den svenska
riksdagen skulle få den handlingsfrihet, som riksdagen behövde för att
eventuellt antaga en under riksdagen framlagd kungl, proposition. Det förefaller
mig då, att man icke kan säga, att det den gången var ett viktigt avgörande.
Nej, det var icke något avgörande, ty det var riksdagen, som den
gången verkligen hade avgörandet i sin hand, och det som excellensen Trygger
och regeringen då ville åstadkomma var blott och bart att ge riksdagen handlingsfrihet,
då det gällde antagandet av en kungl, proposition. Det var den
enkla sanningen. Man kan icke säga, att det den gången på något sätt var
fråga om ett föregripande av avgörandet.

Sedan gäller det den andra delen av citatet ur grundlagen, nämligen orden
»före avgörandet». Jag lägger särskilt stor tonvikt på detta. Naturligtvis kan
herr statsministern säga, att det skedde före avgörandet. Ja, det skedde till
den grad före avgörandet, att såsom bekant den 16 mars kl. 3 e. m. sammankallades
utrikesnämnden och den 16 mars kl. 1/2 6 e. m. var det konselj för
att besluta i ärendet, så det var före avgörandet, men så är väl ändå icke riktigt
grundlagens mening. Så var heller icke riksdagens mening förra gången,
då denna fråga debatterades. Skall det vara någon mening med att utrikesnämnden
höres, är väl tanken den, att utrikesnämndens åsikt, d. v. s. den
åsikt, som framkommer från utrikesnämndens medlemmar, skall ha någon valör,
något inflytande på vad som händer och sker och även på regeringens
ställningstagande. Det skall väl icke tillgå så, att regeringen först för sig
själv avgör saken och trycker det avtal, som det är fråga örn, innan utrikesnämnden
höres, och gör det färdigt, gör det hela färdigt i den grad, att det
dagen innan, den 15 mars, stod att läsa i den ryska tidningen Prawda, att nu
är avgörandet klart och nu har svenska regeringen gått med på att lämna ett
lån på 100 miljoner kronor, och först dagen därefter sammankallas utrikesnämnden.
Det är icke meningen, säger jag, att utrikesnämnden skall höras på det
sättet, att man först avgör frågan de facto och sedan säger: »Ack, det var
så sant, det är visst en liten formalitet, som vi lia att göra undan, innan vi
släppa ut detta. Det står ju, att utrikesnämnden skall sammankallas före avgörandet.
Låt oss för all del göra det.» Men att göra detta endast en eller
två timmar före avgörandet, det är icke grundlagens mening. Denna fråga
är således ingalunda så enkel, och det rådde i konstitutionsutskottet bland dess
medlemmar, inklusive socialdemokraterna, full enighet därom att den rätta tidpunkten.
då utrikesnämnden bort sammankallas, varit den 8 december i fjol,
då nämligen den verkligt förberedande åtgärden vidtogs, genom att en delegation
tillsattes för att utreda frågan, och då således förberedelserna voro komna
därhän, att man kunde tala örn att nu på allvar undersöka frågan. Jag

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
säger icke detta för att på något sätt misstänkliggöra inför regeringen de socialdemokratiska
ledamöterna i konstitutionsutskottet, ty jag kan verkligen intyga,
att de voro regeringen så trogna och hängivna, att ingen skugga kunde
falla på deras trofasthet. Jag får emellertid säga, att det finns dock en
gräns för en sådan trofasthet, och att de därför varit nödsakade av sitt samvete
att gå med på denna anmärkning.

Då hans excellens statsministern på det mjuka och eleganta sätt, som han
behärskar, söker liksom förringa denna anmärkning, måste jag ändå stanna
vid vad hans excellens yttrade en gång under den upprörda debatten 1930.
Det är egendomligt, att icke mindre än fyra av de medlemmar, som nu sitta i
regeringen, voro uppe och dundrade mer eller mindre starkt mot herr Trygger.
Det var herr .Vennerström, herr Gustav Möller samt herr Engberg och herr
statsministern. Jag skall icke bli mångordig i mina citat — jag förbigår
exempelvis min vän herr statsrådet Engberg, hans vältalighet vid sådana tillfällen
står i en särklass — utan jag skall i stället nöja mig nied att citera
några ord av hans excellens statsministern. I de behärskade ordalag som han
alltid använder, och som jag utan ett spår av ironi och av baktanke verkligen
erkänner, att han alltid använder, lät han en mycket, mycket allvarlig indignation
över vad som då hände komma fram. Han säger t. ex. i sitt första
anförande: »Här föreligger, såsom frågan upplagts ifrån talarna från konstitutionsutskottets
sida, icke någon lust att söka sak med regeringen eller
någon dess ledamot, utan här föreligger endast en mycket förklarlig och mycket
energisk vilja att hävda riksdagens rättighet att i god tid få vara med vid
utrikespolitiska avgöranden.» Ja, örn han kallar en timme eller två timmar
innan konseljens avgörande träffats för en »god tid», har man små anspråk
på vad uttrycket »god tid» betyder. Hans excellens, dåvarande herr
Hansson, yttrade vidare: »Det är nödvändigt, att riksdagen säger ifrån att
det som här skett icke får bli regel. Vi önska ett helt annat gott förhållande,
ett gott samråd, ett gott samarbete mellan regering och utrikesnämnd, och vi
önska, att riksdagens rättigheter till inflytande på utrikespolitiken på ett
helt annat sätt respekteras än vad som här skett. När jag yrkar bifall till
herr Halléns förslag örn att man skall med gillande lägga anmärkningen till
handlingarna, så gör jag det därför att ett dylikt förfarande i nuvarande ögonblick
är det enda sättet för mig att få tillräckligt starkt understruket kravet
på större hänsyn till riksdagens rättigheter, när det gäller utrikespolitiken.»
Så slutar jag med att citera följande yttrande: »Jag går så långt, att jag
säger, att örn det skulle kunna konstateras, att t, o. m. en socialdemokratisk
regering icke varit tillräckligt ömtålig på denna punkt, så är det så mycket
viktigare, att riksdagen säger ifrån, så att det hörs av alla regeringar för
framtiden, hur riksdagen önskar, att samarbetet med utrikesnämnden skall
vara ordnat.» Ja, kammaren skrattar — och jag förstår det — ty det sades
tydligen icke ifrån den gången så högt, att den nuvarande regeringen hörde
det.

Hans excellens statsministern har ju ett försvar för saken. Jag har här ett
utdrag i regeringsorganet av ett anförande, som hans excellens höll, jag tror
det var i Göteborg — jag kommer icke säkert ihåg var — och han säger där:
»För dem, som ivrigt åstunda en bakläxa för regeringen, har stor vikt lagts
vid ärendets formella handläggning. Siirskilt har klandrats, att utrikesnämnden
icke tidigare hörts. Formellt kan detta klander ha något fog för
sig, något reellt värde har det icke. Utrikesnämnden är icke ett beslutande
organ, endast rådgivande. Det är regeringen, som har att handla och ta
ansvar». Ja, jag ber blott att få säga, att med den motiveringen kan utrikesnämnden
helt avskaffas. Om denna motivering är riktig och hållbar, förstår

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
jag icke, varför icke samma motivering alltid skall kunna användas. Det är
regeringen, som Ilar att handla och taga ansvar, och utrikesnämnden är icke ett
beslutande organ utan endast rådgivande.

Vad jag som min egen personliga mening lägger mycket stark tonvikt vid
är den tanke, som var förbunden med utrikesnämnden, då den inrättades. I
den kommittés förhandlingar, som förberedde denna sak, finns det en passus,
som jag finner vara ytterst betydelsefull och som jag menar det skulle vara av
vikt att verkligen, få inpräntad, och det är, att, som kommittén säger, anordnandet
av ett dylikt samråd, d. v. s. med utrikesnämnden, erbjuder möjlighet
att mildra motsatser och undvika misstroende eller missförstånd på ett område,
där det för landet i dess helhet är angeläget att partimotsatser icke med onödig
skärpa göra sig gällande. I den mån ett parlamentariskt styrelsesätt vinner
stadga, länder det helt visst till landets båtnad, att minoriteten icke uteslutes
från möjligheten att göra gällande sina synpunkter i fråga örn ledningen av
utrikespolitiken.. Det är av särskild vikt att folket såvitt möjligt står enigt
och att kontinuiteten i landets politik icke onödigtvis bör rubbas i följd av
inrikespolitiska strömningar.

Det förefaller mig, som örn detta uttalande är av yttersta vikt just med
tanke på utrikesnämndens funktion och dess betydelse. Alla måste väl vara
ense örn att det vore ytterst beklagligt, örn den inrikespolitiska splittringen
skulle, göra sig gällande även på sådant håll, som rör vårt förhållande och vårt
handlingssätt, gentemot främmande makter. Just på det området är det av
den största vikt, menar jag, att man verkligen åtminstone försöker få den utjämning
av motsatserna, som kan ligga däri, att frågor debatteras och gnuggas
emot varandra på ett så tidigt stadium som möjligt. Det är därför som jag för
min del skulle vilja säga, att när riksdagen år 1930 fastslagit detta, att frågorna
verkligen skola beredas på detta sätt på ett förberedande stadium, så är
det av vikt, att detta riksdagens uttalande verkligen också beaktas.

Nu har hans excellens statsministern litet satiriskt uttalat sig örn högermedlemmarna
år 1930 och ansett, att de i viss mån nu skulle ha ändrat ståndpunkt.
För min del kan jag icke förstå, att detta är fallet. Först och främst har jag
redan framhållit, att det mellan 1930 års fall och 1934 års fall föreligger en
mycket, mycket stor olikhet, men vidare, och därpå lägger jag ganska stor
vikt, har det väl också en ganska utslagsgivande betydelse, att konstitutionsutskottet
år 1930, starkt understruket av andra kammarens gillande, uttalade
sig örn vad man i detta fall bör avse just med grundlagens ord om »före avgörandet».
Ett dylikt uttalande från konstitutionsutskottets sida skall väl
icke sedan få hänga i luften för all framtid utan måste väl vara vägledande.
Konstitutionsutskottet är ju den högsta domstol, som finns, just i fråga örn
tolkning av grundlagen. Då skall man väl sedan icke säga, att man icke bryr
sig örn vad konstitutionsutskottet uttalat i en sådan fråga. Jag menar alltså,
att även i fall högerledamöterna icke haft något annat att stödja sig på än konstitutionsutskottets
uttalande från 1930, så hade det inneburit fullkomligt tillräckligt
skäl att nu gå på en anmärkning. Skall det vara sammanhang i riksdagens
arbete, skall det vara sammanhang. Här reser man ut i landet och
haller anföranden örn demokratiens kris, icke minst från vår nitiska regering,
och talar örn hur allvarlig saken är. Ja, saken är allvarlig, och på den punkten
tror jag, att så. gott som alla här i kammaren — med några få undantag —
äro ense, men icke är det rätta sättet att avvärja demokratiens kris eller att
hålla uppe respekten för vårt parlamentariska statsskick, att konstitutionsutskottet
ena året med bestämdhet går in för en viss tolkning av en fråga och att
regeringen sedan ett annat år låtsar, som örn detta icke alls angår den, utan
handlar precis som örn ingenting hade förekommit.

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Jag tror icke, att jag begår någon indiskretion, om jag säger, att rörande en
annan anmärkning, där också konstitutionsutskottet har uttalat sig tidigare —
ja, det står för övrigt i betänkandet, så att det är ingen indiskretion alls —
ansågo socialdemokraterna inom utskottet, att man kunde debattera, örn det
skulle bedömas hårdare eller mildare, eftersom saken redan tidigare varit föremål
för anmärkning. Jag får ju säga, att nog blir man förvånad över en dylik
domareregel, att om ett fall upprepas, skall det bedömas mildare. Örn konstitutionsutskottet
säger, att detta fall ha vi redan förut uttalat oss om, så att
vi bry oss icke örn att bråka längre, så icke räddar man demokratien med ett
dylikt förfaringssätt. Det naturliga är väl ändå att säga, att nu har denna
sak trots vårt tidigare uttalande åter upprepats, och därför är det av vikt att
vi säga ännu skarpare ifrån, att sådant får icke förekomma. När hans excellens
statsministern nyss sade, att det förefaller, som örn högerledamöterna
hade den uppfattningen, att förra gången gällde det en högerregering och
därför skulle den försvaras, men nu gäller det en socialdemokratisk regering,
så skulle jag vilja vända på detta och säga, att högerledamöterna kunde nog
lia goda skäl att försvara sin regering, men hur kan den nuvarande regeringen
försvara sitt handlingssätt, som själv den gången kämpade för att samarbetet
med utrikesnämnden icke skulle få sättas ur spelet?

Jag kan för min del icke komma till annat resultat än att denna anmärkning
är av den allra mest allvarliga karaktär. Jag ber hans excellens statsministern
förlåta mig, örn jag blott citerar honom och säger, att det är av vikt, att detta
icke får upprepas, och därför måste jag för min del yrka på att anmärkningen
lägges med gillande till handlingarna. Det är detta, herr talman, som jag ber att
få göra.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! _ Jag tackar

den föregående ärade talaren för hans komplimang åt min försiktighet vid valet
av omdömen. Jag beklagar blott, att jag icke är i tillfälle att omedelbart
återgälda komplimangen.

Det diskuteras här tre saker, nämligen dels det formella förfarandet, dels
den reella betydelsen av detta och dels jämförelsen med år 1930. I det senare
fallet vill jag erinra därom, att konstitutionsutskottets majoritet, som framställde
anmärkningen, ingalunda hade den uppfattningen, att det var en fråga
av mindre betydelse. Man talade i sitt utlåtande bland annat örn en mycket
betydande notväxling mellan regeringen och ombuden i Geneve, och dessutom
hade många den uppfattningen, att vad det där gällde var ingenting mindre
än en ändring av Sveriges traditionella politik vid de internationella konferenser,
som behandla handelspolitiken. Även örn det nu från en ledamot av
den dåvarande regeringen göres gällande, att frågan var liten, så hade alltså
åtskilliga och bland dem jag en helt annan uppfattning. Det föreligger dessutom
cn annan skillnad än den jag tidigare har berört. I fallet 1930 sammankallades
icke utrikesnämnden, när instruktionerna gåvos till ombuden i
Geneve, alltså när det verkliga avgörandet träffades. Jag tror, att det är
en sak att observera. I det nu aktuella fallet har regeringen däremot icke
försummat att höra utrikesnämnden, innan det faktiska, avgörandet träffades.

Jag begärde för övrigt ordet för att fästa uppmärksamheten på ett tillvägagångssätt,
när det gäller att citera, som jag knappast hade väntat, mig av den
föregående ärade talaren. Jag hade tagit med mig protokollet från 1930 och
tänkte från början själv tala örn vad jag då hade sagt för att onödiggöra för
andra att göra det. När nu herr Lindskog skött örn citatet, hade jag väntat
mig, att han skulle fullständigt ha talat örn vad jag sade. Det sätt, som användes
för citerandet, skulle ju lätt kunna ge det intrycket, att jag mycket

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
energiskt ville komma åt den då sittande regeringen. Jag sade, och det hoppade
herr Lindskog över i sitt citat, att »jag skall gärna medge, att regeringen
kanske konstitutionellt kan försvaras i sitt handlingssätt, men», tilläde
jag, »jag måste bestämt vidhålla, att efter de förklaringar, som här givits från
regeringsbänken, det är nödvändigt, att riksdagen säger ifrån». Den gången
ville nämligen regeringen vifta bort anmärkningen. Den gången ställde sig
regeringen på den ståndpunkten, att det saknades skäl till en anmärkning. Sedan
jag uttryckligen hade förklarat, att jag icke önskade någon prickning av
regeringen, återföll jag på detta, att då regeringen icke tycktes förstå riksdagens
då framställda önskan, så var det nödvändigt att alldeles särskilt understryka
denna. Nu har regeringen öppet medgivit, att det formellt finns
anledning till anmärkning. Jag kan gå ett stycke längre och säga. att numera
inser jag, att det hade varit klokt, örn man hade talat med utrikesnämnden
tidigare, ty då hade man undvikit denna tvist. Däremot vidhåller jag alltjämt,
att materiellt hade det icke haft någon betydelse. Jag framställer till
kammarens begrundande vad som skulle ha skett, örn vi på ett tidigt stadium
hade hört utrikesnämnden. Regeringen hade rapporterat, att undersökning
skulle inledas örn möjligheten att sluta ett avtal av stor betydelse för det svenska
jordbruket och den svenska industrien, och att detta skulle ske genom en
finansiering, där vårt land engagerades med ett lån. Örn vi rapporterat detta
och det blivit en diskussion i utrikesnämnden, så är jag fullkomligt övertygad
örn, och jag har särskild anledning vara det, att vissa ledamöter i utrikesnämnden
kanske skulle ha uttalat en viss betänksamhet, medan andra ledamöter
skulle ha yttrat sig tillstyrkande. När regeringen skilts från nämnden,
hade den på sin höjd fått besked örn att det förelåg olika uppfattningar. Jag
är övertygad örn att vi icke
bestämt avstyrkande erhöllo vi icke ens, när vi tre dagar före propositionens
framläggande konfererade med representanter för riksdagen. Det är detta,
som ger mig anledning fastslå, att handläggningen av ärendet skulle, även örn
utrikesnämnden hade hörts tidigare, lia blivit densamma. Utrikesnämndens
ledamöter hade velat se det utformade förslaget, innan de tagit ståndpunkt.

Herr Lindskog citerade också ett tal, som jag hade hållit i Rönninge —
icke i Göteborg — och han förfor där på samma sätt, som när han citerade
riksdagens protokoll, d. v. s. citerade bara så långt det var behagligt för honom.
Han stannade vid den förklaringen, att det är regeringen, som har att
handla och ta ansvar, under det att utrikesnämnden endast är rådgivande. Jag
förmodar emellertid, att konstitutionsutskottet icke önskar hävda en annan
ställning för utrikesnämnden än den, som den grundlagsenligt har. Utrikesnämnden
är icke beslutande. Man kan lia vilken uppfattning man vill örn
lämpligheten av denna begränsning, men det är den konstitutionella ställning,
som utrikesnämnden har. Där förekommer diskussioner, där fattas inga beslut.
_ Jag förmodar, att när man har gått den vägen att göra utrikesnämnden
till endast rådgivande, så har man därmed velat iakttaga en ur parlamentarisk
synpunkt ganska viktig princip, nämligen att regeringen skall ta sitt
ansvar.

Det är det, regeringen gjort i detta fall. Jag kan emellertid tillägga, att
när jag talade örn detta, så fortsatte jag föredraget, sedan jag konstaterat,
att det var regeringen, som hade att bära ansvaret och fatta beslut, just för
att utveckla, hur ^regeringen, även örn den hört utrikesnämnden tidigare, knappast
skulle erhållit någon vägledning för sitt fortsatta handläggande av
ärendet.

Jag har ingen särskild anledning att ytterligare dröja vid de olika ståndpunktstaganden,
som högerrepresentanterna i konstitutionsutskottet gjort 1930

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
och i år. När herr Lindskog emellertid här vittnar om den trofasthet, som
de socialdemokratiska ledamöterna i konstitutionsutskottet visat, och tillägger,
att den dock har sina gränser, så lia vi bara att konstatera, att när det sitter
en högerregering, har högerrepresentanternas trofasthet i konstitutionsutskottet
inga gränser.

Herr talmannen gav härefter för kort genmäle ordet till

Herr Lindskog, som yttrade: Herr talman! Jag skall först beträffande herr
statsministerns sista ord be att få säga, att talet örn att högerrepresentanternas
trofasthet icke har någon gräns kan hans excellens herr statsministern framföra
till vem som helst annan än till mig, ty jag fick anmärkning 1929 just
på grund av högerrepresentanternas bristande trofasthet mot mig.

Sedan ber jag att få säga, och det är just därför, som jag begärt ordet, att
när hans excellens statsministern påstår, att jag citerar, vad som passar, är
det alldeles riktigt. Vad brukar hans excellens herr statsministern citera?
Jo, han citerar också vad som passar. Det är väl icke herr statsministerns
mening, att jag för att citera en bit av hans tal skulle läsa upp hela talet.
Då bleve det sannerligen en mycket allvarlig anmärkning mot mig, att jag
varit för långtrådig. Den anmärkningen kanske jag får ändå. Emellertid
vill jag säga, att hans excellens statsministern icke heller går alldeles fri
från anklagelsen att citera vad som passar. Jag vill erinra örn att när det
var remissdebatt på denna sovjetkredit, citerade statsministern ett uttalande
av en mig närstående tidning, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, med resultat,
att denna tidning dagen därpå — jag har ej alls haft att göra varken
med den ena eller andra artikeln —• klagade över att hans excellens statsministern
citerat, vad som passat honom, men icke den avgörande punkten.
Det är så, att man tar fram ett citat, som lämpar sig, men örn det icke passar
den andre, är det sedan hans tur att replikera och säga, att det hade han
också sagt. Det är en sak, som man får vänja sig vid i riksdagen, att det
citeras på detta sätt. Det är bara det jag velat säga.

Vidare anförde

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag har icke
ställt andra krav, än att då man citerar, man icke skall göra det så, att man
ger en oriktig föreställning örn vad som sagts. Det var icke fallet, när jag
citerade Sydsvenska Dagbladet.

Härpå lämnades för kort genmäle ordet ånyo till

Herr Lindskog, som yttrade: Herr talman! Jag ber örn ursäkt, men jag

vill bara säga, att Sydsvenska Dagbladet Snällposten påstod också i sitt
svar, att man fick en fullständigt oriktig föreställning örn dess uttalande
genom det sätt, på vilket statsministern citerade.

Härefter anförde:

Herr Fast: Herr talman! Efter vad som redan förekommit i denna fråga,

kan jag fatta mig ganska kort. Jag förmodar, att kammaren icke kunnat
undgå att fästa uppmärksamhet vid skillnaden mellan den uppläggning, som
här ägt rum från herr Lindskogs sida, och det yrkande, han framställt samt
å andra sidan den lugna och sakliga tonen i utskottets uttalande i förevarande
punkt.

Nr 28.

Oasdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Då vi, de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet, lia biträtt ifrågavarande
anmärkning, så Ilar det icke skett på grundval av att grundlagens bokstav
på något sätt här trätts för nära. Utskottet Ilar heller icke gjort något sådant
påstående. Anledningen till att vi biträtt denna anmärkning är, att när man
läser vad. som förekommit vid tillkomsten av utrikesnämnden, de uttalanden,
som därvidlag lia gjorts, riksdagens egna opinionsyttringar, där man uttalat,
vilket värde man sätter på ett intimt samråd mellan regering och riksdag och
mellan regering och utrikesnämnd vid viktiga utrikespolitiska avgöranden,
har vårt ställningstagande . därmed varit klart. Vi ha icke ett ögonblick,
vill jag säga, tvekat att intaga den konsekventa ståndpunkten, att när
vi ställt oss på denna linje 1930, vi icke heller tvekat intaga samma ståndpunkt
1934. Men när jag har gjort det erkännandet, måste jag säga, att jag ingalunda
kan dela den uppfattning, som här gjorts gällande från herr Lindskogs
sida, att utrikesnämndens hörande i detta fall skulle haft någon större saklig
innebörd, då det gällt den fortsatta handläggningen av detta ärende.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att herr Lindskog söker att
här göra gällande^ att den förändrade ståndpunkt, som även han måste medgiva
föreligger ifrån högerledamöternas av utskottet sida från 1930 till nu, är
främst beroende därpå, att de nu böja sig för konstitutionsutskottets dom 1930.
Jag måste säga, att herr Lindskog icke bara böjer sig för denna dom utan
omfattar den med en sådan lidelse, att han blir den, som starkast driver försvaret
för denna ståndpunkt. Det är skönt med människor, som sig omvända
och bättra, för all del, och det är intet ont att säga därom. Men det förefaller
mig ändå, som örn det skulle vara rätt svårt att förstå, att det just skall vara
en från den sidan, som här företräder den enda sanna och rätta läran och som
därför är alldeles särskilt skickad att framföra kritiken i förevarande ärende.

Man har gjort gällande, att skillnaden i vikt mellan de olika ärendena, det
som förekommer nu och det som förekom 1930, är så himmelsvitt stor. Jag
erkänner för mitt vidkommande, att det är en väsentlig skillnad, men jag
hävdar här liksom i utskottet, att denna skillnad icke går efter de linjer, som
herro Lindskog gjort gällande. År 1930 gällde det att giva våra delegater
en sådan instruktion, när det gällde det internationella samarbetet, som innebar
i handelspolitiskt avseende ett klart avbrytande av den konsekventa ställning,
som den svenska riksdagen intagit och därmed också skulle möjliggöra
införandet av en ny politik aven för vårt lands vidkommande. Man kunde
icke vara. okunnig örn vad riksdagens mening i detta avseende var. Det är
det,, som i detta avseende är den väsentligt stora skillnaden. Jag skall icke
gå in på att belysa, hur regeringen här kunde på goda grunder tro sig stå
i god överensstämmelse med de uppfattningar, som gjort sig gällande inom
den svenska riksdagen, då det gällde ett ställningstagande i denna fråga.

Herr Lindskog sade, att de socialdemokratiska ledamöterna, örn ett brott
upprepas, alltid äro beredda att fälla en mildare dom. Ja, herr Lindskog,
det förhåller sig verkligen på. det sättet. Jag vill erinra därom, att utskottet
intagit den ståndpunkten, vilken även godkänts av riksdagen, att när utskottet
gjort, anmärkning och förseelse av samma slag åter förekommit, har
man i låt mig säga ett fall, som ingalunda var obetydligt, nöjt sig med att
för riksdagen konstatera, att det förhållande, varom tidigare anmärkts, alltjämt
fortbestår. Utskottets anmärkningar måste lia ett syfte, och det syftet
är, att man vill lia rättelse. De syfta sålunda till att vinna rättelse för framtiden,
och då frågar jag, huruvida icke denna kammare är fullt på det klara
med. att efter sedan hans excellens herr statsministern här avgivit sin förklaring
med hänsyn till framtiden och även erkänt det berättigade ur formella
synpunkter i denna utskottets anmärkning, både denna regering och kommande

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
regeringar skola, efter vad som förekommit, vara mycket angelägna örn allt
det samarbete, som kammaren överhuvud taget kan begära, skall äga rum i
fråga örn utrikespolitiken.

Jag tror, att herr Lindskogs yrkande står i dålig överensstämmelse med
liela den anmärkningspunkt, som här föreligger. Utskottet har icke velat på
något sätt göra detta till någonting annat, än vad nian här har utskrivit.

Jag tror, att örn man sålunda vill stanna vid den ståndpunkt, som utskottet
intagit, kan man icke komma fram till ett yrkande örn att denna anmärkning
bör läggas med gillande till handlingarna. Det förefaller av herr Lindskogs
yrkande, som örn sammanhållningen inom utskottet i denna fråga endast skulle
vara formell. Onekligen torde det kanske förhålla sig på det sättet, att det
finns skiftande uppfattningar. Men man har dock samlat sig örn vad som
är det väsentliga, och då tycker jag, att vi kunde även i fortsättningen samla
oss örn det väsentliga, nämligen ett enigt uppträdande, när det gäller att
hävda riksdagens uppfattning örn samråd mellan regering och utrikesnämnd.

Örn man icke har den uppfattningen, att grundlagens bokstav trätts för
nära, kommer man onekligen in i ett bedömande av när tidpunkten för nämndens
hörande varit inne. Herr Lindskog tillät sig säga, att utskottet var
enigt därom, att nämnden bort höras vid den tidpunkt, då delegationen tillsattes.
Det är den ståndpunkt, som jag har hävdat, men i utskottet har det
ingalunda rått enighet örn vilken tidpunkt som skulle varit den lämpligaste.
Det har diskuterats både den ena och den andra tidpunkten, men vad vi varit
överens om, var, att nämnden i detta fall blivit hörd alltför sent. Man har
dock haft mycket delade meningar örn den exakta tidpunkten.

Herr talman! I överensstämmelse med hela den läggning, som utskottets
anmärkning i denna punkt har, hemställer jag, att punkten måtte läggas till
handlingarna. Jag gör det så mycket hellre, som jag aldrig, så länge jag suttit
i konstitutionsutskottet, kunnat förleda mig till att i kammaren framställa
något annat yrkande.

Herr Lindman: Herr talman! När jag hörde hans excellens herr stats ministerns

första anförande, rann det mig i minnet, hurusom ^han för några
dagar sedan i kammaren förebrådde mig, att jag uttalat mig så milt och lent.
Jag vill då göra den anmärkningen, att örn något uttlande varit milt och lent,
så var det statsministerns anförande i dag. Jag har aldrig hört honom tala så
milt. När jag jämför, vad han sade vid behandlingen av en liknande fråga
1930 — jag har läst hela hans anförande då och icke bara lösryckta bitar
därav — så förstärkes det intrycket, så att jag verkligen måste säga, att det
är mycket anmärkningsvärt, och häri ligger, herr talman, ett indirekt erkännande
från statsministerns sida av att man förfarit oriktigt. Ty hade han icke
ansett sig lia gjort det, hade anförandet säkerligen varit hållet i den vanliga,
ofta förekommande mera skarpa tonen.

När hans excellens statsministern nu uppträder, uppträder han som statsmister,
men han uppträder även med profetens siargåva. Han förespår, vad som
skulle inträffat, därest regeringen på ett mycket tidigare stadium hade rådgjort
med utrikesnämnden örn detta. Herr statsministern säger, att det icke
kunde ha inverkat, örn man hört utrikesnämnden tidigare. Den kunde icke lia
gjort några invändningar, och han menade, att nian överhuvud taget icke hade
fått veta någonting örn utrikesnämndens åsikter, örn denna fråga tagits upp
på ett tidigare stadium. Ja, herr talman, det beror ju helt på, hur man föredrager
saken. Örn regeringen och statsministern vid den tiden, innan man
börjat förhandlingarna, sammankallat utrikesnämnden och meddelat, att det
här var fråga örn att träffa ett avtal med Ryssland, som i huvudsak skulle

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
innebära lämnande av ett lan på mycket stort belopp — kanske man icke vetat
hur stort men dock kunnat ungefärligen angiva de riktlinjer, efter vilka man
sedermera komme att gå — är jag alldeles övertygad om att hans excellens
statsministern, i varje fall från många håll inom nämnden, fått bestämt besked
örn att man icke velat vara med om en sådan sak. Nu kan herr statsministern
säga, att även jag uppträder som profet, då jag säger, att det svaret
icke hade behövt utebliva utan att det hade kommit, men med den uppfattning,
som jag från första stund hade om detta förslag, när det framlades för
mig, är jag livligt övertygad örn att den invändningen åtminstone kommit från
min sida. Men naturligtvis beror allt på. hur man i ett sådant fall föredrager,
hur mycket man vill tala om, hur mycket man vill meddela örn hur långt man
ämnar gå o. s. v. Örn man emellertid med fullt förtroende vänt sig till utrikesnämnden
och talat örn sina planer och tankar eller örn regeringen, som statsministern
själv säde under debatten 1930, velat föra ett fullkomligt fritt resonemang
örn Sveriges politik med utrikesnämnden, varför enligt hans uttalande
icke finns något hinder i grundlagen och örn man givit sig god tid och icke
bara föredragit detjen gång utan upprepat det, seda,n utrikesnämndens ledamöter
fått tänka på det en dag eller två, då är jag övertygad örn att man
säkerligen skulle fått höra råd, som kanske kunnat vara till nytta.

Det är sant, som hans excellens säger, att utrikesnämnden är bara rådgivande.
_ Det behöver icke sagås, det veta vi alla, att så är fallet. Men man
väntar i alla fall, att regeringen skall något överväga och fundera på de erinringar,
som göras av utrikesnämnden, ty gör man icke det utan är allt klart
och bestämt på förhand och man bara formellt hör utrikesnämnden, när faktiskt
allt är avgjort, samt sedan ögonblicket efteråt håller konselj och beslutar,
hur det skall vara, då menar jag, att utrikesnämnden icke ens är rådgivande
utan fullkomligt betydelselös och skulle kunna helt enkelt avskaffas.

Beträffande den fråga, som här uppkommit om skiljaktigheten mellan den
åtgärd, för vilken regeringen klandras i dag, och den, för vilken den dåvarande
utrikesministern_ klandrades 1930, är det rent orimligt, att icke vilja
erkänna denna skiljaktighet, ty den skiljaktigheten är till den grad betydande,
att man väl knappast kan tala örn dessa bägge saker på samma dag. 1930
gällde det tullfredsöverenskommelsen. Jag tror, att statsministern i sitt första
anförande yttrade, att då gällde det någonting, varom riksdagen icke skulle
besluta. Jo, förvisso skulle riksdagen besluta örn denna tullfredsöverenskommelse
mellan nationerna, som behandlades vid Nationernas förbunds möte i
Genéve på hösten 1930. Det var först omnämnt i utrikesnämnden hösten
1930, att man ämnade skicka ombud dit. Instruktionen för dessa ombud innehöll,
herr talman, att »ombuden böra emellertid undvika att genom sina uttalanden
framkalla den oriktiga uppfattningen, att någon ändring i de allmänna
riktlinjerna för Sveriges^ handelspolitik under senare tid vidtagits, och
örn så befinnes lämpligt framhålla, att den deklaration örn anslutning till de
av ekonomiska världsfredskonferensen 1927 framförda önskemålen, som på
sin tid av svenska regeringen avgavs, alltjämt äger sin fulla giltighet». Det
var instruktionen. Det var icke fråga örn någon ändring i Sveriges utrikespolitik
annat än i en enda punkt, och det var den, som gällde, huruvida man
skulle göra något förbehåll för den tullproposition, som av den dåvarande
regeringen var framlagd för riksdagen. Herr statsministern säger nu, att
man da hade den uppfattningen, att det gällde en ändring i Sveriges traditionella
politik. Detta hans anförande strider fullkomligt mot ordalagen i
den instruktion, som var given åt ombuden, och jag säger fortfarande, att det
var endast på den punkten, man frångick den, att man ville göra det förbehållet,
att Sveriges riksdag skulle kunna fatta ett beslut fritt och obundet

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
angående den höjning av tullarna, som av regeringen var föreslagen i en proposition,
en åtgärd, som icke på något sätt efteråt påvisats ha inverkat på
förhandlingarna i Genéve, vilka för övrigt icke ledde till något resultat, utan
det hela rann ut i sanden.

Låt mig för övrigt sticka emellan bara med en liten parentes. Vad som då
förbehölls Sveriges riksdag att besluta utan band av någon överenskommelse
i Genéve — ja, man kan ju tvista örn ordet tull eller något annat — har ju i
verkligheten även den nuvarande regeringen och dess jordbruksminister fullföljt
fastän under andra former, och det har fullföljts av de regeringar, som
kommit efter den regering, för vilken jag stod i spetsen.

Jag skall icke giva mig in vidare på detta. Men jag skulle bra gärna vilja
anföra något, som en mycket betydande rättslärd, efter min mening en av
våra främste rättslärde, uttalade i debatten i första kammaren, då denna fråga
var på tal 1930. Det var Hjalmar Hammarskjöld, då han sade: »Är det fråga
örn en förhandling med en enstaka makt, där det gäller att avgiva, jämka och
acceptera anbud, äro instruktionen och ombudets uppträdande vida mera
avgörande, än när det är fråga örn en sådan här konferensförhandling, där
först genom beslut å konferensen egentligen fastställes, vad det blir fråga örn,
och där den enskilda makten endast kan i obetydlig mån inverka på resultatet.»
Det är så sant, som herr Hammaskjöld då uttalade, att det äger sin giltighet
alltjämt och ännu i dag.

Det har varit en förhandling, där det gällt att giva och taga. Jag förmodar,
att man icke bara givit, utan att det har gällt att giva och taga, med andra
ord förhandla i detaljer örn ett ytterligt stort och viktigt förslag, som rör hela
vårt land och dess förhållande till en främmande makt. Det måtte väl vara skillnad
på detta och att sitta som ombud vid en konferens, där alla möjliga makter
äro med och deltaga i överläggningarna. Det har herr Hammarsköljd sannerligen
rätt i.

Jag kan icke neka mig att säga en sak, som icke står omnämnd i utskottsbetänkandet.
Mig vill det förefalla, som om regeringen hade haft en alldeles
särskild anledning att något närmare beakta riksgäldskontorets ställning i
detta fall. Här har regeringen givit sig in i en upplåning av 100 miljoner
kronor. Ty det resulterar naturligtvis i en upplåning i varje fall. Man lämnar
en kredit till utlandet på 100 miljoner kronor utan att tala med riksgäldskontoret
förrän på ett mycket sent stadium. Riksgäldskontoret är dock ett
ämbetsverk, som är mycket starkt berört av detta, och märk, herr talman, ett
ämbetsverk, som är underställt riksdagen och icke regeringen.

När jag läst konstitutionsutskottets betänkande och läst det i alla dess
delar, kan jag icke underlåta att göra en reflexion, som man gjort vid tidigare
tillfällen under den gångna tiden, icke minst i tidningarna, vilka ju av statsministern
så ofta bruka anföras som argument för en viss politik, när det
passar, t. ex. tidningar från högerns sida såsom uttryck för högerns politik.
Jag kan icke undgå att göra den reflexionen, att man tycker, att regeringen
rätt länge, kanske mest dock under sista tiden har visat en ganska hög grad
av självrådighet. Den underlåter som i detta fall att höra utrikesnämnden,
till dess att allt är ett fait accompli och det icke tjänar någonting till. Den
underlåter, såsom vi se i punkten l:ob) — örn talmannen tillåter, att jag bara
nämner det — att höra andra ämbetsverk. Den hör riksgäldskontoret och traktatberedningen
men refererar dem icke i propositionen annat än styckevis och
bitvis, brottstycken endast, som framläggas för riksdagen. Hela denna möjlighet
av upplysningars inhämtande begagnar man sig av understundom, understundom
icke. Gör man det, följer man dem ibland, ofta nog följer man
dem icke. Ett annat statsråd på statsrådsbänken torde säkerligen få höra, att

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
han många gånger i sitt görande och låtande tagit bra liten hänsyn till ämbetsverkens
uttalade meningar. Jag tror, att det är en mycket viktig sak, herr talman,
att man icke nonchalerar ämbetsverken på det sätt, som här understundom
sker. Det gör, att ämbetsverken känna icke nog självständighet och deras omdömen
och uttalanden fäster man icke den vikt vid, som man borde göra. Det
är med andra ord en uppfattning, som jag tror är ganska utbredd, att regeringen
uti sitt förfarande går fram med en mycket stor nonchalans i det avseende, som
jag här påtalat.

Herr Carleson: Herr talman! Från alla håll har ju vittnats här, att en

underlåtenhet blivit begången så till vida som att utriksnämnden icke hörts
innan denna frågas verkliga avgörande skett. Jag kan emellertid icke instämma
med en föregående talare, som ville tillägga denna punkt den allra
största betydelse. För mig är det självfallet, att varje regering kommer att
på denna punkt bliva så påpassad, att det icke är så vidare stor fara med en
eller annan underlåtenhet på denna punkt. Jag säger det desto mera som
utrikesnämnden ju i själva verket icke är en beslutande utan en rådgivande
eller, örn man så vill, utredande instans. Därmed vill jag dock icke på något
sätt, som hans excellens herr statsministern ville göra, betrakta det så, att utrikesnämndens
uttalanden icke skulle hava någon betydelse för frågans avgörande
och att man därför med större lättnad skulle kunna förbise en underlåtenhet
att höra den. Man skall väl icke anlägga det betraktelsesättet, när
grundlagen föreskriver örn utredningar på detta sätt, utan då skall man anlägga
det betraktelsesättet, att den slutligen avgörande, nämligen riksdagen,
vill hava en trygghet i att en fullständig och såvitt möjligt tillfyllestgörande
utredning gjorts, innan regeringen fattar sitt beslut.

Med detta kommer jag in på själva utredningen. Jag beklagar, att icke
punkterna l:o a) och 1 :o b) samtidigt föredragas. I visst avseende måste
jag dock komma att beröra punkt 1 :o b). Den sammanhänger med punkt
1 :o a) så till vida, att jag anser mig böra påpeka, att det föreligger två underlatenhetssynder
från regeringens sida beträffande just utrikesnämnden. I
fråga örn utrikesnämnden föreskrives i § 54 regeringsformen, att då ärende
till behandling förekommer, skola alla tillgängliga handlingar och upplysningar
meddelas. Tillgängliga handlingar och upplysningar, står det. Man lär
väl ändå icke därav kunna draga den slutsatsen, att regeringen är fullkomligt
fredad, savida den gar till utrikesnämnden med papper, som den införskaffat,
även örn dessa papper icke innehålla tillfyllestgörande utredning. Det fordras
val ändå, att man ser § 54 regeringsformen i belysning av vad som står i
g 10 regeringsformen, att innan ärendena hos Konungen i statsrådet föredragas,
skola de, genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk
av den föredragande beredas. I det avseendet förefaller det som
om det torst föreligger en underlåtenhetssynd. Jag anser för min del, att regeringen
bort, innan den gått till utrikesnämnden, göra den utredning, som
erfordrades, för att framlägga den för utrikesnämnden. Jag förstår, när man
kommer in på punkten l:o b), att det kommer att talas om svårigheterna att
tinna lampliga former att höra ämbetsverken i ett så delikat ärende som det
förevarande. Men det torde upplysas, att former härvidlag finnas, när vi kornig
till punkt l:o b). Jag tror, att de flesta, i synnerhet regeringen, känna
tilt vagar, som darvidlag kunna följas.

När utrikesnämnden hördes, borde utrikesnämnden haft tillgång till yttranrten
just rörande de intressen som regeringen avser att bevaka genom denna
framställning, som gjorts. Man får ju säga, att regeringen har velat genom
sin framställning vinna ett medel för bekämpandet av arbetslösheten. Det

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
vill den vinna på två vägar, genom att industrien sysselsattes och därigenom
sysselsätter flera arbetare och genom att jämväl jordbruket får en ökad exportmöjlighet.
I båda fallen förefaller det mig, som örn det varit naturligt att före
utrikesnämndens hörande de myndigheter, som representera dessa.. intressen,
fått tillfälle att säga ett ord till ledning för utrikesnämnden. Därvidlag hade
säkerligen inga svårigheter mött att få uttalanden, som varit representativa,
från kommerskollegium och lantbruksstyrelsen.

För min del fäster jag mindre avseende vid riksgäldskontoret. Jag tycker
för min del, att reservanterna därvidlag hava ganska rätt i, att vi behandla
här i riksdagen stora lånefrågor utan att dessförinnan riksgäldskontoret haft
tillfälle att yttra sig.

Detta gällde utredningen. Den andra saken gäller själva frågan om utrikesnämndens
hörande. I det fallet skulle man kunna säga, att händelserna den
16 mars 1934, då man hörde utrikesnämnden över ett redan slutet avtal och
sedermera samma dag beslöt en proposition till riksdagen, likna nästan en fars,
om man menar, att man hörde utrikesnämnden före frågans avgörande.

De två förhållanden, som jag nu nämnt, göra, att jag för min del anser det
fullkomligt riktigt, att utskottet har gjort den anmärkning, som här har skett.
Jag för min del biträder sålunda densamma.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman, mina damer och herrar! Först

vill jag säga, att hans excellens herr statsministern beredde mig ingalunda
någon överraskning, när han försökte bagatellisera detta ärende. Det var precis
vad jag väntat. Det brukar varje anklagad göra. Yar och en, som blir
föremål för anmärkning, förklarar, att anmärkningen är fullständigt betydelselös.
I det fallet har jag icke väntat, att hans excellens herr statsministern
skulle göra något undantag, fastän jag räknar honom som en god skåning. Men
vad jag icke väntat av hans excellens herr statsministern, var att hans excellens
skulle söka få överensstämmelse mellan hans hållning för fyra år sedan
och hans hållning i denna fråga. Det hade jag icke väntat av honom. Ty det
är en uppgift, som fullständigt överstiger Ers excellens’ krafter. Det går icke
att åstadkomma den överensstämmelsen. Det är mänskligt att ändra mening.
Då konstaterar man detta faktum. Men när man ändrat mening, skall man
icke påstå, att man står på samma ståndpunkt som för fyra år sedan. Hade Ers
excellens sagt detsamma för fyra år sedan, som i dag, hade icke Ers excellens
kunnat framställa det yrkande, som han då framställde. Det finnes ingen
överensstämmelse. Det bär skett en åsiktsförskjutning. Ers excellens har icke
fäst avseende vid vare sig vad Ers excellens själv sade för fyra år sedan eller
det beslut, som kammaren då fattade.

Men hans excellens herr statsministern är ju en skicklig strateg. Han har
lärt sig konsten att örn man blir angripen skall man icke låtsa sig vara det,
utan man skall själv angripa. Därför angriper hans excellens herr statsministern
högerreservanterna. Ers excellens, jag var med för fyra år sedan. Jag
var cn av högerreservanterna. Jag påstår alldeles bestämt, att hans excellens
herr statsministern tillskriver oss en hållning, som vi icke hade. Det är så
mycket orimligare, som hans excellens herr statsministern, som då hette herr
Hansson i Stockholm, anknöt sitt yrkande örn gillande av anmärkningen till
de synpunkter i debatten, som jag då framförde. Det är icke möjligt, att
mina synpunkter kunna helt och hållet sammanfalla med herr Tryggers under
förutsättning, att statsministern har rätt i att herr Tryggers anförande var sådant,
att anmärkningen måste göras. Men då blir man förbluffad när statsministern
säger, att då det finnes högerregeringar äro högerrepresentanterna i
utskottet trofasta utan gräns. Det går icke ihop med vartannat. Jag sade i

Andra kammarens protokoll 1934. Nr 28. 2

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
reservationen för fyra år sedan, att utrikesnämnden bort höras. Och när jag
yttrade mig i debatten, anslöt sig dåvarande herr Hansson i Stockholm till
mitt uttalande. Det går mycket dåligt i lås, detta hans excellens herr statsministerns
uttalande. Jag bör för att skingra allt missförstånd erinra örn vad
som innefattades i vår reservation 1930. Vi skrevo: »Vi anse det önskvärt, att
utrikesnämnden sammankallas, så att den kan följa utvecklingen av den politik
Sverige för i det internationella samarbetet. En betingelse för att Sverige
skall kunna betyda något i detta samarbete är, att den svenska politiken understödjes
av riksdagen. De möjligheter att främja en samverkan mellan regeringen
och riksdagen, som utrikesnämnden erbjuder, böra därför begagnas.» Så
säga vi örn förevarande fall, att vi anse, att det var icke av beskaffenhet, att
det förelåg ovillkorlig skyldighet att höra utrikesnämnden. Oell den uppfattning,
som jag då gav uttryck åt, vidhåller jag alltjämt. Vi få väl ändå, Ers
excellens, komma överens örn, att läget nu är icke precis detsamma som för
fyra år sedan. För fyra år sedan förelåg icke det förhållandet, att andra kammaren
med gillande lagt till handlingarna en konstitutionsutskottets anmärkning
mot att regeringen underlåtit att höra utrikesnämnden.

Jag vädjar till kammarens ledamöter att göra ett litet tankeexperiment. Hur
skulle det hava gått för herrar Trygger och Lindman och den lindmanska
regeringen 1930, örn det fyra år tidigare förelegat en anmärkning sådan som
den som förelåg 1930 och om den lindmanska regeringen visat det trots mot
riksdagen, som den socialdemokratiska regeringen nu visat? Då hade det varit
synd örn herr Lindman och hans kolleger. Men den socialdemokratiska regeringen
löper ju icke fullt så allvarliga risker.

Vi hava nu kommit in på en jämförelse mellan de olika ärendenas vikt, vikten
av det ärende, som föranledde anmärkningen 1930, och vikten av det nu
föreliggande ärendet, Därvid har herr Lindman redan påpekat ett uttalande
av herr Hammarskjöld i första kammaren 1930. I detta uttalande säger herr
Hammarskjöld, att det är skillnad på förhandlingar och förhandlingar. Det
är skillnad på förhandlingar i Genéve, där det är församlade 20—30 stater
och där den enskilda makten har en mycket liten betydelse, och en förhandling,
som Sverige för med en främmande makt. När det gällde förhandlingarna i
Genéve, innebar den instruktion, som då utfärdades, icke på något sätt något
bindande för den svenska politiken. Ett avgörande ståndpunktstagande ägde
givetvis icke runi förrän det gällde att taga ståndpunkt till det resultat, som
man kommit till vid förhandlingarna. Då gjorde man emellertid gällande, att
utrikesnämnden borde hava hörts redan när dessa instruktioner utfärdades för
våra representanter vid förhandlingarna. Nu däremot säger hans excellens
herr statsministern, att nu behöver man icke höra utrikesnämnden förrän, såsom
skett, strax innan man lämnade propositionen till riksdagen.

Jag vill erinra örn, att det var den svenska regeringen, som i december upptog
förhandlingarna med Ryssland och att den redan då var på det klara
med grundlinjerna i det avtal, som sedan träffades. När den svenska regeringen
sålunda inledde dessa förhandlingar, hade den praktiskt taget bundit
sig själv och redan träffat ett avgörande. I det sammanhanget borde utrikesnämnden
hava hörts, om det överhuvud taget skall vara någon mening med att
sammankalla den.

Nu säger hans excellens herr statsministern, att det har icke haft någon
betydelse. Jag undrar, örn det icke haft sin betydelse. Den föregående ärade
talaren framhöll, att han ansåg, att anmärkningen såvitt den avsåg underlåtenhet
att bereda ärendet genom att underlåta att höra vissa myndigheter var
i själva verket allvarligare än underlåtenheten att höra utrikesnämnden. Jag
ber att få framhålla, att dessa spörsmål hava ett visst inre sammanhang. Jag

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
kan icke tänka mig annat än att om utrikesnämnden hörts innan förhandlingarna
inleddes, skulle inom densamma yrkande hava framställts, att ärendet
skulle i grundlagsenlig ordning beredas och att man sålunda skulle hava fått
tillräckligt material för att bilda sig en uppfattning örn innebörden av det
förslag, som man ämnade förorda, innan förhandlingarna inleddes. Underlåtenheten
att höra utrikesnämnden har sålunda praktiskt taget haft till följd,
att man icke företagit den beredning, som borde hava företagits.

Det är ganska underligt, att hans excellens herr statsministern gör gällande,
att det var den lindmanska regeringens skyldighet att höra utrikesnämnden,
när instruktionen utfärdades för förhandlingsmännen nere i Genéve, men icke
den nuvarande regeringens skyldighet att höra utrikesnämnden, när den utfärdade
instruktion för de förhandlingsmän, vilkas erbjudanden givetvis komme
att bliva bindande från svensk sida. Det träffades då faktiskt ett avgörande,
vilket icke var fallet nere i Genéve. Man kommer icke ifrån, att det
ärende, som förekom för fyra år sedan, var ett mycket obetydligt ärende i
jämförelse med det, som här föreligger. Ty, mina damer och herrar, vad blev
resultatet av tullfredskonferensen? Ingenting alls! Alla länder föra en tullpolitik
som örn den tullkonferensen aldrig ägt rum.

Det är riktigt, som herr Lindman säde, att instruktionen till de svenska Genéveombuden
egentligen endast innehöll det förbehållet, att den svenska riksdagen
skulle vara oförhindrad att bifalla den proposition, som den lindmanska regeringen
framlade för att bereda lättnader i jordbrukskrisen. De skyddsåtgärder
för jordbruket, som där föreslogos, voro en mild västanfläkt i skyddshänseende
i jämförelse med vad som gjorts i många andra länder och i jämförelse
med vad den socialdemokratiska regeringen gjorde i fjol. Men här var
det ju själva nerven i anmärkningen, som också hans excellens statsministern
fick fram i sitt andra anförande. Man misstänkte, att den svenska regeringen
ville slå in på en ny väg i handelspolitiskt avseende. Denna misstanke var
icke befogad, ty när regeringen skickade sin instruktion till ombuden i Genéve,
så framhöll den just detta, att vad Sverige tänkte föreslå i fråga örn tullskydd
var ett mindre skydd, än vad man beslutat i flertalet andra länder i Europa.
Men vad är det, som här skett genom det avtal, som nu framlagts för riksdagen,
örn icke en ganska allvarlig och ganska märklig omläggning av de handelspolitiska
metoderna? Jag anhåller, att kammarens ledamöter måtte ägna
en liten smula uppmärksamhet även åt denna punkt och jämföra vad som hände
för fyra år sedan och vad som hänt nu. Vi veta ju, att vi icke kunna förverkliga
de gamla handelspolitiska metoderna för befrämjande av handelsutbytet
mellan länderna; de äro övergivna. Men man har ändå icke avskrivit
den bestämmelsen, som tidigare alltid självfallet skulle tagas in i handelsavtal,
nämligen bestämmelsen örn behandling som mest gynnad nation. Det var
denna bestämmelse, som något mildrade de protektionistiska tendenserna och
som var avsedd att utgöra en inledning till en utveckling fram till sådana förhållanden,
a,tt man skulle få till stånd ett lättare handelsutbyte mellan folken.
En annan viktig innebörd i denna punkt var den, att man ville, att alla länder
skulle behandla varandra lika; det skulle icke förefinnas några olikheter i behandlingssättet.
Men här föreslår den svenska regeringen, att vi skola ställa
oss välvilligare och gynnsammare emot den makt, som faktiskt är den, som för
den mest protektionistiska politiken i hela världen för närvarande. Dit kan
man icke exportera någonting utan att landets regering medgiver det. Under
det att man sålunda för fyra år sedan var så förtvivlat ängslig för att den
svenska regeringen icke skulle hålla hårt på frihandelslinjen, så ha vi nu den
svenska regeringen på rakt motsatt sida, i det att den föreslår, att vi skola
ställa ett land i särställning och särskilt gynna det landet, fastän det för en

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
mera protektionistisk handelspolitik än något annat land. Jag måste säga,
att den påtagliga omläggning av handelspolitiken, som här ägt rum, är så allvarlig,
att örn man över huvud menar någonting med vad man sade 1930, borde
det vara en alldeles självklar sak, att utrikesnämnden här sammankallats
och hörts. Därför är den anmärkning, som här föreligger, av ofantligt mycket
allvarligare innebörd och beskaffenhet än den, som framställdes år 1930.

Jag har flera gånger från denna talarstol framhållit som min mening, att
utrikesnämndens förnämsta betydelse ligger icke uti att vara något slags kontroll
på den utrikespolitik, som regeringen för. Gör man, som den socialdemokratiska
regeringen här gjort, så skulle den kontrollen bliva fullständigt
värdelös. Nej, utrikesnämndens främsta betydelse ligger — det har jag framhållit
förut — däri, att den ger regeringen tillfälle att samråda med representanter
för riksdagen. Och den möjligheten skall och bör regeringen använda sig
av för att därigenom vinna en utgångspunkt för att föra en sådan utrikespolitik,
att den kan få riksdagens och helst alla partiers understöd och understöd av
den allmänna opinionen ute i landet. Om Sverige vill betyda någonting i de
mellanfolkliga angelägenheterna vid förhandlingar med andra länder, måste
vi skapa en så stark och enig opinion som möjligt, inom och utom riksdagen,
bakom den utrikespolitik, som vi böra föra. Det är en ganska betänklig underlåtenhet,
när en regering, såsom här är fallet, icke sammankallar utrikesnämnden
vid ett så utomordentligt viktigt avgörande som det, som här träffats.

Hans excellens herr statsministern höll för ett par dagar sedan ett tal här
i Stockholm, vari han deklarerade, att utrikesfrågorna icke äro lämpliga stridsämnen
i de inbördes striderna mellan partierna. Däri ger jag hans excellens
fullkomligt rätt. Men vems är skulden? Ha verkligen hans excellens herr
statsministern och regeringen gjort vad de kunnat för att undvika dessa stridigheter?
Herr statsministern antydde, att det kanske hade varit klokare
att inkalla nämnden för att undvika sådana stridigheter. Ja, Ers excellens,
det hade varit mycket klokt och från landets och regeringens synpunkt i allra
högsta grad önskvärt. Det är önskvärt icke allenast med hänsyn till vad man
eljest talat så varmt för, riksdagens rättigheter, utan även önskvärt och
nödvändigt ur en annan synpunkt. Vi veta, att stämningar och rörelser ute
i världen gå i den riktningen, att man skall ha så stark statsmakt som möjligt.
Och det torde väl numera icke förekomma, att när en utrikesminister går att
förhandla med en annan makt, han icke i förväg har känt sig för, så att han
har den ställningen, att han verkligen kan tala för sitt land med nödig
auktoritet och kan genomföra det avtal, som han är med örn att förberedelsevis
föreslå, så att det icke senare upptornar sig svårigheter, som göra
det omöjligt för regeringen att föra detta avtal i hamn. Vad betyder det, som
här skett, för landet och för regeringen i den fortsatta umgängeisen med främmande
makter? Jag undrar, örn icke, nästa gång hans excellens utrikesministern
skall träda i förbindelse med ett främmande land och sluta handelsavtal,
man kommer att fråga honom, vad han har för fullmakt, vad han har
för befogenhet att göra utfästelser. Jag måste säga, att detta sätt att föra
utrikespolitik är icke föredömligt och kan icke vara ägnat att lända landet till
gagn.

