1934. Andra kammaren. Nr 15 (Riksdagens protokoll 1934:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1934. Andra kammaren. Nr 15.

Fredagen den 2 mars.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 23 och den 24 nästlidna februari.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna sjukbetyg: Att

riksdagsmannen doktor Fabian Månsson på grund av sockersjuka tillsvidare
är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet intygar.

Stockholm den 27 februari 1934.

Israel Holmgren.

§ 3.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 181, med förslag till vapenkungörelse;

nr 195, angående försäljning av ett kronan tillhörigt markområde å Söderåsen
vid Ljungbyhed;

nr 201, angående överlåtelse å Mölltorps församling, Skaraborgs län, av ett
kronan tillhörigt markområde;

nr 202, angående beredande av ytterligare kompensation till Vaxholms stad
i anledning av 1925 års försvarsbeslut;

nr 203, angående inrättande av ett centralorgan för civilanställningsverksamheten
vid försvarsväsendet m. m.;

nr 204, angående beredande av möjlighet för visst manskap vid försvarsväsendet
att kvarstå i tjänst utöver den kontrakterade anställningstiden;

nr 153, angående anslag till uppförande av verkstadsbyggnader vid centralfängelserna
i Malmö och å Härlanda;

nr 180, angående statsverkets övertagande av staden Kungsbackas förpliktelser
beträffande två icke lagfarna rådmän, vilka vid rådhusrättens i staden
upphörande komma att indragas;

nr 188, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen;

nr 189, med^förslag till ändrad lydelse av § 3 13:o tryckfrihetsförordningen;

nr 190, angående förstärkning av andra huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

_ nr 192, angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1934/1935 för
viss personal inom den civila statsförvaltningen;

nr 196, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

Andra hammarens protokoll 193jk Nr 15.

Nr 15.

Fredagen den 2 mars.

nr 197, angående efterskänkande av viss del av kronan tillfallet danaarv
efter Annika Hansson, född Christoffersdotter;

nr 198, angående överförande från Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922
till riksgäldskontoret av belåningar av vissa engagemang; och

nr 200, med förslag till förordning om särskild skatt å förmögenhet, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§4.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet Kungl. Majis å kammarens
bord vilande proposition, nr 157, angående omorganisation av gymnastiska
centralinstitutet.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Majis proposition, nr 160, med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910
örn reglering av prästerskapets avlöning samt örn tillägg till samma lag m. m.
hänvisades densamma, såvitt anginge minskning av det ordinarie förslagsanslaget
till ersättning för prästerskapets tionde, till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts på bordet liggande
propositioner; och överlämnades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 151, angående ändrad lydelse av 5 §
2 mom. avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast anställt manskap
vid försvarsväsendet;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 164, angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga markområden i Landskrona;

till bankoutskottet propositionen, nr 165, angående ersättning åt avlidne
korpralen vid flottan J. G. L. Almlunds änka och minderåriga dotter,

till bevillningsutskottet propositionen, nr 166, med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift; samt

till statsutskottet propositionerna: .

nr 167, angående rätt för ordinarie lärare vid navigationsskola att for erhållande
av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 168, angående bestridande av vissa kostnader för reparation av statens

isbrytarfartyg »Ymer»; och , ,

nr 179, angående bestridande av kostnaderna för vissa reparationsarbeten a

Oscar-Fredriksborgs fort.

Vidare föredrogs Kungl. Majis proposition, nr 162, med förslag till kungörelse
angående handel med farmacevtiska specialiteter m. m., och remnerades
densamma, såvitt anginge anslag till statens farmacevtiska laboratorium,
till statsutskottet samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogos var efter annan övriga å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 177, angående anslag till medicinalstyrelsen;

nr 193, angående lån för anordnande av vissa erkända alkoholistanstalter;

nr 194, angående anslag till fattigvård och barnavård för lappar,

till behandling av lagutskott propositionen, nr 150, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117),

fredagen den 2 mars.

Nr 15.

till bevillningsutskottet propositionen, nr 161, angående vissa ändringar i
bestämmelserna om stämpelavgift för spelkort;

till statsutskottet propositionerna:

nr 171, angående inrättande av en tullverkets båtlånefond, m. m.; och
nr 172, angående restitution till International Telephone & Telegraph Corporation
av viss stämpelavgift;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 182, angående pensionsförbättring åt mästaren vid Karlskrona örlogsvarv
Wictor Emanuel Pettersson;

nr 183, angående förtidspension åt förre icke-ordinarie jägmästaren W. H. R.
von Arnold;

nr 184, angående tilläggspension åt f. d. rektorn vid Skaraborgs läns landstings
småskoleseminarium i Skara Sara Natalia Elisabet Rydell;

nr 185, angående beräkning i vissa fall av engångsavgift enligt § 9 mom. 1
i reglementet för statens pensionsanstalt beträffande lärarbefattningar vid
kommunal fortsättningsskola;

nr 186, angående rätt för innehavare av befattning med delaktighet i statens
pensionsanstalt att vid avgång ur tjänst i vissa fall bibehålla delaktighet
i anstalten; och

nr 187, angående familjepensionsrätt i statens pensionsanstalt för vissa befattningshavare
vid lantbrukshögskolan;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 191, med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 4 och 7 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr
316); samt

till jordbruksutskottet propositionerna:
nr 148, angående domänverkets organisation;

nr 163, angående anslag till vissa åtgärder på skogshushållningens område
m. m.;

nr 173, angående anslag för lån åt vissa fiskareföreningar m. m.;
nr 174, med förslag till förordning angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom;

nr 175, angående anslag för byggnadsarbeten vid Alnarps lantbruks-, mejeri-
och trädgårdsinstitut;

nr 176, angående anslag till underhålls- och driftkostnader för undersöknings-
och bevakningsfartyg för havsfiskets behov; och

nr 178, angående nedsättning i vissa fall av arrendet för kronoegendom
m. m.

§ 5.

Härpå föredrogos var för sig de på bordet liggande motionerna; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 548 av herr Hansson i Rubbestad
m. fl.; samt

till statsutskottet motionen nr 549 av herrar von Seth och Meyerhöffer.

§ 6.

Slutligen föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, statsutskottets utlåtanden nr 32 och 33 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 33.

Nr 15.

Fredagen den 2 mars.

§ 7.

Herr Bengtsson i Kullen avlämnade en motion i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 122, angående förändring i avseende å löneställning och antal
beträffande vissa ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 550, bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 55, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna för
kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
förste reparatören E. Hägglund från skyldighet att till statens järnvägar
återgälda vissa ersättningsbelopp;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
sjätte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;
och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till lots- och fyrinrättningen
samt säkerhetsanstalter för sjöfarten; samt

från första lagutskottet:

nr 69, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser rörande
jämkning av avtal örn underhållsbidrag till frånskild make; och

nr 70, i anledning av väckt motion angående viss ändring i § 13 ordningsstadgan
för rikets städer.

§ 9.

Herr andre vice talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet tillkännagivit, att han vid morgondagens sammanträde
ämnade besvara herr Nybloms interpellation angående åvägabringandet
av en statligt ordnad redskapsförsäkring för fiskarebefolkningen.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

första lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
polislagstiftning; och

nr 24, i anledning av väckt motion angående ändring av gällande bestämmelser
örn verkställighet av straff i vad angår politiska fångar;

andra lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion angående
lagstiftning mot oskälig mellanhandsvinst vid handel med livsmedel;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
räntan å lån från egnahemslånefonden, jämte i ämnet väckta motioner;

Fredagen den 2 mars.

Nr 15.

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
räntan å köpeskilling för vissa från kronojord försålda lägenheter m. m.;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning gjorda framställning om anslag till kapitalökning
för egnahemslånefonden m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för särskild
kolonisationsverksamhet inom Norrbottens län;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsbidrag
för undersökning rörande reglering av Lyckebyån;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Mosjöbottnens torrläggningsföretag i örebro län;

nr 30, i. anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond ;

nr 31, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslaget till befrämjande
i allmänhet av nötboskapsaveln; och

nr 32, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn det under titel
allmänt anslag till hushållningssällskapen uppförda ordinarie anslaget; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning
av väckt motion angående utmönstrande av logementsfartyget Vanadis.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades

fru Nordgren

under 3 dagar fr. o. m.

den 4 mars,

herr Ward

* Gustafson i Vimmerby
» Högström
» Lundén
» Westerdahl
■» Olsson i Mora
5 Lövgren

» 4 > »

» 5 t »

» 5 > »

» 3 » »

s 3 » s

» 5 » n

» 4 » »

» 5 * och

» 3 »

» 5 »

» 3 »

» 5 >

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.22 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Svar o
interpellation.

Lördagen den 3 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Herr

talmannen tillkännagav, att efter överläggning inom talmanskonferensen
rörande riksdagens arbete under tiden närmast före och efter påsk överenskommits,
att sista arbetsplenum före påsk komme att hållas torsdagen den
22 med fortsättning, örn så erfordrades, fredagen den 23 innevarande mars samt
att första arbetsplenum efter påsk skulle äga rum torsdagen den 5 nästkommande
april kl. 2 e. m., därvid gemensamma omröstningar skulle företagas
över då föreliggande godkända voteringspropositioner.

§ 2.

Ordet lämnades nu på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld, som yttrade: Med
andra kammarens tillstånd har herr G. Nyblom till mig framställt följande
spörsmål:

Kan den åt lantbruksstyrelsen den 12 juni 1931 uppdragna utredningen
angående en statligt ordnad redskapsförsäkring för fiskarbefolkningen
väntas bliva slutförd i så god tid, att därav eventuellt föranledda
förslag kunna föreläggas innevarande års riksdag?

Jag vill först erinra därom, att riksdagen i skrivelse den 22 maj 1931,
nr 277, i anledning av motionerna 1:185 och II: 215 och under åberopande av
jordbruksutskottets, av riksdagen godkända utlåtande nr 68 anhöll, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning rörande de åtgärder, som från statens
sida kunde vidtagas för att bereda fiskarbefolkningen tillgång till försäkring
av båtar och fiskredskap, samt för riksdagen framlägga de förslag, som
av utredningen kunde föranledas.

Den 12 juni 1931 uppdrog Kungl. Majit åt lantbruksstyrelsen att verkställa
den av riksdagen sålunda begärda utredningen samt att därmed och
med förslag i ämnet inkomma till Kungl. Majit. Vidare har Kungl. Majit
den 19 juni 1931 förordnat förste revisorn i försäkringsinspektionen I. T.
Askelöf att, enligt närmare bestämmande av lantbruksstyrelsen, biträda nämnda
styrelse vid verkställandet av förberörda utredning angående redskapsförsäkring
för fiskarbefolkningen.

Såsom interpellanten erinrat, väcktes vid 1933 års riksdag en motion, lii
265, i ämnet, och uttalade lantbruksstyrelsen i ett över sagda motion avgivet
utlåtande, att utredningen kunde förväntas bliva färdig och till Kungl. Majit
avlämnad i sådan tid, att därav eventuellt föranledda förslag kunde föreläggas
1934 års riksdag.

Då jag under hösten 1933 av lantbruksstyrelsen begärde uppgifter örn väntade
förslag från styrelsen, meddelades från styrelsen, att utredningen i fråga
beräknades kunna avlämnas före 1934 års ingång. .

Jag har nu berett lantbruksstyrelsen tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av interpellationen; och har styrelsen i anledning härav den 21 februari
1934 inkommit med ett så lydande yttrande:

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Svar å interpellation. (Forts.)

»Ifrågavarande spörsmål Ilar visat sig vara av mycket invecklad natur och
vägarna till ett positivt resultat äro svårframkomliga.

Så långt den hittills verkställda utredningen giver vid handen, torde man
emellertid hava två vägar att välja på. Den ena avser en form av försäkring
enligt vilken fiskarna själva skulle genom försäkringspremier svara för kostnaderna
för vad man kunde kalla mera normala förluster. I de fall då mera
omfattande förluster inträffa skulle staten inträda med bidrag efter en viss
stigande skala. Denna utväg skulle vara byggd på försäkringstekniska principer.

Den andra utvägen skulle gå ut på att länsvis med bidrag av statsmedel
bilda fonder, till vilka fiskarna skulle inbetala vissa årliga bidrag och varur
ersättningar skulle kunna utbetalas för lidna förluster.

I båda fallen torde emellertid ur kontrollsynpunkt betydande svårigheter
uppstå vid den praktiska tillämpningen.

På grund av de krävande arbetsuppgifter, som åvilat och åvila ämbetsverket
och den person, som av Kungl. Majit förordnats att biträda verket vid
utredningen i fråga, anser styrelsen sig beklagligen icke kunna slutföra utredningen
förr än till mitten av instundande maj månad.

Det må emellertid erinras därom, att Kungl. Maj :t redan nu anvisar icke
obetydliga belopp för att hjälpa fiskare, som genom redskapsförluster råkat
i en svår belägenhet. Sålunda anvisade Kungl. Maj :t för detta ändamål under
år 1932 10,731 kronor 50 öre och år 1933 3,090 kronor såsom direkta understöd
utan återbetalningsskyldighet och under samma år såsom räntefria
lån respektive 8,960 kronor 50 öre och 13,155 kronor eller tillsammans under
nämnda båda år 35,937 kronor.»

Så långt lantbruksstyrelsen, som alltså förklarat sig ej kunna avlämna utredningen
förrän så sent i vår, att det är omöjligt för Kungl. Maj :t att kunna
förelägga frågan för årets riksdag. Då jag alltså nödgas att, på grund av
utredningsärendets läge, i negativ riktning besvara interpellantens fråga, vill
jag emellertid tillägga, att jag har för avsikt att föreslå Kungl. Majit att för
den nu samlade riksdagen framlägga vissa förslag örn hjälp åt fiskarbefolkningen.
I årets statsverksproposition har bebådats proposition örn äskande av
ett anslag å 1,000,000 kronor till understöd åt vissa fiskare. Jag ämnar föreslå,
att i avvaktan på resultatet av här ifrågavarande utredning viss del av
sagda belopp får användas för lämnande av ersättning åt fiskare för förluster
av fiskredskap. Det är min förhoppning, att proposition i detta avseende inom
den närmaste framtiden skall kunna avlåtas till riksdagen.

Vidare anförde

Herr Nyblom: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet och

chefen för jordbruksdepartementet för det svar, som han nu lämnat på min
interpellation.

Med all säkerhet skola de meddelanden, som herr statsrådet lämnade, Hälsas
med glädje och tillfredsställelse inom den yrkeskår, det här gäller. Det
är förklarligt, örn fiskarna hysa en viss oro på grund av det långa dröjsmålet
med denna utredning, särskilt som fiskarna givetvis äro synnerligen
intresserade av att deras försäkringsfråga blir ordnad.

Lantbruksstyrelsen har meddelat, att orsaken till dröjsmålet har varit ämbetsverkets
krävande arbetsuppgifter. Ur fiskarebefolkningens synpunkt hade
det givetvis varit bättre, örn ämbetsverket vid sådant förhållande i tid anmält
till jordbruksministern, att man icke hann med saken, i vilket fall jordbruksministern,
av dagens svar att döma, sannolikt vidtagit sådana dispositioner,

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Svar å interpellation. J^Forts.)

som kunnat möjliggöra ett snabbare fullföljande av utredningen. Lantbruksstyrelsen
erinran örn de belopp, som under åren 1932 och 1933 från statens
sida av humanitetsskäl utbetalats till fiskarna i ersättning för lidna redskapsförluster,
styrker den uppfattningen, att det även från statens synpunkt är
brådskande, att denna fråga ordnas.

Även örn man måste beklaga, att utredningen kommit att taga så långt tid,
— när resultatet föreligger färdigt i maj, så är det nästan tre år, man hållit
på med denna fråga — får man i varje fall med glädje konstatera, att herr
statsrådet synes ha för avsikt att bringa frågan till ett skyndsamt avgörande.
Det meddelande, som herr statsrådet i samband med interpellationssvaret lämnade
rörande sin avsikt att för årets riksdag framlägga förslag örn hjälp åt
fiskarebefolkningen, är ägnat att väcka tillfredsställelse liksom även hans
löfte örn positiva hjälpåtgärder från statens sida beträffande dessa redskapsförluster.

§ 3-

Före drogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 181, med förslag till vapenkungörelse; till

jordbruksutskottet propositionen, nr 195, angående försäljning av ett
kronan tillhörigt markområde å Söderåsen vid Ljungbyhed;

till statsutskottet propositionerna:

nr 201, angående överlåtelse å Mölltorps församling, Skaraborgs län, av ett
kronan tillhörigt markområde;

nr 202, angående beredande av ytterligare kompensation till Vaxholms stad
i anledning av 1925 års försvarsbeslut;

nr 203, angående inrättande av ett centralorgan för civilanställningsverksamheten
vid försvarsväsendet m. m.;

nr 204, angående beredande av möjlighet för visst manskap vid försvarsväsendet
att kvarstå i tjänst utöver den kontrakterade anställningstiden;

nr 153, angående anslag till uppförande av verkstadsbyggnader vid centralfängelserna
i Malmö och å Härlanda; och

nr 180, angående statsverkets övertagande av staden Kungsbackas förpliktelser
beträffande två icke lagfarna rådmän, vilka vid rådhusrättens i staden
upphörande komma att indragas;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 188, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 189, med förslag till ändrad lydelse
av § 3 13:o tryckfrihetsförordningen;

till statsutskottet propositionerna:

nr 190, angående förstärkning av andra huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

nr 192, angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1934/1935 för viss
personal inom den civila statsförvaltningen;

nr 196, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;
och

nr 197, angående efterskänkande av viss del av kronan tillfallet danaarv
efter Annika Hansson, född Christoffersdotter;

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

till bankoutskottet propositionen, nr 198, angående överförande från Aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922 till riksgäldskontoret av belåningar av vissa
engagemang; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 200, med förslag till förordning
örn särskild skatt å förmögenhet, m. m.

§ 4.

Vidare föredrogs samt remitterades till statsutskottet herr Bengtssons i
Kullen på bordet liggande motion nr 550.

§ 5.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter första lagutskottets utlåtanden nr
23 och 24, andra lagutskottets utlåtande nr 9 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 24—30.

§ 6.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets memorial:

nr 31, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslaget till befrämjande
i allmänhet av nötboskapsaveln; och

nr 32, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn det under titel
allmänt anslag till hushållningssällskapen uppförda ordinarie anslaget.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 7.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, som nu föredrogs,
blev ånyo bordlagt.

§ 8.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 206, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från
sådana egendomar; och

nr 207, angående anslag till avlöningsstat för rikets allmänna kartverk.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning
av väckt motion, II: 480, angående förbättring av skolornas undervisning
i naturskydd; och anförde därvid:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall tillåta mig att en

liten stund taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för denna icke oviktiga
fråga.

Jag har nämligen tillåtit mig att i fråga om naturens skydd väcka en motion,
som kanske synes vara av det slaget, att den av en del av kammarens ledamöter
jämställes med åtskilliga, såsom man anser, rätt så omogna hugskott,
vilka framburits motionsvis av en känd riksdagsman, som tidigare tillhörde
denna kammare, men nu tillhör första kammaren. Jag erkänner å ena sidan,
att det ämne, jag givit mig in på, är av den vidsträckta och svårlösta beskaffenhet,
att det är svårt att få ett sådant grepp på ämnet, att det lämpar sig

Äng. förbättring
av
skolornas undervisning
i
naturskydd.

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. förbättring av skolornas undervisning i naturskydd. (Forts.)
för en riksdagsmotion eller en riksdagsbehandling och dito åtgärd, men å
andra sidan är det viktigt nog, att man i berörda fråga icke får låta saken
ha sin gång så att ingenting åtgöres. Jag är nämligen av den uppfattningen,
som jag undan för undan fått allt mera stärkt, att nutidsmänniskan är så
söndersliten och oharmonisk, att hon behöver varje tillfälle till den samling
och vederkvickelse, som naturen kan ge, varvid man emellertid bör tillse, att
människans förmåga att umgås med naturen odlas och utvecklas samt att
hennes sämre jag i någon mån hålles tillbaka.

Jag har försökt att utveckla dessa synpunkter i min motion, men då jag
förstår, att inför den stora motionsflod, som vält fram vid årets riksdag, långt
ifrån alla av kammarens ledamöter haft tillfälle att läsa motionen i fråga,
skall jag be att litet närmare få redogöra för de synpunkter, jag i motionen
sökt framhålla, för att åtminstone väcka till liv ytterligare intresse för denna
mycket viktiga fråga.

Jag skall såsom programmatiskt för det jag bär vill uttala be att få citera,
vad jag i början av min motion säger, nämligen att den är framlagd »i det
vällovliga syftet att söka väcka till allvarlig eftertanke inför det utomordentligt
betydelsefulla spörsmålet örn människornas sätt att umgås med naturen
för att ur denna hämta den vila och vederkvickelse, den sinnesro, som våra
dagars å ena sidan av nervöst jäkt och arbete upprivna och å andra sidan av
brist på arbete otillfredsställda människor så väl behöva».

Man har kunnat under de senaste åren iakttaga en viss strävan att återvända
till naturen och att i den söka vila och vederkvickelse — en strävan,
som bottnar i den allmänna otillfredsställelse, varom jag talat, och i den brist
på sysselsättning, som tyvärr en del människor lida under, men som också
främjats av de i våra dagar högt utvecklade kommunikationerna, vilka göra
det möjligt för så gott som en och var att komma i väg ut i naturen icke blott
hemma i de närmaste omgivningarna utan långt bort till andra platser. Tyvärr
har emellertid denna strävan samtidigt kännetecknats av en lust att på
ett obehörigt sätt utnyttja naturen och en oförmåga att på ett rätt sätt kunna
nyttja densamma, vilket åstadkommit så mycken förstörelse, att man måste
allvarligt reagera inför detta och allvarligt ifrågasätta, örn icke skyddsåtgärder
äro av nöden.

Jag tillät mig för ett par år sedan, då en fråga om ett visst naturskydd var
före i denna kammare, att företräda en uppfattning, som nog mötte ganska
ringa förståelse, ja, som en och annan till äventyrs nu skulle betrakta som
en uppfattning rakt motsatt den, jag här förfäktar. Det gällde då en hemställan
av andra lagutskottet på grund av en där behandlad motion, som gick ut
på åtgärder mot vanställande och missprydande skyltar och anslag, särskilt
efter vägarna. Jag gjorde då gällande, att det var fåfängt att därvidlag
komma med några förbud eller åtgärder, då man ingenting kunde uträtta på
den vägen. Jag gjorde emellertid samtidigt gällande, att vi människor måste
försöka tillägna oss det öga och den blick för naturen, att vi kunna filtrera
bort det osköna och se endast det sköna i naturen, att se skönheten även då
störande moment förefinnas. och därigenom få möjlighet att ur naturen hämta
den vederkvickelse, som den kanske ensam förmår att skänka. Jag har därmed
icke sagt, att icke åtgärder kunna vidtagas mot ett vandaliserande och
ett förstörande av naturen genom exempelvis förfulande skjutning o. a.

Jag bär i den motion, som här föreligger, kraftigt betonat hur naturen vandaliseras
och hur litet människorna förstå att rätt umgås med denna, jag har
velat understryka, att människorna behöva hjälpas fram till sådan förståelse
av naturen och blick för densamma, att de få möjlighet att betrakta naturen
med det öga, som ser dess skönhet och harmoni, och förmår att, såsom jag

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Äng. förbättring av skolornas undervisning i naturskydd. (Forts.)
nyss nämnde, filtrera bort det osköna. Det är icke allom givet att kunna se
ut över ett landskap och låta bli att se de osköna telegraf- och telefonledningsstolparna
samt förfulande skyltar o. d. och blott se det sköna, men med
övning och tanke samt skönhetsträning kan detta bli möjligt. Jag tror emellertid,
att det sinnet måste väckas och utvecklas redan i unga år, ty annars
torde det i många fall åtminstone vara omöjligt att tillägna sig detta sinne,
som icke blott innebär, att man tjusas av den hänförande utsikten från t. ex.
Frösö kyrka, från de höga Vätterstränderna eller från kusten av Båstad,
utan även förmår att se skönheten till och med på dikesrenarna eller på mossfälten
eller ljunghedarna, som kan se skönheten i de många underbara formationerna
på klippblock och stenar och lavar som växa därpå, som kari se det underbara
färgspelet hos den för det otränade ögat ganska osköna mossen och myren,
och där man, om man har vana och träning samt vill öva sina ögon, finner
en mångfald av skönhetsformer i mossor och örter liksom också en mångfald
färgspel, som kunna ge den verklige naturvännen så många samlande
och njutningsrika stunder, vilka icke kunna ersättas vare sig av bio- och teaterbesök
eller någon annan nöjesform.

Tyvärr är det emellertid så, att människorna allt för mycket taga sikte på
stundens njutning och i tävlan med varandra försöka tillägna sig naturens
skönhetsvärden utan någon som helst hänsyn till de människor, som dagen
efter till äventyrs besöka samma plats. Det kan ju hända, att man under sina
strövtåg i skog och mark, kanske i samband med en utfärd, någon gång upptäcker
en liten avskild plats, en härlig blomsteräng med blommande orchis,
såsom habenaria, gymnadenia eller en mångfald andra blommor. Man njuter
av deras skönhet, och man har kanske kultur och sinne nog att låta blommorna
stå och blomstra utan att skada desamma. Man färdas kanske några dagar senare
samma väg fram i ett annat sällskap och säger till sällskapet: Vi skola stanna
här och gå upp på ängen och se på de vackra blommorna där. När man då
vandrar stigen fram, finner man emellertid en eller annan rotstjälk av blommorna
slängd omkring på marken. Man fylles av dystra aningar, och när
man kommer fram till den plats, som dagarna förut stod i sin mest oskärade
skönhet, finner man, att okultiverade personer varit framme och vårdslöst,
med grova, klumpiga händer slitit upp blommorna — de lia icke skurit av
dem och tagit den blommande delen utan slitit av nere vid marken så att
plantornas livsbetingelse blivit i så hög grad nedsatt, att det kanske dröjer
åratal, innan de ännu en gång så hämtat sig, örn de ej rent av dö, att de
kunna visa sig åter i sin fulla skönhet.

Det är mot sådant, som jag tänkt mig, att skolan genom sin uppfostrande
verksamhet skulle kunna inskrida, och etet är där, som jag har den uppfattningen,
att en lagstiftning icke enbart är tillräcklig, utan att det behövs en
fostran mot större förståelse för naturen. Jag har också den uppfattningen,
att utskottet tagit alltför lätt på den uppgift, som jag tänkt mig, att skolan
här skulle kunna fylla. Och det är här, som det nuvarande skolschemat med
dess alltför vaga föreskrifter sannerligen icke räcker till.

Jag nämnde, att man måste tillägna sig förmågan att filtrera bort det
osköna och endast se det sköna i naturen. Man kan också tillägna sig betydande
möjligheter i den vägen, men jag har för egen del, och jag vet, att det
är likadant för många andra naturvänner, likväl aldrig lyckats komma därhän,
att jag, när jag kommer till en vacker rastplats eller till en sådan äng,
som jag nyss talade om, kan filtrera bort ett sådant oskärande av naturen,
som att blommor slitits bort till ingen nytta eller att föregående campare
ha lämnat kvar papper och äggskal och dylikt. Allt verkar förödelse
och förstörelse, och man måste söka sig till en annan plats. Enligt min

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. förbättring av skolornas undervisning i naturskydd. (Forts.)
mening är det i sådana fall icke tillräckligt bara med fostran och undervisning,
utan man borde nog också kunna överväga införandet av ett visst lagskydd,
en viss rättighet kanske att förvägra dylika strandhugg, som hos
vederbörande åtminstone kunde inskärpa den enkla regeln, att man bör fråga,
innan man hänsynslöst slår sig ned, och att nian bör komma ihåg att örn
möjligt lämna området minst lika vackert till den, som kommer dagen efter,
som det var, när man själv kom dit.

