1933. Första kammaren. Nr 17 (Riksdagens protokoll 1933:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1933. Första kammaren. Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

177, angående kapitalökning för spannmålslagerhusfonden m. m.; och
nr 178, angående eftergivande av viss del av kronans fordran för köpeskillingen
för försåld kronoegendom.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Paulis motion, nr 255, örn
rätt för adjunkten vid Vasa realskola i Stockholm Birger Rosén) att för erhållande
av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.»

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr B jörns sons motion,
nr 256, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga örn vissa postavgifter.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Gustafsson,
Per, väckta motionen, nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
distriktsveterinärväsendet.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 9, 10 och 12—15, första lagutskottets utlåtanden
nr 21—24 samt andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Föredrogs andra lagutskottets memorial nr 13, i anledning av remiss från Äng. viss
kamrarna av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydel- frågas överse
av 8 och 9 §§ i lagen den 2 juli 1915 (nr 261) angående anskaffande av ämnande till

hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (hästutskrivnings In

ereni mm oenantwng.

Detta memorial var så lydande:

»Från kamrarna har till behandling av lagutskott hänvisats Kungl. Maj:ts
proposition, nr 103, med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 och 9 §§ i
lagen den 2 juli 1915 (nr 261) angående anskaffande av hästar och fordon
för krigsmaktens ställande på krigsfot (hästutskrivningslagen) m. m.

Genom berörda proposition, som vid gemensamt sammanträde med riksdagens
lagutskott den 23 sistlidne februari tilldelats andra lagutskottet, bär
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden, föreslagit riksdagen att dels antaga vid propositionen
fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av förutnämnda paragra Första

kammarens protokoll 1088. Nr 17. X

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Ang. stämpelavgiften
vid
köp av fast
egendom.

Äng. viss frågas överlämnande till annat utskotts behandling. (Forts.)
fer i hästutskrivningslagen, dels ock bifalla ett förslag, om vars avlåtande till
riksdagen föredragande departementschefen därjämte hemställt.

Departementschefens sistnämnda förslag innefattar hemställan, att riksdagen
i riksstaten för budgetåret 1933/1984 måtte upptaga ordinarie förslagsanslaget
till rese- och traktamentskostnader m. m. för hästuttagningsnämndernas
ordförande med oförändrat belopp, 20,000 kronor.

Enär förevarande proposition, såvitt den innefattar förslag till riksdagen
att i riksstaten för budgetåret 1933/1934 upptaga visst belopp, enligt utskottets
mening icke bör av utskottet handläggas, får utskottet med stöd av 7 § i
reglementariska föreskrifter för riksdagen hemställa, att propositionen nr 103,
i vad den avser berörda anslagsfråga, måtte av kamrarna överlämnas till annat
utskotts behandling.»

Herr förste vice talmannen: Jag får hemställa, herr talman, att kammaren
måtte, med bifall till utskottets hemställan, besluta att den kungl, propositionen
i ifrågavarande del skall överlämnas till statsutskottet.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Föredrogs, mery bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 12, i anledning av väckta
motioner örn sänkning av stämpelavgiften vid köp av fast egendom.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 177 i
första kammaren av herrar Johan August Larsson och Pålsson samt nr 194
i andra kammaren av herr Johanson i Hallagården m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte hemställa till Kungl. Majit örn förslag till sänkning av
stämpelavgifter vid köp av fast egendom från nuvarande 1 krona till 60 öre
för varje fulla etthundra kronor av egendomens värde samt att stämpelavgiften
skulle beräknas efter taxeringsvärdet.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:177 av herrar Johan August Larsson och
Pålsson samt II: 194 av herr Johanson m. fl., örn sänkning av stämpelavgiften
vid köp av fast egendom, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Larsson, Johan August: Herr talman! Nästan varje dag få vi nya
påminnelser örn jordbrukets beklagliga läge och finna hur lanthushållningens
produkter sjunka i pris ner till 1913 års nivå eller därunder. Under sådana
förhållanden bör det inte väcka någon förvåning, att man på jordbrukar!^
söker minska de avgifter, som fastställts under en högkonjunktur, så att de
överensstämma med det prisläge som nu råder. Så är fallet med den i detta
utlåtande behandlade stämpelavgiften. Den är en kristidsskatt, som tillkom
under tider av högkonjunktur, och det måste anses vara en lovlig strävan att
söka få ner den — det ligger ju i varje människas intresse att söka reglera
utgifterna i förhållande till inkomsterna. Det är nu den allmänna meningen,
att denna stämpelavgift är för hög. Jag vill som exempel nämna, att när
unga människor skola sätta bo, så kommer denna avgift och gör sig obehagligt
påmint under de första sex månaderna. Jag har i motionen framhållit
det fall att en jordbruksfastighet kommer under administration, vilket nu så
ofta sker, och borgensmännen på inteckningarna tvingas att överta fastig -

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Ang. stämpelavgiften vid köp av fast egendom. (Forts.)
heten för de belopp, som de gått i borgen för, för att undvika exekutiv auktion.
De tvingas då att betala stämpelavgift, som blir ett plus till de övriga
förluster de komma att lida genom att egendomen sjunker undan för undan i
pris. Det kan inte anses vara med billighet förenligt, att stämpelavgiften är
så pass hög som den är.

Även här i Stockholm och i storstäderna kringgås förordningen på olika
sätt, varigenom staten får minskade inkomster och gör förluster, som den kanske
skulle undgått, örn inte avgiften varit satt så högt från början. Man
lärer göra på det sättet, att t. ex. fem personer gå upp på ett advokatkontor
och bilda en s. k. fastighetsförening, varvid de betala stämpelavgiften en
gång. Men det blir också bara en engångskostnad, ty sedan sälja de föreningsbevisen,
som aldrig bli stämpelbelagda. Därigenom undandrages staten
en inkomst.

Jag skall inte längre uppehålla mig vid frågan örn avgiftens storlek, ty jag
vet ju, att staten har behov av pengar, men jag kan inte godta utskottets motivering
för avslag a det andra yrkandet i motionen eller att låta taxeringsvärdet
utgöra norm för stämpelavgiften. Nu är det så, att när köpeskillingen
överstiger taxeringsvärdet, beräknas stämpelavgiften på köpeskillingen,
under det att, när pendeln svänger örn, så att köpeskillingen understiger taxeringsvärdet,
det senare lägges till grund för stämpelavgiften. Men om taxeringsvärdet
duger som norm vid fallande pristendens, borde det i rättvisans
namn göra det även vid stigande. Utskottet borde ha tänkt på att dess ståndpunkt
i detta fall inte kan försvaras. Det har heller inte utskottet försökt
göra, och utskottet nämner bara, att en fastighet kan ha försetts med nybyggnader
under tiden, som medfört en värdeökning. Men det kan också vara
fråga om värdeminskningar, skogen kan till exempel vara borta, byggnaderna
avbrända och värdet i allmänhet kan lia sjunkit kolossalt. Men det bryr man
sig inte örn, utan man stämpelbelägger då enligt taxeringsvärdet.

Detta sätt att stämpelbelägga har i många fall mycket obehagliga följder
vid köp av^fast egendom. Jag kan lämna ett stickprov, som åskådliggör vad
man kan raka ut för genom en sådan stämpelbeläggning. En man köpte en
mindre industrifastighet med maskiner och inneliggande lager och råmaterial.
För alltsammans betalade han 200,000 kronor. Fastigheten var taxerad för
70,000 kronor. Det var för köparen och säljaren likgiltigt, hur mycket som
beräknades för själva fastigheten och hur mycket för lager och maskiner. Man
kunde bestämma priset till 100,000 eller 150,000, men för att minska stämpelavgiften
kom man överens örn 70.000, medan lösöre och lager sattes till
130,000. När köpet var avslutat, kom det fram, att säljaren underlåtit att
uPPge, att byggnaden delvis låg på en plats, som byggnadsnämnden i staden
reserverat för en gatureglering. Det blev nödvändigt att riva en del av huset,
skorsten och vissa rörgångar bland annat. Köparen visste inte detta i förväg
och hade alltså goda skäl att låta köpet gå tillbaka. Detta hade gått
lätt för sig, örn inte hänsynen till stämpelavgiften lockat honom att sätta köpeskillingen
för huset lika med taxeringsvärdet och låta den övriga delen gälla
lager och maskiner. Som det nu var, kunde han inte dra sig ur spelet utan
att stå där med ett lösöre och lager för 130,000 kronor. Det kunde han inte
utan att bli ruinerad, och allt detta berodde på denna paragraf i stämpelförordningen.
Utskottet kan inte med heder försvara en sådan ståndpunkt.

En rättvis och klar formulering av förordningen vore att låta stämpelbeläggningen
under alla omständigheter ske efter taxeringsvärdet. Taxeringsvärdet
fastställes ju av kunniga och erfarna män, delvis utsedda av staten,
med omdöme och kännedom örn ortens förhållanden, och det sker med ledning

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Äng. stämpelavgiften vid köp av fast egendom. (Forts.)
av egendomens avkastning, arrende och uppfattningen hos förståndiga män på
orten örn vad den kan vara värd.

Jag fick avslag på denna motion i fjol men har kommit tillbaka i år, ty jag
anser den innebära ett rättmätigt krav. Ingen kan komma ifrån att örn man
skall stämpelbelägga efter taxeringsvärdet, då detta är högre än köpeskillingen,
så skall man göra det även i motsatta fallet. Det gar inte att som utskottet
gör hänvisa till att det kan ha skett nybyggnader under mellantiden,
ty, som jag sade, kan skogen vara borta och värdet av byggnaderna, lägre och
fastigheten i sin helhet försämrad. Jag är medveten örn, att det inte tjänar
någonting till att begära votering, och därför har jag intet yrkande att göra.
Jag vill bara uttala en förhoppning, att när den utredning kommer till stånd,
som utskottet utlovat, den tar sikte på de saker jag här anfört.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Herr Bärg: Då den föregående ärade talaren inte gjorde något. yrkande,

kunde det vara överflödigt att säga något i denna fråga. I anledning av de
starka ord herr Larsson använde mot utskottet vill jag dock säga, att bevillningsutskottet
är intet alldeles renons på praktiskt och omdömesgillt folk,
som kan bedöma sådana här saker. Det bär heller inte fallit någon inom utskottet
in att ansluta sig till motionärernas yrkande. Detta kan väl ändå betraktas
som ett bevis för att den sak som herr Larsson förfäktar inte är sa
oomtvistlig och solklar som han själv anser. Bara den omständigheten, som
herr Larsson påpekar, att man på alla tänkbara sätt söker kringgå^ de nu
gällande bestämmelserna om stämpelavgiftens erläggande, visar att frågan är
ganska invecklad. Huruvida man skall lägga enbart taxeringsvärdet till grund
för stämpelavgiften eller, som nu är fallet, köpeskillingen i de fall denna överstiger
taxeringsvärdet, är också ett problem med många sidor, som^ allt erfaret
folk måste erkänna. Det är ju orimligt att tro, att man under sådana förhållanden
råder bot på alla dessa olägenheter bara genom att sänka stämpelavgiften
enligt motionärernas förslag.

Utskottet säger i sitt betänkande, att i åtskilliga fall kunna de nuvarande
bestämmelserna te sig obilliga. Även en bestämmelse som motionären inte
påtalat har utskottet anfört, nämligen att enligt nu gällande förordning skall
föregående års taxering läggas till grund för stämpelavgiftens beräknande.
Man kan ju tänka sig jämkningar även där. Men liksom all annan lagstiftning
är detta så pass komplicerade saker, att det behöver grundligt synas, örn
det skall kunna göras något av bestående värde. Utskottet hänvisar till den
utredning, som visserligen för ögonblicket icke pågår, men som Kungl. Maj :t
gått i författning örn att låta verkställa. Utskottet anser inte frågan vara så
brådskande, att den inte kan ansta, tills man far tränga till bottnen av densamma.
Denna utskottets ståndpunkt skulle jag tro kammaren i stort sett
gillar, även örn herr Larsson anser, att bevillningsutskottet inte »med heder»
kunnat lägga fram sitt förslag.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson, Johan August: Den siste talarens yttrande är ett bevis för
hur man ofta kan göra en enkel sak invecklad och en invecklad sak enkel.
Från min synpunkt sett är denna sak enkel, från herr Bärgs synpunkt är den
invecklad. "Här behövs det inte alls några stora utredningar, ty det fordras
inte så stort omdöme för att vara på det klara med, att stämpelavgiften bör
utgå efter taxeringsvärdet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

. Viel förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckt motion örn upphävande av 18 kap. 10 § strafflagen m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 179, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken;
och

nr 180, angående anslag till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för
domsagornas förvaltning.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning av väckt
motion angående lagstiftning örn straff för utpressning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 2,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Lundstedt under åberopande
av de synpunkter, som han framhållit i en annan av honom inom kammaren
väckt motion, betecknad med nr 1, hemställt, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att synpunkterna i fråga måtte beaktas i den
på Kungl. Maj:ts bemyndigande igångsatta utredningen rörande partiella reformer
på straffrättens område, såvitt fråga vore örn straff för utpressning,
samt att lagförslag i ämnet snarast måtte framläggas för riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Jag hann ej att begära ordet redan vid det föregående
betänkandet och vill nu i stället i detta sammanhang höja en röst till prisande
av det stora intresse och omfattande arbete, som motionären nedlagt på
dessa två motioner. Nu finner man ju också, att motionären på förhand av
utskottet blivit utlovad bifall till sina framställningar, när de någon gång i
annan ordning komma fram till riksdagens bedömande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning av väckta
motioner örn upphävande av andra stycket av 18 kap. 13 § strafflagen.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft de inom första kammaren
väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 11 av herr Nerman och nr 187
av herr Holmgren, i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att andra stycket av 18 kap. 13 § strafflagen skulle upphävas.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Åkerman, som med instämmande av herrar
Petrén, Lindqvist, Sjögren, Olsson i Mellerud och Johnsson i Kalmar på
anförda skäl hemställt, att riksdagen mätte, med avslag å motionen i övrigt,
för sin del antaga följande

Äng. lagstiftning
örn
straff för
utpressning.

Om upphävande
av den
s. k. preventivlagen.

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Om upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder
enligt lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 4), skall i nedan angivna del erhålla
följande ändrade lydelse:

Sprider-----kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för
otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift,
som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu
utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika föremål;
varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där
stadgas.

Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Då det ju är önskvärt, att det
under den blivande diskussionen blir så litet utvikningar som möjligt från
ämnet, skall jag med herrarnas tillåtelse göra en kort erinran örn vad som
yrkas i den avgivna reservationen. För att herrarna skola kunna följa med
mig ber jag herrarna vara vänliga att slå upp första lagutskottets utlåtande
nr 17, första sidan — det står nu sidan 10, men det beror väl på någon hemlighet
i tryckeriet, som jag inte känner till. Örn herrarna nu äro vänliga och
höra på mig litet, så skola ni genast få klart för er, vilken punkt som i dag
bör ordas om, och då kanske man kan slippa att få framfört i debatten sådant,
som nu strängt taget inte är av något intresse.

