1933. Första kammaren. Nr 30 (Riksdagens protokoll 1933:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1933. Första kammaren. Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 £. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 321, av herr Thelin, i anledning av utfärdandet av Kungl. Maj:ts förnyade
stadga för rikets allmänna läroverk m. m.; och

nr 322, av herr Nylander, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående anslag till byggande av enkla bygdevägar, ödebygdsvägar och tillfartsvägar
till inlandsbanan.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Lindhagens
motion, nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation.

Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet nedannämnda motioner:
nr 324, av herr Johansson, Johan, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten;

nr 325, av herr Wohlin m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten;

nr 326, av herr Pettersson, Anton, och herr JJhansson, Johan, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arbeten till motverkande av
arbetslösheten;

nr 327, av herr Larsson, Johan August, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten;

nr 328, av herr Larsson, Johan, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten;

nr 329, av herrar Westman och Julin, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten;

nr 330, av friherre Lagerfelt m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten;

nr 331, av herr Asplund, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten;

nr 332, av herr Bagge, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bekämpande av arbetslösheten;

nr 333, av herr Löfgren m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
örn åtgärder för arbetslöshetens bekämpande;

nr 334, av herr Larsson, Sam, och herr Andersson, Elof, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor
m. m.;

nr 335, av herr Andersson, Elof, och herr Larson, Edward, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor
m. m.; samt
Första hammarens protokoll 1983. Nr 80.

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

nr 336, av herr Pålsson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
memorial nr 18 och första lagutskottets utlåtande nr 36.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 10, till Konungen i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1933/1934 under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet, jämte i
dessa ämnen väckta motioner.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 154, med anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för
de statsunderstödda växtförädlingsanstalterna;

nr 155, i anledning av väckt motion örn nedskrivning i vissa fall å av staten
utlämnade vattenavtappnings- och torrläggningslån;

nr 156, i anledning av väckt motion örn anvisande av medel för vissa förberedande
åtgärder för ett torrläggningsföretag inom Västmanlands och Uppsala
län;

nr 157, i anledning av väckt motion angående sådan författningsändring
att ejdern på rikets västkust helt fridlyses;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
statens spannmålslagerhus i Vara;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till
Höganäs-Billesholms aktiebolag av viss kronan tillhörig mark;

nr 160, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av
ett markområde, tillhörande lägenheten Flyksnäs under landsfiskalsbostället
Kråkered i Sätila socken av Älvsborgs län;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
arrendeavgiften för kronolägenheten Strömsholms värdshus;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande av
visst område å Djurgården för uppförande av ett tekniskt museum;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående eftergivande av
viss del av kronans fordran för köpeskillingen för försåld kronoegendom;
samt

nr 164, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för stödjande och
ordnande av slaktdjurs- samt kött- och fläskmarknaden i prisförbättrande
syfte.

AUd förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse
av 30 kap. 6 § rättegångsbalken, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckt motion, II: 297, angående viss ändring i sjömanshus-
och mönstringsförordningen; samt

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

nr 9, i anledning av väckt motion. II: 406, angående avskaffande av det
inom statens vattenfallsverk tillämpade tantiemsystemet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående elektrifiering av banorna Göteborg—Malmö och Ängelholm—Hälsingborg.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i proposition nr 190 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte till elektrifiering
av banorna Göteborg—Malmö och Ängelholm—Hälsingborg för budgetåret
1933/1934 anvisa ett reservationsanslag av 11,000,000 kronor.

Herr Nylander: Herr talman! Bland de elektrifieringsföretag vid våra

järnvägslinjer, som under de sista åren ha beslutats, är det uppenbart, att de
här föreslagna banorna Göteborg—Malmö och Ängelholm—Hälsingborg höra
till de minst motiverade. Det framgår också av handlingarna, att järnvägsstyrelsen
icke själv hade haft för avsikt att nu framlägga förslag örn dessa
elektrifieringar, utan att det är på särskild anmodan av kommunikationsministern,
som saken kommit fram på ett tidigare stadium, än som eljest hade varit
järnvägsstyrelsens avsikt. Det framgår nämligen av järnvägsstyrelsens utredning,
att man icke här kan räkna med sådana besparingar, som kunnat påvisas
beträffande de elektrifieringar, som förut lia beslutats och som nu pågå.

Beträffande anskaffande av lokomotiv påpekas sålunda beträffande dessa
linjer, att man icke för lång tid framåt kan räkna med att det på nämnda konto
skall uppstå någon besparing. Tvärtom kommer det efter fullbordad elektrifiering
av Malmölinjerna och Ängelinjerna att finnas ett väsentligt överskott
på moderna och fullgoda ånglokomotiv. Icke heller kan man påvisa några väsentliga
vinster i tid för trafiken. Hela linjen Göteborg—Malmö respektive Göteborg—Hälsingborg
jir ju så pass kort, att man icke därigenom kan få in några
nya förbindelser på sådant sätt, som varit möjligt vid linjerna norrut över
Änge, där ju tidsvinsten vid resa från södra Sverige och norrut har blivit synnerligen
stor.

Slutligen tillkommer en annan omständighet, som kanske är den viktigaste.
Det framgår av järnvägsstyrelsens yttrande, att man på grund av denna elektrifiering
kommer att få ett ganska stort personalöverskott. Örn man sammanlägger
de uppgifter, som lia lämnats av järnvägsstyrelsen först beträffande
Malmölinjerna, vidare beträffande Ängelinjerna och nu slutligen beträffande
västkustbanan, befinns det, att man under de närmaste åren kommer att få
ett personalöverskott på omkring 1,100 man. Således står man inför den situationen,
att man här sätter i gång ett arbete, som visserligen tillfälligtvis bereder
sysselsättning för, såsom järnvägsstyrelsen anger, 400 ä 500 man under
byggnadstiden men som sedan kommer att resultera i ett väsentligt personalöverskott.
Detta är ju ganska anmärkningsvärt, och det hade nog varit lyckligt,
om man hade fatt en närmare utredning angående frågan örn, hur personalöverskottet
skall komma att avvecklas. Givetvis kommer ju genom pensionering
och normal avgång personalbeståndet att minskas, och det skulle då vara möjligt
att så småningom jämna ut överskottet. Men jag vill samtidigt peka på
den fara, som ligger dari, att någon nyrekrytering svårligen kan äga rum under
en sådan period, då man har ett ganska stort personalöverskott. Vad detta
betyder för våra järnvägar är ju ganska uppenbart, och det är väl sorgligt, att
icke en normal nyrekrytering skall kunna äga rum i en tid, då man gärna ville
se, att unga personer kunde komma in och få arbetsanställning.

Anslag till
elektrifiering
av Västkustbanan.

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Anslag till elektrifiering av Västkustbanan. (Forts.)

Jag vill dessutom framhålla den synpunkten, att järnvägsstyrelsen måtte
så planlägga arbetena, att de bli så ekonomiskt ordnade som möjligt. Detta
skulle kunna i någon mån vinnas därigenom, att arbetstakten på västkustbanan
något minskas i förhållande till arbetstakten på Ångelinjerna och att man
sålunda skulle få en förskjutning i tid beträffande färdigställandet av respektive
grupper av elektrifieringar. I de kungl, propositionerna i dessa avseenden
räknas det visserligen med att västkustbanan skulle bli färdig ungefär tre
fjärdedels år senare, men jag tror, att det vore lyckligt, örn järnvägsstyrelsen
något utdrygade denna tid, så att ännu någon större förskjutning uppstode.
Det bleve ju då lättare att hinna avveckla det personalöverskott, som uppstår,
men framför allt bleve det lättare att avveckla den ganska omfattande arbetsorganisation,
som erfordras för hela elektrifieringsföretaget. Beträffande denna
administrativa och tekniska organisation vill jag också stryka under vad järnvägsstyrelsen
har sagt, nämligen att någon utökning av denna icke skulle erfordras
för det nu ifrågasatta arbetet. Jag vill också uttala den förhoppningen,
att det av järnvägsstyrelsen under arbetets gång måtte tillses, att man icke driver
det hela i snabbare tempo, än att alla de redskap och anordningar, som erfordras,
finnas i tillräcklig mängd, så att man inte behöver vidtaga särskilda
åtgärder för att exempelvis iordningställa ytterligare monteringståg och olika
arbetsattiralj för denna bana, utan att man kan överföra alla dessa anordningar
från de övriga linjerna.

Såsom slutresultat av hela denna framställning har jag funnit, att järnvägsstyrelsen
endast på grund av hänsynen till konjunkturläget och arbetsmarknaden
vill föreslå ifrågavarande elektrifiering. Järnvägsstyrelsen har ju till och
med föreslagit, att en del av kostnaderna borde täckas av de särskilda medel,
som skulle komma att av riksdagen beviljas till s. k. beredskapsarbeten. Detta
har nu emellertid kommunikationsministern icke tagit upp utan föreslår täckning
av lånemedel i vanlig ordning, men hela karaktären av arbetet visar, att
det står i det allra närmaste samband med de åtgärder, som riksdagen i övrigt
har att vidtaga i och för arbetslöshetens lindrande. Den synpunkt, som jag här
vill stryka under såsom den viktigaste, är att när man nu under de kommande
veckorna i riksdagens arbete går att diskutera olika åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande, bör man icke glömma bort den stora och kraftiga åtgärd,
som vidtages genom ett bifall till det här ifrågavarande förslaget, som ju innebär
ett anslag av icke mindre än 11 miljoner kronor för västkustbanans elektrifiering.

Jag har, herr talman, icke något annat yrkande än örn bifall, men jag har
ansett, att de synpunkter, som jag velat framhålla, lia varit så pass viktiga,
att man icke borde försumma att uttala dem.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Då den föregående talaren icke hade

något yrkande, skulle jag kunna avstå från att jättra mig. Emellertid är ju
detta en så pass betydande fråga, att det måhända kan vara av ett visst intresse,
att några ord sägas.

Jag delar fullständigt den föregående ärade talarens uppfattning, att det
särskilda utskottet, som ju har att behandla frågorna angående arbetslöshetens
bekämpande, bör taga under allvarligt övervägande, huruvida icke, såsom järnvägsstyrelsen
begärt, 4 miljoner kronor av kostnaderna böra tagas från arbetslöshetsanslaget.
Statsutskottet har ju för sin del varit så försiktigt, att det
sagt, att »beträffande sättet för finansieringen i övrigt av elektrifieringsföretaget
kommer utskottet att framdeles under riksdagen avgiva yttrande». Även
örn det särskilda utskottet i detta avseende icke gör någonting, har ju statsut -

Lördagen den 22 april.

Nr 80.

Anslag till elektrifiering av Västkustbanan. (Forts.)
skottet för sin del full frihet att falla tillbaka på, att 4 miljoner kronor kunna
disponeras på angivet sätt.

I övrigt har jag för min del ingenting särskilt att anmärka med anledning
av vad herr Nylander yttrade. Jag skulle ju kunna påpeka, att elektrifieringsföretagets
igångsättande icke medför någon som helst utökning av personalen.
Ur den synpunkten vållas inga svårigheter för järnvägsstyrelsen. Med den
personal, som för närvarande är anställd för elektrifieringen av linjen Stockholm—Malmö,
kan man utan svårighet samtidigt elektrifiera både sträckan
norrut och västkustbanan. Man behöver icke vidtaga några särskilda anordningar
för ökning av materielen. Det finns mycken materiel, monteringsvagnar
och dylikt, att det icke är nödvändigt att utbygga vagnparken eller
materielen i övrigt. Om man någon gång kan anse det lämpligt att verkligen
i någon mån forcera arbetet, är det på ett område sådant som detta. Det gäller
ju ett produktivt företag, som framdeles sannolikt kommer att tillföra staten
betydande besparingar.

Jag kan således icke ur någon synpunkt finna någon anledning, varför man
icke nu skulle bifalla, vad statsutskottet har föreslagit. Även örn jag i övrigt
sålunda delar den föregående talarens uppfattning örn, hur det skulle ställa sig,
därest man endast hade att bedöma frågan ur statens järnvägars ekonomiska
synpunkter, är det likväl uppenbart, att den måste ses i ett betydligt vidare
sammanhang. Det är ju meningen, att elektrifieringen skall fortskrida fram
till år 1936, och även örn man är rätt pessimistisk beträffande konjunkturutvecklingen
här i landet, får man väl ändå, när en så pass lång tidrymd är tillmätt,
hoppas, att det skall bli någon ljusning i förhållandena, innan man kommit
fram till den tidpunkten.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 49, i anledning av väckta mo- Om vägjörbintioner
örn utredning rörande anläggning av en vägförbindelse mellan fast- deist mellan
landet och Öland. /aS''S.°cA

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren, nr 165,
av herr R. Wagnsson m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 134,
av herr E. Jonsson i Mörbylånga m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
en skyndsam utredning för upprättande av plan och kostnadsförslag till anläggning
av en vägförbindelse med bank och bro mellan fastlandet och Öland
över Kalmarsund i närheten av Kalmar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de av herr Wagnsson m. fl. och herr Jonsson i Mörbylånga m. fl. väckta
motionerna I: 165 och II: 134 ej måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herr Nilsson i Gränebo, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! I förevarande motion har begärts
utredning om byggande av en bro över Kalmarsund till Öland. Statsutskottet
har avstyrkt framställningen. Varför? Ja, det torde vara svårt att säga, men
sannolikt kommer man sanningen närmast, om man säger, att detta företag synts
statsutskottet alltför gigantiskt. Avståndet mellan fastlandet och Öland på

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Örn väg förbindelse mellan fastlandet och Öland. (Forts.)
den plats, där man tänkt sig, att bron skulle anläggas, är mellan 6 och 7 kilometer.
För ett brobygge efter våra förhållanden synes det kanske alltför stort,
men de särskilda omständigheter, som föreligga i detta fall, skulle göra det
möjligt att utföra en brobyggnad på ifrågavarande plats till ganska rimlig
kostnad. Detta sammanhänger framför allt med det jämförelsevis grunda vattnet.
Enligt sjökortet och de mätningar, som blivit gjorda, är djupet i sundet
mellan 2 och 6 meter. Endast i den s. k. ångbåtsrännan är det något djupare,
men inte ens här upvisar vattnet större djup än 8 meter. Det är därför som
några ledamöter av riksdagen väckt motion örn utredning i frågan och man
har anledning att fråga, varför statsutskottet icke ens velat räcka så mycket
som ett finger åt denna utredning.

_ Man säger i stället att Ölands befolkning och ortsbefolkningen borde själva
visa något intresse.^ Ja, men örn en utredning skulle företagas av lokala institutioner
eller myndigheter, är det sannolikt, örn den sedan förelädes riksdagen,
att man icke skulle få det fulla förtroende för den, som en utredning rörande en
sådan sak dock bör hava. Det är åtskilligt som behöver utredas: det tekniska
utförandet, en brobyggnads förhållande till sjöfarten i sundet, till fisket, till
strömförhållanden, isskruvningar jämte åtskilliga andra saker. Men först och
främst skulle det naturligtvis gälla de ekonomiska förhållandena, hur en bro,
örn den möjligen komme till stånd, ekonomiskt skulle utföras och hur kostnaderna
för densamma skulle bestridas. Det är sålunda åtskilligt som behöver
utredas örn företaget skulle komma till stånd, varvid man naturligtvis icke får
förbise, huruvida en brobyggnad på denna plats från trafiksynpunkt är behövlig
och kan försvaras. Det är därför, som motionärerna nu i första hand
vänt sig till riksdagen och hemställt örn en utredning. Det är icke fråga örn,
att man skulle företaga en brobyggnad för närvarande, utan det gäller en utredning,
om en brobyggnad mellan Öland och fastlandet är berättigad, utan olägenhet
och till skäliga kostnader kan utföras och bör komma till stånd. I andra
hand kommer sedan frågan, hur den skall utföras och hur kostnaden skulle
bestridas.

Jag kan därför icke förstå, att statsutskottet har visat sådan farhåga för
att biträda motionen. Visserligen har statsutskottet på sista sidan i sitt utlåtande
yttrat, att »utskottet, som på grund av vad ovan anförts — nämligen
för ett avslagsyrkande — icke kan förorda att något initiativ från riksdagens
sida tages till ifrågavarande brobyggnadsföretag». Skulle man alltså ur detta
uttalande få utläsa, att om initiativet kommer från annat håll, skulle statsutskottet
och riksdagen sedan icke ställa sig lika kyliga och oförstående till sakan.
Jag vet icke, örn man får läsa det yttrandet på det sättet. Det är kanske
möjligt, att man får tolka detsamma som en uppmuntran till ortsintressena att
företaga en utredning rörande företaget och att sedan den är verkställd på nytt
gå fram till riksdagen med begäran, att brobygget skall utföras och staten skall
biträda företaget. Man skulle ju kunna uppfatta detta yttrande så, men jag
vet icke, örn det helt och fullt är meningen.

