1934. Andra kammaren. Nr 16 (Riksdagens protokoll 1934:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Andra kammaren. Nr 16.

Tisdagen den 6 mars.

Kl. 4 e. m.

§ K

Justerades protokollen för den 27 och den 28 nästlidna februari.

§ 2.

Herr statsrådet Leo avlämnade Kungl. Majt:s propositioner:
nr 199, angående elektrifiering av banorna Laxå—Charlottenberg, Södertälje
södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala—Gävle;

nr 208, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284) m. m.; och

nr 205, angående modernisering av vissa matinrättningar vid marinen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig samt hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts
å kammarens bord vilande propositioner:

nr 206, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från
sådana egendomar; och

nr 207, angående anslag till avlöningsstat för rikets allmänna kartverk.

§ 4.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr
7 och 8, statsutskottets utlåtanden nr 7 och 34—36 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 7.

§ 5.

Herr Bengtsson i Kullen avlämnade följande motioner, nämligen:

nr 551, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 162, med förslag till
kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter m. m.; och

nr 552, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 177, angående anslag
till medicinalstyrelsen.

Nämnda motioner bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet, nr 2, angående vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1934/1935
Andra hammarens protokoll 1934. Nr 16. 1

Nr 16.

Tisdagen den 6 mars.

under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet; från

bankoutskottet:

nr 11, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna under
riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn användande
av viss del av de till fonden för pensionering av civila tjänstinnehavare
under budgetåret 1933/1934 inflytande medlen; samt

från jordbruksutskottet, nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
upplåtelse av visst område å Djurgården till Stockholms stad.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Jansson under 3 dagar fr. o. m. den 7 mars och

» Sefve > 2 » » > 7 >

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.6 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 7 mars.

Nr lfi.

Onsdagen den 7 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Herr

statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 210, angående
ytterligare statsbidrag för undersökning rörande Emåns reglering.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 199, angående elektrifieringen av banorna
Laxå—Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna med bilinjer och Uppsala—Gävle; till

behandling av lagutskott propositionen, nr 208, med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni
1930 (nr 284) m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 205, angående modernisering av vissa matinrättningar
vid marinen.

§ 3.

Vidare föredrogos var för sig herr Bengtssons i Kullen på bordet liggande
motioner; och remitterades därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 551; samt

till statsutskottet motionen nr 552.

§ 4.

Till avgörande förelåg första lagutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av
väckt motion angående vissa ändringar i gällande polislagstiftning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 446,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Wiklund föreslagit, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställande av utredning
angående sådan ändring av gällande polislagstiftning, att poliskollegierna erhölle
behörighet dels att avhöra inför kollegium åberopade personer på ed,
varvid mot vittnena skulle gälla de i rättegångsbalken för vittnen stadgade
jäv, dels att även utan parts begäran förordna örn vittnes inkallande, att döma
inkallat vittne till böter för utevaro, meddela uteblivet vittne inställelseföreläggande
vid vite samt förordna om uteblivet vittnes hämtande, dels att besluta
om ersättning åt vittne för inställelse inför poliskollegium, varvid i fråga
örn vittne, som av kollegiet, efter eget förordnande eller efter åklagares begäran,
inkallats, skulle beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen gälla
vad i avseende å brottmål vore stadgat, samt att i övrigt angående införskaf -

Ang. vissa
ändringar i
gällande polislagstiftning.

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. vissa ändringar i gällande polislagstiftning. (Forts.)
tande av utredning samt upptagande och prövning av bevisning vid poliskollegium
skulle i tillämpliga delar gälla vad i rättegångsbalken i dessa avseenden
funnes stadgat angående förfarandet i brottmål viel allmän underrätt.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herr Bissmark beträffande motiveringen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Wiklund: Herr talman! Ehuru jag förutsätter, att motionens öde

är avgjort genom första lagutskottets avstyrkande, kan jag likväl icke underlåta
att taga kammarens tid i anspråk för att i någon mån söka klargöra
syftet med motionen.

I vårt land har som god regel gällt allas likhet inför lagen. Men jag måste
i alla händelser konstatera, att denna regel icke gäller de svenska polismännen.
Vi hava som bekant en särlagstiftning, när det gäller poliskollegiernas
behandling av disciplinmål. Där gäller icke såsom vid de allmänna domstolarna,
att vittnena få höras på ed. Vittnen kunna icke instämmas, utan vittnen
kunna endast efter eget gottfinnande få höras upplysningsvis. Jag har
därför i motionen yrkat, att en omläggning måtte ske, så att, i likhet med vad
fallet är vid de allmänna domstolarna, man skulle äga rätt att påkalla vittnesförhör
samt äga rätt att anföra jäv, när vittnesjäv föreligger, o. s. v,, o. s. v.
Vidare skulle man också enligt motionens syfte äga rätt att tillerkänna vittnena
ersättning i likhet med vad som sker vid de allmänna domstolarna. Vi
hava nämligen sedan den nya polislagens tillkomst måst konstatera, att den
nirvarande lagstiftningen leder till en bristfällig utredning i disciplinmålen.

En annan olägenhet, som också följer av det nuvarande systemet, är, att
vittnena i många fall helt vägra att inställa sig till kollegiets sammanträden.
När icke tvång föreligger, leder detta också i en del fall därhän, att vittnena,
särskilt de underordnade polismännen, ogärna inställa sig och i många fall
vägra inställa sig, detta av hänsyn till sina överordnade. De vilja nämligen
icke utsätta sig för risken att falla i de överordnades onåd. Detta resulterar i
många fall i att den åtalade icke har möjligheter att freda sig. Vid allmän
domstol däremot kan ingen dömas utan att vittnesutsagorpa edfästs, hur ringa
sedan straffet än månde bliva. I poliskollegierna kan straffet för polismannen
bliva avsättning, och avsättningsdomen kan grundas endast på upplysningar,
till och med sådana lämnade av uppenbara fiender.

I första lagutskottets något underliga utlåtande lämnas också det medgivandet,
att det icke är bra som det är. Utskottet säger nämligen: »Det är''
uppenbarligen riktigt, att förfarandet inför poliskollegium till följd av anmärkta
förhållanden icke garanterar lika fullständig utredning som en rättegång
inför domstol.» När utskottet erkänner detta, så måste jag med all den
respekt, som är möjlig, för första lagutskottets sakkunskap på ifrågavarande
område, ställa en fråga till utskottet: Varför har icke utskottet ansett nödvändigt
att infordra yttranden från poliskollegierna? — eftersom utskottet
självt ändock vidgår, att det icke är bra som det är. Jag tror, att om detta
hade skett, så hade behandlingen i första lagutskottet blivit en helt annan.
Nu vet jag ju, att man resonerar som så, att det är ingenting förebragt i fråga
om bevisning, att några misshälligheter förekommit. Jag blir då i tillfälle
att referera ett fall, som dock i någon mån visar, att det icke är alldeles bra
beställt.

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. vissa ändringar i gällande polislagstiftning. (Forts.)

1933 hölls i Stockholm en polisvetenskaplig kurs, därvid en av föreläsarna,
advokaten Hugo Lindberg i Stockholm, refererade ett fall, som är mycket belysande
för frågan. Detta referat skall jag tillåta mig återgiva. Föreläsaren
säger nämligen: »Jag vill här giva ett litet exempel på, hur en sak kan
utveckla sig inför ett poliskollegium. Sex kumpaner uppe från de västerbottniska
lappmarkerna blevo hösten 1932 efter angivelse av en fjärdingsman
dömda för fylleri. Kort tid efter domen mottog länsstyrelsen en angivelse
mot — fjärdingsmannen. Han skulle lia uppträtt berusad på allmän landsväg
ett år tidigare, d. v. s. hösten 1931. Angivelsen var undertecknad av
fem av de dömda fylleristerna, som åberopade ett vittnesintyg av den sjätte.
Bevekelsegrunden var ju genomskinlig nog, men utredningskvarnen sattes i
gång. I början av september månad 1932 överlämnade länsstyrelsen angivelsen
till vederbörande landsfiskal Hör på honom i egenskap av allmän åklagare
ankommande åtgärd’. Länets kriminalpolis fick hand örn utredningen
och dess mest tränade kraft sändes upp i obygderna — en resa på 20—30
mil — för förhör med vittnen. Efter en grundlig utredning konstaterade vederbörande
landsfiskal, att fog saknades för åtal mot fjärdingsmannen. Till
samma resultat kom landsfogden i länet.» Vidare fortsätter föreläsaren:
»Man hade kunnat tro, att saken därmed skulle vara ur världen. Men nej
— landshövdingen i länet är en s. k. kraftkarl och han, d. v. s. Konungens
befallningshavande, beordrade helt enkelt landsfogden att åtala fjärdingsmannen,
icke inför häradsrätten utan inför poliskollegium. Ansvarstalan avsåg
icke fylleri, men fjärdingsmannen hade vid en rast i skogen druckit två
glas madeira och ansågs därigenom i sin enskilda vandel hava satt ''aktningen
för polistjänsten’ i fara. Landsfogden måste lyda, och så översändes utredningsluntan
till vederbörande poliskollegiums ordförande. Poliskollegiet sammanträdde
högtidligt i tingssalen i länsresidensets stad. På domarens högra
sida stod landsfogden, i högt majestät, på den vänstra delinkventen själv med
försvarsadvokat; vid dörren stod tingshusvaktmästaren och ute i vittnesrummet
sutto fyra vittnen församlade. Av dessa hade tre på bilar och bussar
måst färdas över 340 km., ett vittne över 250 km. Förhandlingarna börja,
vittnena höras och parterna överlämna målet. Efter en överläggning, som i
fråga örn kortvarighet slår alla rekord, blir fjärdingsmannen frikänd. Kollegiet
hade funnit, att hämndeangivelsen och åtalet saknat all grund. Vittnena,
som dragits undan sitt dagliga arbete och måst offra flera dagar, begärde
ersättning för sin inställelse. Men ingen ersättning utdömdes, ty, se,
poliskollegium saknar befogenhet att utdöma sådan ersättning.» Vidare fortsätter
föreläsaren: »Men vem ersätter den stackars oskyldige fjärdingsmannen
för alla obehag och kostnader? Det hände för icke så länge sedan, att
när vissa till ett poliskollegium inkallade vittnen fingo veta, att de icke
kunde få ersättning för sina kostnader, de helt enkelt vägrade att vittna.
Inför ett dylikt sabotage står domstolen maktlös.»

Jag har ännu ett färskt fall att åberopa. Hösten 1933 blevo tvenne polismän
i Skellefteå stad tilldelade varning av en tillförordnad borgmästare
därstädes, som var synnerligen nitisk i tjänsten. De överklagade varningen
med resultat, att de måste, biträdda av advokat, företaga resan till länsresidensstaden.
De blevo nämligen ålagda inställelse inför kollegiet. De fingo
företaga en resa på mellan 30 ä 40 mil för att få varningen undanröjd utan
att kunna få någon ersättning till event, åberopade vittnen än mindre för
egna besvär. Dessa två exempel — flera andra kunde föredragas — visa örn
något, att det icke är bra med det nuvarande systemet.

Jag nämnde i början av mitt anförande, att det alltid varit angeläget att
framhålla allas likhet inför lagen. När polismännen kräva att bliva järn -

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. vissa ändringar i gällande polislagstiftning. (Forts.)
ställda i detta hänseende, borde de hava alla rättsinniga medborgare med
sig. Samhällets krav på polismannen äro som bekant objektivitet och pliktuppfyllelse
i tjänsten, detta nied rätta. Men då böra heller icke polismännen
förmenas att även de kräva objektivitet och oväld av samhället vid handläggningen
av de mål, som röra dem i och för deras tjänst. Samhället garanterar
för övrigt vilken annan brottsling som helst full rättssäkerhet. Målen
skola prövas med oväld. De få icke dömas utan laga, edfäst bevisning.
Då måste man ju säga, att det endast är en gärd av billighet och rättvisa, att
polismännen i landet tillförsäkras samma rättsskydd.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till motionen.

Herr Linnér: Herr talman, mina herrar! När motionären påstår, att polismännen
skulle intaga en ogynnsam ställning i jämförelse med andra medborgare
på det sättet, att de skulle sakna nödigt rättsskydd, kan man säga, att
detta är att fullständigt vända upp och ned på det verkliga förhållandet. Det
är tvärtom så, att polismännen såsom statstjänstemän intaga en speciellt privilegierad
ställning, när det gäller att bedöma deras tjänsteförseelser. Polismännen
liksom alla andra svenska statstjänare äro underkastade bestraffning
i två former, den ena den disciplinära bestraffningen, den andra bestraffning
genom strafflagen och andra lagar. Det senare slaget av straff utdömes för
dem liksom för alla svenska medborgare av de allmänna domstolarna, såvitt
icke specialdomstols handläggning är påkallad. Men däremot är det en särskild,
privilegierad undantagsställning för polismännen, så snart det gäller
den disciplinära bestraffningen. Där är det för andra statstjänare så, att de
bestraffas disciplinärt av den överordnade myndigheten. En landsfiskal t. ex.
är underkastad disciplinär bestraffning av Konungens befallningshavande, en
järnvägsman är underkastad disciplinär bestraffning av distriktsmyndigheten
eller i sista hand av järnvägsstyrelsen, en posttjänsteman på motsvarande sätt,
o. s. v. Men just med hänsyn till polismännens vanskliga ställning vill man
hava en garanti för, att här icke skall kunna komma in något ensidigt eller
praktiskt bedömande av deras utövning av sin tjänst, och därför har i 1925
års polislagstiftning skapats en alldeles särskild institution, de s. k. poliskollegierna.
Dessa äro disciplindomstolar men icke specialdomstolar. Med
deras egenskap att vara disciplindomstolar följa vissa fördelar och vissa nackdelar.
Det följer den fördelen, att proceduren är utomordentligt snabb i jämförelse
med förfarandet vid de allmänna domstolarna. Det följer också den
fördelen, att uppmärksamheten ingalunda riktas på samma sätt på ett sådant
mål som örn en polisman ställes för tjänstefel inför en allmän domstol. Detta
senare har ansetts vara ett särskilt värdefullt moment i denna organisation.
Å andra sidan följer av denna anordning, att man icke kan, utan att förändra
karaktären helt och hållet, förlägga vittnesförhör, ersättningar till vittnen
o. d. till denna institution.

Vad det nu gäller, vad motionären här — örn han förstår vad han själv
motionerat örn — avser, det är i själva verket att förändra detta till en specialdomstol.
Först då kan man få in en giltighet av lagstiftningen angående
ersättning till vittnen, angående vittnens hörande på ed o. s. v., som gäller vid
de allmänna domstolarna. I utskottet är representerad erfarenhet från poliskollegiernas
praxis och för övrigt, som herrarna väl veta, erfarenhet från
alla delar av riket. Vi hava efter mycket grundligt inhämtande av upplysningar
från alla ledamöterna icke kunnat få fram några andra fall än just
dem, som motionären här har omnämnt. För övrigt har det betygats från alla,
att poliskollegierna fungera synnerligen väl. Och när det inträffar inför poliskollegiet,
att kollegiet finner, att en vittnesbevisning i reguljär ordning be -

Onsdagen den 7 mars,

Nr 16.

Ang. vissa ändringar i gällande polislagstiftning. (Forts.)
höves föres förfarandet helt enkelt över till de regelmässiga domstolarna, på
det sättet, att åklagaren inför poliskollegiet, som också är åklagare inför den
allmänna domstolen, nedlägger sin talan inför poliskollegiet och överför den
till den allmänna domstolen, där det åter kommer att ske precis som i vanliga
brottmål.

Frågan är sålunda, huruvida man har behov av en sådan förändring. Där
tror jag, att utskottet har synnerligen goda skäl, när utskottet sagt, att något
sådant behov har icke påvisats.

Man skulle också kunna framhålla en annan omständighet, som icke står i
utskottets utlåtande, mot en sådan förändring. Det är det, att så snart man
överför förfarandet i poliskollegiet till att vara ett verkligt specialdomstolsförfarande,
måste säkerligen också instansordningen förändras. Då kommer en
fullföljd av talan inför poliskollegiet säkerligen att få föras inför hovrätt och
eventuellt inför högsta domstolen. Det är ju uppenbart, att detta kommer att
bliva mycket mera omständligt och för parten väsentligt dyrare än den nuvarande
proceduren.

Slutligen skulle jag också vilja framhålla en annan sak. Vem är det, som
har gagn — örn man nu vill tala om ett gagn för den, som blir frikänd även
om han icke borde bliva det — av den nuvarande anordningen? Det är naturligtvis
polismannen, därför att i brist på bevisning kommer ju poliskollegiet
otvivelaktigt att frikänna den inför poliskollegiet tilltalade. Det kommer att
gå precis som i de enda praktiska fall, som motionären omnämnde, nämligen
att polismannen icke blir dömd av poliskollegiet.

Vad till sist beträffar motionärens tal örn, att den tilltalade skulle få ersättning,
i fall man förändrade denna procedur till en spedaldomstol, får jag
säga, att det skulle strida mot förfarandet vid våra vanliga domstolar. Den
tilltalade får där icke ersättning annat än i mycket sällsynta undantagsfall,
där man kan säga, att ett åtal är alldeles obefogat.

Jag tror sålunda, herr talman, att motionären saknar grund för sin motion
och ber att få tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wiklund: Herr talman! Jag konstaterar, att den föregående ärade
talaren ifrågasatt, huruvida jag själv kände till, vad jag motionerat örn. Det
skulle nämligen innebära ingenting mindre än inrättandet av en specialdomstol,
därest motionens syfte förverkligades. Jag känner mycket_ väl till detta.
Men vad är poliskollegierna? Det är redan ett faktum, att vi ha en specialdomstol
inrättad för polismän. Vi ha tagit en del saker från de allmänna
domstolarnas förhandlingsmetoder, och med undantag av vittnesförhören, vittnesjäven
och vittnesersättningarna kan hela proceduren i övrigt sägas vara i
stort sett en kopia av de allmänna domstolarnas arbetssätt.

Den ärade talaren nämnde vidare någonting örn att det är till polismännens
favör, örn icke vittnena komma tillstädes. Nej, det är det icke. Det råkar
nämligen vara på det sättet, att de vittnen, som allmänna åklagaren har till
sitt förfogande, komma in, medan de vittnen, som polismannen själv ämnat åberopa,
icke komma till kollegiernas förhandlingar dels på grund av att de icke
lia skyldighet att resa dit och dels, som jag tidigare nämnt, på grund av den
ovilja, som råder mot att uppträda som vittnen gentemot överordnade.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på avslag därå och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Ang. verkställighet
asti
straff i vad
angår politiska
fångar.

§ 5.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget första lagutskottets utlåtande,
nr 24, i anledning av väckt motion angående ändring av gällande bestämmelser
örn verkställighet av straff i vad angår politiska fångar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 453,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Hagberg i Luleå och Brädefors
föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
sådana ändringar i 2 kap. strafflagen och därmed sammanhängande författningar,
som avsåge verkställighet av straff, vidtoges att politiska fångar bland
annat garanterades rätt att avtjäna ådömda straff i speciella anstalter för enbart
politiska fångar, rätt till gemensam vistelse tillsammans med andra politiska
fångar och vidgad rörelsefrihet, rätt att utifrån erhålla livsförnödenheter
av olika slag, rätt att röka, rätt att syssla med det arbete, de själva valde,
rätt att läsa de tidningar och böcker, de önskade, samt rätt till publicistisk
verksamhet.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan berörda hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Yi ha i vår motion krävt, att sådana
ändringar i strafflagen kapitel 2 och därmed sammanhängande författningar,
som avse verkställighet av straff, vidtagas, att politiska fångar bland annat
garanteras rätt att avtjäna ådömda straff i speciella anstalter för enbart politiska
fångar, rätt till gemensam vistelse tillsammans med andra politiska
fångar och vidgad rörelsefrihet, rätt att utifrån erhålla livsförnödenheter av
olika slag, rätt att röka, rätt att syssla med det arbete, de själva välja, rätt
att läsa de tidningar och böcker, de önska, samt rätt till publicistisk verksamhet.
Efter det utskottet behandlat denna motion, har det yrkat, att den icke
skall till någon riksdagens åtgärd föranleda. Emellertid konstaterar jag, att
utskottet i sitt utlåtande faktiskt i princip ger understöd åt motionen, i det
att det säger, att förevarande fråga innefattar ett sedan länge förefintligt
önskemål inom den moderna kriminalpolitiken. Utskottet framhåller visserligen,
att det finns andra frågor i samband med behandlingen av fångar, som
det anser borde lösas före problemet örn de politiska fångarnas behandling, men
i princip godkänner utskottet, som jag redan sagt, själva tankegången, att de
politiska fångarna icke skola jämställas med kriminella förbrytare.

Vi ha, när vi kommit med vår framställning, utgått ifrån de förhållanden,
som i dag råda. Det har redan förekommit många fall, där svenska medborgare
ha dömts för sin politiska verksamhet. Bara i samband med händelserna
i Ådalen, Klemensnäs och Sandarne har det utdömts icke mindre än i runt tal
350 månaders straffarbete och fängelse. När det förekommer så många fall,
har frågan enligt vår mening bringats till särskild aktualitet. Därtill kommer
ju, att Sverige på detta område är närmast medeltidsmässigt i sin behandling
av fångar i allmänhet och av politiska fångar i synnerhet. Till och med
i sådana länder som Finland, som ju icke gärna framhålles som något mönster,
har man infört en särskillnad mellan politiska fångar och kriminella förbrytare.
Men i Sverige kan det inträffa, såsom exempelvis visas i ett överklagande hos
justitieombudsmannen för någon tid sedan, att en arbetare, en av Sandarnearbetarna
för övrigt, som dömts för sin politiska verksamhet, kopplats samman
med tre kriminella förbrytare. Han fraktades i järnvägsvagn tillsam -

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. verkställighet av straff i vad angår politiska fångar. (Forts.)
mans med övriga resande, och det anmäldes också, att han, när han skulle
förrätta sina naturbehov, på konstapelns order fick göra detta ute på vagnperrongen.
På straffanstalterna här i landet gör man ingen skillnad mellan
de politiska och de kriminella förbrytarna. Där föres en politisk fånge, när
han icke har ensam cell, tillsammans med kriminella förbrytare. Han förmenas
rätt att läsa tidningar och hålla sig ä jour med händelserna utomkring.
Hans rättigheter äro i övrigt inskränkta till precis desamma, som gälla för
de kriminella förbrytarna.

Denna fråga hade under senare år också bringats till aktualitet icke blott
genom de massor av domar, som fällts, utan även genom det faktum, att det
för närvarande gör sig gällande en tendens att skapa allt flera sådana lagar
som möjliggöra inburande av människor på grund av deras politiska gärning.
Man går väl snart också så långt, att man dömer människor för att de tänka
samhällsfarliga tankar. Denna fråga har bringats till aktualitet även av borgerliga
i detta samhälle, som blivit upprörda över de medeltidsmässiga förhållanden,
som råda på detta område. Här i riksdagen eller rättare sagt i
utskottet ha ju samtliga partier från socialdemokraterna till högern med sitt
enhälliga utskottsutlåtande, samtidigt som de i princip godkänt tankegången,
att politiska fångar skola behandlas annorlunda än kriminella förbrytare, dock
faktiskt nöjt sig med att låta det, som är, bestå och icke företaga någonting.
Vad beträffar ett annat parti, som icke är representerat i utskottet, herr Kilboms
parti, har också det deklarerat sitt ställningstagande i en artikel i Folkets
Dagblad, där det sägs, att när man kräver en skillnad i princip och även
en faktisk åtskillnad mellan kriminella och politiska fångar, så begär man
koncentrationsläger. Riksdagens ställningstagande är alltså för mig fullständigt
klar.

Jag vill i alla fall betona, vad vi också säga i vår motion, att denna fråga
har aktualiserats på ett mera tidigt stadium. Vi erinra där om professor
Thyréns utredning, om att han i sitt 1910 utgivna verk om »Principerna fölen
strafflagsreform» för fram kravet på ett frihetsstraff, som skiljer sig från
de vanliga, för brott, som icke kunna sägas vara utsprungna ur ett klandervärt
än mindre ur ett vanärande sinnelag, och under vilken beteckning han särskilt
nämner de politiska brotten. Han anför i samma verk bl. a. följande: »Att

t. ex. under mera upprörda tider politiska förbrytare, vilkas brottslighet sammanfaller
därmed, att de uttalat och följt en viss (mot samhällsviljan stridande)
övertygelse, insättas tillsammans med bedragare, förf älskare o. s. v.
av vanlig typ, måste i folkåskådningen rubba betydelsen av straffet för dessa
sistnämnda brott.» Professor Thyrén anser visserligen, att politiska brottslingar
skola energiskt oskadliggöras, men säger, att man samtidigt därvid
skall taga hänsyn till och göra ett tydligt erkännande, att dessa brottslingar
till motiver och sinnelag icke hava något gemensamt med vanliga brottslingar.
Han yrkar i samma verk, vad vi också yrka i motionen, att sådana brottslingar
icke skola inburas tillsammans med kriminella förbrytare. Han anser,
att man till och med i fråga örn terminologien bör införa en förändring, att
man skall ändra begreppen och införa en slags arrestinstitution. Han framhåller
vidare, att sådana straff icke böra avtjänas i cell. Alltså så tidigt som
1910 företräddes den ståndpunkt, åt vilken vi försökt giva uttryck här i vår
motion, av en människa i det här landet, som icke gärna kan sägas vara nära
befryndad med oss, en människa som dock haft viss betydelse, nili- det gålli
för riksdagen att utforma åtskilliga lagar, oell liven i fråga örn de synpunkter.
nian anlagt på strafförliållandena i det här landet.

