1933. Andra kammaren. Nr 4 (Riksdagens protokoll 1933:4)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1933. Andra kammaren. Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande januari.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Majrts propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Sköld propositionerna:

nr 28, angående avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller
upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark;

nr 29, angående anslag till understöd åt kemiska stationer; och

nr 40, med förslag till förordning med bestämmelser örn införselmonopol
å mjölk och mejeriprodukter; samt

av herr statsrådet Leo propositionen nr 39, med förslag till förordning örn
extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1933.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj :ts proposition, nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov.

Därvid anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Ett studium av statsverkspropositionen till
årets riksdag för oss genast in på den allt överskuggande frågan örn regeringens
förslag till arbetslöshetens bekämpande, detta beträffande såväl ti 11-läggsstaten för det nu löpande budgetåret som riksstaten för kommande
budgetår och i all synnerhet beträffande lånebudgeten. Det är ett förslag
med vittomfattande konsekvenser, som här har blivit framlagt av regeringen,
att bekämpa arbetslösheten genom anordnande av arbeten i största skala, finansierade
med lånemedel. Man vill fullständigt övergiva det hittillsvarande
systemet för arbetslöshetens bekämpande, och i stället införa ett nytt system,
grundat på väldiga arbeten, statliga såväl som kommunala och andra arbeten
till — såsom jag har anledning förmoda — avtalsenliga löner för dem, som
blivit gynnade med att få sysselsättning vid desamma. För återstoden ställer
man i utsikt kontanta bidrag, såsom delvis har förekommit förut. Det hela
verkar på mig såsom ett experiment av våldsamma mått med statens finansiella
resurser och det allmännas och enskildas ekonomiska välfärd såsom
insats. Jag skall emellertid be att få upptaga några av de frågor, som föreligga
i själva förslaget, till en något närmare granskning.

Andra kammarens protokoll 1988. Nr 4. 1

Vid remiss
av statsverkspropositionen.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. ra.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Den föreliggande statsregleringen bygger på ett konjunkturteoretiskt resonemang,
sorn vi den sista tiden hört åtskilligt talas om. Herr finansministern
har varit angelägen om att på förhand skaffa sig ett approbatur för sitt
budgetarbete av en framstående representant för den nationalekonomiska vetenskapen.
När det gäller att bedöma det betraktelsesätt, som tagit sig uttryck
i utförandet av offentliga arbeten i konjunkturförbättrande syfte •—
ett betraktelsesätt, vilket såsom en röd tråd löper igenom hela statsverkspropositionen
och de uttalanden, som i denna blivit gjorda av statsministern, av
finansministern och av chefen för socialdepartementet samt av den särskilt
anlitade finansielle rådgivaren — vill jag till en början taga fasta på finansministerns
uttalande örn Sveriges starka beroende av det allmänna läget i
världen. Vi äro väl alla tämligen på det klara med att en verklig och varaktig
förbättring i den ekonomiska situationen i vårt land icke kan inträda,
förrän de stora internationella problemen ha blivit lösta i världen, dessa problem,
som sysselsätta statsmän, politiker och nationalekonomer i, jag må säga,
alla länder och kanske företrädesvis de stora länderna. På lösningen av dessa
spörsmål kan emellertid vårt land utöva ett mycket obetydligt inflytande.
Själv anser herr finansministern, att det ligger i vida fältet, örn en vändning
till det bättre i den världsekonomiska situationen skall äga rum under
det budgetår, varom nu är fråga. Han utgår därför helt enkelt från ett oförändrat
konjunkturläge. Med denna insikt örn vårt ofrånkomliga beroende
av internationella faktorer, säger det emellertid sig själv, att vi icke böra
göra oss några överdrivna föreställningar om möjligheten att påverka konjunkturläget
inom vårt eget land. Naturligtvis betyder icke detta, att jag
skulle vilja rekommendera något slags politik, där man skulle lägga armarna
i kors, och icke heller att jag skulle vilja bestrida, att kloka och förtänksamma,
åtgärder i viss mån skulle kunna eliminera de ogynnsamma återverkningarna
på den allmänna krissituationen. Men, herr talman, det gapar
en klyfta mellan denna uppfattning och, låt mig säga, den uppfattning, som
hans excellens statsministern har givit uttryck åt i sitt yttrande till statsrådsprotokollet,
däri han med en frejdighet, som i sig själv är värd erkännande,
manar oss att följa regeringen för att bryta stagnationen och öppna
en väg till återhämtning och ekonomiskt återuppbyggande. Att icke hava
dragit ut de fulla konsekvenserna av ett erkännande av vårt beroende av de
internationella förhållandena, det är alltså den första invändningen, och en
ganska avgörande sådan, som jag skulle vilja rikta mot det föreliggande budgetförslaget.

Man känner sig ännu mindre övertygad örn bärkraften i den teori, som ligger
till grund för regeringens arbetslöshetspolitik, örn man undersöker omfattningen
av de offentliga arbeten, som redan nu äro i gång hemma hos oss.
Jag erinrar mig från fjolårets budgetbehandling, hurusom det då upplystes
från statsrådsbänken, att statens sammanlagda anslag till allmänna arbeten
uppgingo till icke mindre än 180 miljoner kronor eller mer än någonsin tillförne.
Därtill böra läggas de belopp, som andra offentliga organ än staten
anslå för samma ändamål. Men trots dessa stora offentliga arbeten till väldiga
belopp ha vi för närvarande en arbetslöshetssiffra, som tenderar att bliva
den högsta inregistrerade, som vi någonsin haft. Är icke detta en omständighet,
som talar för att regeringens program i arbetslöshetsfrågan icke skall
komma att få det resultat, som regeringen hoppas på?

Men det är icke bara från de nu anförda synpunkterna, som jag måste ställa
mig ytterst betänksam mot regeringens uppläggning av arbetslöshetsproblemet.
Statsverkspropositionen lider i denna del av en påtaglig inre motsägelse,

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
en motsägelse, som man förgäves söker överbygga. Den inverkan i konjunkturstimulerande
riktning, som de tilltänkta offentliga arbetena tilläventyrs
skulle kunna få, uppväges nämligen med all sannolikhet av den rakt motsatta
effekt, som regeringens skatteskärpningsplaner oundgängligen måste komma
att medföra. Jag syftar icke på förhöjningen av de indirekta skatterna, ty
de komma, i den mån de förefinnas, att få en återhållande verkan på konsumtionen,
som kanske underlättar genomförandet av arbetsanskaffningsprogrammet,
men så icke i fråga örn den kraftiga stegringen av den direkta beskattningen.
Den kommer med all sannolikhet att i huvudsak drabba kapitalproduktionen
och därmed ytterligare försvaga näringslivets motståndskraft.
Men till de föreslagna skattehöjningarna i sig själva liksom till hela fördelningen
på olika skatteobjekt skall jag be att örn en liten stund få återkomma.

För att de offentliga arbetena för såväl näringslivet som den enskilde arbetaren
överhuvud taget skola kunna få några av de fördelaktiga verkningar,
som regeringen nu hoppas på, måste särskild omsorg ägnas åt frågan om dels
karaktären av de arbeten, som utväljas, dels de villkor, som skola gälla för
de blivande anställda vid dessa arbeten. Det första krav, som man måste
ställa på de arbetsobjekt, som utväljas för att lindra arbetslösheten, är, att
de skola vara i möjligaste mån produktiva. Jag medger gärna, att svårigheter
yppa sig att finna sådana arbeten, som äro från vanliga räntabilitetssynpunkter
produktiva och samtidigt lämpa sig såsom reservarbeten. Jag
kan också medgiva, att frågan örn vilka arbetsobjekt som äro produktiva och
vilka som äro improduktiva i viss mån hänger på den bedömandes subjektiva
uppfattning. I denna del måste man låta anstå med sitt slutgiltiga omdöme
beträffande regeringens arbetsprogram, till dess det blivit känt i sina detaljer.
Redan av det som framkommit är det emellertid klart, att de offentliga arbeten,
som regeringen till arbetslöshetens mildrande föreslår, i hög grad falla
under kategorien improduktiva. Jag kan inte hjälpa, att jag har den bestämda
uppfattningen, att man med litet god vilja i större utsträckning skulle
kunnat få fram mera räntabla arbetsobjekt, men jag upprepar, att man får
spara sitt slutliga omdöme, tills man får Kungl. Maj :ts proposition i den delen.
Jag vill dock anmärka, att regeringens arbetsprogram, för övrigt av
mycket naturliga skäl, icke berör den gren av industrien, som för närvarande
kanske har det allra svårast ställt, nämligen exportindustrien. Den omständigheten
medverkar självfallet till att försvaga programmets konjunkturstimulerande
kraft.

Det andra krav, som man måste ställa på de allmänna hjälparbetena, är, att
de skola vara lätta att snabbt avveckla, örn konjunkturförbättringar inträda.
Detta följer omedelbart av deras karaktär av arbetslöshetsarbeten och är en
grundförutsättning för att kunna gynnsamt påverka det ekonomiska läget
inom landet. De arbeten, som hava anordnats i arbetslöshetskommissionens
regi, hava uppfyllt dessa anspråk. Det är verkligen icke möjligt att säga
detsamma om delarbeten, som ingå i regeringens plan. De äro, som man kan
se, väsentligen sådana anläggningsarbeten, som när de en gång äro påbörjade
mäste slutföras, oavsett skiftningarna i den ekonomiska utvecklingen. Det
förtar tilltron till de medel regeringen nu anvisar oss för att böja konjunkturkurvan
uppåt.

Det tredje och viktigaste kravet på den statliga arbetslöshetspolitiken går ut
på att staten inom den angivna ramen skall bereda sysselsättning åt så många
arbetslösa som möjligt utan att åsidosätta hänsynen till deras skäliga försörjning.
Hans excellens statsministern hoppas i sitt uttalande såsom den

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
oförbätterlige optimist han i detta fall är, att de av regeringen förordade åtgärderna
skola skapa arbeten åt betydande delar av den stora arbetslöshetsarmén.
Jag skall sedermera något närmare ingå på den frågan.

Utan att påstå, att den nuvarande arbetslöshetspolitiken icke skulle tåla vid
åtskilliga justeringar, må det i detta ögonblick vara nog att slå fast, att vi
för de anslag regeringen här föreslår, med nu tillämpade principer för arbetslöshetens
bekämpande, skulle kunna giva arbete åt ett långt större antal arbetslösa
än med tillämpande av regeringens förslag. Regeringens projekt kommer
för det första mänskligt att döma att bli vida mer kapitalkrävande än de
företag, som ledas av arbetslöshetskommissionen. Desto mindre blir det över
till de arbetslösa.

Yi komma här in på ett av de mest brännande spörsmålen. Regeringen förordar
ett lönesystem, som radikalt bryter med det system, som hittills tilllämpats
i vårt land. Intet är därom direkt utsagt i statsverkspropositionen,
men lika fullt veta vi det: regeringen kommer att föreslå, att det skall givas
avtalsenliga löner vid de offentliga hjälparbetena, och detta måste med nödvändighet
leda till ett fullständigt fastlåsande av den givna lönenivån samt
till olidlighet ökad spänning emellan skilda löntagaregrupper. Saken är desto
mera betänklig, som tyngdpunkten i regeringens arbetsprogram är förlagt till
husbyggnader och dylika arbeten, statliga och kommunala arbeten alltså, arbetsområden
där en orimlig, av monopolistiska tendenser och politiska krafter
påverkad löneuppskruvning ägt rum sedan flera år tillbaka.

Jag upprepar den fråga, som jag tidigare gång på gång riktat till socialdemokratien
men som jag ännu ej fått något svar på: Huru skall jord- och
skogsbruket på ett tillfredsställande sätt få sitt behov av arbetskraft tillgodosett,
örn staten vid sina hjälparbeten betalar väsentligt högre löner än dessa
näringsgrenar äro i stånd att bjuda sina arbetare?

Redan nu klagas det, som vi alla veta, på olika håll här i landet, att de
högst betalda arbetarna på landsbygden äro reservarbetarna. Och hur förvärrad
skall icke situationen bliva genom ett genomförande av regeringens arbetslöshetspolitik,
som vid beredskapsarbete ger en lön, kanske dubbelt så hög som
jordbruks- eller skogsarbetarna kunna få! Och detsamma gäller, ehuru i
något mindre grad, för exportindustriens del, där läget i denna stund på många
håll är förtvivlat, och där man helt enkelt måste få produktionskostnaderna
reducerade.

Jag kan här icke undgå att erinra örn den förödande strejk inom pappersmasseindustrien,
som under förlidet år ägde rum, och som under en tid av
4—5 månader skapade arbetslöshet i första hand för de direkt i industrien anställda
arbetarna, men ännu mer kanske för dem, som voro beroende av tillförseln
på råvaran från skogarna. Det finns naturligen, åtminstone såvitt jag
kunnat läsa ut, intet talat örn en sådan sak i den kungl, propositionen. Och
likväl var detta ett av de mest orimliga företag, som kunnat äga rum under
en tid av sådan arbetslöshet som den, i vilken vi leva, och i en näring, som
lider ett sådant utomordentligt hårt betryck.

Ett upphävande av grundprincipen, att arbetslöshetslönerna skola ligga
något under grovarbetarlönen på respektive orter, betyder än vidare, att reservarbetarna
förlora det incitament — skulle jag vilja säga — som de nu ha att
fortast möjligt söka sig ut i den fria marknaden. Detta i förening med svårigheterna
att avveckla de av regeringen planerade arbetena öppnar ett avskräckande
perspektiv för framtiden. Man skönjer här uppkomsten av en
statsarbetarkår, tillskuren efter ungefär samma modell, fastän av större mått,
som kommunalarbetarekårerna i de socialiststyrda storstäderna. Det är en
nära till hands liggande risk. Åt statsarbetarekåren måste undan för undan

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
nya arbetsobjekt anskaffas, vilket naturligtvis kommer att stöta på mycket betydande
och ständigt växande svårigheter.

De arbetslösa, som icke kunna vinna sysselsättning vid de offentliga arbetena,
skola enligt regeringens förslag erhålla kontantunderstöd. För detta ändamål
upptager socialministern i budgeten 25 miljoner kronor. Tror man nu
verkligen inom regeringen, att detta anslag skall komma att visa sig tillräckligt
för kontantunderstöden? Det beror naturligen till stor del på huru
många som bliva sysselsatta till de högre lönerna i statsarbetena. Örn man undersöker,
vad som står till förfogande för ändamålet för nästa budgetår, måste
man naturligtvis frånräkna de 10 miljoner, som eventuellt skola användas av
arbetslöshetskommissionen för reservarbeten. Så ha vi nyssnämnda 25 miljoner
kronor, och så ha vi ytterligare 160 miljoner kronor på lånebudgeten. Huru
många arbetare kan man sysselsätta på detta? Det är för mig alldeles uppenbart,
att antalet väsentligen minskas därigenom att det skall vara avtalsenliga
löner, dessa löner, som väl staten själv till mycket stor del — jag förmodar
till övervägande delen ■— kommer att få betala.

Men så åtgår också för varje arbetsdag en viss summa till erforderligt material.
Det är omöjligt att kunna angiva siffran därvidlag, men det är klart,
att det blir ett icke oväsentligt belopp per utfört dagsverke, naturligtvis beroende
på arbetets beskaffenhet. Jag har sökt att inhämta en del siffror beträffande
materialåtgången vid olika sorters arbeten, och jag har kommit till
att materialkostnaderna äro ganska betydande per arbetsdag. Av denna materialkostnad
ligger emellertid endast mindre delen på spälva råvaran, under
det att större delen ligger på det arbete, som användes för framställning av
den färdiga varan, vilken kostnad alltså skulle i huvudsak komma det produktiva
arbetet i vårt land till godo. Jag utgår självfallet från att man- vid dessa
arbeten skall använda svenskt material och icke utländskt i all den omfattning,
som det kan vara möjligt.

Jag kan icke angiva, då jag icke känner regeringens planer, huru många
som på detta sätt skulle kunna få sysselsättning i de statliga arbetena. Jag
känner nämligen icke, huru regeringen tänker fördela kostnaderna för arbetslönen
dels på staten själv och dels på städer, kommuner, vägdistrikt och andra
förvaltningsenheter, för vilkas räkning arbetena skola utföras. Men säkert torde
jag icke taga mycket fel, örn jag säger, att utöver de arbetare, som bliva anställda
direkt i de statliga arbetena, och dem, som erhålla arbete inom produktionen
i övrigt, det vid en arbetslöshet av — låt oss säga 150,000 man —
kommer att finnas ett överskott på 100,000 eller åtminstone inemot 100,000
arbetare, vilka det alltså återstår att försörja med kontantunderstöd. Det är
klart, att örn den siffran skulle vara riktig, vilket jag på grund av do osäkra
förutsättningarna icke vågar bestämt uttala mig örn, då räcka icke socialministerns
25 miljoner kronor att försörja dessa på långt när. Ja, vad har man
då att göra? Man får naturligtvis minska på de statliga arbetena och öka
kontantunderstöden, ty något annat är väl icke att göra, örn man icke vill
lämna en del alldeles utan hjälp. Men jag skulle härvid vilja göra ännu en
reflexion: Hur skall det bliva möjligt att giva en mindre del av de arbetslösa
en lön, som låt mig säga ligger vid 9 kronor örn dagen, och lämna det större
antalet ett vida mindre kontantunderstöd, ett kontantunderstöd, som kanske vad
statens bidrag beträffar blir 2 kronor eller något mindre? Vilket missnöje
måste icke detta system i längden skapa hos dem, som äro beroende av det?
Och ytterligare skulle jag vilja invända angående grunderna för den nuvarande
arbetslöshetspolitiken och det hänvisningsförfarande, som där förekommer
för prövning av arbetsvilligheten: Huru skall den saken ordnas enligt det
nya sj^stemet? Därom lia vi icke fått det allra ringaste besked.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

I finansplanen betonas det, att ett igångsättande av allmänna arbeten i den
utsträckning, man nu föreslår, kan tänkas få vissa ofördelaktiga återverkningar
på vår betalningsbalans. Dessa återverkningar, heter det, kunna minskas
eller mötas genom allehanda åtgärder i konsumtionsinskränkande syfte, såsom
lönenedsättningar, indirekta skatter, ökad statlig sparsamhet o. s. v. Och
professor Myrdal framhåller särskilt i sin utredning, att vissa lönesänkningar
inom det enskilda näringslivet därvid skulle vara det från konjunktursynpunkt
mest effektiva. Finansministern uttalar, att örn åtgärder av antytt slag
skulle befinnas vara nödvändiga, så torde statsmakterna kunna påräkna allmän
anslutning till desamma, något som likväl lärer bliva beroende av den konkreta
utformningen av huru dessa åtgärder skola vidtagas. Ja, herr talman,
nu låter det sig visserligen säga, att ett visst tidsavstånd existerar emellan
utvidgningen av de offentliga arbetena och verkningarna av desamma på betalningsbalansen.
Men, som professor Myrdal understryker, en förutsättning
för en arbetslöshetspolitik efter regeringens linjer är likväl, att man i förväg
övervägt ett system av handelspolitiska och konsumtionsbegränsande åtgärder,
vilket föreligger färdigt att någorlunda hastigt tillämpas. Jag skulle vilja tilllåta
mig att framställa den frågan, huruvida regeringen har övervägt ett dylikt
system och i så fall örn vi kunna erhålla några närmare upplysningar om i
vilken riktning dessa överväganden gått.

För att finansiera åtgärderna till arbetslöshetens bekämpande anlitar regeringen
nu en upplåning av hittills i vårt land okända mått, i det att 160 miljoner
äskas för detta ändamål. Lägger jag därtill de cirka 80 miljoner kronor,
som måste frigöras på grund av rusdrycksmedelsfondens överförande till
kassafonden, och de ytterligare 80 miljoner, vilka lånas upp på nästa års budget
för ändamål, som även tidigare tillgodosetts lånevägen, ja, då få vi en
summa av 320 miljoner, som under en kort tidsperiod kommer att belasta kreditmarknaden.
Det är för övrigt sannolikt, att slutbeloppet kommer att bliva
högre, örn nämligen de 25 miljonerna i kontantunderstöd, som nyss nämnts,
icke komma att räcka till. Och vidare, örn ett uppskov — som regeringen
synes förutsätta — skall kunna ske med inbetalningen av de föreslagna arvskattemedlen,
så måste ju lånemedel användas för att ersätta det, som icke
inflyter. Jag skall strax återkomma till den frågan.

Därtill kommer, att lånemedlen i nästkommande års stat i verkligheten äro
större än de i första ögonblicket synas vara, på grund av vissa budgettekniska
arrangemang, exempelvis detta att man inhiberat avsättningen till vissa
pensionsfonder, vilket i princip är att likställa med upptagande av lån. Det
blir en statlig upplåning på låt oss säga 350 miljoner kronor, för att
icke upptaga siffran för hög. Det är min övertygelse, att detta måste
försvåra näringslivets egen kapitalförsörjning. Det är icke omöjligt, att
detta rent av skulle kunna inverka i stegrande riktning på det allmänna
ränteläget.

Örn, såsom jag nu anfört, omfattningen av den föreslagna upplåningen och
lånemedlens användning ge anledning till erinringar, är detta icke mindre fallet
med sättet för amorteringen och medelsanskaffningen härför. Mot principen
om en snabb amortering finnes det väl icke, såvitt jag kan se, så mycket
att invända, även örn det mycket väl kan komma att hända, att den icke kan
ske i den utsträckning, som man har förhoppning örn. Ty man har av erfarenheten
funnit, att huru vi än planera att återbetala och avsätta till fonder
o. s. v., så visar det sig ofta, att förhoppningarna i det stycket icke gå i uppfyllelse.
Men det är kanske icke så mycket att invända emot detta. Vi stå
här inför utgiftsändamål, som enligt hittills tillämpade budgetregler egentligen
skolat bestridas av skattemedel. Men jag skulle vilja fråga herr statsrådet

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
och chefen för finansdepartementet: Tror man inom regeringen också på möjligheten
att genomföra denna 5-års-, nej, förlåt, 4-årsplan?

Jag antager, att åtskilliga av de allmänna arbeten, som nu planeras, icke
hinna att bliva färdigställda under det år, medelsanvisningen avser, utan att
de måste utsträckas över ytterligare ett eller flera år. Under sådana förhållanden
måste man väl tänka sig en ny medelsanvisning på en eller flera påföljande
riksstater. Skall man i fortsättningen anlita lånevägen, och huru blir
det i så fall ställt med amorteringarna av dessa lånemedel? Räknar man
möjligen med någon annan inkomst för detta ändamål? Blir det icke annars
på det sättet, att ett års inkomst av arvsskatten måste förslå till att amortera
dels en fjärdedel av den nu föreslagna upplåningen, dels även en viss del av
följande års upplåning för samma ändamål? Är detta överhuvud taget möjligt?
Blir icke följden, att man måste utsträcka amorteringen över en längre
tidrymd eller också väsentligen skärpa själva skattesatsen och skatteskalan?

Den föreslagna amorteringsplanen ger vidare rum för den anmärkningen,
att den binder en viss skatteinkomst vid ett visst på förhand fixerat utgiftsändamål.
Detta lia vi tidigare sökt undvika. Det är sant, att vi i vissa fall
ha avvikit från detta, såsom beträffande automobilskatten och rusdrycksmedlen,
men åtminstone i sistnämnda avseendet äro vi nu på god väg att återvända
till äldre beprövade budgetsprinciper. Det har ju herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet själv den allra starkaste erfarenhet av från
fem år tillbaka, då han även då var finansminister. Man ser, huru han nu
får totalt frångå, vad han då sökte planera.

Jag kommer härefter in på frågan örn själva den för amorteringen avsedda
skattekällan. Vi fingo i förrgår emottaga en proposition med förslag till förordning
örn kvarlåtenskapsskatt m. m. Vi äro alltså i tillfälle att bilda oss
en föreställning om den nya arvsskatten, dess konstruktion och verkningar.
Den begynner ganska varsamt, och överhuvud taget skulle jag vilja säga, att
denna kungl, proposition är politiskt sett ganska skickligt komponerad. Såtillvida
lia de bittra erfarenheterna ifrån 1928 års riksdag ej varit utan betydelse
för herr statsrådet och chefen för finansdepartementet. Högre upp på
skalan kommer arvsskatten sammanlagt att mer än fördubblas och når sitt
maximum vid 42.4 procent jämfört med nuvarande 20. Den omständigheten
att en så väsentlig del av kvarlåtenskapen uttages i skatt, säger oss, att det
här icke är fråga örn någon skattetekniskt betingad jämkning av skattesatserna,
utan att det rör sig om indragning av arvsmedel till kronan, konfiskation
alltså av enskild egendom. I den meningen är ju förslaget inte nytt.
Till innebörd och syftning utgör det en upprepning av 1928 års misslyckade
arvsskattemotion, ehuru motiveringen nu är en annan än 1928. Då angavs
syftet vara att åstadkomma en utjämning av egendomsfördelningen i samhället,
alltså ett led i den socialdemokratiska samhällsordningen, något som väl
skulle i viss mån ersätta det resultat, som man förgäves väntat av socialiseringsnämndens
arbete och som alltjämt tycks utebli, oaktat jag tror att tre
ledamöter av nämnden numera sitta i Kungl. Maj:ts regering. Ja, det är ju
så mycket värre, säger hans excellens herr statsministern, och det har han
sannerligen rätt i.

Den gången, 1928, hade man sannerligen inte någon stor framgång med
motionen varken i riksdagen eller sedermera i valrörelsen, och förslaget har
heller inte upprepats sedan dess. Ja, inte heller i fjolårets valrörelse har,
efter vad jag tror mig finna, hela denna fråga spelat någon framträdande roll
från den nuvarande regeringens och regeringspartiets sida. Jag tror, att örn
så skulle varit fallet, hade kanhända valutgången blivit något annorlunda
och kanske inte fullt så mycket till herrarnas på regeringsbänken förmån.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

En skärpning av arvsbeskattningen, som låter samhället, för stillande av
stundens behov, förbruka i väsentlig mån vad som i många fall utgör det samlade
resultatet av flera släktleds sparsamhet och möda ter sig under alla förhållanden
betänklig. Det är ungefär som när vi i fråga om statsbudgeten
tömma ut alla de besparingar, som gjorts under föregående år. Ja, det ter
sig ännu värre, ty det sträcker sig över längre tid. Det får en desto mera
ödesdiger verkan, örn det genomföres i en tid av vikande konjunkturer som den
innevarande, då det faller sig så utomordentligt svårt att rätt beräkna värdet
av en kvarlåtenskap, som ligger, låt mig säga i jordbruksfastighet med därtill
hörande inventarier eller i aktier. Den omständigheten, att man funnit
sig föranlåten att utsträcka den tid, under vilken anstånd med arvsskattens
betalande kan beviljas från fem till tio år, visar, att man inte står alldeles
främmande för att utgörandet av skatten kan vara förenat med mycket stora
svårigheter för arvtagaren. I verkligheten betyder detta förlängda anstånd
mindre än man föreställer sig. Under anståndstiden häftar arvtagaren i skuld
till staten och är pliktig att erlägga ränta å det innestående beloppet, efter
fem procent. Han har skulden svävande såsom ett ständigt hot över sitt huvud,
och hans kreditmöjlighet påverkas självfallet i allra största utsträckning
härav.

^ Vad jag nu har sagt äger sin tillämpning även för det fall, att den arvfångna
förmögenheten är bunden i annan fast egendom eller i maskiner och
driftsinventarier. Även i sådana fall kan det vålla oöverkomliga svårigheter
att komma ut med arvsskatten utan att kapital dragés ur företaget eller rörelsen
till men för den produktiva verksamheten i landet. På det sättet motverkar
man i själva verket syftet med den stora hjälpaktionen, nämligen arbetslöshetens
bekämpande.

När finansministern i något sammanhang, jag minns inte riktigt vilket, säger
om sin finansplan, att den inte innebär något avsteg från försiktiga finansieringsgrunder,
kan jag så långt ifrån underskriva detta hans omdöme, att
jag örn låneprogrammet i allmänhet och arvsskatteprogrammet i synnerhet
måste säga, att det innebär betänkliga avsteg inte bara från försiktiga finansieringsgrunder
utan från en sund finanspolitik överhuvud taget.

Nu kommer man förmodligen att invända, att de förhållanden, under vilka
vi leva, äro så allvarliga, att de mycket väl kunna motivera tillgripandet av
åtgärder, som inte kunde komma i fråga under normala förhållanden, och att
det här endast är fråga örn, som man säger, ett provisorium. Jag vill naturligtvis
medgiva, att utomordentliga förhållanden kunna påkalla utomordentliga
åtgärder, men de rättfärdiga aldrig ingripanden, som göra det onda värre.
Beträffande det provisoriska i åtgärden -—- ja, jag har redan uttalat mig örn
detta och vill allenast erinra örn, att när den frågan var före förra gången,
alltså 1928, var det så långt ifrån, att man tänkte sig arvsindragningen såsom
ett provisorium, att den i stället ingick såsom ett led i omdaningen, av
det nuvarande ekonomiska samhällsskicket. För dem, som eventuellt kunna
vara benägna att slå sig till ro i medvetandet, att de små arven lämnas i fred,
kan det vara skäl att erinra sig, att i 1928 års motion uttryckligen utsäges,
att gränsen mellan stora och små arv inte kan dragas en gång för alla utan
att detta måste bli beroende på en mångfald omständigheter, icke minst hela
samhällets rikedom och inom folket härskande rättsföreställningar. Är man
av den övertygelsen, att ett inslående på regeringens väg kommer att påverka
egendomsförhållandena i samhället i en sådan riktning, att gränsen mellan
stora och små arv med nödvändighet kommer att flyttas nedåt, därför att de
stora arven komma att bli allt mer sällsynta, ju längre tiden går, och befarar
man som jag gör, att detta i sin tur kommer att påverka »inom folket härskande

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
rättsföreställningar» i enlighet vår mening ödesdiger riktning, då har man
anledning att motsätta sig också detta första steg, alltså motsätta sig en påbyggnad
av arvsbeskattningen, som inte kan inordnas under allmänt vedertagna
beskattningsprinciper. Har man väl, herr talman, kommit in på detta
och nöden tvingar eller behovet föreligger, då flyttas nog gränsen nedåt både
för jordbruk och annat.

I trontalet bebådas, att förslag till arbetslöshetsförsäkring skall komma
att föreläggas årets riksdag, alltså ytterligare ett led i den nya arbetslöshetspolitik,
som regeringen är besluten att införa. Man hade annars velat hoppas,
att regeringen skulle tova något med detta omfattande och svårlösta projekt.
En i viss mån avvaktande hållning, motiverad även av rena budgetskäl,
vore så mycket mera på sin plats, som erfarenheten inom de länder,
där arbetslöshetsförsäkring är införd, är allt annat än gynnsam. Jag behöver
väl knappast erinra kammarens ledamöter örn de nedslående erfarenheterna
i England, där, som vi alla veta, försäkringen inte kunnat upprätthållas, eller
i Tyskland, där endast ett mindretal av de arbetslösa uppbära understöd
av försäkringen. Nu svävar jag visserligen i fullkomlig okunnighet ännu så
länge örn hur regeringen tänker lägga sin arbetslöshetsförsäkring, men hur
man än tänker lägga den, är det anledning befara, att fördelarna för de försäkrade
icke heller hos oss komma att motsvara förväntningarna och kostnaderna.

Örn man sålunda nödgas på avgörande punkter underkänna regeringens stora
hjälpprogram men erkänner, som jag gör, nödvändigheten av ett verksamt
inskridande från det allmännas sida till de oförvållat arbetslösas hjälp, åtager
man sig därmed en viss förpliktelse att själv angiva, hur man tänker sig,
att denna oundgängligen nödvändiga hjälpverksamhet skall läggas. Jag hoppas
också att vi innan motionstiden gått till ända skola hava blivit i tillfälle
att närmare utveckla vår uppfattning härutinnan. Endast så mycket
tillåter jag mig nu framhålla, att enligt vår mening huvudvikten alltjämt
måste läggas på åtgärder, som äro ägnade att påskynda en återgång till normala
förhållanden inom förvärvslivet. Från den synpunkten verkar frånvaron
av ett positivt program i näringsfrågorna dubbelt skrämmande — frånsett
naturligtvis de beställningar, som följa av igångsättandet av statsarbeten.
Negativiteten på den punkten kontrasterar starkt emot de väldiga anslagssummor
till arbetslöshetens bekämpande, som föreslås. Ja, man inte
blott underlåter att föreslå näringsbefrämjande åtgärder, Sveriges jordbrukare
lämnas till yttermera visso i okunnighet om, huruvida de i fortsättningen
kunna påräkna det stöd för spannmåls- och sockerbetsodlingen, som riksdadagen
tidigare har beviljat. Man talar örn, att det är föremål för undersökning,
och jag förmodar, att när man låter undersöka en sak, resultatet därav
kan bli något annat än det nuvarande. Det är möjligt, att herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet ger oss någon upplysning i dag om
sina planer i detta avseende, men i detta ögonblick, när vi stå i begrepp att
remittera statsverkspropositionen, äga vi icke kännedom örn vad regeringen
tänker härom. Effekten av den vid fjolårets riksdag beslutade mjölkregleringen
har delvis uteblivit, beroende väsentligen på att mjölkavgifterna genom
Kungl. Maj :ts beslut sattes lägre än som erfordrades för att syftet med
det hela skulle komma att uppnås. Riksdagens samtidigt avlåtna skrivelse
med begäran att Kungl. Majit måtte med uppmärksamhet följa prisutvecklingen
på smörmarknaden och företaga därutav eventuellt påkallade åtgärder
har uppenbarligen lämnats utan avseende. Vi notera nu det lägsta världsmarknadspris
på smör, som överhuvud taget förekommit under 1900-talet,
och inför detta faktum må det vara tillåtet att fråga, huruvida jordbruks -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ministern fortfarande anser, att prisutvecklingen icke ger anledning till
några åtgärder i den av fjolårets riksdag antydda riktningen.

En fråga till: Vilket bruk Ilar regeringen gjort av den utvidgade handelspolitiska
fullmakt, som fjolårets riksdag ställde till regeringens förfogande?
Det saknas i dessa dagar ingalunda påminnelser örn att det hade kanske kunnat
finnas en god användning för densamma från regeringens sida, örn man
velat eller vågat använda den för att hävda vårt lands handelspolitiska intressen
gentemot påstridiga motparter. Vi ha av tidningarna mottagit ett meddelande
örn att de tyska traktatförhandlingarna avbrutits utan att ha lett
till något resultat. Under det senaste året lia vi sett, hurusom man i Tyskland
vidtagit mångahanda åtgärder för att hindra införsel från vårt land, oaktat
exporten från Tyskland till Sverige är så väsentligt mycket större än Sveriges
export till Tyskland och detta även örn jag tar i betraktande den tyska statistikens
siffror, vilka äro något avvikande från våra. Påbudet t. ex., att
endast tysk gatsten får användas vid stenbeläggning och vägar, som utföras
med arbetslöshetshjälp, har så gott som helt och hållet utestängt vår svenska
gatsten, och samma påbud föreligger beträffande användningen av sågat virke
vid offentliga byggnader, vilket varit till stor nackdel för Sverige.

Det förefaller mig, herr talman, som örn man i Tyskland icke tillräckligt
beaktat, att man i Sverige icke förfarit på samma sätt, och det är min många
gånger uttalade mening, att detta varit en underlåtenhet från svensk sida,
som man väl nu får hoppas att regeringen icke tillåter att fortfara, för
den händelse vi efter den 15 februari komma i traktatlöst tillstånd med vårt
stora grannland i söder. Sverige har icke någon anledning att icke stå på sin
rätt efter allt det tillmötesgående, som under senaste år visats detta land.
Det vore väl annars en underlig politik att använda hundratals miljoner till
statsarbeten och kontantunderstöd och samtidigt lägga gränserna öppna för
utländska varor och därigenom skapa arbetslöshet i vårt land.

Örn jag därefter får säga några ord örn budgetplanen i de delar, som jag
förut inte berört, vill jag först dröja vid den bebådade skatteförhöjningen.
Vid sidan av arvsskatten stegras även den direkta beskattningen genom skärpning
av inkomst- och förmögenhetsskatten samtidigt som den s. k. krisskatten
alltjämt bibehålies. Nödvändigheten av att i dessa hårda tider även anlita
ökade direkta skatter vill jag inte bestrida, men jag vill påpeka, att en
sammanläggning av dessa båda skatter för oss upp till ett skattetal, som är
högre än ^175, vilket en socialdemokratisk finansminister, herr Thorsson, en
gång ansåg skulle utgöra det högsta, som borde komma i fråga. Men jag
upprepar, att nödvändigheten att i hårda tider anlita direkta skatter skall
jag naturligtvis inte bestrida, men de bördor, som här påläggas, kunna bli
utomordentligt tunga, att bära för näringsliv och enskilda.

Jag kan verkligen inte heller godtaga finansministerns uppfattning, att den
ökade skattebelastningen jämnt fördelar sig på direkta och indirekta skatteobjekt.
Vi finna, att finansministern på sidan 23 av inkomstberäkningarna
talar om rusdrycksbeskattning, tobaksbeskattning oell maltbeskattning och
kallar dem för indirekta skatter. Detta är naturligtvis i och för sig riktigt,
men de äro dock icke indirekta skatter i vanlig mening. Att röka tobak och
dricka sprit är i varje fall inte något nödvändigt. Men det är inte det, som
är det mest anmärkningsvärda, utan för att komma till sin slutsats måste
finansministern i de indirekta skatterna inräkna 12 miljoner kronor av de engångsinkomster,
som tagas i anspråk för budgetens balansering. Jag måste
säga, att detta är ett sofistiskt resonemang, ty dessa 12 miljoner kronor har
svenska folket redan förut betalt i indirekt skatt. De ligga nu reserverade i
Aktiebolaget vin- och spritcentralen och i tobaksmonopolet, och de kunna icke

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
åberopas vid en jämförelse med den direkta beskattningen för detta budgetår.

För att täcka utgifterna Ilar finansministern nu även svängt geddesyxan
över de olika huvudtitlarna. Besparingarna äro dock på en del håll ganska
illusoriska, ty i flera fall ha de möjliggjorts därigenom, att man från skattebudgeten
överflyttat vissa poster till lånebudgeten. De fördela sig också
mycket ojämnt på olika slag av statsverksamhet. Egentligen. är det ju på
fjärde huvudtiteln man med största framgång kunnat fullfölja besparingsaktionen,
och där lia finansministern och försvarsministern, gjort nedskrivningar,
som icke stå i någon rimlig proportion, synes det mig, till nedskrivningarna
på de andra huvudtitlarna. Mot bakgrunden av regeringens strävan
att genom anordnande av arbeten bereda sysselsättning åt arbetslösa framstå
beskärningarna av försvarsväsendet ännu mera anmärkningsvärda. Jag tänker
naturligen härvid främst på inskränkningarna av värnpliktsövningarna,
som ovedersägligen drabba en grupp av medborgare, inneslutande ett stort antal
arbetslösa och därtill just unga arbetslösa. Dagskostnaden för en värnpliktig
uppgår icke till mer än cirka 2 kronor. Kontantunderstödet beräknas
till samma belopp, och lönen vid beredskapsarbetena överstiger flerfaldigt
denna summa. Örn de arbetslösa i värnpliktsåldern skola hjälpas genom kontantunderstöd,
uppstå alltså icke några besparingar, utan resultatet blir allenast,
att staten utan någon motprestation utbetalar samma belopp som erfordras
för de värnpliktigas utbildning. Kasernerna stå där, platserna finnas
— allting är ordnat för att mottaga de värnpliktiga. Örn de åter skola
beredas anställning vid de allmänna arbetena, ja, då bli naturligen .kostnaderna
väsentligt mycket större än örn de bli inkallade till militärtjänstgöring.
En sådan budgetpolitik kan minst av allt anses vara ett uttryck för
en sund sparsamhetssträvan. Verkningarna för. försvarets egen del av. begränsningen
av de värnpliktigas utbildning skall jag i detta sammanhang icke
närmare utveckla. Jag nöjer mig med att konstatera, att den kommer att
förkväva den militära organisationens liv, och att den sträcker sig över hela
den tid vederbörande årsklass tillhör beväringen och landstormen, d. v. s.
i mer än 20 år.

