1933. Första kammaren. Nr 18 (Riksdagens protokoll 1933:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1933. Första kammaren. Nr 18.

Tisdagen den 7 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Majrts propositioner:
nr 181, angående inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond m. m :
nr 182, angående ändring av villkoren för lån från statens mejerilånefond
samt kapitalökning för samma fond; och
nr 185, angående reglering av Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolags
skuldförhållande till staten.

Företogs val av tolv ledamöter i särskilda utskottet. Därvid avlämnades
88 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Bärg,

» Trygger,

» Hansson, Sigfrid,

» Johansson, J. B.,

» von Stockenström,

» Björnsson,

» Westman,

» Sederholm,

» Hagman,

» Wohlin,

» Larsson, Sam,

» Lindström.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av sexton suppleanter i särskilda utskottet. Därvid avlämnades
60 godkända valsedlar, alla nied partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen pa följande personer i denna ordning:
herr Sandén,

» Bagge,

» Pauli,

» Borell,

» Bergman,

» Västberg,

» Nilsson, Petrus,

» Frändén,

» Forslund,
friherre Lagerfelt,
herr Löfgren,

» Åkerberg,

» Gustafson, Fritiof,

Första kammarens protokoll 1933. Nr 18. i

Nr 18.

Tisdagen den 7 mars.

herr Pettersson, Anton,

» Olsson, Olof,

» Nylander.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Justerades protokollen för den 28 nästlidne februari samt den 1 och den 3
innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 78, i anledning av de i statsverkspropositionen behandlade frågorna angående
redovisningen å riksstaten av anslagen till expenser och tryckningskostnader
samt ändrad uppställning av riksstatens utgiftssida; och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 83, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 december 1910
(nr 141 sid. 35) örn emeritilöner för präster.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 84, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren för
vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 179, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
180, angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas
förvaltning.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 258, av herr Karlsson, Gottfrid, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående distriktsveterinärväsendet; och

nr 259, av herr Nilsson, Alexander, i samma ämne.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Ekmans motion, nr 260, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för borgmästaren
Oscar Dahlbäck m. fl. från viss dem i egenskap av magistratsledamöter ådömd
ersättningsskyldighet till kronan m. m.

Tisdagen den 7 mars.

Nr 18.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial nr 9, i anledning av kamrarnas
remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 151 med förslag till förordning örn
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel m. m.

Detta memorial lydde:

»Till konstitutionsutskottet hava båda kamrarna den 1 mars 1933 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 151, såvitt angår
i propositionen framlagda förslag till

a) förordning örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel;
och

b) ^ förordning örn debitering och uppbörd av tingshusmedel.

Da, det synes utskottet kunna ifragasättas, örn ej antagandet av det i propositionen
framlagda förslaget till förordning örn debitering och uppbörd av
tingshusmedel bör förutsätta införandet i lagen den 5 juni år 1909 angående
skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus
och häradsfängelse av ett stadgande motsvarande vad i 48 § landstingslagen
är föreskrivet, i förhållande till vilket förordningen erhåller karaktären av
tillämpningsbestämmelse, men nämnda lag av den 5 juni 1909 hittills icke
ansetts hänförlig till kommunallagarna’ och icke heller av annan grund
lärer falla inom området för konstitutionsutskottets i § 38 riksdagsordningen
utstakade verksamhet, finner utskottet sig böra till kamrarna återlämna ifrågavarande
till utskottet i vissa delar hänvisade proposition, i vad den avser
förslag till förordning örn debitering och uppbörd av tingshusmedel, vilket
utskottet får för riksdagen anmäla.»

Herr förste vice talmannen: Jag ber att få hemställa, herr talman, att

konstitutionsutskottets memorial nr 9 matte läggas till handlingarna och att
den kungl, propositionen i ifrågavarande del hänvisas till lagutskott.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 22 26, bankoutskottets utlåtande nr 16 och memorial nr 17,

jordbruksutskottets utlåtanden nr 22—28 samt första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1.

Vid föredragning av Kungl. Majrts denna dag avlämnade propositioner nr
181, 182 och 185 blevo desamma på begäran bordlagda.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 261, av herrar Lindblad och Forslund, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags
skuldförhållande till staten m. m.;

nr 262, av herr Norling, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för beredande av ökade möjligheter att indraga lärartjänster
vid folkskoleväsendet; samt

nr 263, av herr Bodin, Gunnar, och herr Roos, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående distriktsveterinärväsendet.

Äng. återlämnande
i
viss del av en
till konstitutionsutskottet

remitterad
kungl, proposition.

Nr 18.

Tisdagen den 7 mars.

Herr Lindhagen avlämnade en motion, nr 264, örn revision i vissa avseenden
av första kammarens ordningsstadga.

Därefter yttrade herr Lindhagen: Utöver i motionen gjorda^yrkanden ber

jag, då jag ej hunnit få med det i motionen, att muntligen få framföra en
hemställan till det tillfälliga utskottet att vid genomgående av stadgan även
uppmärksamma den ofta framkastade frågan örn införande av en bestämd
lunchrast under kammarens förhandlingar och den likaledes understundom
uppkomna frågan örn lämpligheten av att förhandlingarna börja klockan tio
på förmiddagen och icke gärna avslutas senare än klockan elva pa kvällen,
försåvitt kammaren ej annorlunda beslutar.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till delar av riksdagsbeslutet
:

nr 1, ingressen;
nr 2, slutmeningen;

nr 3, rörande utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesnämnden;
nr 4, rörande Kungl. Maj:ts proposition nr 27 örn gillande av den riksbanken
meddelade befrielsen från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld; .

nr 5, med förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänknings skatt å
spritdrycker;

nr 6, rörande förordning med bestämmelser om införselmonopol a mjölk
och mejeriprodukter; .

nr 7, rörande förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 17 maj 1923 (nr 113) örn utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa
fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror;

nr 8, angående lag örn ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning

av böter m. m.; . n

nr 9, rörande lag örn ändrad lydelse av 45 § i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321); . . .. ,

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1932 fattade beslut; . c„

nr 11, rörande förslag till förordning om ändrad lydelse av 24 och 31. §§
förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker; ... .

nr 12, rörande lag örn ändring i vissa delar av 16 kap. giftermalsbalken;
nr 13, rörande lag om ändrad lydelse av 91 § lagen den 22 juni 1911 (nr
55) örn ekonomiska föreningar;

nr 14, rörande förslag till lag örn upphävande av 27 kap. 16 § rättegångsbalken
samt 229 § utsökningslagen; . .

nr 15, rörande lag örn ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den o juni 1930
(nr 202) örn begränsning av rätten att avverka skog å in tecknad fastighet; ^
nr 16, rörande lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 angående
förverkande i visst fall av spritdrycker och vin;

nr 17, rörande val av riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare;
nr 1K rörande val av riksdagens militieombudsman och hans efterträdare;
samt

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 96 angående vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 e. m.

In fidem
G. Ii. Berggren.

Onsdagen den 8 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 181, angående inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond m. m.; och
nr 182, angående ändring av villkoren för lån från statens mejerilånefond
samt kapitalökning för samma fond.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 185, angående reglering av Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolags skuldförhållande
till staten.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 261, av herrar Lindblad och Forslund, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags
skuldförhållande till staten m. m.; samt

nr 262, av herr Norling, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för beredande av ökade möjligheter att indraga lärartjänster
vid folkskoleväsendet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Bodin, Gunnar,
och herr Roos väckta motionen, nr 263, i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående distriktsveterinärväsendet.

Föredrogs och hänvisades till kammarens tredje tillfälliga utskott herr
Lindhagens motion, nr 264, örn revision i vissa avseenden av första kammarens
ordningsstadga.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 9, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående arvode till ledamöter av allmänt kyrkomöte.

I en till riksdagen avlåten, den 10 februari 1933 dagtecknad proposition
nr 94, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, hade
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsråds -

Ang. arvode
till ledamöter
av allmänt
kyrkomöte.

Nr 18.

Onsdagen den 8 mars.

Äng. arvode till ledamöter av allmänt kyrkomöte. (Forts.)
protokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att,
under förutsättning att ändring i riksdagsordningen i överensstämmelse med
av riksdagen såsom vilande antaget förslag till ändrad lydelse av §§ 12, 23,
38 och 50 riksdagsordningen bleve i grundlagsenlig ordning beslutad, godkänna
de grunder för utgående av arvoden till kyrkomötets ledamöter, som
föredragande departementschefen till nämnda stadsrådsprotokoll föreslagit.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet bland annat erinrat om att
Kungl. Maj :t genom proposition nr 6 till innevarande års riksdag framlagt förslag
till stadga örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
varefter utskottet för egen del anfört:

»Utskottet vill erinra, att det vilande grundlagsändringsförslaget i fråga örn
riksdagsmannaarvodena numera antagits och trätt i kraft samt att riksdagen,
på hemställan av konstitutionsutskottet i dess utlåtande nr 3, antagit stadga
örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag, som av Kungl. Maj:t framlagts i
förenämnda proposition nr 6.

I anslutning till vad sålunda beslutits rörande arvode till riksdagens ledamöter
torde en sänkning böra äga rum jämväl av ersättningen till kyrkomötesledamöter.
Vad Kungl. Maj :t i detta hänseende föreslagit, innebärande
bibehållande av systemet med dagtraktamenten samt dessas bestämmande
till 27, respektive 20 kronor, vill utskottet för sin del förorda.

Med avseende å reseersättning har i nyssnämnda stadga, med viss avvikelse
från Kungl. Maj:ts förslag, föreskrivits bland annat, att vid resa till
och från riksdag till riksdagsman, som ej är bosatt å ort där riksdag hålles,
skall utgå ej mindre ersättning för därav föranledd resekostnad än även ett
dagtraktamente å tjugufem kronor för vardera resan. Vad riksdagen sålunda
beslutit bör enligt utskottets mening erhålla motsvarande tillämpning
beträffande reseersättning till kyrkomötesledamöter.

På grund av det anförda får utskottet hemställa, att riksdagen må godkänna
de grunder för arvoden och reseersättning till ledamöter av allmänt
kyrkomöte, som av utskottet här ovan förordats.»

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! Såvitt jag kan förstå, innebär

detta utlåtande, att utskottet velat tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i ärendet
med den ändring allenast, som ligger i en analogivis gjord tillämpning beträffande
reseersättningen. Men när man läser utlåtandets andra stycke, andra satsen:
»Vad Kungl. Maj:t i detta hänseende föreslagit, innebärande bibehållande
av systemet med dagtraktamenten samt dessas bestämmande till 27, respektive
20 kronor, vill utskottet för sin del förorda», så har man där tappat bort rnaximeringen
av dessa arvoden. Men skulle därför kunna formellt stanna i tvivelsmål
huruvida utskottet vill biträda förslaget om maximering till 810 respektive
600 kronor. Och det blir så mycket större rum för tvekan, när man läser klämmen:
»att riksdagen må godkänna de grunder för arvoden och reseersättning
till ledamöter av allmänt kyrkomöte, som av utskottet här ovan förordats». Där
står alltså ingenting örn Kungl. Maj :ts oförändrade förslag.

Det hela hjälpes, såvitt jag förstår, örn man stryker den inskjutna satsen:
»innebärande bibehållande av systemet med dagtraktamenten samt dessas bestämmande
till 27, resp. 20 kronor». Då tror jag det blir alldeles klart att
även maximeringen godtagits. Jag ber att få framställa det yrkandet.

Herr Åkerberg: Jag vill endast meddela, att formuleringen på den här

punkten innebär inte, att utskottet för sin del tager avstånd från Kungl. Maj:ts

Od sdagen den 8 mars.

Nr 18.

Ang. arvode till ledamöter av allmänt kyrkomöte. (Forts.)
förslag beträffande maximering, utan endast att utskottet har ansett, att det
ej var nödvändigt att referera Kungl. Maj :ts förslag annat än beträffande själva
dagarvodet. Men om det anses nödvändigt för klarhetens skull, att den där
mellansatsen strykes, så har utskottet för sin del ingenting emot det.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu föredragna utlåtandet endast yrkats, av herr Björck,
Wilhelm, att vad utskottet hemställt skulle bifallas med den ändring i utskottets
motivering, att andra meningen av andra stycket avfattades sålunda:
»Vad Kungl. Majit i detta hänseende föreslagit vill utskottet för sin del
förorda.»

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering samt vidare enligt herr Wilhelm
Björcks yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial och utlåtanden:
nr 10, med förslag till ändrad lydelse av § 10 i instruktionen för riksdagens
revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken;

nr 12, i anledning av väckt motion om gratifikation åt förre vaktmästaren
hos första kammaren W. E. Willberg;

nr 13, i anledning av väckt motion örn viss gottgörelse till fyra f. d. tjänstemän
i andra kammarens kansli;

nr 14, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn
årligt understöd åt extra portvakten vid riksdagshuset August Jonsson; samt
nr 15, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag rörande höjning
av pensionsåldern för befattningshavare i statens tjänst.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning av väckta
motioner örn ändrad lydelse av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen.

I två likalydande motioner, nr 127 i första kammaren av herr Trygger
m. fl. och nr 240 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., vilka motioner
hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, hade hemställts,
att riksdagen för sin del måtte antaga följande förslag till

Örn höjning
av straffet för
förskingring
m. m.

Lag

om ändrad lydelse av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen.

1 §•

Var, som genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, eller genom
annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust
därav annan tillskyndar, dömes, där ej annorledes nedan stadgas, till böter
eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Har därav
kommit synnerlig förlust eller olägenhet, eller är gärningen eljest med synnerligen
försvårande omständigheter förenad, må tiden för straffarbetet till
fyra år höjas.

11 §•

Förfalskar man, svikligen förbryter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar
annans gods, det man i besittning haver, straffes högst med straff -

Nr 18.

Onsdagen den 8 mars.

Om höjning av straffet för förskingring m. m. (Forts.)
arbete i två år. Har därav kommit synnerlig förlust eller olägenhet, eller
är gärningen eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenad, må
tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

Motionärernas förslag innebar, att det enligt 22 kap. 11 § strafflagen för
förskingring och — på grund av i 14 § av samma kapitel gjord hänvisning
— trolöshet mot huvudman gällande straffmaximum 2 års straffarbete skulle
höjas till det i 1 § samma kapitel för bedrägeri stadgade straffmaximum 4 års
straffarbete. Straffskärpningen skulle inträda, då av gärningen kommit synnerlig
förlust eller olägenhet eller gärningen eljest vore med synnerligen försvårande
omständigheter förenad. Enahanda formulering av straffskärpningsgrunden
hade föreslagits införd i 1 §.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville snarast framlägga förslag
till ändring i 22 kap. 11 § strafflagen, innebärande höjning av straffet för
svårare förskingrings- och trolöshetsbrott.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Borell, Halvarsson, Nilsson
i Antnäs och Hedlund i Östersund samt fröken Wellin, vilka på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen i enlighet med förevarande motioner
måtte antaga den av motionärerna föreslagna lagen örn ändrad lydelse av 22
kap. 1 och 11 §§ strafflagen med tillägg av en så lydande promulgationsbestämmelsei
»Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933».

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! Bestämmelserna om straff för

förskingring innehållas i 22 kap. 11 § strafflagen. Enligt dessa bestämmelser
är straffet för förskingring straffarbete i högst två år. Detta brott kan således
bestraffas med böter eller med fängelse i högst två år eller med straffarbete i
högst två år, allt efter brottets art och beskaffenhet. 14 § i samma kapitel
innehåller bestämmelser örn straff för det brott, som benämnes trolöshet mot
huvudman, och i denna paragraf hänvisas till straffbestämmelserna i 11 §.
Detta brott, trolöshet mot huvudman, straffas sålunda lika med förskingring.
Första paragrafen av samma kapitel innehåller bestämmelserna örn straff för
bedrägeri. Sådant brott kan enligt nu gällande bestämmelser straffas med böter
eller fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år. Det finnes
emellertid i denna paragraf en bestämmelse örn skärpt straff, därest omständigheterna
äro synnerligen försvårande. I sådant fall kan straffet höjas till_ straffarbete
i fyra år, under det, som jag nyss nämnde, straffet för förskingring och
trolöshet mot huvudman högst kan straffas med straffarbete i två år.

Motionärerna avse nu i sin hemställan att få straffet för trolöshet mot huvudman
och förskingring skärpt, så att även för dessa brott straffet vid försvårande
omständigheter skall kunna höjas till straffarbete i högst fyra år, på
samma sätt som nu är stadgat beträffande straffet för bedrägeri. Man föreslår
därför, att till 11 § skall fogas en så lydande bestämmelse: »Har därav kommit
synnerlig förlust eller olägenhet, eller är gärningen eljest med synnerligen försvårande
omständigheter förenad, må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.»

Om detta införes där, kommer samma straffsats att kunna tillämpas även i
fråga örn trolöshet mot huvudman. Därjämte föreslås en ändring i 22 kap.
1 § strafflagen, som såsom jag nämnde innehåller bestämmelserna örn straff
för bedrägeri. Man föreslår, att motiveringen för det straff, som skall tillämpas,
då brottet är förenat med försvårande omständigheter, skall avfattas på
samma sätt som den föreslagits avfattad i 11 §. Sålunda: den sista punkten

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Örn höjning av straffet för förskingring m. m. (Forts.)
i § 1, som nu lyder: »Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden
för straffarbetet till fyra år höjas», skulle i stället lyda: »Har därav kommit
synnerlig förlust eller olägenhet, eller är gärningen eljest med synnerligen försvårande
omständigheter förenad, må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.»

Motivet för denna motion är uppenbarligen den ökning i förskingringsbrotten,
som har inträffat under de senare åren, och särskilt den omständigheten, att förskingringsbrotten
omfattat allt större och större värden och så till vida blivit
av grövre art. Det är att observera, att våra straffbestämmelser för brotten
förskingring och trolöshet mot huvudman äro vida mildare än i flertalet andra
länder. Där äro straffbestämmelserna på många håll mycket strängare än i
vår lag. Det är väl också en allmänt utbredd mening, att en straffskärpning
i nu ifrågavarande hänseende bör komma till stånd, och därom tror jag inte
heller, att det inom utskottet har rått någon egentlig meningsskiljaktighet.
Emellertid har utskottets majoritet hesiterat för att på enskild motionärs förslag
vidtaga den föreslagna ändringen i strafflagen, och utskottet har i sin motivering
anfört några omständigheter, som särskilt skulle utgöra belägg för att
utskottet ej bör skriva lag på enskild motionärs begäran. Dock är ju denna
lagändring formellt sett av mycket ringa betydelse. Det gäller endast att sätta
in en ny straffsats och att angiva motiveringen därför, såvitt brottet straffas
enligt § 11, samt att ändra motiveringen för straffskärpningen beträffande § 1
så, att denna motivering i båda dessa paragrafer blir likalydande.

Utskottet har anmärkt bland annat, att det skulle kunna tänkas, att därigenom
föranleddes, att de mildare förskingringsbrotten bleve strängare bestraffade
än vad nu är fallet och det är ju ej dessa man vill komma åt, utan det är
de grövre förskingringsbrotten. Denna farhåga är enligt min mening fullkomligt
obefogad. Domaren har ju i sin hand att i varje särskilt fall bestämma
straffet inom den givna strafflatituden, och den mildare strafflatituden står ju
fortfarande kvar.

