1933. Andra kammaren. Nr 50 (Riksdagens protokoll 1933:50)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1933. Andra kammaren. Nr 50.

Tisdagen den 20 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 14 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 135—139.

§ 3.

Härefter föredrogos vart efter annat

sammansatta stats- och bankoutskottets memorial nr 4 angående ersättning
åt utskottets vaktmästare; samt

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets memorial:

nr 5, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn punkten

1) i utskottets utlåtande nr 2 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående mjölkavgift m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner; och

nr 6, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitat biträde.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa memorial hemställt.

§ 4.

Vid härpå skedd föredragning av sammansatta banko- och jordbruksutskottets
memorial, nr 4, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
sammansatta banko- och jordbruksutskottets memorial nr 3, angående ersättning
åt utskottets sekreterare, blev den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkänd.

§ 5.

Vidare föredrogs, men bordlädes åter första lagutskottets utlåtande nr 55.

§ 6.

Den vid gårdagens sammanträde avbrutna föredragningen av särskilda ut- etentill
skottets utlåtande, nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr ''motverkande
211, 212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till mot- av arbetslösverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte i beten m. m.
dessa ämnen väckta motioner fortsattes nu; och lämnades därvid i fråga örn (Forts.)
punkten 11 under Avd. II (reservarbeten) kap. I (gemensamma bestämmel Andra

kammarens protokoll 19SS. Nr 60. 1

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
ser) av den i punkten I A. av utskottets hemställan omförmälda sammanfattningen
av de utav utskottet förordade reglerna för reservarbeten, kontantunderstödverksamhet
m. m. enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Lundqvist i Rotebro, som yttrade: Herr talman! Jag skall fatta

mig mycket kort, och även örn det ur olika synpunkter vore frestande att ingå
på de. principiella huvudfrågor, som utgjorde huvudtemat i gårdagens överläggning,
skall jag avstå därifrån. Det var emellertid en passus i statsministerns
första anförande, till vilken jag skall be att med några ord få
knyta an.

Hans excellens statsministern betonade kraftigt den brett lagda välfärdspolitik,
som hade varit syftet med regeringens olika förslag vid innevarande års
riksdag, och statsministern underströk och erinrade örn de olika stödåtgärder,
som sålunda hade vidtagits på initiativ eller i varje fall under medverkan av
regeringen, för olika samhällsgrupper, för industri, jordbruk, hantverk m. fl.
Hans excellens förde också i minnet statsmakternas hållning i dyrtidstillläggsfrågan,
^vilken hållning enligt hans förmenande vittnade örn välvilja och
förståelse från statsmakternas sida för de medborgargrupper det då varit
fråga örn.

Jag skall, herr talman, villigt erkänna, att både de medborgargrupper, som
statsministern sålunda omnämnde, och även andra varit föremål för statsmakternas
positiva intresse. Det var emellertid en grupp, som jag icke hörde omnämnas
av statsministern och som knappast heller, tror jag, kunde ha tagits
med i den redogörelse, som statsministern i det avseendet lämnade.

Jag syftar på de stora grupperna av privatanställda befattningshavare ur
medelklassen, mom vilka grupper förvisso en stor del under de år som redan
gått kanske hårdare än många andra här i vårt land fått känna på depressionens
och dyrtidens tryck.

De statliga åtgärder, som hittills vidtagits för att lindra arbetslöshetens
verkningar, ha till övervägande grad — och antagligen har detta också varit
nödvändigt -— tagit sikte på den stora kroppsarbetande klassen. Emellertid
är det ju ett faktum, som ingen lär kunna bestrida, att arbetslösheten ingalunda
berör uteslutande kroppsarbetarklassen, utan att den är kännbar och
härjar svårligen långt utanför denna krets och långt in bland medelklassen,
bland kontorister och bland privatanställda tjänstemän överhuvud. Icke minst
har ju den i och för sig skrämmande stora ungdomsarbetslösheten länge gjort
sig starkt gällande även inom de stora, breda mellanskikten av vårt folk.

Det är visserligen med glädje, herr talman, som jag, liksom herr Weijne gjorde
i gar afton, konstaterar, att det särskilda utskottet med erkännansvärt intresse
har uppmärksammat ungdomsarbetslösheten och dess olika problem. I
trots av vad utskottet i det avseendet uttalat och föreslagit och i trots av vad
statsmakterna redan i det avseendet lia vidtagit, tror jag ändå, att vi alla måste
erkänna, att vi på det området ännu så länge stå ganska famlande och trevande.
Jag vill därför ge uttryck åt den varma förhoppningen, att då nu
Kungl. Maj :t efter riksdagens direktiv kommer att upptaga hela ungdomsarbetslöshetsproblemet.
till ingående prövning, Kungl. Maj :t också skall finna
det angeläget att icke lämna något medel oförsökt för att, så långt det
överhuvud är möjligt, komma till rätta med den allvarliga kräftskada för
hervart folk, sorn ungdomsarbetslösheten inom olika skikt av samhället utgör.

Då jag emellertid, herr talman, tillåter mig att här särskilt trycka på arbetslösheten
inom medelklassen, bland kontorister och med dem'' jämställda,
®,r •je.t ingalunda därför, att jag på något sätt skulle vilja underskatta behovet
av hjälp, och effektiv hjälp, åt den stora kroppsarbetande klassen och dess

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
arbetslösa. Intet kan vara felaktigare än en sådan uppfattning. Då jag emellertid
tillåter mig att här rikta en vördsam och varm vädjan till förmån för
medelklassens arbetslösa, så är det uteslutande därför, att jag, med den kännedom
jag har örn förhållandena i dessa skikt, väl känner till de utomordentligt
stora svårigheter med vilka just de arbetslösa på det hållet ha att kämpa,
icke minst kanske på grund av den genomgående svaga ställning, organisatoriskt
sett, som dessa befattningshavare överhuvud intaga och på grund av
den härmed sammanhängande bristen på hjälp från olika organisationers sida.
Jag vågar alltså rikta en varm vädjan till den sittande regeringen att ägna
denna kategori av medborgare allt det välvilliga intresse, som den så ärligt
förtjänar.

Emellertid är det nog så, herr talman, att det särskilt beträffande denna
kategori är synnerligen svårt att ge effektiv hjälp genom de statliga åtgärder,
som statsmakterna överhuvud kunna tillgripa. Å andra sidan tror jag, att
man beträffande denna kategori skulle kunna vinna åtminstone åtskillig lättnad
med god vilja från arbetsgivarnas och företagarnas egen sida. Jag förstår
givetvis mycket väl, herr talman, att i tider sådana som dessa rationaliserings-
och besparingsåtgärder äro nödvändiga över hela linjen inom vårt
näringsliv och att det därför icke heller är möjligt att helt undgå avskedanden
av befattningshavare inom den kategori, jag här närmast har tänkt på.
Glädjande nog är det ju emellertid så, att det icke är lika tröstlöst för alla
företag och inom alla områden av näringslivet. Ännu finnes det ju, lyckligtvis,
företag med god ekonomi och mycket solid ställning. Jag tänker t. ex.
på våra många stora, solida banker, våra många stora försäkringsbolag m. fl.
Tyvärr måste det emellertid, herr talman, konstateras, att även sådana företagare,
alltså de som ha en relativt sett mycket god ekonomi, inte dragit sig
för att i dessa tider avskeda sina befattningshavare och tjänstemän i mycket
stor omfattning och detta uppenbarligen inte endast därför, att arbetet minskats.
Det är nämligen lätt att kunna konstatera att samtidigt som dessa
avskedanden och personalinskränkningar ägt rum, så har arbetsbördan för
den kvarvarande personalen ofta i mycket hög grad stegrats.

Det vöre mer än önskvärt, skulle jag vilja säga, örn man på de hållen ginge
fram med något mera försiktighet och hänsyn. Jag har, herr talman, inte
kunnat underlåta att fästa uppmärksamheten på detta och på de lättnader
för denna kategori, som enligt mitt förmenande ändå borde vara möjliga att
vinna med litet god vilja från deras sida. som ha avgörandet i sin hand.

Jag har velat säga ut detta även därför, att det förefaller mig, som om i
en debatt sådan som denna, då riksdagen dryftar de mest extraordinära och
exceptionella åtgärder för att lindra arbetslösheten, det också borde uttalas
åtminstone någon vädjan till de företagare, som lia de ekonomiska möjligheterna
därtill, att gå_ fram med all möjlig försiktighet och hänsyn och att särskilt
beakta de svårigheter, för vilka i synnerhet dessa mellangrupper utsättas
vid iråkad _ arbetslöshet — i fullständig avsaknad som de äro av stödet av
stora fackliga, organisationer, varifrån hjälp kan erhållas, och med de utomordentligt
små möjligheter, som överhuvud stå dessa grupper till buds, att
få del av de statliga åtgärderna för arbetslöshetens lindrande.

Det är alltså, herr talman, en tvåfaldig vädjan, som jag vid detta tillfälle
velat uttala, och jag har gjort det utan den minsta tvekan, därför att jag
personligen är övertygad örn att det i det långa loppet iir en utomordentligt
sund näringspolitik, att så långt görligt är slå vakt just örn de fria, lojala befattningshavaregrupper,
det här gäller.

Häruti instämde herrar Arnemark och Jacobsson.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Härpå anförde:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Det är en punkt i utskottets

utlåtande, som jag skulle vilja säga några ord om, icke därför att jag kommer
att göra något särskilt yrkande på den punkten, utan för att i samband därmed
framhålla ett par saker rörande utskottets utlåtande i dess helhet.

I punkten 8 av de gemensamma bestämmelserna angående reservarbetena
— sid. 129 i utlåtandet — står det följande: »Hänvisning till reservarbete

må ske, oavsett huruvida den arbetslöse är mantalsskriven inom kommunen eller
icke.» Så långt kan ju alltsammans vara i sin ordning. Men så kommer följande
reservation: »Vägras arbetslöshetshjälp åt person, som är mantals skriven

i annan kommun, må vederbörande lokalorgan hänvisa honom att söka
dylik hjälp i den kommun, där han är mantalsskriven. I sådant fall kan
understöd tilldelas honom till bestridande av kostnaden för hans resa till
mantalsskrivningskommunen, och må statsbidrag utgå till halva beloppet av
sådant reseunderstöd.»

Denna bestämmelse syftar givetvis i stor utsträckning på sjöfolket, som
brukar uppehålla sig i hamnstäder, där de icke äro mantalsskrivna. Örn utskottet
nöjt sig med det första stycket i punkt 8, så hade man kanske icke behövt
tänka sig, att det skulle uppstå några svårigheter för sjöfolket, när det
gäller att dels komma i åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd, kontantunderstöd,
och dels att bliva i tillfälle att deltaga i reservarbetena på de olika orter,
där de uppehålla sig. Men nu förhåller det sig på det sättet för sjöfolket,
att en hel del av dem strängt taget icke har någon hemortskommun i landet.
De ha blivit födda i en kommun, och därför äro de skrivna där, men något annat
samband med hemkommunen ha de icke, och följaktligen ha de heller ingen
glädje av att få reshjälp till en sådan kommun, när de gå arbetslösa i en
hamnstad.

Det visade sig förra året, att det fanns sjömän, som voro skrivna i ett flertal
olika kommuner i landet men icke hade några som helst anhöriga i sina
respektive hemortskommuner och icke heller besökt dessa kommuner på femton,
tjugo år. De hade följaktligen ingen vare sig glädje av eller lust att komma
till dessa hemortskommuner, utan föredrogo att gå kvar i hamnstäderna
utan att erhålla någon som helst hjälp. I Stockholm, Göteborg, Malmö och
Hälsingborg lämna visserligen kommunerna hjälp åt de arbetslösa sjömännen.
På de ställena hade de det därför kanske icke så svårt, men det finns
andra hamnstäder, där man icke lämnade någon sådan hjälp, utan ville skicka
hem dessa arbetslösa sjömän. När dessa icke ville bli hemskickade, fingo de
alltså gå utan annan hjälp än den som välvilliga människor ville lämna dem.

Jag har velat framhålla detta för att de myndigheter, som en gång komma
att få hand om tillämpningen av dessa bestämmelser, icke skola vara så
hårda, när det gäller sjömännen, utan låta dem komma med på reservarbeten,
på de olika ställen, där sådana anordnas, och, örn de icke ha möjlighet att
komma ut på reservarbeten, lämna dem kontant understöd.

I punkt 9 har det också sagts ifrån, att »erbjudet arbete skall anses lämpligt
under förutsättning att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter»
o. s. v. Det är, såvitt jag förstår, också i sin ordning. Men även där
kanske man måste göra en liten reservation, när det gäller sjöfolket. Vid
flera tillfällen har man sänt ut sjöfolk på nödhjälpsarbeten; så har man t. ex.
skickat ut sjömän tillhörande eldarpersonalen på vägbyggen i landsorten. Jag
vill därvidlag erinra örn, att även örn dessa arbetslösa sjömän besitta krafter
och färdigheter tillräckliga för att utföra dessa arbeten, så äro de i alla fall
icke försedda med kläder, så att de kunna vistas på arbetsplatserna, och det

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverlcande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
skulle alltså bli för dyrt för dem att arbeta vid sådana reservarbeten, örn de
skulle skaffa sig nödig utrustning också. Man borde kanske taga särskild
hänsyn till just eldarpersonalen, ty dessa sjömän äro som sagt, icke försedda
med lämplig utrustning för att ge sig ut på vägarbeten i de olika landskapen i
Sverige.

Vad jag nu sagt kan måhända vara tillfyllest i detta sammanhang. De
påpekanden, som gjorts här, komma ju sedan att behandlas, likaså försäkringsfrågan,
där jag också har ett par önskemål, som jag då skall be att få
framföra.

När herr Hamrin hade sitt anförande, visade han oss en ganska diger lunta.
bestående av blockadannonser, som han samlat på. Det var annonser örn
sammanlagt 332 blockader, vilka utfärdats under förra årets senare hälft, och
av dessa annonser var det endast 84, som innehöllo meddelande örn upphävda
blockader under samma tiel. Han ansåg, att det kändes svårt, för honom åtminstone,
att se, att arbetarna under förra året, när det var stor^ arbetslöshet
och bekymmersamt på många områden, hade utfärdat så många blockader
som 332 stycken, men endast upphävt 84. Han glömde emellertid att
redogöra för, hur många av dessa blockadannonser, som varit införda i samma
tidning flera gånger å rad. Det brukar nämligen vara så, att arbetarorganisationer,
som råkat i konflikt, bruka ha sina blockadannonser införda två,
tre gånger i veckan, och följaktligen skulle man kunna reducera de 332
blockaderna med minst en tredjedel, varigenom summan icke blir så avskräckande
hög. Örn man därjämte drar ifrån de 84 upphävda blockaderna, så
återstår det ju icke så förfärligt många. Tänker man vidare på att en och
samma organisation kanske vid ett eller annat tillfälle infört flera blockadannonser,
riktade mot olika blockadföremål, såsom fallet var under chaufförkonflikten,
då blockader riktades mot olika drosknummer, så förstår man, att
blockadannonsernas antal skall bli ganska stort. Örn man från herr Hamrins
sida gjort sig besvär med att titta litet närmare på detta, så hade man icke
behövt vara så rädd för att arbetarorganisationerna skulle bli så besvärliga
vid tillämpningen av det förslag till arbetslöshetshjälp, som nu föreligger.

Det var också några talare här i går, som påpekade, att nödhjälpslönerna
borde sättas så lågt, att de icke skulle på något sätt verka störande på den allmänna
marknaden, och man har vid många tillfällen både i tidningspressen
och i övrigt visat sig synnerligen rädd för att nödhjälpslönerna skulle sättas
så högt, att arbetarorganisationerna så att säga skulle få en trumf på hand
gentemot arbetsgivarna och således kunna tilltvinga sig högre löner.. Man
har emellertid i det sammanhanget glömt bort att tala om hur arbetsgivarna
burit sig åt under den gångna tiden, då nödhjälpslönerna varit låga. Sålunda
har man från arbetsgivarsammanslutningarnas sida utnyttjat dessa låga löner
på det sättet, att man pressat ned arbetslönerna för arbetarna, och man kan
ju fråga sig, örn icke arbetsgivarsammanslutningarna borde ha samma skyldigheter
som arbetarorganisationerna ha, när det gäller dessa saker, och försöka
vara en smula, lojala. Jag vet, att beträffande sjöfolket har man försökt
och, tack vara de direktiv man har från arbetslöshetskommissionen, också
lyckats att reducera bemanningen på en del fartyg. Man har exempelvis
i Landskrona i år dragit in en ä två matroser på, jag tror det var sex fartyg,
och detta lyckades tack vare den omständigheten, att de arbetslösa sjömännen,
som haft kontantunderstöd i skånehamnarna, blivit avstängda från sådant
kontantunderstöd ända tills dessa besättningsmän hade godkänt, att matroserna
drogos in från fartyget. På samma sätt har det skett på andra områden,
och man kan fråga sig, örn det är rätt och billigt att arbetsgivarna på detta
sätt skola få utnyttja de förutvarande direktiven till sin egen förmån.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Min bänkkamrat, herr Ossbahr, talade i går kväll också om att det borde
lia lämnats större anslag till försvaret och att man skulle lia visat mera intresse
i särskilda utskottet för fältkanonerna och deras lavetter i stället för
att bevilja så stora anslag till det direkta bekämpandet av arbetslösheten. Det
vöre skäl för honom att titta på den saken litet närmare. Han borde fundera
en liten smula, örn det kan vara någon idé med att ha nya och fina fältkanoner
men samtidigt ställa det så. att man icke har några människor, som lia vilja
eller lust att stå bakom kanonerna. Det är väl ändå icke meningen, att man
skall samla ihop fina kanoner och lägga på hög för att några stycken officerare
skola få tillfälle att gå och titta på dem och vara stolta över att den
svenska armén är försedd med sådana bra skjutvapen. Man bör nog se till
att de arbetslösa känna med sig, att de ha ett fosterland att försvara, innan
man går. in för att skaffa vapen, som dessa arbetslösa skola använda. Det
kunde eljest hända att de arbetslösa, örn de icke under sådana bekymmersamma
tider, som nu råda, få effektiv hjälp, komma att vägra att tjänstgöra vid
de kanoner, som herr Ossbahr är så särskilt intresserad av att de skola finnas
till.

Med detta skall jag, herr talman, be att få instämma i det yrkande, som
framställts från den socialdemokratiska gruppens sida.

Herr Osberg: Herr talman! Den nu snart tilländalupna riksdagen har haft
till sin största uppgift att vidtaga åtgärder för arbetslöshetens bekämpande.
Säga vad man vill, så har den nu sittande regeringen gjort betydelsefulla
framställningar, och många av dessa äro, kan man säga, av en alldeles ovanligt
stor betydelse. Det har även från enskilda riksdagsmän kommit framställningar,
som gått i samma riktning. Jag måste dock i någon mån vända
mig mot det sätt, varpå vederbörande utskott har behandlat de gjorda framställningarna.
Naturligtvis har jag icke anledning att göra det i fråga örn
alla dessa framställningar, men örn man går från fall till fall och granskar
de ärenden, som kommit på ^riksdagens bord. finner man, att man har gjort
mycket litet för att hjälpa någon del av de arbetslösa till att bliva egna företagare.
Jag skall emellertid närmare redogöra för min tankegång och skall
då syssla något med sådana beslut, som varit ägnade åt försök att placera ut
de arbetslösa, såsom egnahemsföretagare. Man har väl knappast någonting
annat att välja på än att låta en del av de arbetslösa komma till jorden. Detta
later kanhända inte särdeles angenämt i dessa tider, när det är så svårt och
tråkigt ställt även på detta område, men man måste bortse därifrån och se
till grundbetingelserna för människornas existens. Man har ju i realiteten
knappast någonting annat att hålla sig till än jorden. Människorna måste ha
föda och hus att bo i, och så måste de ha någonting att kläda sig med. När
man har fått dessa grundbetingelser tillgodosedda, är det naturligtvis lättare
att reglera och avhjälpa svårigheterna, när de vid olika tillfällen yppa sig.

Närmaste anledningen till att jag vid behandling av detta utlåtande begärt
ordet är, att herr Olsson i Hamsta och jag för någon tid sedan väckte en motion,
däri vi begärde, att riksdagen skulle skriva till Kungl. Maj :t örn utredning,
huruvida det skulle vara möjligt att under närmaste tiden anskaffa några
tusen småbruk. Nu förhåller det sig så, att även en sådan rörelse kan
bli förfelad, örn den icke handha,ves på ett förnuftigt sätt. Framför allt bör
man, när det gäller egnahemsanskaffningen och liknande åtgärder, låta tyngdpunkten
i organisationen vara förlagd till kommunerna, där folk känna varandra
och där de kommunala myndigheterna ha reda på varje individ och på
förhand veta vilka, som skulle kunna lämpa sig för och ha framgång med dylika
egnahemsföretag. Örn vi bortse från de redan nu arbetslösa, vilka till hu -

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten rn. m. (Forts.)
vudsaklig del bestå av industriarbetare, så få vi icke glömma, att det för varje
år tillkommer en ny årgång ungdomar ute på landsbygden. För några år
sedan var det vanligt, att en stor del av dessa emigrerade till främmande länder
för att där söka sin utkomst. Men för närvarande finnes icke denna möjlighet,
ty alla portar äro, kan man säga, stängda för dem. De äro uteslutande
hänvisade till sitt eget land. Dessa unga människor, som äro fostrade på
landsbygden, ha ännu icke fått några vanor, men de skulle icke önska något
högre, än om de nödtorftigt kunde skapa åt sig ett hem ute i bygderna. Örn
man gör urvalet med urskiljning och gallrar med förstånd, bör det icke vara
så farligt -— det är jag säker på — att sätta i gång med sådana företag. Vår
egnahemsrörelse har stelnat i formerna och blivit alltför byråkratisk. Folket
ute i bygderna har börjat förstå detta och det är väl den närmaste orsaken till
att det på senaste tiden har bildats en förening, kallande sig »Jord åt arbetslösa».
Det förefinnes stort intresse för denna sak och det är folk av olika
social ställning, som intresserat sig för saken. Det är nu bara att hoppas, att
denna förening skall kunna ingripa på ett förståndigt sätt för lösande av dessa
problem.

Jag har förut omnämnt, att herr Olsson i Ramsta och jag väckt en motion
i förutnämnda syfte. Det finnes även andra, som gjort framställningar i den
vägen, såsom herr Johan August Larsson från Brålanda i första kammaren
och herr Pettersson i Dahl i andra kammaren. Utskottet har ju i stort sett
ställt sig sympatiskt till dessa framställningar och har icke avslagit framställningarna
utan föreslagit, att ett belopp av 700,000 kronor skall ställas
till förfogande, så att man för detta belopp skulle kunna anställa något slags
prov i det syfte, som man här gjort framställningar örn. Dessa frågor ha
nu varit remitterade till statens egnahemsstyrelse och domänstyrelsen, och
dessa två styrelser ha ställt sig något så när sympatiska till framställningarna.
Men vidare har man vänt sig till riksräkenskapsverket och statskontoret.
Dessa båda myndigheter avstyrka dock framställningarna på det bestämdaste
med den motiveringen, att det är så dåligt ställt med jordbruket, att det icke
är värt att i någon nämnvärd grad fortsätta med en dylik rörelse. Värjo parti
har ju skickat sina s. k. spetsar till det särskilda utskottet, för att så duktigt
folk som möjligt skulle komma att granska dessa frågor. — Det ä,r då förvånande,
att utskottet i detta fall vänt sig till sådana statsinstitutioner som
riksräkenskapsverket och statskontoret för yttrande. Ty man måste väl ända
säga sig, att det är lämpligare att låta det praktiska livets män bedöma dessa
saker än låta de tjänstemän, som sitta inom dessa verk, göra det. Vad skall
man för övrigt, när man vill förminska arbetslösheten, komma och bjuda folk
för någonting? Det finns knappast någonting annat att göra än det, som vi
ha föreslagit. Som jag förut nämnt, så har man ju här föreslagit och fattat
beslut rörande många, nyttiga och präktiga saker, men när dessa arbeten äro
fullföljda, så är ju antalet arbetslösa lika stort igen. Jag tänker nu särskilt
på den i olika orter överdrivna vägbyggnadsverksamhet, som man har igångsatt,
där det redan förut finns vägar. Man river upp en väg. fastän den väl
tjänat sitt ändamål. Man bygger den ena vägen efter den andra för miljoner,
och när den nya vägen blivit färdig, och man förstört en massa åkerjord till
den nya vägen, står nian där med samma antal arbetslösa som förut. Pengarna
äro förbrukade och så måste man taga sig till med någonting annat. Om
man åtminstone bemödade sig örn att för en del av dessa penningar giva fart
åt egnahemsföretagen i bygderna, skulle man snart kunna skönja en inverkan
till det bättre. Jag tänker här närmast på det stora belopp, som man tänkt
anslå till kontantunderstöd. Jag undrar, örn det icke varit lämpligare, att
utskottet föreslagit åtminstone en del av detta belopp, som man tänker giva

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
i kontantunderstöd, att användas till sådana arbeten, som främjade egnahemsbildning
eller bildandet av mindre jordbruk. Lite var måste säga sig, att
det skulle vara, vida förnuftigare och lämpligare, och jag tror att ingen i detta
land har någon så stor glädje av att uppbära kontantunderstöd utan att fullgöra
någon som helst prestation till samhällets bästa. Nu är det naturligtvis
så, att man icke helt kan undvara dessa kontantunderstöd, ty det finnes personer,
som kanhända icke kunna användas till grovarbete. Det måste alltså
finnas medel tillgängliga för kontantunderstöd, men jag tycker, att man därvid
skurit till alldeles för mycket. Man borde därför ha tagit en del av detta
belopp till sådana arbeten, varom jag här talat, då det säkerligen skulle verka
befrämjande i syfte att minska de arbetslösas antal.

Jag vill för min del, herr talman, framställa en vädjan till den sittande regeringen
att till en kommande riksdag beakta detta spörsmål. Jag skulle också
vilja göra en vädjan till mina kamrater i kammaren, att man icke förbiser
detta utan ^lägger sig vinn om att få någon rättvisa i dessa saker. Hade det
nu varit så, att man kunde vänta sig att arbetslösheten vore en övergående
företeelse, ela hade _ det varit riktigt, örn utskottet vidtagit tillfälliga åtgärder
för att komma ifrån den värsta arbetslösheten. Men är det någon i regeringen
eller någon av riksdagens ledamöter, som har en sådan uppfattning örn
arbetslöshetens karaktär? Det tror jag näppeligen, och då blir det bara att
fortsätta med detta surrogat undan för undan och dragas med den stora anhopning
av arbetslösa. Jag tror för mitt vidkommande, att vårt land har
lättare än de flesta andra länder att reglera sin arbetslöshet. Man kan anställa
en jämförelse mellan oss och t. ex. ett sådant land som England. England
har inga vidder, till vilka de arbetslösa kunna skickas. Ja, England har
ju sina kolonier, men det är icke heller så lätt. Man vet ju vilket svar England
erhöll ifrån sina kolonier, när det gjordes en hemställan, att kolonierna
skulle mottaga arbetslösa från England.

Om vi sträva allvarligt, tror jag, att vi under den närmaste tiden skola kunna
göra mycket för att förminska de arbetslösas antal. Jag vill också säga
herrarna, att det bör man göra, medan man har medel till sitt förfogande. Man
bör icke göra slut på pengarna på tillfälliga åtgärder, för att man sedan skall
stå där utan pengar och med samma antal arbetslösa som förut.

Jag skall icke gå in på ett bedömande av detta stora utskottsbetänkande,
som här föreligger, ty det har redan ventilerats på så många håll och från så
många sidor, men jag har ansett det vara min skyldighet att här framföra,
vad jag sagt, för att få en rättelse till stånd.

Här ha ett par andra talare, herr Lundqvist i Rotebro och herr Weijne talat
örn arbetslösheten bland ungdomen. De ha naturligtvis icke då närmast tänkt
på den arbetslösa jordbruksungdomen, men jag förstår att dessa talare ha sina
bekymmer, när det gäller den ungdomen, för vilken de gjort sig till talesmän.
Jag ber herrarna t. ex. att göra vad göras kan för att borteliminera mångsyssleriet.
Örn man kunde åstadkomma en bättring härvidlag, skulle det bli
plats för många duktiga ungdomar. Det är ju något vådligt, när man tänker
på alla dem, som kostat på sig dyrbara studier och som sedan år efter år få
gå utan att kunna utnyttja sina kunskaper. På samma sätt förhåller det sig
med den jordbrukarungdom, som växer upp i bygderna. Herr East talade i
går om, att det är en mångfald ungdomar, som icke ha någon sysselsättning,
och det är ju helt naturligt, att dessa människor äro bedrövade. Det är dessa
ungdomar, som jag vill ha ut på vidderna, för att de skola kunna sätta i gång
med egen verksamhet.

Herr talman! Jag har velat säga dessa ord till den verkan de hava kan.
Jag hoppas, att vi kunna inställa oss på arbete i den riktningen, vilket jag an -

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
ser är nödvändigt, om vi skola kunna tänka oss att få någon bättring i förhållandena
här i landet. Jag har intet yrkande.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag ber att få säga till den

siste ärade talaren, som talade örn sin motion, att jag tror i likhet med vad
utskottet givit uttryck åt, att den sak, som här herr Osberg talade för. är bäst
betjänt av, att man går fram på det försiktiga sätt, som utskottet föreslagit.
Erfarenheterna på detta område ha visat, att det icke finnes något som är farligare
för en sak, som man vill främja, än att man går åstad och vidtager
åtgärder, som sedan visa sig ej leda till ett lyckligt resultat, och får bakslag.
Jag tror, att det är lyckligast att pröva sig fram, och jag vill försäkra, att
jag för min del och, som jag tror, även utskottets övriga ledamöter varit synnerligen
intresserad av denna sak och att vi äro villiga att, örn den kommer
fram vidare, för vår del bidraga till. att frågan får en lycklig lösning.

Vid det föreliggande utskottsbetänkandet ha fogats några reservationer av
de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet. Jag tillåter mig begagna^tillfället
att redan under principdebatten fästa kammarens uppmärksamhet på åtminstone
en av dessa reservationer. Det gäller den reservation, som återfinnes
på sidan 156 i betänkandet. Vi ha reserverat oss till förmån för en viss uppmjukning
av de övergångsbestämmelser, som äro föreslagna av utskottet. Det
gäller, att de för kommunerna fördelaktigare bestämmelser, som utskottets förslag
innehåller, skulle i viss omfattning och i vissa fall kunna komma kommunerna
till godo, som redan påbörjat statskommunala reservarbeten. Reservanterna
föreslå, att statsbidrag till material, arbetsledning och transporter
vid statskommunala reservarbeten må i särskilt ömmande fall kunna tilldelas
kommun jämväl i fråga om företag, till vilka statsbidrag beviljats före den 1
juli 1933. Det finnes åtskilliga kommuner, som ha stor arbetslöshet och svagt
skatteunderlag, vilka ha planerat statskommunala arbeten, som äro avsedda
att pågå kanske ett och två år framåt. Det skulle säkerligen ^för dessa kommuner
vara av största betydelse, örn det bereddes möjlighet, på sätt reservanterna
föreslagit, för Kungl. Majit att i vissa ömmande fall medgiva, att även
dessa kommuner komma i åtnjutande av de fördelaktigare bestämmelser, som
innefattas i utskottets förslag. Under gårdagens debatt gjordes från flera
högerreservanters sida gällande, att det nuvarande arbetslöshetssystemet, d.
s. k. svenska systemet, slagit synnerligen väl ut. Och man beklagade livligt
från det hållet, att riksdagen nu stod i begrepp att slå in på andra och oprövade
vägar. Jag tror, att alla av kammarens ledamöter, som haft möjlighet
att på nära håll se verkningarna av reservarbetssystemet med de direktiv,
som gällt hittills för dessa arbeten, icke gärna kunna vara benägna att instämma
i dessa uttalanden. Jag har. herr talman, för min del den bestämda
uppfattningen, att det är på hög tid, att riksdagen i detta avseende, slår in
på nya, bättre oell förnuftigare virgar. Jag skall icke vidare uppehålla mig
vid detta. Jag kan i det avseendet till alla delar instämma i den karakteristik
av detta system, som under gårdagens debatt uttalades av herr Fast. En
arbetslöshetspolitik, som med rätta för de arbetslösa framstå som orättfärdig,
som genom sina direktiv ger de arbetslösa, vilka nödgas använda sig av den
hjälp samhället ger, en känsla av mindervärdighet, en sådan arbetslöshetspolitik
förtar all arbetsglädje och medför skador, som det kanske blir mycket
svårt i framtiden att kunna läka. Arbetslöshet överhuvud taget är i och för
sig en tillräckligt stor olycka, det är icke samhället värdigt att genom okloka
och orättfärdiga direktiv och bestämmelser för hjälpen åt de arbetslösa lägga
ytterligare sten på börda.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till att taga upp en annan punkt,

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
som under gårdagens debatt var föremål för ganska många talares uppmärksamhet.
Man gjorde gällande från högerreservanternas sida, att de nya bestämmelser
angående reservarbetslönen, som utskottet här föreslagit, skulle
komma att bli till den allra största skada och olycka framför allt för jordbruksnäringen.
Man menade att genom dessa förbättrade arbetsvillkor arbetskraften
komme att tagas från jordbruket och på det sättet jordbruket beredas
svårigheter att erhålla nödig arbetskraft. Lantarbetarna, framhöll man, komme
att göra sig arbetslösa och anmäla sig till arbetslöshetskommittéerna för
att erhålla nödhjälpsarbete. Jag tror icke, att det finnes något som helst
verkligt fog för dessa farhågor. Jag kan som exempel nämna, att i den trakt,
där jag är bosatt, förekommo under åren 1927—1929 ganska rikliga arbetstillfällen
av den art, som reservarbetena i allmänhet utgöra. Det var arbeten,
som utfördes till i marknaden vanligen förekommande löner. Jag har icke
sett något fall, där en lantarbetare lämnat sin anställning och sökt komma
in vid dessa arbeten. Det är för övrigt ganska naturligt detta. Arbetarna äro
i allmänhet i dessa tider icke så lättsinniga, att de lämna en någorlunda fast
och säker arbetsanställning för att taga ett tillfälligt arbete av vilken natur
som helst, och allra minst örn det gäller ett arbete, som är så impopulärt, som
de statliga reservarbetena varit hittills. Jag menar alltså, att dessa farhågor
kunna icke vara grundade på verkligheten, utan det är väl snarare så, att man
vill försöka skrämma dem av kammarens ledamöter, som äro särskilt ömtåliga
på detta område, att ej gå med på dessa löneförbättringar.

Jag vill slutligen med några ord uppehålla mig vid den debatt, som har
förekommit särskilt under gårdagen beträffande den uppgörelse, som träffats
mellan regeringen och representanterna för bondeförbundet. Jag konstaterar,
att man från högerns och de frisinnades sida i tidningsartiklar och i debatten
bär gjort gällande, att man här skulle bedriva en klasspolitik, som vöre
ovärdig den svenska riksdagen. När således representanterna för landets
båda största medborgargrupper enats örn åtgärder, som äro avsedda att bringa
hjälp åt hundra tusentals medborgare, som äro stadda i betryck och nöd, kakarateriserar
man en sådan åtgärd från det hållet som en ovärdig klasspolitik.
Man förstår emellertid, att detta tal i verkligheten icke är så allvarligt menat,
när man i nästa ögonblick förebrår bondeförbundets representanter, att de velat
vara med om att sammankoppla frågan om hjälp till jordbruksnäringen med
frågan örn hjälpen till de arbetslösa, och man menar, att det hade varit lämpligare,
att man löst frågan om jordbrukshjälpen fristående och gått med på
vad där föreslagits men sedan försämrat förslaget om hjälp till de arbetslösa.
Det är val ändå så, att man här rekommenderar en politik, som med fog kan
karakteriseras såsom klasspolitik. Den viktigaste uppgift, som den nu pågående
riksdagen har sig förelagd, är ju att bringa hjälp och stöd åt de stora
medborgargrupper, arbetare och jordbrukare, som hårdast drabbats av krisen.
Örn regeringen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen vägrat att
vara med om denna hjälp för jordbruket på grund av att man tidigare under
helt andra förhållanden icke velat vara med örn vissa åtgärder, som man nu
på grund av i mycket väsentliga avseenden förändrade förhållandena anser
vara tillrådliga, så menar jag, att man med rätta gjort skäl för att bli klandrad.
Jag är, herr talman, övertygad örn, att det bland de båda största medborgargrupperna
bär i landet, arbetarna och de arbetande bönderna, råder djup
och allmän tillfredsställelse över, att representanterna för dessa båda grupper
kunnat enas till positivt handlande, en handling, som ju visar, att man är
medveten örn, hur beroende de olika folkgrupperna äro av varandra, och att
man vill vara med örn att visa samhällssolidaritet icke bara i ord utan även i
handling. Jag är övertygad örn, att det förslag som föreligger kommer att

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
bli till gagn och medföra ökad produktiv verksamhet och ökat välstånd i
landet.

Jag ber att få ansluta mig till utskottets förslag på denna punkt.

Herr Hage: Herr talman! Jag har huvudsakligen begärt ordet för att

yttra mig i några spörsmål, som beröra övre Norrland och speciellt Norrbotten,
och som behandlats på sidorna 91—93 i utskottets utlåtande. Jag tycker mig
ha anledning att göra det icke minst därför, att det väckts en del motioner i
dessa frågor, och dessutom därför, att Norrbotten — som procentuellt är det
av arbetslösheten mest tyngda länet i landet — icke har råkat få någon representant
i det s. k. välfärdsutskottet.

Innan jag emellertid övergår till detta, skall jag be att få rikta några ord
till herr Herou, som i går höll ett ganska hetsigt anförande mot socialdemokraterna.
Jag vill emellertid bara säga, att vi, som suttit här ganska länge i
riksdagen, ha ju hört det talet från herrar kommunister mycket, mycket ofta
vid en del besluts fattande här och det har då sagts, att örn socialdemokraterna
ginge in för den eller den linjen, skulle det komma ett sammanrasande för partiet
och kommunisterna skulle gå fram på grund av detta. Det där har upprepats
år från år, men vad skall det tjäna till att upprepa den där läxan ideligen?
Ty vi veta ju, att alla dessa profetior icke visat sig sanna. De ha icke
gått i uppfyllelse. Tvärt om har det blivit så, att för var gång herr Herou
eller någon annan från hans parti varit uppe och dundrat, så har vid nästa val
det socialdemokratiska partiet gått fram, under det att det kommunistiska
Kilbomspartiet krumpit ihop till den lilla sekt det nu är. Ungefärligen detsamma
vill jag säga till herr Brädefors. Han höll också ett anförande, där han
gjorde gällande, att det, som nu socialdemokraterna gått in för, icke är tillfredsställande.
Men då vill jag säga till honom detsamma, som jag mångå,
många gånger sagt i diskussioner till kommunister: Kan herr Brädefors anvisa
någon väg för att skapa den politiska maktställning för arbetare i första och
andra kammaren, som måste vara förutsättningen för att kunna genomföra
de längre gående och för arbetarklassen fördelaktigare beslut, som vi enligt
herr Brädefors mening borde gå in för? Det vore ofantligt mycket mera fruktbärande
och nyttigt att utreda den saken än att syssla med demonstrationsanföranden
och yrkanden, som icke ha någon möjlighet att resultera i fördelar
för arbetarklassen.

Efter detta vill jag komma fram till det, som gav mig anledning att begära
ordet, nämligen övre Norrlands arbetslöshetsfrågor och speciellt Norrbottens
arbetslöshetsspörsmål. Dessa frågor behandlas, som sagt, på sidorna 91—93 i
utlåtandet. Här ha en del motioner, som väckts från vårt håll och som speciellt
röra övre Norrland och Norrbotten, mottagits ganska kyligt och jag vill med
anledning därav säga några ord.

Jag tänkte då först betona, att det är min uppfattning, att de vägar man
bör gå, när det gäller att bekämpa arbetslösheten i övre Norrland, är framför
allt att åstadkomma betydande bro- och våyarbeten. Jag har tillåtit mig motionera
särskilt därom, att man skulle igångsätta arbete med s. k. nybyggesvägar.
Men liven vägar av annat slag och brobyggen torde vara synnerligen lämpliga
arbetslöshetsarbeten. Det är faktiskt så, att särskilt i övre Norrland föreligger
en efterfrågan på anslag av denna art, som betydligt överskrider de anslag,
som i år lämnats under kommunikationshuvudtiteln. Jag tror, att det
skulle vara en synnerligen lämplig åtgärd att utfylla den stora balans, som nu
finnes på detta område, genom att — när det gäller att använda arbetslöshetsmiljonerna
-— anslå betydande summor från det anslaget även till väg- och
brobyggnader. Särskilt anslagen till odlings- eller nybyggesvägar äro i Norr -

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
botten och Västerbotten synnerligen efterfrågade. Detta framgår också av de
stora summor, som begärts av myndigheterna däruppe. Jag vill också säga i
det sammanhanget, att örn man i stor utsträckning vill komma till rätta med
arbetslösheten, vinner man, genom att igångsätta arbeten av detta slag i stor
utsträckning, att man kan behålla befolkningen däruppe. Människorna kunna
då få sysselsättning så nära sin hembygd som möjligt. Nu vet jag visserligen,
att man har i någon mån frångått denna princip, när det gäller att anordna,
arbeten. Man har sagt speciellt med avseende å Norrbotten, att det behövs ett
bortsändande av den övertaliga arbetskraften däruppe. Man har också ordnat
det så, att man skickat en del folk söder ut, och man har kanske haft den förhoppningen,
att när man sänt dem söder ut de kanske skulle börja acklimatisera
sig därnere och inte komma tillbaka. På det sättet skulle man kanske kunna
åstadkomma — har man resonerat — ett överförande i någon mån av den
övertaliga arbetskraften till söderut belägna trakter. Nu vill jag emellertid
säga, att jag tror, att det experimentet ej i någon vidare mån resulterat i det
man velat åstadkomma. Ty det är ju att märka, att bristen på arbete är så
stor även i andra bygder, att det i allmänhet blir så, att när arbetslöshetsarbetet
upphör, så komma dessa arbetslösa bums tillbaka till Norrbotten, därför
att de ej kunna få arbete på den plats söderut, där de haft arbetslöshetsarbete.

Jag vill emellertid i det sammanhanget kasta fram en annan tanke, som förts
fram i motioner från Norrbottens län, nämligen rörande möjligheten att åstadkomma
ett överförande av övertalig arbetskraft till andra delar av landet, men
på ett annat sätt än det som jag här nämnt. Det projektet har framförts i en
motion av herr Asplund. Han har tagit upp den frågan på det sättet, att han
vill undersöka möjligheten att sätta i gång arbete vid Spetsbergsgruvorna och
överföra dit en del av den yngre arbetslösa befolkningen i Kiruna och Malmberget.
Jag vet väl, att det finnes en del folk, som säger, att det är rena romantiken.
Men jag undrar likväl, örn man får betrakta saken så. Jag tror
tvärtom, att detta förslag har åtskilligt för sig. Man bör åtminstone ha anledning
att diskutera den frågan. Meningen var väl för resten, när vi lade
oss till med Spetsbergsgruvorna, att vi skulle använda dem. När det nu finnes
en massa människor i Norrbotten, särskilt i malmfälten, som äro arbetslösa
och övertaliga, så är det väl rimligt, att man energiskt undersöker, örn det icke
finnes någon möjlighet att under några år försöka med ett experiment där uppe
vid Spetsbergen, d. v. s. man skulle kanske kunna börja återigen upptaga driften
vid gruvorna. Man skulle kanske på det sättet kunna giva dessa unga
människor en möjlighet till förtjänster där uppe. Det är också att märka, att
på Spetsbergen finnes det mycket små utsikter att kunna förstöra pengarna.
Få de alltså en skaplig penning där, kunna de samla ett litet kapital. I Norrbotten
har man gått in för att utbilda arbetslösa gruvarbetarsöner till jordbrukare
vid en anstalt, den s. k. Wittjärvsgården. Man kunde då tänka sig,
att de människor, som vistats något eller några år på Spetsbergen och där
samlat en slant, kunde på grundval av detta kapital inköpa ett jordbruk någonstans
här i landet eller på annat sätt använda den samlade slanten till startande
av något, som skulle giva dem bärgning.

Jag vill också erinra örn, att det finnes en del andra uppslag, som framförts i
motioner i det sammanhanget. Utskottet har ju i viss mån varit avvisande,
men i viss mån Ilar utskottet uttalat sig för att en undersökning av dessa saker
bör ske. Jag vill då uttrycka den förhoppningen — särskilt med hänsyn till
den oerhört stora arbetslösheten i Norrbotten — att denna sak, som särskilt gäller
Norrbotten, upptages till en verkligt allvarlig undersökning, där man icke
går ut från gamla förutfattade meningar, utan verkligen med allvar och vilja

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
att göra någonting griper sig an med de olika projekten till lösning av dessa
saker, som framkastats i våra motioner.

Med uttalande av den förhoppningen skall jag, herr talman, inskränka mig
till detta, och i huvudfrågan ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Golvvasta: Herr talman! Jag hade icke tänkt att gå upp i
denna debatt vid den nu föredragna punkten, utan jag hade tänkt att spara
det till litet senare eller tills vi fingo upp själva finansfrågan i den stora
krishjälpen, men då några talare före mig i går togo upp det spörsmålet till
betraktande, ansåg jag, att jag också kunde begära ordet för att säga något i
den delen.

Men, herr talman, då jag nu har ordet, kan jag icke annat än be att få göra
några reflexioner i anledning av den debatt, som fördes bär i går. Det var
ett genomgående drag hos oppositionen och reservanterna till detta förslag,
att man klandrade själva uppgörelsen, själva överenskommelsen, som säges
-— och det är väl riktigt ■— ha träffats utanför utskottet. Detta skulle vara
en fullkomligt vidrig handling, icke värdig den svenska riksdagen, och det
skulle komma att skada vårt parlamentariska liv etc. etc., såsom skildrats här
i grälla färger. Men, herrar kammarledamöter, var det dock icke så, att när
statsministern tog upp dessa spörsmål, dessa förhandlingsspörsmål med de
borgerliga partierna, de borgerliga partiernas ledare icke avvisade denna excellensens
strävan att söka förhandlingar, att söka komma till samförstånd. Såvitt
jag har reda på det, gällde detta såväl arbetslöshetsfrågan som jordbruksfrågan.
Är det riktigt, så tycker man det är något underligt, att oppositionen
nu förfasar sig över det sätt., på vilket överenskommelsen har skett, när man
själv var villig att förhandla på samma sätt.

Det sades här av herr Hamrin i går, att han var förvånad över den omsvängning
i tankesätt gentemot jordbruket, som inträtt hos socialdemokraterna
och den ur det socialdemokratiska partiet framsprungna regeringen. Han
yttrade, att socialdemokraterna hade tidigare ända till i fjol varit motståndare
till såväl rimliga som orimliga krav från jordbrukarnas sida på åtgärder
till stöd för jordbruket. Örn man skulle söka läsa ut vad herr Hamrin
menar med sitt tal om orimliga förslag, så menar jag. att vi från bondeförbundshåll
vunnit så mycket tillmötesgående i våra krav, att vi äro fullt belåtna.
Jag kan icke finna, att de krav vi framställt tidigare ha varit av nå£on
annan art. När herr Hamrin kan draga den slutsatsen, att det tidigare
har framlagts orimliga förslag, så ligger det nära till hands att draga den
slutsatsen nu, att till och med regeringen och socialdemokraterna ha gått till
mötes på sådana punkter, som herr Hamrin tidigare ansett såsom orimliga.
Örn man anser det vara på det sättet, så äro vi sannerligen icke ledsna åt den
jordbruksvänlighet, som från regeringspartiets sida visats oss i år. Men jag
är fullkomligt övertygad om att regeringen har gjort detta i känslan av att
det är till hela landets och folkets gemensamma bästa. Och när vi från bondeförbundshåll
ha biträtt den överenskommelse, som nu har träffats och beträffande
vilken jag hoppas, att vi örn några timmar skola gå till beslut, så
lia vi gjort detta i känslan av att denna överenskommelse mellan två stora
folkgrupper är ett försök att lösa dessa svåra krisproblem, såväl arbetslöshetsproblemet
som svårigheterna för det svenska jordbruket, och att det är en
handling av det allra största mått, som jag under min icke alltför korta riksdagsmannatid
varit med örn att genomföra. Jag hoppas och tror, att den avspänning
man talat örn tidigare mellan dessa båda folkgrupper skall bli en
verklighet. Blir det en sådan, kan det absolut icke vara till skalla för landet,
och därför skulle jag absolut vilja instämma i det yttrande, som jag hörde

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
herr finansministern fälla i lördags i första kammaren. Han sade, att det
kunde inte vara till skada för landet, örn två stora folkgrupper eller en stor
majoritet äro fullt eniga att vidtaga en viss åtgärd. Det måste ligga något
riktigt och övertygande i detta.

Herr Lindman sade i går, att han var nästan moraliskt indignerad över
denna överenskommelse, som har skett i arbetslöshetsfrågan, icke därför att
han ansåge det ligga, något oriktigt i att giva stöd åt jordbruket utan därför
att han ansåg det oriktigt, att jordbruksfrågan löstes i samband med arbetslöshetsfrågan.
Dessa båda frågor ha lösts i ett sammanhang, och det är för
den skull han känner sig indignerad. Jag har ju tidigare påpekat, att -— såvitt
jag icke. är alltför illa underrättad — skedde underhandlingarna på ett
tidigare ^stadium med de borgerliga partiernas ledare, och man hade då båda
dessa frågor under diskussion. Visserligen har jag hört berättas, att det från
herr Hamrins sida och kanske även från herr Lindmans sida ansågs, att dessa
båda frågor skulle., lösas var för sig. Men jag undrar, hur det skulle ha gått
med båda dessa frågor, örn man icke ställt dem mot varandra. Ja, det är väl
fråga örn, i fall vi da fått dem lösta. Jag vill erinra t. ex. örn frågan örn färgning
av margarin, i fjol, hur den löstes i första kammaren med de borgerligas
röster, och jag erinrar litet grand örn hur det var med margarinfrågan i lördags.
Det har. förklarats i den stora borgerliga pressen och särskilt i några
stockholmstidningar, att man kunnat lösa dessa frågor med de borgerligas
hjälp.. Det ställdes då med rätta en fråga av statsministern till herr Carleson,
huruvida han lovat sin medverkan i denna fråga för att säkerställa en margarinaccis,
och på den frågan fick han ett svar, som jag icke nu behöver upprepa.
Jag vill bara konstatera, att i den frågan hade man åtminstone i denna
kammare icke kunnat åstadkomma en borgerlig majoritet, och den frågan
har för oss varit av synnerligen stor vikt. Men för resten, jag vill tillägga, att
vi ha sett dessa spörsmål på det sättet, att det, för att man skall åstadkomma
en hållbar grund __ för dessa rätt drastiska saker, är av vikt, att man söker
åstadkomma ett så brett och starkt röstunderlag som möjligt. Det måste vara
klokare än att söka genomföra så långt gående förslag gentemot halva det
svenska folket. Det är min uppfattning.

Herr Anderson i Norrköping åberopade i går, att denna överenskommelse
var en för rättsuppfattningen sårande handling. Sedan tilläde han, att den
naturliga självläkningen komme att förhindra denna överenskommelses genomförande.
Vad menade herr Anderson med sitt yttrande örn denna självläkedom?
Han menade givetvis, såvitt jag förstår, att man skall låta hela den
deflationistiska rörelse, som vi tidigare haft under en lång följd av år, fortsätta
ända. tills vi komma ner till botten så att säga. Jag frågar mig då, hur
det är möjligt, att högern såsom han själv uttalade — har tagit på denna
fråga med ansvar, ett ansvar, som han till och med ansåg vara av en annan
valör än det ansvar, som man menade skulle åvila majoriteten. Hur är det
ställt? Vi skola titta litet på hur det är ställt för jordbruket. Hur är det med
jordbrukets skuldbörda jämfört med tiden före 1914? Jo, alla veta vi, att vi
ha en skuldbörda, som närmar sig den dubbla mot före 1914. Hur skall det
vara möjligt för näringslivet, speciellt det svenska jordbruket, att förränta en
skuldsumma, som är den dubbla mot före 1914 med produktpriser, som ligga
under 1914 års nivå? Vi måste väl kunna säga bestämt, att örn detta skulle
la fortsatta, om prisfallet skulle få fortsätta, så måste det ovillkorligen ske
en. katastrof.. Den. saken är fullständigt klar, den hade jag alldeles klar för
mig redan vid remissen av statsverkspropositionen. Jag skall be att få erinra
örn vad jag då tillät mig yttra i den frågan, så att man icke skall kunna göra
det påståendet, att det har skett någon omsvängning i min åsikt från den tiden

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
till nu, något som man velat i visst sammanhang påbörda bondeförbundet.
Jag sade så här bland annat i remissdebatten: »Enligt den gamla ekonomiska
uppfattningen borde en kris, som jag nyss uttryckte mig, botas genom
självläkedom. Jag är av den uppfattningen, att man inte bör eller kan hålla
på denna gamla uppfattning eller på de gamla teorierna örn enbart självläkedom,
utan att staten har en ovillkorlig plikt att försöka hejda nedgången, så
att priserna icke få rutscha ända ned i botten.» Alltså vill jag bara här konstatera,
att jag redan vid genomläsandet av regeringens statsverksproposition
var på det klara med att vi måste taga till kraftåtgärder för att hejda nedgången,
för att så att säga söka få hjulen i gång.

Herr Anderson i Norrköping betecknade också det förslag, som nu föreligger
på riksdagens bord och som jag hoppas blir genomfört, såsom ett jätteexperiment,
för all del, säger lian, ett mycket intressant sådant för dem, som
genomföra detsamma, men så mycket besvärligare för dem, som skola betala
det. Ja, herr talman, när man läser igenom regeringens förslag till finansierande
av denna krishjälp, så är det klart, att man så att säga baxnar. Här
förelåg dock förslag örn upplånande av 160 miljoner kronor. Man skulle betala
dessa lån med korttidsamorteringar på fyra år. Till dessa korttidsamorteringar
har man först beräknat använda de inkomster, som härleda sig från
arvslottsbeskattningen, som tidigare givit mellan 15 och 17 miljoner kronor
örn året och vissa år ännu flera miljoner kronor. Man har i statsverkspropositionen
räknat med i genomsnitt 15 miljoner kronor under fyra ä fem år
framåt. Då fattas det 25 miljoner kronor för att nu nå upp till 40 miljoner
kronor, som man anser nödvändiga för att kunna amortera av denna summa på
160 miljoner kronor på fyra år. Man föreslog en kvarlåtenskapsskatt, en
helt ny anordning, som jag nu inom parentes helt kort vill yttra mig örn. Den
avslogs av det särskilda utskottet, och man har till och med i utskottet fått
enighet på den punkten, då ingen reservation där föreligger. Vad är det nu
för pengar, som ytterligare skola tagas ut av den svenska förmögenheten, för
att man därmed skall betala den kristidshjälp, som vid första påseende ser så
våldsamt stor ut. Jo, man har efter en genomgående omräkning kommit till
ett lånebehov av cirka 150 miljoner kronor, men man har ansett, att av detta
lånebehov 25 miljoner kronor kunde räknas vara av sådan art, att de kunna
lämna staten avkastning och sålunda kunna redovisas såsom en kapitaltillgång.
Alltså återstå 125 miljoner kronor för korttidsamorteringar. Örn man
då i första hand har det belopp på 15 ä 17 miljoner kronor, som arvslottsskatten
ger, återstår att för varje år skaffa ett belopp av cirka 8 miljoner kronor
eller ^alltså en summa av cirka 40 eller högst 50 miljoner kronor för dessa
fem år. Det är mycket pengar för allt i världen. Det är mycket pengar som
man rör sig med, men i jämförelse med vad man vid första påseendet var böjd
att taga ut av förmögenheterna för att täcka dessa kristidskostnader, ter det
sig åtminstone för mig icke så oöverkomligt, att man, utan att alltför hårt
gå på förmögenheten, skulle kunna tänka sig att höja arvslottsskatten med, låt
mig säga, 8 å 9 miljoner kronor under fem år. Och så skulle man ha finansieringen
klar. Jag har velat i korthet säga dessa ord, herr talman, när det
gäller att taga ut pengar ur fömögenheterna till finansiering av denna krishjälp,
att det blir ändå icke en så blodig summa, när man räknar örn det hela,
och när det hela skall kunna sluta på låt oss säga 40 ä 50 miljoner kronor.