För själva orten skulle naturligtvis bron bli av betydelse som kommunikationsled
och då i första hand för Ölands befolkning. Öland är ju i åtskilliga
^avseenden ganska svagt gynnat med avseende på dess förutsättningar att
bestå i den ekonomiska kampen. Det framgår icke minst av att Ölandsbefolkningen
på en trettio, fyrtio år gått tillbaka med mer än tiotusen personer. Redan
detta, tycker jag, är ett talande skäl för, att riksdagen och statsmakterna
böra stödja en provins, en landsända, som av naturen icke blivit så rikt utrustad
som åtskilliga andra delar av landet.

Men sedan kommer ytterligare ett skäl, som varit mycket tungt vägande
för motionärerna, då de nu gått fram till riksdagen med en hemställan i denna

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Örn väg förbindelse mellan fastlandet och Öland. (Forts.)
fråga, nämligen den stora arbetslösheten. Från nyttighetens synpunkt tror jag,
att detta företag skulle kunna jämställas med många andra arbeten och företag,
som nu utföras som beredskaps- eller reservarbeten. Så länge, riksdagen
ger ut tiotals miljoner kronor till kontantunderstöd åt arbetslösa, som intet hellre
önska än att få utföra något nyttigt arbete för desamma, kan det icke anmärkas
mot, att man går fram till riksdagen med framställningar sådana som
denna.

Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till den i ämnet väckta motionen.

Häri instämde herr Anderson, Erih, och herr Lindhagen.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Det är ju en gammal känd sak, att

kalmariter och ölänningar ha en stor förmåga att övertyga riksdagen och särskilt
denna kammare, när de hålla samman. Det har man ^ju bevis på, sedan
det var fråga om den på sin tid av generalpoststyrelsen ifrågasatta, postbåten,
som skulle gå mellan Kalmar och Färjestaden. Det var enskilda motionärer,
som förde fram förslaget, och det blev bifallet. Nu går väl båten någon månad
under vintertiden, och i övrigt ligger den ju upplagd. Det är ju i och för sig inte
någon vidare lysande affär, helst som det ju var ett enskilt bolag, som vid det
tillfället erbjöd sig att på mycket fördelaktiga villkor även under vintertiden
frakta posten över till Öland.

Emellertid är ju det företag, som det här är fråga örn och som nu bragts på
tal genom herr Wagnssons m. fl. motion, av den stora omfattning, att man även
i dessa arbetslöshetstider, när man med ljus och lykta söker efter tillfällen att
bereda arbete åt medborgarna här i landet, dock måste betänka sig mer än en
gång, innan man går in för detsamma, med hänsyn till de stora kostnader, som
detta företag komme att draga med sig. Jag överdriver säkerligen icke på
något som helst sätt, ifall jag kommer till det resultatet, att det här rör sig
örn ett åttasiffrigt tal. Mindre än så tror jag inte alls, att det kommer att
bli.

Idén till detta förslag har kommit upp genom att ett par elever vid Tekniska
högskolan i en övningsupgift tagit sig för att rita ett förslag till brobyggnad
över Kalmarsund från fastlandet till Öland. Vi hade en herre ifrån Tekniska
högskolan uppe på utskottets avdelning, professorn i vägbyggnadsteknik Pallin,
som just omtalade detta. Han gav också det vitsordet, att det rör sig örn så
stora belopp, att det mera är att betrakta som ett på nämnda sätt framkommet
projekt, som ligger till grund för hela denna motion.

Det kan ju hända, att herr andre vice talmannen har rätt i vad han sade örn
att Öland kanske inte blivit favoriserat i så synnerligen hög grad, men det har
väl blivit tillgodosett ungefär på samma sätt, som alla andra delar av detta
vidsträckta land ha blivit tillgodosedda, givetvis i förhållande till de möjligheter,
som göra sig gällande där nere, jämförda med möjligheterna i andra
delar av riket. Inbyggarna på Öland ha nog kommit i åtnjutande av alla de
förmåner, som tillkommit övriga landsdelar, så att enligt min mening har man
nog ingen anledning att klaga för Ölands vidkommande.

Herr andre vice talmannen undrade, hur han skulle kunna få utläsa statsutskottets
utlåtande. Det kan naturligtvis endast utläsas på det sättet, att det
är riksdagens skyldighet att pröva varje ärende, som, i vederbörlig ordning,
förelägges riksdagen. Så kommer riksdagen att göra även i detta fall. Men
att man skulle kunna läsa ut av utskottets utlåtande något sådant, som att man
liksom gett på hand att man från riksdagens sida skulle vara på något sätt
bunden, ifall ortsborna bara göra sig gällande bitr, att ordna en utredning,

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Örn väg förbindelse mellan fastlandet och Öland. (Forts.)
det har, såvitt jag kan finna, icke varit meningen hos den överväldigande majoriteten
inom statsutskottet i detta avseende, och det nödgas jag tyvärr meddela
herr andre vice talmannen. Jag tror åtminstone inte, att utskottets utlåtande
får utläsas på det sättet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Örne: Herr talman! Jag vet, att statsutskottets ärade ordförande bär
förlorat allt förtroende till min ekonomiska kapacitet, sedan jag tillmötesgick
ortsbefolkningens begäran där nere och föreslog Kungl. Maj :t och riksdagen att
bygga en ny postbåt som ersättning för den, som hade gått där i nära ett halvt
århundrade. Benna nya båt kostade visst 300,000 kronor -— den exakta siffran
erinrar jag mig inte just nu. Den båten är i gång under fem månader av året
och således inte, såsom statsutskottets ärade ordförande sade, någon månad örn
året, och den fyller ett behov. Båten hade behövt byggas, även om en enskild
firma hade skött trafiken, så att det innebar alls icke något kapitalslöseri,
att den koni till. Tills vidare bär den sig, och såvitt jag vet, har den medfört
den fördelen, att fraktkostnaderna och personbefordringskostnaderna ha hållits
nere. Jag tycker således inte, att statsutskottets ärade ordförande skall nämna
denna sak på samma gång som det ärende, som nu föreligger. Ty här är det ju,
mina herrar, fråga örn att göra en utredning, som säkerligen, örn den skall
göras pa ett tillfredställande sätt, kommer att kosta mycket, mycket mer än
den postbåt, som. det varit tal örn här. Kostnaden för utredningen, örn den
sedan visar omöjligheten av projektets genomförande, måste givetvis betraktas
såsom fullständigt bortkastade pengar.

Jag satt, när jag hörde herr andre vice talmannens anförande här, och undrade
över, varför han inte tagit steget fullt ut och föreslagit, att man skulle
bygga en tunnel under Kalmarsund för landsvägs- och järnvägstrafik —
helst för en järnväg med dubbelspår -—- ty det hade varit en ytterst ringa procentuell
ökning i det ekonomiska vanvett, som ligger i detta förslag. Här
gäller det ju att broa över ett brett sund. Vad kan man tjäna på det? Jag vet
inte,, örn man möjligen tänkt, att man skall bygga en bro även för järnvägstrafik,
men örn man bara tänker hygga för landsvägstrafik, så antar jag, att
en bilfärd^över sundet på den bron i alla fall kommer att taga en sju, åtta
minuter, såvida man inte kör alltför vårdslöst. Nu tager det med postbåten
och med de privata båtarna, som gå på sommaren, en tid av 20 minuter att
komma över sundet. Man skulle således komma att tjäna 13 minuter genom att
kunna köra över på bron.

. -9et är .ju var och en> som kanner till förhållandena där, bekant, att
isgången i sundet är synnerligen kraftig. Man lär fundera på att lägga vägen
på en bank, som skall vara 2V2 meter hög. Det händer understundom, att isen i
Kalmarsund tornar upp sig till 5 ä 6 meters höjd, fastän det inte finns någonting,
som gör motstånd emot isen. Själv har jag konstaterat, att isen legat
upptornad högt som ett hus ovanpå de undervattensgrund, som finnas i sundet:
isen hade således skjutits upp så högt ungefär som till läktaren här i kammaren.
Tror någon människa verkligen, att man kan bygga en bank på 2J/2
meters höjd över ett sådant farvatten, utan att den kommer att bli otrafikabel
på vintrarna. Redan på grund av den omständigheten, att vattnet slår över
banken vid nordlig vind, kommer det örn temperaturen är låg att bli ett fruktansvärt
islager ovanpa den där banken, även örn inte drivis tornar upp sig.
Utan att besitta några som helst tekniska insikter beträffande sådana här
bankbyggnader tycker jag för min del, med begagnande av vanligt enkelt lekmannaförstånd,
att det ser absolut otänkbart ut att komma fram med hjälp av
den metoden. Det enda sättet vore val att bygga en mycket hög bro på pelare,

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Om väg förbindelse mellan fastlandet och Öland. (Forts.)
men i så fall skulle jag mycket misstaga mig, örn inte den bron skulle komma
att kosta något mellan 30 och G0 miljoner kronor. Ett sådant belopp skulle
vara tänkbart att ge ut, under förutsättning att på andra sidan Kalmarsund
det åtminsone bodde en 700,000 människor, men helst 1,200,000 människor. Om
så vore skulle jag säkert vara med örn att rösta för bron. Och jag är säker på,
att statsutskottets ärade ordförande då också skulle ha funderat på en utredning
örn en bro där. Men nu bor det inte mer än ungefär 30,000 människor på
Öland, och det finns ingen tänkbar möjlighet, såvida man inte bygger för
byggandets egen skull, att vidtaga sådana anstalter, som det här är fråga örn,
för denna lilla befolkning, som till största delen säkerligen sällan reser ifrån
sin ö.

Herr talman! Då jag anser, att en utredning beträffande detta spörsmål är
fullständigt onödig, är rent utav skadlig och förenad med synnerligen stora
utgifter, som kunna betraktas såsom bortkastade, skall jag be att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan. Jag gör det inte därför, att jag hoppas
att återvinna förtroendet hos statsutskottets ärade ordförande, ty det är för
evigt förverkat, tack vare den lilla postbåten för 300,000 kronor, men jag gör
det därför, att jag helt enkelt inte kan tiga, då jag ser, att man beträffande ett
så fullkomligt omöjligt projekt begär, att staten skall offra medel för en utredning.

Herr andre vice talmannen: Generaldirektör Örne är ju så utomordentligt

sakkunnig och sakkunnig på så många olika områden, men i detta fall får
jag säga, att hans sakkunskap slår mig med förvåning. Jag har hört flera
av de experter på detta område, som vi ha i vårt land, nämligen professorer
i brobyggnads- och vägteknik vid tekniska högskolan, yttra sig örn saken,
men ställd bredvid generaldirektör Örnes torde deras sakkunskap vara liten
och betydelselös.

När jag först fick höra talas örn tanken på en brobyggnad över Kalmarsund,
ansåg även jag, att det var ett alltför stort företag för den befolkning,
som bebor Öland, och att kostnaderna skulle bliva alltför höga ävensom att
det tekniska utförandet av en dylik brobyggnad, så att den skulle kunna äga
bestånd, även skulle stöta på stora svårigheter. Jag har emellertid sedan
med mitt enkla lekmannaförstånd försökt bilda mig en mening i hithörande
fråga, och jag får säga, att ju mer jag trängt in i densamma desto mer har
det synts mig icke vara så oöverkomligt att bygga en bro över detta sund.
Bron skulle ju delvis byggas som en bank, beroende därpå att det är så
grunt vatten i sundet och att den skulle dragas över några på denna plats i
sundet belägna holmar. Det skulle förbilliga brobygget i hög grad.

Herr Örne sade, att det är så liten befolkning på Öland, men vi lia ju
t. ex. Lidingö, där det inte finns mer än tredjedelen så stor befolkning som
på Öland, men där har byggts en bro, som kostar mycket mera pengar, än
vad den här bron över Kalmarsund skulle behöva kosta, beroende på bottnens
beskaffenhet oell vattendjupet vid Lidingöbron. Det är just det, som försvårar
en brobyggnad, åtminstone enligt fackmännens utsago. Men kanske
generaldirektör Örne även därvidlag har en annan mening än fackmännen.

För något år sedan beviljade staten miljoner för att ordna en genomfartsled
för fiskarena genom ett sund på västkusten. Det kan ifrågasättas, huruvida!
det varit till nytta för någon större befolkning.

Beträffande brobyggnader lia vi tidigare i vårt land utfört ganska dyrbara
sådana, vilka kostat väsentligt mycket mera — i förhållande till folkmängden
på de platser, som förbundits medelst broarna —• än vad ifrågavarande
bro sannolikt skulle komma att kosta. Det har nämligen, fastän naturligtvis

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Örn väg förbindelse mellan fastlandet och Öland. (Forts.)
preliminärt, eftersom någon utredning icke föreligger, beräknats av fackmän
på området, att bron skulle komma att kosta mellan 6 och 8 miljoner kronor,
och det är inte, får man väl säga, någon avskräckande summa för ett sådant
företag. Jag vill därmed icke ha sagt, att staten på rak arm skall vara villig
att bevilja medel för ändamålet. Men örn en utredning skulle visa, att det
för ortsbefolkningen finnes ett behov av en bro och att man även är villig
att bidraga till dess byggande, så kan jag ej inse att staten borde ställa sig
utanför.

Det är emellertid, som jag tidigare nämnt, arbetslösheten, som varit anledningen
till, att detta förslag framlagts från enskilda riksdagsmäns sida. Socialministern
begär ju för nästa budgetår 20 miljoner kronor att utdelas såsom
kontantunderstöd till arbetslösa. Skulle inte dessa pengar kunna användas
på något bättre sätt? Det är möjligt, att man slutligen inte kan finna
några lämpliga arbetsföretag för de arbetslösa, utan att man får anslå åtskilliga
tiotal miljoner kronor för direkta kontantunderstöd till lindrande av
nöden bland dem. Kunde ej då tagas under övervägande huruvida ej ett
företag som detta vore bättre att sätta i gång, än att intet arbete skall utföras
för pengarna? Och det är just det, som varit anledningen till att vi,
herr talman, vågat framföra detta projekt.

Herr Lindblad: Herr talman! Statsutskottets ärade ordförande har ju redan
påpekat, att detta projekt framkommit på grund av vissa övningsuppgifter,
som _ eleverna vid tekniska högskolan utfört, och man kan ju lägga
fram åtskilligt för eleverna för att få deras fantasi i rörelse. Det skulle inte
förvåna mig, örn man framlade en plan örn att bygga en bro över till Gotland.
Fantasien är livlig, och man skulle säkerligen få fram åtskilligt, som
tydde på möjligheterna av ett sådant brobygge. Emellertid har ju professorn
i vägbyggnadsteknik vid tekniska högskolan, som varit uppe på utskottsavdelningen,
förklarat, att denna fråga inte är aktuell, och detsamma uttalas
också i den P. M., som åtföljer motionen. Jag antar, att det tekniskt är
möjligt att utföra de arbeten, som det här är fråga örn, men det blir också
förenat med stora kostnader, om ett sådant utförande skall komma till stånd.
De 7 miljoner kronor, som man beräknat för detta brobygge, komma säkerligen
inte att räcka långt. Kostnaden för detta brobygge — det gäller ju
en bro med en längd av 7 å 8 kilometer — kommer nog inte att stanna vid
det lilla belopp, som här nämnts, ty man får lov att bygga en bro, som kan
stå emot starka påfrestningar från is och storm i sundet mellan Öland och
fastlandet.

Herr andre vice talmannen åberopade Lidingöbron. Lidingöbron kostade
emellertid åtskilligt mera än sju miljoner kronor. Men det är en stor
skillnad mellan Lidingöbron och den här föreslagna bron. Lidingöbron,
som förbinder Lidingön med Stockholm, med dess en halv miljon
invånare, har ett helt annat trafikbehov att tillfredsställa, än vad
denna projekterade bro har, och jag tror knappast, att de, som bo på
södra delen av Öland, skulle bry sig örn att fara den långa vägen upp till
bron för att på den komma över till fastlandet. De komma nog, åtminstone
under de tider av året då man kan komma över med båt, att resa över det
smala sundet per båt i stället för att taga den långa omvägen på bron över
till fastlandet.

Jag tror således, att det är en överloppsgärning att bygga en bro på den
föreslagna platsen, en överloppsgärning, som man inte, åtminstone inte i första
taget, får lov att räcka ens ett finger åt. Det är just det, som statsutskottet
inte har velat göra. Vi ha alltför ofta vant släpphänta i fråga örn att göra

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Örn väg förbindelse mellan fastlandet och Öland. (Forts.)
välvilliga uttalanden, och dessa uttalanden ha kommit att kosta staten ganska
mycket. Det är på tiden, att vi göra utlåtandena mindre välvilliga, då det
gäller sådana projekt som detta, för att icke animera dem, som lia ett visst
intresse av att få fram ett dylikt projekt. Det har ju inte heller inom statsutskottet
varit någon mer än herr andre vice talmannen, som ansett detta
projekt vara av så stor betydelse som han anser det vara.

