1934. Andra kammaren. Nr 18 (Riksdagens protokoll 1934:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Andra kammaren. Nr 18.

Måndagen den 12 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 6 innevarande mars.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:
av herr statsrådet Schlyter propositionerna:

nr 216, med förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val
till riksdagen;

nr 239, angående visst markbyte mellan kronan och Östersunds stad;
nr 254, angående befrielse för A. V. Johansson från viss betalningsskyldighet;
och

nr 255, angående vissa avlöningsstater under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1934/1935 m. m.; samt

av herr statsrådet Wigforss propositionerna:

nr 237, med förslag till visst tillägg till gällande tulltaxa;

nr 240, med förslag till sjöarbetstidslag;

nr 229, angående befrielse för f. d. byråchefen J. Döss och f. d. kamreraren
G. E. Heimer från viss betalningsskyldighet;

nr 220, angående uppställningen av riksstatens utgiftssida m. m.;
nr 221, angående rätt för folkskollärarinnan Sigrid Vilhelmina Fahlén till
viss tjänstårsberäkning för pension;

nr 222, angående rätt till tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila
statsförvaltningen, och för arbetare i statens tjänst;

nr 223, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 11 oktober
1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 225, örn vissa ändringar i den vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående
rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk fogade åldersförteckningen; nr

226, angående vissa bestämmelser i fråga om rätt till pension för överdirektören
och chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;

nr 227, angående vissa ändringar i gällande bestämmelser i fråga örn rätt
till pension för ordinarie tjänstemän vid domänverket;

nr 230, med förslag till tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1933/
1934;

nr 232, med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den
11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin, m. m.;

Andra Tcammarens protokoll 1934. Nr 18.

Nr 18.

Måndagen den 12 mars.

nr 233, angående pension åt överassistenten å övergångsstat vid centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet E. I. Haglund;

nr 238, med förslag till lag örn rätt för Konungen att medgiva undantag
från vissa stadganden angående bankbolags inlåning;

nr 241, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928, m. m.;

nr 242, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.;

nr 243, med förslag till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa;
nr 244, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 31 januari 1932 (nr 17) örn accis å silke;

nr 245, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer, att
utgå från anslag under elfte huvudtiteln;

nr 246, angående vissa pensioner, att utgå av af färsdrivande verks medel;
nr 247, angående tilläggspension åt vissa i statens tjänst anställda personer;
nr 248, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer;

nr 249, angående åtgärd för bevarande av förre lokomotivmästaren A.
Larssons delaktighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa;

nr 250, angående förbättrade pensionsförmåner för vissa förutvarande anställningshavare
vid Hässleholm—Markaryds och Markaryd—Veinge järnvägar; nr

252, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva; och
nr 251, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 26 juni 1931 (nr 281) om moderskapsunderstöd.

De avlämnade propositionerna bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 214, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av § 43 mom. 1 värnpliktslagen den 12 juni 1925 (nr 337);

till bankoutskottet propositionen, nr 218, angående ersättning till Karl Otto
Andreasson i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 228, angående uppskov med amorteringar
å lån från fiskerilånefonden;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 231, med förslag till förordning
angående vadhållning i samband med tävlingar;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 219, med förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker; och

nr 224, med förslag till förordning angående upphörande av särskilda avgifter
och tjänstbarheter till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 209, angående ytterligare utvidgning av ångkraftstationen i Västerås; och

nr 211, angående reglering av Norra Östergötlands järnvägsaktiebolags
skuldförhållande till staten m. m.

Måndagen den 12 mars.

Nr 18.

§ 4.

Vidare föredrogos var efter annan de på bordet liggande motionerna; och
remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 555 av herr Holmgren m. fl.; och
nr 556 av herr Lindskog;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 557 av herr Ossbahr m. fl.; och
nr 558 av herr Pehrsson i Göteborg; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 559 av herr Meyerhöffer; och

nr 560 av herrar Hedlund i Häste och von Seth.

§ 5.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 11
och 40—42, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 12—15, andra lagutskottets
utlåtande nr 13 samt andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 2 och 3.

§ 6.

Vid slutligen skedd föredragning av herr Erikssons i Toftered vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa spörsmål angående
åtgärder för viss förenkling i fråga örn frälseräntors utbetalning blev
berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 7.

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

herrar Lundqvist och Arnemark, nr 561, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 157, angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet;

herr Laurén, nr 562, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 157, angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet;

herr Olofsson i Digernäs m. fl., nr 563, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 199, angående elektrifiering av banorna Laxå—Charlottenberg, Södertälje
södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala—Gävle;
herr Olsson i Staxäng m. fl.:

nr 564, örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 188, med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen; och

nr 565, örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 189, med förslag till ändrad
lydelse av § 3 13:o tryckfrihetsförordningen;

herr Johanson i Huskvarna, nr 566, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 181, med förslag till vapenkungörelse; samt

fru Eklund, nr 567, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 184, angående
tilläggpension åt f. d. rektorn vid Skaraborgs läns landstings småskoleseminarium
i Skara Sara Natalia Elisabet Rydell.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

§ 8.

Ordet lämnades nu på begäran till herr förste vice talmannen, som yttradej
Herr talman! Jag föreslår, att på onsdagens föredragningslista bland två
gånger bordlagda ärenden statsutskottets utlåtande nr 37 måtte sättas före
statsutskottets utlåtande nr 8.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 2, i anledning av väckt motion angående åstadkommande av en snabbare
arbetsordning inom kammarrätten.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 14 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 7 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Möller avlämnade

dels Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 234, angående anslag till statliga beredskapsarbeten m. m.; och

nr 235, angående anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m.;

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 236, med tillkännagivande att en i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning bebådad framställning
angående anslag till förbättring av slumbostadsbeståndet icke kommer att föreläggas
riksdagen.

Nämnda propositioner och skrivelse bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 216, med förslag till ändrad
lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till lag örn ändring i vissa delar av
lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val till riksdagen;

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

till jordbruksutskottet propositionen, nr 239, angående visst markbyte mellan
kronan och Östersunds stad;

till statsutskottet propositionerna:

nr 254, angående befrielse för A. V. Johansson från viss betalningsskyldighet;
och

nr 255, angående vissa avlöningsstater under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1934/1935 m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 237, med förslag till visst tillägg
till gällande tulltaxa;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 240, med förslag till sjöarbetstidslag; till

statsutskottet propositionerna:

nr 229, angående befrielse för f. d. byråchefen J. Döss och f. d. kamreraren
Gr. E. Heimer från viss betalningsskyldighet; och

nr 220, angående uppställningen av riksstatens utgiftssida m. m.; samt

till bankoutskottet propositionerna:

nr 221, angående rätt för folkskollärarinnan Sigrid Vilhelmina Fahlén till
viss tjänstårsberäkning för pension;

nr 222, angående rätt till tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila
statsförvaltningen, och för arbetare i statens tjänst;

nr 223, med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 11 oktober
1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension;

226, angående vissa bestämmelser i fråga örn rätt till pension för överdirektören
och chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; och

nr 227, angående vissa ändringar i gällande bestämmelser i fråga örn rätt
till pension för ordinarie tjänstemän vid domänverket.

Vid.härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 230, med förslag
till tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1933/1934 hänvisades densamma,
såvitt anginge kapitalökning för spannmålslagerhusfonden och arbetarsmåbrukslånefonden,
till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos övriga å bordet vilande propositioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 232, med förslag till förordning
örn vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och
beskattning av brännvin, m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 233, angående pension åt överassistenten å övergångsstat vid centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet E. I. Haglund; och

nr 238, med förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag
från vissa stadganden angående bankbolags inlåning;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 241, med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928, m. m.;

nr 242, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.;

Nr 18.

Onsdagen den 14 mara f. m.

nr 243, med förslag till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa;
och

nr 244, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 31 januari 1932 (nr 17) örn accis å silke;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 245, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer, att
utgå från anslag under elfte huvudtiteln;

nr 246, angående vissa pensioner, att utgå av af färsdrivande verks medel;

nr 247, angående tilläggspension åt vissa i statens tjänst anställda personer
;

nr 248, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer;

nr 249, angående åtgärd för bevarande av förre lokomotivmästaren A. Larssons
delaktighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa; och

nr 250, angående förbättrade pensionsförmåner för vissa förutvarande anställningshavare
vid Hässleholm—Markaryds och Markaryd—-Veinge järnvägar
;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 252, med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn
arvsskatt och skatt för gåva; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 251, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 281)
örn moderskapsunderstöd.

§ 4.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna;
och överlämnades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 561 av herrar Lundqvist och Arnemark;

nr 562 av herr Laurén; och

nr 563 av herr Olofsson i Digernäs m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen nr 564 av herr Olsson i Staxäng
m. fl.;

till konstitutionsutskottet motionen nr 565 av herr Olsson i Staxäng m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen nr 566 av herr Johanson i Huskvarna;
samt

till bankoutskottet motionen nr 567 av fru Eklund.

§ 5.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, som nu föredrogs,
bordlädes åter.

§ 6.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Andersson i Stockholm, som
yttrade: Herr talman! Jag anhåller att kammaren måtte besluta, att mo tionstiden

beträffande Kungl. Maj:ts proposition nr 222 måtte utsträckas till
det sammanträde, som infaller näst efter 20 dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

§ 7.

Till avgörande företogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 10, i anled- Ång. kommuning
av väckta motioner angående utredning i fråga om kommunallagarnas
bestämmelser örn kvalificerad majoritet i vissa fall. om kvalifi Uti

de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 72 fall.

i första kammaren av herr Sjödahl m. fl. och nr 154 i andra kammaren av
herr Nilsson i Göteborg m. fl. hade föreslagits, att riksdagen måtte »hemställa
till Kungl. Majit örn en allsidig utredning, huruvida och i vad mån de nu i
kommunallagarna intagna bestämmelserna örn kvalificerad majoritet borde bibehållas
eller ändras, varvid särskild hänsyn tages till en prövning av bestämmelserna
örn beslut örn anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning,
och örn upptagande och förnyande av lån, däri inbegripet borgen».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Hallén, Strömberg,
Oscar Gottfrid Karlsson, Källman, Nils A. Andersson, Borg, Andersson
i Igelboda, Fast och Svensson i Landskrona, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning, huruvida och i vad mån nu gällande
bestämmelser i kommunallagarna örn kvalificerad majoritet för vissa
beslut borde så ändras, att den kommunala förvaltningen erhölle större rörelsefrihet
i enlighet med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! En princip, som allmänt erkännes,
när det gäller den demokratiska förvaltningen, är den, att de som fatta
besluten också skola bära ansvaret för dessa beslut och för de konsekvenser
besluten kunna komma att medföra. När det gäller vissa frågor, som de kommunala
institutionerna ha att behandla, är det emellertid icke alltid på det sättet.
I frågor, där kvalificerad majoritet erfordras för beslutets fattande, kan
det ofta inträffa, att en minoritet beslutar, eller kanske rättare sagt, förhindrar
att beslut fattas i en viss fråga, medan alltjämt de ekonomiska konsekvenserna
av beslutet få bäras av förvaltningens majoritet. Jag tror inte, att detta
kan i längden visa sig vara lämpligt.

När det exempelvis gäller uppförandet av byggnader för ändamål, som de
olika kommunerna genom av riksdagen och Kungl. Maj :t stiftad lag äro förpliktade
att utföra, kan en minoritet sabotera ett sådant beslut och förhindra,
att en dylik byggnad kommer till utförande på lämpligaste sätt. Utskottet
säger här i sin motivering för avslagsyrkandet, att det icke kan anses lämpligt
i dessa ekonomiskt brydsamma tider att för kommunerna viktiga beslut
skola kunna fattas av hälften av de beslutande plus en. Ja, jag undrar
örn de nuvarande bestämmelserna lägga några hinder i vägen för
en majoritet att fatta beslut, som bli för kommunen synnerligen betungande
i ekonomiskt hänseende och kanske komma att medföra ganska
betydande konsekvenser. Så länge kostnaderna, som föranledas av de fattade
besluten, kunna bestridas av tillgängliga eller utdebiterade medel, räcker
det ju med enkel majoritet för beslutet härom, och först då det blir fråga
om upptagande av lån eller om åtgärder, för vilka kostnaderna skola bestridas
av lånemedel, först då kräves denna kvalificerade majoritet. Jag vill inte
vara med örn att föra någon lättsinnig kommunal politik, som skulle göra det
möjligt för kommunerna att utan någon som helst begränsning eller någon som

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet i vissa fall.

(Forts.)

helst kontroll upplåna medel. Mina intressen gå i en helt annan riktning nämligen
att i görligaste mån undvika sådan kommunal skuldsättning.

Då det gäller dessa frågor finnes det emellertid andra garantier, som jag
för min del anser vara långt värdefullare än denna bestämmelse örn två tredjedels
majoritet. Jag syftar här på de bestämmelser, enligt vilka alla beslut,
som avse upptagande av lån, skola underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det
är ju uppenbart, att örn Kungl. Maj :t vid en sådan prövning finner, att en kommun
beslutat utgifter, som icke stå i överensstämmelse med vad som faller
inom kommunens befogenhet, eller att en kommun förfar på ett ur ekonomisk
synpunkt alltför äventyrligt sätt, så kommer naturligtvis Kungl. Maj:t sin
rätt likmätigt att förhindra, att de av kommunen fattade besluten bringas till
verkställighet. Det förefaller sålunda, som örn fullt tillräckliga garantier
funnes mot att kommunerna beträda en äventyrlig ekonomisk politik, varför
kravet på kvalificerad majoritet av denna anledning mycket väl kan släppas.

. Nu kan det måhända sägas, att denna bestämmelse om kvalificerad majoritet,
när det gäller upptagande av lån, icke har medfört så förfärligt många
olägenheter, men fall kunna dock påvisas, där en minoritet har förhindrat besluts
fattande vilket sedan visat sig ganska hindersamt för kommunen. Bestämmelsen
om kvalificerad majoritet kan ju också lätt leda därhän, att en majoritet
i en beslutande församling kan frestas att, då en minoritet förhindrat
genomförandet av ett beslut örn användande av lånemedel för bestridande av
viss kostnad, i stället tillgripa den åtgärden att kraftigt höja utdebiteringen
och bestrida kostnaderna för åtgärden av uttaxerade medel:

Emellertid är det icke bara då det gäller upptagande av lån, som denna bestämmelse
örn kvalificerad majoritet har visat sig medföra vissa olägenheter.
Det är särskilt i ett hänseende, som jag anser dessa olägenheter vara uppenbara,
och det är i fråga om kommunernas rätt till förvärv av fast egendom.
Jag tror, att mången kommun bittert fått ångra, att den icke i tid försett sig
med mark, som senare visat sig erforderlig t. ex. för åstadkommande av bostäder
eller för stadsplaneregleringar. Förhållandet är ju det, att så snart ett
markförvärv icke avser en direkt reglering av stadsplanen, så kan en minoritet
förhindra ett beslut örn förvärvet. Icke heller på detta område synes någon
sådan garanti vara erforderlig, som bestämmelse örn två tredjedels majoritet
innebär.

Vad i övrigt bestämmelsen om två tredjedels majoritet beträffar, så torde
den icke ha medfört så synnerligen stora olägenheter, och jag kan gärna erkänna,
att när det gäller för en kommun att beträda områden, som kommunen
förut icke sysslat med, och likaså då det är fråga om nya uppgifter, som icke
direkt åvila kommunen enligt kommunallagarna, det åtminstone kan finnas
vissa skäl för kravet på att beslut i sådana frågor skall omfattas av något mer
än hälften av de i beslutet deltagande.

Reservanterna i konstitutionsutskottet ha sålunda inga önskemål, som gå ut
på ändringar rörande bestämmelserna örn kvalificerad majoritet, när det gäller
fråga om nya uppgifter eller nya ändamål. Vi anse ej heller, att bestämmelserna
örn kvalificerad majoritet har så stor betydelse, då det gäller höjande
av anslag till ändamål, som icke äro nya men som kräva en förhöjning av utdebiteringen
i kommuner med en utdebitering av nio kronor och däröver.
Denna bestämmelse kan visserligen ibland medföra en del svårigheter, men
jag tror det är vid ytterst få tillfällen, som man överhuvud får anledning undersöka,
huruvida kvalificerad majoritet i dessa frågor kräves eller inte. Så
snart man kommit upp i en utdebitering, för vars ytterligare höjande författningen
föreskriver kvalificerad majoritet, äro nämligen alla kommunens invå -

Onsdagen den 14 mars f. m. Nr 18.

Äng. kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet i vissa fall.

(Forts.)

nare eller åtminstone de, som lia ansvaret för beslut i kommunala frågor, så
rädda för att höja denna utdebitering, att det kommer nog icke alls i fråga, att
man böjer utdebiteringen utöver vad som är absolut nödvändigt.

Vad som alltså enligt mitt förmenande har den största betydelsen, då det
gäller en reform på detta område i syfte att undanröja bestämmelserna örn
två tredjedels majoritet, det är frågorna örn rätt för kommuner att upptaga
lån och örn anskaffande av fast egendom, särskilt tomtmark, för kommunala
behov. Det är närmast dessa förhållanden, som gjort, att vi i reservationen
påyrkat en utredning. Jag ber att ytterligare få hänvisa till vad reservanterna
anfört såsom skäl för sitt yrkande och hemställer alltså, herr talman,
örn bifall till den reservation, som finnes fogad vid utskottets betänkande.

Herr Lundqvist: De skäl, som av såväl motionärer som reservanter lia anförts,
kunna enligt mitt förmenande knappast anses övertygande i vad det
gäller behovet av någon utredning på detta område. Den föregående ärade
talaren medgav själv, att det nog inte hade varit i så många fall, som de
nu gällande bestämmelserna hade kunnat sägas vara till någon olägenhet.
Nej, det tror jag också, herr talman. Jag är alldels säker örn, att man
skulle kunna plocka fram betydligt flera fall, där en skärpning av nu gällande
bestämmelser på detta område hade varit motiverad, än där en uppmjukning,
sådana som nu motionärer och reservanter önska, kan anses vara berättigad.

Örn det vore så, att man kunde räkna med att inom alla kommuner de tillfälliga
maktägarna handlade under starkt ansvar, icke bara inför nutiden
utan också inför framtiden, då skulle ju saken ligga litet annorlunda till,
men jag tror, herr talman, tyvärr knappast, att man kan räkna därmed, och
under sådana förhållanden förefaller det åtminstone mig ganska orimligt, att
en så pass blygsam majoritet som hälften plus en av de närvarande vid en
stämma eller i en fullmäktigeförsamling skulle kunna praktiskt taget ikläda
kommunen vilka ekonomiska förpliktelser som helst för framtiden..

Nu säger herr Andersson i Igelboda, att vi ha ju i varje fall en viss garanti
i den underställning, som skall äga rum av vissa kommunala beslut. Jag
tror emellertid inte, att erfarenheterna givit vid handen, att denna underställning
i och för sig kan anses utgöra någon tillräcklig garanti i det avseende
det här är fråga om, och i varje fall måste jag, herr talman, säga, att
nog är väl den nuvarande tiden ändå den olämpligast tänkbara för framförande
av krav och förslag av här ifrågavarande art.

Motionärerna ha i motionen talat örn demokratiens kris och nödvändigheten
av att med hänsyn just till denna vidtaga den ändring i kommunallagarna,
som man här föreslår. Man säger bl. a. i motionen att »den enda demokrati,
som i längden kan upprätthållas, är den i sin verksamhet effektiva demokratien.
Men därför fordras», heter det vidare, »att den icke genom obehöriga
band alltför mycket hindras i sitt arbete.» Ja, herr talman, jag tror nog,
att man med fog kan tala örn en demokratiens kris i våra dagar, men knappast
tror jag ändå, att vår folkliga självstyrelse här i landet hotas av eller
genom de bestämmelser, som finnas för närvarande örn kvalificerad majoritet
för vissa beslut inom den kommunala förvaltningen. Funnes det icke något
mera allvarligt hot mot demokratien i våra dagar, så tror jag vi kunde
känna oss ganska lugna litet var och överhuvud avföra spörsmålet om demokratiens
kris från dagordningen. Jag tror för min del, att demokratien mår
ganska väl av sådana strama och återhållande tyglar som just de nu ifrågavarande
bestämmelserna.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet i vissa fall.

(Forts.)

På denna grund och under åberopande i övrigt av vad utskottet anfört i sin
motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Petersson i Broaryd.

Herr Ström: Herr talman! Den fråga, som nu föreligger till behandling,
har ju upprepade gånger varit före här i riksdagen och har vid samtliga dessa
tillfällen avvisats, trots att den åtminstone för de större städernas vidkommande
har en oerhört stor betydelse, när det gäller att ordna exempelvis deras
bostadsfråga. De ansträngningar, som gjorts i de större städerna att ordna bostadsfrågan,
borde ju vara förtjänta av statsmakternas stöd vid alla tillfällen,
ty dåliga bostäder utgöra en källa till ohälsa bland befolkningen, och bostadsförhållandena
i våra större städer äro som vi veta mycket dåliga. Jag kan erinra
om att bostadsförhållandena exempelvis i Göteborg torde vara de sämsta i
hela Skandinavien. Då det nu finnes en majoritet i den staden, som vid upprepade
tillfällen har försökt och ansträngt sig för att lösa denna fråga genom
igångsättande av kommunal byggnadsverksamhet eller genom understödjande
av viss annan byggnadsverksamhet, så borde ju den frågan kunnat lösas, men
just på grund av denna bestämmelse i kommunallagarna ha hinder lagts i vägen
för frågans lösning. Man tycker ändå, att det skulle vara riktigt och
rimligt när det gäller en så viktig fråga som bostadsfrågan, att icke en minoritet
finge förhindra, att de medel, som erfordras för detta ändamål, anskaffades
genom upplåning och att beloppet så att säga fördelades på alla de år, som
bostäderna kunde anses ha bestående värde. Det är ju ingenting som hindrar,
att en majoritet beslutar om åtgärder för bostadsfrågans lösning, men då måste
medlen tagas av skattemedel på det löpande året. Men när det gäller utgifter
av detta slag, vilka så att säga böra amorteras och förräntas under en längre
tidsperiod, exempelvis sextio ä sjuttio år, då kan det inte vara lämpligt att ordna
frågan på sådant sätt, att de som betala skatter för vissa år skola få vidkännas
hela den kostnad, som lösandet av denna fråga innebär. Det är sådana utgifter,
som böra fördelas på en längre tidsperiod, men denna bestämmelse i kommunallagarna
har hindrat en sådan fördelning på en längre tid. Detta har gjort,
att den borgerliga minorieten har kunnat säga: Vill ni bygga bostäder så bygg,
men då måste ni taga pengarna av uttaxerade medel! Vi äro icke med örn att
sådana belopp upplånas.

Det är med utgångspunkt härifrån som jag anser, att det åtminstone för de
större städerna är ett livsintresse att få bort dessa bestämmelser om kvalificerad
majoritet. Det är ju överhuvud ingen demokrati i detta att en mycket liten
minoritet skall kunna hindra, att man ordnar dylika ekonomiska mellanhavanden
i en kommun på ett förnuftigt sätt, ty det är ju bara detta det är fråga om.
Man kan naturligtvis icke i och för sig hindra, att det bygges bostäder, men
man kan hindra, att detta mellanhavande ordnas på ett förnuftigt och ekonomiskt
lyckligt sätt.

Det är med hänsyn därtill mycket viktigt, att denna bestämmelse snarast
möjligt ändras. Jag kan understryka reservanternas önskemål på den punkten.
Jag kan däremot icke godkänna den kläm, som reservanterna kommit fram
till. De anhålla nämligen örn utredning, huruvida dessa bestämmelser böra
ändras. Det bör stå klart för var och en som sysslat med kommunala frågor,
att det är nödvändigt att ändra denna bestämmelse. Med utgångspunkt därifrån
skall jag, herr talman, be att få föreslå, att kammaren här godkänner en
kläm av följande lydelse, nämligen »att riksdagen i anledning av motionerna
I: 72 och II: 154 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning om,
att nu gällande bestämmelser i kommunallagarna om kvalificerad majoritet för

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet i vissa fall.

(Forts.)

vissa beslut så ändras, att den kommunala förvaltningen erhåller större rörelsefrihet
i enlighet med vad utskottet ovan anfört».

Jag anser, att all kommunal erfarenhet talar för, att det nu icke längre är
fråga örn, huruvida dessa bestämmelser böra ändras, utan — det bör stå klart
— att de böra och skola ändras. Jag hemställer, att kammaren måtte antaga
reservanternas förslag med den av mig nu föreslagna ändringen av klämmen.

Herr Fast: Herr talman! Här har sagts både från utskottets sida och av
dess företrädare herr Lundqvist, att någon olägenhet icke yppats av de gällande
bestämmelserna. Jag får då lov att ställa frågan: Huru många och
stora skola dessa olägenheter vara, för att man överhuvud taget skall se, att
dessa olägenheter finnas? Dessa olägenheter äro emellertid ofta av den beskaffenheten,
att de så långt ifrån äro ägnade att uppmuntra till sparsamhet,
att de till sina verkningar äro ägnade att uppamma slöseri. Hur kan det inte
ofta bli, när en fråga skall lösas? Därvid föreligga visserligen av riksdagen
lämnade klara direktiv eller utfärdade lagar och bestämmelser, men det uppstår
ändå lätt delade meningar om hur frågan skall lösas. Jag tänker härvid
på alla de fall då det gäller att bygga ett ålderdomshem eller att bygga
ett skolhus och varvid alla däri intresserade stå delade icke bara med hänsyn
till politiska synpunkter utan också med hänsyn till rent lokala förhållanden.
Var och en vill ha skolhuset i sin närhet. Strid uppstår angående byggnadens
förläggning och anordnande, och det blir mången gång omöjligt att uppbringa
en majoritet. När så frågan slutligen skall lösas, måste det ske efter
underhandlingar, och det hela utmynnar kanske i, att man nu får bygga två
skolhus i stället för ett för att på så sätt komma förbi de svårigheter, som lagens
tillämpning erbjuder. Jag vädjar verkligen till kammarledamöternas
egen kommunala erfarenhet, örn jag icke har rätt i detta påstående. Jag
skulle kunna dra en hel serie av skildringar, utvisande att denna bestämmelse
medför ytterligare utgifter i stället för minskade utgifter.

För övrigt, herr talman! Vad är sparsamhet? Man talar så mycket örn
sparsamhet och slöseri i den kommunala förvaltningen och örn politiska makthavare,
och jag förstår den politiska adressen. Men hur är det i verkligheten
ställt med den kommunala sparsamheten? Jag har i hela mitt liv ansett,
att sparsamhet är undvikande av onödiga utgifter. Men det är icke sparsamhet
att skjuta nödvändiga utgifter på framtiden, att skjuta realiserandet av
vad läget kräver på framtiden, ty detta medför ofta en katastrof, en tunga
med hänsyn till beskattningen framdeles, som man nog i mångå städer fått
en erfarenhet av. När det gäller den sparsamhet som består i att undvika
onödiga utgifter, så undrar jag, örn allt detta skall, som satts i gång mot kommuner
med socialdemokratisk majoritet, är berättigat. Det är ganska naturligt,
att den som ett helt liv levat under tryckta och små omständigheter också
till hela sin inställning är synnerligen sparsam. Det har många gånger i
min kommunala verksamhet visat sig, att man har varit till den grad försiktig
och sparsam, att man mera fått förebråelser för försiktighet än för slöseri.
Men om man tillräckligt länge och eftertryckligt framställer Sveriges
arbetare och deras representanter som de typiska slösarna, så fastnar ju så
småningom något av detta. Men jag skall gärna stå till tjänst med att göra
en jämförelse mellan samhällen med borgerlig majoritet och samhällen där
man har socialdemokratisk majoritet.

Man har sagt, att den ekonomiska situationen just nu är mindre lämplig
för att ta bort bestämmelserna örn kvalificerad majoritet. Jag undrar örn
detta påstående är så riktigt. I närvarande tid, när stora anspråk ställas

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet i vissa fall.

(Forts.)

på kommunernas sociala omvårdnad, undrar jag, örn det icke är lämpligt, att
man har så stor rörelsefrihet som möjligt, så att man på lämpligaste sätt kan
fylla de sociala uppgifter, som enligt lag åvila kommunerna. Man har tidigare
sagt, och jag förmodar, att detta kommer att sägas även nu, att det icke
vore till skada, örn de uppgifter, som staten ålagt kommunerna, finge stå en
smula tillbaka, d. v. s. att man saboterade vad riksdagen beslutat. Detta
är en inställning, som jag icke kan godkänna, ty örn riksdagen genom lagstiftning
i fråga örn den sociala omvårdnaden eller något annat pålagt kommunerna
vissa uppgifter, så tillkommer det icke kommunerna att i detta avseende
sätta sig över riksdagens beslut. I längden går det icke heller, ty det
vore endast att skjuta det hela på framtiden.

Jag vill fästa uppmärksamheten på, att när man här talar örn, att reservanterna
vilja öppna alla slussar, att man icke vill ha några som helst garantier,
så är detta icke med sanningen överensstämmande. Denna reservation
är mycket försiktigt utformad. Man har avsiktligt tagit sikte på, att alla
skulle kunna samla sig örn densamma, ty man har sagt ifrån redan i motiveringen,
att man är fullt medveten örn, att demokratien också behöver garantier.
Man har icke nöjt sig med att säga detta i motiveringen, utan man har
till och med sagt detsamma i klämmen. I motiveringen sägs, att utskottet
förutsätter, att utredningen även kommer att omfatta frågan örn, huruvida nuvarande
garantibestämmelser om kvalificerad majoritet vid vissa kommunala
beslut kunna ersättas med andra och lämpligare garantier, vilka äro mindre
hinderliga för den kommunala förvaltningen. Det är ju ingalunda uteslutet,
att vid en sakkunnig utredning av detta spörsmål man skulle kunna finna garantier,
som vore väsentligt lämpligare och ändamålsenligare än vad de nuvarande
bestämmelserna äro. Jag tror därför icke, att man kan komma med
den anmärkningen, att denna reservation är löslig, att den icke har tagit ställning
till det ansvar som man behöver, då det gäller att skapa garantier även
för demokratien. Vi ha tagit sikte på detta, herr talman, och därför är det
för mig ganska förvånande att möta det starka motstånd, som man i detta
fall gör.

Herr talman! Jag hemställer med hänsyn till vad som yttrats i denna
debatt och med hänsyn till vad som skrivits i reservationen örn bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Llindqvist: Herr talman! Jag vill gentemot den siste ärade talaren
säga, att jag för min del icke givit mitt uttalande här någon politisk adress.
Uttalandet star jag för, och var och en får ta åt sig av detsamma så mycket
som han anser sig böra göra.

Vidare frågade herr Fast: huru stora skola egentligen olägenheterna av gällande
bestämmelser vara, för att vi skola vilja vara med om en ändring? Ja,
herr talman, i varje fall tycker jag, att de skola vara så stora, att, som i detta
fall, Kungl. Maj :t hade funnit, att det icke längre vore möjligt att få kommunerna
ute i landet att ställa sig till efterrättelse statsmakternas beslut i olika
fall; och därför funnit en utredning påkallad och tagit reda på, hur saken
egentligen ligger till, samt sedan kommit med förslag i frågan. Kungl. Maj :t
har, så vitt jag kunnat finna, icke funnit någon som helst anledning att undersöka
förhållandena på detta område.

Vidare säger herr Fast, att vi begå en orättvisa, då vi här säga, att reservanterna
vilja ta bort garantierna för en sund kommunal hushållning, ty
reservanterna vilja själva skapa garantier, nya garantier. Men, herr talman,
man får ändå icke bortse ifrån, att reservationen bygger på en motion, som

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet i vissa fall.

(Forts.)

dock tydligt och klart ger vid handen, att man vill ha en lättnad i handlingsfriheten
hos de kommunala myndigheterna. Detta kan man väl icke komma
ifrån.

Vidare säger herr Fast, att meningarna äro så delade örn vad sparsamhet
egentligen är. Själv definierade herr Fast begreppet sparsamhet på ett så
vitt jag förstod utomordentligt förnämligt sätt — precis så som jag själv
skulle vilja göra det — nämligen att man skall undvika icke nödiga utgifter.
Men örn det nu bara vore så, herr talman, att vi alla här i landet vore överens
om, att med sparsamhet menades just detta, ja då tror jag icke, att det hela
vore så farligt. Men, herr talman, så är ju tyvärr ej fallet. Min gode vän
Fast är smålänning. Då nu inte alla här i landet äro smålänningar, kan detta
kanske förklara, varför man i olika delar av landet har så olika uppfattning
örn vad som menas med sund sparsamhet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag skall också be att få vända
mig mot min högst förträfflige vän herr Fast. Jag måste opponera mig mot
det betraktelsesätt, som han gjorde sig till tolk för, då han nämnde, att dessa
garantier, som det nu är fråga örn, riktade sig emot visst parti eller viss
grupp i samhället. Det förhåller sig icke alls på det sättet. Jag skall, för
att herr Fast skall få en annan uppfattning örn denna sak och örn vår syn
därpå, dra ett litet exempel för honom. Det hände sig i en kommun, som icke
ligger så långt ifrån där jag bor, att de borgerliga, som ej uppnådde tredjedelen
i kommunalfullmäktige, vid ett kommunalval voro betänkta på att lägga
ner sina röster. De kommo till mig för att fråga örn råd, och jag sade dem,
att jag icke trodde, att det var klokt att göra så, utan att de borde deltaga
och varna för kommunalt slöseri. De svarade mig, att detta icke behövdes,
därför att socialdemokraterna i kommunen voro nästan lika kloka som de.
Jag känner flera sådana exempel. Jag har i min hemkommun samarbetat
med socialdemokrater, som äro lika goda sparsamhetsvänner som jag, men jag
tror, att även herr Fast skall medgiva, att det finns många, som icke äro det,
både socialdemokrater och andra. Och under sådana förhållanden är denna
garanti mycket bra att ha.

Vidare vill jag säga herr Fast, när han frågar, hur stora dessa olägenheter
skola bli, för att man skall göra något, att man skall icke se bara på olägenheterna
utan även på fördelarna. Om vi, herr Fast och jag, börja resonera
örn denna sak, skola han och jag bli överens örn, att den kommunala självstyrelsen
i Sverige har fungerat på ett synnerligen bra sätt. Det kan hända,
herr Fast, att det har ett sammanhang med att demokratien är förbunden med
vissa garantier. Jag anser, att den kommunala självstyrelsen har i Sverige
fungerat på ett så utmärkt sätt, att den är en utomordentligt värdefull tillgång
gent emot de antidemokratiska rörelser, som nu växa fram. Den har
vuxit sig så stark, att den låter icke rubba sig, och då den har fungerat så
bra, bör man vara mycket försiktig, innan man vidtager en ändring i den nu
föreslagna riktningen.

Jag anser, att det icke förebragts bärande skäl för, att en ändring bör vidtagas,
och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill bara taga fasta på det uttalande som
gjordes av herr Björck, där han på sätt som skedde lovordade den kommunala
självstyrelsen oell det sätt, på vilket man från dc kommunala förtroendemän -

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet i vissa fall.

(Forts.)

nens sida fyllt sin gärning. Det kan vara värdefullt att till riksdagens protokoll
lia detta uttalande att vid ett kommande tillfälle taga fasta på.

Det beror på en missuppfattning, örn man tror, att jag vände mig speciellt
mot högern eller de borgerliga, då jag krävde den kvalificerade majoritetens
upphävande. Mitt uttalande var beroende av något i herr Lundqvists anförande,
som enligt min mening slog an på de toner, som man varit van vid att
det spelas på i den borgerliga tidningspressen, där man under ett par års tid
varit ute på en verklig hetsjakt för att spåra upp oegentligheter och slöseri i
de kommuner, som ha arbetaremajoritet. Det känna herrarna till. Det var
alls icke så som herr Björck trodde.

Jag vill bara säga till vännen Lundqvist, då han talar örn att smålänningar
äro sparsamma och att det därför för landskapet Småland kanske icke
vöre så farligt att ha mildare bestämmelser, att inför Vår herre äro vi alla
smålänningar. Det skälet torde därför tydligen kunna vara användbart även
för andra landskaps befolkningar.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen samt 3:o) bifall till det av herr Ström under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr Fast begärde
emellertid votering, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Ström votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10 antager den vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
det av herr Ström under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan propositionen för huvudvoteringen, som efter given varsel
nu upplästes och godkändes, erhöll följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

_ Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Äng. kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet i vissa fall.

(Forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att lian funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 100 ja
och 92 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av latinlyceilinjen vid statens provskola,
nya elementarskolan i Stockholm; och blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

§ 9.

Å föredragningslistan var vidare uppfört statsutskottets utlåtande, nr 8,
angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, angående riksarkivet.

I förslaget till riksstat för budgetåret 1934/1935 hade Kungl. Majit upptagit
det ordinarie förslagsanslaget till riksarkivet med oförändrat belopp,
164,800 kronor (inbegripande ett belopp av 27,100 kronor till avlöningar till
icke-ordinarie befattningshavare m. m.).

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
Sjödahl, nr 31, och den andra inom andra kammaren av herr Anderson i Norrköping,
nr 97, hade föreslagits, att riksdagen måtte i riksstaten för budgetåret
1934/1935 uppföra anslaget till icke-ordinarie personal vid riksarkivet
med 30,100 kronor.

Äng. riktarkivet.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits
förslag samt med avslag å de i ämnet väckta motionerna, i riksstaten för budgetåret
1934/1935 upptaga det ordinarie förslagsanslaget till riksarkivet med
oförändrat belopp, 164,800 kronor.

Vid denna punkt var fogad reservation av herrar Bergqvist, N. J. Martin
Svensson, Kvarnzelius, Thelin, Pauli, Tham, Persson i Falla, Holmdahl och
Olsson i Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Majits förslag samt med bifall till ovanberörda
motioner, öka den i staten för riksarkivet uppförda anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie befattningshavare m. m., nu 27,100 kronor, med

3,000 kronor till 30,100 kronor samt förty öka det i riksstaten uppförda ordinarie
förslagsanslaget till riksarkivet, nu 164,800 kronor, med 3,000 kronor
till 167,800 kronor.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. riksarkivet. (Forts.)

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Holmdahl: Herr talman! Man har obestridligen ett ganska starkt
handikap att övervinna, om man under nu rådande statsfinansiella förhållanden
skall gå upp och förorda en reservation till ett utskottsutlåtande, vilken
innefattar en ökning av det anslag, som Kungl. Maj :t har begärt, och det är
ju endast riktigt, att riksdagen såväl som utskotten i sådant fall iakttaga den
största försiktighet. Jag tror också, herr talman, att kammarens ledamöter
lia funnit vid genomläsning av åttonde huvudtiteln, att statsutskottet har i
det stora hela också förfarit i detta avseende med den nödiga försiktigheten.
Och jag tror icke, att finansministern skall få någon större anledning att höja
sitt varnande finger, när det gäller statsutskottets slutliga behandling av
alla anslagsposter under åttonde huvudtiteln.

Men, herr talman, när det gäller den nu föredragna punkten ha nio ledamöter
av utskottet ansett, att så starka skäl föreligga för någon höjning av
det av Kungl. Maj :t begärda beloppet, att de tillstyrkt kamrarna att besluta
i enlighet med ett här motionsvis framfört krav. Det gäller ju här det föreslagna
anslaget till riksarkivet och särskilt en anslagspost under detta anslag,
nämligen anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m. När det nu framställts förslag örn höjning av detta belopp, föreligger
det verkligen mycket starka skäl härför. Den höjning reservanterna här förorda
riksdagen att bevilja belöper sig på 3,000 kronor, och örn behovet av denna
höjning har hela utskottet varit fullkomligt enigt. Jag skall därför bara
med några ord klarlägga detta behov.

Det förhåller sig nämligen så, att riksarkivet, när det gäller detta anslag,
blivit särskilt hårt drabbat. I fjol beslöts en nedsättning med 10 procent av
detta anslag till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare, och den genomfördes
över hela linjen, således även inom riksarkivet, men nedskärningen
blev. särskilt kännbar för riksarkivet. Riksarkivet hade nämligen icke kommit
i åtnjutande av den höjning av detta belopp, sedan det fixerades år 1921,
som alla andra ämbetsverk kommit i åtnjutande av, nämligen den höjning som
betingas av de extra ordinarie tjänstemännens uppflyttande i högre löneklasser.
Det är författningsenligt, att så sker, och det är brukligt, att ifrågavarande
anslag, uppräknas för varje år med det belopp, som åtgår för denna löneuppflyttning.
Beloppet för riksarkivet har på detta sätt kommit att bli över

4,000 kronor lägre än det annars skulle ha blivit. I själva verket har under
föregående år anslaget bort uppräknas med över 4,300 kronor. Det är anledningen
till. att 10-procentminskningen drabbade riksarkivet särskilt hårt.

Riksarkivet har under de föregående åren någorlunda hjälpt sig fram genom
att ett av arkivråden haft längre tjänstledighet för fullgörande av annat
arbete, och därigenom har en lättnad för trycket på extra-ordinarieanslaget
uppkommit,^ men nu har arkivrådet åter inträtt i sin tjänst. Under första
hälften av år 1933 måste riksarkivet sänka lönerna för de extra ordinarie befattningshavarna,
och sedan 10-procentminskningen med detta budgetår inträtt,
har. läget blivit ännu prekärare. Jag vill tillägga, att förslaget om 10-procentminskningen framkom på förslag av granskningsnämnden. Men
granskningsnämnden förutsatte, att trots denna 10-procentminskning ämbetsverk
och institutioner borde ordna det så, att löneminskning kunde undgås. Det
har också i allmänhet varit fallet, men i riksarkivet har man måst gå denna
väg.

Herr talman! Detta gör, att en så pass stor grupp av statsutskottets ledamöter
har ansett sig böra förorda riksdagen att gå till denna lilla höjning av
det belopp Kungl. Majit begärt, och jag tillåter mig vädja till kammarens med -

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. riksarkivet. (Forts.)

lemmar att biträda reservationen och därigenom skapa något bättre arbetsförhållanden
i riksarkivet. Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen vid
denna punkt.

Herr Anderson i Norrköping instämde häruti.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det är inte fråga örn något

stort belopp. Det gäller bara 3,000 kronor. Ekonomiskt sett är det alltså
inte någon stor fråga vi skola debattera. Jag hoppas därför, att debatten blir
så kort som möjligt.

Jag skulle vilja betrakta saken såsom en — örn jag så får uttrycka mig —
svenska statsförvaltningens uppfostringsfråga. Örn det är så, att ett verk befinner
sig i nöd, och detta nödtillstånd kan avhjälpas, örn verket får en anslagshöjning
på 3,000 kronor, är det ganska förvånande, att verkets företrädare
inte haft förmåga att klargöra den saken för Kungl. Maj :t. Och, örn de
förmått detta, är det förvånande, att Kungl. Maj :t ej ansett sig kunna taga
hänsyn till de skäl verket anfört. Det är en sak, som verket och Kungl. Maj :t
få göra upp sinsemellan. Riksdagen skall ej göra korrigeringar än här och än
där på sådana saker, bara för att någon anser, att verket eller Kungl. Maj:t
försummat sig. Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmdahl: Herr talman! Med anledning av den siste ärade talarens
anförande vill jag säga, att det är en fullkomligt riktig princip han har hävdat.
Men han har själv vid olika tillfällen och även vid den nu föreliggande
huvudtiteln ansett ganska naturligt, att man vid den grundliga granskning,
som i den svenska riksdagen ägnas Kungl. Maj :ts propositioner, företager en
jämkning på en eller annan punkt, där man fått sådana sakliga upplysningar,
som visa, att en jämkning uppåt eller nedåt kan vara motiverad. Här föreligga
verkligen sådana skäl. Det har utskottet i dess helhet erkänt, ty premisserna
äro gemensamma för utskottets majoritet och för reservanterna. Det
är endast konklusionerna, som äro olika. Majoriteten erkänner alltså lika
oförbehållsamt som reservanterna det föreliggande behovet.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag vill kort och gott anmärka,
att de korrigeringar av Kungl. Maj:ts uppfattning, som jag varit med om,
ej äro jämförbara med den här ifrågavarande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes _ likväl av herr Holmdahl, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
2 av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit don vid punkten fogade reservationen.
Andra kammarens protokoll 1984. Nr 18. 2

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Ang. vissa
anslag till
nationalmuseet.

Äng. riksarkivet. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser oell voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 3—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 12, angående resekostnads- och traktamentsersättningar
åt befattningshavare vid nationalmuseet m. m. Ordet begärdes
därvid av

Herr Andersson i Ovanmyra, som yttrade: Herr talman! Med talman nens

benägna tillåtelse har jag begärt ordet vid denna punkt, änskönt vad jag
här kommer att beröra inte direkt är att hänföra till någon av de rubriker, som
här äro upplästa, men som i alla händelser står i så pass nära sammanhang
med dem, att det kan vara på sin plats att orda något därom.

Det gäller nationalmusei tavelinköp eller »inlösen av svenska konstnärers
tavlor» såsom punkten är rubricerad. Frågan är inte alldeles ny. Den har varit
före åtskilliga gånger förut här i denna kammare och sist för några år sedan.
Men ämnet har återigen blivit aktuellt genom en inträffad händelse, som
det talats mycket örn inte minst i pressen i dessa sista dagar. Det är nämligen
fråga örn ett inköp av en tavla av konstnären Carl Kylberg, en tavla, som
bär benämningen Havsluft.

Första gången jag gjorde besök på Kylbergs utställning blev jag. lindrigt
sagt, slagen med häpnad och förvåning inför den produktion, som här på fullt
allvar exponerades, och jag tänkte i mitt stilla sinne, att antingen är världen
vorden galen eller också har jag själv börjat få en skruv lös. Men sedan jag
övertygat mig örn, att jag fortfarande var vid sunda vätskor, fanns det ingen
annan levande råd, än att så gott sig göra lät söka lösa alla dessa rebusar och
fixeringsbilder, som här hängde på väggarna. Vad nu denna speciella tavla
beträffar, så försökte jag, innan jag konfronterat den med katalogen, att med
bästa vilja leta ut, vad den egentligen skulle föreställa, och hur jag tittade och
tittade, kunde jag ej finna annat, än att »pytt i panna» vore den närmast gripbara
underskriften eller måhända beteckningen »kaos», för att taga ett mera
abstrakt begrepp. Och skulle det ovillkorligen vara något på »havs», så skulle
jag ha skrivit »hafsverk» inunder, med f, ty ganska hafsigt såg det hela ut
också.

Jag har, herr talman, främst tack vare en fars och mors uppfostran aldrig
känt vad ett rus vill säga, men jag föreställer mig, att örn jag vore ordentligt
full, komme alla vackra tavlor på nationalmuseum att för min blick te sig ungefär
på det viset. Törhända hade jag då kanske i det tillståndet också kunnat
drömma mig till de finesser, som utgjort vederbörande tavelinköpares skäl för
att förvärva detta konstverk. Och sådan konst eller, rättare sagt, sådana konstigheter
köper man för skattebetalarnas pengar och betalar flera tusentals
kronor för. Efter vad jag hört på ort och ställe, har konstnären begärt 5,000
kronor för denna tavla. Man har lyckats pruta ner priset till hälften, och förmodligen
anse vederbörande det för ett billigt pris. Jag vill säga, att örn jag
blivit erbjuden detta konstverk gratis och därutöver 2,000 kronor under förpliktelse,
att jag skulle låta tavlan hänga hela min livstid på Jonesgården, hade
jag avböjt, ty för de pengarnas skull hade jag ej velat införskaffa permanent
vantrivsel och livsleda i mitt hus.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Äng. vissa anslag till nationalmuseet. (Forts.)

Det gick ett par damer på omförmälda utställning och tittade på alla härligheterna.
Den ena damen säger till den andra: »Hör du, vet du vad den där
tavlan egentligen skall föreställa?» Det gällde en av de större dukarna. »Jo»,
sade hon, »ju mer jag ser på den, finner jag, att den skall föreställa en kyrkogård
med nakna träd.» Varpå den andra svarar: »Jag har kommit underfund
med, att det skall föreställa interiören av en katolsk katedral, och jag tycker,
att konstnären mycket bra träffat stämningen.» För att slita tvisten måste
de titta i katalogen, och funno då, att tavlan bar beteckningen: »en drömmande
kvinna.» — Kanske man ändå kan ha ett visst hopp örn nationalmusei framtid,
då vederbörande underlåtit att inköpa även det konstverket för några tusen
kronor.

Det skulle aldrig falla mig in i att lasta herr ecklesiastikministern för vad
som förevarit. Tvivelsutan har han nog att göra med andra saker, med katoliker
och psalmbok och skolplaner och allt sådant där. Men jag vill gärna tro,
att han med den inneboende glimten av en Hasselabondpojkes sunda livssyn i
likhet med mig skulle vara färdig att be sådan konst dra så långt vägen räcker
— jag hade så när sagt ett långt stycke längre än åt Hälsingland. Förlåt
de kraftiga orden, men jag kan ej hjälpa, att jag fick för mig dessa omedelbara
uttryck i detta sammanhang. På nationalmuseet passar i alla händelser
icke denna konst. De herrar konstnärer och kulturesteter, som finna
sin fröjd i dylikt måleri, kunna gärna sammangadda sig privat och frossa i
dessa för vanligt folk komplett obegripliga och onjutbara alster, men svenska
folkets egendom, företrädd i nationalmusei rika konstskatter, bör icke beblandas
med slikt. I alla händelser ha vi icke rätt att med skattebetalarnas pengar
göra utbyte mot dylikt gods.

Herr talman, det sagda må vara nog. Med vad jag sagt har jag endast velat
höja ett varningens finger för denna gång till den kraft och verkan det hava
kan. Det är en ärlig dalkarls och en bondesjäls bekännelse, som, jag vet det, på
samma gång ger uttryck även för vad det stora flertalet av vårt svenska folk
känner i detta fall. I övrigt har jag, herr talman, icke något yrkande.

Häruti instämde herrar Nyblom, Gustafsson i Lekåsa, Olsson i Staxäng,

Werner i Höjen, Nilsson i Antnäs, Johansson i Tväråselet och Ossbahr.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan. .

Punkterna 13—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid nu skedd föredragning av punkten 23, angående nordiska museet, yttrade Äng. nordiska

museet.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Jag har tillåtit mig begära

ordet i denna fråga för att göra några uttalanden. Då riksdagen, som alltid
och med rätta visat stort intresse för nordiska museet och Skansen, nu går
att bevilja obeskuret anslag till dessa för studiet av vår folkliga kultur så
betydelsefulla institutioner, tror jag, att det är en önskan i de vidaste kretsar,
att de, som ha med saken att skaffa, göra allt för att åt Skansen bevara
dess gamla goda traditioner och icke slå in på några steg, som skulle gå i
den riktningen, att Skansen finge karaktären av ett nöjesetablissement. Jag
känner mig övertygad örn att sådana tendenser äro främmande för dess ledning,
och det är därför att hoppas, att sådana åtgärder, som t. ex. gå ut på
införande av allmän spritutskänkning därstädes, icke måtte vidtagas. Då
det uttryckliga villkoret i detta avseende, som förut fogats till anslaget, nu
av vissa konstitutionella skäl borttagits, så känner jag mig övertygad örn att

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Ang. kleresistaten.

Äng. nordiska museet. (Forts.)

häri ej ligger någon önskan att i detta avseende i sak förändra den förutvarande
traditionen.

Med anledning härav, herr talman, her jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde fröken Wellin samt herrar Björling, Pehrsson
i Göteborg, Ljunggren, Andersson i Ovanmyra, Malmqvist, Petersson i Broaryd,
Sandberg, Näslund, Lundén, Hilding och Aqvist.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten gjorda hemställan blev av kammaren
bifallen.

Punkterna 24—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter föredrogs punkten 27, angående kleresistaten; och anförde därvid

Herr Brädefors: Herr talman! När vi från den kommunistiska gruppen

avlämnade en motion till fjolårets riksdag med yrkande om avslag på alla
anslag till kyrkliga ändamål, placerade utskottet vår motion under denna
punkt, den första punkten under rubriken »Kyrkliga ändamål». Därför vill
jag även i år säga några ord om den saken vid behandlingen av denna punkt.

Man föreslår från den socialdemokratiska regeringen, i likhet med vad borgerliga
regeringar föreslagit till kyrkliga ändamål, icke blott samma summor.
utan man har också ökat anslagen på ett flertal punkter, så även i den
föreliggande punkten. Det kommer icke fram, när man vill ha anslag till
kyrkliga ändamål, vare sig från regeringen eller från den socialdemokratiska
riksdagsgruppen, att det är dåliga tider, att det är kristider och att man därför
måste vara sparsam och försöka hålla igen på olika punkter, utan det ser
tvärtom ut, som örn man vore ganska frikostig, när det gäller anslag till kyrkliga
ändamål. Man talar icke ens örn lönesänkningar till de befattningshavare,
som i detta fall beröras. Eljest är man nog pigg på sådant, när det gäller
arbetare i statens verk. Jag kommer ihåg, att socialdemokratien tidigare
förfäktat den uppfattningen, att kyrkan skulle skiljas från staten, och därför
tycker jag, att det är egendomligt, att man icke nu gör några ansatser
från socialdemokratiskt håll till att åtminstone deklarera sin ställning till
frågan örn staten och kyrkan. Man växer fast mer och mer på socialdemokratiskt
håll vid det kyrkliga livet. Detta gör sig gällande inte bara i statsverkspropositionen
utan även bland de ledande socialdemokraterna i deras
uppträdande inom såväl statskyrkan som frikyrkan.