Ja, herr talman, med anledning av detta ber jag att få yrka bifall till den
föredragna punkten.

^Herr Lindman: Herr talman, ärade ledamöter av kammaren! Då jag nu

får ordet för replik, har det gått ungefär bortåt ett dygn, sedan det an -

Nr 50.

Tiädagen deri 20 juni £. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. rn. (Forts.)
förande hölls, i anledning varav jag vill replikera. Repliken kommer då litet
post festum, men den får lov att komma i alla fall.

Jag vill då endast gentemot hans excellens herr statsministern förklara, att
den promemoria, som han talade örn. och som överlämnades vid det sammanträde,
då hail förhandlade med av partierna utsedda delegater, nämligen den
23 maj, känna vi alla till. Förhandlingarna den dagen slutade utan att något
godkännande skedde från någon av parterna. Nu säger emellertid statsministern,
att han icke förhandlade med några enskilda ledamöter från något
av de borgerliga partierna. Det är ju givet, att när han säger det. tror jag
honom, och örn den saken skall jag icke hysa det ringaste tvivelsmål. Statsministern
menar alltså, att de underhandlingar, som han förde med bondeförbundet,
voro icke enskilda förhandlingar. Det är mycket riktigt, att de icke
voro det. Det var nya förhandlare, utsedda av bondeförbundet, med vilka
förhandlingarna fördes. Då emellertid man upptager förhandlingar med
dessa nya bondeförbundsförhandlare, så vill det förefalla mig, som örn det
verkligen varit på sin plats och varit en mycket naturlig åtgärd, örn man
underrättat de andra borgerliga partierna, som varit med örn förhandlingarna
förut, att man nu förhandlade med nya delegater, utsedda från bondeförbundet.
Underrättelsen örn att så varit fallet, eders excellens herr statsministern,
den fick jag den 27 maj på morgonen i brev från professor Westman, och då
fick jag också en p. m., som var uppsatt såsom resultat av vad dessa förhandlingar
lett till. Jag fick den på morgonen med posten hemma i min bostad, och,
då jag icke kunde råka professor Westman, besvarade jag den samma dag
skriftligt med den förklaringen, att det fanns förhandlingsvilja hos högerpartiet.
Då var emellertid saken i själva verket avgjord. Den var ju avgjord
redan på morgonen, när jag fick brevet, ty bondeförbundet hade ju fattat sitt
beslut föregående kväll, och den blev jdterligare avgjord på middagen samma
dag, då det socialdemokratiska partiet hade sammanträde mellan kl. 5 och 6
och för sin del beslöt att godkänna överenskommelsen.

Herr statsministern talade i sitt anförande om att han i sista stund gjorde
ett försök att få med även andra partier men att detta misslyckades. Jag
talade visserligen icke själv med honom — han vände sig icke till mig —
men jag fick ju av herr Westman ett brev på middagen att statsministern
skulle ha svar före kl. 7. Det var omöjligt. Jag fick sedan ett meddelande
från samma håll, att det skulle vara svar före kl. 10. Det var plenum i kammaren,
och det var icke möjligt att mellan kl. 7 och 10 få något sammanträde
med högerpartiet. När emellertid dessa meddelanden kommo till mig, var det
i själva verket redan för sent. För övrigt vill jag omedelbart tillägga, att
örn denna promemoria skulle lia kunnat godkännas av högerpartiet, så måste
det ovillkorligen ha medfört nya förhandlingar, ty högerpartiet kunde självfallet
icke taga promemorian oförändrad. Det förefaller, som örn man på
den beryktade lördagen den 27 maj skulle ha försökt att få högerpartiets medverkan
till ett godkännande av promemorian utan att lämna tillfälle till några
mdare förhandlingar. Jag förklarar fullkomligt tydligt och klart, att såsom
denna promemoria var, kunde den icke antagas av oss.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten vid ett yttrande, som
herr Pehrsson i Bramstorp hade denna lördagen eller troligare dagen förut.
Det förekom i en intervju med danska tidningen Politikens korrespondent i
Stockholm och stod omnämnt i Stockholmstidningarna på lördag morgon. Herr
Pehrsson i Bramstorp förklarade där beträffande den av bondeförbundets riksdagsgrupp
utsända kommunikén, att de nu inbjödo de övriga partierna till
underhandlingar, som skulle gälla såväl arbetslöshetsfrågorna som vissa stödåtgärder
för jordbruket. Ja, jag vet ju icke vilken tid på fredagen som denna

Tisdagen deri 20 juni f. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
intervju förekom, men bondeförbundet fattade ju sitt beslut fredag kväll, och
jag fick veta om vad det innehöll på lördag morgon.

Jag skall strax komma in på vad herr Pehrsson i Bramstorp uttalade under
debatten i går, men jag skall först be att få fortsätta en liten smula med hans
intervju i denna tidning. Intervjun förekom, som sagt, på fredagen. Han
säger där, att beträffande nödhjälpsarbetarnas löner ansåg hans parti, att
dessa borde ligga litet under lönerna i den fria marknaden. Alltså på fredag
eftermiddag eller fredag kväll förklarade herr Pehrsson i Bramstorp, att lönerna
borde ligga något under lönerna i den öppna marknaden, men samma
kväll godkände bondeförbundet de nu föreslagna lönebestämmelserna, ehuru
de då voro något olika avfattade än vad de sedermera blivit. På grund av
vilka omständigheter de blivit förändrade vet jag icke. Nu bakar man sig
bara fast vid, att örn det behövs några åtgärder, skall man avbryta arbetet
eller permittera arbetarna. Jag vill se, hur det kommer att gå, när man skall
avbryta reservarbeten för en kortare tid -—- jag tror icke det blir så rasande
lätt att göra det — för att permittera arbetarna och sedan upptaga arbetet
igen. o

Från detta kommer jag nu över på herr Pehrs sons i Bramstorp yttrande i
kammaren i går. Han uttalade sin förvåning över att vi på högersidan uttryckt
vårt missnöje över att en omsvängning hade skett beträffande jordbrukshjälpen,
och han sade på ett senare ställe enligt telegrambyråns referat,
att han kan icke dela herr Lindmans missbelåtenhet med att socialdemokraterna
avvikit från sitt program för att ge jordbruket en bättre hjälp. Ja,
skulle jag någonsin ha uttalat något sådant, då har jag gjort mig skyldig
till ett misstag, som jag sannerligen får be vem som helst örn ursäkt för, men
jag är övertygad örn att jag aldrig kunnat uttala mig på det sättet. Jag har
gång på gång vid sammanträden med mitt eget parti talat örn denna jordbrukshjälp,
och jag är övertygad örn att varenda ledamot av mitt parti har
röstat för jordbrukshjälpen. I högerns program ingå alla de saker, som förekomma
i denna jordbrukshjälp. Det finns ingen möjlighet, att herr Pehrsson
i Bramstorp har kunnat finna något uttalande i mina anföranden örn att jag
varit missbelåten med detta. Jag är tvärtom mycket belåten, och jag skall
bli ännu mera belåten, örn socialdemokraternas omvändelse beträffande jordbruket
kommer att bli bestående för framtiden, om vi för framtiden ha att
räkna med ett socialdemokratiskt parti, som, i motsats till vad förhållandet
tidigare har varit, verkligen besinnar jordbrukets nöd och svårigheter och
vill vara med om att hjälpa. Kanhända har herr Pehrsson i Bramstorp såsom
en av ledarna för den ena förhandlande gruppen en uppgift att fylla
genom att se efter att det kommer att bli på det sättet. Man har kanske rättighet
att uttala, att man hoppas, att det skall bli så, ty vi veta ju alla vilken
inställning socialdemokraterna förut ha haft till dessa frågor. Man behöver
ju endast hänvisa till den ena frågan efter den andra för att klarlägga den
saken, och det känna vi alla för övrigt här i kammaren.

Men sedan, herr talman, fällde herr Pehrsson i Bramstorp i samband med
jordbrukets intressen det yttrandet, att som var att vänta storfinansen hemförde
segern. Vad menar herr Pehrsson i Bramstorp? Menar han, att storfinansen
hemfört segern i denna fråga? Äro vi högermän några representanter
för storfinansen, vi alla som här tillhöra högerpartiet? Vad menar herr
Pehrsson med det? Jo, jag vet vad herr Pehrsson menar, och det skall jag
tala örn för kammaren. Han syftar här till att skapa en legendbildning. Det
skall bli en legend, som skall föras ut över Sveriges bygder under sommarens
lopp och i fortsättningen, att hiir har stått en strid örn jordbruksfrågan

Andra kammarens protokoll 1933. Nr 50. 2

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
och andra frågor, och där har högerpartiet och storfinansen hemfört segern.
Var så god! Gör detta! Vi skola nog tala om vilka som hemfört segern.
För övrigt, vad är det, som bondeförbundet i denna uppgörelse har varit med
örn, men som jag varit emot? Jo, det är de 10 miljoner, som skola utlånas
till industrien för att utföra byggnader, vilka lån, som jag nämnde i mitt anförande
i går, skola betalas med av staten upplånade medel, vilka i sin tur
skola återbetalas med arvsskattemedel under en period av låt ass säga 4 å 5
år. Jag är emot detta, men herr Pehrsson är med örn det. Och för övrigt,
herr talman, på samma sida som jag står i dag herr Pehrssons partiordförande,
herr Olsson i Kullenbergstorp. Är han också representant för storfinansen? Herr

Pehrsson i Bramstorp talade örn att i industrien, förmodar jag det
var, eftersom han nämnde en lön på 9 kronor, kan man, örn man på endera
sidan icke är nöjd med lönerna utan vill höja eller sänka dem, upptaga förhandlingar
och gå i strejk eller börja lockout, men i så fall kunna icke arbetarna
få arbetslöshetshjälp och därför, sade han, är det oriktigt att påstå, att
reservarbetslönen skulle hindra lönesänkningar, när sådana behövas. Ja, det
är sant, att industrien i allmänhet är bunden av kollektivavtal, och att det där
utkämpas strider, understundom hårda nog, mellan de olika organisationerna,
fackföreningarna och arbetgivarföreningen. Det är emellertid klart, att det
kan icke vara något önskvärt för Sveriges näringsliv, dit jag också räknar,
utöver industrien, jordbruket och andra näringar, att man i dessa tider höjer
reservarbetslönerna, ty därigenom skapar man ju möjlighet att genomdriva
krav på lönehöjningar även i det enskilda näringslivet. I varje fall kan man
icke där komma till en sänkning av lönerna utan sannolikt svårare strider än
vad annars skulle vara fallet. Vad vi framför allt velat framhålla i denna
sak är emellertid, att sedan detta förslag genomförts, det kommer att bli en
allmän lönehöjning från början till slut. Det blir icke bara de höga reservarbetslönerna,
som höjas, ehuruväl de höjas proportionsvis mest. För reservarbetare
i Stockholm kommer ju lönen att höjas från 7 till 9 kronor. Tror man,
att det kan gå alldeles spårlöst förbi? Man höjer nu också de lägre lönerna,
såsom jag tillät mig tala örn i går. Förut har man sagt, att reservarbetarlönen
skall ligga under grovarbetarlönen, men nu säger utskottet, att det skall
vara grovarbetarlönen, och reduktionen har fallit bort. Detta kommer att medföra
löneförhöjningar för kommunerna, för jordbrukarna och för vägdistrikten,
ty det skall ingen människa kunna inbilla mig, att en sådan lönehöjning
går spårlöst förbi. Någon verkan måste den väl få.

Man har förut klagat över från många håll, att reservarbetarlönen till och
med har överstigit jordbrukets och skogsbrukets arbetarlöner, men detta förhållande
måste ju nu bli ännu värre. Det är detta, som jag menar, att man
icke tillräckligt har beaktat. Hur vill man i längden kunna upprätthålla den
ordningen, att man exempelvis skall höja lönen för en vägarbetare, under
det att jordbruket faktiskt icke kan höja lönen till sina jordbruksarbetare,
fastän dessa ligga lägre. Det är sådana saker, som göra, att jag undrat över
och alltjämt undrar över, att man på det håll, som företrädes av herr Pehrsson
i Bramstorp, har kunnat vara med örn denna uppgörelse i arbetslöshetsfrågan.

Så till sist, herr talman, fällde herr Pehrsson i Bramstorp ett yttrande, för
vilket jag skall säga ett tack till honom men naturligtvis endast under förutsättning,
att han ser till att vad han uttalat kommer att bli effektuerat av de
nya vännerna. Han sade, att han hoppades, att arbetarnas organisationer och
ledare också skola se till att vissa hittills på sina håll praktiserade metoder icke
längre bli tillämpade, och att regeringen också skulle verka för att så skedde.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

I vissa fall, tilläde lian, lia saker förekommit, som vi alla äro ense örn icke
böra tillåtas. Ja, det är verkligen så sant, som herr Pehrsson här säger det.
Det är mycket, som icke är, som det borde vara. När man läser denna mängd
av meddelanden om trakasserier och blockader och allt möjligt, blir man ju
hart när förtvivlad över att sådant skall förekomma i en tid som denna, när
vi diskutera arbetslösheten. Litet var måste ju också känna sig fundersam,
när en stor strejk pågår inom byggnadsfacket samtidigt som riksdagen gör
stora ansträngningar att genom upplånande av pengar sätta i gång stora byggnadsarbeten.
Det är en anomali, helt enkelt, att sådant skall förekomma på
samma gång. Jag menar alltså, att herr Pehrsson i Bramstorp skulle redan
nu söka påverka regeringen att verka för att sådant icke skall förekomma.

Emellertid, herr talman, skall jag be att ett ögonblick få återkomma till
själva frågan om arbetslösheten. Jag skall dock icke länge uppehålla mig
därvid. När jag läste mina anteckningar rörande herr statsministerns ena anförande
i går, fäste jag mig vid, att han hade sagt, att de vinster, som nu
tillkommit, gällde reservarbetslönen och konfliktdirektiven. Han säde samtidigt,
att han icke studerat den praktiska betydelsen härav men väl den psykologiska.
Det är klart, att varje sådan fråga har en psykologisk betydelse,
men jag vill fråga: Skall icke en realiteternas man i alla fall även se på det,
som är det reella, nämligen sakens praktiska betydelse, och icke bara på den
psykologiska? Han tilläde vidare, att staten skall icke driva en lönepolitik,
som siktar till att pressa ned lönerna på allmänna marknaden. Jag skulle
vilja vända på saken och göra en motfråga: Skalig då staten driva en lönepo litik,

som höjer lönerna i allmänna marknaden? Är det riktigt? Hade det
icke varit vida riktigare att behålla lönesystemet sådant det var? Såvitt jag
förstår, ha icke några allvarligare klagomål framförts från dem, som ha åtnjutit
dessa löner.

Sedan kom denna paradox från statsministerbänken, att reservarbetslönerna
hittills icke bidragit till att driva ned lönerna, och nu gör man bara en liten
obetydlig ökning. Ja, men det är väl alldeles klart, att även örn statsministern
menar, att dessa löner hittills icke bidragit till att driva ned lönerna i
den öppna marknaden, så är det väl därför icke sagt, att det gör detsamma,
cm man höjer reservarbetslönerna. Det kommer ju att verka på annat sätt.

Nej, herr talman, det är, som örn man inte riktigt ville förstå de synpunkter,
som högern har lagt på detta, och det beror naturligtvis till mycket väsentlig
del därpå, att man är bunden genom ett avtal och icke har fria händer på alla
håll att kunna uttala sig så, som man kanske annars skulle göra. Vad vi
inom högern frukta för, det är, att det skall bli betydligt ökade utgifter för
staten och icke blott för staten utan även för kommunerna och för näringslivet.
Det är vidare de väldiga lånesummorna, som enligt vad vi i går påvisat
komma att stiga till 400 miljoner kronor -— en kolossal siffra för ett land som
Sverige. Vi hysa fruktan för det kommande året, örn vilket vi ännu icke veta
något. Det kan ju hända, att den förbättring av konjunkturläget, som man
tydligen kan spåra i Förenta Staterna och även kanske på andra håll, kan
komma att göra sig gällande, men då kommer sannerligen förbättringen i vårt
land icke på grund av dessa stora lån och de anordningar, som nu vidtagas,
utan den kommer oss tillgodo genom påverkan utifrån. Så till sist frukta vi
för löne- och konfliktdirektiven, som komma att verka fördyrande över hela
landet.

Detta är, skulle jag vilja säga de huvudsakligaste skälen, varför vi gå emot
denna, uppgörelse och mot det, som står i utskottets betänkande. Vi kunna
icke tillägna oss den optimistiska uppfattning, som de ha, vilka varit med örn
denna uppgörelse.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag har ingen
vidare aktning för den metoden att i en diskussion bemöta punkt för punkt,
men jag har en känsla av att jag blir nödgad att under detta replikanförande
uppehålla mig vid en del detaljer, som det i en stort upplagd debatt vöre all
anledning att förbigå.

Först ett ord till herr Hamrin! Han talade om min ömtålighet på grund
av att jag hänvisade till den frisinnade reservationen. Jag vet icke, örn jag
visade någon särskild rörelse, när jag talade örn vad herr Hamrin skrivit. Men
det var för mig ganska naturligt att ställa den frågan; örn verkligen i detta
ögonblick de män, som representera det frisinnade partiet i det särskilda utskottet,
tycka, att den angelägnaste uppgiften är att försöka få den föreställningen
fastslagen, att regeringen står här i själva verket med ett stort nederlag.
Jag gjorde den anmärkningen icke på grund av min ömtålighet, utan
därför att jag har en viss uppfattning örn en regerings ställning och örn vad
en regering bör tåla. Det förefaller mig, att örn man hade den meningen, som
herr Hamrin i reservationen givit uttryck åt, nämligen att regeringen i själva
verket släppt allt vad den velat och blott accepterat vad andra önskat, skulle
den naturliga parlamentariska konsekvensen av herr Hamrins yttrande bli,
att han konstaterat, att den regeringen icke kan representera den rikspolitik,
som nu skall föras. Den konsekvensen har herr Hamrin icke velat draga, och
därför förefaller det mig, som örn han endast hade lust att i sista stund ge ett
sådant där litet stick, som för övrigt i så riklig mån förekommit under denna
debatt.

Därefter ett par tillrättalägganden. Man kan ju aldrig göra anspråk på
att, när man håller ett långt tal, åhörarna i varje detalj skola följa ens ordvändningar,
utan man får vara beredd på att det blir åtskilliga misstolkningar.
Det är i två rätt väsentliga punkter, som man tolkat ut vad jag sagt på
ett oriktigt sätt. Det gäller då först de stora beloppen. När jag konstaterade,
att riksdagen är beredd att bevilja anslag till åtgärder mot arbetslösheten
och till allmänna arbeten i en omfattning som aldrig tidigare, och när
jag därjämte konstaterade, att när det gäller dessa stora belopp, till och med
högern varit med ett mycket långt stycke, har herr Lindman bland annat
sagt: »Jaså, är ändå icke 43 miljoner någonting? Här rullar man icke med
10 miljoner utan med ytterligare 100 miljoner kronor. Här lia vi en statsminister,
som förkunnar för den svenska riksdagen, att 43 miljoner är väl
ingenting att tala örn.» Jag säger, att hade jag fört ett sådant språk, hade
jag icke suttit här såsom statsminister. Vad jag sagt är, att skillnaden
mellan vad den ena gruppen representerar ifråga örn de allmänna arbetenas
omfattning och vad den andra gruppen representerar är icke tillräckligt stor,
för att man skall kunna göra gällande, att den ena sidan representerar den
stora klokheten och den andra sidan den ansvarslösa äventyrligheten. Detta
är vad jag velat ha sagt för att ungefär lägga saken till rätta. Sedan skall
jag gärna förnöja herr Lindman med att förklara, att jag skulle vara mycket
glad, örn icke blott dessa 43 miljoner utan många fler miljoner kronor stodo
till förfogande under den svåra tid, som möter regeringen, när den skall göra
upp nästa budget.

På samma sätt var det en misstolkning av vad jag sade, när jag talade em
reservarbetarlönerna och örn den lilla skillnad, som där fanns. Jag hänvisade
bland annat till herr Hamrins reservation, och jag antydde, att man möjligen
hade kunnat komma ännu längre ifråga örn de oreducerade lönerna i de lägre
ortsgrupperna. Det har faktiskt talats örn att man skulle komma upp ända
till 5 ä 6 kronor örn dagen. Och jag visade då också, att hade man gjort det,
skulle av de 800 kommuner, för vilka arbetslöshetskommissionen fastställt

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
grovarbetarelönerna, sex kommuner komma att lämnas utanför. Jag drog
icke den slutsatsen, att det var bagateller som skilde de olika ståndpunkterna,
men jag sade, att det som skiljer är alldeles för litet för att på den grunden
öppna en stor politisk process. Jag tror, att örn man överhuvud taget skall
föra en diskussion, är elef nog ganska nödvändigt, att sådana preciseringar av
vad man vill ha sagt också beaktas.

När jag nu talat örn detta, har jag en naturlig anknytning till en fråga,
som framställts många gånger under denna debatt, nämligen örn nu skillnaden
var så liten, varför då icke regeringen kunde ordna det så, att det blev
en allmän uppgörelse. Jag ber att få fästa herrarnas uppmärksamhet på att
de, som ställt den frågan till regeringen, aldrig någon gång kommit på den
ganska naturliga tanken att fråga sig själva: Varför gjorde vi ingenting för
att komma fram till en uppgörelse? Örn man skall träffa en uppgörelse, måste
det väl vara en ganska naturlig sak, att det icke blott är den ena parten, som
skall göra eftergifter. Örn man till slut skall komma till ett enigt resultat,
måste det väl bero på att man från alla sidor är så besjälad av samförstånd,
att man kan gå varandra till mötes så långt, som det överhuvud taget är möjligt.
Då komma vi till den frågan: Fanns det då någon möjlighet för den
ena eller andra sidan att gå längre än vad man redan gjort? Jag talar icke
om slutsummorna. Jag talar heller icke örn konfliktdirektiven, där det uteslutande
är högern, som för talan för de gamla direktiven och som gör det på
ett sätt, som måste ha klargjort för kammaren, att där hade icke funnits någon
verklig vilja att tillmötesgå de synpunkter, som delas av den mycket övervägande
delen av vårt folk.

Jag talar om lönerna och kommer in på frågan örn den lilla skillnaden eller
— örn man vill för den fortsätta agitationen — den stora skillnaden. Varför
ansåg regeringen, att den gått till yttersta gränsen av medgivanden med det
förslag, som den presenterade partierna? När regeringen framlade sitt förslag,
avsåg det anordnande av allmänna arbeten till marknadens vanliga löner,
och de restriktioner, som regeringen ville behålla, voro icke lönenedsättningar
utan arrangemang för att utdryga arbetstillfällena, nedsättning i arbetstiden
o. dyl. När det gällde att undersöka vad vi på denna punkt kunde
gå med på, kommo vi fram till att man skulle acceptera för reservarbetarna
en på samma sätt som hittills för olika orter fastställd grovarbetarelön, som
emellertid, sedan den var fastställd, icke fick ytterligare reduceras. Herr
Lindman talar om att detta betyder, att man därigenom fastlåser den allmänna
lönenivån. Arbetslöshetskommissionens hittills fastställda grovarbetarelöner
ha alltid hållit sig i underkant. Det har många gånger uppstått tvister,
huruvida dessa grovarbetarelöner voro riktigt fastställda, och i några fall har
Kungl. Maj :t nödgats ingripa. Ingen gång, såvitt jag förstår, lia några, grovarbetarelöner
fastställts på ett sådant sätt, att de till punkt och pricka motsvarat
den allmänna lönenivån inom grovarbetarefacket. Jag kan taga ett
exempel, som varit föremål för handläggning i regeringen, det bekanta Malmöfallet.
Här hade — jag tror, att jag minns siffrorna någorlunda riktigt — de
socialdemokratiska ledamöterna inom arbetslöshetskommittén ansett, att grovarbetarelönen
i Malmö borde fastställas till 9 kronor om dagen, och de borgerliga
representanterna hade ansett, att 7 kronor 40 öre var den riktiga grovarbetarelönen
för Malmö stads vidkommande. Arbetslöshetskommissionen
fastställde sedan grovarbetarelönen till G kronor 50 öre, och sedan Kungl.
Maj:t återförvisat till arbetslöshetskommissionen detta ärende och ärenden av
liknande ari för ny behandling, fastställde arbetslöshetskommissionen en grovarbetarelön
till 7 kronor örn dagen, d. v. s. 40 öre lägre än de borgerliga representanterna
inom arbetslöshetskommittén i Malmö ansett skäligt. Jag nämner

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng[. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten ni. rrv. (Forts.)
detta exempel för att illustrera, att den metod, man har för fastställande av
grovarbetarelönerna, i regel leder till att grovarbetarelönerna hålla sig till den
lägsta möjliga nivå i jämförelse med de egentliga marknadslönerna.

Emellertid har man efter det gamla systemet icke nöjt sig med sådana lågt
fastställda grovarbetarlöner, utan sedan dessa låga grovarbetarlöner blivit fastställda,
bär man reducerat dem till reservarbetarlöner. Vi ansågo nu, att det
var en betydande vinst, örn man åtminstone kunde komma dithän att reduktionen
försvann, och att för reservarbetarna fastställdes löner, jämförliga med
de lägsta grovarbetarlönerna. Sedan vi från vår utgångspunkt gjort detta
medgivande, var det ganska naturligt, att varje ytterligare medgivande från
vår sida vore oerhört påkostande. Då började denna diskussion örn att icke
reducera i de lägre lönegrupperna, och, såsom jag redan nämnt, fanns det en
viss villighet att gå ganska långt upp på skalan i det avseendet. Däremot
vidhöll man, att lönerna skulle reduceras på de dyrare orterna, alltså huvudsakligen
i storstäderna. Den vinst, som skulle kunna göras rent ekonomiskt
på en sådan reducering, skulle bli mycket ringa. Hade man gått på en oreducerad
lön av — låt oss säga — 6 kronor, tror jag, att man skulle kunnat räkna
den merutgift, som skulle bli följden av oreducerade löner på de återstående
orterna, till några hundratusentals kronor. Jag frågar mig nu. Är det
rimligt a,tt för detta göra en skillnad mellan vissa orter i landet och andra
orter? Vi ha försökt att genom denna uppgörelse avlägsna onödiga irritationsmoment
från arbetslöshetspolitiken. Om man följt den linjen att för ett större
antal grupper fastställa en oreducerad grovarbetarlön men för andra grupper
behålla en reducerad lön, skulle följden blivit, att man skapat en undantagsställning
i försämrande avseende beträffande lönerna för vissa arbetargrupper.
Det skulle mot en sådan politik kunna anföras, att man behandlat olika skikt
av de arbetslösa på olika sätt. Det är möjligt att man säger: det bekymrar
oss icke så mycket, ty det är väsentligen industriarbetarna, som det skulle
drabba. Jag tycker, att man skulle kunna förstå, att vi, som representera ett
parti, som i hög grad bygger på anslutning ifrån industriarbetarna, ha alldeles
särskilt svårt att vara med örn en sådan undantagspolitik för industriarbetarna.
Det skulle ha blivit kvar där ett mycket allvarligt irritationsmoment utan att
man skulle för staten hava vunnit några ekonomiska fördelar.

Redan detta. gör det ganska naturligt, att jag, även om jag var med örn
under förhandlingarna att diskutera dessa möjligheter, till sist måste säga mig,
att det kan icke vara rimligt att begära av regeringen och det socialdemokratiska
partiet att gå med på ett sådant arrangemang. Detta föranledde, att
när vi hade gjort, enligt mitt förmenande, mycket betydelsefulla eftergifter,
även när det gällde reservarbetarlönerna, ansågo vi det rimligt, att återstoden
av eftergifterna för att komma till ett samförstånd skulle göras från det andra
hållet. Jag understryker detta ytterligare. Det är icke rimligt, örn man skall
träffa, en uppgörelse, att ställa krav på den ena parten, att den skall göra
eftergift.efter eftergift, medan man själv säger: nu kan jag icke vara med, nu
vill jag icke längre diskutera på den punkten.

Det är för resten en egendomlighet, som har slagit mig under dessa diskussioner.
Det har klagats alldeles särskilt över, att reservarbetarlönen skulle ligga
över jordbruksarbetarnas löner och att det skulle vålla alldeles särskilda svårigheter
för jordbruket att erhålla den nödvändiga arbetskraften, därest detta
system finge fortfara. Yad innebär den hamrinska reservationen? Jo, att
man skall bibehålla oreducerade grovarbetarlöner på de lägsta orterna, d. v. s.
på de orter, där skogsarbetarnas och jordbruksarbetarnas löner spela den största
rollen. Man har alltså själv här ansett, att man kan just på dessa orter lämna
den synpunkten, som säger, att reservarbetarlönen måste ligga ända nere vid

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
eller under lantarbetarlönen för att icke innebära några risker, när det gäller
anskaffningen av arbetskraft till jordbruket. Vi hava tänkt oss en annan
anordning. Om det skulle visa sig, att vid ett visst tillfälle det uppstår svårigheter
att få arbetskraft till jordbruket och skogsbruket, så skall arbetslöshetskommissionen
vara befogad att genom förkortning av arbetstiden eller inställande
av arbetet på de orter, där det är nödvändigt, ingripa reglerande. Herr
Lindman förklarade, att han skulle vilja se, hur detta toge sig ut i praktiken.
För min del kan jag icke inse, att det möter några större svårigheter. De
arbeten, som i detta fall kunna komma i fråga, äro i mycket stor utsträckning
vägarbeten eller arbeten av liknande slag, där icke arbetet avsevärt förryckes
genom en tids uppehåll. Jag kan mycket väl tänka mig, att örn man har orter,
varifrån till exempel arbetskraft till betfälten i väsentlig mån rekryteras, man
just vid ett sådant tillfälle, då det öppnar sig arbetsmöjligheter av annat slag
än reservarbetena, överväger, huruvida man icke just vid det tillfället bör
låta dessa öppna arbeten absorbera en del av dem, som sysselsättas vid reservarbetena.

För övrigt hava ju herr Lindmans invändningar ganska liten tyngd, eftersom
han säger, att redan de nuvarande lönerna hava denna verkan, och han icke
yrkar på, att man skall införa ett nytt system med ytterligare nedpressning
av reservarbetama i ett eländigt läge.

I det sammanhanget kanske jag bor säga ett ord örn talet örn kommunernas
ökade utgifter. Jag har svårt att se, att ett reservarbetssystem, där man dock
håller lönen nere på den lägsta marknadsnivån, skall kunna hava någon påverkan
på den allmänna lönebildningen i höjande riktning. Det kan bliva avsevärt
ökade utgifter för kommunerna, i den mån de bidraga till statskommunala
arbeten och alltså få utbetala en något ökad reservarbetslön. Men hur har
det varit nu? Har det icke varit ett ganska utbrett förhållande, att kommunerna
på grund av de låga reservarbetarlönerna hava försökt alla möjliga
utvägar för att fylla ut dessa låga löner, så att de möjliggjort arbetarnas existens?
Jag tycker, att det för kommunerna skall vara betydligt angenämare
att taga den ökade utgiften i form av ett lönebidrag, som möjliggör försörjning,
än att dels medverka till otillräckliga löner och dels sedan belasta sin
fattigvård för att möjliggöra för reservarbetarna att leva.

Det är en sak här för resten, som gärna kan efterlysas. Det ansågs nödigt
i början vid behandlingen av dessa frågor att igångsätta en utredning rörande
sambandet mellan reservarbeten och fattigvård. Det meddelades vissa resultat,
som gåvo vid handen, att reservarbetare i mycket stor utsträckning hava måst
för sig själva och i än större utsträckning för sina familjer anlita den allmänna
fattigvården för att kunna leva. Undersökningen togs tillbaka. Vi
hava aldrig fått veta något örn det slutliga resultatet. Vi, som hava följt dessa
frågor, veta emellertid, att det måste ligga en stor sanning i de första meddelandena.
Vi känna till, att det har mångenstädes varit nödvändigt att hjälpa
reservarbetarna till en levnadsmöjlig inkomst just genom anlitande av fattigvården.
Jag tror, att det har varit ett allmänt önskemål att försöka undanröja
ett sådant missförhållande.

I detta sammanhang kanske jag också bör säga något örn den vädjan, som
herr Lundqvist i Rotebro gjorde för de privatanställda. Det finnes hos regeringen
oell inom det parti, som regeringen närmast stöder sig på, en fullt öppen
blick för att det finnes grupper, som hava svårt att tillgodogöra sig de hjälpmöjligheter,
som staten mobiliserar för de arbetslösa. Detta har varit ett av
skälen, varför regeringen önskade, att man i arbetslöshetspolitiken skulle lämna
det gamla systemet och gå över till ett system, som möjliggjorde en större variation
i arbetsmöjligheterna. Och framför allt siktade vi till, när vi föreslogo

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
statsåtgärder för att öka arbetsmöjligheterna i den allmänna marknaden, att
dessa åtgärder skulle underlätta för grupper, som hittills varit utestängda, att
tillgodogöra sig de statliga åtgärderna.

Nu har herr Lindman här talat ganska ironiskt örn vissa av de förslag, som
i detta fall innefattas i utskottets utlåtande. Han har talat örn de 10 miljonerna
för lån åt den enskilda industrien. Han har talat om de tre och en halv miljonerna
för subvention av enskild verksamhet, och han har talat örn de åtta och
en halv miljonerna, som skulle gå till kommunala beredskapsarbeten. Han har
avfärdat allt detta som av noll och intet värde. Han har till och med antytt,
att det är närapå löjligt att tänka sig, att den svenska industrien skulle hava
någon nytta av att man ställde tio miljoner kronor till dess förfogande såsom
lån. Jag ber eder inom högern överväga, vad det innebär, detta motstånd mot
åtgärder, som onekligen äro ägnade att direkt möjliggöra fortsättande av privat
verksamhet, eventuellt att utvidga denna. Där är det fält, där de privatanställda
tjänstemännen hava de bästa möjligheterna att tillgodogöra sig de
statliga åtgärderna genom att få stanna i sina sysselsättningar eller genom att
eventuellt beredas nya sysselsättningar. Det är nämligen icke på det sättet,
när man nödgas nedlägga ett företag, att man bara avskedar arbetarna men
sörjer för tjänstemännen. Det tillhörde en för länge sedan förgången patriarkalisk
tid. I vår tid behandlar arbetsgivaren arbetarna i fabriken och arbetarna
på kontoret ungefär likadant, och det är därför en mycket betydande fråga,
hur man skall kunna bringa någon hjälp åt de mellanlager, som här komma i
trångmål. Nu hava vi, låt oss säga, en industri, som har naturliga levnadsmöjligheter
men som arbetar under tillfälligt svåra förhållanden. Den kan icke
mobilisera de nödvändiga rörelsemedlen genom bankerna eller på annat sätt.
Den nödgas vända sig till staten. Då skulle vi i ett sådant fall enligt herr
Lindman säga, att det intresserar oss icke. Verksamheten skulle få stanna,
och tjänstemännen och arbetarna bleve arbetslösa. Vi avse just att med dessa
medel kunna göra nytta både för arbetargrupperna och för sådana andra grupper,
som hava svårt att tillgodogöra sig de vanliga arbetslöshetsåtgärderna.

När det gäller subventionen, har jag en viss anledning att erinra örn herr
Ekmans yttrande här i går. Han liksom herr Lindman talade örn denna subvention
som ytterst farlig, därför att den skulle hjälpa mindre goda företag i
konkurrensen med de andra företagen. Och han fruktade framför allt, att man
skulle uppmuntra till en produktion, som lämnade ett överskott, vilket tvingade
oss att kasta ut en mängd varor på exportmarknaden, vilket skulle i sin ordning
driva ner priserna. Ifan har ju många tillfällen att bliva förvånad. Och
jag kan icke hjälpa, att jag blir fortfarande litet förvånad, när jag hör industriens
män stå och varna för att ordna det så, att vi kunna få exportera
mera än vi hittills exporterat. Å andra sidan ligger det naturligtvis i vad
man här säger en sanning och en ganska stor sanning. Därför har regeringen
ju också vid handhavandet av medel av samma slag hittills förfarit med all
försiktighet — och jag kan i detta ögonblick säga: tyvärr! med alltför stor
försiktighet. På grund av de varningar, som hava givits i riksdagen, har regeringen
iakttagit en mycket stark restriktion, bland annat, när det gällt understöd
för att uppehålla vissa sågverk. Och vi befinna oss nu i det läget, att vi
hava tillgång till mindre än vi kunna avsätta. Det skadar ju icke, att kammaren
vet, att det har förekommit ett fall, då regeringen kunde inverka på importen
men då regeringen måste medgiva import av virke utifrån på den grund,
att man icke kunde tillfredsställa behovet här hemma. Jag tror, att när man
känner sådana saker, har man en mycket stor anledning att vara kallsinnig
mot dessa varningar, som komma. Och jag tror, att det är en riktig politik att
med beaktande av alla omständigheter se till, att arbetet verkligen kan komma

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten ni. m. (Forts.)
i gång och på ett sådant sätt, att olika grupper kunna tillgodogöra sig detta
arbete.

Kanske jag också bör beröra vad nian här sagt om statens lönepolitik, örn
fackföreningarna och om byggnadsstrejkerna. Herr Lindmans referat på den
punkten av vad jag sagt var ju icke riktigt. Jag har framhållit här, hurusom
man från de borgerligas sida har lagt ner ganska stor möda på att övertyga
oss örn, att reservarbetarlönerna hittills icke kunna hava haft någon nämnvärd
inverkan på den allmänna lönenivån. Det vore andra faktorer, som där hade
varit avgörande. Och jag drog av detta den slutsatsen, att har det icke kunnat
ske hittills, är det föga troligt, att den förändring, söm m sker, kommer att
hava en sådan inverkan. Regeringen är angelägen örn att i dessa tider, då alla
arbetstillfällen måste tillvaratagas, göra allt vad den kan för att förhindra
konflikter på arbetsmarknaden. Men jag tror, att man gör klokt i att observera,
att där också finnas två parter. Jag har haft en viss anledning att taga
del av vad som borde göras i fråga om byggnadskonflikten, innan den ännu
hade kommit till något utbrott. Och jag vet, att när man startade.. förhandlingarna
där, var det icke arbetarsidan, som reste det starka motståndet och
önskade driva det till en konflikt.

I det sammanhanget vill jag säga ett ord till herr Linnér, som jag tyckte använde
argumenten på ett minst sagt egendomligt sätt. Han står här och säger,
att nu just, när en byggnadsstrejk pågår, kommer man och begär, att anslag på
78 miljoner kronor skola lämnas till byggnadsverksamhet. Det finnes tva anslag
i den förteckning, som det här är fråga örn. Det ena är 12.7 miljoner
kronor för statligt bostadsbyggande. Det mesta. av detta bär man även från
högerhåll biträtt. Den andra summan är 15 miljoner kronor. Örn man tar
båda summorna tillsammans, är det 27,7 miljoner kronor. De återstående
50 miljoner kronorna, det är vad man hoppas, att enskilda skola sätta in,, örn
de få tillgodogöra sig de 15 miljonerna i lån och subvention. Det är alltså icke
fråga örn något anslag till byggnadsarbeten på 78 miljoner kronor,, utan det är
ett anslag på sammanlagt 27 miljoner men i ett visst fall på 15 miljoner kronor,
där man beräknar kunna få arbete för 65 miljoner kronor. Jag antar, att herr
Linnér var medveten örn, att förhållandet var sådant, när han talade. Jag kan
då icke förstå, att det skall vara nödvändigt att framställa sakerna på ett fullkomligt
oriktigt sätt.

Därmed tror jag, att jag gått igenom de sakfrågor,, som jag här har anledning
att uppehålla mig vid. Då kommer jag tillbaka till det, som har spelat en
så stor roll, nämligen förhandlingarna. Ett ögonblick, när herr Lindman talade,
satt jag nästan och väntade på att höra de där kostliga breven uppläsas och
få veta tider på 12.30, 2.10 och allt det där, som ett ögonblick man på visst
håll tycktes anse vara det viktigaste i svensk politik.

Beträffande förhandlingarna har också herr Anderson i. Norrköping fällt
vissa yttranden. Han har sagt om uppgörelsen, att det är icke kritiken, som
har diskrediterat, utan det är handlingen själv. Och han har tillagt, att denna
uppgörelse har tillkommit i former, stridande mot vanlig anständighetskänsla.
Jag förmodar, att herr Ivar Anderson har en mycket god moral. Jag har dock
haft ett tillfälle att misstänka att det fanns en skavank. Ett slag var han i
farten att hänga vissa frisinnade riksdagsmän, som antogos skola, biträda, uppgörelsen.
Och det släpptes ut en uppgift, att jag mottagit skriftliga förbindelser
från dessa män att biträda uppgörelsen. Bland annat skrev herr Anderson''
i sin tidning en mycket indignerad artikel över detta. Jag ansåg mig böra i
Ljusne dementera saken. Jag har ännu i denna dag icke ett enda papper från
dessa kamrater i riksdagen. När jag dementerade och mitt. föredrag refererades
i herr Anderssons tidning, strök man dementin. Jag vill icke öppna tvist

Nr 50.

Tisdagen dan 20 juni f. m.

An(]■ anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
på sådana där enskilda punkter, men det kan vara bra ibland att hava någon
hållpunkt för bedömandet av de stora moraliska profeterna.

Beträffande förhandlingarna, så måste jag än en gång vända mig mot herr
Lindman. Trots det att jag lämnat både i denna kammare och i första kammaren
fullkomligt uttömmande upplysningar, står herr Lindman och talar
örn mina förbindelser med de nya förhandlarna från bondeförbundet. Jag har
förklarat inför kammaren, att förhandlingarna bedrivits med partiernas utsedda
delegerade. Bondeförbundet utsåg från början som delegerade sin
ordförande samt herrar Westman och Pehrsson i Bramstorp. Jag har icke
förhandlat med någon annan. Och när bondeförbundet hade fattat sitt beslut,
företräddes det alltjämt av de utsedda förhandlarna. v

(Herr Lindman: Jag har icke sagt något annat.)

Herr Lindman har, som hela kammaren kan vittna, stått och talat örn de
nya förhandlarna, örn herr Lindman icke menar det...

(Herr Lindman: I stället för herr Olsson i Kullenbergstorp.)

Det är icke riktigt, herr Lindman. Bondeförbundet hade utsett tre delegerade,
och det är med dessa, som jag har förhandlat.

Detta kan vara tillräckligt örn denna sak. Jag bara konstaterar än en gång,
med vilket intresse man rotar i dessa småsaker, huru viktigt det tycks vara,
örn jag talat nied den ena eller andra representanten, och huru viktigt det är,
att det ännu finnes kvar en liten gnutta av misstänksamhet angående det hela,
ett litet stänk av att det ändå varit något spel och smussel. Här har icke
varit något spel och smussel.

Jagn ar mycket tacksam för en del som förekommit under dessa debatter.
Jag får till och med tryckt i riksdagens protokoll, att jag är en gentleman.
Jag är mycket tacksam för att herr Lindman ytterligare strukit under det.
Men skulle icke herrarna då kunna draga vissa slutsater. Jag har dock på
grund av min ställning som statsminister spelat en ganska betydande roll vid
dessa förhandlingar. Örn jag nu är en så präktig och hederlig karl, skulle
då icke de andra, som talat med mig och gjort upp med mig, också kunna få
vara de^t?. Ar det alldeles nödvändigt, att man i den politiska diskussionen
skall, gå in på sådant, som icke har med sakfrågan att göra? Är det nödvändigt
att tillgripa beskyllningar, som ju utanför riksdagen måste skapa
den föreställningen,^ att även örn vi icke alla äro skojare i denna riksdag, så
sitta dock här så många, att det är ganska betänkligt, att den skall få ha hand
örn landets Öden. Jag fäster uppmärksamheten på att det har förekommit
betydligt mindre av den sorten här i riksdagen än i tidningspressen. Där har
man sannerligen icke sparat på sina rent personliga tillvitelser. Man vågar
icke fullfölja det här, därför att man vet, att det icke är sant. Men det vore
mycket gott för den politiska atmosfären, örn man av detta någon gång ville
lära sig, att sådana metoder dock icke höra till en diskussion inom ett land.
där den .allmänna hederligheten även inom politiken gudskelov är så stor, som
den är i vårt land.

Det har också talats örn, att jag bort, sedan bondeförbundet fattat beslut,
taga upp nya förhandlingar med partierna. Det är alltjämt jag som är den
skyldige och som icke har gjort min plikt! Det har sagts oändligt många
gånger under dessa förhandlingar, att vi måste komma till ett resultat av särskilda
utskottets arbete, och att vi icke kunde hålla på att tala med varandra
i det oändliga. Jag. vill redan från början, att vi skulle inrikta oss på att
fastställa vissa principiella saker, som vi kunde komma överens örn för att ge
en ledning åt hela arbetet inom utskottet. När jag först framställde det, svarade
man mig, att man behövde litet tid för att studera de förslag, som lågo

Tiadagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
i utskottet. Jag sade, att jag icke kuude göra någon invändning mot detta.
Sedan tog jag upp förhandlingarna igen, och när jag hade fört dem så långt,
som jag ansåg, att jag kunde göra, gav jag besked, att nu var det den andra parten,
som hade ordet. Då har man invänt, att statsministern fastställde ingen
tidsfrist. Han begärde icke, att vi skulle svara inom den och den dagen. Jag
betonade dock mycket energiskt, att örn regeringen överhuvud taget skulle
kunna fullfölja sina planer, måste det komma till stånd en uppgörelse. Herr
landman hänvisar nu till den tidpunkt, då han fick bondeförbundets promemoria.
Han hade dock regeringens promemoria redan den 23 maj, och den innehöll
alla de punkter, som innefattas i den nya promemorian. Högern bär
alltså haft mycket god tid att taga ställning till detta. Det har den också i
själva verket gjort. Herr landman har här förklarat, och han gjorde det delvis
även vid sammanträdet den 23 maj, att han icke kunde acceptera en sådan
uppgörelse. Vad ville man då? Ville man, att vi skulle sätta oss igen
och börja om hela den diskussion i olika frågor, som en gång förts? Det
tillät helt enkelt icke tiden. Ville man vinna tid för att förhindra en uppgörelse,
då förstår jag, att man är förargad över att man icke fick den tiden.
Det ansågs emellertid från regeringens sida vara synnerligen angeläget, att
man kom till ett resultat, vi nådde det, och vi nådde enligt mitt förmenande ett
mycket gott resultat.

Det har nu av herr Anderson i Norrköping sagts, att det är nog ändå något
sjukt. Bland annat har han hänvisat till att även örn jag hållit mig ren, så
lia mina partivänner gått och talat med medlemmar av andra partier. Jag
vet icke, örn herr Anderson i Norrköping begär, att jag skall sätta munkorg
på mina 157 partivänner i riksdagen. Jag tror icke han vill det, därför a.tt
han själv så gärna talar med dem, att jag tror, att han skulle bli mycket ledsen.
örn han icke finge svar.

Herr Lindman yttrade i går, att ansvarskännande och omdömesgilla personer
ha känt en stor oro för riksdagens anseende med anledning av vad som
nu har förekommit. Det är mycket enkelt att hänvisa till den okände mannen
vid alla möjliga tillfällen. Det är klart, att det finns ansvarskännande och
omdömesgilla personer, som icke tycka örn vad som nu sker. Jag vet, att
det finns ännu flera omdömesgilla och ansvarskännande personer icke bara
inom bondeförbundet och bland socialdemokraterna, icke bara bland dem i
kojorna utan även bland dem i kojornas motsats, som ha den meningen, att
vad här gjorts, är en gärning till landets väl. Örn gärningen skulle döma sig
själv och om den hade fått döma sig själv från början, så skulle det intrycket
varit allmänt. Vad man från visst håll strävat efter, är att förhindra, att
det kommer fram en naturlig uppfattning hos folket inför ett krafttag från
riksdagens sida. Så snart man märkte, att man hade spelat bort sina egna
kort, örn jag får använda det uttrycket, satt sig själv utanför, då började detta
misstänkliggörande. Jag hoppas, att denna riksdagsdebatt bland annat skall
medföra, att det blir slut på den trafiken. Jag hoppas vidare, även örn jag
inser de svårigheter, som möta regeringen, när den skall genomföra detta
program, att när uppgörelsen skall föras ut i praktisk gestaltning, vårt folk
verkligen skall känna, att riksdagen har gjort något stort i känslan av sina
skyldigheter mot folket.

§ 7.

Herr talmannen tillkännagav, att enligt överenskommelse mellan kamrarnas
talmän gemensam votering komma att anställas vid morgondagens sammanträde
angående det i sammansatta banko- och jordbruksutskottets memorial
nr 4 omförmälda ärendet.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

§ 8.

Fortsattes föredragningen av särskilda utskottets utlåtande, nr 17; ock yttrade
därvid:

Herr Skoglund; Herr talman! När man kar kört alla de vänligketer, som
från ömse sidor sagts av de två parter, som stå för utskottsutlåtandet, så
måste man väl börja tro, att det icke bara varit vissa ekonomiska beräkningar,
som fört dessa parter tillsammans utan att det har varit en ömsesidig böjelse
för varandra. En del av de talare, som här uppträtt och framhållit fördelarna
av den gjorda uppgörelsen, lia ju talat med något av en pingströrelses hänförelse
över sig och framhållit de stora fördelar, som på alla håll kommo medborgarna
till del.

Det var dock, som örn jag tyckte, att det saknades en grupp i samhället,
som icke fick vara med och göra sig gällande och som ingen beklagade. Det
var skattebetalarna. Det kanske icke är riktigt opportunt att tala om dem i
detta sammanhang. Men i alla händelser är det en i hög grad nödvändig
grupp i samhället. Jag tänker icke närmast på dem, som det gäller, när det
är fråga örn den extra inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, utan jag tänker
på dem, som få vara med och betala kommunalskatten. Ty vi veta, att
det fordras en rätt så stor medverkan av kommunerna för att bemästra hela
detta stora program. Någon har sagt, att det bara blir till fördel för skattedragarna
genom att här kommer fram en ökad skattekraft i kommunerna på
grund av de höjda reservarbetslönerna. Jag tror att den fördelen icke kommer
att väga alltför tungt.

I fråga örn jordbruket gläder jag mig naturligtvis åt det varma intresse,
som från annat håll betygats, för jordbruket, och jag måste som herr Lindman
säga till herr Pehrsson i Bramstorp, att icke är högern ledsen för att
socialdemokraterna ändrat sin inställning till vårt lantbruk. Är det något,
som gläder oss, är det detta, och det gläder oss också, att socialdemokraterna
äro sådana, att de äro mottagliga för skäl och växa till i förstånd och visdom.
Redan 1930 voro vi framme vid den ståndpunkt, där socialdemokraterna äro
nu. . Redan då lämnade vi samma argument, som de göra nu, d. v. s. att vi
aldrig komma till rätta med arbetslösheten, med mindre än att vi också se till,
att så många armar som möjligt kunna hållas kvar ute i jordbruksarbetet.
Det är kanske den största faran den, som herr Lindman också understrukit,
att denna omvändelse icke är tillräckligt allvarlig och grundlig, utan man
kan ^befara, att när socialdemokraternas tycke för bondeförbundet svalnar,
också deras känsla för jordbruket skall i någon mån avtaga.

Det framhålles här från flera håll, vilken utomordentligt stor betydelse
dessa stödåtgärder komma att fa för vårt jordbruk. Jag vill icke på något
sätt förringa värdet av vad här beslutats till stöd åt vårt jordbruk. Men jag
tror, att man måste i sanningens intresse framhålla, att vi väl ändå icke kunna
vänta oss något resultat av dessa åtgärder, som kommer att medföra en avsevärt
förbättrad ekonomi på landsbygden. Det är en del talare — och jag
säger, att det är självklart, att de icke komma från jordbrukarkretsar — som
talat omsatt denna jordbrukshjälp skall lyckas åstadkomma underverk. Vad
är det fråga om? Vi lia fått löfte örn ett pris på brödspannmål, som ungefär
blir detsamma, som vi ha innevarande år, och jordbruksutskottet har självt
sagt, att detta pris icke är oskäligt, när man tänker på produktionskostnaderna.
Det är tydligen utskottets uppfattning, att detta pris i stället dåligt
täcker produktionskostnaderna. När det gäller stödåtgärder för att få bättre
smörpris, så veta vi litet var, att jordbrukarna då själva få vara med örn att

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
bidraga ganska väsentligt för att åstadkomma detta pris. Vi ta göra det genom
mjölkavgifter och genom den accis på kraftfoder, som riksdagen härom
dagen beslöt. Jag klandrar icke, att så sker, men jag säger att i någon mån
måste vi taga hänsyn även till detta, när vi bedöma dessa åtgärders värde.
När vi komma fram till åtgärder på köttmarknaden, måste vi nog räkna med
att jordbruket kanske fram på hösten står i en förtvivlad situation. Torkan i
landet gör, att vi få räkna med att kreatursbesättningen måste reduceras starkare
än annars.

Som en sammanfattning av min uppfattning av dessa jordbruksåtgärder
skulle jag vilja säga, att, som jag tidigare framhållit, vi äro tacksamma för
dem, men vi skola icke söka inbilla dem, som icke själva äro jordbrukare,_ att
här sker något, som ger jordbrukarna en alldeles ovanligt förmånlig ställning.
Det värde, som jordbrukarna kunna vinna ut av dessa åtgärder, kanske icke
blir större, än vad som motsvarar det minskade värdet av årets skörd i jämförelse
med fjolårets ovanligt goda skörd.

Yad arbetslösheten beträffar, är min uppfattning icke grundad på några
teorier, icke grundad, som någon talare sade i första kammaren, på skrivbordsfunderingar.
Jag har bildat mig min uppfattning örn dessa frågor ute i det
verkliga livet. Jag håller icke så särdeles hårt på, om det, när det gäller de
lägsta lönerna, råkar vara 5 eller 10 öres skillnad. Men. jag har den bestämda
uppfattningen, att man bör se till, att de människor, vilka samhället går att
bereda arbete och som lia behov av samhällets stöd, icke vid dessa arbeten få
avsevärt större förmåner än alla dem, som ga ute i det produktiva livet.