Men det är icke bara i fråga örn blommor och dylikt, som vi behöva ett
ökat naturskydd och en ökad fostran. Jag satt för ett par dagar sedan i
mitt hem och tittade ut genom fönstret — jag hoppas kammaren ursäktar mig,
örn jag upptar tiden ytterligare en stund. Det var en ekorre utanför, som
hade trevligt och var så nöjd med tillvaron. Han hade samlat ollon och
satt högt uppe på en kvist för att spisa sin frukost. ■—■ Har någon av kammarens
ledamöter vandrat i skogen och stannat under ett av skogens mäktiga
träd och plötsligt märkt en liten varelse, som var otålig där uppe i
trädet? Han stampar först litet otåligt i golvet, hans golv vill säga i grenarna,
och efter en stund kommer det en skur av ovett över en uppifrån trädet.
Man skall förstå ekorrens språk för att begripa vad han vill säga. I
själva verket är det så, att man har råkat placera sin klumpiga fot just på
ekorrens frukostbord, och när man icke tillräckligt fort avlägsnar sig eller
om ekorren icke är tillräckligt bekant med en för att våga gå ned och hämta
sin frukost, medan man står där nere, resulterar det i att han blir mycket,
mycket ovettig pa inkräktaren. Och gräla kan han. Örn man avlägsnar sig
i tid, så springer ekorren ned och hämtar sin frukost, det kan vara ollon
eller kanske några präktiga grankottar, som han har där nere och just skulle
spisa till frukost, varefter han med ett jublande skri skyndar upp i trädet.
När vi människor på liknande sätt, av ett ovälkommet besök, bli hindrade, hålla
vi god min. Örn vederbörande dröja längre än vi önska, säga vi kanske, ändå
att det är inte så bråttom, för att efteråt, vi som äro mindre ärliga, häva ur
oss det ovett som den ärlige ekorren slungar oss i ansiktet.

Jag har sagt detta, därför att jag velat illustrera något av den mångfald
som finns att iakttaga i naturen, där många tusentals olika skönhetsintryck
givas den därför mottaglige, men jag har sagt det också därför, att jag velat
komma över till ett annat avsnitt av min framställning, där jag vill vända
mig emot den ohejdade lust och den ohejdade rätt att döda, som tyvärr förefinnes,
när det gäller naturen, visserligen i någon mån kringskuren av fridlysnings-
och alltför lama och valhänta jakt- och fiskelagar. Varje ung pojke
och — jag höll på att säga — varje vuxen pojke eller oförståndig man, som
har en hagelbössa eller ett salongsgevär, har rätt att gå ut i skogen och hänsynslöst
döda. Denna trevliga ekorre, som jag nyss talade örn, och som kanske
mer än något annat ger liv åt våra kanske i övrigt alltför tysta skogar,
blir ett räddningslöst byte, därför att han icke har förstånd att fiy eller kanske
rättare sagt har det förtroendet till människan, att han sitter kvar på sin
gren och tittar på den mer eller mindre klumpiga skytt, som fäller honom.
Lockelsen ökas nu tyvärr, därför att han råkar ha en gudabenådat vacker
päls, som sedan får pryda de mer eller mindre fåfänga människorna.

Jag har icke härmed velat företräda den meningen, att vi icke skulle ha
rätt att utnyttja naturen och till och med ha rättighet att döda, men jag har
velat poängtera, att detta dock icke är någon så allmän rättighet, att man
fördenskull bör tillåta vem som helst, hur okunnig och hur oskicklig han än
är, att hantera ett gevär eller en bössa, att gå ut i skogen och skjuta första
bästa levande varelse, som råkar komma inom håll för hans vapen. Jag tror,
att det skulle vara välbetänkt ur alla synpunkter, örn man därvidlag ginge

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. förbättring av skolornas undervisning i naturskydd. (Forts.)
in för någon liten restriktion, såsom jag tillåtit mig påyrka i en följdmotion
till föreliggande, genom införandet av jaktkort eller något dylikt, så att icke
vem som helst utan vidare finge missbruka sina s. k. mänskliga rättigheter
på sätt, som här har påtalats, eller som också sker, när det gäller den del av
vår natur, som täckes av vatten. Det svenska landets yta täckes till 8 procent
av vatten.

Det är utan vidare klart, att det här rör sig örn områden, som borde kunna
utnyttjas på ett bättre sätt än som nu sker, både för vinnande av ekonomiska
värden och för vinnande av den vila och rekreation, den vederkvickelse, som
människorna behöva, och som man kan vinna även genom jakt eller fiske, men
verklig jakt, verkligt fiske, ej rovdrift eller meningslöst dödande, som man
kan vinna genom att iakttaga djuren, ja, till och med fiskarna, såsom de
leva och förekomma i naturen och friheten, örn man nu har ögon för att se
det. Den ene ser bara vatten, han kan icke filtrera bort detta och se det
väsentliga, som finns däri. Den andre ser däremot genom vattnet. Han ser
djur och fiskar, han ser livet däri, där den andre ingenting ser. Det gäller
även därvidlag att kunna skola sitt öga och sitt sinne, men det gäller också
att se till, att de värden, som skulle kunna utvinnas ur våra jaktmarker och
fiskevatten, icke hänsynslöst förstöras, därför att den, som händelsevis kommit
dit i sådant väder, då fiskarna äro hungriga och nappa, och slänger ut
sina mördande redskap, får utnyttja vattnet hur mycket som helst och kanske
gör det därför, att örn icke han tar det redan i dag, så kommer en annan
och tar det i morgon. Eller den jägare som hänsynslöst skjuter eller sårar
allt i hans väg. På det sättet blir det hela förstört både för ägaren och för

dem, som sedan komma dit och vilja bereda sig ett nöje genom att utnyttja

fiskevatten eller jaktmarken.

Jag skall, ärade kammarledamöter, icke längre upptaga tiden. Jag skall
icke heller göra något yrkande gentemot utskottets enhälliga avstyrkande,
men jag har ansett mig böra icke blott frambära denna motion utan även
beledsaga den med detta anförande, därför att jag anser, att det här gäller
så betydelsefulla värden för människorna, att samhället icke har rätt att låta
människorna, jag hade så när använt uttrycket, av blott rovlystnad spoliera
dessa. Det gäller att bevara dessa värden för människorna, odla och förädla
deras förmögenheter och sinnen på ett sätt, som gör det möjligt för
dem att rätt umgås med naturen, som kan förädla, kan ge ro och samling
mer än mycket annat åt våra dagars sönderslitna människor.

Jag har, herr talman, intet yrkande, men jag kan ju få säga, att jag förbehåller
mig rätten att återkomma i denna fråga, och jag hoppas, att vad

jag här har sagt skall vara ägnat att även föra detta viktiga spörsmål framåt.
Ett är säkert, att våra dagars överkultiverade människor måste söka
komma fram till en bättre förståelse av och ett bättre utnyttjande av naturen
och dess skatter än vad för närvarande är fallet.

Herr Weijne: Herr talman! Då motionären slutade utan att göra något

yrkande, kan jag fatta mig synnerligen kort. Jag ber att få framhålla, att
jag i likhet med flertalet människor kan i mångt och mycket instämma med
herr Magnusson, men vad det här gäller är skolornas undervisningsplan, och,
som de ärade kammarledamöterna ha funnit av detta betänkande, så finns det
redan nu tillräckliga föreskrifter beträffande undervisning i naturskydd.
Skulle en ändring ske, så måste den innebära, att man skulle ha naturskyddsundervisning
vissa timmar i veckan eller under vissa läsår. T utskottet har
man emellertid enhälligt haft den uppfattningen, att spörsmålet mindre är
en undervisnings- än en uppfostringsfråga, och att man följaktligen vid lämp -

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Ang. förbättring av skolornas undervisning i naturskydd. (Forts.)
liga tillfällen, framför allt viel utflykter i naturen, bör erinra om vikten av
naturskyddet och värdet av den natur, som vi få vistas uti.

Jag vill emellertid också säga, att när man här talar örn skolans möjligheter,
så skall man icke glömma bort, att skolan i regel släpper barnen i 13-, 14-eller 15-årsåldern. Örn ett sällskap, låt mig säga, 10 år senare är ute i naturen
under en utflykt och skräpar ned, som herr Magnusson sade, med äggskal
och papper och river upp blommor med rötterna, så lär det vara svårt
att lasta skolan för den saken. Ingen undervisning i världen lär kunna råda
bot på det. Däremot kan det fria folkbildningsarbetet och även tidningspressen
fortsätta den fostran, som skolan har skyldighet att ge och säkerligen
också försöker att på bästa möjliga sätt bibringa sina elever.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ämnar givetvis icke ingå

på någon polemisk debatt i denna fråga. Jag ber emellertid att få betona,
att jag tror, att även örn en omläggning av skolschemat skulle behöva ske,
en sådan omläggning vore välbetänkt. Jag ber att få rikta mig särskilt mot
ett citat, som finns i utskottsutlåtandet. Det heter nämligen på sid. 2: »Såsom
redan framhållits, bör undervisningen å såväl realskolans som gymnasiets
stadium eftersträva att föra lärjungarna i omedelbar beröring med naturen»,
och så långt finner jag det vara riktigt, men så heter det: »samt ge dem tillfälle
att under lärarens ledning göra iakttagelser och insamla naturföremål».

Jag begärde nu, herr talman, ordet för att få understryka, att när man
har talat örn att insamla naturföremål, så har enligt min mening det intresse
för botaniken, som grundlagts av den store arkiatern Linné, nog förts in på
vägar, som varit allt annat än riktiga och nyttiga. När lärjungarna föreläggas
att insamla ett visst antal växter — med rot för ali del, fullständiga
växter -— och när deras nit i detta ämne värdesättes efter insamlandet av riktigt
sällsynta växter, så har det kanske fört till, att en på den orten i få exemplar
förekommande sällsynt och vacker växt blivit utrotad. Då har man icke
varit inne på de rätta vägarna, när det gäller naturskyddsundervisningen. Då
vore det riktigare, örn man toge klassen med sig och sade: Här växer en planta,
som är sällsynt och som har sitt stora skönhetsvärde; men vi skola se den,
där den står i ali sin prakt, och den får ni icke slita upp och samla i ett herbarium.
I 99 fall av 100, när vederbörande slutat skolan, slängs herbariet in
i en skräpvrå och hamnar till sist på sophögen.

Jag tror, att det finnes ganska mycket att göra även utanför utrymmet av
den nuvarande undervisningen i natur och naturskydd på skolschemat, och att
en utsträckning av denna undervisning skulle vara av behovet påkallad.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Äng. avskaf- Till avgörande förelåg härefter andra kammarens andra tillfälliga utskotts
fandé av vissa utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion angående avskaffande av alla tultullar
och [aT; accisar, tvångsregleringar och dylikt, som fördyra småböndernas och arbeacctser
m. m. ^arnas behovsartiklar.

I en inom andra kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 485, hade herrar Hagberg i Luleå och Brädefors föreslagit,
att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte begära utredning och förslag örn
avskaffandet av alla tullar, acciser, tvångsregleringar och dylikt, som fördyrade
småböndernas och arbetarnas behovsartiklar.

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. avskaffande av vissa tullar och accisen- rn. m. (Forts.)

Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte avslå ifrågavarande motion.

Sedan berörda hemställan föredragits, anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! I den motion, som vi väckt här och
som ju icke bara omfattar jordbrukarnas spörsmål, lia vi emellertid ansett,
att vi skulle framföra våra synpunkter just på det aktuella läget inom jordbruket.
Jag skall icke upptaga tiden med något utförligt omnämnande av
själva den motivering, som vi i detta avseende givit. Jag bara erinrar örn,
att vi påpekat, hurusom det nuvarande läget, krisen inom jordbruket bland
annat, är en följd av den politik, som man har genomfört i det här landet.

Vi erinra örn det förhållandet, att de stora massornas av de svenska jordbrukarna
svårigheter bland annat bottna i egendomsfördelningen i detta land,
där tre fjärdedelar av de svenska jordbrukarna icke äga eller bruka mera än
en tredjedel av jorden.

Vi erinra också örn de skillnader, som råda i fråga örn förutsättningarna
för storjordbruket och småjordbruket. Vi påminna örn en utredning, som
företagits av lantbruksstyrelsen och som visar, att medan jordbruk — i det
här fallet gäller det 102 mindre jordbruk — örn 13.8 hektar odlad jord nått
en nettoavkastning av 3 kronor per hektar, ha däremot storjordbruk — som
man också gjort en utredning örn samtidigt — givit en nettoavkastning av 35
kronor per hektar. Vi erinra också örn de skuldförhållanden, som råda för
närvarande och som belasta det svenska jordbruket och framför allt småbruket.
Vi erinra örn, att 1930 var nära hälften av det svenska jordbrukets taxerade
värde belånat hos bankerna genom hypotekslån, och därtill kom också den
belåning, som förekom i övriga fall och som i verkligheten förvandlade de
svenska småbönderna till bankernas arrendatorer.

Det viktigaste emellertid, som vi hava velat bringa på tal i dag, det är
den politik, som man i allmänhet har fört och som man förklarat skulle hjälpa
de svenska jordbrukarna men som i verkligheten har blivit en hjälp för storagrarerna
och stjälpt de svenska småjordbrukarna. Exempelvis spannmålspolitiken.
När riksdagen 1930 genomförde de olika regleringarna för understöd
åt den svenska spannmålsodlingen, så bekämpades detta som bekant intensivt
av socialdemokraterna. De bekämpade dessa åtgärder ur tre synpunkter.

För det första och framför allt anfördes, att dessa åtgärder skulle icke hjälpa
utan stjälpa småbönderna. De skulle bara hjälpa godsägare och storbönder.
För det andra sades det, att sådana åtgärder skulle skapa ökade svårigheter
för det svenska jordbruket. Och för det tredje åberopades, att de
skulle komma att fördyra de viktiga livsförnödenheter, som spannmålen och
brödet äro för majoriteten av det svenska folket.

Beträffande den första invändningen, som restes från socialdemokratiskt
håll, erinrar jag örn bland annat, hur man stödde densamma på kommerskollegii
utlåtande, som hänvisade till, att sådana åtgärder skulle på sin höjd
hjälpa 0.7 procent av de svenska jordbrukarna, att de skulle varken hjälpa
eller stjälpa ungefär en fjärdedel, men att tre fjärdedelar av de svenska jordbrukarna,
de som alltså själva måste köpa en del eller hela sitt behov av brödspannmål,
skulle lida förlust på dessa åtgärder. Nu har visserligen relationen
förskjutits i någon mån genom att riksdagens åtgärder uppammat en ökad
spannmålsodling. Men principiellt kvarstå de invändningar, som tidigare
restes, med oförminskad kraft ännu i dag.

Beträffande den andra invändningen, att det skulle skapa ökade svång -

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. avskaffande av vissa tullar och acciser m. m. (Forts.)
heter, är ju det faktum, att Sverige, som tidigare fick importera större delen
för sitt behov av brödspannmål, i dag har 300,000 ton spannmål lagrade, alldeles
tillräckligt för att verifiera riktigheten av de tidigare socialdemokratiska
invändningarna.

I fråga örn den tredje invändningen har det sagts, att dessa åtgärder direkt
fördyrat brödet och mjölet med minst 60 kronor per normalfamilj och år.
Det ligger ingen överdrift i det påståendet.

Denna spannmålspolitik, som alltså skapat så oerhörda svårigheter, har
också lett till, att massor av landets jordbrukare, som tidigare odlat kreatursfoder,
vilket otvivelaktigt är mera lämpat för det svenska jordbrukets förhållanden,
övergått från sådan odling till odling av spannmål.

Jag erinrar också örn de åtgärder, som riksdagen genomfört i mjölkregleringsfrågan.
Dessa åtgärder bekämpades tidigare från socialdemokratiskt håll,
en kamp, som man nu givit avkall på. Men motiven kvarstå lika starka och
ovederlagda, som när de framfördes av socialdemokraterna.

Det var framför allt två skäl, som tidigare föranledde socialdemokraternas
opposition och som jag anser lika starka i dag. Det ena skälet var, att det
skulle innebära, att man för att upprätthålla en överproduktion av svenska animalieprodukter
skulle finansiera en dumping av dessa produkter på andra länder
och samtidigt fördyra desamma här i Sverige. Jag kommer särskilt ihåg,
hur omedelbart efter riksdagens beslut i denna fråga 1932 Svenska Dagbladet
i en artikel drastiskt belyste verkningarna av detsamma. Svenska Dagbladet
erinrade då, att engelska kapitalister genom riksdagens beslut blivit intresserade
av att investera kapital i en svensk produktion av kondenserad mjölk. Och
tidningen framhöll som resultat av riksdagens beslut, att genom de dåvarande
låga fraktsatserna och på grund av riksdagens beslut skulle det bliva billigare
att köpa svensk kondenserad mjölk i Shanghai och andra kinesiska hamnstäder
än i Stockholm.

Jag såg för övrigt för någon tid sedan, att svenskt smör noterades 1 krona
15 öre per kilogram i England, medan i Sverige det noterades 2 kronor 30 öre.
Med andra ord: vi få i Sverige betala precis dubbelt så mycket för svenskt
smör som engelsmännen och andra köpare utomlands.

Dessa principiella invändningar, som framställdes tidigare av socialdemokraterna
mot en mjölkreglering, kvarstå i dag med oförändrad kraft ■—• med
den skillnad, att socialdemokraterna uppgivit desamma.

Det andra skälet till socialdemokraternas motstånd mot mjölkregleringen
var — det besannas vad jordbruksministern skrev i valrörelsen 1932 på tal
örn spannmålsregleringen, att den följde budordet —- åt den, som mycket har,
har det blivit givet mera, men från den, som intet har, skall det bliva taget.
Just den invändningen mot mjölkregleringen, som av socialdemokraterna restes,
belyses bland annat av en jämförelse mellan två av de svenska landsdelarna,
nämligen Skåne och Norrbotten. Det första är den svenske storbondens
speciella landsdel, medan Norrbotten är ett typiskt småbrukarlän. Då
det bara är konsumtionsmjölken, som beskattas, så betyder det, att då 60 procent
av mjölken i Norrbotten är konsulntionsmjölk, få de norrbottniska jordbrukarna
skatta för 60 procent av mjölken, medan i Skåne, där bara 3 procent
— jag stöder mig på en utredning, som gjordes 1932 — utgå sorn konsumtionsmjölk,
är det också bara dessa 3 procent, som beskattas efter riksdagens
beslut. Det är alltså återigen en motsvarande åtgärd, som i verkligheten lägger
bördor på småbönderna till förmån för de svenska storjordbrukarna, en åtgärd,
som har det reella syftet att finansiera en svensk smördumping på andra länder.
_ '' ''(

Jag har fått en resolution från ett småbrukarmöte i Värmland, som hölls i

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. avskaffande av vissa tullar och acciser m. m. (Forts.)
Karlstad den 13 januari 1934. Samtidigt har vederbörande insänt en förteckning
på småbönder, som kräva, att denna mjölkreglering skall avskaffas.
Jag skall be att få citera ur detta material. Beträffande den resolution, som
inkommit, vill jag säga, att den är icke kommunistisk. Tvärtom visas dess
balvbet och oklarhet av att den i slutet uttalar sig för, att örn det påfordrade
lagförslaget mot bojkotter och blockader mot tredje mans rätt blir lag, även
jordbruket och dess organisationer skulle omfattas därav. I denna resolution
säges följande: »Ombud för mindre jordbrukare inom Värmland, samlade till
möte i Karlstad den 13 januari 1934, uttalade samtliga sin skarpaste protest
mot mjölkavgifterna samt fordrade deras omedelbara slopande. Som skäl
åberopade samtliga ombud, att det mindre jordbruket knappast föder sin
familj under nuvarande tider, och extra förtjänst är för de allra flesta utesluten.
Många befinna sig i synnerligen knappa omständigheter och förmå
icke bära de tryckande avgifter på 10—20 kronor per tunnland, som åsamkas
»av mjölkavgifterna.

Samtliga ombud uttalade en enhällig protest mot majs- oell kliimportförbudet
med förhöjda priser på havre och inhemskt leli som följd, vilka mycket hårt
komma att träffa det mindre jordbruket och mindre kapitalstarka småhönserier.
Vi vilja även framhålla, hurusom inom stora delar av Värmland förra
årets höskörd blev mycket klen och havreskörden likaså, synnerligast inom
Klarälvsdalen, där havreskörden för många närmade sig rena missväxten.

Även med något förhöjda priser på våra produkter blir resultatet, att vad vi
taga in med ena handen få vi ge ut med den andra, utan att vår ekonomi i
ringaste grad förbättras. Vi se i de åtgärder — inmalningstvång, prisreglering
å brödsäd, mjölkavgifterna, importförbud på kli, synnerligast majs —
som regeringen och riksdagen vidtagit, endast fördelar, avsedda för storjordbruket.

Vi uttala även vår skarpaste protest mot det hot om laga åtgärder, som dagligen
så gott som regnar över oss från mejeriernas riksförening, och vars verkställighet
kommer till sist att driva mången från den torva han haft en, örn
också ringa, bärgning av. Vi anse det för vårt, som vi med våra familjers
hjälp kunna under svett och möda och med stora försakelser frambringa på
våra små jordlotter, och komma i fortsättningen att protestera mot lagar
och förordningar, som beröva oss frukten av vårt arbete. Den utlovade hjälpen
åt jordbruket (storbönderna) får sökas på andra vägar än att lägga dessa
bördor på det mindre jordbruket. Vi se med förtvivlan på framtiden, därest
icke en snar ändring kommer till stånd i den ekonomiska utrotning, som satts
i system mot det mindre jordbruket.»

Man har samtidigt insänt nära 500 namnunderskrifter av värmländska småjordbrukare,
som kräva, att dessa åtgärder speciellt i mjölkregleringsfrågan,
skola upphävas. De flesta av dessa petitionslistor hava egna motiveringar,
skiljaktiga från de andras, meli de äro i princip överensstämmande, ehuru
icke likalydande. Jag skall taga några utdrag ur dessa motiveringar för att
visa, hur svenska småbönder för närvarande sc på dessa frågor. I en av
dessa petitionslistor säges det, bland annat, efter det att man protesterat mot
den av regeringen bestämda mjölkskatten, följande: »Vi komma på inga villkor
att lämna den på oss tillkommande skatten godvilligt.» Med andra ord, dessa
småjordbrukare förklara öppet inför riksdagen, att de icke tänka finna sig
i att man driver in dessa avgifter från dem, utan att de komma att organisera
motståndet mot dem. I en annan petitionslista säges det — samtidigt som
man protesterar mot den påbördade mjölkskatten — att man anser denna
»orättvis och fullständigt ruinerande» för småjordbrukarna där uppe. Jag
har här en annan petitionslista, från vilken jag citerar följande: »Underteck Andra

kammarens protokoll 1984 Nr 15. 2

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. avskaffande av vissa tullar och acciser m. m. (Forts.)
nade småjordbrukare uttala vår skarpaste protest mot den dryga mjölkutjämningsskatt,
som genom riksdagsbeslut pålagts oss. Yi se i densamma en
direkt utplundring av de mindre jordbrukarna till förmån för storbonde- och
godsägareklassen. Yi uttala som vårt bestämda krav, att denna skatt slopas,
enär vi förutse, att det kommer att bli omöjligt för oss att betala densamma.»

Jag tror, att jag icke behöver citera mera från dessa petitionslistor för att
klargöra, att de småjordbrukare, som underskrivit desamma, äro för sin del
fullständigt övertygade örn, att dessa åtgärder stjälpa dem, och att dessa
åtgärder i verkligheten bara bliva en hjälp för de svenska storagrarerna.

Beträffande andra dylika åtgärder, som man företagit för jordbrukets
skydd, så skulle jag kanske också säga ett par ord örn den s. k. margarinaccisen,
framför allt i anledning av socialdemokraternas förändrade ståndpunktstagande.
Frågan var ju före redan vid 1932 års riksdag. Då vände
sig socialdemokraterna mycket bestämt mot bara tanken på en sådan margarinaccis.
Och herr Sköld skrev, som bekant, i valrörelsen 1932, att en sådan
åtgärd skulle innebära, att man satte skottpengar på de fattigas enda överkomliga
fettämne. Så sent som i april månad i fjol, alltså två månader, innan
uppgörelsen med bondeförbundet träffades, skrevs i en informationsskrivelse
från det socialdemokratiska partiet följande, som utomordentligt belyser den
politiska ohederligheten i behandlingen av hela denna fråga: »Av alla de
förslag, som framlagts i syfte att bringa pengar, till statskassan, är det icke
något, som överträffar förslaget örn margarinaccis i cynism.

Förslaget är reaktionärt» — heter det i fortsättningen — »ur alla synpunkter
och kommer att drabba småbönder och fattiga arbetare över hela vårt
land.» Till sist — märk, att det var i april i fjol! — säges det: »Man vet
ännu icke, hur det går, men fara föreligger för att de borgerliga förena sig
och genomdriva detta reaktionära förslag.»

Ja, den faran förelåg onekligen vid förra årets riksdag. De borgerliga
förenade sig. Men de förenade sig med socialdemokraterna! ^ Det var på
deras förslag, som riksdagen beslöt att införa »skottpengar på de fattigas
enda överkomliga fettämne», 20 öre per kg, vilket, som vi alla veta, blev fjolårets
riksdagsbeslut.

Det finns även andra frågor, t. ex. sockerfrågan, där återigen samma förändring
i socialdemokraternas ståndpunktstagande har ägt ruin. Jag skall
emellertid icke ingå på något närmare berörande av desamma. Det är bara
någon vecka, sedan riksdagen senast behandlade nämnda fråga.

Kort sagt, hela den politik, som genomförts i detta land, där man genom
olika regleringsåtgärder, genom tullar och acciser försökt att, som man hycklande
sagt, hjälpa de svenska jordbrukarna, den har i verkligheten endast
hjälpt storjordbruket men stjälpt och skapat ökade svårigheter för de svenska
småjordbrukarna. Denna politik har också fördyrat den svenska, arbetarklassens
livsförnödenheter och sänkt dess levnadsstandard, ty samtidigt som man
dels hållit uppe priserna på dessa behovsartiklar och dels också pressat upp
dem ytterligare, har en generell försämring av den svenska arbetarklassens
löner ägt rum.

Vi ha velat i riksdagen framföra denna vår uppfattning liksom även. var
uppfattning örn läget för det svenska jordbruket i allmänhet och. den jordbrukspolitik,
som förts. Vi ha betonat, att en politik, som verkligen skulle
hjälpa de stora lagren av det svenska arbetande folket, måste gå in för att
bland annat avskaffa dessa former för utplundring och för beskattning av de
svenska småjordbrukarna. Vi ha markerat, att vi i dag se den viktigaste
plattformen för att samla de svenska småjordbrukarna i kamp för sina intressen
i följande krav:

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. avskaffande av vissa tullar och accisen- m. m. (Forts.)

1. omedelbart avskrivande av alla små- och medelbönders, alla småarrendatorers,
alla egnahemsägares obetalda skatter;

2. . fullständig skattebefrielse för småbönder och småarrendatorer, skattelindring
för mellanbönderna;

3. förbud mot alla exekutiva auktioner och utmätningar för ränte- och
hypoteksskulder för småbönder, egnahemsägare och hypoteksanstalter;

4. avskaffandet av alla tullar, som fördyra de arbetande böndernas nödvändighetsartiklar
;

5. avskaffandet av inmalningstvång och mjölkskatt samt alla liknande bestämmelser,
som fördyra livsmedlen;

6. _ omedelbart understöd i form av kontanthjälp åt småbönder, som vid sidan
av sitt jordbruk tvingats att arbeta hos bolag och andra företag för att bärga
sig men nu äro arbetslösa;

7. upprättandet av en statsfond för medel åt småbönder och fattiga arrendatorer
till utsäde, kreatursfoder, konstgödsel, redskap o. s. v. utan återbetalningsskyldighet
;

8. statlig ålders-, olycksfalls- och invaliditetsförsäkring för alla småbönder
och arrendatorer;

9. arrendeavgifternas strykande för småarrendatorer och torpare; besittanderätt
utan ersättning garanteras.