Vad vi reservanter begära, är att sista punkten av andra stycket i 18 kap.
13 § strafflagen skall utgå, alltså den del som lyder: »eller under sådana förhållanden,
att allmän fara för andras förförelse därav kommer, vare sig muntligen
eller genom utspridande av skrift söker förleda till användande av
föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning örn sättet för deras användande.
» Paragrafen skulle alltså fortfarande innehålla dels det första stycket,
sorn skulle vara orört — det är ett gammalt stycke som stått i lagen ända sedan
1864 och som ingen gjort någon anmärkning på; det berördes inte heller
av den s. k. preventivlagen av 1910 — och dels första punkten av andra stycket,
som lyder: »Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som
är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge;
eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten
till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför
dylika föremål; varde» etc. Denna bestämmelse skall fortfarande stå
kvar enligt reservationen. Det kanske är bra att jag redogjort för saken; det
är aldrig trevligt för de herrar som inte äro jurister att höra sådana här juridiska
framställningar, men det kan inte hjälpas i detta fall. Vad som alltså
är föremål för reservanternas uppmärksamhet och som vi vilja ha ändrat är
sista punkten i andra stycket, som endast handlar örn den offentliga upplysningen
i detta ämne.

På sidan 12 i detta betänkande — det kan kanske vara tjänligt att slå upp
även den — är det redogjort för vad som inträffade för några år sedan. Den
då sittande socialdemokratiska regeringen — den tredje brantingska — hade
låtit utarbeta ett förslag till ändring av preventivlagen, ett förslag vars kläm
var alldeles lika lydande med den reservation vi här avgivit. Ärendet behand -

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Om upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
lades i den för propositioner vanliga ordningen, oell även lagrådet hördes därvid.
Redogörelsen härför är mycket intressant, ty det bedrövliga läge, vari
denna fråga på de sista åren kommit, beror nog just på vad som hände vid
den utredningen. En hovrättsjurist, som var tillkallad som medlem av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd, hade också att avge ett utlåtande
över propositionen, som var dit remitterad. Han kom då till det resultatet,
att lagbestämmelsen inte var till någon fara för det fria ordet. Han skriver
ju, som man kunde vänta, försiktigt, men i alla fall kan man inte tolka hans
uttalande på annat sätt än att han för sin del ansåg, att det inte var någon
fara. Herrarna kunna ju följa med vad här står. Jag skall naturligtvis inte
läsa upp allt, ty det skulle vara att i onödan trötta herrarna. Men jag stryker
under, vad han säger. »Det synes», yttrar han, »på goda grunder kunna
antagas, att en upplysningsverksamhet av den auktoritativa art, varom här
vore fråga, skulle kunna så anordnas att den ej behövde medföra allmän fara
för andras förförelse.» Vidare säger han, »skulle en dylik verksamhet» —
nämligen föreläsningar i upplysningssyfte, hållna av kompetenta personer •—
»knappast kunna befaras bliva ägnad att befordra sedeslöshet». »Det måste
därför antagas», fortsätter han, »att upplysningsverksamhet i all den utsträckning,
som efter vederbörandes beprövande kan finnas önskvärd för vinnande
av det i 27 § av omförmälda lag åsyftade ändamål» — det var den
1918 tillkomna lagen, föranstaltad genom statsmakternas försorg för att bland
allmänheten sprida upplysning — »skulle kunna bedrivas utan att råka i
konflikt med bestämmelserna i 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.» Han säger
alltså, att den önskvärda upplysningen bör kunna bedrivas utan att råka
i konflikt med lagen. Detta yttrande åberopar lagrådet i sitt uttalande, som
herrarna återfinna strax efteråt i detta sammanhang.

Under den föregående debatten här i kammaren för några år sedan åberopades
detta lagrådets uttalande med mycken iver från borgerligt håll. Man
ansåg, att lagrådet härigenom ingått ett slags borgensförbindelse för att det
inte skulle komma att anställas några åtal mot folk, som på ett anständigt
sätt bedrev upplysningsverksamhet i denna fråga. Den uppfattningen bestreds
från vår sida. Och för övrigt anse vi, att lagrådets uttalanden överhuvud
icke få tagas till intäkt för att domstolspraxis skall gå i en viss riktning.

^Nu vill jag också erinra om att ett föregående lagråd längre tillbaka i tiden,
då frågan om lagens tillkomst stod på dagordningen, bestämt opponerade sig
mot den beskärning av det fria ordet sorn lagen i sin nuvarande form innebär.
.Tåg har vid mer än ett tillfälle redogjort för detta lagrådets uttalande 1910
och alltid betecknat det som ett stolt exempel på den liberala uppfattningen
beträffande tryckfrihet och yttrandefrihet, som då rådde men som beklagligtvis
nu inte tyckes råda. Och det är ägnat att vålla bekymmer, att det liberala
partiet, som förut ansåg sig intaga hedersposten såsom frihetens väktare,
nu sviktar på den punkten.

.Tåg vill också fästa uppmärksamheten på att det är mycket, som hänt på
sista åren och som jag tycker ändå skulle kunna influera även på dem, vilka
hysa en viss rädsla för missbruk av den frihet, man här avser att medgiva.
•lag tycker, att herrarna inte längre skulle behöva vara så tveksamma. De
personer, vilka i främsta, rummet skulle ligna sig åt den upplysningsverksamhet,
som här är avsedd, äro ju landets läkare, och man kan väl ha sådant förtroende
för dessa bildade män, att de i diskussioner och föredrag örn hittat
rande saker få antagas komma att iakttaga en lämplig och passande ton.
Skulle det sedan vara några andra, som vid ett eller annat tillfälle skulle släppa
sig lösa på det här området, kan man väl antaga, att det då sker under

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Örn upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
sådana former, att ett opassande uppträdande kan erhålla sin tillbörliga näpst
genom tillämpning av det kvarstående momentet i denna lag. Jag vill erinra
om att den person, som på sin tid gav upphov till denna olyckliga lagstiftning,
blev dömd efter paragrafen, sådan den lydde i sin gamla avfattning. Man
tycker därför, att det är högst fatalt, att lagen någonsin kommit till. Det
stycke, som det nu är fråga örn, är dessutom avfattat i så svävande ordalag,
att jag finner det mycket naturligt, att de, som äro intresserade av dessa frågor,
inte kunna slå sig till ro med en försäkran, att de nog inte skola bli åtalade
och att det nog inte skall bli några ledsamheter, örn de söka lägga tillrätta
dessa ting. Deras oro är ganska förklarlig. Varför då icke gå dem
till mötes och stryka denna kautschukbestämmelse — jag vågar kalla den
så utan att vilja vitsa örn de föremål, som lagen talar örn, ty det är en kautschukbestämmelse
med mycket svävande ordalag.

Örn herrarna följt med den offentliga diskussionen i denna fråga, skulle
herrarna finna, att en mängd borgerliga kvinnor av, som jag tror, i allmänhet
ganska konservativ uppfattning, lagt sig mycket ivrigt i selen för denna
lagändring, vilken skulle medgiva upplysningsverksamhet. Det är därför underligt,
att herrarna här på högerkanten skola vara mera sippa än dessa ärevördiga
högermatronor, örn jag så får kalla dem. Skulle inte herrarna i dag
med hänsyn till allt detta kunna frigöra sig från den efter mitt tycke ganska
malplacerade rädslan i denna fråga!

Men det har också hänt mycket annat. Ställningen i världen är väl nu
sådan, att man inte precis kan önska, att det skall vara en lång rad av barn
i alla familjer. Människorna gå utan arbete och äro förtvivlade. Kan det
då vara någon idé att försvåra en upplysning, som kunde verka i någon mån
återhållande på denna barnalstring? Jag kan inte förstå att herrarna skola
vara rädda för det.

Och slutligen, herrarna veta, att frågan örn legalisering av fosterfördrivningen
är under uppsegling. Vilja herrarna hellre ha det? Ar det inte bättre,
att man ställer till så, att man upplyser människorna, så att de slippa
komma i sådana situationer, att de råka ut för frestelsen att anordna en abort.
Ty då är det så dags! Är det inte bättre, att de lära sig stämma i bäcken?

Jag vet, att motionären kommer att taga till orda vidare i detta ärende, och
jag skall därför sluta med att yrka bifall till reservationen.

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! I denna mycket omdebatterade

fråga skall jag söka fatta mig kort.

De ärade reservanterna hava yrkat, ej på upphävande av hela andra momentet
av den ifrågavarande paragrafen i 18 kapitlet strafflagen utan endast
av den del därav, som talar örn det fall, att någon under sådana förhållanden,
att allmän fara för andras förförelse därav kommer, vare sig muntligen eller
genom utspridande av skrift söker förleda till användande av föremål, som
nu sagts — det vill säga föremål avsett för otuktigt bruk etc. — eller meddelar
anvisning örn sättet för deras användande. Reservanternas skäl är, att
denna bestämmelse skulle utgöra hinder för en i upplj^sande syfte och i värdiga
former bedriven upplysningsverksamhet angående de preventiva medlen
och deras användning. Jag kan för min del ej förstå, hur denna myt kan
upprätthållas. Det borde vara fullständigt klart för en och var, som objektivt
vill bedöma saken, att en sådan upplysningsverksamhet aldrig kan hänföras
under rubriken, »att allmän fara för andras förförelse därav kommer».
Det finns intet hinder för sådan upplysningsverksamhet, det har sagts av lagrådet,
det har uttalats av riksdagen många gånger, och det har därjämte visats
av lagtillämpningen, att någon sådan fara som den reservanterna anse

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Örn. upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
föreligga icke förefinnes. Vilken i vällovligt syfte och värdig form hållen
upplysningsverksamhet som helst örn dessa medel är tillåten och förblir tilllåten.
Det finns således intet skäl att av skuggrädsla härför yrka på borttagande
ur ifrågavarande paragraf av ovannämnda ord. Men tager man bort
dem kan man därigenom lämna fritt spelrum för en upplysningsverksamhet,
som har allt annat än sådana lovliga tendenser, som jag nu anfört.

Herr Åkerman sade, att det hänt så mycket under de senare åren, som borde
medföra att de, vilka förut rest motstånd mot denna bestämmelses borttagande,
nu hade anledning att ändra åsikt. Ja, det har hänt mycket, men vad
som har hänt, talar enligt min mening i fullkomligt motsatt riktning mot vad
reservanterna synas mena. Den tilltagande osedligheten och den ökning av
de fria förbindelserna, som kan konstateras, gör ju, att man kan hava mera
anledning nu än förr att sätta en spärr för en icke lojal verksamhet i ifrågavarande
syfte. Jag finner således, att de skäl, herr Åkerman anfört, tala för
ett alldeles motsatt förfaringssätt än det han förordade.

De två ärade motionärerna ha gått längre än reservanterna. De vilja taga
bort hela andra momentet. Således vilja de ha bort även den bestämmelse, som
handlar örn offentligt utställande eller förevisande av föremål, som äro avsedda
för otuktigt bruk eller för att förebygga följderna av könsumgänge eller
utbjudande till salu i skrift, som man utsprider, eller eljest genom tillkännagivande
för allmänheten eller kringförande till försäljning av dylika föremål.
Det är väl ändå uppenbart, att denna bestämmelse har medfört, att utbjudande
och försäljning av ifrågavarande medel hållits i något så när anständiga
former och att ett borttagande av den åsyftade bestämmelsen skulle medföra
en bestämd fara för att utbjudande och försäljning av dylika varor komme att
ske i former, som måste väcka anstöt och förargelse.

Som sagt, reservanterna ha ej heller velat gå så långt, och det är egentligen
mot dem, jag vänt mig. Jag vet, att herr Holmgren begärt ordet efter
mig, och därför skall jag åtminstone för närvarande inte ingå på hans motion.
Jag skall inskränka mig till det nu anförda och ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag säger i min motion, att det vanliga

förhållandet, när man väcker ett förslag av den art, som jag gjort här, är att
utskottet gör en mycket intressant historisk utredning av frågan, varefter motionären
hastigt och lustigt avlivas. Det har också slagit in till punkt och
pricka i det här fallet. Utskottet använder fem, sex rader för sin motivering
till avslaget och med en, såvitt jag kan förstå, synnerligen enkel tankegång.
Utskottet resonerar så här: eftersom preventivlagen inte lägger hinder i vägen
för en lojal upplysningsverksamhet, behöver utskottet inte befatta sig något
med att utreda arten av den upplysningsverksamhet, som jag påyrkar i min
motion och som preventivlagen förbjuder. Det är ju en mycket anmärkningsvärd
logik detta! Man tycker eljest, att det skulle varit anledning att utreda,
om den upplysningsverksamhet, som jag i min motion anser önskvärd, inte
är en lojal upplysningsverksamhet. Det har utskottet fullständigt underlåtit
att göra. Varpå baserar då utskottet sin mening, att en lojal upplysningsverksamhet
inte förhindras av preventivlagen? Jo, utskottet åberopar 1930
års första lagutskotts uttalande i detta avseende. Genom detta uttalande, säger
utskottet, har frågan kommit i ett nytt läge. Jag skall inte närmare gå
in på den saken, eftersom utskottets ärade ordförande nyss gjorde det också,
men jag anser mig inte kunna underlåta att ändå något vidröra den sidan
av saken.

Det förslag, som statsrådet Nothin 1925 framlade örn ändring av preventiv -

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Om upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
lagen och som var identiskt med det förslag, som reservanterna i dag framställt,
hade ju granskats av lagrådet, och det är på denna lagrådets granskning
som nu lagutskottet grundar sin mening, att frågan har kommit i ett
nytt läge. Lagrådet kom nämligen till det resultatet, att det inte var nödvändigt
med denna lagändring utan att man redan med lagens nuvarande formulering
skulle lia möjlighet att få den upplysningsverksamhet, »varom fråga
var», såsom det säges. och att den sålunda inte skulle stå i strid med preventivlagen
i dess nuvarande formulering. Örn man nu försöker bilda sig ett omdöme,
huruvida man kan vara tillfredsställd med detta lagrådets uttalande,
så måste man taga reda på vad det är för upplysningsverksamhet som enligt
lagrådets och lagutskottets mening inte står i strid med preventivlagen i dess
nuvarande formulering. Lagrådet grundade på sin tid sin mening örn den
saken bland annat på hovrättsrådet Renströms uttalande i hans egenskap av
medicinalstyrelsens juridiska expert, och man får genom detta veta, att tankegången
är ungefär följande: Ifall en ingående undersökning skulle komma att
visa, att det är önskvärt, att också mekaniskt verkande preventivmedel få
omnämnas vid den undervisning örn smittosamma könssjukdomar, som 1918
års lag åsyftar, så torde man kunna antaga, att denna skulle kunna ordnas
på sådant sätt, att inte allmän fara för andras förförelse blir följden, och
att den således inte skulle bli straffbar enligt lagen. Undervisningen skulle
vidare, sedan alla dessa villkor till äventyrs ha blivit uppfyllda, hållas av
av staten kontrollerade personer. Föredragen, som skulle hållas, eller skriften
skulle rätta sig efter den ort, där de höllos eller där upplysningsskriften spriddes.
Hur skall en sådan skrift inom parentes kunna vara tillgänglig i bokhandeln,
om den skall vara avfattad efter viss orts speciella behov? Slutligen
skulle denna upplysningsverksamhet bedrivas uteslutande i syfte att
förebygga utbredande av könssjukdomar. Så står det till med yttrande- och
tryckfriheten i sexuella frågor i Sverige! Det är ju storartade möjligheter
till upplysningsverksamhet, som lagen alltså enligt lagrådets och lagutskottets
mening medger. När nu lagrådet avstyrkte den föreslagna lagändringen,
alltså densamma, som reservanterna i dag föreslå, var det visst inte av det
skälet, att lagrådet ansåg ändringar obehövliga för att man skulle kunna få
en tillfredsställande upplysningsverksamhet, utan det viktigaste skälet var.
som man ser på sid. 13 i utskottets utlåtande, att örn man tog bort de där
bestämmelserna, som hindra upplysningsverksamheten, så skulle man kunna
lämna fältet öppet för en icke auktoritativ och måhända till syfte och form
tvivelaktig upplysningsverksamhet, som kunde antagas medföra risk för sedeslöshetens
befrämjande, särskilt bland ungdomen. Ja, orsaken till motståndet
mot borttagandet av de inskränkningar i svenska folkets yttrande- och
tryckfrihet, som lagen innebär, liksom också anledningen till att lagen överhuvud
kom till stånd, var ju rädslan för upplysning örn preventivmedel såsom
antikonceptionella medel, såsom medel att hindra befruktning.