Man har vidare invänt, att det är olämpligt att motivera straffskärpningen
med att brottet omfattar större värden, då fall kunde tänkas,
då det ej läge någon särskilt försvårande omständighet i att ett större
belopp förskingrats. Detta må väl var sant, men skulle ett sådant
förhållande i ett eller annat fall föreligga, så finnes ju intet hinder för domaren
att i det fallet tillämpa ett mildare straff än det, som angives genom motionärernas
föreslagna tillägg i lagen. Sålunda: domaren har fortfarande fullkomligt
i sin hand att välja det efter de föreliggande omständigheterna lämpliga
straffet även sedan detta tillägg har kommit till. Och det är ju ej meningen
att genom detta tillägg komma åt annat än de grövre brotten, vare sig denna
grövre brottslighet konstitueras därigenom, att ett stort belopp blir förskingrat,
eller det konstitueras genom andra försvårande omständigheter. Själva
det förhållandet, att man såsom en möjlig försvårande omständighet har angivit,
att större värden förskingrats, är ingalunda något främmande för vår
strafflagstiftning. Sådant förekommer på åtskilliga ställen. I detta avseende
torde sålunda icke förefinnas någon betänklighet gentemot motionärernas förslag.

Man har vidare sagt, att bedrägeriet i och för sig i regel är ett svårare
brott än förskingring och trolöshet mot huvudman. Ja, det kan man diskutera.
Det ligger ju även i förskingringsbrotten eller kan åtminstone i dessa
ligga ett moment av bedrägeri, ehuru det ena brottet på grund av de omständigheter,
under vilka det är utfört, hänföres till förskingring och det andra
hänföres till bedrägeri. I grund och botten kan det ligga ett lika starkt bedrägerimoment
under det straffbara förfarandet i båda fallen. Nu har man
befarat, att man genom den föreslagna ändringen i dessa två paragrafer skulle
kunna komma till det resultat, att bedrägeri, som man i regel anser vara ett

Nr 18.

Onsdagen den 8 mars.

Om höjning av straffet för förskingring ni. m. (Forts.)
svårare brott, jämställes i större mån än förut med brotten förskingring och trolöshet
mot huvudman. Så är dock inte förhållandet, då man läser de givna lagbestämmelserna,
ty i 1 § bestämmes, att bedrägeribrottet skall straffas med
böter eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Jämför
man detta med den föreslagna avfattningen av 11 § så finner man, att det
fortfarande står kvar en skärpt strafflatitud så fort bedrägeriet har förskyllt
mera än fängelse i sex månader. Däri ligger således fortfarande en straffskärpning
i 1 § i jämförelse med den i 11 §, sådan den skulle lyda enligt motionärernas
förslag.

Om man ser denna fråga ur mera allmän synpunkt, så veta ju herrarna
hur man plär säga ute i landet, att man hänger de små tjuvarna och låter de
stora gå fria, eller att man låter de stora tjuvarna få relativt lindriga straff i
förhållande till de små. En person, som har förskingrat väldiga belopp, han
kan ej få mer än två års straffarbete, men en stackare, som kanske av nöd har
stulit en smula livsmedel, kan få ett mycket, mycket strängare straff enligt
stöldkapitlet. Man reagerar mot detta och det med rätta, och under detta ligger
den känslan, att det är nödvändigt för statsmakterna att skarpt reagera mot de
allt mer tilltagande oredlighetsbrotten. Då jag för min del ej hyser några betänkligheter
mot att den föreslagna formellt sett mycket ringa ändringen i
strafflagen vidtages, och då jag är livligt övertygad örn, att den opinion,
som tar sig uttryck allmänt ute i landet, är fullt berättigad, och att det är nödvändigt
att omedelbart gripa in för att komma till rätta med den ur samhällets
synpunkt synnerligen betänkliga företeelse, som ligger i den ökade frekvensen
av förskingringsbrotten och i allmänhet av oredlighetsbrotten, så hyser jag
för min del ingen tvekan att tillstyrka motionerna, och det ha vi reservanter
i utskottet också förenat oss örn. Med denna motivering, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Halvarsson och Mellén.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskotts förslaget.

Den föregående ärade talaren har ju mycket riktigt upplyst örn, att
vi nu inom utskottet alla vore ense om att en lagändring i den riktning, som
är föreslagen, bör vidtagas. Den stora frågan är örn man kan våga sig på att
taga denna ändring med detsamma på en enskild motionärs yrkande eller om
man skall gå den vanliga vägen och skriva tili regeringen och be den ordna
upp saken. Utskottet har inte ansett anledning föreligga att avvika från vad
man brukar göra i detta fall.

Jag måste säga ett par ord örn reservanternas motivering. Det förefaller
som örn herrarna hade haft litet bråttom, när ni läste utskottsmajoritetens
yttrande — därför, att ni polemisera mot saker, som icke blivit sagda i majoritetens
förslag. Här står bl. a., att det förefaller reservanterna underligt, att
vi i majoriteten ha gjort anmärkning mot motionärernas förslag att bibehålla
bestämmelserna i 1 och 11 §§, enligt vilka »fängelse skulle kunna ådömas
för bedrägeri i högst sex månader men för förskingring och trolöshet mot huvudman
enligt 11 § intill två år». Det ha herrarna missuppfattat. Det är inte
alls så. Vi ha endast velat uttala vår undran över att motionärerna med sin
uppfattning låtit den olikheten i straffskalorna kvarstå. Motionärerna utgå
ju från att bedrägeri och förskingring i regel äro lika svåra brott, och har
man den uppfattningen och skriver ned denna i motiveringen, skall man inte
låta det där hacket eller den där »trappan», som man kallar den, i första
paragrafens straffskala kvarstå. Det är inte konsekvent, och det är det, som
vi ha anmärkt på. Örn man däremot vill poängtera, att bedrägeri är ett svårare
brott än förskingring, så är det inte tillräckligt att poängtera det på det

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Örn höjning av straffet för förskingring m. m. (Forts.)
dunkla sätt, som avspeglar sig i den där trappan, som jag kallade det, i § 1.
Det här är juridiska detaljer, som kanske inte intressera kammarens ledamöter,
men jag anser dock, att jag å utskottsmajoritetens vägnar måste vända
mig mot det sätt, varpå reservanterna här bekämpa vår ställning. Det är ej
riktigt.

Reservanterna säga vidare att utskottets farhåga för att motionärernas förslag
skulle i tillämpningen medföra en höjning av straffen för lindriga förskingringsbrott
saknar varje berättigande. —-Ja, jag skall inte taga upp en
diskussion på den punkten, men jag vill säga, att jag tycker, att uttrycket
»saknar varje berättigande» är något starkt. Jag vill vädja till den ärade
reservanten, som nyss talade, om inte den uppfattningen ligger bra nära
till hands, att när hela straffskalan skärpes, följden kan bli den sagda, även
örn lagen egentligen avsett, att skärpningen skall inträda endast när synnerligen
försvårande omständigheter föreligga. Man säger nu, att en domare
skall vara förståndig. Ja, det hoppas jag också, att han är, men vi lia i alla
fall fullt fog för våra uttalade farhågor, allra helst i fall lagen skall formuleras
efter den motivering, som är gjord, att bedrägeri och förskingring skola
anses lika.

Sa skriva herrarna vidare, att man inte utan fara för rättsskipningen kan
uppskjuta den här straffskärpningen. Ja, det är fråga om ett år! Jag vill
verkligen spörja herrarna, om det kan vara skäl i att gå en annan väg än
den vi bruka. Det kan också bli en fara för rättsskipningen, örn man i kamrarna
slår in på den vägen, att stifta lagar utan att det förberedande arbetet
för lagstiftningen har försiggått i vanliga former. Så att skall man tala örn
fara, så ha vi också anledning att göra det.

Nu vill jag vidare säga, att då den ärade reservanten talade örn det gamla
ordspråket, att de små tjuvarna hänger man och de stora låter man gå fria,
så förde han mina tankar på en sak, som jag hade tänkt att nämna, och som
jag är glad, att han påminde mig om. Det är det, att jag för min del anser,
att då nu denna fråga skall tagas_ upp av regeringen, så är det i rättvisans
intresse nödvändigt, att man samtidigt till behandling upptager tjuvnadskapitlet.
Nu skall man ej säga, att det kommer att lända till onödigt uppskov.
Det gör det inte därför^ att med god vilja i justitiedepartementet — och den
vet jag finnes där —^ så kan man i sammanhang med denna utredning, som
nu yrkas, upptaga^ frågan örn mildring av straffen för tjuvnadsbrotten. Det
har i mångå år både från domare och fångvårdsmän klagats över det oerhörda
missförhållande, som äger rum i det stycket, att de kolossalt stränga
straffen för tjuvnad alltjämt fatt sta kvar. Vill man nu åstadkomma rättvisa,
så bör man samtidigt revidera 20 kapitlet. Jag menar naturligtvis ej
att hela kapitlet skall omarbetas så grundligt som det kunde behövas. Meli
nog kan man redan genom en uppsnyggning av straffskalorna m. m. komma
ganska långt. Jag har tagit med mig anteckningar örn några fall av tjuvnadsbrott,
som jag har haft i min praktik — d. v. s. det är inte jag, som
dömt, utan jag har sett siffrorna i interneringsnämnden, där jag sitter. Herrarna
skola få laira litet grand, vad det gamla tjuvnadskapitiet kati leda till.
Jag skall endast säga några få ord för att inte trötta herrarna, men jag tror,
att när man hör detta, så skall man inte förvåna sig över, att jag tillåtit mig
att taga upp denna fråga örn tjuvnadskapitlets revision i sammanhang med
frågan örn bedrägeri- och förskingringsbrotten.

Här bär jag först nr 1. Han ä,r dömd 9 gånger för tjuvnadsbrott. Han har
suttit inne tillsammans 36 år. Värdet av det tillgripna, som han tagit under
liela sitt liv, uppgår till det flir den statistik, som jag bär gjort, ovanligt höga
beloppet av något över 5,000 kronor; men även med denna siffra kommer man

Nr 18.

Onsdagen den S mars.

Om höjning av straffet för förskingring m. m. (Forts.)
till att varje fängelseår, vart och ett av dessa 3G år, som den mannen har
suttit inne, motsvarar 150 kronor.

Nästa man, han är dömd 12 gånger, han har suttit inne i 28 år. Värdet av
vad han tillgripit utgör tillsammans cirka 1,000 kronor. Varje fängelseår
motsvarar för honom 36 riksdaler!

En till, bra lik den förre. Han har suttit inne för stöld i 26 år 11 månader.
Även vad han har tagit under sin långa och olyckliga levnad motsvarar sammanlagt
cirka 1,000 kronor.

Fjärde man: han är dömd 11 gånger, har suttit inne i tillhopa 22 år och
2 månader. Han har tillgripit under denna tid sammanlagt 258 kronor! För
258 kronor har denne mannens liv blivit fullständigt ödelagt, och varje fängelseår
motsvarar — 10 kronor.

Ja, jag skall iirte trötta herrarna med det här. Det sagda kan ju vara nog,
men jag frågar: kunna vi inte alla komma överens örn att man här står inför
ett sorgespel? Det bör inte få fortsätta, och det kan man rätta till, även örn
man skulle behöva forcera detta arbete. Här har jag nu ett tillfälle att anmäla
detta för riksdagen, och jag begagnar det, och jag hoppas, att herrarna
ursäkta mig, att jag gör det. Jag hör till min glädje, att här begäres ordet
från högern. Det fröjdar mig. Kanske blir det då ytterligare diskussion örn
den saken. Nu vill jag också upplysa örn att en reform i det stycket, som
jag nu sist har berört, frågan örn mildring av straffen för tjuvnadsbrott, kommer
att ha mycket stora följder i åtskilliga andra avseenden. Jag skall inte
trötta herrarna med det, men bl. a. vill jag i fråga örn fångbeståndet i fängelserna
upplysa örn, att ungefär drygt tredjedelen av alla, som sitta inne,
äro, kan man säga, tjuvar. Herrarna förstå vad det betyder, örn man rättar
till detta missförhållande; det har en oerhörd betydelse.

Ja, det är så mycket som jag skulle vilja säga i detta sammanhang, men
jag är rädd för att trötta herrarna, och jag skall därför underlåta att säga en
del av vad jag hade tänkt. Det kanske blir tillfälle senare på dagen i sammanhang
med en annan fråga att vidare yttra mig i detta ämne. Någonting
som är kolossalt viktigt att uppmärksamma — och som jag vet att justitieministern
även uppmärksammar — är, att man stöder den frivilliga hjälpverksamheten
för dem, som sluppit ut från fängelserna, så att de icke återfalla
i brott. Jag tror icke, att jag överdriver, örn jag säger, att allmänheten
icke haft uppmärksamheten nog strängt riktad på denna sak. Det är ett
ämne som är värt allt begrundande, huru man skall kunna ställa så till, att
dessa människor, som sluppit ut ur fängelserna, icke komma att stå på bär
backe, utan stödjas och hjälpas. Jag riktar en varm vädjan till justitieministern
att behjärta denna sak, när han fått den nu ifrågasatta riksdagsskrivelsen.
Jag antager nämligen, att det blir en skrivelse, ty jag kan icke tänka
mig, att kammaren är beredd att på en enskild motion vidtaga de ändringar
i 22 kapitlet strafflagen, som här föreslås, utan att vi få gå den vanliga
vägen med en skrivelse. Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets skrivelseförslag.

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! Jag är fullkomligt ense med den
ärade utskottsordföranden därom, att 20 kapitlet strafflagen, det som handlar
örn stöld, bör underkastas revision och att de nuvarande straffbestämmelserna
i detta kapitel i många fall kunna leda till orimligheter, men den ärade ordföranden
får förlåta mig att jag icke kan förstå att detta har något sammanhang
med den fråga, som nu föreligger. Jag kan icke på något sätt,
huru mycket jag än anstränger mig, begripa, att rättvisan kräver, att
man skulle låta bli att tillbörligt bestraffa grova förskingringsbrott

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Orri höjning av straffet för förskingring m. m. (Forts.)
därför att straffet för tjuvnad är för hårt — ordföranden sade at rättvisan
krävde att bestämmelserna i 20 kapitlet strafflagen foges upp till behandling
i sammanhang med en revision av de bestämmelser i 22 kapitlet
strafflagen, varom det nu är fråga. Detta är så mycket orimligare som den
nu föreslagna straffskärpningen minskar klyftan mellan straffen för stöld
och straffen för bedrägeri.

Beträffande vad herr Åkerman i övrigt anförde, måste jag vidhålla, att jag
anser farhågan för att, därför att man inför ett strängare straff för de
hårdare förskingringsbrotten, även de lindrigare förskingringsbrotten skulle
bli strängare bestraffade, är ogrundad. Det talades rätt mycket
i utskottet örn avbetalningsköp. I regel äro dessa oredlighetsbrott,
som föranledas av dessa, av ganska lindrig beskaffenhet och avse i allmänhet
ganska små belopp, och jag är alldeles övertygad örn, att det icke
kan falla någon domare in att skärpa straffen för dessa brott, därför att
man får ett medel att vid grovare förskingringsbrott skärpa straffen. Beträffande
jämförelsen mellan bedrägeri och förskingrings- och trolöshetsbrott
vill jag säga, att varken motionärerna eller reservanternas mening är att ändra
den relation som nu finnes uti strafflagen beträffande dessa brott. Det är
uppenbart, att i vissa fall kunna bedrägeribrotten vara av grövre art än förskingrings-
och trolöshetsbrotten, och därför bör den nuvarande sträffskärpningsgrunden,
som finnes i lagen, stå kvar.

Herr Bissmark: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att yttra

mig örn, huruvida man i denna viktiga fråga bör skriva till regeringen och begära
en utredning eller örn nian på rak arm bör antaga den lagtext, som här
föreslås. Jag har nämligen icke mycket att erinra emot den förra utvägen.
Jag har begärt ordet med anledning av att den ärade utskottsordfbranden sammankopplade
frågan örn denna lagändring med frågan örn .straff för stöld.
Gör man så, är man genast inne på ett stort komplex av frågor, vilkas behandling
kommer att fördröja en nödvändig lagändring på detta nu närmast avsedda
området. Jag kan icke förstå de exempel som herr Åkerman framdrog.
Han talade bland annat örn en tjuv, som blivit straffad 12 gånger och suttit
inne i omkring 30 år och menade, att detta skulle vara alldeles upprörande, då
beloppet av det tillgripna var relativt ringa. Men jag kan icke förstå, vad
följden skulle bli av en minskning av straffet för stöld med avseende å sådana
personer annat än att de finge tillfälle att begå ändå flera stölder. Varje
domare vet, att själva kärnan i dessa band av stöldligor, som ibland existera,
utgöres av en gammal inbrottstjuv, som samlar omkring sig mindervärdiga,
iner eller mindre avsigkomna individer och sätter i gäng ett sådant företag.
Kan det vara meningen att låta sådana personer gå fria, som visat, att de
icke låta sig rättas av straff? Jag medgiver, att interneringsanstalter böra
träda i stället för fängelser, och så har ju redan skett, men jag kan icke förstå,
att de skäl som herr Åkerman anförde tala för en nedsättning av straffet för
stöld. En sådan nedsättning skulle visserligen kunna tänkas på det viset, att
man beträffande icke återfallsförbrytare i större utsträckning än nu tillämpade
fängelsestraff i stället för straffarbete. Men vad har detta med den
föreliggande frågan att göra? Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.

Herr Klefbeck: Herr talman! Här har med mycken styrka i dag fram förts,

att det allmänna rättsmedvetandet kräver, att straffskalan för förskingringsbrott
skärpes; men jag menar, att diskussionen i detta stycke saknar betydelse,
enär såväl utskottsmajoriteten som reservanterna i detta avseende äro
ense med varandra. Utskottets utlåtande får icke tolkas så, att utskottsinajo -

Nr 18.

Onsdagen den 3 mars.

Om höjning av straffet för förskingring m. m. (Forts.)
ritetens önskan om beivrande av förskingringsbrotten skulle vara ljummare
än reservanternas, vi äro i det stycket ett. Men vi mena, att det är förenat med
en viss risk att på framställning av enskilda motionärer skriva en lag och detta
på ett område, som är så över måttan känsligt som detta.

I motionen har framställts det förslaget, att straffmaximum för förskingringsbrotten
skulle bli fyra år i stället för nuvarande två år. Inför detta faktum
kunna vi icke frigöra oss från den känslan att i och med detsamma hela
karaktären av det brottet fått en svårare färg, örn jag får säga så, och detta
återigen har den nackdelen med sig, att när man kommer till lindrigare förskingringsbrott,
skulle väl följden bli, att dessa också komma att bedömas
svårare.