Det är sålunda långt ifrån förhållandet, att här skulle föreligga endast en
formell anmärkning eller, som hans excellens herr statsministern förklarade,
en lämplighetsfråga. Bakom denna formella anmärkning och lämplighetsfråga
ligga i själva verket principerna för den svenska utrikespolitiken. Det
är icke så ofta, man har tillfälle att diskutera detta här i riksdagen, men när
det är tillfälle att göra det, bör man enligt min mening säga ifrån, att utrikes -

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
politiken icke bör föras på det sätt, som den socialdemokratiska regeringen i
detta fall har fört den. Det var därför efter min mening ur landets och
det allmännas synpunkt ytterst nyttigt och nödvändigt, att denna anmärkning
kom fram.

Jag skall nu icke inlåta mig på några citat, ty det är ju ganska farligt. Hans
excellens herr statsministern är i det fallet en sträng tuktomästare. Det var
han i varje fall mot herr Lindskog". Jag skulle vilja säga hans excellens
herr statsministern, att konsten att citera är ganska svår, och det skulle varit
önskvärt, att regeringen, när den utarbetade sin proposition örn Jiysslandsavtalet,
vid utredigeringen hade använt den konsten och citerat något bättre.
Jag tycker nämligen, att man vid det företaget har skött citeringskonsten
just på det sätt, som herr statsministern så skarpt kritiserade.

Jag må säga, att när man läser de skarpa uttalanden, som gjordes år 1930,
och när man hör de lena tonerna i dag, så är avståndet oerhört. Det är en
väsentlig skillnad mellan de friska och frimodiga toner, som hördes 1930, då
det gällde att försvara demokratien och riksdagen samt denna »demokratiens
ögonsten», för att citera herr Engberg, som utrikesnämnden då var, och de
toner, som höras här i dag. Den vakna och intresserade allmänhet i landet,
som följer med och jämför, den har svårt att få förtroende för folk, som kan
skifta åsikter på det sätt, som ledamöterna i regeringen i detta fall gjort.. Jag
måste också säga hans excellens herr statsministern, sorn . är en uppriktig
demokrat, att det är icke på det sättet man befäster demokratiens ställning och
anseende här i landet.

Herr talman! Jag ansluter mig till herr Lindskogs yrkande. Jag gör det
i detta speciella fall ur principiell synpunkt utan entusiasm, ty jag skulle
kunna instämma med herr Fast. Jag står på hans ståndpunkt i det avseendet,
att jag tycker, att det systemet skulle vi komma bort ifrån. Men jag kan icke
godkänna herr Fasts motivering. Herr Fast sade, att man fattade ett sådant
beslut, som man gjorde 1930, för att vinna rättelse. Men, herr Fast, vi hava
icke fått denna rättelse, och då få vi begära örn igen att få en rättelse. Örn
herr Fast är konsekvent — och jag vet, att han är en konsekvent, man ^—
måste lian även i dag rösta för herr Lindskogs yrkande. Vi hava. icke fått
rättelse, och de lena toner, som hans excellens herr statsministern i dag här
använt, inge mig närmast farhågor.

Jag skulle vilja för de borgerliga ledamöterna i kammaren framhålla, att
vi veta icke, vad som kan inträffa. Kanske vi om ett år hava en socialdemokratisk
majoritet i kammaren. Och jag kan försäkra, herrarna, att göres då
detta örn igen, så kommer det konstitutionsutskott, i vilket socialdemokraterna
då hava majoritet, icke att göra någon anmärkning. Herr Fast får
ursäkta mig, det kan hända, att jag tar fel, men jag har det bestämda intrycket.

Jag ansluter mig alltså till herr Lindskogs yrkande. Eftersom jag ser, att
hans excellens herr statsministern är närvarande, skall jag be att få säga honom
ett av skälen varför. Jag har konstaterat, att regeringsledamöterna hava
gjort åtskilliga helomvändningar. Jag hade väntat, att hans excellens herr
statsministern, som liksom jag varit bestämd anhängare av kravet på införande
av dagordningsinstitutet, skulle gjort någonting för att få detta institut infört
i svensk författning. Han har ingenting gjort, och då må man begagna
de tillfällen, som ges, för att göra ett uttalande. . Och om detta kanske något
litet kan påminna hans excellens herr statsministern om det intresse, som
han tidigare hyst för dagordningsinstitutet, så har jag åtminstone genom min
röstning i detta fall vunnit något.

Jag tillåter mig vidare att säga, att det kan icke vara rimligt, att man

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
skall behandla en socialdemokratisk regering annorlunda, än man behandlar
en högerregering. När därtill kommer, att den socialdemokratiska regeringen,
såvitt jag förstår, här handlat på trots emot de uttalanden, som gjordes 1930,
så är det i allra högsta grad nödvändigt, att en ny påminnelse ges, och att man
säger ifrån, såsom hans excellens ville att man skulle göra 1930, så tydligt
och klart, att det icke för framtiden kan missförstås.

Vi leva i tider, då demokratien är infamt påpassad. Och det skulle väl göra
ett ganska underligt intryck i landet, ifall man örn 1934 års riksdag kunde
konstatera, att den icke vore lika mån örn riksdagens rättighet att medverka i
utrikespolitiken som 1930 års riksdag. Jag tror, det är alla skäl, att man
ser till, att ett sådant missförstånd icke uppstår.

Jag ber örn ursäkt, om jag till sist drar ett citat. Det är ett citat av herr
Engberg. Det bör kanske upplysas, att det var herr Engberg, som drev anmärkningen
1930 och som då med sedvanlig bravur och talang försvarade den
här i kammaren. Han yttrade i debatten 1930: »Riksdagen har så pass kraftigt
avkopplats från sina möjligheter att utöva kontroll över utrikespolitiken,
att jag hävdar för min del, herr talman, att den har en skyldighet att varje
gång -— regeringen må heta Andersson, Pettersson eller Lundström och hava
vilken partibeteckning som helst — säga ifrån, så att det hörs. Ty vi må
hålla hårt på de små rättigheter, vi hava kvar i detta fall.»

Det var allvarliga och manande ord, som riktades till kammaren. Om det
fanns. något fog för dem för fyra år sedan — och det fanns det naturligtvis,
när vi sedan sågo, att en regering handlat på annat sätt — så är naturligtvis
foget för denna maning mycket större i dag. När herr Engberg talade om en
regering Andersson, Pettersson eller Lundström, så tänkte han visserligen icke
på en regering Hansson—Sandler—Engberg. Men jag har fattat hans uttalande
på det sättet, att vi icke ens skulle göra undantag för en sådan regering.
Och uttalandet är så pass positivt och bestämt, att jag är säker på,
att när vi komma att skrida till votering på denna punkt, skall man få se
herr Engberg gå raka vägen till sin plats i kammaren och rösta för herr Lindskogs
yrkande, i vilket yrkande jag, herr talman, till sist skall be att få instämma.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag kanske får
börja med vad den siste talaren slutade med. När han förmodade, att en av
mina kolleger skulle deltaga i en omröstning rörande en konstitutionell fråga
av denna art, bör det påpekas att vi äro förhindrade enligt grundlagen att
göra detta. Herr Engberg kommer sålunda icke i något dilemma.

Men jag begärde ordet därför, att det tycks vara anledning erinra de ärade
talarna från högersidan örn, att örn de anse, att jag har svårt att bringa till
överensstämmelse min ståndpunkt 1930 med regeringens förfarande nu, så är
det val ingen, som tror, att det stärker högermännen från 1930, när de nu med
sådan iver hävda en ståndpunkt, som vi då måste hävda emot dem. Det förhåller
sig icke på det sättet, att jag har en annan uppfattning nu än år 1930.
Jag anser alltjämt, att riksdagen har anledning att hålla hårt på sina konstitutionella
rättigheter. Jag har gjort alla medgivanden i dessa avseenden, som
rimligen kunna göras, men det föreligger ju här den bestämda skillnaden mot
1930, att regeringen, mot vilken anmärkningen riktas av ett enhälligt utskott,
icke bestrider anmärkningens befogenhet, och därmed också har förklarat, att
den tar anmärkningen ad notam.

Sedan är det en annan fråga, i vilken mån det finns en materiell grund för
de angrepp, som nu göras på regeringen. Man har undvikit att taga upp den
saken från våra kritikers sida, örn jag undantar herr Lindman. Man har icke

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
rätt att diskutera eller yttra sig orri vad som förekommer i utrikesnämnden.
Men herr Lindman är väl ense med mig därom, att det vid det sammanträde,
som utrikesnämnden höll på den bekanta fredagen, icke förekom någonting,
som gjorde det fullt klart, huru riksdagen skulle ställa sig i denna fråga. Även
efter det sammanträdet hade regeringen goda skäl att antaga, att det fanns
anledning att låta riksdagen pröva förslaget. Jag skall icke uttala mig om
vad herr Lindman kunde ha kommit att yttra vid ett tidigare sammanträde
med utrikesnämnden, men jag vidhåller vad jag sagt, att ännu tre dagar innan
propositionen framlades var man icke från något håll beredd att ge det klara
avstyrkande, som man sedan kommit fram till. Detta är den materiella grund,
som icke.kan lämnas utan någon hänsyn.

Sedan återstår den formella sidan av saken. Och på den punkten har jag
ingen anledning säga någonting utöver vad jag redan sagt. Det är ett stort
önskemål, att man är ense, särskilt i de utrikespolitiska frågorna, och ingen
kan ju mera än en regering önska, att den har en fullkomlig samling bakom
sig. Å andra sidan kunna vi ju icke fördölja för oss, att även i sådana frågor
råda olika meningar. Örn man har den uppfattningen, att en socialdemokratisk
regering skall lyssna till en minoritet i riksdagen i första hand, innan den
bestämmer sitt handlande, då har man alltför stora pretentioner. I den mån
enighet kan åstadkommas genom ett gott samråd, har jag alltjämt, såsom jag
alltid haft, den uppfattningen, att man bör åstadkomma detta samråd i största
möjliga utsträckning. Och det kommer icke från regeringens sida att fattas
såsom något medgivande, örn man underlåter att kvalificera anmärkningen.
Å andra sidan måste jag ju säga, att efter regeringens ställningstagande får
icke längre en sådan kvalificering en enkel innebörd utav ett understrykande
från riksdagens sida. Det finns anledning att i en sådan kvalificering se icke
bara en lust att hävda riksdagens rättigheter utan också en lust av ett mindre
berömvärt slag.

Herr Björck i Kristianstad, som härpå erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag skall först uppriktigt be att få tacka hans excellens
statsministern för hans rättelse av det misstag jag gjorde, då jag nämnde, att
statsrådet Engberg antagligen kommer att deltaga i voteringen på denna
punkt. Hans excellens har alldeles rätt, ty det var ett misstag, som jag begick
i hastigheten.

Jag begärde ordet för att vända mig mot hans excellens’ uttalande därom,
att han är förvånad över, att vi nu med sådan iver förfäkta meningar, som han
och hans meningsfränder delvis förfäktade för 4 år sedan emot oss. Jag vill
erinra örn, att för hans och mitt vidkommande är den uppgiften icke riktig,
ty vi befunno oss i sakfrågan på en gemensam linje, och i debatten instämde
hans excellens — dåvarande herr Hansson i Stockholm — med mitt uttalande,
då jag sade det, att det var lämpligt och tillbörligt, att utrikesnämnden i det
förevarande fallet hade tillfrågats.

Jag tackar också hans excellens för uttalandet, att vi skola sträva till enighet
och samförstånd i utrikespolitiken, men det är just härutinnan, som regeringen
försummat sig, och jag anser, att riksdagen bör säga ifrån, att sådant
icke får ske i framtiden.

Herr talmannen gav nu, likaledes för kort genmäle, ordet till

Herr Lindman, som anförde: Herr talman! Jag ville blott säga det i an ledning

av herr statsministerns uttalande, att naturligtvis kan jag icke, lika
litet som han, gå in på vad som förekom i utrikesnämnden, men det är alldeles

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
solklar^ att vilken diskussion som än där förekom, kan man ju icke av den
få något uttalande om vad riksdagen menar. Det är utrikesnämndens ledamöter,
som uttalat sin mening, och det torde hans excellens erkänna, att han åtminstone
från min sida fått ett klart uttalande, liksom jag förmodar, att hans
excellens måste erkänna, att han även vid det sammanträde, som han hade med
partiordförandena två eller tre dagar förut, fick meddelande om den saken,
fastän då förelåg frågan på det sättet, att man talade örn, att här lia vi ett
förslag, som vi uppgjort och som skall föredragas i utrikesnämnden örn några
dagar. Det var icke mycket sedan att tala om den saken, när ärendet ju skulle
föredragas i utrikesnämnden. Men min mening har jag aldrig stuckit under
stol med, det kan jag försäkra.

Vidare yttrade:

Herr Hallén: Herr talman! Sedan en månad tillbaka eller kanske ett

par har i den konservativa pressen, i vissa ledande tidningar, öppnats vad man
skulle kunna kalla en våroffensiv mot den sittande regeringen, där man med
ljus och lykta söker efter motiveringar för att åstadkomma ett systemskifte.
Jag tror för min del, herr talman, att den behandling, som dechargeutlåtandet
fått i pressen, och säkerligen den behandling, som dagens debatt kommer att
få i riksdagen, i fortsättningen måste betraktas som ett ingående led i hela
denna s. k. våroffensiv. Det är ganska märkligt att se, huru särskilt stora
tidningar, som eljest under våren hava häcklat konstitutionsutskottet därför
att enligt deras uppfattning man sysslat med för mycket lapprisaker, sådana
tidningar nu med hjälp av ett förstoringsglas finna, att det är över hela linjen
utomordentligt svåra försyndelser, som regeringen gjort sig skyldig till. Jag
vill nämna, att utom dessa fem anmärkningar som föreligga, såvitt jag sett,
finns en hel del reservationer från högerhåll, och det är ingen indiskretion, örn
jag nämner för kammaren, att hade man fått hållas som man velat, hade det
icke framställts fem utan tjugusex eller tjugusju anmärkningar mot regeringen.
Jag säger icke detta för att visa, huru, som man menat, godtyckligt konstitutionsutskottet
förfarit, utan för att visa, huru man låtit det förskräckliga
nitet ofta löpa åstad, skena i väg med det kloka omdömet. Så småningom har
detta inställt sig, och det är gott och väl det, så att man i fråga örn en hel rad
av dessa anmärkningar icke ens velat eller vågat reservationsvis framföra dem.

Detta säger jag för att liksom belysa det sätt, varpå man från en hel del håll
i riksdagen har gått till väga i konstitutionsutskottet.

Jag har emellertid nu, herr talman, begärt ordet för att med några ord få belysa
de vapen, med vilka särskilt högerrepresentanterna i utskottet hava gått
till angrepp. Örn själva anmärkningen och dess formellt befogade och riktiga
innebörd behöver jag ingenting här ytterligare orda. Det har gjorts av både
herr Björck och herr Lindskog, och av herr Lindskog med ivriga försök att
visa att jämförelsen mellan 1930 och 1934 halfar betydligt. Det är en omdömesfråga.
Vi andra anse icke det; vi anse, att då situationen var sådan som
den var 1930, då det fanns åtminstone en för den tiden antiprotektionistisk
riksdagsmajoritet, den kunde hava fog för att känna, att det var icke korrekt
gjort att binda ett ombud i Genéve med instruktioner från en regering, som
hade motsatt uppfattning. Vi skola icke diskutera den saken; vi utgå från
vår sida från att jämförelsen är fullt tillåtlig, och då, herr talman, tycker jag
det är alldeles på sin plats att sätta strålkastaren en liten smula på just den
flock, som högern här representerar. Jag skulle vilja påpeka vad jag ville
kalla det heroiska draget i högerdiskussionen örn denna anmärkning. Det yttrar
sig bl. a. i dag i att en av dessa talare sade, att det var påfallande att se

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
olikheten hos statsministern nu och 1930. Han var så mild och len i tonen nu
mot då. Det kunde vara ganska nyttigt att jämföra den nuvarande statsministern
med den angripne utrikesministern av år 1930. Han var då sannerligen
icke len och mild i tonen. Jag vill påminna kammaren örn huru resolut
och desperat han uppträdde och ansåg, att det icke var det ringaste uns till befogad
kritik gent emot honom, och han slutade sitt langa tal pa detta sätt:
»Herr talman, det är den 38 :e riksdagen, vari jag nu deltager. Såvitt jag erinrar
mig, torde näppeligen mot en regeringsledamot hava av konstitutionsutskottet
beslutats en anmärkning mera oberättigad än den, vilken konstitutionsutskottet
tillåtit sig att mot mig göra gällande.» — Skall man tala om hjärtats
förstockelse måste det väl vara, när herr Trygger på det sättet uppfattar
och uppskattar den anmärkning, som riktats mot honom. Jag tror att den
nuvarande statsministerns tal ganska väl tål en jämförelse.

Kanske det kan vara skäl att en smula mera stanna vid den påtalade märkliga
omsvängningen från högerledamöternas sida inom utskottet. Jag vill da
påminna kammaren örn vad de hava yttrat på sid. 5, då de hava deltagit i ett
sådant påstående som detta: »Konstitutionsutskottet uttalade därför också ar
1930 (utskottets memorial nr 2G, sid. 29), att nämnden bör höras redan innan
de grundläggande besluten rörande regeringens ställningstagande till en viktig
utrikespolitisk fråga fattas och icke först sedan regeringen faktiskt, örn än
ej formellt, bundit sig vid en viss ståndpunkt. Eljest blir nämnden lätt
ställd inför ett fullbordat faktum etc.» Ja, detta skriver högern under utan
att blinka, utan att tänka på sitt förflutna. Herr Lindskog är visserligen
i den angenäma ställningen att han icke setat i utskottet det året, sa att han
har i det avseendet kanske icke något förflutet; det gäller däremot i hög grad
örn de övriga herrarna, och jag tillåter mig att fortsätta med att belysa, huru
de uppträdde i riksdagen eller kanske först i utskottet. Då veta vi allesammans,
att högern ville icke vara med på anmärkningen, utan den skrev en reservation,
i vilken det heter först så här: »Vi anse det önskvärt att utrikesnämnden
sammankallas, så att den kan följa utvecklingen av den politik Sverige
för i det internationella samarbetet. En betingelse för att Sverige skall
kunna betyda något i detta samarbete är, att den svenska politiken understödjes
av riksdagen. De möjligheter att främja en samverkan mellan regering
och riksdag, som utrikesnämnden erbjuder, böra därför begagnas.» Där vill
jag i rättvisans namn erkänna — ty det lär vara herr Björck som är fader till
detta skriptum — att där ligger ju i mycket bomull och vadd. inlindad en konstitutionell
anmärkning, det skall herr Björck gärna lia rätt i. Men det är så,
som statsministern framhållit, att sedan visade det sig, att blodet är tjockare
än vattnet, ty sedan man givit i denna blygsamma form en direkt anmärkning
till sin egen utrikesminister, så säger man i alla fall ifrån, att utrikesnämnden
har sammankallats före avgörandet i enlighet med regeringsformens bestämmelse,
och det har icke påvisats, att något bindande avgörande träffats,
innan regeringen bestämde sig för ratificeringen av de uppgörelser, som framgått
ur förhandlingarna i Genéve. Jag vill som sagt gärna erkänna, att där
finns i förstucken form, eller örn man så vill, väl emballerad och inlindad, en
liten anmärkning, men det är ju emot trosfränder, och dem far man ju visa en
viss hänsyn till. Jag tycker att denna jämförelse är ganska hälsosam för^oss.
Vi använda icke sådan vadd och bomull, när man skall säga ifrån örn något
som rör riksdagens rättigheter.

Så vill jag också påminna litet örn vad som i det sammanhanget yttrades
här i kammaren. Det lia vi i samma utlåtande, dår just herr Björck talar om,
att det är riktigt med samförstånd och samverkan, och att det »kan vinnas utan
konstitutionella aktioner av det slag man här påyrkat. Jag tror, att örn man

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
möter varandra med förtroende, vinner man lika mycket som man gör genom att
lägga en anmärkning som denna med gillande till handlingarna. Ett sådant
förfarande innebär större våld än nöden kräver», säger herr Björck, som på
den tiden var utomordentligt human till sin allmänna läggning. Och jag vill
också påpeka, ge ett annat exempel på huru herr Björck uppträdde som talesman_
för högern, när han skulle ge denna mycket försynta lilla erinran åt
partivännen Trygger, han säger så här: »Jag tror att man här bör skilja
mellan vad som är Kungl. Maj:ts skyldighet enligt grundlagen och vad som
lämpligen bör ske.» — Alldeles ja, det är alltid den stora konsten. — »Visserligen
är det så, att nämnden väsentligen tillkommit för att utgöra en parlamentarisk
kontroll på den utrikespolitik, som regeringen för. Men jag ser i
nämnden mera ett. medel för att åstadkomma och befästa ett gott samarbete
mellan Kungl. Maj :t och riksdagen i utrikespolitiska frågor.» Och sedan kommer
en slags devot adress till herr Trygger: »Det förefaller mig, som örn det
skulle vara lämpligt, att man icke nöjer sig med att sammankalla nämnden endast
i den omfattning, som grundlagen i yttersta fall föreskriver, utan att man
gör det sa, att nämnden far tillfälle att verkligen följa den utrikespolitik, som
fores.» Och han tillägger: »Det är därför jag tror, att det bör vara tillräckligt,
att ett önskemål uttalas i den andan och i det syfte, som här blivit framfört.
» Man ser också i andanom herr Björck oavbrutet buga sig. »Jag tror icke,
att en sadan vädjan skall möta döva öron» -— nu tror herr Björck det —- »och
jag tror icke, att det är stor risk för att en vädjan icke skall möta tillmötesgående.
» Och han slutar: »Jag tror vidare, att detta befordras bättre genom
förtroliga förhandlingar och genom att mötas i samförstånd än genom någon
konstitutionell aktion.»

Ja, så ytterst modest och moderat uppträdde herr Björck den tiden, och den
psykologiska, förklaringen till det mjuka språket ligger uppenbar för en och
var. Kanske det kan vara på sin plats att erinra örn, vad vi som här biträtt
anmärkningen egentligen själva sade vid det tillfället, så att ingen skall förevita
oss, att vi pa något sått uppträda partiskt. Jag vill påminna örn, huru
man här citerat herr Engberg, som här talade örn, att »riksdagen har så pass
kraftigt avkopplats fran sina möjligheter att utöva kontroll över utrikespolitiken,
att jag hävdar för min del», sade herr Engberg, »att den har en skyldighet
att varje gång — regeringen må heta Andersson, Pettersson eller Lundström
och hava vilken partibeteckning som helst — säga ifrån, så att det hörs.
Ty vi må hålla hårt på de små rättigheter vi hava kvar i detta fall.»

Och jag tillät mig själv säga också, att »denna anmärkning är lika betydelsefull,
som den är fullständigt opolitisk. ’I dag dig och i morgon mig.’
Det kan mycket väl tänkas, att en regering med ett motsatt program kunde
frestas att se förbi riksdagens mening.» Och jag slutade med att säga: »Det
gäller därför att slå vakt om denna rättighet huru stor eller liten den i verkligheten
må vara.»

o Ja> det kunde, herr talman, vara ganska intressant att citera något mera
sådant; jag skall sluta detta citat med att påminna om vad dåvarande herr
Engberg också yttrade. Han sade: »Jag är mycket förvånad över att man

från högerhåll vill försvara regeringens handlingssätt. En vacker dag sitter
det en vänsterregering, och huru skola då herrarna, som föra detta reservationslösa
försvar för den nuvarande regeringens beteende, bära sig åt? Vad
få ni för moralisk plattform att stå på, örn en kommande regering handlar
bakom riksdagens rygg på samma sätt? Man skall tänka en smula på framtiden
också. Det är viktigt i dessa frågor.»

Det kan man sannerligen instämma i, och nog lärer väl kammaren kunna
draga den slutsatsen, att om det är några som i denna fråga lia representerat

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
både principiell fasthet, månhet om auktoriteten i konstitutionsutskottets principiella
uppfattning, månheten om ett objektivt bedömande, oavsett örn det är
en höger- eller vänsterregering, månhet om att värna örn riksdagens rättigheter,
så är det sannerligen de angripna socialdemokratiska ledamöterna, och
man måste säga att för högern är det mera en opportunitetssak, när man skall
liksom vakna upp till besinning örn vakthållningen både kring riksdagens rättigheter
och detta andra.

Emellertid skall jag sluta med det, att man skall vara tacksam även för
små framsteg, och det var med en verklig glädje och förnöjelse som man hörde
särskilt herr Lindskogs friska toner, då han talade om att skall det vara sammanhang
i riksdagens arbete, skall det vara sammanhang. Det är just vad vi
hålla på. Och han sade några bekymrade och förmodligen mycket uppriktiga
ord om parlamentarismens och demokratiens kris —• om icke riksdagen här är
konsekvent och håller på sin ståndpunkt —■ ja, jag skulle vilja säga, herr

talman, att jag tycker att sådana deklarationer äro ganska värdefulla. Det

är kanske det värdefullaste som kommer ut av hela årets dechargedebatt. Det
är nämligen så, att på en del håll i högerkretsar har man på de sista två åren

börjat sväva på målet i fråga örn demokratien. Man har sett det halvnazisti ska

f. d. ungdomsförbundet, som gått sin väg, man har en stor aftontidning i
Stockholm, jag tror väl det är ingen indiskretion att säga det, som sedan ett
visst datum kommit att intaga en delvis ändrad politisk hållning med dragning
åt det nationalsocialistiska hållet. Alla de deklarationer, som kommit
fram i debatten om att slå vakt om demokratien och speciellt riksdagens rättigheter,
äro värdefulla. Jag skulle kunna säga, att när man med så frejdigt
mod sjunger demokratiens lov, må det tillåtas mig, herr talman, en liten poetisk
bild: till slut varslar detta säkerligen om vår i det politiska livet även här
i vårt land — sipporna blomma, björkarna grönska, och vi kunna med glatt
hjärta säga till högerns representanter: välkomna i det gröna.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Den föregående debatten har

delvis rört sig örn, vilken av anmärkningarna, den av år 1930 eller den i år,
som skulle vara mest befogad. Därvid förefaller det mig, som örn på visst
håll stor vikt lagts vid, att anmärkningen år 1930 icke var någon enhällig
anmärkning från utskottet. Men då anmärkningen av år 1930 framställts, så
föranleder väl detta, att anmärkning även nu skall framställas. För min del
har jag ingen anledning att lägga mig i meningsskiljaktigheterna rörande
betydelsen av anmärkningen år 1930. Det parti, jag tillhör, röstade icke för
anmärkningens gillande, som man yrkade även den gången.

Man har här sagt, att örn riksdagen icke hävdar sin rätt, så riskerar man
parlamentarismen och demokratien. Ja, mitt herrskap, jag undrar, om man
icke riskerar parlamentarismen och demokratien i allra högsta grad, i fall man
från ett eller annat håll vill försöka skydda eller försöka släta över ett eventuellt
fel, som är begånget av en sittande regering. Något sådant föreligger
i detta fallet icke. Jag har den uppfattningen, att denna fråga är av den beskaffenheten,
att den borde hava i enlighet med § 54 regeringsformen föredragits
för utrikesnämnden. Avsikten med utrikesnämnden har varit, att
utrikesnämnden skulle vara den rådgivande i sådana saker. I anledning av
att så icke i detta fall skett har konstitutionsutskottet, som är det grundlagsvårdande
utskottet, gjort en enhällig anmärkning, och ingen av representanterna
i utskottet, vare sig de tillhöra regeringspartiet eller icke, har ansett sig
böra reservera sig mot anmärkningen.

Då ett enhälligt utskott gjort anmälan till riksdagen och uttalat, att enligt
dess uppfattning borde ärendet hava behandlats på ett annat sätt och tidigare

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
förelagts utrikesnämnden, synes det mig, att de ansträngningar, som här i
dag förekommit att ytterligare understryka denna anmärkning, icke äro behövliga.

Såväl denna som andra regeringar ha att taga i beaktande, vad konstitutionsutskottet
har sagt, och det är ju så, som tidigare yttrats här i dag av herr
Björck i Kristianstad, att en omröstning i denna fråga är intet dagordningsinstitut.
Vi hava intet dagordningsinstitut, och då kan jag icke förstå, vad
glädje det kan vara att demonstrera med en omröstning, särskilt som man på
visst håll, där man i dag framträder som förespråkare för denna tankegång,
förut har framträtt som motståndare till densamma.

Jag hemställer därför, herr talman, att anmärkningen lägges till handlingarna.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! En del av vad som här anförts i anledning
av konstitutionsutskottets anmärkning har påmint om en gammal historia
från min hembygd. En man hade gjort en bankaffär och växlat åtskilliga stora
sedlar. Efter en stund kom han tillbaka in på bankkontoret och frågade den
knarrige bankkamrern: »Ursäkta, jag undrar, örn det inte växlades fel, när

jag var inne här för en stund sedan?» Bankkamrern utbrast: »Här växlas

aldrig fel.» »Ja, det var bara det, att jag måtte ha fått 100 kronor för mycket?»
Då sade bankkamrern: »Jaså, ja, det var en annan sak.»

Jag erinrar mig denna replik: »Ja, det var en annan sak» i anledning av

vad jag här hört från olika håll angående konstitutionsutskottets anmärkning.
Det är en annan sak, och ändå är det icke så. Högern må svara för sig själv,
men när det även från socialdemokratiskt håll gjorts gällande, att vad som nu
förekommit är något väsentligt annat än vad som förekom år 1930, så må man
gärna tvista om graden av den underlåtenhet, som föreligger, men man kan
enligt min mening icke tvista örn själva saken. Det är gott och väl, att hans
excellens statsministern erkänt, att det finns formellt fog för den av konstitutionsutskottet
gjorda anmärkningen, och att han vidare uttalat, att det varit
klokt, örn utrikesnämnden hörts tidigare, emedan man då undgått konstitutionsutskottets
anmärkning, men att utrikesnämndens tidigare hörande likväl
varit utan saklig betydelse.

Jag beklagar, att jag icke kan övertygas av den bevisning, som hans excellens
förebragt för riktigheten utav den sista satsen. Om det emellertid skulle vara
tvistigt, huruvida utrikesnämndens tidigare hörande haft någon saklig betydelse
eller icke, skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på att statsministern
i dechargedebatten år 1930 hävdade den uppfattningen, att en regering i fråga
om utrikesnämndens hörande hellre bör göra mer än sin skyldighet än motsatsen.

Statsministern ansåg i samma debatt, att det måste vara av största vikt, att,
innan regeringen fastlåser sig vid en politik, det skett ett samråd med utrikesnämnden,
och han framhöll, att det är ingenting, som säger, att dessa åtgöranden
icke kunna ske, när man överhuvud taget börjar inleda en politik i en viss
fråga. När jag i allra största korthet vill motivera min ståndpunkt i denna
fråga, behöver jag efter allt vad som här sagts icke använda några egna ord.
Jag kan taga i min mun de ord, som yttrades av nuvarande statsrådet Engberg
i 1930 års debatt. Han yttrade helt kort och kärnfullt följande: »Jag anser,
att ett förnuftigt, praktiskt och ändamålsenligt tillämpande av § 54 i regeringsformen
måste ske så, att vid de avgörande stegen, enkannerligen, när det gäller
att länka in landets politik på nya linjer, samråd och samförstånd sökes med
utrikesnämnden.»

Jag kan också helt ansluta mig till de ord, som samme talare yttrade: »Jag

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
är övertygad om att andra kammaren för sin del, om den icke vill göra detta
till en partifråga utan en ren sakfråga, skall inse och förstå, att här är det av
allra högsta vikt, att det samråd, grundlagen förutsätter, också kommer till
stånd. Däri ligger själva grundgarantien för den parlamentariska kontrollen
över regeringens politik, som vi avsågo att vinna genom utrikesnämndens inrättande.
Ge vi avkall på det kravet, tumma vi på den garantien, då lia vi
också tummat på något av det livsviktigaste, vi äga på detta område.»

För min ringa del röstade jag år 1930 för det yrkande örn anmärkningens gillande,
som då ställdes från socialdemokratiskt håll. Jag skulle icke kunna anse
mig handla konsekvent örn jag i dag röstade på ett annat sätt. Efter den
flagranta underlåtenhet, som ägt rum, trots de socialdemokratiska deklarationerna
år 1930, kan jag tyvärr icke utan vidare förlita mig på den förklaring,
som avgivits från regeringsbänken. .

Jag noterar visserligen med tillfredsställelse, att hans excellens till sin första
förklaring lagt en försäkran om att regeringen kommer att taga utskottets
anmärkning ad notam, men jag kan efter vad som förekommit icke finna att
statsministerns formella erkännande gjort ett gillande av anmärkningen överflödigt,
och därför kommer jag att vid den blivande voteringen rösta för det
yrkande, som framställts av herr Lindskog.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag skall bara ge min ärade

vän herr Hallén en kort replik. Jag skall tacka herr Hallén för det citat han
gjorde av mitt anförande för fyra år sedan, och jag är förvissad örn att de
ärade ledamöterna i kammaren, som hörde citaten, kunnat konstatera, att jag
är i ganska god överensstämmelse nu med vad jag då yttrade. Jag ville då
icke vara med örn att lägga anmärkningen med gillande till handlingarna. Jag
ansåg det vara att begå större våld än nöden krävde. Jag hade nämligen
då förtroende för de blivande regeringarna, att de skulle ställa sig utskottets
och reservanternas krav till efterrättelse. Men det förtroendet har. blivit
sviket, och det är detta, som gjort, att jag i dag anser det nödvändigt att
påkalla ett gillande av anmärkningen. .

Hen eftersom herr Hallén var vänlig nog citera mig, varför skulle icke jag
citera herr Hallén? Då kunna ju herrarna första, huruvida han är i lika god
överensstämmelse med vad han da yttrade, som jag i dag är i överensstämmelse
med min tidigare ståndpunkt. Jag skall bli mycket kort. Han yttrade.
»Jag instämmer med en föregående talare, att mot varje försök att här driva
utvecklingen tillbaka och ge spelrum åt en autokratisk utrikespolitik bakom
riksdagens rygg bör åtminstone andra kammaren begagna tillfället att uttryckligen
reagera.» Ja, det var för fyra ar sedan, och det finns enligt min mening
ännu större anledning att göra det i dag efter vad som nu här skett.

Herr Hallén talade örn herr Trygger. Han citerade ett uttalande av herr
Trygger, och avgav det omdömet härom, att det var ett utslag ^av hjärtats förstockelse.
Ja, jag skulle ge herr Hallén rätt, örn det varit så, att han visat
trots mot en fyra år tidigare framställd anmärkning, som andra kammaren med
gillande lagt till handlingarna. Då hade herr Trygger genom det uttalandet
givit uttryck åt en hjärtats förstockelse. Nu finner jag det vara ett omdöme,
som är så pass hårt, att det enligt min uppfattning icke kommer i riktigt god
överensstämmelse med den kristna tolerans, som jag tycker, att vi skola hysa
i det allmänna parlamentariska umgänget.

Sedan vill jag till herr Pehrsson i Bramstorp i anledning av hans erinran
därom att det år 1930 fanns en reservation till utskottets anmärkning,_ säga
— fast det redan förut framhållits — örn regeringen beaktat den reservationen,

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
hade den sammankallat utrikesnämnden i enlighet med vad konstitutionsutskottet
nu uttalat att den bort göra.

Herr Jeppsson: Herr talman! Den anmärkning, det nu gäller, anser jag
sakligt och formellt sett mycket starkt grundad, ja så starkt, att ett enhälligt
utskott står, som vi alla veta, bakom densamma och att regeringens chef icke
velat och kunnat bestrida det berättigade i den formulering, den givits av utskottet.
Det är således icke här fråga om huruvida skäl föreligga för anmärkningens
framställande eller icke, utan vad frågan här närmast gäller det är huruvida
denna kammare genom att lägga anmärkningen till handlingarna därmed
vill slå fast denna eniga uppfattning, eller örn kammaren skall gå ett steg längre
och i stridens tecken lägga anmärkningen med gillande till handlingarna.

Hade ställningen varit densamma nu som år 1930, då vi befunno oss i en
liknande situation, om alltså regeringspartiet av i dag och regeringen av i dag
liksom skedde år 1930 försökt bestrida anmärkningens riktighet, då hade det,
herr talman, enligt min mening varit en tvingande nödvändighet att reagera
mot detta bestridande genom att skärpa anmärkningen på ett sådant sätt, som
bär brukar ske i andra kammaren, genom att lägga den med gillande till handlingarna.

Nu är emellertid detta enligt min mening onödigt, då man från regeringens
sida bär till fullo erkänt det befogade i anmärkningen. Och den egentliga
anmärkningen är ju också i och för sig så stark och innebär en så bestämd
erinran mot det klandrade förfaringssättet, att kammaren enligt min mening
bör kunna nöja sig med att lägga anmärkningen till handlingarna.

Herr förste vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Regeringen har i dag
suttit, på de anklagades bänk, och det tyckes vara oundvikligt, att vårt lagstiftningsarbete
skall kännetecknas bland mycket annat även av sådant. Men
härtill kommer^att medkammaren icke alls har den praxis, som vi ha här. Jag
kan icke förstå, varför den ena kammaren skall handla annorlunda än den
andra., antingen det nu gäller den ena formen av en anmärknings läggande till
handlingarna eller den andra. Det starka, som i dag framkommit i debatten,
det är chefens för regeringen, hans excellens herr statsministerns erkännande,
att skäl till anmärkning förefinnes, och därtill kan också läggas, att representanterna
i utskottet för det socialdemokratiska partiet även erkänt detta,
och att det kunde handlats på annat sätt.

Emellertid tycker jag det vöre förståndigt att avsluta denna 1 V2 timmes
debatt i denna punkt med att icke företaga någon votering. Skall dock votering
här försiggå, så — på samma gång som jag instämmer med herr Jeppsson,
att verkliga och starka skäl förefunnits för utskottet att göra anmärkning
— vill jag här deklarera, att jag icke kommer att deltaga i den voteringen.

Herr Kilbom: Herr talman! När man lyssnat till den här debatten, har

det alldeles, osökt framstått såsom klart, att man även från högerhåll har sökt
komma socialdemokraterna till livs. Emellertid är det ju obestridligen en
skillnad mellan 1930 års fråga och den fråga, som föreligger i dag. År 1930
gällde det ju dock ett beslut av regeringen, därvid riksdagen icke hade möjlighet
att senare taga ståndpunkt till saken annat än med anledning av en
eventuell anmärkning från konstitutionsutskottet. År 1930 hade regeringen
utfärdat definitiva direktiv för delegationen i Genéve, men år 1934 gäller det
en fråga, som riksdagen under alla förhållanden får avgöra och taga ståndpunkt
till, och är icke det, herr Olsson i Mora, något annat än en gradskillnad

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
mellan de tva fragorna? Det kan icke vara annat än en anmärkning för ren
formell underlåtenhet, som härvidlag gjorts. Ty att regeringen har framlagt
proposition för riksdagen innebär ju, att riksdagen får tillfälle i sista hand bifalla
eller avslå förslaget. Den möjligheten fanns icke år 1930 örn dåvarande
regerings direktiv. Då man från högerhåll försöker förneka denna olikhet
mellan de två frågorna, är detta en bekräftelse på att anmärkningen i mycket
är ett partipolitiskt tillhygge.

Slutligen har emellertid, synes det mig, även en annan sak blivit klar på
nytt, nämligen att utrikesnämnden är ett i allra högsta grad otillfredsställande
instrument för riksdagen för att vara å jour med utrikespolitiska åtgärder.
Det förvånar mig för övrigt att de, som tidigare så starkt understrukit denna
synpunkt, i dag icke haft någonting till övers för densamma. Det är ju ändå
alldeles uppenbart, att flera talare, ledamöter av utrikesnämnden, gått som
katten kring het gröt, när det varit fråga örn vad som till äventyrs skulle ha
inträffat i ena eller andra fallet. Den omständigheten visar, att riksdagen är
utan möjlighet att på förberedande stadium få del av viktiga utrikespolitiska
frågor. Sedan den sista regeringen kom till, har den möjligheten för övrigt
varit mindre än tidigare. Tidigare har det dock använts den möjlighet som
fanns att hålla slutet sammanträde med kammaren. Sedan den här regeringen
kom till, har den möjligheten på inget sätt utnyttjats, trots att det här
förelegat orsaker att göra det.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner,
dels att kammaren måtte lägga utskottets i förevarande moment gjorda
anmälan till handlingarna, dels ock att berörda anmälan måtte med gillande
läggas till handlingarna; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Lindskog begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren lägger konstitutionsutskottets i punkten 1)
mom. a) i dess förevarande memorial nr 11 gjorda anmälan till handlingarna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren lagt berörda anmälan med gillande till handlingarna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren beslutit att lägga förevarande anmälan till
handlingarna.

I punkten 1) morn. b) anmälde utskottet, att utskottet ansett sig böra göra
anmärkning mot ministern för utrikes ärendena Sandler samt mot chefen för
finansdepartementet statsrådet Wigforss i anledning därav att riksgäldskonföret
icke pa ett tidigare stadium än som skett, jämlikt § 10 regeringsformen,
beretts tillfälle att yttra sig i fråga örn den i mom. a) ovan omförmälda överenskommelsen.

Rörande detta moment hade reservationer avgivits

av herr andre vice talmannen Magnusson, som, med instämmande av herrar
hundberg, Bjorkman, Ehrnberg, Hagström, Lindskog och Björck i Kristian -

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
stad, ansett, att det ifrågavarande avtalets innebörd hade påkallat hörande
på ett tidigare stadium av förhandlingarna jämväl av kommerskollegium och
lantbruksstyrelsen samt för underlåtenheten att i dessa avseenden iakttaga
stadgandet i § 10 regeringsformen påyrkat, att anmärkning även skulle göras
mot statsrådet Sköld och statsrådet Ekman; samt

av herrar Strömberg, Sandegård, Larsen, O. Fredrik Ström, Andersson i
Igelboda, Fast, Vougt, Nordström och Nilsson i Göteborg, vilka ansett utskottets
anmärkning mot ministern för utrikes ärendena sakna fog samt anmärkningen
mot statsrådet och chefen för finansdepartementet likaledes oberättigad.

Efter föredragning av momentet yttrade:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! I
den här punkten har konstitutionsutskottet gjort en anmälan mot utrikesministern,
men då han icke är närvarande och då även jag själv på denna punkt
har kommit med, så skall jag be att få yttra några ord.

Jag kan ansluta mig till vad reservanterna i denna punkt lia anfört rörande
den saken, att tidpunkten då det är lämpligt för regeringen att inhämta ämbetsverkens
yttrande, den tidpunkten kan icke en gång för alla fastställas, utan
därvidlag måste man bestämma sig i varje särskilt fall. Utöver detta ber jag
att få säga ett par ord därför, att det är icke fullt klart vad utskottet har åsyftat
med sin anmärkning gentemot utrikesministern och mig själv.

Det säges, att man borde ha hört ämbetsverken på ett tidigare stadium, och
här gäller det egentligen riksgäldskontoret, men det är uppenbart att man icke
kan åsyfta ett formellt hörande därför, att man inleder denna anmärkning med
ett meddelande örn att bankofullmäktiges förstedeputerade på ett tidigare stadium
fått meddelande örn avtalets innehåll, och tydligen av denna anledning
underlåter man att göra anmärkning mot att icke även riksbanksfullmäktige
blivit hörda. Nu är det uppenbart, att den promemoria, som av utrikesministern
sändes till riksbankschefen, icke innebär en remiss av förslaget till bankofullmäktige,
som därför icke heller på grund av denna promemoria hade tillfälle
att yttra sig. Det var en underhandspromemoria, som föranleddes därutav,
att det var önskvärt att på ett tidigt stadium få veta riksbankschefens
uppfattning örn vissa tekniska detaljer, och nu föreligger det i fråga örn avtalet
en viss skillnad emellan behovet av att höra riksbankschefens uppfattning
på den punkten och låt mig säga behovet av att höra riksgäldskontorets uppfattning.
Det är sålunda icke något slags missaktning gentemot riksgäldskontoret.
som föranlett, att man först på ett senare stadium satt sig på samma
sätt i förbindelse med en tjänsteman i riksgäldskontoret, som man på ett tidigare
stadium gjort med riksbankschefen.

För övrigt är det uppenbart, att den remiss, som skedde till både riksbanksfullmäktige
och riksgäldsfullmäktige, har föranlett att i, jag skulle tro, fyra
punkter ändringar i det föreliggande förslaget vidtagits, innan Kungl. Maj:ts
proposition framlagts.

Jag kanske i detta sammanhang kan få lov att säga ett ord örn det sätt, varpå
utskottet funnit anledning att även göra anmärkning mot mig själv. Jag
försöker icke på något sätt förringa den del i det sakliga ansvaret, som åvilar
mig, men här gäller det ju frågan örn det konstitutionella ansvaret och frågan
om det formella förfaringssättet. Jag skulle vara mycket tacksam, örn man
ifrån utskottets sida ville klargöra på vilket sätt det skulle lia varit möjligt
för mig, att, som det heter, i statsrådet göra en erinran till utrikesministern,
så att riksgäldsfullmäktige på ett tidigare stadium än som skett kunnat er -

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
hålla tillfälle att yttra sig. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att tidigare
än då riksbanks- och riksgäldsfullmäktige officiellt hördes, detta ärende
icke föredragits i konselj utan att det som förevarit allenast bestått däri, att
från utrikesministerns sida en promemoria sänts till chefen för riksbanken.
Jag skulle således gärna från utskottet vilja ha svar på dessa frågor: vid
vilket tillfälle skulle det ha varit möjligt för mig att såsom chef för finansdepartementet
i statsrådet göra erinran mot detta utrikesministerns förfaringssätt,
i vilken form skulle denna erinran ha gjorts, och vilket yrkande skulle
därvid ha ställts?

Till sist skall jag med anledning av hela ärendets handläggning be att få
erinra örn ett annat ärende, som icke ligger fullt så långt tillbaka i tiden som
det nu mycket debatterade ärendet av år 1930, utan som förskriver sig ifrån
år 1931, alltså vid det här laget för ungefär tre år sedan, vid vilket tillfälle
likaledes en fråga örn lån till främmande makt förelädes riksdagen. Jag syftar
på den mycket kända frågan om ett lån från vårt land till Tyskland för att
möjliggöra byggandet av den s. k. Riigenbron. Detta ärende upptogs till
övervägande av regeringen första gången i mitten av april. Någon vecka senare
utsågos underhandlare, vilka skickades till Berlin för att med tyska
finansdepartementet och riksjärnvägarna försöka åstadkomma ett avtal örn
en dylik kredit till Tyskland. Dessa förhandlingar upptogos utan att saken
hade föredragits i konselj. Ännu mindre ansåg man, att utrikesnämnden behövde
höras. Sedan dessa underhandlingar någon av de första dagarna i maj
lett till resultat, fattade regeringen den 3 maj sakligt beslut i frågan, underrättade
därom motparten och beslöt samtidigt, att proposition skulle föreläggas
riksdagen. Intill denna punkt i ärendets handläggning hade icke en enda
officiell handling i ärendet förelegat. Först den 6 maj avsände järnvägsstyrelsen
till Kungl. Majit en anhållan örn att frågan skulle upptagas till behandling.
Denna handling inkom till regeringen den 7 maj. Den 7 maj skickades
ärendet på remiss till kommerskollegium och riksgäldsfullmäktige, och
redan den 8 maj inkommo dessa verk med sina yttranden i ärendet, sedan
kommerskollegium även haft tillfälle att den 7 maj få in ett yttrande från
exportföreningen. Detta ärende betecknar riksgäldskontoret självt såsom varande
av enastående slag. Den 8 maj framlades propositionen för riksdagen.
Jag har icke anfört dessa fakta för att på något sätt uttala någon kritik mot
det förfaringssätt, som tidigare tillämpats; därtill finns icke den ringaste anledning.
Men jag hemställer till kammaren, örn det ändå inte får anses riktigt,
att ett handlingssätt som man har kunnat tillämpa, när det gällt ett land som
Tyskland, konstitutionellt även skall kunna tillämpas, när det gäller ett land
som Ryssland. Det kan väl inte göra någon skillnad, att underhandlaren i
den nu föreliggande frågan heter Gabrielsson och i den då föreliggande frågan
hette Wallenberg, och det kan väl heller icke göra någon skillnad, att
den nu sittande regeringen heter Per Albin Hansson och att den då sittande
hette Carl Gustaf Ekman.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Härefter anförde:

Herr Lindskog: Herr talman! Jag skall efter den långa debatt, som nu

ägt rum, inskränka mig till att säga blott ett par ord.

Här har ju utskottets majoritet gått in för den uppfattningen, att det hade

Andra kammarens protokoll 1934. Nr 28. 3

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
varit riktigt, om regeringen på ett tidigare stadium hade hört riksgäldskontoret.
Jag vill inskränka mig till att blott och bart citera vad fullmäktige i
riksgäldskontoret själva anfört i sitt svar på remissen, nämligen »att det kunde
ifrågasättas, huruvida det icke kunde hava varit naturligt och riktigt samt
för ärendets fortsatta behandling mera ändamålsenligt, om fullmäktige, innan
förhandlingarna blivit slutförda med annan makt i ett ärende, som så nära
berörde riksgäldskontorets verksamhet, blivit satta i tillfälle att ur sina synpunkter
underkasta förslaget en detaljgranskning i de delar, vari detsamma
krävde riksgäldskontorets direkta medverkan». Det är väl ändå rätt ovanligt
och uppseendeväckande, att fullmäktige i riksgäldskontoret göra en dylik
deklaration. De ha säkerligen icke gjort densamma utan att ha allvarliga
motiv för sitt påstående.

Jag vill nu inte alls inlåta mig på den jämförelse med föregående fall, som
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet här har framställt. Detta
fall känner jag inte till och kan därför inte yttra mig örn detsamma. Men då
herr statsrådet ber, att vi skola ge honom anvisning på den tidpunkt, då han
borde ha ingripit, vågar jag säga, att en sådan tidpunkt säkerligen funnits.
Han har följt hela detta ärende så pass noga, att han säkerligen utan svårighet
skulle kunnat finna en lämplig tidpunkt, då han kunnat remittera frågan
till riksgäldskontoret. Och vill herr statsrådet ha en bestämd tidpunkt, tror
jag nog, att han kan få en sådan. Herr statsrådet hade sålunda haft tillfälle
att den 8 december vid delegationens tillsättande ingripa och komma med en
dylik remiss. Såvitt jag kan se, hade det icke förelegat någon som helst svårighet
för den saken.

Jag vill vidare säga, att bland högerledamöterna i utskottet varit en enhällig
uppfattning därom — vilken även kommit fram i reservationen — att en dylik
förberedande behandling även påkallat hörandet av lantbruksstyrelsen och
kommerskollegium. Vår uppfattning har nämligen varit, att huvudsaken härvidlag
icke var att låna bort de hundra miljonerna till Ryssland, utan att det
var ganska viktigt, att man även såg till vad vi skulle få för dessa pengar.
Därför menade vi, att lantbruksstyrelsen och kommerskollegium borde ha
hörts.

Jag vill emellertid lämna denna sida av saken och med stöd av vad jag här
sagt blott och bart yrka, att punkten lägges till handlingarna.

Herr Fast: Herr talman! Då intet annat yrkande blivit framställt, än att
anmärkningen måtte läggas till handlingarna ■—- i vilket yrkande jag skall instämma
— kan jag fatta mig mycket kort.

När emellertid vi socialdemokratiska ledamöter av utskottet enhälligt biträtt
anmärkningen rörande utrikesnämnden.? hörande, så måste vi härvidlag
lika bestämt intaga en från utskottsmajoriteten avvikande ståndpunkt, enär
det resultat, vartill utskottet här kommit, är utav den beskaffenhet, att vi icke
förstå hur man kan biträda detsamma, och då de syftemål, som man från utskottets
sida här vill uppnå, icke heller kunnat klarläggas. Dessa syften äro
något dunkla, och i den mån de verkligen framträda, måste jag säga, att jag
i det föreliggande ärendet intar en ganska skeptisk ställning. Det måste väl
ändå vara Kungl. Majit som avgör, i vilken utsträckning ämbetsverken skola
höras. Här ha ämbetsverken blivit hörda. Jag erinrar örn, att riksgäldsfullmäktige
blivit hörda. Jag erinrar vidare örn, att traktatberedningen, i vilken
sitta personer som kunna anses representera icke blott vårt näringsliv utan
också i rätt hög grad vår finansiella politik, har haft tillfälle att göra sina
synpunkter gällande. Jag erinrar slutligen om ingressen till denna punkt, varav
framgår, att förhandlingar på ett mycket tidigt stadium förts mellan Tege -

Onsdagen den 25 april f m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ringen och representanter för svenskt näringsliv. Jag hävdar den uppfattningen,
att i ett ärende av denna ömtåliga karaktär det icke kan vara rimligt, att
utskott och riksdag ge förhållningsorder örn hur långt Kungl. Majit skall gå,
då det gäller att höra myndigheterna, ty jag erinrar örn, vad som i detta fall
verkligen har förekommit, nämligen att, ehuru t. ex. det utskott jag har nöjet
och äran att tillhöra, självt är bundet av tysthetslöfte, vilket kommit till tilllämpning
i förevarande punkt, så har man ju ändå ifrån åtminstone en tidnings
sida kunnat lämna ganska ingående detaljupplysningar örn, hur långt
arbetet_ fortskridit, och till vilka resultat man kommit. Jag vill med det anförda
icke ha sagt, att omständigheter av denna art varit för regeringen avgörande
vid dess _ ståndpunktstagande — det får den själv svara för — men
jag måste göra vissa reflexioner, när jag ser hur det levande livet i verkligheten
ter sig, och vilka risker man löper, därest regeringen skulle ha skyldighet
att remittera ett ärende än hit och än dit. Dessutom vill jag erinra därom
— något som även framgår av reservationen, till vilken jag hänvisar — att
när man begär, att Kungl. Majit med hänsyn till lånetransaktionens storlek
-—- ty det är tydligen därom det här är fråga — skulle ha remitterat detta
ärende till riksgäldskontoret, tidigare betydande upplåningar skett, därvid man
gått direkt till riksdagen utan att först vända sig till riksgäldskontoret och
höra dess mening. Här har icke varit skäl till anmärkning, och detta så mycket
mindre som man vid uppgörandet av fjolårets riksstat icke vände sig till
riksgäldskontoret. _ Det gällde ju dock därvidlag en första upplåning för vissa
ändamål på 140 miljoner kronor och sedermera en extra upplåning, som måste
följa för andra i propositionen angivna ändamål.

När jag kommer fram till anmärkningen mot finansministern, måste jag helt
enkelt säga, att den på mig verkar lindrigt sagt högst besynnerlig. Vidare
är utskottet finansministern svaret skyldigt på frågan, hur han skulle ha gått
tillväga för att i statsrådet göra erinring mot utrikesministerns handläggning
av ifrågavarande ärende och vilket syfte en sådan erinran skulle ha tjänat?
Jag måste säga, att hela detta betraktelsesätt att göra finansministern till
uppsyningsman över utrikesministern på mig verkar både besynnerligt och
löjligt och jag tror, att det i praktiken är fullständigt omöjligt att tillämpa. Det
måste härvidlag vara fråga om vissa juridiska spekulationer, som enligt mitt
förmenande ha ganska litet samband med det levande livet. Jag kan, herr
talman, nöja mig med att hänvisa till vad som anförts i reservationen i förevarande
punkt. Jag har intet annat yrkande att ställa — i överensstämmelse
med alla mina tidigare yrkanden i dylika frågor — än att punkten lägges till
handlingarna.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt lägga förevarande anmärkning till
handlingarna.

Uti punkten 2) hade utskottet gjort anmärkning mot föredragande departementschefen,
statsrådet Schlyter, rörande ett i protokoll över justitiedepartementsärenden
den 21 december 1933 omförmält ärende rörande ny arbetsordning
och lönestat för rådhusrätten och magistraten i Ystad.

Vid denna punkt hade reservationer anmälts

av herr Olsson i Mora beträffande motiveringen; samt

av herrar Strömberg, Oscar Gottfrid Karlsson, Larsén, Borg, Andersson i
Igelboda, Fast, Vougt och Nordström, vilka icke ansett sig kunna biträda den
gjorda anmärkningen.

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Schlyter: Konstitutions utskottet

har under denna punkt framställt anmärkning mot att Kungl. Maj :t
på min föredragning i en den 21 december 1933 fastställd arbetsordning för
rådhusrätten i Ystad godkänt stadsfullmäktiges av magistraten, länsstyrelsen
och hovrätten tillstyrkta förslag, att en av rådhusrättens tre ledamöter skulle
tillsättas endast på förordnande.

Konstitutionsutskottet har tydligen väntat sig invändningen, att en liknande
anordning enligt riksdagens beslut äger rum i hovrätterna, i det att utskottet
mot denna invändning replikerat:

»Ej heller kan till försvar för den nu givna bestämmelsen, att en av domarna
icke är oavsättlig, åberopas, att i hovrätterna extra ordinarie domare till
väsentligt antal deltaga i doms meddelande, enär ju här organisatoriskt fullt
antal ordinarie domare finnes.»