Lagutskottets ärade ordförande hänvisade i sitt anförande nyss till det utmärkta
yttrande, som 1910, då lagfrågan var före, och lagen antogs, avgavs
av några framstående svenska jurister, och han uttalade sin beundran för
den vidsynta hållning, som de då hade ådagalagt. Det vill jag för min del
också göra, och jag tycker, att detta yttrande, som härstammar från dåvarande
justitierådet Marks von Wurtemberg, dåvarande justitierådet Petrén
och dåvarande regeringsrådet Wall, är av den art, att kammaren kunde ha
gott av att höra det en gång till. Jag skall därför be att få läsa upp det.
Efter att ha framhållit några mindre betänkligheter mot lagen fortsätta de:

»Långt viktigare äro emellertid de principiella betänkligheter, som låta
sig anföra mot att över huvud belägga med straff sådana framställningar

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Om upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
rörande preventivmedel, som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet.
» Ty det är ju så — jag ber er påminna er detta — att enligt den
lag, som man nu föreslår böra avskaffas, äro dylika framställningar straffbara
med böter och fängelse, även om de inte såra tukt och sedlighet. Så
fortsätta juristerna: »Det borde knappt behöva framhållas, att spörsmålet
härom ingalunda sammanfaller med frågan örn dessa medels skadlighet ur
samhällets synpunkt. Det betraktas i vår tid icke såsom en statens sak att undertrycka
varje mening, vars spridande anses stå i strid med samhällets bästa.
Historiens lärdomar hava tillräckligt ådagalagt de sorgliga konsekvenserna
av en sådan uppfattning rörande samhällsmaktens uppgift. I varje tidevarv,
men framför allt i en brytningstid sådan som den nuvarande, måste det inträffa,
att uppfattningen om vad som länder till enskilt och allmänt väl till
den grad skiftar, att meningar, som omfattas av vissa samhällsmedlemmar
eller samhällsgrupper, av andra betraktas såsom i högsta grad fördärvliga.
Skulle dessa meningar taga sig uttryck i handlingar, som staten ansett sig
kunna och böra i lag förbjuda, eller i uppeggande till dylika handlingar,
måste samhället, så vida det skall fylla sin uppgift att upprätthålla rättstillståndet,
inskrida med straff eller andra tvångsmedel. Men i övrigt bör
enligt nutida, på dyrköpt erfarenhet grundad uppfattning staten i det längsta
möjliga avhålla sig från ingripande mot den, som på ett till formen oantastligt
sätt vill verka för sina meningars spridande eller genomförande. Från
en dylik utgångspunkt kan det icke vara riktigt att genom straffbud söka
fullständigt utesluta preventivmedlen från den offentliga diskussionens område.
Envar, som i någon mån sysselsatt sig med de nationalekonomiska
befolkningsspörsmålen och därmed sammanhängande sociala frågor, vet, att
spörsmålet om önskvärdheten av folkökning ingalunda hör till de samhällsproblem,
som en gång för alla vunnit en enkel, oemotsäglig lösning; och skulle
han hava bildat sig en än så bestämd mening rörande de ekonomiska, sociala
eller politiska vådorna av nativitetens avsiktliga begränsande, så vore därifrån
ett stort och måhända ödesdigert steg till den ståndpunkten, att varje
offentligt uttalande till förmån för preventivmedel borde förbjudas och
straffas.»

Den kultur och vidsynthet. varom dessa yttranden vittna, lia blivit alltför
sällsynta i våra dagar, alltför sällsynta i denna kammare. Ar 1910, då de
bestämmelser i preventivlagen, örn vilkas upphävande jag motionerat, lagfästes,
var uppfattningen att det är osedligt och moraliskt förkastligt att använda
medel för att förhindra befruktning ganska allmän, och lagen tillkom,
såsom vittnas i akterna här, just för att förhindra ett sådant användande av
preventivmedel för att hindra befruktning. När man vet detta, är det rätt underligt
att iakttaga, hur lagen är formulerad. Den är formulerad på det sättet,
att där står, att det endast är upplysningsverksamhet örn »föremåls» begagnande
för preventivt bruk som faller under lagen och är straffbar. Av
alla, som vilja försvara lagen, har detta uttytts så, att upplysningsverksamhet
om till exempel kemiska ämnen, örn lösningar, örn desinfektionsmedel, använda
av kvinnor för att förhindra befruktning, inte skulle vara straffbar enligt
lagen. Nu förefaller det åtminstone mig, som örn de där juristernas uppfattning
örn vad uttrycket »föremål» innebär vore ganska tvivelaktig. »Föremål»
är således inte värjo materiellt substrat, utan för att någonting skall kunna
kallas »föremål» tycks det vara meningen, att det skall befinna sig i ett
visst aggregationstillstånd — i fast aggregationstillstånd, men inte i något
annat. Således torde enligt den uppfattningen exempelvis solen inte vara ett
föremål, eftersom den befinner sig i gasform — men månen är ett föremål!
Nu kan det hända, att därpå svaras, att varken solen eller månen äro föremål,

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Örn upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
utan för att något skall vara föremål kräves, att det skall vara tillräckligt
litet •— det är ju möjligt, att det säges så.

Jag skulle vilja påpeka en annan konsekvens av detta. För att hindra konception
(befruktning) användas ganska mycket s. k., vaginal-suppositorier,
ett slags stolpiller, som införas i kvinnans könsdelar i fast form — således ett
föremål. Men när det varit där en stund, är det inte ett föremål längre. Då
har det smält, och det är i detta smälta tillstånd som det utövar sin dödande
verkan på spermatozoerna. Är det tillåtligt att bedriva upplysningsverksamhet
örn dessa vaginal-suppositorier? De äro föremål, men det är inte i egenskap
av föremål de utöva sin antikonceptionella verkan, utan den inträder sedan
de upphört att vara föremål.

En del sådana svårigheter möta här. Man frågar sig: när denna lagbestämmelse
nu är så otillfredsställande ur formell synpunkt, att enligt dess försvarare
endast upplysningsverksamhet om vissa medel för hindrande av befruktning
faller under lagen, under det att det är allt hindrande av befruktning,
som dess försvarare avse •— hur kommer det sig då att de försvara lagen och
inte vilja ha den ändrad? Det förefaller mig som om det skulle bero därpå,
att de inte våga skärpa lagen, så att dessa desinfektionsmedel komma med under
densamma, ty följden därav skulle bli, att den upplysningsverksamhet,,
som för närvarande och sedan länge bedrives bland de värnpliktiga i detta avseende,
inte skulle kunna utövas. Det lär ju nämligen vara så, att de värnpliktiga
få order att, sedan de umgåtts med prostituerade, tvätta sina könsdelar
med desinficerande vätskor. Denna upplysningsverksamhet skulle inte
kunna äga rum, ifall också sådana vätskor vore inbegripna i lagen. Såvitt
jag kan förstå, är detta den egentliga orsaken till att man på det sättet låter
ordet »föremål» stå. Det anses sålunda vara tillåtligt enligt lagen, det överensstämmer
med moral och sedlighet att ge de värnpliktiga de upplysningar^
som behövas för att de utan större risk skola kunna gå till prostituerade. Men
det anses vara osedligt att sprida upplysning bland till exempel de kriminella
och mindervärdiga elementen i samhället om möjligheten att förhindra barnalstring.
Det anses vara omoraliskt, ehuru det är av mycket stor betydelse
för samhället.

Sedan 1910, då denna lag stiftades, har uppfattningen örn det moraliska
eller icke moraliska i bruket av preventiva medel för att hindra befruktning
i hög grad förändrats bland den svenska allmänheten i stort sett, och det sammanhänger
med många omständigheter. Det sammanhänger bland annat med
att insikten örn nödvändigheten att göra något för rasförbättring och att förhindra
rasförsämring har trängt igenom och att man förstår, att man inte kan
reda sig i den kampen utan ett vidsträckt bruk av preventivmedel och utan
en vidsträckt upplysningsverksamhet örn dessa. Det sammanhänger vidare
med de förändrade ekonomiska förhållandena, som göra, att det inte finnes
möjlighet för ungt folk att gifta sig, örn de inte använda preventiva medel.
Det vore ju eljest i de allra flesta fall fullständigt uteslutet nu för tiden, och
det är väl också något som i hög grad ligger i samhällets intresse, att ge folk
tillfälle att i unga år ingå allvarliga kärleksförbindelser i stället för att
springa till prostituerade, vilket man tycks anse vara mindre omoraliskt.

Det är ju många sådana där synpunkter, som göra, att den, som har tänkt
sig in i dessa frågor, ovillkorligen måste intaga en annan ståndpunkt, än lagutskottet
här har gjort. Man kan inte vara utan en upplysningsverksamhet
örn preventiva medel, örn man allvarligt vill sträva efter en förbättring av den
svenska folkstammen. Det går inte. Man kan inte vara utan upplysningsverksamhet
örn preventiva medel såsom hindrande barnalstring, ifall man vill
sträva efter ett höjande av hygienen i vårt land, efter ett höjande av hygienen

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Örn upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
bland barnen, efter en minskning av barnadödligheten. Det går inte. Numera
är det en stor del hustrur, som har förvärvsarbete. Hur skola de kunna bibehålla
det, örn de skola ha en barnskara på tio, tolv, femton barn? Det är
helt enkelt inte möjligt. Örn man vill tänka sig in i detta, förstår man, att
det är absolut oundgängligt, att det i stor utsträckning användes preventiva
medel inom äktenskapen i vårt land, och så är ju också fallet.

Emellertid står utskottet tydligen alltjämt på den ståndpunkten, att det är
osedligt att använda preventiva medel, och ändå användas ju preventiva medel
av så gott som alla människor i äktenskapet. Det är inte bara örn preventiva
föremål, som upplysningsverksamhet här förbjudes, utan örn alla preventiva
åtgärder, alla preventiva möjligheter. Men det kan väl inte anses vara
mera osedligt att använda preventiva föremål än att använda preventiva
vätskor eller preventiva åtgärder? Upplysningsverksamhet örn dessa båda
senare saker är enligt utskottet tillåten. Utskottet har inte på minsta sätt uttryckt
någon önskan att den skulle förbjudas.

Jag frågar mig: hur många av denna kammares medlemmar finnes det,
som inte begagnat preventiva medel eller preventiva åtgärder? Finns det någon
enda, som inte gjort det? Såvida mannens och hustruns könsorgan äro
friska, få de helt enkelt ett barn örn året, därest de inte vidtaga åtgärder för
att förhindra det. Det är ju ett axiom, det förstår var och en, som tänker på
det. Det ena sättet att förhindra barnalstring är väl inte mindre sedligt än
det andra? Skillnaden är den, att det ena sättet är mera skadligt än det andra,
och det är just det, som gör det så viktigt med en upplysningsverksamhet,
som kan lära folk, hur de utan skada för sin egen hälsa, utan skada för viktiga
intressen ändock skola åstadkomma det resultat, som är absolut nödvändigt,
nämligen att inte ha för många barn.

Genom att inte sådan upplysningsverksamhet existerar hos oss uppkommer
det massor av olycka inom äktenskapet, för makarnas hälsa o. s. v. Det där
känner ju var och en till, som har något att göra med sådana saker, och alltsammans
beror på bristande kunskap. Det anses vara en tillfredsställande
moralisk synpunkt, att upplysning lämnas om hur unga män, som gå till
prostituerade, skola bära sig åt för att inte bli smittade —- detta svineri, som
väl ingen kan anse på minsta sätt vara värt uppmuntran. Men det är omoraliskt
och förkastligt och straffas med böter eller fängelse att upplysa unga
människor örn bruket av preventiva medel, vilket är förutsättningen för att
de skola kunna gifta sig.

Enligt utskottets mening är det osedligt och straffbart att arbeta för att
upplysning sprides bland samhällets asociala bottenlager örn möjligheten att
förhindra den barnproduktion av dessa mindervärdiga individer, som är ödesdiger
för samhället. Det straffas med fängelse. Och dock är det det enda
sätt, som står samhället till buds för att skydda sig mot en försämring av
rasen. Det är osedligt och straffas av lagen att upplysa arbetarhustrurna,
hur de skola bära sig åt för att inte få ett barn om året, för att kunna ha ett
snyggt hem, för att kunna få behålla friska och välartade barn i stället för en
stor barnskara under dåliga förhållanden, med stor dödlighet och med vårdslösad
uppfostran. En sådan upplysningsverksamhet kallar utskottet en icke
»lojal» upplysningsverksamhet.

Utskottets hållning är enligt min mening alldeles ohållbar. Jag frågar er,
mina herrar, hur ställa sig kvinnorna? Utskottets ärade ordförande har redan
sagt litet örn den saken. Det är ändå kvinnorna som det närmast gäller här.
Häromdagen höll Fredrika Bremer-förbundet, sorn väl alla torde veta inte är
en förening av osedliga eller moraliskt lågt stående kvinnor, ett möte här i
Stockholm i denna fråga. Vid det mötet framkom inte något som helst ytt -

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Om upphävande av den s. k. preventivlag en. (Forts.)
rande, som kunde antyda, att inte bland alla dessa kvinnor fullkomlig enighet
rådde örn nödvändigheten av en sådan upplysningsverksamhet angående bruket
av preventiva medel för att hindra havandeskap, som här föreslås av motionärerna.
I stället uppträdde en högerkvinna, professorskan Théel, vilken, örn
jag inte misstager mig, sedan länge representerar högern i Stockholms stadsfullmäktige,
och pläderade kraftigt för att det skulle inrättas offentliga byråer
för sexuell upplysning, inte hara örn preventiva medel, men också örn preventiva
medel, vilken verksamhet enligt hennes mening borde understödjas av stat
och kommun. Uttalandena vid detta möte representera, tror jag, ganska väl
den allmänna meningen bland kvinnorna, och den som känner till saken vet
nog, att så tänker en alldeles övervägande del av hela kvinnokönet. De ansvarskännande
kvinnorna, som ha tänkt sig in i detta och som ha erfarenhet av
socialt arbete, äro fullständigt överens med motionärerna och reservanterna
örn nödvändigheten att ur lagen ta bort dessa straffbestämmelser, som omöjliggöra
upplysning örn preventiva medel ur synpunkten av havandeskapets
förhindrande.