Herr talman! Jag vidhåller det yrkande, vi framställt i vår motion, och
yrkar därför avslag på utskottets förslag.

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Ang. lagstiftning
mot
oskälig mellanhand
svinst
vid handel
med livsmedel.

Ang. nedsättning
av rän -tan å egnahemslån
m. m.

Äng. verkställighet av straff i vad angår politiska fångar. (Forts.)i

Herr Hedlund i Östersund: Jag skall, herr talman, icke taga upp någon debatt
med herr Hagberg om det berättigade i hans motion om ändring av bestämmelserna
beträffande behandling av politiska fångar. Lagutskottet har
ställt sig sympatiskt till tankegången att mildra straffen för politiska fångar
men givit så starka skäl för att icke nu debattera problemet, att det är tillräckligt
för mig att hänvisa till vad lagutskottet säger och därmed yrka bifall till
lagutskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå och bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Hagberg
i Luleå begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion
angående lagstiftning mot oskälig mellanhandsvinst vid handel med livsmedel;
och anförde därvid

Herr Olsson i Blädinge: Herr talman! Enligt vad utskottet vitsordat, är
det icke första gången, denna fråga varit uppe i riksdagen med samma resultat,
som nu föreslagits av utskottet. Jag förstår, att det är en mycket svår
fråga att lösa, och jag skall därför icke uttala något klander mot utskottets
avstyrkande. Jag endast beklagar, att det icke skall vara möjligt att på något
sätt förhindra, att konsumenterna i vissa fall få betala upp till 100 procent
mot vad producenterna få för sitt arbete. Vi få icke förbise, att det är de s. k.
mellanhänderna, som hava en avsevärd del i att det ännu här i landet räknas
med en dyrtid, under det att livsmedelsproducenterna beklaga sig över en
ruinerande lågkonjunktur. Vi få hoppas, att det framdeles skall visa sig möjligt
att utfinna något sätt att avhjälpa nu rådande missförhållande.

Jag har, mot ett enigt utskott, icke något yrkande att framställa.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 24, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av räntan å lån
från egnahemslånefonden, jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 7 mars

Nr 16.

Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)

I ea till riksdagen den 12 januari 1934 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition nr 42 hade Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag
föreslagit riksdagen att godkänna de ändringar i de av riksdagen antagna
allmänna grunderna för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, vilka
framginge av ett såsom bilaga till berörda statsrådsprotokoll fogat förslag
till ändrad lydelse av § 18 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217).

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta motioner nämligen

1) 1:255 av herrar Anton Pettersson och Johan August Larsson, likalydande
med 11: 315 av herrar Svensson i Grönvik och Pettersson i Dahl, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta att räntan å egnahemslån, som för år
1920 eller senare beviljats eller komme att beviljas, nedsattes till 3.6 procent
för jordbrukslån under hela lånetiden samt å bostadslån under den amorteringsfria
tiden till 4 procent och efter den amorteringsfria tiden till 4.5 procent;

2) II: 310 av herrar Hansson i Rubbestad och Niklasson, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta dels att räntan å egnahemslån för jordbrukslägenheter
fastställdes till 2.5 procent, dels ock att möjlighet till anstånd med inbetalningen
å stående delen fastställdes enligt förut gällande grunder;

3) 11:509 av herr Ericson i Boxholm m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta företaga sådan ändring i Kungl. Maj:ts proposition nr 42,
att räntan å egnahemslån, som utlämnades för jordbruks- och bostadslägenheter,
skulle under hela lånetiden utgå med 3.6 procent;

4) I: 256 av herr Anton Pettersson m. fl., likalydande med II: 316 av herrar
Svensson i Grönvik och Pettersson i Dahl, vari hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn ändrade bestämmelser för egnahemslåns
utlämnande, så att vederbörande egnahemsnämnd ålades att pröva
skäligheten av inköpspriset för jordbruksfastighet, för vilken egnahemslån beviljas;
samt

5) 11:342 av herrar Lundqvist och Thorell, vari föreslagits, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte låta utreda frågan örn ändrade bestämmelser för långivningen till bostadsegnahem
och för riksdagen framlägga de förslag i ärendet, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
samt med avslag å motionerna I: 255 och II: 315 ävensom å motionerna
II: 310 och II: 509 godkänna de ändringar i de av riksdagen antagna allmänna
grunderna för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, vilka framginge
av nedan återgivna

Förslag

till

ändrad lydelse av § 18 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna
grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Härigenom förordnas som följer:

§ 18.

Mom. 1. Av —--belopp.

Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till fullo
gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jord -

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
brukslägenheter, en annuitet av sex procent, och vid statslån, som utlämnats
till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, en annuitet av sju procent.
Därvid räknas såsom ränta i förra fallet fyra procent och i senare
fallet fyra och en halv procent, allt å oguldet kapitalbelopp av amorteringsdelen.
Amorteringsskyldigheten inträder, då fråga är om statslån, som utlämnats
till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, med sjätte
året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats, samt, då fråga
är örn statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån föT bostadslägenheter,
med fjärde året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet
beviljats. Intill dess kapitalavbetalningen börjar, erlägges endast ränta efter
fyra procent örn året å statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten
å amorteringsdelen, ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna
lånedel till fullo inbetalts, efter fyra procent örn året vid statslån, som utlämnats
till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, och efter fyra
och en halv procent örn året vid statslån, som utlämnats till beredande av
egnahemslån för bostadslägenheter.

Morn. 3. Egnahemsstatslånets stående del kan, där ej sådant förhållande,
varom i § 19 sågs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förrän
amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren därvid sex
månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående delen vara gulden
före utgången av juni månad året näst efter det, då sista inbetalningen å
amorteringsdelen bort fullgöras.

Mom. 4. Ränta--— utlämnade egnahemslån.

Mom. 5. Å---sker.

Förestående ändrade bestämmelser träda i kraft den 1 juli 1934 att gälla
för statslån, som därefter beviljas. De må ock tillämpas, räknat för tiden från
och med år 1934, beträffande statslån, som före sagda dag beviljats för åren
1920 1934, under förutsättning att låneförmedlare medgiver innehavare av

egnahemslån från ifrågakommande statslån att förränta och amortera egnahemslånet
enligt samma bestämmelser;

2) att motionerna I: 256 och II: 316 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

3) att motionen II: 342 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

under punkten 1) av herrar Gustafson i Kasenberg, Andersson i Löbbo, Andersson
i Tungelsta, Karlsson i Munkedal och Pettersson i Rosta, vilka hemställt
att riksdagen matte med anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
samt motionerna I: 255, II: 315, II: 310 och II: 509 godkänna de ändringar
i de av riksdagen antagna allmänna grunderna för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten, vilka framginge av nedanstående förslag till ändrad
lydelse av § 18 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217):

Förslag

till

ändrad lydelse av § 18 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna
grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Härigenom förordnas som följer:

§ 18.

Mom. 1. Av---belopp.

Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till fullo

Onsdagen den 7 mars.

Nr 46.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheten
en annuitet av 5.6 procent, och vid statslån, som utlämnats till
beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, en annuitet av 6.5 procent.
Därvid räknas såsom ränta i förra fallet 3.6 procent och i senare fallet 4 procent,
allt å oguldet kapitalbelopp av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten
inträder, då fråga är örn statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån
för jordbrukslägenheten med sjätte året efter utgången av det kalenderår,
för vilket lånet beviljats, samt, då fråga är örn statslån, som utlämnats
till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, med fjärde året efter utgången
av det kalenderår, för vilket lånet beviljats. Intill dess kapitalavbetalningen
börjar, erlägges å statslånets hela belopp endast ränta efter 3.6 procent
örn året vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter,
och efter 4 procent örn året vid statslån, som utlämnats till
beredande av egnahemslån för bostadslägenheter. Därefter erlägges, jämte
annuiteten å amorteringsdelen, ränta enligt angivna grunder å. statslånets stående
del, intill dess jämväl denna lånedel till fullo inbetalts.

Mom. 3. Egnahemsstatslånets stående del kan, där ej sådant förhållande,
varom i § 19 sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förrän
amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren därvid sex
månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående delen vara gulden
före utgången av juni månad året näst efter det, då sista inbetalningen å amorteringsdelen
bort fullgöras.

Mom. 4. Ränta-----utlämnade egnahemslån.

Mom. 5. Å-----sker.

Förestående ändrade bestämmelser träda i kraft den 1 juli 1934 att gälla för
statslån, som därefter beviljas. De må dock tillämpas, räknat för tiden från och
med år 1934, beträffande statslån, som före sagda dag beviljats för åren 1920
—1934, under förutsättning att låneförmedlare medgiver innehavare av egnahemslån
från ifrågakommande statslån att förränta och amortera egnahemslånet
enligt samma bestämmelser; samt

under punkten 2) av herr Pettersson i Rosta utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnades på begäran ordet till

Herr Gustafson i Kasenberg, som anförde: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har jag jämte fyra ledamöter i utskottet avgivit en reservation, som
avser lägre ränta på egnahemslån, såväl å jordbrukslån som å bostadslån, än
vad utskottet föreslagit. Vi hålla före, att de räntesatser, som vi påyrka, 3.6 %
för lån å jordbrukslägenhet och 4 % för lån å bostadslägenhet, äro de normala
räntesatser som borde tillämpas i denna verksamhet.

Förra året väckte jag tillsammans med en kamrat i kammaren en motion
om dessa procentsatser för egnahemslån. Nu säger utskottet, att denna 0.4 %
har för liten betydelse. Det heter: »en ytterligare sänkning med 0.4 % beträffande
jordbrukslån näppeligen skulle kunna för den enskilde låntagaren vara
av någon avgörande betydelse». Häremot vill jag anföra, att denna sänkning
med 0.4 % har rätt stor betydelse för dessa personer i den ställning de befinna
sig, med de små begränsade tillgångar som de hava. Vid bildandet av deras
egnahem hava de haft mycket små ekonomiska tillgångar. Jag skall taga
ett exempel. En person, som har ett egnahemslån på 10,000 kronor, får betala
400 kronor i ränta efter en räntefot av 4 %, men vore räntan 3.6 %, bleve
det blott 360 kronor. Skillnaden är 40 kronor. Den som resonerar som så, att
denna summa icke har någon betydelse, känner icke dessa personers förhållan -

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
deri och de svårigheter, under vilka de arbeta. Under de år jag setat i egnahemsnämnder
och för övrigt deltagit i denna verksamhet har jag funnit, huru
svårt de hava att få fram de små belopp, som de skola åstadkomma till räntor
och amorteringar. Det händer ofta, att det kommer skrivelser till egnahemsnämnden
med begäran örn anstånd med ränta och amortering, då man icke
kunnat åstadkomma det erforderliga beloppet. Man begär anstånd på viss
tid, och så kommer en summa men icke fulla beloppet. Då säga de, att det
fattas kanske 30, 40 eller 50 kronor, de hava icke kunnat åstadkomma detta
utan be örn anstånd med betalningen på ytterligare en månad eller så. Man
förstår, att det icke är lätt för jordbrukaren att med de inkomster han har
åstadkomma dessa pengar, och därför har en lindring på 40—50 kronor
en rätt stor betydelse. Nu håller jag bestämt före, att det bör vara en skillnad
mellan räntan på lån för jordbrukslägenheter och bostadslån, ty jag
anser, att den som har lån för en jordbrukslägenhet har det värre att få
ihop pengarna än den som har ett bostadslån. Den senare skulle ju ändock
alltid betala hyra, och att erlägga hyra eller ränta kan vara ungefär detsamma.

Nu resonera många som så, att det sunda och riktiga i denna verksamhet
bör vara, att den ränta, som staten ger ut, bör staten också få tillbaka, och att
det icke bör vara någon skillnad däremellan. Men om man ser på verksamheten
och tänker på tiderna under krigsåren, då jordbruksvärdena voro avsevärt
högre än nu, och de höga lån, som då måste skaffas för dessa lägenheter,
vilka man måste fortsätta med även under dessa tider, då räntan står lågt, får
man icke finna det underligt, örn dessa människor anse, att statsmakterna
borde kunna vidtaga andra åtgärder. Det torde icke vara omöjligt, att denna
egnahemslånefond kunde omläggas så, att den finge sina pengar billigare. Man
ser på hypoteksföreningarna huru de inrätta sig efter dessa förhållanden och
omlägga sina fonder, så att lånen bli billigare. De som haft lån mot hög ränta
hos hypoteksföreningarna få omlägga dem mot billigare ränta, och det är naturligtvis
rätta vägen. Jag anser, att något här måste göras, och den som
känner till dessa personers förhållanden och de svårigheter de hava att kämpa
emot, måste medge, att en rimlig ränta är det bästa stödet för dem, örn de skola
kunna reda sig.

Jag undrar, örn det icke vore klokt att se till, att dessa människor ha möjlighet
att behålla sina ställen, så att det icke händer någon krasch inom denna
verksamhet, som ju kan få rätt tråkiga följder. Hela denna verksamhet har
ju en stor social betydelse för hela vårt land. Därför tror jag också, att herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet bör kunna taga denna sak
med jämnmod, om kammaren här beslutar bifalla reservationen, vilket jag hoppas
på, och vilket jag finner vore riktigt. Vi ha med vår reservation velat
åstadkomma en lättnad och förbättring för dessa låntagare. Jag vill vidare,
därest det gentemot den, som under krigsåren köpt sin egendom efter ett högre
jordbruksvärde än det som nu är och fått lån därpå, skulle kunna invändas, att
han borde kunnat beräkna detta, när han köpte sitt ställe, framhålla, att även
örn han räknat med endast en fjärdedel av den då gällande inkomsten, så
hade han ändock räknat fel, ty då man ser vad produkterna nu betalas med
inom jordbruket, förstår man, att det tillkommit sådana händelser och att utvecklingen
gått därhän, att dessa människor varit ur stånd att beräkna vad
som skett.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Häruti instämde herr Bengtsson i Kullen.

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! Den frågan tiar
ju under flera år kommit igen, huruvida man skulle kunna sänka räntan på
egnahemslån ned till den ränta, som gällde intill 1920. Detta krav har
framförts i motioner år efter år, och jag måste erkänna, att jag vid tidigare
tidpunkt än för några år sedan lutade åt det hållet, att man skulle försöka
göra så. År 1931 förelåg från egnahemsutredningen tre olika alternativ. Det
var tre ledamöter jämte ordföranden, och den mening, som ordföranden omfattade,
segrade. Dessa alternativ voro: att man skulle gå ned till 4 %, att
man skulle gå ned till 3.6 % och att man skulle stanna vid de nuvarande räntesatserna.
Då gjordes det intet annat åt saken, än att en tillfällig räntesänkning
beslöts under den tid, som utredningen skulle pågå, och riksdagen
skrev på jordbruksutskottets hemställan och begärde en allsidig utredning,
som klart skulle visa de ekonomiska konsekvenser, som en förändring kunde
föra med sig. Den utredningen hava vi nu fått, och efter att hava studerat
den kan jag sannerligen icke gå längre än Kungl. Maj :t har gjort. Det visar
sig också, att man nu är enig inom egnahemsutredningen. I utskottet
förklarade en av dem, som hade den uppfattningen att en nedsättning borde
ske, nämligen herr Andersson i Fältenborg, att han icke kunde stå vid den
ståndpunkt han intagit, innan utredningen gjorts, enär han av denna utredning
hade blivit övertygad örn, att man icke kunde gå längre ned.

Nu har man sagt, att detta är en stor social fråga, och att för en sådan
fråga bör väl riksdagen kunna offra beräknade 660,000 kronor, som det här
skulle gälla för nästa års budget, därest man går med på en räntesänkning.
Visst är det en social fråga, men när man säger, att riksdagen skall stödja,
så tycker jag nästan att man går för långt, örn man därmed vill förmena,
att riksdagen hittills icke har lämnat något stöd. Jag vill ju erinra örn, att
örn man skulle räkna ränta på hela det belopp, 221,890,000 kronor, som fanns
utlånat den 31 december, skulle det bliva en betydligt större ränta, som
måste indrivas. Det är emellertid så, att man, när egnahemslånefonden kom
till, gick ut från den principen, att staten skulle lämna lån mot skälig ränta,
utan att dock staten därpå skulle göra någon förlust. Då hade vi tillgång
till billiga lån särskilt från Frankrike, vilka löpte med 3 ä 3.5 % på sin höjd,
och man satte därför räntan till 3.6 %. Jag har sett i en motion, att man tror,
att det var den dåvarande inlåningsräntan vid postsparbanken, som var avgörande.
Det är absolut felaktigt, men man band dessa lån för en viss tidrymd.
Det gick bra i många år, staten behövde inte offra någonting vidare,
men man höll fast vid principen att icke upplåna mera pengar än vad som
kunde beräknas bli förräntat genom inkomna räntor. När dessa räntor icke
inflöto, gingo statsmakterna in för ett annat tillvägagångssätt, nämligen att
av skattemedel tillföra fonden erforderliga medel. Sålunda har hittills fonden
på sådant sätt tillförts 31.890,000 kronor, och i en senare punkt av årets
budget komma vi till en post, som avser kapitalökning för fonden, vilken
kapitalökning uppgår till 10 miljoner kronor, därav en tiondedel av skattemedel,
d. v. s. 1 miljon kronor. Staten har också visat sitt intresse genom
att taga på sig hela bördan av förvaltningskostnaderna. Vi hava sålunda på
nionde huvudtiteln en punkt, som avser förvaltningsbidrag till låneförmedlare
för att täcka deras kostnader och risker, ty de löpa naturligtvis risker vid
denna utlåning, och det är låneförmedlarna, som gent emot staten stå i ansvar.
Vidare har till kassor på vissa håll lämnats anslag, och i ett fall har
staten måst ge ett extra anslag på 50,000 kronor. Vidare hava vi under
detta år tillgängliga för premielån 800,000 kronor. Det finns motionärer som

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
vilja höja detta belopp. Så kommer den miljon jag talade örn för kapitalökning.
Vi taga således bara för detta år av skattemedel 3 miljoner kronor,
förutom anslaget till egnahemsstyrelsen på 60,000 kronor, som helt och hållet
går till egnahemsverksamheten. Örn man således i det talet, att staten
borde visa intresse för denna verksamhet, vill inlägga den meningen, att staten
icke hittills visat ett sådant intresse utan krävt ut allt av egnahemsbyggarna,
då vill jag säga, att ett dylikt tal icke är riktigt, ty denna fråga har
länge ansetts vara en stor social fråga, som mycket intresserat riksdagen och
dess ledamöter, och riksdagen har givit denna verksamhet mycket stöd.

Då säger man emellertid vidare: ja, men de behöva detta så väl. Ja, för all
del, och man har ju också kommit och sagt i utskottet, att det är väl bättre
att staten ger dem 660,000 kronor i räntesänkning, örn de sedan klara sig och
man slipper ge dem uppskov med räntorna och slipper ge dem premielån och
slipper ifrån alla dessa kostnader för statsverket. Ja, vore det så lyckligt,
då skulle jag vara den förste att gå med på de längst gående motioner, som
finnas i denna fråga, ända till 2.B %. Men jag tror icke därpå. Vad betyder
det? Det betyder, ifall t. ex. kamrarna skulle fatta samma beslut, nämligen
örn sänkning till 3.6 %, 4 kronor per tusen, och skulle den ena kammaren nu
t. ex. antaga Kungl. Maj:ts förslag och den andra stanna för 3.6 %, så betyder
det 2 kronor per tusen. Den som har ett lån på 10,000 kronor skulle i
det senare fallet få en lindring på 20 kronor, och så menar man att han skulle
klara sig sedan. Tro herrarna att 20 kronor eller t. o. m. 40 kronor skulle
vara avgörande för en persons ekonomi, så att därav skulle bli beroende om
han skulle kunna sitta kvar på ett ställa eller icke? Det tror icke jag, utan
staten får nog i vissa fall vidtaga andra åtgärder, och jag tror, att vi bli
nödsakade att göra det förr eller senare. Då måste det emellertid ske på så
sätt, att staten offrar pengar på att göra avskrivningar på nuvarande skuldbelopp
å egendomar, som köpts och betalts alldeles för högt under kristiden.
Det tror jag är en genare väg till hjälp än den här föreslagna vägen.

Nu är det givet, att detta är en mycket ömtålig fråga, och jag kan förstå,
att den nästan blivit en politisk fråga. Men man skall icke se den så utan se
den rent praktiskt. När utredningen visar, att enligt riksgäldskontorets beräkningar
medelräntan för samtliga statens lån den 31 december 1933, med undantag
av lånen till statens järnvägar, uppgick till 4.55 %, då tycker jag, att
det är gentilt nästan att sätta ned räntan till 4 %. Vidare skall man komma
ihåg, att det som vi nu gå att besluta böra vi besluta så att det kan bli bestående
under en längre tid framåt. Man talar örn det nuvarande låga ränteläget.
Ja, det är lågt, men finns det några garantier för, att det kommer att fortsätta
att vara lika lågt under en längre tid framåt? Jag vill draga fram ett enda
exempel. I det län jag tillhör skulle förvaltningsutskottet efter bemyndigande
från landstinget försöka upptaga ett lån på över en halv miljon kronor. Vi
vände oss till åtskilliga och fingo svar bl. a. från ett stort försäkringsbolag i
Stockholm, som var villigt att lämna ett lån till 3.9 %. Vi krävde, att den räntesatsen
skulle stå i 15 år. Då förklarade de. att de icke kunde godkänna det
villkoret. De voro villiga att gå med på 10 år men icke längre. Det visar i
alla fall, att det icke är alla, som hava den uppfattningen, att det nuvarande
låga ränteläget skall kunna bli bestående för all framtid.

Medan jag har ordet skulle jag samtidigt, för att icke behöva besvära herr
talmannen senare med att begära ordet, kunna med några ord beröra de motioner,
som behandlats samtidigt med denna fråga, och beträffande vilka reservation
föreligger. Vi hava t. ex. herr Svenssons i Grönvik m. fl. motion med
förslag om sådan ändring i gällande författning, att det skulle uttryckligen
skrivas in, att egnahemsnämnden skall pröva priset på den jord som köpts och

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
som det lämnas egnahemslån på. Vi hava i utskottet mycket noga granskat
den saken, och såvitt vi kunnat finna bör den nuvarande bestämmelsen helt
och hållet täcka detta önskemål. Visserligen står i par. 7 »egnahemsnämnd
bör», men detta »bör» återkommer på många ställen, där det tydligt och klart
framgår, att det är likvärdigt med ordet »skall», och i mom. d av samma paragraf
heter det: »granska jordsäljares styckningsplaner, salupris och försäljningsvillkor».
Det kanske har på vissa håll rått en viss slapphet i detta avseende,
men enligt de upplysningar, som jag senare har fått från egnahemsstyrelsen,
har egnahemsstyrelsen till varje låneförmedlare i riket utsänt cirkulär
med påpekande av huru ordet »bör» skall tolkas och ålagt egnahemsnämnderna
att vidtaga denna granskning.

Vidare hava vi den motion, som väckts av herr Hansson i Rubbestad, som
också rör räntan, men den rör även åtskilligt annat. Den rör t. ex. frågan örn
— i vilken både reservanter och majoriteten äro ense — att man, sedan amorteringsdelen
betalats, skulle inbetala den återstående delen. Kung!. Maj :t har
gått litet längre än egnahemsstyrelsen, och jag förstår mycket väl, att Kungl.
Maj:t har velat ge egnahemslåntagarna en frist för att ordna med sina lån.
Kungl. Maj :t har föreslagit, att lånen skola vara inbetalade den 1 juli året efter
det sista inbetalningen skett, och följaktligen hava de, i fall sista inbetalningen
skedde den 31 december, en frist av ett halvår, och skedde den förut under
året, kunna de få närapå ett helt år för att under den tiden hinna med att ordna
den saken.

Nu mena motionärerna, att det skulle vålla dem svårigheter. Jag har svårt
att förstå detta. Det säges också i utskottets motivering, att sedan amorteringsdelen
är inbetald och låntagaren kan lämna inteckning till fastighetens
halva taxeringsvärde, torde inga svårigheter föreligga att sex månader därefter
på annat håll erhålla lån motsvarande egnahemslånets stående del. Men
anordningen är till fördel för fonden, därför att fondens medel därigenom bli
löpande, och det blir tillfälle för andra att få låna ur densamma. Skulle man
nu gå ned till en låg ränta och samtidigt, såsom det motioneras örn, bibehålla
möjligheten till anstånd med inbetalningen å stående delen enligt nu gällande
grunder, så komme väl alla låntagare att begagna sig därav. Jag antar, att
åtminstone de, som lia sina lån sedan före år 1920 och på annat håll måste
betala högre ränta, låta sina egnahemslån stå kvar mot 3.6 % ränta. Jag tror
icke, att ändringsförslaget behöver vålla några svårigheter, allra helst som
motionärerna själva i sin motion säga, att den nu föreslagna räntefoten av
4 % kan visserligen vara bra ur statsekonomisk synpunkt, men egnahemslåntagarna
länder det icke mycket till båtnad, ty för närvarande kan vem som
helst mot god fastighetsinteckning få låna till denna procentsats. Jag vill
fråga herrarna: tro herrarna, att det finns någon bank i detta land, som vill
taga en inteckning i en fastighet till 4 % ränta, när inteckningen ligger upp
till fem sjättedelar av fastighetens värde? Nej, det vill ingen bank göra. Och
det finns väl icke heller någon bank i detta land, som vill åtaga sig att låta
lånet stå under 34—37 år utan att kunna ändras. Beträffande egnahemslånen
har låntagaren skriftligt på, att den ränta, som vid tiden för lånets beviljande
gäller, icke får ändras under den tid, som lånet löper. Det är denna
bestämmelse, som fört med sig beträffande dessa 3.6 % lån från 1914—1920,
att staten i den stora utsträckning, som skett, har måst satsa ytterligare medel
för att icke bryta den princip, som var grundläggande vid egnahemslånerörelsens
införande, nämligen att icke upplåna nior, än att medlen kunde förräntas
av de belopp, som flöto in från låntagarna. Det. har gjort, att vi, såsom
jag sade, kommit att få satsa över 31 miljoner kronor under dessa år.

