1933. Andra kammaren. Nr 5 (Riksdagens protokoll 1933:5)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1933. Andra kammaren. Nr 5.

Torsdagen den 19 januari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Fortsattes elen från gårdagens sammanträde uppskjutna debatten rörande
Kungl. Maj:ts proposition, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov; och
lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Brädefors: Herr talman! Herr Anderson i Norrköping konstaterade
i går kväll, att det här i kammaren fanns en skiljelinje, med de borgerliga
och socialdemokraterna å ena sidan och kommunisterna å andra sidan, och
han ifrågasatte, huruvida icke vi kommunister, som stå på den ena sidan av
skiljelinjen, borde avvisas från kammaren.

Emellertid konstaterade herr statsrådet Wigforss, att vi kommunister voro
som andra vanliga svenska medborgare, och som sådana hoppas jag, att vi
åtminstone än så länge åtnjuta samma rättigheter som kammarens övriga ledomöter.

Den politiska skiljelinjen, som herr Anderson talar om, den finns och den
kan man bäst konstatera genom att studera den socialdemokratiska regeringens
statsverksproposition, som också har fått så varmt erkännande från de
borgerliga och i synnerhet från herr Andersons sida. Man skulle för att ytterligare
konstatera, var skiljelinjen från de borgerliga och socialdemokraterna
går, kunna citera vad den tyska socialdemokratins gamle hövding
August Bebel yttrade på partikongressen i Jena år 1905. Han sade följande:

»Vill ni vinna ett dylikt inflytande (på regeringen), stoppa då ert program
i fickan, lämna edra principer i sticket, sysselsätt eder bara med rent
praktiska ting, och vi skola bliva mer än välkomnade som borgarklassens allierade.
Och jag säger er, att de bästa ibland oss kunna bli överregeringsråd
örn inte mera. Paris är värt en mässa, och att vinna socialdemokratin är
värt ett par ministerstolar . . .»

Där ligger denna skiljelinje. Vi stoppa inte vårt program i fickan eller
lämna våra principer i sticket, utan vi ha dessa som rättesnöre för vårt arbete.

Herr statsministern sade, att »det är regeringens avsikt, att alla skola
hjälpas. Regeringen favoriserar inte i detta fall någon samhällsgrupp eller
klass.» Detsamma ha även de borgerliga regeringarna tidigare sagt, men
hjälpen åt arbetarna har alltid blivit det minimala.

Arets statsverksproposition avviker inte, till sitt huvudsakliga innehåll,
från de tidigare årens statsverkspropositioner. Det är kapitalismens budget,
som endast syftar till att befästa det kapitalistiska samhällssystemet i Sverige.
Den regering, som överlämnar årets statsverksproposition, kallar sig
för arbetarregering, men i statsverkspropositionen har den avslöjat sig inför
hela Sveriges arbetarklass såsom goda förvaltare av kapitalismens samhälle.

Förslagen örn anslag till de olika huvudtitlarna visa, att regeringen tagit
all nödig hänsyn till borgarklassens intressen — hovet, militärväsendet, poli Andra

hammarens protokoll 1933. Nr 5. 1

Vid reiniss
av statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
sen och kyrkan få sitt. Naturligtvis skulle högerns män i riksdagen önska,
att anslagen till dessa institutioner vore ännu större, det ligger ju fullständigt
i linje med deras åskådning. Går man ut från de vallöften, som de nuvarande
regeringsledamöterna och deras partivänner strödde omkring sig under
valrörelsen, löften, som gåvo deras parti över en miljon röster, så måste
man fastslå, att dessa löften inte alls finna sitt uttryck i vare sig statsverkspropositionen
eller regeringens hittillsvarande handlingar.

I en situation, då kapitalismens kris för alla, som vilja se, uppenbarat hela
vanvettet i den nuvarande kapitalistiska samhällsordningen, då hundratusenden
äro arbetslösa och sakna mat för dagen, då lönerna sänkas oavbrutet, då
landsbygdens fattiga digna under skatte- och räntebördor — i en sådan situation
ha utan tvivel arbetarväljarna, som trodde på socialdemokratins vallöften,
väntat andra signaler och åtgärder än vad statsverkspropositionen ger
uttryck åt.

Jag skall här inte gå in på hela detta komplex av frågor för att belysa
nödtillståndet bland de arbetande massorna. Det torde inte heller vara nödvändigt,
ty den bittra nöd, som råder bland dessa massor, är ett faktum, som
inte ens borgarklassen vågar sig på att bestrida. Även regeringen medger
detta faktum, men de åtgärder, som vidtagas från det hållet, syfta till att
konsolidera och stabilisera det kapitalistiska systemet på arbetarklassens bekostnad.
Norrbotten torde vara för närvarande ett av de mest nödställda
områden i landet. Detta har även upptäckts av vissa privatkapitalistiska
företag, vilka göra affärsreklam under välgörenhetens mask.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, vilken icke kan beskyllas för att utan anledning
begära statsmakternas ingripande för lindrandet av nöden i länet,
har hemställt örn ett anslag av 100,000 kronor som tillfällig hjälpåtgärd för
lindrandet av nöden i Norrbottens län. Herr statsrådet Möller anser emellertid,
i likhet med hans företrädare, att hjälpåtgärder i sådan form inte böra
förekomma, utan bör man genom andra åtgärder försöka få i gång produktionen.
Herr statsrådet åsyftar härmed förmodligen sådana åtgärder som att
staten skall investera kapital till privatkapitalistiska företag för att därigenom
förbereda arbete åt de arbetslösa. Föregående års riksdag var på samma
väg, när den beviljade 30 miljoner kronor till L. K. A. B. Yi veta emellertid
av erfarenhet, hur denna svenska statens gåva verkade i arbetslöshetshänseende.
Sedan dess ha flera hundra man avskedats vid L. K. A. B:s gruvor,
och de kvarvarande arbetarna arbeta med inskränkt arbetstid, 9 1/2 skift per
månad. Vi kommunister anse sådana hjälpåtgärder vara endast hjälpåtgärder
åt de kapitalistiska profitörerna men ingalunda några hjälpåtgärder för
de svältande arbetarna. Men hur kan denna herr statsrådets mening förverkligas
i sådana områden, där ingen industri finnes? Vi ha i Norrbotten sådana
områden, t. ex. i Tornedalen.

Den finsktalande befolkningsgruppen i Tornedalen, uppgående till cirka
30,000 människor, har alltid levat under ekonomiskt förtryck från de makthavandes
sida. Där saknas industri fullständigt, och skogarna ha till största
delen blivit skövlade av trävarubolagen. Denna nationella minoritet inom
Sverige består huvudsakligast av småbrukare, vilka omöjligt kunna leva av
den avkastning, som deras små jordbruk lämna utan hjälpåtgärder från statens
sida. Den s. k. hjälpåtgärden för småbrukarna, som föregående riksdagen
beviljade i form av stödlån och ackordslån, var ingen hjälpåtgärd för
fattiga och skuldsatta småbönder utan endast i bästa fall en kort galgenfrist.
Däremot var det en hjälpåtgärd för bankerna, som därmed kunde inkassera
sina osäkra fordringar, och skattenpyndigheterna, som med skatten
kunde öka småböndernas skuldbörda.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Vägarbeten, som i dessa trakter äro den arbetande befolkningens snart sagt
enda inkomstkälla, och vilka arbeten i ödebygden vore synnerligen behövliga,
torde inte komma till utförande i större utsträckning än föregående
budgetår, enär regeringens förslag till vägbyggnader upptager ungefär samma
summa som under föregående år.

Detta tillsammans med det kulturella förtrycket mot den finsktalande folkminoriteten
i form av tvångsförsvenskningen i skolorna etc. gör, att Tornedalens
folk känner sig som i alla avseenden tillbakasätta främlingar i Sverige.
De nationella folkminoriteternas ekonomiska och kulturella befrielse har
genomförts endast i ett land, i Sovjetunionen, och jag vet, att ekonomisk och
kulturell frigörelse för den finsktalande nationella minoriteten här i Sverige
endast kan genomföras genom den proletära revolutionen. Men man hade
kunnat vänta av en socialdemokratisk regering, att den åtminstone hade så
pass förståelse för de nödlidande i Norrbotten, att denna lilla otillräckliga
summa, som länsstyrelsen i Norrbottens län har begärt, hade blivit framförd
i statsverkspropositionen. Jag skall i detta sammanhang inte närmare gå in
på de frågor, som sammanhänga med nationalitetsfrågan i Norrbotten, utan
endast slå fast, att till och med terrorregimen i Vitfinland ännu inte hunnit
så långt i minoritetsförtryck som den så kallade demokratin Sverige. Det
är klart, att de arbetande massorna måste gemensamt, oavsett nationalitet,
bekämpa allt sådant förtryck och sträva till ekonomisk frigörelse ur det kapitalistiska
slaveriet.

En annan fråga, som också berör Norrbotten, men som även har intresse
för de lägre statstjänarna vid statens järnvägar, vill jag i detta sammanhang
peka på. Behovet av en ny malmupplagsplats vid Svartön har sedan länge
varit aktuellt. På grund av den minskade skeppningen och den därmed följande
arbetslösheten upptogs frågan till behandling förlidet år. Järnvägsstyrelsen
hemställde örn att få detta arbete utfört som beredskapsarbete, och
den dåvarande regeringen beslöt också anslå 26,000 kronor för arbetets utförande.
Banarbetarna sågo i detta beslut en möjlighet att få arbete, och man
beräknade bland arbetarna själva, att ungefär 150 man bland banarbetarna
skulle beredas arbete under en tid av 5 å 6 månader. Vederbörande järnvägsbefäl
tog emellertid snart nog arbetarna ur dessa illusioner, i det de utlämnade
arbetet på entreprenad till en Stockholmsfirma och därmed åsidosatte
banarbetarnas intressen. Järnvägsbefälet avvisade alla framställningar från
arbetarna och motiverade silia åtgärder med att L. K. A. B. krävt, att arbetet
skulle vara färdigt till den 1 november för att därigenom förhindra ytterligare
avskedanden och inskränkningar i arbetstiden vid malmfälten. I och
för sig var detta argument nog så viktigt, framför allt med hänsyn till att
riksdagen ju anslagit 30 miljoner kronor till bolaget för att hjälpa bolaget
ur de svårigheter, som krisen medfört, och därmed ålagt bolaget skyldighet
att sörja för arbetarna. Emellertid visar sig järnvägsbefälets argument vara
fullkomligt ohållbart, ty när arbetet nied upplagsplatsen bedrivits omkring
halvannan månad avskedade bolaget i Kiruna 200 man och inskränkte arbetstiden
till 9*A skift i månaden.

Dessa åtgärder belysa på ett utomordentligt sätt, hur de statliga hjälpåtgärderna
utnyttjas i privatkapitalismens syfte. Vid banavdelningen är nämligen
arbetslösheten synnerligen stor, men ingen av befälet har förflyttats eller
avskedats. Vidare har man inom femte distriktet överskott på lokpersonal
samt lokomotiv och vagnar, varför alla tekniska resurser utan tvivel skulle
finnas för att detta arbete skulle kunna utföras och därmed arbetslösa banarbetare
sättas i arbete.

Från befälshåll påstod man sig vara tvingad att driva det så billigt som

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
möjligt och att därför arbetet utlämnades på entreprenad. Man glömmer
emellertid, att frågan örn de arbetslösa vid järnvägen i Luleå därmed är
olöst, och att det trots allt åligger i detta fall staten att sörja för dessa arbetslösa.
En möjlighet att sysselsätta dessa arbetslösa banarbetare stod öppen
genom igångsättandet av beredskapsarbete i ifrågavarande fall. Detta uraktlåt
man emellertid, och i stället gav man ett privatkapitalistiskt företag möjlighet
att dra profit ur detta arbete.

På grund av arbetslösheten bland banarbetarna valdes en deputation, som
uppvaktade kommunikationsministern herr Leo dagarna före jul. Därvid påtalades
denna sak, och det visade sig, att herr statsrådet Leo var överens med
de åtgärder, som järnvägsbefälet vidtagit, i det han förklarar (enligt deputationens
rapport): »Industrin tillverkar massor av moderna arbetsmaskiner,
och om dessa icke tagas i bruk, uppstår givetvis arbetslöshet även bland dess
arbetsstam. Man måste därför ha förståelse för järnvägsstyrelsens handlande
i detta fall.»

Därmed kungjorde även den socialdemokratiska kommunikationsministern
som sin uppfattning, att arbetet icke skulle utföras av de arbetslösa banarbetarna
utan utlämnas till en privatkapitalistisk entreprenör. Man behöver inte
använda så värst många ord för att karakterisera en sådan ståndpunkt. Den
bevisar, att staten i första hand ser till att hjälpa kapitalisterna och inte bryr
sig så mycket örn de synpunkter, som i detta fall banarbetarna förde fram.

I övrigt kan man konstatera, att när det gäller indragningar och lönesänkningar
vid statliga eller kommunala verk, så är det i första hand de sämst
anställda, som man har i åtanke. Det högre befälet slår man vakt örn, till
dessa utbetalas väldiga löner, under det att de lägre statstjänama, vars löner
knappast räcka till det nödvändiga, få vidkännas lönesänkningar och i många
fall avskedas, utan att någon tänker på deras försörjning.

Vad jag här har anfört är endast några få exempel på den politik, som
de maktägande genomföra, och som går ut på att vältra över krisens bördor
på de arbetande massornas skuldror. En sådan politik är typisk i ett samhälle,
där ett fåtal besitter den ekonomiska makten. Den socialdemokratiska
regeringen har liksom tidigare även nu genom sina handlingar visat sig vara
det borgerliga samhällets samvetsgranna förvaltare och genomför en politik,
som saknar varje spår av socialism. Emellertid komma de arbetande massorna
på grund av de oerhörda förhållanden, som i dag råda, den nöd och den
svält, som finns i tiotusentals arbetarhem, att en dag göra räfst och rättarting
med alla dem, som upprätthålla ett sådant tillstånd. Mer och mer komma
de arbetande massorna till insikt örn att den enda tänkbara utvägen ur krisen
är kampen för störtandet av kapitalismen. Mer och mer övertygas de arbetande
massorna om att den väg, som Sovjetunionens arbetande folk har gått,
är den väg, som betyder frigörelse ur kapitalistiskt slaveri och upprättandet
av socialismens samhälle. Kapitalismens system har gjort bankrutt, den nöd
och svält, som i dag existerar bland hundratusenden, skola de arbetande massorna
i stad och på land likvidera genom att likvidera dess orsak, kapitalismen.

Vidare anförde:

Herr Österström: Herr talman! Den siste talarens förekomst på denna plats
ger mig anledning att fullgöra en representationsplikt, som kan åligga åtskilliga
av partierna här, och jag förutsätter, att regeringen på intet sätt uppfattar
det som någon avsiktlig oartighet, örn jag nu blir ceremonimästare vid denna
lilla högtidlighet, innan jag ger mitt lilla bidrag till den sakdebatt, som föres

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
här. Det är nämligen så, att sedan riksdagen sist var samlad har i den stora
mellanpartifamiljen, till vilken, om jag uppfattade hans excellens herr statsministern
rätt i går, även han numera räknar sig och sitt stora parti, inträffat
en glädjande tilldragelse. Herr Brädefors i dag och herr Hagberg i går, de
äro ju bevis för att till denna mellanpartifamilj har slutit sig en ny telning,
nämligen Kilbomskommunisterna. Det är icke fråga örn annat än att det är
en livlig krabat, något vårdslöst uttryckt. Jag skulle dock till denna nya
telning vilja säga, att tack vare storebrors d. v. s. regeringspartiets fruktansvärda
aptit och behov av utrymme är det nog en smula trångt och det är dessutom
smått örn maten i mellanpartifamiljen. Men herr Kilbom och hans närmaste
äro ju icke vana vid stora slakter, och vi kunna väl därför på goda grunder
hälsa dem välkomna på »reaktionens» sida.

Det har alltså hänt åtskilligt, det måste sägas. Det upptäckte nog också den
socialdemokratiske verkstadsklubbsordförande på Söder, när han i morse öppnade
sin »Kraten». Där kunde han konstatera i väldiga rubriker, att det hänt
något — icke mycket, ty han är van vid väldiga segrar — men i alla fall fick
han en rapport från slagfältet här i riksdagen i går, som var ägnad att stärka
eller i vb,rje fall upprätthålla hans naturliga självkänsla. Det konstateras nämligen
i denna krigsrapport, att »regeringen söndersmulade den borgerliga kritiken»
i gårdagsdebatten.

Det händer någonting på andra håll också. Djupt inne på Östermalm
har högerfamiljen, som är rättroende, både i går eftermiddag och i dag fått
liknande underrättelser, ägnade att stärka deras uppfattning örn att de äro på
rätt väg, när de tro, att högern är bärare av framtidens politik i detta land.
Där har man för sin inre syn i dag på morgonen sett, huru det borgerliga
blocket är sammansvetsat, man har också för denna inre blick skådat herr
Lindman som generalissimus för denna borgerliga armé.

Jag skulle tro, herr talman, att det kan vara skäl i att, innan legendbildningen
alltför länge pågår och sprider sig och gör ofog, en liten smula korrigera
dessa uppfattningar och göra några randanteckningar i kanten till rapporterna.
För egen del har jag nog också en viss uppfattning örn vad som förekom i remissdebatten
i går, och skulle jag använda mig av krigsrapporternas lakoniska
språk kunde jag närmast vilja säga, att mörkret skilde de stridande åt och
omöjliggjorde ett verkligt avgörande av drabbningen. När jag säger mörkret,
menar jag, att kritiken, de facto, hela tiden måste röra sig i vissa avseenden
och i mycket väsentliga avseenden med gissningar. Det var inga fasta och i
varje fall icke några absolut grundmurade hållpunkter för bedömande av statsverkspropositionen
och regeringens förslag rörande arbetslöshetspolitiken i detalj,
och detta av det enkla skälet, att några konkret utformade förslag icke
ännu av herr socialministern hava hunnit för riksdagen presenteras. När man
saknar denna verkliga utgångspunkt, som allenast kan ligga till grund för ett
slutligt omdöme örn regeringens politik, är det givetvis omöjligt, att vad som
uttalades i går kan vara slutgiltigt. Alla papper måste alltså ligga på bordet,
innan man kommer till den fulla klarheten.

Men i ett avseende förmodar jag att gårdagen gav klarhet. Jag skulle tänka
mig, att regeringen ensam är den part, som i detta ögonblick verkligen vet,
huru läget är. Regeringen vet vad dess egen uppfattning är om det förslag,
som här skall komma. Det veta vi vanliga dödliga däremot icke. Och regeringen
Ilar dessutom fått en mycket värdefull upplysning örn oppositionens
ställning. Regeringen har fått klart för sig, att örn man får utgå ifrån att
vad som gissats vara regeringens avsikter är riktigt, och örn det är regeringens
avsikt att på grundval alltså av detta, som man förmodar den ämnar
komma fram med, rikta ett ultimatum till oppositionen, så betyder det utan

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. in.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
varje tvivel strid och kamp, en kamp, vars fortsatta utveckling jag naturligtvis
icke har någon anledning att i detta sammanhang komma in på. Så till
vida har också regeringen haft en given fördel av gårdagsdebatten, att i den
mån regeringen verkligen är redobogen för ett samarbete med oppositionen, så är
vad som sagts från olika håll i går i sakligt avseende avgjort vägledande oell
bör av regeringen -— utan att det kan tolkas som självuppgivelse och utan att
det säkerligen från oppositionens sida har varit ämnat att tvinga den till
något nesligt nederlag — användas vid utformandet av det blivande förslaget.

Det är nämligen icke så, som den socialdemokratiska verkstadsklubbordföranden
föreställer sig, sedan han tagit del av krigsrapporten, att den borgerliga
kritiken är på alla punkter söndersmulad genom vad som från regeringshåll
yttrades i går i kamrarna. Sanningen är väl närmast den, att herr statsministern
höll ett i stort sett synnerligen intressant anförande — därvidlag är
han som regeringschef på intet sätt annorlunda än som ledare för oppositionen
på sin tid. Det var ett i vissa avseenden också mycket tungt vägande inlägg.
Sanningen är vidare, att herr finansministern höll ett dialektiskt utomordentligt
lysande och skickligt lagt anförande. Men sanningen är för det tredje,
att varken den enes tyngd eller den andres mera lätta flykt har kunnat häva
de farhågor, som i betydlig omfattning och utsträckning hysas på borgerligt
håll, att man med hänsyn till vad regeringen ämnar komma med i sin arbetslöshetspolitik
rör sig på en farlig eller i varje fall gungande mark. Och jag vill
säga det, att kritiken är så långt ifrån söndersmulad, att den nog tills vidare i
väsentliga avseenden står oemotsagd. Det kan delvis bero på, och det är jag
medveten örn och den förste att erkänna, att herr socialministern icke haft någon
anledning att gå in på en diskussion örn detaljer, som han ännu icke varit i
tillfälle att i regeringspropositionsform lägga fram. Jag finner detta hans
avböjande vara ganska naturligt och rimligt. Men i den mån som det varit
tillfälle för regeringen att taga upp till detaljgranskning några av oppositionens
yppade farhågor, kan jag för min del icke säga, att de uttalade betänkligheterna
av regeringen hava kunnat tillbakavisas. Och jag delar dess värre, jag
säger det uppriktigt, icke herr Andersons i Råstock uppfattning, att när man
i lugn och ro från oppositionens sida får tillfälle att läsa vad ministrarna sade
i går, skall saken vara fullkomligt klar och acceptabel för oss alla. Jag vill
tillägga, att ingen kan bli gladare än jag, och jag förmodar, att ingen i denna
kammare skulle bli ledsen, örn det vore så, att regeringens bevisföring är logiskt
och sakligt fullkomligt bindande, och vi på det sättet kunna bli övertygade.

Men jag skulle i detta sammanhang också vilja säga till högerfamiljen på
Östermalm och dess vänner här, att man på den kanten också gör klokt i att
icke draga alltför förhastade slutsatser av den långa uppmuntrande rapport,
som högerorganen i dag lämna över det inträffade. Det är nämligen så, att
herr Lindman, enligt min mening, icke är generalissimus för något borgerligt
sammansvetsat block. För egen del har jag den meningen, att i detta fall som
i så många andra är det en mycket, mycket lång väg till Tipperary, och jag
skulle icke tro, att det för ögonblicket finns anledning att föreställa sig, att
man så snart kommer fram dit och det är många av oss, som hoppas och tro,
att dit komma vi icke. Nu är det sant, att ingen skall dömas ohörd, och det
skall icke högern heller, utan är det så, att på högersidan är till finnandes en
verklig sinnesändring i mångt och mycket, så äro vi naturligtvis glada och
tacksamma därför. Har man på högerkanten, efter allt vad som passerat
under det sista halvåret, kommit under fund med, att läget fordrar en omprövning
av ståndpunkter, då skola vi tacksamt erkänna detta. Men vi nödgas
nog säga, att tills vidare äro de erfarenheter vi hava om högern i spetsen för
borgerlig politik ingalunda gynnsamma, förhoppningsfulla eller uppmuntran -

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
de. Jag skall gärna oell villigt vidgå, att den borgerliga vänstern i närvarande
situation har det ganska bekymmersamt och att det följaktligen på goda grunder
kan sägas, att vi icke skola taga för stora ord i munnen. Det är heller
icke något uttryck för övermod, om jag konstaterar till högern, att varje som
helst försök att lägga den borgerliga politikens försvarslinje mot socialismen
ett enda streck till höger om den linje, som den borgerliga vänstern har dragit
upp, är ett fullkomligt hopplöst företag och absolut dömt att misslyckas.

Nu har ju, herr talman, under gårdagen två representanter för mitt parti
tagit till orda och i väsentliga avseenden ingått på den detalj granskning av
propositionen, som i detta läge är möjlig och rimlig; och det säger sig självt
att jag icke skall fördjupa mig i dessa punkter och göra mig skyldig till alltför
många upprepningar. Jag instämmer i väsentliga avseenden i vad herr Hamrin
i går sagt, och när det gäller herr Andersson i Håsjön, måste jag erinra
örn att han som siste talare i går slutade med ett uttalande, som var mycket
intressant det också. Han sade till herr finansministern, att man nog skulle
kunna till honom säga som Herren säger till Kain i »Guds gröna ängar», sedan
Kain slagit ihjäl Abel: »Jag kail icke påstå, att du gjort rätt, och jag kan
icke heller säga, att du gjort absolut orätt». Men jag ber herr finansministern
observera en sak: det är nämligen så, som herr finansministern torde erinra sig,
örn herr finansministern sett »Guds gröna ängar», att Herren i fortsättningen
säger: »Min gosse försvinn nu, så fort du kan». Men detta citerade icke herr
Andersson i Rasjön, och det kan ju vara en nyansering, som kan vara till någon
hugnad för herr finansministern och för hela regeringen. Med den livliga
fantasi jag själv har, tycker jag, att däri låg ett mycket, mycket betydelsefullt
politiskt uttalande.

Jag tror icke, att jag misstar mig, om jag utgår ifrån, att under tjugu år,
allt sedan det s. k. demokratiska genombrottets dagar, har en svensk partiregering
icke befunnit sig i ett så utomordentligt starkt utgångsläge, när det
gällt att göra betydande insatser på olika områden, som det, vilket erbjuder
sig för den regering, vi här möta. Det är många omständigheter, som medverka
till att göra detta utgångsläge så ypperligt för regeringen. Jag är icke
blind för att det betyder oerhört mycket, att regeringen bakom sig i riksdagen
bär en så till antalet utomordentligt stark grupp. Jag vill icke heller alldeles
bortse ifrån vad herr statsministern var inne på i går, att det naturligtvis icke
är betydelselöst, att här hava de borgerliga för första gången, kanske icke
bara i Sverige utan i hela världen, stannat i minoritet efter en valstrid. _ Det
kan man ju icke bortse ifrån. Men det finns också en tredje omständighet,
som gör, att regeringens utgångsläge är betydligt stärkt, nämligen hela det
nödläge och den nuvarande situationen i ekonomiskt avseende i övrigt, varom
man hela dagen i går talade. Det tjänar heller ingenting till att förneka, att
det verkligen förhåller sig på det sättet, att oppositionen, som herr statsministern
sade, är så nyanserad, att man på goda grunder kan påstå, att den är
splittrad. Det vet regeringen lika bra som vi. Och det vore bara att sticka
huvudet i busken att förneka detta faktum. När det gäller nödläget som utgångspunkt
för regeringens politik, tycker jag nog, att vad herr Hamrin sade
örn lättheten att få människor med sig, i fall man är i tillfälle att bjuda dem
fördelar eller ställa i utsikt att de få komma till ett stort politiskt gästabud,
—- kan icke bestridas. Det är nämligen så, och det veta vi av erfarenheten,
att det är lättare att locka med fördelar och bjuda fördelar än att gå till människorna
och säga, att det icke finns så värst mycket att hoppas på i detta
fall. Utan allt tvivel är det så, att den socialistiska valsegern står i direkt sammanhang
med löftespolitiken. Men jag skall erkänna, att diskussionen kanske
icke är slutförd med att konstatera detta. Jag är villig att gå herr stats -

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ministern till mötes och säga det, att när löftespolitiken brutit så kraftigt
igenom, måste det bero på att bakom densamma ligger en fruktansvärd realitet,
nämligen det faktiska nödläge, i vilket massor av svenska medborgare för närvarande
befinna sig.

När regeringen har fått dessa människor med sig i så hög grad, som i valet
skett, beror det utan tvivel därpå, att man har haft den föreställningen,
att regeringen har möjligheter att föra oss mot bättre tider. Det kan vara en
förhoppning, som är oresonlig, ja, den kan vara primitiv, och den kanske på
intet sätt kommer att bliva uppfylld, men jag menar, att man inte kan bestrida
själva faktum, att människorna vänta sig krafttag ifrån riksdagens sida.

Nu har det sagts så mycket örn denna kris från håll, sorn1 äro oändligt mycket
mera kompetenta atti yttra sig örn saken än jag är, att det givetvis icke
kan bli tal om att jag skulle försöka mig på att lämna ett bidrag till en analys
av denna kris. Men när man hört några debatter i riksdagen under de sista
åren, kan man väl ändå vara berättigad att konstatera, att det sätt, på vilket
vi ställt in oss till krisen, det sätt, varpå vi benat upp det hela, och det sätt,
på vilket vi se orsakssammanhanget, faktiskt för varje dag, som går, blivit
allt osäkrare. Vi måste på alla håll erkänna, att vår inställning till krisen
blivit allt oklarare och mera trevande. Framtiden är höljd i dunkel. Detta
är icke bara ett lyriskt uttryck, utan det är så. Örn det nu förhåller sig så,
som den brittiska konservatismens ledare häromdagen sade, att den man eller
kvinna, som nu påstår sig kunna se in i framtiden, är en charlatan, då måste
jag säga, att vi på alla håll böra erkänna, att det kan vara skäl att uppträda
med litet mindre tvärsäkerhet. Det är ett faktum, att krisen är särpräglad
åtminstone i ett avseende, att nu sättes trycket in på alla linjer, som aldrig förr.
Det är en förtroendekris, en teknisk och rationaliseringskris, som vi genomlida.
Det är vidare en prisernas kris och slutligen icke minst en politisk kris.
Man kan säga, att aldrig har strupgreppet mot oss alla varit så utomordentligt
farligt som i detta nu och ovissheten har aldrig varit så stor som i denna
stund.

Detta sista, som jag nu talat örn, det understrykes också mycket starkt
av samstämmiga uttalanden från olika håll i Amerika, England och Frankrike.
Där säger man nämligen på sakkunnigt håll, att förmodligen komma
vi aldrig, i den mening vi hittills inlagt i våra resonemang, ut ur arbetslösheten.
I England har en kungl, kommission i dagarna konstaterat, att man
bör räkna med en normal arbetslöshet på 3 miljoner människor. Det har likaledes
sagts, att örn den amerikanska produktionsvolymen kommer till samma
omfattning som 1929, d. v. s. före den tid, då den egentliga krisen satte in,
måste man i U. S. A. räkna med, att det är omöjligt att sysselsätta eller placera
45 % av den f. n. arbetslösa massan. Örn denna pessimism är något annat
än de vildaste fantasier, så tycker jag nog, att det finnes skäl att, som
jag nyss antydde^, taga en smula mindre självsäkert på det hela och det från
alla håll. Vi måste stämma ned tonen en smula och söka nå fram till samarbete.

Det är, menar jag, icke socialdemokratisk politik, som i närvarande stund
är det angelägna, icke heller högerpolitik, ja, icke heller frisinnad politik.
Herr statsministern förstår nog vad jag vill komma till. Jag tror, att det är
en alldeles ny politik, som man måste åstadkomma, jag Auli kalla den för
resultatpolitik. Det är en sådan politik, som det är nödvändigt att nu gå in
för. Den nuvarande situationen har ingen motsvarighet, såvitt man vet, i tidigare
förhållanden. Men skulle man ändå tillåta sig att ingå på något så
vanskligt som en jämförelse med föregående kriser, kommer man knappast
till annat resultat, än att tiden i dag påminner oerhört om läget under de ty -

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
piska krigsåren. Det är ett krig, som nu pågår, ett fruktansvärt krig. Örn
det är sant, att krig alltid kräver en anspänning av folkets alla resurser
och att folkets goda vilja sättes in på en punkt, då måste det ske även i
detta krig med hänsyn till den situation svenska folket befinner sig i. Vi
måste mobilisera alla våra resurser och all den redliga vilja, som vi ha, och
det är detta, som regeringen kan göra anspråk på att riksdagen går in för att
åstadkomma och i sin mån pressa fram. Man kan säga detta på många sätt.
Jag skulle vilja uttrycka det enkelt: Ett samarbete på möjligast breda front
är i detta läge ofrånkomligt. Industrien, jordbruket och hantverket pressas i
detta läge alldeles fruktansvärt. Sanningen är naturligtvis den —Jag antar,
att finansministern medger det ■— att det, örn krisen fortsätter, icke är så
förfärligt mycket annat att välja på än att sänka levnadsstandarden för oss
samtliga. Finansministern talade örn utomordentliga åtgärder, som vi måste
mobilisera nästa år, örn ingen bättring inträder. Han har inte sagt vad han
syftar på. Jag tror dock, att de utomordentliga åtgärderna bli, att vi måste
sänka vår levnadsstandard. Klara vi oss ut ur krisen, är det gott och väl,
men för ögonblicket är det skäl att se sanningen i vitögat och erkänna, att
förhoppningarna på den punkten äro ganska löst grundade. Här fordras resultatpolitik.

Ja, men vi vilja icke föra någon annan politik, säger regeringen. Allt vad
vi gjort under hösten och fram till dessa dagar, allt vad vi sagt och gått in
för, allt vad vi velat och handlat har tagit sikte på att verkligen åstadkomma
något. Ja, jag tror visst detta, jag hyser icke det ringaste tvivel örn regeringens
avsikter därvidlag. Medan jag talar vackra ord örn regeringen, vill jag
citera de berömda orden, att »allt på jorden tillhör de mäktige utom vinden,
som blåser vart den vill». Det är så också med de stämningar, som röra sig i
folksjälens djup. När jag säger detta, menar jag, att det är icke alldeles betydelselöst,
att vi i spetsen för landets styrelse ha en skara män, som äro
redobogna att med friskt mod gripa sig an med verket. Jag underskattar icke
optimismens betydelse i det närvarande läget. Mycket beror utan tvivel på
de föresatser, som man kan gjuta in hos svenska folket i detta läge. Den saken
har sin stora betydelse, och härpå beror i hög grad vad som skall kunna
uträttas, det vill jag på intet sätt förneka.

Så långt är regeringen stark och mycket stark. Dess utgångsläge är, såvitt
jag förstår, i många avseenden helt enkelt avundsvärt. Nu har oppositionen
under gårdagen försett regeringens framställningar med en hel serie
av randanmärkningar, men jag föreställer mig, att regeringen måste ha det
allra starkaste intryck av att kritiken från alla håll varit mycket saklig och
tagit sikte på att åstadkomma vad jag kallar resultatpolitik. Det synes mig,
som örn regeringen på mycket, mycket goda grunder hade anledning att taga
emot det erbjudande, som här från olika håll framställts till densamma, örn
samarbete för problemens lösning. Ja, jag skulle kunna gå ett stycke längre
och säga, att jag nog tycker, att det är regeringens skyldighet att, när det gäller
att knäcka dessa frågor, med alla sina krafter och med hela sin förmåga medverka
till att i riksdagen skapa en majoritet, som är mycket stark och som
helst omfattar oss alla. Vad detaljerna beträffar, så få vi ju, som jag tidigare
nämnde, tala örn dorn i annat sammanhang, då det kan vara rimligt att
göra det. Nu är det ingen anledning att gå in på sådant. Jag förmodar
dock, att herr statsministern kan medgiva, att hela det politiska läget är labilt,
och att den omständigheten i mycket hög grad pockar på samarbete med
riksdagen, även örn saken ses ur regeringens synpunkt. Det är samförstånd,
som bör åstadkommas, och samförstånd vinnes ju aldrig genom diktat, grundat
på ett ultimatum. På det sättet är samförstånd icke heller i detta fallet

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
möjligt att uppnå. Det är klart, att regeringen å sin sida därvidlag kan göra
anspråk på redebogenhet från riksdagens sida för att komma till ett resultat.
Och då kan jag tänka mig, att mycket, som vi hålla kärt på borgerligt håll,
det kunna vi nödgas giva upp. Huvudsaken är, att regeringen icke låser
fast sig vid omtvistliga detaljer, ty då blir det hela omöjligt. Regeringen
måste gå riksdagsoppositionen till mötes i stora och väsentliga avseenden och
sedan räkna på reciprocitet.

Herr Hamrin citerade i det sammanhanget ett anförande av den danske
statsministern Stauning. Jag skulle vilja knyta an till detta och säga, att
den politiska situationen i Danmark ger oss åtskilliga möjligheter till ett bedömande
av hur man skall gå tillväga för att komma till ett resultat. Det är
nämligen så, att visserligen är krisens tryck på Danmark kanske starkare
än vad det är i Sverige, men det är ganska märkligt att iakttaga, att denna
danska radikalsocialistiska regering, som legat i en förbittrad kamp med oppositionen,
en kamp, som till sist löste ut sig i ett val, där regeringsmajoriteten
bibehölls, det är ganska märkligt, säger jag, att denna regering just i
dessa dagar är inne på en linje, som i många avseenden är föredömlig och
förebildlig för vad vi borde åstadkomma. Regeringen har nämligen ansträngt
sig för och även lyckats att få oppositionen på sin sida i ett verkligt försök
att åstadkomma en allmän krisförlikning. Den danska regeringen resonerar
som så: Vi kunna eventuellt slå igenom våra förslag i riksdagen, men det
vilja vi icke utan a|tt vara tvingade, vi anse, att det skulle vara till stor
skada, om vi skulle slå igenom krisförslagen. Oppositionen å sin sida säger:
Det är nödvändigt att komma fram till en verklig resultatpolitik, och det är
en fördel att vi få vara med örn att utarbeta den politik, som skall bli Danmarks
krispolitik under de närmaste månaderna. Så sätter sig denna regering
samt oppositionen och dess talesmän ned vid ett bord och arbetar för
brinnande livet för att komma till ett samlande och enhetligt resultat. Detta
är den väg, som jag för min del tycker anvisar sig själv i det läge, vari alla
de nordiska länderna, i varje fall Sverige och Danmark, befinna sig. Den
vädjan, som herr Hamrin riktade till regeringen, bör därför icke få förklinga
ohörd. Det är, herr statsminister, så oerhört stora värden, som stå på spel,
att det är såväl regeringens som oppositionens skyldighet att undersöka förutsättningarna
för en verkligt samlande krispolitik, byggd på det samarbete,
som jag här sökt att i allmänna ordalag ge en anvisning örn.

Jag vill, herr talman, sluta med att säga, att ordet politik dessvärre har
en dålig klang i vida kretsar. Man rycker på många håll på axlarna åt våra
trevande försök i riksdagen, och det finnes en för varje dag växande, fastän
kanske ännu icke så betydelsefull, grupp, som intar en rent antipolitisk inställning
och snobbar därmed. Men mot denna axelryckning åt det politiska
vrövlet och de politiska ansträngningarna tror jag för min del och på goda
grunder, att man i dessa dagar skulle kunna sätta ett verkligt starkt ord av
den store tyske statsmannen Stresemann, ett ord uttalat i en polemik med en
annan framstående tysk politiker, som också nu är bortgången och som hade
klagat att »ekonomien är vårt öde». Vid ett tillfälle, då molnen lågo tjocka
och svarta över Tyskland och landet ekonomiskt var tvingat på knä, sade
Stresemann: »Nej, ekonomien har ännu aldrig varit ett folks öde. Ett folks
öde», fortsatte han, »beror av dess politik i bästa mening, av dess förmåga
till samling örn sina politiska ideal.» Stresemanns optimism segrade. Mot
den antipolitiska inställning, som gör sig gällande i vissa kretsar även i vårt
land, kan den svenska regeringen och hela den svenska riksdagen med sin
redebogenhet att åstadkomma ett gott resultat, med sin ärliga föresats att
tjäna folket, stolt säga, att ekonomien får icke bli vårt öde, vi ha ännu för -

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
måga till samling kring en politisk gärning och politiska ideal. Stresemanns
ord, det är ett ord, som gäller för alla folk i våra dagar, som kämpa under
knapphetens stjärna.

Herr Lundstedt: Herr talman! Mina damer och herrar! Jag ämnar i allra
största korthet söka belysa statsyerkspropositionen ur en viss principiell synpunkt.
För syftet med mitt anförande är det fullkomligt överflödigt att gå in
på några detaljer.

Herr Lindman började sitt anförande i gårdagens debatt med att mot det
framlagda budgetförslaget, i vilket uttryckssätt jag innesluter också de nya
principerna för lösandet av arbetslöshetsproblemen, framställa den invändningen,
att detsamma vilade på en oriktig tanke, nämligen den tanken, att staten
genom sina ingripanden skulle kunna till det bättre påverka konjunkturförloppet.
Den invändningen har upprepats fyrfaldiga gånger och framför allt
i pressen. Man har där t. o. m. åberopat sig på de senaste årens händelser såsom
erfarenhetsmässigt stöd för den uppfattningen, att den offentliga hushållningen
icke på detta sätt kunde betraktas såsom en bestämmande faktor i utvecklingen.
Detta resonemang kan i sin allmänhet icke vara^ hållbart. Det
påvisades ju också mycket klart av finansministern i dennes gårdagsyttrande.
Apropå detta tillåter jag mig parentetiskt säga, att, när den ärade föregående
talaren karakteriserade finansministerns ifrågavarande anförande genom att
tala örn dess lätta flykt, synes det mig, att en dylik karakteristik är särdeles
vilseledande. Den omständigheten, att en finansminister framför ett formellt
glänsande anförande, får dock icke hindra, att man erkänner, att det samtidigt
var sakligt lika tungt vägande.

Emellertid är det nu enligt min mening av vikt, att vissa allmänna synpunkter
här vinna beaktande. Just de senaste årens händelser torde ådagalägga
nödvändigheten att frångå det gamla traditionsbundna systemet, och vill man
ha drastiska exempel på den statliga hushållningens betydelse för konjunkturutvecklingen,
så behöver ju endast nämnas, att både franska och ryska revolutionerna
skulle ha förebyggts, om i tid en statshushållning hade åvägabragts,
varigenom förhoppningar kunnat uppstå för ett svältande proletariat att komma
ut ur eländet, om i tid en statshushållning hade åvägabragts, menar jag,
varigenom människovärdet vunnit större beaktande.

Visar oss sålunda erfarenheten från både mera avlägsna och närvarande tider,
att statshushållningen kan ha betydelse till förekommande av de väldigaste
revolutioner, så måste den väl också eljest kunna influera på konjunkturutvecklingen.
Faktiskt synas de senaste årens händelser i sådant avseende
innefatta oförtydbara maningar till varje land att se örn och revidera sina
ordningar för statshushållningen, detta ord taget i vidsträcktaste mening, såsom
innefattande hela samhällsmekanismen i dess såväl inomstatliga som internationella
funktioner. Varför icke låta just de senaste årens händelser
passera revy för vår blick?

Vi hade 1914—1918 ett krig, om vars fasor och förödelser ingen dödlig kunde
lia en aning, när det släpptes löst. Efter detta krig lia slag i slag händelser
inträffat, ägnade att kullkasta alla hittillsvarande tankar om stabiliteten i de
mänskliga samhällena. Se på den ryska revolutionen och dess egenartade utveckling!
Eller betrakta den mer än tioåriga utsugningspolitiken i Tyskland,
förödande för hela världsekonomien! Falska rättsföreställningar ingå i komplexet
av orsaker till alla dessa olyckor. Och vilka nya ödesdigra ting ha
icke dessa olyckor burit i sitt sköte! Från Tyskland hava alltsedan världskrigets
slut titt och tätt inlupit underrättelser, fyllda av oro för ett sammanbrott,
med därur härflytande konsekvenser av oöverskådlig räckvidd för hela

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

(let västerländska Europa. De största statsmän i världens mäktigaste länder
lia samlats, till konferenser; proklamationer och kommunikéer ha utfärdats.
Dock allt till ingen nytta. Man har det intrycket, att dessa statsmän blott
upptäcka och söka hela vissa direkt påtagliga brister i statsmaskinerien, men
att de förgäves söka efter de djupare liggande felen. Lavinartat har arbetslösheten
utbrett, sig i hela världen. I stället för en dränering av eländesträsket
oell sanerande åtgärder i världshushållningens tecken, vidtagas de mest hänsynslösa
spärrningar mellan länderna, spärrningar verkande som en förkalkning
av världsomsättningens ådersystem. Dessa ekonomiska murar mellan
staterna vöre icke möjliga, örn man icke besjälades av den falska föreställningen,
att varje stat hade sin suveräna rättighet att förfoga över sig själv och
sina tillgångar, oavsett örn hela världen toge skada därav. Konflikten Kina—-Japan utvisar, att vi under det sista året stått inför faran av en ny världsbrand,
som avvärjdes endast därigenom, att Nationernas förbund avstod från
tillämpningen av. sina .eljest högljutt förkunnade rättsprinciper. Vilket oroväckande
kaos i de internationella förbindelserna, när själva de härskande
grundsatserna avsiktligt måste uppgivas, enär deras tillämpning obönhörligen
leder till olyckor. Och så ha vi till sist Kreugersvindeln. En enda enskild.
människa har under åratal kunnat utöva bedrägerier i så svindlande dimensioner,
att flera länders affärsliv berördes därav och hans eget hemland
syntes stå inför en ekonomisk katastrof.

Alla dessa och liknande händelser låta oss förmoda, att vi stå inför en radikal
omvälvning i fråga örn människornas och folkens liv med varandra.
Samhällena synas plötsligt vara kastade i stöpsleven. Något måste ju vara
pa tok i själva den sociala mekanismen, det vill säga i rättsmekanismen, när
sådant kan ske, som jag nyss givit exempel på. Saken är nu också faktiskt
den, att våra grundläggande rättsbegrepp äro desamma, som våra förfäder
hade långt före ^landskapslagarna och romarna många hundra år före Kristi födelse,
icke så lång tid efter det att Moses förde Israels barn genom öknen.
Vilka föreställningar man nu än har angående rätten i ett samhälle, borde man
sålunda kunna förstå, av vad jag nu nämnt, att rättsbegreppen i varje fall äro
fullkomligt antikverade. I själva verket ha de alltid varit bemängda med vidskeplighet,
men de ha förr i tiden kunnat ackommoderas efter rådande faktiska
förhållanden. De faktiska förhållandena ha emellertid i nutiden råkat i en
dessförinnan okänd och uppenbarligen olöslig konflikt med de gamla rättsbegreppen,
de gamla sociala fördomarna. Tiderna äro nu icke sådana, som

de voro förr.. På den tiden, då världen ännu icke var organiserad i de två

stora kategorierna arbetsgivare och kroppsarbetare, på den tiden, då en långt
gående okunnighet hindrade kroppsarbetaren att hävda sin betydelse för samhället,
på den tiden, då ännu icke ångan, elektriciteten, motorismen och det därmed
sammanhängande kommunikationsväsendet hade fullkomligt omvälvt produktionsförhållandena,
varmed åter sammanhänger lantjordens avfolkning till
förmån för städerna, på den tiden, då luftens förstörelseverktyg saknades och
krigsmaskinerna till lands och vatten vörö leksaker i jämförelse med våra dagars,
på den tiden slutligen då folkmängden icke förorsakade denna

trängsel örn utkomstmöjligheterna -— på den tiden kunde en i det

hela lugn samhällsutveckling fortgå i trots av en falsk social grundåskådning.
Samhällsinstitutionerna kunde då anpassas, så att de skenbart
och nödtorftigt anslöto sig till såväl de falska rättsföreställningarna som de
faktiska förhållandena. Men en sådan jämkning är i nutiden omöjlig. Det
är detta, som det enligt min mening gäller att komma till insikt örn. De skådespel
på världsarenan, som vi bevittnat och alltjämt bevittna, äro enligt min
mening de samhälleliga realiteternas våldsamma kamp för att befria sig ur de

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
sociala, det vill säga de rättsliga fördomarnas tvångströjor. Att uråldriga
motsättningar i samhällslivet mellan fakta och vidskepelser lia på detta skarpa
sätt aktualiserats, beror visserligen på de orsaker som jag nyss skildrat, på
skillnaden mellan vissa faktiska förhållanden förr och nu. Men att aktualiseringen
i fråga just i dessa tider framträder så starkt, har dessutom sin
grund i världskriget. Världskriget blev nämligen till en skakning, varigenom
vissa faktorer väcktes till liv ur den dvala, i vilken de insövts av rättschimärens
suggestiva makt över sinnena.

Att världskriget verkligen har skakat den sociala mekanismen ur sina traditionsbundna
gängor torde vara för envar begripligt. Men viktigt är nu att
förstå, att det icke går att vrida den rätt igen, d. v. s. att vrida den tillbaka.
När herr Lindman såsom någonting självfallet, som han ansåg sig stante pede,
utan att förebringa någon utredning i saken, kunna uttala till kammaren påstod,
att det viktigaste av allt vore att »påskynda ett återgående till normala förhållanden»,
så var ett sådant yttrande sannerligen föga statsmannamässigt.
Det är helt enkelt ogörligt att återgå till normala förhållanden, d. v. s. till de
gamla förhållandena. Det är ogörligt av den anledningen, att de gamla gängorna
icke längre passa efter omskakningen. De ha blivit fullständigt odugliga
genom den skakning, som världskriget åstadkommit. Nya gängor måste tillverkas.
Det är just detta, som till viss del sker, såvitt jag kan förstå, genom
en sådan budget som den föreliggande. Detta budgetförslag respekterar icke
utan går radikalare än hittills fram över vissa fördomar angåeende t. ex. rätt
till arv och äganderätt till förmögenhet. A andra sidan har detta budgetförslag
på ett sätt, som hittills varit okänt icke blott i vårt land utan, såvitt
jag vet, i varje annat land, tagit fasta på den rättsmaximen, att samhället är
till för oss alla och att det gäller att till det yttersta värna örn möjligheten för
varje ärligt arbetande människa att erhålla sin utkomst. Redan därför att
detta budgetförslag vilar på erkännandet av denna rättsmaxim, är det enligt
min mening att hälsa med bifall, som stegras därigenom, att förslaget måste
betraktas såsom ett kraftigt grepp i den ekonomiska ordningen, ett grepp utfört
med realistisk blick för vad som kräves, på det att icke de ekonomiska förhållandena
skola urarta så, att fäderneslandet för miljontals människor småningom
blir sämre än ett uselt fattighus.

Klart är emellertid, att kunskapen örn behovet av nya gängor för samhällsmaskineriet
icke endast måste influera budgetförslaget, utan att hela samhällsmekanismen
successivt måste beröras därav. Sant är, att själva budgeten i
närvarande tider är det framför allt annat aktuella, och jag menar ingalunda,
att regeringen på denna korta tid skulle lia kunnat hinna ådagalägga någon
reformvänlighet av större betydelse utöver sitt storartade budgetförslag. När
jag nu likväl tillåter mig komma med kritik, enligt min mening en mycket
allvarlig sådan, även örn densamma icke möter något mera betydande gehör i
kammaren, så sker det därför, att regeringen på en väsentlig punkt har visat,
att den är klart besluten, utan att vara därtill på något sätt nödgad, att låta
maskineriet fortgå i gamla utslitna gängor.