Var tro ni, mina herrar, att ni ha ungdomen? Här har talats örn ungdomens
sedliga förvildning. Jag har inte kunnat iakttaga någon sedlig förvildning
bland ungdomen. Det tror jag är en fullkomlig synvilla. Det är mycket fina
och präktiga ungdomar vi ha. Jag har mycket att göra med ungdomen. Jag
har ungefär sextio unga människor, som jag kontinuerligt undervisar, och jag
känner väl till, hurudan ungdomen är. Det talas örn att ungdomen skulle fara
illa av upplysning om saker, sådana som dem vi nu tala örn. Varför far då
inte den medicinska ungdomen illa, som fritt får höra talas örn allt i denna
väg? Jag kan inte finna, att den medicinska ungdomen är på minsta sätt
moraliskt mindervärdig eller för ett sämre leverne än annan ungdom. Det är
alldeles misstag att tro, att kunskap i dessa ämnen verkar demoraliserande.
Det är i stället smusslet, som verkar demoraliserande.

Det är bra sorgligt, att denna fråga skall ha blivit en politisk fråga. Man
kan ju se det, eftersom alla högermännen stå på ena sidan och socialdemokraterna
— till sin heder — på den andra sidan. Jag betvivlar inte alls, att
motiven för dem, som här vilja avslå motionerna, äro vackra och hedervärda,
men ack, hur kortsynt! Hur liten kontakt med verkligheten och livet ha inte
dessa herrar! Ifall ni hade tillfälle att få en liten inblick i människoöden och
såge, vilka massor av olycka bristen på upplysning i dessa avseenden medför,
skulle ni inte rösta som ni göra. Den värsta av dessa olyckor är ju som herr
Åkerman för en stund sedan påpekade, fosterfördrivningen. Ingen människa,
som bryr sig örn att ett ögonblick tänka på detta, kan väl undgå att inse, att
orsaken till att fosterfördrivningen som en epidemi sprider sig över samhället
till mycket stor del ligger i den bristande upplysningen örn preventiva medel
till förhindrande av havandeskap. Det är underligt, att ni vilja taga på er
ett sådant ansvar, mina herrar!

En omfattande upplysningsverksamhet om lämpliga medel för undvikande
av havandeskap, bedriven genom statens och kommunens försorg, är enligt
min mening för samhället av utomordentligt värde. Jag skulle vilja säga,
att det i mänsklighetens nuvarande utvecklingsskede ur samhällsnyttans och
den allmänna moralens synpunkt är absolut oundgängligt. Skall det vara så
svårt att inse detta? Skall det behövas, att en generation vittrar ned och en
ny kommer i stället, för att få en ändring i detta förhållande?

Ja, herr talman, jag skall ej, åtminstone inte för närvarande, upptaga tiden
längre utan vill komma till yrkandet. Det yrkande, som reservanterna här ha
framställt, överensstämmer inte i allo med det, som i motionerna har framförts,
men jag har ingenting emot att förena mig i reservanternas yrkande. Därmed

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Om upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
vinnes just precis vad jag avsett att vinna, nämligen möjlighet till den för
samhället oundgängliga upplysningsverksamhet, som nu är förbjuden. Däremot
vill jag inte gärna förena mig med reservanternas motivering, ty den tar
uteslutande sikte på upplysningsverksamhet till förhindrande av smittosamma
sjukdomars spridande. Denna är, som jag framhållit i min motion, i den här
saken av ganska underordnad betydelse. Det anses också, som herr Borell
nyss framhöll och som från samma sida framhållits mångfaldiga gånger förut,
att man med lagens nuvarande formulering åtminstone kan åstadkomma en
nödtorftig upplysningsverksamhet i den riktningen. Därför skulle jag för
min del vilja yrka bifall till reservanternas hemställan med uteslutande av
motiveringen, men jag kommer naturligtvis, örn så påfordras, i huvudvoteringen
att rösta för reservationen utan någon förändring.

I herr Holmgrens anförande instämde herrar Oscar Olsson, Branting, Wilhelm
Björck, Pauli, Nils Andersson och Äström, herr förste vice talmannen
samt herrar Linder och Petrén.

Herr Nerman: Herr talman! Som motionär borde jag ju haft rätt att säga
några ord här, men sedan herr Holmgren i sin motion skrivit och här talat
med vetenskapsmannens rika kunskap och med den moderna kulturmänniskans
varma känsla för sina medmänniskor, kan jag inte göra annat än i allo
instämma i hans synpunkter. Jag ber även att få instämma i hans yrkande.

Herr Bissmark: Herr talman! Då jag åhörde professor Holmgrens anfö rande

här, kunde jag inte undgå att göra den reflexionen, att han hela tiden
talade örn saker, som icke äro relevanta. Yad det här är fråga örn är, huruvida
man skall förbjuda en upplysningsverksamhet, som kan medföra allmän
fara för andras förförelse. Det är det som är frågan. Det är villkoret
för att lagen skall drabba den, som har drivit propaganda av denna art.

Herr Holmgren är ju själv läkare, och jag föreställer mig, att även örn han
i sin praktik på rationellt sätt handhar bakterier, som äro smittoförande, är
han icke benägen att låta dem sprida sig, så att de medföra fara för epidemi.
Utskottet har frågat sig: är det verkligen så svårt för en läkare att bedriva
en upplysningsverksamhet, som icke medför allmän fara för andras förförelse?
Åtskilliga läkare ha försökt det. Professor Almkvist skrev en alldeles
utmärkt upplysningsskrift för sjömän. Jag tror han anmälde sig själv
till åtal för det. Men ingen förnuftig människa läste den boken utan att finna,
att det var en utmärkt bok. Den var fullständigt på sin plats. Jag tvivlar
på att någon åklagare skulle kommit på den idén att åtala författaren, och
han blev inte heller åtalad, naturligt nog. Herr Holmgren hoppar helt och
hållet över detta. Yad vi i utskottet velat skydda samhället emot är en ovederhäftig
propaganda, som man verkligen kan antaga kommer till stånd,
ifall man släpper detta lagrum. Man har alla dessa, som driva fabrikation
av de artiklar, som användas. Man kan t. ex. tänka sig, att dessa — jag
riktar mig nu emot motionären — skulle anordna försäljning vid dansbanor
och hålla föredrag, där de upplyste om hur enkelt och ofarligt det är med lösa
könsförbindelser, och sådant har ju utskottet velat förhindra genom att bibehålla
första momentet av andra stycket.

.. Men så komma vi till andra momentet, som utskottet även vill lia kvar.
Även där kan man tänka sig ganska otrevliga saker. Man kan tänka sig instruktionskurser
för unga flickor örn hur de skola kunna undvika havandeskap.
Kan det verkligen vara lämpligt, att sådant skulle få äga rum utan
att man kunde göra någonting för att förhindra det? Denna preventivlag,

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Örn u-pphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
som det talats så mycket om, har under sin tillvaro ej gjort annat än förhindrat
de värsta formerna av propaganda för de preventiva artiklarna. Det
är min uppfattning, att den ej gjort något annat. Den har icke förhindrat
en värdig upplysningsverksamhet. Den hindrar icke upprättandet av byråer
för sexuell upplysning, förutsatt att de handhavas av personer med omdöme
och känsla för sina medmänniskor. Den hindrar icke utgivandet av skrifter,
som i värdig form meddela den upplysning, som kan behövas, och jag vill
säga beträffande herr Holmgrens rasbiologiska funderingar här i motionen,
att jag tror, att de element, som det närmast skulle vara önskvärt att träffa
med en upplysning, äro fullkomligt immuna mot sådan upplysning, och i varje
fall kräves det ett individuellt ingripande mot dem, d. v. s. en upplysning,
som riktar sig till dem personligen, och icke endast några broschyrer, som
skickas ut i marknaden. Den individuella påverkningen av folk i det syfte,
som herr Holmgren här vill främja, är ej förbjuden och icke heller den generella,
som jag förut sagt, örn det sker i en värdig form. Under sådana förhållanden
är det så, att allt vad herr Holmgren sagt om hyckleri bland dem,
som vilja lia kvar denna lag, faller fullkomligt till marken. Det är inget
hyckleri. Yi veta mycket väl, att preventivmedel användas i stor utsträckning,
och jag går så långt, att jag anser det önskligt, att i vissa fall så sker.
Jag delar fullkomligt herr Holmgrens synpunkter på att det vore önskvärt,
att dessa kriminella familjer, drinkarfamiljer o. s. v. inskränkte sin barnalstring
i allra största utsträckning. På den punkten finnes ingen meningsskiljaktighet.
Här är, som sagt, endast fråga om att avvärja de mest stötande
formerna av en propaganda i denna riktning, och jag delar icke herr
Holmgrens mening, att man skulle vinna samma mål även med endast första
momentet av 13 § i 18 kap., där det stadgas: Lag samma vare, örn man genom
annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara
för andras förförelse därav kommer. En upplysningsverksamhet av detta
slag, som bedrives bland ungdomen, bland t. ex. konfirmander, behöver icke
i och för sig såra tukt och sedlighet, men kan innebära fara för förförelse.
Under de år, som preventivlagen varit i verksamhet, har den ej ofta kommit
i tillämpning. En diskret försäljning av de artiklar, som det här är fråga
örn, förekommer ju, som vi veta, allmänt. Men det är endast de mest stötande
formerna därav, som ha förhindrats. Och jag är övertygad, att i fortsättningen
kommer det att ske på samma sätt. Jag förstår icke herr Holmgrens
bekymmer för detta. Skall ej en läkare kunna skriva en bok, som icke medför
allmän fara för andras förförelse? Han bör väl i alla fall, när han skriver
en sådan broschyr, besinna sitt ansvar, så att det icke leder till ett sådant
resultat.

Herr Holmgren har här uttryckt sin stora tilltro till den moderna ungdomen,
och jag^ finner därav, att herr Holmgren har den uppfattningen att det
sedliga tillståndet bland ungdomen kan försämras. Jag trodde nästan, att
han hade den uppfattningen, att det sedliga tillståndet bland ungdomen var
sa dåligt, att det vore alldeles lönlöst att skydda dem mot den förförelse, som
kan uppkomma genom propaganda av denna art.

. Ja, herr talman, jag vill ej upptaga tiden längre. Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Herr Bissmark började med att säga, att
allt vad jag sagt var irrelevant och icke hade att göra med denna sak, rätt
besett. Det tror jag inte riktigt kan upprätthållas. Herr Bissmark ansåg, att
jag alldeles glömt bort, att här är fråga endast örn upplysningsverksamhet,
som medför allmän fara för andras förförelse, och att den upplysningsverk -

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Om upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
samhet om bruket av de preventiva medlen till förhindrande av befruktning,
som jag hade önskat, inte alls föll under denna rubrik, således inte kunde
anses medföra fara för allmän förförelse. Herr Bissmark tycks sålunda ha
den uppfattningen, att det enligt nu gällande lag vore fullkomligt tillåtet att
upprätta upplysnmgsbyråer för sexuell upplysning, vilka byråer då också
kunde meddela i största möjliga omfattning råd och anvisningar örn hur havandeskap
skall förhindras genom användande av föremål för antikonceptionellt^
bruk. Det är väl något ganska underligt. Herr Bissmark framhöll
också, att här är det den individuella påverkan, som det är fråga örn, och den
faller inte under lagen. Om man ser efter i första lagutskottets utlåtande
11 Bil 1930 ars riksdag, sa star det där: Någon fordran på handlingens
offentlighet är icke uppställd. Således är det, såvitt jag förstår, på det sättet,
att enligt lagen skulle det vara straffbart, örn man organiserade en byrå
med sköterskor, som gingo omkring i hemmen och agiterade för bruket av preventiva
medel till förhindrande av befruktning. Herr Bissmark anser detta
tillåtligt, och jag ber att få taga fasta på hans yttrande, att han anser att
det är så. Jag vill också taga fasta på herr Bissmarks yttrande, att han själv
och lagutskottets majoritet äro fullt pa det klara med att det är ytterst önskvärt,
att man sprider upplysning örn och agiterar för bruket av antikonceptionella
medel. Man skulle eljest inte tro det, när man läser utskottet, då det,
sedan det har sagh att lojal upplysningsverksamhet är tillåten enligt lagen,
fortsätter: »Vid sådant förhållande saknar utskottet anledning bemöta vissa

i herr Holmgrens motion framförda synpunkter angående önskvärdheten av
preventivmedels användning till undvikande av barnalstring.» Varför skall
herr Bissmark bemöta det, när han har samma uppfattning? Det förefaller
mig ganska egendomligt. Det hade väl varit skäl att säga, att också sådan
upplysningsverksamhet anser utskottet vara mycket önskvärd och kan gå för
sig enligt lagen. Det har utskottet underlåtit, och som jag tror, med mycket
goda skäl, emedan utskottet säkerligen icke menat så.

Sedan säger herr Bissmark örn mina synpunkter på behovet av upplysningsverksamhet
till förhindrande av barnalstring ur rasbiologisk synpunkt,
att det kan ju vara mycket välmenande men mycket opraktiskt redan av det
skälet, att de folkelement, som man här skulle ha att göra med, äro mycket
opaverkbara. Ja, det är fullkomligt riktigt. Det är till stor del slöa element,
som icke alls paverkas av att läkare utge skrifter, som herr Bissmark sade
redan nu är tillätet. Jag vet mycket val, att det går för sig för läkare att
utge skrifter utan att komma i fängelse, fast det står i lagen, att de borde
komma i fängelse, men jag har icke heller tänkt mig, att upplysningsverksamheten
bland de mindervärdiga elementen i samhället skulle gå så till, att man
höll föredrag, som ingen kom, till, och utgav skrifter, som ingen läste, utan
jag har just i mm motion talat örn hur det skulle ga till, nämligen genom personlig-
påverkan av lämpliga kvinnliga arbetskrafter i dessa förfallna hem.
tlag tror herr Bissmark har rätt i att man icke kan åstadkomma myc ket

på den vägen. Man skulle kunna åstadkomma mycket genom påverkan
på hustrurna, och det är dem det är fråga örn. Det är hustrurna, som det
alltid gäller, då det är fråga örn upplysningsverksamhet för att ''förhindra
havandeskap. Det ha männen ej något med att göra. Förhindrande av havandeskap
med männens biträde är ingenting alls att räkna med, utan det är
kvinnorna, som åtgärderna skola avse. Säkerligen skulle man på det viset
kunna åstadkomma mycket gott. Örn det verkligen vore så, som herr Bissimark
säger, så skulle man, när man hör, hur han talar, tro, att allt slags
upplysningsverksamhet i fråga örn preventivmedlen, också i fråga örn preventiva
föremåls bruk i antikonceptionellt syfte, vore tillåtet enligt lagen, trots

Första kammarens protokoll 1938. Nr 17. o

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Örn upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
att det står precis på pricken motsatsen i lagen. Men örn det vore som herr
Bissmark säger, vore det ju intet att tala om här. Det är ganska underligt,
att det skall behöva vara så olika uppfattning örn denna sak, så att jämt och
ständigt, så fort denna fråga återkommer, man får höra, att fast det står så
i lagen, betyder det icke, att den skall tillämpas på det sättet. Jag kan inte
inse, även efter herr Bissmarks anförande, annat än att alla, som vilja få
någon rätsida på detta, måste hålla på att ur lagen avlägsnas de uttryckliga
bestämmelserna mot upplysningsverksamhet, som rör preventivmedlens bruk.
Det är ju så tydligt. Hela lagens formulering är sådan, att den angiver en
moralisk avsky för användningen av preventiva medel. Det framgår av dess
ordalydelse.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde^ herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den hemställan, som gjorts i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Akerman hegärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den hemställan, som gjorts i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen, enligt av
herr Åkerman jämte 17 av kammarens övriga ledamöter före voteringspropositionens
godkännande framställd begäran, medelst namnupprop; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit salunda:

Ja — 60;

Nej — 52.