När vi i år yrka avslag på alla de anslag, som äro föreslagna till kyrkliga
ändamål, sker detta ingalunda därför, att vi skulle anse, att icke kyrkan skulle
vara förenlig med den kapitalistiska statens intressen. Det är tvärtom så,
att den kapitalistiska staten behöver kyrkan för att undertrycka arbetarna
med, för att med kyrkans makt och kyrkans medel försöka förhindra arbetareklassen
från klasskampen, samt att taga avstånd från densamma. Jag
gör mig här icke alls skyldig till några överord, utan det kan bevisas av en
mängd fall, icke endast hurusom religionen, såsom marxismen redan tidigare
konstaterat, är ett opium för folket, utan också hur man även från kyrkligt
håll direkt blandar sig i politiken och deltager på den härskande klassens
sida mot de undertryckta klasserna. Vi gå icke ifrån vår uppfattning, att
religionen är ett opium för folket, och därför anse vi det icke förenligt med
arbetareklassens intressen att gå med på några anslag till kyrkliga ändamål.
Det är efter denna förklaring, som jag, herr talman, ber att få yrka

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. kleresistaten. (Forts.)

avslag på denna punkt, vilket betyder, att jag på samma gång yrkar avslag
på alla anslagskrav till kyrkliga ändamål.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner i ämnet
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33.

Lades till handlingarna.

Punkterna 34—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53, angående bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket Äng. bokinköp
- och bokbind ning

för
universiteU -

i Uppsala.

I enlighet med Kungl. Maj:ts uti innevarande års statsverksproposition un -

der punkten 64 av förevarande huvudtitel framlagda förslag, vilket innebar
en anslagsökning med 10,000 kronor, hemställde utskottet, att riksdagen måtte
till bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket i Uppsala för budgetåret
1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag av 113,500 kronor,
varav 4,000 kronor vore avsedda till avlöning av personal vid bibliotekets
bokbinderi.

Reservation utan angivet yrkande hade vid denna punkt anmälts av herrar
Svensson i Grönvik, Andersson i Ovanmyra och Weijne.

biblioteket i
Uppsala.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag och två andra av kammarens
ledamöter ha vid denna punkt avgivit en blank reservation, och jag ber
därför att med några få ord få motivera vad som ligger bakom denna reservation.
I denna punkt har statsrådet föreslagit och utskottet förordat en
höjning av det för innevarande år utgående anslaget för bokinköp och bokbindning
för universitetsbiblioteket i Uppsala med 10,000 kronor. Denna
ökning är motiverad därmed att, när man skall inköpa utländsk litteratur till
universitetsbiblioteket, dessa inköp fördyras på grund av valutaförhållandena
de olika länderna emellan. Även med erkännande av detta förhållande
ha vi icke ansett oss utan vidare kunna godtaga denna motivering. Ty örn vi
se på reciten i Kungl. Maj :ts förslag under åttonde huvudtiteln finna vi, att
detta anslag så sent som åren 1926 och 1927 endast uppgick till 44,500 kronor.
Då frågar man sig: Har verkligen utvecklingen på detta område gått
så raskt, att när det räckte med 44,500 kronor åren 1926 och 1927 skola
103,500 kronor icke räcka år 1934? Herrarna få ursäkta, att jag icke kan
förstå detta. Örn vi se på kronans värde, sådant det nu är i dag jämfört med
den utländska valutan, så är det väl icke lägre än 50 % av det värde, den hade
åren 1926 och 1927. När man ser på förhållandena, sådana som de föreligga
ur statsfinansiell synpunkt, och besinnar hur man nödgas pruta på alla

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f, m.

Äng. bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket i Uppsala.

(Forts.)

möjliga andra områden, blir man litet tveksam och undrar, om det icke kunde
vara nog med det anslag, som utgår för innevarande år. Det är ju uppenbart,
att man från universitetsbibliotekets sida Auli ha ett så stort anslag som
möjligt. Det kan man från dess synpunkt icke alls förvåna sig över, och
kanslern anser sig icke kunna stå till svars med att icke förorda en höjning
på detta område med 10,000 kronor.

Jag vill också i detta sammanhang säga, att, örn man ser på biblioteksverksamheten
i allmänhet, man skall finna, att man där icke i något fall gått
in för en höjning av det anslag, som utgår för innevarande år. Det är endast,
när det gäller universitetsbiblioteket, som man ansett sig böra gå med på en
höjning i anledning av de utländska bokinköpen. Utan att på något sätt
vilja underskatta betydelsen av den utländska litteraturen måste jag säga,
att det kan under vissa förhållanden kanske råda någon tvekan örn huruvida
det är någon anledning att i större utsträckning köpa utländsk litteratur. I
varje fall tror jag, att man för närvarande bör sätta ett frågetecken i detta
hänseende.

Såsom frågan nu ligger till, ha vi, som på denna punkt reserverat oss, icke
ansett oss utan vidare böra godtaga denna höjning, utan vi ha reserverat oss
för status quo, alltså för det anslag, som utgår för innevarande år, nämligen
103,500 kronor, däri inbegripna 4,000 kronor, som äro avsedda till avlöning
av personal vid bibliotekets bokbinderi. Herr talman, jag ber alltså att få
ställa det yrkandet, att riksdagen må till bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket
i Uppsala för budgetåret 1934—1935 anvisa ett extra
reservationsanslag av 103,500 kronor, varav 4,000 kronor äro avsedda till
avlöning av personal vid biliotekets bokbinderi.

Med herr Svensson i Grönvik förenade sig herr Andersson i Ovanmyra.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! I fjol företogs på anslaget till
biblioteken vid universiteten och högskolorna en ganska kraftig nedskrivning,
men man var väl redan då på det klara med att denna sänkning av anslaget
icke kunde få vara annat än av tillfällig karaktär, och att kanske redan året
därpå berättigade anspråk på en förhöjning skulle komma fram. Jag kan
göra den bekännelsen, att jag på avdelningen en stund var inne på den tanken,
att man möjligen skulle kunna förena de stridiga viljorna i utskottet örn
en anslagshöjning på 5,000 kronor, att man alltså skulle något försiktigare
börja klättringen uppåt igen. Den tanken väckte emellertid ingen anklang,
och då jag för min del icke kan stå till svars med att absolut avvisa varje anspråk
på höjning av anslaget till universitetsbiblioteket, gick jag över på
Kungl. Maj:ts förslag.

Saken är ju den, att den utländska litteratur, som universitetsbiblioteken numera
måste ha, i vissa fall åtminstone är utomordentligt dyr, och det gör, att
de slantar, som förut räckte ganska bra, numera icke äro tillräckliga. Orsaken
till att den utländska litteraturen är dyr, känna vi allesammans. Man
kan invända — det föreföll, som örn den föregående ärade talarens invändningar
skulle sväva omkring den föreställningen — att örn forskningsfriheten
möjligen i ett eller annat land inskränkes, örn vetenskapen kommer att tjäna
den politiska propagandan så, att konklusionen bestämmes först och det därefter
åligger vetenskapsmännen att ställa in sitt arbete efter politiska intentioner
och skaffa bevis, ja, då låter det säga sig, att med en sådan vetenskaplig
litteratur äro de svenska vetenskapsmännen icke särdeles mycket betjänta.
Men denna invändning, som förut och i annat sammanhang gjorts tydligare av

Onsdagen den 14 mars f. in.

Nr 18.

Ang. bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket i Uppsala.

(Forts.)

andra än av den föregående ärade talaren, gäller ju icke utan vidare. Man
kan nog våga göra det påståendet, att den fria forskningen måste hålla kontakten
även med den forskning, som är insnörd i kategoriska regler. Man kan
icke begå samma fel i ett fritt land, där den fria forskningen hålles i ära, som
man gör på andra ställen, och sålunda täppa till öga och öra för vad man icke
tycker örn. Detta gör, att även denna litteratur, som vi nu tycka möjligen
skulle kunna hållas borta från de stora vetenskapliga biblioteken, måste man,
örn också icke i samma utsträckning som förut, dock allt fortfarande hålla sig
med. Jag tror, att även med det av Kungl. Majit föreslagna anslagsbeloppet
universitetsbiblioteket måste göra ganska stora inskränkningar, och jag tror,
att bibliotekarierna måste även med detta anslag lära sig hushållningens konst,
örn de icke kunna den förut.

Då jag sålunda icke kan bestrida, att denna anslagsökning är påkallad, och
då mitt lilla kompromissförslag icke accepterades, har Jag utan någon större
tvekan gått på Kungl. Maj :ts förslag. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Weijne: Herr talman! I statsutskottet rådde betydligt större tvekan
på denna punkt än vad som framgår av utlåtandet. Örn mitt minne icke
sviker mig, avgåvos 14 röster för Kungl. Maj :ts förslag och 6 röster för det
av herr Svensson i Grönvik framställda yrkandet, fastän av dessa 6 så röstande
endast 3 reserverade sig. Nu är det klart, att örn man ser detta anslag fristående,
det kan anföras mycket goda skäl för den höjning med 10,000 kronor,
som är ifrågasatt. Örn man emellertid granskar åttonde huvudtiteln i
sin helhet, finner man på punkt efter punkt huru krisförhållandena pressa till
nedskärningar på än det ena än det andra anslaget. Jag behöver blott erinra
örn huru man t. ex. icke har råd att låta barnen undervisas i slöjd i ett stort
antal skolor här i landet. Det är i varje fall en avvägningsfråga, när man
skall avgöra på vilka punkter man skall gå upp och på vilka punkter man
skall gå ned. Då jag har den meningen, så stannar jag — även örn det kan
anföras goda skäl för utskottets ståndpunkt — för status quo, detta dels med
hänsyn till huvudtiteln i sin helhet och dels med hänsyn till omöjligheten att
vinna beaktande för de krav på anslagsökningar på vissa andra punkter, som
enligt min mening varit mera berättigade.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till det yrkande, som framställts av
herr Svensson i Grönvik och innebär, att anslaget för nästkommande budgetår
skall bibehållas vid sin nuvarande storlek.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr tal man!

Den argumentation, som den siste ärade talaren förde i fält, synes mig
vara minst sagt ohållbar. Det är klart, att post efter post kan tas ut ur åttonde
huvudtiteln och vägas mot och jämföras med andra poster, men jag tror
det vore en alldeles oriktig utgångspunkt att slå under samma hatt sådana
frågor som exempelvis undervisning i slöjd och frågan om universitetsbibliotekens
bokbestånd.

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på ett par fakta, som äro
grundläggande, när det gäller att bedöma dessa bok- och tidskriftsinköp. Örn
jag tar Uppsala universitet, finner jag, att beträffande själva böckerna torde
för varje professur inköpas för bortåt 1,000 kronor per år. Mera blir det i
själva verket icke. Därtill komma nu emellertid tidskrifterna. Beträffande
dessa ha vi det vanskliga problemet, att har ett universitetsbibliotek börjat med

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket i Uppsala.

(Forts.)

en nödvändig tidskriftsserie, så är biblioteket mer eller mindre i händerna på
försäljaren. Det har nämligen visat sig, att priset på en tidskriftsserie kan
år efter år undergå förändring och förskjutning uppåt. Å andra sidan säger
ju sunda förnuftet, att man kan icke på viktiga forskningsområden, bara därför
att säljaren pressar upp priset, helt plötsligt släppa kontakten med området
i fråga. Det är framför allt beträffande dessa vetenskapliga tidskrifter,
som kostnaderna förete en förskjutning uppåt alldeles oberoende av valutaläget,
därför att det finns en tendens hos säljaren av tidskrifterna att med vetskap
örn vederbörande köpares ovillkorliga behov utnyttja detta tvångsläge.
Detta gäller utländska tidskrifter.

Till min ärade vän herr Svensson i Grönvik skulle jag vilja säga, att det är
alldeles oriktigt att med varandra jämföra, som han gjorde, inköpen av utländsk
vetenskaplig litteratur och inköp av utländska varor överhuvud taget.
[Vetenskapen känner och erkänner inga nationella gränser. Vetenskaplig litteratur
kan icke ses ur samma synvinkel som en hel del varor, som tillhöra
livets nödtorft och om vilka vi diskutera i vår handelspolitik. De vetenskapliga
tidskrifterna, de vetenskapliga avhandlingarna äro, örn man så vill, nödvändiga
verktyg för forskningen i varje land. Här kunna vi icke bygga upp
några nationella murar och säga, att därför att t. ex. en matematisk tidskriftsserie
är utländsk, så kunna vi undvara den. Ett dylikt resonemang
håller icke.

Men härtill kommer, och det är på den punkten, jag särskilt skulle vilja
fästa uppmärksamheten, att bokbeståndet i universitetsbiblioteken synes mig
vara det allra betydelsefullaste i universitetens utrustning överhuvud taget.
Det finns annat, som är mindre livsviktigt och kan i vissa lägen träda tillbaka,
men i år liksom i fjol har det varit min strävan att söka i möjligaste
mån bereda möjlighet för den vetenskapliga forskningen att upprätthålla den
nödvändiga kontakten med forskningens standard och utveckling överhuvud
taget i andra länder. I det fallet är ett ändamålsenligt tillgodosett universitetsbibliotek
ett villkor, som man icke kan eftersätta. När jag har granskat
exempelvis vad som anförts av vederbörande bibliotekarier, måste jag säga,
att nog ha de räknat mycket nyktert och tagit all möjlig hänsyn till läget.
Från deras sida ha verkligen icke några siffror anförts, som på några bäriga
grunder kunna vederläggas.

Jag fäster också uppmärksamheten därpå, att när man år 1932 företog den
nedskärning av anslaget, som här har omnämnts, så skedde detta i ett läge,
då man ännu icke riktigt kunde överblicka vad konsekvenserna skulle komma
att bli ur valutapolitiska synpunkter. Det kan sägas, att läget icke har ändrats
mycket under det sista året i valutaavseende, men det kan icke sägas, att
de utgångspunkter, från vilka man vidtog nedskärningen år 1932, alltjämt
skulle, vara desamma. Det är därför, som jag tror, att man skulle begå en
orättvisa och en oklokhet, om man ginge emot det förslag örn en höjning av
anslaget med 10,000 kronor, som här föreligger.

Det är också, och det vill jag sluta med, på det sättet, att från universitetens
forskningsverkstäder, örn. det. uttrycket tillätes mig, strömmar kraften och
ljuset ut till alla andra bildningsinstitutioner i riket, det må vara folkskolans
eller läroverkens eller seminariernas eller det fria bildningsarbetets. Kraftkällan
ligger just i att hålla den vetenskapliga forskningen uppe på en betydande
höjd. En oundgänglig förutsättning härför är, att man kan följa
med vad som produceras av vetenskapsmännen i andra länder. Jag vädjar
därför varmt till kammaren att på denna punkt stödja Kungl. Maj:ts förslag.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket i Uppsala.

(Forts.)

Herr Weijne: Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

förmenade, att min jämförelse mellan slöjdundervisningen och bokinköpen vid
universitetsbiblioteken haltade, och det gör den helt naturligt liksom alla liknelser,
men det finns ett mycket bestämt samband, och det är, att man på
dessa båda punkter liksom på alla andra punkter i denna huvudtitel har fått
anpassa sig efter kristiden och efter det statsfinansiella nödläget. Man skar
ned budgeten för ett år sedan och har därmed fått fram en krisbudget, och
vi stå nu inför den frågan: Skola vi börja med att höja anslaget till universitetsbiblioteken,
eller finns det andra punkter, där en höjning vore mera berättigad?
För min del svarar jag utan tvekan, att när en höjning kan komma
till stånd, finns det andra punkter, där en höjning är starkare motiverad. Det
är ur denna synpunkt, som jag vill motsätta mig en höjning i år på denna
punkt med 10,000 kronor, även örn jag skulle kunna underskriva mycket av
vad herr statsrådet sade i sitt anförande.

Jag vill också fästa uppmärksamheten därpå, att örn man i åttonde huvudtiteln
ser efter, hur detta anslag utvecklats, finner man, att ännu för sju år
sedan var anslaget icke hälften av vad det skulle bli, även örn kammaren bifaller
det yrkande, som herr Svensson i Grönvik har framställt. Anslaget är
alltså ändå så stort jämfört med vad det var för sex ä sju år sedan, att höjningen
mer än väl täcker den merkostnad, som uppstått genom de onormala
valutaförhållandena.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Engberg: Jag vill

fästa den ärade talarens uppmärksamhet därpå, att örn jag tar anslaget för sju
år sedan och omräknar det i dagens växelkurs, så är det ingalunda så, som den
ärade talaren påstod, att det här skulle ha skett någon så betydande höjning.
Det är nämligen på det sättet, att huvudmassan av den vetenskapliga litteraturen.
och det gäller enkannerligen de tidskrifter, som vi ha vid universitetsbiblioteken,
kommer ifrån Tyskland. Var och en vet, hur valutaläget är i
dag och hur det var för sju år sedan. Örn herr Weijne själv sätter sig att
räkna efter med dagens växelkurs vad han får för den svenska kronan, skall
han finna, att hans resonemang icke håller streck. Tar jag den franska litteraturen,
så befinner sig även där vår krona i samma olyckliga läge. Vårt valutaläge
i förhållande till Frankrike är ju som bekant icke förmånligare än i förhållande
till Tyskland.

Det är därför, såvitt jag förstår, icke riktigt att göra en sådan jämförelse,
utan man måste hålla i minnet två ting, nämligen för det första varifrån man
köper in denna litteratur och för det andra hur valutaläget är just i förhållande
till dessa länder. I så fall kommer man fram till en riktigare jämförelse.
Dock har jag därvid, herr talman, icke tagit hänsyn till den framryckning
på olika områden, som vetenskapen företett under senare år. Det är en framryckning,
som medfört ökat behov av speciallitteratur, ty vetenskapens väsen,
höll jag på att säga, synes ju vara att specialisera sig mer och mer, och varje
ny specialitet kräver ny speciallitteratur. Det kan man icke komma ifrån.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr Weijne och jag bruka ju mycket ofta i
undervisningsfrågor bli en tanke och en själ, men i detta fall ha vi icke kunnat
bli överens. Jag kan icke neka till att jag tycker, att han lägger ganska
små synpunkter på denna sak.

Jag är ense med honom örn att det är ytterst beklagligt, att slöjdundervisningen
vid folkskolorna icke kan få det understöd, som den fått förut. Han

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket i Uppsala.

(Forts.)

och jag lia varit överens om att beklaga detta mer än en gång, och på det
hela taget lia vi väl i det fallet samma uppfattning, men jag förstår icke, vad
slöjdundervisningen under nästa år kan få för nytta av att vi sänka anslaget
till universitetsbiblioteken, när starka skäl tala för att de behöva dessa pengar.
Man skulle kunna argumentera, som herr Weijne gjorde, örn man i samma
ögonblick vore beredd att lägga över de pengar, man sparar på universitetsbiblioteken,
till slöjdundervisningen, men det är det ju icke alls fråga örn nu.
Örn den ifrågasatta prutningen av anslaget till universitetsbiblioteken nu äger
rum, så kan det ju hända, att vi ett annat år, då vi vilja få till stånd en bättre
ordning och ett bättre understöd från statens sida till slöjdundervisningen,
också måste medverka till en höjning av anslaget till universitetsbiblioteken.
Jag skulle tro, att det är lättare och behagligare att nu ta den ofrånkomliga
höjningen av anslaget till universitetsbiblioteken, i förhoppning örn att vi med
så mycket större kraft kunna slåss för en höjning nästa år eller i varje fall ett
annat år av anslagen till den praktiska undervisningen vid våra folkskolor.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag skulle kunna börja på samma
sätt, som herr Jonsson i Eskilstuna gjorde, när han gjorde gällande, att
han och herr Weijne brukade komma väl överens. Jag skulle vilja säga, att
det är samma förhållande med mig och herr Jonsson i Eskilstuna, då det gäller
andra anslagsfrågor i statsutskottet.

Jag vet nu icke, örn icke också han varit mycket tveksam i detta fall. Det
antydde han för övrigt i sitt första anförande, och han slåss ju icke heller med
någon större fläkt för höjningen av detta anslag. Jag tror, att tveksamheten
bör vara så stor, att man säger ifrån, att vid jämförelse mellan detta och
andra anslag kan det icke vara någon riksolycka, örn man väntar med en
höjning.

Nu har herr Weijne begärt ordet och kommer själv att förklara sin mening
med jämförelsen med anslaget till slöjdundervisningen. Det kallade herr Jonsson
för små synpunkter. Ja, det är klart, att det är litet svårt för oss menige
man och olärda att fatta betydelsen av kraften och ljuset, som herr statsrådet
talade örn från vetenskapens synpunkt. Men när vi ändå måste rätta oss efter
omständigheterna och efter möjligheterna att få anslag och måste se saken
i ett större sammanhang, örn jag får uttrycka mig så, så kan jag inte hjälpa,
att jag kommer till den uppfattningen, att icke detta anslag har så stor betydelse,
att det överskuggar allt annat i detta hänseende och att därför en höjning
är särskilt motiverad.

Jag tror icke, att det skulle uppstå någon olycka, örn andra kammaren för
sin del stannar vid fjolårets anslag, och jag tror icke, att vare sig kraften
eller ljuset därigenom minskar i sådan utsträckning, att det blir mörkt.

Herr Weijne: Herr talman! Det skulle ju kunna förefalla, som om jag

emot varandra satte undervisningen i träslöjd och universitetsbibliotekens bokinköp,
men det gör jag verkligen icke. När jag drog fram slöjdundervisningen
var det endast såsom ett exempel på anslag, som ha blivit hårt beskurna.
Jag har ingalunda ansett, att man har att välja mellan det ena eller det andra,
utan jag har velat sätta anslaget till universitetsbiblioteken i visst sammanhang
med hela huvudtiteln, och det är därvid, jag kommer till det resultatet,
att det för närvarande icke föreligger så starka skäl just för den höjning,
som här blivit föreslagen.

Herr statsrådet talade örn valutan. Jag kan ingalunda i detalj gå in på
hans anförande, därför att jag icke har några siffror tillgängliga, men så myc -

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket i Uppsala.

(Forts.)

ket är säkert, att anslaget under de sju sista åren höjts nied 100 procent och
litet till. Och om man tänker på valutaförhållandenas utveckling i allmänhet,
förefaller det mig mycket sannolikt, att ett anslag på 103,500 kronor nu skulle
reellt sett bli större än det anslag, som beviljades för budgetåret 1926/1927.
Skall man göra närmare jämförelser, förutsätter det, att man i detalj känner
till hur mycket böcker som köpes i de olika ländernas valutor och att man
exakt känner till valutornas utveckling under dessa sju år. Men den allmänna
känslan har jag, att man i alla fall får ett högre anslag i år med det, som av
oss här föreslagits, än det anslag, som utgick för sju år sedan.

Jag vill endast ytterligare säga ett ord till herr Jonsson i Eskilstuna. Ilan
sade, att han skulle förstå vårt resonemang, örn det vore någon punkt, på vilken
vi ville lägga över pengarna. Ja, det finns verkligen en sådan punkt i slutet
på huvudtiteln, där såväl herr Jonsson i Eskilstuna som även herr Svensson
i Grönvik och jag vilja lägga på 45,000 kronor utöver vad statsrådet begärt.
Det gäller nykterhetsanslaget. Även ur den synpunkten anser jag det
värt att spara på denna punkt för att icke höja huvudtitelns slutsumma alltför
mycket.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall
till det av herr Svensson i Grönvik under överläggningen framställda yrkandet;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Svensson i Grönvik begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
53 av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Svensson i Grönvik under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkterna 54—58.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59, angående bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket
i Lund.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i punkten 70 av förevarande huvudtitel framställda
förslag, vilket innebar en anslagsökning med 10,000 kronor, hemställde
utskottet, att riksdagen måtte till bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket
i Lund för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra reserva -

nt ?ji/. bokinköp
och bokbindning
för
universitetsbiblioteket
i
Lund.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket i Lund. (Forts.)
tionsanslag av 97,000 kronor, därav ett belopp av 2,000 kronor till bokbinderiarbeten.

Jämväl vid denna punkt hade reservation utan angivet yrkande avgivits
av berrar Svensson i Grönvik, Andersson i Ovanmyra och Weijne.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! I fråga örn här förevarande anslag
har universitetsbibliotekarien begärt en höjning med 14,500 kronor. Kanslern
har tillstyrkt 10,000 kronor, och statsrådet har gått med på hans förslag.
Utskottet har även följt statsrådet. Jag vill icke återupprepa de skäl, som
jag tidigare anförde, när det gällde anslaget till universitetsbiblioteket i Uppsala,
men jag håller före, att samma skäl äro gällande även i detta fall. Jag
ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag men med den ändringen,
att här i stället för 97,000 kronor sättes 87,000 kronor.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Med hänvisning till den argumentering,
jag hade, när vi behandlade frågan om anslag till bokinköp för
biblioteket i Uppsala, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
på de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 60—71.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Äng. serafi- Punkten 72, angående ökade medel för upprätthållande av serafimerlasamerlasaretteu
rettets verksamhet.
verksamhet.

Kungl. Majit hade i punkten 83 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra anslag av 470,000 kronor
till beredande av ökade medel för upprätthållande under samma tid av
serafimerlasarettets verksamhet.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr Sam Larsson m. fl. väckt motion,
nr 87, vari hemställts, att riksdagen måtte å åttonde huvudtiteln för budgetåret
1934/1935 anvisa ett extra anslag av 472,000 kronor till beredande
av ökade medel för upprätthållande under samma tid av serafimerlasarettets
verksamhet;

dels en inom första kammaren av herrar Petrén och Wagnsson väckt motion,
nr 208, varl hemställts, att riksdagen måtte — för möjliggörande av
Kungl. Maj :ts bifall till i motionen relaterade framställningar från direktionen
för serafimerlasarettet — för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra
anslag av 490,000 kronor till beredande av ökade medel för upprätthållande
under samma tid av serafimerlasarettets verksamhet;

dels ock en inom andra kammaren av fröken Wellin m. fl. väckt motion, nr
193, vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta vidtaga nödiga åtgärder
dels för ett förverkligande av det förslag, som direktionen över serafimerlasarettet
i skrivelse av den 26 september 1933 och följande skrivelser framlagt,
dels ock för inrättande av tvenne nya underläkarbefattningar vid lasarettets
neurologiska klinik med en lön av 4,200 respektive 3,600 kronor plus

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. ser af imerl as ar ettets verksamhet. (Forts.)
dyrtidstillägg enligt för statens befattningshavare vid s. k. nyreglerade verk
gällande grunder och rätt till fri kost samt en ny extra underläkarbefattning
vid lasarettets röntgeninstitut med en lön av 3,000 kronor plus dyrtidstillägg
och fri kost som ovan, och att riksdagen måtte för budgetåret 1934/1935 anvisa
ett extra anslag av 510,000 kronor till beredande av medel för upprätthållande
av serafimerlasarettets verksamhet.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovannämnda
motioner, i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Vid denna punkt var fogad reservation av herrar Bergqvist, N. J. Martin
Svensson, Asplund, Thelin, Paidi, Tham, Persson i Falla, Holmdahl och
Olsson i Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom de i ämnet väckta motionerna,
för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra anslag av 475,000 kronor
till beredande av ökade medel för upprätthållande under samma tid av serafimerlasarettets
verksamhet.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken Wellin: Herr förste vice talman! På ifrågavarande punkt, som

berör anslaget till serafimerlasarettet, har regeringen äskat 470,000 kronor, och
det har vunnit statsutskottets tillstyrkan. Nu har serafimerlasarettets direktion
ansett, att behovet krävde ett anslag på 510,000 kronor, och i motion nr
193 i andra kammaren ha vi några stycken av kammarens ledamöter anslutit
oss till detta krav. Örn direktionens framställning har såväl departementschefen
som statsutskottet fällt det omdömet, att framställningen är väl motiverad.
I den motion, som vi framlagt, ha vi gått något utöver vad direktionen
begärt, i så måtto att vi visserligen hållit oss till samma anslagssumma men
önskat ett par lakarplatser till. Jag vågar med hänvisning till de bilagor,
som åtfölja vår motion, säga, att även detta förslag är väl motiverat. I dessa
bilagor återfinnas nämligen uttalanden av ett par klinikchefer örn det rådande
behovet.

Jag skall villigt erkänna, att både regering och riksdag alltid ställt sig synnerligen
välvilliga, när det är fråga om anslag till sjukvården, och jag går ut
ifrån, att örn förhållandena varit annorlunda i ekonomiskt hänseende, än de
för närvarande äro, så hade också de nu äskade anslagen blivit i full utsträckning
beviljade. Vad som begärts utöver vad Kungl. Majit äskat är, som jag
nyss sade, vad behovet vid lasarettet kräver, och vi ha genom framläggande av
vår motion velat bringa till riksdagens kännedom detaljerna av det verkliga
läget vid serafimerlasarettet.

Nu skall jag icke förlänga denna debatt, men på ett par punkter skulle jag
vilja upprepa, vad som sagts i motionen, först vad som sägs på sid. 2. Där
heter det: »Redan i professor Holmgrens ovan nämnda motion framhölls, att
det dåvarande antalet läkare, nämligen 3, vore i allra minsta laget vid en besökssiffra
på nära 28,000, och ingen torde vilja förneka riktigheten av denna
uppfattning. I den dag som i dag är äro fortfarande 3 läkare anställda, men
besökssiffran uppgår för kalenderåret 1933 till över 35,000.» Detta gäller
den medicinska polikliniken. Vidare säges om behandlingen på röntgeninstitutet
på sid. 4 i motionen 193: »Medan antalet läkare sedan 1929 icke ökats,
har antalet undersökningar lavinartat vuxit från c:a 10,000 år 1930 till 18,000
år 1933.» Om man sedan anför, att sjuka människor, som söka hjälp vid
poliklinikerna på serafimerlasarettet, få infinna sig där mellan klockan 8 och

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. serafim,erlasarettets verksamhet. (Forts.)

9 på morgonen och sedan kunna sitta och vänta på att bli mottagna till klockan
4 å 6 på eftermiddagen, tror jag, att detta är alldeles tillräckligt för att
belysa behovet av den höjning, varom lasaretts direktionen anhållit. Emellertid
vill jag erkänna, att både departementschefen och statsutskottet ställt sig
vänliga och välvilliga i sina uttalanden, såsom jag redan förut nämnt. Men
ett stycke längre i välvilja, nämligen från ord till handling, ha reservanterna
gått.

Det finns, som kammarens ledamöter se, en reservation i denna punkt med
ett yrkande örn en höjning på 5,000 kronor av det anslag, som statsutskottet
föreslår, och något är ju bättre än intet. Jag får säga, att jag har varit tveksam,
hur jag skulle ställa mig till denna reservation. Att göra yrkande örn bifall
till motionen är ju fullkomligt lönlöst, men å andra sidan är, vad i reservationen
föreslås, mycket litet, om man jämför det med de önskningar, som föreligga
från lasarettsdirektionen. Men som sagt, något är bättre än intet, och då
reservanterna genom denna sin reservation ha visat en större förståelse för de
verkligt stora behov, som förefinnas i fråga om stödjande av sjukvården vid
serafimerlasarettet, tror jag, att jag måste stanna vid att med tacksamhet taga
mot den hand, som har räckts oss. Jag är övertygad om att, örn riksdagen,
som jag hoppas, bifaller denna reservation, herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
nog skall få mycket god användning för denna lilla
summa vid fördelningen av anslagen till serafimerlasarettet.

Med dessa ord ber jag, herr förste vice talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Jag förstår mycket väl, att den
föregående ärade talarinnan icke var vidare nöjd med reservanterna denna
gång. Oaktat jag befinner mig i deras krets, vill jag säga, att jag icke heller
är vidare nöjd med reservationen. Jag var verkligen ursprungligen böjd för
att gå med på ett krav, som framförts på avdelningen i utskottet, där det yrkades
bifall till den av herr Petrén m. fl. väckta motionen, som går ut på en
höjning med 20,000 till 490,000 kronor. Jag ansåg och flera med mig, att de
önskemål och krav, som motionärerna här framfört, vore så väl motiverade,
att man uppenbarligen hade varit väl försvarad med att gå med på höjningen
trots de finansiella synpunkter, som man bör anlägga, när det gäller att
gå ifrån Kungl. Maj:ts förslag för att vidtaga en höjning.

Jag skall icke vidare fördjupa mig i saken. Läget är det, att det står ett
förslag på 475,000 kronor och ett på 470,000 kronor. Jag skall, som sagt,
icke fördjupa mig i sakfrågan, ty den föregående ärade talarinnan hade otvivelaktigt
rätt i att den anmärkningen kan man göra mot reservationen, att
när man icke gått på Kungl. Maj :ts förslag, Ilar man kommit med ett belopp,
som är alldeles för litet.

Men jag vill med några ord säga, varför en så stor grupp i utskottet reserverat
sig. Det beror kort och gott på, att direktionens önskelista upptog en
hel rad behov, som äro uppenbara. Särskilt gäller det de många poliklinikerna
på serafimerlasarettet. Där arbetar en grupp unga läkare, mycket
väl kvalificerade, flera med mycket ringa och flera med ingen avlöning alls.
Dessa polikliniker inarbeta åt statsverket 200,000—300,000 kronor. Även
denna omständighet gör, att direktionens önskemål att få ytterligare läkartjänster
inrättade vid dessa polikliniker synes mycket befogat. Departementschefen
har också direkt erkänt och understrukit detta behov. Men oaktat
behovet är uppenbart, säger departementschefen, att han icke kan för
närvarande -— och det är naturligtvis av finansiella skäl — tillmötesgå detta
behov genom att föreslå en höjning av anslaget. Men han tillägger mot slu -

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. .sera lime tias ared tets verksamhet. (Forts.)
tet av sitt uttalande i statsverkspropositionen, att det torde få ankomma på
Kungl. Majit att pröva, huruvida inom denna anslagsram kravet på vissa nya
läkarbefattningar kan helt eller delvis tillgodoses.

Nu är det ganska uppenbart, åtminstone såvitt framgår av statsverkspropositionen,
att det blir ytterst svårt att inom denna kostnadsram av 470,000
kronor tillgodose ett större antal av dessa önskemål. Men det är alldeles
uppenbart, att Kungl. Maj :t har intagit en mycket välvillig hållning till dessa
krav och önskemål. Och det är vidare uppenbart, att det blir lättare för
Kungl. Majit att under nästa budgetår tillgodose åtminstone några av dessa,
ifall anslaget blir ökat på sätt reservanterna föreslagit.

I hopp örn att vad som här har förekommit i motionerna och statsutskottets
utlåtande med reservation på denna punkt bör befrämja ett bättre tillgodoseende
av serafimerlasarettets behov beträffande anslag, ber jag alltså, herr
talman, att nu få yrka bifall till det yrkande, som är framlagt i den vid denna
punkt fogade reservationen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det resonemang, som jag tillät
mig föra i fråga örn förhöjt anslag till riksarkivet, skulle kunna tillämpas
också på den föreliggande anslagsfrågan. Kungl. Majit har — det framgår
tydligt av statsverkspropositionen — haft öppen blick för de behov, som äro
presenterade från serafimerlasarettets sida, men Kungl. Majit har också
ganska tydligt antytt, att det kan vara möjligt att inom den givna anslagsramen
tillgodose ett eller annat av de framställda kraven på nya läkare. Under
sådana omständigheter skulle det vara ganska egendomligt, örn riksdagen
skulle säga, att den icke tror, att Kungl. Majit kan reda sig med ett anslag,
som Kungl. Majit själv säger, att det kanske är möjligt att man klarar
sig med.

För övrigt anser jag, att icke något vidare omständligt ordande i denna
sak är nödvändigt, utan jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr talman!
Det är en synpunkt, som jag gentemot herr Holmdahl vill trycka på,
och det är den, att det icke är omöjligt att här avgöra, i vilken utsträckning
dessa behov kunna tillgodoses redan inom 470,000-kronorsramen, detta därför,
att i den specificerade stat, som gäller för serafimerlasarettet, ingår en rad
saker, där prisläget kunde vara ett i augusti månad 1933 men kan vara ett
helt annat den dag som i dag är. Det är ingen, som vet detta. Där ingår
t. ex. livsmedelspris och allt möjligt, som kan påverka beloppet. Vid sådant
förhållande är det icke möjligt för vare sig herr Holmdahl eller någon annan
att exakt säga, att det icke räcker att tillgodose vissa av dessa krav inom
den anslagsram, som Kungl. Majit föreslagit.

Jag vädjar till kammaren för sin del att beakta, att en dylik önskelista bör
prövas helst i ett sammanhang och att, hur behjärtansvärda vissa detaljkrav
än kunna vara, det knappast är klokt att Tycke ut dem ur det
sammanhanget och tro, att man genom att höja med 5,000 kronor kan liisa det
här på ett bilttre sätt.

Det är klart å andra sidan — det vill jag icke neka till — att örn juan har

5,000 kronor mera, kan man ordna för 5,000 kronor mera. Det är kontentan
av vad herr Holmdahl och fröken Wellin ville säga. Men nog bjuder väl
ändå försiktigheten, att när man icke vet någonting örn hur långt man kan
reda sig med det anslag, varom man här hemställer, så bör man stanna vid
detta.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. serafimerlasarettets verksamhet. (Forts.)

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag vill endast med anledning av herr

statsrådets uttalande säga, att man kan, örn man läser herr statsrådets uttalande
här i statsverkspropositionen, icke få annan uppfattning än att icke
ens herr statsrådet menar, att alla de behjärtansvärda önskemål, vilka framlagts
i direktionens önskelista, kunna tillgodoses inom ramen av de 470,000
kronorna. Man kan vara tämligen säker på, att så är fallet. När reservanterna
icke sträckt sig längre än till en höjning av 5,000 kronor över vad
Kungl. Maj:t begärt, kan jag icke se annat än att ett bifall till detta förslag
skulle underlätta herr statsrådets strävan att tillmötesgå dessa behjärtansvärda
krav.

Jag ber också, herr talman, att få meddela kammarens ledamöter, att första
kammaren, efter meddelande, som jag fått, med mycket stor majoritet bifallit
reservationen. Man tillgodoser mycket behjärtansvärda önskemål och underlättar
Kungl. Maj:ts strävar! att tillgodose serafimerlasarettets behov, ifall
även denna kammare bifaller reservationen.

Herr förste vice talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Holmdahl, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
72 av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

i punkten

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Holmdahl,
vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 102 ja och 82 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 73 och 74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Lades till handlingarna.

Punkterna 76—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Härefter föredrogs punkten 87, angående diverse anslag till Chalmers
tekniska institut; och yttrade därvid:

Herr Lindman: Herr talman! Vid den förevarande punkten har jag in gen

erinran att göra beträffande de anslagsäskanden, om vilka Kungl. Majit
här gjort framställning och som äro av utskottet tillstyrkta. Men vad jag
vill uttala mig örn är den särskilda fråga, som i den kungliga propositionen
blivit vidrörd, nämligen frågan örn Chalmers tekniska instituts förvandling
till teknisk högskola.

Statsverkspropositionen är i denna del mycket kortfattad, och särskilt statsrådets
yttrande är mycket knapphändigt; det är endast fyra rader långt.
Vad som finnes att läsa örn saken i utskottets utlåtande är likaså mycket kort,
vilket gör, att man kanske icke får full klarhet örn vad som förevarit i saken.
För den, som under ett långt antal år med intresse följt vad som förekommit
i denna fråga och varit intresserad av att en lösning skulle komma till stånd,
är det emellertid känt, att denna fråga varit på tal vid åtskilliga tillfällen
och varit föremål för utredningar. Sålunda voro redan år 1919 tillsatta sakkunniga,
vilka uttalade sig för att Chalmers tekniska institut skulle ombildas
till en teknisk högskola. Deras utlåtande föranledde icke till något
riksdagens beslut annat äu i vissa delar men icke i själva huvudfrågan, nämligen
frågan örn institutets ombildning till högskola. Omkring tio år senare
tillsattes återigen sakkunniga, och dessa sakkunniga blevo på grund av vissa
förhållanden upplösta. Men innan de sakkunniga upplöstes, avgåvo de en
promemoria till Kungl. Maj :t, i vilken de enhälligt förklarade, att de ansågo,
att det Chalmerska institutet skulle omorganiseras till teknisk högskola.

Det är sålunda den frågan, till vilken statsutskottet haft att taga ställning
på grund av ett uttalande av herr statsrådet i statsverkspropositionen vid denna
del. Och statsutskottet har ju därvid sagt, att den utredning, som blivit
avbruten, bör snarast möjligt återupptagas, och att det är först i samband med
ett slutförande av denna utredning, som frågan om institutets omorganisation
till en teknisk högskola skall kunna tagas under övervägande.

Jag förstår mycket väl, varför statsutskottet uttalat sig på det sättet, och
jag skall icke göra någon invändning däremot. Vad jag här velat, herr talman,
är endast att till den kraft och verkan det hava kan, få understryka
vad statsutskottet i detta sammanhang skrivit, nämligen att denna utredning
bör så bedrivas, att frågan utan alltför stor tidsutdräkt må kunna vinna sin
lösning. Jag säger, att jag vill understryka detta, och jag vill göra det med
två streck, samt uttala att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ville vara god och uppfatta det så, att man verkligen så fort som
möjligt vill få fram en lösning av denna fråga. Enligt min mening är det
ganska klart, att det måste bli på det föreslagna sättet. Vi ha plats för
dessa tvenne högskolor, och vi ha behov av dem. Och Chalmerska institutet
står på en hög nivå; det har skötts utmärkt bra. Vi ha en mängd framstående
män, som blivit utexaminerade därifrån och sedan fått platser inom
.svensk industri och på andra områden. Men det är klart, att här är det kanske
fråga om en viss fördelning i olika ämnesområden för tekniska högskolan
och för Chalmers tekniska institut, vilken fråga behöver utredas. Och det
är denna utredning, som jag hoppas måtte komma till stånd så fort som möjligt,
på det att frågan måtte få en snar lösning.

Herr Lithander: Herr talman! Den siste ärade talaren har berört varje

skäl och varje viktig punkt, som talar för ett bifall till den önskan, han uttryckte,
så att jag kunde inskränka mig till att instämma med honom. Men

Andra kammarens protokoll 1984. Nr 18. 3

Äng. Chalmers
tekniska
institut.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. Chalmers tekniska institut. (Forts.)
eftersom jag begärt ordet, skall jag, herr talman, be att få något stryka under
vad herr Lindman här framhöll.

Det är ju så, att denna fråga har varit före sedan femton år, kan man säga.
År 1919 tillsattes nämligen den första kommittén för denna frågas utredning.
Den andra tillsattes efter ett antal år, och bägge kommittéerna hava enhälligt
uttalat sig till förmån för att Chalmers tekniska institut skulle få namn, heder
och värdighet av teknisk högskola. På varje punkt har man belägg för,
att alla nödiga kvalifikationer därför finnas. Och vi ha i levande livet i mycket
hög grad belägg för, att det verkligen finns goda kvalifikationer i detta
avseende. Det finns därvidlag ett område, som jag, herr talman, skall be att
få särskilt nämna, och det är skeppsbyggnadens område. En av landets skickligaste
män i detta fack, direktör Hammar, har utgått från Chalmers tekniska
institut. Och under en tid av depression inom skeppsbyggeriet över
hela världen har han lyckats vid Götaverken i Göteborg ge arbete och sysselsättning
i större utsträckning, än som varit fallet vid något varv i hela världen.
Från honom och doktor Dalén har till Kungl. Maj:t ingivits en skrivelse
med hemställan örn, att detta krav på likställighet med tekniska högskolan
snarast skulle tillmötesgås.

Såsom frågan nu ligger, vill jag beträffande kostnaderna säga, att skulle
det i en framtid bliva nödvändigt med någon utökning av antalet professurer
eller dylikt — för närvarande är det icke fråga därom — så är ju detta en
verksamhet av den art, att den syftar till att ge ökade arbetstillfällen för
svensk verksamhet på olika områden, så att det är väl motiverat, om man
där gör ett utlägg. Det finge man mångfaldigt igen.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet säger i propositionen:
»Jag finner för egen del goda skäl kunna anföras till förmån för
detta förslag och är böjd att framdeles taga frågan under förnyat övervägande,
varvid bör uppmärksammas, vilka ändringar i de för institutet gällande
stadgarna, som vid förslagets realiserande eventuellt kunna erfordras.»
Om, som jag hoppas, herr statsrådet fortfarande har denna välvilliga inställning
till frågan, vill jag till honom rikta en vördsam hemställan, att han örn
möjligt inom kortast tänkbara tid låter den avbrutna utredningen fortsätta, så
att icke den saken behöver stå hindrande i vägen för att institutet skall få
namn, heder och värdighet av teknisk högskola. De ingenjörer, som gå ut
därifrån, äro nämligen fullt jämbördiga med varje från tekniska högskolan
utgången ingenjör, men på grund av gällande författningar komma de ofta i
efterhand vid tjänsters tillsättande. Det är därför enbart en gärd av rättvisa
mot dem, liksom det är en gärd av rättvisa mot Chalmers tekniska institut,
att denna rättelse blir vidtagen snarast möjligt.

Jag lägger därför med förtroende denna sak i herr statsrådets hand och
hoppas på ett snart och gott resultat.

Häruti instämde herrar Pehrsson i Göteborg, Nilsson i Göteborg, Sefve och
Frankenberg.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag tror, att vi gjort en ganska
god gärning i statsutskottet, då vi skrivit så hyggligt, som vi gjort, beträffande
Chalmerska institutet i Göteborg. Jag har begärt ordet endast för att konstatera,
att herrarna kunna icke heller, alla understrykanden till trots, komma
längre, än vad utskottet här föreslagit, örn riksdagen beslutar framställning
till Kungl. Maj:t i ämnet.

Vad herr Lithander anförde beträffande det storartade arbetet vid Götaverken
är likaledes, tror jag, respekterat och uppskattat av hela riksdagen. Men

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Äng. Chalmers tekniska institut. (Forts.)
när herr Lithander påyrkade största möjliga skyndsamhet, så begärde jag
ordet endast för att få säga, att det icke torde vara värre bråttom, än att man
får försöka göra en utredning så, att den håller nästa gång den kommer inför
statsutskottets prövning.

Herr Lithander: Jag är mycket tacksam för att statsutskottet skrivit en
så välvillig motivering. Det var bara takten, som jag litet grand ville påskynda.
Eftersom vi funderat på denna sak nu i femton år, så kunde man
ju säga, att vi icke hava gått alltför brådstörtat till väga. Jag vill icke, att
den utredning, som göres, icke skall bliva grundlig. Men den får icke ta så
lång tid; det var endast detta jag velat peka på. Jag hoppas, att statsutskottet
skall hava allt skäl att gilla den utredning, som sedan kommer. Den är ju redan
delvis gjord, men det är det sista tuppfjätet, som vi skola taga.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 88—101.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102.

kades till handlingarna.

Punkterna 103 och 104.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 105.

kades till handlingarna.

Punkterna 106—110.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten lil.

kades till handlingarna.

Punkterna 112 och 113.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 114.

kades till handlingarna.

Punkterna 115—119.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 120.

kades till handlingarna.

Punkterna 121—125.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Ang. det
ordinarie
anslaget till
småskole -seminarierna.

Vid nu skedd föredragning av punkten 126, angående det ordinarie anslaget
till småskoleseminarierna, yttrade:

Fru Eklund: Herr förste vice talman! Det är med anledning av den motion,
som i första kammaren blivit väckt av herr Wagnsson, som jag har begärt
ordet i denna fråga. Herr Wagnsson hemställer i sin motion, att på grund av
den stora arbetslösheten bland småskollärarinnorna någon nyintagning av elever
vid småskoleseminarierna icke måtte ske under de närmaste åren. Statsutskottet
har yrkat avslag på denna motion och i stället hemställt, att den kungliga
propositionen i frågan måtte bifallas.

Jag har den största vördnad för överheten och den största högaktning för
det ärade statsutskottet och dess ledamöter. Men jag måste säga, att det synes,
som örn man tagit denna fråga något för lättvindigt. Här finns nu i vårt
land flera hundra, ja, snart tusentalet fullt av småskollärarinnor, som gå utan
arbete, och deras antal ökas dag för dag, kan man säga. .. Vad är det, som
man i denna motion begärt å dessa lärarinnors vägnar? Är det några kontantunderstöd?
Nej, det är det icke; det är icke ens något igångsättande av
reservarbeten, utan det är endast och allenast detta, att någon nyintagning av
elever vid småskoleseminarierna icke måtte äga rum för att genom nya lärarinnors
utexaminering ännu mera öka arbetslösheten. Man måste säga, att denna
begäran innebär väl ändå den mest effektiva och enkla lösningen av detta
svåra problem. Visserligen hava många andra förslag att minska ifrågavarande
arbetslöshet kommit fram, men dessa andra förslag måste man anse både
till innehållet och det möjliga resultatet vara mer eller mindre tvivelaktiga.

Lärarinnorna själva lia under många år sett denna situation vara i annalkande
och därför på sina möten gång på gång begärt, att en inskränkning i elevantalet
vid seminarierna måtte ske. Så länge landstingen uppehöllo seminarierna,
var denna inskränkning mycket liten. Sedan staten övertagit seminarierna,
har visserligen en inskränkning skett men i alltför ringa grad. I fjol motionerades
också örn, att någon nyintagning icke måtte komma till stånd, men denna
motion avslogs, och i stället inrättades två nya statsseminarier. Visserligen
har man inskränkt och föreslår även i år en stor inskränkning i antalet
nyintagna. Men det blir i alla fall sextio nya, som komma till dessa, som
förut äro arbetslösa, sextio nya, som kanske gå ut med några förhoppningar
att erhålla platser och säkert med ganska stora studieskulder. Förhoppningarna
grusas snart, men studieskulderna finnas kvar, och skulderna komma
att ytterligare ökas. Är det då icke en rimlig begäran, att man icke skall öka
de arbetslösas antal med dessa nyexaminerade?

Det är ju även till stor del statsmakternas egen skuld, att denna arbetslöshet
på sista tiden ökat så mycket. Det beror icke endast på den sjunkande
nativiteten. Den är visserligen till stor del skuld till detta, men det är också,
och än mera, den i fjol igångsatta centraliseringsåtgärden, som förorsakar
det nuvarande nödläget. Denna åtgärd baseras ju visserligen på den sjunkande
nativiteten, men den har gått mycket längre, än vad den sjunkande nativiteten
har givit anledning till. Man hopar en massa småbarn i läraravdelningarna,
man skjutsar småbarn långa vägar till andra skolor och lägger ned
skolan hemma. Allt detta är visst icke påkallat av sjunkande barnantal. På
så sätt är det icke bara det nuvarande antalet lärarinnor, som sitta arbetslösa
och bli arbetslösa, utan man har beräknat, att det under närmast kommande
tre år skall bli ytterligare omkring femhundra lärarinnor lediga på grund av
indragning av tjänster. Man har sagt, att man väntar och avvaktar, huru situationen
skall komma att utveckla sig. Men örn det brinner i knutarna på
ett hus, säger man icke: det har nyss börjat, vi skola vänta och se, huru det
utvecklar sig. Då vill man hjälpa så fort som möjligt. Även detta är ett nöd -

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. det ordinarie anslaget till småskoleseminarierna. (Forts.)
lägre, som behöver beaktas med det allra första för att det icke skall bli mycket
större olyckor och åstadkommas större vådor, än vad som redan nu är
fallet. Dessa arbetslösa lärarinnor pocka icke på hjälp, de äro snälla och försynta
människor, som icke vilja betunga det allmänna och begära anslag till
hjälp i pengar.

Denna åtgärd att stänga seminarierna för en tid för nyintagning är ju tvärtom
en inskränkning i utgifter i stället för utökning, men detta har man icke
velat se och beakta. Man säger, att örn seminarierna stängas för nyintagning,
så måste deras lärare bli arbetslösa. Det är icke alls så, ty man skulle kunna
vid seminarierna anordna en hel del kurser, där deras lärare bliva engagerade
och på så sätt ändock finge sköta en tjänst. Det finns i landet många, många
lärarinnor av äldre årgångar, som mycket väl behöva och vilja genomgå fortbildningskurser.
Vi skulle säkerligen få seminarierna fyllda med sådana i stället
för med nyantagna elever, och på så sätt skulle indirekt arbete beredas åt
en stor mängd arbetslösa, som finge vikariera i de tjänstledigas ställe. Här
finnas säkert många utvägar att hjälpa utan några större kostnader, och det
är detta, man här bort beakta.

Nu kan ingenting vidare göras åt saken i år, ty det är klart, att när utskottet
enat sig örn sitt förslag, kan ingenting särskilt mera göras. Men jag skulle
vilja rikta en varm vädjan till alla som det vederbör, till regering, till skolöverstyrelsen,
till riksdagens ledamöter att i tid beakta den svåra ställning, som
de arbetslösa lärarinnorna i landet hava, och så fort som möjligt göra något effektivt
för att deras ställning må förbättras.

Jag har, herr förste vice talman, intet yrkande.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Det händer någon gång, att

även en riksdagsman kan sitta och lyssna till rundradio. Jag råkade just
vid det tillfälle lyssna till dagsnyheterna i rundradion, då det kungjordes,
att vid ett sammanträde under herr Wagnssons ordförandeskap med folkskollärareföreningen
man hade gjort ett uttalande av innebörd, att med hänsyn
till de stora svårigheter, som finnas för småskollärarinnorna att erhålla
anställning, seminariernas nyantagning av elever skulle för en tid stoppas
upp, eller med andra ord, det skulle bli fullständig tomgång under en tid
framåt vid seminarierna.

