1934. Andra kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1934:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Andra kammaren. Nr 26.

Tisdagen den 17 april.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 10 och den 11 innevarande april.

§2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsmannen herr John Gustafsson från Yälsnäs på grund av akut
inflammation av halsens slemhinnor och tonsiller samt akut vänstersidig öroninflammation
är oförmögen att deltaga i riksdagens arbete under de närmaste
två veckorna, intygas.

Bockholm den 16 april 1934.

Gunnar Ridman,

leg. läkare.

§ 3.

Föredrogos var för sig samt hänvisades till jordbruksutskottet Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner:

nr 261, angående vissa åtgärder för främjande av fiskarenas avsättning av
färsk strömning; och

nr 262, angående anslag för beredande av understöd åt vissa fiskare m. m.

§4.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 73
—77.

§ 5.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial, nr 78, i anledning av kamrarnas
skiljaktigå beslut beträffande anslaget till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande; och blev den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
av kammaren godkänd.

§ 6.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 och andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 6, vilka härpå föredrogos, blevo ånyo bordlagda.

§ 7.

Vid slutligen skedd föredragning av herr Perssons i Fritorp vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa spörsmål angående

Andra hammarens protokoll 1934. Nr 28. 1

Nr 26.

Tisdagen den 17 april.

möjligheten att utvidga odlingen av tobak inom landet blev berörda anhållan
av kammaren bifallen.

§8.

Herr Leffler avlämnade en av honom och herr Lithander undertecknad motion
örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 260, angående inrättande av
ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 638, bordlädes.

§9.

Ordet lämnades nu på begäran till herr förste vice talmannen, som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å
morgondagens föredragningslista bland två gånger bordlagda ärenden skola
efter första lagutskottets utlåtande nr 47 uppföras samma utskottts utlåtanden
nr 48 och 49 i nu nämnd ordning samt därefter övriga ärenden i den ordning,
vari de äro upptagna å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes andra lagutskottets utlåtande, nr 21, i anledning
av väckta motioner om viss ändring av de i lagen örn delning av jord
å landet meddelade bestämmelserna rörande utbrytning av servitut utan sammanhang
med skifte.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen
herr Lindberg i Umeå
» Bj ericlund
» Christiernsson
» Hagberg i Malmö
» Andersson i Leabo

beviljades:

under 3 dagar fr. o. m. den 19 april,

» 3 * » » 18 *

> 3 » » > 18 >

» 3 » » » 18 » och

> 6 * » j 19 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Onsdagen den 18 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs samt hänvisades till statsutskottet lierrar Lefflers och Lithanders
på kammarens bord liggande motion nr 638.

§ 2-

Andra lagutskottets utlåtande, nr 21, som nu föredrogs, bordlädes åter.

§3.

Vid härpå skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 46, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn bevisning genom
sakkunnig m. m. yttrade:

Herr Johansson i Bro: Herr talman! Vid behandlingen av denna fråga i
första lagutskottet yrkade jag från början avslag på den kungliga propositionen.
Detta gjorde jag därför att jag var rädd för att den föreslagna åtgärden
skulle medföra vissa kostnader för parterna utöver de nuvarande. Jag är
nämligen av den meningen, att kostnaderna för parterna vid rättstvister redan
förut äro tillräckligt höga, och att man därför icke bör vidtaga åtgärder i lagstiftningen,
som medföra, att dessa kostnader bliva ännu högre. Jag var
även av den meningen, att lagförslaget icke skulle kunna få den effekt, som
statsrådet kanske önskat, enär jag ansåg, att parterna icke skulle kunna vara
tillfredsställda med att domstolarna inkallade sakkunniga, som skulle föra
talan för både käranden och svaranden. Huvudsakligast var emellertid mitt
avslagsyrkande motiverat därav, att jag icke ville vara med om att öka kostnaderna
för parterna.

Emellertid vidtog utskottet senare vid det sammanträde, där detta ärende
justerades, åtskilliga åtgärder för att uppmjuka förslaget. Förslaget fick vid
detta sammanträde, där jag var förhindrad närvara, en annan formulering,
än som från början var avsedd. Med den formulering, som förslaget nu fått,
är icke faran så stor för att kostnaderna skola bliva högre för parterna, än
de varit tidigare. Hade jag varit närvarande vid nyssnämnda sammanträde,
hade jag därför icke behövt stå kvar som reservant.

Jag ber att få förklara, att såsom frågan nu ligger till, har jag icke något
yrkande.

Herr Hillgard: Herr talman! Det bör givetvis hälsas med tillfredsställelse,
att en reglering i lag av sakkunniginstitutet såsom bevismedel i rättegång
kommer till stånd. Det förslag, som här framförts, får på det hela taget anses
vara tillfredsställande. Det är endast emot en punkt, som jag för min del
hyser betänkligheter, och i likhet med den föregående ärade talarens bekymmer
gälla de kostnadsfrågan.

Äng. lag örn
bevisning
genom sakkunnig m.

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. lag orri bevisning genom sakkunnig m. m. (Forts.)

Det är ju nu föreslaget att ordna det så, att den part, på vars yrkande
rätten beslutar tillkalla sakkunnig, skall gentemot den sakkunnige svara för
dennes ersättning. Förena sig båda parterna örn ett sådant yrkande, svara de
för ersättningen, en för båda och båda för en. Så långt är det bra. Men så
kommer det fallet, att båda parterna motsätta sig, att sakkunnig skall höras.
Det kan ju ske av de ''mest skilda skäl. Käranden är t. ex. övertygad örn, att
den utredning, han förebragt, är fullt tillräcklig, och motparten kanske finner,
att det ser hopplöst ut. Eller också menar han, att målet hänger på en
annan omständighet; han gör gällande någon invändning, som rör helt andra
punkter än denL varom den sakkunnige skall höras, t. ex. försenad reklamation.
Ej heller för det fallet är ju någonting att säga örn sakkunnigbevisning
genom domstols försorg, såvitt det gäller brottmål eller sådana tvistemål, där
det ankommer på domstolen att ex officio söka få saken utredd, och icke heller
för sådana återstående tvistemål, där sakkunnigutredning icke föranleder några
kostnader för parterna. I många fall — man vill gärna hoppas, att det kanske
skall bli de flesta -— har domstolen möjlighet att införskaffa sakkunnigutlåtande
genom någon statsinstitution, såsom medicinalstyrelsen, patent- och
registreringsverket, elektriska inspektionen, lantbruksstyrelsen o. s. v. Men
så återstå de fall, som enligt min mening med fog måste väcka betänkligheter.
Det gäller rena tvistemål, där parterna förfoga över det, som de processa örn.
Det står käranden fritt att återkalla eller nedsätta sina anspråk, och svaranden
kan på samma sätt helt eller delvis medgiva dessa. När de från sina utgångspunkter
finna, att det för målet icke har någon betydelse, att sakkunnig
höres, så är det betänkligt, att domstolen skall kunna, med skyldighet ^för parterna
att solidariskt svara för kostnaderna, ex officio förordna örn sådan utredning.
Det framhålles ju med fog, att den sakkunnige skall komplettera en
helt naturlig brist hos domstolen, som icke kan ha fackkunskap på alla möjliga
områden. Men vore det då icke närmast statens sak att bekosta denna
komplettering i sådana fall, då domstolen till sin egen information finner sakkunnigutredning
erforderlig men båda parterna motsätta sig sådan?

Nu har det visserligen såväl i den kungliga propositionen som i lagutskottets
utlåtande betonats, att man förväntar, att domstolarna skola iakttaga stor
återhållsamhet med sakkunnigförordnande i sådana fall, och det finns ingen
anledning befara, att domstolarna skola vara särskilt slösaktiga. Men det är
väl ändå meningen, att institutet någon gång skall komma till användning,
även i dessa fall. Och då så faktiskt sker, är det en klen tröst för parterna i
det målet, att det icke förekommer så värst ofta.

Emot ett så gott som enhälligt utskott finner jag det icke tjäna något till
att framställa yrkande örn ändring. Då vidare denna lagstiftning har i viss
mån provisorisk karaktär i avvaktan på den slutliga anordning, spm kan komma
att träffas i samband med den nya processordningen, har jag intet yrkande
att framställa. Men jag har gärna velat understryka vikten av, att den allra
yttersta varsamhet iakttages i denna sak.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Det kunde vara rätt onödigt att taga
till orda i denna fråga, då det icke framställts något yrkande, men jag skall
dock be att få säga några ord om utskottets ståndpunkt i frågan.

Det har ju framställts anmärkning dels beträffande befarade högre kostnader
för parterna i en process och dels därför, att man ansett det mindre
lämpligt, att domstol skulle få rätt att förordna örn sakkunnigutredning gentemot
båda parternas bestridande. Jag vill i anledning härav påpeka, att även
utskottet uppmärksammat dessa båda saker.

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Äng. lag orri bevisning genom sakkunnig m. m. (Forts.)

Utskottet säger i andra stycket av sitt utlåtande, att det förutsätter, »att
domstolarna i fråga om användningen av institutet skola visa tillbörlig återhållsamhet.
Särskilt böra domstolarna, på sätt departementschefen även anmärkt,
iakttaga stor försiktighet i fall, då sakkunnigs tillkallande föranleder
kostnad samt parterna motsätta sig den ifrågasatta åtgärden». .Vidare har
utskottet tillfogat några ord i detta utlåtande, där det säges, att man förutsätter,
att domstolarna i första hand vända sig till statens egna institutioner
för att på det sättet få sakkunnigutlåtanden och få dessa kostnadsfritt. Med
en sådan tillämpning av bestämmelserna synes det mig, att den nya anordningen
bör medföra lägre processkostnader än tidigare, då parterna givetvis varit
hänvisade till att själva skaffa sig sakkunnigutlåtanden, och det i regel blir
fallet, att om den ena parten skaffar sig sakkunnigutlåtande, så måste den
andra göra likadant. När man nu genom domstolarna kan få ett mera objektivt
sakkunnigutlåtande, är det anledning att tro, såväl att kostnaderna i processen
för parterna skola bli mindre som också att vederhäftigheten i sakkunnigutlåtandena
skall bliva större, det senare på grund av att den institution,
som lämnar sakkunnigutlåtandet, icke står i något ekonomiskt beroende till
någon av parterna.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§4.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 18 kap.
13 § strafflagen ävensom i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1934 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 188, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 138 av
herr Nerman samt motionerna i andra kammaren nr 457 av herr Flyg m. fl.,
nr 558 av herr Pehrsson i Göteborg och nr 564 av herr Olsson i Staxäng
m. fl.

Utskottet hemställde,

A) att förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas;

B) att'' riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville verkställa utredning angående lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med de av utskottet i utlåtandet angivna grunder samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt

C) att de i ämnet väckta motionerna måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under A) och B).

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Akerman och V. Edward
Larson, fru Östlund samt herrar Olsson i Mellerud och Berg yrkat, att
riksdagen måtte antaga följande förslag till

Äng. ändrad
lydelse av
18 kap. 13 §
strafflagen.

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)

Lag

om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen sådant detta lagrum
lyder enligt lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 4) skall i nedan angiva del
erhålla följande ändrade lydelse:

Sprider någon---därav kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för
otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift,
som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till
salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika
föremål; varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter
ty där stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Schlyter: Herr talman,

mina herrar! 18 kap. 13 § första stycket strafflagen innehåller stadgande örn
straff för gärningar, som såra tukt och sedlighet. Enligt detta lagrum straffas
den, som sprider ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning,
teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet, samt vidare den, som genom
annan gärning vilken som helst sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse
eller fara för andras förförelse därav kommer. Andra stycket i samma
paragraf, som tillkom år 1910, utgör den s. k. preventivlagen. Straffet är
här detsamma som i första stycket, d. v. s. böter eller fängelse.

Preventivlagen kriminaliserar vissa förfaranden, även örn de icke såra tukt
och sedlighet. Den kan sägas bestå av två delar. Den förra delen stadgar
straff för den, som offentligt utställer eller förevisar eller genom tillkännagivande
för allmänheten till salu utbjuder eller till försäljning kringför bl. a.
preventivföremål. I den senare delen av detta stycke — det är den del, vari
ändring nu föreslås i den kungliga propositionen — stadgas straff för den,
som under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav
kommer, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift söker förleda till
användande av föremål, som nu sagts — d. v. s. preventivföremål — eller
meddelar anvisning örn sättet för deras användande. Här straffbelägges alltså
upplysning angående preventivföremål, även örn upplysningen icke är av
sådan art, att den sårar tukt och sedlighet.

Förslaget till preventivlag framlades för riksdagen år 1910 med anledning av
vissa föredrag, som mycket upprörde sinnena, och förslaget antogs under
den upprörda stämning, som dessa föredrag hade framkallat. Meningen med
förslaget var tydligen från början, att varje offentlig framställning rörande
preventivföremål, oavsett formen för framställningen och syftet med denna,
skulle förbjudas. Då förslaget remitterades till lagrådet, saknades sålunda
det särskilda villkoret för straffbarhet, att framställningen skulle ske under
sådana förhållanden, varav komme allmän fara för andras förförelse. Förslaget
avstyrktes av lagrådets majoritet. Det uttalades därvid, att en framställning
örn preventivmedel, vilken sårade tukt och sedlighet, naturligtvis bör bestraffas,
och en sådan framställning bestraffas också enligt paragrafens första
stycke. Men en från varje otuktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten
av att preventivmedel under vissa omständigheter komme till användning
borde enligt lagrådets mening icke drabbas av förbud.

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ano. ändrad lydelse av 18 leap. 13 § strafflagen. (Forts.)

Då lagrådets utlåtande över förslaget anmäldes för Kungl. Maj :t, förklarade
departementschefen, att han icke kunde dela den av lagrådets flesta ledamöter
uttalade uppfattningen, att en från varje otuktigt syfte fri framställning
rörande lämpligheten av att preventivföremål under vissa omständigheter
användes icke borde drabbas av förbud. Departementschefen fortsatte: »Att
icke varje offentlig framställning rörande de preventiva medlen bör förbjudas,
kan jag dock medgiva. I den offentliga undervisningen vid de medicinska
läroverken böra hithörande frågor fortfarande få behandlas; och även för
andra fall är måhända, såsom i avgivna utlåtanden över förslaget blivit framhållet,
ett ovillkorligt förbud ej alltid på sin plats. För att förebygga, att
förbudet komme att drabba vad jag skulle vilja benämna fullt legitima framställningar
i ämnet», fortsätter departementschefen, »har jag tänkt mig bestämmelsens
avfattning lämpligen kunna ändras därhän, att framställningar
av ifrågavarande slag bleve underkastade förbud, endast örn de skedde ''under
sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer’.»

Meningen med detta tillägg var sålunda att förebygga, att förbudet komme
att drabba fullt legitima framställningar. När skulle då en framställning
anses »fullt legitim»? Till ledning för besvarande av den frågan förekommer
i departementschefens anförande, såsom jag läste upp, allenast det uttalandet,
att hithörande frågor fortfarande borde få behandlas i den offentliga undervisningen
vid de medicinska läroverken, samt att även för andra fall ett ovillkorligt
förbud måhända ej alltid vore på sin plats. I själva verket torde det
hava förhållit sig så — den uppfattningen får man vid en genomläsning avpropositionen
i övrigt och debatten vid 1910 års riksdag — att bakom detta
uttalande låg den åsikten, att varje annan användning av preventiva föremål
än sådan, som avsåg att förebygga en av medicinska skäl icke önskvärd
konception, var förkastlig och borde såvitt möjligt förhindras. Man torde
därför, såsom i den nu föreliggande propositionen har uttalats, få antaga, att
med stadgandet avsetts att meddela förbud mot varje offentlig framställning,
som kan anses innefatta förledande till eller anvisning om användande av preventiva
föremål i fall, då enligt vad nyss nämnts en användning av sådana
föremål borde förhindras. Allt tyder på, att man vid lagens tillkomst avsåg,
att det icke skulle vara tillåtet att offentligen lämna anvisning örn användande
av preventiva föremål ens såsom skydd mot smittsamma könssjukdomar.

Innan förslaget förelädes 1910 års riksdag, hade det varit på remiss hos
medicinalstyrelsen. I sitt utlåtande förklarade medicinalstyrelsen, att preventivmedlens
roll såsom skydd mot smittsamma könssjukdomar icke var av
den betydelse, att hänsynen därtill borde ställa sig hindrande i vägen för stiftande
av sådan lag, som förslaget åsyftade. Medicinalstyrelsen av år 1934 är
av annan mening örn preventivmedlens betydelse i profylaktiskt hänseende,
men yttrandet från 1910 visar ju, att medicinalstyrelsen då avsåg, att den föreslagna
lagen skulle komma att förbjuda en offentlig upplysningsverksamhet
rörande preventivmedlen såsom skydd mot könssjukdomar. Yttrandet bestyrker
alltså riktigheten av den nyss uttalade åsikten, att man vid lagens tillkomst
avsåg, att lagen skulle förbjuda jämväl en sådan upplysningsverksamsamhet.

Trots detta — trots ordalagen och trots deras mening, som lagen gjorde —
lia förslag till ändringar av preventivlagen städse mötts av den invändningen,
att lagen icke lägger hinder i vägen för en s. k. lojal upplysningsverksamhet.
Senast 1933 uttalade sig majoriteten i första lagutskottet på detta sätt.
Det torde på denna punkt av dem, som motsätta sig ändring, komma att sägas:
Efter dessa uttalanden från lagråd och lagutskott, att prevcntivlagen icke lag -

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
ger hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet, har lagen — även om
ordalagen och lagens tillkomsthistoria giva vid handen annat — den innebörd,
som sålunda uttalats.

Jag vill mot detta resonemang citera ett uttalande av en för kammaren välkänd
straffrättslärare, professor Bergendal, i en uppsats i Svensk Juristtidning
angående den nu föreliggande propositionen. Han skriver: »Strafflagsreformer
utan lagändring äro ur flera synpunkter icke utan sina betänkligheter.
I förevarande punkt kan det icke alldeles obetingat förväntas, att den restriktiva
tolkningen skall genomföras även av en jury i tryckfrihetsmål, som kari
komma att vara influerad av en tillfälligt uppagiterad stämning. Och det kati
fortfarande icke beräknas, att aktade medborgare skola ikläda sig de, låt vara
obetydliga, kanske imaginära, risker, som de kunna anse vara förenade med att i
stället för lagens ord följa dess auktoritativa utläggning. Därest man icke
blott vill motvilligt tolerera en upplysningsverksamhet från sådant håll utan
anser det angeläget, att den kommer till stånd, torde därför den föreslagna lagstiftningsåtgärden
icke böra anses överflödig.»

_ Det var professor Bergendal. Själv vill jag tillägga, att det torde vara ett
rimligt krav, att en straffbestämmelse som denna så avfattas, att den kan förstås
även av sådana personer, som icke hava tillgång till de olika, mer eller
mindre kända källor, som innehålla uttalanden örn synpunkter, vilka ansetts
böra beaktas vid tillämpningen.

_ Den 9 februari i år har nu medicinalstyrelsen inkommit med den framställning
till Kungl. Majit, i vilken styrelsen påkallar den föreslagna ändringen.
Styrelsen anför där beträffande tolkningen av preventivlagen, att det oaktat
lagrådets och lagutskottets tidigare uttalanden i ämnet dock i läkarkretsar
finnes »en tämligen utbredd ovisshet, huruvida en allsidig upplysningsverksamhet
beträffande den personliga profylaxen mot könssjukdomarna är förenlig
med nu gällande lagbestämmelser eller icke. Detta förhållande har yttrat sig
bland annat däri att — såvitt styrelsen kunnat erhålla kännedom härom —
läkarnas deltagande i ifrågavarande upplysningsverksamhet varit mycket ringa
till sin omfattning, ehuru med någon ökning under senaste år». Ett mycket
belysande exempel på det osäkerhetstillstånd, som i berörda avseende råder
bland läkare, anföres av styrelsen. Då styrelsen förlidet år fann det högeligen
önskvärt att omarbeta de tryckta föreskrifter, som jämlikt 8 § av 1918 års lag
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar skola av läkare överlämnas
till de könssjuka och till vilka föreskrifter det åligger styrelsen att fastställa
formulär, ansåg sig den medlem av styrelsens vetenskapliga råd, vilken
anmodats att härvid biträda styrelsen, på grund av stadgandet i preventivlagen
icke kunna medverka till att råd och anvisningar rörande mekaniskt verkande
medel — s. k. preservativ — intogos i nämnda föreskrifter.

»Under nuvarande förhållanden» ■—• anför medicinalstyrelsen vidare — »har
tillståndet blivit sådant, att upplysningsverksamheten på området —• i stort
sett — utövas av fabrikanter och försäljare genom reklamblad, råd, anvisningar
och dylikt, vilka medfölja preservativen, som i stor utsträckning försäljas
mot postförskott eller i en helt säkert vida förgrenad och i många former arbetande
smyghandel: ett sakernas tillstånd som står i bjärt motsättning till det
som lagstiftaren för visso avsett och förväntat. Betänker man detta och ser
det senast anförda mot bakgrunden av det ringa antal överträdelser av preventivlagen,
som åtalats, vilket torde belöpa sig till omkring 10 per år, måste man
fråga sig, huruvida lagrummet i det stora hela haft någon annan påtaglig
effekt än att detsamma lagt hinder i vägen för en ansvarsfull och på fackkunskap
grundad offentlig upplysningsverksamhet, vilken är den enda faktor,
som är mäktig att ställa denna specialfråga — den personliga profylaxen —

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
i dess rätta sammanhang och att giva densamma den belysning, som erfordras
med hänsyn till den individuella och sociala hygienens intressen.»

Efter dessa uttalanden av medicinalstyrelsen torde det —- oavsett vilken
åsikt man må hysa örn huru preventivlagen rätteligen bör tolkas — icke vidare
kunna påstås, att lagen icke hindrar en lojal upplysningsverksamhet. Detta
påstående återfinnes icke heller i årets utlåtande från första lagutskottet.

Innan jag ingår på detta utlåtande, skall jag emellertid ytterligare nämna
några ord örn medicinalstyrelsens framställning.

Den omständighet, som närmast föranlett styrelsen att hemställa örn ändring
i preventivlagen, är, säger styrelsen, »de mekaniskt verkande medlens av
fackmän allmänt erkända företräde framför de kemiska, desinfekterande,
vilka icke avses i gällande lagstiftning. Stadfäst blev erfarenheten om detta
företräde under världskriget. Någon ändring i denna uppfattning har, såvitt
för styrelsen är känt, icke sedermera förekommit bland framstående fackmän.»
Till stöd för uttalandet örn preventivföremålens betydelse som skydd mot könssjukdomar
åberopar styrelsen — utom sin egen uppfattning — åtskilliga framstående
läkare. Det torde icke finnas anledning att nu närmare ingå på
denna medicinska fråga. Det kan emellertid förtjäna nämnas, att medicinalstyrelsen
förklarar sig ha »ett allmänt intryck av att de åtgärder, som i kraft
av 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar hittills
vidtagits, icke kunna åstadkomma större effekt med nuvarande behandlingsmetoder,
och att vi således kommit, så att säga, i jämviktsläge i fråga om
behandlingsmöjligheterna för nämnda sjukdomar». Med hänsyn härtill torde
det vara nödvändigt, att arbetet på könssjukdomarnas bekämpande ännu kraftigare
än hittills inriktas på åtgärder, som äro ägnade att förhindra uppkomsten
av dylika sjukdomar, d. v. s. förhindra överförande av smitta. Då man
av de siffror medicinalstyrelsen anför finner, att årligen i vårt land inträffa
c:a 12,000 fall av smittsamma könssjukdomar — denna siffra är högre än
sammanlagda antalet fall av de epidemiska sjukdomarna —■ torde det icke
gärna kunna påstås annat än att det är av synnerlig vikt, att alla åtgärder,
som äro ägnade att förhindra överförande av könssjukdomar, utan uppskov
vidtagas. Det är mot denna bakgrund man har att se medicinalstyrelsens
framställning.

Medicinalstyrelsen har i sin framställning även berört frågan örn preventivföremålens
betydelse i antikonceptionellt hänseende. Styrelsen anför härom
bl. a.: »Den damm, som lagstadgandet avsett att bygga mot antikonceptionella
medel och förfaranden, har förvisso varit av ringa, örn ens någon betydelse —■
åtminstone under de sista tio åren av preventivlagens tillvaro. Det vore enligt
styrelsens förmenande en felsyn att utgå från att vetskapen om föremål av
den art, som avses i preventivlagen, och örn deras användning samt tillgången
på sådana skulle i nämnvärd grad minska användningen av antikonceptionella
medel eller vidtagandet av andra åtgärder för förebyggande av konception.
Den nutida läkemedelsindustrien har under senare år tillverkat och utsläppt i
handeln ett flertal antikonceptionellt verkande preparat, vilka torde vara väl
kända för den breda allmänheten. Det torde icke med större fog kunna hävdas,
att förhandenvaron av de antikonceptionella medlen, oavsett av vad art de
vara må, i väsentlig mån bär skulden till den sjunkande nativiteten i landet.
Här göra sig säkerligen flera andra faktorer gällande såsom: mera komplicerade
och försvårade sociala förhållanden än tidigare, starka förändringar i
livsåskådning och samhällssyn hos stora folklager o. s. v. Men även örn tillgången
på antikonceptionella »föremål» i och för sig till en viss grad har betydelse
för en minskad folkökning finner styrelsen, från sin ståndpunkt, den
vinst, dessa medel onekligen utgöra för en förbättrad sexuell hygien genom sin

Nr 26.

Onsdagen den 18 april £. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
förebyggande verkan mot könssjukdom, vida överväga den fara de ur samhällssynpunkt
kunna medföra såsom antikonceptionella. Styrelsen har anledning
göra dessa uttalanden på den grund att medlen i fråga självfallet ha
sin ojämförligt största betydelse som smittskydd vid de tillfälliga och lösaktiga
sexuella förbindelserna och att en tillräckligt både stor och sorglig erfarenhet
föreligger i det hänseendet att tillvaron av ett stort antal individer, som
tillkommit genom dylika förbindelser, utgjort och utgöra en tung börda för
samhället och ofta nog även för dessa individer själva.»

Så långt medicinalstyrelsen. Jag förbigår i övrigt nu frågan om preventivmedlens
betydelse såsom antikonceptionella, då lagutskottet i sitt utlåtande
icke trjmkt på denna synpunkt.

Såsom jag redan nämnde, har årets lagutskott icke för egen del upprepat
det tidigare ständigt återkommande skälet mot en ändring av preventivlagen,
att den icke kan anses lägga hinder i vägen för den lojala upplysningsverksamheten.
Efter medicinalstyrelsens uttalande på denna punkt dög icke längre
det skälet. Det har tydligen gällt för utskottets majoritet att hitta på ett nytt
skäl för avslag, och man har funnit ett, som vid första påseendet kan förefalla
ganska bestickande. Man säger: »När preventivlagen på senare tid varit
föremål för behandling inom utskottet, har det rått enighet därom att en ansvarskännande
och lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen icke bör
hindras eller hämmas. Och man har dessutom varit ense örn, att fritt spelrum
icke bör lämnas åt en av vinningslystnad eller andra illojala grunder förestavad
propaganda för användandet av preventivmedel. Trots denna enighet i
sak ha meningarna örn lämpligheten av ändring i den nuvarande lagstiftningen
skarpt brutit sig. Det har sålunda å ena sidan ansetts, att önskemålet att
främja den lojala upplysningsverksamheten krävde bifall till ändringsförslagen.
Å andra sidan har däremot starkt betonats, att dessa förslag skulle leda
till ett lössläppande av icke önskvärd propaganda.» Utskottet fortsätter därefter
på följande sätt:

»Det synes utskottet med hänsyn till de gemensamma utgångspunkterna för
de olika ställningstagandena till ändringsförslagen ligga nära till hands att
söka utröna, huruvida icke möjlighet finnes att åstadkomma en lagstiftning,
som tillgodoser de framförda ändringsyrkandena utan att lämna rum för de
farhågor, som ansetts förenade därmed.»

I sitt utlåtande år 1926 hade även lagrådet upptagit en dylik tankegång, i
det lagrådet funnit sig böra pröva möjligheten av en sådan omformulering av
preventivlagen, att från dess tillämplighet uttryckligen undantoges den enligt
27 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
anordnade, av staten kontrollerade upplysningsverksamheten. Lagrådet
anförde visserligen i utlåtandet, att ur lagteknisk synpunkt hinder mötte
för en omformulering av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen i dylik riktning.
Årets lagutskott refererar detta, men invänder att det torde »kunna antagas
att de lagtekniska svårigheterna för en lagstiftning — som på samma gång
den ger sin sanktion åt den lojala upplysningsverksamheten fortfarande inrymmer
erforderliga medel för ingripande mot propaganda i vinningslystet
syfte och andra icke önskvärda former av verksamhet för spridning av preventivmedlen
— skulle väsentligt minskas om de erforderliga bestämmelserna
i,nfördes i en särskild lag».

Utskottet kommer med denna motivering till det slut, att propositionen bör
avslås och att riksdagen i stället bör begära utredning angående lagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med de av utskottet angivna grunder samt
framläggande av det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Vad utskottet sålunda anfört kan obestridligen verka som ett mot alla par -

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
ter välvilligt medlingsförslag: Här skola alla få sin vilja igenom, både de

som vilja ta bort lagen och de som inte vilja vara med därom. Lagen uppliäves
— icke nu, men när den begärda utredningen blivit färdig — oell den
ersättes då med en ny lag, som tillfredsställer alla! Det förvånar bara, när
alla varit så eniga i sak, som utskottet säger, att ingen förr under dessa många
gångna år kommit på den idé, som utskottet nu framlägger. Jo, lagrådet var
ju inne på en liknande tanke 1926, men fann, såsom jag refererat, hinder ur
lagteknisk synpunkt möta för en omformulering av preventivlagen i dylik
riktning. Lagutskottet har icke vågat sig på att bestrida riktigheten av detta
lagrådets uttalande, men lagutskottet gör gällande, att »det torde kunna antagas,
att de lagtekniska svårigheterna för en lagstiftning skulle väsentligt
minskas, örn de erforderliga bestämmelserna infördes i en särskild lag». På
detta lösa antagande har utskottet avvisat propositionen. Man torde inför
utskottets utlåtande genast fråga, varför det skall vara så mycket lättare att
inskriva de »erforderliga bestämmelserna» i en särskild lag än att ändra en
redan existerande. Och man frågar vidare, om det är troligt, att lagrådet
1926 förbisett den möjlighet utskottet nu framkastat. Är det inte snarare
antagligt, att lagrådet undersökt och underkänt jämväl den vägen? För min
del är jag av den övertygelsen, att örn ett lagförslag efter utskottets antydningar
bleve hopsatt, så skulle det förkastas med samma friska beslutsamhet
av den eller dem, som i år dikterat utskottsmajoritetens utlåtande.

En sådan lag, som man enligt utskottets uttalande skulle försöka åstadkomma,
är enligt min mening omöjlig redan av det skälet, att de »erforderliga
bestämmelserna», som utskottet talar örn, redan finnas, nämligen i 13 §
första stycket. Såsom jag redan omnämnt, stadgas där straff för den som på
ett eller annat sätt — muntligen eller skriftligen — sårar tukt och sedlighet.
Utskottet förklarar sig anse, att en ansvarskännande och lojal upplysningsverksamhet
i hithörande ämnen icke bör hindras eller hämmas. Som jag framhållit
i propositionen, måste en anstötlig framställning i ämnet vara straffbar
redan enligt 13 § första stycket såsom sårande tukt och sedlighet. Resultatet,
därest propositionen bifalles, blir således, att den ansvarskännande och lojala
upplysningsverksamhet utskottet önskar blir tillåten; den icke ansvarskännande
och illojala blir såsom sårande tukt och sedlighet fortfarande förbjuden.
I själva verket skulle det efter ett bifall till propositionen bliva vida lättare
att beivra den anstötliga upplysningsverksamheten än för närvarande, då
praktiskt taget all till allmänheten riktad upplysningsverksamhet faller under
lagens straffhot.

I propositionen utvecklas närmare, hurusom preventivlagen icke gäller annat
lin »föremål». Den avser icke kemiskt verkande medel och ej heller preventiva
metoder. Beträffande en upplysningsverksamhet, som gäller kemiskt
verkande medel och preventiva metoder, finnes ingen annan straffbestämmelse
än den nyssnämnda i 13 § första stycket örn gärningar, som såra tukt och sedlighet.
Här är det således tillfyllest med den gräns för det tillåtna, som
uppdrages genom straffbestämmelsen mot tukt och sedlighet sårande yttranden
i tal och skrift. Kan någon förklara, varför denna bestämmelse, som
alltså duger, när det är fråga om preventiva kemiska medel, inte också kan
duga, när det är fråga örn preventiva mekaniska föremål? Varför skall beträffande
upplysning om de senare erfordras en speciallagstiftning, som
icke kräves beträffande upplysning om de förra?

Det skulle för övrigt vara av intresse att få veta, hur utskottets majoritet
menar, att den nya lagen skall se ut. Naturligtvis begäres icke upplysning
örn alla detaljer, men det torde vara en rimlig begäran, att man örn riktlinjerna
i den nya lagen får veta något mer än att den skall innehålla — som det

Xr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
står i utströttsutlåtandet — »erforderliga bestämmelser». Man får väl dock
förutsätta, att förslagsställarna i någon mån lia klart för sig vad som skall
stå i lagen. Skall den nya lagen blott ersätta den nu till uteslutning föreslagna
senare delen av 13 § andra stycket, eller är det meningen, att i den nya
lagen skola upptagas jämväl bestämmelser örn t. ex. salubjudande av preventivföremål,
alltså bestämmelser motsvarande den del av preventivlagen, som
enligt propositionen skall lämnas orubbad och som i år inte heller från annat
håll är föremål för ändringsjrrkande? Hur har man tänkt sig en kontroll över
upplysningsverksamheten? Är det avsett, att den som vill bedriva upplysningsverksamhet
i ämnet skall få söka tillstånd därtill hos någon myndighet?

Utskottsutlåtandet skulle kunna giva anledning till ytterligare åtskilliga
frågor. Det må räcka med en till: Tro verkligen förslagsställarna på möj ligheten

att i detta ömtåliga ämne, där meningarna alltid brutit sig mycket
skarpt, åstadkomma enighet kring ett sådant lagförslag som — med mycket
lätt hand — skisseras i utskottets utlåtande? Som jag redan angivit, kan jag
tyvärr icke dela tron på en sådan möjlighet. Enligt min mening är av ett
försök till dylik lagstiftning endast att vänta ytterligare väsen i detta ämne.
Meningarna örn huru upplysningsverksamhet i detta ämne bör bedrivas kunna
vara delade, men i en punkt borde alla kunna vara ense: den upplysningsverksamhet,
som kommer till stånd genom dessa ständigt återkommande riksdagsdebatter
i frågan, är icke av det eftersträvansvärda slaget. Därest riksdagen
skulle godkänna första lagutskottets föreliggande utlåtande, torde på
det mest effektiva sätt vara sörjt för, att denna serie av debatter skall fortsätta
under kommande riksdagar. Om riksdagen åter bifaller reservationen,
som i sak ansluter sig till Kungl. Maj :ts förslag — jag har ingen invändning
mot den gjorda formella jämkningen — finnes däremot anledning hoppas, att
dagens debatt i frågan skall bli den sista, åtminstone för åtskilliga år framåt.
Säkerligen kan ej råda mer än en mening därom, att detta skulle vara ett
lyckligt resultat.

Vilken utgången än må bli, är det emellertid en glädje att kunna konstatera,
att medicinalstyrelsens ansvarsmedvetna insats i frågans behandling lyft denna
upp på ett högre plan. Sålunda finner man i utskottsmajoritetens utlåtande
intet av den inställning till förevarande spörsmål, som professor Israel
Holmgren så välförtjänt gisslade i sitt mycket uppmärksammade anförande
i förra årets förstakammardebatt, när han utvecklade oundgängligheten av
att det i stor utsträckning användes preventiva medel inom äktenskapen till
reglering av barnantalet ur förnuftiga synpunkter efter föräldrarnas lämplighet
och förmåga att fylla den uppfostrargärning, som åvilar dem. Om
det, såsom utskottet önskar, skall bli en ny preventivdebatt nästa riksdag,
blir det då också tillfälle att efter den från medicinalstyrelsen väntade utredningen
om fosterfördrivningen och åtgärder för dess bekämpande få belyst,
vilken betydelse en förbättrad upplysning i dessa frågor, efter undanröjande
av den skadliga preventivlagen, kan få för bekämpande av detta samhällsondas
utbredning i landet. Jag är emellertid ingalunda säker på att jag rätt
tolkar intentionerna hos utskottsutlåtandets författare, men man har helt enkelt
icke kunnat, om man velat samla majoritet för årets avslagslinje, stå kvar
på tidigare, av all erfarenhet och sakkunskap vederlagda försvarspositioner
i föreliggande fråga. Lyckligtvis är detta samhällshygieniska spörsmål icke
någon partifråga. Ute i landet torde den ståndpunkt medicinalstyrelsen intagit
allmänt gillas av våra läkare, liksom av en utbredd opinion bland landets
kvinnor.

Slutligen vill jag icke hava försummat att framhålla, vilken skadlig verkan
gällande preventivlag haft ur synpunkten av allmänhetens respekt för

Oasdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
gällande lag. Det skall ha gått långt med missaktningen för en lagparagraf,
när, såsom nyligen hänt i Lund, en allmänt högt ansedd medicinsk vetenskapsman
offentligen kunnat uttala, att preventivlagens största förtjänst är, att
den icke efterleves.

Andra kammaren biföll redan förra året ett yrkande, motsvarande den reservation,
som är fogad viel detta års utskottsbetänkande. Jag ber att vördsamt
få uttrycka den förhoppningen, att utgången i kammaren blir densamma
i år.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Det är för mig en tillfredsställelse,
att jag kan åtminstone i en punkt — men knappast på någon mera —-instämma med herr statsrådet, och det är i den delen, att det är obehagligt
med alla de debatter i detta ämne som vi skola ha den ena gången efter den
andra. Gamle Olaus Petri sade på sin tid, att »det illa luktar, skall man
oträngd icke röra», och jag tror, att vi alla skulle med glädje se, om vi
sluppe undan. Men det finns åtminstone en och annan bland oss på den
motsatta sidan, för vilken det är en samvetssak att icke tiga i en fråga, som
berör nationens innersta liv i så hög grad som denna gör. Detta är, herr talman,
anledningen till att även jag vill taga kammarens öra i anspråk för de
synpunkter, som jag och mina meningsfränder lägga på detta allvarliga spörsmål.
Jag nämnde, att det gällde en av nationens livsfrågor — jag menar då
icke frågan i och för sig utan såsom berörande nationens framtid. Och jag
vill, herr talman, också ha sagt, att örn nu ett beslut kommer att fattas i enlighet
med lagutskottets utlåtande, synes det mig vara av en viss vikt, att
också vi på den andra sidan ha fått tillfälle att framlägga våra synpunkter,
som väl böra komma att tagas i beaktande vid den utredning, som, enligt vad
jag hoppas, kommer att ske och — det vill jag bestämt uttala —• icke bör inskränka
sig till en medicinalstyrelsens utredning. Medicinalstyrelsen äger
icke det förtroende ute i landet i denna fråga, att man kan vara nöjd med en
utredning endast från detta håll.

Det har sagts här, att enighet vore vunnen i sak, och herr statsrådet har
ironiserat över den enighet, som man tror sig ha kommit till i utskottet. Jag
får ju säga, att det nog är åtskillig oklarhet därvidlag. Jag har just haft
ett brev i dag på morgonen från en framskjuten läkare, som säger, att han
icke riktigt kan finna, vad man menar. Och jag medgiver, att det ligger en
viss sanning i en sådan uppfattning.