Andra hammarens protokoll 1984. Nr 16. 2

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)

Till sist skall jag med några ord beröra en annan motion. Jag antar visserligen,
att motionären senare kommer upp i debatten, och då kan det möjligen
vara olämpligt att så här i förväg bemöta den. Det är en motion, som egentligen
till lika stor del faller under statsutskottets behandling som under jordbruksutskottets.
Det är herr Lundqvists motion jag åsyftar. Den rör sig huvudsakligen,
kan man säga, örn bostadsföreningar och bostadskreditkassor
samt svårigheterna att från dem kunna erhålla lån på samma billiga villkor
som från egnahemslånefonden. I vad motionen berör dessa kassor hava vi
inom jordbruksutskottet icke ansett oss kunna upptaga den till någon närmare
granskning. I vad den gäller egnahemslånefonden däremot ber jag få hänvisa
till utskottets motivering. Både utskottsmajoriteten och reservanterna äro för
övrigt eniga på den punkten, att skulle man nu gå tillbaka och utsträcka rätten
till bostadslån från egnahemslånefonden att gälla även för städer och
stadsliknande samhällen, så skulle detta komma att kräva, att man finge höja
maximigränsen för dessa egnahemslån dels på grund av de högre tomtvärdena
i dessa samhällen och dels på grund av att man där måste bygga större
hus. I fall man gjorde detta, skulle det givetvis bliva mycket betungande för
statsverket, och av detta skäl har utskottet måst avstyrka motionen, ehuru
jag måste ge motionären rätt, när han säger, att det nu på grund av gällande
bestämmelser uppstår stor bebyggelse i de till de stadsplanelagda samhällena
gränsande områdena, och att det kanske vore önskvärt för allmänheten, att
nian kunde utnyttja egnahemslånefonden även för av motionären avsedda lån.
Men vi ha icke kunnat gå med på motionen på den grund, att vi anse, att egnahemslånerörelsen
vid ett bifall till motionen skulle svälla ut alltför mycket.

Herr talman! Jag har med dessa ord sökt klarlägga min syn på denna sak.
Jag gjorde i utskottet ett sista försök att få till stånd ett enhälligt utskottsutlåtande.
Jag ämnade göra detta redan på avdelningen, men där gavs icke
något tillfälle därtill, ty märkligt nog var avdelningen enhällig i sitt beslut.
Mitt kompromissförslag innebar, att man beträffande denna fond liksom
andra skulle fastslå en ränta över hela linjen på 4 och att den räntan skulle
vara bestående, samt att staten skulle vara beredd att taga de kostnader, som
med anledning därav eventuellt skulle uppstå, med hänsyn tagen till att detta
vore en stor social fråga. Nu är jag rädd för att, om man i dag skulle gå
ned till 3.6 %, ingen vet vad som i framtiden kan komma att hända. Örn några
år hava vi kanske en liknande kris som 1914, då vi fingo lov att höja räntan
för kommande låntagare, och så skulle vi få samma virrvarr som nu.
d. v. s. lån löpande med olika räntesatser alltefter de tidsperioder, under vilka
de löpa. Det synes mig önskvärt, att man kunde godtaga Kungl. Maj :ts förslag
och icke behöva rubba på det. Ty vad som åstadkommit agitationen mot
de nuvarande räntesatserna liksom mot de av Kungl. Maj.-t föreslagna är ju
den omständigheten, att de låntagare, som lyckats få sina lån före år 1920,
fortfarande icke betala mer än 3.6 % ränta. Och dessa räntesatser kan man
icke ändra på. Man kan icke heller ändra villkoren för dem, som nu betala
mer än vad Kungl. Maj :t föreslagit, därest de vilja fortsätta inbetalningarna.
Visserligen står det, att övergången till de nya bestämmelserna för äldre låntagare
är frivillig, men det är självklart, att örn man sätter ned räntan, så
komma alla dessa låntagare att anmäla sig villiga övergå till de nya bestämmelserna
för att komma i åtnjutande av räntesänkningen. Men man kan icke
förmå dem att betala högre ränta eller tvinga dem till andra ändringar i det
avtal, som tidigare träffats mellan staten och låntagarna.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla tiden längre; jag antar, att debatten
i ärendet kommer att bli lång. Detta är ju en fråga, där sakkunskapen är
stor särskilt i denna kammare. Men eftersom det även kommit ett litet poli -

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
tiskt inslag i frågan, kan den kanske vara värd en mässa. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Uddenberg.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Det gäller ju nu att definitivt
eller åtminstone för en lång tid framåt bestämma egnahemslåneräntans storlek.
Reservanterna ha ansett, att vi borde sätta denna ränta något lägre, än
vad som föreslås av Kungl. Maj :t och i det föreliggande utskottsbetänkandet.

Räntan å egnahemslån har ju vid upprepade tillfällen varit föremål för
ändringar av statsmakterna, och jag tror, att det skulle hälsas med allmän tillfredsställelse,
örn man nu kunde komma fram till enhetliga förhållanden på
detta område. Det torde ju också vara tämligen klart, att det kan råda mycket
delade meningar örn räntesatsernas storlek. Så har det gjort tidigare, då dessa
frågor behandlats i riksdagen, och så gör det ju alltjämt. Jag erinrar örn,
att 1931 års egnahemsutredning, som bl. a. sj-sslade med frågan örn egnahem
slåneräntornas storlek, i det avseendet icke var enhällig. Det rådde delade
meningar bland de sakkunniga om, huru långt man lämpligen borde gå
i fråga om räntenedsättning. Majoriteten bland de sakkunniga stannade emellertid
för att föreslå en något längre gående räntenedsättning, än vad föreliggande
utskottsbetänkande innefattar. Alla äro ju. såvitt jag kan finna,
överens därom, att egnahemsrörelsen är av så stor allmänt samhällelig betydelse,
att statsmakterna böra ikläda sig vissa uppoffringar för denna rörelses
främjande. Vad man har något delade meningar örn är ju endast, huru stora
dessa uppoffringar lämpligen bör vara, och på vad sätt samhällets hjälp skall
ges för att komma vederbörande bäst till nytta.

Jag tror, att mycket starka skäl tala för att den hjälp, som man från samhällets
sida ger i detta fall, i mycket betydande omfattning bör ges i den formen,
att man beviljar vederbörande mycket låga räntor. Att hjälpbehovet är
stort är det ju intet tvivel örn. Jag tror, att det är på det sättet icke minst
beträffande en del jordbruksegnahem — men även beträffande bostadsegnahem
i mycket betydande omfattning — att vederbörande sitta alldeles särskilt
trångt. _ Det är ju så, att en mycket stor del av dessa egnahemslån tillkommit
under tiden efter 1920. Och det är så med de flesta av dessa låntagare, att de
åsamkat sig skuldbördor, som icke stå i rimligt förhållande till respektive
fastigheters nuvarande värde. På den tid, då vederbörande startade sitt egnahem,
rådde helt andra priser i fråga örn jord och byggnadsmaterial och en
hel del annat. Detta har ju medfört, att när lånen, som ju kunna uppgå till
fem sjättedelar av det uppskattade värdet av lägenheten i färdigt skick, så
stå dessa egnahemsägare i den situationen, att deras skuld på fastigheten nu
i många fall mycket väsentligt överstiger fastighetens taxerings- och saluvärde.
Det torde icke råda några tvivel därom, att egnahem slåntagarna,
när det gäller jordbrukslägenheter, tillhöra den grupp av jordbrukare, som
har att dragas med de största skuldbördorna i jämförelse med fastigheternas
reella värde. Jag tror alltså, att då det gäller dessa låntagare, bör man gå
in för att ge dem all den lättnad man kan i detta fall. Den lättnad, som det
är fråga om, är ju icke av den beskaffenhet, att man kan säga, att den har
någon avgörande betydelse, därest vederbörande äro färdiga att gå ifrån sina
ställen. Men däremot kan man säga, att det är en lättnad, som återkommer
varje år. Den stärker dessa låntagares ekonomiska ställning i allmänhet och
ger dem större möjlighet för framtiden att kunna betala sina räntor och amorteringar.

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)

Beträffande de egnahemslån, som äro bostadslån, har man ju gjort gällande,
att för dessa låntagare knappast skulle föreligga samma skäl för en räntenedsättning
som beträffande jordbrukslån. Reservanternas förslag innebär ju,
att egnahemslåneräntorna för bostadslägenheter skulle sänkas från enligt
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag 4.5 % till 4 %. Jag tror emellertid, att
man även örn dessa låntagare kan göra det kategoriska uttalandet, att de i de
flesta fall äro personer i mycket svag ekonomisk ställning. De utgöras i allmänhet
av grovarbetare och vissa yrkesarbetare ute i landsbygden, vilka under
nu rådande tider drabbats mycket hårt av arbetslöshet, och vilka nu i
mycket stor omfattning lia att kämpa med de allra största svårigheter för
att kunna behålla sina egnahem. De utgöras ju även av en kategori människor,
om vilka man kan säga, att det är alldeles särskilt angeläget att från
det allmännas sida understödja dem i deras strävan att skapa sig egna bostäder.
Det torde icke råda delade meningar om, att det är ett mycket stort
samhällsintresse, att människor i så stor utsträckning som möjligt skaffa sig
egna hygieniska och lämpliga bostäder. Om man offrar pengar från det allmännas
sida för detta ändamål, så tror jag, att man använder dessa pengar
på ett mycket förnuftigt sätt. Örn man vill göra en undersökning bland kommunerna
ute i landet, skall man finna, att de människor, som nödgats låta
sig varaktigt omhändertagas av fattigvården eller eljest blivit föremål för
fattigvårdens hjälpåtgärder, i mycket ringa mån — endast i undantagsfall ■—
utgöras av sådana, som innehaft egnahem eller bostadsfastigheter. Ett eget
hem, oavsett örn det är en bostads- eller en jordbrukslägenhet, skänker alltid
en viss trygghet och skänker ju också vederbörande möjlighet att samla ett
litet sparkapital, vilket han icke skulle göra, därest han icke hade denna tillgång.
Genom förbättringar å fastigheten och genom de småamorteringar,
som göras, skapar ju vederbörande så småningom en liten besparing, som kommer
honom själv eller hans efterkommande till godo, och som han ingalunda
haft möjlighet att göra, därest han icke haft den förmån, som det här gäller
att främja, nämligen ett eget hem i form av bostads- eller jordbruksfastighet.

Jag har därför, herr talman, den bestämda uppfattningen, att det är väl
använda uppoffringar från det allmännas sida, när man går så långt som
möjligt i fråga örn räntesänkning här och i fråga om att dels bereda människor
möjligheter att behålla de egnahem, som de redan ha, och dels att stimulera
människor att i största möjliga omfattning skaffa sig egnahem, icke minst då
bostadsegnahem.

Jag anhåller därför, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade, av herr Gustafson i Kasenberg m. fl. avgivna
reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

När man lyssnar till de argument, som från reservanternas sida framföras till
stöd för den långt gående räntenedsättningen, så finner man, att deras skäl
väsentligen bjugga på förhållandena under den nuvarande krisen. Man anser,
att räntan bör sättas så lågt, för att det skall bli möjligt för egnahemslåntagarna
att kämpa sig igenom denna kris, som vi nu befinna oss i. Den siste
ärade talaren tilläde ju därtill vissa mera allmänt sociala synpunkter beträffande
betydelsen av att skaffa människor goda bostäder. Jag tror, att vi alla
äro överens örn, att samhället skall göra vad samhället kan för att förbättra
de sociala förhållandena. Jag tror också, att vi äro eniga därom, att det gäller
för staten att vidtaga åtgärder för att hjälpa egnahemslåntagarna genom kri -

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
sen, men icke bara egnahemslåntagarna utan praktiskt taget hela den svenska
befolkningen och i detta sammanhang icke bara de mindre jordbrukare, som
äro egnahemslåntagare, utan också alla andra mindre jordbrukare.

Jag tror, att utskottets ärade ordförande ganska klart belyste, att den skillnad
i räntesats, som det här gäller, icke kan vara av den betydelse för krisens
bekämpande, som man från reservanternas sida vill göra gällande. Jag tror,
att det måste understrykas, såsom skett i första kammaren och som ligger i
sakens natur, att örn man skall hjälpa dessa människor genom krisen, erfordras
det å ena sidan sådana priser på jordbrukets produkter, att jordbruket som
sådant kan bära sig. Och vi fullfölja ju politiska riktlinjer, som syfta till att
åstadkomma detta. A andra sidan är det också självklart, att icke ens en sådan
positiv jordbrukspolitik kan leda till att rädda alla. Det är kanske nödvändigt
att av rent sociala skäl tillgripa andra åtgärder. Men dessa åtgärder
kunna icke göras på det sättet generella, att de drabba var och en lika, utan
de måste mera anpassas efter behovet. Jag har den förhoppningen, att när
den av Kungl. Maj :t igångsatta utredningen angående jordbrukets skuldbörda
blivit slutförd, det skall vara möjligt för oss att komma till mera radikala och
långt gående åtgärder i detta avseende.

Jag har alltså med dessa ord velat försöka att i någon mån visa, att frågan
örn egnahemslåneräntan icke är en kristidsfråga, ty det är icke enbart en kristidsfråga!
Vi skola, såsom utskottets ärade ordförande förut sagt, icke glömma,
att i och med det beslut, som nu fattas, bestämma vi egnahemsräntesatserna
icke bara för i dag, i morgon och nästa år. Vi skola komma ihåg, att efter
riksdagens beslut i dag, de lån, som från och med nästa budgetår utlämnas,
komma att bliva bindande från statens sida i 35 års tid. Alltså vad staten nu
här gör, det är, att staten binder sig kontraktsenligt och rättsenligt för att låna
ut pengar under en tidrymd av 35 år till dessa räntesatser. Det ligger ju i
sakens natur, att under en så lång tidrymd de största svängningar i ränteläget
kunna uppstå. Det kan komma tider, då en räntesats på 3.6 procent kommer
att betraktas som fullkomligt onormal och såsom en fullkomligt omotiverad
subvention från statens sida till vissa delar av landets befolkning.

Det har från regeringens sida icke funnits någon anledning att ha någon annan
mening än att man skall ge egnahemslåntagarna lägsta möjliga ränta, och
då mena vi med lägsta möjliga ränta en sådan ränta, som kan betraktas såsom
skälig under en längre tid och som dessutom kan betraktas såsom rimlig i dag,
ty vi skola komma ihåg, att det lär väl icke vara möjligt att å annat håll i
motsvarande fall få lägre räntor än de, som skulle uppkomma efter det att
riksdagen bifallit regeringens förslag.

Med ett ord sagt: jag kommer fram till den slutsatsen, att vill man upprätthålla
en sund egnahemsrörelse, och vill man driva en politik till krisens bekämpande,
en politik, som har utsikter att lyckas, skall man såvitt möjligt
försöka sätta alla människor i något så när samma kasus, så att man icke tager
och lägger statens hjälpande hand tyngre i den ena gruppens vågskål än
i den andras. Följaktligen menar jag, att vi skola försöka behandla egnahemslåntagarna
med största möjliga välvilja men samtidigt hålla fast vid den
synpunkten, att vi skola behandla dem så, att de icke för andra människor i
landet framstå såsom otillbörligt gynnade. Jag tror, att regeringsförslaget i
den här diskuterade frågan örn räntesatserna på egnahemslånen med hänsyn
till det statsfinansiella läget är möjligt att följa, och jag vill för den skull
uppmana denna kammare att biträda utskottets förslag.

Herr Hallsson i Rubbestad: Herr talman! När man läser Kungl. Maj:ts

proposition och utskottets betänkande i denna fråga, märker man, att alla äro

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
ense om egnahemsrörelsens stora sociala betydelse, och när man vet att ungefär
40,000 egnahem finnas i vårt land, så förstår nian ■— det är ju en tiondel
av samtliga brukningsdelar — att den måste lia en stor betydelse.

Nu nämnde herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att man
icke skulle ordna egnahemslånerörelsen nied hänsyn till de svårigheter som
jordbrukarna ha att bemästra, men jag undrar, örn icke riksdagen en gång förut
varit inne på den vägen. År 1932 tog, såsom vi veta, riksdagen ståndpunkt
till detta just med hänsyn till det svåra ekonomiska läge, som förelåg för egnahemslåntagare.
Riksdagen stödde sig den gången på en utredning, som verkställts
av särskilda kommittterade. Dessa kommitterade hade kommit till det
resultatet, att år 1930 egnahemslåntagarna hade stannat vid restantier — de
voro alltså skyldiga för lån och amortering — uppgående till cirka 368,000
kronor och år 1931 resterade de för cirka 569,000 kronor. Man ansåg då, att
det var skäl i att staten sänkte räntan. Om man fortsätter på den vägen och
ser hur mycket som restantierna utgöra nu, finner man, att de icke förminskats
utan i stället ökats, så att de år 1933 utgjorde icke mindre än 794,994
kronor. Dessutom hade egnahemslånenämnderna måst lämna uppskov med
152,000 kronor samt avskrivit sådana fordringar, som ansågos omöjliga att få
ut, med cirka 120,000 kronor. Alltså var det under fjolåret en brist för egnahemslåntagarna
i fråga om erläggandet av ränta och amortering på mer än
1,000,000 kronor, under det att, då riksdagen gick in för räntelättnad 1932,
det var bara hälften så mycket restantier. Faktum är att läget för dessa
egnahemslåntagare sedan 1932 icke förbättrats utan i stället försämrats. Visserligen
ha de kanske haft litet fördel av de åtgärder, som riksdagen vidtagit
i prishöjande syfte, men vi må betänka, att dessa egnahemslåntagare äro ändå
små jordbrukare, och de prisstödjande åtgärderna inrikta sig egentligen på
mjölkproduktionen och spannmålsodlingen. Egnahemslåntagarna ha i regel
bara 2 å 3 kor och någon spannmål ha de ej att sälja. För dem kunna därför
statsåtgärderna knappast ha medfört några nämnvärt ökade inkomster. De
lägga mest an på uppfödning av kalvar och svin, och som vi veta ha priserna
på dessa produkter icke stigit utan sjunkit undan för undan, så att läget faktiskt
är mycket sämre för egnahemslåntagarna nu än år 1932. Då bestämde
riksdagen, att räntan skulle utgöra 3.3 procent på amorteringsdelen och 3.7
procent på den stående delen. Nu går man i stället in för att höja räntan till
4 procent. Man vill höja i stället för att sänka. Jag för min del har ansett,
att man bör ge en effektiv hjälp åt dessa egnahemslåntagare, och jag har därför
föreslagit, att riksdagen skulle bestämma en räntesats av 2.5 procent. Jag
har därvid gått ut ifrån att man borde följa samma praxis, som gällde år 1904.
då egnahemslånerörelsen startades. Då fastställde man för dessa lån en räntesats,
som var densamma, som inlåningsräntan i postsparbanken. Nu hörde
jag utskottets ordförande betona, att det var icke detta, som vägledde riksdagen
vid dess ställningstagande, utan det var de låga räntorna å utlandslånen.
Men faktum är i alla fall, att man tog samma räntesats, som då gällde för postsparbankens
inlåningsmedel, och jag tycker man här bör följa samma grundsats
nu också. Nu är inlåningsräntan 2.5 procent, och det är ju inlånat till
postsparbanken mellan 400 ä 500 miljoner kronor. Dessa medel tycker jag
kan man taga och lämna ut till egnahemslån.

Vi se ju, att riksdagen vidtager andra åtgärder för stöd åt dessa egnahemslåntagare,
och jag är icke den, som underkänner dessa stödåtgärder, men jag
anser, att det är icke den riktiga vägen att vidtaga sådana här direkta stödåtgärder
med stödlån och dylikt. Det undergräver egentligen känslan hos
egnahemslåntagarna för deras plikt att sköta sig. Det blir ju så att den, som
sköter sig sämst och har den sämsta ekonomien, får mest uppmuntran, under

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
det att den, som strävar och gör sitt bästa, får ingen uppmuntran. Sätter m"n
däremot räntan så lågt, att det blir möjligt för alla att klara sig, så blir
det mycket bättre.

Jag har gjort en uträkning, att om räntan sänkes till 2.5 procent, så gör det
en minskning i inkomsten från egnahemslånefonden på ungefär 3 miljoner
kronor. Med de avskrivningar och uppskov, som måste beviljas, är man uppe
i en miljon och sedan lämnar staten stödlån, som säkert gå till 2 miljoner kronor.
Det tager således jämnt ut vartannat. Jag tror därför, att det vore lyckligast,
örn riksdagen ginge in för en synnerligen låg ränta, som skulle uppmuntra
dessa egnahemslåntagare att med alla krafter försöka bemästra de svårigheter.
som nu finnas, men då jag ser, att ingen i utskottet försökt förfäkta
denna sak, skall jag heller icke yrka bifall till motionen i denna punkt.

Däremot kan jag icke avstå från det sista yrkandet i min motion, nämligen
angående anstånd med betalning för den stående delen i ytterligare fem
år efter det amorteringsdelen är slutamorterad.

Utskottets ordförande gjorde gällande, att det icke alls kommer att bli någon
svårighet för egnahemslåntagarna att få lånet omplacerat i en vanlig bank, då
amorteringsdelen är slutbetalad, men han har därvid liksom utskottet i dess
helhet gjort ett förbiseende. Det står i utskottets betänkande, att sedan amorteringsdelen
eller halva egnahemslånet inbetalats etc. Det är ju fel, ty vi veta
att i Kungl. Maj:ts proposition föreslås det, att denna stående del skall ökas
till 60 procent. Vid såväl de lån, som lämnades enligt 1905 års grunder som
de, som lämnades enligt 1919 års författning, har ju den stående delen utgjort
50 procent och amorteringsdelen 50 procent, men enligt Kungl. Maj:ts förslag
är det ju meningen, att det skulle omändras, så att amorteringsdelen skulle bli
40 procent och den stående delen 60 procent.

Om det nu ändå vore så, att dessa 60 procent, som äro den stående delen, utgjorde
60 procent av egnahemmets taxeringsvärde, ger jag utskottets ordförande
rätt i, att det möjligen icke skulle vara så stor svårighet få fastigheten
belånad. Så förhåller sig dock icke saken. Jag känner ett fall från min

hemsocken, där det togs ett egnahemslån år 1920 på 6,000 kronor. Då var
fastighetens taxeringsvärde omkring 7,000 kronor. Nu däremot är fastighetens
taxeringsvärde nedsatt till 4,300 kronor. Örn denne låntagare nu betalar
amorteringsdelen, återstår när den är betald 3,600 kronor, och fastighetens
taxeringsvärde är 4,300 kronor. Jag undrar verkligen då örn det icke kommer
att bli svårighet att få dessa 3,600 kronor belånade i bank mot fastighetsinteckning.
Utskottets ordförande gjorde själv gällande, att örn det skulle gälla
att få fastigheten belånad upp till fem sjättedelar av taxeringsvärdet, då skulle
det inte vara lätt, men i detta fall bleve det just fem sjättedelar som måste
belånas, och det blir utan tvivel en betydande svårighet.

Vore det emellertid så. att denna försämring med betalningen skulle gälla
sådana lån som hädanefter skola tagas, då förstår jag, att det skulle gå att
disponera detta på föreslaget sätt, men nu gäller det ju lån, som redan äro
tagna. Det blir alltså en försämring beträffande de lån, som blivit beviljade
egnahemslåntagarna. När de togo sina lån under givet löfte örn anstånd, anser
jag det synnerligen riskabelt att slopa denna rätt till anstånd med amortering.
Jag vill därför vädja till kammaren att gå in för detta anstånd på
fem år ytterligare.

Det är helt säkert så, att de flesta egnahemslåntagare, då de få detta anstånd,
komma att amortera åtskilligt, så att det sedan går att placera lånen
i bank, när de fem åren äro gångna.

Herr talman! På grund av vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till
den andra punkten i motionen och hemställer således, att riksdagen lämnar

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
anstånd på fem år med avbetalningarna på den stående delen i likhet med vad
som gällde förut.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag antar, att många av mina ärade kammarkamrater
äro litet förvånade över att jag på detta sätt tar till orda i fråga
örn ett jordbruksutskottsutlåtande.

Orsaken är emellertid den, som utskottets ärade ordförande redan nämnde,
att i detta sammanhang ju också behandlats en motion av mig och herr Thorell,
en motion, som emellertid ligger vid sidan av det här ärendet och som också
tycks ligga litet vid sidan av jordbruksutskottets verksamhetsområde överhuvud
taget.