Herr andre vice talmannen motiverar också brobygget med att detsamma
kan användas som arbete åt arbetslösa. Det är mycket riktigt, att vi behöva
arbeten för arbetslösa, men man får försöka att gallra en liten smula bland
de förslag, som framkomma, även då det gäller att åstadkomma arbeten för
de arbetslösa. I det fallet anser jag, liksom de föregående talarna här, att
projektet överhuvud taget ingenting annat är än ett hugskott, och, herr talman,
jag kommer att rösta mot hugskottet och för utskottet, till vars hemställan
jag yrkar bifall.

Herr Lindhagen: Jag måste instämma med andre vice talmannen. Detta
inte bara därför, att jag vistats även på Öland och farit över Kalmarsund —
jag har besökt de flesta delar av vårt land — utan därför, att jag vet, att
befolkningen där under långliga tider haft till önskemål att få en broförbindelse
med fastlandet till stånd.

Här vill herr Örne, att vi skola blint lita på hans tekniska kunskaper i ämnet.
Men när vi få höra, att man från Tekniska högskolan beräknar kostnaderna
till 6—8 miljoner och herr Örne tvärsäkert kommer och säger, att bron
kommer att kosta -— om den skall byggas så, att den står bi — mellan 30 och
60 miljoner, så visar bara detta språng mellan 30 till 60 miljoner, att Örnes
sakkunskap är byggd på obekantskap med kostnadsfrågan, ty om man inte
är okunnig, hugger man inte till på det sättet.

Örne trodde också på en höft, att med bro skulle sparas bara några minuter
i överfart, men han glömde, att med bro skulle inbesparas också tidslängden, inlastningarna
med omlastningar från kärrorna ned på ångbåten och upp igen.

När nu en broförbindelse är en så gammal naturlig önskan hos befolkningen,
kan man väl åtminstone så mycket sympatisera med densamma, att vi låta
dem få en utredning örn möjligheterna och kostnaderna. Då finge vi ju se siffrorna,
och då kanske ölandsfolket självt bleve övertygat av dem. I synnerhet
om man komme upp till örnes 60 miljoner, skulle de nog bli övertygade örn, att
man inte kan begära denna bro längre.

De olika landsdelarna böra ha intresse för varandra och åtminstone tillmötesgå
så rimliga fordringar som i denna motion framställts, till förmån för
ett gammalt och naturligt önskemål. Nog borde ölandsfolket örn möjligt få
en bro. Men här gäller det företrädesvis små jordbrukare, förstås, som äro
ställda inför en kompakt egoism på fastlandet, och då bryr man sig inte örn
det småfolk, som bor där nere och gärna vill få god förbindelse med det stora
fäderneslandet.

Det är av denna anledning, herr talman, som jag instämmer i andre vice talmannens
yrkande, att man inte skall här svara med ett knytnävsslag i ansiktet
utan tillmötesgå önskemålet om utredning, så att man åtminstone får fram
kostnadssiffrorna och får veta, örn de äro överkomliga eller inte.

Herr Orne: Herr Lindhagen uttalade, att det är orättvist mot Ölands befolkning,
att inte den också skall lia förbindelse med fastlandet. Jag vill då
upplysa herr Lindhagen örn, att staten uppehåller en ångbåtsförbindelse med
fastlandet vintertid, som åtminstone de första 40 åren tillskyndade staten

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Örn våg förbindelse mellan fastlandet och Öland. (Forts.)
en högst betydande förlust. Det har således inte gjorts så förfärligt litet för
den befolkningen.

Sedan sade herr Lindhagen, att jag gjort mig skyldig till en våldsam överdrift
beträffande det pris, som anläggningen i fråga skulle komma att betinga.
Jag skall då be att få erinra herr Lindhagen och även herr andre vice talmannen
om ett par små saker.

Jag var med i Stockholms stadsfullmäktige samtidigt med herr Lindhagen,
och beslöt en ny förbindelse mellan Mälaren och Östersjön, som kallas för Hammarbyleden.
Sakkunskapen hade beräknat kostnaden till, vill jag minnas, 6.5
miljoner, och det tyckte jag, att man skulle kunna offra. Sedan kostade leden,
som bekant, 26 miljoner och det berodde, tänker herr Lindhagen säga nu, på
valutafallet. Men vad vet herr Lindhagen örn, hur valutan kommer att se
ut här i landet örn tre, fyra år? Ingen människa vet det.

Vidare ha vi Lidingöbron. Den voro vi med örn att besluta, när det sades,
att den skulle kosta 4 miljoner. När det var nedlagt 4 miljoner, kunde en lekman
inte se, att det var utfört något nämnvärt arbete på platsen, och bron
kostade_ sedan något sådant som 10 miljoner. Jag vill också upplysa herr
andre vice talmannen örn, att de människor, som bo på Lidingön, i allra största
utsträckning arbeta i Stockholm och således måste resa in på morgonen och ut
på eftermiddagen. Om det är så, att herr andre vice talmannen kan visa, att
Ölands hela befolkning arbetar i Kalmar och måste resa två gånger örn dagen
över sundet, då skall jag vara med örn en utredning, men inte förr.

Här gjordes för några år sedan genom en dyrbar kommitté en utredning angående
utvidgning av en kanal uppe i bergslagen. Såvitt man kunde se med de
priser, som gällde, när utredningen var färdig, skulle denna kanal kosta 60
miljoner kronor. Den tillstyrktes dock av teknikerna. Den skulle dock inte
kunna göra någon nytta alls, utan endast påkalla statsunderstöd åt Västeråsbanan
under sommartiden, örn den verkligen kom till, eller också framtvinga
oerhört höga frakter på denna bana om vintern för att täcka förlusterna under
resten av året. För en tekniker —- för en teknokrat skulle vi kunna säga för
att vara riktigt moderna — ligger det en stor tjusning i att göra utkast till alla
möjliga anläggningar, men det är de enkla lekmännen, som till slut skola bedöma.
, vad som behöves och vad vi anse oss kunna kosta på av allmänna medel
i fråga örn dylika anläggningar.

Nu säger herr andre vice talmannen, att det har begärts 20 miljoner kronor
till kontantunderstöd åt de arbetslösa, och är det då inte bättre att bygga en
sådan bro som denna? Jag måste verkligen förvåna mig över att en ledamot av
statsutskottet, som behandlar dessa frågor, kan lägga den synpunkten på saken.
De 20 miljonerna gå till folk, som inte kunna utnyttjas i arbete, och även örn
vi bygga denna bro, blir det nödvändigt -— jag har visserligen inte gjort några
kalkyler, men det säger mig mitt sunda förnuft — att ge så där en 19,700,000
kronor till kontantunderstöd, och högst 300,000 skulle möjligen kunna gå till
arbetslöner åt sådana arbetare, som annars skulle ha kontant understöd. Man
kan väl för övrigt inte samla ihop alla, som skola åtnjuta kontant understöd i
hela landet och sätta dem i arbete vid en bro över Kalmarsund. Det är orimligt.
Titta på de broar, som byggas här i Stockholm, och se, hur många arbetare som
tagas i anspråk för deras byggande! Det är inte så oerhört många, skall jag
säga herr andre vice talmannen.

Jag vet, att det är mycket olämpligt, att jag ger mig in på den förevarande
frågan, ty mitt ståndpunktstagande betraktas naturligtvis som ett angrepp på
bönderna -— det har ju redan herr Lindhagen gjort —- men jag måste säga, att
vare sig det är fråga örn angrepp på bönderna eller icke, kan jag icke vara med
på, att staten fortsätter att göra sådana dumheter, som gjorts på sista tiden,

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

örn väg förbindelse mellan fastlandet och Öland. (Forts.)
då staten till järnvägsbyggnader anslagit tiotals miljoner, som äro totalt bortkastade.
Staten själv har måst köpa igen en del privat järnvägar för ett ringa
antal hundratusental kronor, ehuru de kostat väldiga summor. Vi kunna inte
heller fortsätta att bygga landsvägar på det ekonomiskt vårdslösa sätt som nu
sker. När jag varnar för detta, är det inte av något hat eller avoghet mot
dem som bo på landsbygden utan för att skydda dem mot framtida skatter
för underhållet av dessa vägar. Och jag är säker på, att om verkligen Ölandsbron
kommer att kosta vad man kan befara, så har inte Ölands jordbrukarbefolkning
rygg att bära utgifterna för underhållet av den bron, utan dem
får staten också kosta på.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Herr Örne vill gärna förenkla
ett yttrande, liksom han förenklar framlagda förslag, när det så passar honom.
Här säger herr Örne, att jag skulle ha sagt, att man skulle kunna vid ett brobygge
sysselsätta den arbetslösa befolkning, som eljest skulle underhållas genom
kontantunderstöd. Det har jag för min del inte sagt, men jag har sagt
det, att man bör i så stor utsträckning som möjligt anordna arbeten för de arbetslösa,
så att man kan minska kontantunderstödet, och den meningen har, såvitt
jag kunnat finna, varit företrädd såväl inom som utom riksdagen. När
jag då ställde upp siffran -— 20 miljoner kronor — och frågade, örn man inte
skulle kunna anordna några arbeten för att minska kontantunderstöden, så
torde däremot väl inte vara något att invända.

Sedan skulle jag vilja säga herr Lindblad en sak. Herr Lindblad gjorde gällande,
att på Lidingö bodde visserligen en liten befolkning, men att på andra
sidan örn sundet bodde en befolkning på en halv miljon, då vill jag säga herr
Lindblad, att på fastlandssidan av Kalmarsund bor en befolkning på 6 miljoner
människor, alltså väsentligt större än den, som herr Lindblad tog som exempel.
Är det nu så, att Lidingöbron som herr Lindblad nämnde kostade fyra
gånger så mycket, som enligt preliminär beräkning en bro över Kalmarsund
skulle kosta, då kail det väl försvaras, örn man ville bygga densamma. Jag
vågar inte yttra mig örn dessa förhållanden. Jag känner inte vad Lidingöbron
kostat, men jag har hört sägas, att den kostat åtskilligt mera än en bro över
Kalmarsund skulle kosta.

Dessa förhållanden finge ju klarläggas av en blivande utredning, och det är
för den utredningen, som jag här talat. Jag vill därmed inte säga, att jag under
alla förhållanden skulle vilja vara med örn att bevilja penningar till en brobyggnad
i detta fall, utan det må bli beroende på, örn kostnaderna stanna inom
rimliga gränser. Det är för denna utredning, som jag här gjort framställning
örn, att riksdagen ville bevilja medel, och skulle en sådan utredning visa, att
det ej är några tekniska svårigheter och att det går för rimliga kostnader,
varför skall man då sätta sig emot att skaffa bättre kommunikationer till denna
landsända? Jag kan icke förstå, att riksdagen skulle ha någon anledning
att sätta sig emot detta.

Herr Lindhagen: Herr Örne talade här till förmån för sin postbåt, och den
spolade nog också sin roll i detta sammanhang. Det är väl därför, som Örne
är så het på gröten i dag och tycker det är onödigt att i verkets stat få avskriva
postbåten såsom icke vidare någon tillgång. Vidare förenklar Örne saken på
annat sätt, som ytterligare understryker, att han lika litet som jag äger minsta
tillstymmelse till sakkunskap i denna kostnadsfråga.

Örne sade nyss att det inte kan bli så många, som kunna arbeta på bron.
Men dammen, allt material som skall tillverkas av verkstäderna ... Herr Örne:

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Om väg förbindel se mellan fastlandet och Öland. (Forts.)

Sten.) Skall det bli en stenbro? Det är väl ingen, som har tänkt sig. (Herr
Örne: En bank.) Ja men det skall väl bli spann även över segelrännorna, så
att båtarna kunna komma fram, men det räknar Örne inte heller med.

Och så talar Örne örn teknokrati. Ja, det skall gudarna veta, att teknokrati
och byråkrati härja i landet på olika sätt, och nog ha vi blivit illa kuggade
många gånger här i kammaren både av teknokrater och byråkrater. Och själva
äro vi allesammans en liten smula byråkrater, när det gäller, så det är inte
värt att nu sätta skottpengar särskilt på teknokratien. Den kan i alla fall räkna
rätt, den också, och de senaste stora broarna, bron över Tranebergssund och
Västerbron i Stockholm, äro byggda på teknokratiens beräkningar, och på dessa
beräkningar ha verkstäder lämnat anbud, så att där måtte det väl åtminstone
inte vara oriktigt räknat. Hammarbyleden blev ju dyrbar, och Örne trodde,
att jag sagt, att det berodde på den fallande valutan. Det har jag inte sagt, men
det förhåller sig väl så, vadan jag är tacksam för denna hjälp att förklara
detta höga belopp. För övrigt berodde det på många omständigheter. Det är
så, att när man börjar smått, växer aptiten på att göra något större, och slutligen
hamnar man i oberäkneliga utgifter. Jag befarar, att allt detta byggande
kostar Stockholm för mycket pengar, och jag är rädd för, att det kan gå med
Stockholm, som det gick med Grekland, som efter vad man säger gick under
därför, att det hade förbyggt sig. Men nu är det gjort, och efterkommande
få val söka amortera det. Men när det gäller bron över Kalmarsund, får man
ju tillfälle att se upp med den, när beräkningarna komma.

Jag har° gått i gårdar där nere och hört folket tala om sin väntan på den
bro, som någon gång borde komma till. Jag har som sagt färdats och vandrat
nästan överallt i Sverige, så jag vet ungefär vad man säger. Nu tycker jag,
att man skulle mot en sadan landsända som denna kunna visa det intresset
från denna stora kompakta majoritet här uppe, som har avgörandet i sin
hand, att man behjärtar detta gamla önskemål, åtminstone genom en utredning.
Jag hoppas bron inte blir sa dyr, att den går på en mängd miljoner, örn
jag visste det med visshet, skulle jag rösta emot förslaget redan i dag, men
det kan till äventyrs bli en enklare bro, förmodar jag, och genom den motivering,
jag givit, har jag sagt ifrån detta för min del. Sedan blir det ju en penningfråga,
örn den kan hyggås. Bär det så åt skogen, som Örne tecknade det
ur sm fria fantasi, kan man så mycket lättare övertyga ölännmgarna örn, att
de få skrinlägga sina önskningar, tills de välsignade maskinerna blivit ännu mera
fullkomliga, så att man kanske kan göra bron för nästan ingenting alls. För
övrigt talas här örn, att allting måste »bära sig». Till och med postbåtens tillkomst
klandras. Men det inträffar att vi ta hänsyn även till ideella värden.
Sålunda har staten byggt en mycket dyrbar så att säga bro, som man visste
ej skulle bära, för en särdeles fåtalig befolkning. Denna bro kallas för inlandsbanan.

Det är från ölänningarnas synpunkt som jag yrkat på att motsvarande tillmötesgående
skulle ställas i utsikt för det billiga pris, som i motionen ifrågasatts.
Jag kan inte stå här och tro på Örnes sakkunskap, utan jag vill ha vederhäftig
sakkunskap, herr Örne.

Herr Forssell: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att i någon
män replikera herr Örnes sangviniska uppfattning om kostnadsberäkningar i
allmänhet och särskilt för en sådan här bro. Jag vill då först säga, att Hammarbyleden,
som herr Örne också talade om, var beräknad att kosta något
mindre än 6 miljoner, jag vill minnas 5,600,000, och den kostade inte 29 miljoner,
utan räknar man med vad staten fått betala för sin bro över kanalen
och därjämte begår den oförrätten mot projektorerna att räkna ränta på pen -

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Örn väg förbindelse mellan fastlandet och Öland. (Forts.)
ningarna under byggnadstiden, så är kostnaden för Hammarbyleden nära G0
miljoner och inte 29.

Beträffande Lidingöbron var situationen den, att det förelåg ett privat projekt
från en man, som ägde en del av Lidingön och som hade såväl bindande
anbud som även tillgängliga penningar för att bygga en flytande bro för spårvagnstrafik,
som skulle ha kostat 600,000 kronor och ha tillfredsställt Lidingös
behov för många år. Då sades det, att båda kommunerna tillsammans kunde
för tre och en halv miljon bygga en fast bro över sundet, och det vore bättre
att göra detta än att lämna det åt privat företagsamhet. Sedan har bron kostat,
örn jag inte är fel underrättad, nära 12 miljoner och inte tio och en halv,
så nog finns det skäl att i de flesta fall, när man kommer till ett sådant här
projekt, öka kostnaderna bra mycket över dem som ha beräknats, innan noggranna
undersökningar föreligga, vilket, som bekant, inte var fallet i någon av
de celebra brofrågorna här uppe i Stockholm.

I den föreliggande sakfrågan vill jag inte gå in på några detaljer.