Vad betyder väl en än så förnuftig och stark budget för vårt eget lands ekonomi,
om hela världspolitiken fortsätter i de hittillsvarande fördärvbringande
spåren? Örn den nuvarande världspolitiken icke leder till en fullständig katastrof,
så beror det sannerligen icke på att densamma har något av förnuft i
sig. Räddas Europa från en ny världsbrand, mera förfärande än den gamla,
så sker detta i trots av den, internationella olyckor utmanande, politik, som nu
föres. Deras excellenser .skulle kanske härtill vilja säga: Vad kan viii vårt
lilla obetydliga land göra åt sådant? Hur kunna vi inverka på världspolitiken?
Jag svarar med en motfråga: Skola vi i denna tid av ekonomisk nöd kasta

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ut mellan sex och sjuhundratusen kronor örn året icke blott till ingen nytta
utan för att stödja en internationell politik, som skulle leda icke blott oss utan
folken ut i det rena fördärvet, örn den icke städse i kritiska ögonblick uppgåve
sina egna principer? När nu Sverige för dessa bortåt 650,000 kronor har
säte och stämma i Genéve, vore det då icke rimligt, att dess representanter tillhölles
att föra ett förnuftigt tal och upphöra att köra med dessa befängda
idéer örn att hävda folkförbundets rättsprinciper gentemot Japan? Vad innebure
väl detta hävdande av rätten, därest det verkligen realiserades? Jo, det
innebure ett förhindrande av krigets isolering till Ostasien, det innebure kanske
ett förnyat utarmande av Europas befolkning, örn det icke rentav måhända innefattade
igångsättandet av en ny världsbrand. De händelser, som inträffat,
sedan jag för bortåt två år sedan väckte en motion i kammaren örn Sveriges
initiativ till avskaffande av folkförbundets för folken livsfarliga s. k. sanktionsplikter,
dessa händelser tala dock sitt tydliga språk. Mången, som då
vägrade mig sitt understöd, har sedermera medgivit sitt misstag. Den s. k.
rätten är i dessa förhållanden icke annat än ett tomt men likväl ödesdigert ord,
som idealisterna eller de tillfälliga intressenterna klamra sig fast vid. Vad
dessa falska rättsföreställningar betytt och betyda till människornas och folkens
fördärv, har jag vid skilda tillfällen utvecklat här i kammaren. Då mina
framställningar därom icke blivit i sak bemötta, kan jag nu icke behöva upptaga
tiden med en detaljutredning. Men på det att man må något förstå, hur
opraktisk den svenska Genévepolitiken just i förevarande avseende ter sig, vill
jag allmänt antyda, hur det enligt förhållandenas egen natur ställer sig för
dessa stormakter, av vilka man nu från småstaternas sida kräver, att de skola
gå in för rättens hävdande emot Japan. Vi kunna ju taga England som exempel.
För Englands del skulle detta rättens hävdande först och främst betyda
avstängandet av ali handel med Japan. Då en sådan åtgärd uppenbarligen
icke skulle kunna leda till att Japan inställde fientligheterna mot Kina, så
måste i perspektivet även de militära sanktionerna medtagas. Men vad riskerar
icke det numera fattiga England redan genom förlusten av handeln på
Japan? Och kunde det över huvud bära de ruinerande följderna av ett sjökrig
med Japan? Men vidare, vore det så säkert, att andra stormakter i Europa, t. ex.
Frankrike, associerade sig med England som Japans fiende? Varom icke, så
kunde ju Englands intressen råka i konflikt med de ifrågavarande stormakternas,
och en omedelbar europeisk katastrof stöde för dörren. Antag återigen,
att Frankrike förenade sig med England, kunde då icke tillfälle givas för Tyskland
att, möjligen med Italiens och Rysslands bistånd, taga revansch för
Versaillesfreden och utsugningspolitiken, allt i sin tur återverkande också på
det engelska imperiet och dess ekonomi? Vad jag vill säga är endast, örn vi
alltjämt begränsa oss blott till Englands hållning inför kravet på detta lands
deltagande i hävdandet av rätten mot Japan, att detta krav skulle innebära, att
landet blott för den s. k. rättens skull skulle riskera att draga armod och fördärv
över sitt eget folk, att få sitt imperium slaget i spillror, ja, att genom sin
eftergivenhet för detta krav bidraga till hela Europas ödeläggande.

Praktiska överväganden av sådant slag som de nu nämnda synas för ett
land som England vara ofrånkomliga. Jag beder den ärade kammaren lägga
märke till, att jag ingalunda menar, att risker och konsekvenser för England
vöre exakt detsamma, som jag här antytt. Dylikt vore ju att söka förutsäga
linjerna för utvecklingen av faktiska förhållanden av mest omfattande och
komplicerade natur. Jag har endast velat helt allmänt karakterisera arten av
de intressen, som här kunna stå på spel. Nåväl, hur ställer det sig nu rättsligen?
England skulle vara rättsligen förpliktat att, med förakt för de ödesdigra
konsekvenserna för sitt folk och sitt imperium, sälla sig till Japans öppna

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
fiender. Varpå grundade sig då denna rättsplikt? Jo, England kar ju tydligt
och klart gått in i Nationernas förbund och utfäst sig till ett sådant handlingssätt
i förbundsakten. Men denna utfästelse måste ju själv hämta sin rättskraft
från Englands suveränitet. Denna åter betyder detsamma som Englands
rätt att leva, att hävda sitt imperium, att bevaka sitt folks livsintressen. Men
fullgörandet av utfästelsen, dess ifrågavarande plikt, skulle, såsom jag nyss
påvisade, innebära, att England riskerade sitt imperium och sitt folks livsintressen.
Man finner således redan av detta korta resonemang, att antagandet
av rättsplikten till sanktioner står i ofrånkomlig motsättning till det som skall
vara grunden för denna rättsplikt, nämligen suveräniteten. Så förhåller det sig
med den rättsliga sidan av saken. Talet örn rätten beror här helt enkelt på
ett tankefel.

Men, säger man, England har dock gjort den ifrågavarande utfästelsen. Man
borde alltså kunna anlägga moraliska synpunkter, och anse, att England stöde
under en moralisk press till sanktioner mot Japan. Är det då inte fint, att vårt
land i Genéve bidrager till detta moraliska tryck på England? Är det icke
ohederligt att bryta ett kontrakt och vägra fullgöra en utfästelse? Det föreligger
en fruktansvärd tanklöshet, när man utan vidare överför det moraliska
fördömandet av ett privat kontraktsbrott på brytandet av en överenskommelse
mellan stater. Den enskilda kontrahenten i ett vanligt avtal riskerar ju vid
dess fullgörande endast sina egna intressen. Men styrelsen för ett stort välde
svarar för miljoners och åter miljoners framtida ekonomiska och moraliska välfärd
i otaliga generationer framåt. Örn en sådan stjcrelse under alla omständigheter
skulle känna sig moraliskt bunden av en överenskommelse, skulle detta
i själva verket innebära, att den just saknade moralisk ansvarskänsla. Just
landsstyrelsens känsla av moraliskt ansvar måste leda densamma — när så
kräves av hänsyn till medborgarnas (de levandes såväl som efterföljande generationers)
lycka -—• till brytandet av ingångna överenskommelser. Och det är
endast den egoistiska skenheligheten, som i sådana situationer, då det gäller
välfärden för många miljoner människor och deras efterkommande för oöverskådliga
tider, tager sig före att bryta staven över det land, som icke håller
fördraget. Den statsledning, som av hänsyn till just välfärden för sitt eget
folk vägrar fullgöra den s. k. sanktionsplikten, skall i stället framstå som både
detta och andra folks välgörare.

Såsom exempel har jag nu anfört England. Liknande synpunkter göra sig
givetvis gällande i fråga örn andra stormakter. I sådana fall som det föreliggande
kommer det därför alltid att te sig tvivelaktigt, huruvida ett land
kommer att gå in för hävdandet av rätten eller icke. Det kan tänkas, att en
stormakt går med på »energisk aktion», att en annan finner sina livsintressen
vara på det »brottsliga» landets sida, att en tredje helt drager sig undan, att en
fjärde skenbart sällar sig- till sanktionssidan för att vid första lägliga tillfälle
avslöja en helt annan politik o. s. v. Om allt sådant kan nu Japan ej vara
okunnigt, och därför kommer detta land att fortsätta att hävda sina intressen
på Asiens fastland, vilka proklamationer och sanktionsbeslut, som än avgåves
i Genéve. Helt enkelt därför, att det å ena sidan är fråga örn Japans livsintressen,
och å andra sidan dessa likaväl kunna befrämjas som skadas av det
kaos, som bleve följden av en aktion från Nationernas förbunds sida.

Men låt oss nu till sist för fullständighetens skull antaga, att mot all förmodan
ett enigt folkförbund verkligen .småningom läte sanktionerna spela
mot Japan, vilket kanske slutligen skulle betyda landets besegrande. Dock
är det mycket tvivelaktigt, om så bleve fallet. Ty det lär vara förbundet med
stora risker att angripa Japan från sjösidan. Och det vore nog lättare sagt än
gjort för Europa att föra ett segerrikt lantkrig därborta i östern. Men antag

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
likväl att sanktionerna enhälligt komme att spela mot Japan, vilket ju teoretiskt
är tänkbart, och att landet till sist bleve besegrat. Är det säkert, att ett
sådant resultat verkligen vore önskvärt? Har man verkligen betänkt vilka
konsekvenser, som därur kunde härflyta? Det har upprepade gånger av personer,
förtrogna med orientens förhållanden påpekats, att bolsjevismen har en
utomordentlig jordmån i Kina och att Japan skyddas däremot just genom sin
stormaktsställning, liksom att denna stormaktsställning vore en hållhake även
på bolsjevismen i Kina. Krossades nu Japans stormaktsställning, så kunde
detta tänkas betyda inledningen till hela Asiens bolsjevisering. Det skulle
kanske sedan icke dröja länge, förrän under Kysslands ledning hela den västerländska
kulturen ihjältrampats och den vita rasen, åtminstone i Europa, fått
dödsstöten. Vi ha dessutom i Tyskland ett närliggande exempel på, vilka
oväntade ödesdigra konsekvenser, som kunna uppstå genom krossandet av en
stormakt, både för det slagna landet och för världen i övrigt.

Vad jag med allt detta vill ha påvisat, det är, att hävdandet av den s. k.
rätten i internationella förhållanden är farligare än att leka med elden, så snart
stormakters livsintressen komma med i spelet. Det finnes inga garantier för
att man icke med en sådan politik, därest den verkligen genomfördes, skulle
draga in folken i nytt elände och nya olyckor. Jag säger ej att det eller det
ovillkorligen kommer att inträffa. Jag försöker alls icke att i sådant avseende
förutsäga något. Men det vill jag säga, att man icke vet, vart det bär
hän. Man vet faktiskt icke, varthän en sådan politik slutligen leder. Och
det torde vara obestridligt, att den kan leda till ett verkligt ragnarök för
hela världen.

I konflikten Kina—Japan var nu situationen i Genéve direkt upplagd för ett
påvisande av det fullkomligt orimliga i folkförbundets sanktionsprinciper.
Att i realiteten situationen är sanktionsmässig enligt förbundsakten, är obestridligt.
Men de, som ha avgörandet, stormakterna, ha uppenbarligen icke
varit benägna att följa förbundsaktens paragrafer och igångsätta några
sanktioner. Tillfället var sålunda upplagt för att föra fram sådana synpunkter,
som, därest de äro riktiga, ådagalägga behovet av sanktionsbestämmelsernas
upphävande. Vad gör nu den svenska representanten i Genéve av situationen?
I stället för att söka göra en effektiv framstöt och begagna tillfället
att förmå förbundsmedlemmarna till insikt örn att förbundet seglar med lik i
lasten och förr eller senare måste kapsejsa, örn icke liket, d. v. s. sanktionsprinciperna
med deras tillbehör, kastas över bord, så giver den svenska representanten,
såsom en del av den svenska pressen med förtjusning uttrycker det,
ett »manligt besked» och »tar bladet från munnen», krävande, att rätten varder
hävdad av förbundets medlemmar. Det är icke nog med att Sverige här
spelat den ståndaktiga tennsoldatens roll, utan dessutom har även dels spolierats
ett utomordentligt tillfälle att begagna vår stämma i Genéve till att göra
någon nytta, och dels en fullkomligt onödig utmaning skett emot Japan. Med
detta land ha vi dock handelsförbindelser, som det i nuvarande tider icke kan
finnas någon anledning att irritera.

Det duger här icke att säga, att vi äro ett litet land, som därför endast
måste följa med strömmen. Det är här icke fråga om en kraftmätning i vapenmakt
utan i argument. Och det är icke fråga örn ett argumenterande i egna
utan i folkens livsintressen. Såvitt argumentation här överhuvud har någon
betydelse, så betyder här en röst från det lilla landet lika mycket som från
den väldigaste stormakt. Därför måste det enligt min mening beklagas, att
vår för landet dyrbara stämma i Genéve låtit sig ledas av vad jag tillåter mig
beteckna såsom irrationella rättskänslor istället för att framföra gagneliga
synpunkter.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr talman! Jag vill ogärna lämna talarstolen utan att slutligen säga
några ord i anledning av herrar kommunisters framträdande i denna remissdebatt.
Det kunde visserligen synas överflödigt att taga någon notis om dessa
kommunister, särskilt numera, då andra kammaren under den närmaste framtiden
tycks få njuta muntrationen av hur den ena kommunisten söker göra kål
på den andra. Detta oaktat kan jag icke underlåta att giva uttryck åt min
besvikelse över deras prestationer vid detta tillfälle. Efter erfarenheten av
de kommunistiska tongångarna från slutet av förra riksdagen och från höstens
valrörelse, med vilken jag gjort intim bekantskap i Uppsala län, hade man
väntat sig etwas noch nie da gewesenes, med andra ord, att den kommunistiska
desperationen skulle lia nått kokpunkten. Den kommunistiska hätskheten mot
socialdemokratien har ju vanligen stegrat sig i proportion till socialdemokratiens
strävanden för småfolket i landet. Man hade därför kunnat förmoda, att årets
statsverksproposition skulle lia kommit de kommunistiska talarna att bokstavligen
krevera av ilska. I stället synes den framlagda budgeten ha gjort dem
blyga och försagda. Försök att misskreditera regeringens omsorger om småfolket
ha väl icke saknats, men de ha varit skäligen matta. Herr Kilbom syntes
alldeles ha tappat de vanliga koncepterna, åtminstone då jag åhörde honom.
Och Sillénaren Hagberg visade sig i går, såsom finansministern också anmärkte,
vara en högst ordinär medborgare; också därutinnan, skulle jag vilja
tillägga, att han var helt okunnig angående socialism och kapitalism, ehuru
han ideligen slog omkring sig med dessa begrepp. Den föreliggande statsverkspropositionen
betecknade han som en kapitalistisk aktion! Den kan väl
näppeligen betecknas såsom vare sig socialistisk eller kapitalistisk. Vidare
skulle statsverkspropositionens hållning ifråga om försvarsutgifterna ådagalägga
en upprörande kapitalistisk åskådning! Känner man till det verkliga
läget, så faller även den saken fullständigt utanför frågan: socialism eller kapitalism?
Skall man ur herr Hagbergs anförande kunna finna någon konsekvens
i hans föreställning örn socialism, så måste det vara den, att endast sådant är
socialistiskt, som icke har utsikter att kunna realiseras, och som man oansvarigt
kan hojta örn så mycket som helst. Dock vill jag medgiva, att herr Hagberg
också hade ett par förnuftiga uttalanden, t. ex. att krisen icke var blott
ekonomisk utan fordrade en verklig omläggning av systemet. Vad dagens
Sillénare yttrade, kunde jag icke uppfatta på grund av sorlet i kammaren.

Emellertid måste nu den kommunistiska agitationen alldeles icke bedömas
efter vad som mera salongsmässigt presterats i denna remissdebatt, utan den
kommunistiska agitationen måste bedömas efter de metoder, som dagligen
praktiseras på offentliga möten — jag tänker ej på valstriden utan på vanliga
möten — och i den kommunistiska pressen. Här florera både hos Kilbomare
och Sillénare alla slags utgjutelser och deklamationer, späckade med tvetydiga
och osannfärdiga påståenden, jämte ideliga hugg i ryggen på socialdemokratien.
En agitation med sådana metoder kan dock omöjligen föra något
gott i skölden. Och har den alls någon effekt, så är det endast till skada för
arbetarrörelsen. Man har svårt att finna ett försonande drag hos s. k. partier,
som å ena sidan vädja till arbetarna, men å andra sidan göra allt vad de kunna
för att hindra arbetarnas fortsatta sociala framryckning, göra allt vad de
kunna för att skada arbet arrörelsen. Emellert id tror jag, att det paradoxala
i hela kommunismen måste förklaras genom fanatismen, vilken förklarar så
många andra underliga företeelser i världen. Det har ju av kommunisterna
ofta öppet proklamerats, att deras viig går fram (iver de borgerligas lik, varpå
sedan proletariatets makt skulle grundas. Vi lia ett stöd därför också i
herr Hagbergs uttalande under gårdagen, när han. mycket jesuitiskt för övrigt,

Andra kammarens protokoll 10-13. Nr f>.

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
citerade det kommunistiska manifestet. Tro kommunisterna nu verkligen pä
den proletära revolutionen såsom det enda gagneliga medlet, då kan man förstå
tillvägagångssättet, nämligen att å ena sidan vädja till arbetarna oell ä
andra sidan motarbeta deras strävanden. Meningen är då tydligen att söka
slå ned livsmodet hos arbetarna. Meningen är, att arbetarna skola pinas under
generationer, till dess att desperationen blir så omfattande och djup, att
arbetarna resa sig och i en blodig revolution söka förgöra borgarklassen. Utan
en idol av detta slag blir faktiskt den kommunistiska rörelsen ofattlig. Denna
rörelse är tydligen rent destruktiv, d. v. s. den kan omedelbart blott syfta till
att förgöra kultur och ntänniskor. Men den kan aldrig bygga upp, aldrig
åstadkomma något gagn. Kommunisterna tro kanske verkligen, att de gagna
ett vackrare mål, som hägrar för dem. Men då förmå de icke genomskåda, att
den s. k. proletariatets makt endast är en falsk benämning för en ny byråkrati,
liksom alla uppkomlingar mera egoistiskt både grym och despotisk än
den gamla.

Vi lia ju kommunisternas förlovade land att gå till. Det finns så mycket
mera anledning att i detta sammanhang beröra det landet, som herr Hagberg
i går förklarade, att Sovjetunionens system är det enda, som kan föra arbetarsaken
fram till seger. Herr talman! Jag frågar: vad är det väl, som vunnits
i Ryssland genom dessa fruktansvärda blodbad och grymheter? Intet annat
än att den gamla bourgeoisien blivit dödad, bortkörd eller bragt till tiggarstaven.
På ruinerna har byggts upp en ny byråkrati, lika förfärande hemsk
som dess föregångare. Faktiskt blev också hela landet omedelbart fattigare
än förut, en följd av att man helt naturligt förlorade greppet örn dess ekonomiska
hjälpkällor, greppet örn hela produktions- och omsättningsmaskineriet.
Det är sant, att en återuppbyggnadsprocess ur det ekonomiska eländet försiggår
sedan några år. Men denna sker — väl att märka — blott såvitt kommunismen
av trycket från de svältande massorna tvungits uppgiva sina s. k.
principer och gå tillbaka till icke blott rent kapitalistiska maximer utan -—
rysansvärt att säga -— till antikens slavekonomi. Glommen icke kulak-miljonerna!
Huru de kommenderades upp till skogarna i norden att förgås under
tvångsarbetet! Utsvettningen, hungern och slutligen döden blev den lön,
som de sålunda tvångskommenderade skördade för sitt arbete. Men ytterligare
en sak är att märka. Under antikens slavekonomi frodades dock den
andliga kulturen; och denna har städse varit omhuldad av det kapitalistiska
systemet. Men, herrar kommunister, den nutida ryska kapitalismen och den
nutida ryska slavekonomien äro förenade med en extra-ordinär princip, nämligen
att ali andlig kultur skall förgöras, skall bannlysas. Det tolereras
ingen annan kultur än den materiella i den mest extrema och krassa meningen.
Ty detta ligger inneslutet i den statsinkvisitoriska kontrollen på pressen och
litteraturen, på tankar och idéer, på religion, vetenskap och konst.

Antag för övrigt, att ryska folket, trots allt, vore nöjt med sitt öde och icke
önskade ha det annorlunda. Det är möjligt. Låt oss, som sagt, göra det antagandet.
Vad skulle väl detta betyda? Ryssland var ju före den s. k. kommunismen
en despoti över livegna, d. v. s. slavar. Knutpiskan var den stora
massans uppfostrare och läromästare. Att dessa trälar underordnat sig kommunismen,
säger ju rakt ingenting, eftersom deras ställning svårligen kunde
bli sämre än den var förut. Man torde därför tryggt kunna förlita sig på,
att den stora massan av våra svenska arbetare med sitt djupaste förakt skall
fortsätta att reagera mot denna fanatiska och fantastiska propaganda, denna
kommunistiska agitation, vars syfte här i landet icke kan vara något
annat än att söka på de stolta vikingarnas ättlingar pracka en regim, som icke
kan tolereras av andra än dem, som i århundraden slavat under knutpiskan.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr statsrådet Ulldén: Herr talman! Jag har tillåtit mig att begära ordet
för att göra några få randanmärkningar i anledning av den kritik, som
min ärade Uppsalakollega framfört och som tycktes mig vara direkt riktad
mot mig och den hållning, som jag såsom svensk delegat vid sista decembermötet
i Genéve hade att intaga. Min ärade kollega anknöt till budgeten på
det sättet, att han ifrågasatte, örn en post på över 600,000 kronor inom tredje
huvudtiteln kunde vara motiverad. Han syftade uppenbarligen på vår årsavgift
till Nationernas förbund. Han intog sålunda i denna fråga en helt
annan hållning än för några år sedan, då han gav uttryck åt den uppfattningen,
att tillkomsten av Nationernas förbund var den enda ljuspunkten i det
internationella läget. Emellertid, då han kritiserade den hållning, som Sveriges
representant intog i den mandsjuriska konflikten vid senaste församlingsmötet
i Genéve, hade han två invändningar att framföra, en rörande delegatens
positiva hållning och en rörande hans underlåtenhet.

Vad gäller min positiva hållning vid sammanträdet, ansåg han, att i stället
för de uttalanden, som ha gjorts där nere, borde man från svensk sida ha
uppfört sig på sådant sätt, att man icke givit anledning till någon irritation
vare sig hos Japan eller hos de andra stormakterna. Nationernas förbund
borde enligt hans ståndpunkt sålunda stillatigande åse, att Japan fortsätter
att annektera stora kinesiska områden. Hans anförande i avseende å min underlåtenhet
gick ut därpå, att jag försummat ett utomordentligt tillfälle att i
Genéve framföra gagneliga synpunkter på Nationernas förbund. Han åsyftar
tydligen, att jag försummat detta tillfälle att göra propaganda för hans egna
åsikter i avseende å Nationernas förbund och den internationella politiken och
rätten.

Jag måste erkänna, att jag icke i något avsende kan anse kritiken vara berättigad.
Jag tror, att min ärade kollega utgår från overkliga utgångspunkter.
Han har alldeles förbisett, att hävdandet av rättsprinciper i denna situation
är liktydigt med hävdandet av fredens intresse. Det förhåller sig otvivelaktigt
så, att om Nationernas förbunds medlemmar vilja uppträda enhälligt
och med en viss beslutsamhet mot den japanska politiken i östern, behöver
detta alls icke leda till några mera vittgående sanktionsåtgärder mot Japan
för att den japanska regeringen skall finna sig för sin del böra retirera från
den ställning den intagit. Jag erinrar örn att vi icke äro utan erfarenhet
om den japanska politiken mot Kina. År 1915, i början av världskriget, då
särskilt stormakterna voro upptagna var och en av egna bekymmer, gjorde
Japan en framstöt mot Kina med sin bekanta tjuguen punkter i ultimatumform,
som gällde i hög grad det japanska inflytandet i Mandsjuriet. Det
lyckades för tillfället. Kina var maktlöst och nödgades inför hotet draga sig
tillbaka och acceptera de japanska kraven. Men det dröjde blott till år 1922,
tills de (ivriga makterna enat sig vid konferensen i Washington, för att Japan
skulle nödgas att i väsentlig mån släppa sitt grepp kring Kina.

Jag är övertygad om att detta skulle bli händelsen, örn medlemmarna i
Nationernas förbund holle ihop och intoge en lika beslutsam ståndpunkt, som
makterna gjorde 1922, så mycket hellre som för en sådan politik från förbundsmedlemmarnas
sida kunde påräknas även stöd från Amerikas Förenta
Stater.

Jag skall icke diskutera med herr Lundstedt hans sympatier för Japans
aktion mot Kinas folk. Han anförde, att genom Japans politik skyddas världen
mot bolsjevismen. Det är samma argument, som framförts i Genéve av
den japanske delegaten Matsuoka. Jag har en helt annan inställning till den
japanska politiken. Jag för min del anser, att det är lika rättsvidrig! som
orimligt, att Japan försöker annektera Mandsjuriet nied en befolkning av 28

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
miljoner av kinesisk härkomst och omkring- 300,000 av japansk härkomst.
Jag tror, att anledningen till denna konflikt är närmast den, att det i Japan
räder en starkt nationalistisk, man kan säga feodal regim och att denna regim
har sökt driva fram en aggresiv politik med stöd av tillfälliga nationalistiska
stämningar i landet. Jag är övertygad örn att om makterna i Genéve holle
tillhopa och enhälligt slote upp på den linje, som rekommenderats från svensk
sida och från en rad andra småstaters sida, skulle det icke dröja länge, förrän
man finge se återverkningarna på Japan, även om Japan tillfälligt skulle
draga sig tillbaka från Genéve, något som vore naturligt, därest Japan icke
uppfyller sina förpliktelser enligt förbundsakten. Det skulle icke dröja länge,
förrän opinionen i Japan reagerade och politiken mot Kina toge en helt annan
och mera fredlig inriktning, och det är denna utveckling, som eftersträvats hela
tiden från de mindre staternas sida i Genéve.

Herr Carleson: Herr talman! I det anförande, som herr finansministern

hade i går kväll, reagerade han rätt starkt mot några konstateranden av att i
budgeten och tilläggsbudgeten lia disponerats engångsinkomster och fonder i
avsevärd omfattning. I dessa konstateranden låg icke, efter vad jag kunde
förstå, något klander, och för min del är jag också på det klara med att i den
situation, som herr finansministern befunnit sig, har han med rätta tillgripit
vad i förevarande avseende funnits lämpligt att tillgripa. Men man får dock
icke förundra sig över att, när man vid studium av propositionen örn budgeten
1933—1934 märker, hur man sannolikt måste räkna med nödvändigheten
att även för 1934—1935 gå lånevägen, för balansering av budgeten, närmast
med avseende å arbetslöshetshjälpen, tankarna också inriktas på sistnämnda
budget, som skall antagas av riksdagen 1934, och huru densamma skall
finansieras. Regeringen har ju själv förklarat, att den anser, att depressionen
icke kommer att undergå någon nämnvärd förändring under det närmaste budgetåret,
och man kan väl utgå ifrån, att med en sådan inställning regeringen
räknar med i varje fall mindre goda tider även vid ingången av det budgetår,
som börjar den 1 juli 1934.

Nu har herr finansministern visserligen genom dispositionen av anslaget
för arbetslöshetshjälpen tänkt sig möjligheten att stimulera företagsamheten
och köpkraften inom landet och på sådant sätt kunna vinna en viss återhämtning.
Men herr finansministern räknar naturligtvis icke med att detta på långt
när skall kunna motverka den allmänna depressionen.

Herr finansministern har beträffande engångsinkomsterna framhållit, att
finansministrarna i regel äro så uppfinningsrika, att man även nästa år torde
finna nya engångsinkomster att disponera för budgeten 1934—1935, och då
den nuvarande finansministern sitter inne med den bästa överblicken på det
området, är jag övertygad, att han har rätt. Men för den budget och tilläggsbudget,
som lagts fram i år, ha dock fonder tagits i anspråk i så stor omfattning,
att någon motsvarande disposition nästa år icke torde vara möjlig. Redan
detta och vad förut anförts gör sitt till, att man kan bliva något betänksam
beträffande möjligheten att finansiera budgeten nästkommande år.

Beträffande skatterna har herr finansministern givit till synes goda skäl för
sina beräkningar av både sprit- och tobaksskatten. Vad beträffar arvsskatten,
vill det förefalla mig såsom litet egendomligt, att man i vargatider, då man
söker med ljus och lykta efter skatteobjekt och då det är klart, att man får
göra detsamma även nästa år, skär bort hela den skatteskala, som gäller för
arv efter tariff I i nu gällande arvsskatteförordning, d. v. s. för arv under
20,000 kronor. Detta hade varit naturligare, örn det gällt mera kännbara bördor
och örn man på denna punkt hört några klagomål. Denna befrielse från

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
arvsskatten på lotter intill 20,000 kronor gör, att man icke får räkna med att
den höjning på arvsskatteområdet, som nu föreslagits, stannar vid skillnaden
mellan 15 miljoner, vartill stämpelskattemedel av ifrågavarande slag, efter nu
tillämpade grunder, beräknas uppgå, och 40 miljoner kronor, som upptagits i
förevarande budgetsförslag. Skatten på arv, som understiga 20,000 kronor, utgör
nämligen sammanlagt bortåt 3 miljoner kronor. Då nu dessa bliva skattefria,
innebär finansministerns förslag till omläggning av arvsskatten och till
ny kvarlåtenhetsskapsskatt en höjning av skattebördan från 12 till 40 miljoner
kronor eller mer än tre gånger så mycket som nu. Det är i varje fall ett så
djärvt och osedvanligt hopp i utvecklingen, att man redan på grund därav står
tveksam örn lämpligheten av skatteförhöjningen och möjligheten att nå det beräknade
resultatet, helst de större stärbhus som skulle drabbas av skatten också
hava i särskilt hög grad tillgångar, som äro underkastade starka värdefluktuationer,
nämligen värdepapper.

Nu har man att nästa år, såsom jag började med, även enligt regeringens egen
antydan räkna med en fortsatt depression, i varje fall fortsatt lågkonjunktur.
I en sådan situation kan man vara ganska säker på, att det nästa år behövs
nya och förhöjda skatter, men jag skulle tro, att dessa nya och förhöjda skatter
behövas redan för att ersätta den minskning i övriga inkomsttitlar, som man
måste räkna med under en fortsatt depression. Herr statsministern har hänvisat
till lånevägen. Mot det förhållandet att i år lån upptagas för arbetslöshetshjälpen
och att man nästa år behöver räkna med nya lån reagerar man
icke, men man står tvekande inför spörsmålet örn man kan taga upp nya
stora lån på för staten acceptabla villkor nästa år. Jag skulle vilja framhålla,
att redan det förhållandet,_ att man säger ifrån — vilket kanske varit alldeles
nödvändigt —- att man troligen måste fortsätta med upplåningen nästa år, redan
det är en tråkig sak, då man tänker på den känsliga lånemarknaden.

Villkoren för statens upplåning äro i hög grad beroende på den statliga budgeten.
Inger den statliga budgeten förtroende, kommer därav också helt naturligt
större möjlighet att få pengar. Men disponerar man medlen så, att det
icke kan anses inge fullt förtroende, riskerar man dels svårigheter att få pengar
och dels att få betala räntor, som man eljest skulle finna vara oacceptabla.
Herr finansministern ser icke sådana svårigheter. Jag skulle vilja fråga: var
icke resultatet av decemberkonverteringen av statslånet sådant, att man kunde
betrakta utfallet såsom ett mindre gott varsel för framtiden? Det var ju så, att
i samband med konverteringen allmänheten inbjöds att teckna nya statsobligationer
och_ resultatet var icke i och för sig uppmuntrande, trots det att, såsom
finansministern framhöll, i riksbanken innestod utan ränta ett belopp av cirka
100 miljoner kronor. Jag vill i det sammanhanget dock framhålla gentemot
herr finansministern, att dessa 100 miljoner kronor icke insatts av enskilda
personer. De kommo från bankerna, där de enskilda personerna ha sina pengar
och få en viss ränta. Men finansministern kanske anser, att man eventuellt
kan gå en annan väg än att vända sig till allmänheten, om så skulle fordras,
d. v. s. anlita riksbanken. Därmed vore man inne på inflationens något oberäkneliga
väg.

Jag nämnde, att en stats kredit är beroende på det förtroende, man har till
dess budget. På den punkten kanske man kunde taga exempel även från länder,
som ha lika gott ekonomiskt anseende som Sverige, och där man måst bromsa
i den politik, som förts. I förevarande budgetsförslag har lånebehovet för
1933—1934 upptagits till 240 miljoner. Därifrån skulle, såsom finansministern
framhållit, avgå 40 miljoner kronor, som beräknats inflyta under året
i form av förhöjd arvsskatt och kvarlåtenhetsskapsskatt. Jag vill dock framhålla,
att den erfarenheten att man hittills i mycket ringa omfattning begagnat

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
sig av den i författningen medgivna amorteringsrätten beträffande arvsskatten
icke torde få tolkas så, att icke denna amorteringsrätt kommer att tagas i anspråk,
när man går till så starka skattesatser, som herr finansministern föreslagit.
Därför är jag långt ifrån säker på att 40'' miljoner kronor komma att
inflyta under nästkommande år, även om i övrigt herr finansministerns beräkningar
i avseende på skatter hålla streck. Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på •— och det har herr finansministern naturligtvis alldeles klart för
sig — att i den män som finansministern föreslår disposition av fonder och
dessa förslag till disposition icke äro rent bokföringsmässiga, kunna icke pengar
erhållas från dessa fonder utan att en upplåning äger rum. Riksgäldskontoret
torde disponera åtminstone stora belopp av dessa fonder och har därigenom också
kunnat nedbringa den eljest erforderliga upplåningen för statens räkning.
I varje fall blir det riksgäldskontoret, som får tillhandahålla medel från dessa
fonder i den mån medel från dessa fonder erfordras. Riksgäldskontoret har
då ingen annan utväg än att taga i anspråk den riksgäldskontoret redan medgivna
upplåningsrätten. Det blir sålunda säkerligen stora belopp, som skola
upplånas redan detta år, och då står man frågande, huru det skall ställa sig
nästa år, och om det blir möjligt att på rimliga eller acceptabla villkor göra
den upplåning, som då eventuellt måste göras för budgetens balansering. Man
får icke taga kritiken på denna punkt till intäkt för en beskyllning, att man
skulle ogilla själva upplåningen, ty att upplåning måste äga rum är tydligt.
Man kan emellertid ha olika meningar örn i vad mån dispositionen av upplånade
medel ger förtroende eller icke hos en allmänhet, som man väntar skall
hjälpa till med att teckna dessa lån, och där är det som tyngdpunkten ligger.

I propositionen är föreslaget, att man skall fortsätta med kontanthjälpen
till arbetslösa, och för sådant ändamål har begärts ett anslag av 25 miljoner
kronor, ett belopp, som uppenbarligen, skulle jag vilja säga, icke kan räcka
till nied hänsyn till den arbetslöshet, som nu råder, och som sorgligt nog kan
väntas komma att i icke ringa mån råda under året. Reservarbetena skola
avvecklas, och därtill åtgå 10 miljoner kronor. Tyngdpunkten i fråga om arbetslöshetsanslagen
ligger emellertid vid de offentliga arbetena. Beträffande
dessa kan ju för närvarande icke givas någon annan karakteristik, än att de
icke bliva reservarbeten. Arbeten av denna typ hava kasserats. Då man
väntar en särskild proposition örn dessa offentliga arbeten och vad därtill
hörer, skall jag nu allenast i detta sammanhang beröra något vad herr statsministern
yttrade i går rörande reservarbetena. De utföras ju i arbetslöshetskommissionens
regi och utföras till löner, som ligga under den öppna marknadens
löner, och lönerna sättas i viss relation till grovarbetarlönerna. Bland
annat avvisade statsministern tanken på reservarbetena därför att enligt de
direktiv, som följas, skulle icke till reservarbeten kunna hänföras arbeten,
som eljest skulle utföras inom den närmaste tiden och andra arbeten för ifrågavarande
ändamål vore svåra att uppdriva, efter vad man kunde förstå. En
viss belysning av denna mening fick man, när man hörde en del rätt så ampra
uttalanden mot arbetslöshetskommissionen och detta även från herr finansministerns
sida. Ty det är klart, att intet hinder möter för regeringen att
söka få en ändring av direktiven till stånd. Önskade regeringen fortfarande lia
reservarbeten och för sådant ändamål påfordrade utsträckning i direktiven
för arbetslöshetskommissionen, mötte väl antagligen ej något hinder från
riksdagens sida.

Det föreligger, förefaller det mig, en motvilja mot arbetslöshetskommissionen.
Denna kommission är naturligtvis icke ofelbar — ty det äro varken enskilda
eller institutioner — men jag skulle vilja säga att arbetslöshetskommissionen
torde i stort sett lia förvärvat ett allmänt förtroende. Att den icke

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tiar det inom vissa kretsar närmast på fackföreningshåll, det känner man till.
Men jag skulle för övrigt vilja fråga, örn arbetslöshetskommissionen någonsin
arbetat utan att ledningen på ett eller annat sätt varit rätt så nära lierad
nied det socialdemokratiska partiet.

Herr statsministern anförde vidare, att de borgerliga skulle ha ställt hela
arbetslöshetsfrågan i ett mycket sämre läge genom tillstramningen av direktiven.
Till detta skulle man kunna svara, att under borgerliga regeringar
arbetslöshetsanslagen utsträckts och beredskapsarbeten tillkommit.

Till slut skulle jag vilja i likhet med herr Österström framhålla, att det i
dessa bittra tider är av den allra största betydelse, att man i samförstånd söker
få en lösning av frågan örn arbetslöshetsanslagen och villkoren för arbetslöshetshjälpen.
Från majoritetens sida i denna kammare — antager jag ■—
kräves alltjämt, att man söker använda de medel, som anslås till de arbetslösas
hjälp på sådant sätt, att så många som möjligt få arbete. I dessa tider
kan man dessvärre troligen ändock icke ordna det så, att folket kan få leva
på sin gamla levnadsstandard. Man måste fördela de medel, som finnas tillgängliga
på så många händer som möligt. De 160 miljoner kronor, sorn1 äro
påtänkta för offentliga arbeten och dylikt, skulle icke kunna förslå långt
bland de stora massor arbetslösa, örn man allmänneligen vid disposition av
medlen tillämpade lönerna i den öppna marknaden. En avvikelse i huvudsak
från den linje, som följes beträffande reservarbetena kan få vissa mindre goda
följder för staten. Jag medger gärna, att man möjligen kan vara med örn en
jämkning, men örn man slopar de hittillsvarande principerna, befarar jag, att
man får räkna med ett bristande förtroende inom kamrarna och ett bristande
förtroende utanför kamrarna för budgeten, och att detta eventuellt resulterar
däri, att, örn man nästa år skulle behöva beträda lånevägen för att balansera
budgeten, svårigheter komma att möta, som kanske tvinga den svenska regeringen
och den svenska staten att vända örn i fråga örn arbetslöshetspolitiken.
Och då kanske den sista villan blir värre än den nuvarande.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Ström: Herr talman! Innan jag ingår på frågan örn statsverkspropositionen,
skulle jag vilja ägna några ord åt statsministerns svar på den interpellation,
som här avgivits av herr Flyg. Det är ju på det sättet, det torde
ingen vilja förneka, att stora delar av landets arbetare ansågo, att amnesti
borde beviljas Ådalstragediens offer. De stödja denna sin uppfattning på
ungefär samma skäl som uttalats i de resolutioner, som antogos efter Ådalstragedien
på de stora arbetaremöten, som förekommo landet runt. Det uttalades
bl. a. på dessa möten: »arbetsgivarna lia genom långt drivna lönereduceringskrav
och genom att använda ett yrkesmässigt strejkbrytarband för
ytterligare nedpressning av en redan förut sällsynt låg lönestandard framkallat
den spänning, som slutligen utlöste sig i den hemska tragedien. De
våldshandlingar, som begingos av arbetarna under onsdagen, måste ses mot
denna bakgrund och ehuru beklagliga i och för sig kunna de icke rättfärdiga
myndigheternas huvudlösa åtgärder att genom tillkallande av militär ytterligare
öka spänningen.» Det framgår av dessa uttalanden, att man lägger
huvudvikten just vid arbetsgivarnas import av strejkbrytare, och all historisk
erfarenhet säger oss, att det är mycket svårt att upprätthålla ordningen
vid sådana tillfällen. Man kan erinra sig Halmstad 1931, Möllevångskravallerna
1923, Kalmar, Luleå m. fl. ställen, för att icke tala örn tidigare sådana
uppträden i Stockholm, Göteborg. Malmö, Lysekil m. fl. ställen. Det är så -

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ledes klart, att man äventyrat ordningen i mycket stor utsträckning från arbetsgivarnas
sida genom att uppträda på ett sådant sätt. Detta var vad arbetarna
ansågo, att man gjort och följden är också, att de ansett, att den provokation,
som förekommit däruppe, legat i mycket stor utsträckning på arbetsgivarnas
sida. Med hänsyn härtill har det framförts av många på arbetaremöten
och av fackföreningarna — framför allt fackföreningarna i den del
av landet, som jag representerar — enhälligt, kravet på amnesti för dessa offer.
Jag vill villigt erkänna, att Sillénarna sedan gjort allt vad de kunnat för
att förstöra denna stämning till förmån för offren däruppe. Det är otvivelaktigt
på det sättet, att deras verksamhet i stället för att stärka kraven på amnesti
gått i rakt motsatt riktning. Jag vill nu icke tala örn Sillénare av den typ,
som uppträtt under remissdebatten nämligen herr Hagberg i Luleå, som verkligen
höll en riktig söndagsskolepredikan, utan jag talar örn typer av det
mera robusta slaget, som man får göra med ute på arbetsplatserna. Jag är
också övertygad örn, att örn herr Hagberg hade tagit den skiva, som han brukade
ta på möten med gruvarbetarna i Kiruna eller med småbrukarna i Pajala
eller den, som kommunisterna bruka dra för arbetslösa sjömän, exempelvis
i Göteborg, då hade den varit mindre salongsmässig än den, som presterades
här. Det är också denna verksamhet ute i landet, som Sillénarna ha
bedrivit, som gjort, att man icke så synnerligen mycket tror på deras motstånd
mot individuella våldsåtgärder. Jag kan erinra örn en sådan omständighet
som exempelvis överfallet på sjöfolksförbundets expedition i Göteborg.
Icke vittnar detta örn att man på det hållet tager avstånd från individuella
våldsåtgärder utan det vittnar tvärtom därom, att man uppmuntrar,
ja, till och med organiserar djdika. Men trots detta — det är icke skäl i att
de oskyldiga skola lida för de skyldiga — tror jag, att det är en mycket allmän
stämning ute bland arbetarna, att dessa Ådalstragediens offer böra beviljas
amnesti.

Från detta skall jag övergå till statsverkspropositionen. I den diskussion,
som förts i kammaren, och i den allmänna diskussion, som förts i pressen, har
frågan om hjälp åt de arbetslösa skjutits i förgrunden. Det är rätt naturligt,
då det råder ett sådant tidsläge som det nuvarande. Man har på vissa
håll ansett, att den hjälp, som i stastverkspropositionen begäres, omkring
200 miljoner kronor, är tagen i överkant och tilltagen med prutmån. Jag
vågar påstå, att med hänsyn till den utveckling av krisen, som skett, och
med hänsyn till den snabba utökning av de arbetslösa som nu sker, finns
ingen prutmån på dessa anslag. Jag tror också, att den är lagd på ett sådant
sätt, att man skall kunna räkna med att den med hjälp från borgerligt håll
skall kunna genomföras och det är väl tydligt, att till och med de borgerliga
böra inse, att i ett sådant läge krävas åtgärder av en sådan omfattning. Arbetslöshetens
omfattning motiverar för övrigt ännu kraftigare åtgärder, och
vore icke det politiska läget och stämningen i kamrarna sådana de äro, så
borde man kunna inse, att detta är taget så lågt i underkant som det överhuvud
taget kan vara möjligt, när det rapporteras 160,000 arbetslösa, som
äro anmälda hjälpbehövande den 31 december 1932, och när man av erfarenhet
vet, att en stor del av de arbetslösa icke anmält sig, och därför icke rapporterats,
enär de icke ha några utsikter att få understöd. Örn vi taga siffran
från Göteborg exempelvis, angående antalet rapporterade arbetslösa i år i
förhållande till sådana som icke rapporterats, är det ungefär hälften av vardera.
Örn man tillämpar denna proportion för hela landet, skulle man komma
upp till ett antal arbetslösa av närmare 300,000 arbetare. Man förstår, att
i ett sådant tidsläge krävas mycket omfattande åtgärder. Det är icke endast
de arbetande och de arbetslösa, som anse, att det nu är nödvändigt att vid -

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
taga omfattande åtgärder, utan även kommunerna anse detsamma — kommuner,
som stå vid ruinens brant, och där de borgerliga kommunalmännen anse,
att det är nödvändigt för statsmakterna att inskrida och bära en del av den
börda, som kommunen hittills i så stor utsträckning fått bära. Under sådana
förhållanden är det klart och tydligt, att allt bör göras för att genomföra
detta program om hjälp åt de arbetslösa, och att det icke är tilltaget med
någon prutmån.

Jag tror, att det var herr Lindman, som funderade något över örn detta
regeringsprogram för hjälp åt de arbetslösa kunde verka såsom ett konjunkturstimulerande
medel. Ja, man kan naturligtvis vara mycket tveksam, örn
det räcker med dylika åtgärder för att åstadkomma något sådant. För den
kapitalistiska produktionsordning, som nu håller på att ramla ihop,, är det
icke säkert, att det ens hjälper med den allra kraftigaste patentmedicin. Det
är ju så, att det finns tillgångar av alla slag i landet. Det finns råvaror,
det finns arbetskraft, det finns maskiner, det finns fabriker, det finns allt,
som erfordras, för produktionen i vårt land liksom i de allra flesta andra länder,
men trots detta kan man icke få igång en produktiv verksamhet. Trots
detta går det icke att sammanföra alla dessa krafter för att tillverka de förnödenheter,
som erfordras för människornas uppehälle och nödtorft. När alltså
de enskilda släppt taget, när de icke längre vilja fortsätta att bedriva sin
verksamhet utan överlämna företagen, såsom på senare tid skett, till verkliga
rovriddare, som uppträda på detta område, då är det klart och tydligt,
att här föreligga starka skäl för samhället att fortsätta, där de enskilda slutat.
Jag tror icke, att det räcker med dylika åtgärder örn hjälp åt de arbetslösa,
utan vad som erfordras är, att man målmedvetet går in för en politik,
som leder fram till en socialistiskt organiserad hushållning. Det är nog så
sant, att det icke hjälper med dessa åtgärder som regeringen föreslagit för
att stimulera produktionen i det nuvarande kapitalistiska samhället.

Den misshushållning med de arbetslösa, som förekommer i vårt land liksom
i alla andra länder, är klar för var och en. Det är på det sättet, att de hundratusen,
som skulle kunna tillverka förnödenheter, gå arbetslösa och kunna därför
icke efterfråga de förnödenheter, som jordbruket tillverkar. Det talas örn
jordbrukskrisen och det talas örn att bönderna icke kunna finna avsättning
för sina produkter. Tidigare, när det varit nödläge inom jordbruket, berodde
detta på missväxt eller andra omständigheter. Nu beror det på att bönderna
icke kunna få avsättning för sina produkter. Men huru skulle de kunna få
det, när stora delar av industriarbetarna, som skola köpa dessa produkter,
icke ha något att köpa för och därför icke kunna konsumera dessa produkter.
Det är ju klart, att under sådana förhållanden bönderna icke kunna få
den avsättning, som de skulle kunna få, örn det fanns en köpkraftig industriarbetarkår
och en köpkraftig befolkning i städerna. Det är icke endast
arbetarna som ha förlorat en stor del av sin köpkraft, utan också medelklassen,
och under sådana förhållanden är det klart och tydligt, att utvecklingen
måste gå i den riktning, som den nu går.

Beträffande sedan formerna för hjälpen till de arbetslösa är det utan tvivel
så, att det kan anses vara riktigt, att man försöker ge arbete åt de arbetslösa
i första hand. Arbete är ju något som varje människa i samhället borde
ha rätt att kunna fordra, så att man skulle ha möjlighet att kunna försona,
sig. Under sådana förhållanden bör det heller icke verka så synnerligen
skrämmande på de borgerliga, att man nu gått in för arbetslinjen i sådan
utsträckning, som man gjort. Det som verkar skrämmande är givetvis, att
man skulle komma ifrån de löner, som arbetslöshetskommissionen tillämpar.
Ja, den saken kan man icke diskutera nu. därför att man känner ju icke till

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
de löner, som eventuellt skola tillämpas, men jag är säkert på att även på
den punkten torde svårigheterna icke bli oöverstigliga. I varje fall kan det
icke vara bättre med ett system med låga löner, där kommunerna få bidraga
med tillskott för att de, som arbeta i arbetslöshetskommissionens arbeten, överhuvud
taget skola kunna uppehålla livet.

En annan åtgärd, som skulle kunna tänkas för att lindra arbetslösheten,
vöre, att man^ exempelvis vidtoge åtgärder för en utvidgad folkpensionering.
\ i ha här i vart land en ungdomsarbetslöshet, som är av en skrämmande karaktär.
Den generation, som nu växer upp oell börjar på att uppnå 25-årsåldern,
har, i en betydande utsträckning, aldrig varit i arbete och har inga
utsikter att under den närmaste tiden komma i arbete. Jag vet familjer, där
fadern, som är 65 å 70 år gammal, står i arbete och får försörja sina två eller
tre hemmavarande^ söner, som tillhöra denna grupp av arbetslösa, som icke
kunna komma i något arbete. Därför vore det riktigt och rimligt, att man
genomförde en ordning, så att den äldre arbetskraften avkopplades vid, låt
oss säga, 60 ars alder, sa att det kunde beredas tillfälle för den yngre arbetskraften
att komma in i det ekonomiska livet. Detta är en sak, som är av synnerligen
stor vikt, pär det gäller att diskutera åtgärderna för avhjälpande av
arbetslösheten och i varje fall den arbetslöshet, som verkar mest nedbrytande,
nämligen arbetslösheten bland de unga, och då bör man taga under övervägande,
örn icke detta vore en framkomlig linje och en linje, som är riktig.

Det är också en annan tanke, som jag haft, och som jag anser, att man
bör pröva. I min hemstad, som är en handels- och sjöfartsstad, ha vi cirka
3,000 arbetslösa sjömän, varav flertalet icke ha något hem i staden utan äro
hemmahörande på andra ställen i landet. Dessa arbetslösa sjömäns kraft går
till spillo, medan fartygen äro underbemannade både kvantitativt och kvalitativt.
Därför borde det vara på tiden, att man undersökte, huruvida icke
den rationalisering, som bedrives inom industrien och på andra områden genom
besparingar av arbetskraft, är av sådan karaktär, att den är till skada
i stället för till nytta. Här sysselsätter sig en skicklig tekniker med frågan,
huru han skall uppfinna en maskin, som sparar in en och annan minut i arbetsprocessen.
Här har man från redarehåll dragit in den ena mannen efter
den andra, tagit bort den kvalificerade, utbildade arbetskraften och satt dit
ny oerfaren sådan, som går för ett billigare pris. Vidare har man ersatt
manlig arbetskraft med kvinnlig, billigare arbetskraft. Resultatet har givetvis
blivit, för dessa enskilda företag, att deras ekonomi förbättrats, men finns
det någon anledning för landet överhuvud taget att spara på en del arbetskraft
inom de enskilda företagen, för att samhället sedan skall få taga hand
om hela denna överflödiga arbetskraft. Ja, det vore skäl i att undersöka
detta. Beträffande sjöfarten är det på det sättet, att den underbemanning,
som nu förekommer, utgör en allvarlig fara för fartygens säkerhet. Här får
detta sjöfolk kämpa pa fartyg, som äro underbemannade, och som i en kinkig
situation icke kunna klara sig, medan en stor del av den lediga arbetskraften
går i hamnstäderna och icke utför något produktivt arbete. Jag vill hemställa
till regeringen, att den omedelbart ville undersöka, örn man icke skulle kunna
få fram ett förslag till bemanningslag, så att man kunde komma ifrån dessa
avita förhållanden. Vi behandlade denna fråga här i kammaren •— jag tror
det var förra året — och kammaren biföll då ett förslag om utredning angående
detta, medan första kammaren som bekant avslog detsamma, men just
i dessa tider vore det angeläget att få fram både en sådan bemanningslag och
frågan örn en pensionering av den äldre arbetskraften för att på det sättet få
de yngre i arbete.