Jag kan icke neka till, att jag blev åtskilligt förvånad över detta krav,
och att jag omedelbart kom att tänka på andra åtgärder, som läge närmare
till hands att anvisa än de vid det tillfället föreslagna, och som nu gått igen
här i kammaren genom den ärade talarinnans fru Eklunds anförande. Det
innebär ju för det första, dels att en förefintlig utbildningsorganisation
skulle, som jag nämnde, mala tomt, men dels också att den ungdom, som nu
är i den ålder, att den skulle träda in för levnadsbana —- och givetvis har i
samma mån som tidigare eller blivande generationer av ungdom vissa rättigheter
att kunna få välja utbildning och levnadsbana — skulle för en tid
framåt bli fullständigt utestängd, visserligen då med det klart angivna syftet,
att man icke skulle locka för många ut på en bana, där det redan förut råder
trängsel, men där man i alla fall genom en sådan åtgärd åstadkommer en avstängning
av rekryteringen med de menliga påföljder i framtiden, som detta
alltid medför. Och vidare skulle man åstadkomma, att kanske åtskilliga,
vilka — jag beklagar dem men det förhåller sig ju så — på grund av säregna
förhållanden hava fått gå en lång tid efter sin utbildning utan att kunna
få utöva det yrke, vartill de utbildats, och som följaktligen nu kanske äro
mindre lämpliga för detsamma, visserligen skulle få anställning, ehuru detta
kanske icke vöre enbart fördelaktigt leir skolorna.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. det ordinarie anslaget till småskoleseminarierna. (Forts.)

Det är emellertid en annan utväg för avhjälpande av svårigheterna, som
man icke kan undgå att påvisa i detta sammanhang, och det må nu träffa
hårt på en del håll och kanske träffa t. o. m. den ärade talarinnan, som här
hade ordet, men det är omöjligt att undvika att i detta fall säga ifrån,
att en betydlig lättnad i fråga om arbetsmöjligheter skulle inträda för dessa
lärarinnor, därest icke i så stor utsträckning, som nu är fallet, gifta och
försörjda lärarinnor stannade kvar i sina befattningar och därigenom förhindrade
andra, som bättre behövde anställning, att erhålla sådan.

Jag vet, att jag här kommer in på en fråga, som är ägnad att i viss mån
uppröra sinnena, och där man har att vänta skarpa och bestämda gensagor.
Men det kan icke hjälpas. Ty så trångt som det för närvarande är örn försörjningsmöjligheterna,
måste man peka även på den utvägen, nämligen att
de, som i övrigt äro försörjda, lämna platser, som de icke nödvändigtvis behöva
hava för sin försörjning, och därigenom bereda möjlighet för andra,
vilka äro oförsörjda. Och jag vågar säga, att opinionen i landet är på denna
punkt så bestämd och så stadgad, att den utan tvivel förr eller senare, örn
de nuvarande förhållandena fortfara, kommer att taga sig uttryck i så bestämda
former, att det blir omöjligt att undvika att vidtaga åtgärder. Detta
kunde undvikas, örn nian mera allmänt från deras sida, som det här nu närmast
gäller, beaktade denna omständighet och lämnade platserna. Men jag
kan, herr talman, icke låta bli att vid detta tillfälle framföra dessa synpunkter
som en betydligt närmare liggande och framkomligare utväg än
den här förordade, nämligen att helt enkelt avstänga utbildningsmöjligheten
och därigenom skapa ännu större orättvisor på annat håll.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Då fru Eklund icke gjorde

något yrkande, skulle det kanske vara onödigt att ytterligare förlänga denna
debatt, som börjar taga form av små föreläsningar, men det förekom i det
första anförandet ett uttalande, som gör det nödvändigt, att det säges något
också från utskottets sida.

Fru Eklund vädjade till ecklesiastikministern, till skolöverstyrelsen och
till riksdagens ledamöter. Man skulle kunna fortsätta och vädja till småskollärarinnorna
själva. Örn man inställer utbildningen ett eller annat år
vid seminarierna för att, som fru Eklund yttrade, lindra arbetslösheten, där
den är svår, så kommer ju denna åtgärd icke att utöva någon som helst
inverkan på den totala arbetslösheten i landet. De arbetslösa komma bara
in i en annan kategori, men antalet arbetslösa minskas icke. Det blir icke
flera platser att taga i anspråk genom en sådan åtgärd. Det blir icke flera
försörjningsmöjligheter. De ungdomar, som man hindrar från att komma in
i seminarierna, måste man väl i all rimlighets namn försöka skaffa någon
annan anställning. De måste komma in på något annat område i produktionseller
kulturlivet. Det torde vara nödvändigt att klargöra detta och framhålla
en gång för alla offentligen för dem, som opiniera i denna fråga, att
saken får ses i större sammanhang. Jag kan vara med om, att man liksom
hejdar den måhända något för starka rationalisering på folkskoleväsendets
område, som ägt rum. Jag tror man med visst skäl kan säga, att statsmakterna
kunna rekommenderas en smula avhållsamhet en tid framåt i den
starka indragning som försiggått av skolor på landsbygden. Ty man kan
gå för långt därvidlag och åstadkomma i stället för den nytta, man vill bereda,
en skada både pedagogiskt och ekonomiskt genom för starka indragningar.
I det fallet är jag således villiga att stryka under vad fru Eklund
sagt.

Men nu kommer jag till en vädjan till småskollärarinnorna själva. Det har

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Äng. det ordinarie anslaget till småskoleseminarierna. (Forts.)
kastats fram en tanke, att de äldre småskollärarinnor, som antingen befinna
sig i en sådan ekonomisk ställning, att de egentligen icke hava något behov av
att fortsätta med sitt yrke, gärna skulle kunna avgå vid tidigare ålder och
få en förtidspension. Det har antytts, att lärarinnor, som äro sjuka och
svaga, gärna skulle se, att det bereddes dem en möjlighet att få avgå vid en
tidigare ålder. Det vore ett sätt att öka möjligheterna för de arbetslediga
lärarinnorna till platser. Det vore ett medel att skapa nya arbetstillfällen.
Det medförde visserligen kanske på ett eller annat håll en uppoffring, i det
att de äldre lärarinnorna finge vara med örn att i handling visa en smula
solidaritet mot de yngre, som icke hava någon anställning och icke kunna
se sig någon möjlighet att inom rimlig tid få någon försörjning..

Jag skulle sålunda vilja rikta en vädjan till de småskollärarinnor, som befinna
sig på solsidan, om jag får uttrycka mig på det sättet, och hava möjlighet
att träda åt sidan, utan att göra någon större uppoffring, för de yngre,
som icke hava anställning, att i det allmänna intressets namn deklarera sin
vilja att göra detta. Det tror jag skulle vara en handling, som skulle väcka
tillfredsställelse. Med bara protester från lärarhåll komma vi icke långt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wallerius: Herr talman! Jag skulle kunna inskränka mig till att
instämma i vad den siste ärade talaren yttrade angående indragande av läraretjänster.
Det är kanske ett av de ämnen under åttonde huvudtiteln, som
tilldrar sig det allmännaste och livligaste intresset just för närvarande, och
det berör icke bara denna punkt, utan vi kunna nog även under andra punkter
finna, att den frågan tangeras.

Och jag skulle vilja yttra något om denna sak. Riksdagens beslut är ju
fattat, och författningen överensstämmer med detta. Det är i fråga örn tilllämpningen
av denna rationalisering eller centralisering, örn vi så skola kalla
den, som jag är inne på liknande tankegång, som den siste ärade talaren givit
uttryck åt. Jag tror mig kunna säga, att jag var med örn den allra första
överläggningen angående åtgärder i detta syfte, såvitt de kommit under
riksdagens behandling. Det var år 1927. Man var ju från början inne på
den tanken att bereda möjligheter till indragning och därmed också till besparing.
Under tidens lopp har en rubrik vuxit ut allt mer och mer och fått
mer och mer att säga, och det är slagordet rationalisering. Det är en viss
makt i denna paroll. Jag kan icke säga, att det är någon makt, som tjusar,
åtminstone icke för min elei, och jag tror icke, att namnet rationalisering väcker
så stor förtjusning hos så värst många i denna kammare heller. Men det
är så, att där denna paroll kommer med: vi skola draga in, vi skola spara, där
blir det ekonomiska kanske alltför dominerande. På det ekonomiska området,
på industriens och på det merkantila området, där tränger sig rationaliseringen
fram, vi må säga därom vad vi vilja. Men örn man på andra områden,
på det kulturella området, mera schematiskt överflyttar denna synpunkt,
så får man ju betänka, icke bara det att rationalisering Ilar överallt den avigsidan,
att den gör människor arbetslösa, och att detta är något ganska olägligt,
särdeles i närvarande stund, ty vi hava tillräckligt av arbetslösa i alla
fall, men också att då det gäller just dessa kategorier, så blir det en inskränkning
av möjligheten för ur bildningssynpunkt kvalificerat folk att få något
stadigt att göra i detta land. Detta är en allvarlig sak, även örn siffrorna
för de indragna tjänsterna icke äro så allra värst stora, och som den föregående
ärade talarinnan anförde, är det nog så belysande och allvarsamt. Det
betyder, att det för den studerande ungdomen blir ännu mera trångt med avseende
å dess framtidsmöjligheter vid en tidpunkt, då man måste söka med

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. det ordinarie anslaget till småskoleseminarierna. (Forts.)
ljus och lykta för att åt denna ungdom kunna bereda bättre möjligheter för
framtiden. I två avseenden har denna sak betydelse, nämligen dels med hänsyn
till den kulturnivå, till vilken vi så småningom under tidernas lopp arbetat
oss upp, och dels med hänsyn till att den studerande ungdomen bör ha
ett mål att sträva efter, ett mål att med liv och lust ägna sig åt i stället för
att behöva se framtiden i dimma och mörker och på måfå gå okända öden till
mötes.

Vad nu särskilt rationaliseringen på detta område beträffar, så kan man
väl ha skäl att tänka på, att riksdagen i sin skrivelse förra året särskilt talar
om, att detta skall vara ett provisorium. Detta betyder ju bl. a., att saken
skall genomföras under en begränsad tid eller till och med utgången av år
1936. Man har väl att uti detta provisoriska se ett memento mot att gå för
långt på den inslagna vägen. När det kommer till tillämpning i det enskilda
fallet av författningen örn indragning av lärartjänster, så är därmed väl icke
avsett, att man skall slopa hela skolanläggningar enbart på grund av ekonomiska
omständigheter eller på grund därav, att barnantalet är under det normala.
När det finnes en befolkning inom ett skoldistrikt, som önskar ha sin
skola kvar, så är väl detta också ett viktigt moment att aktge på. Även örn
de, som så önska, icke äro i majoritet, tycker jag likväl, att detta är en betydelsfull
omständighet.

Om ^ vidare utvidgningar och förbättringar på skolans område för kanske
icke så lång tid sedan drivits fram på många håll, och man nu plötsligt går
rakt motsatta vägen, så är detta ägnat att väcka undran, misstro och förstämning.
Vad jag med detta velat framhålla är bara, att de ekonomiska synpunkterna
icke få vara dominerande. Jag riktar icke någon beskyllning mot
någon, och jag gör det allra minst beträffande det område, inom vilket jag
bor, men jag tror, att det säkert ligger en fara uti tidens tendens.

Jag skulle slutligen, i det jag ansluter mig till vad Kungl. Majit och utskottet
här föreslagit beträffande småskoleseminarierna, att man icke skall
stänga dem för inträde, utan iakttaga en viss begränsning, vilja i analogi
härmed — fastän analogien naturligtvis är haltande — säga: låt oss icke vara
rädda för att behålla en skola med ett begränsat barnantal under nuvarande
harda arbetslöshetstider. För en sådan åtgärd talar ju också den omständigheten,
att man så länge har önskat att få ett mindre barnantal i skolorna
för att därigenom kunna mera individuellt behandla barnen i stället för dessa
stora skolklasser, som äro så heterogent sammansatta med hänsyn till såväl
begåvning som många andra förutsättningar. Jag tror, att också detta är
något som bör beaktas. Vad jag här velat betona — och det torde tydligt
framgå av vad jag här sagt — är detta, att man, innan beslut fattas angående
dessa indragningar, företager en så allsidig prövning som möjligt utav
de många olika omständigheter, som härvidlag måste beaktas.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till statsutskottets
förslag i den förevarande punkten.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Fru Eklund: Herr talman! Det är mycket frestande att redan nu i denna
fråga komma in på ett område, som berörts av herr Magnusson i Skövde
m. fl., men jag skall försöka motstå denna frestelse, ty jag antar, att vi komma
att få resonera örn den saken längre fram under riksdagen i annat sammanhang,
då det verkligen gäller den frågan. Jag vill bara säga det, att örn
herr Magnusson i Skövde och flera ville undersöka saken bättre, skulle de
säkert finna, att det visst icke är något likhetstecken mellan gift lärarinna

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Äng. det ordinarie anslaget till småskoleseminarierna. (Forts.)
och försörjd kvinna. Men som sagt detta är en fråga, som man kommer till
längre fram.

iVad det här är fråga om är, huruvida man alltjämt skall intaga nya elever
i småskoleseminarierna, då vi redan nu ha nära tusentalet arbetslösa småskolelärarinnor
och kanske lika många till bli arbetslösa under de kommande
tre åren. Lärarinnorna själva, både gifta och ogifta, och även lärarna, deras
kamrater, ha allesamman ansett, att den bästa utvägen vore att för en tid icke
intaga nya elever i småskoleseminarierna; och jag har pekat på en utväg, som
visar, att man kan få fullt arbete i seminarierna utan nyintagningar, då det
nämligen finns massor av äldre lärarinnor, som skulle vilja och behöva gå
igenom fortbildningskurser, därför att det under senaste åren blivit så många
nya metoder i undervisningen. Under sådana förhållanden finge seminariernas
lärare fullt arbete med att utbilda dessa, och på så sätt skulle också plats
kunna beredas för en hel del av de arbetslösa, såsom vikarier.

Jag har ännu icke utav någon, som yttrat sig här, fått någon upplysning
örn, huru det kommer sig, att man icke kan gå den vägen att för ett par år
åtminstone stänga seminarierna för nya elever. Man säger ju, att dessa ungdomar
kunna söka sig annat arbete, och örn de icke kunna komma igenom seminarierna,
få de i alla fall gå åt annat håll. De måste sålunda kosta på sig
ett par års seminarieundervisning, som är en fackutbildning, för att sedan
börja ta plats som hembiträden eller kontorsanställda. Det vore väl bättre, att
de genast finge försöka sig in på den banan än att de först skola kosta på
sig seminarieutbildning. Jag kan fortfarande icke anse annat, än att den
bästa och säkraste utvägen vore att för ett par år åtminstone icke intaga nya
elever i seminarierna.

Jag har, herr förste vice talman, fortfarande intet yrkande.

Herr Weijne: Jag skall icke blanda mig i den strid, som här uppstått

mellan fru Eklund och herr Magnusson i Skövde, men jag vill i anslutning
till vad herr Jonsson i Eskilstuna anförde, säga, att även jag har den mycket
bestämda meningen, att skola vi få någon bot emot ungdomsarbetslösheten,
så finns det icke något annat effektivt sätt än att så att säga klippa
av tiden för förvärvsarbete i båda ändarna, d. v. s. låta ungdomen under något
större antal år få utbildning och låta de äldre något tidigare än som sker för
närvarande njuta ålderdomens ro.

När jag här begärde ordet, så var det för att i likhet med herr Wallerius
säga ett varnande ord emot en alltför långt gående rationalisering av skolväsendet.
Jag vill ingalunda bestrida, att det finns fall, då det sitter blott
ett pär elever i en skolavdelning, och där man ur alla synpunkter måste anse,
att det är nödvändigt med sammanslagningar. Men man måste å andra sidan
bestämt hävda den meningen, att man icke får väga emot varandra kostnaderna
för t. ex. skolskjutsar och kostnaderna för uppehållandet av en skolavdelnings
verksamhet. Ty örn barnen skola ge sig ut med skolskjutsar och färdas
långa vägar, så komma de att möta svårigheter, som icke finnas, där man
har en kort väg till skolan. Därför har man med hänsyn till barnens bästa
all anledning att reagera emot, att enbart ekonomiska synpunkter få vara de,
som väga tyngst i vågskålen. Alldeles särskilt gäller detta, örn det är fråga
örn att dra in hela skolor. Herr Wallerius talade örn, att man kanske inom
skoldistrikt med stora uppoffringar, ibland också trots visst motstånd, byggt
en skola. Jag är övertygad örn att man inom ett sådant skoldistrikt måste
med största förvåning och ovilja se, örn statsmakterna dekretera, att skolan
skall dras in helt enkelt därför att det blir billigare att skjutsa barnen till en
skola, som måhända ligger rätt långt avlägset.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. det ordinarie anslaget till småskoleseminarierna. (Forts.)

Yad man också måste med all kraft varna för, är en industrialisering av
den svenska folkskolan. Jag vill ingalunda påstå, att de åtgärder, som redan
äro vidtagna, direkt peka i den riktningen. Men å andra sidan höjs det ibland
röster, och man ser tendenser i olika uttalanden, därvid man betraktar såsom
idealet att ha stora centralskolor och att dra ihop eleverna genom skolskjutsar
till dessa skolor. Jag har, herr talman, under min tjänstgöring som lärare
tjänstgjort i skolor, där det har varit bara ett femtiotal barn. Jag har också
tjänstgjort i skolor, där elevantalet närmat sig ett tusen, och jag vill här till
kammarens protokoll med skärpa deklarera som min uppfattning, att den
stora skolan ingalunda är idealet utan att det kan hända, att man i en liten
skola, med mindre tekniska resurser men med den ro och den trevnad, som
präglar arbetet där, kan få ett bättre både uppfostrings- och undervisningsresultat.
Jag tror, att örn den fortgående rationaliseringen inskränker sig till
att dra in de avdelningar, där man bara har så många elever, att man måhända
kan räkna dem på ena handens fingrar, är ingen större skada skedd, men
börjar man gå dithän, som jag redan sagt, att man bara vill centralisera och
ha stora skolor och dra ihop eleverna från vidsträckta områden, är man inne
på en väg, som är synnerligen farlig. Och likaväl som rationaliseringen inom
industrien medfört betydande vådor, så kommer man också här att bli
varse nackdelarna.

Vår tid är orolig, och örn det är något skede i en människas liv, som man
vill i görligaste mån skydda emot tidens oro, så bör det vara barnet i den
tidiga skolåldern. Jag tror icke, att kammarens ledamöter som föräldrar äro
vidare hågade att låta sina sju- å åttaåringar färdas långa vägar till en småskola,
utan vi betrakta nog som idealet att barnen ha skolan i närheten och få
undervisas under litet mera ro och trevnad än som följer med långa skolvägar
och ett stort barnantal.

Jag har, herr talman, icke kunnat underlåta att vid detta tillfälle ge uttryck
åt dessa enligt min uppfattning synnerligen allvarliga synpunkter.

Häruti instämde herrar Hansson i Rubbestad och Björling samt fru Nordgren
och fru Gustafson.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Fru Eklund kan ha rätt uti, att
vi kanske få tillfälle att senare och i ett annat sammanhang diskutera frågan
om den gifta kvinnans innehav av tjänst, men å andra sidan kan man icke
undgå att i den fråga, som här föreligger, också något vidröra även detta synnerligen
allvarliga och rätt svårlösta problem, som dock tränger sig fram till
en lösning.

Jag har, fru Eklund, ingalunda dragit ett generellt likhetstecken mellan gift
lärarinna och försörjd lärarinna, eller med andra ord att en kvinna skulle vara
försörjd blott därför att hon är gift. Men har man icke rätt ändå att åtminstone
i vissa av dessa fall dra ett sådant likhetstecken, när exempelvis en lärarinna
är gift med en lärare med ordinarie anställning? Och kan fru Eklund
eller någon annan förundra sig över, att man runt örn ute i landet tycker, att
när det råder så betydande arbetslöshet icke minst inom lärarkåren, att det
vore befogat, att den ene av dessa, och då närmast lärarinnan, lämnade sin anställning
och därigenom beredde arbetsmöjlighet för andra som stå utan, då
otvivelaktigt båda dessa personer eller familjen i dess helhet bör vara åtminstone
nödtorftigt försörjd med den ene makens arbetsförtjänst. Så trångt som
det för närvarande är på arbetsmarknaden och säkerligen kommer att bli en
lång tid framåt, lär man nog nödgas gå in för en sådan väg, som jag här antytt.
Man lär kanske också nödgas gå in mot dubbelinnehav av tjänster, och
pensionärers innehav av dylika, men jag skall icke dröja vid detta.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. det ordinarie anslaget till småskoleseminariema. (Forts.)

Men jag reagerar icke blott mot detta förhållande, herr talman, utan jag
begärde också ordet, därför att det enligt min mening innebär en orättvisa, att
det för vissa årgångar eller för dem, som nu äro i den åldern att de skola välja
levnadsbana, icke skulle finnas möjlighet att erhålla en utbildning till visst
yrke exempelvis till lärarinna, då man nu utan vidare föreslår att för en tid
framåt avklippa möjligheterna till sådan utbildning. Detta anser jag, herr
talman, vara en orättvisa, som man måste reagera emot och detta så mycket
mer som det nu är alldeles riktigt såsom herr Jonsson i Eskilstuna påpekade,
att man genom en dylik åtgärd icke minskar arbetslösheten i dess helhet. Det
är blott en omplacering. En verklig minskning bleve det först, därest den
förut försörjda lärarinnan lämnade sin anställning.

Vad sedan beträffar skolornas rationalisering så skall jag icke alls blanda
mig i den diskussionen. Jag vill blott nämna, att man i det fallet givetvis
icke skall gå för långt, men att man också behöver ta en viss hänsyn till skoldistriktens
ekonomiska bärkraft.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 127—133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 134, angående rätt för lärare vid folk- och
småskolor att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig viss tjänst-^.. och små_
göring såsom icke ordinarie lärare m. m.; och yttrade därvid: skolor att för

uppflyttning i

Fru Eklund: Herr talman! Jag beklagar, att jag återigen måste taga högre lönegrad

kammarens uppmärksamhet i anspråk för en fråga angående folkskolans lä- tillgodoräkna
rarkår, men denna gång gäller det icke kvinnliga lärare enbart utan i lika hög x>''!
grad manliga, och då kan det hända, att det finns mera förståelse för frågan
ibland denna kammares ledamöter.

Det är nämligen frågan om de icke ordinarie lärarnas tjänsteställning, deras
löner och deras rätt till befordran. Statsutskottet har visserligen avstyrkt
den motion, som i denna kammare väckts av undertecknad och i första kammaren
av herr Wagnsson, men statsutskottets motivering är så välvillig och
förstående, att det givit mig mod att uppträda även i denna fråga.

Man har ju av gammalt brukat anse lärartjänsterna vid folkskolan som någonting
alldeles särskilt säkert och väl avlönat, och många tro, att det alltjämt
är likadant. Visserligen är det ju många sådana tjänster, som äro relativt
väl avlönade, och som också äro säkra, men på de sista åren har det dock
vid sidan av dessa blivit en hel mängd tjänster, som visst icke äro vare sig
väl avlönade eller säkra.

Tidigare anställdes ju endast i undantagsfall extra ordinarie lärare, men från
och med i fjol har antalet av dessa betydligt ökats. Vi veta ju, att det beslöts
då att i avvaktan på rationaliseringsåtgärder skulle tills vidare lediga
tjänster icke tillsättas med ordinarie lärare utan med extra ordinarie. Så kommo
då centraliseringsåtgärderna till. Det har gjort, att ännu ha vi en massa
av extraordinarie lärare och vikarier, som icke lia någon utsikt att inom överskådlig
tid, kan man säga, få någon ordinarie anställning. Det finns i städerna
upp till 20 procent icke ordinarie och på vissa håll på landsbygden^ till
och med 37 ä 50 procent, som icke äro ordinarie utan endast ha tillfällig anställning.
Vad innebär då detta? Jo, det innebär, att de för det första ha
mindre lön än de ordinarie. Det skiljer på cirka 400 kronor i grundlönen för
folkskolans lärare och 200 kronor, då det gäller småskolorna. De lia mindre

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. rätt för lärare vid folk- och småskolor att för uppfattning i högre
lönegrad tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (Forts.)
naturaförmåner, de ha endast ett rum och kök, då en ordinarie folkskollärare
har 3 rum och kök. De ha icke något ålderstillägg, och de kunna icke heller
räkna åren, då det gäller att komma i lönetursrätt. De ha en osäker ställning,
då de anställas på högst ett år, och de ha också betydligt minskad auktoritet
och därmed följande minskad arbetsglädje. Då det gäller vikarier, få de icke
ens alltid räkna tjänstetiden för erhållande av pension. Örn de tjänstgöra
mera än 30 dagar i samma skola, får visserligen den tiden räknas, men, då
man, som 1 ex. i Stockholm och andra städer, anställt vikarier, som få tjänstgöra
jvid olika skolor, kan det hända, att de få tjänstgöra hela terminer och
hela år utan att få inräkna den tiden för pension, därfär att de icke tjänstgöra
så mycket som 30 dagar vid varje skola. Nu kan man ju säga, att dessa icke
ordinarie ha i alla fall plats, och de ha arbete, som ju många andra icke lia,
men detta^är väl ändå icke någon anledning till att de, som lia arbete, skola
vara så dåligt avlönade och intaga en så osäker och orättvis ställning gentemot
andra, som också ha samma arbete. De ha ju samma utbildning, de lia
samma studieskulder, de lia samma tjänstgöring, samma förpliktelser, men de
ha icke de förmåner, ^som de ordinarie anställda ha, och med den rationaliseringsvurm,
som uppstått på sista tiden, finns det ingen möjlighet för dessa att
under kommande år kunna få någon ordinarie tjänst. Vi veta ju, att, då en
tjänst blir ledig, skall den i första hand sökas av de ordinarie lärare inom området,
som genom centraliseringsåtgärder blivit ställda utan arbete, då deras
skolor skola dragas in, och på så sätt kunna de icke ordinarie icke få tillfälle
söka och erhålla ordinarie tjänst, hur kompetenta de än äro och hur goda betyg
de än lia.

Vi ha därför motionerat örn att dessa icke ordinarie må kunna få efter feni
års __ eller tio terminers tjänstgöring åtnjuta ett tillfälligt anslag, motsvarande
de ålderstillägg, som utgå till ordinarie innehavare av tjänsten, d. v. s. för en
folkskollärare 300 kronor, för en folkskollärarinna 200 kronor och för en småskollärarinna
150 kronor. Vi ha vidare motionerat örn att dessa skolors lärare
skola, då de få ordinarie anställning, få för lönetursberäkning tillgodogöra sig
den tid över fem år, som de tjänstgjort såsom vikarier eller extra ordinarie.

Jag vill påvisa, att även 1928 års lönekommitté har föreslagit, att dessa icke
ordinarie skola få dessa förmåner, då det gäller tillägg till lönen och rätt att
räkna lönetur. Den situation, som här uppkommit, är i likhet med då det
gäller arbetslösa småskollärarinnor till mycket stor del en följd av de rationaliseringsåtgärder,
som anbefallts och företagits på den sista tiden, och det
är därför synnerligen behjärtansvärt och önskligt, att statsmakterna på detta
sätt söka att kompensera dessa lärare, i den mån de genom statsmakternas
åtgärder ha fått lida nöd. Nu har visserligen statsutskottet avstyrkt denna
motion, och det är därför ingen idé att yrka bifall till densamma, men vi få
hoppas och tro, att frågan örn dessa icke ordinarie lärares tjänsteställning till
ett annat år må komma fram från annat håll och med en utredning, som gör,
att man då kan bifalla detta förslag. Vi våga tro, att regeringen till nästa
år kommer att framlägga en proposition just i detta syfte, och med hopp örn
detta ber jag, herr talman, att få sluta med att icke framställa något yrkande.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Om fru Eklund hade förstått,
jag höll på att säga kammarens psyke, och förstått vad ett statsutskott kan
skriva och icke skriva, så skulle hon icke ha uppträtt alls eller i varje fall icke
blivit mångordig. Statsutskottet har i sitt uttalande varit så välvilligt som det
överhuvud taget varit möjligt att vara. Statsutskottet kan icke utan att det föreligger
ordentlig utredning gå längre, än vad utskottet uti detta uttalande

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. rätt för lärare vid folk- och småskolor att för uppflyttning i högre
lönegrad tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (Forts.)
nu har gjort. Att uppträda i oträngt inål och mångordigt plädera för sina
meningar, när man faktiskt icke kan komma längre, än vad statsutskottet
här försökt, det är icke att göra en sak någon tjänst utan en otjänst. Man må
taga illa upp det jag nu säger eller icke, men det är en riktig lektion skulle
jag tro.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 135.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 136, angående utjämning av kostnaderna för uppehållande av folkskoleväsendet.

Under punkten 151 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att för beredande av utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet
för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra förslagsanslag av 5,660,000 kronor
att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen
i statsrådsprotokollet anförts samt i enlighet med de närmare villkor och
bestämmelser, Kungl. Majit kunde finna gott föreskriva.

Äng. utjämning
av kostnaderna
för
uppehållande
av folkskoleväsendet.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr Elof B. Andersson
m. fl., nr 100, och den andra inom andra kammaren av herr Olsson i Ramsta
m. fl., nr 192, i vilka motioner föreslagits, att riksdagen måtte besluta att för
beredande av utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet för budgetåret
1934/1935 anvisa ett extra förslagsanslag av 8,800,000 kronor, att utgå med
200 kronor per läraravdelning och 5 kronor för varje barn.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å de i
ämnet väckta motionerna, i vad de skilde sig från Kungl. Maj :ts förslag, bifalla
Kungl. Majits förevarande framställning.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Kvarnzelius och Danielsson,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka de i ämnet väckta motionerna.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman! Med anledning av att jag och flera
i denna kammare och herr Andersson i Fältenborg i första kammaren i denna
punkt väckt motioner ber jag få säga några ord.

Med anledning av motioner vid 1930 års riksdag beslöt den riksdagen anslå
ett belopp av 8,800,000 kronor att utgå för utjämning av kostnaderna för
folkskoleväsendet. Vid 1931 och 1932 års riksdagar äskade Kungl. Majit
enahanda belopp för samma ändamål, vilka äskanden av riksdagen bifollos.
Bidraget utgick med 200 kronor till varje läraravdelning och 5 kronor för
varje undervisat barn. Vid 1933 års riksdag föreslog emellertid Kungl. Majit
en nedsättning av detta belopp till 5,615,000 kronor. Bidrag skulle utgå med
allenast 200 kronor till varje läraravdelning och anslaget på 5 kronor för
varje undervisat barn uteslöts. Med anledning av motioner vid 1933 års riksdag
beslöt dock riksdagen att under första halvåret av budgetåret 1933/1934
skulle det utgå efter samma grunder som förut nämligen 200 kronor för varje

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. utjämning av kostnaderna för uppehållande av folkskoleväsendet.

(Forts.)

läraravdelning och 5 kronor för varje barn men att under senare delen av
detta budgetår skulle vad Kungl. Majit föreslagit tillämpas.

Det uppfördes också i 1933 års riksstat ett belopp av 7,207,000 kronor för
detta ändamål. I årets statsverksproposition begär Kungl. Majit likadant,
som i 1933 års statsverksproposition och att alltså beloppet skall sättas till

5.660.000 kronor. Det är något mera på grund av läraravdelningarnas beräknade
antal.

Nu ha vi väckt motion vid den här riksdagen i denna fråga — som jag nyss
nämnde — att beloppet skall utgå likadant som det utgått tidigare med

8.800.000 kronor. Statsutskottet säger, att ett bifall till motionerna skulle
medföra en ökad belastning av riksstatens utgiftssida med icke mindre än

3.140.000 kronor och har på dessa grunder funnit sig böra avstyrka bifall till
motionen.

Nu ligger det så till att, om vi med 3 miljoner minska det ursprungliga anslaget,
kommer det att medföra att antalet kommuner, som söka bidrag ur skatteutjämningsmedelsfonden
kommer att stiga. Det är alldeles klart, att vad vi
kunna spara på denna punkt få vi ge ut på andra punkter. Och vi ha ju funnit,
att i årets statsverksproposition har Kungl. Majit beräknat, att anslaget
till skatteutjämning kommer att stiga från förra året 10 miljoner kronor till
18 miljoner kronor, så jag kan inte finna att det här är någon besparing, som
statsutskottet gör.

Frågan gäller bara detta: anses det lämpligt att så småningom draga in
detta anslag till bidrag till skoldistrikt och låta alltihop gå på anslaget till
skattetyngda kommuner. Jag tror det kanske är lyckligast, att detta bidrag
till lättnad av skattetyngda kommuner kommer dessa till del på olika vägar.
Därför tror jag, att riksdagen gjorde klokt i att bifalla motionerna. Jag yrkar
bifall till den reservation, som i denna punkt av statsutskottets betänkande
avgivits av herrar Kvarnzelius och Danielsson.

Med herr Olsson i Ramsta förenade sig herrar förste vice talmannen Bengtsson,
Bengtsson i Kullen, Sandberg, Gustafsson i Lekåsa, Olsson i Mora och
Jeppsson.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag tror det räcker med att

erinra om de förhållanden under vilka riksdagen i fjol behandlade detta ärende.
Då stannade kamrarna i olika beslut beträffande det här beloppet. Den
ena kammaren ville ha ett högre anslag, ungefär sådant som det utgått förut,
under det att man i medkammaren gick på Kungl. Majits förslag om ett väsentligt
lägre anslag. Efter många besvärligheter lyckades vi till slut åstadkomma
en kompromiss mellan kamrarna, under säregna omständigheter förresten. Att
nu gå på reservationen skulle betyda, att man återigen finge samma strid
som förut. Den kompromiss, som träffades i fjol, innebar ju, att man unde:
nästa år skulle finna sig i en lägre anslagssumma än den, som förut hadi
utgått för detta ändamål.

Jag erinrar också örn att den förhöjning av anslaget till skatteutjämning,
som är föreslagen, är gjord under förutsättning att det icke blir någon höjning
av anslaget till utjämningskostnaderna för folkskoleväsendet.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Jeppsson: Herr talman! I anledning av den siste ärade talarens anförande
tillät jag mig begära ordet för att påpeka, att det var just med anled -

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. utjämning av kostnaderna för uppehållande av folkskoleväsendet.

(Forts.)

ning av riksdagens beslut i fjol, som vi nu stå i detta läge, att anslaget sänkts
på sätt som Kungl. Maj :t föreslagit.

Jag bara vill erinra därom, att jag under debatten i fjol också förutsade,
att örn vårt beslut komme att bli som det sedan — såsom herr Jonsson säger
under säregna omständigheter — blev, då skulle följden sannolikt också bli
den, att man för framtiden finge räkna med den sänkning av anslaget för
detta ändamål, som nu föreslagits. Att detta i viss mån är till skada
framför allt för åtskilliga av landsbygdens kommuner, torde stå tämligen
klart för oss från landsbygden, och jag bara beklagar, att riksdagen i
fjol följde den linje, som då förordades ifrån visst håll och icke gick med på
det förslag, som jag och åtskilliga andra då tilläto oss framföra här i kammaren.

Som frågan nu ligger vet jag alltför väl, att vi icke kunna få tillbaka ett
anslag av den storleksordning, som vi hade i fjol och tidigare och som jag
och mina meningsfränder hoppades man skulle kunna bibehålla. I det läge
frågan nu ligger, herr talman, inser jag alltför väl det omöjliga i att åstadkomma
en ändring av dessa förhållanden, som ha sin grund i beslutet vid
fjolårets riksdag. Jag har därför, herr talman, icke nu något yrkande. Jag
har ju tidigare instämt i det anförande och yrkande, som framställts av herr
Olsson i Ramsta.

Herr Danielsson: Herr talman! Jag skall i likhet med den föregående

talaren fatta mig mycket kort. Det är ju efter de anföranden, som hållits
här, rätt så överflödigt att vidare yttra sig i saken. Man förstår ju, att statsutskottets
majoritet hesiterat inför den stora utgiftsökningen, och så hänvisar
också statsutskottet i en passus till beslutet i fjol. Jag undrade något
över att detta kunde tagas till intäkt för att nu gå längre än vad riksdagen
beslöt i fjol, men då jag hör majoritetens talesmän förklara, att man menade
att det skulle vara ett avslutat kapitel detta att ge något mer än 200 kronor
för varje läraravdelning, förstår jag det bättre.

Men det är ju också, som påpekats här av herr Olsson i Ramsta, så att det
allmänna kommer icke ifrån dessa utgifter i alla fall. Man förstår, att det
är mycket svårt för staten att bringa upp ytterligare miljoner här. Det är
kanske något värre än vad det var i fjol, men det är ännu värre för de många
små kommunerna ute på landsbygden. Riksdagen har dock möjlighet till att
uppbringa pengar på ett eller annat sätt. I värsta fall genom en höjning av
den direkta skaten, en höjning, som jag heller icke skulle hesitera för, om
den kunde komma de fattiga skattetyngda kommunerna till godo. Man har
sagt, att det blir icke en rationell skatteutjämning detta. Det kan ju sägas,
att den kunde vara rationellare därför, att Stockholms stad får bortåt 400,000
kronor av dessa 8,800,000 kronor, ifall vi bifölle det hela, men Stockholms
stad får betala ut nära tio gånger så mycket därför, att staden innehar mellan
35 och 40 procent av hela rikets skatteunderlag. Landsbygden har bara något
över 20 procent. Då förstå vi, att det vore en fördel alldeles särskilt för
landsbygden, om detta anslag ökades så att det utom 200 kronor för läraravdelning
finge beräknas även 5 kronor för varje skolpliktigt barn.

Jag förstår ju, att det icke tjänar mycket till att i nuvarande situation
vädja till kammarledamöterna att stödja reservationen. Jag beklagar det ur
många kommuners synpunkt, vilkas ekonomi katastrofalt försämrats undan
för undan. Yi se ju, att snart är det hälften, som måste begära bidrag av
skatteutjämningsmedel, oell det ser ut som det skulle bli värre. I valet mellan
staten och primärkommunerna anser jag, att kommunerna har det ännu

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. utjämning av kostnaderna för uppehållande av folkskoleväsendet.

(Forts.)

värre än staten. Jag har, herr talman, samma yrkande som herr Olsson i
Ramsta.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Jeppsson
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
136 av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 137—141.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. inackor- Punkten 142, angående inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn inderingsbidrag
om Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej
skolpliktiga rikets nordligaste gränsorter.

barn. J förslaget till riksstat för budgetåret 1934/1935 hade Kungl. Majit under
åttonde huvudtiteln uppfört det ordinarie reservationsanslaget till inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, med
oförändrat belopp, 548,000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren, nr 218,
av herrar Sandström och Asplund och den andra inom andra kammaren, nr
162, av herr Hage m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta fortast utreda, huruvida
och efter vilka grunder ökade anslag till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga
barn måtte kunna beviljas skattetyngda kommuner, vilka på grund av
gles befolkning och stor utsträckning åsamkades särskilt dryga utgifter för
sitt skolväsende, så att åtminstone följderna av en av statsmakterna gillad
rationalisering och centralisering av skolväsendet ej måtte kunna bli, att kommunerna
för sin del finge drygare ekonomiska bördor att bära.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herrar Bräde fors och Hagberg i
Luleå väckt motion, nr 402, föreslagits, att riksdagen måtte bevilja 8,000 kronor
i statsbidrag till skolhemmen för vardera Arvidsjaurs och Arjeplougs socknar,
att statens bidrag till inackorderingskostnaderna för de barn, vilkas föräldrar
icke hade möjlighet att själva bidraga därtill, måtte beräknas till 80 öre
per barn och dag för Arjeploug och 90 öre per barn och dag för Arvidsjaur,
samt att statens inackorderingsbidrag måtte beräknas även för de skolbarn,
som icke uppnått en ålder av 8 år lika som för övriga barn som inackorderas.

Onsdagen den 14 mars f. m,

Nr 18.

Ang. inackordering sbidrag för vissa skolpliktiga barn. (Forts.)

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte i riksstaten för budgetåret 1934/1935 uppföra det
ordinarie reservationsanslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga
barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
dock ej rikets nordligaste gränsorter, med oförändrat belopp, 548,000 kronor;

b) att herrar Sandströms och Asplunds samt herr Hages m. fl. ovannämnda
motioner (I: 218 och II; 162) icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

c) att herrar Brädefors’ och Hagbergs i Luleå ovannämnda motion (II: 402)
icke måtte av riksdagen bifallas.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr Briidefors: Herr talman! Förevarande punkt har ett visst sammanhang
med den fråga, som alldeles nyss debatterades i kammaren, eftersom
den berör följderna av rationaliseringen av folkskoleväsendet. I den föregående
debatten talades örn den arbetslöshet, som hade blivit en följd av rationaliseringen,
och här är det fråga örn den andra sidan av rationaliseringens
följder, nämligen kostnaderna för de olika kommunerna på grund av att man
centraliserat folkskoleväsendet.

De ekonomiska konsekvenserna äro olika i olika socknar. Vi ha i vår motion
berört tvenne lappmarkskommuner uppe i Norrbotten, som ha det svårt
ställt i ekonomiskt avseende. De äro mycket vidsträckta till sin areal och
glest bebyggda. För dessa kommuner verka naturligtvis följderna av rationaliseringen
av folkskoleväsendet mycket mera ogynnsamt än för andra kommuner,
som äro tätare bebyggda och där rationaliseringen icke föranleder så
stora omkastningar som fallet är speciellt för lappmarkskommunerna.

Statsutskottet framhåller på tal örn motionerna, att de däri berörda förhållandena
äro behjärtansvärda. Men ändå vill utskottet icke gå med på vare
sig den kommunistiska gruppens motion, som föreslår konkreta åtgärder i
avseende å ifrågavarande kommuner, eller den motion, som väckts av de andra
Norrbottensrepresentanterna och där man begär utredning av frågan. När
nu utskottet tycker, att de i motionerna nämnda förhållandena äro behjärtansvärda,
borde man åtminstone ha gått med på att försöka i någon mån förbättra
de avvita förhållanden, som existera. Det heter i utlåtandet beträffande
vår motion: »Beträffande de i motionen II: 402 gjorda yrkandena örn vissa
särskilda bidrag till Arjeplougs och Arvidsjaurs skoldistrikt, vill utskottet
vidare framhålla, att det icke torde vara möjligt att införa särbestämmelser
för vissa skoldistrikt utan att känna, örn icke andra distrikt hava att dragas
med ungefär samma svårigheter. Ett bifall till motionen skulle annars kunna
medföra icke förutsebara ekonomiska konsekvenser.» Nå men, örn man,
som utskottet säger, utgår ifrån, att man icke kan införa särbestämmelser för
vissa kommuner, så är det väl ändå på det sättet, att örn man skulle vidtaga
några åtgärder i annan riktning för att råda bot på olägenheterna, förhållandena
i olika kommuner icke äro enahanda, varför den ena kommunen komme
i sämre ekonomisk ställning än den andra under alla förhållanden. Det enda
riktiga är väl att man hjälper de kommuner — särskilt lappmarkskommunerna
— som lia det mycket svårare än andra och mycket större ekonomiska uppoffringar
än de flesta andra kommuner på grund av rationaliseringen av skolväsendet.

Ekonomiska konsekvenser skulle det bli, säger utskottet. Ja, det är klart.
Men ekonomiska konsekvenser har det blivit redan nu av rationaliseringen,
t. ex. genom att man anordnar skolskjutsar, genom att man bidrager med en

Andra kammarens protokoll 1984. Nr 18. 4

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. inackordering sbidrag för vissa skolpliktiga barn. (Forts.)
liten del till inackorderingsavgifter o. s. v., och ekonomiska konsekvenser blir
det givetvis, om man tager hänsyn till de olika kommunernas olika förhållanden
och alltså ger statsbidraget till de kommuner, som ha större behov av detsamma
i stället för till sådana som ha mindre behov därav eller som så att
säga lida minst av centraliseringen av skolväsendet.

Däruppe i de ifrågavarande kommunerna är dessutom det förhållandet rådande,
att förutom skogsindustrien, som vissa år förekommer där, finns det
ingen industri, som kan utgöra ryggrad för skatterna, utan utgifterna för
kommunerna måste betalas av den fattiga befolkningen, som finns däruppe.
Man inser givetvis, hur svårt det måste vara för befolkningen att bära de ökade
kostnader, som rationaliseringen av skolväsendet medfört.

På grund av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av
mig och herr Hagberg i Luleå avgivna motionen.

Herr Hage: Herr talman! Det är riktigt vad den föregående talaren framhållit,
att det finns glest bebyggda kommuner, speciellt i Norrland, vilka ha
mer än vanligt stora kostnader för skolväsendet. Beträffande särskilt två
sådana, nämligen Arjeploug och Arvidsjaur, kan det konstateras, att på grund
av vissa omläggningar och förbättringar av skolväsendet kostnaderna per
bevillningskrona stigit med mycket betydande belopp. Vad Arjeploug beträffar
ha dessa kostnader stigit från 2:50 till 5:35, och för Arvidsjaurs
del ha de stigit från 4: 12 till 6: 35, allt per 100 kronors bevillning enligt de
utredningar som skett. Det är att märka, att vid dessa omläggningar av skolväsendet,
vilka förorsakat ökade kostnader, man stimulerats därtill av folkskolinspektörerna,
alltså omläggningen har skett i samförstånd med statens
representant. Det är därför förklarligt, att man anser det rimligt, att statens
kostnader för ifrågavarande skoldistrikt ökas. Men det är också naturligt,
att det icke går att komma fram på den väg, som herr Brädefors
här förordat. Givetvis är det fullkomligt orimligt att begära, att riksdagen
utan vidare bara skall ge en summa till vissa kommuner utan att på något
sätt taga reda på, om det icke finns andra kommuner, som i lika hög grad äro
i behov av och från här nämnda utgångspunkter ha lika rätt till ökade anslag.

Jag har alltså från början haft fullt klart för mig, att de motioner, som
väckts av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors, icke skulle kunna vinna
godkännande eller resultera i någonting. I en motion har jag å min sida tilllåtit
mig lägga upp saken på det sättet, att jag begärt en utredning, som
skulle syfta till att kommuner, som ha stora utgifter för skolväsendet på
grund av gles bebyggelse och andra omständigheter, skulle kunna få högre
statsanslag än de kommuner, som ha det bättre ekonomiskt ställt. Den motionen
har nu utskottet — tycker jag för min del — uttryckt sig mycket fördelaktigt
örn. Det är klart, att hade utskottet under denna tid kunnat utreda
saken och lägga fram ett förslag, skulle jag ha varit mest belåten. Men nu
har ju utskottet påpekat, att frågan örn eventuellt större anslag till kommuner
av ifrågavarande art är under utredning, och utskottet har t. o. m. framhållit,
att i direktiven för utredningen ingår, att denna skall vara färdig vid
en sådan tidpunkt, att förslag kan framläggas till 1935 års riksdag. Jag
kan säga, att på detta sätt har man väl ändå — från mina utgångspunkter
(sett — vunnit ganska mycket. Och är det verkligen allvar med utskottets
uttalande, att man förväntar, att saken lägges fram vid 1935 å,rs riksdag, och
att de synpunkter, som framförts i motionen skola beaktas vid utredningen,
tycker jag för min del, att jag i viss utsträckning nått vad jag syftat till.
Men jag utgår då ifrån, att det icke är fråga om ett sådant där löfte, som så

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. inackordering sbidrag för vissa skolpliktiga barn. (Forts.)
ofta ges här i riksdagen från diverse utskott om att då och då skall en sak
tagas upp, och som sedan infrias på det sättet, att det dröjer kanske både
sex och sju år innan saken verkligen kommer fram. Den som suttit länge
i riksdagen har varit med örn sådant mer än en gång. Jag utgår emellertid
i detta Jall ifrån, att det är allvar bakom utskottets uttalande, att frågan
skall fram vid 1935 års riksdag.

Under sådana förhållanden har jag intet yrkande att göra.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag kan besvara herr Hages

anförande genom att säga, att jag ingenting har att till detsamma tillägga,
utan yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Brädefors: Herr talman! En av de andra motionärerna i denna fråga,
herr Hage, var mycket glad och ansåg sig redan ha fått något slags vinst
i kikaren, men på samma gång sade han, att med den kännedom han hade
örn de löften, som brukade ges beträffande utredningar, visste han, att det
brukade dröja sex å sju år, innan dessa bleve färdiga. I detta speciella fall
sätter han emellertid stor tro till vad utskottet framhåller örn att saken skall
framläggas vid nästa års riksdag. Nå, men örn det nu skulle gå så, som
herr Hage talade örn, att det skulle bli sex eller sju års väntan på utredningen,
och att de fattiga lappmarkskommunerna under tiden måste satsa stora
summor och bli lidande tack vare den med statsmakternas hjälp och tillstånd
genomförda rationaliseringen, hur har herr Hage tänkt gottgöra kommunerna
i fråga och deras arbetande befolkning, som sålunda måst betala åtskilligt
drygare skatter än vad eljest skulle varit fallet?

Det är nog icke så, som herr Hage påstår, att man icke skulle kunna
komma fram den väg vi i vår motion föreslagit, utan att i stället den väg
han pekat på i sin motion skulle vara mera framkomlig. Nu visar det sig i
varje fall, att hans väg är lika oframkomlig även den. Det är bara fromma
önskningar man kommer med och inte krav på konkreta åtgärder, sådana
som befolkningen däruppe i sin skrivelse framställt begäran örn såväl till herr
Hage som till oss andra Norrbottens representanter.

överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr talmannen till
en början givna propositioner beträffande vart och ett för sig av momenten a)
och b) av utskottets hemställan biföll kammaren vad utskottet i nämnda moment
föreslagit.

Vidare framställde herr talmannen med avseende å mom. c) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i detta moment, dels ock på avslag därå
och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
i berörda moment jämväl av kammaren bifallen.

Punkterna 143—145.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 146, angående anordnande av slöjd i folkskola, mindre folkskola Äng. anordeller
särskild slöjdskola, föredrogs härpå; och yttrade därvid namie avslöjd

i folkskola,

Herr Gustavson i Sala: Herr talman! Jag ämnar icke på förevarande mindre folk punkt

göra något yrkande, men jag tror, att det är av en viss vikt, att kam- ak°yal^r
marens ledamöter observera verkningarna av det beslut, som riksdagen i fjol slöjdskola.
fattade i denna fråga.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. anordnande av slöjd i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola
(Forts.)

Det statsbidrag, som tidigare lämnats till slöjdundervisningen, har — örn
man räknar det per undervisningstimme — varit avsevärt mindre än det bidrag,
som lämnats till lärarlönerna i allmänhet. Genom fjolårets beslut sänktes
statsbidraget till slöjdlärarlönerna ytterligare, medan man av kända skäl
bibehöll lärarlönerna i övrigt och statsbidragen till dem vid sin gamla nivå.
Det kan icke hjälpas, att detta måste uppfattas som en viss värdering av
slöjdundervisningen och dess ställning på skolschemat. För oss, som sysslat
med folkskoleväsendet ute i kommunerna, tror jag det står klart, att en dylik
värdering icke kan påräkna anslutning från något större antal av dem som
ha litet praktisk erfarenhet på detta område. Slöjdundervisningen är helt säkert
av den art, att den i minst lika hög grad som andra ämnen på skolschemat
borde omhuldas av statsmakterna. Motiveringen för fjolårets beslut motsade
heller icke en sådan uppfattning. Men man behövde företaga en besparing
någonstans, och följden var den, att man sparade på de områden,
där det var möjligt att göra det utan att komma i konflikt med beslut, som
riksdagen fattat beträffande andra områden av folkskoleväsendet.

Man kom emellertid genast till en punkt, där man var nödsakad göra en
jämkning i det ursprungliga förslaget, nämligen i avseende å de skoldistrikt,
där man hade slöjdlärarlönerna reglerade enligt § 5 i reglementet för statens
pensionsanstalt. Där måste sålunda riksdagen hejda sin sparsamhet och
stanna vid de gamla bidragsgrunderna.

När skolstyrelserna i dessa skoldistrikt förra hösten skulle göra upp staten
för innevarande år, fingo de säkerligen en ganska egendomlig uppfattning
örn sparsamhetsbegreppets utformning i riksdagen. Här stod man inför
valet mellan att sänka slöjdlärararvodena ytterligare och att göra en betydande
uppoffring av kommunala medel. Den första vägen var icke så särdeles
lätt att gå. Ty i de kommuner, där man har en eller flera slöjdlärartjänster
med löner reglerade enligt § 5 i pensionsanstaltens reglemente, förekommer
det ofta, att man har slöjdlärare eller folkskollärare, som bestrida en
del av slöjdundervisningen på övertid. En slöjdlärare, som haft lönen reglerad
på samma sätt som folkskollärarinna, d. v. s. haft en lön av i runt tal

4,000 kronor örn året och en undervisningsskyldighet av högst 36 timmar per
vecka, har för varje slöjdgrupp, som han undervisar, uppburit ungefär 440
kronor. Det torde vara endast i undantagsfall, som kommunerna för den övriga
slöjdundervisningen betala mera än 2/3 av detta arvode. Följden av riksdagens
beslut blev emellertid, att man på de flesta håll måste sänka det arvode,
som nu var avsevärt lägre än förut, medan man däremot på grund av
kända skäl var tvungen att bibehålla lönerna för de befattningar, som voro
reglerade enligt § 5 i pensionsanstaltens reglemente. Skillnaden i lönehänseende
mellan de båda lärargrupperna blir härigenom ännu större än vad den
varit tidigare.