Emellertid tror jag, att det är så mycket i utskottsutlåtandet, som ger vid
handen vad utskottet verkligen menar, att man kan säga, att man fått vissa
riktlinjer fastställda. Dit hör då först yttrandet örn att man vill lia endast
en ansvarskännande och lojal upplysningsverksamhet. Vad innebär detta?
Då kommer oklarheten. Jag är herr statsrådet tacksam för att statsrådet med
en sådan klarhet och bestämdhet preciserat sin egen ståndpunkt genom att i
allo hänvisa till medicinalstyrelsen, och jag anser det vara en av de betydelsefullaste
vinningarna av lagförslaget, som helt är byggt på medicinalstyrelsens
utlåtande, att man fått klarhet i vad frågan nu verkligen gäller. Detta är
äntligen fastställt: den gäller icke undervisning på barnastadiet i sexuella
frågor i våra skolor — den saken har alltför länge varit camouflage för oändligt
mycket av »sexuell upplysning» av helt annan art -— den gäller icke heller
upplysning örn könsförhållanden och könsliga funktioner i allmänhet, lämnad
utav vederhäftiga och sakkunniga läkare; den gäller vad man har kallat
den personliga profylaxen. Är det icke riktigt, herr statsråd? D. v. s. den
gäller en utsträckt propaganda, utförd av läkare, för att undervisa vårt folk
örn användningen av de preventiva medlen, och man vill avlägsna de hinder,

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
som nu stå i vägen för att få den propaganda, som redan pågår, utsträckt att
omfatta om möjligt hela folket. Jag vill vidare gå in på medicinalstyrelsens
märkliga utlåtande, som otvetydigt ådagalägger, att denna min mening är
riktig. Medicinalstyrelsen yttrar — jag skall komplettera herr statsrådets ingående
redogörelse för medicinalstyrelsens utlåtande -—■ att »styrelsen har anledning
att göra dessa uttalanden -—■ om nödvändigheten av medlen i fråga —
på den grund att de självfallet ha sin ojämförligt största betydelse som smittskydd
vid de tillfälliga och lösaktiga sexuella förbindelserna». Detta vill
nied andra ord säga, mina damer och herrar, att ungdomen skall undervisas
härom. Det är den gamla parollen, som vi känna ifrån första början av denna
propaganda: »Kärlek utan barn» eller, som det med ett modernt uttryck heter,
»barnbegränsning». Det hette »humanitär barnalstring» på sin tid. Nu
har det fått en något annan klang i ett nytt tidsläge; nu heter det »rationell
barnbegränsning». Det är sålunda undervisning örn den personliga profylaxen,
d. v. s. örn användandet av preventiver, som -—- enligt medicinalstyrelsens bestämda
och klara uttalande — det gäller att bibringa framför allt de unga.
Jag tillåter mig göra kammaren uppmärksam på, att det är en rätt underlig
ställning vår medicinalstyrelse, som nyss höjdes så till skyarna, intagit i detta
ärende. Styrelsen är icke riktigt färdig med sitt utlåtande, och detta föranleder
en ledamot av medicinalstyrelsen till en reservation, däri han uttalar, att
han finner »denna upplysningsverksamhet bland barnen i fortsättningsskolan
från flera synpunkter minst sagt olämplig». Ha damerna och herrarna anat,
att det sålunda från medicinalstyrelsens sida verkligen är ifrågasatt, att man
skall undervisa barnen i våra fortsättningsskolor, barn på 14 ä 16 år, örn att
det finns preventivmedel och ge dem anvisning på hur dessa skola användas?
Jag kan icke efter detta yttrande taga tillbaka ett ord av vad jag nyss sade
örn att medicinalstyrelsen icke äger det förtroendet, att den ensam bör få
verkställa utredningen i frågan.

Sedan vill jag också för herr statsrådet påpeka, att herr statsrådet gick
med mycket lätt hand förbi vad som dock är en av huvudfrågorna härvidlag,
nämligen vilka faror hela denna preventivmedelshistoria för med sig för vårt
folk. Herr statsrådet nämnde ingenting av vad man eljest i det stycket finner
citerat i den kungl, propositionen. Jag skall därför komplettera hans yttrande
en liten smula. Justitieråden Marks von Wurtemberg och Petrén samt
regeringsrådet Wall yttrade på sin tid, att propagandan för s. k. preventivmedel
»medför stor fara för ungdomens sedliga förvildning». Blad för blad
i denna proposition möta dylika uttalanden, och jag vill i detta sammanhang
särskilt peka på, hurusom på sid. 9 i densamma återgivits ett uttalande
från år 1910 av den dåvarande departementschefen, däri han framhåller, att
en dylik upplysningsverksamhet »kan vara i hög grad ägnad att förvilla de
sedliga begreppen på det sexuella området, lärer ej kunna förnekas, och den
sociala fara, som därigenom uppstår, är av sådan art, att hela folkets såväl
andliga som fysiska hälsa allvarligt äventyras». Därom nämnde herr statsrådet
intet, och jag förstår så väl, att herr statsrådet gått förbi lagrådet, som
varit konsekvent i sitt avstyrkande -— i motsats till medicinalstyrelsen, som
numera slagit om — och som säger, att man icke kan överblicka, vilka konsekvenser
en lagändring skulle få, då man måste räkna med, att icke önskvärda
följder skulle kunna inställa sig. Herr statsrådet är i det lyckliga läget att
kunna säga: »Jag hyser inga farhågor i detta hänseende.» Men det finns
många i detta land, herr statsråd, som hysa ytterst allvarliga farhågor i nu
berörda hänseende.

Nu är det ju så, att medicinalstyrelsen framför detta förslag av hygieniska
skäl.

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)

Jag vill genast säga här, att jag icke rannsakar hjärtan och njurar. Jag
talar icke om intentioner, jag menar icke, att den och den har den eller elen
baktanken, utan jag talar allenast örn, huru detta enligt min och många andras
mening kommer att i verkligheten utfalla. Sak och person äro således tvenne
skilda ting, här gäller det sak, och det skulle vara lyckligt, mina damer och
herrar, örn man en enda gång kunde föra denna debatt sakligt och icke förde
den över på det rent personliga området.

Jag har väckt en motion just med hänsyn till dessa klart betonade hygieniska
krav. Det gäller här med andra ord, att våra medicinmän skola få hand
örn saken. Dessa hygieniska och medicinska krav äro ju ett genomgående
drag i hela motiveringen och voro så också i herr statsrådets yttrande.

Under sådana förhållanden synes det mig, att örn man, som det betonas, vill
tillgodose just dessa synpunkter, så bör den första och naturliga åtgärden
vara, att man liksom i Schweiz lägger användningen av dessa medel under
läkarkontroll och deras tillhandahållande på apoteken mot läkares ordination.
Detta har ju även allvarligt påyrkats i min motion. Jag vill erinra herr statsrådet
örn, hurusom, när Malmöläkarna gjorde sitt i propositionen anförda uttalande,
den läkare, som vid tillfället i fråga höll föredrag i ämnet, hänvisade
just till försäljning på apotek. Detsamma gör medicinalstyrelsen, ehuru den
icke vill monopolisera artikeln för apoteken. Nu sätter jag icke i fråga, att
damerna och herrarna skulle lia haft tid att läsa denna min motion, örn vilken
lagrådet icke sagt ett enda ord, men jag kan ju ur den meddela, att apotekarna
— låt vara icke apotekarkåren i dess helhet, men väl en grupp apotekare
— ingivit en skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
däri de på det allra bestämdaste frånsäga sig varje medverkan till
en dylik försäljning, som är emot deras samvete. De framhålla i denna skrivelse
bland annat följande: »att vid apoteksdisken demonstrera och lämna
upplysningar om desamma — preventivmedlen — skulle både för personalen
och för anständiga kunder, som nödgades bli vittnen, bliva i synnerlig grad
för tukt och sedlighet sårande». Detta deras yttrande utgår ifrån medicinalstyrelsens
uppslag, att de skulle säljas i fria handeln i konkurrens med »gummi»-affärerna.
Jag förstår dem. Jag tycker, att det skulle vara otäckt, örn
jag t. ex. skulle gå in på ett apotek för att köpa vanlig medicin och så finna,
liela denna historia ute på disken, därvid förklaring lämnades, att den och
den artikeln kostar så och så mycket, men att den är inte av bästa slag, varför
man för att vara trygg både för barn och venerisk smitta bör köpa en
annan. Dessa apotekarnas synpunkter förstår jag, mina herrar. Men det
skulle bli något helt annat, örn man kunde sätta dessa medel under kontroll
av läkare, så att de endast mot läkarrecept och i slutna förpackningar finge
tillhandahållas på apoteken. Och jag tror, att detta vore en väg att komma
till rätta med denna sak örn man verkligen endast vill ha en »ansvarskännande
och lojal upplysning» och försäljning. Jag ber därför, att man vid
den utredning, som jag nu hoppas kommer till stånd — en allsidig utredning
och icke en utredning, utgående ifrån vissa här anförda medicinalstyrelsens
förutsättningar — också tar upp denna min motion till allvarlig prövning.

Jag undrar nu, om det verkligen är nödvändigt med denna lagändring och
örn kammarens ledamöter ha reda på, huru — skall jag säga -— förträffligt
det i verkligheten är still 11 på detta område. Vi lia dock härvidlag en omfattande
och grundlig upplysningsverksamhet, så omfattande och så grundlig,
att jag tycker, att man kunde vara ganska nöjd på preventivvännernas sida.
Jag kan ju erinra om, hurusom den »radikala gruppen av svenska kvinnors
vänsterförbund» — och jag tillmäter dess yttrande synnerlig betydelse i detta
hänseende — förklarat, att »propaganda för preventivmedel äger rum i utom -

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
ordentligt stor utsträckning». Så förhöll det sig åtminstone i januari 1933,
då man gav in sin skrivelse, ur vilken jag citerat dessa ord.

Eftersom jag tycks anses vara en så förfärligt farlig motståndare till de
affärsmän, som lia med dessa saker att skaffa, har jag — och därom är jag
väl ensam i denna kammare — fått mottaga avskrifter av tvenne skrivelser,
av vilka en är riktad till första lagutskottet, en skrivelse, som jag emellertid
antar kommit lagutskottet till handa så sent, att lagutskottet icke haft tillfälle
att ta in den i sitt utlåtande. Jag känner mig nu inte riktigt förkrossad
av dessa skrivelser. Jag är snarare tacksam för dessa papper, som kunna
ge kammaren upplysning örn, hur det i detta avseende står till här i landet.
Det finns icke mindre än 27 affärer i denna bransch här i vår goda huvudstad,
vilka slagit sig samman till en organisation. Jag har vidare i preventivpressen
hittat namnet på en person, som själv äger icke mindre än fyra
affärer ensamt i huvudstaden, och som tillika är ombudsman för den sammanslutning
av preventivaffärer, som omfattar huvudstaden eller möjligen hela
landet. Av dessa skrivelser framgår, att man är synnerligen harmsen över
den av mig framkastade tanken på, att dessa medel endast skulle få försäljas
å apoteken, efter läkares recept eller i fria marknaden enligt medicinalstyrelsens
förslag. Man anför såsom ett första skäl emot detta förslag, att apotekarkåren
själv icke vill vara med örn detsamma i angiven riktning, enär den funnit
en dylik försäljning av preventivmedlen i högsta grad motbjudande och
samvetskränkande. Själva lia de inga sådana förhinder! Vidare hänvisar
man till, att det icke går att ordna dessa saker, såsom medicinalstyrelsen vill
lia dem ordnade. Medicinalstyrelsen vill nämligen förbilliga dessa medel och
dessutom kontrollera dem. Man framhåller nämligen, att örn nu försäljningen
av dessa medel lägges i apotekarnas händer, blir det slut med kontrollen,
då apotekarna icke förstå sig på hithörande saker lika bra som de personer,
vilka i 25 års tid skött dylika affärer, och att det givetvis skulle komma att
ställa sig dyrare att inköpa dessa varor på apotek än i privata affärer, varför
resultatet av det hela följaktligen skulle komma att stå i direkt motsats
till medicinalstyrelsens intentioner. Vidare lämnas i denna skrivelse meddelanden,
vilka rikta sig just emot vad första lagutskottet i sitt yttrande framhållit
därom, att man härvidlag icke borde lämna »fritt spelrum åt en av
vinningslystnad eller andra illojala grunder förestavad propaganda för användandet
av preventivmedel». Man talar ju i detta sammanhang om illegal
verksamhet, örn smyghandel etc. Nej, säga herrarna i denna sammanslutning,
något dylikt förekommer icke nu, ty »i hela landet finnas nu specialförsäljare
för dessa artiklar, som i centralt belägna, snyggt inredda och väl
upplysta butiker utöva försäljningen, och dessa affärer ägas i allmänhet av
sakkunniga personer, som i flera fall under minst 25 år arbetat i branschen».
Ja, detta, mina damer och herrar, ger ju upplysning örn läget i landet.

Nu tyckas emellertid dessa herrar och damer preventivförsäljare ha funnit,
att första lagutskottet icke är en institution som man kan lita på skall tillgodose
dessa intressen, och därför har man också gjort en inlaga till Kungl.
Majit, i vilken skrivelse man upprepar ett och annat av vad som här anförts.
Av denna skrivelse får man sålunda veta, att det finns ett sjukvårdsaffärernas
riksförbund. Vidare får man veta, att örn nu denna handel skall förläggas
till apoteken, så kommer staten därigenom att träda i stark konkurrens
till de enskilda näringsidkarna, så att flertalet av dessa bli tvungna att nedlägga
sin nu lagligen bedrivna affärsrörelse. Så mycket tycks nu denna försäljning
betyda i detta land! Vidare säger man, att genom en dylik åtgärd
den grundsats, på vilken den nuvarande samhällsordningen vilar, eller den
enskildes försörjningsplikt skulle rubbas, och man meddelar slutligen, att

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
»barnantalets begränsning är uttryck för en allmän livsåskådning» ävensom
att kunskapen örn preventivmedlens användning till den grad inhamrats i det
allmänna medvetandet, att, såsom medicinalstyrelsen själv medgivit, sjukdomsfrekvensen
påtagligen nedgått. Jag förmodar, att dessa herrar — jag har
för min del ingen anledning att misstänka annat — anse, att de representera
sakkunskapen, då de i sin skrivelse hålla före, att detta förhållande är sist
och icke minst sjukvårdsaffärernas förtjänst. Kan det verkligen vara av
något större intresse, frågar man sig, örn en begränsning vidtages i fråga örn
dessa så förträffligt skötta affärers verksamhet!

Det känns bittert, säga dessa försäljare uti sin skrivelse till Kungl. Maj:t,
som jag förmodar ännu icke kommit herr statsrådet till handa, för dessa
affärsinnehavare att erfara, att medicinalstyrelsen med fullkomlig tystnad
förbigått dessa affärers positiva insatser för åstadkommandet av bättre förhållanden
inom samhället i här ifrågavarande hänseenden; och man framhåller
vidare, att det för de hundratals affärsmän i denna bransch, som finnas
här i landet, existerar ett starkt moraliskt intresse. Jag förstår nu icke dylika
uttalanden. Men jag förstår icke heller medicinalstyrelsen, när styrelsen i
detta sammanhang talar lika förträffliga och goda ord örn sin mening med hela
detta förslag, nämligen »att fostra en i sedligt avseende högt stående och ansvarskännande
ungdom»! Jag tillåter mig dock anföra det omdöme, som gavs
i läkarsällskapet i Malmö och som nämnes i samband med dess yttrande, som
anföres i propositionen: Den reklamtrafik, som för närvarande trots gällande
lagstiftning förekommer i tidningspressen och i skyltfönster och som ohämmad
föranleder användningen av dessa medel, »belyser hjärt hur en upplysningsverksamhet
på detta betydelsefulla område icke skall ordnas».

Man frågar vidare i den till Kungl. Majit ingivna skrivelsen: »Hur svårt

skulle det icke bli att tränga tillbaka den yrkesmässiga skörlevnaden, som
bildar verkliga pesthärdar i samhället, örn dessa medel icke funnos allmänt
att tillgå?» Man säger också uti denna skrivelse, att denna riksomspännande
enskilda verksamhet varit av största gagn för samhället och att ett förbud mot
att tillhandahålla dessa medel i den allmänna marknaden, när man fått sin
marknad inarbetad, skulle leda till smyghandel o. s. v., ävensom att en stark
moralkodex finns för dessa affärsmän. Vad kan herr statsrådet och kungl,
medicinalstyrelsen mer begära!

Till sist säger man i båda dessa skrivelser något, som kan vara av ett visst
intresse att härvidlag ta fasta på, nämligen att tusentals personer skulle mista
sin utkomst i och med genomförandet av ett dylikt förslag, och att man därför
kräver, att staten i så fall skall träda in för att ersätta den sålunda uppkommande
förlusten. Det är här således så långt ifrån fråga örn någon illegal
smyghandel, att staten i stället skall träda in för att ersätta dessa affärsmän
vad de i detta fall kunna förlora.

Jag har trott det vara av intresse för kammarens ärade herrar och damer
att få höra, vad som verkligen försiggår på detta område och som man nu
icke anser vara tillräckligt i och för sig, varför man vill öppna slussarna för
en upplysning, vilken liksom en flod skall gå ut över vår ungdom.

Jag vill tillägga ännu en sak — förmodligen okänd — som visar, att jag
kanhända har rätt uti mitt påstående, att det är ganska ordentligt sörjt för
kunskapen örn dessa medels användning. Här har jag en intervju uti en tidning,
vars redaktör sitter här framför mig, och uti vilken det talas örn, att man
— tack vare flir övrigt de socialdemokratiska medlemmarna i hälsovårdsnämnderna
— upprättat sexualhygieniska byråer i Stockholm, Malmö och Göteborg.
Att det fanns en sådan byrå i Göteborg, var jag alldeles okunnig örn, men jag
får väl se efter, hur den sköter sig, när jag kommer hem. I en tidning, som

Andra hammarens protokoll 1934. Nr 2G. 2

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kaj). 13 § strafflagen. (Forts.)
heter Fönstret, och som kommit i mina händer, ser jag en tydligen ifrån byrån
här i Stockholm härstammande redogörelse för denna kommunala sexualbyrås
verksamhet. Det framhålles här, att dess främsta och huvudsakliga uppgift
är att stå till tjänst med antikonceptionella medel, det vill säga medel, som
hindra havandeskap. I denna intervju med en kvinnlig läkare, känd för sitt
varma intresse för preventivmedlen och fosterfördrivningens legalisering, heter
det, att många tyvärr komma för sent till henne, att man nied andra ord
kommer, när man är gravid. Detta säger ju tillräckligt örn vad meningen är
med denna byrå. Det är nu inte nog med de byråer, som finnas i nämnda
storstäder -—- det är ju för bedrövligt att ha bara demi! —- och därför har nu
bildats en organisation, som från denna stad med omnejd sträcker sig över
hela landet.

Jag har vidare här en intervju med föreståndarinnan för denna riksförening
för sexuell upplysning —■ jag förmodar, att dessa saker äro för herr statsrådet
liksom även för medicinalstyrelsen kända — vilken förening nu är ett år gammal
och som nyligen firat sitt årsjubileum. Uti denna intervju får man reda
på — intervjuen prydes för övrigt av föreståndarinnans bild — att man första
dagen haft besök från Karesuando, Västervik och Kvarnsveden, att vägledning
lämnas i sexuella ting, av vilka de flesta röra födelsekontroll, och —
jag ber damerna och herrarna lägga märke till detta — att hygieniska artiklar
här tillhandahållas betydligt billigare än på andra håll samt att medlemmarna
i förbundet dessutom åtnjuta rabatt. Det är sålunda förträffligt sörjt för
denna sak. Hur många medlemmar finnas nu i detta förbund? Ja, efter ett
år hade man ett medlemsantal av 17,500 personer. Tio byråer ha redan nu
startat ute i landet. Man har haft en fest för att skaffa pengar till inrättandet
av nya byråer, fasta för städerna och ambulerande för landsbygden. Vad
göres oss mera vittne behov? Byrån står naturligtvis under kontroll av läkare.
Jag förstår icke vad vi behöva mera av denna s. k. upplysning. För mig ter
sig det hela som »upplösning» och icke som upplysning.

Jag vet ju, herr talman, att det finns en vidsträckt opinion, som önskar en
dylik »upp^sning», men jag är icke riktigt säker på, om dessa människor
äro så inne i saken, att de veta vad de begära. Förra året inkom till Kungl.
Majit en petition, vilken jag efter många bekymmer och med mycken möda
äntligen lyckats få tåg i. Den är undertecknad av omkring 1,600 personer,
huvudsakligen damer tillhörande de ekonomiskt bättre lottade kretsarna i samhället.
Jag har gått igenom namnen på deni, som undertecknat densamma, ty
det intresserade mig att se, vilka damer som här i Stockholm med omnejd anslutit
sig till yrkandet örn en dylik upplysningsverksamhet angående preventivmedlens
användning, och jag fann därvid, att bland dessa funnos att döma
av läkarkatalogen 60 % av Stockholms kvinnliga läkare. Och där märkas omkring
100 manliga medicine studerande och 35 kvinnliga medicine studerande,
så att nog få vi preventivläkare för all del, örn försäljningen av dessa varor
lägges till apoteken. Icke behöver kungl, medicinalstyrelsen vara orolig för
brist på läkare, som vilja ägna sig åt »sexuell upplysning»! Det kan ju vara
av intresse, herr talman, att höra, huru dessa 1,600 vidare fördela sig. Sedan
är det 100 lärarinnor, och bland dessa finner jag till min häpnad en del föreståndarinnor
för mycket bekanta privata kvinnliga läroanstalter i denna stad.
Det är även ett antal folkskollärarinnor, men mycket få. De ha hållit sig
utanför. Det är ett 40-tal skådespelerskor o. s. v. Och så är det en massa kontorister
och telefonister, och man har också gjort ett notvarp genom ett bryggeri,
man har gjort ett notvarp genom en annan industri och fått med sig alla
arbeterskorna, så att det är ej bara damer ur Stockholms societet. Nu är jag
— och jag har haft rikligt tillfälle att märka det ■—• med min kännedom örn,

Oasdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
hur det svenska folket, såväl män som kvinnor, är oerhört slösaktigt med sina
namnteckningar, övertygad, mina damer och herrar, att ett stort flertal av
dessa skulle bli högeligen förvånade, örn de finge veta vad de ha skrivit under
och vad det egentligen gäller. De tro, att det är något sådant där allmänt
som att sagan örn storken skall bort, att barnen skola få veta, hur de kommit
till världen och något allmänt sexuellt. Så är mångas mening. Och jag är
övertygad, att örn jag i den svenska riksdagen skulle börjat citera undertecknarnas
namn, skulle det lia höjts ett anskri av förtrytelse över en sådan sak.
Skrivelsen är dock en offentlig handling och kan ju när som helst komma
till offentligheten, men det skulle icke falla mig in att göra det, ty jag är
övertygad, att de äro i god tro och menat väl, och naturligtvis skulle jag ej
göra det ändå. Men jag är övertygad örn, att på samma sätt förhåller det sig
med namnen på en hel del av dessa petitioner, som kommit fram. Finge de
klart för sig, att då de begärde preventivlagens borttagande, så betydde det
undervisning om den personliga profylaxen åt de unga, hade de högljutt protesterat,
att så mena de visst inte.

Jag har här med dessa ord velat säga, att det är min bestämda mening,
att det ej finnes anledning att få en utvidgning av denna verksamhet. Och så
vill jag säga på grund av min personliga erfarenhet — jag vet, att det låter
hårt, men jag kan ej underlåta att säga det —, att Hinke Bergegrens och
konsorters upplysningsverksamhet är ingalunda så farlig, som när man kommer
till denna utrustad med den auktoritet, som läkarna ännu i vårt land ha.
Man förspiller den auktoriteten på det sättet, men den är dock kvar ännu.
Jag har hört ett föredrag i detta ämne av en kvinnlig läkare av den art, att
jag vågar säga, att så vidrigt som det berörde mig och andra närvarande, kan
jag knappast omtala. Man har sålunda ingen garanti för, att denna upplysningsverksamhet,
därför att den auktoriseras, blir vederhäftig och ansvarsmedveten.

Ja, vad ha nu följderna blivit? Jag skall dröja till sist vid detta. Vad ha,
mina damer och herrar, följderna blivit? Jo, denna verksamhet är en av orsakerna
till nedgången i vår nativitet, som är en så betänklig och allvarlig
fara för oss. Detta har medicinalstyrelsen, som yttrat sig, och statsrådet har
sedan upprepat detta, halkat mycket lätt förbi. Om jag ej tar miste ■— jag
reserverar mig för ett möjligt minnesfel — har doktor Marcus, som nu är
den vetenskaplige rådgivaren för medicinalstyrelsen på detta område, i en
broschyr, som utgavs år 1928 av det socialdemokratiska kvinnoförbundet, innehållande
4 föredrag, bland vilka ett av honom, sagt, att man torde kunna
antaga, att de sjunkande födelsesiffrorna till allra största delen lia sin orsak
i en målmedveten födelsekontroll. Det står i denna broschyr, som medföljde
damernas skrivelse till Kungl. Maj :t, och jag är övertygad om, att det var
doktor Marcus som sagt det, men då mina anteckningar ej ge full klarhet
därutinnan, är det i viss mån hypotetiskt. Saken är emellertid sagd i denna
deras skrift. Nu är det sant, att det är ej detta enbart utan naturligtvis
även depressionen, arbetslösheten och mycket annat, som hindrat de tidiga giftermålen
och åstadkommit stora och bekymmersamma svårigheter för många
av vårt folk i allmänhet, som vållat födelsetalets nedgång. Jag ber dock att
få göra herrarna uppmärksamma på, att sjunkningen i födelsetalet följer ej
den ekonomiska kurvan utan är lika stor under do fela åren som nu under de
magra. Och hurudant är vårt läge? Jag har här fått del av den sista officiella
statistiken. Den är ej utskickad ännu. Vi lia kommit därhän, att i
vårt land lia vi världens lägsta födelsetal. Det var 14.53 pro mille för år
1932, och de preliminära uppgifterna för år 1933 utvisa ytterligare sjunkning.
En så katastrofal sjunkning av födelsetalet har veterligt icke något

Nr 26.

Onsdagen, den 18 april £. m.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
folk i historien, efter vad det säges oss, haft att uppvisa. Och om vad det
betyder skall jag be att få citera chefen för rasbiologiska byrån, professor
Lundborg, som i en sin skrift »Degenerationsfaran och riktlinjer för dess förebyggande»
betecknar nativitetens sjunkande som särskilt olycksbådande: »Begynnande
inom de burgnare samhällsklasserna går denna process efterhand
på djupet och utplånar så småningom förut livskraftiga folk. Ända in i nutiden
ha vi förmått hävda vår jämbördighet, ja t. o. m. vår överlägsenhet
över andra europeiska folk, såväl fysiskt som intellektuellt. Skall detta fortsätta?
Knappast, åtminstone ej örn vi vandra så farliga vägar, som vi nu
slagit in på. Ett folk, som ej förökar sig, urartar. Det finnes mig veterligen
intet historiskt exempel på, att ett folk, som visar lägre antal födda än döda,
kan repa sig. Det går sin undergång till mötes.» Vi äro ej riktigt där ännu.
Stockholm och en del andra städer äro redan framme, men det finns åtminstone
ett län, där det kommer att inträffa i år, och det är örebro län enligt
den preliminära utredningen. Jag vill också erinra om — somliga till sorg
och andra till glädje — att i Sovjetunionen är födelsetalet trots de svårigheter,
med vilka man kämpar, 3 gånger så stort som i Sverige. I Polen •—•
det blir mindre glädje på sina håll — är det mer än dubbelt så högt, och
något vacuum blir det icke en gång här i Sverige. Det är historiens lag, det
är en naturlag. Jag kan icke, mina herrar, undgå att säga — och det är för
mig som för så många under vånda och ångest —- att det är något ohyggligt
i tanken på den smygande döden, som kommer över vårt folk på detta sätt,
smärtfritt och så, att man icke tyckes känna det alls, örn det icke funnes
något, som heter statistik. Det är ohyggligt att tänka sig att vårt folk går
sovande mot undergången — det gitter icke leva — att se den frenetiska
kampen mot de ofödda, att se, hur yxan är satt till roten på vårt livsträd,
vårt svenska livsträd, så att det knakar i det, och så se, hur medborgare, som
känna sitt ansvar inför varslet örn folkdöden, endast mötas med hångrinet,
till och med på många håll där man dock hade väntat känslan av ansvar.
Saken är dock så allvarlig, att man kastar ej undan den bara med ett hånfullt
tillmäle, och på mig skall ansvaret icke kunna komma, för att jag tegat.
Saken har gripit djupt i min själ, ty jag är svensk.

Jag har icke berört — men jag skall i någon mån göra detta också —- vad
som ligger djupast bakom hela denna fråga. Det gäller ju ungdomen. Jag
hänvisar till medicinalstyrelsens utlåtande. Det finnes ingen möjlighet att nu
komma ifrån, att det gäller att lämna dessa preventivmedel till ungdomen,
vare sig man börjar vid konfirmationsåldern eller längre fram. Men vad blir
av detta? Vad blir av detta? Jag fick ett meddelande av en ung man från
den tid lian exercerade beväring, och han berättade något, som jag också vill
låta komma till protokollet här för att visa, att det finns andra läkare som
se saken annorlunda än medicinalråden. Kegementsläkaren i fråga, för resten
en mycket bekant och berömd man, hade fått en regementsorder, enligt vilken
det tillkom honom att meddela de värnpliktiga vid regementet viss. sexuell
upplysning, speciellt avseende personlig profylax. »När han fullgjort sitt
uppdrag, sade han till mig, som var biträde på expeditionen, ungefär så här:
’Nu har jag uppmanat de värnpliktiga att leva osedligt.’» Den unge mannen
ser på honom. »Ja, när de bara få veta om dessa mer eller mindre säkra
skyddsåtgärder, tänka de: ’Nu är det ingen fara längre att leva osedligt, nu
kunna vi tryggt hänge oss åt de sexuella fröjderna.’» Det är den farligaste
och svåraste innebörden i detta ärende. Det blir en licens given på detta
sätt, en legitimation för sexuell tygellöshet, som ligger bakom detta. Och
där bakom ligger — jag går inte ner härifrån, förrän jag fått säga det också
.—. där bakom ligger, som det gång efter annan påpekats, en helt förändrad

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
uppfattning av sexuell moral. Vi lia nyss sett frikännandet av den från min
synpunkt olyckliga »Sexuell tidskrift», som dock i sin mån visar, hur man
tänkt sig denna »upplysning» på medicinskt håll, om också icke ansvarigt.
Där har med mycket stor bestämdhet och klarhet uttalats, att det är klart,
att den kristna sexuella moralen är något, som måste bort, som står i vägen.
Jag skulle kunna ge många belägg härför, men jag nöjer mig med ett, därför
att det står i så bjärt motsättning mot de 60 procenten av de kvinnliga läkarna
i denna stad. Det är taget ur »Hertha», den bekanta Fredrika Bremerförbundets
tidning. Där är det en läkare, som betecknar sig »mor och läkare».
Man kan riktigt bli glad, när man får höra: »mor och läkare». Hon säger i
ett av de sist utkomna numren av tidskriften något, som jag här anför för
att beteckna den anda, som ligger bakom denna undervisning. Hon citerar:
»Man anser, att ungdom och moral fördärvas. Det är sant, ungdomen fördärvas.
Men inte av den sexuella upplysningen. Det som fördärvar ungdomen
är det borgerliga och kristliga sexualhyckleriet, som under sken av att
vilja skydda ungdomen från ''farliga makter’ nekar den kunskap örn de naturligaste
och renaste drifterna, som tvingar de unga till avhållsamhet och
onani, till prostitution och könssjukdom.» Det är taget ur denna tidskrift,
som nu fått ett visst erkännande, då ju åtalet ogillats. För övrigt säger »mor
och läkare»: »Betänk, vad det betyder, att den åsikten systematiskt insuggereras
hos ungdom, att det är något mindervärdigt och utvecklingshämmande
att ej tillfredsställa sina sexuella behov. Kunde något förbud eller någon lagändring
åstadkomma, att de unga skonades från att inandas sådan unken luft,
kan jag ej finna det annat än lämpligt.»

Det är många hundra tusen mödrar, som stå vid sidan av denna mor, och
fäder också, i Sveriges rike.

Det är detta, som för mig är det djupaste och det innersta i denna fråga,
och jag ser detta såsom det farligaste, såsom det mest fördärvande för vårt
folk, och jag skall till sist, herr talman, citera en känd läkare, en professor,
som har sett saken på annat sätt än herr statsrådet och kungl, medicinalstyrelsen.
Han säger, då han talar örn dessa medel, att de äro visst icke säkra,
tvärtom, men att han ser i dem en fara för statens och nationens bestånd och
sunda utveckling och medförande moralisk depravation. Sedan säger han -—-jag citerar det tämligen ordagrant. Det är knappast skäl att taga emot hans
ord med hån! »Ett mera utstuderat sätt att fördärva ett lands ungdom kan
knappast tänkas. Här är fråga örn en förgiftning av nationen, långsam visserligen
men säkrare för övrigt än alla gångna tiders farsoter tillsammans.»

Herr talman! Jag har velat, att dessa synpunkter skulle få ett återljud i
denna kammare, och därför har jag tagit kammarens tid i anspråk. Jag har
intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan, i förhoppning att
den utredning, som kommer, skall taga i beaktande vad vi i vårt folk önska,
som icke skämmas för orden örn att »föra ett kyskt och tutktigt leverne både
med ord och gärning», det är i gudsfruktan.

Herr Lundstedt: Herr talman! Efter den framläggning av själva sakläget,
som gjorts av justitieministern, blir det överflödigt att från min sida någon
utveckling i sådant avseende sker. Av tidsbesparande intresse skall jag i görligaste
mån söka åstadkomma, att mitt eget anförande blir så gott som uteslutande
av kompletterande art. Av samma anledning skall jag icke gå in något
närmare på den föregående ärade talarens intressanta anförande i dag. Jag
vill endast med några ord beröra detsamma.

Herr Pehrsson var angelägen, att man skulle göra klart för sig, att den
ifrågavarande upplysningen begränsar sig till den personliga profylaxen. Jag

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
frågar: är icke den personliga profylaxen ett tillräckligt intresse? Det rör
sig dock örn människor i så stort antal, att det måste bli ett betydande samhällsintresse.
Särskilt upprörd var herr Pehrsson över, att ungdomen skulle
direkt undervisas angående preventivmedel. Ja, det kan för äldre åskådning,
det vill jag gärna medgiva, verka rent cyniskt, att upplysning för ungdomen
i sådant avseende skall meddelas. Men örn man går in på frågan, huruvida
verkligen en sådan undervisning vore av ondo, visar den sig dock ha ett
högst lovligt syftemål: att minska könssjukdomarna i landet och att förhindra
sådana olyckor som barnalstring i illegitima förbindelser, särskilt i förbindelser
mellan unga människor. Och jag upprepar en fråga, som jag tidigare
vid flera tillfällen i kammaren gjort: kan överhuvud taget någon större olycka
drabba en man och en kvinna, särskilt kvinnan, än den att i unga år bli föräldrar
till en s. k. illegitim avkomma? Jag tror, att det är särskilt olämpligt
att draga in nativiteten i detta sammanhang. Nu har nog icke herr Pehrsson
närmare tänkt sig in i vad han gör sig skyldig till. Annars skulle han
som prästman ha undvikit att argumentera med nativiteten. Denna skulle ju
uppehållas genom hämmande av upplysning, genom okunnighet, genom förtigande
av sanningen. Här är fråga örn ett medvetet förtigande. Dylikt har
i allmänhet samma karaktär som lögnen, och det förefaller ganska orimligt att
hävda, att nativitetens uppehållande i landet borde vila på lögner, över huvud
tror jag, att man gör klokt i att undvika nativitetsfrågan i detta sammanhang
helt enkelt därför, att den är en så komplicerad fråga, att skulle vi draga
in de grunder, som här verkligen ha betydelse, i debatten och herr Pehrsson
vöre insatt i dem, skulle han säkerligen tala minst 10 gånger längre än han
gjort redan i dag.

Jag bestrider ingalunda, herr talman, ädelheten i herr Pehrssons motiv, men
saken är den, att här stå två diametralt skilda åskådningar mot varandra, den
ena icke influerad och den andra influerad av nya kunskaper på folkhygienens
område. Jag tror, att örn man fördomsfritt söker sätta sig in i frågan,
kommer den blyghetskänsla, som självfallet ligger bakom den ståndpunkt
herr Pehrsson intog, att betydligt modifieras. Med andra ord våra
känslor och föreställningar i sådant avseende ändras givetvis i och med utvecklingen
av vår samhälleliga åskådning och de strömningar, som gå igenom
tiden.

Jag går nu in på själva saken så kortfattat som möjligt och som jag nämnde
endast i kompletterande syfte. Man kan för korthetens skull säga, att den
s. k. preventivlagen, senare stycket av 18 kap. 13 § strafflagen, riktar sig dels
mot försäljningspropaganda dels mot upplysningspropaganda. I båda avseendena
torde stadgandet vara att betrakta såsom en misslyckad produkt, såsom
ett alster av falska straffrättsspekulationer. Det är därför en angelägen sak
att snarast få hela preventivlagen upphävd. Detta är också, såvitt jag har
förstått propositionen riktigt, herr statsrådets och chefens för justitiedepartementet
mening.

Såsom saken emellertid i dag ligger till, finns det ingen möjlighet att ansluta
sig till något annat än yrkandet örn upphävande av förbudet emot upplysningspropaganda.
Också örn därmed, i anseende till åklagaremaktens underlåtenhet
att trots ordalagen tillämpa stadgandet, icke någon större praktisk
vinst skulle åstadkommas, är det dock, herr talman, under alla omständigheter
av vikt, att strafflagen befrias från bestämmelser, som däri insmugit
sig av misstag, bestämmelser, som icke kunna efterlevas och som därigenom
undergräva respekten för lagarna. Att utskottet även nu tillgripit sin gamla
non possumus-ståndpunkt, är så mycket mera beklagligt, som medicinalstyrelsens
utredning ådagalägger, att stadgandet också i förevarande del faktiskt

Onsdagen dea 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
åstadkommer större skada än en del människor — och bland dem också undertecknad
— förut haft anledning att antaga.

Utskottet har denna gång hakat upp sig på lagrådsmajoritetens ståndpunkt.
Endast ur rent formell synpunkt, nämligen därigenom att lagrådet med rätta
anses vara en auktoritativ instans, kan emellertid lagrådets yttrande åberopas
såsom stöd för utskottets negativa inställning till problemet. Ur saklig synpunkt
däremot förefaller mig lagrådets yttrande vara anmärkningsvärt svagt.

Herr talman! Jag skall tillåta mig med några korta ord motivera detta mitt
påstående. Saken har givetvis observerats såväl av justitieministern som av
professor Bergendal, men jag fäster i vissa avseenden något större vikt vid lagrådets
nämnda svaghet än dessa båda herrar göra.

Lagrådet anser, att preventivlagen, trots vad medicinalstyrelsen i motsatt
riktning andragit, icke lägger hinder i vägen för s. k. lojal upplysningsverksamhet.
Detta — uttalat av lagrådet såsom grund för stadgandets bibehållande
— kan näppeligen innebära något annat än en proklamation, att sådan
upplysningsverksamhet efter nuvarande lag vore straffri och att preventivlagen
så tillvida vore att betrakta såsom upphävd. En dylik proklamation
från lagrådet i sådant sammanhang måste enligt min mening anses såsom
uttryck för en synnerligen beklaglig princip för tolkning av strafflagar. Man
behöver varken vara jurist eller läkare för att inse, att den nuvarande lagformuleringen
ovillkorligen lägger hinder i vägen också för den mest lojala
upplysningsverksamhet i ämnet, så snart dylik sker inför ett större auditorium
eller i tryckt skrift, såvida man inte intar den ståndpunkten •—■ framskymtande
även hos den föregående ärade talaren — att någon förförelse här
överhuvud taget inte kan komma i fråga, därför att upplysningen redan har
så intensivt gripit omkring sig. Med den utgångspunkten vore det dock ifrån
början meningslöst att önska preventivlagens bibehållande.

När lagrådet nu, trots att den offentliga lojala upplysningsverksamheten i
ämnet måste falla under den nuvarande strafflagens bokstav, likväl finner denna
upplysning vara straffri, så bygger lagrådet därvid på en princip för strafflagstolkning,
som icke blott är alldeles ny och oprövad utan därjämte till sin
kvalitet särdeles dubiös. Principen innebär, att strafflagar kunna betraktas
såsom upphävda, därigenom att lagrådet och lagutskottet göra vissa uttalanden
örn att en förevarande ordalydelse icke skall lända till efterrättelse. Låt vara
att lagstiftningen på sådant sätt skulle kunna betydligt förenklas, så torde
dock en dylik förenkling inte kunna åstadkommas annorledes än på bekostnad
av vissa andra vida viktigare hänsyn. Vare emellertid därmed hur som
helst. Denna förenkling av strafflagstiftningsproceduren måste i varje fall
förutsätta, att Kungl. Majit och riksdagen i vanlig, grundlagsenlig ordning
avstått från att bestämma över åtminstone vissa ändringar i vår strafflag. Sådant
bär emellertid tills dato icke skett. Därför kan lagrådets och lagutskottets
uttalanden, att en viss strafflagsparagraf skall tolkas i strid med vad
den faktiskt utsäger, icke betraktas annorlunda än som uttalanden, vilka få
stå blott för dessa institutioners räkning till den kraft och verkan de kunna
ha på åklagare och domare. En samvetsgrann åklagare och en samvetsgrann
domare tolkar lagen, obunden av dylika proklamationer, på sitt eget ansvar.
Därför kvarstår också såsom ofrånkomligt, att en strängt laglydig läkare och
andra lika laglydiga medborgare, vilka i hithörande ämne vilja meddela upplysning,
kunna känna sig hämmade av straffbudet i dess nuvarande lydelse.
Örn en sådan hämning just i förevarande fall är av större eller mindre praktisk
betydelse är av fullkomligt underordnad vikt i jämförelse med betydelsen därav,
att riksdagen icke här knäsätter principvidriga grunder för strafflagstiftning,
sådana grunder, som lagrådet i detta fall vill se tillämpade.