Denna utskottets sista uppgift är icke riktig. Jag förutsätter att med »organisatoriskt»
fullt antal menas, att tillräckligt antal ordinarie befattningar
finnas för konstituerande av hovrätternas olika divisioner, även örn befattningarna
uppehållas av extra tjänstemän. Nu förekommer det ju i mycket stor
utsträckning, att för de ordinarie ledamöterna i hovrätterna, vilka i ett stort
antal mål döma i sista instans, sitta unga vikarier, som för sin framtida befordran
äro helt beroende av sina överordnade inom samma verk. Mot denna
i många avseenden verkligt betänkliga ordning har konstitutionsutskottet
aldrig funnit anledning inlägga någon gensaga.

Men härutöver finnas verkligen inom två av hovrätterna, nämligen Svea hovrätt
och hovrätten över Skåne och Blekinge, ett icke obetydligt antal extra
ordinarie domarplatser, vilka alltså icke »organisatoriskt» täckas av några ordinarie
ledamotstjänster, nämligen 6 i Svea hovrätt, därav 5 för upprätthållande
av den s. k. extra divisionen, samt 1 i skånska hovrätten eller 3, om man
räknar med de två fiskaler, som enligt arbetsordningen tjänstgöra såsom adjungerade
ledamöter.

Mot vad jag nu sagt kan icke invändas, att dessa extra ledamöter tillfälligtvis
tillkallats för avarbetande av uppkommen balans.

I båda de sista årens statsverkspropositioner har klarlagts, att dessa extra
ledamotsbefattningar behövas för tillgodoseende av hovrätternas ordinarie behov
av arbetskrafter. I enlighet härmed har också innevarande år på Kungl.
Maj:ts förslag riksdagen beslutat att överflytta anslagen till dessa extra ledamöter,
6 i Svea hovrätt och 3 i skånska hovrätten, från de extra anslag under
vilka de förut voro upptagna till anslagen för avlöningar åt icke-ordinarie befattningshavare
under hovrätternas ordinarie anslag.

Vidare ber jag att få erinra konstitutionsutskottet dels om den långa tid vattendomstolarna
enligt Kungl. Maj :ts och riksdagens beslut stodo på extra stat,
dels också om ett visst 20-årsjubileum, som vi kunna fira i år. Enligt 1914
års lagstiftning örn krigsdomstolarna tillsättas både krigsdomare och auditörer
på förordnande. Då riksdagen kunnat tillåta sig detta 20-åriga provisorium
i avbidan på krigsdomstolarnas avskaffande, synes det förklarligt, örn stadsfullmäktige
i Ystad anse sig följa ett högt föredöme, när de begära, att en
enda av rådhusrättens tre ledamöter skall få tillsättas på förordnande i avvaktan
på utgången av det slutliga ordnandet av stadens jurisdiktion.

För att ytterligare nämna ett exempel från domstolsväsendet på en liknande
anordning vill jag erinra kammaren örn ett ärende vid förra årets riksdag angående
uppfattning av 3 förordnade revisionssekreterare till ordinarie. 36 §
regeringsformen, som konstitutionsutskottet åberopat, är lika tillämplig på

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
dessa revisionssekreterare som på rådmanstjänsten i Ystad. Men det nämnda
förslaget från Kungl. Maj :t avslogs av riksdagen utan att någon invändning
gjordes därom att de ifrågavarande befattningarna icke skulle vara behövliga
för bemästrande av högsta domstolens ordinarie arbetsbörda. Var hade vi
konstitutionsutskottets jurister den gången? Jag är alldeles säker på att alla
de herrar, som nu underskrivit anmärkningen mot mig, förra året röstade emot
de tre nya ordinarie revisionssekreterarna.

36 § regeringsformen gäller som nämnt lika för alla ämbetsmän och icke
blott för domare. Emellertid är jag fullt ense med konstitutionsutskottet därom,
att det är i högsta grad lämpligt, att domarämbetenas innehavare i största
möjliga utsträckning inneha ordinarie anställning.

Men äro vi inne på lämplighetsfrågan, har jag ett par ord att säga de herrar,
som undertecknat anmärkningen. Det gäller domarämbetets utövande i
häradsrätterna.

Sedan snart 20 år tillbaka har jag fört en ojämn kamp med flertalet domstolsjurister
här i landet mot e.o.-systemet i våra häradsrätter. Jag har velat,
att våra häradshövdingar själva skulle i största möjliga utsträckning sitta sorn
domare i stället för att överlåta detta i ett mycket stort antal mål åt unga,
oerfarna extra tjänstemän, under förevändning att dessa behövde denna tjänstgöring
för sin utbildning. Förlidet år hade stämningen svängt därhän, att såväl
rikets hovrätter som ett betydande antal framstående häradshövdingar
gåvo sitt stöd åt kravet på ett brytande med det gamla systemet. Men åtskilliga
häradshövdingar kämpade in i det sista mot reformen och för de extra
domarna. En av dessa häradshövdingar har skrivit under konstitutionsutskottets
anmärkning mot mig för att jag medverkat till att i en liten rådhusrätt
på avskrivning en av de tre juristerna får lov att intaga en dylik e.o.-ställning,
dock med vida större garantier för hans kompetens än tingsbiträdena i häradsrätterna
innehade.

Jag skall strax komma till frågans formella sida men ber att först få stanna
ett ögonblick vid den reella.

Jämför man arbetsbördan vid rådhusrätten i Ystad och den angränsande
Yemmenhögsdomsagan, med vilken staden i judiciellt avseende framdeles
torde komma att förenas, finner man att häradsrätten enligt sista tillgängliga
rättsstatistik avdömt mer än dubbelt så många tvistiga civilmål och strafflagsmål
som rådhusrätten samt handlagt 5 ä 6 gånger så många lagfartsärenden
och 3 gånger så många inteckningsärenden. För bemästrande av de båda domstolarnas
arbetsbörda finnes i häradsrätten en ordinarie domare och en extra
sekreterare jämte vanliga tingsbiträden, medan i rådhusrätten finnas 2 ordinarie
och 1 extra domare. Sekreteraren är inskrivningsdomare i domsagan.
Här är alltså — liksom i Södra Roslags domsaga, där riksdagen direkt medverkat
genom anslag till en extra inskrivningsdomare — en viktig domarbefattning
beklädd med en e.o. innehavare av alldeles samma ställning som den
i Ystad förordnade e.o. stadsnotarien. Varför har inte konstitutionsutskottet
sett upp härmed? Efter den nu gjorda anmärkningen vågar jag hoppas, att
örn Kungl. Majit till nästa riksdag föreslår, att några få av de nuvarande
många e.o. inskrivningsdomarne på landet skola bli ordinarie, konstitutionsutskottet
sätter in hela sin kraft på hävdandet av principen att vi skola hava
ordinarie domarämbeten. Jag vågade icke komma med detta förslag i år, då
det avstyrkts av statskontoret, som vet hur riksdagen vill lia det.

De sakliga skillén till att stadsfullmäktige i Ystad önskat att den tredje ledamotsplatsen
i rådhusrätten blott skulle tillsättas på förordnande äro tvåfaldiga:
dels blir det icke oväsentligt billigare, dels slipper staden att vid rådhusrätten
och magistraten få bunden en tredje ordinarie tjänsteman, som kom -

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
mer att vålla svårigheter, när, såsom det antages, vid den nuvarande borgmästarens
avgång fråga uppstår om stadens förenande i judiciellt hänseende med
Yemmenhögsdomsagan. Att något beslut örn en dylik judiciell förening ännu
icke fattats hindrar självklart icke -—- såsom konstitutionsutskottet förmenar
— stadsfullmäktige och Kungl. Majit att redan nu vara en liten smula förutseende.
De nämnda sakskälen, vilka äro identiskt de samma som bruka föranleda
riksdagen att i liknande fall handla på alldeles samma sätt som stadsfullmäktige
i Ystad, talade alltså bestämt för bifall till stadsfullmäktiges framställning.
Det skulle verkligen vara av intresse, örn någon enda ledamot av
riksdagens statsutskott kunde stå upp och säga, att om det ankommit på riksdagen
att bevilja anslag till rådhusrätten i Ystad, man skulle av 36 § regeringsformen
känt sig förhindrad att fatta samma beslut som stadsfullmäktige
gjort.

Så ha vi frågans formella sida.

Konstitutionsutskottet nämner, att det tidigare förekommit, att på framställning
av stad en stadga vunnit fastställelse, vari provisoriskt medgivits, att
medlem av rådhusrätt tillsatts på förordnande, men att detta varit fallet i
stadsdomstol, där dock genom domstolens uppdelande på avdelningar ej bestämmelsen
örn att 3 ordinarie domare skola finnas trätts för nära. Utskottet
lär härmed syfta på en ändring i arbetsordningen för rådhusrätten i Hälsingborg,
. av Kungl. Maj:t fastställd den 30 september 1932, Svensk författningssamling
nr 453, varigenom Kungl. Majit på stadsfullmäktiges begäran godkänt
en liknande anordning med en extra assessor, som har säte i domstolen.
Denna anordning var icke på annat sätt »provisorisk» än att meningen är, att
befattningen skall kunna indragas när den icke längre behöves, alldeles som
den extra stadsnotarien i Ystad. När utskottet talar örn »bestämmelsen om
att 3 ordinarie domare skola finnas», vill jag blott framhålla, att någon sådan
bestämmelse icke existerar. Kan det för övrigt vara någon skillnad i nu diskuterade
hänseende, örn rådhusrätten är så liten som i Ystad, så att man nätt
och jämnt kan bereda sysselsättning för tre jurister, eller den är så stor som i
Hälsingborg, så att den behöver arbeta på avdelningar?

Konstitutionsutskottet åberopar rättegångsbalken 1:4, som säger, att »underrätt
i stad är rådstuvurätt; där äga stadens borgmästare och rådmän döma»
och sammanställer detta lagrum med 36 § regeringsformen.

I rättegångsbalken 6:2 stadgas: I de städer, där målens antal så fordrar,
böra flera avdelningar av rådstuvurätt vara, och böra målen dem emellan fördelas
såsom å varje ställe lämpligt finnes.

Nu är det alldeles självklart, att när rådstuvurätten sålunda arbetar på avdelningar,
varje avdelning skall sammansättas av domare utav enahanda art,
som örn rådhusrätten endast arbetar på en avdelning. Det saknas varje förnuftig
grund för antagande att grundlagen skulle medgiva en lösare anställning
för domstolens ledamöter i det ena fallet än i det andra. Är det grundlagsstridigt
att låta en e.o. stadsnotarie eller assessor sitta som ledamot av rådhusrätten
i Ystad, är det självklart lika grundlagsstridig! att låta en dylik
person sitta som ledamot på en avdelning av rådhusrätten i Hälsingborg. Med
andra ord: arbetsordningen för Hälsingborg — vilken fastställts på föredragning
av annan än mig —- måste vara lika mycket eller lika litet grundlagsstridig
som arbetsordningen för Ystad. Snarare finnas ju beträffande Ystad skäl
att tolerera en ledamot på förordnande med hänsyn till antagligheten av tjänstens
snara indragning.

Arbetsordningen för Hälsingborg är emellertid icke den enda, i vilken det
föreskrivits, att en ledamot i rådhusrätten skall vara extra, och som undgått
anmärkning av konstitutionsutskottet. Tack vare det förhållandet, att an -

Onsdagen den 25 april f, m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
märkningar av detta slag kunna av konstitutionsutskottet riktas mot en departementschef
utan att denne blivit hörd, innan han satts på de anklagades
bänk, har jag varit förhindrad tillhandahålla konstitutionsutskottet den utredning
i ämnet utskottet så väl behövt. Jag får i stället nu ytterligare meddela,
att föregående regering den 5 juni 1931, Svensk författningssamling_ nr 165,
fastställt en arbetsordning för Skellefteå rådhusrätt, där det blott finnes en
ordinarie lagfaren domare, nämligen borgmästaren. Enligt denna arbetsordning
skall på extra stat finnas en förste lagfaren rådmansbefattning. Alltså
den ende juristen i rådhusrätten utom borgmästaren är extra. Att därjämte
enligt arbetsordningen skola finnas två illitterata rådmän på ordinarie stat kan
ju icke hjälpa upp den lagfarne rådmannens, örn man skall tillämpa utskottets
tolkning av 36 § regeringsformen, grundlagsstridiga anställningsvillkor. Liknande
extra anställningsvillkor hava beträffande illitterata rådmän fastställts
genom ett flertal Kungl, beslut från senare år, det äldsta av den 15 november
1918 och avseende ändring av arbetsordningen för rådhusrätten i Ängelholm.
Äro dylika beslut grundlagsstridiga, när de gälla lagfarna ledamöter av rådhusrätterna,
äro de jämväl grundlagsstridiga när de avse icke lagfarna ledamöter.

Konstitutionsutskottet gör en liten antydan örn att jag skulle undgått anmärkning,
örn befattningen på papperet gjorts ordinarie och Kungl. Majit sedan
tillåtit att den finge uppehållas på förordnande. Att på detta sätt söka
kringgå en grundlagsbestämmelse, örn jag nu ansett en sådan stå hindrande i
vägen för godkännande av Ystads stadsfullmäktiges beslut, skulle jag icke
ha reflekterat på. Däremot föreslog jag verkligen en deputation från Ystads
stadsfullmäktige, som besökte mig i ärendet, ett annat arrangemang, nämligen
att man skulle tillsätta en ordinarie illitterat rådman och sedan reda sig med
extra notariehjälp, alltså en efter konstitutionsutskottets grundlagstolkning
fullt oklanderlig organisation. Men jag kan väl förstå, att Ystadsborna undanbådo
sig denna. Sakligt sett är ju också den av stadsfullmäktige beslutade,
av magistraten, länsstyrelsen och hovrätten enhälligt tillstyrkta organisationen
vida att föredraga.

Jag hävdar i denna sak. att den kommunala självbestämningsrätten i fråga
om befattningshavares anställningsvillkor icke bör kringskäras genom strängare
principer än dem riksdagen själv tillämpar. Jag kan icke acceptera utskottsmajoritetens
grundlagstolkning och tror icke, att riksdagen skulle _ biträda
densamma, örn frågan förelädes riksdagen efter nödtorftig utredning.
En sådan synes icke lia kommit ärendet till del i konstitutionsutskottet.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag skall erkänna, att det var

en kraftig salva, som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet avlossade.
Yi lia, det erkänner jag, sett på denna fråga rent formellt och såsom
anmärkning betraktad är den ju ganska from. Jag är också säker pa, att herr
statsrådet inte tar den fullt så tragiskt, som man kunde förmoda av hans långa
och skarpa redogörelse.

Av redogörelsen framgick, att herr statsrådet hade en gås oplockad med
vissa av de jurister, som sitta i konstitutionsutskottet. I denna tvist har jag
emellertid ingen del, och jag har ingen anledning att lägga mig i den. Vi, som
inte äro jurister, lia sett frågan enklare än så.

Yi ha ansett, att här föreligger en formell anledning till anmärkning nied
hänsyn till bestämmelsen i 1 kap. 4 § rättegångsbalken jämförd med § 36 regeringsformen.
Vi lia haft anledning att diskutera hithörande frågor i annat
sammanhang, nämligen när det gällde ett yrkande av en ledamot av denna
kammare om att göra justitiekanslern oavsättlig. I denna diskussion hävdades

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
från alla håll med synnerlig skärpa, att ingen ifrågasatte annat än att våra
domare skulle vara oavsättliga. Vår grundlag fäster också synnerligt avseende
vid detta, då den bland oavsättliga ämbets- och tjänstemän särskilt nämner
innehavare av domareämbete.

Av uttalanden av utskottets jurister fingo vi den uppfattningen inom utskottet,
att det varit riktigare och bättre i överensstämmelse med grundlagens stadgande,
örn man gått en annan väg än herr statsrådet här gjort. Jag kan inte
hjälpa, att jag delar den uppfattningen, att man genom att fastställa en arbetsordning
åstadkommer, att det kanske blir permanent att denne stadsnotarie
får en icke oavsättlig ställning. Den risken är ganska uppenbar.

Herr statsrådet nämnde, att rådhusrätten i Ystad var på avskrivning. Jag
är inte riktigt säker på, att detta är så avgjort. När man läser papperen, finner
man, att frågan är väckt, men den är ingalunda avgjord. Enligt min uppfattning
är Ystad av den storlek, att det förefaller troligt, att man icke kommer
att fatta beslut örn dess ställande under landsrätt. Då det här gällde en
interimistisk ordning, förefaller det mig, som om det varit riktigare att gå den
väg, som konstitutionsutskottet anvisat.

I själva sakfrågan vill det synas, som örn herr statsrådet vore ense med konstitutionsutskottet,
då han säger, att domarne skola i största möjliga utsträckning
vara ordinarie.

Jag vill erkänna, att den exempelsamling, som statsrådet förebragte, hade
jag, .då ärendet behandlades i utskottet, icke kännedom örn i alla dess detaljer,
och jag vill uppriktigt medgiva, att det är mycket möjligt, att, örn vi ägt kännedom
därom, detta kunnat inverka på vårt beslut eller i varje fall på vårt
skrivsätt.

Herr talman! Jag bär icke något annat yrkande än att punkten måtte läggas
till handlingarna.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Efter den sakliga utredning av
denna fråga, som statsrådet Schlyter här lämnat, behöver jag inte säga
många ord. Det synes ju också på den glest besatta kammaren, att ärendet
icke lyckats samla något större intresse bland dess ledamöter.

Herr statsrådet har tydligt och klart ådagalagt, att det ingalunda är ett
enstaka fall att, såsom i det nu förevarande, en domaretjänst upprätthålles
såsom extra befattning, d. v. s. att domaren är avsättlig. Utskottet har heller
icke ansett, att den ifrågavarande domaren borde vara oavsättlig, utan endast,
som den ärade föregående talaren framhöll, att ärendet hade bort ordnas
på ett annat sätt. Vad är det då för ett sätt, som konstitutionsutskottet
i detta fall rekommenderat herr statsrådet att tillämpa? Jo, att domaretjänsten
formellt enligt arbetsordningen skulle vara ordinarie men att dispens
skulle ges från tillsättandet av denna ordinarie befattning och att den tills
vidare skulle upprätthållas på förordnande i avvaktan på en närmare utredning
rörande Ystads rådhusrätts framtida ställning. Vad hade i så fall skillnaden
blivit? Det är väl inte huvudsaken, att den stol, som står vid domarebordet,
är en ordinarie, utan huvudsaken är väl, vem som sitter på stolen.
Konstitutionsutskottet har ju varit ense med regeringen därom, att, i avvaktan
på närmare utredning, den som sitter på denna domarestol, borde vara extra
ordinarie och sålunda kunna avsättas, därest en omorganisation skulle visa sig
vara behövlig och komma till stånd.

Under sådana förhållanden finner jag det högst egendomligt, att konstitutionsutskottet
kommit till en anmärkning. Jag skulle vilja säga, att därest
detta skulle för framtiden bli vägledande för en kommande Kungl. Maj :t vid
dess prövning av dylika frågor, skulle de principer, som riksdagen uttalade

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
sig för vid behandlingen av rättegångsreformen, ganska allvarligt komma att
åsidosättas.

Jag skulle vara ganska böjd för att yrka, att denna anmärkning, som jag
anser vara fullkomligt obefogad, lades med ogillande till handlingarna, men
då jag anser, att saken inte är värd någon strid, skall jag i detta fall böja
mig för den principiella uppfattning, som herr Fast gjort sig till tolk för,
nämligen att kammaren icke bör fatta något beslut vare sig om gillande eller
ogillande. Jag skall därför icke framställa något sådant yrkande, vilket jag
eljest skulle ansett befogat, utan instämma i det yrkande, som redan framställts,
att punkten måtte läggas till handlingarna.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det var en passus i herr stats rådets

anförande, som gjorde, att jag ansåg mig böra begära ordet för första
gången, tror jag, under min riksdagsmannatid i ett ärende av detta slag,
d. v. s. i en dechargedebatt.

Herr statsrådet undrade, om någon från statsutskottet ville gå upp och deklarera,
hur man där skulle sett på denna sak, och då vill jag säga, att jag
tror, att jag på samtliga utskottsledamöters vägnar kan våga mig på den förklaringen,
att vi skulle med största sannolikhet ha skrivit, att vi med hänsyn
till den ovisshet, vari frågan örn Ystads rådhusrätt för närvarande svävar,
icke skulle vilja vara med örn att binda vid ordinarie tjänst folk, som för
framtiden icke skulle komma att behövas. Det tror jag vi skulle varit ganska
ense om i statsutskottet.

Då jag nu, herr talman, i alla fall fått ordet, är det med en viss tillfredsställelse,
som jag konstaterar herr Björcks, jag vill inte säga avbön, ty det är
ju ett fult ord, men hans uttalande, att örn utskottet haft kännedom örn hur
det förfarits t. ex. i Skellefteå, är det möjligt, att det inte skulle blivit någon
anmärkning. Jag tycker, att herr statsrådet kan vara mycket till freds
med den slutanmärkning, som herr Björck såsom talesman för utskottsmajoriteten
gjorde, och för egen del vill jag blott tillägga en sak. Jag tror mig
veta, att det finns småstäder här i landet, som råkat få domare på ordinarie
stat som de, när staden lägges under landsrätt, icke behöva, och att dessa städer
därför skulle varit mycket tacksamma för ett handtag motsvarande det
som Ystad fått i detta fall.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Endast ett pär ord till herr

Anderson i Råstock.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på, att utskottet ingalunda är av
den meningen, att alla platser ovillkorligen skulle göras ordinarie. Vad utskottet
anmärkt på är, att en arbetsordning fastställts, som man riskerar skall
bli gällande, även örn det inte kommer att fattas något beslut örn att Ystad
skall läggas under landsrätt. Vid sådant förhållande anser utskottet, att
man under tiden skulle låta platsen vara vakant i stället för att fastställa en
arbetsordning, som kan bli gällande även i fortsättningen. I sak är det därför
inte någon större skillnad mellan utskottet och herr Anderson i Råstock.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har observerat, att det föreligger
en hårfin skillnad, men jag trodde verkligen inte, att konstitutionsutskottet
skulle anse det nödvändigt att komma med sådana subtiliteter som det
här är fråga örn.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren lägga punkten till handlingarna.

42 Nr 28. Onsdagen den 25 april i. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Punkten 3).

Utskottet hade i denna punkt gjort anmärkning mot chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, i anledning av viss åtgärd i ärende rörande förpassning
ur riket av en tysk undersåte.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Hallén, Strömberg, Sandegård,
Larsén, O. Fredrik Ström, Borg, Andersson i Igelboda, Vougt och Svenson
i Landskrona, vilka funnit ärendet icke vara av beskaffenhet att böra föranleda
anmärkning.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! Lagen örn utlänningars rätt att vistas här
i riket innehåller ju klara och tydliga bestämmelser örn, hur i fall som det här
påtalade skall förfaras. Det föreskrives i § 25, att vederbörande polismyndighet
skall förelägga utlänningen i fråga att inom viss kortare tid avresa från
riket. Efterkommer vederbörande icke detta föreläggande, skall polismyndigheten
ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande, som då må förordna
om utlänningens förpassande ur riket. Detta Konungens befallningshavandes
beslut kan av den det rör överklagas hos Kungl. Maj:t.

I det nu föreliggande fallet hade den tyske undersåten Schuster sedan den
18 oktober i fjol med skydd och bistånd av den kommunistiska organisationen
»Röda hjälpen» och dess enskilda medlemmar uppehållit sig här i landet och
därvid underlåtit att på något som helst sätt ge sig till känna för myndigheterna.
Han hade sedan av vederbörande landsfiskal den 25 november erhållit
föreläggande i enlighet med gällande bestämmelser att inom fyra dagar lämna
riket. Nu inskred emellertid socialminister Möller den 28 i samma månad,
alltså innan ännu fristen hade utlupit, genom att då till vederbörande landsfiskal
avlåta det telegram, som finns återgivet i utskottets memorial.

Det är naturligt, att detta socialministerns telegram av landsfiskalen tolkades
så, att inga vidare åtgärder av honom skulle vidtagas emot Schuster. Jag
säger med avsikt helt naturligt, ty det hade väl varit mer än underligt, örn
landsfiskalen hade kunnat uppfatta socialministerns telegrafiska order på något
annat sätt. Varför skulle socialministern eljest ha telegraferat till landsfiskalen?
En annan tolkning måste ju för övrigt förutsätta, att statsrådets telegram
hängde i luften, att det avsänts utan vetskap örn vad saken gällde, och
ett sådant handlande från en departementschefs sida vill givetvis inte en underordnad
myndighet eller myndighetsperson ens ifrågasätta.

Nu blev emellertid följden av detta telegram, att inga vidare åtgärder emot
Schuster vidtogos av landsfiskalen och naturligtvis ännu mindre av länsstyrelsen,
som genom socialministerns ingripande inte ens fick den rapport i ärendet,
som länsstyrelsen eljest lagenligt skulle erhållit från landsfiskalen. Inom
parentes må det kanske tillåtas mig framhålla, att det förefaller ganska egendomligt
att, då socialministern på detta sätt fann anledning skriftligen ingripa,
han icke vände sig till närmaste ansvariga myndighet, länsstyrelsen,
utan helt förbigick denna och gav sina order direkt till den länsstyrelsen underställde
landsfiskalen. Jag tror knappast, att ett dylikt nonchalerande av
länsstyrelse eller annan myndighet kan ur någon synpunkt anses rekommendabelt.
Jag tror också, att statsrådet Möller är ganska ensam örn att gå till väga
på det sättet.

Genom sitt ingripande har emellertid socialministern gjort sig skyldig, såvitt
jag förstår, till klart och tydligt ministerstyre, som vår författning inte
känner till. Jag tror knappast, att detta kan förnekas av någon, lika litet som

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att det sätt, på vilket denna självtagna maktutövning ägt rum, är ovanligt litet
tilltalande.

Det kanske bör påpekas, att socialministern ju ingalunda intar någon ställning
som högsta polischef eller högsta polismyndighet i landet. Av vissa pressuttalanden
under den gångna tiden vore man måhända frestad att tro, att så
skulle vara fallet, och jag måste säga, att det ingripande, som här skett, förefaller
nästan, hur otroligt det än kan låta, att bygga på ungefär samma uppfattning.
Verkliga förhållandet är ju emellertid ett helt annat. Den befogenhet
i fråga örn polismakten, som tillkommer socialministern, är endast att vid
förekommande behov beordra polisförstärkning från ett län till ett annat. Något
sådant var det ju, herr talman, icke fråga örn i detta fall.

Efter vad jag redan sagt torde det väl få anses ganska obestridligt, att den
förvaltningsåtgärd, som socialministern härvidlag vidtog, direkt strider mot
bestämmelserna i regeringsformens 7 §, som stipulerar, att alla regeringsärenden
skola »inför Konungen i statsrådet föredragas och där avgöras». Nu kommer
emellertid härtill, att genom ifrågavarande ingripande från socialministerns
sida hela handläggningen av detta förpassningsärende snedvridits, så
att det kom att behandlas på ett sätt, som är i direkt strid mot gällande lagbestämmelser.
Till en början bör i det avseendet erinras, att alla ärenden av
den art det här är frågan om höra hemma under justitiedepartementet och alltså
icke under socialdepartementet. Socialminister Möller har sålunda icke bara
gjort sig skyldig till påtagligt ministerstyre utan även ingripit på ett område,
med vilket han överhuvud taget icke har att taga någon befattning.

G-enom socialministerns telegrafiska inskridande har emellertid även, som
jag tidigare framhållit, landsfiskalens och länsstyrelsens författningsenliga
handläggning av ärendet förhindrats, medan samtidigt från regeringshåll inskridits
på ett sätt och i en ordning, som gällande lag icke känner. Gällande
lag tillerkänner icke regeringen rätt eller möjlighet att ingripa i dylika ärenden,
för så vitt dessa icke besvärsvägen föras inför Kungl. Maj :t, eller länsstyrelsen
av särskild anledning gör en direkt hänvändelse i saken till Kungl.
Maj:t. Det vore väl vidare ganska orimligt — jag säger detta med tanke på
innehållet i socialministerns telegram — örn i fall sådana som det föreliggande
en utlänning, som kommer in i landet utan att vara försedd med vare sig pass
eller annan motsvarande legitimationshandling, bara genom att kasta in en ansökan
örn uppehållstillstånd skulle säkra sig mot att behöva — såsom i lagen
klart och tydligt föreskrives — åter lämna landet. Jag kan ju i detta sammanhang
få fästa kammarens uppmärksamhet på att denne Schuster genom socialministerns
egenmäktiga ingripande fick vistas här i landet utan något pass
eller några legitimationshandlingar från den 18 oktober 1933 till den 28 februari
i år, då utrikesministern — för övrigt mot bestämt avstyrkande från alla
myndigheter — lät utfärda ett främlingspass för honom, vilket ännu gäller.

En granskning av socialministerns åtgörande i denna angelägenhet visar
alltså, dels att här föreligger ett fall av klart ministerstyre i direkt strid mot
gällande författning, dels att den av socialministern vidtagna åtgärden även
sakligt sett strider mot bestämmelserna i lagen örn utlännings rätt att här i
riket vistas. Här om någonsin föreligger väl sålunda välgrundad anledning
till anmärkning. Icke desto mindre ha utskottets samtliga socialdemokrater
motsatt sig anmärkningen och förklarat, att de icke kunna anse, att socialministern
förfarit på ett sådant sätt, »att något skäl till anmärkning föreligger».
Detta uttalande göres av samma herrar, som naturligtvis funnit, att den stackars
landsfiskalen som lojalt — eller kanske rättare sagt alltför lojalt — följde
socialministerns telegrafiska direktiv, icke handlat som han borde.

Nog mätes det, herr talman, med olika mått här i livet och icke minst lilir

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
i riksdagen, men någon liten måtta tycker jag, att det ändå borde vara på partiskheten
i omdömen och uttalanden.

Vad skola väl för övrigt underordnade myndigheter runt örn ute i landet
tänka, om från enskilt statsrådshåll på detta sätt icke bara utfärdas direkta
order utan dessa senare därtill stå i öppen strid mot gällande författningar?
Jag tror för min del, att det är ganska angeläget, att det från riksdagens sida
säges ifrån — och detta på ett sådant sätt, att det icke kan missförstås -—
att obehörig inblandning i förvaltningsärendena icke får komma i fråga från
herrar statsråds sida — de må sedan personligen vara än så ivriga att gå
»Röda hjälpens» eller andra organisationers ärenden. Är det något en regering
och dess ledamöter böra finna angeläget, så är det väl att se till, att gällande
lag efterleves och att åtminstone ej ifrån deras egen sida förfares i öppen
strid mot lag och författning. Jag kan därför omöjligen förstå de socialdemokratiska
reservanterna och deras resonemang. Att de till varje pris velat
slå vakt örn socialminister Möller begriper jag, men att de för detta ändamål
velat använda sådana försvarsmetoder, som de härvidlag nödgats göra, förvånar
mig av många skäl.

Reservanterna framhålla bland annat att socialministern trodde, att det icke
var fråga örn ett förpassningsärende utan — i enlighet med vad »Röda hjälpens»
ombud tydligen sagt — ett awisningsärende; det var därför socialministern
hade ingripit på det sätt som skett. Jag vill då allra först i förbigående
fästa kammarens uppmärksamhet på att uttalandet örn vad socialministern
trodde hänger i luften så tillvida som det åtminstone icke av några
handlingar framgår, att så skulle varit fallet. Men låt oss antaga, att uttalandet
är riktigt och verkligen ett exakt uttryck för vad socialministern vid
tillfället i fråga trodde! Då tillåter jag mig den kanske något närgångna
frågan, örn det verkligen är möjligt, att ett statsråd »rusar i väg» och handlar
på grundval av några muntliga uttalanden från ett så ovederhäftigt håll som
nämnda kommunistiska organisation, alltså utan att på något sätt närmare
förvissa sig om vad saken egentligen gäller. För övrigt: örn det hade varit
frågan örn ett awisningsärende, hade ju statsrådet Möller enligt lagen om
utlännings rätt att här i riket vistas haft ännu mindre befogenhet att överhuvud
taget ingripa, då dylika ärenden icke ens besvärsvägen kunna underställas
Kungl. Majit. Reservanternas hållning på denna punkt har, så vitt
jag förstår, icke stärkt socialministerns position i frågan. Det skall bli med
mycket stort intresse jag skall lyssna till socialministerns försvar för att se,
om han också kommer att följa samma linjer som reservanterna. Att deras
underlåtenhet att här reagera mot ett påtagligt övergrepp från en enskild regeringsledamots
sida icke heller stärker demokratiens ställning i dessa dagar,
förefaller åtminstone mig ligga i öppen dag.

Herr talman, jag yrkar, att anmärkningen på denna punkt lägges till handlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman, mina
herrar! Jag skall ingalunda bestrida, att det finns ett formellt fog för denna
anmärkning. Jag hade icke tänkt att taga upp någon egentlig debatt örn
saken, men efter uttalandet av representanter för konstitutionsutskottet kan
jag icke underlåta att litet närmare gå in på ämnet även i sak.

Jag måste mycket bestämt undanbe mig sådana insinuationer som att »socialministern
är angelägen örn att gå Röda hjälpens ärenden». Då konstitutionsutskottets
representant vidare uppträder med sådana later som han gör
här, då han frågar, varpå man grundar sin uppfattning, att jag trodde det
var fråga örn ett avvisningsbeslut, vill jag påpeka, att detta framgår av den

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ane/, granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
handling konstitutionsutskottet självt åberopar i reciten till anmärkningen, där
det heter: »Verkställighet av avvisningsbeslut bör anstå tillsvidare.» Det

bör alltså vara ganska klart för envar av telegrammets formulering, att jag
bade den uppfattningen, att det gällde ett avvisningsbeslut. Att den uppfattningen
sedermera visade sig vara felaktig, kunde jag ju icke rå för i det ögonblick
telegrammet avsändes.

Det finns en sak, som jag icke har det ringaste mot att diskutera med konstitutionsutskottet,
och det är frågan, huruvida man skulle varit tillfreds,
därest i detta fall min uppfattning hade tillkännagivits icke telegramledes
utan telefonledes. Det är nämligen det vanliga, att när en regeringsledamot
anser det vara av vikt, att en myndighet får kännedom örn vad han anser om
en sak, han sätter sig i förbindelse med vederbörande per telefon eller på annat
sätt skaffar sig ett muntligt samtal med vederbörande. Detta försökte jag
också göra. Jag gjorde flera försök att komma i telefonförbindelse med landsfiskalen,
men jag lyckades tyvärr icke. Hade jag lyckats i detta avseende,
hade det sannolikt icke förelegat någon anmärkning i dag i saken. Jag drager
mig icke för att upplysa riksdagens ledamöter örn att i samma slags ärenden,
där man trott sig ha anledning att frukta, att asylrätten skulle komma att
kränkas — med rätt eller orätt ■— telefonsamtal med vederbörande ortsmyndighet
mer än en gång ägt rum. Jag vill icke påstå, att konstitutionsutskottets
anmärkning icke har formellt fog för sig, men örn den uppfattning, som
konstitutionsutskottets talesman här ger till känna, strikt skulle följas, skulle
konsekvensen bli den, att asylrätten i låt mig säga 50 % av de fall, som avse
politiska flyktingar, skulle vara upphävd i detta land. Jag undrar, örn ett
dylikt förhållande verkligen skulle vara i överensstämmelse med riksdagens
önskan. Detta är i så fall en fullständigt ny mening. Det som utmärker
politiska flyktingar — jag vill icke säga i regel men mycket ofta — är just,
att de sakna legitimationshandlingar. De ha på grund av många omständigheter
svårt att skaffa sig ett pass. Det är icke meningen, att de skola få resa
ur riket, och de få följaktligen icke pass av det egna landets myndigheter.
I sådana fall, där passen behöva viseras — detta behövs ju icke när det gäller
tyska undersåtar — kunna de lia svårt att skaffa sig ett visum, och följaktligen
anlända de till det främmande landet utan legitimationshandlingar. Nå,
då kan det råda tvekan, örn vederbörande är politisk flykting eller ej. Det
kan det i de flesta fall, uppriktigt sagt, ty utredning kan icke verkställas på
.stående fot. Men enligt författningen skall avvisning ske praktiskt taget på
stående fot — i den mån det är fråga örn avvisning. Jag understryker, att
jag härvidlag trodde, att det gällde ett avvisningsärende — jag hade ingen
aning om att Schuster varit i landet någon tid. Avvisning skall sålunda ske
omedelbart, och beslutet behöver icke underställas länsstyrelsen. Däremot kan
.vederbörande, som blir avvisad, besvära sig, och i så fall skola besvären avgöras
av länsstyrelsen. Det är riktigt, att det icke finns klagorätt till Kungl.
Maj :t, och — vad värre är — avvisningsbeslutct skall verkställas, även örn
besvär liro inlämnade. Vad blir då följden? Låt oss antaga — något sådant
är vill icke alldeles uteslutet — att landsfiskalen eller polischefen i en stad
icke har något intresse för asylrätten utan anser, att en man som uppgivit sig
vara politisk flykting, ljuger — vilket ju ibland också händer. Han säger
därför: jag bryr mig inte örn det där; i väg med mannen bara! Är det då
fråga örn en politisk flykting, som kommer från Tyskland, vad kan då hända?
Jo, mannen blir avsänd från Trälleberg, Umeå, Skellefteå — eller någon annan
gränsort, kommer till sitt hemland igen och blir insatt i koncentrationsläger.
Två dagar efter det vederbörande anlänt till koncentrationslägret förklarar
länsstyrelsen, att besvären äro bifallna. Det vill med andra ord säga,

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att mannen icke bort avvisas utan bort behandlas såsom en politisk flykting.
Något sådant fall har visserligen icke inträffat här, tack vare regeringens
ingripanden. Hade regeringen icke ingripit skulle säkerligen, eller åtminstone
tämligen säkert, sådana fall kunna ha inträffat. Men tager jag det
förutsatta fallet, så måste jag säga, att vi kunna väl icke gärna skicka efter
vederbörande, som befinner sig i koncentrationsläger, utan han sitter där,
därför att fallet blivit, låt mig säga, felaktigt behandlat av någon polismyndighet.
Mena nu herrarna att detta är den riktiga och rimliga ordning
mot vilken t. ex. en regeringsledamot icke får lov att reagera. Jag kan för
min del icke erkänna detta vara riktigt. Det skulle, mina herrar, betyda, att
liela asylrätten i vårt land praktiskt taget bleve fullständigt illusorisk. Då
jag verkligen anser, att asylrätten tillhör de vinster i civilisationen, som åtminstone
vissa folk kunnat inkassera, och jag icke anser rimligt att underlåta
att intressera mig för, huruvida det i de olika fallen föreligger risk för kränkning
av asylrätten, kan jag icke erkänna, att jag i sak begått något brott. Jag
har gjort det i formellt hänseende. Det skall jag utan vidare medgiva. Men
jag kommer då till ett spörsmål, som i varje fall icke saknar sitt intresse. Låt
oss föreställa oss, att jag hade anträffat vederbörande landsfiskal per telefon.
Jag var angelägen därom bland annat därför, att jag icke utan vidare
ansåg mig kunna lita på de uppgifter, som jag fått av representanterna för
»Röda hjälpen». Jag ville alltså ha uppgifterna kontrollerade, det är klart
som dagen. Det visade sig också, att uppgifterna, åtminstone på en punkt och
på en avgörande punkt, voro felaktiga. Men eftersom jag icke kunde få tag
på landsfiskalen och det förelåg risk för att denne allra senast på morgonen
dagen efter skulle skicka i väg vederbörande, ansåg jag, att hävdandet av
asylrätten var något så pass viktigt ur, låt mig säga, ren civilisationssynpunkt,
att jag vågade mig på att sända telegrammet till denne landsfiskal.
Jag skall icke yttra mig i frågan om, hur han hade bort förfara. Jag kan
ju anföra, att landsfiskalen kunde ha låtit saken ha sin gång, eftersom telegrammet
uttryckligen talade örn avvisning och han därtill visste hur ärendet
låg till och att ett förpassningsärende i annan ordning kunde komma under
Kungl. Maj:ts bedömande. Så skedde emellertid icke. Man kan icke tala om,
att det på grund härav har inträffat några följder, som äro särskilt att beklaga.
Som bevis dock på att uppfattningarna varit olika, kan jag ju nämna,
att polismyndigheterna icke ansågo, att Schuster är en politisk flykting, detta
bl. a. med åberopande av det skälet, att han är så ung, så att han därför icke
skulle kunna bli föremål för politisk förföljelse, om han komme tillbaka till
Tyskland. Detta är dock enligt min uppfattning ett ganska egendomligt skäl.
Dessa myndigheter ha icke ansett, att Schuster är en politisk flykting. Regeringen
har däremot ansett att så var förhållandet, och han fick därför ett främlingspass.

Nu vet jag icke, örn det är så, att en minister icke heller får telefonera till
vederbörande polismyndighet för att meddela sin mening i en sak, där tveksamhet
råder, hur man skall handla. Örn vederbörande minister icke får telefonera
eller låt mig säga på sitt ämbetsrum får tala med personer och eventuellt
meddela dem, att han är av den eller den meningen beträffande hur en sak
skall behandlas, ja, då måste väl också konsekvensen bli den, att örn någon
myndighet — ett sådant fall är heller icke uteslutet — skulle ta sig friheten
att fråga en minister örn hans uppfattning i ett ärende, måste svaret bli: ja, mina
herrar, grundlagen förbjuder mig att meddela er min uppfattning i denna sak.
Detta måste, såvitt jag kan bedöma, bliva den slutliga konsekvensen med ett
sådant formellt ståndpunktstagande i en sådan här sak. Drar man icke den
slutsatsen, ja, då ligger brottet, som jag begått, däri, att jag icke fick tillfälle

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att telefonera utan skickade landsfiskalen ett telegram. Jag medgiver, som
sagt, att mitt förfarande formellt otvivelaktigt är ett brott, och jag beklagar,
att förhållandena tycktes tvinga mig att sända detta telegram.

Herr Vougt: Herr talman! Efter socialministerns uttalande är det icke

mycket att tillägga från utskottsreservanternas sida. Jag har dock några ord
att säga till herr Lundqvist, detta så mycket mera, som han efterlyste de motiv.
som ligga till grund för vårt uppträdande såsom reservanter i denna sak.

Först måste jag säga, att en och annan av kammarens ledamöter kanske i
likhet med mig hyser den misstanken, att det är den för högerns vidkommande
något ledsamma utvecklingen av den stort upplagda dechargedebatten, som
givit herr Lundqvist anledning att i denna tämligen obetydliga sak brassa
av sitt allra grövsta artilleri och använda mycket starka ord, som stå i en
sällsam kontrast till hans slutliga yrkande, vilket ju endast gick ut på att anmärkningen
skulle läggas till handlingarna. Innan han kom fram till sitt yrkande,
hade han hunnit uttala att statsrådet i sitt ämbete brutit mot lag och mot
gällande författning, att statsrådet så förfarit, att ett ärendes behandling i
laga ordning blivit snedvriden och kommit att stå i strid mot gällande lagbestämmelser,
att statsrådet rusat i väg i oträngt mål och så vidare. Jag må
ju säga, att man skulle få en bra klen uppfattning om det allvar, som konstitutionsutskottet
inlägger i sina anmärkningar, då en talesman för utskottet efter
att ha utbrett sig på det sätt herr Lundqvist gjorde sedermera endast kommer
fram till ett yrkande örn, att anmärkningen skall läggas till handlingarna,
örn man icke, som sagt, i detta fall hade skäl att misstänka att herr Lundqvist
låtit sig i stridens hetta föras längre än till och med hans partivänner i utskottet
skulle önska. Herr Lundqvist drog här in det förhållandet, att denne
tyske flykting Schuster sedermera av utrikesdepartementet fått ett främlingspass.
Det är en sak, som utskottet haft kännedom örn. Utskottet har dock
icke funnit någon anledning att taga upp den saken, och därför bör^ man, anser
jag, lämpligen hålla den saken utanför denna debatt. Likaså har utskottet
helt och hållet riktat sig emot det rent formella förfaringssättet i denna
sak, och det skulle därför icke behövas någon allmän debatt rörande själva
frågan örn asylrätten. Jag tror emellertid, att det är nödvändigt att i korthet
klargöra skillnaden mellan det avvisningsförfarande och det förpassningsförfarande,
som myndigheterna enligt lagen örn utlännings rätt att här i riket
vistas kunna tillgripa gent emot en utlänning. Avvisning skall egentligen ske
vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter under vissa förutsättningar,
bland annat den, att utlänning icke är försedd med någon legitimationshandling.
I det fallet kan klagan föras hos Konungens befallningshavande, men
avvisningsbeslut kan likväl meddelas. Avvisning får likväl icke äga rum till
det land, från vilket vederbörande kommit, därest det är sannolikt, att han där
skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. Förpassningen har en annan
innebörd. Förpassningen tänkes icke skola ske omedelbart efter vederbörandes
ankomst till riket, utan när det befinnes att vederbörande obehörigt vistas
inom riket. Han får då ett föreläggande, att inom viss tid lämna landet. Lyder
han icke, gör landsfiskalen anmälan till Konungens befallningshavande.

I detta fall fick statsrådet ett meddelande örn. ali polismyndigheten ämnade
tillgripa avvisningsparagrafen. Han försökte då med de kommunikationsmedel,
som stodo honom till buds, d. v. s. genom anlitande av telefon,
få upplysning örn, huruvida detta meddelande var riktigt. Statsrådet misstänkte,
att polismyndigheten icke var benägen att taga hänsyn till asylrättsklausulen
och förmenade sålunda, att orätt skulle kunna ske emot en politisk
flykting i strid med den allmänna politiska linje, som regeringen sökt

Nr 28.

Ousdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
följa i enlighet med lag och författning. Det är i elen situationen som statsrådet
skickade sitt telegram. Utskottet har icke haft tillgång till uppgiften,
att avsändandet av telegrammet föregåtts av ett försök att per telefon komma i
förbindelse med polismyndigheten. Hade utskottet vetat detta, är det mycket
möjligt att anmärkningen icke framkommit, eller i varje fall icke framkommit
i det skick, vari den nu föreligger. Det har emellertid för utskottet kunnat
framgå, hur ömtålig den här saken är, eftersom utskottet fått taga del av det
yttrande, som landsfiskalen i detta fall ingav till länsstyrelsen. Landsfiskalen
yttrar nämligen där bl. a., att det synes för honom »mindre troligt att han»
— flyktingen — »därest han återvände till Tyskland, skulle bliva bestraffad
för politiskt brott. Det förhållandet att han, enligt egen uppgift, för sina politiska
åsikters skull, misshandlats ombord å fartyget, torde icke kunna anses
liktydigt med att han av ansvariga myndigheter i Tyskland skulle utsättas för
liknande eller annan straffbehandling». Man ser alltså, att det här är fråga
örn en utomordentligt godtycklig uppfattning. Ett försök att komma till rätta
med begreppet »sannolikt» kan alltid leda till att polismyndigheten kommer
i strid med den i lag fastställda asylrättens anda och mening. Personligen har
jag kännedom örn att myndigheterna härvidlag följt lagen på ett sådant sätt,
att det ur allmän synpunkt starkt kan ifrågasättas, örn man icke trätt asylrätten
för nära.

Emellertid är det tydligen särskilt på en punkt, som herr Lundqvist riktar
sitt klander mot statsrådet, nämligen när han gör gällande att hela behandlingen
av ärendet efter statsrådets telegram blivit snedvriden. Så är icke förhållandet.
Eftersom det här var fråga om ett förpassningsärende skulle landsfiskalen,
sedan det visat sig att utlänningen icke åtlytt hans föreläggande att
lämna riket, göra anmälan till Konungens befallningshavande örn saken. Det
gjorde han i detta fall, något som också framgår av de handlingar, som utskottet
haft för sig tillgängliga. Visserligen fick denna anmälan från landsfiskalens
sida en något annan karaktär än den vanliga. Han anför nämligen,
att »i anledning av ett den 28 november 1933 mig tillhandakommet telegram,
har ytterligare åtgärder mot Schuster icke vidtagits». Men anmälan till länsstyrelsen
skulle landsfiskalen göra, vare sig telegrammet kommit eller icke, sedan
det visat sig, att Schuster icke lämnat landet. Följaktligen är herr Lundqvists
argumentering i denna punkt, som tycktes vara väsentlig för hans resonemang,
byggt på bristande insikter örn vad som står i lagen.

Efter vad som vidare yttrats av socialministern rörande sakens rent formella
sida, kan det vara rätt onödigt att taga upp den formella frågan här. dag kan
ju i alla fall nämna, att man inom konstitutionsutskottet har ställt sig något
tveksam till frågan, hur man skulle tolka detta telegram sett från landsfiskalens
synpunkt. Man införskaffade följaktligen citatuppgifter från statsrättsliga
auktoriteter för att få belyst frågan, huruvida det här kunde vara fråga
örn ett ministerstyre eller icke. Jag vill erinra herr Lundqvist örn, att en sådan
auktoritet som docenten Tingsten i sina Studier rörande ministerstyre kunnat
uttala följande, som rätt väl kan sägas vara tillämpligt på det fall, som vi här
ha för oss. Han skriver nämligen att statsråden »även under andra former
kunna kommunicera med ämbetsverk och tjänstemän och intet hindrar, att på
detta sätt ett faktiskt inflytande kan göra sig gällande. Framställningar av
denna art få givetvis icke givas i sådan form att de skenbart framstå såsom
bindande befallningar.» Nu är det mycket svårt att veta, hur detta telegram
verkligen har tolkats, men att det i varje fall icke av statsrådet är formulerat
eller stiliserat så, att det innebär en direkt befallning till myndigheten i fråga,
framgår i varje fall av utskottets memorial. Reservanterna lia ansett att
även örn det kan sägas att det formella förfaringssättet i detta fall varit tvi -

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
verkligt, har det varit av vikt att asylrätten hävdats. Ärendet har icke synts
oss vara av den innebörd, att det funnits skäl för anmärkning. Jag ber att få
instämma i yrkandet att anmärkningen lägges till handlingarna.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman, mina herrar! Egentligen skulle
denna debatt i själva sakfrågan icke vara behövlig, då ju herr statsrådet tydligen
själv förstått, att han fått anmärkning därför, att han förfarit olämpligt.
Han gjorde ett försök till försvar, men det gör man ju alltid, då man
fått anmärkning. Jag vill emellertid endast säga, att det för var och en, som
läst papperen, i övrigt är uppenbart, att om en sådan ordning skulle bliva
sed, skulle en fullständig desorganisation i förvaltningen bliva följden.

Det var dock icke för att säga detta, som jag begärde ordet. Jag ville endast
reagera mot det sätt, varpå reservanterna och även socialministern använde
ordet asylrätten. Det framgår av deras uttalanden, att de leva i den
föreställningen, att det skulle existera någon slags asylrätt i den meningen,
att en utlänning, som kommer hit till Sverige, skulle ha ovillkorlig rätt att
vistas här, örn han är politisk flyktning. En sådan rätt existerar icke.
En främling, som kommer till Sverige, är underkastad vår lagstiftning
och kan utvisas. Man kan medgiva, att han får stanna kvar i
landet, något som ibland sker. Om så sker, föreligger vad man kallar
asylrätt. Denna rätt innebär ingenting annat än att Sverige vid tillämpandet
av asylrätten vägrar utlämna en politisk flykting, örn utlämning begärts av
annan makt. Asylrätten är i sådant fall alltså den svenska statens rätt gentemot
annan makt, och icke en till Sverige kommande flyktings rätt gentemot
Sverige. Det är ganska förklarligt, att socialministern gjort sig skyldig till
ovist nit, när han har en så felaktig uppfattning örn den verkliga innebörden
i begreppet asylrätt, och det är av den anledningen, som jag har velat göra
detta påpekande. Det är i en överförd bemärkelse, som man använder ordet
asylrätt i dagligt tal. Men dess verkliga innebörd är den rätt, som ett land
har gentemot ett annat land, då det landet kräver utlämnande av en politisk
flykting.

Herr Lundqvist: Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet undanbad
sig insinuationer örn att han velat gå sådana organisationer som »Röda
hjälpen» till handa. Herr statsrådet får dock ursäkta mig, ty det är icke möjligt
att leta fram något annat motiv, så mycket mindre som herr statsrådet
själv här säger, att han icke på något annat sätt kunnat få reda på, hur den
här frågan låg till. Herr statsrådet kände alltså icke till, att denne Schuster
vid den tiden varit i landet redan under flera veckor. Han visste icke örn,
att det gällde ett vanligt förpassningsärende, utan trodde på vad dessa herrar
sade: att det var ett avvisningsärende. Jag kan för min del icke finna annat,
än att det var hans iver att vilja tillmötesgå dessa herrar, som gjorde, att han
på detta sätt till varje pris ville ingripa för att hindra en åtgärd, som han
trodde möjligen skulle kunna av vederbörande myndighet lagenligt vidtagas.

Jag skall icke tvista med honom om vad asylrätt innebär. Jag delar i det
avseendet den uppfattning, som herr Björck i Kristianstad nyss gav uttryck
åt. Men även om man kan ha den uppfattningen, som herr statsrådet här har
givit uttryck åt, nämligen att det bör vara oss angeläget att skydda utländska
flyktingar från att skickas hem och kastas i fängelse, vill jag dock mycket
starkt ifrågasätta, örn en regering eller enskild statsrådsledamot, som har en dylik
uppfattning, har rätt att handla tvärtemot gällande lag. Örn regeringen, som

Andra kammarens protokoll 1934. Nr SS. 4

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
det vill synas av herr statsrådets senaste anförande, under den tid regeringen
suttit gjort den erfarenheten, att myndigheterna i allmänhet tolka gällande
lag så, att, örn de fritt hade fått handla enligt lagen, över 50 procent av dem,
som nu begåvats med asylrätt, skulle ha skickats hem, ja, då hade det funnits
anledning för regeringen att i vanlig ordning föreslå ändringar av gällande
lag, så att regeringen därefter kunnat tillämpa en asylrätt, som efter dess mening
vore i full överensstämmelse med gällande lag och rätt. Då hade regeringen
icke behövt handla i direkt strid mot gällande lag, som i detta fall
skedde.

Att så skett har herr statsrådet också öppet och ärligt erkänt här, något som
jag personligen respekterar. Detta gör emellertid, att min förvåning över reservanternas
hållning i konstitutionsutskottet är ännu mycket större. Ty,
herr statsråd, mina damer och herrar, socialdemokraterna i konstitutionsutskottet
ha uttryckligen skrivit, att statsrådet icke på något sätt här har handlat
så, att han förtjänat en anmärkning. Sedan står herr statsrådet själv här
och säger öppet och ärligt ifrån, att obestridligen har jag rent formellt gjort
mig skyldig till ett mycket allvarligt felgrepp.

Nu är det ju vidare naturligtvis mycket möjligt, att de underordnade myndigheterna
icke förstå att tolka gällande lagar med samma skicklighet, som
regeringen. Men å andra sidan får man väl ändå lov att tillerkänna länsstyrelserna
och polismyndigheterna här i landet litet omdöme också. Det går väl
ändå icke att utan vidare göra gällande, att allt vad dessa myndigheter göra
är grundat på bristande omdöme och bristande humanitet, för att icke rent
av säga bristande civilisation också för att anknyta till vad herr statsrådet
sade.

Vidare skämtade herr statsrådet litet och undrade, örn man nu skulle driva
fordringarna på overksamhet från statsrådens sida så långt, .att ett statsråd
icke ens fick telefonera. Ja, herr statsråd, mina damer och herrar! För min
egen ringa del vill jag svara, att det beror ganska mycket på vad man säger
under det telefonsamtalet. Jag anser inte, att det är i god överensstämmelse
med ett statsråds rättigheter att söka telefonledes påverka en underordnad
myndighet att handla mot gällande lag. I det avseendet anser jag mig utan
vidare kunna säga, att statsrådet icke har rätt att göra så, och det tror jag
också statsrådet har fullkomligt klart för sig. I den mån ett telefonsamtal
innebär en direkt order, tror jag vidare det är klokt, att samtalet kompletteras
med någon handling, som bekräftar vad som muntligen från statsrådets sida
meddelats.

Till herr Vougt vill jag, utöver vad jag förut sagt, endast yttra ett pär ord.
Herr Vougt bestrider, att något snedvridande av ärendets handläggning skett
genom statsrådets ingripande. Han bestrider detta genom att hänvisa till att
denna landsfiskal hade all anledning att trots telegrammet avgiva sin rapport
till länsstyrelsen, efter som det icke gällde något awisningsärende. Herr
Vougt framhåller också, att en sådan rapport avgivits. Jag vill då påpeka,
att det åtminstone av de handlingar, som. vi fått i utskottet, framgår, att ingen
rapport avgavs i den ordning, som vederbort. Det är först den 6 december,
som landsfiskalen av annan anledning meddelar länsstyrelsen, att i anledning
av ett telegram från socialministern den 28 november icke ytterligare åtgärd
vidtagits mot Schuster. Här föreligger alltså ett meddelande i helt annan ordning
än vad som i lagen avses.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall först tillåta mig en liten replik till herr Björck i Kristianstad.