Med framhållande av dessa fakta har jag velat påpeka orimligheten i det
nuvarande lönesystemet och framhålla nödvändigheten av att riksdagen så
snart som möjligt företager en förändring i de grunder, som gälla för bidraget
till slöjdundervisningen. Det måste ju nämligen för de skolstyrelser, som
närmast ha hand örn denna sak, i längden vara ohållbart att för samma arbete
uppehålla löner, mellan vilka det är så stor skillnad som i detta fall.
Skulle riksdagen vidbliva de nuvarande grunderna, är det sannolikt, att detta
kommer att medföra betydande uppoffringar från kommunernas sida för att
inte lönesystemet på detta område skall komma att framstå såsom upprörande
orättvist.

Jag har på denna punkt, som jag redan nämnt, icke något yrkande. Då

. Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Äng. anordnande av slöjd i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola.
(Forts.)

statsutskottet är enhälligt torde det nämligen inte tjäna någonting till att
framställa ett förslag örn ändring under innevarande år, men jag har velat
framhålla dessa synpunkter för att örn möjligt en rättelse skall kunna komma
till stånd vid nästa års riksdag.

Herrar Norling och Johnsson i Kalmar instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 147—154.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155.

Kades till handlingarna.

Härefter föredrogs punkten 156, angående ökat understöd åt folkhögskolor
och provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid folkhögskolor.

Ordet begärdes därvid av

Herr Osberg, som yttrade: Herr talman! Jag skall tillåta mig att säga
några ord örn den sista delen under punkt 156, nämligen i fråga örn provisorisk
avlöningsförbättring åt lärare vid folkhögskolor.

Vid 1918 års riksdag genomfördes en reglering av lönerna för såväl lantmanna-
som folkhögskolornas lärarkår att utgå i form av minimilöner efter
enhetliga grunder, nämligen med 4,000 respektive 5,400 kronor såsom begynnelselön
för föreståndare och 3,000 respektive 3,700 kronor för ordinarie lärare,
allt efter läsårets omfattning. Detta fortgick till 1929. Då väcktes en
motion av bland andra nuvarande förste vice talmannen, herr Bengtsson i
Norup, om en provisorisk löneförbättring åt folkhögskolelärarna, vilken motion
bifölls av riksdagen. År 1931 motionerade herr Ljung m. fl. örn provisorisk
avlöningsförbättring även åt föreståndare och lärare vid lantmannaskolor.
Men då svarades, att frågan örn den lägre lantbruksundervisningen
under den närmaste tiden skulle upptagas till behandling och att man därför
inte ville bryta ut denna fråga utan ansåg, att den borde anstå och behandlas i
samband med ärendet i dess helhet.

Nu har det gått år efter år, och det har inte blivit någon ändring, och det
är helt naturligt, att, när dessa kategorier tidigare varit jämställda i lönehänseende,
det väckt missnöje inom lantmannaskolornas lärarkår, att inte
även denna kommit i åtnjutande av löneförbättring. Den löneförbättring, som
folkhögskolelärarna fingo, belöpte sig till 600 kronor för föreståndare och
480 kronor för ordinarie lärare.

Lantmannaskolornas lärareförening gjorde framställning till jordbruksministern
förra året om likställighet, men efter tillstyrkan av lantbruksstyrelsen
svarar departementschefen: »Såväl av statsfinansiella skäl som med hänsyn
till de konsekvenser ett bifall till lärarföreningens framställning skulle
medföra med hänsyn till andra med lärarpersonalen vid lantmannaskolorna
jämställda lärarkårer inom jordbruksundervisningens område, anser jag framställningen
icke böra bifallas.»

Ja, detta är ju ett egendomligt resonemang. Nu vill jag inte plädera för
att den höjning, som folkhögskoleföreståndarna fingo, skall äga bestånd, men
vad jag hävdar är den meningen, att det icke inträffat någonting, som moti -

Äng. ökat
understöd åt
folkhögskolor
m. m.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. ökat understöd åt folkhögskolor m. m. (Forts.)
verar en skillnad mellan dessa kategorier lärare. Det var ju för övrigt så
sent som 1929 som ändringen skedde.

Nu är det ju det tråkiga med detta, att vad vi här behandla, d. v. s. provisoriskt
lönetillägg åt folkhögskolelärare, sorterar under åttonde huvudtiteln,
under det att lantmannalärarna sortera under nionde. På så sätt är det svårt
att komma till rätta med frågan. När man går till jordbruksministern, hänvisar
han till det statsfinansiella läget, och när man går till ecklesiastikministern
hänvisar han till jordbruksministern. Så får man gå fram och tillbaka
och det blir icke något resultat av det hela.

Jag hoppas emellertid, att ecklesiastikministern och jordbruksministern
måtte komma till samförstånd i denna sak. De bo ju inte så långt ifrån
varandra att de inte kunna träffas. Jag anser, att man bör komma fram till
en enhetlig princip, och det är detta, som jag med dessa ord har velat framföra.

Beträffande de ifrågavarande lärarnas mission får jag säga, att det är väl
ingen som tvivlar på att en föreståndare för en lantmannaskola har lika maktpåliggande
uppgifter som en folkhögskoleföreståndare. I synnerhet med den
tendens, som vi kommit till nu, att det skall vara jordbruk vid lantmannaskolorna,
lantmannaskolornas föreståndare ha enligt min mening större arbetsbörda
och minst lika maktpåliggande arbete som folkhögskoleföreståndarna.
De måste vara mycket väl insatta i såväl praktisk som teoretisk undervisning,
och detta kräver sin man fullt ut lika mycket som vid folkhögskolorna.
Det är på denna grund, som jag anser, att en rättelse måste komma
till stånd.

Nu kan ju frågas, varför jag icke motionerat i denna riktning. Jag är
ledsen över att jag inte gjort det, men det är beroende på ett förbiseende.

Jag har även den farhågan, att örn det skall fortgå såsom hittills, kommer
detta att hämma lantmannaskolornas verksamhet. De lärare, som stå i valet
och kvalet, vilken skola de skola välja, få naturligtvis den uppfattningen, att
lantmannaskolorna måste vara mindre samhällsgagnande, emedan lönen är
lägre. Därför förundrar det mig inte, att lantmannaskolornas lärare äro
mycket uppbragta över det sätt, varpå de blivit behandlade.

Jag hoppas, att regeringen skall taga upp detta spörsmål till nästa riksdag.
Huruvida detta bör ske på det sättet, att den provisoriska löneförbättringen
tages bort för folkhögskolelärarna, kan jag inte uttala mig om. Det
beror på hur tiderna utveckla sig. Men man skall inte komma nu med den
invändningen, att saken beror på det statsfinansiella läget, ty har man råd
att ge folkhögskolornas lärare bör man också ha råd att ge lantmannaskolornas.
Detta är ett oeftergivligt villkor, och jag hoppas att vi skola få rättelse
till nästa års riksdag.

Herr talman! Jag har icke något yrkande. Jag har endast velat påvisa det
rättvisa krav, som framförts från lantmannaskolornas lärare.

Häruti instämde herrar Olsson i Staxäng och Larsson.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 157.

Kades till handlingarna.

Punkten 158.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Vid föredragning härpå av punkten 159, angående befrämjande av döv- Äng. befräm

stumundervisningen, anförde

Herr förste vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Endast några

ord. Jag har nämligen väckt en motion vid denna punkt, och jag skall be att
få tillämpa vad jag lärde av herr Lindman i dag. Jag har lärt mycket av honom
under min riksdagstid men jag lärde mig något nytt i dag, då han begärde
ordet vid punkten örn Chalmers tekniska institut och bad att få stryka ett
starkt streck eller två streck under sitt önskemål. Detta gjorde han utan att
det fanns något från utskottets sida örn detsamma i klämmen. Här har utskottet
sagt mycket välvilligt i klämmen, att omorganisationen av dövstumundervisningen
må av Kungl. Maj :t örn möjligt föreläggas 1935 års riksdag.

Jag hörde av herr Lithander, som yttrade sig i samma riktning som herr
Lindman, att det var ett 15-årigt krav, som det gällde, och det var ett starkt
skäl för att draga ett streck under detsamma. Här gäller det ett 20-åiigt
rättvist krav från landstingen i hela landet, att dövstumundervisningen måtte
övertagas av staten. Jag vill tillägga, att såvitt jag kunnat utröna, skulle
detta icke medföra några ökade kostnader för staten utan tvärt örn föreligger
en möjlighet att inbespara en av anstalterna. Det är här endast fråga örn en
överflyttning av en utgift av allmänna medel från landstingen, som äro mycket
hårt belastade av skatter, till staten, som rätteligen bör bära en sådan undervisningskostnad.

Nu är inte ecklesiastikministern inne, men jag ber att få skicka bud till honom
genom statssekreteraren, som är här, att detta ärende måtte tagas upp
på allvar till nästa års riksdag och detta icke bara om möjligt utan nödvändigt
måtte komma fram till 1935 års riksdag. Jag vill särskilt referera till
vad 1932 och 1933 års riksdagar skrivit därom, och med hänsyn härtill synes
det mig vara mycket svårt att längre tillbakahålla denna fråga, som i 20 år
stått på dagordningen. Ingen myndighet, i vilket fall ej mer än en, har avstyrkt,
men det har berott helt och hållet på sparsamhetsskäl, att man inte
velat lägga fram förslaget.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

gande, av
dövstumundervisningen.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 160—168.

A^ad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 169 och 170.

Lades till handlingarna.

Punkterna 171—173.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 174.

Kades till handlingarna.

Punkterna 175—179.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Ang. under -visnings- och
upplysningsverksamhet

m. m. för
nykterhetens
främjande.

Punkten 180, angående undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m.
för nykterhetens främjande.

Kungl. Majit hade i punkten 202 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande anvisa för budgetåret 1934/1935 ett extra reservationsanslag
av 239,000 kronor att utgå under de villkor, som av Kungl. Maj :t prövades
lämpliga, samt till de av departementschefen i statsrådsprotokollet omförmälda
ändamålen med högst de av departementschefen angivna belopp.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Bergman m. fl., nr 47, och den andra inom andra kammaren av herr Johanson
i Huskvarna m. fl., nr 202, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till föreläsnings- och instruktionsverksamhet för nykterhetens främjande
m. m. anslå det av skolöverstyrelsen tillstyrkta beloppet 95,000 kronor samt att
vid bifall till detta förslag öka det av Kungl. Maj :t äskade extra reservationsanslaget
å 239,000 kronor för undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m.
för nykterhetens främjande med 45,000 kronor till 284,000 kronor;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 48, av herr Anders J. Bärg m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr
94, av herr Olsson i Gävle m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1934/1935 anvisa 95,000 kronor till föreläsnings- och instruktionsverksamheten
för nykterhetens främjande samt att vid bifall till detta
förslag öka det av Kungl. Majit äskade extra reservationsanslaget å 239,000
kronor för undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande med 45,000 kronor till 284,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majits
förslag samt med bifall till de i ämnet väckta motionerna till undervisningsoch
upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande anvisa för budgetåret
1934/1935 ett extra reservationsanslag av 284,000 kronor att utgå under
de villkor, som av Kungl. Maj :t prövades lämpliga, samt till de av departementschefen
i stadsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1934 under punkten 202 omförmälda ändamålen med högst de av departementschefen
angivna beloppen, dock med iakttagande av den ändring härutinnan,
som föranleddes av vad utskottet i punkten tillstyrkt.

Vid denna punkt voro fogade reservationer

dels av herr Lindblad, som ansett, att utskottet bort med avstyrkande av de i
ämnet väckta motionerna, i vad de skilde sig från Kungl. Maj :ts förslag, tillstyrka
Kungl. Majits förslag i ämnet;

dels ock av herrar Bergqvist, N. J. Martin Svensson, andre vice talmannen
Nilsson, Thelin, Pålsson, Tham, Anderson i Råstock, Persson i Falla, Holmdahl
och Olsson i Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Majits förslag samt ovanberörda motioner
till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande
anvisa för budgetåret 1934/1935 ett extra reservationsanslag av 269,000
kronor att utgå under de villkor, som av Kungl. Majit prövades lämpliga,
samt till de av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1934 under punkten 202 omförmälda ändamålen med
högst de av departementschefen angivna beloppen, dock med iakttagande
av den ändring härutinnan, som föranleddes av vad reservanterna tillstyrkt.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens

främjande. (Forts.)

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Som kammarens ledamöter be hagade

finna är det inte mindre än tre olika yrkanden framställda vid denna
punkt. Jag har för min del biträtt herr Bergqvists m. fl. reservation av det
skälet, att jag verkligen anser, att man i dessa tider måste försöka nedbringa
alla utgifter. Jag har den uppfattningen, att här är det möjligt att göra en
besparing. Örn man exempelvis något inskränker på kursernas antal och något
inskränker på annonseringskostnader och dylikt, är jag övertygad örn att
en så pass liten slant som 15,000 kronor eller skillnaden mellan vad utskottsmajoriteten
föreslår och vad herr Bergqvists m. fl. reservation föreslår mycket
väl skulle kunna accepteras utan att verksamheten i fråga lider minsta
förfång. Jag tror dessutom, att jag har rätt, örn jag säger, att visserligen
kan det vara nyttigt att man kommer tillsammans på olika kurser av detta
slag, men det är en annan sak, som jag tror skulle vara nyttigare och det är
att försöka bedriva upplysningsverksamhet där det verkligen behövs. Jag
har nämligen den föreställningen, att en stor del av de personer, som besöka
dessa kurser och upplysningsföredrag, redan förut äro nyktra i största allmänhet,
och då vore det säkerligen klokare, om man gick på samma linje som
jag vet att min partivän herr Olovson i Västerås varit inne på många gånger
i fråga om en verksamhet, som ligger denna mycket nära. Det är i småfolkets
sammanslutningar av olika slag, som jag förmenar att denna verksamhet skall
bedrivas. Det bleve både billigare och framför allt effektivare, örn man ginge
fram på en sådan väg.

Det är inte min mening att på något sätt försöka sätta mig emot att upplysningsverksamheten
för nykterhet befrämjas. Det är, som jag sagt många
gånger förut i denna sal, det enda hållbara att på övertygelsens väg försöka
vinna folk för nykterhets saken såsom sådan och för personlig nykterhet med
mera dylikt. Men jag vill tillägga en sak. Jag tror det vore klokt, örn man
här ginge på den linje, som från början i utskottet var tänkt såsom en kompromiss.
Jag tror, att alla parter skulle må bäst av, om man enades om att
gå på denna reservation, som i alla fall innebär en ökning utöver Kungl.
Maj :ts förslag med icke mindre än 30,000 kronor.

Herr talman! Med detta korta inlägg som motivering, ber jag att få yrka
bifall till den av herr Bergqvist m. fl. vid nu ifrågavarande punkt fogade reservationen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag skall också försöka vara

kortfattad, i den kanske bedrägliga förhoppningen, att jag därmed icke skall
medverka till att förlänga debatten.

Jag fäster uppmärksamheten på det ganska anmärkningsvärda förhållandet
att av de vid ärendets behandling i utskottet närvarande 24 ledamöterna endast
en ledamot har kunnat stå kvar på Kungl. Maj :ts ståndpunkt, tjugutre
ledamöter ha alltså funnit denna ståndpunkt alldeles ohållbar. Jag medger
gärna att ett anslag av 80,000 kronor, som en minoritet påyrkar, för denna
föreläsningsverksamhet i och för sig är ett gott anbud, när det gäller att åstadkomma
enighet i utskottet. Under vanliga förhållanden skulle utskottet säkerligen
icke lia framträtt inför kamrarna med delade meningar i en sådan fråga
som denna, utan då hade man försökt åstadkomma enighet för att slippa ifrån
en diskussion med all den otrevnad, som en sådan för med sig, åtminstone när
det gäller en fråga, sådan som den föreliggande.

Då majoriteten icke har velat låta pruta med sig utan står kvar på samma

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

ståndpunkt, som i fjol och alltså påyrkar ett anslag av 95,000 kronor till föreläsningsverksamheten,
beror det därpå, att man kunnat hänvisa till att under
årens lopp en reducering ägt rum av detta anslag, som 1931 och 1932 uppgick
till 200,000 kronor per år. Då Kungl. Maj :t nu icke bjuder mera än

50,000 kronor, så anse de, som äro alldeles särskilt intresserade av denna föreläsningsverksamhet
och som förmena, att den gör stor nytta, att det nu måste
sättas stopp för reduceringarna. Man kan icke tillåta, att man fortsätter längre
på prutningarnas väg, utan nu vill man att vi örn möjligt skola hålla oss
kvar vid 1933 års ståndpunkt. Man begär alltså 95,000 kronor i anslag.
Detta innebär sålunda, örn man så vill, ett slags demonstration mot ytterligare
försök att pruta på detta anslag. Jag medgiver gärna, herr talman, att anslaget
en gång i tiden kanske icke utnyttjats så, som det borde ha utnyttjats.
Anslaget har, med andra ord, missbrukats. Jag har hört till dem, som både
i enskilda och i offentliga debatter legat i polemik med dem, som företrätt
denna upplysningsverksamhet, då jag hävdat den meningen, att anslaget
skulle kunna användas på ett förnuftigare sätt och att man skulle kunna spara.
Jag har alltså icke varit blind för svagheterna i denna föreläsningsverksamhet.
Nu har emellertid verksamheten under årens lopp fått veta ganska mycket
örn hur den bör förhålla sig. Jag tror också, att man rättat sig efter anvisningarna
och vidtagit rättelser. Anslaget har ju sänkts och utgör nu
mindre än hälften av vad det var 1931 och 1932. Jag tror icke heller, att man
längre kan påstå, att föreläsningsverksamheten bedrives på olämpligt sätt eller
att det därvidlag slösas med några pengar.

Med hänvisning till det sagda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottetts hemställan.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Såsom motionär i här föreliggande

ämne skall jag be att få säga några ord. Det är dock icke min avsikt att
riva upp en debatt, som förhindrar oss att få middag i vanlig tid.

Jag skulle under andra förhållanden ha respekterat och även godtagit ■—
det tror jag att statsutskottets ärade ordförande kanske har erfarenhet av
från föregående tillfällen — den kompromiss, som ligger i förslaget örn ett
anslag på 80,000 kronor. Det är emellertid vissa saker, som har hänt i detta
sammanhang, som gör, att jag för min del icke vid detta tillfälle — jag vågar
säga, att alla de, som i riksdagen representera samma uppfattning i dessa
spörsmål som jag, därvidlag äro överens — kan sträcka mig längre än till
ett godkännande av fjolårets beslut.

Vi ha här i denna kammare liksom i medkammaren vid många tillfällen
diskuterat lagar på här ifrågavarande område. Vi ha diskuterat långt och
mindre långt gående restriktioner av olika slag, och vi lia tvistat örn dem.
I fråga örn anslaget till nykterhetsupplysning hava vi dock strängt taget,
vilken uppfattning vi än för övrigt hyst örn lagstiftningen på här ifrågavarande
område, ända till för 2 år sedan haft relativt lätt att finna en gemensam
linje. I fjol lade Kungl. Maj :t fram ett förslag, som gick ut på att
sänka det då utgående anslaget, 200,000 kronor, till 100,000 kronor. Detta
belopp nedsattes sedermera genom en kompromiss i statsutskottet till 95,000
kronor. Ifrån nykterhetshåll morrade man visserligen över denna våldsamma
nedpressning, men man godtog den i den förvissningen, att reduceringarna
skulle stoppa, när man nu hade kommit till en sänkning av anslaget med mer
än hälften. Man bör därför på andra sidan icke vara alltför förvånad, örn
man ansåg sig höra resa borst, då Kungl. Majit i år föreslår ett anslag, som
är nedtryckt till inemot hälften av föregående års anslag.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens

främjande. (Forts.)

Det tiar bär sagts, att det icke finnes mera pengar till förfogande. Jag
skall, herr talman, icke rikta ett enda hårt ord till ecklesiastikministern. Jag
förstår hans resonemang, när han säger, att finansministern har sagt honom,
att det finnes så och så mycket i avkastning på rusdrycksmedelsfonden, och
att denna avkastning skall delas mellan femte och åttonde huvudtitlarna. Respektive
statsråd ha alltså ingenting annat att göra, än att finna sig i de
begränsningar, som följa av att avkastningen av denna fond icke är större.
Då jag således opponerar mig emot det förslag, som Kungl. Maj :t har framlagt,
är det alltså icke emot ecklesiastikministern utan emot finansministern,
som denna opposition är riktad.

Jag måste säga att det nykterhetsfolk, som i fjol positivt medverkade till
den förändringen i rusdrycksmedelsfonden att Kungl. Majit fick möjlighet
att överföra 83 miljoner kronor från denna fond till statens kassafond sannerligen
icke förtjänade den örfil, som man på detta sätt har givit. Jaghade
åtminstone icke väntat att Kungl. Majit skulle giva ett sådant svar på den
lojala medverkan, som nykterhetsfolket visade vid fjolårets riksdag.

När man här framhåller, att det icke finnes pengar, vill jag i detta sammanhang
säga, att det icke är så många år sedan som Kungl. Majit visade
upp en ränteavkastning på rusdrycksmedelsfonden på 41/2 miljoner kronor och
Kungl. Maj :t föreslog riksdagen att av rusdrycksmedelsfonden disponera något
över 51/2 miljoner kronor. Det året byggde vi hospitalet i Lund för medel ur
denna fond. Vad gjorde då finansministern? Han tog vad han behövde av det
kapital, som fanns i fonden. Det är alltså icke alls något nytt. Så har
skett vid flera tillfällen, då Kungl. Maj :t har äskat medel. Under den föregående
krisen, 1922—1923, tog man sålunda mellan 20 och 30 miljoner kronor
av denna fonds kapital för att fylla ut anslagen. Örn man hade velat
visa tillmötesgående i detta avseende, hade det, förmenar jag, varit möjligt
att taga erforderligt belopp av de 20 miljoner kronor, som finnas kvar i rusdrycksmedelsfonden.
Då hade man icke, som man nu faktiskt är på väg att
göra, behövt slå sönder den verksamhet, som det här är fråga örn. Vad som
gör mig mest betänksam mot att gå in för ytterligare reducering av anslaget
är* att man här har byggt upp en organisationsapparat, som, örn man begränsar
anslaget till det lilla belopp, som det nu är fråga örn, givetvis icke kan
bibehållas.

Nu uttalar Kungl. Majit, att avsikten är, att man under det kommande
året skall taga upp till omprövning en tanke, som varit uppe förut i debatten,
nämligen att slå tillsammans upplysningsbyrån och. centralförbundet för nykterhetsundervisningen.
Är det då icke rimligt att, innan man skär ned organisationen
och förändrar den, pröva denna fråga, som skall gå till utredning,
och att först i det ögonblick, då allt detta föreligger klart, riksdagens
kamrar få taga ståndpunkt till, örn vi skola skära ned organisationen och örn
detta anslag skall utgå i fortsättningen eller icke?

Jag är fullt på det klara med, såsom herr Anderson i Råstock här yttrade,
att det riktats många anmärkningar mot centralförbundets verksamhet, anmärkningar
som kanske icke så mycket avsett själva centralförbundet som
dem, vilka haft hand örn detta arbete på skilda platser ute i landet. Jag
vågar inte yttra mig örn dessa anmärkningar. Jag tror, att. åtskilliga av
dem ha fog för sig, men å andra sidan tror jag också, att åtskilliga anmärkningar
äro överdrivna. Däremot tror jag icke, att man kommer till rätta med
anmärkningarna på det sättet att man skär ned hela organisationen. Det får
naturligtvis sägas till denna institution, att det skall vara på det och det sättet
och att vi inte vilja ha det så eller så. Ett sådant tillvägagångssätt är

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

väl ändå rimligare än att försöka bryta sönder det hela och därmed åstadkomma
en verklig skada.

Ja, herr talman, jag kan från dessa utgångspunkter icke komma till annat
resultat än att det skulle vara rimligt såsom statsutskottets majoritet här
föreslår, att anslaget i år får utgå med samma belopp som i fjol. När sedan
ecklesiastikministern har slutfört sin undersökning örn sammanslagning av
upplysningsbyrån och centralförbundet för nykterhetsundervisning, då, herr
talman, förmenar jag, att tiden är inne för riksdagen att taga hela detta
problem under omprövning. Har då Kungl. Majit kunnat visa upp, att pengarna
icke användas på lämpligt sätt, då skall jag vara den förste att medverka
till att skapa de kontrollmöjligheter, som erfordras för att ingenting
av de medel, som anvisats för ändamålet, skall förfaras.

Jag ber, herr talman, att med framförande av dessa synpunkter få hemställa
örn bifall till statsutskottets förslag.

Häruti instämde herrar Olsson i Mora, Persson i Undersvik och Johanson i
Huskvarna.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för
en kort replik till herr Jonsson, men nu tror jag det är bättre att börja i omvänd
ordning och i stället först säga några få ord till herr Olsson i Gävle.

Jag har många gånger förvånat mig över en sak och det är att herr Olsson
i Gävle och även andra resonera, som örn staten icke skulle ha rätt att förfoga
över rusdrycksmedelsfonden på sätt statsmakterna finna gott besluta, och därför
vill jag passa på vid detta tillfälle att ännu en gång inlägga min gensaga
mot ett sådant betraktelsesätt. Jag kan inte inse, att det finnes fog för att
lägga upp saken såsom herr Olsson gjorde, då han sade, att man t. o. m. tog
medel till hospitalsbygget i Lund från rusdrycksmedelsfonden. Jag frågar:
Vad var det för ont i det?

Det vore för övrigt mycket mer att säga i anledning av herr Olssons anförande,
men i enlighet med mitt löfte, då jag förra gången hade ordet, skall
jag inte riva upp någon debatt.

Jag vill också säga ett par ord till herr Jonsson i Eskilstuna och inskränker
mig därvid till följande. Efter utgången av den votering, som nu ägt
rum i första kammaren, och med hänsyn till rådande tider, som ju icke kunna
kallas vanliga utan tvärtom äro alldeles onormala, tycker jag nästan att herr
Jonsson borde finna det lämpligt att såsom en medelväg och ett hyggligt
anbud gå på den reservation, som herr Bergqvist m. fl. föreslagit.

Jag har ingen anledning att ändra mitt yrkande.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Med anledning av det anförande,
som herr Anderson i Råstock nyss höll, så vill jag säga, att vi kunna inte under
några förhållanden gå med på en sådan argumentering, som där lämnas.
Vi ha nämligen, som herr Olsson i Gävle framhöll, nu sträckt oss så långt ned,
att örn det överhuvud skall vara någon mening med denna upplysningsverksamhet,
så kunna vi inte gå längre. Vi få väl stanna någon gång. Under sådana
förhållanden tror jag alltså, att vi inte på något sätt kunna reflektera
på det bud, som herr Anderson i Råstock lämnade. Enligt mitt förmenande
måste denna sak ses från andra synpunkter än de rent ekonomiska. Det är
andra värden som det gäller i närvarande stund. Tiderna äro onormala, säger
herr Anderson i Råstock. Ja, det är riktigt, men det är tendenser i denna
onormala tid, som denna upplysningsverksamhet är avsedd att hämma, och

Onsdagen den 14 mars f. m.

Nr 18.

Ang. undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens

främjande. (Forts.)

därför behöva vi också utbygga upplysningsverksamheten i stället för motsatsen.
Detta har varit ett tillräckligt skäl för oss, som ställt oss på utskottsmajoritetens
sida, att hålla på det anslag, som denna majoritet föreslagit.

Jag skall inskränka mig till vad jag nu har sagt. Jag ber alltså att få yrka
bifall till utskottets förslag och hoppas, att denna kammare kommer att
bifalla detsamma.

Herr förste vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag måste uttrycka
min förvåning över det förslag, som framkommit från Kungl. Maj :t, att vi
ytterligare skulle pruta ned ett anslag, som har sänkts undan för undan tre
riksdagar efter varandra. Vi äro ju alla överens örn behovet av upplysningsverksamhet
på detta område, och herr Anderson i Råstock betonade ju särskilt
i debatten, att han är för en undervisning härutinnan. Vi kämpa ju alla
för det målet och tänka väl då särskilt på den uppväxande ungdomen. Jag
är också sparsamhetsvän, men jag vill spara på de områden, där det verkligen
kan vara någon mening i att spara. På det här området vill man lia upplysning,
men ändå vill man spara på anslaget. När man vet, vilka inkomster
staten årligen får från rusdryckshanteringen, så måste man ju medge, att
det bara är en liten smula, som ges ut i upplysningssyfte, framför allt till de
organisationer och personer, som vilja fostra ungdomen, men överhuvud till
dem, som vilja förhjälpa folk till att leva ett nyktert och anständigt liv. För
min del kan jag icke finna det vara riksdagen värdigt att pruta på anslag
av den ringa storlek som det här gäller och som kan vara till så mycken nytta
som detta.

Jag skall icke uppehålla tiden längre utan ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Första kammaren har, som

herr Anderson i Råstock nyss upplyste, bifallit Kungl. Maj:ts förslag, d. v. s.
herr Lindblads reservation. Något yrkande örn bifall till denna reservation
har icke framställts i denna kammare, varför jag nu ber att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag eller alltså till herr Lindblads reservation.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den av herr Bergqvist
m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen samt 3:o) bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarade herr talmannen sig finna den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad, vilket med
klubbslag stadfästes. Sedan klubban fallit, meddelade emellertid herr Anderson
i Råstock, att han före klubbslaget begärt votering. På av herr talmannen
till kammaren riktad fråga, huruvida votering begärts och önskades, svarade
flera av kammarens ledamöter ja. Herr talmannen förklarade i anledning härav,
att votering komme att verkställas, samt upptog för bestämmande av
kontrapropositionen de båda här ovan under 2:o) och 3:o) antecknade propositionerna,
av vilka den under 2:o) angivna nu antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
180 av utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars f. m.

Äng. undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Bergqvist m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan av herr
talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
samt handläggningen av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden till
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 10.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Lindman, som yttrade: Herr
talman! Jag föreslår, att kammaren måtte besluta att med tio dagar förlänga
motionstiden för Kungl. Maj :ts propositioner nr 234, 235 och 240.

Denna hemställan bifölls.

§ 11.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava örn tiden för valet
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att torsdagen den 22
innevarande mars företaga val av sex revisorer för granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning jämte
sex suppleanter för dessa revisorer.

§ 12.

Upplästes och lades till handlingarna två till kammaren inkomna sjukbetyg,
så lydande:

Att riksdagsman Birger Pettersson i följd av influensa + bronkit under den
närmaste tiden är urståndsatt att deltaga i riksdagsarbetet, intygas:
Äppelviken den 11 mars 1934.

Sven Zandrén,

leg. läk.

Härmed intygas att riksdagsman K. A. Westman varit härstädes vårdad
på grund av lårbensbrott fr. o. m. den 11 mars tills vidare.

Stockholm och Sabbatsbergs sjukhus den 12 mars 1934.

Thore Olovson,
leg. läk.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.44 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Herr

talmannen anmälde till fortsatt föredragning statsutskottets utlåtande,
nr 8, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 181—185.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 186.

Kades till handlingarna.

Punkten 187, angående understödjande av gymnastik och idrott. Äng. under Kungl.

Majit hade i punkten 209 av förevarande huvudtitel föreslagit riks-gymnastik och
dagen att till understödjande av gymnastik och idrott anvisa för budgetåret idrott.
1934/1935 ett extra anslag av 80,000 kronor, därav till svenska gymnastikförbundet
40,000 kronor, att utgå på de villkor, Kungl. Majit kunde finna
skäl bestämma.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Björkman m. fl. (Ii 104) och den andra inom andra kammaren av herr
Holmström m. fl. (II: 190), i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att det under åttonde huvudtiteln upptagna anslaget till understödjande
av gymnastik och idrott måtte för budgetåret 1934/1935 utgå med ett
belopp av 90,000 kronor, varav 50,000 kronor till svenska gymnastik- och
idrottsföreningarnas riksförbund;

dels ock en inom andra kammaren av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå
väckt motion (lii 198), vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta örn ett
anslag till arbetarnas idrottsförbund på 10,000 kronor, vilket anslag skulle
av förbundet användas dels till bestridande av kostnader för administrationsoch
instruktionsverksamhet, dels till bestridande av kostnader för tävlingsrepresentation
i utlandet samt dels till anslag åt förbundet tillhörande föreningar,
som under 1934—1935 byggde egna idrottsplatser.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. understödjande av gymnastik och idrott. (Forts.)

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och herr Björkmans m. fl. samt
herr Holmströms m. fl. ovannämnda motioner (I: 104 och II: 190) till understödjande
av gymnastik och idrott anvisa för budgetåret 1934/1935 ett extra
anslag av 85,000 kronor, därav till svenska gymnastikförbundet 40,000 kronor,
att utgå på de villkor, Kungl. Majit kunde finna skäl bestämma; samt

b) avslå herrar Brädefors och Hagbergs i Luleå ovannämnda motion (II:
198).

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Brädefors: I likhet med föregående år ha vi motionsvis framfört

kravet, att riksdagen måtte bevilja arbetarnas idrottsförbund 10,000 kronor,
när den beviljar anslag till den borgerliga idrottsrörelsen, såsom föreslagits
av regeringen och tillstyrkts av utskottet. Statsutskottet yrkar emellertid
avslag på vår motion, och i sammanhang med detta avslagsyrkande säges det,
»att statsunderstödd idrottsrörelse liksom hittills borde vara organiserad utan
hänsynstagande till klassynpunkter eller medlemmarnas politiska åskådning».
Alltså vill man göra gällande, att den borgerliga idrottsrörelsen skulle vara
fri från klassynpunkter och vara politiskt neutral. Man skulle dock kunna
framdraga massor av exempel beträffande den borgerliga idrottsrörelsen, på
vilket sätt den tjänat den maktägande klassens intressen och icke indirekt
utan direkt många gånger markerat sitt eget politiska ställningstagande och
även sitt ställningstagande till sin egen klass. Arbetarnas idrottsförbund däremot
har aldrig förnekat, att den är en klassorganisation, men den är ingalunda
något visst politiskt partis rörelse, därför att i den finnas organiserade
såväl socialdemokrater som kommunister och anarkister och andra, som tillhöra
arbetarklassen.

Jag tror icke det är behövligt att något vidare eller längre motivera eller
förklara arbetarnas idrottsförbunds syftemål. Vi ha i fjolårets debatt örn
den saken förklarat det närmare och tydligt. Jag skall därför inskränka mig
till det anförda, herr talman, och be att få yrka bifall till den av mig och herr
Hagberg i Luleå framförda motionen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad. Efter av herr talmannen först framställd
proposition beträffande mom. a) blev utskottets i nämnda moment gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Vidare gav herr talmannen i avseende å mom. b) propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i detta moment, dels ock på bifall till motionen
II: 198; och blev utskottets hemställan jämväl i förevarande moment av kammaren
bifallen.

Punkterna 188—197.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 198.

Lades till handlingarna.

Onsdagen elen 14 mars e. m.

Punkten 199.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 18.

Punkten 200.

Lades till handlingarna.

Punkterna 201 och 202.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§2.

Till behandling upptogs nu bevillningsutskottets betänkande, nr 8, i anledning
av väckta motioner örn ökat tullskydd för potatisodlingen.

Förslag till ändring i tulltaxans bestämmelser rörande potatis och potatisflingor
hade framställts i följande till bevillningsutskottet hänvisade motioner,
nämligen:

de likalydande motionerna nr 19 i första kammaren av herr Anton Pettersson
m. fl. och nr 15 i andra kammaren av herr Nilsson i Hörby m. fl., däri)
hemställts, »att riksdagen ville besluta sådan ändring i gällande tulltaxa, att
potatis (tulltaxenr 51) åsättes en tull av 2 kronor för 100 kilogram under hela
året;

samt att nämnda förändring i tulltaxan skall träda i kraft den dag Kungl.
Majit bestämmer»; ävensom

de jämväl likalydande motionerna nr 115 i första kammaren av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. och nr 251 i andra kammaren av herr Lindman m. fl.,
däri föreslagits, »att riksdagen ville besluta,

dels att tullsatsen under tulltaxenummer 51 i gällande tulltaxa (potatis —
--annan, ävensom potatisflingor) måtte sättas till 2 kronor per 100 kilogram
att gälla under hela året,

dels ock att nämnda förändring i tulltaxan skall gälla från den dag Kungl.
Majit bestämmer».

ökat
skydd för
potatis -

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner
besluta, att det i förordningen den 4 november 1932 (nr 512) stadgade tilllägg
till gällande tulltaxa skulle från och med dag, som Kungl. Maj :t bestämde,
hava följande ändrade lydelse:

j Tulltaxe-nr	Statistiskt nr	Varuslag	Tull för 100 kg kronor
		Potatis:
		rå:
51	107	annan; ävensom potatisflingor . . . N	2: —

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Anders J. Bärg, Björnsson,
Lövgren, Ericson i Boxholm, Hjalmarsson, Sjödahl, Werner i Hultsfred, Eklund
och Blomquist, vilka hemställt, att förevarande motioner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Andra kammarens protokoll 1934. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lövgren: Herr talman! Yi Ira några stycken av utskottets leda möter

reserverat oss för avslag på utskottets förevarande utlåtande. Motiven
därtill äro återgivna i kemiska industrikontorets och kommerskollegiets utlåtanden,
och jag kan därför fatta mig ganska kort.

Örn kammarens ledamöter se på sid. 6 i utskottets betänkande, finner man,
att införseln under fjolåret endast uppgick till 337 ton. När skördens kvantitet
under normala år går upp till 2 miljoner ton, är det en så försvinnande
liten del av den totala skörden, att den icke kan spela någon roll, utan under
förutsättning att man bifaller utskottets förslag, kommer man endast att vålla
en onödig irritation. Gent emot Estland ha vi en aktiv handelsbalans. År
1932 hade vi en införsel därifrån på 1,900,000 kronor och en export dit på

2,296,000 kronor, och, såvitt jag förstår, finnes det möjlighet att utvidga vår
export dit. För något år sedan, det vet jag, överflyttade Estland sina inköp
av superfosfat till Belgien därför att man icke var tillfredsställd med svenskarnas
inställning till Estland ur handelspolitisk synpunkt, och jag är således
ganska övertygad örn att ett bifall till utskottets förslag kommer att
skada mera än vad det gagnar. Alltså med detta, herr talman, skall jag tilllåta
mig att yrka bifall till den av herr Bärg m. fl. avgivna, till utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr Jönsson: Herr talman! Utskottsreservanterna ha som stöd för sitt
avslagsyrkande åberopat Sveriges kemiska industrikontors och kommerskollegiets
yttranden i ärendet. Industrikontoret erkänner emellertid i sitt yttrande,
att vid god tillgång på potatis inom landet kan importen av utländsk
potatis medföra en sänkning av priset under den nivå, som kan betecknas
som skälig, och föreslår därför en tullsats av 50 öre, gällande för hela året.
Importen av potatis har ju visserligen på senare åren varit liten, men då denna
import huvudsakligen går till Stockholm såsom den största konsumtionsorten,
så är det tydligt, att denna import, även örn den ej utgör mer än 60,000 ä 70,000
lil., kan komma att verka menligt på priserna och pressa ned dem under vad
som kan vara skäligt. På några dagar kan en dylik import sjöledes äga rum
från utlandet, och frakter samt omkostnader ställa sig säkerligen billigare sjöledes
än på järnväg från de södra delarna av landet.

Även örn denna import ej är så synnerligen stor, så måste den dock anses
onödig och obehövlig, och jordbrukarna i landet ha svårt att förstå, varför
Sveriges riksdag ej vidtager åtgärder för att förhindra densamma. Stora
lager finnas tillgängliga hos odlarna utan att kunna finna avsättning, och
man frågar sig, varför svenska folket ej kan äta svensk potatis och gynna
svensk odling i stället för utländsk. Potatisen är en växt, som med fördel
kan odlas i hela vårt land och är för de lättare jordarna av största betydelse,
såväl för mindre som större jordbrukare, egnahemsägare och torpare. Nu
sager man, att tullen skulle kunna fördyra potatisen till skada för den fattigare
befolkningen. Med den överproduktion, som finnes, torde dock icke
någon särskild fara härför förefinnas. Skulle däremot genom den utländska
importen priserna inom landet oskäligt drivas ned och den inhemska potatisen
ej finna avsättning, så måste givetvis den inhemska matpotatisodlingen i stor
utsträckning minskas eller nedläggas. Skulle vi då därtill få mindre goda
skördar och brist uppstå, så kunna lätt priserna inom landet komma att drivas
upp till oskälig höjd och komma då att drabba den fattigare befolkningen vida

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Ang. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)
hårdare. Säkerligen kommer så ej att ske, om den inhemska potatisodlingen
får det stöd, som nu begäres av riksdagen. Man kan också tänka sig, att det
i utlandet kan bli missväxt på potatis. Hur ställer det sig då här i landet?
Jo, följden blir, att priserna bli ännu högre, om vi icke ha en tillräcklig inhemsk
odling.

Lantbruksstyrelsen erinrar i sitt yttrande örn att medelpriset på matpotatis

1 Stockholm för tiden 1925—1929 var 10 kronor 10 öre per 100 kg., men för
år 1933 endast 6 kronor 3 öre eller 60 procent lägre mot det förra. Lantbruksstyrelsen
anför även, att priset på potatis nu vore särskilt lågt i förhållande
till priset å brödsäd och mejeriprodukter och att åtgärder borde vidtagas
för erhållande av erforderlig jämvikt, så att produktionen av potatis
skulle kunna fortgå under skäliga förhållanden, och anser önskvärt, att priset
skulle kunna bringas upp med 26 ä 27 procent eller med ett belopp upp till

2 kronor per 100 kg. De priser, som för närvarande betalas i Stockholm, äro
för prima potatis endast 5 kronor 75 öre per 100 kg. och i Skåne 3 kronor
25 öre ä 3 kronor 50 öre. Örn man till det senare priset lägger kostnader för
säckar, sortering och frakter, så kan man förstå, att priset måste bli ruinerande
för odlarna och att något måste göras för åstadkommande av ett bättre
prisläge.

Man har nu även från motståndarna till tullen anfört, att denna fråga har
betydelse av handelspolitisk art. Det enda land, varifrån potatis införes hit och
för vilket detta kan vara av någon betj^delse, är Estland. För min del tror
jag emellertid, att det ej bör vara svårt att övertyga estländingarna örn att
export hit ej är lämplig, då vi själva kunna förse oss med potatis, och vi hava
ett stort överskott, som ej kan komma till användning. Jag vill rekommendera
estländingarna att tänka på saken, och jag tror, att de skola förstå, att då vi
lia ett så stort överskott, vi icke behöva import av potatis. Vi få dessutom in
estländsk potatis i form av smuggelsprit och borde denna form för export av
potatis hit få anses tillräcklig.

Statens potatismjölsnämnd uttalar, att en tull i förevarande fall visserligen
ej kommer att nämnvärt påverka prisläget, då produktionen i vanliga fall täcker
behovet, _ men att den förekommande importen av potatis, ehuru obetydlig,
utgör ett irritationsmoment för marknaden, vilket inverkar störande på avsättningsförhållandena
och prisbildningen för potatis inom landet. En lämplig
tull för hela året anser nämnden skulle motverka detta irritationsmoment och
vara av värde.^ Jag är för min del av samma uppfattning, att det skulle bli
jämnare pris på potatisen här i landet och särskilt i Stockholm, som är huvudimporten,
och jag tror, att tullen skulle komma att gynna odlingen av
svensk potatis.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag och hoppas,
att kammaren skall beakta föreliggande förhållanden och se till att odlingen
av svensk matpotatis får ske i största möjliga utsträckning och så att vi
kunna bli av med det överskott vi ha.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag tillåter mig att yttra några ord trots att det här rör sig örn behandlingen
av eli motion, meia jag har ansett mig böra taga till orda därför att enligt min
mening kan den åtgärd, som här från utskottets sida föreslagits, icke bliva till
någon nytta för det svenska jordbruket men väl till skada för landets näringsliv
och på grund därav till skada även för svenskt jordbruk. Jag instämmer
till fullo med den föregående ärade talaren däri, att det kan behövas åtgärder
för att bringa upp priset på potatis till en mera skälig nivå än som för när -

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)
varande gäller, men om man vill tillgripa några åtgärder, skall man också tillgripa
sådana åtgärder, sorn kunna leda till det syfte man uppställt, och icke
genomföra förslag, som endast bliva ett hugg i luften och icke få den verkan,
som man avsett.

Var och en vet mycket väl, att vårt lands produktion av potatis är mycket
större än behovet av matpotatis. Vi veta, att en del användes för tillverkning
av potatisstärkelse och att en del användes för tillverkning av sprit, och
särskilt under rikare skördeår använder man potatis till kreatursfoder. Den
del av skörden, som användes till kreatursfoder, är det som utgör själva regulatorn.
Därigenom avsättes överskottet, och detta överskott är mångdubbelt
större än den lilla import av potatis, som sker till vårt land, och det är säkerligen
att alldeles oerhört överdriva saken, när den föregående ärade talaren
manar till att bevilja en 2 kronors tull för att jordbrukarna skola få avsättning
för de stora lager, som ligga hos dem. Om man observerar statistiken,
så visar den föregående år en import av 337 ton för hela landet, och det är en
så liten procent av vår potatisodling, att den praktiskt taget icke kan uträknas.

Jag nämnde, att det behöver vidtagas åtgärder för att förbättra priset på
matpotatis. Det har från statens sida icke saknats åtgärder i detta syfte. Jag
påpekar, att vi förra året genomförde en reglering av potatismjöltillverkningen
och därmed en prisförhöjning för sådan fabrikspotatis, som användes för potatisstärkelse.
Det ligger vidare på riksdagens bord ett förslag från Kungl.
Majit örn att reglera avsättningen av bränneripotatis. En ökad avsättning av
dylik potatis samt åtgärder i syfte att utbreda leveransen av bränneripotatis
till bredare kretsar av jordbrukare blir följden av detta förslags genomförande.
Det är slutligen min avsikt att inom de närmaste dagarna föreslå Kungl. Maj :t
att förelägga riksdagen en proposition, vars huvudsyfte är — skulle jag vilja
säga — att bringa upp priset på animaliska produkter till en för producenterna
mera rimlig nivå än för närvarande gäller.

Jag är för min del livligt övertygad örn att man genom en reglering av användandet
av fabrikspotatis och en bättre prissättning samt genom en höjning
av de animaliska produkternas pris, varigenom det skall bli mera lönande att
använda potatis för utfodring av djur, skall kunna absorbera överskottet, så
att priset på matpotatis når en sådan höjd, att det blir möjligt för odlarna att
behålla den odling de ha.

Jag skulle tro. att dessa linjer för potatisodlingens stödjande äro av helt
annan valör än — jag påstår det — den gest man nu föreslår riksdagen. Jag
hävdar alltså, att det föreliggande förslaget icke kan hjälpa potatisodlingen.
Det har ingen positiv verkan på jordbruket, men man måste å andra sidan
hävda, att det har en negativ verkan, ty vi lia under de sista åren alltmer fått
känna på, vad det vill säga att vara avspärrade från yttervärlden i fråga örn
möjlighet att sälja vårt lands produkter. Vi känna mer än väl med oss, att
det är ett livsvillkor för svenskt jordbruk och svensk industri att hålla handelsvägarna
öppna. När man vet, att så är fallet, är det självklart, att man
ej bör vidtaga åtgärder, som alldeles i onödan skapa irritation de olika länderna
emellan och skapa ovänliga känslor hos folk, som vi behöva göra affärer
med. Ingen lär kunna säga, att jag är rädd för att vidtaga avspärrningsåtgärder.
Jag har fått riksdagen att besluta åtgärder till förhindrande av
import av jordbruksprodukter, och jag har föreslagit regeringen, utan att riksdagen
varit hörd, liknande åtgärder av långt större räckvidd än den sak det
här är fråga örn. Jag väjer ej för att förorda åtgärder i syfte att förhindra
import, örn det är ett starkt och stort intresse för det svenska folket och det

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Ang. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)
svenska jordbruket att få sådana åtgärder genomförda. Men jag måste
vända mig mot åtgärder, som ej fyller något behov i fråga om våra inre
marknadsförhållanden, men i fråga om vilka ingen kan bestrida, att de leda
till, att våra förbindelser med andra länder i handelspolitiskt avseende bli
sämre.

På grund av dessa skäl hemställer jag till kammaren att bifalla reservatinnen,
liksom första kammaren redan på förmiddagen i dag gjort.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman, mina herrar! Jag känner i dag igen
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet från tiden innen han blev jordbruksminister.
Det har annars varit ett litet avbrott på de där linjerna, när vi
tala om sådana saker, som betänkandet och motionerna gälla. Men sedan är
det ju litet förändrat på regeringsbänken i denna fråga mot för två år sedan,
då hans excellens utrikesministerns företrädare målade upp, vilka oerhörda
faror och olyckor, som skulle inträffa för vårt land, om vi beslutade tullskydd
för svensk potatis, och den gången diskuterade vi ej mer än en krona i tull.
Jag överlämnar nu åt den, som kan det, att förklara, vad det är för vanskligheter
vi mött sedan den tiden tack vare detta tullskydd, och vilka vi hade sluppit
ifrån, örn vi ej infört denna tull på en krona. Jag tror med andra ord, att
den där deklarationen från regeringsbänken, som man i sådana fall alltid får
höra, kommer mer på pliktens än övertygelsen väg.

Men sedan skall jag gärna medgiva, att herr Jönsson i Boa enligt min mening
hade något överdrivna förväntningar i fråga om de fördelar, som skulle
vinnas under förutsättning att utskottets betänkande bifalles av riksdagen.
Här möter man, såsom vanligt är i andra dylika fall, en avsättningsfråga och
en prisfråga. Avsättningsfrågan är för tillfället ej så särskilt viktig, ehuru
man kan göra sig den frågan, varför vi ej själva kunna köpa av våra egna
producenter, när det finnes ett stort överflöd på utmärkt potatis i landet. Vad
prisfrågan beträffar, uppstår den största skadan genom det irritationsmoment
på prisbildningens område, som alltid finnes, om det föreligger en lucka, så att
man i pristryckande syfte kan föra in vissa varor, i detta fall potatis. Det är
det allra viktigaste, och för dem, som sysslat litet med affärer, måste det vara
klart, att man ej behöver ha en övervägande del av produktionen i sin hand
för att förstöra prisnivån. Det räcker i det fallet med en liten del av en
varas kvantitet. Och jag vill säga till jordbruksministern, när han talade örn
alla åtgärder han tänker vidtaga — något som tillfredsställer mig — att han
kan aldrig klara upp priset på inhemsk matpotatis, om luckan blir kvar, och
det kan importeras en liten kvantitet, som kan ligga i källaren och tagas fram
vid lämpligt tillfälle. Genom detta påstående, att det här ej ger positiv hjälp
till jordbruket, men kommer att verka negativt och till skada, kan därför icke
ens statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet övertyga mig. Jag kan
härvid stöda mig på uttalandena från en institution — jag hoppar över kommerskollegium
—• nämligen Sveriges kemiska industrikontor, som visst ej följer
mina linjer i motionen, men som föreslår en tull på 50 öre. Kontoret säger,
att just detta lilla hål, som gör, att man kan importera när man behöver det,
verkar förstörande på prisnivån. Jag har ej heller hört något annat än dessa
handelspolitiska motiv, som skulle tala emot, och att livsmedlen därigenom skulle
komma att fiirdyras, och jag hoppar över det, men jag gör gällande, att det
går inte att lia en stabil prisnivå, så länge denna lucka finnes under fem månader
av året.

Det är ur dessa synpunkter jag vill vädja till kammaren att följa utskottets
förslag, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)

Herr Lithander: Herr talman! Den ärade reservanten i utskottet kerr

Lövgren framhöll, att det är en så ofantligt liten kvantitet som importen gäller.
Den var i fjol 33,7 ton med ett värde av 13,000 kronor. Men då får man
säga, att det måste vara av motsvarande liten betydelse för den exportör, som
skall skicka denna kvantitet till oss. Det är, såvitt jag begriper saker och ting,
fullt logiskt. Jordbruksministern sade, att det är ett hugg i luften, om man
följer utskottets majoritet. Den föregående talaren har redan framhållit, att
åtgärden är av prisbildande betydelse, och för producenterna betyder prisfrågan
mycket, för dem är det inte ett hugg i luften. Det är en realitet för dem
vad de få för varan. Och örn jordbruksministern vill göra gällande, att det
inte har någon betydelse för producenterna, så ha de en annan erfarenhet av
detta. Det är ett faktum. Jordbruksministern sade, att överskottet på potatis
i landet är betydligt större än importen. Men det är ett faktum, att den import,
som äger rum, genom prissättningen i Stockholm och andra större orter
inverkar på hela läget i övrigt. Importen pågår just vid den tidpunkt, då det
för producenterna har betydelse, vad de få för varan. Överskottet blir man av
med i slutet av säsongen. Det är klart, att ett överskott inverkar, men det har
ej samma prisbildande inverkan som genast i början av säsongen.