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! Herr Lindhagen sade bland annat,
att örn man länge hört ett önskemål framställas från en landsända, så skall
man tillmötesgå det, och han berörde också förhållandena på .den tid, då den
beryktade båten kom till. Jag var på den tiden kommunikationsminister.
Jag är Ölänning, och det kom upp en deputation från Öland och ville ha den
där båten, som enligt min mening är alldeles onödig. Och det håller jag fortfarande
på, herr Örne, örn jag skall använda samma starka ord som herr
Örne, att det var ett ekonomiskt vanvett att bygga den båten. Jag sade alltså
helt enkelt nej till deputationen: det kommer ingen proposition örn den saken.
Vederbörande uttalade då sin stora förvåning över, att jag som Ölänning kunde
motsätta mig detta ölänningarnas intresse, och det stod i ett Ölandsblad kort
efteråt: Statsrådet Borell förråder sin fäderneö! Men jag vill, även med risk
att få samma beskyllning ännu en gång, nu uttala en liknande uppfattning,
därför att jag inte tycker örn, att lokalintressena på ett oförnuftigt sätt göra
sig breda i riksdagen, den meningen nämligen, att detta förslag är i förhållande
till trafikbehovet ett förslag, så fantastiskt, att jag menar, att förnuftigt
folk kan inte reflektera på det. Kommunikationerna till Öland äro utmärkta.
Med de goda ångbåts- och ångfärjeförbindelser, som finnas, kommer
man över på 20 minuter. Planen är enligt min mening orimlig. Jag
vågar säga detta, trots att jag är Ölänning och trots att jag vet vad som kommer
att sägas örn mig från ölänningarnas sida.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bestridande
av kostnader för utredning rörande omarbetning av aktiebolagslagstiftningen;
och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn anstånd för Norrbottens
läns landsting samt Gällivare och Jukkasjärvi kommuner ävensom Kiruna
municipalsamhälle med återbetalning till kronan av erlagda utskylder.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Äng. skatt å Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 28, i anledning av väck choklad

och ta motioner om införande av skatt å choklad och vissa andra sötvaror.
andra söt- o

varor. I tva likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 106 i
första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 215 i andra kammaren av
herr Lindman m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta åsätta
choklad och chokladvaror, kakaopreparat, konfekt, marsipan och marsipanvaror,
marmelad i bitar, karameller och pastiljer ävensom övriga huvudsakligen
av socker, choklad, kakao, frukter, mandel, nötter eller fruktkärnor tillverkade
sötvaror en skatt av 25 procent av det obeskattade tillverknings- eller
importvärdet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna I: 106
av herr Trygger m. fl. och II: 215 av herr Lindman m. fl., i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning av
frågan örn införande av särskild skatt å omsättning av choklad och andra sötvaror
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, som kunde av utredningen
föranledas.

Reservation hp,de avgivits av herrar Björnsson, Åström, Lövgren i Boden,
Olsson i Gävle, Hjalmarsson, Sjödahl, Werner i Hultsfred, Eklund, Blomquist
och Ljunggren, som anfört:

»Då det inom utskottet upplysts, att förevarande skatteform redan är föremål
för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, varför en skrivelse med anhållan örn
utredning måste anses överflödig, få vi hemställa, att de likalydande motionerna
I: 106 av herr Trygger m. fl. och II: 215 av herr Lindman m. fl. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr Åström: Herr talman! Då jag har varit med om att underteckna

den mycket kortfattade reservation, som föreligger vid utskottsbetänkandet,
skall jag be att få yttra några ord.

Det har inte rått inom utskottet några stridiga meningar i principiellt avseende,
men särskilt då det gällt den praktiska utformningen av förslaget,
ha uppfattningarna varit olika. Minoriteten, reservanterna, har haft den uppfattningen,
att de praktiska svårigheterna knappast skulle låta sig övervinnas.
_ Majoriteten har tydligen sett någon möjlighet till övervinnande av dessa
svårigheter,_ men den har inte vågat påyrka något bifall till motionerna utan
inskränkt sig till att hemställa, att riksdagen skulle besluta en skrivelse till
Kungl. Maj :t om en utredning.

Vi lia under behandlingen i utskottet fått tydligt och klart för oss, att
Kungl. Maj:ts regering har intresserat sig för detta spörsmål. På initiativ
av föregående regering har en utredning påbörjats, och den har tydligen varit
ganska grundlig. Det uppdrogs åt en särskild person att vidtaga denna utredning
och att genom studier i de grannländer, där man genomfört en sådan
skattelagstiftning på detta område, taga reda på verkningarna av densamma.
Den som har skött denna utredning var också föredragande i utskottet, och
den redogörelse, som han lämnat om de stora skiljaktigheter som förefinnas
mellan förhållandena i våra grannländer och i vårt land på detta område,
måste ytterligare understryka de mycket större praktiska svårigheter, som
skulle förefinnas hos oss vid en sådan skattelagstiftnings genomförande. Vi
ha mångdubbelt större antal tillverkare, än som finns i de övriga nordiska
länderna.

Örn det ordnas på det sättet, att skatten exempelvis skulle bli 25 procent,
kommer detta otvivelaktigt att medföra en mängd svårigheter för dem, som

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Ang. skatt å choklad och andra sötvaror. (Forts.)
mera industriellt ha denna näring till yrkesutövning. Då blir ju helt naturligt
följden, att arbetslöshet kommer att uppstå, därvid antalet privata tillverkare
kommer att ytterligare ökas, och vi tro inte på möjligheten att genomföra
en kontroll, som skulle kunna förhindra avsättningen av sådana alster.

Men vad som framför allt varit avgörande, när vi i reservationen yrkat
avslag på förslaget örn en skrivelse i detta ämne.till Kungl. Majit, är, att
saken redan varit föremål för en regerings uppmärksamhet och att de statsekonomiska
förhållandena äro sådana, att varje regering måste försöka leta
fram alla de skattemöjligheter, som det finns några förutsättningar att draga
nytta, av och som inte äro av den art, att kostnaderna för kontrollen och indrivningen
av skatten, komma att neutralisera själva inkomsten. Sådana förslag
måste också varje finansminister vara intresserad av att få framlagda
för riksdagen. Vi kunna således vara övertygade om, att riksdagen inte behöver
skriva och begära, att en regering på denna punkt skall göra vad som
är möjligt. Finns det några möjligheter att övervinna de praktiska svårigheterna
för skattens uttagande och kontrollens ordnande så att man inte i
alltför hög grad försvårar förhållandena för mängden av privata tillverkare
och omöjliggör den existens, de nu hava på detta område, kommer nog också
regeringen utan riksdagens begäran att framlägga ett sådant förslag. Det är
dessa omständigheter, som varit avgörande för reservanterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! När man läser utskottets betänkande, fäster
man sig vid, att man både i motionen och i betänkandet med varandra
sammanblandar födoämnen och njutningsmedel. Det är väl ändå så, att man,
när det gäller beskattning, har anledning att göra en principiell skillnad emeliam
födoämnen som äro nyttiga och vilkas förbrukning är önskvärd och
njutningsmedel, som icke innehålla näringsämnen och som på grund av sin
halt av giftiga ämnen icke kunna anses vara önskvärda för förbrukning. Så
är det ju här. Här står det talat örn dels frukter, sockrade frukter, och dels
kakaopreparat, vilka, om de icke äro tillsatta med socker, endast äro njutningsmedel
och njutningsmedel till följd av att de innehålla gifter för nervsystemet.

Det är då egendomligt att finna, att av motionärerna påyrkats — och det
tycks utskottet också instämma i — att från beskattning skall undantagas
kakaopulver och kokchoklad i kakor. Sålunda just de preparat, som inte lia
något som helst värde för samhället utan äro direkt skadliga, äro de enda, som
skola undantagas från denna beskattning.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter. Just dessa problem återkomma
så ofta här i riksdagen, att jag ansett mig skyldig att påpeka detta förhållande,
för den händelse en utredning skall komma till stånd.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Det budgetära läge,

som förefanns vid denna riksdag, var ju sådant, att man vid granskningen
av Kungl. Maj :ts förslag ställde sig skeptisk och tveksam mot föreliggande
inkomstberäkningar och mot lämpligheten av en beskattning i enlighet med
alla de förslag, som Kungl. Majit hade framlagt. På samma gång som man
ställde sig kritisk och tveksam mot en del av förslagen, var det ju nödvändigt
att, örn man ville underkänna något av dem, man i stället gav anvisning
på möjligheter att taga andra inkomster för att därigenom ersätta
eventuella jämkningar på vissa områden. Då ha ju förslag i olika riktningar
väckts, att man skulle försöka på olika områden, där man kunde anse det vara

första kammarens protokoll 1933. Nr 30. 2

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Äng. skatt å choklad och andra sötvaror. (Forts.)
rimligt. Därvid lia också framkommit ett par förslag, som i dag föreligga
till behandling, nämligen beskattning på choklad och sötsaker, vilka kunna
anses såsom i viss mån lyxbetonade och umbärliga varor, och i nästföljande
betänkande rör det sig örn läskedrycker m. m.

Vad beträffar de varor, som nu föreligga till behandling, är det riktigt —
såsom den förste ärade talaren i detta ämne erinrade örn — att vi haft en
föredragning inom utskottet, som grundade sig på vissa utredningar, som hava
igångsatts av den förutvarande regeringen. Det framgick emellertid av denna
föredragning, att det var förenat med ganska stora svårigheter att anordna
en effektiv kontroll på detta område och att det säkerligen krävde rätt mycken
omtanke för att få en tillförlitlig och effektiv kontroll. Det är ju nämligen
så, att det inte enbart är stora företag, som det gäller, utan vi ha ju en mångfald
av småföretagare på detta område, som möjligen skulle komma att rubbas
i sin sysselsättning. Det skulle också komma att bli svårt att kontrollera
dessa.

Nu är det ju tydligt, att den enklaste vägen, örn man vill skaffa inkomster
på denna väg, kanske vore att återgå till den sockeraccis, som vi slutligt avavskaffade
för ett fåtal år tillbaka. Där skulle man säkert kunna göra de
tillförlitligaste beräkningarna på inkomsten, och kontrollen skulle^ också vara
synnerligen enkel. Men utskottet har utgått ifrån, att det kan rada mycket
delade meningar inom riksdagen, huruvida — om man blir nödsakad att tillgripa
beskattning på detta område — riksdagen är inställd. på att ° återgå
till denna sockeraccis eller örn man föredrar att beskatta dessa i viss mån lyxbetonade
varor. Det är egentligen från denna utgångspunkt, som utskottsmajoriteten
har ansett, att det vore lämpligt att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på, att en utredning versktälles, som kan pligga till grund, ifall
det blir nödvändigt att tillgripa denna beskattning. Såsom här har erinrats,
har en utredning redan förebedelsevis varit i gång, men det var genom en
förutvarande regerings försorg, och man kan ju inte vara alldeles förvissad
örn, att den nuvarande regeringen har samma inställning. Därför skulle det
inte vara olämpligt att fästa den nuvarande regeringens uppmärksamhet på
detta förhållande.

Det torde ju sedan bli en framtida sak, huruvida frågan kommer upp och
om det blir nödvändigt att tillgripa denna beskattning. Jag hör inte till
dem, som anse, att denna beskattning är nödvändig, utan jag anser, att det
ej bör ske, förrän man blir tvungen därtill. Men skulle läget bli sådant, kan
det ju vara angeläget att ha en tillförlitlig utredning, så att man kan taga
slutlig ställning till frågan. . ,

Det är från dessa utgångspunkter, herr talman, som jag anser, att det kunde
vara skäl i, att första kammaren biträder utskottets förslag, till vilket jag
ber att få yrka bifall.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag skulle blott vilja fästa kammarens uppmärksamhet
på vad en sådan här beskattning skulle komma att betyda för
den redan förut tryckta arbetsmarknaden i landet.

Här finnas ju inom denna industri cirka 5,000 arbetare. Enligt den erfarenhet,
som man gjort i Danmark vid beskattningens genomförande, minskades
där produktionen med omkring en fjärdedel eller 25 procent. Att under
de förhållanden, vari vi nu leva, och med erfarenheterna från Danmark ställa
i utsikt en så pass kraftig nedgång, hör knappast till de mera önskvärda
framställningarna från riksdagens sida. Man har ju dessutom att erinra sig,
att det är 4,000 småtillverkare i landet, som dels i hemmen och dels i konditorierna
syssla med tillagning av diverse sötsaker, och som nog delvis aro

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Ang. skatt å choklad och andra sötvaror. (Forts.)
rätt pressade av deri genom depressionen inträdda minskningen i efterfrågan
på dessa varor. Denna beskattning kommer i all synnerhet att drabba dessa
småtillverkare i tusental i hem eller industrier. Det skulle vara synnerligen
oriktigt att lägga en ännu tyngre börda på dem, än vad som för närvarande
är fallet.

Då det dessutom är på det sättet, såsom den förste ärade talaren har påpekat,
att denna skatteform icke tillför staten inkomster annat än i förening
med högst betydande utgifter, då det är mycket svårt att genomföra en beteckning
av varorna, som inte leder till onödigt och mångahanda trassel, då
det är en skatteform, som erfordrar en utomordentligt kostsam och omfattande
kontroll och som kanske särskilt för småtillverkarna bleve rentav outhärdlig,
då det blir inte blott mycket kostsamt för statsverket utan även betungande
för tillverkningen genom omändring i industrien av dess maskinella anordningar
-—- enligt vad som upplysts i utskottet — är det ju givetvis en skatteform,
som man inte i första hand bör rekommendera.

Man kan tydligt i motionens motivering utläsa, att frågan redan där framkallat
ett visst bekymmer. Då utskottsmajoriteten icke kunnat tillstyrka den
ursprungliga högermotionen om införande av skatt, är även motiveringen för
en skrivelse till Kungl. Majit präglad av åtskilligt lidande över, att man inte
kunnat prestera en starkare motivering, än man gjort. Såsom det huvudsakligen
återstående skälet framföres, att man bör fästa den nuvarande regeringens
uppmärksamhet på denna skatteform, för att den borde under speciellt
tryckta omständigheter upptagas till prövning. Men även detta förfaller,
då man kan förutsätta, att reservanterna inte hade skrivit som de
gjort, att förevarande skatteform redan är föremål för Kungl. Maj'' :ts uppmärksamhet,
utan att man gjort sig underrättad om, att så vore förhållandet.

Under sådana omständigheter och då det icke är i överensstämmelse med
riksdagens praxis att skriva i en sak, som redan varit föremål för en förutvarande
regerings och är föremål för den nuvarande regeringens uppmärksamhet,
ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets framställning.

I detta anförande instämde herr Olsson, Oscar.

Herr Bergman: Herr talman! Med anledning av den föregående ärade talarens
anförande ber jag att få säga, att den första delen därav skulle hava
varit mera på sin plats, därest utskottets betänkande utmynnat i ett tillstyrkande
av motionerna. Men det är ju icke förhållandet, utan utskottet hemställer
endast örn utredning angående denna sak, som synes utskottet vara så
pass viktig, att man bör kosta på den en utredning. Nu skall det naturligtvis
ingå i en utredning att just lägga fram de fakta, som komma att få inflytande
på saken, t. ex. huru många som kunna beräknas bli arbetslösa härigenom och
huruvida det finns möjlighet att överflytta denna arbetskraft till nyttigare
verksamhet. Det bör ej vara omöjligt.

Att man anser saken vara behjärtansvärd, beror ju huvudsakligen av två
omständigheter. Den ena är, att den konsumtion, i vars tjänst den ifrågavarande
industrien står, i det stora hela är en lyxkonsumtion. Jag är ingalunda
benägen att lägga konsumtionsskatt på varor, då det gäller sådant, som är
nödvändigt och nyttigt; men att lägga en dylik skatt på lyxvaror är ju någonting
helt annat. Den andra anledningen är rent finansiell. Det har ju visat
sig, att man i Danmark genom en sådan skatt fått in ej mindre än 11 miljoner
kronor — om jag inte missminner mig — och i Norge 8 miljoner kronor. Det

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Äng. skatt å choklad och andra sötvaror. (Forts.)
är ju inga föraktliga summor i dessa tider, då staten behöver täcka så många hål
i sin budget.

Nu sade herr Sjödahl, att det blir en så ofantligt kostsam kontroll. Det har
dock icke visat sig vara något oöverkomligt i de nämnda grannländerna. Även
den frågan skulle för övrigt naturligtvis ingå i den begärda utredningen.

Så har man slutligen sagt, att Kungl. Maj :t redan har sin uppmärksamhet
fästad på detta spörsmål. Ja, det kan så vara; det var ju dock närmast den
föregående regeringen detta gällde, men det förefaller, som örn den nuvarande
regeringen icke skulle hava så stort intresse för denna skatteform, just därför
att den avser en konsumtionsskatt. Man synes därvid ej fästa sig vid den nyss
antydda viktiga skillnaden mellan olika konsumtionsskatter.