När man sysslar med frågan om åtgärder för arbetslöshetens bekämpande

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
och hjälpåtgärder för de arbetslösa, bör man även taga under allvarligt övervägande,
om man icke vid sidan av de krav, som rests beträffande arbete och
understöd åt de arbetslösa, också bör undersöka, huruvida detta icke är framkomliga
vägar.

Det har sagts i denna debatt av herr Anderson i Norrköping, att det icke
råder några delade meningar hos socialdemokraterna och de borgerliga därom,
att de arbetslösa skola hjälpas. Ja, det är ju möjligt, att så, är förhållandet.
Det är möjligt, att även högern anser, att det skall lämnas hjälp åt de arbetslösa,
men frågan är icke denna, utan frågan är, örn de skola ha en sådan
hjälp, att de kunna existera på den. Det är klart och tydligt, att de flesta
kommuner lämna dem hjälp, när de komma i sådant läge, att de överhuvud
taget icke kunna existera, men det är icke en sådan hjälp, som man anser, att
de äro förtjänta av, utan de böra få en sådan hjälp att den kan anses utgöra
vad som erfordras till livets uppehälle och nödtorft. Jag skall nämna ett
par exempel, som illustrera högerns och de borgerligas sätt att hjälpa i en
kommun, där de ha bestämmanderätten. Här är icke principen bruten, utan
de lämna en viss hjälp, men jag hemställer till kammarens ledamöter, örn de
kunna anse, att denna hjälp är av den beskaffenhet, att dessa arbetslösa kunna
existera på den. Yi ha en bondesocken strax rrtanför Göteborg^ som heter
Björlanda, där man icke har mer än 5 eller 6 arbetslösa. Det är således icke
oförmågan hos kommunen att hjälpa, som gör, att man lämnar dem en så
dålig hjälp. Den ena familjen har sex den andra sju medlemmar. Dessa
familjer få 15 kronor i veckan att livnära sig på. Man förstår, att en sådan
hjälp är ingen hjälp alls. Samma är förhållandet med en annan kommun,
Säve, som ligger på Hisingen strax utanför Göteborg. Där få de, som äro
berättigade till understöd från fattigvården, dikningsarbete hos jordbrukarna
och kommunen lämnar bidrag till dessa arbeten men de arbetslösa få själva
göra upp med jordbrukaren beträffande priset för sitt arbete. Här är således
former för hjälp till de arbetslösa, som jag anser, att till och med de borgerliga
borde på det bestämdaste reagera mot. Förtjänsten är här ungefär
liknande, 10 ä 15 kronor i veckan, således en förtjänst, som man överhuvud
taget icke kan anse, att den arbetslöse kan existera på.

I det förslag till hjälparbeten, som framlagts, har det påpekats, att man
skulle understödja bostadsbyggandet. Detta är av behovet påkallat, därför
att bostadsförhållandena i de större städerna fortfarande äro synnerligen svåra.
Trots det att arbetareklassens löner försämrats, trots det att deras inkomster
sjunkit så, som skett under de senaste åren. lia dock hyresutgifterna hållit
sig på precis samma nivå. Det är uppjobbade fastighetsvärden, som dessa
nödlidande arbetare fortfarande skola förränta med sin hyra. Det är ju så,
att så länge det är brist på bostäder eller i varje fall icke större överskott på
sådana, blir förhållandet sådant. Detta är således ett behov, som är mycket
stort, och det vore angeläget, att man såge till att fylla detta. Behövs hjälp
från staten, bör den också lämnas. Det finns ingen anledning, att arbetarklassen
i det nuvarande nödläget skall betala dessa uppjobbade hyrespris,
utan det borde vidtagas åtgärder från statens sida, som jag tidigare tryckt
på flera gånger, och som skulle hindra en sådan utsugning, där till och med
de arbetslösa, som få leva på understöd från stat och kommun, få betala dessa
uppjobbade hyror. Följden blir ju då, att detta understöd, som utbetalas,
går i rätt stor utsträckning till fastighetsägare, som driva upp hyrorna och
fastighetsvärdena på detta sätt.

Örn man bedömer denna statsverksproposition och då endast håller sig till
förslaget örn hjälp åt de arbetslösa, är det på det sättet, att man från borgerligt
håll sagt ifrån, att det är tilltaget med prutmån, att här måste prutas

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
oell måste skäras ned än på den ena punkten oell än på den andra. Skall
det lämnas en effektiv hjälp at de arbetslösa — och det är väl meningen och
det kan man ha rätt att fordra — så finns det ingen prutmån utan då får
man genomföra åtgärderna i sin helhet. De minimifordringar, som uppställts,
tycker man också, att den borgerliga majoriteten under den nuvarande
krisen och nödläget skulle vara beredd att gå med på. Endast en sådan
åtgärd kan skapa den ro i samhället, som man talat örn. Man har talat örn
samförstånd i fråga örn åtgärderna. Nåväl, det beror på vilken vilja att
hjälpa som finns på den borgerliga sidan. Är det så, att nian där visar denna
vilja, torde nog arbetareklassen icke vara ovillig att diskutera denna sak,
men da får man också se till, att de minimifordringar, som man ställt upp,
uppfyllas. Och detta ar minimifordringar, för såvitt icke kommunerna i fortsättningen,
såsom hittills, skola bära större delen av arbetslöshetens tunga.
Detta kan icke ur några synpunkter anses vara riktigt, och de orka icke heller
i längden bära dessa bördor.

Herr Flyg: Herr talman! Huvudanledningen till att jag tar till orda i denna
remissdebatt är det svar, som herr statsministern i går gav på den interpellation,
som jag för några dagar sedan ställde till honom i amnestifrågan.
I detta svar, som har den förtjänsten att det i varje fall var befriat från det
slags brännvinsadvokat som från socialdemokratiskt håll använts ute i landet
under den senaste tiden, då man velat försvara sitt partis förändrade ståndpunkt
i denna fråga, i detta svar upplyses kammaren örn att regeringens redan
intagna ståndpunkt i frågan vidhålles. att man måste beträffande Ådalsarbetarna
fortfarande avböja kravet örn amnesti men ställer nådevägen öppen.
Och därutöver säger man att »vi äro beredda att sedan domstolsförfarandet
är avslutat låta det komma till en fri prövning i respektive fall inom regeringen».
Dessutom säger herr Hansson, under instämmande av spontana —
förmodar jag — bravorop från sina partivänner i kammaren, att provokatörer,
oansvariga provokatoriska element skola icke inbilla sig, att de komma
att fa orera i detta land hur som helst, utan de skola få lida konsekvenserna
av sina gärningar. Det är i huvudsak svarets innehåll. Jag tror, att vi
hava anledning att vara tacksamma för detta svar, ty i all sin korthet säger
det oss likväl en hel del. Jag har i ett tidigare sammanhang tillåtit mig.
och även i interpellationen för övrigt, peka på skillnaden i herr Hanssons,
statsministerns, uppfattning i den fråga, det här gäller, nu, då han sitter på
regeringsbänken och har ansvaret för ordningens upprätthållande, som det heter,
och då han befann sig i en annan position, i oppositionsställning, då han
stod för några manader sedan, den 1 juni på kvällen, på Östermalmstorg såsom
talare för det stora socialdemokratiska oppositionspartiet gentemot den
då sittande ekmanska regeringen.

Vad hade herr Hansson då att säga i denna fråga? Jag vet icke, huruvida
kammarens ledamöter äro insatta i det märkliga tal, som vid det tillfället
hölls, och som icke bara handlade örn amnesti utan också handlade örn rätt och
domstolar överhuvud taget inom det kapitalistiska samhället. Är det så, att
kammarens ledamöter äro fullkomligt insatta i detta tal av den nuvarande regeringschefen,
ber jag ändå att litet få syssla med detta anförande, ty det har
ett sådant historiskt värde, att det bör få gå in i kammarens protokoll och
bevaras åt eftervärlden. Den tjänsten är jag beredd att göra regeringschefen.
Han säger: »Rättvisan har ofta låtit utnyttja sig i den härskande klassens
hand och massornas tvivel på rättsskipningens upphöjdhet är djupt rotad på
grund av bittra erfarenheter. När arbetarklassen började sin frigörelsekamp,
fick den i rikt mått erfara, att den och dess män aldrig hade några vinst -

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
chanser i rättvisans lotteri.» Han säger i talets fortsättning: »För oss socialister
är det egentligen icke något oväntat, att även rättsväsendet i klasstaten»

— det är herr Per Albin Hansson som talar — »utnyttjas i de härskandes
intresse.» »Den sociala miljön», säger han vidare, »utövar sitt inflytande även
på lagstiftare och domare.» — Utmärkta saker, båda två, utmärkt både tänkt
och sagt! Men, säger han, »medvetandet härom kommer icke att försona oss
med ett sådant tillstånd» — det böra vi erinra oss i dag — »utan är en ständig
maning till oss att oförtrutet arbeta på en bättre rättsordning». — Sedan
anknyter han till Ådalsmålet och säger: »Det är orimligt att bortse från den
stora påverkan på känslor och omdömen som dödsskotten utövade.» —• Det är
självklart, att han i detta fall tänkt sig de domar, som vi hava att göra med i
samband med denna händelse. Han säger emellertid i fortsättningen: »Skall
den andan tolereras måste vi räkna med en skärpning av den sociala kampen.»

— Och han säger: »Vi resa ett krav på att demokratins anda skall få råda
inom rättsskipningen.» Det är alltjämt från Östermalmstorg den 1 juni på
kvällen. Han säger vidare, att han icke vet, huruvida den dåvarande redaktören
Arthur Engberg — nuvarande statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet
—• ämnade överklaga domen, som fallit över honom såsom ansvarig
utgivare av Social-Demokraten på grund av de artiklar, som den haft örn
Mesterton. Han säger: »Vi veta icke, örn Arthur Engberg tänker överklaga
domen — han, som vi andra, har fått tilltron till vår rättsskipning till den
grad rubbad, att han anser det icke vara lönt mödan — men regeringen kan
genom en allmän amnesti åt alla i samband med Ådalstragedin visa, att det är
slut på förföljelserna. Vi kräva nämligen ett slut på denna förföljelse och
dessa överklassorättvisor.» — Det är alltjämt herr Hansson, Per Albin, på
Östermalmstorg den 1 juni. — Till sist sade han: »Jag vill höja ett alldeles
speciellt krav, och det riktar sig till regeringen som en bestämd uppfordran
att genom en allmän amnesti äntligen bringa Ådalstragedin — så långt det
nu är möjligt — ur världen, samt se, att vi slippa sådant för framtiden.»

Herrarna kanske erinra sig, vad den då sittande reaktionära borgerliga regeringen
svarade. Den svarade med att dagen efter — för att visa, att den var
opåverkad av herr Hanssons krafttal på Östermalmstorg och snabb i handling

— giva de ansvariga utgivarna för olika arbetartidningar, bland annat herr
Engberg, befrielse från de straff, till vilka de dömts på grund av artiklar i
samband med Ådalstragedin.

Vad skrev då den socialdemokratiska pressen? Jag skulle kunna säga, som
herr Bengtsson i Kullen sade i en debatt för något år sedan, att jag har fickorna
fulla med komprometterande papper; men det är icke nödvändigt. Jag
skal bara citera partiets huvudorgan i Stockholm, örn herr partichefen och
statsministern vill jäva organet och säga, att det är en rätt misstänkt tidning,
skall jag be att få citera den tidning, där han var politiskt ansvarig. I SocialDemokraten
säger man: »Ekmanregeringens beslut är en halvmesyr», och i tidningen
Ny Tid förklarar man, att det är en halvhet oell att man uttalar den bestämda
förhoppningen, att man från denna halvhet snarast också skall gå att
befria de övriga, som drabbats av fängelse och tukthusstraff med anledning av
Ådalshändelserna. Det var ståndpunkten då. Jag hoppas, att herrarna icke
bestrida riktigheten av vår framställning, då jag påstår, att det föreligger en
rätt märklig skillnad mellan svaret av i går här från kammarens talarstol
från statsministern Per Albin Hansson och vad samme man sade i juni i fjol
från talarstolen på Östermalmstorg.

Den gamle Thorsson anses ju vara en mycket stor auktoritet. Och för all
del: hatten av för den gamle veteranen och ali den mänskliga visdom, som han
lyckades förvärva under årens lopp, utan att jag därmed vill lia sagt, att jag

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
går i god för allt vad lian sade. Men vid ett tillfälle sade han något, som passar
alldeles utomordentligt bra just nu. Han sade: man måste lära sig, att
nian ser förhållandena annorlunda från toppen än vad man gjorde, då man gick
där nere i dalen. Om man nu ändrar på det och säger: man ser på amnestifrågan
helt annorlunda från regeringstaburetten än vad man gjorde för ett halvår
sedan på Östermalstorg, tror jag, att vi använda Thorssons kloka ord på ett
riktigt sätt och fått statsministerns inställning av i dag i dess utomordentliga
och klara belysning.

Här talades inledningsvis, som herrarna hörde, örn rättsväsendet o. s. v. Vad
säger herr Hansson av i dag? Jo, han säger, att beträffande de fall, som
här nämnts, Klemensnäs och Sandarne, skola vi låta rättvisan hava sin gång.
Dessa domstolar, som han förklarade vara klassdomstolar och organ för klassrättvisan,
skola hava sin gång, innan den nuvarande regeringen ingriper. Det
är en inkonsekvens, som jag kan peka på.

Men låtom oss komma fram till talet örn provokatörer! Det är ett fult ord.
Jag vet icke någon i denna kammare, som väl har någon lust att gå upp och
draga en lans till försvar för frihet åt provokatörer. Men vem är det, som skall
avgöra i detta fall? Vem är det, som är auktoritet, som fäller utslag i dessa
fall för herr Per Albin Hansson, för statsministern, för regeringen? Jo, han
avser att avvakta utslaget från den där klassrättvisans domstolar och vänta
på utlåtandena från dessa myndigheter, som han för ett halvår sedan så hårt
och oförsonligt dömde ut och som herr Engberg — chefen för ecklesiastikdepartementet
— till den grad tvivlade på, att han icke ens ämnade överklaga
domen. Återigen en ganska tydlig inkonsekvens, som vi icke gärna kunna
komma ifrån!

Jag skulle vilja säga, att då vi här börja på att tala örn provokatörer, herr
Hansson, så få vi nog lov att se även detta begrepp och denna benämning, framför
allt denna allvarliga anklagelse mot människor, som sitta i fängelse, mot
bakgrunden av förhållandena, av de strider, som det gäller; och att vi hava att
mot den bakgrunden och från den utgångspunkten bedöma det och icke att lita
till de vittnen eller de domstolsutslag eller de handlingar, som man i detta fall
tydligen ämnar använda sig av.

Jag anser för mitt vidkommande, att vi gjorde klokast i att här i denna
stund diskutera denna amnestifråga utan att tala örn Ådalen, Klemensnäs och
Sandarne, men utgående från, att vi krävde av den nuvarande regeringen och
sade rent ut, att det är dess ofrånkomliga plikt att giva friheten åt alla arbetare,
som i denna stund sitta inspärrade i fängelse med hjälp av åkarpslagar
eller andra dylika lagar, som herr Hansson själv så utomordentligt har värdesatt.
Oell varför anser jag det? Jo, jag anser, att det vore den riktiga och
den givna repliken från en regerings sida, en regering, som kallar sig för arbetarregering,
en regering, vars chef i går stod här och stödde sig på en arbetarmajoritet
och ville giva sitt handlande och sin politik en socialistisk karaktär,
det vore en naturlig handling från den regeringens sida efter det krigshovrätten
talat i Ådalsmålet.

Yi kunna icke komma ifrån att se sammanhanget mellan å ena sidan de
dömda och inspärrade arbetarna, som delvis nu avtjänat sitt straff, och å andra
sidan domstolsförhandlingarna mot och domen, som varit förut och domen, som
nu är över ordningens upprätthållare i samma tragedi. Kom sedan och tala om
en objektiv rättvisa i landet, mina herrar, och kom sedan och tala örn, att det
är skadegörelse mot regeringen och regeringspartiet, då man kräver amnesti.
Hade man förstått sin plikt vid det tillfälle, då krigshovrätten talat, hade det
varit att öppna fängelseportarna för varje inspärrad arbetare. Det finnes
fall på detta område, som äro minst och lindrigast sagt upprörande. Jag har

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
från ett håll, som jag tror icke alls har någon sympati för vårt parti eller
arbetarrörelsen överhuvud, fått relaterat ett fall, gällande tre arbetare på en
annan plats i landet, där vederbörande informatör, som själv är polisman, innerst
inne är upprörd av de domar, som fällts och som i ett fall drabbat en
arbetare, som är halvblind och som absolut icke kan vara skyldig till det, för
vilket han dömts. Sådan är verkligheten. Det är det reella tillståndet. I en
sådan situation, när vi fått denna breda arbetarmajoritet under arbetarpartiets
beteckning med en sillénsk särfalang vid sidan därom, i en sådan situation
kommer denna arbetarregerings statsminister och främste chef, med detta testamente
från i somras, och talar på detta sätt. Ni sitter här i kammaren och
ropar bravo åt ett dylikt tal. Tag honom i kragen i stället! Det hade varit
mera på sin plats.

Det var en röst, herr talman, som, när herr Hansson i går talade, ropade
Noske uppe från läktaren. Herr Hansson replikerade ögonblickligen, att det
var också en bra karl. Det visar ju, att en av statsministerns egenskaper ofrånkomligt
är självkännedom och självkänsla. Han vet, att han är en »bra karl».
Förmodligen kände han sig just i det ögonblicket som en mycket bra karl.
Jag skall icke diskutera den saken i dag, men jag vill säga, att det där inpasset
är felaktigt och oriktigt, ty Noske var en av Tysklands socialdemokrater,
som direkt tog ledningen av kampen mot arbetarna för att slå ned deras
revolutionära resning. Herr Hansson kommer maskerad. Han kommer med
ordvändningar och han säger, att vi skola vänta och se tills den slutliga domen
fallit, innan vi göra något. Han talar örn provokatörer o. s. v. Och har man
den skylten eller skölden: provokatörer framför sig, kan man snart sagt göra
vad som helst mot de kämpande arbetarna. Jag tror, att vi skola förstå, att
detta tal örn provokatörer är farligt. Vi skola finna, att det en dag användes
mot socialdemokratiskt organiserade arbetare, som på grund av en förtvivlad
situation drivits ut i en kamp mot sina motståndare på ungefär liknande sätt
som vi upplevat under senare tid i Ådalen m. fl. platser. Dylika strider framkallas
icke av provokatörer, de komma av sig själva på grund av omständigheternas
skärpning och motsatsernas allt klarare framträdande oförsonlighet.

Ja, herr talman, det var vad jag hade att säga statsministern i denna fråga.
Jag hoppas, att jag får tillfälle att tala med honom mera i den frågan och
andra frågor i fortsättningen. Han själv visar ju sitt lysande intresse för
saken genom att vara frånvarande.

Jag skall emellertid, eftersom jag nu har ordet, be att få säga några ord till
herr Lundstedt. Jag vet icke, om jag skall gratulera socialdemokratin eller
beklaga den till att hava denne lärde herre från Uppsala som sin medlem.
Efter dagens anförande skulle jag tro. att en del av herrarna inom partiet
känner det ganska obehagligt, ty i dag har herr Lundstedt överträffat de allra
högst spända förhoppningar från reaktionärt håll. Jag för mitt vidkommande
har aldrig hört ett så reaktionärt och ett så storimperialistiskt tal i denna
kammare som det, som hölls av denne socialdemokratiske ledamot, professor
Lundstedt från Uppsala.

Men först en liten replik i ett annat sammanhang för att vi icke skola glömma
bort den. Herr Lundstedt sade, att vi kommunister skulle hava uppträtt
salongsfähigt här i kammaren i går. Det tyckte han var ledsamt. Han hade
ett annat intryck från valkampen i Uppsala. Där fick han taga sina duster
med bryggeriarbetaren Agaton Blom. Det var litet obehagligt. Ilskan gick
kanske igen i kammaren. Men till herr Lundstedt vill jag säga, att man skall
icke kasta sten, när man sitter i glashus. Jag bär givit ett prov på, hur
socialdemokraternas främste ledare talat på torget och här i kammaren samt
från taburetten. Jag skulle kunna säga, att herr Lundstedts tal på Upplands -

Xr 3.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
bygden, var något annat än i kammaren. Hade han varit ute och hållit ett
försvarstal för den japanska imperialismen till Upplands lantarbetare och småfolk,
hade han icke suttit i kammaren i dag — jo, möjligen i stället för sin
bänkkamrat landshövdingen men icke som representant för socialdemokratin.

Herr Lundstedt angrep regeringens ståndpunktstagande till denna fråga i
Nationernas förbund och speicellt den svenske representanten Undén för dennes
anförande helt nyligen vid folkförbundets behandling av konflikten Kina—
Japan. Jag skall icke lägga mig i den träta, som pågår. Bägge äro professorer
och lärda herrar. Jag är en enkel människa och kan icke blanda mig i
Nationernas förbunds-debatten på ett så »högt» plan som de hålla den. Men
vi behöva icke stå så frågande inför detta. Vi kunna se dessa två partivänner
stå på olika basis och olika grundval. Professor Undén säger, att Nationernas
förbunds uppgift är att hävda fredens idé. Jag såg riktigt, hur den vita fredsängeln
svävade genom kammaren just då de orden fälldes, med två mycket
medfarna palmblad i nävarna och försvann någonstädes på åhörarläktaren.
Nationernas förbunds uppgift är att hävda fredens idé, det är det officiella
talesättet, som representerades av herr Undén. Men vad professor Lundstedt,
partivännen på Upplandsbänken, som är den reelle talesmannen för Nationernas
förbund, gav uttryck åt- här i dag, det är uttrycket för det verkliga Nationernas
förbund, d. v. s. stormakternas intresseorganisation. När han inför
kammaren säger, att här skall icke Sverige komma och prata örn rättens idé
och något dylikt, som herr Undén gjorde, utan förstå, att Nationernas förbunds
uppgift nu icke är att ingripa mot Japan utan att lugnt sitta med armarna
i kors och låta stormakten Japan växa sig stark, ty stormakterna ha vi
behov av, enär bolsjevismen breder ut sig i Asien, då uttalade han icke bara
vad Japan och den japanska imperialismen tänker utan vad stormakterna i
Nationernas förbund också i realiteten tänka. Herr Undén sade, att örn stormakterna
vore eniga, skulle de få Amerika med sig på en aktion mot Japan.
Det tror jag också, Amerika skulle nog, örn det icke hade så trassligt ställt
inombords, gärna göra en aktion mot Japan, och jag tror, att det har länge
kastat sina ögon på de länder och folk, de miljoner människor, som Japan nu
vill rangera in i sin maktsfär. Jag tror, att Amerika skulle ha intresse av att
Nationernas förbund ville övertaga uppgiften att hålla Japan i schack. Vi
lia fått en utomordentlig inblick i vad denna fredsorganisation är, och jag
hoppas, herr talman, att jag icke gör mig skyldig till något som helst överskridande
av god parlamentarisk ordning, då jag säger, att aldrig har humbugen
hos Nationernas förbund framträtt tydligare än vid handläggning av
konflikten mellan Kina och Japan, och herr Lundstedt Ilar gjort oss en stor
tjänst, då han i sitt anförande fäst vår uppmärksamhet vid den reella innebörden,
den reella andan i Nationernas förbund.

Sedan skall jag be att få säga några ord till herr Lundstedt med anledning
av slutet av hans anförande. Han ställde frågan: vad är det som vunnits genom
blodbaden och terrorn i Sovjetunionen? Och han målade i svärtade färger
och starkare ord, än jag någonsin hört, tillståndet där borta. Miljoner kulaker
har man exporterat till de stora skogarna och låtit deni gå under av svält och
umbäranden. Detta sade den gode professorn från Uppsala, och det skall väl
gå ut vidare genom T. T. Då borde väl Stalin känna sig trygg, ty det kan icke
vara så mycket kulaker kvar, sedan miljoner förintats där uppe i skogarna.
Herr Lundstedt säger, att det måste bli slut på propagandan för Sovjetunionen,
ty avsikten kan endast vara att pracka på oss, »de stolta vikingarnas ättlingar»,
en slavuppfattning. Det är ett folk där borta, förkunnar han, som, endast på
grund av att det i århundraden levat under knutpiskan, kan finna sig i och
tolerera den nuvarande terrorn och det nuvarande förtrycket. Jag har aldrig

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
hört så mycken okunnighet och dumhet, men man måste kanske vara professor
för att komma dithän. Jag kan icke hjälpa, att jag måste säga, att när man
uppträder här i kammaren och håller ett tal, däri man visserligen riktar sig
emot en politisk riktning, som man bekämpar, men däri man dock rör sig med
exempel och argumentation, som direkt rör en stat och ett land, med vilket detta
land, för vilket denna kammare utgör en representation, har vänskapliga
förbindelser, då borde man ändå ha någon aning örn vad man talar örn och icke
komma med dylika utsvävningar.

Jag ämnar icke hålla något som helst försvars- eller lovtal för Sovjetunionen
i denna församling. Jag finner, att det är överflödigt, därför att jag tillåter
mig tro, att det stora flertalet av herrarna icke ha en fullt lika förvrängd
uppfattning i denna fråga, som den socialdemokratiske representanten herr
Lundstedt i dag låtit komma till uttryck. Men jag måste säga, att när vi i
dag hålla på med remissdebatten för året, som helt står i krisens och massfattigdomens
tecken, som helt är ett uttryck för nedgång och ökade svårigheter
i kapitalismens värld, då borde vi förstå, att vi icke längre skola taga munnen
alltför full, då det gäller verket och gärningen där borta i öster. Än hava de
många svårigheter där att övervinna. Än brottas de även med fattigdom, men
de där slavarna, som herr Lundstedt talade om, som bara på grund av att de
voro vana att gå under knutpiskan kunde tolerera eländet av i dag, de slavarna,
det är miljoner människor, det är en växande armé av folk, som lyfter
pannan uppåt och vet, att de ha svårigheterna bakom sig, och vet, att de genom
kollektiv- och gemensam verksamhet för varje dag komma allt längre framåt
och uppåt ur svårigheterna. Om ni icke tro, vad som i detta avseende sägs från
vårt håll, så skulle jag vilja fästa uppmärksamheten vid att mångå, som nu i
senare tider sett på förhållandena både i vår del av världen, kapitalismens
värld, och förhållandena där ute, män och kvinnor med en utpräglad och fast
borgerlig uppfattning, inse och erkänna, att den väg, på vilken man där slagit
in, den centraliserade planhushållningens väg, det planmässiga uppbyggandet,
är den väg, som världen måste vandra för att komma ur nuets svårigheter.
Eder lyckas det aldrig, mina herrar på regeringsbänken, med eder underbara
statsbudget av år 1933 att lösa den uppgiften. Det kommer en dag örn ett år,
då vi kunna konstatera, att vi ha anledning, vi som äro de stolta vikingarnas
ättlingar, att lära av herr Lundstedts slavar, hur vi lia att gå till väga för att
för vårt vidkommande lösa de problem, som vi brottas med, nämligen att hjälpa
folket ur dess fattigdom och nöd.

Till sist skall jag, herr talman, be att få påtala en angelägenhet, som alls
intet sammanhang har med vad jag nu berört. Det tillsattes för någon tid sedan
en kommitté med en viss bestämd uppgift. Det sker ofta, att det tillsättes
kungl, kommittéer, i regel med en viss bestämd uppgift. Beträffande denna
kommittés sammansättning vore det ytterst intressant att få ett litet besked.
Det har varit föremål för en viss diskussion i pressen. Man har nämligen kallat
hem såsom en representant i denna kommitté en nyligen utnämnd diplomat, som
placerats så långt som ned till Turkiet. När jag tittat i de handlingar, som
stå till förfogande, finner jag, att den posten anses vara mycket värdefull
just nu, då man till och med ämnar draga in och lägga ytterligare arbetsbörda
på den mannen. Det är mycket mystiskt med detta, varför denne man skulle
tagas hem från Turkiet strax efter utnämningen. Jag är övertygad om att
diplomaten i fråga icke haft tid att placera ut sina möbler i bostaden där nere,
förrän han fick order att resa hem och deltaga i en utredning, som icke har
med utrikespolitik att skaffa. Det vore rätt intressant, att i detta fall få ett
besked om vad som här kan vara förklaringen. Jag försäkrar herrarna, att
det är icke bara jag, som vill ha besked i detta fall. Det skulle nog också

Andra kammarens protokoll 1933. Nr 5. 3

Xr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
behövas besked om mycket av vad som händer inom departementens slutna
dörrar, men jag förstår, att det är alldeles orättmätig! att begära något sådant.
Men i denna speciella fråga, herr talman, skulle jag likväl vilja uttala önskemålet
om att få ett svar från vederbörande, som är sakkunnig på området.

Får jag till sist, herr talman, säga ett par ord örn debatten i dess helhet. Jag
måste säga, att sedan jag hörde herr Hamrin i går, anser jag, att all eventuell
befintlig ångest hos herrarna på borgerligt håll för att det skall bli någon
obehaglig skräll vid denna riksdag kunna vi nog avskriva. Herr Hamrin
sträckte, under moraliskt filosoferande kritik, ut handen, och sade, att han
var beredd att samverka med den nuvarande regeringen på basen av vad hans
värderade medarbetare, nuvarande statsrådet Nothin sagt i två hänseenden och
på basen av vad nuvarande socialminister Möller sagt i ett avseende. Då ha vi
tre pelare färdiga, på vilka fundamentet för samverkan nied regeringen kan
hyggås.. Nog tror jag, att man kan leta fram också den fjärde. Den kanske
redan finnes, minst lika stabil. Jag tror, vi kunna säga, att debatten beträffande
den stora fråga eller det skrämmande hot, som herr Möller varit ute med
i landet, att örn man icke rättar sig efter vad regeringen vill, så kan man
upplösa .riksdagen och det blir nyval, den debatten och det hotet i denna fråga
kunna vi alldeles avskriva i och med att de frisinnades nuvarande ledare hade
ordet i går. Allt är som förr. Det är bara den skillnaden mot förr, att då var
det en stor tumme, som styrde den svenska politiken, i dag är det en något
mindre.

Herr Holmgren: Herr talman! Den siste talaren slutade med att framhålla
herr Hamrins benägenhet att vilja samverka med regeringen. Jag får då säga,
att mångå med mig ute i landet också haft en känsla av att vi i dessa nödtider
skulle i samhällssolidaritetens namn gärna vilja räcka handen till regeringen
för att hjälpa regeringen att liela de sår, som nödtiden slagit på samhällskroppen.
Vi lia emellertid föreställt oss, att alla partier skulle samlas i en
enig samverkan för att utan politiska biavsikter försöka att reda ut den tilltrasslade
ekonomiska härvan. Den ytliga granskning, som jag under de få
gångna dagarna gjort av statsverkspropositionen, och de gjorda uttalandena i
övrigt lia emellertid givit mig ett intryck av att man här bär velat utnyttja
situationen till att realisera en hel del rent socialdemokratiska programpunkter.
Dess bättre framgick det ju av statsministerns anförande under gårdagen,
att regeringen ansåg sig vid sitt budgetarbete uteslutande ha stött sig på sakliga
grunder. Men det kan ju vara möjligt, att vad regeringen kan anse vara
rent sakligt av oss kan uppfattas som rent partitaktiskt.

Den oerhörda skärpningen av arvslagen, som regeringen här har föreslagit,
synes mig närma sig ren kapitalkonfiskation. Det är ett betänkligt stort steg,
som man här tydligen vill taga ut i det ovissa. Har man undersökt verkningarna
av en sådan lag? Är man verkligen beredd att taga alla de risker, som
givetvis måste vara förenade med en så pass radikal reform i ett tag? Svensken
är som bekant av naturen alls icke sparsam, men den sparsamhet, som i
alla tider kommit till synes hos den svenska medelklassen, har varit av den
allra största betydelse för vårt lands ekonomi. I denna samhällsklass har
funnits och finns allt fortfarande i vida kretsar en stark känsla av förpliktelse
att så sörja för de sina och sig själv, att familjen aldrig skall behöva komma
att ligga det allmänna till last. En ganska allmänt förekommande uppfattning
är den, att man även med synnerligen begränsade inkomster har moralisk
skyldighet att, så snart man bildat familj, varje år söka göra någon avsättning
för att kunna bilda ett kapital, ett kapital som man vill klokt placera,
så att det skall kunna hinna bli av den storleksordningen, att familjen är

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tryggad mot nöel, om dess överhuvud skulle gå bort. Vet jag emellertid, att
staten för varje hundra kronor, som jag skrapar in och lägger av till mina
barn, i en framtid kommer att konfiskera 25 kronor, då blir sannerligen icke
sparsamhetsintresset lika stort, och märk väl, att det är just det sparade kapitalet,
som möjliggör arbete för vårt lands arbetare.

I sitt onsdagsanförande framhöll hans excellens statsministern, att de indragningar
under fjärde huvudtiteln, som av regeringen föreslagits, icke hade
sin grund i några antimilitaristiska åsikter inom regeringen. Det är ju enbart
glädjande att höra, att så är förhållandet. Men i varje fall har regeringens
inställning till försvaret tagit sig uttryck, som knappast enligt min mening
höra samman med sund ekonomi. Att man vill beskära fjärde huvudtiteln,
kan jag fuller väl förstå, men jag gillar det naturligtvis icke i den ställning,
vari jag befinner mig. Jag kan dock förstå det, när vi befinna oss i ett sådant
nödläge. Men nog är det väl ändå opraktiskt och oriktigt att inhibera
en hel del såsom nödvändiga ansedda arbeten under fjärde huvudtiteln och i
stället under socialhuvudtiteln uppföra medel för en hel serie arbeten, örn vilka
man icke kan säga, att de äro absolut nödvändiga, att de för närvarande igångsättas,
aven om de kunna vara synnerligen förträffliga i övrigt. Örn man från
borgerligt håll finner arbeten, som bättre motsvara ändamålet än de föreslagna,
äro vi beredda att resonera därom, yttrade finansministern under gårdagens
debatt. Enligt min mening vore det vida mera praktiskt och riktigt att
i raskare takt bedriva de såsom nödvändiga ansedda arbetena för försvarets
räkning. Jag nämner t. ex. örlogsfartygsbygget vid varven och åtskilliga arbeten
för armén och flygvapnet, allt under förutsättning naturligtvis, att arbetena
omfatta sådana föremål, i vilka även materialet är av svenskt ursprung.
Ett sådant handlingssätt skulle skapa arbeten icke blott åt statens egna arbetare
utan även åt alla de arbetargrupper, som äro sysselsatta med framställning
av råmaterial.

För 25 år sedan hotade i England arbetslöshet inom verkstadsbransehen.
Parlamentet hade vid samma tid godkänt ett fartygsbyggnadsprogram, som
upptog 8 stora slagskepp, beträffande vilka man anvisat medel till påbörjandet
av 4. När denna arbetslöshet inom verkstadsbransehen hotade, tog regeringen
resolut och lade alla 8 slagskeppen på stapeln samt lättade därigenom betydligt
svårigheterna. Jag behöver knappast för kammaren framhålla, att parlamentet,
när det sammanträdde, gav regeringen absolution för denna handling.

Försvarsministern har ställt i utsikt att ett par av de reduktioner, som vidtagits
i fjärde huvudtiteln, skulle medföra minskning i inkomsterna för vissa
arbetargrupper ända upp till 25 procent, under förutsättning att man icke avskedade
några arbetare. Men samtidigt vill det förefalla mig, som om socialministern
hade för avsikt att sätta igång beredskapsarbeten med avtalsenliga
löner. Konsekvensen av detta skulle bli, att statens gamla beprövade arbetare
skulle komma att få vidkännas en minskning och nedsättning av sin levnadsstandard,
under det att dessa nödhjälpsarbetare skulle komma, örn jag så
får säga, att sitta i orubbat bo. Genom inskränkningarna av arbetstillfällen
under fjärde huvudtiteln ökar ju regeringen faktiskt arbetslösheten för att sedermera
söka råda bot på densamma genom ökade anslag under socialhuvudtiteln.

I betydande omfattning kommer detta att äga rum, ifall regeringens förslag
örn att inställa värnpliktsövningarna vinner riksdagens bifall. Massvis
av unga män i värnpliktsåldern skulle då bli lösryckta från militärövningarna,
där de eljest hade full sysselsättning, och få i stället gå arbetslösa och en del
av dem uppbära arbetslöshetsunderstöd. Kan detta vara riktigt klok ekonomi:''
Regeringen kan inte ge full försörjning billigare än genom att lägga

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
folk i kasernerna. Billigare än genom försvarets försorg kan man inte ge full
försörjning åt någon människa. Enligt statsverkspropositionen skulle en värnpliktig
detta år komma att kosta 1 krona 93 öre om dagen, och tillägger jag
kostnaden för sjukvård skulle det bli 1 krona 96 öre om dagen eller noga räknat
1 krona 961/2 öre. Lycklig vår försvarsbudget, örn de värnpliktiga icke
kostade mer än 2 kronor örn dagen, uttalade statsministern i sitt anförande i
går, och därefter framhöll han, att generalstabschefen förklarat, att man
skulle vinna 5 miljoner kronor genom att. indraga värnpliktsövningarna. Jag
har ingen anledning till invändning emot beloppet, men i detta belopp inrymmes
alla de kostnader, som normalt skulle komma i fråga vid övningar, under
vilka all stampersonal och befäl få sin övning, således även övningar för stammen,
som nu måste inställas i brist på värnpliktiga.

Herr statsministern hade ett uttalande i höstas den 5 december i Norrköping,
vari han bl. a. också framhöll, att enbart det direkta underhållet av en
värnpliktig går till 2 kronor om dagen, och därtill komma kostnader för utbildningspersonal,
övningsmedel och kasernernas underhåll. Ja, kasernerna
få vi nog underhålla antingen det är beväringar i deni eller ej, och utbildningspersonalen
är ju vår stam. Den ha vi i alla fall, och den kunna vi icke skicka
hem, även örn vi inte ha några värnpliktiga.

Mitt förslag är i stället: Fyll alla kaserner med värnpliktiga, med ungdomar
i värnpliktsåldern. Giv dem den billigaste möjliga utbildning, ty någon utbildning
är i varje fall ur militär synpunkt bättre än ingen utbildning, eller
också låt dem utföra arbeten för försvarets räkning eller för statens räkning
överhuvud taget. Det blir billigare samtidigt som det blir lättare för de äldre
arbetarna och familjeförsörjarna ute på den allmänna arbetsmarknaden att
skaffa sig arbete, och jag vinner det kanske viktigaste av allt, jag vinner sysselsättning
åt de unga, och sanningen av det gamla ordspråket, att fåfäng går
lärer mycket ont, torde väl ingen här i kammaren vilja jäva.

I fråga örn fjärde huvudtiteln vill jag också uttrycka mitt beklagande över,
att den frivilliga skytterörelsen inte kunnat få det stöd, som denna folkliga
rörelse enligt min mening såväl gjort sig förtjänt av. Jag uttrycker min
varma förhoppning om, att när det en gång ljusnar på det ekonomiska området,
det även skall ljusna för skytterörelsen.

Örn jag sålunda på flera väsentliga punkter inte har kunnat ge herr statsrådet
ett approbatur, vill jag i alla fall med glädje, örn herr statsrådet överhuvud
taget fäster något avseende vid det, ge ett cum laude för det sätt, på
vilket herr statsrådet klarat ersättningsreserven. Det är nu en liten detalj, som
jag inte här skall upphålla kammarens tid med, men jag ville gärna få uttrycka
denna min uppfattning.

Världskriget har, som kammaren vet, efterföljts av ett ekonomiskt världskrig,
och den, som inte rustar sig emot det, går under. Det idealtillstånd, mot
vilket vi naturligtvis alla här i landet sträva, är världsfreden och ett fritt
handelsutbyte över hela världen. Men under den nuvarande situationen måste
vi liksom alla andra länder omgärda oss med skyddsmurar, som vi naturligtvis
dock hoppas en gång i framtiden kunna få rasera. Principer skola inte alltid
följas. I praktiken måste man frångå dem gång efter annan. Frihandelsprincipen
kunna vi inte föra igenom, vi måste anpassa oss efter de rådande
förhållandena. Men vad vi alltid kunna göra är, att vårt handlingssätt alltid
bör följa den goda satsen: Sverige åt svenskarna. Jag skall be att få ge några
exempel på, hur vi underlåtit att följa den satsen.

Vi hade i fjol en riksdagsfråga, som på det allra närmaste berörde den valkrets,
för vilken jag är representant här i riksdagen. Det var en oljefabrik i
Karlshamn, som legat nere en lång tid på grund av övermäktig konkurrens

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
från utlandet. Ett obetydligt tullskydd, jag vill minnas 7 eller 10 öre per kilogram,
skulle möjliggöra för ledningen att sätta i gång fabriken, men riksdagen
sade nej med påföljd, att danska fabriker fingo leverera den olja, som konsumerades
i vårt land. Vi anskaffade sålunda oell betalade arbete åt en hel
del av Danmarks arbetare, och samtidigt betalade vi arbetslöshetsunderstöd åt
motsvarande antal svenskar. Jag har för min del ingenting emot att vi skola
hjälpa även danska arbetare till försörjning, men ett krav vill jag framställa,
och det är, att innan vi hjälpa någon dansk arbetare till arbete, skola vi hjälpa
alla våra svenska kamrater först.

Jag vill ta ett annat exempel. I de bornholmska farvattnen fiska svenska
och danska fiskare. De danska finna ofta nog vägen till Köpenhamn litet för
lång, och de gå då in i Simrishamn eller andra svenska hamnar med sin vara
och trycka där prisen för våra svenska fiskare. Fisk är belagd med tull i
Danmark, och när då en svensk fiskare av en eller annan anledning, av vindförhållanden
eller dylikt, nödgas gå in till Bornholm för att avyttra sin fisk,
får han, om han kommer med en laxfångst, 80 öre mindre per kilo för sin
vara än hans danska konkurrenter få för samma vara. Men när danskarna
komma i svensk hamn, konkurrera de fritt med de svenska fiskarna. Vöre det
inte riktigare att ordna det så, att vi äta upp vår svenska fisk först och, i den
mån den visar sig otillräcklig, importera utländsk vara.

Vi övervinna aldrig någon kris genom arbetslöshetsunderstöd, vi endast
mildra dess bedrövliga verkningar för den enskilde, som är utsatt för densamma.
Men endast genom att uppmuntra och stödja hela näringsgrenar kunna
vi blåsa liv i de falnande glöden.

Hade regeringen lagt upp sin statsverksproposition på ett sådant sätt, att
ingen misstanke kunde ha uppkommit att den inrymde partipolitiska beräkningar,
skulle propositionen otvivelaktigt fått ett välvilligare mottagande än
nu, då man faktiskt på många håll, med rätt eller orätt, fått det intrycket, att
regeringen i ett nödläge söker att avpressa medgivanden av mer eller mindre
principiell natur från de borgerliga, medgivanden, som svårligen skulle ha kunnat
vinnas under normala förhållanden.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Debatten har kommit till den
punkten, att det knappast återstår så mycket att säga utöver vad som redan
yttrats. När jag antecknade mig på talarlistan, var det en hel del saker, som
jag ville giva uttryck åt, men jag har i en del fall redan blivit förekommen.

Det torde bland samtliga ledamöter av riksdagen allmänt råda en känsla av,
att riksdagen knappast någonsin tidigare har stått inför en så allvarlig session
som i år. Depressionen är ju sådan, att man med fullt fog kan göra gällande,
vad som sagts här förut, att det mörker, som skymmer framtiden, är av den
art, att man har mycket svårt att bilda sig ett fast omdöme örn vad som döljer
sig där bakom.

Självfallet har regeringen, när den utarbetade statsverkspropositionen, försökt
att se tiden såsom den är och försökt att komma med förslag, som skulle
ge möjlighet att få bättre förhållanden i landet. Vi lia ju hört av den debatt,
som försiggått, att man inte alls är nöjd med den k. propositionen. Man
har många skäl att komma med, mot den föreliggande propositionen. Men
man har inte kunnat undgå att göra den reflexionen, när man åhört vad som
framförts här, att i många fall är det de obotfärdigas förhinder, som föreligger,
när man inte vill godkänna, vad som här föreslås.

Vi känna ju till, att förhållandena äro sådana, att nian nied ett ord kail
påstå, att bekymren och armodet, den ekonomiska depressionen, sträcker sif)
från fjäll till hav. Knappast någon näring är oberörd, och knappast på något

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
område kan man säga, att förhållandena te sig annat än synnerligen bekymmersamma.
. Jag kan inte finna annat än att regeringen i sin statsverksproposition
tagit sikte på dessa förhållanden.

Arbetslösheten kastar sin mörka slagskugga på alla områden, och det är
inte endast de arbetslösa, som lida härav utan näringslivet i sin helhet. Sociala
förhållanden överhuvud taget taga intryck av den rådande stora fattigdomen^
och det armod, som sprider sig mer och mer. Självfallet har regeringen,
vilket man inte kunnat undgå att märka, när man tar del av statsverkspropositionen,
haft synnerligen stora svårigheter att få budgeten att balansera
på ett sådant sätt, att den i någon mån skulle kunna, även från mycket
kritiska borgerliga experter, finna nåd. Man har också fått det intrycket,
åtminstone har jag fått det, att den stöt, som av oppositionen här insatts emot
finansplanen, inte varit av den art, att man behöver befara, att den på något
sätt skall rubbas. Man har sparat på titlar, där jag anser, att besparingar
böra göras, och man har utökat anslagen å huvudtitlar i sådana fall, då man
inte kunnat undgå att satsa rätt mycket pengar för att staten med sin makt
och myndighet skall kunna hjälpa, där svårigheterna äro störst.

Den talare, som 3-ttrade sig före mig, gav uttryck å sina bekymmer för att
försvarsministern gått fram som en mordängel mot fjärde huvudtiteln. Regeringen
har där förverkligat den framstöt, som gjordes i fjol från det stora
socialdemokratiska partiet, att i en svår och brydsam tid skall man spara på
titlar,^ där man anser, att besparingar kunna göras, och å andra sidan lägga
till på titlar, där detta är nödvändigt för att bringa hjälp åt land och folk.
En besparing av nära 20 miljoner kronor på fjärde huvudtiteln kan jag inte
finna annat än fullt på sin plats. Jag skulle önskat, att herr statsrådet Vennerström
varit ändå mera sparsam på detta område. Det är möjligt, att under
ett kommande år förhållandena äro sådana, att man måste gå ändå mera
restriktivt fram mot fjärde huvudtiteln. Men jag är glad åt. att man, när
det gäller socialhuvudtiteln, har insett tidens allvar och satsat mera pengar
än man kanske från borgerligt håll trott att den socialdemokratiska regeringen
skulle våga komma med. Var och en, som känner förhållandena i de delar
av landet, där arbetslösheten är svår, måste, även örn man är mycket borgerligt
inställd, för sig själv bekänna, att här måste man göra vad som göras
kan för att i någon män lätta den bekymmersamma ställningen. Det är ägnat
att ingiva tillfredsställelse, att man har lagt det på ett sådant sätt, att det
inte, såsom här påståtts från högerhåll, endast skulle komma improduktiva
arbeten till godo, utan, såvitt jag kunnat finna, då jag tagit del av statsverksproposition
och trontal, giva dessa uppslag till en hel del produktiva arbeten
och befrukta det produktiva livet överhuvud taget. Det är sådant, som
människorna ute i landet förstå. Människorna ute i landet resonera på det
sättet, som vi kanske göra i vårt stilla sinne, örn vi inte stå upp här och försöka
vara efterkloka och påstå, att vad som nu föreslås, är ett experiment med
statens och skattebetalarnas medel. Man resonerar på det sättet, att det inte
bara är tråkigt att dessa förhållanden råda i vårt land, att en massa människor,
som intet hellre önska än att med sina händers verk försörja sig,
inte ha möjlighet härtill, därför att arbete saknas. Kraftiga åtgärder måste
vidtagas för att avhjälpa detta. Den svåra arbetslösheten är ett kräftsår,
som inte endast tär på den enskilda individen utan även tär på samhällets
grund i sin helhet. Självfallet måste statsverkspropositionen i den del den
berör just dessa förhållanden ingiva hos vederbörande såväl kommunalmän
som de, som lida under krisens tryck, den känslan och den förhoppningen, att
statsnmkterna inte. lämna dem helt åsido, utan att man tänker hjälpa dem.
En socialdemokratisk regering bör gå på den linje, som regeringen gjort, ty

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
det socialdemokratiska partiets hela inställning är ju den, att på de områden,
där förhållandena äro svåra, där fattigdom råder och där bekymmer överhuvud
taget finnas, där skall man försöka lätta och göra det bättre.

De 160 miljoner kronor, som socialministern har föreslagit skulle användas
till en hel del arbeten, är nian så förfärligt rädd för. Men jag skulle vilja
säga till riksdagens borgerliga ledamöter: Hur vill man egentligen ha det?
Skall man göra på det sättet, att man skall lägga fram en budget, som, liksom
då det gällde arbetslösheten i fjol, brister på mycket väsentliga punkter?
Vi känna ju till, att när man kritiserar, glömmer man eller kanske medvetet
underlåter att erkänna förtjänsterna i den föreliggande statsverkspropositionen.
När det gällde bekämpande av arbetslösheten vid fjolårets riksdag, ansåg
man på socialdemokratiskt håll, att det, som då äskades för denna sak,
var alldeles för litet, man slog från sig på borgerligt håll och hoppades, att
det skulle bli en ändring såtillvida, att anslagen skulle räcka. Ja, den dag
som i dag är har denna post redan överskridits med 8 miljoner kronor. Herrarna
ha fått på sina bänkar en kungl, proposition om ytterligare 42 miljoner
för att täcka bristen i årets budget just i fråga örn arbetslösheten.