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)

Emellertid måste man nn också beakta, att uppfattningen örn detta straffbuds
praktiskt sett mera ofarliga karaktär av dem, som haft denna uppfattning
-— till vilka jag som sagt räknar mig själv — numera bör revideras.
Grund härför föreligger icke blott i medicinalstyrelsens utredning utan även
i det förhållandet, att sedlighetsagitationen för närvarande synes uppleva en
renässans, som redan starkt influerat på åklagarmakten och som kan befaras
sträcka sina verkningar även till domarekåren. Också detta synes lagrådet
ha förbisett. I varje fall understrykes det anmärkningsvärda i lagrådsmajoritetens
ståndpunkt därigenom, att lagrådsmajoriteten satt sig över den utredning,
som medicinalstyrelsen givit angående det faktiskt rådande behovet av
upphävande av förbudet mot den ifrågavarande upplysningspropagandan.

Men lagrådsmajoritetens behandling av denna fråga är också i andra avseenden
anmärkningsvärd. Lagrådet bygger på begreppet »lojal upplysningsverksamhet»,
alldeles som örn lagrådet inte förstode det till ytterlighet olämpliga
i att grunda kriminalitet på ett så kautschukartat begrepp som lojalitet.
Vad en vidsynt, erfaren och kunskapsrik läkare finner vara lojalt, därför att
han med sin kunskap finner det vara av vikt för den allmänna hygienen och
folkhälsan, dylikt befinnes inte sällan rent av anstötligt och sålunda illojalt
för de åklagare och domare, som till äventyrs sakna djupare kunskap i eller
djupare intresse för dylika sociala frågor.

^För övrigt är det alldeles tydligt, att man här rör sig i en cirkel, då man
på detta sätt låter straffriheten bero på lojaliteten. Ty i sista hand finns i
det konkreta fallet ingenting annat att gå efter till besvarandet av lojalitetsfrågarn
än detta, huruvida handlingen är straffbar eller icke straffbar. Upplysningsverksamheten
har med andra ord varit lojal, när domaren sedermera
frikänner, och illojal, när domaren sedermera straffar. Svaret på frågan, örn
en handling är straffbar eller icke, skulle således bli, att den är straffbar, förutsatt
att den verkligen är straffbar! En sådan »ledning» för människornas
handlande, för deras val mellan straffria och kriminella handlingssätt, synes
mig, herr talman, nied respekt till sägandes vara ganska intelligensfri. Det
synes mig riksdagen ovärdigt att acceptera densamma, sedan saken en gång
har påpekats.

Att utskottsmajoriteten med förtjusning mottagit lagrådets uttalande, förstår
man ju av den ensidighet, med vilken utskottet betonat faran av, såsom
utskottet uttrycker det, ett lössläppande av den s. k. illojala propagandan. Justitieministern
har ju både här i dag och förut i propositionen uttryckligen gentemot
lagrådsmajoriteten åberopat sig på första momentet i 13 § såsom tillfyllest
för att stävja en olämplig propaganda i förevarande avseende. Nu
frågar man sig: varför har inte utskottet försökt att gendriva justitieministern
på den punkten? Vad är egentligen meningen? Vi lia ju i detta stadgande,
13 § första stycket, och dess motsvarighet i tryckfrihetsförordningenen allmän
kriminalisering av sådana handlingar, som såra tukt och sedlighet. Är man
nu inte nöjd med detta det allmänna osedlighetsrekvisitets bestämmande, får
man väl söka få till stånd en ändring däri, d. v. s. en utvidgning av det allmänna
osedlighetsrekvisitet. Med de nazistiska vindar, som nu blåsa här i landet.
är detta kanske inte alldeles omöjligt. Och riksdagen torde verkligen
böra erinra sig, att den s. k. sedlighetsivern varit ett väsentligt inslag i den
kulturdödande propaganda, som utvecklats i vårt södra grannland. Men, som
sagt, sedlighetsivrarna få här åtminstone gå fram med någon konsekvens och
försöka få till stånd en utvidgning av första momentet i 13 §, om de inte äro
till freds med dess nuvarande lydelse, d. v. s. såsom däri det allmänna osedlighetsrekvisitet
blivit bestämt. Det är ju fullkomligt orimligt, att det för varje särskild
handling skall angivas ett särskilt osedlighetsrekvisit. Skulle man vara

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
fullt konsekvent på en dylik linje måste man förbjuda folk att tala, ty även
ur en vacker mun kunna komma de mest häpnadsväckande anstötligheter. Vill
man garantera förebyggandet av sådana, får man lia folk att alltid tiga.

Den ståndpunkt, som utskottet förfäktar, är inkonsekvent. Man vill beträffande
denna upplysningsverksamhet till varje pris bibehålla ett utvidgat osedlighetsrekvisit,
såsom om allting hade en naturlig tendens till osedlighet, så
snart det gäller preventivmedel. Detta är ju fullkomligt stridande mot den
ståndpunkt, som utskottet intagit, nämligen den, att den s. k. lojala upplysningspropagandan
väl må försiggå. Man kan inte försvara denna inkonsekvens.
Kammarens ärade ledamöter torde vilja ge mig rätt härutinnan. Inkonsekvenser
i lagen äro alltid skadliga. Omedvetet kunna de dock stundom
insmyga sig. Men att med berått mod vidmakthålla dem och det nu efter en
sådan utredning, som här föreligger från medicinalstyrelsen, det är sannerligen
allt annat än god och acceptabel lagstiftningspolitik.

Den upplysningsverksamhet i detta ämne, som inte faller under det allmänna
osedlighetsrekvisitet i första momentet men som likväl skulle vara anstötlig,
hör, herr talman, till sådana handlingar, som samhället får lov att tolerera.
Att försöka att kriminalisera den leder ofelbart till att jämväl för samhällets
utveckling nyttig upplysningsverksamhet i högre eller lägre grad varder hämmad.
Det går inte att stifta sådana strafflagar, att samhället befrias från alla
sådana handlingar, vilka inom större eller mindre grupper kunna väcka anstöt.
Inte ens det nutida Tyskland torde kunna åstadkomma en sådan idealbild. Där
gör man dock i dylikt avseende vad man kan. Må vi därav taga varning.

Till sist vill jag med några ord beröra utskottets särskilda projekt. Jag
åberopar mig på vad justitieministern i sådant avseende utvecklade, och jag
vill själv tillägga, att det synes mig verkligen vara ganska originellt. Man
åberopar lagrådet med förtjusning. Men någon riktig tillit till lagrådets skicklighet
har man inte, ty enligt lagrådets förevarande utlåtande är det nuvarande
stadgandet i sin tillämpning förträffligt. Det skall tillämpas mot den
illojala propagandan, men mot den lojala skall det inte tillämpas. Alltså, saken
är all right. Likväl vill utskottet ha en viss lagändring i ämnet. Men
nu har lagrådet vid ett föregående tillfälle sagt, att hinder möter för en sådan
ändring av 18 kap. 13 § strafflagen. Men lagrådet har inte direkt utsagt, att
man inte bör smussla undan denna fråga i en särskild lag utanför den allmänna
strafflagen ■— man har i lagrådet sannolikt icke ens tänkt på ett sådant
egendomligt förfaringssätt. Följaktligen anser sig utskottsmajoriteten
nu ha fria händer till ett dylikt smusslande och framlägger ett, såvitt jag
förstår, i alla avseenden omotiverat utredningsförslag. Örn jag inte så väl
kände de upphöjda egenskaperna hos flera personer, som tillhöra denna utskottsmajoritet,
skulle jag vilja säga, att jag i detta förslag icke kan finna
något annat än ett uttryck för, som man säger, de obotfärdigas förhinder.

Jag vädjar till kammaren att visa sig höjd över dylika utredningsförslag,
och jag yrkar, herr talman, bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Flyg: Herr talman! Den fråga, som nu återigen behandlas, har ju
vid åtskilliga tidigare tillfällen varit föremål för behandling, och vi ha för
vår grupps vidkommande vid dessa tidigare tillfällen till fullo och klart hävdat
den ståndpunkt, som vi intaga i frågan. Jag skall därför i dag inte säga
många ord.

Jag vill emellertid erinra örn frågans behandling vid föregående års riksdag.
Det förhöll sig vid det tillfället så, att man utan att göra sig skyldig
till någon konstruktion kan säga, att frågan föll framåt. Den motiverades

Nr 26.

Onsdagen den 18 april £. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
vid det tillfället — jag syftar särskilt på professor Holmgrens anförande i
första kammaren — på ett sådant sätt, att man borde lia kunnat förvänta, då
spörsmålet nu kommit tillbaka i år igen, att behandlingen och ståndpunktstagandet
i vederbörande utskott hade blivit annorlunda.

Den formulering, som utskottsmajoriteten givit för sin inställning till denna
fråga är, som justitieminister Schlyter och även herr Lundstedt yttrade, en
formulering som, för att använda den siste ärade talarens ord, döljer de obotfärdigas
förhinder. Inför vad som har inträffat, inför den starka argumentation
för ändringar på detta område, inför medicinalstyrelsens utlåtande, inför
läkarnas framträdande, innebär utskottets utlåtande ett försök att bemantla,
att maskera ett fortfarande bestående passivt motstånd. De är en ståndpunkt,
som faktiskt icke kan sakligt och hållbart försvaras. Huruvida herr
Pehrssons anförande här i dag var att anse såsom ett försvar för denna utskottsmajoritet,
vill jag icke uttala mig om, men närmast får det väl betraktas
såsom ett sådant och under sådana förhållanden är utskottet ännu mera
att beklaga, ty någonting mera bedrövligt och — jag vet icke vilket ord jag
skall använda — obehagligt anförande har jag sannerligen aldrig hört. Det
är visserligen sant, att man säger, att riksdagens kamrar ofta användas för
teater och för mer eller mindre skickligt framförda tablåer, men något mera
bedrövligt skådespel på hyckleriets område har jag sannerligen icke upplevat
i denna kammare, än då jag lyssnade till vad herr Pehrsson yttrande vid det
tillfälle, då han stod i kammarens talarstol. Därmed vare nog sagt örn detta.
Örn herr Pehrsson bäst förstår de intressen, som han vill företräda, så vill
jag begagna tillfället att giva honom rådet att hålla sina anföranden i sådana
här frågor i de speciella lokaler, som samhället ställt till hans förfogande och
där han nog träffar en publik, som bättre lämpar sig för dylika anföranden,
än den som finnes här.

Herr Pehrsson sade, att detta gäller ungdomen. Om någon del av den
svenska ungdomen av i dag, den friska, självständiga ungdomen, som är mera
frigjord och självständig än den tidigare varit, suttit på läktaren här i dag,
undrar jag hur stor procent av denna ungdom, det skulle varit som haft ett
uns förståelse för herr Pehrssons förkunnelse från talarstolen. Jag tror knappt,
att det skulle varit mer än högst en procent. Knappast hans egna barn, om sådana
finnas, skulle ha instämt med de synpunkter, som han här framförde.

Det gäller här ett viktigt problem. Det gäller att låta förnuftet träda
fram och sopa undan omöjliga, oförnuftiga och meningslösa lagbestämmelser,
så att man kan komma fram till sådana förhållanden, där individens självkontroll,
självdisciplin och även upplysningens ljus kan träda fram. Så ligger
helt enkelt problemet till. Ser jag på uppdelningen av reservanter och
majoritetsanhängare i utskottet, kan jag icke undgå att undra över, hur det
kan vara möjligt att det bland utskottsmajoriteten även finnes medlemmar av
det socialdemokratiska partiet. Jag är visserligen fullt medveten om den
förfallsperiod, som denna rörelse genomgår, men att vederbörande även på
detta område hunnit så långt att de kommit med på den sidan i denna fråga,
som utskottsmajoriteten representerar, trodde jag icke. Om partiet hade något
kvar av sina forna rabulistiska och fria kultursynpunkter så skulle sannerligen
icke dess medlemmar här försvara en ståndpunkt, som utskottsmajoriteten
här intagit.

_ Ja, herr talman, med dessa ord ber jag att få yrka bifall till reservationen,
vilken bygger på de motioner, som vi ha framfört.

Herr Linnér: Herr talman! Det tycks ju tyvärr vara omöjligt att undgå att
en debatt örn preventivlagen skall föranleda personliga invektiv mot ledamö -

Onsdagen den 18 april £. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
ter i denna kammare. Jag vill endast uttala ett beklagande av att någonting
sådant skall behöva förekomma. Därmed vare nog sagt angående herr Flygs
anförande.

Vad sedan själva saken beträffar erinrar jag örn att justitieministern ironiserade
över att lagutskottet hade sökt förena de skilda intressen, som dölja
sig bakom denna lagbestämmelse. Det föreligger verkligen ingen anledning
till ironi. Jag tror, att här finnes ett par synpunkter, örn vilka de flesta kunna
enas och på basis av vilka man kan finna en utgångspunkt för en framtida
lagstiftning.

Det är först och främst den synpunkten -— och den är den viktigaste — att
det är ett samhälleligt intresse att icke sedlig ansvarslöshet breder ut sig.
Detta intresse är så starkt, att det väl motiverar en lagstiftning för att bekämpa
den riktningen, vare sig verksamheten direkt syftar till ett sedligt underminerande
eller med likgiltighet för den sedliga effekten bedrives, såsom i
allmänhet är fallet, av ren vinningslystnad. Detta är den ena utgångspunkten.
Den andra är, att det finnes sexuell upplysning, som säkerligen är nyttig
under förutsättning att den bedrives med full ansvarskänsla av lämpliga personer
på ett för den publik, till vilken den är riktad, lämpligt sätt. Ett lämpligt
slag av en sådan upplysningsverksamhet är efter min föreställning icke
att undervisning örn preventivmedlen, såsom det antyddes i något yttrande,
skulle bedrivas i fortsättningsskolorna.

Den sexuella upplysningsverksamheten och speciellt upplysning örn preventivmedel
har framför allt utav medicinalstyrelsen motiverats med ett rent
hygieniskt intresse, att förebygga och motarbeta könssjukdomarnas utbredning.
I enlighet med den av mig först framförda synpunkten anser jag i likhet med
lagutskottets majoritet att denna ståndpunkt är allför ensidig. Man får icke
bygga lagstiftningen uteslutande på den synpunkten, ty då kommer man fram
till en upplysningsverksamhet angående preventivmedlen, som får bedrivas på
ett för sedligheten skadligt sätt, fastän den till äventyrs kan gagna den
sexuella hygienen.

Ifrån dessa båda synpunkter har man nu att bedöma dels den nu gällande
lagstiftningen och dels det av Kungl. Majit framlagda förslaget. Vad då beträffar
Kungl. Maj :ts förslag är ju detta avsett att tillgodose den från vissa,
givetvis icke från alla läkare, framförda invändningen mot den nuvarande lagen
att den hindrar upplysning. Den invändningen skulle bortfalla. Man har
ju trott, att de upprepade uttalanden, som lagrådet och lagutskottet haft, skulle
i detta avseende vara tillräckliga för att förebygga — jag vågar säga -— den
vanföreställning, som hos vissa läkare tyckes råda. Då emellertid så icke är
förhållandet, ansluter sig lagutskottets majoritet till den tanken att vi skola
undanröja hindren, så långt det är förenligt med ansvarsfylld upplysningsverksamhet.
Det är därför, som vi lia kommit fram till ett utredningskrav.

Herr statsrådet frågade då, varför har icke lagutskottet stannat vid den
ståndpunkt, som lagrådet intog 192G. Granskar man lagrådets ståndpunkt
192G, visar det sig att den är fullt konsekvent. Lagrådet säger, att det icke
kunnat finna något sätt att ändra på bestämmelsen i 18: 13 strafflagen så, att
den giver ett lagtekniskt tillfredsställande resultat. Varför, jo, givetvis därför
att i detta lagrum redan står vad man önskar, att där skulle stå. Det är
då helt naturligt att lagrådet icke giver sig in på en teknisk omredigering
av detta lagrum. Vill man gå en annan väg, så kan man, säger justitieministern,
taga bort den omtvistade satsen i andra stycket. Jag tillåter mig
jin en gång att läsa upp detta stycke och anhåller att kammarens här närvarande
ledamöter lyssna på denna sats med såvitt möjligt objektiv inställning
utan några förutfattade meningar på grund av partitagande vid tidigare till -

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
fallen. Satsen lyder så här: Det är belagt med straff att »under sådana förhållanden
att allmän fara för andras förförelse därav kommer vare sig muntligen
eller genom utspridandet av skrift» söka förleda »till användande av
föremål, som nu sagts, eller» meddela »anvisning örn sättet för deras användande».
Jag stryker under orden »under sådana förhållanden att allmän
fara för andras förförelse därav kommer». I detta uttryck har lagrådet två
eller tre gånger, tror jag, och lagutskottet fyra gånger lagt in mera än justitieministern
gör. Jag tillåter mig att ansluta mig till den tolkning av lagrummets
innebörd, som dessa förstnämnda auktoriteter lia understött. Det
synes då för oss, som vilja förena de två viktiga synpunkterna, icke tillrådligt
att utan vidare stryka denna punkt, därför att vi tro, att man därigenom skulle
underlätta och ytterligare lössläppa den propaganda, som redan i mycket beklagliga
former bedrives för sedlig ansvarslöshet, ofta i sammanhang med
spridning av preventiva medel. När man bagatelliserar dessa risker, tror jag
icke, att man har tillräckligt klart för sig, hur hänsynslöst vinningslystnaden
i själva verket uppträder. Det finnes nästan ingen gräns för människors
underlåtenhet att taga hänsyn till andra människors bästa eller till den skada
de kunna förorsaka, så snart de endast kunna förtjäna pengar. Där måste
lagstiftningen ingripa.

Det visar sig i verkligheten, att brist på lagstiftning leder till skada. Man
kan icke motarbeta, vad man borde motarbeta. Jag kan ju bara, som exempel
på detta, taga den faktiska brist, som för närvarande finnes på möjligheter
att komma åt all slags propaganda, som bedrives i form av tryckt skrift. Detta
beror, som känt, på våra processuella bestämmelser. Jag kan ju också
taga ett exempel av motsatt innebörd, då vi fått en positiv lagbestämmelse,
som verkat mycket lyckligt. Jag syftar här på den av riksdagen ändrade
ordningsstadgan, varigenom möjlighet givits att stänga vissa skadliga dansbanor,
vilka man förut endast med den största svårighet kunde komma åt.
Lagstiftningen saknar således icke betydelse. Det är därför, som man icke
utan ett mycket noggrant övervägande kan taga bort en bestämmelse i den
gällande lagen utan att ersätta den.

Från dessa synpunkter ha vi kommit fram till det krav på utredning, som
vi ha formulerat så att man bör »söka utröna, huruvida icke möjlighet finnes
att åstadkomma en lagstiftning, som tillgodoser de framförda ändringsyrkandena
utan att lämna rum för de farhågor, som ansetts förenade därmed».
Det förefaller mig ändå som om den ståndpunkten skulle vara bra rimlig.

Herr statsrådet sträckte sin ironisering ännu ett stycke längre, när han
frågade, varför har icke detta lagutskott, som här uppträtt som majoritet,
försökt sig på en formulering. Om herr statsrådet liksom tidigare varit medlem
av lagutskottet, skulle han antagligen på en sådan anmärkning svarat,
att lagutskottet brukar icke föreslå ändring, så snart det gäller strafflagsstadganden.
Örn jag trots detta skulle tillåta mig att göra en antydan örn vad
man här skulle kunna tänka sig — naturligtvis utan att på något sätt åberopa
lagutskottet eller dess majoritet såsom stöd för mitt uttalande —- skulle
jag vilja säga att man kan tänka sig två utvägar, antingen kan man åstadkomma
ett allmänt hållet lagbud eller också får man gå igenom de särskilda
skadliga yttringar, som redan lia uppträtt och kunna befaras framkomma, samt
se efter på vilket sätt man lämpligen kan med lagens hjälp bekämpa dessa.

Det är en händelse, som ser ut som en tanke, att på dagens föredragningslista
förekommer ett utlåtande från ett tillfälligt utskott, där detta enhälligt
föreslår att riksdagen skall besluta att anhålla örn vidtagande av sådana åtgärder
till förhindrande och motverkande av religiöst och sedligt nedbrytande
propaganda bland barn och ungdom, vartill Kungl. Majit efter verkställd ut -

Onsdagen den 18 april £. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
redning kan finna förhållandena föranleda. Det är möjligt att denna utredning,
om den kommer att av riksdagen beslutas, bör kombineras med den utredning,
som första lagutskottets majoritet här har förordat. Även denna synpunkt
bör vid en blivande utredning ägnas ett tillbörligt beaktande. I varje
fall är verkligen den ståndpunkt, som ligger bakom de enhälliga tillfälliga utskottens
utlåtanden i båda kamrarna — denna ståndpunkt representeras ju
framför allt av en grupp av ungdom men även av andra medborgare — väl
värd att vinna beaktande. Säkerligen kommer ett sådant beaktande att visa
sig vara till gagn för hela samhället och i någon mån bygga upp en fördämning
mot skadliga inflytelser utan att riva ned den damm, som för närvarande
finnes.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

I detta yttrande instämde fröken Wellin samt herrar Holmdahl, Johanson
i Huskvarna, Gustafsson i Lekåsa och Nilsson i Antnäs.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Örn kammaren i detta ögonblick

hade att välja mellan att taga ställning till ett lössläppande av en ovederhäftig,
affärsbetonad propaganda för preventivmedel eller den nuvarande ordningen,
då skulle jag kunna förstå den ståndpunkt, som prosten Pehrsson för
en stund sedan intog. Men det förhåller sig ju icke så. Det är icke mellan
båda dessa alternativ, som kammaren i detta ögonblick har att träffa sitt
avgörande, utan det är mellan den nuvarande ordningen och en möjlighet för
landets högsta hälsovårdsmyndighet att kunna på laglig väg föranstalta örn
vederhäftig upplysning i dessa ting, som man har att välja.

Jag vill ge ett par repliker till herr Pehrsson och vill först och främst då
säga några ord speciellt örn två saker, som han berörde. Han sade för det
första: ha vi icke tillräckligt i detta land av upplysning på detta område?
Sedan fortsatte han med en lång redogörelse för hur denna upplysningsverksamhet
går till väga och hur den ser ut. Jag skulle därtill vilja anmärka,
att det är just för att få en bättre upplysningsverksamhet, än den vi nu ha,
som reservanterna föreslå denna ökade möjlighet för den vederhäftiga upplysningen
att komma till sin rätt. Nu bedrives upplysning på ett sätt, som
säkerligen många av oss icke känna sig tilltalade av. Den bedrives emellanåt
av personer, som kanske minst av allt äro lämpade för att lämna en dylik
upplysning. Nu anser sig landets hälsovårdsmyndighet, medicinalstyrelsen,
under alla förhållanden förhindrad att gå in för en på vetenskaplig grund
fotad vederhäftig propaganda i dessa ting, och det är detta, som propositionen
vill komma till rätta med och som vi reservanter också gå in för. Jag ber
att bestämt få betona detta med hänsyn till prosten Pehrssons tal örn »vännerna
av preventivmedlen» och en del dylika mångtydiga vändningar, som
han använde sig av.

Prosten Pehrsson frågade vilka verkningar en lagändring skulle åstadkomma
för nativitetsökningen. Det var hans andra anmärkning. Han målade
där en mycket skräckinjagande bild och visade upp den här för kammaren
och sade, att så kommer propositionen att verka. Det ginge utför med vår
nation.

Örn den ärade talaren hade givit sig tid — vilket jag förmodar att han icke
gjort —- att taga del av de utlåtanden just på denna punkt, som medicinalstyrelsen
har avgivit, skulle han kommit till det resultatet, att nativitetsökningen
knappast påverkas av den förändring, som man här åsyftar. Jag skall
icke upptaga kammarens tid med att gå igenom detta aktstycke, men var och
en som har propositionen tillgänglig kan förvissa sig örn att de konklusioner,

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 hav. 13 § strafflagen. (Forts.)
som medicinalstyrelsen gör på denna punkt, bygga på vederhäftigt omdöme
och på ett statistiskt bearbetat material.

Herr Pehrsson citerade ett yttrande nere i talarstolen, beträffande vilket
jag tror, att kammaren fick den meningen att yttrandet hade fällts av en
värnpliktig. Så är icke förhållandet. Jag har här i min hand Svensk Kyrkotidning,
ur vilken herr Pehrsson citerade detta yttrande. Som underskrivare
av denna artikel, ur vilken hans citat togs, står ingen värnpliktig utan en
komminister Svenungsson. Han berättar ett beväringsminne för 14 år sedan.
Prosten Pehrssons sätt att citera synes mig knappast kunna anses vara korrekt.
Jag har emellertid anledning att fortsätta ett litet längre stycke med
citatet ur denna artikel med hänsyn till det ytterst klumpiga utfall, som
denne författare gör gent emot kungl, medicinalstyrelsens under ämbetsansvar
avgivna förslag och uttalande. Det heter i artikeln på tal örn medicinalstyrelsens
utlåtande i anledning av kungl, propositionen örn ändring av preventivlagen
följande: »Jag överlåter åt den ömdömesgille och ansvarskän nande

att avgöra, vilketdera som är värst: att vårt folk i tyvärr icke ringa
utsträckning — utan den särskilt tillhandahållna personliga profylax, som nu
vederbörande så ivrigt propagera för —- kroppsligen (och andligen) fördärvas
genom syfilis eller andra följder av ett liv i osedlighet, eller att detsamma i
amra mycket större utsträckning •—• tack vare denna eventuellt utökade personliga
profylax — visserligen med större eller mindre sannolikhet skyddas mot
venerisk smitta, men likväl andligen förfaller och så småningom males och
smulas sönder i osedlighetens och liderlighetens fruktansvärda grottekvarn.
Är inte det senare minst lika illa som det förra?» Jag har anfört detta citat,
därför att man måste protestera, när en statens ämbetsman gör ett dylikt uttalande
mot en ansvarig myndighet, som under alla förhållanden har handlat
på ett ansvarsmedvetet sätt och så, som denna myndighet anser vara riktigt
med hänsyn till föreliggande förhållanden.

Det är tämligen onödigt, synes det mig, att fortsätta den här debatten, ty
de argument, som vi nu ventilera, de ha gnuggats vid varje tillfälle, som denna
fråga varit uppe till diskussion. Det finnes egentligen ingenting nytt att
anföra i diskussionen, vilken i huvudsak utgör ett upprepande av de gamla
argumenten för och emot. Det enda nya som tillkommit i år till skillnad mot
vid föregående tillfällen, då denna fråga varit uppe, det är att vi nu ha en kungl,
proposition att behandla, under det att debatterna tidigare förts på grundvalen
av enskilda motioner. .Här föreligger som sagt en kungl, proposition,
som efter en grundlig utredning har förelagts riksdagen, och propositionen i
sin tur är tillkommen efter direkt framställning från kungl, medicinalstyrelsen.
^ Det synes mig vara grundad anledning för kammaren att under sådana
förhållanden taga i övervägande, örn icke reservanternas väg är den riktiga i
denna situation.

Utskottsmajoriteten har samlats örn en skrivelse, vari begäres en förnyad utredning
av ärendet, och man skisserar där upp, att man skulle önska en speciallag
för att,.som man säger, ge rum åt vederhäftig upplysning men stoppa
den^ovederhäftiga, af f ärsbetonade. propagandan. Men vad man alltså begär
i fråga, örn innehållet i denna speciallag, det är ju precis detsamma som innehålles
i denna för. riksdagen framlagda proposition. I 13 §, första stycket,
står det ju:. »Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning,
teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet, eller föremål som är
avsett för otuktigt bruk; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare,
om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse
eller fara för andras förförelse därav kommer.» Jag kan inte finna
annat än att örn man vill öppna en väg för vederhäftig propaganda, så måste

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
man säga ungefär vad lagen efter den ändring, som nu föreslås, skulle komma
att säga. Vill man däremot ingenting, så kan det ju vara en lämplig utväg
att föreslå en utredning; man skjuter undan problemet, och så lia vi att på nytt
upprepa samma diskussion vid nästa tillfälle då frågan kommer upp. För
övrigt skulle jag som lekman vilja fråga vad man ur juridisk synpunkt vill
vinna med att få en speciallag på detta område. Jag kan medge, att det kanske
är förmätet att vilja diskutera denna sak ur lekmannasynpunkt, men jag
tror, att även en lekman bör kunna ha ett förnuftigt omdöme på denna punkt.
Jag kan i varje fall avslöja så mycket av diskussionen i utskottet att där
icke kunde givas ett enda hållbart skäl, varför man vill lia en speciallag.
Jag kan inte hjälpa, att jag själv kommit till den uppfattningen, att när man
funnit det obekvämt eller icke opportunt att säga ett blankt nej, så slipper
man ifrån att säga ja genom att föreslå denna utredning. Jag tror, att man
kommer sanningen ganska nära, örn man säger, att det är här man har att söka
det verkliga skälet.

Jag tror inte heller, att det är så riktigt, då man här gör gällande, att lagrådet
har sagt ifrån, att en vederhäftig propaganda kan bedrivas även med
den nuvarande lagstiftningen. Jag vill påpeka, att när man gör ett dylikt
påstående i vad det angår strafflagen, så har man icke tänkt på, att det här
i de flesta fall torde vara fråga örn tryckfrihetsåtal, där det gäller den skriftliga
upplysningsverksamheten. Är man så alldeles säker örn, att en jury,
sammansatt på sätt vi känna till, skulle fria på skäl, som hänföra sig till
vad lagrådet här har angivit vara lagens verkliga innehåll? Jag tror inte, att
man kan vara säker på den punkten, och jag är övertygad örn att det finnes
många som tvivla på att en jurys uppfattning därvidlag alltid skulle sammanfalla
med den mening, som lagrådet påstår, att paragrafen skulle ha. För övrigt,
är det en förnuftig anordning att lia en lag, som säger en sak, och samtidigt
låta olika myndigheter förklara, att innebörden i lagen dock skall vara en
annan än den man skrivit ut? Det är ju ofta så här i livet, att det sker förskjutningar
i fråga örn uppfattningarna av en lags verkningar. Men när man
kommit dithän, att lagen icke motsvarar sitt verkliga ändamål, då synes mig
tiden vara inne för en lagändring, och då räcker det knappast med en deklaration
från en myndighet, en deklaration av den art man här avgivit.

Jag vill för prosten Pehrsson påpeka, att vi i utskottet haft tillfälle att
taga intim kännedom om den ståndpunkt, som medicinalstyrelsen intager i denna
sak, då verkets chef själv har visat så stort intresse för frågans behandling,
att han givit oss personliga informationer i ärendet. Han har därvid påvisat,
att av det material, som finnes till hands, framgår, att 30 ä 40 % av de smittade
personerna äro inflyttade från landsbygden och att en betydande del av dessa
äro unga flickor, varav ett mycket stort antal i åldern under 19 år. Jag tycker,
att detta material ändå borde säga någonting örn att det brister i fråga
örn upplysning örn de skyddsmedel, som kunna finnas för att undgå den oerhörda
smittorisk, som föreligger. Nu säger givetvis prosten Pehrsson på den
punkten, att vi skola inte ge en sådan upplysning, vi skola driva propaganda
för en sedligt högtstående vandel. Ja, för all del, örn det vore oss möjligt att
nå ett resultat på den vägen, då skulle ju det sättet kunna diskuteras och
givetvis också med fördel accepteras, men är det ändå inte så, att vi tvingas,
när allt kommer omkring, att taga världen sådan den är? Världen är icke sådan,
att man med utsikt att få ett gott resultat kan gå den väg, som prosten Pehrsson
förordar. Det må ju vara prosten Pehrssons egen sak hur han vill ställa
sig till dessa spörsmål, men jag tror, att kyrkan på denna punkt har blandat
sig alltför mycket i en annan statsmyndighets ämbetsområde. Detta betyder
naturligtvis inte, att icke var och en skulle lia sin fulla rätt att lia sin mening

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
örn en dylik sak — jag tycker förresten om personer, som våga lia en personlig
mening — men bör ändå inte den myndigheten, som på denna punkt representerar
den högsta sakkunskapen och som samtidigt också bär det verkliga
ansvaret för det som händer och sker, bör icke den myndigheten anses ha ett
tyngre vägande ord än den myndighet, som prosten Pehrsson närmast representerar
i debatten här i riksdagen? Jag tänker då inte på att prosten Pehrsson
representerar Göteborgs stad i egenskap av riksdagsman utan därpå, att han
närmast representerar den kyrkliga meningen i denna sak.

Efter de här små axplockningarna bland argumenten för och emot vill jag
utan tvekan förorda för kammaren att biträda reservationen, och jag ber
alltså att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition.

Fru Östlund och herr Sjögren instämde häruti.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag begärde ordet för att få

närmare förklara — jag skall försöka göra det så kort som möjligt — varför
jag anslutit mig till utskottsmajoritetens ståndpunkt.

För några år sedan, då preventivlagens upphävande diskuterades i kammaren,
höll jag ett anförande, vari jag gick emot ett upphävande av denna lag
med i huvudsak det motivet, att jag väntade, att frågan skulle komma till riksdagen
genom Kungl. Majk. Nu har på medicinalstyrelsens framställning
frågan kommit till riksdagen, och i början av första lagutskottets behandling
av frågan anslöt jag mig till den uppfattningen, att, när nu medicinalstyrelsen
absolut kräver denna lagstiftning, så bör den kanske genomföras. Jag måste
ju i alla fall säga, att jag icke varit så imponerad av läkarnas skäl för lagstiftningens.
upphävande, ty något hinder för läkarna att sprida upplysning örn de
preventiva medlens användning i kampen mot könssjukdomarna finnes ej. Jag
respekterar givetvis alla medborgare, som så strikt följa lagens bokstav, som
läkarna i detta fall göra, och därför har jag liksom övriga inom lagutskottet
böjt mig för deras krav på en uppmjukning av preventivlagen. Man jag har
förfärligt svårt att tro, att just den kår, som ur hygienisk synpunkt kräver
lagens upphävande, skall ha tid att ägna så mycken verksamhet åt detta upplysningsarbete,
eftersom läkarna i allmänhet aldrig ha tid att, åtminstone icke
offentligt, sprida någon nämnvärd upplysning örn hygieniska förhållanden
överhuvud.

Emellertid fann jag vid behandlingen av frågan i lagutskottet, att motstånd
fortfarande restes mot att upphäva det moment i den nu ifrågavarande strafflagsparagrafen,
som talar örn propaganda för de preventiva medlen. Skälet
till att man icke vågade gå in för en sådan lagstiftning var det, att man fruktade,
att en osund propaganda skulle komma att spridas — av ovederhäftiga
personer — beträffande användandet av de preventiva medlen, och det skälet
för ett avslag på propositionen respekterar jag. Jag har aldrig tillhört dem
här i riksdagen, som velat undervärdera preventivlagen ur den synpunkten, att
den lagt hinder i vägen för en ovederhäftig och osund propaganda. Jag tillhörde
i min ungdom ett distrikt, där agenter tilläto sig att sprida upplysning
örn de preventiva medlen i de kretsar jag då tillhörde. Jag säger, att jag beklagar
våra föräldrar, som icke hade möjlighet att hämma den propagandan.
Nu har dock preventivlagen hämmat en dylik propaganda, och att smygagitation
fortfarande bedrives, bevisar ingenting mot vad jag nu säger. När nu
motståndet mot att upphäva preventivlagen motiveras därmed, att ungdomen,
därest den ovederhäftiga propagandan släppas lös, löper risk att av ansvarslösa
människor bibringas en upplysning i dessa saker, som måste verka förledande,
så respekterar jag den uppfattningen. Det är en mycket viktig sak att taga

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Anti. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
hänsyn till vad läkarna vilja i fråga om att sprida upplysning, men ett skäl,
.sorn det för riksdagen är lika viktigt att taga hänsyn till, det är vad föräldrarna
i detta fall kräva. Jag påstår, även med risk att bli motsagd av mina
meningsfränder i övrigt, jag påstår, att den propaganda, som redan nu finnes i
fråga örn upplysningsverksamhet i sexualfrågor, den är icke lämplig för ungdomen,
åtminstone icke för ungdom i konfirmationsåren. Jag anser det vara
ett mycket berättigat krav, att när nian ger uttryck för sin vilja att låta en
objektiv och sund undervisning bedrivas, så skall man skaffa sig garantier för
att man icke samtidigt öppnar de möjligheter, som ansvarslösa människor kunna
vilja begagna sig av — och de ha dessvärre de största möjligheterna — att
taga ledningen i detta fallet.

Jag skulle möjligen beträffande propositionen ha kunnat något bortse från
de starka skäl, som anförts mot dess antagande, örn jag hade trott, att vi därmed
kunnat få ett slut på debatterna i riksdagen örn denna välsignade preventivlag,
men detta är enligt min mening alldeles uteslutet.

Det fanns i lagutskottet en mycket betydande majoritet mot propositionen,
och lagutskottet återspeglar givetvis stämningen i riksdagen. I valet mellan
att få propositionen avslagen eller att få det medlingsförslag antaget, som nu
är representerat i lagutskottets betänkande, gick jag över på majoritetens ståndpunkt,
som tillmötesgår berättigade krav på en önskvärd undervisning i fråga
om preventivmedlens användande, men samtidigt kräver garantier för att denna
upplysning icke får omhänderhavas så, att den förleder ungdomen, en sak, som
vi väl alla här i riksdagen äro eniga örn. Därest de, som vilja antaga propositionen,
undervärdera deras argument, som frukta en dylik osund agitation, så
hjälper detta icke. De som frukta för denna agitation lia rätt att bli respekterade
i sin åsikt och de ha möjlighet att fälla propositionen.

Majoritet och minoritet äro eniga därom, att en sund och önskvärd upplysning
rörande preventivmedlen skall få ske, och likaså äro vi fullständigt eniga
därom, att den upplysningsverksamhet, som därmed lössläppes, icke skall få
lov att taga sådana former, att den skadar ungdomens fostran. När vi äro
eniga därom och möjlighet för en lagstiftning finns genom att riksdagen kräver
en sådan, förstår jag icke, varför man skall här i riksdagen diskutera frågan
vidare. Vi ha slutligen enats i sakfrågan, fastän vi icke i år kunna fatta
definitivt beslut. De invändningar, som gjorts här både av herr statsrådet och
andra i debatten deltagande, hur den lagstiftning tekniskt skall kunna ordnas,
som skall tillgodose dessa intressen, låta bestickande. Jag svarar: när riksdagen
uttalar, att den vill ha en lagstiftning, som medgiver rätt till en sund upplysningsverksamhet
men samtidigt förhindrar en osund sådan, har jag såsom
lekman den tilltron till justitieministern och till andra förnämliga jurister i
detta land, att de kunna skriva en lag, som tillgodoser de ifrågavarande intressena.
Är dessutom icke debatten i dag tillräckligt skäl för att vi skola ena oss
örn att för en tid framåt från riksdagsdebatterna avföra striden om preventivlagen? Jag

yrkar, herr talman, bifall till första lagutskottets förslag.

Med herr Hedlund i Östersund förenade sig herr Olovson i Västerås.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Schlyter: Herr talman! Då
herr Hedlund säger, att han vill ha en lagstiftning som hindrar en osund upplysningsverksamhet,
vill jag erinra honom om att jag försökt i mitt inledningsanförande
klargöra, att även efter borttagande av den andra delen av andra
stycket i 13 § vi lia kvar bestämmelsen, som stadgar straff för sådana gär Andra

kammarens protokoll 10SJi. Nr 26. 3

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
ningar som såra tukt och sedlighet. Jag kan icke tänka mig annat än att
det slag av upplysningsverksamhet, mot vilket herr Hedlund riktar sig, är sådant
att man skall kunna komma åt det med hjälp av första stycket i 13 §.
Herr Hedlunds anförande lät som alltid klokt och försiktigt, och man känner
sig benägen att instämma i flera av hans synpunkter. Men jag tror, att han
i detta fall har offrat för mycket åt sin gamla ståndpunkt, vilken, såsom han
själv erkände, innebar en motvilja mot en förändring av preventivlagen.

Vad herr Linnér beträffar, följde jag med spänd uppmärksamhet hans anförande,
och jag kunde icke finna, att han på någon enda punkt ingick på något
bemötande av argumenteringen i mitt inledningsanförande. Jag försökte
där ådagalägga, hurusom den nuvarande preventivlagens historiska tillkomst
och dess ordalydelse alldeles bestämt pekade i den riktningen, att därigenom
förhindrades en viss art av upplysningsverksamhet, som medicinalstyrelsen
och en stor del folk utanför densamma anse vara önskvärd. Icke med ett ord
bemötte herr Linnér detta. Jag kan nu icke taga upp kammarens tid med att
svara herr Linnér genom att upprepa vad jag inledningsvis yttrade.

Jag kan i mycket instämma med herr Lundstedt i hans förvåning över de
försök till pressning av strafflagens ordalydelse, som ägt rum här tidigare om
åren både ifrån lagrådets och lagutskottets sida. Men jag skall be att få korrigera
en uppgift, som herr Pehrsson lämnade i sitt första anförande, när han
talade om att lagrådet varit konsekvent hela tiden. Han hade nyss citerat
justitieråden Petrén och Marks von Wurtemberg samt regeringsrådet Wall
på en viss punkt på ett sådant sätt, att det lät, som örn dessa tre ledamöter
av lagrådet stodo på herr Pehrssons sida. Emellertid är kanske det bästa som
någonsin sagts i preventivlagsfrågan just sagt av 1910 års lagrådsmajoritet,
herrar Petrén, Marks von Wurtemberg och Wall, vilka då avstyrkte preventivlagen.
Det var naturligtvis en lapsus av herr Pehrsson, och det var icke
med avsikt han uppgav, att lagrådet varit konsekvent hela tiden. Så vill jag
också erinra om att den främste ledamoten i det nuvarande lagrådet tillstyrker
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten ytterligare. Jag har endast
velat göra denna korta replik.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Endast några ord med anledning
av yttrandena här.