Då nu jordbruksutskottet gått ganska hårdhänt fram, må det tillåtas mig,
herr talman, att säga ett par ord örn denna motion, som icke på något sätt rör
jordbrukets förhållanden och icke heller landsbygdens förhållanden i allmänhet.
Vad som påpekats i den motionen gäller i stället vissa missförhållanden
inom olika typer av samhällen. För närvarande, herr talman, ligger det ju till
på det sättet, att örn en person vill bygga ett eget hem, så kan han, för såvitt
han slår sig ned inom den del av en kommun, där byggnadsstadgan icke tilllämpas,
få lån för bygget utav vederbörande hushållningssällskap, men örn
samma person i stället skulle vilja slå sig ned inom ett municipalsamhälle eller
annan del av en landskommun, där man har stadsplan eller byggnadsplan, kan
han icke få ett dylikt lån från hushållningssällskapet, och vad som är värre,
han kan icke få något lån alls från allmänna medel för uppförande av denna
byggnad. Så som de nuvarande bestämmelserna äro avfattade och så som de
verka, så har alltså i realiteten det blivit så, att statsmakterna gynna och stimulera
ett bostadsbyggande inom de icke ordnade delarna av landskommunerna,
under det att däremot det allmänna motverkar egnahemsbyggen inom planlagda
och ordnade delar av samma kommuner. Det förefaller mig, som örn denna
ordning icke kan sägas vara tillfredsställande. Det är svårt att förstå, att
det skulle kunna ligga i det allmännas och statsmakternas intresse att för framtiden
främja en sådan ordning. Vad det betyder för den enskilde egnahemsbyggaren
att, på sätt som nu sker i de ordnade samhällena, vara tvungen att
på nåd och onåd kasta sig i armarna på olika leverantörer för att överhuvud
taget få det lån, som är nödvändigt för honom för att kunna få sitt egnahem
färdigt, det tror jag ligger i öppen dag för de allra flesta, och jag skulle, örn
det tarvades, kunna räkna upp det ena exemplet efter det andra på sådana fall,
där vederbörande icke bara fått gå ifrån sitt hel- eller halvfärdiga egnahem
utan samtidigt också berövats den lilla sparade slant, han till äventyrs hade,
när han satte i gång med bygget. Jag antecknar också därför med en viss
tacksamhet och tillfredsställelse jordbruksutskottets uttalande på denna punkt,
där utskottet ju ansluter sig till den uppfattning åt vilken jag givit uttryck,
nämligen att de nuvarande förhållandena icke äro tillfredsställande. De äro,
för att tala med utskottet, icke tilltalande. Så mycket svårare har jag emellertid
då att förstå utskottets inställning till motionen.

Och alldeles särskilt förvånad är jag över att bland utskottets avstyrkande
ledamöter även finna en av mina ärade vänner på Stockholmsbänken, herr Andersson
i Tungelsta. Jag trodde nämligen, att vi alla åtminstone inom Stockholms
län med dess utomordentligt många samhällen runtom städerna skulle
fått erfarenhet av nödvändigheten att det på detta område gjordes något. Nu
erkänner alltså utskottet, att det är icke bra som det är, men utskottet avstyrker
icke desto mindre motionen, trots att denna icke går ut på något annat än en
utredning, huruvida något kan göras och vad som skall göras för att åstadkomma
en bättre tingens ordning.

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)

Det förefaller mig, herr talman, nästan som om jordbruksutskottet skulle
gripits av någon allt överskuggande fruktan för att det här skulle vara fråga
örn något synnerligen farligt attentat mot landsbygden och dess folk och att
det därför gällde att synnerligen effektivt och snabbt stoppa upp det försöket.
Så farligt tror jag nu för min del, herr talman, icke att det är. Jag hör sannerligen
icke till dem, som söka komma landsbygdens folk till livs, och jag vill
icke eller göra det i denna fråga, men däremot skulle jag mycket gärna vilja,
såsom också herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet nyss sade,
att staten förfore litet grand rättvist emot olika medborgargrupper. Jag har
mycket svårt att finna, att det är med rättvisa och billighet överensstämmande,
att på det sätt som för närvarande sker behandla de stora grupper av industriarbetare
och annat småfolk från städerna, som utanför städernas hank
och stör inom där befintliga samhällen vilja skaffa sig ett eget hem. Jag kan
icke dela den uppfattning, åt vilken utskottets ordförande gav uttryck, nämligen
att utskottet var litet rädd för att egnahemsrörelsen skulle få för stor
omfattning och alltför mycket svälla ut. Jag tror, att egnahemsrörelsen är av
sådan art och av sådan nytta och välsignelse för samhället, att det icke finns
någon anledning från statsmakternas sida att söka hämma dess utveckling.

Rättvisan kräver, såvitt jag förstår, att även dessa medborgargrupper, som
jag här nu talat örn, kunna komma att få del av de billiga byggnadslån, som
komma andra medborgargrupper till godo. Men rättvisan kan naturligtvis vinnas
på många olika vägar. Det förefaller mig, herr talman, som örn man inom
utskottet alldeles förbisett detta. Antingen kan man naturligtvis gå den väg,
som utskottet här närmast tänkt på, den nämligen att låta hushållningssällskapen
få sin låneverksamhet vidgad till vad den var en gång tidigare, så att
den omfattade icke bara den rena landsbygden utan också där liggande samhällen.
Det är den ena vägen. Då skola naturligtvis också dessa anslagsbelopp
ökas. En annan väg är emellertid, att man ändrar statens bostadskreditkassas
och de olika bostadskreditföreningarnas verksamhet därhän, att även
dessa kunna lämna hjälp till uppförande av byggnader. För närvarande är
det ju så, att man från dessa kassor icke kan få något som helst lån, förrän
hela byggnaden står färdig. Helt naturligt kan det också tänkas andra vägar
för att komma fram till samma mål. Att utan någon närmare utredning exakt
angiva, vad som skall göras anser jag för min del omöjligt. Därför är det som
jag begärt en utredning; och därför anser jag också en utredning på detta område
påkallad. Att, såsom utskottet gör, erkänna, att det icke är bra som det
är men ändå motsätta sig, att man gör ett försök för att lätta till vad som brister,
synes mig vittna örn ingenting annat än uppenbar brist på god vilja, och
jag hoppas för min del — även örn hoppet är ganska svagt inför ett enhälligt
utskott — att andra kammaren dock icke skall vilja slå in på den negativa väg,
som jordbruksutskottet här rekommenderar. De skäl, som utskottet har anfört,
kunna i varje fall icke på något sätt grunda det slut till vilket jordbruksutskottet
kommit i denna punkt, och de av de ärade kamraterna i kammaren, som dyssnade
till utskottsordföranden nyss, torde kunna intyga, att icke heller han anförde
några sakliga skäl för ett avslag å motionen i fråga. Detta gör, herr
talman, att jag dristar mig att på denna punkt yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till motionen i fråga, nr 342.

Herr Thorell instämde häruti.

Herr Osberg: Herr talman! När jordbruksutskottets ärade ordförande hade
sitt anförande i denna fråga, så sade han bland annat, att då vi besluta i dag,
skola vi besluta så, att det kan äga bestånd. Ja, det är väl uppfattningen hos

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
lite var här i kammaren, att vad vi göra skall äga bestånd, men då bör man
sträva efter att fatta ett beslut som kan ha utsikt till fortbestånd. Vi ha
ju dock vid åtskilliga tillfällen ändrat dessa räntesatser å egnahemslånen, och
då är det väl icke värre, än att man skulle kunna ändra dem i en framtid, örn
så skulle visa sig vara behövligt.

Själva huvudargumentet, när det gäller denna räntesats, är nog det, att man
påstår, att staten icke själv kan låna till den räntesats, som man här skall tillerkänna
egnahemslånetagarna, och att staten på detta sätt skulle behöva göra
en förlust. Ja, den frågan kan map tvista örn. Jag tror för min del, att om
staten skulle vilja lägga upp ett obligationslån just nu, skulle staten icke behöva
betala mer än 3.5 procent. Jag tror, att det är rätt mycket kapital i landet,
som skulle investeras i ett sådant lån för säkerhetens skull. I stort sett
kan man väl säga, att när staten lägger upp ett obligationslån, så garanterar
staten bättre ränta, än som är nödvändigt. Det är många, som utnyttja detta
förhållande. De stora donations- och pensionsfonder, som vi lia i landet, vilja
t. ex. gärna vara framme och tillskansa sig dessa obligationer i stor utsträckning,
många gånger till förfång för de många småspararna, som icke ha samma
möjligheter att kunna passa på tillfällena som dessa större sammanslutningar.

Den klass människor, som vi nu här närmast ägna oss åt, dessa egnahemslånetagare
ha dock satsat en liten skärv själva, i vanliga fall så mycket de
kunnat åstadkomma för att skaffa sig ett eget hem — det må nu vara ett jordbruksegnahem
eller ett bostadsegnahem. Men detta tyder väl ändå på, att de
lia en viss inställning, den inställningen nämligen att göra något, som kan vara
samhällsgagnande. Tråkigt nog ha vi en hel del människor, som icke alls tänka
för sig själva utan som låta andra ha till uppgift att tänka för sig. Under
sådana förhållanden är det helt naturligt, att vi skola ta tillfället i akt och
hjälpa dessa människor, som ha den inställningen, att de vilja åstadkomma något
själva med tillhjälp av statsmakterna. Örn vi tänka på den stora vandalism,
som försiggår i städerna och framför allt i vår huvudstad, kunna vi
undra, örn det är så farligt att ge en liten skärv åt dessa, som måhända äro
de sämst lottade i samhället, för att de skola kunna reda sig. Om vi gå till
grunden, så är det väl ändå så, att det som håller uppe och det som bygger upp
samhället, är varje nyttigt dagsverke, som utföres. Då man ser, hur dessa
stora, förnäma samhällen kunna handskas med medlen, kan man göra sig frågan:
varifrån kommer allt detta? Jo, dessa, som utföra gagneligt arbete, äro
de, vilka bygga upp och hjälpa till, så att det kan bli överflöd på många
håll.

Det är ju helt naturligt, att man måste ta hänsyn till statsfinanserna; det
kan man icke se bort ifrån. Men jag tycker ändå, att det förslag, som här
satts i fråga, nämligen att sänka räntan till 3.6 procent, icke är så våldsamt.
Vi ha ju i detta land haft en ovanligt hög räntesats, jämfört med de stora kulturländerna.
Den har gått ner betydligt även här. Men örn jag skulle vilja
gå till en affärsbank för närvarande och sätta in några kronor, kan jag inte
påräkna att få mer än 2 procent ränta på mina pengar. I sparbankerna kan
kan man ju få något mer. Under sådana förhållanden menar jag, att det icke
är någon revolutionerande affär att gå ned till en räntesats av 3.6 procent. Det
har varit praxis i många länder att hålla ränteläget nere, och jag tror att det
har sin stora betydelse icke minst för industriens del, att man icke strävar
efter att hålla räntesatserna alltför höga.

Herr statsrådet sade i sitt anförande, att de förhållanden, som man härvidlag
bygger på, är den rådande krisen. Ja, herr statsråd, den omständigheten
tycker jag är alldeles tillräcklig att lägga till grund för den betraktelse, som

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
vi nu hålla på med. Det är denna kris, som bragt dessa människor i misär, en
misär, som man nu försöker hjälpa dem ur.

Jag hoppas verkligen, att denna fråga utmynnar i att reservanterna vinna.
Nu hörde jag nyss, att första kammaren fattat beslut i enlighet med utskottets
förslag, men det kan ju hända, att, örn det i denna kammare blir en stor majoritet
för reservationen, en del av första kammarens ledamöter kunna komma på
bättre tankar, innan vi få sammanjämkning eller gemensam votering.

Vidare säger herr statsrådet, att skall man hjälpa här, måste man se till,
att det blir sådana priser, som kunna ge egnahemslånetagarna en skälig utkomst,
d. v. s. det måste bli sådana priser för dem, som äro egnahemslånetagare,
att de kunna reda sig. Ja, det är ju alldeles naturligt, att vi måste
sträva efter detta; och vore det så lyckligt, att vi kunde komma upp i ett sådant
prisläge, så är det väl, såsom jag säde i början av mitt anförande, icke
värre, än att vi få ändra på detta ännu en gång och låta dem betala en högre
procent på sina lån. Men, mina herrar, vi få komma ihåg, att det är många,
som icke kunna komma i åtnjutande av fördelarna av bättre livsmedelspriser,
de nämligen, som ha bostadsegnahem. Men hur man än vänder på detta problem,
så är det dock egnahemsjordbrukare, som ha det värst. De medelstora,
och större jordbruken ha icke tillkommit under samma former som ett egnahemsjordbruk.
Ägarna av de medelstora och större jordbruken ha vanligen
haft mera kapital att investera i sina egendomar. Dessa egnahemslånetagare
måste vi absolut sätta i en särklass, då vi kunna beteckna deni såsom de
sämst lottade i detta land. De fylla därför en icke mindre viktig uppgift än
andra jordbrukare.

Jag skall icke säga mera örn denna sak, men jag hoppas på det livligaste,
att de, som här ömma för dem, som ha det svårt och som man egentligen bör
ömma för, icke skola vägra ge dem denna lilla skärv i form av en ränteminskning
på deras kapitalskuld. Jag anser det vara en gärd av rättfärdighet att
göra vad vi kunna i det avseendet. Det kommer icke att rucka på gamla Sveriges
ekonomiska läge i nämnvärd grad att använda pengarna på sätt, som
här föreslås.

Mina herrar! Jag får lov att säga, att de pengarna äro väl använda pengar.

Herr förste vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag skall be att få
ansluta mig till den motion, som herr Lundqvist väckt, och även instämma i
hans yrkande. Det är nämligen så, att i det samhälle där jag är bosatt, ha
vi en hel del industriarbetare, som äro mycket intresserade av att bygga ett
eget hem, men som på grund av de bestämmelser angående egnahemslån, som
gälla beträffande municipalsamhällen äro utestängda från möjligheten därtill.
Jag skulle därför gärna se, att det bleve en utredning angående möjligheten
för i dylika samhällen bosatta att kunna erhålla egnahemslån.

När det sedan gäller själva huvudfrågan, ber jag att på det livligaste få ansluta
mig till reservanterna. Jag har nämligen en ganska rik erfarenhet från
den karga Göingebygden i norra Skåne, där dessa egnahemslånetagare ha det
ganska trångt. Allt som kan bidraga till att lindra dessa egnahemslånetagares
förhållanden gör därför staten väl i att göra. Jag vill betona, att det är
en nationell fråga av ganska stor räckvidd, att man skapar möjlighet för egnahemslånetagarna
att kunna reda sig i dessa svåra tider och förhållanden. Jag
skall icke vidare uppehålla mig vid detta, då så mycket förut är sagt i saken,
och jag ber som sagt att få ansluta mig till reservanternas yrkande.

Det är emellertid ännu ett tredje intresse, som jag i detta sammanhang vill
beröra, och detta närmast för att jag skall slippa interpellera herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet. När jag nu ser honom här närvä -

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
rande, ber jag att få hemställa till honom, att han i en fråga, vilken väckts av
Lunds stiftsnämnd i en skrivelse till Kungl. Majit, måtte vidtaga sådana åtgärder,
att de, som erhållit eller komma att erhålla lån ur den stora och förmögna
kyrkofonden, få sina låneräntor nedsatta. De arrendatorer på ecklesiastika
boställen, som låna ur kyrkofonden ha för närvarande enligt författningen
att betala en ränta på 5 procent. Av dessa arrendatorer är det många,
som på grund av tvingande skäl och omständigheter måste betala denna i jämförelse
med räntorna i såväl sparbankerna som affärsbankerna höga ränta.
Jag vet ju, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet är intresserad
av att få denna räntefråga ordnad, och att det närmast var på grund
av att skrivelsen från Lunds stiftsnämnd är på remiss, som densamma icke
framlagts i en kungl, proposition. Jag ber dock att till herr statsrådet få
hemställa, att om möjligt en proposition framlägges för denna riksdag, så att
dessa arrendatorer få den hjälp, som de så väl behöva.

Herr Herou: Herr talman! Det bestående intrycket av denna och tidigare
debatter i fråga örn egnahemslåneverksamheten är, att denna låneverksamhets
allra största fel ligger däri, att man icke ser såsom det grundläggande momentet
att skapa en jordreglering, varigenom man på billiga villkor kan anskaffa
jord för egnahemsändamål åt låntagarna.

Det är ju så, att genom denna låneverksamhet tillföres marknaden nya jordspekulanter.
Och tillförandet av nya grupper av jordspekulanter kommer just,
när man icke förhindrar detta genom särskilda åtgärder, att leda till, att de,
som vilja avstycka och sälja vissa markområden, komma att till stor del inkassera
just de hjälpåtgärder, som riksdagen genom denna verksamhet går in
för; de få i många fall bättre betalt för jorden än de annars skulle kunnat erhålla.
Vi ha här tidigare anfört exempel på, hurusom den jord, som har utbjudits
till egnahemslånetagare — avverkad skogsmark full med stubbar —
har gått upp i ett pris av 1,000 kronor per tunnland. Under sådana förhållanden
blir det ju mer eller mindre illusoriskt med åtgärder till hjälp åt egnahemslå
netagarna.

Jag måste också säga, att det ligger mycken sanning i detta yttrande i den
kungl, propositionen, nämligen att den låga ränta exempelvis kommer att höja
priset på egnahemslägenheter och för övrigt all jord, som kan komma i fråga
för hithörande ändamål. Men det är också riktigt, att en sänkning av räntorna
icke, som det sagts här tidigare, kan komma att diskonteras för de lån som
redan ha beviljats. Så mycket är emellertid klart, att detta uttalande och
verkligheten understryka med oerhörd kraft riktigheten av de krav, som vi
ställt vid årets riksdag och tidigare örn expropriationslagstiftningens nödvändighet
för genomförandet av en jordreglering, som gör det möjligt att anskaffa
åt egnahemslånetagare och andra välbelägen och billig jord.

När emellertid den sänkning av räntesatserna, som här ifrågasatts i motionen
och som även föreslås i reservationen, är av stor betydelse för den grupp
av människor, det här gäller, en betydelse, som icke kan bagatelliseras på det
sätt, som den ärade ordföranden i utskottet gjorde, och då vi äro medvetna örn,
att detta har en oerhört stor betydelse för denna grupp av fattiga egnahemslånetagare,
då måste vi utifrån våra utgångspunkter — med understrykande
av kravet på nödvändigheten av en expropriationslagstiftning, som i fortsättningen
hindrar enskilda jordägare och markförsäljare att kunna diskontera
riksdagens välvilja -— gå med på den räntesänkning, som här är ifrågasatt.
Utifrån dessa utgångspunkter måste vi även underkänna de statsfinansiella
synpunkter, som väl ändå till nittio procent ha varit avgörande för att sådana

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
personer, som tidigare gått in för billiga räntor, nu dela sig i två grupper,
varav den ena gruppen går in för den högre räntesatsen.

Det är också bra, att det av ordföranden i jordbruksutskottet och av jordbruksministern
sagts ifrån, att när det gäller denna grupp av människor, måste
man i fråga örn skuldsättningen vidtaga längre gående åtgärder, åtgärder,
som syfta till en avskrivning av skuldbördan. Således får man här äntligen
ett erkännande åt de synpunkter, som vi för många år sedan ställde i förgrunden,
när det gällde jordbrukets skuldsättning. Det är bra således, att
man från det hållet vågar gå in för något sådant, men än så länge är detta
bara löften och ingen verklighet, och då bör man medverka till att i dag ge den
verkliga lättnad, som en lägre ränta dock kommer att medföra.

Jag har således stora sympatier för yrkandet i motionen nr 310 i denna kammare.
När det förslaget faller, kommer vår grupp att stödja den vid punkt 1)
fogade reservationen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Utskottets ärade ordförande förklarade
i sitt anförande, att han bedömt den föreliggande frågan ur sakliga och
praktiska synpunkter och icke ur några andra. Jag är den förste att tillfullo inse,
att utskottets ordförande så har gjort; jag tvivlar icke ett ögonblick därpå. Men
jag vill också göra gällande, att jag för min del har gjort detsamma, ehuru
jag kommit till en något annorlunda slutsats än utskottets ordförande gjort.

Det har här under den förda debatten ifrån några talares sida — bl. a.
från utskottsordförandens — gjorts gällande, att den ytterligare sänkning
av låneräntan, som reservanternas förslag innebär, icke skulle vara av någon
större betydelse för egnahemslåntagarnas del. Utskottets ordförande erinrade
sålunda örn, att den ytterligare sänkning, som reservanternas förslag innebär,
stannar vid en summa av 4 kronor per tusen för jordbrukslån och 5 kronor
per tusen för bostadslån utöver vad i Kungl. Maj:ts proposition och utskottets
förslag innefattas. Ja, även örn så är fallet, kan jag icke riktigt
förstå det logiska sammanhanget i ett dylikt resonemang, ty man kunde ju
självfallet med samma utgångspunkt säga, att Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag icke innebär sänkning med mer än 5 kronor per tusen och att denna
sänkning är oväsentlig och obetydlig, men det vill jag nu icke göra, herr talman,
utan jag säger, att den sänkning, som från regeringshåll föreslås och som utskottsmajoriteten
tillstyrker, är särdeles välbehövlig och den är tvivelsutan
av viss betydelse. Men örn man till denna sänkning lägger ytterligare det belopp,
d. v. s. ungefär närmast så mycket till, som reservanterna föreslå, måste
det väl ändå vara fullständigt ostridigt, att reservanternas förslag utgör en
väsentligt större lättnad för dessa egnahemslåntagare än vad utskottsmajoritetens
förslag innebär.

Jag har för min del under min verksamhet i ackords- och stödlånenämnden
i Jönköpings län fått mycket sorgliga erfarenheter örn egnahemslåntagarnas
ekonomiska ställning. Granskar man antalet ansökningar om stödlån, finner
man, att egnahemslåntagarnas ansökningar i förhållande till totala antalet ansökningar
utgöra en mycket stor del. Man finner också, att antalet ansökningar
från egnahemslåntagare är mycket stort i förhållande till hela antalet
egnahemslåntagare inom länet. Men granskar man deras deklaration närmare,
finner man, att de i regel — jag vill inte säga undantagslöst men i regel -—
ha förutom den intecknade skulden, som ofta når upp till taxeringsvärdets
fulla belopp och till och med däröver, en hel rad varuskulder, växlar och
diverse andra löpande skulder. Jag har fått det bestämda intrycket, att tyvärr
utgöra nog cgnahemslåntagarna ett ekonomiskt bottenskikt bland bondebefolkningen,
och under sådana förhållanden kan jag inte finna annat än att

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
statsmakterna måste vidtaga rätt långt gående lättnader i lånevillkoren för
dessa stackars människor.

Det har anförts från herr statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet
sida, att det beslut, som riksdagen i dag går att fatta, kommer att vara
gällande för lång tid framåt och kommer att gälla för de egnahemslån, som
lämnas ut under den närmaste framtiden. Herr statsrådet undrade, örn det
inte kunde finnas andra medborgargrupper inom bondeklassen, som låna pengar
på annat sätt och som kunde tycka, att egnahemslåntagarna bleve otillbörligt
gynnade i förhållande till övriga grupper. Jag tror näppeligen så är
fallet. Jag har en bestämd känsla av, att man bland bondeklassen icke kommer
att anse egnahemslåntagarna otillbörligt gynnade, örn kammaren skulle
bifalla reservanternas förslag.

Jag tror det är synnerligen viktigt, herr talman, att man vid bedömandet
av dessa frågor utgår ifrån, att då staten lämnar sin medverkan till egnahemsbildning
och bildandet av nya jordbruk, bör det ske under sådana former, att
vederbörande, åtminstone till synes, ha chanser att kunna ekonomiskt klara
sig. Jag är fullt på det klara med att den räntelättnad, som föreslås från
reservanternas sida, utgör, såvitt jag kan bedöma saken, ett minimum av
vad statsmakterna här böra gå in för.

Självfallet kommer detta att medföra ekonomiska konsekvenser för statsmakternas
del. Det medför visserligen inte någon som helst rubbning av innevarande
års budget, men tydligt är, att staten under kommande år blir
nödsakad att ställa ett större belopp till egnahemslånefondens förfogande, för
att denna skall kunna fortsätta sin verksamhet, emedan egnahemslånefondens
inkomster givetvis komma att minskas i motsvarande mån, som räntan sänkes.
Detta kan emellertid inte hjälpas. Jag är fullt beredd att taga denna
konsekvens, och jag tror det är nödvändigt att från det allmännas sida så
sker. Jag har den bestämda uppfattningen, att om andra kammaren skulle
bifalla reservationen, kommer detta att hälsas med synnerligen stor glädje
bland de tusentals egnahemslåntagarna i vårt land, ej blott bland dem, som ha
jordbrukslån, utan även bland dem, som ha bostadslån.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Carlström: Herr talman! Det borde ju legat nära till hands för mig
att sluta upp bland reservanterna i denna fråga, helst som jag vid ett pär
föregående tillfällen kämpat rätt tappert här i kammaren för att få ned den
dåvarande räntan på egnahemslånen. Likväl har jag nu stannat på utskottets
linje, ty jag har en känsla av att här är det nog en del psykologiska skäl,
som spelar in, då det gäller reservanternas syn på frågan.

Det är uppenbart, som den siste ärade talaren sade, att det skulle hälsas
med tillfredsställelse i landet, om andra kammaren nu, som jag förmodar blir
förhållandet, när så många ansluta sig till reservationen, går in för en sänkning
av räntan till 3.6 procent för jordbrukslån och 4 procent för bostadslån.
Det är klart, att varje lättnad, som ges, kommer att mottagas med tillfredsställelse.
Men å andra sidan är det uppenbart, att man här sammanblandar
det krisläge, som uppstått under dessa år, med denna fråga på ett enligt min
mening otillbörligt sätt. Reservanterna säga nämligen i reservationen, att
»egnahemslåntagarna erhålla därmed betydande lättnader samt uppmuntras
till ökade ansträngningar, varigenom flertalet av dem torde kunna övervinna
de nu rådande svårigheterna och för framtiden behålla sina egnahem». Jag
måste säga, att ett påstående som detta är knappast riktigt, ty, herr Andersson
i Löbbo, inte kommer en sänkning av räntan från 4 till 3.6 procent att

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
kunna nämnvärt bidraga till att flertalet av dem, som nu lia det svårt, kunna
reda sig. Det kan litet var förstå. 20, 30 eller 40 kronor i ytterligare sänkning
på den utgift man Ilar för lånet har givetvis sin betydelse, men inte kan
man säga, att dessa stackars människor härigenom kunna räddas, såsom herr
Andersson i Löbbo sade, om de förut ha en svår ekonomisk ställning. Det
är uppenbart, att skall en räddning kunna ske, måste något göras efter de
vägar, som herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet var inne
på, då han talade örn att på annat sätt söka hjälpa de svårast ställda.