Dessa åtgärder skulle visserligen icke lösa de svenska småjordbrukarnas
alla livsfrågor i dag, men det skulle dock bli en hjälp i dagens situation, och
det skulle innebära en brytning med den tidigare utplundringspolitik, som förts
här i landet.

Det säger sig självt, att när man frågar, var medlen skola tagas, vi kommunister
anse, att medlen skola tagas, där de finnas, nämligen hos de svenska
förmögenhetsinnehavarna och hos de stora inkomsttagarna liksom besparingar
på de improduktiva utgifterna kunna göras. Det är de, som enligt vår mening
skola betala denna hjälp. Motsatsen har blivit fallet.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att genomförandet av våra önskemål skulle
fastmera åsyfta en radikal och plötslig omvandling av den nuvarande samhällsordningen
med frångående av den lugna utvecklingen av det bestående
demokratiska samhällsskicket. Det är klart, att vi mena, att man måste frångå
nuvarande s. k. »lugna utveckling», en utveckling som drastiskt belyses
av de förändringar, som skett just på skattepolitikens område, där 1918 av
samtliga skatter togs ut 13 procent i indirekta skatter men där man under
det_ löpande budgetåret tager in över 70 procent av samtliga skatter i form
av indirekta skatter, som drabba de svenska småbönderna och arbetarna. Det
är klart,, att denna s. k. lugna utveckling måste brytas, örn det här skall bli
en verklig hjälpverksamhet för den stora massan av det svenska folket. Det
är också klart, att när finansministern i årets remissdebatt förklarat, att bolag
och banker, som ju rå örn våra skogar, ja, kort sagt våra naturtillgångar
och produktionsmedel i allmänhet, endast betala 3 procent av samtliga direkta
skatter, så är det också en sådan lugn »demokratisk utveckling», som vi kommunister
anse måste brytas, för att vi skola kunna ge dem hjälp, som verkligen
behöva hjälp här i landet.

Vi ha också velat använda tillfället för att betona, att dessa krav, som
vi formulerat, lia för länge sedan genomförts i ett land, där kommunisterna
ha makten, nämligen i Sovjetunionen. Men icke nog därmed, man har där
också genomfört det gamla krav, som alltid varit aktuellt för jordbruket, så
länge det funnits rika och fattiga, nämligen att ge jorden åt bönderna, att
garantera dem att få behålla denna jord och att befria den från dess bankskulder
o. s. v.

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. avskaffande av vissa tullar och acciser m. m. (Forts.)

Yi ha i vår motion ställt yrkandet, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle kräva »dels utredning och dels förslag, som avser att slopa alla
indirekta skatter och acciser samt tvångsregleringar, som fördyra de arbetande
småböndernas och arbetarnas livsförnödenheter». Jag förstår ju, att en
sådan tankegång ter sig mycket befängd för en socialdemokratisk riksdagsman,
och jag förstår, att han med lugnt samvete underskriver den motivering i
utlåtandet, där det säges, att avskaffandet av sådana åtgärder, vilka fördyra
de fattigas livsförnödenheter, det betyder ingenting annat, än att man
måste göra en revolution. Är det den enda förutsättningen för att få bort
dem, då tycker jag, att bara detta skäl är tillräckligt för att motivera nödvändigheten
av en revolution här i landet. Da är denna jordbrukspolitik tillräckligt
motiv för att förändra de svenska småbrukarnas ställningstagande till
riksdagen. Då är det dubbelt motiverat, att de svenska småbönderna i samarbete
med den svenska arbetarklassen verkligen säger ifrån sm mening och
gör det så hårt, att den svenska riksdagen tvingas lyssna på densamma och
verkligen bryter den tidigare »lugna demokratiska utvecklingen» här i landet,
en utveckling, som jag illustrerat med några exempel ur det levande livet, samt

genomför en annan politik. .. . -..

Jag gör mig ingen illusion, herr talman, beträftande denna riksdags torståelse
för dessa spörsmål, men jag vill i alla fall yrka bifall till den motion,
som vi här väckt, motionen nr 485.

Herr Åqvist: Herr talman, ärade kammarledamöter!^ Med anledning av

denna motion ber jag att få taga kammarens tid i anspråk en liten stund.

Som framgår av föreliggande motion, synes det vara herrar Hagbergs och
Brädefors mening att förelägga riksdagen ett program för kommunistiskt styrelsesätt,
som företräder synpunkter, som fullständigt skiljer sig tran var
samhällsordning. De röra sig med en hel del godtyckliga påståenden och uppgifter,
som innehålla misstag. Dessa sammankopplas med vissa av dem påtande
inom samhället rådande missförhållanden och rubbningar, som dock.
äro en följd av den ekonomiska kris, vi nu genomleva och vars verkningar vi
ännu varken helt kunnat eller hunnit bemästra. En hel del av dessa frågor
äro emellertid föremål för statsmakternas oavlåtliga uppmärksamhet och ständigt
vidtagna åtgärder i olika hänseenden till deras avhjalpamde. badana åtgärder
i utjämnande syfte på olika områden erfordras alltid för att olika
näringsgrenar och sidor i samhällslivet skola hilva tillgodosedda utan att träda
varandra för nära. . . , , , , . 1U ■. ii.

Motionärerna tala örn utsugning, utarmning och utplundring som allt skulle
vara en följd av det kapitalistiska systemet och dettas pastadda oförmåga att
komma till rätta med den aktuella krisen. Intet annat system har emellertid
hittills visat sig bättre kunna fylla människornas krav De uppgifter, som
lämnats från Sovjetryssland örn där tillämpade nya samhällsordning, aro alltför
motsägande, för att man härav skall ha rätt att draga några slutsatser örn

detta systems överlägsenhet. ... .. , a

Det kapitalistiska systemets innebörd kan sammanfattas till — nar det ar
»goda tider» — arbete och åter arbete. På arbetsmarknaden medför det okad
sysselsättning och alltså minskad arbetslöshet, även om man darior ej iar
hysa några förhoppningar om att densamma helt skall försvinna hor svenska
staten och kommunerna i landsorten kan en bättring endast betyda minskad
upplåning och återbetalning av vad som nu mäste upplånas. . 0 0

Stegringen på det agrikulturella området är icke, som motionärerna pasta,
en förbannelse för de värdeskapande massorna. Den är en välsignelse. Vi
kunna endast se på vad utvecklingen på detta område betytt for vart land,

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Äng. avskaffande av vissa tullar och acciser m. m. (Forts.)
som därigenom i stort sett blivit självförsörjande. Genom de storartade ansträngningar,
som under föregående års och detta års riksdag gjorts för arbetslöshetens
mildrande, finnes ju även goda förhoppningar om en allmän
höjning av köpkraften, som kommer att ha sin betydelse även för spannmålsodlingen.

Motionärerna göra vidare ett utfall mot de svenska godsägarna, som 1920
skulle ha haft en förmögenhet på nära en miljard kronor. Frånsett att denna
förmögenhet siffermässigt sett nu säkerligen kraftigt minskats, så veta motionärerna
säkert lika väl som jag, att detta kapital till stor del är nedlagt
i de större jordegendomarna, vilkas räntabilitet säkerligen är ännu sämre än
de små och medelstora gårdarnas. De höga taxeringsvärdena å de stora godsen
äro ej något bevis för dessas räntabilitet och ännu mindre för deras innehavares
goda ekonomiska villkor. Vi veta ju alla, att kapital är nödvändigt
för både små och stora företag och att de stora företagen, örn de skötas rätt,
kunna vara till lika stor nytta för landet som de mindre, även om man måste
erkänna, att de mindre äro mera ägnade att fostra dugliga samhällsmedlemmar,
vana att handla under individuellt ansvar.

Vidare saga motionärerna, att de ekonomiska storföretagen i handel, industri
och jordbruk endast dra fördel av en blomstringsperiod eller uppsving.
De medel, som passera storföretagen, gå ju åt till arbetslöner, material eller
vinst, om nu sådan överhuvud uppstår. Utdelas vinst, gå ju också dessa
pengar till ändamål, som i sin tur bereda arbete och utkomstmöjligheter åt
individer på olika _ områden. Såvida ej ett företags vinst undangömmes i
byrålådorna, vilket ju icke sker i vårt land eller ens kan äga rum, blir vinsten
till nytta, antingen den insättes i bank, varifrån pengarna lånas ut och införas
i ny cirkulation, eller örn utdelningen i andra former går ut i allmänna
rörelsen. Det är därför av stor vikt för samhället, att varje företag, vare
sig större eller mindre, skötes väl och lämnar skälig vinst. Alla samhällsmedlemmar
ha nytta av att kapitalet kommer i tillräcklig hastig cirkulation
och bereder försörjning åt så många som möjligt, som beröras därav.

Dessa enkla sanningar behöver man icke vara nationalekonom för att förstå.
Jag kan icke tänka mig ett för våra förhållanden och förutsättningar
bättre verkande system, än det vi ha i vårt land. Uppbyggt efter rättvisa
grundregler och tillämpat med sunt omdöme, så att alla samhällsmedlemmar
ha sin nytta därav, måste vårt nuvarande system, där det besjälas av en verkligt
demokratisk anda, anses vara det bästa, som kan uppnås.

Vidare säga motionärerna, att det fattiga, arbetande folket är dömt till
stigande armod under kapitalismens system. Det fattiga arbetande folket
har under gångna tider haft det mycket sämre än i våra dagar. Vi ha kommit
därhän, att örn gällande lagar lojalt efterlevas, ingen samhällsmedlem
i vårt land behöver svälta. Få blott samhällsmedlemmarna arbeta, finnes ej
stort fog för klagomål. Lönerna äro i allmänhet tillfredsställande, även örn
man i vissa fall, som t. ex. beträffande skogsarbetarna i Norrland, måste
konstatera med beklagande, att de borde vara bättre. En bidragande orsak
härtill är ju bl. a. konkurrensen från det kommunistiska Ryssland, som på
grund av tillämpade arbetsmetoder och därigenom möjliggjorda priser å trävaror
hämmat en sund reglering av arbetslönerna på detta område. Det är
de, som verkligen ej kunna beredas arbete utan ofrivilligt måste gå arbetslösa,
som behöva stöd och hjälp, arbete och möjlighet till självförsörjning.
Det är ju detta, vårt samhälle vill ge dom, i den mån de själva icke kunna
skaffa sig arbete. Härom äro alla partier ense.

Motionärerna påtala, att de unga icke kunna få arbete i fabrikerna. Tyvärr
kunna de av olika orsaker icke i rätt tid få arbete i fabrikerna. I vissa

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. avskaffande av vissa tullar och acciser m. m. (Forts.)
fall kräves för hög betalning för de unga i förhållande till de äldre, vana
arbetarna. Erfarna arbetare måste ju föredragas. Den industriella mogenhetsåldern
behöver höjas, men detta förhållande torde icke ensamt ha avgörande
betydelse. Skola de unga i rätt tid kunna komma in i det produktiva
arbetet, måste arbetstiden i fabrikerna därjämte förkortas och äldre arbetare
pensioneras. Någon annan effektiv åtgärd för att få ungdomen i arbete kan
jag för min del icke finna. Utredning i syfte att vidtaga ytterligare åtgärder
mot arbetslösheten pågår ju för närvarande, varför någon utredning härutinnan
icke kan anses vara av behovet påkallad.

En viktig förutsättning för att de unga skola kunna erhålla sysselsättning
är, att de verkligen kunna ett visst yrke. Yrkesskolorna äro här av mycket
stor betydelse. Jag har erfarenhet från min egen hemstad. Där utvidga vi
ständigt dessa skolor. De unga männen givas där utbildning i mekaniskt
arbete, snickeri, måleri etc. och den kvinnliga ungdomen i sömnad och matlagning.
Hos oss ha vi i regel kunnat placera alla pojkar, som genomgått
yrkesskolor. Kraftigare åtgärder på detta område borde av kommunerna vidtagas.
För yrkesskoleutbildningen erhålles ju stora statsbidrag. Även på
detta område ha våra statliga myndigheter för länge sedan insett vikten av
utbildning för ungdomen och redan vidtagit åtgärder därför.

Motionärerna påtala, att för storbrukarna blir produktionen mycket billigare
än för småbrukarna på grund av maskiner och rationellare drift. Teoretiskt
kan det väl se ut så, men under nuvarande förhållanden har det icke
varit fallet utan tvärtom. De små gårdarna hava, på grund av tillgången
till egen billig arbetskraft och med iakttagande av yttersta sparsamhet, i
regel kunnat bättre taga sig igenom svårigheterna än de större gårdarna, som
måst lita till lejd arbetskraft. Visserligen är det sant, att mjölkavgifter
och spannmålsreglering etc. avsevärt förbättrat läget för bönderna och de
större jordbrukarna, men ännu har det nog i allmänhet ej kommit därhän,
att dessas gårdar ifrån räntabilitets synpunkt bära sig, utan ha tidigare
besparingar ofta måst tillgripas. De nu gällande låga räntesatserna ha givetvis
bidragit till att lätta situationen. Stödlånen åt de mindre jordbrukarna
ha redan minskat svårigheterna och berett dem hjälp. Kan småbrukaren
skaffa sig arbete vid sidan av sitt småbruk, reder han sig och blir en av våra
bästa samhällsmedlemmar.

Motionärerna säga, att egnahemslånen endast äro en snara örn halsen på
dem, som äro beroende av dem.

Egnahemslånen äro bra, örn räntorna sättas tillräckligt lågt. Felet ligger
ej hos egnahemslånen, men väl i att det ibland betalas för mycket för det egna
hemmet och tillräcklig noggrannhet ej iakttages vid bedömande och utlämnande
av lånen.

Vidare påtala motionärerna arbetslösheten bland lantarbetarna. Här peka
motionärerna på ett förhållande, som redan är allmänt känt, och i motionärernas
påstående torde ligga viss sanning. Det är min uppfattning, att på de
gårdar, som nödgats indraga arbetskraft, det ofta erbjuder stora svårigheter
att inom kortare tid åter bereda de tidigare anställda arbete. Här gäller det
givetvis att vidtaga snabba åtgärder för att skaffa de arbetslösa lantarbetarna
tillgång till eget jordbruk eller annan sysselsättning på landet. Denna viktiga
fråga är emellertid föremål för statsmakternas intresse.

Som framgår av utskottets redogörelse för motionen komma motionärerna
så småningom fram till en hel del krav, avfattade i 9 olika punkter. Dessa
blotta fullständigt frånvaron av varje nyktert ekonomiskt omdöme hos motionärerna.

Motionärerna säga också själva: »Alla försvarare av den nuvarande sam -

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Äng. avskaffande av vissa tullar och acciser m. m. (Forts.)
hällsordningen komma att förklara alla dessa krav orimliga och ogenomförbara.
» Detta är så sant, som det är sagt, och det vill jag understryka. Vi ha
i vårt lands samhällsordning ett sedan århundraden utformat system, byggt
på olika individers _ frihet, jämlikhet och de olika samhällsskiktens inbördes^
samverkan i samfundslivets gestaltning. Enligt ej blott min
egen åsikt är vårt samhällsskick säkerligen det bästa, som hittills uppnåtts
i något land. Detta har också visat sig därigenom att vi, mera än
de flesta andra länder i världen, undgått yttre och inre strider. Det gäller att
härefter liksom hittills steg för steg förbättra denna samhällsordning och
taga rimlig hänsyn till rådande förhållanden, hjälpa den fattige och svage
och stödja den flitige, rätta skattebördan i möjligaste mån efter förmågan att
bära den och bereda arbete och möjlighet till självförsörjning åt alla goda
samhällsmedlemmar.

Herr talman! Jag ber till sist att få citera följande uttalande ur utskottets
betäckande: »Motionärernas krav äro i allmänhet så formulerade, att de
synas mindre avse att inom ramen för den nuvarande samhällsordningen råda
bot för existerande missförhållanden utan fastmera åsyfta en radikal och
plötslig omvandling därav med frångående av den lugna utvecklingen av det
bestående demokratiska samhällsskicket.»

Med anledning av vad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Leabo: Herr talman! När man genomläser denna bolsjevikmotion,
blir man ju i förstone litet överraskad på grund av dess egendomliga
innehåll. Men av en motion, som kommer från det hållet, kan man
inte vänta något bättre, så mycket mer som den tydligen tillkommit i rent provokationssyfte.
Det gäller nämligen för dessa s. k. jordbrukarvänner, som
de älska att kalla sig, att framorganisera missnöje bland jordbrukarbefolkningen,
särskilt bland de mindre jordbrukarna, mot allt vad statsmakterna
göra för att hjälpa denna folkgrupp; och med detta som motionens syftemål
kan man ju som sagt inte vänta något bättre.

Örn man sedan skulle gå in på en närmare granskning av motionen i fråga,
möter man redan på första sidan uppenbart oriktiga framställningar, åtminstone
i vad det gäller svenska förhållanden. Där talas bland annat örn att
»fattiga bönder i hela världen gå under av svält». Men härmed menas väl
inte Sverige utan Sovjetryssland, där enligt de upplysningar man fått av
dagspressen, sådana förhållanden för närvarande äro rådande. När man sedan
kommer litet längre fram i motionen och läser vad där står, får man det
tydligaste belägg på att motionärerna icke känna till verkliga förhållandet
bland de mindre jordbrukarna utan söka genom framkonstruerade förhållanden
få stoff till sin fortsatta missnöjesagitation bland denna folkgrupp för att
såmedelst vinna anhängare för sitt syfte: att sätta det nuvarande samhället i
gungning och skapa kaos på alla områden. Med detta syftemål för ögonen kan
ju motionen förstås, men icke örn syftemålet hade varit att hjälpa ifrågavarande
fattiga folkgrupp. — I egenskap av småbrukare, och då jag alltså har
en verklig egen erfarenhet av hurudana förhållandena äro på detta område,
kan jag bestämt våga det påståendet, att här föreslagna åtgärder icke syfta
till att hjälpa vederbörande i deras egenskap av jordbrukare. Men saken är
den, att motionärerna vilja hjälpa dem till att bli statens understödstagare, så
att de skola leva på staten utan att behöva ta ringaste hänsyn till eller ägna
någon tanke åt en inställning som denna: jag skall försöka sköta mig såsom
jordbrukare, så att jag kan existera.

Vida re framställas uppenbara vantolkningar av vad riksdagen gjort. Så -

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. avskaffande av vissa tullar och acciser m. m. (Forts.)
lunda framhålles bland annat, att det inte finns någon möjlighet för mindre
och »mellanbönder» — det är den beteckningen de använda —• att få hjälp av
det statliga anslaget för t. ex. täckdikningar och gödselstäders införande, som
de säga. Nu vet ju var och en, att denna möjlighet står alla dessa till buds.
I all synnerhet har man tänkt på, att detta anslag skulle gå till de små och
medelstora bönderna för att i dessa tider av arbetslöshet och penningbrist
bland denna folkgrupp ge möjlighet för dem dels att med utnyttjande av
dessa statsbidrag få litet pengar och dels att förbättra sina jordbruk, så att
det på desamma skapas ökad existensmöjlighet för dem såsom jordbrukare.
Men det är inte detta man syftar till, utan man vill förminska möjligheterna
för dem att existera som jordbrukare. Ty man har i denna motion gått in för
— och detta gäller även alla dem, som i vissa andra frågor ibland hyst sympatier
för sådana strävanden — att förhindra den enda och naturliga möjligheten
för att jordbrukare skola kunna klara sig, nämligen möjligheten att få
sådan betalning för arbetet, att de genom detta arbete kunna försörja sig.
Denna motions enda syftemål är ju, att alla de hjälpåtgärder, som av riksdagen
vidtagits för att skaffa fram betalning för jordbrukarnas arbete i en
nyttig produktion, skola förhindras eller upphävas. Alltså, livsmedlen skola
ytterligare sjunka i pris och jordbruksarbetet skall bli ännu mindre lönande.

Så komma motionärerna fram till den officiella statistiken. Enligt 1920
års statistik rörande inkomster lia de angivit godsägarnas inkomster och torparnas
inkomster. Men de ha glömt att omnämna den sammanlagda inkomsten
för jordbruksnäringens utövare, däri då även inberäknat godsägarna,
och jämföra den med industriarbetarbefolkningens sammanlagda inkomster
detta år. 1920 var ett relativt gott jordbruksår med relativt goda inkomster
för jordbrukarna, men ändå var deras sammanlagda inkomst det året
inte mer än knappt hälften så stor som ifrågavarande arbetarbefolknings.
Nu har jordbrukets läge försämrats och inkomsterna ha minskats. Därför
försöker staten att hjälpa jordbrukarna, så att de skola kunna klara sig över
denna kris. Men då komma dessa s. k. jordbrukarvänner och vilja ha bort
alla dessa stödåtgärder, som skola göra det möjligt för jordbrukaren att existera
och göra rätt för sig och — vilket inte är minst viktigt — att kunna
vara en köpstark förbrukare av industriens produkter. Härigenom är det ju
tydligt och klart, att denna kommunistmotions enda syftemål är att framskapa
sådana förhållanden, att inte endast jordbrukarnas existens skall omöjliggöras
utan också återverkningarna av jordbruksbefolkningens ekonomiska
utarmning skall sträcka sig till industrien, så att det även där skall bli ökad
arbetslöshet genom att jordbrukarna inte kunna köpa och förbruka industriens
produkter.

Hela denna inställning är ju sålunda tydligt och klart både jordbrukaroch
arbetarfientlig. Och det är detta, jag här vill ha konstaterat. _ Det är
därför givetvis fullständigt meningslöst att här uppta en diskussion med
sådana fullkomligt samhällsfientliga personer som dessa kommunister, fientliga
inte bara mot det nuvarande s. k. kapitalistiska samhället utan också
rent fientliga mot detta samhälles så gott som alla invånare, möjligen dessa
herrar kommunister undantagna, som väl tro, att de skola tjäna på saken
eller i varje fall att de genom denna agitation för åstadkommande av ett
organiserat missnöje skola kunna skaffa åtminstone sig själva sitt uppehälle.
Det tycks för dem vara huvudsaken.

Jag begärde ordet just för att jag tillhör denna den fattigaste jordbrukargruppen.
Jag vill ha detta här i riksdagens protokoll fastslaget, så att inte
kommunisterna t. ex. ute i sin agitation skola kunna säga, att när vi framförde
saken, var det ingen jordbrukare, som ville gå emot den, utan allihop

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. avskaffande av vissa tullar och acciser m. m. (Forts.)
erkände, att det var sant. Ty så skulle de eljest komma att säga, när de
bedriva sin agitation.

När man till sist i denna motion kommer fram till en sammanfattning,
beter det: »Från dessa principiella utgångspunkter konstaterar kommunistiska
partiet, att inga av riksdagen företagna åtgärder bringar hjälp annat
än åt storjordbrukarna. Då denna hjälp måste betalas av det stora flertalet
jordbrukare, av arbetarna och andra fattiga konsumenter har den dömt sig
själv.» Detta är en sammanfattning av motionen, som i en sammanträngd
form konstaterar, att hela motionen är uppbyggd på uppenbara lögner, och
något annat kunde man ju knappast vänta från det hållet.

Beträffande de olika punkterna — jag skall inte upprepa dem nu — vill
jag endast konstatera, att de helt och fullt gå ut på att från dessa folkgrupper,
de s. k. små- och mellanbönderna — d. v. s. det stora flertalet av Sveriges
jordbrukare — bortkoppla varje ansvarskänsla, varje gammal rättsuppfattning,
att man skall göra rätt för sig. Man vill i stället införa den nya
sovjetuppfattningen, örn nu denna är sådan, det betvivlar jag för övrigt, jag
tror knappast, att man i Sovjet-Ryssland är så dum, som denna motion är.
Man vill alltså i stället ha fram, att stora folkgrupper, som producera det
nödvändigaste för folkets uppehälle, skola leva på statsunderstöd, men andra,
som göra mindre viktigt arbete ■—- och det kan de ju möjligtvis gå med på -—
skola betalas så pass, att de kunna existera. Örn nu dessa, som producera det
nödvändigaste, nämligen livsmedlen, skola leva som statens nådehjon, örn man
kan få in detta i den allmänna uppfattningen: vi behöva inte klara oss, vi
behöva ingenting göra, staten skall försörja oss, då har man naturligtvis
ryckt undan en av grundvalarna för ett ordnat samhällsskick.

Det tycks emellertid, som om motionärerna inte alltid riktigt hade förstått,
vad de skrivit i denna motion. I början heter det, med hänvisning till
utvecklingen på jordbrukets område: »För att denna utveckling skulle kunna
leda till stegrat välstånd åt massorna krävdes ett ordnat samhälle.» Det är
just det, vi vilja, att det skall vara ett ordnat samhälle, och socialdemokraterna
ha gått med på att det skall vara ett ordnat samhälle, där t. o. m. jordbrukarna
skola kunna existera. Men kommunisterna ha i och med detta
tillkännagivande av sitt syftemål sagt ifrån, att det vilja vi inte, vi vilja ha
ett så oordnat samhälle, att snart sagt ingen skall kunna existera där. Och
därför att hela syftemålet med denna liksom med andra deras framstötar är
just att åstadkomma sådana oordnade förhållanden, där nöd och armod skulle
bli allas lott, vore det givetvis ingen anledning att ägna några ord åt detta,
örn icke, som jag sade, syftemålet dessutom är att hämta agitationsstoff för
att organisera missnöje med lögnens och osanningens hjälp.

Häruti instämde herrar Westman, Gustaffson i Lekåsa, Beck, Nyblom, Werner
i Höjen, Petersson i Broaryd, Jonsson i Mörbylånga, Johanson i Huskvarna
och Bengtsson i Kullen.

Herr Thorell: Herr talman! Efter den grundliga tvättning, som de två
föregående talarna låtit herr Hagberg undergå, kan jag fatta mig ganska
kort.

Jag vill för det första instämma i de detaljer, som de ha rört sig med. Det
var precis de tankar, som jag tror, att dc allra flesta inom denna kammare
hysa örn denna motion. Men varför jag ändå inte låtit stryka mig från talarlistan
utan nu tager till orda är, att jag skulle vilja påpeka ytterligare några
detaljer och visa, hur herrar kommunister lägga denna fråga.

Först och främst vill jag biträda den uppfattningen, att de nio punkterna,

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. avskaffande av vissa tullar och accisen- m. m. (Forts.)
som herr Hagberg läste upp och som återfinnas i motionen finns det — därom
torde alla vara ense — ingen möjlighet att genomföra, och jag tror inte heller,
att herr Hagberg och hans medlöpare äro så dumma, att de tro, att det finns
någon möjlighet därtill.

Herr Hagberg talade emellertid örn en resolution från ett jordbrukarmöte i
Värmland, där 500 småbrukare hade klagat på mjölkregleringen. Ja, jag
hade nyligen nöjet, att vara med på ett mjölkmöte här i Stockholm, då samma
fråga var för handen; jag skall senare återkomma till den. Men jag förmodar,
att dessa 500 jordbrukare eller småbrukare säkert voro sådana, som hade direktleveranser
till de olika samhällena i Värmland. Dessa hade från sin synpunkt
sett fått något litet sämre kanske, örn de haft mjölken högt betald,
då de inte kunna få några medel från mjölkregleringen. Men, herr Hagberg,
kan herr Hagberg säga mig, örn det funnits någon som helst möjlighet för
dessa småbrukare att kunna behålla de höga priser, som de fått för sin mjölk
vid direktleveranser, örn inte denna mjölkreglering hade kommit till stånd?