Det är visserligen sant, att asylrätten i och för sig icke konstituerar någon

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
utlänningens rätt, men jag vill påpeka, att asylrätten har, åtminstone vad
en generation beträffar och sannolikt åtskilligt mer, hävd i det här landet.
Denna rätt har ett visst stöd i lagen också, eftersom lagen uttryckligen förklarar,
att om det anses sannolikt, att vederbörande kan komma att tilltalas
eller straffas för politiskt brott, så får han icke utvisas till det land, där han
står den risken. Jag vågar göra anspråk på en viss erfarenhet på detta område,
ty jag har under åtskilliga år — för övrigt på Kungl. Maj:ts uppdrag
— sysslat speciellt med frågor örn politiska flyktingars ställning i landet.
Det har hänt -— jag vet inte, örn det finnes något fall för närvarande, jag
tror det knappast — det har hänt mer än en gång, att en person, som varit
politisk flykting och blivit utvisad ur Sverige, fått stanna kvar här i landet,
ehuru det förelegat utvisningsbeslut mot honom. Han har icke fått lov att
hemsändas till sitt hemland — det är ju i regel där han begått det eventuella
politiska brottet — och intet annat land har velat taga emot honom, och
så har följden blivit den, att han som sagt fått stanna kvar här, trots att det
föreligger utvisningsbeslut mot honom. Jag skulle tro, att det finnes personer,
^som på grund av dessa praktiska omständigheter stannat både ett och
två år med utvisningsbeslut på fickan. Det är på det sättet, som asylrätten
faktiskt hävdas i praxis. Det är klart, att vi icke anse oss skyldiga att behålla
varje utlänning, som är politisk flykting, örn han kan komma i väg
någon annan stans —■ det ligger i sakens natur — men med det asylrättsbegrepp
vi lia och som denna rätt hittills tillämpats, har Sverige kunnat utgöra
en tillflyktsort för politiska flyktingar, och de lia, sorn sagt, fått stanna
här, örn det icke kunnat beredas deni någon möjlighet att resa till annat
land, där de kunnat åtnjuta sådant skydd. Så har det tillämpats i praxis.

Vad herr Lundqvists sista anförande beträffar, är jag tveksam örn jag skall
besvara det, därför att redan den tolkning han ger åt de uttalanden, som
jag fällt, är så_ överdriven^ att det är omöjligt att godkänna den. Jag erkände
icke, att jag begått något allvarligt fel eller handlat på ett synnerligen
olämpligt sätt. Jag anser tvärtom, att konstitutionellt är väl mitt handlingssätt
tvivelaktigt, men jag har i sak handlat så, som man bör göra, örn man
är angelägen om att asylrätten icke skall kränkas i vårt land; jag menar då
asylrätten i vilken inskränkt bemärkelse som helst. I ett avvisningsfall blir
alltid följden den, att vederbörande skickas tillbaka till sitt hemland oavsett
konsekvenserna av detta tillbakasändande. Jag har icke erkänt, att jag handlat
tvärtemot gällande lag. Det star icke i lagen, att en landsfiskal är
skyldig att meddela avvisningsbeslut, såvida vederbörande icke ha legitimationshandlingar.
. Däremot står det på följande sätt: »Är utlänning, då han
ankommer till riket ej försedd med vederbörlig legitimationshandling,. må han
vid ankomsten eller omedelbart därefter» — och detta »omedelbart» tolkas i
allmänhet som 24 timmar — »avvisas av polismyndigheten». Alltså, polismyndigheten
kan välja mellan do olika sätten att förfara, och jäg hävdar då
att om det finnes grund för antagandet att vederbörande är politisk flykting
eller riskerar politisk förföljelse i sitt hemland, då skall icke polismyndigheten
avvisa honom, utan då skall saken undersökas, innan det meddelas ett
sådant beslut. Detta är det enda som är resonligt att göra.

Herr Lundqvist inlägger i mina ord en sådan mening som att jag skulle
anse att allt vad myndigheterna göra är felaktigt. Jag har inte påstått något
sadant, jag bestrider bestämt, att så är fallet. Jag säger, att det finnes
risk för att myndigheterna i fråga kunna förfara felaktigt, och jag känner
tre fall av denna beskaffenhet, där, örn den underordnade polismyndigheten
handlat efter sina egna intentioner, en faktisk kränkning av asylrätten hade
kommit alt ske. I de tva andra fallen, som alitsa icke gälla denna fråga..

Nr 28.

Onsdagen den 25 april £. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ordnades saken per telefon, och det är väl därför som det där icke blivit någon
anmärkning från konstitutionsutskottets sida. Såvitt jag vet, ha dessa
telefonsamtal icke sammanfattats i någon handling, så att man precis kan
se, vad vederbörande sagt till polismyndigheten, till landsfiskalen, stadsfiskalen
eller länsstyrelsen vem det nu kan gälla, det är rätt många myndigheter
och personer, som kunna lia att handlägga sådana här ärenden. Nu har
emellertid konstitutionsutskottets talesman dock erkänt, att man möjligen kan
få telefonera, och eftersom det ju är rätt svårt att kontrollera ett telefonsamtal,
såvida det inte finnes två lurar, så att man har ett vittne på vad som
sagts, så är ju denna möjlighet till ministerstyrelse i själva verket ganska vidsträckt.
Eftersom jag nu inte hade möjlighet att anträffa vederbörande
landsfiskal per telefon och inte kunde utnyttja denna konstitutionellt tillåtna
utväg att meddela vederbörande landsfiskal min uppfattning utan då begagnade
den andra, enklare utvägen, nämligen att avlåta ett telegram, så
har jag gjort mig skyldig till ett brott, för vilket jag skall anmälas. Jag
har intet emot att saken påtalas, men jag vill påpeka, att när saken är reducerad
till dessa proportioner av otillåten ministerstyrelse, jämfört med vad
som är tillåten ministerstyrelse, så kunde ju konstitutionsutskottet lia sagt
sig, att just med hänsyn till svårigheten att draga en gräns för vad en minister
får göra i sådana här fall, så är detta ett fall, där man kan framställa
anmärkning, örn man vill, och låta bli, om man så vill. Jag tycker därför
icke det är någon anledning att förebrå reservanterna, örn de å sin sida sett
mera på saken än på formen i ett fall sådant som detta.

Herr Hallén: Herr talman! Det är ju inte att undra på om herr Lundqvist
i Rotebro är mycket nitisk i denna fråga, då man besinnar det snöpliga och
negativa resultatet av den på förmiddagen stort anlagda aktionen, som på
grund av bristande taktisk ledning från herr Lundqvists meningsfränders sida
gav så ringa utbyte. Det är klart, att man under sådana förhållanden vill taga
skadan igen, och jlet får man inte heller undra på, när man erinrar sig det nit,
varmed herr Lundqvist under den gångna vintern och våren arbetat i vingården
för att samla ihop anmärkningar. Jag vill inte bruka många ord örn hela
den långa rad av anmärkningar, som herr Lundqvists trosfränder antingen icke
alls velat vara med örn eller som de av rent humanitära skäl, såsom en gest,
röstat för, men som de sedan stoppat, så att anmärkningarna icke skulle komma
till offentligheten. Jag menar alltså, att det finnes förutsättningar för att
man skall lägga in all sin kraft på en sådan här sak, men då bör man också
hålla sig till realia.

Herr Lundqvist påstod, att vi reservanter skulle ha skrivit, att vederbörande
på intet sätt handlat orätt. Fullt så nitisk, herr Lundqvist, skall man dock
icke vara, ty så ha vi aldrig någonsin skrivit, utan vi ha, och med full avsikt,
skrivit, att vi icke funnit ärendet lia »varit av beskaffenhet att böra föranleda
anmärkning». Det är en helt annan sak. Vi mena vad antagligen hela kammaren
menar nämligen att detta är en struntfråga. Vi lia själva inom utskottet
vidgått, att det Möllerska telegrammet ju icke alls var nödvändigt, och
samma uppfattning har ju statsrådet självt kommit till, men vi ha ansett att
det icke har den betydelse, att det bör bli föremål för någon anmärkning. Herr
statsrådet har ju själv lämnat små interiörer av hur det kan gestalta sig, när
det gäller att draga gränsen mellan telegram- och telefonåtgärder. Tänk. örn
man skulle forska efter hur det tillgår i kanslihuset! Hur många besökande
ha icke kommit dit för att rådgöra om en sak och sedan haft så att säga statsrådsbeslut
med sig därifrån? Så har det pågått sedan kanslihuset byggdes,
och så kommer det att fortfara så länge huset står där. Att draga så stränga

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
gränser som antmärkarna här gjort, skulle leda till rena absurditeter. Yad denna
landsfiskal angår så menar man, att statsrådets telegram skulle liksom
stoppat det rättsliga förfarandet, som enligt lagen åligger honom. Och vari
består då detta förfarande? Jo, om denna utlänning Schuster, icke efterkommer
åläggandet från landsfiskalen, så skall han, d. v. s. landsfiskalen, »härom
ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, som må förordna örn utlänningens förpassning
ur riket.» Men utlänningen kan klaga över detta beslut, och här finnes
alltså en möjlighet för honom att få respittid. Ur den synpunkten kan man
säga, att telegrammet var obehövligt, ty mannen hade redan på den vägen jag
nämnde kunnat skaffa sig en respit och fått sina förhållanden undersökta.
Men det var naturligtvis ingenting som hindrade, att landsfiskalen trots telegrammet
följt författningen och anmält detta »ofördröjligen», som det heter i
lagen, till Konungens befallningshavande och samtidigt bifogat statsrådets telegram.
Det har han visserligen också gjort i annat sammanhang en tid därefter,
nämligen den 6 december, fastän han själv felaktigt skrivit den 6 november.
Jag menar alltså, att ingenting hindrade landsfiskalen att fullfölja
det i lagen angivna förfarandet oavsett telegrammet.

Nu säger man från angriparnas sida, att en landsfiskal har en sådan respekt
för ett telegram av detta slag, att han tager det som en kategorisk befallning.
Men detta hade han icke behövt, örn han icke velat, då telegrammet icke innehöll
något annat än att verkställigheten av awisningsbeslutet borde anstå
tills vidare. Han kunde resonerat som så, att detta har statsrådet missuppfattat,
det är icke fråga om avvisning utan om förpassning, jag fullföljer lagens
föreskrift och rapporterar till länsstyrelsen och talar örn statsrådets telegram;
få se hur saken utvecklas i fortsättningen! Så kunde landsfiskalen ha gjort,
men det gjorde han inte vad det nu kan ha berott på. Att lian icke gjorde
detta, visar emellertid, att han hade en ganska underlig uppfattning örn saken,
och det förhållandet kan ju också belysa detta ärende en smula.

Tillåt mig meddela ett litet utdrag ur handlingarna, som visar hur landsfiskalen,
då det sedan via socialstyrelsen gjorts en vanlig ansökan örn uppehållstillstånd,
yttrar sig i sitt remissyttrande örn denne utlänning. Landsfiskalen
säger, att »med hänsyn till hans ungdom och det förhållandet att han, såvitt
han här uppgivit, icke under sin vistelse i Tyskland av därvarande polismyndigheter
eftersökts i och för bestraffning för politiskt eller annat brott,
synes det mig mindre troligt, att han, därest han återvänder till Tyskland,
skulle bliva bestraffad för politiskt brott. Det förhållandet», fortsätter landsfiskalen,
»att han, enligt egen uppgift för sina politiska åsikters skull misshandlats
ombord å fartyget, torde icke kunna anses liktydigt med att han av
ansvariga myndigheter i Tyskland skulle utsättas för liknande eller annan
straffbehandling.» Man skall väl ändå följa tidningspressen på ett bra underligt
sätt, om man har sådana föreställningar om den riskfria följden av att ha
de åsikter, som det uppgivits, att denne mannen har. Jag menar, att det vittnar
örn litet brist i omdömet hos vederbörande, vilket kanske kan förklara både
det ena och det andra.

Jag ber också, herr talman, att få biträda yrkandet att punkten endast lägges
till handlingarna.

Herr Vougt: Herr talman! Jag begärde ordet för att göra några rand anmärkningar

till vad som nyss yttrades av herr Björck i Kristianstad med
avseende på begreppet asylrätt, men jag kan avstå på den punkten, eftersom
statsrådet Möller nyss ägnade en viss uppmärksamhet åt herr Björcks argumentering.

Jag vill däremot säga till herr Lundqvist, att vi ha visst icke bland reser -

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
vanterna utgått ifrån att här icke möjligen föreligger en formell oegentlighet,
men vi ha icke ansett fallet vara av den karaktären och beskaffenheten, att
anmärkning borde göras. Jag vill tillägga, att även örn utskottet ju icke på
något vis har dragit i tvivelsmål den i lag inskrivna asylrätten, så kan likväl
en anmärkning av denna karaktär komma att ute i landet uppfattas så, som
örn konstitutionsutskottet icke varit lika angeläget som regeringen att slå vakt
örn denna asylrätt.

Denna asylrätt är en gammal tradition här i Sverige. Vi ha tillämpat den
under de gångna åren gentemot både vitryssar och flyktingar av annan politisk
karaktär från andra länder, och jag kommer för min del med all den
kraft jag kan göra gällande att hävda, att samma asylrätt bör tillämpas,
då nästa stora flyktingström sköljer in på den skandinaviska halvön på grund
av snart förestående nya omvälvningar ute i Europa. Det vore beklagligt, örn
man någonstädes skulle tolka utskottets utlåtande så, som örn asylrätten ställts
i tvivelsmål. Något sådant har icke inskrivits i utskottets memorial och vad
som här sagts får följaktligen stå för herrar Lundqvists och Björcks privata
räkning.

Till slut vill jag bara säga, att jag nyss fick en bekräftelse på att när herr
Lundqvist kunde göra gällande, att ärendet blivit snedvridet genom statsrådets
intervention, så berodde det på att herr Lundqvist icke tagit tillräcklig
kännedom om de handlingar, som lågo på utskottets bord.

Herr Lundqvist: Herr talman! Den sista älskvärdheten från herr Vougts
sida skall jag icke taga upp till närmare bemötande. Hela detta resonemang
från herrar Vougts och Halléns sida visar ju, hur utomordentligt svag reservanternas
ståndpunkt är, då de omöjligt kunna hålla sig till den sak det här
gäller utan måste draga in den ovidkommande i diskussionen.

Jag vill emellertid tacka herr Hallén för hans erkännande, att jag icke
suttit och sovit i konstitutionsutskottet utan verkligen arbetat. Jag trodde dock
icke, att den saken skulle bli föremål för anmärkning från utskottets vice
ordförande, men det är ju möjligt, att man inte skall arbeta i konstitutionsutskottet
utan göra så litet som möjligt. I så fall får emellertid herr Hallén
se till, att det kommer dit en annan än jag, ty jag tycker inte örn att sitta på
en plats utan att göra något.

Örn jag trots det myckna arbetet icke kunnat bidraga till att utskottets utlåtande
blivit tjockare, så kan det ju från min synpunkt vara att beklaga,
herr Hallén däremot bör ju vara ganska nöjd; fast jag tycker ju att det innehåller
tillräckligt ur hans synpunkt sett. För att icke någon skall tro, att
de anmärkningsyrkanden, som jag haft uppe. stoppats upp av mina partivänner,
så vill jag endast tillbakavisa detta. Det finns ju en möjlighet också,
att man själv tycker, att man har gjorts sin plikt, om man, då man framställt
ett yrkande, men konstaterar, att det icke finnes allmän resonans för det inom
utskottet, återkallar detsamma. Örn det emellertid är så, att herr Hallén gärna
önskar flera anmärkningar, så skall jag ett annat år med nöje plocka med
en hel rad av reservationsanmärkningar och även söka se till att utskottet
gör flera anmärkningar än i år.

Beträffande herr statsrådets sista inpass vill jag endast säga, att när herr
statsrådet gör gällande, att han med detta sitt telegram icke ville något annat
än klargöra för den stackars landsfiskalen, som han icke kände och icke hade
något att göra med, sin personliga uppfattning örn hur han borde handla, så
visade sig dock, herr talman, mina damer och herrar, detta ingripande få en
helt annan verkan, ty landsfiskalen och även länsstyrelsen, när den sent omsider
fick reda på det, ha i telegrammet sett en order och inställt vidare åt -

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
gärder mot ifrågavarande utlänning. Och om telefon skall tagas i anspråk
för sådana ändamål som ifrågavarande, tror jag det är önskvärt, att telefonförbindelsen
med kanslihuset icke för mycket tages i anspråk.

Vidare säger herr statsrådet i sitt sista anförande, att han bestrider, att han
handlat mot gällande lag. Då tillåter jag mig fråga — kanske någon av hans
partivänner vill svara, när han icke själv är närvarande i kammaren — var
det står i gällande lag, att socialministern har rätt att ingripa i ett ärende på
ett stadium som detta och med en order som denna. Jag för min del känner
icke till någon sådan bestämmelse i lagen. Och jag tror, att vi nog också alla
äro överens därom, att örn något ingripande här skall ske, så skall det ske icke
av socialministern utan av justitieministern, som har att handlägga ärenden
av den art, som det här är fråga örn. Och skola vi ha en utvidgad asylrätt,
som herr Möller talade örn, så är det icke för mycket begärt, att asylrätten
medgives efter föredragning inför Kungl. Maj :t och av den departementschef,
som har med ärendet att göra.

Vidare sade herr Hallén, att reservanterna icke sagt, att socialministern
handlat så, att han icke förtjänade en anmärkning, och så citerade herr vice
ordföranden en rad i reservanternas uttalande. Det har här tidigare i dag
talats om citerandets konst. Uppenbarligen brister det i den på flera håll. Jag
skall nu be att få läsa upp en passus ur reservationen, så få vi höra, vad kammarens
ledamöter anse, att den betyder: »Vi ha icke kunnat anse, att socialministern,
då han i detta fall för hävdande av asylrätten personligt sänt landsfiskalen
ett telegram, förfarit på sådant sätt, att något skäl till anmärkning
föreligger.» Jag undrar, örn icke detta uttalande stämmer precis med vad jag
i mitt första anförande framhöll, och jag konstaterar nu endast, att reservanterna
äro mera konungska än konungen själv.

Herr Persson i Trången: Herr talman! Jag har inom konstitutionsutskottet
biträtt anmärkningen på denna punkt, och det har jag huvudsakligen gjort
på grund därav, att jag är övertygad örn att det telegram, som socialministern
skickade till landsfiskalen, hade den effekt, att ärendet icke från landsfiskalens
sida behandlades på sätt som eljest skulle ha skett.

Nu har här sagts, att det inte skulle finnas skäl för en anmärkning i detta
fall men jag vill åberopa, att socialministern själv finner, att det funnits anledning
för utskottet att göra ett påpekande i detta fall. Därmed är väl också,
såvitt jag förstår, konstaterat, att skäl förelåg för utskottet att göra den anmärkning
som gjorts. Och jag förundrar mig i viss mån över att reservanterna
kunna gå in för att inga skäl förelågo. Det är väl alldeles uteslutet,
att en landsfiskal, som får ett telegram från ett statsråd, icke skulle åtlyda
vad som där sägs. Det har övertygat mig om att ärendet blivit i någon mån
fördröjt och att det därför skulle finnas skäl för konstitutionsutskottet att
anmäla detta. Så länge konstitutionsutskottet har denna granskningsrätt, bör
man nämligen icke förevita det, att det kommer med anmärkningar, och det
är endast fråga örn i vad mån det kan vara av graverande art. Jag vill icke
säga, att detta är någon ofantligt stor fråga, men det är en formell fråga, som
måste upptagas. Och jag tycker, att sedan socialministern erkänt, att anledning
till anmärkning förelegat, och han beklagat, att han skickat telegrammet,
ytterligare diskussion i frågan är överflödig.

Jag biträder förslaget, att anmärkningen lägges till handlingarna.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Denna fråga har blottat, hur det står
till och hur förhållandevis rättslösa de politiska fångarna äro här i landet.
Här har nu förekommit den situationen, att regeringen anser, att Schuster är

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
en politisk flykting och, såvitt jag förstår, är även konstitutionsutskottet enigt
därom, alldenstund det icke i anledning av att regeringen utfärdat främlingspass
gjort anmärkning. Det måste innebära, att konstitutionsutskottet är enigt
därom, att Schuster är en politisk flykting. Det föreligger alltså det läget, att
den part i frågan, nämligen landsfiskalen, som hävdat en motsatt uppfattning,
en uppfattning, som underkänts av regeringen och konstitutionsutskottet, nu
skall kanoniseras genom ett beslut i enlighet med konstitutionsutskottets majoritets
förslag.

Frågan har vidare blottat en annan och mycket anmärkningsvärdare sak.
Fallet Schuster är självfallet, såsom det behandlats, ett undantagsfall, men vad
är det eljest, som talar mot att det mycket ofta förekommer en liknande historia,
där en politisk flykting kommer till Sverige utan pass, utan legitimationshandlingar,
som han självfallet inte kan få tag i, och då är i händerna på en
landsfiskal, som efter rent godtycke avgör, om han är en politisk flykting eller
ej. Vad har man för garantier för närvarande för att de, som skola handlägga
sådana ärenden, skola kunna ge ett någorlunda rättvist omdöme eller utlåtande?
Det finnes flera exempel — jag vill bara påminna örn fallet Tominen
i fjol — på att en landsfiskal icke visat sig vara kapabel att avgöra sådana
frågor. Det ligger faktiskt så till, att det är i deras hand, som avgörandet ligger,
örn vederbörande skall behandlas såsom politisk flykting eller ej. Och
det är rena undantaget, att ett statsråd ingriper och förhindrar, att människor
skickas till det öde, som väntar dem i Tyskland, ett öde, som icke torde vara
någon i riksdagen obekant.

Med hänsyn till det måste man fråga sig, vad egentligen herr Lundqvists
avsikt är med hans attack. Jag kan för min del bara ge ett svar, nämligen
att han vill animera landsfiskalerna och dessa herrar, som använda sina positioner
för att lämna ut politiska flyktingar till Tyskland, till att fortsätta
denna trafik.

Jag ber, herr talman, att få på denna punkt yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr Vougt: Herr talman! Jag begärde endast ordet för att säga, att herr
Perssons i Trången anförande styrkte mig i att majoriteten icke har klart för
sig, hur landsfiskalerna i de olika fallen skola förfara. Låt oss betrakta saken
med fullständigt bortseende ifrån det faktum, att statsrådet bibragtes den uppfattningen,
att detta ärende var ett avvisningsfall. Flyktingen får ett föreläggande
av polismyndigheten att inom fyra dagar lämna riket. Örn han icke
gör det har polismyndigheten att till K. B. anmäla, att utlänningen icke lytt
hans föreläggande utan alltjämt är kvar i riket. Den här ifrågavarande landsfiskalen
förfar också på detta sätt. Men den enda avvikelsen från det normala
med hänsyn till hans handläggning av frågan är, att han, till sin anmälan örn
utlänningens kvarstannande, fogar även uppgiften, att han emottagit ett telegram
från socialministern.

Härmed var överläggningen slutad. Kammaren beslöt lägga punkten till
handlingarna.

Under punkten 4) hade utskottet gjort anmärkning mot chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, rörande ett i protokoll över socialärenden den
15 december 1933 på föredragning och hemställan av denne fattat beslut i anledning
av^klagomål över vissa av statens arbetslöshetskommission i samband
med den då pågående konflikten inom byggnadsindustrien meddelade bestämmelser.

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Vid denna punkt hade reservationer avgivits

av herr Reuterskiöld, som ansett sig icke böra biträda anmärkningsbeslutet;
samt

av herrar Strömberg, Oscar Gottfrid Karlsson, Källman, Västberg, Andersson
i Igelboda, Fast, Vougt, Nordström och Törnkvist i Bjuv, vilka jämväl
förklarat sig icke kunna biträda utskottets beslut om anmärkning i förevarande
punkt.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
framgår av konstitutionsutskottets utlåtande, att här föreligger en anmärkning,
tillkommen med lottens hjälp, mot undertecknad, därför att jag tillstyrkt
Kungl. Maj:t ett visst beslut rörande de s. k. konfliktdirektiven för arbetslöshetshjälpen.
Konstitutionsutskottet förklarar, att Kungl. Majlis beslut står
icke i god överensstämmelse med grunderna för konfliktdirektiven. Beslutet
innefattade en allmän tolkning av direktiven och var påtagligen av beskaffenhet
att medverka till förlängningg av en pågående arbetskonflikt. Beslutet
har vidare varit ägnat att leda till skada för viktiga samhällsintressen, och det
borde därför hava varit föredragande departementschefen angeläget att icke
tillstyrka Kungl. Maj:t att fatta förevarande principiellt betydelsefulla
beslut.

Vad konfliktdirektiven angår, så äro de formulerade på följande sätt. Örn
en person blir arbetslös i anledning av en konflikt, skall han utestängas från
arbetslöshetshjälp, örn det kan antagas, att utgången av konflikten, i vilken
han icke är direkt indragen, kan påverka hans egna löne- och anställningsvillkor.
Det står vidare i själva utskottsutlåtandet, att denna s. k. sekundära arbetslöshet
icke får hava för löst sammanhang med den konflikten. Jag skall
kanske citera det ordagrant. Det står: »Å andra sidan måste noga tillses, att
regeln icke åberopas i sådana fall, då intressegemenskapen endast är av mindre
betydelse eller av sekundär beskaffenhet.»

Vad är det nu, som hänt i det tolkningsbeslut eller rättare den anvisning, som
regeringen har givit arbetslöshetskommissionen vid tillämpningen av de nya
konfliktdirektiven från i fjol? Det pågick en byggnadskonst!. I överensstämmelse
med förut gällande direktiv avstängdes alla arbetslösa på grund av
att de tillhörde ett fack, som var indraget i konflikten, till den 1 april. Efter
riksdagens beslut förklarade kommissionen emellertid, att sådana personer, som
voro arbetslösa redan före den 1 april, skulle kunna komma i åtnjutande av
arbetslöshetshjälp. Jag vill påpeka, att det var ett principbeslut i överensstämmelse
med direktiven. Några större verkningar kunde det till en början
icke få, därför att det skulle tillämpas ett dispensförfarande i alla fall för
samtliga arbetargrupper detta omfattade.

Beträffande vissa kategorier av arbetare, plåtslagare och rörarbetare, hade
kommissionen redan tidigare sagt, att de personer, som mera som vanligt hade
sysselsättning på verkstäder, skulle icke avstängas annat än från arbetslöshetshjälp,
utan de skulle hela tiden ha sin rätt till dispens. Under byggnadskonflikten
utbröt det också konflikt inom målarfacket. Inom målarfacket slöts
det emellertid en uppgörelse någon gång på hösten i fjol, jag erinrar mig icke
datum. Den uppgörelsen gällde ett nytt avtal, och det nya avtalet skulle räcka
till den 1 april 1935. Det var ett avtal, slutet för två år, fastän det i den praktiska
tillämpningen icke kom att verka under mera än ett och ett halvt år.
Sedan detta beslut hade fattats, besvärade man sig från måleriarbetareorganisationens
sida hos Kungl. Maj! över att man fortfarande skulle vara utestängd

Nr 28.

Onsdagen dea 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
från arbetslöshetshjälp. Kungl. Majit ansåg då, att måleriarbetarnas anställnings-
och lönevillkor icke kunde komma att påverkas av uppgörelsen i byggnadskonflikten.
Det kunde endast ske under den förutsättningen, att byggnadskonflikten
skulle räcka till efter eller närheten av den 1 april 1935. Och
även örn man såsom jag —• det kan jag lugnt säga nu — trodde, att byggnadskonflikten
skulle räcka ett år ungefär, såsom också blev fallet, så gällde måleriavtalet
ett år längre tid, och därför kunde icke måleriarbetarnas löne- och
arbetsvillkor komma att påverkas av den allmänna uppgörelsen i byggnadskonflikten.
Jag säger, att i själva verket voro förhållandena omvända. Uppgörelsen
i målerikonflikten kunde påverka den allmänna uppgörelsen i byggnadskonflikten,
men det är omöjligt att göra den konstruktionen, att uppgörelsen
i byggnadskonflikten skulle kunna påverka villkoren i målarfacket.
Rent sakligt låg det så till, att uppgörelsen i målarfacket var väsentligt förmånligare
än den, som de andra arbetarna kunde genomföra ett halvt år senare
för sin del. För min del kan jag således icke erkänna, att det i direktiven förutsatta
sammanhanget mellan avtalsförhållandena i målarfacket och de övriga
byggnadsfacken bestod, när regeringen fattade sitt beslut. Låt oss föreställa
oss, att måleriavtalet icke träffats för två år utan tre år. Skulle man då också
ha gjort gällande, att här förelåg ett korrespondensförhållande mellan de olika
fackens uppgörelser, så att den ena skulle ha påverkat den andra? Det skulle
betyda, att man överhuvud taget icke skulle tillåta arbetslöshetshjälp att utgå
i något fall, oavsett hur långt avtalet vore, örn det i en gren av byggnadsverksamheten
fanns kvar en avtalstvist. Verkningarna skulle med andra ord sträcka
sig hur långt som helst och under hela tiden skulle konfliktdirektiven icke
komma att i praktiken bliva iakttagna.

Vad den övriga delen av det klandrade beslutet beträffar, betyder regeringens
föreskrift om tillämpningen ingenting annat, än att rörarbetare och plåtslagare,
som gingo i reparationsarbete, vid vilket andra byggnadsarbetare icke behövde
anlitas, skulle bli jämställda med sådana rörarbetare och plåtslageriarbetare,
som arbetade på verkstad. Jag gjorde mig mycket noga underrättad, innan
beslutet fattades, örn hur det gick till vid indragning av rörledningar i en fastighet.
Jag frågade, örn icke — när ett hål skall slås i väggen eller ett hål
skall stoppas till — byggnadsarbetare komma att göra anspråk på att få utföra
det arbetet eller om de faktiskt komma att engageras för detta arbete.
Jag fick då det bestämda svaret, att sådana reparationsarbeten, som ha sammanhang
med rör dragningar, utföras av rörledningsarbetarna själva. Observera
att kommissionen själv sagt, att de rörarbetare, som arbeta vid verkstäderna,
ha icke med konflikten att skaffa och att de icke skola ha arbetslöshetshjälp
dispensvägen. Det finnes andra kategorier, som arbeta under precis samma
förhållanden, vilkas arbetslöshetsförhållanden icke äro beroende av byggnadskonflikten.

Då säger regeringen, att dispensförfarandet bör kunna utsträckas till dem.
De befinna sig i samma läge som de arbetare, vilka redan ha dispens. Det
är klart, att det ej kan gälla andra än sådana, som draga in rörledningar i
gamla fastigheter, ej sådana, som draga, in rörledningar i nya fastigheter. Det
är vad beslutet i sak innebär. Då frågar jag: Är det någon som helst anledning
att göra en skilsmäsa mellan dem, som kunna bli dispenserade till
arbetslöshetshjälp, och dem som ej kunna bli det, i fråga örn husbyggnader?
Är det ej riktigt att i stället göra skillnad, där arbetslösheten sammanhänger
med konflikten, och där den ej gör det utan beror på den allmänna depressionen?
Hade jag fått besked, att lagningarna efter rörarbete skola verkställas
av murare, hade denna i och för sig obetydliga utsträckning av dispensförfarandet
ej ägt rum. Jag måste begära, att man från konstitutionsutskottets

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
sida icke nöjer sig nied ett naket påstående, att detta ej står i överensstämmelse
med grunderna för direktiven och hävdar i stället, att detta är den
fullkomligt riktiga och korrekta tolkningen av de direktiv, som fastställdes
vid 1933 års riksdag.

Jag bestrider ytterligare, att man har rätt att fälla det omdömet, att det
sålunda fattade beslutet av Kungl. Maj:t skulle vara av beskaffenhet att
medverka till en förlängning av den pågående byggnadskonflikten. Deras
arbetslöshet hade ej med konflikten att skaffa. Vad måleriarbetarna särskilt
beträffar, anser jag, att det psykologiska sammanhanget, sedan de fått
sin avtalsfråga klarad, bestod däri, att örn de överhuvud skulle ha intresse
i någon riktning beträffande byggnadskonflikten, så var det att få den ur
världen snarast möjligt. Det var nämligen enda förutsättningen för att de
måleriarbetare, som arbetade inom byggnadsindustrien, skulle få någon nytta
av det nya avtalet och få arbete enligt dess grunder.

Jag måste för min del säga, att denna anmärkning är fullständigt obefogad,
och att det är en anmärkning av klart politisk natur och ingenting
annat. Måhända är det så, att en del ej så mycket ogilla den tolkning av
direktiven, som vi tillåtit oss, utan hela det beslut, som riksdagen i detta
sammanhang fattade år 1933. Nu vill jag säga, att anmärkningens vikt ur
den synpunkt, man brukar lägga på konstitutionsutskottets anmärkningar, är
ej så stor här som i allmänhet, eftersom lotten måhända kunnat falla på annat
sätt. Då hade det ej förelegat någon anmärkning.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Herr socialministern fäste synnerligt
avseende vid, att det är lotten, som varit avgörande i detta fall. Jag
tycker, att man skulle kunna lia andra bedömningsgrunder för en anmärkning.
Det beror ju på, i vilket förhållande man står till lyckans gudinna,
om man vill fästa avgörande vikt därvid. Jag vill fästa socialministerns
uppmärksamhet på, att det finnes en reservation, som är underskriven av
konstitutionsutskottets ordförande. Han delar ej socialministerns uppfattning
örn tolkningen av direktiven, och därför tycker jag, att trösten örn oturen
är ganska klen och svag. Är den trösten tillfredsställande för socialministern,
synes han ej lia så stora anspråk.

När jag först läste direktiven, fann jag — det vill jag erkänna -— att de
äro avfattade så, att de ge utrymme för olika tolkningar. Men vi, som bildat
majoriteten i utskottet, ha varit av den uppfattningen, att socialministerns
tolkning därav ej står i överensstämmelse med direktiven. Vi anse, att arbetslöshetskommissionens
tolkning är riktig. Men vi ha också tagit hänsyn
till, vilken tolkning som bäst tillgodoser samhällsintressena. Det har varit
den väsentliga synpunkten, och då vi haft den uppfattningen, att socialministern
genom sin tolkning ej har iakttagit samhällets intressen, ha vi framställt
anmärkningen. Det har varit huvudmotivet.

Men vi ha sjiilvklart ej underlåtit att göra en undersökning om hur direktiven
rätteligen böra tolkas. Man får då gå till en historisk undersökning,
och man finner då, att den formulering direktiven fingo i fjol är hämtad från
1928 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring. Då får man se efter, vad
de avsågo, som lagen gjorde. Läser jag deras kommentar, kommer jag för
min del alldeles bestämt till det resultatet, att arbetslöshetskommissionens
tolkning är riktig och socialministerns felaktig. 1928 års sakkunniga framhöllo,
att det vid avstängning måste krävas ett påtagligt sammanhang mellan
konflikten och de till följd av densamma arbetslösa. Och så fortsätter
man: »Förutom konfliktens art och omfattning syntes därvid böra komma i
betraktande, hur pass nära den arbetslöse vore bunden vid det konfliktberör -

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ela yrket eller företaget, i vad mån en lokalkonflikt på elen ort, där den arbetslöse
vore bosatt men i annat yrke, kunde hava inflytande på anställningsvillkor
o. s. v.» Tillsyningsmyndigheten skulle bemyndigas att utfärda närmare
bestämmelser. Det heter vidare i kommitténs uttalande: »Här avses således
icke att begränsa verkningarna till sådana arbetare, vilka äro parter i
samma kollektivavtal som de i konflikten direkt indragna.» Den ifrågavarande
regeln skulle kunna komma i tillämpning i flera sådana fall, som när exempelvis.
konflikt inom sågverksindustrien medför arbetslöshet inom pappersmasseindustrien
eller då konflikt med fartygsbefäl, däckspersonal eller maskinpersonal
leder till arbetslöshet för den eller de andra grupperna. Kommittén
exemplifierar även de fall, då avstängning icke bör äga rum. Här avser
kommittén sådana fall, då arbetarna vid visst företag bliva arbetslösa på
grund av att vid arbetskonflikt råvarutillförseln eller krafttillgången stoppats
eller — i det motsatta fallet — då exempelvis avverkning av virke inställes
till följd av genom konflikt minskad åtgång vid träförädlingsverken.

Det framgår tydligt av dessa kommentarer, att man krävde nära samband
och direkt samband, och det är uppenbart, att sambandet är så nära som det
kan vara, när det gäller grupper i arbete inom samma verksamhet, Det var
endast, när arbetslösheten var indirekt orsakad, som man ansåg, att intressegemenskap
ej förelåg, varför avstängning ej då skulle komma i fråga. Detta
framgår ännu tydligare, när man läser vad kommittén säger på ett annat
ställe, där man skiljer på oförvållad arbetslöshet och konfliktskapad arbetslöshet,
•_ att vi här ha att göra med konfliktskapad arbetslöshet, är alldeles
påtagligt.

Jag vill erinra örn, att det hette i förra årets särskilda utskottsbetänkande,
att förutsättningen för arbetslöshetspolitikens rätta handhavande skulle vara
den allmänt erkända principen om statens neutralitet gentemot stridande parter
på arbetsmarknaden. Örn man ser på denna fråga ur synpunkten av denna
princip, kan jag ej komma till annat resultat än att arbetslöshetskommissionen
har rätt och socialministern orätt. Vad socialministern beträffar, är det begripligt,
att han är ganska oförstående på den punkten, därför att han i fjol sade,
att han satte i tvivelsmål, örn den satsen, att staten skall iakttaga neutralitet
på arbetsmarknaden, har någon gripbar mening. Det är därför klart, att han
skall vara oförstående mot de synpunkter, som man anlägger från den sidan,
där man anser, att denna princip skall ovillkorligen tillämpas. Man bör också
fästa avseende vid vad de frisinnade motionärerna i fjol sade, vilka förordade
den formulering, som nu gäller. Det heter i deras motion: »Vi önska så långt
det synes oss förenligt med vitala samhällsintressen tillmötesgå de önskemål,
sorn.på denna punkt med sådan lidelse framförts från det socialdemokratiska
partiet.» Det heter sålunda där: »Så långt det är förenligt med vitala samhällsintressen.
» Det förefaller, som örn socialministern vid en tidigare tidpunkt
rätt förstått vad som avsågs med den nu gällande formuleringen. Han yttrade
nämligen i motiveringen till propositionen örn arbetslöshetsförsäkring i
fjol: »Det är att förmoda, att sakkunnigförslaget år 1928 närmast tagit sikte
på att förhindra en strejkstrategi, som avsåge att vid en planerad strejk kasta
över huvudbördan av understödet från strejkkassorna till arbetslöshetsförsäkringen
och sålunda utnyttja statsunderstödet till att finansiera en strejk.» Så
resonerade socialministern i fortsättningen örn att en sådan strejkstrategi ej
skulle, bli möjlig att genomföra. Han tog som exempel, att det skulle kunna
uppstå en strejk inom textilindustrien, därigenom att vävlagarna lade ned arbetet.
Det förklarade han alldeles omöjligt. Men sedan säger han, att här
kunna arbetsgivarna ingripa genom att anordna lockout, och då löser sig pro -

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
Wernet. Det är uppenbart, att om arbetsgivarna kunna anordna lockout, måste
man förutsätta en närmare gemenskap mellan olika grupper ungefär som mellan
de grupper det här är fråga örn. Jag bär det intrycket, att socialministern
vid ett annat tillfälle var av den meningen, att det fanns ett närmare sammanhang
mellan dessa grupper och byggnadsarbetarna. Jag har läst socialministerns
inlägg i första kammaren, där han klandrades för sitt ingripande i
byggnadskonflikten. Där säger han: »Nu förstår jag, att man anser, att den
lönereduktion som skulle föreslås, borde ha varit smycket längre gående, men
jag vill då fästa uppmärksamheten på, att innan regeringen lade fram sitt
medlingsförslag, hade en av regeringen utsedd särskild förlikningsman lyckats
förmå parterna, både arbetare och arbetsgivare på ett område, som kanske
rätteligen bör räknas till byggnadsverksamheten, att acceptera en lönereduktion,
som var något lägre än den, regeringen föreslog beträffande övriga byggnadsarbetare.
» Det förefaller mig, som örn socialministern då hade vaket sinne
för det mycket nära sammanhanget mellan dessa gruppers ställning i lönehänseende.
Nu menar socialministern, att vad måleriarbetarna beträffar, skulle
den omständigheten, att deras avtal räcker till den 1 april 1935 göra, att de
ej ha något intresse härvidlag eller som det heter i direktiven: »att deras löneoch
anställningsvillkor skäligen icke kunna antagas röna inverkan av konflikten.

Jag vill då fästa uppmärksamheten vid vad två herrar i arbetslöshetskommissionen,
nämligen Paues och Carell, anfört i ett särskilt yttrande: »Bortsett
från att en uppgörelse i den av konflikten berörda industrien väl kan påverka
löneläget inom dessa grupper jämväl under avtalstiden, kan man alltid tänka
sig, att en av berörda uppgörelse föranledd lönejustering kommer till stånd
vid en blivande avtalsrörelse inom ifrågavarande yrkesgrupper.»

Av dessa och andra uttalanden har jag kommit till den bestämda uppfattningen,
att här har socialministern icke tolkat direktiven så, som de avsågo,
vilka formulerat dem.

Örn jag ej är illa underrättad, har den man, som stod bakom den frisinnade
motionen i fjol, herr Sam Larsson i första kammaren, vid debatten där i dag
uttalat samma mening, och det förefaller, som örn hans uttalande vore förtjänt
av särskilt vitsord.

Jag erinrar om, att en av dem, som biträdde uppgörelsen i fjol, nämligen
herr K. G. Westman i första kammaren, meddelade, att han anslutit sig till
herr Sam Larssons formulering. Han fäste särskilt uppmärksamheten vid ett
uttalande av utskottet, varuti detta framhöll, »att ledningen av arbetarnas fackliga
sammanslutningar skulle låta sig angeläget vara att förebygga sådana
stridsmetoder, som med rätta skulle anses innebära ett missbruk av den sålunda
förordade regeln». För egen del hade herr Westman det förtroendet, att
ledningen av arbetarnas fackliga sammanslutningar icke skulle använda hjälpverksamheten
eller det stöd, som staten lämnar, till fackföreningspolitiska
syften.

Socialministern har med energi bestritt, att hams tolkning skulle på något
sätt ha inverkat på byggnadskonfliktens längd. Det är naturligtvis en omdömesfråga,
som man kan diskutera i det oändliga. Meni jag har talat vid personer,
som nära följt denna konflikt, vilka uttalat den bestämda uppfattningen,
att detta och åtskilligt annat medverkat till att förlänga konflikten. Vi skola
komma ihåg, att när tolkningen gjordes, befann sig konflikten i ett kritiskt
läge, och varje åtgärd, som kunde vara till gagn flir arbetarparten, uppmuntrade
den till att göra konflikten längre än annars blivit fallet. Det är den uppfattning.
man hyser från det hållet, oell de skill, man anfört till stöd för den,
jag har funnit välgrundade. Jag medger, att skall man gå in på en detalj -

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
granskning, som socialministern inbjöd till, blir det en förvirrad diskussion,
där det är svårt att få några hållpunkter för omdömet.

Att åtgärden ute i landet på många håll uppfattats som ett partitagande,
har jag kunnat konstatera. När man i arbetslöshetskommittéerna, skulle tilllämpa
bestämmelserna, uppstodo många strider, därför att de borgerliga ledamöterna
funno det stridande mot rättskänslan, att bestämmelserna skulle lända
till efterrättelse. Där nödgades man göra avstängning av arbetargrupper,
som voro i större behov av hjälp än dessa byggnadsarbetare och målare. Men
det kom ut order från fackföreningsledningens sida, att man skulle påkalla
tillämpning av dispensförfarandet, och man lyckades genomföra sina önskemål
på många håll. Jag måste säga socialministern, att här har man kunnat
finna en verkligt gripbar realitet i innebörden av satsen örn samhällets plikt
att iakttaga neutralitet i arbetskonflikterna. Det tillkommer regeringen och
speciellt socialministern att tillvarataga samhällets intressen därvidlag. Man
kan se exempel på, vart utvecklingen leder, när man ej gör det. Jag tänker på
andra länder, t. ex. Italien och Tyskland, där man tvingats att skapa ett korporativt
system. Det blir följden, när de, som sitta i ledande ställning, ej tillvarataga
samhällsintresset. Det bör vara möjligt även för socialistiska ministrar
att se dessa frågor ur satnhällets synpunkt. Jag kan till belysning härav
taga ett exempel från Danmark så färskt som för en vecka sedan. Där höll på
att uppstå en slakterikonflikt, som skulle fått allvarliga verkningar för landets
ekonomiska intressen. Den hade skadat exporten och vållat stora förluster
för jordbruket. Då ingrep den socialdemokratiske statsministern snabbt
och vände sig till folketinget och landstinget med förslag örn obligatorisk skiljedom,
och han fick stöd av alla partier utom av kommunisterna och rättspartiet.
Herr Stauning yttrade några ord, som jag rekommenderar till statsrådets
begrundan: »Det kan förnuftigtvis icke överlämnas till tillfälliga grupper
i befolkningen att förrycka landets produktion och ekonomi. Det är nödvändigt,
att alla. delar av befolkningen tillägna sig tidens allvar och lära sig, att
man måste visa hänsyn till samhällets intressen, som också äro deras egna intressen.
Att få produktion, transport och handel lamslagna på grund av mindre
oöverensstämmelser är särdeles farligt, ty det drabbar alla i samhället och
motverkar det arbete, som i övrigt är gjort och framdeles göres för att få sysselsättningen
ökad och de ekonomiska villkor förbättrade, under vilka befolkningen
lever.» .Tidningar av skilda läger betygade sin erkänsla för denna den
socialdemokratiska regeringens åtgärd.

Socialministern bestred i slutet av sitt anförande med sådan energi, att utskottet
haft fog för sin anmärkning, att jag är rädd för, att han är föga mottaglig
för de synpunkter, som den danske statsministern utvecklat.

Jag har emellertid ej av socialministerns anförande blivit övertygad, att
anmärkningen är obefogad, utan tvärtom stärkts i den uppfattningen, att utskottet
haft starka skäl att framföra den.

Jag hemställer, herr talman, att anmärkningen lägges till handlingarna.

. Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Jag skall omedelbart
tillåta mig en, som jag hoppas, ganska kort replik. Den domedagspredikan,
vartill herr Björck utformade slutet av sitt anförande, tycker jag var mycket
litet på sin plats i detta sammanhang. Att den omständigheten, att måleriarbetarna
kunde erhålla dispens att få arbetslöshetshjälp, skulle få så fruktansvärda
verkningar, att de voro jämförliga exempelvis med den stora sjöman.
sstrejken i Danmark med de ganska våldsamma uppträdena, har jag uppriktigt
sagt svårt att förstå. Jag tror icke det är ett malplacerat råd, om

Onsdagen den 25 april f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
jag uppmanar herr Björck att försöka bevara sitt, såvitt jag kunnat finna,
eljest goda proportionssinne.

Vad är det som har hänt? Jo, sedan målerikonflikten gjorts upp — det
är uppenbart, att man vill föra de andra grupperna, rörarbetare och plåtslagare,
ur stridslinjen — är det enda som har hänt det, att regeringen ansåg
sig kunna tillämpa sin dispensrätt, dock icke så att alla måleriarbetare skulle
få arbetslöshetshjälp. Endast efter det arbetslöshetskommissionen i varje
särskilt fall hade prövat de lokala kommittéernas framställningar örn dispens
åt målare, kunde sådan dispens beviljas, för övrigt i den omfattning, som kommissionen
själv fann för gott, naturligtvis med bibehållen besvärsrätt för vederbörande
lokalkommittéer. Det är det enda, som egentligen har hänt. Jag
bestrider naturligtvis icke, att man kan göra gällande, att måleriarbetarna i
stort sett skulle tillhöra byggnadsfacket. Jag bestrider icke alls, att de på
det sättet tillhöra byggnadsarbetargruppen, men vad jag bestrider är, att detta
beslut örn arbetslöshetshjälp skulle kunna förlänga konflikten inom byggnadsfacket.
Jag upprepar ännu en gång, att örn måleriarbetarna hade något intresse
av byggnadsstriden, så var det, sedan de själva fått uppgjort, att så
snabbt som möjligt komma i arbete igen och följaktligen att få byggnadskonflikten
i allmänhet uppgjord. Så måste det psykologiska sammanhanget vara.
Att de skulle kunna vara intresserade av en förfärligt utdragen och långvarig
konflikt, kan jag icke förstå. Jag skulle kunna ha förstått herr Björck, om
han hade sagt, att uppgörelsen i målarfacket var olycklig och förlängde krisen,
därför att den gav de andra byggnadsarbetarna förhoppningar om att kunna
få bättre löner än som föreslagits både av regeringen och av förlikningskommissionen.
Även regeringens förslag, som avlämnades efter uppgörelsen i
målerikonflikten, innebar större reduktioner av lönerna än den vederbörande
förlikningsman föreslog och fick målarmästarna att acceptera. Någon annan
inverkan kunde det emellertid icke ha, och beslutet om arbetslöshetshjälp har
därför icke heller haft något inflytande.

Jag kan gå så långt, att jag gör det medgivandet, att örn måleriarbetarna
hade gjort upp ett ettårsavtal, så att avtalet hade utlöpt den 1 april 1934,
skulle det ha funnits fog för anmärkning, ifall regeringen då hade fattat
samma beslut som nu. Det tror jag icke kommit att ske, eftersom jag ansåg
mig redan sommaren i fjol kunna utgå ifrån, att byggnadskonflikten skulle
räcka ett år, icke på grund av uppgifter från arbetarnas sida utan på grund
av uppgifter från helt annat håll, där man var inställd på att konflikten skulle
ta slut först efter ett år, som den också gjorde. Det hade måleriarbetarna
på sätt och vis ingenting att göra med och ännu mindre detta beslut örn att
måleriarbetarna skulle kunna dispenseras enligt de nya konfliktdirektiven.

Det är vad jag har att säga. Jag förmodar, när herr Björck här talar om
samhällsintresset, att hela hans polemik egentligen är en polemik emot fjolårets
beslut och icke mot regeringens tolkning av samma beslut, och det kan
jag ju förstå, eftersom herr Björck Ilar tillhört de ivrigaste agitatorerna mot
detta beslut vid 1933 års riksdag. Vad samhällsintresset beträffar, antar
jag, att herr Björck icke kommer att kunna vara överens med mig örn hur vår
arbetslöshetshjälp skall vara beskaffad och om hur samhällsintresset i det
hänseendet tillgodoses. Vi lia icke kunnat bli överens förut, och vi lära icke
bli överens om det i dag, och jag misströstar örn huruvida vi skola bli överens
om det senare. Det skulle ju vara önskvärt, att vi kunde bli det, men det är
som sagt icke stor sannolikhet för det.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Då herr Björck med sådan patos
talade örn samhällsnyttan, vill jag på det bestämdaste bestrida, att han ensam

Nr 28.

Onsdagen den 25 april f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
kan bedöma vad som för samhället är det nyttigaste i ett fall sådant som detta.
Jag vill tilltro mig att också lia någon möjlighet att bedöma vad som kan
vara ur samhällets synpunkt det bästa, och jag tror också, att regeringen skall
lia rätt att bedöma vad som för samhället är bäst. Det är icke alla gånger,
samhällsintresset sammanfaller med vad som måhända ur arbetsgivarsynpunkt
kan anses vara det bästa.

Vad är det nu, som regeringen i det föreliggande fallet har gjort? Jag
tror det vore skäl att efter herr Björcks anförande något återföra tanken på
regeringens beslut i denna fråga. Jag fruktar nämligen, att den, som icke
närmare har studerat detta beslut, måste av herr Björcks anförande fått den
uppfattningen, att det innebär något helt annat än vad det i verkligheten gör.
Regeringen har i sitt beslut endast erinrat därom, att avtal var gällande för
målarfacket intill den 1 april 1935, och har vidare tillagt, att med hänsyn
därtill kunde det ej skäligen anses, att målarnas lönevillkor kunde påverkas
av en uppgörelse i byggnadskonflikten. Detta faktum har ju ytterligare understrukits
°av herr socialministern på ett sätt, att jag knappast behöver beröra
den frågan ytterligare.

Man kan givetvis säga, som de två reservanterna i arbetslöshetskommissionen,
vilka herr Björck citerade, att när målarnas avtal utlöper den 1 april
1935, kunna lönevillkoren även för dem påverkas av den allmänna uppgörelse,
som kommer att träffas i byggnadskonflikten. Det är ju visserligen sant,
men förlåt herr Björck, det påminner något örn historien örn flickan, som
blev ledsen över att katten tittade på henne, »när vi få en katt». Det är ju
åtskillig tid kvar, innan detta avtal utlöper för målarfacket, och vilka förhållanden
som då äro rådande och som kunna påverka lönenivån är ju rätt svårt
att nu kunna bedöma. Det är klart, att drar man ut detta i alla sina konsekvenser,
så torde man kunna påvisa, att varje arbetargrupps lönenivå kommer
att påverkas av lönenivån inom byggnadsfacket, därför att det råder ju ett
samband mellan löneläget inom alla fack och yrken. Det torde icke kunna
bestridas. Så långt vill väl dock icke ens herr Björck gå, ty det skulle ju
betyda^ att alla arbetare skulle avstängas från understöd, då en allmän konflikt
pågår inom ett visst yrke.

Beträffande den andra saken, som regeringen påpekar i sitt beslut — det
gäller arbetslösa rörarbetare samt bleck- och plåtslageriarbetare — har herr
Björck i sitt anförande icke gjort gällande, att deras löneförhållanden skulle,
i vidare^ mån än som dessa arbetare äro sysselsatta inom byggnadsfacket,
kunna påverkas av en uppgörelse inom dessa fack. Vad regeringen rörande
dessa arbetare sagt är endast, att »den rådande arbetslösheten inom dessa fack
kan antagas vara föranledd av byggnadskonflikten endast i viss omfattning,
bestämd med hänsyn till den proportion, vari arbetare tillhörande dessa fack
sedvanligen sysselsättas vid nybyggnad ävensom vid sådana reparationer, som
kräva medverkan av byggnadsarbetare, hörande till de i byggnadskonflikten
direkt indragna arbetargrupperna». Jag tror, att detta är ett faktum, som
ingen gärna kan bestrida riktigheten av, och regeringens beslut innebär ingenting
annat än att arbetslöshetskommissionen vid tillämpningen av arbetsiöshetsdirektiven
och vid tillämpningen av dispensförfarandet skall taga behörig
hänsyn till dessa fackliga förhållanden, som regeringen påtalat.

Jag kan för min del icke på något sätt av herr Björcks anförande få någon
bättre vägledning än av utskottets uttalande för bedömande av i vilket hänseende
regeringens beslut skulle vara stridande mot de av riksdagen fattade
besluten i direktivfrågan. Att herr Björck anser detta regeringens beslut icke
stå i överensstämmelse med samhällsnyttan, kan jag mycket väl förstå, men
herr Björck anser heller icke, att de av förra årets riksdag fastställda direk -

Onsdagen den 25 april £. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tiven stå i överensstämmelse med samhällsnyttan, och under sådana förhållanden
kan knappast denna hans uppfattning åberopas såsom bevis för att regeringen
tolkat direktiven på felaktigt sätt, ty huru än regeringen tolkar dessa
direktiv, förmodar jag, att herr Björck anser, att den politik, som regeringen
för i arbetslöshetsfrågan, står i strid med samhällsnyttan, därför att själva
grunderna enligt herr Björcks uppfattning strida mot denna samhällsnytta.

Ja, det torde icke vara för mig så stor anledning att ytterligare uppehålla
mig vid denna fråga. Statsrådet och chefen för socialdepartementet har klarlagt
densamma på ett sådant sätt, att det icke borde behövas någon ytterligare
utläggning av den. I likhet med herr Björck är jag fullt på det klara med
att det finns inga förutsättningar för att herr Björck och jag skola kunna mötas
i förståelse på denna punkt. Våra uppfattningar rörande förhållandena
på arbetsmarknaden äro helt säkert så skilda, att det icke finns några föreningspunkter
dem emellan. Vi lära nog alltid komma att ha delade meningar
rörande tillämpningen av grunderna för denna hjälp åt de arbetslösa. Jag
finner, som sagt, för min del, att regeringens beslut är i full överensstämmelse
med riksdagens direktiv och — vad som för mig är ännu viktigare — i full
överensstämmelse med vad sunda förnuftet säger och vad som arbetslöshetskommittéerna
i de olika bygderna även anse, oavsett vilken politisk inställning
dessa arbetslöshetskommittéer än ha. Jag tror, att dessa arbetslöshetskommittéer
äro fullt nöjda med den tolkning, regeringen givit, ty därigenom
har det beretts dessa kommittéer större möjlighet än, vad arbetslöshetskommissionens
snäva tolkning innebär, att försöka laga efter lägenhet och lämna hjälp,
där hjälp bäst behövs.