Nu säger visserligen herr Borell, att detta maximum har föreslagits för svårare
fall av förskingringsbrott, men såvitt jag icke är alldeles fel underrättad
är det väl så, att när en domare skall fälla sin dom och därvid har att röra;
sig inom vissa skalor, blir det faktum att maximum höjts alltid anledning för
honom, föreställer jag mig, att vid utdömande av straff i lindrigare fall låta
sig påverkas av hänsynen till det höjda straffmaximum. Är detta rätt resonerat,
då är det som jag menar, att vi känt oss ängsliga för vissa konsekvenser,
och det gäller, som det här talats örn, särskilt avbetalningsköpen. Vi veta allesamman
huru vanligt det är nu för tiden att folk köpa saker på avbetalning,
både nyttiga och fullständigt obehövliga. En person köper t. ex. en symaskin
på avbetalning och råkar i ekonomiska svårigheter. Han skall betala sin
hyra, men han har inga pengar, och då går han den vanliga vägen, han går
till pantlånaren och pantsätter symaskinen. Med den erfarenhet jag har omkring
mig från fattiga människor i vår huvudstad, vågar jag påstå att denne
man och andra som handla på samma sätt som han i de allra flesta fall icke
lia någon aning örn att de begå förskingringsbrott. Det heter, att han köpt
symaskinen, han har fått taga den hem och bruka den. Det står i ett långt
kontrakt, vars innehåll han kanske icke förstått eller ens läst igenom, att det
är säljarens egendom alltjämt, men han själv, hans hustru, hans övriga familjemedlemmar
och hans grannar ha den föreställningen, att det är hans egendom.
I nödens stund låter han pantsätta symaskinen och gör sig så skyldig
till förskingringsbrott. Nu tror jag visserligen, att en så hygglig domare som
herr Borell tager hänsyn till detta och straffar honom så lindrigt som möjligt,
men vi mena, att faran för att denne man kan bli svårare straffad är större,
när domaren skall röra sig inom skalor, som gå upp till högre maximum, än
när han skall röra sig inom skalor, som stanna vid ett lägre maximum.

Vi mena därför, att det för att vinna det mål som vi allesamman vilja vinna,
är tryggare att gå den vanliga väg som vi alltid bruka gå och låta dem, som
ha utarbetandet av våra lagförslag örn hand och dem, som ha att granska dessa
förslag, få yttra sig örn förslaget, och jag är fullt övertygad örn att vi icke
skola behöva vänta så länge, innan det kommer.

Herr Branting: Herr talman! Det förefaller mig rimligare att riksdagen
nu beslutar en skrivelse än en lagtext. Här har förut talats om, att bestämmelserna
i 20 kap. strafflagen i detta sammanhang borde revideras. Än mera
naturligt synes det mig, att man vid en omarbetning av 22 kap. strafflagen
också får in bestämmelser emot den särskilda sorts stora affärsbedrägerier,
som är karakteristisk för det moderna affärslivet, men som icke synas vara
direkt förutsedda i vår ålderdomliga strafflag. Herr Borell har framhållit,
att man genom den föreslagna straffskärpningen vill speciellt reagera mot
de förskingringsbrott, där det gäller stora belopp. Härvidlag bör man dock
icke glömma, att det rätt ofta kan försiggå högst avsevärda manipulationer

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Om höjning av straffet för förskingring m. m. (Forts.)
på det ekonomiska området, som icke äro förutsedda i vår strafflag, men likafullt
böra jämställas med kriminella handlingar. I utlandet bestraffas, tror jag,
det storfinansiella affärsbedrägeriet oftare än hos oss. Sålunda se vi t. ex. från
Frankrike eller Danmark, att där esomoftast också geschäftsmän av den
större kategorien bli vederbörligen näpsta. Motsvarande finans- eller affärshajar
i vart land kommer man däremot knappast eller i vart fall mera sällan
åt. dag har, herr talman, blott velat fästa uppmärksamheten på denna
sida av saken, när nu föreslås en omarbetning av bestämmelserna i 22 kapitlet
strafflagen.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag har inte på länge träffat någon praktisk
jurist, som ej brutit staven över vårt ålderdomliga 20 kapitel i strafflagen,
och även fångvårdsmän äro ense om, att det är fullkomligt på tok. Jag
har velat begagna tillfället att erinra örn detta förhållande, därför att jag
anser, att det skulle vara mycket lämpligt, att man toge upp denna fråga i
samband med den lagändring, som motionärerna här ha begärt.

^Gent emot herr Bissmark vill jag säga, att den beskrivning han lämnade
på tjuvar, som begå itererade förbrytelser, icke stämmer med de livsöden, som
jag sett upprullas under de sista åren av min verksamhet. De äro icke sådana
banditer som ströva omkring i flockar och bryta sig in. Ingalunda, de
flesta äro ganska beskedliga människor, som traska omkring och när de’ få
tillfälle stoppa på sig småsaker. Det är visserligen mycket illa gjort, men
herre gud, man får väl behandla dem som folk ändå!

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! Jag måste be att få besvära kammaren
med en replik till min ärade granne till höger, herr Klefbeck. Han
förklarade, att såväl hela utskottsma.joriteten som reservanterna vore fullkomligt
ense därom, att man måste vidtaga en straffskärpning beträffande oredlighetsbrotten.
Således är han beredd att göra det, men han vill icke göra
det nu, därför att han icke är säker på, att den nu utarbetade lagtexten är
lämplig. På samma gång framhåller han den stora vådan av att åstadkomma
en straffskärpning i denna paragraf, därför att detta enligt hans mening
skulle komma att medföra en straffskärpning även beträffande lindrigare
oredlighetsbrott. Men skulle detta vara riktigt, är det en konsekvens av
skärpningen, som herr Klefbeck aldrig kan komma ifrån. Jag vill emellertid
säga,. att herr Klefbecks farhagor i detta avseende enligt min mening
och sorn jag förut anfört äro fullständigt ogrundade. Det kommer icke att
bli förhållandet, att domstolarna, därför att man fått strängare straff för
grövre brott, komma att strängare än nu bedöma brott, som äro förenade med
förmildrande omständigheter.

Gentemot herr Branting vill jag säga, att det förhållandet, att möjligen
ett eller flera oredlighetsbrott icke bli beivrade, väl icke har med denna fråga
att göra, det är något som vi få ta itu med på annat sätt. Dessa brott lyda
numera under allmänt åtal, och bli de icke beivrade, så kan det bero antingen
på försummelse av åklagaren eller att brotten icke kommit till åklagarens
kännedom, och det kan väl ej genom strafflagstiftning förebyggas.

Herr Löfgren: Herr talman! Tyvärr har jag icke haft tillfälle att, av lyssna

den hittills förda diskussionen annat än mot slutet, och det kan därför
mycket väl hända, att jag kommer att repetera vad som sagts förut, men
huru som helst anser jag, att detta, ärende är av den vikt, att den som har
något att säga också bör framföra sina tankar.

Vi äro alla ense örn det sorgliga faktum, att oredlighetsbrotten och särskilt

Nr 18.

Onsdagen den 3 marä.

Om höjning av straffet för förskingring m. m. (Forts.)
förskingringsbrotten tilltagit i oroväckande grad på senare tid. Men frågan
är, vad orsaken därtill kan vara och i vilken mån botemedlen böra sökas i
skärpning av straffet för dylika förbrytelser. Jag ber härvidlag att få understryka
vad utskottet säger, då det yttrar sig på följande sätt: »Möjligt är
emellertid också, att till brotten bidragit, att straffhotet i nuvarande lag icke
är tillräckligt avskräckande. En höjning av straffen för de svårare förskingrings-
och trolöshetsbrotten skulle därför måhända kunna verka förebyggande,
åtminstone i viss utsträckning.» För min del finner jag, att i detta uttalande
ligger en fullt befogad reservation. Överhuvud tror jag, att värdet av
höga straff som ett medel att förebygga brottslighet har överdrivits i den
populära uppfattningen, och ibland ser det ut som alltför hårda straff skulle
verka i motsatt riktning. I varje fall tvivlar jag på, att brottsstatistiken,
som visar stark ökning beträffande förskingringsbrotten, kan tagas till intäkt
för påståendet, att orsaken härtill skulle ligga i för låga straff. Jag
ber att få understryka, att det är helt andra omständigheter som man mäste
taga med i räkningen. Jag erinrar örn. att dessa brott först under senare tid
blivit lagda under allmänt åtal, och vilken åsikt man än har örn denna ändring,
så är det dock visst, att allmänna åtalsrätten medfört en betydande
ökning i de mål, som förekommit rörande förskingring och trolöshet mot huvudman.
Ett annat förhållande som gjort, att siffrorna i statistiken svällt,
är att avbetalningsköpen på de sista åren fått en synnerligen vidsträckt omfattning.
Under de jämförelsevis goda tiderna ha avbetalningsköp gjorts,
och under de dåliga tiderna ha köpta varor förskingrats, ofta utan att »brottslingen»
haft någon känsla av att han gjort någon större orätt.

Denna speciella fråga örn avbetalningsköpen ligger nu under utredning, och
jag vågar uttala den förhoppningen, att man därvid må söka bot för missförhållandena
huvudsakligen på andra vägar än genom skärpta straff. Otvivelaktigt
är, att en hel del osunda företeelser förekomma på detta område, men det
är genom att begränsa omfånget för själva avbetalningsköpen och icke genom
stadganden i strafflagen som man där kan vinna rättelse och råda bot.

Det avgörande skälet till att förskingringsbrotten så starkt ökats är emellertid
konjunkturernas hastiga växling med ständigt nedgående tendens. Spekulationens
offer komma nu till synes på bottnen av lågkonjunkturen alldeles
som när vid lågvatten de sjunkna föremålen komma i dagen. Förhållandet
är beklagligt nog, att just dessa företeelser särskilt under en lågkonjunktur
som den nuvarande bli skönjbara. Men jag tror inte, att en straffskärpning
gentemot de redan drunknade är rätta medlet att minska förskingringsbrottens
antal.

örn vi sedan i och för sig bedöma frågan, huruvida behov föreligger av straffskärpning
för förskingringsbrott, ha vi att göra en avvägning av förskingringsbrottet
å ena sidan och förmögenhetsbrott i närliggande kategorier å andra sidan.
De brottstyper, man då har att göra med, äro stöld och andra tjuvnadsbrott,
vidare bedrägeri och slutligen förskingring och trolöshet. Jag antager
nämligen, att det inte är meningen att genom straffskärpning endast i ett fall
göra en av vederbörande icke avsedd omvärdering av brottslighetsgraden inom
samhöriga kategorier av brott. En sådan åtgärd fordrar en helt annan utredning
än den, som i närvarande stund föreligger. Ser man först på tjuvnadsbrottet,
så medges allmänt, att återfall i brott nu straffas alldeles för strängt,
och framför allt alldeles för schablonmässigt till följd av våra föråldrade iterationsbestämmelser.
Men det frågas, örn särskilt högerreservanterna äro färdiga
att utan vidare i princip göra en omgradering av straffet för stöld i jämförelse
med förskingring? Enligt 1864 års strafflag bedömdes stöld mycket
strängare än förskingring, och den skillnaden uppehälles ännu, ehuru den min -

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

. o örn höjning av straffet för förskingring m. m. (Forts.)

skades vid 1890 års straffrevision genom att allenast wmmistraffet då sattes
högre för stöld, än för förskingring. Om man ser på det thyrénska förslaget
till ny strafflag, så finner man, att också professor Thyrén bibehållit den skillnåd
mellan stöld och förskingring, att stöld betraktas som det svårare brottet
av dessa två. Man behöver inte diskutera i detta sammanhang, örn det är riktigt
att göra denna skillnad, men faktum är, att i gällande strafflag behandlas
stöld, eller ^tjuvnadsbrott över huvud, strängare än förskingring. Endast
brottet begåtts under försvarande omständigheter, kan en person, som begått
första resan stöld, huru högt värde det stulna föremålet än må ha, få så
jiS^rai som ^va .ars straffarbete. Men enligt det förslag, som vi nu behandla,
skulle, örn vi följa reservanterna, en förskingrare i vissa fall få ända
upp till fyra års straffarbete. Missförhållandet mellan de båda strafflatituderna
är uppenbart även om möjligheten kvarstår att för en obetydlig förskingring
döma till böter.

Örn man läser motiven till 1890 års lagrevision — som jag förmodar, att
lagutskottet har gjort även i detta sammanhang —- skall man finna, attlagstiitarén
varit angelägen att bestämma högsta straffet för båda brottsarterna
lika. Det anfördes i motiveringen, att även örn man ville, kunde man inte gå
längre x fråga örn maximum för första resan stöld än till två års straffarbete
darior, att detta bleve maximum även för en lägre brottsart, nämligen förskingring.

Hur stridande^ det föreliggande förslaget är mot grunderna för nu gällande
s^ra7.7fag’ framgår bäst därav, att vissa slag av förskingringsbrott enligt denna
straffas som stöld med den avsikten, att de skulle bli hårdare straffade än
örn de bedömdes som förskingring. Vi ha stadgandena om förskingring begången
av köpmansbetjänt och fartygsbefälhavare och åtskilliga andra, vilka brott
enligt 20 kap. 3 § strafflagen, straffas såsom stöld. Dessa skulle, örn reservanternas
förslag ginge igenom, komma att. straffas lindrigare då det gäller tillgrepp
av föremål av större värde än en i motsvarande omständigheter varande
person vars brott bomme in under förskingring — detta trots att fallen vore
PrjC1S Pk.adana trots att den ursprungliga meningen med dessa specialfall
linderro kap. 3 § strafflagen var, att de skulle få strängare straff. Det är väl
inte någon.reda i en sådan uppställning av strafflagstiftningen.

, riktiga synes mig vara, att man i likhet med de moderna strafflagarna
bedömer förmögenhetsbrotten som ett kapitel för sig med återfall som straffskarpningsgrund
för skilda kategorier av dylika. På det sättet förfar Thyrén
i sitt utkast, likaså den norska lagen och den danska lagen, som är ändå
iärskare.

Nu har jag närmast talat om förskingring i jämförelse med tjuvnadsbrott,
och kominer jag sedan till en jämförelse med bedrägeri, så kan jag inte heller
se, att Thyrén kan citeras som auktoritet för ett förslag örn straffhöjning,
lhyrens strafflatitud^för förskingring är böter eller fängelse. Thyrén föreslår
inte under några förhallanden tukthus, som det heter i hans förslag, och vilken
sj;ra“art skulle närmast motsvara straffarbete. Endast vid återfall kommer
stral i et enligt Thyrén så högt som tre års fängelse. Även Thyrén behandlar
såsom jag förut antytt, detta brott betydligt mildare än tjuvnad, för vilket senare
brott lian i mycket hög grad mildrar straffet genom förändring av återxallsbestämmelserna.
Den utväg, som nu motionärerna och högerreservanterna
i utskottet gett anvisning på för att lagtekniskt ordna saken, måste erkännas
vara synnerligen enkel. Man föreslår införande av en särskild straffskärpmngsgrund
i 22: 1, vilket lagrum handlar örn bedrägeri, och man har då satt
m tillägget, att därest synnerlig förlust eller olägenhet vållas genom brottet,
skall detta alltid räknas som synnerligen försvårande omständighet. Och ett

Värsta kammarens protokoll 1933. Nr 18. o

Nr 18.

Onsdagen den 8 mars.

Om höjning av straffet för förskingring m. m. (Forts.)
med synnerligen försvårande omständigheter förenat bedrägeribrott kan ju redan
nu straffas med högst fyra års straffarbete. Vidare har man föreslagit,
att 11 § skrives om därvid man föreslår samma sträf fskärpningsbestämmelse
som i 22 kap. 1 § strafflagen. Man har således allenast hänvisat till bedrägeribrottet
och sagt, att för förskingring skola gälla samma straffregler som
för bedrägeri. Jag får emellertid i detta avseende i allo ansluta mig till lagutskottets
mening, att bedrägeri är en grövre brottstyp, sorn i individuella fall
bör kunna straffas strängare än förskingring. Jag skall inte upptaga tiden
med en närmare argumentering, men jag kan också här hänvisa till Thyrén,
som ju för bedrägeri utmätt straffmaximum till tre års fängelse men maximum
för förskingring endast till två år.

Vidare kan jag inte förstå annat än att det är inkonsekvent, trots vad reservanterna
säga till bemötande av utskottsutlåtandet,^ att likställa de två brottstyperna,
då brottet är förenat med synnerligen försvårande omständigheter, men
däremot göra en skillnad mellan dem vid bedömande av de ordinära fallen.
Reservanterna ha alldeles rätt, då de säga, att nuvarande straff för ett ordinärt
bedrägerifall är strängare än för ett ordinärt fall av förskingring, emedan
vid bedrägeri straffarbete måste taga vid, så snart brottet förskyller mera än
sex månaders fängelse. Men jag frågar: var finns den principiella grunden
för att bibehålla denna skiljaktighet, då man vid förekomsten av vissa försvårande
omständigheter ansett brottstyperna likvärdiga? Har man den uppfattningen,
att bedrägeri och förskingring äro likvärdiga brottstyper, vore det väl
mera konsekvent att antingen skärpa den ordinära strafflatituden också i förskingringsparagrafen,
så att man går fram med fängelse hela vägen ända upp
till två års maximum eller ock så, att man utsträcker möjligheten att använda
fängelse vid bedrägeribrott till två år. Då får man överensstämmelse mellan
paragraferna, men eljest får man det inte.

Vidare håller jag med utskottet örn en sak till och det är, att det synes
mig betänkligt att bland de försvårande omständigheterna enbart ange brottsobjektets
värde. Det är klart, att örn det ingått i den brottsliges uppsåt att
åstadkomma synnerlig förlust eller skada, räknas detta^ honom till last som
synnerligen försvårande omständighet, men i samma mån som effekten inte
kan innefattas i uppsåtet, bör givetvis denna straffskärpningsgrund bortfalla.
Värdet är, såsom en föregående talare också anmärkt, relativt. Det, som har
obetydligt värde för den ene, kan ha mycket stort värde för en annan, det
beror alldeles på den ekonomiska ställning, i vilken den person står, mot vilken

brottet begås. .

Men så är det en sak, som jag inte alls tror har blivit berörd i utskottets
betänkande eller i diskussionen, men som jag tycker utgör nästan den största
betänkligheten mot att antaga förslaget, och det är, att genom en straffskärpning
i förskingringsparagrafen, som avser de svåraste fallen, förlänger man,
genom att i dessa fall höja straffet till fyra års maximum, åtalspreskriptionen
från fem till tio år också för de allra lindrigaste fallen. _ Och det får
jag säga, att för de allra lindrigaste förskingringsfallen, som tidigare aldrig
kommo att åtalas, därför att förskingring inte hörde under allmänt åtal, är
det fullständigt orimligt att utsträcka preskriptionstiden, vilket skulle bli fallet
om maximum höjes på föreslaget sätt. Tidigare var preskriptionstiden
för åtal fem år, men genom en lagändring för några år sedan kom vid sådana
fall av straffskärpning preskriptionstiden att utsträckas till tio år. Detta
är väl ändå en följd, som de, vilka nu vilja direkt och på fri hand antaga
en ny lagtext på ett så viktigt område som det förevarande, knappast tänkt
sig eller haft för avsikt att framkalla..