Vi hade som sagt också i Stockholm helt nyligen ett möte, då denna fråga
var på tal, anordnat av sådana, som voro missnöjda med mjölkregleringen, av
sådana, som här kring Stockholm hade levererat mjölk antingen direkt hit
eller till samhällena runt omkring. Det visade sig emellertid, att det i grund
och botten var högst få, som voro missnöjda med regleringen. De flesta direktleverantörerna
voro på det klara med att utan denna hade deras priser för
länge sedan varit förstörda, och mötet upplöste sig i intet. Jag och några andra
riksdagsmän, som voro närvarande, frågade anordnarna: kunna ni peka på
något medel att mildra de ostridigt förekommande svårigheterna för en del
småbrukare och sådana, som lämnat mjölk direkt, kunna ni lämna en sådan anvisning,
äro vi synnerligen tacksamma för ett uppslag till möjligheten att
kunna göra något för saken. Det kunde de emellertid inte göra. Jag har senare
vid de besök, örn gjorts här i riksdagen hos mig och riksdagsman Lundqvist
vid flera tillfällen uppmanat dem att försöka få fram något konkret
förslag till lättnad för dem, som ha svårigheter på grund av mjölkregleringen,
i vilket fall vi med det allra första skulle lägga fram dessa förslag inför
kammaren. Emellertid har hittills intet förslag kunnat åstadkommas.

Sedan sade herr Hagberg, att det är klart, att vi måste gå ifrån den lugna
utvecklingen. Det har ju herr Andersson i Leabo påpekat så tydligt och klart,
att detta ju är den enda avsikten med en sådan här motion — liksom överhuvud
taget med komministernas hela uppträdande i riksdagen och kanske
ändå mera utom riksdagen. Herrarna vilja väl ha in de svenska småbrukarna
i kollektivjordbruk liknande de ryska, det är väl avsikten med det här. Så
säger herr Hagberg — det är väl inte meningen, att man skall tro det — att
sovjet vill ge jord åt bönderna. Jag rekommenderar herr Hagberg att läsa
Dagens Nyheter för i går, i fall han inte redan gjort det. Jag kan inte för
ögonblicket finna namnet på författaren till artiklarna, det är tre stycken
efter varandra, men hans namn återfinnes i denna artikel. Han skriver så här:
»Överfall och inbrott svar på statens krav. Hungerkris, kamp för brödet, organiserade
upplopp, stöld, inbrott och överfall — sådant hörde till ordningen
för dagen på den ryska landsbygden efter jordbrukskollektiviseringens treåriga
tillvaro vid 1932 års slut. Felslagen skörd, ny hungerkris och statens hänsynslösa
utsugning hade till ytterlighet skärpt böndernas motvilja för det nya
tvångs systemet. Inga medel kunde nu hålla dem tillbaka.» Jag skall inte
läsa mera och hindra kammaren med detta. Jag bara rekommenderar den, som
möjligtvis inte läst artikeln, att se igenom den, och i alldeles särskilt hög
grad rekommenderar jag den åt herr Hagberg.

Så kommer klämmen. Däri begäres, som här redan tidigare påpekats, »ut -

Lördagen den 3 mara.

Nr 15.

Äng. avskaffande av vissa tullar och accisen- m. m. (Forts.)
redning och förslag om avskaffandet av alla tullar, acciser, tvångsregleringar
och dylikt som fördyrar småböndernas och arbetarnas behovsartiklar». Men,
herr Hagberg, hur kan det komma sig, att ni fullständigt glömt att tänka på
en annan sak i detta sammanhang. Ha inte småbrukarna jordbruksredskap och
kläder, är det inte skor och annat, som de behöva? Ha inte herrarna tänkt på,
att det finns något, som heter fackföreningar, och ha ni inte också tänkt på
deras inverkan på de priser, som småbrukarna måste betala för dessa varor?
Det är ju ganska egendomligt, att väcka motion med förslag om en utredning,
som har till syfte att förbilliga saker och ting för småbrukarna, men samtidigt
inte komma ihåg en så pass viktig sak som detta är. Och herr Hagberg vill väl
inte förneka, att icke fackföreningssammanslutningarnas åtgärder verka fördyrande
på en hel del av de varor, som de svenska småbrukarna behöva? Det
har funnits fall, utanför samhällen och på andra platser, då en småbrukare
behövt bygga ett hus. Han har då haft tillfälle att på billigt sätt kunna få
detta utfört av oorganiserat folk. Men, herr Hagberg, hur har det gått? Jo,
det har gått till på det sättet, att från samhällena har kommit folk, som kanske
hyst herr Hagbergs åsikter, och som hjälpt småbrukarna på det sättet, att de
motat bort dessa, som velat arbeta till ett pris, som de kommit överens örn.
Och till småbrukaren ha de sagt: Ni skall betala så mycket mera per timme,
med påföljd att huset blivit mycket dyrare. Det är en förvånansvärd glömska
hos herr Hagberg att inte komma ihåg den detaljen, när han nu kommit med ett
sådant här förslag.

Jag påpekar bara, att inkonsekvensen hos herrarna inte blott yppar sig
på detta sätt, utan överhuvud taget i allt det politiska mullvadsarbete, som
ni utföra både inom och utom riksdagen. Inom riksdagen förhåller det sig
dock lyckligtvis på det sättet, att vi tämligen bra kunna hålla herrarna stången.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skulle icke begärt ordet i

denna fråga, örn icke herr Hagberg i slutet av sitt anförande hade nämnt, att
dessa krav, som han här propagerade för, äro genomförda i ett land, där
kommunisterna fått makten, d. v. s. Sovjetryssland. Jag har nämligen fått
ett brev från en rysslandssvensk, som under ett par års tid arbetat i ett kollektivjordbruk
i Ryssland. Jag skall med talmannens tillstånd be att få läsa
upp det huvudsakliga ur detta brev. Han skriver som följer:

»Mina minnen från Ryssland höra inte till de angenäma. Jag skall här
försöka relatera vad jag sett, och vilka intryck jag fått av landet därborta,
men vill jag förutskicka, att det icke kan bli så utförligt, som önskvärt vore,
i så här sammanträngd form.

Yi voro två svenska och en tysk emigrant, som med en rysk lastångare
anlände till Leningrad 1932. Att det var femton år efter revolutionen kunde
man konstatera, då man sett staden ett par dagar, ty så mycket kunde den
icke förfalla eller förstöras på kortare tid. Allt var grått och trist och smutsigt,
och en vidrig stank mötte var man kom. Vi voro icke några delegater
eller turister, som blevo mottagna med intern ationalen, vi fingo icke åka i
deras fina bussar eller bilar eller bo på hotell, vi voro blott emigranter eller
rätt och slätt ingenting, och vi fingo dra oss fram bäst vi kunde. Till sist
blevo vi anvisade logi på emigrantbasen Sovtorg-Flot. Det tog cirka tre
veckor, innan vi fingo våra papper klara för att resa vidare till södra
Ukraina, och under denna tid kommo vi i kontakt med folk från nästan alla
länder. Skall man få något så när reda på förhållandena där, måste man
emellertid själv uppleva den ryska verkligheten såsom en av folket, arbeta

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. avskaffande av vissa ,tullar och accisen m. m. (Forts.)
som en ryss, få betalt som en ryss och svälta som en ryss. Ingen utlänning,
vare sig han reser dit som turist eller delegat, örn han har en röd partibok i
fickan eller ej betyder intet, han är lika misstänkt för det, och han får icke
se mera, än de själva vilja. Och att de icke visa fram det dåliga vet man
väl. Om någon vågar påstå, att han har rest i Sovjet vad man kallar på
egen hand och säger sig ha sett så eller så mycket, så är det rätt och slätt
lögn. Ingen utländsk undersåte slipper därifrån, med mindre han med svart
på vitt kan bevisa, var han har varit varje dag under sin vistelse där. Alla
dessa papper äro stämplade av vederbörande myndigheter, och ve den, som
fiskat i grumligt vatten.

Jordbruket är i en eländig författning. Allt försiggår efter plan och dekret
från centrala myndigheterna i Moskva. I januari får man planen sig
förelagd, oell i denna är bestämt, när man skall utföra de olika arbetena
under året; där är bestämt, när man skall verkställa sådden, och hur lång tid
det skall taga, när man skall skörda, huru mycket man skall skörda, på vilken
tid det skall tröskas, och när säden skall avlämnas till staten. Kort
sagt, allt är i förväg uppgjort av dessa frasmakare, som sitta där i Moskva
och rycka i trådarna. Och vad blir resultatet av denna planidioti? Jo, hungerdöden
åt miljoner ryska arbetare och bönder. Staten skall ha sitt, planen
skall uppfyllas, och de taga sista brödbiten från bönderna. Och dock är
planen icke utfylld. Enligt planen för 1932 års skörd blev det ett underskott
för Ukraina på icke mindre än 1,280,000 ton. Vad detta betyder vet
den, som sett de svältande skarorna av lantarbetare och bönder, ty det är
dessa, som få sitta emellan.

Arbetaren på kollektivet har rätt till en viss kvantitet mjöl per arbetsdag
(i regel 1 kilogram). Detta kan vara av vete, råg, korn, majs, vicker eller,
i brist på detta, rotfrukter eller potatis, och sin ranson betalar han efter statens
pris. Men endast den familjemedlem, som arbetar, har rätt att leva; har
han eller hon föräldrar eller minderåriga barn, som inte kunna arbeta, så få
de klara sig bäst de kunna. Alla dessa barnkrubbor, som det skrytes så
mycket med, existera i regel blott på papperet. Lönen till kollektvarbetarne
utgår av de medel, som kollektivet av staten erhåller för den levererade
spannmålen, men har det skulder, så avdragas först dessa, och blir det något
över, så fördelas detta efter arbetsdagarna. Många äro de kollektiv, som inte
kunna utdela en kopek, och resultatet blir, att arbetaren får arbeta gratis
och betala för brödet. Samma sak är det med industriarbetaren. Här göras
godtyckliga avdrag, så att 25—50 procent av lönen ser han aldrig. Och så
heter det så vackert, att arbetarna skänka så och så mycket av sin lön till
det gemensamma bygget. Detta är en bluff utan like, arbetaren skänker
intet, staten lägger beslag på hans lön, stjäl den. Han får svälta, och han
vågar icke opponera sig, ty då är han kontrarevolutionär och straffas, i bästa
fall med döden. Är han missnöjd med sitt arbete och önskar ombyte, men
detta icke passar hans överordnade, då mister han sitt arbete, sin bostad och
sina livsmedelskort på sex månader. Han får ligga på gatan och omkomma
av hunger, ingen har lov att hysa honom. Detta är frihet. Samma är förhållandet,
örn han utan orsak uteblir från sitt arbete mer än en dag i månaden.

Bostäderna äro i de flesta fall under all kritik. En eller flera familjer
kunna inhysas i samma rum. De berömda funkispalatsen äro snart räknade,
och synar man dem i sömmarna, så är det samma fusk med dem som med
allt det andra. Allt, som är något så när, är förbehållet åt överklassen, den
röda överklassen, d. v. s. tjekan, högre ämbetsmän och anställda.

I detta »klasslösa» samhälle finnas flera affärssystem. Ett av dem heter

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. avskaffande av vissa tullar och acciser m. m. (Forts.)
Torgsin, där man kan köpa för utländsk valuta, och där det finns varor av
alla slag till billigt pris, t. ex. 1 kilogram smör för 60 kopek. Vidare finns
det en affär, som heter Svenab, varest utländska arbetare få köpa för ryska
pengar. En annan heter Proletarski; bär kunna alla handla, som ha gott
örn pengar. Här är mycket höga priser, 1 kilogram smör kostar 45—50 rubel,
en kostym ett par tusen rubel och allt i förhållande härtill, men varor finnas.
Så ha vi kooperativa, vartill alla arbetare äro anslutna. I dem äro billiga
priser tillämpade. Det är bara ett fel, nämligen att här finnas aldrig några
varor utöver brödransonen (för industriarbetare), någon gång tändstickor och
salt. Arbetarens kort gäller endast i den affär, till vilken han är ansluten.
Det som tillhandahålles arbetarna är endast sådan smörja, som inte kan säljas
och göras pengar utav i utlandet. Det är ett judasgeschäft och ett utsugarsystem,
som historien aldrig har sett maken till.

I Sovjet finnas arbetare, som aldrig lia arbetat, nämligen den oerhörda staben
av kontrollanter och spioner, tjekan och andra. Dessa herrar ha det bra;

1 deras kooperativa finnas varor i överflöd, och för deras barn finnas barnkrubbor.
Det är dessa arbetare, som man visar fram. Dessa herrar och damer
ha även semester och ordnad arbetstid; av de verkliga arbetarna få cirka

2 % semester.

Vad arbetslösheten beträffar tror jag, att på den punkten kan Sovjet mäta
sig med vilket annat land som helst. Den, som levat en vinter på landet i
Ryssland och sett dessa ändlösa skaror av trasiga och utsvultna tiggare, vet
det. Dessa äro arbetare och forna bönder, som avskedats från sovjetgods
och kollektiv, när arbetet tagit slut på hösten. Till storstäderna få de icke
komma in, och i småstäderna finns intet arbete; där avskedar man arbetare
även under vintern. Enligt uppgift från vintern 1932—1933 dogo av hunger
lika många, som där stupade i världskriget, eller omkring 6,000,000 människor.
Varhelst man kom till en halmstack på steppen lag där lik. I ett
majsfält 6 kilometer från Svenskby räknade jag en dag till 17 lik. I städerna,
på gatorna, på torgen lågo lik i flera dagar..

Så kunna våra hemmabolsjeviker skräna örn, att i Sovjet där„ Ilar var och
en vad han behöver, ingen lider nöd. Men den, som blott en gång varit innanför
Sovjets gränser, har sett, att på varje plats, där det blott finnes för
5 rubel av värde, går en vakt med skarpladdat gevär och påskruvad bajonett.
Är detta tecken på, att folket har vad det behöver, vad vakta, de då för? Utlänningen
får sällan se dessa tusentals människor, som få stå i kö och. vänta
på bröd. De dagar, då där väntas besök av delegater eller turister, är ridande
polis ute och rensar gatorna från dessa svältande massor. Detta är landet
utan arbetslöshet och kris!

För 16 år sedan övertog denna klick av bovar detta oerhört rika och bördiga
land, och i dag står det vid avgrundens brant. Allt är förskingrat och
ödelagt av dessa vandaler, hela det gamla Ryssland är krossat med järnhand
och blodigt svärd, i stället för frihet är kommet tvång och^förtryck, de. gamla
klasserna äro likviderade, och fram har växt en ny, en ra, en barbarisk och
hänsynslös röd överklass.

Ryssland har fått nog av »friheten», snart är kommunismens saga all, den
röda världsrevolutionen låter vänta på sig, experimentet Sovjetryssland är

ett fiasko.» . . , „ ., . ,

Jag har velat läsa upp detta brev för att fa det in i protokollet. Ar det
verkligen det lyckolandet, som herr Hagberg driver propaganda för att få
Sveriges arbetare in i, sa tror jag, att vi skola be att fa bli bevarade fran det

ödet.

Herr talman!

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 13.

Lördagen den 3 mars.

Ang. avskaffande av vissa tullar och acciser m. m. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag tror, att vi kunna använda vår tid bättre

här i kammaren än att diskutera sillénkommunistiska motioner. Och därför
skall jag för min del inskränka mig till ett mycket kort anförande.

Jag skall bara be att få nämna, särskilt med anledning av herr Hagbergs
klander emot dem, som genomfört mjölkregleringen och mjölkavgifterna, att
jag har kunnat konstatera, att när denna fråga vid 1933 års riksdag behandlades
här i kammaren, så förelåg det ingen motion örn avslag från sillénkommunistiskt
håll, intet yttrande fälldes i kammaren örn avslag, och intet
yrkande örn avslag framfördes från sillénkommunisterna. Jag tror, att det är
ett konstaterande, som säger ganska mycket. Ty det är väl ändå rätt inkonsekvent
att sedan komma med klander, när man själv varit med örn att genomföra
en sådan lagstiftning som denna. Ty den riksdagsman, som varken
väcker motion eller yrkar avslag eller begär votering vid avgörandet av en
sådan fråga, har ju själv medverkat till genomförandet av lagstiftningen.
Jag menar, att detta är alldeles tillräckligt för att säga ungefär vad som
bör sägas i denna fråga, särskilt då det gäller mjölkregleringen.

Jag skall inskränka mig till detta och ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skall granska en del av de uttalanden,
som här gjorts. Jag vill konstatera, att när vissa talare här försökt
mobilisera upp sin indignation i anledning av motionen, så har de gjort det på
sådana grunder, att man icke kan ta dem allvarligt.

Den förste ärade talaren, som företrädde utskottets ståndpunkt, vill jag
replikera. Han polemiserade mot vårt konstaterande, att kapitalismen och
dess politik, på jordbrukets område, har skapat ökat elände och blivit en förbannelse
för de arbetande massorna. Han menade, att detta icke är riktigt,
därför att dessa saker, som vi här kunna påtala, äro nödvändiggjorda på grund
av krisen. Ja, självklart har krisen inverkat. Men exempelvis förmögenhetsförhållandena
inom det svenska jordbruket samt uppdelningen och en hel del
sådana saker äro, såsom vi påpekat, av betydligt äldre data och hava sina orsaker
betydligt längre tillbaka i tiden än den nuvarande krisen, som dock naturligtvis
har skärpt svårigheterna ytterligare.

Han ville heller icke vara med örn, att den av oss påtalade utsugningen vore
en följd av själva det kapitalistiska produktionssystemet. Ja, det må vara
hans ståndpunkt. Det är emellertid vår uppfattning, att så är förhållandet,
och jag tycker, att det framförts så många bevis för den saken, att en motsatt
uppfattning icke gärna med fullt allvar kan hävdas. Jag är för min del
övertygad örn, att örn det funnes ett förnuftigt produktionssystem, så skulle
icke människor behöva svälta därför att det finns för mycket av mat och allt
annat, som människor behöva. Just detta bevisar vanvettet i systemet och
dess inneboende svagheter.

Han säger vidare, att stegringen av agrarproduktionen blivit till välsignelse
för jordbrukarna. Emellertid ligger det ju så till, att den prissänkning, som
jordbrukets representanter beklagar sig över, är en följd av överproduktion,
icke sant? Priserna på produkterna bestämmas icke på den kapitalistiska marknaden
av något slags inneboende värde, örn jag får använda det uttrycket,
utan av tillgång och efterfrågan. Det är det väldiga överskottet, som gör,
att priserna nu hava sjunkit. Därigenom hava ju också ökade svårigheter skapats.
Det är även mycket annat, som motiverar vårt uttalande i denna fråga,
att i stället för att bli till välsignelse har detta väldiga överskott blivit en
förbannelse för en massa svenska jordbrukare.

När vi tala om, att massor av jordbrukare gå under, får detta naturligtvis

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. avskaffande av vissa tullar och acciser m. ro. (Forts.)
icke endast tagas i fysisk betydelse, d. v. s. att de dö av svält, utan man får
naturligtvis också taga det i den meningen, att de förlora vad de äga, de
berövas sina fäderneärvda gårdar just på grund av krisen och den politik, som
genomförts på detta område.

I fråga örn det stora jordbrukets räntabilitet framhöll den ärade talaren, att
det icke vore sant, vad vi i vår motion hävda, att småbruken icke alls i räntabilitet
kunna mäta sig med storjordbruken. Ja, han ville också göra en parallell
och belysa, hur genomsnittsinkomsten för jordbrukarna är betydligt
lägre än för industriföretagare och -arbetare. Men detta berövar ju icke alls
vår invändning dess värde, därför att vi påpeka, att här är å ena sidan ett
fåtaligt men mäktigt skikt, som tillgodogör sig väldiga inkomster och har stora
förmögenheter, medan å andra sidan det stora flertalet av jordbrukarna äro så
fattiga, att vi icke ha fattigare invånare här i landet. Ja, han kan ju roa
sig med att göra en genomsnittsberäkning av jordbrukarnas inkomster och påvisa,
att den blir låg, genom att slå samman godsägares, småbönders och torpares
inkomster. Men en sådan jämförelse är alldeles misslyckad i detta fall.

Vi återge för övrigt i motionen några officiella siffror, som direkt polemisera
emot vad han säger örn de små jordbrukens räntabilitet. Vi åberopa
på sidan 4 i motionen en av lantbruksstyrelsen företagen undersökning, som
visar, att de små jordbruken, eller i varje fall de medelstora jordbruken, hava
en nettoavkastning av 3 kronor per hektar, medan samtliga de stora jordbruk,
som man undersökt, hade en nettoavkastning av 35 kronor per hektar.

Denna utredning är ju officiell, och det påpekades bland annat också av
direktör Nanneson, att de siffror som äro angivna för småjordbruk sannolikt
till och med äro högre än vad det verkliga genomsnittet är i detta land. Talet
örn att ingen behöver svälta i Sverige rimmar icke med den hårda verkligheten.
Det finns massor på den svenska landsbygden liksom inom industrien,
som i dag svälter, även örn herrarna icke har reda på ställningen eller blunda
inför detta faktum.

Det fördes fram också i en parentes, att sovjets träkonkurrens skulle orsaka
arbetslösheten på landsbygden. Det är lätt att säga att, örn icke det eller det
landet kunde exportera sina produkter, skulle vi ha mera arbete här i landet,
men så säger man ju i alla länder. Det är ju ett naket faktum, att, när det
uppträder flera konkurrenter på marknaden, minskar det naturligtvis avsättningsförutsättningarna
för det enskilda landet.

Beträffande Sverige vill jag säga, att när det är på det viset — och det är
det —, att Sverige från Sovjetunionen köper mindre än vad det säljer till Sovjetunionen,
är det fullständigt misslyckat att tala örn att Sovjetunionen skapar
arbetslöshet här i Sverige. Då är ju motsatsen fallet, ty då är det självklart
Sovjetunionen, som ger det svenska arbetande folket arbete.

Vad beräffar påståendet, att de nio punkter, som vi uppställt, skulle visa
frånvaron av ekonomiskt förnuft, tar jag den invändningen med knusende ro.
Jag förstår, att det är vederbörandes mening, och man anser, att det är vansinnigt,
att man skall avskaffa de indirekta skatterna, som fördyrar de fattigas
livsförnödenheter. Jag vill i alla fall säga till herr Andersson i Leabo att,
örn det är att skada det svenska småjordbruket att kräva slopande av sådana
åtgärder, som fördyra jordbrukarnas livsbetingelser, har han en ganska konstig
uppfattning örn ordens valör.

Enligt vår mening skadar man nämligen de svenska småjordbrukarna, örn
man fördyrar deras livsförnödenheter och vad de behöva för sitt dagliga uppehälle,
och vi ha visat såväl i vår motion som i det anförande, jag har hållit örn
detta, att så skett genom de åtgärder, som riksdagen genomfört.

Beträffande herr Anderssons i Leabo antagande om att vi väckt vår motion

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. avskaffande av vissa tullar och accisen- m. m. (Forts.)
närmast i provokationssyfte, för att skapa missnöje o. s. v. vill jag säga följande.

Jag vet att vi ej behöva skapa missnöje i dag. Det är ett faktum, att det
råder ett mycket starkt missnöje på den svenska landsbygden, och herrarna
lia ju själva icke alls brukat sticka under stol med här i riksdagen, att det är
ett mycket starkt och utbrett missnöje på den svenska landsbygden. Jordbruksmöten,
som anordnats även av bondeförbundet, ha ju gjort uttalanden,
som andas en mycket stark indignation över de förhållanden, som för närvarande
råda på landsbygden. Yi behöva icke skapa detta missnöje. De åtgärder,
som ni, mina herrar, genomföra, skapa missnöjet åt landsbygden. När
herr Andersson i Leabo ser revolutionens röda spöke bara i denna lilla motion,
då tyder det på att han känner, att denna motion har något annat att stödja
sig på än ett provokationssyfte. Det tyder på att han känner, att på den
svenska landsbygden i dag rör det sig och jäser. För övrigt, när ni tala örn
att vi vilja bryta den lugna utvecklingen, vill jag säga det, att, örn den lugna
utvecklingen innebär, att man skall öka utplundringen för att hjälpa ett fåtal
anser jag, att denna lugna utveckling måste brytas. Jag erinrar örn hur Sveriges
jordbrukare under Engelbrekts ledning revolterade just med anledning
av skatteförhållandena, med anledning av den utplundring, som skedde genom
fogdeväldet, och hur de bröto den s. k. ordning, som man då hade upprättat.
Och Sveriges jordbrukare, det är min ärliga övertygelse, komma också att
bryta den nuvarande ordningen och göra slut på fogdeväldet i det här landet.

Han gjorde också en anmärkning, som tydligen berodde på ett rent missförstånd.
Vi ha icke alls sagt, att icke småbönder få hjälp till täckdikning,
men vi ha i vår motion konstaterat, att det är störj ordbrukarna, som förstått
draga fördel av den maskintekniska utvecklingen, och bara de siffror, som vi
hänvisa till, siffror som ju äro officiella, äro tillräckliga för att bevisa den

saken. _ ,

Det säges nämligen i den svenska statistiken att jordbrukare, med mindre
areal än 10 hektar icke haft råd täckdika mer än i genomsnitt 8.9 procent av
arealen, medan de stora företagarna med mer än 50 hektar ha nära hälften
av sin jord täckdikad. Jag kan icke tänka mig. annat än att den polemiken
byggde på ett rent missförstånd av vad som var innebörden av vad vi sagt.

Beträffande herr Thorells anförande kan jag fatta mig mycket kort. När
hail mobiliserade professor Anton Karlgren för sin ståndpunkt och för utskottets
avslagsyrkande, får jag säga, att det var verkligen ett passande sällskap
för utskottsmajoriteten och antagligen för riksdagsmajoriteten i den här
frågan, ty professor Karlgren har verkligen gjort sig bekant som detta, lands
främste och mest misslyckade sovjethetsare. Den auktoritet, som man sålunda
stött sig på i fråga örn uttalanden beträffande Sovjetunionen, har bemötts och
underkänts av många lika goda borgerliga samhällsbevarare som någonsin
professor Karlgren.

Beträffande uttalandet örn fackföreningarna .så konstaterar jag bara att man
kan snart faktiskt icke föra fram en enda fråga i riksdagen utan att herrar
högerman använda tillfället att hetsa mot den svenska fackföreningsrörelsen
och arbetarnas fackliga strävanden. _

Till sist ett ord till den herre, som läste upp ett brev från Sovjetunionen. Det
är ju ganska svårt för mig att kontrollera vad^ vederbörande är för en. . Om
exempelvis jag skulle ge en skildring av förhållandena i Sverige eller ännu
bättre, om jag skulle ge en skildring av förhållandena i låt mig säga ett ännu
mera avancerat kapitalistiskt idealland, nämligen Tyskland, skulle den bil
långt fruktansvärdare. Det är klart, det beror på de utgångspunkter, man
har, och är det så att man är fiende till sovjetsystemet, fiende till ett system,

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. avskaffande av vissa tullar och acciser m. m. (Forts.)
som lägger makten i arbetarnas och böndernas händer, bli de skildringar, som
man ger, också färgade därav.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Då herr Hagberg i sitt första
anförande omnämnde en viss resolution från Värmland och samtidigt förklarade,
att densamma ej härstammade från Sillénkommunistiskt håll, skall
jag meddela, att de, som organiserat fram resolutionen och blivit utsedda att
framföra densamma, äro dels en Sillénkommunistisk ledare från min egen
hemsocken och dels lär den andre vara en Furugårdspolitiken närstående person.

Den sista punkten i resolutionen, som herr Hagberg omnämnde och särskilt
underströk, torde väl tillkommit som en eftergift åt den senare riktningen för
att kunna få ett samarbete till stånd.

Vidare vill jag meddela, att från en ort, som blivit undersökt, endast en
tredjedel av undertecknarna beröras av mjölkavgifterna, detta på grund av att
de icke äro innehavare av mer än två kor.

Hela namninsamlingen kanhända resulterade i samma resultat, örn den kommit
att bliva föremål för undersökning. Det bör även observeras, att undertecknarna
endast ansluta sig till ett par större industricentras närmaste omgivning;
232 namnunderskrifter från Värmland, tillkomna på sätt som här
skett, kunna ej utgöra någon bild av uppfattningen bland jordbrukarna i Värmland
i denna fråga.

Jag har endast velat få detta anfört till kammarens protokoll.

Herr Ågvist: Herr talman! Jag skall icke ingå på något närmare bemötande
av herr Hagberg. Det var endast en sak, som jag ville nämna.