Jag är i det ganska egendomliga läget, herr talman, att kunna under olika
förutsättningar uttala mitt tack till de herrar, som yttrat sig här i dag. Jag
skulle i första hand vilja rikta mitt tack till herr Hedlund. Det var en glädje
att höra den sunda, mänskliga syn han hade på denna sak. Det gladde mig,
och jag betraktade det — jag hoppas, att herr Hedlund icke finner det på
något sätt galet — som ett stöd åt den åskådning jag förfäktar.

Sedan vill jag säga ett par ord till den ärade talaren på Upplandsbänken
herr Lundstedt. Även honom är jag tack skyldig, ty hans yttrande var alltigenom
ett belägg på att jag rätt uppfattat läget i denna fråga. Han ansåg,
örn jag fattade honom rätt, att man begick en orätt mot barnen, då man undanhöll
dem kunskapen örn preventivmedlen. Han talade örn att det härvidlag
rådde två diametralt motsatta åskådningar. Alldeles rätt! Det är två diametralt
motsatta åskådningar, mellan vilka icke finns någon brygga. Hans
uttalande i övrigt skall jag icke gå in på i annan mån än att jag vill fastslå,
att han yttrade, att vi behöva modifiera blygsamheten. Han trodde, att det
var månhet örn blygsamheten, som till stor del låg bakom mitt yttrande. Det
är sant och riktigt. Men jag vill icke modifiera den utan tvärtom hoppas, att
blygsamheten skall allt fortfarande få vara något för vår ungdom beteck -

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
nantie och utmärkande. Det är mig en glädje, örn så skulle vara fallet. Alltså:
diametralt motsatta åskådningar!

Herr Flyg hade ju åtskilligt att säga mig. Han hade icke hört något mera
bedrövligt och obehagligt i denna kammare. Ja, det gläder mig, det också

— icke tu tal om den saken! Ty det visar, att möjligen ett eller annat ord
nådde honom. Herr Flyg ansåg, att det måste ligga hyckleri bakom. Ja, det
förstår jag. Jag är icke så orimlig i mina krav på herr Flyg, att jag skulle
förutsätta, att han kunde tänka sig möjligheten av en ärlig övertygelse på något
annat håll än — möjligen — hans eget. Det var emellertid åtskilligt i hans
yttrande, som också ger mig belägg på min uppfattning -—- och allt sådant
är jag naturligtvis tacksam för. Jag har för övrigt i min hand här ett urklipp
ur en tidning, som icke är herr Flyg obekant, där man med anledning
av processen mot Sexuell Tidskrift skrivit en triumferande artikel: »Ett bakslag.
» Hör, mina herrar! »Att blygsel- och skamkänslofördomarna radikalt
likvideras samt ersättas med normalt, sunt sexuellt liv, är icke en dag för
tidigt.» -— Vad var det jag sade örn vad som låg bakom det hela? — Sedan talas
det mycket fula ord örn vad »svartrockarna» tagit sig för, och man hoppas,
att religionen genom »sexuella upplysningen» således skall »reduceras betydligt
såsom insövningsmedel för arbetarungdomen». Det heter vidare: »Kampen
mot okunnigheten och genomförandet av en ordentlig sexuell upplysning
måste samtidigt bli en kamp mot det bestående samhället och dess kulturreaktion.
» Jag tycker, att det är av ett visst intresse att få uttala mitt tack för
det stöd som här framkommit för min uppfattning örn vad som på många
håll ligger bakom denna sak.

Så vände sig herr Flyg till mig med en rent personlig anmärkning.

Jag skulle naturligtvis aldrig gått in på personliga saker, örn jag icke så
direkt — och på sådant sätt •— angripits på det personliga livets område. Jag
tycker icke, att det är lämpligt och att vi skola fortsätta på den vägen, men
efter herr Flygs yttrande må det vara mig tillåtet att åtminstone svara. Han
yttrade, att han icke trodde att mina egna barn — »örn han har några» —
skulle kunna förstå mina synpunkter. Herr Flyg: mina sex barn och mina två
fosterbarn stå helt och hållet och av hela sin själ på samma ståndpunkt som
sin far i det fallet. Och låt mig göra en fråga, mina damer och herrar! Jag
törs icke räkna på att få svar, men det skulle vara högeligen glädjande, örn
så bleve fallet — sedan man nu fört in saken på det personliga området. Finns
det någon bland oss, finns det en enda far eller mor, som vågar stå upp i dag
i denna kammare och säga: Jag har handlat konsekvent efter min åskådning.
De unga skola ha undervisning örn preventivmedlen, när de nått en viss ålder

— låt oss säga 15 år, 16 år eller kanske 17 eller 18 år — och därför har jag,
innan min flicka eller min gosse gick ut i livet, sagt till dem — och kommer
senare att säga till dem, som ännu inte växt upp: barn, kom ihåg, när ni komma
ut i livet, att det finns någonting som heter preventivmedel, som ni skola
skaffa er; ni skola få anvisning på hur ni skola använda dem, så att ni veta,
hur ni skola skydda er — flickorna för att få barn och gossarna och flickorna
för att bli smittade av veneriska sjukdomar. Jag frågar, om det finns någon
enda i denna kammare, som har mod att stå upp och säga: så skall jag göra.
Jag skall i livet följa min lära.

Fru Östlund: Herr talman! Jag hade hoppats att icke alls behöva yttra
mig i denna fråga, sedan jag instämt med herr Olsson i Mellerud och eftersom
jag anser, att herr justitieministern lagt upp frågan från början precis på
det sätt den skall diskuteras. Men jag känner mig så till den grad upprörd
över herr Pehrssons i Göteborg sista fråga, att jag anser, att det vore att

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
svika både mig själv och mina kamrater, som talat i ärendet, örn jag icke här
skulle försöka tillbakavisa en sådan fråga.

Hur kan herr Pehrsson i Göteborg stiga upp och ifrågasätta, att vi skulle
talat örn att barn och ungdom i fortsättningsskolorna eller i konfirmationsåldern
skulle undervisas örn preventivmedlens användning. Jag vet icke, att
något sådant sagts. Yi ha talat örn upplysning, och det allra ledsammaste i
hela detta spörsmål och det som gör det så omöjligt att diskutera det är den
omständigheten, att man icke kan här i kammaren tala örn upplysning i detta
ämne utan att det på sina håll tolkas som om man ständigt talade om upplysning
rörande användning av preventivmedel. Det må talas örn ungdomens
upplysning eller den personliga profylaxen, men det kan vara två skilda
saker. Jag ber att få fråga tillbaka: tro herrarna, att vid den ålder, då
de unga gå ut i livet, de icke behöva upplysas örn någonting annat än om användningen
av preventivmedel? Jag anser för min del, att det viktigaste av
allt är, att ungdomen får veta, vad det är de möta i livet, att det finns smittsamma
sjukdomar, som de böra söka undfly till varje pris. Jag kan kanske
också tala litet av erfarenhet, eftersom jag är så gammal, att jag har mitt liv
bakom mig, och jag tror, att herrarna också veta, att alla vi vid den åldern
fingo gå ut i livet utan att veta någonting örn vad som där mötte oss. Jag
menar, att de unga, när de gå ut från skolorna, framför allt behöva lära sig
att lia aktning för sig själva, aktning för sin egen kropp, och de behöva också
lära sig vad det vill säga att ge sig in på det ena eller det andra äventyret.

Herr Pehrsson talade örn att han hört en kvinnlig läkare, som hållit ett föredrag
i detta ämne, och herr Pehrsson värdesatte föredraget som »vidrigt» —
jag antecknade ordet. Jag skulle kunna vittna örn att jag för ett par veckor
sedan hörde en kvinnlig läkare tala just örn denna fråga — icke precis örn
användningen av preventivmedel men örn födelsekontroll som ett socialt problem
— och föredraget var så fint och så rent, att det icke skulle kunnat såra
det allra ömtåligaste öra. Jag försäkrar, att det kunnat åhöras med god behållning
av konfirmationsungdom.

Det är detta oerhört ledsamma missförstånd, som det alltid blir, när denna
fråga är uppe, som man måste beklaga. Jag sade också förra året till en
kamrat, när jag yttrat några ord under debatten, att jag hoppades, att frågan
aldrig komme upp mera i riksdagen, eftersom det tycks vara omöjligt att behandla
den utan att medicinalstyrelsen skulle taga hand örn denna fråga också,
liksom örn aborterna. Man sade också då, att det redan finns tillräckligt
med upplysning, att vi ha alldeles för mycket av den. Jag anförde, att det
icke var en sådan upplysning vi kvinnor ansågo oss vilja förorda. Vi vilja
framför allt ge möjlighet för läkarna att få taga hand om upplysningen eller
att åtminstone ha första ordet.

Så skulle jag vilja svara några ord på vad herr Pehrsson yttrade angående
kvinnoopinionen. Jag vill minnas, att herr Pehrsson talade örn en opinionsyttring,
som var undertecknad av 1,600 kvinnor, av vilka han trodde att en
del icke visste vad de skrivit under. Herr Pehrsson: kvinnorna äro icke fullt
så bakom, att de äro vårdslösa nog att skriva på opinionsyttringar utan att veta
vad det är frågan örn. Jag vill en gång för alla deklarera, att de kvinnoorganisationer,
som lämnat in skrivelser till justitieministern ■— jag vet icke
örn det skett även i år liksom föregående — icke drivit någon propaganda
för användning av preventivmedel. De lia icke upptagit något dylikt såsom
ett led i sitt arbete — varken det vänsterförbund herr Pehrsson nämnde eller
Socialdemokratiska kvinnoförbundet eller Fredrika Bremerförbundet — utan
de ha för närvarande tagit upp frågan just därför att förhållandena påkallat
detsamma. Kanske den främsta anledningen till att dessa kvinnoorganisa -

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Äng. undrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
tioner förordat en ändring av preventivlagen varit, att raan velat komma till
rätta med de otaliga aborter, som förekomma för närvarande. När vi en gång
få upp den saken till diskussion igen — vi vänta ju även därvidlag förslag
från medicinalstyrelsen —• kanske vi möta samma motstånd som nu ■—■ när
vi vilja gå en medelväg för att råda bot på det elände, som råder.

Det är icke rätt att kasta mot oss deli beskyllningen, att vi skulle vilja
genomföra en osund upplysningsverksamhet. Herr Hedlund i Östersund förklarar,
att han för sin del icke vill vara med om en osund propaganda. Nej,
vem vill det? De kvinnoföreningar, som givit uttryck åt sin uppfattning, ha
väl ändå rätt att i någon mån svara för mödrarna, och det är icke värt, att
man här försöker från herrarnas sida tillgripa det argument, som man alltid
anser att vi kvinnor komma dragande med, nämligen känsloskäl. Det går
icke för närvarande. Här ha kvinnorna åtminstone lika stor insikt och ha
haft tillfälle att lika mycket möta svårigheterna med den agitation, som för
närvarande bedrives. I kvinnornas och mödrarnas namn och i deras intresse
hemställer jag, att vi äntligen söka komma fram till ett upplysningsarbete i
denna fråga, som vi allihop utan tvekan kunna svara för. Det är med tanke
på detta — den meningen har jag även framfört inom utskottet — och i förhoppningen
att vi någon gång skola komma ur det träsk, som vi befinna oss i
på detta område, som jag tillstyrkt den kungl, propositionen och skrivit mitt
namn under reservationen, vilken jag ber att få yrka bifall till.

Häruti instämde fru Nordgren, fru Gustafson och fru Eklund.

Herr Kilbom! Herr talman! Jag har så vitt jag minns under mina år i
riksdagen icke deltagit i debatter i denna fråga i motsats till herr Hedlund i
Östersund, som är en så stor specialist på ungdomsskydd, men jag måste säga,
att varje gång jag hört prosten Pehrsson i Göteborg tala i denna fråga, har jag
haft det intrycket, att nu är också denna debatt snedvriden, ty, herr Pehrsson,
jag uttrycker vad man här allmänt alltid sagt, då ni deltager i dessa
debatter är detta det radikalaste och bästa sättet att förstöra dem. Jag kan
icke underlåta att i någon män exemplifiera, med vilken avsaknad av sanningskärlek
och vederhäftighet prosten Pehrsson i dag uppträtt. Han har två
gånger i debatten åberopat sig på en tidning, »vilken herr Flyg nog känner
till», och »vilken står herr Flyg nära», för att citera hans uttryck. Därmed
har prosten Pehrsson uppenbarligen menat Folkets Dagblad. Jag gick direkt
fram till herr Pehrsson och frågade honom, örn jag kunde få lov att titta på
det åberopade tidningsuttalandet. det kunde nämligen intressera mig såsom
redaktör för tidningen. Men då blev prosten förvirrad och sade. att det kanske
var ett klipp ur Brand. Mina herrar, här har jag tidningsurklippet i fråga.
Det är varken ur Folkets Dagblad eller Brand. Prosten Pehrsson far i väg
så lättsinnigt i sitt »upplysningsarbete», att han icke på detta klipp ens skrivit
på, ur vilken tidning det stammar. Han vet icke själv, om det är ur Folkets
Dagblad, om någon frågor honom om det, eller om det är ur Brand eller
ur någon annan tidning. Men han drar sig ändå icke att stå här i kammaren
och insinuera, att det är Folkets Dagblad, som skrivit det citerade. Det sades
om prosten Pehrssons uppträdande vid ett tidigare tillfälle, att han alltid
använder sig av preventivmedel i sitt umgänge med sanningens gudinna.

Det är en underlig situation, som utvecklat sig under årens lopp i denna
fråga. Den sommarnatt för många år sedan, då preventivlagen genomfördes,
var det från socialdemokraternas sida ■— ja, herr Hedlund i Östersund var
icke med då — och från borgerligt radikal sida en fullkomligt enhällig uppfattning
om, icke att man skulle slå vakt om någon art av snusk, men att

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
genomförandet av preventivlagen skulle medföra ökat snusk. Den, som följt
Folkets Dagblad, den vet, att den tidningen, om någon, bär tagit avstånd från
snusk på det sexuella området, avstånd till och med från den trafik, som
bedrives i prosten Pehrssons partipress. Jag behöver sålunda icke misstänkas
för att uppträda till försvar för något snusk av det ena eller andra slaget. Det
skall utrotas, men frågan är, hur utrotar man det bäst, genom att smyga i
skrymslen och vrår för att sticka undan det hela, genom att lämna möjlighet
för allsköns suspekta intressen att träda fram? Nej, det är icke den bästa
metoden. Den bästa metoden är nog, och jag tror, att alla nedagoger äro
ense därom, på vilket område det vara må, att ha fullt ljus över alla dessa
frågor.

Prosten Pehrsson stiger upp och ställer till kammaren den frågan: Är det
några av er, som ha barn, som säga till dessa, att de skola använda preventivmedel
för att förhindra, att de få könssjukdomar? Och han finner en underlåtenhet
att säga något sådant berömvärd. Därmed har prosten Pehrsson uttalat
en dom över sig själv som far på det mest klara sätt. Det är väl varje
fars och mors plikt att klargöra för sina barn de faror de utsätta sig för och
hur de på ett förnuftigt och hygieniskt sätt skola undvika dem. Eller kanske
herr Pehrsson menar, att det är bättre, att hans barn bli smittade av könssjukdomar? Herr

Hedlunds uppträdande är något underligt. Det karakteriseras av det
varma och med darr på rösten uttalade tack, som prosten Pehrsson gav honom.
Herr Hedlund sade, att han förut varit av den uppfattningen, att vi skulle
vidtaga nu ifrågasatta åtgärder, men förslag därom borde komma från Kungl.
Maj:t. Nu har Kungl. Majit efter hemställan av landets högsta hälsovårdsmyndighet,
medicinalstyrelsen, framlagt förslag. Herr Hedlund har blivit
bönhörd, men vad gör då herr Hedlund? Då säger han: Nej, se det vill jag
inte vara med om, det är icke tillräckliga garantier enligt min mening för att
man kan komma åt den oegentliga propagandan på detta område. Men herr
Hedlund förbiser, att även enligt reservationen är det dock klart och tydligt
formulerat en bestämmelse, som möjliggör, att man kan komma den osunda
trafiken på området till livs. Vad är då herr Hedlunds uppträdande? Undanflykter!
Vore det icke bättre, att herr Hedlund sade, att då han på sin tid
förklarade, att han skulle vara med örn en lagstiftning, som kom från Kungl.
Majit, så var det en undanflykt. Då han i dag intar den ståndpunkt han
gör, så är det, som sagt, också en undanflykt; han vill med andra ord icke
saken. Det är herr Hedlunds ståndpunkt. Inte något annat kan man få fram
av hans uppträdande här.

Jag kan, herr talman, icke instämma med dem, som säga, att örn man går
utskottets väg, så undviker man för framtiden eller i varje fall ett år nya
debatter. Inom parentes vill jag fråga, vem garanterar, att den utredning
man vill lia är färdig inom ett år och att den återkommer i form av ett lagförslag?
Kan herr Hedlund garantera det? Jag kan icke instämma med dem,
som tro, att örn man går utskottets väg_ och den lagstiftning man syftar till
genomförts, skall man slippa dessa debatter. Jag är övertygad örn att så
länge det finnes en opinion, komma dessa debatter att fortsätta. Och man kan
icke förklara, att alla de som framträda äro vad herr Pehrsson — så älskvärt
och insinuant, så kristligt, herr Pehrsson — kallar preventivmän. Alla
som vilja sexuell upplysning stämplar herr Pehrsson som preventivmän. Vilken
saklig argumentering, vilken tyngd, herr Pehrsson, och hur fylld är den
icke av broderskapets anda! — Så länge opinionen, som sagt, finnes, om också
bara inom läkarvärlden, komma dessa debatter att fortsätta.

Då man i dessa tider stiger upp och talar örn att det är nödvändigt med

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
den ohämmade barnalstringen, så är det litet underligt, i sig självt dubbelt
underligt, då det kommer från en herre som prosten Pehrsson. Prosten Pehrsson
vill å ena sidan icke vara med örn en effektiv arbetslöshetspolitik för
ungdomen, men å andra sidan vill han, att barn skola sättas till världen utan
varje som helst försörjningsmöjlighet. Han åberopade Sovjet-Unionen i det
sambandet, då han ville visa upp, hurusom kravet på en sund sexuell upplysning
medför sjunkande nativitet. Redan föregående år argumenterade herr
Pehrsson på precis samma sätt. Det svarades honom då, att Sovjet-Unionen
är det land, som har den modernaste lagstiftningen i fråga örn sexuell undervisning,
och att Sovjet-Unionen också är ett av de länder, som har den högsta
nativiteten. Hur vill herr Pehrsson förklara dessa tvenne fakta?

Herr talman! Man behöver icke använda så starka ord som kulturskymning,
men nog är det bra betecknande, att i dag har bilden så förändrats, att
under det att tidigare en enig front fanns mot preventivagen under ledning
av läkare och kända kulturpersonligheter sådana som professor Knut Kjellberg
och andra, nu den avgörande fronten för samma lag ledes av prosten
Pehrsson i Göteborg och att i hans sällskap framträder herr Verner Hedlund
i Östersund.

Herr Pehrsson i Göteborg! Herr talman! Det var eine grausamme Salbe,
en väldig salva jag fick av herr Kilbom. Jag brukar icke svara på sådant.
Men när han sade —■ visserligen inte ordet men han menade det tydligen — att
jag ljugit, så vill jag framhålla, att jag sade — och det kanske kammaren
märkte — att det var en tidning, sorn var herr Flyg närstående, som jag citerade.
Men jag nämnde icke Folkets Dagblad Politiken. Genast när man kastar en
käpp o. s. v. så skriker den som träffas, och genast skrek herr Kilbom. Jag
erkänner gärna och villigt, att jag inte kan minnas, vilken av de kommunistiska
tidningarna jag tagit klippet ur, men jag förmodar, att det icke av någon förnekas,
att det var ur en kommunistisk tidning. Och därför sade jag, att det
var ur en tidning, som står herr Flyg nära. Jag lämnade till yttermera visso
helt troskyldigt papperet ifrån mig till herr Kilbom, och han har ju nu fått
använda det. Det var också en synnerlig glädje för mig, att herr Kilbom i
dag -— kanske med en viss rätt, det törs jag icke yttra mig örn —■ gjorde sig
till talesman för hela denna kammare, då han sade, att när jag yttrar mig, blir
det hela genast fördärvat. Ja, kanske det —■ jag hoppas att det går så i dag
för honom — men jag förbehåller mig i alla fall rätten, även örn jag skulle
stå ensam örn min mening i denna kammare, att få säga min mening i en så allvarlig
fråga. Jag skall emellertid lämna herr Kilbom åt sitt öde.

Med anledning av fru Östlunds yttrande ber jag få säga en annan sak. Fru
Östlund har deklarerat sin inställning. Det var det jag väntade mig, ty jag
var alldeles övertygad örn att fru Östlund i verkligheten trots petitioner och
tal icke skulle stå på den ståndpunkt, som innefattas i Kungl, medicinalstyrelsens
yttrande, som av herr statsrådet accepterats, och som, såvitt jag förstår,
icke motsagts, nämligen att dessa medel skulle huvudsakligen användas för
det utomäktenskapliga umgänget, alltså för de unga som skola därom upplysas.
Denna tanke upprörde henne och den upprör mig också, och därför
ställde jag till kammarens ledamöter den frågan jag gjorde. Nu säger fru Östlund,
att den frågan upprör henne. Ja, mina damer och herrar, hur är det?
Är det inte så, att denna fråga innerst inne gäller, att de unga skola upplysas
örn preventivmedlen? Är det då något orätt, är det då något förkastligt i att
man ställer den frågan: vill man verkligen göra detta med de egna barnen?
Men vill man icke göra det med de egna barnen, skall man icke heller göra det
med andras barn. Det är min syn på denna sak.

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)

Sedan sade fru Östlund, att lion för sin del hört en förträfflig och fin föreläsning
av en kvinnlig läkare. Jag har hört motsatsen. Det är tydligen icke
samma föreläsare vi hört utan tvenne skilda, och jag har icke velat på något
sätt säga, att alla föreläsningar äro av den art, som den jag hörde, men till
den har jag icke någon anledning att ändra mitt ställningstagande.

Sedan sade fru Östlund — om jag på detta avstånd från talarstolen rätt uppfattade
henne °— något örn att från kvinnornas sida har icke någon ytterligare
utvidgning påkallats av denna propaganda örn preventivmedlen eller den
sexuella upplysningen, vilket innebär detsamma enligt medicinalstyrelsens klara
och bestämda uttalande. Jag är i tillfälle att svara fru Östlund därpå.
Den 12 februari 1934 inlämnade Sveriges socialdemokratiska kvinnoförening
en skrivelse till regeringen, där den begärde preventivlagens borttagande, i
vilken det står att »det är ofrånkomligt, att en mycket vitt utbredd, vederhäftig
och saklig upplysningsverksamhet i de sexuella tingen måste följa. Jag
har tagit det så som det står. Fru Östlund har icke varit med på saken, hennes
namn är icke med, men jag ber att få upplysa örn detta, och handlingarna
ligga i Kungl, medicinalstyrelsen, som ju också auktoritativt har förklarat,
att upplysning i sexuella ting är örn personlig profylax, d. v. s. användning
av preventiva medel.

. Vidare har fru Östlund — och det undrar jag inte på — gjort en anmärkning
mot att det var fråga örn att lämna barnen upplysning örn preventivmedlen.
Har jag fattat rätt? Jag skall be att få citera ett utdrag av kungl, medicinalstyrelsens
protokoll den 31 januari 1934. Där är en reservant, som
säger så: »I frågan örn möjligheterna att i fortsättningsskolan i regel upp lysa

örn den s. k. personliga profylaxen, varmed förstås åtgärder vid eller
omedelbart efter könsumgänge vidtagna i smittskyddande syfte, har medicinalstyrelsen
ansett sig böra förorda att denna detaljfråga upptages till förnyad
omprövning. Medicinalstyrelsen avser att därvid upplysning skall lämnas
örn att verksamma medel finnas för ifrågavarande smittskydd och om
dessas allmänna art! För den händelse detta spörsmål — såsom medicinalstyrelsen
föreslår — blir föremål för vidare utredning inom skolöverstyrelsen,
har jag ansett mig böra redan nu tillkännagiva, att jag finner denna upplysningsverksamhet
från flera synpunkter minst sagt olämplig. lii fidem. Lennart
Löfquist.» Det är sålunda icke några lösa ord från min sida.

Vidare har man gång efter annan låtit mig höra, hur okristligt det är och
hur i allo olämpligt, att man såsom kristen människa och präst tar till orda i
denna sak. Jag ber att få säga, att vi, som lia förmånen och glädjen att vara
präster i Sveriges kyrka — och bakom oss står Sveriges kyrkofolk —- vi äro
satta att undervisa om sjätte budet och vi äro satta till att lära de unga att
»frukta och älska Gud, så att de föra ett kyskt och tuktigt leverne både i ord
och gärning». Hur stämmer detta med det, som nu ifrågasatts, som innebär
direkt frestelse till otuktigt leverne? Vi äro också satta att förkunna det
ordet, som säger: »Ve världen för förförelsers skull. Förförelser måste ju

komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer.»

Vi lia icke rätt att tiga i detta avseende, man må sedan kalla det »kulturskymning»
eller det ena eller andra. Ordet skall sägas, och vi stå för det.
Jag har icke anledning att taga tillbaka ett ord av vad jag sagt. Och jag vill,
att det skall stå i protokollet, att det är i känslan av ansvar inför folket och
för framtiden, i känslan av ansvar för de unga, som jag tagit på mig den ingalunda
behagliga uppgiften att i dag säga vad jag sagt.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Det har sagts, att från majoriteten
i lagutskottet den anmärkningen skulle lia riktats mot reservanterna, att

Onsdagen den 18 april f. ni.

Nr 26.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
de skulle lia bortsett från vådan av att en ovedcrhäftig propaganda rörande
preventivmedlen skulle släppas lös. Vad jag sagt var, att minoriteten icke
tillräckligt uppskattat vådan av att denna agitation kan lössläppas. Majoriteten
ser en viss risk i det, oell därför gå vi den väg vi göra.

Herr Kilbom säger, att min inställning till frågan skulle bara vara ett de
obotfärdigas förhinder. Jag tillbakavisar detta påstående. För mig har det
varit avgörande för mitt ställningstagande nu att få frågan ur världen. Örn
riksdagen enar sig örn lagutskottets yrkande, har därmed åtminstone riksdagen
fått andrum till den dag, då den lagstiftning kommer, som riksdagen begärt.
Och jag måste säga, att icke är debatten i dag av det värde, att vi böra söka
återkalla den, innan vi kunnat nå ett positivt resultat i frågan.

Den enda stora faran just nu för att icke utskottets förslag skulle kunna
vinna majoritet i riksdagen är herr Pehrssons i Göteborg inlägg i frågan. Jag
protesterar mot att de, som äro anhängare till lagutskottets förslag, skulle ha
rätt att beskylla herr Kilbom eller andra, att de icke ärligt beakta de sedliga
problemen. Jag har icke velat rikta en anmärkning av den art till motståndarna
av lagutskottets jakande, men jag kan inte neka till att en del anhängare
till lagutskottets majoritet — i detta fall herr Pehrsson i Göteborg — gjort det,
och jag tar avstånd därifrån.

När herr Kilbom sålunda söker påstå, att jag av svepskäl icke tagit ställning
till denna fråga, bevisar detta, herr Kilbom, för att använda hans eget
bildlika uttrycksätt, att han i sitt umgänge med sanningens gudinna använt
preventivmedel, för med henne har sannerligen icke herr Kilbom några barn.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag hade icke tänkt deltaga i denna de batt

efter det långa och, som jag tyckte, utmärkta anförande, som justitieministern
hade i början av debatten, men allt efter som debatten fortsatte, har
jag blivit mer och mer tveksam inför det lagutskottsutlåtande, som här föreligger.
När jag nu i mitt anförande kommer att ägna några ord åt herr Pehrsson
i Göteborg och hans motion, är det visst icke därför, att jag vill lägga mig
i den strid, som här uppstått mellan honom och herrar Kilbom och Flyg, ty
den — det vill jag säga — ligger utanför den här saken.

Herr Pehrsson gav i sitt första anförande uttryck åt den uppfattningen, att
vad medicinalstyrelsen tänkte och säde i en fråga som denna betydde icke
mycket ute i landet, där man icke hade så särskilt stort förtroende för
medicinalstyrelsen. Jag vill då säga, att om herr Pehrsson har rätt —■ jag
tror dock, att han har fel, och på herr Pehrsson själv syns det dock, som örn
medicinalstyrelsens yttrande haft en ganska stor inverkan, ty i år är det första
gången, som herr Pehrsson vill vara med örn en utredning i denna fråga,
och orsaken till att han vill vara med —■ det har jag fått höra — är, att medicinalstyrelsen
gjort en framställning i ärendet till Kungl. Maj :t. Det är ju
så, att de synpunkter, som blivit framförda från medicinalstyrelsen, varit så
starka, att ingen nu längre vågar stå kvar på den gamla ståndpunkten, att
det är bra, som det är, och att ingenting bör göras. Men det förvånar mig ändå
att höra, att herr Pehrsson velat ansluta sig till utskottsmajoriteten och
begära en utredning, ty när jag läste herr Pehrssons något konstbesynnerliga
motion, måste jag säga, att den är sådan, att den icke ger stöd för den uppfattning,
som utskottsmajoriteten intagit. Herr Pehrsson börjar sin motion på
följande sätt: »I Kungl. Maj:ts proposition nr 188 föreslås, att den s. k. preventivlagen
skall ändras för att icke utgöra hinder mot en ''nödig och nyttig

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
upplysningsverksamhet i ärendet’. Jag kari icke finna», säger motionären,
»sådan verksamhet vara varken nödig eller nyttig.» Det är emellertid så,
herr Pehrsson, att utskottsmajoriteten har den uppfattningen, att en sådan
verksamhet är både nödig och nyttig, och nu vill herr Pehrsson vara med
därom trots att han sagt nej i sin motion. När jag hörde herr Pehrsson ansluta
sig till utskottsmajoriteten, tänkte jag på det uttalande, som herr justitieministern
hade_ i sitt anförande, när han framhöll ungefär detta, att det
har gällt för majoriteten i lagutskottet att hitta på nya skäl för ett avslag.
Jag tillåter mig_ därför ifrågasätta, örn icke herr Pehrsson har den uppfattningen,
att ett bifall till utskottsmajoritetens framställning är detsamma som
rent avslag på förslaget, och att han därför tyckt, att han kunde vara med
därom.

Herr Pehrsson har, såsom jag nämnde, väckt en motion, som ur många synpunkter
är rätt ovanlig. Herr Pehrsson slutar sin kläm med följande ord:
»att riksdagen ville besluta, att i 18 kap. 13 § strafflagen må införas bestämmelse
örn att föremål, som är avsett att förebygga följder av könsumgänge, må
försäljas endast å apotek mot läkares recept». Det är ju någonting ovanligt
av en gammal riksdagsman som herr Pehrsson i Göteborg att väcka en motion
med ett sådant yrkande, där han vill lia dessa bestämmelser införda i
strafflagen. Och när man nu hör, att han yrkar bifall till en utredning örn
en speciallagstiftning, frågar man sig verkligen: Huru tänker sig herr Pehrsson,
att en sådan lag skall se ut? Justitieministern har ställt den frågan till
utskottsmajoriteten, och utskottets vice ordförande har svarat, och även herr
Hedlund i Östersund har gjort samma, men jag måste säga, att av de svar,
som äro avgivna, framgår det icke så tydligt, som önskvärt skulle vara, huru
utskottsmajoriteten verkligen tänker sig denna lag. När detta förslag första
gången var uppe i första lagutskottet, satt även jag vid bordet och medverkade
till att frågan blev bordlagd, till dess man skulle kunna hinna få fram
ett förslag, som man skulle kunna få pröva. När sedan det förslag presterades,
som utskottsmajoriteten framfört, måste jag säga mig, att detta förslag
till riksdagsskrivelse om en utredning är vagare och oklarare än vad riksdagen
i vanliga fall brukar vilja ha, när den skall skriva. Jag vill naturligtvis
icke härmed säga, att det är så, men jag kan icke hjälpa, att man får den uppfattningen,
att åtminstone en del av dem, som stå för detta utlåtande, ha den
uppfattningen, att den, som vinner tid, vinner allt, och få vi detta igenom, få
vi nog behålla lagen sådan, som den är.

Min partivän, herr Hedlund i Östersund, kan jag emellertid icke alls förstå
i denna fråga. Han har själv i dag sagt, att när han fick se propositionen
och denna medicinalstyrelsens framställning, var han betänkt på att tillstyrka
bifall till propositionen, men nu, när det sedan gäller att taga ställning, kan
han icke vara med, och huvudskälet för herr Hedlund för att han icke vill
vara med örn propositionen, skulle vara, om jag fattade honom rätt, att han
befarade, att en osund propaganda skulle följa efter den lagändring, som här
ifrågasättes. Herr Hedlund har likaväl som jag och, vilket jag hoppas, flertalet
av kammarens ledamöter, tagit del av vad medicinalstyrelsen anfört, och medicinalstyrelsen
säger ju — något som herr Pehrsson i Göteborg i dag gett
oss en lektion i, när han läste upp det särtryck av herr Adamsson? cirkulär,
vilket han trodde, att utskottet icke hade någon kännedom örn — att den propaganda,
som nu pågår, kommer icke ifrån det ansvarskännande håll, som man
önskat, att den skulle göra, men att man nu vill, att genom denna lagändring
det skall bli möjligt att få läkarna att biträda i den upplysningsverksamhet,
varom det här är fråga. Jag har en fullkomligt motsatt uppfattning mot den,
som herr Hedlund gav uttryck åt, då han säde, att verkan av denna lagänd -

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
ring skulle bli sådan, att det skulle bli en osund propaganda; men jag räknar
med att den propaganda, den upplysningsverksamhet, som skall kunna följa
efter denna lagändring, skall bli någonting helt annat och bättre än den, som
nu många gånger förekommer.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få hemställa om bifall till den reservation,
som är bifogad utlåtandet.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag vill visst icke förneka, att prästerskapet
och prosten Pehrsson i Göteborg enligt sin ämbetsinstruktion ha till uppgift
att predika mot osedliga handlingar, men har icke också prästerskapet en
annan uppgift? Står det icke också i dess instruktion, att de både skola predika
mot sådana, som bära falskt vittnesbörd mot sin nästa, och själva låta bli
att bära falskt vittnesbörd mot sin nästa? Prosten Pehrsson har försökt att i
sin replik till herr Flyg ge skenet av att det är Folkets Dagblad eller, örn
han så vill — det förändrar icke saken — »en herr Flyg närstående tidning»,
som han citerade. Jag gick, som redan anförts, fram till honom och frågade,
vad det var för tidning. Kanske var det Brand? Prosten Pehrsson vet, att
Brand icke står Flyg nära. Tvärtom står den tidningen Flyg mycket fjärran.
Nu är det emellertid icke heller Brand. Prosten Pehrsson har själv ingen
aning om vad det är för tidning. Han tror, att det är en kommunisttidning,
Jag, som är van vid att syssla med tidningsurklipp, har läst både baksidan
och framsidan och har av stilen och den typografiska utstyrseln slutit mig till
att det är en viss tidning i Göteborg, en tidning, som ständigt ligger i kamp
mot Flyg och den riktning, han företräder. Men detta hindrar icke prosten
Pehrsson att för andra gången stiga upp och, lättsinnigt handskandes med
sanningen, säga, att det är en tidning, som står herr Flyg nära. Jag vill göra
denna exemplifikation såsom ett prov på de argumentationsmetoder, som man
anser sig böra använda på det hållet.

Herr Hedlund i Östersund förklarade, att jag måtte ha använt mig av preventivmedel
i mitt umgänge med sanningens gudinna. Därmed är ju sagt, att
jag i varje fall haft något umgänge med damen ifråga. Herr Hedlund har
däremot icke haft något umgänge med henne. Han är tydligen definitivt skild
och sannolikt på damens egen önskan. När jag hörde herr Hedlunds sista
anförande, förstod jag, att det måste vara hon, som sagt, att äktenskapet
hela tiden varit så lösligt, att det ovillkorligen måste upphöra.

Dessa mina små repliker hoppas jag icke skola uppfattas såsom några
personliga angrepp. Det har icke varit min mening. Det vill jag särskilt
säga prosten Pehrsson, som lärt mig, då jag var 15 år, en del statsnyttiga
saker. Han berättade för oss en gång för att lära oss skilja på Kungl.
Maj :t och Hans Majestät Konungen, följande historia: »Det var så, att ärkebiskop
Sundberg, innan han blev ärkebiskop, en dag mötte Karl XV på Norrbro
och då gick Karl XV fram till honom — jag återger prosten Pehrsson berättelse
— och sade: Sundberg, du tror, att du skall bli ärkebiskop, men du
kan vara lugn, ty det blir du icke. Då svarade ärkebiskop Sundberg: Ja,
det säger Eders Majestät, men jag väntar, tills jag får se vad Kungl. Majit
säger.» Prosten Pehrsson lyckades den gången alldeles utmärkt klargöra för
oss skillnaden mellan Kungl. Maj :t och Hans Majestät Konungen. I dag har
han på ett lika ypperligt sätt lyckats klargöra skillnaden mellan dem, som
vilja ha en vederhäftig och ordentlig upplysning mot allt snusk, och dem, som
bara tala om att de vilja ha det.

Här finns för närvarande, herr talman, en lag, preventivlagen, som i regel
icke tillämpas. Åklagarmyndigheterna lia på åtminstone två, tre ställen sagt
till mig, att de icke kunna använda lagen, därför att örn man börjar tillämpa

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
den, träffas också den nödvändiga och nyttiga upplysningsverksamheten i
sexuella ting. Nu har Kungl. Majit föreslagit, och reservanterna i första
lagutskottet ha gått på samma linje, att man skulle omredigera lagen så, att
det är möjligt att använda densamma mot den skadliga så kallade sexuella
upplysningen, samtidigt som man möjliggör ett fortsättande av den nyttiga. Är
det nu en ståndpunkt, som ligger i linje med hittillsvarande erfarenheter av
lagen? Är det en ståndpunkt, herr Hedlund, som ligger i linje med hela den
uppfattning, som gör sig gällande bland vederhäftigt folk? Ja, det är det
obestridligen. När herr Hedlund då stiger upp och ansluter sig till utskottsmajoriteten,
kan jag icke finna annat än att hans ståndpunkt alltjämt innebär
de obotfärdigas förhinder. Jag kan med bästa vilja i världen icke finna någon
annan karakteristik på hans uppträdande.

I övrigt konstaterar jag, att också herr Hedlund utvecklar sig. I sitt första
anförande sade han, att vi här i kammaren äro alla eniga därom, att det gäller
att förhindra den skadliga sexuella upplysningen. I sitt andra anförande
hade han gjort ett framsteg efter den lilla vänliga axelklapp, jag gav honom.
Då förklarade han nämligen, att vi icke alla äro eniga, ty då satte han ju
prosten Pehrsson vid sidan om enigheten. .Skulle vi fortsätta debatten en
stund till, kanske han skulle utveckla sig ännu mera och komma över på reservanternas
sida.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! För att icke herr Kilbom skall
sväva i okunnighet örn vad som varit det verkliga motivet för min ståndpunkt,
vill jag upplysa honom örn att samtidigt som jag vill medverka till en lagstiftning,
som ger rätt till en sund upplysningsverksamhet i detta ämne, vill jag
också medverka till en lagstiftning, som förhindrar den osunda. Därmed har
jag emellertid icke sagt, att herr Kilbom och andra anhängare till reservationen
skulle vilja bortse från nödvändigheten att förhindra den osunda agitationen.
Jag säger, att på den punkten är riksdagen enig. Jag förutsätter nämligen,
att det råder fullständig enighet örn att osund propaganda icke får lov att
breda ut sig. Att jag sedan tar avstånd från herr Pehrssons i Göteborg
argumentation är ju en senare fråga, I sakfrågan vilja vi ha samma resultat,
herr Pehrsson och jag, fastän jag ogillar hans argument och hans orättvisa
behandling av motståndarna i denna fråga.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Blott ett par ord. Jag vill säga
min gamle lärjunge, som tycks ha behållit ett och annat av det goda, han fick
lära, att det finns dock ett visst vetande, som han gjort sig alldeles lös ifrån
och som jag, örn det vore parlamentariskt språkbruk, skulle uppmana honom
att veta. Jag räknar för min del de båda kommunistpartierna såsom så nära
sammanhängande, att jag icke behöver skilja på dem i en sådan fråga som
denna. Herrarna förneka väl ändå icke, att det är ur denna mot öster orienterade
och mer eller mindre där bundna grupp, som detta yttrande kom. Jag
skall emellertid icke mera yttra mig därom utan skall endast ge ett svar på
herr Lindqvists anförande.