Jag beaktar med nöje det yttrande jordbruksministern hade och det intresse
det visade för jordbrukets producenter. Men man får riktigt gnida sig i ögonen,
då man suttit i bevillningsutskottet några år, inför dessa uttryck och löften.
Vi se gärna, att det blir en sinnesförändring och sinnesförbättring, men
det har kommit så plötsligt på, att man knappt kan hinna sansa sig. Man
vet ej, vad det egentligen är. Ja, att det är realiteter, veta vi ju. Det är ett
samvetsäktenskap, som är ingånget på vårsidan. Men jag skulle vilja fråga
jordbruksministern och hans excellens utrikesministern, som är här, och regeringen
i övrigt, örn de ej skulle vilja ge i morgongåva ett bifall till utskottets
hemställan. Den är värdefull den morgongåvan för den, som får den. Och det
kostar regeringen så litet att gå med på det. Jordbruksministern sade, att
man skall hålla handelsvägarna öppna. Det skola vi visst göra, men man kan
väl inte i all rimlighets namn göra gällande, att stora och viktiga intressen
skola hänga på, örn en import till 13,000 kronors värde finnes eller ej. Då ser
man inte riktigt klart på saken. Ge då morgongåvan! Det är det enda riktiga.
Jordbruksministern sade också, att det är ett irritationsmoment. Det är
möjligt, att så är, örn man ej ger riktiga förklaringar till vad det gäller. Men
ge de förklaringarna, upplys vederbörande på andra sidan Östersjön om vad
detta i verkligheten är. Då tror jag, att de ej fästa sig det minsta vid dessa

13,000 kronor. Tala örn för dem, att vad det här gäller, dessa 13,000 kronor,
är småpotatis. Bed dem tänka på all den potatis, som går in tullfritt andra
vägar via spriten. Det är ett känt faktum, det förnekas ej av någon — jo, det
kan hända att kontrollstyrelsen förnekar att det är av betydelse —, att de beslag,
som göras undan för undan, vilka dock endast träffa en liten del, ge vid
handen, att det här icke är någon liten trafik, som pågår. Den är ganska betydande.
Och för min del tror jag inte ens, att dessa nya anordningar, som vi
i bevillningsutskottet varit med örn att bevilja, att det skall vara vissa kryssare
och nybyggda jagare och annat för detta ändamål — det är för övrigt
snart den enda ökning i flottan som vi få — komma att kunna hindra den trafiken.
Och jag är övertygad örn, att örn man lyckas spärra Östersjön, söka de
sig in andra vägar, t. ex. landvågen, så att den importen komma vi att ha i
alla fall. Och det är fråga örn storpotatis från de länder, beträffande vilka
det nu gäller att fördjTra denna import på 13,000 kronors värde, en import, som
vi kunna se bort ifrån. Jag skulle vilja säga, att så länge vi ha finansminister

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Äng. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)
Wigforss och den nuvarande regeringen, så länge den sitter och så länge de
nuvarande bestämmelserna råda rörande beskattningspolitiken med avseende å
sprit, är den importen tryggad. Vi ha varit emot den, därför att vi hålla före,
att den leder till smuggling och import på den vägen. Jag skulle vilja säga
det, att om någon rättvisa skulle ske, så skulle man på andra sidan Östersjön
upprätta ett monument över den nuvarande finansministern Wigforss och sätta
som inskrift »Potatisodlingens främjare», d. v. s. dess främjare på den sidan
Östersjön, ty det är så, att de åtgärder vi vidtagit direkt främja denna odling.
Det kan hända, att det ej tar formen av ett monument, men att de kalla en
potatissort för Magnum Bonum Wigforssianum som ett uttryck för sin tacksamhet
för den produktion han där stimulerat. Jag vet, att han ej velat göra
det, men det är följden av den politik, som bedrives. Det är icke fråga örn att
icke på den vägen potatisen kommer in och kommer in tullfritt. Den går förbi
alla de skattesatser, som i övrigt påvila den svenska spriten; och det är icke
jämnt spel.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till dem, som yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag vill emellertid rikta en vädjan till regeringen att i denna
fråga icke gå jordbruket emot. Det är så litet som behövs. Det är endast få
röster. Frågan föll i första kammaren på två röster. Nog skulle väl med
den nya samverkan, som nu öppnats, regeringen kunna skänka det svenska
jordbruket detta eller ge dem, som driva fram detta önskemål, denna lilla tull.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Jag skulle först vilja säga till herr Lithander, att jag icke hört talas örn att
man ger en morgongåva just vid det tillfälle, då man träffar den sköna i sällskap
med en annan.

Nu har jag icke begärt ordet vare sig för att diskutera äktenskap svanor
eller för att tillfoga något till vad jordbruksministern sagt angående denna
frågas inrepolitiska sida utan helt enkelt för att tillkännage den uppfattning,
jag har örn denna frågas handelspolitiska betydelse. Jag ser ju, att utskottet
yttrat sig aktningsfullt örn den handelspolitiska synpunkten. Jag skulle
emellertid lia önskat, att de synpunkterna också blivit vederbörligen tillgodosedda.
Vad som från utskottets sida här sagts, motsvarar i varje fall icke
min uppfattning örn dessa synpunkters betydelse. Det bör erinras därom,
att utskottsförslaget, vars ytterst problematiska värde för det svenska jordbruket
är fullkomligt klarlagd, riktar sig mot en främmande stat, nämligen
Estland. Det veta vi alla. Vad nytta det gör för Sverige, det kunna herrarna
fortsätta att diskutera om. Jag kommer icke att av en fortsatt diskussion
bli mer övertygad örn den nyttan. Att det däremot kommer att medföra handelspolitiskt
ohägn, det är jag för min del fullt på det klara med. Handelsutbytet
med de baltiska staterna, i synnerhet Estland, har sammankrympt under
de senare åren på ett sådant sätt, att regeringen måste taga under övervägande
frågan örn på vad sätt man skall kunna finna utvägar för att åter
igen stimulera detta handelsutbyte. Det är ytterst få saker, som överhuvud
taget lämpligen kunna säljas från dessa länder till Sverige. Få de här inga
betalningsmedel, blir det svårt att åstadkomma och hålla vid makt en svensk
export.

Nu är detta en mycket liten sak. Det är en bagatell, denna fråga örn import
av potatis, som kammaren sysslar med. Det kan därför sägas, att den
icke heller kan betyda så mycket för Estland. Men man skall icke förbise,
att den kan betyda mera för Estland än för Sverige, och man skall framför
allt icke förbise, vilken effekt det får, att man under förhållanden, då det är

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)
klargjort, huru onödig och onyttig åtgärden är, ändock vidtager ett steg, som
måste betraktas såsom direkt riktat mot Estland. Jag måste förstå, att man
på andra sidan däri ser ett vittnesbörd örn att man icke sätter något egentligt
värde på att upprätthålla ett handelsutbyte med Estland. Jag har här fått
vissa goda råd om huru jag skall föra samtal med Estlands representant, efter
det att kammaren eventuellt bifallit utskottsmajoritetens hemställan. Jag
är mycket tacksam för den välvilja, som ligger bakom dessa goda råd, men
jag måste säga, att jag icke har för avsikt att följa dem. Jag är nämligen
icke van -— och jag tror icke heller den, som jag skall samtala med ■— vid
den ovanliga form av diplomatisk älskvärdhet, som skulle komma till uttryck,
därest jag tröstade Estlands representant med att Estland kan ju få avsättning
för sin potatis via smuggelspriten. Jag måste säga, att jag finner det
ganska beklagligt, att man argumenterar på detta sättet, och jag måste tillfoga,
att ett kammarens beslut i överensstämmelse med utskottsförslaget, understruket
med den motivering, som utskottets bägge talesmän här fört fram, måste
framkalla mycket, mycket underliga känslor på den andra sidan. Jag tänker
icke alls säga, såsom en talare påstod, att en min företrädare gjort, att det
vöre en. oerhörd olycka för vårt land, örn denna tull skulle beslutas. Det
tänker jag icke ett ögonblick säga, utan jag vill blott helt saktmodigt vädja
till kammaren att överväga: Skall man i denna lilla fråga, där man icke

gör det svenska jordbruket någon nytta, bära sig åt såsom man här föreslår
mot en grannstat? Jag tycker, att det är kortsynt och smått att handla på
det sättet, och detta säger jag öppet och uppriktigt.

Jag vill till sist säga ett ord till kammarens lantbrukare, örn det tillåtes
mig. Jag läste för icke länge sedan örn ett möte, som hölls i Oslo mellan representanter
för lantbrukare i Finland, Sverige och Norge, där man gemensamt
överläde örn tidens svårigheter, enkannerligen även örn svårigheten att
finna avsättning för lantbrukets produkter. Jag vågar säga, att jag tror, att
man tjänar även det egna landets lantbrukare bättre, örn man på ett sådant
Sätt samråder med grannländerna, än örn man vidtager, låt vara, blott ett
nålstick av denna beskaffenhet, som icke kan vara ägnat att grundlägga bättre
förhållanden.

Herr talman, jag tillåter mig för min del att avråda kammaren från att
följa bevillningsutskottets majoritet.

Herr Carleson: Herr talman! Dä man går att ändra en tullsats, skall man
naturligtvis veta icke blott vad man vill, utan även att man kan vinna vad
man vill. I detta fall vill man ha ett stöd åt potatisodlingen, en stabilisering
och eventuellt en höjning av potatispriset. Kan man vinna det? Det är redan
av herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ganska klarlagt, att
så icke sker, och utskottet har själv lämnat det bästa beviset för att man, örn
man skall följa det sunda förnuftet, icke kan draga den slutsatsen, att den import^
som nu äger rum, bestämd efter medeltalet för de senaste åtta åren, är
av sådan betydelse, att man vid utestängning av importen kan räkna med
bättre potatispriser. Jag vill påpeka, att den statistik, som utskottet tillhandahåller,
utvisar, att importen för de sista åtta åren icke uppgår till 1, ja icke V*
procent av produktionen per år.

En talare på Skånebänken framhöll, att det fanns synnerligen stora brister
i potatistullsystemet, såsom det nu är. Det finns nämligen en lucka. Genom
denna lucka, herr talman, ha förra året importerats 337 ton potatis, medan
vi samma år producerade omkring 2 miljoner ton. Nämnda talare anförde,
att den luckan måste täppas till. Dylika luckor finnas givetvis vid alla

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Ang. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)
skyddstullar. Vill man lia skyddstullar för att helt stoppa importen, då bör
man övergå till importförbud och monopol. Skulle skyddstullar fylla en sådan
mission, torde man icke böra begränsa sig blott till potatisodlingen. Nu
är luckan i potatisskyddstullen emellertid såsom förut angivits mycket liten,
så att den praktiskt taget icke kan spela någon roll. Med hänsyn till prissättningen
borde man kunna taga sagda import med stort lugn. Men, säger
man, importen innebär ett irritament för marknaden. Det skulle väl betyda,
att det på något vis blir en osäkerhet i prissättningen vissa tider på året. Man
kan näppeligen tro, att denna prissättning, såsom jag nyss sagt och. såsom
herr statsrådet också framhöll, kan röna något inflytande av den lilla import,
som äger rum. Det är antagligen i stället fråga örn ett irritament, som är
att hänföra till känslolivet.

Såsom det framhållits från regeringsbänken, finns det emellertid ett annat
irritament, som kan följa av den nu ifrågasatta tullregleringen, ett irritament,
som kan för vårt land vara av verklig ekonomisk betydelse. Det har ju allt
mer och mer gått upp för världen, att man icke kan exportera, om man icke
importerar. Och i stort sett kan man väl säga, att man måste i längden exportera
i värde ungefär lika mycket som man importerar. Örn världen går
över till att mer och mer realisera byteshandeln, att sålunda byta vara mot
vara — någonting, som vi få kännas vid beträffande mycket större länder än
som det här är fråga örn — skola vi då, kanske endast för en chimär, offra en
möjlighet för oss att bibehålla en visserligen ganska ringa, men i varje fall
rätt så värdefull möjlighet till handelsutbyte med ett visst land.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Hans excellens herr utrikes ministern

behagade att i sitt anförande beteckna detta bevillningsutskottets
förslag såsom en onödig och onyttig åtgärd. Jag är övertygad örn att, därest
excellensen skulle ägna sig åt en sådan enkel borgerlig gärning som potatisodling
och för sin utkomst vara beroende av denna odling, hade säkerligen
hans excellens icke använt ett sådant uttryck örn detta bevillningsutskottets
förslag. Ty huru går det i verkligheten till? Det har här sagts av olika
talare, att denna åtgärd icke skulle ha någon betydelse. Men betydelsen ligger
däri att denna import kommer till Stockholm, alltså till den största
konsumtionsorten. Jag har i dag haft ett samtal med en potatisodlare från
en av Mälaröarna. Han nämnde för mig, huru det går till. När dessa potatisodlare,
som vilja sälja sin matpotatis till Stockholm, komma för att erbjuda
sin vara till en potatishandlare, så resonera de örn priset. Örn då potatisodlaren
begär ett pris, som han anser skäligt och rimligt, men affärsmannen tycker
det vara kanske för högt, säger denne blott: »Vill ni sälja till det och det
priset, skall jag köpa av eder. Annars köper jag icke, därför att jag kan
köpa från Estland importerad potatis till det och det priset.» På detta sätt
tvingas priset ned till en nivå, som icke kan sägas vara skälig och detta just
i den största konsumtionsorten. Det pris, som där betalas, blir sedan i mycket
stor utsträckning bestämmande för prissättningen i stora delar av landet.
Det är därigenom, som även denna lilla import verkar till skada för
odlarna.

Herr jordbruksministern använde ordet överdrift, när han bemötte en föregående
talare, men herr statsråd, nog är det väl ändå överdrift att säga, att
denna lilla import på 337 ton potatis, som skulle ha givit exportlandet cirka

14,000 kronor, verkligen skulle kunna ha den minsta betydelse ur handelspolitisk
synpunkt? Herr jordbruksministern talade örn att det kunde med -

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)
föra risk för ytterligare avspärrningar o. s. v. Det förefaller åtminstone lekmannen
mycket problematiskt att det skulle kunna lia någon sådan betydelse.

Den förste talaren i debatten, herr Lövgren i Boden, stödde sitt avslagsyrkande
på kommerskollegii yttrande. Det kan ju hända, att åtskilliga andra
av kammarens ledamöter ha tagit intryck av vad kommerskollegium har sagt
särskilt rörande förslagets betydelse i handelspolitiskt avseende. Jag har
emellertid funnit, att det förefinnes en bristande överensstämmelse mellan kommerskollegii
yttrande, sådant det återges i bevillningsutskottets betänkande,
och sådant det i verkligheten föreligger. I bevillningsutskottets betänkande
använder man pa två ställen ordet »syntes», nämligen »redan den föregående
höjningen syntes ha haft en ogynnsam inverkan» och »särskilt syntes dessa
svårigheter ha ökats», men i kommerskollegii yttrande använder man på båda
ställena ett så försiktigt uttryck som »lär», d. v. s. det lär ha haft en ogynnsam
inverkan och det lär ha medfört vissa svårigheter. Jag menar, att detta
är ett betydligt mera vagt och försiktigt uttalande än sådant det blivit formulerat
i utskottets betänkande. När emellertid ett sådant verk som kommerskollegium,
som ju efter vad vi sedan gammalt känna till sällan eller aldrig
tillstyrker en åtgärd, som innebär tullskydd för jordbruket, anser sig böra
afvända en så ytterligt vag formulering som att det lär kunna medföra vissa
svårigheter, får man väl säga, att detta yttrande kan knappast tagas till intäkt
för ett avslagsyrkande på det föreliggande förslaget.

Jag ber, herr talman, med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wallén: Herr talman! Jag hade icke tänkt gå upp i denna debatt,
men jag kunde icke underlåta att göra det, när jag hörde herr Carlesons yttrande.
Jag är förvånad över att herr Carleson kunde uttala sig på detta
sätt — han som dock bor här i Stockholm och har tillfälle att själv se, hur
potatishandeln går till och hurudana förutsättningarna äro för oss, som skola
sälja potatis, när estniska skutor ligga inne vid Stockholms kajer. Jag är
övertygad örn, att herr Carleson icke skulle uttala sig på samma sätt, örn han
själv vöre jordbrukare och måste leva av jordbruket. Ty det är sannerligen
intet nöje att komma in med potatis till Stockholm, när det från Estlandsskutor
plötsligt börjar säljas potatis — det är icke ovanligt — till dumpingpriser
av 4 kronor eller 4 kronor 50 öre per 100 kilo.

Det är emellertid icke kvantiteten, som blir avgörande, utan priset, vilket
ofta blir normerande för hela stadens prissättning å potatis.

Jag vill också framhålla, att det är icke så egendomligt, örn man kan sälja
billigt från Estland. Jag har själv levat några år i Estland och känner väl
till förhållandena därstädes, varför jag vet varom jag talar.

Det är beklämmande att personer i riksdagen anse, att svenska jordbrukare,
småbrukare och jordbruksarbetare skola utan tullskydd konkurrera med produkter
från Estland — ett land, där man betalar lantarbetarna 75 öre per
dag. Det kan icke vara riktigt att utan vidare låta dessa produkter komma
in till vårt land, örn man i någon mån vill uppehålla levnadsstandarden även
hos dessa folkgrupper i ett land, där man har köpt sin jord och icke såsom i
Estland oftast fått den gratis eller så gott som gratis av staten.

Jag vill till slut fastslå, att det icke är en kvantitets- eller kvalitetsfråga
utan pn prisfråga. Nu rör det sig ju för 1933 örn en mycket liten kvantitet,
men jag erinrar örn, att bara för ett par år sedan var importen dock c:a 15
miljoner kilo, och gå vi längre tillbaka i tiden finna vi, att importen varit

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Ang. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)
uppe i 28 miljoner kilo, vilket ju icke är småsmulor. Genom den nyligen
sänkta valutan i Estland kan man troligen beräkna en skärpt priskonkurrens.

Vad kommerskollegium beträffar — det var ju någon, som påpekade, att
kommerskollegium har avstyrkt — vill jag bara göra den motfrågan: Ha
herrarna någonsin varit med om att kungl, kommerskollegium har tillstyrkt
skydd för svenska jordbruket?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag ämnar icke polemisera mot herr Lithander. Herr Lithander förklarade
ju själv, att han hade blivit utsatt för en förvirring på grund av mitt uppträdande,
och den förvirringen tog sig ju så tydliga uttryck i hans anförande,
att det kan vara nog sagt om den Fåken.

Jag begärde endast ordet för att påpeka för de herrar, som fortsätta att
insistera på att det här gäller en sak, som har betydelse för den svenska potatisodlingen,
att utskottet ju självt har lagt fram en statistik i sitt betänkande,
som visar, att under de åtta år, som medtagits i statistiken, har det förekommit
import vid två tillfällen. Det ena tillfället var efter 1927 års skörd, som
här i landet var mindre än hälften av det normala. Då importerades det potatis
under hösten 1927 och på våren 1928. Det andra tillfälle, då vi importerade,
var på hösten 1931 och på våren 1932, beroende därpå, att vår potatisskörd
år 1931 endast var 2/3 av det normala. Dessutom skola herrarna av
denna statistik finna, att de år, då import har förekommit, var priset på
potatis högst under perioden i fråga. Man fick då de bästa priser, som ha
förekommit. Detta visar återigen sanningen av vad jag nyss anförde, nämligen
att prisbildningen inom landet är beroende av det överskott, som vi
måste avsätta till kreatursfoder det ena eller det andra året, och beror icke på
den bagatellartade import, som äger runi.

Herr Carleson: Herr talman! Yad herr Wallén här nyss anförde mot Hugger
mig endast anledning att säga, att det förhållandet, att man ifrågasätter,
örn en föreslagen tullsats kommer att verka i en viss riktning, icke betyder, att
man missunnar jordbrukarna vare sig en skälig inkomst eller ett skäligt pris
på potatis.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! Då herr statsrådet och chefen.för

jordbruksdepartementet talar örn att den av utskottet föreslagna åtgärden icke
skulle kunna göra någon nytta, måste jag förnya min fråga till honom: Hur
skall herr statsrådet kunna lösa prisfrågan här i Stockholm, om det icke blir
tullskydd? Vilken anledning har förelegat till att det år 1933 importerades
en visserligen liten kvantitet potatis, då det icke förelåg någon som helst brist
på potatis? Jag sade i mitt förra anförande, att jag överdriver icke betydelsen
av denna import, men att det störande moment, som i högsta grad berör jordbrukets
utövare, är det, att så fort priset stiger aldrig så litet över den nivå,
där man kan ta potatis från Estland, så är man genast färdig att importera.

Sedan sade hans excellens jordbruksministern ■—- ja, herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet blir väl excellens med tiden, så att jag var väl
bara litet för tidigt ute — men hans excellens utrikesministern sade, att den
föreslagna tullen var riktad speciellt mot Estland. Den är emellertid icke
riktad blott mot Estland, utan den är riktad åt vilket håll som helst. Hans

Nr 18.

Oasdagen den 14 mars e. m.

Ang. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)
excellens utrikesministern är väl icke omedveten örn vilka tider vi leva i, och
hur vårt svenska samhälle i en rad åtgärder på alla områden sökt bevara marknaden
och arbetet åt sig självt, vilka åtgärder dock alla komma att drabba
någon stat, och att vi icke leva i det handelspolitiska samhälle, som herr Carleson
talade om. Jag bryr mig icke örn att förklara hur herr Carlesons samhälle
ser-ut, ty det tycks svenska folket begripa ändå, eftersom han står ganska
ensam. Det tycks icke egentligen vara någon, som delar hans uppfattning.
När han emellertid talar örn att det som utskottet har begärt icke är
förnuftigt och att det överhuvud taget icke finns något förnuft i sådana åtgärder,
så vill jag tala örn för honom, att han begär för mycket av de svenska
jordbrukare, som i dag sitta med potatispartier, både stora och små, varav de
icke kunna sälja ens en korg, därför att ingen människa vill köpa till något
pris. Att sälja sina varor är dock det enda sätt, på vilket de kunna skaffa sig
en krona i kontanter. Herr Carleson kan prata för dem hur mycket han vill,
de godtaga ändå inte hans Manchesterliberala handelspolitik.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Wallén: Herr talman! Jag vill i anledning av herr Carlesons genmäle
endast säga, att jag betvivlar visst icke hans goda avsikter mot jordbrukarna.
Liberalerna ha ju i årtionden i ord och tal velat jordbrukarna väl, det är
bara gärningarna, som alltid saknats.

Herr Lithander: Herr talman! Hans excellens utrikesministern reagerade
emot, att man skulle anvisa smuggling såsom en lösning av denna fråga. Det
är ingen, som har anvisat den vägen. Jag för min del har icke gjort det, och
det kommer icke att finnas ett ord i kammarens protokoll, som ger stöd för
att jag skulle lia sagt något dylikt. Jag har bara konstaterat det faktum,
att denna smuggeltrafik pågått i flera år. Jag är fullkomligt övertygad om
att de ansvariga myndigheterna på andra sidan Östersjön ogilla denna trafik
lika mycket som vi göra, men det tar icke bort det faktum, att det kommer
att rinna in år efter ^år en ström av produkter av potatis, som är till förfång
för vår nykterhetsfråga, som är till förfång för våra statsfinanser och som
är till förfång för vår potatisodling. Jag kan icke inse, att det är något, som
hindrar, utan tvärtom är det fullt befogat, att vi i detta sammanhang tala om
den saken och nämna den vid dess rätta namn. Kan ers excellens förneka, att
en sådan trafik pågår? Jag betvivlar, att han kan göra det, och skulle han
göra det, vill jag säga, att i så fall vill jag bara erinra om den kungl, proposition,
som vi nyligen behandlat i bevillningsutskottet, och som syftade
till att förhindra denna trafik. Jag vill erinra honom örn de båtar, som
hyggås för att hindra trafiken. Jag kan icke se, att det är något, som hindrar
oss att ta bladet från munnen och säga rent ut vad vi ärligen tycka och tänka.
Allra minst kan det vara obefogat i en tidpunkt, då varje land i Europa, för
att icke säga i hela världen, försöker gardera och värna örn den egna produktionen
på olika områden, icke minst av livsmedel.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

o Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Lövgren begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Ang. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr talmannen meddelade, att skriftlig begäran örn voteringens verkställande
medelst namnupprop framställts av herr Nilsson i Hörby jämte 24 av
kammarens ledamöter, vadan, sedan kammarens ledamöter intagit sina platser
och voteringspropositionen blivit ännu en gång uppläst, omröstning medelst
namnupprop nu omedelbart företogs. Därvid avgåvos 88 ja och 91 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.

över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages: -

		Ja	Nej	Av- står
Herr Förste Vice Talmannen......	1
»	Andre Vice Talmannen......
	Stockholms stad.
Herr Lindman............	1
»	Eriksson i Stockholm.......		1
»	Hansson i Stockholm.......		1
»	Nylander............			i
»	Engberg.............
»	Johanson i Stockholm.......		1
Fru Östlund.............		1
Frk.	Wellin.............	1
Herr Holmdahl............	1
»	Höglund............		1
»	Kilbom.............
»	Carleson.............		1
»	Andersson i Stockholm......		1
Fru Gustafson............ Herr Arnemark............	1
»	Severin.............		1
»	Cruse ..............		1
»	Lindberg i Stockholm.......		1
»	Ossbahr.............	1
	Stockholms län.
Herr	Andersson i Igelboda.......		1
»	Leo...............		1
»	Andersson i Tungelsta......		1
»	Ahl...............		1
»	Lundqvist............	1
»	Flyg..............

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
Herr Thorell.............	1
»	Wallén.............	1
»	Eriksson i Sandby........		1
Fru Eklund..............	1
	Uppsala län.
Herr	Borg..............		1
»	Olsson i Golvvasta........	1
»	Lundstedt............
»	Linnér.............
»	Elmroth.............		1
	Södermanlands län.
Herr	Johansson i Uppmälby......		1
»	Olsson i Ramsta.........	1
»	Laurén.............	1
»	Jonsson i Eskilstuna.......		1
»	Andersson i Dunker.......	1
»	Lundbom ............		1
»	Johansson i S iingeborg......		1
	Östergötlands län.
Herr	Sjögren.............			i
»	Olsson i Rimforsa........			i
»	Ericson i Boxholm........		1
»	Westman............
»	Ward..............		1
»	Anderson i Norrköping......
»	Skoglund............	1
»	Hermansson...........		1
»	Hagman............
»	Falk..............		1
Fru Gillner-Ringenson......... Herr Jacobsson............	1
	Jönköpings län.
Herr	Johanson i Huskvarna......	1
»	Carlström............	1
)>	Fast..............		1
»	Petersson i Broaryd.......	1
»	Andersson i Löbbo........		1
»	Johnsson i Norrahammar.....		1
»	Andersson i Leabo........	1
»	Malmqvist............	1
»	von Seth ............	1
	Kronobergs län.
Herr Olsson i Blädinge........	1
»	Blomquist............		1

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Artig, ökat skydd för ‘potatisodlingen. (Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Herr Svensson i Grönvik.......	1
» Mattsson............ » Gustafson i Dädesjö.......	1	1
Kalmar län.
Herr Magnusson i Kalmar.......		1
» Werner i Hultsfred........ » Gustafson i Vimmerby......	1	1
» Johansson i Krogstorp......	1
» Heiding.............	1
» Johnsson i Kalmar........ » Jonsson i Mörbylånga......	1	1
» Lundell.............	1
» Gustafsson i Välsnäs.......	1
Gotlands län.
Herr Gardell i Gahna.........	1
» Svedman............ » Gardell i Stenstu........	1
Blekinge län.
Herr Jönsson.............	1
» Törnkvist i Karlskrona...... » Jeppsson............	1	1
» Holmgren............ » Hällgren............	1	1
Kristianstads län.
Herr Persson i Fritorp.........	1
» Björklund............ » Björk i Tryde..........		1
» Isacsson............. » Hammarlund..........	1	1
» Björck i Kristianstad.......	1
» De Geer............ » Andersson i Munkalj ungby ....	1	1
Malmö m. fl. städer.
Herr Lovén.............		1
» Lindskog............ » Bergström............	1	1
» Andersson i Malmö ....... » Vougt..............		1
» Svensson i Landskrona...... » Christiernsson..........		1
» Hagberg i Malmö........ » Erlander............	1	1

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
	Malmöhus län.
Herr	Olsson i Kullenbergstorp.....	1
»	Sköld..............		1
»	Andersson i Höör........		1
»	Törnkvist i Bjuv........		1
»	Paulsen.............
»	Nilsson i Hörby.........	1
»	Pehrsson i Bramstorp......	1
Fru	Nordgren............		1
Herr	Liedberg............
»	Landgren............			i
»	Nilsson i Steneberg.......	1
	Hallands län.
Herr	Lindqvist............		1
»	Andersson i Falkenberg......		1
»	Eriksson i Toftered.......	1
»	Andersson i Lindome.......
»	Pettersson i Dahl........	1
»	Hingård .............
	Göteborgs stad.
Herr	Lithander............	1
»	Pehrsson i Göteborg.......	1
»	Wigforss............		1
»	Ström..............		1
)>	Ekman.............
»	Nilsson i Göteborg........		1
»	Frankenberg...........		1
»	Henrikson............		1
»	Sefve..............	1
	Göteborgs och Bohus län.
Herr	Andersson i Grimbo.......	1
»	Osberg.............	1
»	Wallerius............	1
»	Mårtensson...........		1
»	Karlsson i Munkedal.......		1
»	Hansson i Hönö.........	1
»	Olsson i Staxäng.........	1
»	Lind..............		1
	Älvsborgs län.
Herr	Danielsson............	1
»	Gustafson i Kasenberg......	1
»	Hansson i Trollhättan......		1
»	Olsson i Mellerud........		1
»	Hansson i Rubbestad......	1

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Äng. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Niklasson............	1
»	Ryberg.............	1
»	Leffler.............
»	Petersson i Lerbäcksbyn.....
»	Weijne.............		1
»	Larsson.............	1
	Skaraborgs län.
Herr	Bengtsson i Kullen........	1
»	Magnusson i Skövde.......	1
»	Bäcklund............		1
»	Johanson i Hallagården.....	1
»	Lundén .............	1
»	Persson i Tidaholm.......		1
»	Gustafsson i Lekåsa.......	1
»	Beck..............	]
»	Fält..............		1
	Värmlands län.
Herr	Hallén.............
»	Andersson i Prästbol.......		1
»	Norling.............		1
»	Norsell.............		1
»	Spångberg ............		1
»	Björling.............		1
»	Nordström...........		1
»	Persson i Grytterud.......
»	Nilsson i Karlstad........
»	Werner i Höjen.........	1
	Örebro län.
Herr	Uddenberg...........		1
»	Anderson i Råstock.......		1
»	Ljunggren............
»	Persson i Falla.........	1
»	Pettersson i Rosta........	1
»	Åqvist.............	1
»	Hansson i örebro........		1
»	Johansson i Djursnäs.......		1
	Västmanlands län.
Herr	Eklund.............		1
»	Olovson i Västerås........		1
»	Johansson i Bro.........	1
»	Westerdahl...........	1
»	Andersson i Surahammar.....		1
»	Gustavson i Sala.........

Andra kammarens protokoll 193b. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
	Kopparbergs län.
Herr Eriksson i Falun.........		1
»	Jansson.............			i
»	Olsson i Mora..........	1
»	Andersson i Rasjön.......	1
»	Pettersson i Hällbacken .....
»	Andersson i Ovanmyra ....	1
»	Karlsson i Grängesberg......
»	Aronson .............
»	Ericsson i Sörsjön........		1
	Gävleborgs län.
Herr Månsson............		1
»	Olsson i Gävle..........		1
»	Holmström...........
»	Herou .............
»	Högström............		1
»	Svedberg ............	1
»	Hilding ............	1
»	Persson i Undersvik.......		1
»	Nyblom.............	1
	Västernorrlands län.
Herr	Johansson i Sollefteå.......
»	Strindlund............	1
»	Österström...........
»	Molander............		1
»	Rudén.............	1
»	Sandström............	1
»	Berg..............		1
»	Englund............		1
»	Jonsson i Haverö........
»	Norén..............		1
	Jämtlands län.
Herr	Olofsson i Digernäs.......
»	Hedlund i Östersund.......		1
»	Hedlund i Häste.........
»	Persson i Trången........	1
»	Olsson i Rödningsberg......
	Västerbottens län.
Herr	Wikström............
»	Lindmark............
»	Brännström...........			i
»	Lindberg i Umeå........			i
»	Sandberg ............			i
»	Näslund.............			i

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Ang. ökat skydd för potatisodlingen. (Forts.)

			Ja	Nej	Av- står
Herr	Wiklund.......			1
»	Hansson i Vännäsby . .		1
	Norrbottens län.
Herr »	Hage......... Nilsson i Antnäs ....		1	1
» »	Lövgren........ Johansson i Tväråselet .		1	1
»	Brädefors.......			1
» »	Meyerhöffer...... Hagberg i Luleå ....		1
		Summa	88	91	9

§ 3.

Föredrogos vart för sig andra lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser rörande
uppgiftsplikten vid försäljning av avrensningsfrö; och

nr 11, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i vattenlagens
föreskrifter i fråga örn handläggningen av ärenden rörande dikningsföretag,
som beröra allmän väg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Å föredragningslistan var härefter upptaget andra lagutskottets utlåtan- Äng. andrin
de, nr 12, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i lagstiftningen 9ar.4 la9stifl
örn utlännings rätt att här i riket vistas och innehava arbetsanställning med Stännings
mera. rätt att här

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft sex inom n ^
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 63 av herrar Nilsson, J. A. Theodor, och
Sundberg, nr 249 av herr Johansson, Johan Bernhard, och nr 250 av herr Velander
m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 22 av herr Lovén, nr 129,
av herr Lundqvist m. fl. och nr 459 av herr Hagberg i Malmö.

I motionerna I: 63 och II: 22, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådana ändringar i lagen om utlännings rätt att här
i riket vistas, 3 kap. 15 och 16 §§, att i densamma preciserades att varje ansökan
örn inrese- och arbetstillstånd för utländska yrkesutövare ovillkorligen
skulle remitteras till resp. fackorganisationer för yttranden, och att i de fall,
då dessa fackorganisationer kunde påvisa förefintligheten av och offerera inhemsk
fullgod arbetskraft på resp. områden, inrese- och arbetstillstånd åt
utländsk yrkesutövare icke måtte av socialstyrelsen beviljas, varjämte motionärerna
anhållit, att vederbörande utskott ville göra den omformulering av
lagtexten i ovan angivna paragrafer, som erfordrades.

I motionerna I: 249 och II: 459, vilka voro likalydande, hade yrkats, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas
m. m. (Forts.)

sådana ändringar i näringsfrihetsförordningen, som kunde befinnas erforderliga
för att förläna full effektivitet åt föreskriften att utlänning icke må utan
Kungl. Maj:ts tillstånd här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk
eller annan hantering, ävensom örn framläggande för riksdagen av det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Slutligen hade i motionerna I: 250 och II: 129, vilka voro likalydande,
föreslagits, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
dels örn skärpt tillämpning av vissa av bestämmelserna örn utlännings
rätt att här i riket vistas och innehava arbete ävensom örn ökad kontroll över
här arbetande utländska handelsresande, dels ock därom, att i den mån ny
eller utvidgad lagstiftning visade sig erforderlig för tillgodoseende av här avsett
syfte Kungl. Majit måtte, såvitt möjligt redan för årets riksdag, framlägga
förslag i ärendet.

Utskottet hemställde

A) att motionerna I: 63 och II: 22 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

B) att riksdagen, i anledning av motionerna I: 250 och II: 129, ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
på vad sätt de bestämmelser, som i kungl, kungörelsen den 11 november
1927 (S. F. S. 411/1927) samt andra administrativt utfärdade förordnanden
meddelats angående uppgiftsskyldighet för utlänning och kontroll över
utlänningar, som vistades i riket, och deras verksamhet samt beträffande myndigheternas
samverkan vid utövandet av denna kontroll, borde ändras i syfte
att åstadkomma ökad effektivitet och arbetsbesparing vid övervakningen:
samt

C) att riksdagen, i anledning av motionerna I: 249 och 11:459, ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta örn utredning,
huruvida och i vad mån näringsfrihetsförordningens bestämmelser
örn utlännings rätt att här i riket idka handel eller annat näringsyrke kringginges,
ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lovén: Herr talman! Utskottet har visserligen avstyrkt min mo tion,

men det har tillstyrkt en annan motion, som går ut på utredning. Då i
stort sett det är samma sak vi förfäkta, d. v. s. att det sätt, varpå socialstyrelsen
tillämpar lagen örn utlännings arbete i landet, icke är bra, kunde jag
låtit mig nöja med utskottets förslag, då den sak, jag motionerat örn, helt naturligt
även måste komma in under den utredning utskottet tillstyrkt.

Jag vill dock, herr talman, säga ett par ord i det ärende, som omfattas av
min motion. När man i utskottet varit angelägen om att höra den ena parten
eller, rättare sagt, höra de två parterna, borde man enligt min mening i utskottet
även hava hört den tredje parten; men det har man icke velat inlåta
sig på. Ville man vara elak, skulle man kunna säga, att det har varit en
praktisk påminnelse örn den så ofta debatterade »tredje mans rätt».

När denna lag''örn utlännings rätt till arbete här i landet en gång antogs,
trodde man, att denna lag skulle utgöra en regulator med avseende å det faktiska
behovet av arbetskraft inom yrket, och att endast i undantagsfall, då
inhemsk arbetskraft saknades, utländsk sådan skulle tillåtas komma in i landet.
Det torde, herr talman, alls icke vara något tvivel om, att detta var la -

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Ang. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas

m. m. (Forts.)

gens verkliga andemening. Ty granskar man enligt gammal god regel »dens
mening, som lagen skrev», finner man, att han menar ungefär så som jag
sagt. I den proposition, där lagen förelädes 1927 års riksdag, yttrade statsrådet
Gärde följande: »Uppenbart är, att för den inhemska arbetsmarknaden
en ökad invandring av utländska arbetssökande måste medföra betydande olägenheter.
— Ett fullständigt avstängande från vårt land av utländska arbetssökande
kan tydligen ej ifrågakomma, bland annat med hänsyn till den
verkan, en sådan lagändring skulle medföra för svenska medborgares möjlighet
att vinna utkomst utomlands. Därjämte kan icke bortses från att även
vårt land har behov av viss utländsk arbetskraft, i synnerhet sådan som är
i ett eller annat avseende specialutbildad. ■— Då i princip den svenska arbetsmarknaden
bör förbehållas landets egna invånare, skall socialstyrelsen tydligen
vid prövning av ärenden av förevarande slag undersöka, huruvida sådana
särskilda omständigheter äro för handen, som må kunna föranleda till
ett avsteg från denna grundsats. Tillstånd till arbetsanställning skall sålunda
i regel endast meddelas, därest med hänsyn till utlänningens speciella
kvalifikationer eller på grund av rådande brist på arbetskraft inom den ifrågavarande
yrkesgrenen det kan anses, att utlänningens anställning här i landet
är önskvärd och lämplig.» »Vid bedömandet av dessa ärenden», fortsätter
statsrådet Gärde, »torde det böra åligga socialstyrelsen att taga hänsyn till
läget på arbetsmarknaden i allmänhet och särskilt inom den yrkesgren, som
avses, och därjämte, huruvida och på vilka grunder ansökan stödes av arbetsgivare,
huruvida anvisning å lämplig svensk arbetskraft kan erhållas genom
offentlig arbetsförmedling eller annorledes samt huruvida erbjudna arbets-
och lönevillkor kunna anses överensstämma med vad som under motsvarande
förhållanden gäller i fråga örn anställande av svensk arbetskraft.»

Jag tycker, att det är klara verba, som statsrådet, vilken framlade propositionen,
rrttalade. Och utskottet, som behandlade denna proposition den gången
1927, sade också för sin del: »Lika tydligt är, att en förutsättning för
stadgandets tillämpning är, att inom den arbetssökandes verksamhetsområde
finnes någon organisation med erforderlig kännedom örn de arbetsförhållanden,
som där råda.»

Med dessa faktorer för ögonen får man väl ändå lov att anse, att det är
litet märkvärdigt, när denna lag, där så tydliga direktiv äro givna, tillämpas
så som faktiskt har skett. För åtminstone utövarna av en yrkesgren i
landet, landets yrkesmusiker, har denna lag icke utgjort något verkligt skydd,
enär socialstyrelsen trots stor arbetslöshet inom musikeryrket släppt in i landet
ett icke så litet antal utländska musiker. Och i de allra flesta fall, där
detta skett, har det funnits tillgång till fullgod inhemsk arbetskraft på detta
område.

En svensk stadstjänsteman i en av vårt lands städer har varit mycket verksam
med att Utförskaffa utländska musiker, tydligen i samband med en utländsk
byrå,. Jag har här i min land en fotografisk reproduktion av ett av
hans brev, där han uppmanar svenska hotellägare och restauratörer att komma
och höra en utländsk orkester, som han införskaffat i landet, i förhoppning,
att de skola sköta, örn, att dessa musiker få vidare arbetsanställning och få
stanna i landet. Jag Ilar också en fotografisk kopia av ett kvitto, som denne
stadstjänsteman utställt, ett kvitto till en utländsk musiker för emottagen
provision. På detta kvitto finnes den stads vapen, där lian är anställd, ett
mycket vackert vapen för (ivrigt. Och där står nied stora bokstäver »stadskamreraren».
Det är stadens vapen, och stadens papper användes för kvittot
till denne utländske musiker! Enligt uppgift, som lämnats mig, har en

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas
m. ni. (Forts.)

av denne stadstjänsteman engagerad österrikisk musiker under två och ett
halvt år, som han och hans kapell varit anställda i landet, i provision för sig
och kapellet till denne platsanskaffare utbetalat 18,000 kronor. Saken har
påtalats hos socialstyrelsen. Han lär också vara anmäld för polismyndigheten
i sin hemstad för olaga kommissionsverksamhet. Det skall bliva intressant
att se, om det blir näpst eller ej i detta fall.

I de fall, där sökt arbetstillstånd icke remitterats till det yrkesförbund,
som frågan gäller, har man från socialstyrelsens sida skyllt på, att det gällt
»musikaliska artister». Det har emellertid, herr talman, konstaterats av fackmän,
att det i det flesta fallen endast gällt vanliga restaurangmusiker av
genomsnittstyp. Något »artistiskt» voro dessa människor icke besvärade
med, så att det störde. I en mängd fall har socialstyrelsen enligt min mening
fullständigt ignorerat bestämmelsen örn att yrkessammanslutning skulle
få yttra sig örn önskvärdheten av dessa utländska arbetsanställanden i landet.
Nog hade det väl ändå med anledning av min motion behövts från utskottets
sida en liten godmodig och vänlig påminnelse örn, att lagen i detta
fall bör följas, så länge lagen är till i varje fall, och på ett något annorlunda
sätt än som hittills skett. För närvarande är det 82 arbetslösa yrkesmusiker
i Stockholm, som gå och stämpla sina arbetslöshetsböcker och uppbära understöd
från samhället. Men det finnes minst lika många till, som av skilda
anledningar icke gått och stämplat några böcker och därmed kommit in i sådana
arbetslösas skara, vilka få understöd av samhället. Nog borde dessa
beredas arbete först, innan man sätter utländska musiker, som icke äro mera
kvalificerade än dessa, i arbete på deras plats.

I min barndom minnes jag mycket väl, att det var vanligt, att utländska
musikkapell, åtminstone i södra Sverige, strövade omkring på gator och gårdar
och utförde musik. Nu sitta dessa utländska musikkapell i en ljus och
varm restaurang i Sverige, medan de svenska yrkesmusikerna gå på gator och
gårdar för att få en allmosa av vänliga medmänniskor.

Jag kan icke hjälpa, herr talman, att för mig är detta fullständigt upprörande.
Ty så fosterländsk är jag — även om vi icke äro ansedda för att
vara fosterländska — att, när det är ont örn arbete, unnar jag sådant åt svenska
arbetare före dem, som komma från andra sidan Östersjön.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min motion.

I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Sjögren.

Herr Nylander: Herr talman! Då utskottet enhälligt beslutat föreslå riksdagen
en skrivelse örn utredning rörande de spörsmål, som genom motionerna
bragts till kamrarnas behandling, skall jag, stödd på en del erfarenheter, tillåta
mig att framföra ett par önskemål i anslutning till den motion, i vilken det
begäres ökad kontroll över utländska handelsresande, i förhoppning, att dessa
mina önskemål må under frågans behandling vinna beaktande.

Det säger sig självt, att jag icke på något sätt siktar på de många lojala
utländska handelsresande, som besöka vårt land, representerande vederhäftiga
affärshus, utan att jag tänker på en särskild typ av resande, som årligen förorsakar
vårt land betydande förluster. Det är handelsresande, som i allmänhet
särskilt specialisera sig på sådana artiklar som maskinpackningar, elektrisk
installationsmateriel, filar, stål, o. s. v. Deras metod går ut på att låta köparen
skriva under en ordersedel, men med denna manipulera de så, att när köparen
får varupartiet, är detta ofta 10. 20, 30 gånger större än vad han beställt. Ex -

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Äng. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas

m. m. (Forts.)

portföreningen får gång på gång taga hand om dessa affärer för att hjälpa
svenska institutioner, firmor och enskilda. Som exempel kan jag omnämna att
det hänt, att en institution på en dylik ordersedel fick material, som räckte i
100 år. Jag kan vidare tala om, att det enbart hos exportföreningen under
några år har anmälts ett hundratal utländska firmor, som på detta sätt driva
affärer i Sverige genom sina resande. Antalet förefaller icke så stort. Men när
jag därtill lägger, att mot en enda av dessa firmor till oss inkommit anmälningar
från 96 olika håll i Sverige, där alla lurats på belopp, varierande från 500
till 2- ä 3,000 kronor, så förstår man saken bättre. Flera organisationer hava
drivit en ihärdig kamp mot dessa element, men med nuvarande lagstiftning går
det icke att stoppa dem, utan man får inskränka sig till att uppträda till de
lurade svenska köparnas försvar och söka förmå vederbörande till en någorlunda
skälig uppgörelse. Första året, när exportföreningen tog itu med dessa
affärer, lyckades den åt de lurade rädda sammanlagt 85,000 kronor. Detta
endast för att visa, vilken omfattning denna trafik tagit i vårt land. I anslutning
till vad jag här anfört är det nu ett önskemål från min sida, att bestämmelser
liknande de i Norge tillämpade måtte införas i vårt land. I Norge har
nian nämligen genom ett tillägg till lagen den 22 april 1927 infört en bestämmelse,
att polisen äger rättighet att avvisa utlänning på grund av att man har
anledning att tro, att han helt eller delvis skaffar sig medel till,livsuppehälle
genom olovlig verksamhet eller ohederliga metoder. Det är just något liknande,
som vi måste införa i vårt land. Ty när man nu kommer på en sådan resande,
som här avses, och vilken exempelvis har anmälts till exportföreningen,
så visar han upp sitt handelspass. Då kan man enligt gällande lag icke
göra något vidare mot honom. I Norge kan han däremot avvisas^ från landet.
På det viset har man fått den ene och den andre ut från landets
gränser, innan han åstadkommit den omfattande skada, som dessa personer
ofta göra.

En ivrig propaganda i pressen, en mängd kommunikéer i pressen från vår institution
hjälpa icke. Ideligen inkomma anmälningar med begäran örn hjälp.
Jag vill alltså även med hänsyn härtill framställa det önskemålet, att man efter
en kommande utredning må vidtaga liknande åtgärder som dem man gjort i
Norge.

Härtill vill jag vidare lägga önskemålet, att det måtte utfärdas skärpta bestämmelser,
att utländska resande icke äga rätt att besöka enskilda personer
och hos dem upptaga order samt att kontrollen över denna verksamhet blir starkare.
Det är beklagansvärt, att en sådan mängd svenskar och svenska företag
skall finna med sin fördel förenligt att för första utlänning, som kommer, falla
till föga och giva order, fastän priset många gånger är flerdubbelt mot det som
de kunna få betala i första hederliga svenska firma, som de hava i omnejden,
eller genom svenska representanter, som företräda eller resa för välkända svenska
företag.

Som exempel på dylika order från privatpersoner kan jag draga fram ett
fall, som relaterats för mig av en stor köpman. En utländsk handelsresande for
omkring i enskilda hem och upptog order på orientaliska mattor. Han sålde hos
en enda person mattor för ett femsiffrigt tal. Denne började så småningom
fatta misstankar, att de inköpta mattorna ej alls motsvarade värdet, vilket företagen
expertis sedan visade. Det blev nog »viel Geschrei und wenig Wolle» i
den familjen.

Förbud för utländska resande att direkt hos privatpersoner upptaga order
samt skärpt kontroll härutinnan är alltså mitt andra önskemål. Men jag har
för övrigt, herr talman, intet yrkande utan hoppas endast att den utredning,

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas
m. m. (Forts.)

som föreslås, må komma till stånd så snart som möjligt och även innehålla ett
realiserande av de önskemål jag här tillåtit mig framföra.

Herr Lundqvist: Herr förste vice talman! Det är som motionär i denna
fråga som jag tillåtit mig begära ordet. Jag skulle först vilja börja med att
uttala ett tack till utskottet för den välvilliga behandling, som den av mig
med flera väckta motionen rönt inom utskottet. Om jag icke desto mindre
tar till orda, är det därför, att enligt min mening den fråga, det här gäller, är
av en så utomordentlig vikt, att jag icke velat underlåta att vid ställningstagandet
här i kammaren även säga ett par ord örn angelägenheten av att
någonting blir gjort så fort som möjligt och att vad som blir gjort också
blir så effektivt som möjligt.

Vad då först angår de särskilda uppehålls- och arbetstillstånden, som utförligt
behandlas i utskottets utlåtande, så bör det måhända från motionärernas
håll sägas ut tydligt och klart, att vi givetvis icke hava någonting att
erinra mot, att lojala utlänningar gästa vårt land för att här studera vad som
till äventyrs finnes att lära eller för att här finna rekreation eller njuta av
vad landet har att bjuda. Dessa utlänningar äro förvisso synnerligen hjärtligt
välkomna allesammans. Men detta är en sak. Helt annorlunda ställer det sig
beträffande de utlänningar, som i nuvarande tider söka sig hit för att med eller
utan tillstånd konkurrera på vår inhemska arbetsmarknad. Jag måste, herr
talman, säga.^att åtminstone på mig verkar det upprörande, att i tider som de
nuvarande, då hundratusentals av landets egna medborgare förgäves söka
sysselsättning och därför också antingen direkt eller indirekt måste ligga det
allmänna till last, vi ändock här i landet bildligt talat fortfarande stå med
hatten i hand och hälsa välkomna även de utlänningar, som komma hit och
direkt ta brödet ur munnen på landets egna söner och döttrar.

En dylik politik måste väl av alla anses fullkomligt orimlig, och ändå, mina
damer och herrar, är det just den politiken, som för närvarande på detta
område bedrives här i landet. Det har påvisats utförligt i den motion, till
vilken jag medverkat, och det framgår mycket tydligt också av andra lagutskottets
utlåtande i de tabeller och uttalanden, som där finnas. Utskottet
säger självt, att socialstyrelsen alltjämt bifaller ansökningar örn arbetstillstånd
med tämligen få undantag. Att detta uttalande av utskottet icke på
något sätt betecknar någon överdrift, framgår av vissa siffror, som finnas i utskottsutlåtandet,
där det bland annat framhålles, att så sent som under 1933,
alltså under nu rådande stora arbetslöshet, beviljade socialstyrelsen icke mindre
än 7,299 framställningar örn dylikt arbetstillstånd, medan socialstyrelsen under
samma tid avslog — hör mina herrar — hela antalet 244. Alltså knappast 3
procent av alla gjorda framställningar ha av socialstyrelsen i denna arbetslöshetstid
avvisats.

Jag vill ingalunda, herr talman, att det här skall resas någon kinesisk mur
runt omkring Svea rike, så att överhuvud taget ingen utlänning skall släppas
in här. Det är självfallet, att i den mån landets näringsliv verkligen har
behov av utländska experter eller specialutbildade arbetare, skola också sådana
personer få tillstånd att komma in och arbeta samt stanna kvar, så länge
det verkligen erfordras. Det är lika självfallet, att också andra fall kunna
förekomma, då det ligger i det allmännas intresse, att inrese- och arbetstillstånd
lämnas. Jag tänker på t. ex. framstående konstnärer m. fl., men jag
tänker ingalunda på de massor av sekunda s. k. artister, som här med socialstyrelsens
benägna medverkan släppts in i landet under de sista åren.

Under alla förhållanden är en restriktiv prövning av de olika fallen starkt

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Ang. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas

m. m. (Forts.)

påkallad i stället för att tillämpa det låtgåsystem, som icke tager någon
hänsyn till rådande svårigheter för landets egen befolkning att finna sin utkomst.
Det kan icke vara rimligt, att det t. ex. här i Stockholm, som herr
Lovén framhöll, finns 80 ä 90 inhemska musiker, som för sitt uppehälle äro
direkt beroende av fattigvården, samtidigt som på Stockholms olika restauranger
spela med socialstyrelsens medgivande icke mindre än omkring 200 utländska
musiker. Icke heller tror jag, att det kan anses rimligt, att ingenjörer,
arkitekter, tekniker och språklärare i massor sedan månader tillbaka
gå sysslolösa, medan socialstyrelsen alltjämt på samma sätt som förut beviljar
inrese- och arbetstillstånd åt utländska medborgare inom just samma
kategorier. Det är icke, herr talman, någon rimlighet i att man till och med
ute i landet i mycket stor utsträckning får bevittna sådana upprörande fall.
som att fullgod svensk arbetskraft obarmhärtigt avskedas för att bereda plats
åt i landet inkommande utlänningar. Massor av liknande fall skulle kunna
anföras från såväl kontorsvärlden som från arbetsplatserna överhuvud taget.