Herr Fast talade örn de svenska arbetarnas vilja att så långt möjligt reda
sig själva. Herr Fast har rätt i det. Det överväldigande flertalet av våra arbetare
vilja så mycket som möjligt klara sig själva. Men man kan icke undgå
att taga intryck av att, när man talar vid mannen, som går i skogen och
hugger, och talar med dem, som gräva i jorden, och talar vid mannen bakom
plogen, de ha mycket liten förståelse för att det skall vara så, att den, sorn. i
detta fall har samhällets stöd, skall ha det bättre än den, som får försörja sig
själv och samtidigt skall vara skattebetalare. Det finns dock en viss grupp
människor här i samhället — och jag tror jag vågar åberopa herr generaldirektör
Örne, som vid ett tillfälle i första kammaren sade det -— det finns
en grupp människor i samhället, som man måste räkna med och ifråga örn
vilka vi måste se till, att de icke utnyttja samhällets hjälpanordmngar i onödan.
Herr statsministern var för en stund sedan inne på och talade örn, att
jordbrukarna tydligen äro rädda för att dessa åtgärder skulle på något satt
draga jordbruksfolket från jordbruket. Jag tror, att det på den punkten kanske
icke är så stor fara, ty vad det svenska jordbruket för närvarande behöver,
om det skall slå sig igenom, är nog tyvärr i mångå fall en ytterligare reducering
av de arbetsstyrkor, det har. Men det finns en annan grupp ute på
landsbygden, och det är den stora grupp, sorn. jag kallar landsbygdens diversearbetare.
Denna grupp omfattar tillfälliga jord- och skogsarbetare, hantverkare
av olika slag, alla dessa, som måste draga sig. fram på liten inkomst och
lia en icke alltför gynnsam tillvaro. Dessa människor äro så många, att vi
inga möjligheter ha att taga hand örn dem, inga möjligheter, att ge dem verklig
förbättring i deras livsföring. Men då skola vi samtidigt se till, att de,
som samhället måste hjälpa, icke fa det sa mycket bättre, att även denna
grupp, jag talar örn, längtar efter samhällets hjälp. När jag säger detta.,
bygger jag återigen pa egen erfarenhet. Det äT män, som jag talat med ute i
det praktiska arbetet och sorn vid sa manga olika tillfallen framhållit, att det
finns en viss dragning från denna stora grupp att komma till samhällets
hjälporganisationer och där få bättre möjligheter att draga sig fram.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

.Låt mig taga ett enda exempel från min egen verksamhet. Det kom till
mig en man, som jag erbjöd skogsarbete, oell jag fick det svaret: »Skulle
icke riksdagsman kunna vara vänlig att åtminstone icke erbjuda mig arbete
denna vecka, ty det händer», sade han, »att örn det får vara till nästa vecka,
så kanske jag får börja vid fattigvårdsstyrelsens nödhjälpsarbete». Skogsarbetet
var dock betalt utöver vad som stipulerades i skogsarbetarnas gällande
avtal. Han ansag i alla händelser, att det var en fördel för honom att få
komma ut pa de kommunala nödhjälpsarbetena. Det är en utveckling i den
riktningen, som vi måste söka motarbeta.

Herr statsministern har framhållit — och det ar även skrivet i utskottets
utlåtande — att man skall söka rätta till detta på det sättet, att arbetslöshetskommittéerna^
skola lia möjlighet att avkoppla en del arbetare, när man tror,
att de söka bålla sig kvar vid hjälparbetena, och återföra dem till den privata
arbetsmarknaden. Ja, det^är gott och val, att man har skrivit så, och att det
finns möjlighet att göra på det sättet i många fall. Herr Pehrsson i Bramstorp
tog exempel från sitt eget vägdistrikt. Ja, där det finns i ledningen för
ett kommunalt organ, också i en vägstyrelse, en man av de kvalifikationer,
som herr Pehrsson i Bramstorp besitter, en stark man, som vet vad han vill.
da låter det hela sig göra. Och särskilt är detta fallet, när en sådan man bär
bakom sig en beslutande myndighet -—• i detta fall får man räkna med vägstämman
— som ger honom det stöd, han behöver. Då går det att ordna
saken lätt. Men vi fa räkna med, att det dock finns många kommuner ute i
landet, som icke hava kommunalmän av denna kapacitet. Det spelar i det
fallet, tror jag, en ganska liten roll, vilken politisk uppfattning vederbörande
har, bara det är en person, som är självständig och handlar med bestämdhet
Det är för dessa kommunalmäns räkning, som vi måste ha litet mera
harda former, som ge dem vissa möjligheter att handla likartat.

Örn man läser utskottets utlåtande och där försöker läsa sig fram till, huru
dessa arbetslöshetsorgan skola förfara under olika situationer, så måste jag
säga, att detta icke alltid är utskrivet med den tydlighet, som vore önskvärd.
Herr Hamrin har pekat på en dylik sak i sin reservation, men när jag ser
att herr Pehrsson i Bramstorp kommer att tala efter mig, skall jag passa på
att i a göra en liten fråga i denna sak. Jag är alldeles övertygad örn att herr
Pehrsson känner till bättre än jag, huru det i detta fall är. Det står i utskottets
utlåtande, att man skall räkna med en bestämd grovarbetarlön och
att i det fallet lönen icke får överstiga denna grovarbetarlön. Jag tror icke,
att jag gör något avslöjande, örn jag säger, att det inom utskottet på den
punkten har varit mycken diskussion om vad som skulle menas med detta
Diskussionen gällde, huruvida det menades, att samtidigt som denna lön icke
linge överstiga den nämnda grovarbetarlönen, den heller icke finge understiga^
den Man försökte tolka bestämmelsen på båda sätten. Låt mig taga
ett sadant exempel. Örn vi tänka oss en medelstor stad. där man numera i
regel har en grovarbetarlön på 6 kronor 50 öre. Där får man i bidrag till
statskommunala arbeten högst 3 kronor per arbetsdag, såvida icke Kungl.

• beviljat Särskild dispens. Örn ett sådant samhälle skulle sätta lönen
vid de statskommunala arbetena till 6 kronor i stället för den fastställda grovarbetarlonen
av 6 kronor 50 öre, står då detta i överensstämmelse med uppoff
Vmelan ^ondeförbundet och regeringen? Jag tror, att detta är en
punkt, dar man tar vara rätt tacksam för en närmare upplysning

Det bär vidare bär talats örn, huru denna stora uppgörelse skulle komma
att verka tor svensk parlamentarism, och huru den skulle komma att verka i
1 ramsden. Jag har sa ringa parlamentarisk erfarenhet, att jag icke på något
satt vagar gora några spådomar örn, huru detta kan komma att verka för

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
framtiden. Men jag Ilar den uppfattningen, som jag icke kan dölja och som
jag även ber att få fastslå här, att det icke är nyttigt för folkstyret i detta
land, örn det ofta kommer att upprepas, att när ett utskott går att diskutera
en viktig sakfråga och försöka pröva sig fram till ett beslut, det då i detta
utskott föreligger en skriven handling, vilken måste bliva avgörande, då utskottet
skall fatta beslut, och att de uttryck, som där äro uppsatta, äro rent
av sakrosankta och icke få ändras. Jag vet icke riktigt, vart herr Pehrsson i
Bramstorp syftade, då han tidigare talade örn lantmannarepresentanter, som
fått ge vika för mäktiga intressen. Jag vet icke, örn han då syftade på det
parti jag tillhör. Men örn så var fallet, ber jag få säga herr Pehrsson, att där
har det icke varit på tal något sådant. Jag tror, att högerpartiet i detta fall
hållit samman väl så bra som något av de andra partierna. Den, som där lyft
vingarna till flykt och sökt komma tillbaka till det gamla boet, det är en
man, vars varma intresse för det svenska jordbruket jag ingalunda betvivlar,
men lantman är han icke.

Framtiden får utvisa, örn resultatet av de beslut, som här komma att fattas,
blir det, som man tänkt sig, och örn alla vackra förhoppningar, som här
uttalas under denna debatt, komma att gå i uppfyllelse. Jag är icke alls
säker på detta, men för vårt gemensamma bästa önskar jag, att de åtminstone
icke måtte medföra verkningar, som vi vid ett annat tillfälle få ångra.

I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Westerdahl, Olsson i
Staxäng, Gustafsson i Välsnäs, Thorell och Gustafson i Kasenberg.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Herr Linnér talade i sitt anförande
under gårdagens debatt örn de 78 miljonerna till byggnadsarbeten.
Jag skall icke längre uppehålla mig vid den därvid framförda synpunkten,
ty saken har ju redan bemötts av herr statsministern. Men herr Linnér undvek
samtidigt att meddela, att vid anslaget av de 27 miljonerna är ett villkor
fästat, nämligen att enskilda måste först släppa till pengar, innan man kommer
i åtnjutande av detta anslag. Jag tycker, att herr Linnér skulle upplyst
kammaren örn verkliga förhållandet därvidlag. Då herr Linnér nämnde detta
i ''samband med den pågående byggnadskonflikten, skulle han samtidigt hava
meddelat, att utskottet förebyggt, att några anslag till dessa arbeten skulle
kunna ifrågakomma, därest icke överenskommelse träffats mellan parterna.
Följaktligen kan man icke säga, att man genom beviljandet av dessa anslag
skulle hava tillgodosett arbetargrupper, som f. n. icke hava överenskommelser
beträffade sina avtal, d. v. s. att en arbetargrupp på det sättet skulle
kunna skapa sig en bättre ställning med hänsyn till sina avtalsförhandlingar,
än vad eljest skulle vara fallet. Alla ha varit eniga därom att byggnadsarbeten
vare sig för statens räkning eller med berörda anslag icke må igångsättas
förrän ordnade avtal äro för handen. Därtill kommer att den enskilde
företagaren har att pröva, huruvida han vill satsa ett visst kapital, vilket
är väsentligt större än statsbidraget, för att igångsätta byggnadsarbetet. Och
örn lån skall anskaffas för tillgodoseende av primärkrediten, så skola de penninginrättningar
i vårt land, som kanske mest av alla prövar säkerheter,
undersöka, huruvida säkerheten är tillräcklig med hänsyn till utvecklingen
på bostadsmarknaden, varvid den enskilde icke torde utsätta sig för en sådan
risk, att han ger sig på att bygga under en tid av abnormt höga byggnadskostnader.
Det är därför jag förmenar, att då det gäller såväl det ena som
det andra ekonomiska företaget, så finns det precis samma möjlighet, som
det alltid funnits, att arbetet lägges ned eller inte påbörjas, varvid de perso -

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
ner, som beröras av det nedlagda arbetet, icke komma i åtnjutande av vare
sig statens reservarbeten, eller de arbeten, för vilka statsmakterna beviljat
bär ifrågavarande anslag.

Herr Anderson i Norrköping kände sig mycket indignerad under sitt anförande
i går med anledning av vad jag framhållit. Jag ausåg mig nämligen
nödsakad under mitt anförande i går framföra vissa detaljer vid de förda underhandlingarna
rörande jordbrukshjälpen och arbetslösheten. Jag påpekade
samtidigt, att från vårt håll voro vi särskilt intresserade för en samförståndslösning
i den utsträckning, som överhuvud var möjlig. För att icke behöva
upptaga tiden för länge är det kanske lika bra, att jag samtidigt svarar på
herr Lindmans inlägg i dag. Både herr Lindman och herr Anderson i Norrköping
talade örn nya underhandlare från bondeförbundet. Det är ju redan
påvisat av herr statsministern, att det var samma underhandlare hela tiden,
nämligen de som voro utsedda från början. Herr Lindman förmenade till
på köpet, då det gällde någonting örn storfinansen, att bondeförbundets ledare,
herr Olsson i Kullenbergstorp, skulle tillhöra denna grupp, ifall högern
representerade storfinansen. Men herr Lindman var icke själv klar på, huru
det förhöll sig i det fallet. Jag kan ju tillägga, att redan vid sammanträdet
den 23 maj inför statsministern förklarade herr Olsson i Kullenbergstorp, att
den promemoria, som förelåg, kunde från hans sida i huvudsak godkännas,
med vissa ändringar, som även åstadkommits. Det visar sig nämligen, att
en nedprutning med 15 miljoner kronor skett å det belopp, som upptagits i
denna promemoria, vilken slutade på 115 miljoner kronor.

Sedan sade både herr Lindman och herr Anderson i Norrköping, att detta
icke vore värdigt riksdagen, och att det innebure en anledning till större parlamentsleda,
när sådana händelser inträffade, som här hade inträffat. Herr
Skoglund var senast inne på samma tankegång och menade, att örn man kommer
till en överenskommelse och det följaktligen finns en klar majoritet, så
kommer detta att verka nedbrytande på det parlamentariska arbetet. Ja,
mina damer och herrar, huru ofta har det icke hänt i den svenska riksdagen,
att två partier, som varit tillräckligt starka, genomfört sina beslut efter den
uppfattning, som delats av de båda partierna? Huru ofta har icke herr Anderson
i Norrköping skrivit i sin tidning rörande de frisinnade och socialdemokraterna,
som gemensamt genomfört vissa saker? Och det har naturligtvis
därvid kunnat jämkas på vissa punkter, liksom fallet varit här. Jag
vill i detta sammanhang erinra örn, huru den lindmanska regeringen —- jag
tror det var 1930 — framlade proposition örn den nya sjukkasselagen. Vad
skedde då, herr Anderson i Norrköping? Jo, då arbetades det ganska intensivt
från regeringspartiet. Det är mig inte bekant huruvida herr Anderson
i_ Norrköping deltog i detta arbete för att övertyga medlemmarna inom
regeringspartiet till att jämte socialdemokraterna lösa frågan, enär socialministernkomme
att taga det oerhört hårt med ett avslag. Jag vill säga, att
den regering, som under de sista 7—8 åren har åsamkat de största utgifterna
för den svenska statsbudgeten, då det gällt sociala åtgärder, det är enligt
min uppfattning den lindmanska regeringen. Från vår sida varnade vi redan
då, ty vi sågo, att det var en sjunkande konjunktur i antågande, och att följaktligen
statens inkomster skulle komma att minskas. Det gick icke heller
den gången att genomföra förslaget, men det skedde året därpå. Den gången
var man emellertid icke indignerad över att sådana underhandlingar ägde
rum, fastän de ägde rum endast mellan två partier.

Sedan säde herr Anderson i Norrköping, att jag lät mig hemfalla åt en viss
demagogisk metod. Ja, herr Anderson i Norrköping, man lär väl så småningom
sådant där, och man lär det av så framstående män som herr Ander -

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten ni. m. (Forts.)
son själv. Och även om man icke skulle lära sig det Ilar i kammaren så behövs
det endast att studera herr Andersons tidning och de ledare, som förekomma
i den tidningen, så det är icke underligt, örn man kan bli litet demagogisk.
Oell det förundrar mig ännu mindre, om herr Skoglund kan bli
det, som väl haft denna tidning till sin kulturella underhållning samtidigt
med det lekamliga kanske ända från modersmjölken. Dessa saker hava emellertid
hittills i den ifrågavarande tidningen framställts på ett sätt, som varit
mindre överensstämmande med verkliga förhållandena. Det har talats örn,
vilka oerhörda belopp, som det här gällde, det har utmålats, att bondeförbundarna
gå med på att bevilja 100 miljoner kronor till arbeten för avtalsenliga
löner. Men man har aldrig givit en framställning över skillnaden
mellan detta anslag och vad högern i sin enligt egen uppfattning stora försiktighet,
då det gäller statsekonomiska ting, härvidlag har velat gå med på.
Och det har varit så, som herr statsministern meddelade, att då det gällt vissa
rättelser, så har tidningen underlåtit att taga in dessa i hela deras sammanhang.
varför det blivit en skev föreställning för de stackars människor, som
icke läsa någon annan tidning.

Då herr Lindman talade örn promemorian av den 23 maj och underhandlingarna
den 27 maj, då allting tycktes ställas på sin spets, få vi väl ändå i
rättvisans och sanningens intresse erkänna, att alla partier fingo promemorian
av den 23 maj. Älla partier samlades då hos statsministern för att överlägga
örn denna promemoria. Från högern förklarade man, att man icke kunde
godtaga vissa delar av densamma, och från andra partiers representanter
förklarades det också, att de ansågo, att vissa delar i promemorian borde ändras.
Vad hade väl varit det naturligaste i den situationen? Jo, det naturligaste
hade väl varit, att de borgerliga då på samlad front sökt genomföra en
överenskommelse, att det förts verkliga förhandlingar mellan de borgerliga
partierna. Och när herr Lindman talade om nya förhandlare, vill jag säga,
att det kanske hade varit nyttigt för vårt land, örn vissa av de gamla förhandlarna
ersatts med nya förhandlare. Då jag för min del icke kunde få något
svar från herr Lindmans sida, fick jag det bestämda intrycket, att vad man
ville från högerhåll var att koppla bort jordbruksfrågorna.

Herr Skoglund har här förklarat, att han hälsade med tillfredsställelse den
ändrade uppfattning, som nu råder inom regeringspartiet. Och herr Lindman
har också i dag ytterligare poängterat sin jordbruksvänlighet. Jag har naturligtvis
icke det ringaste dragit i tvivelsmål denna sak, vilken jag hälsar
med tillfredsställelse. Men vad som förvånade mig var, då herr Lindman under
gårdagens debatt förklarade, att vad som ändå är det viktigaste av allt
är, att partierna hålla på sina program och på sina utfästelser. Och han förmenade.
att det socialdemokratiska partiet i sitt program i fjol hade gått en
helt annan väg. Man kunde inte annat än få den uppfattningen, att herr
Lindman var indignerad över att det socialdemokratiska partiet nu kommit till
en annan uppfattning. Det torde få ursäktas, att man uppfattar saken på
det sättet.

Om man går tillbaka och ser, vad som hänt under de senaste åren, så skola
herrarna icke förtänka, att man ville komma till ett resultat för jordbruket.
Man ville för det första nå detta resultat på så bred front som möjligt. Men
man kan även hysa en viss tveksamhet, huruvida den goda viljan är sådan,
som herr Lindman på ett konciliant sätt gör gällande, då han säger, att det är
klart, alt. vi vilja vara med örn dessa saker; men de hade kunnat genomföras
av riksdagens borgerliga partier. Men alla föreliggande frågor kunde
icke genomföras utan regeringens medverkan, enär vissa av dem voro beroende
av kungl, propositioner.

Andra kammarens protokoll JOSS. Nr öO.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Jag kan givetvis instämma med herr Skoglund, att man icke bör överskatta
vad jordbruket får, men samtidigt kan jag icke instämma med herr Skoglund,
då han sade, att örn vi få någon hjälp genom köttregleringen, så kan den
hjälpen bli illusorisk, ifall vi i år på grund av torkan få sälja djuren i mycket
större utsträckning än vanligt. Och beträffande spannmålspriserna bli de beslutade
åtgärderna till viss del illusoriska, därför att skörden synes bli så ringa
i år. Men, herr Skoglund, huru skulle det bli, örn icke några åtgärder vidtoges?
Då bleve det ännu sämre, ifall lantbrukarna finge sälja sina djur i
större utsträckning än vanligt. Följaktligen få vi väl se, huru det utvecklar
sig. Och gentemot naturhändelserna kunna vi ingenting göra.

Jag vill emellertid med tillfredsställelse hälsa den omsvängning, som här
skett då det gäller stöd åt jordbruket men förklarar samtidigt att i yttersta
timmen framförda överbud inte tagas på fullt allvar. Om det är till parlamentarismens
fördel att i det yttersta hålla på gamla principer torde liberaler
och kommunister vara den sanna parlamentarismens beskyddare. Till herr
Herou vill jag uttala ett tack för hans bidrag till att lösa en rätt viktig
fråga, »vägskatten». Jag vill i detta sammanhang erinra om, huru det var år
1931, då frågan örn accis å fodermedel var före i riksdagen den 7 mars. Bevillningsutskottet
hade avstyrkt en motion från bondeförbundshåll, oell herr
Anderson i Norrköping ironiserade litet över denna motion och sade bl. a.
följande: »När utskottet avstyrkt motionen, har det delvis haft samma skäl,
som särskilda utskottet hade i fjol, nämligen att en sådan åtgärd som denna
kan komma att, trots man försöker maskera saken, på olika håll i utlandet
uppfattas som en exportpremie; och fråga är, örn icke åtgärden i vissa fall
komme att verka som sådan.» Och med anledning därav yrkade han avslag
på motionen och gycklade litet över att man kunde framföra sådana saker.

Ja, detta yttrande av herr Anderson i Norrköping i denna sak daterar sig
från den 7 mars 1931. Nu är den accisen beslutad. Inkomst av accisen förminskar
den avgift, som skall tagas ut på mjölk; följaktligen: de som icke
köpa kraftfoder få visserligen betala accisen men få samtidigt delaktighet av
den genom att en något mindre del av mjölkavgiften åtgår till stöd för smörprisets
höjande. Då ställer man sig litet förvånad över denna hastiga omsvängning
även från det hållet, ty då jag läser herr Andersons i Norrköping ytthande
av den 7 mars 1931, är det precis, som örn jag läste kommerskollegii
yttrande, och kommerskollegium har i sina yttranden i år gjort ungefär samma
invändning, och det är icke så lätt att veta, örn icke även herr Anderson
stod kvar på kommerskollegii ståndpunkt. De hava ju alltid framfört de
synpunkterna tidigare, men herr Anderson hade 1931 icke kommit till insikt.
örn, vad som hänt i världen eller vad som vidtogs i andra länder, kommerskollegium
har tyvärr icke ännu fattat det utan anför samma skäl ännu emot
sådana åtgärders vidtagande. Liknande betänkligheter ha tidigare framförts
beträffande åtgärder mot margarinet. I känslan av att sådan uppfattning varit
tillfinnandes även inom högerpartiet, är det icke så lätt att lita på den majoritet,
som man talar örn, och dessutom vidhåller jag, vad jag sade i går, att
den säkraste vägen för genomförande av dessa åtgärder är att anslutningen
härtill omfattas av största möjliga antal.

Herr Lindman förklarade att bondeförbundet bort inbjuda de andra partierna.
Men mina herrar, bondeförbundet har haft dagarna från tisdag till
fredag, och de andra partierna hava haft samma antal dagar för att göra
något. Om viljan funnits, hade de från den borgerliga kanten, som önskat
en samförståndslösning kunnat göra ett försök i den riktningen. Vi hade då
i fridens namn fått göra klart för oss. örn vi skulle taga en samförståndslösning,
på vilka punkter vi skulle ge efter och på vilka punkter vi skulle begära

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
ytterligare eftergifter från regeringens sida. Då hade det varit möjligt att
komma fram till en samförståndslösning.

Jag nämnde något om storfinansen och om de resonemang, som förts inom
högerpartiet. Nu förklarade herr Nilsson i Landeryd i går, att enligt vad
hail visste ,har icke något motsatsförhållande varit rådande inom högerpartiet,
och herr Skoglund förklarade detsamma, nämligen att man varit enhällig. Nu
vill jag icke förråda någon, men jag menar, att den saken är uppenbar, att det
fanns många bland högerpartiets representanter, som förmenade, att de olika
ståndpunkterna inte borde vara oöverkomliga: vi böra icke komma hem från
riksdagen, utan att något är gjort, och följaktligen bör en uppgörelse kunna
träffas ungefär efter de linjer, varpå denna skett. Har icke herr Nilsson i
Landeryd reda på detta, att det har skett överläggningar inom olika intressegrupper?
Örn jag nu sade storfinansen, så kanske jag menade något med det,
ty det är klart, att så snart det gäller en indirekt skatt i stället för att eventuellt
höja arvsskatten med någon liten procent, då ifrågasätter jag ändock, om man
icke har en viss stark dragning åt ett visst håll. Och då herr Lindman säger,
att han icke kan beskyllas att hava den dragningen, därför att han ville icke
vara med på att låna industrien 10 miljoner kronor, så vill jag säga, mina
herrar, att med industrien såväl som med jordbruket förhåller det sig på det
sättet, att det är storfinansen, i allt för stor utsträckning, som härvidlag kan
öva inflytande. Men jag får säga: örn icke herr Nilsson i Landeryd har kännedom
örn det, då bekräftar det en kanske offentlig hemlighet, att det är icke
så många lantmän på högerkanten, som lia reda på vad som förhandlas där.

Sedan gäller det lönefrågorna, och den saken tycker jag icke behöver diskuteras
mera, ty den blev tillräckligt ventilerad under gårdagens debatt. Men jag
kan icke underlåta,, att ytterligare säga några ord, då jag tittar igenom tidigare
handlingar i vissa saker. Ty vad man nu särskilt är indignerad över är
de höjda grovarbetarlönerna, särskilt i Stockholm. Herr Skoglund ställde visst
en fråga till mig örn huru utskottets formuleringar i detta avseende skulle
tolkas. Jag vill då säga, att jag tycker, att det står tydligt och klart uttryckt,
att reservarbetarlönen icke får överstiga den lägsta grovarbetarlön, som är rådande
på orten, detta inberäknat såväl jordbruks- som skogsarbetare, och följaktligen
torde ingen tvekan behöva råda på den punkten. Och när herr Skoglund
anförde ett fall, där det var ordnat nödhjälpsarbete, som var så dragande,
att det drog dit människor, då vill jag fråga: var det ordnat med bidrag
från statens arbetslöshetskommission? I så fall hade man där en arbetslöshetskommitté,
som tillämpade högre löner, än vad man hade rätt till enligt
gällande bestämmelser. Dessutom vill jag säga, att om herr Skoglund hade
arbete för den eller den personen, så kunde han icke få anställning vid detta
nödhjälpsarbete, därest det fanns möjlighet till arbete i öppna marknaden.
Jag förmodar, att detta kan vara ett tillräckligt svar beträffande den saken.

Då nu emellertid herr Lindman fortfarande kände sig indignerad över dessa
löner, må det medgivas, att det kan ju diskuteras, huruvida de äro för höga
eller icke, men efter vad jag vet, vad beträffar reservarbetarlönerna i Stockholm,
att det är icke kommunalarbetarlönerna, som de beräknas efter, utan det är efter
lönerna inom textilindustrien, d. v. s. de lägsta löner, som utgå inom industrien,
och i andra städer räknar man också på det sättet. Lönesättningen sker
alltså efter de lägsta lönegrupper, som där äro rådande. För att få ett begrepp
örn de intressepunkter, som kunna finnas, må jag anföra, att det sagts
gentemot bondeförbundet många gånger, att det företräder uteslutande klassegoistiska
synpunkter, det ser icke på det helas väl. Nu förebrår man oss motsatsen,
nu hava vi klandrats, för att se för mycket på det helas väl. Det är sålunda
icke någon lätt sak att åstadkomma någon medelproportional. Men då det gällde

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
indragning av en del personal vid domänverket, föreslog statsutskottet, att
de jägmästare, som skulle indragas och för vilka det icke fanns användning
och vilka således voro arbetslösa de också på grund av en viss omläggning,
icke skulle få högre lön än den som gällde på A-ort. Då uppträdde herr
Lindman med mycket stark indignation över att man icke ville betala deni
högre löner. Således i det fallet, hade man en helt annan uppfattning av saken,
då var det icke rimligt, att dessa jägmästare icke skulle hava annan ersättning
än efter vad som utgick på A-ort, utan de skulle hava det tillägg, som
vederbörande orter representerade, och följaktligen uttalade han sitt missnöje
över att utskottet icke gått på den linjen. Det kan icke hjälpas, mina herrar,
man måste få det intrycket, att här finns ett intresse, som särskilt gör sig
gällande, då det gäller en grupp inkomsttagare, som ju, då de komma upp
i 8,000 kronors lön, i värsta fall kunna klara sig igenom, även örn det kanske
icke är så bra, som det borde vara eller man tycker att det skulle vara, det
kan icke hjälpas, att man icke får någon uppfattning örn en verklig samhällssolidaritet,
och man kan icke heller tala örn, att man representerar folket i
dess helhet, ifall man delar upp det i grupper och gör sina insatser gällande
så väsentligt mera för en viss grupp, som ändock har det relativt drägligt
under en svår situation, som vid den ifrågavarande indragningen.

Herr Holmström torde väl därmed ha fått svar på sin mycket indignerade
fråga örn storfinansen och vad jag därmed syftade på. Men kanske herr Holmström
icke fattat det riktigt. Ty ehuru herr Skoglund har läst utskottets utlåtande
mycket bra, hade herr Holmström icke hunnit läsa det, och då kanske
det icke nyttar till att ännu en gång ge förklaring på det uttryck storfinansen
jag fällde.

Till sist skulle jag vilja ställa en fråga till herr andre vice talmannen. Han
är icke här nu. Jag såg det uttalande han haft i Svenska Dagbladet för i dag.
Det är ju icke så ofta han uttalar sig, i kammaren åtminstone, men han hade
med någon ekvation fått fram på vad sätt det kunde varit möjligt här att
få en borgerlig majoritet för margarinaccisen, just med röstsiffrorna från i
lördags. Jag satte mig att räkna, men det är ju olika förmåga människor
ha att räkna. Jag kunde icke få fram den ekvation, som skulle ge klart belägg
för att man verkligen kunde fått majoritet, men jag räknade eftersom siffrorna
utföllo vid den omröstningen och räknade med det liberala avslagsyrkandet
och de liberala rösterna för avslag, och då kom jag till den slutsatsen, att
den där möjligheten icke stod att få fram. Men även örn den skulle ha förelegat,
har jag angivit min uppfattning tidigare. Jag tror, att allt detta är
lyckligare: vi komma till bättre resultat, när vi bygga på bredare grund.

Jag fick ju ett tack av herr Lindman, för ett visst uttalande under gårdagens
debatt, och är mycket glad för det. Det kanske är beklagligt, att
herr Lindman icke först framförde den synpunkten, men den synpunkten har
jag och jag tror alla äro eniga om den, ja, jag tror den delas också från
regeringens sida att då staten gör så stora uppoffringar den kan för att lindra
nöden och eländet för dessa krisens offer, som drabbats därav, så får man
från alla samhällskategorier och icke minst från fackföreningarna och andra
försöka tillämpa sådana metoder, som stå i överensstämmelse med statens åtaganden
i detta fall.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag begärde ordet i går kväll, då

herr Anderson i Norrköping höll sin lilla lektion för oss och undervisade oss
örn, på vilka farliga och oansvariga vägar, som utskottsmajoriteten vandrade,
och hur mycket bättre det överhuvud skulle vara, örn vi hade följt de anvisningar
till finansiering av detta krisprogram, som högern har anvisat. Men

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. in. (Forts.)
innan jag säger ett par ord om den saken, måste jag uttala min stora förvåning
över den irritation, som min bänkkamrat herr Holmström visade i går kväll,
när han uttalade sin protest emot att han icke haft tillfälle att få läsa utskottsbetänkandet
och sätta sig in i detsamma. Herr Holmström meddelade samtidigt,
att han hos talmannen anmält sig till ordet, innan utskottets betänkande
var utdelat, och det måste väl ändock innebära, att herr Holmström ansåg
sig behärska saken så pass, att han icke behövde använda alltför lång tid för
att tränga in i saken. Det borde ju för övrigt icke. om det tillätes mig säga
det, vara svårare att med friskt humör gå emot utskottet, då det var möjligt
att i radiodebatten i januari på basis av den inventering, som gjordes av beredskapskommittén,
förklara, att det förslag, som regeringen då icke hade framlagt,
innebar en oerhörd olycka för det svenska folket.

Herr Anderson i Norrköping var synnerligen intresserad av att göra en
jämförelse mellan krisen 1922 och den kris, i vilken vi nu befinna oss, och
herr Anderson förklarade, att 1922 då gingo vi igenom denna kris så lätt och
så lekande, därför att man från ansvarigt fackföreningshåll medverkade till
lönernas nedbringande. Hur var det, herr Anderson? 1922 var statsmakternas
politik inriktad på ett nedbringande av varupriserna. Alla voro vi överens
örn, att varupriserna skulle ned, och då måste ju också följa, att lönerna
måste ned. Hur är det i dag, herr Anderson i Norrköping? I dag äro statsmakterna
lika övertygade om, att det som är det angelägnaste i detta läge är
att varupriserna bringas upp ur den dal, där de för närvarande befinna sig.
Det är således icke möjligt, att bara stå upp och förklara, att 1922, då var
det på det sättet, då gingo vi tämligen lätt igenom krisen, 1933 då är det på
ett helt annat sätt, vi hava en annan utgångspunkt, vi sträva till något helt
annat med avseende på varupriserna, men samma medel och samma metoder
skola lika lätt hjälpa oss ur krisen.

Vi hava ju för övrigt inom särskilda utskottet diskuterat spörsmålet om det
var på det enkla sättet, att det endast var nedbringandet av lönerna, som så
hastigt hjälpte oss till normala förhållanden vid den föregående krisen. Jag
tillät mig vid det tillfället gentemot de s. k. experterna att framhålla den synpunkten,
att om man sökte att titta efter vad det var för verksamhet i samhället,
som tog en särskild fart under 1922, så kom man till det resultatet, att
det var byggnadsverksamheten, som genom sin oerhörda omfattning skapade
fram en mängd av arbete på skilda områden och därigenom medverkade till
att vi återgingo så snabbt till normala förhållanden. Denna min erinran godtogs
bl. a, av professor Bagge, som förklarade, att det låg åtskilligt i denna
erinran. Örn detta var riktigt 1922, då förefaller det mig, som örn man skulle
kunna göra gällande, att just denna byggnadsverksamhetens igångsättande på
det sätt, som Kungl. Maj :t föreslagit, med detta lilla kapitalutlägg från statens
sida, skulle kunna åstadkomma en mängd av arbeten på skilda områden
till ett oerhört billigt pris från statens sida och således medverka i sin mån till
att konjunkturerna förbättrades, nytt arbete skapades, och att vi kunde återgå
till förbättrade förhållanden. Men på den punkten vill icke högern vara
med. Jag kan ju förstå dem, som ställa sig på den ståndpunkten, att man
skall kräva ytterligare garantier för denna tertiärkredit utöver vad Kungl.
Maj:t och särskilda utskottet hava ansett vara nödvändigt, men det förefaller
mig, som om för dem, som ställa sig på den ståndpunkten som högerns reservation,
att här skall ingenting göras, för dem är det inte möjligheten att komma
ur krisen, som är det vägledande. Det måste vara andra synpunkter, som
icke kommit fram i den allmänna debatten, som därvid varit avgörande.

Herr Anderson i Norrköping var synnerligen angelägen örn att för oss omtala,
huru nödvändigt det var att hålla statsfinanserna sunda. Ja, herr An -

Nr 30.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.'')
derson. vi hava i särskilda utskottets 5 :e delegation diskuterat dessa saker,
och man kan ju säga, att vi praktiskt taget hava varit eniga om, att om det
kunde ordnas på det sättet, att det fanns en möjlighet att täcka de utgifter,
som i detta avseende göras, med skatter, örn det fanns en möjlighet att undvika
att gå lånevägen, var det naturligtvis det riktigaste. Men det fanns ingen,
som har vågat, vare sig herr Anderson i Norrköping eller någon annan, att
hävda den ståndpunkten, att det var möjligt att undvika att gå lånevägen, att
det var möjligt att genom ökande av skatterna få fram ett belopp, som skulle
bibehålla den sundhet i statsfinanserna, som man förut har räknat med såsom
varande den för normala förhållanden riktiga. Även högerreservanterna tala
örn, att man måste gå den vägen.

Herr Anderson i Norrköping var emellertid inne och talade örn, att högern
hade icke tvekat att gå längre på den direkta och indirekta skattens väg. Högern
hade föreslagit vissa anordningar redan vid riksdagens början, som
skulle hava gett oss möjlighet att undvika att låna så stora belopp, som det
överhuvud här ifrågakomma, och på sid. 147 i betänkandet, i reservationen,
anges det också från reservanternas sida, att örn man exempelvis höjt kaffetullen
samt infört en viss lyxbeskattning ävensom gjort en tullförhöjning på
vissa umbärliga varor, om man bifallit motionerna från högerhåll i dessa saker,
så hade man befunnit sig i ett bättre läge. Herr talman! Den som bär
deltagit under årets lopp dels i särskilda utskottets behandling av dessa ärenden,
dels i bevillningsutskottets prövning av de motioner, som herr Anderson
i Norrköping här har omtalat, och som omnämnas i reservationen, han måste
sätta upp ett förfärligt förvånat anlete över detta påstående dels från herr
Andersons och dels från reservanternas sida. Ty om man undantar vad som
här är skrivet örn kaffetullen, så står det andra i strid med vad som är sant
och rätt. Högern har framburit motioner om tilläggstull på umbärliga varor.
örn högre skatt på vatten och läskedrycker, örn högre skatt på sötsaker. Hur
har det nu tillgått vid behandlingen av dessa ärenden? Motionen om tilläggstull
på umbärliga varor har enhälligt avstyrkts av bevillningsutskottet, med
högerns röster såväl som med de övriga partiernas röster. Motionen örn skatt
på vatten och läskedrycker har enhälligt avstyrkts av bevillningsutskottet
med högerrepresentanternas röster såväl som med de övriga partiernas röster.
Och i fråga örn sötsakerna så har enighet rått därom, ifrån högern hela vägen
igenom i bevillningsutskottet, att denna skatt på sötsaker icke kunde komma
till användning i år och således icke bidraga till finansierandet av nästa
års budget. Det är det faktiska förhållandet. Och när detta är det faktiska
förhållandet, att högerns representanter i bevillningsutskottet jämte socialdemokrater
och frisinnade och bondeförbundare ha stått på en och samma linje
vid behandling av dessa ärenden, så förefaller det mig vara i hög grad orimligt
att här komma och påstå, att hade man gått den väg, som högern rekommenderade,
hade man befunnit sig på en grund, där det hade varit större
styrka, och där man icke behövt använda lånemedel i så vidsträckt omfattning
som utskottets majoritet föreslår.

Jag vill för övrigt säga det, att jag skulle ha trott mera på herr Andersons
påstående, örn det hade varit så, att högern vid finansieringen av sitt program
hade räknat med samma arvsbeskattning som den, som utskottsmajoriteten räknat
med. Då skulle högern verkligen kunna träda fram här och sagt: vi representera
dem, som vilja ha största möjliga sundhet i statsfinanserna, och
därför vilja vi ha en snabbare takt än utskottsmajoriteten, när det gäller amorteringen
av de lån, som nu måste upptagas för att genomföra krisprogrammet.
Men det har icke högern gjort. I stället för att med utgångspunkt ifrån större
sundhet i statens finanser taga en snabbare amortering än vad utskottsma -

Tisdagen den 20 juni f. m

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
.joriteten föreslagit, så sänker högern arvsskatten ytterligare och går ned till
en skatt på 19 miljoner kronor och drar därför ut amorteringstiden, praktiskt
taget, lika mycket, som utskottsmajoriteten. Det visar sig således, när man
går till en granskning av det faktiska förhållandet, att allt detta tal örn att
högern här befinner sig på en säkrare grundval än den utskottets majoritet befinner
sig på är det icke så mycket bevänt nied.

Herr talman! Jag skulle kanske erkänna, att högern har visat en möjlighet
till att skaffa litet pengar, men jag är icke säker om att det hade blivit
pengar. Högern gick ju nämligen fram för att skaffa klass III av pörtem, som
skulle ge oss ett par miljoner till i statskassan. Det är det försprång, som
högern i detta avseende har framför utskottsmajoriteten. Men jag erinrar örn
att herr Hamrin i det sammanhanget förklarade, att om pörtem skulle ersätta
vinet, bleve det minskad inkomst av vinet; och således skulle det praktiskt
taget bliva hugget som stucket.

Jag skulle också vilja säga till herr Anderson, att jag bley förvånad över
hans tvärsäkra påstående, att örn man undantager statsministern, som ^ förklarat.
att han icke idkat någon korridorpolitik, så fanns det ändå så många
av regeringspartiets medlemmar, som hade idkat viskningar och tissel och tassel
här och där ute i korridorerna. Jag har förvånat mig under denna debatt
över de påståenden, som framställts från högerhåll, men jag skulle vilja säga
till herr Ivar Anderson i Norrköping, att örn de erinringar han bär gjort skulle
gälla regeringspartiets ledamöter i särskilda utskottet, ber jag fa inlägga en
bestämd gensaga mot detta hans påstående. Jag tror icke, att några av särskilda.
utskottets socialdemokrater lia tävlat, när det gällt viskningar oell tissel
och tassel, jag skulle tvärtom våga påståendet, att örn någon uti detta arbete
skulle kunna tävla med andra, så är jag icke säker på att det icke vore
herr Ivar Anderson i Norrköping.

Jag har, herr förste vice talman, varit här i detta hus i så pass mångå ar,
att jag varit med örn åtskilliga kompromisser. Vi bruka ju inte ha så svårt i
bevillningsutskottet att göra sådana, och jag har varit med om, att göra kompromisser
med högern, jag har varit med örn att göra kompromisser med de
frisinnade och jag har varit med örn att göra_ kompromisser med bondeförbundare.
Jag har också varit med, när kompromisserna icke precis ha slutits i utskottet
utan slutits mellan partierna och sedermera genomförts först i utskottet
och sedan i riksdagen, liksom här har skett. Men jag har aldrig kunnat fatta,
att man skulle ha så olika namn på dessa kompromisser. När vi ha kompromissat
med högern, då har det alltid varit »en stor, betydelsefull nationell gärning».
När vi ha kompromissat med de frisinnade, har man påstått, »att det
var en kompromiss», ibland en simpel kompromiss. När vi kompromissat med
bondeförbundet, så heter det »kohandel och ibland en smutsig kohandel»!

Herr talman! Jag har svårt att förstå alla dessa olika ord, som man använder
sig av för att bedöma den uppgörelse, sorn här föreligger. Det är kanske
därför att uppgörelsen är större och mera omfattande än vad som plägar vara
fallet, som man ansett sig behöva använda så mycket starkare ord.

Det har sagts här, att framtiden skall döma. Ja, herr förste vice talman,
jag fruktar icke framtidens dom, därför att den ju även ser till syftet med
den insats, som göres, och jag tror, att syftet bakom den gärning, som Sveriges
riksdag nu går att utföra, är sådant, att det skall uppskattas^ och respekteras av
den överväldigande majoriteten av Sveriges folk. Jag förstår icke, att de, sorn
starkast framhållit faran för demokratien, äro de, som vi sällan eller aldrig
varit vana vid att finna på demokratiens sida. När herr Herou, som i tio år
har farit land och rike omkring och talat för diktaturen, nu är så ömhänt av
hänsyn till den fara för demokratien, som genomförandet innebär, tillåter jag

>’r 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
mig allvarligen tvivla på att det ligger någon verklig och ärlig mening bakom
det talet.

Jag sätter lika litet lit till det talet, då det föres från den sida, där man
då och då sneglat åt det håll, där man velat komma demokratien till livs.

Herr förste vice talman! Jag tror i motsats till dem, som ha talat örn att
ett genomförande av denna uppgörelse skulle innebära en fara för demokratien,
att det, just därför att denna uppgörelse gagnar den stora övervägande delen
av det svenska folket och avser att hjälpa över det nödtillstånd, i vilket nian nu
befinner sig, är till gagn för demokratien och är till gagn för landets och folkets
framtid. Örn det skall framtiden döma, och jag tror, att vi kunna taga
tämligen lätt de erinringar, som i detta avseende ha gjorts emot utskottets
majoritet.

Jag ber, herr förste vice talman, att med anförande av dessa synpunkter få
hemställa om bifall till utskottets förslag i den föredragna punkten.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag kan nästan med säkerhet
understryka, att, då vi vid riksdagens början diskuterade det stora programmet,
som regeringen hade framlagt för att bekämpa arbetslösheten, så lade
statsrådet och chefen för finansdepartementet tyngdpunkten på den konjunkturbefrämjande
verkan av de föreslagna åtgärderna. Denna verkan var det
huvudsakliga och den tillmätte han en oerhört stor betydelse. Jag var en skeptiker
på detta område. Jag trodde icke att åtgärderna skulle komma att ha
den verkan. Sådan som ställningen var då, är det klart, att jag icke utan vidare
kunde acceptera herr finansministerns förslag, ty jag kunde icke tillägna
mig den uppfattningen, att de skulle ha den jätteverkan att förbättra konjunkturerna
och få rörelse igång i landet.

Nå, tiden har gått, den separata överenskommelsen är gjord, och nu får ju
finansministern sitt förslag igenom i stort sett. Då regeringens förslag beträffande
beredskapsarbetena var behäftat med åtskilligt, som skulle i viss mån
förrycka dem, nämligen hänvisning och kortare arbetstid och dylikt, lade jag
i utskottet in all min kraft på att vi skulle, örn jag så får kalla det, renodla
dem, göra dem till vanligt arbete på helt vanligt sätt. Och det förmodar jag
skulle väl i ännu större mån berett möjlighet för herr statsrådet att realisera
sina erhörda konjunkturbefrämjande planer. Beträffande valutakrisen vet jag
ju icke hur det blir. Om konjunkturerna skulle komma att förbättras, kan man
icke säga inom vilken tid det kan komma att inträffa och naturligtvis icke
heller i vad mån en förbättring av läget här i landet kan komma att bero på
världskonjunkturerna. Men skulle världskonjunkturerna i stort sett stå och
hacka, som de gjort hittilldags, så att om det blivit bättre på en punkt har det
i stället blivit sämre på en annan, då bleve finansministerns förslag riktigt renodlat,
och då skulle vi kunna se, huruledes läget egentligen skulle kunna ta
sig ut och vem som egentligen hade rätt av oss båda. Om icke det där störande
elementet kommer till, och det visar sig, att statsrådet får rätt och jag får
orätt, så skall jag mycket gärna och villigt vidgå det, och jag hoppas också
statsrådet gör likadant vis ä vis mig, om det skulle inträffa motsatsen. Jag
kan försäkra herr statsrådet, att jag med minst lika stort intresse som han
kommer att se och speja, hur det verkligen slår ut med det här förslaget, och
om det skall kunna förbättra konjunkturerna i stor sett så mycket som statsrådet
tror. Jag har mycket stort intresse av den saken. Naturligtvis kan man väl
icke se det förrän örn ett år, men man kan skönja vissa konturer kanske en liten
smula förr, så att man kan draga några slutsatser.

Jag har velat förutskicka detta för att klargöra, att jag alls icke är någon,
som håller på teorier, utan ger verkligheten mig orätt i mina åsikter, är jag

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten rn. m. (Forts.)

(leii förste att erkänna det, men ger den mig rätt, tycker jag också motståndarna
skulle erkänna det.

Omedelbart efter det statsministern kritiserat en punkt i min mycket korta
reservation eller rättare deklaration, som fogats vid det särskilda utskottets
utlåtande, så kastade lian sig ögonblickligen in på, om det verkligen var de
borgerligas mening att störta regeringen. Jag förstår verkligen icke anledningen
till att herr statsministern kunde tro, att jag med denna reservation skulle
haft någon mening att störta regeringen. Men att detta uttalande kom omedelbart
efteråt fann jag så utomordentligt anmärkningsvärt. Jag försäkrar herr
statsministern, att i vad det gäller mig, så må statsministern regera till döddagar,
jag skall icke lägga två strån i kors för att hindra det, så länge jag är
med i riksdagen. Jag har aldrig haft en tanke på att störta regeringen. Jag
tycker det hela är en mycket dålig historia, och jag trodde verkligen, att åtminstone
jag skulle vara befriad från den misstanken att vara ute på en sådan
stråt.

Beträffande så för övrigt den deklaration eller reservation, som jag avgivit
till särskilda utskottets utlåtande, så försäkrar jag, att jag har fog för vartenda
ord, som står i densamma, men jag skall icke riva upp en diskussion, och
framför allt vill jag icke irritera det allra minsta. Men jag står för vartenda
ord i densamma.

Och örn någon skulle känna sig träffad av uttryck i densamma, så är det icke
jag, som kan hjälpa det. Jag har icke riktat någon beskyllning mot någon,
utan det får bli vederbörandes sak, örn de möjligtvis känna sig träffade. Jag
får säga, att ingenting gladde mig så mycket som när vid riksdagens början
statsministern förklarade, att han ville en samförståndslösning, och jag tror
ingen kan säga, att jag med hela min verksamhet i särskilda utskottet eller
eljest vikit en tum ifrån denna linje. Det har jag icke gjort, utan jag har hållit
starkt på densamma, och jag har haft allvar med densamma. Jag erkänner,
att det ibland kunde se litet mörkt ut; det erkänner jag gärna. I min deklaration
har jag tillkännagivit, att icke alla möjligheter tillvaratagits för att åstadkomma
en lösning, och att de icke utnyttjats på bästa sätt. Det står jag för
helt enkelt, och det är just därför jag så djupt beklagar, att en sådan lösning
icke åstadkommits och att man icke använde mer kraft för att åstadkomma
densamma. Det hade dock blivit, mina herrar, en betydlig skillnad över allt i
landet, om så hade skett. Nu få vi en klubbfäst lösning, det är ju alldeles
ostridigt att så är förhållandet, och jag skall icke döma örn den. Jag skall
icke alls sätta mig till doms över vad som skett, icke det minsta.

Men då jag icke vill utsätta mig för det omdömet, att jag skulle ha sprungit
ifrån den linje, som jag från början valt, så är det solklart, att jag ända in i
det sista framhärdar i min förkärlek för denna allmänna samförståndslösning.
Örn jag, när det nu gått itu, skulle ansluta mig till några av de olika kämpande
grupperna, så kunde ju med fullt fog riktas emot mig den frågan: vad
allvar hade du med ditt tal örn samförståndslösningen? Det omdömet vill jag
icke utsätta mig för, och framför allt vill jag icke låta det framstå såsom berättigat,
och det är just på denna grund, som jag anser mig absolut förhindrad
att ansluta mig till någon av de nu stridande huvudlinjerna. Jag tror, att det
är en ståndpunkt, som jag kan försvara. Jag vill då också framhålla, att det
kanske finns ett par saker, som bidragit sekundärt. Det vill jag inte dölja.
Den ena är, att jag omöjligen kunnat helt och hållet kasta om åsikt till det
rakt motsatta på ett par månader. Det förmår jag inte, och därtill kommer, att
jag är så ytterst gammalmodig, att jag håller på det där gamla: en karl, ett
ord. Jag vet, att det sista framför allt står mycket dåligt i kurs nu, och kanske

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
detta är i alla fall andrahandssaker. De ligga i andra planet. De voro inte
alls det avgörande för mig, utan det avgörande var för mig den allmänna samförståndslösningen,
och där stannar jag, och där blir jag.

Då jag har fullständiga fakta bakom vartenda ord, som jag har uttalat i
min deklaration eller reservation, vilket man vill kalla den, så skall jag inte
här uppta den saken till diskussion, och framför allt vill jag inte vålla något
slags irritation. Jag har helt enkelt förklarat min mening. Jag bestrider
inte, att andra kunna ha en annan mening — visst inte. Detta är blott min
mening. Så vill jag, att den skall läsas, och så vill jag, att den skall förstås.

Vidare skall jag tillkännagiva, att vare sig denna deklaration eller reservation,
vilket den nu skall kallas för, kommer att anfallas här eller kritiseras
något vidare, så kommer jag icke att inlåta mig på någon diskussion för att
besvara en dylik kritik. Jag vill nämligen icke längre fortsätta och uttänja
en diskussion här, som i grund och botten är meningslös.

Herr Hamrin: Herr talman! I mitt långa anförande i går tillät jag mig

framhålla, att när beslut de facto redan var fattat, fanns inte någon anledning
att söka övertyga några motståndare örn riktigheten av den egna ståndpunkten.
Jag skall därför, herr talman, redan med detsamma förklara, att
jag inte ämnar uppta till bemötande något av det, som har blivit sagt, direkt
eller indirekt riktat mot mig. Jag skulle överhuvud taget inte ha begärt
ordet igen, örn jag inte funnit anledning att komplettera den historeskrivning,
som herr statsministern här framlagt, detta dock utan att jag vill vända
mig emot hans excellens herr statsministern. Tvärtom skall jag på en betydelsefull
punkt vitsorda den fullkomliga^ riktigheten av vad herr statsministern
i går anförde. Men statsministerns historeskrivning behöver utökas
något, så att det inte uppstår någon lucka i densamma.

Statsministern berättade fullt riktigt, att den 23 maj förklarade statsministern
inför de samlade representanterna för de olika partierna, att regeringen
hade slutat sina förhandlingar med partiledarna. Han tilläde också,
att nu låg det i de olika partiernas hand, och på deras initiativ, örn ytterligare
överläggningar komme att äga rum.

Statsministern efterlyste initiativet. Jo, herr statsminister, omedelbart efter
det att detta sammanträde hållits, begärde jag, när de andra herrarna hade
avlägsnat sig ifrån statsrådsrummen, ett samtal med statsministern, som jag
också fick. Jag hemställde då till statsministern att bidraga eller medverka
till att arbetet i utskottet skulle kunna fortsättas och att de springande punkterna
skulle komma under behandling. Såsom utgångspunkt för detta resonemang
erinrade jag örn det gemensamma yrkande, som hade blivit framställt
ifrån de tre borgerliga gruppernas representanter i utskottet. Jag föreslog,
att den punkt skulle utgå, som man från regeringens och det socialdemokratiska
partiets sida icke kunde acceptera, nämligen den, där man redan från
början ville fastslå, att nu gällande principer för AK skulle gälla även i fortsättningen.

Statsministern förklarade för mig, att han skulle överväga denna fråga,
och anmodade mig att dagen därpå, den 24 maj, komma upp på hans ämbetsrum
för att fortsätta denna överläggning. Jag infann mig också där, och
statsministern hade då framför sig det yrkande, som blivit protokollfört i utskottet.
Vi enades efter några minuters samtal örn att med strykande av
den omstridda punkten skulle i utskottet framställas ett yrkande, som gjorde
det möjligt för utskottet att omedelbart gå till en saklig och örn möjligt slutgiltig
behandling av även de springande punkterna.

En halvtimme därefter, och sedan statsministern för mig förklarat, att han

Tisdagen den 20 juni i. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. rn. (Forts.)
önskade samråda, med sina kolleger — lian vidtog för resten i min närvaro
åtgärder för att sammankalla dessa ■— träffades vi här i riksdagen, och statsministern
överlämnade då till mig den handling, jag här har i original. På
den står skrivet, att den överlämnades till mig den 24 maj. _ Den innehöll ett
jakande, utredigerat av statsministern. Han riktade också i min närvaro en
anmodan till vice ordföranden i utskottet, herr Sigfrid Hansson, att stödja
detta yrkande. Detta yrkande framställde jag klockan 2 den 24 maj med
instämmande av bondeförbundets ordförande, herr Olsson i Kullenbergstorp.
Det antogs enhälligt, såsom ju kammarens ledamöter känna till, med ett par
deklarationer, en ifrån herr Lindman och en ifrån herr Sam Larsson. Beslutet
blev omedelbart publicerat.