Herr Lindqvist frågade mig, hur jag kunde gå med på utskottets förslag,
då min motion icke gav anledning till att tro, att jag skulle vilja göra det.
Det har herr Lindqvist rätt uti. Jag hade helst varit med om ett avslagsyrkande
på propositionen och ett bifall till min motion, men när nu här kom
ett förslag, vilket också innebär ett avslag å propositionen, örn en utredning
i syfte att förhindra, såsom redan från så många håll blivit påpekat, av herr

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. (Forts.)
Hedlund och herr Linnér och fru Östlund, icke önskvärda former för spridningen
av preventivmedel, fanns det för mig ingen anledning att icke biträda
detta förslag i förhoppning, att även de synpunkter som jag framfört skola
vid utredningen komma att beaktas.

Herr Lindqvist frågade mig, hur jag som gammal riksdagsman kunde gå
åstad och skriva min motion på det sätt, som gjordes. Ja, herr Lindqvist, jag
skall öppet erkänna, att jag nödtvungen anslöt mig till propositionens motivering,
som talade örn överlämnandet av dessa medel till apoteken, då jag ju
icke kunde förfara på annat sätt för att få frågan upp till debatt. Sedan
kunde väl även jag vara ganska på det klara med att själva formuleringen
av yrkandet i motionen icke var så alldeles formellt lyckligt, men jag kunde
icke finna någon annan, som möjliggjorde motionens mottagande av riksdagen.
Frågan kom i alla fall på detta sätt upp. Det är hela förklaringen. Herr
Lindqvist skall därför icke tillvita utskottet några av mina dåligheter, utan
jag har anslutit mig till utskottet på de skäl, som jag här har anfört.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Lindqvist begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
örn omröstningens resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos
93 ja och 91 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Å föredragningslistan var härefter uppfört första lagutskottets utlåtande,
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff.

Genom en den 9 februari 1934 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 112, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff.

Rörande
ändring av
lagen angående
verkställighet
av straffarbete
och
fängelsestraff.

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Rörande ändring av lagen angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff. (Forts.)

Ifrågavarande lagförslag var i nedan angivna delar av följande lydelse:

5 §.

Fånge, som---tillfälligtvis påkallas.

Sedan fånge, som vid straffets början ej fyllt tjuguett år, avtjänat tre månader
av strafftiden, samt annan fånge av strafftiden avtjänat sex månader,
må, där med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes lämpligt,
cellen under arbetstid hållas öppen ävensom åt sådan fånge anförtros att
inom straffanstalten uträtta ärenden, vilka sammanhänga med hans arbete, eller
att utföra arbete gemensamt med andra fångar.

Genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt skall förebyggas, att
fången träder i förbindelse med andra fångar i vidare mån än som påkallas
av arbete, fången har att utföra. Därjämte skola, beträffande fånge som vid
straffets början ej fyllt tjuguett år, under de tre första månaderna av strafftiden
samt, i fråga örn annan fånge under de sex första månaderna anordningar
vidtagas, som förhindra fången jämväl vid vistelse utom cellen att se andra
fångar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Linnér, Bissmark, V. Edward
Larson, Öhman, Wijkström, Johanson i Huskvarna och Björling, vilka hemställt
att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts förevarande lagförslag med den
ändring att slutbestämmelsen skulle erhålla följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934, dock att vad i 5 § andra stycket
enligt dess nya lydelse stadgas angående de förutsättningar under vilka åt
fånge må anförtros att utföra arbete gemensamt med andra fångar icke skall
tillämpas förrän Konungen därom särskilt förordnar.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Linnér: Herr förste vice talman! Den föreliggande propositionen avser
att införa vissa lättnader vid verkställigheten av frihetsstraff. Dessa lättnader
skola inträda på tre punkter. Dels är det fråga örn att cellen under
arbetstiden skall få hållas öppen, dels är det fråga om att fångar, som fullgöra
frihetsstraff i cell, skola kunna få uträtta ärenden under denna tid, dels
slutligen är det fråga örn att fångar skola i större utsträckning än nu få utföra
arbete gemensamt med andra fångar.

I de två första punkterna äro alla utskottets ledamöter ense örn att propositionen
bör bifallas. I den sista punkten, nämligen såvitt angår utförande
av arbete gemensamt med andra fångar, ha sju reservanter i utskottet yrkat,
att tiden för ikraftträdandet av denna ändring icke skall bestämmas till viss
dag, som propositionen föreslår, nämligen den 1 juli 1934, utan i stället till
den tid, då Kungl. Majit därom särskilt förordnar. Anledningen därtill är
den, att denna ändring förutsätter utvidgning av de nuvarande verkstadslokalerna
vid straffanstalterna. Det har i utskottet av en representant för justitiedepartementet
upplysts därom, att redan för närvarande, innan alltså denna
lagändring har trätt i kraft, föreligger en brist på 50 platser. Genom
den föreslagna lagändringen kommer denna brist att ökas till omkring — det

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Rörande ändring av lagen angående verkställighet av straffarbete och

fängelsestraff. (Forts.)

är svårt att härvidlag kunna utföra några exakta beräkningar — 375 platser.
Reservanterna ha under sådana förhållanden icke ansett det vara tillrådligt
att omedelbart låta denna ändring träda i kraft. Följden därav skulle
säkerligen bli, att svårigheter uppstode på vissa straffanstalter. Fångar, som
enligt lag ha rätt att få fullgöra straffet genom arbete i gemensamhet, skulle
icke kunna komma i åtnjutande av denna strafform, som anses vara mera
lätt -—- de flesta fångar åtminstone torde uppfatta det på det sättet — och
därav skulle säkerligen följa vissa disciplinära svårigheter vid straffanstalterna,
missnöje hos fångar, som ansågo, att deras rättigheter trätts för nära
o. s. v. Dessa svårigheter ha framhållits av fångvårdsstyrelsen, men ha av
departementschefen lämnats utan avseende.

Reservanterna ha nu ansett, att dessa betänkligheter äro så pass allvarliga,
att de icke ha velat, att lagen i denna del skulle träda i kraft förrän man
har fått möjlighet att i större utsträckning än för närvarande kunna lämna
fångarna tillfälle att komma i åtnjutande av denna verkställighetsform. Vi
anse sålunda, att lagen icke skall sättas i kraft, förrän platsbristen blivit
väsentligt reducerad.

Det är alltså endast detta, som skiljer mellan de bägge ståndpunkterna,
och i enlighet med vad jag nu i allra största korthet har antytt, ber jag, herr
förste vice talman, att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Schlyter: Herr talman!

Herr Linnér utgick ifrån ett missförstånd beträffande den föreslagna lagändringen,
när han yttrade, att ändringen förutsätter utvidgning av de nuvarande
verkstadslokalerna. Han har även missförstått vissa siffror, som justitiedepartementet
tillhandahållit. Dessa siffror ha åberopats av herr Linnér och av reservanterna
i utskottet såsom stöd för att det skulle föreligga en platsbrist på
icke mindre än omkring 375 platser, för den händelse lagstiftningen nu genomföres.
Denna siffra 375 har uppenbarligen erhållits på det sättet, att man dels
undersökt vilket platsbehov på verkstadslokalerna som skulle kunna uppstå för
den händelse lagstiftningen genomföres, och dels undersökt vilken platstillgång
på samma lokaler som är förhanden, och därefter har man subtraherat det ena
från det andra. Genom denna räkneoperation har man kommit till de 375 platserna.

Nu utgå reservanterna ifrån den missuppfattningen, som även herr Linnér
upprepade i sitt anförande, att fångarna genom den föreslagna lagstiftningen
skulle bli berättigade att på ett tidigare stadium komma till verkstadsarbetet
än vad do för närvarande äro. Det förhåller sig ju på det sättet enligt verkställighetslagen,
att gemensamhetsstraffet inträder i princip beträffande vuxna
fångar — låt oss för enkelhetens skull tala örn dem, så att vi bara behöva röra
oss med de tidsbestämmelser som gälla för dem som äro över 20 år eller enligt
det nu framlagda förslaget (iver 21 år — efter tre års utståndet straff. Enligt
verkställighetslagen skola fångarna alltså då få avtjäna straffet i gemensamhet.
Redan efter ett års utståndet straff äga emellertid fångvårdsmyndigheterna i
mån av utrymme, såsom herr Linnér nyss refererade, tillåta fångarna att inom
fängelset uträtta ärenden eller arbeta i gemensamhet i verkstadslokaler eller
utomhus. Denna tid av ett år sänkes enligt förslaget till ett halvt år. Det gäller
här alltså bara en möjlighet för fångvårdsmyndigheterna att på detta stadium,
mellan ett halvt års avtjänat straff och tre års avtjänat straff, bereda
fångarna möjlighet till denna lindring i straffet, men någon som helst rätt för
fånge att komma i åtnjutande av denna arbetsform föreligger icke.

.Vad sedan siffrorna beträffar, så vitsordar jag riktigheten av vad herr Lin -

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Rörande ändring av lagen angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff. (Forts.)

nér säde om att det är mycket svårt att göra en exakt beräkning. Fångbeståndet
växlar från dag till dag. Den tid, som fångarna ha avtjänat av sitt straff,
växlar enligt ^sakens natur ständigt, och man kan icke ens uppge något visst
medeltal av fångar, tillhörande de olika kategorierna. När det emellertid gäller
att approximativt beräkna platsbehovet, alltså den ena siffran, som vi måste
röra oss med för att komma till en uppfattning örn det antal fångar, som kan
beredas arbete på sätt som här är föreslaget, så finns det först och främst en del
fångar, som själva önska Qvarstanna i cell. Vidare finns det andra fångar,
som icke böra släppas ut i gemensamhetsarbete på grund av olika omständigheter,
som fångvårdsmyndigheterna lia att ta hänsyn till, t. ex. på grund därav,
att de skulle skadligt inverka på övriga fångar. En tredje kategori ligger^
på sjukhus och kan därför icke komma ut i gemensamhetsarbete. Bland
de återstående är det lämpligt att göra en gradering. Man bör i första hand
släppa ut i gemensamhetsarbete de fångar som äro dömda till mer än ett års
frihetsstraff, medan de som ådömts dylikt straff i blott 7, 8 eller 9 månader
lämpligen kunna få avtjäna hela strafftiden i cell även efter tillkomsten av
den lag, som här är föreslagen. Redan de synpunkter, som jag nu här anfört,
leda till, att man väsentligen mäste reducera den siffra, som motsvarar platsbehovet.

Vad härefter angår platstillgången, vill jag nämna att reservanterna vid beräkningen
härav tagit hänsyn endast till de platser på verkstäderna, som stått
tillgängliga vid insamlandet inom justitiedepartementet av de siffror som legat
till grund för beräkningen eller i början av december 1933. Detta antal platser
på verkstäderna bör emellertid ökas för det första med antalet platser vid arbete
i fria luften, vidare för det andra med platser vid handräckningsarbete och
för det tredje med genom nyanläggning tillkomna platser. Slutligen kan man
för det fjärde räkna med en marginal, som genom uppfinningsförmåga från
fångvårdsmyndigheternas sida kan åstadkommas, när det gäller att tillgodose
ett tillfälligt behov __av att placera ut fångar i gemensamhetsarbete. På detta
sätt ökas plats tillgängen fran den teoretiskt bestämda siffran högst väsentligt.

Jag skall nu efter dessa utläggningar be att få referera ett papper, som
departementet i gar erhöll från direktören för centralfängelset å Långholmen.
Det är ju klart, att på detta Sveriges största fängelse de största svårigheterna
skulle uppstå att bereda plats i enlighet med lagförslaget. Direktör Axi
upplyser, att för närvarande 300 fångar skulle kunnat ifrågakomma till placering
i gemensamhetsarbete, örn förslaget varit gällande lag den 15 april
och då frågar han sig: Skulle jag med de resurser, som Långholmen
för närvarande har, kunnat bereda dessa fångar den möjlighet, som sålunda
öppnas för dem till arbete utanför cellen? Härpå svarar direktör Axi, att
först avgår det från de 300 fångarna 20 stycken som önska kvarstanna i cell
eller som icke lämpa sig att släppas ut i gemensamhetsarbete. Vidare avgå
15 stycken, som ligga på sjukhus. Återstår efter avdrag av dessa 35 sålunda
265 fångar, beträffande vilka man skall undersöka arbetsmöjligheterna. För
dessa finnes numera plats på verkstäder för omkring 200 och i utearbete
för 15. I handräckningsarbete säger direktör Axi, att han kan bereda plats
för 50. Summa 265. Det är en i högsta grad intressant upplysning, som
på detta sätt lämnas från Sveriges största fängelse, nämligen att där skulle,
örn den föreslagna lagen gällt nu, i förrgår lia kunnat beredas plats i något
gemensamhetsarbete för samtliga fångar, beträffande vilka detta varit önskvärt.
Denna uppgift vederlägger ju väsentligen de synpunkter, som anförts
av lagutskottets minoritet. Sedan lia vi ju andra centralfängelser bär i lan -

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Rörande ändring av lagen angående verkställighet av straffarbete och

fängelsestraff. (Forts.)

det, t. ex. i Göteborg och i Malmö. Här Ilar rått en mycket stor platsbrist,
och det har varit svårt att även med hittillsvarande lag kunna bereda tillfälle
till gemensamhetsarbete åt de fångar, som bort få sådant arbete. På ett av
dessa fängelser uppgavs sålunda vid beräkningen i december att det fanns
icke mindre än 18 fångar, som bort få gemensamhetsarbete, men som man inte
kunnat bereda dylikt arbete. Beträffande dessa båda anstalter föreligger
emellertid på riksdagens bord proposition örn anläggning av verkstadslokaler,
som skulle öka utrymmet på vartdera fängelset med 70 platser. Jag har icke
hort, att det skulle gjorts gällande någon invändning mot denna proposition,
och jag hoppas livligt att den kommer att av riksdagen bifallas. Men jag vill
påpeka, att det icke är riktigt, när reservanterna i första lagutskottet säga,
att ett bifall till den nu behandlade propositionen skulle leda till, att riksdagen
finge anse sig skyldig att bevilja anslag till utökade arbetslokaler, »utan att
någon plan för nämnda utbyggnader i jämförelse med andra byggnadsbehov
hittills blivit framlagd». Det är naturligtvis just detta som skett i den proposition,
som nu ligger under statsutskottets prövning. Här föreligger alltså,
såsom jag förmodar, ett oavsiktligt misstag från reservanternas sida.

Nu förefaller det mig vara tydligt, att det icke är något fel att låta lagen
träda i kraft omedelbart, därför att man icke överallt omedelbart har möjlighet
att sätta varje fånge, beträffande vilken lagen öppnar möjlighet till
gemensamhetsarbete, uti sådant arbete. Först och främst kommer det ju att
dröja någon tid, innan vi få dessa nya verkstadslokaler färdiga i Malmö och
på Härlanda, och det kan ju hända, att man på fängelserna i Härnösand eller
Mariestad den ena eller den andra veckan har ett antal fångar, som man icke
kan bereda dylikt arbete. Men lagen säger ju icke, att fångvårdsmyndigheterna
skola bereda fångarna sådant arbete. Lagen har endast undanröjt
de hinder, som den nuvarande lagstiftningen innebär emot att sätta in fångarna
i mera rationellt arbete. Under sådana förhållanden kan det väl icke vara
rimligt att uppskjuta borttagandet av detta hinder, tills vi vid alla fängelser
i Sverige kunna sätta varenda fånge i gemensamhetsarbete. Det räcker väl
med, att vid Sveriges största fängelse på Långholmen man kan göra det redan
i dag, och att vi i Malmö och Göteborg kunna göra det, så snart nya verkstadslokaler
äro^färdiga. För resten kunna utan riksdagens medverkan, såsom
man gjort på Långholmen med den nytillkomna stora snickeriverkstaden, öppnas
nya arbetsmöjligheter genom upprättandet av verkstäder med de anslag,
som fångvården redan har.

Jag vill vidare erinra örn den lagändring, som senast genomfördes på detta
område 1921. Denna lagändring var mycket mera revolutionerande än den
nu föreslagna, i. det att man då mildrade den absoluta 3-årsgränsen och i ett
slag gick ned till 1-arsgränsen, d. v. s. man öppnade efter fängelsemyndighetemas
bestämmande celldörren för fånge, som suttit i cell 1 år, så att han
skulle kunna användas till gemensamhetsarbete eller handräckningsarbete inom
fängelset. Det höjdes icke en röst vid den tiden för att man icke skulle få ''
genomföra detta, förrän vid alla Sveriges fängelser byggts nya verkstadslokaler,
så att varenda fånge, eller flertalet av dem, kunde sättas i dylikt
arbete. Det Ilar gått bra, och det hela har utvecklat sig successivt, så att
man alltmera infört denna rationella vård av fångarna.

Skälen till motståndet ifrån utskottsminoritetens sida på denna punkt koncentrerade
sig i det som herr Linnér här anförde, nämligen att det skulle leda
till disciplinära svårigheter; det skulle bli missnöje bland de fångar som teoretiskt
kunde komma i gemensamhetsarbete men som av en eller annan an Andra

kammarens protokoll 1934. Nr SG. 4

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Rörande ändring av lagen angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff. (Forts.)

ledning icke finge detta, därför att det icke funnes arbetsplats. Jag har svårt
att tro att detta är en så allvarlig svårighet.

Det är tydligt, att fångvårdsmyndigheterna skola tillämpa fullt objektiva
principer vid urvalet av de fångar, som skola få förmånen att komma i gemensamhetsarbete.
Som jag nyss antydde — och detta överensstämmer med fångvårdsstyrelsens
mening — skola i första hand uttagas de, som ha långt straffarbete.
Kan man icke bereda plats för andra än dessa långtidsfångar, få de
andra vänta. Det skall väl inte vara svårt för en fängelsedirektör att säga
till en fånge, som har bara 7—9 månaders straffarbete, att han får stanna
kvar i cellen, och att de, som ha längre straff skola få gå först. Att detta
skulle vålla missnöje eller disciplinära svårigheter har jag mycket svårt att
tro. Däremot tror jag verkligen, att fångvården genom vissa fastslagna bestämmelser
i reglementena bereder fångarna mycket flera tillfällen till missnöje
än vad denna lagstiftning skulle göra. Det vore väl också rätt orimligt,
örn man på grund av ett antal fångars obefogade missnöje skulle dröja med
att genomföra en lagstiftning som skulle medföra en väsentlig förmån i behandlingen
av ett mycket större antal fångar.

Någon kan fråga, hur man reder sig för närvarande i fängelserna, när vi
icke ha denna lagstiftning, och om man verkligen låter fångarna sitta instängda
i sina celler ett helt år, innan de få komma i beröring med andra
människor. Nej, det gör man ingalunda. För Långholmens vidkommande
t. ex. har anförts en siffra, enligt vilken vid någon viss tidpunkt under utredningsarbetet
icke mindre än 50 fångar, som ännu icke suttit inne ett år, av
lämplighetshänsyn släppts ut i gemensamhetsarbete. Men för att kunna göra
detta med vår nuvarande lagstiftning måste man gå till läkare och få ett läkarintyg
på, att vederbörande fånge icke tål vid cellbehandlingen. Tack vare
dessa läkarintyg har man hittills rett sig ur de allvarligaste svårigheterna.

Ja, mina herrar, det kan kanske tyckas som om här talats mycket örn en
ganska liten fråga. Det är ju ingen stor sak, kan någon tycka, att man sänker
tiden från 1 år till 6 månader för de vuxna och från 4 till 3 månader för
dem, som äro under 21 år, när det gäller möjligheten att komma ut i gemensamhetsarbete.
Detta är icke heller någon stor reform i jämförelse med de reformer,
som i övrigt dryftas inom fångvården, utan det är snarare att betrakta
såsom ett provisorium i avbidan på de större reformer, som tiden kräver på detta
område. Men skall det vara någon mening med detta provisorium, mina herrar,
får det lov att träda i kraft omedelbart, och vi böra därför icke följa minoritetens
förslag att uppskjuta ikraftträdandet. Jag hoppas verkligen, herr talman,
att andra kammaren bifaller utskottets förslag.

Herr Lindqvist: Herr talman! Med all respekt för de synpunkter, som reservanterna
här anfört, tycker jag, att justitieministern nu så fullkomligt redogjort
för hur denna sak skall ordnas, att det är onödigt, att jag förlänger
debatten, och jag skulle därför kunna nöja mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Med herr talmannens tillåtelse skulle jag emellertid vilja säga ett par ord
örn en detta utskottsutlåtande icke vidkommande sak. Jag skulle vilja rikta
en vädjan främst till justitieministern och eventuellt andra, exempelvis riksdagens
justitieombudsman, att vid inspektion av våra fängelser ägna uppmärksamhet
åt våra fångvårdsmäns bostadsförhållanden. Särskilt när det gäller
mindre fängelser förekommer det fall. då bostadsförhållandena för fängelsets
föreståndare icke äro sådana som de borde vara. Den proposition som
nu föreligger avser ju en humanare behandling av fångarna. Men vi få heller

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Rörande ändring av lagen angående verkställighet av straffarbete och

fängelsestraff. (Forts.)

icke glömma att se till, hur vi ha det ordnat med avseende å våra fångvårdsmäns
bostadsförhållanden, så att dessa ha på bästa möjliga sätt sörjt för sig
i detta avseende. Ty det är ju dock på dem mycket beror i fråga örn möjligheterna
att kunna fostra fångarna till ett bättre liv än de tidigare fört.

Jag skall ge ett exempel på vad jag här åsyftar. Det kan icke vara fördelaktigt,
örn det förekommer, att exempelvis en fängelseföreståndare halsin
familjebostad i övre våningen av ett fängelse, och att det icke finns möjlighet
för hans familj att komma till denna sin bostad utan att först behöva
passera viss del av fängelset. Jag förstår väl, att det blir mycket svårt, åtminstone
i en del fall, att ordna detta på så sätt, att familjen kan leva och
bo friare än vad den under nuvarande förhållanden kan göra. Men kanske
det hela, örn vi ägna frågan uppmärksamhet, kan ordnas. Eiksdagen har ju
tidigare, när det gällt vissa tjänsteinnehavare, t. ex. lärarna, gått in för att
dessa skulle ha sin särskilda ingång till familjebostaden och icke behöva ha
samma ingång som skolbarnen. Det är endast detta, herr talman, jag i detta
sammanhang velat fästa uppmärksamheten på, nämligen att när det gäller
humanare åtgärder för fångarnas behandling, man icke heller får glömma
fångvårdsmännen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Då jag är reservant har jag
begärt ordet för att framhålla, att vi reservanter ha samma uppfattning som
både departementschefen och även utskottsmajoriteten härutinnan, att vi önska
att den humanare behandling av fångarna, som här föreslås, kommer till
stånd.

Vi reservanter lia bara tänkt oss, att lagens ikraftträdande skulle uppskjutas
för den händelse att platser icke funnos till förfogande, och vi ha därför
lagt saken i Kungl. Maj:ts och därmed, som vi trott, i goda händer. Ty det
är val ingen, som bättre^ kan följa utvecklingen på detta område och bättre
förstå hithörande spörsmål och de frågor som kunna uppstå angående det antal
platser, som behövs. Jag har, som sagt, herr talman, begärt ordet för
att framhålla, att utskottsminoriteten i sak är ense med såväl utskottsmajoriteten
som departementschefen, låt vara att vi haft en avvikande mening angående
lagens ikraftträdande, såsom framgår av reservationen. Vi ha endast
trott, att vi med vårt förslag skulle gagna saken och ingenting annat.

o Herr Linnér: Herr talman! Jag måste tyvärr konstatera, att herr stats rådet

varit tvungen lämna kammaren, men det är i alla fall nödvändigt, att
jag i någon mån bemöter hans yttrande.

Herr statsrådet har. den älskvärda vanan att göra saken väl lätt ibland,
och så har skett även i detta fall. Det förhåller sig naturligen på det sättet,
att vid uppgörandet av dessa beräkningar, i fråga om de siffror, som vi reservanter
fått från justitiedepartementet, liksom även i fråga örn de siffror,
vilka pligga till grund för herr statsrådets framställning, de undantag, herr
statsrådet berört med hänsyn till vissa fångkategorier, äro iakttagna. De
omständigheter, som herr statsrådet här pekade på, nämligen att så och så
många fångar äro sjuka, att somliga fångar icke vilja överflyttas till gemensamhetsarbete
o. s. v., inverka icke ett spår på dessa siffror.

Vad vidare beträffar frågan, örn detta är en rättighet eller icke, är det alldeles
riktigt, att det icke är någon rättighet annat än i den mån denna förmån
kan tilldelas till fångarna i enlighet med faktiskt föreliggande förhål -

Nr 26.

Onsdageu den 18 april f. m.

Rörande ändring av lagen angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff. (Forts.)

landen. Men icke heller denna omständighet inverkar ett spår på den svårighet,
som den ansvariga fångvårdsstyrelsen framhållit, nämligen att det blir
missnöje på ett större fängelse, när den ene varder upptagen och den andre
varder kvarlåten. Det är rätt typiskt, att när herr statsrådet skulle försöka
konstruera fram de platser, som behöva konstrueras fram, måste han till slut
laga sin tillflykt till den så kallade uppfinningsförmågan hos de olika myndigheterna,
och han hoppades, att den säkerligen räcker ett stycke. Men det
är säkert, att den räcker icke till att fylla det platsbehov, som kommer att
uppstå.

Jag skall till slut, för att kammaren skall komma underfund med de svårigheter
och det anslagsbehov, som detta gäller, redogöra för en upplysning,
som tyvärr icke är återgiven i den kungl, propositionen, men som är åberopad
av fångvårdsstyrelsen. Det är en beräkning av platsbehovet med nuvarande
lagstiftning, alltså oberoende av den ifrågasatta lagändringen. Där säger
vederbörande tjänsteman först, att det finnes med nuvarande lagstiftning utrymme
för gemensamhetsarbete på vissa fängelser. Sedan säger han, att
därest i fråga örn anstaltsväsendets organisation någon mera genomgripande
förändring icke vidtages — alltså med oförändrad lagstiftning — föreligger
behov av nya eller ökade lokaler på alla i beräkningen upptagna anstalter.
Detta kan svårligen —- med undantag för centralfängelset på Långholmen,
där redan den ändring skett, som statsrådet omförmälde — tänkas tillgodosett
annat än genom uppförandet av nya byggnader. De nu för gemensamhetsarbetet
disponerade utrymmena äro tillkomna genom förändring av personalbostäder,
sovsalar o. s. v. De äro icke lämpade för en nämnvärd utvidgning.
De äro dessutom i regel olämpliga för sitt ändamål, illa belysta och
trånga. Jag kan personligen tillägga med avseende å en lokal, som jag känner
till, att den är mycket ohygienisk. Dessutom, fortsätter tjänstemannen,
äro de svårövervakade. Ett uppförande av nya verkstäder vid samtliga fångvårdsanstalten
där gemensamhetsarbete kan ifrågakomma, skulle kräva avsevärda
kostnader. Även driftskostnaderna skulle stegras, självfallet därför,
att man behöver större övervakningspersonal, när fångarna skola sysselsättas
i gemensamhet än i cellstraff. Han slutar med, att detta innebär, att man
får taga under övervägande en koncentration av fångvården.

Vad är detta annat än det, som vi reservanter påpekat, nämligen att det
behöves en plan för anslagen och utbyggnaderna till fångvården? En sådan
plan föreligger ingalunda i den proposition, som herr statsrådet har framlagt
angående vissa utbyggnader i Malmö och Härlanda. Det är alldeles tvärtom
så, att här föreligga två planer, den ena av en speciellt inom justitiedepartementet
tillkallad sakkunnig, den andra av den s. k. organisationsnämnden.
Båda dessa förslag äro för närvarande ute på remiss till myndigheterna, och
självfallet har följaktligen icke någon plan på grundval av dessa utredningar
ännu kunnat framläggas för riksdagen.

Vad gå nu dessa planer ut på såsom det första? Jo, på att ett ungdomsfängelse
skall uppföras, och sedan att ett större centralfängelse skall uppföras.
Som det tredje kommer, att nya verkstadslokaler skola anordnas. Blir
denna lagändring nu omedelbart genomförd, kommer detta att leda till, att
justitieministern blir tvungen att framlägga förslag till nya verkstadslokaler
undan för undan, och riksdagen kommer att se sig försatt i ett tvångsläge, vad
sedan än planen på det slutliga ordnandet av fångvårdens byggnader kan
komma att innebära.

Det är detta vi velat förebygga. Där hava vi ju självfallet icke gått till
den absurditeten, som herr statsrådet här tillät sig förutsätta i sin replik till

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Rörande ändring av lagen angående verkställighet av straffarbete och

fängelsestraff. (Forts.)

mig, när lian sade, att man skall väl icke skjuta upp verkställigheten till
dess varenda fånge kan få nytta av den. Självfallet icke! Ingen människa
har tänkt på något sådant, utan reservanterna säga ju tvärtom, att det skall
uppskjutas till dess platsbristen väsentligt reducerats. Det är det, som är
.innebörden.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har i utskottet givit ut tryck

för samma uppfattning som herr Linnér, nämligen att man icke bör låta
en lag träda i kraft innan man vet, att den kan komma i tillämpning. Det skäl,
som herr Linnér anfört, är sålunda i allmänhet bärande. Men när det talas örn,
att det för lagens tillämpning fordras 375 platser, så ifrågasätter jag, huruvida
denna samlade platsbrist är ett så starkt skäl mot lagens omedelbara ikraftträdande.
Om i ett fängelse möjligheter finnas att bereda fångarna den humanare
behandling, som vi alla äro eniga örn, att man bör giva fångarna, tycker
jag, att man icke löper någon risk genom att säga, att ifall fångarna kunna
komma i åtnjutande av dessa förmåner, skall det omedelbart ske. Därför har
jag gjort en avvikelse från mina allmänna synpunkter i fråga örn lagars
ikraftträdande, i det att, då alla äro eniga örn, att en humanisering av fångvården
är ett önskemål, som bör förverkligas, jag tycker, att vi böra låta lagen
successivt komma i tillämpning genom att, på sätt Kungl. Maj :ts förslag innebär,
säga, att lagen skall träda i kraft viss dag.

Jag ber med den utgångspunkten, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl
av herr Linnér, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Härpå upptogs till behandling första lagutskottets utlåtande, nr 49, i an- Äng. ändrad
ledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse lydelse av 22
av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen ävensom i ämnet väckta motioner. ^^^straf/1

Genom en den 9 februari 1934 dagtecknad, till lagutskott hänvisad propo- lagen.
sition, nr 98, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. ni.

Äng. ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

I samband med denna proposition hade utskottet förehaft de i anledning
av propositionen väckta, likalydande motionerna nr 304 i första kammaren
av herr Johan Larsson och nr 542 i andra kammaren av herr Elmroth m. fl.,
i vilka yrkats, att riksdagen för sin del måtte besluta viss ändrad lydelse av

1 § lagen den 11 juni 1915 örn avbetalningsköp.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag icke kunnat
av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i punkten
intaget förslag till lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen
;

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

C) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville till förnyad utredning företaga frågan om verkningarna av avbetalningshandeln
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Ifrågavarande lagförslag lydde:

(i Kungl. Maj.ts förslag.) (i utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 22 kap. 5 § 3 och 4 mom. strafflagen skola
upphöra att gälla, dels ock att 21 § i samma kapitel, vilket lagrum senast
ändrats genom lag den 25 april 1930 (nr 96), skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

21 §.

Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 morn., 12 § 1 morn., 13 § 1 morn., 19 och
20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande. Brott, som i 12 §

2 mom. sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej fråga är örn brukande
av fortskaffningsmedel. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas
av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring
av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti han vetat
fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, varom i 11 § förmäles, må
ej åtalas av annan än målsägande,
där gärningsmannen kommit i besittning
av godset på grund av avtal enligt
vilket äganderätten skall övergå
å honom sedan för godset betingad betalning
blivit helt eller delvis erlagd.

Brott, som i 10 § — — — öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom---av äktenskapet.

Denna lag träder i kraft, vad an- Denna lag träder i kraft den 1 juli
går stadgandet i 21 § 2 morn., den 1 1935.
juli 1934 samt i övrigt den 1 juli 1935.

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Äng. ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Åkerman, Klefbeck, V.
Edward Larson, Wagnsson, Sjögren, Olsson i Mellerud och Hermansson hemställt,
att Kungl. Maj:ts förslag måtte av riksdagen i oförändrat skick antagas.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag har i detta ämne endast för avsikt att
yttra mig, såvitt fråga är örn avbetalningsköpen. Propositionen blottar här,
kail man säga, ett tillstånd av oefterrättlighet, som icke kan få fortfara. Det
är sålunda ingalunda min avsikt att motverka regeringsförslaget, utan tvärtom.
Men hela frågan örn avbetalningsköpens rättsliga betydelse är ganska invecklad.
Jag tillåter mig söka bidraga till belysningen av detta påstående
i förhoppning, att den ärade kammaren skulle vilja gå in för regeringsförslaget,
kombinerat med det yrkande, som utskottets majoritet gjort i punkten
C).

Det är så, att man tydligen har mycket svårt att få någon riktig rätsida på
denna fråga. Den ärade kammaren får ursäkta mig, men jag måste ändå i sanningens
intresse säga, att det förvirrade läget på detta område beror på en, såvitt
jag förstår, fullständigt meningslös jonglering med den s. k. äganderätten.
Man konstaterar först, att säljaren och alltså icke köparen har äganderätten till
det sålda godset. Därav drar man sedan den konklusionen, att köparen gjort
sig skyldig till förskingring, när han i sin tur gjort sig av med godset. Detta
är nog ett ganska bakvänt sätt att resonera.

Vad beträffar äganderätten, skall jag icke giva mig in på saken närmare utan
endast säga så pass mycket, att mitt resonemang blir uppfattbart. Äganderätten
är bara en benämning för en så och så beskaffad situation i rättsligt hänseende.
Man borde alltså först undersöka den rättsliga beskaffenheten av situationen,
d. v. s. vilka rättsregler, som lämpligen vore att tillämpa, innan man
kallar situationen för äganderätt. Men så förfar man icke, utan man binder
sina resonemang angående frågan, vilka rättsregler som skola gälla, vid en
viss utgångspunkt, som intagits utan någon reflexion över nämnda fråga.

Man har, när avbetalningsköpet utbildats, aldrig ställt framför sig detta
spörsmål: Är det verkligen överensstämmande med våra grunder för rättshandlingars
kriminalisering, att en avbetalningsköpare straffas såsom förskingrare?
Detta spörsmål, säger jag, har man förbigått, därför nämligen, att man utgått
från, att säljaren och icke köparen i dessa fall är ägare av godset. Och sedan
den saken väl är klar, låter man det följa av sig självt, att köparens handlingssätt
faller under straffbudet mot förskingring. Men det är just denna fråga —
huruvida nämnda straffbud är tillämpligt eller icke — som är det framför allt
viktiga i denna sak. Den frågan bör därför icke avgöras på en slump, såsom
faktiskt sker, när svaret betraktas såsom endast en enkel slutledning från den
intagna utgångspunkten, att säljaren behållit äganderätten oell att följaktligen
köparen manipulerat med annans egendom. Frågan örn strafflagens användande
mot en avbetalningsköpare är cn lämplighetsfråga, som icke får avgöras
på detta sätt genom att man, utan att reflektera över betydelsen av straffbudets
tillämpning, endast gör en slutledning från ett abstrakt begrepp. Det
är en lämplighetsfråga, som man får pröva med hänsyn till den allmänna omsättningens
intressen, liksom även med hänsyn till andra sociala synpunkter.
Och denna fråga bör prövas synnerligen omsorgsfullt.

Anställer man en sådan prövning, torde man finna, att en köpare — låt vara
att det endast är fråga om avbetalningsköp •— som fått godset i sin besittning,
måste anses intaga en helt annan ställning i avseende å detsamma än exempelvis
en person, som innehar det endast som låntagare eller depositarie eller

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

''Äng. ändrad'' lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)
på annat sätt såsom honom endast anförtrott gods i tanke, att det sedermera
skulle återlämnas till annan. Därav att dessa senare personer, sådana som
låntagare, depositarier, förvaltare, efter vissa sina manipulationer med godset
stämplas kriminellt såsom förskingrare, kan ingalunda med nödvändighet följa,
att detsamma bör gälla också i fråga örn avbetalningsköpare.

Det är på rent begreppsskolastisk väg, som man kommit dithän att låta avbetalningsköparen
straffas som förskingrare. Tankekedjan är i korthet följande:
Genom ett köpeavtal blir en köpare i allmänhet ägare, och såsom ägare kail
han göra vad han vill med godset. Men äganderätten är en privaträttslig, och
icke ^straffrättslig, effekt. Därför att den är privaträttslig, kunna parterna
också privatim disponera över denna effekt i avtalet, d. v. s. de anses kunna i
sitt köpeavtal överenskomma, att nu skall icke det vanliga gälla, att köparen
blir ägare, utan i detta särskilda fall skall säljaren behålla äganderätten tills
vidare och köparen sålunda icke bliva ägare av godset genom dess mottagande.
Det är en sådan disposition, som sker vid avbetalningsköpet, när man
gör s. k. äganderättsförbehåll.

Men nu visar sig faktiskt faran av att operera med detta abstrakta begrepp:
äganderätt, och att på basis därav draga några slutsatser. Det skall ju vara
fråga örn något privaträttsligt, för att det skall kunna göras till föremål för
parternas dispositionsbefogenhet. Men denna privata äganderätt blir ju faktiskt
avgörande jämväl för frågan, huruvida köparen skall straffas som förskingrare
eller icke, då ju förskingringsbrottet förutsätter, att personen i fråga
icke varit ägare. _ Örn han verkligen varit ägare, hade han handlat med sitt
eget gods, alltså icke med annans gods, och följaktligen hade det icke kunnat
vara tal örn förskingring.

Jag ber de ärade ledamöterna av kammaren att observera, att på detta sätt
komma faktiskt parterna att genom sin överenskommelse, att den och icke den
skall hava äganderätten, indirekt disponera också över frågan, huruvida ett
visst handlingssätt skall draga med sig straffpåföljd eller icke. Detta synes
stå i strid med de principer, som man eljest och med fullt fog i sådant avseende
vill upprätthålla. Detta har naturligtvis icke lämnats alldeles obeaktat i
diskussionen. Men i allmänhet synes man dock i denna icke ha fäst något
större avseende vid de saker, som jag nu påpekat.

_ Jag skall icke uppehålla kammaren med någon närmare analys av förvirringen
på detta område. Det torde emellertid vara uppenbart, att det s. k.
äganderättsförbehållet vid avbetalningsköpen med den effekt, att säljaren
straffrättsligt betraktas som ägare, varit ett verkligt missgrepp också ur den
rådande rättsuppfattningens egen synpunkt. Det är möjligt, herr talman, att
detta missgrepp blott med svårighet låter sig korrigera, av den anledningen
nämligen, att affärslivet kanske redan anpassat sig så mycket därefter, att en
återgång skulle vålla olägenheter. Min mening är emellertid den, att en undersökning
borde göras direkt angående den frågan, huruvida och, i jakande
fall, vilka olägenheter som skulle kunna bliva följden därav, att äganderättsförbehållet
vid avbetalningsköpen komme att regelbundet sakna den rättseffekten,
att äganderätten, som det heter, stannar kvar hos säljaren. En sådan
undersökning har mig veterligen aldrig gjorts. Enligt min mening borde
det — om man bortser från det läge, som inträtt genom att äganderättsförbehållet
i långliga tider praktiserats — vara av vikt för åstadkommande av sunda
förhållanden vid avbetalningsaffärerna, att äganderättsförbehållet i princip
bleve utan den ifrågavarande, som man säger, sakrättsliga effekten och att
sålunda köparen, åtminstone med besittningen av godset, betraktades såsom
ägare.

Emot äganderättsförbehållets effektivitet — jag vill nämna detta paren -

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 22 leag. 5 och 21 SS sträf [lagen. (Forts.)
tetiskt — kunna icke blott straffrättsligt utan också civilrättsligt vissa betänkligheter
anföras. Jag skall dock icke taga upp kammarens tid med att gå in
på detta, som endast omnämnes. Blir nu äganderättsförbehållet, i enlighet med
den tanke, för vilken jag här pläderat, utan den ifrågavarande effekten, borde
naturligtvis säljaren likväl bibehållas vid sin befogenhet att kunna göra förbehåll
om hävande av köpet, därest köparen råkade i på visst sätt kvalificerat
dröjsmål med betalningen. Jag menar också, att man kan reflektera över att
tillerkänna säljaren en viss förmånsrätt i godset i köparens konkurs, givetvis
då en förmånsrätt, som icke är förenad med panträtt utan en förmånsrätt utan
panträtt. Den förmånsrätten borde hava rang efter eventuell panträtt i godset
men kanske före 17: 4 handelsbaden.