Herr Hagberg säger, att jag skulle sagt, att konkurrensen med Ryssland,
när det gäller trävaror, åstadkommit arbetslöshet. Förhållandet var "det, att
jag sade, att den åstadkommit, att vi icke kunde betala högre löner till våra
skogsarbetare i övre Norrland. Vi veta ju mycket väl, att, även örn Ryssland
genom sin export icke tillgodoser ett dominerande kvantum av världens trävarubehov,
kan dock detta kvantum vara tillräckligt stort för att vara prissättande,
och det har det ju också varit. Beträffande vissa länder, på vilka
vi ha stor export, ha ju kvanta av trävaror från Ryssland bestämts genom
handelsöverenskommelser, men, örn nu de trävaror, Ryssland exporterar, kalkyleras
så, måste de ju ställa sig billigare, då man där betalar sitt folk avsevärt
lägre arbetslöner och efter andra grunder.

En bekant till mig berättade för några dagar sedan, att en mindre delegation
av skogsmän hade fått tillfälle besöka olika platser i Ryssland och
även skogsområdena. De kunde berätta, att den mat, som arbetarna där fingo,
utgjordes av litet kålsoppa och svart bröd. Kläder kunde man knappt tala
örn, ty de vörö icke klädda i ordentliga kläder utan i paltor. Vi vilja icke
behandla vårt folk på det sättet. Jag är viss örn att respektive exportörer
gärna skulle vilja betala skogsarbetarna i Norrland högre, örn det vore möjligt
för konkurrensens skull. Det är ju ändå de större kvantiteterna av dessa
varor, som exporteras. Jag är viss örn att herr Hagberg skall ge mig rätt
i detta.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Andra kammarens protokoll ISSA. Nr 15.

Nr 15.

Lördagen den 3 mara.

Ang. hjälp åt
offren för
elen kapitalistiska
produktionsordningens
följder.

§ 11.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion angående beredande
av hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

I en inom andra kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 493, hade herr Kilbom m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte uppdraga
åt regeringen att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i motionen
närmare anförts låta utreda och inför 1935 års riksdag framlägga förslag till
de åtgärder, som behövdes under en längre period för att bereda hjälp åt offren
för den kapitalistiska produktionsordningens följder, främst i form av
produktivt arbete.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
andra kammarens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan, lämnades på begäran ordet till

Herr Kilbom, som yttrade: Herr talman! Jag skall till en början be att
få uttrycka min tillfredsställelse med att utskottet åtminstone icke förnekat
nödvändigheten av en linje i arbetet för att hjälpa de aibetslösa och övriga,
som drabbats av krisen. Däremot vill jag så mycket bestämdare förneka
utskottets uppfattning, att arbete pågår för skapande av sådan eller kanske
rättare sagt att det är någon plan i detta arbete.

Det är nog riktigt, som utskottet säger, att det sökes uppslag inom de mest
olika arbetsområden till svårigheternas bemästrande ej blott för ögonblicket
utan på lång sikt, men jag skulle bra gärna vilja fråga — därför att det
känner jag nämligen icke till — ifall utskottet har upptäckt någon plan i
detta, någon gemensam ledande tanke i detta sökande efter uppslag. År det
arbetslöshetskommissionens förefintlighet, som representerar denna plan? Ar det
det förhållandet, att den slår under sig alla möjliga arbeten, som den egentligen
icke har med att göra, som är planen? Eller är det de mycket trevande
och i visst avseende inbördes varandra bekämpande åtgärder, som vidtagits
på andra områden, som utskottet finner sig tillfredsställt med? Därom i a vr
ingen som helst klarhet utav de fa räder, som utskottet har latit föregå sitt

avslagsyrkande. , , . , o „ •

Det synes mig tämligen uppenbart, att som det nu ar kan det icke pågå i
längden. På ett område tillgriper man en åtgärd, som säges skola hjälpa
den grupp, som närmast beröres därav, men samtidigt är det lätt pavisat, hurusom
denna åtgärd stjälper en annan grupp. Vad är det för linje? Ar det att
skaffa produktiva arbeten? Är det att öka köpkraften? Ar det att ge dem,
som icke kunna erhålla arbete, understöd? Eller vad är den gemensamma och
ledande tanke, som utskottet tycker sig finna i detta avseende? o

Det är ju ingen nyhet ens för utskottets ledamöter, att man pa. alia hail
allvarligt börjar efterlysa den plan, den ledande tanke, som är nödvändig i
allt detta arbete, för att det överhuvud taget skall kunna astadkommas något
resultat För vårt vidkommande vilja vi framhålla, att vi självklart icke tro
på möjligheten av att omintetgöra krisen, så länge den nuvarande produktionsordningen
existerar. Denna utesluter effektivt och definitivt verkande ingrepp.
Arbeten, som äro nödvändiga och som ingen bestrider aro nödvändiga
kunna icke utföras på grund av att den privata äganderätten lagger flinder
i vägen. Ingripanden i andra avseenden stranda på andra omständigheter,
sammanhängande med det nuvarande systemet. Någon definitiv lösning av
arbetslöshetsproblemet kan således icke åstadkommas under den kapitalistiska

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts.)

produktionsordningen. Men alldeles visst bör ofantligt mycket mera kunna
göras än vad som hittills gjorts.

Herrarna gå måhända omkring och slå sig till ro med de stora anslagsbelopp,
som beviljades under sistlidna riksdag för kampen mot arbetslösheten.
Socialministern har i något föredrag i höstas förklarat, att man skulle
icke lia så bråttom med att fråga efter verkningar av de fattade besluten, ty,
komme man bara fram till i oktober eller november, skulle de nog komma att
visa sig, arbetslösheten skulle minska och lättande av hela krisen skulle de
fattade besluten medföra.

Vem som helst kan ju bedöma i vad mån dessa spådomar lia besannats. Arbetslöshetsstatistiken
för januari månad rapporterar, såvitt jag icke missminner
mig, 172,000 hjälpsökande arbetslösa från i runt tal 1,200 kommuner.
Varför de andra i runt tal 1,800 kommunerna icke äro med i statistiken, undandrar
sig mitt bedömande. Det har emellertid sagts, dels att det icke finns
någon nämnvärd arbetslöshet siktbar där, dels också att det icke finns något
organ för de hjälpsökande arbetslösa att anmäla sig till. Det sista torde i stor
utsträckning vara fallet. Men trots att statistiken är så ofullständig, att det
således är långt ifrån hälften av antalet kommuner, som den omsluter, är det,
som sagt, dock 172,000 hjälpsökande, och när de stora summor, som anslagits,
ständigt åberopas, då torde man ju tycka, att alla de där hjälpsökande nu skulle
erhålla understöd i någon form, genom arbete eller på annat sätt ordnat.
Åberopande arbetslöshetskommissionen kan jag på nytt erinra örn att en tredjedel
av dessa hjälpsökande erhålla ingen som helst hjälp. En tredjedel! Varför?
Äro de reformerade direktiven alltjämt för stränga och hårda? Det har
''ju bestritts av dem, som stå bakom fjolårets beslut. Räcka pengarna icke till?
Finns det icke arbetstillfällen eller vad är anledningen? Dessa frågor inställa
sig alldeles osökt, när man tar del av arbetslöshetskommissionens egen statistik,
och den lärer icke här bestridas. Därtill kommer ju sedan en fråga,
som icke belyses utav denna statistik, nämligen tillståndet bland den arbetslösa
ungdomen. Utskottet säger, »att ytterligare åtgärder, avseende bl. a.
ungdomsarbetslöshetens bekämpande, äro ock under övervägande». Ja, det är
ju mycket roligt, örn så är fallet, men denna ungdomsarbetslöshet bekämpas
ju icke genom »överväganden av åtgärder» utan först genom åtgärderna själva,
örn dessa äro sådana, att de medföra någon praktiskt effekt. Utskottets ärade
ordförande är ju bosatt och driver sin verksamhet i en stad och i en industribransch,
där mycken ungdom är anställd. Det undandrar sig mitt bedömande,
huruvida i denna stad ungdomsarbetslösheten är särskilt stor. Jag
skulle emellertid vilja rekommendera honom att ta sig en liten resa upp till
våra järnbruk och till en del av våra övriga industrisamhällen. Han behövde
kanske bara resa igenom dem och ta sig en titt ut genom kupéfönstret på stationerna,
när tåget stannar, och titta på den jag höll på att säga oklädda —1
jag menar då med hänsyn till kylan och väderleken oklädda — mängden av
ungdomar, som står där undernärd och utmärglad och fullkomligt ohjälpt.
Det finns ingen möjlighet för denna ungdom att erhålla någon hjälp nu.
Tycka ledamöterna av utskottet, att det under sådana förhållanden är ett
yttrande motsvarande de krav verkligheten ställer, då man talar örn, att åtgärder
äro under övervägande. Det hänvisas kanske till de — jag vet icke
om jag skall kalla dem så — arbetst.jänstläger, som här och var ha upprättats.
T. ex. ett icke så värst långt ifrån Stockholm beläget, som jag gärna skall
medge enligt de rapporter jag fick före augusti i fjol var av de där arbetande
ungdomarna tämligen omtyckt, men att döma av de rapporter, som kommit
sedan, är allt annat än omtyckt tack vare en dum och ouppfostrad socialdemo -

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts.)

kratisk ungdomsklubbist lydande namnet Malmsten, som man där av någon
fullkomligt obegriplig anledning har satt som lärare. Jag skulle vilja rekommendera
— ja, herr talman, vem skall jag rekommendera något, då ju regeringsbänkarna
tyvärr icke kunna höra — vederbörande inom regeringen att
titta på förhållandena vid ifrågavarande arbetstjänstläger. Det hänvisas nu
till, och det har sagts mig under hand, att vi ju dock nu stå inför en konjunktursvängning.
Den har redan begynt, och ni komma alldeles för sent med er
motion; örn ni kommit med den för tre år sedan, hade det ju varit någon
mening med ert krav på att man skall göra upp en plan på lång sikt i detta
avseende, säger man. För det första vill jag gentemot detta tal erinra därom,
att den väntade högkonjunkturen väl lärer bli mycket kort. Kriselement finnas
kvar så länge det går an att inom Sverige tillverka t. ex. två ä tre gånger
så många par skor, som redan med förefintlig köpkraft kunna försäljas. Skoindustriens
män kunna icke exportera tillverkningsöverskottet, då ju också en
del länder ha en större produktionsapparat än som motsvarar konsumtionen.
Jag nämner skoindustrien därför, att jag inbillar mig hos utskottets ordförande
finna den största förståelsen för mina synpunkter och invändningar.

Men härtill kommer att vi ha att räkna med en konstant arbetslöshet. Under
föregående s. k. högkonjunktur beräknades den till i runt tal 35,000 personer,
35,000, som icke ens då kunde placeras inom industrien. De finnas, som
syssla med detta problem och som anse, att vi under den högkonjunktur, som
nu väntas, i varje fall få räkna med en övertalig arbetskraft på cirka 75,000
personer. Är det under sådana förhållanden icke nödvändigt att vidtaga åtgärder,
så att man örn möjligt kan placera dessa i produktiva arbeten? För
att detta skall kunna lyckas, är det emellertid nödvändigt, att man får en
ordentlig plan över det hela och icke åtgärder, av vilka som sagt den ena
slår ihjäl den andra.

Redan 1923 sammankallades på de arbetslösas eget initiativ en rikskonferens
för de arbetslösa. I det program, som därvid antogs, ställdes som krav
först och främst anskaffande av produktivt arbete. De arbetslösa begärde
icke understöd i första hand; de begärde icke ett arbete vilket som helst.
De begärde produktivt arbete i första hand; och det synes mig, som örn de
herrar, vilka ständigt — vi hörde ju åtminstone tendenser till sådana toner i
den debatt, som nyss fördes — häckla arbetarna och fackorganisationerna, böra
ta mera reda på dessa förhållanden, innan de fortsätta denna trafik. Sveriges
arbetare vilja ha arbete. De begripa bättre än många av herrarna i denna
kammare, att krisen aldrig blir annat än djupare och djupare, örn man icke
bereder arbetstillfällen. Men det är klart, att i den mån produktiva och nyttiga
arbeten icke kunna beredas, så måste man tillgripa andra åtgärder, och då ha
de arbetslösa fullkomlig rätt ur alla synpunkter att kräva understöd, som
de kunna existera på. Det föreligger ju inom parentes sagt förslag till arbetslöshetsförsäkring.
Vi ha en speciell motion i denna fråga, av vilken framgår
att vi icke anse detta förslag tillfredsställande. Det finns nu verkligen möjligheter
att skapa arbetstillfällen; det finns med andra ord arbetstillfällen.
Det är väl skäligen meningslöst att här åberopa att det finns nog med råvaror,
att det finns nog med pengar — 400 miljoner kronor i runt tal ligga ju orörda
och oräntade i bankvalven, och det finns nog med armar. Allt som följaktligen
behövs för att sätta i gång arbeten är för handen. Örn icke herrarna,
som stå för rusthållet, detta till trots icke kunna få i gång arbetet är det
ju riktigast och ärligast av dem att säga ifrån: vi ha gjort bankrutt, vi ha
misslyckats. Jag kan förresten i detta sammanhang icke underlåta att erinra
örn herrarnas tal örn möjligheten och nödvändigheten av att bevara demo -

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Äng. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts )

kratten. En del bär för sig, att bara vi genomföra skärpta vapenlagar och
lagar örn förbud mot bärande av uniform o. s. v., då skydda vi demokratien.
Tro ni icke, att det hela ligger till på ett annat sätt. Är det icke så, att alla
dessa ^ lagar ingenting hjälpa, såvitt de, som makten hava, icke kunna genomföra
åtgärder, som ger folk arbete? Både för kommunernas, statens och de
privatas vidkommande är det möjligt att fa i gång arbeten. Jag undrar just,
örn herrarna i utskottet ha tänkt sig in i hur många tusentals arbetare, som
skulle kunna nyanställas inom trävaruindustrien, om denna kunde tvingas att
sluta med den rovdrift, som för närvarande försiggår. Är det alldeles uteslutet
att tänka sig, att en mängd utav de icke ens till hälften förädlade skogsprodukter,
som av bankerna dirigerade trävarubolag nu exportera ur landet,
kunna förädlas i ökad utsträckning inom landet till hus, möbler o. s. v. Är
det verkligen alldeles nödvändigt, att banker och stora trävarubolag för att
snabbast möjligt få ut största möjliga vinst skola tillåtas att bildligt talat exportera
ur landet tiotusentals dagsverken? Det skulle vara roligt att höra, då
nu herr handelsministern är inne, vad han har för uppfattning härom; det
vore kanske också en handelspolitisk fråga av intresse. Har icke staten
skyldighet att se till, att ökade förädlingsmöjligheter genomföras överallt då
så kan ske. Jag skall berätta för herrarna en rätt så intressant historia.
För ett par år sedan försiggingo förhandlingar här i Stockholm mellan representanter
från Skandinavien och Ryssland, för pappersmasseindustrien och
trävaruindustrien. Det var meningen att söka åstadkomma gemensamma bestämmelser
i skilda avseenden och därvid hade man hunnit ett gott stycke
på väg. Men slutligen var det två representanter uppe ifrån ett genom vissa
oroligheter under sista året bekant verk i Norrland, som sade, att det behagar
oss icke att godkänna dessa överenskommelser. Norrmän, finnar och ryssar
hade kommit överens om det hela — det gällde priser och kreditvillkor — men
överenskommelsen sprack på, att en liten dussinkapitalist förklarade, att han
icke ville böja sig för det förslag till gemensam överenskommelse, som där
förelåg. Den som berättade mig detta — det var en representant för ett
svenskt företag, en ingenjör — sade, att det var en för oss svenskar något
genant syn att se det hånleende, med vilket ryssen kvitterade detta yttrande
från denne lille dussindisponent. Jag undrar just, örn icke regeringen skulle
finna det angeläget, att på ett eller annat sätt söka ingripa och som sagt
framtvinga ökade arbetstillfällen genom utsträckt förädlingsverksamhet, dels
ock genom att pressa tillsammans en del herrar, som utan hänsyn till människor
och arbetstillfällen driva en politik, som uteslutande tar hänsyn till
bankintressena, skapa ökade avsättningsmöjligheter i utlandet för svenska produkter.
Detta tycker jag vore uppgifter för en socialistisk regering. Regeringen
borde kunna säga till vederbörande att skicka ut 20 ä 30 unga ingenjörer
och arkitekter och studera smaken i fråga örn bostäder i en rad andra
länder, som nu köpa plank, battens och hyvlat virke från Sverige och låta dem
komma hem och se till att inom landet skapas fabriker, där man gör färdiga
hus på samma sätt, som man börjat göra inom landet.

Men även för statens vidkommande synes det mig, att de åtgärder, som hava
vidtagits, ingalunda utvinna de mesta och bästa arbetstillfällena. Bevars väl,
det kan vara utmärkt att skapa idrottsplatser. Det kan också vara utmärkt
att skapa vägar; alla äro dock icke nödvändiga, och produktivt är det icke.
Men jag undrar ändå, örn det icke vore klokare att lägga ut de många tiotals
miljoner, som nu ga till vägar fran statens sida, för exempelvis byggande av
bostäder. Därigenom vunne man också, att man kunde skapa en ordentlig bostadsstandard.
En statistik, som nyligen publicerats i ett föredrag, visar, att

Nr 15.

Lördagen deli 3 mars.

Äng. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts.)

det för att nämna bara huvudstaden, är synnerligen nödvändigt. _

Jag är också övertygad örn, att många av de åtgärder, som vidtagits för
att skapa arbetstillfällen och lättnader för jordbruket, äro högst diskutabla.
Under föregående höst hade den tidning, för vilken jag är redaktör, tillfälle
att syssla nied det s. k. Gottröra-fallet. Åtminstone riksdagsmännen på Stockholmsbänken
torde känna till detta fall. Det visade sig, att de hjälpåtgärder,
som staten tillämnat åt jordbruket och småbrukarna, kommo^herr Adrian Molin
eller rättare sagt Svensk jordförmedling till godo. För två år sedan väcktes
ju för övrigt i denna kammare en interpellation av herr Jönsson i Revinge,
som påpekade samma synnerligen upprörande förhållanden. Jag konstaterar,
att ingenting har gjorts för att göra slut på den trafik, som härvidlag bedrives.

Arbetslöshetskommissionens politik är ju, såsom jag redan i förbigående
har anfört, alltjämt ingenting annat än ett politiskt vapen i arbetsköparnas
händer för’ att pressa ner eller hålla lönerna nere för arbetarna inom den privata
industrien. Är 1931 hade vi en stor debatt här i kammaren, i vilken den
nuvarande statsministern höll huvudanförandet mot arbetslöshetskommissionen,
därvid han konstaterade, att de arbeten, som utföras i arbetslöshetskommissionens
regi, i regel bli 10 % dyrare än arbeten i den fria marknaden. Lönerna,
som utbetalas äro detta till trots lägre än lönerna i den fria marknaden.
Anhopningen av arbetare i företag under arbetslöshetskommissionens regi medför
både fysiska och psykiska vådor. Vad har det ira gjorts, för att få ett
slut på denna historia. Dessa anklagelser gälla ju alltjämt i lika stor omfattning,
som då de framfördes av herr Per Albin Hansson såsom ledare av det
största oppositionspartiet här i kammaren.

En annan sak, som utskottet alldeles förbigår är nödvändigheten att försöka
fördela förefintliga arbetstillfällen på ett bättre och riktigare sätt. Vi
ha i en speciell motion framfört kravet på ytterligare sänkning av arbetstiden,
naturligtvis med en sådan kompensation i lönehänseende, att arbetarna kunna
existera på lönen. Är det icke betecknande, att, trots att det nu är sa manga
år sedan 8-timmarslagen genomfördes, och trots att vi ha en stor kris, trots
att alla erkänna vådorna av att folk går omkring och ingenting har att göra,
moraliskt och på annat sätt, att trots detta vill man icke vara med örn att
vidtaga åtgärder för kortare arbetstid. Man hänvisar till 8-timmarslagen. Var
och en, som sysslat med denna fråga, vet ju, att trots denna 8-timmarslag förekommer
det massor av fall med övertidsarbete. Och det tycks endast vara
arbetarparten, som på vederbörande arbetsplats har intresse av att göra slut
på denna trafik, solidaritetskänslan för de utan arbete varande kamraterna
tvingar därtill. Vore det icke skäl i att, da det gäller en sadan här fråga, man
från utskottets sida pekat på, att man kan genom en sänkning av arbetstiden
dock åstadkomma ofantligt mycket. Den åtgärden har man ju tillgripit i
Amerika.

En annan sak, som också ligger nära till hands, men som man uppenbarligen
icke tänkt på, är att flytta ut från arbetsplatserna den utslitna arbetskraften
och ersätta den med den dugliga och i massor av fall ännu fullkomligt
obrukade arbetskraft hos dem, som nu tvingas ströva utan arbete pä gator
och vägar, därför att de icke kunna få något arbete. Tycka icke herrarna,
att ni borde ha stora A i betyg som samhällsreformatorer? Ni låta ju tusentals
arbetare över G0 år, som äro utslitna, ta upp arbetsplatserna, samtidigt som
ni låta andra tusental av ungdomar i åldern 18—24 år gå utan arbete. Och
ändå tala ni örn att folk bör ha förtroende för detta system!

Ett tredje område, som ju egentligen örn icke direkt så dock indirekt hör
samman med detta, är frågan örn köpkraftens höjande — jag har redan delvis

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts.)

berört det. Dessa 172,000 arbetslösa människor, sorn nu lia nödhjälpsarbete.
förlåt reservarbete kallas det numera, eller fått ett litet kontantunderstöd, äro
ju icke i tillfälle att köpa mer än en tredjedel mot vad de kunnat under vanliga
förhållanden, ofta icke ens det. Resultatet måste följaktligen bli en fördjupning
av krisen och inte ett övervinnande av densamma. Den politik, man således
från samhällets sida bedriver — hur mycket man än försöker framställa
den i annan dager — för till att krisen icke kommer att övervinnas.

Herr Carlström, som ju beklagligtvis inte är närvarande, rekommenderar
till och med den originella uppfattningen, att ju lägre lönerna bli ju bättre
kommer det att bli för dem, som skola sälja produkter till dem, som få de
lägre lönerna. Det är tydligen något slags småländsk nationalekonomi, ty
någon annan stans lär detta svårligen gå i folk.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter, herr talman, därför att det synes
mig nödvändigt med hänsyn till den konstanta arbetslöshet vi ha att räkna
med, där tusentals personer inte komma att någonsin kunna flyttas in i
produktionen, få en ordentlig plan, en översikt över, huru dessa förhållanden
skola ordnas. Lyckas man inte lösa dessa problem, tjänar det ingenting till
med alla åtgärder till »demokratins försvar». Reaktionära lagar hjälpa reaktionen
och sätter i reaktionens händer vapen för den kamp, till vilken man
rustar sig, i stället för att leda ur de här påtalade missförhållandena.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen. Det har inte anförts
något skäl, som visar, att det är överflödigt med där föreslagen plan, inte
något skäl, som visar, att det arbete, som nu bedrives, ledes av någon ledande
tanke.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Vidare anförde:

Herr Åqvist: Herr förste vice talman! Jag vill gärna erkänna, att den

föreliggande motionen av herr Kilbom m. fl. ligger på ett helt annat plan än
det nyss behandlade ärendet, och att det finns mycket i den, som man kan
möta med sympatier. Jag vill dock till att börja med citera, vad utskottet
säger.

»Utskottet vill erinra örn att det torde givas få spörsmål, som för närvarande
äro föremål för så livligt intresse från statsmakternas sida som just
beredande av tillfällen till produktivt arbete. Inom de mest olikartade
områden sökas uppslag till svårigheternas bemästrande, ej blott för ögonblicket
utan även på längre sikt. Omfattande åtgärder från det allmännas sida
hava redan vidtagits eller beslutats, och för denna frågas lösande hava särskilda
organ tillskapats. Ytterligare åtgärder, avseende bl. a. ungdomsarbetslöshetens
bekämpande, äro ock under övervägande.»

Utöver detta ber jag att få säga några ord, jag skall inte uppehålla tiden
så länge. Motionärerna önska bland annat kraftigare hjälp åt bostadsbyggande
i stad och på landet. För städernas vidkommande torde de kommunala
myndigheterna följa hithörande frågor med all den uppmärksamhet, som
läget kräver. I de flesta städer förefaller det, som om bostadsbehovet nu vöre
i det närmaste fyllt. Om något härvidlag, åtminstone under senare tid, brustit
kunna säkerligen motionärerna och deras partikamrater påtaga sig en dryg
andel därav, då de med näbbar och klor arbetat emot den uppgörelse, som
nu träffats i byggnadskonflikten. Det fordras ett icke ringa mod för att
som motionärerna på allt sätt motarbeta en sänkning av byggnadskostnad^-

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts.)

och _ hyror och samtidigt ha panna att förebrå det kapitalistiska systemet,
att inte nog gjorts i fråga örn byggnadsverksamheten i städerna.

För landsbygdens vidkommande ligger saken något annorlunda till, men
här ha dock de lån, som utlämnats genom egnahemsnämnderna, bidragit till
att bostadsbeståndet kunnat förbättras. Föregående års riksdag anslog ett
belopp av 10 miljoner kronor till befrämjande av bostadsbyggande på landet
och 5 miljoner för bostadsbyggande i städer. Dessa anslag torde väl ännu
icke vara förbrukade. Jag har emellertid icke tagit reda på, hur mycket som
är kvar av dem. För kommande budgetår är begärt och i budgeten upptaget
ett anslag på 10 miljoner kronor för befrämjande av bostadsbyggandet samt
3 miljoner till slumbostäder i städer och stadsliknande samhällen.

Vidare ha motionärerna föreslagit begränsning av arbetstiden. Jag vill
emellertid erinra örn att när internationella arbetsbyrån i Genéve förde den
saken på tal, avstyrkte landsorganisationen i Sverige förkortning av arbetstiden
under den nu lagstadgade, såvida ej lönekompensation kunde påräknas.
Att detta villkor under alla förhållanden icke är möjligt att uppfylla, åtminstone
inte för närvarande, ligger i öppen dag. Jag vill dock omnämna, att
det i år föreligger en motion från socialdemokratiskt håll, nr 371, här i kammaren
av herr Persson i Tidaholm och herr Mårtensson, som avser förkortning
av arbetstiden, i vissa fall, där lönerna äro höga, även utan lönekompensation.
Som jag redan då föregående motion behandlades omnämnde, skulle
en förkortning av arbetstiden inom industrien ge arbete åt många, och för min
egen del är jag mycket sympatiskt inställd till en sådan anordning och tror,
att det är den enda framkomliga vägen att bereda arbete åt ungdomen. Jag är
också intresserad av att äldre arbetare pensioneras och har uttalat mig för det
förut. Jag vill återkomma till den saken senare.

Mångsyssleriets avskaffande påtalas också, och det är ju motionärerna icke
ensamma örn. Denna sak är emellertid så komplicerad, att den inte går att
lösa i en handvändning, och det torde taga lång tid, innan vi där kunna komma
fram till en rättvis och effektiv reglering. Detsamma är ju förhållandet
nied tidigare pensionering av arbetarna. Det förelåg en motion ifrån högern
vid föregående års riksdag om en början till en sådan pensionering, men riksdagen
ville icke vara med härpå. Kostnaderna äro ju så väsentliga, att någon
positiv åtgärd för närvarande i den riktningen väl knappast kan företagas.
Jag vill dock peka på, att i den mån som industrien kan räkna med
bättre tider och större förtjänster, komma säkerligen möjligheterna att bliva
bättre för att avsätta pensionsfonder, men så länge laglig skyldighet härtill
icke finnes, blir det givetvis otillräckligt. Pensioneringen är en fråga, som
jag själv i mycket hög grad sympatiserar med, och jag hade vid föregående
års riksdag, då herr Hallens motion behandlades, en liten uträkning örn vad
bolag med över 1 miljon kronor i aktiekapital hade avsatt till pensionsfonder.
Jag vill minnas det var över 900 bolag, varav 183 avsatt omkring 78 miljoner
kronor, under det att över 700 bolag med över 1 miljon i aktiekapital inga
sådana fonder hade. Jag har sympati för att man på laglig väg skall åstadkomma
skyldighet för bolag att avsätta en viss procent av årsvinsten till pensionsfond
för arbetarna.