Herr talman! Så ber jag då att till sist — för att sammanfatta, mitt anförande
— få säga, att jag till fullo förstår de svårigheter, med vilka regeringen
haft att kämpa, och att jag sympatiserar helt med tanken, att bördorna
skola delas av alla, men att det förefaller mig som örn .regeringen hade
varit behärskad av en enda idé, nämligen idén örn de offentliga arbetena såsom
kojunkturstimulerande medel, och därvid, såsom i djdika fall alltid plägar
ske, förbisett eller underskattat en mängd på saken inverkande omständigheter.
Det finns ett gammalt ordspråk, som säger, att lyckan står den djärve
bi. Men man får icke låta sitt handlande, då det gäller statens välfärd, ledas
av hoppet allena om att lyckan skall följa, en lycka, vars vinnande man ej
ens själv kan hoppas på med stöd av några grundade sannolikheter, än mindre
med stöd av några bevis. Lyckan är icke alltid gunstig. Tank örn den uteblir!
Tänk om icke det inträffar, som man i stark optimism bär hoppats
på! Tänk örn de goda tiderna dröja med att infinna sig! Var står man då?
Fonderna äro ytterligt ansträngda, skattetrycket är oerhört skarpt,, och staten
Ilar iklätt sig ekonomiska förbindelser av en utomordentlig omfattning. Huru
skall finansministern då förfara vid uppläggande av nästa, års budget? Jag
har, herr talman, en känsla av — jag kan icke hjälpa att jag måste giva uttryck
åt den — att den föreliggande statsregleringen är ett krampaktigt .försök
att bevara vårt folks levnadsstandard på en nivå, för vilken de ekonomiska
förutsättningarna icke längre äro för handen, och jag undrar, om icke klok -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
heten borde lia bjudit, att man slagit in på vägar, där den större försiktigheten
och den kloka eftertanken fått vara mera vägledande.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman, mina damer och
herrar! Det hade kanske ur vissa synpunkter varit riktigare att dröja med
mitt inlägg här i dag. Bland annat kunde det ju ha varit intressant för kammaren
att omedelbart efter högerledarens tal få höra företrädaren för den kommunistiska
uppfattningen, som väl sannolikt icke skulle ha blivit mindre energisk
än herr Lindman i sin kritik av regeringen. Man skulle då Iranske också
ha kunnat konstatera, att det i vårt samhälle finns ytterligheter, mellan
vilka det nu mer än någonsin gäller att finna en förnuftig väg att gå fram.

Herr Lindman berörde vid detta tillfälle icke förhållandet mellan riksdagen
och regeringen, en sak som tidigare varit föremål för mycken diskussion. Jag
tror emellertid, att för bedömande av det nuvarande läget det är nödvändigt
att göra vissa erinringar rörande vad som skapat detsamma och vad som motiverar
tillvaron av den nu sittande regeringen.

. Vid 1932 års allmänna val inträffade den fullkomligt egenartade omständigheten,
att för första gången i något land vid ett val på den allmänna rösträttens
grund den borgerliga samhällsuppfattningen icke kunde samla majoritet
bland landets väljare. Detta är ett faktum av ganska stor betydelse.
Det säger oss, att det ute hos det svenska folket saknas tilltro till de politiska
linjer, sorn hittills följts, det säger oss, att det hos en majoritet av det
svenska folket finns en utpräglad önskan örn nya linjer för den svenska politiken
och framför allt en önskan örn att man skall söka finna utvägar i det
nuvarande betrycket att bringa en bättre hjälp — icke bara så, att redan
hjälpta hjälpas på ett bättre sätt, utan också så, att man hjälper flera, hjälper
effektivare, och varaktigare. Denna uppfattning ute bland väljareflertalet
avspeglar sig icke korrekt i sammansättningen av den andra kammare, som
framgick ur valet. Det finns fortfarande i denna kammare en majoritet utav
representanter för den borgerliga åskådningen. Denna är dock på intet sätt
en homogen majoritet utan en majoritet, inom vilken meningarna om de lämpliga
vägarna i hög grad divergera. Detta är också ett faktum, som man har
anledning att observera. Det ledde bl. a. till att de borgerliga partierna icke
efter 1932 års val kunde giva landet en regering. Man bör komma ihåg, att
de första försök, som gjordes för att lösa den kris, som valet formellt framkallade
men som av andra orsaker redan var i gång, voro inriktade på att
åstadkomma en samling inom de borgerliga partierna att läggas till grund
för en majoritetsregering. Vi fingo uppleva icke blott att försöken att på
detta sätt genom regeringsbildning fullfölja en borgerlig samling gingo om
intet. Vi fingo också uppleva, att representanterna för de olika borgerliga
partierna tydligen voro mera intresserade av att skapa ett taktiskt gynnsamt
läge för sig själva, att lägga ansvaret på varandra inbördes, än av att i en
svår tid taga ansvaret för ledningen av landets öden. Det var i den situationen
den socialdemokratiska regeringen kom till. Det var under dessa omständigheter
som det socialdemokratiska partiet — fastän det icke ägde majoritet
och hade erfarenheter av vanskligheterna från tre tidigare minoritetsregeringar
—• ansåg förpliktelsen mot landet och väljaropinionen kräva, att
regeringsansvaret togs.

När sålunda regeringen under dylika omständigheter tillträtt, vill den fästa
särskilt avseende vid dessa tvenne drag i den parlamentariska bilden: det ena
den omisskänneliga folkvilja, som framträtt i väljarnas gruppering, det andra
det faktum, att valutslaget icke fått sin riktiga avspegling i riksdagens andra
kammare, att fortfarande de partier, som icke vunno majoritet vid valen, ut -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
göra majoriteten i kammaren, liksom naturligtvis viel de gemensamma voteringarna.
Det är icke regeringens avsikt att försöka väcka en tvist mellan
väljaremajoritet och riksdagsmajoritet. Det är regeringens önskan att i vad
på den ankommer försöka förena de båda maktelement, som här äro tillfinnandes.
Men det är självklart också en uppgift för en parlamentarisk regering
att hävda icke blott don parlamentariska principen örn ett gott samarbete
mellan regering och riksdag utan också den mera betydande principen, att
väljaropinionen skall finna vederbörligt utrymme i den politik, som statsmakterna
föra. Det är från dessa utgångspunkter regeringen gått till sitt
arbete, och den har också gjort det under förhoppning, att det skall vara
möjligt att vinna ut så mycket av hänsyn till de svåra förhållandena, att genom
samarbete mellan olika grupperingar man skall komma fram till ett resultat,
som i någon mån motsvarar förhoppningarna inom vårt folks breda
lager.

När regeringen tillträdde, mötte den ett läge, som i vissa avseenden nästan
verkade tröstlöst. Vi stodo inför en utveckling av de statsfinansiella förhållandena,
som hade så gott som uteslutande mörka perspektiv. Vid den beräkning,
som gjordes redan i oktober rörande sannolika inkomstmöjligheter
under ett kommande budgetår, nödgades vi konstatera ett underskott i jämförelse
med det löpande budgetårets beräkningar på omkring 100 miljoner kronor.
Regeringen stod alltså inför nödvändigheten att antingen skära ned utgifterna,
så att inkomstminskningen balanserades, eller att finna möjligheter
att ersätta de inkomster, som man icke kunde påräkna på samma vägar som
i den löpande budgeten. Men vi mötte också en annan bild: vi kunde konstatera
mycket tidigt, att den löpande budgeten icke höll. Alla de försäkringar
örn ett säkert grepp om den statsfinansiella situationen, som vi i fjol fingo
mottaga, ha visat sig icke vara hållbara. Vi kunde t. o. m. konstatera, att på
en Hacket viktig punkt, beträffande vilken från vårt håll icke saknats varningar,
man med berått mod gjort beräkningarna för låga och därigenom framkallat
den situationen, att för utfyllnad av ifrågavarande post det krävs större
belopp för den återstående delen av budgetåret än riksdagen i fjol anvisade för
hela budgetåret. Det har också visat sig, att även i andra avseenden de gjorda
beräkningarna icke varit hållbara, och vi befinna oss därför i det ganska
egenartade läget, att regeringen tvingats till något, som icke skett på många
år: att presentera riksdagen en tilläggsstat. Samtidigt som sålunda de statsfinansiella
utsikterna voro oerhört mörka, stodo vi med hänsyn till det ekonomiska
läget i den situationen, att statsmakternas möjligheter att hjälpa måste
mobiliseras i mycket högre grad än hittills varit fallet. Det var med dessa utsikter
som regeringen gick till sitt arbete. Den var medveten örn att läget på
ett särskilt sätt krävde den största sparsamhet, men också en betydande medelsanskaffning.
I sin deklaration vid tillträdet angav regeringen sin uppfattning
i detta stycke sålunda: en sträng sparsamhetspolitik är nödvändig, men
får icke gå ut över de i längden mest produktiva av det allmännas utgifter,
de som hjälpa till att bevara folkets kroppsliga och andliga hälsa.

När vi gingo till besparingsarbetet funno vi ganska snart, att möjligheterna
till besparingar icke voro stora. Man kan ju hovera sig över den stora summan
på socialbudgeten, där man dock alltid bör uppmärksamma, att socialdepartementets
budget icke bara är en budget för sociala ändamål utan också för hela
vår landsstat, för vårt polisväsende, för hela vår hälsovård o. s. v. Man kan
också hovera sig när det gäller utgifterna under åttonde huvudtiteln. Men envar,
som bryr sig örn att studera det verkliga läget, vet, att det är riktigt vad
granskningsnämnden påpekar: att den automatiska utgiftsstegringen icke kan
motverkas eller avsevärda besparingar vinnas innan man träffat politiska av -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
göranden och därmed skapat andra grunder för den verksamhet, som skall finansieras.
Besparingsarbetet kunde icke utföras på det enkla sättet, att nian
strök några miljonsummor här och var, utan det måste bli i hög grad ett knåpgöra,
där varje anslagspost noga granskades. Det kan ju tillåtas mig att här
få säga — efter alla de angrepp som i den offentliga diskussionen gjorts mot
finansministern — att det varit en trygghet och en glädje att som finansminister
ha en man som med en sådan energi och ett sådant gott omdöme handhaft
besparingsarbetet.

Det har nu från herr Lindmans sida liksom även från olika håll i den allmänna
diskussionen klagats över att regeringen i sin besparingspolitik gått
särskilt hårt åt fjärde huvudtiteln, och det har antytts vådliga konsekvenser
både ur arbetslöshets- och ur försvarssynpunkt av de nedprutningar i fjärde
huvudtitelns anslag, som blivit föreslagna. Jag måste på denna invändning
som svar upprepa vad jag tidigare framhållit, nämligen att det finns en bestämd
skillnad mellan fjärde huvudtiteln och vissa andra huvudtitlar i så
måtto, att utgifterna under fjärde huvudtiteln icke äro på samma sätt bundna
som utgifterna under övriga huvudtitlar och att alltså denna huvudtitel, även
om möjligheterna till besparing på grund av de stora beloppen till löner och
dylikt äro starkt begränsade, dock lämnar större rum för tillfälliga besparingar
än någon annan huvudtitel.

När regeringen har gått att göra besparingar på fjärde huvudtiteln, så har
den därigenom ingalunda velat åstadkomma någon förändring i fråga örn försvarsordningen.
Jag antar, att herr Lindman, när han i sällskap nämnde
finansministern och försvarsministern, ville ge en liten antydan åt samma håll,
som man har gjort i den offentliga diskussionen, att här ha de sgeciella antimilitaristerna
inom regeringen velat utnyttja ett tillfälle. Jag vill därför framhålla,
att när det gäller besparingen på fjärde huvudtiteln, liksom på andra
punkter, har det inom regeringen icke varit några vissa krafter, som drivit på.
Vi ha alla varit fullkomligt medvetna örn vår skyldighet att utnyttja den möjlighet,
som förelåg till en avsevärd besparing under denna huvudtitel. Besparingen
uppgår till i runt tal 20 miljoner kronor, varvid det dock bör observeras,
att man i vissa fall tager i anspråk reservationer, som begränsa nedprutningens
verkan på utbildningen.

Jag vet inte, örn det är nödvändigt att här upptaga till diskussion frågan
örn verkningarna på arbetslösheten. Det är ganska anmärkningsvärt, att våra
kritiker ha blivit långt försiktigare på den punkten än de voro, när de i fjol
skulle kritisera det då föreliggande socialdemokratiska förslaget. Det resonemang,
som herr Lindman för, är icke hållbart. Han säger här, att kostnaden
för en värnpliktig är 2 kronor örn dagen. Jag skulle vilja säga: Lycklig vår
försvarsbudget, om den värnpliktige icke kostade mer! Herr Lindman går
vidare och säger, att om man ger ett kontantunderstöd av 2 kronor örn dagen,
så blir det samma kostnad som för 11/2 miljon värnpliktsdagar. Herr Lindman
kan dock icke ha undgått att observera, att när generalstabschefen på
regeringens uppdrag har försökt beräkna möjligheterna att bringa ned kostnaderna
för armén till 62 miljoner kronor, så Ilar han genom begränsningar på
olika områden först kommit ned till 67 miljoner kronor. De ytterligare 5 miljoner
kronorna sparar han genom indragning av D/a miljon övningsdagar. Det
är icke fråga, om en kostnad, där 2 X l1/, miljon är lika med 3 miljoner, ty i
själva verket vinner man genom denna indragning av övningsdagar en besparing
på 5 miljoner kronor. Även örn herr Lindmans resonemang i övrigt vore
riktigt, skulle det ändå kunna konstateras, att detta är en ur besparingssjuipunkt
förmånligare utväg. Men därtill kommer ju, att visst icke alla, som skola inkallas
till värnpliktstjänstgöring, äro arbetslösa, och vidare, vilket är en örn -

Onsdagen dea 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ständighet, som kanske betyder ännu mer, att visst icke alla de unga arbetslösa
erhålla arbetslöshetsunderstöd. Beaktar man dessa omständigheter, så
är det ganska uppenbart, att här är det icke fråga om en skenbesparing, utan
om en verklig besparing och att fruktan för en ökning av arbetslösheten genom
dessa åtgärder är tämligen ogrundad.

För egen del beklagar jag, att det skall ha blivit nödvändigt, att medan försvarsutredningen
pågår, på detta sätt liksom åren efter världskriget i viss mån
tillskapa ett provisorium. Jag förstår mycket väl, att den svenska underofficers-
och officerskåren, d. v. s. de män, som ha att utbilda våra värnpliktiga, i
viss mån hämmas i sitt arbete av att icke veta, om det ena året lämnar samma
möjligheter i utbildningshänseende som det andra året. Man kan befara, att
detta nedsätter lusten för arbetet. Jag vill gärna ha uttalat, att jag hoppas,
att sådana verkningar icke skola uppkomma, och jag hoppas också, att den
press, som framför allt presenterar sig som försvarsvänlig, icke skall föra en
kritik, som direkt måste leda till sådana olycksaliga verkningar.

I fråga örn besparingarna skulle jag till det nu sagda bara vilja lägga ett
par ord. Dessa besparingar representera en hård nödvändighet. Under normala
tider skulle en socialdemokratisk regering i många fall icke kommit med
förslag till nedsättning av denna art. I normala tider skulle en socialdemokratisk
regering också hos riksdagen gjort framställningar örn anslag till ändamål,
som nu måst eftersättas. Vi ha av själva läget tvingats att gå hårt fram.
Vi förstå, att detta på många håll ses med ledsnad och kanske möter stark opposition,
men missnöjet torde vika i samma mån som man observerar, att sparsamhetsåtgärderna
vidtagits i det syfte, som angavs i regeringsdeklarationen
och som innnebär, att man för att vinna medel till det mest nödvändiga nödgas
så starkt som möjligt begränsa utgifterna för det mindre nödvändiga. Det
mest nödvändiga i detta ögonblick, det är att söka vägar till en effektiv lindring
för dem, som hårdast drabbas av betrycket. Regeringen har också förklarat,
att den betraktar det som sin största inrikespolitiska uppgift att försöka
finna sådana vägar.

Vad är det som motiverar en sådan ståndpunkt? Jag behöver inte göra
några försök att inför kammaren skilda svårigheter, som vi alla, var och en
i sin bygd, känna till. Vi veta, att den enskilde på sina håll drabbas mycket
hårt av det ekonomiska betrycket. Vi veta, att kommunerna äro hårt ansträngda,
och vi äro också, hoppas jag, på det klara med, att det har skett en utveckling,
som gjort, att man i detta ögonblick med full rätt kan tala örn en utarmning,
som på många håll fört fram till bristningsgränsen. Detta gäller inte
bara industriarbetarklassen, det gäller inte bara skogsarbetare och lantarbetare
och inte bara en viss del av bondeklassen, utan verkningarna sträcka sig till
praktiskt taget alla lager inom vårt folk. Det är i detta hänseende ganska belysande,
att när jag låter på pantbankerna efterhöra, vilka erfarenheter man
där har av det nuvarande läget, så får jag ett påpekande om att vad man
särskilt har observerat det är, att pantbankernas klientel har utökats i betydande
grad från vissa medelklassgrupper. Det är tydligen också så att folk
i ökad utsträckning förbrukar sina besparingar. Det är svårt att få säkra
hållpunkter, men örn man granskar sparbanksstatistiken. så få.r man ett bestämt
intryck av en pågående uppätning av småfolkets besparingar. Uttagningarna
under de senaste tiderna uppgå i allmänhet till betydligt högre belopp
än insättningarna. — För jordbrukets vidkommande veta vi, att svårigheterna
framför allt yttra sig i de låga priserna och i skuldsättningen.

Men det som ändå mer än allting annat säger oss allvarsord örn läget, det
är den oerhörda ökningen av arbetslösheten. Jag har tagit ut ett par siffror
ur arbetslöshetskommissionens skrivelse, och dessa siffror säga oss, att den

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
sista december 1929 funnos inrapporterade 12,040 hjälpsökande, den sista december
1930 31,900 och samma dag 1931 87,700. Men den siffra, för den sista
december 1932, som jag i sista stund har erhållit, visar, att vi den dagen hade
inrapporterade 160,000 arbetslösa. Örn man tager det månatliga genomsnittet
för år 1932, så visar det sig, att detta utgör 114,000, vilket är 34,000 mera än
under den största arbetslösheten år 1922. Men vi lia icke blott nått toppsiffrorna,
utan vi ha också att brottas med en arbetslöshet av i andra avseenden
allvarligare slag än tidigare, en arbetslöshet, som icke längre begränsar
sig till vissa områden, närmast grovarbetarna, utan vilken, som arbetslöslietskommissionen
uttrycker det, spänner över hela yrkesskalan, en arbetslöshet,
som inte bara är ett industriarbetareproblem utan numera också och i hög grad
ett problem för skogsbruket och för jordbruket. Samtidigt som vi se de arbetslösas
skaror växa, kunna vi med tämligen stor säkerhet utgå ifrån att den enskildes
motståndskraft till följd av krisens långvarighet är mindre än den
var under den föregående stora krisen. Vi veta också, att det i andra avseenden
är så ställt, att statsmakterna ha att vidtaga långt kraftigare åtgärder
än som tidigare ha förekommit.

Det är mot denna bakgrund, som vi ha att bedöma den lämpliga politiken
för att bispringa de betryckta, och här uppställer sig naturligen frågorna, vilka
som skola hjälpas, vem som skall hjälpa och hur hjälpen skall anordnas.
Den första frågan borde vi alla vara ense om att besvara nied att alla skola
hjälpas så långt möjligheter finnas. Regeringen för sin del utgår därifrån
och dess förslag avser ingalunda att favorisera någon viss grupp av samhällsmedborgare
eller någon viss samhällsklass. Jag skulle vilja våga det omdömet,
att regeringens förslag i högre grad än andra tidigare förslag kommer att
lämna möjligheter till en mångsidig och allmän hjälp.

Eftersom herr Lindman särskilt har berört frågan örn jordbruket, så är det
kanske på sin plats att i detta sammanhang säga ett par ord örn vår ställning
till jordbrukarbefolkningen. Vår ståndpunkt härvidlag sammanhänger med
vår allmänna inställning, att hjälp skall givas efter behovet utan hänsyn till
grupp eller klass. I de aktuella frågorna kan jag försäkra, att den sittande
regeringen icke kommer att företaga eller underlåta att vidtaga åtgärder, som
äro nödvändiga för att bringa motiverad hjälp åt modernäringens utövare. Vi
ha redan tillkännagivit, att vi syssla nied undersökningar rörande fortsatt stöd
åt spannmålsodlingen och åt betodlingen. Det blir ju tillfälle för kammarens
ledamöter att bedöma regeringens inställning på denna punkt, när förslagen
föreligga, men så mycket bör nu kunna sägas, att regeringen är medveten örn
att, även med beaktande av den berättigade kritiken mot de nuvarande formerna
för jordbrukshjälp, man självklart icke kan utan de största vådor i ett
enda nu avkoppla en sådan hjälpverksamhet. Herr Lindman kritiserade särskilt
regeringen för dess förmenta bristande intresse för utvecklingen på
mjölk- och smörmarknaden. Örn jordbruksministern hade talat litet högre
eller herr Lindman hört litet bättre, så skulle herr Lindman lia funnit, att just
i dag har regeringen lagt fram en proposition, som skall möjliggöra att utföra
de avsikter, som den föregående riksdagen hade med sitt beslut rörande mjölkregleringen,
d. v. s. avsikterna att särskilt stödja smörtillverkningen och möjliggöra
ett uppehållande av smörpriset. Regeringen har samma uppfattning,
som alltid hävdats från socialdemokratiskt håll, nämligen att man även i fråga
örn jordbrukshjälpen måste tillse, att hjälpen fördelas någorlunda efter behov.
Regeringen kommer därför också att föreslå en fortsättning av verksamheten
med ackords- och stödlån för de sämst ställda jordbrukarna och kommer vidare
att framlägga förslag rörande arbetarsmåbruk med särskild tanke på den
jordlösa skogsbefolkningen i våra nordliga län. Regeringen har likaledes ut -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
fäst sig att ägna lant- och skogsarbetarnas särskilda sociala problem ett större
intresse, än som tidigare har kommit dem till del.

Av det sagda framgår, att regeringen i sin hjälpverksamhet icke på något
sätt visat mindre intresse för jordbrukarbefolkningen än för andra folkgrupper.

Frågan är emellertid hur man skall kunna hjälpa vissa av dessa andra grupper.
Vi röra oss i allmänhet, när vi diskutera dessa problem, förnämligast
med arbetare och bönder, och det händer kanske alltför ofta, att vi glömma
bort, att det finnes vissa andra grupper, som på samma sätt förtjäna uppmärksamhet
från statsmakternas sida och samhällelig omvårdnad. Vi ha mellangrupperna
i städer och industrisamhällen, vi ha vissa tjänstemannagrupper,
som ju ofta anses särskilt privilegierade, men som många gånger också svårt
känna krisens verkningar. Men vi ha också sådana grupper av självständiga
företagare som hantverkare och handlande, vilka just i dessa tider av stora
omsättningssvårigheter börja fråga sig, om icke samhället har något intresse
för dem. Det är grupper, som knappast kunna hjälpas annat än på indirekt
väg, och för vilka det därför måste vara av det allra största intresse, örn
staten anordnar en direkt hjälpverksamhet på ett sådant sätt, att denna även
kan komma dem till del genom att verka stimulerande på hela det ekonomiska
livet.

Därmed kommer jag fram till frågan örn arbetslöshetshjälpen, där ju herr
Lindman satte in — jag kan säga — en mycket energisk och en mycket mångordig
kritik. Det är ju en fråga, som vi ha diskuterat under alla riksdagar,
en fråga, som tyvärr för varje riksdag får större aktualitet, och en fråga, som
alldeles speciellt blir mätaren på riksdagens icke bara intresse för de arbetslösa
utan också förmåga att hitta de ur allmänna synpunkter bästa utvägarna.
Det skadar kanske icke att man, när man kommer in på frågan örn hur arbetslöshetshjälpen
skall anordnas, först observerar spörsmålet vem som skall hjälpa.
Jag har redan talat örn den enskildes utarmning, men det är kanske skäl
också att säga ett par ord särskilt örn kommunerna. Det är så mycket mera
skäl därtill, som utgångspunkten en gång för den svenska arbetslöshetspolitiken
var att de arbetslösa skulle hjälpas på det sätt, som fattigvårdslagstiftningen
anvisade, nämligen av kommunerna. År 1909 hävdade en högerns socialminister
vid en interpellation i denna kammare -—- det hette civilminister
på den tiden — att det tillkom kommunerna ensamt att ordna denna sak och
att statsmakterna endast under alldeles utomordentliga förhållanden skulle
inskrida. Jag tror icke, att denna från högerhåll hävdade uppfattning längre
har någon starkare resonans ute i landet, icke därför att kommunerna förneka
sina förpliktelser utan väsentligen därför, att kommunerna i stor utsträckning
icke längre orka att fullgöra sina förpliktelser i detta avseende.

Jag har skaffat mig vissa uppgifter rörande beskattningen ute i landet, och
de uppgifter som ha inkommit med avseende på 1933 visa, att man t. ex. i
Jämtland har måst höja skatten i 52 av 61 kommuner, i Örebro län i 42 av 49
kommuner och i Västmanlands län i 47 av 66 kommuner. Många gånger har
man nödgats höja skatten mycket avsevärdare än i Stockholms stad, där en
rätt blygsam förhöjning ändå Ingés till förevändning för vissa att rymma
undan sina förpliktelser, vissa personer, som icke försumma att presentera sig
såsom de förträffligaste medborgare, örn man ser på skattesatserna ute i
landets kommuner, måste man säga att bilden är fruktansvärd. Av Norrbottens
29 kommuner har endast en kommun en utdebitering under 9: 50 kr. per
bevillningskrona. Överkalix har en uttaxering av 30:31 kr., en höjning från
20:70 kr., Nedertorneå har 28 kr.. Korpilombolo har 25:70, llåneå har

Andra kammarens protokoll 1983. Nr 4. 2

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
höjt från 19:60 till 25:50, Junosuando har höjt från 12:23 till 23:37,
Pajala har 23:20, Norrfjärden har 20:40, Hortlax har höjt från 16:50
till 22 kr. och Gällivare har höjt från 9 kr. till 15: 60 kr. Går jag vidare och
undersöker hur det förhåller sig i andra län, så hittar jag t. ex. i Blekinge
Sturkö kommun, som har 32: 95, d. v. s. en fördubbling av uttaxeringen sedan
1929, Tjurkö har 28: 70, vilket innebär mer än en fördubbling mot uttaxeringen
1929. I Jämtland hittar jag Frostviken med en uttaxering av 25: 70 kr.,
mer än fördubblad sedan 1928. Storsjö har en uttaxering av 18: 50 kr. o. s. v.,
o. s. v. Vi se aliså att belastningen av våra kommuner är så hård, att man
knappast kan tänka sig en ytterligare utveckling i samma riktning. Den bilden
säger oss också att statsmakterna ha ökade förpliktelser i ett sådant läge.
Vad fattigvårdens utgifter beträffar, så framgår det av en speciell undersökning,
som omfattar 203 kommuner, att en höjning inträffat det sista året av
de tillfälliga understödstagarna med i genomsnitt 15 %. För jordbrukskommunerna
har höjningen varit 8 %, för städer 13 %, för landsbygdens industrikommuner
19 % och för skogskommuner 18 %, en höjning, som utan varje tvekan
har arbetslösheten som den förnämsta orsaken. Jag hade tänkt att här
också giva en liten bild från en speciell kommun, från Alnö kommun, som
skrivit och skildrat sin nöd, men det är kanske med hänsyn till tiden riktigare
att icke dröja längre vid dessa saker.

En annan omständighet, som också ger oss upplysning örn hur kommunerna
ha det ställt, är det meddelande, som göres i arbetslöshetskommissionens skrivelse,
örn att man, när det gäller antalet till kommissionen rapporterande kommuner,
nått en siffra, som är mycket högre än någon gång tidigare, och detta
antal befinner sig i ständigt växande.

Nu är frågan: vad behöver göras i ett sådant läge och hur bör det göras för
att få den bästa effekten. Jag skall icke här dröja vid herr Lindmans lilla
stöt mot arbetslöshetsförsäkringen. Jag skall nöja mig med att göra det
uttalandet, att det är möjligt att, om den borgerliga majoriteten tidigare hade
intresserat sig positivt för denna utväg att hjälpa nödställda medborgare, vi
skulle ha brottats med något mindre svårigheter än vi göra just nu.

Herr Lindman har uttalat, att det är ett fullständigt nytt system, som regeringen
föreslagit i fråga örn arbetslöshetshjälpens anordnande, och att regeringen
föreslår ett experiment av väldiga dimensioner med det allmännas och
de enskildas väl som insats. Hur har det svenska systemet för arbetslöshetens
mildrande utvecklat sig? När man 1914 började med arbetslöshetshjälpen,
utgick A. K. ifrån att den riktigaste metoden var att lämna kontantunderstöd
och den framställning, som gjordes till 1914 års riksdag av den då sittande
högerregeringen, innebar ett anslag av 5 miljoner kronor uteslutande
för kontantunderstöd. Då begärde emellertid riksdagen förslag till allmänna
arbetens anordnande för motverkande av arbetslösheten, och sedan ha vi efter
den linjen genomgått olika stadier av sådan verksamhet med allmänna arbeten.
Vi ha. haft skogsarbeten, vi ha haft Södra Sveriges och Norrlands statsarbeten
och villia nu den verksamhet, som bedrives genom A. K. Men vi ha också
haft något annat, som det kanske vore skäl att observera och betänka, när det
nu talas örn detta fullständigt nya system. Vi hade 1922 haft 15 miljoner
kronor i anslag till statsbeställningar, vilket innebär ett uttryck för en känsla
hos riksdagen örn vad det betyder att lia en anordning, som verkar direkt till
uppmuntrande av den privata företagsamheten och som sträcker verkningarna
av statens arbetslöshetspolitik något längre, än som kan ske genom anordnande
av reservarbeten och genom kontantunderstöd. Vi ha i själva verket aldrig
från socialdemokratiskt håll rest någon strid örn själva principerna för arbetslöshetspolitiken.
Vi voro 1922 med örn i regeringsställning att lägga upp en

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
arbetslöshetspolitik, som gick ut på reservarbeten kombinerade med kontantunderstöd,
och vår kamp under många år har icke gällt en rubbning i detta
system utan endast tillämpningen av de principer, om vilka man från början
var ense. Det har alltså icke så mycket gällt ändrade direktiv, utan det har
varit fråga örn en human tillämpning av direktiven. Den borgerliga politiken
har gått i motsatt riktning. Den har särskilt under de senare åren varit inriktad
på att allt mer och mer strama åt direktiven och att allt starkare och
starkare lägga tyngdpunkten på restriktionerna, och denna borgerliga politik
har skapat allt det missnöje med den nuvarande arbetslöshetspolitiken, som
finns i landet och som är så pass starkt, att det skakar hela systemet.

Vårt förslag innebär icke heller någonting nytt i vad det avser arbeten till
arbetsmarknadens vanliga löner. Statsmakterna ha redan gått in för en verksamhet
av denna art genom beslutet örn beredskapsarbeten. Vi anse fortfarande
arbetslinjen vara den riktiga, men vi äro medvetna örn att, vilka ansträngningar
man än gör, så kan man icke bereda alla arbetslösa arbete, utan
man måste komplettera arbetslinjen med kontantunderstöd. Det nya i det förslag,
som nu föreligger i sina huvudlinjer och som senare kommer att presenteras
i riksdagen i detaljutarbetat skick, är dels, att man vill hjälpa effektivare
i avseende på antalet arbetslösa, och dels, att man vill anordna hjälpen så att
den motsvarar de behov, som ha uppstått särskilt genom den förändring, som
inträtt i arbetslöshetens karaktär, därigenom att arbetslösheten från att ha varit
väsentligen ett grovarbetareproblem har gått över till att bliva ett problem
även för de yrkeslärda arbetarna. Behovet att hjälpa flera är utan vidare konstaterat.
Örn jag tar siffrorna från 1932, så finner jag, att det högsta antalet
hjälpta har varit 57 % och att antalet varierat mellan 49 och 57 %, en oerhörd
försämring i jämförelse med 1922, då antalet hjälpta var uppe i 76 %. Naturligtvis
är det en följd av restriktionerna och kanske också en följd av en uppfattning,
som man på visst håll har svårt att släppa, nämligen att de arbetslösa
äro en börda, under det att man i stället borde betrakta dem som olyckliga,
som alldeles särskilt kräva vår uppmärksamhet och omvårdnad.

När man skall gå in på själva principen för arbetens anordnande, måste
man ju först fråga sig: Hur verkar det nuvarande systemet? Kontantunderstöden
äro tilltagna så små att de människor, som skola leva på dem, måste
inskränka sig till det allra mest nödvändiga. De måste låta bli att köpa kläder
och låta bli att köpa vissa förnödenheter av andra slag och när det gäller
mat, måste de köpa den billigaste, som de kunna komma över. Örn en grupp
människor på det sättet får sin köpkraft oerhört nedsatt, måste det återverka
ofördelaktigt på alla dc områden, där man tillverkar förnödenhetsvaror och
vill vinna avsättning för sådana. Hur verka reservarbetena? Kanske i viss
mån på samma sätt. Men man har här en ytterligare sak att observera, och
det är att reservarbetena äro, särskilt genom de bestämmelser som hittills följts,
så begränsade, att man torde kunna säga, att man har löpt linan ut på detta
område. Med den begränsning, som finnes, är det icke möjligt att åstadkomma
dessa reservarbeten i den omfattning, som behöves för att möta den nuvarande
stora arbetslösheten. Utgångspunkten är ju, att reservarbetena icke få omfatta
sådana nyttiga arbeten, som under alla förhållanden skola utföras inom
den närmaste tiden. Reservarbetena få heller icke taga bort arbeten för den
öppna marknaden. Reservarbetsområdet blir därigenom starkt begränsat. Jag
vågar utan tvekan det påståendet, att örn statsmakterna vilja möta det nuvarande
behovet av hjälp på arbetslinjen, måste de antingen övergiva reservarbetslinjen
eller också bryta mot alla de principer, som man hittills hävdat
i detta avseende, och gå in på en linje, som innebär, att vi söka förvandla större
delen av vår statliga och kommunala arbetsmarknad till en marknad för nöd -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
hjälpsarbeten. Regeringen har icke velat förorda en sådan utveckling, men är
medveten om det stora behov av hjälp som föreligger och har därefter utformat
sitt förslag.

Kan man överhuvud taget genom statliga åtgärder stimulera det ekonomiska
livet? Kan man genom statliga arbeten få den produktiva verksamheten i
bättre gång? Kan man, som jag uttryckt det i det anförande, som jag hållit
till statsrådsprotokollet, bryta stagnationen? Kan en sådan ny politik bli
nyttig både direkt för de arbetslösa och för dessa andra grupper, för vilka
staten nu ingenting gör? Jag förstår mycket väl, att man står rädd och tveksam
inför ett steg på denna väg. Men jag förstår icke, att man icke begriper,
att den väg vi hittills ha följt icke leder ut ur svårigheterna. Den väg vi hittills
ha vandrat har sannerligen icke visat sig ha förmåga att lätta depressionen,
på sin höjd att hålla över vattnet några av denna depression svårast
drabbade.

Jag fäste mig vid, att herr Lindman i sin kritik bland annat vände sig emot
den omständigheten, att en anordning av allmänna arbeten efter regeringens
plan skulle kräva betydande summor i materialkostnader, och jag antar, att de
bravorop, som hälsade herr Lindmans anförande, betydde, att man åtminstone
inom hans parti tyckte, att han hade talat mycket förståndigt. Vad betyder
det, att man är rädd för att använda en del medel till materialkostnader? Jo,
det betyder, att man är rädd, att statens åtgärder skola hjälpa den privata
företagsamhet, som man i andra fall är så livligt intresserad för. Ty det är
alldeles klart, att anordnar man arbeten i en viss omfattning, som också kräva
viss materiel, så vinner man två saker: att direkt sysselsätta arbetslösa men
också att genom beställningar till dessa arbeten skapa arbetstillfällen runt om
här och var i den enskilda verksamheten, hos den enskilda industrien. Det är
ganska uppenbart, att en så ordnad företagsverksamhet från statens sida är
ägnad att både direkt motverka arbetslösheten genom den omedelbara sysselsättningen
och indirekt lätta läget genom den stimulation, som ges åt den privata
företagsamheten. För övrigt har ju regeringen i mycket hög grad tänkt
just på den privata företagsamheten. Örn man t. ex. ser på fördelningen av
det stora anslaget på 75 miljoner kronor under socialdepartementet, finner
man, att där upptagits dels bidrag till enskild företagsamhet av allmännyttig
karaktär örn 5 miljoner kronor, dels för främjande av bostadsproduktion 20
miljoner kronor, dels för främjande av företagarverksamhet och industriell
verksamhet 5 miljoner kronor. Det är alltså ej mindre än 30 miljoner kronor,
som man avser såsom en direkt hjälp åt den privata företagsamheten i form av
lån, understöd eller subvention, men en hjälp under former, som betyda, att
de 30 miljonerna kanske bli till 200, en subvention till den enskilda verksamheten,
som gör, att denna enskilda verksamhet sätter in mångdubbelt själv,
och som alltså betyder en stimulering av den enskilda företagsamheten.

Hur kan det stimulera i övrigt? Får jag lov att vidröra en, som jag tycker,
mycket märklig motsättning i vissa borgerliga politikers resonemang, märkvärdig,
icke därför att den uppkommit, utan därför att man själv aldrig tyckes
märka den. Vad är det man säger i fråga örn jordbrukshjalpen? Man
säger: jordbrukarbefolkningen får icke sjunka ned under en viss standard.
Statsmakterna ha skyldighet att se till, att dessa åtgärder verka prisförbättrande,
att garantera jordbrukarna en betalning för deras produkter, som förhindrar
den utarmning, som annars skulle gå ut över dessa befolkningslager.
Här anser man det sålunda nödigt att uppehålla en viss standard, och när
man är som bäst i farten, säger man, att detta, att på det sättet hålla uppe
jordbrukarbefolkningens standard, betyder hjälp även åt industrien, ty genom
en högre standard uppehälles jordbrukarbefolkningens köpkraft, och följ -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
aktligen blir det ett gott omsättningsområde. Varför kan man icke någon
gång få tillämpa detta på andra områden än jordbrukets? Vi begära visst ej,
att staten skall garantera arbetarna en viss inkomst eller en given levnadsstandard,
men vi säga, att den politik, som går ut på att till det yttersta utarma
människorna, att till det yttersta nedbringa deras köpkraft, den måste
betyda, att man endast åker allt längre och längre in i svårigheterna. Örn det
är sant, att man genom att uppehålla en bättre köpkraft kan stimulera, är det
uppenbart, att en politik av det slag regeringen förordat skall, örn någon politik,
verka i detta avseende. Det är klart, att örn man på detta sätt skaffar
inkomst åt nu inkomstlösa, betyder det, att kommunerna få skatteunderlag,
att handeln får omsättning, att jordbrukarna kunna sälja till bättre priser. Jag
ser, att herr Andersson i Rasjön tvivlar på detta, men då måste han mena, att
man här i landet icke använder sina inkomster utan lever på svältgränsen även
med goda inkomster, och att vi överhuvud taget alltså skulle befinna oss i
en fastlåst situation, där varje försök att rycka oss loss skulle slå slint. Det
är icke bara min tro, att man genom en på detta sätt genomförd stimulerande
verksamhet kan bryta stagnationen. Jag är övertygad örn att den vägen måste
försökas, örn vi ej skola sjunka ned i ett tillstånd, som blir ohållbart.

Jag skall icke här gå in på en diskussion örn de särskilda grunderna för de
allmänna arbetena och organisationen av dessa. Herr Lindman antydde själv,
att det är rimligt, om man dröjer med en sådan diskussion, till dess detaljerade
förslag föreligga. Jag understryker detta. Jag skall endast i denna punkt
göra det uttalandet, att naturligtvis har regeringen övervägt och överväger,
att det kan vara nödvändigt att förse ett beslut örn sådana allmänna arbeten
med vissa allmänna anvisningar i syfte att dryga ut arbetet och vinna andra
fördelar, som man önskar vinna. Det är också klart, att det är regeringens
avsikt, att dessa arbeten skola bereda arbete åt arbetslösa, och att alltså samma
möjlighet att pröva arbetsvilligheten kommer att förefinnas som tidigare.

Jag skall ej här emellertid gå in på en diskussion örn de särskilda villkoren.
Jag tycker, att det är rimligt, att man nöjer sig med en diskussion örn de allmänna
linjerna och uppskjuter detaljdiskussionen, till dess detaljerade förslag
föreligga. Jag skall heller icke gå in på frågan örn finansieringen. Det är
naturligt, att på den punkten finansministern får ge svar på kritiken. Jag
skall i stället mycket snart lämna detta område. Men jag måste, innan jag gör
det, säga, att kritik är bra och att vi äro tacksamma för kritik. Men det måste
givas ett alternativ. Och frågan är ju, vad man har att bjuda i stället. Yad
vi ha är ett system med många brister, som uppenbarligen icke kan möta det
försämrade läge, vari vi nu befinna oss. Vad regeringen föreslår är en väg att
försöka icke bara lämna de nödställda hjälp utan även skapa en situation, som
bär framåt ut ur depressionen. Innan man kan bedöma värdet av kritiken av
våra förslag, måste man veta vad man vill sätta i stället. Har man inte ett
effektivt system, så måste kritiken innebära, att man icke vill göra vad som är
nödvändigt, och då uppstår den verkliga motsättningen. Ty hur än statsmakterna
se på problemen, en sak måste vara uppenbar: det behöves kraftåtgärder
för att rädda oss i den situation som råder.