I anledning av vad herr Holmgren för en stund sedan yttrade ber jag att i
detta sammanhang få säga, att jag fullständigt instämmer med honom däri,
att man icke skall låta skatt drabba konsumtionen av sådana varor, som äro
nödvändiga och nyttiga, utan blott konsumtionen av onyttiga varor och lyxvaror.
Han gjorde anmärkning på någonting, som han ansåg innebära en
sådan sammanblandning. Jag var, när formuleringen beslöts, icke närvarande
i utskottet, på grund av uppdrag i det särskilda utskottet. Örn jag hade varit
närvarande, skulle jag antagligen hava yrkat, att det borde något tydligare
utsägas, att allt sådant borde undantagas, som kunde rubriceras såsom näringsmedel.
Detta är naturligtvis i alla fall andemeningen, och örn en utredning
kommer till stånd, så är det klart, att denna synpunkt kommer att vinna
beaktande. När man undantog kakaopulver och kokchoklad, var det naturligtvis
just därför att dessa artiklar ansågos kunna tjäna en nyttig konsumtion.
Skall choklad i allmänhet betraktas som en lyxvara eller som en nödvändighetsvara?
Härutinnan böjer jag mig naturligtvis för herr Holmgrens auktoritet,
men den saken får väl utredningen också lägga i dagen.

Jag kan således ej finna, att man har någon anledning att motsätta sig denna
utredning, så mycket mindre som reservanternas enda angivna skäl emot en
dylik utredning är, att man säger, att en skrivelse till Kungl. Maj :t är överflödig,
därför att Kungl. Maj :t redan har sin uppmärksamhet fästad på saken.
Då kan det väl i alla fall inte göra någon större skada, örn man ytterligare understryker
detta.

Jag får sålunda, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde^ herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare på godkännande
arden vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr
28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, godkännes

Nej;

den vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Äng. skatt å choklad och andra sötvaror. (Forts.)
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 29, i anledning av
väckta motioner örn skatt å mineralvatten och vissa läskedrycker eller å kolsyra,
som användes vid tillverkning av nämnda slag av drycker.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 97 i första
kammaren av herr Nylander m. fl. och nr 189 i andra kammaren av herr
Lundell m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta åsätta mineralvatten
och kolsyrade, alkoholfria läskedrycker en skatt av 10 öre per liter,
eller ock, därest detta förslag icke skulle vinna riksdagens bifall, i stället besluta
åsätta kolsyra, som användes vid tillverkning av nämnda slag av drycker,
en skatt till belopp motsvarande den förut per liter föreslagna.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna I: 97 av herr Nylander m. fl. och
II: 189 av herr Lundell m. fl., om skatt å mineralvatten och vissa läskedrycker
eller å kolsyra, som användes vid tillverkning av nämnda slag av drycker,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Nylander: Herr talman! Detta ärende är ju i stort sett av samma
beskaffenhet som den fråga, som vi alldeles nyss behandlade. Det gäller i en
tid, då staten måste försöka finna nya inkomstkällor, att då finna dem på sådana
områden, där man tycker, att det utan några betänkligheter i princip kan åstadkommas
nya inkomster för staten. Att det är ett sådant område här, när det
gäller mineralvatten och läskedrycker, är väl ganska påtagligt.

Nu är det ju så, att motionärerna väl ha klart för sig de vanskligheter och
svårigheter, som måste vara förknippade med att införa en särskild beskattning
av dessa mineralvatten. Men jag tror i alla fall, att saken har den betydelsen,
att man kunde gå med på en utredning av denna sak, lika väl som
vid det just nu behandlade ärendet om konditorivaror och sötsaker, då det beslöts
en skrivelse till Kungl. Maj :t.

Utan att närmare ingå på de olika detaljerna i denna fråga ber jag därför,
herr talman, att få yrka, att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande
motionerna nr 97 i första kammaren av mig m. fl. och nr 189 i andra kammaren
av herr Lundell m. fl., i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville föranstalta örn utredning av frågan örn införande av särskild skatt å omsättning
av mineralvatten och kolsyrade, alkoholfria läskedrycker ävensom
för riksdagen framlägga det förslag, som kan av utredningen föranledas.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Jag vill endast säga,
att bevillningsutskottet ägnat denna fråga vederbörlig uppmärksamhet. Vi
hade även i denna fråga liksom i den föregående föredragning av sakkunniga
på området men kommo till det resultatet, att det skulle vara mycket små utsikter
för att få något effektivt och ekonomiskt resultat av en beskattning på
dessa läskedrycker. Ehuruväl man skulle kunna tycka, att det finns fog för
en viss beskattning på detta område, kommo vi likväl till det resultatet, att
det åtminstone under nuvarande förhållanden inte skulle vara lönande att besvära
Kungl. Maj :t med någon framställning i detta ärende.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Om skatt
ä mineralvatten
och
vissa läskedrycker
m. m.

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Örn skatt å mineralvatten och vissa läskedrycker m. m. (Forts.)
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande betänkandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Nylander, att riksdagen skulle,
i anledning av de likalydande motionerna I: 97 av herr Nylander m. fl. och
II: 189 av herr Lundell m. fl., i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Maj :t ville föranstalta örn utredning av frågan örn införande av särskild skatt
å omsättning av mineralvatten och kolsyrade, alkoholfria läskedrycker ävensom
för riksdagen framlägga det förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda juhan den; och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Örn rätt att
insända
besvär över
riksdagsmannaval

med posten.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, i anledning av
väckt motion örn beredande av möjlighet att insända besvär över riksdagsmannaval
med posten.

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 239, hade herr Anton Pettersson hemställt, att riksdagen måtte för
sin del antaga som vilande sådan ändring av riksdagsordningen, att besvär
över riksdagsmannaval skulle kunna insändas till Konungens befallningshavande
med posten, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderliga grundlagsändringar.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Hellberg, Sandegård,
A. Pettersson, Persson i Trången och Olsson i Mora ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en
hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag
till sådan ändring av riksdagsordningen, att besvär över riksdagsmannaval
skulle kunna med posten insändas till Konungens befallningshavande.

Herr Hellberg: Herr talman! När denna fråga behandlades i utskottet

-— det är ju nu rätt länge sedan — kom jag alldeles osökt att erinra mig en
anekdot, som berättas av herr talmannens företrädare i hans memoarer. Då
vi ha tid på oss och historien är mycket kort, kan jag gärna berätta den även
här, ty den passar alldeles utmärkt in i sammanhanget.

En gammal ärkebyråkrat och verkschef fick en dag besök av en person,
som frågade efter en skrivelse, som han hade ingivit till verket. Den gamle
verkschefen blev stel av förtrytelse och häpnad och sade: »En skrivelse! Min
herre talar örn en skrivelse! Min herre borde veta, att en skrivelse endast kan
avlåtas av en myndighet eller ett ämbetsverk. Min herre har förmodligen ingivit
en skrift!» När sedan besökaren avlägsnat sig, vände sig den gamle
verkschefen till sina underordnade och sade: »Där ser man, till vilken grad allmänheten
är obildbar. Den förstår inte ens skillnaden mellan en skrivelse och
en skrift.»

Den grundlagsparagraf, som beröres i motionen, har efter den gamle byråkratens
föredöme försökt att lära allmänheten att skilja på betydelsen mellan
»ingiva» och »insända», och den har inte lyckats att få allmänheten att förstå
denna skillnad. Allmänheten har visat sig obildbar, trots att den har bearbetats

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Om rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
i nära 70 år. För min del måste jag säga, att jag tycker, att allmänheten verkligen
är ursäktad, ty än i dag såsom på Dumboms tid gäller, att det sannerligen
inte är lätt att begripa, vad ingen människa kan förstå. För det vanliga
bondförståndet är det omöjligt att begripa, att besvär skola prövas eller
inte prövas allt efter det befordringssätt, som användes för att få dem till vederbörande
myndighet. Örn de »ingivas», d. v. s. örn vederbörande har skaffat
sig ett ombud, som lämnar in dem till denna myndighet, då upptagas de till
prövning, men skickas de genom herr Örnes kommunikationsverk, upptagas
de inte till prövning. Sannerligen, det är inte rimligt begärt, att allmänheten
skall förstå en sådan absurditet.

Nu kan man säga, att det är bara några halvanalfabeter, som inte kunna
förstå den skillnaden, medan andra människor begripa den mycket bra. Det
förekom i utskottet ett vittnesbörd, som i det fallet är ganska talande. Det var
där en ämbets- eller tjänsteman, som berättade, att han en gång i början av
sin tjänstetid insänt besvär till en hovrätt, och då han ansett, att de voro mycket
väl motiverade, hade han väntat att få se den effekt, som de skulle åstadkomma.
Så ett tu tre fick han veta, att de aldrig upptagits till prövning. Han
bade nämligen insänt dem till hovrätten i stället för att insända dem till en
kommissionär och låta denne ingiva dem till hovrätten.

Jag minns, när jag första gången själv läste i en tidning, att det gått till
på det sättet, att en person, som klagat i hovrätten, aldrig fått sina besvär
prövade, därför att han insänt dem med posten. Då trodde jag, att mina ögon
bedrogo mig. Jag kunde nämligen omöjligt tänka mig, att det var så ställt
med rättssäkerheten här i landet, att en persons rätt vore beroende på, örn han
använde det ena eller det andra befordringsmedlet för sina besvär.

Men sedan har jag fått lära mig, att det är ett faktum, och denna ordning
vill nu utskottsmajoriteten bibehålla ■— i vissa fall, ty det heter i majoritetens
motivering, att i vissa fall den lättnad medgivits, att besvären få insändas.
Men i andra fall, där den gamla tungan att ingiva besvären finnes kvar, vill
också utskottet, att den skall bevaras i lagen. Sannerligen, greve Hugo Hamiltons
gamle byråkrat hade blivit förtjust, örn han fått se, att det år 1933 finns
en utskottsmajoritet, som alldeles hyllar hans princip.

De skäl, som utskottsmajoriteten anfört för sin uppfattning, äro — det ligger
i sakens natur — mycket klena.

Skulle vi ändå inte kunna allmänt komma överens om, att det inte är något
annat än en löjlighet, att, som utskottet förmenar, skillnaden emellan politiska
och kommunala val skulle innebära nödvändigheten av ett annat befordringssätt
för besvär vid det ena valet än vid det andra? Så påstår utskottet
för det andra, att det inte finns något behov av en ändring i detta fall. Det
är ju ganska käckt att påstå någonting sådant, då vi i utskottet anfört vad
som anföres i reservationen, eller att vid de senaste valen mellan 40 och 50
procent av alla besvär, som anförts, blivit oprövade endast på grund av att de
insänts med post. Det är nästan skada, att inte utskottet som en tredje grupp
av skäl anfört ett, som verkligen förekom under diskussionen i utskottet och
som gjorde mig alldeles förtjust. Det var nämligen en utskottsledamot, som
berättade, att i hans stad bodde i ett kvarter så många Anderssöner, att om en
av dem händelsevis kommit på den olyckliga idén att anföra besvär över ett
riksdagsmannaval och insänt dessa besvär till länstyrelsen, så skulle det ha
blivit rakt omöjligt för denna styrelse att få klart för sig, vilken Andersson
det egentligen var fråga örn. Det är otroligt vad den mänskliga uppfinningsförmågan
kan åstadkomma i fråga örn motivering, när det gäller att försvara
någonting, som är alldeles uppåt väggarna.

För mig är den nu bestående ordningen -— eller man kan också kalla det

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Örn rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
oordningen, ty än gör man si oell än gör man så ■— inte bara ett abderitisk!
pedanteri. Det är också en kränkning av rättvisan och rättssäkerheten att i
två för övrigt alldeles lika fall den ene som besvärat sig får rätt, därför att
han »ingivit» sina besvär, medan den andre får orätt, därför att han »insänt»
besvären med posten. Det är ju den rena och klara absurditeten. Örn en tjänsteman
i en länsstyrelse öppnar posten — ty det kommer väl saker och ting också
postledes till länsstyrelserna — och därvid träffar på ett konvolut, som innehåller
dylika besvär, och denne tjänsteman vid genomläsning av dem finner,
att i detta fall borde valet uppenbarligen upphävas, så måste han i alla fall
konstatera: Det är insänt! Då betyder det ingenting! Då slänger vi det i
papperskorgen! Det är denna ordning, som majoriteten i utskottet, herrar
högermän och socialdemokrater i broderlig förening, ville bibehålla år 1933.
För mig är det ofattligt, det får jag lov att erkänna.

Nu förstår jag ju, att det inte är mycket lönt att här ställa något yrkande,
men jag hemställer i alla fall, herr talman, örn bifall till reservationen.

I herr Hellbergs yttrande instämde herrar Roos, Örne, Lindhagen, Tjällgren,
Sjödahl, Thorén, Bergman, Rosén, Sam Larsson och Ernst Svenson,
herr förste vice talmannen samt herrar Oscar Ericson, von Heland, JohanssonDahr,
Bissmark, Jonsson, Kvarnzelius, Johan Nilsson i Malmö, Elof Andersson
och Löfgren.

Greve Spens: Herr talman! Den föregående ärade talaren Ilar ju talat

mycket fascinerande för sin reservation, och han anser uppenbarligen, att
jag liksom de övriga ledamöterna av utskottsmajoriteten äro ärkebyråkrater.
Men jag skall i alla fall be att med några ord få söka uppvisa, att majoriteten
inte är så alldeles utan skäl som den föregående ärade talaren ansett.

Den ärade talaren har här påstått, att allmänheten inte förstår, att det
är någon skillnad mellan att »ingiva» och »insända» besvärsskrivelser, samt
att detta givit anledning till att en del besvär icke upptagits till prövning,
emedan de insänts med posten. Enbart detta skulle, enligt uttalande i reservationen,
vara ett alldeles tillräckligt vittnesbörd för att en ändring är behövlig
i förevarande hänseende. Min tro är emellertid, att det felaktiga insändandet
av ^besvär med allmänna posten inte så mycket har berott på
bristande förståelse hos klagandena örn skillnaden mellan att »ingiva» och
»insända» besvär, utan fastmera på att de underlåtit att taga tillbörlig kännedom
om bestämmelserna angående besvär över riksdagsmannaval. I 93 §
i lagen örn val till riksdagen är det även uttryckligen föreskrivet, att besvär
över riksdagsmannaval icke få insändas med nostén, och örn de, som vilja
klaga, läst denna lagparagraf jämte bestämmelserna i riksdagsordningen örn
besvärs anförande över riksdagsmannaval, så måste de ju nödvändigt förstå,
att besvären ej få insändas med posten. Och det är väl icke för mycket begärt,
att den, som hos Kungl. Majit i regeringsrätten skall anföra besvär över ett
riksdagsmannaval och påtala något verkligt eller förment olagligt förfarande
vid ett val, också skall taga reda på bestämmelserna örn sättet för besvärs
anförande.

. riksdagsmannavalen är det inte utan betydelse, att besvären

ej få insändas med allmänna posten utan att de skola ingivas antingen personligen
eller genom ombud till länsstyrelsen, som sedan översänder besvären
till Kungl. Majit. Länsstyrelsen får då lättare att identifiera klaganden och
undersöka hans behörighet att anföra besvär, genom att i de för länsstyrelserna
_ då tillgängliga röstlängderna efterse, örn klaganden är röstberättigad
vid riksdagsmannaval och sålunda behörig att anföra besvär däröver. Örn

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Örn rått att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
besvären insändas med posten, kan insändaren sätta en annan persons namn
eller till och med ett fingerat namn under besvären. Vid så viktiga val som
riksdagsmannaval, där besvär numera få anföras direkt hos Kungl. Majit —
förr fingo besvären i första instans avdömas av länsstyrelserna -—- är det icke
utan skäl man kräver, att det också skall finnas en del garantier för att det
är verkliga besvär, som komma in till Kungl. Majit.

Herr Hellberg har vidare förklarat, att det är alldeles uppenbart, att det
inte finns någon hållbar grund för att göra en åtskillnad mellan politiska och
kommunala val i detta hänseende. Men de politiska valen äro dock av väsentligt
större allmän betydelse än de kommunala valen. Och då valkretsarna vid
riksdagsmannaval såsom i allmänhet omfattande hela län äro mycket större
än valkretsarna vid kommunala val, blir det mycket lättare att vid besvär över
kommunala val undersöka klagandens behörighet att klaga än vid riksdagsmannaval.
I det senare fallet, d. v. s. vid riksdagsmannaval, kan man, örn besvären
insändas med posten, få genomgå röstlängderna för ett helt län för att
hitta den klagande.

Jag medger ju, att denna sak inte är så stor och att den måhända kommer
att rätt snart bli föremål för någon ändring. Men i varje fall är den här föreslagna
ändringen icke så nödig, att den nu synes böra genomföras. Frågan
sammanhänger ganska mycket med besvärsmål handläggning hos hovrätterna
och högsta domstolen, där besvär även måste ingivas och icke få insändas, och
frågan kommer alldeles säkert att upptagas i samband med den pågående rättegångsreformen,
på vilken arbetet nu går ganska raskt framåt. Den nu ifrågavarande
ändringen kan mycket väl anstå, till dess att den kan prövas i samband
med den stora rättegångsreformen. Detta är det huvudsakliga skälet
för utskottets ståndpunkt.