Den 25 maj var en helgdag. Den 26 maj, som var en fredag, höll bondeförbundet
sitt möte och accepterade då en promemoria eller en överenskommelse,
som icke blivit framlagd i utskottet. Jag vädjar till kammarens ledamöter,
och jag vädjar till varje rättsinnig medborgare, om det var möjligt för mig
som utskottets ordförande att fullständigt negligera utskottets beslut och
bakom dess rygg träffa överenskommelser, som gjorde, att jag var bunden
med avseende å de frågor, som i utskottet skulle behandlas. Ty ibland dessa
frågor var ju just lönesättningen och vad som därmed sammanhänger. Naturligtvis
kunde jag ha gjort detta och sedan meddelat utskottet, att den
frågan behövde vi inte närmare undersöka och resonera om, därför att jag
redan för mitt partis räkning träffat en överenskommelse, som var slutgiltig
i detta hänseende.

Jag menar, att i en fråga som denna går det väl inte att vid riksdagsbehandlingen
alldeles negligera utskottsbehandlingen. Jag finner det vara
anmärkningsvärt, att den saken här ej blivit omnämnd, ty jag är övertygad
örn att statsministern inte vill annat än bekräfta, hur det i detta avseende gått
tiH.

Jag vill också rikta en föregående talares, herr Pehrssons i Bramstorp, uppmärksamhet
på detta förhållande. Han frågade nämligen, vad vi hade gjort
under den tid, då han och hans meningsfränder underhandlade. Och även
statsministern undrade, om vi inte själva hade frågat oss, vad vi skulle göra.
Jag tog initiativet, jag upprepar det ännu en gång. Statsministern och jag
voro fullkomligt ense örn att man skulle gå den vägen, och jag fullföljde denna
överenskommelse ögonblickligen och genomförde densamma.

Och jag vill tillägga, utan någon udd, riktad mot någon, att när jag sedan
i utskottet fick höra följande ord av bondeförbundets ledare: Jag har ingenting
att skaffa med denna överenskommelse — då hade jag svårt att tänka
mig, att man hade engagerat regeringen på det sättet i denna sak, utan att ens
ledarna för partierna visste någonting därom.

Men, herr talman, det är även en annan sak, som jag önskar framhålla, då
jag nu tagit till orda igen, en sak, som hittills näppeligen torde vara känd.
Jag har hela tiden sökt att arbeta —• det tjänar väl ingenting till att här avge
några personliga försäkringar — med den bestämda förutsättningen, att vi
.skulle söka träffa en sä långt gående och så vittomfattande uppgörelse som
möjligt, omfattande samtliga de problem, som vi brottades med och samtliga
de frågor, vari regeringen framlagt propositioner. Jag hemställde gång på gång
till statsministern att beträffande samtliga dessa frågor söka åstadkomma en
överenskommelse. Däri skulle då inbegripas den gamla stora frågan, det
stora kravet, framfört av del socialdemokratiska partiet, stött praktiskt taget
av hela arbetarklassen i landet, kravet på arbetslöshetsförsäkringens genomförande.
Jag hemställde, att inga åtgärder skulle vidtagas, som lämnade
ute den frågan, så att man sålde densamma mot något annat vederlag.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

I en inlaga, som jag erhöll ifrån statsministern elen 22/ö och som innehåller
ett utkast till uppgörelse, heter det i nionde punkten: »Arbetslöshetsförsäkringen
beslutas.» I den inlaga, som dagen därpå överlämnades, heter det,
att arbetslöshetsförsäkringen är ställd utanför överenskommelsen. Man hade
alltså där, utan att jag, som dock var intresserad av denna fråga, hade en
aning örn det, utan någon som helst underrättelse lämnat ut densamma. Jag
sade till statsministern på ett tidigt stadium, jag ber att få åberopa och bekräfta
det, att jag för min del garanterade majoritet i andra kammaren för
regeringspropositionen, justerad i de få punkter, där vi ifrån vårt håll väckt
motioner, under förutsättning att det kunde göras upp utefter hela linjen och
naturligtvis, att de partier, som närmast utgöra regeringens parlamentariska
stöd, enhälligt röstade därför. Jag är i tillfälle att för hans excellens herr
statsministern bekräfta, att detta kommer att ske, såvitt jag kan förstå, i
denna kammare, men jag sade också, att därest man lämnade arbetslöshetsförsäkringen
utanför uppgörelsen, svårigheter komme att uppstå i första kammaren,
då man. inte på den punkten ville lämna de medgivanden, som vore
nödvändiga — jag vet ju inte i detta ögonblick alls, hur det kommer att gå —
men svårigheterna skulle dock vara möjliga, det medgav jag, att övervinna,
under förutsättning att man komme till en samförståndslösning.

Så ligger hela denna fråga. Så har jag sett den. De insinuationer och det
tal, som här i förtäckta ordalag ha förekommit och som också ha framförts
i första kammaren örn ovidkommande synpunkter på dessa frågor, örn politiska
spekulationer, komma från sådana fattiga små själar, att jag inte
ids att bemöta dylikt tal. Mitt uppträdande har varit ärligt och uppriktigt,
lika uppriktigt och ärligt, som jag är skyldig och har all anledning vitsorda,
att statsministerns har varit. Men jag har ingen skyldighet att ta emot några
sådana insinuationer, som att jag handlat av andra bevekelsegrunder och i
andra avsikter än ärlighet, uppriktighet och rättframhet.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag är något
överraskad över den ton, vari det sista anförandet framfördes, och jag anser
mig böra till detta foga ett par kommentarer, även örn jag inte tror, att vi
vinna någonting av en fortsatt diskussion kring förhandlingarna.

Det är alldeles riktigt, att efter överläggning den 23 anhöll herr Hamrin
örn ett samtal med mig, och han betonade då, som han så ofta hade gjort tidigare,
att man måste komma till ett resultat i utskottet. Såvitt jag förstod,
hade han den uppfattningen, att man icke kunde komma till ett sådant resultat,
förrän utskottet fick fatta det s. k. principbeslutet. Jag hade från början
vid samtalen örn denna sak hävdat, att jag förstod inte vilken uppgift ett sådant
principbeslut hade att fylla. Man hade på utskottets bord alla de framlagda
förslagen, och det naturliga var att gå till en granskning av dessa, utan att
binda sig vid ett principbeslut för den ena eller andra linjen. Jag förklarade
emellertid, att örn man ansåg det vara nödvändigt, så skulle jag vara villig att
överväga, om det kunde ske sådana omformuleringar i det borgerliga förslaget,
att de socialdemokratiska representanterna i utskottet kunde acceptera det.
Jag var lill och med så intresserad, att fastän jag tog en bil hem på natten
från Västerås, där jag talat på kvällen, för att kunna hålla det sammanträde
dagen efter, som vi hade kommit överens örn, en sammankomst, där vi mycket
snabbt kommo till ett resultat och där jag förklarade, att sedan man hade avlägsnat
den punkt, som egentligen band hela behandlingen vid det gamla
systemet, så skulle de socialdemokratiska representanterna kunna biträda ett
sådant beslut. Men jag hade aldrig tänkt den tanken, att i och med detta

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
principbeslut skulle regeringen vara avkopplad från behandlingen av ärendena.
Jag förstod inte, vad mening alla förhandlingar då skulle ha haft, örn
inte avsikten var att mellan partierna och regeringen överenskomma om åtminstone
det bärande innehållet i ett blivande beslut. Och jag kunde aldrig få i
mitt huvud den tanken, att detta principbeslut skulle betyda, att därefter avbrötos
förhandlingarna, och så arbetade utskottet, så lade man fram förslagen,
och när utskottet hade tagit ståndpunkt, skulle förhandlingarna börja på nytt.
Detta skulle väl vara meningen, om det överhuvud taget fanns någon mening.
Jag har alltså inte betraktat detta på annat sätt än att jag trott, att utskottet
kände ett behov av att fatta detta principbeslut men att fortfarande ansträngningar
borde göras att åstadkomma en överenskommelse i samförstånd med
regeringen. Jag tror, att när vi under remissdebatten talade örn dessa saker,
var detta allas mening, och jag erinrar herrarna örn att jag fick mottaga mer
än en anmodan att bli den store förlikningsmannen i detta stycke. Det har
inte varit min avsikt att fördölja något av vad som förekommit. Jag har ju
haft så mycket mindre anledning därtill som jag i mitt Ljusnetal just talade
örn utskottets principbeslut, och den andel, som regeringen hade haft i detsamma.

Beträffande arbetslöshetsförsäkringen så tillåter kanske herr Hamrin att
jag är något förvånad över en framställning, som skulle lämna kammaren
det intrycket, att han hade arbetat på att trygga arbetslöshetsförsäkringens
genomförande, medan regeringen förfarit med en viss likgiltighet. När jag i
den P. M., som överlämnades den 23 maj, tagit in punkten örn »arbetslöshetsförsäkringen
tryggas», mötte detta allmän förvåning blandade delegerade. Man
betraktade detta, som örn regeringen i sista stund kastat in denna fråga, och
man sade, att man hade ju inte talat örn den saken under förhandlingarna.
Där hade man rört sig med jordbruksfrågorna och den allmänna arbetslöshetspolitiken,
men nu kommer ni plötsligt och kastar in även detta! Jag förklarade,
att för mig var det ganska naturligt, att även regeringens förslag örn
arbetslöshetsförsäkring skulle beaktas, och att jag icke känt^ något särskilt
behov att taga upp den saken till diskussion så länge vi höllö på med de andra
sakerna. Så mycket är emellertid klart, att hade arbetslöshetsförsäkringen
gjorts till ett villkor för en uppgörelse, som nu herr Hamrin synes mena.
hade det betytt att uppgörelsen icke hade kommit till stånd eller i varje fall
inte fått den allmännelighet, som herr Hamrin säger sig ha eftersträvat. Ty
det är ju ändå känt av varjom, att högern skulle aldrig reflekterat på att gå
med på den punkten.

När arbetslöshetsförsäkringspunkten togs ut var det i klart medvetande om
de svårigheter, som kvarståendet av den punkten skulle vålla för en uppgörelse
i det, som just nu är det viktigaste, nämligen organiserandet av arbetslöshetspolitiken.
Den omständigheten emellertid, att icke arbetslöshetsförsäkringen
hade tagits med i uppgörelsepakten, betyder icke på något sätt att regeringen
är likgiltig för hur den saken behandlas. Vi ha tvärt om gjort de allra största
ansträngningar för att skapa trygghet på den punkten. Jag bär med glädje
inkasserat herr Hamrins förklaringar om det frisinnade partiets intresse för
denna sak. Jag har icke kunnat förstå, att den omständigheten att man löser
jordbruksfrågorna och frågorna örn arbetslöshetspolitiken genom en stor uppgörelse,
skulle kunna förändra något i ställningstagandet till frågan om arbetslöshetsförsäkring.
Det är min förhoppning, att när vi komma fram till denna
fråga det skall besanna sig, att det finns i denna kammare en betydande ^majoritet
för en statlig arbetslöshetsförsäkring. Vi komma icke att spara några
ansträngningar för att vinna en majoritet även i första kammaren. Jag vet,
att svårigheterna där äro större, men jag skulle betrakta det såsom ett ganska,

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten Ull motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
betydande psykologiskt misstag om inte i detta sammanhang även den frågan
fick sin lösning.

Detta är vad jag har anledning att säga på grund av herr Hamrins förklaring.
Jag har icke någon anledning till förebråelser emot herr Hamrin för
hans förhållande under förhandlingarna. Det har jag redan antytt och det
vet herr Hamrin personligen. Vi ha sagt varandra litet älskvärdheter rent
privat i detta avseende. När jag här frågat örn innebörden av vissa formuleringar
i den frisinnade reservationen, så har det inte varit för att giva ett
intryck av att herr Hamrin inte handlat som den rejäle karl han är. och när
jag ställde frågan, om han möjligen gick till förhandlingarna med en avsikt
att bereda väg för en annan regering, så förklarade jag ju också omedelbart,
att jag inte alls trodde det, men att vissa omständigheter, som förekommit, sago
litet märkvärdiga ut.

Detta är vad jag har att säga, och jag säger som herr Olsson i Kullenbergstorp,
att vad som än ytterligare kommer att sägas örn detta uttröskade ämne om
förhandlingarna, så har jag nu sagt mitt sista ord i den saken här.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Tillåt mig, herr statsminister, att,
gratulera till dagens segrar. Jag tror det är ganska klarlagt, att den som
tagit hem vinsten i dagens diskussioner det är statsministern. Han har lyckats,
såvitt jag kan förstå, att bevisa för kammaren, att, när högern i dag
uppträder som opponent, är dess argument och dess bevekelsegrunder av
ganska tvivelaktig karaktär. Han lyckades bevisa, att den sakliga skillnaden
mellan regeringens och bondeförbundets ståndpunkter, å ena, och den
borgerliga oppositionens ståndpunkt, å andra sidan, är ganska obetydlig. Redan
i går förklarade statsministern, att för honom och för den socialdemokratiska
regeringen var kravet örn A. K:s avskaffande inte alls något principiellt
krav. Jag tror, att, när den svenska arbetarklassen kommer att kommentera
detta uttryck, kommer den att visa för statsministern, att dess avskaffande
dock för densamma är ett principiellt krav, inte därför att inte
arbetarna begripa, att det måste vara ett organ för arbetslöshetspolitiken, utan
därför att A. K. i den svenska arbetarklassens medvetande har antagit karaktären
av en förtryckareinstitution, en institution, som karakteriseras med uttrycket
Stripadirektiv.

Statsministern förklarade också, att de åtgärder, som man nu vidtagit i
fråga örn mildrandet av konfliktdirektiven, egentligen inte alls komma att få
någon som helst praktisk betydelse. Detta är också ett mycket starkt argument
mot regeringens borgerliga vedersakare, men det är ur arbetarklassens
synpunkt raka motsatsen. Han konstaterade, att liberalerna äro eniga örn det
arbetsprogram, som utskottsmajoriteten enats örn, och att skillnaden mellan
de frisinnades och regeringspartiernas ståndpunkter i verkligheten inte är
större än ett belopp av 1 miljon kronor. Redan detta klarläggande av meningsskiljaktigheterna
mellan regeringen och de frisinnade ger anledning till
några andra reflexioner, som jag skall återkomma till.

_ Statsministern konstaterade vidare, att förslaget örn att mildra konfliktdirektiven
i verkligheten emanerade från de frisinnade och framlades långt innom
denna uppgörelse med bondeförbundet kom till stånd, med andra ord att de
frisinnades och regeringens ståndpunkter i dag i stort sett sammanfalla och
att det följaktligen inte alls var nödvändigt för regeringen att göra en sådan
här överenskommelse med bondeförbundet. Jag tror, att det för arbetarna
också kommer att vara ganska upplysande, när man bevisade, att skillnaden
mellan de frisinnade och regeringen består dari. att de frisinnade vilja lia
grovarbetarlöner vid reservarbetena i 794 av landets 800 kommuner, medan

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
regeringen ville lia det i samtliga 800 kommuner, d. v. s. skillnaden mellan de
frisinnade och regeringen är praktiskt taget obefintlig.

Slutligen är jag ganska säker på att högerns ledare herr Lindman kände,
att han fick sig en ordentlig stöt i det ögonblick, när statsministern replikerade
honom, att orsaken till att han uppträdde som skolmästare är den, att
den socialdemokratiska regeringen har övertagit högerns program i bondefrågor.

Alla dessa deklarationer, som regeringschefen givit i dessa frågor, göra,
att jag för min del måste mycket energiskt vända mig emot uttrycket kohandel.
Det är visserligen ganska naturligt i dessa dagar, när man övergår till
naturahushållning, till att byta vara mot vara i allt högre grad i det internationella
varuutbytet, att man får uttryck sådana som kohandel på läpparna.
Men när man talar örn kohandel måste det förutsätta, att man gjort en överenskommelse
mellan två parter, som kommer bägge dessa parter till godo.
Vi veta, vad bondeförbundet har fått i den här frågan. Det har faktiskt fått
mera än vad det har vågat drömma örn skulle vara möjligt vid denna riksdag.
Det är omvittnat från flera håll och regeringen har verkligen gjort underverk
i fråga örn att ignorera egna s. k. principer och i fråga örn att trampa på sitt
föregående. Bondeförbundet har sannerligen inte anledning att beklaga sig,
tvärt om, men jag frågar mig: vad lia arbetarna fått genom denna överenskommelse?
Vad lia arbetarna kunnat få genom uppgörelsen med bondeförbundet,
som de inte skulle fått ändå? I och med att statsministern har bevisat
de obetydliga divergenser, som förefinnas mellan de frisinnades och regeringens
ståndpunkter, har han också bevisat, att det inte heller var nödvändigt
att gå till bondeförbundet och göra en överenskommelse i alla dessa frågor.
Under sådana förhållanden, när den enda, som fått något i denna fråga, är
bondeförbundet, och när faktiskt regeringen har fått praktiskt taget springa
ifrån grundläggande detaljer i väsentliga frågor i sitt program, hur kan man
då tala om kohandel? Hur kan man tala örn att här är en uppgörelse, där
var och en tillförsäkrat sig sin del? Det är inte alls en sådan uppgörelse. Regeringen
har fått precis vad den skulle fått under alla förhållanden, nämligen
det som de borgerliga mellanpartierna anse vara ofrånkomligt för arbetslöshetens
bekämpande.

Herr statsministern gjorde också ett räkneexperiment. Det är inte så värst
intressant, men jag anser, att jag måste säga några ord även örn den saken.
Han deklarerade för kammaren, att i år omsluter summan av krisprogrammet
inte mindre än 485 miljoner kronor, medan i fjol summan var 263 miljoner
kronor. En annan talare, herr Herou, nappade också på den kroken.
Han gjorde visserligen den riktiga invändningen, att skulle man börja mäta
ett krisprogram på det sättet, att man blandar ihop litet av varje, ja, då kan
man uppnå ganska uppseendeväckande resultat. Men jag vill ställa frågan:
Vad är anledningen till att regeringen i år inräknar subsidier till kapitalistiska
företag — jag tänker på exempelvis exportkrediten på 75 miljoner kronor
— i krisprogrammet, men inte inräknar de subsidier, som föregående riksdag
gav? Den gav ju, örn jag minns rätt, inte mindre än 275 miljoner kronor
till olika kapitalistiska företag. Örn man lägger dessa 275 miljoner till fjolårets
263 miljoner, som var det enda som statsministern kom ihåg, ja, då kommer
man upp i ett belopp av 538 miljoner, som riksdagen i fjol gav i krishjälp
mot de 485, sorn riksdagen ger i år.

Man kanske invänder, att det som gavs i fjol inte kan sägas haft till ändamål
att bekämpa arbetslösheten. Jag vill, trots att herr statsministern inte
är inne, dock erinra örn vad lian sade den 1 maj föregående år i Kramfors.
Han förklarade då, att när socialdemokraterna linde gått in för dessa anslag

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. ra. (Forts.;

— det var ju lån, men det är också exportkrediten — på 275 miljoner kronor
till L. K. A. B. och Skandinaviska Kredit, så var det därför att eljest skulle
inte mindre än 160,000 svenska arbetare blivit arbetslösa. Det var, förklarade
hail, med andra ord för att bekämpa arbetslösheten, som socialdemokraterna
i fjol voro med om att anvisa 275 miljoner kronor till kapitalistiska företag''.
När man gjorde så i fjol och på detta sätt gick in för dessa subsidier såsom
krishjälp — ty motiveringen var ju att bekämpa arbetslösheten — vad är
då orsaken till att man inte inräknade beviljandet av dessa belopp i fjolårets
krisåtgärder? Är orsaken den, att Carl Gustaf Ekman, som fått sig en prickning
i riksdagen därför att han nekat att han tagit emot litet pengar av
Kreuger, vilket ju även andra personer nekat till, bedrivit en arbetslöshetspolitik,
som skulle komma i en betydligt bättre dager än den socialdemokratiska
regeringens arbetslöshetspoiitik? Är det rätt, som man gjorde i fjol,
eller är det rätt att räkna subsidier till kapitalistiska företag såsom anslag
för arbetslöshetens^ bekämpande? Jag måste fråga mig: Varför är det då
inte rätt att göra på samma sätt i fråga örn föregående år, då man anslog inte
mindre än 275 miljoner till sådan krishjälp för att motverka arbetslösheten,
enligt vad statsministern förklarat?

Han förklarade också i slutet av sitt stora tal i går, att vad som nu var den
aktuella frågan var att man kom bort ifrån partipolitiken, att man kunde
åstadkomma en nationell samling, en nationell gärning, och taga hänsyn till
nationella intressen. Mili replik på den punkten är ju inte så väsentlig, men
när jag hörde statsministern förklara detta, ställde jag mig frågan: Vad

har jag hört detta örn att man skall taga avstånd från partipolitiken och ena
sig i en nationell samling? Jo, det har jag sett i ett tal, som nyligen hållits
av den tyske rikskanslern Hitler. Det var hans paroll till den tyska riksdagen
: Bort med partipolitiken och fram för nationell gärning och nationell samling!
Sveriges socialdemokratiske statsminister har således utan ett enda
ögonblicks tvekan inkorporerat den uppfattning örn vad som var den aktuella
uppgiften i dagens politik, som den tyska fascismens chef angivit såsom sin.

Jill själva det utlåtande, som föreligger, vill jag göra en principiell anmärkning.
Vad som är det grundläggande för detta utlåtande är, att det inte
syffärstin att verkligen hjälpa de arbetslösa, inte syftar till att verkligen göra
slut på den hittills förda arbetslöshetspolitiken, inte syftar till att verkligen
råda bot för den kräftskada, som arbetslösheten är. I stället lägger man
denna arbetslöshetspoiitik precis som tidigare, nämligen som en fråga örn
filantropi, en fråga örn välgörenhet, där man försöker taga profit på välgörenheten,
en fråga örn att göra nätt och jämnt så mycket att man tror, att
de arbetslösa skola hålla sig i schack. Trots alla fraser i världen om att
man vill genomföra en ny arbetslöshetspoiitik, örn att man vill skapa livsglädje
bland de arbetslösa och få dem att känna sig som medborgare, vilka
befinna sig i jämnställd belägenhet med övriga, alla dessa fraser till trots
går man in för en arbetslöshetspoiitik, som syftar till att hålla nere dessa arbetslösa,
som syTtar till att pressa dem i minst lika hög grad som någonsin tidigare.

Det parti, som jag företräder, vill en helt annan princip för arbetslöshetspolitiken,
och det kan hända, att de, som tänka borgerligt i dessa frågor, tycka,
att det är upprörande, när de se, vilka stora anslagskrav vi ha ställt.
De finna det upprörande, dels just därför att de ha denna principiella inställning,
att kampen mot arbetslösheten skall bedrivas så, att man håller de arbetslösa
på mattan, d. v. s. skall bedrivas som en välgörenhetsinstitution, där
man försöker ta profit, dels därför att de inte fatta eller på grund av sin
borgerliga inställning inte kunna godta en sådan uppfattning som att arbetslöshetens
bekämpande måste vara en fråga örn att skapa verklig rättvisa.

Tisdagen den 20 juni £. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Vi ha, på grund av att vi lia en sådan uppfattning sorn vi lia, inte kunnat
hålla oss inom den ram, som regeringen har skisserat för sitt arbetslöshetsprogram.
Redan när detta program framlades, kritiserade vi detsamma. Vi bevisade
— det är ingen konst att bevisa det — att örn man för det första tar
hänsyn till alla de förbehåll, som finnas i detta program, och för det andra
tar hänsyn till arbetslöshetens ökning, så innebär det absolut ingen skillnad
mot vad som tidigare förekommit.

Men jag skall inte uppehålla mig vid kritiken av regeringsförslaget, därför
att det har man ju sprungit ifrån i ganska väsentliga punkter. Jag skall
bara helt kort försöka att påvisa, vad den nu föreliggande överenskommelsen
innebär för de arbetslösa. Man krävde ursprungligen 160,000,000 kronor till
beredskapsarbeten. Detta belopp har man nu reducerat till 100,000,000.
Vi veta allesamman, att i det förslag, som regeringen upprättade, visades det
upp, att över 50 procent av detta anslagsbelopp örn 160,000,000 kronor kommer
att åtgå, dels till subsidier åt kapitalistiska företag, dels för inköp av materiel
och dylikt, över 50 procent! D. v. s. endast hälften av detta belopp,

160.000. 000 kronor, skulle återstå till de arbetslösa.

Man har vidare i det ursprungliga förslaget begärt 35,000,000 kronor, som
skulle användas dels till kontantunderstöd, dels till AlK-institutionens avveckling.
Nu går man ju inte längre in för AK-insti tu tionens avskaffande,
nu är det ingen principiell angelägenhet eller någon angelägenhet, där det
gäller att skapa rättvisa, utan man går in för AK-institutionens bevarande,
och man går därtill in för betydligt ökade anslag —- inte mindre än 80,000,000
kronor till denna AK-institution.

Jag har försökt att bilda mig en uppfattning örn hur mycket av dessa

80.000. 000 kronor, som skulle kunna bli över till arbetslöner eller till kontantunderstöd
åt de arbetslösa. Naturligtvis gör jag inte anspråk på att min
värdering är den absolut riktiga, men jag har den uppfattningen, att örn 50 miljoner
av 80 bli kvar för de arbetslösa i form av löner och kontantunderstöd,
så är det det högsta anslag, som man kan tänka sig. Det vill säga, att då
skulle det finnas 50 miljoner av anslaget till beredskapsarbeten plus 50 miljoner
av anslaget till AK, som skulle återstå för de arbetslösa.

I utskottsutlåtandet framhålles, att man går ut ifrån att hjälpbehovet kommer
att nödvändiggöra, att ungefär 150,000 arbetslösa i genomsnitt erhålla
hjälp från staten och från kommunerna. 150,000! Jag skall inte uppehålla
mig vid de spekulationer, som man här gör, örn att exempelvis privata skola
satsa så och så mycket pengar. Det är ju typiskt för hur man räknar i detta
fall, att man av ett anslag till byggnadsverksamhet på 15,000,000 kronor
räknar, att det skall ökas med inte mindre än 50,000,000 kronor, som skola
sättas in från privatkapitalistiskt håll. På det sättet höjer man summan

15.000. 000 till 65,000.000, som man menar, att det i verkligheten kommer att
beredas arbete för. Den uträkningen må vara riktig eller oriktig, det har
ganska underordnad betydelse. Jag tror inte, att den kommer att hålla
streck. Men vad som här är väsentligt är, vad riksdagen skall anslå enligt
denna uppgörelse, och jag finner alltså, att ungefär 100,000,000 kronor är det
högsta som de arbetslösa i detta land skulle kunna få genom denna uppgörelse.

Dessa 100,000,000 kronor skola sedan fördelas på 150,000 arbetslösa, som
man anser det vara ofrånkomligt att hjälpa. Aad gör det per arbetslös? Jo,
det gör ungefär 660 kronor per arbetslös, d. v. s. 55 kronor i månaden eller
1:80 örn dagen till dessa 150,000 arbetslösa, sorn man här säger måste hjälpas.
Och det kallar man för en ny arbetslöshetspolitik! Man talar örn att
det är en befriande handling av riksdagen. Det ropar man ut över hela landet:
hiir kommer nu riksdagen att genomföra en politik, som betyder ett radi Andra

kammarens protokoll 1033. Nr 30. 4

Nr 50.

Tisdagen ilen 20 juni f. m

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten rn. ni. (Forts.)
kalt brytande av vad som tidigare förekommit. Jag frågar er var och en:
tro ni, att man kan existera som en människa med 1: 80 örn dagen? Tro ni,
att de arbetslösa skola komma att känna sig som fullvärdiga medborgare med
ett sådant storslaget understöd från staten? Jag kan inte föreställa mig. att
någon har den uppfattningen.

Därtill kommer en annan sak. Detta belopp har jag delat på 150.000 arbetslösa,
d. v. s. jag har hållit mig till den uppställning, som utskottet självt
har fixerat. Men det är min uppfattning, och jag tror det är mångas uppfattning,
som det också är ganska lätt att ge sakliga argument för, att den verkliga
arbetslösheten inte stannar vid 150,000 utan säkert ligger någonstans
kring 300,000. Örn vi komma ihåg det, om vi komma ihåg. att man vill hjälpa
ungefär hälften av de arbetslösa i det här landet och att denna hälft skall få
ungefär 1: 80 om dagen — ja, då gör jag mig inte skyldig till någon överdrift,
när jag säger, att det är en bluff, när man här försöker inbilla arbetarna,
att man går in för att genomföra en ny arbetslöshetspolitik.

I den behandling av detta ärende, som riksdagen hittills har gett, finns det
en annan sak. som också måste påtalas. Det är nämligen så, att man från
samtliga borgerliga partier, och jag undantar inte heller socialdemokraterna,
har varit ense om att inte lägga något hinder i vägen för lönesänkningar.
Vi lia nu konflikt inom den svenska byggnadsindustrien, och man är här enig
om att så länge denna konflikt pågår, så länge skola inte heller några arbeten
av dem, som nu äro planerade, igångsättas inom byggnadsindustrien.
Härmed gör sig riksdagen med andra ord medansvarig för och till medhjälpare
i den politik, som borgarklassen i dag genomför och som går ut på att
reducera arbetarnas löner. Det är verkligen fina arbetarrepresentanter, som
finna det naturligt och riktigt att i det program, som man ställer upp efter
föregående val, skola inte ingå några åtgärder för att förhindra den lönesänkning,
som genomföres överallt.

En annan sak! Man har spritt ut den uppgiften, att det beslut, som nu fattas,
kommer att innebära en väsentlig höjning av de arbetslösas, av reservarbetarnas
löner. Det har redan påpekats, att överallt, där för närvarande
grovarbetarlönerna gå upp till 4 kronor eller därunder, där kommer denna
höjning per dag att reduceras, inskränkas, begränsas, till 5 öre örn dagen. Och
vidare tillkommer en annan sak, som herr Pehrsson i Bramstorp här påpekade
och som jag ansett det vara anledning att ytterligare trycka på, nämligen
att i verkligheten kommer detta beslut att innebära sänkning av lönerna på
en massa ställen. Skall man nämligen ta hänsyn till skogsarbetar- och vägarbetarlöner
och dylikt, när man fastställer lägsta grovarbetarlönen, så förmodar
jag, att det blir många platser — jag vet åtminstone sådana i Norrbotten
— där detta beslut kommer att innebära en ren lönesänkning. Det kan ju
hända, att det också medför en lönehöjning på vissa platser, men jag är för
min del ganska övertygad örn att det inte blir få fall, där detta beslut kommer
att leda till en ren lönesänkning för nödhjälpsarbetarna, reservarbetarna.
Karakteristisk är för övrigt en sak, som vi påpekade i motionen. I Stockholm
har man ju infört reservarbeten med avtalsbestämda löner. Genom den arbetsfördelning,
som man har genomfört där, lia reservarbetarnas löner där reducerats
eller begränsats till 100 kronor per månad.

Man har i denna debatt också ganska medvetet hetsat mot arbetarnas löner.
Så t. ex. anförde herr Anderson i Norrköping, att förutsättningen för ett tillfrisknande
är, att arbetarnas löner skäras ned. Men samma herrar spara inte
på orden, när det gäller att motivera nödvändigheten av prisförhöjningar. Man
vill ha prisförhöjningar på alla varor utom på varan arbetskraft. Där vill
man ha prissänkning. Herr Anderson försökte förklara arbetslösheten med

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
just de höga arbetslönerna. Ja, erfarenheten visar ju egentligen motsatsen.
Erfarenheten visar, om jag betraktar saken generellt, att där arbetarna ha
kunnat hålla uppe sina löner, där har följaktligen profiten blivit mindre för
arbetsköparna, med resultat, att det inte har blivit så stora kapitalinvesteringar,
d. v. s. med slutresultat, att man inte fått samma överproduktion och
därmed också samma prissänkning som eljest skulle lia inträtt.

För övrigt genomför man ju överallt lönesänkningar. I Amerika, meddelades
det i en tidning för några dagar sedan, har den samlade lönesumma, som
arbetarna komma upp till, under krisen gått ned med inte mindre än 60 procent,
jämfört med tiden före krisen. 60 procent mindre inkomster lia alltså
de amerikanska arbetarna i dag! Inte har man lyckats övervinna krisen med
det. Man har inte ens lyckats mildra krisen, utan dea fortfar nied samma
skärpa och samma intensitet som tidigare. Och andra länder visa ju precis
samma bild. Man har sänkt lönerna inte minst i detta land. Om jag räknar
med arbetslösheten och korttidsarbetena, har ju en förskräcklig sänkning av
arbetarnas samlade lönesumma inträffat, utan att man därför har kunnat övervinna
krisen.

Sedan förklarade herr Anderson i Norrköping också, att man skulle gå in
för en karenstid för åsiktsändringar. Jag undrar, hur lång karenstid herr
Anderson i Norrköping anser skulle vara önsklig. Jag kommer ihåg, att han
oell hans parti vid riksdagens början motionerade om AK:s avskaffande.
Detta krav ha de för länge sedan sprungit ifrån, och de argumentera numera
så gott de kunna för AK:s bibehållande. Det är en tydlig åsiktsförskjutning
eller åsiktsförändring, som inträtt på en karenstid av kanske två eller två och
en halv månader. De, som tala örn åsiktsförändringar, skulle kanske tänka litet
på sina egna förändrade ståndpunkter, tänka på, att de, som vid riksdagens början
krävde AK:s avskaffande, i dag kämpa för AK-institutionens bevarande.
Jag skall inte gå in på orsakerna till denna deras åsiktsförskjutning, jag bara
konstaterar, att den har inträffat.

Med detta, herr talman, har jag gjort de anmärkningar, som jag ansåg, att
jag borde framföra vid behandlingen av denna fråga. Dessa anmärkningar
kunna kort och gott sammanfattas däri, ^att man här inte går in för en ny
arbetslöshetspolitik, utan man fortsätter i samma spår som tidigare, ja, man
skärper utplundringen av de arbetslösa massorna. Därför finns det ingenting
annat att göra för dessa massor, om de vilja vinna gehör för sina krav på
att riksdagen skall genomföra en annan arbetslöshetspolitik, än att de själva
genom sina egna aktioner och sin egen aktivitet bevisa för herrarna, att de
inte komma att hur länge som helst tåla denna utplundring.

Herr Lundell: Herr talman! Jag vill för min del beklaga, att överlägg ningarna

här så litet rört sig i sak örn de frågor det i första hand gäller, nämligen
konfliktdirektiven och lönesättningen vid reservarbetena. Dessa frågor
äro av sådan stor betydelse, att de hade kunnat förtjäna en närmare granskning
i detalj. Men tiden är nu för långt framskriden för att jag skulle vilja
gå in för någonting sådant. Jag vill nu bara i korthet säga, att jag för näringslivet.
både för lantbruk och industri, väntar de allra svåraste följder av
de förändringar i arbetslöshetspolitiken, som komma att vidtagas. Fackförbundens
konfliktvilja och konfliktmöjligheter komma alldeles ovedersägligen
att stegras, och å andra sidan komma företagarviljan och företagarmöjligheterna
att minskas i betydande grad. Härav följer automatiskt vid oförändrade
övriga omständigheter ökad arbetslöshet i vårt land. Jag vill inte säga
mera om detta, fastän det annars skulle varit av stort intresse att gå in i en
detaljgranskning av hur dessa olika saker komma att te sig.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Jag vill beröra en annan sak, som flera gånger Ilar förts på tal här i diskussionen.
Det är frågan: varför svarade inte högern, sedan den, likaväl som de
andra partierna, hade mottagit hans excellens herr statsministerns promemoria?
Jag vill fråga: gör man ett sådant spörsmål på allvar, när man vet, att
bondeförbundet hade lämnat sitt svar direkt till statsministern? Då gick det
väl inte gärna att komma med ett lägre bud. Det skulle väl efter allas uppfattning
inte ha varit något annat än en meningslöshet. Man kan väl inte
tro, att regeringen i samhällssolidaritetens intresse skulle ha gått med på ett
lägre bud, sedan den redan fått ett bud ifrån bondeförbundets sida. Säkerligen
inte. Skulle högern ha kommit med något bud i detta läge, som hade
medfört någonting, skulle det naturligtvis ha varit ett överbud. I annat fall
hade det väl omöjligen kunnat få något inflytande på förloppet av krisuppgörelsen.
Väntade alltså regeringen något bud ifrån högern, så väntade den
väl närmast på ett högre bud. Men det borde väl var och en kunna förstå,
att det icke i detta läge kunde komma något sådant överbud från högerpartiet.

Efter min mening borje bondeförbundet, örn det velat stå kvar på de gemensamma
borgerliga linjerna, ha konfererat med de andra borgerliga partierna,
innan det lämnade sitt svar till regeringen. Under sådana förhållanden
hade det säkerligen genom gemensamma överläggningar först mellan de borgerliga
partierna och sedan med regeringen kunnat gå att få fram en lösning.
som givit detsamma i fråga örn stödet åt lantbruket, men som varit
mindre farlig för näringslivet i dess helhet.

Jag vill nämna ett par ord också örn en annan sak. Här har många gånger
under den förda debatten efterlysts vad man kallat en befriande handling,
och man har förklarat, att högern icke velat gå in för en sådan. När man
talar örn en befriande handling, vill jag erinra örn den, som man vidtog 1925,
när man slopade 1914 års försvarsordning. Denna handling har nämligen sin
stora betydelse för den arbetslöshet, som vi nu ha att bekämpa. Jag skall
nämna ett par siffror för att visa vad den betyder för arbetslösheten. 1914
års härordning innebar cirka 14.2 miljoner tjänstgöringsdagar. 1925 års härordning
innebar 5.3 miljoner tjänstgöringsdagar. 1914 års härordning betydde
full sysselsättning året runt för 39,000 personer. 1925 års härordning
betyder full sysselsättning för 14,600 personer. När man gick över från den
ena härordningen till den andra, berövade man med berått mod direkt 24,400
personer deras sysselsättning. Den siffran har något att betyda även i förhållande
till det vi för närvarande tala om, nämligen att i första hand sysselsätta
70,000 ä 72,000 personer. Vi ha i år gått vidare med sådana befriande
handlingar. Vi ha i början av denna riksdagssession gjort ytterligare 4,900
personer utan sysselsättning, när vi inskränkte på värnpliktsövningarna -—
jag menar då sysselsättning räknad för helt år. Dessa befriande handlingar
voro alltså befrielse från arbetstillfällen.

Nu har man efterlyst en ny befriande handling. Den går ut på att försvåra
näringslivets villkor, den går ut på — om man ser efter vad detta kommer
att resultera i — att befria oss ifrån en stor del av de arbetstillfällen, som
det privata näringslivet ännu förmår erbjuda. Till en sådan handling begär
man högerns medverkan, men jag vill säga, att den begär man förgäves.

Herr Olsson i Kullenbergstorp Ilar ett par gånger under denna riksdagssession
varit inne på förhållandena under åren 1910—1913. Han har sagt, att
de voro de lyckligaste för det svenska näringslivet — både för arbetsgivarna
och för arbetarna. Jag kan för min del instämma däruti. Men varför var det så
under dessa år? Jag vet inte, om herr Olsson i Kullenbergstorp har samma
uppfattning som jag örn orsakssammanhanget därvidlag, men jag kan för min

Tisdagen den 20 juni f. iu.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
del icke underlåta att därvid tänka på, att året 1909, d. v. s. före denna period,
hade vi storstrejken. Den utgång denna fick gjorde, att fackförbunden
under de närmaste åren voro mindre aggressiva, än de hade varit förut, och näringslivet
kände detta minskade tryck, denna minskade lönepressning från
fackförbundens sida och sköt automatiskt ny fart.

Hur skall det bli med den stora makt, som nu kommer att läggas i fackförbundens
händer? Ja sannerligen, herr talman, jag vill för min del säga,
att sker det icke ett underverk med fackföreningsrörelsens mentalitet, så komma
lönearbetarna att i det kommande dyrt få plikta för de förändringar, som
man från deras håll har drivit fram i fråga om lönebestämmelserna och i fråga
om konfliktdirektiven, plikta i form av en i det långa loppet vid oförändrade
övriga omständigheter ökad arbetslöshet i detta land.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid den föreliggande punkten
knutna högerreservationen.

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman, ärade kammarledamöter! Enär jag

jämte herr Osberg väckt en motion, nr 482, som behandlats av det särskilda
utskottet, vars betänkande nu diskuteras, skall jag be att få säga några ord.

Uti vår motion yrkas på, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skall
begära en utredning angående verksamma åtgärder till bekämpande av arbetslösheten
genom framskapandet av 2,500 nya småbruk per år under en tid
av fyra år. I anledning av sociala jordutredningens förslag och Kungl. Maj:ts
proposition har innevarande riksdag som bekant beslutat örn framskapandet
av så kallade arbetarsmåbruk. Dessa småbruk äro avsedda att bli ett tillskott
till försörjningsmöjligheterna för huvudsakligast flottnings- och skogsarbetare
i Norrland, vilka endast ha förtjänstarbete under vissa tider av året.
Enligt motionärernas mening borde ett allvarligt försök göras utav statsmakterna
för en verklig återföring till jorden av några tusen av de arbetslösas
allt för stora skara. Bland de till mellan hundratusen och tvåhundratusen
uppgående arbetslösa måste ovillkorligen finnas några tusen, som icke endast
lämpa sig att utmärkt väl återföras till jorden utan som själva ingenting
högre skulle önska, än att de bleve satta i tillfälle att genom eget arbete vid
jordbruket försörja sig och de sina. Någon brist på lämplig jord för styckning
och bebyggelse förefinnes icke. Med hänsyn till de oerhörda ansträngningar,
statsmakterna nu få göra, för att lindra och minska arbetslöshetens
skadeverkningar, får man väl lov att säga, att det är på tiden, att man verkligen
försöker vidtaga sådana åtgärder, som ge arbete för framtiden åt åtminstone
några tusen av dessa arbetslösa.

En stor del av miljonernas mångfald, som anslås för arbetslöshetens bekämpande,
gå nu till arbeten, som icke kunna sägas vara produktiva i ordets vanliga
mening, och som ej förränta sig. Nationen tär i sådant fall på sina sparade
tillgångar. Detta kan gå för sig till en viss tid och i en begränsad utsträckning
men måste i längden bli fullkomligt ohållbart. Arbetet med uppförandet
av byggnader för dessa nya småbruk måste viii ändå räknas som ett
produktivt arbete, allra helst som dessa nya småbruk komma att bereda framtida
sysselsättning åt sina innehavare. Det har därför synts oss rimligt, att
staten vid fullföljandet av vårt förslag avskriver en viss del av byggnadskostnaderna,
så att den summa, som återstår för småbrukaren att amortera och
förränta, står i rimligt förhållande till jordbrukets avkastningsförmåga.

Sociala jordutredningen har i skrivelse den 7 mars i år framlagt resultatet
av en verkställd utredning, huruvida det vore möjligt och lämpligt dels från
ekonomiska synpunkter och dels från sociala synpunkter att till arbetslöshetens
bekämpande stycka ett antal större egendomar till mindre jordbruk.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
Denna utredning gay till resultat, att tillräckligt med jord finns för genomförandet
av en sådan jordstyckningsplan. Sociala jordutredningen ifrågasätter,
att ur statens domäners fond — den så kallade markinköpsfonden — skulle
anslås ett belopp av 2 miljoner kronor för inköp av jord till styckning, och att
därefter av anslaget till arbetslöshetens bekämpande skulle anslås ett belopp
av 6 miljoner kronor för bebyggandet av dessa jordegendomar, för vägars anläggning,
för täckdikning o. s. v. Domänstyrelsen, som yttrat sig över detta
förslag, säger, att man naturligtvis får förutsätta, att en sådan plans fullföljande
kommer att medföra förlust för statsverket. Av hänsyn till nödvändigheten
av, att verkligen åtgärder vidtagas, vilka bereda de arbetslösa arbete
för framtiden, vill domänstyrelsen för sin del tillstyrka ett försök. Domänstyrelsen
säger emellertid, att man måste gå fram försiktigt, och förordar
därför, att man styckar några av de nuvarande kronoegendomarna.

Nu har särskilda utskottet, som behandlat denna fråga, i sitt betänkande
kommit till det resultatet, att det vill gå in för ett försök i detta fall. Det
fullföljer alltså domänstyrelsens tanke och föreslår, att riksdagen beslutar, att
domänstyrelsen bemyndigas sätta i gång med styckning av lämpliga kronoegendomar,
och att ur markinköpsfonden tages ett belopp av 700,000 kronor
för bebyggandet av dessa egendomar, för vägars anläggning, för dikning o. s. v.
Det skulle väl på det sättet bli möjligt att bebygga 50, 00 eller 70 stycken
egendomar, och det vore ju alltid en vacker början.

\''i motionärer hälsa utskottets förslag med tillfredsställelse. Det är en
blygsam men vacker början. Men det är kanske lämpligt, att man härvidlag
går försiktigt fram, och vi må hoppas, att det skall slå så lyckligt ut. att
kommande riksdagar komma att fullfölja denna plan. så att vi verkligen kunna
bereda varaktigt arbete för framtiden för några tusen av dem, som nu äro
arbetslösa.

Om jag sedan vid denna sena timme, då debatten i denna fråga pågått så
förfärligt länge, skulle be att få säga några ord örn utskottsförslaget i övrigt,
skall jag lova att bli ganska kortfattad. Jag har hela tiden varit av den
uppfattningen, att, i det svåra nödläge vari landet nu befinner sig, då vi haft
inemot 200,000 arbetslösa, och då jordbruket har fått se sin räntabilitet sjunka,
de åtgärder som borde vidtagas borde kunna beslutas i samförståndets tecken.
därvid alla partier medverkade till en lösning. Det iir naturligt, att den
lösning, som måste åstadkommas här, måste vara av sådana mått, att den
ställer oerhörda krav på statsverkets förmåga att kunna genomföra densamma.
Men om jag tänker på jordbrukets läge för närvarande, får jag såsom
jordbrukare och riksdagsman lov att säga, att det icke skulle ha varit trevligt
att komma hem ifrån den här riksdagen — eller eventuellt hemskickats
genom riksdagsupplösning — utan att något kunnat åtgöras eller vinnas för
att hjälpa jordbruket i det svåra läge, vari det befinner sig. I de underhandlingar.
som ägt rum i särskilda utskottet mellan representanter för de olika
partierna och regeringen, har det också från första början varit en förutsättning,
att man skulle få en sådan lösning till stånd. Men jag får lov att säga,
att när den ena veckan gick efter den andra och dessa underhandlingar stodo
på ungefär samma punkt, så måste man fråga sig: finns det hos alla partier
en verklig vilja att åstadkomma en samförståndslösning? Sent omsider —
fram emot slutet av maj månad — blevo vi upplysta därom, att nu var liiget
sådant, att skillnaden mellan regeringsförslaget — alltså det socialdemokratiska
förslaget, alltså regeringens förslag, och högerns ståndpunkt var så stor,
att det icke fanns någon möjlighet till sammanjämkning. Då utgick jag
ifrån, att, när den bästa lösningen icke kunde vinnas, jag måste vara beredd
att ta den därnäst bästa lösningen, och den var, att de borgerliga vänsterpar -

Tisdagen den 20 juni f. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till -motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
tierna enade sig med socialdemokraterna om en gemensam lösning. Jag får
lov att säga, att, när underhandlingarna mellan dessa partier oell regeringen
drogo så förfärligt långt ut på tiden, kunde man förstå, att det uppstod nervositet
synnerligast hos representanterna för jordbruket här i riksdagen. Detta
är ju lätt begripligt, och det är väl också detta som bidragit till, då tiden var
knapp, att det sedan inte kunde bli en samförståndslösning mellan de borgerliga
vänsterpartierna och regeringen.

Nu ligger saken så till, att vi ha att välja på fyra linjer, dels utskottsmajoritetens
förslag och dels reservationerna. Beträffande den reservation, som
avgivits av mitt partis representanter, får jag lov att säga, att den i stort sett
tilltalar mig. Emellertid är det väl så, att striden här egenligen står om
principerna, örn själva grunderna för bestämmandet av reservarbetslönerna.
För övrigt har utskottsmajoriteten godtagit den lägsta grovarbetarlönen, jämförd
med lantarbetare- och skogsarbetarlönerna, såsom normerande för prissättningen
av reservarbetslönerna, men arbetslösbetskommissionen skall bestämma
dem. I sista fall förordas en nämnd på fem personer, som skola döma i
dessa frågor. Detta innebär alltså en ökning av reservarbetslönerna, det är
tydligt. Det kan väl hända, såsom det påstods av en föregående talare på
Norrlandsbänken, att det i vissa fall kanske medför en sänkning — det är
mycket möjligt, det skall jag inte yttra mig örn — men på en del platser i
landet innebär det en ökning. Även den frisinnade linjen innebär ju en ökning,
då det gäller grovarbetarlönerna. Ända upp till 4:50 kr. per dag kan jag
säga, att det innebär en ökning av de nuvarande lönerna, och även i de fall,
där den frisinnade reservationen föreslår en procentuell nedskärning, blir
grovarbetarlönen dock något ökad i förhållande till vad som för närvarande
gäller.

Jag måste säga, när skillnaden ändock inte är större än mellan den frisinnade
linjen och utskottets förslag, att jag beklagar, att icke ett samförstånd har
kunnat åstadkommas. Då så nu icke kunnat ske, beklagar jag detta på det
djupaste. Som läget nu är, kommer jag att först och främst stödja den frisinnade
reservationen, och om den blir avslagen, kommer jag naturligtvis med
mina utgångspunkter att rösta för utskottets förslag.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag har inte för vana att

replikera personliga anmärkningar; jag tror inte att jag gjort detta någon
gång under den tid, jag suttit i kammaren, och jag skulle inte heller nu lia
upptagit kammarens tid med en sådan replik, om det inte varit så. att två
föregående ärade talare med anledning av mitt yttrande i går ha gjort uttalanden,
som äro direkt felaktiga, och som jag måste be att få beriktiga.

Hans excellens herr statsministern har såsom ett bevis på att mina moraliska
kvalifikationer kunna sättas i fråga — en sak, som jag naturligtvis inte alls
skall tvista med honom örn — dragit en liten historia till kammarens uppbyggelse.
Han talade örn att hans Ljusnetal blivit i den tidning, vars redaktör
jag är, ofullständigt refererat. Tidningen hade uteslutit den passus, vari
statsministern med indignation tillbakavisat beskyllningar för att lia mottagit
skriftliga utfästelser av vissa frisinnade rörande deras medverkan i den nu omdebatterade
uppgörelsen. Herr statsministern frågade med indignation, örn
man verkligen ägde någon sådan moral, som man hade rätt att stoltsera över,
då nian på detta sätt stympade ett referat.

Med denna sak förhåller det sig så, att i detta referat, som jag personligen
inte haft något att göra med, var denna passus boria. När jag fick uppmärksamheten
fästad härpå genom en ärad kollega, redaktör Wards tidning, ringde
jag genast in en notis till min tidning, i vilken jag åberopade statsministerns

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni f. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
uttalande i Ljusne och med anledning av detta förklarade, att vad som i Östergötlands
Dagblad tidigare yttrats örn denna sak, som statsministern Ilar berört,
var av följande innebörd: icke att herr statsministern hade mottagit
skriftliga utfästelser från vissa frisinnade utan att en frisinnad ledamot av
denna kammare, herr Österström, hade av vissa partikamrater i båda kamrarna
mottagit sådana utfästelser. Detta är en helt annan sak än herr statsministern
nu talat örn. Jag kan sålunda först tillbakavisa påståendet, att det
i min tidning förekommit någon sådan mot hans excellens herr statsministern
riktad beskyllning. Vidare tillbakavisar jag anklagelsen att ha undertryckt
denna passus av hans Ljusnetal. Det är möjligt att det i någon annan tidning
förekommit en uppgift av den innebörd han här angivit.

Herr Pehrsson i Bramstorp har i sitt anförande, som jag nu inte skall gå in
på och som för övrigt endast bekräftar riktigheten av mitt omdöme i går, gjort
ett uttalande, att jag hört till de högermän, som när sjukkasselagen 1930 var
föremål för debatt här i kammaren, ivrigast arbetade för att få frågan igenom
och i detta syfte försökt påverka dels mina egna partikamrater och dels
andra.

Herr Pehrsson i Bramstorp! Det förhåller sig med denna sak på det sättet,
att jag var en av de högermän, som 1930 röstade emot sjukkasselagen. Jag
har således aldrig varit någon anhängare av denna och heller aldrig agiterat
för den, varken inom högern eller något annat parti. Herr Pehrsson i Bramstorp
behöver nog friska upp sitt minne både beträffande denna sak och åtskilliga
andra, t. ex. rörande sin egen ståndpunkt i fråga om kraftfoderaccisen.
Jag tror det skulle vara ganska välgörande, att han gjorde detta, innan han
kommer fram med förebråelser mot någon annan.

Hot herr Olsson i Gävle ber jag få påpeka, att när han nu redogör för
högerns ståndpunkt inom särskilda utskottet och i bevillningsutskottet rörande
de skattemotioner, som i år förelegat där, så har han ju alldeles rätt däri,
att det blev fullständig enighet i utskottet rörande den s. k. sötvarubeskattningen.
Men det var inte så, att man förutsatte från högerhåll, att denna skatt
inte skulle komma att behövas i år. Tvärtom var ju förutsättningen för vårt
förslag, att skatten behövdes i år. Det var därför vi ville, att riksdagen skulle
skriva till Kungl. Maj:t och framhålla, att här fanns en lämplig skattekälla.
Och glädjande nog enade sig utskottet om detta. Att vi sedan icke fått fram
förslaget klandrar jag inte regeringen för, emedan jag genom utskottsarbetet
kommit till insikt om, att detta är en mycket besvärlig sak att reda ut, och
det är möjligt, att detta inte gått för sig på den korta tid, som stod till buds.
Herr Olsson glömde emellertid, att det också fanns ett par andra förslag, som
vi motionerat örn men som majoriteten avvisade, bland annat beträffande frukttullarna.
Det var ju den gemensamma voteringen, som härom dagen fällde
den saken, överhuvud gick hela det program, vi lade upp, ut på att anvisa
skattekällor, som skulle kunna användas för att biträda vid den oerhört besvärliga
finansieringen på sådant sätt, att man skulle kunna nedbringa lånesummorna.
För övrigt har jag ingen anledning att vidare ingå på det anförandet,
då jag tror att ingenting av vad jag sade i går i någon mån har blivit
vederlagt.

Herr Olsson i Golvvasta menade, att jag i går, när jag talade örn dem, som
fingo betala kalaset, skulle ha syftat på dem, som fingo betala arvsskatten.
Detta är ett fullkomligt misstag. Den, som lyssnade på mitt anförande, kan
inte ha fått en sådan uppfattning. Jag menar, att vad som nu sker, är till
sina verkningar av sådan art, att det kommer att stå det svenska samhället
dyrt, och att vi alla få vara med om att betala det.