Jag skall använda tillfället, innan jag lämnar talarstolen, att taga upp en
fråga, som väl också kommer att spela en viss roll i denna diskussion, nämligen
amnestifrågan. Kammaren har tillåtit herr Flyg att till mig framställa
en interpellation i detta avseende, och i den interpellationen får jag veta, att interpellanten
vill bereda regeringen ett tillfälle att rehabilitera sig, liksom han
tidigare har velat bereda regeringen tillfälle att intaga en ståndpunkt, som
skulle skaffa den applåder. Jag bär på interpellantens fråga intet annat svar
än en hänvisning lill den ståndpunkt, sorn regeringen redan har intagit. Den

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ståndpunkten innebar, att man med avseende å de för Sandvikenhändelserna
dömda avböjde det allmänna amnestikravet men hänvisade till den utväg, som
vår grundlag själv anvisar, nämligen nådevägen. Ståndpunkten innebar vidare,
att regeringen icke önskade ingripa i fråga örn Clemensnäs och Sandarne i det
alltjämt pågående domstolsförfarandet, men var beredd, när detta domstolsförfarande
var slutfört, att till fri och obunden prövning upptaga frågan örn amnesti.

Regeringen har ingen anledning att ändra sitt ståndpunkttagande, och när
man vill veta vår motivering för detta ståndpunkttagande, så räcker det med en
hänvisning till vad som i det avseendet offentligen har sagts. Regeringen står
ej på den ståndpunkten, att man skall underlåta att taga hänsyn till sociala
omständigheter, när människor ha blivit dömda. Det är en allmän uppfattning
inom regeringen, liksom den är gemensam för hela socialdemokratin, att
man måste taga särskild hänsyn till sådana förbrytelser mot gällande lag, som
ha tillkommit under en upprörd situation, och regeringen är icke obenägen att
till fullo beakta dessa synpunkter vid sitt fortsatta bedömande.

Men det har varit en annan synpunkt, som har varit för oss bestämmande,
och det är den, att man icke skall uppmuntra vissa oansvariga element, vissa
rent provokatoriska element, att operera under föhoppning, att de sedan skola
kunna åberopa hänsynen till de sociala omständigheterna för att undgå konsekvenserna
av sin provokation. Jag har icke tvekat att uttala, att de omständigheter,
under vilka uppträdena vid Clemensnäs ägde rum, tydligt hänvisa till en
medveten provokation till oroligheter, en provokation, där provokatörerna såvitt
möjligt höllö sig i bakgrunden och skickade fram kvinnor och barn, en provokation,
som gick ut över oskyldiga men som också lät oss veta, att vi ha element,
som icke vilja finna sig i de former för demokratiskt samliv, som vi ha
skapat. Jag kommer för min del icke att medverka till en åtgärd, som uppmuntrar
dessa provokatörer, så länge jag har den ställning jag innehar, eller i
vilken annan ställning som helst. Jag vill, att det skall vara fullkomligt klart,
att folk, som förfar på det sättet, löper risker och får bära följderna av sin
provokatoriska verksamhet. Jag tror, att det är nödvändigt, att detta blir fullkomligt
klargjort, och ingen som helst deklamation vid sidan örn vad som är
kommer att. i det avseendet förändra min ståndpunkt. (Rop från läktaren:
»Noske».) Ja, han var också en bra karl.

Jag skulle till detta vilja lägga bara den ytterligare erinringen, att socialt
svåra förhållanden skapa en stämning, ur vilken kan framspringa explosioner.
Jag har städse förklarat, att jag tror ej på en ordning, som skall väsentligen
uppehållas av hårda lagar och stränga domar. Jag tror på en ordning, där man
skapar sådana förhållanden i landet för människorna, att alla bli intresserade
för en lugn och fredlig utveckling, och jag tror, att det är riktigt, att det också
här säges, att just med hänsyn till den fredliga utvecklingen och den goda
ordningen kunna och få statsmakterna icke försumma någonting av sin oavvisliga
plikt att söka bringa lättnad i det betryck som råder.

Herr Kilbom: Herr talman! För fem dagar sedan publicerades i en av

Centraleuropas — såsom mycket vederhäftig ansedd — borgerliga tidningar,
Prager Presse, en liten notis av huvudsakligen följande innehåll. I Brasilien
beslöts nyligen att före slutet av år 1933 förstöra hälften av de nuvarande kaffelagren,
15 eller 16 miljoner säckar till ett värde av IV2 miljard francs. I Australien
har det dödats 800,000 får. Köttet har förstörts, alldenstund de priser
man får för det och ullen icke ger skälig valuta. Fiskarna i Bretagne kastade
nyligen ut en oerhörd mängd nyfångad sill i havet av rädsla, att priset skulle
falla, örn de släppte ut fångsten i marknaden. I London förstördes för tre

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
veckor sedan 100,000 kopparstick från den victorianska tiden, taxerade till
ett värde av 9 miljoner svenska kronor, för att de icke skulle trycka prisen på
andra konstalster, förnämligast bilder.

Detta å ena sidan och så långt den anförda tidningen. Å andra sidan 30 å
40 miljoner arbetslösa i världen, över allt nedlagda fabriker, »industrilik», som
genom sina stillastående maskiner och icke rykande skorstenar vittna örn det utmärkta
tillstånd, som är resultatet av herrarnas politik.

För några år sedan överflödade den samhällsbevarande pressen av skildringar
örn hurusom i Sovjetunionen hundratusentals vilda barn sprungo omkring
på gatorna i de större städerna. Nu tiger denna samhällsbevarande och sanningskära
press med uppgifter om hurusom hundratusentals barn löpa omkring
utan vård i det mönsterland för ett välordnat samhälle, som för ett par år sedan
åberopades i remissdebatten av tvenne av landets såsom de främste ansedda politiska
ledarna, nämligen Förenta staterna.

I England komma tusentals arbetare längst uppifrån Skottlands koldistrikt
och från Wales’ kolgruvor ned till London för att demonstrera och tala om
sin nöd. Bondeklassen reser sig i länder, varest man hört litet eller intet
talas örn kommunismen, till regelrätt krig mot myndigheterna. Notiserna

1 berörda avseenden från Finland, Österrike, Italien och Förenta staterna borde
icke ha undgått herrarna och damerna, även om de icke publicerats i den borgerliga
pressen. Medelklassen utarmas i en omfattning, varom den icke kunde
drömma örn för 4—5 år sedan. Statsbudgeterna i de kapitalistiska staterna
visa underskott av den mest fantastiska omfattning, icke tillfälligt utan återkommande
år för år, och ingen vet, allra minst finansministrarna i en del
av staterna åtminstone, varifrån de medel skola tagas, med vilka man skall
täcka de uppståndna hålen. Var äro nu herrar Lindmans och Tryggers idealstater?
Varför åberopas nu icke England och Förenta staterna (med bortåt

2 miljarder dollars i underskott)? Varför åberopas icke Frankrike? Där är
det, om jag inte minnes galet, 14 miljarder francs i underskott i den budget
man för närvarande behandlar.

Men det är icke nog med detta, med dessa bankruttförklaringar — ty endast
det ordet täcker tillståndet i de kapitalistiska staterna. Det finnes också
andra exempel på kapitalismens bankrutt: förintandet i praktiskt taget
varje land av de enskildas förmögenheter och inkomster. Vad är det annat,
då man i det ena bolaget efter det andra sätter ned aktievärdena till 25 procent?
Vad är det annat, då man genom allsköns åtgärder sänker köpkraften
hos den valuta man garanterat? Vad är det annat än upphävande av vad
herrarna betraktat såsom grundval för hela den kapitalistiska samhällsordningen,
som från staternas och de privata företagens sida företages under staternas
stillatigande eller kanske rent av med deras direkta understöd runt örn
i världen? Ett samhällssystem, som visar sådana yttringar, örn det kan man
utan tvekan säga, vad ledaren för en sig socialdemokratisk kallande regering
borde ha sagt: kapitalismens samhällssystem har på alla områden gjort bankrutt,
det måste likvideras.

Det är rätt intressant att i nuvarande situation iakttaga försvararna av det
borgerliga systemet. I dag hörde vi icke herr Lindman sjunga Hosianna om
hur starkt detta var. I dag saknades i hans tal varje antydan örn det nuvarande
systemets regenerationsmöjligheter. I dag saknades till och med det
avsnitt, som i borgerlig och socialdemokratisk press ända till leda tidigare
har upprepats: ja, läget är svårt därute i världen, men här uppe lia vi en
idyll, där visst inte allt gräs är långt och inte heller grönt, men där det i varje
fall är litet annorlunda, »idyllen Sverige». I dag måste man tala örn för oss
vad vi fäst uppmärksamheten på föregående riksdag, nämligen att kommu -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
nema ganska snabbt gå bankrutt till mötes, om de icke hjälpas. 200,000 arbetslösa
ha vi redan nu. Torde icke siffran 300,000 bli mera sann örn ett pär
månader? Korttidsarbetet införes på alla områden omöjliggörande för arbetarna
att existera. Lönerna sänkas över hela linjen — nej, förlåt inte alla,
jag återkommer om ett ögonblick till de områden en socialdemokratisk regering
anser böra vara undantagna. Lönesänkningarna genomföras under förklaring,
att det icke är möjligt annars för industrin att konkurrera. Vi ha hört, hurusom
under de gångna åren vid avtalsförhandlingarna den reformistiska arbetarrörelsen
accepterat denna argumentation. Herr Lindman ansluter sig till
den, då lian säger, att genom statens hjälpåtgärder omöjliggör man för jordbruket
att få den billiga arbetskraft, som är förutsättningen för att det skall
kunna klara sig. Inom parentes, herr talman, tänker icke herr Lindman litet
ensidigt, och tänka icke de andra ensidigt, som hävda, att bara lönerna bli
tillräckligt låga, så upphör krisen?

(Ett par frågor till högerns folk och andra, som vilja svara. Är det då
icke någon kris i Finland, där folket äter bark på grund av att lönerna äro
otillräckliga och arbete saknas? Är det ingen kris i Tyskland, där man officiellt
säger sig ha närmare 5 än 6 miljoner arbetslösa, men där antalet i verkligheten
är 7 miljoner? Är det ingen kris i Italien med löner, som icke kunna
åskådliggöras i siffror? De kunna åskådliggöras enbart genom en blick på
hur folket lever. Är det ingen kris överhuvud taget i de länder, där lönerna
pressats ned?)

Men vidare bondeklassen, den arbetande bondeklassen. I fjol sågo vi, hurusom
den i Finland i upprepade fall tvingades att resa sig till våldsamt värn
mot statens åtgärder, de exekutiva auktionerna. I år äro vi också i Sverige ett
avsevärt steg närmare samma tillstånd. Jag hoppas f. ö. att vårt parti för
att avvärja de exekutiva auktionerna mot folk, som icke kunna betala räntor
till storfinansen, som icke kunna betala arrenden o. d., skola under 1933 års
riksdag få enhetsfront mot bondeförbundet, som påstår sig vara bondeklassens
enda och speciella talesman.

Speciellt bondeförbundet borde nu fråga sig vad minimiprisen på spannmål
medfört? Enligt en uppgift för några veckor sedan, officiell visst, visa de
intet resultat. Vad har den nya mjölkorganisationen medfört? Här och var säges
den hava givit fördelar för det mindre jordbruket, men i andra delar av
landet, på knutarna av Stockholm, har den mindre bondeklassen t. o. m. organiserat
sig för att slippa den frisinnade politikens och bondeförbundets välsignelse
under anfört namn.

Också i Sverige Ira vi en alltmer utarmad medelklass. Den är numer en mycket
stor klientel på pantbankerna. Jag har tillåtit mig, herr talman, att införskaffa
uppgifter från fattigvårdsmyndigheterna i Stockholm, som väl knappast
kunna tänkas vara partiska, i varje fall icke till vår fördel. Fattigvårdens
utgifter i huvudstaden uppgingo under år 1932 till 12,800,000 kronor.
Under anförda år gjordes i runt tal 90,000 ansökningar om hemunderstöd.
Motsvarande tal för oktober 1927—oktober 1928 var 24,000 och för oktober
1930—oktober 1931 35,000. Antalet hemunderstödda på grund av arbetslöshet
■— antalet familjemedlemmar alltså — utgjorde under augusti 1932
15,150, under september 1932 15,900, under oktober 1932 16,100 och under
november 1932 17,300, allt i runda tal. Antalet arbetslöshets fall, ensamstående,
har under samma tid varit skrämmande stort. Tendensen inom fattigvården
i Stockholm, vad är den? Jo, att handels- och kontorsanställda i enormt
stegrad omfattning ansöka örn hjälp. Det är synnerligen lärorikt att höra,
att det numera blir allt vanligare, att man även från medelklasskikten söker
understöd från fattigvården. Och, mina herrar, detta förhållande talar ett

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
nog så tydligt språk. Bara för några dagar sedan fingo vi pä den tidning,
där jag är anställd, besök av 15 personer, av vilka en del tillhörde medelklassen
och som ställde den frågan: »Hur skola vi gå till väga för att överhuvud
taget få någon hjälp? Yi ha burit det vi kunnat avvara till pantbanken,
våra anförvanter äro arbetslösa eller på den nivå, där de icke kunna hjälpa. Gå
vi till fattigvården, mötas vi många gånger av ett system, som göra oss
förtvivlade, undersökningar, mot vilka vi i och för sig ingenting ha att invända,
men som företagas av socialt oförstående och okunniga personer, som
borde syssla med allt annat än fattigvårdsförhållanden i Stockholm.»

Vad rekommenderar man då oss mot ett tillstånd, om vars yttringar jag
med några små spridda notiser har sökt ge en föreställning eller kanske rättare
sagt uppfriska de närvarandes minne? Sparsamhet är ett av de ledande
borgerliga organen ofta använt ord. Men är icke sparsamhet lika med minskade
inköp, ökade varulager, minskad efterfrågan från fabrikerna, ökat antal
korttidsarbetare eller helt arbetslösa? Äro icke lägre löner för de breda
folklagren också detsamma som minskade inköp? Alldeles säkert, herr Olsson
i Kullenbergstorp, är det så, att en sänkning av lönerna för de breda folklagren
är liktydig med minskade inköp av t. ex. livsmedel. Det lär följaktligen
icke vara vägen att lätta förhållandena för jordbruket. Eller man rekommenderar
— de som äro riktigt cyniska — längre arbetstid. Men då ökas ju
varulagren ytterligare. Typiskt nog ha vi fått se, bara för en vecka sedan,
också de reformistiska fackorganisationerna taga ståndpunkt mot kraven på
sänkning av arbetstiden. Jag skall icke fästa mig vid det underliga i att de
taga ståndpunkt mot en linje, rekommenderad av deras egen international -—
det hör till daglig spis från det hållet — men jag undrar, hur motståndarna
mot att fördela befintliga arbetstillfällen genom att förkorta arbetstiden tänkt
sig, att de, som nu gå och vandra på gatorna, skola komma in i arbetsprocessen
igen?

Man rekommenderar oss vidare en ändring av de politiska förhållandena,
strykande av krigsskadestånden och tullarna samt upphävande av valutasparren.
Vi äro beredda att medverka därtill, men vi vilja icke ett ögonblick
sticka under stol med att den, som tror, att man därmed upphäver krisen, förväxlar
orsak med verkan. Idet nuvarande tillståndet i politiskt avseende i
världen är en produkt av kapitalismens läge i en typisk nedgångsperiod och
icke orsak till detsamma.

Slutligen vill jag i detta sammanhang erinra om att man från kapitalistiskt
håll också rekommenderar krig såsom en väg ur krisen, ty därmed följer nya
arbetstillfällen för rustningsindustrien och nya arbeten även i annat avseende.
Beträffande den yttersta grunden till krigsagitationen råder icke bland oss
något tvivel. Det är det nuvarande konkurrenssystemet. Det är tillfölje
kapitalismens system, som rustningarna pågå trots alla försäkringar bara för
13—14 månader sedan, att avrustningens period nu börjat —■ de som i dag
representera statsmakten försäkrade, att Sverige åtminstone skulle bedriva
en politik i denna riktning.

Inom parentes, herr talman, vill jag inte skjuta på dem det icke vederbör.
Det är bara en representant för regeringen närvarande — en, men ett lejon,
det tvivlar jag inte på — men jag hoppas, att han vill föra fram min mening
till de frånvarande regeringsmedlemmarna. Vad är det kvar av det socialdemokratiska
partiets löften att i Genéve gå in för avrustning?. Icke mycket,
herr talman, ingenting! I samband med meddelandet örn att vi skulle få den
angenäma glädjen att se herrarna nu sitta på dessa bänkar, sades det ingenting
om avrustning. Man skulle blott verka för sänkning av de militära bördorna.
Låt oss redan i detta sammanhang konstatera vad vi återkomma till,

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
nämligen att liela den Ilar historien, som pågår nere i Genéve, visar sig precis
vara vad vi från vårt håll förklarat, nämligen ingenting annat än ett stort
bedrägeri mot arbetarmassorna runt omkring i världen.

På vissa håll, icke blott bland socialdemokraterna, talar man om det enda
medlet ^ man har icke gjort det i dag — som kan frälsa ur krisen och göra
ett slut på det nuvarande tillståndet, nämligen planhushållning. Yi finna det
angeläget att fran var sida säga: Planhushållning, javäl, men icke vilken planhushållning
som helst. Icke en kapitalistisk planhushållning för krisen ur
världen, icke stora truster — illusionerna från år 1926 borde vi väl vara färdiga
med ^—- utan en socialistisk planhushållning, vilken dock kan genomföras
enbart, då arbetarmassorna erövrat makten och sannerligen icke genom den
parlamentariska verksamhet, vars mesta yttringar gå ut på att slå puder i
ögonen på de utanför parlamentet svältande. Sovjetunionen är i det fallet
föredömet, trots alla de svårigheter, som där alltjämt existera och ännu länge
komma att existera. De, som efter hundratals års makt icke hunnit längre
än till kapitalismens tillstånd, göra klokast i att tiga angående resultatet i
ett land, där arbetarna, dock endast haft makten i femton år.

Vi äro tyvärr ännu icke i den situationen, då arbetarklassen kan taga makten,
ehuru detta som sagt i det langa loppet är den enda vägen ur svårigheterna.
I läget, för dagen gäller det — så se vi saken — att bringa den mesta
möjliga hjälp åt de arbetande massorna: A.K.-systemets avskaffande, effektiv
hjälp,, arbete och, där det icke. räcker, understöd till de arbetslösa, folkpensionering,
som flyttar den utslitna arbetskraften ur produktionsprocessen och
lämnar plats för bättre arbetskraft, fyrtio timmars arbetsvecka, som riktigare
fördelar de nuvarande arbetstillfällena. Inom parentes sagt går det ekonomiskt
säkerligen mycket väl. Dela blott frukterna av de mänskliga framstegen på
ett annat sätt än som sker i det kapitalistiska samhället, så är det icke tvivel
örn att det går. Vidare hjälp åt de arbetande jordbrukarna; moratorium och
befrielse från räntor, amorteringar och skatter för de fattigaste, ökade stödlån
och skydd mot storfinansens försök att med exekutiva auktioner och andra
metoder jaga bort jordbrukarna från deras torva, avskaffande av tvångslagar,
som tjäna den. ena klassen i kampen mot den andra, höjd progressivbeskattning
och höjning av de bevillningsfria avdragen. Jag undrar, herr talman,
örn detta allt ligger inom ramen för alla de löften, som hans excellens statsministern
gav i någon julbetraktelse, som skickades ut över landet, där han
talade örn att det nu krävdes en ny politik, nya och djärva grepp. Nya och
djärva grepp! Tittar jag på det utredningsarbete, som utföres under föregivande
av att vilja hjälpa de arbetslösa, finner jag, att under åren 1924—
1932 dessa kostat i runt tal 400,000 kronor. Det hade varit bättre att hjälpa
de. arbetslösa med dessa pengar, men utredningarna skola uppenbarligen, åtminstone
delvis, fortsättas. Den thorssonska Geddesyxan vill den nuvarande
regeringen tydligen icke använda.

Vad innebär nu regeringens finansplan? Herr Lindman fick i hastigheten
ihop 350 miljoner, som skulle lånas upp på den privata kapitalmarknaden för
hjälp åt de arbetslösa. Redan här måste jag anmäla en del tvivel. Det skall
dock icke stickas^ under stol nied att regeringen begärt mera till hjälp åt arbetslösa
än vad bade socialdemokratiska och naturligtvis borgerliga regeringar
tidigare gjort. Jag tycker emellertid, att det är en liten smula genant för
en socialdemokratisk regering, då man säger, att detta är någonting så oerhört.
Är det då icke naturligt, att en socialdemokratisk regering begär mer än de
borgerliga förut ha gjort. Detta trodde jag stå utanför varje debatt. Man
får emellertid icke det riktiga greppet på regeringsförslaget, med mindre än
att man ser detsamma mot bakgrunden av det läge, som för närvarande råder,

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ett läge, som aldrig tidigare varit så svårt. En ny politik, nya och djärva
grepp, var det! Regeringen medger själv, att om dess förslag blir genomfört,
få icke alla arbete. Jag tror, att det skall vi taga fasta på. Det framgår icke
direkt av formuleringen, men man kan dock läsa mellan raderna, att regeringen
icke avser, att icke heller alla som icke få arbete skola få kontantunderstöd.
Följaktligen blir resultatet, att ett stort antal av dem, som även nied
genomförandet av regeringsförslaget skulle hjälpas, komma att bli utan hjälp.

Så kommer jag till en förutsättning, som även ur socialdemokratiska synpunkter
vore värd att ingående debattera. Förutsättningen för att regeringsprogrammet
skall medföra avsedd effekt är, att kapitalismen repar sig, att
krisen går över. Men huru går det, örn krisen icke går över? Herr Lindman
såg situationen enbart med hänsyn till nästa riksdags budget. Jag ser den
ur arbetarklassens synpunkt. Eftersom krisen är internationell^ så kommer
den icke nämnvärt kunna lättas med regeringens förslag till åtgärder för
Sveriges vidkommande. Vidare, örn det privata kapitalet, samtidigt som regeringen
nu föreslår att anförda summor skola användas för hjälp till de arbetslösa,
undanhålles industrien och näringslivet, då blir resultatet schack-matt,
såvitt jag förstår, örn krisen fortsätter. Cirka 140 miljoner kronor ha väl de
privata bankerna deponerade i riksbanken. Om herr Lindman fortsätter sin
agitation för den politik, han i dag gav uttryck åt, och vi skulle förutsätta,
att folk, som lia pengar, till följd av hans agitation togo sina pengar ur riksbanken
eller lade dem under depot och därigenom omöjliggjorde, att de användes
undan för undan och sögos upp av näringslivet, sedan regeringsåtgärderna
satt detta i gång, vad blir då resultatet? Jag tror icke, att jag får
något svar av finansministern, trots att jag gärna erkänner hans stora intresse
för denna sak, även teoretiskt. Vilka åtgärder ämnar emellertid _ den socialdemokratiska
regeringen i en sådan situation vidtaga? Äro icke i ett dylikt
läge den socialdemokratiska regeringens tro på den parlamentariska hästkuren
avslöjad såsom fullkomligt oriktig, och stå vi icke inför nödvändigheten att
övergå till kommunistiska kampmetoder för att komma till rätta med det kapitalistiska
systemets följder?

Statsministern yttrade i sitt anförande nyss angående principerna för den
hjälp, som skall lämnas, att regeringsförslaget avser icke — ungefär så uttryckte
han sig — att hjälpa enbart vissa samhällsklasser, förslaget skulle
hjälpa alla. Jag tycker, att det var en betecknande principförklaring från
socialdemokratiskt håll, och det är all anledning att hålla den i minne. Den
strider såvitt jag förstår mot inledningen i talet, där det konstateras, att för
första gången har vid höstens val valmännen givit ett anti-kapitalistiskt utslag.
Trots detta skall alltså den regering, som framgått ur detta valresultat,
driva en politik, som hjälper även den klass, som representerar den andra
sidan.

Varifrån skall man nu taga pengarna? Det låter så storslaget här, att man
ökar statens inkomster genom utbyggande av arvsskatten, så att den skall ge
ytterligare 25 miljoner kronor. Jag tror, att det kunde vara anledning —
jag hemställer för övrigt därom — att bevillningsutskottet, då det behandlar
detta ärende, presenterar för kammarens ledamöter en utredning över storleken
av den engelska arvsskatten och den engelska inkomst- och förmögenhetsskatten
och lägger den vid sidan av det förslag, som den socialdemokratiska
regeringen framlagt. Gör man det, mitt herrskap, blir det kanske icke så
mycket kvar av det »djärva» initiativet på denna punkt. Då skola vi, litet
var av oss, kunna konstatera, att i England har en borgerlig regering genomfört
i vissa avseenden mycket längre gående arvs- samt inkomst- och förmögenhetsbeskattning,
överhuvud taget direkta beskattningar, än vad den social -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
demokratiska regeringen föreslår i Sverige 1933 års riksdag. Å andra sidan
skulle vi också få den svenska högern i en högst egendomlig belysning. Det
är för övrigt knappast möjligt annat än att man ställer sig den frågan, som
en ledamot här i kammaren gjorde, under det herr Lindman hade ordet: »Jag
undrar, om icke högern håller på att bli alltför gammal för att förstå något
av vad som sker i världen just nu.» Denna höger, som förklarat sig acceptera
demokratien, som fått uppleva ett valutslag, där majoriteten av valmännen
gått mot dess egen tidigare förda politik, den säger: »Vår gamla politik

vidhålla vi.» Denna höger, som ser hur nödvändigt det är att skaffa medel,
vill icke ens gå så långt som de borgerliga i fråga örn beskattning av förmögenhet.
Vad vill egentligen herr Lindman? Vad är högerns program för
att komma ur den nuvarande krisen? I en inskjuten sats, till och med formellt
placerad, så. att den icke skulle märkas, nöjde sig herr Lindman med att
förklara: »Vi vilja gärna medge, att det nuvarande systemet icke är bra i

alla detaljer.» — Men för övrigt, vad är högerns och de borgerligas program? Regeringen

kräver utökad spritskatt, tobaksskatt och maltskatt. Jag nöjer
mig i dag med att beröra kapitlet om maltskatten. Vi hade förra riksdagen
en debatt örn den. Jag nödgas fördenskull ställa den frågan till regeringen:
Är det dess avsikt, att den förhöjda maltskatten skall gå ut över kon sumenterna?

Nykterhetsfolket må av etiska eller andra skäl fördöma bruket
av maltdrycker. Det är dock ett faktum — och det måste vi taga hänsyn till
— att det här gäller en daglig konsumtionsartikel, ja för massor en nödvändig
daglig konsumtionsartikel. Är det alltså dessa, som skola få sin konsumtionsvara
fördyrad genom regeringsförslaget, eller är det meningen, att de överkapitaliserade
bryggeritrusterna skola bära kostnaderna? Från vårt håll komma
vi icke att underlåta att syna den sidan av saken. Svarar man ja på den
förstnämnda fragan, blir det en beskattning av dem, som minst kunna bära
den. Vill man åter gå på den sistnämnda linjen, lägger man beskattningen
på de ekonomiskt starkare, på dem som redan nu utnyttjar ett — jag höll
på att använda ett mycket oparlamentariskt uttryck — oförskämt kapitalistmonopol
till utplundring av den stora allmänheten. Det borde icke vara möjligt,
, att efter höstens valutslag denna kammare skulle gå med på en sådan
höjning av maltskatten, som skulle drabba konsumenterna. Det är högt på
tiden, a.tt man lägger skatten på de kapitalistiska monopol, som nu för övrigt
finnas icke blott i Stockholm utan även i andra delar av landet.

Vidare måste jag sätta ett frågetecken vid regeringens förslag, att den av
föregående riksdag genomförda extra inkomst- och förmögenhetsskatten eller
extra k.risskatten skall stanna vid vad då beslöts, således ingen annan
höjning av skatten på inkomst- och förmögenhet företas än som
förslaget innehar att höja inkomstskatteprocenten från 145 till 165 enheter.
Jag ber att få fästa herrarnas uppmärksamhet på att under sista krisen, så
var den direkta skatten uppe i 175 enheter. Nu nöjer man sig med att föreslå
den till 165. Naja, de som ha nytta av detta, ha ju ögonblickligen reagerat.
Jag såg en av de ledande inom högerpartiet vid riksdagens öppnande överräcka
en knippa blombuketter till regeringen för dess hänsyn till de stora
inkomsterna och förmögenheterna. Emellertid är det väl, såvitt jag förstår,
i dessa tider dubbelt nödvändigt att gå till en höjning av den extra krisskatt,
som genomfördes föregående år. Även på den punkten hänvisar jag till en
jämförelse med den engelska skattepolitiken, genomförd — jag understyrker
det än en gång — av borgerliga regeringar och partier.

En del av de nödiga medlen skola nu tagas genom besparingsåtgärder. Föregående
riksdag var så devot, att den sänkte riksdagsmännens arvoden. För

Onsdagen den 18 januari f. m. Nr 4. 29

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
vår del ville vi icke deltaga i det hyckleri, som beslutet innebar, och jag beklagar,
att jag icke var i tillfälle att närvara i kammaren, då det fattades.
Det är orättvist mot en rad av riksdagsmän, som sitta bär i Stockholm fem
månader av året och som sedan få gå i sina hemorter återstående sju månader,
i en del fall utan varje inkomst, i andra med arbete två, tre dagar i veckan.
Det beslut, som riksdagen då fattade, var till sina verkningar ett klassbeslut.
Väl kunde de, som icke voro så mycket beroende av beslutets konsekvenser,
vara med om detsamma, men andra, som stå i ett något annat ekonomiskt
läge, borde i ärlighetens namn ha sagt ifrån, att detta är orätt, och att det
icke har någon som helst betydelse för det som föregavs, nämligen besparingsaktionen.
Men ä la bonheur, herr talman, vi skola vara med örn beslutet förutsatt,
att de därigenom besparade medlen användas åt dem, som bäst behöva
hjälp.

Skola emellertid riksdagsmännen ensamma få sina löner beskurna? I
statsverkspropositionen talas det om att dyrtidstilläggen skola beräknas efter
ett indextal av 156, alltså lika med vad riksdagen i fjol beslöt. Den omständigheten
att, örn jag icke minns orätt, levnadskostnaderna sjunkit så, att dyrtidstilläggen
borde beräknas efter talet 155, tar regeringen tydligen ingen
hänsyn till. De lägre statstjänarna stå i sådan ställning i löneavseende, att
någon nedsättning icke kan ifrågasättas för dem. Men de högre statstjänarna,
ämbetsmän från den högsta löntagaren med 44,000 kronor örn året icke
så långt härifrån ned till dem, som här och var i landet representera Kungl.
Majit och kronan med 20,000 ä 25,000 kronor, är det meningen att alla dessa
och med dem jämställda skola vara oberörda av krisen, icke få vidkännas
några lönesänkningar? Är sådant »demokratisk» politik? Då tror jag
verkligen, att till och med demokraterna själva måste revidera sin uppfattning.
Icke är det roligt att sänka löner, men herrarna, som ständigt ha fört
på tungan och låtit flyta ur pennan kravet på att arbetare med 1,500 kronor
om året i inkomst skola taga hänsyn till industriens konkurrensmöjligheter,
till det tryckta ekonomiska läget, herrarna böra, för den händelse ni icke medvetet
skola låta er drabbas av ett ord, som jag icke behöver nämna, ge uttryck
åt er uppfattning i anfört avseende också mot de högre avlönade i statens
tjänst och kräva en reduktion också av deras löner. Där finnas högst avsevärda
belopp att spara.

Och regeringens egna ledamöter! Jag kan omöjligen, herr talman, få i mitt
huvud, att det är något ohemult krav, att regeringen skall gå i spetsen visavi
sina egna löner, då det gäller besparingsåtgärder. Därom har man emellertid
icke sett någon antydan. Och alla kommittéledamöter och liknande, är det icke
anledning månne att genomföra besparingspolitiken åtskilligt mycket mera
konsekvent är vad man hittills gjort?

Ser jag ur besparingssynpunkt på en av huvudtitlarna, den som rör jordbruksdepartementet,
så finner jag rätt så märkliga förslag i ett par detaljer.
Det blir ju anledning att återkomma till dem, men jag skall redan i dag med
ett par ord beröra saken. Jag syftar härvidlag på förslaget till avlöningsstat
för lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp, som upptar två
professorsbefattningar, vilka placerats i lönegraden B 30. Jämförelsevis kan
nämnas, att professorsbefattningarna vid Chalmers tekniska institut i Göteborg,
ävenledes professorsbefattningarna vid farmaceutiska institutet äro placerade
i lönegraden B 28. Nu skulle jag bra gärna vilja lia en upplysning
av herr jordbruksministern, vad det är för större kvalifikationer, som dessa två
professorer i Alnarp — de skola visst tillsättas detta år — representera, eftersom
de skola ha högre lön, två lönegrader högre, än de andra omnämnda professorerna.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Och vidare, i lönegraden B 30 vid ifrågavarande lantbruksinstitut finns också
upptagen en befattning som föreståndare för mejeriförsöken. Det har sagts
mig, att till posten i fråga är designerad en man, som nu står i lönegraden
B 26. Han skall sålunda i ett enda slag flyttas upp med fyra lönegrader.

Jag undrar, herr talman, vad det är för anledning till dylikt i dessa tider,
då det talas så stort örn sparsamhet. Allt tal till trots örn att sparsamhetspolitik
blivit förd, tror jag icke, att den blivit vidare jämnt fördelad, och jag
tror heller icke, att man uttömt besparingsmöjligheterna.

Jag kan icke underlåta att efterlysa, i vad mån regeringens sparsamhetspolitik
stämmer med en artikel, som jag under valrörelsen fann i tidningen
Socialdemokraten för den 9 september. Där talas örn att Sverige kastar ut
122 miljoner för militarismen, ja, 140 miljoner, örn man räknar med de militära
pensionerna. Här måste sparas, tillägger tidningen, och icke med en och
annan miljon utan med tiotals miljoner.

Vidare framhålles att det bör kunna sparas på utgifterna för hovhållningen,
apanage och diplomatien. På tal örn hovhållningen tycker jag det räknas
något orätt. Det är gott och väl, att i statsbudgeten upptages nära 1,700,000
kronor, men det är en del utelämnat. Det är en bekväm uppställning, men
den är icke riktig. Man har utelämnat dels 90,000 kronor, dels 300,000 kronor,
som för samma ändamål går under andra rubriker.

Socialdemokraten säger vidare, att frågan örn en reduktion av de högst avlönade
ämbetsmännens löner blir också med säkerhet inom kort aktuell, och
tidningen tillägger ytterligare, att även kommittéväsendet bör synas i sömmarna.
Sedan F. \V. Thorssons razzia har kommittéväsendet vuxit betydligt.
Här kan säkerligen sparas. Här måste sparas. Ja, en dylik besparingspolitik,
herr talman, ge vi utan betänkande vår fulla anslutning. Den skapar för
staten långt större möjligheter att hjälpa dem, som behöva hjälpas. De nu
föreslagna åtgärderna äro som sagt icke tillräckliga.

Vårt parti låter icke på något sätt påverka sig av det allt oftare förekommande
talet örn understödstagarandan. I den borgerliga pressen citerar man
med förkärlek detta tal, och man varnar för att folk i onödan skall få hjälp.
Från bondeförbundshåll säger man, att vi skola icke uppamma denna anda vidare.
Synes det icke herrarna, örn ni gå och titta er i spegeln, som örn ni
äro politiskt enögda. Är det verkligen bara arbetarklassen, som tar understöd?
De skånska betpatronerna ha på ett par år fått 12 ä 13 miljoner i understöd.
Mjölkorganisationen kostar väl staten, örn icke så mycket, så dock något. Genomförandet
av minimipris å spannmål och inmalningstvånget kostar sannolikt
en del. Tullarna på åtskilliga jordbruksprodukter och annat äro också
klara understöd till vissa grupper. Jag tycker man bör vara försiktig, mina
herrar, då man talar om understödstagarandan. Jag misstänker, att vi denna
riksdag få höra rätt mycket tal från vederbörande örn nödvändigheten av att
staten hjälper jordbruket. För vårt vidkommande äro vi inom ramen av våra
principer beredda att gå in för det, men då bör man å andra sidan också, milde
fattigaste, de som icke ha något, begära litet hjälp, upphöra med talet örn
understödstagarandan.

I högerns och storborgerlighetens press har man i det fallet ett bekvämt
dåligt minne. De hundra miljoner kronor, som under föregående kris gavs till
Kreditkassan, de över 200 miljoner, som föregående riksdag gav till storbankerna,
herrarna lia tydligen alldeles glömt dessa saker. Då man från högersidan
talar örn understödstagarandan, då bör man som sagt också komma ihåg
dessa saker och icke försöka framställa det hela, som om enbart arbetarklassen
är den, som kommer till samhället för att begära hjälp. Det arbetande folket
har mångdubbelt rätt till detta, då det icke är ansvarigt för det ekonomiska

Onsdagen den 18 januari i. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
system, som har fört till det nuvarande tillståndet. Ansvaret för det få herrarna
taga, och då få ni också bära de ekonomiska konsekvenserna.

Herr statsministern gjorde i början ett försök att sia örn någon sorts enhetsfront
mellan kommunisterna och högern. Man misstar sig lätt. Vårt parti är
berett att stödja regeringen mot de borgerliga om regeringen framför förslag,
som är till gagn för det arbetande folket, stödja regeringen i varje förslag, som
lägger bördorna på de axlar, som förmå bära dem, men vi bekämpa den politik,
som fick sitt principiella uttryck i statsministerns yttrande om hjälp åt alla
grupper och alla klasser i samhället. Vi komma i varje fråga att söka driva
fram de bästa möjligheterna åt det arbetande folket. Regeringen bar en gynnsammare
situation i detta avseende än någon tidigare socialdemokratisk regering.
Läget bar växt de borgerliga över huvudet. De borgerliga partierna äro
inbördes oense, både inom sig själva och gentemot varandra. Regeringen har
utsikter att genom en bestämd och klar politik i enlighet med valutslaget driva
över nödigt antal från den borgerliga sidan för erhållande av majoritet. Vilja
icke de borgerliga vara med örn en politik i enlighet med valutslaget nåväl, då
har regeringen möjlighet att upplösa andra kammaren, ställa de borgerliga på
nytt inför valmännen, och klargöra för dessa, att de borgerliga trots allt sitt
demokratiska tal vägra att böja sig för valutslaget. Detta vore enligt vårt
förmenande en naturlig och konsekvent regeringspolitik, om regeringen vill
göra allvar av det myckna talet, att folkets vilja skulle gälla, också här i
riksdagen.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag fick årets stats verksproposition

i min hand, så var det första, jag var nyfiken att se, på vilket
belopp den balanserade. Jag kan icke neka till att jag blev en smula häpen,
när jag då fick se till vilket belopp budgeten i år uppgick. Miljonernas mångfald
äro vi ju vana vid, så att det chockerar oss just ingenting, men när man
kommer upp till miljarden, måste man verkligen börja se litet allvarligare på
saken, ty då kan man icke undgå att tycka, att det hela tagit ett väldigt språng
uppåt. Vi ha varit uppe så högt en gång förut — det är sant — men det var
under en tid, då vår krona icke var så mycket värd och då man icke egentligen
på något håll visste att taga vara på pengar. Att vi emellertid skulle komma
till en miljardbudget under nuvarande förhållanden, det hade jag ändå knappast
trott.

Det är klart också, att man då måste närmare se på de saker, som så att
säga konstituera möjligheten att komma upp till det för våra förhållanden
oerhört stora beloppet. Särskilt under en kritisk tid, när åtminstone det vanliga
folket har så ont om pengar, som nu är förhållandet, kan man icke undgå
att allvarligt reflektera på dessa oerhört stora belopp. Den hake, som hela
budgeten i stort sett rör sig om, är krisen och arbetslösheten, eller jag skall
kanske ta det i annan ordning och säga arbetslösheten och krisen. Det är ju
detta, som har färgat hela budgeten, kan man nästan säga. Man har visserligen
på åtskilliga punkter företagit avprutningar, men på andra håll har man
i stället företagit stora tillägg till de vanliga utgifterna, vilka mer än ätit
upp prutningarna. De senare ha försvunnit och lia icke just haft någon verkan
av betydelse.

Det, som går som den röda tråden genom detta budgetförslag, är det förslag,
som regeringen framlagt, att man skulle kunna, om icke precis lösa problemet
beträffande arbetslösheten, så skulle man inverka på densamma därigenom,

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
att staten satte i gång eller understödde en hel del statsarbeten av betydande
mått. Det skulle ju ske i en omfattning och på ett sätt, som vi icke förut
hava praktiserat här i landet. Ty den här lilla historien örn de tre miljoner kronorna
till beredskapsarbeten, vad var den i realiteten? Jo, det var, att Kungl.
Majit bestämde örn dessa arbeten i detalj i stället för att riksdagen eljest
skulle besluta örn medlens detaljanvändande. Vi kunna t. ex. se på de små
fiskehamnarna. Ja, där beslöt riksdagen ett litet belopp, men regeringen tog
ett större belopp. Det blir precis samma sak. Man kan icke göra någon jämförelse
och säga, att vi slagit in på den linjen förut. Man talar också örn de
beställningar, som ha gått till vissa statsinstitutioner. Ja, det ligger också på
ett annat plan än förevarande förslags verkliga innebörd. Det är följaktligen
nytt för vårt land, vad som här föreslås. Då är det svårt, när man icke har
någon erfarenhet och egentligen ingenting annat än sannolikheter att bygga på.
Men ett litet grand kan man ju göra jämförelser med ett annat land, som har
försökt samma metod i högst betydande grad, nämligen England. Enligt
officiella siffror har den engelska staten under åttaårsperioden 1924—1932
sammanlagt utgivit 700 miljoner pund till arbeten av i stort sett samma beskaffenhet
som dem, som den svenska regeringen nu föreslår.