Jag vågar påstå, herr talman, att hade det inte suttit en socialdemokratisk
regering vid denna riksdag utan en rent borgerlig regering, hade man inte
kunnat komma ifrån annat än att låta socialbudgeten få ett synnerligen stort
rum i budgetplanen. De ekonomiska förhållandena iiro sådana, att örn herr
Hamrin eller herr Olsson i Kullenbergstorp suttit på statsministertaburetten,
hade vi inte kunnat undgå att taga hänsyn till de rådande stora missförhållandena
ute i landet. Hade det varit en ren högerregering med amiral Lindman
som chef, så hade icke heller han, såsom den praktiska man han är, kunnat
underlåta att i viss mån behjärta de synpunkter, som göra sig gällande
ute i landet. Helt naturligt hade hjälpen då lagts på annat sätt. Jag har
aldrig någonsin trott, att amiral Lindman skulle pruta på fjärde huvudtiteln.
Jag tror icke heller, att en högerregering gått in för den farliga arvsskatten,
som från den borgerliga sidan hållits upp som ett rött skynke i denna debatt.
Det tycks hava varit en åtgärd, som man från det hållet använt sig av för
att söka samla de flyende skarorna. Jag skulle beträffande denna fråga
vilja rekommendera kammarens ledamöter att noga begrunda den kungl, propositionen,
nr 34, i ärendet. Den innebär för visso icke något, som kan ge
anledning till de kraftiga uttryck, som här förekommit, örn konfiskation, utan
den ger i stället intryck av den uppfattning, som var och en, som uppmärksamt
läser propositionen, måste få, nämligen att det är ett försök att låta de
större förmögenheterna hjälpa till att bära de finansiella bördorna i detta
land på samma sätt, som man tidigare gjort i andra länder.

Ja, herr talman, då man talar örn andra länder, vill jag påminna örn att
finansministern här tidigare varit inne på den saken. Vi finna av ifrågavarande
proposition, att Danmark, Finland, Frankrike och Tyskland, för att
icke tala örn England, ha en betydligt kraftigare arvsskatt, än här föreslagifs.

Jag skulle önska, att mera tydligt, än som framgår av trontal och statsverksproposition,
kunde ges uttryck för att en del av de arbeten, som säkerligen
nu komma till utförande, skulle överlåtas på andra organ än arbetslöshetskoinmissionen.
Jag. vill redan nu, herr talman, framhålla, att under de
förhandlingar, jag för min kommuns räkning fört med arbetslöshetskomrnissionens
tjänstemän, har jag funnit dem vara utmärkt duktiga, ansvarsmedvetna
och skickliga män, som göra sitt bilsta, av de direktiv, som kommissionen
fått av riksdagen att efterfölja. De ha haft en viktig funktion att fylla,
oell de lia gjort mycket för att lägga till rätta de otympliga förhållanden, som

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
direktiven ge anledning till. Men beträffande nämnda direktiv skulle jag däremot
vilja uttala det önskemålet, att dessa lades örn på det sättet, att man
avkopplade arbetslöshetskommissionen från en hel del av dessa arbeten, så
att man sluppe ifrån bland annat dessa transporter av arbetslösa från den ena
kommunen till den andra. Härigenom kunde det bliva bättre form på det
hela, och man skulle vinna mera förståelse för saken, icke bara bland de arbetslösa
utan även bland de kommunalmän, som nu måste anlita denna organisation.

Säkert kan man utan att göra sig skyldig till någon överdrift påstå, att ingen
regering i detta land tidigare har framlagt en statsverksproposition, som
i så hög grad tillgodosett de sociala behoven. Nu kan man ju säga, att förhållandena
äro sådana, att regeringen icke kan undgå att tillgodose de sociala
behoven i synnerligen stor utsträckning. Men jag har en känsla av, att i
detta fall även herrar nationalkommunister, örn jag så får säga, hava haft
förfärligt svårt att gå på i den gamla jargongen om förrädarna i det socialdemokratiska
partiet. Det är i viss mån något andra toner, som låtit sig
höra vid årets remissdebatt. Visserligen uttrycker man sig icke så, att någon
behöver tvivla på, att något av den bolsjevikiska fernissan sitter kvar.
Men vad som i remissdebatten yttrats från Kilbomshåll är säkerligen ur moskovitisk
synpunkt synnerligen förkastligt.

Nu har man ifrån borgerligt håll sagt, att man skall gå andra vägar än dem,
som föreslagits av regeringen, när det gäller att täcka den lucka, som uppstått
i budgeten vid balanseringen av densamma. Och då har man helt naturligt
kört med det gamla förhållandet, som vi särskilt i andra kammaren känna så
väl till, nämligen att man vill ha nya tullar. Man säger klart och tydligt
ifrån: varför har man icke använt sig av utvägen att lägga högre tull på kaffe?
Varför lägger man icke högre tull på en annan konsumtionsartikel, och varför
försöker man icke genom tullsystemet skapa inkomster vid detta tillfälle liksom
tidigare? Jag skulle, herr talman, med anledning av detta talesätt vilja
säga — och det har jag framfört privat till herr finansministern -— att jagskulle
önskat, att man tagit ut något mera i form av direkt inkomst- och förmögenhetsskatt,
än vad man gjort i år. Man är ju synnerligen rädd för att
skruva upp skatteprocenten. Jag har den känslan, att det nästa år icke blir
lättare att balansera budgeten än i år och att det hade varit bättre, örn regeringen
i år satt upp inkomst- och förmögenhetsskatten med åtminstone ytterligare
fem enheter. Ä andra sidan vill jag säga gentemot de råd, som kommit
från visst borgerligt håll örn att fortsätta på tullvägen för att skaffa inkomster,
att det har visat sig bland annat under innevarande budgetår, huru mycket
det är värt att bygga på tullar i en kritisk situation. Det är ju med anledning
av de icke influtna tullmiljonerna, som det uppstått en mycket väsentlig brist i
budgeten.

Men det är en annan omständighet, som är av större betydelse här, och det
är, att på ett tullsystem bygger man ingen handelspolitik, som har framtiden
för sig. Erfarenheten visar, att länder, som sett sig nödda och tvungna gå
in för protektionistiska åtgärder, säkerligen mer än en gång fått anledning
ångra detta steg, inte minst vårt land. Det har varit såsom en engelsk politiker
vid ett tillfälle sade: det har visat sig vara en seger utan morgondag. Samma
är förhållandet här. Vi hava här att brottas med en hel del omständigheter,
och tullarna kasta sin skugga på sådant sätt, att man måste bli en smula ängslig
för följderna. Hur var det icke, herr talman, när man exempelvis 1926 eller
1927 —• jag reserverar mig för minnesfel — på borgerligt förslag införde utförselbevisen
exportpremierna för spannmål? Det skulle vara en så utmärkt
åtgärd, som i sin mån skulle stimulera veteodlingen och spannmålsodlingen

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
över huvud, oell man skulle därigenom få bättre välstånd i landet. Nu är man
mycket bekymrad, därför att i detta land odlas så mycket spannmål, att för
det första äro vi självförsörjande, och för det andra betala vi exportpremier för
export av spannmål till andra länder. Det är ingen tröst för de herrar, som
införde detta, att man lyckats bringa ned tiden för vetets mognande till 75 å 80
dagar. I stora delar av landet, där man förut icke kunnat odla vete, odlar
man nu detta med stor fördel. Huru förfar man da, när man har överskott av
vete? Jo, vi betala 3 kronor 70 öre per 100 kilogram i exportpremier för att
få skeppa ut vete och råg till andra länder. Överskottet av fjolårets skörd är
omkring 30,000 ton. Det är en mycket praktfull blomma på det protektionistiska
fältet, och denna situation kommer säkerligen att åsamka åtskilliga bekymmer,
icke bara för regeringarna utan även för riksdagen, som skall taga ansvaret
för det hela.

Jag tror, att en annan åtgärd vore mera klok och bättre avvägd, och det är
den, som finansministern under gårdagens debatt antydningsvis var inne på.
Den innebar, att man skulle försöka skapa mera pengar genom att exempelvis
inrätta ett statsmonopol för importen av kaffe, så att man får bort mellanhandsvinsten
därvidlag. Jag tror, att denna åtgärd är klok. Jag tror likaledes, att
det vore en klok åtgärd att skapa icke bara ett tobaksmonopol, som vi hittills
hava, utan ett monopol för all import av tobaksvaror, så att vinsten därav helt
och oavkortad gick till statskassan.

Jag skulle även vilja säga- några ord med anledning av vad som här anförts
från frisinnat håll. Jag förstår så väl, att man från det frisinnade partiets
sida icke är glad åt vad som inträffat under fjolåret. Det är helt naturligt, att
vad som då inträffade kunnat göra även ett parti bittert. Men jag skulle tro,
att om man på det hållet hade känning med folkströmningarna, de folkströmningar,
som gjort sig gällande här och som finnas långt ut i det borgerliga
lägret, så skulle man förstå, att man icke kan fortsätta med den politik, man
tidigare fört. Då bör man förstå, vad klockan är slagen. Människorna ha
icke bara ekonomiska bekymmer, det sociala eländet har icke bara spritts rent
pestartat här i landet, utan man har också på sina håll kommit underfund med.
att den politik, som man tidigare fört. har i viss mån varit orsaken till att
förhållandena icke kunnat bli bättre. Jag tror därför, att det vore klokt, örn
man från det frisinnade partiets sida toge sig en liten funderare över vad man
nu lämpligen bör göra för att bäst gynna land och folk.

Det har förekommit en intressant polemik här med rent gammaltestamentlig
utgångspunkt. Man har från frisinnat håll resonerat örn Kain och Abel. _ Men
man har icke fortsatt den diskussionen till slut och dragit ut konklusionen
därav. Man glömde fortsättningen, man glömde tala om, för att hålla sig till
samma Guds gröna ängar, vad ett folk måste göra, som blir förtryck^ av en
annan del av folket. Det har varit intressant att höra de båda kommunistiska
partiernas talesmän, både det nationalkommunistiska och det sovjetkommunistiska.
Balansgången och kadaverlydnaden är påtaglig. Och det saknas nog
icke grund för det resonemang, som professor Lundstedt här var inne på beträffande
kommunismen. Det är nog ingen här, som trott, att Kilbomskommunisterna
skulle göra någon revolution. Det är nog ingen från de borgerliga partierna,
som under debatten här skrämt med kommunisterna, som trott på den saken,
men man har kört med den i valrörelsen. Säkerligen äro vi samtliga överens
örn att icke lära Kilbomskommunisterna göra revolution, även örn man är mycket
radikal här från talarstolen och säger, att här skall bli andra bullar av,
därest man icke får igenom den politik, som man företräder. Jag tror i stället,
herr talman, att dessa herrar mera trängta till salongerna än till barrikaden.
Det förhåller sig nog med dem så, som amiral Lindman vid ett tillfälle gav

42 Nr 5. Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ott så ^träffande uttryck åt, när han berättade om lantmannen i Hälsingland,
som på en kommunalstämma under ett åskväder sade: »Det är inte så farligt,
den mullrar mycket ofta, men den slår mycket sällan ned.» Jag gjorde i mitt
stilla sinne en liknande reflexion, när jag åhörde herr Flygs anförande från
denna plats.

Men vilja de borgerliga partierna få bort faran av den kommunistiska agitationen,
då böra ni medverka i en social välfärdspolitik. Bästa värnet mot
den kommunistiska agitationen är sociala reformer, arbete, bröd och en människovärdig
tillvaro för det stora folkflertalet. I ett land där nöden och armodet
äro bannlysta, där klasslags- och undantagslagstiftning icke förekommer, men
dar ögonmärke! för en god politik är den sociala omvårdnaden, där blir det
missväxt på bolsjeviker.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Herr Pettersfon i Hällbacken,
som här talade nu, tycktes ju för det första ha utomordentliga bekymmer över,
huruvida vi skulle komma att göra revolution eller ej. Ja, med en så socialistiskt
okunnig, att han resonerar på det sättet, är det icke mycket lönt att
diskutera. Och framför allt förmodar jag, att kammaren håller mig räkning
för, örn jag icke tar upp diskussionen på det plan, där det efter herr Petterssons
uttalanden vöre möjligt för honom att förstå, vad det egentligen är fråga
örn. Herr Pettersson rekommenderade herr Lindman att vara med örn genomförandet
av sociala reformer för att det skulle bliva missväxt på kommunister.
Herr Pettersson tycks ändå ha sina farhågor för att det släkte, som finns i
detta land, där den av herr Pettersson så utomordentligt prisade statsverkspropositionen
nu har framlagts, ändå finner läget vara sådant, att det är fara
för den politiska inställning, som herr Pettersson representerar. Jag kan icke
utläsa någonting annat ur herr Petterssons uttalande.

Det säges emellertid här, att »nationalkommunisterna» — det hette ju så?
— hava haft förfärligt svårt på sista tiden att skälla på det socialdemokratiska
partiet. Och därav drog herr Pettersson den slutsatsen, att den socialdemokratiska
statsverkspropositionen är någonting alldeles underbart. Ja,
är det på det sättet herr Pettersson, att vi här skola få lov att utgöra det där
samvetet, som skall giva er påminnelser örn de löften, ni givit de svenska arbetarna,
så försäkra vi, att vi skola fylla den uppgiften. Och är det så, att
vi icke enligt herr Petterssons uppfattning gjort detta tillräckligt nu, så vill
jag påminna om, att riksdagen är icke slut ännu.

Jag hade annars, herr talman, närmast begärt ordet för att jag skulle vilja
ha ett så här mera offentligt samtal med herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.
Innan jag går in på detta spörsmål, skall jag be att få
säga några ord örn debatten, sådan den förts här hittills. Herr Pettersson har
prisat statsverkspropositionen i anslutning till partichefens uttalande från
denna plats i går, där han sade att det fordras djärva grepp och gjorde gällande
att det ligger något av socialism i vad regeringen åstadkommit. Det
fordrades djärva grepp för att åstadkomma hjälp åt de lidande människorna
i samhället. Några timmar därefter korn herr Wigforss och sade, att vad vi
föreslagit det är ingenting annat än vad vilken framsynt borgare som helst
skulle kunna vara med örn, och jag måste säga, att jag tycker herr Wigforss
karakteriserade statsverkspropositionen på ett mycket bättre sätt än både herr
Per Albin Hansson och herr Pettersson i Hällbacken lyckats göra.

När det gäller det förslag till bekämpande av arbetslösheten som föreligger
i statsverkspropositionen, sade herr Wigforss och det med rätta i går,

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
att det är ju ändå på det sättet med de föreslagna 160 miljonerna, att en hel
del av dem avse bedrivande av nödvändiga arbeten, till vilka heller ingen annan
regering hade kunnat underlåta föreslå anslag. När man talade örn förslaget
såsom innebärande sociala hjälpåtgärder, då lärer det vara riktigt att
räkna bort de summor, som skola gå till absolut nödvändiga arbeten, som varje
annan regering nödgats föreslå anslag till, och räknas det ifrån blir det ju en
betydligt mindre summa än den, som nämnts här bl. a. av den siste talaren.
När emellertid de borgerliga i denna debatt har gjort gällande — framför
allt gjorde ju herr Lindman det — att man borde bibehålla arbetslöshetskommissionen
som organ för hjälpverksamhetens bedrivande kan jag ju i korthet
säga, att det är helt enkelt omöjligt att i längden fortsätta med detta bortkastande
av statens och kommunens pengar, som måste ske vid bedrivande
av arbeten enligt arbetslöshetskommissionens direktiv. Jag skall bara nämna
en siffra, som är ganska belysande. Stockholms stad har placerat en del av
sina arbetslösa på arbete i Hässelby. Enligt arbetslöshetskommissionens direktiv
få de förtjäna högst 4 kronor örn dagen. Det kostar Stockholms stad 1
krona 80 öre att transportera dem ut till Hässelby. Det är alltså respengarna
som det kostar per dag för att de skola kunna få utföra ett arbete, som inbringar
dem 4 kronor örn dagen. Det skulle vara intressant höra någon av
arbetslöshetskommissionens förespråkare som skulle kunna stå upp och säga
att det där är en förnuftig ordning, som vi skola fortsätta mod.

Jag skall inte taga kammarens tid i anspråk med att gå in på alla de exempel,
som skulle kunna givas på det huvudlösa i bedrivandet av en politik i arbetslösketsfrågor,
enligt de direktiv, som gälla för arbetslöshetskommissionen.
Jag har berört den saken flera gånger förut, och jag erinrar om vad
jag då sagt.

Beträffande arbetslösheten här i landet är det ett spörsmål, som icke så ingående
berörts i denna debatt, det är spörsmålet örn; den arbetslösa ungdomen.
Gå ut var helst ni vill i denna stad eller andra delar av landet, ni finna här
i staden tusentals unga män och kvinnor, män och kvinnor ända upp till 25—-30-årsåldern, som icke haft tillfälle utföra ett enda dagsverke. Herr Holmgren
sade: fåfäng gå lärer mycket ont. Ja, det är ändå det samhällssystem,
som herr Holmgren och hans meningsfränder företräda, som medför sådana
verkningar för de unga arbetarna här i landet. I var och varannan arbetarfamilj
ha föräldrarna de mest utomordentliga bekymmer för vad den unge
sonen, den unga dottern skola få för arbete, på vilket de kunna grunda sin
utkomst för framtiden. Det är obestridligt så med ungdomen nu för tiden i
detta land, att för tusentals och åter tusentals förflyter den tid i arbetslöshet,
under vilken de skola lära sig det yrke, på vilket de skola få sin utkomst i
fortsättningen, den tid under vilken de skola grundlägga sin framtid. Dessa
förhållanden skapa icke lidande endast för den tid, som arbetslösheten varar,
utan gör det omöjligt för en hel del att under sin levnad få ett arbete, på vilket
de kunna få sin försörjning. Det är verkningarna av den produktionsordning,
som finns här för närvarande. Det är verkningarna av det system,
som råder i det samhälle, i vilket ordningen till varje pris skall upprätthållas.
Ja, det var en högerman här i kammaren förra året. Han är icke känd för att
vara så särdeles arbetarvänlig. Han sade, när frågan om statspolisen behandlades,
att den, som har en bra anställning, han är i regel en god socialdemokrat,
men, när arbetslösheten inträder, då börja partilinjerna på att bölja,
och då är det fara för att en hel del går över till kommunisterna. Och han
sade: vi skola icke förneka, att det är mot den faran, som vi rusta oss för närvarande.
När arbetslösheten inträder och den därmed följande nöden gör sig
gällande, när arbetarna på allvar kräva arbete och bröd, då skola de mötas

Xr 5.

Torsdagen den 19 januari £. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
av de maktmedel i detta samhällets hand, som bland annat statspolisen utgör.
Det är proklamationen från i fjol från högerpartiets främste män, det
är de riktlinjer, som gälla allt fortfarande för dem, som tala om att ordningen
skall till varje pris upprätthållas. Jag skulle vilja ställa frågan: Vad ha

ni, de främsta företrädarne för och försvararne av det där samhällssystemet
— det samhällssystem, som visat sin oförmåga att giva människorna arbete
och försörjning — för moralisk rätt att med bajonetter och kulsprutor försvara
det systemet mot dem, som kräva en annan ordning, där de kunna få det
arbete, de längta efter, få de försörjningsmöjligheter, som för människorna
i detta samhälle äro nödvändiga. För den arbetslösa ungdomen gäller alldeles
speciellt det bek5nnmer, om vilket jag här tillåtit mig erinra. Herr Holmgren
har rekommenderat inkallande av den arbetslösa ungdomen till värnplikt
i kasernerna. Det skulle vara den åtgärd, som skulle vara den förnuftigaste
ur ekonomisk och andra synpunkter för att bereda arbetarna försörjning, ty
herr Holmgren säger: På intet sätt kunna arbetarna beredas en så billig för sörjning,

som de beredas under den tid de ligga i kasernerna. Ja, det är möjligt,
men vad nyttar det till? Vad ha de för möjligheter att försörja sig,
när de komma ut från kasernerna? De, som ha legat i kasernerna en tre år
som underbefäl vid armén, marinen och flygvapnet, vad ha de för möjligheter
att försörja sig med de kunskaper, samhället givit dem? Arbetslöshetsfrågan
för dem är ett minst lika stort och svårt problem sorn för någon annan arbetare
i detta samhälle. Den undervisning, som beredes i de av herr Holmgren rekommenderade
kasernerna, ger ingen människa möjlighet att försörja sig. Den
verksamhet, som bedrives i kasernerna, den försörjer alls ingen. De värnpliktiga
underhålla ju icke sig själva, utan deras försörjning måste ordnas
på annat sätt. Örn man ifrån regeringens sida hade vidhållit det i fjol framförda
kravet på värnpliktsövningarnas inställande, så hade det inneburit, att
man hade tömt kasernerna, och är det så att man skaffar därifrån den militära
verksamheten, sedan håller jag före, att kasernerna kunna utnyttjas till
förnuftiga ändamål. Kalla, sedan gärna dit arbetslös ungdom, giv dem tillfälle
till utbildning och giv deni där försörjning. Den möjligheten finns, örn
man täger först därifrån den verksamhet, som herr Holmgren rekommenderat.
Det går ju att försörja de värnpliktiga där lika billigt i fortsättningen, ty
herr Holmgren vill väl icke ett ögonblick göra gällande, att militärerna här i
landet visat sig vara sådana finanssnillen, att vad de kunna åstadkomma i
ekonomiskt avseende är bättre än vad andra människor kunna uträtta. Erfarenheten
talar ju ett alldeles bestämt motsatt språk.

o När jag har för avsikt att nu säga några ord beträffande fjärde huvudtiteln,
så skall jag icke göra det med de utgångspunkter, som herr Holmgren haft
för sitt resonemang i denna fråga. Jag kan utan vidare från början deklarera,
att jag har den uppfattningen, att man borde vägra varje anslag till militära
ändamål. Jag gör det, trots att jag i min dagliga gärning har att företräda en
grupp av arbetare i landet, som för närvarande har sin försörjning vid de
militära institutionerna. De hysa emellertid icke den uppfattningen, att militärväsendet
här i landet skall vara till för att de i fortsättningen där skola
ha arbete. De ställa bara det anspråket och detta även på den nuvarande regeringen,
att man skall icke behandla arbetarna vid de militära institutionerna
sämre, än man behandlat de där anställda militärerna, och det är från den
utgångspunkten, jag tillåter mig göra några erinringar beträffande det förslag,
som nu föreligger under fjärde huvudtiteln.

Herr Holmgren sade, att försvarsministern förutsatt, att inkomsterna skulle
minskas med 25 procent för vissa av de vid försvarsväsendet sysselsatta arbe -

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tarna. Ja, det står så i statsverkspropositionen. När herr Holmgren beskärmar
sig över den saken, måste jag emellertid säga, att det är ytterst få militärer,
som någonsin lia bekymrat sig örn inkomsten för arbetarna vid de militära
verkstäderna på det sätt, som herr Holmgren nu och några gånger tidigare
givit uttryck för i debatten här. Det är här i riksdagen med hänsyn till
att man skall kunna få några varvsarbetare i Karlskrona att rösta med det
parti, som herr Holmgren representerar, som herr Holmgren anser det opportunt
att tala mot försämring av lönerna för arbetarna, men annars förekommer
det icke.

Det innebär emellertid icke, att den sänkning av inkomsterna för arbetarna,
som är avsedd i statsverkspropositionen, är berättigad och att besparingar icke
kunna genomföras utan sådana åtgärder. Örn man hade gått den vägen, som
jag här rekommenderat, och vägrat anslag till militära ändamål, skulle, man
kunnat spara ungefär 50 miljoner utöver vad regeringen föreslår i besparingar
på fjärde huvudtiteln. Det andra är man bunden vid delvis genom de beslut,
riksdagen tidigare fattat. Jag förutsätter, att arbetarna naturligtvis icke
skola kastas ut i arbetslöshet. Är det så, att de bliva arbetslösa, måste man
från statens sida sörja för deras uppehälle. Det är den utgångspunkt, som är
nödvändig att använda i det här sammanhanget. Det är klart, att dessa arbetare
äro intresserade för vad det skall bliva för deras vidkommande i fortsättningen.
Det är ganska förklarligt. Litet varstans ute i landet, där arbetarna
stå inför arbetslöshet i större eller mindre utsträckning säga de: vi göra icke
anspråk på att vi helt skola undgå vad som är nödvändigt i det här sammanhanget,
men vi göra anspråk på att bördorna skola läggas i första hand på deras
skuldror, som ha möjlighet bära dem. Militärerna på övergångsstat, de
lia nu gått sedan år 1925, 1926 och 1927 och haft en lön, som, om de varit
bosatta på A-ort, alltså den billigaste orten, varit 41/2 procent högre än den,
som eljest skolat utgå till dem på den tjänstgöringsort, där de varit placerade.
De avlönas nämligen på övergångsstat efter B-ort. Den, som var bosatt på
A-ort, när han avgick, fick således en löneförhöjning på 4V2 procent enligt
det beslut riksdagen fattade 1925. Riksdagen har i sin hand att taga skillnaden
mellan A-ort och B-ort, lön och dessutom dyrtidstillägg, från dessa militärer
på övergångsstat. Det skulle göra i besparing på övergångsstaten
870,000 kronor i runt tal. Där har försvarsministern icke tagit någonting, men
han förutsätter, att arbetarna skola lia en minskning av sina inkomster med 25
procent. Så länge man icke tagit ut vad man har möjlighet taga av dem, som
i ekonomiskt avseende visat sig vara i den ställningen, att de väl kunna bära
en sänkning, då är det åtminstone enligt min mening otillbörligt att komma
och säga, att arbetarnas inkomster skola minskas med 25 procent. För den
uppfattningen har också en hel del av regeringens partivänner här givit uttryck,
och jag skulle tro, att det är nödvändigt, att här så småningom från regeringens
sida beakta dessa synpunkter.

Örn man emellertid löser pensionsfrågan för statens arbetare, vilket föregående
års riksdag med mycket stor bestämdhet uttalade sig för, ges det därigenom
möjlighet avveckla en del av den arbetskraft, som skulle bliva överflödig
genom de besparingar, som försvarsministern föreslagit. Personligen
anser jag, att man i fråga örn besparingar skulle kunna gå betydligt längre.

Jag ställde för något år sedan en interpellation till en dåvarande försvarsminister,
om han icke ansåg det borde göras en undersökning av förvaltningsförhållandena
vid armén och marinen. Han svarade: det har icke förekommit
någonting, som ger anledning till en sådan undersökning. Det är ju ändå
inte så långt emellan skandalerna beträffande de militära förvaltningarna.

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Jag^erinrar om förskottshistorierna i Vaxholm och Karlskrona och en del andra
sådana tilldragelser. Jag skulle kunna ge exempel på att man i avlöningslistor
från regementenas intendenturverkstäder kan hitta avlöningar utbetalta
till folk, som aldrig där varit sysselsatta. Men det »existerar icke någonting,
som motiverar en undersökning»!

Det rättsförfarande, som förekommer vid vissa militära institutioner för närvarande,
och som det nu är meningen avskaffa, det kan exemplifieras. Jag
erinrar örn ett krigsrättsmål, som förekom här för ungefär ett år sedan, där
en militärkår anklagad och en krigsfiskal verkställt utredning. Han kom
icke till några graverande omständigheter för vederbörande. Sedan jag sett
den krigsfiskal^ meritlista, mäste jag ju förstå, att det var inte så underligt,
om han icke var sa särdeles intresserad. Han dömdes nämligen för några
veckor sedan till två år och sex månaders straffarbete. När det är sådana
där, som skola sköta rättsskipningen, är det inte underligt, örn straffen icke
bli så förfärligt stora för dem, som syssla med statens medel på sätt, som
för närvarande i rätt stor utsträckning förekommer.

När det gäller handhavandet av medlen och möjligheterna göra besparingar,
skulle jag vilja erinra, att man för närvarande gör sådana affärer vid de militära
institutionerna, som inköp för 80,000 kronor koppar till ammunitionsfabrikerna.
Detta trots att man har koppar i sina förråd i så stor utsträckning,
att man iöke kan taga emot mer av dem, man köper av, utan måste låta
kopparn ligga kvar hos de firmor, som levererat den, för att någon gång i
framtiden hämta ut vad man köpt.

När man skall spara, tycker jag det varit förnuftigt, örn försvarsministern
använt dessa pengar till andra ändamål. 80,000 kronor är ju också en slant,
som kan användas örn icke till annat så för att lindra hungern och nöden
bland en del arbetslösa människor. Det lär icke ske, då de lämnas ut på sätt,
som här förekommit.

Herr talman, jag har icke för avsikt att säga något ytterligare i denna debatt.
Herr Lundstedt sade, att nu skulle man icke behöva uppehålla sig vid
kommunisterna längre, ty de grupper, som här finnas, ha ju börjat att inför
kammaren förgöra varandra. Jag skall icke bidraga till den glädje, som herr
Lundstedt och hans meningsfränder här i kammaren väl hoppas skall komma
att bliva till finnandes i fortsättningen.

Herr Hagberg ställde till kammarens prövning välvilligt en del frågor. Han
sade bland annat, att han överlämnade till kammaren att avgöra, vem som
var den bäste och riktigaste kommunisten herr Hagberg eller vi andra. Ja,
jag är nog ganska förvissad om att, får kammaren, med den sammansättning
den har och i varje^ fall dess majoritet, avgöra den saken, så nog komma väl
rösterna att falla på herr Hagberg, ty den glädjen, som herr Hagberg ställde
i utsikt att bereda de borgerliga här i kammaren, förstår jag ju, att de i tacksamhet
måste lämna någonting i stället. När emellertid de, som säga sig representera
kommunismen, börja på att uppträda som pajasfigurer eller kanske
som hovnarrar inför de borgerliga, så är det icke utan, att man börjar på
att fundera på vad Carl Marx på sin tid skrev örn socialdemokratien: den
börjar på att vara så komprometterad, så man vet icke om man kan använda
namnet längre. Och är det så att herr Hagberg fortsätter här i kammaren
till glädje för de borgerliga såsom representant för kommunismen, såsom han
började i går, då måste jag säga, att då komma icke kommunisterna att samla
några arbetare. Icke ens bland arbetarna i Norrbotten kommer den att stå
i sådan kurs i fortsättningen, att det blir så särskilt många som komma att
följa herr Hagberg. De borgerligas rekommendation kommer han väl alltid
att ha, som han vunnit i pressen i dag.

Torsdagen ilen 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr Osberg: Herr talman! Det största intresset vid denna remissdebatt
har helt naturligt koncentrerat sig kring krisen och de stora belopp, som regeringen
nödgats ställa i utsikt, att den måste kräva av det svenska folket. Det
är ju helt naturligt, att ett sådant spörsmål skall komma under debatt och att
det blir olika meningar därom.

Men här har inte under dessa två dagar egentligen resonerats något örn, hur
dessa pengar på lämpligaste sätt böra användas. Det har klagats över de stora
belopp, som äskats, och det är ju klart, att man måste ställa sig ganska betänksam
inför sådana summor. Dock beror ju mycket på, hur dessa pengar i
det långa loppet komma att användas. Användas de på förnuftigt sätt, är
ingen fara å färde, men om de däremot skola användas på ett icke förnuftigt
sätt, då är det naturligtvis riskabelt. Herr statsministern nämnde i går, att
vi ha 160,000 arbetslösa. Det är ju givet, att skola alla dessa på något sätt
bli tillgodosedda med arbete, så tarvar det mycket pengar.

Jag har närmast begärt ordet, herr talman, för att något resonera örn, huruvida
inte en stor del av dessa belopp borde gå till ett syfte, som kan tänkas
minska antalet av de arbetslösa. Detta är i varje fall min uppfattning, att så
kan ske. Ty det må jag säga, mina damer och herrar, att örn vi fortsätta som
hittills med vägbyggnader etc., äro vederbörande naturligtvis inte arbetslösa,
så länge de ha arbete vid dessa företag. Men när detta arbete är slut, stålman
inför den situationen, att återigen måste skaffas arbete, och jag tror säkert,
att icke någon — åtminstone inte bland dem, som äro valda till ledamöter
av denna kammare •— har den uppfattningen, att vårt arbetslösa industrifolk
nu åter kan sysselsättas inom industrien igen. I och med den rationalisering,
som försiggått — rustningar till världskriget voro ju första upphovet
till denna rationalisering — ansträngdes ju alla tillgängliga förmågor
att arbeta under högtryck för att möjliggöra frambringande av varor i största
möjliga utsträckning och på samma gång i syfte att frigöra mänsklig arbetskraft.
Detta har lyckats såtillvida, att jag knappt tror, att det är möjligt för
världen att åter få sina industriarbetare i längden sysselsatta inom det område
de en gång ägnat sig åt. Under sådana förhållanden är det riksdagens
och inte minst regeringens uppgift att se till, att man har framtiden i sikte.
Det kan hända, att herrarna och damerna inte gilla det recept jag ämnar föreslå
för att kunna sysselsätta många av dessa, som nu trängas i de arbetslösas
led. Det finns nog intet annat medel än att man måste försöka ge folk tillfälle —-d. v. s. sådana som lia förutsättningar härför — att i lämplig omfattning komma
tillbaka till jorden. Man kan naturligtvis inte forcera i vilket tempo som
helst. Man måste dock inrikta sig på att i större utsträckning anskaffa jordbruksegnahem.
Man må resonera hur man vill, men grundbetingelserna för en
människa äro dessa: tillgång på bostad, föda och kläder. Ha de fått dessa tre
grundbetingelser, äro de ju hjälpta.

Några talare i dag sade, att hur man än resonerar, måste man nog komma ner
till en lägre levnadsstandard. Jag har också den uppfattningen. Men detta
behöver inte innebära, att det skall bli så mycket sämre. Man behöver härmed
blott avstå några, kanske behagliga, nyanser man vant sig vid inom denna levnadsstandard,
och som man kan undvara — och folket kan må lika gott ändå.

Örn jordbruksministern varit inne skulle jag velat vädja till honom att göra
vad pä honom ankommer för att i möjligaste mån vinnlägga sig om en utvidgning
av egnahemsrörelsen. I och med detsamma man gör detta, öppnar man ju
arbetstillfällen, och arbete är ju vad som behövs. Visserligen får jord anskaffas,
men jord kan nu förvärvas för en billig penning, i ull synnerhet blir
detta förhållandet, örn man köper sådan jord, som ej är odlad. Jag vill inte
på något sätt förorda, att man skall gå ut i ödemarken och skaffa jord ut

Nr 5.

Torsdagen deli 19 januari f. lii.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
dessa egnahemstagare, ty det finns tillräckligt många sådana områden inom
vårt land, som äro fullt lämpliga till detta ändamål.

Den sociala jordutredningen har kommit med ett litet betänkande, som tilltalar
mig. Det går nämligen ut på att försöka skaffa sådana personer, som
lia lust och fallenhet för jordbruk, men äro medellösa, lån till mindre jordområde
och bostad. Detta skulle kanhända också i någon mån borteliminera —
enligt min uppfattning — det tråkiga statsystemet. Ovanstående utväg skulle
nämligen kunna bereda statare ändrade betingelser. De kunna fortfarande
gärna arbeta på den plats, där de äro anställda, men de skulle kunna bjudas
en möjlighet att leva ett friare liv och föra en mera angenäm tillvaro än som
nu är fallet. Man behöver inte köra ihop dessa statare framme vid gården i
tråkiga statarebyggnader. Deras lilla egnahem skulle ju kunna läggas mera
i periferien av de större egendomar, där de ha sin utkomst, precis som industribostäder.
De senare måste ju oftast läggas utanför det område, där den anställde
har sitt arbete. Det är ju helt naturligt, att vi måste räkna med en rätt
stor arbetslöshet också i framtiden, och det är därför, som det är allra viktigast
att man ser till, att man uträttar sådant, som kan vara till varaktig
båtnad.

Jag tillät mig i fjol väcka en motion om skrivelse till Kungl. Majit angående
utredning av spörsmålet, huruvida det inte vore det lyckligaste att beträffande
arbetsmöjligheterna gå in för saken på lång sikt. Jag vidrörde i början
av mitt anförande detta systemlösa vägbygge, som pågår ute i bygderna. Jag
kan säga mina kamrater här, att det gått så långt, att i de mest vanlottade
distrikten, i de, som äro mest utsatta för arbetslösheten, där ödelägges nu
den ena kommunen efter den andra ekonomiskt. De skola erlägga sin tribut
till kontantunderstöd och till vägbygge, och de kunna väl i all rimlighets namn
inte hålla på hur länge som helst, när de förlorat mer än halva skatteunderlaget.
I många av distrikten forceras vägbyggnadsarbetena till det orimliga.
Jag hoppas verkligen, att de, som makten hava, försöka förskona dessa kommuner
och vägdistrikt från att gå till förintelse. Ty det hjälper inte de arbetslösa,
att man för fram ett sådant system.

Jag skall tillåta mig att ta ett exempel ur högen bara, för att belysa, hur
det kan gestalta sig. Och många gånger äro distrikten faktiskt fullkomligt
tvungna att gå in för något liknande.

Jag vet ett distrikt, som anlade en bygdeväg för cirka 12—13 år sedan.
Kostnaden gick då till 300,000 kronor vill jag minnas. Nu kom det fram ett
förslag örn, att denna väg — som var fullt farbar -— skulle breddas och de
värsta kurvorna uträtas. Undersökningen visade, att kostnaden blev cirka 1
miljon kronor. Nog hade det varit vida förnuftigare, att skaffa ett par
hundra egna hem för denna miljon, än att besluta omläggning av en så gott
som nybyggd väg. Arbetslösheten är så stor och denna skrämsel för kontantunderstöd,
att man närapå går med på vad som helst. -— Emellertid, vägen är
beslutad och skall byggas om. Den var inte dålig, något smal kanske, men användbar
i långa tider framåt. Hade inte arbetslösheten kommit, hade inte
denna väg blivit ombyggd på en 30, 40 år. Sådana äro i varje fall förhållandena
i de bohuslänska trakterna, där arbetslösheten är värst. Jag hoppas,
regeringen förskonar dessa kommuner från detta system genom att skaffa nyttigare
arbeten på lång sikt. Vägbyggen böra möjligen företagas på andra
orter, där det kan vara behövligt. Här finns ju i vårt stora land många ställen,
där man inte har vägsystemet tillfredsställande ordnat, och då vore det väl
bättre att lägga ned arbete på dessa orter.

Jag skall nu inte bli alltför långrandig, jag har inte begärt ordet för att klandra
regeringen, men det förefaller dock en smula politiskt, att inte den sittande

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
regeringen på något sätt försökt att taga någon liten smula från en kategori
här i landet, som nu har det långt bättre än de flesta. Jag menar dem, som
äro statsanställda och halv-statsanställda. Det har inte kommit fram någon
antydan om, att regeringen ämnar snudda något vid de s. k. dyrtidstilläggen.
Jag medger gärna, att det kanhända inte vore klokt att slopa det hela; i synnerhet
gäller detta för dem, som äro anställda i Stockholm, där man genom
konstlade åtgärder och trustbildningar lyckats hålla upp en slags högkurva, när
det gäller prisläget, både på det ena och det andra området. Men när man
kommer ut i bygderna, där allt är förlamat och priserna sjunkit långt under
förkrigspriserna, frågar folk sig, örn det kan vara möjligt, att man inte i någon
mån försöker låta denna kategori bidraga med någon smula till lindrande av
den nöd, man kommit i.

Det är inte min mening att säga, att jag önskar någon våldsam nedskärning,
och det är ju inte heller här fråga örn att rucka på själva lönerna, men man kan
utan samvetskval så att säga rucka något på dessa dyrtidstillägg. Jag hoppas
också, att här skall göras framställningar i denna riktning. Men det hade
varit vida angenämare, örn regeringen själv tagit upp hela detta spörsmål. Det
är ju naturligt, att man i en sådan tid som denna måste klämma rätt våldsamt
på vissa områden. Men det hade inte alls varit ur vägen, att regeringen beaktat
detta spörsmål.

Jag vill vidare peka på en annan faktor. Jag har tillförne här resonerat
örn, att det överföres den ena miljonen kronor efter den andra — och detta
har skett uti alldeles ovanligt hastigt tempo under de senaste åren — till
stiftelser och fonder. Summan lär nu uppgå till inemot 800 miljoner kronor
här i landet. Det mesta av detta belopp är skattefritt, örn man får använda
det uttrycket. Det är inte många år sedan staten fick en icke ringa inkomst
av Nobelstiftelsen. Fonden är nu uppe i, vill jag minnas, 44 miljoner. Men
då var det så mycket gentilt folk här i denna riksdag, som tyckte, att man
inte — eftersom denna fond hade internationell prägel — kunde gå in för att
förfara med att beskatta densamma. Då var det goda tider, man hade inte så
ont örn slantar. Men nu, när tiderna försämrats och blivit brydsamma, tycker
jag inte det skulle vara ur vägen, att man beslutade örn beskattning igen.

Jag ämnar till årets riksdag göra en framställning i syfte att få till stånd
en utredning med uppgift att undersöka, i vilken utsträckning man kan beskatta
detta kapital. Och det är inte nog med dessa belopp jag talat örn här,
beträffande donationer och stiftelser, utan hit hör även annan fondering, som
sker i stor utsträckning. Alla dessa försäkringsbolag exempelvis suga ut
pengar från folk i oerhörd grad. Ju värre och knappare det blir för folket
ute i bygderna, ju mera angeläget blir det att gardera sig mot förluster. Men
detta system plockar ifrån bygderna det ena beloppet efter det andra, som ledes
in till centra. Dessa spörsmål hoppas jag verkligen skola inom den närmaste
tiden komma under omprövning, och jag hoppas att det också skall bli något
resultat av det hela.

Herr Österström talade här örn någonting, som han kallade resultatpolitik,
och däri vill jag till alla delar instämma. Nu måste man börja med en resultatpolitik,
och här kan jag inte föreställa mig att vi äro betjänta av att de borgerliga
klandra socialdemokraterna och tvärtom att socialdemokraterna klandra
de borgerliga, utan nu måste man hjälpas åt, örn man skall få detta landet i
ett sådant läge, att vi inte skola gå alldeles för svåra tider till mötes. Man
måste på alla möjliga sätt försöka hålla uppe produktionen. Kan man inte
uppehålla den. befinner sig ju snart hela folket, så att säga, i ett nödläge.
Det är produktionen, som skall uppehålla det hela, och det är därför jag hoppas,
att den nu sittande regeringen lägger sig vinn örn att på alla möjliga

Andra kammarens protokoll 1033. Nr 5

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
sätt gynna produktionen av sådana företag, som kunna anses behjärtansvärda.
Vi måste samtidigt, naturligtvis, ägna oss åt sådan verksamhet, att vi i någon
mån därigenom kunna hoppas på att borteliminera en stor del av den nuvarande
arbetslösheten. Det finns väl knappt något land, som har större förutsättningar
därför än vi, som ha dessa stora vidder och stora naturtillgångar.
Då är det bara en resultatpolitik, som sagt var, och en taktisk politik, som
kan säkerställa och återbörda förhållandena till ett något så när normalt
läge.

Med dessa ord, herr talman, skall jag sluta. Jag hoppas att de synpunkter,
jag här framfört, må bli beaktade.

Herr Lindman: Herr talman! Då jag nu begär ordet för andra gången i
denna remissdebatt, är det för att dels få lämna några repliker till särskilda
talare på regeringsbänken och dels för att, efter att ha lyssnat till de anföranden,
som hållits av herr statsministern och herr finansministern, få ytterligare
något skärskåda det förslag, som av regeringen här blivit framlagt.

Jag börjar med ett par repliker, vilka först gälla hans excellens herr statsministern
själv, som i sitt anförande i går omedelbart efter mitt började med
att tala örn, att han ju egentligen skulle ha väntat med sitt anförande, så att
även herr Kilbom, som var andre talare, skulle fått komma till orda, på det
att herr statsministern därefter skulle lia kunnat bemöta de båda företrädarna
för ytterligheterna: den yttersta högern och den yttersta vänstern. — Jag
trodde uppriktigt sagt, att herr statsministern tog till orda, därför att herr
Kilbom skulle få tala under lunchpausen, men det är ju möjligt att jag misstog
mig i det fallet, och att det var vida allvarligare skäl, som lågo till grund
för detta. Men då förstår jag också, att herr statsministern menar, eftersom
han nämner de två ytterlighetsriktningarna, mellan vilka det gäller att söka
finna en gyllene medelväg, att han sålunda nu betraktar sig såsom den nye
vågmästaren, som skall sitta som tungan på vågen emellan högern och kommunisterna.

Emellertid förstår jag icke riktigt logiken i det resonemanget. Herr statsministern
säger, att socialdemokraterna — eller i vart fall de som företräda
den uppfattning, åt vilken det givits uttryck i propositionen — hade fått
majoritet vid sista valet i landet. De hade övervikt.

(Herr statsministern: Jag sade, att de borgerliga inte hade fått majoritet.)

Nåja, följaktligen finns majoriteten på något annat håll, och den består av
socialdemokrater och kommunister. Det är obestridligt. Men herr statsministern
sade även något annat, nämligen att uppgiften var att skapa ett gott
samarbete.

Men ännu viktigare var att tillgodose väljarna, och därmed menade han de
väljare, som vörö i majoritet. Majoriteten, den majoritet, som står emot
de borgerliga, innefattar även kommunisterna. Följaktligen måste herr
statsministern för att kunna tala örn majoritet bland väljarna, taga även
kommunisterna, både de f. d. rysskommunisterna och de nuvarande verkliga
rysskommunisterna, som hönan täger kycklingarna under sina vingar. Det
är slutresultatet. Skillnaden mellan den borgerliga majoriteten vid valet och
den rent socialdemokratiska var, örn jag minns rätt, sådan, att de borgerliga
hade en övervikt på inemot 200,000 väljare över socialdemokraterna. Örn
emellertid det på något sätt ä,r meningen, att stöd skall fås av kommunisterna,
^ hörde ju hans excellens själv av den nye representanten på Luleåbänken
i går, att han sade, att regeringen framlagt ett rent borgerligt förslag. Sålunda
skulle efter hans mening det, som ni kommit med, vara borgerligt.
Hans excellens herr statsministern var även inne på detta, då hani säde, att

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
det var något, som han tyckte, att de borgerliga mycket väl kunde godkänna
och vara med örn.

Emellertid framgår ju av den debatt, som varit, att det dock finns bland
de borgerliga, även bland dem, som inte tillhöra högern utan bondeförbundet
och de frisinnade, en ganska bestämd uppfattning örn det kungliga förslaget
med hela denna stora lånebudget och understödet för arbetslösheten. Det
är ju, som jag nämnde i går, en helt ny linje, som regeringen här är inne på.
Jag skall inte upptaga tiden med att utförligare tala om förslaget att sysselsätta
värnpliktiga för att minska arbetslösheten — herr Holmgren har talat
örn det i dag. Nu är det emellertid fråga örn denna helt nya ekonomiska politik.

När herr finansministern talade i går, ett anförande, som jag åhörde med
mycket stort intresse, föreföll det mig, som örn för honom det viktigaste i hela
regeringsförslaget var att man genom denna nya politik skulle hjälpa näringslivet
att sätta i gång igen. Det framhävdes mycket mindre starkt, att deli
hela var tillkommet för att hjälpa de arbetslösa. Sålunda, vi skola se till,
att vi på något sätt lämna hjälp åt näringslivet, det var det viktigaste för
honom. Jag hade uppriktigt sagt annars trott, att för regeringen det huvudsakliga
syftemålet var att hjälpa de arbetslösa, och för att kunna motverka
arbetslösheten hade man uppfunnit denna s. k. nya politik. Det är emellertid
anlitandet i denna väldiga utsträckning av lånevägen, som mest oroar och
förskräcker.

.. Jag har med allra största intresse läst den bilaga av professor Myrdal, som
finns fogad till den kungl propositionen. Den är naturligtvis för en lekman
ganska svårläst. Man far göra det bade en och tva gånger, och jag måste
säga, att även örn den måste betraktas såsom ett mycket skickligt arbete från
nationalekonomisk synpunkt, innehåller den dock en sådan mängd av förbehåll,
antaganden och förutsättningar, att man knappast kan draga ut en riktig
slutsats ur den såsom ett stöd för det uppslag, som givits från regeringen.
Finansministern talade härom i gar afton — jäg nämnde det nyss — och han
talade med en trosvisshet, som var helt enkelt storartad. Jag fick den uppfattningen,
att här är en finansminister, som helt och fullt går in för allt detta,
sorn han föreslagit, och tror pa det, sa att det inte får finnas några invändmngar
emot det. Om det hade varit såsom en uppgift vid ett nationalekonomiskt
.seminarium, hade det säkerligen kunnat falla i bättre jord än vad det
kanske gjorde här i andra kammaren.

Då herr statsrådet och chefen för finansdepartementet säger, att han inte
kan uttala sig om utvecklingen efter det budgetår, som vi nu behandla, utan
antyder att det kan hända att de dåliga tiderna komma att fortsätta längre,
sa att den amorteringstid, som man har tänkt sig för de stora lånen, skulle
kunna utsträckas över de fyra tänkta åren, ja, ända upp till 8—10 år’ är det
just detta, sorn vi anse vara det riskabla i hela detta tillvägagångssätt. Vi
veta ju inte någon av oss, örn eller när de goda tiderna komma tillbaka, och det
är inte bara det, att amorteringstiden kan förlängas, utan det blir dessutom
fråga om upptagande av nya lån för samma ändamål, för vilka man nu skall
upptaga lån. Ty de pengar,^som man nu upplånar, äro ju avsedda för budgetaret
1933/1934. Det blir sålunda en ökad lånesumma, och om, som jag erinrade
i går, detta bedrövliga tillstånd kommer att fortsätta under ytterligare
ett eller annat år, det är då, som den stora risken och den stora faran uppkommer.

Herr statsrådet sade, att kritiken mot honom sätter in på att nian inte skall
låna pengar för att uppföra byggnader för statens räkning, och han hänvisade
till kommunerna. Han sade, att här finns så många kommunalmän i denna

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. ra.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
kammare, som äro med örn att upplåna penningar för byggnader inom kommunerna,
och att man då ofta upptager långa lån, 40 år brukar amorteringstiden
uppgå till, och det ville han anföra såsom ett försvar för att man även
skulle kunna använda lånemedel för statens byggnader. Jag vill fästa uppmärksamheten
vid, att det förefinns en oerhört stor skillnad mellan dessa tvenne
saker. Vad kommunernas upplåning för t. ex. ett skolhus eller ett ålderdomshem
beträffar, så följer man där en väg, som har tradition för sig. Det innebär
inte något avbrytande av en väg för att slå in på en helt ny, utan det är
något, som tillämpats förut och som väl är hart när ofrånkomligt, ty en liten
kommun saknar ekonomisk förmåga att uppföra ett dyrbart skolhus eller ålderdomshem
eller dylikt med sina begränsade medel under ett enda år. Staten har
däremot ett visst byggnadsprogram för uppförande av hospital, sjukhus, lärdomsanstalter
o. s. v., som fortgår i en löpande följd och som vi återfinna i
de kungl, propositionerna från det ena året till det andra. Det kan vara mer
eller mindre omfattande, men det är i alla fall en följd i hela denna statens
byggnadsverksamhet. Det är något helt annat än det system, som herr finansministern
talade örn att man tillämpar i Danmark, och jag skulle inte säga något
om det, örn det bara gällde att fortsätta med något, som man haft förut.
Men vad gör man här? Jo, där man förut har bekostat statens byggnader med
skattemedel, övergår man nu till att betala dem med lånemedel. Det är precis
detsamma, herr talman, som om man säger till en person: Ni har varit van att
förut göra edra uppköp och betala kontant, hädanefter skall ni köpa på kredit.
Det är precis detsamma, som man här slår in på. Jag skulle till och med
kunna jämföra det med den metod, som jag för övrigt inte klandrar i detta
sammanhang, nämligen metoden att man upptar två riksbanksvinster på ett
år. Det system med betalandet av statens byggnader med skattemedel, som
har tillämpats uti vårt land, har varit ett utomordentligt tryggt och fasit
system, stående i fullständig överensstämmelse med hela den konservativa anda
som i dylika ting präglar Sveriges riksdag, och ett frångående av detta skulle,
menar jag, föra med sig mycket betydande olägenheter. Detta system har utgjort
en av anledningarna till att Sverige åtnjutit anseende i utlandet för att
ha det allra mest trygga och säkra budgetsystem.