Herr Hansson i Rubbestad talade örn den stora sociala betydelse, som
egnahemslåneverksamheten har, och detta ha flera talare här i kammaren
understrukit. Jag vill gärna erkänna detta, men jag erkännar icke, att det
har varit en fråga av stor social betydelse att under åren 1918—1919 och
framöver försätta allt fler egnahemslå,netagare i en ställning, som de praktiskt
taget icke kunna rida ut. Det hade varit bättre, om man från egnahemsnämndernas
sida hade försökt att se saken, som den verkligen ligger till, och
påpekat, vilka svårigheter som möta, när en egnahemslånetagare med två tomma
händer sätter sig i skuld på, låt oss säga, 12-, 15- eller 18,000 kronor för
fastigheten och kanske även sätter sig i skuld för lösöret. Att rekommendera
en människa att gå in för något sådant under de tider, som varit närmast
efter krigsåren, det är enligt min mening lättsinnigt handlat. Skall man
kunna tänka sig att bevara Sveriges jordbruk och småbrukare och tänka sig
att skaffa flera människor plats inom jordbruket, skall man inte tro, att det
blott behövs goda betalningsvillkor och ränteförhållanden. som locka folk till
jordbruket, utan man bör i första hand ha klart för sig, örn vederbörande har
utsikt att försörja sig på sitt egnahem. Örn man skiljer på dessa saker, tror
jag man kan säga, att en ränteskillnad på 4/10 procent har reellt sett ingen
betydelse för att hjälpa de svårast ställda.

För övrigt är det väl på det sättet, när man här talar om att man endast
får två procent på sina pengar i en bank, att ingen vet, huru länge det nuvarande
ränteläget kommer att bestå. Huru länge tro kammarens ledamöter
att man kan hoppas, att räntesatserna hållas nere vid sin nuvarande nivå?
Skola vi överhuvud taget komma i gång och skall världen komma i gång igen,
är det klart, att räntesatserna framdeles måste stiga rätt väsentligt, och man
får därför icke utgå ifrån det ränteläge, som vi ha för närvarande.

Nu har man här inte bara tänkt på dem, som ha jordbruksegnahemslån,
utan man har även tänkt på dem, som ha bostadsegnahemslån, och det finner
jag vara riktigt. Men örn man jämför möjligheterna för dem, som lia bostadslån,
t. ex. en arbetare, som har arbete, och hans möjlighet att förränta och
amortera ett bostadsegnahem, med möjligheterna för en småbrukare, måste
jag säga, att den förstnämnde är betydligt bättre ställd. Nu begära emellertid
reservanterna, att räntesatsen för bostadslån skall sänkas mera än räntan
för jordbrukslån, nämligen med 5/io procent i fråga om bostadslån och med
4/io procent i fråga om jordbrukslån.

Jag tror, att örn vi kunna se kallt på denna sak, är det inte så mycket att
här vinna. Det sades av herr Andersson i Löbbo, att han försökt att se frågan
sakligt och inte ur politiska synpunkter, och jag vill tro herr Andersson på
hans ord. Men man har ändå en känsla av att det är något som rör sig fram
över till stundande val, och när man då träffar vederbörande, vill man tala
örn för dem, att det var ändå vi, som ville er allra mest väl, och det skola ni
inte glömma. Jag har egentligen aldrig tagit så mycket hänsyn till sådana
synpunkter, ty man lever kanske inte bara över ett val utan längre, och då
kan man möta andra frågor, där man blir tvungen att följa samma linjer, och
jag har aldrig tyckt det varit trevligt.

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)

Jag tror jag kari försvara min ståndpunkt här, och jag tror, att kammaren
kan göra det, örn den följer utskottets hemställan. Egnahemsstyrelsen skulle
väl i detta fall vara närmast till att kunna se på denna fråga sakligt och oförvillat,
och jag är övertygad om att egnahemsstyrelsen, örn det varit ur dess
synpunkt riktigt, hade kommit fram med förslag örn 3.6 procent ränta för
jordbrukslån. Men man har tagit skäl där och försökt att se frågan ur både
finansiell och jag tror även rättvisans synpunkt, då man kommit fram till det
förslag som man gjort och vilket ju både departementschefen och utskottet ha
följt.

Jag skall naturligtvis inte beklaga, om kammaren följer reservanternas
förslag. Det är givet, att jag skulle önska, att man kunde göra mycket mera
för jordbrukets folk i stort sett än att giva deni någon liten smula lindring i
räntan. Men örn man ser saken för framtiden, på längre sikt, är det bättre
att ha ett jämnt tal som består. Man vet vad man har att hålla sig till för
år framöver, och man har gått med på en skälig sänkning.

Herr Andersson i Löbbo sade beträffande utskottsordförandens resonemang
örn att 4/io procent icke hade så stor betydelse, att detta kunde föras tillbaka
på även regeringens förslag och att den sänkning, som är föreslagen från
regeringens sida, följaktligen kunde sägas inte ha så stor betydelse heller.
Det är ju att föra samma resonemang som bonden, som lastade på gärdesgårdsstör
och som, när inte hästen orkade dra, sade: Orkar du inte med den,
så orkar du inte med den; och så lastade han av hela lasset. Man får försöka
att betrakta saken efter de proportioner, som den har.

För min del ber jag, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det har sagts så mycket i denna
fråga, att det kunde vara onödigt att vidare yttra sig. Jag skall emellertid
be att med några ord få poängtera en del synpunkter, som inte tidigare berörts.
Innan jag gör detta vill jag dock med några ord bemöta den siste ärade
talaren.

I ett fall blev jag ganska förvånad över hans inställning, nämligen då
han uttryckte sitt beklagande över att egnahemslånerörelsen utvecklat sig så
starkt på sista tiden. Örn jag fattade honom rätt, skulle detta beklagande
innebära, att han tycker det varit bättre, örn det varit ett mindre antal egnahemslåntagare
och — såvitt jag kan följa logiken i detta resonemang •— ett
större antal arbetslösa för staten att underhålla. Jag kan inte riktigt förstå
detta resonemang. Jag måste säga, att även örn det finns egnahemslåntagare,
som sitta svårt, så ha de det väl inte så svårt som de, vilka ingenting ha att
lita till vare sig i ena eller andra fallet. Jag tror, att på den punkten är det
inte att beklaga, att egnahemslånerörelsen utvecklat sig. Jag skulle vilja understryka,
att det är just sättet för själva utvecklingen, som man kanske i
någon mån bör syna i sömmarna. Det är detta, som gjort, att jag i samband
med propositionen örn sänkning av räntan å egnahemslån väckt en
följdmotion.

Herr Carlström säger, att det rör sig framåt landstingsvalen, och vill insinuera,
att motionärerna och reservanterna haft politiska spekulationer, i det
att de önska kunna tala örn för sina valmän, att de ha dock gjort det mesta.
Den anmärkningen tar inte jag på något sätt åt mig, ty redan i 1931 års egnahemsutredning,
som jag hade äran tillhöra, och även dessförinnan intog jag
samma ställning som i den motion, som jag väckt och som nu behandlats av
utskottet. För övrigt vill jag säga, att jag tillhör dem bland egnahemslåntagarna,
som lia lån på de villkor, som gällde före 1919, och alltså kan jag
inte ha någon rent personlig fördel av saken.

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

a»

Äng. nedsättning av räntan u egnahemslån m. m. (Forts.)

Enligt min mening borde villkoren helst vara lika för alla egnahemslåntagare,
så att det inte psykologiskt verkade på det sättet, att den ena gruppen
låntagare har fördelaktigare villkor än den andra. Jag måste säga, att med
de många olika räntesatser, som vi haft den senaste tiden, vilket vi också tilllåtit
oss påpeka i vår motion, är det väl ändå ganska trassligt. Det tror jag
man måste erkänna. Jag är gärna villig att medgiva, att såväl Kungl.
Majrts förslag som utskottets förslag ger en lösning på den saken och rensar
upp bland de många olika slagen av räntesatser och därigenom förenklar
själva systemet, så att det blir lättare för dem, som skola handha detsamma.

När man här talar örn verkan av denna räntesänkning, huruvida den är
den ena eller den andra, tycker jag, att man inte bör lägga upp frågan på det
sättet. Jag anser för min del, att herr Andersson i Löbbo alldeles riktigt
karakteriserade just det resonemanget, och jag skall därför inte uppehålla mig
vid den sidan av saken.

I stället skall jag be, herr talman, att få säga några ord örn den motion,
som jag väckt i anslutning till detta ärende och vari hemställes, att egnahemsnämnderna
skulle ha skyldighet att pröva skäligheten av inköpspriset.
Härom säger utskottet, att denna skyldighet torde föreligga redan med nu
gällande bestämmelser, men jag undrar, örn detta är så riktigt. Såvitt jag
vet har praxis utvecklats i den riktningen, att egnahemsnämnderna endast i
den mån som de ha hand örn jordförmedlingen befatta sig med denna prövning,
som enligt utskottets mening undantagslöst åligger dem enligt nu gällande
bestämmelser. Att de av mig påpekade förhållandena icke sakna
grund, skall jag be att med några siffror få bevisa.

Jag har under mitt arbete i centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden
funnit en hel del exempel, som äro så drastiska, att jag tycker de
böra påpekas i detta sammanhang. Jag skall endast anföra några stycken.
Inom Kristianstads län är en låntagare, Rut Thulin, Attarp, som har egnahemslån
på 10,000 kronor. Fastighetens taxeringsvärde är G,000 kronor, alltså
ligger egnahemslånet 4,000 kronor över taxeringsvärdet. En annan låntagare
från samma län, Albert Svensson, har egnahemslån på 7,500 kronor.
Taxeringsvärdet är där 5,400 kronor. Jag skall taga ett par andra exempel
•— från Älvsborgs län. En egnahemslåntagare där har ett lån på 7,200 kronor,
medan taxeringsvärdet på fastigheten är 5,400 kronor. En annan från
samma län har ett lån på 7,000 kronor, och taxeringsvärdet på fastigheten är
4,700 kronor. Jag skulle kunna anföra ännu flera siffror, och jag menar,
att de peka i den riktningen, att man vid beviljande av lån bör ha uppmärksamheten
riktad på vilket pris vederbörande gett för den ifrågavarande fastigheten.
Ty även örn man går in för att värdera ned fastigheten, så att den
lånesumma, som beviljas, ligger på ett sådant plan, att ingen som helst risk
för långivaren förefinnes, kommer låntagaren i ett sådant läge, att han givetvis
icke kan klara sig. Det är detta, som jag ansett böra bringas under
riksdagens prövning, så mycket hellre som man tidigare, när man talat örn
egnahemslåneräntans sänkning, hävdat, att en sådan icke innebure någon reell
hjälp åt låntagaren, då i och med att villkoren lättas, jordvärdet höjes och
det blir säljaren och icke låntagaren, som inkasserar vinsten av sänkningen.
Det är för att förhindra ett dylikt förhållande, som jag velat skärpa den skyldighet,
som egnahemsnämnderna böra lia i detta sammanhang. Det är möjligt,
att nuvarande författning täcker vad jag avser. Men praxis i egnahemsnämndernas
verksamhet har i varje fall icke varit sådan.

Sedan skulle jag vilja tala något litet örn resonemanget beträffande de större
uppoffringar, som staten skulle göra genom en sänkning av egnahemslåne Andra

hammarens protokoll 19SJt. Nr 16. 3

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
räntan. Ja, det är klart, att skall man gå in för att verksamheten skall
drivas rent bankmässigt, kan man icke ansluta sig till vare sig Kungl. Maj :ts
eller utskottets förslag. Ty en ränta på 41/2 % är väl nödvändig, om staten
icke skall behöva ge något tillskott. Den principen är emellertid bruten
i och med Kungl. Maj:ts förslag, vilket utskottet tillstyrkt. Förfäktar man
alltså icke principen, att man skall driva en rent bankmässig räntepolitik, är
frågan den, hur mycket man skall offra. Om man sänker räntan så mycket,
som reservanterna föreslagit, blir uppoffringen för staten cirka 300,000 kronor
större än örn man sänker den till den av Kungl. Maj :t föreslagna räntan.
När jag ser, hur man reagerar inför detta, kan jag icke hjälpa, att tanken
ilar hän till vad man i närvarande stund gör för att få fram möjligheter för
våra arbetslösa. Man har ju ifrån regeringens sida under utgifter för kapitalökning
tagit upp en summa på 3 miljoner kronor för beredande av jord
åt arbetslösa. Jag har ingenting mot principen som sådan, men jag tror, att
det vore riktigare, örn vi hade bara en egnahemslånerörelse, och att denna
dreves efter så sunda principer som möjligt.

Herr talman! Med hänsyn till de synpunkter, som jag här tillåtit mig
framföra, tror jag det finns goda skäl för ett bifall till reservanternas förslag,
till vilket jag ber att få yrka bifall.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Den siste ärade talaren anförde några exempel, vilka enligt mitt sätt att se
utgöra en ypperlig illustration till omöjligheten att med tillämpning av en
räntesänkning råda bot på kristidsförhållandena inom egnahemsrörelsen. Jag
ber kammarens ledamöter observera, att enligt herr Svenssons första exempel
egnahemslåntagaren hade 4,000 kronor mera i skuld än i tillgångar. Enligt
regeringens förslag får denne egnahemslån tagare betala 160 kronor i ränta på
ett kapital, som icke finns, och enligt herr Svenssons förslag — d. v. s. reservationens
— 144 kronor i ränta på ett kapital, som icke finns. Det skiljer
på 16 kronor. Är det någon, som tror, att man kan med en räntesänkning
hjälpa egnahemslåntagare av denna beskaffenhet? Kammarens ledamöter inse
nog, att i det nuvarande läget är det rimligare att rikta den uppmaningen till
herr Svensson, att han som ledamot av jordbrukskreditutredningen försöker
komma fram till förslag om rationella åtgärder till hjälp åt dem, som äro verkligt
hårt drabbade av krisen, och att, när det gäller låneräntan, gå ut ifrån
vad vi anse vara mera normala förhållanden.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet
med anledning av ett yttrande av herr Osberg. Han antydde, att staten skulle
kunna låna pengar till 31U % ränta, och att sålunda de räntesatser, varmed
man kalkylerar under diskussionen i föreliggande fråga, skulle vara högre
än skäligt är. Hans antagande motsäges emellertid av dagens köpkurs på
svenska statens 3^2 % obligationer. Enligt gårdagens noteringar var kursen
på dessa 941/2, köpare, och 943/4, säljare. Detta är en kurs, som icke pekar
hän på att vi skulle ha nått det läget, att en upplåning kan göras till 3^2 %■
Närmast pekar den på ett ränteläge av 3.8 %. Jag tror sålunda icke, att man
i det hänseendet får vara så säker, som herr Osberg syntes vara. Ingen vet
för övrigt, hur ränteläget kommer att gestalta sig, när staten härnäst skall gå
till en större upplåning.

Vidare antydde den ärade talaren på Bohusbänken — örn jag uppfattade
honom rätt — att staten i allmänhet betalade för hög ränta vid sin upplåning.
Det skymtade fram, att det vid skilda tillfällen skulle gått att få ut obligationslånen
till förmånligare kurser än som skett. Jag skall icke upptaga nå -

Onsdagen ilen 7 mars.

Nr 16.

Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
gon diskussion med herr Osberg örn den saken i detta sammanhang. Riksgäldsfullmäktiges
förvaltning är föremål för granskning av riksdagen i en
viss bestämd ordning. Bankoutskottet granskar fullmäktiges berättelse och läser
fullmäktiges protokoll, och de erinringar, som till äventyrs kunna vara befogade
i anledning av fullmäktiges lånepolitik, böra göras i det sammanhanget.
Då skall jag gärna diskutera saken med herr Osberg, örn det behövs.

Så ville herr Osberg göra gällande, att det vid obligationsemissionerna i allmänhet
gick så till, att de små kapitalägarna, de små spararna, undanträngdes
av de stora, och att de tillgängliga obligationsposterna hamnade hos donationsfonder
och större placerare. Vid obligationsemissioner utbjudas lånen
till teckning av allmänheten å teckningslistor, som finnas utlagda i samtliga
bankkontor i Sverige. Hur små teckningsbelopp som helst mottagas, ända ned
till obligationernas minsta valör, som är 100 kronor. Därest överteckning
sker, går reduktionen så till väga, att alla små belopp lämnas obeskurna och
reduktion sker på de större beloppen. Till yttermera visso har man, för att
underlätta för de små kapitalägarna att placera sina medel i statsobligationer,
träffat ett avtal med postsparbanken, vilket möjliggör för insättare i postsparbanken
att när som helst få köpa obligationer från riksgäldskontoret till
förmånligare kurs än marknadskursen. Sålunda oberoende av emissionen ställer
riksgäldskontoret ett lager av obligationer till postsparbankens förfogande,
avsedda för insättare i postsparbanken. Jag tror alltså icke, att man med
fog kan göra gällande, att vid obligationsemissionerna de små spararna hinddras
eller förmenas att göra placeringar i statslån, därest de så önska.

I själva saken har jag, herr talman, ingenting annat att anföra, än att
jag vid voteringen kommer att rösta för utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Anderson i Råstock.

Herr Ericson i Boxholm: Herr talman! Då jag tillsammans med ett flertal
andra ledamöter av kammaren motionerat örn en enhetlig räntesats av 3.6 %
på alla lån, som utlämnas ur egnahemslånefonden, ber jag att få yttra ett par
ord, ehuru jag skulle kunna inskränka mig till att i huvudsak instämma med
vad som förut anförts av herr Andersson i Tungelsta.

När vi framförde kravet på 3.6 % ränta å alla lån, oavsett örn de utlämnas till
jordbruk eller bostäder, stödde vi oss dels på den utredning, som tidigare verkställts
och som förut talats om, dels också på de yttranden, som i frågan
avgivits av egnahemsnämnderna ute i länen, av vilka de flesta uttala sig för
en enhetlig räntesats av 3.6 %, och vi hade för ögonen det beklagliga läge, som
de flesta egnahemslåntagare befinna sig i för närvarande. Att i likhet med
ordföranden i utskottet och flera andra göra gällande, att en räntesänkning
av 20—30—40 kronor icke betyder någon nämnvärd lättnad för en låntagare,
är väl ändå att ha en något felaktig syn på det hela. Vi behöva bara erinra
oss, huru den hjälp, som lämnades förra året genom en provisorisk räntelättnad,
mottagits ute i bygderna. Man mottog den med den allra största tillfredsställelse,
även örn den icke var så stor.

Vi få icke glömma, vilka kategorier det är, som låna för byggande av bostäder
och anskaffande av jordbruk. Det är sådana, som icke äro i besittning
av något nämnvärt kapital, alltså de fattigaste grupperna i landet. Örn
man exempelvis ser på dessa, som inneha bostadslägenheter vid industrisamhällena
eller ute på rena landsbygden, där de icke ha arbete eller, örn de lia sådant,
bara korttidsarbete, på vilket de i bästa fall tjäna 800 å 900 kronor örn
året, oell tänker sig, att de skola i ränta och amortering betala en summa av
cirka 400—500 kronor örn året, förstår man, hur tyngande de skuldbördor
måste vara, som de ha sig pålagda.

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)

Jag skall icke förneka riktigheten av det som här framförts av såväl representanten
för riksgäldskontoret som herr statsrådet, men jag måste säga, att
jag tror, att nu, när det talas så mycket örn att man skall hjälpa och underlätta
förhållandena för vederbörande, en av de bästa vägarna är just denna att
lämna hjälp och uppmuntran till anskaffande av bostäder. Yi anslå åtskilliga
summor för att förbättra bostadsbeståndet i landet. Ett faktum är ju, att örn
det är jämförelsevis låg ränta, kunna flera personer än eljest skaffa
sig ett eget hem, och innehavet av ett eget hem — antingen det är jordbruk eller
bostadslägenhet — innebär en moralisk och ekonomisk fostran för vederbörande.
Den synpunkten, tror jag, att var och en, som ser på saken, icke
bör bagatellisera.

Ehuru yrkandet i den reservation, som är avgiven, något avviker från yrkandet
i vår motion, men det icke torde finnas någon som helst möjlighet att
få fram en bestämmelse om en enhetlig räntesats för alla lån, är det ju klokast
att gå med på reservationen. Nu har visserligen första kammaren fattat beslut
i enlighet med utskottets förslag, men detta bör icke hindra andra kammaren
att gå med på reservanternas förslag, till vilket jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.

Med herr Ericson i Boxholm förenade sig herr Werner i Hultsfred.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i ett kort anförande
beröra några av de synpunkter, som nyss framfördes av herr Lundqvist i Rotebro.
Jag skall alltså endast uppehålla mig vid spörsmålet rörande bostadslånen,
som han var inne på.

Jag beklagar, att den motion, som i det hänseendet väckts av herr Lundqvist
i Rotebro, kommit till jordbruksutskottet. Det är naturligtvis icke rätt
forum för behandling av en sådan motion. Jag är övertygad örn att, örn motionen
kunnat skickas till något annat utskott och man fått behandla den vid
ett annat tillfälle, man skulle kunnat ägna större uppmärksamhet åt den, än
nu kan ske. Då det emellertid nu är enda möjligheten att yttra sig om denna
sak, skall jag be att få säga några få ord.

Det spörsmål, som herr Lundqvist i Rotebro berörde, har ju vid upprepade
tillfällen diskuterats här i riksdagen. Redan när frågan örn bostadskreditkassan
var uppe, väcktes det från det parti jag representerar motioner, som gingo
delvis i den riktning herr Lundqvist i Rotebro var inne på. År 1931 var det
också motioner i samma riktning, och då avgåvo de socialdemokratiska ledamöterna
i det utskott, som behandlade frågan, reservation till förmån för motionerna.

Den sak, som beröres av herr Lundqvist i Rotebro, är alltjämt aktuell. Den
gäller spörsmålet angående svårigheten att åstadkomma kredit under byggnadstiden
för uppförande av egnahem och småbostäder. Den gäller vidare
den omständigheten, att byggnadskreditkassans villkor och bestämmelser i
avseende å bostadslån äro synnerligen otillfredsställande. Från socialdemokratiskt
håll gjorde vi tidigare så gott vi kunde för att åstadkomma vissa förändringar
på detta område, men jag vill med beklagande konstatera, att från
det håll herr Lundqvist i Rotebro representerar fingo vi vid det tillfället icke
något stöd. Det fanns icke en enda från det parti, som herr Lundqvist i Rotebro
tillhör, som ville vara med örn att göra något i det avseendet. Inför
detta och inför utsiktslösheten att vinna något resultat slutade vi upp med att
motionera i saken.

Nu är jag synnerligen glad, att herr Lundqvist aktualiserat dessa spörsmål
igen, och jag skulle vilja med utgångspunkt från detta säga till herr Lund -

Onsdagen den 7 mars.

Nr 10.

Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån in. m. (Forts.)
qvist i Rotebro och deni, som stå honom nära: låt oss hjälpas åt att göra något
på detta område! För närvarande torde väl saken vara tämligen förkyld.
Möjligheten att i dag åstadkomma något torde vara mycket liten. Men trots
detta vill jag säga, att de saker, herr Lundqvist i Rotebro motionerat örn,
äro så aktuella och omfattas med ett sådant intresse på mångå håll, att det
är glädjande, att saken nu kunnat komma fram i en motion. Jag ser däri en
möjlighet till ett samarbete olika partier emellan på denna punkt.

Som en opinionsyttring, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till herr
Lundqvists i Rotebro motion.

Vad beträffar frågan örn egnahemslåneräntan, vill jag bara för min del
deklarera, att jag tänker rösta med reservanterna. Jag anser nämligen, att
mycket goda — och framför allt psykologiska — skäl tala för reservationen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag begärde ordet för en replik
till min gode vän herr Carlström. Han erinrade om att räntesänkningen även
hänförde sig till bostadsegnahemslånen. Jag är för min del på det klara med
att också i avseende å dessa lån en sänkning av räntan är väl motiverad. Det
finns en massa egnahemslåntagare, som uppfört egna bostäder, vilka befinna
sig i den tragiska situationen, att de på grund av den ekonomiska krisens svårigheter,
på grund av arbetslöshet och andra omständigheter, ha ytterst svårt,
för att icke säga omöjligt, att betala sina räntor och amorteringar. Jag förstår
mycket väl, herr talman, att i sådana fall, som här varit under diskussion,
d. v. s. sådana exceptionella fall, då skuldbördan oerhört överstiger summan
av tillgångarna, vederbörande icke kunna räddas genom en ytterligare räntesänkning.
Under dylika förhållanden är det oundvikligt, antingen att de göra
ackord eller att staten under kommande tid på något rationellt sätt avskriver
deras skulder.