När man för en tid sedan i det engelska underhuset hade en debatt om ifrågavarande
ärende, så fick man konstaterat, att utom det, som staten hade anslagit
till dessa publika arbeten, hade kommunerna anslagit något mellan 500 och
600 miljoner pund under samma tidsperiod. Ja, nu voro arbetena utförda, skulden
hade man, och arbetslösheten var precis lika stor. Följaktligen hade åtminstone
icke denna metod medfört- de biverkningar, som hans excellens herr
statsministern trodde, att motsvarande åtgärder i vårt land skulle hava med
sig, d. v. s. att de skulle stimulera och driva fram den enskilda verksamheten.
Man konstaterade tvärtom, att när man hade fått arbetena färdiga, så var det
just ingen, som kände sig vidare belåten. Arbetarna gjorde det icke, när de
skulle sluta och lämna dessa statsarbeten. Och icke heller staten och kommunerna
gjorde det.

Man har ju resonerat något örn, huru mycket ett belopp, som motsvarar det,
som regeringen föreslår till upplåning i och för krisarbetenas igångsättande
och fullföljande, hjälper, när det gäller att sysselsätta arbetare, d. v. s. hur
många arbetare, som skulle kunna sysselsättas därmed. Det är möjligt, att
förhållandena i England icke precis äro likartade med våra. Men löneställningen
är det icke någon stor skillnad på. Och med stöd av de uppgifter, som den
officiella engelska rapporten innehöll, tycker jag, att det pekar någorlunda på
samma slag av arbeten, som nu litet grovt skisserats i statsverkspropositionen
och som man skulle använda här i Sverige. Nu har man kommit till det resultatet
i England, att för att sysselsätta 4,000 arbetare under ett år utgör kostnaden
en miljon pund. Örn vi skulle vilja taga detta som en utgångssiffra för
det, som den svenska regeringen föreslår, så skola vi först bemärka, att de
arbeten, som föreslås här i statsverkspropositionen, givetvis icke alla precis
kunna till sitt färdigställande sammanfalla med året, utan det kommer nog att
dra ut litet grand med den saken, och man torde komma in något längre i tiden.
Det skulle naturligtvis med så många företag vara omöjligt att få dem
att sluta, strikt i och med budgetårets utgång. Sålunda får man alltid hålla
sig betydligt under det där medeltalet, som man får, örn man räknar strikt
efter den engelska utgiftsnormen.

Vad skulle det för resten bli för resultat, örn man räknar strikt efter den
engelska utgiftsnormen? Det skulle bli cirka 34,000 arbetare här i Sverige,
som skulle kunna sysselsättas för de 160 miljoner kronorna. Men helt säkert
och efter de erfarenheter, som man har gjort i England, kommer man till ett tal

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
betydligt under detta. Det kommer för visso icke under några omständigheter
att bliva över 30,000 man.

Ja, då gör man sig en fråga. Hans excellens herr statsministern uppgav, att
antalet arbetslösa den 31 december var 160,000, och jag tror, örn jag icke
hörde fel, att genomsnittet för året var 114,000. Då blir det ett oändligt stort
antal, som naturligtvis skall understödjas på annat sätt, och kostnaden för
det blir helt säkert synnerligen stor. Den siste ärade talaren uttalade något
örn den där skillnaden i de understöd, som man finge giva till de arbetslösa.
Det blir ju två kategorier arbetslösa. Det är först sådana, som skulle anställas
vid statens arbeten. Nu hava vi fått klart för oss av hans excellens herr statsministern,
att de skulle hava avtalsenliga löner. Däremot upplyste icke hans
excellens oss om hur det skulle bli beträffande dem, som skulle hava kontantunderstöd.
Det skulle naturligtvis höjas, men i vad mån och huru stor höjningen
skulle vara samt i vad proportion dessa understöd skulle stå till de avtalsenliga
lönerna, det undandrar sig naturligtvis min beräkning. Man kan väl
ändå taga för givet, att det blir en allvarlig skärningspunkt bland de arbetslösa
mellan dem, som komma att vinna anställning vid statsarbetena, och dem,
som komma utanför. Då kan man fråga: varför skall man gå fram på så sätt?
Är det riktigt försvarbart? Fruktar man ej för att missnöjet inom de arbetslösas
led blir rätt stort helt enkelt? Att man skall understödja alla, som behövde
hjälp, det var ju hans excellens’ motto, det förklarade han. Men man skall
väl också principiellt söka att giva hjälpen och understöden någorlunda ensartat
proportionellt mot varandra. På den punkten skall ovillkorligen den här frågan
örn statsarbetena komma att skära sig gruvligt inom arbetslöshetsräjongen.

Ja, så uppstår också den frågan: Huruledes tänker man sig, sedan dessa
stora arbeten hava igångsatts, att man skall kunna avveckla dem? Kan man,
när arbetena äro slut, från statens sida säga till de arbetslösa: »Ja, nu är arbetet
slut, nu få ni utan vidare gå» eller »ni få reda er, hur ni kunna» eller
»ni få nu söka kontantunderstöd»? Den, som känner till saken, vet, hur svårt
det verkligen är för den svenska staten att avveckla någon verksamhet och
hur man verkligen hänger fast vid statsverksamheten. Den, som har åtnjutit
förmånen att komma in i densamma, kan knappast tro, att det kan vara någon
möjlighet ens att avveckla den här metoden, örn man väl en gång har slagit in
på densamma. Då får man följa den, så länge överhuvud taget arbetslöshet
existerar. Det är åtminstone min uppfattning örn saken.

I fråga örn arbetslösheten och dess orsaker trodde jag, att vi hade en kommitté,
sorn skulle utarbeta och lägga fram förslag för oss. Jag vet icke, örn
uppdraget är fullgjort och vad den kommit till för resultat. Men en sak har
jag alltid funnit synnerligen anmärkningsvärd i arbetslöshetsproblemet, och
det är, att det antal kvinnliga arbetare, som äro arbetslösa, är så försvinnande
litet gentemot den manliga delen av de arbetslösa. Det har varit rapporterat
några hundra eller så där av kvinnliga arbetslösa. Det antalet kan ju
ha stigit något, men givetvis är det en ren obetydlighet gentemot den manliga
arbetslösheten. Jag har sökt grubbla över, vad anledningen kan vara till det
förhållandet, ty någon verklig anledning skall det väl finnas till detsamma.
Faktum är alldeles solklart, och det är ingen tillfällighet, utan det har hållit
på rätt länge. Månntro den manliga delen av folket är så oändligt mycket
sämre att reda sig och klara sig under svåra förhållanden än den kvinnliga delen?
Man skulle knappast kunna tro det. Märkvärdigt ser det ut i alla fall.
Däremot har jag alltför viii erfarenhet av att de kvinnliga arbetare, som utbjuda
sin arbetskraft, naturligtvis söka få det mesta möjliga — och i förbigående
sagt, iir nog var och en, som söker arbete och icke försöker få så mycket
betalt som möjligt, i regel en dålig arbetare. Det iir ingenting att säga örn

Andra kammarens protokoll 10311. Nr h.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
det, att man vill hava bra betalt för sitt arbete — om man får något. Men
jag har så ofta sett beträffande den kvinnliga delen av folket, att om
de icke kunna riktigt få sina anspråk tillgodosedda eller det icke lyckats dem
att få de bäst avlönade platserna, så hava de försökt med något annat, som
kanske varit något sämre, och de hava i regel vunnit anställning, fått någon
verksamhet. Den kvinnliga arbetsmarknaden lider helt säkert icke av så
mycken stelhet, som det är på den manliga arbetsmarknaden.

Om vi se över hela fältet, hur verkligen ersättningen, lönen till arbetarna utgår
i vårt land, så se vi ju genast, vilka oerhörda skillnader finnas, som man
mången gång icke kan förklara ens i någon mån med att det är arbetets art och
beskaffenhet, som är anledningen därtill. Det är i regel på något sådant sätt.
att man har kunnat monopolisera ett arbete, hålla samlade inom det egna arbetsfacket
de arbetsmöjligheter, som funnits, eller man har hört till de så kallade
självskyddade näringarna här i vårt land, som kunna utan svårighet övervältra
sina produktionskostnader på tredje man, på dem, som till sist skola
konsumera varan. Det har ju blivit en sådan gapande klyfta på detta område,
att jag kan knappast värja mig för den misstanken, att redan denna klyfta —•
även örn världskonjunkturen icke varit så svår som den är -— skulle vara alldeles
tillräcklig att bringa det hela i olag inom vårt eget land.

Under min långa levnad har det ju förekommit både sämre tider, som man
säger, och bättre tider. Men jag minnes aldrig någon period, som jag tyckt
såväl då som ännu mera sedan var så ekonomiskt harmonisk som just perioden
1910—1913. Det var just ingen, som förtjänade så synnerligen storartat. Det
var det icke, men alla voro sysselsatta. Någon arbetslöshet fanns icke att tala
örn. Allt gick, tyckte jag, lekande lätt. Utbytesförhållandena mellan de olika
näringarna fungerade alldeles utomordentligt väl, och perioden var enligt mitt
förmenande den ekonomiskt lyckligaste, som jag kan påminna mig ha förekommit
i vårt land under min levnad.

Se vi då till den prisnivå på hela det här området, som man överhuvud
taget gör jämförelser med, sådan den var, låt oss säga, 1913 å ena sidan och
som den nu är å andra sidan, ja, då är det särskilt på ett fält, nämligen jordbrukets
område — även på åtskilliga andra områden gäller detsamma, det
erkänner jag, men synnerligast på jordbrukets område — där vi äro komna avsevärt
— åtminstone 10 enheter — under den ekonomiska nivån 1913. Se vi
på vissa andra områden, finna vi, att man där står uppe i ett index av över
200, och sen olika hela skalan igenom. Det är otänkbart, att vid sådana förhållanden
den näring, som blivit mest nedtryckt, skulle kunna förmå att verkställa
utbytet mellan sin produktion mot andra produktioner inom landet enligt
de linjer, som kunde förekomma 1913. Då måste det ovillkorligen uppstå brytningar
och stagnation på det ekonomiska området. Och det visar sig, att när
man icke anpassar sig och icke gör en min av att söka anpassa sig efter det
förändrade ekonomiska tidsläget, så blir den oundvikliga följden stagnation
och arbetslöshet. Jag kan icke se. att någon annan möjlighet finnes.

Nu skulle vid statsarbetena de avtalsenliga lönerna gälla. Ja, bevars! Men
skall staten uppträda som en sådan arbetsgivare i stort, skall den väl, liksom
de andra arbetsgivarna, föra något slags underhandling örn löner och dylikt.
Man brukar ju bland andra arbetsgivarkretsar säga upp löneavtalen en och
annan gång, och då blir det strid, som kan vara synnerligen länge, stundom
i flera månader. Man underhandlar, och till sist någon natt på morgonen, när
man är tillräckligt uttröttad, får man en lönesiffra, som blir avtalsenlig. Den
siffran är sedan sacrosankt för den tid den skall gälla. Pricken över i — låt
oss säga det — hava vi i arbetsdomstolen, som verkar så, att den är avgörande
för det liela. Det synes mig vara litet märkvärdigt, örn staten skall gå

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
fram på denna väg. Då kommer den val att närmast gå fram efter de avtalsenliga
löner, som gällde före nyåret. Den får väl även släpa efter de enskilda,
örn det under året skulle komma någon annan löneställning inom respektive
fack. Jag ser åtminstone, att säkert många och stora hakar komma att vidlåda
detta system. Men en annan sak är, att på den punkt, där man sätter in,
där lättar det. Det är solklart. Det är ju icke rimligt att på något sätt vilja
draga det i tvivelsmål.

Men hur verkar det sedan på andra håll? Ja, för det första skola dessa
statsarbeten ju finansieras helt och hållet genom lån. Då bryta vi mot allt
vad vi förut här i riksdagen gått fram och kämpat för, d. v. s. att statens
finanser skola läggas så, att till och med de lån, som vi redan upptagit, skulle
vi försöka att bringa ned så. att anläggningarna eller lånefonderna kunde förränta
dessa lån. Här blir det icke tal om detta annat än möjligen beträffande
något bostadsbygge, att det skulle giva en skilling till förräntning.
Amorteringen skola vi väl icke tala örn. Således skall man taga detta belopp
på lånevägen. Jag vågar säga, att för denna slags finansiering har jag en
rätt stor skräck. Jag har sett så många enskilda försök med denna metod,
som slagit illa ut och aldrig trodde jag. att staten skulle slå in på den vägen,
det får jag öppet och ärligt bekänna.

Jag skall icke här det minsta inlåta mig på hur man skall finansiellt klara
upp dessa lån. Jag har sett av ett uttalande av herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet, att han icke betraktade dessa lån som andra statslån,
då han talade örn deras snabba amortering. Det brukar också vara så.
att alla, som vilja låna pengar, säga beträffande återbetalningen, att det
klarar sig, det är solklart. Det faller av sig självt, att det skola de klara
briljant. Men det går icke alltid precis så, utan det blir ofta litet svårt med
denna återbetalning.

Nu får jag uppriktigt bekänna, att örn herr statsrådet eller någon annan
haft möjlighet att säga, att denna kristid och därmed sammanhängande arbetslöshet
skulle taga slut i och nied budgetåret 1933/1934, då hade jag sagt:
detta är ett experiment, men för ett år skola vi nog kunna stå bocken för
detsamma; de dumheter, som vi göra under ett år, kunna vi väl i all rimlighets
namn reparera i fortsättningen. Men ett sådant tillkännagivande limingen
kunnat göra. Ponera nu, att krisen varar längre och att man går fram
efter de linjer, som regeringen föreslår, då kan man vara övertygad om att,
så länge krisen varar, så länge varar säkert arbetslösheten, och jag tror.
att arbetslösheten, såsom den spårat in i Sverige, kommer att vara betydligt
längre än världskrisen. Då kan jag icke riktigt slå bort, att jag nästan känner
mig skyldig, oaktat jag är så gammal, att tänka på, att det kommer kanske
flera krisår efter detta. Hur skall man då tänka sig, att man skall kunna
finansiera det hela? Herr statsrådet har ju mycket noga sopat rent alla fonder,
plockat deni så väl, att det knappast finns någonting kvar. Det är så
grundligt gjort, att det finns ingenting mer att taga. Rusdrycksfonden har
gått all världens väg, och 1933 års män kunna se den för sista gången försvinnande
i ett fjärran. Ja, då är det tvunget, att man vid en sådan kris som
den nuvarande får till nästa år låna betydligt mera, om man skall gå den
linje, som regeringen vill, än man behöver låna i år. Det är absolut nödvändigt,
det vågar jag säga till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet.
Hur långt tror herr statsrådet, att detta överhuvud taget kan gå, innan
det liela bryter ihop? Hur länge tror herr statsrådet det dröjer, innan det
blir med Sverige som med åtskilliga andra stater, att det icke kan honorera
sina räntor och amorteringar? Det är icke någon orimlig fråga. Ty hur går
det på längden, örn man lånar upp pengar och låter dem gå till konsumtion?

Nr 4.

Onsdagen den IS januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Visserligen kan man här säga, att detta icke skall gå till konsumtion utan
till nyttigheter och produktiva ändamål. Men var och en vet, att dessa företag
endast satts i gång för att de arbetslösa skulle hållas uppe, d. v. s. för konsumtion.
Det är solklart, att det direkt blir konsumtion, och det är alldeles
säkert en mycket farlig metod, det vågar jag säga.

Herr statsrådet skall icke förundra sig över att man ställer sig något frågande,
när man här förut från offentligt håll uppmanat folk att spara och
försöka att bilda kapital och man nu med frejdigt mod säger, att det bildade
kapitalet skall man utan vidare låta gå ut i konsumtion. Det är icke fråga
örn avkastningen av det bildade kapitalet utan om kapitalet självt. Skall
man gå fram på det sättet, då kommer man på det sluttande planet och bränner
sitt ljus i båda ändarna, det vågar jag säga. Det är icke min åsikt från
i dag, utan den hade jag, redan när riksdagen antog det nuvarande förslaget
örn den direkta skatten till staten, örn inkomst- och förmögenhetsskatten. Då
opponerade jag mig mot den delen av skatten, som bar titeln »förmögenhetsskatt»,
ty jag ansåg, att det var ett oegentligt uttryck att säga, att man skall
beskatta en förmögenhet. Man kan beskatta en inkomst, och den kan man
beskatta ganska grundligt. Jag var beredd på att beskatta inkomst av kapital
betydligt starkare än inkomst av rörelse och arbete. Ja, då kom man med
det svaret från deras sida, som den gången stredo för den kungl, propositionen
— det var herr Swartz, som genomdrev den — att det var uträknat så,
att det motsvarade, vad jag ville. Örn vi räkna med siffran 5 för vanlig skatteavkastning,
så blir det 62/3, och det blir följaktligen en tredjedel mera i fråga
örn kapital, vilket är ungefär detsamma, som att förmögenheten beskattas.
Det är blott en genväg, och på det sättet går det litet lättare att klara upp
det hela. Men jag ansåg det vara en farlig väg att slå in på. Sammaledes
gör jag i dag. Ty skall staten taga av kapitalet, är det konfiskation, men däremot
kan staten taga mycket på inkomst av kapital, och det är jag beredd
att gå med på. Jag anser nämligen, att man under dessa kritiska förhållanden
kan gå synnerligen djupt på detta område och även gå längre ned, ja,
rätt långt ned i fråga om inkomst av kapital. Ty inkomster av kapital äro
dock säkrare än inkomster av arbete. I fråga örn inkomster av arbete har man
risken icke blott för arbetslöshet utan även för sjukdom och dylikt. Jag tror,
att det varit lyckligt, örn man sett det från den synpunkten.

Jag får som sammanfattning av min mening säga, att den kungl, propositionen
eller rättare de kungl, propositionerna, som gälla de här stora problemen,
få nog i hög och avsevärd grad jämkas och omarbetas, örn det skall bli
möjligt för mig att ge dem min röst. Det kan jag icke dölja redan på detta
tidiga stadium. Jag anser, att stora förändringar få vidtagas och att man
får gå fram efter mera lugna ekonomiska synpunkter, än som skett i den
kungl, propositionen.

Jag skall icke här upptaga tiden med några detaljer i fråga örn den sparsamhetslinje,
som regeringen slagit in på. Det är klart, att man kunde stå
och tala i det oändliga örn detaljerna, men det skall jag icke göra. Det är utskottens
sak att jämka och plocka bort. Att det måste bli nedskärning, därom
är jag ense med regeringen. Det är dock en sak, som vållat meningsutbyten
mellan herr Lindman och hans excellens statsministern, och den saken
tänker jag gå in på.

Under fjolåret beslöt man med tanke på arbetslösheten att inrätta särskilda
skolor för de arbetslösa av yngre årsklasser, skolor, som de skulle ha
mera gagn av att gå i än att gå och slå dank. Jag hade ingenting emot det
utan fann det vara i sin ordning. Nu uttalade herr Lindman, att det var billigare
att hålla rekrytskolor, till vilka de värnpliktiga inkallas än att under -

Onsdagen den 18 januari £. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
hålla de arbetslösa. Hans excellens statsministern var av en annan mening,
nämligen att det skulle bli mycket dyrare, örn man skulle hålla rekrytskolorna
i gång. Jag skall rikta en mycket varm vädjan till statsutskottet, att det
måtte låta verkställa en ordentlig utredning om den saken, dels vad de skolor,
som vi anordna för de arbetslösa, kosta, dels vad alla bidrag gå till, som de
arbetslösa erhålla från staten eller kommunen för att uppehålla sig i skolorna,
och sedan vad det kostar att inkalla de värnpliktiga till rekrytskolor,
vare sig man gör uträkning för dag eller månad, så att vi verkligen kunna
få se hur detta tar sig ut. Nu säger man visserligen, att det blir icke precis
samma kategorier av de värnpliktiga som skola inkallas. Alla äro icke precis
arbetslösa. Men därmed minskas i alla fall antalet av dem, som hava och
söka arbete. Deras antal minskas med precis lika många, som inkallas, och
det blir hugget som stucket. Det blir samma förhållande, som då hans excellens
statsministern uttalade, att icke alla arbetslösa understödjas. Således
skulle den jämförelsen bli alldeles tillräcklig, och det skulle bli till utomordentligt
stort gagn och av stor betydelse för oss, när vi skola fatta beslut i
dessa frågor, örn vi hade klart för oss, vilken skola, som blir den billigaste.
Ty det kan icke vara någon mening att kasta bort den billigaste skolan, även
örn den kallas för rekrytskola, för att taga den dyraste skolan för de arbetslösa
eller för ett så stort antal, som det verkligen gäller att få bort från arbetsmarknaden.
Nu vet jag alltför väl, att det är olika avdelningar av statsutskottet,
som skola klara upp dessa saker. Men det lär väl kunna övervinnas,
om det finns litet god vilja i statsutskottet, och det behövs helt säkert
icke så stor apparat för att grundligt klara upp denna sak, så att man får
vetskap örn hur det förhåller sig, när man går att fatta beslut.

Jag sade nyss, att jag icke skulle gå något vidare in på detaljfrågor, men
det blir ändå ett par stycken, som jag känner mig nästan tvungen att yttra
mig örn. Bland de förslag, som Kungl. Majit kommit med, är även ett förslag
örn en ytterligare höjning av spritskatten. Om man vidtager denna höjning i
och för att få större statsinkomster, är jag icke riktigt säker på att man vinner
detta ändamål. Jag tror det sannolikaste är, att man icke gör det. Men det är
icke det, som är det avgörande för mig i denna fråga, ty det kommer ju en
snar framtid att visa, hur därmed förhåller sig. Det avgörande är, att jag
1ror, att vi redan äro komna till så höga spritskatter här i landet, att skola vi
lia någon möjlighet att stå rycken gentemot hembrännare och smugglare, så
går det icke an att höja spritskatten mera, än vi redan gjort. Det är ju med
nöd, att vi kunna klara oss nu, och varje steg uppåt på den skalan kommer att
giva dessa icke önskvärda element i samhället ett utomordentligt handtag. Det
kan verkligen herr statsrådet vara övertygad om att det kommer icke att kunna
undvikas. Jag för min del vill säga, att jag kan icke med bästa vilja i världen
rösta för denna höjning. Vad penningbeloppet beträffar, så är det icke större,
än att man kan finna andra konsumtionsskatter, där man kan lägga en motsvarande
höjning utan risk att gynna smugglare eller hembrännare. Ja,
hembrännare kanske förekomma även i fråga örn den konsumtionsvara, jag
närmast syftar på. Men det är farligt att gå fram så, att det blir rent av
demoraliserande för folket i fråga örn smuggling och hembränning. Vad iir
det man stupat på i förbudsländerna? Jo, det är just omöjligheten att klara
upp dessa saker. Det skulle vara mig mycket okärt, örn vi, låt vara i saktare
tempo, komma i samma position.

Nu söker staten draga sig tillbaka på. vissa områden och icke offra så mycket
pengar. Det är nödtvång. Men hur man än vänder sig, kommer det
alltid ett tryck på primärkommunen, synnerligast på själva landsbygden. Det
kommer man icke ifrån. Örn där finnas några få arbetslösa i de stackars lands -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ortskommunerna, så blir det aldrig tal om statshjälp för dessa kommuner. Det
få de klara upp själva, och det säger jag ingenting om i och för sig. Men det
är solklart, att detta jämte det sjunkande skatteunderlaget ovillkorligen skall
verka i den riktningen, att kommunalskatterna bliva oerhört tyngande. Jag
såg i går, att skatteutjämningsberedningen avlämnat sitt förslag, men det är
väl en lång väg till dess det blir realiserat. Det tror jag inte kommer att
ske i brådrasket åtminstone icke i alla delar.

Det är en sak, som väckt en smula uppmärksamhet. Det är ju så kritiskt
ställt beträffande kommunerna och utgörandet av skatter, att några kommuner
redan ekonomiskt hota att störta ihop. Det kanske icke betyder så mycket.
Men vi skola väl söka hålla så många kommuner vi kunna över vattnet,
så att de icke komma så långt. Jag har som bekant alltid kämpat på den linjen,
att vi skulle mer än nu närma oss principen »skatt efter förmåga». Jag ansåg,
att den av förra regeringen tillsatta kommunalskatteberedningen skulle i mer
eller mindre mån slå in på den linjen, men nu har ju regeringen bestämt, att
kommunalskatteberedningen skall gå i kloster, ja, kanske icke precis det, men
att den skall somna in, och då blir det väl mer än en vintersömn, tänker jag.
Var och en som känner till arbetssättet i våra kommittéer och dylikt vet, vilken
skärseld dess förslag sedan skola gå igenom och hur ytterst långsamt det går
här i vårt land. Då kan jag icke förstå detta regeringens beslut och vad som
ytterst varit den starkast drivande orsaken till detsamma. Kanske det var
beroende på kommittékostnaden, det vet jag icke, men man tycks icke hava
hesiterat för kostnaderna, när det gällt en massa andra utredningar. I annat
fall kanske det också berott på att den nuvarande regeringen ansett det bra
som det är helt enkelt, ty när det i fjol gällde att taga det lilla tuppfjätet för
jordbruket att gå från repartitionstalet 6 till repartitionstalet 5, stod den nuvarande
regeringens parti enigt däremot. Om verkligen det senare skulle vara
förhållandet, innebure regeringens linje, att där man lagt skattebördorna, skulle
de få bäras, vare sig man rimligen kunde bära dem eller icke, ty de skola ligga
där de ligga. Jag trodde eljest, att det icke borde vara alldeles omöjligt att
hos den nuvarande regeringens ledamöter få någon resonans för principen, att
skatten borde en liten smula bäras efter förmågan. Och som bekant gäller ju
samma skattesystem för landstingsskatten som för kommunalskatten. Vi se
nu. att många skattedragare, som hava sin verksamhet inom jordbrukets område
och bära på en hel del skulder, drabbas så hårt av sina skatter, att dessa
människors ruin mycket snabbt påskyndas.

Det tillkännagavs för några dagar sedan, att underhandlingarna örn avslutande
av en handelstraktat med Tyskland hade strandat. När detta tillkännagavs,
kan jag icke neka till, att det rann mig i minnet Runebergs ord om Klingspor:
Sen han travat genom landet, har han äntligt vågat stanna. Nu hava

vi ju i 10 å 12 år låtit grundligt exploatera oss ekonomiskt av Tyskland.
Jag har i min ringa mån strävat emot så gott jag kunnat, men icke vunnit
det minsta gehör. Jag trodde, att det var så ställt här i Sverige, att majoriteten
ansåg sig icke kunna leva utan att man hade en traktat med Tyskland,
oavsett hur denna traktat var beskaffad, men nu har jag funnit, att t. o. m.
regeringen Ilar utan vidare accepterat, att vi skola icke driva traktaten in
absurdum, utan då avstå vi hellre från en traktat med Tyskland, och då säger
man: vi hade traktatlöst tillstånd förr med Tyskland, och det är sant. Det
började 1921 kan man praktiskt taget säga. Då var tyskarnas största exportartikel
tyska mark, och det kostade oss nog vackra slantar här i vårt land,
och sedan den affären började bli förstörd, skötte de det med handel med
varor, kram och allt sådant. Det är verkligen intressant, att man vågat stanna

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
här i Sverige, meri det blir icke mindre intressant, åtminstone för mig, att se,
vad de svenska statsmakterna komma att göra efter den 15 februari, synnerligast
vad regeringen har ämnat göra, om man då utan vidare skall låta den
där ekonomiska utpressningen till Tyskland fortgå som örn ingenting hänt, och
låta tyskarna trissa upp sitt tullskydd på åtskilliga artiklar, vilka nu äro
bundna, men för vilka de sagt upp traktaten för att ännu grundligare klå oss
än hittilldags. Ja, det är ju så, att örn man får ett slag på ena kindbenet,
skall man vända det andra till. Det är möjligt, att man också tillämpar detta.
Jag är nu aldrig av den meningen, utan får jag ett slag, vill jag gärna slå
litet grand igen, och jag tror också, att det är behövligt på det finansiella området.
Men när regeringen ju har förklarat, att den vill gå in för att man
skall riva ned så mycket skrankor man kan, som hindra utbytet, så begära
väl tyskarna icke något bättre, än att de svenska skrankoma emot utbytet bli
ännu färre än nu, och det kan givetvis icke inverka det bittersta, vilka skrankor
tyskarna sätta. Det betyder icke det minsta, vad Oslo-makterna vilja
göra på detta område. Det skall som sagt bli intressant att se fortsättningen
efter den 15 februari.

Ja, de två första talarna sysselsatte sig så mycket med det svenska jordbruket,
att jag nästan trodde, att de blivit särskilda jordbruksexperter båda två,
och jag kunde kanske förbigå detsamma utan vidare. Det framkom åtskilligt
i deras resonemang, som var upplysande, som jag åtminstone icke kan hitta
i statsverkspropositionen, men som var synnerligen intressant för mig. Nu är
det så, att örn man talar örn denna statshjälp, som jordbruket erhåller, så kan
man givetvis, örn man pressar ordet, använda det. Men i verkligheten är det
vissa statsåtgärder, som hava vidtagits för att söka förhindra de oerhörda
prisfall, som skett på råvaror och livsmedel på världsmarknaden. Det är allt
vad man gjort. I den mån jag har deltagit i arbetet på den linjen, har mitt
ögonmärke varit att icke begära något för att åstadkomma några högre pris
på de produkter det gäller, än dem, som rådde året före kriget, d. v. s. att komma
till 1913 års prisnivå. Nominellt kan man visserligen säga, att spannmålsregleringen
medfört, att brödsädesspannmålen kommit ett litet grand över, men
det är icke alls så beträffande medelpriset på spannmål, utan tar man medelpriset
under det gångna året blir det ungefär desamma som det pris som gällde
1913. Vad beträffar sockerbetorna stå de i något sämre pris än vad det var
1913, och vad beträffar mjölkregleringen kan jag säga, att jag varit mejeriman
i 40 år. men det har aldrig varit så dåligt som nu, absolut icke. Det är
så låga priser, att vi kommit långt under 1913 års nivå. Örn det på
andra områden gällt att gripa in för att hindra ett oerhört prisfall på åtskilliga
varor, har jag gärna velat hjälpa till för att icke komma allt för
djupt ned.

Jag hörde med tillfredsställelse hans excellens’ förklaring, att man icke hade
ämnat avbryta det som man redan var i gång med, nämligen åtgärderna för
brödsäden och för sockerbetorna. Man kunde ju annars verkligen lätt ha trott,
att så skulle varit meningen, örn man minns det motstånd, som alltid kommit
från det socialdemokratiska partiet mot dessa åtgärder. Det är glädjande, att
partiet eller åtminstone den del av partiet, som utgör regering, nu tyckes hava
kommit på andra tankar än man hade. när det stod utanför regeringen, och det
är icke något att lasta någon för, att han ändrar åsikt, nej, bevare mig väl,
det är roligt, när människor bli litet klokare, och det gratulerar jag vem som
helst till, lian må vara politiskt lik- eller oliktänkande nied mig. Göra de bara
vad jag tycker är klokt, gör det ingenting, örn det är en motståndare som gör
det. Jag har icke den åsikten, att jag skulle ändra mig allt efter som jag

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
står med eller mot den ena regeringen eller den andra, det Ilar jag förresten
aldrig brytt mig örn, det kvittar. Det är själva åtgärden, som jag förbehåller
mig att antingen stödja eller motarbeta, och de där storpolitiska betraktelserna,
som hans excellens gjorde i början av sitt tal, gingo mig alldeles totalt förbi.
Sådant betyder ingenting, det är sakliga ting vi avgöra bär, men den där
storpolitiken kan tagas upp till behandling vid andra tillfällen, när man icke
har någonting annat att göra. Jag skall heller icke fästa mig vid, att hans
excellens sade, att de borgerliga icke voro någon ensartad massa, utan att vi
vörö av flera olika schatteringar och nyanser. Ja, efter den förklaring herr
Kilbom nu gav, så finns där ju ett regeringsparti också, så att det är ju även
bland dem, som icke rösta borgerligt, men kallas marxister eller vad det är,
samma förhållande, det är icke bättre. Det är tre sorters blod där också helt
enkelt. Det är tre sorter bland de där röstande. Kanske proportionen mellan
de olika delarna är något annan än den hos de borgerliga, men i sak gör det
alldeles ingenting, vi äro i ty fall lika goda kålsupare, det kunna vi konstatera,
vare sig vi stå på den borgerliga eller marxistiska sidan.

Då jag nu skall gå att sluta, vill jag göra den förklaringen, att skola vi
genomlida denna kris utan att vårt land eller våra medborgare skola taga allt
för stor skada, då gäller det helt säkert, att vi göra uppoffringar inom alla samhällsklasser.
Det duger då icke att försöka hålla paraplyet över någon samhällsgrupp,
och jag kan icke neka till, att jag har funnit, att så varit förhållandet,
att både den ena gruppen och den andra söker att komma undan. Jag
tror också, att man något för hårt på ena sidan lastar kapitalismen och kapitalet,
men de, som det göra, visa sig icke kunna uträtta något utan att mana
fram kapitalet, och stora kapital skola de hava. Huruledes hänger det ihop?
Ni kunna icke göra några reformer alls utan kapital. Kapital vill ni hava,
men utan kapitalister. Det är mig dock alldeles obegripligt, alldeles oförklarligt,
ty staten kan aldrig bli kapitalist, det är den för mycket misshushållare
till, det har den varit i alla tider, och det blir den i fortsättningen också. Således,
få vi nog göra jämkningar litet grand på ömse håll och få sträva efter
att det blir litet bättre utbytesförhållanden mellan olika produktionsgrenar än
det nu är. Eljest komma herrarna aldrig ifrån arbetslöshetens historia i detta
land, det vågar jag bestämt påstå, och givetvis gäller det att få fram enkla
åtgärder för att få den enskilde till att kunna se någon möjlighet att öka sin
verksamhet. Statsverksamhet kan icke fortgå i fortsättningen, den tror jag
icke på helt enkelt, och var skola ni sätta gränsen? Det flyter ju ut i det oändliga,
det är helt enkelt omöjligt. Jag tror det ginge mycket bättre, om vi
försökte skära ned de där topparna, som verkligen taga för mycket på sina
områden, och örn man sökte att få upp det, där det är för mycket nedpressat,
såvitt staten kan ge hjälp, och framför allt att genom andra statsåtgärder söka
se till, att icke allt ramlar ned i värde med så lavinartad fart. Det är den
metoden, som är den enda möjliga för att bringa oss ut ur krisen och dess besvärligheter.
Framför allt tror jag icke på att några politiskt ekonomiska morfininjektioner
hjälpa. Det kan hjälpa för dagen, men det blir som med Döbelns
sats sjufalt värre efteråt.

Det är med samfällda ansträngningar och uppoffringar och genom att vi
icke ställa alltför stora anspråk på andra, utan att vi äro beredda på att själva
också handla på samma sätt, som det skall gå, det är den enda verkliga
vägen, som jag tror kan leda oss fram till en bättre tid och bättre förhållanden
i vårt gamla land, och jag tror på att vi skola få lyckligare villkor än vi nu
hava för vårt land och folk.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr Hamrin: Herr talman! Innan jag går att direkt anknyta mitt^an förande

till statsverkspropositionen, kan jag icke underlåta att yttra några
ord med anknytning till inledningen i hans excellens herr statsministerns anförande.
Herr statsministern började med en fanfar naturligt nog. Det var
första gången vid valet förra hösten, yttrade han, som den borgerliga delen av
valmanskåren icke förmått samla majoritet. Majoriteten röstade socialistisktkommunistiskt,
och jag förmodar, att herr statsministern därmed menade, att
de, som gåvo sina röster åt det hållet, också voro anhängare av en socialistisk
eller kommunistisk politik. Jag skall icke gå in i någon vidlyftig polemik med
herr statsministern, men jag tror, att han drar något för hastiga slutsatser.
Löften och utfästelser örn förmåner i en eller annan form locka, och en kris
utlöser alltid krafter, som draga mot sådant håll, där man lockar mest. Ett
alldeles eklatant bevis på riktigheten av denna sats uppvisar just valet förra
året. I dragkampen mellan de stora partibeteckningarna socialdemokraternakommunisterna
under arbetarpartiet och de olika partigrupperna på den andra
sidan erövrade arbetarpartiet, alltså hela den grupp _ som samlats under den
gemensamma partibeteckningen, mandat, och det är lika obestridligt, att man
på den där sidan kan konstatera en betydande ökning av röster för dem,_ som
lovade allra mest, d. v. s. kommunisterna. Ser jag på den borgerliga sidan,
så företer den precis samma anblick. Det parti, som under valstriden gick
fram med många och stora löften, var det enda parti inom de borgerliga grupperna,
som vann mandat. Herr statsministern berörde i fortsättningen något
regeringsskiftet. De borgerliga sökte rädda sig undan, hade mera manhet
om det egna partiets fördelar än landets, jag antecknade uttrycket.. Jag tilllåter
mig då att här deklarera, att den anmärkningen drabbar i varje fall icke
mig, och jag fortsätter min personliga deklaration: jag har varit och är alltjämt
en bestämd anhängare av majoritetsregeringar, och framför allt i sådana
tider, under vilka vi nu leva, ehuru situationer hava uppstått och kunna komma
att uppstå även i framtiden, då en minoritetsregering är nödvändig och
kanske rent av önskvärd. Under den tid jag tillhörde den förra regeringen,
framförde jag också upprepade gånger denna min uppfattning, och jag framhöll,
särskilt vid ett tillfälle, när jag ansåg läget kräva det, att åtgärder borde
vidtagas för att realisera denna tanke. I full överensstämmelse med denna min
åsikt sökte jag bidraga till en organisation av regeringsmakten förra hösten
i enlighet med min nyssnämnda uppfattning örn vad landet icke minst nu behövde.
Jag skall ej tvista örn var skulden ligger till att vi fortfarande hava
en minoritetsregering.

Men jag fortsätter och säger, att skulden ligger icke hos den nuvarande
statsministern i så måtto, att han uraktlät undersöka möjligheterna att skapa
en majoritetsregering. Men villkoren härför tedde sig då svåra att bedöma till
sin omfattning. Nu är för mig den saken mera klarlagd. Statsverkspropositionen
ger mig svar på många och avgörande frågor, som, jag måste erkänna
det, bestyrka mina i höstas framförda farhågor.

Jag upptar också till behandling ett par andra yttranden av herr statsministern.
Han påpekade — jag måste naturligtvis personligen erkänna mig
träffad av hans yttrande — att de försäkringar, som förra året avgåvos från
regeringsbänken, visade sig icke vara hållbara. Jag erinrar för min del om
att riksdagen höjde utgifterna och de beräknade inkomsterna till högre belopp,
lin Kungl. Maj :ts regering då föreslagit. Visserligen gällde det mindre belopp
på budgetens inkomst- och utgiftssidor, men tendensen var alldeles klar i riksdagen
under hela tiden. Jag erinrar örn att en av det socialdemokratiska partiets
allra främsta män då stod på denna plats, vållde sig till statsradsbänken
och med stentorsstämma yttrade: »Lägg bort den nattsvarta pessimismen!»

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Ja, mina damer och herrar, det gjorde också riksdagen i mycket stor utsträckning,
och följden se vi i bokslutet. Den nuvarande finansministern sade lekande
och lätt, då han kritiserade den förra regeringens proposition örn hjälp åt
jordbruket: »Det är en enkel sak att finansiera jordbrukshjälp med skatte medel.

» Jag tror, att den nuvarande chefen för finansdepartementet kan vara
tacksam för att hans uttalanden och råd på den'' punkten såväl som på många
andra icke då följdes. Jag ber att få försäkra herr statsrådet, att jag under
min ämbetsutövning alltid hade i tankarna den person, som skulle komma att
inom en snar tid efterträda mig.

Jag fortsätter och erinrar om herr statsministerns uttalande rörande felberäkningen
av anslaget till arbetslöshetshjälp. Jag anmärker endast därtill,
att de borgerliga regeringarna av olika färg såväl som de föregående socialdemokratiska
alltid följt de förslag, som arbetslöshetskommissionen framlagt.
Till och med den nuvarande socialministern handlade så. När A.K. icke föreslog
något belopp alls utan framlade förslag örn att endast den dåvarande reservationen
skulle tågås i anspråk, så stannade statsrådet Möller vid den framställningen.
Skulle jag göra någon erinran, skulle det till den förra regeringens
fördel vara den, att vi på någon punkt höjde anslaget något utöver vad A.K.
begärt.