Då herr Björck sade, att denna tolkning från regeringens sida medfört, att
vissa arbetslöshetskommittéer måst lämna hjälp till sådana måleriarbetare, som
icke voro i så stort behov av hjälp, som andra arbetare, vilka kommittéerna
måst avstänga, kan jag icke förstå detta resonemang. Det är icke så, att varken
regeringens beslut eller arbetslöshetskommissionens direktiv ålägga de
olika kommittéerna att ge hjälp till den eller den personen eller den eller den
kategorien av yrkesutövare, utan regeringens beslut innebär endast rätt för
kommissionen att medge dispens för vissa arbetare, i detta fall målare samt i
viss utsträckning rörarbetare samt bleck- och plåtslageriarbetare, och att medge
arbetslöshetskommittéerna i bygderna rätt att, där skäl till lämnande av
understöd förefinns, lämna sådant understöd jämväl till dessa kategorier arbetslösa.
Arbetslöshetskommittéerna skola givetvis i varje fall lämna hjälp,
där hjälp bäst behövs, och vi veta ju, att endast hälften, ja kanske mindre än
hälften av de arbetslösa erhålla hjälp med bidrag av statsmedel. Under sådana
förhållanden ha ju de olika kommittéerna möjligheter att ge hjälp, där
hjälp bäst behövs.

För min del har jag tolkat denna anmärkning, där man icke beflitat sig örn
att anföra något enda skäl för sin ståndpunkt, endast på det sättet, att man
vill upphöja arbetslöshetskommissionen till någon sorts ofelbar institution, vars
beslut och handlingar under inga förhållanden få klandras eller ändras. Jag
tror emellertid, att denna arbetslöshetskommission lider av samma brister som
alla dödliga, och att även den kan begå fel och tolka givna bestämmelser felaktigt.
Denna statsmyndighet lär väl få finna sig i att bli behandlad som
andra statsmyndigheter och ämbetsverk av olika slag, vilka rätt så ofta få
finna sig i att regeringen korrigerar beslut, som av dem fattats, och ger direktiv
av helt annan art än vad dessa myndigheter ansett vara de riktiga. Jag
har aldrig hört någon egentlig protest däremot, utan man finner det helt naturligt,
att avgörandet i sista hand skall ligga hos den högsta myndigheten i

Andra kammarens protokoll 1934. Nr 28. 5

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Ang. granskning
av
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
landet, nämligen regeringen, och jag tror icke, att dessa arbetslöshetsfrågor
böra undantagas från den allmänna regeln, att regeringen äger att pröva riktigheten
av de beslut, till vilka underordnade myndigheter kommit, och även
rätt att justera deras beslut, ifall regeringen finner dem oriktiga.

Herr talman! Jag hemställer, att anmärkningen måtte läggas till handlingarna.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt lägga punkten till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande memorial
samt övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.35 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 25 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Herr

talmannen anmälde till fortsatt handläggning konstitutionsutskottets
memorial, nr 11, angående granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets anmälningar jämlikt § 107 regeringsformen.

Punkten 5).

Utskottet hade i denna punkt funnit vissa uti protokoll över ecklesiastikärenden
omförmälda regeringsbeslut rörande ansökningar dels av lärjungar,
vilka underkänts i studentexamen, örn erhållande av förklaring att hava undergått
godkänd sådan examen, dels ock av lärjungar, vilka underkänts i skriftliga
proven för studentexamen, örn erhållande av rätt att avlägga muntliga
prov för studentexamen vara av beskaffenhet, att utskottet ansett sig böra göra
anmärkning mot statsrådet Engberg dels såsom föredragande departementschef,
dels ock såsom ledamot av tillförordnad regering, som haft att pröva vissa
av förevarande dispenser, samt mot övriga ledamöter av samma tillförordnade
regering, statsministern Hansson samt statsråden Schlyter och Vennerström.

Vid denna punkt voro fogade reservationer

av herrar Hallén, Strömberg, Oscar Gottfrid Karlsson, Sandegård, Källman,
Borg, Fast och Vougt, vilka ansett, att utskottet i stället för att göra anmärkning
mot vederbörande statsråd enligt § 107 regeringsformen bort i ingressen till
årets dechargememorial för riksdagen erinra vad vid fjolårets riksdag i liknande
sammanhang förekommit;

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

av herr Pehrsson i Göteborg; samt

av herr Svensson i Landskrona.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr tal man,

mina herrar! Under den föredragna punkten har konstitutionsutskottet
ansett sig böra göra anmälan enligt 107 §, därför att jag såsom ledamot av
tillförordnad regering varit med örn att bifalla vissa ansökningar örn godkännande
av underkända studentexamina. Jag är övertygad om, herr talman, att
när utskottet har upprepat denna anmärkning i år, har utskottet ansett sig
befinna sig på säker mark, så till vida som anmärkningen framställdes redan
i fjol mot min ärade företrädare i departementet.

Som herrarna veta, har det utfärdats en ny läroverksstadga, och i denna
nya läroverksstadga ha införts åtskilliga nyheter, bland annat även den, att
det rörande godkännande av lärjunge, vilken blivit i vederbörlig ordning i
studentexamen underkänd, stadgas, att dylik fråga prövas och avgöres av
skolöverstyrelsen. Det är en nyhet på så sätt, att i de föregående läroverksstadgorna
fanns ingenting angivet i det stycket, vilket innebar, att man hade
rätt från målsmäns, föräldrars och vederbörandes egen sida att gå direkt
till Kungl. Majit med klagomål, med ansökningar om att få en i vederbörlig
ordning underkänd studentexamen godkänd. Denna direkta väg har också
anlitats mycket länge.

Jag har inom departementet låtit verkställa en historisk utredning angående
förekomsten av dylika ansökningar, och det visar sig, att de ha strömmat
in sedan mycket lång tid tillbaka på regeringens bord. Tager jag bara
den sista tiden, alltså från 1905 till och med 1933, finner jag av denna undersökning,
att med undantag för åren 1910 och 1919 ha årligen åtskilliga
ansökningar inkommit till Kungl. Majit med anhållan om godkännande. Det
öde, som dylika ansökningar rönt, har varit rätt växlande. Jag vill erinra
därom,. att redan år 1891 godkändes på föredragning av Gunnar Wennerberg
en dylik ansökan. År 1903 godkändes på föredragning av Husberg en liknande
ansökning,_ 1911 på föredragning av herr Lindmans ecklesiastikminister
Per Elof Lindström en liknande ansökning, 1913 på föredragning av
Fridtjuv Berg en liknande ansökning, 1917 på föredragning av Värner Rydén
en liknande ansökning, år 1920 under den socialdemokratiska regeringen
på föredragning av Åkerman en liknande ansökning, 1926 på föredragning av
Almkvist en liknande ansökning, 1931 på föredragning av Sam Städener en
liknande ansökning, 1932 likaledes på föredragning av Städener 7 dylika ansökningar
^och 1933 på föredragning av undertecknad 5 dylika ansökningar.
Ser jag på det procentuella bifallet till de inkomna ansökningarna och håller
mig till tiden 1911—1933, finner jag, att 1911 av den då sittande högerregeringen
bifölls 33V3 procent, 1913 av den liberala regeringen 20 procent,
1917 av den liberala regeringen 162/., procent, 1920 av den socialdemokratiska
regeringen 20 procent, 1926 av den folkfrisinnade regeringen 25 procent, 1931
av den folkfrisinnade regringen 20 procent. 1932 av den folkfrisinnade regeringen
28 procent och 1933 av den nuvarande regeringen 30 procent.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten därpå, att konstitutionsutskottet
lika litet i år som i fjol har riktat någon anmärkning mot det förhållandet,
att Kungl. Maj :t har godkänt underkända studentexamina. Man har i fjol
och även i år fäst sig icke vid principen utan vid myckenheten. Det är för
att tala med den tyske filosofen Hegel fråga om på vilken punkt kvantiteten
slår över i kvaliteten. Jag måste ställa till utskottets anmärkare det spörs -

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
målet till övervägande: var går enligt utskottets mening den gräns, där syndafallet
börjar? Örn en regering godkänt en, då har det gått utan anmärkning
hela tiden, men när vi kommo fram till min vördade företrädare i ämbetet
herr Städener och han godkände 7 stycken, då betraktades det som ett
syndafall, och när jag godkänt 5, betraktas det likaledes som ett syndafall.
Jag har alltså i mitt stilla sinne sagt mig, att någonstans mellan 5 och 1 ligger
den siffra, som enligt konstitutionsutskottets mening skall betraktas som
den kritiska, till överträdelse och frestelse inledande gränsen. Jag anhåller
att få fråga konstitutionsutskottets anmärkare, vad det är för siffra som är
tillåten för Kungl. Maj:t och vilken är otillåten. Örn, som naturligt är, det
är tillåtet att göra en student från Kungl. Maj:ts sida, då frågar jag: är det
tillåtet att göra två, tre eller fyra? Jag vet, att det icke är tillåtet att göra
fem, eftersom jag fått anmärkning på denna punkt, och jag kan därför enligt
matematikens begränsnings- och instängningsprincip approximativt räkna mig
till, att syndafallet börjar någonstans mellan siffran 1 och siffran 5. Jag
avvaktar med intresse att få höra, vad konstitutionsutskottets ledamöter anse
örn denna sak. Jag trodde, herr talman, att i konstitutionella ting det var
principen, som var den utslagsgivande, medan myckenheten och mängden av
godkännande väl finge betraktas som en underordnad fråga. Jag skall illustrera
vad det betyder i detta fall.

Antag, att här kommer in en ansökan, som man vid prövning finner borde
godkännas, och så kommer det in en ansökan till och låt mig säga fyra, fem
stycken, som befinnas vara av den beskaffenheten, att örn den första godkännes,
så skola exempelvis även fyra, fem andra godkännas. Mena då herrarna
i konstitutionsutskottet, att Kungl. Maj :t visserligen skall erkänna, att tre,
fyra stycken kan man kanske taga, men om man tar fem, sex, som äro av
precis samma beskaffenhet, så skall det bli anmärkning? Jag vågar säga,
att örn jag ställer mig på den vanliga sunda logikens ståndpunkt, torde det
bli nödvändigt för herrarna att klargöra, var gränsen går eller icke går i detta
fall. Vore det så, att herrarna hade anmärkt principiellt mot att Kungl.
Maj:t godkänner i vederbörlig ordning underkänd studentexamen, då skulle
jag förstått ståndpunkten och respekterat den, men den uppfattningen har
tydligen ingen av anmärkarna, ty hyser man denna uppfattning, då bör man
väcka en motion i vanlig ordning och söka förmå riksdagen att till Kungl.
Maj :t framföra önskemålet, att det införes ett förbud mot överklagande i
högre instans av studentexamen.

Nu ser jag här av betänkandet i år, liksom i fjol, att man har anknutit till
ett kungl, brev av den 15 april 1828 och menar sig ur detta kungl, brev hämta
stöd för den ståndpunkt, utskottet intager. Vad innebär det kungl, brevet av
1828? Jag har roat mig med att gå till urkunderna och undersöka, huruvida
utskottets ståndpunkt är riktig. Jag nödgas säga, att med all respekt för de
skarpsinniga historiska forskare, som finnas inom konstitutionsutskottets råmärken,
finns det ingen möjlighet att få fram något sakligt sammanhang mellan
det kungl, brevet av 1828 och de bestämmelser, som gälla för den nuvarande
mogenhetsexamen. Ty lägg märke till, mina herrar, att detta kungl,
brev av 1828 gällde uttryckligen akademiska examina. Det gällde examina
och disputationsprov, som det står i detta kungl, brev, och går man till det
kommittébetänkande, på vilket det anspelas i sagda brev, så finner man där,
hurusom studentexamen, som på den tiden var en inträdesexamen till universiteten,
uttryckligen betraktas som förutsättning för avläggande av de akademiska
examina, örn vilka det kungl, brevet av 1828 handlar. Det är därför
oriktigt att sätta detta kungl, brev i samband med den nuvarande studentexamen.
I början av 1860-talet skapades i stället för den vid universi -

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
telen såsom inträdesexamen avlagda studentexamen en s. k. mogenhetsexamen,
avlagd vid läroverk, men örn denna examen gäller på intet sätt det kungl,
brevet av 1828. Jag frågar mig: vad har konstitutionsutskottets båda professorer
egentligen fått denna förflugna idé från, att kungl, brevet av 1828
skulle ha det bittersta att skaffa med studentexamen? Det kan kanske sägas,
att man ex analogia kan åberopa brevet av 1828 såsom gällande även för studentexamen,
men jag ber verkligen herrarna inom konstitutionsutskottet överväga
följande. Jag vet, att herr Lindskog skall uppträda efter mig i denna
fråga, och eftersom han är universitetsprofessor, kanske jag kan adressera
frågan till honom direkt. Det är ju bekant, att en akademisk examen är ett
slags nikodemusumgänge, örn jag så får uttrycka det, mellan tentanden och
tentatorn. Det är en privat angelägenhet på sätt och vis mellan de båda herrarna.
Men hur är det med studentexamen? Jo, för den är det mycket preciserade
föreskrifter, föreskrifter örn rätt till kompensation, föreskrifter om
vad censorerna ha rätt till och vad lärarna ha rätt till, föreskrifter örn vad
som skall föras till protokollet av lärarna och vad som skall föras dit av
censorerna o. s. v. Det kan enligt min mening icke etableras någon rimlig
jämförelse mellan det som gäller för akademiska examina, alltså mellan det
som är stadgat i kungl, brevet den 15 april 1828, och det som är stadgat
beträffande studentexamen.

Herrarna ha dessutom förbisett en mycket viktig omständighet, och det är
den, att örn jag går och undersöker frekvensen av ansökningarna att få studentexamen
godkänd, så finner jag, att medan dessa förut under de år, de
förekommo, uppgingo till ett antal av högst nio, vilken högsta siffra nåddes
år 1927, så springer denna siffra år 1932 helt plötsligt upp till 25. Är det
någon av utskottets ledamöter, som gjort sig mödan att undersöka, hur det
kom sig, att siffran steg så plötsligt? Det säger sig självt, att det icke kunde
vara därför, att herr Städener satt som ecklesiastikminister. Det måste ha
berott på något annat. Jag har underkastat mig mödan att utforska, varpå
detta beror. Herrarna i denna kammare lia i största utsträckning varit med
örn 1927 års riksdagsbeslut i skolfrågan. Det beslöts åtskilligt den gången;
och för att erinra oss, vad vi varit med örn, måste vi gå till redan dammiga
luntor. Så litet torde vi ha present, de flesta av oss, allt vad vi beslöto den
gången. Men vi beslöto då bl. a. vissa uttalanden angående skolans s. k. inre
arbete. Vi uttalade oss för en individualisering av detta arbete, ett försök
att liksom låta lärjungens individualitet komma till sin rätt och låta honom
bedömas, så långt det är möjligt, efter både förtjänster och fel. I anslutning
till denna tankegång innehöll 1928 års läroverksstadga till skillnad från föregångaren
av 1925 den nyheten, att lärarnas ställning gentemot censorerna
ändrades på det sättet, att lärarkollegiet fick en förstärkt ställning. Och när
1931 års censorsinstruktion utfärdades, var det i sin ordning, att detta kom
till uttryck i censorsinstruktionen, och det kom till synes i ett till ligg till § 5
i denna instruktion, där det stadgas, att censorerna skola samråda med skolans
rektor och lärare beträffande abiturienterna, deras studier och övriga förhållanden.
Såvitt jag förstår och har kunnat utröna, kom detta tillägg till
därför, att nian ville emot den stärkta ställning, som lärarna fått gentemot
censorerna, ha en motsvarande skyldighet för censorerna att ordentligt samråda
med lärare och rektor, innan de fatta sitt avgörande beslut. Jag skall,
herr talman, tillåta mig att illustrera detta en smula. Vi ha bland de fall,
som här föreligga och som blivit föremål för anmärkning, åtskilliga, som äro
ganska intressanta. Vi finna sålunda rapporterat, hurusom beträffande en
abiturient, som ganska genomgående hade mycket goda vitsord utom vid den
muntliga prövningen i ämnet matematik, det lägges honom till last, att han

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
icke vetat, vilka Petrus och Paulus voro, utan sagt, att de voro profeter. Det
finns nog åtskilliga i våra dagar också, som förväxlas nied verkliga profeter!
Vi ha lärare, som följt en pojke kanske i nio år, hela tiden i läroverket och
känna honom, hans förtjänster och fel, hans psykiska disposition o. s. v. Så
kommer en censor och stiftar bekantskap med honom kanske en halvtimme
eller en kvarts timme och sätter sitt omdöme gentemot ett samlat kollegiums. Jag
måste säga, att nog kan jag tänka mig den situationen, att när en yngling
sitter och tittar på en censor med bistert och grymt utseende, han gripes av
något, som liknar panik, och förklarar, att cirkeln är kvadrat eller kvadraten
cirkel eller något dylikt. När kollegiet, som känner honom sedan åratal
tillbaka, vet, att han trots allt är en begåvad pojke, som totalt tappat fattningen
inför censorn och hans bistra uppsyn, då frågar jag som lekman: ha
vi icke en viss skyldighet att räkna med sådant? Det är detta, som 1931 års
censorsinstruktion har velat bringa till uttryck i det tillägg, som jag här
erinrat örn, nämligen förpliktelsen för censorn att noga överlägga tillsammans
med skolans rektor och lärare angående abiturienterna och deras förhållanden.

Örn jag alltså tager de fall, som föreligga, herr talman, så finner jag, att i
tre av dessa fyra fall ha examinatorerna, kollegiet och rektorn stått alldeles
eniga mot censorn och hans omdömen. Ja, när ett sådant fall kommer upp
till Kungl. Majit, hur vill man då, att det skall förfaras? Jag erinrar fortfarande
örn att jag alltjämt ställer mig på den gamla stadgans ståndpunkt,
enligt vilken man har rätt att gå till Kungl. Majit och klaga. Jag anhåller,
att herr Lindskog svarar mig på följande fråga: anser han, att en ecklesiastikminister,
när en dylik ansökan inkommit, skall säga, att detta befattar
jag mig icke med, jag underkastar icke detta någon prövning. Jag vet, att
han icke kan giva ett sådant besked. Han vet lika väl som jag, att ecklesiastikministern
i en dylik situation är skyldig att underkasta varje i laga
ordning inkommen ansökan en saklig prövning. Denna sakliga prövning har
hittills enligt sakens natur varit både formell och materiell. Formell måste
den under alla omständigheter vara, därför att Kungl. Majit har utfärdat
både de gällande läroverksstadgorna och censorsinstruktionen. Kungl. Majit
har alltså en naturlig skyldighet att tillse, att de utfärdade stadgornas bestämmelser
efterföljas. Prövningen har hittills vidare måst vara materiell, därför
att ärendena icke gått för materiell prövning till skolöverstyrelsen, utan
det har gått så till hittills, att Kungl. Maj :t har till skolöverstyrelsen remitterat
ärendena för att erhålla svar, tillstyrkanden eller avstyrkanden, alltså
svar på huruvida den eller den ansökningen bör godkännas eller icke. Den
åtgärd, som jag vidtog, när jag började syssla med dessa spörsmål, var därför
att göra slut på systemet med Kungl. Majits materiella prövning. Ty jag
anser, att det icke är rimligt, att en ecklesiastikminister skall sitta som en
skolmästare och pröva och avgöra, huruvida Andersson, Pettersson eller Lundström
är mogen nog. Det ingår icke i en ecklesiastikministers normala åligganden.
Jag ansåg det därför alldeles riktigt, att den materiella prövningen
skulle överantvardas åt skolöverstyrelsen, och det är därför, som jag uti den
nya stadgan har inskrivit denna bestämmelse: »Frågor rörande godkännande

av lärjunge, vilken blivit i vederbörlig ordning i studentexamen underkänd,
prövas och avgöras av skolöverstyrelsen.» Men den rent formella prövning,
som här också kan komma i fråga, t. ex. om gällande läroverksstadgas föreskrifter
eller censorsinstruktionens föreskrifter äro trädda för nära, det är
en prövning, som i händelse av att skolöverstyrelsens beslut överklagas helt
naturligt Kungl. Maj :t bör verkställa.

Döm då, herr talman, örn min häpnad, när jag öppnade konstitutionsutskot -

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tets dechargebetänkande och på sidan 17 läste följande utläggning, som konstitutionsutskottet
tydligen anser skall vara vägledande för framtiden. Där
står: »Ifrågavarande bestämmelse i § 105 läroverksstadgan av år 1933»
— alltså, herr talman, den bestämmelse jag nyss uppläste -—- »torde därför
icke kunna givas annan innebörd än att, sedan skolöverstyrelsen prövat frågan,
huruvida bestämmelserna i stadgan blivit behörigen tillämpade eller i
något avseende åsidosatta, skolöverstyrelsen, därest vederbörande klagoskrift
tillika innefattar ansökan örn dispens eller måhända styrelsen eljest anser
dispens böra ifrågakomma — ehuru härom intet stadgande förefinnes — med
eget yttrande översänder handlingarna till Kungl. Majit för dispensfrågans
avgörande. Den av Kungl. Maj :t under år 1932 inledda och under
år 1933 fortsatta praxis kan därvid befaras bliva grundläggande för prövning
av dylika ansökningar även i fortsättningen, örn densamma lämnas
opåtalad.»

Ja, jag säger, herr talman, att kapitalare kan man icke vända på huvudet
innebörden av den nya stadgan. Jag måste väl ändå säga mig, att den nuvarande
regeringen, som utfärdat denna stadga och insatt denna nya bestämmelse,
bör vara vittnesgill för vad den själv menat med bestämmelsen. Jag
försäkrar, herr talman, att vi mena precis raka motsatsen med denna bestämmelse
mot vad konstitutionsutskottet här behagat inlägga i densamma. Ty
vad innebär konstitutionsutskottets utläggning, herr talman? Jo, den innebär,
att Kungl. Maj :t skall verkställa den materiella prövningen, där klagomål
över skolöverstyrelsens beslut hava inkommit, medan skolöverstyrelsen
verkställer den formella. Alltså, prövningen huruvida den av Kungl. Majit
utfärdade läroverksstadgan och huruvida censorsinstruktionens bestämmelser
äro iakttagna, skall verkställas av skolöverstyrelsen, medan Kungl. Maj :t
skall sätta sig som skolmästare och gå igenom varje lärjunges kunskapsskicklighet
i detta fall! Man har nästan anledning att fråga: vad det är för
filur inom konstitutionsutskottet, som har lurat utskottet till denna utläggning?
Ty jag tror, att ingen ecklesiastikminister kommer någonsin att vilja vara
med örn en dylik tillämpning av den nya stadgan. Och jag, som nu har infört
denna nya bestämmelse, försäkrar, att en dylik tillämpning står i den flagrantaste
strid med hela avsikten med bestämmelsen själv. Ty när jag införde
denna bestämmelse, så var det just för att från Kungl. Maj :t avlasta den
materiella prövningen. Vi hava nämligen inom skolöverstyrelsen en läroverksavdelning.
Där sitta förtjänta skolman, vana vid materiellt bedömande av
abiturienternas prov och dylikt. Det är helt naturligt, att det tillkommer
dem att verkställa en dylik prövning, medan i de fall, där man överklagat
skolöverstyrelsens beslut och alltså gått vidare till Kungl. Maj :t, det är naturligt,
att Kungl. Maj :t såsom ansvarig för sina författningar stannar vid en
fullkomligt formell prövning, alltså efterser, huruvida författningarnas bestämmelser
äro iakttagna.

Nu får man bevittna, att konstitutionsutskottet vill giva en regel för framtiden,
att det skall förfaras på det siittet, att olika ecklesiastikministrar skola
sitta här som skolmästare. Nej tack, mina herrar! Jag får säga, att något
sådant vill jag sannerligen icke vara med örn att giva det minsta stöd åt. Och
har man satt sig in i vad de här direktiven innebära för framtiden, tror jag,
att man kommer att draga sig för att vilja vara med örn att ett sådant uttalande
göres av riksdagen. Det är ett uttalande, mina herrar, som icke kan komma
att få tillämpning. Och får det tillämpning, betyder det i själva verket,
att ecklesiastikministern, såsom hittills varit i de överklagade fallen, måste
etablera sig såsom ett mellanting mellan författningsvårdare och skolfux, som
på en gång granskar, huruvida stadgor och författningar äro iakttagna och

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
huruvida den eller den abiturienten kan anses vara rent materiellt sett rättvist
bedömd.

Jag har ansett mig böra göra dessa påpekanden. Jag tror, att jag icke på
något sätt skolmästrar konstitutionsutskottet, örn jag säger, att det naturliga
är det, som kommit till uttryck i de socialdemokratiska reservanternas förslag
bär, hur man borde hava uttryckt sig.

Jag själv var fullkomligt medveten örn, att jag skulle drabbas av konstitutionsutskottets
anmärkning uti denna fråga, av det enkla skälet, att i det utskottet
är jag uppvuxen och uppfostrad. Jag känner dess principer. Jag har
själv varit med ända sedan 1918 i detta utskott, och jag vet precis på pricken,
vad utskottet smälter och icke smälter. Att utskottet skulle göra anmärkning
på denna punkt, var jag fullt på det klara med, därför att örn utskottet gör en
anmärkning ett år, anser sig utskottet också böra upprepa denna anmärkning
ett annat år. På den punkten riktar jag icke någon erinran mot utskottet. Det
är helt naturligt, att denna anmärkning kommer, eftersom den kom i fjol. Men
å andra sidan måste jag säga, att fjolårets anmärkning var icke välgrundad,
sådan den formulerades. Ty dels byggde den på ett kvantitativt betraktelsesätt
— alltså Städener hade överskridit en viss siffra, och därför skulle han
hava anmärkning — och dels hade den åberopat som stöd denna 1828 års bestämmelse,
örn vilken jag erinrat och vilken enligt min mening är alldeles felaktigt
åberopad.

Jag har ansett, att systemet med en Kungl. Maj:ts materiella och formella
prövning av studentexamen är oriktigt. Jag har både uttalat och önskat, att
detta system avskaffades, och för att avskaffa det systemet har jag gjort det
tillägg till läroverksstadgan, örn vilket jag här erinrat och som alltså för framtiden
måste med en förnuftig tolkning innebära, att den materiella prövningen
sker i skolöverstyrelsen och att den formella prövningen, när överklagande äger
rum, sker genom Kungl. Maj :t.

Jag tror också, att de herrar, som hava drivit denna anmärkning, hava i
vissa stycken förbisett vissa viktiga ting. Jag kan ju nämna, att i första
kammaren erinrades särskilt örn ett fall. Det sades där, att en viss lärjunge
hade haft underbetyg i matematik och att det därför var riktigt, eftersom han
var realist, att han borde kuggås. Varpå stöder sig denna kuggning? Jo, den
stöder sig på ett utlåtande av en censor, en professor i matematik. Han själv
— det vore nästan omänskligt annat — betraktar matematiken såsom ett så
viktigt ämne, att han anser, att kuggning bör inträda. Så har den andre av
censorerna råkat höra, hur denne yngling förväxlat Petrus och Paulus med
profeter. Då var det hänt! Han menade därför, att det betyg »med beröm godkänd»
i kristendom, som vederbörande fått, var för högt tilltaget. Vilka betyg
hade då, mina herrar, denne yngling, som då kuggades? Han hade följande
betyg i sina ämnen. Han hade Ba, alltså »icke utan beröm godkänd», för sin
förmåga av skriftlig behandling av modersmålet. Han hade likaledes »icke
utan beröm godkänd» för sin förmåga att i skrift behandla tyska språket.
Han hade i engelska skrivningen litet a, alltså näst högsta betyget, ett mycket
gott betyg. Han hade i matematiska skrivningen »godkänd». Komma vi sedan
till den muntliga prövningen, hade han där i tyska »icke utan beröm godkänd»,
i engelska »icke utan beröm godkänd», i historia med samhällslära
»icke utan beröm godkänd», i matematik var han underkänd, i biologi med
hälsolära »godkänd», i kemi »icke utan beröm godkänd». Alltså, hans enda
underbetyg var detta i det muntliga i matematik, där han hade underkänt. I
övrigt hade han nästan genomgående överbetyg. Nåväl, han hade enligt läroverksstadgans
uttryckliga föreskrifter solklar rätt till kompensation. Exempelvis
hans lilla a i engelska! Han fälldes nu, denne yngling, därför_att cen -

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
sorn i matematik i strid med censorsinstruktionen behagade subjektivt dekretera,
att matematiken är ett så viktigt ämne, att underkännande måste ske.
Och så hade den andre censorn hört det där örn Petrus och Paulus, ehuru kristendomsläraren,
en mycket aktningsvärd man, givit honom med beröm godkänd
i kristendom, därför att denne visste, vad han verkligen kunde.

Jag säger, herr talman, att det var fullkomligt omöjligt, när ett sådant klagomål
kom in och jag hade den skyldighet, som jag hade enligt den gamla
stadgan, att pröva sakligt, det var fullkomligt omöjligt att slå ifrån sig och
säga, att detta har jag icke att göra med. Jag var tvungen att taga upp det
till saklig prövning.

Konstitutionsutskottet har också, som jag inledningsvis antydde, icke velat
göra anmärkning i princip utan velat göra anmärkning, därför att utskottet
tyckt, att det blivit för många fall. Jag har redan med procentsiffror visat, att
procenttalet håller sig vid ungefär vad det varit förut. Jag tillåter mig fråga
utskottet: Vid vilket procenttal anser utskottet, att Kungl. Majit överträtt sin
befogenhet och gjort sig förvunnen till anmärkning? Jag är övertygad, att
jag icke får något svar på den frågan, lika litet som jag får svar på den nyss
ställda frågan, vid vilken siffra för antalet godkända studenter försyndelsen
kan anses börja.

Jag har därför den uppfattningen, även örn jag förstår, att efter fjolårets
anmärkning utskottet ansett sig fortfarande böra anmärka, att denna anmärkning
i viss mån står i strid med innebörden av 1928 års läroverksstadga. Det
är i viss mån ett dekreterande av en godtycklighet, när man icke kunnat gå
på en principiell anmärkning. Jag vädjar till herr Lindskog och dem, som i
likhet med honom hava särskilt intresse för denna anmärkning: Om herrarna
hysa den uppfattningen, att rikets sannskyldiga nytta är i fara, när Kungl.
Maj :t godkänner en underkänd studentexamen, var då snälla och motionera örn
ett klart förbud mot överklagande eller att 1828 års bestämmelser rörande
akademiska examina också måtte tillämpas på studentexamen.

Herr Lindskog har liksom jag varit ecklesiastikminister. Jag frågar honom:
Varför begagnade han icke tillfället att göra något i den här riktningen, d. v. s.
införa förbud mot överklagande i läroverksstadgan? Det hade stått honom
fritt att göra denna ändring, örn han ansett, att man icke bör godkänna en underkänd
studentexamen. Men det märkliga är, att ingen av anmärkarna är
redo att ställa ett sådant yrkande. Varför, mina herrar? Jo, helt enkelt därför,
att de känna och förstå, att på denna front liksom på åtskilliga andra fronter
har vårt folk en gammal traditionell rätt att klaga i högre instans. Man
tror icke på ofelbarheten hos censorerna. Man är övertygad örn, att även de
kunna fela och att det därför är rimligt, att en överordnad instans får titta på
vad de gjort. Jag skulle tro, att så länge den känslan är allmän, är det ganska
svårt att i dessa ting göra anmärkningar, ty då bliva dessa anmärkningar icke
principiella anmärkningar, utan de röra då myckenheten, mängden, omfattningen
av de godkännanden, som skett.

Jag har, herr talman, velat redan från början anföra dessa synpunkter som
en motivering för den hållning jag intagit. Och jag avvaktar med intresse
de argument, som från utskottets talesman här skola komma att föras i denna
fråga. Men jag erinrar ännu en gång örn, att jag vill hava svar och bestämt
svar på följande frågor:

Är anmärkningen principiell, alltså rör den det förhållandet, att här Ilar godkänts
studentexamina, eller är den en anmärkning, som tar sikte på att det har
skett i för stor omfattning, och örn så är fallet: vid vilken gräns börjar syndafallet,
vid vilken siffra vill man från utskottets sida stanna, när det gäller rätten
att godkänna?

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Sedan jag fått svar på dessa frågor, skall jag be att få föra diskussionen vidare.

Herr Lindskog: Herr talman! Mina damer ock herrar! När herr Engberg
i årets remissdebatt besvarade en liten interpellation av herr Bergman i första
kammaren, så svarade han helt enkelt, en liten smula avvisande, att herr Bergman
får ursäkta att han har tillåtit sig att vid avgörandet av denna fråga använda
sitt sunda förstånd — det är kanske bäst att citera ordagrant, annars
får jag kanske bannor — han sade så här: »Jag vill säga den ärade talaren
endast detta, att så länge en ecklesiastikminister enligt denna gamla ordning
hade att pröva och avgöra, fick han använda sitt sunda förstånd, och han hade
inte ens rätt att till censorernas ära avstå från bruket av sitt förstånd. Detta
gjorde jag i det här stycket» — jag förmodar, att herr statsrådets mening var,
att han icke avstod från bruket utan använde det — »och örn den ärade talaren
har känt sig trädd för nära, är jag ledsen å hans vägnar, men det fanns
intet annat att göra.»

Nu riktade den ärade talaren, herr statsrådet, en fråga till mig direkt: varför
begagnade icke herr Lindskog det tillfälle han hade, när han var ecklesiastikminister,
att införa en stadga lika förnuftig som den herr statsrådet med
en viss stolthet talade örn, nämligen sin stadga, så att man sluppit det här?
Då vill jag svara, enkelt och rakt på sak: det tänkte jag icke på, helt enkelt
därför, att jag icke drömde örn, att en kommande ecklesiastikminister, som var
försedd med så gott förstånd som herr Engberg, skulle använda det så illa,
som han gjort.

Så begärde statsrådet Engberg vidare svar på andra frågor av mig, och speciellt
höll han sig då vid den där procentberäkningen. Med anledning därav
måste jag säga, att herr statsrådet har tagit saken väl lätt och enkelt, då han
gjort upp en sådan procentberäkning. Ty ofta har jag sett statistik missbrukad,
herr statsråd, men jag tycker, att detta är nästan rekordet. Han säger,
att 1891 godkände Gunnar Wennerberg en student, 1903 Husberg en, 1911
Lindström en, 1913 Fridtjuv Berg en, 1917 Rydén en, 1920 Åkerman en, 1927
Almkvist en, 1931 Städener en, 1932 Städener sju och 1933 herr Engberg fem,
och så beräknar han procenten av dem, som hava kommit in med ansökningar
örn att bli godkända trots censorernas underkännande, och de som i realiteten
blivit godkända av Kungl. Maj:t. Ja, men det är väl ändock en bra underlig
beräkning. Ty på den tiden, vill jag säga, då trodde folk på goda grunder,
att örn de skulle bli godkända av Kungl. Maj :t, skulle det vara begånget något
direkt och påtagligt fel; det var nämligen undantag, att ansökningar kommo
in. Jag kan intyga detta av egen erfarenhet, och jag tror, att örn herr Engberg
vände sig till förutvarande ecklesiastikministern Olof Olsson, skulle lian
få samma svar. Det var endast undantagsvis sådana ansökningar kommo in;
och att sedan räkna ut procenttalet emellan dem som kommit in och blivit godkända
det är ändock en rätt abnorm procentberäkning detta. Man får väl ändock
se efter, huru många — icke procentvis av inlagda ansökningar — utan
hur många absolut taget hava blivit godkända och framför allt, på vilka grunder
det har skett. Och det vill jag säga, att jag instämmer fullständigt i vad
konstitutionsutskottet därvid i fjol uttalade.

Jag ber att som en liten parentes här få inskjuta, att jag icke var med, som
synes, vid justeringen av föreliggande utlåtande, jag har icke sett det, ty jag
var tvungen på grund av ett allvarligt sjukdomsfall i min familj att resa ned
till Lund under den tiden, när det skulle justeras. Jag står icke för varje
ord, som här är skrivet. Och jag vill säga med avseende på herr Engbergs
tolkning av stadgans bestämmelser om skolöverstyrelsens och Kungl. Maj :ts

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ställning, att där ställer jag mig på herr Engbergs sida. Det gör jag, d. v. s.
icke i så måtto, att jag anser, att det är en bestämd skillnad så till vida, att
skolöverstyrelsen skall handhava den materiella och Kungl. Maj :t den formella
prövningen. Ty jag menar det, att nog kan Kungl. Maj :t, örn man ser
blott och bart på stadgan, även pröva saken materiellt nu lika väl som förut, det
står ingenting i stadgan om detta. Och vad herr Engberg tänkte, när han
skrev stadgan, det skall dock icke vara avgörande, ty det är stadgans ord, som
skola vara avgörande, och icke herr Engbergs tankar. ■— Således, den där statistiken,
det måste jag säga, den kan jag icke taga någon som helst hänsyn
till.

Men sedan säger herr Engberg, att det är kvantiteten och icke kvaliteten,
som är avgörande bär för anmärkningen. Jag vill säga fortfarande, att av
skäl, som jag nyss nämnde, svarar jag endast för mig själv och min egen argumentering,
och därvid vill jag uttala, att det är enligt min mening en princip
och icke en siffra, som är avgörande. Det är det principiella, nämligen det -—
finns det fullgoda grunder för Kungl. Maj :t att här godkänna eller icke. Och
där ställer jag mig som sagt fullständigt på den ståndpunkten, som konstitutionsutskottet
i fjol intog. Jag nämnde i konstitutionsutskottet — och det
står jag för — att jag tyckte det var en utmärkt formulering på konstitutionsutskottets
uttalande i fjol, nämligen att: Kungl. Majit har endast i särskilda
undantagsfall att godkänna studentexamina; så fortsättes det längre ned:
»Föredragande departementschefen kan endast grunda sina slutsatser beträffande
lärjungarnas kunskaper och mognad på föreliggande protokoll och handlingar,
varför de icke i detta hänseende kunna bliva lika tillförlitliga som censorernas
omdömen, vilka grundats bland annat på personlig kontakt med lärare
och lärjungar. Däremot lärer Kungl. Maj :t på grundval av tillgängligt
material kunna och böra bedöma, huruvida prövningen förlupit i överensstämmelse
med gällande föreskrifter», och så säges det, att till detta skall Kungl.
Majlis prövning väsentligen inskränkas. När herr Engberg frågar mig, örn
jag icke såsom ecklesiastikminister ansåg det vara min skyldighet att pröva
de inkomna ansökningarna, så säger jag — det var det visst, men jag prövade
dem verkligen på detta sätt, ingick icke på någon materiell prövning, utan bedömde
endast den frågan: har examen förlupit i överensstämmelse med gällande
föreskrifter, och finns det kanske några alldeles särskilda omständigheter,
som kunna motivera ett godkännande? Jag menar exempelvis, att örn
herr Engberg hållit sig till det första, av de fyra fall, som här äro omnämnda,
nämligen till det, där skolöverstyrelsen ansett sig icke böra avstyrka bifall,
just därför att det här var fråga om ett alldeles speciellt fall, en lärjunge, som
skickats från annat håll — örn han godkänt den abiturienten, skulle jag för
min del säga, att herr Engberg skulle hava min välsignelse. Men det är därför,
att det var ett bestämt fall, som en ecklesiastikminister kan bedöma. Däremot
vill jag säga, att när herr Engberg kommer in på andra fall, så kan jag
icke följa honom. Ja, herr Engberg, det är mycket bekvämt för herr Engberg
att söka välja ut något fall, som han tycker låter bra, men det kan också väljas
ut, herr statsråd, andra fall, som icke låta lika bra. Jag skall t. ex. taga
ett fall, som herr statsrådet har godkänt, och som låter så här. Det var en
abiturient som i den skriftliga prövningen fick: i svenska Ba, i latin C, i
tyska, engelska och matematik B, och i muntliga prövningen i kristendom Ba,
i svenska AB, latin C, tyska B, engelska B, historia AB, geografi Ba och matematik
B —■ d. v. s. fick C både i muntliga och skriftliga provet i latin. Och
sedan uttrycka sig censorerna om denna examen så, att de underkände den »på
grund av alldeles otillfredsställande kunskaper i latin, i följd varav han dels
tidigare underkänts i ämnet under två av de tre sista terminerna, dels nu bil -

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
vit av examinator underkänd såväl i skriftlig som i muntlig studentexamen,
vidare på grund av svaghet i engelska, ådagalagd genom underbetyg tvenne
terminer under de två sista skolåren, svaghet i tyska, ådagalagd i muntlig
examen och genom underbetyg en av de tre sista terminerna, samt på grund
av osäkra kunskaper i matematik». Man må ha lov att säga, att man måste
lia ett mycket upplyst förstånd för att anse sig kunna ha skäl att godkänna
en sådan examen, och jag får säga, att nog kan man kalla en sådan abiturient
för klen •— mycket klen t. o. m.

När sedan herr Engberg talar örn, att lärarna hava mycket mera att säga
till örn nu, så är det alldeles riktigt. Men det är ju klart, att lärarna — det
känner var och en som varit censor —• vilja för det första naturligtvis hjälpa
igenom sina elever; det är naturligt och riktigt och bra av dem, att de vilja
göra det; och för det andra är det så, att örn de ha möjlighet, rent formellt, att
rösta igenom en student, göra de det allesammans. Men örn man ser på det
fall, för vilket jag nu redogjort rörande denne klene abiturient, så finner man,
att examinatorerna vid remissen säga följande, mycket belysande ord: »examinatorerna
hänvisa endast till betygen och förklara sig härutöver ingenting hava
att i saken anföra». Det är icke vidare starkt försvar från examinatorernas
sida.

Herr statsrådet tog fram som exempel ett särskilt fall, där han läste upp
alla betygen. Ja, det är riktigt, men herr statsrådet glömde ett mycket viktigt
moment, nämligen censorernas motivering för underkännande, och det lyder
på följande sätt: »Censorerna underkände på grund av underhaltiga och underkända
kunskaper i matematik i förening med svaga, av lärarna med tvekan
godkända kunskaper i svenska språket och litteraturen samt svag muntlig
examen i biologi.»

Förutom bristande kunskaper i det viktigaste ämnet på reallinjen, nämligen
matematik, tillkom således i detta fall att lärarna själva endast med tvekan
godkände honom i svenska språket, och att censorerna funno, att han var svag
i biologi. Jag får lov att säga, att när man går in på realprövning av dylika
abiturienter, skall man allt se bra ljust på eleverna, örn man skall våga att
emot censorernas bestämda uttalande här godkänna dessa studenter. Och där
måste jag hålla med konstitutionsutskottet i fjol, som säger, att censorernas
omdöme dock grundats på personlig kontakt med lärare och lärjungar, därvid
de haft tillfälle att rådgöra med lärarna. Jag vill också påpeka, att det ju är
Kungl. Majit, som tillsätter censorerna och ger dem sin instruktion, för att de
på grundval av denna skola utöva sin icke alltid så förfärligt angenäma verksamhet,
och det står i stadgan, att örn de finna, att examen varit underhaltig,
äro de skyldiga att icke godkänna examen •— således, när censorerna fullgöra
sin skyldighet, så desavueras de av Kungl. Maj :t. I detta fall kommer ju också
det till, att skolöverstyrelsen hade bestämt avstyrkt besvären — och så säger
herr statsrådet, att herr statsrådet använder sitt sunda förstånd.

Nu gör herr statsrådet en mycket stor affär av den förändring, som han infört
i det avseendet, att man nu skall låta skolöverstyrelsen först avgöra frågan.
Jag för min del måste medge, att jag har mycket svårt att säga, vad det
är för realitet, som vunnits med detta. I realiteten är något annat icke vunnet
än att, under det att det förut varit så, att klagomålen gått till Kungl. Majit
och remitterats till skolöverstyrelsen, som yttrat sig, samt därefter av Kungl.
Maj :t avgjorts, så blir det nu så, att klagomålen gå först till skolöverstyrelsen,
som avgör saken, men naturligtvis finns klagorätten kvar, rätten att klaga hos
Kungl. Majit. Och då vill jag fråga: Är det verkligen herr statsrådets mening,
att Kungl. Majit eller ecklesiastikministern skall avsäga sig bruket av
sitt sunda förstånd, när ärendet kommer den vägen? Det kan väl icke vara

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
meningen. Jag vill också säga det, att när herr statsrådet nu anser sig hava
skyldighet att materiellt bedöma frågan, kan icke herr statsrådet på grund av
denna stadgas lydelse säga, att det är otillåtet att göra det. Herr statsrådet
kan ju själv vara bunden av sina intentioner, men herr statsrådets efterträdare
liro det icke. Det står ingenting örn det i stadgan. Jag vill således säga det,
att Kungl. Majit skulle, i enlighet med vad konstitutionsutskottet sade i fjol,
kunna godkänna en av censorerna underkänd abiturient endast i rena undantagsfall,
i sådana fall. där icke examen förlupit i överensstämmelse med gällande
föreskrifter. Det tycker jag är en mycket, mycket enkel princip, och
således, herr statsrådet har fått svar på den fråga, som han ställde till mig.

Herr statsrådet tog också ett annat exempel, han kom tillbaka till det två
gånger, nämligen exemplet örn den elev, som hade för sig, att Petrus och Paulus
voro gammaltestamentliga profeter. Det exemplet känner jag också till,
herr statsråd, men det ligger litet annorlunda till. Saken var nämligen den, att
i det fallet grundade sig den formella möjligheten till godkännande på det förhållandet,
att abiturienten hade fått AB i kristendom, och då var det av visst
intresse, att censorn kunde bli övertygad örn det berättigade i detta AB i kristendom,
som på grund av nuvarande bestämmelser icke är med i examen och
där lärarna helt naturligt gärna ville trissa upp betyget. Nu kunde således
censorn konstatera, att detta AB, detta kvalitetsbetyg i kristendom icke var
djupare grundat, än att eleven, som fått detta betyg, ansåg att Petrus och
Paulus voro gammaltestamentliga profeter — nog hörde det således till saken
i det sammanhanget.

Vad herr Engberg säger om att en elev kan gripas av panik, är alldeles
riktigt. Jag har varit censor i 25 år och vet visserligen det. Men det är klart,
att det tar en förnuftig censor hänsyn till. En censor kan taga hänsyn till och
bedöma detta förhållande. Men vad kan en ecklesiastikminister, som sitter där
i toppen, vad kan han veta örn det ena eller andra fallet? Det vet han ingenting
om. Och skulle man alltid taga hänsyn till att en elev kan hava gripits
av panik, då är man ute på det sluttande planet, då skulle ecklesiastikministern
godkänna alla abiturienter, ty alla kunna hava gripits av panik.

Herr Engberg talade örn sin nya stadga, och sade: nu kan man äntligen
komma därhän, att Kungl. Maj :t kan slippa att som skolmästare bedöma det
materiella. Jag menar, att hade herr Engberg följt konstitutionsutskottets anvisning
i fjol, så hade herr Engberg sluppit sitta som skolmästare. Jag slapp
att sitta som skolmästare, fast det då icke förelåg någon stadga. Jag följde
precis den tanken, som jag ansåg vara riktig, nämligen att ecklesiastikministern
skall bedöma, örn något bestämt fel är begånget, eller örn några alldeles
extraordinära omständigheter kunna föranleda ett godkännande, i annat fall
måste han hava förtroende för de censorer, som Kungl. Maj :t har tillsatt.

Ja, jag tyckte, att när jag förut i dag har svarat på ett anförande från statsrådsbänken
— det var av hans excellens herr statsministern — kunde jag konstatera,
att statsministern hade en mycket mjuk och försonlig ton, och jag sade.
att det förstod jag med den kännedom jag hade örn hans klokhet, att han tog
det på det sättet. Det förefaller mig, som örn herr Engberg toge det rätt
aggressivt, vilket jag icke alls vill tolka så, att herr Engberg saknar klokhet,
men jag bara konstaterar faktum, att han tagit det på annat sätt, att han riktat
sig så till den grad direkt emot konstitutionsutskottet, att han
sade, att han visste i förväg, att konstitutionsutskottet skulle komma med
anmärkning. Jag får lov att säga, att jag kan tänka mig mycken sidvördnad
gentemot konstitutionsutskottet, men knappast att ett statsråd öppet säger, att
här visste jag, att jag skulle få anmiirkning, men det brydde jag mig icke om,
utan jag förfor så ändå. Jag har svårt att förstå, varifrån herr Engberg fått

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
sitt förakt för konstitutionsutskottet. Var det från den tiden, då han själv
satt där, eller beror det på, att han icke sitter där längre Jag bara frågar,
vad anledningen kan vara. Men mitt förstånd står stilla på den punkten: jag
förstår icke, varför herr Engberg fått detta oerhörda förakt för konstitutionsutskottet.
Saken har verkligen en allvarligare sida, och det är den, att konstitutionsutskottet
är dock avsett att vara en väktare även för hela vårt parlamentariska
statsskick. Det är avsett att vara en grundsten, och det är icke alldeles
gott, att en regeringsmedlem visar ett så uppenbart förakt för konstitutionsutskottet,
allra minst en förutvarande vice ordförande i konstitutionsutskottet,
ett så stort förakt, att han för det första går direkt emot vad konstitutionsutskottet
i fjol uttalade och för det andra sade, ja, visst visste jag, att
jag skulle få en anmärkning därför, men det hindrar mig icke att göra så
ändå. Jag menar, att örn det skall vara en förbindelse mellan regering och
riksdag, så har ett statsråd icke lov att handla på det sättet.

Jag tror jag vågar vädja till kammaren och fråga: vad tro ni skulle hänt,
örn ecklesiastikminister Lindskog skulle handlat på det sättet Han hade varit
så långt borta vid horisonten, att han icke synts, det kan jag försäkra er. Herr
Engberg och jag kunna ju tala latin med varandra — jag brukar icke göra
det i allmänhet, men herr Engberg brukar ju göra det emellanåt på ett briljant
sätt —- och herr Engberg resonerar tydligen som så: »Quod licet Jovi non
licet bovi» —■ vad som är tillåtet för Jupiter är icke tillåtet för oxen, vad som
är tillåtet för herr Engberg är icke tillåtet för herr Lindskog. Det är mycket,
som tyder på, att herr Engberg i sitt handlingssätt resonerar så, men jag undrar
ändå, örn det är så klokt. Och jag undrar, örn icke herr Engberg, när han
nästa gång ger sig ut och talar örn demokratiens kris, som han gjorde i det
charmanta anförande, han höll för någon tid sedan, icke då skall säga: vi
skola nog vara litet försiktiga med konstitutionsutskottet, ty det är ändå icke
alldeles att trampa på, som jag gjort under det gångna året.

Jag skall sluta med detta. Jag tror icke, att herr Engberg, när han talar,
har alltför stor anledning att använda en så stor patos i sitt anförande. _ Jag
tror icke det, utan jag tror för min del, att det skulle mer kläda honom i den
nuvarande situationen, örn han dämpade tonen en liten smula, och örn lian
därtill toge sin höge chef statsministern mera till föredöme, än han gjort i det
anförande, som han nyss hade.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: När jag lyssnade
till den ärade föregående talaren, erinrade jag mig, när konstitutionsutskottet
gav honom anmärkning uti, jag vill minnas, en utnämningsfråga. Och
jag erinrade mig då, huru både han och hela den press, som stod bakom honom,
försäkrade inför hela landet, att ett inkompetentare omdöme än det, som
fällts angående herr Lindskogs åtgöranden i denna sak, se, det hade då aldrig
fällts. Jag nämner icke detta för att rikta någon anmärkning exempelvis
mot min högt ärade vän herr Emanuel Björck eller mot den ärade föregående
talaren, utan jag nämner det för att belysa den allmänmänskliga svaghet,
i vars sfär konstitutionsutskottet lever, röros och haver sin varelse. Det
är nämligen på det sättet, att bedömandet av konstitutionsutskottets utlåtanden
växlar nog allt efter synpunkterna, allt efter situationerna.

Herr Lindskog och hans meningsfränder hava i dagens debatt —• jag tänker
icke på denna fråga så mycket som fastmera på tidigare — gjort sig till
riddare för en strängt konstitutionell observans. Och all heder åt dem för
det! Ty jag skulle tro, att bevarandet av det konstitutionella saltet i det
svenska författningslivet är mycket värt. Men jag har icke kunnat undgå
att iakttaga, hurusom det är någon skillnad mellan dem och exempelvis so -

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
cialdemokraterna i årets dechargeförfarande. De hava såväl i detta stycke
som i ett föregående avseende biträtt anmärkningen mot vederbörande statsråd,
gjort gemensam sak med utskottet i övrigt och därvid ådagalagt, att för
dem är huvudsaken ett konsekvent sakligt bedömande. Så hava vi fått bevittna,
hurusom exempelvis herr Björck, som i denna kammare vid ett par
tillfällen — för att nu icke tala örn, huru det var inom konstitutionsutskottet
patetiskt bedyrat, att lian betraktade hela detta anmärkningsväsende enligt
107 § som ett gammalt hiskligt och mossbelupet muskedunder, som man icke
skulle begagna eller vidröra, huru han i dag är målsman för den strängaste
konstitutionella observans. Jag har ingen anmärkning mot honom för detta
utan hoppas, att han fortsätter pa den stråten, och att, vilka regeringar, som
än sitta, hans konstitutionella samvete skall vara ett och detsamma.

När herr Lindskog nu mot mig anfört, att jag skulle givit uttryck åt något
förakt mot konstitutionsutskottet, ber jag få fästa hans uppmärksamhet
på, att det är rakt icke fallet. Jag talade uppriktigt örn, att jag på grund
av, som jag uttryckte mig, att jag var fostrad, så att säga, och uppvuxen i
konstitutionsutskottet, nogsamt ägde kännedom örn de principer, som konstitutionsutskottet
följer för sitt anmärkande, och att jag därför på förhand
visste, att när konstitutionsutskottet en gång gjort en anmärkning, så anser
sig konstitutionsutskottet böra fullfölja den. Jag vädjar verkligen till kammaren,
örn det är lojal polemisk metod av den ärade talaren att taga detta
konstaterande till utgångspunkt för en anklagelse mot mig, att jag skulle
vilja uttala mig föraktfullt mot konstitutionsutskottet. Något sådant var
mig så mycket mindre möjligt, sedan herr Lindskog införlivats med konstitutionsutskottet.
Det säger sig självt, att ett utskott kan bedömas på olika
sätt. Det gar tva teorier örn utskott i allmänhet, det fick jag lära nng redan
vid min första riksdag. Den ena teorien säger, att ett utskott har sin betydenhet
pa grund av sina ledamöter; den andra teorien säger, att ledamöterna hava
sin betydenhet pa grund av det utskott de tillhöra. Det kan vara svårt att
avgöra, då det gäller herr Lindskog, huruvida den ena eller den andra teorien
bör tillämpas, det överlåter jag åt honom själv.

Herr Hallén: Herr talman! Jag skall börja med att säga ett ord till herr
Lindskog som anmärkare. Jag måste i dag lyckönska honom till den väldiga
tur, rent ut braktur, han verkligen har. På förmiddagen kunde herr Lindskog
presentera sig såsom icke ägande något förflutet i den fråga, som då var
huvudfrågan, nämligen anmärkningen på utrikesministern i fråga om utrikesn^?n<^en‘
^en kullerbytta, som bade herr Björck och en del andra då måste
utföra för att hallilla pa det ställe, dit de kommo, den kunde herr Lindskog
svära sig fri ifrån. _ Han hade aldrig varit med i detta utskott förr. Och
jag kan icke neka till, att även nu har herr Lindskog en infernalisk tur. Då
statsrådet Engberg påpekade, att utskottsmajoriteten har gjort sig skyldig
till ett rent ut sagt trampande i klaveret av uppseendeväckande natur genom
att tolka 1933 års läroverksstadga på ett alldeles oriktigt sätt, så kunde nämligen
herr Lindskog konstatera, att han har aldrig varit närvarande vid justeringen
av detta memorial. Som herrarna nämligen se av utlåtandet, står vid
herr Lindskogs namn en asterisk, d. v. s. en stjärna, och det tyder på, att han
icke varit med vid det tillfälle i utskottet, då justeringen av betänkandet förekom.
Detta påminner mig örn ett ställe i skriften, där det heter örn de vise
männen, att när de sågo stjärnan, blevo de ganska glade.

. Att herr Lindskog alltså haft tur i sin anmärkning så till vida, vill jag
ingalunda bestrida. Men jag tror, att vi, som äro reservanter, kunna verkligen
med fog hänvisa till att var ställning är den starkaste, då vi visserligen

Nr 28.