Det intressantaste och bästa stycket i motionen förefaller mig att vara erinran
örn arbetslösheten bland lantarbetarna och likaså ungdomsarbetslösheten
samt frågan örn anskaffande av småbruk åt de arbetslösa. Här peka ju motionärerna
på ett förhållande, som redan är föremål för statsmakternas åtgärder
och beträffande vilket man bör kunna förvänta kraftiga åtgärder i syfte att
bereda småbruk åt dels lantarbetare dels överflödig arbetskraft från industrien,

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Äng. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts.)

så att de personer, åt vilka industrien icke kan ge tillräcklig försörjning, överflyttas
till landsbygden.

Herr Kilbom frågar, om de åtgärder, som äro vidtagna och som kunna förväntas
bli vidtagna, avse att skapa produktivt arbete och öka köpkraften. Enligt
mitt förmenande kan man besvara den frågan med ja. De avse att skapa
produktivt arbete och öka köpkraften. Men då herr Kilbom efterlyser en plan
för ordnandet av alla dessa frågor vill jag fråga herr Kilbom, örn det är möjligt
att uppgöra en sådan plan, då ju vårt lands arbetstillfällen i så oerhörd
grad bero på vår export, och örn vi kunna uppgöra en plan beträffande våra
exportvaror för framtiden, så att vi kunna säga: här ha vi en klar uppställning
över, vilka arbeten vi kunna igångsätta. Det synes mig vara en omöjlighet, då
ju våra exportmöjligheter i så oerhörd grad äro beroende av valutaförhållanden
och importrestriktioner i de olika länderna. Det är enligt mitt förmenade inte den
riktiga vägen att uppgöra en sådan plan, utan den riktiga vägen är att avhjälpa
svårigheterna i varje särskilt fall och därigenom skaffa arbete. Kunna
vi bara skaffa arbete åt de arbetslösa, förefaller det mig, som örn den planen
duger.

Herr Kilbom påtalade en del saker såsom att vi skulle tillverka två eller tre
gånger så många par skor, som vi förbrukade här i landet. Det är nu inte förhållandet,
men att få en plan för tillverkningen av skodon är inte så lätt, då vi
lia att räkna med över 200 skofabrikör här i landet. De äro förlagda på olika
orter, och varje ort har naturligtvis sina intressen. Jag tror det är riktigt
att låta den fria konkurrensen reglera detta område, och det ssmes mig, som
örn vi inte hade så värst mycket att klaga över i fråga örn arbetstillfällen inom
skoindustrien. Vi ha visserligen en viss arbetslöshet att räkna med även i vår
stad, men den kommer inte så mycket från skoindustrien utan fast mera från
grovarbetare och arbetslös ungdom.

Herr Kilbom uttalade flera gånger, att vi måste ge ungdomen produktivt
arbete. Jag ber att få instämma med herr Kilbom i det avseendet. Jag är
helt och hållet av samma mening, att det är ingenting annat som hjälper än
att ge den produktivt arbete, och kunna vi inte göra det på annat sätt, måste
vi förkorta arbetstiden och bereda den arbete genom att dela upp arbetstillfällena.
Så har man i stor utsträckning gjort på frivillighetens väg i Tyskland.
Jag besökte Tyskland strax före jul och talade då med en del industriledare.
Där hade man ordnat saken på detta sätt, man kände solidaritetskänsla
med varandra i mycket hög grad, och man försökte få in ungdomen i arbete.

Herr Kilbom påtalade också arbetslöshetskommissionen. Jag vill då erinra
örn, att det var ju den nuvarande regeringen, som ville ta bort arbetslöshetskommissionen
och överlämna arbetena i enskild regi. Det förefaller mig, som
örn detta vore en borgerlig syn på frågan. Jag är inte i tillfälle att här uttala,
vilket som är det bästa och riktigaste, men i detta sammanhang kan jag ju
nämna, att det finns många, även bland oss borgerliga, som anse, att arbetslösbetskommissionens
arbeten bli dyrare än de, som utlämnas i enskild regi. Inte
minst inom vägdistrikten i vårt län har man den uppfattningen.

Örn motionen hade gått ut på ett mindre, begränsat område, där man kunnat
komma med förslag örn någon riksdagens åtgärd, kanske det skulle varit möjligt
för utskottet att kunna taga det under övervägande. Men då framställningen
omfattar en sådan mångfald av frågor förefaller det mig inte vara möjligt
att komma till något annat resultat än att peka på de åtgärder, som äro
vidtagna och som förberedas, i förhoppning örn att de komma att leda till det
resultat, som motionärerna avse, nämligen att få de arbetslösa i arbete.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts.)

Herr Thorell: Herr talman! Då jag under debatten i föregående fråga

inte besvarade herr Hagbergs ord om fackföreningshetsen från min sida, berodde
detta därpå att jag trodde, att kammarens ledamöter samt och synnerligen
fattat min mening, då jag vidrörde fackföreningarna. Jag ber att få
påminna herr Kilbom, som inte tycks ha fattat, vad jag då menade, örn att
förslaget från Sillén-kommunisternas sida gick ut på att avskaffa alla tullar,
acciser, tvångsregleringar och dylikt, som fördyrar småböndernas och arbetarnas
behovsartiklar. Jag påpekade för herr Hagberg i detta sammanhang,
att Sillén-kommunisterna därvidlag hade glömt att taga med kravet på utredning
av en annan sak, som onekligen inverkar fördyrande på en hel del av
de artiklar, som småbönderna behöva. Jag nämnde kläder, skodon, jordbruksmaskiner
och dylikt, och jag nämnde framför allt den fördyring, som
uppstod, då en småbonde behövde bygga ett hus i de trakter, där fackföreningarnas
inflytande var så stort, att de kunde köra bort de personer, som
till billigt pris ville bygga eller reparera huset, och sända dit folk, som skulle
ha betalning efter fackföreningspriser och därigenom fördyrade arbetet upp
till det dubbla.

Jag trodde verkligen, att herr Kilbom, som jag anser betydligt intelligentare
än herr Hagberg, skulle ha förmåga att fatta, att detta inte innebar något
som helst anfall på fackföreningarna, som han säger, utan endast utgjorde
ett påpekande av ett förhållande, som varken herr Kilbom eller herr Hagberg
försökt att på något sätt förneka, nämligen att åtgärder från fackföreningarnas
sida eller deras blotta tillvaro inverkar prisfördyrande på varor, som
även här ifrågavarande befolkningsgrupper, småbrukare och arbetare, behöva.

Jag tordde inte, att jag skulle behöva stiga upp och omtala denna sak, men
då herr Kilbom så klart och tydligt adresserade sig till Stockholmslänsbänken
och jag var den ende, som därifrån deltagit i debatten, ansåg jag mig
skyldig att rätta herr Kilbom i denna sak.

Jag skall, herr talman, inte gå in på den nu föreliggande frågan. Den har
utskottets ordförande tillräckligt klarlagt, och jag vill inte förlänga debatten.
Saken är ju avgjord genom att det föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande.
Jag tror vi bara göra kommunisterna en tjänst med att bemöta dem,
då de härigenom få tillfälle att prata en hel del, som de inte skulle gjort, örn
vi varit tysta.

Herr Kilbom: Herr talman! Det är klart, att mig är det ingen som tvingar
att gå upp, vare sig i denna eller andra frågor. Jag talar gärna utan att bli
bemött av herr Thorell. Avgörande äro de realskäl, som anföras.

De vackra ord, som utskottets ordförande fällde örn motionen, äro naturligtvis
mycket bra, framför allt hans uttalande, att det fanns mycket i motionen,
som var förtjänt av att mötas med sympati. Men det är ju beklagligtvis
på det sättet, herr Åqvist, att folk lever inte på sympati. Örn det finns mycket
i motionen som är förtjänt av sympati, förstår jag inte varför man enkelt
och flärdfritt yrkar avslag på densamma. Det är ju inte ett objektivt förfaringssätt.
Herr Åqvist och de andra utskottsledamöternas uppträdande är
helt enkelt de obotfärdigas förhinder.

Tillåt mig, herr talman, några repliker. Då vi i motionen pekat på, vilka
stora arbetstillfällen, som finnas på bostadspolitikens område, säger herr
Åqvist, att de kommunala myndigheterna torde följa den saken tillräckligt
och för det andra att behovet är fyllt. Ja, i Stockholm exempelvis, ha vi
sysslat med bostadsfrågan, och där kunna vi konstatera, att behovet inte är
fyllt. Senast för två dagar sedan förelädes siffror angående läget i huvud -

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Äng. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts.)

staden, som ingen torde kunna bestrida, utvisande att det inte finns något
som helst överskott på smålägenheter. Jag kan vidare meddela, att i stadens
fastighetsförvaltning konstaterar man, att det siffermässiga, icke reella,
överskott på smålägenheter, som fanns för något år sedan, nu praktiskt taget
försvunnit.

Då det nu hänvisas till, att de kommunala myndigheterna följa denna sak,
vill jag nämna, att det i Stockholm föreslagits, att staden skulle gå in för
fortsatt subventionspolitik för att åstadkomma billigare lägenheter. Vad har
då högern gjort, vad ha de borgerliga partierna, herr Åqvists partivänner
medräknade, gjort? Jo, under allsköns undanflykter avslogo de sista gången
frågan var uppe förslaget under allsköns undanflykter. Detta kunde man
göra i kraft av bestämmelsen, att för beslut örn lånemedelsanslag krävs 2/3
majoritet. Läget är nu sådant, att priserna äro fullkomligt oskäliga. Nog
är det väl orimligt att man i den fria marknaden får betala 1,100 kronor
per år för ett rum med kokvrå och i Stockholms stads subventionshus 750
kronor per år för ett rum och kök. Jag skall be herr Åqvist — eller vem
eljest som gitter — tala örn för mig, hur det skall vara möjligt för exempelvis
min svåger, som är revolversvarvare vid en av Stockholms verkstäder och
som under tre års tid arbetat tre dagar i veckan med en veckoförtjänst av
36 kronor — och han är lika duglig i sitt yrke som någon annan — revolversvarvare
skulle många av herrarna aldrig kunna lära sig bli — att betala en
sådan hyra och dessutom försörja hustru och barn. Kanske de ärade representanterna
för högern på Stockholmsbänken kunna tala om det. 750 kronor
är årshyran för ett rum och kök i ett Stockholms stads subventionshus! Hur
skall en man, som tjänar 36 kronor i veckan, kunna betala den hyran och försörja
sig och de sina? Men än mer: hur går det månne till, då en fullständigt
arbetslös skall betala en dylik hyra. Det kan ju hända, för all del, att
denne har en hyra på 500 kronor, men då är det fråga örn en lägenhet, som
hälsovårdsmyndigheterna här i staden utdöma. Nu säger herr Åqvist —- och
det var mycket olyckligt i dag; örn en månad hade vi glömt litet mer ■— att
det är något för starkt, när man från ett håll, som bekämpat en sänkning av
arbetslönerna och därmed av hyrorna, kommer och kräver, att samhället skall
vidtaga åtgärder för att åstadkomma ökad bostadsproduktion. Herr Åqvist
torde ju veta, att nedsättningen i hyrorna på grund av den nu genomförda
lönereduktionen av byggmästarna beräknats till cirka 3 %. Men om herr
Åqvist vill ha reda på vad det är som verkligen orsakar de höga hyrorna,
skall han läsa en tidning med namnet Nya Dagligt Allehanda. Det är inte
ett organ för de oskäliga murarna och inte heller för dem som kräva, att
byggnadsarbetarnas löner skola vara orubbade. I går kväll stod där följande
artikel: »Betydande livlighet på fastighetsmarknaden i Stockholm. Prisstegringar
på 10—20 % på fastigheterna i Stockholm.» — Det talas vidare örn, att
det skett en justering i fastighetspriserna, som tagit sig uttryck i en förhöjning
av priserna på 10, 15, ja ända till 20 % k för några månader sedan gällande
värden. Tycker inte herr Åqvist, att han hade skyldighet att be. byggnadsarbetarna
om ursäkt? Det är ju icke de som orsakat högre fastighetspriser,
det är inte de som orsakat högre hyror, utan det är fastighetsjobbarna.
Och är det inte belysande: samtidigt med att byggnadsarbetarna
accepterat en lönereduktion på 15 %, meddelar fastighetsjob barnas

speciella organ, att fastighetspriserna stiga med ända till 20 %.
Varför göra de det? Jo, man talar örn, att tack vare att räntorna på kassalånen
nu sjunkit, anse spekulanterna, bostadsjobbarna — dessa tjuvar, som
stjäla från fattigt folk — situationen lämplig att diskontera kommande hy -

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts.)

resstegringar. Herr Åqvist får ursäkta mig, om jag blir litet häftig, då jag
är inne på detta kapitel, men den som vet hur folk bor i Stockholm, ja, även
i andra städer, den som vet, hur i fastigheter, som byggdes 1912 för en kostnad
motsvarande 50 % av nuvarande byggnadspriser, hyrorna t. o. m. äro
högre än på motsvarande lägenheter i nu byggda fastigheter, har rätt att
bli upprörd över detta ständiga skall örn byggnadsarbetarna. Vill herr
Åqvist vara med om att avskaffa bestämmelsen för lånemedelsanslags beviljande
i vara kommunala församlingar —- eller bara göra en begränsning i vad
det rör bostadsbyggande o. d.? Bleve det en ändring därvidlag, tror jag nog.
att man i Stockholm skulle kunna få ned hyrorna. Men denna bestämmelse i
fråga örn låneanslag utnyttjas av de borgerliga i Stockholms stadsfullmäktige
och annorstädes på ett skandalöst sätt. De borgerliga bevisa sig vara
fastighetsjobbarnas speciella partier och ingenting annat. Det är som sagt
tillräckligt att i fråga örn bevis i denna fråga,, hänvisa till den artikel, som
publicerades i Nya Dagligt Allehanda i går. Ännu en gång: tycka herrarna
inte, att det är belysande, att samtidigt med att byggnadsarbetarna acceptera
en lönereduktion på 15 %, höjer fastighetsherrarna priserna på fastigheterna
med ända till 20

Jag hälsar med allra största tillfredsställelse, att herr Åqvist medgiver, att
det är nödvändigt att åstadkomma lagstadgad skyldighet för industrierna att
avsätta medel till pensionering av arbetarna. Den saken få vi komma ihåg,
då vi gå att örn någon vecka behandla motionen angående bättre pensionsbestämmelser.
Det skall bli roligt att höra, örn socialdemokraterna då, liksom
de gjorde i fjol, komma dragande med argumentet, att ekonomiska svårigheter
omöjliggöra en utbyggd pensionsförsäkring. Det är inte vidare smickrande
för socialdemokraterna att intaga en sådan ståndpunkt, när en arbetsgivare
säger på detta sätt, men det är så mycket mera hedrande för honom
— orri gärning följer på orden.

Herr Åqvist betvivlar möjligheten att göra upp en plan över arbetstillfällen
och den eventuella arbetslöshetens omfattning under någon längre period »eftersom
landets industri är en exportindustri i stor utsträckning». Naturligtvis
vore det meningslöst av mig — därför att det vore osant, oell allt i politik,
som är osant, är meningslöst — att förneka riktigheten av ett sådan påstående.
Det är svårt att göra en plan, det är det visst. Men nog tror jag väl, att man
med ledning av förhållandena under tidigare kriser skulle kunna göra upp en
ungefärlig plan dels över arbetslöshetens omfattning och utveckling, och dels
och framför allt över följderna av rationaliseringen, en plan som skulle kunna
ge oss en viss möjlighet att bedöma den konstanta arbetslöshetens storlek. De
200 skofabrikerna och svårigheten just på grund av att de äro så många att
åstadkomma något så när ordnade förhållanden för skoindustriens vidkommande
är ett typiskt exempel på vådorna av nuvarande, fullkomligt oreglerade
produktionsförhållanden. En liten skofabrikant i Örebro gör precis hur han
vill, och naturligtvis tycker en .större skofabrikant att han då också kan göra
hur han vill. Herrarna driva sin skoindustri med hänsyn till profiten på densamma.
Människorna bli exploateringsobjekt och ingenting annat. Det är
.just detta, som är typiskt för den nuvarande produktionsordningen. Nu valde
jag icke exemplet rörande skoindustrien därför att det där var sämst ställt i
detta hänseende, utan jag gjorde det därför att herr Åqvist känner bäst till
förhållandena där. Men det är likadant inom pappersmasse- och trävaruindustrien,
där det hänt, att en liten dussindisponent, efter det att förhandlingar
pågått i veckotal, lyckats stjälpa ett förslag till en överenskommelse, som
skulle ha stabiliserat och förbättrat förhållandena åtminstone något.

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Äng. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts.)

Vad arbetslöshetskommissionen beträffar vill jag till sist framhålla, att
olyckan med den icke bara består i att arbetena bli dyrare. Den saken är obestridlig.
Kommissionen meddelar själv i sina rapporter, att dess kalkyler alltid
ligga 10 % över kalkylerna rörande motsvarande arbeten i fria marknaden.
Men arbetslöshetskommissionen skapar icke några nya arbetstillfällen. Den
bara slår under sig befintliga arbetstillfällen. Även i detta avseende lägger
den sålunda en död hand över förhållandena. Det är visst inte bara arbetarna,
som klaga på arbetslöshetskommissionen. Jag talade för inte länge
sedan med en kollega i en av Stockholms stads nämnder, som är en stor företagare,
och han yttrade följande: »Arbetslöshetskommissionens politik är rent
av galen. Alla de arbeten, som finnas förut, slår den under sig. Örn det
skall dras fram något nytt, då få vi entreprenörer göra det. Det är vi, som
få ikläda oss de kostnader, som arbetslöshetskommissionen borde ikläda sig
i dessa avseenden.» Jag tycker verkligen, att det är underligt, att den nuvarande
regeringen, även örn den i fjol led nederlag vid sitt framförande av
kravet på arbetslöshetskommissionens avskaffande, inte kan få litet mera hyfs
på ifrågavarande institution. Denna fortsätter i stort sett precis i samma
fotspår som förut. Därvidlag gäller verkligen vad en av regringens medlemmar
yttrade: Kungl. Maj:ts nådiga tågordning rubbas icke ens av att det sitter
en socialdemokratisk regering. Nej, arbetslöshetskommissionens byråkrati
och nådiga tågordning äro mycket starkare än en socialdemokratisk regering.
Det kan vara av intresse att få detta fastslaget, herr talman.

Herr Jeppsson: Herr förste vice talman! Jag vill bara yttra ett par ord
i anledning av herr Kilboms sista anförande, som jag åhörde i dess helhet.

Det häftigaste utfallet från herr Kilboms sida under detta anförande riktade
sig mot bostadsförhållandena i Stockholm, och hans angrepp gällde huvudsakligen
den kvalificerade majoritet, som fordras inom de kommunala representationerna
för beviljande av vissa anslag. Herr Kilbom uttalade sig
mycket häftigt, och han bad t. o. m. om ursäkt för att han blev så upprörd,
när han talade om den saken. Jag fann det oförklarligt, att herr Kilbom,
som ofta är mycket logisk i sina anföranden, gjorde ett så häftigt utfall just
på denna punkt mot utskottet och dess ordförande. Har jag läst herr Kilboms
motion riktigt, finns det där ingenting nämnt örn den kvalificerade majoriteten
inom representationerna. Det heter tvärtom på ett ställe på följande
sätt: »Trots vidtagna statliga och kommunala åtgärder och trots den kooperativa
bostadsverksamheten råder för stora grupper av de fattigaste i stad och på
land brist på människovärdiga men ändå billiga bostäder.» Och vidare: »Detta»
— d. v. s. en förbättring -— »bör också så mycket lättare kunna ske, som
det här i främsta hand icke behövs anslag från det allmänna utan kraftigare
finansieringsåtgärder.» Under sådana förhållanden fann jag det, som sagt,
litet egendomligt, att herr Kilbom riktade ett så häftigt angrepp mot utskottet
i detta fall. då det ju helt naturligt icke förelåg anledning för utskottet
att upptaga frågan örn den kvalificerade majoriteten inom de kommunala representationerna
i förevarande sammanhang.

Det var endast detta, herr förste vice talman, som jag ville anföra.

Herr Kilbom: Herr förste vice talman! I anledning av herr Jeppssons

yttrande vill jag framhålla, att mitt tal örn den kvalificerade majoriteten var
föranlett av ett par repliker av utskottets ordförande.

Han hävdade att frågorna om bostadspolitiken finge regleras av de kommunala
myndigheterna, som hade sin uppmärksamhet riktad på den saken.

Nr 15.

Lördagen den 3 mara.

Äng. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts.) ,

Det var den första repliken. Den andra var den, att det acke nu rådde någon
egentlig bostadsbrist. Jag svarade därpå, att båda påståendena äro oriktiga.
De kommunala myndigheterna ha under nuvarande förhallanden icke möjlighet
att tillgodose bostadsbehovet på ett sätt, som vore önskvärt, alldenstund
bestämmelsen örn 2/3 majoritet för vissa anslag lägger hinder i vägen för dem,
som vilja ha en ordentlig bostadspolitik, att driva sm vilja igenom. Detta
gäller som herr Jeppsson vet, alla kommuner. Örn jag speciellt berörde istockholm,
var det därför att jag bäst känner till förhållandena där. Jag kan icke
yttra'' mig med tillnärmelsevis samma säkerhet örn förhållandena i t. ex. Karlskrona,
Örebro, Göteborg, Malmö o. s. v. Att döma av de uppgifter, söm mkommit
från personer, vilka i resp. städer syssla med bostadsiragan, galler
emellertid också för de städerna liksom för landsbygden att det är brist pa
verkligt människovärdiga bostäder till överkomliga hyror. Vad vi i motionen
yttrat örn att det icke behövs anslag utan kraftigare finansiering^åtgärder
får ju icke missförstås. Vi mena därvidlag, att de pengar,^ som lämnas tor
detta ändamål, komma tillbaka i stor utsträckning, delvis på andra områden,
om man ordnar med kredit, subventioner o. s. v. n ,

Jag medger ännu en gång, att vid vartenda tillfälle bostadsiragan i otockholm
kommer på tal blir jag upprörd. Här gäller verkligen skaldens ord,
att »mycken vrede må ha rum», örn det överhuvud taget skall kunna bil någon
ändring. Tycka inte herrarna, att det är oefterrättligt, att arbetslösa skola
betala en hyra av 750 kronor örn året för ett rum och kök i de billigaste subventionshusen
i Stockholm? Tycka ni inte, att det är än mer oefterrättligt
att man i den fria marknaden för en lägenhet örn ett rum och kokvrå skall
kunna avkrävas en årlig hyra av 1,100 kronor? Ja, det finns fall dar hyran
för en enrumslägenhet t. o. m. är ännu högre — 1,500 kronor, meddelar någon
här Herr Wallén säger 800 kronor, men 800 kronor är också mycket tor
mvcket för den som tjänar 36 kronor i veckan och ännu mera för mycket folden
som inte tjänar någonting alls, utan vilkens hyra far betalas av tattigvårdsmyndigheterna.

Herr förste vice talmannen riktade nu till talaren denna erinran: Jag

finner det vara mera lämpligt att diskutera detta i Stockholms stadsfullmäktige
än här.

Härefter anförde:

Herr Åqvist: Herr förste vice talman! Herr Kilbom har ju varit med örn
att väcka en motion nr 492 angående uppställande av lokala bostadsprogram.
vilken ännu icke varit föremål för behandling här i kammaren. Vöre det icke
lämpligare att uppskjuta både debatten och vreden i den fragan till det tillfälle,
då motionen kommer upp till behandling?

Herr Arnemark: Herr förste vice talman! Jag delar uppfattningen, att

Stockholms stads bostadspolitik icke hör hemma inför detta forum. Da emellertid
herr Kilbom riktade ett mycket skarpt utfall mot de borgerliga partierna
i Stockholms stadsfullmäktige, tillbakavisar jag detta dag ber att
få erinra herr Kilbom och kammaren om, att de ifrågavarande subventionshusen
i Stockholm i alla fall i stor utsträckning kommit till genom ett gemensamt
beslut från samtliga partiers sida. De borgerliga partierna i Stockholms
stadsfullmäktige ha under ett stort antal år vant med örn detta subventionsbyggande
och även givit frikostiga kommunala anslag till smastugebyggande

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Äng. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts.)

Ilar i Stockholm, allt i syfte att bereda billiga bostäder till de sämst lottade
i samhället.

I våras stoppades detta, jag tror för min del tillfälligtvis, och förklaringen
var att det då hade inträffat något, som vi nog ännu inte glömt,
nämligen den situation, som uppkom, när byggnadsarbetarna i Stockholm lade
ned arbetet. Så snart byggnadsstriden utbrutit, funno naturligtvis de borgerliga
det icke opportunt att just vid det tillfället fortsätta med denna verksamhet
utan ville helt naturligt se tiden an.

Jag är mycket tacksam, herr Kilbom, för att han talat örn, hur mycket det
kostar att bo just i dessa stadens billiga bostadshus. Jag tog mig friheten
under remissdebatten att ingå en smula på detta ämne och försökte då klargöra
för kammaren, varför hyrorna i dessa hus, till vilkas uppförande samhället
mycket frikostigt bidragit, dock äro så höga, och jag kom till den slutsatsen
— örn herr Kilbom vill läsa mitt inlägg under remissdebatten, skall
han få svårt att jäva de uppgifter, jag där lämnat — att det berodde på att
byggnadsarbetarnas dagsförtjänst vid dessa byggen i genomsnitt uppgått till
över 30 kronor örn dagen. Jag menar alltså, att den höga hyresnivån i de
husen står i ett mycket intimt sammanhang med denna omständighet. Jag
tog mig också friheten påpeka, att det just beträffande dessa nya fastigheter
icke fanns rum för något jobberi alls, ty staden kontrollerade det hela, rabatterade
på tomtpriset och såg i övrigt till, att inga spekulationsfaktorer, åtminstone
icke i nämnvärd omfattning, fingo göra sig gällande i syfte att trissa
upp bostadshyrorna.

Jag har velat peka på detta för att fritaga de borgerliga partierna i Stockholms
stadsfullmäktige från i stort sett allt vad herr Kilbom beskyllt dem
för. Yi ha medverkat och vilja för framtiden medverka till billiga bostäder
i Stockholm, och örn bara byggnadsarbetarna vilja vara med och bygga till
skäliga priser, så finnes det också utsikt att vi kunna komma därhän, men
vilja de icke det, ja, då ställer sig saken annorlunda.

Fastän det nu icke gäller Stockholms stads subventionshus, tager jag mig
dock friheten att i detta sammanhang påpeka, att herr Kilbom vid citerandet
av gårdagsartikeln i Nya Dagligt Allehanda uteslöt vissa delar av artikeln,
bland annat den passus, där det står, att vederbörande ställde i utsikt billigare
hyror, tack vare de sänkta räntorna och trots den förefintliga tendensen
till stigande fastighetsvärden.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Det kan förefalla egendom ligt

att vid debatten i en så stor och viktig fråga hyresproblemen och byggnadsarbetarnas
löner kommit att diskuteras i den utsträckning, som här skett.
Eftersom man i allt fall till slut i debatten stannat vid det sista temat, tilllåter
jag mig, herr talman, att rikta uppmärksamheten därpå, att medan hyran
i en enrumslägenhet i ett subventionshus i Stockholm — för att tala örn den
ort, som nu speciellt varit på tal — är ungefär 700—750 kronor, så är
hyran för motsvarande lägenheter i privata hus, belägna icke så långt därifrån,
ungefär 1,400—1,500 kronor. Märk väl, att byggnadsarbetarna ha arbetat
efter samma avtal på båda ställena, och det kan således icke vara deras
löner, som skapat skillnaden, utan denna måste bero på andra omständigheter.
Staden har, enligt redogörelser, som lämnats, icke förlorat några pengar
på dessa subventionshus, för vilka det utmärkande är, att tomten fås för något
billigare pris och att staden ordnar med lån för dessa fastigheter. Vad som
skall förräntas med den högre hyran i de privata husen, alltså icke i de s. k.
subventionshusen, måste således ligga dels i tomtpriset och dels i det sätt,

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. hjälp åt offren för den kapitalistiska produktionsordningens följder.