Vid omröstningen röstades

ja av herr andre vice talmannen, herrar Trygger, Stendahl, Bagge Borell,
Hammarskjöld, Johan Larsson, Rydberg, Sederholm, Tamm, von Stockenström,
friherre Lagerfelt, herrar Karl Gustafsson, Ekman, greve Spens, herrar
Johan Bernhard Johansson, Bissmark, Thelin, Johan August Larsson, Erik
Anderson, Wijkström, Gunnar Bodin, Roos, Wohlin, Elof Andersson 1 ohsberg
Alexander Nilsson, Anton Pettersson, Henriksson, von Geijer, Jonsson,
Boman Hallin, Widell, Sundberg, Mellén, Bengtsson, Johan Johansson, Nylander
’ John Björck, Lundell. Fritiof Gustafson, Ernst Svenson, August Johansson,
Julin, Karl Bodin, Lindgren, Gottfrid Karlsson Ernfors, Bjurström,
Per Andersson, Velander, Tjällgren, Frändén, Henrik Andersson, Gabrielsson,
Jonsson, Sandström, Lindmark och Bäckström; samt

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Örn upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
nej av herr förste vice talmannen, herrar Klefbeck, Forssell, Löfgren. Fredrik
Ström, Olof Carlsson, Nerman, Branting, Möller, Wahlmark, Lindström,
Källman, Wilhelm Björck, Åkerman, Bärg, Viktor Larsson, Oscar Olsson,
Pauli, Larsén, Linder, Östergren, Jacob Hansson, August Nilsson, Johan Nilsson
i Malmö, Hjalmarsson, Alfred Andersson, Lindblad, Rosén, Sigfrid Hansson,
Holmgren, Björnsson, Sandegård, Torsten Ström, Strömberg, Bergman,
Schlyter, Sandén, Hellberg, Örne, Akerberg, Petrén, Aström, Carl Eriksson,
Norling, Granath, Carl Carlsson, Lindhagen, Walles, Vennerström, Nils
Andersson, Asplund och Karl Johanson.

Herrar David Pettersson, Johansson-Dahr, Thorén och Kvarnzelius förklarade
sig avstå från att rösta.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning av väckt
motion angående avstyrkande av partiell reform av åklagarväsendet och begäran
örn en ny bevisningslag.

. I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 213,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville 1) avstyrka regeringen att, utan avvaktan å det slutliga förslaget
till processlagstiftning, förbereda en partiell reform av åklagarväsendet
med de därav följande, särskilt i dessa tider, betungande omkostnaderna,
2) hos regeringen däremot begära att, i den nu under mer än ett halvt sekel
äventyrade rättssäkerhetens intresse, omsider såsom partiell reform framlades
en ny bevisningslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Ja, herr talman, med behandlingen av utskottsbetänkan dena

nr 18 och 19 föreligger slutscenen i ett långt bemödande att gagna den
rättssökande allmänheten. Under det långdragna arbetet med rättegångsreformen
har från regeringar och motioner ett snabbt, partiellt genomförande
av en bevisningslag krävts i rättssäkerhetens intresse. Dessa bemödanden ha
fallit till föga. Arbetet med rättegångsreformen har uppburits mera av juridisk
spekulation än av medkänsla med den rättssökande allmänheten och allra
minst den mindre bemedlade. I min motion ha satts mot varandra intresset
för en partiell reform av åklagarväsendet och en partiell reform genom en ny
bevisningslag. Jag gjorde det med flit för att därigenom få belägg på, hur
vi här tänka mindre på den rättssökande allmänheten och mera på den juridiska
spekulationen, hur vi nu alltmer bli slavar under auktoriteter, skapade
av författningarna, således ett expertväsende även uppe på höjderna, som borde
reformeras lika väl som expertväsendet inför domstolarna. Utskottets betänkande
örn dessa två motsättningar är en blixtbelysning över hur bedrövligt
denna sak behandlats och behandlas fortfarande.

Jag förstår mycket väl, att det inte lönar sig att tala för tämligen tomma
bänkar. Det är nu frukostrast, gudbevars. Men även om de voro fullsatta,
vore det lönlöst att söka övertyga en församling, som förklarligt nog är obekant
med eller ointresserad av ämnet och därför kommer att följa auktoriteterna.

Här står det någonstans i utskottets betänkande såvitt rör åklagarväsendet,
att åklagarna icke vore fullt kompetenta att med den nuvarande ordningen
utöva sin verksamhet. Jag undrar: finns det någon verksamhet, där vi äro

Äng. avstyrkande
av ''partiell
reform av
åklagarväsendet
m. m.

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Äng. avstyrkande av partiell reform av åklagarväsendet m. m. (Forts.) ^
fullt kompetenta? När utskottet och även riksdagen nu går att fälla ett sådant
uttalande om åklagarna, vill jag fråga: huru många av oss i riksdagen äro
kompetenta att fälla ett sådant omdöme? Det finns ingen kompetens utan endast
auktoritativ anslutning i frågor, som man icke behärskar, och sedan utges
det som omdömen av riksdagen, vilket icke heller är riktigt. ^Det är en expertis
både där uppe och i riksdagen, som borde avskaffas på något sätt, örn man
kunde det, men det finns väl ingen metod att göra det.

Justitieminister Schlyter är frånvarande, . finner jag, och kan således ej
svara på en interpellation till honom. Det visar också, synes mig, att det är
byråkratisk ruljans, som det är fråga örn, och icke medkänsla med folket. Det
är en plutokratisk rättegångsreform, vi stå inför —• den europeiska, plutokratiska
rättegångsreformen, initierad från professorer, departement och de stora
advokatbyråerna. Folket har ej begärt den någonsin under de mer än hundra
år, som denna reform organiserats. Man har inte haft någon känning av att
den skulle göra det i någon mån bättre för folket. Snarare tvärtom i åtskilligt.
När det skall organiseras än mer dyra advokatförhandlingar, förstår man,
att detta icke är någonting, som angår de meniga utan endast de stora, som ha
sitt på det torra. Där följer man den strömning, som råder inom den egna
miljön.

Om jag då först börjar med frågan örn partiella reformer under avvaktan
på den slutliga rättegångsreformen, finner man en böljegång fram och tillbaka
bland de ledande myndigheterna utan fasta grundsatser. Det efterlysta
betänkandet örn idéerna för en rättegångsreform kom på riksdagens^ bord 1931,
och då skulle riksdagen uppdraga huvudgrunderna för en rättegångsreform.
Det förklarades också i propositionen, att åklagarväsendets reformering stod
i förgrunden bland de förslag, som borde upptagas till slutlig behandling
före den nya rättegångsreformens genomförande. Den hörde ^således till de
där oundgängliga partiella rättegångsreformerna, hette det då. Sedan kom
särskilda utskottet av 1931 och sade: »Åklagarmyndigheterna äro ej alltid

vuxna dem åvilande uppgifter, och behovet av en förbättrad aklagarorganisation
bleve än starkare efter genomförandet av ett pa moderna principer grundat
brottmålsförfarande. Med hänsyn härtill syntes det angeläget, att. en
reform av åklagarväsendet snarast möjligt komme till stånd. Rörande riktlinjerna
för detta reformarbete kunde utskottet emellertid icke uttala sig.»

Således, där möter ett understrykande i allmänna och svävande ordalag av
att detta förslag borde komma före den nya rättegångsreformens genomförande.

Nu har åklagarväsendets reformering emellertid upptagits till behandling.
Justitieministern framhöll den 30 september 1932 till statsrådsprotokollet
vilka partiella förberedande reformer borde genomföras. Däri ingick även
en omläggning av åklagarväsendet, varom åtskillig utredning var igangsatt
och ytterligare planerad. Sedan justitieministern i statsrådet. den 30 september
1932 berört nämnda och andra partiella reformer, har Kungl. Majit bemyndigat
honom att tillkalla särskilda sakkunniga att inom departementet
deltaga i utredningar angående partiella reformer på rättegångsväsendets område,
och en hovrättsassessor har bemyndigats att vara behjälplig med detta

förehavande. ...

Alltså, 1931 års proposition ansåg, att denna reform, av aklagarvasenclet
skall komma före den slutliga rättegångsreformen. Särskilda utskottet underströk
det också i sitt i allmänna talesätt utformade betänkande, och riksdagen
antog detta. Justitieministern har till åtlydnad av detta auktoritativa principuttalande
satt i gång en utredning av nämnda och en del andra partiella
reformer. Det tillkallas sakkunniga för att taga hand örn dessa s. k. partiella
reformer. Bland dessa uppräknas däremot icke behovet av en ny bevisningslag

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Ang. avstyrkande av partiell reform av åklagarväsendet m. m. (Forts.)

— eller åtminstone de oundgängligaste delarna av densamma — som varit föremål
för oavlåtliga bemödanden ända sedan 1884 såsom en nödvändig partiell
reform.

I motionen har jag tillåtit mig att konfrontera denna justitieministerns beredskap
att åstadkomma en partiell reform i förväg av åklagarväsendet, men
icke någon sådan reform av bevisningslagen. Och vilket som är svårast att
genomföra, det lämnar jag därhän. En förbättring av åklagarväsendet tarvar
dock åtskilligt över en miljon kronor i årsutgifter, och är justitieministern,
frågar jag i den motion jag vid detta tillfälle väckt, beredd att före rättegångsreformens
avgörande nu föreslå riksdagen denna ökade årliga utgift?

Nu säger utskottet, att »vad först angår åklagareväsendet finner utskottet
uteslutet, att riksdagen skulle, såsom motionären hemställt, avstyrka regeringen
att utan avvaktan å det slutliga förslaget till processlagstiftning förbereda
en partiell reform av åklagareväsendet». Är det en bakläxa till justitieministern,
som utskottet här vill komma med? Eller vad menar utskottet? Är
det ett bifall till min motion indirekt, fastän det sedan yrkas avslag? Jag
har sagt, att frågan kan och bör anstå till den slutliga processlagstiftningen.
Nu säger utskottet, att det är uteslutet, att riksdagen skulle avstyrka regeringen
att, utan avvaktan å det slutliga förslaget till processlagstiftning, förbereda
en partiell reform av åklagareväsendet, något som däremot propositionen
sade 1931, som särskilda utskottet sade 1931, som riksdagen sade 1931 och
som justitieministern sade den 30 september 1932. Uteslutet, en i varje fall
så omtvistlig fråga om åklagarväsendet måste reformeras partiellt eller icke.

Förbättringen av åklagarväsendet har icke väckt något uppseende från allmänheten.
Vad är det för särskild brådska med detta ämne? Har det blivit
för litet folk dömda? Ha de fått för lindriga straff? Eller vad är meningen?
Åklagarna själva ha i petitioner försvarat sig. De bestå naturligtvis inte
överallt av rutinerat folk, som avlagt juridiska examina. Men har detta lett
till sådan kolossal olägenhet, att man inte kan vänta därmed till den slutliga
reformen? Även från den högre juridiska administrationens äresäten kan
man få höra skeptiska uttalanden örn, att det är helt enkelt en käpphäst, att
åklagarväsendets reformering är en vida mer brådskande angelägenhet än bevisningslagens
tillblivelse.

Jag kommer sedan till frågan: när utskottet nu tror sig veta, att den slutliga
reformen kommer inom kort, hur skola då alla dessa partiella reformer,
som äro uppradade av justitieministern i diktamen till statsrådsprotokollet den
30 september 1932, kunna hinna genomföras partiellt? Och hur skola vederbörande
sålunda kunna hinna få även åklagarreformen i hamn före den slutliga
reformen, som ju kommer »inom kort»? Det påminner mig örn en person,
som jag känner och som ofta svarar »jag kommer strax» när man ropar
på honom. Men den personen kommer .sällan förrän efter lång väntan. Och
så är det ju ofta med oss alla. Inte heller törs utskottet, såsom vi nu finna,
tala om för oss, vad »inom kort» betyder.

Jag övergår nu till det stora sorgebarnet, till det, som är folkets angelägenhet,
nämligen bevisning slag en. Här reser sig ett folkligt krav. En reform
härvid behöver folket sedan länge, och ändock är det alltmer försummat av
byråkratien under årens lopp. Må det förlåtas, att jag använder ett så obehärskat
uttryck som »byråkrati». Men den som legat i selen snart sagt i
en människoålder på grund av erfarenheter som domare av behovet måste
påstå, att här är det fråga om en kamp mot byråkratien.

Det Ilar väckts tre propositioner för att få till stånd cn partiell reform beträffande
bevisningslagen. Det har väckts elva motioner under årens lopp
för en sådan partiell lag; av dem får jag erkänna, att nio komma från mig på

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Äng. avstyrkande av partiell reform av åklagarväsendet ni. m. (Forts.)
grund av en femtioårig erfarenhet inom domstolsväsendets alla instanser. Och
när det då slutligen lyckades år 1915 att ena alla inom riksdagen, så trampas
riksdagens uppfattning ned av processreformsbyråkratien där uppe i deras
kommissioner. Är detta fasoner? År 1915, det år då vi äntligen fingo en
riksdagsskrivelse till stånd, då jag satt ordförande i lagutskottet, när vi enade
utskottet, vi enade kamrarna för första gången och Staaff övergav sitt motstånd
i andra kammaren, då trodde man väl, att saken var i hamn. Men det
skandalösa sätt, på vilket denna skrivelse sedan behandlats av höga vederbörande,
saknar motstycke i lagstiftningsverksamhetens historia här i landet.
Det har jag utvecklat i mitt anförande i remissdebatten, och jag behöver här
endast åberopa detta.