Till sist, herr talman, måste jag säga, att det är beklagligt, att denna

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
debatt i så hög grad kommit att röra sig om sådana saker, som här upptagit
största delen av tiden. Detta är beklagligt inte minst därför att det otvivelaktigt
kommer att i vida kretsar ute i landet bidra till att öka parlamentsledan.
Ansvaret härför få vi nog ta på oss litet var, men desto angelägnare
är det, att de personer, som nu och i fortsättningen komma att verka inom den
svenska riksdagen, lägga sig vinn om att, både när det gäller svenska riksdagens
arbetsformer och den sakliga behandlingen, söka komma fram på andra
vägar än de som skymtat i dessa två dagars debatter.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr förste vice talmannen
att uppskjuta den vidare handläggningen av förevarande utlåtande
till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.41 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Tisdagen den 20 juni.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet, varvid kammarens
förhandlingar till en början leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning särskilda ut- Äng. anslag
skottets utlåtande, nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna
211, 212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till mot- av arbetsiöS.
verkande av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte i heten m. m.
dessa ämnen väckta motioner; och lämnades därvid, enligt förut skedd an- (Forts.)
teckning, i fråga örn punkten 11 under Avd. II (reservarbeten) kap. I (gemensamma
bestämmelser) av den i punkten I A. av utskottets hemställan omförmälda
sammanfattning av de utav utskottet förordade reglerna för reservarbeten,
kontantunderstödsverksamhet m. m. ordet först till

Herr Strindlund, som anförde: Herr talman! Jag skulle inte ha begärt

ordet på detta stadium av debatten, örn det inte hade varit så, att här har utslungats
en hel del beskyllningar mot bondeförbundet för att vi skulle ha övergivit
förut intagna ståndpunkter och haft dåliga underhandlare samt att vi
skulle lia gått in för en rent av riskabel, ja t. o. m. landsskadlig politik. Då
jag förmenar att dessa uttalanden icke böra stå alldeles oemotsagda, har jag,
som sagt, ansett mig böra taga till orda.

I den mån det kan finnas någon grund för den första anmärkningen, nämligen
att vi skulle ha övergivit våra förut intagna ståndpunkter, så är det väl
troligt, att den anmärkningen i första hand riktar sig mot mig, eftersom jag
under de senare åren haft att i statsutskottet bevaka bondeförbundets linje i
arbetslöshetsfrågan. Jag vill då först, när man här klandrar vad som göres

Nr 50.

Tisdagen den ''20 juni e. ra.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
och delvis också påtalar det försök till en samförståndslösning, som här har
åstadkommits, erinra om att då vi förra gången hade en riktig generaluppgörelse
i fråga om arbetslöshetens bekämpande, nämligen år 1922, så förelåg också
en uppgörelse, och i denna voro samtliga partier engagerade. Det utlåtande,
som då avgavs, nämligen statsutskottets utlåtande nr 118, var fullständigt
enhälligt, så. när som pa att herr Olsson i Kullenbergstorp hade avgivit en liten
reservation i en detaljfråga, nämligen i fråga örn minskningen av de statsbeställningar,
som da föreslogos. Vi torde val också, vi allesammans som varit
med sedan dess i riksdagen, få medgiva, att vi nu, oavsett vilket parti vi tillhöra,
nödgats i åtskilliga punkter så att säga justera vår uppfattning i dessa
frågor från den tiden jag nyss nämnde. Ser jag efter, hur det förhåller sig
med den saken, så tror jag mig kunna konstatera och våga påstå, att det
finnes intet parti, vars ståndpunkter visat sig så hållbara som just bondeförbundet.
Jag skulle vilja utbedja mig, att innan herrarna beskylla oss för att
ha ändrat vår principiella inställning i de omdiskuterade frågorna, först och
främst se efter, vilken ståndpunkt vi deklarerade 1922 och hur denna stämmer
överens med den uppgörelse eller det krisprogram, som nu föreligger och är
underställt riksdagen för omprövning. Först sedan herrarna gjort detta, anser
jag, att ni äro berättigade att fälla edro, domar.

Den ^inställning, som vi hade till arbetslöshetsfrågorna år 1922, kunna herrarna
återfinna i en motion, ur vilken jag skall be att få citera bara ett par
små stycken. Man säger bland annat i den motionen: »Med rätta har ock

kommissionen», d. v. s. arbetslöshetskommissionen, »i sin i Kungl. Maj:ts
proposition nr 11 intagna skrivelse av den 23 december 1921 betonat, att
ju större omfattning de statliga nödhjälpsarbetena erhållit, ''desto större
betydelse har även den därvid förda lönepolitiken fått’, och kommissionen betonar
skarpt i detta sammanhang den givna och gällande föreskriften, ’att lönerna
vid de statliga nödhjälpsarbetena på varje ort och vid varje särskild tidpunkt
städse måste understiga de på den öppna marknaden gällande’.» Vidare heter
det: »Av synnerlig vikt mäste, det vara, att härefter arbetslöshetspolitiken

inriktas icke på någon utvidgning av de egentliga nödhjälpsarbetena, som
syfta att mildra arbetslösheten, utan fasthellre på framkallande av sådana fria
arbeten, som förebygga arbetslöshet, genom kvarhållande av de för visst arbete
bäst skickade krafterna vid detta eller annat därmed jämförligt arbete å orten.»
Vi ha därefter tillagt: »Ett beaktande härav har i den kungl, propositionen
skett genom, förslaget örn anslag till vissa statsbeställningar, om det än kan med
fog sättas, i fråga, huruvida sådana statsbeställningar, varom här är fråga,
hos vissa industriella företag äro för ändamålet tjänliga. Riktigare och säkerligen
effektivare vore det, örn allmänna verk och inrättningar förständigades
icke att. göra vissa ur behovs synpunkt just nu mindre eller icke alls behövliga
beställningar, men att inom landet upphandla verkligen nödvändiga förbrukningsartiklar,
som utan skada kunde ersätta importerade. Exempelvis skulle
betydande arbetstillfällen kunna skapas, örn allmänna verk och inrättningar,
där så kunde, ske, ålades att uppgöra avtal örn leverans av inhemsk ved till
täckande, av sina bränslebehov för närmast kommande år, även örn detta eljest
brukat tillgodoses genom inköp av kol eller koks.» Vi ha sedan också sagt:
»Likaså förtjänar framhållas, beträffande framkallandet av naturliga arbetstillfällen,
att i vart land finnas stora markvidder, vilka för att kunna en gång
läggas under odling eller skogskultur förutsätta torrläggning och utvikning.
Att här anordna nödhjälpsarbeten vore måhända ej omöjligt, men vida lyckligare
vöre, örn sådana arbeten anordnades icke såsom nödhjälpsarbeten utan
som vanliga arbeten.»

Vi ha sedan ett resonemang angående vägbyggen och göra därpå ett ut -

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
talande, som jag ber att få påpeka. Yi säga där, att »jordbruksarbetarnas löneförmåner
alltid kunna giva ett någorlunda fast underlag för arbetslöshetskommissionens
lönepolitik». .

Om understöden ha vi också ett uttalande och säga därom följande: »Be träffande

till sist nödhjälpsanslagets användande till sådana understöd, bör
först erinras, att den statliga verksamheten härvid endast får komplettera den
kommunala i den mån kommunerna icke mäkta på egen hand bära bördan, vare
sig denna blir fattigvård eller understöd utan fattigvårdskaraktär.»

Nu skulle jag efter detta citat vilja be herrarna jämföra det uttalande vi där
gjort med det krisprogram, som nu är framlagt, och sedan själva säga, vilka det
är, som fått sina synpunkter på här förevarande frågor mest beaktade. Örn
herrarna hade gjort det förut, så tror jag nog, att åtskilliga av de uttalanden,
som här gjorts, hade blivit på ett eller annat sätt justerade.

Man kan ju fråga sig: Vari bestå egentligen de eftergifter, som vi eller våra
underhandlare gått med på? Jo, de bestå kort och gott i vissa eftergifter i
fråga örn lönebestämmelserna. Men av vilken omfattning äro då dessa eftergifter?
Ja, här lia flera talare påpekat, att skillnaden skulle vara synnerligen
avsevärd, men jag är icke riktigt övertygad om att ens de, som haft ordet
och verkligen utslungat den beskyllningen, gjort sig besvär med att taga reda
på vad i gällande direktiv, sådana de utformades 1922, är sagt i denna del.

Låt mig, även om jag riskerar att bli något långvarig, citera även denna
passus. Det står i statsutskottets utlåtande angående denna fråga på sid. 12:
»Vidkommande lönerna vid de statliga nödhjälpsarbetena föreslog utskottet
i utlåtande nr 9 samt beslöt sedermera riksdagen meddela det direktivet, att
dessa löner på de särskilda orterna borde mera smidigt anpassas efter den rådande
lönenivån, än som på sina håll dittills torde ha varit fallet. Ridare framhölls,
att arbetslöshetskommissionen för varje särskilt fall torde böra fastställa,
med huru mycket en nödhjälpsarbetares löneförmåner skulle understiga de
löner, som äro gällande för grovarbetare på den öppna arbetsmarknaden, med
skälig hänsyn därvidlag till vederbörandes möjligheter att bereda sig uppehälle
på den sålunda fastställda.nödhjälpslönen. I anledning härav har också arbetslöshetskommissionen
genom särskild undersökning låtit å respektive orter utröna
den öppna marknadens gängse grovarbetarlöner samt med ledning därav
konstaterade lägsta lön, för vilken arbete i avsevärd omfattning kan beredas,
bestämt nödhjälpslönens storlek.»

Vad ha vi nu att jämföra detta uttalande med? Jo, såvitt jag förstår, med
det uttalande, som i förevarande utskottsutlåtande göres just på den punkten
vi nu behandla. Här säga vi, som alla lia sig bekant, på sid. 130, där lönebestämmelserna
återfinnas, följande:

»Vidkommande lönerna vid reservarbetena skall iakttagas, att arbetslöshetskommissionen
skall genom särskilda undersökningar på respektive orter utröna
den öppna marknadens gängse grovarbetarlöner. I den mån anledning
synes föreligga att antaga, att förändringar av lönenivån inträffat, böra nya
sådana undersökningar företagas. Med stöd av sålunda gjorda undersökningar
fastställer arbetslöshetskommissionen reservarbetslönen, vilken ej bör överstiga
den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning
beredas, med beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och
skogsbruk.»

Skillnaden ligger då, kan man säga, däri, att medan det i 1922 års lönedirektiv
bestämdes, att nödhjälpsarbetslönerna skulle ligga en viss kvotdel under
de i öppna marknaden gällande, sa skola de nu fastställas till lägsta grovarbetarlönen,
men med iakttagande av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Jag måste erkänna, att innan jag kunde taga ståndpunkt till det nu framlagda
förslaget, måste jag söka skaffa mig en uppfattning örn i vad mån denna
justering av direktiven skulle komma att få någon verklig praktisk betydelse
och vilka konsekvenser denna justering eventuellt skulle kunna medföra.

Jag vill då resonemangsvis först erinra om att, såsom vi veta, såväl skogssom
lantarbetare under ett flertal år varit undantagna från den statliga arbetslöshetshjälpen.
Det var först 1930, då arbetslösheten bland dessa kategorier
av arbetare blivit så pass omfattande, att många landskommuners ekonomi
höll på att totalt undergrävas, det var först då, som riksdagen beslöt i
anledning av en bondeförbundsmotion att göra ett uttalande, varigenom dessa
arbetslösa blevo jämställda med andra. Det är alldeles givet, att i och med
det att detta gjordes, så blev ju lönesättningen vid statsarbetena av ännu större
betydelse för jordbrukets rekrytering av arbetskraft än vad den t. o. m.
förut varit. Det var just därför som det var så angeläget för oss att i fjolårets
statsutskottsutlatande få uttalat, att man, då det gällde lönesättningen
vid dessa statsarbeten, skulle taga hänsyn till löneförhållandena bland ladoch
skogsarbetare. Denna passus, som vi då fingo in, har ju, som herrarna
finna, kommit med även i det nu diskuterade förslaget till uttalande. Att det
där uttalandet från i fjol kom med inverkade också, som vi veta, i viss mån
på den lönesättning, som hösten 1932 ägde rum vid reservarbetsplatserna.

Jag måste ju säga, att i och med att denna passus har tagits med i de nu
föreliggande direktiven, så äro riskerna av ett beslut i enlighet med utskottsförslaget
starkt minskade, och jag måste säga, att de betydligt överdrivits
från högerhåll i den här hållna debatten. Detta bestyrkes ju framför allt
just av ett uttalande från arbetslöshetskommissionen, ett uttalande, som återfinnes
i arbetslöshetskommissionens utlåtande den 14 december 1932, vilket
finnes intaget i propositionen nr 2 vid innevarande riksdag. Det heter där
bl. a.: _ »Det påkallar emellertid beaktande, att arbetslönerna på öppna marknaden
inom såväl jord- som skogsbruket i vissa landsdelar numera tendera att
underskrida arbetsförtjänsten vid reservarbetena i samma trakter.» Där får
man väl ändå, tycker jag, en belysning av den stora risk, som herrarna påstå
skulle föreligga, därest man godtager det förslag till uppgörelse, som här
föreligger.

Jag måste sålunda säga mig, att om detta förslag skulle medföra en viss
höjning i nu gällande löner vid reservarbetena, så kommer denna enligt min
mening dock ej att bli så stor, att lönerna komma att överstiga de löner, som
utgingo enligt den lönesättning, som fanns innan detta uttalande gjordes, ett
uttalande, som vederbörligen beaktades av statsutskottet i dess utlåtande i fjol
och sedermera av arbetslöshetskommissionen vid dess lönesättning.

Nu kommer naturligtvis alldeles säkert ifrån någon opponent, som kommer
efter mig, att göras den invändningen, att om det resonemang, som jag för,
kan vara hållbart på de orter, där lönerna äro lägre, så måste dock, på de platser,
där oorganiserade arbetare icke finnas, utan där de avtalsenliga lönerna
äro de enbart gällande, en höjning otvivelaktigt komma att ske till följd av
detta riksdagens uttalande. Ja, det kan i viss mån vara sant, att så kommer
att ske, men jag vågar rent av påstå, att risken därav icke är så förskräckligt
farlig, att man därpå kan basera sådana uttalanden, som att det här t. o. m.
skulle vara fråga örn en landsskadlig politik. Och varför? Jo, därför att
vi trots högerns motion lyckats rädda arbetslöshetskommissionen, ty icke annat
jag vet kommer denna kommission att fortsätta sin verksamhet. Kommissionen
har då rätt att välja arbetsplatser för de hjälpsökande, en rätt, som

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
kommissionen naturligtvis också kommer att begagna sig av, och den kan således
tilldela arbete inom ramen av tillgängliga anslag. Jag kan således icke
finna annat än att arbetslöshetskommissionen för att kunna fullgöra denna
sak blir tvungen att, i den mån arbete kan skapas och beredas på billigare, ort,
icke lämna något som helst företräde åt nyare ort. Jag kan heller icke inse,
att man från högerhåll egentligen skulle behöva frukta för arbetslöshetskommissionen
med den sammansättning, som denna åtminstone för närvarande har,
ty arbetsgivarna och statens representanter ha säkerligen tillräckligt stort inflytande
i kommissionen för att där kunna göra sig gällande.

Nu gjorde herr Anderson i Norrköping ett uttalande i går, som jag för min
del skall be att få understryka, och det var, då han sade, att understödstagarandan
bör motarbetas. Men jag vill verkligen ifrågasätta, örn bibehållandet
av den nu gällande, av herr Anderson i Norrköping rekommenderade lönesättningen
är ett bättre sätt att motarbeta tillväxten av denna understödstagaranda
än den lönesättning, som föreslås i det nu föreliggande utskottsutlåtandet. Hade
det enbart varit ur den synpunkten, som vi haft att bedöma och taga ställning
till föreliggande fråga, då hade i varje fall min ställning omedelbart varit
given. Ty i och med att man inför den nu föreslagna bestämmelsen är det
uteslutet, att vederbörande, som kanske haft arbete vid nödhjälpsarbetena, under
motivering, såsom hittills i manga fall skett, att han pa grund av att hans
lön ligger under den i öppna marknaden gällande och att han icke kan försörja
sin familj, utan måste ha tillskott från fattigvården, då är det, säger
jag, uteslutet, att vederbörande med en sådan motivering kan yrka på att få
dylikt tillskott. Intet är enligt min uppfattning värre, än när folk fått smak
för fattigvårdsunderstöd, ty då går det nästan aldrig att få dem att spänna
sina krafter för att försöka reda sig själva. — Man misstänker därför att
fattigvården i många fall, tack vare dessa nya bestämmelser, kommer att göra
en ren förtjänst, genom att de samlade beloppen för arbetslöshetens bekämpande
i framtiden komma att ökas till följd av denna bestämmelse. Men i
detta avseende är jag naturligtvis icke säker, därom får framtiden fälla

Jag vill också erinra om att alla partier ha uttalat sig för att en human
arbetslöshetspolitik skall förås. I det fallet finnes, såvitt jag vet, ingen artskillnad
mellan partierna, men skall man döma efter de uttalanden,, som
gjorts, kan man möjligen tala om en gradskillnad. På samma gång vi äro
ense örn, att en human arbetslöshetspolitik skall förås, äro vi också från samtliga
håll fullt på det klara med att det mäste ordnas sa, att samtidigt en
restriktiv politik, framför allt riktad mot vissa element bland de arbetslösa,
måste kunna förås. De, som man närmast vill hjälpa äro väl, örn jag riktigt
uppfattat läget, de oförvållat arbetslösa. Däremot har jag icke hört att de
permanent arbetslösa, de av »Lediga-Ludde»-typen, som herr Järte karakteristiskt
nog utryckte sig, skulle ha någon förespråkare inom något parti. Vi
äro således fullt på det klara med på alla håll, att arbetsviljan måste prövas.
Den möjligheten ha vi även enligt de nu föreslagna direktiven, såvitt jag kan
finna, i och med att arbetshänvisningen har bibehållits.

Jag vill också som min personliga uppfattning säga, att i och med det att
arbetslösheten fått en mycket stor omfattning, så måste vi inrikta oss på att
föra en humanare arbetslöshetspolitik än vi kanske eljest skulle göra. Och
varför? Jo därför, att den del av de hjälpsökande, som kanske eljest icke
är kvalificerad för den statliga hjälpverksamheten, den delen är ungefär ^densamma
vare sig arbetslösheten är av stor eller liten omfattning, och då nu
arbetslösheten sist når fram till de verkligt lojala och dugliga arbetarna, sa

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. tn. (Forts.)
kan det direktiv, som uppgjorts för just denna, om jag så får säga, sämre
delen av klientelet, komma att förefalla minst sagt ofattbart för de helt oförvållat
arbetslösa.

Nu kan man kanske invända mot det föreliggande förslaget, att den nu
uttalade principen icke tillgodoses genom förslaget. Låt oss se, hur det kommer
att gå i praktiken! .Ja, såvitt jag kan förstå, måste vi alla bygga på
att en förbättring av konjunkturerna förr eller senare skall inträffa, och hur
kommer då denna förbättring att inverka på arbetslöshetshjälpens omfattning?
Jag förmodar, att det denna gång kommer att gå som förut, nämligen
att de första grupper, som avskiljas, bli de s. k. säsongarbetama, och till
dessa säsongarbetare räknas, som vi alla veta, både skogs- och lantarbetare.
Dessa komma således att skiljas ifrån, men i de nu föreslagna direktiven står
det dock fortfarande kvar, att man skall vid lönesättningen vid de statliga
arbetena taga hänsyn till skogs- och lantarbetarna. Jag förmodar därför,
att vad herrarna här ha påstått skulle inträffa, icke kommer att ske, utan
de arbetslösa, som staten far taga hand örn, komma sedan att rekryteras från
sådana kategorier av arbetslösa, vilkas avlöning i regel kommer att ligga
över den fastställda grovarbetarlönen. Därmed ha vi just det restriktiva
moment, som man hittills alltid satt så stort värde på och som man inte gärna
släpper.^ Då man har att göra med arbetare, icke minst ute på landsbygden,
vilka, pa grund av omständigheterna nödgats bli arbetslösa, kommer man så
småningom till den uppfattningen, att det icke är den på papperet fastställda
lönen, d. v. s. den lägre arbetslönen, som avhåller dem från att söka nödhjälpsarbete,
utan snarare den mindervärdighetskänsla, som de få i och med
att de nödgas anlita det allmänna för sin utkomst. I detta sammanhang
vill. jag erinra örn vad några stycken av oss, som av arbetslöshetskommissionen
inbjudits för att bese några av deras arbetsplatser, fingo läsa ovanför ingången
till en av arbetarkasernerna. Där stod nämligen följande citat från Dante:
»I, som här inträden, laten hoppet fara.» Jag måste sålunda för min del säga,
att. jag. om jag skall göra ett programuttalande i arbetslöshetsfrågan, skulle
vilja formulera detta sa, att vi mäste inrikta oss på att föra en human arbetslöshetspolitik
gentemot de oförvållat arbetslösa, men samtidigt tillse, att vi
ha möjlighet att föra en sträng och restriktiv politik mot de sämre element,
som finnas inom alla grupper inom samhället och vilka, så snart det blir fråga
om statlig eller social hjälpverksamhet, vilja söka profitera på densamma.
Jag kan icke finna annat, än att de nu föreslagna direktiven möjliggöra förandet
av en dylik, politik. Nu kan man ju säga, och det har för övrigt av
den nuvarande socialministern vid visst tillfälle medgivits, att jämväl våra
nuvarande direktiv giva möjlighet att föra en sådan politik. Örn så är fallet
måste man å andra sidan medgiva, att de hittills gällande direktiven just på
grund av att de vid vissa tillfällen använts såsom ett slagträ, då det gällt
att bereda plats på taburetterna, i längden måste komma att vid tillämpningen
bli ganska ofattbara .även långt in i borgerliga kretsar. Jag vill peka
på ett enda exempel. Hur kan man tro, att någon skall kunna begripa direktiv
som till exempel i vissa fall kunna vara av den arten att oorganiserade
skogsarbetare bli avstängda från allt statligt nödhjälpsarbete, därför att konflikt
pågår vid ett bolag cirka 20 mil från den plats, där de arbeta. Jag
syftar härvid, som herrarna förstå, på Marmakonflikten och på Graningeverkens
arbetare, som vid visst tillfälle avstängdes från all statlig hjälpverksamhet.

Till sist skall jag, innan jag avslutar detta mitt inlägg, säga, att det är
nog icke egentligen vi riksdagsmän, som kommit oss för med denna uppgörelse
i dessa krisfrågor, utan det är nog ute i kommunerna, som uppgörelsen

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
egentligen har träffats. Det är förhållandena i kommunerna, som faktiskt
ha drivit ihop folket. Där samla de samma erfarenheter. Detta åstadkommer
väl ingen sinnesförändring hos dem, men väl ett gemensamt dryftande av
de föreliggande svårigheterna. Jag vill då först erinra örn att herr Hamrin
beklagade, att det icke på ett tidigt stadium kom till stånd en samförståndspolitik.
Jag tycker icke, att man från det hållet skall tala så högt örn sådana
saker. Jag har åtskilliga års erfarenheter av dessa frågors behandling
på tredje avdelningen inom statsutskottet. Jag kan konstatera -—- jag tror,
att mina kamrater i utskottet vilja konfirmera, vad jag nu säger — att vi
lekmän icke haft så förskräckligt svårt att förstå varandras synpunkter i
dessa frågor. Däremot har det nog mer än en gång inträffat, att det varit
de. vilka jag skulle vilja beteckna som yrkespolitiker, som åstadkommit den
splittring, som vi lagt märke till. Ja, vi kunna ju medgiva, örn vi vilja vara
ärliga, att vi ha exempel på att en borgerlig majoritet, ledd av den frisinnade
gruppen, fått rätta till misstag, som begåtts. Under sådana omständigheter
■får man väl säga, att så länge förhållandena varit sådana, har något samförstånd
icke varit möjligt, åtminstone icke med de frisinnade. Vi komma aldrig
att få denna fråga löst på den nationella samlingens grund, så länge man anser
sig kunna använda denna fråga som språngbräda till regeringsplatserna.
Det är därför, som jag anser, att det vore en mycket stor vinst örn denna
fråga, som ofta göres till en storpolitisk fråga men borde vara en praktisk
fråga, i samband med denna överenskommelse överflyttades från de politiska
frågorna och fick en mera saklig behandling, än som hittills kommit den till
del. Jag förmodar, att jag med dessa ord icke skall uppehålla debatten eller
giva anledning till omtalandet av några intermezzon från tredje avdelningen.
Särskilt tror jag väl att den näst förste ärade talaren i denna debatt önskar
att så icke blir fallet.

Jag skulle emellertid också vilja säga ett par ord till herr Lindman i anledning
av vad han yttrat gentemot oss. Då han bland annat klandrar oss
för vår inställning i fråga om statsbidragen till industrien, skulle jag först
och främst vilja säga, att det är icke alltid, som hans lära och leverne överensstämma.
Då vi i statsutskottet första gången gingo med på att 500 tusen
kronor skulle ställas till Kungl. Maj :ts förfogande för främjande av företagareverksamhet,
då var högern inom utskottet icke med därpå. Men jag
vill konstatera, att vad vi då gjorde fullständigt i princip överensstämmer
med den förklaring, som av bondeförbundet avgavs redan år 1922. Även
i dag har herr Lindman uttalat sig emot detta stöd åt industrien, men jag
kunde icke finna, att vare sig han här under debatten eller högerns ledamöter
i utskottet i år röstat avslag, då det var fråga örn att en miljon kronor skulle
anvisas på tilläggsstat för stödjande av sågverksindustrien. Örn jag icke är
fel underrättad, så hade han, liksom de andra partiledarna, på förhand fått
del av detta förslag och tillstyrkte detsamma. Då begriper jag icke, att man
skall göra så stor affär av denna sak nu. I den mån arbetslösheten kan bekämpas
genom motverkande av arbetslöshetens orsaker, d. v. s. genom en
stimulans av näringslivet, så är den vägen ur flera synpunkter betydligt fördelaktigare
att gå än den vägen, att man inriktar sig enbart på hävandet av
arbetslösheten genom anordnande av statliga reservarbeten. Bland annat anser
jag mig åtminstone från högerhåll böra få medhåll, när jag säger, att
dessa arbetsförläggningar i många fall liro synnerligen demoraliserande. Jag
vill också till kammarens protokoll få antecknat, alf man, örn man skall säga
någonting om dessa arbetsplatser, kan säga, att de speciellt liro riktiga kommunisthärdar.
där kommunismen just bär möjlighet att slå rot och detta
t. o. m. bland lugnt och sunt tänkande bondpojkar. Jag vet full väl, att

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. anslag till arbeten lill motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
detta icke kan undvikas, men i den mån man kan förhindra detta, bör det vara
ganska fördelaktigt.

Vad herr Lindmans uttalande beträffande lönerna angår, så har jag redan
förut yttrat mig därom. Herr Lindman sade ju, att det skulle kunna gå detta
år men icke ett år till att lägga fram ett arbetslöshetsprogram, sådant som
det nu föreliggande. Jag vet icke egentligen, varför vi skola tvista därom.
Jag förmodar att samtliga, som lagt fram sina ståndpunkter i denna fråga,
bygga på den förhoppningen, att den kris, som vi nu genomleva, skall vara
av övergående natur. Örn så icke sker kunna vi också vara alldeles överens
örn att varken överenskommelsens program eller högerns program i längden
kan uppehållas. Det bär ju också visat sig hittills att beräkningar över de
anslag, som behöva äskas, äro synnerligen svåra att göra. Det ena året ha
vi fått penningar, över och det andra året har det fattats pengar, så att man
nödgats begära tilläggsanslag. Men jag har aldrig någonsin funnit att högern
yrkat avslag, då det varit fråga om dylika tilläggsanslag. Då man här
tvistar så mycket örn beloppen, så är det därför mera en strid om ord än någonting
annat. Jag är övertygad örn, att när vi samlas efter jul och det då
skulle visa sig, att det fattas pengar, skall högern icke våga taga på sitt
ansvar att yrka. avslag på eventuella krav på tilläggsanslag.

Till sist vill jag säga, att jag rent politiskt sett ser en ganska stor vinning
i den politik, som nu i viss mån har påbörjats. Vari består då denna vinning?
Jo, vi ha ju inom landet två ungefär jämställda grupper av människor,
nämligen jordbrukargruppen och den mera industribetonade arbetargruppen.
Det kan då icke vara bra att man, vilket man faktiskt mer än en
gång gjort uppe i Adalen, söker spela ut dessa två grupper mot varandra.
Då blir nämligen följden ovillkorligen, att det blir den minoritet, som står
vid sidan av dessa grupper, som kommer att härska genom att söndra och
som därför tar hem spelet. Med den politik, som alltså nu i viss mån påbörjats
böra alltså dylika farhågor kunna anses vara åtminstone förminskade, och
däri ligger en stor vinst.

Jag är naturligtvis icke själv fullt belåten med uppgörelsen, ty det kan
ingen vara, som går med på en uppgörelse. Jag skulle naturligtvis hellre ha
sett att riksdagens beslut i vad det avser jordbruksfrågorna och direktiven
blivit i enlighet med vad jag önskat. Men jag måste naturligtvis på någon
punkt göra eftergifter. En sak vill jag emellertid säga och det är, att högern
alltid har talat örn nödvändigheten av att bevara den borgerliga majoriteten.
Jag vill då verkligen fråga: finnes det något säkrare medel att totalt slå sönder
denna borgerliga majoritet, än genom att gå med på avslag, när det gäller
denna uppgörelse. Men lika säkert som att Stripahistorien — de socialdemokratiska
tidningarna skrevo da med stora feta rubriker att arbetarregeringen
går, strejkbrytarregeringen kommer -- var anledningen till den frammarsch,
som då gjordes på vänsterhåll, lika säkert är det, att något liknande
skulle ske, därest man nu skulle avslå det förslag, som här föreligger. Det
är därför, som jag tycker att högerns lära och leverne även i den punkten
borde bättre överensstämma, än hittills varit fallet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrade:

Herr Linnér: Herr talman! Jag skall icke i någon mån förlänga debatten,
jag skall endast rätta ett par missförstånd, som förekommit under förmiddagens
replikväxling.

Då jag under gårdagen yttrade mig angående byggnadsarbetena, tycktes

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
jag lia berört en örn punkt, eftersom mitt yttrande gjordes till föremål för
anmärkning såväl av statsministern som av herr Pehrsson i Bramstorp. Det
skulle vara tillräckligt att såsom förklaring hänvisa till mitt yttrande i protokollet,
men då detta icke föreligger, skall jag erinra om vad som verkligen
blivit sagt. Jag berörde byggnadsarbetena i två sammanhang, först i sammanhang
med omslutningen av hela det belopp för vilket arbeten till avtalsenliga
löner skulle utföras enligt majoritetsöverenskommelsen och yttrade då,
att enligt denna överenskommelse skulle arbeten till avtalsenliga löner utföras
för 207 miljoner kronor, av vilket ett belopp av nära eller omkring — jag vet
icke vilket ord jag använde — 78 miljoner kronor skulle användas till byggnadsarbeten.
För var och en, som har den flyktigaste kännedom örn det särskilda
utskottets utlåtande nr 17, måste det vara fullständigt klart varifrån
dessa siffror voro hämtade och att det alltså icke förelegat någon avsikt att
vilseleda åhörarna. Däremot förelåg det en lika klar avsikt att ställa för
medlemmarnas i bondeförbundet ögon just denna situation, att de genom att
medverka till att dessa stora belopp skola användas till avtalsenliga löner, bidraga
till att stödja fackföreningarnas lönepolitik. Detta var syftet med
vad jag yttrade.

Jag skall tillägga, att jag i detta sammanhang icke yttrade någonting örn
byggnadsarbetarstrejken. Det skedde däremot i det andra sammanhanget, när
jag talade örn konfliktdirektiven. Då yttrade jag, att enligt majoritetsöverenskommelsens
konfliktdirektiv beträffande de förutvarande arbetslösa
skulle en del byggnadsarbetare, som under nuvarande strejk varit arbetslösa,
kunna göra anspråk på arbetslöshetsunderstöd. Detta påstående har icke från
någon sida på något vis bemötts och torde ej heller kunna bestridas.

Det torde vara tillräckligt med detta bemötande och jag skulle efter detta
kunna vara berättigad att säga, att det är väl ändå icke nödvändigt och ej
heller nyttigt, inte ens i en sådan debatt som denna, där man tyvärr alltför
litet har rört sig med vad som gäller saken och alltför mycket i vad som rör
personen, att man presumerar något annat än lojala avsikter hos en meningsmotståndare.

Jag skall be att få begagna tillfället att även rätta ett annat missförstånd,
som förekom i ett yttrande under förmiddagen av herr statsministern angående
förhållandet mellan reservarbetslönerna och fattigvården. Det yttrande
härom, som hans excellens statsministern avsåg, är återgivet i koncentrerat
skick i särskilda utskottets utlåtande nr 18. Jag skall taga några siffror
därur. Där står, att av de vid statliga reservarbetena anställda ha 7.27 % av
reservarbetarna tillerkänts fattigvårdsunderstöd. Det står på sidan 46 i betänkandet.
Av do vid statskommunala reservarbeten anställda lia 11.14 %
kommit i åtnjutande av fattigvårdsunderstöd. Den högsta procenten förekommer
hos dem, som åtnjutit kontantunderstöd. Den procenten går upp till
12.93 %. Av dessa siffror torde man icke kunna draga den slutsats, som herr
statsministern gjorde under förmiddagen, då han sade, att siffrorna visa, att
reseravarbetslönerna varit så låga hittills, att de ha framkallat ett allmänt .behov
— jag minns ej ordalagen — i större omfattning ett behov av fattigvårdsunderstöd.
Icke heller har denna slutsats dragits av särskilda utskottet, utan
särskilda utskottet har i stället enhälligt framhållit betydelsen av, att icke något
dubbelunderstöd skall förekomma. Det säger: »Genom en sammanblandning
av olika hjälpformer uppstår nämligen alltid risk för missbruk och försvåras
kontrollmöjligheterna.» Det är denna synpunkt, som kommer tillbaka
också i annat sammanhang, då man har enat sig örn en skrivelse till Kungl.
Maj :t i syfte att förebygga sådant missbruk, och det torde man väl från alla
partier vara fullständigt ense örn, att hur man än lägger denna understöds Anrlra

kammarens protokoll 10.i-i. Nr 50. 5

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
verksamhet, är det ett gemensamt önskemål, att icke missbruk kunna äga
rum, som hittills skett.

Herr Herou: Herr talman! Det var en passus i herr Olssons i Gävle

anförande, som nödvändiggör en förklaring. Han formulerade en replik till
mig, varav framgick, att han uppfattat mitt anförande så, som om jag enbart
av en stark känsla för demokratien kritiserat den uppgörelse det talats om.
Det är naturligtvis uppenbart oriktigt med en sådan tolkning. Utgångspunktten
för min kritik var nätt upp i det väsentliga den frågeställningen: Vinner
man mera genom kompromisser, genom oerhörda eftergifter från vad man
själv kallat ett minimiprogram, det minimum av åtgärder, som man anser
böra vidtagas? Vinner man mera genom dylikt än genom fortsatt kamp? Rent
parentetiskt gjorde jag därvidlag en reflexion om det skryt, som framträtt i
denna debatt, då man förklarat, att denna uppgörelse, som betecknats som en
mycket stor eftergift, skulle rädda demokratien. Jag varnade för det och
sade, att en sådan tankegång var synnerligen farlig. Och jag tror, att man
med hänvisning till andra länder kan visa, att eftergifternas politik ingalunda
räddar demokratien. Därvidlag är syftet uppenbart med den direkta adress,
som framgick av ett yttrande till mig, att en man, som i ett årtionde sneglat
mot diktaturen, dennes ord kunde man ej tillmäta så stor betydelse, när det
gäller kritiken här. Men missförståendet på den punkten beror på missförståndet
i första punkten. Men i övrigt har jag ej ändrat uppfattning i den
frågan. Demokrati eller diktatur är för oss fortfarande bara medel för de
realiteter, vi vilja genomföra, och vi ha funnit, att s. k. diktatur kan vara det
överväldigande folkflertalets intresse mot en motsträvig minoritet. Men jag
vill å andra sidan säga, att under s. k. demokrati kan på grund av samhällets
ekonomiska struktur minoritetsförtryck mot folkets breda massa mycket
väl göra sig gällande. Jag är den siste att göra gällande, att den nuvarande
uppgörelsen är ett uttryck för folkvälde.

Skulle jag sedan få tillägga ett par ord örn ett uttryck, som jag använt mycket
försiktigt. Jag sade kohandel, fast jag sade det bara en gång, ty jag
ville ej göra dagens segerherrar ledsna i förtid. Sorgen kommer kanske i
morgon. De böra ha en glad dag, så länge uppgörelsen varar. Men om jag
använde uttrycket med en viss försiktighet, var det icke därför att jag tvekade
örn ordets valör, ty även örn herr Olssons i Gävle förklaring örn beskyllningen
nu, när det gäller denna uppgörelse var mycket fyndigt formulerad,
när han säde, att örn vi kompromissa med högern kallas det nationell befrielse,
örn vi kompromissa med de frisinnade, kallas det kompromiss, men örn vi
kompromissa med bondeförbundet, är det kohandel — vilket låter mycket
bra och bestickande, som örn man skulle kunna komma förbi sanningshalten i
det använda uttrycket — så var dock herr Olssons i Gävle replik icke tillfyllest
i det avseendet. Jag har fattat skillnaden mellan kompromiss och kohandel
så, att kompromiss är det, när olika grupper pruta envar något på sin
uppfattning för att i en uppkommen fråga uppnå ett resultat, men när man tar
ett helt komplex av frågor och herr Olovson i Västerås t. ex. kanske måste
uppgiva vad han förut hållit mycket kärt för att tillbyta sig något i en annan
fråga, då föreligger kohandel eller, som Trygger sade hästbyte. Med
den tolkningen av skillnaden, behöver jag icke be örn ursäkt för att jag använde
uttrycket kohandel.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen, som under herr
Herous anförande uppkommit och övertagit ledningen av förhandlingarna,
gav propositioner på 1 :o) godkännande av utskottets förslag till lydelse av

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
förevarande punkt, 2:o) bifall till det förslag till avfattning av berörda punkt,
som innefattades i den utav herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna,
under nr 14 antecknade reservationen, 3:o) godkännande av den avfattning
utav ifrågavarande punkt, som föreslagits i den av herr Hamrin m. fl. avgivna,
under nr 15 antecknade reservationen, 4:o) bifall till det av herr Andersson
i Stockholm under överläggningen framställda yrkandet och 5:o) bifall
till motionerna 11:511, 512 och 523; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Herr Lindman begärde emellertid votering, i följd varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen ansåg den under 2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Hamrin
votering, varför herr talmannen för bestämmande av kontraproposition i denna
votering ånyo upptog de övriga propositionerna; och fann herr talmannen
den under 3:o) angivna nu vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes
likväl av herr Andersson i Stockholm, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition i den sålunda begärda voteringen
upptog de båda återstående propositionerna, därvid herr talmannnen såsom
sin mening uttalade, att den under 5:o) angivna vore med övervägande ja besvarad.
Då emellertid jämväl denna herr talmannens uppfattning bestreds av
herr Andersson i Stockholm genom begäran örn votering, blev nu efter given
varsel först uppläst och godkänd en så lydande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i den förberedande votering, som skall anställas
för bestämmande av kontraproposition i voteringen örn kontraproposition
i huvudvoteringen angående Avd. II kap. I punkten 11 i den utav särskilda
utskottet i dess förevarande utlåtande nr 17 framlagda sammanfattningen
av de utav utskottet förordade reglerna för reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet
m. m. antager motionerna 11:511, 512 och 523, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontroproposition i nämnda förberedande
votering antagit det av herr Andersson i Stockholm under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren till kontraproposition i den förberedande
votering, som skulle anställas för bestämmande av kontraproposition
i voteringen örn kontraproposition i huvudvoteringen, antagit motionerna
11:511, 512 och 523. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande
voteringsproposition nu uppläst och godkänd:

Den, som till kontraproposition i voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen
angående Avd. II kap. I punkten 11 i den utav särskilda utskottet
i dess förevarande utlåtande nr 17 framlagda sammanfattningen av de utav
utskottet förordade reglerna för reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet
m. m. antager den av herr Hamrin m. fl. avgivna, under nr 15 antecknade
reservationen, röstar

Ja;

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Deri, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda förberedande
votering antagit motionerna II: 511, 512 och 523.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och ifrågavarande
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs
omröstning med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns
därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vid vilken utgång kammaren
till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition i huvudvoteringen antagit
herr Hamrins m. fl. under nr 15 antecknade reservation. Till följd härav
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående Avd. II kap. I
punkten 11 i den utav särskilda utskottet i dess förevarande utlåtande nr 17
framlagda sammanfattningen av de utav utskottet förordade reglerna för reservarbeten,
kontantunderstödsverksamhet m. m. antager den av herr Johansson
i Fredrikslund m. fl. avgivna, under nr 14 antecknade reservationen
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
herr Hamrins m. fl. under nr 15 antecknade reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter åter intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs
omröstning med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid
flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, under nr 14 antecknade
reservationen.

I enlighet härmed erhöll propositionen i huvudvoteringen, som efter given
varsel nu upplästes och godkändes, följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren godkänner Avd. II kap. I punkten 11 i den
utav särskilda utskottet i dess förevarande utlåtande nr 17 framlagda sammanfattningen
av de utav utskottet förordade reglerna för reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet
m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag till avfattning av berörda
punkt, som innefattas i den utav herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna,
under nr 14 antecknade reservationen.

Efter det kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs
omröstning med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid
flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren godkänt utskottets
förslag till lydelse av förevarande punkt.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Härefter föredrogos nedannämnda delar av utskottets sammanfattning av
de utav utskottet förordade reglerna för reservarbeten, kontantunderstödsverksamliet
m. m.

Avd. I.

Kap. I och II.

Godkändes.

Avd. II.

Kap. I.

Punkten 1.

Godkändes.

Punkten 2.

Mom. a—c.

Godkändes.

Föredrogs mom. d; och anförde därvid:

Herr Lindqvist: Herr talman! På denna punkt jämte en del andra, som
komma härefter, har jag jämte en del andra av utskottets ledamöter avgivit
en reservation och ett särskilt yrkande, men enligt vad som uppgivits har första
kammaren i alla dessa punkter följt utskottets förslag. Då det endast skulle,
såvitt jag förstår, taga tid i kammaren, örn vi skulle på varje punkt fullfölja
våra reservationer, har jag bara velat passa på tillfället att säga, att jag icke
kommer att framställa några yrkanden i anledning av dessa reservationer,
då som sagt första kammaren redan fattat beslut och det icke finnes någon
utsikt, såvitt jag förstår, att få något annat beslut i denna kammare.

Herr Hamrin: Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Momentet godkändes.

Mom. e—h.

Godkändes.

Punkten 3.

Godkändes.

Punkten J.

Herrar Johan Bernhard Johansson, Sederholm, Bagge, Lindman, Linnér
och Anderson i Norrköping hade uti en med nr 7 betecknad reservation förklarat
sig anse, att under förevarande punkt jämväl bort upptagas en särskild
föreskrift av följande innehåll:

Till reservarbete må endast hänvisas den, som icke i anledning av arbetslöshet
åtnjuter fattigvård för sig eller sin familj av annat slag än som avses
i 50 § andra momentet i lagen örn fattigvården eller som, då fråga är örn fattigvård
för någon, i förhållande till vilken han är att anse såsom familjeförsörjare,
utgöres av vård å sjukvårdsanstalt; dock skall vad sålunda föreskrivits
icke utgöra hinder för hänvisning till reservarbete av den, som i synner -

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
ligen trängande fall för sig eller sin familj tillfälligt åtnjuter fattigvård av
annat slag än nyss sagts.

Mom. a—e.

Godkändes.

Ordet begärdes Härefter av

Herr Linnér, som yttrade: Herr talman! Efter mom. e) yrkar jag bifall

till den reservation, som återfinnes på sid. 151 i utskottets utlåtande och som
avgivits av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. med yrkande, att efter detta
moment måtte upptagas en särskild föreskrift.

[Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till
den beträffande förevarande punkt under 7:o) avgivna reservationen, Hels
ock på avslag därå, och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i
den senare propositionen.

Punkten 5.

Godkändes.

De vid punkten 4 omförmälda reservanterna hade uti avgiven, med nr 8 betecknad
reservation förklarat sig anse, att efter nyssnämnda punkt 5 bort införas
en bestämmelse av följande innehåll:

Arbetslös, som är berättigad till daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa,
må, även örn behov av arbetslöshetshjälp icke föreligger, hänvisas till reservarbete.

Därjämte hade herrar Hamrin, von Stockenström och Sam Larsson uti en
med nr 9 betecknad reservation förklarat sig anse, att efter punkten bort införas
en bestämmelse av nedannämnda innehåll:

Därest tillsynsmyndigheten för de erkända arbetslöshetskassorna med stöd
av bestämmelserna i 15 § tredje stycket i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
meddelat sådan föreskrift, som där avses, för riket eller viss del
därav eller för visst yrke, må arbetslös, som är berättigad till daghjälp från
erkänd arbetslöshetskassa och ■ som beröres av den meddelade föreskriften,
även örn behov av arbetslöshetshjälp icke föreligger, hänvisas till reservarbete.

Herr talmannen gav på begäran ordet till:

Herr Linnér, som yttrade: Herr talman! Jag hemställer, att efter punkt 5
måtte införas en särskild bestämmelse i enlighet med den med nr 8:o) betecknade,
på sid. 151 i utlåtandet införda reservationen.

[Vidare anförde:

Herr Hamrin: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till den på sid. 151
i utlåtandet införda, av herrar von Stockenström, Sam Larsson och mig avgivna
reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets

hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på
1 :o) bifall till den med nr 8 betecknade reservationen, 2 :o) bifall till den un -

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
der nr 9 antecknade reservationen samt 3:o) avslag å berörda reservationer;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda proposition.

Punkterna 6—9.

Godkändes.

Punkten 10 skulle enligt utskottets förslag hava följande lydelse:

10. Under tiden för arbetskonflikt må ej i reservarbete sysselsättas

a) den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål
för lockout);

b) den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löneoch
anställningsvillkor, skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas
av arbetslöshetskommissionen.

Beträffande denna punkt hade emellertid avgivits

dels en under nr 12 antecknad reservation av herrar Johan Bernhard Johansson,
Sederholm, Wohlin, Bagge, Lindman, Linnér och Anderson i Norrköping,
vilka ansett, att punkten bort hava följande innehåll:

Det ankommer på arbetslöshetskommissionen att avgöra, huruvida arbetslös
må sysselsättas i reservarbete under tiden för arbetskonflikt. Vid kommissionens
prövning skall särskilt iakttagas

att i reservarbete icke må sysselsättas den, som är indragen i arbetskonflikt
(strejk eller lockout) eller som eljest blivit arbetslös på grund av konflikten,
dock att i sistnämnda fall kommissionen äger rätt att, då särskilda skäl därtill
föreligga, medgiva undantag;

att vid allmän konflikt inom ett yrke eller en industri i reservarbete icke
må sysselsättas arbetare, som tillhöra yrket eller industrien inom landet eller
på den ort, där konflikten råder, och som icke blivit överförda till det lokala
arbetskraftsöverskottet enligt vad nedan sägs; samt

att på enahanda sätt, som nyss sagts i fråga om allmän konflikt, skall förfaras
vid sådan partiell konflikt, örn vilken det gäller, att den kan anses vara
ett led i en aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren
inom området i fråga.

Har arbetare en längre tid saknat anställning i det yrke eller den industri
han tillhört eller har han därinom icke i nämnvärd omfattning haft arbete,
och kan det antagas, att han icke under en närmare framtid åter kan erhålla
anställning inom yrket eller industrien, må han överföras till det lokala arbetskraftsöverskottet.
Dit överförd arbetare skall icke till följd av konflikt inom
det yrke eller den industri han tillhört vara betagen möjligheten att hänvisas
till reservarbete;

dels ock en med nr 13 betecknad reservation av herr Löfgren, som med
hänvisning till särskild motivering anslutit sig till den uppfattning, som uttalats
i nyssnämnda av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Punkten föredrogs, och yttrade därvid:

Herr Linnér: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är betecknad med nr 12 :o) och införd pa sid. 152 i utlåtandet, avgiven
av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Herr Hamrin: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
på de därunder framkomna yrkandena; och godkände kammaren
utskottets förslag till lydelse av förevarande punkt.

Punkterna 12 och 13.

Godkändes.

Kap. II och III.

Godkändes.

Övergångsbestämmelserna.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten I A.

I fråga om denna del av utskottets hemställan hade en under nr 20 antecknad
reservation avgivits av herrar Hamrin, von Stockenström och Sam Larsson,
vilka ansett, att det av utskottet föreslagna anslaget å 55,000,000 kronor
till statliga och statskommunala reservarbeten bort höjas till 70,000,000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan i berörda del yttrade:

Herr Hamrin: Herr talman! Under åberopande av vad jag tillsammans

med mina meningsfränder i utskottet anfört å sid. 157 i utlåtandet hemställer
jag örn beviljande av ett reservationsanslag på 70,000,000 kronor i stället för
55,000,000 kronor, alltså örn bifall till reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Med hänvisning till vad utskottet anfört
i sin motivering hemställer jag örn bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande del, i vad den ej blivit besvarad
genom kammarens tidigare fattade beslut, dels ock på bifall till den med
nr 20 betecknade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med
den förra propositionen.

Punkten I B. a). ■

Mom. 1.

Beträffande detta moment, vari utskottet, på sätt ovan omförmälts, hemställt
örn ett anslag för budgetåret 1933/1934 till statsbeställningar av

10,700,000 kronor, hade avgivits

dels en under nr 21 antecknad reservation av herrar Johan Bernhard Johansson,
Sederholm, Wohlin, Sam Larsson, Bagge, Lindman, Nilsson i Landeryd
och Anderson i Norrköping, vilka förordat, att ett belopp av 10,000,000 kronor
måtte ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för ifrågavarande ändamål;

dels ock en under nr 22 antecknad reservation av herr Hamrin, som ansett,
att utskottet under förevarande moment bort hemställa, att riksdagen måtte
till ökade medel till flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1933/1934 —

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Änet. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
utöver tidigare av riksdagen för ändamålet anvisade medel — anvisa ett reservationsanslag
av 5,290,000 kronor.

Sedan momentet föredragits, anförde:

Herr Kilbom: Herr talman! Då i föreliggande punkt insmusslats ett
förslag örn anslag av 7 miljoner kronor till militära ändamål, d. v. s. byggandet
av nya krigsfartyg, ber jag för mitt vidkommande att få yrka på att
detta belopp ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för anordnande av beredskapsarbeten.
Det synes mig något underligt, att man på detta sätt mot det
beslut, som riksdagen tidigare har fattat och som väl även innebar ett principiellt
ställningstagande till det nybyggnads- resp. förnyelseprogram för
flottan, som skulle följas, kommer och föreslår ytterligare nybyggnad och
till på köpet i tider som dessa. Det vore ju lämpligt, synes det mig, att man
använder pengarna nu mer än någonsin eljest till arrangerande av produktiva
arbeten och icke till skapande av militära anfalls- resp. försvarsvapen. Förfaringssättet
är icke minst underligt ur den synpunkten, att landet för närvarande
har en delegation nere i Genéve, som mycket aktivt deltar både in
pleno och i resp. kommissioner rörande nedrustningsproblemet. Det är ävenledes
märkligt ur den synpunkten, att en del av regeringens nuvarande ledamöter
förut ha talat örn att de icke alls tro på den internationella nedrustningen,
utan att de ansett, att vi nu måste gå nationellt »from sounds to
things». Hur är det nu, herr Engberg, med våra förpliktelser i det senare
avseendet?

För min del, herr talman, ber jag att få protestera mot detta förslag, vilket
som sagt bryter mot vad riksdagen förut har fastslagit i fråga örn nybyggnads-
och förnyelseprogrammet och fullkomligt strider mot det krav,
som tiden ställer, samt även strider mot de löften, som ha utställts av regeringspartiet.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet

därpå, att på sid. 159—160 föreligger en av mig avgiven reservation, vari
påyrkas, att till flottans ersättningsbyggnad skall utgå ett anslag av

5,290,000 kronor i stället för de 10,700,000 kronor, som utskottsmajoriteten
har föreslagit till samma och andra ändamål. I själva verket innebär reservationen
icke någon skillnad i vad det gäller flottans ersättningsbyggnad.
Min reservation ansluter sig för övrigt till marinmyndigheternas förslag. Det
är ju så, att årets riksdag har redan beviljat medel till flottbygge. Marinmyndigheterna
hade begärt ytterligare medel hos Kungl. Maj :t, men detta
avvisades av regeringen, något som från min sida icke föranleder någon erinran
eller anmärkning. När man emellertid nu går in för statsbeställningar
och byggande av ytterligare en jagare och en undervattensbåt, så måste man
väl tycka, att det är något egendomligt, att riksdagen skall bevilja ett så
stort belopp som 7,000,000 kronor, när marinmyndigheterna själva lia meddelat,
att byggnadstiden uppgår till minst två år. Jag har för min del icke
deltagit i arbetet på den delegation, som har behandlat detta ärende, och jag
vill därför icke framträda såsom en detaljkännare av frågan, men när marinmyndigheterna
uttalat, att pengarna icke kunna användas på kortare tid än
två år, så förstår jag uppriktigt sagt icke, varför man nu skall anslå så mycket
pengar. Det kan visserligen vara bra att forcera ett arbete som detta,
men å andra sidan kan det viii också ha sina fördelar att dra ut på tiden eller
rättare sagt bedriva arbetet i mera normalt tempo i stället för att forcera ett
bygge, som sedan måste stanna av. Måhända skola vi gå vidare och regeringen
är kanske beredd att till nästa år begära ytterligare medel av riksda -

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
gen för att fortsätta arbetet. I annat fall måste det ju bli ett stopp i arbetet,
som från arbetslöshetssynpunkt icke kan vara fördelaktigt.

Jag tillät mig i går att såsom exempel på hur strikt man följer uppgörelsen
påpeka, att beloppet till statsbeställningar på 10 miljoner kronor i sista
stund blev ökat med 700,000 kronor av utskottet. Jag erkänner gärna, herr
talman, att jag lyssnade icke tillräckligt uppmärksamt, när detta yrkande
framställdes, för att fatta vad innebörden var med dessa 700,000 kronor, som
skulle tilläggas de 10 miljonerna. Sedan begärde jag upplysning härom och
fick då det svaret, att de 700,000 kronorna fattades i de 180 miljonerna, och
därför lade man till dessa 700,000 kronor utan att man egentligen kunde lämna
någon redogörelse för vad dessa pengar skulle användas till. Nu gäller
icke min anmärkning dessa 700,000 kronor mer än andra miljoner, som på
mer eller mindre löst utformade villkor ställas till Kungl. Maj :ts förfogande.
I varje fall måste jag dock säga, utan att därför vilja riva upp någon strid
örn detta, att_ vi få. väl ändå icke utgå ifrån, att arbetslösheten är borta och
icke längre finns till, när vi börja budgetåret 1934/1935. Örn vi velat hushålla
litet bättre, så borde vi ha kunnat enas örn att nu endast bevilja halva
anslaget till detta flottbygge. Därmed hade ju riksdagen precis lika mycket
som med det högre anslaget fastslagit, att bygget skulle sättas i gång
och att .det naturligtvis då också skulle fullföljas.