(Forts j

varpå man måste anskaffa lånekapitalet, d. v. s. medlen för fastighetens uppförande
i övrigt.

Jag har velat rikta uppmärksamheten på dessa omständigheter, ty det är
ganska viktigt att känna till dem för att göra ett bedömande av vad som föreligger
i detta spörsmål.

När det gäller hela detta problem, som nu diskuteras, skulle jag vilja framhålla
följande: Gentemot allt vad som anförts i utskottets utlåtande örn alla
dessa åtgärder i syfte att bereda arbetstillfällen, vill jag säga, att det är väl
ändå obestridligt, att de nya åtgärder man här påstår vara vidtagna i själva
verket endast innebära, att man gör de ordinarie arbetena till reservarbeten.
Tillåt mig, även om man nu anser, att det egentligen borde diskuteras i
Stockholms stadsfullmäktige, att taga ett exempel från Stockholm. Örn herrarna
och damerna ville ha vänligheten att följa förhållandena här, så skulle
ni finna, att under de senaste två, tre åren ha ur stadens tjänst avskedats
2,000 ä 3,000 man, men se ni efter vad som sker, när det gäller ett arbete
för stadens räkning —--

Här avbröts talaren av herr förste vice talmannen, som yttrade:

Jag ber att få erinra talaren örn att detta är frågor, som tillhöra Stockholms
stadsfullmäktige och som icke få upptaga kammarens tid.

Herr Andersson i Stockholm fortsatte därefter: Ja, herr förste vice talman,
örn det tillätes mig, vill jag rikta uppmärksamheten på att här är det fråga
örn anslag till en verksamhet, som bedrives med bidrag av statsmedel. Det
är väl ändå klart — jag kan åtminstone icke frigöra mig från den uppfattningen
— att detta är en angelägenhet, som i vidare mån tillhör staten och
samhället, en angelägenhet, som alltså icke kan begränsas allenast till Stockholms
kommun. Arbetena bedrivas med statsanslag och utföras som reservarbeten
under arbetslöshetskommissionens medverkan. Men under sådana förhållanden
har ju ett ordinarie arbete gjorts till reservarbete. Alltså, den ordinarie arbetsstyrkan
avskedas, och de ordinarie arbetarna minskas och flyttas såsom
arbetslösa över på reservarbetena. Ser jag på förhållandena ute i landet, så
måste jag konstatera, att utvecklingen går i samma riktning där. Åtgärder,
som lia denna verkan, betraktar icke jag som hjälpåtgärder. Resultatet blir
endast, att lönerna bli lägre, arbetarnas köpkraft mindre och därmed möjligheterna
för de industrier, som framställa konsumtionsartiklar, att få avsättning
för sina varor. Allt detta är utomordentligt viktigt, när det gäller att
bedöma värdet av de åtgärder, som från samhällets sida vidtagas. Att man
i detta sammanhang nödgas taga exempel från landets största kommun •—
herr talmannen har ju vid ett par tillfällen framhållit, att dessa exempel icke
höra hemma här — är ingalunda obefogat, ty det är ju klart, att förhållandena
i Stockholm måste spela en viktig roll vid bedömandet av frågor rörande statsåtgärder
i allmänhet. Det är detta, som gjort att debatten flutit in på detta
speciella område, även örn förhållandena inom Stockholms kommun i övrigt
alldeles icke utgöra ett sådant utomordentligt exempel, att det lämpligen bör
efterföljas av andra kommuner och av samhället i dess helhet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

§ 12.

Härpå upptogs till behandling andra kammarens femte tillfälliga utskotts Äng. inrätutlåtande,
nr 2, i anledning av väckt motion, nr 484, angående inrättandet av lindet av ett
ett under svenska statens kontroll ställt penninglotteri. under statens

T . , . # kontroll ställt

1 en inom andra kammaren väckt, till dess femte tillfälliga utskott hänvisad penningmotion,
nr 484, hade herrar Wallén och Nyblom föreslagit, att riksdagen i skri- lotttrivelse
till Kungl. Maj :t matte hemställa örn slutförande av den av riksdagen
begärda utredningen rörande ett under den svenska statens kontroll ställt penninglotteri
samt att förslag i ämnet snarast möjligt förelädes riksdagen.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon
andra kammarens åtgärd.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Wallén, Jacobsson, Hällgren,
Falt och Hansson i Vännäsby, vilka hemställt, att andra kammaren
måtte bifalla förevarande motion.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde

Herr Wallén: Herr talman! Vid behandlingen inom femte tillfälliga utskottet
av detta ärende voro ledamöterna delade i två lika stora hälfter. Med
hänsyn emellertid, herr talman, till den långt framskridna tiden skall jag be
att fa hänvisa till reservanternas motivering och med denna hänvisning yrka
bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Vidare yttrade

Herr Ossbahr: Eftersom herr Wallén icke upptagit någon debatt på denna
punkt, kan jag för min del inskränka mig till att under hänvisning till utskottets
motivering yrka bifall till utskottets hemställan.

o Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå och bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig
anse den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ossbahr
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å femte tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 2, bifaller den vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren, med avslag å utskottets hemställan, bifailit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

Andra hammarens protokoll 1984. Nr 15. 4

Nr 15.

Lördagen den 3 mara.

Ang. sådan
grundlagsändring,
att
viss eller vissa
ämbetsmän
icke må vara
valbara till
riksdagen.

§ 13.

Till avgörande förelåg nu konstitutionsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning
av väckta motioner angående sådan grundlagsändring, att viss eller vissa
ämbetsmän icke må vara valbara till riksdagen.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de
inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 149 av
herr Bengtsson i Kullen och nr 155 av herr Westman m. fl.

I motionen II: 149 hade hemställts, »att riksdagen måtte hos Kungl. Majit
anhålla örn utredning och förslag till sådan ändring i grundlagen, att landshövdingar
icke må vara valbara till riksdagen».

I motionen II: 155 hade föreslagits, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte anhålla örn verkställande av utredning och framläggande av förslag,
vartill denna utredning kan föranleda, av frågan örn sådan förändring av
grundlag, att innehav av vissa slag av de förtroendeämbeten, varom, i § 35
regeringsformen stadgas, samt innehav av därmed likvärdigt ämbete icke ma
vara förenligt med uppdrag som riksdagsman».

Utskottet hemställde,

1) att motionen II: 155 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
och

2) att motionen II: 149 måtte anses besvarad genom vad utskottet under 1)
hemställt.

Reservation hade emellertid avgivits av herr Reuterskiöld, som, med instämmande
av herrar Kållman, Vougt, Petersson i Broaryd och Nilsson i Göteborg,
hemställt,

1) att riksdagen ville, med bifall i huvudsak till motionen 155 i andra kammaren,
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn verkställande av
utredning och framläggande av förslag, vartill denna utredning kunde föranleda,
av frågan örn sådan ändring av grundlagens bestämmelser om förtroendeämbetsmän,
att innehavet av vissa sådana eller därmed likställda ämbeten icke
måtte vara i större eller mindre utsträckning förenligt med nksdagsmannauppdrag;
samt

2) att motionen i andra kammaren nr 149 härigenom måtte anses besvarad.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Westman: Herr talman! Det kan ju synas överflödigt att vi motionärer
åter ställt denna fråga örn vissa ämbetsmäns valbarhet till riksdagen
under debatt. Framställning i samma syfte förelåg, som bekant, vid fjolårets
riksdag och rönte då ett oblitt öde. Vi lia emellertid en bestämd och orygglig
uppfattning att vårt förslag är synnerligen beaktansvärt, varför det må förlåtas
oss att vi ej tappa modet i första taget.

Härtill kommer att vi motionärer äro besjälade av den uppfattningen att
allt bör göras för att stödja tilltron till vår demokratiska samhällsordning. Betydelsen
av att på skilda områden, där det finnes brister, rätta till dessa får
ej negligeras. Sådana åtgärder stärka statsmakten och dess verksamhet. Icke
minst i dessa tider av oro riktas uppmärksamheten på huru vårt gamla svenska
statsskick fungerar. Även örn jag tar den ofta förekommande, alltför
kraftiga och högröstade kritiken och hotet mot det bestående samhället med
lugn synes det mig dock vara ett varsel av händelserna i andra länder Vi
böra’ ständigt vara på vår vakt och avhjälpa bristerna i vårt gamla samhälle.
Jag skall försäkra kammarens ärade ledamöter att många omdömesgilla med -

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Äng. sådan grundlagsändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara

valbara till riksdagen. (Forts.)

borgare, utom riksdagen, dela vår mening att de förtroendesysslor inom statsförvaltningen,
som här är fråga örn, ej äro förenliga med riksdagsmannauppdrag.

o Jag skall nu något beröra de särskilda skäl som finnas för att, örn jag så
får säga, avpolitisera förtroendesysslorna.

Till en början vill jag framhålla de stora summor man kostar på från det
allmännas sida i anslag till ämbetsverken för att dessa skola stå till tjänst
med sakliga och alldeles opolitiska utredningar. Flera gånger har det varit
förslag örn indragning av ämbetsverk för att upprätta byråer i departementen.
Det är ju nu så, för att ta ett exempel, att en skolfråga först behandlas i överstyrelsen
och sedan behandlas samma ärende i ecklesiastikdepartementet i någon
av dess avdelningar för undervisningsväsendet. En massa ärenden avgöras
efter denna dyrbara och tidsödande omgång. Tjänstemän i respektive
byråer såväl i överstyrelsen som i departementet få sätta sig in i och föredraga
samma ärende. Denna dubbelbehandling är just till för att få fram det
rent sakliga och undvika politisk inblandning. Om chefen blir starkt partipolitiskt
engagerad, förlorar systemet sitt värde, då ledningen för ämbetsverket
blir politisk. I ena fallet en riksdagsman, som är chef, och i andra fallet
ett politiskt statsråd.

Jag har nu lämnat exempel på faran av en politisering av förtroendeämbetsmännen.
Jag ber ytterligare dessutom få framhålla de rent administrativa
olägenheterna.

De bestämmelser, som meddelats rörande generaldirektörers och med dem
jämställda verkchefers anställning, äro visserligen olika för olika fall, men
utgå alla från den förutsättningen, att ämbetsverket helt kräver en arbetsduglig
chefs fulla arbetskraft. Dessa chefer utnämnas ofta utanför respektive
verk. Detta visar, att för dessa poster fordras kvalifikationer, som ej alltid
äro tillfinnandes, bland chefens närmaste underordnade, vilket i sin tur gör,
att örn chefen blir tjänstledig för riksdagstiden, man ofta ej inom verket kan
finna en vikarie, som fullt kan ersätta honom.

Det har visat sig vara till stort värde för Kungl. Majit att kunna anlita
dessa tromän i speciella riksviktiga uppdrag. Möjligheten för Kungl. Majit
att göra detta minskas om dessa vid sidan av sitt krävande ämbete ha ett partipolitiskt
riksdagsmannauppdrag. Vad landshövdingarna beträffar innehåller
instruktionen: »Landshövdingen har att utöva tillsyn över ärendenas jämna
gång inom länsstyrelsen samt övervaka att befattningshavarna med noggrannhet
och drift fullgöra sina åligganden. Landshövdingen skall vara bosatt i
den residensort Kungl. Majit anvisat honom.»

Detta åliggande är naturligtvis ej förenligt med ett riksdagsmannauppdrag.
Ju svårare, ju längre landshövdingen bor från Stockholm.

Det synes icke. nu anses nödvändigt att vikarie förordnas för en landshövding
under den tid, han fullgör sitt riksdagsmannauppdrag. vilket med hänsyn
till landshövdingens viktiga och krävande uppgifter förefaller högst egendomligt.
Förklaringen är måhända svårigheten eller omöjligheten att erhålla
vikarie.

En av landshövdingarnas viktigaste uppgifter är att de skola var och en i
sitt län svara för upprätthållandet av rättsordningen och därvid representera
samhället, men icke något visst parti. Rättsordningen måste stå över partistriderna,
och statens auktoritet kan utan tvivel bättre upprätthållas om den
närmaste representanten håller sig utanför partierna. Han har mycket större
möjlighet att på ett förtroendefullt sätt komma i beröring och samarbete med
länets invånare med olika åskådningar och levnadsvillkor, om han inte före -

Nr 15.

Lördagen den 3 mara.

Äng. sådan grundlagsändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara
valbara till riksdagen. (Forts.) ....

träder ett visst politiskt parti. Landshövdingen har ju dessutom inom länet
att utsG innehavare av en mängd ofta ganska ömtaliga uppdrag, t. ex. ledamöter
i olika nämnder. Det är mycket viktigt, att det icke kan uppkomma
den misstanken att han gynnar sina partikamrater vid tillsättning av dylika

UPJagafkall icke trötta kammaren med ytterligare belägg för vår rättmätiga

begäran. o . „ .

Som jag och mina medmotionärer framhållit i var motion, kan det rada tvekan
örn, vilka ämbetsmän i grundlagens mening, som böra hänföras till förtroendeämbetsmän
och därför böra uteslutas från valbarhet till riksdagen. I

fråga härom behöves det en utredning.

Vid en blivande utredning har jag ingenting emot, att det upptages det
spörsmålet, huruvida i fråga örn vissa förtroendeämbetsmän man kunde nöja
sig med att föreskriva, att de visserligen kunde få väljas till riksdagsmän, men
ej vara valbara till utskott. För min del hyser jag ingen vidare tro på att en
dylik lösning kan visa sig lämplig, men jag vill ej motsätta mig en utredning
då reservanterna intressera sig för denna.

Herr talman, med stöd av vad jag nu anfört, yrkar jag bifall till den vid

utlåtandet fogade reservationen.

Med herr Westman förenade sig herrar Bengtsson i Kullen, Andersson i Leabo,
Gustafsson i Lekåsa och Nyblom.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag vill ingalunda bestrida,

att det kan finnas skäl för det yrkande, som motionären här framställt. Otvivelaktigt
är det så, att vissa olägenheter kunna uppstå därigenom att de
här åsyftade förtroendeämbetsmännen samtidigt äro ledamöter av riksdagen.
Å andra sidan tror jag icke, att det skulle vara svart att pavisa
vissa fördelar av detta förhållande och detta såväl för det ämbetsverk
vederbörande har att förestå som också för riksdagsarbetet. Jag
skall emellertid icke alls ingå på att här försöka väga fördelar och
nackdelar hos det nuvarande systemet. Vad som för mig varit avgörande,
då det gällt att taga ställning till denna fråga och vad som gjort att jag
förenat mig med majoriteten inom utskottet, det är att man enligt mitt förmenande
icke bör genom lagbestämmelser inskränka valmännens rätt att fritt
få utse den representant, som de anse bäst företräda deras intressen inom riksdagen,
oavsett örn han är ämbetsman eller annan medborgare. ^ Det kan naturligtvis,
örn man skulle börja att närmare granska dessa, förhållanden, letas
fram en hel del andra medborgare, som lia en sådan ställning i samhället, att
det kan sägas vara mindre lämpligt, att vederbörande samtidigt tillhör någon
av riksdagens kamrar, men det bör da vara en sak, som valmännen själva, fa
avgöra. Valmännen böra fritt få välja sina representanter bland samtliga
medborgare, oavsett vad dessa i övrigt intaga för ställning i livet. o

Herr talman, jag skall icke taga upp någon lång debatt i denna fråga
utan ber endast att få hemställa örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Vougt: Herr talman! I likhet med herr Andersson i Igelboda, som
nyss talade för utskottsmajoritetens mening, har även jag funnit det rätt
svårt att taga ställning till detta problem, och när jag nu befinner mig
bland reservanterna, så är det med en viss tveksamhet jag anslutit mig till
dem. Jag tror emellertid att det kan vara av vikt, att man.far en utredning
till stånd rörande särskilt den grupp av ämbetsmän, som i grundlagen be -

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Äng. sådan grundlagsändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara

valbara till riksdagen. (Forts.)

tecknas såsom förtroendeämbetsmän, d. v. s. sådana som ha en förtroendesyssla,
som det. står i 35 § regeringsformen.

^Det kan ju inte förnekas, att dessa ämbetsmän lia en särskild ställning i
vår författning, som de icke ha i något annat lands författning. I fråga om
alla ämbetsmän, som kunna rubriceras såsom förtroendeämbetsmän, gäller
säkerligen det skäl, som nyss åberopades av motionären, mot att de skola
sitta i riksdagen och dess utskott, nämligen att de själva förbereda de ärenden,
som sedermera prövas i riksdagens utskott och i kamrarnas plena. Det
kan icke vara fullt förenligt med uppfattningen örn vad som skall anses
lämpligt, att dessa personer erhålla tillfälle att på detta vis i egenskap av
riksdagsmän öva inflytande på ärenden, där de framställt förslag eller som
de i annat avseende förberett såsom ämbetsmän.

Nu har man särskilt skjutit fram landshövdingarna i detta sammanhang,
och detta sammanhänger förmodligen med ett annat skäl, nämligen att man
anser det ganska betänkligt, att landshövdingarna genom att sitta i riksdagen
under så lång tid av året, som riksdagen sammanträder, icke bli i tillfälle
att ägna sina län den personliga tillsyn, som uppenbarligen bör krävas
av den, som företräder ett sadant ämbete, allra helst som landshövdingarna
ju betraktas såsom i ovanligt hög grad Konungens och Kungl. Maj:ts förtroendemän.

Det huvudskäl, som utskottet åberopar för att avstyrka motionen, torde
emellertid vara, att det icke ansetts lämpligt att genom några bestämmelser
i grundlagen utestänga den ena eller andra kategorien av medborgare från
rätten att vara riksdagsmän; i utskottet fanns det f. ö. talesmän för denna
mening, vilka betraktade motionärernas framställning såsom i hög grad stridande
mot god demokratisk anda. Jag måste ju säga, att detta skäl enligt
min mening icke kan väga särskilt tungt, ty på grund av hela vårt valsystem
är ju medborgarnas rätt att fritt rösta på den ena eller andra personen till
riksdagsman skäligen inskränkt. Det är ju partierna, som, åtminstone i regel,
kora riksdagskandidaterna, och det är också partiernas stöd, som behövs
för att de skola bli valda. Därav följer också, att man understundom
finner det betänkligt, att förtroendeämbetsmän med en landshövdings ömtåliga
ställning kastas ut i valstrider på sådant sätt, att deras prestige därav
måste bil lidande. Jag delar icke den mening, som motionären nyss lät
komma till synes och som också uttryckes i motionen, nämligen att man kan
lia tvivel om en landshövdings förmåga att upprätthålla ordningen i sitt
län, därför att man vet, att han har en partiståndpunkt av ena eller andra
slageh Men när sådant kan förekomma som att en landshövding, om jag icke
missminner mig,. två gånger blivit uppsatt såsom riksdagsmannakandidat
för ett visst parti, men icke lyckats att bli vald, då kan det inte hjälpas, att
lian härigenom kommer i en betänklig ställning till valmännen i länet, vilkas
chef han ju förvaltningsmässigt samtidigt är. Jag är fullt på det klara med
att denna sak borde kunna rättas till genom åtgärder från partiernas sida.
Jag har en känsla av, att det är en ganska allmän mening i riksdagen, att
man i varje fall bör i mesta möjliga mån söka förhindra ett förenande av
riksdagsinannaskapet med särskilt landshövdingeämbetet. Å andra sidan är
jag icke rädd för att underlätta en dylik prövning från partiernas sida genom
en utredning, och jag skulle heller icke vara rädd för, om man kom fram
till någon åtgärd av lämplig karaktär för att härvidlag underlätta de åtgärder
om vilka partierna numera tyckas bli alltmera ense.

_ Jag vill erinra örn att justitieråd och regeringsråd icke ha rätt att sitta i
riksdagens utskott. Det vore i alla fall möjligt att tänka sig en liknande

Ö4

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. sådan grundlagsändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara
valbara till riksdagen. (Forts.)

bestämmelse speciellt för landshövdingarnas vidkommande. En annan sak
är att ingen vill förmena en landshövding att hysa den politiska åsikt, som
ligger hans hjärta närmast, men därifrån och till att uppträda som ett partis
talesman, kan vara ett ganska stort steg.

Med denna korta motivering, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herrar Fast och Nilsson i Göteborg instämde häruti.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag blev uppkallad av den

förste ärade talaren, vars yttrande överensstämde med innehållet i den väckta
motionen. Det förekommer i denna motion ett par uttalanden, som jag icke
anser böra stå alldeles obemötta.

dag skall först be att få säga, att min principiella inställning till denna
fråga nära sammanfaller med vad herr Vougt och även herr Andersson i Igelboda
givit uttryck åt, nämligen att i en demokratisk författning bör man gå
fram med stor varsamhet, när det gäller att begränsa valbarheten. Man bör
giva väljarna största möjliga utrymme, när det gäller att utse de representanter,
som de vilja se sig representerade av i riksförsamlingen. Jag anser
sålunda, att när man skall göra en begränsning, vilket jag anser, att man kan
göra, bör det vara mycket starka skäl därför, men jag anser icke att motionärerna
ha förebragt dessa starka skäl.

Den förste ärade talaren betonade med mycken styrka, att syftet med motionen
var att avpolitisera ämbetsverken, men jag undrar, örn de icke därmed
ha åtagit sig en rätt stor uppgift, som de lätt kunna förtaga sig på.
Dessa ämbetsverk — jag tänker närmast på länsstyrelserna — men även andra
— ha ju till uppgift att yttra sig även i politiska frågor, men det är väl icke
meningen att taga den uppgiften ifrån dem. Dessa ämbetsverk äro politiska
i mycket hög grad, kan man säga. De avgiva sina yttranden, men, säga motionärerna,
och så komma de med det starkaste skälet, som de trycka pa med
mycken kraft, dessa yttranden skola ej vara politiska yttranden utan objektiva
och sakliga. Jag ber att få läsa upp följande punkt i motionen. »Grundlagstiftarnas
mening har givetvis varit att genom tillskapandet av dessa förtroendesysslor
tillförsäkra Kungl. Maj :t tillgång till en ständigt effektiv och
objektiv sakkunskap. Denna avsikt äventyras emellertid genom den politisering
av förtroendesysslorna, som i allt större utsträckning ägt rum under de
senaste årtiondena.» Märk väl, mina damer och herrar, att man här patagligen
ställer sakkunskapen i motsättning till politiken. Man förutsätter att en person,
som är engagerad i den aktiva politiken, ej längre är mäktig objektivitet
och saklighet. Ja, herr talman, detta uttalande kan vara en självbekännelse
från motionärerna, och uttalandet har ju i så fall sitt intresse för den personliga
karakteristiken, men vi äro väl ändå här i kammaren några ledamöter,
som försöka vara sakliga och objektiva, och vi kunna ej godkänna detta resonemang.
Yi ha tvärtom den uppfattningen, att vi böra alla vara sakliga
och söka ut sanningen och arbeta oss fram till en ordning i det demokratiska
samhället, där dessa motsatser mellan objektiv saklighet och politik, som
motionärerna tala örn, bliva utplånade. När salunda den ärade talaren framhåller,
att vi skola vara aktsamma örn det demokratiska samhället, så anser
jag att man, för att nå ett resultat, måste gå en annan väg än den, som motionärerna
anvisa. Vi böra i stället söka få till stand en mer objektiv saklighet
i politiken. Jag tror det vore nyttigt för oss, för riksdagsärendenas behandling
och för demokratien.

Lördagen den 3 mara.

Nr 15.

Äng. sådan grundlagsändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara

valbara till riksdagen. (Forts.)

Det var ett annat uttalande i motionen, som jag också tycker är litet betänkligt.
Det upprepades av herr Westman i hans anförande. Han sade nämligen,
att landshövdingarna »skola, var och en i sitt län, svara för upprätthållandet
av rättsordningen och därvid representera hela samhället men icke något
visst parti». Här är det samma historia. Man kan icke på en gång företräda
hela samhället och ett visst parti, men det finnes, herr Westman, partier,
som ej söka vara klasspartier utan samhällspartier och som sträva efter att
tillgodose hela samhällets intressen. Detta har många gånger förbisetts, men
det förhåller sig dock så.

Vidare heter det i motionen: »Rättsordningen måste stå över partistriderna,
och statens auktoritet kan utan tvivel bättre upprätthållas, örn den närmaste
representanten för densamma håller sig utanför partierna». Här komma vi
om igen till samma resonemang. Det verkar nästan, som om det vore något
samhällsvådligt att tillhöra ett visst parti. Mina herrar, vad är detta för slags
demokrati? Det är en medborgares rätt att ha en åsikt, och den rätten skola
väl även förtroendemännen ha. Den rätten skall man icke förmena dem.

Jag skall icke förneka, att det naturligtvis kan medföra olägenheter att dessa
förtroendeämbetsmän innehava riksdagsmannauppdrag. Det skall jag visst
icke förneka, men vi få väl ändå ha litet förtroende till dessa organisationer,
som ha hand örn kandidatnomineringen, eller till landstingen, som välja
första kammarens ledamöter. Vi få väl ändå förutsätta, att dessa ha litet omdöme.
Vi få väl också förutsätta, att de förtroendeämbetsmän, som väljas,
själva kunna bedöma, huruvida de äro i stånd att innehava även ett riksdagsmannauppdrag.
Jag medgiver, att dessa valkollegier måste iakttaga stor försiktighet,
men jag tror icke att frestelserna äro så stora, att man skulle välja
dessa förtroendeämbetsmän i alltför stor utsträckning, ty vi ha nog kunnat
konstatera, att vi ha bra litet användning för dem i det politiska arbetet. Nålman
väljer en sådan förtroendeman, gör man det därför att den personen i alldeles
speciell grad har förutsättningar att representera länet i första eller
i andra kammaren. Vi skola väl icke förmena länen att utse sådana till riksdagsmän.
Jag medgiver dock att man bör framgå med mycket stor grannlagenhet.

Jag har mycket stor respekt för den finkänslighet, som jag tror mig kunde
utläsa ur motionen, när det framhålles, att dessa förtroendeämbetsmän ta på
sig för stora bördor. Man rör där vid en ganska viktig punkt, nämligen vid det
mycket omdiskuterade mångsyssleriet, men vi skola icke bara kritisera förtroendeämbetsmännen,
som mångsyssla. Vi lia nog anledning att därvid också
tänka på riksdagsmännen. Om man, som den förste ärade talaren gjorde,
skall framhålla de demokratiska synpunkterna, så vill jag säga, att jag tror,
att man ute bland den stora allmänheten är precis lika kritisk, när det gäller
riksdagsmännen i allmänhet och deras mångsysslande, som när det gäller
förtroendeämbetsmännen och deras mångsyssleri. Men såväl i det fallet, som
när det gäller att välja riksdagsmän får man väl lita till omdömet hos valorganisationerna
och partierna, d. v. s. i senare fallet på riksdagspartierna. Jag
vill icke påstå, att något visst parti försyndar sig mera än andra partier.
Här äro vi nog alla syndare, men jag vill säga, att motionärerna gärna kunna
fortsätta med att vara finkänsliga och liksom vi andra inrikta kritiken även
på riksdagsmännen, som mångsyssla. I det hänseendet skola de heller icke
vara allt för hänsynsfulla, örn det skulle visa sig, att kritikens strålkastare
skulle komma att riktas även mot en eller annan toppfigur i partiet.