Ja, herr talman, med detta vill jag endast hava sagt, att hur behjärtansvärd
jag än finner Kungl. Maj:ts proposition i detta ämne, kan den givetvis — det
har säkerligen också justitieministern menat — icke vara det sista ordet i den»na
sak. Ytterligare utredning i och för en reglering av dessa affärer synes
vara behövlig. Men ett bifall till denna utredning utgör icke den ringaste
anledning, såvitt jag förstår, till att avslå propositionen, vars genomförande
måste betraktas såsom ett särdeles gagneligt provisorium, gagneligt med hänsyn
till oefterrättligheten i det tillstånd, som propositionen avser att förebygga,
och också gagneligt med hänsyn till att åtskilliga förskingringsåtal mot avbetalningsköpare
under interimsåren säkerligen skulle förebyggas. Min ståndpunkt
är därför, dels att reservationen bör bifallas, och dels att bifall måtte
ges till utskottets yrkande under punkten C.

Jag gör sålunda, herr talman, ett yrkande i enlighet härmed.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Riksdagen har ju i fråga om avbetalningsaffärerna
redan tidigare tagit ställning. Den oerhörda utvecklingen
av dessa avbetalningsaffärer Ilar varit på både gott och ont men kanske mest
på ont.

När riksdagen år 1927 behandlade detta ärende och då enades örn en skrivelse
i syfte att komma detta system till livs och få en rättelse i detsamma, så
skisserade man vissa vägar, efter vilka en utredning borde gå. Man tog upp
för det första spörsmålet örn begränsning av tiden för avbetalningsköp och
för det andra frågan om agentverksamheten och agentkåren. I någon mån
snuddade man även vid spörsmålet om ett koncessionssystem för dessa avbetalningsaffärer.

Nu har kommerskollegium på uppdrag av Kungl. Majit fått sig förelagt att
undersöka de vägar, som riksdagsskrivelsen av 1927 var inne på. Det har
därvid visat sig stöta på oerhörda svårigheter att tillfredsställande lösa detta
problem. Det har visat sig, att om man går en av de vägar, som riksdagsskrivelsen
utpekade, och kunde få en restriktiv tillämpning på ett område, så
droge detta i regel med sig svårigheter, som leda till att man icke kan förorda
samma väg. Emellertid har kommerskollegium sitt uppdrag likmätigt lagt
fram ett förslag till lagändring på denna punkt men anger samtidigt, att
ämbetsverket knappast Iean förorda det förslag, som det dock utarbetat.

Det är inför denna situation, som justitiedepartementet kommit med den utväg,
som propositionen nu har upptagit. Den är föranledd av en framställning
från landsfiskalernas sammanslutning, och den avser en begränsning av
åtalsrätten vid avbetalningsköp. Som vi veta utsträcktes denna åtalsrätt år
1923 på grund av vissa vid denna tid mycket uppmärksammade förskingringar.
Det gällde närmast de stora bankförskingringarna under dessa år, vilka blevo
anledning till att åtalsrätten i fråga om förskingringsbrott då skärptes så, att
dylika brott utan vidare blevo lagda under allmänt åtal. Jag är övertygad

Nr 26.

Onsdagen den IS april f. m.

Äng. undrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)
om, att när denna lagändring skedde 1923, fanns det icke någon, som ett ögonblick
tänkte på, att den skulle draga med sig konsekvenser i fråga örn dessa
avbetalningsaffärer. Man hade endast för ögonen de stora bankförskingringarna
och för nödvändigheten av att dessa företeelser blevo ställda under
allmänt åtal. Nu har, som nämnts, följden av denna utvidgning av åtalsrätten
1923 i alla fall blivit, att förskingringar i samband med avbetalningsköp
blivit ställda under allmänt åtal och dragit med sig betydande svårigheter för
en massa fattiga människor, som icke ha den ringaste aning örn lagens verkningar
och heller icke ha någon aning örn de avbetalningskontrakts innebörd,
som de hava undertecknat. Jag har mig bekant, att man i polisledningen, icke
minst i våra större städer, är synnerligen illa till freds med den utveckling,
som har skett efter åtalsrättens utvidgning på detta område.

När nu justitieministern söker finna en lösning genom en återgång i fråga
örn åtalsrätten till vad den var tidigare, en begränsning av åtalsrätten i fråga
örn förskingringar vid avbetalningsköp sålunda, att det skulle få bero på måls-*
ägaren själv, huruvida åtal i sådana fall skall anställas, så är det ett försök
att lotsa sig förbi den massa svårigheter, som resa sig, när det gäller att komma
till rätta med detta problem. Det är uppenbart — däri kan man ge utskottsmajoriteten
rätt •— att denna begränsning av åtalsrätten löser icke problemet
på ett sätt, som vi skulle önskat. Den kommer icke till roten av det
onda, så att missförhållandena därmed helt och hållet skulle upphöra. Men å
andra sidan måste man erkänna, att det här är ett steg i rätt riktning och ett
så stor steg i rätt riktning, att några formella juridiska betänkligheter icke
böra få ställa sig hindrande i vägen för genomförandet av denna reform.

Det är uppenbart, att örn avbetalningsaffärerna själva få stå för åtal vid
eventuell förskingring, så måste de söka välja sitt klientel bättre än hittills.
En sådan anordning måste, såvitt man kan förstå, leda till att avbetalningsköpen
icke så lättsinnigt som nu avslutas av avbetalningsaffärerna. Nu haiman
ju bara haft att skicka ut samvetslösa agenter, som prac-kat på enfaldiga
.människor massor av föremål, som de mången gång icke ens behöva, och när
det sedan klickar med avbetalningen, eller när kanske den, som har gjort affären,
icke har förstått sitt avtal bättre, än att han har försatt sig i det dilemmat,
att han blivit utsatt för åtal för förskingring av godset, så har det bara
varit att skicka ärendet till allmänna åklagaren. Det har gått dithän, att
åklagarväsendet faktiskt har fått bli ett indrivningsverk för en hel del mången
gång rätt obskyra avbetalningsaffärer.

När jag säger, att propositionen är ett steg i rätt riktning, och samtidigt
medger, att den kanske icke löser hela problemet, så är det uppenbart, att det
finns anledning att prova detta system för att se, vilka verkningar det kommer
att få. Det är, såvitt jag kan bedöma saken, anledning förmoda, att verkningarna
av detsamma skola visa sig vara ganska goda. De betänkligheter
mot en återgång i fråga om åtalsrätten, som man på juridiskt håll velat tillmäta
en enligt min mening alltför stor betydelse, tror jag icke, man får skatta
alltför mycket åt. Det är visserligen sant, att utvecklingen på många områden
gått i motsatt riktning under senare tid, alltså mot en utvidgning av den
allmänna åtalsrätten. Men när vi hava träffat på ett område, där det visar
sig, att utvidgningen åstadkommit obilligheter, så böra vi som kloka människor
icke driva konsekvensmakeriet på sådant sätt, att man icke skall kunna
åstadkomma den rättelse, som är möjlig, örn man följer sitt sunda bondförstånd.

En annan svårighet med en lagändring — d. v. s. ändring av lagens materiella
grunder — på detta område är, att det förefinnes konventioner med
Norge och Danmark, som beröra denna sak.

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

,59

Äng. ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)

Om nian går igenom det utlåtande, som kommerskollegium Ilar avgivit, oell
undersöker de olika vägar, som prövats för att komma till rätta med detta
problem, så tycker jag, att man får en ganska klar bild av att propositionens
väg är framkomlig. Den ger icke allt vad vi önska, men det finns ingen anledning
att av den orsaken gå förbi densamma. Man kan tänka sig den åtgärd,
som propositionen föreslår, såsom ett led i nödiga åtgärder emot de
osunda avbetalningsaffärerna, men man kan å andra sidan icke vidtaga mer
effektiva åtgärder utan att också gå in för detta led i dessa åtgärder. Jag
kommer alltså, herr talman, fram till att, om vi följa vårt sunda förstånd
på denna punkt, måste vi gå den väg, som propositionen anvisar, såsom
ett första försök och därmed också gå in för ett bifall till reservanternas förslag.

Jag har ännu icke hunnit taga ställning till det tilläggsförslag, som framlades
av professor Lundstedt, men jag kan icke se, att det på något sätt skulle
vålla några svårigheter, även örn jag får erkänna, att det nog skulle vara
önskvärt, att man någon tid finge pröva det förslag, som den kungl, propositionen
upptar, innan man går in för vidare åtgärder. Jag kommer emellertid
i varje fall för min del icke att resa några hinder, örn kammaren vid sidan örn
propositionen och reservationen skulle önska taga det tillägg, som här framlagts
av professor Lundstedt. Jag kan t. o. m. avslöja, att jag för min del
varit inne på den tankegången tidigare såsom ett medlingsförslag, fastän jag
icke hade möjlighet att få tillräckligt gehör för detsamma.

Alltså, herr talman, i syfte att råda bot på det ohägn, som en hel del avbetalningsaffärer
göra, anser jag, att man utan vidare kan tillråda kammaren
att gå den väg, som propositionen anvisar. Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr Linnér: Herr talman! Det är ju ett något hårt omdöme från reservanten,
när han säger, att det sunda bondförståndet endast är representerat
hos reservanterna. Det är ju dock åtskilliga andra ledamöter i första lagutskottet,
som sett alltför mycket tyvärr av dessa avbetalningsaffärers skadliga
verkningar och i sin kritik av dessa affärer säkerligen hava haft tillfälle
att använda sig av sitt sunda förnuftiga omdöme. Alla äro nämligen
ense örn, att utvecklingen inom detta område har gått i ytterst olycklig riktning.
De förhoppningar, som man gjorde sig örn en sanering av avbetalningsaffärerna
på ett naturligt sätt, hava svikits. Det är nu precis som^ det var
1927, snarare sämre. Det konstateras nu i denna stund, att här finnes en
delvis olyckligt sammansatt agentkår, och att människor helt enkelt bil lurade,
en hel del folk ute på landsbygden framför allt, som sakna ekonomiska
förutsättningar att betala kontant vad de skulle vilja hava, men som lockas
att binda sig vid köp av rent onyttiga eller oanvändbara varor. Det måste
ske en ändring häri, och denna ändring kan ske genom lagstiftning, när man
vet att en del av dessa olyckliga verkningar bero på själva avbetalningslagens
konstruktion.

Det är då efter utskottets förmenande i hög grad betänkligt, att icke herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet har inriktat sin reform just
på den punkten, på kärnpunkten, nämligen avbetalningslagen. Han hade efter
vår uppfattning bort granska grunderna för lagen, se huru långt för närvarande
det legitima kreditbehovet tillgodoses och huru långt detta icke är falle!,
och därefter inrikta en ändrad materiell lagstiftning, icke en ändrad processuell
lagstiftning, som han nu föreslår. Vad han nu föreslår är helt enkelt
ett projekt, som är framkastat i sista ögonblicket före propositionens beredande
av Sveriges landsfiskalsförening. Något omdöme angående detta projekt

Nr 26.

Onsdagen den 18 april f. m.

Äng. ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 <?<? strafflagen. (Forts.)
från andra utredande myndigheters sida föreligger icke. Det är således ett
rent experiment att vidtaga denna lagändring.

Vad kan då sannolikt bli verkan av denna, jag betonar det ännu en gång,
rent processuella lagändring? Herr statsrådet hoppas, att därigenom skall ske
en sammankrympning av klientelet för avbetalningsaffärerna på det sättet,
att de affärsmän som driva avbetalningsaffärer skola finna det nied sin fördel
förenligt att inskränka sig, när man icke längre kan använda sig av landsfiskalerna.
Jag fruktar, att detta är en optimism, som icke är berättigad.
När vi, herr talman, i utskottet intagit den ståndpunkt, som majoriteten har
gjort, fick jag mig tillsänd en skrivelse från en för mig okänd affärsman i
Norrland, som sade ungefär precis detsamma, som vi hade resonerat oss fram
till i utskottet. Om landsfiskalernas obligatoriska åtal folie bort, så bomme
det att inträffa två saker, sade denne praktiske man — han kanske möjligen
kan tillerkännas sunt bondförstånd, eftersom han säkerligen har erfarenhet i
verksamheten — han sade, att det komme att inträffa två saker: dels det att
avbetalningsaffärerna använda sig av landsfiskalerna som ombud, och dels det
att de själva hota med åtal. Det är hotet, mina herrar, som är det viktiga
i detta fall; det är därmed som dessa avbetalningsaffärer tvinga fram betalning.
Trots allt äro ju lyckligtvis åtalen för förskingring relativt fåtaliga.
Men vi veta icke, vi se aldrig till, kunna aldrig få någon statistik över huru
mångå, av dessa stackars människor, som äro lurade till att skriva under avbetalningskontrakt,
som tvingas till dessa hårda terminer av avbetalningar genom
att de hotas med åtal för förskingring, och detta hot står kvar lika obeskuret
efter den av justitieministern föreslagna ändringen som med nu gällande
lag. Det är således efter min uppfattning — jag skall icke tala om min
utan örn lagutskottets — efter vår uppfattning en icke grundad förhoppning
att genom den nu föreslagna lagändringen man kommer mer än ett mycket,
mycket obetydligt stycke väg till rättelse av avbetalningsaffärernas onda
verkningar.

Detta förslag är ej heller, såsom herr Olsson i Mellerud sagt, ett nödvändigt
led i en ändrad lagstiftning örn avbetalningsaffärerna. Det är naturligtvis
alldeles tvärtom så, att om man ändrar den materiella lagstiftningen, behöver
man icke ändra den processuella lagstiftningen. Huru förhåller det sig
då med den framtida processuella lagstiftningen, nämligen frågan örn åtalsrätten?
Ja, det är ju en allmän sträffprocessuell princip att man vill att
allmänt åtal skall finnas, d. v. s. den enskilde skall icke behöva utföra åtal
för att straffanspråket, som är ett offentligrättsligt, ett statens anspråk, skall
komma till sin rätt, så vida icke särskilda skäl tala i motsatt riktning. Detta är
en princip, som slagit igenom nästan över hela linjen, och denna princip accepterades
1923 beträffande förskingring. Det skulle då vara ganska egendomligt och
ganska olyckligt, örn man på en punkt, nämligen beträffande sådan förskingring,
sorn rörde avbetalningsaffärer, skulle taga ett steg tillbaka. Man kan icke
motivera detta steg med det påståendet, att det här endast gäller ringa brott.
Här är det alldeles uppenbart så, att vissa av förskingringsbrotten äro ganska
grova, de gränsa till bedrägeri. Det finns folk, som köpa sig t. ex. dyrbara
pälsar i fullt medvetande om att de icke kunna fullgöra avbetalningskontraktet,
och sedan gå de helt enkelt och pantsätta dem efter någon tid.
På samma sätt är det med en hel del andra dylika affärer. Det är uppenbarligen
bedrägligt förfarande, vare sig man nu kan rubricera det in under
bedrägeriparagrafen eller icke. Det är ingalunda lämpligt och ingalunda betydelselöst,
att man här drar ett streck över den allmänna åtalsrätten. Det
är icke heller lyckligt ur den synpunkten, att detta skulle vara ett steg i den
riktning, som den blivande straffprocessen kommer att gå vid en processre -

Onsdagen den 18 april f. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)
form. Det sannolika är, att om man reformerar åklagareväsendet, så kommer
man att upprätthålla den allmänna åtalsrätten och åtalsplikten, men att
införa en s. k. opportunitetsprincip, d. v. s. en tillåtlighet för åklagarna att
i de särskilda fallen avväga, huruvida åtal skall äga rum eller icke. Detta
kail man emellertid icke lämpligen göra för närvarande med nuvarande åklagarorganisation.
Det är därför som vi av majoriteten icke hava vågat oss
på annat än att taga upp även denna synpunkt som en av de frågor, som böra
utredas vid den undersökning, varom vi göra hemställan. Med den av oss
föreslagna utredningen kommer man således snabbt — det är vår förhoppning
— till en ändring av de materiella stadganden, som för närvarande äro orsaken
till avbetalningsköpens skadliga verkningar, och man kommer tillika att
fullfölja en linje i fråga örn straffprocessen, som, efter allt att döma, har framtiden
för sig. Man slipper då denna otymplighet att det ena året föreskriva
allmänt åtal, det andra året föreskriva att allmänt åtal icke skall äga rum
och det tredje året föreskriva allmänt åtal, men införande av opportunitetsprincipen.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande utlåtande samt handläggningen av
övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.42 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Onsdagen den 18 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Äng. ändrad Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning första lagutskottets utlyddse
av22 låtande, nr 49, i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag till lag
1x1 SS Straff21 om anclracl lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen ävensom i ämnet väckta
"lagen.1 motioner; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till
(Forts.)

Herr Ossbahr, som anförde: När man som jag har den oturen att vara förste
talare efter middagen och vederbörande tagit en ganska lång rast här nere i
kammaren, vore jag frestad inleda mitt anförande med de orden: »Herr talman,
oss emellan sagt», men eftersom dock några ledamöter av kammaren redan infunnit
sig, skall jag vända mig även till dessa.

Jag förstår mycket väl den tveksamma hållning, som man kan intaga gentemot
det förslag, som innehålles i Kungl. Maj :ts proposition, och som man nog
måste intaga till överhuvud taget alla de olika uppslag, som framkommit till
denna frågas lösning. Jag för min del ställer mig ganska tveksam i fråga örn
hela detta problem, och jag är mycket skeptisk till huruvida man överhuvud
taget kan nå fram till en lösning, som skulle kunna karakteriseras såsom god
och definitiv. Under sådana omständigheter är det naturligtvis förklarligt, örn
man gärna vill skjuta ifrån sig denna fråga och hänvisa densamma till en förnyad
utredning i den förhoppningen, att man ändock till slut måhända skall
kunna finna en lösning, bättre än den som nu föreligger till behandling.

Jag vill då emellertid till en början påpeka, att detta problem redan varit
föremål för utredning, en utredning, som påbörjades inom handelsdepartementet
1927 och fortsattes 1930 av kommerskollegium, varjämte kommerskollegii
promemoria varit föremål för remissförfarande till Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna samt till handelskamrarna och åtskilliga sammanslutningar av
näringsidkare. Under denna utredning har intet förslag framkommit, som skulle
kunna karakteriseras såsom en tillfredsställande lösning av detta synnerligen
svåra problem, och av de olika alternativ, som framkastats, torde det väl
egentligen vara huvudsakligen tvenne, som skulle kunna komma under ett
mera allvarligt bedömande.

Det ena avser frågan om åstadkommande av en bättre agentorganisation, och
man har därvid tänkt sig ett registreringsförfarande, varigenom antingen handelskamrarna
eller också någon statlig myndighet skulle kunna utöva ett visst
slags kontroll över agentorganisationerna. Jag ställer mig mycket skeptisk till
möjligheten av att på denna väg åstadkomma någon verklig kontroll, och jag
delar den uppfattning, varåt kommerskollegium framför allt i fråga örn elen
statliga myndigheten i sin promemoria givit uttryck.

Det andra uppslaget skulle väl bestå i att man skulle kunna begränsa äganderättsförbehållets
giltighet till att omfatta endast vissa varor eller också till
att omfatta försäljningar, vilka icke finge överstiga ett visst angivet pris. Den -

Onsdagen den 18 april e m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)
na lösning har — det är mig bekant — från skilda håll blivit ganska starkt
förordad, men jag delar till fullo den uppfattning, varåt herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet givit uttryck, då han framhållit, att de regler,
som gälla angående äganderättens övergång i sammanhang med köp, böra vara
enkla och klara. Jag delar vidare hans uppfattning, då han framhållit, att det
skulle vara olämpligt örn i förevarande hänseende olika regler skulle gälla för
olika varor och om olika regler skulle gälla allt efter det köpeskillingen överstege
eller understege ett visst belopp. En sådan lösning förefaller mig icke
vara av den art, att den skulle kunna utan vidare förordas.

När jag således tänker på de olika uppslag, som framkommit, måste jag ställa
mig ytterst tveksam inför möjligheten att genom en förnyad utredning komma
fram till någon lösning, som vore bättre än den föreslagna. Såvitt jag
kan förstå, skulle man väl knappast kunna tänka sig någon annan lösning i
sådant fall än den, som skulle bestå däruti, att man helt och hållet upphävde
dessa bestämmelser örn äganderättsförbehåll vid försäljning. Kommer man
emellertid därhän, måste detta innebära, att det problem, som vi närmast lia
till behandling, så att säga löser sig av sig självt. Hela frågan örn åtalets
utförande blir då av sig själv avförd från dagordningen. När man emellertid
ställer sig så tveksam och skeptisk inför dessa möjligheter, som jag gör, måste
man uppställa den frågan, huruvida man då anser, att ingenting bör i denna
fråga åtgöras, huruvida man förmenar, att hela detta spörsmål kan så småningom
komma att reglera sig självt eller örn man icke finner det vara bättre
att acceptera det förslag, som Kungl. Maj :t nu framlagt.

Jag har redan förklarat, att självfallet även detta förslag är behäftat med
vissa bristfälligheter och nackdelar, men jag undrar ändå, om dessa nackdelar
äro av den allvarliga beskaffenhet, att de skulle kunna innebära tillräcklig
grund för att nu avvisa denna proposition.

Landshövding Linnér framhöll i sitt anförande, att hotet är det viktigaste,
det hot, som tvingar fram pengarna, och detta hot, förmenade han, står kvar
fullständigt obeskuret jämväl örn Kungl. Maj:ts förslag antages. Det ligger
dock en väsentlig skillnad däri, att den enskilde säljaren själv måste utföra
åtalet emot köparen än örn han utan vidare kan så att säga överlämna saken
i polisens händer. Det blir en helt annan tyngd i detta hot, när säljaren
kan, såsom nu sker, överlämna hela frågan till polisen. Det blir, såvitt jag
kan förstå, rent psykologiskt sett en helt annan återverkan.

Här har förmenats, att man icke genom ett accepterande av det föreliggande
förslaget skulle återgå till förhållanden på detta område, som man tidigare frångått.
Landshövding Linnér framhöll, att den enskilde ej skall behöva utföra
talan för att straffanspråket överhuvud taget skall komma till sin rätt, och
detta är naturligtvis i de allra flesta fall en alldeles riktig uppfattning. Örn
man emellertid har funnit vissa olägenheter uppkomma utav ett visst rättsinstituts
genomförande, kan jag för min del dock icke. se något hinder i att
man återgår till tidigare förhållanden, om dessa visat sig vara mera tillfredsställande.
Därtill kommer, att det dock icke är något fullständigt enastående
i vår rätt, att den enskilde måste själv utföra sin talan för att straffanspråket
skall tillgodoses. Det har ådagalagts i denna fråga, att många och ytterligt
allvarliga missförhållanden äro rådande, och det allvarligaste av dessa missförhållanden
synes mig nästan vara, att polismyndigheten i vårt land genom det
nuvarande systemet i oerhört stor utsträckning fungerar såsom ett slags inkassobyrå
åt de enskilda firmor, som ingått sådana avtal med sina köpare.
Det ligger dock någonting osunt uti att på det sättet firmor inom avbetalningsbranschen
utan vidare och på ett för dem mycket bekvämt sätt överlämna hela
förfarandet i polisens händer, varigenom polisen ytterst blir den institution,

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Äng. ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)
sorn, i den mån som det är möjligt, inkasserar beloppen åt säljarna. Polisen
har dock i vårt land andra och väsentligare uppgifter, och det förefaller därför
oriktigt, att polisen på detta sätt i mycket stor utsträckning skall belastas med
uppgifter, som rätteligen icke borde åvila densamma.

Jag vill för min del icke på något sätt motsätta mig önskemålet örn en utredning,
eftersom detta önskemål tycks vara synnerligen starkt framträdande,
men då jag dels ställer mig mycket skeptisk till denna utrednings möjlighet
att nå fram till ett verkligt tillfredsställande resultat, och då jag vidare förmenar,
att därest överhuvud taget därigenom ett verkligt positivt resultat skulle
kunna framkomma, detta skulle bestå i ett fullständigt slopande av äganderättsförbehållen
överhuvud taget, kan jag icke se någon verklig och övervägande
olägenhet i ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Skulle man till äventyrs nå
fram till ett upphävande av äganderättsförbehållet, betyder ju detta i själva
verket ingenting annat än att en ändring av lagen i det av Kungl. Maj :t föreslagna
hänseendet blir ett provisorium, en lagstiftning, som så att säga förfaller
av sig själv, när man sedan kommer att upphäva hela detta institut, varom
här ytterst är fråga.

Jag har icke kunnat finna någon verkligt avgörande olägenhet, även örn jag
medger, att vissa nackdelar naturligtvis äro förbundna med Kungl. Maj :ts förslag,
och därför vill jag för min del, herr talman, gärna yrka bifall till utskottets
hemställan under punkt C) örn utredning, men jag vill också, även om
det måhända sker med en viss tvekan, yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i förevarande hänseende.

Vidare yttrade:

Herr Hermansson: Herr talman! Den, som genomläser utskottets utlå tande,

skall finna, att det icke råder någon principiell skiljaktighet emellan
utskottsmajoritetens och reservanternas uppfattning i fråga örn avbetalningshandeln
överhuvud taget. Båda parterna ha ansett, att detta affärssystem i
många fall har tagit sådana former, att det påfordras ett ingripande från
statsmakternas sida. Skillnaden mellan reservanternas och majoritetens ståndpunkter
är den, att reservanterna vilja bifalla Kungl. Maj:ts förslag för att
på det sättet göra vad som nu kan göras för att stävja de osunda yttringarna
av avbetalningshandeln, medan majoriteten i stället vill skjuta hela frågan på
framtiden genom att sätta igång med en förnyad utredning av hela problemet.

För att ge stöd åt utredningstanken försöker utskottsmajoriteten att bagatellisera
det förslag, som här är framlagt. Man förnekar visserligen icke, att
man genom ett bifall till propositionen skulle taga ett steg i rätt riktning, men
man anser i stället, att detta steg är alltför litet, och hellre än att taga detta
lilla steg går utskottsmajoriteten så långt i radikalism, att den motsätter sig
»denna lilla reform», som man säger, därför att man icke kan få den större
reform, som man eftersträvar. Heservanterna nöja sig däremot med en mindre
reform på området, om den anses nyttig och nödvändig, även om man samtidigt
skulle önska en större och längre gående reform.

Det är emellertid ganska oklart vad utskottsmajoriteten avser med detta förslag
örn en ny utredning i ärendet. Detta ärende är ju stött och blött och synat
ifrån alla sidor ända sedan 1927, och jag finner det också, i likhet med
herr Ossbahr, mycket otroligt, att man genom en sådan utredning skulle kunna
få fram några nya omständigheter, som man för närvarande icke känner till.
Örn riksdagen skulle fatta sitt beslut i enlighet med utskottets förslag, så
skulle detta innebära, att hela frågan avfördes ifrån dagordningen under den
tid, som utredningen påginge, antingen den nu toge en längre eller kortare tid,

Oasdagen dea 18 april e. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)
och under denna tid skulle även den osunda avbetalningshandeln komma att
fritt få florera. De åtgärder, som nu föreslås, för att komma till rätta med olägenheterna
vid avbetalningshandeln äro emellertid icke så betydelselösa som
utskottsmajoriteten för sin del har velat göra gällande. Jag vill i det sammanhanget
också ge en liten kort replik till herr Linnér, som i sitt yttrande
påstod, att propositionen bygger på ett förslag från Föreningen Sveriges landsfiskaler,
som har kommit in »i sista stund». Detta är nu icke riktigt. Det
står ju uttryckligen även i utskottets utlåtande, att denna framställning från
landsfiskalernas sida inkom till handelsdepartementet den 11 mars 1930. Det
är således icke i sista stund den inkommit, utan redan för fyra år sedan.

Beträffande den förmenta betydelselösheten av detta förslag ber jag få hänvisa
till ett uttalande av assessor Sandström här i Stockholm. Herr Sandström,
vilkens sakkunskap ingen lär vilja bestrida, säger nämligen i en intervju, som
står att läsa i gårdagens nummer av Svenska Dagbladet bland annat, att han
vågar påstå, »att, örn riksdagens ärade ledamöter hade endast en bråkdel av
de erfarenheter, som han och hans kolleger haft i detta avseende, så skulle
Kungl. Maj :ts förslag överhuvud taget icke ens bli föremål för någon diskussion
i riksdagen». Han förklarar också, att samtliga åklagare i riket stå
bakom det reformförslag, som regeringen här har framlagt. Och han säger
vidare bland annat följande, som jag för min del tycker är så bra sagt, att jag
skall tillåta mig att anföra några rader: »Detta bekväma förhållande» —

det förhållandet nämligen att polisen får tjänstgöra som inkasserare för avbetalningsfirmorna
— »som faktiskt gör polisen till hantlangare åt föga samvetsgranna
försäljare, har medfört, att avbetalningsförsäljarna ansett sig i
stor utsträckning icke behöva öva någon som helst kontroll på köparna. Örn
adressen är riktig eller ej gör detsamma — polisen får ta reda på den. Om
mannen är insolvent gör detsamma — då pantsätter han godset, och säljaren
har möjlighet att genom hot örn polisanmälan framtvinga betalning av köparen
själv eller hans anhöriga.»

Nuvarande lagstiftning ger dem, som sälja varor på avbetalning, rätt att
kostnadsfritt anlita polisen för att dels taga reda på köparen och, örn godset
blivit sålt eller pantsatt, genom hot örn polisanmälan framtvinga betalning.
För min del anser jag, att polisen i vårt land har andra och viktigare uppgifter
att fylla än att på detta sätt, som assessor Sandström också framhåller,
tjänstgöra såsom hantlangare även åt de mest obskyra avbetalningsfirmor inom
olika branscher.

Örn den nu ifrågasatta lagändringen kommer till stånd, så får ju säljaren
själv bekosta efterspanandet av en köpare, som han vill ha rätt på, och han
får också på sin egen risk låta anställa åtal mot denna köpare. Följden härav
måste väl bli den, att försäljarna hädanefter skola bli tvingade att verkställa
en noggrannare prövning av köparnas ekonomiska vederhäftighet, d. v. s.
tvingas till en större försiktighet vid försäljningen av sina varor på avbetalning.
Man bör vidare kunna förutsätta, att också agenterna efter en sådan
lagändring skola bli tvingade att förfara med litet större försiktighet vid försöken
att pracka sina varor på allmänheten.

Det bör alltså vara åtskilligt att vinna genom ett bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i detta fall. Men om det nu är så, att riksdagens majoritet därjämte
önskar en förnyad utredning av ärendet i sin helhet eller beträffande andra
områden, som höra samman med detta ärende, så bör en sådan utredning dock
icke få hindra den reform, som nu föreslås. Om den föreslagna ändringen träder
i kraft, så bör ju en föreslagen utredning samtidigt kunna verkställas, och
genom ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag kan man ju redan nu vidtaga välbehövliga
åtgärder för att stävja de allra tråkigaste yttringarna av avbetal Andra

hammarens protokoll 19SJt. Nr SO. 5

Nr 26.

Onsdagen don 18 april e. m.

Äng. ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)
ningssystemet. En tvingande reform sådan som den nu föreslagna bör således
icke få stå tillbaka för den utredning, som eventuellt kommer till stånd.

Jag skall därför också be att för min del få yrka bifall till reservanternas
förslag, och jag vill på samma gång förklara, att jag icke kommer att motsätta
mig den utredning i ärendet, som är föreslagen i utskottets utlåtande under
punkten C).

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Jag har för min del sökt kontakt
med köpmän och affärsmän för att i någon mån få höra deras mening örn
denna fråga, och jag har då funnit, att det naturligtvis råder olika meningar
bland dessa personer örn denna sak. Men jag har på samma gång erfarit från
sådant håll, där jag personligen känner till att vederbörande önska bedriva
både ärliga och sunda affärer — för övrigt personer i sådan ställning, att de
driva affärer i stor omfattning — att man där varmt förordar, att riksdagen
nu skulle antaga Kungl. Maj:ts proposition, och dessa omdömen från sådant
håll tillmäter jag för min del ganska stor betydelse. Jag tror också, att örn
nu åtalsrätten överflyttas från allmänna åklagaren, så att det i stället blir
beroende på målsägaren, örn åtal skall komma i fråga eller icke, skulle detta
i och för sig komma att befordra en både lämpligare och lättare uppgörelse
mellan säljare och köpare i sådana fall, där hittills vissa svårigheter ha uppstått.
Vidare vill jag säga, att jag haft tillfälle att lära känna fall, där personer
ha köpt på avbetalning, personer, som för övrigt äro fullt ärliga och som
velat betala och göra rätt för sig, men där svårigheter kunnat uppstå för dem
att infria sina förbindelser. Det har då visat sig, att de icke varit riktigt medvetna
om, vad de skrivit på i kontraktet, och så har det inträffat, trots att
de varit fullt ärliga i sitt uppsåt, att verkliga orättfärdigheter kunnat uppkomma.
Sådant upprör ju i högsta grad rättskänslan, och jag anser därför
för min del, att Kungl. Maj:ts proposition har så starka skäl för sig, att jag
skulle vilja varmt förorda, att kammaren antager detta förslag.

Jag vill samtidigt säga det, att jag i likhet med de talare, som nyss haft
ordet, icke motsätter mig den utredning, som utskottet nu vill lia till stånd.
Jag vill dock redan nu säga ifrån, att jag icke är färdig att ansluta mig till
den tanken, att detta äganderättsförbehåll skulle upphävas, ty om detta institut
på ett riktigt sätt handhaves, tror jag det kail gagna varuutbytet och
hjälpa åskilliga personer i en viss situation. Jag vill därför redan nu förutskicka,
att jag inte vill ansluta mig till tanken på ett upphävande av detta
förbehåll. Däremot vill jag inte motsätta mig en utredning, och därför, herr
talman, ber jag att dels få yrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition, alltså
till reservationen, och dels uttala min anslutning till kravet på en utredning
enligt punkt C) i utskottets förslag.

Herr Lindqvist: Herr talman! Ja, här har ju den ena efter den andra av
kammarens ledamöter talat för propositionen och alltså för reservationen. Det
tänkte jag också göra, men då det nu har hållits så många vackra tal för
denna reservation, så behöver jag kanske inte tala så länge. Då jag emellertid
antecknat mig för ordet och därjämte är särskilt intresserad av att få en lösning
av denna fråga på sätt här är föreslaget, vill jag säga några ord.

Jag vill då först erinra örn att jag för min personliga del vid flera tillfällen,
då vi haft lagfrågor före här i kammaren, stått på den sidan, där man
velat ha humana straff. Jag har icke heller velat, att vi skulle lägga under
allmänt åtal andra brott än dem, som kunna anses vara. särskilt samhällsfarliga
eller där man kunde säga, att ett verkligt samhällsintresse krävde, att
brotten lades under allmänt åtal. Jag skall bara erinra örn ett par tillfällen,

Onsdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

Äng. ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)
då jag varit uppe och talat i den riktningen. Den ena gången var, då vi hade
uppe frågan om olovligt brukande av annans gods och den andra gången, när
vi hade före förslaget till ny checklag.

Jag kan inte annat än på det allvarligaste beklaga, att utskottsmajoriteten
här Ilar ansett, att det nu föreliggande förslaget är sådant, att det inte bör
antagas. Utskottet har ju, för all del, flera motiv för sitt avslagsyrkande. Ett
av de motiv som utskottet anför är det, att när 1927 års riksdag begärde
utredning om lagen örn avbetalningsköp, fäste sig riksdagen mest vid frågan
om agenterna, vilka ansågos mindre kvalificerade, varför man särskilt ville
tillgodose önskemålet att få bättre agenter. Agentfrågan löses icke med detta
förslag menar utskottet. Det är ju alldeles riktigt, att det år 1927 var behovet
av en bättre agentkår, som starkast framträdde; det var den ekonomiska
sidan av denna fråga, som då gjorde sig mest gällande. Vad som i dag är
det. mest framträdande, nämligen de många förskingringsbrotten, trädde icke
så i förgrunden vid detta tillfälle som det bör göra i dag. Men att förskingringsbrotten
icke gjorde sig på samma sätt gällande år 1927, det berodde
därpå, att vi då ännu icke hade haft så många förskingringar på grund av
dessa avbetalningsköp, att nian hade särskild anledning att fästa sig vid det
förhållandet. De siffror vi då hade att hålla oss till voro, skulle jag tro, närmast
siffrorna för åren 1923 och 1924, och de åren visade ju inte på långt när
så höga siffror som de senaste åren göra.

Jag har inte haft tillfälle att få några siffror för landet i sin helhet, men
jag kan nämna ett par andra siffror. Jag var nere i biblioteket häromdagen,
och där. läste jag en mycket läsvärd artikel i Svensk Juristtidning, där det
fanns vissa siffror angående förskingringsbrotten särskilt i Stockholm. Det
uppgavs i denna artikel, att i Stockholm var det år 1931 10,500 anmälda
brott, och av dessa brott.voro inte mindre än 1,500 förskingringsbrott, av vilka
775 kommo på avbetalningsköpen. Enbart på dessa avbetalningsköp och enbart
här i Stockholm var det sålunda nära 800 förskingringsbrott år 1931.
Detta innebär, säger författaren till artikeln, att ungefär vart sjunde anmält
brott var ett förskingringsbrott och att vart fjortonde sådant brott bestod av
förskingring av avbetalningsgods.

Jag tycker, att enbart dessa siffror ur statistiken för Stockholm böra ge oss
anledning att tänka oss för mer än en gång, innan vi gå in för ett avslag på
den föreliggande propositionen. Kungl. Maj :ts förslag, såsom jag har fattat
det. innebär ju inte, att förskingring av avbetalningsgods skall vara sträfffri
— av vissa yttranden, som man har hört, skulle man kunna tro att något
sådant funnes upptaget i propositionen, men så är det ju inte, ty målsägandena
skulle även efter den här föreslagna lagändringen fortfarande vara i sin fulla
rätt att väcka åtal. Men när dessa brott fråntagas allmänna åklagaren, så
kommer det säkerligen •—- det är min bestämda uppfattning — att bli såsom
det nyss här har sagts, nämligen en väsentlig minskning av antalet förskingringsbrott,
ty då skulle avbetalningsaffärerna bli tvungna att se till att de
finge bättre och mera pålitliga agenter, och dessa agenter måste då söka sina
köpare pa ett helt annat sätt än vad de nu göra. Vi ha — men det finns väl
icke skäl att draga fram den saken här i debatten, åtminstone icke nu -—
en hel del drastiska exempel, som visa, hur vissa agenter för avbetalningsfirmor
kunna gå till väga, och nied kännedom härom kan man inte förundra
sig över, att det kommit att bli en hel del förskingringsbrott.

När första lagutskottets vice ordförande, herr Linnér, talade här, så tyckte
jag, att han väl mycket ringaktade den framställning, som på sin tid gjordes
ifrån föreningen Sveriges landsfiskaler. Det var inte så, det vill jag påpeka,
att det bara förelåg den skrivelse, som inkom dagarna före propositionens

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Äng. ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)
framläggande; det är ju länge sedan landsfiskalerna, som lia så mycket att
göra med dessa avbetalningsköp, lämnade in sin framställning och anhöllo,
att det skulle prövas, huruvida icke lagen skulle kunna ändras på det sätt,
som de ifrågasatte. Man får väl ändå säga, att även örn en landshövding i
ett län känner mycket väl till länets förhållanden, så torde väl dessa landsfiskaler,
när det gäller avbetalningsaffärerna, dock känna till den saken bättre
än vad landshövdingen i länet gör. Jag förstår så val, att en benhård jurist
kan taga upp en del saker här och säga, att det och det icke står i full överensstämmelse
med de principer, som man rätteligen borde följa. Ja, justitieministern
säger ju själv i propositionen, att »mot förslaget att ändra åtalsrätten
på sätt som bär ifrågasättes, kan anmärkas, att det ej stämmer väl
överens med rättsutvecklingen, vilken tenderar mot en utvidgning av den offentliga
åtalsrätten. Riktigheten härav kan icke bestridas», säger han, »men
anmärkningen torde ej böra tillerkännas avgörande betydelse, då en ändring
på förevarande punkt med all sannolikhet kan förväntas bli till verkligt gagn.»
Jag vill särskilt understryka detta, och, att örn vi med en lagändring här kunna
rädda från fängelse bara ett hundratal, ja, mindre än ett hundratal människor
årligen, tycker jag, att man inte får hålla så strängt på gamla bestämmelser
och principer, att man icke skall våga gå ifrån dem. I den skrivelse från
Sveriges landsfiskaler, som herr Linnér här talar om, säges ju bl. a., att
»det ligger knappast i det allmännas intresse att polis- och åklagarmyndigheterna
skola användas för kostnadsfri inkassering av enskildas fordringar,
ofta tillkomna med användande av mer eller mindre förkastliga affärsmetoder».
Nu tro dessa fiskaler, d. v. s. allmänna åklagarna, att det icke kan
ligga i det allmännas intresse att gå den väg, som de hittills varit tvungna
att gå på grund av bestämmelserna i gällande lag.

Jag tror också, vad allmänna åklagarna beträffar, att det finnes en mycket
enstämmig uppfattning bland deni här i landet, att det skulle vara klokt att
göra den lagändring, som justitieministern här ifrågasätter. Örn jag har läst
justitieministerns uttalande rätt. så innebär ju det, att han visst inte har velat
säga, att man i och med denna lagändring har kommit till ett nöjaktigt resultat
i fråga örn avbetalningslagen, men han tror, att man skall vinna en
del, och det tror jag också. Örn lagen blir genomförd, skall den helt visst
ge oss erfarenheter att bygga på, om vi längre fram behöva ta itu med en
större ändring av lagen.