Vidare skall jag endast med avseende på klämmen i reservationen be att få
erinra örn, att ändringen i riksdagsordningen även förutsätter ändring i 93 §
i lagen örn val till riksdagen, såsom jag nyss antydde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson, Anton: Herr talman! Herr Hellberg har här nyss anfört
så starka skäl för motionen, att det i själva verket inte är så mycket att tilllägga,
men jag skall ändå tillåta mig att med några ord understicka det framförda
kravet.

Det gäller ju här, om man skall »ingiva» eller »insända» en handling angående
överklagande av ett riksdagsmannaval. Det skulle vara nog så intressant
att följa det där ordet »ingiva» tillbaka i tiderna. Jag föreställer mig,
att detta uttryck kom till på den tiden, när man inte visste, hur lång tid det
tog för ett brev att nå fram till bestämmelseorten. Med det postväsende vi
nu ha anser jag mig kunna påstå, att det inte finns någon som helst anledning
att hålla fast vid denna gamla bestämmelse örn att dylika besvär
måste »ingivas». I vårt land finns det väl numera inte många trakter, där
avstånden äro så stora, att inte ett brev, som skickas i väg till en länsstyrelse,
på ett par dagar är länsstyrelsen tillhanda.

Nu förklarar utskottet, att om man personligen måste inlämna ett dylikt
besvär, innebär det en mera betryggande garanti för att kunna identifiera klaganden.
Men var i vallagen står det, att klaganden skall identifiera sig? Om
det kommer en person från någon avlägsen socken — i Västerbotten eller Norrbotten
finns det ju människor, som ha trettio mil eller mer till länsstyrelsen
— vad har länsstyrelsen då för större möjligheter att identifiera en person,
som kommer in och talar örn vad han heter? Är det inte lika säkert, örn han
skickar in besvären postledes? Och för övrigt kan han ju skicka handlingen

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Örn rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
till en kommissionär. Då är det inte alls fråga om att han behöver identifiera
sig, men likafullt lämnar kommissionären fram besvären till länsstyrelsen.
Jag måste då ställa, frågan: varför skall det behövas mellanhänder i detta fall?
Man ser ju ibland i tidningarna, att enskilda personer kunna skicka ett brev
till Konungen, och att Konungen sedan kan vidtaga åtgärder med anledning
av sådana brev. Men när det gäller Konungens befallningshavande ute i bygderna,
måste vederbörande personligen uppvakta, och det duger inte med brev.

Utskottet jämför nu dessa besvär med besvär inför högre domstolsinstanser.
Därvidlag gäller det ju t. ex. en häradsrätt, som avgivit ett utslag i en viss
riktning. Det är kanske många gånger så, att det kan vara rent okynne att
överklaga ett domslut. Men i här ifrågavarande fall skola vi betänka, att det
gäller av en länsstyrelse utsedda funktionärer, såsom valnämndsordförande,
vilka tillåtit olagliga handlingar, t. ex. låtit några personer rösta, som icke
uppnått lagstadgad ålder, eller begått andra felaktigheter. Skola då bestämmelserna
vara sådana, att även örn man kan klart påvisa verkliga felaktigheter,
skola dessa icke kunna rättas till, örn man begår det lilla formella missgreppet
att insända besvären med posten till länsstyrelsen.

Detta förhållande, att vederbörande i länsstyrelsen efter ett val inte alls
behöva ta hänsyn till, vad som på detta sätt kan bli uppenbarat, kommer en
att tänka på historien örn den originella stationsinspektoren, som på sin semester
satt på stationen och sade: »Där kommer ett tåg: det bryr jag mig
inte om! Där kommer ett tåg till; det bryr jag mig inte heller örn!» — Kanske
historien använder något kraftigare uttryck. Så kunna tjänstemännen i en
länsstyrelse resonera, när de dagarna efter ett val få brev med överklaganden:
»Jaha, här kommer ett besvär, men det bry vi oss inte örn! Här är ett
besvär till, men det bry vi oss heller inte örn!» Men det är ingalunda därför
att de lia semester, som de kunna säga så, utan därför att lagar och förordningar
äro sådana, att de inte behöva bry sig örn dem, hur påtagliga bevis
som än kunna framläggas för att olagligheter begåtts.

Det säges, att denna motion inte har så stor betydelse, och att det gäller
en liten fråga. Men jag måste säga, att frågan ingalunda är liten för de
personer ute i bygderna, som gjort sig möda för att påvisa att fel blivit begångna
vid ett val men som sedan komma underfund med att deras besvär
icke kunna tagas under omprövning, därför att de icke framfört dem personligen
eller genom ombud.

Jag har med min motion velat skjuta en bräsch i ett förhållande, som jag
anser vara föråldrat, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
den av herr Hellberg m. fl. avgivna reservationen.

Herr Björkman: Herr talman! Det är en smula bekymmersamt att nu ta
till orda till förmån för utskottets ståndpunkt, då man alldeles nyss fick höra,
vilka omdömen som ansågos böra fällas örn det förhållande, som utskottet gav
sitt stöd. Det var löjligt, abderitiskt och pedantiskt, och det medverkade till
en ordning, där lätt fall kunde inträffa, som stöde en kränkning av rättssäkerheten
mycket nära.

Emellertid var det nästan en folkomröstning efter herr Hellbergs anförande
med instämmande i hans hårda ord, och det är mot denna folkomröstning jag
djärves göra några erinringar.

Saken är inte så stor, har det sagts, och däri instämmer jag till en del, men
saken är stor i vissa fall, sade motionären nyss. För mig är det emellertid alltid
en stor sak, så snart det gäller att ändra grundlagen, och redan från denna
synpunkt är jag betänksam gent emot motionens yrkande. Ty det är väl otvivelaktigt,
att en ändring av grundlagen verkligen måste vara av behovet på -

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Örn rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
kallad, för att man skall kunna gå med på den. Här synes mig ändring ej vara
påkallad. Vi må endast tänka på att intet av besvären över andrakammarval
1924, 1928, 1932 blivit bifallet.

För min del anser jag, att man, för att nu direkt komma till diskussionen,
gent emot kerr Hellberg kan göra gällande, att man i avseende å ingivande eller
insändande får skilja ut de allra viktigaste fallen, där det kan vara nödvändigt,
att man tryggar besvärs ingivande, inte bara för att vederbörande själva
skola hinna betänka sig, utan i känslan av att motpartens rätt kan vara
av besvären beroende i fråga örn kostnader m. m. Detta gäller med avseende
på de juridiska ingivningsfallen. Beträffande det fall, vi nu ha före, har det för
mig varit ganska avgörande, att jag anser den nuvarande ordningen vara mera
betryggande med avseende på att vederbörande hinna betänka sig, innan de
kasta in sina besvär. Den innebär en större garanti för att detta får bli
valorganisationernas sak, eller i varje fall att en enskild, som går in med
besvär till länsstyrelsen, antingen brevledes till kommissionären eller genom att
inställa sig själv eller genom ombud, verkligen hinner att överväga, innan han
kommer med besvär i en så viktig, grannlaga och för vederbörande, som slutligen
skall handlägga ärendet, synnerligen tidskrävande sak.

Jag avser med detta exempelvis ett sådant fall, att en person,^ som varit
med som valman vid ett val, kan ha iakttagit, att det inte var så helt med
ordningen med avseende på valskärmarna. Han tyckte, att väljarna språkade
titt och tätt från den ena valskärmen till den andra och att valhemligheten
på den grund inte varit skyddad. Och så kastar han i förargelsen in besvären
på måndagsmorgonen och får några grannar-meningsfränder att skriva intyg i
saken. Antag sedan, att distriktet omfattar 300 röstande och att det är en
skillnad mellan den ena och den andra stora partikonstellationen på ett hundratal
röster. Detta ärende kommer sedan till vederbörande föredragande i regeringsrätten.
Uppenbarligen kan denne vara fullkomligt förvissad örn, att besvären
icke kunna vinna avseende. Emellertid kommer föredraganden i ett
dylikt fall att bli absolut skyldig att taga hänsyn till möjligheten, att den
överklagade omständigheten skall kunna vinna beaktande, och så får han lägga
upp och bereda hela fallet, ett mycket tidskrävande arbete.

Nu kan en eller annan invända: »Men vad skall han då göra? Ar det inte
hans skyldighet att göra detta?» Jo, visst är det hans skyldighet. Men örn
det blir många besvär, blir staten kanske tvungen att. hålla en extra föredragande
och i varje fall hindrar föredragningen andra viktigare måls behandling.
Det är alltså visst inte en oviktig omständighet, att dylika besvär i onödan
inkomma.

Motionären sade nyss, att detta i själva, verket inte är en liten sak. Den är
stor för de politiskt intresserade, som gjort sig mödan att leta fram en del
anmärkningar mot ett val och som sedan sända in dessa anmärkningar och fa
taga ansvaret på sig, om de icke föranleda till någon åtgärd. Hur mångå var
det år 1924, som insände besvär med allmänna posten och av den anledningen
sålunda fingo dem ogillade? Det var ingen. Ar 1928 var det atta ärenden
angående överklagande av riksdagsmannaval, dels besvär insända med allmänna
posten och dels andra besvär. De som kommo in med allmänna posten och
ej prövades, voro tre till antalet. År 1932 var det två. Det är väl ej att antaga
att dessa besvär voro mer berättigade än de andra, som prövades och ogillades,
så att någon skada lärer ej hava skett.

Det är sålunda inte så många, som motionären herr Pettersson talade om,
vilka skulle bli verkligt vemodiga över att få falla under en så byråkratisk
gammal ordning som denna.

Jag vill sålunda för min del vidhålla, att det i detta fall icke är fråga

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Örn rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
om någon synnerligen viktig sak, som kan påfordra grundlagsändring. Det är
för mig huvudsaken. Och man kan väl begära, att de enskilda personer, som
tro sig kunna bedöma de särskilda omständigheterna vid ett val, också böra ha
tagit reda på att det kräves, att de skola inställa sig antingen själva eller genom
ombud och på detta sätt ingiva sina besvär.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till konstutitionsutskottets utlåtande.

Herr Sandegård: Herr talman! Endast ett par ord! Jag skall bekänna,
att jag under utskottets behandling av denna lilla motion för min del pliktskyldigast
mobiliserade alla mina konservativa och byråkratiska instinkter,
innan jag kapitulerade för motionens angrepp på en av vår författnings grundlagsfästa
punkter.

Det är ju så, att örn man inte kan utfinna tillräckligt starka skäl att gå
emot en sak, ifall man nämligen är så där konservativt lagd, så frågar man
sig, örn inte förslaget möjligen omspänner för stora områden. Detta var tydligen
inte fallet här. Då återstår ju att fråga sig, örn det inte är en alltför
liten sak att röra upp himmel och jord för och att ändra grundlagen, som herr
Björkman säde. Utskottet fann också omsider denna sista förskansning. Det
heter: »I varje fall torde den ifrågasatta lättnaden icke vara av den betydelse,
att den kan motivera en grundlagsändring.»

Utskottet slog därvid dövörat till för reservanternas samfällda och ganska
energiska strävan att åstadkomma en lättnad av något vidare omfång. Vi
ha pekat på den pedantiska byråkratiska proceduren över hela linjen, alltså i
fråga örn alla besvär, icke hara politiska utan också besvär av judiciell och
administrativ natur. Jag vill komplettera herr Hellbergs historia örn den där
unga prästen med att tala örn, att han så småningom fick ett meddelande från
hovrätten, att utslag fanns att lösa, vilket han i sin djupa okunnighet också
gjorde. Han »insände» alltså pengarna, och dessa togos emot, men de »insända»
besvären togos däremot inte upp till prövning. Utslaget innehöll nämligen
rätt och slätt det, att eftersom besvären icke voro »ingivna», kunde
de icke föranleda till någon som helst åtgärd.

Motionären har inte tänkt på sådana fall, men reservanterna göra det, som
sagt. Reservanterna säga, att örn riksdagen skriver och begär en utredning,
så skall Kungl. Maj :t beakta, att klämmen i vårt yrkande visserligen av tekniska
och konstitutionella skäl hållits inom motionens ram, medan motiveringen
däremot omspänner alla områden, där besvärs ingivande alldeles i onödan
förorsakar medborgaren förtret och trassel och i realiteten gör hans medborgarrätt
på detta område illusorisk.

Vad det för övrigt kan vara för allmänna och samhälleliga intressen, som
skulle äventyras genom en rationalisering och modernisering av besvärsväsendet
i detta fall, är svårt att se. Folk besvärar sig väl aldrig för sitt nöjes
skull. _ Och vad de politiska valbesvären angår, lär det väl finnas enklare och
effektivare sätt att stävja okynnet än genom att anordna fallgropar för de
stackars människor, som måste vandra besvärsvägen till den högre rättvisans
instanser.

Jag tycker för min del, att det ligger rim och reson i reservanternas förslag,
och även om saken inte är alltför stor, är den å andra sidan inte heller endast
en bagatell.

Jag hemställer alltså, herr talman, örn bifall till reservationen.

Herr Strömberg: Herr talman! Då man hörde herr Hellberg med djupt
patos och glänsande vältalighet utveckla sin mening i denna sak, skulle man

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Orri rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
kunna tro, att detta är en av de största frågor, som riksdagen haft att behandla
på åtminstone de senaste tio åren.

Det är däruti, herr talman, som jag i min uppfattning skiljer mig från reservanterna.
Jag anser denna fråga vara av den beskaffenhet, att den icke
är värd att besvära Kungl. Maj :t med. Herr Hellberg säger i sin reservation,
att det är »för rättskänslan störande», att en sådan sak skall få existera. Men
det har i alla fall herr Hellberg som gammal riksdagsman nu tolererat i ett
tjugotal år. Under hela denna tid har herr Hellberg haft denna för rättskänslan
så störande bestämmelse, utan att han lagt två strån i kors för att få
bestämmelsen ur världen.

Nu har en enskild ledamot av kammaren råkat motionera i frågan. Han
tycker, att det kan vara lika bra att skicka in överklaganden med posten,
som att de skola ingivas personligen eller genom ombud. Ja, för all del, den
saken kan man givetvis diskutera. För mig är detta absolut inte någon stor
fråga och inte någon salighetsfråga heller. Men jag skulle vilja fråga herrarna:
är det en angelägenhet av första rang att överhuvud taget uppmuntra överklagande
av riksdagsmannaval? Skola vi möjliggöra för varenda människa
i bygderna att, som det sagts här, skicka in ett överklagande, därför att en
valskärm stått litet på sned eller någonting sådant? Örn man verkligen vet,
att en oriktighet blivit begången, och man vill ha saken rättad, finns det då
några svårigheter för människorna i en enda by i Sveriges rike att få den
rättad genom ett överklagande? Förvisso inte. Hela valet går i de starka
partiorganisationernas tecken, och det är ingen konst för dem, som ha en oriktighet
att påtala och ett överklagande att göra, att taga sin partiledning till
hjälp och genom denna få saken ordnad. Och man har då garantier för att
man, som sagt, inte i onödan besvärar myndigheterna med sådana saker.

Detta har varit skälet för mig, då jag i utskottet ansett, att man borde avvisa
motionen. Jag skall inte upprepa de övriga skäl, som herr Björkman
och greve Spens utvecklat, men jag ansluter mig till dem, och ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! När jag satt vid väggen i konstitutionsutskottet
och hörde överläggningen örn den förevarande motionen, fick jag
ett mycket starkt intryck av att formalismen behärskade sinnena i allra högsta
grad. Ty det kan väl inte vara annat än ett skattande åt formalism och byråkrati
att hålla så hårt på en bestämmelse sådan som denna.

Här ha ju anförts rätt egendomliga skäl för ett bibehållande av detta ålderdomliga
krav på ingivande. Den ärade ledamoten av utskottet greve Spens
ansåg, att det inte var för mycket begärt, att folk skall lära sig att ta reda på
de bestämmelser, som finnas. Jag gör den reflexionen, att örn en sådan bestämmelse
inte är ändamålsenlig, är det väl inte heller för mycket begärt, att
man ändrar den. Det är enklare för riksdagen att ändra en olämplig bestämmelse
än för hela landets befolkning att slå i sig någonting, som den har mycket
svårt att begripa det förnuftiga i.

Vidare framhöll samme talare, att identifieringen skulle vara svårare vid
ett »insändande» än vid ett »ingivande». Detta måste ju också vara ett konstruerat
skäl. Överhuvud behöver det inte bli fråga örn någon identifiering.
Den kommissionär, som sköter örn ingivandet, sedan handlingen till honom har
blivit insänd, har inte anledning att forska efter vem det är, som har skickat
den. Huvudsaken för honom är väl, att han får sitt postförskott utlöst, och
jag anser, att det i själva verket är ett kommissionärsintresse att bibehålla den
nuvarande ordningen.