Då finansministern säger, att man ju genom dessa byggnader ökar statens
förmögenhet, så ligger det ju en viss sanning i detta; när man lägger ned.
pengar i byggnader, så är det naturligtvis en viss förmögenhetsplacering. Men
herr finansministern borde samtidigt betänka, att när man gör detta, d. v. s.
övergår till att betrakta dem såsom förmögenhetsobjekt, vilket man inte gjort
förut, skall man också taga i betraktande, i vilken mån statens verkliga förmögenhetsobjekt
ha sjunkit i värde, skogar, egendomar och järnvägar m. m.,
vilka man ju ansett svara mot statsskulden, och att denna värdeminskning inte
kan på något sätt ersättas genom statliga byggnader. Ty dessa statliga byggnader
lia egentligt värde, endast försåvitt de uppbäras av ett ekonomiskt tillstånd
i landet, som är av den beskaffenhet, att det kan uppbära vår folkhushållning
och statsekonomi. Det är detta, som skapar statens möjlighet till liv
och verksamhet, och det är detta, som ger staten möjlighet att kunna uppföra
sådana byggnader, som vi här tala om.

När man nu, herr talman, på en gång vill utföra en hel mängd sådana byggnader,
som vi förut lia diskuterat i riksdagen och som man delvis har skjutit
upp, därför att man inte ansett sig ha råd att utföra deni, så tar man med lätt
hand på den ekonomiska sidan av saken och säger: ja, nu uppföra vi dem, ty
nu skola vi införa ett nytt system, där inte längre byggnaderna skola betalas
nied anslagsmedel utan med lånemedel och betraktas såsom tillgångar i statens
hand. Om man gör detta för att stimulera produktionen, tror jag, att man

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
misstager sig ganska mycket, och jag frågar mig: Kan man överhuvud taget
stimulera produktionen på det sättet och i den omfattning, som regeringen här
föreställer sig, genom denna nya politik?

Hans excellens herr statsministern sade i går i sitt anförande, att bland de
utgifter, som här skulle göras med lånemedel, skulle man ju också på vissa områden
få andra att deltaga och sätta in pengar. Han talade örn två eller tre
områden, där man skulle lägga ut 30 miljoner kronor och där man då skulle
begära, att andra, de, som komma i åtnjutande härav i form av bidrag eller
lån, skulle själva bidraga på ett sådant sätt, att summan i själva verket inte
stannade vid 30 miljoner kronor utan växte till 200 miljoner kronor. Jag
undrar, örn man inte, när man säger så, drar för starka växlar, på näringslivets
möjlighet i denna stund att kunna släppa till pengar. Örn för dessa ändamål
30 miljoner kronor ställas till förfogande, hur skall man tro, att man kan ur
näringslivet, även med de förmåner, som man bjuder, i detta nu pressa fram
de återstående 170 miljonerna?

I första kammaren yttrade herr Möller enligt tidningsreferat, att man räknade
med att kunna få 25,000 man in i produktionen. Jag är övertygad örn.
att man misstager sig. Jag är alldeles övertygad om, att man här räknar med
en för hög siffra. Produktionen hjälpes icke på detta sätt. Vad produktionen
behöver är att få komma ned till billigare produktionskostnader, att kunna
komma ned till lägre arbetslöner, lägre löner överhuvud taget, att få en minskad
belastning och minskade utgifter, med andra ord billigare produktionskostnader.
Det är vad produktionen behöver. Det behövs en bättre anpassning till
det nuvarande ekonomiska läget.

Här ha vi, herr talman, otvivelaktigt i detta land under de senare åren levat
och byggt och vidtagit anordningar i en omfattning, som icke har svarat emot
våra tillgångar. Vi märka det nu, när den svåra tiden sätter in. Vi ha levat
i tron, att vi haft råd till att göra det. Nu märka vi, att vi inte ha det, med
andra ord, att den rustning, som vi påtagit oss att bära, har blivit oss för
tung, och det är den, som måste lättas. Så är det, när man talar om näringslivet,
där jag i alla fall har en ganska stor erfarenhet.

Det är vidare den stora fara, som ligger i att vi övergiva den nuvarande arbetslöshetspolitiken.
Jag upprepar det från i går, och jag gör det därför, att
jag alldeles särskilt skulle vilja poängtera, att om man anordnar dessa arbeten
till avtalsenliga löner, fastslår man samtidigt och fastlåser den enskilda produktionens
löner och hindrar en återgång till normala förhållanden. Vidare
skapar man på detta sätt en statens arbetarkår. Hur stor den blir, kan man
ju tvista örn. Statsrådet Möller anförde i första kammaren — enligt tidningsreferat
— att han räknade med 75,000 arbetare. Jag tror, att han överdriver
siffran högst betydligt. Nu är det ju möjligt, att han i dessa 75,000 inbegrep
arbetarna vid något annat arbete — herr statsministern upplyser, att siffran
avsåg antalet vid både de statliga och de kommunala arbetena; statsrådet
Möller talade emellertid om 75,000 samt om 25,000 i den enskilda produktionen.
Men vi skola icke tvista örn siffran. Är den 75,000, så är det en oerhörd statsarbetarkår
vi skapa. Men låt oss säga, att den är vida mindre, låt oss tänka
oss — som jag tänker mig — att den skulle vara 40,000 eller på sin högsta
höjd 50,000. Det antalet är i alla fall tillräckligt för att man bör allvarligt
besinna vad det betyder för staten att laga på sig en sådan arbetarkår. Herr
finansministern vet kanhända, att för inemot 5,000 år sedan — historien upprepar
sig ju alltid som bekant — var det en av de gamla faraonerna, som började
uppföra den första pyramiden, den stora s. k. Cheopspyramiden, ett byggnadsverk
av oerhörda mått. För detta arbete användes ett ofantligt stort
antal människor. Men sedan fingo de följande faronerna fortsätta att bygga

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
nyramider, de också, ty de kunde aldrig bli av med dessa arbetare, som användes
för att bygga pyramider, tempel, obelisker och allt möjligt annat. Det
blev alltså en statsarbetarkår. Och nu — bortåt 5,000 år senare — håller herr
statsrådet på att bli en sådan där farao — och det vore lyckligt och väl, örn det
inskränkte sig till att herr statsrådet bleve en farao, blott han icke samtidigt
bleve en fara för oss. När kommer denna statsarbetarkår åter in i det produktiva
arbetet? Därom veta vi ingenting. Det kommer att bli oerhörda svårigheter
i det hänseendet, ty märk väl, mina herrar, att denna statsarbetarkår
kommer icke att nöja sig med vilka villkor som helst. Den blir en av
de starkaste fackföreningar vi ha, som sannerligen icke kommer att släppa
kravet på nya arbeten.

Men jag skulle vilja peka på ytterligare en fara härvidlag. Jag nämnde
nyss, att vi årligen för statens räkning uppföra byggnader, som vi förut finansierat
med skattemedel. För sådant Ira vi naturligtvis använt ett antal
arbetare — det må nu för övrigt vara för uppförande av byggnader, för anläggning
av järnvägar eller för utbyggande av vattenfall. Till allt detta,
som fortgått i en kontinuerlig följd år efter år, lia vi alltså använt åtskilligt
med folk. Nu sätter man igång med att i ett slag uppföra byggnader för
åtskilliga år framåt, d. v. s. man anteciperar utvecklingen, och uti denna nya
politik, som regeringen kommer med, tänker man sig, att när de goda tiderna
sedan en gång inträda — och det göra de naturligtvis —, skall man upphöra
med att bygga. Vart skola arbetarna då taga vägen? Skall då den enskilda
produktionen upptaga dem? När man börjar nedlägga arbetena eller låter
bli att fortsätta med dem, då har man först alla dessa, som enligt herrarnas
på regeringsbänken förslag använts i statsarbetena, och därtill alla dem, som
reguljärt brukat användas till sådant.

I fråga örn lånepolitiken talades det i går örn huru man förfarit eller tänkt
sig förfara i England. Jag fäste mig vid att herr finansministern i går afton
i polemik mot en tidigare talare framhöll, att då Lloyd George i spetsen för
det liberala partiet kom med sitt stora förslag om avhjälpande av arbetslösheten
förmedelst offentliga arbeten, begärde han — örn jag fattade siffran

rätt — 300 miljoner pund att utgå under en tid av två år. Ja, det var en

väldig summa. Jag läste också örn det på den tiden och kunde rakt icke
följa med honom. Örn man översätter siffran till svenska förhållanden, så
betyder den ju 5,400 miljoner kronor! Men hur gick det med Lloyd George

och hans parti? Jo, slutet på visan blev, att för en tid sedan bestod partiet

av Lloyd George, hans son, hans dotter, hans måg och en person till, som jag
tror också var en anförvant till honom. Och nu har den gamle Lloyd George
som nått 70-årsåldern, ansett, att han bör draga sig tillbaka — man skulle
kanske taga åt sig och göra detsamma —■ han har slutat med alltihop och försvunnit
från arenan; kvar sitta bara söner, mågar och döttrar. Jag varnar
herr finansministern —• det är en vänlig varning. — Det finns ett gammalt
ordspråk här i landet — det låter kanske litet naivt och litet enfaldigt, men
det ligger en mycket stor portion av sanning i det — som säger, att ju mera
man lånar, desto mera sätter man sig i skuld. Den svenska riksdagen har
varit rädd för att sätta landet i skuld, och jag hoppas, att den svenska riksdagen
vid prövning av de frågor, som här föreligga, skall vilja beakta detta
gamla sanningsord.

Både herr statsministern och herr finansministern efterlyste i går, vad vi
på den borgerliga sidan vilja sätta i stället för regeringens förslag. Jag
trodde, att remissdebatten var till för att man skulle granska regeringens förslag.
Jag har alltid levt i den föreställningen, och när jag suttit på den
plats, där herr Hansson nu sitter, har jag ständigt och jämt blivit kritiserad

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
av dem som varit i opposition, men aldrig bär jag märkt, att oppositionen vid
ett sådant tillfälle ansett sig pliktig att tala om vad man ville sätta i stället
för regeringens förslag. Motionstiden utgår på lördag kväll, och jag nämnde
i början av mitt anförande, att det är möjligt, att herrarna få några förslag
ifrån oss innan dess. Jag tycker, att jag har så mycket större anledning att
icke nu behöva direkt tala örn den saken, som herr statsministern i sitt anförande
i går var ganska angelägen örn att undvika att ingå på vissa kardinala
punkter av problemet, vilka jag begärde att få fram, då det skulle vara mycket
angeläget att få diskutera dem. Så t. ex. frågan örn den lönepolitik som skall
föras. När man frågade därom, fick man till svar, att den saken kommer att
beröras i sinom tid. Men som sagt: huvudsaken för mig — jag framhöll det
i mitt anförande i går och det låg i hela mitt anförande för övrigt — det är
hela denna lånepolitik, som man vill slå in på för att avhjälpa arbetslösheten.
Det är vidare de avtalsenliga lönerna, vilka låsa fast produktionskostnaderna,
som avskräcka. Detta är dock en kärnpunkt, ers excellens, som man i går
icke ville gå in på, denna fråga om villkoren för dem, som skulle användas i
arbetena. Det är klart, att min uppfattning är den, att arbetslönerna för
ifrågavarande arbetare måste ligga under de löner som vi ha i den öppna
marknaden. Det måste också mera än förut tagas hänsyn till de olika understödsformerna,
så att icke fattigvård och arbetslöshetsunderstöd blandas
ihop på ett sätt, som nu skett genom kommunernas ingripande och som på
sina håll förryckt verkningarna av det hela. Vad vi vilja ha är mera produktiva
arbeten och mindre vad jag kallar för improduktiva sådana. Vi vilja
vidare skapa möjligheter att pröva arbetsvilligheten — jag vet ju, att det sades
i går, att man skulle försöka i ett blivande förslag komma med sådant
som skulle möjliggöra detta. Det är en mängd dylika saker, som jag menar
måste tagas i betraktande. Och vad inkomsterna beträffar, örn man skall
frångå lånevägen eller åtminstone mycket väsentligt inskränka den, så lär
det inte vara alldeles omöjligt att visa på sådana inkomster, som herr finansministern
efterlyste i går.

Endast några ord till, herr talman —- jag ser att tiden lider och jag ber örn
ursäkt att jag upptager kammarens tid, men det är icke mycket jag har kvar
att säga. När jag läste tidningarna i morse, studerade jag också herr finansministerns
anförande i första kammaren. Jag fäste mig särskilt vid ett yttrande
av honom: han sade, att påståendet örn att våra produktiva tillgångar
förstöras, då de sättas i rörelse, och bevaras, örn arbetarna hållas sysslolösa,
för honom vore en dårskap. Ja, sannerligen är det inte det! Men det är ju
bara frågan örn huru man skall sätta dem i gång. Jag menar, att man skall
sätta dem i gång på ett naturligt sätt, d. v. s. så att de som producera också
kunna sälja på en naturlig väg, icke på en konstlad väg. Herr finansministern
tilläde samtidigt, att regeringen icke med säkerhet väntar någon uppgång
i det ekonomiska livet, men att, om uppgången uteblir, är det bättre att
utnyttja tillgångarna för hela landets välfärd. Något liknande yttrades också
här i andra kammaren — jag antecknade det — och jag lade då märke till yttrandet,
att »örn vi sälja mindre till utlandet, så kunna vi hålla vår standard
uppe genom att själva begagna dessa varor» — jag tror det är rätt uppfattat,
jag skrev ned yttrandet med detsamma. Ligger det icke väl mycket av
sangvinism i detta? Jag vänder mig till alla deni loir i kammaren, som jag
kallar för praktiskt folk, som syssla med praktiska angelägenheter — det är
icke meningen att säga någon oartighet mot regeringen — jag vänder mig till
deni som arbeta i produktionen, sorn liro jordbrukare eller industriidkare
idler som överhuvud taget syssla med praktiska ting. Är det icke mycket
sangviniskt att tro, att på det sätt man här tänkt sig med dessa 1 <10 miljoner

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
kronor i lånemedel för byggnader och olika slag av arbete vi skola kunna
uppsuga den produktion, som annars skulle gå till utlandet i större utsträckning?
Jag tror, att örn man ser saken så, är det att högst betydligt förstora
oell överdriva det hela. Tänk t. ex. på jordbruket: skulle jordbruket
kunna få någon verklig lättnad i den nedgång som varit i exporten av smör
och fläsk o. s. v. till följd av denna nya anordning? Och hur blir det för
hela den stora exportindustrien? Jag skulle bara vilja nämna en del därav,
den som omfattar vår export av skogens produkter, trävaror, pappersmassa
och papper: vad blir det för hjälp åt denna? Yad har den för nytta av de
ifrågasatta arbetena? Rakt ingen nytta — det blir betydelselöst. Jag menar,
att man hjälper icke så, som man hoppas och som jag är övertygad att
herr finansministern uppriktigt tror, att man skall kunna hjälpa.

Det lånebehov, som man talat så mycket om under gårdagens lopp, är,
som jag påpekade i mitt första anförande och som ju sedermera framhölls,
icke ett lånebehov av 160 miljoner kronor, det är ett lånebehov av 320 miljoner
kronor. Jag skall icke gå in vidare på frågan — doktor Anderson gjorde
det i sitt anförande igår — i vad mån det kommer att inverka på ränteläget
och dylikt. Naturligtvis komma ifrågavarande arbeten att ha någon effekt,
det bestrider jag icke alls, men de komma icke att få på långt när den effekt
som regeringen tror. Herr finansministern yttrade, att 160 miljoner kronor
icke är någon så stor summa. Nåja, då hjälper den heller icke så mycket, ty
då är den icke stor i någon bemärkelse. Herr finansministern säger, att det
finns penningar innestående i bankerna, att det är liten rediskontering i riksbanken
o. s. v. Men örn man använder dessa medel i stor utsträckning för de ändamål
man här ifrågasatt, fruktar jag, att omständigheterna kunna bli sådana,
att när en normal produktion verkligen kan komma i gång, svårigheter
uppstå med avseende på kreditbehov för de olika näringsgrenarna.

Emellertid, herr talman, jag skall sluta. Det gäller nu att taga den ytterligt
svåra situationen i övervägande. Högern skall naturligtvis icke ställa
sig avvisande mot åtgärder för att hjälpa de arbetslösa, då en sådan hjälp
ju uppenbarligen är i större utsträckning än förut av behovet påkallad, men
vi förbehålla oss att därvid följa en uppfattning, som icke bryter så totalt
som regeringens uppfattning gör med den gamla, av riksdagen ständigt hävdade
sparsamhetsprincipen.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för 5rttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare debatten rörande förevarande proposition till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 2.

Herr statsrådet Ekman avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 41, angående
avstående av vissa hamnområden inom Klädesholmens municipalsamhälle.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Westman m. fl., nr 59, angående sådan ändring i grundlag, att förtroendeämbetsmän
icke må vara valbara till riksdagen;

Torsdagen den 19 januari f. m.

Nr 5.

herr Magnusson i Kalmar m. fl.:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för navigationsskolor;
och

nr 61, om anslag till uppförande av ett hem för kroniskt sjuka i Kalmar;

herr andra vice talmannen Magnusson m. fl., nr 62, örn avslag å Kungl.
Majlis förslag i fråga örn anslag för uppförande av en vaktmästarbostad vid
folkskoleseminariet i Kalmar;

herrar Åqvist och Ljunggren, nr 63, med vissa förslag angående undervisningen
vid det tekniska läroverket i örebro;

herr Olsson i Gävle m. fl., nr 64, om ändrad lydelse av § 1 i förordningen
angående statsverkets fond av rusdrycksmedel;

herr Törnkvist i Karlskrona, nr 65, örn uppförande med oförändrat belopp
av anslaget till sjömanshusen;

herr Lindman m. fl.:

nr 66, örn förlängd giltighet för gällande bestämmelser angående utförselbevis
för råg och vete;

nr 67, om förlängning av ett mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen
träffat avtal;

nr 68, med förslag till vissa tullsatser, avseende skydd för mjölkhanteringen
;

nr 69, örn förlängd giltighet för förordningen angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift; och

nr 70, örn förlängd giltighet för lagen om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till utlandet;

herr Olsson i Golvvasta m. fl., nr 71, örn beredande förmedelst importavgifter
å fodermedel och oljeväxter av medel till prisförbättrande åtgärder å mjölkproduktionens
område;

herr Wallén m. fl., nr 72, om importtull å lingon;

herr Holmström, nr 73, örn höjning av tullsatserna för Ungarn;

herr Olovson i Västerås, nr 74, örn understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt förre soldaten Johan Rönning;

herr Bachlund:

nr 75, örn understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre korpralen
Anders Ivar Glad;

nr 76, örn understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre soldaten August
Fahlström; och

nr 77, om pension åt sågverksarbetaren Frans Andersson;

herr Lithander, nr 78, örn viss gottgörelse till fyra f. d. tjänstemän i andra
kammarens kansli;

herr Karlsson i Grängesberg m. fl.:

nr 79, angående vissa ändringar i lagen om arbetstidens begränsning;

nr 80, örn vissa ändringar i lagen örn arbetarskydd; och

nr 81, örn upphävande av lagarna örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol;

herr Åqvist, nr 82, angående lagstiftning örn kringföringshandel och tillf
ällighetsförsäljning;

herr Nilsson i Antnäs m. fl., nr 83, angående rese- och traktamentsersättningar
åt lantmäteripersonal, som sysselsättes med lantmäteriförrättningar;

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari f. m.

herrar Johanson i Huskvarna och Gustafson i Kasenberg:

nr 84, om nedsättning av räntan å egnahemslån för jordbrukslägenheter; och

nr 85, om anstånd med kapitalinbetalningar för år 1933 å egnahemslån;

herr Strindlund m. fl., nr 86, angående åtgärder främst i prisförbättrande
syfte för stödjande och ordnande av slaktdjurs- samt kött- och fläskmarknaden
;

herr Larsson i Hede m. fl.:

nr 87, örn höjning av det av Kungl. Maj :t äskade anslaget till befrämjande i
allmänhet av nötboskapsaveln; och

nr 88, örn höjning av det av Kungl. Maj :t äskade anslaget till främjande av
mindre jordbruk;

herr Lersson i Falla m. fl., nr 89, örn betalningsanstånd i fråga örn beviljat
låneunderstöd för ett torrläggningsföretag;

herr Olsson i Golwasta m. fl., nr 90, angående förbud mot viss färgning av
margarin;

herr Hagman m. fl., nr 91, om viss ändring i gällande villkor för lån från
täckdikningslånef onden;

herr Magnusson i Skövde, nr 92, angående nedsättning i gällande veterinärtaxa;
samt

herr Karlsson i Munkedal, nr 93, angående beredande av möjlighet för kommuner
att bliva befriade från kommunala lönetillägg åt vissa lärare.

Ovannämnda motioner bordlädes.

§ 4.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 12, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesnämnden.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes kammarens
förhandlingar därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj:ts Vid remiss
proposition, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov nu komme att fort- av st<itsverks ,

propositionen.

sattas.

(Forts.)

Enligt förut skedd anteckning lämnades ordet till

Herr Olsson i Golwasta: Herr talman, mina damer och herrar! Efter två
dagars remissdebatt är det ju klart, att man inte gärna kan anlägga några
synpunkter, som inte tidigare ha varit framförda, men jag skall ändå tilllåta
mig att göra några reflexioner i anledning av statsverkspropositionen
samt tillfoga några randanmärkningar i anledning av vad som har sagts i
debatten.

Den statsverksproposition, som nu skall remitteras till vederbörande utskott,
den är, det måste man ju säga, i huvudsak byggd på det program, som
herr Wigforss vid åtskilliga tillfällen här i fjol skisserade för det socialdemokratiska
partiets del och som han tänkte sig skulle kunna bäst bära
ut ur den nuvarande krisen. Det är också riktigt, som herr statsministern
påpekade, då han i början av sitt tal nedsummerade valresultatet, nämligen
att majoriteten av väljarna har givit socialdemokraterna och kommunisterna
sina röster. Man skulle kanske härav kunna draga den slutsatsen, att i och
med detsamma har också svenska folket uttalat sig för den politik, som skall
föras, d. v. s. om vi skola ha en socialistisk politik eller örn vi i fortsättningen
skola bygga på den gamla borgerliga. I likhet med en tidigare talare
tror jag emellertid inte, att man får lägga den synpunkten på valresultatet,
utan det är nog snarare så, att folk ansett det socialdemokratiska programmet
erbjuda ett betydligt bekvämare sätt att söka komma ut ur denna
svåra kris än att nödgas gå den gamla vägen med nedpressade löner och låta
krisen så att säga gå över genom självläkedom. Det vore givetvis betydligt
mycket trevligare, om man kunde komma ur krisen med bibehållande av nuvarande
löneinkomster utan att behöva sänka sin levnadsstandard, och det
är väl i huvudsak vad socialdemokraterna i förra årets valstrid lovade valmännen.

Man har nu tänkt sig att genom upplåning av betydande belopp sätta i
gång med statsarbeten, vilka, liksom en sorts injektion, samtidigt också skulle
kunna sätta den privata företagsamheten i gång. Ja, örn så vore fallet, örn
detta i ett slag skulle bli följden av att nu först och främst skrapa alla våra
fonder i det närmaste tomma och desslikes upplåna denna stora summa, så
vore det onekligen ändå ett jämförelsevis billigt sätt att komma ur och ifrån

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
denna förödande kris för hela vårt folk. Men jag är pessimistisk nog att tro,
att vi trots^ denna statshjälp icke kunna vänta ett sådant resultat om ett år,
utan man får säkerligen enligt mitt förmenande dragas med dessa svåra tider
flera år framåt.

Det är ju klart, att den hjälpverksamhet för de arbetslösa, som nu är planerad
från regeringens sida, skulle bliva av betydelse, då den innebär, att tusentals
människor finge sysselsättning, men frågan är, örn man kan räkna med, att
när de 160 miljonerna äro förbrukade, dessa statsarbetare verkligen skulle
övergå till annan förvärvsverksamhet. Skall man nu, som meningen är, betala
avtalsenliga löner i dessa statsarbeten, är det ju klart, att det kommer att
bli oerhört svårt att förmå dessa statsarbetare att återgå till den privata företagsamheten
med betydligt sänkta löner.

Det program, som bär är uppskisserat och vars linjer även uppdrogos av
nuvarande finansministern vid åtskilliga tillfällen i fjol, betyder, att man
ämnar försöka en helt ny väg, och då finns ingen annan möjlighet än att
försöka pröva sig fram. Enligt den gamla ekonomiska uppfattningen borde
en kris, som jag nyss uttryckte mig, botas genom självläkedom. Jag är av
den uppfattningen, att man inte bör eller kan hålla på denna gamla uppfattning
eller på de gamla teorierna örn enbart självläkedom, utan att staten
bär en ovillkorlig plikt att försöka hejda nedgången, så att priserna icke få
rutscha ända ned i botten. Vi ha ju varit med örn att arbeta fram en spannmålsreglering
för jordbruket, och vi ha också varit med örn andra stödåtgärder
för näringslivet. Vi ha därmed visat, att vår uppfattning är att man
måste försöka hejda prisfallet. Kunde man vara säker på, att den väg, som
här är föreslagen, lämnade det resultat, som man på socialdemokratiskt håll
och inom regeringen i sin optimism tror, så skulle jag kunna tillstyrka densamma.
Jag undrar emellertid, hur det kommer att gå för det enskilda näringslivet,
örn lönerna — som man har anledning förmoda -— genom dessa
statsarbeten fastlåsas vid s. k. avtalsenlig nivå. Jag har varit i tillfälle
att i en kommitté tillsammans med herr finansministern och herr handelsministern
litet närmare titta på en jämförelse mellan svenska löner och löner,
som utbetalas i utlandet. Jag tänker här närmast på Tjeckoslovakien, Polen,
Tyskland m. fl. länder, vilka länder nu bjuda oss en skarp konkurrens, och jag
skulle vilja fråga, huruvida det ändå inte är så, att dessa nedpressade löner,
som man har ute i världen, komma att ge sig tillkänna på sådant sätt, att de
färdiga produkter, som äro framställda av svenska arbetare här i landet, komma
att få synnerligen svårt att konkurrera med produkter, framställda av främmande
arbetskraft.

Jag tror för egen del, att det inte är så lätt att komma ut ur dessa svårigheter
som regeringen nu har tänkt sig. Sedan de pengar, som man nu tänker
använda till arbetslöshetens bekämpande äro slut, så stå vi säkerligen där
n)ed i stort sett samma antal arbetslösa. Vad skola vi då taga oss till? Skola
vi gå in för att upplåna ytterligare hundratals miljoner kronor undan för
undan och finansiera upplåningen med en viss beskattning, sådan som man
här också har räknat på, nämligen en skärpt arvsskatt? Är det klokt att ett
tiotal år - ty så lång tid får man nog räkna med — i förväg diskontera
den högkonjunktur, som man siar örn i statsverkspropositionen? På den punkten
kan man vara synnerligen tveksam.

Om° man försökt att läsa statsverkspropositionen noggrant och sedan lyssnat
på de anföranden, som ha hållits från statsrådsbänken och från socialdemokraterna,
vilka prisat denna statsverksproposition, så måste man ju få
den uppfattningen, att man i huvudsak ser frågan ur statsnyttans synpunkt,
men det skiner i varje fall igenom, att det dock är vissa intressen, som man

Torsdagen den 19 januari e. ni.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
först och främst anser sig böra tillgodose. Man kan inte undgå att få den
uppfattningen, att det i första hand är konsumentintresset, som man tar till
utgångspunkt för sitt betraktelsesätt, och man glömmer, att det också finnes
andra stora intressen. Produktionsverksamheten i den fria marknaden är
ändå till syvende och sist den som har förmåga att ge den största delen av
vårt svenska folk dess uppehälle.

Jag kan givetvis inte undgå att peka litet grand på den stora folkklass,
som utgöres av Sveriges jordbrukare. Visserligen är det riktigt, att vi nu ha
en förödande arbetslöshet, och att staten måste se till att denna arbetslöshet
och nöden bland de arbetslösa lindras. Den saken är fullkomligt klar. Men
man får inte glömma, att vi också ha en klass av medborgare ute i landet,
som på tre år fått se sina inkomster förminskade till i det närmaste hälften.
Det skriks visserligen inte så högt därifrån, åtminstone är det inte något organiserat
skrik, som gör sig hört på samma sätt som från andra håll,
men för den skull får man inte glömma, att det bland dessa människor
också finnes en verklig nöd. Här har förklarats från statsministerns
sida, att regeringen icke kommer att glömma bort några folkkategorier,
utan att man även kommer att se till de svenska jordbrukarna, och att man
har under utredning fråga örn spannmålsreglering och andra saker. Ja, det
är ju sådant som vi givetvis böra vara tacksamma för, och vi hoppas att regeringen,
sedan den få.tt sina utredningar färdiga, också ser till, att jordbruksnäringen
icke pressas hårdare än att även den näringens utövare kunna uthärda
krisen och överleva densamma.

Finansministern har erinrat örn, vad bankoutskottet skrev under fjolårets
riksdag i anledning av valutaproblemen och penningpolitiken. Det heter härom
i propositionen: »I anslutning till dessa uttalanden underströk bankoutskottet
i sitt utlåtande nr 40 vid fjolårets riksdag, att den fara, som för ögonblicket
mest syntes hota det svenska näringslivet, vöre ett fortsatt prisfall
med åtföljande skärpning av krisen.» I fortsättningen står det att bankoutskottet
»tilläde därvid, att även prisen på egentliga hemmamarknadsvaror
uppenbarligen kunde tillåtas att stiga, försåvitt detta icke mera kännbart
påverkade levnadskostnaderna».

Ja, detta var givetvis en kompromiss mellan de olika stridande viljorna i
bankoutskottet i fjol. I varje fall har jag och många med mig sökt att utläsa
detta så, att man nu äntligen hade kommit till den uppfattningen att ytterligare
prisfall inte vore att rekommendera för att komma ut ur krisen, utan att
man nu kunde tillåta sig att medgiva någon jämkning uppåt av prisnivån.

Jag tycker, att den linjen, som i fjol rekommenderades av bankoutskottet,
icke fullföljts, såvitt man kan läsa rätt, vad finansministern relaterat på sid. 6:
»Redan i mitten av oktober», säger han, »hade emellertid riksbanken med hänsyn
till det engelska pundets allt hastigare försiggående depreciering i förhållande
till guldvalutorna valt att icke låta den svenska kronan deprecieras i
samma takt.» Så relaterar finansministern, att pundkursen höll sig i omkring
18.90 i mitten av november och vid årets utgång i 18.32 samt att dollarkursen
genom riksbankens åtgärder ånyo bringats ned till 5.53. Det är ju klart, att
när riksbanken har ett sådant instrument som detta till sitt förfogande, beror
det fortsatta prisfallet på att man inte velat tillåta priserna att stiga. Sådant
går i första hand ut (iver (lern, som producera jordbruksprodukter.

dag tillåter mig att peka på hur utvecklingen skeft de sista dagarna. I
Danmark får man 20 kronor för 1 pund. Det är ju klart, att landet därigenom
måste må gott såsom exportör av animaliska produkter och sådant på England.
Därest man ville vara med örn att litet jämka på dessa förhållanden,
skulle säkerligen vi också här i landet få stiirre möjligheter att få bättre be -

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.''

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tält för våra jordbruksprodukter. Jag kan inte finna annat, än att dessa vägar
ovillkorligen också måste beträdas av statsmakterna i Sverige. Skola vi
i fortsättningen gå den vägen att vi kompensera de nu stigande priserna på
importerade varor genom att trycka ned den inhemska prisnivån, träffar detta
i första hand jordbruksnäringen.

Depressionen trycker nu alla kategorier av jordbrukare. Även egnahemsjordbrukarna
sitta mycket hårt, trots att det från vissa hushållningssällskap
gjorts åtskilliga medgivanden och lättnader. Åtminstone är detta fallet i
Uppsala län. Trots detta befinna sig egnahemslåntagarna i ett så förtvivlat
läge, att de måst sluta sig tillsamman för att klaga sin nöd hos vederbörande.
I vårt län har man nu utsett en deputation för att uppvakta vederbörande här
i huvudstaden för att möjligen åstadkomma lättnader på detta område. Sammanslutningen
har t. o. m. krävt att en god del av kapitalet måtte efterskänkas
och givetvis har man också begärt att få låneräntan sänkt.

Ett annat område, som också är för jordbrukarna av mycket stor betydelse,
är kött- och fläskproduktionen. Det har utretts att ungefär 20 % av jordbrukets
samlade inkomster -— och i vissa delar av landet mycket mer än 20 % — härleder
sig från köttproduktionen. När man nu har belägg för att prisnivån på
dessa produkter har sjunkit så att vi äro nere i en prisnivå av mellan 70 och
80 % jämfört med 1913 års prisnivå, så förstår man, att man från jordbrukaren
väntar någonting ifrån regeringen, som ju har möjligheter att vidtaga
åtgärder. Jag har mig bekant, att jordbruksutredningen haft hand örn detta
speciella ärende. Men såvitt jag har kunnat finna, har icke jordbruksutredningen
i den frågan avlämnat något betänkande innan den blev upplöst. Det
skulle vara synnerligen glädjande, om jordbruksministern kunde giva oss en antydan
örn att han har sin uppmärksamhet fäst på den punkten. Såvitt jag
har kunnat finna, har det icke tidigare från något håll gjorts någon förfrågan
eller uttryckts någon undran över, varför man dragit in jordbruksutredningen,
som enligt min mening fyllt så betydande uppgifter och säkerligen också, såvitt
jag förstår i fortsättningen, kunnat uträtta mycket till gagn för jordbruket.
Man frågar sig ute bland jordbrukarna i landet, vad avsikten var med
indragningen av jordbruksutredningen. Är det en första varning eller är det
kanske till och med meningen — ja, det är många som fråga — att spoliera
åtskilliga av de åtgärder, som kommit till på denna utrednings initiativ. Det
vill jag emellertid icke tro, allra minst efter den förklaring, som vi i går fingo
från statsministerns sida.

Ja, herr talman, när jag har den uppfattningen, att man icke inom det närmaste
året, icke ens om riksdagen går med på de förslag, som regeringen nu
har skisserat upp för arbetslöshetens upphjälpande, skall kunna utan andra
åtgärder sätta hjulen i gång i den privata verksamheten, så vill jag till slut
som min egen ståndpunkt uttrycka, att vi ej kunna vänta en omsvängning i
krisläget förrän prisförhållandena på ett eller annat sätt utjämnats, så att vi
återkomma till det jämviktsläge, som var rådande under året närmast före
1914. För att komma dit kunna vi nog inte nöja oss med en sänkning av
priserna på vissa områden, utan vi måste nog också se till att höjningar ske,
särskilt i priserna på jordbruksprodukter, ty där äro avsevärda prisförbättringar
erforderliga.

Vidare yttrade:

Herr Lövgren: Herr talman! Mina damer och herrar! Jag begärde ordet i
går, när jag hörde herr Olsson i Kullenbergstorp citera Runeberg i samband
med den tyska handelstraktaten. Han ville nämligen ingiva oss den föreställ -

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ningen, att lian var den ädle riddaren, som bekämpat denna traktat i långliga
tider, medan vi andra voro dåliga människor, som aldrig hade kunnat
spotta upp oss till bekämpande av densamma. Men den historieskrivningen
är icke alldeles riktig, och jag tänkte, att jag skulle lägga in en liten gensaga
emot den i kammarens protokoll.

Herr Olsson i Kullenbergstorp hade 1930, när den lindmanska regeringen
lade fram handelstraktaten med Tyskland, det vill säga tilläggstraktaten, ett
tillfälle att låta yxan gå, men han vågade icke hålla i skaftet. I bevillningsutskottet
yrkade den närmaste föregående talaren avslag på det lindmanska
traktatförslaget, vilket föranledde mig och några andra socialdemokrater att
begära bordläggning av ärendet och uttala våra sympatier för bondeförbundets
linje. Vi sade då, att vi kunde eventuellt medverka därtill tillsammans
med bondeförbundet, ty vi hade ingen speciell anledning att begåva landet
med en dålig traktat, men vid de diskussioner, som följde under bordläggningstiden,
blev resultatet till sist, att herr Olsson i Kullenbergstorp i valet
mellan ett traktatlöst tillstånd, och en traktat sådan som den, som då förelåg,
valde traktaten, ehuru han tyckte, att det var mycket angeläget örn socialdemokraterna
och högern ville votera igenom den, så att bondeförbundet vore
oförhindrat att i valrörelsen skälla ut oss för den sakens skull. Jag har begagnat
tillfället att säga detta, därför att det var den verkliga ställningen vid
den tyska handelstraktatens tillkomst. Utöver detta skall jag gentemot kommunisterna
av båda sorterna be att få säga, att de ha i den här debatten varit
som gamla tandlösa menagerilejon, som sannerligen icke skrämma slag på
några med sin revolutionarism, och jag konstaterar, att vi socialdemokrater
ha en väsentligt gynnsammare ställning nu, än vi hade medan det bara fanns
en sorts kommunister här. Ty nu blir det ungefärligen så, som i historien örn
kattfarmen, att Sillénarna äta upp Kilbommarna och Kilbommarna äta upp
Sillénarna, och vi socialdemokrater få alltid deras rivna skinn i utdelning.

Det märkliga är, att det icke bara är här i kammaren, som de äro tandlösa.
Läser jag den resolution, som antogs här i lördags och söndags av arbetslöshetskonferensen,
som herr Kilbom stod som spiritus rector för med biträde av
herr Hagberg och syndikalisterna, måste jag säga, att den är lika tandlös den.
Den vill verka för att A.K.-systemet avskaffas, den vill verka för arbetslöshetsförsäkring,
för förbättring av folkpensioneringen, för en höjd progressivbeskattning,
för en lagstadgad arbetarsemester, för att staten skall giva kommunerna
anslag till yrkesskolor m. m., en hel lång rad av rent reformistiska
krav. Herr Hagberg skiljer sig icke från Kilbom annat än däri — de äro
fullkomligt ense i fråga om den här resolutionen — att han saknar den organisatoriska
apparat, som .skall omsätta den i praktiken. Ja, jag får säga, att
örn också herr Hagberg hade fått hela konferensen med sig och klistrat några
Sillénfraser på den, hade det icke förändrat ställningen i ringaste grad. Det
får jag säga, att örn kommunisterna ej äro mera revolutionära på andra ställen
än de varit under denna arbetslöshetskonferens, vid arbetslöshetsdemonstrationen
och under remissdebatten, så är det sannerligen på tiden, att man
inrangerar herr Brädefors och herr Hagberg i det stora »reaktionära» blocket.

Emellertid skall jag tillåta mig säga beträffande punkten örn amnestifrågan,
att herr Hagberg var litet grand för oskyldig i sitt anförande i går. Jag
skall tillåta mig till kammarens protokoll anteckna några rader ur hans egen
tidning, »Norrskensflamman», som klart ge vid handen den provokatoriska
roll, som kommunismen spelat. Det heter i »Norrskensflamman» för den 18
juni 1932 bland annat under rubriken »Arbetarseger i Clemensnäs. Inför
gårdagens demonstration rymde brytarna fältet» följande: »Tisdagens de monstration,

när arbetarna i förbittning rev ned staketet och började marschen

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
mot strejkbrytarnas tillhållsort, en marsch, som stoppades av dragna sablar
och battonger, var en varning, som strejkbrytarna förståndigt nog tog ad
notam, och demonstranternas löfte att återkomma med större styrka hade på
rätt sätt förståtts av svartfötterna. Under det polismyndigheterna sökte skaffa
förstärkning, kommo de tydligen på det klara med, att arbetarnas förbittring
trots allt kunde bli för stark, och så kom det sig, som sagt, att meddelandet
på torsdagen gavs örn brytarnas hemförlovning.» Det var i »Norrskensflamman»
för den 18 juni. Så fortsätter herr Forsberg, för vilken man vill ha amnesti,
med att organisera hela tiden fram till den 29 juni, och den 29 juni skriver
man i »Norrskensflamman»: »De kämpande massaarbetarna ha kommunistiska
partiet och den kommunistiska pressen, som visar dem vägen till seger,
samt alla klassmedvetna arbetare på sin sida. Under kommunisternas ledning
skall arbetarna än en gång med större handlingskraft och styrka driva bort det
strejkbrytarslödder, som vågar visa sig i Clemensnäs.» Lägg nu märke till,
att platsens fackorganisation hade undanbett sig kommunisternas inblandning.
I strid mot platsens fackliga organisations intresse och uttalade vilja
arbetar man konsekvent under mer än två veckors tid på att få till stånd en
aktion, och när aktionen kommit, lägger man upp saken så: »Polis och brytare
slagna i Clemensnäs. Röd banderoll hissas på Scharins fabrik.» Det är ingen
spontan demonstration utan ren och klar provokation hela vägen, och man
kan ej känna sig ömsint över, att dylikt folk kör fast. Det är, såsom jag tidigare
betonat i debatten, ett dubbelt brott, som dessa personer begått. Dels är
det brott mot den borgerliga ordning, som är stadfäst här och som vi inom
arbetarrörelsen ha betraktat såsom riktigt att respektera, till dess att vi ha
möjlighet att på demokratiska grunder göra en ordning, som helt och hållet
överensstämmer med våra intressen och synpunkter. Det är vidare ett brott
mot den fackliga solidariteten, när man från kommunistisk sida för det första
i strid mot den fackliga ledningen driver ut till konflikt och sedan i strid mot
all vedertagen praxis i fackföreningsrörelsen driver till personligt våld mot
strejkbrytare, som visserligen ej ha några sympatier från vår sida, men dock
i samhället som alla andra medborgare böra åtnjuta skydd till liv och lem.
Jag kan ej inse, att det finnes något som helst skäl att vara ömsint gentemot
dem. Men jag vill säga, att gentemot deras offer finnes all anledning, varför
man skulle använda ett annat betraktelsesätt. Man skall ej bedöma den förförde,
_ den hetsade, på samma sätt som den, som står bakom och hetsar. Det är
nu min övertygelse och jag har velat läsa in detta till kammarens protokoll.

Sedan finnes det naturligtvis en hel del andra saker, som man kunde tala
om, men jag skall avstå från att göra några vidare inlägg. Jag vill endast
säga, att på en punkt, när det gäller den kommunistiska kritiken av L. K. A. B.
och L. K. A. B:s hållning till staten, måste jag uttala en viss förvåning över
den djärvhet, som präglade herr Hagberg, när han läste in sina lögner i går
till riksdagens protokoll. Jag skall en annan gång visa upp, hur det hängde
ihop med den saken och den del i situationen däruppe, som kommunisterna ha.
Det behöver ej tagas upp i detta sammanhang.

Utöver detta vill jag endast säga en sak ytterligare, nämligen att enligt
mitt sätt att se kan naturligtvis icke propositionens eller regeringens förslag
om beredskapsarbeten i den utsträckning som föreslagits råda bot på den kris.
som råder, utan det säger sig självt, att när landet har förlorat omkring 700
miljoner i exportvärden, så har man lidit en motsvarande minskning i arbetsinkomster
inom landet. Det kan ej ersättas genom beredskapsarbeten för 160
miljoner, det säger sig självt, utan det måste bli kompletterat på något sätt,
om man inom landet skall uppehålla den förutvarande levnadsstandarden.
Jag vet ej, örn det finnes möjlighet att helt och hållet göra det, men jag vet,

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
att det finnes betydande möjligheter att på grundval av nuvarande tekniska
uppfinningar, som äro färdiga och utexperimenterade, ersätta de arbetstillfällen,
som gått förlorade på grund av exportvolymens minskning. Jag tänker
nu på möjligheten att ersätta importbränslet med inhemskt bränsle. Jag
hade ett tydligt exempel härpå häromdagen. Norrbottens vägförening hade
sänt ut en man, som var ganska kritiskt inställd till träkolsgasen, för att
studera densamma. När han gjort sin studieresa, sammanfattade han sitt
omdöme genom att säga, att det borde vara lag på, att alla vägmaskiner i
landet skulle drivas med träkolsgas. Här är alltså en sak, som går att utnyttja
för att skaffa arbetstillfällen. Det har redan visat sig vid Bodens
garnison, att med vedbränsle får man lika billig och god effekt som med importerat
kolbränsle. Och jag måste säga, att när utlandet köper varor för
700 miljoner mindre än för några år sedan, blir det nödvändigt för oss att
skaffa en ersättning för de förlorade arbetstillfällena. Och lika viktigt, som
det är att genomföra det program, som regeringen lagt upp, lika viktigt är
det att utnyttja tekniken, som den föreligger, för att skaffa ersättning för de
arbetstillfällen, som gått förlorade, med utnyttjande av de råvaror och möjligheter,
som förefinnas inom landet.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag får kanske med några
ord bemöta den siste ärade talaren. Hade jag ej begärt ordet i går för att ge
några repliker till annat håll, så hade jag ej begärt ordet i dag för att svara
den siste ärade talaren, men när jag nu kommer upp omedelbart efter honom,
vill jag något bemöta vad han yttrade. Han var inne på den tyska traktaten
och kom med denna så mycket idisslade historia, att jag ej vågat stå för en
uppsägning. Jag tror verkligen, att herr Lövgren känner mig så väl, att han
vet, att jag brukar stå för mina ord. Men när herr Lövgren som ett vittnesbörd
för sitt påstående talar örn, att han i bevillningsutskottet sympatiserade
med bondeförbundets linje, och att detta ej vågade fullfölja den, så får jag
säga att så var ej förhållandet, överdriver ej herr Lövgren sin egen betydelse
inom partiet? Det var ett faktum, att alla ledare inom partiet, som hade
plats i utrikesnämnden, hade godtagit den, och jag tror, att de vägde mer
än herr Lövgren, när det gällde avgörandet. Därmed avslutar jag denna historia
för alltid.

Då jag i går begärde ordet, så var det för att ytterligare något beröra de
delar av mitt anförande i går, där herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
gjorde vissa inlägg och drog i viss mån i tvivelsmål de uppgifter jag
lämnade. Han gjorde det visserligen i en mild form, nämligen genom att säga,
att det kunde föreligga något misstag från min sida, då jag yttrat mig så
och så.. Jag vill konstatera en sak, nämligen att statsrådet icke svarade på
en sak i mitt anförande, som det dock låg mycket nära till hands att svara på,
då den hör hemina i finansdepartementet. Jag sporde nämligen örn anledningen
till, att kommunalskatteberedningen förpuppats, och om man däri skulle
se ett tecken till att tanken på att mera närma landstingsskatten och kommunalskatten
till att vara skatter efter förmåga ej hade minsta resonans inom
regeringen. Jag konstaterar, att jag ej fick svar härpå. Jag misstar mig nog
ej, om det är ett uttryck för chefens för finansdepartementet mening. Jag yttrade.
vidare, att jag ej alls kunde sympatisera med en höjning av spritskatterna,
icke därför, att jag fäste mig vid, att beräkningarna av de inkomster en
höjning skulle ge kanske ej skulle komma att hålla — det har nämligen visat
sig i år, att de beräkningar man gjorde vid förra riksdagen icke ha hållit ■—
utan därför, och det var den avgörande punkten för mig, som jag bestämt uttalade,
att jag fruktade, att detta handtag för smugglare och hembrännare var

Andra kammarens protokoll 1933. Nr 5.

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
för stort, och fruktade, att vi kunde komma i den ställning, att samhället ej
kunde klara sig emot dem. Den delen av mitt anförande vidrörde statsrådet
mycket lätt. Han blåste bort detta helt enkelt utan vidare. Jag tycker dock,
att statsrådet hade bort få anledning att litet tänka på, hur det kan gå, genom
att taga exempel från förbudsländerna och se allt det elände, som förbudet
fört med sig såsom indirekt följd. Det är inför denna stora fara för vårt
folk, som jag hesiterat för att öka spritskatterna, och den meningen kvarstår
hos mig. Jag tror, att det kan bli en mycket farlig historia i fortsättningen.
Har den väl en gång riktigt bitit sig in och fått starka rötter, den där illegitima
sprithanteringen, blir den en förfärlig samhällskräfta. Det vågar jag
påstå.

Sedan yttrade herr statsrådet åtskilligt, som jag ej precis var så stor motståndare
till, men också annat av den beskaffenheten, att det ej är möjligt att
slå brygga mellan statsrådets och min uppfattning. Han yttrade bland annat,
att den nya arvsskatten var obetydlig i förhållande till andra skatter.
Det beror på, hur man ser det. För den det drabbar blir det ej obetydligt, men
i förhållande till hela skatteinkomsten är summan ej överväldigande. Det erkänner
jag. När statsrådet talade örn, att man i andra länder gått in för
mycket höga arvsskatter, så vill jag säga, att det var för att klara av världskrigets
följder, som man gjorde det. Engelsmännen ville göra det och gjorde
det också. De ville ej falla tillbaka utan honorera sina stora inrikes skulder,
som de ådragit sig under världskriget. Då blev det i det hela taget ett utbyte,
ty de stora förmögenheterna i England sutto inne med oerhörda belopp
just av statspapper, vilka värdepapper varit på ett helt annat sätt gouterade
i England i långa tider än vad förhållandet varit i vårt land, där vi först på
senare tider fått spridning av statsobligationer. Yi ha för övrigt inte deltagit
i världskriget, och då tycker jag, att man inte bör sätta vårt läge i paritet
med de makters, som kämpat i kriget och nu få bära dess oerhörda följder.

Statsrådet ansåg, att det var lätt att sänka budgetens belopp. Han sade, att
örn man upplånar 160 miljoner, kunde man minska detta belopp till 120 miljoner
och taga 40 miljoner av inkomsterna till ändamålet. Då hade budgeten
till synes minskats med 40 miljoner. Icke kan jag förstå vad som i sak vore
vunnet med det, men jag medger, att budgeten, sådan statsrådet gjort den, är
mera bokföringsmässigt riktigt gjord. Där skall man taga alla inkomster
och utgifter. Det gör också budgeten klarare, att den är upplagd så som nu
är fallet. Jag förstår ej, att något vore vunnet med att göra en sådan ändring
för att dölja de 40 miljoner, som likväl skulle utgå. I realiteten är det
en kinkig sak att sänka beloppet, och försöker man göra det på papperet, genomskådas
detta tämligen snart.