Vad gäller det? För att ta ett exempel: varför skall svenska folket alltsedan
1915 av kommissionerna och justitieministrarna förvägras en omedelbar
lagstiftning örn bevisning genom experter? Den sista kommissionen säger ju
själv, att sådan bevisning bör ske, genom att domstolen utser experter och staten
betalar dem i förskott, varefter domstolen bestämmer vilken part skall
återbetala beloppen. Hur har inte årligen rättssäkerheten avdagatagits, inte
minst för svaga och mer obemedlade parter, genom dessa partbeställda och
partbetalda expertutlåtanden, opålitligare, ju högre de begärda arvodena varit?
Vi hörde härom dagen vilket beskt underkännande herr Örne från denna talarstol
gav expertväsendet såsom riksvårdande.

Och vidare: Hur många parter förlora inte årligen sin rätt genom höga
vederbörandes i processkommissionerna bojkott mot en omedelbar lagstiftning
om skyldighet för part att i en rättegång tillhandahålla handlingar för uppdagande
av sanningen?

Hur många parter utsugas inte eller förhindras årligen att söka sin rätt
genom stadganden och praxis, att vittnen skola, i den mån de göra det gällande,
betalas efter sitt stånd, vilket i vår tid givetvis betyder att det sker
i proportion till vittnenas inkomster enligt deras debetsedlar? Är detta rättssäkerhet?
Och dock är ju vittnesplikten en medborgerlig plikt.

Vilka rättigheter tillspillogivas icke vid många domstolar genom att i civila
mål till skillnad från brottmål ej finnes något stadgande örn att ersättning
skall skäligen utdömas även örn förlusten ej kan styrkas på öret.

Jag känner till det där, jag har erfarenhet av alla dessa ting, kanske mer
än någon annan i riksdagen och mer än de, som sitta i processkommissionerna.

Detta och åtskilligt annat i fråga örn oefterrättlighet får fortfarande icke
heder och värdighet av att kunna beivras genom partiell lagstiftning, till skillnad
från den byråkratiska omtvistliga organisationsruljansen, däri såsom en
huvudpunkt ingår att så småningom också underminera rådhusrätternas kollegialitet,
trots att riksdagen med bifall till mitt yrkande därom år 1931 förklarade,
att tyngdpunkten i reformen skulle läggas till underdomstolarna.

År 1915, då riksdagen skrev, förklarades, att denna sak var väl ägnad att
genomföras utan avvaktan på den stora rättegångsreformen. Det hade varje
år med allt större styrka gjorts gällande, och därför hemställdes örn skyndsamt
framläggande av en sådan lagstiftning. Det var 1915, och då uppträdde
för första gången en enhällig riksdag och ett enhälligt lagutskott. Men
vad inträffade? Då processkommissionen talade örn dessa frågor i sitt sista
betänkande, uppräknades där alla de fall, då frågan förevarit i riksdagen,
och så gjordes explikationer och slutsatser av kamrarnas ditintills ständigt
stridiga beslut. Men man glömde 1915 års enhälliga skrivelse. Var det beräkning?
Jag har hört, att en anlitad expert på detta område yttrat till min
sagesman örn motionen 1928, att örn frågan örn en ny bevisningslag löses par -

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Ang. avstyrkande av ''partiell reform av åklagarväsendet m. m. (Forts.)
tiellt, då förlorar man det bästa stödet för att driva igenom de mera teoretiska
synpunkterna på den nu tillämnade rättegångsreformen. Jag kan dock
aldrig tro, att det var beräkning. Men då var det ett slarv över alla gränser,
som förmodligen inte förekommit i någon regeringskommittés utredning tidigare.

Och vad inträffade sedan? Jo, det inträffade, att frågan örn bevisningslagen
låg där död i departementet. Den remitterades inte ens till processkommissionen,
förmodligen genom något kotteriinflytande bakom kulisserna från
dem, som av beräkning inte ville lia den, och snälla justitieministrar, som läto
den ligga. På annat sätt kan det inte förklaras. Eller också är även denna
försummelse ett kolossalt slarv utan alla gränser, som man tidigare knappast
upplevat.

Och så slutligen den 30 december 1922 beslöt Kungl. Maj:t, att denna skrivelse
liksom skrivelsen örn reform av vittnesersättningarna, som också år 1915
under mitt ordförandeskap i lagutskottet enhälligt tillstyrkts och beslutats
av en enhällig riksdag, skulle avföras från vidare handläggning — två
saker alltså, som mer än något annat passade för en partiell lagstiftning,
som också Kungl. Majit i tre propositioner ansett vara ägnade därför. Även
riksdagen har uttalat sig därför i alla tider. Ty i början skilde sig kamrarna
som sagt endast på en annan punkt, som låg på sidan örn själva bevisningslagen,
mot vilken ingen hade något att erinra.

Så koni processkommissionen år 1925 med ett fullständigt förslag till rättegångsreform,
och däri förekom också åtskilligt örn bevisningen. Det framlades
emellertid av regeringen därefter inte något förslag örn en partiell reform
av bevisningsfrågan. Det väcktes därför år 1928 en motion örn omedelbart
framläggande av en bevisningslag. Den var undertecknad av alla jurister
i första kammaren utom av herr Åkerman, som var ordförande i första
lagutskottet och förmodligen ansåg det lämpligt, att han höll sig utanför.
Bland undertecknarna befann sig också herr Schlyter, som särskilt uppmanade
mig att väcka motion därom. Jag svarade, att den motionen redan var
skriven, och ville han vara med örn att verka för den, så mycket bättre. Han
tog då ett exemplar för att samla namn, och jag gick och samlade namn på
det andra exemplaret.

Då — år 1928 — var det alltså ännu en synnerligen viktig angelägenhet att
åstadkomma en partiell reform. Första lagutskottet ville inte bestrida, att
saken kunde ha sina sidor. Men utskottet trodde, att det rådde så olika meningar
örn saken, och att det gällde så besvärliga och svåra frågor. Det var
ju ett allmänt talesätt. Frågan är väl inte svårare än andra frågor. Det
fanns ock redan åtskilliga lagförslag utarbetade, efter vilka man kunde ha
gått. Ett år hade ock framlagts förslag i riksdagen att i särskilda lagar
utbryta de mest angelägna delarna av en ny bevisning slag. Utskottet stannade
till sist vid den medelvägen, att man borde avvakta det nya principbetänkandet
örn rättegångsreformen. Första lagutskottet sade nämligen, att detta
skulle komma redan nästa år, d. v. s. 1929. Det utlovades sålunda, att det
skulle komma »inom kort»! Det kom år 1931. När nu utskottet återigen
vinkar med sitt »inom kort», vet man inte med hur många år man skall multiplicera
de där tre åren, som blevo tre i stället för ett, för att man skall få
ett begrepp örn vad utskottet nu menar med »inom kort»! Utskottets betänkande
bifölls ljudlöst i kamrarna. Jag låg nämligen sjuk, då utskottets
betänkande behandlades i första kammaren. Ingen av de många motionärerna
sade något, icke ens Schlyter, som även utan reservation biträtt utskottets
hemställan.

Detta blev därför en ytterligare anledning att komma tillbaka år 1929 och

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Äng. avstyrkande av partiell reform av åklagarväsendet m. m. (Forts.)
interpellationsvis fråga justitieministern vad som menades med lagutskottets
försäkran, att principbetänkandet skulle komma »inom kort», d. v. s. redan
1929, vilket det inte gjorde. Då svarade verkligen Schlyter, och det uppstod
en vidlyftig debatt mellan oss. Det kom då fram, att lagutskottet år 1928
också imponerats av lagrådets utlåtande över processkommissionens senaste
förslag. Därvid hade lagrådet tillåtit sig lia den meningen, att bevisningslagen
borde komma på samma gång som den slutliga reformen och att överhuvud
allting borde läggas på den slutliga reformen. Man skulle sålunda inte
skynda på med några partiella reformer. Denna inställning från lagrådets
sida desavuerades ju 1931 av den dåvarande justitieministern och av riksdagen,
som uttalade, att vi skola lia hela rader av partiella reformer, bl. a. om
åklagarväsendet, men naturligtvis inte örn det, som låg närmast till hands,
nämligen bevisningslagen.

Vid interpellationsdebatten 1929 förklarade Schlyter, att han blivit omvänd,
genom att lagrådet förordat, att det hela skulle skjutas upp till den slutliga
reformen. Han sade inte, att han tyckte, att lagrådets skäl voro riktiga,
men han sade, att inför en sådan auktoritet kan man inte komma någon vart,
och därför får nian böja sig. För övrigt gav han lagrådet det betyget, att det
var en klippa i den blivande rättegångsreformen, på vilket jag svarade, att jag
för min del funnit, att ingenting satt hela reformen på ett sådant gungfly som
detta lagrådsbetänkande. Så olika kunna meningarna vara. Mitt utlåtande
var emellertid inte auktoritativt, men det var Schlyten uttryck örn klippan,
och däri ligger skillnaden. Men varför skola fyra personer, som i tur och
ordning kallas in i lagrådet och yttra en mening örn ett sådant här lagförslag,
varför skola de bli »en klippa», till skillnad från andra vilka ha lika
gott omdöme och ändå större erfarenhet än de ledamöter, som då sutto i lagrådet?
Bara därför att det är ett lagråd betraktar man det som en ofrånkomlig
auktoritet, en expert — en expert som bör avskaffas, enligt min mening,
när den har sådana ödesdigra verkningar på lagstiftningen. Därför
var det en tidsperiod, då motioner örn lagrådets avskaffande väcktes. Det
visade sig nämligen, att lagrådet merendels liksom övriga »vederbörande ämbetsverk»
oftast var ett ständigt auktoritativt hinder i den sociala jordlagstiftningen,
vars mentalitet den högre juridiken ej anammat. Men nog har lagrådet
varit en »klippa» för ett negativt och konservativt åskådningssätt!

Det var alltså en allvarlig risk, sade lagrådet i det yttrande det avgivit, att
överhuvud taget inlåta sig på provisoriska eller partiella lagar. Efteråt sade
justitieminister .Gärde i sin proposition år 1931, att processreformen huvudsakligen
borde taga sikte på förfarandet, och därest reformen på detta sätt
begränsades, vore det tydligt, att ett successivt genomförande av densamma
icke vore möjligt. Men han sade å andra sidan i annat sammanhang, att man
skall inlåta sig också på successiva reformer.

Främst ville departementschefen emellertid erinra örn det så gott som oskiljaktiga
samband, som bestode mellan bevisningen och en på muntlighet, koncentration
och omedelbarhet grundad förhandlingsordning. Att åklagarväsendet
skulle omorganiseras och att det skulle beviljas pengar för detta ändamål
genom en partiell lagstiftning, det ansåg han lämpligt, men att göra en
partiell reform beträffande bevisningslagen var inte lämpligt, ty det hade
ett organiskt sammanhang med den stora reformen. Och dock Ira under frågans
föregående historia regeringar och riksdagar förmenat, att det inte finns något
sådant sammanhang. Och jag förstår mjmket väl att statsrådets berörda
uppfattning var en konstruktion. Ty örn någonting kan lagstiftas, som kan
komma till nytta för det nuvarande släktet, medan man väntar på den blivande
rättegångsreformen, så är det när det gäller bevisningslagen, när det

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Ang. avstyrkande av partiell reform, av åklagarväsendet m. m. (Forts.)
gäller möjligheten att få fram sanningen och att hjälpa den svagare och fattigare
parten med slika bemödanden.

Vi se ju också, hur bra det går att göra partiella reformer på andra delar
av lagstiftningens område. Ärvdabalken och giftermålsbalken reformeras
bägge pa det sättet. Man tar ett kapitel i sänder och fogar sedan in det i
den gemensamma lagen. Och är det då någonting, som gnisslar i bryggorna
mellan kapitlen, ordnas det genom det sista lagförslaget, som framlägges. Så
kan det också gå för sig här. Men ingen har inlåtit sig på eller talat örn den
rättssökande allmänhetens behov, när det gäller detta område, utan det glider
man över såsom en frågan ovidkommande sak. Ingen beklagar den rättssökande
allmänheten; den obemedlade allmänhetens intressen finnas icke beaktade
i något av dessa höga betänkanden. Man kunde väl åtminstone fälla
en tår över att man måste vidhålla en orättfärdig negativism. Men det sker
inte, vilket visar att det här endast är fråga örn byråkratiska inställningar
och inte om några bemödanden att hjälpa folket och allra minst att främja
den berömda »rättssäkerheten».

o När i fråga örn bevisningslagen, till skillnad från åklagarväsendet, statsrådet
och propositionen sagt, att en bevisningslag inte är möjlig att genomföra
partiellt, skyndar sig lagutskottet — alldeles som det gjorde motsatsen,
när det gällde åklagarreformen — att förklara, att ett successivt genomförande
inte är möjligt. Hur vet utskottet det så där auktoritativt? Jag förstår
och vet, att det är möjligt, och därför röstar jag nu emot utskottet.

De betydande svårigheterna talas det också örn, vilka dock inte äro mera
betydande i fråga örn åklagarväsendets organisation. Jag förstår och vet, att
det är lätt, särskilt i de mest trängande delarna. Därtill kommer, att denna
lagstiftning inte heller kostar pengar. Det är bara sanningens makt, som
det gäller, och den får man gratis utan några anslag.

. Den 30 september 1932 uppdrogs emellertid, som sagt, åt en processberedning
att syssla med dessa saker. I samband därmed betonade chefen för justitiedepartementet,
att det vore av vikt, att de personer, som voro sysselsatta
med den allmänna processreformens utarbetande, inte stördes i sitt arbete och
fördröjdes genom att deltaga i utredningar angående partiella reformer på
rättegångsväsendets område. Och detta tror jag är riktigt. Därför har det
också tillsatts extra beredningar för den rad av partiella reformer, som till
en överraskande myckenhet finnas uppräknade i statsrådsprotokollet av den
30 september 1932.

Så få vi nu om detta senare arbete veta av första lagutskottet, att i en bilaga
till statsverkspropositionen i år meddelar processlagberedningen, att densamma
»under år 1932 varit sysselsatt med utarbetandet av preliminära förslag
till lagbestämmelser angående förfarandet vid underrätt i tvistemål och
i brottmål samt bevisningen, ävensom att förslag förelåge till bestämmelser
om part, stämning, förberedelse, huvudförhandling, parts utevaro, bevisning
i allmänhet, vittne, sakkunnig, syn, skriftliga bevis, förhör med part under
straffansvar, bevisning till framtida säkerhet, rätt till åtal samt den misstänkte
eller tilltalade och hans försvar.»

Där finnes ju ett förslag färdigt. Varför inte lägga fram det redan vid
denna riksdag och tidigare till och med än de partiella reformerna av åklagarväsendet?
Nej, det gör man inte, ty den förra reformen hjälper allmänheten.