Herr Carlström läste upp några rader ur den motivering, reservanterna anfört,
och förmenade, att reservanternas antagande, att den ifrågasatta räntesänkningen
skulle medföra en lättnad för egnahemslåntagarna och ge dem
möjligheter att övervinna de rådande svårigheterna och att för framtiden behålla
sina hem, knappast vore riktigt. Herr Carlström tyckte, att vi varit alltför
optimistiskt inställda, då vi gjorde detta antagande. Men herr Carlström,
om vi ha räknat fel och det skulle så illa vara, att det stora flertalet egnahemslåntagare
icke skulle kunna klara sig, trots de rån telättnader, som vi vilja gå
in för, borde herr Carlström, örn han vill göra anspråk på att vara logisk,
gå in för en ännu lägre räntesats. Herr Carlström var ju också en gång i
världen en synnerligen skicklig talesman för låga räntor, beträffande egnahemslånen.
Den tiden ligger dock några år tillbaka. Han erinrade emellertid
därom, i dag i sin replik till mig, då han drog fram den där gamla typiska
småländska historien om bonden, som lassade gärdsgårdsstörar på en kärra
under resonemanget tål du det, så tål du det, tills hästen icke orkade längre.
Då lassade bonden av alltsammans igen under mot iveringen tål du icke den,
så tål du heller icke den. Herr Carlström menade nu, att vi varit benägna
a/tt i ganska stor utsträckning lassa av bördan från egnahemslåntagarnas lass,
så att det icke fanns så mycket kvar.

Vad först och främst beträffar jordbruksegnahemslåntagarna, så tror jag
inte, att deras lass med hänsyn till det nuvarande konjunkturläget och räntabiliteten
för jordbruket kan tåla mera än vad som innefattas i reservanternas
förslag. Nu är det väl också kanske litet svårt för herr Carlström att precis
kunna bedöma, lini- stort lass som vederbörande tål. Jag skulle vara mycket
intresserad av att höra, örn herr Carlström förmenar, att egnahemslåntagarna
i stort sett med hänsyn till det nuvarande läget för jordbruket i allmän -

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
het ha förmåga att draga större lass, än vad som innefattas i det förslag
till räntesats, som föreligger från reservanternas sida. Det synes mig, herr
talman, varit mera konsekvens i herr Carlströms uppfattning, om han nu är
skeptisk beträffande de kommande ekonomiska möjligheterna för egnahemslåntagarna
— detta framgick ju av hans anförande — örn han vidhållit den
ståndpunkt, som han för några år sedan förfäktade, när han gick in för låga
räntor beträffande egnahemslånen.

Herr Carlström: Herr talman! Jag hegärde ordet för en replik till herr
Svensson i Grönvik, men jag skall svara den sista ärade talaren först.

Herr Andersson i Löbbo talade örn, att jag hade vidrört spörsmålet om att
det skulle ordnas med en sänkning av räntan även beträffande bostadsegnahemslånen.
Ja, det gjorde jag, herr Andersson, men jag talade icke därom i
annan mån än jag sade, att den ifrågasatta räntesänkningen för dessa lån
var större än för jordbruksegnahemslånen. Någonting därutöver har jag icke
sagt.

Herr Andersson i Löbbo läste upp reservationen en gång till och sökte på
ett mycket skickligt sätt få kammaren att tro, att jag hade uttalat en dom
över hela egnahemsrörelsen, därför att jag icke trodde, att en räntenedsättning
med 0.4 % skulle räcka till. Frågan är ju, örn en sänkning med 0.4 % skall
kunna rädda de svårast betryckta jordbruksegnahemslåntagarna. Sedan vill jag
icke i detta sammanhang uttala huru det förhåller sig med den stora massan
av egnahemslåntagare. Jag hoppas att flertalet av dessa skall kunna räddas
även om räntan stannar vid 4 %. Sedan frågade han, hur mycket dessa egnahemslåntagare
kunde tåla. Ja, jag får säga, att det skulle vara intressant att
veta, på vilka grunder herr Andersson i Löbbo och reservanterna i övrigt kommit
fram till, att en räntesats fastställd till 3.6 % just precis blir det lass, så att
säga, som vederbörande tål. Det tror jag blir svårt att bestämma på förhand.

Sedan skulle jag vilja säga herr Svensson i Grönvik en sak. Han försökte
ingå i polemik mot mig, därför att jag betvivlade, att det ur social synpunkt
vore förmånligt att skaffa folk till jorden, när förutsättningar icke finnas för
att detta folk kan få sin utkomst där. När egnahemsnämnderna här i landet
under efterkrigsåren gingo in för att hjälpa medellösa människor till jordbruk
och därvid ådrogo dem en skuldbörda, som var tredubbelt större, än som
erfordrades före kriget vid anskaffning av motsvarande jord och fastigheter,
så låg det däri, det fasthåller jag vid, ett visst lättsinne. Tro herrarna här, att
det är en arbetslöshetshjälp, som är att rekommendera, örn man skaffar en person,
som kanske har 3,000 å 4,000 kronor i kontanter, ett jordbruksegnahem
och sedan låter honom och hans hustru kämpa och slita för livet i 6, 7 år med
det resultatet, att de sedan bli utfattiga? Det goda i socialt hänseende med
en sådan metod får kammaren förlåta, att jag inte förstår. Det skall vara litet
granna hopp örn livet, om vi skola skaffa folk jord. Det måste finnas förutsättningar
för att vederbörande skall kunna leva därav. Men man glömmer
allt detta. Man tycker det är trevligt att köra på och säga: vi skola skaffa
människorna jord, det är räddningen! Jag hörde, att till och med herr Svensson
i Grönvik till slut lät sin tanke med en viss bävan »ila hän», som han
uttryckte sig, till de 3 miljoner kronor, som regeringen föreslår för att på ett
nytt sätt skaffa folk till jorden.

Jag önskar ingenting hellre, än att jordbruket i detta land kan rymma så
många människor som möjligt och betydligt flera än nu, men jag vill icke,
att jordbrukarna skola bli ett proletariat, som till skillnad från andra människor
skola livnära sig under förhållanden, som andra människor absolut anse

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
förkastliga. Det är icke rekommenderande för jordbruksnäringen eller egnahemsrörelsen
om man skapar, så att säga, ett slavsystem, där man ideligen
nödgas kämpa för livet för att kunna hålla sig uppe. Vad jag först vill få
till stånd är den utjämning, som jag ofta talat örn. När så skett, kunna vi
gå till jorden med förhoppningar örn att kunna leva på densamma, om man
nämligen på ett tillfredsställande sätt kan byta produkter eller nyttigheter
med andra. Jag tycker icke, att vi skola blunda för detta förhållande, ty göra
vi det, lia vi icke sett saken i dess rätta perspektiv.

Herr Svensson i Grönvik sade till slut, att han givetvis var tacksam, om det
blev enhetliga räntesatser. Ja, det tycker jag också, att man skall vara
tacksam för. Första kammaren har emellertid avslagit reservationen och tagit
utskottets förslag. Om andra kammaren tar reservationen, blir det sammanjämkning,
och då fastställes väl, kan jag tro, en icke enhetlig och jämn räntesats.
Jag tror icke, att en räntesats av 3.8 %, eller vad det nu blir, skall bli till
mycken välsignelse. Därför tror jag, att det vore lyckligast, örn andra kammaren
följde utskottets förslag.

Till herr Svensson i Grönvik vill jag till slut säga, att det naturligtvis icke
låg någon som helst personlig invit i mitt anförande gent emot honom. Han
får ju en lägre räntesats på sina lån, därför att han hör till de äldre jordbruksegnahemslåntagarna.
Men han hör troligen till de lyckliga, som skaffade
sig ett dylikt jordbruk före kriget på bäriga grunder. Härav följer ju dock
icke, att man, som reservanterna påstå, skulle kunna rädda de övriga, som
äro sämst ställda, med en sänkning av räntesatsen med 0.4 procent.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Den ränteförlust, som staten

skulle göra, örn staten skulle utlåna pengar till egnahemslåntagarna mot lägre
ränta, än staten själv får betala, har här under överläggningen från flera håll
framförts såsom ett väsentligt skäl, för att denna kammare icke skulle följa
reservationen. Mot detta kunde man säga, att staten i många andra avseenden
icke följer den principen. Jag har här i min hand en förteckning på statens
utlåningsfonder, och jag finner, att i många fall betalas det redan nu ut lån
mot lägre ränta, än vad medelförräntningen för närvarande är. I mångå fall
löpa lånen på ganska lång tid räntefritt, och det är tydligt, att den principen
sålunda icke varit utslagsgivande för statsmakterna vid ordnandet av låneverksamheten.
Det torde vara så, som reservanterna säga, att egnahemslåneverksamheten
är av stor social betydelse, och detta faktum ha vi reservanter
velat understryka.

Denna egnahemslåneverksamhet har en stor social innebörd. Jag skall icke
trötta kammaren med att anföra så många exempel härpå. Då man emellertid
från en del håll säger, att den lägre ränta, som reservanterna förorda, icke betyder
så mycket för dem, som redan nu sitta på egna hem och ha det svårt, så
vill jag påpeka, att det finnes en grupp, för vilken det dock betyder åtskilligt,
örn räntan sänkes. Jag tänker på dem, som nu för oöverskådlig tid se sig utestängda
från sitt förutvarande arbetsområde och som, när de nu måste söka
sig ett nytt verksamhetsområde, fått sin uppmärksamhet riktad på möjligheten
att skaffa sig ett eget hem. Som ett typiskt exempel på detta fall, vill jag,
herr talman, anföra vad en stenhuggare, en av dessa 6,000 arbetslösa stenhuggare
från Bohuslän, skriver till mig i ett brev, där han begär en del råd i fråga
örn köp av ett jordbruksegnahem. Han säger bland annat: »Som tiderna särskilt
vad stenindustrien beträffar, där jag arbetat över ett tiotal år, icke tyckas
förändra sig, så att man kan påräkna att få sin utkomst där, tänkte jag
försöka skaffa mig ett mindre jordbruk örn 4, 5 eller 6 kor och häst. Det skulle

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
kanske vara bäst», säger han, »för mig och min familj som för landets vidkommande.
» Jag tycker, att denne stenhuggare liksom andra, som gått arbetslösa
under många år, men vilka dock ha den ambitionen, att de vilja bryta sig
en ny bana och utsätta sig för de svårigheter, som anskaffandet av ett eget
jordbruk onekligen för med sig, behöva all den hjälp, som statsmakterna kunna
giva och på detta område också äro i stånd att lämna. Vad som här har anförts
örn betydelsen av en räntesänkning är enligt mitt förmenande icke överdrivet.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla tiden utan skall helt kort be att få
yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Då jag tillhör reservanterna, skall
jag be att få säga några ord.

En av orsakerna till denna frågas uppkomst är ju det allmänna låga ränteläget
i landet. Man har nämligen ansett, att även egnahemslåneräntan i någon
mån borde anpassas efter detta ränteläge. Jag såg häromdagen i en tidning
att en statshypoteksförening annonserade om att den lämnade ut lån till 3V2 %.
Jag antar att jordbrukshypoteksföreningarna även komma att följa exemplet.
Man tycker då, att också staten borde kunna följa efter på dessa linjer och gå
med på en sänkning av egnahemslåneräntorna. Då man här påpekat, att det
är fråga örn att binda fast räntan för en tid av 30 år, vill jag framhålla, att
samma förhållande gäller för hypoteksföreningarnas lån, som ju bindas med
fast ränta för ett 30-tal år.

Vi ha ju haft denna egnaliemslånerörelse i många år, och det har visat sig,
att denna verksamhet har gått jämförelsevis bra. Först på senare år har det
börjat klicka, och det har förekommit exekutiva auktioner, därför att vederbörande
icke kunnat betala sin ränta och amortering. Vi böra emellertid ändå
söka se till att lämna hjälp, när det gäller den egnahemslåneform, som vi under
de senare åren ha skapat.

Nu har från regeringens sida framkommit andra förslag. Riksdagen godkände
i fjol ett förslag örn inrättande av arbetarsmåbruk i Norrland, och i år
föreslås av regeringen, att sådana småbruk må kunna inrättas även i mellersta
och södra Sverige, för vilket ändamål regeringen begärt ett anslag på 8 miljoner
kronor. Det bidrag och den hjälp, som dessa låntagare skulle få, innebär
en väsentligt större fördel för dem än vad egnahemslånen, även med den här
föreslagna räntesänkningen, innebär för egnahemslåntagarna. Men enligt min
mening bör man väl ändå se till, att icke den gamla, stabila egnahemslånerörelsen,
som vi understött under så många år, kommer så att säga i ett sämre
låneläge än arbetarsmåbraken.

Vidare föreligger det en proposition med begäran örn anslag på 3 miljoner
kronor för upplåtelse av jord åt arbetslösa. Vad dessa upplåtelser beträffar,
ha vi ju ännu icke sett, hur det kommer att ligga till med bidragen, men vi
måste under alla förhållanden tillse, att det icke blir någon konkurrens mellan
dessa olika låneformer. Vi böra väl i första hand sörja för att villkoren för
lån enligt de gamla bestämmelserna bli lindrigare, och därför anser jag, att
man bör gå på den lägre räntan, 3.6 %. Det kan eljest hända, att de, som vilja
lia lån, kasta sig över arbetarsmåbrukslånen, så att den nuvarande egnahemslånefonden
blir så att säga skjuten åt sidan.

Herr Carlström nämnde, då han började sitt första anförande, att han förr
hade kämpat för den lägre räntefoten för egnahemslånen, men att han nu hade
övergått till den högre räntefoten. I fortsättningen yttrade han, att det möjligen
skulle kunna ligga politik bakom diskussionen om räntesatserna. Skall
jag tolka hans anförande i detta avseende så, att hans inställning till en högre

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
räntefot är ett första utslag av hans centerpolitik, då beklagar jag detta på
egnahemslåntagarnas vägnar.

Jag ber, herr talman, att på första punkten i detta utlåtande få yrka bifall
till reservationen.

Vid punkt 2) har jag en blank reservation, som stödjer sig på en motion av
herrar Svensson i Grönvik och Pettersson i Dahl, i vilken motionärerna yrka
på ändrade bestämmelser för egnahemslåns utlämnande, så att vederbörande
egnahemsnämnd ålägges att pröva skäligheten av inköpspriset för jordbruksfastighet,
för vilken egnahemslån beviljas. Nu uppläste ju utskottets ärade
ordförande här för oss ur författningen vad egnahemsnämnderna böra göra,
men han hade tydligen sett fel i författningen, ty vad han läste upp återfinnes
under den rubrik, som handlar örn hushållningssällskapens befattning med
jordförmedlingsverksamheten. Här gäller det emellertid låneförmedlingsverksamheten,
och det är dock en liten skillnad mellan dessa båda slag av förmedlingsverksamhet.
Beträffande låneförmedlingsverksamheten står det i författningen
endast, att »lägenhet bör befinnas lämplig till jordbruk med härför
tjänlig jord och ändamålsenlig storlek samt erforderlig tillgång av olika markslag,
varjämte upplåtelsevillkoren böra vara för köparen skäliga». Det är
just på den punkten, som motionärerna anse, att författningstexten är litet för
allmänt hållen, och därför vilja lia en skärpning, i syfte att även skäligheten
av inköpspriserna måtte prövas i samband med låneförmedlingen. Det är ju
så, att vid försäljning av jord — och det gäller såväl försäljning genom enskilda
som genom bolag — lockas köparna med egnahemslån och även premielån,
vilka kunna gå upp till 1,500 kronor, och det är klart, att säljarna gärna
draga fram de högsta siffrorna för att locka till sig största möjliga priser.
Jordköparen är ju i allmänhet icke fackman och kan alltså ej bedöma denna
sak så noga, och därför vore det riktigare, örn egnahemsnämnden, innan köpen
gjordes upp, prövade skäligheten av priset. Härigenom skulle man kanske
kunna undvika åtminstone en del av de höga fastighetspriser, som förekomma
på egnahemsmarknaden, vilket vore synnerligen fördelaktigt, ty det är
naturligtvis inköpen av fastigheter i dessa högsta prislägen, som ofta äro orsaken
till de exekutiva auktioner, som förekomma och som medföra, att hushållningssällskapen
få köpa tillbaka dessa egnahem och därvid förlora pengar. En
bestämmelse av det slag. varom här är fråga, skulle också i sin mån bidraga
till att förhindra, att priserna på dessa egnahemsfastigheter drivas upp såsom
mången gång har skett.

Med anledning av vad jag nu anfört, skall jag be att under punkt 2) få
yrka bifall till den motion, nr 31G, som i denna kammare avlämnats av herrar
Svensson i Grönvik och Pettersson i Dahl.

Herr Osberg: Herr talman! Den upplysning, som lämnades av herr Andersson
i Rasjön, var mycket intressant, men det skulle varit vida intressantare,
om han lämnat uppgift örn resultaten av vad som i detta hänseende förekommit.
Det är helt naturligt för övrigt, att kapitalisterna och stiftelserna
såsom sådana lia långt större möjlighet att kunna förvärva dessa obligationer
än vad de små spararna lia. Långt innan beslutet örn lånens upptagande fattas
i konselj, ha de förra reda på saken och stå färdiga att ingripa omedelbart.
Härvidlag komma alltså de små spararna i efterhand. Jag vill icke klandra
herrar riksgäldsfullmäktige, som jag tvärtom har förtroende för, men jag vill
här vädja till herrarna att göra vad ni kunna, i syfte att räntesatserna på dessa
obligationslån måtte nedbringas så fort som möjligt. Härigenom göra ni nationen
en stor tjänst, och vi kunna då få en liten slant över till att hjälpa upp
dessa egnahemslåntagares finanser.

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)

Herr Johansson i Uppmälby: Ja, herr talman, jag skall inte förlänga debatten,
eftersom utgången i denna kammare redan torde vara given. Jag vill
bara fästa uppmärksamheten på att när man nu har sagt, att örn man skulle
gå in för en räntefot av 3.6 %, så skulle man få likställighet i vad det gäller
jordbrukslånen eller, med andra ord, att man skulle få en räntesats, som var
lika med den, som gällde före 1920, så förhåller det sig inte på det sättet.
Första kammaren har redan bifallit utskottets förslag, och örn andra kammaren
går på reservationen under denna punkt, så att kamrarna stanna i olika
beslut, måste det följaktligen bli sammanjämkning. Matematiskt sett är ju
den sammanjämkningen icke svår att göra; varje kammare kräver naturligtvis
att få hälften, och resultatet skulle således bli att vi få en räntefot av 3.8 %
för jordbrukslån och 4.25 % för bostadslån, i båda fallen avseende tiden efter
amorteringstidens inträde. lic t blir alltså fortfarande ingen enhetlighet, utan
vi få samma förhållande, som vi hade, när vi sänkte räntan till 6.75 %. Det
kommer att vålla mycket besvär och kommer för egnahemslånetagarna icke att
betyda så mycket, som örn motionerna med yrkande om 3.6 % bleve bifallna.
Det blir ungefär hälften. Under sådana förhållanden undrar jag, örn det är
skäl i att vidtaga en sådan åtgärd, när man ändå inte får ett enhetligt ränteläge
både för de lån som upptagits före 1928 och för dem, som kommit till
efteråt. Det kommer fortfarande att bli en skillnad, och jag undrar, örn man
egentligen vinner något med att återigen trassla sönder grunderna, liksom man
gjorde vid föregående tillfälle.

Jag vädjar till kammaren att taga utskottets förslag. Här har talats örn
den stora betydelse, som denna räntesänkning skulle ha. Den skulle kunna
rädda egnahemslånetagarna, så att de finge sitta kvar, de skulle komma i ett
tryggt läge o. s. v. Jag står för vad jag förut sade, nämligen att örn det är
så på vågskålen, att det hänger på en ränteskillnad av 2 kronor per tusen,
då är det verkligen mycket illa ställt, och då är det kanske icke stort hopp örn
att de, som befinna sig i det läget, skola kunna räddas genom den föreslagna
räntesänkningen.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Carlström: Herr talman! Jag vill endast rikta en liten replik till herr
Pettersson i Rosta, som var rädd för att jag kommit på någon sorts avvägar,
som han uttryckte sig, med den centerpolitik, som jag skulle företräda. Jag
vill bara säga herr Pettersson, att jag med varm hand lämnar honom detta
lilla ben att draga omkring med i valrörelsen i örebro län.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först
propositioner beträffande vad utskottet i punkten 1) hemställt i fråga örn det
i motionen II: 310 innefattade yrkandet rörande möjlighet till anstånd med
vissa inbetalningar å egnahemslån, nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall i stället till berörda yrkande i motionen H: 310;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Votering begärdes likväl av herr Hansson i Rubbestad, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller vad jordbruksutskottet i punkten 1)
ay;.utskottets förevarande utlåtande nr 24 hemställt i fråga örn det i motionen
II: 310 innefattade yrkandet rörande möjlighet till anstånd med vissa
inbetalningar å egnahemslån, röstar

Ja;

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Äng. nedsättning av räntan å egnahemslån m. m. (Forts.)
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda yrkande i motionen II: 310.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit vad utskottet i förevarande avseende
hemställt.

Vidare gav herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten 1), i vad denna hemställan ej blivit besvarad genom kammarens
redan fattade beslut, dels ock på bifall i stället till den vid punkten
fogade reservationen, i vad reservanternas hemställan ej besvarats genom
kammarens redan fattade beslut; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Pettersson
i Rosta begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
1) av utskottets förevarande utlåtande nr 24, i vad denna hemställan ej
blivit besvarad genom kammarens redan fattade beslut, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen,
i vad reservanternas hemställan ej besvarats genom kammarens redan
fattade beslut.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen,
i vad reservanternas hemställan ej besvarats genom kammarens redan
fattade beslut.

Härefter framställde herr talmannen propositioner angående utskottets hemställan
i punkten 2), nämligen dels på bifall till berörda hemställan, dels
ock på avslag därå och bifall i stället till motionen II: 316; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Slutligen gav herr talmannen beträffande utskottets hemställan i punkten
3) propositioner dels på bifall till denna hemställan, dels ock på avslag därå
och bifall i stället till motionen II: 342; och blev utskottets hemställan jämväl
i denna punkt av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående nedsättning av räntan å köpeskilling för vissa
från kronojord försålda lägenheter m. m.; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Ang. utmönstrande
av
logements/ar -tyget Vanadis.

§ 9.

Sedan herr förste vice talmannen härefter ånyo övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden: nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning gjorda framställning om anslag till kapitalökning för
egnahemslånefonden m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för särskild
kolonisationsverksamhet inom Norrbottens län;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsbidrag
för undersökning rörande reglering av Lyckebyån;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Mosjöbottnens torrläggningsföretag i örebro län; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Härefter förelåg till avgörande andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion angående utmönstrande av logementsfartyget
Vanadis.

I en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 375, hade herrar Brädefors och Hagberg i Luleå föreslagit,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till regeringen hemställa att
vederbörande myndigheter ålades att ofördröjligen utmönstra Vanadis som
logementsf arty g.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Därnere på Strömmen utanför Skeppsholmen
ligger det en gammal ark, en relik från den tiden, då det förra århundradet
var ugnt. I denna ark har man inkvarterat ett trehundratal av flottans
manskap, som där få framsläpa sina dagar, eller kanske rättare sagt sina
nätter, under den tid de skola vistas ombord på arken. Detta logementsfartyg,
Vanadis, har ju blivit föremål för en viss uppmärksamhet redan tidigare,
i det att dels genom tidningsartiklar och dels på annat sätt den allmänna opinionen
riktats på detta fartyg. Manskapet därnere är samt och synnerligen
— jag tror utan undantag •— förbittrat över denna inkvartering, då man menar,
att densamma icke tillfredsställer ens mycket blygsamma anspråk på hur
en inkvartering bör vara.

Detta missnöje åstadkom också, att militieombudsmannen redan i oktober
föregående år blev tvungen att företaga en inspektion av Vanadis, en inspektion,
vars resultat är återgivet i utskottets utlåtande. Han omnämner i inspektionsprotokollet
bl. a. den uppfattning, som var rådande bland manskapet.
Det heter härom, att vid samtal med de menige framhölls såsom deras uppfattning
jämväl följande: »Vanadis vore såsom förläggningslokal icke jämbördig
med kasernbyggnaderna å örlogsstationen. Väl hade förläggningen å
Vanadis den fördelen, att logementen å batteriet och det överbyggda däcket
vore ljusare än kasernlogementen, men i övrigt vore ett flertal nackdelar ut -

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. utmönstrande av logements fartyget Vanadis. (Forts.)
över den i det föregående nämnda, att logementen vore dragiga, förbundna
med fartygsförläggningen. Sålunda vore å trossbottnen de persedelskåp, som
bestodes manskapet, små samt, till följd av att de innehöllo endast ett fack,
föga ändamålsenliga. En ur manskapets synpunkt betydelsefull anmärkning
mot förläggningen vore, att sovplatserna ombord utgjordes av kojer. Att ligga
i koj vore den därvid ovane mindre bekvämt än att ligga i säng. Man kände
sig om morgnarna ledbruten vid uppstigande från kojen. En olägenhet med
kojsystemet vore jämväl, att kojerna nedtoges vid revelj och sålunda e,j kunde
användas örn dagarna. Det i kasernerna förlagda manskapet finge under sina
fristunder örn dagen lägga sig till vila ovanpå sängarna. En dylik förmån
att få lägga sig till vila under fritid komme på grund av kojförläggningen
icke manskapet å Vanadis till del. Mot förläggningen ombord anmärktes vidare,
att luften i logementen ombord ofta bleve tjock och ohälsosam. Slutligen
saknades tillgång till bekvämlighetsinrättning ombord å fartyget.»

Härtill kan man lägga, att även befälet på Skeppsholmen uttalat sitt missnöje
nied denna Vanadis såsom logementsfartyg.