Nu har det ju framställts yrkande här att man skulle både taga lagänd^
ringen och skriva till Kungl. Maj:t. Ja, för min del skall jag inte motsätta
mig att man skriver till Kungl. Maj :t, men jag måste ju säga, att jag har
svårt att förstå det riktiga i att sätta i gång med en utredning omedelbart
efter det lagändringen är genomförd; den utredningen borde man enligt mitt
förmenande vänta med.

När jag hörde herr Linnér tala här i dag om vilka rättsprinciper man här
borde följa i fråga örn processen, så tänkte jag att det är då ändå väl, att
man, när man går på en annan linje än herr Linnér, kan visa på att det
dock finnes många jurister, som icke dela herr Tunnérs uppfattning. Jag
behöver ju inte erinra herr Linnér, men kanske någon annan här i kammaren,
därom, att till stöd för den lagändring, som här föreslås, kan även lagrådet
åberopas, ty lagrådet har icke haft något att anmärka mot förslaget.

Nu betyder det ju inte allt, vilken uppfattning lagrådet har, men jag måste

ju göra som många andra, och när lagrådet har samma uppfattning som jag.
så måste jag ju hänvisa till det och visa, på vilken auktoritet jag kan stödja
mig. Så gör herr Linnér, då han har nytta av det, och säga vad man vill, när
det gäller en sådan lagändring som denna, mot vilken från herr Linnérs sida

Onsdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

Ang. ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (Forts.)
sådana anmärkningar göras, så är det dock något fast, som man kan stödja sig
på, när man kan säga, att lagrådet icke har haft något att erinra mot denna
lagändring.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jeppsson: Herr talman! Det är nog första gången jag begär ordet i
denna kammare vid behandlingen av ett förstalagutskottsärende. Jag skulle
icke gjort det nu heller, örn jag icke haft den uppfattningen — i olikhet med
utskottsma jonte ten — att den av Kungl. Maj :t föreslagna lagändringen skulle,
örn den av riksdagen bifalles, medföra en viss inskränkning i de mindre önskvärda
formerna av avbetalningshandeln. Vi torde väl alla inom kammaren
och riksdagen vara ense örn att avbetalningshandeln tagit sig sådana uttryck,
att det är högeligen eftersträvansvärt att kunna begränsa de mindre önskvärda
formerna av densamma. Den har — vågar jag säga — bringat många
i övrigt oförvitliga människor i olycka, och det är lovvärt att göra ett försök
att begränsa dess skadliga verkningar. Utskottet yttrar ju också, att det
anser det antagandet riktigt, att målsägandena i det övervägande antalet fall
icke skulle vilja ådraga sig de kostnader, som äro förenade med åtal och som
de enligt den föreslagna lagändringen skulle få bestrida.

Men jag tror ej heller, att den ifrågavarande ändringen är tillfyllest för
att råda bot på de olägenheter, som avbetalningshandeln i dess nuvarande former
för med sig. Därför ber jag att få förena mig med dem, som yrkat dels
bifall till Kungl. Maj :ts förslag, d. v. s. bifall till den vid utlåtandet av herrar
Åkerman m. fl. fogade reservationen, dels bifall till punkt C. i utskottets utlåtande,
d. v. s. till yrkandet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville till förnyad utredning företaga frågan örn
verkningarna av avbetalningshandeln samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.

Häruti instämde herrar förste vice talmannen Bengtsson och Lundén.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande punkten A), nämligen dels på bifall till utskottets däri
gjorda hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Vidare blevo efter av herr talmannen särskilt beträffande var och en av
punkterna B) och C) givna propositioner utskottets i nämnda punkter gjorda
hemställanden av kammaren bifallna.

§ 2.

Till avgörande företogs nu jordbruksutskottets utlåtande, nr 53, angående
vissa i statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning i vad angår
jordbruksärenden gjorda framställningar.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang. statens Härpå föredrogs punkten 4, angående statens mejerilånefond. Ordet begärmejerilåne-
des därvid av
fond.

Herr von Seth, som yttrade: Herr talman! Kungl. Maj:t har upprättat
statens mejerilånefond, statens slakterilånefond, spannmålslagerhusfonden oell
spannmålskreditfonden för att därigenom bereda stöd åt jordbruket. Räntan
å lån från mejerilånefonden har förut varit 5 °/°, men Kungl. Maj :t har föreslagit,
att från och med den 1 juli i år räntesatsen skall utgöra H/2 %.

Motionerna under punkt 4 samt under följande två punkter avse en räntesänkning
till 4 % i syfte att bereda jordbruket en behövlig lättnad i dessa
svåra tider. Statskontoret har emellertid på grund av de vedertagna principerna
i fråga örn kapitalinvestering i statens utlåningsfonder ansett, att en
räntesänkning till 4 % skulle ha den verkan, att man skulle få i ej oväsentlig
omfattning taga skattemedel i anspråk. Det skall villigt erkännas, att denna
fråga i och för sig ej är av stor vikt, men sedd i sammanhang med övriga
åtgärder för jordbrukets stödjande torde den böra tillmätas avsevärd betydelse.
Jordbrukarna och de av dem drivna företagen och deras organisationer
behöva synnerligen väl beredas all den lättnad i avseende å ränteutgifter, som
är möjlig, och detta förefaller rimligt då man ser, att staten nu kan låna
pengar mot en ränta av något mindre än 4 %. Den principen bör kanske därför
diskuteras, när det gäller att bringa hjälp till jordbruket, örn icke den hjälp,
som kan lämnas jordbrukarna under formen »hjälp till självhjälp», avsevärt
mera böra gagna dem och framför allt vara behagligare för dem att taga
emot än rent understöd. Riksdagen har redan i år anslagit 8 miljoner kronor
till ackords- och stödlån. Spannmålsregleringen kommer säkerligen att kosta
betydligt över 30 miljoner kronor, och riksdagen kanske ser sig nödsakad att
i fortsättningen anslå flera miljoner kronor till stödåtgärder på jordbrukets
område. Vöre det då icke bättre att stämma i bäcken än i ån? Denna fråga
är kanske, som jag nyss nämnde, av mindre betydelse, men örn man vid alla
tillfällen ville gå in för att i tid ingripa, tror jag, att därigenom medel skulle
sparas även för skattebetalarna. När det gäller denna räntesänkning, skulle
det, örn man ser saken så, att skattemedel behöva tillgripas, endast kosta
skattedragarna cirka 20,000 kronor, enär de ifrågavarande fyra fonderna
sammanlagt uppgå till 4 miljoner kronor. I verkligheten skulle det emellertid
— jag vågar understryka den saken — icke kosta dem något alls, eftersom
man för tillfället kan upplåna pengar till 4 %.

Herr talman, jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på att finansministern
i avseende å räntepolitiken i år visat sig synnerligen liberal. När det gällde
100-miljonerskrediten till Ryssland, har herr finansministern endast velat
bestämma en räntesats av 51/2 % — detta beträffande ett lån till främmande
land och utan någon nämnvärd säkerhet. Här skulle jordbrukarna ju lämna
säkerhet i mejeribyggnader, i slakteribyggnader, i spannmålslagerhus och —
när det gäller spannmålskreditfonden — i spannmål men behöva betala en
ränta, som med endast 1 % understiger den nyssnämnda. Jag kan icke finna
annat än att det är alldeles för liten skillnad i räntevillkor mellan detta lån
utan säkerhet och ifrågavarande lån med säkerhet i jordbrukarnas egendom.

Herr talman! Mot ett enigt utskott törs jag givetvis icke komma med något
yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 5—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

Punkten 13, angående väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. Äng. väg och

flottleds Uti

innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t i punkten 18 byggnader å
under avdelningen utgifter för kapitalökning, i vad anginge jordbruksärenden, sk°^ *.
föreslagit riksdagen att såsom bidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader e ’ ag0''
å skogar i enskild ägo anvisa för budgetåret 1934/1935 ett reservationsanslag
av 500,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 74, av herr Olsson i Blädinge,
vari föreslagits, att i kungl, kungörelsen den 16 september 1933, angående
statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo,
det i mom. 6 i nämnda kungörelse bestämda statsbidraget, tjugufem procent,
måtte höjas till minst fyrtio procent av den utav skogsvårdsstyrelsen godkända
kostnaden för företaget.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovan
berörda motion, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Sedan punkten föredragits, begärdes ordet av

Herr Olsson i Blädinge, som anförde: Herr talman! Jag har tillåtit mig
väcka en motion, gående ut på höjning av statens bidrag till vissa väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo från 25 % till 40 % eller vad som
utgår till skogsdikningsföretag. Motivet för att bidraget skall höjas till 40 %
har varit önskan att med hänsyn till den stigande arbetslösheten ute i landskommunerna
kunna stimulera till igångsättande av vägförbättringsarbeten i
skogsmarkerna och därigenom bereda arbete åt arbetslösa skogs- och jordbruksarbetare,
för vilka det synes vara svårt för att icke säga omöjligt, att bli
placerade i statens reservarbeten. Den nuvarande depressionen inom jordbruket
är ju delvis orsaken till arbetslösheten bland lantarbetarna, och den är
också orsaken till att jordbrukarna nu icke våga inlåta sig på dessa vägarbeten,
även örn de äro välbehövliga för skogsdriften. Det gäller nämligen
för jordbrukarna att spara allt vad sparas kan för att någorlunda få debet
och kredit att gå ihop. Den som i likhet med mig är ordförande i en arbetslöshetskommitté
vet, huru beklämmande det känns, när särskilt familjeförsörjare
komma och anmäla, att de sakna arbete och icke se någon möjlighet att
försörja sig och sina familjer. Det är under intrycket härav, som jag väckt
ifrågavarande motion, då jag däri såg en utväg att i någon mån lindra arbetslösheten
på den rena landsbygden. Inom Kronobergs län lia endast fyra vägarbeten
av denna art igångsatts, vilket torde bevisa riktigheten av mitt påstående,
att bidragsprocenten varit för lågt tilltagen, då man icke i större utsträckning
än hittills skett lockats till utnyttjande av anslaget i fråga. Detta
förhållande är otvivelaktigt till större skada för de arbetslösa än för skogsägarna,
vilka väl få finna sig till rätta med sina dåliga skogsvägar.

Jag beklagar å dessa arbetslösas vägnar, att utskottet icke synes ha behjärtat
eller tagit i beaktande den i motionen påpekade möjligheten att genom
ett rikligare bidrag bereda arbete åt dessa mycket beklagansvärda jordbruksoch
skogsarbetare, som ingenting hellre önska än att genom eget arbete sig
nödtorftigt försörja.

Med dessa ord, herr talman, tillåter jag mig yrka bifall till min motion.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Ang. ändrad
lydelse av 5 §
2 och 3 mom.
samt 26 §
lagen om
skyddskoppympning.

Punkterna 14 och 15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående kapitalökning till
fiskerilånefonden m. m.;

nr 55, i anledning av väckt motion angående sänkning av räntan bland
annat å statens slakterilånefond;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för byggnadsarbeten
vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för lån åt
vissa fiskareföreningar m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till underhålls-
och driftkostnader för undersöknings- och bevakningsfartyg för havsfiskets
behov;

nr 59, med anledning av väckt motion angående anställande av egnahemskonsulenter
hos egnahemsnämnderna;

nr 60, med anledning av väckta motioner angående utredning rörande möjligheter
till sjöregleringar i därtill lämpade trakter; och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Vidare föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3,
i anledning av väckt motion angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 5.

Härefter föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 4, i anledning av väckt motion angående lindring i visst avseende av kompetensfordringarna
för maskinbefäl; och blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

§ 6.

Vid nu skedd föredragning av andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion angående ersättning i vissa fall
av statsmedel för skada, som tillfogats enskild person vid ingripande på ordningsmaktens
sida, biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan, vilket
beslut skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen, genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 7.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § 2 och
3 mom. samt 26 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) örn skyddskoppympning,
dels ock en i ämnet väckt motion. Därvid anförde

Herr Sandberg: Herr talman! Jag tänker, att det icke behöver bli någon
debatt i den fråga, som nu föreligger, och jag hoppas att med mitt yttrande

Onsdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

Äng. ändrad lydelse av 5 § 2 och 3 mom. samt 26 § lagen örn skyddskoppympning.
(Forts.)

icke heller behöver riva upp någon sådan. Jag önskar dock få göra några
allmänna uttalanden i ämnet.

Den proposition, som här tillstyrkes av andra lagutskottet, innebär vissa
ändringar i lagen örn skyddskoppympningen. Jag skall endast i korthet antyda,
vad dessa ändringar gå ut på.

Den första ändringen avser 5 § andra momentet och innebär ett förtydligande
i utvidgande riktning av de bestämmelser, som gälla för att undantagande
från ympningsplikt skall få ske av medicinska skäl. Det är sålunda frågan
örn att göra det möjligt att medgiva befrielse från ympningsplikten, så snart
man har någon rimlig anledning att befara att ympningen kan medföra ohälsa
för den ympade eller någon annan.

Den andra ändringen hänför sig till samma paragrafs tredje moment och
innebär, att man kan få göra framställning örn befrielse från ympningsplikten
oberoende av åldern hos den som ansökan örn befrielse avser. För närvarande
är det så, att sådan ansökan skall ingivas till medicinalstyrelsen senast under
det år, varunder barnet fyller nio år. Denna bestämmelse föreslås nu borttagen,
så att en framställning av den art, varom fråga är, kan ske oberoende
av åldern.

Den tredje ändringen hänför sig till § 26 och innebär, att böter, som utdömas
för försummelse av den, som har ansvar för barns ympning, icke såsom
nu är fallet i brist på tillgång till böternas gäldande förvandlas enligt strafflagen.
Man behöver sålunda efter denna ändring inte riskera ett återupprepande
av, vad som tidigare förekommit, nämligen att personer fått fängelse
för vägran att låta vaccinera barn. Jag tror det är tacknämligt, att humanare
bestämmelser nu bliva gällande.

De ändringar, som sålunda här föreslås och som utskottet tillstyrker, äro ju
inte några stora saker. De innebära inte någon principiell förändring i lagen
om skyddskoppympning, men det är i alla fall små putsningar till det bättre,
som jag tycker det är anledning att med tacksamhet notera. Ett par av ändringarna
äro för övrigt föranledda av de sakkunnigas år 1932 avgivna betänkande.

Jag ber också att få uttala min tillfredsställelse över att det tydligen rör
sig en smula i denna fråga. Visserligen går det ju inte fort och hittills har
det gått med endast små steg, men det är i alla fall ändå något. Härtill kommer,
att Kungl. Majit nyligen tillsatt nya sakkunniga för ytterligare utredning
av frågan örn skyddskoppympning. Den utredning, som kom till stånd
genom riksdagens beslut 1930, blev ju, efter att lia varit på remiss till åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar, på sina håll utsatt för en ganska
stark kritik. Detta gjorde, att något förslag på grundval av de sakkunnigas
betänkande icke framlades för riksdagen, utan Kungl. Maj :t har tillsatt andra
sakkunniga, som skola företaga en förnyad utredning efter i viss mån utvidgade
direktiv. Det är nämligen att märka, att det missnöje, som på flera
håll uttalades med anledning av det resultat, vartill utredningen av år 1930
kom, i någon mån kunde bero på att denna utredning var i visst betydelsefullt
avseende begränsad. Enligt riksdagens beslut 1930 hade nämligen de sakkunniga
att företaga en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida och
i vad mån utan äventyrande av folkhälsan ytterligare lättnader i vaccinationstvånget
kunde genomföras. Däremot ingick icke i utredningsmännens uppdrag
att pröva det önskemål, som framförts i de motioner, vilka gåvo anledning
till riksdagens nyssberörda beslut, nämligen att även möjligheten av det
allmänna ympningstvångets upphävande skulle undersökas. De nämnda sakkunniga
ansågo sig därför inte ha anledning att ingå på frågan örn tvångsvaccinationens
vara eller icke vara.

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Äng. ändrad lydelse av 5 § 2 och 3 moni. samt 26 § lagen om skyddskoppympning.
(Forts.)

De direktiv, som givits för den nyss beslutade utredningen, äro ju på denna
punkt vidare. Det heter nämligen i statsrådsprotokollet vid tillsättandet av
utredningsmännen i fråga bland annat: »På grund av vad sålunda framhållits
i auktoritativa uttalanden från teoretiskt och praktiskt sakkunnighåll synes
frågan, huruvida den obligatoriska barnvaccinationen bör bibehållas eller eventuellt
ersättas med andra åtgärder, påkalla en mera ingående undersökning.»
Här är det.sålunda tydligen fråga örn att upptaga problemet örn vaccinationens
vara eller icke vara till prövning.

Det finns emellertid i de direktiv, som givits den senast beslutade utredningen,
vissa uttryck, som kunna giva anledning till betänksamhet. Det heter
där bland annat på följande sätt: »Därest den obligatoriska barnvaccinationen
finnes böra bestå, torde såväl frågan om en vidgad samvetsklausul som övriga
med en obligatorisk barnvaccination sammanhängande spörsmål böra undergå
förnyad noggrann prövning. Därvid torde frågan om lagstiftningens efterlevnad
och de kontrollåtgärder, som kunna anses behövliga för att trygga en
sådan efterlevnad, särskilt uppmärksammas.»

Jag vill uttala mina betänkligheter inför ett eventuellt sådant resultat av
den igångsatta utredningen, att man skulle komma till strängare bestämmelser
än de, som nu gälla, och jag hoppas att utredningens resultat i övrigt må
bli sådant, att det inte blir anledning att upptaga till prövning vad som i det
av mig nyss citerade berördes.

Jag vet dock inte, vilka förhoppningar man kan lia anledning att knyta till
den nya utredningen av frågan. För min del vill jag gärna hoppas det allra
bästa, men det är ju så, att erfarenheterna på detta område inte ha gjort, att
man blivit så bortskämd.

I fråga örn de skäl, som böra föranleda en förnyad omprövning av frågan,
ber jag att få understryka vad karolinska institutets lärarkollegium uttalat i
det yttrande som nämnda kollegium avgivit i anledning av vaccinationssakkunnigas
betänkande av 1932. De skäl, som tala för en ändrad lagstiftning,
återfinnas ju i koncentrerad form i huvudsak i detta yttrande, som synes hava
utgjort den väsentligaste anledningen till den beslutade nya utredningen. Lärarkollegiet
säger där, att en under senare år i vårt och andra länder uppträdande
följdsjukdom till vaccineringen, nämligen den postvaccinala encephaliten,
vore en så allvarlig företeelse, att frågan behövde ytterligare utredas o. s. v.
Där berör sålunda lärarkollegiet i första hand bland orsakerna, som nödvändiggöra
en förnyad omprövning av denna sak, de faror, som vaccinationen kan
medföra. Det är i alla fall en allvarlig sak, örn man kan konstatera, att dödsfall
inträffat, som måste sägas ha direkt samband med vaccinationen. Huruvida
dylika dödsfall förekommit även längre tillbaka i tiden än under de senaste
åren, kan man väl inte konstatera, men det måste anses tillräckligt, att
dylika allvarliga skadeverkningar nu måste sägas vara för handen. Man har
hittills alltid från läkarhåll varit obenägen att erkänna förekomsten av några
allvarligare sjukdomsfall som följd av vaccination, men numera måste man
ju som sagt både erkänna och beakta dylika allvarliga följder. Det är också
känt, att föräldrar i många fall iakttagit, att deras barn efter vaccination under
längre eller kortare tid företett tydliga tecken på ohälsa och minskad livslust
eller fått dragas med besvärliga åkommor av sådan art, att man inte kunnat
undgå att sätta dem i samband med en företagen vaccination. Alla dessa
fall har man inte velat tillmäta någon betydelse. Jag tror dock det är skäl
att observera erfarenhetens vittnesbörd, även örn det blott är det enkla och
olärda folkets vittnesbörd.

En annan anledning att upptaga nu gällande bestämmelser till omprövning

Oasdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

Äng. ändrad lydelse av 5 § 2 och 3 mom. samt 26 § lagen örn skyddskoppympning.
(Forts.)

anföres av lärarkollegiet, då det talar om det relativa skydd, som den nuvarande
tvångsvaccinationen innebär. Ja, det är sannerligen ett mycket relativt
skydd. Det är uppenbart, att såsom barnvaccinationen praktiseras i vårt land
utan förekommande obligatorisk revaccination efter viss tid, måste det vara
en ganska liten del av folkets massa, som man kan räkna med har något egentligt
skydd, d. v. s. är immun mot smittkopporna.

Det är vidare en tredje sak, som jag ber att få påpeka, nämligen att i det
yttrande, som jag hela tiden citerar, säges, att det vore icke uteslutet, att det
relativa skydd, som den nuvarande tvångsvaccineringen medförde, kunde ersättas
med andra åtgärder, framför allt isolering och en på vederhäftig upplysning
örn vaccinationens fördelar och risker grundad frivillig vaccinering.

Jag vill understryka, att jag tror, att man med de möjligheter som för närvarande
finnas Ilar effektivare medel för bekämpandet av en eventuell utbrytande
epidemi av denna fruktansvärda sjukdom, än vad fallet är med nu
gällande bestämmelser örn obligatorisk vaccinering av barn, med dessa bestämmelsers
mycket ringa räckvidd i fråga örn det skydd, som de kunna tänkas
skänka. De möjligheter till snabb isolering av smittade och de möjligheter
att organisera en beredskap, som hastigt kan mobiliseras vid en epidemifara,
torde i stället, som andra lagutskottet säger i sitt yttrande 1930, vara betydelsefulla
medel att räkna med, då det gäller bekämpandet av de faror, som
här äro i fråga. Jag tror sålunda, att det finns fullgoda skäl att allvarligt
överväga, örn icke andra medel kunna och böra användas för att giva det
nödiga skyddet, än den nu i många hänseenden motbjudande och för övrigt
ineffektiva tvångsvaccineringen av barnen. Jag vill därför med detta mitt
yttrande understryka det säkerligen i mycket vida kretsar rådande önskemålet,
att en tidsenligare, en efter nu rådande förhållanden bättre avpassad lagstiftning
i detta hänseende må komma till stånd.

Så som jag ser hela frågan om vaccinationen skulle det ju icke vara någon
svårighet för mig att yrka bifall till den motion, som i det förevarande ämnet
väckts utav herr Björck i första kammaren. Denna motion innebär ju en
ändring av femte paragrafens tredje moment eller den s. k. samvetsklausulen,
en ändring, som man ifrån det håll, där man önskar ett upphävande av eller
en lindring uti det nu rådande tvånget, skulle vara ganska tillfredsställd med.
Jag måste emellertid säga, att det är meningslöst att göra ett sådant yrkande,
när saken nu ligger till på sätt som den gör, i det att Kungl. Maj :t tillsatt
en ny utredning, och jag vill därför med understrykande av de önskemål
och de förhoppningar, jag i detta ärende uttalat, tillstyrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Malmgvist.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Härpå föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för A.
V. Johansson från viss betalningsskyldighet; _

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av flygvapnets
rescrvbefälsorganisation jämte i hithörande ämnen väckta motioner;
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

ytterligare kompensation till Vaxholms stad i anledning av 1925 års försvarsbeslut;
och

nr 76, i anledning av väckt motion örn förhöjt beklädnadsbidrag till vissa
underofficerare i flottan och marinen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Äng. utpU- Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utning
försöks- låtande, nr 77, i anledning av väckt motion angående utspisning försöksvis vid
m''maiten av'' krigsmakten av kaffe med viss tillsats av råg.

täEatTav rå™ ^ en inom andra kammaren av herr Holmgren väckt motion, nr 91, hade
sa s av rag. föreslagits, att riksdagen ville besluta, att inom krigsmakten försök snarast
måtte utföras med utspisning av kaffe tillsatt med 50 % råg.

Med uttalande, att utskottet vore av den uppfattningen, att vidtagandet av
förändringar i gällande utspisningsstater vid försvarsväsendet borde bero på
åtgärder från vederbörande förvaltningsmyndigheter men att utskottet icke
hade något att erinra mot att av dessa myndigheter försök verkställdes genom
utspisning av kaffe med lämplig tillsats av spannmål, hemställde utskottet,
att förevarande motion måtte anses besvarad genom vad utskottet sålunda
yttrat.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Lindblad, Johan Nilsson i
Malmö, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Eriksson i Stockholm,
Andersson i Höör och Norsell, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Kammarledamöterna undra väl
varför vi blivit några reservanter i en till synes så obetydlig fråga som denna,
men det kanske icke är så oförklarligt, örn man betänker, vad den egentligen
innebär.

Det förhåller sig nämligen på det sättet, att frågan om den detaljerade
utspisningsordningen vid våra olika vapenslag icke gärna kan anses vara
en fråga av beskaffenhet att riksdagen skall ta initiativ, även örn detta sker
under så pass mjuka.former som här skett. Jag tror att det skulle leda alldeles
för långt, örn vi här i riksdagen på grund av motioner av riksdagsmän,
som visserligen varit med mångå år i detta arbete, skulle börja ta upp sådant
till prövning och säga, att vi icke ha något att erinra emot, att det eller det
försöket göres, eller att den eller den varan ingår i utspisningen o. s. v. Jag
tror, mina damer och herrar, att vi skulle få det ganska vanskligt emellanåt
att komma till rätta med en dylik ordning. Då det dessutom är känt att hithörande
område är synnerligen ömtåligt, särskilt sett ur de värnpliktigas synpunkt,
tycker jag, att vi borde akta oss för att lägga fingrarna i maten, såsom
jag kanske får uttrycka mig vid detta tillfälle, och i stället låta det hela få
bero på. initiativ från de myndigheters sida, som ha att sköta den egentliga
förvaltningen. Då jag har denna principiella uppfattning, herr talman, har
jag icke.kunnat underlåta att reservera mig i detta fall, och på grund av vad
jag nu i korthet framhållit, anhåller jag att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den reservation, som är fogad vid betänkandet.

Herr Holmgren: Herr talman! Visserligen är ju denna fråga, såsom den
föregående talaren framhöll, till synes ganska obetydlig, men den berör dock

Onsdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

Äng. utspisning försöksvis vid krigsmakten av kaffe med viss tillsats av

råg. (Forts.)

ett område, som visst icke är obetydligt utan av ganska stor betydelse för
oss alla.

Det är ju ett faktum, att en stor del av de fall av magsår som behandlas
på våra lasarett är en direkt och påvisbar följd av kaffemissbruk eller —
vi skola icke använda ett så hårt ord som kaffemissbruk — för ymnigt bruk
av kaffe. Åtminstone är detta i mycket stor utsträckning fallet med arbetarklassens
kvinnor. De stå ofta i sitt arbete — mindre väl avlönade — och
dricka kaffe i stället för att intaga måltider av lagad mat. Hungerkänslan
går bort, och de få den stimulans de behöva för att kunna fortsätta sitt arbete
med följd att de så småningom hamna på lasarettet. En annan synpunkt
på frågan är den att vi importera en oerhört stor kvantitet kaffe per
år. Vi ligga faktiskt i täten av alla kaffekonsumerande nationer, och vi importera
så mycket kaffe, att vår handelsbalans därutav påtagligen påverkas,
med följd att den svenska kronan faller, vilket i sin ordning för med sig, att
vi få betala mera för de nödvändighetsvaror, som vi importera, än vad vi
skulle behöva göra, därest man icke drack så mycket kaffe. Jag kan icke
finna annat än att det är ett önskemål att nedbringa kaffekonsumtionen i landet.
Men jag tycker icke att saken är av den art, att man bör vidtaga några
bryska åtgärder. Man bör gå varligt fram. Detta är, som den föregående
talaren framhöll, ett ömtåligt ämne. En mycket stor del av vårt folk använder
kaffe i stor utsträckning, och man skall således icke gå för hårt fram. Vi äro
nu för tiden vana vid att dricka gott kaffe. Så var icke fallet förr i världen.
I min barndom dracks det i regel icke rent kaffe, utan folk drack i allmänhet
kaffe som var tillsatt med antingen spannmål eller något annat. Sedan arbetarna
nu fått det bättre, lia pretentionerna stigit. Man vill lia gott kaffe,
och häremot har jag för min del ingenting att erinra. I Norrland dricker man
en sorts kaffe och i södra Sverige en annan. En norrlänning gillar icke det
kaffe, som man dricker i södra Sverige, och tvärtom. Det hela är således en
smakfråga.

Men örn frågan nu är av den betydelse, som jag ansel den vara, gäller det
sålunda här ytterst att söka påverka smakriktningen åt ett förnuftigt håll.
Skall man göra något i den vägen, kan man icke börja med de gamla, som ha
sina vanor i fråga örn kaffe, vanor som äro svårutrotliga, utan man skall
naturligtvis göra början med ungdomen. Då ligger det nära till hands, att
man gör försöken med den värnpliktiga ungdomen, därför att den står under
den kontroll, som är nödvändig för att kunna få något resultat av försöken.
Jag tror, att man med lugn kan överlämna åt de militära befälhavarna att
göra dessa försök t. ex. på så sätt att man ibland utspisar kaffetillsättning
och ibland rent kaffe, så att man får se, hur det hela fungerar. Örn det är
så, att folk tycker örn blandningen, varför skola vi då icke fortsätta? Men
örn vederbörande reagera så kraftigt, att de icke vilja ha denna blandning, få
vi väl låta det hela vara. Men försök böra och kunna göras. Jag har för
min del varit med vid ett tillfälle, när en samling personer, varav åtskilliga
voro riktiga specialister på kaffe, voro bjudna på kaffe på ett ställe. Vi
smorde oss med kaffe med dopp och mådde gott, och när det var slut, så vände
man sig till mig och bad mig frambära gästernas tack och sade särskilt, att
jag inte skulle glömma att tacka för det utmärkta kaffet. Detta gjorde jag,
och vederbörande busmor var glad och tacksam för det beröm, som hon sålunda
fick, och hon talade samtidigt örn, att det var 40 % råg i det kaffe, som hon
bjudit på. Och ingen av oss — oell ibland oss funnos dock några riktiga
specialister på kaffe — hade märkt, att det var annat än ett mycket gott
kaffe. Under sådana förhållanden menar jag, att det icke bör bli så stort

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Äng. utspisning försöksvis vid krigsmakten av kaffe med viss tillsats av
råg. (Forts.)

uppror bland militären, örn man gör ett dylikt försök, i synnerhet örn det går
så lyckligt, som det gick den gången.

Förresten ha vi kaffeblandningar redan i vårt land. Det finns fabriker, som
göra dylika blandningar. Och dracks icke varan, är det självklart, att fabrikerna
icke skulle finnas kvar. Men de ha sin tillverkning och gå som förut.
Sedan jag väckte min motion i frågan, har jag varit i förbindelse med både
arbetare och lägre tjänstemän, som sökt upp mig eller som skriftligen satt sig
i förbindelse med mig, och från alla dessa håll har framhållits, att det är klart
att man dricker rågkaffe. Ty vart skulle det eljest ta vägen med vår ekonomi,
säger man, örn vi skulle dricka oblandat kaffe. De ha därför ställt sig
på samma ståndpunkt som jag.

Här är det inte meningen att utöva tvång på någon människa, utan det är
bara meningen att göra ett stilla försök. Frågan gäller sålunda: Skall riksdagen
ge en liten uppmuntran åt dem, som vilja göra ett försök i en förnuftig
riktning, eller skall riksdagen bryskt säga ifrån, att den inte vill veta av
någon ^inblandning i detta fall, att den vill slå vakt örn det heliga kaffet, som
icke tål någon uppblandning med sämre element som råg eller annan spannmål.
Jag kan icke finna annat än att utskottsmajoriteten slagit in på en
förnuftig och klok väg och sålunda givit en liten uppmuntran åt dem, som
vilja komma till bättre förhållanden än dem, som på denna punkt hittills
varit rådande. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag sade i början av mitt förra
anförande, att detta var en till synes obetydlig fråga, men den har tydligen
större räckvidd än vad jag i min enfald vågade förutsätta, då här från motionärens
sida till och med kommit fram skäl av sådan vikt och betydelse, att de
kunna hänföras under en vetenskap, den där ock nationalekonomi kallas. Under
sådana förhållanden förstå herrarna, att frågan inte gärna kan vara så förfärligt
liten, som den från början såg ut.

Sedan har motionären också anfört en hel arsenal av skäl, som skulle tala för,
att man skulle göra detta försök, och därvidlag givit sig in på det medicinska
området — detta kanske på grund av vissa släktförbindelser — och förklarat,
att en mycket stor del av magsårsfallen beror på kaffedrickning bland kvinnorna.
Jag har litet svårt att erinra mig, när det i den svenska riksdagen beslöts,
att kvinnorna skulle fullgöra värnplikt. Jag trodde, att det här var
fråga örn unga friska män, som äro ute för att vapenövas. På den grund att
jag icke vill störa deras icke alldeles så tillfredsställande matförhållanden, har
jag ansett, att man icke borde taga detta initiativ. Vidare berättade herr
Holmgren, att han och några andra varit ute på en resa, därvid han — jag kan
ju fylla ut det och säga: därvid han i egenskap av ordförande i statsrevisionen
var ute och reste — blev av kamraterna ombedd att särskilt tacka för det utomordentliga
goda kaffe, som han blivit bjuden på. Ja, detta tror jag är alldeles
riktigt, men, herr Holmgren, det är en viss skillnad på en husmor, som
har för avsikt att bjuda gäster på kaffe, och därvid använder en liten tillsats
av råg eller korn eller vad det må vara, och ett stort regementskök, som, säga
vad man vill, icke har samma resurser eller kanske rättare förutsättningar att
åstadkomma sådana fullödiga alster i fråga örn matlagning och icke ens kaffekokning,
som en enskild husmor har. Jag tror, att vi kunna komma överens
örn, att eftersom det här icke är fråga örn kvinnor, som druckit för mycket
kaffe, och icke heller örn sådana, som få leva på kost, som är lagad i ett vanligt
enkelt borgerligt kök, utan örn människor, som få äta mat, som är tillagad

Oasdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

Ang. utspisning försöksvis vid krigsmakten av kaffe med viss tillsats av

råg. (Forts.)

i stora kvantiteter och som — och detta vill jag särskilt understryka — icke
kan vara av den kvalitet, som den mat, som är lagad i ett vanligt hem, det kan
vara våra värnpliktiga väl unnat, att de åtminstone få en kopp oblandat
kaffe, när de ätit sin mat. Om de icke få detta, kunna kammarens ledamöter
vara förvissade örn, att de lia möjlighet att hitta till ställen, där de mot betalning
kunna få sin kopp kaffe, som kronan nu skulle, därest utskottets förslag
går igenom, göra sämre än vad det för närvarande är.

Jag skall icke taga upp någon längre debatt, därför att frågan är alldeles för
obetydlig, men jag har åtminstone velat motivera min uppfattning, nämligen
att det är absolut olämpligt av riksdagen att lägga sig i och ta initiativ i
denna riktning. Det är att börja i galen ända, då man till dessa ynglingar,
som få äta mat, som är tillagad i alltför stora kvantiteter för att kunna bli
välsmakande, säger, att de skola lia en blandning av spannmål och kaffe. Ja,
för kuriositetens skull kanske jag skulle tillåta mig säga, att denna fråga
ansågs så viktig i utskottet, att man där icke nöjde sig med motionärens förslag,
att man skulle blanda in råg i kaffet, utan att utskottet begagnade sin
initiativrätt och skrev, att utskottet »har intet att erinra mot att av dessa myndigheter
försök verkställas genom utspisning av kaffe med lämplig tillsats
av spannmål». Så betydelsefull ansågs denna fråga då, att man fick lov att
vidga ut motionärens yrkande för att komma till ett passabelt resultat.

Herr Lithander: Herr talman! Statsutskottets ordförande började med

att säga att detta är en obetydlig fråga. Jag anser icke, att det är en obetydlig
fråga. Ja, den kan vara obetydlig för den, som dricker kaffe, det
medgiver jag, men av verkligt stor betydelse blir frågan, örn man
med exemplets makt kan få det svenska folket att något ändra sina
vanor härvidlag. Vi importera kaffe för över femtio miljoner kronor
under en tid, då det är ytterst angeläget att vi få en handelsbalans
på den rätta sidan. Vi leta med ljus och lykta efter användning av lantmannaprodukter.
Här är ett tillfälle, där man kan öka ut förbrukningen av
dessa produkter. Här har yrkats på femtio procents inmalning av råg i
kaffet. Örn hela det svenska folket stannade vid en inmalning av en tredjedel
råg till kaffet — av erfarenhet kan jag intyga att kaffet därigenom blir
fullkomligt lika bra som oblandat kaffe — skulle det innebära en årlig besparing
på omkring 15 miljoner kronor. Det är, min ärade vän från statsutskottet,
ingen obetydlighet. Visserligen har statsutskottet sig ålagt att sörja för
hur vi skola giva ut pengarna, men jag tillhör bevillningsutskottet, och där
skola vi se till, huru vi skola skaffa dem.

Här finnes, herr talman, ett sätt på vilket vi kunna spara femton miljoner
kronor åt riket, och under sådana förhållanden kan jag för min del icke finna,
att det är en obetydlig fråga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! När jag hörde herr Holmgrens lovsång
över rågkaffet, fick jag närmast det intrycket, att när han har middag, så
avslutar han den med en kopp kaffe bestående av 50 procent brasilianskt och
50 procent råg. Att göra en dylik inblandning av råg är ju ett försök, som vi
kunna och böra göra som medborgare, litet grand till mans. Frågan har ju
en rätt stor räckvidd, och ur många synpunkter förstår jag mycket val de motiv,
som ligga till grund för motionen. Däremot kan jag icke följa med motionen
eller utskottets majoritet, när de vilja göra de militära institutionerna
till försöksobjekt i detta fall. Det är ju synnerligen bra att herrarna i riks -

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Äng. utspisning försöksvis vid krigsmakten av kaffe med viss tillsats av
råg. (Forts.)

dagen tillmäta mig och andra militärer stor uppfostrande förmåga i avseende
å det svenska folket, men det är att driva tilltron något väl långt, när man
vill, att vi under den tid de värnpliktiga äro inne, skola ingripa och göra
några större förändringar beträffande något, som de tidigare under hela sin
civila livsföring varit vana vid.

Det här är en fråga, som det är allt skäl i världen att vi ur många synpunkter
ta upp, men vi böra låta frågan arbeta in sig så småningom. Då det
emellertid ändå alltid är förenat med stora svårigheter att med våra små anslag
få ett bra kosthåll för de värnpliktiga, böra vi icke här ingripa störande
utan tvärtom, då vi kunna, förbättrande. Av denna anledning ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! När jag läste denna motion

ansåg jag verkligen, att en motionär som väcker en sådan här motion hör till
dem, som kunna väcka motioner om snart sagt vad som helst. Vi ha ju massor
av motioner i riksdagen, beträffande vilka man inte precis kan säga att
de äro av behovet påkallade. Jag måste säga, att jag räknar herr Holmgrens
motion till den kategorien. Nu ha vi ju hunnit så långt på föredragningslistan
att vi icke ha mer än ett ärende kvar, och vi kunna därför ha tid
att sysselsätta oss med den här frågan ett par timmar. När det gäller första lagutskottets
utlåtanden bruka vi ju i allmänhet beräkna två timmar till varje.
När det gäller jordbruksutskottets utlåtanden är det ju så att nio utlåtanden
icke ta mera tid än 10 minuter.

Jag begärde egentligen ordet för att säga några ord i anledning av vad herr
Holmgren yttrade därom, att det här icke gällde något tvång. Jag vill då
fråga honom: skall det tillhandahållas två slags kaffe, ett kaffe, som är rent
kaffe, och ett kaffe, som är uppblandat med 40 eller 50 procent råg? I så
fall tror jag, att rågkaffet får stå obegagnat. Direktionen för en sjukvårdsinrättning
i Södermanlands län lyckades en gång genomföra, att patienterna
skulle få kaffet uppblandat med 50 procent råg. Vad blev resultatet? Jo,
att patienterna icke drucko något kaffe alls. Detta blev ju billigt för sjukvårdsinrättningen
för all del, men de, som lågo där, voro vana att få oblandat
kaffe, och när de fingo kaffet uppblandat med råg, drucko de inte kaffe alls.
Nu är det meningen, att man skall göra likadant vid armén, men förhåller det
sig så att det tillhandahålles två slags kaffe mellan vilka man får välja, så
blir ju valet lätt. Vill kronan gå in för att giva ett par centiliter sprit till
rågkaffet, då kan det hända att de dricka rågkaffet, men få de icke det, ta de
helt säkert det oblandade kaffet. Jag tycker att detta är en struntsak, och
jag tycker det är märkvärdigt, att en kommendör står som motionär i en
sådan fråga.

Herr Holmgren: Herr talman! Herr Meyerhöffer kan gärna spara med

sina sarkasmer i fråga örn kaffedrickningen. För det första dricker jag för
min del aldrig kaffe efter middagen; för det andra har jag aldrig på något
sätt reagerat mot lyxkonsumtion av kaffe. Det står naturligtvis var och en,
som har lust att köpa dyrt kaffe, fritt att också göra det. Det är ju självklart,
det är inte däremot jag reagerar. Vad jag riktar mig mot är, att kaffedrickningen
är så pass utbredd i vårt land, och jag anser, att man gör rätt och
klokt, örn man på ett förnuftigt sätt försöker minska denna konsumtion.