Emellertid har utskottet efter sin kritik av motionerna slutat med att

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Orri höjning av straffet för förskingring m. m. (Forts.)
hemställa om förslag till höjning av straffsatsen utan att därvid gå närmare
in på frågan och^utan afväga sig på att utarbeta lagtext. Utskottet har
vid detta beslut gått ut ifrån, att frågan lämpligen skulle överlämnas till den
inom justitiedepartementet pågående utredningen örn straff för förskingring
av på avbetalning sålt gods. För min del anser jag det mycket möjligt, att
vid en förnyad utredning, vid antagandet av ny strafflag det vid jämförelse
mellan de olika typerna av förmögenhetsbrott skall befinnas riktigt att öka
straffet för förskingring i jämförelse med straffen för vissa andra brott.
Likaså är jag alldeles viss örn — såsom också herr Branting antydde — att
det är en hel del saker, som nu inte komma in under förskingring, eller som
överhuvud icke äro straffbara, men som böra komma in under denna paragraf.
Därvid kan man anteckna, att det finns en paragraf i bedrägerikapitlet,
nämligen 13 §, som har mycket lågt straff, böter eller fängelse, men
där man sannerligen inte begriper, varför en hel del av de brott, som rubriceras
under den paragrafen, inte lika väl borde ha fallit under bedrägeri eller
i visst fall under förskingring. Men på grund av frågans samband med en
revision av förmögenhetsbrotten i allmänhet och tjuvnadsbrotten i synnerhet
anser jag, att det blir mycket svart att lösa detta spörsmål örn förskingringsbrotten
fristående. Och jag fruktar, att örn man belastar den pågående utredningen
justitiedepartementet med alla de slag av partiella reformer, som
nu varit på tapeten, kommer det att dröja lika länge med det partiella reformarbetet
som någonsin med en allmän strafflagsreform. Avbetalningsköpen
bilda ett strängt begränsat komplex, som endast indirekt beröres av straffrätten.
Och att utvidga det utredningsuppdrag, som professor Bergendal
inom justitiedepartementet håller på med, till att omfatta alla de straffrättsfrågor,
där en ändring kan vara behövlig, synes mig knappast tillrådligt.

Slutligen kan jag, herr talman, inte låta bli att konstatera den olika inställning,
som reservanterna intaga i det här ärendet och den, som de intaga
till ett annat spörsmål pa dagens lista, vilket örn en stund kommer till
behandling, nämligen fragan örn ändrade straffbestämmelser rörande uppror
och upplopp. ^är ^ gäUer ett så komplicerat ämne som denna viktiga del
av förmögenhetsbrotten, då äro reservanterna färdiga att godkänna ett utarbetat
lagförslag och begära, att riksdagen på stående fot skall antaga det,
ett förslag, som helt avviker, ja, man kan säga direkt strider mot det utkast
i ämnet, som professor Thyrén, den med officiellt uppdrag beklädde utredningsmannen,
framlagt. I den följande frågan, som jag syftar på, nämligen
fragan örn ändrade straffbestämmelser rörande uppror och upplopp, erkänna
visserligen reservanterna, att den nuvarande lagen är i många viktiga stycken
iöraldrad, men med hänsyn till den förestående allmänna straff lagsrevisionen
anse de, att partiella ändringar i strafflagen inte böra äga rum annat än då
synnerliga skäl därtill ^äro. Det sista resonemanget kan jag i princip vara
med örn, men jag vill påpeka, att reservanterna, samtidigt som de hänvisa till
den. allmänna strafflagsreformen, också i fråga örn upprorslagen på förhand
a™sa .som oantagligt det förslag, som professor Thyrén redan utarbetat.
Alitsa är man på ett viktigt område inom straffrätten beredd att på rak
arm antaga, ett lagförslag, som direkt strider mot utredningsmannen, professor
Ihyréns, lagförslag, och samma dag avvisar man ett partiellt reformorslag
inom en annan del av straffrätten, vilket bygger på professor Thyréns
förslag och man gör detta med uttryckligt ogillande av dess utgångspunk .

Ta, herr talman, det ser under dessa förhållanden mörkt ut med den allmänna
sträf fmgsref ormen. Jag har intet yrkande, ty jag kan inte ansluta
mig vare sig till utskottets eller till reservanternas kläm och inte heller god -

Nr 18.

Onsdagen den 8 mars.

Orri höjning av straffet för förskingring m. m. (Forts.)
känna den helt korta motivering, som ligger till grund för herr Lindqvists
avslagsyrkande. Vid sådant förhållande har jag, herr talman, endast velat
rädda min själ genom att göra de erinringar, som jag nu framställt.

Herr Klefbeck: Herr talman! Det föreföll kanske, som örn jag gjorde

mig skyldig till en inkonsekvens i mitt förra anförande, och herr Borell såsom
den vakne motståndare han är, högg också genast in på det.^ Men örn jag kunde
synas ha varit inkonsekvent, berodde det nog, tror jag, på att jag inte ville
hålla på att tala längre än som skedde. Mitt anförande var långt nog ändå.
Jag tror också, att jag skall kunna visa, hur det,^som jag yttrade, går ihop.

Det är nämligen enligt min mening ingalunda på förhand klart, att den utredning,
som nu pågår, skall komma till samma resultat som det föreliggande
lagförslaget. Det har förut varit en skillnad i straffmaximum mellan bedrägeri-
och förskingringsbrott, och det är inte alldeles klart, att ett kommande
förslag sätter straffmaximum i fråga örn dessa håda brott lika. Bedrägeribrott
ha ju hittills ansetts svårare. Det är det ena jag ville framhålla. Och
för det andra ville jag säga, att då vi nu från regeringen vänta ett förslag
angående förskingringsbrotten, jag åtminstone har den bestämda förhoppningen,
att detta förslag kommer att draga upp gränserna mellan olika sorters
förskingringsbrott, på sådant sätt, att de fall, jag talade örn, nämligen
avbetalningsköpen, inte komma att åtalas enligt samma paragrafer som de
svårare förskingringsbrotten, utan att de i framtiden komma att behandlas
på helt annat sätt än nu då de inrymmas sida vid sida med de grövre förskingringsbrotten.

Sedan vill jag sluta, herr talman, med att åberopa de ytterst vägande invändningar
mot det föreliggande lagförslaget, som nyss framställts av herr
Löfgren, ävensom de ord med vilka herr Bissmark inledde sitt anförande, då
han sade, att lian var mest böjd för att vara med örn en skrivelse i stället för
att med det samma gå in för en given lagtext.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jörn likt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till den av herr Borell m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Trygger begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 21,
röstar

Vinner Nej, bifalles den av herr Borell m. fl. vid utlåtandet avgivna reser -

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Den, det ej vill, röstar

vationen.

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning av väckt
motion angående upphävande av andra momentet i 15 kap. 22 § strafflagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 108,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Hagberg i Luleå m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte besluta avskaffandet av andra stycket i 15 kap.
22 § strafflagen.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Åkerman, Klefbeck,
Branting, Lindqvist och Sjögren, fru Östlund samt herr Rosander på
anförda skäl hemställt, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom våld
eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst med straffarbete
i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande
det till sådant åtal angiver; ej heller må brott, som i 28 § sägs, åtalas av
annan än målsägande.

Denna lag träder i kraft tio dagar efter den dag, då densamma, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Herr Åkerman: Herr talman! Vid detta utlåtande är fogad en reservation
nr 1, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herrarna ha kanske inte tänkt på, att i år kan Åkarpslagen fira sitt fyrtioårsjubelium.
Det är ju en ganska hög ålder, som denna beklagliga lag uppnått.
I fyrtio år har den stått som en utmaning mot det fackliga organisationsarbetet
här i landet. Man har också gång på gång väckt motion örn
dess upphävande. Här har man så många gånger förut omtalat de missförhållanden^
som denna lag medfört, de dåliga sidorna hos denna lag ha varit
så ofta påpekade, att jag inte skall trötta herrarna med att upprepa dem.
Det kan vara nog att erinra örn att en framstående borgerlig jurist sagt, att
»lagen är fullständigt grotesk i sin orättfärdighet». Det är ett ganska kraftigt
omdöme, när det kommer från det hållet. Jag vill vidare erinra örn vad
som förkommit under föregående debatter i ärendet. Det har inträffat, att då
debatten pågått en stund, har någon talare stått upp och målat en förfärligt
hemsk bild av det övervåld och allt annat ofog, som skulle ha bedrivits i sammanhang
med arbetsinställelser, och så har denne talare brukat utbrista: »Och
nu vilja herrarna ändå avskaffa Åkarpslagen. Vad skola vi taga oss till, örn
vi inte hade Åkarpslagen!» Ack för all del, vi ha en tillräcklig arsenal ändå
i strafflagen! Fjortonde kapitlet »örn mord, dråp och annan misshandel»
kan komma i tillämpning, därest någon vid en strejk begår sådana handlingar.
Vidare finnas bestämmelserna om hot örn misshandel eller brottslig gär -

Om upphävande
av
2 mom. i
15 kap. 22 §
strafflagen,.

Nr 18.

Onsdagen den 3 mars.

Örn upphävande av 2 morn,, i 15 kap. 22 § strafflagen. (Forts.)
ning. Även dessa bestämmelser träda i funktion oberoende av Åkarpslagen.
Ärekränkningskapitlet är i sin fulla kraft, och smädar man en person under
en arbetsinställelse, kan straff följa även örn man upphäver Åkarpslagen.
Detta bar utvecklats i reservationen; de, som äro intresserade, kunna ju titta
på den utredningen.

För min del kan jag, trots att jag lovat att fatta mig kort, ändå inte underlåta
att påpeka, att jag anser den farligaste egenskapen hos Åkarpslagen
ligga i det hot, som denna lag innebär mot det fackliga organisationsarbetet
här i landet. Man har liknat Åkarpslagen vid en frätande mask på samhällets
grundvalar, och detta omdöme anser jag inte vara för strängt.

Det är ändå underligt — vi ha framhållit det i reservationen — att det
skall finnas en sådan obenägenhet att upphäva denna lagstiftning, då Sveriges
arbetarklass, liksom folket i övrigt, är laglydig och besinningsfulh Arbetarna
äro barn av Sveriges allmoge och vilja liksom den i samförstånd med
andra klasser främja allmänt väl. De förtjäna därför inte en sådan orättvis
undantagslagstiftning, och herrarna kunna vara säkra på, att de komma aldrig
att nedlägga sin kamp för denna undantagslagstiftnings slopande.

Herr Borell: Herr talman! Jag skall följa den föregående ärade talarens
exempel och fatta mig mycket kort. Denna fråga är så många gånger omdebatterad,
att jag är övertygad örn, att var och en har sin ståndpunkt klar.
Jag vill endast i anledning av vad den föregående talaren yttrade säga det,
att det hot som denna lag utgör mot fackföreningsrörelsen är vida mindre än
den för varje år ökade fara, för vilken arbetsvilliga utsättas vid arbetskonflikter.
Detta torde utgöra motivering nog för lagens bibehållande. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Larson, Edward: Herr talman! Försöken att få denna lag ändrad

återkomma gång på gång, och man kan inte värja sig för tanken, att lagen
på något sätt verkat hämmande på rörelsefriheten för dem, som nu äro så angelägna
att få den upphävd. Jag tror inte det kan sägas, att lagrummet i
fråga är riktat mot arbetarklassen som sådan. Tvärtom torde man kunna
säga att det utgör ett skydd för denna. Det har ju gått så långt, att man från
arbetarhåll nödgats upptaga planer på att bilda skyddskårer för att skydda
sig mot sådana element, som skapa oro på snart sagt alla områden icke minst
på arbetsmarknaden. Liksom de föregående talarna i denna fråga skall jag
heller inte bli långvarig, utan ber kort och gott. få yrka bifall till utskottsförslaget
men med den motivering, som anförts i herrar Jonssons i Lycksele
och Olssons i Rimforsa reservation.

Herr talmannen: Under överläggningen har yrkats bifall dels till utskottets
hemställan, dels ock till den vid utlåtandet fogade reservationen nr 1.
Då emellertid sistnämnda yrkande torde falla utom ramen för den i ämnet
föreliggande motionen, finner jag mig förhindrad att framställa proposition
på detta yrkande.

Herr Åkerman: Herr talman! Anledningen till att vi vågade utsträcka

motionärens yrkande på sätt vi gjort var att vi ansågo, att man borde tolka
motionen så, att man i den inlade en självfallen avsikt att i detta sammanhang
också få ändring i åtalsrätten. Vi ansågo, att hela motionärens demarche
var meningslös, örn man inte tolkade den på det sättet. Då nu herr talmannen
inte anser sig kunna framställa proposition, vill jag naturligtvis inte däremot

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

örn upphävande av 2 mom. i 15 Jcap. 22 § strafflagen. (Forts.)
göra någon som helst invändning, men jag har velat förklara anledningen till,
att vi ansågo oss kunna avfatta vår reservations kläm så som vi gjorde.

Herr Nerman: I anledning av de formella hindren ber jag att få yrka

bifall till motionen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nerman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 22,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning av väckt Om ändrade
motion örn ändrade strafflagsbestämmelser rörande uppror och upplopp. strafflags I

en inom första kammaren väckt, till lag-utskott hänvisad motion, nr 125, rörande uppvilken
behandlats av första lagutskottet, hade herr Branting hemställt, att ror och uppriksdagen
genom skrivelse till Kungl. Majit måtte påyrka skyndsam refor- loppmering
i av motionären angivna avseenden av de i 10 kap. strafflagen intagna
bestämmelserna örn uppror och upplopp, på grundval av de utav professor
Johan C. W. Thyrén i förberedande utkast till strafflag anförda principer.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Åkerman, Norling, Branting, Lindqvist
och Sjögren, fru Östlund samt herr Höglund, vilka av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville snarast möjligt vidtaga en allsidig
revision av bestämmelserna i 10 kap. strafflagen örn uppror och upplopp
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna revision kunde
föranleda.

Herr Akerman: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till reser vationen,

som innefattar en begäran örn skrivelse i ämnet.

Det är, som redan en talare i ett föregående ärende påpekade, rätt under -

Nr 18.

Onsdagen den 3 mars.

Örn ändrade sträf f lag sbestämmelser rörande uppror oell upplopp. (Forts.)
ligt med högerns psyke i dessa frågor. I ärendet angående bedrägeri och
förskingring var högern beredd att skrida till handling omedelbart och stadfästa
en lagtext, tillkommen på enskild motionärs föranstaltande. I det nu
föreliggande ärendet har högern själv erkänt, att den gällande rätten är ålderdomlig
och bristfällig och behöver ändras, men nu vill den inte vara med
örn att skriva örn saken till regeringen utan faller tillbaka på den gamla frågan
örn en strafflagsreform, som varit under utredning sedan 1909 eller 1912
— när det nu var den började ■—• och man hoppas att i sinom tid frågan skall
komma upp där. Jag tycker verkligen man har anledning uttala sin förvåning
över en dylik inställning. När tro herrarna, att den stora sträfflagsreformen
ligger på kammarens bord? Det kan dröja decennier, och under tiden
vill man då bibehålla de orimliga stadganden, som innefattas i 10 kap. strafflagen.
Motionären har mycket ingående uppräknat alla de brister, som vidlåda
vår nuvarande lagstiftning. Jag antar att han själv kommer att redogöra
för dem, så jag skall inte trötta kammaren med den saken.

Jag vill i alla fall påpeka, att det kollektiva ansvar, som här är konstruerat,
leder till de mest orimliga konsekvenser. Örn en människa av en
ren händelse kommer in i en flock på gatan, som anses göra upplopp, skall
han bli hårt straffad, bara därför att någon i utkanten behagar kasta sten.
Erfarenheterna från sista tiden ha ju visat, att även människor, som bestämt
hålla på ordning och skick, funnit att de inskridanden, som ägt rum efter
sådana ledsamma uppträden och de straff som utmätts, inte överensstämt nied
rättsmedvetandet eller stått i rimlig proportion till förbrytelsen. Domstolarna
måste följa lagen, men för att förekomma sådana upprörande domar — de
äro upprörande även örn de överensstämma med lagen •— föreslås nu en modifiering
av dessa bestämmelser.

Det framhålles i ingressen till utskottets utlåtande, att professor Thyrén
redan har ett dylikt förslag färdigt. Men det vill ni inte vara med örn, utan
nu skall det väntas, tills hela den stora strafflagsreformen kommer fram. Ja,
vet ni, mina herrar, jag tror inte det går an att fortsätta på den vägen, ty
vi veta ju alla, att denna strafflagsreform blir mer och mer en blott förhoppning,
vars uppfyllande kan dröja mycket, mycket länge. Man måste
därför beträda de partiella reformernas väg. Det är ju ingenting annat vi
begära. Här är mycket å bane av partiella reformer, här stundar åtskilligt,
som man inte kan uppskjuta till den stora dagen kommer, då alltsammans
är färdigt. Jag har nyss avslutat ett kommittéarbete, där vi beträffande
den fråga, som var oss förelagd, pekat på åtskilliga partiella strafflagsreforiner,
som vi ansett brådskande. Jag vill erinra om önskemålet om den
villkorliga domens utvidgande, den villkorliga frigivningens utvidgande och
införandet av institutet villkorlig åtalsfrihet, ett institut som i Danmark och
Norge räddat många, många lagöverträdare, särskilt de unga, från olyckan
att komma i fängelse. Och vi måste påskynda en omarbetning av straffverkställighetslagarna.

Det blir antagligen flera talare, som komma att uppträda i denna sak, och
jag skall inte trötta herrarna. Det försiggår ju också just nu en efterlängtad
frukostätning, och det blir kanske ännu några talare, som komma i samma
tråkiga predikament som jag, nämligen att tala för tomma väggar. Men ledamöterna
komma väl in vad det lider, och då kanske det blir muntrare.

Herr Bissmark: Herr talman! Med anledning av lagutskottets ordföran des

resonemang skall jag först be att få erinra om, att den fråga, som det
förut gällde i dag, nämligen örn ändring av 22 kap. strafflagen, var från
förslagsställarnas sida avsedd att kunna lösas med en enkel höjning av straff -

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Örn ändrade sträfflagsbestämmelser rörande uppror och upplopp. (Forts.)
latituden utan att på något sätt rubba systemet. Lagutskottet hade ju en
annan uppfattning, men i varje fall är det min uppfattning, att det är en
ganska enkel fråga, som inte behöver sammankopplas med en massa andra.
I detta fall gäller det däremot en fråga, som är synnerligen svårlöst. En
huvudanmärkning mot de nu gällande bestämmelserna örn uppror är ju, att
de rikta sig kollektivt mot en massa, och man har åberopat ett förslag av
professor Thyrén, ^varigenom detta kollektiva ansvar skulle avlösas av individuellt
ansvar, så att man skulle för straffbarhet fordra uppsåt hos deltagarna,
att våld skulle ske. Mot denna professor Thyréns ståndpunkt har
jag och mina meningsfränder inom utskottet ställt oss avvisande, och detta
pa den grund,^ att det inte finns någon möjlighet att få bevisning i fråga örn
uppsåt i en sadan situation, som merendels är vid handen vid uppror. Det
är ett kollektivt brott och det mäste bestraffas kollektivt enligt min mening,
även örn det i vissa fall kan leda till en del obillighet. Men man har medel
att rätta till detta, man kan avkunna villkorlig dom, vidare finns ju nådeinstitutet,
som kan träda emellan, och framför allt blir det åklagarmaktens
granskning av den brottslighet som föreligger, som i första hand blir utslagsgivande.
Da man alitsa inte kan gå med på det program, som motionären
har framlagt, och vidare anser, att de nu gällande bestämmelserna i huvudsak
bygga på. en riktig princip, så kan man ju mycket väl fråga sig, varför
man skall skjuta fram denna fråga framför alla andra på det straffrättsliga
området, som kunna kräva en förändring. Nästan i varje kapitel föreligga
ju spörsmål, som man kan ta upp till behandling. Majoriteten inom
utskottet anser, att det är en mängd frågor, som med samma rätt som denna
kunde kräva en utredning. Vi ha medgivit att bestämmelserna äro något
ålderdomliga, och det är klart att de äro, då de härröra från 1864, även örn
de vid åtskilliga tillfällen undergått modernisering. Men det ålderdomliga
är efter min mening inte av sådan betydelse, att det motiverar en särskild
utredning örn dessa bestämmelser.