Men, herr talman, jag anknyter nu mitt anförande till statsverkspropositionen.
^ Vid slutet av förra årets riksdag uttalade jag från min dåvarande
plats på.statsrådsbänken, att den statsverksproposition, som komme att framläggas
till 1933 års riksdag, skulle komma att sakna motstycke i vårt lands
senaste historia. Den proposition, som vi nu gå att behandla, jävar ingalunda
denna förutsägelse. Tvärtom måste jag erkänna, att densamma överträffar
mina då hysta farhågor. Örn det icke tidigare gått upp för det svenska folket,
att vi befinna oss i en brydsam situation, borde det åtminstone numera vara
klart för en och var. Mellan 40 och 50 miljoner kronor måste anskaffas genom
höjda skatter, och, såsom redan erinrats örn, varje möjlighet att utnyttja besparade
medel från tidigare skeden användes enligt Kungl. Maj:ts förslag för
att täcka behovet för nästa budgetår. Av sålunda till buds stående fonderade
medel och andra befintliga tillgångar skola icke mindre än 130 miljoner kronor
tillgripas för finansiering av budgeten inklusive tilläggsstaten. Härtill kommer,
att detta års inkomst från riksbanken enligt en regel, som hittills icke
tillämpats, skall användas. Men icke nog därmed. Genom lån skall riksstaten
tillföras bortåt 240 miljoner kronor.

Jag skall villigt och tacksamt erkänna, att regeringen har gått in för betydande
besparingar, och jag hoppas, att riksdagen, inseende lägets allvar, icke
skall vägra sin medverkan för att pressa ned utgifterna. En del av dessa besparingar
äro dock sådana, som kasta sin skugga framför sig, d. v. s. de äro
besparingar, som icke bliva beståndande. Detta uttalande innebär ingalunda
någon anmärkning från min sida, Föregående regeringar och den föregående
regeringen hava använt sig av samma möjlighet.

Emellertid skulle icke det framlagda budgetförslaget verka så skrämmande.
örn vi hade grundad anledning hoppas, att denna kraftansträngning vore den
sista, som behövdes för att sätta ^oss i säkerhet för faran av fortsatta svårigheter
och ännu större, sådana. Någon förhoppning örn ändrade världskonjunkturer
kan emellertid i stort sett icke herr finansministern skänka oss. Tvärtom,
finansministern förklarar, att en försämring av läget för exportindustrin
kan konstateras. »Konjunkturutsikterna framstå i hög grad obestämda», och
»de politiskt-ekonomiska förhållandena äro oroande», fortsätter han. Det är
inför, sådana uttalanden och andra liknande, som förekomma i statsverkspropositionen
— uttalanden, vilkas riktighet och berättigande jag ingalunda vill

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.),
ett ögonblick bestrida — som jag i likhet med en föregående talare frågar mig.
hur det skall komma att se ut i fortsättningen i vårt land. Med tömda fonder
och kassor, avsevärt höjda skatter och genom nya lån ökad statsskuld — upp
till över 12 % endast enligt propositionen i år — möta vi denna tidpunkt.. Herr
finansministern förutsätter en ytterligare skärpning av krisen för att^vi skola
befinna oss i det läget, att vi icke nu kunna diskutera de finansiella åtgärder,
varmed man finge bemästra den tänkta situationen. Jag.vågar för min del
uttala, att även utan en sådan skärpning av krisen kunna vi icke nu planlägga
behövliga åtgärder i annan mån, än vad förutseende och klokhet bjuda oss vid
behandlingen av det nu framlagda budgetförslaget.

Jag skall belysa detta med några ord. Ser man på den totala uppskattade
inkomsten för förra året jämförd med året förut, finner man, att densamma
sjunkit med omkring 560 miljoner kronor, alltså för folkhushållet i dess. helhet.
Den deklarerade förmögenheten beräknas hava sjunkit med 1,200 miljoner
kronor. I vad mån sänkta taxeringsvärden å fastigheter, först och främst
jordbruksfastigheter, tagits med i beräkningen har jag icke fått klart för mig.
Det är emellertid, som sagt, icke den posten, eller skatten på inkomst och
förmögenhet, som spelar den största rollen i fråga örn statsinkomsterna. Sammanlagda
statsinkomsterna beräknas hava minskats med omkring 100 miljoner
kronor eller cirka 10 °/°.

På vilka inkomstposter kunna vi då hoppas att under en nära, framtid, återvinna
allt eller en del av vad vi förlorat? Det säges tydligt ifrån, att vi icke
kunna vänta några malmpengar — jag citerar — under en tiel framåt. Statens
järnvägar beräknas lämna 41/2 miljoner kronor. Jag påminner .örn att endast
för två år sedan hade vi en nettostatsinkomst därifrån på„37 miljoner kronor.
Riksdagen har en gång uttalat, att den förutsatte, att å det investerade
kapitalet i statens järnvägar borde 680 miljoner kronor förräntas med normal
ränta. Vi äro nu nere vid en räntesats, som ligger åtskilligt under en procent.
Och ingen vågar hoppas, att vi hava mycket att vänta i nämnda avseende,
d. v. s. stegrade inkomster från statens järnvägar i någon nämnvärd grad.
Men detta sammanhänger med förhållanden, som jag icke här skall gå in på.
Annu mindre tro vi, att den direkta skatt, som i nästa statsverksproposition
kommer att grunda sig på detta års ekonomiska rörelse, skall lämna högre tillskott
än den för förra året, Örn vi emellertid förutsätta t. o. nu ökade, vad jag
i detta sammanhang skulle vilja kalla ordinarie inkomster, så återstår dock
att täcka de betydande belopp, som nu komma från fonderade medel, oavsett
tilläggsstaten.

Träget är sålunda allvarligt och minst av allt ägnat att frammana experimenteringslusta.
Även de, vilka se mera optimistiskt pa den närmaste framtiden,
böra erinra sig, att den inträffande ljusningen i det ekonomiska livet
först långt senare i full utsträckning gör sig gällande i fråga örn statsverkets
inkomster. Vi måste också alltjämt erinra oss, att budgeten påverkas av tidigare
av riksdagen fattade beslut. Och vi måste räkna med ytterligare mycket
starka utgiftsstegringar såsom en konsekvens av dessa. Redan de av statsmakterna
beslutade nybyggnaderna för olika ändamål fastlåsa betydande utgifter
för underhåll, skötsel och uppvärmning m. m. samt medföra i vissa fall
tillskapande av nya tjänster av olika slag. Orden äro icke mina, de äro uttalade
av min förträfflige medarbetare under de båda sista åren, nuvarande
statsrådet Nothin. Det välvilliga program för nybyggnader, som vi hava att
vänta, har icke tagits med i beräkningen av organisationsnämnden.

Jag tror mig våga uttala, att finansministern ser det ekonomiska läget ungefär
på det sätt, jag här tecknat det. Men lian ger oss ett gott hopp, att det
kan lindrås och förbättras genom särskilda impulser. Det är också emot denna

Nr 4.

Onsdagen den IS januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
bakgrund vi måste och böra se den nya ekonomiska politiken. Ty något annat
än en ny statsekonomi sk politik är det icke, som vi nu skulle slå in på.
Den bryter icke blott emot s. k. borgerlig politik utan icke mindre emot föregående
socialdemokratisk. Jag frammanar i detta sammanhang namnet Fredrik
Thorsson. Jag skulle här kunna anföra, huru han under en brydsam tid
vände sig emot det slag av ekonomisk statspolitik, som man nu slår in på. Att
igångsättande av s. k. allmänna arbeten för 160 miljoner kronor, anskaffade
genom lån,°icke betyder något i vad man därmed avser att förbättra konjunkturerna
i vårt land synes mig vara uppenbart. Jag ställer dessa 160 miljoner
kronor emot den sammanlagda inkomsten för Sveriges folk, i statsverkspropositionen
beräknad, till 4,640,000,000. Och jag frågar mig: kan man verkligen
tänka sig — ja, jag går längre och säger: kan man verkligen begära, att när
nian med dessa konstlade medel sätter i omlopp ett belopp av 160 miljoner
kronor, detta skall påverka konjunkturerna i den riktning, som man här verkligen
förutsätter?

Emellertid är det ju de delar av vårt näringsliv, som äro helt och fullt beroende
av de ekonomiska förhållandena i världen, vilka för närvarande lida
mest. Statsverkspropositionen utgår dock från en omläggning av världskonjunkturerna.
Även om statsministerns förhoppning om att en omorganisation
av det svenska samhället går i uppfyllelse, ändrar detta ingenting härutinnan.
Vi få^icke sälja mera tändstickor, mera separatorer, malm, smör och fläsk etc.,
örn vårt gamla samhälle skulle omorganiseras så, att det bleve socialistiskt.
Det gives redan exempel på den saken. Jag erinrar örn att det land, som först
gav upp, då världskrisen tog den förödande omfattning, som nu är fallet, var
det land, där det fanns arbetarmajoritet, där man hade de högsta tullmurarna
och de största subventionerna. Det landet fick först inställa betalningarna.
Det torde vara obestridligt, att statens tunga hand över näringslivet mera förlamar
än giver impulser till ökat välstånd. Att man, då det gäller, även på
socialdemokratiskt håll inser detta synes mig vara ganska påtagligt. Jagerinrar
örn, såsom någon visst gjort förut här idag, att ej heller denna riksdag
fått del av resultatet från den nämnd, som haft till uppgift att framlägga förslag
örn produktionsmedlens överförande, åtminstone i viss omfattning, på det
allmänna. Jag skulle vilja säga, att det finns knappast i dessa tider något
mera. läsvärt och intressant dokument än direktiven till socialiseringsnämnden,
■som ju tillsattes för tolv år sedan. Det heter där, att åtgärder skola vidtagas
i syfte att i. samhällelig ägo överföra bl. a. naturtillgångar, trafikanläggningar
och industriella företag. En statens affärsbank borde vi också lägga oss till
med. Ja, mina damer och herrar, nu tycker jag, att vi hava en provkarta på
denna överföring. AT kunna kasta en blick på inkomstsidan i statsverkspropositionen,
så se vi resultatet av förmånen att ha både det ena och det andra, som
vi fått experimentera med under de sista åren.

Det är ju emellertid ganska enkelt att under en tid sådan som denna, då
missnöjet växer och massor av människor äro missbelåtna, framföra en tes örn
samhällets omorganisation. Men är det ändå för mycket begärt, att vi få någon
anvisning örn, huru denna omorganisation skall ske? Jag skulle för mili
del .uppriktigt vilja säga herr statsministern, att förhållandena äro sådana, att
varje ansvarsmedveten medborgare måste vara beredd att diskutera även en
sådan utveckling, en sådan omläggning. För min del är jag beredd till detta.
Men innan man går in på en diskussion härom, måste man av förslagsställaren
kräva, att man får några av riktlinjerna, av konturerna till nybyggnaden framför
sig. Ingen kan väl för övrigt tro, att därför att ett land går över till socialism
alla andra skola göra detsamma. Det kommer alltid att finnas folk
och länder, som låta det enskilda initiativet och kapitalbildningen utgöra driv -

Onsdagen ilen 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
fjädern för det ekonomiska framåtskridandet. I konkurrensen med sådana
länder ligger det socialistiska samhället med sina nivellerande strävanden
under, det är min uppfattning.

Huvudsyftet med den nya ekonomiska politiken är emellertid först och
främst att bispringa de arbetslösa, som äro nödlidande. Jag understryker det
sista ordet. Jag förutsätter nämligen, att det står i full samklang nied vad
den nuvarande socialministern så sent som förra året deklarerade vara avsikten
med statens hjälpverksamhet. Jag citerar: »Någon möjlighet för samhället
att ingripa överallt, där enskilda medborgare råka i ekonomiska svårigheter,
finns givetvis icke. Begränsning måste alltid ske av samhällets hjälpverksamhet
till att gälla de mest ömmande fallen. Den allmänna princip, som från
statens sida anlägges på det allmännas understödjande av medborgarna är, att
den som skall hjälpas själv bör sakna möjlighet att draga försorg örn sig.
Denna grundsats torde i sin allmänna omfattning kunna godtagas av alla.»
Så hette det då. Även örn känslorna understundom inbjuda att gå längre, torde
vi alla nu vara ense därom, att det nyssnämnda uttalandet i stort sett täcker
verkligheten. Yi syfta på den allmänna hjälpverksamheten. Men herr Möller
från förra året tilläde, att delade meningar givetvis kunna förefinnas rörande
den gräns för den enskildes förmåga, vid vilken samhället skall lia att ingripa.
Och det är ju på denna punkt det så ofta skär sig, och detta i två avseenden.
Dels gäller det tvisten örn när förmåga saknas och dels i vilken utsträckning
Hjälp skall lämnas. Jag önskar säga några ord härom i största korthet.

Jag läste i en tidning förra hösten efter regeringsskiftet, att den nuvarande
regeringen uppvaktats av en deputation från övre Norrland. Det var en deputation
av gruvarbetare. Det klagades över att skatterna voro högre än lönerna.
Ja, herr talman, jag gjorde den självklara reflexionen: varför tänkte
icke dessa medborgare på den skatten, när de hade inkomsten, varpå skatten
grundade sig. De hade tydligen följt det rådet, som givits av flera av de mest
framstående männen i landet, att bara köpa. Och det kunde de göra mer än
de allra flesta arbetare i vårt land. Jag tror att det var samma deputation,
som upplyste örn att den kooperativa föreningen på platsen hade sett sin omsättning
minskad med 15 %. Jag reflekterade då över huru många i detta land
det är, som har fått sänka sin levnadsstandard med 15 %.

Det kan också ifrågasättas, huruvida i det fall, som då berördes, en oförvållad
arbetslöshet i detta ords strängaste bemärkelse kan åberopas. Det är
nämligen ett faktum, att såväl arbetarna som hela vårt land fått lida och får
lida för synder, begångna för flera år sedan. Jag syftar på händelserna år
1928, då våra största kunder vände sig åt annat håll för att få råvaran, som
de behövde, och sedan också fortsatte därmed i viss utsträckning.

Jag har en gång uttalat, att arbetslösheten i och för sig är ett ont för dem,
som drabbas därav, icke alltid betyder brist på bröd. Jag finner det därför vara
ofrånkomligt i det läge, som vi nu befinna oss uti, att vi för att hjälpa de
många nödlidande mer än hittills måste grunda våra beslut på vad vi bruka
kalla behovsprincipen, att de mest nödlidande måste hjälpas. Därom kan jag
icke tänka mig, att några olika meningar råda. Men jag menar, att vi måste
se till att följa just sådana linjer, som i den stora socialdemokratiska motionen
förra året föreslogos, när det gäller att klara upp ställningen för de nödlidande
och de behövande. Ty eljest fruktar jag, att den understödstagaranda, som
håller på att gripa omkring sig i vårt land, tager en sådan omfattning, att problemen
bliva oss övermäktiga.

Den andra frågan är, i vilken utsträckning vi skulle kunna hjälpa eller, tydligare
utsagt, med vilka belopp och på vilket sätt. Huru skulle det se ut på
landsbygden framför allt i denna lid, därest småbönder och egnahemsägare

Nr 4.

Onsdagen den IS januari f. ra.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
skulle anses lia rätt att ställa sig som supplikanter utanför myndigheternas
dörrar och begära att få behålla de inkomster, de haft i goda år och normala
tider? De nyssnämnda kategorierna ha visserligen arbete, men frågan är ju
den: ha de skäligt betalt för sitt arbete, och ha de samma betalning och samma
inkomster nu som tidigare, och kunna vi alla få det? Den framlagda statsverkspropositionen
besvarar den frågan med ja för vissa grupper i landet.
Någon sänkt levnadsstandard får eller bör ej ifrågasättas. Vi skola stabilisera
densamma så vitt möjligt på nuvarande nivå genom allmänna arbeten,
hurudan utvecklingen än ter sig i världen och hurudan än inverkan just på
ett visst område av produktionen blir. Det är emellertid icke vi utan andra
folk och raser, som bestämma marknadspriset på våra varor. Jag har sagt
det förut — och jag upprepar satsen — att vi icke skola inbilla oss, att vi
utgöra en privilegierad nation, jämfört med andra länder. Jag fruktar, att
vi redan överskattat vårt lands ekonomiska och finansiella ställning. Vi ha ett
grannland med över 160 miljoner människor, där den överväldigande massan
av folket ej kommer upp till nödhjälpsarbetarnas standard i vårt land. Och vi
ha andra länder i världen, där människorna ha betydligt bättre ställt än i nyss
åsyftade land, men ingalunda kunna kräva eller få kräva att behålla goda tiders
levnadsnivå.

Jag väntar en replik med anledning av dessa uttalanden. Det finnes naturligtvis
privilegierade klasser inom vårt samhälle, och det är dessa, som icke
få undandraga sig att draga det tyngsta lasset, när det gäller att lämna tillskott
för hjälp åt de sämre lottade. De starka skola bära de svagas bördor.
Det är alltjämt den skattepolitik, jag förordar, men icke efter sådana principer,
att alla bliva svaga och ingen hjälp finnes att giva, där den bör och måste
givas.

Jag är härmed inne på regeringens skattepolitik. Finansministern synes vara
angelägen att bevisa, att hans skatteförhöjningar äro rättvist fördelade mellan
direkta och indirekta skatter. Den finansplan, jag förra året utarbetade, var
icke lika rättvis, och detta söker därför herr finansministern i år uppvisa medelst
siffror. Men jag tror, att örn herr statsrådet ser närmare på saken, så
skall han finna, att knappast någonsin en sådan disproportion uppstått mellan
direkta och indirekta skatter, som just i den finansplan, som nu är framlagd,
örn jag räknar både med den egentliga finansplanen och tilläggsstaten. Men
jag klandrar icke detta. Det är nämligen i hög grad missvisande, örn man gör
gällande, att tullarna drabba orättvist så till vida, att de drabba fattiga som
rika i lika mån. I vissa fall drabba tullar aldrig de mindre inkomsttagarna,
t. ex. de förra året föreslagna och av riksdagen så gott som enhälligt beslutade
tullförhöjningarna.

_ Jag skall icke heller i dag gå in på den stora förhöjning av arvsskatten, som
finansministern räknar med. Det synes framgå av vad som är känt därom, att
nuvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet icke alldeles glömt
kritiken från 1928. Men å andra sidan förbigår lian det faktum, att förslaget,
om det blir genomfört, fräter på den grund varpå hela vårt ekonomiska liv
vilar. Men vi få återkomma till den frågan längre fram.

Vad som kanske mest oroar är det övervältrande av utgifterna på en närmare
eller fjärmare framtid, som finansplanen räknar med.

Slutligen kan man säga, att det icke är så farligt att låna massor av miljoner,
då man räknar och kan räkna med att ha täckning för skulden, då den skall
betalas. Men tillåt mig fråga: huru vet regeringen det? Vem garanterar att
icke, såsom förut blivit påpekat, man, när dessa 160 miljoner äro förbrukade,
står där med tom kassa, med 10,000-tals arbetare i allmän tjänst och en be -

Onsdagen den 18 januari f. lii.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tydligt ökad skuldbörda nied åtföljande ökade ränteutgifter möter den tidpunkten.
Skola vi låna ytterligare lika stora belopp eller större? Det skulle
vara intressant, om herr statsrådet ville för riksdagen utveckla sin uppfattning
just i den punkten. Det blir under alla förhållanden ej lätt att säga till
dessa massor arbetare: nu få ni gå hem var och en till sitt och klara er bäst
ni kunna, eller i bästa fall säga dem att nu kunna ni få arbete på annat håll,
fastän icke mot samma betalning som när ni arbetat i allmän tjänst.

Jag kan icke heller underlåta att reflektera över huru det kommer att ställa
sig på lånemarknaden, när staten år efter år uppträder som lånesökande med
stora belopp. Det förefaller åtminstone mig, som örn det sista statslånet icke
mottogs synnerligen välvilligt — helt naturligt förresten. När man vet att
stora och nya lån snart komma i marknaden, måste detta verka i den riktningen,
att de kapitalplacerande vänta att få än bättre villkor. Och jag tillägger,
att såsom aldrig förr ligga också kommuner och landsting ute i marknaden.

Jag övergår nu, herr talman, till att yttra några ord örn fjärde huvudtiteln.
Jag skall icke yttra mig örn några detaljer. Jag hoppas livligt, att man icke behöver
använda organisationen, som nu stoppas upp i hög grad. Att besparingar
på denna huvudtitel måste vidtagas, därom är jag ense med regeringen.
Men frågan gäller endast, hur besparingarna skola placeras. Vi få återkomma
till denna sak längre fram. Vad jag i dag önskar säga det är endast några ord
angående det läge, vari försvarsfrågan kommer genom denna proposition.

Den förra regeringen utgick från att ej rubba 1925 års organisation, så
länge vi ej hade något annat att sätta i stället. Och det gör ej heller den nuvarande
regeringen på papperet. Men huru är det i verkligheten? Ingen må
väl inbilla sig, att ett uppskov med utbildningen av de värnpliktiga i den utsträckning,
som nu föreslås, stannar vid de årsklasser, som skola rycka in
från 1 mars i år till samma tid nästa år. En återgång till gällande organisations
utbildningsbestämmelser kommer att medföra betydande kostnader nästa
år. Och ingen kan väl tro, att regeringen är villig föreslå detta eller kan anskaffa
penningar därtill. Vad vi i år besluta blir enligt min uppfattning gällande
till nästa år. Och huru länge vi vänta med detta torde bliva beroende
på konjunkturutvecklingen i världen och hemma hos oss. Vi stå alltså nu
färdiga att beträda samma väg som efter genomförandet av 1914 års försvarsbeslut.
Den ekonomiska bördan blev då för tung, och steg för steg upprevs
beslutet av 1914. Vilken inställning man än har beträffande fjärde huvudtiteln
torde åtminstone de allra flesta vara eniga om att det bör vara ordning
och reda även med avseende på vårt militära försvar. Med andra ord vi måste
se läget sådant det är och inrätta oss därefter.

I direktiven för 1928 års försvarskommission framhålles, att utredningen
bör gå ut på att undersöka, huruvida och i vilken mån kostnaderna för den
nuvarande organisationen kunna nedbringas. Det skulle bli en förutsättningslös
utredning av hela försvarsfrågan, sedd från mycket olika synpunkter.
Denna utredning pågår som bekant. När något förslag kommer fram vet väl
ingen människa i detta ögonblick, i varje fall torde det icke bliva till nästa
års riksdag. Under tiden brytes den nuvarande organisationen ned. Det förefaller
mig därför vara angeläget, att regeringen upptager till prövning frågan
örn en ändamålsenlig provisorisk anordning så utformad, att det försvar,
vi lia, tjänar sitt ändamål, d. v. s. en organisation med utbildat folk. Enligt
min uppfattning har propositionen i vad den avser fjärde huvudtiteln i mycket
hög grad ryckt undan grunderna för försvarskommissionens kalkyler.

Jag borde redan, herr talman, i sammanhang med mina allmänna reflexio -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ner om arbetslösheten ha nämnt några ord om arbetslöshetsförsäkringen, och
jag deklarerar för min del, att någon deciderad ställning emot densamma har
jag aldrig intagit. Försäkringslinjen har varit och är alltjämt föremål för
överskattning från de båda rent motsatta ståndpunkterna, som här tidigare
framhållits. När motståndarna göra gällande, att arbetslöshetsförsäkringen
är av ondo och uteslutande till skada, är detta helt säkert överdrifter. När
anhängarna av försäkringsformen göra gällande, att en försäkring skulle vara
ett effektivt medel för lindrande av arbetslöshetens följder, utgör detta
också en överdrift. Jag är viss örn att icke minst den sistnämnda inställningen
till problemet kommer att rubbas av den utredning, som snart kommer att
bli offentliggjord. Sanningen i fråga örn arbetslöshetsförsäkringen torde nog
kunna utformas som skedde vid ett diskussionsmöte förra hösten, då en nationalekonom
sammanfattade diskussionen med följande ord: »Arbetslöshetsför säkringen

kan icke bliva uteslutande till skada och ej heller uteslutande till
nytta. Om den blir övervägande till nytta eller skada, beror på det sätt, på
vilket den genomföres i praktiken.» Så långt citatet. Jag hoppas för min
del, att det bebådade regeringsförslaget blir så utformat, att man från vårt
håll kan gå in för en välvillig prövning av detsamma, och jag skall verkligen
tillägga med anledning av ett yttrande tidigare i dag, att i stället för att åberopa
gång efter annan utlandets exempel till förmån för en försäkring ha vi
nu vid utformande av de förslag, som här komma att diskuteras, möjlighet att
åberopa de nackdelar, som i utlandet i en del länder varit tydligt framträdande.

Ännu en särskild fråga måste jag beröra. I finansplanen återfinnes följande
passus:

»En mycket betydande del av riksstatens utgiftssumma utgöres av lönekostnader.
I den mån dessa kostnader bestå av fasta löner till ordinarie
personal kan i allmänhet någon omedelbar begränsning icke genomföras.
»

Men så kommer finansministern in på frågan om dyrtidstilläggen, och han
anmäler, att levnadskostnadsindex fallit från 156 till 154 men fastslår det
förra talet som det, vilket bör gälla även för nästa budgetår. Grunden härför
uppgives, åtminstone har jag fattat det så, vara förra riksdagens beslut.
Men då tillåter jag mig endast erinra därom, att talet 156 var utgångspunkten
för förra regeringens förslag därför, att indextalet just var det nyssnämnda.
Åberopas därför förra årets beslut, måste det vara fullkomligt ologiskt att
föreslå samma tal nu, då det verkliga indextalet är 154. Jag tillät mig framhålla
förra året, när jag försvarade min och regeringens ställning, att de statsanställda
i jämförelse med vissa andra medborgare ha det relativt väl ställt
genom sin fasta anställning, pensionsförmåner m. m. Denna motivering har
i år med dess försämrade förhållanden för ännu större delar av vår befolkning
ännu större bärkraft, synes det mig, och jag måste på denna punkt återigen
åberopa den förträfflige medarbetare, som jag hade under de sista åren och
som nu kommit in i kammaren. Han yttrade i en inlaga till Kungl. Maj :t följande
träffande ord: »Vid en förnyad avvägning av olika statstjänaregrup pers

löneställning, som tid efter annan företagits, har för åtskilliga av dessa
hänsyn tagits icke blott till penningvärdets sänkning utan även till lönestandardens
allmänna höjning.» Är detta riktigt även nu? Jag menar med andra
ord: är levnadsstandarden densamma för alla olika grupper av medborgare,
som vi jämföra de statsanställda med? Jag svarar nej på den frågan, och jag
undrar, om icke organisationsnämndens ordförande hade just denna stora post
i budgeten i tankarna, när han skrev de ofta citerade orden: »Organisations -

Onsdagen den 18 januari f. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
nämnden anser sig böra fästa närmare uppmärksamhet därvid, att även frånsett
den nu rådande depressionen statens utgifter synas nått en höjd, som
knappast torde stå i riktig proportion till landets ekonomiska bärkraft.»

Jag förbigår i övrigt detaljerna i statsverkspropositionen. Det funnes eljest
anledning beröra åtskilligt av desamma både på utgifts- och inkomstsidan.
Jag satte t. ex. en bock vid en inkomstpost, lotterimedel. Det är första
gången, som vi finna den posten i budgetsförslaget. Jag erinrar också örn att
räntan på statsskulden nått över hundramiljonerskronorsgränsen och ökats på
ett år, örn jag icke missminner mig, med omkring 12 miljoner kronor. På inkomstsidan
är ökningen obetydlig. Den vanliga avsättningen av medel till
mötande av förluster för kreditkassan saknas, ehuru det uppenbarligen förhåller
sig så, att en avsättning för mötande av dessa förluster nu vore mer
än tidigare av behovet påkallad.

Jag skall strax sluta, herr talman. Man kräver med all rätt ifrån socialdemokratiskt
håll, ifrån regeringshåll, en saklig och fördomsfri prövning av
regeringens framställning. Ja, örn därmed avses, att sakligheten och den fördomsfria
prövningen skola sträcka sig icke blott till nuet utan även åtminstone
ett stycke in i framtiden och gälla alla och envar och icke blott en grupp
och en klass, då äro vi ense örn utgångspunkterna för den kommande prövningen
av statsverkspropositionen. Jag vill också hoppas, att partierna till höger
örn oss skola inse nödvändigheten av en sådan fördomsfri prövning i. det
läge, vari vi befinna oss, och även på det hållet bör det stå klart, att det icke
går att kräva hjälp och stöd endast åt vissa grupper av intressen men visa en
påtaglig kallsinnighet mot andra. Under förra årets valrörelse, herr talman,
uraktlåt jag aldrig en enda gång att framhålla, att det endast är genom samarbete,
vi kunna gå något så när oskadda ur krisen. Även med bibehållande
av våra politiska inställningar borde vi vara överens örn att tidsläget icke inbjuder
till förödande partistrider. Riksdagen skall icke söka sak med regeringen,
men tillåt mig säga: regeringen skall icke heller söka sak med riksdagen,
och det är, mina herrar, ifrån den synpunkten beklagligt, att
man från regeringsledamöters sida öppet uttalat hot, därest ej riksdagen
godtager vad regeringen begär. Det är klart, att en borgerlig
majoritet kan slås ned vid valurnorna, och det är lika sant, att en
stark socialistisk-kommunistisk minoritet kan kastas tillbaka vid valet, men
jag tvekar icke att uttala, att det parti, jag företräder, icke påverkas av uttalanden,
sådana som de åsyftade. Skulle de överhuvud taget ha någon effekt,
är det den rent motsatta. Det finns för övrigt anledning att i detta sammanhang
återgiva vad Danmarks socialdemokratiska statsminister yttrade,
när han öppnade danska riksdagens session förra hösten. Jag citerar: »Ute
i världen synes det finnas tecken till en ljusning i läget, men vi böra vara förberedda
på att många svårigheter ännu återstå att övervinna. Det vore önskvärt,
om riksdagen i insikt örn tidens allvar ville etablera sammarbete mellan
partierna för en säker lösning av de stora och betydelsefulla uppgifter, som
vänta oss.» Jag tillägger: dessa ord borde även vår statsminister göra till
sina och låta dem gälla vår regering och riksdag.

Jag hemställer, herr talman, om remiss till vederbörande utskott av propositionen.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att
uppskjuta den vidare debatten rörande förevarande proposition till kl. 7 e. m.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Andra kammarens protokoll JOSS. Nr 4.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

§ 4.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Ström m. fl., nr 39, angående sådana förändringar i vallagen, att vissa
från rösträttens utövande utestängda befolkningsgrupper beredas tillfälle att
deltaga i allmänna val;

herr Jacobsson m. fl., nr 40, örn anslag till kapitalökning för lånefonden för
inköp av gasgeneratorer för motordrift;

herrar Lindskog och Erlander, nr 41, örn inrättande av ytterligare en amanuensbefattning
vid Lunds lasaretts ögonklinik;

herr Carlström rrv. fl., nr 42, i anledning av vad i statsverkspropositionen föreslagits
i fråga örn anslag för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet;

herr Olsson i Ramsta, nr 43, i anledning av vad i statsverkspropositionen
föreslagits i fråga örn anslag för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet; herr

Sandberg m. fl., nr 44, örn anslag till byggande av enskilda utfartsvägar;
herrar Nilsson i Landeryd och Johanson i Huskvarna, nr 45, örn utvidgning
av Skillingaryds skjutfält;

herr Lindskog, nr 46, örn årligt understöd åt f. d. docenten S. Lindes änka;
herrar Fast och Andersson i Löbbo:

nr 47, örn årligt understöd åt förre lantbrevbäraren Karl Johan Bergström;
nr 48, örn årligt understöd åt förre trumpetaren Karl Ludvig Edvard Palmgren; nr

49, örn årligt understöd åt förre soldaten Johan Edvard Nyström; och
nr 50, örn årligt understöd åt förre soldaten Alfred Ström;

herr Hermansson m. fl., nr 51, örn ändrad lydelse av 1 § i lagen örn arbetsskydd; herr

Carlström, nr 52, angående åtgärder för begränsning av avsättningen
inom landet av margarin och fettemulsioner;

herrar Johansson i Bro och Olsson i Golvvasta, nr 53, örn anvisande av medel
för vissa förberedande åtgärder för ett torrläggningsföretag inom Västmanlands
och Uppsala län;

herrar Gustafson i Kasenberg och Johanson i Huskvarna, nr 54, örn anslag
åt Sveriges Fjäderfäavelsförening;

herrar Olsson i Mellerud och Gustafson i Kasenberg, nr 55, örn kostnadsfri
överlåtelse av äganderätten till en staten tillhörig, för uppförande av läkarbostad
i Eds provinsialläkardistrikt använd tomt; samt

herr Holmgren, nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 10, angående
vidgad rätt till ersättning för skada av björn m. m.

Ovannämnda motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.46 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på middagen började sammanträdet, varvid kammarens förhandlingar
till en början leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj :ts
proposition, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov nu komme att fortsättas;
och lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Hagberg i Luleå, som anförde: Herr talman! När herr Hamrin i dag
efterlyste socialistiska projekt från regeringens sida och förklarade sig beredd
att diskutera sådana med hänsyn till den föreliggande ekonomiska situationen
och det valresultat, som statsministern tidigare kommenterat, uttryckte
han därmed faktiskt en känsla, som tränger sig ganska djupt in även på borgerligt
håll, känslan att den ekonomiska krisen har skapat sådana svårigheter,
att man icke längre med tidigare praktiserade medel kan bemästra densamma.
Och när i dag framför allt arbetarna betrakta regeringens åtgärder och
riksdagens åtgärder, måste de ovillkorligen ställa dessa åtgärder i belysning
av föregående års riksdagsmannaval, som dock gav väljarmajoriteten åt partier,
som åtminstone i sina program säga sig vara för kapitalismens avskaffande,
för skapande av ett socialistiskt samhälle.

Ur den synpunkten måste de ju därför, dessa arbetare, fråga sig, vad det finns
för slags socialism i regeringens förslag, de förslag, som äro utformade i propositionen.
För det första finns det naturligtvis ingenting av socialism i propositionen.
För det andra aktar man sig t. o. m. att tala örn saker, som trots
allt diskuteras ganska livligt inom arbetarvärlden: jag tänker t. ex. på en
sådan fråga som den örn 7-timmarsdagen. Landsorganisationens representant
nere i Genéve har nyss uttalat sig för 40 timmars arbetsvecka med lönekompensation,
och man tycker väl, att i ett land, där man har en s. k. socialistisk
regering, som t. o. m. befinner sig i det exceptionella läget, att den skulle
kunna stödja sig på en väljarmajoritet för en socialistisk politik, man skulle
kunna få se något örn 7-timmarsdagen i statsverkspropositionen. Men där finns
icke ett dugg om den saken. Eller finns det där något om de klasslagar, som
tidigare beslutats mot arbetarna, sådana lagar som Åkarpslagen eller lösdrivarlagen,
örn vilka det inom arbetarklassen endast finns en mening, nämligen
att de äro mycket skadliga för arbetarna? Man tycker väl, att man åtminstone
skulle ha funnit något örn dessa lagars avskaffande. Eller en tredje fråga,
som upprört arbetarna mycket: strejkbryteriet vid fackliga konflikter. Knappast
i något land har strejkbryteriet spelat en sådan roll som just i Sverige,
och knappast i något land ha arbetarnas motvilja mot strejkbryteriet fått så
drastiska uttryck som just i detta land. Det var därför många arbetare, som
väntade sig, att den nu sittande regeringen skulle vidtaga åtgärder, som åtminstone
försvårade för arbetsgivarna att använda strejkbrytare vid konflik -

Vid remiss
av statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ter mellan kapital och arbete. Det är ur arbetarklassens synpunkt icke alls
något underligt eller oriktigt, att arbetsplatsen skall skyddas, så att ingen
strejkbrytare får rycka in vid konflikter på grund av de motsättningar
mellan kapital och arbete, vilka äro oundvikliga under nuvarande samhällssystem.
Men naturligtvis väntar man förgäves på några sådana initiativ. Eller
en fjärde fråga: frågan om användandet av militär och polis mot arbetare vid
fackliga konflikter. Framför allt i fråga örn anlitande av militär höjdes det ju
från de herrars sida, som i dag sitta i den svenska regeringen, mycket indignerade
protester i samband med Ådalshändelserna, och man framhöll då, att
det aldrig mer borde få inträffa, att militär skulle få användas mot svenska
arbetare vid fackliga konflikter. Det är säkert många arbetare, som väntat
sig, att den nu sittande regeringen skulle komma fram med förslag, som skulle
realisera den tankegången och omöjliggöra militärs användande i dylika fall.
Eller en femte fråga: frågan örn skattetrycket. Det har ju i den socialdemokratiska
propagandan under åratal, ja årtionden, fällts mycket hårda omdömen
örn den nuvarande skattelagen. Men den regering, som sitter i dag och
som kan stödja sig på en väljarmajoritet för att förändra denna skattelag så
att den mera rättvist fördelar bördorna, den regeringen gör ingenting i sådan
riktning utan fortsätter i stället i tidigare regeringars spår, ja, den går
t. o. m. längre, den skärper skattetrycket!

Dessa frågor plus den av statsministern omnämnda amnestifrågan äro frågor,
som för närvarande ha mjmket stor aktualitet bland arbetarna, och de
tillhöra de frågor, som arbetarna i dag ställa i förgrunden och som de åtminstone
i viss utsträckning hade väntat skulle bli föremål för åtgärder från
regeringens sida. Men som jag redan nämnt: allt vad som hittills förebragts
av regeringen visar, att den icke alls har några avsikter att vidtaga åtgärder
i dessa frågor i enlighet med arbetarnas önskningar utan att den tvärtom är
inriktad på att fortsätta samma politik, som tidigare förts av föregående regeringar.

I statsverkspropositionen försöker regeringen ställa horoskop för den kommande
tiden. Den anser, att den ekonomiska situationen är mycket mörk,
men den håller också före, att »det finns vissa tecken, vilka skulle tyda
på att världens ekonomiska utveckling efter den katastrofala skärpning av
krisläget, som förra halvåret innebar, under det senaste halvåret inträtt i ett
mera obestämt konjunkturläge, som måhända skulle beteckna begynnelsen
till en kommande återhämtning». Regeringen tycker sig sålunda finna tecken
på att den framtida ekonomiska utvecklingen skall komma att förete en
annan bild än den vi i dag ha för ögonen. Jag måste säga, att jag för min
del icke alls är ense med regeringen örn en sådan uppskattning av läget, och
jag anser det av vikt att använda detta tillfälle för att förklara, att jag hyser
en rakt motsatt uppfattning och att jag icke inser att någonting inträffat,
som giver några sannolikhetsskäl för antagandet, att den ekonomiska krisen
nu skulle lia nått »botten». Bara en flyktig undersökning visar, att krisen
i stället för att ha nått botten går mot en ytterligare skärpning och att motsättningarna
ökas ännu mera än förut. Det förhållandet, att de viktigaste
varusorterna faktiskt finnas i större utsträckning nu än under krisens första
år, tyder ju icke alls på att några förutsättningar skulle förefinnas för att
krisens botten nu skulle vara nådd. Och när man i dag betraktar hela produktionssystemet
måste man säga sig, att motsättningen mellan å ena sidan
den samhälleliga produktionen och å andra sidan det privata tillägnandet
framstår i ännu tydligare dager just under krisen. Motsättningen har skärpts,
och detta gör, att man icke alls kan ställa ett sådant horoskop som att krisen
nu skulle lia nått sin botten eller att den skulle vara i närheten därav.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Betraktar man läget internationellt, blir detta intryck ännu mera befäst. Man
finner, att vi kommunister riktigt bedömt utvecklingen, när vi konstaterat, att
läget i dag visar, att den s. k. relativa stabiliseringen för kapitalismen är
slut. Se bara på en sådan sak som valutaförhållandena mellan de olika länderna.
När i fjol England suspenderade guldmyntfoten och följdes av ett
fyrtiotal länder, var detta visserligen ett uttryck för den politik kapitalismen
för i dag, men det var också ett uttryck för att den stabilisering och det jämviktsförhållande,
som man lyckats skapa efter världskriget, rubbats i sina
grundvalar, att de icke längre bestå. Eller betrakta handelsförbindelserna mellan
de olika kapitaliststaterna. När även England i fjol uppgav sin gamla
s. k. frihandelspolitik och trädde in i de protektionistiska staternas krets, var
detta icke någon betydelselös tilldragelse. Det var icke så enkelt, att man
kunde säga, att England därmed gjorde vad andra länder tidigare gjort, utan
det betecknade en våldsam tillspetsning av krisen och framför allt en oerhörd
tillspetsning av förhållandet mellan de olika länderna. Det är ingen överdrift,
örn man i dag säger, att de kapitalistiska länderna befinna sig i ett handelskrig
med varandra. Tullmurarna byggas allt högre, ja man övergår t. o. m.
från protektionistiska åtgärder till prohibitiva åtgärder, i det att varje land
i sin strävan att åt sig bevara sin egen inhemska marknad försöker skapa sådana
tullmurar, att man praktiskt taget utestänger andra länders produkter.
Och när man i dag i pressen konstaterar, att det är fråga om ett handelskrig
mellan Sverige och Tyskland, frågar man sig: vad uttrycker detta? Jo, det
är ett resultat av den politik, som kapitalismen för i dagens situation för att
klara sig igenom krisen. Det är så mycket mera uppseendeväckande, som den
nu sittande regeringens olika tidningsorgan efter riksdagsmannavalet kommenterade
detsamma som en seger för den s. k. frihandelslinjen i svensk politik.
Sedan frihandelslinjen alltså segrat kommer vi i ett förhållande till ett
annat land, som man redan börjar karakterisera såsom handelskrig. T. o. m.
den borgerliga pressen börjar slå alarm och menar, att det är fara å färde.
Eller betrakta klassförhållandena inom de olika kapitalistiska länderna. I
vartenda land finner vi, hurusom motsättningarna skärpas, hurusom sammanstötningar
mellan arbetarna och de kapitalistiska staternas våldsmakt blir
allt vanligare företeelser. Vi ser, hur klassjustisen kräver allt flera offer, hur
allt flera arbetare inburas, och vi finner också, hurusom i fruktan för massornas
revolt mot nöden det inom borgarklassen uppstår partier och riktningar,
som med de mest brutala våldsmedel försöka krossa all opposition mot borgarklassens
politik.