Så svarade statsrådet, att den där sänkningen av levnadskostnadsindex var
kanske tillfällig och att den kunde gå upp igen. Ja, för all del. Det är möjligt.
Men det kan hända, att det dröjer i många år, och åtskilligt kan tyda
på det. Man tycker, att det, som mest bidrager till att pressa upp index, hyrorna,
skulle icke vidare gå upp. De borde snarare gå ned efter mänsklig
beräkning, så orimliga som de äro här i Stockholm.

Statsrådet yttrade också, att lån till byggnader och dylika varaktiga saker
var sund ekonomi, och så framhöll han något, som även amiral Lindman var
inne på såsom exempel, nämligen att kommunerna också bruka låna för sina
ändamål. Jag skall ej upprepa amiral Lindmans ord, men naturligtvis är det
en oerhört stor skillnad mellan staten, som oupphörligen bygger, och en kommun,
som kanske bygger ett dyrbart hus vart tjugonde eller vart trettionde år.
Efter gamla kommunallagen var det ej möjligt att fondera medel. Då var
det omöjligt för en mindre kommun, som kanske genom folkskolinspektören

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
eller fattigvårdsinspektören helt enkelt ålagts att bygga en skola eller en fattiggård,
att göra det. Det är omöjliga saker. Det blir något helt annat. Sedan
är det nog så, att det på landsbygden finns tillräckligt med folk, som ärcr
mycket intresserade av förbättringar, samhällsförbättringar och enskilda förbättringar,
socialt intresserade, som det heter. Och alla deras förslag kosta i
regel pengar, ja mycket pengar, och då välja alla den mycket lätta utvägen
att låna. Det är deras medicin. Det går nog att få låna pengar. I det fallet
har herr Wigforss mångtusende liktänkande i landet. Deras antal är mycket
stort, det erkänner jag. Men jag skulle vilja säga, att saken blir icke bättre
för det. Det är nog många både kommuner och andra samfälligheter, som ha
bittert ångrat att de givit sig ut på ett gungfly genom att taga upp lån. Ty
det är något som kommer efter, och det är inte roligt, när man skall betala
lånen. Sedan har man ju i långa tider oupphörligt hört uppmaningen: låna
aldrig till konsulntionsändamål, ty gör du det, är du under isen; vad som skall
gå till konsumtion skall du ovillkorligen betala kontant, eljest blir din ekonomi
ohjälplig. Och man lär icke ändå komma ifrån att brorslotten av det, som
dessa lån skall tagas upp för, är direkt konsumtion. Vidare är det en annan
art av lån eller affärer, som man har mycket varnat för, nämligen avbetalningsköp.
De florerade ju så oerhört i Förenta staterna före krisen, och man
ansåg dem just vara själva rörelsecentrum för att få produktionen att gå riktigt
i stort. Men nu när krisen kom, då slog man örn och ansåg, att det var
den allra värsta kräftskada man kunde göra sitt land, örn man begagnade sig
av avbetalningsaffärer och att just de oerhört förstärkt krisens effekt. Nå,
hur blir det nu med det förslag, som föreligger ifrån herr statsrådets sida? Jo,
i lyckligaste fall blir det ett avbetalningslån på fyra år. Man lägger sig till
med en del saker, men man betalar dem precis såsom ett avbetalningslån efter
några år eller så, som det här är föreslaget.

Ja, så talade herr statsrådet örn att förmögenheten ökas genom de föreslagna
arbetena, d. v. s. genom statens och kommunernas arbeten. Jag har sett så
många gånger, när kommunerna — större och mindre — upprättat sin statistik
att skickas in till statistiska centralbyrån, vad det är som upptages bland
kommunernas tillgångar, bland deras aktiva, som man brukar kalla det för på
handelsspråk, och jag har tänkt i mitt stilla sinne: ja, det är tillgångar det
där, men icke är det förmögenhetstillgångar. Skall det vara en förmögenhet,
måste man kunna räkna med att det finns möjlighet att realisera den till någon
smula värde. Jag undrar, om allt vad som skall göras enligt det kungl, förslaget
egentligen blir någon förmögenhet. Nu har man ju icke fått riktigt
klart — mer än litet fläckvis -—- huru man tänkt sig saken. Men se vi t. ex.
på statssubventionen till bostadsbyggandet, så är det väl meningen, att staten
skall utan vidare med subventionen bidraga med så och så stort belopp utan att
få någon andel i själva egendomen. Det är väl en ren subvention? Ja, då
man icke fått närmare upplysningar, kan det hända, att jag tager fel, men så
har jag åtminstone trott. Och då kommer det icke att bli någon förmögenhet
för staten. Att säga, att det ökar förmögenheten, är en lek med ord. Det
blir kanske till indirekt nytta för andra objekt, för andra, enskilda, det är
möjligt. Örn t. ex. en bra väg lägges, får man ju icke något egentligt förmögenhetsvärde
i densamma, men den kan vara till indirekt nytta för en hel
del personer.

Herr statsrådet slutade sitt anförande med en sats, som han visst ansåg vara
ett rent axiom ekonomiskt sett. Han yttrade sig så bestämt och säde, att ingen
kapitalförstöring uppstår, när kapital sättes i verksamhet, medan däremot kapital
förstöres då det ligger still. Detta uttalade han utan någon slags reservation,
så vitt jag fattade rätt. Jag tänkte verkligen i mitt stilla sinne: huru

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
skulle det lia gått för herr statsrådet, om han varit bankdirektör? Det är naturligtvis
så, att en bankdirektör vill ha kapital i rörelse, men han kan väl
icke bara våga sätta kapitalet i rörelse utan får nog i alla fall se, huru det
sker och vad resultatet kan bli. Nu har naturligtvis herr statsrådet rätt i att
det kan vara av betydelse, att kapital sättes i rörelse. Men örn man t. ex. ser
på bankerna, måste man väl ändå säga, att man fått en tämligen bitter erfarenhet
av hur det kan gå, när herrar bankdirektörer sätta kapital i rörelse utan
att reflektera över huru beskaffad den rörelsen är, och att det skulle vara
mycket okärt, örn statens kapital komme ut på sådana vägar. Sålunda kan
jag icke taga satsen alldeles reservationsfritt, även örn jag erkänner, att det
är förmånligt örn kapital kommer i rörelse. Jag vill se till, huru det användes,
och att man får någon skilling igen på detsamma och helst litet ränta också.
-—■ Med den svindlande fart, varmed statens ränteutgifter nu stiga, börja de bli
en ganska betänklig post i vår budget. För 10 ä 15 år sedan voro statens ränteutgifter
bara småsaker, men nu ha de kommit upp till en summa av synnerligen
stor betydelse. — Och även örn jag icke tager bankerna såsom exempel
utan enskilda, så är det ju på samma sätt därvidlag: det är så många enskilda
som både satt sitt eget och andras kapital i rörelse och fått sluta med att få
rörelseförloppet utrett av konkursförvaltningarna. Ja, så har det gått. Den
där kapitalrörelsen är sålunda icke i och för sig avgörande för att man skall
kunna godtaga vilken sak som helst, utan det väsentliga är, huru och till vad
ändamål kapitalet sättes i rörelse och om det kan tagas igen på ett förnuftigt
sätt.

Så uttalade herr statsrådet, att han trodde bestämt på en mycket stark stimulans
för det privata näringslivet, örn staten satte in så betydliga belopp,
som nu äro föreslagna. Ja, på samma sätt trodde man i England — jag skall
återkomma till den saken litet senare. Där misslyckades man, det har erkänts
från alla håll. Och jag har något svårt att förstå det hela riktigt. Ty man
kan väl säga, att staten är en mycket stor arbetsgivare redan, och icke har man
märkt att det vare sig skadat eller stort lättat den enskilda företagsamheten.
Men vi skola komma ihåg, att de områden, där staten nu redan är företagare,
äro strängt avskilda och nästan samtliga lia monopolkaraktär. De äro en sak
för sig och ha icke det intima samband med den privata företagsamheten, som
den verksamhet det nu skulle vara fråga örn. Låt oss t. ex. taga upp frågan
om subvention till bostadsbyggandet. Det är klart, att den som får denna
subvention — det må nu vara en byggmästare eller någon annan byggnadsföretagare,
någon byggnadsförening eller dylikt — har ett betydligt handikap,
lika stor som subventionen är, framför andra enskilda företagare i branschen.
Kan då herr statsrådet tro, att detta skulle allmänt stimulera den enskilda
företagarverksamheten? Det har jag svårt att begripa. Och på samma sätt
blir det på andra områden, där staten skall gripa in såsom arbetsgivare. Jag
tror icke, att stimulansen blir av den betydelse, som herr statsrådet föreställer
sig, och att därigenom skulle uppstå nya skatteobjekt och dylikt. Jo, kanske
det kan bli sådana, om man betalar arbetarna vid statsarbetena, ingenjörerna
och förmännen riktigt grundligt, men då räcka icke pengarna långt heller, och
då kommer man ingen väg med det hela.

Vidare uttalade herr statsrådet som sin mening eller sin förmodan, att det
måtte vara något misstag med de siffror jag uppgivit beträffande förhållandena
i England på motsvarande område. Ja, givetvis har jag icke suttit och räknat
ut siffrorna i England — det förstår nog herr statsrådet — men jag tycker,
att den hemulsman jag har kan man väl icke gärna förutsätta vågar komma
med några oriktiga uppgifter. Det var nämligen den engelske arbetsministern,
som framlade de siffror jag åberopade. Herr statsrådet gick för öv -

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
rigt icke in fullständigt på vad jag yttrade i det sammanhanget. Det var icke
nog med att engelska staten satt in 700 miljoner pund, även kommuner och
andra samfälligheter hade satt in mellan 500 och 600 miljoner pund, och det
blev alltså en ännu större summa. I förbigående vill jag uttala, att det måtte
bero på ett misstag från herr Lindmans sida, när han i förmiddags uppträdde
och sade, att det var Lloyd George, som kommit med förslaget att man skulle
anslå till byggnader 300 miljoner pund att utgå under två år. Nej för all
del, det var det visst icke. Det var en annan grupp, som föreslog detta. Lloyd
George kom med ett helt annat förslag med mångdubbelt denna siffra. Hans
förslag gick ut på att man skulle på en gång slå ned arbetslösheten med ett
statsanslag till byggnader av 2,500 miljoner pund att utgå under 5—6 år.
Detta var Lloyd Georges förslag, som han kämpade för som ett lejon både ute
i valagitationen och på allt möjligt annat sätt. Detta förslag av Lloyd George
karakteriserade herr statsrådets kollega i den engelska labourregeringen, Snowden,
såsom ekonomiska fantasterier helt enkelt. Han såg icke saken så, att
han trodde att arbetslösheten därmed skulle botas, utan han ansåg det vara
en så fantastisk och farlig historia att inlåta sig på, att han icke ens ville
diskutera eller bemöta förslaget.

Jag tror, att innan man ger sig in på en sak som denna, måste man noga
betänka följderna. Man kan nog icke koppla av det hela så lekande lätt som
herr statsrådet tycks ha förutsatt skulle kunna ske, och jag är rädd för att
man kommer in på en lånelinje, som man icke kan taga sig ut ur — örn man
förstås icke skulle ha en sådan oerhörd tur, att en högkonjunktur i världen
skulle uppstå om ett par år. Men det är väl för riskabelt att bygga sina finansiella
storföretag, örn jag så får säga, just på ett sådant hopp, som kan visa
sig vara i grunden bedrägligt. Det är ett vågsamt experiment detta, och det
gör, att jag är ytterst betänksam inför detsamma. Nu förstår jag mycket
väl, att herr statsrådet icke alls har den inställning till ekonomiska ting som
jag har. Han ser en stor fördel i att kunna låna penningar och sätta dem i
rullning. Man skall icke hindra denna rullning, menar han, utan tvärtom underlätta
den.

Jag tänkte när jag hörde herr statsrådets sista anförande, att det skulle ha
varit mig synnerligen kärt, örn jag kunnat kalla till liv min gamle gode vän
Thorsson och fått höra vad han kritiskt skulle ha sagt om allt detta. Han
var ju den förste, som gick in skarpt mot det oerhörda kommunala lånesystemet,
vilket han ansåg rent höll på att bli vår olycka. Jag samtalade med
honom ett par gånger privat om dessa saker, och jag försäkrar, att vi voro
så kordialt ense, han och jag, örn att det fick tagas i med hårdhandskarna
mot ett sådant system. Det går icke, sade han, på detta sätt, och jag önskar,
att folk ute i bygderna också propagerade för mina åsikter. Jag lovade utan
minsta tvekan för min del att i det fallet göra vad på mig ankom. Jag blev
mycket skolad av Thorsson och fick många goda impulser av honom, och på
det ekonomiska området drogo vi synnerligen jämnt. Han var en sällsynt
praktisk man, det får jag erkänna, oaktat han i sin ungdom naturligtvis icke
sysselsatt sig med djupare finansiella spörsmål. Han hade den naturliga
känslan, att så och så skall det vara. Inte heller stack han under stol med sina
åsikter utan sade rent ut sitt hjärtas mening. Det är nog så, att de som ha en
sådan läggning säkert stå sig bättre inte bara för egen räkning — det är icke
tu tal örn den saken — utan även såsom förvaltare av andras medel, och naturligtvis
i högsta grad örn de äro satta så högt, att de skola förvalta statens
medel.

Men, såsom jag förut yttrat, jag tror icke det är någon möjlighet att slå någon
brygga mellan herr statsrådets och min uppfattning örn huru man skall fi -

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
nansiellt gå fram. Det skulle varit mig mycket kärt, örn vi hade kunnat göra
det, men jag erkänner uppriktigt, att jag icke tror att det är möjligt. Ty herr
statsrådets inställning och min ekonomiska åskådning kan man kanske bäst
finna i den gamla versen, som lyder:

Dumbom liksom alla fånar
varligt handskades med guld,
tänkte så: ju mer man lånar,
dess mer man kommer uti skuld.

Annan tid och sed det är:

den som lånar mest, han störst och rikast är.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss: Det är icke min
mening att börja en ny lång remissdebatt örn de saker, som behandlades i går,
utan jag skall endast svara på en del saker, som blivit sagda. Jag skall hörja
med att ge herr Olsson i Kullenbergstorp svar på den fråga, som han ställde,
varför kommunalskattekommittén icke hade fått lov att fortsätta sin verksamhet
utan blivit förpuppad. Det hänger icke samman med att jag skulle ha
ändrat mening i den mångåriga striden örn vårt kommunalskattesystem och att
jag numera skulle anse, att man icke bör beskatta folk efter förmåga. Jag
har däremot av de sista årens händelser fått den uppfattningen, att frågan örn
den kommunala beskattningen är icke på det viset aktuell, att man kan driva
fram ett nytt beskattningssystem under nuvarande förhållanden. Jag tror, att
det skulle vara bortkastad tid och bortkastade pengar att under dessa tider låta
kommunalskattekommittén fortsätta med ett utredningsarbete, som ändå icke
skulle leda till något praktiskt resultat. Jag beklagar, att herr Olsson i Kullenbergstorp
på den punkten har en annan uppfattning än jag örn vad som är
nyttigt arbete. På denna punkt är det tydligen herr Olsson i Kullenbergstorp,
som representerar den uppfattningen, att man kan strö ut pengar. Bara
man låter dem rulla och har människor i rörelse, spelar det ingen roll, örn det
blir något praktiskt resultat.

Vad för övrigt hela denna fråga örn den så kallade nya lånepolitiken beträffar,
så förstår jag mycket väl, att herr Olsson i Kullenbergstorp och jag ha
svårt att finna en gemensam plattform för diskussion, icke därför att vi ha
olika inställning till vare sig den enskilda eller den allmänna sparsamheten
— det tror jag verkligen icke — utan därför att vi röra oss med helt olika
uppfattningar örn vad som är nyttiga ting. Jag förutsätter, att herr Olsson i
Kullenbergstorp har läst den lista på arbeten, som skulle utföras för dessa lånade
medel. Då herr Olsson i Kullenbergstorp här i kväll kan upprepa, att
största delen av dessa ting skulle gå till konsumtionsändamål, då är det uppenbart,
att våra föreställningar örn vad som är konsumtionsnyttigheter och vad
som är kapitalnyttigheter äro så radikalt olika, att det icke lönar sig att diskutera.
Herr Olsson i Kullenbergstorp betraktar tydligen en väg såsom ett sådant
konsumtionsföremål, som man måste betala omedelbart, under det att jag
anser den vara en sådan mycket varaktig nyttighet, att jag vill kalla den för
kapitalföremål. Herr Olsson i Kullenbergstorp betraktar tydligen sjukhus, ämbetsverksbyggnader,
skolbyggnader, bostadsbyggnader o. s. v. såsom konsumtionsföremål.
Örn man vill kalla det för varaktiga konsumtionsföremål, så gärna
för mig, men det är alldeles uppenbart icke den föreställning, som folk inlägger
i ordet, när de tala örn att låna för konsumtionsändamål. Jag skulle
anse det vara att låna för konsumtionsändamål. om man lånade upp pengar för

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
att ge arbetslöshetskommissionen medel att utbetala kontantunderstöd. Jag
väntar bara på att till sist få se herr Olsson i Kullenbergstorp och herr Lindman
enas på en linje för att. visserligen icke i den utsträckning regeringen föreslagit
men dock i viss utsträckning, låna pengar för att låta arbetslöshetskommissionen
utföra de arbeten, som man förut betecknat såsom synnerligen litet
nyttiga.

Det är alltså vad jag har velat på den punkten svara herr Olsson i Kullenbergstorp.

För att ytterligare bestyrka det felaktiga i hela denna plan på att, som det
heter, stimulera näringslivet därigenom, att staten sätter i gång egna företag,
frågade han: Icke tror väl någon, att därför att staten till exempel hjälper
kommunerna att bygga bostäder, detta skall stimulera den enskilda företagsamheten?
Man kanske tvärtom därigenom håller tillbaka vissa privata byggmästare.
Ja, men vem i all världen har påstått, att man skulle stimulera den
privata byggnadsverksamheten genom att med statens hjälp bygga bostäder?
Herr Olsson i Kullenbergstorp vet väl ändå, att bostadsproduktionen alltid betraktats
såsom en nyckelindustri, vilken ofta går före i uppgångstider. Just
därför att inom byggnadsverksamheten behövs en mängd materiel, som andra
industrier tillhandahålla, stimulerar den andra områden av den ekonomiska
verksamheten. Att man här skall behöva resonera om sådana ting, det får jag
säga hör till det verkligt nedslående i denna debatt.

Jag skall icke bry mig örn att nu gå in på de engelska förhållandena.
Jag tvivlar icke alls på att herr Olsson i Kullenbergstorp har en god källa för
sina uppgifter. Jag nämnde också redan i går, att jag icke direkt vågar bestrida
dem. Så snart jag får tillfälle skall jag försöka kontrollera dem. När
herr Olsson i Kullenbergstorp drar fram1 finansministern i den förra arbetarregeringen
i England såsom auktoritet, beklagar jag bara, att jag icke kan
följa honom i hans uppfattning i fråga örn de ekonomiska förhållandena. Han
har på vissa punkter varit en mycket typisk representant för vad jag skulle
vilja kalla den liberala ekonomiska ideologi, som annars herr Olsson i Kullenbergstorp
står så fjärran ifrån.

Örn Thorsson vill jag bara säga, att jag tror det vore riktigast, om man
här i kammaren äntligen läte honom vila med ro i sin grav.

I övrigt är det egentligen herr Lindmans och herr Carlesons anföranden,
som jag skulle vilja anknyta till. Jag erkänner, att herr Carleson har rätt,
när han säger, att man icke vet, hur det går med inbetalningen av en arvsskatt,
som stiger till så betydande belopp över den tidigare. Jag erkänner mycket
villigt, att den erfarenhet man hitills haft örn anståndsvägen icke är fullt vägledande.
Det är alldeles klart, att man behöver icke i samma utsträckning
begära anstånd, när skattemaximum icke går upp till mer än 10 procent, som
när det stiger till över 30 procent. Jag tror emellertid, att man icke skall
överdriva den sakens betydelse. Det var därför, som jag förra gången nämnde,
att siffran 25 miljoner ändå icke är så våldsamt stor, örn man tänker på
hela det skattebelopp, som överhuvud taget skall inbetalas. Den nya skatten
lärer därför icke komma att belasta vår kapitalmarknad så förfärligt mycket.
Även om en enskild skulle betala en ganska betydande arvsskatt, låt
mig siiga för ett bo på flera 100,000 kronor (dier till och med miljoner, så är
det klart, att när det finns en anståndsväg, som säger, att man får lämna
säkerhet för inbetalandet av (Ion årliga delen av skatten men att man för detta
får betala staten ränta efter 5 procent, så kunna troligen åtminstone under
nuvarande förhållanden de, som ha att erlägga denna skatt, skaffa sig pengar
på billigare villkor, och de bli därför nog ganska intresserade av att betala
in skatten kontant. Detta är den enda, punkt, på vilken jag kan se, att det

Nr 5,

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
finns en viss osäkerhet i de beräkningar, som äro uppgjorda rörande avkastningen
av denna arvsskatt.

Att herr Carleson fann det föga tilltalande, att man har befriat arv under
20,000 kronor ifrån skatten, kan jag kanske förstå. Jag vet, att i första
kammaren har en hans partivän kallat detta för ett fult demagogiskt drag i
denna arvsskatteproposition. Ja, herr Carleson var icke med vid riksdagen
1928, men jag tror, att herr Carleson var med i valrörelsen detta år. Herr
Lindman har erinrat örn att denna arvsskatteproposition ger intryck av att
regeringen och låt mig säga jag själv i första rummet har lärt något av denna
valrörelse. Ja, jag har lärt så mycket, att jag icke har velat lämna någon
frestelse kvar för den borgerliga delen av denna kammare eller låt mig säga
högern i denna kammare att driva demagogi. Örn det möjligen skulle kosta
statskassan något, så kanske det kommer igen i en förbättring av den politiska
moralen.

När herr Lindman sedan gick in på de många tvistefrågorna, så skall jag
även där söka uppehålla mig bara vid vissa huvudpunkter. Det är riktigt,
att både statsministern och jag ha betonat, att denna arbetslöshetspolitik
åsyftar att ge en stimulans åt näringslivet. Det är klart, att eftersom detta i
viss mån är det nya draget, så ha vi understrukit detsamma. Den andra sidan
av saken, hjälp åt de arbetslösa, är ju självklar, och det är ju också i
grund och botten samma sak. När vi tala örn att stimulera näringslivet, så
mena vi, att därigenom få människor arbete, d. v. s. vi motverka arbetslösheten.
Vi ha därför icke behövt hålla dessa två sidor av saken isär från varandra.
Jag vill emellertid alldeles bestämt protestera emot försöket att framställa
regeringen såsom en samling lättsinniga optimister, som bygga allt
detta på att vi härigenom skulle kunna ge näringslivet en sådan stimulans,
att vi skulle komma upp ur depressionen. Jag tror, att det är tillräckligt
starkt understruket både i finansplanen och i statsministerns yttrande till
statsrådsprotokollet, att vi hoppas, att de offentliga arbetena skola i viss mån
—■ hur långt veta vi icke ■— verkligen utgöra en sådan stimulans. Därom får
erfarenheten döma. Vi ha sagt, och jag tror vi kunna säga det med sanning,
att även omi denna stimulans, som genom sina indirekta verkningar skulle
åstadkomma en ökad mängd arbetstillfällen, även örn den skulle hålla sig inom
mycket snävare gränser än vi velat hoppas, ja, även örn den skulle helt utebli,
så hålla vi ändå på att det är bättre att använda vår arbetskraft och våra
tillgångar än att endast sitta med armarna i kors och vänta på en uppgång.

Nu vet jag mycket väl, att herr Lindman förklarat, att det är icke heller
från högerns sida avsikten att sitta och vänta. När vi få se det förslag, som
herr Lindman har bebådat icke blott för att bekämpa arbetslösheten utan även
för att hjälpa det svenska näringslivet, så få vi naturligtvis tillfälle till ytterligare
diskussion. Intill dess få vi från vår sida säga, som herr Lindman
med all rätt säger, att innan man sett de närmare konturerna och den närmare
utformningen, får man uppskjuta sitt omdöme.

Jag skall emellertid mycket gärna ge herr Lindman rätt i ett påpekande,
som han gjorde, att det är skillnad mellan att staten lånar och att kommunerna
låna. Det är alldeles riktigt, att storleken hos de offentliga korporationerna
därvidlag spelar en roll, men ingen kan väl gärna misstänka oss för att
förbise en sådan sak. Det är ju känt, åtminstone för den, som haft att handlägga
låneärenden i finansdepartementet, att det är skillnad på kommuner i
detta fall. Vissa små kommuner få låna för ändamål, som stora kommuner
icke få låna till, helt enkelt därför att dessa stora kommuner lia en sådan rad
av utgifter, som återkomma år från år, att man så att säga anser, att de ingå
i de årliga utgifterna. På samma sätt kan man naturligtvis för statens del

Torsdagen den 19 januari e. in.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
säga, att byggnadsföretag av olika slag ständigt återkomma, så att man kan
räkna med att det för varje år skall utföras en viss mängd av sådana arbeten,
och att de därför böra ingå i de årliga utgifterna, fastän det gäller varaktiga
nyttigheter, som man mycket väl skulle kunna låna för. Eftersom det uppkommer
nya behov år från år, så är det skäl att bekosta dem med skattemedel,
ty det innebär i grund och botten detsamma, som örn man gjorde årliga
amorteringar. Så långt är det alldeles riktigt. Örn man emellertid befinner
sig i en depressionsperiod, där man kan säga, att vi kunna överblicka behovet
av vissa företag under en följd av år, och nu vilja vi pressa samman dessa
företag under en kortare tidsperiod, så förstår jag icke, att staten skulle befinna
sig i annat läge än en kommun och att staten därför icke skulle ha
precis samma rättighet att använda lånemedel, som kommunen har.

Då herr Lindman i detta sammanhang drar upp en parallell med de gamla
faraonerna, så får jag säga, att jag är icke så hemma i den.gamla egyptiska
historien, fastän jag läst något om den, men nog hade jag den föreställningen,
att när den ene faraon efter den andre ville bygga pyramider, så var det icke
därför, att de icke visste, hur de skulle använda sin statsarbetarkår, utan helt
enkelt därför, att det var samma religiösa uppfattning, som drev den ene att
göra det precis som den andre.

I samband därmed frågade herr Lindman, och det har tydligen varit en invändning
också från annat håll, hur i all världen vi skola ställa oss, när goda
tider komma tillbaka, då det tydligen är regeringens mening, att dessa statsarbeten
skola upphöra; vad skola vi då göra med dessa arbetare, som varit
anställda vid statens arbeten? Jag skulle då vilja fråga herr Lindman vad
han menar med att goda tider återkomma. Består icke detta just däri, att den
enskilda företagsamheten åter blir så intresserad av att sätta människor i arbete,
att bygga icke blott bostäder utan även fabriker o. s. v., att hen arbetskraft,
som under depressionen blivit använd av det allmänna, då i stället får
arbete hos enskilda företagare? Örn detta icke skulle vara innebörden i att
de goda tiderna återvända, så förstår jag sannerligen icke vad herr Lindman
menar med goda tider.

Detta var i väsentliga drag vad herr Lindmans anförande gav mig anledning
att svara på. Det är kanske en liten punkt till, och den gäller frågan örn omfånget
av det, som kan sättas i gång med hjälp av en viss statssubvention,
örn jag så får uttrycka mig. Det är klart, att man kan lia delade meningar
örn hur mycket enskild företagsamhet, som man kan sätta i gång. Jag hoppas
emellertid, att icke samma inställning skall möta från herr Lindmans eller
från andras sida, örn regeringen, såsom det i alla händelser finns vissa möjligheter
till, kommer att lägga fram förslag örn statlig exportkreditgaranti, ty
även på den punkten är det meningen, att staten genom att taga viss del av
risken skall kunna förmå de enskilda att också taga en väsentlig del av risken
för att sätta i gång nya arbeten.

Det är egentligen samma svar, som jag också vill ge herr Lindman, när han
talade om betydelsen av vår export. Jag behöver icke upprepa vad jag sade
i går, men det är sannerligen icke denna regering, som förbiser betydelsen av
vår export. Det är nästan groteskt, att vi skola här bliva anklagade för att
vi icke förstå, att landets ekonomiska välstånd i viss mån beror på den internationella
handeln, under det att herr Lindman, som ständigt har kämpat för
begränsning av importen och därmed också för begränsning av exporten, skall
påpeka för oss, hur viktigt det är, att vi kunna hålla vår exportindustri i gång.
Det kan ju härvidlag endast vara tal örn ett mer eller (dt mindre, och vad jag
fastän gammal frihandlare har velat varna för är just den övertygelsen, att
ett land som Sverige nödvändigt måste försjunka i djupaste pessimism och

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
säga, att vi måste sänka vår levnadsstandard på det sätt, som herr Lindman
talade örn, därför att var export icke kan uppehållas vid samma nivå som
förut. Jag har icke påstått, att ett land som Sverige i längden skall kunna
upprätthålla sin levnadsstandard, örn exporten går ned tillräckligt mycket.
Men jag har sagt, att vi äro ännu icke i detta ögonblick färdiga med att säga,
att detta är fallet. ^När herr Lindman talar om att vi måste ha ned vår levnadsstandard
och måste ha ned produktionskostnaderna, och när han tydligen
vill, att staten skall gå före i nedpressningen av dessa produktionskostnader,
så vill jag erinra honom örn att den uppfattningen tycks icke delas av de ledande
inom den svenska arbetsgivarvärlden, ty hade de varit så övertygade
örn att detta var den enda riktiga vägen att gå, och att en återhämtning för
det svenska näringslivet icke är möjlig, om man icke först radikalt sänker
arbetarnas levnadsstaudard, så är det mycket egendomligt att se, att de lia
väntat med att sätta i gång en sådan lönenedpressningsaktion, som herr Lindman
nu vill, att staten skall gå i spetsen för. Jag har uppfattat saken så,
att man på detta enskilda arbetsgivarhåll har resonerat så, att det är så tvivelaktigt
vad vi vinna med en sådan lönenedpressningsaktion, och det finns
förhoppningar örn att världen skall komma ur det nuvarande nödläget, att vi
anse det i detta fall vara riktigare att vänta och se och acceptera de löner i
den öppna marknaden, som för närvarande finnas. Är det då oriktigt, att
staten ställer sig på samma ståndpunkt och säger, att vi acceptera det
läge på arbetsmarknaden, som för närvarande finns, och vi bygga på det,
när .vi göra upp våra planer. Jag tror, att en motsatt ståndpunkt vore
oriktig.

Till sist skall jag bara ännu en gång vända mig emot påståendet, att denna
budget skulle vara inspirerad av någon skgs lättsinnig optimism, eller örn
icke lättsinnig’, sa i alla fall en ogrundad optimism, som äldre och förståndigare
och mera praktiska människor icke kunna dela. Det är väl återigen den uppoch
nedvända världen, att man från borgerligt håll skall beskylla denna regering
för att ha .större förtroende till det nuvarande ekonomiska livets möjligheter
att resa sig än man själv har pa borgerligt håll. Vi ha icke sådana
överdrivna förhoppningar. Jag vill gärna erkänna, som herr Lindman sade,
att mina uttalanden i gar vittnade örn en trosvisshet, som väl nästan verkade
rörande, men den trosvissheten gällde icke det nuvarande ekonomiska systemets
möjligheter att klara upp problemet. Den trosvisshet, som jag möjligen
gav uttryck at, var helt enkelt trosvissheten örn den enkla självklara sanningen,
att det är bättre att arbeta och producera nyttiga ting än att överhuvud taget
icke arbeta. På den punkten tillåter jag mig att vara hur trosviss som helst.
Kärnan, i regeringens förslag är icke en tro på en snar förbättring av den
ekonomiska konjunkturen. Därom ha vi icke yttrat oss. Örn herr Lindman
har rätt, om de många, som talat pessimismens ord i går och i dag, ha rätt i
att det nuvarande ekonomiska systemet icke kommer att resa sig nästa år.
icke året därefter och icke heller åren därpå, utan att vi ha att motse en ganska
varaktig depression av det omfång,, som vi nu lia i världen, då, och det
har jag sagt redan i finansplanen, då blir det nödvändigt att tillgripa sådana
åtgärder, som i detta ögonblick icke med fördel kunna diskuteras, kanske just
därför att man pa borgerligt håll, där man ger luft åt denna pessimism, icke
ännu är färdig att diskutera dem. Under det vi vänta på det avgörande, som
utvecklingen kommer att fälla, huruvida det blir ett uppsving eller en fortsatt
depression, är det nyttigare och riktigare för samhället att använda våra
produktiva krafter till sadant, som vi alla kunna enas örn vara nyttiga ting
i stället för att icke använda dem. Den trosvissheten och den optimismen vill
regeringen icke på något sätt göra sig fri ifrån.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr Hamrin: Herr talman! Det är nu ett dygn sedan jag begärde ordet
med anledning av det anförande, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
hade i går. Under det dygn, som sedan förflutit, ha under den
långa diskussionen de flesta, kanske alla de frågor, som jag då hade för avsikt
att något ytterligare beröra, blivit behandlade av föregående talare. Jag
skall därför kunna yttra mig mycket kort.

Såvitt jag fattade herr finansministerns anförande i går rätt, var det endast
på en enda punkt, som han hade en saklig anmärkning att göra emot
mina invändningar. Han anförde nämligen, att de fonderade medel, som han
tog i anspråk för finansieringen av de båda budgeterna, icke inverkade på
uppgörandet av nästa års budget. Naturligtvis ger jag honom rätt däruti såtillvida,
att han använt största delen av dessa fonderade medel för finansiering
av tilläggsbudgeten, men det återstår ju i alla fall flera tiotal miljoner, som tas i
anspråk för balansering av staten för nästa budgetår. Även örn det emellertid
vore så, att icke några fonderade medel foges i anspråk för finansieringen av
budgeten för 1933/34, så föreställer jag mig att det i varje fall innebär ökad
risk, när man går till uppgörandet av staten för därpå kommande budgetår, att
man har sopat rent. Jag medger gärna och vill säga det till herr Wigforss, att
när jag åren 1930 och 1931 hade att göra upp budgeten, hade jag icke på. något
sätt att kämpa med samma svårigheter, som han nu har haft, naturligtvis därför
att det då fanns pengar både i amorteringsfonden och kassafonden, som
voro möjliga att tillgripa. Redan vid det första överslaget sade jag också
till mina medhjälpare, att vi måste tillgripa sådana pengar, som man förut
icke hade tillgripit. Sedan dess har återstoden tagits från dessa fonder, och
herr finansministern har också tillgripit andra fonder, och då måste det väl
till slut bli så, att utan någon skärpning av krisen måste ändå svårigheterna
växa allt eftersom tiden går.

Det är givet, att örn man fortsätter på den väg, som finansministern slagit
in på, d. v. s. att använda lånemedel till bestridande av kostnaderna för
sådana ändamål, som förut täckts av skattemedel, så äro möjligheterna obegränsade,
skulle jag vilja säga. Vilken huvudtitel man än går in på — jag
kan ju som exempel taga fjärde huvudtiteln —■ så finns det stora belopp,
som mycket väl kunna betecknas såsom utgifter icke avsedda för konsumtionsändamål.
Jag tänker till exempel på kostnaderna för sådan materiel,
som man icke använder utan magasinerar. Sådan materiel ligger i förråd i
10 eller 15, ja, kanske i 20 eller 25 år. Jag menar, att varför skall man begränsa
användningen av lånemedel endast till byggnader och fasta anläggningar
och åtskilligt sådant. Den utvägen står alltså alltid öppen.

Jag har varken av finansplanen i statsverkspropositionen eller av de yttranden,
som finansministern haft här i går och i dag, kunnat få någon uppfattning
om huruvida regeringen anser, att de nya vägar och de olika åtgärder,
som nu föreslås, och de i jämförelse med förutvarande förhållanden nya
principer, som man vill tillämpa, skola betraktas såsom provisoriska och
tillfälliga, och att man sedan skall komma tillbaka till de mera sunda riktlinjerna
och mera sunda vägarna. Det är möjligt, herr talman, att dessa frågor
äro alltför ömtåliga, men i mina tankar har många gånger återkommit
vad en av våra främsta statsmän yttrade, när krisen bröt ut, nämligen att
en väl balanserad budget är första förutsättningen för en konjunkturförbättring.
Jag tillåter mig också i all vördsamhet erinra herr statsministern
örn att detta icke är en synpunkt, som jag bara framför till herrarna i regeringen
nu. Då jag tillfälligt beklädde samma post, som herr statsministern
nu gör, framförde jag under de minnesrika dagarna just samma synpunkt:
låt oss vara överens örn att vi icke skola ge oss in på några olyckliga och

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
riskabla vägar, när det gäller budgetens balansering, när det gäller lånemedlen
och vad som rör hela vår statskredit.

Beträffande lånevägen skulle jag först vilja säga, att när jag i går yttrade
mig örn denna, så var det avsiktligt, som jag var mycket försiktig. Nu såg
jag av tidningarna i går^ afton och i dag, att man i första kammaren hade
gått ganska mycket in på den frågan, och jag har hört, att även här i afton
bär frågan om _ statens kredit och statslånen blivit berörd. Jag skall därför
också tillåta mig att nämna''några ord därom.

. Det är ju så, att även örn man räknar ifrån de 40 miljoner, som finansministern
med all rätt kan räkna ifrån, eftersom samma belopp skall tillföras
statskassan under budgetarets lopp, så återstår i alla fall ett lånebehov på
200 miljoner kronor, örn finansplanen följes. Förra året var motsvarande
siffra 100 miljoner. Därtill måste man, såvitt jag förstår, också lägga de
76 miljoner, som här komma upp till bostadslånefonden. Herr statsministern
vet mycket bättre än jag hur stor lånerätt, som riksgäldskontoret har och som
ännu är oanvänd, och jag skall därför icke räkna med någonting härför,
ehuru jag har en siffra. Även örn jag endast utgår från de siffror, jag redan
har nämnt, blir det i alla fall ett förestående lånebehov på 300 miljoner.
Här till kommer också, att vi ha att konvertera ett lån på 120 miljoner kronor
premieobligationer, för vilket den sista dragningen går i år. Det är dock,
mina herrar, mycket pengar. När det sista statslånet utbjöds i slutet av
förra året, var emitteringskursen 97.5 procent och räntefoten 4 procent. Lånet
gick sedan upp något och stod för några dagar sedan i 98 procent men
har sedan åter sjunkit, detta trots att lånet i alla fall löper med en effektiv
ränta av 4.15 procent och att, örn jag icke misstar mig, räntan på deposition
med minst fyra månaders uppsägning utgör 3 procent. Trots att depositionsräntan
fallit, sedan lånet utbjöds, och att alltså räntemarginalen blivit större
än förut, så har det icke haft någon inverkan, utan lånet har tvärtom under
de sista dagarna något sjunkit. Jag vill härmed ha sagt, att jag tror, att
man, såsom jag tidigare påpekat, får vara försiktig, när det gäller jag skulle
vilja säga den främsta hörnstenen för vårt ekonomiska liv och för våra statsfinanser,
nämligen en god statskredit.

Jag hade också tänkt säga några ord i den omtvistade frågan om vår levnadsstandard.
När jag förra året nödgades vända mig emot det nuvarande
regeringspartiet, som ville fastställa dyrtidstilläggen över dåvarande levnadskostnadsindex^,
sade jag, att ingen skulle vara gladare än jag, örn det vore
möjligt att pa dst sättet halla levnadsstandarden Tippe för alla grupper av
medborgare i detta land. Jag sag emellertid redan då utvecklingen på det
ekonomiska och statsfinansiella området så, att jag fann detta vara omöjligt.
Ifalla fall ville jag icke heller låna mig åt dem, som menade, att man skulle
gå ifrån den fastställda grunden och alldeles dra ett streck över. levnadskostnadsindex.
Jag anser alltjämt, att det är en fast grund att stå på, såvida
vi icke vilja ge oss ut på rena omdömesfrågor och på gissningarnas område,
örn man håller fast vid levnadskostnadsindex.

När man sedan talar örn framtiden, även örn man bara tänker på det närmaste
aret, sa är det klart, att man kan använda sådana uttryck som finansministern,
att man skall »tro och hoppas». Ja, när vi komma in på sådana
uttryck, slutar ju all möjlighet att resonera. Den ene är mera pessimistiskt
lagd, den andre mera optimistiskt, och jag är alldeles övertygad örn att hela
riksdagen har den uppfattningen, att jag är ovanligt pessimistiskt lagd. Jag
skulle dock vilja säga, att den som haft tillfälle att följa mig genom livet, har
nog tyckt raka motsatsen och funnit, att jag varit alltför optimistisk och djärv.
Jag tror också jag skulle kunna anföra exempel på det. Jag har dock alltid

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ansett och räknat nied att man skall vara försiktig. Har man överhuvud taget
anledning att iakttaga försiktighet, när det gäller ekonomiska ting i allmänhet,
så ha vi, mina damer och herrar, det verkligen nu. Örn vi jämföra vårt
land och folk med andra länder i Europa, så finns det något land, som för
närvarande har en så relativt god ställning som vårt land? Jag tar med både
den ena och andra gruppen, alltså även dem som äro arbetslösa och lida nöd,
och jämför ställningen med andra länders. Jag vågar göra gällande, att åtskilliga
grupper i vårt land ha det relativt bättre ställt än motsvarande grupper
i andra länder. Då uppställer sig den frågan, som jag berörde redan i
går: kunna vi tänka oss, att vårt land och folk skall i fortsättningen intaga
den privilegierade ställning i vår världsdel, som vi för närvarande göra? Ja,
herr talman, här kan man låta tankarna sväva ut, och man kan fråga sig, som
många ekonomer nu göra, örn överhuvud taget vår världsdel kan och får behålla
den centrala ställning på det ekonomiska området, som den har hållit sedan
århundraden tillbaka. Jag läste för någon tid sedan en framstående ekonoms
utläggningar i den frågan, och han förmenade, att det finns alldeles uppenbart
påvisbara tendenser till att utvecklingen pekar åt annat håll, och att
Europa icke längre bevarar samma centrala ställning som förut. Är det icke
så, att det rent av vidlåder oss samma vidskepelse, som vi nu skratta åt, men
som man för århundraden sedan lärde och trodde, nämligen att jorden, vår lilla
planet, vore medelpunkten i universum och att solen gick sin bana runt om oss.
Det är icke alls länge sedan jag stod och lyssnade till ett föredrag, hållet inför
både gamla och unga, i ett annat land, där man nu höll på att upplysa
människorna örn hur det förhöll sig på detta område och talade örn den vidskepelse,
som man tidigare hade bibringat deni. Jag menar, att tankarna komma,
och det är så näraliggande anledning att reflektera över detta, icke minst
för oss svenskar.

När Kreugerkraschen kom, hade jag åtskilliga samtal med ledande män
inom Tändsticksbolaget. Det gjorde på mig ett ganska starkt intryck, när en
av dessa sade mig, att det förhåller sig för närvarande så, att det finns ute i
världens olika delar modernare tändsticksfabriker än i vårt land. Jag tror
också, att man kan finna en hel del exempel på industriområdet, där vi svenskar
förut i stort sett försett världen med varor, men där det nu uppförts och
uppföras nya stora anläggningar världen runt, som komma att bli till vårt förfång.

Jag kanske svävar ut alltför långt, när jag erinrar örn dessa påvisbara saker
i samband med talet örn vår levnadsstandard och vår närmaste_ framtid. Jag
kanske fattade det fel och missförstod finansministern, men jag tyckte han
gjorde gällande, att så länge vi själva ha resurser, så skola vi i alla fall använda
dem och icke tänka på att sänka levnadsstandarden, icke uppge hoppet
att bevara densamma. Ja, men det sammanhänger intimt och. ofrånkomligt
med vår export på främmande länder. Hela vår ekonomiska historia lär oss
detta. Det är nu något över 100 år sedan, som vi öppnade våra gränser till
utlandet för varuutbyte efter ungefär samma principer,_ som vi ännu följa.
Vi fingo en tulltaxa, och varor fingo fritt föras ut och in enligt då av ständerna
fastställda bestämmelser. Förut voro vi isolerade, och det fanns flera
hundra importförbud, så att vi i stort sett voro avskurna från utlandet. Läser
man ekonomisk historia från den tiden och årtiondena framåt, finner man, att
det var just under de årtionden, som följde, som vår levnadsstandard höjdes.
Vi fingo in en hel mängd varor från utlandet, och för inköp av dessa sände
vi ut svenska produkter och svenska alster. Jag har redan förut pekat på en
artikel, och jag skulle kunna peka på flera och fråga, örn det är så säkert, att
vi någonsin kunna återvinna våra marknader där ute, som vi ha haft.

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Ja, herr talman, nu säger säkerligen mången, att nu är jag inne på mina
pessimistiska tankelinjer, men det skulle jag icke ett ögonblick tänka på att
göra, därest vi hade något så när lugnt där ute i världen, därest icke denna
oro rådde, som också herr statsrådet och chefen för finansdepartementet skildrat
i så bjärta färger i finansplanen, när vi dag efter dag mötas av underrättelser
örn nya spärrar i utlandet för våra varor, nya svårigheter, nya anledningar
till oro o. s. v. När det gäller finanser och ekonomi, kan man naturligtvis
vara alltför försiktig -—■ det vill jag visst icke bestrida — och det är
ju endast örn hur långt man skall gå, som vi i går och i dag lia tvistat. Nu
säger finansministern, att regeringen har för sin del icke gått längre än vad
en förnuftig borgerlig grupp kan gå med på. Ja, då menar väl finansministern,
att vi representera en förnuftig borgerlig grupp här i riksdagen. Jag
hoppas det, men huruvida vi kunna gå med på alltsammans, beror väl på vårt
eget bedömande och icke på huruvida andra bedöma oss såsom förnuftiga eller
icke. Det är precis på samma sätt, som örn vi skulle dela upp socialdemokraterna
i en förnuftig och en oförnuftig grupp. Då är jag alldeles övertygad
om att den meningsriktningen icke skulle godkänna vårt omdöme och vår dom i
detta hänseende.

Ja, herr talman, jag skall sluta med detta. Jag skulle dock vilja upprepa,
vad jag förut sade i går, att man ifrån den sida, jag företräder, skall med fördomsfrihet
och under ansvar pröva alla de förslag, som äro framlagda och som
komma att framläggas. Det är alldeles naturligt. Icke minst jag, vågar
jag säga, har en stark känsla av de oerhörda svårigheter, varmed regeringen
och finansministern kämpa och som det är en vars skyldighet att taga den
allra största hänsyn till. Hans excellens herr statsministern yttrade en gång
såsom mycket ofta ett mycket förståndigt ord, då han i oppositionsställning
sade, att det är även majoritetens skyldighet att taga hänsyn till en minoritets
önskningar. Jag föreställer mig, att statsministern då är villig att utan vidare
erkänna, att då måste det också vara minoritetens uppgift att taga hänsyn
till majoritetens önskningar.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skall försöka
att göra min replik så kort som möjligt. Det kunde ju vara ganska lockande
att kasta en blick tillbaka på denna debatt och utnyttja de rikliga tillfällen,
som finnas, för att konstatera mycket betydande motsägelser i den
kritik, som mött regeringen. Jag skall emellertid icke använda tiden till
detta utan knyta an omedelbart till det anförande, som herr Hamrin nyss
höll. Det betyder icke, att jag skall gå in i diskussion örn de olika punkterna
i budgeten eller detaljer i regeringens program för de allmänna arbetena.
Finansministern har nyligen givit en replik i det avseendet, som är till fyllest.

När jag hörde herr Hamrin stå här som den store varnaren för äventyr och
kom att tänka på att han i går sade, att det är inga tider för experimentlusta,
då frågade jag mig, vad det är som egentligen i detta ögonblick skiljer oss,
därest man kan taga för kontanta de försäkringar, som från den borgerliga sidan
gjorts örn villighet att hjälpa de betryckta i samma utsträckning som regeringen.
Jag tror, att man kan slå fast, att under denna debatt har man så
långt ifrån försökt bestrida regeringens uppfattning örn nödvändigheten av
omfattande hjälpåtgärder, att det i stället varit nära nog en tävlan från de
olika gruppernas talare att försäkra, hur villig man är att, när det gäller
själva hjälpen,_ gå långt och längre, än man tidigare velat gå, och gå så långt,
som det är möjligt och behövligt. Regeringen har räknat med att man för att
kunna möta de behov, som den mycket omfattande arbetslösheten skapat, skall
behöva framflytta vissa allmänna arbeten icke bara de som föreslås under den

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
rubrik, där de 160 miljonerna finnas, utan också där det gäller t. ex. elektrifieringen.
Gentemot dessa planer har här talats mycket allmänt om hur riskabelt
det är att göra så stora utlägg. Man har den ena gången talat om skatterna,
den andra gången örn lånebudgeten men underlåtit att knyta det hela
samman och på det sättet undvikit att omedelbart ställa åhörarna inför frågan,
vad man själv vill göra för att finansiera den hjälppolitik, som man anser
nödvändig. Den frågan måste ställas.

Såvitt jag kunnat finna, har man under debatten icke gjort några allvarliga
invändningar mot den upplåning, som förekommer för statens affärsdrivande
verk och under utlåningsfonderna, d. v. s. i fråga örn en summa på 80
miljoner kronor. Invändningarna lia rests mot den upplåning på 160 miljoner
kronor, som återfinnes under rubriken »förlag till statsverket». Man säger,
att detta är en äventyrlig politik. Jag bortser från de grunder, på vilka man
skulle bygga den hjälpverksamhet, som genom upplåningen skall finansieras,
och håller mig uteslutande till omfånget av de medel, regeringen ansett sig
böra begära. Örn man anser, att förslaget skulle leda till äventyrligheter,
då vill jag ställa frågan: Hur tänka de, som kritisera våra förslag, att finansiera
sina löften rörande en omfattande hjälpverksamhet? Arbetslöshetskommissionen
har under detta budgetår redan förbrukat 25 miljoner
kronor och för att kunna under resten av budgetåret bedriva en hjälpverksamhet
i samma omfattning som hittills ansett ytterligare 35 miljoner
kronor nödvändiga. Det gör för det löpande budgetåret 60 miljoner kronor.
Jag bortser nu ifrån, att regeringen för sin del ansett, att detta belopp är
för litet. Jag nöjer mig med att konstatera, att arbetslöshetskommissionen
för en hjälpverksamhet av den omfattning, som hittills har bedrivits, för det
löpande budgetåret krävt 60 miljoner kronor. Hur många hjälper man med
detta belopp? 50 procent av de arbetslösa. Örn man nu beräknar de arbetslösas
antal till genomsnittet för år 1932, d. v. s. 114,000, skulle vi alltså ha
en hjälpverksamhet, som omfattar omkring 55,000 arbetare. Men vi lia i
detta ögonblick en arbetslöshet, som omfattar 160,000 arbetare. Även örn
man kan tänka sig, att man icke hjälper alla de 160,000, men fördubblar
siffran av dem, som nu hjälpas, alltså från 55,000 till 110,000, då kommer
man upp till en kostnad på över 100 miljoner kronor. Vill man gå ett stycke
längre och hjälpa ännu flera av de arbetslösa, är det uppenbart, att man kommer
upp till kostnader, där skillnaden mellan vad regeringen har begärt och
vad som skulle krävas för att utföra en hjälpverksamhet av den omfattning,
som från annat håll ställts i utsikt, blir så pass ringa, att man
icke gärna i det ena fallet kan komma och säga, att detta är äventyr, och
i det andra fallet säga, att detta är en försiktig politik. Man bör väl, örn
man överhuvud taget tänkt igenom problemet, kunna medgiva, att örn i det
ena fallet en hjälpverksamhet går till, låt mig säga, 120 miljoner kronor och
i det andra fallet till 150 eller 180 miljoner kronor, så är det icke längre en
fråga örn äventyr eller försiktighet utan helt enkelt en fråga örn hur många
man vill hjälpa och hur man av medlen vill få ut den största effekten. Örn
man gör den invändningen, att man ingalunda velat kalkylera med så stora
belopp som här antytts, då är endast att konstatera, att då menar man icke
allvar med sina försäkringar om mera omfattande hjälp åt de arbetslösa. Då
menar man att gå den försiktighetens väg, som låter de arbetslösa till största
antalet själva draga sin tunga börda och tvingar förut överbelastade kommuner
att ännu mer överanstränga sin förmåga. Det blir den riktiga konsekvensen,
därest man väjer undan för de ganska stora belopp, som man måste
röra sig med, om man överhuvud taget vill räkna med en hjälpverksamhet av
någorlunda effektivitet.