Ons-dagen den 25 april e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
biträtt en erinran men i utskottet påyrkat, att den borde ske i form av en ingressanmärkning.
Vi mena, att det är ett upprepande av ett förfarande, som
utskottet tidigare ogillat, och då kunde det räcka med en sådan erinran. Vi
hava därigenom också fritagit oss från den lapsus att tolka 1933 års stadga
på det befängda sätt, som för övrigt även herr Lindskog ifrågasatte vara
olämpligt, örn icke alldeles felaktigt. Jag vill därför fästa uppmärksamheten
på den sakliga ståndpunkt, vi här intagit. Vi hava däremot i sak —
och det har även herr statsrådet erkänt vara befogat -— upprepat och erinrat
om vår ståndpunkt från i fjol, att vi anse, att en reell prövning av vederbörande
studentkandidaters mognadsgrad icke bör företagas av Kungl. Maj:t
i konselj. Och den ståndpunkten hava vi även i fortsättningen.

Jag kan emellertid icke, herr talman, medan jag har ordet neka mig nöjet
att, när herr Engberg liksom vill begagna, örn jag så får uttrycka mig, den
galgenfrist eller respittid till 1935, som finnes, innan den nya ordningen skall
tillämpas, och som ger ett statsråd formell möjlighet att även verkställa en
realprövning av de klagomål, som kunna komma från tilltänkta abiturienter
— jag kan icke neka mig nöjet att anföra ett visst fall, som jag visserligen
icke från min och övriga reservanters principiella uppfattning anser, att statsrådet
bort taga reell befattning med, men där det är högst mänskligt, örn han
i alla fall gjort det. Vi få nämligen förstå, att de unga människor, som skola
upp i studentexamen, kunna anse det vara av ett visst värde, att sista ordet
icke är sagt vid läroverket, vare sig av lärare eller censorer. Nu har herr
Engberg dragit ett fall, och herr Lindskog har dragit ett annat. Tres faciunt
collegium, för att även bidraga till det latinska umgänget i dag — tre stycken
bilda ett kollegium. Kanske det därför må tillåtas mig att anföra ett
fall, som åtminstone icke herr Lindskog fann opportunt att referera. Jag
skall icke nämna, vad mannen heter, men herr Lindskog känner nog snart igen
det.

Vid en sydsvensk stads läroverk var det en yngling, som fick en censor,
utsedd just av herr Engberg; och hans censorskap hade därför nyhetens hela
behag, vilket kanske förklarar ett och annat. Han blev underkänd i ämnena
historia och modersmålet. Och där förklarade censorerna, att de underkände
examen på grund av ådagalagd elementär kunskapsbrist vid det muntliga
examensprovet, såväl i historia som i modersmålet. Jag vill då först nämna,
att denne yngling hade i det skriftliga provet två AB:n, i tyska och engelska,
och ett Ba, i svenska, samt dessutom ett »B?» i latin. I det muntliga
provet hade han ett AB, i kristendom, och icke mindre än fem Barn i latin,
tyska, engelska, franska och geografi. Men så hade han av sina lärare fått
»B?» i svenska språket och historia. Examinatorerna godkände examen, men
censorerna underkände den, som nämnts, på grund av ådagalagd elementär kunskapsbrist
vid det muntliga examensprovet såväl i historia som i modersmålet.

Huru stod det till med denne ynglings kunskaper, speciellt då i modersmålet
och därmed litteraturhistoria? Ja, det bedömes, som vi veta, på ett så
högt stadium efter vederbörandes uppsatser, och icke uppsatser i hemmet utan
på lärorummet, alltså efter skrivningarna på lärorummet. Han hade därvid
skrivit följande saker — det var under vårterminen 1932 — som alltså skulle
ligga till grund för bedömandet av hans egentliga kunskaper i ämnet: en uppsats
örn herrnhutismen — på den fick han Ba — vidare om reaktionen mot
rationalismen, på vilken uppsats han fick B, sålunda i alla fall godkänt; sedan
en annan örn väckelserörelsen i Sverige — på den fick han Ba — en annan
örn primitiv religion o. s. v. —■ betyg Ba+. Några av dessa ämnen omfatta
visserligen icke litteraturhistoria men vittna i alla fall örn hans säkra

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
förmåga att behandla svenska språket. Vad litteraturhistoria beträffar, skrev
han sedan en uppsats om Carl Johan Love Almquist, som fick betyget B.
sedan skrev han en annan uppsats, märk väl, över ämnet »Klöverbladet Bremer—von
Kramer—Flygare-Carlén i svensk romandiktning». På det fick
han AB samt tillägget »bra».

Jag frågar kammaren: en yngling, som skriver sådana uppsatser utan hjälp
av andra på lärorummet, kan man säga örn honom, att han »saknar elementära
kunskaper i svenska och litteraturhistoria»? Man kan förstå —• det är
åtminstone mänskligt — örn det uppstår en reagens däremot hos den, som har
den, jag vill säga formella rätten att i sista hand pröva frågan. Jag vill icke
draga den slutsatsen, att en ecklesiastikminister skall sätta sig och rätta sådana
saker, men det är åtminstone högst mänskligt, örn det ägt rum.

Jag har velat ge denna komplettering till det urval, som herr Lindskog
gjort, av godkända studentexamina, och den ställer säkert saken i en annan
dager.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag skall be att få framföra
min komplimang till herr statsrådet för hans briljanta sätt att försvara sig
i dag. Jag tror icke, att det någonsin i svensk politisk historia har inträffat,
att någon minister med större talang och bravur försvarat en svag sak, än vad
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet här gjort i dag. Herr
statsrådet tillämpar den skickliga strategien, att när han är anfallen, svarar
han med ett motanfall. I detta fall anfaller han konstitutionsutskottet. Han angriper
även mig. Han talar bl. a. örn, att jag tidigare i allmänhet avvisat anmärkningar
i konstitutionsutskottet; det gjorde jag under högerregeringens
tid och under den frisinnade regeringens tid. Men, vet herr Engberg, det har
blivit förfärligt svårt att göra så under den socialdemokratiska regeringen,
och det är icke mitt fel, att man icke kan godkänna alla dess åtgärder. Det
går icke för sig, fastän jag gärna skall medge, att min välvilja är lika stor.
Nu konstaterar jag i alla fall, att herr Engberg har övergått till min uppfattning,
att 107 § är ett muskedunder mot en regering. Men skulle icke herr
Engberg då kunna hjälpa till att få igenom ett dagordningsinstitut? Då komme
vi in på en ny väg. Jag har icke sett någon kraftansats från herr Engbergs
sida för att komma till en sådan utveckling.

Det förvånar mig icke, att synpunkterna hos herr Engberg å ena sidan
och herr Lindskog och mig å den andra äro något olika. Yi anlägga konstitutionella
synpunkter; herr Engberg däremot i sin nya ämbetsställning teologiska.
Så talade han här örn syndafall. Jag måste emellertid bli litet tvivelsam
beträffande de teologiska kunskaperna, när herr Engberg förutsätter en viss
matematisk siffra för att konstatera ett syndafall. Örn kerr Engberg frågar
herr Hallén, tror jag, att denne, som en välvillig själasörjare, skall upplysa
honom örn, att det icke är med hjälp av matematiska formler, som man kon
staterar ett syndafall.

Jag vill säga, att jag var ganska nyfiken på denna dag, därför att under
den tid, som herr Engberg och jag voro kamrater i konstitutionsutskottet, var
det ingen, som där skötte anmärkningsvärvet så skickligt och energiskt som
han. Jag tror nästan man skulle kunna säga, att under den tid herr Engberg
var ledamot av konstitutionsutskottet, var det en lejonets kula, som det
aldrig mer blir, förrän herr Engberg möjligen kommer tillbaka dit igen. Herr
Lindskog och jag äro klåpare i jämförelse med herr Engberg. Och den omständigheten,
att det icke numera finns någon herr Engberg i konstitutionsutskottet,
förklarar, att han slarvar i sin ämbetsutövning; hans frånvaro i
konstitutionsutskottet är en väldig tur för den nuvarande ecklesiastikministern.

Andra kammarens protokoll 1934. Nr SS. 6

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herr Engberg säger, att censorerna vålla panik. Ja, men jag tycker, att det
är tvärtom herr ecklesistikministern, som genom sina studentutnämningar vållat
panik bland censorerna.

Till sist vill jag säga, att örn man skalar bort all den vackra vältaligheten i
herr Engbergs anförande, så finna vi slutligen den uppfattningen: jag vill icke
till något pris bli en skolfux, säger herr Engberg. Nej, vi vilja icke heller,
att ecklesiastikministern skall vara en skolfux. Han skall skicka den materiella
prövningen av studentbesvären till herr Holmdahl i skolöverstyrelsen,
och han skall själv inskränka sig till den formella granskningen. Men, herr
statsråd, icke skola vi behöva väcka motion örn, att klagorätten skall tagas
bort. Skulle vi icke kunna ha det förtroendet för den nuvarande och för kommande
ecklesiastikministrar, att de alla skola, liksom herr Engberg i dag
gjort med sådan bestämdhet, avsäga sig uppgiften att vara skolfuxar. Och
då, herr Engberg, äro vi alla överens.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr talman!
Jag antar, att kammaren liksom jag lade märke till att herr Björck nu
förklarade, att ecklesiastikministern icke skulle ge sig in i någon materiell
prövning utan det skulle han överlämna åt skolöverstyrelsen. Vad är det nu
emellertid herr Björck har skrivit under här?

Här står, att »sedan skolöverstyrelsen prövat frågan, huruvida bestämmelserna
i stadgan blivit behörigen tillämpade eller i något avseende åsidosatta,
skolöverstyrelsen, därest vederbörande klagoskrift tillika innefattar ansökan
örn dispens eller måhända styrelsen eljest anser dispens böra ifrågakomma —
ehuru härom intet stadgande förefinnes -— med eget yttrande översänder handlingarna
till Kungl. Maj:t för dispensfrågans avgörande».

Mina herrar, samma herr Björck, som presenterar sin namnteckning här
under utlåtandet, som kräver, att ecklesiastikministern skall sörja för den
materiella prövningen och överlåta den formella prövningen till skolöverstyrelsen,
han hävdar nu i kammaren raka motsatsen, att med andra ord den materiella
prövningen skall överlämnas åt skolöverstyrelsen och den formella skall
stanna hos Kungl. Majit. Jag drar därav åtminstone en slutsats, och det är,
att herr Björck tydligen icke har hållit reda på innehållet i det utlåtande,
han här har biträtt. Herr Lindskog har åtminstone varit uppriktig nog att
erkänna, att han för sin del icke kunde biträda utskottets förslag på denna
punkt. Herr Björck väljer en annan väg. Han anser icke för sin del, att det
här är riktigt vad utskottet skrivit, utan genom det råd han ger mig ådagalägger
han tvärtom, att han står på samma sida som herr Lindskog, men söker
samtidigt ge sken av att utskottet befinner sig på den rätta sidan.

När jag nu lyssnade till herr Björck, var det ögonblickligen två bilder, jag
såg framför mig. Den ena gav han anledning till själv. Jag tänkte på honom
såsom Daniel i lejongropen. Det var en grotesk tanke! Men jag såg honom
också i en annan situation, när han talade örn att det borde finnas en ecklesiastikminister
för framtiden så och så. Jag tänkte då på de orden av den
gamle Simeon: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid, ty nu ha mina
ögon o. s. v.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, beslöt kammaren att lägga
punkten till handlingarna.

Härefter anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! Efter den »luftiga» debatt, som förts åtminstone
nu på sistone, kan det ju nästan synas något obarmhärtigt att söka

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
taga oss ned igen till jorden. Jag skall emellertid bedja kammarens ärade
ledamöter vara vänliga att för några ögonblick följa mig tillbaka dit ned,
där vi äro vana att röra oss.

Vid dechargebetänkande! finns det ju fogat en mångfald reservationsvis
framställda anmärkningsyrkanden. Jag skall tillåta mig att säga ett par ord
om ett av dessa, som enligt mitt förmenande är av den särskilda vikt, att jag
anser, att ett par ord därom böra kunna få sägas här i kammaren. Det gäller
reservationsyrkandet nr 7. Det är ett yrkande framställt utav herr Mellén i
första kammaren, till vilket jag har anslutit mig. Det är ett yrkande, som
avser anmärkning mot hans excellens herr statsministern och statsrådet Levinson
på grund av beslut utav Kungl. Majit örn flyttningsersättning åt statsrådet
Schlyter.

Såsom framgår av utskottets utlåtande på sid. 27, så har Kungl. Majit vid
två olika tillfällen på förslag av dessa nyssnämnda tvenne ledamöter av statsrådet
beslutat att utbetala en ersättning till statsrådet Schlyter på 6,393 kronor,
av vilket belopp 4,488 kronor skulle utgöra ersättning för dubbelhyra
under ett år och 1,765 kronor kostnad för transport och inpackning samt upppackning
av möbler samt 140 kronor 50 öre utgifter för resebiljetter och sovvagnsbiljetter
för hustru, två barn och två hembiträden.

Jag ber att få erinra kammarens ledamöter örn att enligt kap. 3 i avlöningsreglementet
tillkommer flyttningsersättning de befattningshavare, som tillsättas
genom fullmakt eller konstitutorial. För de befattningshavare åter,
som tillsättas genom förordnande — de höra hemma under kap. 2 — saknas
liknande stadgande örn rätt till flyttningsersättning, och samma är förhållandet
beträffande landshövdingar, för vilka särskilda avlöningsbestämmelser
gälla. Statsrådens avlöningsvillkor äro ju fastställda i kungl, brev den 18
juli 1921, och inte heller här finnas några bestämmelser örn flyttningsersättning.

Nu vill jag icke undanhålla kammaren, att enligt vad utskottet funnit i
enstaka fall tidigare utbetalats flyttningsersättning även i sådana fall, som
måste anses sakna stöd i gällande lag. Flera av dessa fall äro emellertid ännu
föremål för prövning hos Kungl, kammarrätten. Jag vet å andra sidan även
att man på andra håll inom statsförvaltningen undantagslöst funnit sig icke
kunna tolka bestämmelserna i avlöningsreglementet på annat sätt än enligt
ordalydelsen och därför också konsekvent nekat flyttningsersättning i alla de
fall, där flyttning skett inom eller till befattning, som hör hemma inom andra
kapitlet, alltså förordnandetjänster.

Vare sig man räknar en statsrådsutnämning som befordran eller icke, så
ge, såvitt jag kan finna, gällande bestämmelser icke stöd åt den uppfattningen,
som menar, att flyttningsersättning i förevarande fall kunnat utgå. Jag
medger att gällande bestämmelser utan tvekan kunna förefalla vara både
hårda och orättvisa för de högre ämbetsmän, som därutav drabbas, men detta
är en sak. Att rätta till ett dylikt eventuellt missförhållande på de vägar,
som regeringen här har varit inne på, synes mig icke lämpligen böra komma
i fråga, ty det blir ett gynnande av vissa ämbetsmän, men det blir icke någon
likvärdig eller rättvis behandling av alla. En rättelse på detta område bör
naturligtvis ske såsom vanligt genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och
riksdagen.

Det här påtalade fallet måste anses så mycket mera betänkligt, som det
här gäller en förmån åt en av regeringens egna ledamöter, och jag understryker,
att det icke någon gång tidigare förekommit att en ledamot av statsrådet
har erhållit flyttningsersättning. Det förefaller åtminstone mig särskilt
angeläget, att man från regeringens sida iakttager mer än vanlig för -

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
siktighet, när det gäller undantag till förmån för en av regeringens
egna.

Vid bedömande av det föreliggande anmärkningsyrkandet så kan det enligt
mitt förmenande icke heller helt bortses från att, såvitt känt är, statsrådet
Schlyter hela tiden efter det han utfått ersättning av staten för flyttning till
Stockholm fortsatt att uppbära riksdagsmannaarvode såsom för utanför Stockholm
bosatt.

Herr talman, på grund av vad jag nu anfört har jag ansett, att konstitutionsutskottet
bort göra anmärkning enligt 107 § regeringsformen mot statsminister
Hansson och statsrådet Levinson, som vid de olika tillfällen, det här
gäller, tillstyrkt Kungl. Maj :t att betala i flyttningsersättning tillsammans
6,393 kronor till statsrådet Schlyter.

Herr Vougt: Herr talman! De herrar ledamöter av konstitutionsutskottet,
som här förenat sig med den egentlige framställaren av anmärkningsyrkandet
herr Mellén, ha i flera sammanhang inom utskottet generellt hävdat den linjen,
att Kungl. Majit i ett tvistigt fall alltid är på den säkra sidan, när Kungl.
Majit i vanlig ordning frågar myndigheterna och följer myndigheterna. I
denna sak ha emellertid dessa ledamöter av utskottet kommit till en helt annan
uppfattning. De ha icke velat taga hänsyn till att Kungl. Majit i denna
sak tillfrågat statskontoret örn dess uppfattning och fått till svar, att statskontoret
anser, att justitieministern torde kunna förklaras berättigad att komma
i åtnjutande av flyttningsersättning och den övriga ersättning, som här
utgått till honom.

Formellt ligger ju saken så till att justitieministern, som reservanterna för
övrigt framhålla, är president i skånska hovrätten. I denna egenskap tillhör
han ett verk, på vilket avlöningsreglementet i denna punkt är tillämpligt, och
reservanterna ha själva understrukit, att han fortfarande är president i skånska
hovrätten, ehuru han fått mottaga Konungens förtroendeuppdrag att tills
vidare vara hans rådgivare. Utav dessa skäl har utskottets majoritet icke
ansett, att anmärkning kunde framställas, och jag vill till sist framhålla, att,
trots att man överhuvud taget inom det parti, som herr Lundqvist nu är talesman
för, varit mycket angelägen örn att i år komma fram till anmärkningsyrkanden
mot regeringen, man endast fått fem av utskottets sju högerledamöter
bakom denna reservationsvis framställda anmärkning.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag skulle nästan till den siste ärade talaren
vilja ställa samma fråga som herr Engberg för en stund sedan ställde
till herr Lindskog: hur många namn skall det stå under ett betänkande för
att anmärkningen skall anses vara av den vikt, att herr Vougt skall tiller-^
känna den något som helst värde. Är det fem eller är det sju, som därvidlag
är den utslagsgivande siffran? Jag kan för min del icke tillägna mig detta
sätt att se på frågorna. Jag förbehåller mig i fortsättningen liksom hittills
att söka sakligt bedöma dem.

Jag vill också gentemot herr Vougt, när han gjorde gällande här, att jag
m. fl. inom kammaren alltid hävdat den uppfattningen, att vill regeringen
stå på den säkra sidan, skall regeringen höra ämbetsverken och rätta sig efter
deras yttrande, erinra örn vad herr Lindman sade i början av dechargedebatten
i dag, att det bör vara regel, att man rättar sig efter vad ämbetsverken
säga, men det utesluter givetvis icke ett sakligt bedömande av vad ämbetsverken
sagt och att alltså i undantagsfall ett avsteg från ämbetsverkens ståndpunkt
kan och bör ske. Jag tror, att det fanns mycket välgrundad anledning
för regeringen att i detta fall gå ifrån vad statskontoret föreslagit. Jag skall

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
icke närmare ingå på den här saken, ty jag vet, att herr Vougt lika bra som
jag vet hur den egentligen låg till.

Vidare säger herr Vougt, att statsrådet Schlyter alltjämt är president och
som sådan berättigad att få flyttningsersättning. Ja, herr Vougt, detta är
rätt, men herr Vougt bör då taga reda på vilka villkor, som äro stadgade i
avlöningsreglementet för att en president skall få flyttningsersättning. För
att få sådan ersättning skall han tvångsvis förflyttas. Jag trodde verkligen
icke, att, när presidenten Schlyter åtog sig justitieministersämbetet i den nuvarande
regeringen, han gjorde detta mot sin vilja. Jag trodde verkligen
det var med hans egen vilja.

§ 2.

Å föredragningslistan var härefter uppfört bankoutskottets utlåtande, nr 26,
angående avlöning till den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen.

Uti förevarande utlåtande hemställde utskottet,

1) att riksdagen, i anledning av riksdagens lönekommittés förslag, måtte
med tillämpning från början av 1935 års riksdag godkänna vid utlåtandet fogat
förslag till avlöningsbestämmelser för personal hos riksdagens kamrar, utskott
och kansli m. m.; samt

2) att riksdagen måtte besluta, att kanslideputerade finge vid slutet av
1934 års lagtima riksdag använda högst 500 kronor till biträde vid utarbetande
och expediering av riksdagsbeslutet.

Äng. avlöning
till den hos
riksdagen tillfälligt
anställda
personalen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Beträffande bankoutskottets utlåtande nr 26
ber jag få yttra några ord, då jag tror, att det möjligen skulle vara skäl i att
kammaren gjorde någon ändring i det slut, till vilket bankoutskottet kommit.

Här har ju av riksgäldsfullmäktige varit tillsatt en kommitté, som har arbetat
med att föreslå nya bestämmelser beträffande arvoden och ersättningar
åt riksdagens tjänstemän, och den kommittén har fullgjort sitt värv genom att
framlägga det betänkande, som ligger till grund för bankoutskottets förslag.
Det finns också en reservation fogad vid betänkandet. Jag vill säga, att för
det första, när det gäller bestämmande av löner åt riksdagens kansli och utskottens
kanslitjänstemän, så finns det en bestämmelse i de reglementariska
föreskrifterna för riksdagen, enligt vilken det heter, att vid talmanssammanträde
skall efter samråd med utskottens ordförande och kanslideputerade förslag
upprättas i fråga örn arvoden till tjänstemän och vaktbetjäningen hos
kamrar och utskott samt i kansliet. Ett sådant förslag har faktiskt i detta
fall icke blivit avlämnat av talmännen. Av bankoutskottets betänkande finner
man, att herrar talmän visserligen ha föreslagit bl. a. att ifrågakomna betänkande
icke för närvarande måtte föranleda någon riksdagens åtgärd och
att således de vid 1933 års riksdag godkända avlöningsbestämmelserna för
personalen hos riksdagens kamrar, utskott och kansli m. m. måtte tills vidare,
i varje fall under 1934 års riksdag, förbliva gällande i oförändrat skick.

Det är sålunda det förslag, som talmännen lämnat till bankoutskottet, men
detta innebär icke något annat än ett förord från talmännen, att någon ändring
icke skall göras för närvarande. Talmännen ha sålunda icke avgivit något förslag
beträffande själva lönesättningen för den hos riksdagen anställda personalen.
Det borde sålunda efter min uppfattning vara skäl i att bereda talmännen
ett tillfälle till att avge ett sådant förslag, och det kan icke ske annat än

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. avlöning till den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen. (Forts.)
genom att skjuta upp avgörandet av detta ärende till kommande riksdag, vilket
enligt min mening icke kan föranleda någon den ringaste olägenhet.

Vad saken går ut på är följande. Man har velat försöka förenkla bestämmelserna.
Man har icke velat sätta ned arvodena och ersättningarna därför
att de äro så sent reglerade som år 1933, men man har velat skapa förenklade
bestämmelser. Dessa förenklade bestämmelser skulle egentligen gå ut därpå,
att man skulle inarbeta dyrtidstilläggen i arvodena samt att man skulle vidtaga
ändrade dispositioner beträffande ersättning åt dem av de hos riksdagen anställda
tjänstemännen, vilka tillika äro anställda i statstjänst. För att åstadkomma
en likformighet har man sålunda för det första inarbetat dyrtidstilläggen i
arvodena. Redan detta kan möjligen, menar jag, innebära ett visst prejudikat
för hur riksdagen skall ställa sig, när riksdagen en gång kommer att fatta
ställning till inarbetandet av dyrtidstilläggen i lönerna för i statstjänst anställda
ämbets- och tjänstemän, men det kan ju hända, att detta icke är så allvarligt.
Det är visserligen sant, att riksdagen säger, att dyrtidstilläggen skola i
detta fall inarbetas, och sålunda faktiskt på ett visst sätt binder sig, men det
är ett fåtal personer, som det här är fråga om, och det kan ju hända man skulle
kunna komma ifrån den olägenheten och finna sig i att betrakta det såsom icke
prejudicerande. Vad som däremot synes mig vara av allvarligare och svårare
beskaffenhet det är frågan om dea personal, som samtidigt är anställd i statstjänst
och hos riksdagen. Man finner, att av den personal i riksdagen, som
tillhör de högst avlönade, nämligen sekreterarna i kamrarna, sekreterarna i de
ständiga utskotten, kamreraren i statsutskottet o. s. v. av 20 stycken icke
mindre än 17 äro statstjänstemän. Det visar, att riksdagen har behov att ha
statstjänstemän i sin tjänst för utförande av dessa uppdrag, och det säges ju
också uttryckligen i detta betänkande, att det är av behovet påkallat att ha
sådana personer, som äro fullt kompetenta och skickliga till att utföra värvet,
och att man icke bör lita enbart på en personal, som icke har den träning, som
statstjänstemännen ha och icke heller deras intima kunskap och insikt i frågor
rörande statsförvaltningen överhuvud taget. Dessa hos riksdagen anställda
statstjänstemän ha emellertid fått avstå av sin avlöning som statstjänstemän,
och följaktligen ha de i stället av riksdagen fått en ersättning för detta avstående
av sina löneförmåner. Kommitténs majoritet har föreslagit, att de
skulle erhålla två tredjedelar av vad de avstå, liksom nu är fallet, d. v. s. att
de skulle få ett arvode plus denna ersättning av två tredjedelar liksom nu.
Reservanterna ha gått en annan väg och sagt, att det skall vara likställighet
mellan dem, som äro statsanställda, och de icke statsanställda, och ha därför
föreslagit, att alltsammans skulle utgå i form av arvoden, arvoden som naturligtvis
skulle vara högre satta än dem, som kommitténs majoritet föreslagit.
Men därjämte ha reservanterna föreslagit såsom en övergångsbestämmelse, att
de i statens tjänst anställda befattningshavarna, som jämväl äro hos riksdagen
tjänstgörande — jag tror att de äro 17 till antalet — skulle få något ökade
arvoden, så att de icke skulle behöva gå förlustiga något av den inkomst, som
de nu ha hos riksdagen, men att, i den mån dessa befattningshavare avginge
från sina befattningar i riksdagen, arvodena skulle reduceras. Vad inträffar
då, herr talman, örn riksdagen skulle följa detta bankoutskottets förslag? Jo
det inträffar, att, örn någon eller några av dessa tjänstemän avgå ur riksdagens
tjänst, och en annan statstjänsteman kommer i den avgångnes ställe, den nye
tjänstemannen får en lägre inkomst än den förutvarande har haft. Ty det till
de nuvarande tjänstemännen utgående arvodet skulle vara av rent personlig natur,
och de nyanställda skulle endast få det lägre arvodet.

Jag skall be att få ge ett litet exempel på, hur detta kan komma att verka,
och vilka olägenheter, som det kan föra med sig. Uti båda lagutskotten fin -

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Äng. avlöning till den hos riksdagen tillfälligt anställda ''personalen. (Forts.)
ner jag, om jag slår upp katalogen över de i riksdagens kansli och utskott anställda
tjänstemännen, att hovrättsassessorer äro anställda hos lagutskotten.
Den ene av dessa åtminstone är från Göta hovrätt. Hur kan man överhuvud
taget under sådana förhållanden tänka sig att anställa dessa hovrättsassessorer,
som lagutskotten anse det vara nödvändigt att ha, örn dylika löneförändringar
vidtagas. Detta komme säkerligen icke att gå. Bankoutskottet säger
ju också, att kanhända kunna svårigheter uppstå i detta avseende, men att man
i så fall får ånyo ta saken under övervägande. Detta är nu icke ordalagen i
utskottsutlåtandet, men andemeningen är denna. Ännu ett exempel på svårigheterna
härutinnan skall jag be att få ge. Jag tar en sådan viktig post i riksdagen
som sekreterarebefattningen i statsutskottet. Vi veta ju, att den nuvarande
sekreteraren Thorstenson är statskommissarie. Han har råds avlöning.
Han har sålunda en lön efter B 30 och torde få avstå utav sin lön ungefär
1,000 kronor i månaden. Han skall nu ersättas enligt reservanternas i kommittén
förslag och enligt utskottets förslag med 1,260 kronor i månaden. Tror
man verkligen överhuvud taget att det finns någon statstjänsteman uti lönegraden
B 30, som lämnar sin statstjänst för att ta detta tillfälliga och mycket
betungande arbete som sekreterare i statsutskottet för den ökning i inkomsten
av 260 kronor, som på detta sätt skulle beredas honom. Jag tror, att det kommer
att bli utomordentligt svårt att kunna förverkliga vad utskottet här har
föreslagit. Utskottet har visserligen icke i allo följt reservanterna _i kommittén
utan gjort en liten ändring, men denna ändring inverkar icke på lönesättningen
som sådan. För ernående av maximering i fråga örn ersättningen förorda
reservanterna inom kommittén en förhöjning av arvodena, medan utskottet
föreslår, att ersättningen för mistade avlöningsförmåner reduceras från
två tredjedelar till hälften. Jag nämner detta bara. för fullständighetens skull.

Nu vet jag, att första kammaren redan fattat sitt beslut och därvid gått in
för att följa bankoutskottets förslag. Jag har sålunda föga utsikt att kunna
förmå denna kammare att gå en annan väg, men jag har, herr talman, sedan
jag studerat och satt mig in i detta ärende, funnit det vara min plikt att för
kammaren redogöra för, hur det förhåller sig på detta område. Det som bestämt
mitt ståndpunktstagande i denna fråga är dels detta inarbetande av dyrtidstilläggen
i lönerna, vilket ju i och för sig innebär en prejudicera, dels
ändringen i lönesättningen, vilken kommer att medföra stora olägenheter och
svårigheter, då nya statstjänstemän skola anställas i riksdagens, dess.kamrars
eller utskotts kanslier, och dels slutligen den omständigheten, som Jag först
nämnde, nämligen att man genom ett uppskov med frågan till nästa år bereder
talmännen den möjlighet, som är dem tillförsäkrad i de reglementariska föreskrifterna,
att verkligen få till bankoutskottet avgiva förslag till lönebestämmelser,
sådana dessa enligt talmännens uppfattning böra vara avfattade.

På grund av vad jag sålunda anfört nödgas jag, herr talman, hemställa^om avslag
å utskottets hemställan i punkten 1 av utskottets förevarande utlåtande.

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag hänvisar i ill föregående års bankoutskotts
förslag, som också blev riksdagens beslut. Uti bankoutskottets^ utlåtande
nr 4 vid förra årets riksdag heter det: »Överhuvud taget framstår det

som ett önskemål, att avlöningen till riksdagens personal såvitt möjligt fastställes
att utgå efter enklare och mera enhetliga grunder än vad nu är fallet.
I främsta rummet torde delta böra åstadkommas genom en avveckling av dyrtidstillägget,
vilken synes desto mer naturlig, som det här är fråga örn, uppdrag
av tillfällig art under viss kortare del av året.» Och till sist säger utskottet,
»att resultatet utav utredningen bör föreligga i god tid före nästkommande
års riksdag».

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. avlöning till den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen. (Forts.)

Sedan riksdagens kamrar antagit detta utskottsförslag, lät riksgäldsfullmäktige
genom en kommitté utreda frågan. Det är alltså på begäran av riksdagen,
^som riksgäldsfullmäktige vidtagit denna utredningsåtgärd. Det var
ju också faktiskt bestämt, såväl att dyrtidstil lägget skulle inarbetas i lönerna,
som ock att frågan skulle i god tid föreläggas denna riksdag. Då vi nu komma
fram till ärendets behandling, gör man gällande, att talmanskonferensen
icke haft tillfälle att yttra sig i saken. Nu framgår det emellertid av bankoutskottets
utlåtande nr 26, att talmännen på ett tidigt stadium yttrat sig i
frågan och därvid föreslagit, att ingen förändring i fråga örn tjänstemännens
löner skulle ske under denna riksdag, utan att dyrtidstillägg skulle beviljas på
vanligt säth Utskottet tog detta förslag ad notam och har därför icke heller
föreslagit någon förändring i lönerna för innevarande år utan hemställt, att
riksdagen skulle bevilja dyrtidstillägg på vanligt sätt, alltså efter de grunder,
efter vilka de utgingo föregående år. Detta förslag bifölls av bägge kamrarna.

_ Utskottet hänvisar nu till sitt utlåtande nr 5 angående dyrtidstillägget, i
vilket utlåtande man redovisar en skrivelse från talmanskonferensen, och utskottet
säger i detta nu förevarande utlåtande, att »utskottet vill erinra, att
utskottet i sitt ovan berörda utlåtande nr 5 förklarat sig komma att framdeles
under innevarande riksdag avgiva förslag till avlöningsbestämmelser till riksdagens
personal att gälla fran och med 1935 års riksdag». Utskottet har alitsa
redovisat detta ärende i vad angår dyrtidstillägget, och riksdagen har godkänt
utskottets ståndpunkt, när utskottet sagt, att det skulle återkomma med
förslag till lönebestämmelser att gälla från och med 1935 års riksdag. Man
kan alitsa icke säga, att talmanskonferensen varit okunnig örn denna utredning,
och örn det förslag, som förefanns. Talmanskonferensen har också yttrat
sig i ärendet °och även känt till vad riksdagen beslutat i anledning av
bankoutskottets utlåtande nr 5, i vilket utskottet säger ifrån, att det skall
återkomma med denna fråga. Nu ligger ärendet åter på riksdagens bord,
vilket i sig ingenting annat är än att en begäran från riksdagens sida blivit
effektuerad.

Sedan vill jag säga, att jag var inne och hörde på debatten i första kammaren,
därvid konstitutionsutskottets ordförande alldeles särskilt yttrade sig i
den här saken. Efter vad jag kunde förstå hade, innan jag kom in, gjorts
gällande, att talmännen och talmanskonferensen blivit förbigångna i denna
sak. Konstitutionsutskottets ordförande hävdade på det bestämdaste, att
detta ärende icke kunde behandlas på så sätt, att talmännen och talmanskonferensen
få det avgörande ordet i denna sak, utan att detta
måste tillkomma det utskott, vartill ärendet remitterats. Han exemplifierade^
detta med att örn en ledamot nästkommande riksdag toge just
detta utlåtande, sorn vi ha här, och framlade det i en motion, skulle
detta ärende gå icke till talmännen utan till bankoutskottet, som enligt ordförandens
i konstitutionsutskottet mening icke kunde göra annat än med tillstyrkande
överlämna detsamma till riksdagen, utan att talmännen därvid varit
i tillfälle att bli hörda. Detta var hans uppfattning, och den borde väl
hålla ganska långt.

Vidare vill jag framhålla, att man väl bör försöka få någon liten ordning
och reda i dessa avlöningsförhållanden. Det är ju faktiskt så för närvarande,
att ingen vet vad de högre tjänstemännen egentligen ha i sammanlagd avlöning,
då de ju uppbära dels avlöning i sin ordinarie statstjänst — jag talar
nu örn de befattningshavare _i riksdagens tjänst, som tillika äro statstjänstemän
och dels arvode för sin tjänst i riksdagen, en inkomst som sedan maxi -

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Äng. avlöning till den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen. (Forts.)
meras, då ju dyrtidstillägg icke kan utgå på liela det sammanlagda beloppet.
Detta gör ju, som sagt, att det egentligen icke finns någon som vet, huru
mycket dessa tjänstemän ha. Jag tror icke, att det skall finnas många här i
riksdagen, som kunna stå upp och säga, huru mycket en sådan tjänsteman
kan ha i sammanlagd inkomst, dels såsom avlöning i sin ordinarie statstjänst,
dels i form av ersättning för mistade avlöningsförmåner och dels slutligen i
arvode i riksdagens tjänst jämte å dessa belopp utgående dyrtidstillägg. Nu
gäller det här inte något större antal tjänstemän. Dessa bestämmelser äro
tillämpliga endast på sekreteraren i första kammaren — sekreteraren i andra
kammaren innehar ju, som vi veta, icke statstjänst — och de utskottssek-:
reterare, som lia statstjänst. Men det finns nu en sekreterare i ett

utskott, som icke tillika är statstjänsteman. Denne får nu nöja sig

med lägre lön och dyrtidstillägg. Han får sålunda ingen kompensation
för mistade avlöningsförmåner. Andare höra hit notarierna med sekreterargöromål
i utskotten. Det är alltså tre grupper tjänstemän det här egentligen
gäller, och dessa befattningshavare ha, örn de äro statstjänstemän, nu förmånen
att få ersättning med två tredjedelar av vad de fått avstå av sin ordinarie
avlöning i statstjänst. Såväl ordföranden som sekreteraren i konstitutionsutskottet
har framfört anmärkningar emot det sålunda rådande systemet, då
konstitutionsutskottets sekreterare, som icke innehar statsanställning, kommit
i alldeles för ofördelaktig ställning i jämförelse med de sekreterare i utskotten,
som äro statstjänstemän. Det är detta missförhållande, som man nu velat
rätta till genom det utskottsutlåtande, som här föreligger, och jag tror att
det vore fullt riktigt av riksdagen att godkänna detta förslag.

Nu säger utskottet, och jag ansluter mig till dess uttalande, att det icke
kan finna annat än att rekryteringen till dessa tjänster skulle gå bra med nu
föreslagna löner, vilka ingalunda äro dåliga, och som för övrigt finnas återgivna
på sid. 3 i bankoutskottets utlåtande nr 26. Utskottet tror sålunda, och
jag för min del tror detsamma, att denna lönesättning kommer att fylla ändamålet
att tillgodose en god rekrytering.

Vad sedan frågan örn dyrtidstilläggets inarbetande i lönerna beträffar, så
har ju riksdagen själv begärt detta. Utskottet framhåller nu, att dessa tjänster
äro av tillfällig natur, att de vara endast en kortare del av året, och att
man därför ingalunda behöver anlägga samma synpunkter på frågan örn uyrtidstillägget
till dessa befattningshavare, som man måste göra, då det gäller
statstjänarna i allmänhet. Man bör därför kunna ha ett arvode utan dyrtidstillägg,
som utgår lika vare sig befattningshavaren är statstjänsteman eiler
icke. Utskottet säger också, att det på grund av dessa förhållanden icke kan
ha något med dyrtidstillägget i allmänhet att göra, örn det nu utgående dyrtidstillägget
på högst 20 procent, i vissa fall mindre, inarbetas i de arvoden,
som utgå till riksdagens tjänstemän.

Jag förstår nu, när herr Lindman är den första att uppträda i detta ärende,
det påstående, som gjorts i första kammaren, fast det där bestreds, nämligen
att det blivit en högerfråga utav det här, och att högerpartiet skulle ha fattat
beslut örn alt för sin del gå emot detta bankoutskottets utlåtande, så att man
icke nu skulle kunna reglera dessa tjänstemäns löner på ett ändamålsenligt
och förnuftigt sätt.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till bankoutskottets
utlåtande i iirendet.

Herr Lindman: Herr talman! Jag ber att ännu en gång få ta till orda i
detta ärende. Först vill jag då säga till herr Bäcklund, att låt oss för en gångs
skull sluta upp med att säga, att allting göres till partifrågor. Varför skall

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. avlöning till den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen. (Forts.)
herr Bäcklund påstå, att jag gjort detta till en partifråga? Jag vill försäkra
herr Bäcklund, att det inte finns någon partipolitik i en fråga som denna. Icke
vinner herr Bäcklund några röster här i kammaren genom att säga, att jag
gjort denna fråga till en partifråga. Jag tror inte, att det är någon som nappar
på den kroken.

I själva sakfrågan ber jag emellertid, herr talman, att få rätta en missägelse,
som jag gjorde i mitt förra anförande, då jag sade, att första kammaren
bifallit denna punkt. Det förhåller sig tvärtom så, att första kammaren avslagit
punkten 1 i bankoutskottets förevarande betänkande och sålunda biträtt
den ståndpunkt, som jag i denna kammare intagit, då jag yrkat, att andra
”kammaren måtte avslå utskottets förslag.

Någon ytterligare motivering utöver det ganska utförliga anförande, som jag
redan har haft, behöver jag icke ge. Blott det vill jag tillägga, att jag tror,
att man genom att följa bankoutskottets förslag egentligen icke vinner så mycket
i fråga örn förenkling av avlöningsförhållandena. Bankoutskottet har ju i
varje fall nödgats bibehålla en övergångsbestämmelse, som förmodligen kommer
att räcka i många år.

Och vilket blir resultatet, herr talman, om nu andra kammaren skulle följa
första kammaren och säga, att den avslår punkten 1 och låter frågan anstå
till nästa år? Jo, man vinner därmed, herr talman, att man bereder talmännen
i båda kamrarna tillfälle att kunna till nästa års bankoutskott framlägga
ett som de reglementariska föreskrifterna förutsätta verkligt förslag till lönebestämmelser
sådana dessa enligt talmännens mening böra vara beskaffade.
Det är detta, som icke skett i detta fall på grund av omständigheter, som jag
förut talade örn. Det torde väl vara första gången som det inträffat, att
bankoutskottet och därmed kamrarna icke följt det tillvägagångssätt, som utstakats,
nämligen att talmänen skola beredas tillfälle att avgiva förslag till
löner. Med anledning härav och med anledning av första kammarens avslag
hemställer jag alltså nu, herr talman, att även denna kammare ville avslå bankoutskottets
hemställan i punkten 1, men däremot bifalla dess hemställan i punkten
2.

Herr Linnér: Herr talman! Såvitt angår lagutskottens arbete måste jag be
att på det starkaste få understryka vad här utav herr Lindman framhållits.

Som många av kamrarnas ledamöter veta, går ju arbetet i lagutskotten till
på det sättet, att sekreteraren och notarien föredraga ärendena för utskottet.
För att arbetet skall kunna bedrivas tillräckligt snabbt och med tillräcklig
tillförlitlighet, utan att ledamöterna själva skola behöva läsa alla akter —
icke endast propositionerna utan alla akter — är det därför alldeles nödvändigt,
att dessa tjänstemän hos utskotten ha vana vid föredragning. Ha de inte
det, kommer utskottens arbete att bli tyngre och sämre. På grund härav äro
lagutskotten alltid begränsade i sitt val av sekreterare och föredragande notarier.

Hittills har det ju gått till så, att dessa tjänstemän sökas bland de yngre
hovrättsjuristerna. Enligt bankoutskottets förslag kommer det att ställa sig
så, att en sekreterare i ett lagtutskott får 100 eller 200 kronor, beroende på i
vilken löneställning han är, i tillägg till sin lön, örn han tar en befattning i utskottet.
En notarie med föredragning får 35 kronors förbättring, eventuellt
skulle han få försämring, örn han sökte en sådan befattning.

Det är av dessa siffror tämligen klart, att det efter genomförandet av den
här föreslagna löneregleringen blir svårt att få kvalificerade tjänstemän, sådana
som kunna tänkas vinna befordran i den juridiska tjänstekarriären, örn
man inskränker avlöningarna på sätt som här är föreslaget. På grund av de

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

''Äng. avlöning till den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen. (Forts.)
svårigheter, som hota för lagutskotten och deras arbete, om förslaget genomföres,
ber jag, herr talman, att få yrka avslag på första punkten i betänkandet.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag måste säga, att det skulle
vara ganska egendomligt, örn andra kammaren i denna fråga skulle fatta ett
annat beslut än bifall till bankoutskottets föreliggande hemställan.

Den omständighet, som här åberopas såsom ett särskilt skäl för att nu inte
fatta beslut, nämligen att det vid talmännens sammanträde icke utarbetats
något förslag, måste jag för min del underkänna. Frågan låg ju så till, att på
grund av fjolårets riksdagsbeslut tillsatte riksgäldsfullmäktige en kommitté
för utarbetande av ett förslag, vilket var färdigt, när riksdagen sammanträdde.
Detta betänkande överlämnades då till talmännen. Talmännen infordrade
kanslideputerades yttrande, och detta förelåg vid det talmanssammanträde,
som är refererat i bankoutskottets utlåtande. Talmännen beslöto efter de olika
råd, som gåvos vid detta sammanträde, att överlämna de föreliggande handlingarna
till bankoutskottet.

Det är sålunda ett fullständigt förslag, som kommit från talmännen. Jag
kan inte förstå annat än att örn talmännen haft för avsikt, att bankoutskottet
icke skulle förelägga riksdagen något förslag i ämnet, skulle de icke till utskottet
ha överlämnat det kommittéförslag, som förelåg. Men eftersom kommittébetänkandet
hade överlämnats till bankoutskottet, måste ju utskottet, med
hänsyn till de reglementariska föreskrifternas innebörd, avgiva ett förslag i anledning
av detsamma, och det är detta förslag, som nu föreligger. Det är sålunda
inte riktigt, örn man åberopar några som helst konstitutionella betänkligheter
emot att nu fatta ett beslut.

Vad beträffar själva sakfrågan, så undvek min bänkkamrat, som talade först
i denna fråga, att något klarlägga det ganska egendomliga förhållandet, att
tjänster, som lia samma avlöning enligt planen och som äro likvärdiga med
hänsyn till arbetsuppgifterna, likväl för närvarande avlönas olika, beroende
just därpå, örn innehavaren samtidigt har statstjänst eller icke. Vi ha ett
ganska flagrant exempel härpå vid en jämförelse mellan kamrarnas sekreterare.
Den ene har en avlöning under riksdagstiden av 1,200 kronor per månad,
medan den andre har en avlöning, varierande mellan 1,600 och 1,700 kronor
i månaden, olika under olika år — jag har inte de exakta siffrorna tillgängliga
just nu. Motsvarande är ju också förhållandet beträffande den i löneplanen
med kammarsekreterarna likställde sekreteraren i statsutskottet, som ju
närmast är att jämställa med första kammarens sekreterare. Vi ha för övrigt
liknande förhållanden beträffande de ständiga utskottens sekreterare.
En, som icke är statsanställd, får för sitt arbete 960 kronor i månaden,
medan den, som är statsanställd, får en månadsavlöning varierande _ mellan
1,055 och 1,422 kronor, beroende på vilken löneställning han intar i statstjänsten.
Liknande siffror få vi också fram, när det gäller notarier med sekreteraregöromål,
där vi också ha exempel på att det finns personer anställda, som
icke äro innehavare av statstjänst. Detta förhållande måste ägnas någon uppmärksamhet.

För övrigt måste jag framhålla för kammaren, att avlöningen till riksdagens
egna tjänstemän är icke en fråga, som enbart rör riksdagen, utan den frågan
väcker ju uppmärksamhet i kretsar utanför riksdagen. Man säger nämligen,
att när det gäller tjänstemannalöner, är riksdagen mycket sparsam och ser till,
att de icke få uppnå en allt för stor höjd, men när det gäller riksdagens egna
tjänstemän, bortser man från delta förhållande. Man pekar härvid just på det
förhållandet, att vissa tjänstemän utöver avlöningen enligt planen lia rätt att
uppbära 2/:. av den avstådda löneförmånen i statstjänst.

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e m.

Äng. avlöning till den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen. (Forts.)

Jag anser emellertid, att om man ser på denna fråga sakligt, behöver man
inte frukta för att det inte skall finnas kvalificerade personer, som aspirera
på befattningarna. Det beror ju närmast på, från vilka grader inom statstjänsten,
som man skall söka sina aspiranter, och jag föreställer mig, att när
det gäller de högst avlönade sekreterarposterna i riksdagen, kammarsekreterarna
och sekreteraren i statsutskottet, skall det vara möjligt att få personer
från kansliråds- och byråchefsgraden för den avlöning, som upptages i bankoutskottets
här föreliggande förslag. Det är dock en månadsavlöning på 1,260
kronor, medan avlöningen enligt högsta löneklassen för kansliråd och byråchefer
i Stockholm utgör 1,070 kronor i månaden. Det är sålunda en skillnad
på nära 200 kronor per månad, och det tycker jag är en sak att taga hänsyn
till, när man aspirerar på en befattning.

Samma är ju förhållandet, när man söker efter sekreterare i utskotten och
notarier med sekreteraregöromål. Det beror ju i detta avseende närmast på,
från vilka lönegrader man skall söka dessa personer. Jag kan nämligen för
min del inte anse, att det är nödvändigt att även söka utskottens sekreterare
eller notarier med sekreteraregöromål från 30 :e lönegraden, d. v. s. byråchefsoch
kanslirådsgraden, utan dessa tjänster kunna mycket väl rekryteras exempelvis
från sekreteraregraden inom statstjänsten.

Ser jag på denna fråga ur alla dessa synpunkter, kommer jag till den uppfattningen,
att bankoutskottets förslag är synnerligen väl motiverat. Jag har
ju haft att taga ståndpunkt till denna fråga såväl i den av riksgäldsfullmäktige
tillsatta kommittén som ock i egenskap av kanslideputerad, och jag har
vid den prövning, som jag sålunda i dessa två egenskaper haft att verkställa,
funnit, att den linje, som framfördes av reservanterna inom kommittén och som
nu i huvudsak är bankoutskottets förslag, är den ur alla synpunkter lämpligaste.

Jag beklagar, att första kammaren, där några intressen, som jag inte riktigt
väl förstår, tyckas ha gjort sig gällande i sista stund, gått emot utskottet
i första punkten av dess hemställan. Vi skola nämligen erinra oss, att bankoutskottets
hemställan är enhällig. Den har sålunda biträtts av representanter
från båda kamrarna och från olika partier, men det är tydligen andra intressen,
som kommit fram i sista stund. Jag kan emellertid inte förstå dessas
innebörd. Bankoutskottets hemställan är enligt min mening väl motiverad, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall till bankoutskottets förslag såväl i
punkt 1) som i punkt 2).

Häruti instämde herr Wikström.

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag begärde ordet på grund av herr Lindmans
yttrande i anledning av det anförande, vari jag refererade vad som sagts
i första kammaren. Jag tilläde då, att jag trodde uttalandet var riktigt, på
den grund att herr Lindman började debatten i denna fråga. För övrigt lär väl
en blivande votering visa, huruvida detta är en högerns partifråga eller inte.

Med anledning av herr Linnérs yttrande vill jag fråga, om det inte är möjligt
för lagutskotten att få kvalificerade personer på sekreteraretjänsterna för
en avlöning av 1,050 kronor i månaden, vartill kommer, om vederbörande i år
tjänstgjort i lagutskottet samt är statsanställd, hälften av vad han får avstå
av statstjänstavlöningen. En notarie med sekreterargöromål får 825 kronor i
månaden, och har han tjänstgjort i år i lagutskott, får även han hälften av vad
han mistat av sin avlöning i statstjänst. Detta gör, att jag inte kan förstå annat
än att dessa löner äro tillräckliga för att rekrytera den personal, som riksdagen
behöver.

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Äng. avlöning till den hos riksdagen tillfälligt anställda ''personalen. (Forts.)

Beträffande sekreterarna hos kamrarna har det ju tidigare varit så, att det
utgått ett månadsarvode på 1,000 kronor. I dyrtidstillägg har första kammarens
sekreterare, som är statstjänsteman, fått 90 kronor och andra kammarens
sekreterare, som icke var statstjänsteman, 200 kronor i månaden, alltså en
månadsavlöning av i förra fallet 1,090 och i senare fallet 1.200 kronor. Första
kammarens sekreterare har dessutom haft rätt att utfå 2/3 av den avlöning,
han mistat i statstjänsten, då däremot andra kammarens sekreterare icke fått
något motsvarande. Nu skulle de bli jämställda så till vida, att de befattningshavare,
som nu finnas och som äro statsanställda, skulle få sin rätt till
ersättning för mistad avlöning i statstjänst beskuren till hälften. Det är nämligen
häri, som den väsentligaste ändringen ligger. Då man, som utskottet
gjort, något höjt avlöningen samt begränsat ersättningen för mistad inkomst
av statstjänst till hälften, visar det sig, att de befattningshavare, som tillika
äro statstjänstemän, icke förlora något på den nya anordningen, ty de statstjänstemän,
som hittills varit anställda hos riksdagen, komma allt framgent,
så länge de bibehålla befattningar hos riksdagen, att vara tillförsäkrade hälften
av i statstjänsten mistad avlöning.

Då så är förhållandet kan jag inte finna annat än att tjänstemännen äro
tillgodosedda på ett sådant sätt, att rekryteringen icke besvär. Men örn man
läser utskottets utlåtande, säger ju även utskottet något på denna punkt, som
man bör taga fasta på, i synnerhet de herrar, som äro rädda för att en blivande
rekrytering icke kan ske med de löner, som nu äro ifrågasatta. Utskottet
säger: »Såvitt utskottet kunnat finna böra de av reservanterna för dessa
befattningar ifrågasatta förhöjda arvodesbeloppen kunna säkerställa en god
rekrytering av dessa befattningar. Skulle emellertid i en framtid svårigheter
härutinnan uppkomma, synes lämpligen avvägningen av ifrågavarande avlöningsbelopp
då böra upptagas till av förhållandena betingad förnyad omprövning.
» Örn det i något enstaka fall alltså skulle bli behövligt att anställa en
tjänsteman i så hög löneställning, att han skulle göra förlust på att gå över till
riksdagen eller inte få någon vidare ökad inkomst härav, har ju utskottet förutsatt,
att örn något sådant skulle inträffa, vilket jagjtror knappast blir förhållandet,
kan frågan upptagas till omprövning då. Något sådant behov kommer
emellertid enligt min mening icke att föreligga på mycket länge, ty de
tjänstemän, som för närvarande finnas i riksdagens kamrar och utskott, komma
nog att vara kvar ganska länge. De äro ju tillförsäkrade inte bara den lön,
som utskottet föreslår, utan även, örn de äro statsanställda, hälften av vad de
måst avstå från sin avlöning i statstjänsten.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande punkten 1), nämligen dels på bifall till utskottets hemställan
i berörda punkt, dels ock på avslag därå; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Lindman begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten
1) av utskottets förevarande utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Ang. ändringar
i
gällande tulltaxa.

Äng. avlöning till den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Vidare blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets hemställan
i punkten 2) av kammaren bifallen.

§ 3.

Till behandling upptogs nu bevillningsutskottets betänkande, nr 25, i anledning
av vissa motioner, avseende ändringar i gällande tulltaxa.

Punkten 1.

Med tillstyrkande av bifall till en av herr Nylander inom andra kammaren
väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, nr 105, örn ökat tullskydd för
vissa arbeten av kork eller korkavfall, hemställde utskottet, att riksdagen måtte
besluta, att nr 354 i gällande tulltaxa skulle hava följande ändrade lydelse:

Tull för
100 kg
kronor.

Arbeten av kork eller korkavfall:

354 block, plattor, rör, formstycken och andra dylika grövre arbeten
av korkavfall.................................. N 10: —

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Carleson: Herr talman! Då jag ber att få säga några ord i anledning
av bevillningsutskottets betänkande nr 25, som innefattar förslag till höjning
av en del industritullar, är det inte min mening att utveckla det berättigade,
ofta upprepade talet att alla förutsätta vi för världsekonomiens ordnande en
friare handel mellan folken, men alltjämt frångå vi i praktiken denna vår inställning.
Nu är det allenast min mening att något beröra det sätt, varpå bevillningsutskottet
ägnat sig åt sin uppgift.

Jag skulle vilja framhålla, att det förefaller, som om den miljonrullning,
som vi blivit vana vid på utgiftssidan, skulle ha smittat bevillningsutskottet
på det sättet, att utskottet med en motivering, som är svagare än man kunnat
vänta av ett riksdagens ständiga utskott, föreslår bifall till än den ena än den
andra motionen.

Jag vill bara såsom ett exempel taga punkten 1, grövre arbeten av korkavfall,
där utskottet föreslår en tullhöjning. Motionären har som stöd
för sin hemställan, såsom utskottet säger — och jag har själv läst
det i motionen — anfört, att behov föreligger för en höjning av tullen
på grund av att de utländska fabrikerna numera infört samma moderna
metoder som de svenska fabrikerna redan förut tillämpade, en motivering,
som, örn den skall anses bärande, ställer i utsikt en ständig tullskruv. Detta
är sålunda motionärens motivering. Så kommer utskottet, som meddelar, att
importen av denna vara 1932 hade ett värde av 76,000 kronor och 1933 64,000
kronor. Utskottet påpekar, att detta är en jämförelsevis obetydlig import, ett
förhållande, som för de sista årens vidkommande får sättas i samband med
den minskade byggnadsverksamheten.

Jag gör då den randanmärkningen, att när importen 1932 hade ett värde av

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Äng. ändringar i gällande tulltaxa. (Forts.)
76,000 kronor, sätter jag i fråga, huruvida detta sammanhänger med en särskild
minskning av byggnadsverksamheten.

Sedan fortsätter utskottet med sin motivering och säger allenast, att då det
visat sig vara av intresse för den inhemska industrien, att den tidigare gällande
tullsatsen, motsvarande omkring 15 procent av medelvärdet för importen,
återinföres, och då en sådan ändring icke synes giva anledning till betänkligheter,
har utskottet funnit sig kunna tillstyrka bifall till motionen. Det
skulle sålunda förutsätta, att utskottet inom sig självt hade den sakkunskap
till hands, som skulle kunna konstatera, att för den inhemska industriens räkning
den gamla tullsatsen behövde återinföras och att en sådan ändring icke
ingåve betänkligheter. Denna anonyma sakkunskap kan väl näppeligen anses
tillfredsställande. Slutligen saknar man t. ex. uppgift örn att generaltullstyrelsen
blivit hörd, vilket brukar vara förhållandet. Nu antager jag, att den
hörts underhand även om det icke kommit till synes i betänkandet. För min
del kan jag emellertid icke anse det riktigt, att man låter riksdagen på god tro
utan att bevillningsutskottet framför några som helst egna, på sakliga grunder
vilande motiv fatta beslut i saken.