Alltså menar jag, att från försvarets synpunkt sett kan det icke vara något
att erinra mot min reservation, och från arbetslöshetssynpunkt sett kan det
icke heller vara något att erinra. Men, herr talman, jag vet väl, att det är
lönlöst att få någon ändring, och jag har därför endast velat klarlägga min
ställning till frågan, ty jag tillhör icke dem, som kammaren väl vet, som
bara röstar i blindo emot allt som har något med militära ändamål att göra,
utan vill pröva dessa saker objektivt och sakligt så långt mina krafter och
min förmåga räcka.

Jag hemställer örn bifall till min reservation men kommer givetvis icke att
yrka på någon votering.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Då saken här
har framställts, sorn örn detta förslag innebure, att riksdagen skulle gå utöver
de planer, som tidigare ha godkänts, kan det vara anledning påpeka, att den
plan för ersättningsbyggnad, som godkändes vid 1927 års riksdag, icke har
blivit genomförd under den tidsperiod, inom vilken den var avsedd att genomföras.
Det återstår ännu vissa belopp för den första byggnadsperioden, som
skulle lia varit avslutad redan med innevarande budgetår. Det anslag, som
nu beviljas, går icke utöver ramen för den flottbyggnadsersättning, som man
ansåg skulle fortsätta även efter den första femårsperioden. Det andra skedet
av denna flottbyggnadsplan avsåg ännu större belopp årligen än det
första skedet. I det andra skedet skulle nämligen ingå även byggandet av
pansarfartyg. Det nu förordade beslutet tar ingen ståndpunkt till den andra
periodens byggnadsprogram men innebär, att man i avvaktan på ett beslut
rörande denna andra byggnadsperiod fullföljer ersättningsbyggnaden efter
första byggnadsperiodens program. Även örn man för detta första år under
den andra byggnadsperioden beräknat att anslå endast samma belopp som
årligen under den första byggnadsperioden, så har riksdagen icke ens med nu
föreliggande förslag beviljat de medel, som riksdagen utfäst sig för, när den
gick in för beslutet år 1927. Det föreligger alltså här ingen utökning.

När man sedan har anfört, att marinmyndigheterna ha äskat ett mindre
belopp, så vill jag erinra därom, att när marinmyndigheterna ingåvo sitt förslag,
var det under press av den statsfinansiella situationen. Gransknings -

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
nämnden hade framhållit, att även på denna punkt de statsfinansiella svårigheterna
tvingade fram en inknappning. Vad marinmyndigheterna därför
föreslogo var endast ett fullföljande av byggnadsprogrammet i så måtto, att
man skulle kunna hålla arbetsstyrkan på kronans egna varv med arbete. Förhållandet
är nu det, att vid vissa av de enskilda varven, som syssla bland
annat med örlogsfartygsbygge, ha mycket betydande inskränkningar i arbetsstyrkan
måst ske och stora avskedanden ha ägt rum. Förhållandena under
den närmaste framtiden synas vara sådana, att örn icke dessa varv få
statsbeställningar, måste ytterligare avskedanden ske. Vid ett, av de större
varven blir situationen närmast den, att det nästan helt och hållet får nedlägga
sin verksamhet. Det är alltså ur arbetslöshetssynpunkt befogat att ge
statsbeställningar även i detta avseende.

Sedan kan man naturligtvis tvista örn huruvida dessa statsbeställningar
skola ha formen av beställningar av örlogsfartyg eller vara arbeten av annan
art. När vi ha accepterat att i detta förslag upptaga även anslag för byggande
av örlogsfartyg, så har det också skett under hänsynstagande till
önskemål inom andra delar av riksdagen och inom andra delar av folket än
dem vi närmast representera. Vi ha emellertid kunnat göra det i medvetandet
örn att igångsättandet även av arbeten sådana som dessa kommer^i mycket
stor utsträckning att bereda arbete, och vi ha kunnat göra det så mycket
hellre, som icke ens genom beviljandet av detta anslag riksdagen har givit
de medel, som skulle erfordras för fullföljande av det beslut, som riksdagen
fattade år 1927.

Herr Lindqvist: Herr talman! Med hänvisning till vad utskottet anfört

på sid. 55—59 hemställer jag örn bifall till utskottets framställning.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skall be att få göra en formell ändring
i mitt förra yrkande. Jag yrkar, att beloppet på denna punkt nedsättes till

3,700,000 kronor, d. v. s. att de 7 miljoner kronor, som äro avsedda för byggande
av krigsfartyg, skola strykas.

Det är alldeles riktigt, som herr statsministern säger, att 1928 års byggnadsprogram
icke har fullföljts, men då han såsom skäl härför åberopar de
marina myndigheternas inskränkningar av programmet senare, så vill jag erinra
örn orsaken till att riksdagen frångick 1928 års program. Det var nämligen
statsfinansiella skäl. Minns jag icke alldeles fel, var det Ekmansregeringen,
som under trycket av de sinande statsinkomsterna föreslog, att det
av riksdagen tidigare beslutade byggnadsprogrammet skulle inskränkas.
Tvisten mellan herr statsministern och mig i denna punkt gäller val således
detta: Gäller ett av riksdagen tidigare fattat beslut mer än ett av riksdagen
senare fattat beslut? Det senare beslut, som jag stöder mig på, genomfördes
på förslag av Ekmansregeringen och innebar ett frångående av 1928 ars
byggnadsprogram. Det är detta senare beslut, som man nu, för statsministerns
vidkommande med hänvisning till ett tidigare riksdagsbeslut, vill komma
ifrån.

Man talar nu örn att hela denna historia är motiverad därav, att örn beslut
icke fattas i enlighet med utskottets förslag, så skall man tvingas avskeda
en del av personalen vid ett varv och kanske nedlägga detsamma. Jag vet
icke vad det är för ett varv, som man här syftar på, men att det är ett i
privat ägo befintligt skeppsvarv synes mig vara tämligen klart av utskottets
utlåtande. På den punkten vore det kanske emellertid med hänsyn till^ den
argumentation, som i framtiden måhända kommer att ske, nyttigt att få ett
klart besked. Tills vidare hävdar jag, att det icke är fråga örn kronans varv
härvidlag, utan att det gäller ett privat varv.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Ahq[. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Även örn allt, som jag Ilar anfört visavi riksdagens tidigare frångående
av det beslutade byggnadsprogrammet, icke skulle gälla, så synes det mig
under alla förhållanden, herr talman, att riksdagen har förpliktelser av två
skäl, som jag också tidigare anfört. För det första med hänsyn till det myckna
talet örn nedrustning och till talet av regeringens egna ledamöter örn nationell
nedrustning. .Det är ju ett underligt sätt, örn riksdagen här mitt under
Sveriges deltagande i nedrustningskonferensen såsom representant för en liten
nation beslutar örn nya rusftningar. Örn man kallar det nybyggnad eller ersättmngsbyggnad
spelar i det avseendet ingen roll. För det andra ha vi förpliktelser
därför, att den statsfinansiella situationen, såvitt man kan döma
av regeringens egna förslag, är mera tryckt än någonsin och således på intet
sätt motiverar utslängandet av 7 miljoner kronor för militära rustningar.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Herr Kilbom

bär fullkomligt missuppfattat vad som skedde vid förra årets riksdag. Det
innebar ingalunda, att riksdagen beslöt någon som helst ändring i den godkända
ersättningsbyggnadsplanen, utan endast, att man icke ansåg sig kunna
lämna tillräckligt med medel för ett fullföljande av planen i den takt, som
man tidigare hade tänkt sig.

Jag skulle också vilja tillägga, att herr Kilboms senaste yrkande är ganska
anmärkningsvärt. Det innebär i själva verket, att han vill stryka 7 miljoner
kronor från de medel, som riksdagen nu ställer till förfogande för allmänna
arbeten.

Herr Linnér: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation
i fråga örn denna punkt, som återfinnes pa sid. 157 och som är avgiven av herr
Johansson i Fredrikslund m. fl., slutande på ett belopp av 10 miljoner kronor.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag vill blott förtydliga mitt förra an förande

och säga, att jag hyser samma uppfattning som statsministern beträffande
riksdagens tidigare intagna ståndpunkt till flottbyggandet. Det ansvar,
som jag har för detta, skall jag icke undandraga mig att bära i fortsättningen.
Jag kan emellertid icke underlåta att framhålla, att statsministern
ingenting nämnde örn den kritik, som jag ägnade förslaget. Det är mycket,
som talar för att anslaget delas upp på två år, såvida man icke resonerar på det
sättet, att när staten lanar upp så mycket pengar kan nian också låna upp
pengar för byggande av krigsfartyg, vilket aldrig tidigare förekommit. Därigenom
undvikes att regeringen behöver återkomma vid nästa års riksdag och
begära tilläggsanslag för fullbordande av byggandet. Den synpunkten kan
jag ju förstå, men den förekommer icke alls vare sig i utlåtandet eller i någon
av reservationerna.

Herr Kilbom: Jag ligger icke för att »mocka gräl», men jag måste säga,

att sedan föregående riksdag på grund av mindre rikligt tillflöde till statskassan
beslöt att stryka det tidigare beslutade byggnadsprogrammet, kan nian
diskutera huruvida detta var ett frångående endast av 1931 års beslut. Jag
tror emellertid, eders excellens, att den nuvarande statsfinansiella situationen
är långt sämre än vad den var föregående år, och då man följaktligen på
en folkfrisinnad regerings förslag beslöt, om jag icke minns galet, att nedsätta
beloppet med 5 miljoner kronor, så är det tiodubbel anledning i år att nedsätta
detsamma med 7 miljoner kronor. Jag har icke av egen vilja ändrat
mitt. yrkande utan därför att man sagt, att det på grund av formella skäl var
omöjligt att upptaga mitt tidigare gjorda yrkande.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Angi. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Hansson: Jag ber blott att få fästa

uppmärksamheten på att i fjol avstod man också ifrån att framlägga förslag
beträffande t. ex. en hel del byggnadsarbeten. Sedan har man emellertid ansett
det vara nödvändigt att för mötande av arbetslösheten i år framlägga ett
ganska omfattande arbetsprogram, som väsentligen finansieras genom lån.
Det är i och för sig icke något märkvärdigare, att man i det programmet skaffar
utrymme för förpliktelser, som man tidigare måst åsidosätta, än att man
tillgodoser en del andra ändamål, som man tidigare måst undanskjuta.

Beträffande herr Hamrins påpekande vill jag endast säga, att även den
summa, som innefattas i herr Hamrins reservation, ju icke kan vara någon
slutsumma utan avser att täcka kostnaderna det första året för det program,
som ifrågasättes. Det förhåller sig på samma sätt med det förslag, som utskottet
framlagt örn anslag för det program, som sedan måste fullföljas. Och
det uttalas också av utskottet, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att till
nästa års riksdag framkomma med det förslag, som därav kan föranledas.
Det är verkligen min förhoppning, att man för att lätta arbetslösheten skall
kunna sätta igång dessa byggnadsarbeten vid en sådan tid, att finansieringen
därav blir nödvändig redan under kommande budgetår.

Herr Kilbom: Efter statsministerns senaste anförande nödgas jag konstatera,
att han i fråga örn värdet för folket av arbete tycks sätta likhetstecken
mellan byggandet av nya bostäder åt statare ute på landsbygden och byggandet
av krigsfartyg.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande del, 2:o) bifall
till den med nr 22 betecknade reservationen, 3:o) bifall till den med nr 21 betecknade
reservationen samt 4:o) bifall till det av herr Kilbom under överläggningen
senast framställda yrkandet; och fattade kammaren beslut i överensstämmelse
med innehållet i den förstnämnda propositionen.

Mom. 2.

I fråga om detta moment hade en med nr 23 betecknad reservation avgivits
av herrar Johan Bernhard Johanssom, Sederholm, Bagge, Lindman, Nilsson
i Landeryd och Linnér, vilka ansett, att medel till statliga beredskapsarbeten
icke borde beviljas.

Efter föredragning av momentet, anförde:

Herr Linnér: Herr talman! Jag ber att i denna punkt få yrka bifall till
reservationen på sidan 160 av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.

Herr Hamrin: Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner på de under
överläggningen framställda yrkandena biföll kammaren utskottets hemställan
i förevarande moment.

Mom. 3.

Beträffande nu förevarande moment hade avgivits

dels en med nr 24 betecknad reservation av samma ledamöter av utskottet,
som antecknats såsom reservanter under mom. 2, vilka ansett, att medel ej
heller bort beviljas till kommunala beredskapsarbeten;

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten ni. m. (Forts.)

dels ock en under nr 25 antecknad reservation av herrar Hamrin, von Stockenström,
Wohlin och Sam Larsson, vilka inom utskottet röstat för avslag å förevarande
anslag.

Momentet föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Linnér: Jag hemställer om bifall till reservationen på sidan 161 av
herr Johansson i Fredrikslund m. fl.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag har på sidan 161 uttalat, att jag och

mina meningsfränder samt herr Wohlin varit med örn detta anslag under den
förutsättning, att det krävs återbetalningsskyldighet, så att icke staten skall
skänka bort pengarna till kommunen, förrän det i varje fall konstaterats vara
nödvändigt, och jag har gått med på lång räntefrihet och lång amortering.
Men jag skall icke taga kammarens tid i anspråk för att utveckla mina synpunkter
på denna fråga. Jag vill blott betona, att i det brydsamma läge,
som många kommuner befinna sig — jag höll på att säga — de flesta kommuner
befinna sig, kan man icke konstatera för närvarande, vilka som bli
mest nödlidande eller sämst ställda. När våra villkor icke blivit beaktade, ha
vi i stället föreslagit en ökning av anslaget till A. K., och alltså överföra
dessa 81/2 miljoner kronor för utökning av det anslag på 55 miljoner kronor,
varom beslut nyss fattats.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag tillåter mig att yrka bifall till ut skottets

hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner på de yrkanden, som därunder förekommit, blev utskottets i momentet
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Mom. 4.

Samma reservanter, som antecknats under mom. 2, hade enligt en med nr 26
betecknad reservation ansett, att det i förevarande moment upptagna anslaget
å 7,000,000 kronor till skenfria korsningar bort bestämmas till 4,000,000 kronor.

Efter föredragning av momentet yttrade:

Herr Linnér: Jag yrkar bifall till reservationen, nr 26, sidan 161 avgiven
av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.

Herr Hamrin: Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner på de under överläggningen
förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan i förevarande
moment av kammaren bifallen.

Mom. 5.

I fråga örn detta moment, vari utskottet hemställde örn ett anslag av

6,000,000 kronor till broar och hamnar, hade de under mom. 2 antecknade reservanterna
avgivit en med nr 27 betecknad reservation, enligt vilken de förklarat
sig anse, att särskilt anslag för ifrågavarande ändamål icke borde beviljas.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Sedan momentet föredragits, yttrade:

Herr Linnér: Jag yrkar bifall till reservationen, nr 27, på sidan 161, avgiven
av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.

Herr Hamrin: Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Härmed var* överläggningen slutad. Efter av herr talmannen givna propositioner
på de därunder förekomna yrkandena biföll kammaren utskottets i
berörda moment gjorda hemställan.

Mom. 6.

Beträffande utskottets förslag i förevarande moment örn anvisande av ett
anslag å 15,000,000 kronor till främjande av bostadsbyggande hade avgivits

en med nr 28 betecknad reservation av herrar Johan Bernhard Johansson,
Sederholm, Bagge, Nilsson i Landeryd, Linnér och Anderson i Norrköping,
vilka ansett, dels att utskottet icke bort förorda bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
i vad rörde främjande av bostadsbyggande i städer .och stadsliknande
samhällen, dels ock att utskottet bort tillstyrka, i stället för ett anslag till
främjande av bostadsbyggande, ett reservationsanslag å 8,000,000 kronor till
främjande av bostadsbyggande å landsbygden; samt

en under nr 29 antecknad reservation av herrar Hamrin, von Stockenström,
Wohlin och Sam Larsson, vilka inom utskottet yrkat, att ett reservationsanslag
å 5,000,000 kronor skulle beviljas till främjande av bostadsbyggande i städerna
men förenas med villkor örn kommunal garanti, samt, sedan detta yrkande utslagits,
röstat för avslag å ifrågavarande anslag men däremot för bifall till ett
anslag å 10,000,000 kronor för främjande av bostadsbyggande på landet.

Momentet föredrogs; och anförde därvid:

Herr Linnér: Jag yrkar bifall till reservationen, nr 28, innefattande av slagsyrkande

på Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till bostadsbyggande i städer
och stadsliknande samhällen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hamrin: Jag yrkar bifall till min och mina meningsfränders re servation,

nr 29, på sidan 162.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner på de under överläggningen
framställda yrkandena; och biföll kammaren utskottets hemställan i
berörda moment.

Mom. 7.

Uti en med nr 30 betecknad reservation hade herrar Johan Bernhard Johanssom,
Sederholm, Bagge, Nilsson i Landeryd, Linnér och Anderson i Norrköping
beträffande det i förevarande moment upptagna förslaget örn anvisande av ett
anslag till lån till främjande av enskild företagsamhet förklarat sig anse, att
medel för ifrågavarande ändamål icke borde beviljas.

Efter föredragning av momentet, yttrade:

Herr Linnér: Jag yrkar bifall till reservationen, nr 30, på sidan 162, avgiven
av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.

Herr Hamrin: Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Sedan överläggningen förklarats avslutad samt herr talmannen framställt
propositioner på de därunder förekomna yrkandena, blev utskottets hemställan
i momentet av kammaren bifallen.

Mom. 8.

I fråga örn detta moment, vari utskottet hemställde om ett anslag av 3,500,000
kronor till subventioner till främjande av enskild företagsamhet, hade avgivits dels

en med nr 32 betecknad reservation av herrar Johan Bernhard Johansson,
Sederholm, Bagge, Nilsson i Landeryd, Linnér och Anderson i Norrköping,
vilka ansett, att medel för ifrågavarande ändamål icke borde beviljas;

dels ock en under nr 33 antecknad reservation av herrar Hamrin, von Stockenström
och Sam Larsson, vilka ansett, att utskottet icke bort förorda ifrågavarande
anslag, men i stället yrkat, att utskottet måtte föreslå ett anslag å

1,000,000 kronor att, i likhet med vad som ägt rum under innevarande och
nästföregående budgetår, ställas till Kungl. Maj :ts förfogande att användas
till främjande av företagsverksamhet, varigenom i största möjliga utsträckning
ökade arbetstillfällen skulle kunna beredas.

Sedan momentet föredragits, anförde:

Herr Linnér: Jag yrkar bifall till reservationen, nr 32, på sidan 163.

Herr Hamrin: Herr talman! Detta anslag avser subventioner till främ jande

av enskild företagsamhet, såsom det heter i klämmen. Jag och mina
meningsfränder ha på sidan 163 i reservationen, nr 33, yrkat, att utskottet
måtte föreslå ett anslag på 1,000,000 kronor att i likhet med vad som ägt rum
under innevarande och nästföregående budgetår ställas till Kungl. Maj :ts
förfogande att användas till främjande av företagsverksamhet, varigenom i
största möjliga utsträckning ökade arbetstillfällen må kunna beredas. Såsom
nu frågan ligger, hemställer jag örn avslag.

Herr Lindqvist: Herr talman! Med hänsyn till vad utskottet anfört för
sitt yrkande, hemställer jag örn bifall till detsamma.

Herr Hamrin: Jag kunde ju ändra mitt yrkande och hemställa örn ett

anslag på 1,000,000 kronor, fastän det blir med en annan motivering än den,
jag tänkt mig, att utskottet skulle kunna anföra. Jag ändrar sålunda mitt
yrkande och hemställer, att för detta ändamål måtte anslås ett belopp av

1,000,000 kronor.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på de yrkanden, som därunder förekommit; och biföll kammaren utskottets
hemställan i förevarande moment.

Mom. 9—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten I B b).

Vidkommande denna punkt hade avgivits

dels en av herrar Johan Bernhard Johansson, Sederholm, Bagge, Lindman och
Linnér under nr 35 antecknad reservation, vari de förklarat sig anse, att

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Ang. anslag till arbeten lill motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
utskottet bort föreslå, att de i ärendet väckta motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

dels ock en med nr 36 betecknad reservation av herrar Hamrin, von Stockenström,
Wohlin, Sam Larsson och Nilsson i Landeryd, vilka ansett, att utskottet
icke bort tillstyrka medgivande att disponera visst belopp ur markinköpsfonden
men att för budgetåret 1933/1934 borde anvisas ett reservationsanslag
å 7,000,000 kronor till hus-, vägbyggnads-, täckdiknings- m. fl. arbeten
å vissa styckningslotter.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Herr Linnér: Jag ber att få yrka bifall till den på sidan 163 avgivna

reservationen, nr 35.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Detta förslag innebär, att på ett
antal av statens domäner skulle efter kungl, domänstyrelsens beprövande
styckning för anordnande av mindre jordbruk verkställas. Såsom framgår
av den upplästa klämmen, skulle 700,000 kronor för detta ändamål användas
från den s. k. markinköpsfonden. Denna fond, som förvaltas av domänstyrelsen,
har uppkommit genom försäljning av kronoegendomar, och enligt för
densamma gällande föreskrifter skall fonden användas för inköp av skogsmark.
Domänstyrelsen har avstyrkt förslaget örn att det nu ifrågavarande beloppet
skulle utgå från denna fond, och det är med stora bekymmer, man på
det hållet ser, att fonden skulle minskas med 700,000 kronor, då särskilt
gynnsamma tillfällen nu föreligga för förvärvande av skogsmark. Jag har
därför inom delegationen och inom utskottet yrkat avslag på förslaget i den
form, det fått, och hemställt, att ett belopp av 700,000 kronor skulle ställas
till förfogande från de för arbetslöshetens lindrande avsedda medel för detta
ändamål. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Hamrin
lii. fl. avgivna reservationen.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Förslaget gäller styckning avegendomar
på kronans domäner för anordnande av mindre jordbruk. Det
överensstämmer med ett förslag av sociala jordbruksutredningen, och man
menar, att detta skall vara ett första försök. Det är därför föreslaget att bebyggandet
bekostas av domänstyrelsens fond, varjämte domänstyrelsen må örn
inte försäljning kan anses fördelaktig utarrendera fastigheterna. Vid försäljning
torde eventuell förlust å byggnaderna ersättas domänfonden av statsmedel.
Utskottsmajoriteten har alltså ansett det vara lämpligt att på angivet
sätt göra ett försök på sätt utredningen föreslagit. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på de
därunder förekomna yrkandena; och biföll kammaren utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkten I. C.

Den i punkten omförmälda sammanfattningen av de utav utskottet förordade
reglerna för reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet m. m.

Avd. III.

Godkändes.

Andra kammarens protokoll 1933. Nr 50.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)

Avd. IV föredrogs härpå; och yttrade därvid:

Herr Mosesson: På sidan 165 finns en reservation av herrar Stockenström
och Pehrsson i Bramstorp m. fl. Genom förbiseende i första kammaren kom
icke något yrkande att där framställas, och jag skall på den grund icke heller
göra något yrkande, men jag ber örn tillåtelse att få säga några få ord.
Utskottet har välvilligt beaktat och gjort till sitt det förslag rörande utformningen
av anslaget till frivillig arbetstjänst, som ungdomsarbetslöshetssakkunniga
ingivit till utskottet. Emellertid ha dess reservanter gjort en hemställan
örn att i utskottets motivering jämväl skulle ingå några ord, som inneburo,
att det enligt utskottets mening var nödvändigt att ett på lämpligt sätt
sammansatt särskilt centralt organ i samråd med arbetslöshetskommissionen
fick hand örn denna verksamhet. Jag är övertygad därom, att örn denna frivilliga
arbetstjänst skall på ett lämpligt och förnuftigt sätt kunna fullgöra det
viktiga arbete, som avses, då är det nödvändigt, att någon person får uteslutande
ägna sig åt detta. Reservanterna ha velat understryka behovet av en
sådan — låt oss kalla honom — konsulent eller ledare för denna verksamhet
eller vad som helst. Jag hemställer till regeringen, ehuru det icke kan komma
att stå i något riksdagsbeslut, att den vid effektueringen av detta riksdagens
beslut ville på sätt, reservanterna hemställt, gå i författning örn att en
särskild central organisation i samråd med arbetslöshetskommissionen fick
taga hand örn denna sak. Jag har, såsom jag sade i början av mitt anförande,
icke något yrkande att framställa.

Häruti instämde herrar Pehrsson i Bramstorp och Andersson i Tungelsta.

Herr Lindqvist: Ja, herr talman, jag skall icke taga upp någon debatt i

denna fråga. Såsom kammarens ledamöter finna, är det nu så, att inom utskottet
rått delade meningar örn denna sak, och när nu herr Mosesson vädjar
till regeringen, att den vid prövningen av detta ärende också skall taga någon
hänsyn till vad reservanterna här anfört, har jag naturligtvis ingenting att erinra
däremot. Men jag vill såsom min mening uttala, att jag icke tror. att det
kan vara lämpligt, att vi åtminstone nu gå i författning om att skapa ett nytt
statligt organ utan få se, örn vi kunna inordna densamma med den nuvarande
åtminstone under det kommande året, till dess utredningen i sin helhet blir
klar.

Med herr Lindqvist förenade sig herr Anderson i Norrköping.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! I anledning av vad herr Lindqvist
yttrade örn ett nytt statligt organ, vill jag säga, att vi varit ense örn,
att man borde vidare utreda frågan örn ungdomsarbetslösheten och göra allt
vad på stat och kommun ankommer för att skaffa ungdomen arbete i skog
och mark i stället för att den skulle uppbära kontantunderstöd. Då menar
jag, att örn man får, såsom herr Mosesson nämnde och reservanterna tänkt, en
konsulent eller kommitté, kan det samtidigt med att hela denna fråga experimenteras
bli en utredning. Här sitter man många gånger och utarbetar
förslag på papperet utan att söka se, hur de utfalla i det praktiska livet. Reservanternas
tanke var att få fram praktiska resultat. Som utskottet föreslår,
skulle man få en utredning, och utredningsmännen skulle få se, hur det
verkar i det praktiska livet. Följaktligen finge man en betydligt klarare
insikt, hur man i fortsättningen skulle bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Herr Fast: Herr talman! Det förhöll sig på det sättet, att då ärendet

kom från första avdelningen var man ense örn att man skulle giva det den ut -

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
formning, som finnes i reservationen. Det var först sedan i utskottet som
man gjorde örn det.

Jag begärde ordet för att understryka, att när man har att räkna, sannolikt
för en ganska betydande tid framåt, med svårigheter rörande ungdomsarbetslösheten
och det nu gäller att på ett praktiskt sätt söka få en utredning i ett
annat stadium, så att man icke bara skriver papper utan söker på basis av
gjorda praktiska undersökningar komma fram till praktiska förslag, är det
önskvärt, och jag understryker för mitt vidkommande alldeles särskilt, att
det är angeläget, att man ägnar denna fråga från dessa utgångspunkter det
allra största intresse från Kungl. Maj:ts sida. Jag är övertygad, att man
där ej heller skall försumma att observera det lilla påpekande, som gjorts från
reservanternas sida.

Det var detta jag speciellt ville understryka. Jag beklagar, herr talman,
att det icke ställts något yrkande i första kammaren. Nu tjänar det ingenting
till att göra det här.

Vidare anfördes ej. Avdelningen godkändes.

Avd. V.

Godkändes.

Utskottets hemställan under punkten I C bifölls, i vad den ej besvarats genom
kammarens redan fattade beslut.

Punkten II.

Mom. 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2.

Beträffande detta moment bade herr Andersson i Malmö uti en vid utlåtandet
fogad med nr 42 betecknad reservation förklarat sig anse, att utskottet icke
bort föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning beträffande
omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utav
fattigvårdskaraktär samt örn behovet och lämpligheten av laglig reglering av
kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande.

Sedan momentet föredragits, yttrade:

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Då jag är reservant på denna

punkt, ber jag att få säga några ord. Här föreslås bland annat från utskottets
sida en utredning om behovet och lämpligheten av en laglig reglering av
kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande. Det har ju varit
på det sättet under den gångna tiden, att en hel mängd av Sveriges kommuner,
väsentligen städer, ha varit nödsakade med hänsyn till den arbetslöshetspolitik,
som staten fört, att föra en egen arbetslöshetspolitik dels beträffande
understöd genom fattigvården och dels beträffande anordnandet av
arbeten. Nu har det därvid varit skiftande villkor, som förekommit både
beträffande understödet och beträffande arbetsbetalningen vid ifrågavarande
arbeten. Allt detta har varit beroende på en mängd olika omständigheter,
väsentligen kommunernas ekonomiska bärkraft. Nu vill man med denna utredning
söka få till stånd, såvitt jag kan förstå, en utjämning och bestämmelser,
som mera skulle ansluta sig till den arbetslöshetspolitik, som staten

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten m. m. (Forts.)
för. Emellertid är ju denna kommunernas egen verksamhet av den art, att den
i mycket hög grad anslutit sig till de lokala förhållandena och de lokala behoven.
Jag tror icke, att det har mött något klander i egentlig mening på
någon ort, att kommunerna hava gått in för en sådan verksamhet.

Det är en annan sak också, herr talman, som jag vill erinra örn. Det
är, att man härvidlag vill nagga i kanten på kommunernas självbestämningsrätt.
Örn man börjar med detta på detta område, är det möjligt, att man vill
fortsätta och snöra till ytterligare kommunernas möjligheter att bestämma
för sig själva över vad de vilja. Det är därför, herr talman, som jag ansett,
att denna utredning vore obehövlig, även örn, vilket jag hoppas blir fallet, densamma
icke kommer att leda till uniformitet i fråga örn dessa bestämmelser.
Jag har i alla fall ansett denna utredning obehövlig. Även örn jag är ensam
reservant tillåter jag mig i alla fall att yrka bifall till den av mig avgivna
reservationen, som innebär avslag på utskottets förslag.

Fru Nordgren instämde häruti.

Herr Linnér: Herr talman! Inom utskottet hava alla med undantag av herr
Andersson i Malmö varit ense örn behovet av en skrivelse. Anledningen är
som bekant dels att det visat sig, att redan nu hava förekommit allvarliga
missbruk i fråga örn understödsverksamheten inom kommunerna, och dels
att behovet av kontroll skärpts genom de önskemål, som inom utskottet framställts
örn utsträckning av den statskommunala verksamheten. Det är så mycket
mera nödvändigt, att icke denna verksamhet förryckes genom att en olämplig
verksamhet vid sidan därav kan utövas av kommunerna. Det är därför
kontrollen i någon mån behöver skärpas. Det är därom man begär en undersökning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till skrivelseförslaget.

Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Herr Linnér sade, att alla inom
utskottet varit ense på denna punkt utom herr Andersson i Malmö. Man kan
säga det, när endast herr Andersson i Malmö reserverat sig. Men jag vill
påminna herr Linnér örn, att jag inom utskottet ställde yrkande örn avslag
på detta skrivelseförslag. Jag fick tre med mig. Det var således fyra, som
ansågo, att denna skrivelse icke borde sändas från riksdagen. Men när vi icke
blevo flera och man sedan skulle resonera örn reservationerna, frånföll jag
och två andra tanken på reservation. Jag har endast nu till dagens protokoll
velat anteckna detta, att jag inom utskottet röstat mot detta skrivelseförslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på de
därunder framställda yrkandena; och biföll kammaren därvid utskottets i
förevarande moment gjorda hemställan.

Mom. 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten III.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Vid härpå punktvis skedd föredragning av särskilda utskottets utlåtande,
nr 16, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

utgifter för kapitalökning gjorda framställningar angående anslag dels till
torrläggningsföretag, dels ock till skogsvårdsåtgärder, jämte i dessa ämnen
väckta motioner, biföll kammaren vad utskottet däri hemställt.

§ 3.

A föredragningslistan var härefter uppfört särskilda utskottets utlåtande,
nr 18, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition nr 209 med förslag till1
förordning örn erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 mars 1933 dagtecknad proposition, nr 209, hade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn
understödsföreningar,

lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmed-,
lingen,

förordning örn erkända arbetslöshetskassor,

förordning örn riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen
angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för
de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen samt
förordning örn ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 (nr
130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

I samband med propositionen nr 209 hade utskottet till behandling förehaft
följande med anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren

nr 318 av fröken Hesselgren och herr Bergström,
nr 319 av herr Löfvander m. fl.,

nr 334 av herrar Sam Larsson och Elof B. Andersson och
nr 336 av herr Pålsson samt
inom andra kammaren

nr 488 av herr Gustafson i Vimmerby m. fl.,

nr 489 av fru Nordgren m. fl..

nr 496 av herr Spångberg m. fl.,

nr 497 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors,

nr 498 av herr Jeppsson m. fl., och

nr 499 av herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl.

I de likalydande motionerna I: 319 och II: 488 samt i motionen II: 499
hade yrkats avslag å förevarande proposition. I motionen I: 336 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att landsorganisationen måtte åläggas
att för varje medlem i till den ansluten fackförening årligen betala ett belopp
av 10 kronor till arbetslöshetsförsäkringen. I de likalydande motionerna
I: 334 och II: 498 samt I: 318 och II: 489 hade yrkats vissa större eller
mindre jämkningar i förslaget.

I motionerna 1: 334 och II: 498 hade vidare föreslagits, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att förslag snarast möjligt måtte föreläggas
riksdagen till sådana stadganden, som avsåge genomförande av planmässighet
och enhetlighet inom samhällets hela sociala hjälpverksamhet.

Äng. förslag
lill förordning
om arbetslöshetskassor

m. m.

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)

I motionerna II: 496 och II: 497 slutligen hade framlagts förslag till obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte antaga det vid förevarande proposition fogade förslaget
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
184) örn understödsföreningar;

B) att Kungl. Maj:ts i ifrågavarande proposition framlagda förslag till
lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen
icke måtte av riksdagen bifallas;

C) att riksdagen, med förklarande att det vid ifrågavarande proposition
fogade förslaget till förordning örn erkända arbetslöshetskassor ej kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i punkten intaget
förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor;

D) att Kungl. Maj:ts i ifrågavarande proposition framlagda förslag till

1) förordning örn riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt
lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen,
samt

2) förordning örn ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922
(nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete

icke måtte av riksdagen bifallas;

E) att de i anledning av ifrågavarande proposition väckta motionerna I: 318.
319, 334 och 336 samt II: 488, 489, 496, 497, 498 och 499, i den mån de icke
blivit tillstyrkta eller eljest beaktade genom vad utskottet hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer

av herrar Trygger, Johan Bernhard Johansson, Bagge, Lindman, Linnér,
och Petersson i Lerbäcksbyn, vilka

dels på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 319 och 11:488 och
499, avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition; samt

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna I: 318, 334 och
336 samt II: 489, 496, 497 och 498 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

dels ock, för den händelse yrkandet örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition
icke skulle av riksdagen bifallas, förklarat sig anse, att vissa författningsrum
i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor bort hava annan i reservationen
angiven lydelse;

av herrar Westman och Pehrsson i Bramstorp, som med särskild motivering
biträtt förenämnda reservation, i vad den avsåge avslag å Kungl. Maj :ts
proposition och de i ämnet väckta motionerna;

av herr von Stockenström, som uttalat, att han icke ansett sig kunna biträda
det av utskottet tillstjrrkta förslaget;

av herr Olsson i Kullenbergstorp, som utan angiven motivering förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte såväl, med bifall
till motionerna I: 319, II: 488 och II: 499, avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 209 som ock avslå övriga i anledning av propositionen väckta motioner;

av herrar Sigfrid Hansson, Bärg, Hagman, Lindström, Sandén, Jansson,

Tisdagen den 20 juni e. m.

N''r 50.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor rn. m. (Forts.)
Lindqvist, Fast, Andersson i Tungelsta, Norling och Persson i Tidaholm,
vilka ansett,

att utskottet beträffande 1 och 21 §§ i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
bort tillstyrka Kungl. Majrts förslag; samt

att utskottet bort med bifall i förevarande delar till ifrågavarande proposition
tillstyrka, att riksdagen måtte antaga de vid propositionen fogade förslag
till

lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen; förordning

örn riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen
angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen;
samt

förordning örn ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 (nr
130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete;

av herrar Hamrin, Wohlin och Sam Larsson i fråga örn 15 § i förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor; samt

av herr Wohlin i fråga örn dels 16 § i nyssnämnda förordning och dels 21 §
5 mom. samt 26 § i samma förordning.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Hamrin, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen av
särskilda utskottets utlåtande nr 18 får jag hemställa, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis med iakttagande, att punkten C behandlas
först samt punkterna B och D i ett sammanhang, att punkten C företages till
avgörande på det sättet, att först föredrages det av utskottet tillstyrkta förordningsförslaget
paragrafvis och i den mån så erfordras momentvis och styckevis
i följande ordning: § 15 andra stycket, 16 §, 21 § 1 mom, första och andra
styckena, 1 §, 2 § o. s. v. i paragrafordning med slutstadgande och rubrik
sist, varefter utskottets hemställan föredrages, att vid behandlingen av den
paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i
dess helhet, samt att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än
sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten C.

Utskottets förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor.

15 § andra stycket skulle enligt utskottets förslag lyda sålunda:

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,
att det motsvara''r arbetarens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbetsorten vanliga
avlöningen för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt
att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till
sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Uti ovannämnda av herr Trygger m. fl. avgivna reservation hade, under
förutsättning att yrkandet örn avslag å Kungl. Maj :ts proposition icke av
riksdagen bifölles. föreslagits, att ifrågavarande stycke skulle erhålla följande
avfattning:

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor rn. m. (Forts.)

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till
i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökandens
personliga förhållanden eller arbetets natur.

Herrar Hamrin m. fl. hade i sin förenämnda reservation förklarat sig anse,
att utskottet bort tillstyrka den i herr Tryggers m. fl. förberörda reservation
under viss angiven förutsättning föreslagna lydelsen av ifrågavarande stycke.

Efter föredragning av stycket, anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Beträffande detta förslag om arbetslöshetsförsäkring
skall jag icke gå in djupare på detsamma. Det kommer att behandlas
närmare av den ledamot av högern i denna kammare, som suttit i den
delegation, vilken behandlat denna fråga. Därför skall jag endast be att få
yttra några ord örn denna sak.

Regeringen har i sitt förslag upptagit arbetslöshetsförsäkringen. Det har
blivit tillstyrkt av utskottet. Jag skulle blott vilja säga, att hur behjärtansvärd
man kail tycka vid första påseendet, att en arbetslöshetsförsäkring kan
vara, och hur tilltalande den än säkert är för många, är det dock en form av
försäkring, som jag för min del icke kan biträda, därför att den med all säkerhet
icke kommer att leda till det resultat, som man tror och väntar av den.
Det är i själva verket endast en annan form av arbetslöshetshjälp, fastän den
bär nu kommit in under försäkringsformens namn. Och den kommer otvivelaktigt
att lägga starka bördor på det allmänna. Det kommer ingalunda att
stanna vid det belopp, som man här har föreslagit, utan det kommer att utveckla
sig mer och mer, och det kommer att kosta staten större belopp än vad
man här tänker sig och vad som nu ifrågasättes.

För övrigt är det en synpunkt, som jag vill framhålla. Jag tror icke, att
landsbygdens folk kommer att hava stor nytta av denna försäkring. Den
nyttan kommer egentligen dem till godo, som äro inordnade starkt under fackföreningar,
där man förut har sina kassor, med vilka man hjälpt. Dessa bringas
därigenom en lättnad i sina bemödanden att understödja dem, som äro arbetslösa,
och detta lägges nu i stället på staten.

För övrigt vill jag tillägga, att under den nuvarande tiden och den nuvarande
kristiden med den stora arbetslösheten kommer icke detta att bliva till
någon hjälp. En sådan sak fungerar icke under en tid av massarbetslöshet.
I varje fall ger den icke någon omedelbar hjälp. Det är en försäkring, som
man egentligen icke kan kalla för försäkring i vanlig bemärkelse, därför att
man kan icke försäkringstekniskt göra beräkningar för en arbetslöshetsförsäkring.
Det är helt enkelt omöjligt. Då skulle man tänka sig, att det vore
normala tider jämt med normal arbétslöshet, om överhuvud en försäkring
kunde tänkas. Det är också därför den fått den form den fått.

Jag vill till sist endast påpeka ytterligare det, att med de åtgärder, som
riksdagen nu har beslutat angående arbetslösheten, har den vidtagit åtgärder
för att hjälpa de arbetslösa. Men det är åtgärder, som kunna avvecklas
i den mån arbetslösheten minskas, under det att örn man har gått in för
en arbetslöshetsförsäkring, blir den beståndande för framtiden och kan icke
avvecklas, därför att de, som betalt sina avgifter, komma naturligtvis att
stå kvar i försäkringen och komma att begära att få den daghjälp och hjälp

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Ang. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
i övrigt, som arbetslöshetsförsäkringen, är avsedd att giva dem och för vilken
de inbetalat sina avgifter. Däremot kan, som jag sade, det andra avvecklas.

Jag förstår, att detta är ett gammalt socialdemokratiskt önskemål, och man
har även från andra håll anslutit sig till saken. Det är det där ständiga
upprepandet, att örn man bara håller på med en sak och talar örn den och kör
med den år efter år, verkar det på samma sätt, som när dropparna urholka
stenen. Man kommer till sist därhän, att man rent av i trötthetens tecken går
med på det. Det kan jag för min del icke göra. Jag tror icke, att man
skall underskatta betydelsen av det argumentet, att man icke har tillräckligt
överskådat räckvidden av detta förslag.

Med detta korta anförande ber jag, herr talman, att få yrka avslag på den
föredragna § 15 samt på lagförslaget i dess helhet.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag har redan i dag tidigare haft tillfälle

att giva min anslutning tillkänna beträffande förslaget till arbetslöshetsförsäkring.
Det är ju med denna fråga, som den föregående ärade talaren antydde,
så, att den har varit föremål för riksdagens prövning så många gånger.
Men det är första gången den framlägges i riksdagen i form av en kungl, proposition.
Jag har fått det bestämda intrycket vid behandlingen av. denna
fråga i utskottet — jag har i någon mån sysslat med den också tidigare i
en kungl, kommitté — att man hyser alldeles för stora farhågor, när det gäller
de svårigheter och de olägenheter, som en arbetslöshetsförsäkring, så konstruerad
som i det föreliggande förslaget, skulle medföra. Men jag vill samtidigt
lika starkt understryka, att när. man från arbetarrörelsens sida under
årens lopp år efter år klandrat de borgerliga grupperna i riksdagen, därför att
de icke hava velat ansluta sig till kravet på arbetslöshetsförsäkring, lia därigenom
uppammats förhoppningar i de stora massorna av industriarbetare i
landet, förhoppningar som, örn detta förslag genomföres, komma att verka
såsom en desillusion. Jag fick ett starkt intryck av detta redan vid behandlingen
av frågan i utskottet, då jag fann socialdemokratiska ledamöter i utskottet
uttala sina tvivel örn. huruvida en försäkring, sådan som det kungl,
förslaget innebär, i själva verket var så mycket — jag vill icke säga bevänt
med — att lita till. Jag vill säga, att när man nu går in för denna försäkringsfond,
har man i detta förslag så långt, som det varit möjligt, tagit
hänsyn till de olägenheter och de missförhållanden i både ekonomiskt och
socialt hänseende, som yppat sig i andra länder, vilka under färre eller flera
år haft arbetslöshetsförsäkring, och det anser jag naturligtvis vara lyckligt.
Jag gör gällande, att när man drager likhetstecken mellan och vill
jämföra detta förslag nied de försäkringar, som finnas i andra länder — jag
skall icke tillåta mig nämna något land — så gör man sig skyldig till överdrift.
En sådan jämförelse bör man icke göra.

Den föregående talaren nämnde, att man hade så länge talat om denna arbetslöshetsförsäkring
och att det var ett stort diskussionsämne i riksdagen. Jag
vill erinra om att vid de sista tre riksdagarna — jag har icke forskat längre
tillbaka i tiden — ha vi behandlat motioner, som haft till syfte, att riksdagen
skulle införa arbetslöshetsförsäkring. När jag genomläser de uttalanden, som
vederbörande utskott, andra lagutskottet, avgivit med anledning av dessa motioner,
så finner jag, att motståndet både från högerns och från bondeförbundets
sida allt mer oell mer slappnat. Jag finner bär, att i utskottsutlåtandet
1930, undertecknat av herr K. G. Westman, uttalar man till och med sin
förhoppning, att förslag i detta betydelsefulla ärende måtte inom den allra
närmaste framtiden av Kungl. Majit framläggas för riksdagen, oell det utgör
utgångspunkten eller motiveringen för slutyrkandet, som går ut på avslag

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning örn arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
av motionerna. Detta står reservationslöst i detta utskottsutlåtande, biträtt
av herrar Westman, von Sydow, Frändén, Magnusson i Skövde, Gardell i
Gans m. fl. Jag slår upp andra lagutskottets utlåtande 1931, som också är
reservationslöst. Där använder man icke hårdare uttryck för att avvisa motionerna,
än att man talar örn det pågående utredningsarbetet. Det är alltså,
intet bestämt ståndpunktstagande mot denna försäkring såsom icke alls diskussionsvärd.
1932, alltså förra året, hade också andra lagutskottet avstyrkt
motionerna. Då påpekade man, att regeringen följer utvecklingen av de förhållanden,
som äro av beskaffenhet att inverka på spörsmålet örn anordnande
av en arbetslöshetsförsäkring, och att man är beredd att taga de initiativ
i frågan, som sakens beskaffenhet och omständigheterna kunna medgiva. Jag
vill icke i dessa uttalanden inlägga det påståendet, att högern eller bondeförbundet
därmed accepterat arbetslöshetsförsäkringen. Jag vill ställa dessa
uttalanden i samband med den diskussion, som nu pågått i högerpressen landet
runt under de sista månaderna, då man vänt sig mot den kungl, propositionen
och, sedan särskilda utskottets utlåtande nr 18 blivit känt, jämväl mot
vad där blivit uttalat.

Jag vill sluta med att säga, att fastän jag har den bestämda uppfattningen,
att örn det beslut, som åtminstone denna kammare går att fatta,
kommer att medföra svikna förhoppningar på arbetarson, så kommer det
icke att medföra de stora olägenheter, som man från högerns sida eller rättare
sagt från motståndarna till detta förslag gör gällande. Det är i alla
fall så, att arbetarmassorna här i vårt land under loppet av många, många
år. för att icke säga de sista decennierna, knutit vissa förhoppningar vid
ett sådant förslag eller tanken på införande av en arbetslöshetsförsäkring.
Det skulle utgöra en hjälp till självhjälp eller en uppmuntran att under hälsans,
kraftens och arbetets dagar i någon mån hjälpa till för att skydda sig
mot de olyckor, som de flesta arbetare äro utsatta för, nämligen arbetslöshet.
Jag menar, att när vi nu låta tiotals och hundratals miljoner kronor
gå till arbetslöshetens bekämpande, synes det mig, som om man i detta sammanhang
bör fatta ett beslut, som visserligen icke i nuvarande läge, icke
under de närmaste åren. men under mera normala tider gör det möjligt för
arbetarna att bidraga till sitt eget uppehälle och taga mot den första stöten,
när arbetslösheten kommer, och jag anser, att även staten då bör taga sin andel
av denna börda.

Den föredragna punkten, herr talman, avser ju § 15. och vid densamma
har jag antecknat en reservation, som återfinnes på sid. 87 i betänkandet. Den
är avgiven utom av mig av herr Wohlin och herr Larsson. Denna reservation
grundar sig på en av ett par av mina meningsfränder här i kammaren,
herr Jeppsson m. fl., avgiven motion, vari yrkas, att § 15 skall få den formulering,
som den fått här i reservationen. Örn kammarens ledamöter behaga
slå upp sid. 73, så finns där en reservation, som är avgiven av herrar
Trygger. Johansson i Fredrikslund. Bagge. Lindman, Linnér och Petersson
i Lerbäcksbyn, vilka under förutsättning alltså att kammaren fattar ett positivt
beslut rörande arbetslöshetsförsäkringens införande påyrka samma
formulering av § 15. som jag och mina medreservanter gjort. Till denna formulering
anslöt sig också vid votering i utskottet bondeförbundets representanter.
men genom någon missuppfattning, eller vad jag skall kalla det, på
• den borgerliga sidan, blev det icke majoritet för ifrågavarande formulering
och icke samma beslut, som när det gällde propositionen örn reservarbeten.
Örn vi här skulle taga utskottets förslag, skulle det innebära olika bestämmelser
vid de olika hjälpformerna, vilket jag finner vara olämpligt. Jag
vill tillägga, att den motion, som jag åsyftar och som framburits av mina

Tisdagen den 20 juni e. ni.

\r 50.

Ang. förslag till förordning örn arbetslöshetskassor m. tn. (Forts.)
meningsfränder, har samma yrkande, ett yrkande som inom utskottet Ilar
framförts och som jag förmodar, att min meningsfrände herr Larsson i första
kammaren under behandlingen där framfört, och detta yrkande är den ovillkorliga
förutsättningen, för att vi skola gå in för denna försäkringsform.
Vad det här egentligen rör sig örn, är, huruvida det erbjudna arbetet skall
anses vara lämpligt, under förutsättning att det är förenat med avlöning,
som icke understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete.
1 formuleringen i reservationen heter det, att arbetet skall vara förenat med
avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande
avlöning för sådant arbete.

Jag hemställer alltså, herr talman, att min och mina meningsfränders reservation
i den föredragna punkten bifalles, och därmed har jag också yrkat
bifall till försäkringen såsom sådan.

I detta yttrande, under vilket herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Mosesson och Åqvist.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Möller: Herr talman! .lag

skall försöka att begränsa de ord, som jag anser mig böra yttra i denna debatt,
både med hänsyn till att själva riksdagstiden, icke bara kvällstiden, är
långt framskriden och med hänsyn till att frågan örn en arbetslöshetsförsäkring
faktiskt redan har varit föremål för ett mycket stort antal riksdagsdebatter.
Men jag kan ändå icke underlåta att framhålla vissa ting.

Det förslag, som förelagts riksdagen i år, är det första regeringsförslag till
en lösning av frågan örn arbetslöshetsförsäkring, som överhuvud taget har presenterats
den svenska riksdagen. Men vi veta ju allesamman, att bakom detta
förslag ligger årtiondens utredningsarbete och mödor. Det finns icke många
frågor, som ha varit föremål för en sådan serie utredningsarbeten och som ha
varit föremål för så mycken omsorg i detta avseende. Det finns emellertid
alltjämt åtskilliga medlemmar i riksdagen, däribland hela högerpartiet, som
inta en gentemot en arbetslöshetsförsäkring fullständigt avvisande hållning.
Man förklarar bland annat, att den risk, det här gäller, icke är försäkringsbar,
och man anför vissa skäl härför. Det främsta skälet torde väl vara det,
som den förra chefen för försäkringsinspektionen på sin tid i ett yttrande anfört,
nämligen att arbetslöshetsrisken kan lätt nog framkallas av den försäkrade
själv, och därför är den icke försäkringsbar. Vi veta, att den nuvarande
chefen för försäkringsinspektionen icke delar sin företrädares mening utan
anser, att örn man bygger upp försäkringen på vissa principer, så kan man
åstadkomma en försäkring för de risker, som rymmas inom ramen för dem.

Att den försäkrade skall kunna framkalla arbetslöshetsrisken själv, är jag
ingalunda benägen att bestrida, men i själva verket är det knappast tillräckligt
argument mot införande av arbetslöshetsförsäkring. Det finns såvitt mig
är bekant icke någon försäkringsgren, dot må vara en privat försäkringsgren
eller en socialförsäkringsgren, som icke kan missbrukas av de försäkrade. Det
finns någonting, som heter brandförsäkring, och jag misstänker, att sedan
brandförsäkring införts i vårt land, ha de svenska fängelserna aldrig varit
befriade från mordbrännare. Det sitter alltid några stycken där. Det finns
antagligen några mordbrännare, som gå fria. därför att man icke, kunnat åstadkomma
bevis mot dem. Nu är det sant, att när det gäller sådan försäkring,
är det mycket stränga straff förenade med försök att så att säga framkalla
försäkringsfall. Men örn jag tager en socialförsäkringsgren sådan som sjukförsäkringen.
så veta alla, som ha kännedom örn denna försäkring, att den
också missbrukas. Det finns ett mycket vanligt fenomen, som kallas för helg -

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning örn arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
dagssjuka. Under pingsten, julen och påsken stiger regelbundet kurvan på
sjukdomsfallen. Det är klart, att de försäkrade äro människor av olika moralisk
halt. Vad man har att göra, är att, såvitt det är möjligt, försöka åstadkomma
den kontroll, som för dem, som missbruka försäkringen, medför rättvist
straff och förebygger, att försäkringen kan misslyckas.

I detta avseende vågar jag säga, att det förslag, som här föreligger och som
bygger på frivillig försäkring, innehåller kontrollmöjligheter, som icke äro
underlägsna de kontrollmöjligheter, som finnas inom den frivilliga sjukförsäkringen.
Man skall observera, att kontrollanterna gentemot den arbetslösa
äro hans egna arbetskamrater. Örn det blir mycket vanligt, att man missbrukar
försäkringen genom att framkalla sitt eget försäkringsfall, så betyder
det, att kamraterna få sina avgifter förhöjda eller få sina eventuella förmåner
av försäkringen begränsade. De ha följaktligen, varenda medlem av kassan,
som vanliga hederliga människor ett direkt personligt intresse av att se till,
att icke någon av arbetskamraterna missbrukar de rättigheter, som ett medlemskap
av kassan medför. Starkare kontrollmöjligheter finnas enligt min uppfattning
icke inom sjukförsäkringen.

Det skulle emellertid icke vara tillräckligt för att bevisa påståendet, att
man här har att göra med en försäkringsbar risk. Det finns ingen vettig
människa, som gör gällande, att med en arbetslöshetsförsäkring kan man försäkra
arbetarna mot alla arbetslöshetens risker. Vi veta allesammans, att
örn arbetslösheten blir mycket långvarig, så måste man från samhällets sida
med andra medel försöka tillrättalägga förhållandena. Då måste man bekämpa
arbetslöshetens verkningar på ett annat sätt, än man kan göra genom
en arbetslöshetsförsäkring. Men jag vill fästa uppmärksamheten på att det
finns stora kategorier arbetare, sorn, även när det på arbetsmarknaden råder
s. k. normala tider, äro utsatta för ständig risk att bli arbetslösa. Det
är många arbetare, vilkas hela liv är så beskaffat, att de nödgas flytta från
arbetsgivare till arbetsgivare. Arbetaren är sysselsatt med arbeten, som slutföras
på jämförelsevis kort tid, och när han slutat sitt arbete, så går han till
nästa arbetsplats. Det kan dröja fjorton dagar, en månad, kanske längre,
innan han får arbete hos en nj- arbetsgivare. Det finns en sådan normal arbetslöshetsrisk
för en stor massa av arbetare. Detta är i stort sett en fullständigt
försäkringsbar risk.

Nu är förslaget uppbyggt på det sättet, att man begränsat tiden, då den
försäkrade får utnyttja försäkringens förmåner, till 120 dagar under loppet
av 12 månader. Örn han tagit ut de 120 dagarna under loppet av 12 månader,
får han vänta, tills han ånyo betalt tillräckligt mycket avgifter, innan han
får utnyttja förmånen av försäkringen, örn han återigen skulle komma att bli
arbetslös. Det finns vissa andra garantier här, som jag icke närmare skall
gå in på, vilka göra, att man kan begränsa försäkringen till sådant, som även
enligt nuvarande försäkringsinspektörens mening är en försäkringsbar risk.
Följaktligen kan jag icke för min del erkänna, att den anmärkning mot densamma,
som här föreligger, då man säger, att arbetslösheten icke är försäkringsbar,
träffar målet. I varje fall träffar den icke det förslag, som innefattas
i den kungl, propositionen, och icke heller det förslag, som innefattas
i utskottets utlåtande.