Herr Björkman anförde, att man borde behålla denna ordning, därför att den

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Örn rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
medverkar till att folk mera betänker sig och inte rusar i väg så häftigt med
obefogade överklaganden. Jag kan inte fatta, att de, som inte känna formerna,
skulle betänka sig mera, örn de nu gällande formerna bestå, än de skulle göra,
örn en ändring däri genomfördes.

För övrigt tyckte jag, att herr Björkmans resonemang närmast gick ut på
att möjligheten att besvära sig inte skulle vara så öppen utan helst borde vara
en smula inskränkt, med hänsyn till att det kunde komma många okynnesbesvär.
Men den saken regleras inte av den här bestämmelsen, och för övrigt
är det väl så, att okynnesbesvär inte föranleda något resultat.

Herr Strömberg framhöll nyss här. att man skulle uppmuntra överklaganden
genom att ändra den nuvarande bestämmelsen. Det är för mig ofattbart, att
man kan.hävda den meningen. Förutsätter man, att formerna äro kända i det
ena som i det andra fallet, kan det inte ha någon inverkan i vare sig uppmuntrande
eller avskräckande riktning, ifall man får »ingiva» eller »insända» besvär.

Det har ju sagts, att frågan är så liten, att man inte därför bör ändra grundlagen.
Ofta får man höra, att frågorna äro för stora, för att man skall ta upp
dem och ändra grundlagen. Men i själva verket är frågan enligt min mening
inte så^ liten, ty som reservanterna här ha påpekat vore det behövligt, att det
även på andra områden mjukades upp, så att man kunde få insända besvär och
handlingar i .större utsträckning än som nu sker. Ett bifall till reservationen
innebär alltså en anhållan, att Kungl. Maj :t måtte överväga även annan uppmjukning
av ålderdomliga förfaranden i dessa avseenden, och det är just därför
att initiativet avser flera områden, som jag för min del har ansett, att man bör
tillmäta saken en större betydelse och som jag liksom flera andra talare här
tillåter mig yrka bifall till reservationen.

Herr Hellberg: Herr talman! Det var min ärade vän herr Björkmans anförande,
som föranledde mig att åter begära ordet. Han anförde en del skäl,
av vilka några voro rätt så kuriösa. Den föregående talaren har redan fäst
uppmärksamheten på hur otänkbart det är, att den klagandes betänksamhet
skulle ökas därav, att han måste anlita ombud och inte finge anlita posten.
Jag kan inte första, att det blir någon skillnad. Vet han, hur det skall gå
till, så är det bra, men vet han det inte, så skickar han in besvären i alla fall.
Oberoende av alla ombud vet han väl, örn han vill besvära sig eller inte.

Så roade herr Björkman sig med att fantisera upp, att en ändring skulle
kunna åstadkomma ökade statsutgifter. Men samtidigt påvisade han å andra
sidan, i hur fa fall det har förekommit besvär. Det lär väl inte bli någon
skillnad på den saken, örn man får »ingiva» eller »insända» besvären. De
som beslutat att skicka in besvär veta antingen att de skola »ingiva» dem,
eller också tro de att de kunna »insända» dem, men i bägge fallen är det ju
de själva, som skola besluta, örn de skola anföra besvär eller inte, och besvären
lära inte bli flera örn den ena eller andra befordringsvägen anlitas.

Men herr Björkman anförde verkligen ett skäl, som jag anser behöva bemötas.
Han framhöll nämligen, att man inte bör ändra grundlagen i onödan.
I det fallet är jag fullkomligt ense med honom. Herr Lindhagen har i år
yrkat, att vi skola företaga en grundlagsrevision från golv till tak. Det
tycker jag är ett olämpligt tillvägagångssätt. En grundlag kan gärna få
vara en gammal vördnadsvärd institution, som så att säga bar olika lager i
sin arkitektur från olika tidsskeden. Det gör inte så mycket, örn det finns
någon gammal bestämmelse, som är föråldrad, t. ex. kungens rätt att adla.
Vad gör det, att den gamla bestämmelsen står kvar där? Det är en påmin -

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Om rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
nelse om att det fanns en tid, då det ansågs lämpligt, att kungen hade den rätten
— nu kommer det inte längre i fråga att tillämpa den.

Men det är skillnad, örn sådana bestämmelser ha någon effekt i det praktiska
livet. Den, som det nu är fråga örn, har medfört den påföljden, att under
årens lopp en hel del besvär inte blivit beaktade, emedan vederbörande
använt ett visst befordringssätt. När en bestämmelse så visar sig ha praktiskt
menliga verkningar, då anser jag det föreligger giltiga skäl att ändra den.
Och just därför, att det här gäller en sak av praktisk betydelse — låt vara
inte så stor, men dock av en viss betydelse — har jag yrkat ändring av grundlagen.
När det visat sig, att under sjuttio år allmänheten varit så obildbar,
att den inte kunnat lära sig skillnaden mellan »ingiva» och »insända», är
det tid, att en ändring sker. Det är allmänheten som har rätt, då den anser,
att besvären skola prövas oberoende av ingivningssättet, och det är inte lagstiftningen
som har rätt. Därför bör lagstiftningen ändras.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Det är icke någon byråkratism,

som orsakat, att man har uppställt den fordran, att besvär skola ingivas. Men
riksdagsmannavalen äro en så pass allvarlig sak, att man måste uppställa
vissa garantier, för att överklagandet verkligen är allvarligt menat och att icke
några falsarier därvid äga rum. Hur det kan komma att gå med den föreliggande
frågan, vet man ju icke, men för min del har jag velat begära ordet
för att icke på något sätt vara delaktig i en sådan förändring, som man nu
vill införa.

Man måste ju uppställa den fordran, att när någon klagar över ett riksdagsmannaval,
skall klagomålet vara verkligt allvarligt menat. Den, som har
sysslat litet grand med arbete vid domstolarna, vet mycket väl, hur lätt det
är att få folk att skriva på papper, vilkas innehåll de ofta endast mycket
flyktigt, om ens något tagit reda på. I fall det finns agitatorer, som vilja
åstadkomma överklagande av riksdagsmannaval, är det mycket lätt för dem
att åstadkomma ett sådant, om det skall gå så lättvindigt till, att man bara
behöver skaffa sig en underskrift på en besvärsskrift och sedan styra om att
denna blir insänd med posten. Det är en alltför lätt väg för att överklaga
ett så viktigt val som ett riksdagsmannaval.

Dessutom vill jag framhålla, att inlämnandet är en ganska viktig garanti
även för den klagande. Är det så alldeles säkert, att besvärsskriften kommer
fram i behörig tid, om den översändes med posten? Det torde ha hänt emellanåt,
att brev antingen ha kommit bort eller ha blivit försenade. Det är
icke så alldeles säkert, att de insända besvären komma till den rätta bestämmelseorten
precis på den dag, då de skulle vara där. Häremot vill man kanske
invända, att den klagande ju kan skaffa ett intyg från postkontoret, ett
kvitto, att han en viss dag i behörig tid inlämnat sina besvär. Men örn brevet
kommer bort, kunna dessa behörigen inlämnade besvär icke upptagas till
prövning, emedan ju själva besvärsskriften då är förkommen och den prövande
myndigheten icke kan upptaga besvären utan att ha kännedom om vad
den verkliga besvärsskriften innehöll. Det går icke an att låta den klagande
efteråt komplettera sina besvär genom att inlämna en ny klagoskrift med åtnjutande
av den rätt han må ha på grund av att den första skriften inlämnats
i rätt tid. Man har nämligen ingen säkerhet för att den nya skriften
har samma innehåll som den förut till posten inlämnade besvärsskriften. Jag
tror alltså, att ingivandet kan innebära ett skydd även för den klagande. Örn
den klagande lämnat in besvären själv eller genom en kommissionär, kan han
dessutom i god tid förvissa sig om att besvären kommit i rätt tid och i annat
fall måhända finna tid att ingiva nya besvär innan besvärstiden gått till

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Örn rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
ända. Skulle jag överklaga ett riksdagsmannaval, skulle jag verkligen icke
nöja mig med att endast slunga ett brev på posten, utan jag ville förvissa mig
örn att det också kommit fram i behörig tid. Skickar man besvären till kommissionären,
får man ju, örn man vill, genast från honom ett telegrafiskt besked,
att besvären inlämnats i rätt tiel.

Då valet är så viktigt som det är, tror jag som sagt, att man icke bör kasta
bort den garanti saväl för de klagande som för de icke klagande, vilken ligger
däruti, att besvären inlämnas på det sätt, som grundlagen nu föreskriver,
och jag kan icke finna, att man har någon anledning att företaga en ändring.
Det lilla besvär, som grundlagen nu föreskriver, må man väl underkasta sig,
örn man vill företaga en så viktig sak som att överklaga ett riksdagsmannaval.

Jag anhåller örn bifall till utskottets förslag.

Greve Spens: Jag skall endast be att få säga ett pär ord.

Den ärade motionären och likaså herr Nils Andersson yttrade, att identifieringen
hos länsstyrelsen är alldeles obehövlig. De påpekade, att örn besvären
ingivas genom kommissionären hos länsstyrelsen, kan man icke identifiera klaganden.
Jo, det kan man så till vida, att kommissionären i brevet från klaganden
har uppgift örn hans adress. Adressen utsättes däremot ofta icke i besvärsskriften.
Ilesvärsskriften dagtecknas ofta på den ort, där skriften är
uppsatt vanligen av en advokat eller annat biträde — men hos kommissionärer!
begär klaganden så gott som undantagslöst diariebevis och måste utsätta
sin riktiga adress för att fa diariebeviset sig tillsänt. Det är just detta, att
Konungens befallningshavande skall kunna i röstlängderna, som för tillfället
efter riksdagsmannaval ligga inne hos Konungens befallningshavande, se, att
den klagande där finnes upptagen och sålunda är behörig att klaga, som är
av vikt. Länsstyrelsen bör nämligen, när den skickar in besvären till Kungl.
Majit upplysa, huruvida klaganden är röstberättigad eller icke.

Jag begärde ordet för att nämna detta, men jag skall också, medan jag har
ordet, påpeka, att det i 38 § riksdagsordningen står, att endast högst nödiga
eller nyttiga^ ändringar böra vidtagas i riksdagsordningen. Detta stadgande
kan ju av många anses vara åtminstone i viss mån föråldrat. Vi hörde dock
nyss, att även herr Hellberg ansåg, att delvis föråldrade grundlagsbestämmelser
fortfarande hava en viss betydelse. Majoriteten i utskottet har ansett, att
denna fråga icke är av den nödiga beskaffenhet, att den icke mycket väl kan
anstå till rättegångsreformen. Då kommer den att upptagas i samband med
anförandet av besvär hos överdomstolarna. Där är frågan betydligt viktigare,
klagomål hos överdomstolarna är ju något, som förekommer oupphörligt.

Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Den siste ärade talaren liksom ut skottet

^har enligt min mening utgått fran en felaktig syn på det föreliggande
spörsmålet. Det är icke de civilprocessuella synpunkterna, som här böra vara
avgörande. Det är fråga örn en administrativ process, men icke örn en civil
process.

Det står i grundlagen: »Är någon missnöjd med val till riksdagsman» o. s. v.
Det behövs sålunda icke någon identifiering eller legitimation. I litteraturen
har uttalats den meningen, att »någon» betyder vem som helst i Sveriges rike,
röstberättigad eller icke, tillhörande valkretsen eller icke. Det har även uttalats
andra meningar, nämligen att han skall vara röstberättigad eller att han
åtminstone skall vara boende inom valkretsen. Vilken tolkning som är den
riktiga lämnar jag därhän, och min egen uppfattning i den punkten behöver

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Orri rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
jag icke heller tillkännagiva. Men så mycket är säkert, att grundlagen, som
använder uttrycket »är någon missnöjd», icke fäster ringaste avseende vid legitimationssynpunkten.
Följaktligen kan jag icke finna, att den delen av motiveringen
håller streck.

Däremot ansluter jag mig helt till den ståndpunkt, som herr Strömberg .här
utvecklat. Det förefaller mig, att det under första året i en fyraårsperiod icke
är nödvändigt att fatta beslut örn en skrivelse i denna sak, i all synnerhet som
andra kammaren har avslagit motionen och biträtt utskottets hemställan. Då
jag nu också biträder utskottets slut — men icke dess motivering — är det icke
därför, att jag anser, att frågan icke bör komma till behandling, utan därför att
jag anser, att den under inga förhållanden behöver komma till behandling i år.
Man kan vila på hanen, och jag skulle finna det ganska önskvärt, att. man
vilade ännu en tid, så att man kunde få en utredning, huruvida det föreligger
något verkligt behov av en grundlagsändring, ty i fråga örn olämpligheten av
att ändra grundlagen endast med hänsyn till ett eller annat fall delar jag utskottets
mening och de synpunkter, som särskilt herr Strömberg här betonat.

Under sådana förhållanden kommer jag att för närvarande rösta för utskottets
slut med ogillande av dess motivering.

Herr Björkman: Herr talman! Endast några ord! Ty sedan nu andra

kammaren med stor majoritet godtagit utskottets utlåtande, är det ju här endast
fråga om en diskussion.

Herr Hellberg fann endast ett av mina skäl värt att upptagas till prövning,
nämligen att man icke i onödan bör ändra grundlagen, men i övrigt ansåg han,
att jag anfört »kuriösa» skäl. Jag vill bara till protokollet få antecknat, att
jag fortfarande vidhåller dessa »kuriösa» skäl, och jag anser det absolut givet,
att det nuvarande stadgandet bidrar att öka betänksamheten. Det är detta
som jag anser vara det viktigaste här.

Vad beträffar mitt yttrande, att det skulle uppstå ökade kostnader i samband
med föredragningen av besvärsärenden, finner jag det också givet, att örn det
bleve tillåtet att utan vidare insända besvär med posten, skulle det bli betydligt
flera sådana, som vederbörande måste förbereda. Såsom jag nyss yttrat,
Ilar icke vid valen 1924, 1928 och 1932, något riksdagmannaval upphävts,
men vederbörande lia dock haft besväret att förbereda besvärsärendena fullkomligt
i onödan. Skulle besvär komma att inströmma rikligare efter det att
sådana finge »insändas», komme vi givetvis därhän, att arbetskrafterna vid
sådana tillfällen finge ökas. Detta anser jag icke vara något att önska. Huvudsaken
för mig är emellertid fortfarande att för grundlagsändring här ej föreligger
skäl. I övrigt är saken ej av stor betydelse.

Jag får också fastslå, att två tredjedelar av andra kammaren nu tillhör den
av herr Hellberg såsom »löjlig», »abderitisk» och »kränkande» ansedda gruppen.

Herr Mellén: Herr talman! Jag har icke i utskottet deltagit i behandlingen
av detta ärende och hade inte tänkt yttra mig. Nu har man emellertid
från åtskilliga håll gått mycket illa åt majoriteten inom utskottet och dem,
som velat värna om grundlagens bud. De ha ansetts både löjliga och abderitiska
samt kallats för pedanter och byråkrater. Jag känner mig därför manad
att sluta upp vid deras sida, som vilja försvara dessa »löjliga» och »pedantiska»
herrar.

Till att börja med vill jag erinra örn, att det, såsom förut framhållits här i
kammaren, nu är fråga örn en grundlagsändring. En sådan bör endast företagas,
då synnerliga skäl därtill äro. Den ifrågavarande bestämmelsen, som

första kammarens protokoll 1033. Nr 30. 3

Nr 30.

Lördagen deri 22 april.

Om rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
nu är gammal, Ilar ursprungligen tillkommit i rättssäkerhetens intresse oell
naturligtvis då för den klagandes skull. Nu Ilar tiden ändrats: vi ha andra
postförhållanden och bättre kommunikationer, folket är mera lärt o. s. v., och
strängt taget är därför naturligtvis bestämmelsen litet föråldrad. Meri det är
att observera, att samma bestämmelse återfinnes i vår rättegångsordning. När
man skall fullfölja ett mål i överdomstolarna, skall man ingiva sina besvär
själv eller också genom befullmäktiga! ombud. Så länge den bestämmelsen
står kvar, må detsamma fortfarande vara stadgat i grundlagen. Det synes
mig, att man, vilken uppfattning man än har, bör avvakta den stora processreformen
och se, vad som efter dess genomförande kommer att föreskrivas i
denna del. Det är väl inte mera brått med att ändra grundlagen, än att vi
kunna ställa oss avvaktande, tills vi fått en ändring i rättegångsordningen.