Utskottet är enhälligt på alla punkter, där det är fråga örn höjning av tullar,
däremot icke enhälligt, när det gäller sänkning. Det är naturligtvis lönlöst
att på förevarande punkt göra något yrkande örn avslag. Då jag emellertid
anser det önskvärt att få en motivering, tillåter jag mig, herr talman, att
yrka återremiss.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Nylander: Herr talman! Av den föregående ärade talarens yttrande
kanske kammaren skulle kunna draga den slutsatsen, att alla de punkter, som
i föreliggande betänkande finnas upptagna, icke inom utskottet varit föremål
för behandling även från sakkunnigt håll. Jag vill därför meddela, att utskottet
naturligtvis använder sig av särskilt sakkunniga, för de utredningar,
som äro nödvändiga ■— icke blott när det gäller de frågor, som beröras i detta
betänkande utan alltid då det rör sig örn liknande ärenden.

Vad beträffar den nu föreliggande punkten vill jag erinra örn det riksdagsbeslut
för två år sedan, i vilket jag tror att herr Carleson också.var delaktig och
som innebar, att de lägre tullsatser, som voro gällande enligt vissa avtal, skulle,
då dessa upphörde, automatiskt återgå till sin förutvarande höjd. Detta är
just vad som inträffar i nu föreliggande fall. Men samtidigt har utskottet
vid behandlingen av alla de nu föreliggande frågorna försökt att taga hänsyn
till de handelspolitiska omständigheter, som kunna tala mot tullförhöjningar,
och funnit, att några sådana betänkligheter i detta sammanhang icke förefinnas.

Jag tror alltså, att med hänsyn till det av mig nyss relaterade, av riksdagen
för två år sedan fattade beslutet och med hänsyn till vad jag här anfört
andra kammaren lugnt kan ge sitt bifall till utskottets hemställan på den
föreliggande punkten liksom ock på de övriga punkter, som vidare komma att
föredragas av bevillningsutskottets här föreliggande utlåtande nr 25.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde till en början propositioner beträffande yrkandet örn ärendets återremitterande
till utskottet för ny behandling, nämligen dels på bifall till nämnda
yrkande, dels ock på avslag därå; och blev berörda yrkande av kammaren
avslaget.

Nr 28.

Onsdager. den 25 april e. m.

Äng. ändringar i gällande tulltaxa. (Forts.)

I anledning härav gav herr förste vice talmannen en proposition på bifall till
utskottets hemställan i förevarande punkt; och fattade kammaren beslut i enlighet
härmed.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Uti motionen nr 418 i andra kammaren hade herr Hansson i Örebro föreslagit,
»att riksdagen ville besluta sådan ändring i gällande tulltaxa, att diagonalstickad
sammet — nuvarande tulltaxenr 1174 — åsättes samma tull som taxenr
1189, avseende tofflor av nämnda material».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid denna punkt hade reservation utan angivet yrkande avgivits av herr
Björklund.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Hansson i örebro: Herr förste vice talman! Det utskottsutlåtande,
som här är föremål för andra kammarens behandling, är, måste man säga, i
ganska stor utsträckning ett tidstypiskt dokument. Tullsänkningar äro icke
populära ens örn man kan bevisa, att man genom vidtagande av sådana åtgärder
kan skapa arbetstillfällen inom landet. Här lia ett antal motionärer hemställt
örn ändring i gällande tulltaxa, och bland de skäl, som anförts för höjning
av tullen, väger säkerligen det tyngst, som avser beredande av arbetstillfällen
i större omfattning. Nu kan man genom ett bifall till den motion
jag väckt nå detta resultat. Jag är visserligen övertygad, att kammarens
ledamöter läst motionen, men jag skall i alla fall relatera något örn tillkomsten
av densamma.

Saken var den, att den organisation jag tillhör vid något tillfälle förebrådde
en arbetsgivare, att han permitterade arbetarna — eller rättare sagt arbeterskorna
— allt under det man importerade de tofflor, det här är fråga örn.
Arbetsgivaren svarade, att det var omöjligt för honom att tillverka tofflorna
här, därför att tullen på råvaran — alltså på den diagonalstickade sammeten,
som det här gäller — var högre än tullen på färdiga tofflor. Det
skilde nämligen icke mindre än 2 kronor per kg. mellan tullen på diagonalstickad
sammet och tullen på tofflor av samma material. Jag kunde först
icke tro, att det verkligen förhöll sig på detta sätt. Men så är verkligen förhållandet,
som man ser av tulltaxan. Jag har nu hemställt örn ändring i saken.
Det är icke små kvantiteter tofflor av detta slag, som importeras; enligt
en uppgift, som jag fått i dag, skulle det vara en import av 700,000 par.
Jag tror knappast, att siffran är fullt så hög, men importen är i varje fall
betydande. En annan sak är också, att denna diagonalstickade sammet icke
kan tillverkas inom landet. Textilförbundet har förklarat, att förbrukningen
icke är av den storlek, att man kan taga upp någon tillverkning av sådan
sammet inom Sverige.

Bevillningsutskottets utlåtande är i denna punkt ganska underligt, anser
jag. Ingens rätt skulle kränkas på något sätt, därest man ginge in för bifall
till motionen. Utskottets ställning förefaller så mycket mer egendomlig, som
utskottet självt anfört den motivering jag har i motionen och gjort den i viss

Onsdagen den 25 april e, m.

Nr 28.

Äng. ändringar i gällande tulltaxa. (Forts.)
mån till sin. Man ställer också i utsikt att man någon gång i en oviss framtid
skall komma till en ändring i de oefterrättliga förhållanden, som man
själv erkänner råda. Nu ger man det hela sken av att man vill ha en tullhöjning
på de färdiga tofflorna. Ja, det är klart, att man når samma mål
med en dylik tullhöjning, men jag ifrågasätter, örn det är lämpligt. Resultatet
blir visserligen detsamma, men det blir konsumenterna, som få betala
det högre priset. Jag anser, att det icke är nödvändigt, att man väntar med
att göra en detaljändring som den föreslagna i väntan på att man skall bli
färdig med regleringen av tullarna för skoindustrien i dess helhet och lägga
fram ett förslag i det hänsendet — örn nu någonsin ett sådant förslag kommer.

Vid utskottets betänkande är fogad en blank reservation av herr Björklund.
Jag är övertygad, att den avser ett bifall till motionen, och i det jag
nu yrkar bifall till motionen, yrkar jag också bifall till herr Björklunds reservation.

Herr Olsson i Ramsta: Herr förste vice talman! Diagonalstickad sammet,
som ingår i tulltaxan under nr 611, gruppen kläder och andra sömnadsarbeten,
är åsatt en tull av 350 kronor per 100 kilogram. Nu har motionären uppmärksammat,
att denna tull icke står i rimlig proportion till den tull, som är åsatt
den färdiga varan, tofflor, som ha en tull av 150 kronor per 100 kilogram.
Det är alldeles riktigt, att det därvidlag är ett missförhållande. Men saken
ligger så till, att det material, som användes för tillverkning av tofflor, är av
oerhört växlande beskaffenhet. Det lär väl egentligen vara en modesak, vilket
material toffelfabrikationen kastar sig in på. Vidare kan diagonalstickad
sammet möjligen användas till andra artiklar än just tofflor, och ur den
synpunkten är det heller icke lämpligt att företaga en sänkning av tullen. Vi
ha inom 1928 års tullkommitté utrett frågan om storleken av tullen på hela
den grupp, vari tofflor ingå, och funnit att det behövs en omreglering av
tullsatserna för hela gruppen. Det har framhållits från fabrikanterna, att
det nuvarande tullskyddet på tofflor icke står i rimlig proportion till tullen
på de halvfabrikat, som användas. Särskilt i detta fall ha fabrikanterna alldeles
rätt. Jag tror emellertid, att riksdagen för närvarande gör klokt i att
följa bevillningsutskottets förslag och avvakta ett kommande tillfälle att gå
in för reglering av tullen för hela ifrågavarande grupp i tulltaxan. Det är
det enda rimliga.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Björklund: Herr förste vice talman! Om det varit så, att ärendet legat
under utredning och man kunnat förvänta, att ett förslag inom den närmaste
framtiden skulle lia kommit, hade jag för min del kunnat biträda den
uppfattning bevillningsutskottet gör sig till tolk för. Även örn jag icke varit
villig skriva under åtskilligt av vad utskottet yttrar i sin motivering, hade
jag rent sakligt sett kunnat instämma med utskottet.

Nu är det emellertid på det sättet — som alla i kammaren veta —, att på
grund av rådande ekonomiska besvärligheter, som icke bara vi dragas med
utan som äro till finnandes i hela världen, nödgas många av oss — såväl herr
Olsson i Ramsta som jag och åtskilliga andra —- frångå den rent principiella
inställning vi ha till dessa handelsekonomiska spörsmål för att i någon mån
söka värna örn den egna arbetskraften i landet och se till, att det skapas så
många arbetstillfällen som möjligt. Då förefaller det mig märkvärdigt att

Andra hammarens protoholl 1934. Nr 88. 7

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. ändringar i gällande tulltaxa. (Forts.)
medan man jämt och samt går den vägen, att man medelst förhöjda tullar
söker skapa och tillvarataga arbetstillfällen, man visar sig fullkomligt
omöjlig när det för en gångs skull uppträder en motionär och vill gå en annan
väg och förorda tullsänkning i samma syfte. Örn man kan vinna lika gott
resultat genom en tullsänkning härvidlag som genom en tullhöjning, ja bättre
resultat — en tullhöjning har för övrigt utskottet icke behagat föreslå, varför
vi strängt taget icke behöva resonera om den saken —■ är det väl lämpligt
att med hänsyn tagen till alla de beslut, som riksdagen fattat innevarande
år och förra året i åtskilliga tullfrågor, även vid detta tillfälle behjärta
vad skoindustriens representant framhållit. — Jag vet förresten icke, örn jag
får kalla herr Hansson så; jag vet emellertid, att han i någon mån är sysselsatt
med dessa saker och att han därför har reda på, att här föreligger ett
sådant fall, då genom riksdagens medverkan något hundratal arbetare kunna
erhålla arbete året runt. Vi sträva alla att bereda så många arbetstillfällen
som möjligt åt människorna, och örn man kan skaffa arbete här åt en del
människor, varför då icke göra det? Detta är den ståndpunkt jag intagit i
frågan.

Givetvis har utredning förebragts på denna såväl som på andra punkter,
men strängt taget har utskottet fattat sitt beslut med den motiveringen, att
det i rätt stor utsträckning här rör sig örn en lyxvara, och att denna därför
bör vara belagd med ganska hög tull. Å andra sidan säger utskottet, att
det anser, att en omjustering av nuvarande tullsats är nödvändig. Utskottets
hållning i hela denna fråga är ju minst sagt dunkel. Kan det egentligen vara
någon speciell lyx, örn en människa köper sig ett par tofflor att sticka fotterna
i på morgnarna? Det är icke precis vad jag vill kalla lyxbetonade
varor, dessa som det nu resoneras örn.

Jag tror, att örn man vill gå på den linje, där vi förut mötts, och skapa arbetstillfällen,
man icke bör följa bevillningsutskottet på den punkt vi nu
diskutera utan i stället bifalla motionen, till vilken jag, herr förste vice talman,
alltså yrkar bifall.

Herr Wemer i Hultsfred: Herr förste vice talman! Att herr Björklund står
ensam bland de socialdemokratiska ledamöterna av utskottet örn den mening
han förfäktar beror icke på att dessa ansett den vara, som det här är fråga örn,
för en lyxvara, utan orsaken är den, att de menat, att den är en modesak
och att tullen blir irrationell på grund av att det vid tillverkningen av tofflor
användes så många skiftande material, liksom att diagonalstickad sammet
även har annan användning än vid tillverkning av tofflor. Ur den synpunkten
erkänna vi att, såsom läget för närvarande är, tullen icke kan ändras på sådant
sätt, att den tillgodoser de behov, som skulle kunna göra sig gällande.
Yad som i år är lämpligt material, kanske nästa år icke alls kommer i fråga.
Såsom herr Olsson i Ramsta vidare påpekade, kan beteckningen diagonalstickad
sammet ge upphov till åtskilliga tvistigheter rörande vilka textilämnen
man skall sänka tullen på och vilka som skola kvarstå på den tullnivå de tidigare
haft. Vi ha tagit ställning till frågan med den uppfattningen, att i enlighet
med vad 1928 års tullkommitté föreslog tullen på dessa varor bör regleras
med hänsyn till tullen på råmaterialet, och en sådan reglering behöver icke
i alla fall bli en tullförhöjning på varan. Jag tror, att det missförhållande,
som råder och som även bevillningsutskottet konstaterar, måste rättas i en
framtid, men jag tror icke, att det är rationellt att bifalla motionen.

Herr Björklund: Herr förste vice talman! Med anledning av herr Werners
argument, att det härvidlag skulle vara fråga örn en modesak och att man

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

Äng. ändringar i gällande tulltaxa. (Forts.)
därför icke skulle göra någonting vill jag fråga: hur mångå gånger är det
icke vi i bevillningsutskottet tvingas att just på grund av att vissa varor äro
modesaker intaga ändrad uppfattning från den ena gången till den andra?
Detta kan sålunda icke vara något hållbart skäl.

Det argumentet, att man icke skulle kunna urskilja vad som är diagonalstickad
sammet, är icke heller bärande. Beträffande alla de andra varor herr
Werner resonerar örn föreligger intet förslag örn ändring av tulltaxan. Det
är bara diagonalstickad sammet det gäller, och det torde icke bereda tullmyndigheterna
någon som helst svårighet att få klarhet i vad som är sådan sammet
eller icke.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Hansson i Örebro: Herr förste vice talman! Herr Werners påstående,
att det skulle vara fråga örn en modesak, är alldeles felaktigt, såvitt jag förstår.
Jag är sysselsatt i skoindustrien sedan många år tillbaka, och denna
artikel har förekommit under alla åren. örn herr Werner har någon garanti
för att det är slut med den nu, är det en sak för sig.

Den reglering av tullen, som skall ske under något kommande år, måste
väl bli en höjning av tullen på färdiga tofflor. Detta har jag hört talas örn.
På det sättet blir det allmänheten, konsumenterna, som få betala höjningen.
Jag kan icke förstå något annat. Går man här in för bevillningsutskottets
majoritets förslag på denna punkt, så innebär det kort och gott, att man skickar
ett par hundratusen kronor i arbetslöner till Tyskland, ett belopp, som jag
tycker, att svenska arbetare kunde behöva själva. Här anslås miljoner och åter
miljoner för att bereda arbetstillfällen. Nu har man dock här ett område, på
vilket det kunde förtjänas ett par hundratusen kronor i arbetsinkomst, och
då skall man direkt kasta bort denna möjlighet! — Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr
förste vice talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Olsson i Ramsta, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å bevillningsutskottets hemställan
i punkten 3 av utskottets förevarande betänkande nr 25, bifaller den i ämnet
väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 4—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

100

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

§ 4.

Äng. infö- Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 26, i anledning av väckt
rande av tull- motion om införande av tullskydd för lin. Ordet begärdes därvid av
skydd för lin.

Herr Nyblom, som yttrade: Herr talman! Då vi fört fram denna motion
om en tull på lin, så har detta närmast varit därför, att vi velat fästa riksdagens
uppmärksamhet på vikten av att linodlingen upprätthålles i vårt land.
Det är numera på det sättet, att linindustrien täcker sitt råvarubehov huvudsakligen
från utlandet. Man köper lin från Ryssland, Lettland och Litauen,
och den svenska linodlingen kan inte vara med i konkurrensen, ty därtill äro
priserna alldeles för låga. Man kan också se av utskottets betänkande hurusom
den svenska linodlingen gått tillbaka under de gångna åren. År 1870
hade vi enligt utskottets betänkande en linskörd, som vad beträffar lintågorna
uppskattades till 4,197 ton, men denna kvantitet hade år 1931 sjunkit till endast
84 ton. Det är klart, att linodlingen icke kan upprätthållas, örn den har
en övermäktig utländsk konkurrens att kämpa emot.

Nu fram hålles det i utskottets betänkande, att linindustriens ställning skulle
bliva allvarligt hotad, om den föreslagna tullen genomfördes. De skäl, som
av utskottet anföras mot tullen, verka på mig mycket övertygande, och det
vore naturligtvis icke riktigt att genomföra en tull, örn den nu hade de skadliga
verkningar, som utskottet här talar örn. Vi motionärer äro heller icke
förälskade i tullen för tullens egen skull. Vi ha velat få fram ett stöd åt
linodlingen, och som en utväg ha vi föreslagit tullen, men visar sig denna väg
icke vara framkomlig, skall man naturligtvis heller icke beträda den. Jag
vill emellertid fastslå, att tullskyddet för linindustrien, när det gäller dess
produkter, haft en mycket stor betydelse och att linindustrien under detta
tullskydd kunnat arbeta mot en kanske annars övermäktig konkurrens. Alltså,
när det gäller helfabrikat eller halvfärdiga varor, då har tullskyddet en
stor betydelse, men detta skydd skulle enligt utskottets betänkande icke ha
någon betydelse beträffande råvaran utan i stället försvåra industriens ställning.
Jag böjer mig som sagt för utskottets argumentering och för den sakkunniga
utredning, som föregått utskottets ställningstagande, men jag har i
varje fall icke velat övergiva åsikten att det är ett nationalintresse att värna
örn och upprätthålla landets linodling. Jag måste under sådana förhållanden
begagna detta tillfälle för att trycka på nödvändigheten av att man försöker
finna någon framkomlig väg för att stödja linodlingen utan att därmed skada
linindustriens berättigade intressen. . .

Jag vill erinra örn att man i andra länder pa ett mycket effektivt satt slagit
vakt om linodlingen. I Frankrike anslog man år 1931 60 miljoner francs
för att under en tid av sex år stödja och upprätthålla den franska linodlingen.
Den närmaste motiveringen för detta stora, för att icke säga väldiga,
anslag var den, att linplantan hade ett oersättligt värde för det franska jordbruket
såsom ett komplement för vetet. ,,

Det finnes även ett annat mycket allvarligt skäl för att upprätthålla en
linodling inom ett land, och det skälet är, att linet har en kolossal betydelse
för krigsändamål. Örn nämligen ett land blir avstängt på grund av krig, sa
måste det finnas en linodling, örn man skall kunna tillgodose vissa mycket
trängande råvarubehov. Jag vill i detta stycke erinra örn vad en av landets
främsta linexperter, disponenten Leman i Forssa, yttrade i ett föredrag ar
1932 just örn denna sak. Han underströk då med särskild skärpa, att »ingen
textil råvara visat sig vara så användbar _ för krigsändamål som just line ».
Det utgör material till tält och presenningar, till kulspruteband och torbandsartiklar,
framhöll han och tilläde: jag skulle kunna räkna, upp en mångfald
uteslutande för krigsändamål avsedda artiklar, tillverkade av lin. Det

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

101

Äng. införande av tullskydd för lin. (Forts.)
bör alltså framstå såsom fullständigt uppenbart, att linodlingen har en mycket
stor betydelse från denna synpunkt sett, även örn man icke räknar med varjehanda
andra faktorer, som man kan taga i beaktande i detta sammanhang.

Jag måste också säga, att det är bra litet gjort i vårt land från statsmakternas
sida för att bevara linodlingen. Man låter den tvina bort under trycket
av en övermäktig utländsk konkurrens utan att göra någon nämnvärd ansträngning
för att upprätthålla odlingen. Utskottet erinrar visserligen om
den utredning angående linodlingen, som verkställdes åren 1918—1919. Jag
är säker på att det betänkande, som blev resultatet av denna utredning, var
alldeles utomordentligt innehållsrikt och värdefullt, men jag undrar örn det
egentligen skänkt något verkligt stöd åt linodlingen under de gångna femton
åren och örn det icke bara stannat vid att man haft detta utomordentliga betänkande
att läsa. Jag upprepar ännu en gång, att det är ett nationellt intresse
att uppehålla linodlingen och att det är nödvändigt, att man söker
finna utvägar härför. Örn nu tullskyddet icke är någon användbar eller framkomlig
utväg, så bör man kunna förvänta, att man från statsmakternas sida
försöker finna den lösning, som dock är nödvändig för att man överhuvud
skall kunna bevara och upprätthålla denna odling.

Jag har velat begagna tillfället att vädja främst till jordbruksministern,
att han ville ha sin uppmärksamhet riktad på denna enligt min mening mycket
viktiga angelägenhet.

Herr Wallén instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Till avgörande företogs bevillningsutskottets betänkande, nr 27, i anled- Äng. tull d

ning av väckta motioner örn tull å fiskfiléer samt örn tull å hummer och andra fiskfiléer samt
■. v . a hummer

skaldjur. och andra

Till bevillningsutskottet hade hänvisats nedan nämnda inom riksdagen väck- skaldjur.
ta motioner örn tull å fiskfiléer samt å hummer och andra skaldjur, nämligen:

de likalydande motionerna nr 119 i första kammaren av herr John A.

Gustavson m. fl. och nr 424 i andra kammaren av herrar Andersson i Grimbo
och Osberg, däri hemställts, att »riksdagen måtte besluta örn att fiskfiléer, som
importeras till landet, måtte åsättas en tull av 25 öre per kilogram»; samt

de jämväl likalydande motionerna nr 118 i första kammaren av herr Jolin
A. Gustavson m. fl. och nr 425 i andra kammaren av herrar Andersson i Grimbo
och Osberg, vari föreslagits, »att riksdagen måtte besluta om att s. k. skaldjur,
som importeras, måtte åläggas en tull å 1 krona per kilogram».

Utskottet, som till behandling i ett sammanhang förehaft ovanberörda motioner,
hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Då utskottet nu avstyrkt den här
framlagda motionen, skall jag be att såsom motionär få yttra några ord.

Det har, som vi veta, tidigare förekommit export på åtskilliga håll av fisk
och skaldjur, som saltsjöfisket lämnat i utbyte, men sedan man i olika länder
infört ransonering och kontingentering av importen och även importförbud på
fisk, så har denna export från vårt land minskats eller alldeles stoppats. Här -

102

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. tull å fiskfiléer samt å hummer och andra skaldjur. (Forts.)
till kommer, att vi ju lia överflöd på livsmedel på grund av vår egen produktion.
Följden Ilar blivit, att priserna gått ned väsentligt, och vi förstå, att
det är svåra tider för fiskarna. Vi motionärer ha därför kommit med denna
motion, där vi föreslagit, att fiskarna skola få litet hjälp i form av tull på
dessa varor, som icke förut varit belagda med tull. Yrkesfiskare finnas ju,
det är en idog och yrkesskicklig befolkning, redskap ha de, och fisk finnes i
havet. Det är därför beklagligt, att det icke lönar sig att fiska på grund av
den dåliga avsättningen. Då vi nu importera fisk från utlandet, tycker man
ju, att ett tullskydd kunde vara berättigat. Dessa fiskare lia i motsats till
andra näringar ingen tull, som ger dem nämnvärt skydd i deras näring.

Örn vi tänka på sådana varor som t. ex. hummer och räkor, så är ju detta
livsmedel, som icke kunna sägas vara vardagsmat eller ha betydelse för folknäringen,
utan de måste kallas för lyxvaror, och då skulle de väl också kunna
tåla litet tull, men det har utskottet inte velat vara med örn.

Av dessa fiskslag, som det här är fråga örn, importerades ju år 1932 389 ton,
och nästan hela denna import utgjordes av räkor. Man kan tänka sig hur
många räkor det blir, då man importerar en sådan mängd. När man har en
fiskarbefolkning, som förfogar över nödiga redskap och kan taga fångsten ur
havet, varför då importera räkor? Det fisket borde val vara förbehållet våra
svenska fiskare. Men den saken har utskottet ändå gått emot, fast utskottet,
som det heter, uttalat sig välvilligt i motiveringen. Såsom skäl för sitt avslagsyrkande
framhåller utskottet, att det ingångsatts en utredning, att sakkunniga
tillkallats för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder
för understödjande av denna näring och lättandet av dess avsättningssvårigheter.
Jag tycker för min del, att den omständigheten att dessa utredningsmän
tillsatts, skulle vara ett skäl för utskottet att bifalla motionen, ty
då skulle ju riksdagen därmed ge ett handtag åt kommittén och lindra dess
bekymmer genom att i sin mån bidraga till att avsättningssvårigheterna minskades.
Genom införandet av en sådan här tull hade det ju, som sagt, blivit
bättre ställt med avsättningen av dessa fångster. Jag tycker, att utskottet
skulle ha tillstyrkt motionen, och örn denna bifallits, hade det kunnat bli ett resultat
av utredningsmännens arbete. Ofta bli ju dessa utredningar utan betydelse,
och resultatet blir alltså plus minus noll, sedan det hållits på att utreda
i åratal.

I dessa tider är det ju så, att alla länder göra vad de kunna för att få arbete
åt sin befolkning och för att få sina varor sålda till egen befolkning.
Varför skola då svenskarna vara så flata, att de inte göra på samma sätt?
Här ha vi understöd av alla möjliga slag, vi ha arbetslöshetsanslag och allt
möjligt. Genom en sådan här tull kunde man lätta arbetslösheten, och då det
nu gått därhän, att det ifrågasättes, att dessa fiskare skola få kontantunderstöd,
så tycker jag det vore berättigat att i stället lägga en tull på dessa lyxvaror,
på skaldjur såsom räkor och hummer, så att våra fiskare finge det
bättre och kunde sälja sina fångster. Jag tycker inte man behöver ömma så
mycket för andra länder, som skicka på oss stora massor av dessa varor, och
därför anser jag det vara alla skäl att bifalla motionen.

Jag hade aldrig tänkt mig, att utskottet skulle komma med detta avstyrkande.
Här har utskottet dragit fram sådana roliga skäl som att utredningsmännen
skola taga sig an fiskarnas bekymmer och föreslå åtgärder, så att
avsättningssvårigheterna skola försvinna. Det finner jag egendomligt, men
man ser ju sakerna litet olika, när det gäller näringarnas behov av skydd. På
andra håll ger man skydd åt näringarna och griper in med tillfälliga åtgärder
för att hjälpa än den ena näringen och än den andra, men dessa fiskare skola
få reda sig utan skydd och utan att deras intressen bli beaktade. Jag tycker,

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

103

Äng. tull å fiskfiléer samt å hummer och andra skaldjur. (Forts.)
att fiskarna äro undanskjutna och att de ha all anledning att icke vara nöjda
nied att bli behandlade på detta sätt. Det har dock sin betydelse för landet,
icke minst i nödtider, när det är ont örn mat, att vi ha en fiskarbefolkning
att lita till. Vi veta ju, hur man under kristiden fick mat ur havet och hur
väl detta var för landets befolkning. Skola vi nu lämna dessa fiskare vind
för våg i en kritisk tid? Jag kan inte finna, att det är rätt att behandla
dem så.

Nu har utskottet som sagt avstyrkt motionen, men jag tycker för min del,
att alla skäl tala för bifall, och ber därför att få yrka bifall till densamma.

Herr Werner i Hultsfred: Herr talman! Att den svenska fiskerinäringen
arbetar under svåra förhållanden har ju redan uppmärksammats av statsmakterna,
och regeringen har nu i dagarna genom att framlägga en proposition örn
hjälp åt fiskerinäringen visat, att den vill göra vad som överhuvud kan göras
i detta fall.

Ett bifall till den nu föreliggande motionen är dock uteslutet redan av handelspolitiska
skäl och av hänsyn till fiskarna själva. Det är nämligen så, att
marknaden inom landet icke kan stödjas genom tull pä fiskvarorna, därför
att fiskarna i synnerligen stor utsträckning äro beroende av exporten. De
avtal, som träffats med våra grannländer, ge våra fiskare möjlighet att landsätta
och reexportera sina fångster från Norge och Danmark exempelvis, men
detta skulle naturligtvis omöjliggöras, om riksdagen skulle bifalla, dessa motioner.
Vi tro, att ett bifall till motionerna skulle vara fullständigt ödeläggande
för fiskerinäringen, och detta är en uppfattning, varom utskottet är
fullkomligt enigt efter de föredragningar, som ägt rum i utskottet. Det är
alltså icke därför att vi icke tagit hänsyn till fiskarnas nödställda belägenhet,
som vi avstyrkt motionen, utan vi tro tvärtom, att vi handla på bästa
sätt och till fiskerinäringens verkliga fromma genom det resultat, vartill utskottet
kommit.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Osberg: Herr talman! Den siste ärade talaren åberopade handelspolitiska
skäl, och detta tal förekommer ju rätt ofta, då man gör en undersökning
beträffande våra fiskare och deras näring. Nu är det så, att Norge importerar
väsentligt mera från oss än vi importera därifrån. Det har framhållits här,
att det skulle bli en rubbning i den handelsekonomiska balans, som är tillfinnandes
mellan dessa båda länder, örn denna tull infördes. Jag vill därför
säga den siste ärade talaren, att den mindre gynnsamma handelsbalansen för
Norges vidkommande bör icke gå ut över bohuslänska fiskare.

Nu säger den siste ärade talaren också, att här pågår en utredning,
som kommer att bli väl avvägd, och att det kommer att göras allt vad göras
kan. Ja, det är ju gott och väl, men jag vill säga, att den framställning, som
är gjord av oss här, behöver icke rubba dessa förhållanden det minsta. Den
fråga det här huvudsakligen gäller, nämligen skaldjursfisket, har varit föremål
för riksdagens behandling vid åtskilliga tillfällen. Jag minnes för några
år sedan under den Ekmanska regeringens tid, hurusom det var uppe. här en
deputation, som uppvaktade både statsministern och dåvarande finansministern
Hamrin, och det var den gången så gott som bestämt, att finansministern
skulle taga upp frågan och begära lyxtull på de varor, för vilka vi här motionerat
om tull. Herr Andersson i Grimbo nämnde ju, att dessa skaldjur få
betecknas som en lyxvara, och den talare, som försvarade utskottet, får väl
medgiva, att denna hummer och dessa räkor, som det här i huvudsak är tal

104

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. tull å fiskfiléer samt å hummer och andra skaldjur. (Forts.)
om, icke äro att betrakta som vardagsmat utan mera som hotell- och restaurangmat.

En annan omständighet, som jag tycker, att utskottet skulle tagit reda på,
är att det får ske fri import från Norge under den tid hummerfisket i Bohuslän
är fredat. Till belysning av hur det går till härvidlag skall jag be att
få nämna följande. De svenska importörerna taga in hummer från Norge
fjorton dagar innan fredningstidens slut, alltså innan hummern är frigiven
för fångst i Bohuslän, och de fylla så gott som samtliga sina sumpar, innan
de svenska fiskarna få börja fiska hummer. Det är klart, att när dessa köpmän
betala ut stora summor för den importerade hummern, så äro de helt
naturligt angelägna örn att få sälja denna vara, innan de köpa av de svenska
fiskarna.

Jag skall, herr talman, taga ett belysande exempel. Innan vi fingo spannmålsreglering
här i landet inköpte vederbörande i kvarnringen så mycket
vete och råg, som de överhuvud taget kunde få in i sina lagerhus. När den
svenske bonden var färdig att sälja sin spannmål, beskärmade sig dessa herrar
i kvarntrusten över att de hade så mycket på hand av spannmål, att de
icke kunde köpa mera. Man sade att priserna icke voro stabiliserade m. m.
sådant undan för undan. Likadant är förhållandet mellan våra hummerimportörer
och fiskare. När våra fiskare få börja fiska hummer ha importörerna
sina sumpar fullständigt fyllda med importerad hummer och ha därför
icke utrymme för den svenska hummern. Helt naturligt inverkar detta menligt
på förhållandena för de svenska fiskarna, som härigenom få större svårigheter
att dragas med än de norska hummerfiskarna.

Jag hade en gång för avsikt att motionera örn att man skulle få ett enhetligt
system till stånd beträffande dessa förhållanden mellan vårt land samt
Norge och Danmark. Dessa länder arbeta ju under någorlunda samma förhållanden.
Det hade varit lämpligt att få en sådan enhetlighet genomförd.
Då skulle man icke nu haft så mycket att beklaga sig över.

Utskottet har lämnat en missvisande uppgift i sammanhang med att utskottet
talar örn den fisk, som vi köpa och sälja. Utskottet jämför här vissa
summor, som emellertid, som sagt, äro missvisande. Norge säljer till oss för
upp till 8, 9, ja 10 miljoner fisk örn året, medan vi sälja till dem för 3- å
400,000 kronor. Örn utskottet skall göra upp en tablå, bör den vara fullkomligt
rättvis, ty först då kunna ju ledamöterna i riksdagen lia någon ledning
av densamma.

En annan sak, som jag vill nämna, när det gäller hummerfisket, är att de,
som fiska hummer, vanligen äro gamla fiskare, som icke kunna gå på långtrade
utan bruka fiska i skären, som man brukar säga, alltså nära fiskelägena.
Dessa gamla fiskare behöva denna förtjänst väl, och det är svårt för dem att
kunna reda sig på grund av den import av hummer, som sker i mycket stor
utsträckning.

Nu är det nog ingenting att göra åt denna sak för i år. Vi ha ett enhälligt
utskott emot oss. Jag vill emellertid säga och hoppas på, att den arbetande
kommittén tar upp denna fråga. Skaldjuren är en vara, som man bör särskilt
beakta. Den varan är icke, vad man kan säga, någon dagligkost utan
mera att beteckna som en lyxvara. Hade herr Hamrin vid det tillfälle, då
han uppvaktades, gjort framställning till riksdagen örn lyxtull, hade säkert
ingen ondgjort sig däröver, vare sig norrmän eller andra. Tull på lyxvaror
brukar det ju vara lätt att få igenom här i riksdagen. Nu vill man icke göra
det. Jag hoppas dock, att kommittén tar upp detta spörsmål, som sagt, så att
dessa gamla fiskare, som icke kunna gå ut på långtrade, när de skola fiska,
få någon hjälp.

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

105

Äng. tull å fiskfiléer samt å hummer och andra skaldjur. (Forts.)

Jag skall, herr talman, trots allt instämma i herr Anderssons i Grimbo
yrkande.

Herr Werner i Hultsfred: Herr talman! År 1932 behandlades frågan örn
tull å hummer. Bevillningsutskottet uppvaktades då av en del deputationer
från fiskerinäringen, som klagade över de svåra förhållanden, som råda, pär
det gäller de norska och även de danska landningsplatserna och över svårigheterna
för fiskarna att där få avsättning för sina fisklaster. Ja, man
klagade t. o. m. över, att det föreligger svårigheter, även när det gäller att
gå in och proviantera i dessa hamnar.

När vi förra året ingingo ett avtal, som tillförsäkrade våra svenska fiskare
vissa möjligheter därvidlag, så är ju det, det vill jag framhålla, en faktor att
taga hänsyn till vid behandlingen av denna fråga. Jag vill också säga, att
det är ett faktum, att våra svenska fiskare måste ha de norska hamnarna
som bas för fisket. Enligt officiella sifferuppgifter är värdet av den svenska
fisk, som reexporteras från Norge, framför allt till England, av betydligt
större värde, än den fisk, som vi köpa från Norge. Ur fiskarnas egen synpunkt
är detta ett faktum. Jag kan tala örn att det exporterades från Norge
av svenska fiskare fångade räkor till en kvantitet under ett år av 1 miljon!
kilogram, vilken icke ingår i siffrorna för vår fiskexport. När det handelspolitiska
läget dessutom är sådant, att det för vårt land är nödvändigt att
bibehålla och söka vidare främja det goda samarbete, som genom Oslokonventionen
startades mellan nordens folk, tror jag, att man kan säga, att alla
skäl tala för, att vi i detta fall böra bifalla bevillningsutskottets hemställan.
Jag tror också, att fiskarna på det sättet skola få det bästa stöd, som nu kan
givas. Statsmakterna ha ju, som jag i mitt förra anförande sade, genom årets
understödsverksamhet sökt hjälpa, där hjälp är av behovet påkallad. Denna
stödverksamhet får nog, tror jag, något större betydelse, än vad fiskarna nu
kanske tro.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i denna
punkt.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! En talare yttrade här, att vi exportera
så mycket fisk till Norge. Ja, vad Bohuslän beträffar, så förhåller det
sig så att norrmännen köpa en del fisk därifrån, men den fisken köpa de för
att ha som handelsvara. De exportera den sedermera i sin ordning och köpa
den alltså icke för att den skall konsumeras där i landet. Den fisk, som
kommer hit från Norge, konsumeras däremot av den svenska befolkningen. De,
som köpa fisk till Norge, göra det alltså bara för att genom reexport förtjäna
pengar, och för det skola vi icke tacka dem.

Det har varit mycket klagomål över att fiskhandeln försiggår på det sättet,
ty man tycker ju att svenskarna lika gärna kunna sälja fisken på de orter i utlandet,
där norrmännen i sin ordning sälja dem. Vidare har sagts här, att
norrmännen behandla de svenska fiskarna väl och äro tillmötesgående mot dem.
Ja, det skulle här bliva för vidlyftigt, örn jag här skulle klargöra den saken.
Genom allt lyser det dock igenom att norrmännen bevaka sina intressen, när
det gäller fisket, mera än vi. Det visar sig ganska tydligt, att vi äro mycket
flatare än de. Vi få sålunda icke samma frihet i deras hamnar som de hos
oss hava, vi få icke en gång transitera fisken genom Norge. Vore så förhållandet
kunde fiskarna komma dit och lämna fisk för export till t. ex. Tyskland.
Det går icke. Det ha norrmännen satt p för. De äro icke så tillmötesgående
mot oss, som av talaren gjordes gällande.

Man har här också talat örn den internationella fiskhandeln och örn hur det

106

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. tull å fiskfiléer samt å kummer och andra skaldjur. (Forts.)
går till där. Jag vill då nämna att förra året var det England, som började
med att införa kontingenteringsbestämmelser, när det gäller import av fisk,
och för Sverige fastställdes en viss kvot. Man började, vill jag minnas, den
21 augusti att sälja fisk på England, men redan den 23 september samma år
hade man sålt så mycket att kvoten var fylld. Då var det slut med att sälja
fisk till England det året. Det fanns också fiskare som sålde indirekt till
England. Det var en del svenska farkoster, som tidigare sålde fisk till
Esbjerg, varifrån den sedan exporterades till England. Då kommo danskarna
och bestämde att all fisk, som skulle exporteras till England från Danmark,
skulle vara fiskad av danska fiskare. Då blev det stopp där också. 112 fiskefartyg,
som dittills fiskat i Nordsjön och sålt sina fångster på angivna platser,
blevo overksamma, då inga köpare funnos till deras fisk. Man kan då förstå
vilka svårigheter det blev, när allt detta kom på en gång. Det blev i
dubbel måtto svårigheter. När vi nu kunna i örn än ringa mån tillvarataga
våra egna intressen och skydda vår egen konsumtion genom att bifalla motionen,
anser jag, att man borde göra det. Man bör taga hänsyn till de svårigheter,
som föreligga, och icke bara åberopa handelspolitiska skäl. Vi äro
för flata. Jag tycker, att man skall tänka på sina egna ekonomiska intressen.
Det göra de i andra länder, och det kunna vi också göra. Jag kan ej heller
räkna ut att någon olycka skulle inträffa, örn motionerna bifallas.

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman, mina herrar! De stora svårigheter,
som råda för fiskerinäringen och som ha blivit framhållna här, äro alla bekanta
för bevillningsutskottet. Utskottet har tidigare haft inför sig representanter
för den bohuslänska fiskerinäringen, vilka skildrat läget därstädes. Jag förstår
att dessa herrar från Bohuslän varje år komma med dessa motioner, som
avse att bereda hjälp åt fiskerinäringen. Inför det enkla faktum emellertid,
att det nu på kammarens bord ligger en kungl, proposition, som avser åtgärder
till stöd åt fiskerinäringen, vore det dock märkvärdigt, örn man nu bifölle motionerna.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Osberg: Herr talman! Jag skall bara rätta ett par misstag, som herr
Olsson i Ramsta gjorde sig skyldig till. Vad han här talade örn gällde icke
den sak, varom vi motionerat, utan någonting helt annat. Om man hyser farhågor
beträffande det handelspolitiska läget vid ett bifall till våra motioner,
borde väl herr Olsson i Ramsta vara rädd även för att bifalla de framställningar,
som gjorts i den kungl, proposition, som han nämnde, ty det är ju naturligt
att även de åtgärder, som där föreslås, inkräkta på andra nationer.

I sådana här konstiga tider bör man tänka på det egna landet. Vad vi här
gång på gång ha framhållit, det är att dessa skaldjur utgöra en lyxvara och
icke en sådan vara, som konsumeras i dagligt bruk. Man konsumerar denna
vara på förnämare hotell och restauranger, vid kalas eller vid högtidliga tillfällen.

Denna fråga har varit på tapeten många gånger förut. Herr Hamrin stod
en gång, som jag förut sade, i valet och kvalet, örn han skulle begära en lyxtull
med en krona per kilo för hummer och räkor. Herrarna skola icke blanda
ihop sakerna. Vad den arbetande kommittén har sysslat med är något helt
annat. Den har sysslat med islandssillen och spillångeberedningen m. m. Det
är därför, herr talman, som vi ha velat ta upp detta spörsmål, och jag vädjar
till den arbetande kommittén att även ta upp detta spörsmål till undersökning.

Vårt förslag är berättigat. Det gäller här en fiskarekår, som icke kan gå ut

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

107

Äng. tull å fiskfiléer samt å hummer och andra skaldjur. (Forts.)
på långfärder, alltså hemmafiskare, småfiskare, som vanligtvis är ålderstiget
folk med små ekonomiska resurser.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande, nr 28,
i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för ormbunkar yttrade:

Herr Wallén: Utskottet har i sitt utlåtande, som är enhälligt, icke bara avstyrkt
motionen utan även nästan givit en liten gadd till motionärerna, därför
att de vågat återkomma i år, ehuru de fingo avslag förra året. Detta har
också givit mig anledning att begära ordet för att i någon mån klargöra att
motionen icke är obefogad, såsom bevillningsutskottets ledamöter, vilka tydligt^
icke äro trädgårdsodlare, ännu mindre blomsterodlare, göra gällande.
Först må det framhållas, att motionen ingalunda är tillkommen som ett hugskott
av mig och de andra motionärerna. Motionen har utarbetats av representanter
för trädgårdsodlingen och är dessutom överarbetad av bland andra
Stockholms stads och läns trädgårdsråd. Det ligger alltså sakkunskap bakom
motionen, och den bör också få anses befogad.

Jag tillåter mig att erinra om, att det kanske icke är så egendomligt örn
trädgårdsodlarna och speciellt blomsterodlarna återkomma med sina krav även
i år. Man ser icke utan glädje, hur man hjälper industrien. Där giver man
skyddstull på skyddstull —- det ha vi sett exempel på alldeles nyss -— även örn
det gäller mindre betydande saker än här ifrågavarande. Ser man på modernäringen
i övrigt så är det ju så, att man även där söker vidtaga åtgärder för
att upphjälpa densammas räntabilitet. Gå vi däremot till en av binäringarna,
nämligen blomsterodlingen, skola vi finna, att där råda precis omvända förhållanden.
Jag erinrar i det fallet örn, hur man gjorde i riksdagen förra året.
Man sänkte tullen, som då var 10 kronor per kilogram, till 5 kronor per kilogram
och motiverade detta med det franska handelsavtalet. Vi skulle ju få
leverera mycket virke, örn vi togo emot blommor, champagne, puder och näskott
m. lii. från Frankrike!

När vi nu utarbetade denna motion, togo vi fullkomlig hänsyn till föregående
års beslut. Vi togo därför upp endast sådana varor, som enligt uppgift
icke importeras eller i varje fall i synnerligen ringa omfattning komma från
Frankrike. Blomsterimporten från Frankrike är i sin helhet icke fullt 6 procent
av hela importen av sådana varor. Den större delen av importen kommer
från helt andra länder. Det förekommer emellertid beträffande de varor, som
omnämnas i motionen nr 244, nämligen Asparagus, Medeola, Adiantum etc.
praktiskt taget ingen import från Frankrike. Jag ber alltså få fastslå att de
handelspolitiska olägenheter, som utskottet här återigen talar om och som man
alltid kommer med, när det gäller speciellt trädgårdsodlingen, och även ibland,
när det gäller jordbruket, alls icke, så vitt jag kan finna, äro tillfinnandes.

Jag skall också be att få framhålla en sak till, och det är näringens förtvivlade
ställning. Det är ju självklart att sänkningen av tullen förra året till 50
procent av den förut gällande skyddstullen icke oväsentligt inverkade på trädgårdsodlarnas
ekonomi. Resultatet se herrarna i dag. Det är nämligen så, att
en hel massa trädgårdsodlare gå in och begära stödlån. Det är blomsterodlare
och trädgårdsodlare. Denna grupp av näringsidkare hade det relativt drägligt

Äng. ökat
tullskydd för
ormbunkar.

108

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. ökat tullskydd för ormbunkar. (Forts.)
förut, och man framhöll dem såsom exempel på företagare med god ekonomi.
Att den tull av 5 kronor vi nu begära icke är oskälig, vill jag styrka med att
lantbruksstyrelsen ansett den skälig.

När jag därför, herr talman, icke yrkar bifall till motionen, är det ingalunda
beroende på att motionen är oriktig eller icke befogad utan endast därpå, att
utskottet är enhälligt, och att, då jag tänker återkomma nästa år, jag icke vill
besvära kammaren med en onödig votering.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Då herr Wallén lovade att återkomma
nästa, år, skall jag be att få hälsa honom välkommen, men jag ber
dock att fa rikta till honom en vänlig hemställan — och jag tror mig kunna
göra det å trädgårdsodlarnas vägnar — att, när han återkommer med motionen,
han ålägger sig det besväret att något utförligare motivera sin framställning.
Motionen nr 244 innefattar inalles fyra och en tredjedels rader motivering.
Det är lovvärt att icke slösa med riksdagstrycket, men det förefaller
mig ändock, som örn det borde både vara något mera att säga och som om det
också behövde sagås något mera för att en framställning örn tullskydd skall
kunna röna en något så när välvillig behandling inom riksdagen.

Det lär val icke vara motionärens fel, att denna motion har blivit felaktigt
rubricerad, i det att man utan vidare har hänfört samtliga växtslag, örn vilka
motionären hemställt örn tull, under rubriken ormbunkar, medan dit endast
kan hänföras Adiantum. Örn felet tillkommit vid rubriceringen av motionen
eller örn det är motionärens misstag, kan jag icke avgöra. Detta örn den saken.

Att det i övrigt förekommer en stor och onödig import av snittgrönt av slag
som hos oss måste odlas under glas, är jag den förste att understryka. Blomsterodlarna
arbeta även de under av konkurrensen ganska hårt beträngda förhållanden.
Det råder gynnsammare odlingsbetingelser i sydligare länder. Jag
behöver endast omnämna, att behovet av artificiell värme, som icke kan tillfredsställas
utan betydande omkostnader, är betydligt mindre exempelvis i
Frankrike, och det är därför naturligt, att snittgrönt där kan framställas till
billigare pris än här, vartill kommer den billigare arbetskraften. Med våra
dagars kommunikationer kan det vidare ordnas så, att varan kommer hit i
tillräckligt friskt tillstånd för att ha nästan samma hållbarhet som den inom
landet odlade. Allt detta gör, att konkurrensen blir för den svenska odlaren
mycket kännbar.

Nu har man brukat bedöma tullfrågor ur synpunkten, örn det gäller en nödvändighetsvara
eller en lyxvara, ehuru gränsen mellan de olika slagen ofta är
svår att draga. I detta fall skulle man kunna beteckna varan såsom i så pass
hög grad lyxvara, att man kan lägga den synpunkten på tullfrågans bedömande
och således icke hava den betänkligheten mot tullen, att vi också tullbelägga
en nödvändighetsvara. Jag vill hoppas, att, om denna fråga återkommer,
dels •— såsom jag inledningsAns nämnde — motionären då måtte göra sig
mera besvär med att motivera sin framställning och dels densamma måtte få
röna en välvilligare behandling från utskottets och riksdagens sida, så att
man icke därvidlag rider upp enbart på traktatförhållandena utan även ser
till behovet av att stödja en grupp svenska företagare och odlare.

Herr Wallén: Herr talman! Jag vill bara till herr Magnusson i Skövde
säga, att det är honom säkert väl bekant, att det icke är motionären, som sätter
rubrik på sin motion. Men vidare vill jag säga, att jag trodde, att det var
framställningens innehåll och icke motionens längd, som skulle vara bestäm -

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

109

Äng. ökat tullskydd för ormbunkar. (Forts.)
mande för om den skulle behandlas välvilligt eller ej. Vill herr Magnusson i
Skövde vara med örn att skriva under motionen nästa år, skall jag hälsa det
med glädje, liksom örn han, med den kända kärlek han har till mig, vill hjälpa
till, att den då får större framgång.

.Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

sterlöksim porten.

Bevillningsutskottets betänkande, nr 29, i anledning av väckt motion angå- Äng. begränsa
ende begränsning av blomsterlöksimporten föredrogs nu; och lämnades därvid
på begäran ordet till

Herr Wallén, som anförde: Herr talman! Jag skall först be att få tacka
för den välvilliga behandling man ägnat denna fråga och särskilt för att man
lovat att, örn förhållandena därtill föranleda, ställa sig välvillig till en reglering
ett annat år.

Man sätter emellertid i utskottet i fråga, örn icke de i motionen omförmälda
missförhållandena skulle kunna avhjälpas på ett mera smidigt sätt genom åtgärder
från odlarnas egen sida än genom statligt ingripande. Jag vill då
påpeka för utskottets ledamöter, att man redan försökt ordna det så, att odlarna
icke skulle taga in mera än så och så mycket lökar, men den kända depressionen,
som redan tvingat många att gå från sina trädgårdar och från
hemmet, har gjort, att man icke kunnat det. I stället för åsyftad ordning har
nöden pressat dem och det har blivit raka motsatsen. Utskottets ledamöter få
därför bereda sig på att nästa år vidtaga åtgärder. Herr talman, jag ber som
sagt att få tacka för den välvilliga behandlingen i full förvissning örn att utskottet
håller sitt givna löfte.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 8.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande, _ nr 30, i anledning av
väckt motion örn beskattningen av utlänningars utdelning å aktier i svenska
aktiebolag. Därvid yttrade:

Herr Jacobsson: Herr talman! I den motion, vars exekution nu är nära
förestående, har jag tillåtit mig erinra örn de brister i fråga örn beskattning
av utlänningars utdelning å aktier i svenska aktiebolag, som för närvarande
vidlåda den svenska skattelagstiftningen. Jag har i motionen erinrat om hurusom
ifrågavarande skattebetalning är beroende av den utländska aktieägarens
eget gottfinnande och hurusom även svenska aktieägare på ett enkelt sätt
kunna ikläda sig en utlännings skepnad och dymedelst — även de — undandraga
sig skatt å aktieutdelning.

Det vare mig fjärran att göra anspråk på att själv hava gjort den upptäckten.
Den första tanken, att man på något sätt borde söka komma till rätta
med detta missförhållande, kan i år fira allra minst trettioårsjubileum. Redan
1904 avgavs det första sakkunnigbetänkandet i detta spörsmål, och detta betänkande
har följts av andra betänkanden och andra förslag, åren 1917, 1923,
1929 och senast 1931. Dessa betänkanden och förslag hava emellertid icke
lett till några lagstiftningsåtgärder. I det sistnämnda betänkandet, av år
1931, avgivet av 1928 års bolagsskatteberedning, till vilket betänkande jag
hänvisat i motionen, och som också till sina huvuddrag finnes intaget i bevillningsutskottets
nu föredragna betänkande, anvisas en väg, på vilken pro -

Ang. beskattningen
av utlänningars
utdelning
å
aktier i
svenska
aktiebolag.

Ilo

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Ang. upphävande
av
viss arbetsgivare
tillkommande
rätt till
avdrag vid
taxering till
beskattning.

Äng. beskattningen av utlänningars utdelning å aktier i svenska aktiebolag.

(Forts.)

blemet skulle kunna lösas. I bolagsskatteberedningens betänkande finnes också
ett förslag till »Förordning angående kupongskatt». Detta betänkande avgavs,
den 18 december 1931. Bevillningsutskottet anför nu i sitt betänkande:
»De i motionen påtalade bristerna i beskattningssystemet äro av den art, att ett
avhjälpande av desamma måste anses i hög grad angeläget. På sätt av den
lämnade redogörelsen framgår har emellertid frågan sedan lång tid tillbaka
varit och torde alltjämt vara föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. Då
utskottet är förvissat örn, att Kungl. Majit efter den ytterligare utredning,
som kan vara erforderlig, snarast möjligt kommer att framlägga förslag i
syfte att avhjälpa nämnda missförhållanden, har utskottet icke ansett sig böra
föreslå någon skrivelse i ämnet.»

Jag skall, herr talman, nogsamt söka avhålla mig från att på något vis kritisera
höglovliga bevillningsutskottet, men jag kan icke underlåta att giva
uttryck åt en stilla undran, varför icke utskottet, som likväl anför, att ett avhjälpande
av de i motionen påtalade bristerna måste anses i hög grad angeläget,
åtminstone velat förorda riksdagen att med framhållande av denna höga
angelägenhetsgrad hemställa hos Kungl. Maj :t örn en i hög grad snabb behandling
av ärendet. Det är dock två och ett halvt år sedan detta betänkande
avgavs, och under den tiden har staten gått förlustig skatteintäkter till ett
belopp, som beräknas uppgå till 6 miljoner kronor.

Genom antagande av bolagsskatteberedningens förslag till förordning örn
kupongskatt skulle —• beräknar beredningen — kupongskatten för aktieägare
i utlandet komma att giva staten en ökad skatteintäkt på 3,4 miljoner kronor.
Örn man så använder den siffran -—- den kan diskuteras, det medges ■— förvandlad
till ett medeltal av i runt tal 3 miljoner kronor och ser på de trettio
år vi hållit på att utreda denna fråga, så komma vi upp till en summa av 90
miljoner kronor. Det förefaller vara ett något dyrbart utredningsväsende vi
bestå oss med, och den siffran borde motivera, att man skyndar något litet
fortare än långsamt.

Herr talman! Formella skäl hindra mig tyvärr att ställa ett önskvärt jakande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag trodde för min del och bevillningsutskottets
ledamöter i allmänhet tänkte sig nog det, att motionären skulle
vara tämligen nöjd med den motivering, som är nedskriven. Man skall i detta
fall lägga tonvikt på att utskottet är förvissat örn att ett förslag kommer att
framläggas så snart ärendet överarbetats. Det torde vara beroende på att den
överarbetningen pågår, att det ännu icke kommit något förslag till riksdagen,
men då utskottet skriver, att det bör ske »snarast möjligt», så torde det betyda
lika mycket som örn utskottet föreslagit en skrivelse. Men utskottet har
icke velat föreslå en skrivelse, då utskottet vet, att ärendet ligger under Kungl.
Maj:ts omprövning.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 31, i anledning av väckt
motion örn upphävande av viss arbetsgivare tillkommande rätt till avdrag vid
taxering till beskattning; och anförde därvid:

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Bevillningsutskottet har icke
kunnat biträda den uppfattning jag framlagt i förevarande motion. Kammarens
ledamöter torde ha sig bekant, att när det gäller avdrag för kontin -

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

lil

Äng. upphävande av viss arbetsgivare tillkommande rätt till avdrag vid

taxering till beskattning. (Forts.)

genter till fackförening, så medgives icke sådant avdrag vid taxering. Vederbörande
deklarant får icke avdrag för kontingenten, men samtidigt har genom
kommunalskattelagens bestämmelser av 1928 uttryckligen preciserats, att
konfliktunderstöd är icke beskattningsbar inkomst. Redan på ett tidigt stadium
hade taxeringsmyndigheterna den uppfattningen, att konfliktunderstöd
icke var beskattningsbart och att avgift till vissa föreningar och förbund icke
var avdragsgill, således icke heller för arbetsgivare. I många fall före 1913
tolkades det så av taxeringsmyndigheterna, att arbetsgivare icke ägde rätt
till avdrag för avgift till arbetsgivareföreningen. Men genom prejudikat av
år 1913 har den rätten medgivits. Jag kan tillägga, att samtidigt som avdraget
icke medgavs, beskattades icke det konfliktunderstöd som vederbörande
uppbar.

Nu förefaller det mycket egendomligt, att av två parter den ena parten,
arbetsgivaren, skall äga rätt att göra avdrag i deklarationen för den avgift,
som han betalar till arbetsgivareföreningens kassa i form av kontingenter, då
däremot sådant avdrag för arbetare till fackförening icke är avdragsgill. Jag
skall medgiva, att enligt bevillningsutskottets tolkning är den konfliktersättning,
som arbetsgivareföreningen lämnar till sina medlemmar, beskattningsbar,
men jag vill säga, att lagen är så dunkel, att det tolkas olika av olika
taxeringsmyndigheter, och jag har från mycket vederhäftigt håll fått den bestämda
upplysningen, att man anser beskattning av sådan ersättning mycket
problematisk. Den torde beskattas, örn vederbörande tar upp den i sin deklaration,
men en del taxeringsmyndigheter ställa sig tveksamma till denna
beskattning.