Enligt gällande lag skall socialstyrelsen, vilket herr Lovén också framhöll,
såsom lagen säger, där ej ärendena äro av synnerligen brådskande natur
eller andra särskilda omständigheter föreligga, bereda vederbörande
personalorganisation tillfälle att yttra sig över de inkomna ansökningarna om
arbetstillstånd. Herr Lovén påstod, att socialstyrelsen i mycket stor utsträckning
nonchalerade denna lagbestämmelse. Jag ber att få instämma med herr
Lovén och stöder detta mitt uttalande på samstämmiga uppgifter från de mest
skilda organisationers sida. Jag vågar därför bestämt hävda den meningen,
att socialstyrelsen i mycket stor utsträckning underlåter att följa denna lags
föreskrift, som vi här uppehållit oss vid. Jag vågar uttala den varma förhoppningen,
att genom regeringens ingripande en snar ändring till det bättre
måtte inträda på detta område.

Det säges vidare, att Sverige icke kan stänga sina gränser för utlänningar,
enär det i så fall kunde befaras, att andra länder skulle genomföra motsvarande
hinder för svenskar. Ja, herr talman, det där låter bra. Men hur är det för närvarande?
Jag tillåter mig rikta denna fråga till andra lagutskottet: finns
det för närvarande något annat land utom Sverige, där man icke redan har
gått till de mest tänkbara restriktioner gentemot utlänningar? Såvitt jag vet,
är Sverige ensamt örn att bedriva samma generösa politik mot utlänningar, som
förr tillämpats. Jag tror för min del, att i alla andra länder är praktiskt taget
denna generösa politik icke annat än ett minne. Låt mig endast, herr talman,
peka på förhållandena i vårt västra grannland. I den motion, som jag varit
med örn, ha vi en tabell, som ganska bra belyser, hur olika man handlar i Sverige
och i Norge. År 1928 vägrades i Sverige arbetstillstånd sammanlagt för
100 utlänningar av alla olika nationaliteter. Under samma år vägrade man
i Norge arbetstillstånd åt 110 enbart svenskar. År 1929 vägrade vi här i
Sverige 28 utlänningar sammanlagt av alla nationaliteter. Norge vägrade
under samma år 74 svenskar. År 1930 nekade vi här i landet 45 utlänningar
av alla kategorier. Norge nekade under samma tid icke mindre än 70 svenskar.
I samma riktning som utvecklingen gått i Norge, tror jag också, att man vågar
påstå, att den gått i praktiskt taget alla andra länder, och det är detta, som
gör, att en skärpning är nödvändig även i vårt land.

Ja, men säger man då till slut, man måste ju ändå föra en i viss mån human
politik. Ja, detta låter ju säga sig. Sjurd är endast, herr talman, att för varje
gång en utlänning på detta sätt blir humant behandlad, så blir helt naturligt
en svensk behandlad på precis motsatt sätt, eftersom i varje fall som en
utlänning får arbete, en svensk berövas motsvarande arbetsmöjligheter. Den

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas
m. m. (Forts.)

humanitet mot utlänningar, som man alltså här visar, den går til syvende
og sidst direkt ut över vår egen svenska ungdom, och detta är väl ändå litet
för mycket av hänsynsfullhet mot främmande medborgare i en tid med en så
skrämmande arbetslöshet, som vi för närvarande ha.

Beträffande slutligen de utländska agenterna och utländska affärsmännen
överhuvud taget, som för närvarande fara omkring i landet i stora skaror på
sätt, herr Nylander nyss skildrat, till förfång för hederliga svenska näringsidkare
och affärsmän, ogenerat kringgående svensk lag, borde väl alla kunna
vara ense örn att den nuvarande ordningen eller kanske snarare bristen på
ordning måste med det snaraste rättas till. De exempel, som herr Nylander
anförde, synas också visa, att det även ur den köpande allmänhetens synpunkt
är angeläget, att den trafik, som det här är fråga örn, så snart som möjligt
och så effektivt som möjligt stoppas upp.

Jag hoppas, och jag tillåter mig vädja därom till regeringen, att när de
frågor, som behandlats i detta utskottsutlåtande, komma under prövning, denna
måtte utföras med ali den skyndsamhet, som överhuvud taget är möjlig, liksom
också att regeringen ville se till, att vi verkligen få till stånd den radikala
brytning med det hittillsvarande låtgåsystemet, som det faktiska läget i landet
på arbetsmarknaden gjort nödvändig.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Lundqvist förenade sig herrar Arnemark och Nyblom.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Min ärade vän herr Lovén föreföll
mig ha i likhet med som skedde från presidiet endast läst första
delen eller punkten A) i utskottsutlåtandet, ty hade han läst fortsättningen
med litet uppmärksamhet, förefaller det mig, att han icke skulle så fullständigt
brutit staven över utskottets utlåtande, som för hans del blev förhållandet.
Jag tror, att man från motionärernas sida litet grand överdriver föreliggande
förhållanden. Särskilt synes mig så ha varit fallet i de uttalanden,
som här i denna fråga blivit fällda. Ingen bestrider, allra minst utskottet,
nödvändigheten av att under nuvarande förhållanden förfara med noggrann
prövning och tillräckliga restriktioner gentemot invandrande utländsk arbetskraft,
men å andra sidan lärer det vara ovedersägligt, att ett visst utbyte näppeligen
kan helt undvaras och att avsaknaden av ett dylikt utbyte icke skulle
bli till nytta och icke heller vara till fromma för arbetstillgången inom vårt
land.

Jag vill först stanna vid den av herr Lovén i andra kammaren väckta motionen.
Där yrkas, att innan ansökan örn inrese- och arbetstillstånd beviljas
för utländsk yrkesutövare, skall den underställas vederbörande fackorganisation
för prövning och att då denna kan påvisa förefintligheten av inhemsk
fullgod arbetskraft, inrese- och arbetstillstånd icke må lämnas. Enligt den
redogörelse, som lämnats av socialstyrelsen, den myndighet, vilken handhar
dessa tillstånd, har det varit så, att socialstyrelsen i denna fråga samarbetat
med bl. a. landsorganisationen, och det har omvittnats, att det på denna punkt
råder ett mycket gott samarbete och ömsesidigt hänsynstagande, så att i det
fall, där någon anmärkning från landsorganisationen eller denna närstående
organisationer kommit till socialstyrelsen, har det visat sig, att när ärendet
utretts och därmed förknippade omständigheter blivit bekanta, har man tagit
tillbaka anmärkningen.

Vad beträffar svenska musikerförbundet, som synes särskilt ligga herr

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Äng. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas

m. m. (Forts.)

Lovén om hjärtat, är förhållandet något annorlunda, därför att detta förbund
tagit som princip att avstyrka varje ansökan örn tillstånd för utländsk musikant
att här i landet utöva sin konst. Det är naturligtvis lätt att resonera
litet kort och enkelt och säga, som herr Lovén i viss mån gjorde, att när vi ha
ett stort antal arbetslösa musikanter här i landet, är det fullständigt onödigt
att importera utlänningar, eller att med herr Lundqvists något mindre snäva
begränsning uttala, att han ingenting hade emot att verkliga konstnärer .-—
och jag förmodar, att han därtill räknade vissa musiker — finge inresetillstånd
men att dylikt tillstånd icke borde lämnas åt dussinmusikanter, som
jag tror uttrycket föll. Nu är det väl så, att man måste i någon mån rätta sig
efter publikens smak, och den svenska publiken synes icke alltid vara nöjd
med de svenska musikernas prestationer. Detta är ju beklagligt, men så är i
alla fall förhållandet, och det har visat sig, att ett förbud för vissa utländska
musikanter att här inom landet utöva sin konst skulle medfört betydande arbetslöshet
för svenska arbetare. Ett exempel, som jag för min del icke närmare
känner till men som anförts från socialstyrelsen, torde vara belysande
för förhållandena. Det torde nog vara riktigt, och jag litar på socialstyrelsens
uppgift. Man nämnde ett etablissement. Jag tror det var Gröna lunds
tivoli eller möjligen Nöjesfältet. Kanske herrar stockholmare kunna komplettera
mina uppgifter. Där tog man in en trupp tyrolermusikanter. Ställningen
för etablissementet var den, att man icke kunnat uppehålla verksamheten
utan särskilda attraktioner, i vilket fall för sommaren en personal på
omkring 500 personer icke kunnat få sysselsättning. Men genom att dessa
20-tal musikanter fick tillfälle att konsertera, blev tillströmningen så stor,
att verksamheten kunde upprätthållas och följaktligen detta stora antal svenska
arbetare erhålla sysselsättning. Liknande förhållanden förefinnas inom
andra områden. Det är att alltför mycket förenkla och generalisera problemen,
när herr Lundqvist gör gällande, att det skulle ligga så till, att när en
utländsk arbetare här inom landet av humanitära skäl, som han sade, av »felaktig
humanitet» beredes sysselsättning, blir det en motsvarande arbetslöshet
för en svensk arbetare. Ja, ifall man tar in en vanlig enkel arbetare, som utför
ett arbete, vilket vem som helst annan kan uträtta, då inträffar ju detta förhållande.
Men då socialstyrelsen har prövat inresetillstånden med hänsyn till
att det varit särskilt behövliga specialarbetare, vilka fått tillstånd att här utföra
sitt arbete, och varigenom i många fall möjliggjorts upptagandet av en
tillverkning, vilken annars icke kunnat komma till stånd inom vårt land, så
har antagandet av någon eller några sådana arbetare icke medfört, motsvarande
minskning för svensk arbetskraft utan i stället medfört möjlighet att
ge sysselsättning åt svenska arbetare, som eljest icke skulle kunnat få arbete.
Det är sådana omständigheter, som måste tagas med i beräkningen. Jag tror
också, att det är förhastat, då man säger, att socialstyrelsen icke skulle med
tillräckligt ansvar förvalta sitt ämbete i detta fall. Och när man gör jämförelser
med förhållandena i t. ex. Norge, liksom när nian. går tillbaka till
åren 1929—1930, så bör man också komma ihåg, att det varit tider, av en betydande
ekonomisk och industriell expansion inom vårt land, då vi upptagit
nya exportgrenar, vilket icke kunnat ske utan tillgång till utländsk specialkunnig
arbetskraft. När man bedömer lämnade arbetstillstånd, bör man också
taga hänsyn till sådana omständigheter.

Vidare bör man även taga hänsyn till angelägenheten av att ett visst utbyte
av arbetskraft med utlandet kan ske, så att svenska ungdomar och
svenska arbetare beredas tillfälle att utomlands förkovra sig i sina yrken. Detta
har tyvärr blivit i ytterlig grad försvårat under de senaste åren, vilket en -

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ändringar i lagstiftningen örn utlännings rätt att här i riket vistas
m. m. (Forts.)

ligt mitt sätt att se innebär en förlust för svensk arbetsskicklighet och svensk
företagsamhet i övrigt.

Vi hava inom utskottet varit fullt medvetna örn detta spörsmåls mycket
stora och allvarliga betydelse under nuvarande förhållanden, men vi hava efter
den redogörelse, som lämnats från socialstyrelsen, måst erkänna, att den gått
fram med betydande klokhet och förtänksamhet i detta fall, och att man icke
mot densamma kan rikta de förebråelser, som här gjorts av några talare. Vi
ha givetvis inom utskottet den meningen, att man bör med synnerlig stränghet
och noggrannhet sovra den främlingsström, som rinner in i vårt land, och
vi hava i det avseendet yrkat på ytterligare utredning örn skärpning av bestämmelserna^
därvidlag. Men vi hava icke ansett oss kunna taga på vårt
ansvar att gå så långt i våra uttalanden, som en del talare här i debatten
gjort. Och jag tror, att man vid närmare prövning av hithörande förhållanden
skall medge, att den ståndpunkt, som utskottet intagit, varit den riktiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Cruse: Herr förste vice talman! Jag har begärt ordet med anled ning

av andra lagutskottets avstyrkande av herr Lovens motion. De yrkanden,
som framställts i denna motion, äro emellertid så rimliga och välmotiverade,
att jag för min del räknat med större förståelse från utskottets sida.
Motionens syfte är ju, att svenska arbetstillfällen i första hand skola komma
svenska arbetare till godo. Och man tycker, att under nu rådande svåra
arbetslöshetskris borde alla kunna samlas örn dessa strävanden.

För att icke något missförstånd skall uppstå vill jag framhålla, att jag
principiellt är anhängare av fria gränser, då det gäller såväl utbyte av varor
som arbetskraft. Men då alla andra nationer stänga sina gränser för arbetssökande,
så kunna vi icke ensamma hålla våra gränser öppna. Jag vill icke
bestrida, att det finns ett visst behov av utländsk arbetskraft inom vissa speciella
områden. Men det är uppenbart, att mot sådana arbetstillstånd vända
vi oss icke, liksom icke heller emot att man av humanitära skäl söker bereda
arbete åt flyktingar, som kanske på grund av rasfanatism eller andra skäl
vägras arbete och inkomst i sitt hemland. I den mån vi lia möjlighet att bereda
sådana flyktingar arbete och utkomst i vårt land har jag för min del, intet
att erinra däremot.

Vad jag vänder mig emot är socialstyrelsens frikostighet att bevilja inrese-^och
arbetstillstånd till utlänningar, som i sitt hemland hava möjlighet
att få arbete och inkomst. Det förbund jag representerar har i två år legat
i tvist med socialstyrelsen rörande ett sådant arbetstillstånd. Det gäller en
utländsk arbetare, som har fått permission ifrån sin firma i hemlandet. Han
har fortfarande sin _ anställning kvar men har fått ledighet för att utföra
arbete i vårt land. Vi ha 1,100 arbetslösa typografer. Det arbete, som denne
utlänning utför, kan vem som helst av dessa arbetslösa utföra, därför att det
är hjälparbete han utför.

Nu säger herr Magnusson i Skövde, att landsorganisationen har vittnat örn,
att det förekommer ett mycket gott samarbete mellan socialstyrelsen och denna
organisation, och att allt hänsynstagande gjorts till landsorganisationens framställningar.
Ja, det lian jag förstå, därför att landsorganisationen har inga
intressen att bevaka i denna fråga. Det är det enskilda fackförbundet, som
här har detta, och där råder det ett synnerligen starkt missnöje med det sätt,
varpå socialstyrelsen för denna politik. Här söka ju de fackligt organiserade
arbetarna att på alla sätt hjälpa sina arbetslösa kamrater, och de borde dä
kunna räkna med litet större förståelse från statsmakternas sida. Jag känner

Onsdagen den 14 mars e. in.

Nr 18.

Ang. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas

m. m. (Forts.)

bäst till förhållandena inom typograffacket. Typograferna offra här varje
vecka 5 kronor av sin inkomst till sjuk-, arbetslöshets- och ålderdomsförsäkringar.
A^årt lilla förbund har under fjolåret utbetalt 800,000 kronor i arbetslöshetsunderstöd.
Det blir nästan i runt tal 1,000 kronor per arbetslös medlem.
Då mena vi, att när vi göra sådana uppoffringar, som befria stat
och kommun från skyldighet att hjälpa de arbetslösa typograferna, borde vi
kunna få räkna med större förståelse från statsmakternas sida. Därest andra
fackförbund kunde lämna sina arbetslösa medlemmar samma hjälp, som vi
lia möjlighet till, skulle fordringarna på det allmänna rörande hjälpåtgärder
för de arbetslösa bliva synnerligen små. Men då vi sålunda göra vårt bästa
för att söka draga försorg örn våra arbetslösa, hava vi rätt att begära, att
icke staten genom socialstyrelsen importerar arbetskraft och försvårar våra
möjligheter.

Jag uppskattar till fullo, herr Magnusson, fördelen för ungdomen av att
komma ut och praktisera i andra länder, förkovra sina kunskaper och få vidgad
insikt och erfarenhet. Vi ha också inom vårt förbund tagit initiativ till
ett utbyte av ett visst antal unga arbetare per år med andra länder. Både
den föregående regeringen och den nuvarande hava ställt sig synnerligen välvilliga
till dessa planer, men de hava ändå icke kunnat realiseras på grund
av motstånd från andra länder. Icke ens i Danmark eller Norge har man
kunnat gå med på ett sådant studieutbyte av arbetskraft. Örn alltså andra
länder ställa sig så omöjliga, kunna vi icke bara hålla våra gränser öppna för
utlänningar, då vi själva behöva de knappa arbetstillfällena.

Då här ett enhälligt utskott icke kunnat biträda herr Lovéns motion, så är
det väl knappast lönt att yrka bifall till motionen. Jag har genom detta mitt
lilla anförande endast velat uttala mitt beklagande över, att utskottet visat så
ringa förståelse för dessa stora synpunkter.

Herr Lovén: Herr talman! Då herr Magnusson i Skövde vill göra gäl lande,

att jag icke skulle hava läst utskottets utlåtande, dess motivering och
utmärkta utredning, så är detta från herr Magnussons sida ett mycket stort
misstag. Herr Magnusson kan vara säker om, att jag läst utskottets utlåtande
från första ordet till det sista. Men, herr talman, då jag läst ett par
sidor av utskottets utlåtande, var jag alldeles säker på, att det skulle sluta
med tillstyrkan av min motion.

Nu säger herr Magnusson, att det behövs ett visst utbyte av arbetskraft
mellan länderna i Europa. Ja, det är alldeles riktigt. Men vill herr Magnusson
vara snäll och undersöka, huru många svenska musiker vi hava i utlandet
i jämförelse med det antal utländska musiker, som vi hava här, så skall
herr Magnusson komma till ett mycket, mycket nedslående resultat. Vi hava
nog haft några musiker i utlandet tidigare, men såvitt jag förstått, hava de
alla under den senaste tiden blivit hemsända, och den siste av dem i Tyskland
skickades över gränsen härom dagen för att öka arbetslösheten här hemma.
Så är det med det utbytet, herr Magnusson, i detta fack. Och det är nog
tämligen likadant beträffande många andra fack, åtminstone då det gäller
ett stort land, som väl för närvarande icke vill hava några främlingar in
till sig.

Nu är det ju så, att utskottet synes hava fäst stort avseende vid vad socialstyrelsen
haft att anföra och ansett dess uppgifter som kungsord, kan man
säga. Och utskottet har vill haft rättighet och kanske skyldighet att så göra.
Men jag tror, att örn andra parter blivit hörda, kunde en del av de saker, som
herr Magnusson tror sig vara alldeles säker på, ha blivit lagda till rätta på

Nr 18.

Unsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas
m. m. (Forts.)

ett sådant sätt, som herr Cruse nu gjort beträffande ett av de misstag, som
herr Magnusson gjort sig skyldig till. Jag avser misstaget beträffande landsorganisationen,
vilket herr Cruse nu fullständigt rett ut. Landsorganisationen
består av en massa förbund, och den har annat att göra än att undersöka
behovet av fullgod arbetskraft i det och det facket. Det få de olika yrkesförbunden,
som tillhöra landsorganisationen, själva göra. Så var det med den
saken.

Nu vill herr Magnusson göra gällande, att musikerförbundet skulle avstyrkt
varje ansökan från utländska musiker örn inresetillstånd. Örn så verkligen
skulle hava skett på sista tiden, må detta icke förvåna, när det icke
tagits den ringaste hänsyn till de gånger, då förbundet avstyrkt inresetillstånd
för sådana, som icke behövt komma in. Men musikerförbundet har tillstyrkt
dylika tillstånd för sådana, som bort få komma in hit. Det skulle
vara intressant, om herr Magnusson ville låta socialstyrelsen tala om, i vilka
fall det förekommit, att inresetillstånd för verkliga dirigenter eller verkligt
konstnärliga musiker, som bort få komma in, icke tillstyrkts av förbundet.
Men det skall icke vara konstnärer av den art, som hittills sluppit in. Jag
skall taga ett exempel. Där sitter en utländsk orkester på Blanchs och en
svensk på Berns. Var snäll och gå och döm mellan dessa båda orkestrar! Ty
så musikaliska äro kanske både herr Magnusson och jag, att vi kunna döma i
detta fall.

Herr Magnusson säger: smaken är så olika beträffande musik; den ene vill
lia en sort och den andre en annan. Nu trodde jag, att herr Magnusson verkligen
skulle vara den siste, som skulle vilja ha jazz och skrammel och negermusik
från utlandet. Jag kan icke nämna den sortens musiker med sitt rätta
namn, men herr Magnusson trodde jag, som sagt, skulle vara den siste att vilja
få in sådana i landet.

En annan sak: smaken är olika. I fjol stod herr Magnusson här i denna
talarstol och talade örn smaken för holländska rotknölar. Herr Magnusson
visade upp sådana här i kammaren och fullständigt bevisade, huru orätt man
hade i sin smak för utländska rotknölar. Jag kan icke här visa upp mina
objekt av utländskt importgods liksom herr Magnusson kunde göra med sina.
Men jag ber herr Magnusson att på det sätt, som kan vara möjligt, undersöka,
örn det är bättre med den utländska vara, som det här är fråga örn, än det
var med herr Magnussons rotknölar, som han i fjol stod här och visade upp
och varnade oss för. Det går bra att vara protektionist det ena året, då det
gäller en vara, som man själv säljer. Men var god och drag ut konsekvensen
även det andra året, när det gäller arbete åt svenska ungdomar och svenska
arbetare i vårt land. De hava lika stor rätt att leva som en trädgårdsmästare.
Och man får lov att försöka vara en smula konsekvent beträffande
protektionismen också, herr Magnusson.

Gå vi så till de där tyrolarna, så skall jag ge herr Magnusson och socialstyrelsen
rätt i, att de icke alla voro så äkta tyrolare. Somliga av dem
hette kanske både Pettersson och Jönsson, men i varje fall fanns det nog bland
dem sådana, som hade sitt ursprung från ett land, som ligger närmast Östersjön
och som icke är Tyrolen. Låt vara. att det är riktigt, att de drogo en
massa folk till Gröna lunds tivoli, att publiken blev så talrik, att man kunde
anställa en del uppassare och uppasserskor där o. s. v. Det är alldeles riktigt.
Men det där fallet med tyrolerna på Gröna lund bör icke vara prejudicerande
för att släppa in alla möjliga slags människor att här utöva musik, oftast
under sken av att vara konstnärer. En del av de tyrolermusikanter och »musikkonstnärer»,
som jag sett, hava varit sådana, vilka på estraden slagit vad

Onsdagen den 14 mars e. m

Nr 18.

Ang. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas

m. m. (Forts.)

vi i Skåne kalla en vädermölla samtidigt som de spelat. Det är en sorts varietéartister,
som icke lia mycket med musik att göra.

Men, herr Magnusson, det är icke endast musikerna, som jag i detta fall tänker
på. Jag tänker även på alla de andra, vilka också herr Nylander och
herr Cruse här talat om. Det har sagts, att man importerar tyska textilarbetare,
ett fack, där vi ha tillgång till lika goda aebetare själva. Jag har
icke fått bevis örn saken från den man, som uppgivit det för mig, men han
skulle undersöka, örn vi icke hade tillräckligt med textilarbetare i vårt eget
land.

Härom dagen, då det stod i en tidning, att utskottet hade avstyrkt min motion,
fick jag ett brev och två långa skrivelser, som felaktigt inlämnats till
socialdepartementet — de skulle hava inlämnats till socialstyrelsen. Avsändaren
har stämplat dem konfidentiella, och jag skall därför icke läsa
upp dem. Men samme man har skrivit ett brev till mig. Han är chef för
en stor firma, en man, som jag, såvitt jag vet, aldrig personligen har träffat.
Jag skall icke nämna firmans namn eller staden, där han är bosatt. Han bar
emellertid skrivit ett brev till mig, vari han bl. a. säger följande:

»Det lämnas enligt min mening alldeles för lättvindigt tillstånd speciellt
för tyskars uppehåll här i landet. Jag vore därför tacksam, örn ni, herr riksdagsman,
ville taga innehållet i mina skrivelser ad notam och om möjligt
kraftigt understryka för vederbörande, att det absolut är hög tid, att någon
ändring kommer till stånd, som utestänger alla dessa nazistbetonade utlänningar
från möjligheten att här vistas och draga stora belopp från landet
utan att någon som helst anledning härtill förefinnes. Vi ha betydande mängder
duktigt folk gående här, som ej på något sätt se sig i stånd att få arbete,
trots att de besitta goda kvalifikationer. Därför böra väl utländska affärsföretagare
här åtminstone var skyldiga att anställa svenskar i sin tjänst.
Lagen örn att utlänningar här ej få äga svenska företag synes även på sista
tiden ej respekteras, ty nog vet jag, att utlänningar för närvarande äga majoriteten
i ett flertal företag, som utåt verka helt svenska. Vidare är det ett
känt faktum, att många av de utländska resande, som här erhålla uppehållstillstånd,
icke ens erlägga den skatt, lagen påbjuder.» .

I de två skrivelser, som han angivit såsom konfidentiella, och som jag därför
icke skall föredraga, omnämner han, att affärsvänner till honom, chefer
för andra affärsföretag, hava velat bestämt göra gällande, att dessa handelsresande
hava varit ett slags nazistiska Ex.R:ar, som rest omkring här i landet
och under uppgörandet av mer eller mindre goda affärer även spela Ex.R:ar för
nazisterna. När man jagar bort andra Ex. R:ar, kunde man även jaga ut ur
landet dessa Ex. R:ar, som vi hava lika litet behov av som dem från andra
länder.

Jag vill emellertid, herr talman, rikta en vördsam bön till regeringen och
till vederbörande utredningskommitté, som får frågan örn hand, att titta noggrant
på dessa saker och se till, att något blir gjort även beträffande de förhållanden,
som jag här berört och som beröras i min motion.

Då utskottet icke har gått mig till mötes och utformat någon lagtext ^ i enlighet
med min motion, har jag av talmannen blivit uppmärksamgjord på, att
proposition icke kan ställas örn bifall till min motion. Jag skall därför, herr
talman, be att få återtaga mitt tidigare yrkande oell i stället ställa det yrkandet,
att min motion måtte återremitteras till andra lagutskottet.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag är ledsen att jag åter behöver taga
till orda. Jag borde kanske icke gjort det, eftersom jag fått min motion så

Nr 18.

Oasdagen den 14 mars e. m.

Äng. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas
m. ni. (Forts.)

välvilligt behandlad. Det var emellertid ett par uttalanden av utskottets ärade
vice ordförande, som gör, att jag ändock måste besvära kammaren ett ögonblick.

Herr Magnusson i Skövde gjorde gällande, att socialstyrelsen har bl. a. samrått
med landsorganisationen och sålunda sökt hålla sig i kontakt med arbetarpartens
representanter. Jag utgår ifrån att detta är riktigt, men, herr Magnusson
i Skövde, vi hava även andra grupper medborgare, som knappast hava
någon förespråkare i landsorganisationen. Det är betydande grupper inom
samhällets mellanskikt. Det skulle vara av intresse att få veta, huruvida det
från socialstyrelsens sida kunnat göras gällande, att den även stått i lika god
kontakt med de organisationer, som finnas på det hållet. Efter de upplysningar,
jag fått, torde så knappast ha varit fallet.

Sedan talade herr Magnusson örn publikens smak och att man måste tillgodose
den, och så nämndes i det avseendet det märkvärdiga tyrolerkapellet. Jag
skulle vara tacksam, ifall herr Magnusson, sedan detta ärende blivit avgjort,
ville av intresse för saken söka skaffa litet närmare kännedom om hur det förhåller
sig med dessa tyrolare. Den uppgift, som jag har om dem är nämligen,
att av det tiotal, som fått tillstånd att spela här, äro kanske två eller tre tyrolare,
de andra däremot icke. Men de bära tyrolerdräkt. De äro emellertid icke heller
svenskar. Jag skulle dock vilja tro, att även vi i Sverige skulle kunna
kläda upp en och annan av våra pojkar, så att de nog skulle se lika stiliga
ut som de av annan nationalitet. Där skulle nu emellertid dessa »tyrolare» ha
uppträtt och lockat denna stockholmska och andra publik i sådan oerhörd grad,
att Gröna lund tack vare dem kunde hava utsikt att slå upp sina portar också
till nästa sommar! Jag tror för min del icke, att detta tyrolerkapell haft den
betydelsen för Gröna lund och dess framtid, att örn icke dessa två tyrolare och
sju eller åtta andra utlänningar fått uppträda, stockholmarna hade gått miste
om detta storartade nöjesetablissement nästa sommar. Så pass nöjeslystna äro
nog stockholmarna, att Gröna lund hade klarat sig ändå.

Så säger herr Magnusson, att man bör icke rikta de förebråelser gentemot
socialstyrelsen, som här gjorts från vissa håll. Jag förstår ju så innerligt väl,
att när socialstyrelsen hade sin representant i utskottet, denne alldeles omedvetet
bibragt utskottet en relativt välvillig inställning gentemot socialstyrelsen,
men siffermaterialet och faktiska uppgifter från de parter, som äro berörda
här, synes i varje fall mig otvetydigt ge vid handen, att socialstyrelsen
Här fortfarande tillämpar en helt annan politik gentemot utlänningarna, än
vad som tillämpas i något annat land. Jag skulle vilja rikta den frågan: är
det verkligen utskottets uppfattning, att det för närvarande finns någon möjlighet
för t. ex. en enda svensk musiker, en svensk tecknare eller en svensk arbetare
överhuvud att, örn de icke kunna få sysselsättning här hemma, få den
utomlands? Det finns många, många exempel på, huru utomordentligt omöjligt
detta är, och jag vet fall då t. o. m. personer, som velat arbeta utan lön,
vägrats detta. De få i England t. ex. icke ens sitta och upptaga en arbetsplats,
även örn de göra det gratis, därför att de icke få uttränga någon ordinarie
arbetskraft; de få stå bredvid och titta på men få icke ens utan ersättning
fullgöra det arbete, som en person eljest mot avlöning utför. Herr Cruses
anförande visar för övrigt, huru utomordentligt svårt det är för någon svensk
att för närvarande få sin utkomst utomlands. Örn det verkligen vore så, att
svenskarna kunde få arbete där ute, då är jag icke säker på att någon av dessa
motioner kommit fram, men det är just i känslan av, huru ojämnt spelet nu är
och huru illa svenskar av alla kategorier f. n. äro ställda utomlands, vi från
olika håll funnit det angeläget, att man ingriper från statsmakternas sida.

Onsela "en den 14 mars e. m.

Nr 18.

Ang. ändringar i lagstiftningen örn utlännings rätt att här i riket vistas

m. m. (Forts.)

Till slut skulle jag vilja beklaga, utan att därmed vilja rikta någon förebråelse
mot utskottet, att man icke från utskottets sida haft tid eller möjlighet
att höra någon annan än socialstyrelsen. Jag är nästan säker på, ärade vice
ordförande, att det i och för sig mycket välvilliga uttalande, som kommit från
utskottet, hade blivit åtminstone en nyans skarpare, ifall utskottet haft tillfälle
att lyssna också till de redogörelser, som hade kunnat lämnas av de parter,
som äro närmast berörda av denna fråga.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag kan icke neka mig att

säga, att det föreföll mig nästan, som örn herr Lovén själv var något i jazztagen
i sitt anförande, och jag kan icke heller neka till att jag tyckte, att han
slog in öppna dörrar, likaväl som han bekräftade vad jag förut yttrade, nämligen
att han icke torde hava läst längre i utlåtandet än till utskottets yrkande
under punkt A. Han talade sist i sitt anförande örn dessa utländska handelsresande,
som voro ett sådant ogräs inom vårt land, men, herr Lovén, läs utskottets
hemställan under punkten C., varav ju framgår, att utskottet har
beaktat detta och yrkat på åtgärder i hithörande hänseende, och mer kan väl
icke rimligen herr Lovén begära.

För övrigt vittnade herr Lovéns anförande örn något annat. Även örn han
har med mycket stor omsorg läst utskottets uttalande, så hade jag så när velat
citera ett uttryck från nya testamentet, Filippi fråga: »förstår du ock vad du
läser», som kanske vore på sin plats här. Ty när herr Lovén talade om uppehållstillstånd
och att sådana icke kontrolleras och utövas med tillräcklig noggrannhet,
så är detta en helt annan sak än arbetstillstånd, och man bör för sig
klargöra dessa båda olika begrepp, innan man jazzar fram så våldsamt, som
herr Lovén nyss gjorde.

Vidare var det tal örn bedömning av svenska och utländska orkestrar. Jag
har verkligen icke på flera år varit varken på Berns eller Blanchs och är
icke. förmäten nog att tilltro mig det musikaliska öra, att jag skulle kunna
skilja mellan dessa båda etablissements orkestrar. Jag har emellertid så pass
mycken och gammaldags smak, att jag icke på något vis är någon beundrare
av jazzmusik, vare sig från svenska eller ännu mindre utländska orkestrar,
som servera densamma. Men örn det nu råkar vara så, herr Lovén, att den
svenska publiken har så pass förvänd smak, att genom att det anställes några
utländska musikanter, som spela jazz, ett nöjesetablissement kan drivas och
därigenom ett mycket stort antal vaktmästare och andra, hela övriga personalen,
kan bli sysselsatt i stället för att etablissementet nedlägges, så kan det
hända, att varken jag eller herr Lovén, örn vi vore bestämmande inom socialstyrelsen,
skulle vara så där förfärligt protektionistiska bägge två, att vi sade
absolut nej till dessa utliindska jazzband att komma hit. Jag tar icke ansvaret
för socialstyrelsens åtgärd i det fallet, men väl är jag skyldig säga, att
starka skäl kunna hava förelegat för socialstyrelsens tillstyrkan, och att de
starka omdömen om denna, som här förekommit, kanske icke varit så alldeles
befogade. Beträffande de s. k. tyrolermusikanterna, som jag endast ryktesvis
hört omnämnas, och som jag här anförde efter socialstyrelsens ombuds uttalande
— vilket får stå för dess räkning — kan det hända, att herr Lovén
har rätt, att det till större delen icke varit äkta tyrolare. Det har t. o. m.
sagts, att dessa tyrolermusikanter i sitt band hade anställt några svenskar, som
därigenom fingo arbete, vilket kanske sannolikt dessa svenska musikanter hade
fått vara utan, om de icke fått hjälp av tyrolarna. Det meddelades inom

Andro, kammarens protokoll 1984. Nr 18. 7

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. ändringar i lagstiftningen orri utlännings rätt att här i riket vistas
rrv. m. (Forts.)

utskottet att därigenom att en framstående utländsk musikkonstnärinna fick
tillfälle att vistas här inom landet och anföra en musikorkester, kunde flera
svenska kvinnliga musikanter erhålla anställning, som de absolut blivit utan
i samma stund, som denna utländska anförare icke fått tillfälle att utöva sin
konst här i landet, ty förutsättningen för engagemang av kapell var i detta
fall berörda konstnärinnas kvalifikationer. Jag rättar mig efter socialstyrelsens
uppgifter och kan icke anföra några andra —- men örn det nu är så, att
musikerförbundet har avstyrkt, när även sådana framstående kvinnliga krafter
anhållit att få komma in, då kunde det hända, att ett framgående på den i
motionen föreslagna linjen icke skulle vara till gagn vare sig för musikanterna
eller för svenska företagare i övrigt.

Sedan måste jag säga ett par ord i anledning av herr Cruses uttalande.
Jag fann det nog litet egendomligt och nästan som en sorts nödfallsutväg,
att man nu ifrån det hållet tager så fullständigt avstånd, som skedde, från
landsorganisationen, och att man tyckes göra gällande, att de olika fackföreningarna
skulle befinna sig i en bestämd motsättning till landsorganisationen, eller
att sistnämnda skulle förfara så byråkratiskt och så högdraget, att den icke
hade ringaste aning örn de tankar och stämningar och meningar, som förefinnas
inom fackföreningarna. Det kanske är så, herr Cruse, det lämnar jag
alldeles därhän, men jag tycker i alla fall, att det förefaller litet egendomligt,
att så skulle vara förhållandet.

Men örn jag hörde rätt — jag reserverar mig mot hörfel på grund av att
jag var upptagen av en kammarledamot, som talade med mig — föreföll det
mig, som örn herr Cruse gjorde gällande, att det skulle vara en tacknämlig
och riktig gärning, därest de talrika personer, som på grund av rasförhållanden
och dylikt icke nu hade tillfälle att få arbete eller över huvud icke
kunde uthärda i en del främmande länder, kunde beredas uppehållstillstånd
i vårt land. Ja, herr Cruse, de siffror, som äro redovisade för utlänningars
arbetstillstånd inom vårt land, skulle säkerligen bli mycket små i jämförelse
med de siffror vi finge anteckna, därest alla de eller blott en del av dem,
vilka nu på grund av rasförhållanden hava svårt att få sysselsättning inom
vissa andra länder, skulle få en fristad här. Och när man slutligen talar örn —
det var herr Lovén som så gjorde och det var i samband med talet örn handelseresandena
-— att dessa i många fall blott varit maskerade agenter för
vissa politiska rörelser, så skall jag tillåta mig att till sist säga, att jag är
den förste att stryka under, att man bör se upp nied dylikt och man bör låta
sig angeläget vara att icke uppehållstillstånd och möjlighet att verka i politisk
riktning medgivas för utlänningar, som nu hava lust att öva en sådan
verksamhet i vårt land, men detta har på intet vis motsagts eller rönt något
motstånd från utskottets sida, som ju tvärtom gjort ett yrkande på en bättre
kontroll härutinnan.

Vad som här från herrar motionärers sida har anförts har närmast varit,
jag höll på att säga, ett tal som är riktat utåt, men som ingalunda träffar
utskottet för dess ståndpunktstagande, då vi verkligen gått in för en positiv
sådan ståndpunkt, och det träffar icke oss som tagit ståndpunkt icke med hänsyn
till hur det synes utåt utan med hänsyn till faktiskt föreliggande förhållanden,
som äro av det slaget, att ett framgående efter rent restriktiva linjer
ingalunda kommer att gagna svensk företagsamhet eller svenska arbetare,
utan skulle tvärtom kunna lända till men och förfång för dessa. Någon motsättning
råder icke mellan utskottets ståndpunkt och de reella framställningarna
i motionerna, men väl kanske en motsättning mellan det, jag tillåtit
mig förfäkta, och de överord, som här fällts från åtskilliga håll.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

Ang. ändringar i lagstiftningen om utlännings rätt att här i riket vistas

m. m. (Forts.)

Herr Lovén: Herr talman! Blott ett par ord. Man gör sig icke skyldig
till några överord, därför att man icke kan svälja allt, vad utskottet bär kommer
med. Jag vill gent emot herr Magnusson i Skövde blott säga det, att örn
socialstyrelsen begär utlåtande örn en utländsk dirigent, som vill komma hit
och spela och som därunder vill anställa svenska musiker, är jag alldeles övertygad
om, att musikerförbundet komme att tillstyrka denna persons uppehåll
och arbete i Sverige. När herr Magnusson vill göra gällande, att jag
icke skulle kunna skilja på uppehållstillstånd och arbetstillstånd, så beror
det på formuleringen i det brev, som jag uppläste, och däri det mest talades
örn uppehållstillstånd. Jag kan vidare tala örn för herr Magnusson, att ett
utländskt kapell, som fick genomrese- och arbetstillstånd under en månad på
väg till Oslo, fortfarande är kvar här, fast nu det är ett år sedan detta tillstånd
beviljades. Sedan vet jag, att herr Magnusson är mycket mån örn vår
ungdom i vårt land, men kunna vi icke vara överens örn att försöka vänja
vår ungdom vid bättre smak och vid den goda musik, som presteras, och icke
säga att vi böja oss: därför att ungdomen fått smak för tingeltangel och dylikt,
så skola vi se till att det också b.judes dem.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag är alldeles övertygad örn att
vi, herr Lovén och jag, kunna mötas i det av honom här sist nämnda hänseendet,
men jag är icke övertygad örn att vad han har yrkat på skulle på något
vis gagna av honom behjärtade syfte, nämligen den svenska musikaliska
smakens förädling.

Herr Cruse: Herr förste vice talman! Herr Magnusson i Skövde har alldeles
missförstått mitt uttalande angående landsorganisationen. Det får inte
tolkas som att förbunden i denna fråga skulle stå i någon motsättning till
landsorganisationen. Jag framhöll, att herr Magnussons uttalande, att det
rådde ett gott samarbete mellan socialstyrelsen och landsorganisationen, kunde
mycket väl vara riktigt, därför att landsorganisationen handlägger icke
sådana frågor, utan det göra de enskilda förbunden. Jag tillhör själv landsorganisationens
ledning, och örn jag hade vetat, att socialstyrelsen endast tar
hänsyn till framställningar från landsorganisationen, skulle jag givetvis hava
väckt frågan på tal där, men jag utgick från att socialstyrelsen skulle taga
hänsyn till sakskäl, från vilken organisation dessa skäl än framfördes. Men
jag skall taga fasta på det uttalande, som herr Magnusson har lämnat, och
både själv vända mig till och hemställa till andra att gå till landsorganisationen
med dessa frågor, örn man därigenom kan få beaktande för berättigade
synpunkter.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Då jag från början icke trott
att det skulle bliva någon debatt i denna fråga, där utskottet ställt sig så
välvilligt gent emot motionerna, hade jag ursprungligen icke tänkt deltaga i
en sådan, men jag kan icke underlåta att säga några ord med anledning av
den debatt som nu förts.

Först vill jag då till herr Lundqvist i Rotebro säga, att jag förvånar mig
över att han hållit sina anföranden här, då praktiskt taget hans motion blivit
tillstyrkt av utskottet. Jag trodde icke, att motionen från herr Lundqvists
sida var ett självändamål, och jag tycker att herr Lunqvist borde tackat
utskottet för en välvillig behandling av hans motion.

I utskottet, där vi hade representanter från socialstyrelsen närvarande, som
lämnade ingående och sakliga uppgifter rörande handhavandet av denna in -

100

Nr 18.

Onsdagen ilen 14 mars e. m.

Ang. anslag
till upplysningsarbete

för freden.

Äng. ändringar i lagstiftningen örn utlännings rätt att här i riket vistas
m. m. (Forts.)

vandringståg, fick jag det bestämda intrycket, att från socialstyrelsens sida
handlägger man dessa ärenden på ett synnerligen samvetsgrant och sakligt
sätt, och det är icke alls på det sättet, som man här gjort gällande, att ett
medgivande i varje fall till arbetstillstånd innebär, att en utländsk arbetare
intar en arbetsplats och uttränger en svensk arbetare, utan i vissa fall åtminstone,
kunde ett sådant arbetstillstånd för en utländsk arbetare innebära
också arbete åt svenska arbetare, beroende på vissa omständigheter. Jag
tror, att man från motionärernas sida lagt upp hela denna fråga på ett mycket
ensidigt sätt, och jag tror, att det vore önskvärt, örn man för att bedöma
denna mycket komplicerade och mycket svåra frågas handläggning toge del
av alla de olika fallens nyansering och de synpunkter, som man borde taga
hänsyn till. Då tror jag att man skulle kunna förstå, att socialstyrelsen
praktiskt taget icke kunnat handla annorlunda än den gjort vid handläggningen
av dessa ärenden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav till en början propositioner beträffande det därunder framställda yrkandet
örn ärendets återförvisande till utskottet för ny behandling, nämligen dels på
bifall till berörda yrkande, dels ock på avslag därå; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen. Härefter blev
på herr förste vice talmannens därå framställda proposition utskottets hemställan
av kammaren bifallen

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 11, angående regleringen för budgetåret
1934/1935 av utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, i vad angår
anslaget till allmänna indragningsstaten; och biföll kammaren utskottets däri
gjorda hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 6.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 40, i anledning
av Kungl. Majits proposition angående läroverksadjunkten E. B. Wendins
tjänstårsberäkning blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 7.

Härefter förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 41, i anledning
av Kungl. Maj:ts under tredje huvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till upplysningsarbete för freden jämte i ämnet väckta
motioner.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
16 av tredje huvudtiteln, innefattande anslagen till utrikesdepartementet, föreslagit
riksdagen att till upplysningsarbete för freden för budgetåret 1934/1935
anvisa ett extra anslag av 15,000 kronor.

I samband med Kungl. Majits förslag hade utskottet till behandling förehaft -

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

101

Ang. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)

dels en inom första kammaren av herr Lindhagen väckt motion (nr 283),
vari hemställts, att riksdagen ville höja anslaget till upplysningsarbetet för
freden från 15,000 till 32,000 kronor, särskilt med hänsyn till behovet att bereda
icke blott interparlamentariska gruppen utan även övriga enskilda fredsföreningar
tillfälle att låta sig representeras vid sina internationella kongresser
samt i hemlandet bedriva sådant neutralt upplysningsarbete, som i motionen
ifrågasatts;

dels ock en inom andra kammaren av herr Meyerhöffer m. fl. väckt motion
(nr 184), vari föreslagits, att riksdagen ville avslå Kungl. Maj:ts förslag att
till upplysningsarbete för freden anvisa ett extra anslag av 15,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å de
i ämnet väckta motionerna, bifalla Kungl. Maj :ts förevarande framställning.

Vid utlåtandet vörö fogade reservationer:

1) av herrar Bergqvist, N. J. Martin Svensson, Bagge, friherre Lagerfelt,
Holmgren, Tersson i Fritorp och Skoglund, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall till motionen II: 184 avslå såväl
Kungl. Maj:ts förslag som motionen I: 283 rörande anslag till upplysningsarbete
för freden;

2) av herr Hamrin, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å de i ämnet väckta
motionerna måtte till upplysningsarbete för freden för budgetåret 1934/1935
anvisa ett extra anslag av 10,000 kronor; samt

3) av herrar Alexander Nilsson och Strindlund, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å ovanberörda motioner måtte till upplysningsarbete för freden för
budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra anslag av 2,500 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Det är egentligen rätt eget, att frågan örn
freden och arbetet för freden skall vara en stridsfråga, men det är faktiskt så.
År efter år slåss vi ju här i kammaren örn det här jämförelsevis obetydliga
anslaget till upplysningsarbete för freden, men vi slåss icke så mycket örn
beloppet som fastmera örn det principiella i frågan.

När det här anslaget på sin tid introducerades uti riksstatens tredje huvudtitel,
var det som följd av en motion, i vilken man påyrkade icke mindre än

100,000 kronor för ändamålet. Resultatet blev 32,000 kronor, som utav 1930
och 1931 års riksdagar beviljades, men redan 1932 började man på att sansa
sig litet, och man skar ned anslaget till 25,000 kronor. Fjolårets riksdag
beviljade 15,000 kronor, av vilket belopp lejonparten eller 9,000 kronor gavs
till informationsbyrån för fredsfrågor och mellanfolkligt samarbete. Resten
distribuerades på ett halvt dussin andra händer.

Den tid, som gått, sedan det här anslaget kom till, har ytterligare befästat
den uppfattning, som jag hade redan från början, att det här anslaget ganska
träffande kan karakteriseras med Mr Pickwicks i Pickwickklubben bekanta
uttryck. Jag skall icke här återge det, men jag vill för att icke bli missförstådd
fästa kammarens uppmärksamhet på att, när jag talar så, så avser jag
anslagstiteln och ingalunda den majoritet, som här i kammaren voterat anslaget.

Det upplysningsarbete, som vi nu få för de här 15,000 kronorna, och som
vi förut fått för de 32,000 kronorna, har faktiskt under den gångna tiden

102

Nr 18.

Onsdajen den 14 mars e. m.

Äng. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
icke fört oss en millimeter närmare världsfreden, och det är ju självklart, att
jag med den inställning, jag har i den här frågan, icke kan gå på annat än
rent avslag. Såsom detta anslag använts, håller jag före, att det snarare är
till skada för fredsarbetet än till gagn för detsamma. Huvudbeloppet 9,000
kronor går, som jag nyss framhöll, till byrån för fredsfrågor och mellanfolkligt
samarbete. Den använder beloppet på så sätt, att den utger en tidskrift,
som heter Mellanfolkligt samarbete och dessutom levererar den pressmeddelanden
till den svenska pressen.

Jag har för min del läst en hel del utav tidskriften Mellanfolkligt samarbete,
och jag har i denna tidskrift funnit många artiklar, som varit väl
skrivna, moderata i tonen och utomordentligt bra i övrigt. I synnerhet har
jag fäst mig vid ett par, signerade av två av herrarna här i kammaren, nämligen
herrar Vougt och Erlander, som jag funnit vara alldeles utmärkta, ifall
de nu sätta något värde på en betygssättning från min sida. Men det finns
ju dessutom artiklar, osignerade, som gå under rubriken internationell orientering,
och jag måste örn dem säga, att visserligen kan man finna enstaka
värdefulla saker även däribland, men hela den ton, som genomgår de där
uppsatserna, är enligt min mening icke lämplig. De äro icke hållna i den
lidelsefria ton, som man borde kunna fordra bara av direkt internationell
hövlighet, en ton, som man kunde lia rätt att kräva, som som borde vara conditio
sine qua non för att få statsunderstöd. Jag kan icke säga, att tonen är
på något sätt grov i de där artiklarna, men den antityska inställningen är
så i dagen framträdande, att man icke kan underlåta att reagera däremot.
Även örn således åtskilligt av värde kan finnas i den här tidskriften, det vill
jag ingalunda förneka, är ju därmed icke alls sagt, att den därför förtjänar
att få statsunderstöd. Det skulle ju kunna leda till de allra mest beklagliga
slutsatser och konsekvenser.

Jag har gått igenom de pressmeddelanden, som sänts ut till presen under år
1933, och jag måste säga, att större delen av dem icke äro hållna i den objektiva
ton, som man har rätt att kräva. De äro påtagligen färgade utav den
indignation som redaktionen hyser gentemot den regim, som för närvarande är
rådande i Tyskland.

Jag skall tillåta mig taga ett exempel här och läsa upp för kammaren vad
som sålunda skickas ut till den svenska pressen:

»Allmän värnplikt införes på omvägar i Tyskland. Studenterna tvångsövas.
Tyskland synes så småningom åter bli ett värnpliktsland, i strid mot fredsfördragets
bestämmelser. En början sker, efter allt att döma med studenterna
vid universitet och högskolor. I allt större utsträckning tvingas de att ta del
i den s. k. värnsporten, Wehrsport, vilken inte har med sport i vanlig bemärkelse
att göra, utan är en rigorös militär träning. Värnsportkurserna ledas
av särskilt kvalificerade studenter, under lördagar och söndagar, week-ends,
varvid ungdomarna inkvarteras i riksvärnets baracker eller på egna lägerplatser.
Den obligatoriska karaktären av dessa kurser framgår med önskvärd
tydlighet av bl. a. en hemlig grupporder inom Berlin-Brandenburg-gruppen
av den 16 juni d. å. Enligt denna order, som är grundad på en instruktion,
utfärdad av den preussike kultusministern Hust, äro alla studenter i Preussen
skyldiga att under sin första och andra termin delta i den tyska studentkårens
värnsportkurser. För detta ändamål skola dessa studenter beredas tillfälle
härtill, likaledes äldre studenter, i den mån dessa behövas som instruktörer.
Värnsporten överakas av lokala organisationer, s. k. värnämbetsverk,
Wehrämter, och uppges vara så sträng, att många elever finna den nära nog
outhärdlig.»

»En detaljerad rapport över en typisk weekendövning, skriven av en delta -

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

103

Ang. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
gare, har kommit i händerna på The Manchester Guardian. Den är så pass
uppseendeväckande och belysande, att densamma torde kunna påräkna intresse
även av svenska läsare. Se här några utdrag.»

»Sextonhundra studenter i två detachement örn vardera 600 ilastas å järnväg
vid Potsdamerstationen i Berlin lördag middag kl. 12. Varje detachement är
delat i 4 sektioner örn 2 hundramannagrupper örn vardera 10 grupper. Officerarna
äro studenter, som utbildats i särskilda kurser under ledning av riksvärnet.
»

»Sedan det reserverade tåget anlänt till sin bestämmelseort, ha studenterna
att marschera i fyra timmar, innan de nå barackerna, där riksvärn och svartskjortor
(S. S.) också äro inkvarterade. De slänga sitt bagage i barackerna
och marschera därpå till exercisfältet, varest de få en timmes militär drill. Så
följa terrängövningar, varunder de instrueras om hur de skola bära sig åt, örn
de utsättas för kulspruteeld, artillerield, flyganfall o. s. v. Disciplinen är
utomordentligt sträng.»

»Sedan marschera avdelningarna — alltjämt under obligatorisk sång — tillhaka
till barackerna, där avdelningscheferna hålla kritik över dagens övningar.
Så serveras te. Och man går till sängs. D. v. s. bäddar och madrasser
finns endast för officerarna. Men innan dess har man att repetera de sånger,
som skola sjungas följande dag. Det släcks kl. 10 e. m. Alla somna med det
samma av utmattning.»

»Vid midnatt purras studenterna. Somliga av dem kunna knappt stå. på
fotterna på grund av sårskador. Efter en timmes marsch börja nattliga stridsövningar.
Omkring kl. 5 på morgonen återkommer man till kvarteren, denna
gång utan sång för att inte störa riksvärns- och S. S.-officerarna. Alla insomna
utan att klä av sig.»