Jag vill begagna tillfället att fästa uppmärksamheten på en omständighet,
som för övrigt är nämnd i utskottets utlåtande, och det är, att i den modernaste
strafflagstiftning som finns, den danska strafflagen, som härrör från
1930, är det kollektiva ansvaret bibehållet. Där har man alltså inte ansett
sig kunna ta det steg, som reservanterna här föreslagit.

Jag skall vara lika kortfattad som ordföranden i lagutskottet och ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Åkerman: Herr talman! Det var med anledning av herr Bissmarks
sista uttalande jag begärde ordet. Jag vill påpeka, att den nya danska
strafflagen inte mer än i ett enda undantagsfall har bibehållit det kollektiva
ansvaret; på andra ställen stadgas att uppsåt skall föreligga. Jag tror således
inte, att det är skäl att åberopa den lagen som stöd för högerns ställning.

För övrigt vill jag erinra örn, att vi aldrig bestämt begärt, att utredningen
skall ske i full anslutning till det thyrénska förslaget. Vi ha undvikit att
ta bestämd ställning till denna sak, men vi ha ansett en utredning överhuvud
taget vara av behovet påkallad.

Herr Branting: Herr talman! I stället.för att sluta mitt anförande med
yrkande om bifall till reservationen skall jag be att få börja härmed, så är
den formaliteten undangjord.

Jag ber att efter de föregående anförandena få säga några ord, dels såsom
motionär och dels därför att det fallit sig så, att jag råkat få en viss erfaren -

Nr 18.

Onsdagen den 8 mars.

Örn ändrade sträf f lag sbestämmelser rörande uppror och upplopp. (Forts.)
het på detta område. Till en början vill jag då konstatera, att vi över hela
linjen tycks alldeles överens om'', att vår strafflags bestämmelser om upplopp
och uppror — som förresten inte härstamma från 1864 utan, örn vi se närmare
efter, i sina väsentliga drag ända från 1849 — äro föråldrade, bristfälliga och
i behov av genomgående omarbetning. Men som man nu sett, har lagutskottet
likväl icke velat vara med örn någon omedelbar framstöt för en förändring
utan ställt en eventuell reform på framtiden. Lagutskottets majoritet har dessutom
i en mycket avgörande punkt, som nu också herr Bissmark understrukit,
tagit positiv ståndpunkt till den nuvarande lagen, genom att den vill godkänna
de nuvarande stadgandena i fråga örn det kollektiva ansvaret.

Man vill alltså fullt medvetet godkänna den konsekvensen av de nuvarande
bestämmelserna, att för »upploppet» eller »upproret» helt ovidkommande personer
skola kunna dragas in i en process och ådömas stränga straff! Jag måste
säga, att en sådan ståndpunkt förefaller på ett egendomligt sätt ålderdomlig
och barbarisk — jag vågar kanske rent av säga ansvarslös, i varje fall oerhört
blodtörstig! Man vill tydligen efter ett upplopp eller uppror partout se
en massa fällande domar —- men absolut inga frikännanden. Man tycks vara
rädd för frikännanden efter ett upplopp, man har kanske för sig —- inte vet
jag — att det skulle verka menligt för den samhälleliga auktoriteten, örn efter
en upploppsprocess ett antal personer bleve frikända, därför att de egentligen
inte haft med saken att göra utan blott kommit med av en tillfällighet.

Om utskottet hade sagt klart ifrån, att det i praktiken skulle möta svårigheter
att i en folksamling skilja mellan dem, som haft brottsligt uppsåt ^och
dem som inte haft det, så kunde man kanske ha diskuterat en sådan tankegång.
Men om jag kunnat läsa utskottsbetänkande! rätt, så bär utskottets uttalande
i denna punkt snarare en rent principiell innebörd. Herr Bissmark var visserligen
också inne på denna fråga; han framhöll, att det var svårt att få bevisning,
om vederbörande verkligen haft uppsåt eller inte, att det eller det våldet
skulle ske. Han antydde alltså den praktiska svårighet som skulle ligga
i att man inte kan få bevisning örn! uppsåtet. Den svårigheten måste ju emellertid
ha stått fullkomligt klar också för professor Thyrén och de lagstiftare
på annat håll, som likväl kräva individuellt uppsåt för brottslighet. Jag föreställer
mig, att man i realiteten inte råkar ut för större svårigheter i detta än
i andra fall, där det gäller att visa brottsligt uppsåt. Man får pröva i varje
särskilt fall i vad mån vederbörandes uppgifter örn omständigheterna kunna
anses trovärdiga och i vad mån han kan förutsättas ha velat, att våld eller
hot skulle ske eller icke.

Utskottet har alltså engagerat sig för den principiella ståndpunkten, att
även om en domstol mycket väl skulle kunna bland de tilltalade skilja dem,
som ingenting ont menat, från dem som haft ont uppsåt, så skulle ett sådant
åtskiljande icke vara önskvärt, utan de ena skulle dömas med de andra. Om
en folkmängd inte kunnat skingra sig i ett slag och det kanske förekommit
stenkastning, så bör enligt utskottets mening var och en i folkmängden vara
utsatt inte bara för den våldsamma polischocken, inte bara för eventuell skarpskjutning,
som ju också tillgripits sista tiden, utan också för strafflagens tunga
ansvar.

Detta ansvar kan alltså drabba vem som helst, som polismyndigheten och
åklagarmakten behaga plocka ut -—- ty i praktiken kan det ju icke drabba alla
i folkmängden. Jag har tillåtit mig påpeka i motionen, att detta system kan
leda till svåra missförhållanden, bland annat också därigenom, att polismyndigheterna
med full avsikt välja ut vissa politiska kategorier ur. folkmassan
och på det sättet åsätta den efterföljande processen en särskild politisk etikett.
Man skapar på detta sätt lätt och ledigt ett s. k. kommunistmål av ett upp -

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Örn ändrade sträf f lag sbestämmelser rörande uppror och upplopp. (Forts.)
träde, som kanske inte haft ett spår eller mycket litet med kommunism att
skaffa.

Det förefaller som örn man inom utskottsmajoriteten haft den uppfattningen,
att det kollektiva, opersonliga och godtyckligt drabbande ansvaret skulle
utgöra något slags garanti för ordningen. Jag vet inte, örn man härvid möjligen
omedvetet blandat ihop två alldeles olika moment. Å ena sidan ha
vi ju det ögonblick, när själva upploppet eller det s. k. upproret äger rum ute
på marken; en helt annan sak är det, när vederbörande några veckor efteråt
står inför domstol. Under det första momentet, när man alltså ännu är ute i
naturen, när folkmassan böljar fram och tillbaka, polisens sablar och piskor
arbeta, ryttarna komma, människor falla o. s. v. — jag förstår mycket väl, att
herr Bissmark och hans likatänkande kunna göra gällande, att det då är omöjligt
att skilja de oskyldiga från de skyldiga. Men det är ju inte tal örn den
saken här, utan vad det nu gäller är ju att på det senare, lugnare stadiet, när
man kommit inför den noga prövande rättvisan, försöka göra en åtskillnad mellan
dem, som mera av en tillfällighet råkat med i allt detta, och dem, som
verkligen gått dit för att ställa till bråk.

Min ståndpunkt har alltså varit den — och även reservanterna ha anslutit
sig till den åsikten — att man åtminstone skall ge domstolen en möjlighet att
kunna helt frikänna en sådan tilltalad, som subjektivt sett är alldeles oskyldig
och inte alls har haft med uppträdet i fråga att göra. Lagutskottet säger däremot,
att det icke kan ansluta sig till den uppfattningen, att det kollektiva
ansvaret bör avlösas av ett individuellt ansvar, som endast drabbar den som
haft ont uppsåt. Det är ganska betecknande för hela den reaktionära tid vi
just nu leva i, att här lagutskottets majoritet ställt sig ett avsevärt stycke
till höger om en så utpräglat och pålitligt samhällsbevarande jurist som professor
Thyrén!

Jag vill också tillåta mig bringa i erinran, att de nu avhandlade bestämmelserna
i vår strafflag med avseende på sin inställning till frågan örn det
brottsliga uppsåtet äro fullständigt enastående till sin natur. Annars anses
ju över hela linjen som en självklar sak, att den dömde åtminstone skall ha
menat det brott, för vilket han hörnes. Men dessa bestämmelser ge, som sagt,
möjlighet att ådöma enskilda individer, som kommit med i en folkhop, upp
till sex års straffarbete, om det vill sig illa, och detta straffhot skall stå kvar
i tio år. Det förefaller mig som örn man åtminstone på somligt borgerligt håll
borde erkänna och förstå, vilka svåra, ja ohyggliga möjligheter dessa bestämmelser
skulle öppna, örn vi här i vårt land finge en våldets eller en godtyckets
regim — kanske vi en vacker dag måste räkna med en sådan möjlighet!

Jag vill också något uppehålla mig vid utskottets uttalande, att frånvaron
av uppsåt i vissa fall »kan räknas som förmildrande omständighet och föranleda
tillämpning av villkorlig dom, därest förutsättningar för sådan i övrigt
äro för handen». Här har man alltså haft på känn, att paragraferna kunna
föranleda svåra orättvisor, men man tröstar sig med att ju vederbörande kan få
villkorlig dom! Vad menar man emellertid i vanliga fall med »förmildrande
omständigheter»? Inte kan det komma in under den vanliga kategorien av
förmildrande omständigheter, att man subjektivt sett är alldeles oskyldig till
gärningen! Och vad den villkorliga domen beträffar — vad är dess idé? Den
ledande tanken är ju, att don brottslige skall kunna »låta sig rättas utan undergående
av straffet», och vid prövningen härav skall domstolen ta särskild
hänsyn till den dömdes karaktär och personliga förhållanden. I övrigt kännetecknas
ju den villkorliga domen därav, att man laborerar med en särskild
»prövotid», man har särskild övervakning av den dömde o. s. v. Det är alltså
detta institut man hänvisar till och anser lämpligt att ifrågakomma, när det

Nr 18.

Onsdagen den 3 mars.

Om ändrade sträf tlag sbestämmelser rörande uppror och upplopp. (Forts.)
gäller att slippa ifrån att till straffarbete döma oskyldiga personer, som haft
oturen att komma med i en sådan där upplopps- eller upprorsfolkmassa. Det
är väl dock uppenbart, att den villkorliga domen alls inte blivit inrättad för
sådant ändamål, eller för den kategori personer, som lagutskottets majoritet
här tänkt på.

Jag vill också säga några ord om de nuvarande lagbestämmelserna om
skingring av en folkmängd. Det förutsättes ju som bekant på åtskilliga ställen
i de ifrågavarande paragraferna, att folkmängden inte skingrar sig på
offentlig myndighets bud. Först har man det så att säga mera banala skingringspåbudet,
som enligt praxis kan ges ungefär hur som helst, av en underordnad
polisman, kanske blott genom en gest eller en trafikdirigerande åtbörd, som förekommer
vid vanliga, »enklare» upplopp. Vidare har man den mera högtidliga
formen, som avser skingring, påbjuden gentemot upprorsmän. Och slutligen
den allra finaste och mest solenna formen — »tre gånger ljudeligen i
konungens namn» — den form alltså, som kapten Mesterton skulle ha använt
i Lunde omedelbart innan vapenmakt tillgreps. Skingringsbefallningen är,
som man förstår, av en utomordentlig betydelse, ty det är ju först efter denna
ceremonis fullgörande som hela massan plötsligt blir förvandlad till upprors-
eller upploppsmän och får behandlas mer eller mindre hårt. Nu förhåller
det sig ju så, att det i verkligheten icke finnes några närmare bestämmelser
alls därom, hur det skall gå till vid denna skingringsbefallning. Det
var betecknande, att Ådalskommissionen, när den hade att granska vad som
förekommit i Lunde, icke ville ge sig in på det svåra bedömandet, huruvida
skingringsbefallning hade givits på vederbörligt sätt eller inte och örn sålunda
de rent juridiska konsekvenser hade inträtt, som bli en följd av att skingringsbefallning
givits på rätt sätt och av rätt person. I verkligheten förekommer
det väl knappast ett enda fall, där icke fråga uppstår, örn skingringsbefallning
blivit rätt given eller icke. Jag vill påstå, att domstolarna tendera till
att tolka dessa bestämmelser allt vidare och nöja sig med allt mindre och
mindre, under det att allmänheten fortfarande tycks ha för sig, att det skall
krävas en ordentlig skingringsbefallning. Icke heller finnes det i lagen någon
antydan om exempelvis den tid, som rimligtvis bör förflyta efter det
skingringsbefallningen blivit utfärdad, för att denna skall kunna åtlydas.
Man har sett åtskilliga exempel på hur myndigheternas åtgärder komma slag
i slag; ena sekunden kommer befallningen »skingra er!», och sekunden efter
följer den våldsamma polischocken! På så sätt kan man skyla över nog så
brutala åtgärder med lagens täckmantel. Man har ju iakttagit laga former.
Först har man befallt folkmängden att skingra sig. Den har inte skingrat sig.
Ja, då har man »måst» tillgripa våldsåtgärder. Nu menar jag, att det ej
beror på annat än brist på god vilja, när man vägrar att åtminstone försöka så
snart som möjligt få en ändring i detta system.

Strafflagens bestämmelser angående upplopp och uppror kan milt betecknas
som utomordentligt klumpiga. Lagutskottets majoritet säger sig också
medge, att dessa bestämmelser i likhet med åtskilliga andra stadganden i
strafflagen äro föråldrade. Utskottet anser det till och med »självfallet», att
dessa bestämmelser skola undergå en genomgripande omarbetning. Men man
menar samtidigt, att det är ingen särskild brådska! Man kan skjuta reformen
av detta specialområde på framtiden, till den där allmänna strafflagsreformen,
som ingen längre vågar räkna med, och som kanske inträffar örn en
femtio år, ifall vårt samhälle håller ihop så länge. Jag undrar, herr talman,
örn man inte kan våga beteckna en sådan ståndpunkt som ganska förstockad.
Det finns en direkt samhällsfientlig och jag vågar säga omoralisk konservatism,
som vill låta lagar och förhållanden bestå, fast man klart inser, att

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Örn ändrade sträf flag sbestämmelser rörande uppror och upplopp, (Forts.)
de äro orättvisa och orimliga, liksom man också inser den skada, som de orsaka.
Man vet, att upploppsprocesserna, som förekomma då och då, intaga
en särställning så till vida, att de alltid väcka särskild uppmärksamhet och
på det sättet få en räckvidd långt över själva sakens gränser. När då lagarna
just på det området äro erkänt underhaltiga, borde det väl vara av största
vikt att de bättras så snart som möjligt. Men i stället skjuter den borgerliga
majoriteten frågan bort i ett obestämt fjärran.

Jag vill också tillåta mig några allmänna reflexioner i samband med denna
lagfråga. Just i vår tid och som världen gestaltar sig just nu äro upplopp
och uppror ganska brännande ämnen att tala örn — låt vara, att debatten nu
inte gäller några ^ konkreta fall utan rent lagtekniska spörsmål. Örn man
tänker närmare på den fråga det här gäller, förefaller det mig som örn man
egentligen stöde inför samma grundfråga, som dominerar hela denna riksdag
och som skulle kunna formuleras på följande sätt: vill man en skärpning
av den latenta sociala konflikten, eller vill man en utjämning av denna konflikt?
Har man i grund och botten som ideal ett så kallat »kraftigt» polisvälde,
eller vill man komma fram till en demokratisk ordning, som huvudsakligen
uppbäres av förtroende underifrån? Det är intet tvivel örn att våra
lagar om upplopp och uppror innehålla svåra möjligheter till godtycke, att
de äro ohanterliga, att de äro klumpiga instrument. Enligt vad som framgått,
är man också på det klara med, att det rent lagtekniskt sett mycket väl låter
sig göra att förläna dem en mera rättvis, mild och smidig karaktär — med
andra ord, att göra dem mera lämpliga för det nutida samhällets behov. Men
på borgerligt håll menar man likväl, att dessa lagar tills vidare duga gott
som de äro. Huvudsaken tycks vara, att de slå tillräckligt hårt.

För att ett ögonblick återkomma till tanken på den latenta sociala konflikten,
varom jag nyss talade, och utsikten till en kompromiss härutinnan, vet
jag knappt örn det finnes anledning att tro på dess möjlighet eller icke. Det
finnes naturligtvis här i Sverige en del, som talar för en sådan kompromiss.
Vår demokrati har djupa rötter, vårt folk är homogent sammansatt, vårt läge
i världen är ett stycke bort från den eld, där nu de stora häxkittlarna sjuda.
Men å andra sidan är det ändå underligt, vad den svenska bourgeoisien är
hårdnackad och svår att komma till rätta med, och kolossalt obenägen till
någon skgs smidig anpassning. Det är ogörligt att få till stånd en rimlig
eftergift ens på en punkt, där man mycket väl ser, vad som är rätt och orätt,
de borgerliga vilja ändå inte ta ett steg till mötes! Det finnes •— som man
får se då och då — hos vår borgarklass fortfarande ovanligt mycket kvar av
den gamla tyska junker- och polismentaliteten, som florerade här före 1914
och som just nu åter får luft under vingarna. Och typiskt nog låter man vanligen
på mellanpartiernas sida leda sig av de mest förstockade. Emellertid
förefaller det mig som örn händelserna för ögonblicket borde vara ägnade att
väcka någonting av den gamla liberalismen till livs, så att man kunde få till
stand en mera trygg och stark front mot de värsta reaktionära tendenserna.

Ja, jag vill sluta, herr talman, med att framhålla, att den motion, som föranlett
det föreliggande utskottsutlåtandet, till hela sin tendens är utjämnande,
mildrande, avsedd att befria vårt samhälle från en sporadiskt återkommande
och alldeles onödig oro. Det är mycket typiskt och mycket lärorikt, örn detta
förslag helt fränt avvisas av riksdagens borgerliga majoritet.

Herr Bissmark: Herr talman! Jag vill med bestämdhet avvisa motionä rens

påstående, att utskottet skulle varit klart medvetet örn att här förelåge
någon i hög grad orättvis lagstiftning. Det är inte alls på det sättet. Vi ha
tunni t, att lagstiftningen vilar på en rättvis grund så till vida, att den är så

Nr 18.

Onsdagen den 3 mars.

Örn ändrade strafflag sbestämmelser rörande uppror och upplopp. (Forts.)
rättvis som den kan vara. Vi ha inte haft några huvudanmärkningar mot lagstiftningen.
Vi anse, att när det gäller uppror, är det omöjligt att skipa individuell
rättvisa, ty det finnes ingen möjlighet att få bevis örn uppsåt vid
dylika tillfällen. En uppretad folkmassa uppträder som en kollektiv enhet,
och deltagarna få finna sig i att varje enskild individ i massan i viss mån
blir ansvarig för vad som händer, ty man kan icke sortera ut de verkligt skyldiga.
Man måste inprägla i människorna, att det är farligt att uppehålla
sig i en sådan folkmassa. Det är visst inte så, att en person är straffbar,
örn han alldeles utan sin förskyllan kommit med i en dylik massa, utan det
fordras alltid det uppsåtet, att han anslutit sig till massan och velat tillhöra
massan. Örn han sedan gjort det av det ena eller andra motivet — det kan
icke lagstiftningen ta hänsyn till i annan mån än att den, örn den finner, att
förmildrande omständigheter föreligga, tillämpar deli mildaste formen av
straff.