När man alltså summerar dessa fakta, när man till de ekonomiska förhållandena
lägger dessa politiska fakta, måste man säga sig, att ingenting motiverar
regeringens tal om att det måhända finns möjligheter till en ekonomisk
ljusning, till ett nytt ekonomiskt uppsving, utan att allt tyder på en skärpning
av krisen. Ja, jag går så långt, att jag hävdar, att så som krisen nu
utvecklat sig det icke ges en rent ekonomisk utväg ur densamma för kapitalismen.
Man gör icke rättvisa åt sanningen, örn man bara konstaterar, att
det är »blinda» ekonomiska krafter, som styra samhället. Tvärtom är det
min uppfattning, att det läge, i vilket den kapitalistiska produktionsordningen
i dag befinner sig, är en följd av borgarklassens politik, ett resultat av
framför allt finanskapitalets, monopolkapitalets, övervikt i den kapitalistiska
ekonomien. Just tack vare denna monopolkapitalets övervikt kan densamma
bevara sina profiter i mycket stor utsträckning och motverka att själva krisens
naturliga mekanism liksom tidigare skapar förutsättningen för dess övervinnande.
När exempelvis den svenska riksdagen i fjol ställde väldiga miljonbelopp
till vissa kapitalistiska företags förfogande, var detta ett uttryck för

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
monopolkapitalets önskningar och dess makt över statsapparaten. Jag skall ta
mig friheten att i ett senare sammanhang återkomma till denna sak — i samband
med frågan om understöd av Grängesbergsbolaget — och vill bara i dag
konstatera, att de åtgärder, som riksdagen i fjol vidtog, ledde till det resultatet,
att man hjälpte vissa betryckta och beträngda företag ur deras svårigheter
och därmed räddade aktieägarnas profiter.

I årets statsverksproposition föreslår regeringen, att en väldig upplåning av
kapital skall göras för att man därmed skall underlätta genomförandet av
en mängd arbeten, som i och för sig äro nödvändiga. Det har gjorts åtskilliga
ansträngningar för att gömma dessa förslag bakom en s. k. socialistisk
mask, men ansträngningarna äro ganska misslyckade. Förhållandet är det,
att förslaget om denna väldiga upplåning långt ifrån att kunna karakteriseras
som socialistiska projekt kunna betecknas såsom mycket krasst kapitalistiska
projekt, såsom uttryck för önskningar hos vissa lager inom den svenska
kapitalismen. Men behöver ju bara se på de privata bankernas depositionsinlåning,
som visar en ökning med 200 miljoner kronor sedan krisens första
år, för att få den saken klar för sig. Bankerna ha så mycket pengar, att
de faktiskt äro övermättade. Deras stora bekymmer i dagens situation är,
huru de skola få ut pengarna i cirkulation, huru de skola kunna göra dem
profitgivande. Denna övermättnad på pengar hindrar naturligtvis inte, att
många småföretagare, många småkapitalister, ha brist på krediter och brist
på rörelsekapital. Begeringens förslag örn upplåning av dessa kapitalmängder
löser monopolkapitalets bekymmer. Det ger det en möjlighet att få ut
dessa väldiga penningsummor i cirkulation och göra dem profitabla. Det är
ju också så, att dessa lån, som regeringen förutsätter att man skall upptaga,
inte äro några räntefria lån, utan det är lån, på vilka man kommer att betala
ett tjugutal miljoner i räntor, vadan alltså de bankföretag, som här eventuellt
skulle ställa pengar till förfogande, komma att få en ganska stor profit
just genom detta förslag.

Därtill kommer ju, att det för en hel del företag kommer att vankas jättebeställningar.
Jag tänker närmast på de företag, som komma att leverera material
till elektrifieringen av järnvägarna. Statsministern var för övrigt inne
på denna fråga och poängterade själv, att väldiga summor av det belopp, som
man ämnar disponera för bekämpande av arbetslösheten, just komma att användas
till att inköpa material, d. v. s. för att gynna en rad kapitalistiska
företag, som därmed komma att få en massa leveranser. Detta faktum rycker
ju helt och hållet bort den s. k. socialistiska slöjan över förslaget örn upplåning
av detta väldiga kapital och visar, att det är en kapitalistisk transaktion,
som regeringen här föreslår riksdagen med den motiveringen, att man
därmed skall motverka arbetslösheten. Jag betvivlar icke alls, att det kommer
att bli en hel del arbete därigenom, men jag vill å andra sidan markera,
att när de arbetslösa gör sina beräkningar örn möjligheten att få arbete med
ledning av lånesumman, då räkna de ganska fel.

Jag vill i detta sammanhang också konstatera, att när högerledaren herr
Lindman i dag polemiserade emot detta uppslag till arbetslöshetens bekämpande,
var det inte alls därför att han ansåg, att det var något socialistiskt uppslag,
att det skulle betyda något anslag mot kapitalismens herravälde, utan det
var därför att han ansåg, att en hel del av de arbeten, som föreslås, inte skulle
vara nog produktiva, som han uttryckte sig, och vidare därför att regeringen
inte hade klart sagt ifrån, huruvida den ämnade reducera lönerna för arbetarna,
så att de skulle ligga under den avtalsenliga nivån.

Lika litet av socialism finns det i regeringens förslag örn arvsskatt. Den
frågan har ju tidigare berörts, och jag vill bara konstatera, att när ett sådant

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
land som England med en öppet borgerlig regering föreslår en budget, där
arvsskatten utgör inte mindre än 10 procent, så nöjer sig den svenska socialdemokratiska
regeringen med en budget, där arvsskatten skall utgöra ungefär
3 procent.

Inte minst med hänsyn till valutaresultatet måste man säga, att regeringens
budget är upprörande från arbetarklassens synpunkt. Det är enligt vår mening
en borgerlig budget alltigenom. Det är enligt vår mening upprörande
att i dessa nödtider kasta ut 100 miljoner till krigsförberedelser, det är enligt
vår mening upprörande att kasta ut över 11/2 miljoner kronor på hovet och det
är enligt vår mening också upprörande att i dag, när vi ha en socialdemokratisk
regering, man skall behöva konstatera, att statens utgifter för polisväsendet
skola fördubblas, örn man jämför dem med tidigare år med undantag för
i fjol.

Jag är inte heller enig med herr Kilboms tal örn att de direkta skatternas
ökning med 20 enheter kan fördragas och framställa det såsom en fördel framför
en ökning av de indirekta skatterna. Jag finner det ur arbetarklassens
synpunkt upprörande, att den skall betala både direkta och indirekta skatter
för ett system, som den inte har något som helst intresse av.

Det är ganska karakteristiskt, att just den nuvarande budgeten skärper den
indirekta skatteutplundringen. Av den tabell, som har uppställts i propositionen,
finner man, att av 10 år finns det bara ett enda, nämligen i fjol, då de
indirekta skatternas andel proportionellt har varit större än den blir under det
kommande budgetåret. Dessa fakta är ju en hård dom över den budget, som
den s. k. arbetarregeringen framlagt. De borde ju visa den väljarmajoritet,
som röstade socialdemokratiskt vid föregående val, att den socialism, som den
nuvarande regeringen företräder, har ingenting gemensamt med den socialism,
som uppskisserats av Karl Marx och den vetenskapliga socialismens grundläggare,
utan denna s. k. socialism är ett äkta barn av kapitalismen.

Det finns i regeringens budget en genomtänkt linje att lägga en mycket stor
del av inkomsterna på beskattning av berusningsmedel. Inte mindre än 230
miljoner kronor i runt tal ämnar man tillföra statskassan genom beskattning
av tobak och rusdrycker. Staten ockrar på den s. k. lasten. Man försöker
motivera detta ocker på de breda massornas bekostnad med talet om att det
skulle vara ett nykterhetsintresse att ha denna beskattning. Örn det skulle
vara ett nykterhetsintresse, örn det skulle befordra nykterhetssaken, då skulle
man möjligen kunna diskutera frågan, men det vet ju var och en, att det inte
alls är något nykterhetsintresse, som denna höjda beskattning av rusdrycker
och tobak vill tillgodose. Det är inte alls i arbetarklassens intresse utan det
är ett ganska borgerligt intresse. Jag pekar också på, att i den diskussion,
som redan förts i pressen och förts här i dag, har de, som varit inne på
frågan, inte alls ställt den på det viset: har vi nu satt dessa skatter så högt,
att vi därmed kommer att förhindra, att folk begagnar sig av rusdrycker och
tobak? Nej tvärtom! Man har ställt frågan på det viset: föreslår regeringen
en höjning, som kommer att motverka syftet, som kommer att sänka statens inkomster
från denna inkomstkälla? Så har alltså saken ställts, och de, som
eventuellt försöker göra det här till någon fråga, som nykterhetsmän skulle
kunna ha intresse av, är inne på en felaktig linje.

Av de anslag, 240 miljoner kronor, som man föreslår skola användas till
arbetslöshetens bekämpande, direkt och indirekt, kommer de arbetslösa kanske
inte ens att få hälften. För min del vill jag beräkna de arbetslösa till

300,000 man. Herr statsministern har ju här förklarat, att alla arbetslösa skola
hjälpas, och i så fall måste man förutsätta, att inte bara de, som nu ha
anmält sig utan även de, som inte ha anmält men som eventuellt i fortsättnin -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
gen genom en sådan deklaration komma att anmäla sig, skola lia hjälp. Skulle

300,000 arbetslösa hjälpas med detta belopp, skulle det utgöra ungefär 800
kronor per man och arbetslös. Örn man därtill skulle beräkna avtalsenliga
löner i alla arbeten, som anordnas, och beräkna dessa till 10 kronor örn dagen,
skulle det göra ungefär 3 månaders arbete per arbetslös under det kommande
året. Men, som jag redan har framhållit, avgår ju en mycket stor del av detta,
belopp, som går till beställningar, anskaffning av råmaterial och dylikt, och
kanske, när man gör den slutliga sammanfattningen av regeringens »krafttag
mot arbetslösheten», finner man, att det skulle räcka till ungefär en månads
arbete per arbetslös under det kommande året!

Det har i trontalet bebådats ett förslag om arbetslöshetsförsäkring. Jag
skall för min del inte ingå på någon längre kommentar av detta förslag •—•
det får man väl spara till dess förslaget kommer — men jag vill säga, att om
detta förslag kommer att ligga i linje med vad som socialministern, herr statsrådet
Möller, har förklarat, nämligen att försäkringen inte kommer att omfatta
dem, som i dag äro arbetslösa, och för det andra, att försäkringen skall
betalas av arbetarna själva, då blir det ju inte alls någon hjälp åt arbetarna.
Då betyder ju snarare ett sådant förslag, att en hel del av bördorna för arbetslöshetens
bekämpande komma att flyttas över från samhället på arbetarna
själva. Därför måste ju arbetarna, när de ställa kravet på arbetslöshetsförsäkring,
ställa kravet på en sådan försäkring, som betalas av arbetsgivarna
själva och av staten och som omfattar samtliga arbetslösa.

Regeringen meddelar, att den föreslår sänkning av anslaget till stödlån åt
jordbrukare med 5 miljoner kronor till 10 miljoner kronor. Det beräknades
ju redan i fjol, att de 15 miljoner, som då anvisades till stödlån, skulle räcka
till ungefär 5 procent av de svenska jordbrukarna för att klara amortering
och räntor till bankerna jämte utestående skatterestantier under det år, som nu
gått. Fem procent! Regeringens nuvarande förslag skulle betyda, att ungefär
3V2 procent av de svenska jordbrukarna skulle få hjälp till att klara
banken och skattmasen. Men det är ju i alla fall eller 5 procent, kanske
man invänder. En småbonde uppe i Pajala har tillsänt mig en sådan där
stödlånehandling, och denna är ett mycket intressant dokument. Den visar,
att denne småbonde har tillerkänts ett lån på 500 kronor. Av dessa 500 kronor
gå 400 kronor automatiskt till Pajala sparbank såsom avbetalning på räntor
och amortering, som bonden häftar i skuld för. 100 kronor gå till landsfiskalen
i Pajala såsom betalning för utestående skatter. Därtill kommer,
att denne småbonde fått ikläda sig en förpliktelse att till år 1935 bygga på
sitt hemman för inte mindre än 1,200 kronor. D. v. s. han har fått låna 500
kronor, som han inte har fått taga i ens utan som automatiskt överförts till
banken och skattmasen, men i gengäld har han fått ikläda sig förpliktelse att
till år 1935 bygga på sitt hemman för 1,200 kronor. Denna s. k. jordbrukarhjälp,
som man sålunda genomförde i fjol, går man nu in för att ytterligare
försämra.

Jag har tidigare framhållit, att monopolkapitalets övervikt i den kapitalistiska
ekonomien skärper krisen och möjliggör för detsamma att utnyttja sin
maktställning för att klara sin egen profit under denna kris. I fjol ställde,
som jag redan antytt, riksdagen 285 miljoner kronor till förfogande dels i form
av anslag till aktieköp, dels i form av lån till företag, som befunno sig i svårigheter.
Örn jag inte är fel underrättad har inte hela detta belopp ännu
förbrukats, utan det skulle återstå någon miljon härav. Riksdagen var således
så frikostig, att den anvisade mera pengar än vad dessa kapitalistföretag
behövde. Denna frikostighet bör man jämföra med de anslag, som föregående
riksdag beviljade och de som nu föreslås av denna regering till jord -

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
brukarhjälp. Jordbrukspolitiken är ju för denna regerings vidkommande
visserligen ännu ett oskrivet blad, då den inte närmare utformat principerna
för hur denna hjälp i framtiden skall te sig. Jag vill därför blott påpeka
en sak. När hans excellens herr statsministern hade sitt anförande före middagen,
markerade han, att han inte ansåg, att man nu kunde gå in för upphävande
av de tidigare stödåtgärderna för jordbruket. Jag fattar hans ^uttalande
framför allt såsom gällande de åtgärder, som vidtagits till spannmålsodlingens
skydd. Detta uttalande bör man jämföra med den socialdemokratiska
pressens kommentarer, att valrörelsen hade givit en seger för frihandelslinjen
i svensk politik. Den tvångsinmalning, som riksdagen genomfört, är
ett av de mest krassa uttryck för just protektionistisk jordbrukspolitik i detta
land. För en tid sedan meddelades, att vi hade fått en god spannmålsskörd
här i landet, och det är ganska intressant att konstatera, vad en god spannmålsskörd
betyder under nuvarande förhållanden i ett sådant land som Sverige.
I den kapitalistiska prisbildningen har det ju tidigare varit vanligt, att en varas
pris reglerats av tillgången på varan och efterfrågan pa densamma. Har. det
alltså varit fullt upp av en vara men dålig efterfrågan, så har resultatet blivit,
att priset sjunkit. Det väldiga prisfallet på åtskilliga produkter under krisen
sammanhänger ju omedelbart med överflödet på dessa varor .å ena sidan och
den ringa efterfrågan å den andra. Har det däremot förhållit sig så, att det
rått brist på en vara och varit stor efterfrågan på densamma, så har resultatet
blivit, att priserna gått i höjden.

Nu ha vi här i landet fått en mycket god spannmålsskörd, och. internationellt
har man så mycket spannmål, att man t. o. m. eldar ångmaskinerna därmed.
Det finnes alltså överflöd på spannmål såväl här i landet^ som ute i världen.
Yad blir då resultatet av riksdagens politik i spannmålsfrågan? Jo, det blir,
att vi, åtminstone relativt sett, kommer att få ett dyrare mjöl till följd av den
goda spannmålsskörden i år och icke bara ett dyrare mjöl utan även ett sämre
mjöl. Ty ju större del av det mjöl vi erhålla, som utgöres av inmald svensk
spannmål, desto sämre blir mjölet. Jag vill därmed icke säga, att det svenska
mjölet icke går att äta, för all del, men det är i alla fall ett faktum, att den
svenika arbetarklassen på grund av denna goda skörd får ett dyrare, och
sämre mjöl under det år, som kommer, medan man däremot, örn det blivit en
dålig skörd, fått ett billigare och bättre mjöl, ty då hade vi fått en större andel
utländskt mjöl inblandat, och detta mjöl är betydligt billigare och även bättre.
Det är den kapitalistiska planhushållningen i all sin glans, örn man nu kan
tala örn planhushållning i ett kapitalistiskt samhälle.

Som jag sade förut, finner jag det upprörande, att arbetare och fattiga bönder
skola tvingas att betala ännu mera tyngande skatter. Det ökade skattetrycket
är ett av elementen i utsugningen av de bredaste folklagren. Den utsugning,
som sker genom den ökade skattetungan, avläses icke bara i propositionen.
Statsministern har ju i sitt tal givit en rad konkreta exempel, som visa, att
samtidigt som skatterna till staten höjas, så ökas på ett fruktansvärt sätt också
kommunal- och landstingsskatterna på grund av. den ekonomiska krisen.

Denna skattehöjning inom kommunerna är särskilt karakteristisk för Norrbotten,
där undertecknad har sin hemort. I Norrbotten har därjämte skattetrycket
skärpts genom riksdagens tidigare åtgärder med avseende på Grängesbergsbolaget.
Det avslutades år 1927 ett malmavtal med Grängesbergsbolaget,
ett avtal, som i princip skulle tillförsäkra staten lika stor andel i utdelningen
från LKAB, d. v. s. Luossavaara Kiruna Aktiebolag. Genom detta avtal
skulle staten i princip göras till hälftendelägare i LKAB, säde man. Men i
praktiken har det visat sig., att detta malmavtal, i stället för att det skulle giva
staten ökad andel i utdelningen från LKAB, bidragit till att öka profiten för

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
de privata aktieägarna, d. v. s. för Grängesbergsbolaget, som är den andra
hälftendelägaren i LKAB. Det är framför allt riksdagens beslut i fråga örn
frakterna, som härvidlag är en ganska avgörande faktor. Jag påpekar, att
kommerskollegium redan i det yttrande som avgavs 1927, framhöll, att genom
en dylik överenskommelse skulle LKAB få icke mindre än 50 ä 60 % billigare
frakter på malmbanan än övriga befraktare på denna bana. Örn man tager
reda på hur mycket malm, som utfraktats på denna malmbana sedan 1927,
kan man ganska lätt räkna ut, att minst ett trettiotal miljoner kronor har tillförts
Grängesbergsbolaget i form av lindring i frakter för LKAB på grund av
detta malmavtal. Staten har ju under samma tid, påstås det, mottagit 3872 miljon
kronor från Grängesbergsbolaget. Låt mig då erinra örn, att staten i fjol
tecknade för ytterligare 15 miljoner kronor aktier i LKAB, vilka betalades
med dubbel kurs, d. v. s. med 30 miljoner kronor. Örn vi draga ifrån även
dessa 30 miljoner kronor, så finna vi, att staten i stället för att få 3872 miljoner
kronor från LKAB genom 1927 års malmavtal, i verkligheten fått betala
Grängesbergsbolaget minst ett tjugutal miljoner kronor. — Det är statskapitalismen
i sin prydno.

I tidskriften Fackföreningsrörelsen behandlar en författare, Lenberg, frågan
örn gruvindustriens räntabilitet. Han påpekar, att sedan 1908 har staten såsom
hälftendelägare i LKAB erhållit i runt tal 1,480,000 kronor per år, medan
den andra hälftendelägaren, Grängesbergsbolaget, erhållit icke mindre
än 13,600,000 kronor per år.

I årets statsverksproposition har regeringen upptagit inkomsterna från LKAB
till 100 kronor. Ja, örn man skulle vilja vara elak, kunde man säga, att 100
kronor är en jättevinst för staten, jämfört med vad som tidigare varit fallet.
Men nu är förhållandet det, att dessa 100 kronor äro också en ren formalitet.
Jag gör kammarens ledamöter uppmärksamma på att i statsverkspropositionen
förekommer ett förslag från regeringen att frakttillägget från LKAB, d. v. s.
det frakttillägg, som bolaget skall betala till statens järnvägar på grund av elen
minskade befraktningen, icke vidare skall bokföras såsom inkomst för statens
järnvägar. Under alla förhållanden har ju bolaget tillförsäkrat sig rätt att
tillsvidare behålla dessa pengar, men regeringen föreslår nu, att det icke ens
skall bokföras såsom inkomst för statens järnvägar. När t. o. m. ett ämbetsverk
sådant som järnvägsstyrelsen _ slår alarm och säger, att man härmed
går »ett steg ytterligare mot uppgivandet av statens järnvägars intressen i
malmbanan», borde det väl vara en smula anledning för riksdagen att litet
närmare titta pa dessa transaktioner, som nu föreslås. Järnvägsstyrelsen
ger uttryck för den meningen, att det är fråga om en subvention. Att
detta är en maskerad form för subvention, är tämligen säkert. Örn dessa pengar
icke nu bokföras såsom inkomst för statskassan, så blir resultatet, att detta
kommer att underlätta för Grängesbergsbolaget att göra en ny framstöt, d. v. s.
att ytterligare öka sin profit genom att klara sig ifrån detta frakttillägg, som
bolaget eljest är kontraktsenligt skyldigt att betala.

För Norrbottens läns vidkommande är just frågan örn malmavtalet med Grängesbergsbolaget
ganska, aktuell. Kommunerna i Jukkasjärvi och Gällivare liksom
i Luleå stad, och jag tror även Nederluleå kommun, ävensom Norrbottens
läns landsting har nämligen genom detta malmavtal blivit frånhända ett skattebelopp,
som bara för tre år utgör icke mindre än 600,000 kronor. Den royalty,
som LKAB skall betala till staten för varje ton utfraktad malm, får nämligen
LKAB tillsvidare behålla, jag tror till år 1938. Nu har man emellertid tidigare
räknat med, att man skulle kunna beskatta dessa belopp, och man har
taxerat det i dessa kommuner liksom också i landstinget åtminstone under
åren 1928, 1929 och 1930. Emellertid har regeringsrätten avkunnat ett ut -

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
slag, enligt vilka dessa belopp, som ännu ej tillförts statskassan, icke skulle
kunna beskattas förrän så har skett. Men då beloppet först år 1938 skall
tillföras statskassan och enligt skatteförordningarna blir preskriberat efter fem
år, så är det ganska uppenbart, att dessa kommuner liksom också landstinget
blir dragna vid näsan beträffande dessa skatteinktfmster. Bolaget har alltså
genom sin överenskommelse med den svenska riksdagen även när det gäller
skatterna förstått att berika sig och öka sin profit. Man behöver bara se på
LKAB:s utgifter till skatter under de senaste åren för att man klart skall
kunna skönja resultatet av detta malmavtal, som riksdagen här har godkänt.
Det visar sig, att LKAB år 1929 betalade 9,238,000 kronor i skatt, år 1930

6,301,000 kronor, år 1931 5,283,000 kronor och år 1932 1,240,000 kronor. Beträffande
det sista året kan man ju hänvisa till krisen, men när det gäller
åren 1930 och 1931, då bolagets utgifter för skatter i förhållande till år 1929
sjunkit med respektive 3 och 4 miljoner kronor, kan man ju icke hänvisa till
minskning i rörelsen eller minskad omsättning för bolaget.

Som jag redan sagt, fick detta bolag i fjol 30 miljoner kronor av riksdagen.
Man förklarade då, bland annat från socialdemokratiskt håll, att det var av
omtanke örn gruvarbetarna däruppe, vilka eljest eventuellt kunde bli arbetslösa
eller få sin förtjänst reducerad, som man gick med på denna åtgärd. Emellertid
hann riksdagen knappast anslå dessa 30 miljoner, förrän arbetstiden vid
malmfälten ytterligare reducerades, och man icke endast reducerade arbetstiden,
utan man avskedade också en massa av gruvarbetare. Dessa 30 miljoner kronor
skulle dock med nuvarande arbetsstyrka räcka till att betala ut arbetslöner
däruppe under icke mindre än tre år.

Dessa gruvarbetare befinna sig nu i de allra största svårigheter. Såväl i Kiruna
som i Malmberget arbetar man för närvarande endast 91/2 skift i månaden,
och var och en förstår, att med de förhållanden, som råda däruppe, är det
omöjligt för gruvarbetarna att kunna klara sig. Enligt en uppgift, som jag
erhållit, men som jag icke fått bekräftad, skulle bara i Malmberget 300 gruvarbetare,
d. v. s. sådana som ännu stå kvar i produktionen, redan tvingats
att vända sig till fattigvården för att få hjälp. Gruvarbetarna har krävt kompensation
för den arbetstid, som ligger emellan den nuvarande inskränkta arbetstiden
och 4 skift i veckan, d. v. s. de ha begärt kompensation för ungefär
lx/2 skift i veckan, så att de skulle få en lön som motsvarade 4 dagars arbete i
veckan. Denna ökning i löneinkomsterna betyder ungefär 3 miljoner kronor.
Jag kommer senare att ställa riksdagen inför ett förslag att anslå ett sådant
belopp. När riksdagen kan anvisa 30 miljoner kronor till aktieägarna — faktiskt
är det endast dessa, som haft någon nytta av dessa pengar — då kan
man också anvisa 3 miljoner kronor till gruvarbetarna och därigenom förhindra,
att de arbetare, som stå kvar i produktionen, skola nödgas gå till fattigvården.

I fjol genomförde riksdagen ett tillfälligt moratorium för Kreugers medspekulanter.
Från en massa bondemöten höjer man i dag krav på moratorium
med bankskulderna. Moratorium betyder ju i verkligheten endast en galgenfrist
för småbönderna, men då detta för närvarande är ett allmänt småbondekrav,
så understöder vi kommunister också detta krav. Jag betvivlar icke, att
regeringen blivit underkunnig örn att småbönderna i stor utsträckning kräva
moratorium, och jag betvivlar icke heller, att regeringen icke ägnat detta krav
någon allvarlig prövning. Det framgår redan av statsverkspropositionen, att
regeringen icke alls är inriktad på att företaga några åtgärder i det fallet.

Strax efter jul slog man alarm i den borgerliga pressen i anledning av nöden
uppe i Norrbotten. Man organiserade insamlingar över hela landet och
Norrbottens fattiga arbetarbefolkning fick svälja förödmjukelsen att mottaga
dessa nådegåvor, som välmenande människor skänkte dem. Från dessa fattiga

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
i Norrbotten, framför allt från Pajala och den finska Tornedalen framställdes
krav hos den s. k. arbetarregeringen örn ett jul-anslag, men man fick
blankt avslag. T. o. m. borgarna började organisera insamlingar, därför att de
voro på det klara med det förfärliga nödtillstånd, som rådde däruppe, men
den s. k. arbetarregeringen, vars chef i dag frejdigt förklarar, att alla skola
hjälpas, den avslog utan vidare dessa småbönders begäran om hjälp.

Det förklarades i trontalet, att den s. k. nedrustningskonferensen icke lett
till några resultat. Jag för min del kan icke riktigt gå med på detta konstaterande.
Jag anser nämligen, att ett resultat har dock konferensen givit, nämligen
att den bekräftat våra påståenden örn Nationernas förbunds s. k. nedrustningssträvanden
såsom ett medel att slå blå dunster i ögonen på arbetarna. Det
har bekräftats, att alla de hundratals konferenser och allt det resonemang, som
förts därnere på dessa konferenser, icke ha något annat värde än att uppvisa
för arbetarna, att avrustning inom kapitalismen är någonting otänkbart. Endast
socialismen kan genomföra avrustningen och Sovjetunionen, det land, där
socialismen i dag bygges, är också det enda land, som i Genéve fått företräda
och företrätt en klar avrustningsståndpunkt. Örn den nu sittande regeringen
vore en verklig arbetarregering, så skulle den i stället för att kräva 102 miljoner
kronor till militärutgifter, ställa sig på den gamla socialistiska plattformen,
den plattform, som utformats på de internationella kongresserna i Stuttgart
och Köpenhamn åren 1927 och 1910, den plattform alltså, där det säges,
att de socialistiska parlamentarikerna äro förpliktade att träda upp mot alla
anslag till krigsrustningar och att deras paroll måste vara: Inte en man och
inte ett öre till den borgerliga militarismen! Då skulle regeringen också i
enlighet med detta beslut offentliggöra alla hemliga fördrag, som finnes. Ja,
sådana åtgärder skulle regeringen vidtaga eller föreslå, i stället för att stå häruppe
och förklara, att »det är icke alls vår avsikt att försvaga den militära
apparaten». Då skulle regeringen i stället för att förebrå borgarpressen, att
den genom sin propaganda skapar olust bland officerarna för deras värv, gå
in för att genomföra vad jag här har påpekat.

Det är med anledning av det skärpta politiska läget som jag här Ilar begagnat
tillfället för att peka på denna sak. För kapitalismen ter sig i dag
läget sådant, att den i kriget faktiskt ser den enda möjliga utvägen. Alltmera
öppet talar man örn ett nytt krig, som skulle lösa krisens problem, och närman
i dag borta i fjärran östern kämpar på liv och död så är detta en kamp
örn marknaderna, ett tecken på hur den ekonomiska krisen driver kapitalismen
just till kriget örn marknaderna som den sista utvägen, sedan alla andra utvägar
visat sig vara stängda för kapitalismen.

Statsministern förklarade i inledningen till sitt tal, att folkviljan, folkmajoriteten,
uttalat sig mot den borgerliga politik, som tidigare förts. Han markerade
också, att riksdagens sammansättning inte alls motsvarade det utslag,
som valet hade givit, utan tvärtom att riksdagen med sin nuvarande sammansättning
och sin borgerliga majoritet stod i motsättning till själva valresultatet.
Nå, om man är anhängare av demokratien, av den s. k. folkviljan, örn man
verkligen vill vara demokrat, borde då inte det nuvarande förhållandet betraktas
som en absurditet? Borde det icke vara en förpliktelse för en verklig demokrat
att göra allt för att giva riksdagen en sådan sammansättning, som
motsvaras av folkmajoritetens vilja? Men hans excellens statsministern har
icke alls några sådana spekulationer. I stället förklarade han att ledstjärnan
för den socialdemokratiska regeringens politik var att försona folkmajoriteten
med riksdagsmajoriteten, d. v. s. att utjämna de motsättningar, som finnas
dem emellan. I stället för att kämpa för att giva riksdagen en sådan sammansättning,
som motsvarar folkmajoritetens vilja, skall den nuvarande riks -

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
dagen med dess sammansättning användas som grundval för regeringens politik.
Därmed gav herr statsministern klart uttryck för att regeringens strävanden
icke sträcka sig längre än till att i fortsättningen föra en klart borgerlig
politik, d. v. s. att fortsätta i de tidigare regeringarnas spår trots folkviljans
utslag. Enligt vår mening borde regeringen i dag, därest riksdagen skulle
vända sig mot dess förslag — örn dessa motsvarar arbetarkraven — taga
till sin uppgift att snarast möjligt skicka hem riksdagen, upplösa densamma
och utlysa nya val. Därmed skulle den svenska arbetarklassen givas möjlighet
att också förändra riksdagens sammansättning i enlighet med folkflertalets
vilja i det här landet. Man kommer kanske att invända, att även örn första
kammaren upplöses komma de borgerliga partierna att ha en så stark position
i den nya första kammaren, att de i alla fall komma att få majoritet vid gemensamma
omröstningar även örn andra kammarens sammansättning skulle
förändras till de borgerliga partiernas nackdel.

Jag vill erinra herr statsministern om ett tal, som han höll, örn jag minnes
rätt, i valrörelsen 1928. I detta tal konstaterade han, att de få verkliga reformer,
som riksdagen under senare tid genomfört till arbetarklassens nytta, varit
reformen örn åttatimmarsdagen, författningsreformen o. s. v., och så frågade
han: varför fick den svenska arbetarklassen dessa reformer då? Åren 1918 och
1919 var den svenska riksdagen, åtminstone om man betraktar frågan formellt,
betydligt mer reaktionär, än den nu är. Varför gick riksdagen då in för dessa
reformer? Jo, sade herr statsministern, på grund av revolutionerna i Sovjetunionen
och i Mellan-Europa och på grund av den svenska arbetarklassens
egen utomparlamentariska aktivitet. På grund av dessa förhållanden genomförde
riksdagen dessa åtgärder, som arbetarna demonstrerat för i årtionden
utan att ha kunnat få dem genomförda så länge de nöjt sig med valsedelns taktik
och icke använt utomparlamentariska medel. Dessa fakta visa ju också
att den nuvarande regeringen, därest den ville föra en verklig arbetarpolitik,
skulle kunna stödja sig på den svenska arbetarklassen och att den skulle kunna
ställa arbetarklassen inför frågan att giva regeringen det stöd den behöver
för att genomföra en verklig socialistisk politik. Då skulle också regeringen
kunna besegra en motspänstig första kammare och ganska snart ha spelet i sin
hand. Sådana åtgärder äro dock regeringen främmande, och jag vill bara
konstatera av herr statsministerns uttalande, att han tänker fortsätta i tidigare
regeringars spår och att han, trots valresultatet, trots väljarmajoritetens vilja,
i fortsättningen också ämnar .bedriva en borgerlig politik.

Herr statsministern tog upp frågan om amnestin. Han förklarade därvid,
att han för sin del var beredd att upptaga en diskussion örn sådana domar, där
vederbörande som dömts blivit ett offer på grund av vissa sociala förhållanden,
men att han icke skulle kunna diskutera örn amnesti för vissa provokatörer
och medvetna våldsmän, som åkt fast i de senare klasstriderna här i landet.
Speciellt uppehöll han sig då vid oroligheterna i Klemensnäs. Vad Klemensnäs
beträffar förhöll det sig icke alls så, att de, som dömts som ledare
däruppe, nämligen Forsberg och Wall, hade varit några provokatörer eller
medvetna våldsmän, som sökt hetsa massan till kamp mot polisen. Tvärtom
visade den undersökning, som företogs, att dessa försökte avstj^ra sammanstötningar
med polisen. Forsberg sökte upprepade gånger att avstyra dylika
sammanstötningar och han varnade arbetarna där för de provokationer, som
gjordes av polisen och av arbetsgivarna. Bara ett sådant förhållande som att
staketet där uppe i Klemensnäs hade rivits ned före arbetarmötets början och
att arbetsgivarna skickade strejkbrytare för att laga staketet, när mide skulle
hållas ett par meter därifrån, visar klart på provokation. Icke kan den, som
talade där på mötet eller den, som var där i egenskap av tidningsreferent gärna

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
göras ansvarig för att arbetsgivarna skickade strejkbrytare för att reparera,
staketet i närheten av arbetarmötet. Yar och en borde förstå, att detta alldeles
särskilt nied hänsyn till förhållandena där uppe var en medveten provokation
mot arbetarna. Det finnes många dylika fakta, som visa att just myndigheterna
provocerade arbetarna i Klemensnäs och att det var Forsberg och Wall,
som sökte förhindra en sammanstötning och som upprepade gånger varnade
arbetarna från att låta sig provoceras.

Hans excellens herr statsministern har tidigare i ett föredrag talat örn kommunisterna
såsom provokatörer. Han nämnde då även den plats varifrån undertecknad
är, nämligen Luleå. Ja, även där kom det ju till sammanstötningar,
ehuru de icke fick sådana former som vid Klemensnäs. Även där var det
en sammanstötning mellan polisen och icke bara arbetarna utan i lika hög grad
med borgerliga element. Poliserna föro fram som bärsärkar. Polisen slog ner
till höger och vänster på folk med sina sablar utan att taga hänsyn till, örn
det var borgare eller arbetare, som blevo träffade. Jag vill bara erinra örn att
Dagens Nyheter, som refererade dessa händelser, konstaterade att landsfiskalen
i Gammelstad, som var i Luleå för att lära sig att »upprätthålla ordning»,
var tvungen att hoppa över ett staket för att klara sig undan de rasande poliserna.
Det var en massa borgare, som fick smörj av polisen den kvällen, fastän
de absolut icke provocerat, lika litet som arbetarna gjort det. Stadsfiskal
i Luleå gav order örn att anhålla undertecknad som provokatör, men vederbörande
provocerade själva så klumpigt, att det var omöjligt att fullfölja den
ordern, ty det stod klart för varje förnuftig människa, vilka det var, som hade
provocerat.

Här avbröts talaren av herr förste vice talmannen Bengtsson med en anmodan
att hålla sig till saken, varpå talaren fortsatte:

Jag svarade endast på statsministerns ord.

I regeringens budgetförklaring har man föreslagit 4 miljoner kronor till
statspolisen. När frågan örn statsuolisen behandlades i fjol, uppträdde man
från nuvarande regeringshåll, som bestämda opponenter mot det förslag, som
då genomtrumfades i fråga om statspolisen. Jag bortser ifrån att detta gjordes
med den motiveringen, att den polismakt, som man då hade, var tillräcklig
för att klara av eventuella oroligheter. Jag konstaterar, att man då vände
sig emot förslaget, medan man i dag i regeringsställning och efter det att folkmajoriteten
uttalat sig emot den tidigare förda borgerliga politiken går in för
att giva dessa anslag till statspolisen, d. v. s. går in för en polisbudget, som
är dubbelt så stor mot någon tidigare polisbudget under senare åren med
undantag för år 1932. Herr statsministern har här förklarat, att detta måste
göras på grund av kommunisternas inställning till våldet och på grund av
deras provokatoriska verksamhet. Han åberopade sig på Klemensnäs, där
kommunisterna skulle ha drivit kvinnor och barn framför sig. Nu är detta
icke sant, men örn det vore sant, att man skulle förfarit så, så innebär detta
en fruktansvärd dom mot polisen, som enligt egen uppgift, avsköt ett 40-tal
skarpa skott mot dessa »kvinnor och barn».

Vi vända oss bestämt mot den individuella terrorn i klasskampen, vi vända
oss bestämt mot provokationer och mot kupper från arbetarnas sida, därför att
vi äro på det klara med att arbetarnas sak därigenom icke skulle hjälpas utan
tvärtom skulle försämras. Det hindrar ju icke att vi i fråga om vår ställning
till våldet intaga en gammal socialistisk position, som endast rent formellt
kan giva understöd åt statsministerns påståenden.

Jag vill erinra herr statsministern örn att det på det socialdemokratiska partiets
förlag finnes översatt en skrift av Karl Marx, en skrift, som försetts med

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
efterord av Hjalmar Branting, där han konstaterar, att denna broschyr innehåller
arbetarrörelsens samlade filosofi. I denna broschyr säges det följande,
vilket jag för min del anser mig böra citera, då det där säges allt, som behöver
sägas örn kommunisternas ställning till våldet: »Kommunisterna försmå att
hemlighålla sina avsikter. De förklara öppet, att deras avsikter blott kan
nås genom en våldsam omstörtning av det nuvarande samhället. Må de härskande
klasserna darra för en kommunistisk revolution! Proletariatet har i
den ingenting annat att förlora än sina kedjor, men det har en värld att
vinna.» Så säges det i denna gamla socialistiska skrift av Marx, som fått
Bräntings godkännande. Den ståndpunkt, som där företrädes och som tidigare
företrätts av socialdemokraterna, företräda vi kommunister i dag ensamma.

Men herr Kilbom och hans kamrater, äro icke de också kommunister, kämpa
icke de för samma mål? Ja, de av denna kammares ärade ledamöter, som ha
hört Kilboms tal, måste nog säga sig, att det var en ganska underlig kommunism,
som han predikade. Herr Kilbom var mycket bekymrad exempelvis
för aktienedskrivningarna och transaktionerna med de olika ländernas valutor
och han konstaterade, att detta väsentligt undergrävde det kapitalistiska samhällets
grundvalar. Eljest vet varje kommunist, och jag tror att även mera
borgerliga element har reda därpå, att aktienedskrivningar så långt ifrån nedbryta
kapitalismens grundvalar att de äro en metod för att säkra kapitalismens
profit, en metod för att ruinera en massa småkapitalister och småspekulanter
och leder till förtjänster för de stora monopolkapitalisterna. Beträffande valutatransaktionerna
är det bara formellt ett nödläge, som framdrivit dem. • Om
vi i dag titta på det penningöverflöd som finnes, måste vi dock säga
oss, att nog har det varit ett led i en ganska målmedveten politik från finanskapitalisternas
sida, när dessa valutaförstöringar genomfördes av kapitalismen.