Jag sade inledningsvis, herr talman, att jag skulle kunna vara med örn någon
inskränkning i valbarheten, men jag tycker, att motionärerna börjat i ga -

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. sådan grundlag sändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara
valbara till riksdagen. (Forts.)

len ända. Jag Ilar stärkts i min uppfattning av den debatt, som förekommit i
dag, att det kan behövas en inskränkning i valbarheten. Det kan icke vara
nyttigt för demokratien, att vi inom den demokratiska folkrepresentationen
ha sådana representanter, som uppenbarligen vilja sabotera viktiga
statsuppgifter och som begagna kammarens talarstol till att bedriva
uppenbar statsfientlig agitation. I det fallet kan en inskränkning behövas,
och jag var mycket glad över, att det finnes socialdemokratiska reservanter
i detta ärende, ty jag förmodar, att de också skola behjärta dessa synpunkter,
som jag här antytt.

Jag kan, herr talman, icke biträda en riksdagsskrivelse, som bär till syfte
att ur denna kammare utestänga en så aktad ledamot som herr Eriksson i Grängesberg,
samtidigt med att man bevarar en ordning, som medgiver att kommunistiska
samhällsfiender fortfarande skola kunna vara medlemmar i kammaren.

På dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Broaryd: Herr talman! Då jag i utskottet förenat mig
med reservanterna och således genom min anslutning till den vid utskottets utlåtande
avgivna reservationen givit tillkänna min åsikt, kunde jag ju ha inskränkt
mig till att instämma i det anförande, som nyss hållits av motionären
herr Westman. Jag hade då också blivit i tillfälle att förkorta den långa debatt.
som förekommit i frågan. Då jag emellertid icke gjort detta, har det varit
därför, att jag har en speciell synpunkt, som jag velat framhålla.

Dessa ämbetsmän, som det här är fråga örn, stå ju, kan man säga, i en särklass,
såväl när det gäller deras tillsättande, som när det gäller deras entledigande.
De nämnas särskilt såsom Konungens speciella förtroendemän och de
representera honom i visst avseende såsom den högsta myndigheten i orten.

Jag har alltid i all lagstiftning velat ha en viss kontinuitet. När jag läste
i grundlagen örn den ställning, som dessa förtroendemäns uppdragsgivare intager
till riksdagen, fann jag i regeringsformen 55 §, att han väl icke, som man
brukar säga, är förbjuden att vara i riksdagen. Det är han ju icke, men riksdagen
är förbjuden att arbeta, då han är närvarande. Frågan är vad det kan
leda till för konsekvenser, örn man öppnar en strid på den punkten. I riksdagsordningen
53 § finnes samma bestämmelse. När nu dessa förtroendeämbetsmän
— jag tänker särskilt på landshövdingarna, som ju kalla sig för och tituleras
Konungens befallningshavande — på ett visst sätt företräda majestätet
självt inom resp. landsändar, så skulle väl i lagstiftningen rörande dessa förtroendemän
även tagits hänsyn till vad deras uppdragsgivare enligt grundlagen
måste underkasta sig gentemot riksdagen. Jag kan icke finna annat, än
att det här föreligger en lucka i lagen. Nu vill jag icke precis säga, att man
skall gå så långt som till att förbjuda dem att sitta på^ läktaren i riksdagen
och åhöra debatterna, men jag finner det ej lämpligt att låta dem som vi andra
vara med i den aktiva politiken. Herrarna få säga vad som helst. I vår tid
har var och en sin politiska färg. En landshövding, hur duktig han än är, får
ju också en viss politisk färg över sig, så snart han låter uppställa sitt namn
på en valsedel. Det framhölls av herr Vougt, att det vid ett tillfälle inträffat
en mycket tråkig händelse vid ett val, i det att en landshövding, som uppställts
såsom kandidat, icke blivit vald, ehuru han på valsedeln fått en så att säga valbar
plats. Sådana händelser finner jag mycket beklagliga, ty därigenom dragés
ju icke blott ämbetet utan även vederbörandes anseende ned.

Det invändes häremot, att den enskilde valmannen skulle mista sin rätt att
lägga sin röst hur han vill. Nej, det gör han inte i det hela taget, och jag för -

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. sådan grundlag sändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara

valbara till riksdagen. (Forts.)

vånar mig över att tränade valledare kunna komma fram med ett sådant påstående,
ty vi veta alla så val, hur det går till. Den enskilde valmannen har
icke mycket att säga till örn, utan han får en lista att se på. Örn jag bedömer
saken rätt, så är det valkretsens främste medborgare, som står främst på en
lista, som är avsedd att samla folk omkring sig. Jag tror icke han själv är så
angelägen att komma på listan, men han tillhör en politisk menings riktning,
och hans politiska meningsfränder släppa honom inte för samlingens skull. Jag
kan inte tro, att det vore något fel mot den enskilde valmannen eller något nedsättande
för en landshövding, att man läte honom stå över politiken, utan jag
tror tvärtom, att det i stället vore höjande för honom. Jag vill därmed icke
ha sagt, att det icke finnes skäl antaga, att en landshövding eller någon annan
förtroendeämbetsman kan representera bättre än en person sådan som t. ex.
jag, ty han har vidare insikter i de politiska frågorna, men jag vill påpeka, att
riksdagen skall icke bestå av bara specialister och stora begåvningar. Särskilt
tror jag, att vi i vårt land och i hela världen för övrigt icke behöva ha alltför
stora genier i finansärenden, ty vi kunna bittert få lida för detta. Det bästa
är, att riksdagen består av praktiska och redliga män, som veta vad de vilja
och som gå fram med lugn och sans. Med detta ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

I anseende till förfall för undertecknad övertogs här protokollsföringen,
jämlikt herr talmannens förordnande, av tjänstemannen hos kammaren G.
Britth.

In fidem
Per Cronvall.

Härefter yttrade:

Herr Hallén: Herr talman! Det skall icke förnekas, att motionärerna ha
rätt däri, att det kan tänkas situationer, då verkchefer och andra, som äro
Konungens förtroendemän sitta i riksdagen och utöva sin verksamhet på ett
sätt, som icke alltid är det lämpligaste. Man kan tänka sig t. ex. det fallet,
att generaldirektören och chefen för järnvägsstyrelsen, den s. k. järnvägsgeneralen,
skulle placeras på den avdelning i statsutskottet, som behandlar järnvägsfrågor
och där såsom utskottsledamot skulle vara med örn att behandla
sina egna remisser. Och det är kanske icke uteslutet, att en situation, liknande
den av mig nu tecknade, ibland inträffar i den svenska riksdagen, men det
är en icke önskvärd anordning, och respektive partier böra se till, att det förebygges.

Likaså ha motionärerna rätt i, att det är oriktigt, att landshövdingar ligga
i Stockholm fem månader örn året, ty det kan icke vara tjänligt för våra län.
Det är en sak, men jag tillåter mig ifrågasätta, om man därav får draga den
slutsatsen, att man måste ändra grundlagen. Det är somliga människor, som
lia för sig, att riksdagen är någon slags klockarfar, som kan ordna allt. Vi
hade för en stund sedan tillfälle att åhöra ett relativt lyriskt anförande, där
det talades örn ekorrar och äggskal och folk, som sölar ned i naturen. Den
ärade talaren, det var herr Magnusson i Skövde, kom till den slutsatsen, att
man för att man skulle bli kvitt de människor, som söla ned i Guds vackra
natur, måste skriva en motion för att ändra skolschemat och införa undervisning
i naturskydd. Herr Lindhagen förfar på samma sätt i första kammaren.
Så fort han får läsa om någonting, som han finner behjärtansvärt, väcker han
genast en motion, t. ex. om att man skall tugga bättre, andas genom näsan

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. sådan grundlagsändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara
valbara till riksdagen. (Forts.)

eller äta rågbröd m. m. dylikt. Han tycker, att riksdagen skall lägga sig i
allt. På samma sätt är det här; man litar icke till »sens commun», som reservanterna
tala örn, utan man vill klubba till ordentligt och skriva lag. Det är
ett mekaniskt sätt att resonera. Skall man inte i stället kunna lita till det
allmänna omdömet, skall man inte kunna tänka sig, att den tid försvinner, då
stora flockar av landshövdingar och generaldirektörer sitta i riksdagen? Den
tiden är för övrigt redan förbi. Vi ha haft tider, då det fanns 6—7 landshövdingar
på en gång i riksdagen. Men det blir undantag i fortsättningen,
det bör man observera. Det är till valmännens sunda omdöme man skall kunna
sätta en smula lit, liksom till vederbörande förtroendeämbetsmäns omdöme, så
att det icke blir vem som helst av dem, som åtar sig ett sådant uppdrag. En
av motionärerna sade ett behjärtansvärt ord, att nian borde icke låta dessa personer
genom sitt medlemskap i riksdagen dragas in i de politiska fejderna.
Men de kunna vara ordförande i valkretsstyrelserna och fara omkring och
hålla valtal, det kan man icke förhindra. Då är det icke av något värde, att
man genom en särlagstiftning förhindrar dem att sitta i riksdagen. Då är det
bättre att taga steget fullt ut och beröva dem politisk rösträtt, att således
ställa dem utanför det politiska livet, det vore åtminstone den logiska konsekvensen.

Det finnes ett skäl man kan respektera och det går som en underström i motionen.
Det är den naturliga motviljan mot mångsyssleriet. Det är riktigt,
men det finnes möjlighet att göra slut på detta att låta förtroendeämbetsmännen
innehava varjehanda andra sysslor, som splittrar deras verksamhet inom
eget område. Det är en betänklig sak. mot vilken man bör reagera, men man
bör också reagera mot det sätt, på vilket reservanterna resonera, då de säga:
»Härvid bör erinras, att vad riksdagen speciellt behöver och bör representera,
det är icke någon speciell sakkunskap på det ena eller det andra förvaltningsområdet,
utan det är fastmera det ''sens commun’ och den genomsnittliga allmäninsikt,
som bär upp den svenska självstyrelsen och självförvaltningen, vars
främsta organ just är riksdagen.» Här vilja de alltså framhålla, att det är
denna allmänklokhet, denna klara förmåga att uppfatta de sociala och politiska
tingen, denna genomsnittliga allmänkunskap, som utgör grunden för självstyrelsen,
det är riksdagens allmänduglighet. Men det är, mena de, icke den speciella
sakkunskapen på det ena eller det andra förvaltningsområdet, som är
nödvändig. Men då vill jag säga, att det är här icke något antingen—eller,
utan det är snarare ett både—och. Det är sant, att självförvaltningen och
självstyrelsen i såväl kommunerna som riksdagen grundar sig på denna genomsnittliga
allmäninsikt, som förefinnes, men det räcker icke enbart med den.
Det stannar icke med att hava denna genomsnittliga allmänkunskap, utan man
måste också ha möjlighet att skaffa sig sakkunskap. Man kan icke stängas
av från ali juridisk kompetens i_ riksdagen. Att vi i det ena eller andra fallet
kunna tillförsäkra oss den administrativa erfarenhet, som en Konungens förtroendeämbetsman
i regel besitter, det är en potentiell fördel, som vi icke böra
avhända oss. Vi behöva både speciell sakkunskap och den genomsnittliga allmäninsikt,
varom här talas.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan,
och de ärade kammarledamöter, som lyssnat till detta anförande, torde
ha märkt, att det är åtskilliga av de motiver, som herr Björck i Kristianstad
gjorde sig till talesman för, som jag icke velat taga upp eller bygga ytterligare
på. Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Jonsson i Eskilstuna.

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Äng. sådan grundlagsändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara

valbara till riksdagen. (Forts.)

Herr Lundstedt: Herr talman! .Tåg ber endast att särskilt i anledning av
herr Björcks anförande men delvis även med anledning av herr Hallens uttalande
få fästa kammarens uppmärksamhet på att det här icke är fråga om
ett beslut, som skulle syfta till att utesluta förtroendeämbetsmännen från
riksdagen. Det är ju endast fråga örn att antingen gå på bifall till utskottets
hemställan eller att emot utskottet bifalla reservationen, och denna reservation
utmynnar icke i något annat än ett yrkande om utredning i en
fråga, som dock, såsom debatten utvisar, måste anses vara av den beskaffenhet,
att icke alla riksdagsmän stante pede kunna vara på det klara med sin
ståndpunkt till densamma. Jag är för min del icke övertygad örn att det
är olämpligt, att förtroendeämbetsmän ha i full utsträckning valbarhet till
riksdagen, men jag är icke heller fullt övertygad örn motsatsen. Jag anser
med andra ord, att det är en fråga, som verkligen bör utredas. Herr Hallén
och många av de övriga talarna mot reservationen ha ju medgivit, att
mångt och mycket av motionärernas synpunkter är beaktansvärt. Och förhåller
det sig så, ligger det ju någonting i motionerna och framför allt i
reservationen.

Herr talman! Jag vill som sagt endast understryka i detta sammanhang
— något som jag för övrigt önskat göra vid åtskilliga föregående tillfällen
— att, när det icke är fråga om något annat än ett beslut örn utredning
eller icke utredning, bör man icke resonera och argumentera, såsom om det
gällde att fatta ett definitivt beslut i själva den slutliga frågan. Jag anser
de synpunkter, som särskilt herr Vougt framfört, vara sådana, att nästan
var och en borde kunna instämma i dem. Gör man det, blir konsekvensen
att gå in för reservationen, och jag tillåter mig därför att yrka bifall till
denna.

Herr Lindman: Herr talman! Med anledning av särskilt herr Lundstedts
yttrande vill jag säga, att det resonemang han förde är just det resonemang,
som alltid föres: det är bara fråga om utredning, och det är ingenting som
hindrar, att då det uttalas olika meningar man tillsätter en utredning. Men
faran av dessa riksdagens framställningar örn utredning är just att de resultera
i tillsättande av en kommitté och sedan en framställning från Kungl.
Majit till riksdagen i ämnet. Riksdagen är så begiven på att säga, att det
bara är fråga örn en utredning. Men, mina herrar, kunna vi icke frångå den
metoden att begära utredning av Kungl. Maj :t? Kunna vi icke i stället försöka
utreda var för sig och tänka efter, hur vi vilja hava det? Herr Lundstedt
säger, att det kommer så brådstörtat på, låt oss utreda vad »sens
commun» har för betydelse, så kunna vi till nästa år få fram en utredning och
så kunna vi tänka på saken ett år och få klarhet i den. Jag för min del
behöver icke någon utredning därför att jag är på det klara med denna sak,
hur jag vill lia det. Jag är demokrat. Jag har fått förebråelser för att jag
påstår det, och det finnes tvivlare, som fråga, örn jag är det eller icke. Men
jag är demokrat, och jag menar, att det är icke demokrati att säga, att den
eller den icke får väljas till riksdagsman. Alla skäl, som anförts för detta,
uppvägas enligt min uppfattning av det, som från andra sidan framhålles,
att var och en bör kunna väljas till riksdagsman. Och när herr Petersson i
Broaryd anför, att det inträffat, att en landshövding tagit emot kandidatur
på en lista, där han ej har säker plats, och att det inverkar menligt för vederbörandes
ställning i länet, att han faller igenom, så vill jag säga, att det
bör han naturligtvis icke utsätta sig för. Och landshövdingarna äro nog så
kloka män, att de ej utsätta sig för något dylikt. Dessutom behöver man

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. sådan grundlagsändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara
valbara till riksdagen. (Forts.)

ej riskera, att en landshövding skall fara omkring och hålla valtal. Därtill
äro de alltför förståndiga, enligt mitt förmenande.

Nu anföra reservanterna -— och jag förstår väl vem som är författaren
— att riksdagen skall bestå av folk, som ha »sens commun» och den genomsnittliga
allmäninsikt, som bär upp den svenska självstyrelsen och självförvaltningen,
vars främsta organ just är riksdagen. Men, herr talman, genomsnittlig
allmäninsikt räkna vi med, att vi ha alla. Jag menar, att en var av
oss har insikt på det område, där han haft sin verksamhet och alltså är
särskilt sakkunnig, så att han har en speciell insikt jämte den allmänna insikten.
Då frågar jag mig, när man gör detta uttalande örn denna genomsnittliga
allmäninsikt: Varför skall man frånkänna en landshövding denna
genomsnittliga insikt mer än en professor, en arbetare, en militär eller en
jordbrukare? Jag tror, att man måste säga om våra landshövdingar, vilka
åsikter de än ha i politiskt avseende, att det är folk, som vi alla kunna
respektera, personer, som besitta denna allmäninsikt. Jag tror, att man kan
vara överens om, att de ha det.

Det yttrades av herr Vougt, att de skola ej vara med här, därför att de ej
böra få utöva inflytande på ärenden, som de kanske själva berett. Hur många
riksdagsmän sitta ej i sakkunnigutredningar och kommittéer? Skola de ej få
vara med och avgöra dessa ärenden, därför att de varit med örn utredning
däri? Hur många är det ej, som tillkallats av Kungl. Majit för att vara rådgivare
i Kungl. Maj:ts kansli och uttala sig i vissa frågor vare sig som officiella
eller som personliga rådgivare? Då skulle de ej få vara med här, därför
att de varit med om att bereda ärendena. Enligt min mening är förslaget
sådant, att det ej bör bifallas. Icke skulle ett definitivt beslut i ärendet
bifallas, och följaktligen skall man ej heller vara med örn att bifalla förslaget
örn utredning, därför att den är onödig och ej bör föranleda till något
resultat.

Herr Westman: Herr talman! Jag vill påpeka, att jag ej avsett att betygsätta
landshövdingarna och generaldirektörerna. Jag tror, att de sköta sina
ämbeten mycket bra. Men dessa herrar ha en alldeles särskild ställning, de ha
fått ett särskilt uppdrag av Kungl. Maj :t, som gör att det är olämpligt för
dem att på detta sätt deltaga i det politiska livet. Jag hoppas, att herr Hallén,
när han framhöll dessa synpunkter, skall vinna genklang i de olika partierna,
så att man ej vidare väljer generaldirektörer och landshövdingar till
riksdagsmän, och att man kan lita på det allmänna omdömet, som herr Hallén
talade örn i det avseendet.

Man bör enligt min mening ej motionera i onödan särskilt i fråga örn grundlagsändringar,
men jag har ansett, att det är omöjligt för t. ex. en landshövding,
som skall bo i residensstaden, att för riksdagsmannaskapets utövande
vara frånvarande därifrån under hela riksdagstiden. Det finnes landshövdingar,
som bo tiotals mil härifrån och som ej äro tjänstlediga men sitta i riksdagen
och tillhöra utskott kanske till och med som ordförande. Kan herr Lindman
påstå, att en sådan landshövding kan följa sin instruktion och sköta sin
tjänst? Jag tror, att det är Kungl. Maj:ts avsikt, när de utses till landshövdingar,
att Kungl. Maj :t skall ha anspråk på deras arbete och ej vissa partier.
Här är ej fråga om, att landshövdingen framträder som folkrepresentant, utan
det är vissa partier som utnyttja hans arbetskraft, varigenom Kungl. Majit
hindras att utnyttja densamma. Det är kärnpunkten.

Örn man går till den materiella sidan av saken, blir det så, att landshövdingen
uppbär avlöning helt och fullt, trots att han sitter i riksdagen. Är det ej

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. sådan grundlag sändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara

valbara till riksdagen. (Forts.)

så, herr Lindman? Jag kan i detta sammanhang nämna, att jag har hört en
sådan anmärkning bland folket ute i bygderna: »Är det möjligt, att ett statsråd,
som uppbär avlöning som sådant, även uppbär arvode som riksdagsman?»
Jag har svarat ja kanske. Men det förstår man ej. Det är en arbetsfri inkomst,
som enligt vanlig svensk sund bondeuppfattning är oriktig.

Frågan är ej av så underordnad betydelse som herrarna tro. Man bör kunna
begära, att när Kungl. Maj :t utser en förtroendeman skall det vara Kungl.
Maj :t, som använder hans arbetskraft, och ej ett visst parti.

Herr Lindman: Herr talman! Jag vill bara fråga den siste ärade talaren,
vad det är för skillnad i detta avseende mellan en förtroendeämbetsman och
en annan ämbetsman. Jag frågar detta därför, att herr Westman kallar det
kärnpunkten i frågan. Kärnpunkten skulle vara, att det ej skulle vara möjligt
för dem att vara riksdagsmän, därför att de ha annat att göra och Konungen
har rätt att taga deras arbetskraft i anspråk, så att de ej få vara borta.
Då frågar jag: Vad är det för skillnad mellan en förtroendeämbetsman och en
ämbetsman, som ej är förtroendeämbetsman, men som också sitter i riksdagen?
Har ej också han blivit tillsatt för att sköta sin tjänst? Ett kansliråd, en byråchef,
en militär, en professor, en präst t. ex., de äro också tillsatta för att sköta
sina tjänster. Vad är det för skillnad mellan dem och en förtroendeämbetsman?
Det vore intressant att få veta skillnaden mellan förtroendeämbetsmän
och andra i det fallet. Örn det skulle finnas någon särskild anledning, varför
förtroendeämbetsmän ej skulle sitta i riksdagen, skulle det väl vara, att en förtroendeämbetsman
står i sådan ställning till Kungl. Maj:t, att han kan entledigas,
och därför ej besitter samma självständighet som övriga ämbetsmän,
vilka äro oavsättliga, och att man alltså i riksdagen inför ett element, som
är beroende av Kungl. Maj :t. Jag har ett ganska intressant exempel att anföra,
ehuru det visserligen ligger så långt tillbaka i tiden som 30 år. När jag
höll mitt första politiska tal — jag var då generaldirektör och alltså förtroendeämbetsman
—- var det riktat mot dåvarande statsministern Karl Staaff.
Jag fick då i en stor liberal tidning i huvudstaden dagen därefter läsa en ledare,
där det hette: »Jaså, är det så nu, att Konungens förtroendeämbetsmän
fara ut i landet och tala mot Kungl. Maj :t?» Det var den uppfattning man
hade då. Den synpunkten kan jag begripa. Men jag kan aldrig lägga den
synpunkten på denna fråga, som herr Westman gjorde, att det är skillnad mellan
förtroendeämbetsmän och andra ämbetsmän i detta avseende. Var och en
är tillsatt för att sköta sin tjänst, den ene lika väl som den andre.

Herr Westman: Herr talman! Jag delar herr Lindmans uppfattning, att
varje tjänsteman är skyldig att sköta sin tjänst, oavsett örn den är högre eller
lägre. Men jag har uppfattat saken så, att när det gäller förtroendeämbetsmän,
för vilka man offrat så stor avlöning, bör man ha rätt att kräva mera, och
det är svårare att ersätta dem då de icke äro på sin post. Jag vill ej, ätt
man skall förbjuda tjänstemän i allmänhet att vara riksdagsmän, men som
jag tidigare framhållit, ha dessa förtroendeämbetsmän en sådan särställning,
att de ej borde väljas till riksdagsmän.

Det är en mycket stor skillnad, om jag är chef och ansvarig för ett ämbetsverk
och skall leda det hela eller om jag är tjänsteman i lägre grad i verket.

Herr Lindman: Herr talman! Ett enda ord. Jag ber att få göra den

frågan: Är det sålunda lönen, som är avgörande, den omständigheten alltså,
att en landshövding har högre lön än flertalet andra ämbetsmän, så föres ju

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

Äng. sådan grundlagsändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara
valbara till riksdagen. (Forts.)

frågan in på ett nytt plan. En landshövding har ju en mängd utgifter som
flertalet andra ämbetsmän icke ha. Man kan ju taga vilket exempel som helst.
Min granne här till vänster har en lägre lön än en landshövding, men han
har ju ej heller hans representationsskyldighet.

Herr Westman: Herr talman! Det tjänar ej mycket till att längre fortsätta
debatten då det blott skulle trötta kammaren, örn jag återigen upprepade
de avgörande skäl, som jag redan framhållit. Som herr Lindman torde
ha sig bekant, har frågan fallit för i år genom att första kammaren har avslagit
motionen. Jag kan ej frångå, att man har rätt att i fråga örn dessa befattningar,
för vilka det fordras alldeles särskilda kvalifikationer och som
därför äro förenade med högre lön, fordra att de mera uteslutande ägna sig
åt sin tjänst än andra. Jag vill visst ej säga, att dessa personer ej söka fullgöra
sina tjänsteplikter, men dessa tjänster fordra enligt min mening sin man
helt och hållet.

Herr Hallén: Herr talman! Jag har begärt ordet för att göra en erinran
mot ett yttrande av herr Lindman, ehuru jag beträffande själva saken till slut
kommer på samma linje som han. Det var, då han ur herr Westmans anförande
tog upp den repliken, att landshövdingar och verkschefer, som sitta med
i riksdagen, kanske få behandla i utskott och kammare sådant, som de förut
haft på remiss hos sig själva. Då framhöll herr Lindman, att det ej vore
farligt, därför att även riksdagsmän sitta i kommittéer och som sakkunniga,
och ändå, när den av dem beredda frågan kommer till utskott och kammare,
deltaga de i behandlingen därav med liv och lust. Det är dock en stor skillnad.
Många av dessa kommittéer, varuti riksdagsmän sitta, äro att betrakta
som försök till en politisk återförsäkring, och att dessa kommittenter fortsätta
i utskott och kammare att fäkta för sina meningar, kan enligt min mening ej
vara något att anmärka mot. Men det är ej ett önskvärt förhållande, örn vissa
förtroendeämbetsmän placeras i utskott, där de få vara med örn vad de själva
haft på remiss, därför att då ha de förut behandlat dessa ärenden, ej som
politiska representanter utan under ämbetsmannaansvar med den opolitiska karaktär
de ha som förtroendeämbetsmän. Där finnes ett faktiskt missförhållande.
Jag har endast velat framhålla, att den saken kan man rätta till genom
gott omdöme hos vederbörande valmän.

Herr Lundstedt: Herr talman! Herr Lindman replikerade mot mitt lilla
anförande, att saken var tämligen självfallen. Jag vill endast påpeka, att det
replikskifte, som följde därefter, och de många frågor, som herr Lindman
framställde och till synes fått otillfredsställande besvarade, torde få anses visa
behovet av att man ej fattar beslut i saken, förrän utredning föreligger.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå och bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl
av herr Westman, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Lördagen den 3 mars.

Nr 15.

Ang. sådan grundlagsändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara

valbara till riksdagen. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 14.

Slutligen föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under Utgifter
för kapitalökning gjorda framställning angående uppförande och inredning av
byggnad för de patologiska och hygienisk-bakteriologiska institutionerna vid
universitetet i Uppsala; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
styckjunkaren J. Ohlsson för visst av honom till kronan inbetalt belopp; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse av visst område å Djurgården till Stockholms stad.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 71, till Konungen i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion örn upphävande av justitiekanslerns egenskap
att vara förtroendeämbetsman; och

nr 8, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag i fråga örn
kommunal fondbildning;

statsutskottets utlåtanden:

nr 7, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna under
riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
viss fordran hos förre konsuln i New York K. Woxen;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggande av
högre lön åt underofficeren å övergångsstat J. G. Andersson; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av tiden
för avskrivning av prästerskapets till statsverket indragna tionde från vissa
församlingar i Kopparbergs län; samt

Nr 15.

Lördagen den 3 mars.

bevillningsutskottets betänkande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av ett mellan Sverige och Österrike slutet handels-
och sjöfartsavtal.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Björck i Kristianstad
» Blomquist

Johansson i Tväråselet
Henrikson
Severin
Jeppsson
Lindqvist

Hansson i Rubbestad
Lundstedt

Törnkvist i Karlskrona
Andersson i Grimbo
Ekman
Skoglund

Anderson i Norrköping
Ström
Lundell
Aronson

Johanson i Huskvarna
De Geer

under 4 dagar fr. o. m. den

» 3 » D »

> 4 » s »

» 2 ? » »

» 3 »

> 3 »

» 2 »

» 3 >

» 2 »

» 3 »

» 3 >

> 7 »

» 2 »

> 2 »

» 4 » » »

» 8 » » >

» 5 » » »

» 6 » » »

» 3 » » >

mars,

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

340789