Utskottet har som sagt i denna hopplösa sak inte kunnat skriva mer än tre
rader — tre räder och två ord är det för att vara rättvis — om åklagarväsendet,
men så står det: »Beträffande kravet på en ny bevisningslag komma,

enligt vad nu kan anses visst, fullständiga förslag till en allmän rättegångs -

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Äng. avstyrkande av partiell reform av åklagarväsendet m. m. (Forts.)
reform att inom kort föreläggas riksdagen. Det torde vid sådant förhållande
saknas anledning att ånyo taga under övervägande, huruvida en särskild lag
om bevisning lämpligen skulle kunna genomföras före rättegångsreformen i
övrigt.» Bakom detta skymtar ju en viss sympati för de gamla bemödandena
att såsom partiell reform genomföra en ny bevisningslag. Härifrån tar utskottet
inte avstånd i form men så mycket kraftigare i sak. Och det förra
kunde väl utskottet inte rimligen underlåta efter de många auktoritativa bemödanden,
som gjorts för att visa, att denna reform går för sig, och med den
vetskap örn dess behövlighet för folket, som man ändå, örn man går till rätta
med sig själv, måste äga genom de erfarenheter, som varje domare haft. Vilka
orättvisor, vilka rättsförluster för den stora allmänheten, i all synnerhet för
den mindre bemedlade allmänheten, ha inte statsmakterna under detta halva
sekel, då man stritt örn denna detalj i folkets liv, låtit svenska folket få undergå,
detta folk, för vilket de i alla fall skulle vara en far och en välgörare!

»Inom kort»! Jag frågar hopplöst återigen: vad menas med det? Det står
i betänkandet, att av vad processlagberedningen nu sj^sselsätter sig med är färdigt
väsentligen endast det, som gäller bevisningen. Det övriga är den sysselsatt
med, nämligen förfarandet vid underrätter, men det gäller också förfarandet
vid hovrätter och högsta domstolen, som hör till den allmänna rättegångsreformen.
Kan detta bli färdigt »inom kort»? Då utskottet förut säger,
att den partiella reformen av åklagarväsendet skall komma först, och sedan
säger, att inom kort skall den stora reformen föreläggas, får jag be utskottet
förklara denna kullerbytta, jag åberopar också, att det år 1928 hette,
att det skulle komma ett principbetänkande följande år, men det kom först
1931. Man kan inte undra på att det dröjde, ty det är en omfattande och svår
sak, och jag uttalar intet klander för att det dröjde utan mot att man inte ville
bland de partiella reformerna upptaga det viktigaste.

Det stod i första lagutskottets utlåtande 1928, att det syntes utskottet på
grund av vissa förhållanden kunna antagas, att Kungl. Maj :t redan nästföljande
år skulle lämna riksdagen tillfälle att fatta beslut örn sättet för reformarbetets
fullföljande. Om därvid de partiella, reformernas väg funnes böra
beträdas, syntes det utskottet kunna tagas för givet, att en av de första frågor,
som gjordes till föremål för undersökning, bleve bevisningen. Det var ett
ampelt erkännande, men nu i år säger utskottet, att vi skola ha en partiell
reform av åklagarväsendet men inte av bevisningen. För att den sistnämnda
reformen skall undvikas säger utskottet, att den .allmänna rättegångsreformen
kommer inom kort, men för att den förra partiella reformen skall kunna
medhinnas, kommer den inte inom kort, ty därtill behövas kanske år.

Jag ber, herr talman, för formens skull få yrka, att de tämligen tomma
lunchbänkarna — ty det är ju lika bra, örn bänkarna votera, herr talman, eftersom
det är de, som avgöra, och inte de, som sitta på ^dem — behagade bifalla
första momentet i min motion om att reformen av åklagarväsendet skall
framläggas -— naturligtvis bör den beredas tidigare -— först i sammanhang
med den allmänna rättegångsreformen, men att däremot förslaget till en ny
bevisningslag, som till på köpet redan ligger färdigt däruppe på höjderna,
skall framläggas såsom en partiell reform.

Med andra ord, jag hemställer örn bifall till min motions yrkanden under
1) och 2), och särskilda propositioner på de båda punkterna, herr talman,
också för formens skull.

Herr Åkerman: Herr talman! I motsats till den föregående ärade talaren

skall jag fatta mig mycket kort.

Jag förstår så väl, att herr Lindhagen skall vara missnöjd och kanske för -

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Ang. avstyrkande av partiell reform av åklagarväsendet m. m. (Forts.)
grymmad över det öde, som hans reformplaner rönt. Han har ju i så
många^ ar strävat för denna reform, och det är ju ganska naturligt, att
han då känner sig bedrövad över frågans nuvarande läge. Han bad ju
också i sitt anförande om ursäkt för att han använde så starka ord. Det
tycker jag är alldeles onödigt, ty det är rätt naturligt och för resten ganska
behagligt att träffa en människa, som kan bli litet arg —- det tycker jag
inte skadar ibland. Men det är en sak för sig. Jag tycker i alla fall, att
herr Lindhagen skulle kunna förstå, att han nu ändå är för sent ute. Det
måste väl varje praktisk människa säga.

Han har i sitt anförande ägnat särskild omsorg åt frågan örn åklagarväsendet,
men därvidlag vill jag göra honom uppmärksam på att vi ha svarat
just med hans egna ord i motionen, där han begär att riksdagen skulle avstyrka
regringen att förbereda en partiell reform av åklagarväsendet. Det
är väl någonting hittills okänt, att riksdagen avstyrker regeringen att förbereda
en reform, som regeringen redan på grund av riksdagens beslut har
igångsatt. Den ärade motionären tycker, att vi »stå på huvudet och slå kullerbyttor»,
när vi citera hans egna ord.

Vad bevisningslagen beträffar, är det ju med den som med det andra. Att
nu begära, att den frågan skall lösryckas från det övriga, tror jag inte är
rimligt.

Men det tjänar ju ingenting till att diskutera den här saken nu, ty jag tror
ändå, att alla utom herr Lindhagen ha klart för sig, att det nu inte kan gå an
att göra något annat än att avvakta den stora rättegångsreformens framläggande.
^ Jag hoppas, att herr Lindhagens krafter skola räcka till dess, så
att han far tillfälle pröva och eventuellt bekämpa det förslag, som kommer.
Men att nu på detta sena stadium rycka loss denna partiella reform tycker
jag inte är välbetänkt —- det måste min gamle vän Lindhagen förlåta mig, att
jag anser.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Aldrig trodde jag, att min värderade vän ordföranden i

första lagutskottet skulle kunna vara till den grad formell och inte kunna
läsa rätt.

o Justitieministern herr Schlyter förklarade i sin berörda diktamen till stadsrådsprotokollet,
att bland de partiella reformerna skulle igångsättas ett förberedande
arbete på en partiell reform av åklagareväsendet, och därför skrev
jag i motionen »avstyrka regeringen att, utan avvaktan å det slutliga förslaget
till processlagstiftning, förbereda en partiell reform» etc. Det är ordet
»förbereda», som Åkerman fäst sig så vid. Men vad jag yrkat är, att man
inte skulle förbereda en partiell reform, men däremot går väl ingen emot en
refomi i sammanhang med den slutliga rätteg äng sreformen. Och i den motivering,
som jag lämnat i mitt remissdebattsanförande, vilket åberopats, förklaras
ju uttryckligen, att vad jag finner olämpligt är, att man förbereder en
partiell reform av åklagareväsendet och föreslår att en sådan skall uppskjutas
till den stora rättegångsreformen, i all synnerhet som denna partiella reform
skulle kosta oss mer än 1 miljon kronor ytterligare örn året, som inte passar
i dessa tider, vilket jag också sagt.

När nu en proposition meddelar, att man tänker göra en partiell reform av
åklagareväsendet men inte av bevisningslagen, betyder det väl inte, att jag
är för sent ute, utan att propositionen är efter sin tid eller har råkat på något
sätt att misstaga sig, örn jag nu skall vara mycket human i uttryckssätten,
som herr Å.kerman ansåg, att man egentligen borde vara, fastän han i detta
fall gjorde ett undantag för mig.

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Äng. avstyrkande av partiell reform av åklagarväsendet m. m. (Forts.)

Då vidare propositionen säger, att inånga partiella reformer komma att
föreslås men däri ej ingår bevisningslagen, är det väl ej för sent för en motionär
att önska, att riksdagen skall uttala sig för ett motsatt tillvägagångssätt,
nämligen för en partiell reform av bevisningslagen men inte av åklagareväsendet.

Är jag för sent ute? Det är jag naturligtvis därför att de däruppe, ^som1
priviligierat handha rättegångsreformen, styra helt och hållet. Här. har någon
annan ej ett jota att säga, man kan inte ens reservera, sig. Och inte finnas
möjligheter för tillsättning av en parallell beredning vid sidan av den plutokratiska,
så att samtidigt med deras förslag skulle kunna läggas fram förslag
även till en demokratisk rättegångsreform. Jag hade tänkt motionera örn det,
i oppositionssyfte, men jag fann, att där var jag verkligen för sent ute.

Vad nu yrkas gäller ju realiteter, som påkalla ett avgörande just nu. Åkerman
var nog försiktig att inte besvara frågan till honom: vad. menas ^med
»inom kort»? Medan utskottet nu förordat, att en omorganisation av åklagareväsendet
för en ökad kostnad av över 1 miljon årligen skall partiellt ske,
innan den stora rättegångsreformen framlägges, säger utskottet om förslaget
beträffande bevisningslagarna, vartill utskottet uppger förslag redan ligga
färdigt, att därmed bör väntas till den slutliga rättegångsreformen. Men detta
säga ni med den beskedliga tuschen, att ni inte vilja förneka, att denna reform
kanske är brådskande men att det dröjer så kort tid, innan man får °den
stora rättegångsreformen. Hur lång tid är detta, herr Åkerman? Jag frågar
igen. Det har jag inte fått svar på, den där frasen är bara en avrättningsapparat
för en motion, som är obekväm för de mäktiga, ingenting annat, förefaller
det mig.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag ber att få säga ett pär ord utöver vad
herr ordföranden sade, för att förklara utskottets ställning.

Herr Lindhagens första anförande var till en stor del fyllt av. klander mot
vad utskott av olika slag gjort sig skyldiga till sedan långliga tider tillbaka.
Den frågan föreligger ju inte alls nu, varför jag inte skall svara därpå. Endast
en enda punkt vill jag taga upp, nämligen att något utskott vid sin
framställning av vad som i ärendet förekommit inte berört^herr Lindhagens
insats år 1915, då en skrivelse från riksdagen kom till stånd. Herr Lindhagen
var ledsen över att det inte blivit intaget i det betänkandet. Men det
drabbar ju inte alls vårt utskottsbetänkande, ty vi ha mycket ordentligt redogjort
för den saken och framhållit herr Lindhagens insats..

Sedan utgick herr Lindhagen upprepade gånger både i sitt första och andra
yttrande ifrån en synpunkt, som jag och jag tror hela utskottet äro honom
mycket tacksamma för, den nämligen, att han vill med all iver sörja för folkets
bästa. Han tänker på den rättssökande allmänheten, som han säger,
och vill tillgodose det fattiga folkets behov. Yi kunna inte nog uppskatta
denna hans strävan. Men vi skulle endast vördsamt vilja be honom försöka
tro, att samma önskan och strävan hyses även av det förstockade lagutskottet.
Därom finns en mycket varm önskan hos oss allesamman, det vågar jag
försäkra honom. Men av denna sin varma önskan drives herr Lindhagen till
en viss misstanke, att motsatsen är förhållandet både med utskottet och andra,
som haft med saken att syssla. Jag kan ju inte svara annat än för oss, men
jag tror, att det förhåller sig så, som jag sade för en stund sedan.

Vad sedan hans yrkande beträffar, .ha vi inte kunnat gå med på det.. En
reform av åklagarväsendet har ju varit ett önskemal, som burits fram inom
riksdagen upprepade gånger, och att då säga till regeringen, att den skall

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Ang. avstyrkande av partiell reform av åklagarväsendet m. m. (Forts.)
avbryta sitt arbete på att åstadkomma ett förbättrat åklagarväsen, ha vi
inte ansett oss kunna vara med örn.

Vad vidare angår bevisningsfrågan vill jag säga, att i fråga om dess reformering
äro vi allesamman av samma mening som han. Vad han talar om
bevisning genom experter, tillhandahållande av handlingar o. s. v., är alltsamman
önskemål, som vi hysa. Då det nu är på det sättet, kände vi -— och
jag ville gärna hoppas, att herr Lindhagen är ense med oss i det — en stor
glädje, när vi fingo oss tillhanda statsverkspropositionen för i år, där vi i
andra huvudtiteln fingo, såsom herr Lindhagen nyss redogjort för, svart på
vitt på att processlagberedningen just är sysselsatt med utarbetande av preliminära
förslag till bland annat bestämmelser, som röra bevisning, bevisning
i allmänhet, skriftliga bevis och allt sådant. Vi hoppas därför, att vi inom
kort skola få se detta arbete färdigt. Då frågar herr Lindhagen, vad vi mena
med »inom kort». Det är klart, att vi inte kunna säga, att det blir färdigt
första april eller något sådant, utan vi hoppas, att det skall bli inom kort.
(Herr Lindhagen: Inom hur många år?) Jag kan inte närmare svara på
den frågan än genom att rikta en annan fråga till herr Lindhagen, och det
är följande: vad tror herr Lindhagen, att man skulle vinna i fråga örn att
befrämja genomförandet av en ny bevisningslag därmed, att vi skriva till regeringen
i år igen? Vi skulle skriva till regeringen: Vad snäll och styr örn
att vi få en ny bevisningslag! Och denna skrivelse når regeringen i den situationen,
att man inom departementet just är sysselsatt med att utarbeta förslag
i ämnet. På vad sätt skulle då en ny skrivelse, framställd i år, vara
ägnad att en endaste minut påskynda frågans lösning? Det är det, som vi
inte kunnat fatta, och därför ha vi inte kunnat komma till annat resultat än
vi ha gjort.

Herr Lindhagen: Det är synd att opponera mot den senaste vänlige talaren
med hans mjuka ord och utläggningar. Jag slåss emellertid inte för att själv
bli tillfredsställd på något sätt, utan för saken. Det berör mig illa, örn saken
blir misshandlad.

Nu ha vi i alla fall svart på vitt på att utskottet inte svarat på motionens
fråga: vad skall hänskjutas till den slutliga rättegångsreformen och vad skall
dessförinnan ske partiellt? Den senaste talaren undvek totalt att tala örn den
saken. Det är ju det, som det är fråga örn, och detta visar, att utskottet inte
har penetrerat saken, utan möjligtvis gått efter auktoriteter och inte velat
störa justitieministern i hans senaste uppfattning.

_ År 1902 hängde det på ett hår i riksdagen, att en bevisningslag, med dess
vidgade skydd för rättssäkerheten, i huvudsak gick igenom i riksdagen —
även i andra kammaren, som ju höll sig på sin kant, därför att inte nämnden
fick ökad befogenhet såsom en kontroll över den större makt, domaren
förmenades få genom den dock redan praktiserade fria bevisprövningen. Varför
hade försynen ordnat så tråkigt just 1902, att det på ett hår ej gick?
Det var väl bra hårt. Annars hade vi under 31 år haft alla dessa förmåner,
när det gäller att bringa sanningen i dagen, dessa förmåner för de mindre
bemedlade att kunna få fram densamma. Tänk, 31 år! När man nu står här
1933, får man inte ens höra ett beklagande över detta och inte heller någon
förklaring. Men nu veta vi, att det där uttrycket »inom kort» endast måste
vara ett lättsinnigt tillhugg av utskottet, därför att det tycker det vara bra,
örn reformen kom inom kort.