Jag har i anledning av utskottets utlåtande låtit en del av manskapet
taga del av utlåtandet för att säga sin mening därom, och det har därvid
framhållits — förutom vad som redan sagts i militieombudsmannens besiktningsprotokoll
— en rad olika förhållanden, som manskapet är missnöjt med.
Det hävdas exempelvis i fråga om skåpen, att det inte bara är på trossbotten,
som skåpen äro dåliga utan även i batteriet och i kadettmässen. Det hävdas
vidare i fråga örn kojerna, att det icke förhåller sig riktigt så som militieombudsmannen
och utskottet velat göra gällande, nämligen att det skulle vara
därför att de inkvarterade vore ovana vid att sova i kojer, som de äro missnöjda,
utan det framhålles, att orsaken till missnöjet är det, att avståndet mellan
de krokar, mellan vilka kojerna äro upphängda, är så kort, att vederbörande
formligen få sitta, när de skola sova, i stället för att kunna sträcka
ut sig och ligga. Det påpekas vidare, att det finnes möjligheter att sträcka
ut kojen genom att flytta dessa krokar längre ifrån varandra, men reglementet
är sådant, att det icke är tillåtet för någon av de menige att företaga något
sådant. Manskapet framhåller för övrigt, att kojerna, som äro ordnade i rader,
hänga så tätt, att örn en man i raden rör på sig, så återverkar det på
alla de andra. Om t. ex. en av manskapet kommer sent hem, då de övriga ha
lagt sig, så tvingas han att purra dem som ligga bredvid för att överhuvud
kunna hänga upp sin koj och lägga sig.

Vidare upprepas från manskapets sida vad som påpekas här i utlåtandet,
nämligen att det icke finnes någon toalett ombord. Det finnes visserligen en
slags bekvämlighetsinrättning, jag tror i aktern på fartyget, men denna bekvämlighetsinrättning
är belägen så, att det drager en formlig våg av stank
genom hela logementet under natten, då manskapet måste ligga ombord.

I utskottets utlåtande citeras vad militieombudsmannen framhållit därom,
att en del officerare sagt, att viss risk för drag i förläggningen förelåge på
grund därav att stora fönster upptagits i fartygssidorna. Emellertid säga dessa
officerare samtidigt, att i anledning därav har man icke hängt ut de kojer,
som vore närmast fönstren, utan det funnes ej kojer på närmare avstånd än
två meter från fönstren, och därmed hade en del drag eliminerats. Militieombudsmannen
säger, att han icke kunde upptäcka något drag alls, och det
kan ju hända, att han icke gjorde. Manskapet påpekar emellertid, att det
drar icke bara från fönstren utan även från det s. k. sky-lightet, ett slags
ventilanordning, i vilken drag uppkommer, och det är mot detta i förening
med draget från fönstren som de protestera. Manskapet är överens med amiralen
på Skeppsholmen därom, att det är ett starkt drag på logementet.

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. utmönstrande av logementsfartyget Vanadis. (Forts.)

Beträffande kojerna återigen framhålles det i utlåtandet och i militieombudsmannens
protokoll, att en av anledningarna till missnöjet jämväl varit,
att manskapet icke kan sträcka ut sig på dagarna. Det ligger så till, att när
manskapet haft åtta timmars sträng tjänstgöring, är det naturligt, att de
vilja sträcka ut sig — en önskan, som utskottet och militieombudsmannen erkänna
vara berättigad — men den möjligheten finnes icke för manskapet på
Vanadis. Jo, den finns. Det finns nämligen, säger man, »en bordliknande
upphöjning, där manskapet brukade sträcka ut sig om dagarna». Jag frågade
vederbörande vad det är för »bordliknande upphöjning», och man förklarade,
att det är en överbyggnad över en ventil man gjort, i det att man slagit ett
trägaller över ventilen med 5 cm. mellanrum mellan ribborna. Där skulle således
enligt militieombudsmannen 4 man av de 300 eller 350 lia möjlighet att
sträcka ut sig och vila på denna »bordliknande upphöjning».

Vidare säger man, att det finnes bänkar runt logementet, där manskapet kan
sträcka ut sig. Men det har meddelats mig, att det är bänkar, som dels äro
för korta och dels så smala, att man icke kan ligga på ryggen på dem, och
dels att de stå under de dragiga fönstren. Det är alltså den möjlighet manskapet
har att vila sig om dagarna på Vanadis.

Det påpekas emellertid i militieombudsmannens protokoll, att det finnes ett
gunrum, där det skulle kunna finnas vissa möjligheter att bereda vissa viloplatser.
Omkring detta gunrum ligga officershytter, en del tvåmanshytter.
Där och i de gamla underofficershytterna finnes också sådan möjlighet, så att
man skulle kunna inkvartera ett femtiotal man. Vidare finnes det bänkar
eller soffor i gunrummet, som äro raka motsatsen till de bänkar, som man satt
upp i logementet.

Man säger i utlåtandet, att det blir en alltför kostbar historia att genomföra
en sådan reparation, för att man kan använda dessa lokaler. Manskapet
replikerar härtill, att det blir icke någon kostbar historia och att man behöver
icke genomföra någon reparation. Man använder nu gunrummet till upplagsplats
för en del skrot, och alla dessa hytter stå tomma och oanvända dag och
natt.

Jag kan för min del, herr talman, icke finna annat än att utskottets utlåtande
tyder på ren oginhet, när man icke vill vidtaga ens en sådan åtgärd
som att ställa dessa hytter, som nu stå tomma dag och natt, till manskapets
förfogande. Det tyder som sagt närmast på oginhet att icke vilja på denna
punkt skapa drägliga förhållanden för manskapet där nere.

Därmed har jag ungefär framfört de synpunkter, som manskapet självt
lagt på frågan örn Vanadis. Det är icke för ro skull, som vederbörande döpt
örn logementfartyget till »Vantrivs», ett namn, som de anse betydligt mera
passande än det andra.

I utskottets utlåtande erkänner man, att logementet icke är tillfredsställande.
Det säges nämligen: »Sålunda måste å ena sidan medgivas, att fartyget
icke fyller nutida krav på en manskapsförläggning», och vidare säger utskottet,
att hur gärna man än skulle vilja skapa en ändring, har man icke
kunnat göra det, därför att det icke finnes något annat logementsfartyg till
förfogande. Man pekar på att Stockholms örlogsstation skall flyttas, och
man uttalar »önskvärdheten av att frågan örn denna förflyttning bringas till
en snar lösning, så att manskapets förläggningsfråga kan bliva på ett tillfredsställande
sätt ordnad». Det är ett principiellt erkännande av det berättigade
i manskapets krav i denna fråga och det yrkande vi ställt, men utskottet har
icke velat göra något åt saken, trots att utskottet är enigt örn kritiken som
riktats. Man vill icke ens göra så mycket, att man vill låta manskapet taga
i anspråk det utrymme som finnes, nämligen officerarnas och underofficerar -

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. utmönstrande av logements fartyget Vanadis. (Forts.)
nas hytter, som icke användas av någon. Den beteckning av detta jag använt
eller oginhet är den enda riktiga.

Jag förstår, att riksdagens ställningstagande är självklart med hänsyn till
att utskottet är enigt samt till och med socialdemokraterna accepterat militieombudsmannens
ståndpunkt. Och jag förstår också mycket väl, att skall
man kunna åstadkomma någon ändring där nere, få de göra så som i Karlskrona,
nämligen praktiskt tillämpa den nuvarande krigsministerns gamla lärdom
och genom strejk säga ifrån sin mening. Det går icke på annat sätt att
få vederbörande att lyssna till vad de vilja.

Man beskyller oss för att genom agitation skapa missnöje bland manskapet.
Herrarna lia här ett tillfälle att undanröja åtminstone en av orsakerna till
missnöjet. Det är icke vårt fel, att Vanadis är en flytande kista, ett halvruttet
vrak, som icke lämpar sig till människobostad, lika litet som att man
på annat håll har givit manskapet mat, som dels icke varit tillräcklig och dels
icke särskilt tillfredsställande. Här ha herrarna möjlighet att undanröja
en av anledningarna till missnöjet; och jag tycker, att ni i ert eget intresse
borde se till, att frågan bringas till en lösning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är icke min avsikt att blanda
mig i utskottets och motionärernas mellanhavande, men jag begärde ordet för
att få göra ett påpekande. Utskottet skriver nämligen ett par rader i sin
motivering, som jag tror det vore klokt att inte stanna för utan stryka. Det
är så, att frågan om Stockholms örlogsstations utflyttning till annan plats
är en så pass vittutseende fråga, att den rör sig örn tiotals miljoner kronor
och innefattar tvister mellan olika slag av militärer i vissa fall, vilket gör,
att om riksdagen skulle besluta och säga, att det är önskvärt, att denna fråga
bringas till en snar lösning, kunde detta i hög grad innebära för det första
en risk för att riksdagen gjorde ett uttalande, som den icke kunde överblicka
vidden av, och för det andra innebär ett sådant uttalande, att frågan örn den
här ifrågavarande förläggningens ordnande på ett mera tillfredsställande sätt
än nu är fallet kommer att begravas, så länge icke flottstationsfrågan hunnit
bli avgjord. Ur motionärernas men framför allt ur riksdagens egen synpunkt
måste jag därför, herr talman, yrka, att kammaren stryker den del av motiveringen,
som börjar med orden: »Utskottet vill dock», och slutar med orden:
»på ett tillfredsställande sätt ordnad.» Då gör man icke något, som man
behöver ångra, utan handlar så, att man har händerna fria åt alla håll.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Med anledning av det anförande
den förste talaren höll vill jag meddela — vilket egentligen borde vara överflödigt
att göra — att utskottet har gått till behandling av denna fråga på
samma omsorgsfulla sätt, på vilket utskottet brukar behandla andra frågor,
som utskottet fått sig ålagt av riksdagen att behandla. Jag kan tyvärr icke
säga precis samma sak beträffande motionärerna, ty de av riksdagens ledamöter,
som ha studerat motionen, måste ovillkorligen lia stannat inför frågan:
vad mena egentligen motionärerna, vad syfta de till och vad för motiv ha de
haft för sitt yrkande? Motionen innehåller visserligen vissa påståenden på
4—5 rader, men därutöver är det ingen som helst motivering. Det förefaller
vara på det sättet, som om vederbörande motionärer först genom militieombudsmannens
utredning blivit på det klara med vad det är för anmärkningar,
som man i själva verket kan framställa mot Vanadis. Ty örn motionärerna
velat åstadkomma någon bättring för manskapet på Vanadis i fråga örn förläggningen,
så borde man, såvitt jag kan se, framfört sina motiverade an -

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. utmönstrande av logementsfartyget Vanadis. (Forts.)
märkningar i motionen, till ledning för utskottet och riksdagen, så att just
de synpunkterna kunnat bli prövade av utskottet, då det behandlade motionen.
Jag har velat säga detta med hänsyn till herr Hagbergs anförande,
då han för att stödja motionen har föredragit rätt långa delar av det protokoll,
som upprättats vid militieombudsmannens besök där ute. Jag vill
endast understryka vad både militieombudsmannen och utskottet har sagt,
nämligen att Vanadis såsom förläggning icke fyller de anspråk man numera
kan hava beträffande kaserner. Den är dock icke till den grad underlägsen,
som man något i motionen men speciellt i herr Hagbergs anförande
velat göra gällande.

Jag vill bara på ett par ställen citera vad det säges i detta undersökningsprotokoll
från militieombudsmannens besök. Beträffande frågan om logementet
skulle i sig självt vara hälsovådligt, har förste marinläkaren Lundberg
framhållit, »att förläggningen å Vanadis icke kunde anses hälsovådlig
samt att antalet sjukdomsfall icke vore större å Vanadis än i stationens förläggning
i övrigt». Det heter i protokollet, att det »vid inspektionen icke
framgått, att ur hälsosynpunkt några vådor kunna anses förbundna med förläggning
ombord å fartyget. Förläggningen måste ock anses tillgodose skäliga
krav på snygghet och trevnad.» Den speciella överbyggnaden på däcket
ger inte större skäl för anmärkningar. Det är när nian kommer ned i
trossbottenförläggningen, som bestämda och klara anmärkningar kunna göras.
Vi ha uttalat det, att så fort det finnes möjlighet därtill, bör också förläggningen
ändras. Det bör bli en annan och bättre förläggning, men då
hela frågan sammanhänger med frågan örn örlogsstationens förläggning, ha
vi icke kunnat gå in för att föreslå riksdagen att bifalla motionen, som
strängt taget avser, att riksdagen skulle uttala, att detta fartyg Vanadis icke
skulle få användas såsom logementsfartyg. Det vore detsamma, som örn riksdagen
bestämde en viss, rätt stor utgiftsökning på ifrågavarande huvudtitel.
Det skulle för övrigt inom parentes sagt vara rätt intressant att veta,
hur herr Hagberg skulle vilja skaffa medel till en bättre förläggning av
manskapet, när herr Hagberg är en av dem, som yrkat avslag på samtliga
anslag på ifrågavarande huvudtitel.

Ja, herr talman, jag anser mig icke behöva säga något mera för ögonblicket
beträffande motionärernas yrkande. Jag skall bara säga några ord med
anledning av det yrkande, som gjordes av statsutskottets ärade ordförande.
Jag vill för min del säga, att jag och jag tror utskottets samtliga ledamöter
icke ha något särskilt emot, örn den av honom angivna meningen skulle
strykas ur motiveringen. Jag får dock säga, att det kan finnas skäl för
nämnda uttalande, ty när det är så, att utredningen örn örlogsstationens förflyttning
pågått i sjuttio år, så är det på tiden, att något resultat snart kan
komma fram iir utredningen. Jag ber, herr talman, att med dessa ord få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindman: Herr talman! Jag skall icke lägga många ord till vad herr
Anderson i Råstock och det tillfälliga utskottets ordförande sagt, men jag
kan icke neka till att jag begärde ordet med anledning av ett uttalande av
en av motionärerna, icke i motionen men här i kammaren, rörande denna förläggning.
Det är möjligt, att man kan säga, att en förläggning ombord på
ett fartyg icke är lika lämplig som en förläggning i kasern. Det säger man
emellertid, fastän jag icke vet, varför det skulle vara så, örn icke allvarliga
anmärkningar kunna framställas mot fartygets beskaffenhet. Det har man
nu sökt göra, men de äro bemötta. Men det var ett uttryck som jag fäst mig
vid i förhörsprotokollet, örn man får kalla det så, som militieombudsmannen

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. utmönstrande av log emerits fartyget Vanadis. (Forts.)
gjort, där man säger från manskapets sida, att sovplatserna ombord utgjordes
av kojer och att ligga i koj vore för den därvid ovane mindre bekvämt
än att ligga i säng, och att man kände sig örn morgnarna ledbruten vid uppstigande
från kojen. Men, mina herrar, hur många människor ha icke legat
i koj ombord på ett fartyg utan att känna sig ledbrutna örn morgnarna vid
uppstigande från kojen? Jag har legat i koj under långa tider under sex
års tid under expeditioner och under två hela år sammanlagt skulle jag tro.
och som herrarna se, så ser jag inte precis ut som jag skulle ha farit särskilt
illa av att ligga i koj under två år av mitt liv. Men nu säger man, att man
kan inte ligga i koj två månader utan att känna sig ledbruten örn morgnarna.
Är det icke nästan, herr talman, så som örn vi hålla på att uppfostra vår
ungdom — och det är ju här icke fråga örn annat än ungdom ■— till att bli
veklingar. Skall det verkligen vara så, att icke ungdomen nu för tiden skall
kunna tåla vid att ligga i koj? För resten ligger man alldeles utmärkt i koj.
Det är otaligt med folk, som legat i koj på fartyg utan att fara illa, och de
störa icke varandra utan sova ganska gott. Jag har legat och sovit i koj, då
man skjutit med kanoner en meter ovanför näsan —- ja, det var ett däck emellan
— utan att vakna. Hela detta tal om hur svårt det är att ligga i koj
är överdrivet och ägnat att inge dessa människor den föreställningen: Klaga
bara, så få ni det som ni vilja. Vad de, som i forna tider eller rättare sagt
för en generation tillbaka, när detta fartyg seglade på sjön, stodo ut med,
det kan man ej stå ut med nu. Och varför? Jo, därför, att herr Hagberg
och liktänkande tala örn, att man skall anmärka på allt som finns. Läser
man militieombudsmannens protokoll, — och jag tänker, att militieombudsmannen
ej är den, som slarvat förbi denna sak — finner man, att enligt vederbörande
marinläkares intyg äro förhållandena på Vanadis ej sämre än vid
förläggning inom kasernerna. Och så kommer jag till sist till det, som är
ändå mer bedrövligt, nämligen att här står en riksdagsman upp i kammaren
och säger, att örn ej dessa personer få den rättelse, som man yrkar på, örn
de ej få det bekvämare o. s. v., finnes intet annat att göra än strejk. Alltså
har vid denna riksdag i detta nådens år 1934 en svensk riksdagsman, en rysksvensk
riksdagsman stått upp och sagt åt militärmanskapet, att få ni det ej
bättre kunna ni göra strejk.

Herr talman, det är endast detta jag velat yttra.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill i anledning av herr Andersons
i Råstock yrkande beröva utskottet varje möjlighet till en acceptabel förklaring
till ett avvisande av motionens yrkande. Med anledning av det yrkandet
skulle jag närmast vilja ställa förslag örn att ärendet återförvisas till utskottet.
Jag skall göra det, men om detta yrkande blir avslaget, kommer jag
att vidhålla mitt yrkande örn bifall till motionen.

Till vad herr Andersson i Malmö anförde om motionärernas motivering vill
jag säga, att det finnes saker, som ej behöva så mycken motivering. Och Vanadis
är en sådan historia, som jag tror, att varenda en har klar för sig. Folk
som sett fartyget äro förvånade över, att man ännu kan använda det till människobostad
och inkvartera folk däri. Den motivering som givits är något,
som för en person, som kallar sig arbetarrepresentant, borde vara vägande,
nämligen att manskapet är missnöjt och anfört klagomål. Det är för mig
tillräcklig motivering för att framföra deras krav. Det är nämligen deras
krav, som framförts till den svenska riksdagen.

Herr Andersson frågade, var vi kommunister tänka taga pengar till en förändring
av logementsförhållandena, då vi vänt oss mot alla anslag till den
borgerliga militarismen. Det är var principiella ståndpunkt, att vi ej vilja ge

Andra hammarens protoholl 1934. Nr 10. 4

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. utmönstrande av logementsfartyget Vanadis. (Forts.)
anslag till den borgerliga militarismen, men det är självklart, att när riksdagen
ger anslag till upprätthållande av detta militärväsende, gå vi naturligtvis in
för att framföra manskapets berättigade synpunkter. Man kan ej gärna säga,
att det är något överdrivet anspråk, när man framför krav på, att de skola
ha en ordentlig inkvartering, som de kunna vistas i.

Vad herr Lindman säger örn, att herr Lindman mycket väl kan ligga i koj,
så får jag hänvisa till, vad jag sade förra gången, att manskapets missnöje består
ej i, att de skola ligga i kojer, utan däri, att de skola sitta i kojer. De
hävda, att det är så nära emellan upphängningskrokarna, att de få sitta i stället,
för att ligga i kojerna. För herr Lindman gick det kanske bra att sova i
koj, han som har så utomordentlig sömn, att man kan skjuta med kanoner
strax bredvid, utan att han blir berörd därav. Men i allmänhet är det ej så
med dem, som äro födda här i landet, att dé lia så god sömn. Det är det enda
man behöver framhålla i detta sammanhang.

När herr Lindman är indignerad över att jag framfört, att jag förutsätter,
att enda möjligheten för att dessa människor skola kunna få förståelse för sina
berättigade krav är, att de tillgripa det medel, som den nuvarande krigsministern
lärt dem, nämligen strejk, förstår jag herr Lindmans ståndpunkt mycket
väl. Men det är min mening, att kan man ej på annat sätt få folk att
lyssna till berättigade krav, finnes ingen annan möjlighet än att tillgripa dylika
medel.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Med anledning av vad herr Hagberg
nämnde örn upplysningar, som han fått av manskap, inkvarterat på Vanadis,
vill jag framhålla, att Vanadis är f. n. ej belagt med manskap, utan
att det bara är några kurser som pågå, vilka äro förlagda där. Följaktligen
kan herr Hagberg ej ha fått några upplysningar från där
förlagt manskap. Det värnpliktiga manskap, som ej ligger på fartyget
nu, kommer ej heller att ligga på Vanadis under sin återstående exercis,
om de ej bli inmobiliserade vid något senare tillfälle. Det är bara
beväringsmän, som ligga på Vanadis, och då äro de sjötjänstare till största
delen, men de ligga ej där så länge, ty de skola ut på sjöexpedition, och så
fort det är möjligt komma de ut på ett annat fartyg, och då blir tiden på
Vanadis ej så lång. I det sammanhanget vill jag säga, att vad gäller detta,
att de få sitta i kojerna, är det en överdrift, som gränsar till det otroliga, därför
att örn de, som skola ligga i kojer, ej göra sig besvär med att sträcka dem,
få de skylla sig själva, örn de få sitta. Annars kan man sträcka kojerna så,
att man kan ligga rak i dem. Man ligger bättre i dessa hängkojer än i sängarna
i kasernerna, som äro uppstaplade två stycken på varandra. Därmed vill
jag ej lia sagt, att förläggningen på Vanadis är bra. Det är som utskottet
säger, att det är önskligt, att en ändring kommer till stånd. Det kan ej i
längden vara lyckligt att ha manskap logerat på ett sådant gammalt fartyg,
där de mest elementära moderna anordningar saknas. Man har ej kunnat
skaffa ordentlig luftcirkulation, något som förövrigt borde vara en enkel och
billig åtgärd, utan man skall ha de där fönstren. Nu är det inte sant, att det
drar, när de äro stängda, men när det är mycket folk samlat på överbyggnaden,
måste man emellanåt ha fönstren öppna, och då blir det besvärligt för dem,
som ligga närmast. Men en rättelse på den punkten borde kunna ske, utan
att riksdagen fattar särskilt beslut i saken.

Vad gälller den fråga, som statsutskottets ordförande var inne på, nämligen
att stryka den sista meningen i utskottets motivering, måste jag säga,
att skall man göra det, måste man ställa sekande örn, att även logementen på
Skeppsholmen i dess helhet få undergå förbättring. Vad särskilt gäller ka -

Onsdagen den 7 mars.

Nr, 16.

Ang. utmönstrande av logements fartyget Vanadis. (Forts.)
sera nr 3, som vi också tittade på, är det så, att en av luckorna i den kasernen
är sämre än luckorna på Vanadis. Och är Vanadis oduglig, så förstår man,
hur det är i kasernen. Då måste den undergå reparation, eller mindre förläggning
i varje lucka än det är f. n. Jag tror, att det är nödvändigt att gå
in för att få en snar och tillfredsställande lösning till stånd. Gör man ej det,
måste man ordna på annat sätt, och det är klart, att det måste medföra mycket
stora kostnader för staten. Det har länge varit planerat att göra kasernerna
bättre på Skeppsholmen, men detta har ej kommit till stånd på grund därav,
att det under många år pågått utredning örn stationens förflyttning till Lidingö.
Skall nu den frågan återigen uppskjutas, är det klart, att Skeppsholmens
kaserner komma att vara kvar sådana de äro, och det kommer att
bli olägenheter år efter år, så att man till slut får vidtaga extra åtgärder, som
komma att bli dyra för staten.

Vad gäller Vanadis som logementsfartyg sökte vi få reda på, örn något
annat av flottans fartyg skulle kunna användas i stället, men fingo det beskedet,
att det ej fanns något. Och örn det funnes något, skulle ombyggnaden
bli så dyr, att man ej lämpligen kunde åstadkomma den. Därför är det bäst
att ha Vanadis kvar. Och så väntar man och hoppas, att Skeppsholmsstationens
förflyttning till Lidingö skall bli färdig inom en nära framtid.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan och tillika,
att motiveringen får stå orörd.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
först propositioner angående det därunder framkomna yrkandet, att
ärendet måtte återförvisas till utskottet för ny behandling, nämligen dels på
bifall till berörda yrkande, dels ock på avslag därå; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Därefter gav herr talmannen propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan,
2:o) bifall till berörda hemställan med den ändring i motiveringen,
som under överläggningen föreslagits av herr Anderson i Råstock, samt 3:o)
avslag å utskottets hemställan och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den under 2:o)
angivna propositionen.

§ IL

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört konstitutionsutskot- An,J- ifrågatets
utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion örn upphävande av justitie- lihlmdlav
kanslerns egenskap att vara förtroendeämbetsman. j. x:s egen I

en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 158, hade herr Anderson i Norrköping m. fl. föreslagit, ämbetsman.

»att riksdagen måtte besluta antaga som vilande nedanstående ändring i
regeringsformen § 35:

''Statsrådets ledamöter, presidenter och chefer för kollegier eller de i dessas
ställe inrättade verk, cheferna för fångvården etc. —---därtill skäl

äga.’

samt hos Kungl. Majit göra framställning i fråga örn de ändringar i instruktionen
för justitiekanslersämbctet, och ev. annan författning, beträffande avsked,
pensionering o. s. v., som med hänsyn till J. K:s förändrade ställning
kunna anses erforderliga.»

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Anåg. ifrågasatt upphävande av J. K:s egenskap att vara förtroendeämbetsman.
(Forts.)

Häremot hade reservation utan angivet yrkande anmälts av herr Björck i
Kristianstad.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag har avgivit en blank reservation,
därför att jag ej kunnat dela utskottets uppfattning, och jag ber nu att
få avgiva min avvikande mening.