En föregående talare frågade, om jag menade, att det icke skulle vara något
tvång att dricka rågkaffe och frågade, om det skulle tillhandahållas två
slags kaffe. Nej, visst icke, det är bara fråga örn ett försök och jag går så

Oasdagen dea 18 april e. m. Nr 26.

Äng. utspisning försöksvis vid krigsmakten av kaffe med viss tillsats av

råg. (Forts.)

långt, att jag säger, att slår försöket illa ut skola vi icke tvinga folk att dricka
ett kaffe, som de icke vilja ha, men befinnes det att de tycka om kaffet, så
kunna de väl i all världens dagar få fortsätta att dricka sådant kaffe.

Jag tror icke att det i herr Johanssons i Uppmälby ungdom dracks så mycket
kaffe. Örn han själv fick kaffe i sin ungdom så var det nog råg i kaffet.
I min barndom fanns det icke oblandat kaffe. (Herr Johansson i Uppmälby
yttrade: Det var ärter.) Nå, då menar jag, att det går väl att dricka ärt kaffe

också. Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr Holmgren talade om, att man skulle göra
ett försök med inblandning av råg i kaffe vid flottan. Jag erinrar mig att
man, när jag exercerade vid flottan gjorde försök med både kaffe och te. Det
gick så till, att man skulle undersöka huruvida beväringsmännen vid flottan
tyckte örn att få kaffe om eftermiddagarna eller örn de hellre tyckte om att
dricka te. Man gjorde således två försök. Den ena dagen fick man på eftermiddagen
kaffe och den andra dagen fick man te. Beväringsmännen ansågo
att teet icke var vidare bra, de ville ha kaffe. Men officerarna på den pansarbåt,
jag var ombord på, tyckte, att då saken låg till på det viset, kunde man
gärna utsträcka klagomålet att gälla även kaffet och så meddelade man myndigheterna
att vederbörande varken ville ha kaffe eller te. På samma sätt
kan det gå här. Man tycker kanske att vederbörande hellre inte vill ha något
kaffe alls än att nödgas dricka rågkaffe, och så har man på det sättet
klarat av en sådan här undersökning.

Jag hemställer örn bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Anderson i
Råstock begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 77, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 10.

Slutligen upptogs till behandling andra kammarens första tillfälliga ut- Äng. åtgärder
skotts utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion, 11:479, angående ut-för ungdomens
gärder för ungdomens skyddande i religiöst och sedligt hänseende. rdigiöst^och

I anledning av en av herr Pehrsson i Göteborg to. fl. inom andra kammaren ‘edligt hänväckt
och till dess första tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 479, angående seendeAndra
kammarens protokoll 1984. Nr 20. 6

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Äng. åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst och sedligt hänseende.

(Forts.)

åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst och sedligt hänseende, hemställde
utskottet i förevarande utlåtande, att andra kammaren för sin del ville
besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte, under hänvisning
till i utlåtandet anförda synpunkter, anhålla om vidtagande av sådana åtgärder
till förhindrande och motverkande av religiöst och sedligt nedbrytande propaganda
bland barn och ungdom, vartill Kungl. Hajd efter verkställd utredning
kunde finna förhållandena föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Kilbom; Herr talman! Jag har alldeles nyss läst igenom de anföranden,
som höllos under föregående års riksdag, då denna fråga behandlades.
Det är med stor förvåning jag jämför dessa och de slutsatser till vilka
man då kom, med det utskottsutlåtande, som härvidlag föreligger. I fjol
gingo en hel del, ja, de flesta av kammarens ledamöter, emot den här motionen.
I år har utskottet enhälligt med herr Weijne i spetsen gått in för den.
Jag måste ju säga, att jag är något nyfiken över att få höra, vad som inträffat
nu, eftersom man anser, att det är nödvändigt med denna fullkomliga
kullerbytta.

Då det icke föreligger någon reservation, vet man ju icke, hur det förhåller
sig med den saken. Det angives ej heller i utskottsbetänkandet, vad det är
för någonting som inträffat, som motiverar den fullkomliga omsvängningen.
Är detta utlåtande nu ett uttryck för den allmänna kulturreaktion, som vi
uppenbarligen befinna oss mitt uppe i och som en votering på förmiddagen gav
uttryck åt? I så fall mäste jag verkligen på det livligaste beklaga det socialdemokratiska
partiet. Är det måhända så, att det skall bli princip att handla
på ett motsatt sätt mot vad man handlat förut?

I utskottets betänkande återgives ett uttalande från skolöverstyrelsen, dälden
säger, att det bör enligt överstyrelsens mening anses »såsom ett berättigat
krav att hem och samhälle icke nödgas tolerera att en lärare, kanske t. o. m.
en sådan, som på grund av sin tjänsteställning är skyldig att meddela barnen
kunskap i och om den kristna religionen, bedriver kristendomsfientlig propaganda
i och utom skolan». Jag förstår mycket väl vad skolöverstyrelsen
härvidlag syftar på, men hur kan överstyrelsen bevisa, att i det åsyftade fallet
förelåg kristendomsfientlig propaganda? Högerpressen förkunnade att så
var fallet, och vederbörande lokala skolmyndigheter ansågo också att så var
fallet, men när saken kom till högre instans hade man där, såvitt jag icke minnes
alldeles galet, tydligen en rakt motsatt uppfattning, ty man upphävde de
beslut, som de underordnade myndigheterna hade fattat. Man ansåg med andra
ord icke skäl föreligga för att upprätthålla de åtgärder mot läraren ifråga,
som de kommunala myndigheterna och andra hade vidtagit. Hur kan då skolöverstyrelsen
åberopa en sådan sak?

För övrigt, vad är kristendomsfientlig propaganda för någonting? Genom
ett sådant här uttalande inför man fullständiga kautschukbestämmelser, som
kunna komma att lämna rum _för det rena godtycket hos skolmyndigheterna i
de olika delarna av landet. Är det herr Weijnes uppfattning att ett riksdagens
utskott bör gå in för någonting dylikt? Örn jag icke är fel underrättad
ha de två organisationer av manliga lärare, som finnas, tillräckligt mycket
att göra ändå utan att också behöva besväras med att beivra övergrepp från
skolmyndigheterna, som animerats av riksdagen.

Utskottet, observera det, tar icke något som helst avstånd från skolöverstyrelsens
uppfattning. Utskottet säger att »utskottet vill salunda utala sin prin -

Onsdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

Ang. åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst och sedligt hänseende.

(Forts.)

cipiella anslutning till den av skolöverstyrelsen framförda uppfattningen, att
det måste anses som ett berättigat krav, att hem och samhälle icke nödgas tolerera,
att en lärare bedriver kristendomsfientlig propaganda i skolan eller eljest
bland minderåriga». Ja, men det är icke bara en principiell uppfattning,
herr Weijne! Utskottet kommer ju fram till ett yrkande, och det är ju vida
allvarligare. Det säges på sidan 3 i utskottets utlåtande följande: »Att skolans
ungdom i görligaste mån bör skyddas mot en propaganda, som söker omintetgöra
skolans fostrande arbete, synes utskottet självfallet liksom också
att skolpliktig ungdom ovillkorligen bör förskonas från varje slag av politisk
propaganda.» Efter detta uttalande är man enhällig, när det gäller att
rikta sig emot, ja, mot vad? Mot alla dem, som bedriva propaganda i skolorna?
Nej, visst icke. Man riktar sig mot dem, som man tror bedriva kristendomsfientlig
propaganda. Ty, herr Weijne och övriga utskottsledamöter,
det föreligger här i landet på sista tiden endast ett fall av påstådd kristendomsfientlig
propaganda. Av den anledningen mobiliserar man nu hela riksdagen
och säger, att nu skola vi stifta lagar, företaga undersökningar och så
vidare. Men när det gäller de hundratals dokumenterade fall av nazistisk propaganda,
omvittnade i herrarnas egen press, och bedriven i läroverken, då har
man ingenting att säga. Då föreligger ingen anledning för herr Weijne att
begära utredning om åtgärders vidtagande o. s. v. Jag får verkligen säga att
ett underligare aktstycke än detta har jag aldrig läst.

Utskottsutlåtandet slutar med en hemställan »att andra kammaren för sin
del ville besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte, under hänvisning
till ovan anförda synpunkter, anhålla örn vidtagande av sådana åtgärder
till förhindrande och motverkande av religiöst och sedligt nedbrytande
propaganda bland barn och ungdom, vartill Kungl. Majit efter verkställd utredning
kan finna förhållandena föranleda». Det är här underligt, att riksdagen
avhänder sig rätten att besluta angående de direktiv, som skola utfärdas.
Den saken överlämnas i en så viktig fråga som denna till Kungl. Maj :t.
Hur blir det, herr Weijne, för den händelse prosten Pehrsson sitter i Kungl.
Majit örn några år eller, örn olyckan icke skulle vara så påtaglig, att det icke
är någon av herr Weijnes partikamrater, som sitter där? Tidningarna, äro ju
nu falla med uttalanden därom. För övrigt, skulle inte herr Weijne vilja vara
så vänlig att tala örn för mig vad det är för samband mellan religiöst och sedligt
nedbrytande propaganda? Ha religion och sedlighet något med varandra
att göra i egentlig mening? Jag undrar just, om det inte är många, som från
olika utgångspunkter måste svara nej på den frågan.

Som sagt, herr talman, jag är i hög grad förvånad. Örn herrarna titta i
protokollet nr 24 i andra kammaren i fjol, skola ni finna, att herr Weijne då
höll ett mycket bra tal mot vad han i år äter upp. Jag vet nu icke,, om.man
i detta avseende skall skjuta på pianisten eller det dåliga pianot vid sidan.
Socialdemokraten Hallén t. ex. höll också ett alldeles utmärkt anförande i fjol
mot motionen. Fru Gillner-Ringenson likaså. Även herr Mosesson. En, men
ett lejon, prosten Pehrsson i Göteborg, talade för saken. Nu har han segrat
med herr Wagnsson och Weijne och andra socialdemokrater i spetsen och. resultatet
är, att här föreligger detta utmärkta dokument på socialdemokratiens
urartning år 1934, ett enhälligt yrkande i anslutning till prosten Pehrsson
motion. Jag gratulerar herrarna men är alltjämt nyfiken på ehra skäl.

Herr Brädcfors: Herr talman! Den av prosten Pehrsson väckta motionen,
som tillstyrkts av utskottet, avser, att riksdagen skall besluta vissa åtgärder
mot den religiöst och sedligt nedbrytande propagandan. Jag skulle vilja stal -

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Äng. åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst och sedligt hänseende.

(Forts.)

la den frågan både till motionären och utskottets ledamöter, örn icke de s. k.
religiösa sanningarna ännu äro så pass starka i sig själva, att de stoppa i
konkurrensen med den s. k. gudlöshetspropagandan. Äro de s. k. religiösa
sanningarnas grund så försämrad nu, att man måste ha lagliga åtgärder för
att tvinga medborgarna till religion? Visserligen har det förekommit här i
Sverige för mycket länge sedan, att man med svärdet tvingade icke endast
svenska medborgare utan även andra länders medborgare till religion, men det
anses icke vara i enlighet med den modernaste uppfattningen numera. Men
om man får tro motionären och även utskottets ledamöter, som yrkat bifall
till motionen, så skulle man kunna tro, att den religiösa propagandan icke
står på det planet, att den kan försvaras rent sakligt, utan man måste tvinga
samhällets medlemmar med laga åtgärder till religion. Vidare skulle jag vilja
fråga såväl motionären som utskottets ledamöter, örn det, när det från det
hållet talas örn att det i Sverige existerar religionsfrihet, kan kallas religionsfrihet,
att icke alla åskådningar i religiösa ting — även de, som mena, att
religionen är bara humbug, således ateister — få göra sig gällande. En sådan
religionsfrihet vore religionsfrihet, men det är icke en sådan, där man
kommer med vissa lagliga åtgärder och förbjuder den ena eller andra åskådningen.
Vi få tro på Grud, men det är för all del lagligen förbjudet att inte
tro på Gud, och det kallar man ändå för religionsfrihet.

Man talar örn skolan. Även utskottet och likaså skolöverstyrelsen lia varit
inne på det temat. Jag tycker de gjort sig skyldiga till en mycket stor inkonsekvens,
när det är fråga örn lärarna. De påstå, att det finnes lärare, d. v. s.
sådana lärare som i skolan meddela kristendomsundervisning, som uppträda
på det sättet, att de undergräva aktningen för dem, som lära i dessa frågor.
Men man talar icke endast örn lärarnas ställning inom skolan till dessa frågor,
utan man vill från såväl utskottets som skolöverstyrelsens sida därvidlag
binda skollärarna även utanför skolan. Man säger här: »Det bör icke vara

tillåtet för en lärare -— och detta bör även gälla utanför skolans område —•
att uppträda på sådant sätt, att han skapar ringaktning för sin lärargärning
eller direkt motverkar sin uppgift att vara ungdomens undervisare och fostrare.
» Vem ger belägg för att det finnes lärare, som undergräva förtroendet
för sig själva såsom lärare? Det är naturligtvis en ganska godtycklig värdering
detta och har icke något att göra med en objektiv värdering. Konstigt
nog förklarar man sedan, att det icke är utskottets mening att binda dessa
skollärares medborgerliga och självklara rättigheter och försöka öva tvång på
deras åskådning. Utskottet säger nämligen, »att utskottet givetvis icke vill
medverka till skapandet av några bestämmelser, som kunde hindra en lärare
i utövandet av hans allmänt medborgerliga rättigheter eller ställa honom under
något slags förmynderskap i fråga om hans övertygelse». Men, mina herrar,
låt oss antaga, att en skollärare just har en ateistisk åskådning. Då säger
man: han får icke visa sin ateistiska åskådning utanför skolans område. Å
andra sidan vill man icke utöva någon påtryckning på hans åskådning. Hur
går det ihop? Jag tycker, att utskottet och skolöverstyrelsen icke själva veta
vad de sagt.

Angående politiken i skolan, som också omtalas i utskottets utlåtande, har
redan herr Kilbom nämnt, att det förekommer politik i skolorna, som icke
från detta håll, utskottet och skolöverstyrelsen, räknas som politik och som därför
icke tages med i samband med frågan om politik i skolorna. Jag känner till
en politik, som förekommer i ganska omaskerad form i de högre skolorna,
t. ex. i läroverken. Jag skulle kunna berätta saker från den plats, där jag
är bosatt, Luleå, där ett läroverk finnes. Därifrån, d. v. s. från detta läro -

Onsdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

Ang. åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst och sedligt hänseende.

(Forts.)

verk skulle jag kunna berätta sådana sanna historier, som blotta, att det drives
politik i skolorna. Men den politiken är icke av den sorten, som herrar
utskottsledamöter ha någon invändning emot, det är nämligen fascistisk politik
som där förekommer.

För övrigt ha icke herrarna kunnat påvisa något i fråga örn politik i skolorna.
Man har försökt bevisa, att en lärare i Norrbotten, som har revolutionär
livsåskådning, också skulle driva politik i skolan. Men man har icke
lyckats. Däremot har motionären redan i fjol, när han väckte en liknande
motion, här i kammaren berättat sagor från Kiruna om en gudlöshetspropaganda
bland skolbarnen från den kommunistiska pionjärorganisationen. Det
fanns för någon tid sedan en skollärare där uppe, som i en stockholmstidning
skrev en sagolik berättelse om hur barnen, när de gingo ut, fingo spotta på
Kristusbilden, som stod uppställd vid dörren. Sådana sagor berättar en, som
är prost och representant i riksdagen.

När man talar örn sedligt nedbrytande propaganda, så tror jag, att det är
olika meningar örn vad man därmed avser. Kanhända det är så, att det, som
herr Pehrsson i Göteborg anser såsom sedligt nedbrytande propaganda, av en
annan kammarledamot anses såsom absolut sedlig propaganda. Jag läste någonstans,
att herr Pehrsson åsett en film, som kallas Horst Wesselfilmen, och
att han skrivit örn den, att han tyckte, att han genombävades av en helig känsla,
när han såg den. När nian vet, att den mannen, Horst Wessel, var sutenör,
och motionären förhärligar honom och gör honom till helgon, kan man
tänka sig, att den högsta sedlighet enligt herr Pehrssons mening är av den
arten. Jag tror, att sådan sedlighet tillbakavisas av den svenska arbetarklassen.
Den vill icke hava något att göra med sådant slags sedlighet.

Herr talman! Med det anförda får jag yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Weijne: Herr talman! Jag ber blott att få konstatera, att den i år
föreliggande motionen icke i allo överensstämmer med fjolårets. Jag ber vidare
att få konstatera, att utskottet ingalunda tillstyrkt herr Pehrssons motion
i dess helhet, utan utskottet har brutit ut en del saker, där man sagt,
att åtgärder äro erforderliga. Jag ber under hänvisning till utskottets motivering
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Av de bravorop, som nyss mötte herr Weijne,
kan jag icke finna annat än att hans partikamrater äro på samma linje. Hur
kan man våga säga, att motionen i år icke är densamma som i fjol? Hur
kan herr Weijne säga något sådant? Motionen innehåller i sak precis detsamma
som den motion, som väcktes föregående år av samma motionär. Herr
Weijne bör dock veta, att folk, som i framtiden studera de båda motionerna,
själva kunna göra sina jämförelser.

Jag måste ännu en gång efterlysa vad det är som gör, att herrarna nu
intaga denna ståndpunkt. Det är den uppenbaraste fanflykt. I fjol yttrade
bland annat herr Mosesson följande, och han kan icke sägas vara antireligiös:
»Det kan ju hända, herr talman, att de företeelser, som vi här beklaga, kunna
få en ännu större omfattning.» — Ingenting har inträffat under året, som
kan motivera ett påstående att de ha fått en större omfattning. — »Vi veta
i dessa allvarliga tider icke så mycket örn huru framtiden kommer att gestalta
sig. Hittills äro vi emellertid glada över att de icke fått någon mera allmän
utbredning än som skett. Jag bär följt dem något ifrån den ståndpunkt och
den anställning jag har. Den organisation jag tjänar har avskilt några av

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Äng. åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst och sedligt hänseende.

(Forts.)

våra bästa män särskilt för att försöka förebygga den antireligiösa verksamheten,
och jag anser, att om de uppbyggande krafterna i samhället, vare sig
det härvidlag är fråga örn de religiösa organisationerna eller örn andra kulturfrämjande
krafter, verkligen göra sitt, och örn vi tro på det sunda omdömet
hos vårt folk, så kunna vi förvisso hoppas, att vi skola kunna råda bot
även på dessa yttringar av okultur. Kunna vi icke på detta sätt genom inre
uppbyggande krafter göra det, då fruktar jag, att det icke är möjligt för oss
att komma dem till livs genom dagsböter och annat sådant, vartill en utredning»
—- således, herr Weijne, precis detsamma som i år fast det i fjol var
reservanter som påyrkade en sådan — »örn den körnare till stånd, verkligen
måste syfta.» Så yrkade han avslag på motionen, d. v. s. bifall till utskottets
hemställan, ty utskottet intog då en rakt motsatt ståndpunkt emot nu.

Härnäst kom en talare, som heter Bergström, och han sade: »Jag tycker
för min del, att den kommunistiska propaganda, som nu riktas mot det religiösa
livet och som säkerligen med full rätt betecknas såsom rå, den skulle
få en mycket god bundsförvant i en ökad poliscensur och i rigorösa fiskala
åtgärder mot densamma.» Skulle den icke få det i år, herr Bergström?

Sedan kom herr Hallén. Han sade som följer: »Jag kan som ett slutord
citera ett ord från en av de många unga präster, som i sitt broderliga tjänande
bland sina bröder sia om ljusare tid: Yi tro på diktarens ord: ''Man
kuvar icke andarna med svärd.’ Kaos skall vika en gång efter möda och strid
och Kristus skall segra.» -— Herrarna tyckas inte tro det numera, ty nu skall
det endast ställas poliskonstaplar vid sidan. — »Vi misströsta ej ty vi tro —
ej på lagar och polis — utan på evangeliet, på de andliga krafternas suveräna
överlägsenhet och seger.» Varför lia herrarna upphört att hoppas och
tro på det nu?

Herr Paulsen sade: »Jag kan således icke, även örn jag än så gärna skulle
vilja, tillägna mig tron, att agitationen för eller mot kristen tro har någon
som helst betydelse vare sig för kristen tro och livsåskådning eller för livsåskådning
och tro av annat slag.»

Fru Gillner-Ringenson yttrade följande: »Jag tror, att många uppfostrare
i detta land skulle säga: hjälp oss genom utredningar gärna, men hjälp oss
till bröd, hjälp oss från bekymmer, ty svält och nöd skymmer det höga himlaljuset
mera än någonsin pionjärklubbar och antireligiös propaganda.»

, Vad är det, som gör, att herrarna ha ändrat åsikt, att ni bara på ett år
fullkomligt —^ säger jag för tredje gången — kastat bort det ni i fjol predikade,
tron på de andliga krafterna? Vad har inträffat? Ingenting, såvitt
jag erinrar mig, som visar, att den antireligiösa propagandan har en omfattning,
som den icke hade i fjol. Det är en neslig fanflykt från en kulturståndpunkt,
som herrarna genomföra. Jag ber än en gång att få fråga, örn
herrarna, som tala om parlamentarism och demokrati, inte lia så stor respekt
för er egen förkunnelse, att ni vilja öppet inför landet förklara, vilka motiv ni
nu ha för er ståndpunkt.

Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Weijne: Herr talman! Jag har den tilltro till dem, som komma att
granska vad som utskottet sade i fjol och vad som sagts i år, att de komma
att förstå skillnaden. Jag vet, att för herr Kilbom betyder det intet. För
herr Kilbom finns det endast en synpunkt, nämligen att få fram ett motsatsförhållande
som i verkligheten icke existerar. Örn herr Kilbom läste utskottets
utlåtande i fjol, skulle han finna, att vad som sades i fjol säges också i år.
Men dessutom har utskottet i tre olika avseenden angivit olika riktlinjer. Ut -

Onsdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

Ang. åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst och sedligt hänseende.

(Forts.)

skottet har tagit upp fallet i Lauker. Där har det inträffat vissa ting. Vidare
har utskottet ansett, nied anledning av vissa av utskottet kända förhållanden,
att man skall beivra spridandet av pornografisk litteratur i skolorna,
som nu äger rum, med ledning av skolkatalogerna. För det tredje har utskottet
ansett, att man behöver lia ungdomen till hjälp mot mindervärdig litteratur,
och att man bör stödja ungdomen i detta arbete. Jag vet icke, i vilket
av dessa tre avseenden herr Kilbom har en annan uppfattning. I varje fall
är jag övertygad örn, att kammarens långt övervägande flertal förstår, att
här är ej fråga örn kulturflykt utan örn en god portion sunt förnuft.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Bergström: Herr talman! Jag blev personligen apostroferad av herr
Kilbom, för att jag skulle ha deltagit i den förfärande »kulturella fanflykt»
som han bullrade så högljutt örn. Jag var med i det tillfälliga utskottet i
fjol, och jag stod bakom dess avstyrkande utlåtande till den Pehrssonska motionen
då och i år står jag bakom utskottets yrkande örn en mycket begränsad
utredning på detta område. Det är detta, som ger herr Kilbom anledning
att rikta den nyss nämnda anmärkningen mot mig.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten vid, att det nu icke gäller samma
sak som då vi diskuterade i detta ämne för ett år sedan. Det syfte, som
det var fråga örn i fjol, var synnerligen vidsträckt. Det avsågs, att man här
skulle införa en censur över litteratur, press, konst och teaterverksamhet för
att förhindra antireligiösa tendenser av det slag, som motionärerna då skisserat
i motionens motivering. Motionären hade som mönster ställt upp det
bekanta Hindenburgsdekretet. Det var fråga örn att placera praktiskt taget
hela vårt religiösa och andliga kulturella liv under, som jag då uttryckte
mig, en poliscensur, vilket jag fann olyckligt och riskabelt, och därför gick jag
emot hans motion. Utskottets ordförande har i korta drag erinrat örn, vad det
är fråga om i år. Vi ha plockat ut två saker ur årets motion, som — det
skall jag villigt erkänna —■ inrymmer minst lika mycket som fjolårets och åtskilligt
därtill. Den är oerhört vittsvävande. Den kan liknas vid en stor
tomsäck, som man kan stoppa i vad som helst. Men utskottet har noga aktat
sig för att tillstyrka den motionen. Det har, som jag nyss nämnde, tagit ut
två saker. Den ena är, att skolmyndigheterna böra utrustas med sådan befogenhet,
att lärarna icke skola så uppenbart, som i ett åberopat fall varit förhållandet,
kunna missbruka sin ställning. Här anförde mot detta herr Brädefors
nyss, att det skulle vara att begå orätt mot en lärare, om man tillhölie
honom, som utskottet ifrågasätter, att även i sitt privata liv icke så uppträda,
att han bryter ner sin lärargärning och sitt arbete såsom ungdomens fostrare.
Han pekade speciellt på, att han icke skulle kunna ge uttryck åt en ateistisk
åskådning. Jag vill vända på frågan och säga: Om en lärare har så starka

ateistiska drifter, att han vid alla tillfällen offentligen måste ge uttryck åt
dessa och därtill på ett klumpigt och förargelseväckande sätt, bör han ej
taga en avlönad tjänst hos staten med uppdrag att svara för även skolungdomens
religiösa fostran. Det smakar för mycket av humbug i en sådan
dubbelställning, och därför har jag varit med om att rikta mig mot det
obestridliga missförhållande, som den återspeglar.

Vi lia vidare — det är den andra saken, som utskottets ordförande erinrat
örn — velat, att man skall uppmärksamma den något halvsnuskiga reklamverksamhet
för tvivelaktig litteratur i sexuella ämnen, som lika tvivelaktiga
bokförlag bedriva bland vår skolungdom, genom att till denna ungdom per post
skicka rafflande illustrerade cirkulär. Det kan icke gärna vara någon kuitu -

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Äng. åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst och sedligt hänseende.

(Forts.)

rell angelägenhet av något slag att söka skydda en verksamhet av denna
tvivelaktiga beskaffenhet.

Herr Kilbom har vidare förebrått oss, att vi med vårt uttalande om, att
även politisk propaganda bland skolungdomen skulle förhindras, blundat för
den nazistiska propagandan vid våra skolor och endast velat åt den propaganda,
som kommer från motsatt håll. Denna uppgift från herr Kilboms
sida måste vara medvetet oriktig. Det finnes intet i utskottets motivering,
som ger belägg för herr Kilboms utläggningar i det avseendet. Är det några,
som bedriva politisk propaganda i skolorna, är det sannolikt i första hand
nazisterna, och örn någon skulle drabbas av åtgärder i enlighet med utskottets
anvisningar och utlåtande genom en kontroll härutinnan, så är det den nazistiska
propagandan. Det får vara någon måtta på de förvrängningar, som
herr Kilbom tillåter sig här i denna sak.

Det är i korthet dessa begränsade ting, som utskottet tillrått en undersökning.
Jag skulle tro, att kammarens ledamöter gott kunna ansluta sig till
utskottets ståndpunkt utan att behöva riskera att ödelägga några som helst
omistliga friheter för vårt folks andliga kulturliv. Riksdagen kan acceptera
utskottets ståndpunkt i förvissning om, att den. så långt det kan vara möjligt
med en utredning av det slag, som nu ifrågasättes, blott beivrar ett par missförhållanden,
som äro uppenbara.

Till sist vill jag erinra herr Kilbom örn, att när det är fråga örn den antireligiösa
verksamheten i allmänhet, har utskottet hävdat samma mening som
i fjol, att här kommer man längst med uppfostran, med en allmän kulturvård,
framför allt av ungdomen. Utskottet har sålunda ej ändrat ståndpunkt från
i fjol. Den ståndpunkt utskottet intagit i år överensstämmer med den, som
utskottet intog i fjol.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Briidefors: Herr talman! Endast en replik till den siste ärade talaren.
I mitt första anförande påpekade jag, vilken inkonsekvens det är i utskottets
yttrande, när det å ena sidan vill göra slut på en lärares befogenhet
att utanför sin tjänstgöring uppträda så, som hans åskådning ålägger honom,
men det å andra sidan påstås från utskottets sida, att man ej vill åstadkomma
några bestämmelser, som skola förhindra denna lärares medborgerliga
rättigheter eller ställa honom under förmynderskap i fråga örn hans övertygelse.
Nu har den siste ärade talaren erkänt tydligt och klart, att den lärare,
som har ateistisk åsikt, bör ej ha av staten avlönad anställning. Är det inte
raka motsatsen till vad utskottet säger i sin första, alltså hycklande förklaring
angående den där åsiktsfriheten för en lärare, som man ställer mot väggen
och säger: Så här skall du leva utanför din tjänst. Man konstaterar, att det
är så, att socialdemokraterna i utskottet och förmodligen även de övriga socialdemokraterna
i kammaren ändrat sin uppfattning i religionsfrågan liksom
de ändrat sin uppfattning i alla andra frågor till en rent borgerlig uppfattning.
De ha också ändrat uppfattning i fråga örn en statstjänares rättigheter
och friheter utanför tjänsten, som de här vilja fullständigt beskära. Det notera
vi med tacksamhet genom vad som sades av den senaste talaren.

Herr Severin: Herr talman! Jag har alltid varit upprörd över den anti religiösa

kommunistiska propagandan bland små barn. Ehuru själv icke kristligt
troende anser jag icke, att man bör göra en annans tro till föremål för
så förråande och grov propaganda, som kommunisterna ibland gjort sig skyldiga
till. När man som bekant låter små barn gå omkring och bära standar

Onsdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

Ang. åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst och sedligt hänseende.

(Forts.)

med brinnande bibel, må det väl sägas, att man förmått barnen till handlingar
på ett område, som de ej begripa, ty religionen är ett så subtilt ting, att små
barn ingenting förstå därav. Jag kan också instämma med herr Bergström,
när han säger, att en lärare i en svensk skola ej skall bedriva ateistisk propaganda.
Förhållandet är ju, att Sverige har en statsreligion och vår skolundervisning
är ej konfessionslös. Örn man åtar sig lärarkallet i en skola, som är
konfessionell, har man på samma gång åtagit sig bestämda förpliktelser till
den bekännelse som skolan har. Trots denna uppfattning kan jag för min del
icke rösta för de åtgärder, som utskottet här angivit. Förslaget är formulerat
så, att det ger möjlighet till ungefär vilka åtgärder som helst. Jag tror naturligtvis
på herr Bergströms och herr Weijnes försäkringar, att de ej avse någon
kulturreaktionär åtgärd, men så som yrkandet från utskottets sida har formulerats
lämnar det rum för vilka kulturreaktionära åtgärder som helst. Skola
över huvud åtgärder av detta slag vidtagas, måste de preciseras på något sätt,
så att man vet, att de ej gå längre än vad som är rimligt. Därför har man
inga garantier i och med detta beslut, och därför, herr talman, instämmer jag
i avslagsyrkandet.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag måste säga, att både herr Weijne och

herr Bergström äro något våghalsiga, när de påstå, att utskottet intar samma
ståndpunkt som i fjol. Å andra sidan säga de, att det är en ny sak det nu
gäller. Jag förstår inte, varför i all rimlighets namn man ej kan hålla sig till
vad som är skrivet. Detta är att man skall skydda skolungdomen från pornografisk
litteratur är i och för sig en mycket bra sak — jag återkommer till den
örn ett ögonblick — men det är ju dock bara några rader i förbigående därom
i betänkandet. Ändå stiga herrarna upp och yttra till kammarens protokoll
: det är här något nytt, detta är det nya. En sådan diskussionsmetod utesluter
varje möjlighet att sakligt utbyta mening. Det är den mest principlösa
och demoraliserande metod, som kan användas, och man kunde vänta, att en
ordförande i ett riksdagens utskott ej skulle göra sig skyldig därtill. Det
vore ärligare att öppet och klart säga, att vi ha ändrat uppfattning. Därtill
kommer, att utskottets yrkande klart och tydligt upptager för det första krav
på motverkande av religiöst nedbrytande propaganda bland barn och ungdom,
men först som nummer två krav på åtgärder mot sedligt nedbrytande propaganda.
Jag diskuterar avsiktligt icke denna historia, örn någon lärare uppträtt
dumt och olämpligt, men på mig verkar det, såsom jag sade i mitt första
anförande, som örn beskyllningarna ej kunna vidhållas. Jag tror icke. att
man tjänar sin uppfattning genom att propagera därför bland barn på 8 eller 9
år, men avsiktligt diskuterar jag inte den saken i dag. Jag konstaterar ännu
en gång, att ingenting har inträffat på detta område, som motiverar den uppseendeväckande
förändringen i ståndpunkt, som från utskottets och socialdemokraternas
sida skett.

Man säger, att det är det sedliga i saken, som är av vikt. Jag var närvarande
vid ett sammanträde i Stockholm, sammankallat av den högste ledaren
av ordningsväsendct, där han ville framlägga synpunkter, som enligt hans
mening motiverade krav på åtgärder mot denna sedligt nedbrytande propagande.
När man såg efter, vad som förekommit, inskränkte det sig till tvenne
artiklar i en tidskrift, skrivna av en internationellt bekant läkare, och till några
rubriker å en »följesedel» till tidskriften i fråga, som voro olämpliga. När
det ställdes den frågan till polismyndigheten: Vad lia ni flir bevis för, att

dylik trafik bedrives i stor omfattning i skolorna, kunde man ej nämna något
exempel därpå. Men herr Weijne talar örn saken som örn dessa exempel före -

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

Interpellation.

Äng. åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst och sedligt hänseende. ■

(Forts.)

tåge i massor. Det har förekommit något enstaka fall, men man skall i all
rimlighets namn låta denna sak ha de rimliga proportionerna. Herrarna, som
vilja slå vakt örn riksdagens anseende, gå in för, att riksdagen skall stifta
lagar, därför att något enstaka fall förekommit, och kasta därför utan vidare
en gammal kulturståndpunkt på skräphögen.

Det är möjligt, att många av kammarens ledamöter tycka, att jag talar för
mycket i denna fråga. Jag har ingen sympati för någon propaganda, som
kan rubriceras som snuskig, icke på något sätt. Men herrarna utnyttja faktiskt
denna propaganda politiskt. Den bästa metoden att få folk att lyssna på
en sak är att ställa en polis vid sidan örn den. Det sade herrar socialdemokrater
i fjol i debatten på ett så utmärkt sätt, att jag rekommenderar herrarna
att läsa igenom det nu. Nu ropar man emellertid på polis. Jag vill ännu
en gång fästa uppmärksamheten på, vad yrkandet i själva verket innebär.
Precis vad som helst kan en regering besluta med detta beslut bakom sig.
Om nu herr Lindman och hans meningsfränder få det som de vilja, äro icke
herrarna regeringsparti så länge. Antag nu, att vi få herr Lindskog, eller
kanske skola vi säga någon representant för herr Bengtssons kyrka som efterträdare
på herr Engbergs post, då ha ni gett de herrarna fullmakt att göra
precis vad de vilja. Ni äro verkliga kulturvårdare ni!

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Kilbom, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava rostat för japropositionen.
Herr Kilbom begärde emellertid rösträkning, vadan namnupprop
verkställdes. Därvid avgåvos 98 ja och 18 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Härefter föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 417, innefattande delgivning av denna kammares beslut över dess första
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion i samma ämne;
och som det andra kammaren sålunda delgivna beslutet sammanfölle med kammarens
eget beslut i ärendet, skulle den gjorda delgivningen ej föranleda någon
kammarens åtgärd.

§ 11.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Wallén, som anförde: Herr talman!
Med anledning av motionerna I: 3 av herr von Heland m. fl. samt II: 17 av un -

Onsdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

Interpellation. (Forts.)

dertecknad jämte några medmotionärer anhöll föregående års riksdag i skrivelse
(nr 101) till Kungl. Majit om utfärdande av föreskrifter rörande ursprungsbeteckning
för importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter i den
omfattning som Kungl. Majit kunde komma att finna lämpligt.

I jordbruksutskottets utlåtande, nr 26, över motionerna erinrades örn att den
av 1930 års riksdag begärda utredningen verkställts av jordbruksutredningen
och att över dess förslag hörda myndigheter i flera viktiga avseenden förordat
de föreslagna åtgärderna. Det syntes därför utskottet angeläget, att jordbruksutredningens
förslag i de delar det lämpligen kunde ske så snart som
möjligt lades till grund för åtgärder på området.

Ifrågavarande förslag av jordbruksutredningen, vilket infordrats av Kungl.
Majit efter framställning av riksdagen, avlämnades i november 1931, och
Kungl. Maj :t lät sedan inhämta yttranden häröver från ett flertal myndigheter.
Härvid förklarade sig generaltullstyrelsen i huvudsak icke hava något
att erinra mot de föreslagna bestämmelserna. Lantbruksstyrelsen biträdde
förslaget i fråga örn märkning av bl. a. mjölk, grädde och honung samt förordade
såväl viss märkning av fjäderfä som en försöksmärkning i fråga örn
färsk potatis och vissa trädgårdsprodukter.

Kommerskollegium avstyrkte däremot som vanligt alla åtgärder i föreslagen
riktning.

Någon ändring i läget har icke inträffat sedan riksdagen i fjol avlät sin skrivelse
till Kungl. Majit. Behovet av märkningsbestämmelser är alltjämt tillfinnandes
och gäller detta i alldeles särskild grad trädgårdsprodukter. Under''nuvarande
förhållanden kunna de importerade varorna icke särskiljas från
de svenska, vilket medför vissa olägenheter, då det icke är ovanligt att utländska
sekunda varor utbjudas som svenska och därmed tillfoga den inhemska
produktionen skada. Med all säkerhet skulle trädgårdsodlingen erhålla
ett verksamt stöd i märkningen och möjligheter skapas för dess utövare att
bättre hävda sina kvalitetsprodukters ställning på marknaden. Klart är att
detta skulle kunna öka arbetsmöjligheterna inom yrket.

Med stöd av det anförda får jag härmed anhålla örn kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framställa följande
fråga:

När har herr statsrådet för avsikt att utfärda de föreskrifter örn ursprungsbeteckning
för importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter, varom föregående
års riksdag anhöll i skrivelse till Kungl. Maj :t?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, angående vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar i avseende a
utgifterna för budgetåret 1934/1935 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande
anslagen till försvarsdepartementet;

nr 166, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ändrad lydelse
av 5 § 2 mom. avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast anställt
manskap vid försvarsväsendot;

nr 167, i anledning av Kungl. Majits proposition angående beredande av
möjlighet för visst manskap vid försvarsväsendet att kvarstå i tjänst utöver
den kontrakterade anställningstiden;

nr 168, i anledning av väckt motion angående oavkortade löneförmåner

Nr 26.

Onsdagen den 18 april e. m.

åt visst underbefäl under tjänstledighet för genomgående av en kurs i polistjänst; nr

169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1934/1935 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
Norra Ostergötlands järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten m. m.;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utvidgning
av ångkraftstationen i Västerås; och

nf * ^ledning av Kungl. Majit proposition angående befrielse för f. d.
byråchefen J. Döss och f. d. kamreraren G. E. Heimer från viss betalningsskyldighet.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppställningen av
riksstatens utgiftssida m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 80, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen under »Utgifter
för kapitalökning» gjorda framställning örn nedsättning av räntan för lån
fran vissa statens utlåningsfonder jämte i ämnet väckta motioner;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
räntan för egnahemslån till statens järnvägars personal vid Notviken och Ulriksdal
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 82, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående nedsättning av
räntan å vissa egnahemslån från statens vattenfallsverk;

nr 83, i anledning av väckt motion angående ändring i sträckningen av statsbanan
förbi Södertälje; och

nr 84, i anledning av väckta motioner örn byggande av en statsbana mellan
Heby och Horndal;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 26, angående avlöning till den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen; nr

27, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning; nr

28, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning; nr

29, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

nr 30, i anledning av väckta motioner örn inrättande av ett riksbankens avdelningskontor
i Borås;

nr 31, angående användande av riksbankens vinst för år 1933 m. m.; och
nr 32, angående ändring i stadgarna för riksdagsbiblioteket i vad avser
val av suppleanter i bibliotekets styrelse; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 26 juni 1931 (nr 281) örn moderskapsunderstöd.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 18 april e. m.

Nr 26.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Norling	under	4 dagar	fr. o. m. den
» Englund		4	>	> >
» Ericson i Boxholm	>	4	>	» >
» Blomquist		2
» Berg		6
» Ekman	»	2	>
» Nordström	»	6
» förste vice talmannen Bengtsson	y	den 20 a	piil,
» Lundstedt	3>	2 dagar	fr. o. m. den
> Henrikson	>	2	>	» »
» Hagman	>	5	>	» >
> Karlsson i Munkedal		5	>
» Gustafsson i Lekåsa	i	4		» »

20 april,

21 >

20 »

21 >

23 v
19 »

19 april,

19 »

19 >

19 » och

21 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.26 e. m.

In fidem
Per Cronvall.