Mina damer och herrar, jag skall icke bli långvarig, men jag vet ju, att det
finns en huvudanmärkning, som man framställer i högerns allmänna agitation
mot en arbetslöshetsförsäkring, och det är den, att man nu har försäkring i
en hel mängd olika länder. Erfarenheten ifrån dessa länder, då framför allt
England och Tyskland, åberopas som så avskräckande, att i själva verket redan
dessa erfarenheter hava dömt hela arbetslöshetsförsäkringen. Det är

Tistängen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Ang. förslag till förordning örn arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
icke min avsikt att här i detalj granska dessa anklagelsers berättigande. Som
jag förut nämnde, torde man icke kunna bygga upp något slags försäkring,
utan att den i vissa avseenden kan missbrukas av människor, som icke hålla
måttet. Men det vigar jag påstå, att det finns i den allmänna agitationen
våldsamma överdrifter, då man bland de påståenden man gör hämtar erfarenheter
från främmande länder. Det finns ett land, som har haft arbetslöshetsförsäkring
i över 25 år nu. Det är det land, som ligger oss närmast, vars arbetslöshetsförsäkring
är uppbyggd efter ungefär samma principer som det
svenska förslaget, nämligen Danmark. Det är ganska påfallande, att i den
samling beträffande dåliga erfarenheter, som motståndarna till förslaget bruka
anföra mot införandet av en arbetslöshetsförsäkring i vårt land, finner man
nästan aldrig Danmark åberopat som ett bevis för riktigheten av dessa påståenden.
Man tycker ju, att det skulle ligga närmare till hands att gå över
Öresund än att gå över Nordsjön eller Östersjön för att hämta sina dåliga erfarenheter.
Vad Tyskland beträffar är ju varje försök att yttra sig om en
försäkring där egentligen ett nonsens, örn ett land, som förlorat kriget och
som sedan varit utsatt för våldsamma skakningar i olika avseenden, det råder
ett eländes djup, som vi icke ännu på något vis närmat oss, så är det fullkomligt
orimligt att förklara, att detta skulle bero på att landet haft en arbetslöshetsförsäkring.

Man brukar säga oss, att själva försäkringen är arbetslöshetsskapande. Jag
skulle då vilja be, att man förklarade för mig, varför under den kris, som vi
nu hålla på att genomlida jämte världen i övrigt, arbetslösheten i Amerikas
Förenta stater är mycket större, än arbetslösheten någonsin varit i England.
Amerikas Förenta stater lia ingen arbetslöshetsförsäkring, under det att England
har arbetslöshetsförsäkring. Jag skulle kunna åberopa andra stater för
att visa, att den arbetslöshet, som uppstår under en kris, är minst lika stor
i länder utan arbetslöshetsförsäkring som i länder med arbetslöshetsförsäkring.

Men det finns en annan synpunkt. Herrarna påstå sig hava kännedom örn
en massa erfarenheter från främmande länder utav arbetslöshetsförsäkringens
vådliga verkningar. Huru kan det komma sig, att de ansvariga statsmännen
och de ansvariga parlamentsledamöterna i dessa länder aldrig hava dragit
samma slutsats som högern här i landet, nämligen att man följaktligen i dessa
länder bort upphäva arbetslöshetsförsäkringen? Jag har aldrig hört talas
örn någon person, som kan kallas för ansvarig i detta avseende, icke ens i
Tyskland men ännu mindre i England, som har begärt, att arbetslöshetsförsäkringen
skulle ånyo avskaffas. Man har yrkat på vissa reformer, men man
har varit övertygad örn, att själva arbetslöshetsförsäkringen varit ett nyttigt
instrument i samhällets kamp mot vissa sjukdomar i samhället. Man
har visserligen på sista tiden sagt, att arbetarmedlemmarna i den s. k. Gregorykommittén
gjort ett förslag, att man skulle avskaffa arbetslöshetsförsäkringen.
Men man glömmer samvetsgrant att tala om, vad de ville ersätta den
med. De ville ersätta den med ett understödssystem, som skulle kosla omkring
3 miljarder kronor örn året. under det att de, som höllö på försäkringen,
ansågo sig kunna nöja sig med en inkomst för försäkringskassan i England
av omkring 1 miljard örn året. Ar det så, att de, som här åberopa dylika
framställningar — vilket ju ofia sker för övrigt, åtminstone i högerpressen —
vilja taga det alternativ, sorn de engelska arbetarrepresentanterna där framställt,
då kunde man ju möjligen börja tala med dem örn saken. Men jag
har inte sett någon, som uttryckt någon sådan önskan. Nej, i själva verket
är det nog så. att där man har försäkringen, där är man övertygad örn att
verkningarna i det väsentliga äro goda, även örn man naturligtvis måste er -

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
känna, att det, som sagt, kan förekomma missbruk. För min del kan jag
icke neka till, att jag tror, att det skulle vara nyttigt för vårt samhälle, om
man äntligen kunde få denna stridsfråga ur världen.

Nu föreligga ju här inför riksdagen i dag i själva verket två olika förslag.
Jag skulle kunna kalla det ena för de frisinnades förslag och det andra för
regeringsförslaget, och jag kan icke underlåta att yttra några ord örn skillnaden
mellan det frisinnade och det socialdemokratiska förslaget. Det är
huvudsakligen på tre punkter, som sådana skiljaktigheter förekomma. Jag
räknar då icke de frisinnades önskan, att man skall göra statsbidragsförordningen,
grunderna för statsbidraget, till en av riksdag och konung gemensamt
gjord förordning, något som jag finner rätt egendomligt, då man icke ville på
något vis vara med örn detta, då det gällde sjukförsäkringen, som egentligen
är konstruerad på samma sätt som detta förslag till arbetslöshetsförsäkring.
Jag kan icke se annat, än att man därmed skulle vilja ha något slags återförsäkring
i den ena av riksdagens kamrar mot den andra, om den andra skulle
vilja göra förändringar i det en gång beslutade förslaget. Detta är ju i varje
fall icke någon stor fråga, och jag skall icke närmare gå in på den. Av de
tre punkterna rör den första frågan, huruvida den försäkrade skall vara skyldig
att taga arbete, om han erbjudes vad som kallas för skälig lön, eller endast
om han erbjudes vad som kallas vanlig lön. Den andra är frågan, huruvida
man skall bli berättigad till försäkringsbidrag, örn man inbetalt 52 veckoavgifter
under loppet av två år, eller örn man skall kunna gå med på, att
försäkringstagarna skola få betala 52 veckoavgifter under loppet av tre år.
Den tredje frågan gäller de s. k. arbetsgivarbidragen.

Vad den första frågan beträffar skall jag gärna för min del medge, att den
icke har någon stor praktisk betydelse. När det i kanske något tusental lokala
arbetslöshetskassor skall bestämmas, huruvida den erbjudna lönen är skälig,
så är det väl uppenbart, att det enda. som kassans styrelse därvid har att
stödja sig på, är, i vilket förhållande den erbjudna lönen står till den i orten
vanliga lönen för motsvarande arbete. Jag förmodar, att man i de allra flesta
fall skall säga, att om lönen understiger den vanliga, är den icke skälig,
därför att skäligheten konstateras helt enkelt av vanligheten av den lön. som
betalas för samma arbete. Men det kan ju icke hjälpas, att det blir föremål
för ett subjektivt bedömande av en otalig mängd olika människor, som icke
hava någon särskild kontakt med varandra, och att man alltså därmed inför
en rent subjektiv regel här, som kan föranleda tvister, vilka icke på något
vis äro nyttiga eller nödiga, vilka icke spela någon verklig roll, men vilka
komma att verka irriterande, i den mån de kunna komma att uppstå.

Allvarligare är enligt min mening de frisinnades återfall på regeln, att
man skall betala 52 veckoavgifter under loppet av endast två år för att bli
försäkringsberättigad. Jag medger, att när jag skulle börja studera detta
ämne, så trodde jag, att en sådan regel skulle vara fullkomligt tillfredsställande.
Men det visade sig, att arbetsmöjligheterna för svenska arbetare synnerligen
ofta äro av den beskaffenhet, att det under loppet av ett år uppstår
många och långa, och sammanlagt mycket långa, arbetslöshetsperioder. Man
har gjort vissa beräkningar örn effektiviteten. Jag skall icke för min del
här trötta kammaren med något större siffermateriel. Men man kan konstatera,
att regeln örn 52 veckors avgiftsbetalning på två år inom det stora
metallindustriarbetarförbundet, där man väl får räkna med en rätt betslande
stabilitet i arbetstillgången under normala år — och siffrorna hänföra sig
till år 19110, innan det skett någon större nedgång på våra mekaniska verkstäder
— skulle betyda, att effektiviteten endast blev 37.2 %. Det vill alltså
säga, att av sammanlagda antalet s. k. arbetslösa veckor för metallarbetarna

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 30.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
är det bara 37.2 %, som skulle bli understödda, därest den regeln var gällande,
att man skulle betala 52 veckoavgifter på två år. Då måste jag säga mig,
att detta är en föga tillfredsställande effektivitet. Och jag måste fråga mig,
huru motsvarande siffror skulle se ut för t. ex. grov- och fabriksarbetarförbundet
och i synnerhet för skogsarbetarförbundet. Jag tror, att för många
andra förbund skulle det nog bli ungefär samma siffror som för metallindustriarbetarförbundet.
i somliga fall kanske bättre ändå. Men det finns förbund,
där det skulle komma att bli mycket, mycket sämre, och där det slutligen
lätt nog kunde hända, att vederbörande sade, att de icke kunde lia något
intresse av att bilda en organisation för denna försäkring, örn man antar, att
understödsveekorna skulle bli så få. Huvudsakligen av dessa skäl föreslogs
det av regeringen, att man skulle sträcka ut den tid, under vilken veckoavgifterna
skulle behöva betalas, till att man i stället för tvåårsgränsen skulle
draga en gräns vid tre år, så att örn arbetarna lyckades under loppet av tre
år betala 52 veckoavgifter, skulle de bli berättigade till försäkringsbidrag.

För att intet missförstånd skall uppstå vill jag nämna, att örn en person
bär arbetat hela året och betalat 52 veckoavgifter och så skulle bli arbetslös
omedelbart därefter, så är han naturligtvis berättigad till försäkringsbidrag.
Och örn han icke haft arbete hela året utan endast delvis, t. ex.
26 veckor ena året och 26 veckor det andra, då blir han också berättigad
därtill efter två år. Örn dessa 52 veckor slås ut på tre år, så betyder det,
att örn han har endast 17—18 veckors arbete varje år. spridda över de tre
åren, så blir han försäkringsberättigad, örn han betalar in avgifterna.

Vad skulle det nu göra enligt beräkningarna, vilkas osäkerhet och approximativitet
jag naturligtvis utan vidare erkänner, inom ett förbund som metallindustriarbetareförbundet,
örn man räknar med 52 veckoavgifter under tre år
och går efter siffrorna år 1930? Jo, det skulle höja procenten av hjälpveckor
för de arbetslösa från 37 upp till närmare 45, d. v. s. det skulle leda dithän, att
inemot hälften av arbetslösa veckor bleve hjälpta. För att icke något missförstånd
skall uppstå vill jag också säga, att arbetslösa veckor icke är detsamma
som arbetslösa personer. Med den regel, som regeringsförslaget innehåller,
skulle man kunna räkna med, att omkring 70 % av arbetslösa personer skulle
erhålla bidrag från försäkringen vid arbetslöshet. Där betyder sålunda den
frisinnade linjen en väsentligt lägre effektivitet än regeringens förslag, och
det tycker jag är en mycket betydande svaghet. Jag måste erkänna, att det
är en missräkning för mig, att man på frisinnat håll fasthållit vid den regel,
som föreslogs i den senaste utredningen. Jag bestrider naturligtvis icke, att
själva försäkringens soliditet blir något större med den regeln. Men det finge
naturligtvis i det andra fallet hjälpas därigenom att avgifterna eventuellt bleve
något högre.

Vad arbetsgivarebidragen beträffar har icke regeringsförslaget upptagit
några sådana i egentlig mening, och det beror på vissa skäl. Det förefaller vara
nästan omöjligt att pålägga arbetsgivarna bidrag till en arbetslöshetsförsäkring,
örn den är frivillig, förrän denna försäkring själv har utvecklat sig så långt,
att låt mig säga 80 eller 90 % av arbetarklassen är arbetslöshetsförsäkrad. Det
skulle knappast stämma med vårt allmänna rättsmedvetande, örn jag skulle
pålägga en arbetsgivare, vars samtliga arbetare äro oförsäkrade, att betala avgifter
till en försäkring, av vilken konkurrentens arbetare möjligen skulle erhålla
försäkringsbidrag. Jag tror i varje fall, att det skulle stöta på ganska
stora svårigheter att gil in för en sådan sorts lagstiftning. En gång, då försäkringen
blir allomfattande praktiskt taget, då ser jag icke längre några
principiella hinder emot verkliga arbelxgivarbidrag till försäkringen. Emellertid
ville man icke gärna, att arbetsgivarna skulle belt och hållet bli befriade

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
från alla kostnader för denna försäkring. Man föreslog därför, att det skulle
upptagas ett belopp av tre kronor per årsarbetare hos de arbetsgivare, som hade
minst 10 årsarbetare. Man drog denna gräns, därför att man icke ville hava
hela besväret med alla små arbetsgivare i landet, då det gäller så pass små
avgifter, som det här var fråga örn. Dessa arbetsgivarbidrag skulle användas
för att betala de ökade kostnaderna för arbetsförmedling jämte en krona per
arbetare i förvaltningsbidrag till kassorna. Dessa avgifter äro konstruerade,
ehuru med ett mindre belopp, på samma sätt som vid den frivilliga sjukförsäkringen,
där man har ett sådant förvaltningsbidrag per medlem. På den punkten
ha emellertid också de frisinnade gått emot förslaget.

Herr talman! Det är min uppgift att taga ståndpunkt till den frågan, huruvida
det är möjligt att acceptera de frisinnades ändringsförslag till utskottets
förslag, där sådana föreligga, eller i övrigt utskottets förslag, där de frisinnade
.så att säga dikterat innehållet. Jag bestrider icke, att det är rätt svårt för mig
att acceptera dem. Men jag bestämmes, då jag tillråder den regering jag tillhör
och den riksdagsgrupp jag tillhör att gå med på dessa ändringsförslag, jag
bestämmes därvid framför allt av ett skäl. Jag vill icke, örn jag kan förhindra
det — det är mest sannolikt, att jag icke kan det — men jag vill icke, örn jag
kan förhindra det, att den svenska riksdagen skall spilla denna möjlighet, som
måhända ändå föreligger, att avföra från dagordningen striden örn själva den
principen, huruvida Sverige skall ha en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring
eller icke. Det här förslaget är konstruerat på det sättet, att det faktiskt
framför allt tar sikte på de sämst ställda arbetarna i landet, först och främst
tänker på, huru de skola kunna bliva hjälpta. Jag skulle icke vilja, att den
svenska riksdagen nu i sista stund sveke dessa människors hopp, att vi äntligen
här skola komma med i raden av de länder, som även på detta sätt tillgodose de
arbetslösas behov. Vad ett sådant principbeslut skulle betyda är ju egentligen
bara, att vi skulle, låt oss säga, europeisera Sverige äntligen i denna sak. De
flesta för att icke säga alla europeiska civiliserade länder hava ju för länge
sedan kommit över de svårigheter, som vissa borgerliga partier bereda oss i
denna fråga här i landet, och jag skulle för min del hälsa det med synnerlig
tillfredsställelse, trots att förslaget på vissa punkter är ganska svårt att acceptera,
örn äntligen här också skulle fattas ett positivt beslut i denna sak. Jag
är övertygad örn, mina herrar, att örn man avför principstriden i denna sak,
örn man, som jag vågar säga, bara lägger grunden, en verklig grund för en arbetslöshetsförsäkring,
som så småningom kan förbättras, då skulle nu Sveriges
riksdag göra en rent fosterländsk gärning. Det kan icke hjälpas, att t. o. m.
ur konservativ synpunkt borde man vara ganska angelägen om att ändå ge
ett så litet bevis på att man vill åstadkomma en samhällets omvårdnad örn den
grupp av människor, vars största onda är den ständigt hotande arbetslösheten.
Ty. mina damer och herrar, det som är arbetarklassens största förbannelse, det
är den ständiga känslan av otrygghet och osäkerhet till existensen, som man
måste känna, och som drabbar nästan varenda en. Det är den känslan, att morgondagen
kanske ingår med möjligheterna att han skall behöva skingra sitt
hem, att han skall se sitt bohag försvinna, den möjligheten att de små besparingar,
som han gjort, skulle bara flyga ut genom fönstret under''långa månaders
arbetslöshet. Jag säger er, att bättre gärning än att se till att deras hopp
icke nu svikes, kan Sveriges riksdag i dag icke göra.

Herr Spångberg: Herr talman, mina herrar! Socialministern anförde under
sitt här hållna anförande, att det fanns egentligen två förslag, som nu förelågo.
Det var det socialdemokratiska och frisinnade förslaget. Jag är också
medveten örn, att vårt förslag, som ju visserligen föreligger och som måste

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor rn. m. (Forts.)
räknas som ett förslag, icke kommer att vinna riksdagens anslutning. Jag
kan emellertid inte dela socialministerns uppfattning när det endast föreligger
två förslag. Detta så mycket mindre som jag ej kan ansluta mig till
något av de förslag som socialministern rekommenderade. När socialministern
redogjorde för skillnaden mellan det frisinnade förslaget och det socialdemokratiska
förslaget, så fann man ju, att denna skillnad egentligen icke
var så stor. Principiellt sett ligga de båda förslagen på samma linje, och
socialministern kunde ju också sluta sitt anförande med att på sin regerings
och sin riksdagsgrupps vägnar uppmana socialdemokraterna att överge sitt
eget förslag till förmån för de synpunkter, som hava framförts i de frisinnades.
Socialministern talade för övrigt så vackert om de sämst ställda, som
nu riksdagen skulle göra en god gärning genom att bifalla de frisinnade synpunkterna,
så att man nästan kände sig rörd på dessa fattigas vägnar, och
man skulle nästan kunnat förledas att tro, att förslaget innehöll något, som
skulle komma att hjälpa dessa sämst ställda. Nu förhåller det sig emellertid så,
att jag grundligt har studerat båda förslagens innehåll, varför jag intet ögonblick
föll för det vackra talet, som socialminister Möller höll.

_ Under det där vackra talet och med hänsyn till de allra sämst ställda döljer
sig emellertid i detta förslag en verkligt hänsynslös brutalitet. När socialministern
här talade örn de fattiga, så erinrade jag mig ett yttrande som
fälldes under gårdagen under den stora komarknaden i kammaren. Det var
en ledamot, som frågade, vilka det var, som hade fått sin rätt kränkt i och
med den uppgörelse, som skedde i denna kohandel. Icke minst vid detta tillfälle
ges det anledning att framställa samma fråga, som gårdagens talare
gjorde: vilka skulle egentligen bli hjälpta härvidlag och vilka skulle komma
att få sin rätt kränkt örn detta utskottsutlåtande med de frisinnade synpunkterna
skulle antagas? Jag är av fullständigt motsatt uppfattning mot socialministern.
. Det svar, som jag måste ge på den frågan, blir obetingat, att det
är de fattiga, de sämst ställda, de breda folklagren, som lida hårdast av arbetslösheten,
som bli rättskränkta. Det blir korttidsarbetare, det blir hemmaarbetarna
och det blir framför allt de arbetslösa ur skilda grupper, som helt
komma att ställas utanför rätten att ens komma in i denna försäkring.

Socialministern uppvisade, att det har gått årtionden, då denna fråga har
med mycken omsorg, menade han, varit föremål för behandling och utredning.
Ja, det har gått årtionden, men det innehåll, som avspeglas i resultatet i här
föreliggande utlåtande, måste jag verkligen beteckna som motsatsen till omsorg.
Det har gått 25 år, sedan man här i kammaren första gången motionerade
örn arbetslöshetsförsäkring. Det Ilar under denna tid givits många
och goda löften, löften, vari erkänts rätten till ordnat understöd vid arbetslöshet,
löften, som gått ut på att just de sämst ställda skulle bliva hjälpta. Kanske
det var ett återfall till de många föredrag, som tydligen socialministern
såsom, propaganda för det^ socialdemokratiska partiet vid skilda tillfällen
har hållit, i landet, som han återföll i, da han här talade för det förslag, som
här föreligger, detta rättskränkande förslag för dessa grupper, som ''hava
trott pa att det lag allvar bakom löftena, att just de skulle komma att hjälpas
genom en arbetslöshetsförsäkring?

Resultatet av den kohandel, som nu nyss är avslutad, kommer att medföra,
att det blir ännu svårare för de utestängda arbetslösa här i landet. Genom
den väntade livsmedelsfördyringen blir det svårare för dem överhuvud
att komma över de fattiga smulor, som de måste hava för att kunna uppehålla
livet.. Huru stort antal, som kommer att utestängas, kan icke socialministern,
kan icke jag och kan ingen annan heller med bestämdhet yttra sig örn, meri
att det blir åtskilliga är alldeles säkert, och att det blir så många, att de

Andra ''''kammarems protokoll 193:!. Nr 50. 7

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
måste räknas med 6-siffriga tal, därom kunna vi vara alldeles förvissade. Det
är dessa, som äro de sämst ställda här i samhället. Och den frågan kommer
fortfarande att stå öppen även örn detta förslag skulle komma att antagas:
vad tänker riksdagen, vad tänker regeringen vidtaga för åtgärd för att trygga
dessa människors existens? Svaret på den frågan borde hava givits i det
beslut, som riksdagen kommer att fatta i här föreliggande ärende. Regeringens
svar — och herr statsministern garanterade ju under förmiddagen, att
det skulle bli denna kammares svar, och han garanterade med ganska stor säkerhet,
att det nog också skulle bli medkammarens svar, alltså riksdagens beslut
— går ut på, att dessa arbetare, som icke kunna erhålla någon anställning
under någon i varje fall viss tid uppgående till minst halva året, de skulle
icke heller hava någon anledning att bli medlemmar av arbetslöshetskassor.
Jag tillät mig under remissen av arbetslöshetsförsäkringspropositionen framhålla,
att regeringen har lagt rena affärssynpunkter på denna fråga. Man har
lagt samma synpunkter, som man skulle göra, om det vore fråga örn ett kreatursförsäkringsbolag,
om det vore fråga örn ett brandförsäkringsbolag eller
försäkring av andra ting. Man har med den utgångspunkten sökt goda försäkringsobjekt,
och det har avlämnats både av de sakkunniga och i yttranden
av socialministern långa motiveringar som svar på frågan, varför korttidsarbetare
och de helt arbetslösa — de senare anser man det vara fullkomligt
naturligt, att de bär icke kunnat komma i fråga -—- varför dessa skola
utestängas. Relativt sett blir det de bäst ställda arbetarna, som kunna bli i
tillfälle att vara med i arbetslöshetsförsäkringen. Jag skall gärna gå med
på det erkännandet, att också de i stort sett kunna betraktas såsom tillhörande
de sämst ställda, men det finns ju ändock en grupp, som ligger socialt under
de arbetare, som hava sysselsättning och någorlunda skaplig fast anställning,
och det är dessa arbetslösa, som bär bli utestängda. De som nu kunna
anses såsom varande bäst ställda arbetare, de som hava anställning och som
sålunda äro goda försäkringsobjekt, som hava rätt att vara medlemmar, deras
rätt kommer ju att inskränkas i många fall till att betala avgifter till denna
kassa.

Huru står nu allt detta i överensstämmelse med de löften, som hava givits
av det nuvarande regeringspartiet så sent som under senaste valrörelsen?
Det utlovades en arbetslöshetsförsäkring, som hindrade hederliga medborgare
från att under oförvållad arbetslöshet socialt sjunka mot samhällets botten.
Vad menas nu överhuvud med det där löftet? Med det förslag, som här föreligger,
har den grund, som borde ligga i ett dylikt löfte, förvandlats till en
bottenlös dypöl, där den arbetslöse kommer att sakna fotfäste och stöd. De
bli dömda att som hittills sjunka mot samhällets botten. Vad innebär nu denna
sinnesändring, som visar sig i skillnaden mellan dessa vallöften och regeringspolitiken
i denna fråga? Örn man frånser det vackra talesätt, som man
t. o. m. har panna att alltjämt begagna här i kammaren från regeringsbänken,
måste denna sinnesändring innebära, antingen att man har gjort sig skyldig
till ett klart löftesbrott från det socialdemokratiska partiets sida, eller också
riktar, man genom detta beslut den fräckaste beskyllning mot de arbetslösa
här i landet. Ty det talas dock om att de arbetslösa, som äro hederliga
medborgare, skola stödjas genom den kommande försäkringen. Menar man
då, när man utestänger dessa, att dessa arbetslösa medborgare äro ohederliga?
Ja, menar man icke det, kommer man i varje fall icke från löftesbrottet.

Då vi för vår del icke kunna vara med örn att utestänga de arbetslösa från
arbetslöshetsförsäkringen, utan då vi tvärtom anse, att det är just dessa, som
skola lia nytta av försäkringen, kunna vi redan av den anledningen icke understödja
vare sig regeringens förslag oförändrat eller med ett tillägg av de

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

Ang. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
frisinnade synpunkter, som socialministern har rekommenderat. Men även
de försäkrades ställning skulle bli sådan, att vi på grund därav icke heller
kunna understödja förslaget i fråga. Enligt lagförslaget, som socialministern
här nyligen har redogjort för, framgår det att de arbetslösa först måste in i produktionen
för att kunna bliva delaktiga av rätten att ingå i en arbetslöshetskassa.
Sedan måste de erlägga under tiden, de hava arbete, under en tidrymd
av två år minst 52 veckokontingenter för att bliva delaktiga av understödsrätt.
_ I regeringsförslaget fanns ju upptagen en bestämmelse om, att
dessa avgifter skulle få erläggas på 3 år. För min del har jag gjort mig
skyldig till den djärvheten att under den tid, som har gått sedan dess — och
jag har hållit åtskilliga föredrag ute i landet — säga, att alldeles tydligt
kommer riksdagen att gå in för, att dessa medlemsavgifter skola beräknas på
2 år. Jag har stött mitt antagande därpå, att socialdemokraterna i det betänkande,
som de avgivit tillsammans med de övriga representanterna inom kommittén
av arbetslöshetssakkunniga, hava varit eniga örn, att denna tid skulle
bestämmas till 2 år. Och det var ju ganska tydligt då att dessa socialdemokrater
skulle få de borgerliga med sig på den linjen mot regeringen, även örn
regeringen har försökt att här stå vid sitt ursprungliga förslag.

Jag ställde vid remissen av propositionen en fråga till socialministern. Den
gången var han inne. men han besvarade den icke. Nu har han behagat gå
ut och kommer tydligen icke att besvara den nu heller, förmodar jag. Jag
hade fått ett brev från en skogsarbetare, däri han frågade, vad han skulle få
för nytta av försäkringen, om den skulle hava varit i kraft under den gångna
tiden. Han hade under 1930 arbetat 18 veckor, 1931 14 veckor, och 1932 hade
han arbetat 16 veckor mot avlöning i skogen. Ja, det är ju alldeles tydligt,
att frågor som dessa vilka arbetarna ute i bygderna ställa sig, borde besvaras
av »arbetarepartiets» representanter, som framlagt här föreliggande förslag.
Det kan vara onödigt att besvara dem, menar kanske någon, när saken är
så klar. Men inför det vackra talet örn att det just är med hänsyn till de allra
sämst ställda, som vi skola genomföra förslaget, är det naturligt, att dessa
sämst ställda, hederliga medborgare ute i landet göra sig den frågan, vilken
hjälp de komma att erhålla i fråga örn försäkringen. Den enda ställning de
komma att intaga är den, att de få betala avgifter till kassorna — om de överhuvud
taget få vara med i dem. Det är den enda uppgift dessa sämst ställda
komma att få under den korta tid, då de lia arbete. Vi veta ju, att örn vederbörande
arbeta under 25 veckor örn året, ha de icke någon möjlighet att få
rätt till understöd. De kunna få betala avgifter i 25 veckor år efter år. men
örn de så i 50 år betala avgifter under 25 veckor örn året, bli de aldrig berättigade
till ett öres ersättning enligt förslaget. I vissa fall skola de helt uteslutas
ur kassorna. I § 7 säges det, att den skall uteslutas, »som under do
senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft
anställning såsom självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning
användas till arbete för annans räkning». Vad betyder detta?
Jo, det betyder, att en medlem i kassan, som betalt avgifter till kassan
i över sex månader men icke i sju månader, och som under en mellantid inom
ramen av ett år haft arbete såsom arrendator eller liten småbrukare skall
anses ha varit självständig företagare och därför enligt denna lags bestämmelser
uteslutas ur kassan — trots att han erlagt sina medlemsavgifter i över
sex månader av året. Jag förmodar, att. min tolkning är alldeles riktig —
jag väntar med en viss spänning att få den dementerad eller bekräftad. När
man ^känner till, huru småbrukare egentligen ha det, lär man knappast kunna
påstå, att de ha arbete som självständiga företagare. Även om en småbrukare
hjälper sin hustru med att fodra korna, är han i alla fall arbetslös, och

100

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Ang. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
han går hemma just på grund av att han är arbetslös. Men han kommer enligt
detta förslag att räknas såsom »självständig företagare» under den tiden
och kommer därför att uteslutas ur kassan. Samma sak är det med dem som
gå hemma hos sina föräldrar. En bondpojke som går arbetslös hemma och
hjälper till med förekommande arbete i ladugård och stall eller dylikt, skall
räknas utföra arbete åt sina föräldrar, och just på grund därav skall han, örn
arbetet utföres under loppet av minst fem månader av ett år, nekas tillträde
till arbetslöshetskassan eller uteslutas ur den kassa, där han redan fått bli
medlem. Ja, det är ganska tydligt, att det under sådana förhållanden blir
ytterst problematiskt för en person att överhuvud taget kunna krångla sig
fram till en sådan ställning, att han får understöd — i varje fall blir det problematiskt
för många.

Örn nu en medlem, som uppfyller alla de bestämmelser lagen ålägger honom,
blir arbetslös, har han att gå till arbetsförmedlingen varje dag och hos
arbetsförmedlingen eller hos ombud för denna hämta ett intyg, som skall lämnas
till kassan och bevaras i kassans handlingar. Erhållande av detta intyg
är förutsättningen för att man skall pröva, huruvida vederbörande skall
anses understödsberättigad eller ej, och färden till arbetsförmedlingen eller
ombudet skall upprepas varje dag. Den arbetslöse är då i första hand skyldig
att taga det arbete han anvisas, under förutsättning att arbetet anses lämpligt
och att det motsvarar hans krafter och färdigheter. I båda fallen blir det
härvidlag fråga örn en mycket godtycklig tolkning. Vad lämpligheten beträffar,
gäller den normen, att arbetet är lämpligt örn det betalas efter den
vanliga avlöningen för sådant arbete i orten. I det frisinnade partiets förslag
har det vidtagits en ytterligare försämring. Socialministern påpekade redan
i uttalandet till propositionen följande: »Det må erinras örn att den av

sistnämnda sakkunniga föreslagna texten i det nu föreliggande förslaget förtydligats
på ett sådant sätt, att den uppenbarligen endast föreskriver, att arbete,
under förutsättning att lönen icke understiger den i orten vanliga för
sådant arbete, alltid skall anses lämpligt, men att lagtexten icke stadgar, att
arbete med lägre lön alltid skall anses olämpligt.» Här ser man vart en
tolkning kan leda. När lagen föreskriver, att arbete är lämpligt under vissa
villkor, säger socialministern, att lagen icke stadgar, att det är olämpligt, även
örn det icke uppfyller dessa villkor. Ja, då har man sannerligen kommit ut
på en tolkning, som, såvitt jag förstår, öppnar dörrarna för det fullständiga
godtycket. Skall en sådan tolkning tillämpas lär det icke finnas någon människa
i detta land utan juridisk bildning — och icke många juridiskt bildade
heller — som överhuvud taget begriper, hur en lag skall tolkas.

Lagförslaget öppnar vidare möjligheter för arbetsförmedlingen att skicka
den understödsberättigade medlemmen till strejkbryteriarbete, till arbete där
konflikt råder. I § 15 stadgas det nämligen, att »vad som stadgas angående
arbetskonflikt icke skall äga avseende å konflikt, som befunnits strida mot
kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal eller av tillsynsmyndigheten förklarats
eljest vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till
arbetsvägran icke förelegat». Jag skall med hänsyn till vissa förhållanden
nöja mig med att icke citera flera dylika uttalanden ur lagen och ur de kommentarer,
som knutits till densamma. Denna och andra liknande bestämmelser
visar ju i varje fall. att vägen lämnats öppen för ett tvingande av den understödsberättigade
medlemmen, som själv varit med örn att bilda kassan och
den fond, från vilken han skall ha understöd, då han är arbetslös, att taga
strejkbryteriarbete.

Ett sista hinder möter man i den bestämmelse, som säger, att kassan skall
ha en viss fond, som, när det gäller kassor på 500 medlemmar, i storlek upp -

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

101

Ang. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
går till beloppet av de medlemsavgifter som inkommit, och det statsbidrag som
utgått, under de senaste fyra åren. I större kassor skall fonden motsvara inbetalningarna
av medlemsavgifter och statsbidrag under de senaste tre åren.
En medlem, som tillhört kassan i rätt många år, som har erlagt avgifter och
uppfyllt alla fordringar, som lagen ställer på honom, och som ur den synpunkten
borde vara understödsberättigad, kommer till arbetsförmedlingen och
får där ett intyg på att det saknas arbete — både strejkbryteriarbete och
annat arbete. Han går med detta intyg till kassan och får ett erkännande på
att han är berättigad till understöd. Men fonden uppgår icke till ett belopp,
som motsvarar medlemsavgifterna och statsbidraget under de sista 3 resp.
4 åren, och därför har man icke rätt att utbetala något understöd. På så sätt
kommer den arbetslöse att bli utestängd från denna rätt.

Grundfelet i det föreliggande förslaget är, att regeringen icke har utgått
från själva orsaken till arbetslösheten utan betraktat det hela som en vanlig
försäkringsfråga, en kreatursförsäkring, en brandförsäkring eller någonting
dylikt. Regeringen tycks utgå ifrån, att det är den arbetslöse, som är skuld
till sin arbetslöshet. Man befriar nämligen helt och hållet arbetsgivaren från
de skyldigheter, som äro förknippade med försäkringen. Man har lagt hela den
ekonomiska bördan på arbetarna och samtidigt underlåtit att ge den arbetslöse
rätt att erhålla understöd i åtskilliga fall. Ändå borde väl varje socialist
■—- och så kallar sig herr Möller ju ibland — utgå ifrån den självklara uppfattningen,
att arbetslöshetsproblemet är icke en arbetarnas fråga, överhuvud
taget ingen enskilds fråga utan en samhällets fråga, och att när en arbetslös
står utan arbete, är det något fel i själva samhällsorganismen. När ett
samhälle med vår tids möjligheter är urståndsatt att ge sina medborgare arbete,
vad är då mera rättvist än att dessa som en ersättning för att de äro utestängda
från denna rätt erhålla understöd, så att de kunna leva och leva under
hela den tid, arbetslösheten varar? Det är med den grundsynen, som vi
väckt vår motion. Vi ha utgått ifrån att varje människa bör ha rätt till en
ärlig utkomst, rätt till vad natur, arbete, teknik och vetenskap gemensamt
kunna frambringa. Jag har vid något tillfälle förut påvisat alla de möjligheter,
som samhället har med en riktig organisation. Jag vill icke påstå, att
dessa möjligheter sakna gränser, men nog äro möjligheterna så stora, att man
utan tvekan bör kunna gå in för ett bifall i enlighet med det förslag, som vi
här väckt.

Arbetslöshetsförsäkringen löser ju icke alls arbetslöshetsproblemet; den saken
kunna vi vara överens örn alla. När det sägs mot oss, att försäkringen
icke kommer att lösa problemet, ja då är detta ett slag i luften. Vi ha också
i första hand ställt krav på arbete, och den arbetslöse kräver framför allt
arbete. Han vill icke i första hand ha understöd, han vill icke bli betraktad
som något fattighjon. Han söker inkomstbringande arbete, och understödet
bör som sagt vara en ersättning för att han icke kan erhålla något arbete.

Beträffande kostnaderna anse vi i motsats till socialministern, att det är
fullkomligt orimligt, att dessa skola läggas på de sämst ställda. Det blir
nämligen de, som i hög grad få uppbära kostnaderna av försäkringen. Hur
skola arbetslöshetens offer och offren för ett oförnuftigt system kunna betala
de kostnader, som gå åt för att de skola kunna uppehålla livet? De ha ingen
möjlighet därtill. Dessa kostnader måste tagas ur det produktiva livet. Försörjningsmöjligheterna
måste givetvis sammankopplas med produktionen; något
annat är fullkomligt otänkbart. Socialministern framhåller, att han icke
vill lägga kostnaderna på arbetsgivarna därför att det kan tänkas, att en arbetsgivare
har flera arbetare, som icke äro försäkrade, och att hans utgifter
till arbetslöshetsförsäkringen skulle komma en annan arbetsgivares arbetare

102

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
till godo. Vi dela °icke den uppfattningen. Vi anse som sagt, att kostnaderna
måste läggas på dem som kunna bära dem. Vi ha därför föreslagit, att
omkostnaderna skola läggas på arbetsköparna och staten, varvid företagare med
mindre inkomst med ett mindre antal arbetare skola befrias från erläggande av
försäkringsavgift. Avgifterna skola alltså enligt vår mening bestridas av de
verkligt bärkraftiga.

Ja, herr talman, jag skall icke upptaga tiden längre. Jag har emellertid
velat anknyta dessa synpunkter till den debatt, som här har förts och som
kommer att ligga bakom det beslut, som här kommer att fattas. Vi anse, att
det måste skapas en organisation med en sådan effektivitet, att de arbetslösa
slippa socialt sjunka ned till samhällets botten. Med uttalande av den grundsatsen
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av mig och mina partikamrater
i detta ärende väckta motionen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Det är ju icke särskilt loc kande

att taga till orda vid denna tidpunkt och inför en i det närmaste tom
kammare, och jag skulle gärna ha velat bespara både kammaren och mig själv
obehaget av detta anförande. Det är emellertid å andra sidan så, att denna
fråga är av den betydelse och det avgörande, som skall träffas, kan väntas
få sådana verkningar, att det bör vara begripligt, örn vi ifrån vår sida vilja
få tillfälle att utveckla vår från utskottets avvikande uppfattning.

Jag nödgas, när jag nu tager till orda, börja med ett par ord till utskottets
ärade ordförande, herr Hamrin, som i sitt anförande för en stund sedan
lade in i andra lagutskottets uttalande i arbetslöshetsförsäkringsfrågan en
innebörd, som vi icke kunna godkänna. Herr Hamrin menade, att motståndet
mot försäkringen hade mer och mer slappnat, och han åberopade som bevis
härför, att andra lagutskottets utlåtanden blivit mer och mer positiva i denna
fråga. Det förhåller sig, som den uppmärksamme granskaren av dessa utlåtanden
lätt kan övertyga sig örn, tvärtom så, att utskottets uttalanden voro
mycket mera positiva åren 1929 och 1930 än de voro åren 1931 och 1932, och
denna förändring i utskottets hållning har uppmärksammats icke bara av
oss, som ha den inställning till frågan, som jag har, utan även på andra håll.
Jag erinrar örn att en aktad socialdemokratisk ledamot av andra lagutskottet
härom året — det var år 1931 — fann anledning att i första kammaren
beklaga, att »negativismen var starkare framträdande» i utskottets utlåtande
det året än den varit åren tidigare. Härtill svarade utskottets dåvarande
vice ordförande häradshövding von Sydow: »Det är riktigt, att negativismen
är starkare framträdande nu än den har varit tidigare, men det är därför,
att det uttalande, som gjordes 1929 av utskottet, på sina håll har tolkats, som
örn utskottet givit sin principiella anslutning till frågan örn införande av
arbetslöshetsförsäkring. Jag är övertygad», fortsatte herr von Sydow, »att
detta icke alls var utskottets mening, men för att icke en sådan vantolkning
skall komma att ske av utskottets utlåtande i år, har man valt den kortfattade
formulering, som nu återfinnes i utskottets betänkande.»

Jag har velat nämna detta för att visa, att det icke är riktigt, när man
åberopat andra lagutskottets utlåtanden till förmån för det förslag, som nu
ligger framme. Utskottet har under de fyra senaste åren varje gång avstyrkt
icke bara förslag till arbetslöshetsförsäkring, när sådana motionsvis framlagts,
utan också konsekvent avböjt att skriva till Kungl. Majit i ärendet
och begära framläggande av förslag från Kungl. Maj:ts sida.

När jag härefter, herr talman, ber att få säga några ord örn vår syn på
det föreliggande problemet, så är jag medveten örn den risk, man löper, när

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

103

Ang. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
man talar emot arbetslöshetsförsäkringen, risken att bliva betraktad som socialt
efterbliven och oförstående. Den risken får tagas, det kan icke hjälpas,
och jag är beredd att för min del taga den. Man behöver ingalunda sakna
social förståelse och socialt intresse för det, att man anser sig icke kunna
gå med på ett utbyggande av socialförsäkringen vid en viss tidpunkt och under
vissa förhandenvarande omständigheter. Och man kan, vågar jag säga, mycket
väl vara positivt intresserad för strävandena att genom hjälp till självhjälp
berecia de enskilda ett större mått av social trygghet och ändå känna
sig förhindrad att medverka till ett beslut örn arbetslöshetsförsäkring.

När vi för ett par år sedan hade att avgöra den stora frågan örn sjukkassereformen,
hörde jag till dem, som här i kammaren icke bara röstade
utan talade för att staten borde verksamt stödja denna betydelsefulla gren
av den sociala självhjälpsförsäkringen, och jag har icke funnit anledning att
på något sätt ångra detta mitt ställningstagande. Att människorna ha omsorg
örn morgondagen i den meningen att de rusta sig för att kunna möta
kommande svårigheter, de må bero på sjukdom, ålderdom eller annan oförvållad
arbetsoförmåga, det är icke bara lovvärt utan det är också vart att
uppmuntra. Illa skulle vi konservativa lia missförstått vår egen åskådning,
om vi stöde likgiltiga för yttringar av personlig omtanke och personligt självansvar.
När vi det oaktat nödgas gå emot det föreliggande förslaget till
arbetslöshetsförsäkring, så beror det på helt andra omständigheter. Det beror
främst därpå, att förutsättningarna för ett inskridande från samhällets
sida försäkringsvägen icke äro desamma, när det gäller arbetslösheten, som
när det gäller sjukförsäkring eller ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

Jag ber att med ett par exempel få belysa denna mycket betydelsefulla
skillnad.

Det är först och främst den stora svårigheten att tillförlitligt beräkna
risken vid en arbetslöshetsförsäkring, ett förhållande, som redan vid början
av denna debatt uppvisats av amiral Lindman. Det kan vara svårt även
vid andra former av socialförsäkring att beräkna risken, och jag vill gärna
medge, att herr statsrådet och chefen för socialdepartementet hade rätt, när
han talade om, att det föreligger en sådan risk även vid sjukförsäkringen.
Men det är alldeles uppenbart, att svårigheten att försäkringsmässigt beräkna
risken är mycket, mycket större, när det gäller en företeelse som arbetslösheten.
Det är icke bara det, att de försäkrade själva kunna i hög grad
öka risken. Socialministern uppehöll sig mycket länge vid den sidan av
problemet, men den är icke den allvarligaste. Vida allvarligare är, ^ att en
grupp av försäkrade kan öka risken för en annan grupp, att alitsa olika
grupper av försäkrade kunna öka risken för varandra. Man behöver bara
erinra örn hur det verkar, örn genom en arbetsnedläggelse,^ som vållar stillastående
vid ett företag inom träförädlingsindustrien, arbetslöshet skapas uppe
i skogarna. Hur vill man vid en arbetslöshetsförsäkring skydda sig mot en
sådan risk, eller omvänt mot den risk, som uppstår därigenom, att en arbetsnedläggelse
inom råvaruproduktionen hindrar råvarorna att komma fram till
förädlingsindustrien? Det är, såvitt jag kan första, omöjligt att skydda sig
mot den risken. Det är vidare påtagligt, att en ovarsam lönepolitik kan
framkalla en mera allmän och omfattande arbetslöshet. Att det förefinnes
ett sammanhang mellan lönepolitik och arbetslöshet har erkänts av den nuvarande
socialministern i ett anförande i första kammaren under fjolårets
debatt örn arbetslöshetsförsäkringen, ehuru han menade, att det sammanhanget
icke är så starkt framträdande som motståndarna till försäkringen
vilja göra gällande. Han har emellertid erkänt, att det föreligger ett sadant
sammanhang, och detta har också uppvisats i det betänkande rörande arbets -

104

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
löshetens omfattning, karaktär och orsaker, som avgivits av särskilda sakkunniga
och underskrivits av bland andra den nuvarande finansministern.

Från de synpunkter, jag nu anlagt, ter det sig icke minst betänkligt att
arbetslöshetsförsäkringen, örn icke direkt och formellt så dock i verkligheten
anknytes till de organisationer, som ofta öva ett bestämmande inflytande på
lönelägets fixerande.

Härmed sammanhänger ett annat förhållande, som också är värt att uppmärksamma,
när vi debattera denna sak. Örn jag fortsätter jämförelsen mellan
arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen, en jämförelse, som ju socialministern
nyss gjorde, är det en mycket framträdande skillnad mellan de två
också därutinnan, att sjukförsäkringen avser icke bara att bereda den försäkrade
nödtorftig bärgning under den tid han ligger sjuk. utan också att sätta
honom i tillfälle att °söka läkare och sjukvård och därigenom försöka häva
själva sjukdomstillståndet. Detta utgjorde ju också ett av de starkaste motiven
för den utvidgning av sjukförsäkringen, som vi beslöto härom året, att
man ville göra försäkringen effektiv i denna del. Någon motsvarande verkan
pa arbetslöshetstillståndet kan en arbetslöshetsförsäkring aldrig tänkas eller
väntas utöva. Tvärtom har det pa åtskilliga håll, bland annat av socialstyrelsen,
uttalats farhagor för att den i stället skulle öva ett arbetslöshetsstegrande
inflytande genom att öka stelheten på arbetsmarknaden.

En tredje jämförelse, som här ger sig, är den, att sjukförsäkringen ju står
öppen för praktiskt taget alla, som vilja och behöva begagna sig av dess för-,
måner, under det att arbetslöshetsförsäkringen förbehålles åt ett relativt litet
fatal. Den är^ uppbyggd som en typisk industriarbetarförsäkring, även örn
den formellt star öppen för vissa andra grupper. Jag understryker avsiktligt
»förment», ty stort mera än formell är denna möjlighet icke. Det framgår
redan av kalkylerna rörande den blivande tillslutningen till kassorna, hur litet
man räknar med att andra grupper än industriarbetare skola kunna tillgodogöra
sig den förmån, som samhället här vill bereda. Man räknar med att försäkringen^
genomförd skulle omsluta vid pass 700,000 försäkrade. Därutav
komma på de egentliga industrifackförbundskassorna omkring 550,000 eller
omkring 80 % av det uppskattade genomsnittsantalet inom resp. yrkesgrupper.
På den tillämnade lantarbetarkassan skulle komma vid pass 50,000 och
lika mångå på skogsarbetarnas arbetslöshetskassa. Det motsvarar för dessa
två sistnämnda grupper omkring 1/4 resp. 1/3 av samtliga arbetare inom gruppen.
Jag vet icke hur man kommit till dessa tal. Det är påtagligt, att kalkylerna
aro ytterligt ogynnsamma för lantarbetare och skogsarbetare jämfört med de
andra grupperna, men det är lika fullt all anledning misstänka, att man i verkligheten
icke kommer upp till denna anslutning från lantarbetarnas och från
skogsarbetarnas sida,

"Visserligen skall det oförbehållsamt erkännas, att förslaget är skickligt uppuyff&V
sa tillvida, som man har satt statens bidrag procentuellt högre, när det
gäller daghjälpen fran kassor, som komma att bestämma en låg daghjälp, t. ex.
den tänkta lantarbetarkassan. Där sättes statsbidraget procentuellt högre än
till kassor, där daghjälpen beräknas bli relativt hög. Detta underlättar givetriS
1r>n^F°n m,arL tillslutningen till lantarbetar- och skogsarbetarkassorna, men
lika fullt är det anledning betvivla, att försäkringen får någon avsevärd tillslutning
bland lantarbetarna eller bland landsbygdens arbetare överhuvud
taget. Örn jag särskilt tänker pa lantarbetarna, så ha de varken de ekonomiska
eller de lokala organisatoriska förutsättningarna att tillgodogöra sig försäkringen
på samma sätt som industriens arbetare.

Jag erinrar mig i detta sammanhang vissa uttalanden, som fälldes i denna
kammare, när vi för några år sedan diskuterade ett förslag om inrättande av

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

105

Ang. förslag till förordning orri arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
frivilliga intressekassor för lantarbetare i avsikt att underlätta dessa arbetares
övergång till att bliva självständiga jordbrukare. Dessa intressekassor voro
byggda på principen om ömsesidiga avsättningar till kassorna från arbetsgivare
och arbetare. Detta uppslag avvisades ganska snävt, framför allt med
den motiveringen, att lantarbetarnas löner vore alltför små för att medgiva
någon nämnvärd anslutning till de föreslagna intressekassorna, att deras förutsättningar
för ett större sparande vore obetydliga, att deras levnadsstandard
i allmänhet vore så låg, att de i regel icke skulle ha några kontanter att sätta
in i en sådan kassa. Dessa invändningar kommo från den riktning inom kammaren,
som nu ivrigast förordar arbetslöshetsförsäkring. Det var 1930, som
denna diskussion fördes. Sedan dess ha förhållandena visserligen förändrats,
men näppeligen i den riktning, att lantarbetarna nu skulle lia större tillgång
till kontanter och därmed större möjligheter att tillgodogöra sig en försäkring,
även örn den formellt står öppen också för dem.

En stor grupp av landsbygdens arbetare har praktiskt taget ställts helt
utanför försäkringen, och det är hemarbetarna. Det har skett med den motiveringen,
att kontrollen skulle erbjuda oöverstigliga svårigheter. Jag inser väl,
att den måste erbjuda stora svårigheter, men det visar endast, hur vansklig
hela denna uppgift i själva verket är. Här är det fråga om en grupp av arbetare,
av vilka åtskilliga visserligen närmast äro att jämföra med självständiga
företagare men av vilka återigen andra ekonomiskt stå helt på lönearbetarnas
nivå. Men icke heller dessa senare kunna få något med av den sociala
förmån, som staten nu skulle bereda deras ofta gynnsammare lottade kamrater
inom andra branscher. Hemarbetarnas uteslutande från delaktighet i försäkringen
ter sig desto egendomligare som det å andra sidan icke erfordras mer än
en dags lönearbete i veckan utanför hemmet för att man skall vara berättigad
att erlägga en veckoavgift och därmed trygga rätten till daghjälp vid arbetslöshet.
Då det för att första gången komma i åtnjutande av daghjälp erfordras
52 erlagda veckoavgifter — enligt Kungl. Maj :ts förslag under tre år och
enligt utskottets förslag under två år — finns det formellt ingenting som hindrar,
att den som arbetar 52 dagar örn året utanför hemmet får vara med, men
den, som arbetar låt mig säga 300 dagar örn året men utför arbetet i sitt hem,
får icke vara med. Det är alltjämt fråga örn lönearbete, örn arbete för annans
räkning. Skillnaden är bara den, att i ena fallet utföres arbetet utanför hemmet
och i det andra fallet i hemmet. Det är en uppenbar orimlighet, och jag tror,
att man är berättigad att säga, att örn försäkringen skall föras ut i livet,
behäftad med sådana konstruktionsfel från början, kan den icke rimligen
tänkas slå igenom och bli till avsett gagn. i varje fall icke på den svenska landsbygden.

Örn försäkringen sålunda får en rätt begränsad räckvidd genom att stora
grupper ställas utanför densamma, tror jag man har anledning säga, att dess
betydelse för de försäkrade, för dem som alltså komma med, icke heller bör
överskattas. Det har påvisats, att den icke får någon nämnvärd betydelse
för den nilrmastc tiden eller för den situation, som nu är rådande på arbetsmarknaden.
Jag skulle vilja i det sammanhanget erinra om att den icke
heller får någon egentlig betydelse som medel mot den omfattande ungdomsarbetslöshet,
som råder och som sysselsatt våra tankar i så hög grad under
dessa dagar. Den har av de sakkunniga betecknats som en »samhällets första
försvarslinje mot arbetslösheten», och utskottet understryker, att försäkringen
»för att kunna bestå måste sätta sig ett noga begränsat mål före, att den endast
kan utgöra ett av medlen i samhällets arbetslöshetspolitik och alltså
måste kompletteras med andra systematiskt utformade åtgärder». Detta erkännande
är synnerligen värdefullt, men. som socialstyrelsen framhåller, kan

106

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
det ifrågasättas, om denna insikt vunnit någon avsevärd utbredning bland de
befolkningslager, som nu påyrka arbetslöshetsförsäkring i förhoppning om
att i denna finna en verksam lindring i arbetslöshetens onda. Man har fastmera
anledning att befara, att den ringa effektiviteten av försäkringen skall
föranleda bitter besvikelse. Vad blir följden då? Jo, med tämligen stor
säkerhet, att yrkanden framkomma om försäkringens utbyggande till större
effektivitet. Örn vi kämpat i så många år för en arbetslöshetsförsäkring
och äntligen fått den, vilja vi icke nöja oss med en skenförsäkring, som icke
håller, då den bäst behövs — så ungefär misstänker jag att det kommer att
låta. Det är gott och väl, att kostnadsberäkningarna uppgjorts med all den
omsorg, som är möjlig, och att statsbidragsgrunderna utformats på ett sätt,
som avser att begränsa de risker staten löper. Men går det att uppehålla
dessa gränser? Kommer det icke att i riksdagen påyrkas — och finnas en
majoritet för — att gränserna skola flyttas? Är det icke fara värt, att det
i själva verket kommer att gå hos oss som det gått i andra länder, där det
i regel visat sig icke vara möjligt att hålla understödsverksamheten inom
den från början försäkringsmässigt fastställda ramen?

I det sammanhanget kanske det må vara tillåtet att säga ett ord med anledning
av herr socialministerns fråga, varför man i de länder, där arbetslöshetsförsäkringen
är införd och där man brottas med svårigheterna med densamma,
ingenstädes yrkat på att den skall upphävas eller avskaffas. Herr
socialministern menar, att det hade förbigått oss, att man ingenstädes ute i
världen yrkat på att försäkringen skall avskaffas. Nej, det har visst icke
undgått oss. det ha vi visst uppmärksammat. Men det bevisar ingenting i den
riktning, som herr statsrådet menar. Det bevisar bara, att sedan man en
gång byggt upp en social välfärdsanordning av detta slag, är det sannerligen
icke lätt att avskaffa den, även örn den visar sig vara behäftad med
aldrig så stora svagheter. Då får man i stället gå vidare och bygga på den.
Detta är den väg man har fått gå i andra länder, och vi löpa risk att få följa
efter i samma riktning.