Ltoni av hänsyn till rättssäkerheten är ju denna föreskrift tillkommen för
att garantera ordning och reda. När herr Hellberg yttrade sig så förklenligt
örn oss, som lian kallade för pedanter och byråkrater, visar detta, att han inte
haft något ämbete att syssla med. Vi ämbetsmän sätta alldeles oerhört stort
värde på ordning och reda och på koncisa bestämmelser. Finnas sådana, behöva
vi aldrig dagtinga med oss själva utan veta, huru vi skola handla. Vi
lia t. ex. vissa fatalietider. Det stadgades åtminstone förr i konkurslagen, att
bevakningar skulle ingivas före klockan tolv på dagen. Personer kunde komma
fem minuter över tolv eller på eftermiddagen eller kvällen samma dag och
säga:^ »Inlagan kail väl häradshövdingen ta emot. Det är ju endast fråga
örn. några timmar etc.» Men då hade nian lagens klara bestämmelse att hålla
sig till och kunde säga ifrån, att tiden var utgången. Det innebär en oerhörd
styrka, att man har sådana klara bestämmelser. Även med nutidens säkra
postgång kan det hända att en i god tid avsänd besvärsinlaga ej hinner fram
i tid.

Herrarna, som klandrat utskottet, lia inte heller tänkt på att bestämmelserna
även äro till, för att myndigheterna skola kunna gardera sig för vissa
kostnader och utgifter, som besvär alltid medföra. Örn någon besvärar sig
övergett riksdagsmannaval, skall det kungöras. Jag vet inte, örn den klagande^
får bestrida kostnaden härför eller inte, men det skulle jag förmoda. Då
måste man veta, vem man skall taga ut den kostnaden av och vilken Andersson
det är, som klagat, om det finns tjugu stycken Anderssöner i klagandens
by.

Jag vill påpeka, att ansökningar om att någon skall försättas i konkurs
icke heller tillåtas insändas med posten. Sådana ansökningar skola ingivas,
ty annars kan vem som helst komma och trakassera t. ex. herr Hellberg och
mig och begära, att vi skola sättas i konkurs, kanske genom en skrift, som
undertecknats med ett fingerat namn. Även av den anledningen, att vissa
kostnader äro förenade med sådana ansökningar och att man bör veta. vem
man skall taga för huvudet för dessa kostnader, är ett sådant förfaringssätt
nödvändigt. Också när det gäller ansökningar örn hemskillnad och boskillnad
m. m., är man alltför »pedantisk» och »byråkratisk» för att tillåta, att sådana
utan vidare få insändas nied allmänna posten. Annars skulle man inte
kunna taga reda på vem det är som gjort ansökningen och örn den kominer från
behörigt håll. Vederbörande måste komma in själv med ansökan eller jämte
ansökningen insända behörig fullmakt för dess ingivande. Annars kan det
uppstå stor oreda och orättvisa mot andra. Obehöriga personer kunde av rent
okynne och av trakasseringslusta insända sådana framställningar.

Ar någon så intresserad av ett riksdagsmannaval, att han vill besvära sig
över det, och pretenderar på att få sätta i gång en stor och kostsam apparat
och att få besvära myndigheter och eventuellt alla de röstande, av vilka många

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Örn rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
bo på långt avstånd från vallokalen, tycker jag, att han också kan kosta på
sig själv det besväret att foga en bevittnad fullmakt till den besvärsskrift han
finner det så bekvämligt ingiva och vill med posten insända till K. B. Därigenom
har vederbörande identifierat sig, och besvärsskriften jämte fullmakten
kunna insändas till K. B:s kommissionär med begäran örn dess ingivande.
Jag tycker inte, att det är så värst mycket som kräves. Om såsom sagts någon
önskar besvära både myndigheter och menigheten och vill sätta en så stor
och dyrbar apparat i gång som ett riksdagsmannaval, är det enligt mitt förmenande
ett mycket litet prestandum, som fordras av honom.

Herr Sandegård fällde några yttranden, som jag inte kan låta stå obesvarade.
Han sade, att någon skickat in en besvärsskrift till hovrätten. Han
hörde ingenting därom, men en tid efteråt fick han underrättelse, att det fanns
ett utslag att lösa, och skickade in pengar. Pengarna tog man emot, sade herr
Sandegård, men besvären prövade man inte. Vad menar herr Sandegård med
detta yttrande? Allt har nog. herr Sandegård, gått lagligt och rätt till. Yttranden
likartade herr Sandegårds göra sig kanhända i andra kammaren, men
i denna kammare passa de ej. De bevisa bara okunnighet. Hovrätten är
skyldig örn besvären dit insändas att härom skriva protokoll. För detta skall
staten ha föreskriven stämpelavgift och denna skall klaganden betala.

Det var, herr Sandegård, någon kommissionär, som hade skrivit till den
klagande: »Här ligger ett utslag att lösa och det kostar så och så mycket.

Skall jag sända Er det?» Det var icke hovrätten, som tog pengarna, herr Sandegård.
Hade kommissionären icke skickat utslaget, så hade utslaget skickats
till en utmätningsman för verkställighet.

Herr Hellberg tyckte, att det var löjligt, att en ledamot av utskottet hade
yttrat sig inom utskottet ungefär så: »Hemma i min by finnes det 7—8 personer,
som heta Anders Andersson. Örn det nu till länsstyrelsen insänts besvär
från en av dessa, huru skall då länsstyrelsen veta, vilken av dem det är,
som insänt besvären?» Jag finner intet löjligt i detta yttrande.

Herr Anton Pettersson säde: »Om jag reser in till länsstyrelsen och lämnar
in besvär och säger: ’Jag är Anton Pettersson’, så kan länsstyrelsen icke
vara säker på, att det är jag.» Jag tror ej att någon länsstyrelse är så dum
att den ej kan taga reda härpå. Jag förmodar, att herr Anton Pettersson i
så fall skulle bli tillfrågad, om han är röstberättigad i den kommun, där han
besvärar sig, och även få styrka detta på något sätt.

Jag tycker icke, att utskottet varit så värst löjligt, då det värnat om grundlagens
bud.

En hel del andra saker vore att säga, men då diskussionen i denna fråga redan
har dragit ganska långt ut på tiden, skall jag sluta med att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr von Geijer: Herr talman! I betraktande av det läge vari frågan nu
ligger, skall jag inskränka mig till att endast sägra några få ord i själva
sakfrågan.

Jag kommer vid omröstningen att avgiva min röst för utskottets förslag, då
det för mig är klart, att bestämmelsen i fråga, sådan den nu är, har till syfte
att förekomma onödiga besvär. Men det är en annan sak, herr talman, som jag
har fäst min uppmärksamhet vid. Under diskussionens lopp har yrkande framställts
om bifall till reservationen. Ett bifall till denna reservation skulle sålunda
innefatta bifall till såväl reservationens kläm som till dess motivering,
och det är mot vissa delar av motiveringen, som jag har anmärkningar att
göra.

I sista stycket av reservanternas motivering på sidan 3 i utskottets utlåtande

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Orri rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
heter det: »Den pedantiska, byråkratiska ingivningsproceduren bör avlysas
över hela linjen och insändningen tillåtas överallt. Utskottet anser en hemställan
till regeringen i detta syfte vara väl befogad. Det lärer därvid kunna
förväntas, att om Kungl. Maj:t beaktar en sådan framställning ett blivande
initiativ kommer att sträcka sig till alla områden, där en förändring i här berörda
hänseende erfordras.»

Jag anser, att reservanterna i denna del ha gått utöver sin befogenhet. Det
föreliggande, ärendet handlar icke mer än om riksdagsmannaval. Man får
då, .enligt min mening, icke på detta vis smyga in andra synpunkter, som visserligen
i och för sig kunna vara beaktansvärda men som icke få upptagas i
detta sammanhang. Det heter visserligen här: »Det lärer kunna förväntas»
etc., och skulle sålunda icke innebära någon anmodan. Men då vill jag fråga
vem som helst i kammaren: örn riksdagen skulle bifalla reservationen med oförändrad
motivering, skulle det icke då bli nästan omöjligt för Kungl. Maj :t
att fatta riksdagens uttryck: »Det lärer kunna förväntas» annat än som en
önskan och en anmodan till Kungl. Maj :t att göra detta?

Det är mot detta sätt att i ett ärende insmyga andra, mera vittgående frågor,
som jag, herr talman, opponerar mig.

Herr Pettersson, Anton: Herr talman! Bara några få ord. Herr Björkman
befarade, att örn man skulle få insända besvären i stället för att ingiva
dem, så. skulle det bli en massa överklaganden. Men, herr Björkman, det har
hittills icke varit så många överklaganden, fastän folket ute i bygderna har levat
i den tron, att man fått insända besvär och att det för överklagande av
ett riksdagsmannaval bara fordras, att man kan peka på att de och de felaktigheterna
begåtts vid valet. Jag tror således icke, att det skulle bli någon ökning
av antalet besvär.

Sedan sade herr Ekman, att breven till länsstyrelserna kunna bli fördröjda.
Ja, men kunna då icke breven till kommissionärerna också bli fördröjda? Jag
antar att breven lika väl kunna bli fördröjda i båda fallen.

Vidare sade herr Ekman, att breven kunna komma bort. Ja, det kunna breven
till kommissionärerna också. Men inte tror jag man behöver befara att, örn
det är en sex, sju stycken eller ett halvt tjog, som vart fjärde år skicka brev
med posten till länsstyrelsen för att överklaga ett val, just de där breven komma
bort. Jag vet inte, örn herr Örne har någon statistik över hur många
brev, som kommit bort. Men jag tror inte man behöver räkna med det förhållandet.
Jag tror, att det är större risk för att den buss eller bil, med vilken
man åker in till länsstyrelsen, kör i diket än för att ett brev kommer bort,
som skickas vart fjärde år.

Jag anser inte, att de skäl, som utskottsmajoriteten anfört, äro starka nog,
utan man torde mycket väl kunna gå in för reservationen. Visserligen har
frågan fallit i år genom andra kammarens beslut, men jag hoppas, att det inte
skall möta några hinder, att första kammaren visar sig mindre konservativ
än andra kammaren och biträder reservationen.

Greve Spens: Herr talman! Jag vill endast i anledning av herr Reuter skölds

anförande säga, att hans ämbetsbroder, professorn i statsrätt i Lund,
alldeles bestämt säger i kommentarerna till sin grundlagsedition, att endast
den, som är röstberättigad vid riksdagsmannaval eller förmenar sig med
orätt vara utestängd från rösträtt, äger att anföra besvär över sådana val.

Herr Hellberg: Jag ber om ursäkt, herr talman, för att jag tar till orda

ännu en gång, men jag vill i anledning av min ärade vän herr Melléns an -

Lördagen den 22 april.

Nr 30.

Örn rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)
förande säga, att jag naturligtvis aldrig tillåtit mig att kalla utskottsmedlemmar
för vare sig pedanter eller abderiter eller någonting sådant. Det är
en betydlig skillnad, om man i fråga om en saklig bestämmelse anser, att den
bör karakteriseras så, eller örn man gör en sådan tillvitelse mot personer. Det
är ju en skillnad, som jag hade väntat mig, att en domare skulle kunna göra.

Vad sedan beträffar det myckna talet örn hur angeläget det är att ha kvar
den här omstridda bestämmelsen, så ber jag att få erinra örn vad jag sade
i mitt första anförande örn det märkvärdiga i, att man vid kommunala val
har kunnat frigöra sig ifrån den. Jag tycker, att det är hårddraget, när man
försöker konstruera upp en skillnad mellan politiska och kommunala val som
skulle motivera den. De ena valen kunna vara- lika viktiga som de andra för
den klagande. Och vad som går för sig i fråga om det ena valet tror jag
säkert går för sig också vid det andra.

Vad nu beträffar den omständigheten, att andra kammaren avslagit motionen,
så tycker jag inte det bör vara avgörande. Har man den uppfattningen,
att ett yrkande är berättigat, så bör man biträda det oavsett örn det är förkastat
eller inte i medkammaren.

Slutligen vill jag till min ärade vän herr von Geijer säga, att jag tycker
han pressat den formella sidan av saken för mycket, då han funnit sig uppfordrad
att inlägga en gensaga mot motiveringen. Förklaringen till denna är
mycket enkel. Vi kunde påyrka ändring bara i grundlagen, medan ändring
samtidigt erfordras även i andra fall, som inte ligga under vår befogenhet.
Därför ansågo vi, att vi borde göra en erinran om detta i motiveringen. För

övrigt säga vi ju bara, att »en hemställan---i detta syfte» är befogad.

Det är samma syfte, som angives i klämmen, och det är väl denna man har
att hålla sig till.

Herr Mellén: Jag vet, att herr Hellberg inte vill förolämpa någon av sina
kamrater. Örn jag missförstått hans yttrande och fattat^ det såsom förolämpande,
ber jag örn ursäkt för detta mitt misstag. Jag å min sida vill inte
heller förolämpa någon.

Herr von Geijer: Herr talman! Endast två ord med anledning av herr

Hellbergs senaste yttrande.

Jag vidhåller vad jag sagt, att Enligt min mening reservanterna här gått
utöver sin befogenhet. Det är ingen formalism att säga det.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petterssson, Anton, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 30.

Lördagen den 22 april.

Om rätt att insända besvär över riksdagsmannaval med posten. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid att flertalet
röstade för nej-propositionen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 153, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till danaarv jämte en i ämnet
väckt motion.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 165, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 4, angående regleringen för budgetåret 1933/1934 av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet;

nr 54, angående överlämnande till särskilda utskottet av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till ny ladugård m. m. vid statens uppfostringsanstalt
för sinnesslöa gossar;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av kostnaderna för Sveriges deltagande i den internationella nedrustningskonferensen
samt i en blivande ekonomisk världskonferens;

nr 56, i anledning av väckt motion örn ändrade avlöningsbestämmelser för
militära befattningshavare på övergångsstat; och

nr 57, i anledning av väckta motioner örn avslag å under fjärde huvudtiteln
äskade anslag m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 30, i anledning av väckt motion örn höjning av tullen å vissa fajans- och
porslinsvaror;

nr 31, i anledning av väckt motion om ändring av tullen å hattar; och
nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Majit att besluta i fråga örn vissa postavgifter jämte en i ämnet
väckt motion; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 69, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser rörande upphandling
för statens behov av lantbruksprodukter;

nr 70, i anledning av väckt motion örn anordnande av en särskild för fiskare
avsedd försäkring av redskap mot skada för olycksfall under fiske;

nr 71, i anledning av väckt motion angående åtgärder till understöd i visst
avseende at ägare och brukare av små och medelstora jordbruksfastigheter;

nr 72, i anledning av väckta motioner om nedsättning i arrendeavgiften för
kronoegendomen Götala i Skaraborgs län m. m.;

nr 73, i anledning av väckta motioner örn införande av standardfrakt å färsk
makrill;

Tisdagen den 25 april.

Nr 30.

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om utrotande
av berberis å viss mark ävensom en i ämnet väckt motion; och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från Borgholms kungsladugård i Kalmar län.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.18 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 25 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Riksdagsmannen borgmästare A. Sundberg, Lysekil, är på grund av sjukdom
— akut lungkatarr — arbetsoförmögen ytterligare fr. o. m. den 24/4 tillsvidare
samt oförmögen inställa sig till riksdagsarbetet.

Lysekil den 22 april 1933.

Yngve Broman,

leg. läkare.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 166, till Konungen i anledning av väckta motioner örn införande av
skatt å choklad och vissa andra sötvaror.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde lördagen
den 29 i denna månad företaga val av revisorer och revisorssuppleanter
för granskning av statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning.

Vad herr talmannen sålunda föreslagit bifölls.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 4.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 54, angående överlämnande
till särskilda utskottet av Kungl. Maj:ts proposition angånde anslag till ny
ladugård m. m. vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Nr 30.

Tisdagen den 25 april.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 55—57, bevillningsutskottets betänkanden nr 30—32 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 69—75.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman
! Jag ber få hemställa, att kammaren ville besluta, att statsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av väckt motion örn ändrade avlöningsbestämmelser
för militära befattningshavare på övergångsstat, statsutskottets utlåtande nr
57, i anledning av väckta motioner örn avslag å under fjärde huvudtiteln äskade
anslag m. m., samt statsutskottets utlåtande nr 4, angående regleringen för
budgetåret 1933/1934 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande
anslagen till försvarsdepartementet, i nu nämnd ordning må uppföras
först bland två gånger bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 33, i anledning av väckt motion angående statlig beskattning av donations-
och stiftelsemedel m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående
försäljning av pilsnerdricka ävensom en i ämnet väckt motion; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370) m. m. ävensom en i ämnet väckt motion; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens införande och vad
i avseende därå iakttagas skall m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag, angående
ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å
motorfordon;

nr 39, i anledning av väckt motionen om vissa tilläggsbestämmelser till äktenskapslagstiftningen; nr

40, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser rörande makes
rätt att till make överlåta egendom;

nr 41, i anledning av väckt motion örn uppsägning av konventionen för lösande
av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga örn äktenskapsskillnad
och hemskillnad m. m.; och

nr 42, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn kringföringshandel
och tillfällighetsförsäljning.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

331206