»Redan efter en och en halv timme, kl. 6.30, går reveljen. Det finns en enda
pump för alla de 1,600, och de flesta få intet vatten. Det finns knappt något
att äta före frukost, och kaffet är så dåligt, att många hälla ut det i trots .av
sin törst och föredra en klunk vatten från en smutsig damm ett stycke ifrån.
Drillen från föregående dag upprepas. Raskheten minskas märkbart till följd
av trötthet och skavsår. Bestraffningar hagla. De unga soldaterna återvända
till barackerna vid middagstid, ''förande ett oväsen, som skall föreställa
sång’.»

»Efter en timmes lunch, varunder en major i reserven håller ett föredrag av
exakt samma innehåll som vid föregående tillfällen, är det en halv timmes rast.
Därefter börja fälttjänstövningarna igen och pågå till kl. 2 e. m., men t. o. m.
officerarna äro nu utpumpade, och täta mellanlägg av mindre ansträngande arbete,
såsom samlingsrörelser, göras. Man återvänder till lägret kl. 5 e. m.»

»Det bjuds inte på något reserverat tåg tillbaka till Berlin. Ståplatser.
Många studenter svimma av överansträngning. Man anländer till huvudstaden
kl. 7.30, vilket är tre timmar tidigare än vanligt.»

»Så långt den ifrågavarande rapporten, som låter otrolig.»

Man behöver ju icke mycket känna till utbildningen av den tyska .militären
för att begripa, att det här icke hänger rätt samman. Man utbildar icke världens
främsta soldater genom att hålla pojkarna i träning under 20 timmar natt
och dag. Det blir inget gott resultat på den vägen.

Artikeln slutade emellertid med en mycket förnuftig reflexion, nämligen att
rapporten låter otrolig, och jag tror, att det är en reflexion, som vi nog gjort
redan allesammans här i kammaren.

Men kan man verkligen kalla en sådan artikel för upplysningsarbete för
freden? För min del har jag klart för mig, att upplysningsarbete består i att
meddela fakta. När nu denna redaktion själv anser rapporten vara otrolig,

104

Nr 18.

Onsdag-en den 14 mars e. m.

Äng. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
skall den väl icke distribuera den till den svenska pressen. För min del betraktar
jag en sådan där uppsats helt enkelt såsom en propaganda mot den rådande
regimen i ett land, med vilket vårt land står i vänskaplig förbindelse. Jag
håller före, att ingen här i kammaren åtminstone kan påstå, att de fredliga förbindelserna
mellan Sverige och Tyskland på något vis främjas genom en historia
sådan som den, jag tillåtit mig att här föredraga. Och det här skall man
sålunda kalla upplysningsarbete för freden! Jag får säga, att jag skulle lika
kraftigt reagerat, örn dessa artiklar i stället avsett landet Ryssland, ty enligt
mitt förmennde skall en statsunderstödd institutions egen publikation låta sig
angeläget vara att på det mest taktfull sätt upprada gentemot de länder, med
vilka vårt land står i gott samförstånd. Så mycket starkare krav härutinnan
borde man väl ställa på en publikation, vilken finansieras av statsmedel, som
gå under anslagstiteln upplysningsarbete för freden.

Nu vill jag verkligen också framhålla, att jag tror, att de här publikationerna
icke ha åstadkommit en så stor skada, som de möjligen eljest skulle ha gjort.
Förhållandet är nämligen det, att för närvarande distribueras dessa pressmeddelanden
till 15, säger 15, tidningar i vårt land. Jag vet icke hur många tidningar
vi ha här i landet, men 15 är nog icke någon större del av den svenska
pressen. I den majoritet, som här i denna kammare år efter år voterat detta
anslag, finns det åskilliga tidningsmän — jag vet icke, hur många de äro, om
de äro flera eller färre än 15 — men innan vadhållningslagen går igenom,
skulle jag nästan vilja hålla vad örn att icke ens alla de tidningar, vilkas representanter
här votera anslaget, gjort så mycket för saken att de abonnerat
på dessa pressmeddelanden. Jag måste säga, att det är förvånansvärt, örn
man under sådana omständigheter verkligen kan säga, att det är ett statsintresse
att understödja den här trafiken. Våra beskickningar i utlandet äro bra
mycket bättre ägnade att tillvarataga de fredliga förbindelserna mellan vårt
land och främmande länder och att utveckla dessa förbindelser, därest beskickningarna
förestås av personer, som med erfarenhet och kunskaper förena ett
förbindligt och tillgängligt väsen.

_ I dessa tider, när man med ljus och lykta söker efter pengar för att kunna
finansiera vår budget, när man har över nog med arbetslösa i hela landet, tycker
jag verkligen, att man kan använda de 15,000 kronorna bättre än genom att
investera dem i en sådan här upplysningsbyrå, som lämnar ett så pass magert
utbyte, som vad här är fallet.

Herr talman, jag yrkar avslag på utskottets hemställan och bifall till den
av herrar Bergqvist m. fl. vid utskottets betänkande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Persson i Fritorp, Bengtsson i Kullen,
Sandström, Meyerhöffer, Nilsson i Antnäs och Brännström.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Den föregående ärade talaren
meddelade, som ju också är känt för kammarens ledamöter, att han alltifrån
första gången det var tal örn att på riksstaten uppföra ett anslag för upplysningsarbete
för freden har varit bestämd motståndare till att något sådant
skedde, och att under årens lopp ingenting har inträffat, som kunnat förändra
denna hans ursprungliga inställning till frågan.

Efter en sådan upplysning torde det ha varit ganska onödigt att med den
exempelsamling, som han företedde, söka visa upp att anslaget använts oriktigt.
Man kunde ju mycket väl med stöd av deklarationen förstå, att han
själv bär inget ansvar för hur detta anslag användes, d. v. s. i så måtto får
man ju säga, att han bär ansvar i det att han som riksdagsman står lika
ansvarig mot skattebetalarna som vi andra, när det gäller att avgöra hur

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

105

Ang. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
skattebetalarens medel skola utportioneras, men i själva verket torde besväret
att motivera hans ståndpunktstagande varit onödigt, och han kunde följt den
gamla goda tradition, som jag tror han varit med örn att introducera här i
kammaren vid behandling av bland annat detta anslag nämligen att inte diskutera
utan bara votera.

Jag finner knappast, herr talman, anledning att säga annat i fråga örn de
exempel, som den föregående talaren drog fram, än att hänvisa till att riksdagen
efter en ganska häftig strid för ett par tre år sedan överlämnade åt
Kungl. Majit rättighet att fördela det av riksdagen anvisade anslaget till
upplysningsverksamheten för freden. Det tillkommer sålunda Kungl. Majit
att övervaka, att den fördelning, som sker i fråga om verksamhetens utövande
motsvarar vad regeringen anser vara rimligt och i överensstämmelse
med riksdagens och regeringens synpunkter.

Följaktligen borde, därest det kunde finnas fog för anmärkningar mot något
institut eller någon förening, som har fått del av detta anslag, regeringens
uppmärksamhet riktats på den saken. Därmed har jag icke vänt mig emot
den allmänna kritik, som den föregående ärade talaren uppenbarligen ansett
tillbörligt att leverera mot verksamheten i fråga. Jag vill icke för min del,
herr talman, uti nuvarande läge taga informationsbyrån i försvar. Jag vill
icke heller taga någon annan i försvar, som fått del av anslaget. Jag hoppas
nämligen, att regeringen övervakar, att riksdagens synpunkter beaktas, och
att regeringens egna synpunkter beaktas, när det gäller anslagets användning.

Principiellt måste jag också liksom den föregående ärade talaren förvåna
mig över att detta anslag till upplysningsverksamhet för freden kunnat framkalla
krigsstämning i kammaren. Det brukar i samband med ett annat anslag,
som vi då och då ha att behandla i kammaren, sägas, att det är ensidiga synpunkter,
som dikterat ståndpunktstagandet på den motsatta sidan. Nu kan
man ju utan vidare i fråga örn fredsanslaget slå fast, att det är en fullkomlig
ringränning efter allsidiga linjer emot detta anslag. Jag är övertygad
örn att det fattas position fullkomligt reflexionslöst. Jag säger detta, ty, vilket
intresse kan egentligen skadas av att staten officiellt erkänner vikten av
att människorna få sinne för fredsstämningar? Vilket statsintresse kan kränkas
av att det lämnas ett sådant anslag? Det inkräktar icke på den stora allmänna
nationella frågan örn rikets självständighet och försvar, men det kan
vara ett statsintresse utav allra högsta dignitet blott det, att man erkänner,
att staten också har ett intresse av att folk får göra sig bekant med fredsstämningar
och inse, att fredsstämningar också äro legala stämningar och
ådagalägga legala tänkesätt.

Jag tycker inte ens min ärade granne såsom gammal krigare — gunås eller
jag kan gärna säga »gudskelov» i fredstid — borde ha något att invända mot
att detta anslag uppföres och att det uppföres även i fortsättningen för de
syften, som det har varit avsett att tjäna redan ifrån början.

Nu göres, herr talman, ett ytterligare försök att skära ned anslaget ifrån

15,000 kronor genom en reservation i betänkandet, som föreslår, att anslaget
skulle sättas ned till 10,000 kronor. Jag skulle tro, att det yrkandet närmast
syftar på att ge en prickning åt visst håll, en prickning åt en institution, som
fått med utav det under förra riksdagen beviljade anslaget. Det är ju också
ganska tydligt uttalat i reservationens motivering. Det kunde vill vara rimligt
— åtminstone för den. som har varit med om under årens lopp att säkerställa,
att ett anslag för fredsarbetet upptages på tredje huvudtiteln -— att
skydda själva anslaget under hänvisning till att det må bli Kungl. Maj :ts sak
att se till att vederbörande, som få del av pengarna, icke missbruka dem. Man

106

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. anslag till upplysning sarbete för freden. (Forts.)
kan ju uttala t. ex., att det kan vara för mycket att ge åt en enda institution

9.000 kronor av 15,000 kronor. Det kan man uttala, men jag tror icke det är
klokt att man säger, att alldenstund en institution har fått 9,000 kronor och
bör lia mindre, så skära vi ned anslaget i en grad, som svarar emot förhållandet
mellan vad den institutionen fått och vad den borde ha fått, ty sannerligen
man kan säga, att riksdagen ger den tribut, den bör ge, till denna verksamhet
genom att anslå endast 15,000 kronor. Riksdagen gav ett par år i följd 32,000
kronor, och när anslaget nedskrevs från 32,000 kronor till 25,000 kronor motiverades
det med statsfinansiella synpunkter och brist på medel till statsregleringen.
Likalydande var motiveringen när anslaget ytterligare skars ned från

25.000 kronor till 15,000 kronor. Det har stannat där nu. Det synes mig
vara en riktig gärning för dem, som under åren velat hålla detta anslag vid
ett rimligt belopp, att icke ytterligare medverka till att klippa ned anslaget.

Med detta, herr talman, skall jag för min del be att få hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr Strindlund: Herr talman! Den föregående talaren nämnde, att man
här borde ge ett rimligt anslag. Ja, vilket belopp är väl i detta fall rimligt?
Begreppet rimligt må ju örn någonsin vara ett relativt begrepp just i detta
fall.. Jag tror icke heller, att örn man vill avgöra vad som i denna fråga är
rimligt, man kan göra detta, örn man bara tar detta anslagskrav fristående
för sig. Man bör ställa detta anslag i förhållande till andra lika berättigade
och rimliga anslag.

Jag har vid detta betänkande jämte herr Nilsson i Fredriksfält fogat en
reservation, uti vilken vi tillstyrkt ett anslag av 2,500 kronor. Vad ha vi
då för motivering för detta vårt ståndpunktstagande? Jag vill erinra om, att
i. föregående års statsverksproposition fanns refererat ett yttrande av besparingsnämnden,
däri nämnden på tal örn detta anslag framhållit, »att därest
besparingsåtgärder skulle vidtagas, som medförde indragning av statliga institutioner,
konsekvensen syntes fordra, att anslag till enskild förening och därmed
jämförligt ändamål som regel också upphörde. Med hänsyn härtill har
nämnden ej velat förorda äskande av högre anslag än 2,500 kronor, avsett
att utgå som anslag till Svenska föreningen för Nationernas förbund.» Det
var med denna motivering, som jag vid mitt ståndspunktstagande i denna
fråga förra året uti statsutskottet yrkade på anvisandet av enahanda belopp,
som jag nu föreslagit.

Jag skulle också, herr talman, strängt taget kort och gott kunna hänvisa
till vad jag yttrade vid denna frågas behandling här i kammaren i fjol, därvid
jag påpekade, hurusom vi fått göra betydliga nedskärningar och i flera fall
fullständiga indragningar av anslag, som enligt min uppfattning varit betydligt
mera trängande än vad förhållandet med detta anslag kan anses vara.
Jag erinrade då örn anslag, som voro borttagna under femte huvudtiteln, såsom
till uppförande av bostäder för provinsialläkare — ett anslag som ännu
icke kommit tillbaka — och vidare om bidrag för uppförande av hem för
kroniskt sjuka etc etc.

När jag vidare vet, att vi i år få nagelfara de olika huvudtitlarna för att
kunna snåla in något mindre belopp än här och än där på anslag till ändamål,
som jag förmodar enligt de flesta kammarledamöternas uppfattning äro
berättigade till bidrag framför det. som vi nu behandla, och då de ekonomiska
förhållandena icke äro bättre nu än de voro när granskningsnämnden avgav
sitt yttrande anser jag mig kunna med full rätt fortfarande stå kvar på den
ståndpunkt, som jag i fjol förfäktade.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

107

Ang. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)

Under huvudsaklig hänvisning till vad jag vid fjolårets debatt yttrade i
denna fråga, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag har icke för avsikt att för länga

denna debatt med något långt tal. Jag uppkallades emellertid av herr
Holmgrens anförande. Jag ber att få säga, att detta anförande på intet sätt
förvånade mig, därför att det genomandades av just de knektsynpunkter, som
man kunde vänta från det hållet. Det är ju ett känt förhållande, _ att enligt
herr Holmgrens och hans meningsfränders uppfattning finns det icke något
annat effektivt medel att komma till rätta med krig än militära rustningar.
Det är alldeles naturligt, att herr Holmgren på grund av denna sin uppfattning
riktar sig emot alla strävanden, som gå ut på att finna andra. vägar för
att upprätthålla freden i världen och emellan nationerna än de militära rustningarna.
Det skulle egentligen vara intressant att få höra herr Holmgren
här inför kammaren ge till känna, vilken fredspropaganda han överhuvud
taget kan godkänna.

Jag har något följt med informationsbyråns för fredsfrågor ^verksamhet,
och jag må säga, att örn något kan anmärkas mot denna byrå, så är det, att
den varit mer objektiv än som kanske varit nyttigt ur ren agitationssynpunkt.
Vad särskilt beträffar tidskriften Mellanfolkligt Samarbete, så må jag säga,
att den som kan rikta nära anmärkningar emot den tidningen, han kan i
varje fall icke göra det ur objektiva synpunkter. Men jag förstår mycket
väl, att herr Holmgren måste vara missnöjd med den fredspropaganda, ^som
räknar med andra medel än de militära maktmedlen, en propaganda av sadan
natur att militärväsendet, därest denna propaganda vinner allmännare förståelse,
måste maka på sig.

Herr talman, jag har ingenting att tillägga. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag har egentligen begärt

ordet endast för att ge en motivering för den ståndpunkt, som jag och mina
kolleger komma att inta vid den förestående voteringen. I detta avseende kunde
det räcka med att hänvisa till vad vi tidigare anfört vid behandlingen av
denna fråga.

När det emellertid här talas örn anslag för bedrivande av upplysningsverksamhet
för freden, är det väl ändå så — örn vi skola försöka se någorlunda
objektivt och icke alltför verklighetsfrämmande på detta spörsmål — att dem,
som kunna sägas på något sätt medverka till krigs uppkomst, kunna vi icke
på något sätt påverka med det anslag, som vi här äro i färd med att bevilja,
eller, som herr Lindberg i Umeå säger, på andra vägar för att upprätthålla
freden, och freden kommer sålunda icke att en dag längre upprätthållas, därför
att man beviljar dessa 15,000 kronor; herr Lindberg tror det^ inte, och
ingen annan av kammarens ledamöter tror det heller. Yi bevilja i° år val något
mellan 120 och 130 miljoner kronor för militära ändamål, och så bevilja vi

15,000 kronor till upplysningsverksamhet för freden. Nog är det väl ändå en
ganska stor disproportion mellan dessa anslagssummor för att man skulle tro,
att den senare har någon som helst betydelse. Jag är ganska förvissad om,
att de, som man kan säga, ha något med en sådan verksamhet att göra, att den
leder till krigsutbrott, icke handla på grund av okunnighet utan på grund av
andra omständigheter. I den mån de militära intressena spela in på något
sätt, icke är det väl någon av kammarens ledamöter som tror, att, örn vi också
ansloge dessa 15,000 enbart till upplysningsverksamhet för freden bland kam -

108

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
marens militära ledamöter, ens dessa skulle bli mera fredsvänliga för det, ty
jag är förvissad örn, att icke ens detta skulle kunna åstadkommas.

Det är ingenting annat än en gest, som man här gör, och den tycker jag är
tämligen meningslös. Det förhåller sig nämligen så, att detta anslag icke
delas ut till sådana sammanslutningar, som bedriva en upplysningsverksamhet
som kan gagna freden, utan detta anslag är förbehållet sådana där institutioner,
som bedriva en sådan upplysningsverksamhet, som till och med herr
Holmgren är beredd ge sitt erkännande, en upplysningsverksamhet, vars karaktär
framgår av den artikel, som han här refererade. Ja, det är dylika institutioner,
som få del av detta anslag, men de, som bedriva någon propaganda
för freden eller driva en sådan verksamhet, som kan gagna fredliga ändamål,
få ingen del därav, och för den skull, herr talman, betrakta vi det såsom någonting
fullkomligt meningslöst att bevilja något sådant här anslag. Det kan
möjligen tjäna till att lura en del människor att ge sig sken av att vara fredsvänner,
men detta tycka vi är meningslöst, och därför komma vi att yrka avslag
på detta^ anslag, men icke med den motivering, som man från högerhåll anfört
i frågan.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att, som
herr Lindberg uttryckte sig, anföra några knektsynpunkter på denna fråga.
Jag tycker snarare, att det efter herr Lindbergs ganska irriterade anförande
kunde behövas några fridstoner, och det var därför jag begärde ordet. Jag
har nämligen här liksom många andra gånger märkt, att det inte finns något
ämne, sorn kan sätta sinnena så i brand som fredsfrågan, och detta gäller icke
bara här i riksdagen. Jag minns, att när jag i min vilda hembygd första
gången blev hotad till livet, så var det vid ett fredsmöte. Det var icke en
sillénkommunist som gjorde det och icke heller var det någon representant
för den politiska ytterlighetsriktning, som jag säges representera, utan det
var en person som höll ett offentligt fredsföredrag.

Jag vill för min del säga, att när vi komma till en propaganda av den art,
som kommendör Holmgren här illustrerat, när man talar örn att militär träning
skulle gå till på det barocka viset, att man håller på med utbildning i 20
timmar i ett sträck, så visar detta, att den som skriver något sådant är en
fullkomlig analfabet på området, ty detta strider fullständigt emot vad varje
idrottsman numera vet om fysisk träning. Och när man vidare talar örn sådana
saker som stodo i referatet, nämligen att samlingsrörelser höra till de
mindre ansträngande övningarna, så vill jag påpeka, att det finns en hel del
folk, som brukar anmäla oss yrkesmän för militieombudsmannen, när vi använda
sådana mindre ansträngande övningar. Detta är ju en propaganda av
en art så koncentrerat ovederhäftig, att den ur saklig synpunkt sett aldrig någonsin
kan överträffas.

Vi tro icke, att dessa 15,000 kronor påverka freden vare sig i den ena eller
den andra riktningen.. Herr Lindberg fick ju i sitt mycket kritiska anförande
tillfälle att driva en linje som han följt, nämligen den rent antimilitära propagandans,
men örn man nu anser, att staten bör bevilja miljonbelopp för försvarsändamål,
så bör man väl icke samtidigt anslå belopp, som direkt motarbeta
dessa.

Det är ur dessa synpunkter, herr talman, jag tillåter mig yrka bifall till
reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ledamöter finna

ju att den förnämste förespråkaren för reservationen, som yrkar avslag på
detta betänkande, är en kommendör, och att den främste förespråkaren för

Onsdagen deli 14 mars e. m.

Nr 18.

109

Ang. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
den motion, som är väckt i ämnet, är en kapten. Jag tycker att bara den omständigheten,
att man bär kan åberopa dessa titlar, borde stämma kammaren
för ett bifall till utskottets förslag.

När emellertid, herr talman, reservanternas talesman stod här uppe i talarstolen,
så slutade han sitt anförande med att tala om alla de vedermödor vi
ha i år förn att knåpa ihop budgeten, och han menade sålunda, att det skulle
väsentligen hjälpa oss i dessa våra svårigheter, örn vi kunde spara de 15,000
kronor, varom det här är fråga. Olyckligt nog för den ärade talaren har
emellertid här i dag delats statsutskottets utlåtande nr 43, av vilket kammarens
ledamöter finna, att vid punkt efter punkt samme talare har varit
med örn att förorda högst avsevärda förhöjningar utöver vad Kungl. Majit
föreslagit i budgeten. Det är sålunda i dag, när vi ha att behandla statsutskottets
utlåtande nr 41, som han anser att man skall pruta 15,000 kronor
för att lätta på budgeten. Men när vi örn lördag komma att behandla statsutskottets
utlåtande nr 43, få vi från honom höra helt andra toner. Jag tycker,
att man kunde vara litet grand konsekvent i sitt ståndpunktstagande och
icke använda sådana argument, som den ena gången peka åt det hållet och
den andra gången åt ett annat.

Emellertid uppehöll sig herr Holmgren huvudsakligen vid en av de institutioner,
som kommit i åtnjutande av detta anslag, nämligen informationsbyrån
för fredsfrågor och tidskriften Mellanfolkligt Samarbete. Det var ju ur dess
publikation och pressmeddelande han läste upp. Jag vill emellertid fästa
uppmärksamheten på, att det anslag varom här är fråga icke utgår enbart till
denna byrå, utan att det utgår även till andra föreningar, visserligen med
mindre belopp, men dock till föreningar, som sålunda icke alls kunna bli föremål
för den kritik, som kommendör Holmgren här levererade. Emellertid
måste jag säga, att jag, som har det otacksamma värvet i förhållande till mina
åsikter att sitta på statsutskottets första avdelning och där deltaga i behandlingen
av de stora anslagsbelopp till militära ändamål, som där förekomma,
tycker, att det för mig vore en lisa i denna bedrövelse, örn man kunde behålla
detta anslag på 15,000 kronor till upplysningsarbete för freden. Jag menar,
att det är inte allenast de förhållanden som herr Holmgren talade örn,
som i denna fråga lia betydelse, utan det är av vikt att det finns organisationer,
som arbeta för freden och som i detta sitt arbete söka kontakt med
liknande organisationer i utlandet. Den samvaro mellan representanter från
olika nationer, som kan bli en följd av detta arbete, det är den saken som
är värdefull för fredsarbetet. Yad som i vårt handlande så många gånger
är en fara för samförståndet mellan nationerna är ju den omständigheten, att
man utmålar representanter för andra nationer som individer av annat slag
än vi själva och på så sätt uppammar en känsla av misstämning. Men när
man kommer ut i världen och får se, att dessa människor äro fullkomligt
lika som vi. tänka fullkomligt lika som vi och handla fullkomligt lika som
vi, då tror jag, att förståelsen för det mellanfolkliga samarbetet växer. Och
jag tror, att det ifrågasatta anslaget är ett led i detta arbete.

Även örn jag erkänner, att dessa 15,000 kronor i och för sig icke mura upp
någon varaktig fred i världen, anser jag i alla fall, att beloppet tjänar ett
gott ändamål, och det är därför jag ber. herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen Bengtsson instämde häruti.

Herr Holmgren: Herr talman! Den ärade talaren på Norrlandsbänken

riktade till mig den frågan, vilken fredspropaganda jag kan godkänna. Jag

Ilo

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
skall gärna tillfredsställa hans nyfikenhet i det avseendet. Enligt min mening
bör en kraftig fredspropaganda bedrivas inom stormakterna. Kunna
vi få dem att avrusta, skall jag för min del icke vara den siste att votera avrustning
även för vårt lands del. Men så länge man icke ser några tendenser
i sådan riktning hos stormakterna, är det vår oavvisliga plikt att hålla oss beredda
på alla de eventualiteter i avseende å krigiska förvecklingar, som lätt
kunna inträffa.

Herr Sandberg: Herr talman! Under debatten har det riktats kritik mot
det arbete, som utföres av informationsbyrån, och herr Holmgren anförde
ett exempel på en något tvivelaktig upplysning, som skulle ha lämnats därifrån.
Jag skall icke yttra mig örn informationsbyråns arbete i vidare mån
än att jag vill omvittna, att jag för min del med intresse följt med den tidskrift
som byrån utgiver. Det är en publikation, som heter Mellanfolkligt
Samarbete, och i likhet med vad herr Lindberg framhöll nyss vill jag påpeka,
att mitt intryck av tidskriften i fråga varit, att den sökt på ett mycket
objektivt och sakligt sätt ge upplysning om fredsarbetet och örn de internationella
förhållandena. Örn nu anslaget, såsom man här föreslår, skulle
kraftigt beskäras, skulle detta kunna tänkas leda till, att den nämnda tidskriften
icke längre kan utkomma, något som jag skulle på det allra livligaste
beklaga. Helt säkert är det en känsla, som är allmänt förhärskande, att det
vore en stor skada, örn denna den enda publikation av den art det här är frågan
örn, en publikation som jag tror man kan säga hålles på ett högt plan,
inte mer skulle kunna utkomma. Det är av värde, att det arbete, som utföres
genom tidskriften och genom byrån i övrigt, får fortsätta. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Östlund: Herr talman! Jag tycker verkligen det är ynkedomsskäl

man kommer med, när man yrkar avslag på detta jämförelsevis obetydliga
anslag. Här frågar herr Andersson i Stockholm och herr Meyerhöffer så
överlägset, vad dessa fattiga 15,000 kronor skola kunna betyda för fredens
sak. Ja, örn det bara vore dessa 15,000 kronor, som skulle bära upp allt
fredsarbetet, då skulle jag hålla med örn att det vore rätt meningslöst. Men
allt det uppoffrande, frivilliga arbete, som dessa människor lägga ned, som
hära upp fredsarbetet, är icke det något värt, och är det icke värt att stödja,
örn det än är med ett så litet anslag som 15,000 kronor? Vi som ännu tro
på fredligt samarbete i världen och som tro, att det är lämpligt, möjligt och
aktningsvärt att försöka arbeta för att detta skall främjas, vi anse, att det
minsta riksdagen kan göra är att visa sin uppskattning av att det finns människor,
som förmå hålla tanken på samarbete uppe.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med fru Östlund förenade sig fru Nordgren och fru Eklund.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Jag undrar, örn icke herr Eriksson förenklade
det hela rätt mycket i sin argumentering. Han bad kammaren fatta
ståndpunkt i denna fråga med hänsyn till de titlar herr Holmgren och jag
hära! Men herr Eriksson har ju varit med länge nog för att veta, att det
var ett gammalt demokratiskt krav man tillmötesgick, då man genomförde,
att här i denna kammare icke skulle finnas titlar utan att vi samtliga här
av mankön skulle heta »herr». Därför, herr Eriksson: se bort från titelfrågan
och lägg sakliga synpunkter på spörsmålet! örn herr Eriksson gör

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

lil

Ang. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
det, tror jag, att han mycket snart kommer att inse, att det är han själv
som faller offer för den beskyllning, han riktade mot oss örn bristande logik.
Här har herr Holmgren anfört ett skolexempel på hur man hetsar upp stämningen
mot en viss nation med en artikel, i vilken det icke finns ett uns av
sanning -—- så till den grad ovederhäftig är artikeln i fråga. Sådant sätter
herr Eriksson i samband med det tal man för örn samförstånd mellan nationerna!
Artikeln har ju tvärtom en helt annan innebörd; den är av rent hetsande
natur.

När jag nu gör några korta erinringar gentemot herr Sandberg och fru
Östlund, vill jag först säga, att det är mycket svårt att överhuvud taget
bemöta dem, då diskussionen genom deras yttranden kommit över helt på
känsloplanet. Till skillnad från herr Sandberg har jag, som även i rätt stor
utsträckning följt med den enligt min åsikt ganska makabra tidskrift, som
underhålles av staten med 9,000 kronor årligen, funnit, att den på ett alldeles
sällsynt sätt brustit i fråga örn objektivitet och vederhäftighet. Mili inneboende
militära courtoisie förbjuder mig egentligen att svara fru Östlund,
allra helst då hon gör gällande, att det är med ynkedomsskäl jag uppträder
och att jag därvid befinner mig i samma predikament som herr Andersson i
Stockholm. Men jag vill bara säga till fru Östlund, att det är uppfattningen,
att icke det allra ringaste vinnes för fredens sak genom detta anslag,
som här motiverat mitt ståndpunktstagande.

Ifrågavarande tidskrift har däremot lyckats åstadkomma en viss förargelse,
och det kanske kan vara värt 15,000 kronor, att vi bli förargade en smula.
Men då bör anslaget gå under en helt annan benämning än fredspropaganda.

Herr Molander: Herr talman! Genom herr Holmgrens uppläsning av en
artikel i den tidskrift det här var fråga om, en artikel, som väl var tagen ur
en mycket känd, för att icke säga världstidning, har diskussionen i någon
mån kanske kommit att röra sig örn saker, som icke direkt höra till själva
ämnet. Det har emellertid ifrågasatts av de representanter för det svenska
försvarsväsendet, som här yttrat sig, den ene representerande marinen och
den andre armén, att de uppgifter beträffande övningar och dylikt, som förekommo
i den upplästa artikeln, skulle vara alldeles uppåt väggarna ovederhäftiga.
Nu har ju herr Meyerhöffer här talat såsom kapten i den svenska
armén. Jag är visserligen icke sakkunnig beträffande denna, men dock i
någon mån mera sakkunnig i det hänseendet än när det gäller marinen. Jag
kan nämligen tala i egenskap av vanlig bondbeväring. Den svenska armén
består icke bara av kaptener utan även av några individer, som kaptenerna
kalla bassar, och dessa bruka också få vara med på övningarna. Har herr
Meyerhöffer aldrig varit med på en fältmanöver, så att han har reda på, hur
lång övningstiden är? Jag skulle kunna åberopa en fältmanöver, som jag
själv var med örn år 1915 i Jämtland, när vi marscherade från Sollefteå till
Gällö. Jag skulle kunna åberopa 24 timmar långa övningar, som vi hade
under en fältmanöver i Nordmaling. Jag skulle även kunna åberopa övningar,
som jag varit med örn i herr Meyerhöffers — som han själv uttryckte
det — »vilda hemland», nämligen trakterna vid svensk-finska gränsen. Det
är väl icke bara herrar officerare, som äro med på övningar, utan de måste
väl ha några att hunsa och drilla också. Vi ha nog, åtskilliga av kammarens
ledamöter, varit med i den svenska armén på övningar, som varat mer än .20
timmar av dygnet. Vad som åsyftades i den upplästa artikeln var för övrigt
icke regelrätta övningar inom den tyska armén, utan det beskrevs ingående,
hur man fraktade studenter från Potsdam till en annan trakt och där drillade
dem. Nu säger herr Holmgren, att det går icke så till att utbilda världens

112

Nr 18.

Onsdag-en den 14 mars e. m.

Äng. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
främsta soldater. Ja, jag skall icke ge mig in på frågan, huruvida de äro
världens främsta soldater eller ej. Men att tyskarna nog ha en viss fermitet,
när det gäller att drilla folk, kan man kanske utläsa av resultatet av
sista riksdagsmannavalet i Tyskland, då man tydligen drillat 2,000 bolsjeviker
i koncentrationslägret i Dachau att bli nazister. — Hur det är med våra
relationer i övrigt till Tyskland hör väl icke hemma i denna diskussion, men
man skulle ju kunna fråga, om vi icke formellt ha samma goda relationer
till Sovjetryssland.

Herr Holmgren yttrade i sitt sista anförande, att man borde inom stormakterna
understödja en sådan verksamhet för freden, som det här är fråga
örn. Jag skulle vilja fråga kommendör Holmgren, huruvida han skulle vilja i
egenskap av kommendör i den engelska marinen understödja fredsverksamheten
på här ifrågasatt sätt. Ja eller nej på den frågan!

Vidare har herr Andersson i Stockholm yttrat sig i frågan. Han hade
ju föga skäl för att göra detta egentligen, men han menade, att det hela
var humbug och icke tjänade något annat ändamål än att lura folk. Är det
bara det ändamålet, herr Andersson, hur kan då herr Andersson vara emot
det?

Herr Jeppsson: Herr talman! Jag hade icke tänkt begära ordet i denna
debatt, men jag skall be att ändå få säga några ord för att motivera min
röst vid den kommande voteringen. Jag kommer icke att i mitt lilla anförande
söka prestera något försvar för vare sig informationsbyrån och dess
sätt att utöva upplysningsverksamheten eller de övriga institutioner, som kommit
i åtnjutande av anslag under de gångna åren. — I förbigående vill jag
säga, att nog ha många av kammarledamöterna i likhet med den siste ärade
talaren och mig deltagit i åtskillig militärtjänstgöring, och nog ha vi väl varit
med örn militärövningar i både 20 timmar och mera i ett sträck. Men jag skall
icke ingå på den saken nu.

När det gäller att bedöma frågan, söker man göra gällande, att det här är
ett tillfälle att spara. Ja, det veta vi alla, att vi behöva spara. Men man
är, tycker jag, litet inkonsekvent i fråga örn sparsamheten, då man på denna
punkt vill spara några tusen kronor men samtidigt är med örn att på andra
områden öka anslagen högst väsentligt. Jag hör ju, som herr talmannen vet,
icke till dem som i fråga om anslaget till militärväsendet varit mest njugga.
Tvärtom hör jag till dem som anse, att vårt lands berättigade behov av försvarskrafter
bör tillgodoses i den utsträckning vi orka med det. Men jag kan
icke därför anse, att medan man går in för att bevilja hundratals miljoner
kronor till försvarsväsendet, man skall inrikta sin sparsamhet just på denna
punkt för att spara några tusen kronor.

Det har sagts, att den fredspropaganda, vilken man vill understödja med
anslaget, rätteligen borde bedrivas inom stormakterna och icke i en liten relativt
obetydlig nation som vår. Ja, det resonemanget ha vi nästan alltid hört, när
det gällt fredspropagandan. Men även örn vi icke förmå göra vår röst hörd
i världen med den styrka, som vore önskvärd, kan det ändå ha sin betydelse,
att även vi säga ut vår mening örn freden och fredssträvandena, och vi
borde väl alla vara ense örn, att fredssträvandena äro värda understöd i den
mån man kan ge ett sådant. Ty det vore ändå, icke minst för oss, av oerhörd
vikt, om man kunde trygga freden genom andra medel än vapenmakt.

Jag lovade redan i början av mitt anförande, att detta icke skulle bli långt
och att jag bara skulle ange skälen till att jag kommer att rösta för det högre
anslaget, d. v. s. för Kungl. Maj:ts av statsutskottet tillstyrkta förslag. Jag
vill säga i få ord, att jag röstar för Kungl. Maj :ts förslag örn icke annat så

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

113

Ang. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
av det skälet, att jag därmed vill i min ringa mån protestera mot den våldsoch
krigspropaganda, som utbreder sig allt vidare i världen och som innebär
en allvarlig fara för hela den västerländska kulturen. Jag anser, herr talman,
att det kan vara värt 15,000 kronor att vi här i Sverige på detta sätt
åtminstone bli i tillfälle att säga vår mening och inlägga vår protest mot våldsoch
krigspropagandan ute i världen.

Häruti instämde herrar Persson i Undersvik, Björling, Hilding, Näslund och
Månsson.

Herr Meyerhöffer: Herr talman! Herr Molander exemplifierade vad

jag i min sista replik sade örn att anslaget tycks tjäna till förargelse. På
den väl snarast retoriskt menade fråga, som herr Molander ställde till mig,
huruvida jag varit med på någon fältmanöver eller ej, får jag svara, att jag
varit med på samtliga de av honom nämnda och dessutom dussintals andra.
Någon personlig erfarenhet har jag sålunda i saken.

Nu får jag säga herr Molander, att det språk herr Molander använder i
riksdagen, då han talar örn »bondbeväring», »bassar», »hunsa» o. s. v., numera
är bortlagt även inom vice korpralsgraden inom svenska armén. Vidare
herr Molander: jag trodde, att herr Molanders militära utbildning åtminstone
lärt honom skilja på en del saker. En sak är den reguljära träning och drill,
som militärerna yrkesmässigt genomgå på samma sätt som varje idrottsman
eller sportsman som tränar, en annan sak de militära tillämpningsövningarna
i form av fältmanöver. Man kan ytterligare utsträcka jämförelsen mellan en
stor tävling och en manöver, där man vid en fältmanöver uttryckligen säger
till, att här gäller det övningar, som man såvitt möjligt söker ge ett krigsmässigt
förlopp, och eftersom de krigförande, när stora intressen stå på spel,
inte räkna med 8 timmars arbetsdag, såsom herr Molander och en del andra
göra, utan spänna krafterna till det yttersta, kan man få vara med, som
herrarna varit, i både 20 och 24 timmar. Men det var inte alls den situationen,
som skildrades i den artikel, som herr Holmgren föredrog här i kammaren.

Jag vill vidare säga gentemot herr Jeppsson, att skall anslaget vara något
slags protest mot vålds- och krigspropagandan, tycker jag det vore bra knussligt,
om vi skulle stanna vid 15,000 kronor. Skola vi verkligen fatta anslaget
såsom något helt annat än vad det står i propositionen och utskottets utlåtande,
skulle jag, om jag hade herr Jeppssons ståndpunkt till den föreliggande
frågan, vilja vara med örn ett oerhört mycket större belopp än futtiga 15,000
kronor.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! I anledning att de utta landen,

som här fällts beträffande en protest mot krigspropagandan, vill jag
rikta uppmärksamheten på att anslaget var en gång 32,000 kronor, men krigspropagandan
växte i alla fall och växer allt fortfarande trots detta anslag.
Jag hävdar med mycket stor bestämdhet, att detta anslag på 15,000 kronor
eller, som det var en gång i tiden, 32,000 kronor, betyder inte ett dugg, när
det gäller den saken, ty det är andra orsaker, som ligga bakom och som man
inte rår med, herr Holmgren. Det är väl nämligen så, att svenska folket i
allmänhet inte är så förfärligt krigiskt av sig, så att det är för att stämma
dem litet fredligare, som man måste bevilja detta anslag. Det är förvisso
andra orsaker, och jag upprepar vad jag sade förut: det är inte den bristande
upplysningsverksamheten hos oss, som är orsaken, utan orsaken ligger pa ett

Andra kammarens protokoll 193b. Nr 18. 8

114

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
helt annat plan och har en helt annan grund, och därför är det ganska meningslöst
att tro, att dessa 15,000 kronor spela någon roll.

Fru Östlund sade, att de, som utföra ett frivilligt och uppoffrande arbete
för freden, äro värda det understöd, som detta anslag skulle innebära. Jag
vill rikta fru Östlunds uppmärksamhet på vad jag tillät mig säga här
tidigare, nämligen att de, som bedriva fredspropaganda och ett uppoffrande
arbete för freden, få ingen del av detta anslag. Vöre det så, att medlen användes
för detta ändamål, skulle även jag vara villig att medverka till ett
anslag, men just därför att det inte användes till detta ändamål är det, som
jag för min del anser det meningslöst att anslå dessa medel.

Det sades någon gång här i riksdagen och väl även utanför riksdagen, att
Nationernas förbund var det stora instrumentet för freden i världen. Jag
tror knappast det är någon här i kammaren, som på allvar vill tala på det
sättet nu, och anslaget till dessa föreningar för Nationernas förbund är heller
inte något anslag till ett instrument för freden i världen utan enligt mitt förmenande
för helt andra ändamål. Fru Östlund säger, att man bör ge detta
anslag för understödjande av det frivilliga arbetet för freden. När man ställer
problemet på det sättet och jag samtidigt ser fru Östlund och alla andra,
som äro med örn att bevilja 120 eller 125 miljoner till militära ändamål, påminner
det mig sannerligen örn det folk här i Stockholm, som använder sina
krafter och sin hjärna för att suga till sig så mycket som möjligt av samhällets
ekonomiska tillgångar och därmed framskapa fattigdom, men sedan
framträda som de välgörande i samhället, ledamöter av föreningen för välgörenhetens
ordnande och motverkande av fattigdom och elände överhuvud
taget. Man ger medel till krigiska ändamål för att bli i tillfälle att bedriva
fredsverksamhet, fru Östlund! Så ser jag åtminstone den problemställning,
som man här framskapar.

Jag skall inte ge mig in på herr Molanders och herr Meyerhöffers sakkunniga
diskussion om militära övningar och vad därmed sammanhänger. Ja,
inte ens den sakkunskap, som de ådagalagt i fråga örn militära uttryckssätt,
skall jag gå in på. Men när herr Molander i anledning av vad jag sade, att
anslaget egentligen ges för att lura folk, frågade, hur jag kunde vara motståndare
till det, får jag ju säga herr Molander, att han kanske märkt, att
jag under hela min politiska gärning varit motståndare till socialdemokratisk
politik överhuvud taget. Jag gör vad jag kan för att motverka den, och där
kanske herr Molander kan finna förklaringen till att jag är motståndare till
humbug överhuvud taget. Är det så, att herr Molander skall driva den socialdemokratiska
politiken, kan jag gärna vara med örn att ge detta anslag på

15,000 kronor, ty han gör det på ett sådant sätt, att man genomskådar humbugen.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag fäste mig vid den motivering, som

herr Jeppsson gav för att rösta för det högre anslaget. Han sade nämligen,
att han ville demonstrera och inlägga en protest mot krigs- och våldspropagandan.
Mig förefaller det ganska lättvindigt att demonstrera och protestera,
då det är staten, som släpper till kostnaderna.

Herr Molander: Herr talman! Herr Andersson i Stockholm bad mig konstatera
en del saker. Jag tror mig kunna konstatera, att herr Andersson inte
har lyckats så värst mycket med vad jag pådyvlade honom.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) avslag därå samt bifall i stället

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

115

Ang. anslag till uppby sningsarbete för freden. (Forts.)
till den av herr Bergqvist m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen
och 3:o) bifall till den reservation, som avgivits av herrar Alexander Nilsson
och Strindlund; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes likväl av herr Holmgren, varför herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka den under 2:o) angivna nu antogs till kontraproposition.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Bergqvist m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Slutligen upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 42, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av Nya svenska
stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom å Spetsbergen jämte en i ämnet
väckt motion.

I en till riksdagen den 26 januari 1934 avlåten proposition, nr 81, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen förklara, att riksdagen icke hade något
att erinra mot en försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens
egendom å Spetsbergen för en köpesumma av 1,000,000 norska kronor
samt på de i föreliggande köpekontrakt i övrigt angivna villkor.

I anledning av förevarande proposition hade herr Asplund i en inom första
kammaren väckt motion, nr 295, föreslagit, att riksdagen måtte dels förklara,
att riksdagen fortfarande ansåge, att Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens
egendom å Spetsbergen borde bevaras i svensk ägo; dels hemställa,
att Kungl. Majit måtte låta undersöka, huruvida för arbetslösa gruvarbetare
från de lappländska gruvfälten, de skånska kolgruvorna eller från bergslagen
skulle kunna anordnas tillredningsarbeten för senare vid lämplig tidpunkt
igångsatt gruvbrytning i Sveagruvan å Spetsbergen.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å den i
ämnet väckta motionen, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Hamrin, Lindblad, Bergqvist,
Johan Nilsson i Malmö, Asplund, Bergström, Anderson i Råstock,
Holmgren, Eriksson i Stockholm, Andersson i Prästbol och Norsell, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

Äng. försäljning
av Nya
svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergens
egendom
å Spetsbergen.

116

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

1) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition ej måtte av riksdagen bifallas;
samt

2) att den i ämnet väckta motionen måtte anses besvarad med vad i reservationen
anförts samt under 1) hemställts.

Efter föredragning av utskottets hemställan, yttrade:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande är

fogad en rätt utförlig reservation, som gör, att jag anser mig kunna fatta mig
tämligen kort, då jag nu går att yrka bifall till densamma.

Jag ber då för min del att till en början få ge uttryck åt den uppfattningen,
att det är en ganska märklig helomvändning, som man kan iakttaga från
Kungl. Maj:ts och några ämbetsverks sida. Jag vill vidare passa på att säga,
att jag tycker det är en smula egendomligt, att man inte i en sådan fråga som
denna hört sig för på något annat håll än hos de tre ämbetsverk, som yttrat
sig. Jag föreställer mig, att man fått ett mera allmängiltigt uttryck för, hur
man uppfattar denna sak, örn man också ställt några frågor till några av de
sammanslutningar, som existera inom vår affärsvärld och på det industriella
området, vår sjöfartsnäring o. s. v. Jag tror, att man då hade kunnat få ett
bättre begrepp örn, hur den stora allmänheten, de som äro förtrogna med denna
sak, se på frågan. Jag kan inte göra något åt, att det inte gjorts en sådan
utredning. Jag bara här konstaterar, att jag för min del tycker det hade varit
synnerligen lämpligt, ifall Kungl. Maj :t funnit sig böra åstadkomma en
ytterligare belysning av ärendet.

Jag tror också, att jag vågar säga, att örn kammarens ledamöter behagade
läsa utskottets motivering i dess helhet, kan det inte undgås, att det är ett
mycket lamt tillstyrkande, som utskottsmajoriteten sökt åstadkomma. Jag
förvånar mig sannerligen inte häröver. Det är ju dock så, att här har sedan
1923 Sveriges riksdag flera gånger förklarat, att detta område skola vi behålla
såsom en reserv. Ja, det har omvittnats till och med i en av Stockholms
dagliga tidningar under någon av de närmast föregående dagarna, hurusom
en gång, när företaget ännu var enskilt och det var fråga örn att försälja detsamma,
man fick det rådet av partiledarna — säger vederbörande, som undertecknat
insändaren med sitt namn — att man skulle inte försöka sig på den
manövern, utan tillgången skulle behållas för svensk räkning.

Jag skulle också vilja fråga, vad det är som har inträffat, eftersom man
just nu, när priserna på stenkol av allt att döma befinna sig i ett bottenläge,
går in för att sälja det mycket vidlyftiga kolområde, som det här är fråga örn.
Jag bara ställer den frågan och begär att få ett svar på, varför det nu
är så brådskande, när man ändå har kvar av det anslag, som anvisats, så
att vi lugnt kunna vänta i ytterligare fem år, innan vi göra den här affären,
örn den nu nödvändigtvis skall göras, vilket jag för min del inte är övertygad
om.

Jag nämnde någonting örn bottenläge på stenkolspriser, och jag tror jag vågar
säga, att det endast behöver inträffa en enda sak, för att läget skall bli
ett annat. Det är bekant, att det inom de kolproducerande länderna arbetats
på att örn möjligt försöka få till stånd en prisöverenskommelse, och, mina damer
och herrar, vad inträffar, ifall en sådan prispolitik från de stora kolproducerande
ländernas sida kommer att lyckas? Jag ställer endast frågan, och
jag är övertygad örn att ni i ert stilla sinne äro tvungna att svara: naturligtvis
komma vi då att få betala fiolerna. Så är det också utan tvivel, och den
omständigheten, att man icke ännu har lyckats träffa ett sådant avtal, får

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

117

Äng. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

icke på något sätt skymma undan den möjlighet till ett sådant avtal, som helt
säkert förefinns.

Jag får också säga, att jag tycker det skulle vara att begå en underlåtenhetssynd,
örn jag inte här skulle framhålla, att den kolflöts, som hittills bearbetats
och som sträcker sig vida inom det område, som tillhör företaget i fråga,
är så pass givande och stor samt har ett så pass fritt läge beträffande brytning
och vad därmed sammanhänger, att det har konstaterats av fackmän, att
brytningskapaciteten per dag och arbetare uppgår till minst 3 och inemot 4
gånger så mycket som i engelska kolgruvor. Jag tror det är en synpunkt, som
man bör ta en liten smula hänsyn till, då man bedömer en sådan här fråga.
Jag vågar också säga, att när både norrmän och andra ha gjort försök där
uppe, så är det med en viss tillfredsställelse jag konstaterar, att norrmännen
för sin del inte släppt taget, utan så sent som under fjolåret ha vid det norska
motsvarande företaget brutits inte mindre än 275,000 ton kol och åstadkommits
ett försäljningsresultat, som givit ett ganska betydande överskott.
Härtill kommer en sak, som jag inte heller kan underlåta att stryka under,
nämligen att man där sysselsatt summa summarum 442 man i olika avdelningar,
arbetare och befäl m. m. Jag skulle tro, att därest det blir fråga om att
bryta där uppe — den frågan är inte aktuell nu, men örn den blir det örn något
år — skulle man också kunna sysselsätta ett motsvarande antal svenska
arbetare. Man skulle helt säkert göra en god gärning, örn man kunde börja,
så snart som möjligt med hänsyn till det stora arbetareöverskott, som vi dessvärre
på grund av svårigheterna för vår malmexport ha uppe i höga norden,
för att uttrycka mig som man brukar göra om det nordliga Sverige. Alldeles
bortsett från detta kan man emellertid inte komma ifrån, att även örn man
inte nu vill bryta omedelbart utan anser det vara bättre affär att köpa kol
på samma sätt som vi gjort hittills under de gångna åren, kan det dock inte
vara utan betydelse att ha en reserv av stenkol, lagrad för svensk räkning
och färdig att tagas i bruk, så snart vi finna förhållandena påkalla det. Det
år ju så, mina damer och herrar, att där uppe finnas alla inventarier med
undantag av det som brann upp, när elden bröt lös i gruvan 1925. Det finns
för miljoner kronors värde i fråga örn maskiner och övriga inventarier, och
jag kanske kan få säga, att en tidskrift, som brukar vara mycket noggrann
med beräkningarna, då det gäller att kritisera, nämligen tidningen Sunt Förnuft,
nödgats konstatera i detta fall, att det egentligen är fråga örn 200,000
kronor, som vi skulle få. Säkerheterna för det resterande kunna synas nog
så tvivelaktiga enligt den uppgift, som man får, örn man läser sista häftet av
tidskriften i fråga.

Jag tycker, herr talman, att vi för vår del kunde göra likadant som norrmännen.
Vi kunde försöka se mot framtiden och inte låta oss avskräckas
av de motgångar, som detta företag haft, motgångar, som norrmännen för
sin del redan lia arbetat sig bort ifrån genom att de lärt av de missöden, som
hänt tidigare. Låt oss, herr talman, se mot framtiden, och göra vi det, då
sälja vi inte det innehav, som vi ha av stenkolslager uppe på Spetsbergen.
I den förvissningen att vi göra klokare att se framåt än att se bakåt är det,
som jag, herr talman, yrkar bifall till den reservation, som är fogad till detta
betänkande av herr Hamrin m. fl.

Häruti instämde herrar Bengtsson i Kullen och Osberg.

Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Då jag tillhör den majoritet i

statsutskottet, som tillstyrkt bifall till den nu föredragna propositionen, skall
jag be att få säga några ord.

118

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

Kungl. Maj :ts proposition i detta ärende är ju, det medger jag gärna, mycket
kortfattad, men detta föranleder ingen erinran från min sida. Tvärtom tycker
jag det är en förtjänst. Jag skall följa statsutskottets ärade ordförandes exempel
och fatta mig mycket kort, men jag vill säga, att om riksdagen nu bifaller,
vad Kungl. Maj :t föreslagit, blir det slut på denna, jag vågar säga,
bedrövliga affär. Jag vill tillägga, att jag tror, att örn de, som genomdrevo
1921 års beslut här i kammaren, hade anat de konsekvenser detta beslut skulle
medföra, hade detta beslut aldrig blivit fattat, och därmed hade staten sparat
sina miljoner och enskilda personer beretts tillfälle att göra tillskott i andra
företag, som näppeligen kommit att vara sämre än detta Spetsbergsäventyr.

Av utskottsutlåtandet framgår, att detta ärende under de sista 13 ä 14 åren
upprepade gånger varit föremål för riksdagens prövning, och det är ju alltid så,
att man har svårt att ändra på det man varit med örn förut. Den föregående
ärade talaren har mig veterligen alltid stått på den sidan och haft den uppfattningen,
att man skulle förvärva Spetsbergsgruvorna, och även tagit konsekvenserna
härav. Jag vill för min del säga ut, att jag har hört till dem,
som lika konsekvent alla de gånger frågan varit föremål för prövning här i
riksdagen röstat mot detta förslag. Det är ju alltid så, att det sista man låter
fara är hoppet.