Med den principiella inställning jag har till frågan örn en arbetslöshetsförsäkring
finner jag icke nödvändigt, herr talman, att ingå på de omfattande
och invecklade problemen örn försäkringens anknytning till arbetslinjen eller
på konfliktdirektiven. Jag vill ha avslag på det hela och skall alltså icke
diskutera dessa saker. Det är bara en detalj jag skulle vilja röra vid i förbigående,
och det är förhållandet mellan försäkringen och fattigvården. De
sakkunniga hade försökt att draga upp en klar gränslinje mellan arbetslöshetsförsäkringen
och fattigvården. Departementschefen biträdde icke de sakkunnigas
förslag i detta hänseende utan lät det utgå, och utskottet bär följt
Kungl. Majit. Detta betyder, att daghjälpen i alla de fall, då behov därav
föreligger, kan suppleras med fattigvård utan att detta inverkar på daghjälpens
storlek. Utskottet konstaterar med ledning av en av arbetslöshetskommissionen
verkställd utredning, att sammanblandning i mycket stor utsträckning
förekommer mellan de olika formerna av arbetslöshetshjälp och fattigvård,
och uttalar, att det skulle vara mycket önskvärt, örn man från början
kunde draga en bestämd gräns dem emellan. Emellertid nöjer sig utskottet
med att denna fråga skall tagas under övervägande i samband med utredningen
örn enhetlighet och planmässighet inom den sociala hjälpverksamheten.
Det kan väl ifrågasättas, örn det icke hade varit riktigare att låta avgörandet
i denna fråga anstå tills utredningen hunnit slutföras, så att man kunnat
pröva hela frågan i ett sammanhang och bedöma, vilka garantier, som stå att
vinna mot en sammanblandning, som eTkännes medföra risk för missbruk och
försvåra kontrollmöjligheterna.

Tisdagen den 20 juni s. m.

Nr 50.

107

Ang. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. rn. (Forts.)

Jag skall slutligen bara säga ett par ord om själva tidpunkten för försäkringens
införande. Man kan, som herr Lindman redan anfört, icke komma
ifrån, att ett beslut nu örn arbetslöshetsförsäkring binder staten vid betydande
nya utgifter för framtiden utan någon som helst betydelse för den nuvarande
arbetslöshetssituationen. Man måste då fråga sig, om icke det nuvarande
arbetslöshetsläget ger tillräckligt av aktuella arbetsuppgifter åt statsmakten,
och örn det icke varit riktigt att åtminstone uppskjuta avgörandet, tills man
blivit mera oberoende både i sitt omdöme och i avseende å de statsfinansiella
förhållandena än vad just nu är fallet. Detta är också den ståndpunkt, som
till helt nyss intagits av de ledande inom det frisinnade partiet i vårt land.
I fjolårets statsverksproposition uttalade dåvarande socialministern under
full anslutning, förmodar jag, från sina kolleger inom regeringen, att han sett
sig nödsakad utgå ifrån, att i dåvarande situation med frågans avgörande
måste tillsvidare anstå. Varför? Jo, säger han, »genom den skärpning av
den ekonomiska krisen, som inträtt under hösten 1931, har ett förändrat läge
uppstått. Med den omfattande och redan långvariga arbetslöshet, som nu rauer
och med vilken man för den tidsperiod, som här är ifråga, torde ha att
räkna, skulle tydligen en arbetslöshetsförsäkring, som nu beslötes, icke kunna,
efter vilka linjer den än lades, ur understödssynpunkt erhålla någon betydelse
för det aktuella läget. Däremot skulle dess införande omedelbart medföra
nya bördor för såväl näringslivet och arbetarna som det allmänna, detta
samtidigt som den pågående verksamheten för arbetslöshetens bekämpande påkallar
det största möjliga tillskott från alla de hjälpkällor, vilka i sådant avseende
stå att uppbringa. Härigenom skulle uppstå en dubbel belastning,
som under nuvarande ekonomiska förhållanden icke lärer kunna ifrågasättas».

Denna synpunkt underströks ytterligare i ett anförande i andra kammaren
den 17 februari från statsrådsbänken, då det förklarades, att »vi under tiden
från föregående år kommit i ett sådant läge, att man från regeringens sida
måste för den närmaste tiden avstå från varje utgift och varje åtagande, som
icke vore oundgängligen nödvändigt». Har då, herr talman, måste man fråga,
det statsfinansiella läget så väsentligt förbättrats sedan februari i fjol,
att man nu kan kasta över bord den betänksamhet och den försiktighet, som
för ett år sedan kännetecknade det frisinnade partiets hållning i denna fråga?
Är det icke fastmer så, att alla de skäl, som i fjol kunde åberopas för att
man skulle iakttaga en avvaktande hållning, kunna åberopas också i år —
endast med ännu större styrka? Det vill åtminstone förefalla mig som örn
detta vore förhållandet, och det styrker mig i min uppfattning, att det beslut,
som riksdagen nu skall fatta, borde fattas i överensstämmelse med de avslagsyrkanden,
som framställts i reservationer av herr Trygger m. fl. för högerns
del, av hr Olsson i Kullenbergstorp samt hrr Westman och Pehrsson i Bramstorp
för bondeförbundets del och från frisinnat lantmannahåll av herr von
Stockenström — olika motiverade reservationer alltså, vilka dock utmynna i
ett och samma yrkande, nämligen örn avslag på det föreliggande förslaget.

Jag ber att få ansluta mig till detta avslagsyrkande på den motivering,
som är förebragt i den av herr Trygger m. fl. avgivna reservationen.

1 detta anförande instämde herrar Arnemark, Ossbahr, Lundqvist i Rotebro,
fröken Wellin, samt herrar Linnér, Lauren, Hagman, Jacobsson, Johansson
i Krogstorp, Nilsson i Landeryd, Lundell, Gustafsson i Välsnäs, Svedman,
Jönsson i Boa, Persson i Fritorp, Liedberg, Gustafson i Kasenberg, Olson
i Göteborg, Olsson i Staxäng, Hansson i Hönö, Larsson, Magnusson i
Skövde, Nilsson i Karlstad, Westerdahl, Aronson, Hedlund i Häste, Lindmark,
Brännström, Nilsson i Antnäs, Meyerhöffer och Torell.

108

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Då det redan framförts kritik mot
det föreliggande förslaget oell då det knappast är lämpligt att man nu upptager
tiden alltför länge, skall jag inskränka mig till att mycket kort klargöra,
varför jag anser, att man icke kan acceptera det förslag till arbetslöshetsförsäkring,
som regeringen framlagt, och långt mindre då det förfuskade
förslag, som utskottet kommit med.

Jag kan motivera min ståndpunkt bäst genom att angiva de principer, som
arbetarna alltid ha ansett grundläggande för en arbetslöshetsförsäkring. Dessa
ha varit och äro följande. För det första bör en försäkring, örn det skall
vara någon mening med densamma, vara obligatorisk. För det andra bör
den omfatta de arbetslösa. För det tredje skall den ge den oförskyllt arbetslöse
åtminstone så pass bärgning, att han kan existera. För det fjärde skall
den finansieras av dem, som äro ansvariga för arbetslösheten och som ha resurser
och möjligheter att stå för en sådan försäkring.

Örn man granskar det förslag, som regeringen framlagt, skall man finna,
att det icke i något avseende tillgodoser dessa krav. Tvärtom är man nästan
förvånad över hur väl regeringen lyckats i att förfuska hela arbetslöshetsförsäkringen.
Det är ingen arbetslöshetsförsäkring man lägger fram. Det
är endast ett försök att efter mycket kapitalistiska principer övertyga de arbetslösa
och övertyga Sveriges arbetare örn att den svenska riksdagen dock
velat göra något för att föra frågan i hamn. Bara detta, att försäkringen
icke kommer att omfatta de arbetslösa, är ju för arbetarna ett avgörande
skäl mot densamma. Jag har varit ute på massor av arbetarmöten, där man
ställt frågan, vad försäkringen komme att innebära. Jag har förklarat, att
den bl. a. icke alls komme att bli av någon betydelse för dem som nu äro
arbetslösa eller dem som bli arbetslösa inom de närmaste åren, och redan
denna förklaring har för arbetarna varit tillräcklig för att de skulle utdöma
hela förslaget. De ha sagt, att den då vore alldeles meningslös. I fråga örn
försäkringens möjlighet att ge den arbetslöse utkomst och bärgning måste
man också konstatera, att någon sådan möjlighet icke alls föreligger. Formellt
skall man visserligen ge daghjälp, som varierar mellan 2 och 6 kronor
■—• den kan för övrigt under vissa förhållanden gå ned betydligt under 2
kronor. Men man måste räkna med vilken uppläggning kassan har. Jag
skall icke här komma med några invecklade uträkningar utan vill endast
konstatera, att när regeringen beräknar, att kassan skall omfatta 700,000
medlemmar och få in avgifter från arbetarna till ett belopp av 17V2 miljon
kronor samt från staten bidrag med 15V2 miljoner kronor, blir det, örn man
räknar med en arbetslöshet av låt oss säga 20 % — den uppgår dock säkert,
nu till 25 % — d. v. s. med 140,000 arbetslösa, ett belopp per arbetslös av
63 öre örn dagen. Av dessa 63 öre har den arbetslöse fått betala huvudparten
själv. T5'' icke nog med att arbetarna skola betala drygt hälften, utan
genom statens bidrag få de betala det huvudsakliga, eftersom arbetarna till
väsentlig del äro de skattedragare, som leverera pengar till staten. Och även
örn vi godkänna, att statens insats, som socialdemokraterna nu hålla så mycket
på, utgör 25 öre av dessa 63 öre, som den arbetslöse skulle kunna få,
skulle i alla fall för denna 25-öring den arbetslöse tvingas att ikläda sig en
massa förpliktelser, som han nu icke har. Ni kanske finna det ganska naturligt,
att en arbetslös får gå och anmäla sig varje dag hos arbetsförmedlingen,
såsom man nu kräver i regeringens proposition. I och för sig kan. det
kanske vara ganska rimligt, men den som vet, hur det är med dessa köer
på arbetsförmedlingen, förstår, att just anmälningsplikten är en fullständig
tortyr för den arbetslöse. Jämförd med den anordning, som är gällande inom
fackföreningarna, innebär anmälningsplikten hos arbetsförmedlingen en avse -

Tisdagen den 20 juni e. ni.

Nr 50.

109

Ang. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
värd försämring. I fackföreningarna skall den arbetslöse anmäla sig en gång
i veckan. En gång örn dagen skall den arbetslöse, när han fullgjort hundratals
förpliktelser och i huvudsak själv betalt in de pengar han får, anmäla sig
hos arbetsförmedlingen och deklarera sin arbetsvillighet, och när han så gjort,
ställes han inför frågan, örn han vill åtaga sig visst arbete, ja t. o. m. arbete
som är blockerat. Man har talat örn, att det nya i regeringens arbetslöshetsprogram
är, att man gör rent hus med Stripadirektiven. I verkligheten
har man inkorporerat Stripadirektiven i det försäkringsförslag,
som man framlagt. Man säger här i utlåtandet, att erbjudet arbete skall
anses lämpligt under förutsättning, att det icke hänför sig till arbetsplats,
där arbetskonflikt råder. Man skulle tro, att detta betydde, att den arbetslöse
icke behövde taga blockerat arbete. I fortsättningen heter det emellertid:
»Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å
konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal
eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet,
att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat». •— Men denna
formulering innebär ju, att de Stripahistorier, som vi haft hittills, komma
att upprepas, exempelvis konflikten vid Ulricehamnsbanan. Det var en typisk
syndikalistkonflikt. En sådan syndikalistkonflikt kommer uppenbarligen att
hänföras till den kategori, dit man kan hänvisa arbetslösa. Det betyder alltså,
att den arbetslöse för att få 25 öre örn dagen av staten också skall
åtaga sig att bli strejkbrytare. Tro ni, herrar socialdemokrater, att den
svenska arbetarklassen vill någonting sådant. Jag kan inte tänka mig
det.

När socialministern förklarade, att han, trots det var med tungt hjärta,
dock kunde acceptera utskottsutlåtandet, vill jag påpeka en passus i detta
utlåtande, som just under de senare konflikterna varit mycket omstridd. Det
heter i § 16, punkt 2: »Under tiden för arbetskonflikt må understöd icke

utgivas till den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och
vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av
densamma.»

Såvitt jag kan förstå innebär detta, att just sådana arbetslösa, som hänföras
till den kategori, som befinner sig i konflikt, kunna avstängas från sin egen
arbetslöshetsförsäkring, från det understöd, som de själva ha inbetalat. Jag
kan inte tänka mig, att arbetarna skola acceptera något sådant.

Till slut, herr talman, vill jag, då man ständigt framhåller detta land såsom
något exempel i socialförsäkringshänseende, endast peka på den senaste redogörelsen
från sociala rådet i Genéve beträffande arbetslöshetsförsäkringen i
Polen. Polen är ju ett reaktionärt, ett fascistiskt land, det är intet tvivel om
den saken, men där har man genomfört en arbetslöshetsförsäkring, som jag
kan säga nog borde tagas till föredöme åtminstone av den nuvarande svenska
s. k. arbetarregeringen. För det första är denna arbetslöshetsförsäkring obligatorisk,
och för det andra lägger den bördorna för försäkringen i mycket stor
utsträckning på arbetsgivarna. Bördorna fördelas på arbetarna och arbetsgivarna,
men för de arbetare, som ha lägre lön än lägsta lönegruppen, få
arbetsköparna betala samtliga avgifter, och det är endast för de högst betalda
arbetarna, som arbetarnas andel i försäkringsavgifterna kunna uppgå till 3/5.
Där har man inte heller dessa Stripadirektiv utan där förklarar man kort
och gott, att den, som är arbetslös, har rättighet att få bidrag från försäkringen
utan att man gör några restriktioner för konflikter eller dylikt. Det
belopp, som utbetalas av denna försäkringskassa, kan för en familj uppgå
till högst 4/5 av arbetarens grundlön.

Örn man jämför detta förslag med den proposition, som regeringen fram -

Ilo

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
lagt, måste man ju säga, att det betecknar ett oerhört framsteg, och jag vill
säga våra svenska arbetarministrar, att Pilsudski är sannerligen ett lysande
föredöme för dem ifråga om social vidsynthet.

En hel del högermän ha uppträtt i debatten och yrkat helt avslag på det
föreliggande förslaget. När jag måste yrka avslag på regeringens proposition
och på utskottets hemställan har jag emellertid helt andra utgångspunkter.
Jag har i detta ämne väckt en motion, nr 497, till vilken jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

När dessa högermän ännu i dag, trots arbetslöshetens omfattning, trots
det valresultat, som vi hade vid föregående riksdagsmannaval, likväl uppträda
emot kravet på en arbetslöshetsförsäkring, när Sverige snart är det enda
land i hela Europa, som ännu inte genomfört arbetslöshetsförsäkringen, så
visar detta sannerligen för den svenska arbetarklassen ihåligheten i fraserna
om att Sverige skulle vara något föregångsland och att Sverige för arbetarna
skulle vara något så särskilt tilltalande.

Herr Carlström: Herr talman! Det intresse, som kammaren visar denna
stora fråga, synes inte vara så synnerligen stort, och jag skulle aldrig ett
ögonblick ha tänkt att uppträda inför kammaren, så uttröttad som den vid
denna sena timme är, örn det inte vore så, att jag känner ett visst behov av
att få några ord till kammarens protokoll på grund av att jag såsom sakkunnig
arbetat med denna fråga ett par år.

Min ställning till densamma är ju känd sedan den tiden, och jag har sedan
dess vid flera tillfällen under de gångna åren haft tillfälle att framlägga de
synpunkter, som för mig varit avgörande, då jag inom kommittén inte kunde
gå med på att tillstyrka arbetslöshetsförsäkringen. I denna tid då det råder
en viss politisk sol- och vårstämning i vårt land, skulle man ju kunna tänka,
att det kunde vara skäl i att ändra mening. Det påstås ju till och med, att
det är någonting verkligt »befriande» i att nu kunna taga ställning till vissa
frågor på ett helt annat sätt än förut. Man räknar detta såsom en stor förtjänst.
Jag tycker emellertid inte det är anledning att vi alla ändra mening
i frågor, där vi en gång verkligen haft en bestämd uppfattning.

Örn jag ser på den utveckling, som arbetslöshetsförsäkringen har fått i de
länder i Europa, där den är genomförd, så kan jag inte alls tycka, att detta
ger anledning att ändra uppfattning. Det är ju i själva verket på det sättet,
att försäkringen, åtminstone i de stora länderna, har misslyckats. Den har
inte hållit vad den lovade eller vad man trodde, att den skulle innebära för
arbetarna. Herr socialministern yttrade här i dag, att då man talar örn
exempel där försäkringen misslyckats, så går man förbi ett land som Danmark,
som vi ju Ira ganska nära inpå oss, och han undrade också, varför man
inte i de länder, där man genomfört arbetslöshetsförsäkring men där den utfallit
dåligt, kommit med förslag, åtminstone från deras sida, som en gång
varit motståndare till försäkringen, att den skulle upphävas. I fråga örn
Danmark vill jag säga, att jag kanske inte har så stora sympatier för all den
sociala hjälpverksamhet, som danskarna tillämpa. Jag tror också, att arbetslöshetsförsäkringen
där inte har hållit vad den lovat, ty, örn jag inte missminner
mig, hotades för ett par år sedan socialminister Steincke vid ett tillfälle
till livet därför att han inte velat genomföra en arbetslöshetshjälp, som
gav någonting åt arbetarna, och ändå har den mannen gjort ganska mycket
för att förbättra den försäkring, som danskarna ha.

Och då herr socialministern undrade, varför man inte avskriver försäkringen
i länder, där den misslyckats, måste jag säga, att när herr socialministern

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

lil

Ang. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
vet, hur svårt det är att få igenom en social åtgärd i ett land, så måste han
också veta, att det är myckt svårare att någonsin upphäva den.

Jag skall inte här gå in på detta förslags detaljer. Då skulle det behövas
timmar. Jag skall endast ånyo uttala mig en liten smula, om själva principen.
Jag har förut vid åtskilliga tillfällen här i kammaren betygat, att då
jag kom in i den kommitté, som jag nyss nämnde, nämligen 1926 års arbetslöshetsförsäkringskommitté,
hade även jag den uppfattningen, att det skulle
vara lyckligt och bra att få en arbetslöshetsförsäkring genomförd. Det var
först efter att ha trängt in i frågan, som jag nödgades ändra mening. Det
fanns en tid, då man trodde eller åtminstone i agitationen här i landet påstod,
att arbetslöshetsförsäkringen löste arbetslöshetsproblemet helt och hållet, och
jag tror nog, att en del av folket ute i landet ännu har den uppfattningen, att
får man bara en försäkring genomförd, har man klarat av det värsta av
arbetslöshetsproblemet.

Nu har man emellertid från ledande socialdemokratiskt håll nödgats erkänna,
att detta är detta. Det är något, som tar första stöten vid inträffad
arbetslöshet, men det betyder egentligen inte så mycket för en långtidsarbetslöshet,
ty då den arbetslöse är utförsäkrad, som det heter, kan han inte komma
tillbaka i försäkringen igen, förrän har erlagt de veckoavgifter, som man
talar örn i detta utlåtande. Örn han skulle bli arbetslös länge, kail det dröja
åratal och mera, innan han åter kan komma tillbaka i försäkringen.

Sedan var det ytterligare en sak, och denna har för mig varit den viktigaste.
Det kan inte hjälpas, att det är på det sättet, att en arbetslöshetsförsäkring
har vissa tendenser att konservera arbetslösheten. Vidare är det ju
inte bara fråga örn att försäkra emot arbetslöshet, utan det gäller också att
försäkra emot en lön, som är mindre än den »vanliga» eller »skäliga». Jag
har i min reservation till 1928 års betänkande pekat på, att örn det finns ett
arbete tillgängligt i den fria marknaden på landsbygden och detta arbete betalas
så att ortsbefolkningen, som arbetar i jordbruk, anser sig kunna utföra
arbetet till detta pris, så kan det dock inträffa att den arbetslöse säger, att
den erbjudna lönen är mindre än den vanliga och skäliga, och därför tar han
inte arbetet, även örn han får fem kronor örn dagen — han tar hellre 3 kronor
50 öre från försäkringen. Jag menar, att örn man här i landet siktar till —
och det gör man väl alltid — att försöka få arbetslösheten att minskas, så
är det inte riktigt bra örn man vidtager åtgärder, varigenom man rent av
förbjuder folk att taga det arbete, som kan ges, till den lön, som marknadsläget
på en viss ort betingar.

Nu har ju regeringen framlagt ett förslag, som går ut på s. k. frivillig
försäkring, och man har däri också medtagit jordbruks-, skogs- ^och flottningsarbetare.
I arbetslöshetskommittén var det ingen, vare sig från borgerligt
eller socialdemokratiskt håll, som vågade gå in för att taga med lantarbetarna
och skogs- och flottningsarbetarna. — I de_ flesta länder, som genomfört
arbetslöshetsförsäkring, har man ej heller vågat sig på att taga med dessa yrkesgrupper.
— Detta väckte en viss opposition inom dessa grupper, och för att
lugna stämningen vill man nu också ge dem möjlighet att komma med. Jag
erkänner liksom den näst föregående talaren, att genom bestämmelserna för
bidrag från statens sida, bidragsprocenten, har man gjort denna anslutning
lättare genom det förslag, som nu föreligger, än genom det förslag, som skisserades
av den av mig omnämnda kommittén. Örn jag inte tar fel blir nog
i alla fall arbetslöshetsförsäkringen för dessa grupper likväl tämligen litet använd.
Skogs- och flottningsarbetarna äro ju säsongarbetare, som tämligen regelbundet
ha 4—6 månaders arbete inom sitt yrke och som under den övriga
tiden få försöka skaffa sig tillfälligt arbete här och var. Hur skall man inom

112

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
en kassa kunna hålla uppe försäkringen för dessa, när säkerligen de allra
flesta komma att bli arbetslösa varje år och uttaga försäkringen under försäkringstiden?
Den kommer säkerligen icke att få någon vidare betydelse för
dessa arbetare.

Hur skall man för övrigt kunna ordna en arbetsförmedling, som kan taga
reda på arbetstillfällen och hänvisa de arbetslösa dit samt stå i kontakt med
kassan o. s. v.? Ute i bygderna långt ifrån städer och samhällen blir det
fruktansvärt svårt att kunna hålla ordning på denna sak, och en effektiv organisation
för arbetsförmedlingen blir också en ganska dyrbar historia.

Den föregående ärade talaren och även en annan talare på den kommunistiska
sidan ha här betygat sin stora missräkning med det förslag, som
föreligger, och strängt taget tror jag nog, att örn Sveriges arbetare få denna
försäkring nu, komma de inte att bli belåtna med den. Det skulle säkerligen
också gå på det sätt, som någon talare förut anmärkt, att man nu antager en försäkring,
som man i själva verket inte vill ha, sådan den här är skisserad, men
sedan skall man varje år återkomma och försöka få den förbättrad. Jag vill
erinra örn att under debatten om denna sak i fjol uppträdde nuvarande ecklesiastikministern
herr Engberg mot mig, då jag framhöll, att jag inte trodde
att försäkringen kunde klara upp problemet, inte kunde hjälpa de arbetslösa.
Han yttrade då, att han väl visste att en försäkring i början kunde vara
»skröplig» och behäftad med stora brister, men att dessa kunde avhjälpas så
småningom och att försäkringen till slut verkligen kunde bli bra för arbetarna.
Vi lösa alltså inte försäkringsproblemet nu genom att antaga detta förslag.
Vi börja att lösa det. För övrigt vill jag säga, att denna fråga blir aldrig
löst tillfredsställande, ty den kan icke lösas.

Nu tycker jag också, att såsom ställningen varit under sista tiden här i riksdagen,
så skulle det varit en viss skyldighet för bondeförbundet att även i
denna fråga medverka till att få, som det heter, mera förståelse och en försonligare
stämning mellan klasserna bär i landet. Från regeringens sida har
man lyftat denna fråga ut och in vid förhandlingarna om uppgörelsen. Jag
menar, att då bondeförbundarna nu ha tagit principen ifråga örn vad vi beslutat
här förut i dag, kunde det ha »varit i stil härmed», att de även härvidlag
hade gått in för att nu godkänna vad man godkänt ifråga örn det förslag,
som redan antagits.

Jag vill emellertid säga, att i en tid då vi allesamman tala örn att försöka
komma ur de svårigheter, som råda, komma ifrån arbetslösheten och försöka
få det hela i gång igen, då är det inte riktigt lyckligt att vi steg för steg
knyta till och försvåra möjligheterna därtill. Hela den inställning, som jag
har till detta problem, vilar inte alls på någon olust till att vilja göra vad som
rimligtvis kan göras för de arbetslösa här i landet, men örn jag tror att
åtgärderna komma att skada näringslivet och därmed också hela folket,
och ytterst arbetarna, då anser jag, att vi inte skola vidtaga sådana åtgärder.

Jag skall, som jag sade, inte gå in på detaljerna; det är en sannskyldig
djungel av bestämmelser här som skola efterlevas, ifall inte försäkringen skall
missbrukas. Men jag vill säga, att då herr socialministern tog exemplet örn
mordbrännare, då han talade örn dem, som kunna missbruka en försäkring,
tycker jag att exemplet inte är så synnerligen tilltalande, åtminstone inte för
mig. Ty det ligger ju så till för oss människor, att vi inte alls behöva vara
några brottslingar för att vi skola »utnyttja» en sak sådan som denna. Det
är mänskligt, menar jag, att örn det finns en anordning, där staten är med och
hjälper till att betala, så vilja människorna gärna försöka utnyttja denna
hjälp, ty man menar att staten ändå är ett väsen, som det inte gör så myc -

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

113

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. rn. (Forts.)
ket om man försöker få ut så mycket som möjligt från, även örn det inte
skulle gå så alldeles juste tillväga.

Herr talman, jag skall inte fortsätta längre. Jag spörjer, att förslaget nyss
har fallit i första kammaren och då är det ingen anledning att här vidare
utbreda sig över frågan. Jag ber emellertid att få yrka bifall till den reservation,
som till utskottets utlåtande avgivits av herr von Stockenström.

Herr Carleson: Herr talman! När frågan om en samförståndslösning i ,arbetslöshetsfrågan
var före, var jag vid ett tillfälle också närvarande vid förhandlingarna
och uttalade då den meningen, att för den händelse en sådan
samförståndslösning komme till stånd, skulle jag låta mina betänkligheter
beträffande arbetslöshetsförsäkringen falla. Jag ansåg nämligen, att fördelarna
med en samförståndslösning skulle överväga nackdelarna som eventuellt
följde med en arbetslöshetsförsäkring. Nu har emellertid sainförståndslösningen
i arbetslöshetsfrågan fallit, varför jag är fri från hänsyn i det
avsendet.

Det är ju självfallet, att envar socialt intresserad alltför väl vet, att just
arbetslöshetens spöke är en av de värsta hemsökelser inom arbetarvärlden och
att man därför också till fullo måste uppskatta allt det arbete, som göres för
att möta en sådan hemsökelse. Man måste också därför ge både respekt och
erkännande åt den på frivillighetens och självhjälpens väg uppbyggda verksamheten
just för mötandet av arbetslösheten. — Under gårdagens debatt
var det en talare på Västernorrlandsbänken, som omtalade, att han undersökt,
örn någon grupp inom samhället skulle få någon skada utav den lösning av
arbetslöshetsfrågan, som då låg på kammarens bord. Han hade funnit, att
icke någon grupp i samhället skulle lida någon skada därav, och därför borde
betänkligheterna, för envar falla. Det är ju inte alla, som förenkla problemet
så långt. Det finns ju en del som mena, att utöver grupperna står samhället,
som har att svara för utvecklingen i vårt land, och samhället är då representerat
av riksdagen.

Nu frågar man sig: kan samhället uppfylla de förväntningar, som skulle
ställas på samhället och staten, för den händelse man gick in för en arbetslöshetsförsäkring
?_ Att det nuvarande förslaget är byggt på försiktiga grunder
och i och för sig avväpnar många av de betänkligheter man eljest hyst mot
formen, är jag den förste att erkänna. Men jag skulle vilja säga, att arbetslöshetsförsäkringen,
en gång knäsatt, även uti en mildare form, måste framkalla
förväntningar och förhoppningar, inte blott inom de led, som komma
i åtnjutande av försäkringens fördelar, utan även utanför dessa led. Den
måste uppamma en känsla av att staten skall träda emellan, att staten har
en viss skyldighet att lämna ett sådant understöd. Det är ju alldeles självfallet,
att en sadan känsla inte kan avväpnas av en bestämmelse uti en författning
örn en begränsning av arbetslöshetsunderstödet, säg i detta fall 120
dagar under 52 veckor. Det ligger väl i sakens natur, att man tvärtom kommer
att anse, att det föreligger en viss obillighet, en viss orättvisa uti något
sådant som att exempelvis stanna vid dessa 120 dagar. Och då frågar man
sifi! har staten möjlighet att tillgodose dessa ytterligare förhoppningar, som
vi låtit ^födas genom att antaga ett sådant förslag? För min del är jag inte
säker på detta, och jag ställer mig därför mycket tveksam uti denna fråga.

Härutinnan möttes jag emellertid på sätt och vis av herr statsrådet "och
chefen för socialdepartementet med ett inpass så lydande: »Varför observe rar

man ej, att ingen ansvarig i England och Tyskland yrkat på avskaffande
av arbetslöshetsförsäkringen?» Herr socialministern gav egentligen själv svaret,
när det gällde Tyskland. Han meddelade nämligen, att försäkringen där

Andra kammarens protokoll 103-3. Nr 00. q

114

Nr 50.

Tisdagen deli 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
hade gått under på sitt sätt på grund av förhållandena under kriget och efter
kriget i och med debaclen beträffande den tyska valutan. Vad beträffar England,
har man där ett särskilt bevis på, att staten en gång tagit sig vatten
över huvudet, nämligen när den stora rekonstruktionen av regeringen ägde
rum 1931. Då detta år en s. k. nationell samling bildades för att sanera budgeten,
gick denna bl. a. ut över arbetslöshetsförsäkringen och detta i mycket
hög grad.

Jag är, som sagt, för min del betänksam mot att gå med på detta förslag,
som innebär en form för statsunderstöd, vilken i hög grad kan innebära vådor
för en verklig anpassning på arbetsmarknaden oell samtidigt även flir statens
finanser. När jag hyser denna tveksamhet kan jag icke heller förbise, att vi
nu ha nödgats engagera staten för synnerligen stora utgifter i och för att
möta verkningarna av arbetslösheten. Jag kan under sådana förhållanden
anse mig lia ytterligare skäl för att inte nu vara med örn att inaugurera en
ny form av statsunderstöd i och för arbetslöshetens mötande.

Herr talman! I anledning härutav ber jag få yrka avslag på Kungl. Maj:ts
proposition och utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Steneberg instämde häruti.

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Jag skulle i det läge, vari frågan
nu kommit, egentligen ha strukit mig från talarlistan, men det är ett par
uttryck som fällts i denna debatt, vilka jag anser icke böra få stå oemotsagda.

Herr Carlström, negativismens store förkämpe här i kammaren, talade örn,
att arbetslösheten skulle öka genom en försäkrings införande. Hur är det
nu med den saken, herr Carlström? Vi äro dock inte alldeles främmande för
erfarenheterna på detta område. Vi ha redan nu på vissa områden inom näringslivet
infört en frivillig arbetslöshetsförsäkring. Det torde inte vara herr
Carlström obekant, att just inom de fack, där det finns arbetslöshetskassor,
där är som regel arbetslösheten också minst. Herr Carlström frågar: hur
skall man kunna ordna en arbetslöshetsförsäkring, och hur skall man kunna
ordna en arbetsförmedling, och hur skall man kunna göra det och det? För
en person, som har denna åskådning och för den som jämt och samt intar en
negativ ställning, för honom är naturligtvis allting omöjligt.

När herr Carlström vidare säger, att arbetslösheten skulle öka genom en
försäkring, så är detta, herr Carlström, ett slag i ansiktet på den svenska arbetarklassen.
Den svenska arbetarklassen vill ha arbete, den vill inte ha arbetslöshet.
Det är ingenting annat som den svenska arbetarklassen begär än
arbete, men när det samhälle, vari vi leva, är så konstruerat, så ordnat, att
inte alla som vilja ha arbete kunna få detsamma, då har också samhället enligt
mitt förmenande skyldigheter emot de arbetälösa. Det erkändes under
gårdagens debatt, och det har erkänts här i dag från olika håll i kamrarna,
att det är samhällets plikt och skyldighet att hjälpa de arbetslösa. Det förvånar
mig på det högsta, att man på vissa håll inte vill vara med om den
hjälp till självhjälp, som en arbetslöshetsförsäkring skulle innebära.

Till herr Spångberg vill jag säga bara ett par ord. Han har anledning att
jubla nu. Det är en fräck utmaning mot Sveriges arbetarklass, när arbetslöshetsförsäkringen
nu har gått över bord. Herr Spångberg kritiserade med
stor sakkunskap det föreliggande förslaget. Han talade örn, att socialdemokraterna
hade givit vissa vallöften, och att dessa vallöften icke voro infriade
uti det försäkringsförslag, som nu föreligger. Herr Spångberg har genom
den motion han undertecknat givit vissa löften, löften som han aldrig kommer

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

115

Ang. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
i tillfälle att kunna infria. Bara en detalj i den motionen säger oss tillräckligt
på den punkten. Herr Spångberg har i sin motion föreslagit en finansiering,
som skulle ge försäkringskassan cirka 30 miljoner kronor i inkomst, samtidigt
med att denna försäkringskassa skulle få en utgift på mer än 300 miljoner
kronor. Det fordras att vara litet av konstnär i den revolutionära tekniken
för att få detta att gå ihop, herr Spångberg.

Ordföranden i det särskilda utskottet uttalade, att de förhoppningar, som
den svenska arbetarklassen har på en arbetslöshetsförsäkring, snart skulle
komma att bli grusade, därest försäkringen skulle komma att bli genomförd.
Jag vill i det sammanhanget säga till herr Hamrin, att vi som leva uti arbetarsamhällena
ha tillfälle att se, hurusom de som för närvarande äro arbetslöshetsförsäkrade
leva uti en tryggare ställning än de som leva i sådana ekonomiska
villkor, att de icke kunna ordna en arbetslöshetsförsäkring. Det är
närmast för dessa sämst ställda grupper i samhället en arbetslöshetsförsäkring
är avsedd.

Det skulle ha varit en glädje för den svenska arbetarklassen, därest detta
förslag hade kunnat vinna riksdagens bifall. Det är många tusenden som
under morgondagen med vemod skola läsa detta riksdagens beslut. Jag tycker,
att, då riksdagen på många andra sätt har vidtagit hjälpåtgärder för de
sämst ställda grupperna i samhället, det hade varit en gärning utav betydelse,
örn vi därtill hade knutit införandet av en arbetslöshetsförsäkring.

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Med herr Persson i Tidaholm förenade sig herrar Höglund, Norling och Elmroth.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag har svårt att förstå

själva meningen med en arbetslöshetsförsäkring. Jag har alltid föreställt
mig, att en arbetslöshetsförsäkring skulle vara till verklig nytta och ge det
mesta möjliga, när det för den arbetslöse var som mest kritiskt. Så är ju
icke fallet med detta förslag. Enligt detta förslag skulle det tvärtom bli
så, att han under en matematiskt noggrant uträknad tid skulle få hjälp, men
att han sedan inte skulle få någonting alls. Ett sådant system håller icke.

Jag vill inte vidare motivera den ställning, jag intager. Jag har avlämnat
en reservation, uti vilken jag helt enkelt yrkar avslag på såväl Kungl. Maj :ts
proposition som på utskottets utlåtande, och jag vidhåller den, herr talman.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av förevarande stycke enligt utskottets förslag, 2:o) avslag
å såväl utskottets förslag i avseende å berörda författningsrum som Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition i övrigt, 3:o) godkännande av nämnda författningsrum
i den lydelse, detsamma erhållit i den av herr Hamrin m. fl. vid
utskottets utlåtande avgivna reservationen, 4:o) bifall till den av herr Spångberg
m. fl. i ämnet väckta motionen II: 496 samt 5:o) bifall till motionen
II: 497 av herr Hagberg i Luleå och Brädefors; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Votering begärdes emellertid av herr Olsson i Kullenbergstorp,
i följd varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo
upptog de återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna nu
förklarades hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade 1 i k vill herr Hamrin votering, varför herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen i denna votering upptog de övriga propositionerna; och
fann herr talmannen den under 3:o) angivna vara med övervägande ja god -

116

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. ni. (Forts.)
känd. Men jämväl denna herr talmannens uppfattning bestreds av herr Spångberg
genom begå,rån om votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
i sistnämnda votering antagits den under 4:o) angivna propositionen,
efter given varsel först upplästes och godkändes en så lydande voteringsproposition
:

Den, som till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition i huvudvoteringen
angående 15 § andra stycket i särskilda utskottets förevarande förslag
till förordning örn erkända arbetslöshetskassor antager yrkandet örn godkännande
av berörda författningsrum i den lydelse, detsamma erhållit i den
av herr Hamrin m. fl. vid utskottets utlåtande avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda förberedande votering
antagit den av herr Spångberg m. fl. i ämnet väckta motionen II: 496.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren till kontraproposition i voteringen
örn kontraproposition i huvudvoteringen antagit yrkandet örn godkännande
av förevarande författningsrum i den lydelse, detsamma erhållit i den av
herr Hamrin m. fl. vid utskottets utlåtande avgivna reservationen. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition nu
uppläst och godkänd:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 15 § andra
stycket i särskilda utskottets förevarande förslag till förordning örn erkända
arbetslöshetskassor antager yrkandet örn avslag å såväl förslaget i avseende
å berörda författningsrum som Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr
209 i övrigt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
yrkandet örn godkännande av berörda författningsrum i den lydelse, detsamma
erhållit i den av herr Hamrin m. fl. vid utskottets utlåtande avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för nej-propositionen, vid vilken utgång kammaren således till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit yrkandet örn godkännande av författningsrummet
i den lydelse, detsamma erhållit i den av herr Hamrin m. fl.
vid utskottets utlåtande avgivna reservationen.

I enlighet härmed erhöll propositionen i huvudvoteringen, som efter given
varsel nu upplästes och godkändes, följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren godkänner 15 § andra stycket i särskilda utskottets
förevarande förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor,
röstar

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

117

Ang. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda författningsrum i den lydelse,
detsamma erhållit i den av herr Hamrin m. fl. vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst samt anslagen företogs
omröstning med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid
flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren godkänt förevarande
stycke enligt utskottets förslag.

16 §, 21 § 1 mom. första och andra styckena.

Godkändes.

För 1 § hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem
understöd vid arbetslöshet i enlighet med vad i denna förordning stadgas, må
på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa.

Understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den i 69 § i
lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndigheten.

Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med vad därom särskilt
är stadgat.

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».

Paragrafen föredrogs; därvid anförde:

Herr Hamrin: Herr talman! Jag vill uttala min förvåning över den om röstning,

som nyss ägt rum. Herr socialministern har dock godkänt § 15
med den lydelse, som paragrafen fått enligt min reservation. I den motion,
som väckts av herr Jeppsson med flera, har uttryckligen utsagts, att, därest
§ 15 icke skulle få en formulering sådan som den fått i motionen, vi från vår
sida yrka avslag på § 1.

Då nu frågan fallit i första kammaren, och då jag djupt beklagar, att icke
denna fråga ingått i den överenskommelse, som blivit träffad, så att man även
kunnat lösa denna gamla tvistefråga, skall jag icke framställa något sådant
yrkande. Men det är icke att förbättra läget, att man från socialdemokratisk
sida icke går in för det yrkande, som här ifrån regeringens sida blivit godkänt
och antaget.

Jag har, herr talman, intet yrkande nu, och jag skall icke motsätta mig
ett bifall till paragrafen sådan den här är formulerad.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
ber örn ursäkt, men jag måste säga, att jag inte fattar herr Hamrin. Hela
situationen har ju blivit helt och hållet förändrad efter första kammarens
beslut. Vad skulle det finnas för anledning att särskilt hålla på det förslag,
som innefattas i herr Hamrins reservation uti den nuvarande situationen?
Det kan jag överhuvud taget icke förstå. Det är visserligen sant, att för
den händelse riksdagen skulle fattat sitt beslut i överensstämmelse med herr
Hamrins reservation, regeringen för sin del kunnat godkänna densamma. Men
detta betyder ju icke, att vi betrakta hans förslag som det bättre. Den saken

118

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
trodde jag att jag gjort ganska klar uti mitt förra anförande, vari jag ju ändå
rätt skarpt kritiserade detta förslag.

Jag Ilar för övrigt icke anledning att vidare yttra mig. Jag vill emellertid
säga, att jag är ytterst förbluffad över, att det finns personer, som
under andra omständigheter än de föreliggande skulle ha röstat för arbetslöshetsförsäkringen,
men nu ha röstat emot den. Detta måste ju betyda, att det
finns ledamöter utav riksdagens kamrar, som i själva verket icke ha följt sin
övertygelse i denna sak.

Herr Hamrin: Herr talman! Det är allmänt känt, att det finns många
ledamöter både i denna kammare och i medkammaren, som varit och äro ytterst
tveksamma i fråga om denna försäkringsform överhuvud taget. För
bifall ha dessa därför som villkor ställt vissa ändringar i den kungl, propositionen.
Till dessa tveksamma hör jag. Tveksamheten kan i viss mån upphävas
därigenom, att vi få vissa krav tillgodosedda. Nog förstår herr socialministern
denna inställning från den tveksammes sida.

I full konsekvens med denna uppfattning hos mig och motionärerna och åtskilliga
mina meningsfränder skulle vi här, när kammaren icke vill godkänna
det förslag, som vi framfört, rösta för avslag, men jag avstår från detta för
att icke markera någon principiell antipati mot förslaget.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Ja,
jag har måhända missuppfattat herr Hamrins första anförande, därför att
jag anser det naturligt, att herr Hamrin i överensstämmelse med sina deklarationer
efter utgången av voteringen här i kammaren nu bör ha fria händer
att gå emot förslaget. Örn man icke gör det, är jag naturligtvis mycket tacksam
därför, men jag menar, att för regeringens del förföll ju anledningen
till att särskilt önska, att herr Hamrins förslag eller herr Sam. Larssons
förslag skulle bifallas i denna kammare, när vi veta, att det i alla fall inte
kan bli ett positivt beslut i år. Detta var ju det enda motivet för att jag skulle
anse, att man kunde acceptera de modifikationer, som innehöllos i de frisinnades
ståndpunkt i denna sak.

Herr Lindman: Herr talman! I överensstämmelse med vad jag yrkade

när § 15 behandlades, då jag yrkade avslag på § 15 och lagen i dess helhet,
ber jag att få yrka avslag på 1 §.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av förevarande
paragraf, dels ock på avslag å förslaget i avseende å berörda författningsrum;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Lindman, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i särskilda utskottets förevarande
förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit förslaget i avseende å berörda författningsrum.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

119

Ang. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren godkänt paragrafen enligt utskottets
förslag.

2—l''t §§; 15 § första och tredje styckena; 17—20 §§.

Godkändes.

21 § 1 morn. tredje och fjärde styckena samt 2—4 morn.
Ifrågavarande författningsrum lydde

enligt Kungl. Maj:ts förslag:

enligt utskottets förslag:

Där sjukdom eller värnpliktstjänstgöring varit orsaken till den sista arbetsanställningens
avbrytande eller inträffat under tiden efter dennas upphörande,
skall vid tillämpning av första och andra styckena bortses från den tid
medlemmen av sådan anledning varit förhindrad åtaga sig arbete.

Har medlem på grund av bestämmelserna i 15 § första stycket varit avstängd
från understöd, skall vid tillämpning av första och andra styckena i
detta moment arbetslösheten anses hava inträtt först vid avstängningstidens
slut.

2 mom. Har någon omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i annan
erkänd arbetslöshetskassa, må, såframt mellan kassorna därom träffas överenskommelse,
som av tillsynsmyndigheten godkännes, de avgifter, vilka han
erlagt såsom medlem av annan kassa, kunna vid tillämpning av denna paragraf
helt eller delvis räknas honom till godo.

Tillsynsmyndigheten må ock medgiva, att medlem, vilken omedelbart före
inträdet i kassan varit medlem i sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp,
som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräknas
avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.

3 mom. Har överenskommelse träf- 3 mom. Vid tillämpning av 1 och
fats eller medgivande lämnats enligt 2 mom. må beträffande medlem,

vad i 2 mom. sägs, skall vid tillämpning
av denna förordning med understöd
som utgivits av den erkända arbetslöshetskassan
likställas understöd,
vilket utgivits av kassa eller
sammanslutning, som överenskommelsen
eller medgivandet avser.

4 mom. Vid tillämpning av 1 och
2 mom. må beträffande medlem, som
med mellantider tillhört kassan eller
annan erkänd arbetslöshetskassa eller
sammanslutning, som avses i 2 morn.,
allenast tagas i betraktande avgifter,
som belöpa å tid efter det han senast
saknade medlemsrätt i sådan kassa
eller sammanslutning.

som

med mellantider tillhört kassan eller
annan erkänd arbetslöshetskassa eller
sammanslutning, som avses i 2 morn.,
allenast tagas i betraktande avgifter,
som belöpa å tid efter senaste avbrottet
i medlemstiden.

^4 mom. Vid tillämpning av 1 mom.
ma beträffande medlem, som nied
mellantider tillhört kassan, allenast
tagas i betraktande understöd, som
uppburits efter senaste avbrottet i
medlemstiden.

Har överenskommelse träffats eller
medgivande lämnats enligt vad i 2
mom. sågs, skall vid tillämpning av
denna förordning med understöd, som
utgivits av kassan, likställas understöd,
vilket utgivits av kassa eller
sammanslutning, som överenskommelsen
eller medgivandet avser.

120

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)

Beträffande förevarande författningsrum hade herr Sigfrid Hansson m. fl.
i sin ovanberörda reservation förklarat sig anse, att utskottet bort tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag.

Författningsrummen föredrogos. Ordet begärdes därvid av

Herr Persson i Tidaholm, som yttrade: Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som är avgiven av herr Sigfrid Hansson m. fl.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av ifrågavarande författningsrum i utskottets förslag, dels ock på godkännande
av berörda författningsrum i den lydelse, som föreslagits i Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Persson i Tidaholm
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 21 § 1 mom. tredje och fjärde styckena
samt 2—4 mom. i särskilda utskottets förevarande förslag till förordning
örn erkända arbetslöshetskassor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.

21 § 5 morn.

Åt förevarande moment hade i utskottets förslag givits denna lydelse:

Medlem må vid tillämpning av denna paragraf allenast tillgodoräknas avgift,
som erlagts för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts till
arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens hem.

Herr Trygger m. fl. hade i sin ovanberörda subsidiära reservation hemställt
örn följande avfattning av momentet:

Medlem må vid tillämpning av denna paragraf allenast tillgodoräknas avgift,
som erlagts för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts
till arbete.

Efter föredragning av momentet yttrade:

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Trygger m. fl. avgivna reservationen beträffande detta moment.
Den innebär, att de sista orden i utskottets förslag, »som utförts annorstädes
än i medlemmens hem», skola utgå. I sak betyder det, att medlem
i erkänd arbetslöshetskassa medgives att för rätt till understöd tillgodoräkna
sig avgifter jämväl för tid, då arbetet utförts i medlems hem.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

121

Äng. förslag till förordning om arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall

till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad saint herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, godkände kammaren momentet
i den av utskottet föreslagna lydelse.

Återstående delar av det under punkten C upptagna för fattnings för slag et.

Godkändes.

Utskottets i punkten gjorda hemställan förklarades vara besvarad genom
kammarens beslut i fråga örn författningsförslaget.

Punkterna A, B, D och E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4,

Vid härpå skedd föredragning av särskilda utskottets utlåtande, nr 19, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 210 med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1917 (nr 77) örn försäkringsavtal
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Härefter förelåg till avgörande särskilda utskottets utlåtande, nr 20, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 215 angående'' anslag till vissa
kostnader för arbetslöshetsförsäkringens organisation m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Punkten A.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B angående anslag till vissa kostnader för arbetslöshetsförsäkringens
organisation m. m. föredrogs härpå; och begärdes ordet därvid av

Herr Hamrin, som yttrade: Herr talman! Såsom en följd av det förut

fattade beslutet i första kammaren torde jag få hemställa örn avslag på den
nu föredragna punkten.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen därå given proposition avslog
kammaren utskottets i punkten gjorda hemställan.

§ 6.

Slutligen upptogs till behandling särskilda utskottets utlåtande, nr 21, i
''anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 213 med förslag till lag örn
offentlig arbetsförmedling m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 mars 1933 dagtecknad proposition, nr 213, hade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att

dels till offentlig arbetsförmedling för budgetåret 1933/1934 anvisa ett
extra förslagsanslag av 300,000 kronor;

Andra kammarens protokoll 1933. Nr ,50. 9

Äng. förslag
till lag om
offentlig
arbetsförmedling
m. m.

221

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Äng. förslag till lag om offentlig arbetsförmedling m. m. (Forts.)

dels ock antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om offentlig arbetsförmedling.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
två i anledning av propositionen väckta likalydande motioner, nämligen
nr 317 inom första kammaren av fröken Hesselgren och herr Bergström samt
nr 490 inom andra kammaren av fru Nordgren m. fl., i vilka motioner yrkats,
att i 3 § i lagen om offentlig arbetsförmedling måtte intagas en bestämmelse
örn att bland såväl arbetsgivarnas som arbetarnas ledamöter respektive suppleanter
i arbetsförmedlingsanstalts styrelse borde finnas en kvinna.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

A) med avslag å ovanberörda motioner bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
lagförslag,

B) under femte huvudtiteln till den offentliga arbetsförmedlingen för budgetåret
1933/1934 anvisa ett extra förslagsanslag av 300,000 kronor.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Trygger, Johan Bernhard
Johansson, von Stochenström, Westman, Bagge, Lindman, Olsson i Kullenbergstorp,
Linnér, Pehrsson i Bramstorp och Petersson i Lerbäcksbyn förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa,

I) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande lagförslag,

II) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln till den offentliga arbetsförmedlingen
för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra förslagsanslag av
260,000 kronor, samt

III) att ovanberörda motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Fru Nordgren: Herr talman! Jag har, jämte en kamrat i kammaren, i en
motion yrkat på, att i denna lag skulle inryckas en bestämmelse örn att det i
arbetsförmedlingsanstalternas styrelser bör finnas en kvinnlig representant
för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Detta har av utskottet avstyrkts med
den motiveringen, att det i många fall skulle visa sig förenat med svårigheter
att finna kvinnliga arbetsgivarrepresentanter. Jag ber då få fästa uppmärksamheten
på att vi motionärer icke föreslagit, att det skall vara en kvinna med
i styrelsen utan att det bör vara så. Till stöd för riktigheten av vår åsikt
örn en dylik föreskrifts behövlighet ber jag få hänvisa till det uttalande i
frågan, som socialstyrelsen gjort, vari styrelsen framhåller, att det med hänsyn
till de kvinnliga arbetstagarnas stora betydelse på arbetsmarknaden samt
deras i viss mån säregna arbets- och löneförhållanden syntes, såsom ofta förekommer
i arbetsförmedlingarnas reglementen, böra föreskrivas, att bland såväl
arbetsgivarnas som arbetarnas ledamöter, respektive suppleanter, skulle finnas
en kvinna.

Jag vill också erinra örn, att det är stora grupper arbetstagare, som ställa
sig utanför de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna och icke anlita dessa.
Detta gäller bland andra hembiträdeskåren samt restaurang- och hotellpersonal.
Särskilt för dessa arbetargrupper skulle det säkerligen vara av stor betydelse
att det i lagen föreskrevs, att det bör finnas kvinnor med i arbetsförmedlingarnas
styrelser, varigenom dessa grupper skulle beredas större möjligheter
att få sina önskemål beaktade.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den i ärendet väckta motionen.

Tisdagen den 20 juni e. m.

Nr 50.

123

Ang. förslag till lag om offentlig arbetsförmedling m. fri. (Forts.)

Herr Hamrin: Herr talman! Med anledning av det beslut kammaren fattat,
torde det vara nödvändigt att här framställa ett yrkande om bifall till herr
Tryggers m. fl. reservation i punkten II, d. v. s. om anvisande av ett extra
förslagsanslag på 260,000 kronor i stället för det anslag å 300,000 kronor, som
finnes upptaget i punkten B i utskottets utlåtande.

Jag ber alltså med åberopande, såsom jag förut gjorde, av kammarens ifrågavarande
beslut, få yrka bifall till herr Tryggers m. fl. reservation i denna
del.

Herr Linnér: Herr talman! Jag ber att i enlighet med herr Tryggers

m. fl. reservation få yrka att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag till
lag örn offentlig arbetsförmedling.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag ber att få återkalla mitt första yrkande
och yrka bifall till herr Tryggers m. fl. reservation, som i ena punkten helt
innehåller det yrkande, som förut framställts av herr Linnér, men dels också
ett anvisande av ett extra förslagsanslag på 260 tusen kronor. Detta blir alltså
en kombination av mitt förra yrkande och herr Linnérs.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) bifall till samma hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i de i ämnet väckta motionerna,
samt 3:o) bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den sistnämnda propositionen.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 90, gjorda framställning i fråga örn det ordinarie anslaget
till karolinska institutet: avlöningar för professorer och lärare m. fl.;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av krigsdomstolarnas verksamhet m. m.; och

nr 333, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
bestridande av kostnader för Svea hovrätt, dels ock Kungl. Maj :ts under riksstatens
andra huvudtitel, punkterna 12, 13 och 15 gjorda framställningar angående
anslag till bestridande av kostnader för Göta hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge samt tillfällig förstärkning av hovrätternas arbetskrafter
jämte i ämnet väckta motioner;

från bankoutskottet:

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank;

nr 358, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag angående
rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket
lagen för Sveriges riksbank den 30 maj 1873;

nr 359, i anledning av Kungl. Maj ds proposition örn vissa ändringar i den
vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
fogade åldersförteckningen;

124

Nr 50.

Tisdagen den 20 juni e. m.

nr 360'', i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn uppförande
av nybyggnad för riksbankens sedeltryckeri;

nr 361, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensions- och indragningsstaterna; nr

362, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade änkor
och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 363, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 5 juni 1909 angående konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2, 5 och 6 §§ lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension, m. m.; jämte i ämnet väckta motioner;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa bestämmelser
i fråga örn rätt till pension för chefen för stuteribyrån hos lantbruksstyrelsen;
och

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till allmänna indragningsstaten;
samt

från andra lagutskottet, nr 342, i anledning av väckt motion örn utredning
rörande jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.40 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

331733