Jag anser den tanke, som finnes i motionen, att ge justitiekanslern liksom
domare fastare ställning än den, som en förtroendeämbetsmannaställning medför,
vara riktig och förtjänt av beaktande. När utskottet säger, att utskottet
anser, att vårt statsskicks utveckling sedan 1809 icke erbjuder något, som
kan stödja motionen, så är jag av annan uppfattning. Jag anser, att utskottet
har, när det anslutit sig till detta uttalande, ej sett skogen för bara träd. Det
har ej beaktat den utveckling, som ägt rum under de sista decennierna. Det är
nu ej längre så, att konungen tar sina rådgivare bland ämbetsmännens spetsar,
utan det är riksdagsmän, som tagas därtill, vilka stå i livlig kontakt med de
opinionsbildande organisationerna i landet. Det är mänskligt, att de äro känsliga
för opinionsväxlingarna, men det är nödvändigt, att både domare och åklagare
stå självständiga däremot. När det gäller domare, är saken klar. I praktiskt
taget alla civiliserade länder har Montesqieus maktfördelningsprincip i
detta avseende blivit vedertagen, möjligen med undantag för diktaturländerna.
Men i den övriga världen erkännes Montesqieus makttfördelningsprincip. Att
domarna skola stå utanför politiskt inflytande, det är utskottet med örn, men
när det gäller justitiekanslern, säger man, att det är en annan sak, att åklagarmakten
intar en annan ställning. Men man får ej förbise, att åklagarmakten
är en betydande del av rättsväsendet, och att därför justitiekanslern bör ha en
starkare ställning än den han har som förtroendeämbetsman. Det kan medföra
allvarliga olägenheter, om det uppstår misstro bland folket mot åklagarmaktens
och främst mot den högste åklagarens självständighet gentemot politiska
maktcentra. Vi ha ett skarpt framträdande exempel på denna olägenhet
just i nuvarande läge i Frankrike. Där har ett antal politiker inblandats i en
skandalaffär och avslöjats som delaktiga i bedrägeri, och det har föranlett en
oerhörd indignation hos det franska folket. Den riktar sig även mot åklagarmakten
och polisen, som man anser ha varit för undfallande mot politikerna.
Och den stämningen växer sig starkare dag för dag och riktar sig inte blott
mot politiker och polis utan mot hela det demokratiska statsskicket, som anses
ha blivit en härd för korruption. Jag tror, att detta exempel visar, att här
förefinnas risker, som ej böra bagatelliseras. Nu medger jag gärna, att motionärerna
borde ha tagit upp frågan i ett vidare sammanhang. De borde ha
tagit med lösningen av de bifrågor, som de vilja ha utredda av Kungl. Maj:t,
och de borde ha tagit upp frågan örn Kungl. Maj :ts rätt att anställa åtal. Jag
tror ej, att man kommer till en fast ordning utan att samtidigt lösa dessa spörsmål.
Därför har jag i min reservation ej yrkat bifall till motionen utan hoppas,
att frågan kommer igen, och att den då får en grundligare och allsidigare
prövning än den nu fått.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag förstår mycket väl, att

det i riksdagen ej finnes mycket intresse för denna fråga, och jag skall därför
ej upptaga kammarens tid många minuter. Jag måste emellertid göra ett par
anmärkningar till konstitutionsutskottets betänkande, som jag tycker vittna
om bristande vilja att se denna sak i det sammanhang, vari den bör ses på

Onsdagen den 7 mars.

Nn 16.

Äng. ifrågasatt upphävande av J. K:s egenskap att vara förtroendeämbetsman.
(Forts.)

grund av den utomordentligt stora betydelsen av att få en fullt fri och självständig
åklagarmakt i landet.

Konstitutionsutskottets kritik av motionen, i vad den rör den historiska utläggningen,
är ej övertygande. Konstitutionsutskottet har med tystnad förbigått
de upplysningar, som i motionen lämnats örn orsaken till att i regeringsformen
justitiekanslersämbetet inryckts bland förtroendeämbetena. Man förbigår
upplysningarna örn det håkanssonska förslaget och örn de kritiska anmärkningar
mot justitiekanslerns förtroendeställning, som framställdes av flera
av 1809 års grundlagsstiftare.

När konstitutionsutskottet på tal örn J. K:s ställning i justitiekonseljen vill
göra gällande att detta innebar en parallellställning till de två justitierådens,
som turvis hade att närvara i justitiekonselj, och att detta alltså borde ha motiverat
att J. K. från början gjorts oavsättlig, därest icke hans huvudsakliga
uppgifter legat på andra områden, så är detta en efterhandkonstruktion. Skall
man tala örn en parallellställning härvidlag, så borde det vara till justitieministern.
Och jag vill erinra om, att justitierådet Wedberg framhållit, att justitiekanslern
intar ställning som ett slags advokatfiskal till högsta domstolen.
Jag vill även erinra därom, att i justitiekonseljen utövades ej endast en dömande
verksamhet. Där behandlades även lagfrågor samt frågor huruvida
åtal skulle i viktiga fall, t. ex. i fråga örn majestätsbrott, anställas. Justitiekanslerns
överinseende över rättsvården bör även i detta sammanhang framhållas.

Det väsentligaste för motionärerna har varit att betona nödvändigheten av
att åklagarmakten får en mera självständig ställning i vårt land. Det vore lätt
att här peka på erfarenheter från utlandet, men jag tror, att erfarenheterna
från vårt eget land äro tillräckliga för att motivera den framställning, som
här gjorts.

En t. f. åklagare kan icke uppträda med den självständighet, som åklagaremakten
bör äga. Jag tror, att var och en, som har någon kontakt med åklagareväsendet
här i landet, skall vara villig att understryka, att så är förhållandet.
Vad motionen åsyftar är att bereda justitiekansler!! en fastare ställning^ som
skulle ge honom möjlighet att uppträda mera självständigt såsom högste åklagare,
vilket, såvitt jag förstår, är en utomordentligt viktig förutsättning för
rättsvården i landet. -Den synpunkten har konstitutionsutskottet tillmätt en
mycket ringa betydelse. Jag tror, att framtiden kommer att se saken på ett
annat sätt, och jag är övertygad örn att denna motion, som nu kommer att avslås,
därmed ingalunda är avfärdad, utan att denna fråga mycket snart återkommer
inför den svenska riksdagen. Jag hoppas, att motionen då skall få
ett annat mottagande än det, som den vid detta års riksdag fått av konstitutionsutskottet.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till motionen.

Häruti instämde herrar Olsson i Staxäng, Gustafsson i Välsnäs och
Lithander.

Herr Hallén: Herr talman! Den ärade motionärens förhoppning om atti
denna motion till ett annat år skall röna ett välvilligare mottagande än det,
som den nu ser ut att få, kan tyckas något diskutabel, åtminstone att döma av
det stillsamma och matta sätt, varpå herr Björck ansett sig kunna ge sitt platoniska
bifall till densamma. Då måste den nog skrivas på ett annat sätt.

Jag fäste mig särskilt vid att motionären påstår, att justitiekanslerns tjänstgöring
är att förlikna med en advokatfiskal i högsta domstolen. Det är val

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Anåg. ifrågasatt upphävande av J. K:s egenskap att vara förtroendeämbetsman.
(Forts.)

emellertid icke i den egenskapen, lian tjänstgör, utan det är väl från Kungl.
Maj:t, som lian får sitt åläggande att väcka åtal, där lian icke själv tager
initiativet. Det är ganska märkligt att se, att bakom denna motion tydligen
ligger en slags månhet att skydda justitiekanslerns självständiga ställning.
Här Ilar motionären gått väl långt, då lian liksom jämställer justitiekanslern
med en domare. Yi lia aldrig ifrågasatt något annat än att domarna skola
vara oavsättliga och ha en självständig ställning. Den jämförelse mellan
domare och åklagare, som motionären här gör, är enligt min mening icke hållbar.

Sedan är det också på det sättet, att örn man skall ändra grundlagen, man
utgår ifrån den principen, att detta i regel sker i fall, då ändringen är nödig
och nyttig, och detta brukar man icke kunna visa, förrän man kunnat konstatera
en allmän tendens i den riktningen. Något sådant föreligger emellertid
icke här. Det har icke varit sed, att ett justitiekanslersskifte brukar ske samtidigt
som ett politiskt systemskifte. Det kan väl icke vara ett enstaka specialfall,
som lekt motionären i tankarna. Är det så, får jag säga, att det är
bra litet att komma med, när man tänker på under vilken lång tid vårt representationsskick
fungerat. Örn den tendensen icke förefinnes, är nog motionären
ute alldeles i otid och det finns icke något underlag för den ändring,
som här föreslås. Med anledning härav ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Linnér: Herr talman! Utskottet har i sitt utlåtande inlåtit sig på
några allmänna principdeklarationer, som gör, att jag för min del ganska starkt
reagerat mot utlåtandet i den form, det fått. Det har nämligen i utlåtandet
uttalats såsom en allmän sats, att man bör ge åklagaremakten, även dess högsta
företrädare, en svagare ställning än de ämbetsmän ha, som utöva domarefunktionen.
Jag tror, att för såvitt det skall gälla för framtiden är det ingalunda
en lycklig organisationstanke.

Yad utskottet borde ha tänkt på, men som utskottet tydligen helt och hållet
förbisett, är den stora processreformen, som inom en icke alltför avlägsen
framtid kommer att föreläggas riksdagen. Processkommissionens betänkande
föreslår såsom den lämpliga chefen för landets åklagareväsende just
justitiekanslern. Örn denna tanke, mot vilken ingen kan reagera, skulle komma
att genomföras, skulle det säkerligen vara ganska olyckligt, örn den högste
ledaren av landets åklagareväsende skulle ha en så svag ställning som förtroendeämbetsmännens.
Dessa allmänt hållna uttalanden av konstitutionsutskottet
leda emellertid just till den konklusionen, och det är mot den konklusionen,
som jag vill inlägga en gensaga. Jag anser, att i justitiekanslerns
ställning icke påkallas någon omedelbar förändring, men i en framtid och i
sammanhang med det resultat, vartill processkommissionens utlåtande kommer
att leda, bör man ha fullkomlig frihet att pröva efter omständigheterna och
efter den organisation, som därvid kommer fram, utan att vara bunden av
några alltför oförsiktiga uttalanden.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill till det sista blott säga: Den dagen den
sorgen. Detta är förhållanden, som icke föreligga till prövning i detta sammanhang.
Örn man skall ge justitiekanslern en sådan ställning, som det här är
fråga om, blir det också nödvändigt att sörja för att en del av de arbetsuppgifter,
som nu åvila honom, och som icke gärna låta sig förenas med den
ställning, som man tänkt sig i processkommissionens utlåtande, bliva överflyttade.

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Ang. ifrågasatt upphävande av J. K:s egenskap att vara förtroendeämbetsman.
(Forts.)

Herr Lundstedt: Herr talman! Det förefaller mig, som örn den ärade motionärens
synpunkter voro något motsägelsefulla. Han syftar till att ge åklagaren
en mera självständig ställning än denne nu har. Nu är det ju faktiskt
så — och i det avseendet har motionären icke föreslagit någon ändring — att
justitiekanslern tillsätter stadsfiskaler och även har i sin makt att icke blott
suspendera utan även avsätta stadsfiskaler. Alltså har hela denna stab av
åklagare redan nu en ganska osjälvständig ställning. Och ju självständigare
justitiekanslern blir, desto mer osjälvständig blir denna åklagarestabs ställning.
Vill man verkligen gå på en sådan linje som motionärens, kan man
icke, såvitt jag förstår, nöja sig med ett så begränsat förslag, som han framlagt.

Jag tillåter mig även påpeka, att en sådan ståndpunkt, som han förfäktar,
måste draga med sig ytterligare konsekvenser i fråga örn rättsorganisationen i
landet. Det är ju så, att Konungen anses vara landets högsta åklagare, d. v. s.
i själva verket justitieministern. Huru skall man ordna den saken, därest
justitiekanslern blir oavsättlig? Nämnda princip, som jag tror är allmänt
godtagen, får nu sitt naturliga uttryck däri, att justitiekanslern är regeringens
eller Konungens förtroendeämbetsman. Jag menar sålunda, även utan att taga
ståndpunkt — jag vill icke göra det i en så viktig fråga — till detta spörsmål,
huruvida överhuvud taget justitiekanslern bör vara oavsättlig eller icke, att
denna fråga, örn den åter kommer upp i framtiden, bör i sakens intresse vara
betydligt mera utredd och förslaget mera omfattande, än såsom det nu föreligger.
I anledning härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå och bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckta mo- i«j. kommutioner
örn utredning och förslag i fråga örn kommunal fondbildning. nal fondbild ning.

Herr talmannen, som nu återtagit ledningen av förhandlingarna, gav härvid
på begäran ordet till

Herr Svensson i Landskrona, som anförde: Herr talman! Det föreligger
här från konstitutionsutskottet ett enhälligt utlåtande, och min avsikt är icke
att framställa annat yrkande. Jag har deltagit i denna frågas behandling
i egenskap av suppleant och inom utskottet uttalades några synpunkter, som
majoriteten icke ville framföra i motiveringen. Detta är anledningen varför
jag ber att få taga kammarens tid i anspråk ett par minuter.

Till en början vill jag erinra därom, att det för närvarande råder ett stort
skattetryck, så att kommunens möjligheter att med uttaxerade medel besluta
om en kommunal fondbildning sannerligen nu och lång tid framåt äro tämligen
osäkra. Något behov av skyndsamhet torde alltså i detta ögonblick icke kunna
åberopas. Sedan vill jag erinra örn att det ständigt pågår inom kommunerna
en kapitalbildning under den formen, att en kommun ofta med uttaxerade
medel eller med lånemedel beslutar örn anskaffande av vissa föremål — framför
allt är det fråga om fastigheter — vilket i sin mån kan bli en kommunal
fondbildning av ganska stora mått.

Jag begärde ordet närmast därför, att motionären framhåller, att en kom -

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. kommunal fondbildning. (Forts.)

mun borde äga rätt att fondera medel utan visst angivet ändamål. Motionären
säger också, att den nuvarande inskränkningen i kommunernas självbestämmanderätt
är obestridligt till stor skada både för de enskilda kommunerna och
för staten i flera avseenden. Jag tror för min del, att man bör gå fram med
stor försiktighet, när det blir fråga örn att ge kommunerna den frihet, som
man här syftar på. Jag skall icke närmare gå in på de olika fonder, som
kunna tänkas, och som motionären i sin motion åberopat. Jag vill i detta
sammanhang endast framhålla såsom det för mig mest väsentliga, att kommunerna
beredas möjlighet att skapa kommunala kassafonder i likhet med
vad staten lagt upp.

Det är otvivelaktigt så, att kommunerna ofta sakna medel till bestridande
av sina utgifter, framför allt i början av året. Skattemedlen inflyta ofta icke
förrän långt fram på vårsidan och under den tid, som förflyter från årets början
till skatteuppbörden, har man i stort sett inga penningmedel, såvida man
icke har fonderat medel i någon form.

Därutöver skulle en kassafond behövas också för vissa andra ändamål. Det
kan knappast undgås, att en kommun, åtminstone en stadskommun, i många
fall får förskottera utgifter för kommande års budget, och man får i många
fall till och med förskottera utgifter, som staten senare skall betala. Särskilt
för sådant är en kommunal kassafond i hög grad av behovet påkallad. En
kassafond skulle dessutom innebära den fördelen, att man icke direkt använde
uttaxeringsmedel utan i stället överskottsmedel, såsom ju också sker i fråga
örn statsverkets kassafond.

Jag anser mig icke behöva närmare ingå på frågan utan ber endast i all
korthet att få framhålla, att enligt min mening är det viktigaste för närvarande
i fråga om den kommunala fondbildningen, att det beredes möjlighet att skapa
kommunala kassafonder.

Vidare yttrade:

Herr Brännström: Herr talman, mina herrar! Som motionär i denna fråga
har jag dristat mig taga till orda. Jag ber först att få framföra min tillfredsställelse
och tacksamhet till konstitutionsutskottet för den välvilliga behandling,
som min och mina medmotionärers motion har rönt, då den i allt väsentligt
blivit tillstyrkt.

Anledningen till att denna motion framlagts vid årets riksdag var ju icke
precis den, att frågan nu skulle ha särskilt aktualiserats, utan fastmera har
det berott därpå, att jag i flera år haft den uppfattningen, att just den inskränkning
i kommunernas självbestämmanderätt, som ligger i den begränsade
möjligheten att fondera medel, har inneburit en brist i vår kommunala förvaltning,
och jag har också förvånat mig över att denna fråga icke förr tagits
upp.

Jag ämnar icke bli mångordig, men jag uppkallades av den föregående
ärade talaren, när han liksom ville påskina, att någon skyndsamhet härvidlag
icke vore av behovet påkallad. Han ansåg ju, att tiden nu icke vore lämplig
med hänsyn till det höga skattetrycket och det vikande skatteunderlaget i de
allra flesta av landets kommuner. Denna synpunkt har icke heller förbisetts.
För min del har jag redan i motionen just påpekat, att det ju kan förefalla,
som om den nuvarande tidpunkten av detta skäl icke skulle vara så lämplig,
men jag har framhållit, att då det dock här gäller en fråga, som har fått
ligga så länge utan att man kommit någon vart och som nu anses behöva ytterligare
utredas, så torde man icke behöva vara ängslig för att den skall komma
för tidigt fram.

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Äng. kommunal fondbildning. (Forts.)

Enligt min uppfattning Ilar det varit till skada för kommunerna, att denna
möjlighet till fondbildning icke tidigare har förelegat. Jag kan också anföra
exempel härpå. I en grannkommun till min hade man för åtskilliga, kanske
10 å 12 år sedan, ett skatteunderlag på över 60,000 skattekronor, men genom
några industriers tillbakagång och nedläggande sjönk detta skatteunderlag
ned till 16,000 skattekronor. Man kan ju lätt förstå vad detta skulle betyda
för en kommun. Nu hade man i denna kommun haft så pass förståndiga kommunalmän,
att man under de goda åren, på samma sätt som den store finansmannen
Josef gjorde i Egypti land, hade samlat till de onda. Strängt taget
var det ju olagligt^ att på detta sätt fondera medel, men det var ingen, som
överklagade det, då den allmänna meningen var, att det var nödvändigt att
förfara på, detta vis. Tack vare detta kunde man nu i några år hålla det hela
flytande till gagn såväl för skattedragarna, som på detta sätt fingo skattebördan
utjämnad, som för staten, ty sedan dessa reserver tagit slut, blir det staten,
som får träda emellan i mycket stor utsträckning genom bidrag av skatteutjämningsmedel.

Jag har också tillåtit mig exemplifiera min motion med ett exempel från
rikets största landskommun, där man har det mycket omskrivna Boliden, vilket
företag mänskligt att döma icke räcker för all framtid. När malmstocken tar
slut, har man där ett samhälle på flera tusen personer, vars existensmöjligheter
bli beskurna, och man förstår lätt, hur det skall ställa sig, örn man icke under
de goda åren kan tillatas att samla medel för att möta de onda dagarna. Denna
kommun är icke den enda, där ett sådant förhållande kan tänkas inträda, därför
anser jag, att en lagändring borde komma till stånd, så att kommunerna få
råttkatt fondera medel. Det kan icke vara riktigt, att kommunerna väl skola
få låna men icke få spara.

I motsats till den föregående ärade talaren skulle jag alltså vilja säga, att
jag för mm d(d hoppas och önskar, att utredningen skall ske med all möjlig
skyndsamhet, sa att vi örn möjligt redan till nästa års riksdag kunna få ett
lagförslag i ämnet. Jag har för min del självfallet icke något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 13.

Härpå upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 7, angående regleringen
för budgetåret 1934/1935 av utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Kades till handlingarna.

Punkterna 12 och 13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Andra kammarens protokoll 1984. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

Äng. kontroll- Vid härefter skedd föredragning av punkten 14, angående kontrollstyrel atyrelsens

sens verksamhet, yttrade:
verksamhet.

Herr Lithander: Herr talman! Rubriken under denna punkt heter »kontrollstyrelsens
verksamhet». Beträffande kontrollstyrelsens verksamhet har jag
på sin tid avgivit en motion, där jag ansåg, att denna verksamhet borde utövas
av någon byrå under kommerskollegium, och jag hyser för min del alltjämt
samma uppfattning. Det föreligger emellertid icke nu någon motion eller
något yrkande i den vägen. Detta oaktat ber jag emellertid, herr talman,
att vid denna punkt få yttra några ord med anledning av att det på olika orter
i vårt land framträtt ett ganska skarpt och markerat missnöje med mycket av
vad under kontrollstyrelsen sorterande organ i vissa fall tillåta sig och de
metoder, som man därvid använder. Jag har, herr talman, på en punkt till -låtit mig att genom en interpellation få saken under debatt, men man vet ju
icke, hur länge svaret å denna interpellation kan dröja, och jag har därför velat
begagna detta tillfälle att något beröra detta ämne.

Min interpellation gällde vad som hade förevarit i staden Eksjö. Vi sago
också nyligen i pressen, att det i södra Sverige, i Karlskrona, hade inträffat
saker, som hade upprört allmänheten där nere, och i går fick jag ett meddelande,
som relaterade ett annat fall — meddelandet var från Lund men gällde ett
fall i Malmö — som tydligt visade, att kontrollstyrelsen icke har ögonen riktigt
öppna för vad som händer och sker eller, örn den har ögonen öppna, icke
synes vilja tillgodose den rättvisa enskilda medborgare emellan, som man
har anledning begära skall äga rum, så att enskild verksamhet oförkränkt
skall få lov att fortgå. Jag tror, att det vore önskvärt, om denna under
kontrollstyrelsen sorterande verksamhet i den mån så ske kan bleve avpolitiserad.

En annan sak, herr talman, som jag i detta sammanhang skulle vilja fästa
uppmärksamheten på, är den, att man icke får någon samlad och riktigt
klar överblick över de ekonomiska resultaten av den verksamhet som sorterar
under kontrollstyrelsen. Vi få visserligen reda på vad som inflyter till statsverket,
men riksdagen får aldrig eller sällan tillfälle att diskutera eller bedöma
kostnaderna för det hela. Jag tror, herr talman, att det vore önskvärt,
att vi nästa gång denna fråga kommer fram också erhölle sådana siffror -—
jag riktar denna vädjan till regeringen, örn den nu sitter till nästa riksdag,
eller vilken regering som än sitter — att vi kunde gå in på denna fråga och
diskutera och bedöma den bättre än vad vi hittills kunnat göra.

När man motser oväder på västkusten, hissar man vad man kallar för en
stormvarning, en kon eller ibland två koner. Jag vill nu hissa denna stormvarning
till kontrollstyrelsen, så att den försöker anpassa sig och bättra sig i
påtalade avseenden. Svenska folket är ju sent till vrede, men det kan hända,
att örn man icke beaktar denna heliga vrede, kan det bli en sadan storm, som
kan komma att gå ganska hårt ut över kontrollstyrelsen.

Jag har, herr talman, med denna stormvarning velat erinra örn nödvändigheten
av att bevara möjligheten att existera för människor ute i bygderna och
av att det skipas full rättvisa människorna emellan. Jag har i min interpellation
till finansministern frågat honom, örn han ämnar se till att man får. en
instans över kontrollstyrelsen, så att man där skulle kunna erhålla rättvisa,
men jag önskar också, att kontrollstyrelsen ville ta denna stormvarning i akt.
så att styrelsen, i avvaktan på skapandet av en sådan.högre instans, handlar
så, att vi icke skola få anledning återkomma allt för tidigt.

Jag har i övrigt intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 7 mars.

Nr 16.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16 och 17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Punkterna 25—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Slutligen föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:

_ nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av
viss fordran hos förre konsuln i New York K. Woxen;

nr 35. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggande av
högre lön åt underofficeren å övergångsstat J. G. Andersson; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av tiden
för avskrivning av prästerskapets till statsverket indragna tionde från vissa
församlingar i Kopparbergs län; samt

bevillningsutskottets betänkande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av ett mellan Sverige och Österrike slutet
handels- och sjöfartsavtal.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkande hemställt.

§ 15.

Herr Holmgren avlämnade en motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 157, angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 553, bordlädes.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, i anledning av väckta motioner örn
skyldighet för alla kommuner att överlåta sin beslutanderätt åt fullmäktige
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skyldighet för
lärare att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning m. m.; och

Nr 16.

Onsdagen den 7 mars.

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för expeditionsvakten
J. O. Gustafsson att för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna
viss tjänstgöring;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§ lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap; nr

26, i anledning av väckta motioner örn införande av straffpåföljd för
spridande av kännedom örn straffad persons sonade brott;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 kap. 2 § rättegångsbalken; och

nr 28, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande lämpligaste
sättet för fastställande av ersättning för jordlösen med mera i samband med
anläggande av vägar; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av en
tidigare såsom jägmästarebostad disponerad lägenhet i Malå socken av Västerbottens
län;

nr 36, i anledning av väckt motion angående bestämmelser örn obligatorisk
effektiv värmebehandling av konsumtionsmjölk;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av vissa
arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Osberg
» Laurén

> andre vice talmannen Marnusson

> Johansson i Krogstorp
» Hilding

fru Ehlund
herr Jonsson i Haverö
fru Gillner-Ringenson
herr Gustavson i Sala
» Gustafsson i Välsnäs

> Karlsson i Munkedal
» Kilbom

under 2 dagar fr. o. m. den 8 mars,

» » 8 »

» » 8 *

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 e.

och

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

340830