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Om man nu säger, att man menar allvar och vill hjälpa i mycket stor omfattning
och räknar med att kostnaderna för de arbetslösas hjälp komma att
mycket väsentligt stiga i jämförelse med hittillsvarande kostnader, då blir problemet:
hur skall man finansiera detta? Skall man gå över till en ökad beskattning?
Jag vet ju, vilken kärlek man på sina håll hyser till en förhöjd kaffetull.
Jag skall icke diskutera den saken. Jag vill bara säga, att för de allra
fattigaste skogsarbetarna uppe i Norrland är säkerligen kaffepriset en icke
oviktig fråga i det ögonblick, när de ha löner, som knappast tillåta dem att
leva på vad man kallar existensminimum. Men även örn man tillgriper en
sådan utväg, som då närmast skulle ersätta skatter, som man skulle erhålla
på vägar, som regeringen rekommenderar, står man fortfarande inför problemet
att antingen bygga upp skattebudgeten väsentligt högre, än regeringen
velat föreslå, eller också tillgripa lånevägen, och då är man tillbaka till en
förenkling av diskussionen, nämligen till frågan örn hur mycket man skall låna
eller rättare sagt hur mycket man behöver låna och hur mycket man kan låna.
Jag är övertygad örn att, när man räknat igenom kostnaderna för de olika
systemen, skall man även här finna, att skillnaden är så pass obetydlig, att det
fortfarande är oriktigt att tala örn en äventyrlig politik och en försiktig väg
såsom motsättningar till varandra.

Jag skall icke här, som jag redan sagt, taga upp någon diskussion om reglerna
för de allmänna arbeten, varom regeringen kommer att framlägga förslag.
Jag skall endast ytterligare understryka, att regeringen räknar med att
det kan för dessa arbeten eller viss del av dem behöva göras vissa föreskrifter,
och jag understryker, vad finansministern nyss sagt, att regeringen betraktar
anordnandet av dessa arbeten såsom åtgärder mot arbetslösheten, även örn regeringen
icke tror, att man nödvändigtvis måste hålla sig till de nuvarande vägarna
utan att man kan genom en stimulering av den privata företagsamheten
åstadkomma en bättre effekt ur synpunkten att motverka arbetslösheten, än
man kan på de nuvarande vägarna.

Det har här under debatten fällts några ord örn understödsandan, och det
är ganska lustigt att konstatera, att vi som ha så ofta blivit beskyllda för att
representera denna understödsanda, vi stå här och kämpa för företagarandan,
och däri ligger motsättningen till den nuvarande politiken. Vad är den nuvarande
arbetslöshetspolitiken? Den är kontantunderstöd för en omedelbar och
mycket mager konsumtion. Den är vidare reservarbeten, där man icke får
taga det nödvändigaste och nyttigaste, där man icke får ingripa på sådant, som
tillhör den fria arbetsmarknaden, där man skall undvika materialkrävande arbeten,
där man skall hålla lönerna nere på existensminimum eller därunder. I
båda fallen alltså en arbetslöshetshjälp, där man konsumerar pengar utan att
skapa så mycket beståndande produktiva värden, som kunde skapas för dessa
pengar, använda på ett annat sätt. Regeringen räknar också med att det skall
bli nödvändigt att använda de kontanta understöden för att tillgodose hjälpbehoven
hos en del av de arbetslösa, men vi vilja böja arbetslinjen in på sådana
områden, där man i kampen mot arbetslösheten från det allmännas sida
i första hand utnyttjar de nyttiga och nödvändiga arbetena och där man försöker
sådana arrangemang, att ur statens företagarverksamhet så att säga växer
privat företagarverksamhet, vilket tyvärr icke sker i någon nämnvärd utsträckning
vid reservarbeten. Vad vi rekommendera, är alltså att söka förvandla
en linje, som i hög grad kan sägas vara en understödslinje, till en företagarlinje,
som icke bara ger möjlighet att hjälpa de arbetslösa utan till vilken man
åtminstone har rätt att knyta vissa förhoppningar örn att den skall kunna
påverka konjunkturerna, bryta stagnationen och öppna en väg till återhämtning
och uppbyggnad. Det förefaller mig, som örn alla de predikningar, som

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
från borgerligt håll hållits mot understödsandan och för företagarandan, skulle
göra herrarna betydligt lyhördare för de förslag, som vi nu framlägga, än ni
hittills ha visat eder vara.

Till detta endast några ord rörande regeringens och riksdagens förhållande
till varandra. Jag kan förstå, att man icke är vidare konvenerad av min påminnelse
örn det valresultat, som det senaste valet lämnat. Herr Lindman tog.
som man brukar göra under de senare stadierna av våra debatter, saken från
den mera skämtsamma sidan och gjorde en rätt lustig utläggning örn vad det
finns för slags majoritet. Det finns ingen borgerlig majoritet, det finns ingen
socialdemokratisk heller, utan för att få en, måste man kombinera. Herr Hamrin
tog det mindre lätt. Han lät förleda sig till att tala om löftespolitik för
att därmed reducera betydelsen av den opinionsyttring, som gavs vid valet.
Det kan kanske vara skäl att säga ett ord örn denna löftespolitik, så mycket
mera, som här i andra, kammaren i dag herr Österström stått och talat örn, hur
vi inviterat väljarna till ett stort politiskt gästabud. Jag medger, att jag begriper
icke riktigt bilden, men jag förstår, att den bara är ett annat uttryck
för vad hans partivän sade i går, då han mot oss riktade en beskyllning för
löftespolitik. Samma beskyllning har kommit fram även i första kammaren.
Det är av intresse att granska beskyllningen redan därför, att en regering,
som tillkommit efter ett val, har en skyldighet att söka infria, vad denna regerings
parti har ställt i utsikt inför väljarna. Det förefaller mig, som örn det
skulle vara en ganska naturlig uppgift för folkets representanter i ett parlamentariskt
styrt land att tillhålla en regering, som anser sig vara ett uttryck
för folkviljan, att i regeringsställning utföra eller söka utföra, vad man har
lovat i oppositionsställning och särskilt under det val, varunder man förvärvat
det understöd, som möjliggjort regeringsbildningen. Vad har den svenska
socialdemokratin gått till val på år 1932? Den har kritiserat den nuvarande
politiken. Den har sagt, att åtgärderna för hjälp mot betrycket äro för litet
omfattande och för litet effektiva. Det har sagt, att vårt land har möjligheter
att på ett helt annat sätt hjälpa i betrycket, och att denna hjälp bör
bliva så mångsidig och så effektiv som möjligt. Varenda en, som var med i
valdiskussionen, vet, att det var denna fråga örn hur man skulle kunna gripa
sig an med betrycket, som spelade den dominerande rollen på valtribunerna men
framför allt bland det svenska folk, som känner betrycket. Vi hava ställt i utsikt,
att, därest vi komme i den ställningen, söka organisera åtgärder från
statens sida, som hjälper olika grupper, som icke bindas av klassintressen eller
gruppsynpunkter. Jag har i mitt tal här i går angivit, hur vi se på jordbrukets
problem i detta ögonblick. Vi hava här haft en lång diskussion örn vårt
program till arbetslöshetens bekämpande. Jag har försökt visa, hur just vår
metod skall möjliggöra en indirekt hjälp åt mellanlager, som knappast kunna
komma i åtnjutande av hjälp från det allmänna i den form, som den nu utgår
i. Jag skulle tro, att regeringen med sina förslag har väl motsvarat vad
dess parti gick in för i valrörelsen, och jag tror, att den har gjort det på ett
sådant sätt, att det kan sägas vara vad möjligheterna tillåta. Men vi ha icke
lovat — som jag tror herr Lindman eller om det var herr Olsson i Kullenbergstorp
sade — en ny jord och en ny himmel. Vi hava sagt folket: Vi ha det
svårt i landet; vi ha det mycket svårt; vi få det svårare; men vi ha resurser
att göra mera än vi nu göra mot betrycket. Det betyder icke, att med ens
alla få det så bra som de förut haft det; men det betyder, att vi mobilisera
de krafter, som stå till buds, för att göra det någorlunda drägligt att genomleva
kristiden. Det är vad vi sagt det svenska folket; det är vad vi nu söka
omsätta i regeringsförslagen; det är vad vi hoppas att riksdagen skall hjälpa
regeringen att bringa ut till praktisk effekt.

Andra kammarens protokoll HISS. Nr 5.

Nr 5.

Torsdagen den 1!) januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr Lindman talade ganska mycket örn kommunisterna. Jag har med avsikt
avstått från att diskutera med de kommunistiska representanterna. Jag tänker
icke göra det i detta ögonblick heller. Jag skall endast taga fasta på, att man
från högerhåll både i denna kammare och i första kammaren har varit mycket
angelägen örn att slå fast, att skiljelinjen går skarpare mellan kommunister
och socialdemokrater än mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna.
Jag skall heller icke diskutera, om detta är riktigt. Men jag skall för anteckning
till nästa valrörelse be herrarna komma i håg, att ni nu ha sagt motsatsen
till vad ni brukat säga under valrörelserna, då ni alltid predikat, att det här
egentligen bara är fråga örn olika etikett, att kommunister och socialister
är detsamma och att, örn socialisterna få makten, är det kommunisterna
som styra. Jag tackar för att herrarna äntligen kommit till den bättre insikten,
och jag emotser, att vi skola även på den punkten kunna bedriva kommande
valrörelser under litet större kontakt med sanningen.

Herr Hamrin yttrade i går, att regeringen icke böra söka sak med riksdagen,
och han antydde i sitt tal i dag också, att det vore naturligt, att majoriteten
och minoriteten — var vi nu än mena, att vi hava den — taga hänsyn
till varandra. Jag har så mycket lättare att svara på dessa hemställanden som
jag ju så ofta här har gjort mig till tolk för just den uppfattningen, att en
demokratisk ordning framför allt kräver samarbete mellan representanterna för
olika grupper. Jag har icke bara krävt hänsyn till minoritetens synpunkter,
utan jag har också sagt, att örn det finnes en majoritet så gör den mycket klokt
i att beakta vad en stark minoritet har att säga; den skall icke tro, att det är
god demokratisk styrelse, örn de, som möjligen hava fått en viss övervikt inom
nationen, regera som örn de ensamma utgjorde nationen och utan hänsyn till
andra. God demokrati är samarbete. Det är en övertygelse, som ligger mig i
blodet och som har blivit mera medveten hos mig ju mera jag tänkt igenom
dessa problem. Och därav följer ganska naturligt, att jag, när jag sitter i regeringen,
anser det vara en naturlig uppgift att söka ett gott samarbete med folkrepresentationen.
Jag hoppas kunna visa under denna riksdag, att det skall
icke från min sida saknas någonting, när det gäller att försöka få sådant samarbete
till stånd.

Men det finnes en synpunkt, som jag ansett det vara mycket angeläget att
understryka, och det är den jag talade om i går, den jag har talat örn i första
kammaren och som jag anser det vara av en viss vikt att ytterligare fästa
uppmärksamheten på. Det är icke på det sättet, att svensk demokrati endast
utgöres av den sittande regeringen och riksdagen och att vi bara hava att förhandla
med varandra, utan det är också så, att vi sitta här som representanter
för ett folk, som på den allmänna rösträttens grund har att avgiva sina opinionsyttringar.
Jag skall icke nu diskutera, hur folkviljan kan förändra sig, hur
folkviljan kan missledas, och jag skall icke göra något ytterligare nummer av
det faktum, som jag en gång har konstaterat; men jag tror, att det är riktigt
att säga, att man begår ett kolossalt misstag, om man går och inbillar sig själv,
att 1932 års valutgång är ett resultat av tillfälligheter, ett klassval, ett kristidsval
eller vad man nu vill kalla det. 1932 års valutgång är ett ganska medvetet
uttryck för den brist på tilltro till den hittillsvarande politiken, som har
vuxit fram inom vårt folk och som, skulle jag våga tillägga, jag tror snarare
är större i dag än den var i september. 1932 års val är utan tvivel uttryck
for én växande, mening inom vårt folk, att skola vi lotsa oss så oskadda som
möjligt ur svårigheterna, så behöves det nya grepp, andra grepp och djärvare
grepp. Örn herrarna avfärda den folkopinionen såsom en tillfällighet, då halin
icke bekymrat er örn att undersöka, vad det är som verkligen rör sig inom de
stora massorna av vårt folk. Folkopinionen rörande vår politik i dessa tider,

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
kommer icke bara fram i valhandlingen, den kommer också fram i sådana mindre
ting som när den ena deputationen efter den andra kommer till regeringen
från olika kommuner och högermän tala med socialdemokratisk tunga, när det
kommer representanter från olika partier, som äro absolut ense i en sak, nämligen,
att det måste gripas in mot betrycket på ett helt annat sätt än hittills, örn
man icke skall råka in i äventyrligheter, i sådana situationer, som icke längre
äro farliga bara för den enskildes väl utan också mycket lätt kunna bliva
det för samhällets väl.

Örn man vill beakta den utgångspunkten, så tror jag, att man har också den
naturliga grunden för de förhandlingar, som ju under alla omständigheter
måste föras mellan regeringen och riksdagen. Är det riktigt, som man försäkrar,
att här finnes en allvarlig vilja att gå så långt som överhuvud taget man
rimligen kan gå, då tror jag också, att det finnes möjligheter för att vi med
gemensamma krafter skola nå fram till ett resultat, som ger det svenska folket
all den hjälp i betrycket, som vi äro mäktiga att mobilisera. Kan regeringen
medverka till eller gå i spetsen för ett sådant resultat, så anser den sig hava
nått mera än den kanske hittills har vågat hoppas. Då skulle väl knappast
någon fråga uppstå örn att den ena eller den andra parten, regering och riksdag,
söker sak med den andra.

Men jag vill gärna tilägga ett par ord. Det är ofta på det sättet, att när ett
parti har kommit i regeringsställning, så tycker man, att det partiet skall kompromissa
sig till ungefär vad som helst. Man tycks på sina håll anse, att en
regering bör fatta som sin uppgift att få behålla taburetterna och sitta på skenbara
framgångar. Jag har en helt annan uppfattning om en regerings ställning.
En regering skall så långt det är möjligt motsvara de önskningar rörande
landets politik, som finnas inom folket. Den skall söka vinna beaktande för
dessa önskningar i riksdagen och med riksdagens medverkan, så långt det är
möjligt, uppfylla dem. Örn det befinnes, att riksdagen vill föra en politik av
ett helt annat slag än den, som regeringen anser för landet gagnelig, då finner
jag det fullkomligt absurt, att man överhuvud taget skall räkna med den regeringens
kvarstannande. Ja, jag gar sa långt, att jag säger, att även örn en regering
vill sitta på de villkoren, skall riksdagen icke tillåta det. Landets regering
skall representera en politik, och den politiken skall åtminstone vara regeringens
i så måtto, att regeringen tror, att den är gagnelig för landet, att regeringen
har en känsla av, att den åtminstone går fram i stora stycken på vägar,
som den själv anser rätta. Har regeringen icke en sådan känsla, då är det
icke längre en regering. Då skall riksdagen icke begära, att den skall sitta.
Och har dim regeringen någon känsla för parlamentarisk ordning, så går den.
även örn riksdagen ber den sitta. Det är alldeles uppenbart, att skall det vara
parlamentarism i ett land, så skall det vara samarbete; skall man hava representanter
att utföra rikspolitiken, så skall man också skapa möjligheter flir
en rikspolitik, som dessa landets högsta styresmän tro är riktig och för vilken
de kunna gå, in, icke bara därför att de hava ett ämbete utan också därför, att
de hava ett intresse, därför att de vilja förverkliga en sådan politik.

Det är icke i detta ögonblick fråga örn en socialistisk eller en borgerlig politik.
Herr Hamrin kom in litet på frågan om hur det skall bli med den framtida
nya samhällsordningen, hur planerna för den se ut. Det är ganska ändamålslöst
att, nu fördjupa sig i detta problem. Det är emellertid sannolikt, att
vi snarare än mången tror, få diskutera mera genomgripande åtgärder. Jag
delar mångas uppfattning, att vi rädda oss icke ur våra svårigheter endast med
åtgärder, betingade av det allra närmaste betrycket. Jag tror, att våra förhållanden
äro så allvarliga, att, vilken regering som än sitter icke får nöja
sig med att lill nästa år göra upp en budget kanske på samma grunder som

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
den nu framlagda, utan den måste använda sin tid för att verkligt grundligt
undersöka, om man icke måste vidtaga ännu mera genomgripande åtgärder för
försörjningen av befolkningen i vissa delar av vårt land — jag tänker närmast
på de norra delarna — en fråga, som kan gälla omflyttning från industri till
jordbruk, en fråga, som kan gälla omflyttning från en del av landet till en
annan, en fråga, som kan gälla ännu större organisationsproblem. Jag tror alltså,
att en regering just nu måste ägna hela sitt intresse åt den mycket allvarliga
uppgiften att försöka länka in vår politik mot betrycket på de säkraste vägarna
och på dem, som giva det bästa resultatet. Jag tror icke, att en socialistisk
regering har någon anledning att just nu sätta sig ned och fundera, hur man
skall bygga upp det socialistiska samhället. Vilken regering som än sitter, har
händerna fulla av allvarliga uppgifter för den närmaste framtiden. Och en
regering, som känner sin plikt, kommer att ägna sig åt dessa uppgifter. Så
länge denna regering sitter, skall den icke göra sig skyldig till några försummelser.
Och den önskar intet högre än att få det understöd, som möjliggör för
den att tjäna landet på det sätt den önskar.

Herr Lundstedt: Herr talman! Efter statsministerns anförande kan jag

givetvis icke räkna på kammarens öra. När jag ändå talar, så är det endast
för att till protokollet få en replik på det genmäle, som statsrådet Undén i
förmiddags riktade mot mitt anförande. Jag tillåter mig för korthetens skull
meddela den repliken i fem punkter.

l:o) Enligt statsrådet mening skulle jag med mitt anförande hava råkat
i konflikt med mina föregående uttalanden angående betydelsen av Nationernas
förbund. Någon sådan konflikt föreligger icke. Jag har å ena sidan
alltid hävdat vikten av att de olika staternas representanter söka samverka
i en central för världsfredens bevarande. Å andra sidan har jag alltid betonat
vikten av, att man icke låter förleda sig av vissa traditionella rättsföreställningar,
vilka, såvitt jag kan förstå, äro livsfarliga för fredsidén. Denna
ståndpunkt intager jag alltjämt. Intet i mitt anförande i förmiddags strider
däremot. Jag har icke satt i fråga, att vi skulle inhibera vår tribut till Nationernas
förbund. Jag har endast gjort gällande, att vi skulle till största
möjliga nytta använda vår dyrbara stämma i Genéve.

2:o) Jag har aldrig sagt, att Nationernas förbund skulle tigande åse Japans
ockupation. Motsatsen har jag däremot vid skilda tillfällen givit uttryck
åt i denna kammare. I dag berörde jag icke den saken. Jag endast förmenade,
att Nationernas förbund icke borde hävda rätten, vilket nämligen innesluter
sådan aktion, som kunde bliva farlig för Europas ekonomi och möjligen
för världsfreden. — Nu säger statsrådet Undén, att det vore icke så
mycket fråga örn att hävda rätten som att hävda fredens idé. Men denna fred
skall ju åstadkommas enligt förbundsakten, som rättsligen förpliktar till fredens
hävdande, i fall av behov, genom sanktioner. Mina anmärkningar rikta
sig just emot, att man sammankopplar fredsintresset med det ödesdigra rättstvånget.
Kalla detta tvång fredstvång, örn man så vill: grundsatsens farlighet
försvinner icke i och med ordvalet.

3:o) Jag har icke förebrått statsrådet Undén, att han icke gjort propaganda
för mina åsikter. Min »förebråelse» riktar sig överhuvud icke särskilt mot
statsrådet Undén utan mot hela det rådande uppfattningssättet på området,
som jag menar, att regeringen bort taga avstånd ifrån. Vidare är det alldeles
icke fråga om att propagera för mina idéer utan för vissa synpunkter,
som enligt min mening äro sakliga. Kan man visa, att dessa synpunkter äro
osakliga, så faller givetvis grunden för mitt yrkande på deras beaktande.

4:o) Jag har självfallet aldrig uttalat några sympatier för den japanska

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ockupationen överhuvud, icke heller på grund av dennas förmenta antikommunistiska
betydelse. Att så uppfatta mina ord är, såvitt jag förstår, en uppenbar
förvanskning, som jag är övertygad om att herr statsrådet gjort endast
i hastigheten och vid närmare eftersinnande skulle önska korrigera. Jag
har endast sagt, att bland mängden av möjliga farhågor i anledning av en
eventuell s. k. rättslig aktion emot Japan även såsom en mycket svag möjlighet
funnes den farhågan, att krossandet av detta lands stormaktsställning
skulle kunna tänkas medföra konsekvenser, ödesdigra också för Europa.

5:o) När statsrådet Undén känner sig övertygad örn att Japan skulle böja
sig för ett enigt och resolut uppträdande från folkförbundets sida, och att sanktionerna
sålunda icke skulle behöva tillgripas, så kan jag givetvis icke bevisa,
att denna övertygelse är oriktig. Men jag har sökt framställa sannolikhetsskäl
för att en sådan övertygelse är alltför optimistisk. Och vad jag förfäktar
är, att man icke vet, vad man kan frambesvärja genom rättens hävdande
mot Japan. Det kan gå lyckligt; men det kan också gå olyckligt. De
värden, som stå på spel, äro alltför betydande för folken, för mänskligheten,
för att några som helst risker böra få tagas. Jag jämförde saken med faran
av att leka med elden. Man kan tända en tändsticka i ett krutmagasin, utan
att det sker någon explosion. Men man hör nog helst undvika det.

Herr talman! Jag önskar slutligen i anledning av detta replikskifte säga,
att, ehuru mitt förra anförande riktade sig emot den åskådning, som gemenligen
hyses på detta område, och icke mot statsrådet Undén personligen, så
måste givetvis statsrådet Undén, på grund av den ställning han intar, också
personligen taga åt sig mina anmärkningar. När han nu, detta oaktat, bemött
mig på det kollegiala sätt, som han gjorde, känner jag ett behov att
härför till honom framföra min tacksamhet.

Herr statsrådet Undén: Herr talman! Det kanske är litet sent att vid denna
tidpunkt av remissdebatten upptaga ett litet socialdemokratiskt familjegräl
örn den manchuriska konflikten. Men örn jag ändå vågar säga ett par
ord, är det först och främst för att rätta ett eller måhända två missförstånd,
som jag tydligen gjort mig skyldig till. Herr Lundstedts allusion på de
600,000 kronor, som varit upptagna i budgeten för vårt medlemskap i Nationernas
förbund, har jag uppfattat på det sättet, att han ansåg detta vara
en onödig och överflödig utgift. Han meddelar nu, att han ingalunda avser,
att denna årsavgift borde strykas ur budgeten utan blott att man skulle söka
få mera valuta för det dyra medlemskapet. Jag är givetvis villig att taga
ad notam denna förklaring, som ju betyder, att jag på den punkten missförstått
honom.

Den andra punkten, där jag också med tillfredsställelse hört hans yttrande
nu, var den, vari han förklarade, att han ingalunda hade några sympatier
för den japanska aktionen i Kina. Hail har emellertid i sitt föregående
anförande framfört bl. a. såsom en eventuell påföljd av Nationernas förbunds
ingripande gentemot Japan, att det skulle kunna som ett perspektiv leda till
Asiens bolsjevisering. Det var i anledning av denna hans antydan, som jag
trodde, att han gjorde sig solidarisk med det förnämsta japanska argumentet
för detta lands hållning i Manehuriet, vilket just är, att Japan rättfärdigar
alla sina åtgärder med den förevändningen, att man känner sig vara kallad
att skydda Asien emot bolsjevisering och för den skull skyndar att annektera
ett område med 28 miljoner kinesisk befolkning.

Jag vill bara tillägga det, att sedan professor Lundstedt tidigare vid sin
betygssättning av regeringen slösat med så fördelaktigt betyg för dess budget
— man kanske alltså kan säga för regeringens kunskaper i ämnet finans -

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
politik •— där herr Lundstedt tilldelade oss åtminstone betyget »med beröm
godkäud», så har han sedan blankt kuggat regeringen i folkrätt. Jag har
min lilla misstanke örn varpå detta beror, och jag vill icke undanhålla kammaren
denna misstanke. Den är, att han i budgeten har på en eller annan
punkt funnit ett uttryck för sina filosofiska principer, under det att han icke
funnit något sådant uttryck i regeringens Genéve-politik.

Jag vill ytterligare bara tillägga, att jag tror, att varken detta internationella
problem eller andra internationella frågor kunna bedömas utifrån abstrakta
och schematiska principer, utan att de kräva ett mera konkret inträngande,
än vad herr Lundstedt tydligen anser nödvändigt. Och den, som
tagit del av den viktiga, kanske viktigaste insats, som Nationernas förbund
hittills gjort i denna fråga, nämligen den s. k. Lytton-kommissionens undersökning,
dess rapport angående förhållandena i Manchuriet, den måste få den
bestämda övertygelsen, att freden i Östern gagnas icke genom en efterlåtenhet
från Nationernas förbunds sida eller från samliga makters sida gentemot
Japans annexionistiska politik. En sådan efterlåtenhet komme tvärtom att
föra med sig framtida förvecklingar av oöverskådlig räckvidd mellan Kina
och Japan, under det att freden i Östern bäst gagnas av att Nationernas förbund
efter förmåga uppträder på ett mera resolut sätt, än hittills har skett.

Herr Strindlund: Herr talman! Denna debatt är väl närmast avsedd att
ge kammarens ledamöter tillfälle framföra sin inställning till och sina principiella
invändningar emot de föreliggande förslagen i statsverkspropositionen.
Den är väl också avsedd att tjäna som ett observandum eller vara vägledande
för de ledamöter inom respektive utskott, som sedermera skola fortsätta behandlingen
av dessa förslag. Det har ju därför också, åtminstone förr, ansetts
mindre lämpligt, att ledamöter i sådana utskott, dit delar av statsverkspropositionen
remitterats, yttrat sig i remissdebatten. Jag skall heller icke
såsom ledamot av statsutskottet nu gå in på själva det föreliggande budgetförslaget.
De erinringar eller erkännanden, som jag örn detsamma kan ha
att göra, får jag nog sedermera tillfälle att framföra både i utskottet och
under de fortsatta riksdagsförhandlingarna.

Däremot har det under denna debatt och jämväl i trontalet lämnats en
del meddelanden örn förslag, som äro att vänta, och underförstått kan man
då läsa ut, vilka förslag, som icke komma. Herr statsministern vidrörde i
sitt anförande i går bl. a. det bebådade förslaget örn nybildning av s. k. arbetarsmåbruk.
Såvitt jag förstår, äro dessa närmast avsedda för Norrland,
där de framför allt skola tjäna skogsarbetarna. Med kännedom om den ringa
areal åkerjord, som bönderna förfoga över, tar jag för givet, att man vid
realiserandet av detta förslag till stor del måste taga s. k. bolagsjord i användning
för detta ändamål. Här tangerar man en fråga, som i annat sammanhang
framförts till mig från en hel del norrlänningar, och som jag ber
att få vidarebefordra. Först och främst: Är denna bolagsjord möjlig att förvärva
med betryggande äganderätt, och är det möjligt att göra den gravationsfri?
Man gör sig den frågan, icke bara inför sociala jordutredningens förslag,
utan även av annan anledning. Man har lagt märke till att krisen tagit
sig uttryck bl., a. i följande två symtom. Bolagen, även sådana, som förut
ansetts synnerligen solventa, hava under senare tider börjat lägga upp ganska
stora obligationslån. Denna kris har dessutom medfört ett nästan katastrofalt
prisfall på fastigheter, synnerligast i samband med realisationer.

Man frågar sig då om alla, som redan inneha ägostyckningar eller utbrytningar
från fastigheterna, verkligen sitta trygga på sina fastigheter, även

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
om utvecklingen skulle gå så långt, att den säkerhet, som ligger för dessa
obligationslån, måste realiseras. Här föreligger spörsmålet i vad mån man
vid belåning av denna bolagsjord, vid tagande av de inteckningar, som ligga
som säkerheter för obligationerna i fråga, verkligen undantagit jord lämplig
för odling och all inägojord. Det är icke underligt, om dessa frågor komma
på tal, och örn man i många fall känner en viss oro för det framtidsperspektiv.
som nu upprullas, då man ser, hur denna kris fortsätter.

Den, som har samma uppfattning som jag, att det är lyckligt för ett land,
om det har en kraftig, självständig jordbrukar- eller bondestam, och att de
som bruka jorden äga densamma, har givetvis intresse av att så mycket som
möjligt av den jord. som för närvarande ligger under bolagen, överföres i
enskild ägo. Jag vill då fråga, om icke, därest krisen fortsätter som hittills
under någon längre tid, en sådan överföring försvåras genom dessa obligationslån.
Har regeringen tänkt på det spörsmålet och sökt finna någon utväg
att befria sådan jord från den risk, vari den f. n. torde befinna sig.

Det har nu bebådats, att vi skola få en hovrätt uppe i Norrland. Det är
alldeles givet, att med de säregna näringsförhållanden, som äro rådande i
norra Sverige — som sydsvenskarna i stor utsträckning icke ha någon verklig
kännedom örn — måste det vara av betydelse att få en hovrätt förlagd dit,
varigenom rättens ledamöter få lättare att förskaffa sig personlig kännedom
örn ortsförhållandena. Det är därför, som vi med tillfredsställelse hälsa detta
förslag. Däremot torde vi icke, åtminstone vid innevarande års riskdag, få
se något förslag till lösande av ett annat önskemål, som mer än en gång framförts
här i riksdagen. Jag syftar på frågan örn ett modernare och kontrollerat
inmätnings- och intumningsförfarande. Riksdagen beslöt i fjol enhälligt
hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta om en
skyndsam och allsidig utredning rörande virkesmätningsföreningarnas verksamhet
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. Vi ha icke bort något av denna sak och få väl knappast glädjen
framföra något tack för ett sådant förslag i år. Men jag tror mig göra mig
till tolk för nästan hela den norrländska landsortsbefolkningen, örn jag gör
det uttalandet till herr justitieministern, vilken tyvärr icke är här närvarande,
att skulle vi där uppe fått välja mellan ett moderniserat inmätningsförfarande
och en hovrätt, så skulle vi säkerligen taga det förstnämnda. Jag
tror mig kunna göra detta uttalande icke bara på böndernas vägnar utan
jämväl på skogsarbetarnas. Det kan kanske förefalla märkvärdigt att ställa
dessa frågor sida vid sida, men de äro båda beroende på herr justitieministerns
handläggning. Jag vill tillägga, att även örn kammaren nu snart börjar
bli led på att jag kältar örn denna fråga, så kommer jag icke att ge mig,
förrän vi fått bättre system i berörda avseende.

Det är dessutom en liten fråga, som jag närmast skulle vilja tala med herr
ecklesiastikministern om. Det framhålles nu från alla håll nödvändigheten av
sparsamhet, och jag tror, att man är ganska ense i den saken. Verklig sparsamhet
innebär väl, att man avstår från onödiga utgifter. Ett område, där
man skulle kunna göra åtskilliga besparingar, är undervisningen. Jag syftar
då på sådana poster som bl. a. undervisningsmateriel och läroböcker åt eleverna
vid de olika skolorna. Vi känna alla till lärobokseländet, och även en
annan utgift i samband med undervisningen är rätt tryckande, nämligen utgiften
för skrivmateriel. Jag har lagt märke till, att här i riksdagen äro de
kladdblock, som vi få använda oss av, icke hopsatta av nytt oanvänt papper,
utan de bestå i regel av gamla föredragningslistor och dylikt. Jag har också
sett, huru man inom den centrala förvaltningen i allmänhet mycket hårt
hållit på atti besparingar skola göras, då det gäller skrivmateriel. Men korn -

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
mer man in i en folkskola, så finner man, att där duger det icke med billigt
kladdpapper, utan allt sedan griffeltavlorna bannlystes skall det vara dyrbara
skriv- och räknehäften. Man kan måhända säga, att detta icke hör
hemma i denna debatt, utan är saker som få ordnas i skolorna. Jag är icke
säker på att det skulle lyckas, ty örn man känner barnens psyke litet grand,
vet man för det första, hur oändligt känsliga de äro för anmärkningar från
varandra, och för det andra hur oändligt hårda dessa barn kunna vara gent
emot varandra. Örn bland dem den uppfattningen gör sig gällande, att det
är skam att spara på detta sätt, då kommer det aldrig att lyckas. Jag är
därför övertygad om att en impuls till sparsamhet på detta område måste
komma från högre ort. Det är icke heller någon så liten fråga, ty örn det
kunde sparas en eller annan krona för varje skolbarn, oavsett vilken undervisningsanstalt
det tillhör, och för varje termin, skulle det sammanlagt representera
ett stort belopp. Med den frimodighet, som utmärker vår ecklesiastikminister,
hoppas jag att det räcker med denna erinran, och att han
tar initiativ till sparsamhet med skrivmateriel i skolorna, där den största förbrukningen
äger rum.

Herr Lithander: Herr talman! Eegeringsbänken nu gör precis intryck av
samma förhållande, som kommer att råda i statskassan, när herr finansministerns
program blivit genomfört: den är totalt läns. -— Jag begärde här
ordet med anledning av ett yttrande, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
hade igår. Han sade, att han hade under undersökningfrågan
att i en enda hand lägga hela kaffeimporten för att på detta sätt
skaffa ökade inkomster åt staten utan att öka priset. Försåvitt jag kunde
fatta hans mening gäller det då ett monopol. Han yttrade sig ganska försiktigt
och lämnade icke närmare uppgifter, men det må vara förklarligt, om
det inom vida kre,tsar i vårt land skapas en känsla av oro, när ett sådant
yttrande fälles ifrån det hållet. Yi hava i alltför färskt minne de erfarenheter,
som tidigare skapade monopol hava lämnat. Både hans excellens herr
statsministern och herr finansministern hava i sina anföranden framhållit,
att numera är arbetslöshetsproblemets bemästrande huvuduppgiften för regeringen.
— Ja, när jag nu ser, att både herr statsministern och herr finansministern
ha infunnit sig, tillåter jag mig uttala, att det gläder mig att hava
fått en »kassatillgång» nu. — Emellertid, i samma ögonblick som regeringen
framhåller detta som målet för dess strävanden, och för vilket den nu ställer
oerhörda krav på det svenska samhället, så låter herr finansministern antyda
åtgärder, som direkt på många håll komma att skapa arbetslöshet och ekonomiska
svårigheter. Jag skall nu icke gå in i detalj, jag har gjort det många
gånger förut, men vi hava alla i färskt minne, hur många gamla köpmän
och många som hade ägnat sig åt vinhandelshanteringen blevo kastade ur
sadeln, när det monopolet skapades, och allt vad det hade till följd. Det är
många som ännu lida av det. Och vad det andra monopolet beträffar så
hava där för näringsutövarna skapats så svåra förhållanden, att jag skulle
vilja tro, att herr finansministern icke skulle vilja ens åt en nödhjälpsarbetare
ge så små möjligheter, som de vilka här lämnats många. Det är därför
jag till herr statsrådet ber att få rikta frågan: vad är det som nu planeras,
och vad är det som i det fallet förehaves? Det är många ute i landet, som
vilja hava litet klarare besked på den saken.

Jag förstår mycket väl, att ett monopol skulle innebära ett förverkligande
av gamla socialdemokratiska programpunkter, vilket säkerligen tilltalar den
ärade finansministern, men det står i skarp och bestämd strid emot först och
främst vår grundlag, som säger, att »konungen må inga monopolier instifta».

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
Det ligger långa tiders erfarenhet bakom detta, som skrivits in där i vår
grundlag. Det är ingen likgiltig sak, och ingen som man kan ta i förbigående
och försöka driva igenom med en tillfällig majoritet. Det är att slå in
på vägar, som ingalunda äro eftersträvansvärda. Och är det så, att det är
staten som skall driva det, så vill jag säga, att det är icke rätta sättet att
göra saker och ting billigare, det hava vi på många vis erfarenhet örn. När
det är fråga örn att avkoppla konkurrens och annat, får allmänheten i sista
hand alltid sitta emellan, och det visar sig också att om staten skall ge sig in
på att driva affärer på något vis, går det endast under monopolets form, ty
den ringaste tävlan och möjlighet för den enskilde att vara med, tål staten
icke vid. Jag skulle också i detta sammanhang vilja erinra örn, att samtidigt
som ett monopols inrättande har kastat mången j^rkesman ur sadeln,
har det i stället satt in personer med framstående egenskaper på andra områden,
vilka dock i fri tävlan och under fri yrkesutövning säkerligen aldrig
fått de placeringarna. Men det kan vara en sak för sig att gå in på sedan.

Det må måhända, herr talman, när jag nu har ordet, vara mig tillåtet att göra
några små randanmärkningar till propositionen, som vi nu hålla på att remittera.
I den säges på sid. 10 i »inkomsterna», att det skall försiggå en väsentlig
utvidgning av statens verksamhet för att skapa produktiva och varaktiga
nyttigheter av olika slag. Jag vill, liksom det förut här blivit antytt från
olika håll i kammaren, betona, att det är icke vad man menar med nyttigheter,
som skapas. Jag förstår fullt väl regeringens önskan och den uppgift den
har och måste hava att söka komma ur ett nödläge, som icke bara vi utan
andra länder äro i, att försöka få arbete och rörelse i gång, men den metod
som anlägges är felaktig. Jag vill också säga det, att regeringen alldeles
säkert kan påräkna det livligaste stöd, därest den går in för vägar, som i
längden äro hållbara och ekonomiskt genomförbara. Sådant kommer högern
utan tvivel att stödja, ty högern är ett uäringsparti, dess män äro vana att
sätta saker och ting i gång, men framför allt att hålla dem i gång utan att
anlita konstlade medel, som gå för en kort tid, varefter det hela stannar av,
därför att det låser sig. Och det kommer att låsa sig, örn man går fram på
den väg, som regeringen föreslagit. Även med allra skarpaste bottenskrapning
av tillgångar är det, som vi hört av hans excellens, bara en del av de
arbetslösa, som kunna få sysselsättning och utkomst. Det måste ske efter
andra linjer, ty eljest låser det sig fast.

På sid. 11 står det, »att även den sysslolösa, arbetskraften måste, få sitt
underhåll ur medborgarnas förråd». Man går där in för en tankegång, att
det skulle påvila staten och kommunerna en skyldighet att se till, att ur
det gemensamma förrådet skulle all försörjning ske. Ja, det är gott och väl,
så länge förrådet finnes, men det är bara en tidsfråga, när,dessa förråd och
möjligheter upphöra, när man går in på den väg, som regeringen är inne på.
Vi hava alltså ingalunda någon ovilja emot att under brydsamma tider medverka
till att folket kan klara sig fram och att vårt näringsliv hålles i gång,
utan vi ogilla det sätt och de metoder, efter vilket det sker. Det, sätt, som nu
regeringen är inne på, tar mången gång bort känslan, att människorna skola
försöka att i tävlan med andra göra det bästa möjliga och försöka klara sig
fram. Man tvingar in det hela på en väg, där under alla förhållanden staten
skall hålla det hela i gång, och därtill till avtalsenliga löner, så länge det
räcker. Även under nuvarande förhållanden kan icke, även med en bottenskrapning
av allting, detta hållas i gång annat än en liten kort tid, och vad
som är alldeles säkert är, att när det en tid verkat, kommer skaran av arbetslösa
att växa, och det kommer att låsa sig. och, såvitt jag förstår och kan i
ringaste mån bedöma det, leder det rent ut i kaos. Det sammanhänger med

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
att depressionen råder i liela världen. \ i äro icke de enda, liela vår exportindustri
och allting, sorn vi fått in pengar på för att betala både det ena oell
det andra, har minskats eller rent av upphört.

Herr statsrådet sager vidare på sid. 11, att de statliga arbetenas finansierande
nied lånemedel icke innebär någon avvikelse från hittills tillämpade
finansieringsregler. Det är redan gendrivet. Jag vill bara med ett par ord
säga det, att det är en väsentlig avvikelse från vad som hittills ansetts vara
sund politik. Hans excellens sade helt nyligen här, att ur statens företagareverksamhet
skulle växa enskild verksamhet. Jag tror, att det motsatta skulle
bli följden. Den enskilda verksamheten kommer att förkvävas i mycket hög
grad, och när därtill kommer den katastrofala beskattning, som herr finansministern
föreslår, så kommer det i än ökad grad att få verkan åt det hållet.
De vägar, som här föreslås, äro icke i längden framkomliga.

Hans excellens yttrade, att regeringen försöker att förverkliga'' vallöftena.
Men är det icke en oerhört dyr räkning, som regeringen kommer med till
svenska folket för att förverkliga dem, när vi få sådana krav ställda på oss,
som så bottenskrapa alla resurser. Hans excellens sade vidare, att en majoritet
bör beakta vad en stark minoritet har att säga. Ja, men framför allt
bör den beakta, hur pass förnuftigt det är som den majoriteten eller den
minoriteten säger till örn, och, som jag nyss sade, vad som är möjligt att genomföra
efter sunda hållbara ekonomiska linjer i längden. Det kommer säkerligen
icke regeringen att möta någon bristande vilja för. Men när det
sumD förnuftet säger en, att den väg som bär anvisas icke är framkomlig,
då mäste man väja. Hans excellens talade vidare örn en omflyttning. Han
nämnde först här, att det får vara nya grepp, andra grepp och djärvare grepp,
och kom sedan in pa att vi få försöka taga i övervägande en omflyttning från
industrien till jordbruket. Den vägen har det parti jag har äran tillhöra i
långliga tider kämpat för. att alltså bereda möjligheter för svenskt jordbruk
att kunna vid dessa tillfällen suga upp och suga till sig dem som icke finna
sysselsättning inom industrien, vilken under normala förhållanden kan bereda
sina utövare en annan levnadsstandard och andra förhållanden än vad
som är möjligt inom jordbruket. Ar det excellensens allvarliga mening och
tanke att gå den vägen, då hälsar jag den med glädje, men jag hoppas och
hemställer, att hans excellens då hos sitt partis representanter inom de olika
utskotten, främst då inom bevillningsutskottet, som har att behandla dessa
frågor, därnäst jordbruksutskottet, inskärper betydelsen av att, när de till
behandling få frågor, som främja det svenska jordbruket, lämna det stöd \i
behöva för att genomföra detta. Där kunde vi i så fall få en samverkan till
att få ett stöd, som vi i långliga tider arbetat för. Men utan det stödet, utan
att man försöker få fram möjligheter för det svenska jordbruket att bära
sig, kommer det aldrig att få förmåga att suga upp till sig och ta sig an
dem som under depressionstider icke kunna få sysselsättning på det vanliga
viset. Där kunde vi få fram en linje, där vi kunde mötas. För närvarande
är det så, att på många ställen i landet kunna jordbrukarna så långt ifrån
taga till sig några arbetslösa, att de kunna icke ens behålla sina egna drängar,
därför att deras produkter betalas så lågt. att det lönar sig icke. Det
är ett stort och svårt problem, och ingenting skulle glädja oss mera än örn
hans excellens på allvar trädde in för den saken. Det vore naturligt för övrigt
örn så skedde, ty många av dem, som nu i städerna lia sin utkomst såsom
industriarbetare och som tillhöra det socialdemokratiska partiet, äro med
så starka rötter bundna vid Sveriges jordbruk, att det vore icke oförklarligt,
örn man ifrån detta håll nu skulle kunna få en verksam hjälp till genomförande
av ett förslag, som skulle göra det svenska jordbruket bärkraftigt. Det

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
är ur så många synpunkter, icke bara ekonomiska, av vikt att så sker, men
etet bär man icke beaktat vid framläggandet av statsverkspropositionen, och
jag skall, herr talman, därför nu gå in på det. På sid. 12 i »inkomsterna»
står det talat örn begränsningar i konsumtionen och i importen samt reglering
av utrikeshandeln. Jag hoppas det kommer att föra regeringen och finansministern
in på de vägar, vi antytt, och alltså föranleda en eller annan moderat
tull. Excellensen småler, när jag säger moderat, men jag menar moderat.
Det skall därvidlag icke vara överdrift utan så att utlandet hålles borta och
den inhemska produktionen beredes företräde.

Ja, jag skall icke mycket orda örn arvsskatten. Den har redan blivit behandlad
på vida bättre sätt än vad jag kunnat göra, men jag skulle vilja
säga till herr finansministern, som nyss yttrade något örn vad som skulle inträffa,
när de goda tiderna återvända etc.: om regeringens linje följes, återvända
icke de goda tiderna. De komma aldrig! Det problemet behöver aldrig
besvära oss. Herr finansministern nickar bifall, som jag tacksamt noterar.
De komma icke tillbaka!

På sid. 41 i »inkomsterna» finner man rusdrycksförsäljningsmedlen från
detaljhandelsbolagen beräknade till 19 miljoner kronor. Det skulle intressera
mig att höra från finansministern vid något tillfälle vad de driftskostnader, som
erfordras för att få in det nettobeloppet, gå till, eller med andra ord vad denna
apparat kostar i drift. Det skulle också intressera att höra, örn finansministern
följt den erinring, som jag gjorde till en föregående finansminister.
Jag bad honom nämligen se till att de medel, som där skulle in till statsverket,
bleve inlevererade och icke placerades i hus för systembolag och restauranger
i konkurrens med enskild drift. Vi äro så noga för minsta sak,
när därtill använts av statsmedel. Då prövas och gnuggas det i statsutskottet
och riksdagen. Det skulle glädja mig, örn det hade satts stopp för detta,
men då så icke skett, vill jag hemställa, att finansministern ser till, att medlen
komma in fullt och helt. Skall det vara några byggen för statens eller
annans räkning för statsmedel bör det på vanligt vis passera riksdagen och
statsutskottet, så att vi få lov att tala örn det.

Man vill ha över drift i statens regi. Jag kan icke låta bli att göra en reflexion.
Det har varit svåra tider för statens järnvägar. Beträffande allt
vad ingenjörskunskap kan frambringa skötas statens järnvägar förstklassigt,
allting är bra i det fallet, men man kan icke annat än beklaga, att utvecklingen
gått därhän, att hela det investerade kapitalet avkastar i denna stund 41/2 miljoner
kronor, om jag rätt uppfattat siffrorna. Det är ju så, herr .statsråd?
Det står här på sid 47. Då är kapitalet över 1,000 miljoner kronor. Därav
är då något bortskrivet. Omkring 668 miljoner kronor tror jag det var som
ansetts böra vara det som skall förräntas. Det andra är nedlagt i kulturImilor
och på andra uppgifter. Avkastningen blir i alla fall icke fullt en halv
procent. Jag tycker det i alla fall är en sak, som vi icke skulle kunna lämna
obeaktad. Det har i alla fall litet grand visat sig vad följden blir för statsverket,
när mycket stora medel investeras på det sättet. Bland de stora utgiftsposter,
som nu äro föreslagna, finna vi på sid. 4 och 5 i »utgifter för
kapitalökning» på en rad 75 miljoner kronor och på en annan 50 miljoner kronor.
Jag har den känslan, att Hacket därav kommer att användas på ett sätt,
som förkväver en mycket viktig känsla hos människorna och icke minst hos
ungdomen, att arbeten skola förrättas i tävlan, där de bästa komma fram. Det,
är inriktat för mycket åt annat håll. Det kommer att bli i viss mån en privilegierad
klass, som får arbetet, när man tar bort det där momentet av tävlan.
Jag har sett sådant. I somras på en resa i England vilket starkt intryck fick
jag icke av dessa — jag vill sälga — olyckliga människor, sorn ha sitt kontanta

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
understöd men stå och hänga i stora skaror utanför Public Houses och icke
taga sig till något nyttigt utan ha det kravet på samhället, som finansministern
skrivit på papperet, att av det gemensamma förrådet skall försörjningen ske.
Min mening är den, att man skall försöka i största möjliga utsträckning och
under olika former ge arbete. Jag fick häromdagen från England en förteckning
på en massa saker, som skulle kunna utföras, men här stöta vi på
någonting annat, och det är den fackföreningspolitik, som icke tillåter, att det
och det arbetet fullgöres, därför att det bara är en viss grupp, som har rätt
att göra det. De andra äro liksom varg i veum. De få icke lov att göra det.
Om man skulle kunna komma till en förståelse på den punkten och dessa regler
rubbas, så att ett moment av tävlan kunde komma in, skulle vi kunna
enas på den linjen, eders excellens. Där är en verklig uppgift. Under dessa
tider av arbetsbrist vädjas det till det allmänna om miljoner kronor, som
skola tagas ut av skattemedel och nu även av arvsmedel. De skulle kunna avlyftas
i form av arbete. Låt det bli tävlan, ty en sådan bringar det hela i
ett helt annat läge än det system, som regeringen föreslagit. Regeringen vill
inte göra en differentiering. Här skall nödhjälpen gå upp i nivå med avtalsenliga
löner. Följaktligen skapas härigenom många gånger förhållanden, speciellt
på landsbygden, då beredskapsarbetena rent av äro bäst avlönade, ty jordbruket
kan inte hålla takten eller tävla därmed. Jordbrukarna ha inte den
möjligheten att bottenskrapa förråden, som herr finansministern har.