Det har av herr statsministern med understrykande av herr Kilbom talats
örn svårigheterna för olika grupper i samhället. Jag anser, att man just vid
detta tillfälle måste markera, att detta påstående icke alls gäller generellt,
utan att det finnes en grupp i samhället, som även i dag, även under den
ekonomiska krisen, hämtar in väldiga profiter. Jag skall bara taga ett enda
exempel för att i princip ange verkningarna av kapitalismens politik. Grängesbergsbolagets
nominella aktiekapital utgör 120 miljoner kronor. Före krisen
var det fiktiva aktiekapitalet uppe i ungefär 500 miljoner kronor. I dag är
en Grängesbergsaktie nere i 60 å 65 kronor. Det betyder alltså att Grängesbergsbolagets
aktiekapital, d. v. s. dess fiktiva värde är nere i 80 miljoner
kronor. När Grängesbergsbolagets fiktiva aktiekapital, d. v. s. det belopp,
som spekulanter satt in för att erhålla Grängesbergsaktierna, var uppe i 500
miljoner kronor, då gav man 35 % utdelning. Det blev ungefär 8 % förräntning
på det insatta aktiekapitalet. I dag, när detta aktiekapital har gått ned
på grund av krisen, men också på grund av monopolkapitalismens medvetna
politik, i dag, när kapitalisterna endast behöva sätta in 80 miljoner kronor för
att förvärva äganderätten till Grängesbergsbolaget behöver man en betydligt
mindre utdelning, kanske 5 % för att få lika stor utdelning på det kapital, man
placerat, jämfört mot tidigare. Därför betyda dessa aktienedskrivningar liksom
förändringarna ifråga örn aktiekapitalet inte bara att en massa småkapitalister
göra förluster utan också att monopolkapitalisterna göra stora vinster även
under den ekonomiska krisen. Herr Kilbom, som var enig med statsministern
örn att alla har svårigheter, gjorde bara en liten reservation. Det är en skandal
förklarade han, att tillståndet hos medelklassen, som nu befinner sig i svårigheter,
skulle undersökas av oförstående och socialt okunniga tjiinstemän.
Det är i och för sig upprörande, för herr Kilboms vänner, att man icke har

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
kvalificerat folk att göra undersökningarna med, det kanske t. o. m. regeringen
är enig om.

Vidare önskade herr Kilbom av den socialdemokratiska regeringen förslag
örn avrustning. Han hade redan då hört statsministerns tal, däri denne förklarade,
att hans avsikt långt ifrån var att förstöra den militära organisationen
utan i stället var att bevara den, ehuru man ville göra vissa besparingar under
nuvarande svårigheter. Herr Kilbom har ju sett, hur de kapitalistiska länderna
behandlat avrustningsfrågan. Han har sett, hur denna behandlats i
Genéve, och när han ännu tillhörde samma parti som jag, var han med örn
att underskriva en resolution, däri man säger, att det är dimbildning mot arbetarklassen,
när man gör gällande, att avrustning skulle vara möjlig inom kapitalismen.
Visserligen kan man ställa den socialdemokratiska regeringen inför
frågan örn avrustning. Det är en socialdemokratisk regering, som har väljarmajoritet,
och det är en ganska exempellös situation. Men att ställa upp frågan,
som örn avrustning skulle vara möjlig, är felaktigt.

Sedan gör herr Kilbom en jämförelse mellan Sovjetunionen och de kapitalistiska
staterna, i det han säger, att de kapitalistiska staterna ha byggt upp
sin produktion i hundra år, medan Sovjetunionen endast byggt upp sin under
15 år. Det betyder enligt herr Kilbom, att Sovjetunionen bygger enligt samma
princip som de kapitalistiska staterna. Sedan konstaterar jag, att det var en
fråga, som verkligen gjorde herr Kilbom upprörd och fick honom till att sätta
in den kraft han förfogar över för att få kammarens öra. Det var i fråga örn
riksdagsmännens arvoden. Det kan ju vara en klassfråga även det. Men örn
det kan vara en uppgift för ett kommunistiskt parti att i dag ställa i förgrunden,
det bestrider jag.

Vidare ville herr Kilbom »oändligt gärna» lia reda på, varför ett par professorer
på Alnarp skulle ha mera betalt än några andra professorer. Snälla
herr statsministern eller något annat statsråd, gör herr Kilbom till viljes och
berätta, varför dessa skola ha mera betalt, så är alla herr Kilboms anspråk på
regeringen snart uppfyllda.

Herr Olsson i Kullenbergstorp konstaterade för sin del, att vi ha två regeringspartier
här, nämligen herr Per Albin Hanssons parti och herr Kilboum
parti, och det undrar jag ej på, att han gör, när herr Kilbom själv förklarar, att
han skall stödja regeringen, örn den för arbetarpolitik i de frågor, där sådan
kan föras. Eljest brukar herr Kilbom tala örn att socialdemokraterna äro det
tredje borgarpartiet. Och hur man kan förutsätta, att ett borgarparti skall
föra arbetarpolitik, är för mig en fullkomlig gåta. Åtminstone borde en kommunist
ej göra det.

Regeringen, säger herr Kilbom, måste med fast politik driva över en massa
borgerliga representanter i riksdagen att stöda sig. Hur skulle det vara, örn
herr Kilboms parti skulle söka föra en fast politik? Tror herr Kilbom eller
någon i denna kammare, att man kan driva borgare att föra en socialistisk politik?
Jag vill ej alls säga det som någon förolämpning mot borgarna, men det
säger sig självt, att örn jag är borgare, om jag har en borgerlig åskådning,
skulle det aldrig kunna falla mig in att stöda en politik, som riktar sig mot
min klass och mina klassintressen. Jo, det kan man göra, örn man har kniven
på strupen, d. v. s. under hot örn revolution från arbetarklassen. Då kan man
göra vissa koncessioner åt arbetarklassen, men endast under det förhållandet.

Herr Kilbom har en gång i denna kammare förklarat, att han i religionsfrågan
var agnostiker. Nu kan jag ej grekiska som statsrådet Engberg och
herr Kilbom, men jag har läst hos Friedrich Engels om ett visst slags herrar,
som översätta sin okunnighet, allt vad de ej veta, till grekiska och kalla det för

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
agnosticism. Och efter herr Kilboms tal i denna kammare, där han talat om
allt vad han icke vet, undrar jag, örn vi ej skola underlätta för oss bedömningen
av de olika partierna genom att kalla herr Kilbom och hans kumpaners
politik agnosticism. Jag för min del kommer i varje fall att energiskt vända
mig mot varje försök att kalla herr Kilbom och hans kamrater för den kommunistiska
gruppen. Jag kommer att konsekvent kalla den för den agnostiska
gruppen.

Med detta har jag sagt vad jag velat säga i årets remissdebatt. Jag har
framfört mitt partis uppfattning i de frågor, som nu stå på dagordningen, och
jag vill bara sluta med att säga, att när den nuvarande regeringen deklarerat
sin beredvillighet att fortsätta i tidigare regeringars spår, må den komma ihåg,
att utanför denna riksdag finnas dess väljarmassor, den svenska arbetarklassen,
och att sådana deklarationer, som herr statsministern i dag gjort, ett sådant
budgetförslag, som denna regering framlagt, ett budgetförslag, som är
helt borgerligt, sådana saker komma att öppna ögonen på dessa arbetarmassor
utanför riksdagen och visa dem, att endast den väg, som Sovjetunionens arbetande
folk vandrat och som kommunisterna företräda, kan leda dem till
seger.

Vidare yttrade:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Jag skall be

att få återföra kammaren till det, som trots allt just nu ändå är den aktuella
stridsfrågan, och den ligger ej på den linje, som den siste talaren tog upp.
Jag skall i förbifarten uttala min tillfredsställelse med, att denna nya ledamot
i kammaren fått visa upp för många av kammarens ledamöter, som förut
ej vetat det, att även Sillénkommunisterna ej så väsentligt skilja sig från andra
svenska medborgare. Det som jag här tänker säga är i ganska stor utsträckning
svar på kritik, men det svaret kan jag lättast ge genom att försöka klargöra,
hur budgetläget har tett sig för regeringen under förarbetena för den nu
framlagda statsverkspropositionen. Jag hoppas att under denna redogörelse
kunna på olika punkter bemöta den kritik, som riktats mot budgeten. Jag
beklagar, att vårt system med två kamrar gjort det omöjligt för mig att själv
vara närvarande i denna kammare och höra vad högerns ledare anförde, men
jag hoppas att genom de anteckningar, som jag fått, jag icke har missförstått
de kritiska punkterna. Och vad bondeförbundets och de frisinnades talesmän
beträffar hade jag tillfälle att själv åhöra dem.

Den första punkten, som jag vill understryka, och den, som är genomgående
i hela mitt svar är, att varje kritik, som är rent negativ och icke anvisar
några andra utvägar än dem, som regeringen föreslagit, varje sådan kritik
är i detta läge betydelselös, just därför, att det är en konkret situation vi lia
att göra med. Det är vissa problem, som ögonblickligen måste lösas. De tilllåta
ej, att man uppskjuter dem. Man måste taga ståndpunkt. Regeringen
har tagit ståndpunkt och det budgetförslag, som är framlagt, är den bästa
lösning regeringen kunnat finna.

Det jag då vill börja med är att undanröja ett missförstånd, som kanske
dröjer kvar i denna kammare, fast jag till min glädje i första kammaren konstaterat,
att den förste talaren där icke fallit offer för den offentliga polemik,
som förts mot budgetförslaget, nämligen det missförståndet, att den nu
framlagda budgeten skulle vara byggd på en utrensning av alla tillgängliga
reserver, så att visserligen nästa års budget kunde klaras på ett någorlunda
hyggligt sätt, men ställningen för en efterträdare skulle vara i hög grad förandra
kammarens protokoll 1938. Nr 4. 5

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
svårad. Det förhåller sig inte så. Det är riktigt, att det måst ske en tömning
av de tidigare reserverna. Jag har varit tvungen att föreslå, att inte
bara den väsentliga delen av rusdrycksmedelsfonden skulle tagas i anspråk
utan även att nästan hela resten av den s. k. amorteringsfonden skulle användas.
Men jag är övertygad örn, att, vilken finansminister än suttit, hade han
helt enkelt varit tvungen att gå den vägen. Det är omständigheternas makt,
som gjort det, den försvårade ekonomiska krisen, som på ett rent katastrofalt
sätt sänkt inkomsterna t. ex. av tullarna, som medfört, att man ej kan avvakta
detta budgetårs slut utan att fylla kassafonden. Det var ej möjligt att när
budgeten år 1931 framlades, det var ej möjligt, säger jag, att vid den tiden
förutse, att budgeten 1931—1932 skulle utfalla med sådant underskott, att
kassafonden praktiskt taget blivit tömd. Man räknade med att vid budgetårets
slut skulle finnas över 40 miljoner kronor. Det var ej möjligt att förutse
utgången, det är ej något, som kan riktas som kritik mot den, som framlade
budgetförslaget, eller mot riksdagen, som antagit det och gjort sig solidarisk
med förslagsställaren. Men det är ett faktum, att krisen fortsatt, fonden har
tömts, inkomsterna från tullarna flyta sparsamt. Det har medfört, att en förstärkning
och en stor förstärkning av kassafonden har blivit nödvändig. Det
har ej funnits annat att taga till än rusdrycksmedelsfonden, och det var med
tillfredsställelse jag fann, att herr Hamrin, som närmast representerar den
riktning, som slagit vakt kring rusdrycksmedelsfonden, att icke heller herr
Hamrin hade någon, såvitt jag förstår, allvarlig invändning att göra mot den
utväg, som valts. Det, som man möjligen kunde säga lättare bort kunna förutses,
var naturligtvis, att arbetslösheten skulle kräva större anslag, än man
vid förra årets riksdag beviljade. Jag har hört herr Hamrin förklara, att den
förutvarande frisinnade regeringen ej '' gjort annat än tidigare regeringar
gjort, även socialdemokratiska, att helt enkelt följa arbetslöshetskommissionen.
Jag vill ej rikta någon kritik mot den beräkning, som arbetslöshetskommissionen
våren 1932 gjorde över behovet av penningar för arbetslöshetens
bekämpande, men jag tror, att vi kunna vara eniga örn, att det mycket
stora, för att ej säga utomordentligt stora förtroende, som den borgerliga
majoriteten under gångna år visat mot arbetslöshetskommissionen, skulle kunna
föranleda vissa reflexioner. Alltså, den uttömning av reserverna, som blivit
nödvändig, har skett för att den nu löpande budgeten skulle gå ihop. Och
när denna utrensning av reserverna skett, då först har arbetet med den nya
budgeten börjat. Den har sålunda fått uppgöras utan tillgång till sådana
reserver, och under alldeles samma betingelser, som en finansminister kommer
att befinna sig i, då han skall göra upp nästa års budget. Jag har velat
säga detta därför, att det är viktigt att icke lämna någon rest kvar av ett
missförstånd, att den budget som är framlagd för 1933—1934, i något väsentligt
är byggd på reserver. Den är i viss utsträckning byggd på engångsinkomster,
det är sant. Den mycket betydande brist, som måste fyllas på
grund av den hastiga sänkningen av inkomsterna och samtidigt starkt stigande
utgifter, kan sättas till uppemot 150 miljoner kronor. Till det hål, som
sålunda skulle fyllas, har man tagit 25 miljoner av engångsinkomster. Man
har haft att välja, och det valet har riksdagen fortfarande. Vägen står fri
och öppen. Örn de, som kritisera, att man på detta sätt har tillgripit engångsinkomster,
vilja fullfölja sin tankegång, kunna de komma fram med förslag
om ytterligare minskade utgifter och större sparsamhet eller ännu mera ökade
skatter. Något tredje gives icke. Örn man från det håll, som kritiserar
budgetförslaget, icke vill göra ytterligare sänkningar av utgifterna, återstår
endast den utvägen att höja skatten ytterligare. Jag tror, att det är försvarbart
att i detta läge taga 13 miljoner från riksbanksvinsten, 10 miljoner från

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tobaksmonopolet och ett par miljoner fonderade spritmedel. När man haft
denna tillgång, har det varit, anser jag, försvarbart att taga dem i bruk för
att under ett års tid uppskjuta den ökning av skatten, som annars varit nödvändig.
Det innebär ej, att den, som har att göra upp nästa års budget, skulle
befinna sig i så mycket sämre läge, ty erfarenheten har visat, att, hur mycket
man än plockar fram av dylika engångsinkomster, har varje ny finansminister
en otrolig skicklighet att kunna leta upp nya sådana. Och jag vill
ej förneka, att ytterligare möjligheter finnas, som kunnat användas vid finansieringen
av budgeten 1933—1934, fastän det ej skett.

Jag skall ej uppehålla mig längre vid den sidan av saken mer än för att
tillägga, att de, som anse sig kunna rikta en kritik mot den budgetpolitik,
som tager i bruk fonderade medel, böra ett ögonblick stanna och fråga sig,
hur det skulle ha sett ut med vår svenska budget, örn vi ej haft dessa fonderade
medel att tillgå. Och jag kan kanske få vara så tillfredsställd med
mig själv, att jag erinrar örn, att de stora reserver, som de sista åren varit att
tillgå för finansieringen av den svenska budgeten, ha funnits på grund av den
mycket kritiserade åtgärd, som 1926 års riksdag efter den socialdemokratiska
regeringens förslag genomförde, nämligen att fondera en ej obetydlig
del av de årligen inflytande spritmedlen. Örn denna kritiserade åtgärd ej
vidtagits, skulle vi kanske två år tidigare eller i alla händelser ett år tidigare
varit tvungna till mycket väsentliga skattehöjningar.

Sålunda, när nu dessa omedelbara krav på tilläggsanslag blivit tillgodosedda,
när den nya budgeten skulle göras upp, har det som jag nämnde ej
funnits någon annan utväg, vare sig man tyckte att det var trevligt eller ej,
än att bygga nästa års budget på den mest konservativa, d. v. s. den mest försiktiga
grund som möjligt varit. Bristen måste täckas genom minskning i utgifter
och ökning av inkomsterna. Jag säger det, fastän jag vet, att jag om
en liten stund måste gå in på frågan örn den extra lånebudgeten och det avsteg
från våra finansieringsprinciper, som den innebär. Men jag vill, att
kammaren först skall fästa uppmärksamheten vid den ordinära delen av budgeten.
Det har varit regeringens mening, att denna del av budgeten finansierades
efter mycket försiktiga grunder. Genom att detta skedde har regeringen
ansett sig skapa ett underlag för de extraordinära åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande, som lånebudgeten innebär.

Den kraftiga nedskärning, som ägt rum på utgiftssidan, behöver jag ej
tala örn. Jag förmodar, att man på alla håll inom riksdagen måste märka,
vad detta går ut över. Det finns förmodligen intet område av den statliga
verksamheten, där man icke, när man är intresserad, kommer att känna, att
här har verkligen en hård hand använts, och jag vill gärna begagna tillfället
säga, att regeringens arbete i den punkten utan tvivel i hög grad underlättats
av det ytterst värdefulla arbete, som i våras utförts av den s. k. granskningsnämnden,
som förra regeringen tillsatte. Det har varit mycket lättare
komma ned med utgifterna, såsom skett, därför att på så tidigt stadium både
myndigheter och andra blivit beredda på att här verkligen skulle ske mycket
kraftiga nedskärningar. Såvitt jag förstår lia besparingarna icke spelat någon
mycket framträdande roll i denna diskussion. Det onda undantaget skulle
vara den starka minskningen på fjärde huvudtiteln, som föranlett vissa invändningar,
men jag vill erinra örn, att vill man icke acceptera dessa minskningar
på 20 miljoner och örn man icke vill gå längre än vad besparingsnämnden
gjort, som föreslog en minskning på 12 miljoner, eller om man kanske bara
vill göra en minskning med 10 miljoner så betyder det, att en riksdag, som vill
rätta till budgeten på den punkten, måste vara beredd på att skaffa ytterligare
10 miljoner på skattevägen.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Om jag därefter går över till den balansering, som skett genom ökning av
inkomsterna, så är på den punkten icke heller mycket att säga. Även de, som
äro mycket rädda för höjning av den direkta skatten, ha, såvitt jag förstår,
icke haft större invändningar att göra mot en höjning av 20 enheter. Höjningen
av tobaksskatten, som kommer att föranleda mycket små prishöjningar,
har icke heller, såvitt jag vet, föranlett någon kritik. Maltskattens höjning är
man kanske icke heller mycket rädd för. Däremot är det klart, att frågan
örn höjning av spritpriset är en besvärlig sak. Jag hör visserligen till nykterhetslägret
och ser gärna, att spritkonsumtionen minskas, men det är i
detta ögonblick icke rätt att bortse från att det allra först nödvändiga är att
skaffa staten ökade inkomster, och då måste man fråga sig, örn en ökning av
spritpriset i detta läge verkligen kommer att inbringa det förutsatta beloppet.
Jag tror för min del, att en höjning och en mycket väsentlig höjning av spritpriset
skulle vara möjlig, örn man kunde gå fram steg för steg och örn dessa
steg kunde tagas under någorlunda fördelaktiga ekonomiska förhållanden, men
när dessa steg tagas under den svåraste depression, som vi genomlevat, är det
uppenbart, att dessa faktorer tillsammans kunna föranleda en tillbakagång
av konsumtionen, som gör, att stegringen i priset icke inbringar det åsyftade
beloppet. Den höjning, som riksdagen år 1932 accepterade, har slagit slint
icke så litet, men jag tror, att den myndighet, som i detta fall har räknat med
vad ytterligare 60 öre i omsättningsskatt skulle ge, varit ganska försiktig,
och när denna myndighet säger, att den siffra den kommit till förmodligen
kommer att stå sig, har jag vågat taga upp den.

I det sammanhanget kanske någon framställer frågan, varför fördelningen
av de höjda skatterna gjorts såsom skett. Jag har redan i finansplanen skrivit,
att, även örn man till den direkta skattesidan hänfört den höjning
av förmögenhetsskatten, som skulle bli följden av en omläggning

av arvsskatten, så innebär detta likväl, att i vår svenska budget
komma de s. k. konsumtionsskatterna att taga upp mer än två tredjedelar
av utrymmet. Jag vet mycket väl, som någon talare anmärkte, att
alla konsumtionsskatter icke gå ut över fattigt folks konsumtion. Det är
självklart liksom att den direkta skatten icke bara tages ut av rikt folks inkomster
utan även av ganska fattigt folks inkomster, men i det stora hela är
det nog så, att de direkta skatterna hårdast drabba de ekonomiskt bäst situerade
och konsumtionsskatterna dem, som ha det sämst. Att så är förhållandet
visar sig bäst därigenom, att de som tala mest mot de direkta skatterna

äro de, som sitta med goda inkomster, under det att den stora massan tryckes
mest av konsumtionsskatter. Herr Olsson i Kullenbergstorp gjorde en antydan
örn hembränning och att det kunde vara möjligt att tillgripa en annan konsumtionsvara
än spriten, och den frågan ställdes förut i första kammaren och Ilar
ställts så många gånger offentligt under den sista veckan, att jag inte kan
underlåta att svara. Det är icke beroende på att kaffet, som naturligtvis åsyftas,
för mig skulle ha någon annan karaktär än andra konsumtionsvaror, utan
på att vi redan ha en kaffetull, som är ganska hög. Den höjdes till 45 öre i
fjol. Vi veta, att den prisförhöjning, som kan förutses bliva följden av en
tullförhöjning, är något som praktiskt taget ingen kan undandraga sig. Det
är ingen, som begär, att någon skall låta bli att dricka kaffe på samma sätt
som man kan ifrågasätta att begära, att de, som dricka sprit och röka tobak,
skola låta bli det. Jag tror, att med den fördelning av skattebördan, som vi
ha, är det rätt att skona den stora del av svenska folket, för vilken en höjning
av kaffetullen skulle bliva tung. Men jag döljer ingalunda, att tiderna
kunna bliva sådana, att det kan bliva nödvändigt taga ut mera av kaffekonsumenterna
än nu, men, innan jag skrider till höjning av tullen, som kan med -

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
föra höjning av priset, anser jag det vara nödvändigt undersöka, om icke
andra vägar äro framkomliga för att skaffa staten större inkomster av kaffet,
utan att detta skall behöva medföra någon höjning av priset. Var och en förstår,
att jag syftar på möjligheten att staten i sin egen hand tager hela importen
av kaffe, och jag kan meddela, att redan sedan flera veckor en sådan undersökning
är i gång för att utröna, örn staten genom ett importmonopol på
kaffe skulle kunna skaffa sig större inkomster kanske utan att behöva belasta
konsumtionen.

När jag på det sättet har redogjort för skattebudgeten, så kommer jag över
till den del av det nu framlagda budgetförslaget, som uppenbarligen har framkallat
de största meningsskiljaktigheterna och — för att använda de ord som
varierats på olika sätt av talarna här i dag — som lia framkallat olika grader
av oro, olika grader av farhågor, som verkat skrämmande, som besannat vad
man kunnat vänta sig o. s. v. Det är icke möjligt att bedöma denna del av
budgeten, om man icke vill gå in på hela frågan om, vad man skulle kunna
sätta i stället för den lånebudget, som regeringen framlagat. Man måste ha
en gemensam utgångspunkt, örn man skall kunna resonera örn dessa ting. Jag
vill icke förneka, att det för dem, som säga: vi tro fortfarande på den politik,
som åtminstone officiellt varit knäsatt här i landet, att räddningen under
krisen ligger i största möjliga begränsning av statens utgifter, att räddningen
även för de arbetslösa ligger i att staten inskränker sin verksamhet, att kommunerna
inskränka sin verksamhet, att man hjälper minsta möjliga antal av
de arbetslösa och på det viset minskar statens utgifter så mycket som möjligt,
jag vill icke förneka, säger jag, att det skulle vara möjligt att för dem i detta
ögonblick lägga fram en budget, enligt vilken man skulle kunna reda sig
utan lånemedel. Jag vet icke, örn herr Lindman här i kammaren bestämt sagt
ifrån, att man från hans sida icke kan reflektera på lån till arbetslöshetens
bekämpande. Jag misstänker, att han icke klart har sagt ut det därför att
herr Trygger i första kammaren ville icke definitivt säga nej till en lånepolitik,
när det gäller att bekämpa arbetslösheten. Örn man icke är en bestämd
motståndare till lånepolitiken finns en utgångspunkt för en diskussion. Örn
man däremot bestämt sig för att icke göra mer för arbetslöshetens bekämpande
än vad som kan pressas in inom en rimlig skattebudget, förefaller det mig,
som örn alla förutsättningar för en diskussion på den punkten skulle vara uteslutna,
ty jag är övertygad örn att den, som så radikalt säger nej till lånepolitiken,
han är åtminstone av den meningen, att skatterna måste hållas så låga,
att den hjälp till bekämpande av arbetslösheten genom anslag av medel för
igångsättande av arbeten, som från det hållet skulle kunna beviljas, komme
att bliva ytterst obetydlig. Regeringen har gått ut från en annan uppfattning.
Regeringen vägrar icke att se de skäl, som tala för den s. k. nedskärningspolitiken,
men regeringen har icke känt sig övertygad örn att denna politik
i det nuvarande läget är den riktiga. Det är förklarligt, att man, när
krisen börjar, tänker sig endast, att en anpassning efter det försilmrade läget
skall ske genom att även staten och det allmänna minskar sina utgifter. När
vi lia en kris, som vara! i tre år eller i alla händelser i vårt land i iva år. är
det skäl, att man överväger, om icke en annan linje måste väljas. Det var
med mycket stor tillfredsställelse, som jag hörde herr Hamrin säga, att så
svår som krisen är, så ytterligt besvärligt som det är att avgöra, vad som är
det riktiga, är man tvungen överväga även ting, som man tidigare skulle
blankt avvisat. Herr Hamrin dristade sig så långt ut, att han var villig att
till och med diskutera socialismen. Den nuvarande regeringen begär icke sådana
offer av den borgerliga majoriteten. Den nuvarande regeringen har lagt
fram ett förslag, som icke sträcker sig över gränsen för vad en framsynt och

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
förnuftig borgerlig majoritet skulle kunna gå med på. Jag vill erinra örn
att denna tanke att man skulle försöka bekämpa arbetslöshet och depression,
genom igångsättandet med lånade medel av stora offentliga arbeten, den har
icke i främsta rummet blivit framförd av de verkligt radikala anhängarna
av samhällets omdaning till ett fullt socialistiskt samhälle — för dem har detta
alltid i stor utsträckning verkat som halvmesyrer — utan de, som framfört
dessa planer, i främsta rummet att genom stora offentliga arbeten liva upp
konjunkturerna och bekämpa arbetslösheten, är folk, som icke velat släppa
tanken på att det nuvarande ekonomiska systemet har så stor livskraft, att,
om vi endast kunna klara det över den stora prövning, som det nu genomlever,
kan det vara beskärt ännu en ganska lång livstid. Det var i det sammanhanget
några uppgifter, som lämnades av herr Olsson i Kullenbergstorp, som
jag icke kunnat kontrollera, men som jag fann något överraskande. Han ville
nämligen gentemot offentliga arbeten såsom medel mot arbetslöshet
och kris framföra några siffror, som meddelats i den engelska diskussionen.
Man skulle räknat ut, att under åtta års tid skulle
engelska staten lia givit ut icke mindre än 700 miljoner pund för offenliga arbeten
och därmed hade man ändå icke minskat arbetslösheten. Nej, det är alldeles
uppenbart, men man måste alltid, när man resonerar om dessa ting fråga:
vad skulle lia blivit följden, örn icke heller dessa 700 miljoner pund hade
blivit använda? Man måste, på samma sätt som när man talar om de medel,
som ges ut på arbetslösheten och anser dem för bortkastade, ställa till sig den
frågan: hur skulle det lia sett ut både i vårt land och i andra länder, örn staten
icke hade givit ut pengar i största omfattning för att åtminstone hålla
den värsta nöden borta? Det som förvånade mig i de uppgifter, som herr Olsson
i Kullenbergstorp lämnade, var det, att 700 miljoner kronor under åtta år
skulle inneburit en summa på nära 100 miljoner pund, d. v. s. närmare 2 miljarder
svenska kronor örn året. Det engelska liberala partiet förde under
valrörelsen år 1929 med kraft fram sina planer på stora offentliga arbeten
till bekämpande av arbetslösheten. Då man nu vet, att dessa liberala planer,
som på många håll betraktades som fantastiska, inneburo en utgift på låt mig
säga 300 miljoner pund under loppet av två år, förefaller det mig, som örn
man kunde misstänka, att det föreligger något missförstånd rörande den stora
summan, som herr Olsson i Kullenbergstorp nämnde. Jag kan icke förneka
det, jag kan icke kontrollera det: jag fick verkligen det intrycket, att kanske
här gällde det en sammanslagning och icke bara de medel som använts för offentliga
arbeten utan även de medel, som gått till arbetslöshetsförsäkringen,
ty att allt detta under de sista åren gått på över 100 miljoner pund örn året,
det är känt.

Utgångspunkten för regeringsförslaget har varit att i den nuvarande depressionsperioden
är det försvarligt och riktigt att försöka sätta arbeten i gång
med hjälp av upplånade medel, men, när regeringen har gått in på den linjen,
har man ansett det vara nödvändigt att lägga en andra grund för budgeten.
Den första var den, att skattebudgeten i den vanliga meningen skulle balanseras
efter konservativa principer. Den andra grunden, som regeringen ansåg
nödvändig lägga, var den, att de upplånade medlen skulle amorteras på en
relativt kort tid så att man icke från något håll skulle kunna påstå, att man
lättsinnigt vältrat över bördor på efterkommande. På det viset har amorteringsplanen
kommit till, och jag vill passa på tillfället rätta ett missförstånd,
som tycks ha förekommit i debatten i denna kammare likaväl som det förekommit
i den offentliga diskussionen, där man talat om, att här gällde det en
fyraårsplan o. s. v. Regeringen har alls icke räknat med några fyra år. Regeringen
har sagt, att vi komma till en upplånad summa, extraordinärt för

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
nästa budgetår, av 160 miljoner kronor. Huruvida det blir nödvändigt och
möjligt att även det kommande året fortsätta, därom kunna vi i detta ögonblick
icke uttala oss, men om det icke blir nödvändigt att göra det mer än detta närmaste
året, betyder en amortering på 40 miljoner kronor, att de 160 miljonerna
äro avbetalta på 4 år, och, örn upplåningen skulle fortsätta även ett kommande
år, betyder det att under en ganska kort tidsperiod komma dessa miljoner att
vara amorterade. Ty i denna kammare, som är så full av kommunalmän och
landstingsmän och folk från bygderna, där man känner till vad lån betyder,
tror jag man ej behöver röna motsägelse, om man säger, att lån, som amorteras
på 4 år eller låt oss säga 8 ä 10 år, icke äro lån, som man där anser
belasta efterkommande. Det är överhuvud taget något av det mest förvånande,
som man mött i diskussionen i Sverige i detta ögonblick, att folk, som i
kommunerna föreslå och som komma in till regeringen och begära amortering
på 40 år och bliva mycket missnöjda, örn man i finansdepartementet sänker
till 30 eller 20 år, i riksdagen finna det självklart, att man icke skall belasta
ett följande år med kostnaden för t. ex. ett stort byggnadsföretag, som skall
göra nytta under en mångfald år. Dessa män eller den press, som ger uttryck
åt deras uppfattning, förklara, att örn staten bygger en institution för ett
universitet, t. ex. ett bibliotek, eller överhuvud taget något, som består en
ganska lång tid, är det osund politik, örn man icke betalar det omedelbart under
de år, som byggnadsverket fullbordas. Jag tror det är en alldeles falsk
uppfattning av vad sund ekonomi är. Jag skall erinra örn en sak, som kanske
belyser det ytterligare. Örn det hade varit så i vårt land, som det är i en del
främmande länder, att postverkets stat gått in i den vanliga budgeten, skulle
det varit klart stridande mot svenska budgetprinciper, att bygga ett posthus
med lånemedel. Vi ha skurit av detta från den vanliga skattebudgeten och
lagt det på kapitalökning, och följden därav blir den, att man finner det självklart,
att man skall kunna bygga och betala ett sådant hus under en lång följd
av år. Jag vill erinra örn att i vårt grannland Danmark har man för varje
gren av den offentliga verksamheten upplagt icke bara en årlig driftsbudget,
man har även en årlig kapitalbudget, där man för varje offentligt verk har en
årlig amortering av de kostnader, som blivit nedlagda inom denna förvaltningsgren.
Där spärrar man upp ögonen och förstår icke vad man talar örn, när
någon påstår, att örn man skall bygga ett hus för ett ämbetsverk, skall detta
betalas samma år som det uppföres. Jag säger icke detta för att förneka
den styrka, som ligger i och har legat i den svenska stränga principen att
icke låna pengar, även örn det gäller en sak, som varar länge, ty var och en förstår
ju, att detta leder till att staten ökar sin förmögenhet i ganska snabb
takt. Det är klart, att om allt, som innebär en ökning av statens fasta förmögenhet,
omedelbart skall finansieras med skattemedel, så innebär detta, att
staten mycket snabbt ökar sina tillgångar och att skattebetalarna få snabbt
släppa till pengar. Jag kan icke såsom socialdemokrat och såsom anhängare
av den tanken, att staten mycket gärna kan äga en ganska stor del av landets
förmögenhet, göra några invändningar från den synpunkten, men jag är icke
så bunden av dessa föreställningar, att nian nödvändigt mycket hastigt skall
öka statens förmögenhet, att jag bortser ifrån de olägenheter, som följa därmed
under en tid som den nuvarande. Under en tid som den nuvarande, när det
är nödvändigt att i snabb takt utvidga statens verksamhet för att sätta människor
i arbete, utgör denna finansieringsregel, vilka andra goda sidor den
än må lia, en boja, som hindrar oss ifrån att gå de vägar, som från hela landets
synpunkt äro de mest önskvärda.

När jag till detta förslag örn en extraordinär upplåning på 160 miljoner
föreslagit att knyta en amortering på icke mindre än 40 miljoner, och när

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
regeringen föreslår, att dessa pengar skola tagas ur en omlagd arvsskatt, så
kanske det kan tillåtas mig att med några ord beröra denna punkt. Den Ilar
berörts av flera talare, som ha skakat på huvudet och antytt, att det vore
vissa faror förbundna därmed. Jag vågar därför beröra saken redan nu, fastän
det väl är sannolikt, att frågan senare kan bli föremål för en mera utförlig
behandling.

Den omläggning av arvsskatten, som här föreslås, är, som ni veta, att man,
jämte vår vanliga arvslottsskatt, tar ut en så kallad kvarlåtenskapsskatt,
d. v. s. en skatt på det oskiftade arvet. Det är uppenbart, att detta är en skatt,
som måste motiveras på samma sätt som vanlig förmögenhetsskatt, Örn någon
frågar, varför det har varit naturligt för regeringen att föreslå en ökning
av förmögenhetsskatten, så kan jag bara svara, att den, som opartiskt försöker
granska det svenska skattesystemet, kommer till det resultatet, att den del av
folkets skattekraft, som blivit minst utnyttjad, är den del, som ligger i förmögenhet.
Jag talar här icke örn att förmögenhetsskatter överhuvud taget äTO
nyttiga, jag talar överhuvud taget icke örn att skatter äro nyttiga, utan jag
går ut ifrån, att skatter äro nödvändiga. Alla äro överens örn att folk måste
betala skatt. Fråga vi då, var vi lia det lättaste skattetrycket, så är det ett
faktum, att det finns icke någon del av skattekraften i vårt land, som belastas
mindre än förmögenheten. Jag stöder detta påstående på vissa jämförelser.
Jag skall icke försöka ge mig in på att göra jämförelser med skatteskalor
o. dyl. Det är icke så upplysande. Däremot tror jag, att man kommer till en
ganska klar föreställning om hur tungt denna förmögenhetsskatt väger genom
att fråga sig, hur mycket pengar som tas ut genom densamma i förhållande
till den förmögenhet, av vilken den utgår. Den årligen i arv gående svenska förmögenheten
har under senare år uppgått till ungefär 400 miljoner kronor.
Det är icke hela kvarlåtenskapen, ty den del av kvarlåtenskapen, som går som
giftorätt till make, faller utanför. Det är alltså endast den skattepliktiga
delen av kvarlåtenskapen, som under de sista åren har uppgått till 400 miljoner.
Örn man av detta tar ut en skatt av 40 miljoner eller något däröver, blir
det ungefär 10 procent av förmögenheten. Gör jag en jämförelse med ett
land som England, så visar det sig, att under de sista åren har den engelska
arvsskatten tagit ut ungefär 80 miljoner pund på en kvarlåtenskap av något
över 500 miljoner pund. Ni kunna strax räkna ut, att det betyder ungefär 15 ä
16 procent av den arvsfallna förmögenheten. Örn jag tillägger, att i England
icke förekommer det, som vi kalla för giftorätt, vilket måste föranleda, att
det blir större del av kvarlåtenskapen, som går till beskattning än i Sverige,
så torde man komma över 16 procent. Nu säger man, att England är känt för
att vara ett land — jag förmodar att herr Lindman skulle vilja säga det —
där man konfiskerar förmögenhet. Ja, men det hindrade icke, att år 1930
antog det engelska parlamentet en skärpning av arvsskatten. Lägg märke till
att det var år 1930. Då fanns ingen arbetarmajoritet i parlamentet, utan de
borgerliga måste ha varit med om ett förslag, som innebar, att den högsta
skattesatsen för kvarlåtenskapsskatt höjdes till icke mindre än 50 procent.

^ Bortser jag från England och går över till ett land sådant som Danmark,
så finns där visserligen icke en arvsskatt, som är mycket hårdare än den svenska.
Den danska arvsskatten är ungefär av samma typ som den svenska, som
tar ut låt mig säga 4.5—5 procent av den arvsfallna förmögenheten. Lägg
märke till att det enligt det nya förslaget skulle tagas ut kanske 10 eller 11
procent. I Danmark tar arvsskatten ut ungefär 5 procent av den arvsfallna
förmögenheten, men jämte denna arvsskatt finns det i Danmark en ytterligare
förmögenhetsskatt, genom vilken i detta relativt lilla land influtit till statskassan
under de sista åren över 30 miljoner kronor. Om man lägger tillsam -

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
mans denna danska årliga förmögenhetsskatt med arvsskatten, så torde den
relation, varmed man har att räkna i Danmark, jämfört med de 10 procent, som
jag nämnt för Sverige, uppgå till ungefär 15 procent.

Det är klart, att man från vissa håll skulle kunna säga, att vi skulle föredraga
att få en årlig förmögenhetsskatt framför arvsskatt. Jag tror emellertid
icke, att det är så, att de flesta människor skulle vara villiga att gå den
vägen, och jag tror, att de skulle vara ännu mindre villiga att gå den väg, som
herr Olsson i Kullenbergstorp här förordat i egendomlig överensstämmelse med
en svensk nationalekonom, som annars icke åtnjuter herr Olssons förtroende,
nämligen professor Heckscher, vilken också har förordat, att man i stället
för att taga ut en dylik skärpt arvsskatt skulle bygga ut den nuvarande extra
inkomst- och förmögenhetsskatten för att därmed taga ut ytterligare 25 miljoner
kronor av de högsta inkomstklasserna. Skulle man anställa en votering
inom de kretsar, som i främsta rummet skulle komma i fråga att betala dessa
skatter, örn huruvida de vilja ha den kvarlåtenhetsskatt, som innefattas i regeringens
proposition, eller en utbyggnad av den extra inkomst- och förmögenhetsskatten
på inkomster av låt oss säga över 20,000 kronor, så tror jag, att
de allra flesta vid närmare eftersinnande, sedan de tagit reda på vilken skala
som skulle behöva användas för att få in dessa 25 miljoner, skulle erkänna, att
det mildaste sätt, på vilket detta belopp skall kunna anskaffas av de stora
förmögenheterna och inkomsterna, är just den väg, som regeringen här har
valt.

När man antyder, att det skulle vara olämpligt, arteman använder en sadan
arvsskatt för att därmed betala av de nu åsyftade lånen, så vill jag säga,
att det ligger en mycket stor överdrift i den populära uppfattningen, att en
arvsskatt eller en förmögenhetsskatt, därför att den tas ut av förmögenheten,
också minskar förmögenheten i landet och därför bör användas för särskilda
ändamål, men så länge den populära uppfattningen finns, att man genom förmögenhetsskatt
och minskning av arven verkligen tar på kapitalet, så tror
jag, att det finns visst fog för att säga, att då skola vi icke använda dessa
pengar till löpande utgifter utan vi skola använda dem för sådana ting, som
kunna kallas för förmögenhetsökning, och en avbetalning av statsskulden^ är
otvivelaktigt en förmögenhetsökning. Många av kammarens ledamöter sago
kanske för något halvår sedan eller något mera en notis från England örn att
en kommitté av konservativa parlamentsledamöter hade samarbetat för att
åstadkomma mycket radikala nedskärningar i den engelska budgeten, och att
de dessutom föreslogo, att hela den engelska arvsskatten skulle plockas ut ur
den årliga budgeten för löpande utgifter för att i stället användas till avbetalning
av den engelska statsskulden. Jag tror, att det finns vissa psykologiska
skäl, som tala för att man på det sättet flyttar ut en sådan förmögenhetsskatt
som arvsskatten ur den löpande budgeten och använder den för
detta ändamål.