Jag skulle gärna vilja fråga en expert — som jag ser närvarande — hur
länge han tror det dröjer, innan bland annat den »partiella» reform av åklagarväsendet,
som utskottet i förväg förordar, framlägges för riksdagen. Nan -

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Äng. avstyrkande av partiell reform av åklagarväsendet m. m. (Forts.)
ske icke ens den kan komma inom kort, och det övriga måste då dröja ännu
mycket längre. Varför skall utskottet då hugga till med ett sådant uttryck?
Ett stort och härligt utskott, som första lagutskottet skall vara, med vida vyer
över markerna, kommer med sådana förkortade uttryck, för att kunna göra
en konst i själva saken!

Det är inte fråga örn någon fri bevisprövning, endast örn nya bevisningsmedel,
som skulle bli koncentrerade. Den fria bevisprövningen är i praxis
sedan länge genomförd, den är ingen nyhet. Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, att i anledning
av vad under överläggningen yrkats propositioner komme att framställas särskilt
beträffande utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet gjorde hemställan,
i vad den anginge punkten 1 i den av herr Lindhagen i ämnet väckta
motionen, och särskilt angående samma hemställan, såvitt rörde punkten 2 i
berörda motion.

I fråga örn utskottets hemställan i förstnämnda del, fortsatte herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels att, i enlighet med vad utskottet tillstyrkt,
punkten 1 i den av herr Lindhagen väckta motionen icke skulle till någon
riksdagens åtgärd föranleda, dels ock att kammaren skulle bifalla nämnda
punkt i motionen.

Vid sedermera enligt berörda yrkanden gjorda propositioner bifölls det
förra yrkandet.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen jämlikt de yrkanden, som förekommit
beträffande utskottets hemställan, såvitt rörde punkten 2 i herr Lindhagens
förevarande motion, propositioner, först därpå att, i enlighet med vad
utskottet tillstyrkt, ifrågavarande punkt icke skulle till någon riksdagens åtgärd
föranleda samt vidare på bifall till nämnda punkt i motionen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han upprepat den förra propositionen,
sig finna densamma vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som vill, att, i enlighet med vad första lagutskottet i sitt utlåtande
nr 18 tillstyrkt, punkten 2 i den av herr Lindhagen i ämnet väckta motionen
icke skall till någon riksdagens åtgärd föranleda, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda punkt i motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att
flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag

tyckte, att jag skulle begära votering för att få en avrundad avslutning på

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Äng. avstyrkande av partiell reform av åklagarväsendet m. m. (Forts.)
den kulturutveckling, som ägt rum under 50 år, varunder den rättssökande
allmänhetens rättssäkerhet blivit alltmer av statsmakterna på processkommissionernas
tillskyndan åsidosatt. År 1915 stod jag som ordförande i lagutskottet
såsom segrare i spetsen för ett enhälligt utskott och enhälliga kammare.
Därför sade jag nyss till min granne, att nu 1933 kommer jag att bli alldeles
ensam, ty i detta fall har jag fullkomligt rätt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning av väckt Äng. reglering
motion om reglering genom lag av ersättning till vittnen, då ersättning ej a? ersätt;
utgår av allmänna medel. ningen till

vittnen.

_ I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 214,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville hos regeringen påminna örn en av riksdagen år 1915 avlåten
skrivelse angående ersättning åt vittnen samt förnya riksdagens framställning,
huruvida icke lagbestämmelser rörande ersättning åt vittnen i rättegångsmål,
i de fall då ersättning icke skulle utgå av allmänna medel, lämpligen borde
i de av 1915 års lagutskott angivna avseenden utfärdas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Herr talman! Här kommer nu en fråga, som också

väcktes 1915 och då enhälligt tillstyrktes av lagutskottet och riksdagen. Det
gäller en reform av rättegångsbalkens bestämmelser om ersättning till vittnen.

Det står nämligen i 17 kap. 5 § rättegångsbalken, att den, som vittne påkallat,
skall betala vittnes resekostnad och täring efter dess värdighet. Sämjas
de ej därom, skall domaren lägga dem emellan, som skäligt prövas. Av
lagrummets lydelse framgår, att meningen varit att tillerkänna vittne endast
rese- och traktamentsersättning. Emellertid har vid domstolarna utbildat sig
en praxis att tillerkänna vittne ersättning jämväl för tidsspillan, besvär ävensom
andra omkostnader än de ovannämnda, även då ersättningen ej skall på
sätt särskilt är stadgat utgå av allmänna medel. Denna praxis grundar sig på
uppenbar billighet i många fall.

Däremot gör lagens gammalmodiga uppfattning, att vittne skall ha betalt
efter sin värdighet, sig mycket ofta fortfarande gällande på ett sätt, som
verkligen icke är upplyftande vare sig för vittnena, parterna eller domstolen.

Vid domstolens prövning av vittnesersättningar tages ganska allmänt hänsyn
till vittnets rang och i synnerhet förmögenhetsställning. En gammal domstolspraxis
är, mångenstädes åtminstone, att ett vittne, vars anspråk blivit bestritt
såsom för högt, tillfrågas om beloppet av sin taxering såsom en värdig mätare
på vittnets värdighet. Lagens bestämmelse har också verkat demoraliserande
på den allmänna uppfattningen i denna fråga. Ett förmöget vittne vet ofta
knappast, hur högt han skall uppskatta sitt inställelsebesvär. Att avläggande
av vittnesmål är en av lagen påbjuden medborgerlig plikt, har nästan fallit
i glömska. En ganska vanlig föreställning är att man, åberopad som vittne,
bör tillåta sig att passa på tillfället och göra en liten affär.

Parterna komma vidare på detta sätt att obehörigen betungas. Det drabbar
dessutom orättvist, då den, som måste åberopa ett förmöget vittne, får
vidkännas en dryg utgift, under det att den, som har turen att kunna åberopa
ett fattigt vittne, slipper undan vida billigare.

Parterna bliva också alltmer utan allt skydd mot överdrivna ersättnings -

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

Äng. reglering av ersättningen till vittnen. (Forts.)
anspråk från vittnen. Det är nämligen sedan länge sed bland sakförarna att
ej vid domstolen framställa någon anmärkning mot de av motparten eller av
vittnen fordrade ersättningar för inställelse vid domstolen. Det anses ur advokatsynpunkt
vara god ton, som man för sitt anseendes skull bör upprätthålla,
att utan småaktighet medgiva vad motpartens vittne begär. Rättegångskostnaden
ökas på detta sätt avsevärt för parterna, genom att sakförarnes praxis
ej lämnar dem tillräcklig frihet att överväga vad vittnet skäligen bör ha och
vad huvudmannen kan gå i land med att betala, därest han blir ålagd att i
sista hand vidkännas ersättningen.

En välgörande motsättning till detta oefterrättlighetstillstånd möter i Tyskland,
där genom en förordning av 1878 med ändring 1898 bestämts vissa
latituder för ersättning åt vittnen och sakkunniga i rättegångsmål. För vållad
tidsförlust äger vittne utfå ersättning med ett belopp, växlande mellan 10 pfennige
och 1 mark för varje timme. Dylik ersättning bestämmes med hänsyn till
den sysselsättning vittnet nödgas försumma genom sin inställelse och utgår för
en tid av högst 10 timmar för dag. Personer i mindre lycklig ekonomisk
ställning erhålla ovan angivna minimiersättning, även örn de genom inställelsen
icke förlorat någon arbetsförtjänst. Reseersättning, uppgående där vittnets
personliga förhållanden eller yttre omständigheter föranleda användande av
transportmedel, till belopp, som innebär skälig gottgörelse för vittnets därigenom
åsamkade kostnader, utgår också. Detta var den huvudsakliga motiveringen
i den motion, som väcktes år 1915, då lagutskottet enhälligt anslöt
sig till motionen och riksdagen också utan meningsskiljaktighet antog densamma.
Sedan skickades saken till justitiedepartementet.

Jag vill tillägga, att 1915 framhöll lagutskottet och sedan också riksdagen,
att förevarande spörsmål var av den art, att detsamma ej behövde eller borde
uppskjutas i avvaktan på rättegångsreformens slutliga genomförande, och så
uppdrog utskottet vissa riktlinjer och hänvisade till, att det tyska systemet
också borde prövas.

Här har verkligen tillsatts en beredning av särskilt tillkallade sakkunniga,
häradshövdingen C. H. G. Cederschiöld och advokaten H. Almstrand. De
avgåvo 1918 ett betänkande med förslag, som ganska mycket närmade sig vad
motionen åsyftade. Det var 1918 och då skulle väl ärendet äntligen vara färdigt
efter tre års beredning.

Nu skriver första lagutskottet: »Skrivelsen synes icke därutöver uti nu
ifrågavarande avseende ha föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd». Den avskrevs
i december 1922 lika väl som riksdagens skrivelse örn att få en partiell
reform genom en bevisningslag. Det är förmodligen återigen processkommissionen,
som ligger bakom och inte unnat den rättssökande allmänheten — och
i synnerhet den mindre bemedlade delen därav — en hjälp i sina bemödanden,
ty man kan ju förstå, vilken oerhörd utgift vittneskostnader kunna föranleda.
Många draga sig för att låta det gå till rättegång, då de veta, att dessa kostnader
komma att gå ut över dem, och detta i synnerhet örn de äro mindre bemedlade.
De veta nämligen, att örn de såsom vittnen måste höra personer i
högre samhällsställning eller som hava större inkomst enligt debetsedlarna
eller ha lång resväg, så stiger vittnesersättningen därefter.

Det var år 1922, som skrivelsen avfördes från dagordningen utan att ens
formellt ha varit hänskjuten till processkommissionen. Hur kan en regering
behandla ett ärende på det sättet under alla dessa år sedan 1915? Jag förmodar,
att det legat ett kotteriväsen från processkommissionen bakom och
viskat: avför denna riksdagsskrivelse, så äro vi av med detta bekymmer. Så
brukar det nämligen gå till, då det är kotterier, som härska i departementen.

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

Ang. reglering av ersättningen till vittnen. (Forts.)

Processkommissionen har emellertid år 1926 framkommit med ett fullständigt
förslag till rättegångsreform och då även berört denna sak. Men förslaget
har nu fallit. Vi ha 1931 lagt oss till med ett principbetänkande, och efter
detta betänkande skall utarbetas ett nytt förslag, som dock skulle få föregås
av »partiella» reformer. Därefter har justitieministern till statsrådsprotokollet
den 30 november 1932 uppräknat, vad som borde på förhand partiellt beslutas
innan den nya rättegångsreformen kommer till stånd, men bland dem är icke
upptagen denna fråga lika litet som frågan örn en bevisningslag i övrigt, av
vilken lag denna fråga utgör en del och en ingalunda oviktig del.

Utskottet säger nu lakoniskt: »Såsom utskottet anfört i sitt utlåtande nr 18
innevarande år, kan det nu anses visst, att fullständiga förslag till en allmän
rättegångsreform inom kort komma att föreläggas riksdagen. Det torde vid
sådant förhållande icke vara lämpligt, att riksdagen nu ånyo gör framställning
till Kungl. Maj :t uti förevarande fråga.»

Ett utskottsutlåtande blir så där kort, när man vill förbigå en sak, som inte
kan eller bör förbigås på det sättet. Utskottet måste utan angiven grund hugga
till med att just deri: frågan förelägges riksdagen »inom kort». Jag frågar
utskottets ledamöter, huru alla dessa partiella reformer, som hösten 1932 uppräknades
av justitieministern, skulle hinna bli beredda och genomförda tidigare
än denna av utskottet för den slutliga reformen utlovade tidsfristen »inom
kort». Meinart säga, åklagarväsendets omvandling skulle hinna i hamn före
tidsfristen »inom kort». Ty utskottet borde förstå, att detta inte kan ske såvida
ej även de tillämnade »partiella» reformerna uppskjutas till det slutliga
avgörandet. Då skulle man möjligen örn alltihop kunna säga »inom kort», ty
därmed kan menas 5 eller 10 år; allt droppar i en nations liv.

Jag har i min motion begärt, herr talman, att riksdagen i år skulle ge
upprättelse åt riksdagsskrivelsen av år 1915 efter den skymfliga behandling,
som densamma under tidernas lopp fått från processkommissionernas vedlerbörande
med oavlåtligt förbiseende av den rättssökande allmänhetens rättssäkerhet.
Jag yrkar sålunda bifall till motionen.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av
1 och 2 §§ i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 35) om emeritilöner för
präster, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion om viss ändring i 90 § lagen örn fattigvården
;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av ecklesiastika boställen; samt

Första hammarens protokoll 1933. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 4 mars.

nr 11, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade
propositioner nr 179 och 180.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 258, av herr Karlsson, Gottfrid, i anledning av Kungl. Marits proposition
angående distriktsveterinärväsendet;

nr 259, av herr Nilsson, Alexander, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående distriktsveterinärväsendet; samt

nr 260, av herr Ekman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
befrielse för borgmästaren Oscar Dahlbäck m. fl. från viss dem i egenskap
av magistratsledamöter ådömd ersättningsskyldighet till kronan m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 82, till Konungen i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 9, i anledning av kamrarnas remiss av
Kungl. Maj :ts proposition nr 151 med förslag till förordning örn ersättning
för debitering och uppbörd av landstingsmedel m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad disposition
av medel, anvisade till anskaffning av stabiliseringsanerdningar för flygar’
23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
avtal mellan kronan och Landskrona stad örn försäljning av vissa markområden
till staden m. m.; „

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag tor
ordnande av viss förläggning för samvetsömma värnpliktiga;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upprivnmg av
bispåret Lövlid—Holmselehamn vid statens järnvägar_m. m.; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för förre
lokomotivföraren E. L. Lundqvist m. fl. fran skyldighet att till statens järnvägar
gälda vissa skadestånds- och ersättningsbelopp jämte en i ämnet väckt
motion;

bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa vid en flygolycka omkomna befattningshavare, och
nr 17, angående gratifikation åt vaktmästaren Sven Werner Hellborg;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckt motion angående förbud mot saluhållande m. m.
av gädda av mindre längd än 40 centimeter;

Lördagen den 4 mars.

Nr 17.

nr 23, i anledning av väckt motion om utredning angående revision i vissa
delar av lagen örn enskilda vägar;

nr 24, i anledning av väckta motioner angående beredande av rätt för vägdistrikt
att i den allmänna vägunderhållskostnaden inräkna bidrag till underhåll
av''vissa enskilda vägar m. m.;

nr 25, i anledning av väckta motioner angående utfärdande av föreskrifter
om ursprungsbeteckning för importerad fisk;

nr 26, i anledning av väckta motioner om utfärdande av föreskrifter rörande
ursprungsbeteckning för importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter;

nr 27, i anledning av väckt motion angående vissa synpunkter att beaktas
vid utredningen örn ny jaktlagstiftning m. m.; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedskrivning av
ett S. Holmgren, Vilhelmina, beviljat lån för anordnande av kalktillverkning;
samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion, 1: 23, örn skyldighet för alla med dragare förspända åkdon att
föra ljus eller reflektor.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.20 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.