Genom den motivering, som bevillningsutskottet nu kommit med och som
jag är tacksam för, har den meningen stötts, att arbetsgivarnas konfliktunderstöd
är beskattningsbart. Men om det är så, att konfliktunderstöd är beskattningsbart,
så borde det — synes det mig — vara en bestämmelse som
borde bliva föremål för en revision. Är det så, att den ena parten icke får
avdrag för sina kontingenter, bör samma bestämmelse gälla för den andra
parten. Ofta göres den frågan från sådana, som tillhöra en facklig organisation,
hur det är fatt, att en arbetsgivare äger rätt till avdrag för sina kontingenter
till arbetsgivareföreningen, men att icke den, som tillhör en fackförening,
har samma rätt. Även örn det konfliktunderstöd han får icke är
beskattningsbart, under det att den ersättning, som arbetsgivaren uppbär från
sin arbetsgivareförening, är beskattningsbar, ha vederbörande dock svårt att
förstå, att man skall ha olika bestämmelser. o .

Jag tror, att man med litet god vilja från utskottet, örn man också inte
velat gå in för en lagändring, dock kunde ha sagt, att de olika förhållandena
borde måhända bringas i överensstämmelse med varandra, sa att man icke
hade den här saken så ordnad, att den ena parten betraktas på det ena sättet
och den andra parten på ett annat. Visserligen kan man åberopa 22 §, som
säger att från bruttointäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse må avdrag
göras för allt, som är att hänföra till driftkostnad. Om man skall hänföra
avgifterna till arbetsgivareföreningen till driftkostnader, må den paragrafen
vara fullt tillämplig. Om så är, kan från den andra partens sida sägas att
även kontingenter till fackförening borde kunna hänföras till sådana omkostnader
som borde bliva föremål för avdrag vid taxering. Med hänsyn till refererade
bestämmelser vore detta en enkel rättvisa mot den fackligt organiserade
delen av medborgare. . .

Jag skall emellertid, herr talman, gent emot ett enhälligt utskott ej gora

något yrkande.

112

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. upphävande av viss arbetsgivare tillkommande rätt till avdrag vid
taxering till beskattning. (Forts.)

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Då den föregående ärade talaren ej
gjorde något yrkande, skall jag ej länge uppehålla tiden. Det var emellertid
ett par ord av honom, som nödga mig att säga, att man ej får förenkla frågan
så, som han gjorde: folk resonerar i bygderna på det och det sättet; de kunna
inte förstå, varför inte arbetarna skola få avdrag för fackföreningsavgifterna,
när arbetsgivarna få avdrag för sina avgifter till arbetsgivareföreningen. Man
bör givetvis i sådant läge klargöra för anmärkarna den princip varpå det
bygges, och då följer det automatiskt, att detta ej kan gälla för arbetarna.
Det är så, att understöd till arbetare under arbetskonflikt icke utgör skattepliktig
intäkt för arbetaren, medan konfliktersättning från arbetsgivareorganisation
icke är fri från beskattning. Om sålunda herr Pettersson i Hällbacken
vill draga likheten så, att arbetarna skola komma under samma kategori
som arbetsgivarna, så är det så, att det ej skulle vara till något gagn
utan till skada för dem, som herr Pettersson i Hällbacken ömmar för. Örn
man sedan säger, att det kan inträffa på något ställe, att icke arbetsgivarekonfliktunderstöd
blir upptaget, är det ett förhållande, som kan inträffa med
alla inkomster. Om ej taxeringsnämnderna kunna eller vilja kontrollera inkomstdeklarationerna,
är det möjligt för människor att komma igenom sållet
med sina inkomster. Men det är ej lagens fel utan deras fel, som tillämpa
lagen.

Intill dess det kan visas, att de tillämpa lagen på ett otillbörligt sätt, finnes
det, såvitt jag kan förstå, ingen anledning att gå den väg herr Pettersson i
Hällbacken föreslagit i sin motion.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

10.

Härpå föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5,
i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag angående tillverkning
och avsättning av vin av svenska frukter och bär ävensom angående beredande
av garanti för vinstgivande avsättning av ett av svenska frukter och
bär tillverkat svenskt vin; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 11.

Äng. tillfällig
löneförbättring
ät vissa
militära beställningshavare.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 85, i anledning
av väckta motioner örn tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställningshavare
yttrade

Herr Holmström: Herr talman! Jag anhåller att få till statsutskottet

framföra ett tack för det uttalande, som göres i detta utlåtande. Jag vill därtill
foga en uttalad förhoppning, att, sedan riksdagen vid upprepade tillfällen
och på ett ganska bestämt sätt sagt sin mening i saken, Kungl. Maj :t nu äntligen
skall taga upp frågan till snabbt avgörande.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 86, i anledning av väckta
motioner örn anslag till möjliggörande av förtidsavgång för officerare och
underofficerare; och biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

113

§ 13.

Till behandling upptogs vidare statsutskottets utlåtande, nr 87, i anledning Äng. ekipe av

väckt motion om viss ändring av bestämmelserna rörande ekiperingshjälp ringshjälp till

till officerare och underofficerare med vederlikar. officerare och

underojji Uti

en inom andra kammaren väckt, till statsutskottet hänvisad motion, cerare m■ flnr
171, hade herrar Björling och Holmström föreslagit, att riksdagen måtte
besluta, att den jämlikt 1927 års riksdags skrivelse nr 55 beviljade ekiperingshjälpen
till officerare och underofficerare med vederlikar, som vore skyldiga
att i tjänsten bära uniform, finge utgå även vid den första anställning såsom
sådan, vilken icke omedelbart vore förenad med utnämning till beställning
på stat.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Björling: Herr talman! Då en motion är enhälligt avstyrkt av det
mäktiga statsutskottet, föreligger ju ej någon större utsikt till att få den bifallen
av riksdagen. Det är ingalunda heller med sådana förhoppningar jag
begärt ordet. Efter de storpolitiska debatter, som ägt rum här i kammaren
under dagens lopp, kan det ju ingalunda vara någon tacksam uppgift för en
av de mindre profeterna att i denna sena timme taga till orda i den fråga,
som nu föreligger. Den motion, som i förevarande utlåtande behandlas, gäller
ju ekiperingshjälpen för officerare och underofficerare vid armén. Någon
kanske anser att detta är en fråga utan någon större betydelse, men för de
befattningsinnehavare det här gäller har den dock en ekonomisk innebörd
av stor betydelse.

I samband med godkännandet av 1927 års avlöningsreglemente för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningsinnehavare m. fl. vid
försvarsväsendet medgav även riksdagen nämnda år, att ekiperingshjälp örn
500 kronor åt officer och 450 kronor till underofficer med vederlike, som är
skyldig att i tjänsten bära uniform, skulle utgå.

Genom kungl, brev den 4 november 1927 utfärdades därefter närmare bestämmelser
rörande villkoret för uppbärandet av ekiperingsbidraget. Det
krävdes anställning med lön på stat. Efter gjord framställning har emellertid
Kungl. Majit sedermera genom brev den 17 februari 1928 samt 28
oktober 1932 förordnat, att ekiperingshjälp även må utgå till nyutnämnda
officerare vid deras första anställning, även örn denna ej är förenad med tillträde
av lön i beställningen.

Vidare har lönenämnden i utlåtande över en framställning från svenska
underofficersförbundet den 19 oktober 1933 förklarat sig anse, att vissa skäl
tala för, att underofficerare och officerare böra likställas i förevarande avseende.
Det är här fråga örn, huruvida ekiperingshjälpen skall betalas ut vid
befordran till graden eller vid tillträdet av lön i beställningen. Under nuvarande
förhållanden kan en officer eller underofficer få vänta i många år,
innan han ^vinner befordran i beställningen, alltså få lön. Det kan anföras
exempel på underofficerare, som fått vänta upp till 5 och 6 år, och en väntetid
på lönen av 2 och 3 år är ingenting ovanligt.

När Kungl. Majit år 1927 framlade proposition i lönefrågan för den militära
personalen, yttrade departementschefen bland annat följande i fråga
örn ekiperingshjälpen: »Anskaffande av uniformer och en del andra för
tjänstebruk avsedda effekter, särskilt vid den första utrustningen, ställer sig
betydligt mera betungande för officerare och underofficerare med vederlikar

Andra kammarens protokoll 1934. Nr SS. 8

114

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. ekiperingshjälp till officerare och underofficerare m. fl. (Forts.)
än för någon annan personal inom annan förvaltningsgren. Visserligen föreligger
möjlighet för den militära personalen att vid försvarsväsendets verkstäder
till självkostnadspris få uniformspersedlar m. m. tillverkade, en möjlighet,
som i framtiden synes alltjämt böra bibehållas och, i mån så kan ske
utan att andra kronans intressen trädas för nära, vidgas. Men ett utnyttjande
av denna möjlighet synes icke i och för sig kunna medföra någon mera betydande
lättnad för personalen i förevarande avseende.» Så långt departementschefen.

Här är sålunda betygat, att den första utrustningen kräver betungande
kostnader, vilka ej kunna medföra någon mera betydande lättnad ens av att
tillverkningen i viss mån kan ske på försvarsväsendets egna verkstäder. Det
var emellertid inte då på tal huruvida ekiperingshjälpen skulle betalas ut
vid första utnämningen till officer eller underofficer, eller först vid tillträ■dandet
av lön i beställningen. Det var först senare, vid de på administrativ
väg utfärdade närmare bestämmelserna, som det fastställdes, att ekiperingshjälpen
skulle utbetalas först vid tillträdet av lön.

Nu är det ju så, att befordran över stat förekommer i stor utsträckning.
Enligt senast utgivna rulla uppgick antalet sergeanter i regementen till 94
och antalet fänrikar torde vara betydligt större. Överstatsbefordran sker
givetvis i tjänstens intresse. Då förefaller det väl också skäligt, att den till
officer eller underofficer utnämnde får den ersättning för sina ekiperingskostnader,
som han måste ikläda sig, även om denna utnämning endast avser
befordran över stat, och som han i alla händelser är tillerkänd vid tillträdet
av lön på stat. Det är detta som officerarna fått men inte underofficerarna
och som givit anledning till denna hemställan till riksdagen örn ett uttalande,
varigenom Kungl. Majit skulle finna sig lika oförhindrad att bevilja en underofficer
över stat ekiperingshjälp på samma sätt, som beträffande officerarna.
Således likställighet mellan officerare och underofficerare.

Statsutskottet har nu sagt, att anledningen till den dragna gränsen mellan
en officer och en underofficer i detta fall är. att underofficeren vid sin befordran
äger bibehålla med innehavande underbefälsbeställning förenade förmåner
i kontant och in natura, under det att officeren är skyldig på egen
bekostnad anskaffa sin uniformsutrustning. Detta är ju också till viss del
riktigt, men det kan samtidigt erinras örn, att numera utgå värnpliktigs förmåner
till officer, som ej erhåller befordran på stat vid sin utnämning.

Örn man alltså ville vara riktigt formell, skulle man kunna göra gällande,
att sedan surnumerär fänrik numera bibehåller värnpliktsförmåner så länge
hail är surnumerär officer, så föreligger ej anledning att utbetala ekiperingshjälp,
då hail ju kan utbekomma beklädnad in natura såsom värnpliktig. Man
anser sig väl icke kulina begära, att en officer skall kunna göra detta, en synpunkt
som nog var och en väl kan förstå och även biträda, men förhållandet
är dock tämligen enahanda för en underofficer. Denne vill väl också skaffa
sig en uniformsomgång, som svarar mot den grad han fått. då borde det inte
funnits anledning pruta på medgivandet att betala ut ekiperingshjälpen även
vid befordran över stat.

Jag tror mig veta, att det i detta fall är den centrala förvaltningsmyndigheten,
nämligen arméförvaltningen, som gjort den uppdelning i klasser, som
Kungl. Majit följt. Jag tror mig också veta, att frågan, då den senast var
föremål för Kungl. Majits prövning, efter det lönenämnden sagt sig ej ha
något emot ett bifall till framställningen, om ekiperingshjälpens utbetalande
till sergeant över stat, tagit sig en grundlig funderare över densamma, och
att därvid den omständigheten, att avslag då helt nyligen givits på en framställning
om ökat beklädnadsbidrag till några underofficerare av tredje gra -

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

115

Ang. ekiperingshjcilp till officerare och underofficerare m. fl. (Forts.)
elen i flottan och i marinen, övat ett visst inflytande på denna senare frågan
örn ekiperingshjälpen till sergeanterna. Man torde ha förmenat, att i konsekvens
med avslaget på beklädnadshjälpen till underofficerarna av tredje
graden det inte var lämpligt att bifalla framställningen örn ekiperingshjälpen
till sergeanterna över stat. Nu har ju riksdagen för några dagar sedan
beviljat dessa underofficerare av tredje graden i flottan och i marinen ett
ökat beklädnadsbidrag på 120 kronor årligen trots Kungl. Maj :ts avslag på
framställningen härom från personalhåll.

Jag anser då, att riksdagen och ej minst statsutskottet hade kunnat vara
konsekvent och i anslutning till beviljandet av detta beklädnadsbidrag till
tredje gradarna, för vilket de säkerligen känna sig uppriktigt och djupt
tacksamma, borde tillstyrkt, att ekiperingshjälpen till sergeanter, befordrade
över stat, må få utbetalas vid sagda befordran i stället för vid tillträdet av
lön.

Nu säger här statsutskottet i sin motivering — jag vet ej, örn den får
anses välvillig, men jag hoppas det — att man anser det förhållandet avgörande,
att en underofficer första gången han befordras får behålla vissa naturaförmåner
beträffande uniform m. m. Men förhållandet är, att den, som
blir befordrad till sergeant i regementet, måste skaffa motsvarande uniform
och åtskilliga andra effekter som hör till utrustningen. Nu utgår det 23 öre
om dagen, eller också får han uniformsutrustning in natura, men det kan
till och med sättas i fråga örn det är tillåtet att omändra de uniformer som avses
i detta fall, då det gäller att påsätta en gradbeteckning, som tillhör underofficersuniformen.
Lönenämnden har i sitt betänkande framhållit bland annat:
»Munderingsanslaget beräknas för närvarande efter 55 öre för man och
tjänstgöringsdag. Ersättning till den som håller sig med egen munderingsutrustning,
utgör endast 23 öre per dag. I den män personal, som erhåller ekiperingshjälp
mot uppbärande av 23 öre för dag själv håller sig med uniformspersedlar,
gör statsverket alltså en besparing, ehuru denna icke fullt uppgår
till skillnaden mellan 55 och 23 öre, då bland annat remtygspersedlar enligt
gällande bestämmelser kostnadsfritt tillhandahållas av statsverket. Denna besparing
torde i varje fall överstiga den ränteförlust, som förorsakas statsverket
genom att utbetala ekiperingshjälp ett eller annat år tidigare än som för
närvarande sker.»

Nu säger statsutskottet, att som frågan örn avvägningen av ersättningsbeloppet
fordrar närmare utredning för träffande av ett avgörande därutinnan,
bör motionen ej nu föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. På grund
av detta uttalande skulle man kunna ställa den frågan, örn utskottet anser,
att regeringen skulle kunna på grund av utskottets motivering vidtaga en
särskild utredning, eller örn man måste komma med en ny motion. Ersättningsbeloppet
är fixerat till 450 kronor, och frågan gäller likställighet mellan
officerare och underofficerare i fråga örn tiden för utbetalningen. För den
fortsatta handläggningen av ärendet är det viktigt, att man får upplysning
i detta avseende. Det tyckes ligga till så, att man ingenting har emot själva
saken, och jag vill säga, att här gäller det en obetydlig uppoffring från statens
sida men en värdefull hjälp för dem, som kunna komma i åtnjutande av
ekiperingsbidraget. Så många gånger som denna fråga blivit behandlad, anser
jag, att den kunde vara mogen för avgörande, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag hade svårt att uppfatta
den siste ärade talarens anförande, ty det hördes så illa hit till min plats. Men
jag förmodar, att utskottet i grund och botten har samma uppfattning som

116

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. ekiperingshjälp till officerare och underofficerare m. fl. (Forts.)
han. Det är utskottets mening, att personalen skall ha lika förmåner, och det
har också uttalats i utskottets motivering på sidan 11, där det står, att då
surnumerär underofficer vid underofficersbefordran har att i viss utsträckning
själv bekosta uniformsutredning, vill det synas, att ersättning borde till
vederbörande utgå med ett mot denna anskaffning svarande belopp. Utskottet
har sålunda ej deklarerat någon mot motionen avvikande mening, men utskottet
har inte kunnat av rent sakliga skäl, på grund av ärendets outredda
beskaffenhet gå in för ett bifall till motionen med hänsyn till de olika förhållanden
som råda beträffande officerare och underofficerare. Detta ärende
måste klaras upp undersökningsvis, och det är lämpligt, att från utskottets
sida uttalas, att en utredning i ärendet kan igångsättas av Kungl. Maj :t. Men
det är möjligt för motionären att komma igen, örn Kungl. Maj :t ej gör någon
utredning.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner å de därunder förekomna yrkandena, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 14.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag till ersättning
åt blinda m. m.; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fattigvård
och barnavård för lappar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Äng. rätt för A föredragningslistan var härefter uppfört statsutskottets utlåtande, nr 90,
tre vattenrätts- • anle^ning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för vattenrättsingen™ö?npZZring
jörerna L. E. Wedberg, S. L. C. Aspegrén och K. J. Elfström att för placei
löneklass fä ring i löneklass få tillgodoräkna viss tjänstgöring.

hvisftjänsU 1 erL lill riksdagen avlåten, den 1 februari 1984 dagtecknad proposition, nr
göring. 84, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att vattenrättsingenjörerna L. E. Wedberg, S. L. C.
Aspegrén och K. J. Elfström finge för placering och uppflyttning i löneklass
från och med den 1 januari 1933 inom vederbörlig lönegrad (B 30), av den
tid före nämnda dag. varunder de tjänstgjort i sådan egenskap, tillgodoräknas
— utöver vad som medgivits genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 maj 1933 —
ytterligare Wedberg två år sex månader samt en var av Aspegrén och Elfström
tre år.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition icke måtte vinna riksdagens
bifall.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Bergqvist, Kvarnzelius,
Borell, Oscar Olsson, Asplund, Bergström, Anderson i Råstock och Eriksson
i Stockholm, vilka ansett, att utskottets hemställan bort innefatta, att riksdagen
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

117

Äng. rätt för tre vattenrättsingenjörer att för placering i löneklass få tillgodoräkna
viss tjänstgöring. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Schlyter: Herr talman! Beklagligtvis
blevo i samband med överförandet av vattendomstolarna å ordinarie
stat inga bestämmelser meddelade örn löneturen för de vattenrättsingenjörer,
som skulle komma att övergå från den äldre till den nya organisationen. Det
lärer knappast kunna råda något tvivel därom att, örn så hade skett, dessa
bestämmelser skulle hava tillförsäkrat vederbörande åtminstone en lika gynnsam
placering i lönehänseende som den i propositionen föreslagna. Nu har i
stället Kungl. Majit vid det bestämmande av löneklass för de ifrågavarande
vattenrättsingenjörerna, som ägde rum genom beslut den 12 maj 1933, mäst
efter bokstaven följa bestämmelserna i gällande avlöningsreglemente.

Propositionen går ut på att härutöver tillgodoföra dessa vattenrättsingenjörer
så lång tid av föregående tjänstgöring i denna egenskap, att de därigenom
skulle erhålla uppflyttning ytterligare en löneklass. Första kammaren
har nyss bifallit den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen av herrar
Bergqvist, Kvarnzelius m. fl., vilken går ut på bifall till propositionen.

Sakläget är följande. På grund av avfattningen av tillämpliga bestämmelser
i avlöningsreglementet kunde vid beslutet den 12 maj 1933 icke tagas hänsyn
till vederbörandes tjänstgöring såsom vattenrättsingenjör före den 1 januari
1933. Denna tjänstgöring var nämligen, ehuru till arten likvärdig med
tjänstgöringen i den nuvarande tjänsten, icke till omfattningen likställd därmed,
i det att före omorganisationen vattenrättsingenjörsbeställningarna icke
voro heltidstjänster utan förenade med innehav av annan statstjänst. Det
blev därför icke möjligt att för uppflyttning i löneklass tillgodoföra vederbörande
någon tid av den tidigare tjänstgöringen såsom vattenrättsingenjör.
Detta måste framstå särskilt obilligt, i ett fall som det föreliggande, där två
av de ifrågavarande vattenrättsingenjörerna före utnämningen till sådan tjänst
tjänstgjort i dylik egenskap i icke mindre än 14 år och den tredje i hela
12 år.

Beträffande en av de ifrågavarande befattningshavarna — nämligen den
som förut varit distriktschef -— vill jag ytterligare framhålla, att därest han
icke den 1 juli 1930 genom statsmakternas åtgöranden överförts å indragningsstat,
han genom beslut av Kungl. Maj :t skulle hava kunnat av tjänstgöringen
såsom distriktschef tillgodoföras ytterligare 2 år och 6 månader, eller exakt
samma tid som för honom i propositionen ifrågasättes.

De bestämmelser i avlöningsreglementet som avse att reglera rätten till
lönetur vid befordran eller övergång från en statens tjänst till en annan äro,
såsom utskottsreservanterna framhålla, i behov av en snar revision i ändamål
att förebygga obilligheter och inkonsekvenser som med bestämmelsernas nuvarande
avfattning icke kunna undgås. Då ett bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition icke lärer på något sätt föregripa en dylik revision, vågar
jag uttrycka förhoppningen, att andra kammaren, i likhet med vad första
kammaren redan gjort, måtte beakta de vägande billighetsskäl, som i föreliggande
fall kunna åberopas, och alltså bifalla reservationen.

Herr Jansson: Herr talman! Jag hade egentligen väntat, att någon av reservanterna
först skulle lia begärt ordet, så att jag sluppit uppträda mer än
en gång. — Emellertid vill jag nu säga i anledning av herr statsrådets yttrande,
att inga övergångsbestämmelser beklagligtvis blevo fastställda vid vattendomstolarnas
omorganisation. Jag hade ju nöjet vara med vid det tillfälle, då vi

118

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. rätt för tre vattenrättsingenjörer att för placering i löneklass få tillgodoräkna
viss tjänstgöring. (Forts.)

behandlade den frågan på vår avdelning, men varken från Kungl. Maj :ts eller
utskottets sida talades det örn några övergångsbestämmelser. Ty vi ha ju
ett avlöningsreglemente som säger, hur man skall förfara, när någon befattningshavare
övergår från en tjänst till en annan.

De personer, varom här är fråga, ha tidigare varit i ordinarie statstjänst
med undantag för den, som vid visst tillfälle blev överförd till övergångsstat
eller indragningsstat -—- jag kommer nu inte ihåg vilkendera. De två andra
lia varit anställda hos lantbruksstyrelsen och varit placerade i 21 :a löneklassen
men ha dessutom haft ett arvode som svarat emot en avlöning, varigenom de
i pensionshänseende blivit placerade i 26 :e löneklassen. Deras ordinarie tjänst
— som man ju kan kalla den -— har således vid utnämnandet till vattenrättsingenjörer
legat i 26 :e lönegraden. Och under den tid de upprätthöllo sin
tjänst som ingenjörer vid lantbruksstyrelsen, blevo de vid vissa tillfällen anlitade
att medverka inom vattendomstolen mot särskilda arvoden. Det fanns
förut inga ordinarie vattenrättsingenjörer anställda, utan dessa förordnades
på viss tid eller vid visst tillfälle och för den tidrymd som det då var erforderligt
med ingenjörer att biträda vid domstolen såsom vattenrättsingenjörer;
det blev en mycket stympad tjänstgöring, som man säger. När de ordinarie
tjänsterna blevo inrättade, utnämndes dessa personer till vattenrättsingenjörer.
De ha också, såvitt jag kunnat utläsa av befintliga handlingar, fått tillgodoräkna
sig så mycket som avlöningsreglementet tillåter vid placering i löneklass
inom respektive lönegrad.

För övrigt, när vattendomstolarna inrättades — jag kommer mycket väl
ihåg den saken — framhölls det ju allmänt, att den placering som här skedde
var en mycket god placering för vattenrättsingenjörer. De kommo nämligen
i den högsta lönegrad, som enligt avlöningsreglementet finnes inom B-gruppen.
Och därtill lia de nu av Kungl. Maj :t i mars, på grund av tillstyrkan från
lönenämnden och statskontoret, blivit uppflyttade i 31 :a löneklassen.

Vi ha sålunda inom utskottets tredje avdelning ansett, att dessa vattenrättsingenjörer
fått den placering, som är skälig och lämplig, och detta har även
Kungl. Maj :t sagt i propositionen. Ty där säger man ju endast, att ingenting
annat än billighetsskäl torde tala för att en högre placering härvidlag bör
ifrågakomma. Men vi lia icke kunnat finna, att några sådana billighetsskäl
föreligga i detta fall, då de personer, varom här är fråga, tidigare haft mycket
god inkomst på grund av arvoden och på grund av sin anställning i annan
tjänst hos statsverket, varifrån de i vissa fall ha åtnjutit lön. Vi ha därför
ansett, att billighetsskäl i detta fall inte kunna anföras.

Arnd sedan reservanterna angår, säga de, att dessa bestämmelser i avlöningsreglementet
böra rättas till. Men märk väl, vad reservanterna sedan säga.
De framhålla i fortsättningen, att vad de nu föreslå, nämligen bifall till
Kungl. Maj:ts proposition, icke får på något sätt inverka bindande för utskottet
eller riksdagen, när man skall slutligt pröva förändringen av nu gällande
bestämmelser i avlöningsreglementet. Hur går detta ihop? ATi veta
sedan gammalt, att så snart man vidtar sådana där åtgärder, innan man fått
tillfälle pröva det föreliggande förslaget, anses det, att man inte lämpligen
kan gå ifrån vad riksdagen tidigare gått in för. Det är just detta jag menar,
att man inte får sätta alltför stor tillit till vad reservanterna här säga örn att
det finns möjlighet att beakta dessa synpunkter, när den tiden kommer, då
slutgiltigt förslag föreligger.

Herr talman! På grund av den sena timmen skall jag inte vidare uppehålla
mig vid föreliggande fråga. Jag hoppas att kammarens ledamöter ha läst
det referat av ärendet, som lämnats av utskottet, vilket är hämtat ur den

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

119

Ang. rätt för tre ratt ernå 11 s in g en)ö re r att för placering i löneklass få tillgodoräkna
viss tjänstgöring. (Forts.)

kungl, propositionen, och därigenom redan kunnat bilda sig ett omdöme. Jag
ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Efter den utredning utav denna
fråga, som föredragande departementschefen gjort vid debattens början, förefaller
det mig, som om jag kunde fatta mig ganska kort.

Jag har för min del ansett, att det förslag, som Kungl. Maj:t här framlagt,
är med rättvisa och billighet överensstämmande, och då har jag också för
min del måst biträda detsamma. Utskottets talesman uttalade den förhoppningen,
att kammarens ledamöter hade läst det referat av frågans behandling,
som återfinnes i utskottsutlåtandet. Jag för min del tror, att det skulle vara
mera lärorikt att läsa den kungl, propositionen, därför att utskottsutlåtandet
ju allenast kan ge en svag bild utav vad propositionen innehåller. Jag skall
därför ta mig friheten att senare anföra ett par citat ur Kungl. Maj :ts proposition.

Frågan är som bekant framförd utav vattenöverdomstolen, och man kan ju
möjligen anse, att domstolen — och kanske också justitiedepartementet —-kunna vara på något sätt partiska i saken nied hänsyn till de befattningshavare
det gäller. Men jag vill då fästa uppmärksamheten vid att yttrande
avgivits av de två statsinstitutioner, som anses vara speciellt sakkunniga i
lönefrågor, nämligen dels statskontoret och dels civilförvaltningens lönenämnd.
Dessa tvenne institutioner ha tillstyrkt det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord. Efter den granskning av frågornas innebörd, både med hänsyn
till rättmätigheten av desamma och med hänsyn till deras konsekvenser —
som ju dessa institutioner alltid undersöka — kan det inte vara så farligt
att bifalla Kungl. Maj:ts förslag, som den föregående ärade talaren ansett.

Jag vill, som jag förut sade, anföra ett par rader ur den kungl, propositionen.
Beträffande då först Wedberg säges det ifrån civilförvaltningens lönenämnd
följande: »Vattenöverdomstolen hade funnit starka skäl tala för att
jämväl tiden den 1 juli 1930—den 31 december 1932, varunder Wedberg varit
uppförd å indragningsstat, finge tillgodoräknas honom för placering i löneklass.
I avseende härå ville lönenämnden såsom sin mening framhålla, att
det knappast kunde anses med billigheten förenligt, örn Wedberg på grund
av en utav statsmakterna vidtagen organisationsförändring skulle lida inskränkning
i den möjlighet till löneuppflyttning, han eljest kunde hava innehaft,
i all synnerhet som Wedberg jämväl under den tid han varit uppförd
å indragningsstat innehaft förordnande som vattenrättsingenjör.»

Beträffande de två andra yttras följande: »Även i fråga örn Aspegrén och

Elfström finge framhållas, att de under ett flertal år ägnat sin arbetskraft åt
vattendomstolarnas tjänst. Lönenämnden funne fördenskull vissa billighetsskäl
tala för att denna deras tjänstgöring i viss mån tillgodoräknades dem vid
löneklassplaceringen från och med den 1 januari 1933.»

Detta är sålunda de skäl allmänna civilförvaltningens lönenämnd speciellt
åberopat och jag anser, att de äro sakskäl, som man i detta avseende inte kan
komma förbi.

Nu säger herr Jansson, att eftersom befattningshavarna i fråga lia fått all
den rätt utav Kungl. Majit dem tillerkänd, som avlöningsreglementet föreskriver,
finnes ingen anledning, att riksdagen skulle bevilja någonting ytterligare.
Det är emellertid på det sättet, att avlöningsreglementet innehåller
vissa regler rörande tillgodoräknande av förutvarande tjänstetid, när en befattningshavare
utnämnes till ordinarie befattning, men dessa regler innehålla vissa
restriktioner, och det är därför icke möjligt för dem, som skola tillämpa avlö -

120

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. rätt för tre vattenrättsing enior er att för placering i löneklass få tillgodoräkna
viss tjänstgöring. (Forts.)

ningsreglementet, att även om rättvisa och billighet, som lönenämnden uttrycker
det, tala därför, kunna gå utöver dessa restriktiva bestämmelser. När
nu emellertid såväl statskontoret som allmänna civilförvaltningens lönenämnd
ha ansett, att skäl föreligga att föra denna fråga till riksdagen för att dessa
tjänstemän skola kunna få den ställning, som rättvisligen borde tillkomma
dem, och Kungl. Majt har lagt fram förslag i denna riktning, så tycker jag
det skulle vara ganska märkligt, örn riksdagen sedan skulle säga nej.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till den reservation, som jag har biträtt,
vilket innebär detsamma som bifall till Kungl. Maj :ts förslag i ärendet.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag ber att få påpeka, att denna fråga icke
gäller placering av dessa vattenrättsingenjörsbefattningar i viss lönegrad;
utan örn vissa personer skola få, för placering i löneklass, tillgodoräkna sig
viss tjänstgöring utöver den, som avlöningsreglementet medgiver. Det är ju
därför, som frågan kommit under riksdagens omprövning, och jag tyckte
mig nästan i herr statsrådets anförande kunna märka ett beklagande utav, att
herr statsrådet måst följa gällande bestämmelser.

Utskottsavdelningens ordförande har redan sagt, att utskottet i viss mån
underkänt de billighetsskäl som åberopats, och jag kan icke heller finna
dem vara särskilt tungt vägande, bland annat därför att placeringen icke
har någon betydelse i fråga örn kommande pension. Hade det varit fallet,
hade frågan haft större betydelse för vederbörande.

Ser man sedan på den inkomstökning, som vederbörande skulle få genom
bifall till detta förslag, är icke heller den av så särskilt stor betydelse. En
av dem det gäller har icke mer än ett år kvar, tills han blir pensionsberättigad.
Det centrala i denna diskussion är, örn hittills gällande bestämmelser för löneklassplacering
skola frångås eller ej. Skola vi verkligen gå ifrån de bestämmelser,
som gälla och som vi hittills tillämpat och göra riksdagen till en instans, där
man från fall till fall skall pröva löneklassplaceringar på grundval av vissa
billighetsskäl? Det är den sidan av saken, som jag anser betänklig. Att ett
bifall till förslaget icke skulle bli prejudicerande, tror väl ingen på.

För min del anser jag förslaget vara så riskabelt, att jag, utan att ytterligare
förlänga debatten, vill bestämt påyrka, att kammaren måtte bifalla utskottets
hemställan. Jag anser det icke heller vara något som helst bärande motiv,
att första kammaren redan har fattat sitt beslut i enlighet med reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag kan visserligen icke på något
sätt anses vara en löneexpert, icke ens i samma utsträckning som herrarna
på tredje avdelningen, men jag tycker likväl, att de ha förbisett en del saker
härvidlag. Jag måste också säga, att herr Strindlund försökte nog göra denna
sak till något annat än vad den i själva verket är. Herr Strindlund glömmer
bort, att dessa personer i många långa år tjänstgjort under ett provisorium,
vilket provisorium har medfört, att de i vissa fall icke få börja räkna tjänsteår
förrän vid 60 års ålder. För min del tycker jag det är ganska goda skäl,
som Kungl. Maj:t har anfört för sin framställning i detta ämne.

Härtill kommer ju, såsom herr Eriksson i Stockholm påpekat, att de myndigheter,
som verkligen kunna dessa saker bättre än både herr Jansson i Falun,
herr Strindlund och jag m. fl., funnit sig föranlåtna att tillstyrka saken, så
att Kungl. Majit verkligen har stöd för sin framställning från deras sida.

Jag måste ju säga, att om det är så, att det anses värdefullt för vattendomstolarna
att lia tillgång till tjänstemän, som lia stor erfarenhet på området, så

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

121

Äng. rätt för tre vattenrättsingenjörer att för placering i löneklass få tillgodoräkna
viss tjänstgöring. (Forts.)

verkar det en liten smula futtigt att neka dem en löneplacering, som blir i någon
mån rättvis.

Sedan kanske till sist, herr talman — jag skall icke förlänga debatten —
ber jag att få fästa uppmärksamheten på en sak, som herr Strindlund försiktigtvis
icke underströk och icke heller herr Jansson i Falun, nämligen att det
på sid. 9 i utskottsmajoritetens motivering står på följande sätt: »Av vad sålunda
anförts framgår, att de befattningshavare, varom fråga är, erhållit den
placering i lönehänseende, som jämlikt gällande avlöningsbestämmelser bör
tillkomma dem.» Jag ber sedan kammarens ledamöter att följa med vad som
därefter yttras, ty det är där det anmärkningsvärda ligger. Sedan heter det:
»På grund härav och då utskottet i förevarande fall icke funnit tillräckliga
skäl föreligga för bifall till Kungl. Maj :ts förslag, har utskottet ansett sig
kunna biträda förslaget i fråga.» Utskottet skriver alltså här, mina damer
och herrar, som örn det vore tveksamt. Herr Strindlund sade, att det icke fanns
några skäl, men utskottet säger, att det icke finns tillräckliga skäl. Jag mäste
i detta sammanhang tolka detta så, att det finns goda skäl för Kungl. Maj:ts
framställning, och då jag anser det, herr talman, måste jag förena mig i det
yrkande, som herr Eriksson i Stockholm här har framställt.

Herr Jansson: Herr talman! Endast några ord. Det är mig alltid ett nöje
att få tvista litet med vår högt ärade ordförande i statsutskottet. Han sade,
att vattendomstolarnas organisation tidigare varit ett provisorium. Ja, jag
skall icke yttra mig så säkert örn den saken, men jag har verkligen haft den
uppfattningen, att det icke varit något provisorium. Förhållandet har bara
varit det, att man tidigare har ansett det vara fördelaktigare att kunna anställa
dessa vattenrättsingenjörer mot arvode för viss tid för att undersöka,
huruvida personerna i fråga varit lämpliga eller örn man skulle behöva göra
ett ombyte. När det sedan kom förslag örn att omorganisera vattendomstolarna,
blevo dessa befattningar placerade i viss lönegrad. Jag skall emellertid
icke vidare ingå på den saken.

Sedan sade herr Anderson, att de hörda sakkunniga myndigheterna ha tillstyrkt.
Ja, lönenämnden har tillstyrkt, men statskontoret har sagt, att för
att de skola få tillgodoräkna sig mera än vad statskontoret räknat ut att de
kunna få tillgodoräkna sig, erfordras riksdagens medverkan, och statskontoret
har icke gjort något som helst uttalande vare sig i avstyrkande eller tillstyrkande
riktning. När man känner statskontorets skrivsätt, förstår man, att
kontoret icke är så förskräckligt angeläget örn att det här skall bli någon
utvidgning av rätten att få tillgodoräkna sig tjänsteår.

Till sist en sak till. Herr Anderson kritiserade utskottet för dess vaga
formulering. Ja, nog vet herr Anderson, varför man ibland skriver på detta
sätt. Det vet han säkerligen mycket väl. Det torde icke finnas någon anledning
att taga detta såsom intäkt för ett påstående, att utskottsmajoriteten icke
skulle vara säker på sin sak.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! I propositionen nr 84 heter det på
första sidan i herr statsrådet Schlyters anförande till statsrådsprotokollet:
»Den från och med år 1933 genomförda förändrade organisationen av vattendomstolarna
— varigenom dessa domstolar överfördes från extra till ordinarie
stat -—- innebar beträffande vattenrättsingenjörsbefattningarna, att dessa till
skillnad från vad dessförinnan varit förhållandet organiserades såsom självständiga
tjänster. Befattningarna placerades därvid i lönegraden B 30, inne -

122

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. rätt för tre vattenrättsingenjörer att för placering i löneklass få tillgodoräkna
viss tjänstgöring. (Forts.)

fattande löneklasserna 30—33. Några bestämmelser om särskild lönetur för
vattenrättsingenjör, vilken kom att övergå från den gamla till den nya organisationen,
blevo emellertid icke meddelade.» De av kammarens ledamöter,
som åhörde statsrådets uppläggning av ärendet, känna nog igen innebörden
av vad jag nu citerat.

Ser man sedan efter vad statskontoret har sagt, vilket finnes återgivet i
utskottsbetänkandet, tror jag det blir svårt att komma ifrån, att statskontoret
för sin del har framhållit, att den placering, som det föreslog, var den enda,
som man kunde genomföra med stöd av lönereglementet, men att kontoret
samtidigt pekar direkt på utvägen, att Kungl. Majit går till riksdagen för
att få till stånd en ytterligare uppflyttning i löneklass. Skall det kallas ett
avstyrkande från statskontorets sida, då har jag läst statskontorets uttalanden
mycket dåligt tidigare. Nog får man säga, att detta ämbetsverk brukar icke
tveka att direkt säga ifrån, och skulle det vara orätt att medge en sådan
uppflyttning i detta fall så hade nog detta framhållits. Här har statskontoret
i stället — jag betonar det — pekat på att det är lämpligt, att Kungl.
Majit går till riksdagen med detta ärende.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Eriksson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 90, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 63 ja och
66 nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 16.

Äng. gottgörelse
till
Angarns
socken för
viss fattigvårdsko
stnad.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 91, i anledning av väckt motion örn
gottgörelse till Angarns sockens fattigvårdsstyrelse för viss fattigvårdskostnad.
Ordet begärdes därvid av

Herr Thorell, som yttrade: Herr talman! Jag har icke för avsikt att taga

upp någon lång debatt vid denna sena timme utan ber endast att få beröra den
föreliggande frågan med ett par ord.

Fattigvårdsstyrelsens ordförande i Angarns kommun har genom feltolkning

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

123

Ang. gottgörelse till Angarns socken för viss fattig vårdskostnad. (Forts.)
av gällande bestämmelser i fråga örn sjukhusvård åsamkat denna lilla fattiga
kommun, som har 269 invånare, en förlust på omkring 950 kronor. Herr
Lundqvist och jag voro fullt på det klara med, när vi väckte vår motion, att
det nog skulle bli svårt för riksdagen att kunna hjälpa kommunen i fråga, men
vi ville likväl tillmötesgå densamma och se, om man överhuvud taget skulle
kunna peka på någon utväg.

Då nu utskottet haft vänligheten att här i sitt utlåtande påpeka möjligheten
att hos Kungl. Majit få någon hjälp, har jag, herr talman, i denna fråga
icke mera att säga, och jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 92, i anledning av väckt
motion angående sänkning av arvodena åt riksgäldsfullmäktige m. fl. arvodestagare;
och anförde därvid

Herr Kilbom: Herr talman! I dag Ilar jag att notera en stor seger i denna
fråga. Den består i att högvördiga statsutskottet kostat på motionen en motivering.
Först har det varit två, tre rader. Nu är det åtminstone ett försök,
som sagt, till en motivering, där det, som herrarna finna, talas örn diverse
saker, alla gående ut på att bevisa, hur ifrågavarande arvodestagares arvoden
sänkts. Men så kommer det till en annan sak: Under hänvisning till det
anförda och då utskottet förväntar —• det låter ju rätt kraftigt — att Kungl.
Maj :t alltjämt skall hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande arvodesfrågor
och vidtaga de åtgärder, som kunna anses erforderliga, får utskottet
hemställa o. s. v., och så yrkas avslag på motionen. Nå, detta »förväntar»
kan hava två olika meningar. Det kan vara ett uttalat önskemål till regeringen
att handla i enlighet med motionens syfte. Det kan också vara ett in blanco
uttalat förtroende för att regeringen nog sköter dessa saker. Då jag, herr talman,
tolkar det på förstnämnda sätt, har jag velat säga, att det här är ju ändå
ett stort framsteg. Man bör ju icke hava så stora anspråk då det gäller högvördiga
statsutskottet. Ty det är ju konservativare än riksdagen själv, höll
jag på att säga. Det vill icke säga så litet.

För dagen, herr talman, har jag inget yrkande. Dock kan jag icke uttala
något löfte för framtiden att låta bli att motionera i dessa saker. Tvärtom
torde jag återkomma i framtiden till dess det syftemål vunnits, som i motionen
uttalas.

Äng. sänkning
av arvodena
åt
riksgäldsfullmäktige
m. fl.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 18.

Till avgöranden förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 93, i anledning av Äng. Linväckta
motioner örn viss retroaktiv tillämpning av beslut rörande Linköpings köpings stads
stads placering i dyrortshänseende. dyrortihån I

två inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 26 i första kammaren av seende.
herr Oscar Gottfrid Karlsson och nr 6 i andra kammaren av herr Jacobsson,
hade föreslagits, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att till de
statstjänstemän, som under tiden 1 april 1931—30 juni 1933 varit placerade
i .Linköpings stad och på vilka socialstyrelsens dyrotsgruppering vore tilllämplig,
utbetala skillnaden i lön och dyrtidstillägg mellan D- och E-ort.

124

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. ro.

Äng. Linköpings stads placering i dyrortshänseende. (Forts.)

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade likväl angivits av herrar Oscar Olsson, Asplund, Bergström,
Anderson i Råstock och Eriksson i Stockholm, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att efter den ytterligare
utredning, som kunde anses erforderlig, till de statstjänstemän---

lika med motionerna--• — E-ort.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Jacobsson: Herr talman! Det torde i detta sammanhang vara i hög
grad angeläget att framhålla, att det här icke gäller någon tjänstemannafråga
i vanlig bemärkelse, och att ärendet icke räknar något som helst släktskap med
de spörsmål, där vanligen dyrtidstilläggspsykosen har sitt hemvist. Det är
icke på något vis fråga om att försöka tillskansa tjänstemännen i Linköping
några som helst extra förmåner eller några extra lönetillägg utan endast fråga
örn att rätta till ett begånget fel, på det att även statstjänarna i Linköping må
få komma i åtnjutande av gottgörelse enligt gällande författningar för det
arbete, de nedlagt.

Den till tjänstemännen utgående avlöningen skall ju, som bekant, grunda
sig på vissa i orten företagna levnadskostnadsberäkningar. Därav följer, att
örn de inkomna kostnadsuppgifterna äro missvisande, bindes också avlöningen
vid en felaktig nivå. Det är nu detta, som skett i Linköping bland annat därigenom,
att en del extra avgifter för källvatten, sotning och ytterbelysning
samt hämtningsavgifter och dylikt, alltså avgifter, som uppbäras så att säga
vid sidan av hyreskontraktet, icke blivit uppgivna, varigenom den beräknade
hyran kommit under den verkliga och sålunda påverkat lönesättningen nedåt.
Att så verkligen är fallet, har konstaterats av socialstyrelsens ombud och av
kronokassören på platsen, som hava företagit en efterundersökning. Jag skall
här tillåta mig anföra bara några få brottstycken ur den skriftliga redogörelse
för undersökningsresultatet, som dessa båda opartiska män ingivit till socialstyrelsen.
Det heter: »Undertecknade Häger, t. f. kronokassör i Linköping,
och Örtengren, kungl, socialstyrelsens ombud i Linköping, hava, efter under
hand erhållet uppdrag, låtit verkställa undersökning för att få utrönt, huruvida
och, örn möjligt, i vilken omfattning hyresvärdar i Linköping underlåtit
att vid bostadsräkningen år 1928 uppgiva som hyra de extra avgifter för källvatten,
sotning, ytterbelysning ävensom hämtningsavgifter, som de av hyresgästerna
uppburit.» Jag skall, som sagt, icke läsa upp hela skrivelsen. De
fortsätta ett stycke längre ned: »Denna stiekprovsgranskning har visat, att

hyresvärdarna i omhandlade hänseenden gjort sig skyldiga till stora felaktigheter,
särskilt i fråga örn extra avgifter för kallvattensförbrukning.» Och de
sluta sin skrivelse med följande mening: »Det nu påtalade, för denna stad

kanske säregna förhållandet synes hava förbisetts av den av stadsfullmäktige
tillsatta hyresgranskningskommittén.»

Vad som sålunda vid denna undersökning framkom syntes Kungl. Maj :t
vara så vägande, att rättelse numera har skett men dock först sedan statstjänarna
i Linköping under nio kvartal fått vidkännas löneminskning. Dessa
tjänstemän få sålunda för närvarande vad de äro berättigade till, men tyvärr
kunde åt denna rättelse icke givas retroaktiv verkan. Det är den saken, som
det gäller för riksdagen att söka rätta till. Den undersökning, som Kungl.
Maj :ts ändringsbeslut grundade sig på, har företagits med hänsyn till de verkliga
förhållanden, som rådde vid tiden för den felaktiga ortsgruppsplaceringen,
och beslutet innebar sålunda de facto ett medgivande av att ett misstag då

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

125

Ang. Linköpings stads placering i dyrortshänseende. (Forts.)
begicks och att de ifrågavarande tjänstemännen sedan dess och intill rättelsens
vidtagande åtnjutit lägre lön än de författningsmässigt varit berättigade
till.

Ja, mina damer oell herrar, det torde väl knappast finnas någon fråga, som
det är mindre tacksamt att gå i bräschen för i Sveriges riksdag än
frågan örn tjänstemännens löner. Det var också först efter mycket noggrann
prövning och efter mycket noggrant övervägande jag vågade gå
fram med denna motion. Jag kom emellertid till den uppfattningen, att
det här allenast var fråga örn att skipa rättvisa. Det är icke rätt att
staten genom sin maktställning skall profitera på ett begånget misstag av här
ifrågavarande art till nackdel för ett antal av sina anställda. Det är också
med tillfredsställelse jag konstaterar, att statsutskottet i sitt förevarande utlåtande
icke tar avstånd från motionens syfte. De rent formella motskäl, som
anföras, synas ju söka sin grund allenast i en viss tvekan beträffande den administrativa
ordningen för detta ärendes avgörande.

I förhoppning örn, herr talman, att kammarens ledamöter skola ta hänsyn
mera till sak än till form, ber jag emellertid att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr Jansson: Herr talman! Jag skall med hänvisning till utskottets motivering
helt kort be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Jag tror icke, att det är lämpligt att riksdagen ger sig in på att tolka hithörande
bestämmelser från fall till fall. Vi hava nyss haft exempel på, att det
inte är riktigt som den förre talaren sade, nämligen att det är otacksamt att
tala för statstjänstemännens löner i den svenska riksdagen. Örn herrarna gå
ut och titta på den allmänna arbetsmarknaden, så tror jag att ni skola finna —
i varje fall de som icke ha förmånen att vara statsanställda — att det finns
människor som det är mer synd örn än de statsanställda.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag tror icke, att slutet av det
sista yttrandet hörde till saken. Detta ärende ligger ju till på det sättet, att
Linköpings stad före den 1 april 1931 var placerad i den ortsgrupp där starden
också numera eller från och med den 1 juli 1933 är placerad. Det är alltså
endast en glugg mellan den 1 april 1931 och den 30 juni 1933, som man här
ifrågasatt skulle fyllas.

Jag kan nu icke förstå vad det är som gör, att man, när myndigheterna räknat
fel i fråga om dyrortsplaceringen men man en gång fått rättelse, icke skall
få ut vad man kan ha att fordra, örn man redan fran början faftysta kvar i den
högre ortsgruppen, och alltså denna felräkning icke förelupit. Sa enkelt ligger
saken till.

Jag har ingen förhoppning om ett bifall till reservationen, men jag anser, att
rätt skall vara rätt, och att man skall se till vad saken i själva verket gäller.
Det är här icke fråga örn någon extra grace åt statstjänstemännen. Det är allenast
fråga örn anledningen till, att dessa statstjänstemän, som varit placerade i
en viss lönegrad till den 1 auni 1931 men som därefter och till den 1 juli 1933
på grund av felräkning hänförts till en lägre ortsgrupp, icke skulle lia en viss
moralisk rätt att få ut skillnaden i lön.

Det är inga stora belopp det här gäller, men detta är en rättvis sak, och därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

T detta anförande instämde herrar Eriksson i Stockholm och Arnemark.

126

Nr 28.

Onsdagen den 25 april e. m.

Äng. Linköpings stads placering i dyrortshänseende. (Forts.)

Herr Jansson: Herr talman! Denna placering i dyrortsgrupper är ju en
rätt invecklad sak. Det finns ingen möjlighet för oss här i riksdagen att kunna
säga, att detta är rätt och detta orätt. Hithörande spörsmål måste därför
prövas mycket ingående, och man får ta hänsyn till den mångfald av faktorer,
som härvidlag kan spela in. När nu dessa klagomål från Linköping framfördes
i en skrivelse till Kungl. Maj :t, framhöll socialstyrelsen vid remissen av
ärendet, att de icke fanns skäl att göra någon ändring förr än pågående utredning
blivit slutförd. Kungl. Maj:t som emellertid ansåg att frågan skulle
tagas upp, förordnade, att Linköping från och med den 1 juli 1933 skulle hänföras
till ortsgrupp E.

Det gäller nu här, huruvida riksdagen skall gå med på, att ge detta Kungl.
Maj :ts beslut retroaktiv verkan från och med den 1 april 1931. Jag har nu
den uppfattningen, att detta hade Kungl. Maj :t redan gjort, örn Kungl. Maj :t
ansett, att skäl därtill förelegat. Riksdagen brukar ju för sin del sällan ge
sig in på dessa spörsmål.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Nu skola kammarledamöterna icke
bli ledsna på mig för att jag ännu en gång begär ordet, men jag vill ändock
påpeka, att det i reservationens kläm allenast heter, att »riksdagen må bemyndiga
Kungl. Maj :t att efter den ytterligare utredning, som må anses erforderlig»,
etc. Det är således icke alls fråga örn, att vi ifrågasatt ett beslut i dag,
utan det är endast fråga örn, hur de tjänstemän det gäller skola kunna få sin
rätt.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid av herr Jacobsson, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 93, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 19.

Slutligen fördrogs statsutskottets utlåtande, nr 94, i anledning av väckta
motioner örn ersättning av statsmedel till vissa kommuner för till Aktiebolaget
Vin- och Spritcentralen restituerade skattebelopp och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

127

§ 20.

Anmäldes och godkändes

dels följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen, nämligen:
från statsutskottet:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under »Utgifter
för kapitalökning» gjorda framställning örn nedsättning av räntan för
lån från vissa statens utlåningsfonder jämte i ämnet väckta motioner;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
räntan för egnahemslån till statens järnvägars personal vid Notviken och
Ulriksdal jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
räntan å vissa egnahemslån från statens vattenfallsverk;

från bankoutskottet:

nr 207, angående användande av riksbankens vinst för år 1933 m. m.; och
nr 208, angående ändring i stadgarna för riksdagsbiblioteket, i vad avser
val av suppleanter i bibliotekets styrelse; samt

från jordbruksutskottet, nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående visst markbyte mellan kronan och Östersunds stad;

dels ock bankutskottets förslag till riksdagens skrivelser:
nr 204, till fullmäktige i riksbanken, angående verkställd granskning av
riksbankens styrelse och förvaltning;

nr 205, till fullmäktige i riksgäldskontoret, angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse oehs förvaltning; samt

nr 206, till styrelsen för riksdagsbiblioteket, angående verkställd granskning
av bibliotekets styrelse och förvaltning.

§ 21.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 örn reglering av
prästerskapets avlöning samt örn tillägg till samma lag m. m., i vad propositionen
avser det ordinarie förslagsanslaget till ersättning för prästerskapets
tionde;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av staden Kungsbackas förpliktelser beträffande två icke lagfarna
rådmän, vilka vid rådhusrättens i staden upphörande komma att indragas; nr

97, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till luftfartslånefonden;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till studielånefonden;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare
;

nr 100, i anledning av väckt motion örn anslag till prov med och inköp av vissa
flygmaskinspropellrar; och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställning i fråga om anslag till beredande av viss

128

Nr 28.

Oasdagen den 25 april e. m.

gottgörelse åt förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande från
Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 till riksgäldskontoret av belåningar
av vissa engagemang;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn rätt
för Konungen att medgiva undantag från vissa stadganden angående bankbolags
inlåning;

nr 35, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension
åt vissa i statens tjänst anställda personer; och

nr 37, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap m. m.;

andra lagutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa
eller andra som lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i ämnet väckt
motion;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 65, angående vissa i statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning
i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till avlöningsstat
för rikets allmänna kartverk;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tilläggsstat
för riksstaten för budgetåret 1933/1934, i vad rör spannmålslagerhusfonden
och arbetarsmåbrukslånefonden;

nr 68, i anledning av väckt motion angående årliga utredningar örn jordbrukets
produktionskostnader för de viktigaste livsmedlen;

nr 69, med anledning av väckt motion örn anslag till Stockholms läns hushållningssällskap
för uppförande av tvenne fiskarestugor i yttre skärgården;

nr 70, i anledning av väckt motion örn anslag för utredning och undersökning
rörande vattenavledningen från Lyckebyåns övre vattenområde till och
med Kyrkebysjön;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsbidrag
för undersökning rörande Emåns reglering;

nr 72, i anledning av väckta motioner om anslag till fullständig undersökning
rörande åtgärder mot Klarälvens skadeverkningar vid översvämningar;

nr 73, i anledning av väckta motioner örn bidrag från statens avdikningsanslag
till Långsjöbäckens regleringsföretag;

nr 74, i anledning av väckta motioner om anslag till täckande av uppkommen
brist i Skorpetorp—Skrika dikningsföretag av år 1929; och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
åtgärder på skogshushållningens område m. m.; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
motioner, som i syfte att motverka arbetslösheten väckts angående åtgärder
för begränsning inom statlig eller kommunal förvaltning av bisyssleväsendet,
det s. k. dubbeltjänstsystemet m. m.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 25 april e. m.

Nr 28.

129

§ 23.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Andersson i Ovanmyra	under	6 dagar fr.	o. m.	den 27 april,
» Jansson		3	>	>	>	26
» Malmqvist	»	6	1	>	>	27	>
» Beck	>	4	1	>	>	27	>
» Törnkvist i Bjuv	>	5		>	>	26	1
» Andersson i Munkaljungby		6	>			26	1
» Hermansson	i	2		>		26	1
» Lundstedt	*	2	>		»	26	»
» Gustafson i Kasenberg	i	2	>	»		30	»
» Lind	>	2	>			26	>
fru Eklund		5	»	»		26	»
herr Norsell	»	6			>	26	>
* Uddenberg	>	5	»	>	>	27
» Meyerhöffer	i	5	1	>		30	1
» Fast		3	)			26	»
» Wallerius	>	5	1	>	>	28
» Brånnström		4	>	i	»	27	»
» Isacsson		5	>	>		27	»
» Gardell i (Jahns	>	3	>			28	>
» Svensson i Landskrona	>	4	>	>		28	1
» Andersson i Falkenberg	>	5	>			28	>
> Nyblom	>	2			>	26
» Lithander	T>	3		>	>	29	» och
> Pettersson i Hällbacken Kammarens ledamöter åtskildes	» 3 härefter kl.	> 12.42 på	2- > natten.	30	*

In fidem
Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 198b. Nr £8.