Herr finansministern berörde förhållandena i England. Han gjorde för övrigt
en jämförelse beträffande det landets skattepolitik. Där ha faktiskt reserverna
på många håll förintats genom den katastrofala arvsskattepolitiken.
Den skattepolitik, som där är förd, främst på tillskyndan av Lloyd George,
vilket också omnämndes av amiral Lindman, har haft en mycket stor andel i
de rådande förhållandena. Detta är ingenting att sträva efter. Man kan framhålla
det såsom ett avskräckande men ingalunda efterföljansvärt exempel. Jagskulle
i stället vilja säga till herr finansministern, att England i hög grad alett
exempel på vikten av förståelse för vad näringslivet är, vad det betyder att
det skapas välstånd på olika håll och på olika händer, och att detta välstånd
bevaras generation från. generation. Detta är en tillgång, som under gångna
tider hållit England kvar i den stora maktställning landet haft. Men var
alldeles förvissad, att örn det går för långt åt andra hållet, kommer en motsats
till denna maktställning att bli följden. Därom råder inte den ringaste tvekan.

En sak gladde mig i statsverkspropositionen, och det var, att nu fingo vi
bifall till en motion, som vi väckte för många år sedan rörande rusdr^cksmedelsfonden.
Nu går den in i den allmänna budgeten. Det har verkligen
glatt mitt sinne. Här står en liten detalj på sidan 12 i bilaga 5 i »utgifterna
för kapitalökning», nämligen »lånefonden för inköp av gasgeneratorer till motordrift».
Därom vill jag med några ord, herr talman, om jag inte tar tiden
för mycket i anspråk —- det gäller ju en viktig fråga — framhålla, att vad
vi kunna göra i detta land för att främja tillverkningen av träkolsgasdrivna
bilar, det böra vi göra. Här finns en möjlighet på den vägen att i mycket hög
grad lösa arbetslöshetsproblemet, och vi kunna dessutom i avsevärd grad redan
nu med befintliga konstruktioner frigöra oss från beroendet av bensin.
Jag har många gånger gjort denna reflexion: varje bilägare är ålagd, att,
i händelse staten behöver det, ställa sin bil till förfogande, men huru länge
kunna bilarna drivas, örn vi inte ha inhemskt bränsle? Här ha vi en väg,
som löser många ekonomiska problem av anmärkningsvärd räckvidd. — Det
talas vidare på sid. 10 örn undersöknings- och förberedande gruvarbeten m. m.
inom Västerbottens län. Detta hoppas jag kommer till stånd, men jag skall i
detta sammanhang be att få peka på en sak, som vi haft diskussion örn i denna

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
kammare förr, nämligen om djupborrningarna i Skåne, vilka på den tiden icke
vunno riksdagens gehör. Nu visar det sig — dagspressen förmäler det —
att därnere finns det, som vi ville borra djupt efter på den tiden men inte
fingo, nämligen värmekällor av olika slag.

Herr finansminister, blott ett par ord angående handelskamrarna i riket.
Jag beklagar, att det inte ansetts önskvärt eller möjligt — önskvärt ^är det
säkerligen, men kanske inte möjligt — att inrangera dem under något, låt vara
blygsamt statsbidrag, ty det blir i alla fall skillnad på deras verksamhet, örn
de på detta sätt äro av staten auktoriserade. De få en annan auktoritet, som
jag tycker är så mycket rättvisare. Samtidigt som man i statsverkspropositionen
läser örn, att regeringen strukit dem från det lilla statsbidrag de åtnjuta,
vet man ju, att remisser från kommerskollegium basera sig på de utlåtanden,
som handelskamrarna avgiva, och då vore det inte mer än rimligt,
att dessa små anslag fortfarande finge utgå.

Jag skall, herr talman, kanske inte upptaga tiden längre, men skulle till sist
endast vilja säga, att när herr finansministern i går talade örn att varken 160
miljoner eller 240 miljoner kronor är någon överväldigande summa, när det
gäller att gjuta nytt blod i det svenska näringslivet — jag tror att orden folio
ungefär så — så gjorde jag denna reflexion. Jag underskattar ingalunda
den för landet nödvändiga och nyttiga verksamhet, som de lärda männen utöva,
och som herr finansministern med sin stora begåvning ständigt utövar,
men jag är ingalunda säker på, att örn herr finansministern varit med i det privata
livet och deltagit i tävlan med andra örn skapandet av dessa värden, som
han nu så lekande och lätt tar ifrån det svenska folket genom olika former av
beskattning, han i så fall icke skulle betrakta problemet på annat sätt. Jag
skulle önska, att herr finansministern på lediga stunder anlade någon liten
drift — ja, jag menar ville driva någon praktisk verksamhet i tävlan med
andra; örn sedan efter en mansålder herr finansministern hade ett litet kapital
över, då skulle jag verkligen vilja pejla djupet i hans känslor för den händelse
det vid den tiden funnes en finansminister, som ville ta ifrån honom och hans
efterkommande, vad han själv nu vill ta ifrån svenska folket.

Jag ber få yrka remiss till vederbörande utskott.

Vidare yttrades ej. Ifrågavarande proposition hänvisades till statsutskottet,
varjämte densamma remitterades, i vad den anginge pensions- och indragningsstaterna,
till bankoutskottet, samt, såvitt den rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

§ 2.

Föredrogs Kungl. Majit proposition, nr 2, med förslag till tilläggsstat till
riksstaten för budgetåret 1932/1933; och hänvisades propositionen, såvitt den
rörde jordbruksärenden, till jordbruksutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

§ 3.

Härefter föredrogos var efter annan följande på kammarens bord vilande
motioner; och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 24 av herr Thorell m. fl.; och

nr 25 av herr Olofsson i Digernäs;

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

till tillfälligt utskott motionen nr 26 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;
till bevillningsutskottet motionen nr 27 av herr Andersson i Leabo m. fl.;
till tillfälligt utskott motionen nr 28 av herr Eriksson i Toftered m. fl.;
till bankoutskottet motionerna:
nr 29 av fröken Wellin;

nr 30 av herrar Petersson i Broaryd och Andersson i Leabo; och
nr 31 av herrar Andersson i Igelboda och Eriksson i Sandby;

till tillfälligt utskott motionerna:
nr 32 av herr Bengtsson i Kullen; och
nr 33 av herr Hallén m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 34 av herr Herou m. fl.;
nr 35 av herr De Geer m. fl.;

nr 36 av herrar Bengtsson i Kullen och Johanson i Hallagården; och
nr 37 av herr Carlström m. fl.; samt

till bevillningsutskottet motionen nr 38 av herr Lovén.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord liggande
propositioner, och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr^28, angående avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller
upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark; och
nr 29, angående anslag till understöd åt kemiska stationer; samt

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 40, med förslag till förordning med bestämmelser om införselmonopol å
mjölk och mejeriprodukter; och

nr 39, med förslag till förordning örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1933.

§ 5.

Härefter föredrogos var efter annan följande på kammarens bord vilande
motioner; och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 39 av herr Ström m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr 40 av herr Jacobsson m. fl.;

till statsutskottet motionerna:

nr 41 av herrar Lindskog och Erlander;

nr 42 av herr Carlström m. fl.;

nr 43 av herr Olsson i Ramsta;

nr 44 av herr Sandberg m. fl.; och

nr 45 av herrar Nilsson i Landeryd och Johanson i Huskvarna;
till bankoutskottet motionerna:
nr 46 av herr Lindskog;

nr 47—50 av herrar Fast och Andersson i Löbbo;

till behandling av lagutskott motionen nr 51 av herr Hermansson m. fl.;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 52 av herr Carlström;

Torsdagen den 19 januari e. m.

Nr 5.

nr 53 av herrar Johansson i Bro och Olsson i Golvvasta;
nr 54 av herrar Gustafson i Kasenberg och Johanson i Huskvarna;
nr 55 av herrar Olsson i Mellerud och Gustafson i Kasenberg; och
nr 56 av herr Holmgren;

till statsutskottet motionen nr 57 av herr Wallerius m. fl.; samt
till bankoutskottet motionen nr 58 av herr Wallerius m. fl.

§ 6.

Föredrogos vart för sig och lades till handlingarna bankoutskottets memorial: nr

1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

§ 7-

Vidare föredrogs riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Vad kanslideputerade anmält och hemställt godkändes.

§ 8.

Slutligen föredrogs herr Lundquists i Rotebro vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa spörsmål angående dramatiska
teaterns ekonomiska förvaltning; och blev berörda anhållan av kammaren
bifallen.

§ 9.

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Falkenberg m. fl., nr 94, örn bidrag till Svenska stadsförbundet
för uppehållande av dess finansråds verksamhet;

herr Norling, nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till
byggande av ödebygdsvägar i vissa län;

herrar Hagberg i Luleå och Brädefors:

nr 96, örn avslag å under första huvudtiteln äskade anslag;

nr 97, om höjning av militärmanskapets dagavlöning; och

nr 98, örn viss ersättning till värnpliktige vid inställelse till inskrivning;

herr Andersson i Stockholm m. fl., nr 99, om avslag å under fjärde huvudtiteln
äskade anslag m. möllerr
förste vice talmannen Bengtsson, nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 34, med förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt m. m.;

herr Hultman, nr 101, om underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa åt
förre soldaten Anders Fält;

herrar Hagberg i Luleå och Brädefors:

nr 102, om förbud mot indrivning av skatt genom införsel i lön;
nr 103, örn upphävande av andra stycket 15 kap. 22 § strafflagen; oell
nr 104, om förpliktelse för företag och enskilda personer, som hava arbetare
i sin tjänst, att vid slutad militärtjänstgöring återtaga de anställda m. m.;

Nr 5.

Torsdagen den 19 januari e. m.

herr Werner i Höjen m. fl., nr 105, om höjning av det av Kungl. Majit
äskade anslaget till reseersättningar åt lantmäteripersonal, som sysselsättes
med lantmäteriförrättningar;

herr Mattsson, nr 106, örn understöd till Virestadssjöarnas sänkningsföretag;

herr Heiding m. fl., nr 107, om anslag till kostnader för berberisbuskens
utrotande; samt

herrar Hagberg i Luleå och Brädefors, nr 108, örn omedelbart offentliggörande
av alla hemliga fördrag och överenskommelser med andra stater.

Ovannämnda motioner bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ IL

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsmannen Herr Nils Persson är på grund av sjukdom (prostatism)
tills vidare oförmögen att fullgöra sitt riksdagsuppdrag vilket intygas.
Stockholm 19 jan. 1933.

Robert Bahl,

med. dr, livmedikus.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Isacsson	under	5 dagar fr. o. m.	den 20	jan.,
» Bergström	Tf	7	» »	■»	20	»
» Andersson i Malmö	»	10		»	20	»
» Borg		3	» »	»	21	»
» Osterström		8			21	>
» Hagman		2	» >	>	23	»
» Andersson i Falkenberg		5	2> »		24	»
» Gustafson i Kasenberg		3	» »	»	20	»
5* Andersson i Prästbol	»	6	> »	7>	21
» Norling		4	» »		21	» och
> Jacobsson	$	2			22	» .

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11.18 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 21 januari f. m.

Nr 5.

Lördagen den 21 januari.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 16 innevarande januari.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr Falk under gårdagen intagit sin plats i
kammaren.

§ 3.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:
av herr statsrådet Wigforss propositionerna:

nr 42, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 24 och 31 §§ förordningen
den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker;

nr 35, angående återuppförande av ett nedbrunnet exercishus i Karlskrona
m. m.;

nr 36, angående pension åt en förutvarande båtsman;

nr 37, angående understöd åt avlidne lotsbiträdet S. V. Sanders minderåriga
barn; och

nr 38, angående försäljning av vissa kronan tillhöriga markområden; samt
av herr statsrådet Sköld propositionerna:

nr 47, angående särskilt statsbidrag till kostnaderna för laga skifte i Karesuando
kyrkby;

nr 48, angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsfond; och
nr 49, med förslag till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (nr 212).

Ovannämnda propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition,
nr 41, angående avstående av vissa hamnområden inom Klädesholmens municipalsamhälle.

§ 5.

Härefter föredrogos var för sig följande på kammarens bord vilande motioner;
och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 59 av herr Westman m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 60 och 61 av herr Magnusson i Kalmar m. fl.;
nr 62 av herr andre vice talmannen Magnusson m. fl.;
nr 63 av herrar Åqvist och Ljunggren;

Andra kammarens protokoll 1938. Nr 5.

Nr 5.

Lördagen den 21 januari f. m.

Ang. återkallande
av
en motion.

nr 64 av herr Olsson i Gävle m. fl.; och
nr 65 av herr Törnkvist i Karlskrona;

till bevillningsutskottet motionen nr 66 av herr Lindman m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr 67 av herr Lindman m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna nr 68 och 69 av herr Lindman m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen nr 70 av herr Lindman m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 71 av herr Olsson i Golvvasta m. fl.;

nr 72 av herr Wallén m. fl.; och

nr 73 av herr Holmström;

till bankoutskottet motionerna:
nr 74 av herr Olovson i Västerås;
nr 75—77 av herr Bäcklund; och
nr 78 av herr Lithander;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 79—81 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.; och

nr 82 av herr Åqvist;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 83 av herr Nilsson i Antnäs m. fl.;

nr 84 och 85 av herrar Johanson i Huskvarna och Gustafson i Kasenberg;

nr 86 av herr Strindlund m. fl.;

nr 87 och 88 av herr Larsson i Hede m. fl.;

nr 89 av herr Persson i Falla m. fl.;

nr 90 av herr Olsson i Golvvasta m. fl.;

nr 91 av herr Hagman m. fl.; och

nr 92 av herr Magnusson i Skövde;

till tillfälligt utskott motionen nr 93 av herr Karlsson i Munkedal;
till statsutskottet motionerna:
nr 94 av herr Andersson i Falkenberg m. fl.;
nr 95 av herr Norling;

nr 96—98 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors; och
nr 99 av herr Andersson i Stockholm m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 100 av herr förste vice talmannen
Bengtsson;

till bankoutskottet motionen nr 101 av herr Hultman;

till behandling av lagutskott motionerna nr 102—104 av herrar Hagberg i
Luleå och Brädefors; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 105 av herr Werner i Höjen rn. fl.;
nr 106 av herr Mattsson; och
nr 107 av herr Heiding m. fl.

Vid härpå skedd föredragning av motionen nr 108 av herrar Hagberg i
Luleå och Brädefors, örn omedelbart offentliggörande av alla hemliga fördrag
och överenskommelser med andra stater, begärdes ordet av

Herr Hagberg i Luleå, som yttrade: Herr talman! För viss formell ändring
i motionens yrkande ber jag att få återtaga motionen.

Denna hemställan bifölls.

Lördagen den 21 januari f. m.

Nr 5.

§ 6.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Pehrsson i Göteborg, nr 109, örn ändrad lydelse av av 2 § lagen örn
kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg;

herr Herou m. fl., nr 110, örn uteslutande ur riksdagsordningen och de kommunala
författningarna av bestämmelserna örn att rösträtt och valbarhet ej
tillkommer den som är i konkurstillstånd;
herrar Hagberg i Luleå och Brädefors:

nr lil, med förslag att Sverige skall utträda ur Nationernas förbund;
och

nr 112, angående offentliggörande av alla hemliga fördrag och överenskommelser
mellan Sverige och andra stater;

herr Gustavson i Sala:

nr 113, örn viss ändring i gällande bestämmelser angående statsbidrag till
skolbibliotek; och

nr 114, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående anordnande av slöjd
i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola;
herr Hansson i Rubbestad m. fl.:

nr 115, angående ändrade bestämmelser beträffande fortsättningsskolans
organisation;

nr 116, om avslag å Kungl. Maj:ts förslag angående anslag till operan;
och

nr 117, om skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan, att bidrag av lotterimedel
för teaterverksamhet icke vidare måtte beviljas;

herr Olofsson i Digernäs m. fl., nr 118, angående statens övertagande av dövstumundervisningen; herr

Laurén, nr 119, om anslag till parallellavdelningar vid tekniska fackskolan
i Eskilstuna;

herr Laurén m. fl., nr 120, om anslag tilli konsulentverksamhet för gymnastikundervisningen
vid folk- och småskolor m. fl. läroanstalter;

herr Meyerhöffer, nr. 121, om medgivande att eldaren och gårdskarlen vid
kommendants- och fortifikationsbyggnaderna i Boden Johan Birger Johansson
må för uppflyttning i högre löneklass tillgodoräkna sig viss tidigare anställning; herr

Åqvist m. fl.:

nr 122, örn anslag för bidrag till arbetsledarkurser; och
nr 123, om inrättande av en avbetalningslånefond för mindre jordbruk och
småindustri;

herr Olsson i Blädinge, nr 124, angående utredning i syfte att statstjänstemannens
löner måtte i högre grad än för närvarande göras beroende av priserna
å jordbrukets produkter;

herrar Lithander och Christiernsson, nr 125, örn befrielse för förre mästerlotsen
K. Roos från skyldigheten att till statsverket inleverera viss lotsningsersättning
;

herrar Brädefors och Hagberg i Luleå:

nr 126, om anslag till arbetarnas idrottsförbund;

nr 127, örn avslag å Kungl. Maj:ts förslag angående anslag till kyrkliga
ändamål m. m.; och

nr 128, om avslag å Kungl. Maj:ts förslag angående anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel m. m.;

100

Nr 5.

Lördagen den 21 januari £. m.

herrar Hagberg i Luleå och Brädefors:

nr 129, om avslag å Kungl. Maj:ts förslag angående anslag till polisväsendet
m. m.;

nr 130, om anslag till inrättande av yrkesskolor för arbetslös ungdom; och
nr 131, örn anslag till lönekompensation för gruvarbetarna vid LuossavaaraKiirunavaara
gruvaktiebolag m. m.;

herr Sandström, nr 132, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

herr Hamrin, nr 133, örn efterskänkande av kronans fordran på ränta å vissa
borgmästaren Oscar Dahlbäck m. fl. ådömda ersättningsbelopp;

herr Jonsson i Mörbylånga m. fl., nr 134, angående utredning rörande en
vägförbindelse med bank och bro mellan fastlandet och Öland;

herr Holmgren m. fl.:

nr 135, örn avslag å Kungl. Maj :ts förslag angående anslag till upplysningsarbete
för freden;

nr 136, örn anslag till befrämjande av det frivilliga skytteväsendet; och
nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående vissa anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel, m. m.;

herr Persson i Falla m. fl., nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

herr Kilbom m. fl.:

nr 139, örn viss statsgaranti beträffande industriprodukter för exportkredit
till Sovjet-Unionen och andra köpare;

nr 140, örn viss statsgaranti beträffande lantbruksprodukter för exportkredit
till Sovjet-Unionen och andra köpare; och

nr 141, angående sänkning av arvodena för bankofullmäktige m. fl. arvodestagare; herr

Lövgren m. fl., nr 142, örn anslag till lindrande av npd bland och annan
hjälp åt befolkningen i Norrbottens län;

herrar Lövgren och Lindberg i Umeå, nr 143, angående viss ändring i grunderna
för erhållande av lån ur studielånefonden;

herr Andersson i Stockholm m. fl., nr 144, örn upphörande av arbetslöshetskommissionens
verksamhet m. m.;

herr Andersson i Stockholm, nr 145, örn avskedsersättning åt förre tygarbetaren
J. A. Österlund;

herr Andersson i Stockholm m. fl., nr 146, om ändrade avlöningsbestämmelser
för militära befattningshavare på övergångsstat;

herr Bengtsson i Kullen m. fl., nr 147, örn avslag å Kungl. Maj:ts förslag
angående uppdelning av Skånings, Valle och Vilske härads domsaga å angränsande
domsagor;

herr Bengtsson i Kullen, nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående
dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.:

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts i propositionen nr 2 gjorda framställning
örn anslag till arbetslöshetens bekämpande; och

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. fl.;

Lördagen den 21 januari f. m.

Nr 5.

101

herrar Mårtensson och Frankenberg, nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående statsbidrag till undervisning i slöjd vid folkskola, mindre
folkskola eller särskild slöjdskola;
herr Ossbahr m. fl.:

nr 152, om anslag till uppehållande av rasbiologiska institutets verksamhet;
och

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anslag till hovrätterna; herr

Ossbahr, nr 154, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående anslag
till nedre justitierevisionen;

fru Gillner-R ing enson m. fl.:

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående ändrade grunder
för utgående av statsunderstöd till parallellavdelningar vid kommunala mellanskolor;
och

nr 156, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående ändrade grunder
för utgående av statsunderstöd till parallellavdelningar vid högre folkskolor;

herrar Högström och Hultman, nr 157, örn anslag till bidrag för uppförande
av bostäder åt provinsialläkare å landsbygden;

herr Lindmark m. fl., nr 158, örn tillfälligt extra tilläggsbidrag åt mera
betungade väghållningsdistrikt att utgå av automobilskattemedel;

herr Olsson i Gävle m. fl.:

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till främjande
av nykterhetsnämndernas verksamhet; och

nr 160, om statsbidrag för upprätthållande av rikskommitténs mot den olagliga
rusdryckshanteringen verksamhet;

herrar Anderson i Norrköping och Jacobsson, nr 161, om anslag för påbörjande
av till- och ombyggnad av posthuset i Linköping;

herr Holmdahl:

nr 162, angående vissa anslag till Nationalmuseum; och

nr 163, angående anslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet;

herr Johanson i Huskvarna,, nr 164, örn ändring av de allmänna villkoren
och bestämmelserna för lån från industrilånefonden;

herr Johanson i Huskvarna m. fl., nr 165, om anslag till Internationella byrån
i Lausanne mot alkoholismen;

herrar Johanson i Huskvarna och Ljunggren, nr 166, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning örn ändring av bestämmelserna rörande statsverkets fond
av rusdrycksmedel;

herr Blomquist, nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om inrättande
av en ny befattning vid Ulleråkers sjukhus;

herr Lundqvist i Rotebro, nr 168, örn höjning av anslaget till årlig ta&eh
ring;

herr Lundqvist i Rotebro m. fl., nr 169, örn anslag till Järvafältets elektrifiering; herr

Nilsson i Hörby m. fl., nr 170, angående avlösning enligt bestämmelserna
för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka samt s. k. hospitalsränta; herr

Nilsson i Göteborg m. fl., nr 171, örn höjning av anslaget till handelsgymnasier; -

102

Nr 5.

Lördagen den 21 januari f. m.

herr Leffler m. fl., nr 172, om inrättande av en ny ordinarie lektorstjänst
vid tekniska elementarskolan i Borås;

herr Christiernsson m. fl., nr 173, örn anslag till inköp av äldre fartygstonnage
för nedskrotning m. m.;

herr Heiding m. fl., nr 174, angående anslagen till vissa vägbyggnader;

herr Holmström m. fl., nr 175, angående anslaget till understödjande av gymnastik
och idrott;

herr Lindman m. fl.:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn inskränkningar i de
värnpliktigas övningar; och

nr 177, örn avslag på Kungl. Maj:ts proposition, nr 8, med förslag till lag
örn frikallelse, helt eller delvis, för vissa värnpliktiga från värnpliktens fullgörande
under fredstid;

herr Andersson i Rasjön m. fl., nr 178, örn införande av stämpelavgift på av
rusdrycksförsäljningsbolag utfärdad motbok;

herr Osberg, nr 179, angående statlig beskattning av donations- och stiftelsemedel
m. m.;

herr Olsson i Blädinge m. fl., nr 180, örn införande av tull å vissa torkade eller
saltade frukter och bär;

herr Lithander m. fl.:

nr 181, om höjda tilläggstullar å kaffe; och

nr 182, örn höjning å tullen å vissa porslins- och fajansvaror;

herr Lithander, nr 183, örn- införande av tull å fotbollar;

herr Lithander m. fl., nr 184, örn tillverkning till avsalu inom landet av porter
med 18 procents inbryggningsstyrka;

herrar Hagberg i Luleå och Brädefors:

nr 185, örn införande av stark progressiv beskattning på de stora inkomsterna
m. m.; och

nr 186, angående införande av en ny fastighetsbeskattning m. möllerr
Petersson i Broaryd m. fl., nr 187, örn. införande av en tillverkningsavgift
å inom landet tillverkat margarin och tull å importerat margarin;

herr Holmgren, nr 188, angående tullen å cellulosaacetat och kemiskt renad
aceton;

herr Lundell m. fl., nr 189, örn beskattning av mineralvatten och kolsyrade,
alkoholfria läskedrycker m. m.;

herr Bengtsson i Kullen m. fl., nr 190, örn införande av tull å sackarin och
andra konstgjorda sötningsmedel;

herr Bengtsson i Kullen:

nr 191, örn viss ändring av tullen å ris; och

nr 192, örn upphävande av skatten å motorsprit;

herr Olsson i Kullenbergstorp, nr 193, örn utsträckning av giltighetstiden
för förordningen angående utförselbevis för råg och vete;

herr Johanson i Hallagården m. fl., nr 194, angående sänkning av stämpelavgiften
vid köp av fast egendom;

herr Olson i Göteborg, nr 195, örn införande av tull å ammoniumsulfat;
herr Hingård, nr 196, örn höjning av tullen å rör och rördelar;

Lördagen den 21 januari f. m.

Nr 5.

103

herr Nyblom m. fl.:

nr 197, om införande av en importavgift å ved, virke och timmer av fur,
gran och björk; och

nr 198, örn upprättande av en lånefond för främjandet av vedeldning i hyreshus; herr

Magnusson i Skövde:

nr 199, örn tull å liljekonvaljerötter; och

nr 200, örn tull å wolframjärn;

herr Nylander:

nr 201, örn höjning av tullen å kardbeslag;
nr 202, örn höjning av tullen å aducerade rördelar;

nr 203, örn viss ändring av bestämmelserna rörande tullen å armatur; och
nr 204, örn ändring av tullen å spiralslangar;

herr Weijne, nr 205, örn skattefrihet för s. k. invalidmotorvagnar;
herr Hagberg i Malmö m. fl.:

nr 206, örn höjning av tullen å dam- och flickkappor samt eventuellt klädningar;
och

nr 207, örn ändring av tullen å hattar;

herr Hagberg i Malmö, nr 208, örn ändring av tullen å snören och snörmakeriarbeten
m. m.;

herr Leffler, nr 209, örn tilläggstull å lösa glas till isoleringsflaskor och
kompletta isoleringsflaskor;

herr Leffler m. fl., nr 210, örn höjning av tullen å fickur samt boetter till ur;
herr Liedberg m. fl.:

nr 211, angående införande av vissa tilläggstullar; och
nr 212, om införande av accis å margarin;

herr Heiding m. fl., nr 213, örn höjning av tullen å hästar;
herr Lindman m. fl.:

nr 214, angående vissa åtgärder till fortsatt stödjande av den inhemska
sockerbetsodlingen; och

nr 215, örn införande av en skatt å chocklad och chokladvaror m. fl. sötvaror; herr

Brännström m. fl., nr 216, angående en effektiv importreglering i fråga
örn vissa oarbetade trävaror m. m.;

herrar Laurén och Wallén, nr 217, örn höjning av tullen å ledbultkätting;

herr Eriksson i Stockholm, nr 218, örn understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt musiksergeanten Karl Axel Erik Cederblad;

herr Meyerhöffer, nr 219, örn pension åt kronojägaränkan Ida Maria Eriksson;

herr Hansson i Trollhättan, nr 220, örn underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
åt förre soldaten A. Skoglund;

fru Östlund m. fl., nr 221, örn pension åt förra städerskan änkan Hulda
Kristina Muhrberg;

herr Hage, nr 222, örn årligt understöd eller livränta åt förre järnvägsarbetaren
Carl Emil Groth;

herr Holmgren, nr 223, örn tilläggspension åt ritaren Ivar Adolf Svensson;

104

Nr 5.

Lördagen den 21 januari f. m.

herr Törnkvist i Karlskrona, nr 224, om årligt understöd åt förra sjuksköterskan
Lilly Nordström;

herr Lövgren:

nr 225, örn pension åt förre arbetsförmannen Anton Lidman;

nr 226, örn pension åt banarbetaren Johan Aron Sandberg; och

nr 227, om pension åt förre indelte soldaten Albert Johansson Wall;

herr Andersson i Stockholm:

nr 228, örn pension åt förre daglönaren Axel Hjalmar Gustavsson;

nr 229, örn pension åt städerskan Ebba Lundin; och

nr 230, örn pensioner åt skrädderiarbetaren Axel Vilhelm Svensson och grovarbetaren
Anders Petter Andersson;

herr Olsson i Golvvasta, nr 231, om årligt understöd åt förre dragonen Garl
Arvid Löf;

herr Elmroth, nr 232, örn pension från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre
soldaten Gustaf Löfkvist;

herr Persson i Trången, nr 233, örn understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt förre fältjägaren Olof Sjöqvist;

herr Johanson i Huskvarna, nr 234, örn understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt förre grenadjären Johan Adolf Ek;

herr Ström, nr 235, örn underhåll från flottans pensionskassa åt förre båtsmannen
Alfred Andersson Ekelund;

herr Lundqvist i Rotebro, nr 236, örn årligt understöd åt förste kontrollören
Thure Henrik Neumans änka;

herr Lindman m. fl.:

nr 237, med förslag till lag örn offentlig arbetslöshetshjälp åt oförvållat arbetslösa; nr

238, örn bibehållande vid behandlingen av frågan örn anslag till arbetslöshetens
bekämpande av systemet med s. k. reservarbeten m. m.;

nr 239, angående vissa under nionde huvudtiteln äskade anslag till arbetslöshetens
bekämpande m. m.;

nr 240, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen;
och

nr 241, örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § giftermålsbalken;

herr Pettersson i Rosta, nr 242, örn viss ändring i 90 § lagen örn fattigvården
;

herr Jonsson i Eskilstuna m. fl., nr 243, örn viss ändring i 21 kap. 3 § lagen
örn delning av jord på landet;

herr Lundqvist i Rotebro m. fl., nr 244, angående ändrade bestämmelser i
fråga örn revisorers tillsättande;

herr Lundqvist i Rotebro, nr 245, örn viss ändring i gällande bokföringslag;

herr Christiernsson, nr 246, angående upphävande av gällande lag angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m.;

herr Andersson i Lindome, nr 247, angående viss ändring i lagen örn rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område;

herrar Brädefors och Hagberg i Luleå:

nr 248, om förbud mot vräkningar på grund av obetald hyra i vissa fall;

Lördagen den 21 januari f. m.

Nr 5.

105

nr 249, om förbud i viss utsträckning mot avskedande av arbetare och anställda,
sysselsatta inom industri m. fl. näringar eller vid statliga och kommunala
inrättningar m. m.;

nr 250, om upphävande av lagarna örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol;
och

nr 251, om fastställande av vissa bestämmelser avseende ändringar i eller
tillägg till gällande lagstiftning rörande sjöfarten;

herrar Hagberg i Luleå och Brädefors:

nr 252, örn vissa ändringar i lagen örn arbetstidens begränsning; och
nr 253, örn moratorium m. m. beträffande alla småbönders och arbetares
bankskulder;

herr Spångberg m. fl.:

nr 254, angående lagstadgat förbud mot användande av militär vid sociala
konflikter eller till s. k. ordningstjänst;

nr 255, angående vissa ändringar i lagen örn polisväsendet i riket;
nr 256, angående revision av lagen örn allmän pensionsförsäkring;
nr 257, örn höjning av det i lagen örn allmän pensionsförsäkring angivna
pensionstillägget; och .

nr 258, angående vissa ändringar i lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete;

herr Andersson i Stockholm m. fl.:

nr 259, örn inställande av alla värnpliktsövningar från och med den 1 mars
1933; och

nr 260, örn viss ändring i sjöarbetstidslagen;

herr Andersson i Lindome m. fl., nr 261, örn anslag till fraktlindring för
konstgödsel;

herr Osberg, nr 262, angående ändrade grunder för den statsunderstödda
egnahemslåneverksamhetens organisation;

herr Pettersson i Rosta, nr 263, angående uppdelning på två terminer av
betalningen av annuiteter till statens odlingslånefond;

herr Linnér, nr 264, örn anvisande av medel för utrotande av berberisbusken
;

herr Linnér m. fl., nr 265, örn anordnande av en särskild för fiskare avsedd
försäkring av redskap mot skada för olycksfall under fiske;
herr Andersson i Dunker m. fl.:

nr 266, angående anslaget till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln;
och

nr 267, angående förbud mot saluhållande m. m. av gädda av mindre längd
än 40 centimeter;

herr Thorell m. fl.:

nr 268, örn bidrag från statens avdikningsanslag till Frihamra-Täby torrläggningsföretag;
och

nr 269, om visst betalningsanstånd m. m. beträffande ett till Gullungens
torrläggningsföretag utlämnat lån;

herr Strindlund, nr 270, örn anslag till anskaffande av lämplig skogsmark
att tilläggas Offers försöksgård;

herr Lundén, nr 271, angående statens avdikningsanslag;

herr Hage m. fl., nr 272, örn statsbidrag till byggande av nybyggesvägar;

106

Nr 5.

Lördagen den 21 januari f. m.

herr Persson i Falla m. fl., nr 273, om anslag till byggande av statliga
spannmålslagerhus m. m.;

herr Lövgren, nr 274, om ersättning till kronojägaren Oskar Andreas Larsson
för vissa honom åsamkade kostnader för inackordering av hans skolpliktiga
barn;

herr Ahl, nr 275, örn viss ändring i lagen angående köttbesiktning och
slakthus;

herr Bengtsson i^Kullen m. fl., nr 276, angående vattenfallsstyrelsens taxor
för elektrisk kraft å landsbygden;

herr Johanson i Hallagården, nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
rörande traktamentsersättningar till lantmäteripersonal, som sysselsättes med
lantmäterif örrättningar;

herr Jönsson i Boa m. fl.:

nr 278, angående det allmänna anslaget till hushållningssällskapen;
nr 279, i anledning av Kungl. Majrts förslag rörande traktamentsersättningar
till lantmäteripersonal, som sysselsättes med lantmäterif örrättningar;

herr Nyblom m. fl.:

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för vissa
skogsvårdsarbeten å enskilda skogar;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn ett statens skogsutdikningsanslag
;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för nyodling
m. m. å ofullständiga jordbruk;

nr 283, örn införandet av vedeldning vid vissa statens värmeanläggningar;
nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till en statlig lånefond
för inköp av gasgeneratorer för motordrift; och

nr 285, angående visst villkor att föreskriva vid beviljandet av tillstånd att
vid kapplöpning använda totalisator;

herr Johansson i Bro, nr 286, angående beredande av möjlighet för byamännen
i Norr Salbo by att återfå visst dem fråndömt markområde;

herrar Johanson i Huskvarna och Gustafson i Kasenberg, nr 287, örn nedsättning
av räntesatserna för vissa bostadslån;

herr Svedman m. fl., nr 288, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till fraktlindring för kalk;

herr Gustafson i Vimmerby m. fl., nr 289, örn anslag till åtgärder för höjande
av det mindre jordbruket;

herr Nilsson i Hörby m. fl., nr 290, örn vissa åtgärder till stöd för spannmålsodlingen
;

herr Brännberg m. fl., nr 291, angående sådan författningsändring, att ejdern
på rikets västkust helt fridlyses;

herr Christiernsson m. fl., nr 292, angående vissa synpunkter att beaktas vid
utredningen örn ny jaktlagstiftning m. möllerr
Lindman m. fl.:

nr 293, angående åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar;
_ .

nr 294, med visst förslag angående disponerandet av ifrågasatta anslag till
arbetslöshetens bekämpande; och

nr 295, angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet;

Lördagen den 21 januari f. m.

Nr 5.

107

herr Lindberg i Stockholm m. fl.:

nr 296, angående åtgärder till förhindrande av skenförsäljningar av svenska
fartyg; och

nr 297, angående viss ändring i sjömanshus- och mönstringsförordningen;

herr Lindberg i Stockholm, nr 298, angående vissa ändringar i gällande
mönstringsf öror dningar;

herr Lindberg i Stockholm m. fl., nr 299, angående en omorganisation av sjömanshusens
arbetsuppgifter;

herr Hansson i Trollhättan m. fl., nr 300, angående besättandet av vissa sjukvårdsbefattningar; herr

Lithcmder, nr 301, angående åtgärder till förhindrande av att riksdagens
ledamöter beklädas med avlönade uppdrag vid statliga monopolföretag
m. m.;

herrar Andersson i Dunker och Johansson i Bro, nr 302, angående ersättande
av inom statsförvaltningen anställd extra och tillfällig personal med å övergångsstat
uppförd personal;

herr Elmroth, nr 303, angående viss ändring i gällande motorfordonsförordning; herr

Johanson i Huskvarna m. fl.:

nr 304, angående skärpt lagstiftning till förhindrande av sådana olycksfall
vid motortrafik, vilka föranledas genom förtäring av starka drycker; och

nr 305, angående ytterligare åtgärder för bekämpande av smugglingen av
alkoholvaror;

herrar Ström och Nilsson i Göteborg, nr 306, angående viss ändring i förordningen
angående befäl på svenska handelsfartyg m. m.;

herr Brännberg m. fl., nr 307, angående vissa statens åtgöranden till lindrande
av arbetslösheten inom stenindustrien;

herr Nilsson i Göteborg m. fl., nr 308, angående beredande åt kommunal förvaltningsmyndighet
i stad av ett avgörande inflytande vid beviljandet av tillstånd
till linjetrafik inom stadens planlagda område; samt

herr Christiernsson:

nr 309, angående inrättandet av en central myndighet för bilbesiktningsväsendet;
och

nr 310, angående viss ändring i motorfordonsförordningen.

Samtliga ovannämnda motioner bordlädes.

§ 7.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 43, med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 6 juni
*1930 (nr 202) örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet;
och

nr 44, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924
angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr Ström, som anförde: Herr tal- Interpellation.
man! Arbetstidens reglering har i vårt land, såväl som i de flesta andra
länder, skett genom ingripande från statsmakternas sida. Motiveringarna för

108

Nr 5.

Lördagen den 21 januari f. m.

Interpellation. (Forts.)

dessa ingrepp ha varit dels allmänna, såsom nödvändigheten av att skydda
arbetarna för överansträngning och andra med lång arbetstid förenade fysiska
och sociala faror, dels sådana, gällande speciellt för vissa grupper, såsom för
transportarbetaregrupperna behovet att skydda och öka trafiksäkerheten. Med
hänsyn härtill ha också de flesta transportarbetaregrupper inryckts antingen
under lagen örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen) eller lagen
örn arbetstidens begränsning som omfattar industrins m. fl. arbetargrupper.

Vissa grupper kvarstå dock, som icke fått sin arbetstid reglerad på lagstiftningens
väg. Bland dessa är bogserbåtspersonalen, som endast delvis faller
under sjöarbetstidslagens bestämmelser. Enligt denna äro maskindrivna
fartyg under 20 nettoton undantagna från lagens tillämpning. Större delen
av bogserfartygen i våra hamnar äro under denna storlek, varför besättningarna
på dessa icke ha någon lagstadgad arbetstid, varför denna ofta är mycket
lång.

I de norrländska hamnarna t. ex, varierar den ordinarie arbetstiden mellan
70—84 timmar i veckan och i Stockholm är den 66 timmar per vecka. Utöver
denna arbetstid kunna emellertid besättningarna åläggas utföra övertidsarbete
under obegränsad tid. I Göteborgs hamn är den ordinarie arbetstiden 10 timmar
per dag, vartill kommer obegränsad övertid. Det är sålunda icke ovanligt,
att en besättning kan ha upp till 100 övertidstimmar per månad, ja, det
har till och med förekommit, att övertidsarbetet uppgått till 130 ä 140 övertidstimmar
och vid vissa tillfällen har besättningen fått arbeta 36 timmar i
följd.

Dessa bogserbåtar trafikera i stor utsträckning hamnområden, där det förekommer
en mycket intensiv trafik, som ställer stora fordringar på befäl och
manskap. Örn personalen genom lång arbetstid och därmed följande överansträngning
får sin arbetsförmåga väsentligen nedsatt, betyder detta att trafiksäkerheten
minskas och riskerna för olyckor ökas. Den arbetstid, som tilllämpas,
måste med hänsyn till arbetets karaktär och risker betecknas som
oskäligt lång. Det är därför nödvändigt, att en reglering av denna sker. Eftersom
bogserbåtspersonalen icke bor ombord å fartygen, och deras arbetsförhållanden
i övrigt äro ungefär samma, som för de arbetargrupper som inrymmas
under lagen örn arbetstidens begränsning, borde denna tillämpas även för
ifrågavarande personal.

Förra året framfördes motionsvis krav på en reglering av arbetstiden. Svaret
blev då att frågan är under utredning i samband med utredningen örn förändring
av sjöarbetstidslagen. Faran av ett uppskjutande av lösningen av
denna för trafiksäkerheten och personalen viktiga fråga torde emellertid göra
det nödvändigt att få fram förslag i denna riktning till årets riksdag.

I anslutning till vad jag anfört anhåller jag örn kammarens tillstånd, att
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet få rikta följande fråga:

Kan man förvänta att regeringen, till årets riksdag, framlägger lagförslag
om reglering av arbetstiden för bogserbåtspersonalen?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

Justerades protokollsutdrag.

Ledighet från riksdagsgöromålen
herr Olsson i Mora
» Hultman
» Olsson i Golvvasta

§ 9.

§ 10.

beviljades:

under 2 dagar fr. o. m. den 22 jan.,

» 5 » » » 21 »

» den 23 jan.

Lördagen den 21 januari e. m.

Nr 5.

109

herr Jönsson i Boa
» Näslund
» Persson i Fritorp

> Jönsson i Revinge
» Wiklund

> Johnsson i Norrahammar
» Olsson i Ramsta

» Weijne

» Svensson i Landskrona

under

dagar fr. o. m. den 23 jan.,

> » 22 »

» » » 23 »

» > » 21 »

» > > 23 >

» » »23 »

» » »21»

» » » 22 »

» » » 23 »

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.47 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 21 januari.

Kl. 8 e. m.

I anledning därav att tiden för avgivande av sådana motioner, som tillhörde
ständigt utskotts behandling, med denna dag utginge, voro kammarens
ledamöter kallade att jämväl nu sammanträda; och leddes förhandlingarna
vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ L

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Falkenberg m. fl., nr 311, örn anslag för utlämnande av
stödlån till hantverkare;

herr Andersson i Falkenberg, nr 312, angående anslaget till centralbiblioteken
;

herr Ossbahr, nr 313, örn användande i viss utsträckning av anslagen
till arbetslöshetens bekämpande för arbeten inom försvarsväsendet;

herr Hällgren, nr 314, örn anslag till ombyggnad av fyren å Listers huvuds
södra udde;

herr Pettersson i Dahl, nr 315, angående noggrannare föreskrifter för ordförande
och nämnd vid de årliga hästpremieringarna;

herr Sandberg m. fl., nr 316, om statsbidrag till arbetsstugornas bibliotek;

herr Johanson i Huskvarna m. fl., nr 317, angående vissa frågor rörande
anslagen till nykterhetens främjande;

herr Johansson i Tväråselet m. fl., nr 318, om viss ändring av bestämmelserna
rörande statsbidrag för inackordering av skolbarn;

fru Gustafson m. fl., nr 319, angående statsbidraget till kommunala mellanskolor,
kommunala flickskolor och yrkesbestämda högre folkskolor;

herr Bengtsson i Kullen, nr 320, om uteslutande ur staten för kammarkollegiet
av vissa befattningar m. m.;

herrar Hansson i Vännäsby och Sandberg, nr 321, örn anslag till byggande
av enkla bygdevägar;

herr Lindmark m. fl., nr 322, örn höjning av det av Kungl. Maj:t föreslagna
anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar m. m.;

Ilo

Nr 5.

Lördagen den 21 januari e. m.

herr Pehrsson i Göteborg m. fl., nr 323, om utförande av konserveringsarbeten
å Bohus fästningsruin;

herr Flyg m. fl.:

nr 324, om avslag å Kungl. Maj :ts förslag örn anslag för gäldande av
Sveriges andel i kostnaderna under år 1933 för Nationernas förbund m. m.:
och

nr 325, örn Sveriges utträde ur Nationernas förbund;

herr Andersson i Stockholm m. fl., nr 326, angående grunderna för dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst;

herr Lundqvist i Rotebro, nr 327, örn höjning av det av Kungl. Majit föreslagna
anslaget till förbättring av hamnförhållandena vid Landsorts lotsplats
m. m.;

herr Nilsson i Hörby m. fl.:

nr 328, örn viss ändring i Kungl. Maj :ts förslag beträffande fördelning av
automobilskattemedlen; och

nr 329, angående penningbidraget till värnpliktiga, som uttagas för tjänstgöring
under längre tid än 140 dagar;

herr Mosesson m. fl., nr 330, angående anslagen till enskilda anstalter för
yrkesundervisning;

herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.:

nr 331, angående beredande av rätt för vägdistrikt att i den allmänna
vägunderhållskostnaden inräkna bidrag till underhåll av vissa enskilda vägar
m. m.; och

nr 332, örn anslag till utjämning av kostnaderna för uppehållande av folkskoleväsendet; herr

Hansson i Hönö m. fl., nr 333, om införande av importtull å färsk
långa;

herr Persson i Fritorp m. fl., nr 334, örn ändring i gällande bestämmelse
om tull för potatis;

herr Johansson i Edsbyn, nr 335, örn viss ändring av bestämmelserna rörande
beskattning av inkomst av skogsbruk;

herr Johanson i Huskvarna m. fl., nr 336, örn införande av en provisorisk
omsättningsskatt å viner;

herrar Johansson i Tväråselet och Nyblom, nr 337, örn viss ändring av bestämmelserna
rörande tiden för val av taxeringsnämnd;

herr Lundell m. fl., nr 338, angående tullsatserna för automobiler och motorcyklar
m. m.;

herr Cruse m. fl., nr 339, om införande av nöjesskatt för motorfordonstävling
;

herr Wallén m. fl., nr 340, örn sänkning av kaffetullen;

herr Aronson m. fl., nr 341, örn införande av en accis å vissa kraftfodermedel
m. m.;

herr Andersson i Stockholm m. fl., nr 342, angående revision av skattelagstiftningen; herr

Petersson i Lerbäcksbyn m. fl., nr 343, örn ändring i vissa avseenden
av bestämmelserna rörande nöjesskatt;

herr Nilsson i Hörby m. fl., nr 344, om ändring i gällande bestämmelser
örn tull å potatis;

Lördagen den 21 januari e. m.

Nr 5.

lil

herr Björling m. fl., nr 345, om höjning av skatten å cigarretter och snus;
herr Moseson, nr 346, örn höjning av tullen å fyrverkeriarbeten m. m.;

herrar Ericsson i Sörsjön och Johnsson i Norrahammar, nr 347, angående
viss ändring av grunderna för rätt till understöd ur Vadstena krigsmanshuskassa; herr

Tersson i Tidaholm, nr 348, örn pension åt förre arbetaren Bror Henning
Ekfelt;

herr Arnemark, nr 349, örn årligt understöd åt änkan Elin Carolina Alexandra
Westerman, född Kihlbaum;

herr Lundqvist i Rotebro, nr 350, örn dyrtidstillägg till de hos riksdagens
kamrar, ständiga och tillfälliga utskott samt kanslianställda tjänstemän och
vaktbetjänte;

herr Lundqvist i Rotebro m. fl., nr 351, örn årligt understöd samt viss engångsersättning
till änkefru Emma Kleberg;

herr Hammarlund, nr 352, om pension åt fanjunkaren Otto Lundblad;
herr Pehrsson i Bramstorp, nr 353, örn pension åt änkan Goda Charlotta
Elisabet Leufvén och hennes dotter Maria Kristina Amalia Leufvén;

herrar Molander och Englund, nr 354, angående viss ändring i lagen örn
försäkring för olycksfall i arbete;

herr Johansson i Edsbyn, nr 355, angående utredning rörande viss ändring
i lagen örn delning av jord å landet;

herr Flyg m. fl.:

nr 356, angående upphävande av strafflagens bestämmelser rörande ådömande
av påföljd jämlikt 2 kap. 19 § nämnda lag; och
nr 357, angående upphävande av stadgandet i 17 kap. 32 § rättegångsbalken,
att brottmål må i vissa fall kunna lämnas till framtiden;

herr Ström m. fl., nr 358, angående reformering av gällande hyreslagstiftning; herr

Andersson i Leabo m. fl., nr 359, örn ändrad lydelse av 59 § lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

herr Hansson i Hönö m. fl., nr 360, om anslag till kapitalökning för fonden
för fiskerinäringens befrämjande;

herr Sandberg m. fl., nr 361, om anslag för bidrag till nyodling m. m. å
ofullständiga jordbruk;

herrar Ericsson i Sörsjön och Olsson i Rödningsberg, nr 362, angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser för älgskadefonden;
herr Osberg:

nr 363, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag till fåravelns
befrämjande; och

nr 364, om förstärkning av egnahemslånefonden m. m.;
herr Johansson i Bro:

nr 365, angående vissa ändringar i gällande bestämmelser för lån ur kraftledningslånefonden
m. m.; och

nr 366, angående vissa ändringar i gällande bestämmelser för lån ur vattenkraftslånefonden
m. m.;

herr Hage m. fl., nr 367, angående uppdelning på två uppbördsterminer av
vissa ränte- och kapitalavbetalningar till egnahemslånefonden;

112

Nr 5.

Lördagen den 21 januari e. m.

herr Magnusson i Skövde, nr 368, om anslag till biskötselns befrämjande;

herrar Skoglund och Anderson i Norrköping, nr 369, angående inrättande
av ett särskilt rådgivande organ för lantbruksfrågor linder rådande kris;

herrar Andersson i Leabo och Petersson i Broaryd:

nr 370, örn anvisande av medel till ett statens skogsutdikningsanslag m. m.;
och

nr 371, örn anvisande av medel till ett anslag för arbetslöshetens bekämpande
genom vissa vägbyggen m. m.;

herr De Geer m. fl.:

nr 372, om inrättande av en fond för understödjande av anläggning av enkla
skogsvägar å skogar i enskild ägo; och

nr 373, angående inskränkning i byggandet av s. k. skenfria vägkorsningar
m. m.;

herr Pehrsson i Göteborg, nr 374, angående ändring i gällande bestämmelser
rörande användandet av skogsvårdsavgiften för avverkning av skog å kyrklig
fastighet;

herr Pehrsson i Göteborg m. fl., nr 375, angående åtgärder till motarbetande
av den antireligiösa propagandan m. m.;

herr Hansson i Hönö m. fl., nr 376, angående åtgärder för införande av
standardfrakt för färsk makrill;

herr Hammarlund, nr 377, angående förbud mot viss reklam för utländska
lotterier; samt

herr Johanson i Hallagården m. fl., nr 378, angående en ökning av betalningsmedlen
i syfte att åstadkomma prisförhöjning å inhemska varor.

Samtliga ovannämnda motioner bordlädes.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition örn gillande av den riksbanken meddelade befrielsen

från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Bäcklund
» Andersson i Grimbo
» Skoglund
» Osberg

> Johansson i Edsbyn
» De Geer

under

4 dagar

5 »

2 »

6 »

14 >

3 »

fr. o. m. den 22 jan.,

> » 23 *

» » 23 »

» > 23 »

» » 24 >

> » 24 » .

och

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 8.14 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330343