Sedan har motionären här ingått i kritik av lagen i övrigt. Han säger, att
det saknas tillfredsställande bestämmelser örn hur man skall bjuda en folkmassa
att skingras. Ja, men örn herrarna nu verkligen tänka efter, hur det
går till vid dylika tillfällen —• hur skall det vara möjligt att ha tillfredsställande
bestämmelser örn detta, när omständigheterna skifta som de göra? Man
tänke sig t. ex., att en viss tid skulle få förlöpa och att massan finge fem minuter
för att skingra sig, medan kanske stenarna vina, skott lossas och ledarna
för polisstyrkan slås ned! Det finns ju ingen möjlighet att härvid ge
några generella regler, som skulle kunna tillämpas utan jämkning. Vi ha
visserligen generella regler, men de kunna icke alltid tillämpas, och det är
också förutsett. Hur man än skriver dessa lagar, komma alltid de risker att
kvarstå, som här anmärkts av herr Branting. Det är ur denna synpunkt utskottet
ställt sig tveksamt till lämpligheten att just på detta område begära en
särskild utredning.

Nu säger herr Branting, att de borgerliga ställa sig avvisande på denna
punkt, fastän de äro klart medvetna örn det rättvisa i en mildring på detta
område. Jag får säga, som jag förut sagt, att örn orättvisan i de föreliggande
bestämmelserna är jag icke övertygad; örn lämpligheten av en mildring av
dem är jag heller icke övertygad. Herr Branting vet ju mer än väl, hurudana
förhållandena äro här i landet och att vi t. ex. i denna kammare ha en ledamot,
som icke underlåter att vid varje möjligt tillfälle stå upp och säga, att
han förstår, att en revolution är det enda som är lämpligt. Och vi få väl bereda
oss på, att detta inte bara är en fras utan att man verkligen kommer att
försöka något i den vägen. Jag hoppas, att de demokratiska instinkterna i
landet då skola vara tillräckligt starka för att nedslå sådana försök, men
inte är det rätta vägen att gå fram med mildhet mot dem, som pröva dylika
utvägar för att få sina önskningar igenom.

Herr Nerman: Herr talman! Jag vill inte provocera någon debatt om

det våld, som ligger bakom den här debatten. Men eftersom jag tämligen ensam
här i kammaren torde representera de farliga samhällsmakter, som det
här gäller att skydda samhället för, skall jag ge några synpunkter på det
våld, som man så ofta skrämmer med från borgerligt håll, vare sig man allvarligt
och patetiskt talar örn de revolutionära arbetarna som massa eller man
— som exempelvis herr Hellberg häromdagen — antyder den enskilde kommunistens
ofarlighet och ger kammaren ett tillfälle till älskvärt löje genom
att tala örn »den grymme och blodtörstige bolsjeviken herr Nerman».

Jag tar inte alls illa upp detta i något avseende, men jag tillåter mig utnyttja
denna fras och ta fasta på den mentalitet, som ligger bakom yttrandet.

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Örn ändrade sträf f lag sbestämmelser rörande uppror och upplopp. (Forts.)
Man har på borgerligt håll en tämligen stereotyp föreställning om uppror och
revolution, om grymhet och blodtörst. Jag tror att den föreställningen är
baserad inte minst på gamla minnen från borgarklassens framfart på historiens
bana, t. ex. 1649 i England, 1789 och följande år i Frankrike, då man
inte var rädd för vare sig blod eller våld på borgerligt håll.

Herr Hellbergs älskvärt skämtsamma yttrande ger mig också anledning att
säga en annan sak. I grund och botten äro vi allesammans — de enskilda människorna
herr Hellberg, herr Nerman, herr Andersson, herr Pettersson och de
andra — personligen ganska hyggliga själar, som inte göra upplopp och uppror
i vardagslag och därför inte behöva besvära samhället med några lagar
mot sådant — så länge vi ha det något så när bra. Så är det med de enskilda,
så är det också med massorna, med klasserna. Varje medlem av kammaren
vet, att Sveriges arbetare äro ytterligt fredliga och lojala, ja, att den
internationella arbetarklassen, den organiserade delen framför allt, är mycket,
mycket lojal, rent av rörande, jag skulle vilja säga upprörande lojal i vissa
fall. Arbetarklassen fann sig t. ex. 1918 och 1919 i Tyskland efter fyra års
outsägligt krigslidande, när den ändå fick makten genom en ganska kort och
oblodig revolution, i att låta allting bliva vid det gamla i realiteten, i hushållning
och sådant, och tacken har denna fridsamma, lojala arbetarklass fått nu
i dagarna. Arbetarna äro som klass betydligt mildare än borgarna. Jag påminner
örn Paris-Kommunen och hur den slogs ned, örn Finland 1918 och hur
man där tog hämnd. Arbetarrevolutioner komma sannerligen inte så värst
ofta. De komma som alla historiska händelser, när de äro historiskt berättigade,
men man gör dem inte på befallning. Och vad det rör situationen just
nu —— tycka herrarna, att man verkligen kan tala om någon särskilt stark
aktivitet från de proletära revolutionärerna? Jag tycker, att aktiviteten i
världen kommer från helt annat håll, från borgerligt aktivistiskt, d. v. s. fascistiskt
håll. Kommunisterna, den kommunistiska internationalen och överhuvud
de revolutionära äro sannerligen snarast på defensiven, flata, avvaktande,
passiva. De ha förskansat sig i det stora hela innanför en stat, innanför
Sovjetunionen, men fascisternas våld, som nu blomstrar mer än någonsin, har
borgarklassen inte så särdeles mycket emot. Det ursäktas. Det är i alla fall
bättre, tycker man, än örn arbetarna skulle taga makten. Det enda, man är
rädd för beträffande nationalsocialisternas skräckvälde i Tyskland, är att det
banar väg för något ännu farligare, kommunismen. Inför denna, som en tidning
skrev _ häromdagen, tio gånger så stora faran bli Pilatus och Herodes
vänner återigen.

Arbetarklassens inställning till våldet och den illegala kampen är tillräckligt
känd för alla som vilja ärligt sätta sig in i arbetarrörelsens historia och
program. Och det gäller, observera det, hela den socialistiska arbetarrörelsen.
Inte minst tydligt ha kommunisterna gång på gång — även komintern under
dess nuvarande ledning — dokumenterat sitt utdömande av den individuella,
privata terrorn, av attentatet. Denna inställning, denna klart marxistiska inställning
torde även socialdemokratien bekänna sig till, även örn man där i
praktiken ^har vissa atavismer. Man har t. ex. en internationell sekreterare,
som för några år sedan sköt ned en statsminister. Men se på alla politiska
attentat, våld mot politiskt ledande män, som lia begåtts efter kriget! Jag
talar inte om anarkisterna, som opererade tidigare; de ha numera avsomnat,
tycks det. Vem har begått attentat mot politiska personer efter kriget? Inte
i ett enda fall har jag sett, att någon medlem av en revolutionär socialistisk
organisation har gjort det, men alltid är det utpräglat borgerliga uhras. Fall
som morden på Liebrecht, Luxemburg, Haase, Erzberger, Rathenau, Matteotti
— det sista mordet hade veterligen tillsk.yndare rätt långt upp — alla

Nr 18.

Onsdagen den 3 mars

Om ändrade sträf f lag sbestämmelser rörande uppror och upplopp. (Forts.)
belysa elen sanningen. Borgarklassen är det privata våldets klass, när så behöves,
helt naturligt då den klassen bygger mer än någon annan på den enskilde,
medan arbetarklassen och dess åskådning, socialismen, bygger på
solidariteten, på att inte den enskilde skall göra världshistoria. Och likaså är
borgarklassens större brutalitet i detta nu fullkomligt förklarlig med att borgarklassen
försvarar privilegier, och den som försvarar privilegier blir alltid
brutalare. Därför är också, med förlov sagt, herr Hellberg trots sin liberala,
till och med salongsliberala moral som klassfigur grymmare och blodtörstigare
än herr Nerman, trots att den senare är ansluten till det revolutionära proletariatet.
Jag härstammar för min del från samma borgarklass, som herr Hellberg
tillhör, och jag skulle inte stå här som ombud för en revolutionär grupp
inom arbetarklassen, örn jag inte kände borgarkulturen. sedan jag var liten,
och av rent kulturintresse gått till den klass, jag verkligen anser i detta nu
med sin solidaritet, sin socialism representera det högsta i den mänskliga kulturen.

Men, säger man, även örn ni inte gilla det enskilda våldet, våldet som massföreteelse
då? Äro ni emot det? Naturligtvis inte. Vilja vi vara ärliga, kunna
vi gott allesammans erkänna, att vi godtaga det våld, nöden kräver, och
att vi tillgripa det. Det vore löjligt att förneka, att en historisk rörelse i
kampen om makten i ett visst ögonblick tager till maktmedel. Det gör den, örn
den överhuvud känner ansvar, vilket inte den tyska arbetarklassens ledning
kände 1919. Varför skulle arbetarklassen inte taga makten, när dess tid
kommer i historien, och göra sin gärning? Är det bättre, att fascismen tager
makten tills vidare och förlänger pinan, när den gamla demokratien tappat
tänderna? Någon fix och färdig ordning finns inte. Någon evigt fixerad,
alltid lika rätt finns inte. När en klass är historiskt berättigad eller känner
sig berättigad -—- det är alltid på eget ansvar och egen risk — att taga ledningen,
då hindra inte några av andra skrivna lagar och inte någon pacifistisk
rädsla för maktmedel, inte polis och militär, ingenting hindrar, att den klassen
också tager makten. Så länge en hushållning och ett samhälle kan ge massorna
mat, kläder och husrum, åtminstone någotsånär, är det inte heller någon
fara för våld. Då behöver man inte frukta våld, och då äro inte heller militär
och polis så efterfrågade. Den saken kunna vi studera i den ekonomiska
och politiska _ historien jämsides i det svenska statsskickets protokoll. Så
länge kapitalismens hushållning var stark och historiskt berättigad — det
har den varit — fanns det ingen socialist- eller kommunistfara, men nu är
den gamla hushållningen utlevad, och i dess upplösningskris tror borgarklassen
inte längre själv på sin historiska rätt. Nu slåss den bara för profiten
och makten att få den profiten, och nu bli maktmedlen mycket aktuella gent
emot de svältandes opposition.

Borgarklassen och det borgerliga frisinnet äro mycket toleranta, då det gäller
våld av viss art. Till och med uppror och revolutioner äro bra, örn de
passa för somliga. Man godtager till och med i dessa dagar våld mot frisinnet
och den s. k. fria tanken, bara det är nödvändigt för att komma åt den
sociala fienden och hindra, att arbetarklassen på något sätt tränger fram.
Mot de revolutionära arbetarna är allt våld, all provokation tillåtna. När en
historisk figur med namnet Nero på sin tid brände Rom och skyllde på de
kristna, då var hans senat, även dess frisinnade element, det är jag övertygad
om, genast redo på sin post med tro och patos. Vi ha sett samma fenomen
inte bara i senaten vid en senare nu aktuell mordbrandsprovokation.

Jag begär inte förståelse för den historiska utvecklingen av dem som kämpa
för att hålla sig uppe i stället för att sjunka ned i den historiska utvecklingens
flod. Med det intresse, som även jag som eventuell upprorsman har för att

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Om ändrade sträf f lag sbestämmelser rörande uppror och upplopp. (Forts.)
utnyttja legaliteten, så länge nian kan det, och vidga dess område, om det
skulle vara möjligt, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Branting: Jag tillät mig i mitt anförande utgå från att man på

borgerligt håll var tämligen på det klara med att dessa strafflagsbestämmelser
örn upplopp och uppror voro överåriga och i behov av omarbetning. Herr
Bissmark däremot vände sig nyss med all bestämdhet mot just denna utgångspunkt
och förmenade, att man på borgerligt håll i det stora hela tvärtom ansåg
bestämmelserna i fråga vara tillfredsställande och konstruerade på det
enda möjliga sätt, som kunde komma i fråga.

Het är under sådana förhållanden ganska egendomligt att läsa den utredning,
sorn har förekommit i denna sak, och utskottets egna uttalanden. Jag
tillåter mig först citera ett uttalande, som finns i utlåtandet, av en departementschef
1906 — det var justitieminister Hellner -— som bland annat anför:

»Upprepade gånger har tillämpningen av upprorsstraffet i fråga örn vissa
deltagare i uppträden, som från början endast varit vanliga upplopp, visat
sig leda till så uppenbar hårdhet, att, ehuru de skyldige dömts till det straff,
som motsvarar straffskalans minimum, Kungl. Majit ansett sig böra i nådeväg
ytterligare lindra straffet. . Särskilt hava i en del av de fall på vilka jag
syftar, personer, som från början mera av okynne och nyfikenhet sällat sig
till hopen, måst dömas såsom upprorsmän, därför att folkmassan, utan något
som helst deras direkta förvållande och kanske utan att de ens kunnat
iakttaga det, börjat övergå till vald. Framför allt vid större uppträden kan
det lätt hända, att en del av folkmassan ej rätt klart kan uppfatta, vad som
försiggår å andra punkter av den plats, där uppträdet äger rum.»

Betta uttalande fran 1906, som pa sin tid förekom för att motivera ett yrkande
örn strafflindring, är i sin sakliga innebörd fullkomligt tillämpligt än i
dag. Och även är det anmärkningsvärt, att förhållandet fortfarande just är
sadan)., som departementschefen här framhöll, nämligen att Kungl. Majit då
och då ser sig nödsakad att nådevägen korrigera domar i dylika ärenden, där
marn klart måste inse, att lagens bestämmelser ha drabbat oskyldiga personer

Herr Bissmark förmenade, som sagt, likväl, att man inte alls finner något
iel i väsentliga delar av denna lag. Jag kan i så fall icke förstå, varför lagutskottet
till en början hänvisar till den villkorliga domen, vars bristande tilllamphghet
jag i mitt förra anförande tillät mig framhålla. Det har väl varit
ganska uppenbart, att denna hänvisning till att villkorlig dom kan förekomma
ar just ett uttryck för att herrarna i lagutskottet mycket väl inse, att dessa
paragrafer kunna drabba orättvist.. Nu menar möjligen herr Bissmark att
lian erkänner att paragraferna i vissa fall kunna drabba orättvist, men att
det mäste sa vara man kan ej skriva dem på annat sätt. I så fall vill iag
erinra om hur utskottet självt icke bara har betonat, att dessa bestämmelser
delvis aro foraldrade, utan ock ansett självfallet, att detta komplex av bestämmelser
bor bil föremål för »en genomgripande omarbetning» i samband med
en. allman strafflagsrevision. Vad skall det tjäna till att tala örn en genomgripande
omarbetning av föråldrade paragrafer och ställa en sådan i utsikt
örn nian samtidigt i grund och botten menar, att nuvarande bestämmelser äro
bra som de. aro? Jag fattar saken pa det sättet, att herr Bissmark i sitt sista
anförande intagit siri ståndpunkt såsom han gjort helt enkelt därför, att han
blivit i viss man stalld mot vaggen, nar jag påpekat, att det är en oförsvarlig
position, att a ena sidan erkänna dessa viktiga lagars bristfällighet, men å
andra sidan komma till den konklusion som lagutskottets majoritet gjort att
har skall allt bil vid det gamla.

hörsta kammarens protokoll 1938. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den S mars.

Örn förbud
mot användande
av
militär vid
sociala konflikter
m. m.

Orri ändrade sträf tlag sbestämmelser rörande uppror och upplopp. (Forts.)
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen, av kammarens förhandlingar, .jämlikt
föreliggande yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 23,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först
de ledamöter som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr förste
vice talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Branting begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej — 43.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av väckt
motion angående lagstadgat förbud mot användande av militär vid sociala
konflikter eller till s. k. ordningstjänst.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 254, vilken hänvisats till lagutskott
och behandlats av första lagutskottet, hade herr Spångberg m. fl. yrkat,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till regeringen anhålla örn att
förslag ofördröjligen måtte framläggas för riksdagen till sådana lagändringar,
att militär icke finge användas vid sociala konflikter eller till s. k. ordningstjänst.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar Åkerman, Klefbeck, Lindqvist, Sjögren
och Johnsson i Kalmar, vilka på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
i anledning av förevarande motion matte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville företaga en omarbetning av gällande bestämmelser i
fråga örn användande av militär personal för stillande av uppror och upplopp
eller för upprätthållande av allmän ordning samt, i den man riksdagens medverkan
krävdes, för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna omarbetning
kunde föranleda.

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Om förbud mot användande av militär vid sociala konflikter m. m. (Forts.)

. Herr Åkerman: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till reservationen,
vari hemställes om en skrivelse.

Som herrarna behagade erinra sig, var det på det sättet, att under 1932 års
riksdagsbehandling av polislagen förekom i en punkt en reservation av de socialdemokratiska
ledamöterna med nuvarande justitieministern i spetsen. Jag skall
be att få läsa upp denna reservation, därför att den ger ett tydligt uttryck
tor den socialdemokratiska uppfattningen i denna fråga, och jag önskar, att
den ordagrant återges för att förebygga alla missförstånd, örn vad det här är
Haga örn. I denna 1932 års reservation yrkades, att utskottets utlåtande skulle
lyda som följer:

Vad angar frågan om användande av militär för ordningsändamål har utskottet
intet att erinra mot att — pa sätt i propositionen förebådats — gällande
bestämmelser ändras därhän, att beslut örn tillkallande av militärhandräckning
för ordningens upprätthållande regelmässigt förbehålles Kungl. Maj :t,

Huuru ändrade bestämmelser i denna riktning måste anses innebära en förbättnng,
äro dessa enligt utskottets mening icke tillfyllest. Enligt en allmänt
utbredd, av utskottet delad uppfattning äro betydande faror och olägenheter
ur skilda synpunkter förenade med militärmanskaps användande för ordningsandamal.
Utskottet finnér det därför böra utredas, hur man skall kunna undvika
en sadan användning. Väl inser utskottet att situationer kunna uppstå
da samhällsmakten^i detta avseende knappast har något val. Man behöver endast
tänka på en sådan situation som den, vilken helt nyligen inträffat i vårt
grannland Finland, för att förstå att samhället kan bliva nödsakat att taga
aven militär til h.jäH försatt bekämpa element som hota rikets säkerhet. Enligt
ali erfarenhet fran vårt eget land framstår emellertid en dylik situation
såsom ett utomordentligt undantagsfall. Det är till dylika undantagsfall som
utskottet anser att myndigheternas möjligheter att använda militär uttryckligen
bora begränsas. Även örn detta icke kan ske på samma sätt som skett i
yarnphktslagen utan mäste närmare utformas, böra konsekvenserna av den
tankegång som lag till grund för 1925 års riksdags beslut nu dragas. Framför
allt ar det, pa skal som da utvecklades, av synnerlig vikt att myndigheterna
u. alla milltar vid de fackliga striderna mellan arbetare och arbetsgivare.
Att närmare angiva, huru regleringen av dessa förhållanden bör ske är givetvis
icke möjligt utan en ingående utredning, men det kan enligt utskottets mening
°m gärder i nu angiven riktning kunna företagas med
all tillbörlig hänsyn till rikets inre säkerhet och utan att förhindra militärens
användande for vissa rent fredliga ändamål, t. ex. släckande av skogseld m. m.
En utredning av Hagan bor givetvis omfatta även de i 10 kap. strafflagen
meddelade, ur olika synpunkter otillfredsställande och föråldrade bestämmelserna
örn användande av vapen från militärens sida. För egen del anser utskottet
ett upphävande av militärens användande för ordningsändamål i andra
tall an da rikets säkerhet kan anses vara i fara icke blott önskvärt utan även
möjligt redan med nuvarande polisorganisation, och möjligheterna härtill torde
ytterligare okas, därest de förbättringar i polisväsendet, vilka här ovan förordats,
genomforas samt utskottets önskemål i fråga örn en förbättrad utbildning
bliva tillgodosedda.