Jag medger gärna, att jag fått tillhöra blandade sällskap — åtminstone om
man ser frågan ur politisk synpunkt — där man liksom jag icke velat vara
med örn att staten skall lägga sig i detta företag. Det enda som enligt mitt
förmenande kan anföras såsom motiv för ett avslag på den föreliggande propositionen,
är att den lösepenning, som staten skulle erhålla, är så obetydlig, särskilt
med hänsyn till den gjorda stora kapitalinvesteringen; det är ju, som
herrarna finna, endast 1 miljon norska kronor vi skulle få, och detta belopp
skall likvideras genom avbetalningar. När man, såsom här anföres, har förlorat
så många miljoner förut, så gör det ju mindre örn man tager även denna
risk och förlorar ytterligare kanske någon miljon. Jag vill gärna medge, att
det ligger någonting i detta. De som i dag rösta för avslag på den kungl,
propositionen, måste hysa den uppfattningen, att det är oklokt att avhända
sig Spetsbergen, och de hoppas förmodligen på tider, som skola medföra
ändring till det bättre. Men sådana tider äro i alla fall, ur alla andra synpunkter,
icke önskvärda. Jag minnes hurusom 1921 här i andra kammaren,
en hängiven ivrare för Spetsbergsförvärvet yttrade, att genom detta förvärv
skulle Sverige få sitt behov av stenkol tryggat för århundraden framåt. Men,
mina herrar, allting är föränderligt och så även här. Under krigsåren hade
vårt land stora bekymmer med anledning av bränslebristen, och det är antagligt,
att den omständigheten medverkade till engagemanget å Spetsbergen.
Men jag frågar: Hur är det nu? Jo, det råder en häftig konkurrens mellan de
kolexporterande länderna, och det är ju t. o. m. så, att i det svensk-engelska
handelsavtalet finnes en bestämmelse, att detta land skall tillförsäkras icke
mindre än 47 % av Sveriges kolimport. Jag vill även framhålla, att vi hålla
på allt vad tygen håller med att elektrifiera våra järnvägar och därigenom göra
oss mera oberoende av kolimporten.

En alldeles särskild betydelse vill jag här tillmäta den omständigheten, att
de i frågan hörda ämbetsverken allesammans tillstyrkt Kungl. Maj :t att
framlägga denna proposition. Jag tycker det är egendomligt, att den föregående
ärade talaren, som ofta här i denna kammare brukar följa ämbetsverken,
framför allt järnvägsstyrelsen, nu i dag icke synes tillmäta deras yttranden
någon som helst betydelse. Herrarna finna på sid. 4 ett kort sammandrag
av yttrandena från järnvägsstyrelsen, kommerskollegium och statskonto -

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

119

Ang. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

ret. Jag nöjer mig med att hänvisa till dessa yttranden; jag tycker de borde
vara i någon mån avgörande vid ställningstagandet i denna fråga.

Nu sade herr Anderson i Råstock vidare, att den förevarande utredningen
var bristfällig. Ja, men det påståendet återfaller i sådant fall på Kungl. Maj :t,
som icke skulle ha gjort en utredning, som håller och som är sådan som herr
Anderson i Råstock vill lia den. Han frågade också vad som skett, eftersom
en strömkantring ägt rum i denna fråga. Jag vill säga, att örn en ändring
skett, så är denna ändring enbart till det bättre. Herr Anderson i Råstock
sade vidare, att det var ett lamt tillstyrkande, som statsutskottet hade presterat
till förmån för sin linje. Jag får säga detsamma örn reservationen, den är
enligt min mening lika lam som statsutskottets tillstyrkande enligt herr Andersons
i Råstock mening. Slutligen sade herr Anderson i Råstock att vi
skola se på framtiden. Ja, vad den bär i sitt sköte, det vet ingen, men jag
har aldrig tillhört dem, som haft någon tro på detta Spetsbergsföretag. Jag
är fortfarande av samma mening och får därför yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Lindman: Herr talman! Jag får ju för min del säga, att det varit
utomordentligt besvärligt att fatta ståndpunkt i denna fråga, eftersom det ju
i själva verket är riktigt, som herr Anderson i Råstock sade, att det nu framlagda
förslaget innebär en omkastning i den uppfattning man tidigare haft i
saken. Jag förstår ju mycket väl den synpunkt, som uttalats av reservanterna,
då de menat, att här äro nedlagda stora belopp, att staten har offrat mycket,
enskilda ha offrat mycket, och att det sålunda känns motbjudande att avhända
sig en tillgång sådan som denna; det är ju icke så märkvärdigt. Därjämte
är det naturligtvis riktigt, att det är mycket stora tillgångar, som finnas
däruppe, och att där finnes en stor reserv, som herr Anderson i Råstock uttryckte
sig, en reserv, som naturligtvis är eller kan bli värdefull. Man vet inte
hur det kan komma att ställa sig i framtiden. Men om jag likväl nu kommit
till den uppfattningen, att riksdagen bör bifalla utskottets hemställan, så beror
detta därpå, att jag ytterst noga försökt sätta mig in i saken, icke blott genom
eget studium av de föreliggande handlingarna och andra handlingar som
finnas, utan även genom att rådföra mig med personer, som jag anser mycket
sakkunniga på detta område. Detta är således anledningen till att jag kommit
till denna uppfattning, vilket jag redan från början velat tillkännagiva.

Man kan ju tycka, att 1 miljon norska kronor inte är en så stor summa, att
man icke lika gärna skulle kunna behålla gruvan och att staten därför borde
avstå från att nu mottaga detta belopp, men, å andra sidan, ser man på de
handlingar, som föreligga, så finner man där av de i Kungl. Maj :ts proposition
intagna uppgifterna från styrelsen för bolaget, att man måste inom viss tid
utföra vissa försvarsarbeten och att, om man skall upptaga en brytning, detta
kommer att kräva ganska betydande belopp, delvis beroende på den brand,
som på sin tid utbröt i gruvan och som gör, att man icke kan använda samma
utfraktsvägar som förut, utan måste ha nya, vilket beräknas gå till stora belopp.
Skall brytning ske, kräver detta således en ganska stor kapitalinsats av
svenska staten, ty någon annan kommer ju icke i fråga för den saken.

Herr Anderson i Råstock ansåg, att man borde höra andra myndigheter än
dem, som redan hörts. Ja, jag medger, att det kanske varit önskvärt, att man
även hört t. ex. ingenjörsvetenskapsakademien och Jernkontoret och kanske
några andra, som kunna ha kunskap på området och kanske äro intresserade.
Men statsutskottets ledamöter lia ju haft tillfälle att göra sina undersökningar
och skaffa sig möjlighet att ytterligare stärka den ståndpunkt man i utskottet

120

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

skulle komma att intaga, alldeles oavsett örn man komme att tillhöra majoriteten
eller minoriteten.

En förändring har efter min uppfattning inträtt. En av dessa förändringar
finnes omnämnd i Kungl. Maj :ts proposition och i utskottets betänkande och
skulle bestå dari, att vi börjat med elektrifiering i större omfattning, varigenom
kolbehovet minskats. Denna sak är dock kanske icke så betydande, som man
vid första påseendet vill föreställa sig, men det finnes andra omständigheter,
som härvidlag äro av stor betydelse. Sålunda har olja kommit till användning
i större utsträckning än tidigare för våra ångbåtar och även för andra ändamål,
. och dessutom, herr talman, finnes det en annan sak, som vi icke skola
förbise, och det är, att vi i större omfattning börjat gå in för att använda ved
såsom bränsle. Av det betänkande, som avgavs av de sakkunniga, vilka tillkallats
för utredning av frågan örn användande av vedbränsle, får man reda
på, att det är en mycket betydande kvantitet bränsle, som utan någon som helst
skada för skogen —- utan kanske tvärtom till nytta för denna — skulle kunna
komma till användning. Jag vill minnas, att de sakkunniga uppgivit i sitt betänkande,
att 10 miljoner kubikmeter ved skulle kunna uttagas, utan att detta
skulle vara till någon skada för skogen.

Då man bedömer denna fråga, får man enligt mitt förmenande också taga
hänsyn till huru prisförhållandena ställa sig. Herr Anderson i Råstock sade,
att man vet ju inte, örn det icke kan bildas en priskartell mellan de kolproducerande
länderna. De kunna slå sig ihop och skörta upp priserna, och då få vi
betala kalaset. Nu tror jag för min del, herr talman, att det blir ganska svårt
att tänka sig att med de ytterligt stora ansträngningar, som de kolproducerande
länderna ha för att kunna avsätta sina stenkol, en sådan kartell skall kunna
komma till stånd, men därom vet man naturligtvis ingenting utan är hänvisad
till gissningar. Ett faktum är väl ändå, att vi icke lära kunna tänka oss att
producera stenkol på Spetsbergen till priser, som kunna konkurrera med priserna
på de kol, som eljest finnas tillgängliga. Jag tror icke längre, att vi
kunna göra det. Förut har jag trott det vara möjligt, ehuru naturligtvis med
vissa uppoffringar från svenska statens sida. I den mån försök härtill gjorts,
har det varit förenat med stora uppoffringar, och jag tror inte, att man kan
stå till svars med att nu uttala den tanken, att vi kunna komma att konkurrera
på detta område. Då man säger, att det norska bolaget har lyckats härmed
och haft vinst på sin brytning under sista året, så får man icke glömma,
att detta bolag också förlorat pengar och avskrivit ofantligt stora belopp på
sitt företag.

Innan jag slutar, skulle jag också, utöver vad jag redan sagt, vilja säga
ett ord örn de olika möjligheter vi ha att skaffa bränsle. Jag har sagt, att
genom elektrifieringen minskas åtgången på kol, och jag har också talat örn
veden, som jag livligt hoppas må kunna komma till större användning, i vilket
syfte man nu gör stora ansträngningar. Men det finnes en annan omständighet,
som gör, att kolförbrukningen kommer att minska, och det är, att
effekten av våra ångpannor på grund av nya konstruktioner blivit mycket
större; effekten har ökats i högst betydande grad.

Örn man kunde tänka sig, att vi av dessa stenkol, som brytas på Spetsbergen,
skulle med nya metoder, såsom hydreringsmetoden, kunna utvinna olja
ur kolet, då synes det mig, att man möjligen kunde komma till något annat
resultat. Men utsikterna härtill äro mycket ringa. I en amerikansk tidskrift,
Industrial Engineering Chemistry, stod det i februarinumret för i år omtalat,
att man i England planerar en stor anläggning, beräknad att kosta 42 miljoner
kronor och avsedd för utvinning av olja, framför allt bensin, ur stenkol. Det

Onsdagen den 14 mars e m.

Nr 18.

121

Äng. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

beräknas, att man skall kunna producera 120,000 ton bensin vid denna fabrik.
Men denna utvinning kan icke göras på ett lönande sätt, utan staten mäste
bidraga med stora subventioner för att tillverkningen skall komma till stånd.
Det är här fråga örn en enskild anläggning, som man alltså kommer att subventionera
därigenom, att bolaget för att kunna driva denna tillverkning får
under en lång följd av år en högst betydande lindring i den mycket höga skatt
på bensin, som nu uttages i England.

Hydreringsmetoden för utvinnande av olja ur kol befinner sig emellertid
för närvarande icke på den ståndpunkten, efter vad jag sökt göra mig underrättad
örn hos fackmän på området, att det torde finnas möjligheter att med
ekonomisk fördel komma fram på den vägen, och detta därför, att det också
finnes andra utvinningsmetoder för olja, vilka torde ha företräde; jag kan i
detta sammanhang nämna den metod, som användes för brunkolen. Men det
finnes även en metod, som vi komma att upptaga här i vårt land, nämligen
oljeutvinning ur trä. Vid Marieberg har man gjort försök med sådan oljeutvinning
med användande av bokträ. Dessa försök komma, efter vad jag försport,
att göras i ganska betydande skala, och meningen är att igångsätta fabriksmässig
drift i Sverige. Man har för avsikt att använda 10,000 ton bokved
för att uttaga olja ur trä. Härigenom utvinner man icke bara bensin.
Man kommer att utvinna ungefär 40 % av vedens torrvikt, och av detta blir
ena hälften bensin och den andra hälften vissa tyngre oljor, som även kunna
komma till mycket stor användning bl. a. såsom bränsle, men även för andra
ändamål. ''

Jag menar alltså, att vi i vårt trä ha stora möjligheter att anskaffa bränsle
dels genom att använda veden till bränsle direkt och dels genom att utvinna
olika brännoljor ur trä, och allt detta kommer enligt min uppfattning att minska
behovet av en sådan där reserv uppe vid Spetsbergen.

Jag skall, herr talman, inte längre uppehålla tiden med detta. Jag har velat
motivera den uppfattning jag kommit till, nämligen att örn man skall fortsätta
med gruvbrytningen på Spetsbergen, så kommer detta att kosta mycket
pengar. Förr eller senare måste man komma till ett avgörande, där det gäller,
örn man vill avstå från denna kolbrytning, som man tidigare trott skulle
medföra goda och vackra resultat, eller örn man skall uppgiva det hela. Jag
tror, att nöden kanske tvingar oss att göra detta, ja, kanske icke nöden, ty
nog mäkta vi lia gruvan kvar, men brytningen kail icke ske med så goda resultat,
att det blir lönande och fruktbärande med en sådan drift.

På grund härav ber jag, herr talman, att få instämma med den siste ärade
talaren i hans yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Falun: Herr talman, mina herrar! Jag begärde ordet,

när herr Anderson i Råstock frågade vad som inträffat, eftersom det nu skett
en sådan helomvändning i denna fråga. Han undrade varför proposition
med förslag örn försäljning kommit fram just nu. Regeringen och handelsministern
få väl svara för sig, men jag ämnar tala om, varför styrelsen för
gruvbolaget lagt fram förslaget för regeringen och från vilka utgångspunkter
bolagets styrelse därvid har handlat.

De synpunkter, som herr Lindman framförde örn utvecklingen på bränsleekonomiens
område, sammanfalla med dem, som bolagets styrelse har anlagt
på frågan. När man sett hur behovet av fossilt bränsle har minskats runtom
i världen, när det faktiskt är så, att det är en kamp mellan de kolproducerande
länderna för att få ut sitt kol, en kamp, så hård som knappast någonsin
förut och som lett till överproduktion inom alla länder, som bryta kol, då

122

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m

Äng. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

blir man betänksam. Naturligtvis kan man säga, att detta tillstånd beror
på depressionen; delvis är nog detta fallet. Men det beror också på att man
inom alla länder börjat ekonomisera med kolen och skaffa sig nya och bättre
ångpannor och överhuvud lärt sig att använda kolen på ett mera ekonomiskt
sätt. Vidare betyder den elektrifiering för kommersiella ändamål, som sker
runtom i vår världsdel, åtskilligt för nedgången i kolkonsumtionen.

o Då styrelsen sålunda, sett vilken konkurrens det är på kolproduktionens område,
har man frågat sig, när det överhuvud skall vara ekonomiskt möjligt att
taga upp arbetet i Sveagruvan, att bryta kol där för att frakta dem till Sverige.
Det har sagts, att för såvitt ingenting oförutsett inträffar, något dylikt
icke lär komma att bli möjligt på mansåldrar framåt.

Nu har man emellertid anfört som exempel, att i den norska gruvan bryter
man kol och ökar även brytningen; samt att driften där har lämnat överskott
under fjolåret. Ja, mina herrar, vad veta vi egentligen om vilka som
äro konsumenter av de norska kolen? I allt väsentligt torde det emellertid
vara den norska statsbanan och Hurtigrutten som använda kolen. Vilka pris
statsbanan betalar för kolen, vet jag icke, det har lämnats olika uppgifter i
detta avseende. Under fjolåret fick bolagets styrelse en framställning från
mycket vederhäftigt håll i Norge angående arrendering av gruvan. Meningen
var, att det i Norge skulle bildas ett konsortium, som skulle upptaga stenkolsbrytningen.
Förslaget innebar en förfrågan, huruvida svenska staten skulle
vara sinnad att arrendera ut brytningsrätten under vissa år. Det fördes ganska
ingående underhandlingar i frågsta, delvis i samförstånd med regeringen, men
de ledde icke till resultat. Den, som var talesman för konsortiet, förklarade, att
då det var omöjligt att försälja alla stenkolen i Norge — endast en mindre kvantitet
kunde försäljas där — måste de ha garanti för att minst 70,000 å 80,000
ton kol köptes i Sverige. Örn det överhuvud taget skulle vara tänkbart att
göra driften ekonomiskt lönande måste bolaget åstadkomma en brytningskvantitet
av minst 150,000 ton kol.

Brytningen i den norska gruvan uppgår icke till mer än 300 ä 400 tusen
ton per år. Detta är ju en ganska ringa kvantitet, örn man tänker på kolkonsumtionens
storlek i Norge. Icke desto mindre skulle detta tillskott på

150,000 ton kol, som bär var i fråga, icke kunna vinna avsättning i Norge,
trots att det skulle bli ett norskt konsortium, som skulle arrendera den svenska
gruvan och verkställa brytningen där. Bolagets styrelse vände sig till
statens järnvägar för att efterhöra kolbehovet. När kolbrytningen tidigare
var i gång i den svenska gruvan var nämligen statens järnvägar i stort
sett den enda konsumenten av dessa kol. Det var statens järnvägar och några
av statens hospital som köpte sa gott som hela produktionen vid Sveagruvan.
Frakten från Sveagruvan till Göteborg uppgår till 8 å 9 kr. för ton. Örn man
skulle frakta kolen in i Östersjön till Stockholm, skulle fraktkostnaderna
springa upp till omkring 12 kr. per ton. Göteborg är alltså den längst österut
belägna hamnen i Sverige, dit man kan frakta dessa kol för rimligt pris.
Statens järnvägar meddelade att de under föregående brytningsperiod köpta
kolen användes på bandelarna Stockholm—Göteborg och Stockholm—Malmö,
pa västkustbanan och pa bandelen Göteborg—Malmö samt dessutom på några
andra bandelar i södra Sverige. Genom elektrifieringen av bandelarna Stockholm—Göteborg
och Stockholm—Malmö och andra linjer skulle det, förklarade
man, icke komma att dröja mer än några år, innan statens järnvägar har
ringa behov av kol i södra Sverige, örn statens järnvägar nu skulle göra upp
kontrakt örn kolleverans för några år framåt, kunde järnvägsstyrelsen icke
förbinda sig att köpa mera än högst 40,000 ton kol per år. Under dessa förhål -

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

123

Ang. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

landen ansåg man sig från norskt håll icke kunna tänka på att arrendera
gruvan.

Nu kunna, som jag förut nämnt, kolen från Spetsbergen icke lämpligen
fraktas för Sveriges del till andra hamnar än västkusthamnar, då det blir
för lång Väg att frakta dem till Östersjökusten. Norrmännen ha icke att räkna
med mer än i allmänhet fyra ä fem dagars skeppsfrakt från Spetsbergsgruvan
och över till norsk hamn. Från Sveagruvan och till Göteborg tar det åtta
dagar. När norrmännen ha stora svårigheter att i konkurrens med engelska
och polska kol sälja Spetsbergskol trots de gynnsamma frakter för dylika
kol, som de kunna räkna med, huru mycket svårare blir det då icke för oss
att frakta Spetsbergskol till Sverige och sälja dem i konkurrens med engelska
och polska kol.

Nu säger man, att förhållandena komma att förändras i framtiden. Ja, det
vet man ingenting örn. Med hänsyn till de fakta, som jag förut talade örn,
nämligen dels begränsningen av kolkonsumtionen, dels kolproduktionens ökning
i de olika länderna, kan man väl knappast under överskådlig tid räkna
med brist på kol. Då måste Sveagruvan, om man behåller den, komma att
ligga outnyttjad. Då kommer nästa fråga. Kan man icke utvinna olja ur
kol? När staten år 1928 övertog Sveagruvan såsom sin egendom, resonerade
man på det sättet, att gruvan skulle utgöra en mycket lämplig kolreserv,
som skulle kunna tas i anspråk för utvinnande av oljor och bensin. Sedan
1928 har det dock gått fem år och under denna tid ha icke, kan man säga,
dessa utvinningsmetoder gått framåt. Man står på ungefär samma ståndpunkt
som förut. Vidare frågade man sig inom bolagsstyrelsen, örn det skulle
vara någon affär att börja tillverka brännoljor däruppe, då man på flera håll
i Europa under de senare åren upptäckt flera rikt givande oljefält. Det föreligger
ju beträffande det flytande bränslet en konkurrens, som man icke
förut sett maken till. Nu har man sagt, att det kan bli kartellbildningar på
detta område. Ja, det är möjligt, men det är knappast troligt. Man vet ju,
att det på detta område finnes så många olika intressen. De stora tillgångar
som upptäckts på de sista årtiondena, komma de olika länderna helt säkert
att i görligaste mån söka nyttiggöra. Det må emellertid vara hur som
helst med den saken. Man kan fråga sig, om icke Sverige inom sina gränser
har avfallsved i så riklig mängd att vårt behov av bränsle i framtiden
kan fyllas utan import.

Jag vill icke upprepa vad herr Lindman sade, ty han anförde samma skäl,
som föresvävat bolagets styrelse. Vi veta, vilka stora skogstillgångar, som
finnas i mellersta och norra Sverige. Vi ha utomordentligt stora tillgångar
på avfallsvirke. Man kan emellertid knappast f. n. gallra skogen, då man
icke har någon som helst nytta av det bortgallrade virket. Det blir bara att
lägga ner arbetskostnader. Skulle man kunna genom de metoder, som nu
hålla på att utexperimenteras, på ett billigt sätt få bränslesprit av avfallsvirke,
få vi därigenom en bränslereserv, som säkerligen räcker långt. Detta
resonemang har bolagets styrelse liksom även herr Lindman fört. Det är
kanhända fel att resonera så, men summerar man de fakta, som nu framförts,
finner man, att det icke är så bärande skäl för att anse att kolfyndigheten
på Spetsbergen har det värde i Sveriges hand, som man ansåg för några
år sedan.

Nu kan man säga, att allt det där kan vara riktigt, men att det icke kostar
någonting att ha gruvan kvar. Ja, jag håller med örn att vi ha råd att behålla
gruvan. När det nu emellertid har kommit ett köpeanbud från ett
norskt bolag, som är halvstatligt, ja, kanske mer helstatligt än halvstatligt,

124

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

ansåg styrelsen, att nian borde lägga fram detta anbud för statsmakterna. Ar
1928 var det icke fråga örn att för framtiden behålla denna kolfyndighet, utan
man tänkte sig att gruvan måhända skulle försäljas.

Styrelsen förmenar nu att statsmakterna böra säga ifrån, örn staten ämnar
behålla gruvan för framtiden eller icke. Man måste nämligen ordna vissa
frågor såsom t. ex. bevakningen m. m. där uppe. När vi komma fram till
1940 måste också försvarsarbeten vidtagas och dessa kosta 35,000—40,000—

50,000 kronor om året. Man är icke säker på vad det kan komma att kosta.
Det kan man icke avgöra nu. Riksdagen måste emellertid vid den tiden
anslå medel härför varje år.

Örn någon skall köpa gruvan, så bör den väl efter mitt förmenande stanna
hos vår västra granne. Norska Spetsbergsbolaget är det bolag, som bör komma
i fråga, och när ett köpeanbud kommer från det hållet, bör det läggas
fram och prövas. Detta var styrelsens mening. Med detta har jag velat tala
om för herr Anderson i Råstock, varför denna fråga kommit fram just nu.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre. Jag vill endast ha sagt,
att i bolagets styrelse nu sitta två ledamöter, som ha starka försänkningar i
det kommersiella livet. Den ene är direktör för ingenjörsvetenskapsakademien
och den andre är kommerseråd med förbindelser i vårt ekonomiska liv.
Dessa båda ha tidigare varit intresserade av att behålla gruvan. Men de ha
nu kommit till den uppfattning, som jag nyss skildrat. Jag har velat lägga
fram denna uppfattning för kammaren för att på det sättet få fram de motiv,
som bolagets styrelse har haft för att nu komma med denna propå.

När man tar alla de olika faktorerna i betraktande, tror jag att övervägande
skäl tala för — det finnes också skäl som tala emot, det vill jag
icke förneka — att man bör godkänna köpeanbudet, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman, mina herrar! Jag tycker allt. att

det är ett besynnerligt resonemang, som föres av de herrar, som vilja avhända
oss den här tillgången. Det torde väl i själva verket förhålla sig
så, att en mycket stor del av kammarens ledamöter icke ha kunnat göra fullt
klart för sig själva, hur saken ligger till, så att de veta eller känna sig övertygade
om att den ståndpunkt, som de intagit, är den riktiga. Så
har det också varit tidigare, när vi behandlat detta spörsmål, och så torde det
vara även nu.

Det är en sak, som vi åtminstone böra göra klart för oss från första början,
och det är att norrmännen icke ha för avsikt att utöva någon välgörenhet
mot oss. De veta, att det är med deras fördel förenligt att förvärva denna
gruva. Det vore väl märkvärdigt, örn icke vi svenskar skulle kunna driva
upp den här kolbrytningen, så att den bär sig ekonomiskt. Det ha ju norrmännen
kunnat åstadkomma. Jag har i min hand ett par års styrelseberättelser
från det norska bolaget, som visar att så har skett under det sista
året, under vilket år bolaget fått ett netto på nära V2 miljon kronor från sin
gruva. Skulle icke vi kunna komma till samma resultat, vore det väl underligt.
Dessutom har enligt sista årets styrelseberättelse bolaget betalat kolavgifter
till staten på 26,000 kronor, räntor med 45,000 kronor och skatter
med 6,000 kronor. Tillsammans nära 79,000 kronor har norska staten fått
i avgifter för bolaget. Dessutom redovisar bolaget denna vinst på nära 500,000
kronor jag nyss talade om.

Man kan icke frigöra sig från den tanken att svenska företaget i drifthänseende
icke varit så väl skött, som man skulle ha kunnat göra anspråk på,

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

125

Ang. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

men därom vill jag icke bestämt döma. Det har emellertid visat sig även i
andra fall, att det har blivit dåliga resultat, när den vetenskapliga, teoretiska
ledningen i ett företag har fått litet för stort grepp örn företaget, och
den praktiska handläggningen av ärendena kommit i efterhand. Så har det
gått med vedeldningen i landet. Jag skulle ha lust att säga, att de vetenskapliga
institutionerna snarare ha rullat stenar i vägen för vedeldningens
genomförande än öppnat, jämnat och banat vägen för densamma.

Här har man talat örn, att man har elektrifierat järnvägarna, och man har
talat örn vedbränslet i våra skogar. Jag tror icke, mina herrar, att vi behöva
vara rädda för att kolkonsumtionen avtager så fort, ty trots elektrifiering
och trots den rika tillgång på vedbränsle, som vi ha i våra skogar i hela
övre Norrland, komma vi alltid i alla fall att vara beroende av stenkolen.

Behöva vi verkligen, det frågar jag mig, avhända oss denna tillgång, denna
reserv, som dock innebär en viss säkerhet. Vi veta icke, hur det i framtiden
kommer att gå på detta område, men man funderar ju som herr Anderson i
Råstock framhöll, på att sammansluta sig och skapa Buster på detta område.
Det är således icke så säkert, att man även i fortsättningen får stenkolen
till samma billiga pris som hittills.

Enligt de papper, som jag har rörande det norska bolaget, skulle detta
bolag ha fått världsmarknadspriset för sina kol. Herr Eriksson i Falun
sade, att man vet icke, hur mycket bolaget får i statssubvention. Jag tycker,
att de enkla ord, som jag framfört här, icke tyda på någon statssubvention
och bolagets berättelser tyda icke heller därpå. Jag upprepar, mina herrar,
att det norska bolaget har fått nära på 1/2 miljon kronor i vinst det sista året.
Dessutom ha 79,000 kronor kommit staten till godo. Jag kan icke finna, att
det kan vara tal örn någon statssubvention härvidlag. Jag tycker icke, att
vi skola låta överrumpla oss av de misslyckanden, som inträffat och som
sannolikt berott på helt andra orsaker än sådana som röra fyndigheterna i
och för sig. Örn vi akta oss och äro försiktiga, bör vår gruva med god ledning
åtminstone giva lika gott resultat som norrmännens gruva.

Vi stå icke till svars med att avhända oss denna väldiga bränslereserv i
tider, då vi böra vara vaksammare än någonsin. En grundligare undersökning
och grundligare prov, än som hittills blivit verkställa, böra göras, innan man
tager steget att avhända landet denna gruva. Jag tror, att det åtminstone
i våra norrländska bygder, icke minst bland de stora arbetarmassorna, skulle
kännas som en besvikelse, örn man avhände oss denna gruva, som utgör en
tillgång för oss, icke endast när det gäller att giva arbete utan även i andra
avseenden.

Herr Lindman sade, att han förr varit i den tron, att vi skulle kunna bryta
och leverera kol från Spetsbergen till världsmarknadspris. Vi skulle med
andra ord kunna konkurrera med dessa kol. Ja, jag må säga, att jag står
kvar i den tron ännu, åtminstone är jag icke övertygad örn att man icke kan
göra det.

Av den redogörelse, som jag har här i min hand, framgår, det glömde jag
att säga, att en stor del av innevarande års produktion av norska Spetsbergskol
sålts i förväg. Det stämmer icke väl överens med vad herr Eriksson i
Falun nyss anförde.

Ja, herr talman, jag har velat framhålla dessa synpunkter. Själv är jag
livligt övertygad örn att vi begå en galenskap, örn vi i onödan avhända oss
denna gruva. Ingen enskild person skulle handla så utan att vara absolut
nödd och tvungen därtill. Här föreligger icke något nödtvång för svenska
staten att avhända sig denna tillgång.

126

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

Herr Holmgren: Herr talman! Jag har samma syn på denna fråga som
herr Anderson i Råstock. Vi ha i fyndigheterna nedlagt 12 miljoner kronor.
Vart ha dessa miljoner tagit vägen? Nog finns det väl kvar värden för 1
miljon kronor och litet till. Jag måste säga, att i våra dagar komma uppfinningarna
på det kemiska området slag i slag och jag håller för troligt, att
värdet på gruvan inom ganska kort tid kommer att avsevärt stiga. Under
sådana förhållanden måste jag säga, att ägde jag den gruvan, så skulle jag
icke vara beredd att sälja den nu och framför allt icke till det erbjudna priset.

I detta anförande instämde herrar Magnusson i Skövde, Olsson i Staxäng,
Johansson i Krogstorp, Lundell och Gustafson i Kasenberg.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Endast några ord till. Då herr
Eriksson i Falun också har fört på tal det norska bolaget, kanske jag kan
få^ citera några rader ur en avskrift av dess sista styrelseberättelse. Det
står här: »Av det skibede kvantum har Norges Statsbaner som vanligt kjöpt
ca. 100,000 tönn. Dampskibsselskapene har avtatt store partier, og til de forskellige
bunkerstasjoner er der levert mer enn i noget tidligere år, idet efterspörselen
efter väre kull stadig stiger särlig til skibsbruk. Forbrukerne får
efter hvert öinene op for at det lönner sig å bruke Spitsbergenkull, som de
finner dröiere og bedre enn utenlandske kull. Dette bekräftes också av Statsbanenes
analyser som viser at vår kullkvalitet står över alle de utenlandske
som vanligvis forhandles i Norge, og at den ikke ligger stort under heste
Cardiffkull. Det har i år ikke väret nogen vanskelighet förbundet med kullenes
avsetning, og da flere av väre störste kunder har önsket å dekke sig
fremover, er en vesentlig del av näste års skibningskvantum allerede disponert.
» Det var om den saken.

Det är alltså på det sättet, att norrmännen lia lyckats. Och då herr Lindman
tvivlar — fastän han givit mig rätt i åtskilliga av de synpunkter jag
anförde — på att det skall vara möjligt att bryta till en kostnad, som är så
att säga rimlig, skall jag be att få fästa uppmärksamheten på en liten detalj.
Det är ju så, att man vid den drift, som varit vid Sveagruvan, har gått ut
ifrån att betala åtminstone de löner, som gälla för malmbolagets arbetare i
Kiruna och Malmberget. Det förhåller sig så, att om man behåller samma utgångspunkt,
kan man komma ned i brytningskostnaderna med 20 procent i
vad. gäller lönerna och kanske mera. Lägger man därtill, att man genom
att i fortsättningen bryta på ett mera rationellt sätt kan undvika att göra de
dumheter, som begåtts under den första tiden av gruvbrytningen, tror jag
man kan våga draga den slutsatsen, att det åtminstone icke är en alltför övertygande
bevisning förebragt därom att det är klokt att nu göra sig av med
den fyndighet, som det här är fråga om.

Vidare skall jag be att få nämna en liten detalj, som jag inte vet, om det
lönar sig att påpeka, men jag gör det i alla fall. På tal om det lilla eller
stora behov av stenkol, som förefinnes för övre Norrlands del, är det att minnas,
att malmvagnarna från Kiruna gå fulla till Narvik men i åtminstone
90 procent tomma från Narvik till Kiruna. Den lilla del av kolbrytningen,
sorn kan komma i fråga att sända dit, går mycket bra att lossa i Narvik och
på järnväg draga för nästan ingen kostnad till Kiruna. Jag tror icke heller,
att det är alldeles omöjligt att förse den del av västra Sverige, som ligger
nära Trondhjem, med Spetsbergskol, om man vill gå in för en brytning om
några år.

Sedan vill jag framhålla något, som sades av herr Holmgren och som jag

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

127

Ang. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

antecknat särskilt på grund av herr Lindmans anförande. Vi veta bra litet
här i kammaren och för resten på andra ställen också örn vad tekniken kan ha
nått för ståndpunkt om fyra eller fem år. Jag stryker under vad herr Holmgren
sade. Överallt i världen söker man komma i besittning av olje- och
kolfyndigheter. Då frågar jag: kan det vara någon större idé i att, då man
har ett betydande kolfält i reserv, skynda sig att sälja det? Särskilt då förhållandena
äro sådana som de äro, bör man icke göra det.

Jag ber slutligen att få meddela en liten pikant nyhet. Fastän det sägs,
att svenska statens järnvägar icke behöva köpa kol, ha de dock enligt en uppgift
jag fått under fjolåret köpt 10,000 ton Spetsbergskol. Det blir dock
en liten slant, och det visar att kolen alltjämt användas. För brikettillverkningen
har man fått köpa kol från Norge, därför att Spetsbergskolen äro
för den tillverkningen av alldeles särskilt lämplig kvalitet. Det är icke så
farligt med avsättningsmöjligheterna. Då jag nu ser handelsministern sitta
här, kan jag i all vänlighet få fråga honom, hur mycket stenkolsimporten
totalt gått ned sedan vi börjat elektrifiera järnvägarna. Örn jag icke har
läst galet, tyda importsiffrorna på att vi hålla oss uppe, även örn järnvägarna
av naturliga skäl sacka tillbaka. Man behöver icke riskera någon så
katastrofal nedgång, att det behöver särskilt åberopas, örn icke herr statsrådet
kan svara med detsamma, kan jag få veta det sedan. Det är bara en
liten fråga.

Vad som under debatten framkommit är, herr talman, icke av den beskaffenhet,
att jag kan frångå mitt yrkande.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det har så väl

här i kammaren som i första kammaren framställts anmärkningar därom,
att den proposition som framlagts icke skulle ha föregåtts av tillräcklig utredning
i ärendet. Herr Lindman har visserligen redan svarat på den anmärkningen,
men jag anser det vara nödvändigt, att den också från regeringsbänken
tillbakavisas. Det har i detta fall förfarits med all den omsorg, som
är nödig, och de myndigheter, som skolat yttra sig, ha alla blivit hörda. Man
skulle av anmärkningarna kunna draga elen slutsatsen, att kammaren skulle
sakna underlag för ett sakligt bedömande. Jag måste då fråga, vad det är
man vill veta, som man icke redan vet. Såvitt jag förstår reservanternas talesmän,
veta de betydligt mycket i den här saken. Yad vi alla veta är mäktigheten
av den tillgång, som vi ha i Spetsbergen. Vi veta också vad vi behöva
veta örn brytningsförhållandena. Vi veta också, hur man skall transportera
kolen därifrån. Jag vet då icke vad det är som återstår och som man icke
har fått reda på inom utskottet.

En sak har spelat en stor roll. Man har talat örn behovet av kol, och man
har varit rädd för att vi skulle frånhända oss en tillgång, som kan bliva värdefull.
Hur man än ser på saken, är det dock så, att vårt kolbehov har minskat,
i vilken takt skall jag icke yttra mig örn. Örn man kan bedöma läget överhuvud
taget, kan man knappast säga, att det finnes någon anledning antaga,
att vi icke skulle kunna under normala förhållanden tillgodose vårt bränslebehov,
och antagligen på ett billigare sätt än genom brytning på Spetsbergen.
Den omständigheten, att man försäljer gruvan, betyder icke, att tillgången
på kol minskas, utan det kan tvärtom betyda, att den ökas, därigenom
att det blir brytning, under det att uppenbarligen, så långt man kan bedöma,
vi icke äro beredda att göra de ganska betydande uppoffringar, som skulle bli
nödvändiga för igångsättande av en svensk brytning därstädes. Örn däremot
fyndigheterna försäljas till Norge, har Norge genom den organisation, som

128

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m

Äng. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

redan finnes, en helt annan möjlighet än vi att utnyttja fyndigheterna och
alltså att öka koltillgången. Det finnes ingenting under nuvarande konkurrensförhållanden
på detta område, som ger anledning antaga, att vi skulle behöva
betala kolen dyrare än det pris det skulle kosta oss, om vi gjorde en
egen brytning.

Det är ett annat förhållande, som jag ber att få fästa uppmärksamheten på.
Reservanterna ha icke av sitt resonemang dragit den slutsats, som jag skulle
funnit naturlig. Örn man anser, att dessa värden äro så betydande, varför
gör man då icke något som helst förslag örn att vi skola förbereda ett utnyttjande
av fyndigheterna? När man läser reservationen, får man det bestämda
intrycket, att reservanterna äro minst sagt synnerligen osäkra på den
punkten. De säga: vi skola icke sälja nu, vi skola se tiden an, det kan hända,
att förhållandena bli andra och att vi om några år bedöma saken annorlunda
än nu. Jag skulle tro, att resultatet, om man följer reservanterna, blir, att
den avyttring, som nu kan ske, i stället kommer att ske örn några år. Skillnaden
är bara den, att man under tiden lagt ned ytterligare kostnader. Reservanterna
äro i varje fall icke beredda på att svenska staten skall till redan
gjorda uppoffringar göra ytterligare betydande uppoffringar. Den synpunkt
herr Holmgren anlade var den rena spekulationssynpunkten i vad som kan
eventuellt hända utan någon säker förankring i de förhållanden vi nu kulina
bedöma.

Första kammaren har med stor majoritet följt utskottet och antagit Kungl.
Maj :ts förslag. Jag tror, att sakligt bör andra kammaren intaga samma ståndpunkt.
Jag vet, att det för många möter svårigheter, därför att vi människor
äro så benägna att, när vi en gång tagit en ståndpunkt, envisas på den så
länge som möjligt. Jag har här i kammaren biträtt det beslut, som en gång
fattades örn att placera pengar i Spetsbergen. Jag har varit bland dem, som
trott, att det kunde vara av betydelse för vårt land att ha tillgång till denna
fyndighet. Men den omständigheten, att jag en gång har tagit den ståndpunkten,
hindrar mig icke från att i ett nytt läge taga en förnuftigare ståndpunkt.
Och jag tror, att vi nu äro just där vi måste säga oss, att tyvärr lia
vi en gång felbedömt saken och offrat pengar, som vi kunnat spara. Men
den omständigheten kan icke vara någon anledning att bara fortsätta med att
offra pengar. I reservanternas egen ovisshet ser jag ett nytt bevis för att
det är riktigt att gå den väg, Kungl. Maj :t anvisat, och jag hemställer till
kammaren örn att bifalla utskottets förslag.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag ber örn ursäkt för att jag

tar till orda ännu en gång. Men här har av några talare förut och senast av
hans excellens statsministern gjorts ett stort nummer av att icke reservanterna
nu vore beredda att gå in för omedelbara åtgärder. Vi ha emellertid inte inom
utskotts avdelningen varit så utan tillgång till sakkunskap, att vi ej nu skulle
ha något att svara på ett sådant påstående. Vi togo oss friheten att fråga
efter, hur det förhöll sig med den brand, som började 1925, och fingo reda på,
att den ej med säkerhet kunde antagas vara släckt ännu. Vi fingo reda på,
att norrmännen haft en motsvarande brand, som räckte i 12 år. Vi äro alltså
ganska nära att ha nått den tidpunkt, då man kan med absolut visshet räkna
med att det är slut med branden, och då är det enligt min mening och deras,
som tänka lika med mig, på det sättet, att det är vida fördelaktigare att bryta
i de gamla tunnlarna eller orterna, som man säger på gruvspråk, än att taga
upp en ny tunnel. Men vi frågade också, vad det skulle kosta att taga upp ett
nytt schakt på längre avstånd från förutvarande gruva. Vi frågade kom -

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

129

Ang. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget S-petsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

merserådet Sidenvall, som ju bör veta vad det rör sig örn. Han svarade, att
det skulle kosta omkring 1j2 miljon kronor, men han medgav också, att det
var ett sätt, som var användbart, örn man vill sätta i gång omedelbart.

Herr talman, av de skäl jag anfört framgår, att vi vilja vänta och se, och
jag anser det fortfarande klokt att vänta och se. Örn det kan glädja någon
i kammaren att höra, att även jag bytt ståndpunkt i denna fråga, är jag gärna
villig medge, att jag år 1921 röstade mot ett förslag i fråga örn Spetsbergen.
Men när jag på fjärde avdelningen fått gräva mig ner i frågan, har jag kommit
till den motsatta uppfattningen, att det är skäl att bevara fyndigheterna
i svensk ägo, och då äro vi likställda. Yi lia bytt om, men åt annat håll. Jag
tror, att om vi vänta några år, blir det kanske en och annan av dem, som i dag
säga, att det är lyckligast att följa Kungl. Maj :t, som då kommit till samma
uppfattning som den jag har i dag.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Herr Anderson i Råstock

sade, att det har varit åtskilliga, som ändrat uppfattning i denna fråga under
årens lopp. Jag tillhör de få, som under alla år varit motståndare till denna
plan örn exploatering av fyndigheterna på Spetsbergen, därför att jag från
början och sedan alltjämt funnit, att förhållandena ej kunna vara sådana, att
vi nied ekonomisk fördel skulle kunna utnyttja dem. Jag vill vidare påpeka,
att de, som kämpat för att vi skola hålla fast vid Spetsbergen, aldrig kunnat
prestera några konkreta bevis för möjligheten att åstadkomma ekonomiskt givande
resultat. Varken tidigare eller nu har man presterat något sådant bevis
utan huvudsakligast trott på framtiden. Man har tänkt på den faktiska
tillgång som låg där, som en geograf eller annan kunde mäta upp, och som
man kunde utnyttja, örn vi koinme i behov därav, på ett eller annat sätt.

Jag vill erinra kammarens ledamöter örn det förhållandet, att riksdagen år
1926 beslöt att hemställa till regeringen att avveckla statens förbindelser däruppe.
Detta beslut, som fattades vid gemensam votering, kom att upphävas
året därefter på initiativ av ett par motionärer. När riksdagen år 1927 fattaga
sitt beslut att återupptaga frågan, sades i motiveringen till det uttalande,
som riksdagen antog: »De närmaste årens administrationsutgifter kulina alltså
hållas inom en mycket begränsad ram, och möjlighet föreligger att utan större
kostnad tillsvidare bibehålla dessa koltillgångar i avvaktan på, bland annat,
ett närmare klarläggande av de motionsvis berörda nu mycket aktuella problemen
örn kolets framtida industriella användning, av vilkas lösning frågan örn
spetsbergsfyndigheternas framtida brytningsvärde torde vara till en viss grad
avhängig.» Efter de anföranden, herr talman, som här hållits i kammaren i
kväll dels av herr Lindman och dels av herr Eriksson i Falun, torde det vara
klarlagt, vilka utsikter vi på detta område ha att avvakta, och följaktligen
torde huvudförutsättningen, varför riksdagen år 1927 åter lyssnade till talet
örn, att vi skulle avvakta en viss utveckling, vissa utredningar på området, ej
lia kunnat infrias. Vi lia fått klarhet på den punkten. Det fordras -— det
måste här sägas — mycket stor långmodighet, herr talman, för att nöja sig
med att endast avvakta år efter år. Ku har detta avvaktande pågått praktiskt
taget i 13 år. Fyndigheterna ha varit, tror jag, i svensk ägo sedan 1906,
d. v. s. sedan snart 30 år tillbaka. Det fordras, som sagt, en långmodighet
utan like, för att man år efter år skall låta uppehålla sig med det talesättet,
att här är något som kan utnyttjas. Det är uppenbart, herr Nilsson i Antnäs,
att när ingen i Sverige hittills kunnat utnyttja dessa fyndigheter ekonomiskt,
ingen senare heller kan göra det. Vad är det då för mening med att fortsätta
med detta? Låt dem, som kunna det, taga hand örn denna tillgång. Landet

Andra kammarens protokoll 198Ji. Nr 18. 9

130

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

Äng. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

har redan förlorat 8 miljoner kronor hittills, om vi antaga det föreliggande regeringsförslaget,
och en miljon mera, om vi ej göra det. Förlusten blir då 9
miljoner och litet till jämte vad vi i framtiden få betala för att upprätthålla
denna dubiösa tillgång.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag har många gånger i mitt liv fått höra,
att svenskarna äro ett utomordentligt folk, när det gäller organisation, men
nu få vi veta, att norrmännen äro oss överlägsna. De kunna bryta kol på Spetsbergen
och få det till en god affär, men herr Törnkvist är övertygad, att vi
aldrig i världen kunna få det att lyckas. Jag är mycket ledsen, ty jag trodde,
att herr Törnkvist hade samma uppfattning som jag örn vår organisationsförmåga.

Det är klart, att det alltid är en omdömesfråga, örn vi skola behålla denna
tillgång. Örn jag tittar i statistisk årsbok, finner jag, att 1932 köpte vi

5,800,000 ton kol och koks till ett pris av 98 miljoner kronor. År 1920 köpte
vi en mindre kvantitet, 3,170,000 ton, men för denna betalade vi 502 miljoner
kronor, alltså 160 kronor per ton. Såvitt jag förstår, är världen inte så förskräckligt
trygg nu, att man ej kan räkna med att sådana tider kunna komma
tillbaka, när på grund av krig och avspärrning priserna springa i höjden, och
då kan det vara en utomordentligt god affär för svenska staten att ha kvar
denna tillgång. Jag menar, att när det inte kostar mer än 10,000 kronor örn
året under sex år framåt, lia vi ingen anledning att lia så brått med att avhända
oss denna fyndighet.

Vidare har jag ej kunnat bortse från de omdömen, som äro fällda av en sådan
man som bergmästaren Asplund. Jag sätter visserligen stort värde på
herr Törnkvist och hans omdöme i vanliga fall, men när det gäller gruvdrift
litar jag mera på herr Asplunds omdöme.

Vidare har gruvfolket i Kiruna vid upprepade tillfällen framfört förslag,
att man skulle taga upp denna drift, och man har då tänkt, att det för de
ungdomar, som nu aldrig komma till något arbete utan få gå sysslolösa tills
de äro 25—30 år gamla, kunde vara möjligt att en gång få en start i livet
genom gruvdriften däruppe. Allt detta sammantaget har avgjort min ståndpunkt.
I mycket hög grad är jag därvid också påverkad av det anförande,
som herr Eriksson i Falun höll. Det var så långt ifrån att skrämma mig till
att gå med på försäljning, att jag i stället fick det intrycket därav, att det är
klok politik att behålla fyndigheten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Endast ett par ord. Kammaren
kan väl icke bli förvånad över, att herr Törnkvist tycker, att det är långsamt
att vänta. Han har aldrig varit med örn, att vi skulle gå in för att deltaga i
denna gruvdrift på Spetsbergen, och därför tycker han det. Men när det
dragés i tvivelsmål, att man kan komma till ett rimligt pris, vill jag erinra örn,
att enligt de beräkningar, som gjordes 1925, kolpriset skulle ligga i omkring
20 kronor per ton fritt Göteborg. Och sedan dess lia brytningsmetoderna ytterligare
fulländats, sedan dess ha arbetslönerna gått ner, och jag vågar draga
den slutsatsen, att samma gynnsamma förhållanden som i fråga örn importkolen
1925 kunna vi få när som helst beträffande Spetsbergskolen nu.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

131

Ang. försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom
å Spetsbergen. (Forts.)

utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Anderson
i Råstock begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 42, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Anderson i Råstock,
vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgå vos 77 ja och 75 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Rasjön m. fl., nr 568, i anledning av Kungl. Maj:ts propotion,
nr 208, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284) m. m.;

herrar Hansson i Vännäsby och Thorell, nr 569, i anledning av samma proposition;
och

herr Hansson i Vännäsby m. fl., nr 570, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 154, med förslag till lag örn tillsättning av prästerliga tjänster.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående skyldighet för lärare
att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning m. m.; och

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för expeditionsvakten
J. O. Gustafsson att för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna
viss tjänstgöring;

från första lagutskottet:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§ lagen den 8 juli 1904 (nr 26, s. 1)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;
och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 kap. 2 § rättegångsbalken; samt

132

Nr 18.

Onsdagen den 14 mars e. m.

från jordbruksutskottet:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för särskild
kolonisationsverksamhet inom Norrbottens län;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsbidrag
för undersökning rörande reglering av Lyckebyån;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Mosjöbottnens torrläggningsföretag i Örebro län;

nr 95, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående disponerande av avkastningen
av statens hästavelsfond;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av en
tidigare såsom jägmästarebostad disponerad lägenhet i Malå socken av Västerbottens
län;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inlösen av vissa
arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån; oell

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 6, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna under
riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet; nr

43, i anledning av Kungl. Maj:ts under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar
örn anslag till de värnpliktigas avlöning m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbetalning förskottsvis
av statsbidrag till vägbeläggningar med begränsad varaktighet;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för fortsättande
av Dals-Eds—Rölanda elektriska distributionsförenings u. p. a. verksamhet; nr

46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån till föreningen
för skidlöpningens främjande i Sverige för utbyggnad av turiststationen Högfjället
vid Storlien m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner örn ändring i gällande bestämmelser
rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 28 september 1928 om utjämningsskatt; nr

11, i anledning av väckt motion angående jordbruksintressets tillgodoseende
i prövningsnämnden;

nr 12, i anledning av väckt motion om rätt för skattskyldig att vid taxering
till skatt för inkomst av tjänst åtnjuta avdrag för vissa levnadskostnader;

nr 13, i anledning av väckta motioner om ökat tullskydd för produktionen
av vissa slag av trädgårdsprodukter; och

Onsdagen den 14 mars e. m.

Nr 18.

133

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i
bestämmelserna örn stämpelavgift för spelkort;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckt motion angående ändring av gällande bestämmelser
örn rätt till nödvärn m. m.;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande i vissa
fall ur kyrkofonden av understöd i anledning av olycksfall i arbete å skogar
till sådana ecklesiastika boställen, som avses i 1 § ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932; och

, nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträden åt ärkebiskopen;
samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn blindhetsersättning m. m., dels ock en
i ämnet väckt motion.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Törnkvist i Bjuv under 4

» Herou » 4

» Hansson i örebro » 2

» förste vice talmannen Bengtsson » 3

> Osterström » 2

dagar fr. o. m.

» »

den

16 mars,

15 >

15 »

17 > och
15 > .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.10 på natten.

In fidem
Per Cronwall.

134

Nr 18.

Fredagen den 16 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 9 och den 10 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig samt remitterades till statsutskottet Kungl. Maj:ts
å kammarens bord vilande propositioner och skrivelse:

nr 234, angående anslag till statliga beredskapsarbeten m. m.;
nr 235, angående anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m.; och
nr 236, med tillkännagivande att en i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning bebådad framställning angående anslag till förbättring
av slumbostadsbeståndet icke kommer att föreläggas riksdagen.

§ 3-

Vidare föredrogos var efter annan samt hänvisades till behandling av lagutskott
de på bordet liggande motionerna:
nr 568 av herr Andersson i Rasjön m. fl.;
nr 569 av herrar Hansson i Vännäsby och Thorell; samt
nr 570 av herr Hansson i Vännäsby m. fl.

§ 4.

Slutligen föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 6
och 43—47, bevillningsutskottets betänkanden nr 9—14, första lagutskottets
utlåtanden nr 29—31 samt andra lagutskottets utlåtande nr 14.

§ 5.

Herr von Seth avlämnade en av honom och herr Lindberg i Stockholm undertecknad
motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 208, med förslag
till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den
20 juni 1930 (nr 284) m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 571, bordlädes.

§ 6.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Holmström, som yttrade: Jag anhåller
att få föreslå, att å morgondagens föredragningslista först bland två
gånger bordlagda ärenden uppföres statsutskottets utlåtande nr 6.

Denna hemställan bifölls.

Fredagen den 16 mars.

Nr 18.

135

§ 7.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 100, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande uppgiftsplikten vid försäljning av avrensningsfrö;

nr 101, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i vattenlagens
föreskrifter i fråga om handläggningen av ärenden rörande dikningsföretag,
som beröra allmän väg; och

nr 102, i anledning av väckta motioner rörande ändring i lagstiftningen
örn utlännings rätt att här i riket vistas och innehava arbetsanställning med
mera.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 4 och 7 §§ tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316);

första lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av väckt motion angående
revision av gällande bestämmelser örn behandlingen av minderåriga förbrytare;

andra lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens
ställande på krigsfot (häst- och fordonsanskaffningslag) m. m.;
samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående uppställande av lokala bostadsprogram;
och

nr 4, i anledning av väckt motion angående hämmande av minderårigas
tobaksmissbruk.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 e. m.

In fidem
Per Cronvall.