Sedan detta skrevs, lia vi nu fått statspolis införd i landet, således en betydande
förstärkning av ordningsmakten. Socialdemokraterna lia alltså nu ändå
större anledning an förr att vidhålla sin uppfattning, att militärens inskridande
bor örn möjligt undvikas I den reservation som vi skrivit, ha vi också erinrat
örn att sedan 1932 ars riksdag avslutades, har vederbörande minister utfärdat
en kungörelse, dan han infriat sitt löfte att lägga i Kungl. Majds hand avgörandet
örn militärens användande. Vi lia haft en del erinringar mot den kun -

Nr 18.

Onsdagen den 3 mars.

Örn förbud mot användande av militär vid sociala konflikter m. m. (Forts.)
görelsen. Vi tycka icke, att den tillräckligt tydligt säger ifrån, hur man vill
ha det, men jag skall icke trötta kammaren med en kritik av den i detta sammanhang.

Herr Bissmark: Herr talman! Denna fråga var ju föremål för ingående

behandling vid förra årets riksdag. Då fattades beslut, efter vilket sedermera
Kungl. Maj :t har rättat sig och utfärdat bestämmelser, som gå ut på inskränkande
av militärens användning för upprätthållande av ordningen i allmänhet.
Vi ha alltså fått en reglering redan förra året. ^ Att man nu söker riva
upp detta på den föreliggande motionen, förefaller mig så mycket egendomligare
som det, såsom lagutskottets ordförande själv uppger, efter det beslutet har
skett en ökning av statspolisen, som gör att användandet av militär kommer
att visa sig vara mindre ofta behövligt än förut. Därtill kommer, att det finns
nog hos myndigheterna och militärerna själva en så avgjord motvilja numera
mot att draga in militär, att man kan vara övertygad, att så icke kommer att
ske utom i fall av allra högsta nöd. Örn den synpunkten har inom en ganska
vid krets av utskottet enighet rått, att man åtminstone icke för närvarande
borde påkalla en ändring i de utfärdade bestämmelserna. Jag vill erinra örn
att två ledamöter av det socialdemokratiska partiet ha icke anslutit sig till
reservationen.

Vad nu beträffar herr Åkermans hänvisning till förra årets^ reservation, där
det förklaras, att militären endast skulle få användas i fall, då rikets säkerhet
kunde anses vara i fara, säger det sig självt, att omständigheter kunna inträffa,
då icke rikets säkerhet är i fara men då det föreligger en allmän fara inom ett
samhälle för mord och plundring etc. Skall då ett regemente, som ligger där,
förhålla sig fullständigt overksamt, örn polisen blir krossad? Jag kan inte se
något rimligt i en sådan uppfattning. Å andra sidan är det min övertygelse,
att vilka bestämmelser man än har, måste man i ett dylikt fall använda även
militär hjälp, antingen man hinner få besked från regeringen eller ett sådant
inte hinner inhämtas.

Jag finnér alltså för min del även de sakliga skälen tala för att ingen ändring
bör göras i de bestämmelser, som meddelades föregående år. Jag ber därför
med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nerman: Herr talman! Jag kan inte principiellt godtaga reservationen,
men jag vill inte förlänga debatten, utan skall inskränka mig till att i
fråga örn motiveringen hänvisa till den av mitt parti väckta motionen, nr 254 i
andra kammaren, till vilken jag yrkar bifall.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats
1 ;o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla
den av herr Åkerman m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner, enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerman begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till den av honom m. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Örn förbud mot användande av militär vid sociala konflikter m. m. (Forts.)

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Åkerman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att
flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av väckt motion om utarbetande av nytt förslag till steriliseringslag, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion örn åtgärder till nedbringande av kostnaderna för
läroböcker inom folkskolan.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 49, hade herr Johan August Larsson hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn åtgärder
till förbilligande av kostnaderna för läroböcker inom folkskolan.

Örn nedbringande
av
kostnaderna
för läroböcker
inom folkskolan.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion ej matte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Larsson, Johan August: Herr talman! Det är en allmän uppfattning
bland stora lager av vårt folk, att läroböckerna i folkskolan ställa sig för
dyra. Man anser, att dessa läroböcker inte behöva vara så dyra, och allra
helst som man här har att räkna med en så säker marknad tycker man, att
någonting utan större svårigheter kunde göras för att få läroböckerna billigare.
Det är inte heller bara den omständigheten att läroböckerna äro dyra,
som man har att taga hänsyn till, utan också till den stora variationen och det
ombyte av läroböcker, som oupphörligen förekommer, vilket blir en kännbar
tunga särskilt för de mindre bemedlade på landsbs^gden. Visserligen kunna de
allra fattigaste få ersättning av kommunala medel för dessa utgifter, men för
dem, som ha det så ställt att de få lov att betala sina utgifter själva, blir utgiften
tryckande.

Denna mening har tid efter annan framförts i motioner här i riksdagen örn
att någonting bör göras för att förbilliga läroböckerna och för att åvägabringa
en mera genomförd standardisering av läroböckerna. Varje gång sådana motioner
kommit fram i riksdagen lia de blivit välvilligt behandlade av vederbörande
utskott. Märkligt är att iakttaga, att dessa motioner varannan gång
resulterat i en skrivelse, medan varannan gång utskottet hänvisat till att det
redan föreligger en skrivelse och på den grunden yrkat avslag på motionen.
På det sättet har emellertid detta intresse, varje gång det kommit fram, fak -

Nr 18.

Onsdagen den 3 mars.

Örn nedbringande av kostnaderna för läroböcker inom folkskolan. (Forts.)
tiskt hållits tillbaka. Nu har utskottet, precis som det brukat ske varannan
gång förut, uttalat sig mycket välvilligt om motionen och helt och hållet instämt
i det syfte, som motionären velat tillgodose. Men utskottet förväntar,
att det nu äntligen göres någonting från regeringen sida för att bringa ordning
i dessa förhållanden, och någon skrivelse anses icke erforderlig.

Man kan tycka att saken skulle kunna ordnas på det sättet, att skolöverstyrelsen
skulle få mer att säga till örn i detta avseende. Den skulle kunna
låta utlysa en pristävlan bland dem, som anses vara skickade att utarbeta nya
läroböcker, och efter en sådan pristävlan skulle det kunna ges ut hela miljonupplagor,
som skulle gå ut till de olika förlagen, varigenom ovillkorligen skulle
kunna åstadkommas mycket billigare priser än de nuvarande.

Vad läroverken beträffar lära samma olägenheter föreligga, men för deras del
har en utredning redan satts i gång. Utskottet förväntar då, att även i fråga
om folkskolorna inom den närmaste tiden åtgärder skola kunna vidtagas. Och
alldenstund man kan förmoda, att vi nu ha en handlingskraftig ecklesiastikminister,
kunna vi också vänta, att han skall göra vad som göras kan inom den
närmaste tiden också på detta område och komma fram med förslag i den riktning,
som jag i min motion velat skissera.

Jag har för närvarande intet yrkande att göra. Men jag vill på samma gång
understryka, att därest det inte blir något gjort under den närmaste tiden, som
utskottet under hand så gott som lovat, så ämnar jag till ett annat år komma
tillbaka med ett liknande krav.

Jag har alltså, herr talman, för närvarande intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar Wohlin och Nerman.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag skall för min del be att få instämma i
de synpunkter, som av motionären förts fram vid behandlingen av denna
fråga. Jag vill tillägga, att hela utskottet varit alldeles enigt med motionären
i det syfte han velat nå. Det är endast rent formella skäl, som gjort att
vi ansett oss böra avstyrka motionen. Det ligger för närvarande en riksdagsskrivelse
hos Kungl. Maj:t, och denna skrivelse är ännu inte slutbehandlad.
Att under sådana förhållanden besluta en ny skrivelse har synts oss något
irrationellt. Vi äro emellertid i likhet med motionären övertygade om, att
frågan har fått en stöt framåt genom att den på detta sätt har upptagits till
behandling, och vi ha också den åsikten, att örn vi nästa år skulle finna, att
regeringen inte trots utskottets uttalande och den tidigare riksdagsskrivelsen,
som ännu icke slutbehandlats av Kungl. Maj:t, vidtagit några åtgärder på
denna punkt och motionären då kommer tillbaka, så kan han säkerligen påräkna,
att utskottet för sin del tillstyrker åtgärder i form av en ny skrivelse
till Kungl. Maj :t.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Herr talman! Här ha vi nu återigen ett sådant där betänkande
från ett tillfälligt utskott, som säger att det är riktigt, att man skall
hoppas år ut och år in, att regeringen skall göra någonting. Här kommer utskottet
och säger så där under hand, att örn vår förväntan inte skulle slå in,
så lova vi att bifalla motionen nästa år. Vad är nu detta för slags utskottsbehandling?
När man tycker, att det dröjer för länge, skall man också säga
ifrån, att nu behövs det en påminnelse.

Jag yrkar, herr talman, såsom ett uttryck för min uppfattning, avskaffande
av de tillfälliga utskotten! Och i det föreliggande fallet yrkar jag bifall
till motionen.

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Örn nedbringande av kostnaderna för läroböcker inom folkskolan. (Forts.)

Herr Björck, Wilholm: Herr talman! Det torde kunna anses vara en

smaksak, vilken ståndpunkt man formellt intager i den föreliggande frågan,
om man vill bifalla utskottets förslag eller motionen. Framför allt tror jag
emellertid, att det är nödvändigt att slå fast, att de missförhållanden, som motionären
berört i sin motion, faktiskt föreligga. Örn den saken finns det ingen
tvekan. Men därutöver skulle jag för min del vilja hävda, att det förslag,
som föreligger utarbetat för att råda bot på dessa missförhållanden, inte är
tillräckligt vittgående. Den utredning, som är verkställd genom 1927 års sakkunnige,
är icke av den beskaffenhet, att den kan läggas till grund för närmare
bestämmelser från Kungl. Maj:ts sida.

Jag skulle dock vilja vädja till Kungl. Maj:t att inte ytterligare förhala
denna ekonomiskt sett mycket ingripande fråga. Den är för övrigt inte endast
ekonomiskt ingripande utan även pedagogiskt. Jag tror nämligen att det
skulle vara till mycket stor båtnad, om man genom något tekniskt tillfredsställade
förfarande kunde gallra bort sådana böcker, som befinnas vara mindre
lämpliga. Detta i syfte att få fram läroböcker, som inte onödigt betunga föräldrarna
och, jag vill tillägga, inte heller onödigt betunga barnen. Ty som
det nu ar ha läroböckerna svällt alltmera. Dessutom finns det lärare, som
låta läroboken bli grundläggande för sin framställning, och på det sättet växa
kurserna undan för undan. Jag har haft anledning att beträffande det ämne,
för vilket jag närmast intresserar mig för de högre läroverkens del, räkna ut,
vad det kostar för barnen att anskaffa dessa böcker, och jag kom till ett belopp
av mellan 30 och 40 kronor bara för detta enda ämne. Sådant är ganska
orimligt, och det föreligger förvisso anledning att förnya hemställan till
Kungl. Maj :t. Men då det väl inte lär finnas någon utsikt att emot ett enhälligt
utskott driva en sådan ståndpunkt, är det säkerligen klokare att med
det starka understrykande, som här skett, bifalla utskottets hemställan, i säker
förvissning att ett sådant understrykande skall föranleda Kungl. Maj :t att
inte längre ligga på den framställning, som redan för åtskillig tid sedan
kommit in — den har dock vilat hos Kungl. Maj:t i snart två hela år.

Det är med uttalande av denna förhoppning, herr talman, som jag för min
del förordar utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen, och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad disposition
av medel, anvisade till anskaffning av stabiliseringsanordningar för
flygplan;

nr 23, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående godkännande av
avtal mellan kronan och Landskrona stad örn försäljning av vissa markområden
till staden m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag för
ordnande av viss förläggning för samvetsömma värnpliktiga;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upprivning av
bispåret Lövlid—Holmselehamn vid statens järnvägar m. m.; samt

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för förre
lokomotivföraren E. L. Lundqvist m. fl. från skyldighet att till statens järn -

Nr 18.

Onsdagen den S mars.

vägar gälda vissa skadestånds- och ersättningsbelopp jämte en i ämnet väckt
motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande och memorial:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt
efterlevande till vissa vid en flygolycka omkomna befattningshavare; och
nr 17, angående gratifikation åt vaktmästaren Sven Werner Hellborg.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckt motion angående förbud mot saluhållande m. m.
av gädda av mindre längd än 40 centimeter;

nr 23, i anledning av väckt motion örn utredning angående revision i vissa
delar av lagen om enskilda vägar; och

nr 24, i anledning av väckta motioner angående beredande av rätt för vägdistrikt
att i den allmänna vägunderhållskostnaden inräkna bidrag till underhåll
av vissa enskilda vägar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Örn ur- Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 25, i anledning av väckta
sprungsbeteck- motioner angående utfärdande av föreskrifter örn ursprungsbeteckning för imPorterad
fisk.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 4 av herr von Heland m. fl. och II: 3 av herr Andersson
i Dunker m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utfärdande av föreskrifter örn ursprungsbeteckning för importerad
fisk i enlighet med jordbruksutredningens i november 1931 framlagda
förslag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 4 och II: 3 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr von Heland: Herr talman! Trots att utskottet enigt avstyrker den

motion, örn vilken det nu är fråga, tar jag mig ändå friheten att besvära kammaren
med ett kort anförande. Det gäller här att söka bringa skydd åt en av
landets mest idoga samhällsgrupper, fiskarbefolkningen, en samhällsgrupp,
som minsann inte får gå och slå dank utan som under hårt och stundom livsfarligt
arbete måste kämpa för sitt uppehälle.

Inte nog med att fiskarna när denna motion skrevs hade det synnerligen
bekymmersamt, utan det har i dagarna ytterligare tillkommit en faktor, som
kanske gör att vår fiskarbefolkning till stor del blir arbetslös, såvida inte
statsmakterna vidtaga åtgärder. Tyskland har nämligen nu begagnat sig av
det traktatslösa tillståndet och den 5 mars höjt exempelvis tullen på ål, vilken
åtgärd, enligt denna närings representanter, är ägnad att lamslå och tillintetgöra
hela Sveriges ålfiskerinäring. På grund av det nya riskmoment, som
med anledning av åtgärderna i Tyskland uppstått, har också i dagarna den
mest representativa fiskeriförsamling, som vi kanske haft i detta land, varit
samlad för att dryfta den uppkomna situationen. Under detta möte framgick
det, att hur ödesdigert de tyska tullarna än komma att inverka på vårt

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Om ursprungsbeteckning för importerad fikk. (Forts.)
lands fiskexport, så var man övertygad om att den indirekta verkan av tullarna
skulle bli ännu mer ödeläggande. Då grannländerna i likhet med vårt land
på grund av tullarna i Tyskland få sin fiskexport stoppad, är det säkert, att
en stor del av deras fiskkvantiteter kommer att översvämma vårt land till
rena dumpingpriser, såvitt inte statsmakterna vilja vidtaga några åtgärder
däremot.

Det representativa fiskerimötet fick som ett positivt resultat inför jordbruksministern
framlägga sina synpunkter och överlämnade därvid en skrivelse, till
vilken fogats tre bilagor, i vilka olika fiskargrupper belysa de svårigheter,
som de ha att kämpa med, och söka ge en anvisning på de åtgärder, som skulle
kunna hjälpa dem ur bekymren.

Då landet räknar med — det är ju något olika uppgifter örn den saken -—
omkring 15,000 yrkesfiskare och 60,000 ä 70,000 binäringsfiskare, representerande
alltså många tiotusentals familjer, borde man kunna förstå det betydelsefulla,
inte minst ur arbetslöshetssynpunkt, av att statsmakterna vidtaga
sådana åtgärder, att denna yrkesgrupp under något så när drägliga förhållanden
kan få fortsätta sin gagnerika verksamhet.

När jag under motionstiden hade klart för mig, att något måste göras för
fiskarbefolkningen, hade jag naturligtvis att taga ställning till vilka olika
vägar man härvidlag skulle kunna föreslå riksdagen. Med kännedom om de
hittillsvarande svårigheterna att få riksdagen att gå med på sådana åtgärder
som exempelvis tullar, importregleringar och dylikt, antog jag att riksdagen
skulle kunna tänkas intaga en välvilligare hållning till det förslag, som jag
genom den nu föreliggande motionen framlagt för riksdagen, detta så mycket
mer som jordbruksutredningen ingående behandlat frågan örn ursprungsbeteckning
och efter denna utredning framlagt förslag till märkningsbestämmelsers
utfärdande för fisk och fiskprodukter. Mig personligen är det likgiltigt,
vilka medel statsmakterna vilja begagna sig av för att nå det mål, som jag
eftersträvar i min motion, nämligen skydd och stöd för vår fiskarbefolkning.
Vilja statsmakterna sålunda gå andra vägar för att nå detta mål, är jag på
intet sätt missbelåten med det. Då jag framlade den behandlade motionen,
avsåg jag för min del endast att komma med det förslag, som skulle vara
mest tilltalande för riksdagen.

Utskottet synes också lia beaktat de skäl, som tala för åtgärder i motionens
syfte, och att utskottet ansett förslaget örn märkning svårt att realisera, har
väl huvudsakligast berott på att två fiskerisammanslutningar ställt sig avvisande
mot dylika åtgärder. Dessa fiskargrupper hade dock på mötet här
i förra veckan ändrat uppfattning, kanske mest beroende på de svårigheter,
som nu torna upp sig för vår fiskexport, och jag hade därför hoppats på ett
välvilligare utskott.

Utskottet har emellertid i sitt utlåtande hänskjutit frågan till Kungl. Majit.
Det skulle därför vara av intresse att få reda på regeringens inställning inte
blott till motionen utan även till fiskefrågan i hela dess vidd, och jag hoppas
sålunda — fastän jag talar för en tom regeringsbänk — att något märkvärdigt
skall kunna ske, så att regeringen här i dag kan avgiva en deklaration,
hur den ställer sig till den så aktuella fiskefrågan.

Herr talman! Jag förstår det lönlösa i att nu framställa ett yrkande, eftersom
motionen är enhälligt avstyrkt, och jag avstår därför från detta. Jag
har dock för avsikt att på annat sätt återkomma till fiskefrågan, såvida jag
inte nu kan få en tillfredsställande förklaring, hur regeringen ställer sig till
den åtminstone för tillfället så viktiga fiskefrågan. Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Nr 18.

Onsdagen den 3 mars.

Örn ursprungsbeteckning
lör importerade

lantmannaprodukter

m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 26, i anledning av väckta
motioner om utfärdande av föreskrifter rörande ursprungsbeteckning för importerade
lantmanna- och trädgårdsprodukter.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 3 av herr von Heland m. fl. och II: 17 av herr Wallén
m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utfärdande av föreskrifter örn ursprungsbeteckning för importerade
lantmanna- och trädgårdsprodukter i enlighet med jordbruksutredningens förslag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 3 och II: 17 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn utfärdande av föreskrifter örn ursprungsbeteckning
för importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter i den omfattning, som
Kungl. Maj :t kunde komma att finna lämpligt.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Uppmälby, N. August
Nilsson, Carl E. Eriksson, Granath, Andersson i Löbbo, Björk,och Ericsson
i Sörsjön, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan, att motionerna I: 3 och II: 17
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Eriksson, Carl: Herr talman! Reservanterna i förevarande utlåtande
ha ansett klokheten bjuda att inte uttala sig så positivt som utskottets flertal
har gjort. De åtgärder, som motionärerna här föreslå, ha, kan man säga,
mötts av skarp kritik inte minst från de myndigheter, som yttrat sig. Det
har hl. a. påståtts i dessa erinringar mot förslaget, att man genom den ursprungsbeteckning,
som motionärerna tänkt sig, kunde åstadkomma en kvalitetsbestämning,
som skulle mana allmänheten att mera än hittills göra sina
inköp av importerade produkter. Blir förhållandet sådant •—- som man har
all anledning förmoda åtminstone till viss grad kommer att ske — ställer man
sig mycket undrande beträffande vilka fördelar man väntar av ett märkningsförfarande
för idkarna av den näring, som det gäller.

Reservanterna ha således ansett, att det hade varit tillräckligt, örn utskottet
i denna fråga liksom i den föregående nöjt sig med att tala om att saken är
hänskjuten till Kungl. Maj :t för dess ställningstagande och så punkt och slut.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Johansson i Uppmälby m. fl.

Herr Sederholm: Den siste ärade talaren fann, att denna fråga låg till på
ungefär samma sätt som den föregående. Utskottsmajoriteten har dock haft
en annan mening än den han nu företrätt, i det den ställt sig välvilligare till
motionen i denna fråga än i den föregående.

Frågan örn märkning av trädgårds- och lantmannaprodukter ligger ju till
på ett annat sätt. I denna fråga har nämligen riksdagen 1930 med anledning
av enskild motion anhållit, att Kungl. Maj:t måtte verkställa en utredning
och framlägga för riksdagen de förslag, som utredningen kunde ge anledning
till. Det har emellertid nu förflutit tre år utan något annat resultat
än att jordbruksutredningen har gjort en sådan utredning, som också är refererad
i utskottets betänkande.

Utskottet har vid granskningen av denna utredning funnit, att den i vissa
avseenden synes anvisa framkomliga och för den legitima handeln icke olämpliga
vägar för genomförande av en sådan märkning. I andra avseenden har
det synts utskottet, som örn de märkningsbestämmelser, vilka föreslagits,
kanske skulle vara olämpliga och menliga för handeln. Emellertid har ut -

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Örn ursprungsbeteckning för importerade lantmannaprodukter m. m.

(Forts.)

skottet inte på detta stadium velat gå in på ett särskiljande och en utgallring
av sådana metoder, som kunna anses lämpliga, och sådana, som kunna befinnas
olämpliga, men utskottet har ansett, att man i varje fall borde ge ett uttryck
för den uppfattningen, att i den mån lämpliga och för handeln icke
menliga åtgärder kunna utfinnas, ett genomförande av sådana står i full överensstämmelse
med den mening, som riksdagen tidigare uttalat, samt att riksdagen
bör giva tillkänna, att den fortfarande står fast vid den ståndpunkten.
Jag vill särskilt stryka under att utskottet alltså inte har biträtt jordbruksutredningens
förslag, utan att det har konstaterat, att utredningen i de delar,
där så kan anses lämpligt, bör föranleda bestämmelser från Kungl. Maj:ts
sida.

Jag vill erinra örn att de bestämmelser, som här ifrågasättas, äro av den
natur, att de kunna utfärdas av Kungl. Majit utan att föreläggas riksdagen,
vadan det även från den synpunkten väl kan vara på sin plats, att riksdagen,
då frågan nu kommit under dess prövning, gör ett sådant uttalande.

Med anledning av vad jag sålunda anfört ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eriksson, Carl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckt motion angående vissa synpunkter att beaktas
vid utredningen örn ny jaktlagstiftning m. m.; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedskrivning av
ett S. Holmgren, Vilhelmina, beviljat lån för anordnande av kalktillverkning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 18.

Onsdagen den 8 mars.

Om skyldighet
alt föra ljus
d vissa fordon

m. m.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1,
i anledning av väckt motion, I: 23, örn skyldighet för alla med dragare förspända
åkdon att föra ljus eiler reflektor.

I en inom första kammaren väckt och til] dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 23, hade herr Nylander hemställt, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t anhålla örn sådan ändring i vägtrafikstadgan 5 §, att
skyldighet komme att föreligga för alla med dragare förspända fordon, som
framfördes å väg under mörker, att föra ljus eller reflektor, vilka kastade vitt
sken framåt och rött sken bakåt.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Då motionären är förhindrad att

närvara i dag, har han bett mig, att jag skulle yttra några ord till förmån
för hans motion. Jag gör det mycket gärna, då jag förut ständigt har stått
på deras sida, som mena, att det ur trafiksäkerhetens synpunkt är i högsta
grad önskvärt, att en reform genomföres beträffande häståkdonen. Det föreligger
en ganska riklig samling av exempel på att frånvaron av varje belysning
på hästfordonen har lett till olyckor, som vållat förlust av människoliv
eller svåra skador. Jag har här några tidningsnotiser, som motionären har
samlat. Bland dessa finnes ett meddelande örn att när en bil på vägen mellan
Kroksjö och Umeå med en barnsängskvinna som passagerare råkade möta
en hästskjuts, som dök fram ur mörkret, tvangs föraren att bromsa in gå
häftigt, att bilen stjälpte. I detta fall inträffade inte någon större olycka,
men det var ju ganska egendomligt, att detta inte skedde i ett så delikat fall.
Flera dylika händelser skulle kunna anföras.

Utskottet avstyrker nu motionen med den motiveringen, att inga nya skäl
förebragts utöver dem, som voro för första kammaren kända, när en likalydande
motion av kammaren avslogs år 1932. Ja, herr talman, att inga nya
skäl kunna anföras i denna fråga beror helt enkelt på den omständigheten,
att alla skäl, som finnas, äro anförda. Dessa skäl äro allesamman mycket
talande och mycket bevisande, men det finns en förmåga hos åtskilliga av
denna kammares ledamöter att inte lyssna till de förebragta skälen, av ekonomiska
och andra anledningar. Det finns väl då ingen annan möjlighet än
att varje år upprepa skälen ända tills de obotfärdiga behaga lyssna till dem
och taga hänsyn till dem.

Jag kan inte finna annat än att det är fullkomligt rättfärdigt att fordra,
att alla grupper av vägtrafikanter göra allt vad på dem ankommer för att
förebygga trafikolyckor, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

I herr Örnes yttrande instämde herrar Wagnsson och Mellén.

Herr Hjalmarsson: Herr talman! Jag hade inte trott, att det skulle bli
någon debatt i denna fråga i år, men då herr Örne nu gjort sig till talesman
för motionären, skall jag — då varken utskottets ordförande eller dess vice
ordförande äro här närvarande -— med ett par ord klarlägga den ståndpunkt,
som utskottet intagit.

Det förhåller sig ju, som den föregående ärade talaren själv angav, på det
sättet, att frågan varit uppe vid föregående års riksdag och att förslaget då
avslogs av första kammaren. Utskottet framhåller också, att det inte ansett,
att några skäl nu förebragts av motionären, som kunna föranleda riksdagen
att intaga någon annan ståndpunkt än den intog i fjol. Den siste ärade ta -

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Örn skyldighet att föra ljus å vissa fordon m. m. (Forts.)
laren kunde inte heller anföra några andra skäl, men han sade, att man skulle
återkomma till frågan varje år, till dess den gått igenom. De skäl, som tidigare
åberopats, ha emellertid underkänts av kammaren, och så länge man
inte kommer med några nya skäl, finns ju ingen anledning för kammaren att
ändra ståndpunkt.

Nu är det också så, att länsstyrelserna ha rätt redan enligt de nuvarande
bestämmelserna att, då det gäller starkt trafikerade landsvägar, förordna örn
sådana belysningsanordningar, som här föreslagits. Jag väntade, att dqt
exempel, som den siste ärade talaren anförde, skulle gå ut på att någon större
olycka inträffat, men herr Örne förklarade ju själv, att så icke blev fallet.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få hemställa örn bifall till utskottets
avslagsyrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med talmannen i andra kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende å riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela kammaren, att sista arbetsplenum före påsk blir lördagen den 8 april,
dock utan kvällsplenum. Sedermera komma endast bordläggningsplena att
hållas, såvida icke något särskilt inträffar, som påkallar en annan anordning.
Torsdagen den 20 — som vanligt klockan 2 e. m. — sammanträder riksdagen
åter, därvid gemensamma voteringar komma att företagas.

Vidare yttrade herr talmannen, att han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde,
som komme att hållas lördagen den 11 innevarande månad, företaga val av
dels ledamöter och suppleanter i den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens och regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta
att i deras viktiga kall bibehållas,

dels ock valmän och suppleanter för utseende av kommitterade för tryckfrihetens
vård.

Detta förslag antogs.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 3, angående vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda framställningar
i avseende å utgifterna för budgetåret 1933/1934 under riksstatens
tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa delar av Trossnäs fält i Nors socken av Värmlands län;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;
samt

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord.

Nr 18.

Onsdagen den 8 mars.

Interpellation
ang. åtgärder
till Undrande
av fiskarebefolkningens

ekonomiska
betryck.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 265, av herr Olsson, Oscar, och herr Hansson, Sigfrid, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa praktiska utbildningslinjer på realskolans
åldersstadium m. m.;

nr 266, av herr Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna m. m.;

nr 267, av herr Örne, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 38 § 1 mom. samt 64 och 66 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 m. m.;

nr 268, av herr Andersson, Elof, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni
1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete;

nr 269, av herr Ernfors m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående distriktsveterinärväsendet;

nr 270, av herr Velander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående distriktsveterinärväsendet; samt

nr 271, av herr Lindhagen, örn beaktande av vissa synpunkter vid revision
av första kammarens ordningsstadga.

Herr von Heland erhöll på begäran ordet och yttrade: Nyligen samman trädde

i Stockholm representanter för fiskarbefolkningen samt fiskhandeln,
vilka enades örn en framställning till Kungl. Majit av följande lydelse:

»Svenska fiskets utövare, representerande såväl havsfisket som kust- och
sötvattensfisket, ävensom representanter för fiskhandeln, hava vid en tvådagarssammankomst
i Stockholm dryftat vilka åtgärder, som äro nödvändiga att
vidtaga, därest fiskarbefolkningen skall kunna undgå ett ekonomiskt sammanbrott.
Fyrfaldiga framställningar hava vid skilda tillfällen ingivits till statsmakterna
av olika fiskaresammanslutningar, vari påvisats fiskarenas förtvivlade
nödläge, men till synes utan resultat. Lägets allvar bjuder dock fiskarena
att ännu en gång vädja till statsmakterna att uppmärksamma deras krav.

Depressionstidens verkningar och därav följande prisfall på fiskprodukter,
måste fiskarena vidkännas lika väl som landets övriga medborgare. Dock
kunna fiskarena icke förstå varför de skola vara den enda folkgrupp, som
lämnas utan något som helst stöd och skydd av statsmakterna då det gäller
att skydda det svenska fiskets produktion mot onödig import.

Till avhjälpande av den rådande arbetslösheten har staten redan vidtagit och
planerar ytterligare vidtagandet av storartade hjälpåtgärder. Jordbrukets
utövare hava genom inmalningstvång, mjölkregleringsavgifter samt stöd åt
sockerbetsodlingen, givits ett gott stöd av statsmakterna, i syfte att trygga avsättningen
å hemmamarknaden av de produkter som dessa yrkesutövare framställa.
Förra årets riksdag höjde tullarna å vissa trädgårdsprodukter, avsett
att hjälpa trädgårdsodlarna i deras strävanden att vinna avsättning för sina
produkter inom vårt land. Industriens och hantverkets arbetare hava tidigare
beretts stöd och hjälp mot utländsk konkurrens genom av statsmakterna beslutade
relativt kraftiga industritullar. Fiskarena missunna ingen folkgrupp,
som lyckas att få stöd och hjälp, men mot bakgrunden av vad som skett, vill
det synas som örn fiskarena vore den enda folkgrupp som lämnas att ensamma
kämpa mot vår tids alla ekonomiska svårigheter.

Fiskarbefolkningens blygsamma levnadsvillkor och små fordringar på livet
i övrigt, deras kända strävan att söka reda sig själva, även i tider av nöd
och umbäranden, gör att de ha rätt att fordra att bliva trodda, då de göra gällande,
att nu har den tid kommit, då icke ens en fiskare kan reda sig utan
stöd och hjälp av statsmakterna.

Onsdagen den 8 mars.

Nr 18.

Interpellation ang. åtgärder till lindrande av fiskarebefolkning ens ekonoo
miska betryck. (Forts.)

Det är nu rådande avsättningsförhållanden, som göra att läget blivit så förtvivlat.
Intet skydd mot hejdlös och oftast onödig import av fisk existerar.
Vårt land synes vara det enda i världen, som anser sig kunna lägga landets
gränser oskyddade beträffande importen av fisk. Ehuru andra länder vidtagit
och vidtaga olika restriktiva åtgärder för att hindra svenska fiskare att
vinna avsättning av sina produkter genom export, synes ingenting göras för
vart lands vidkommande för att neutralisera de ödesdigra verkningarna härav.
. I här medföljande bilagor söka fiskarena att belysa dels hur förhållandena
i här avsett fall utvecklat sig och dels de svårigheter, som svenska fiskare
f. n. hava att kämpa emot. Fiskarena söka även ge anvisning på vilka åtgärder,
som de anse böra vidtagas för att komma ur bekymren. Finnas andra
och bättre medel att komma till rätta med anförda svårigheter, skola fiskarena
med största tacksamhet taga emot hjälpen.

Hela landets fiskarekår står bakom den underdåniga framställning, som härmed
frambäres. Och det är var fasta förhoppning, att fiskarenas framställning
denna gång skall leda till positiva resultat.»

Framställningen i fråga åtföljdes av bilagor, vari fiskarenas speciella intressen
berördes, såsom västkustfisket, ålfisket och s. k. fjällfisket.

Av såväl den för alla fiskare gemensamma framställningen till Konungen
s.ePara,Iframställningarna framgar till fullo fiskarenas bekymmersamma
ställning. Förhållandena hava på sistone förvärrats ytterligare genom de av
Tyskland införda tullarna på ål.

Fiskarenas bekymmersamma ställning är emellertid ingenting nytt för statsmakterna.
Gang efter annan hava nämligen framförts sådana önskemål från
fiskarena, som långt före detta bort påkalla en undersökning av hela detta komplex
av olikartade frågor för att något positivt verkligen skall kunna göras
tor att bringa den nödvändiga hjälpen.

Att en dylik undersökning icke kommit till stånd, torde väl i någon mån
även bero därpå, att fiskarena hittills saknat en enhetlig organisation genom
vilken de förmått att pa auktoritativt sätt ge uttryck för sina önskemål.

Den vid dagens plenum behandlade. Hagan örn märkning av importerad fisk
och den utgång ärendet fick, såväl i jordbruksutskottet som i denna kammare
utgör ett talande exempel på hur lätt ett. missförstånd kan uppkomma beträffande
uppfattningen om vad fiskarena i verkligheten önska. Som exempel
härpå vill jag.nämna, att jordbruksutskottet såsom skäl för sin tveksamhet
rörande märkningen anför Göteborgs Havsfiskeförenings yttrande i ärendet
Svenska Västkustfiskarenas centralförbund och med detta förbund samarbetande
olika liskareorganisationer m. fl. sammanslutningar utefter västkusten, utgörande
de verkliga fiskaresammanslutningarna inom denna del av vårt land
förorda däremot betydligt kraftigare åtgärder till hämmande av importen, än
vad som asyftas i den av mig nyss åsyftade motionen, som av kammaren i
dag behandlats.

Men även örn det icke varit så lätt att erhålla ett för fiskarebefolkningen
representativt uttryck för vilka åtgärder, som ur deras synpunkt lämpligen

KmiV1 i F . Näl?a flskarGna> kvarstår i allt fall det för alla kända

iorhalfandet, att iiskarebefolkmngen kämpar med oerhörda svårigheter

. nVss åberopade tyska tullarna å ål medföra, att hela det sven ska

ålfisket kommer att lamslås. Den oerhörda importen av fisk från Norge
Hänmark, h inland och Östersjöprovinserna är ett spörsmål, som påkallar deli
storsta uppmärksamhet, särskilt med hänsyn till att samma länder genom
olika restriktiva åtgärder förhindra vårt eget lands fiskare att genom export
underlätta avsättningsmöjligheterna.

Nr 18.

Onsdagen den 8 mars.

Interpellation ang. åtgärder till lindrande av fiskarebefolkningens ekonomiska
betryck. (Forts.)

Den stora avsättningen av islandssill inom vårt land och samtidigt av Islands
myndigheter vidtagna åtgärder i syfte att förhindra våra svenska
fiskare, som bedriva liknande fiske vid Island, att kunna avsätta fångsterna
i Sverige är ännu ett exempel på varthän det leder, örn statsmakterna försumma
att hjälpa en befolkningsgrupp, som även under normala förhållanden utför
ett hårt och oftast farofyllt arbete.

Av det sagda torde framgå, att jag anser förhållandena för vårt lands fiskare
f. n. vara sådana, att ett skyndsamt ingripande från statsmakternas sida är
av nöden, därest det svenska fisket och dess utövare skall kunna undgå ett
ekonomiskt sammanbrott.

Jag tillåter mig därför hemställa om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet framställa följande spörsmål:

1) Har regeringen uppmärksammat rådande förhållanden beträffande importen
av fisk till vårt land samt de åtgärder, som andra länder vidtagit i syfte
att utestänga svenska fiskares exportmöjligheter?

2) Har regeringen uppmärksammat de åtgärder, som Islands myndigheter
vidtagit i syfte att hindra svenska fiskare att utnyttja sillfisket på sådant
sätt, att det kan vinnas avsättning för salt och kryddad sill inom Sverige,
fångad av svenska fiskare?

3) Örn så är förhållandet, har regeringen för avsikt att skyndsamt vidtaga
åtgärder, som bidraga till åstadkommandet av rättelse i här avsedda fall till
hjälp för fiskarebefolkningen i dess ekonomiska betryck?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande nr 5, angående regleringen
för budgetåret 1933/1934 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel,
innefattande anslagen till socialdepartementet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330788