Örn man nu från något håll skulle säga, att detta är, som det hetat i diskussionen,
att förstöra landets kapital, så skulle jag bara vilja be kammarens
ledamöter att ställa bredvid varandra dessa 25 miljoner kronor, som skulle
tas ut såsom ett tillägg till våra övriga skatter, och det totala beloppet av
dessa övriga skatter. Ni skola då genast få en föreställning om av hur pass
underordnad betydelse denna nya skatt ändå är. Vi lia dock under de sista
åren haft ett samlat skattebelopp på mellan 600 och 700 miljoner kronor. Vi
bestämma med ett penndrag, att de som dricka sprit eller öl eller som röka
tobak, skola betala 25 miljoner kronor mera. Det göra vi i år, och förra året
bestämde vi oss för att taga ut 30 miljoner kronor av dem, som dricka sprit.
Jag menar alltså, att när man har att göra med dessa väldiga miljonbelopp,

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
skall man icke överdriva betydelsen av att taga ut ytterligare 25 miljoner i
förmögenhetsskatt.

Det är för övrigt alldeles uppenbart, att det icke kommer att gå till på det
sättet, att något kapital förstöres. Det kommer naturligtvis att gå till på det
sättet, att om man icke kan betala skatten av sin löpande inkomst —• i allra
största utsträckning måste skatten betalas av den årliga inkomsten — så får
man helt enkelt låna för att betala igen lånet av den årliga inkomsten under
ett visst antal år. Vi ha redan nu, som ni veta, en anståndsbestämmelse, som
medger, att man kan få betala arvsskatten under loppet av fem år, och denna
tid utsträckes i vissa särskilda fall ända till 10 år. Det föreslås nu i den
kungl, propositionen, att man skall fastställa en mera reguljär anståndstid
av 10 år, och att den i vissa fall skall få utsträckas ytterligare. Det är uppenbart,
att här föreligger icke någon sådan hårdhet i fråga örn uttagandet
av skatten, att icke detta ganska lätt skall låta sig göra. Jag kan också nämna
för kammarens ledamöter, att av den utredning, som har blivit gjord rörande
den. nuvarande arvsskatten, framgår, att anståndstiden för närvarande
användes i så liten utsträckning, att det belopp, som inflyter på grund av sådana
anståndsbetalningar, upptages icke ens under den vanliga rubriken arvsskatt.

Örn jag ifrån denna utvikning rörande arvsskatten får vända tillbaka till
frågan örn huruvida kapitalet kommer att förstöras genom att användas på
det sätt, som vi här ha föreslagit, så skulle jag först vilja förutskicka en upplysning,
som kanske är nödvändig, om icke för ledamöterna av denna kammare
så dock för en större allmänhet, som genom det myckna talet örn de oerhörda
statslån, som skola upptagas, fått den föreställningen, att det här rör
sig örn svindlande belopp, som komma att belasta lånemarknaden och som ha
gett folk förväntningar örn höjda räntesatser, som komma att visa sig oberättigade.

Man har funnit det farligt, att budgeten för nästa budgetår har kommit att
stiga till ett belopp på över en miljard kronor, närmare bestämt till 1,029
miljoner kronor. De av kammarens ledamöter, som ha närmare sysslat med
svensk budgetteknik, äro ju väl medvetna örn att det hade varit en mycket
enkel sak att bringa ned budgetsiffran under en miljard. Det hade kunnat gå
så enkelt till, att man, i stället för att säga, att staten skall låna upp 160 miljoner
och samtidigt göra en amortering på 40 miljoner, hade valt den som
man kan tycka ganska rimliga utvägen att säga, att vi låna 120 miljoner och
använda dessutom 40 miljoner av skattemedel. Då hade budgetens slutsumma
sjunkit med dessa 40 miljoner och kommit ned under miljarden, och då
hade det icke behövt framkalla sådana mardrömmar, som det tydligen gjort
på vissa håll. ° Det belopp, som lånas upp, är alltså, örn vi betrakta denna
extraordinära lånebudget, icke 160 utan 120 miljoner kronor. Jag vill erinra
om att vi i nu löpande budget ha lån på 100 miljoner kronor. I den nya ha
vi utan tvivel 240 miljoner, d. v. s. 140 miljoner mera, men det är dock icke
en belastning^av den svenska lånemarknaden, som bör föranleda vare sig farhågor
eller sådana förhoppningar, som herr Hamrin erinrade om funnos på
vissa kapitalplacerarhåll, där man menar, att nu skall det bli en så stor statlig
upplåning, att nu mäste räntorna stiga. Jag tror, att man missräknar sig
på det hållet, örn man tror, att man kommer att vinna något genom att visa
sig återhållsamma vid teckningen av statslån i förhoppning om att räntorna
skola stiga. Det föreligger icke en sådan penningmarknad i detta land i detta
ögonblick.

^När man, som jag tror skett från herr Lindmans sida, talar örn att det
måste bli inskränkningar i det enskilda näringslivets försörjning med kapital,

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
så får man likväl komma ihåg, att vi Ira aldrig upplevat en sådan penningmarknad
i vårt land som den vi ha i detta ögonblick. Det är avigsidan av
krisen, att i sista riksbanksrapporten finnas upptagna icke mindre än 115
miljoner kronor från enskilda innestående på riksbankens giroräkning, alltså
utan ränta. Samtidigt har riksbankens rediskontering nedgått^ till ett minimum
såsom aldrig förr. Vi förstå, att här finns en marginal både för en utvidgning
av statens verksamhet genom upplånade medel och för en utvidgning
av den enskilda verksamheten, örn en sådan skulle komma till stånd. Det är
naturligtvis regeringens förhoppning, att den stimulans, som kan ges åt det
enskilda näringslivet genom dessa företag, som vi vilja sätta i gång, skall
leda till en sådan upplivning åtminstone i viss mån även av det enskilda näringslivet.
Men lägg märke till: man kan icke samtidigt å ena sidan säga, att
en sådan upplivning icke kommer till stånd, och å andra sidan säga, att staten
kommer att taga i bruk det kapital, som de enskilda behöva. Det måste
vara antingen det ena eller det andra. Den diskussion, som här har forts, när
man har nämnt, att det från kapitalplacerarhåll uttalats förhoppningar örn
att räntan skall stiga genom de stora statslånen, har åtminstone för mig inneburit
det ljusa momentet, att inom dessa kretsar, som man väl icke kan räkna
till socialdemokratiens anhängare, räknar man verkligen med det såsom en
möjlighet eller kanske en sannolikhet, att den borgerliga majoriteten skall
acceptera regeringens förslag örn de nya lånen. Annars skulle man ju icke
behöva ha sådana förhoppningar. Jag är också för min del ganska övertygad
örn att den stämning, som speglat sig inom den svenska borgerliga pressen
gentemot dessa planer på upplåning, den stämningen återger icke helt den
uppfattning, som råder, jag vill icke säga inom de^ djupa ledén, men inom de
kretsar, som icke äro politiska utan mera tänka på näringslivets bästa.. Jag
tror icke, att den förskräckelse, som man här vill frammana för regeringens
planer, har trängt djupt ned i det svenska borgerliga samhället.

Örn jag sålunda icke ser, att det finns några stora svårigheter för regeringens
planer från kapitalmarknadens sida, så är det ju uppenbart, att det kan
finnas andra svårigheter. Jag skall i detta fall icke dölja för mig, att man
vid genomläsningen av listan på de arbeten, som äro upptagna i regeringens
förslag, kan lia delade meningar, jag vill icke säga om nyttan av det ena eller
det andra, men örn huruvida man icke möjligen skulle kunna finna ännu nyttigare
ting att använda vår svenska arbetskraft, vårt svenska kapital och
våra svenska råvaror till. Jag tror jag vågar säga från regeringens sida, att
örn man från borgerligt håll kan komma med uppslag rörande nyttigare arbeten
än dem regeringen föreslagit, så icke skall regeringen av någon slags
prestigehänsyn vägra att diskutera eller acceptera dessa uppslag. Jag vågar
dock säga, att till sådana nyttigare arbeten räkna vi icke det slags arbeten,
som nu bedrivas av arbetslöshetskommissionen.

Om kammarens ledamöter hade hunnit noga gå igenom de förslag, som
finnas upptagna under rubriken »fonden för förlag till statsverket», så skulle
de lia funnit, att den kritik, som säger, att detta icke är nyttiga arbeten, den
kritiken icke blott skjuter över målet men elen försöker också bortse från verkligheten.
Jag har här gjort en liten sammanställning, som kanske kan ha
ett visst intresse. Låt oss först av de 1G0 miljonerna räkna bort tills vidare
de 40 miljoner, som skola tas av skattemedel, och säga, att de minst produktiva
av de föreslagna arbetena täcka vi med dessa skattemedel. Det som skall
utföras för lånemedel är alltså 120 miljoner, och hur se dessa arbeten ut? Ja,
vi ha byggnadsarbeten för statens räkning för ungefär 16.5 miljoner kronor.
Bland dessa byggnadsarbeten är upptaget bland annat de stora sinnessjukhusbyggena,
som jag misstänker vilken regering som helst, sorn hade suttit,

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
även om den varit gripen av den allra största önskan att begränsa statens
byggnadsverksamhet, skulle ha sagt sig icke kunna stoppa upp utan vara
tvungen att fortsätta med. Yi ha vidare karolinska sjukhuset och lantbrukshögskolan
och en del annat, och överhuvud taget ingå de byggnadsarbeten,
som här blivit upptagna, i den tioårsplan för statens byggnadsverksamhet,
som den så kallade organisationsnämnden i höstas framlade. Var och en,
som känner ledamöterna i denna organisationsnämnd, är nog övertygad om
att när de säga, att de endast upptagit sådana byggnadsföretag, örn vilka de
äro absolut övertygade att de mäste komma till stånd, så fort vi hinna utföra
dem, så är det också nyttiga och nödvändiga arbeten. Herr Hamrin, som
gav en vacker eloge just åt denna organisationsnämnd, tror jag skulle vara
den siste att säga, att den här kommit med förslag, som äro onödiga. Dessa
byggnadsarbeten höra i själva verket till sådant, som är ofrånkomligt att utföra,
även örn man skulle kunna vänta med dem ett eller annat år.

På handelsdepartementet är upptaget 1.5 miljon. Förutom ett fyrskepp,
som anses mycket önskvärt, är här upptaget förberedelsearbeten för malmbrytning
uppe^i Västerbottens bergslag för statens räkning. Jag tror icke
man kan undgå att erkänna, att detta måste räknas till nyttiga företag.

På jordbruksdepartementet finnas ungefär 12 miljoner kronor. Det är torrläggningsarbeten,
d. v. s. utdikningar, det är skogsvårdande arbeten av olika
slag, etet är .2.5^miljoner till den så kallade arbetarsmåbruksfonden. som kunde
glädja sig åt ett märkvärdigt enhälligt instämmande, när förslag härom
framlades.

Sedan ha vi fortsättning av inlandsbanan, vilket naturligtvis är ett omtvistat
bygge, men när vi ha fortsatt inlandsbanan under alla föregående år, så förefaller
det mig, som örn det vore naturligt, att man ville bygga den färdig.
Det är ytterligare upptaget 1.5 miljon för att hjälpa enskilda järnvägar att
komma på fötter igen genom att skaffa sig motorvagnar och dylikt. Jag vet
icke heller, örn det bör kallas för onyttiga ting.

Jag Ilar härmed kommit upp till en summa på över 35 miljoner kronor.

Går jag sedan över till socialdepartementet, har jag där först 20 miljoner
till understöd åt bostadsbyggande. Jag erinrar örn att det här gäller en ytterst
preliminär uppdelning. Vad man nu än må mena örn svenska folkets behov,
så måste man erkänna, att det är synnerligen önskvärt att få bättre bostäder,
och man måste säkerligen erkänna, att anskaffandet av sådana är både
produktivt och nyttigt. Vidare ha upptagits 5 miljoner till understödjande, antagligen
genom lån, av enskilda industriella anläggningar för att de skola kunna
utföra saker,^ som de annars icke skulle kunna göra. Det är vidare 10 miljoner
till hjälp åt kommuner för vissa arbeten efter de vanliga reglerna. Där
ha vi redan 35 miljoner, d. v. s. jag har redan redovisat för 70 miljoner kronor.

Går jag sedan över till kommunikationsdepartementet, ha vi där först upptagit
25 miljoner till vägarbeten. En tidning har ju skrivit, att detta innebär
att strö bort den svenska nationalförmögenheten utefter landsvägarna. Den
svenska riksdagen har dock under senare år använt 50, 60, 70 och uppåt 80 miljoner
av bilskattemedel för sådana ändamål och har försökt få så mycket som
möjligt till nybyggda vägar. Örn nu regeringen föreslår, att man för att påskynda
sådana vägarbeten, som redan äro planerade och som alla erkänna vara
nödvändiga, skall använda ytterligare 25 miljoner kronor, är det då väl någon,
som kan pasta, att detta är onyttiga och onödiga ting? De skenfria vägkorsningarna^
kunna naturligtvis kallas för improduktiva arbeten. De inbringa
ju icke några pengar men de spara en del människoliv, fastän de senare ju förefalla
vara ganska överflödiga under denna depressionstid. Jag tror ändå, att
dessa 14 miljoner kunna försvaras som nödvändiga och nyttiga arbeten. Vi ha

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
vidare 3 miljoner till hamnar, och till och med herr Olsson i Kullenbergstorp
har ju varit med örn att motionera örn hamnbyggen. Yi lia vidare ett par miljoner
till flyglandningsfält. Hela flygväsendet kan ju diskuteras. Herr Lindman
är dock just intresserad för detta. Just på det hållet anser man ju en
utveckling av flygtrafiken höra till de nyttiga sakerna.

Jag har härmed redogjort för ytterligare 45 miljoner och är alltså allt som
allt uppe i 115 miljoner kronor för sådana arbeten, som ständigt och jämt ingå
i den offentliga verksamheten, som alla erkänna äro både nödiga och nyttiga,
och vilka det endast är fråga örn att påskynda för att få dem utförda under
en kortare tidsperiod, därför att vi nu ha så stor arbetslöshet. Arbetena bli
icke mindre nödiga och nyttiga, därför att vi ha en depression. Däremot kan
man säga, att det är nödigt och nyttigt att låta utföra dem just när det är
depression, dels för att motverka arbetslösheten, dels för att icke i onödan behöva
belasta marknaden, när man möjligen kommer till bättre tider.

Jag skall sluta denna lilla redogörelse på samma sätt som jag började: Örn
man från borgerligt håll känner andra mera nyttiga ting, som kunna utföras
för dessa pengar och som skaffa människor arbete på samma sätt, så nog skola
vi vara villiga att resonera på den punkten och acceptera de förslag, som vi
finna vara bättre än våra egna.

Örn jag sedan till slut får anknyta till frågan örn vad verkan skall vara av
dessa företag, så har herr Hamrin naturligtvis alldeles rätt uti, att vill man
se saken i stort, så representera dessa 160 miljoner icke någon stor summa, när
man vill försöka så att säga gjuta litet friskt blod i det svenska näringslivet.
Icke ens de 240 miljonerna äro någon så överväldigande siffra. Den jämförelse,
som herr Hamrin gjorde med den svenska nationalinkomsten, vare sig man
som han räknar den till 4.6 miljarder eller som jag tror till en åtskilligt högre
siffra, tror jag icke är rättvisande. Man får nämligen komma ihåg, att skillnaden
mellan en dålig konjunktur och en bättre konjunktur tar sig uttryck i
relativt små utslag i den kreditgivning, som går till näringslivet. Örn jag erinrar
örn att rediskonteringen under en lågkonjunktur går ned nästan till noll
här i Sverige, under det att densamma under en stram penningmarknad, då bankerna
måste anlita riksbanken i stor utsträckning, går upp till kanske 300 miljoner,
så förstå ni, att den marginal, man har att röra sig inom, när det gäller
att komma fram till en ganska stor upplivning av näringslivet, är icke så
ofantligt stor.

Det är icke på det sättet — jag tror det är skäl att direkt förklara detta
— det är icke så som det har sagts från olika håll och som sagts här i dag,
att hela denna finansplan och denna budget är byggd på förutsättningen, att
vi inom kort skola få uppleva ett nytt uppsving inom näringslivet. Man har sagt
från flera håll, att planen skulle vara acceptabel, örn man vore säker på att
vi inom kort komma tillbaka till en god konjunktur. Det vore emellertid ganska
egendomligt, örn planen skulle bygga på den förutsättningen, när det klart
och tydligt sagts ifrån i finansplanen, att rörande den allmänna konjunkturen i
världen kan man icke uttala något annat än förmodanden, och det förmodande
man kommit till är, att under det närmaste året skola vi få oförändrade världskonjunkturer,
och vad därefter följer yttrar man sig icke alls om. Vad det här
rör sig om är möjligheten att inom våra gränser i någon mån skapa en bättre
särkonjunktur än den, som råder ute i världen. Jag vet, att det finns folk, som
förneka den möjligheten, som säga, att vi äro bundna till händer och fötter,
vi måste följa med, vi kunna ingenting göra. Jag tror emellertid, att de flesta,
som icke alltför mycket fått sitt sinne förmörkat av teorier, icke äro villiga att
acceptera den läran, att vi skulle vara fullständigt maktlösa att inom vårt
eget land skapa något bättre förhållanden än som föreligga på grund av världs -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
konjunkturen. Jag vill gärna erkänna, att det är sant, om man säger som
det Ilar sagts här i kammaren och med ännu större styrka i första kammaren,
att vårt land har blivit fattigare på grund av att vi icke kunna få sälja våra
exportvaror lika mycket som förut och till lika goda priser som förut, att därav
följt en sänkning av svenska folkets samlade inkomst, vilket måste taga sig
uttryck i en sänkt levnadsstandard. Ja, allt är här endast fråga om något
mer eller mindre. Det skulle icke ha förvånat mig, örn man ifrån det håll, där
man anser den internationella handeln och dess starka utveckling vara den
egentliga grundvalen för de enskilda ländernas välstånd, skulle säga, att varje
inskränkning av den internationella handeln, varje minskning av våra möjligheter
att sälja till utlandet och köpa från utlandet måste medföra en radikal
sänkning av vår levnadsstandard. Jag skulle alltså icke bli alltför överraskad,
örn de extrema frihandlarna förde ett sådant resonemang, och det vore naturligt
för den regering, som jag representerar, där man ju har en böjelse för att
tillskriva denna internationella handel en stor betydelse, att verkligen erkänna,
att en minskning av denna internationella handel måst sänka vår nationalinkomst.
Men att man från den sidan, där man alltid har talat för en mångsidig utveckling
av det svenska näringslivet för att vi såvitt möjligt skola kunna reda oss
på egen hand och slippa importera stora mängder av ting och då naturligtvis
icke heller exportera stora mängder av ting, att man från den sidan, där man
anser, att den kloka svenska näringspolitik, som skall leda till ökat välstånd,
är just en minskning av de internationella förbindelserna, nu skall komma och
säga gentemot oss, som vilja taga i anspråk de svenska naturtillgångarna och
den svenska arbetskraften, att detta lönar sig icke, ty landets välstånd vilar på
exporten, och örn vi icke kunna upprätthålla exporten äro vi dömda till ett liv i
fattigdom, det förvånar mig verkligen. Vi, som tro på nyttan av en så fri eller
åtminstone en så stor handel med utlandet som möjligt, vi äro icke så pessimistiska.
Vi tro, att trots den sänkning av vår nationalinkomst, som blir en
följd av. att vi sälja mindre och få sämre priser, skola vi med en förnuftig
användning av våra egna tillgångar kunna hålla vår levnadsstandard uppe på
ett sådant sätt, att det icke blir nödvändigt att vidtaga den radikala nedskärning,
örn vilken man här har talat.

I linje härmed ligger också regeringens förslag, som blev kritiserat av herr
Hamrin, att icke sänka dyrtidstilläggen ifrån det tal, som vi nu räkna med.
Vi vilja icke på grund av en tillfällig nedgång den 1 januari 1933 av levnadskostnadsindex,
som förut legat vid 156 och 157, sänka dyrtidstilläggen för
nästa budgetår, så mycket mindre som man med stor sannolikhet kan tänka sig,
att index återigen skall gå upp till vad det förut var. Jag vill erinra om att
detta står i full överensstämmelse med det program för den svenska penningpolitiken
i fråga om den svenska prisnivån, som riksdagen enhälligt antog vid
förra riksdagen, och då vi gingo ut ifrån, att denna penningpolitik skall föras
på sådant sätt, att priserna icke fortsätta att sjunka. Jag vet mycket väl, och
jag sade det redan då, att detta är icke blott beroende på den politik, som föres
från riksbankens sida, utan det är också beroende på den ekonomiska politik,
som föres från statsmakternas sida. Om detta program skall ha någon mening,
örn det skall ha möjlighet att motstå den sänkning av prisnivån, som fortfarande
försiggår i guldmyntfotländerna, örn det skall finnas någon möjlighet att
hindra den fortsatta deflation, för vilken även herr Lindman tidigare uttryckt
sina farhågor, örn det skall vara möjligt, ja, då tror jag encia vägen är att gå
den väg, som regeringen har föreslagit och med hjälp av ökade arbeten skapa
ökad köpkraft ute bland folket, taga våra produktiva resurser i bruk och kapital
i bruk. Det är icke kapitalförstöring. Kapitalförstöring är att låta kapital
ligga obrukat, ty kapitalet, mina herrar, det är i sista hand våra natura -

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
tillgångar, våra produktionsverktyg, vår arbetskraft. Det är upprörande, när
det sägs, att det är kapitalförstöring att vilja sätta dessa produktiva krafter
i rörelse, när man själv icke vill använda dem. Jag är övertygad örn att det
är regeringen, som på den punkten företräder den enda politik, som för vårt
näringsliv i längden är hållbar.

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Herou: Herr talman! Efter herr Hagbergs i Luleå anförande ha nu

alla de större partiledarna haft ordet vid remissdebatten och alla efter sin art
och sitt temperament givit mer eller mindre omfångsrika betraktelser över det
världspolitiska läget. Det är därför kanske på sin plats, att debatten nu
ändrar karaktär, och jag vill då börja med att på några smärre punkter sätta
in kritiken mot vad regeringen har föreslagit riksdagen. Jag vill utgå ifrån
att herr statsministern i sitt anförande erinrat örn att valslaget i höstas gav
väljaremajoritet åt arbetarpartierna, men majoritet åt de borgerliga partierna
i riksdagen; han hoppades dock att resultatet av regeringens program i
någon mån skulle svara mot väljarnas förväntningar. Det kanske lika gärna
kunnat sägas, att vad de här ha att vänta är bra litet mot de förväntningar,
de ställt upp. Statsverkspropositionen och regeringsprogrammet i trontalet
komma säkerligen att bli en besvikelse för många av arbetarvalmännen, och
så blir det i allt högre grad, allt eftersom dessa förslag komma att antaga en
mera konkret karaktär. Framför allt torde detta bli fallet beträffande den
nya arbetslöshetsförsäkringslagen. Arbetarvalmännen skulle säkerligen funnit
det önskvärt, att vissa anslagskrav kunnat beskäras bra mycket ytterligare.
Framför allt är det fallet med anslaget under fjärde huvudtiteln, och
det borde vara synnerligen genant för herr statsministern, att den omskrutna
besparingen på fjärde huvudtiteln har rönt så liten opposition från dem, som
eljest slå vakt kring varje krona för militära ändamål. Jag unnar honom
icke den framgången heller, att han skulle slippa undan all kritik för att
han icke sparat ännu mera på den punkten. Även örn det är riktigt, att staten
reellt och juridiskt bundit sig vid vissa bestämda utgifter, som kvarstår, även
örn riksdagen skulle blankt fatta beslut om ett nedläggande av den militära
apparaten, är det lika fullt riktigt, att med ett inställande av värnpiiktsövningarna
helt och hållet och med en nedskärning av anslaget till vapen och
ammunition m. fl. absolut överflödiga punkter på fjärde huvudtiteln skulle
ytterligare 40 ä 50 miljoner kronor kunna sparas för andra krävande sociala
budgetkrav. Jag ställer den frågan — frågan går till alla här i riksdagen
och den går till allt folket över hela landet — örn det icke vore bättre att anslå
5 miljoner kronor, låt oss säga för utdelande av brödsädesspannmål åt Norrlands
fattiga jordbrukare i stället för att, såsom här föreslagits i regeringsförslaget,
anslå i denna budgetnöd 5 miljoner kronor nära nog för vapen och
ammunition. Eller varför minska, såsom ifrågasatts, anslaget till stödlån,
när man anser sig kunna anslå ett så stort belopp för nämnda ändamål, vapen
och ammunition? Örn regeringen till äventyrs anser, att skjutövningar äro
absolut nödvändiga under nuvarande förhållanden, så kan man ju köpa in

20,000 luftbössor med dithörande pilar för en kostnad av 100,000 kronor.

Under valrörelsen anklagade vi kommunister regeringspartiet i många stycken.
Yi riktade uppmärksamheten på att en framskjuten socialdemokratisk
ämbetsman i granskningsnämnden föreslagit, att man skulle begränsa statsutgifterna,
att man skulle spara, icke genom att skära ned lönerna för de ämbetsmän,
som lia 30,000 kronor örn året, utan genom att sänka de värnplikti -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
gas dagavlöning från 50 till 30 öre. Han, som hade 100 kronor om dagen som
ämbetsman, ansåg, att man skulle gå den vägen och spara genom att draga in
för dem, som hade 50 öre örn dagen. Försvarsministern berör den saken i sin
huvudtitel. Han säger på sid. 35, att betänkligheter kunna möta mot att under
de första 140 dagarna sänka dagsersättningen till de värnpliktiga. Det
med ersättningen avsedda ändamålet att giva de värnpliktiga möjlighet till
vissa personliga utgifter under övningstiden skulle därmed förfelas. Men han
säger i fortsättningen, att samma betänkligheter icke skulle möta mot att efter
den 140 :e dagen sänka det hittills utgående understödet från en krona till 50
öre örn dagen. Herr statsrådet Nothin, som i granskningsnämnden företrätt
en annan mening, har förenat sig med försvarsministern däri, att det vore
olämpligt att, som han förut ifrågasatt, sänka ersättningen till de värnpliktiga
från 50 till 30 öre örn dagen, och han gratuleras sålunda till denna ståndpunktsändring,
som skett på den korta tiden från granskningsnämnden till
konseljen. Det är uppenbart, att landets värnpliktiga ungdom oavsett partifärg
frågar sig inför sådana tendenser: vilja riksdagens socialdemokrater och
frisinnade i utskottet motsätta sig den minskning, som här föreslagits?

Jag finner det också i hög grad anmärkningsvärt, att regeringen under denna
landsnöd, som det visst heter i Social-Demokratens översikt över regeringens
budgetförslag, har kunnat föreslå till en bok örn Sveriges krig Hill—
1632, kan man tänka, ett anslag på 10,000 kronor. Till den boken anslogs av
förra årets riksdag 19.000 kronor, och tidigare har man fått 130,000 kronor,
vill jag minnas, i anslag, utan att den blivit färdig. Vid fjolårets riksdag reserverade
sig två eller tre socialdemokrater i statsutskottet mot vidare anslag
på den punkten. Nog tycker Sveriges folk, att det är bra litet betjänt med
vad det får för dessa 10,000 kronor i anslag för dylika ändamål, och icke förstår
man mycket klokheten i den politik, som offrat, låt oss säga, 160,000 kronor
till ett omfångsrikt arbete av det slag, som här nämnts. På den punkten
skall jag gärna lova, att jag skall göra allt vad jag kan för att låta regeringen
lida nederlag. Jag kan knappast heller tro, att den boken behöver bli en kabinettsfråga.
Jag vågar nästan tvärtom tro, att försvarsministern på den
punkten skulle vara frestad att följa sina instinkter från den tid, då han deklarerade
som en närmare förklaring till det socialdemokratiska programmet
i denna fråga, att avväpning var det väsentliga, som med all kraft skulle eftersträvas.

I Social-Demokratens översikt över regeringens budgetförslag stod med
mycket läsbara rubriker, att försvarsministern lyckats spara 20 miljoner kronor
på fjärde huvudtiteln. Det hade lika gärna kunnat stå, att försvarsministern
och regeringen trots den landsnöd, som råder, lyckats åstadkomma
över 100 miljoner kronor till militära ändamål. Jag förstår, att en sådan
rubricering icke varit lämplig ur agitatorisk synpunkt. Det är jag den förste
att erkänna. Men den hade varit många gånger mer sanningsenlig. Jag
förstår också, att regeringen i den punkten är bunden av sitt förslag och kommer
att slåss av alla krafter för dessa 100 miljoner kronor till militära ändamål.
Så långt mina ord komma till vederbörandes i statsutskottet kännedom
jämsides med remissen av statsverkspropositionen, vill jag till statsutskottets
socialdemokrater och frisinnade rikta några ord, som en socialdemokrat yttrade
vid ett visst tillfälle i en liknande situation. Han sade: ser man på den
praktiska, ekonomiska sidan av saken, så finner man, att det visserligen har
sparats, men gäller det att spara, vill jag hemställa, örn det verkligen icke
vore möjligt att söka åstadkomma en ytterligare nedpressning av de i det ekonomiska
läge, vari staten för närvarande befinner sig, ytterligt tunga militära
bördorna. Han erinrade i detta sammanhang örn att militära maktmedel

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
hade tagits i bruk i kampen mot Ådalens arbetare och slutade med att det i
en sådan situation vore en oavvislig plikt för honom att vägra varje öre i anslag
till militära ändamål. De orden yttrades av den nuvarande försvarsministern
år 1921. Då ansåg han ur precis samma synpunkter, som nu kunna
anföras, och i samma situation, som nu föreligger, det absolut riktigt att vägra
va,rje som helst anslag. Nu har han lyckats åstadkomma en budget på 100
miljoner kronor för detta ändamål.

Gå vi och se på vad som gjorts för landsbygdens fattiga folk, finna vi, hurusom
här liksom överallt i kapitalismens värld nöden och eländet växer, och
vi se, hurusom landsbygdens folk suckar under skattmasar och exekutionsbetjänter.
Liksom tidigare i en liknande situation komma de ofta i motsättning
mot herrarna och herrarnas regering. Det börjar också utan tvivel sjuda och
jäsa litet varstädes i landsbygdens vrår. Statens jordbrukshjälp förnöjer knappast
de storagrarer, som ivrigast ropa på högre priser, långt mindre dem,
som bara få ökade bördor genom den s. k. jordbrukshjälpen. Det bör också
vara uppenbart, att på den gamla grunden kan ingen hjälp komma till stånd.
Man borde, synes det mig, mera allmänt förstå, även inom bondeförbundet,
att de borgerliga hjälpmetoderna ovillkorligen komma till korta i en situation,
där till och med Amerikas teknokrater nu säga, att en grundlig omdaning
är en absolut nödvändighet. Vad har det egentligen gjorts från deras
sida, som äro relativt nöjda med det, som hittills genomförts, som representera
de grupper, som fått något med av denna jordbrukshjälp? Vad ha de att
komma med för att hjälpa de nödställda? Ja, det är garanterade priser på
spannmål, och det är planer på att färga eller denaturera överskottsvete, som
man väl egentligen borde dela ut till hungrande människor. Det är uppenbart,
att brist på förnödenheter skapar sitt program men att överflöd, som
uppkommer, därför att massans köpkraft har förintats, kräver ett annat program.
Men det är också uppenbart, att flertalet av de borgerliga ännu i sitt
program icke hunnit längre än till vad som skulle krävas, just därest situationen
vore brist på nödvändighetsvaror.

Landsbygdens folk, de som röstade med regeringspartiet och partierna till
höger örn detta parti, börja nu förstå det. Så hölls t. ex. i Ångermanland ett
jordbrukarmöte, där det uttalades: »Tvåhundra jordbrukare, samlade till

opinionsmöte i Högsjö onsdagen den 4 januari, ställa ett bestämt krav till regeringen
att föranstalta om förbjudande av exekutiva auktioner. Vi anse, att
regeringen bör göra något för att uppfylla sina vallöften till oss jordbrukare.
AT ha fått en arbetarregering, men aldrig någonsin har utmätning på vår
fattiga egendom florerat värre än nu. Å andra sidan har väl aldrig moratorium
oell miljonanslag till storbanker och storföretag haft större omfattning
än nu. Vi uttala vår skarpaste protest mot de nyligen ifrågasatta utmätningarna
och kräva deras omedelbara återkallande samt göra i sista hand
regeringen ansvarig för deras fortsättande.» — Det är uppenbart, att resolutionsförfattarna
icke gått så långt, att de mena, att den nuvarande regeringen
strängt taget formellt rår för att exekutionsförfarandet nu nått större
omfattning än någonsin tidigare. Men det är riktigt, att tidpunkten för detta
sammanfaller med en arbetarregerings tillkomst, och att således i det stycket
regeringen kan göras ansvarig, därest icke åtgärder i fortsättningen vidtagas.
Detta möte, observera det, beslöt vidtaga utomparlamentariska kampmedel
och uttalade sig för bojkott mot exekutiva auktioner som en lämplig
kampmetod. Vidare finna vi, hurusom ett 7.1-tal egnahemslånetagare i Stockholms
län nyligen till regeringen i en petition krävt snara åtgärder för nedskrivning
av egnahemslånen, liigre räntor o. s. v.

Andra kammarens protokoll 1933. Nr h. G

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Det är just sådana krav, som vi kommunister — vi våga kalla oss det
trots allt vad man har talat örn — ha framfört under alla dessa år. Jag
måste grumla glädjen hos herr Hagberg, när han förklarar, att det icke suttit
representanter för revolutionära arbetare i riksdagen. Det är intressant
att konstatera, hurusom det program, som vi kämpat för under dessa tre år,
nu har tagits fram just idag som ett dagsprogram för det utmärkta parti,
som herr Hagberg med glädje anser sig böra tillhöra. Yi ha slagits för sådana
revolutionära kampkrav, som i dag äro aktuella bland breda massor av
jordbrukarna. Vi, som tillsammans med Sillénkommunisterna representera
de 200,000 väljare, som stå i opposition till vänster örn socialdemokratien,
vi ha bland dessa grupper av folket en allt mer växande skara, som är klar
med socialdemokratiens ovillkorliga vakthållning kring samhället, dess vilja
att representera ordning, mot arbetarna oftast, dess enögda blick på den borgerliga
parlamentarismen som metod, dess ovillkorliga anammande av den
borgerliga demokratien som metod. För oss tillsammans med dem, som blivit
klara med den saken, fattiga bönder landet runt, gäller det framför allt
att utomparlamentariskt, klokt och energiskt gå fram i de gamla bolsjevikernas
anda och praxis, en praxis som kan leda till resultat för dessa fattiga
arbetarmassor i städer och på landsbygd. Men den bolsjevismen har icke
i onödan splittrat grupper. De gamla bolsjevikerna förklarade med stolthet
att de vunno massans förtroende genom en praxis där de kunde säga: »Vi ha
under 25 år icke splittrat en enda fackförening vare sig före eller efter revolutionen,
vare sig mensjevikerna varit i majoritet eller i minoritet.» Den som
kan svara, att han på den punkten står på bolsjevismens praxis, han kan
säga, att han är kommunist, och han har rätt att göra det, men de som icke
stå där, äro kanhända agnostiker.

När från vårt håll under dessa år här i riksdagen påvisats brister i det
nuvarande samhället, då har man från borgerligt och socialdemokratiskt håll
ryckt på axlarna åt saken. Man har sagt, att vi kommit med svartmålningar,
och man har trott från det hållet, att det nuvarande systemet vore det bästa,
evigt och oföränderligt. I dag är det onekligen andra toner. Herr Lindman
förklarade, att han ej trodde på bättre konjunkturer utan att han var rädd
för att socialdemokraternas budgetförslag av idag skulle få lov att gälla
även i fortsättningen. Herr Olsson i Kullenbergstorp, som förut sett så mycken
förtjänst i den nuvarande ordningen och trott så högt örn det nuvarande
systemet, gick så långt, att han förklarade, att arbetslösheten skulle fortsätta,
långt efter det att »världskrisen» fått en övergång. Men det är. ju
nog så, att regeringens krafttag, som det hette — jag vet icke örn SocialDemokraten
fortfarande är regeringsorgan, men kanske den blivit det nu,
när herr Engberg kommit med i regeringen — regeringens krafttag mot landsnöden
bygger i viss mån på att förbättrade konjunkturer skulle vara möjliga
inom år och dag. Eljest skulle, enligt vad som framgår av statsverkspropositionen,
situationen bli sådan, att alldeles särskilt utomordentliga åtgärder
måste tillgripas.

Allt som allt, jag tror, att vi kunna slå fast riktigheten av den kritiska
socialismen, av den marxistiska kritiken mot den borgerliga samhällsordningen,
att vi nu närma oss det tillstånd, varom Lenin på sin tid talade, när han
yttrade sig örn revolutionens grundlag, d. v. s. det tillstånd, där förutsättningarna
för revolutionens seger funnos, när herrarna icke kunde härska som
förr och när massorna icke längre funno sig i att leva under de gamla förhållandena.
Det är detta faktum, som arbetarmassorna måste komma till
klarhet örn, och följaktligen måste de inrikta sina strävanden efter detta
faktum.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Efter de klarläggande anföranden,
som lia hållits här i dag av hans excellens herr statsministern på förmiddagen
och nu på eftermiddagen av herr finansministern, tror jag, att jag skulle
göra saken en otjänst, om jag här sökte gå in på någon längre utläggning.
Jag tror, att jag vågar redan från början säga, att de båda anförandena voro
av den art, att örn kammarens ledamöter få tid att för sig själva läsa genom
dem, de skola finna, att det är allt, som behövs för att motivera det framlagda
budgetförslaget.

Då jag likväl ansett mig böra för några minuter begagna den plats på talarlistan,
som jag tidigare förskaffat mig, så är det för att i någon män giva en
liten snabbmålning av hur det förhåller sig ute i en förut ganska förmögen
landskommun och hur det ser ut där i dag. Det må förlåtas mig, örn jag då
hänför mig till en kommun, där jag känner till förhållandena synnerligen väl,
nämligen min egen. Jag skall nu be att få framhålla, att vi ingen gång sedan
1923 hava haft på de 9,000 invånare ungefär, som kommunen omfattar,
mindre än 200 arbetslösa. Vi hade dagarna före jul 1932 över 930 arbetslösa.
Jag kan försäkra redan nu i detta sammanhang, att det i den kommunen och
i hela den nejden råder icke mer än en mening: Här måste det till nya signaler
från statsmakternas sida. Det måste tagas nya tåg och läggas örn, så att man
verkligen har känslan att det lönar sig för folk att resa någonstädes för att
utföra produktiva arbeten.

Jag skall be att få nämna en sak i detta sammanhang, som kanske kan belysa
situationen en liten smula och kanske också kan bidraga till att förklara,
varför jag för min del tror, att den väg, som regeringen här föreslår riksdagen
att gå, är den riktiga. För några år sedan hade vi i den kommunen i kommunalnämnd
och fullmäktige anledning att kalkylera med, örn det kunde löna sig,
att vi utfäste oss att betala en ränta på 5.000 kronor örn året för att örn möjligt
det skulle sättas i gång ett industriföretag, beräknat för 100—150 man.
Vi hade då ungefär 500 arbetslösa i kommunen. De kalkylerna gåvo vid handen,
att det skulle vara en ren oell klar förtjänst för kommunen att utfästa sig
att lämna den räntegottgörelsen. Det var en ren vinst redan därför, att vi fingo
ned siffran arbetslösa med i första taget ett hundratal man. Vi fingo vidare
genom detta hundratal man ett bättre skatteunderlag för kommunens räkning,
och de kalkyler, som kommunalnämnden gjorde därvidlag, i vilket arbete jag
deltog, visade, örn jag minns rätt, att under fem år borde genom företaget
ifråga tillföras kommunen en ökad inkomst på sammanlagt cirka 80,000—

100,000 kronor i skatter.

När man nu går och ser, hurudana verkningarna av det av regeringen föreslagna
arbetsprogrammet komma att te sig i de enskilda kommunerna, blir det
alldeles säkert på samma sätt. Det kommer att visa sig verka åt två håll.
Dels få kommunerna ett betydligt större skatteunderlag och dels minskas det
antal, sorn kommunen eljest finge taga hand om.

Jag kanske också kan få säga, att denna uppfattning äro icke arbetarklassen
och dess representanter i dessa bygder ensamma om att hysa, utan långt in
i de borgerliga lägren har man klart för sig, att man måste fram på nya vägar.
Jag kan meddela, att vid sista årets oktobersammanträde, där skatten
skulle fastställas för den kommun jag tillhör, var det omöjligt att komma undan
för billigare pris än en höjning på 4 kronor från 10:50 tidigare. Jag
passade då på, för att åtminstone kunna hava något stöd i protokollet för framtiden,
att fråga fullmäktige, örn jag fick anteckna, att beslutet örn skattehöjningen
var enhälligt. På det svarades det ja från alla håll. Vad var det då
denna numera ganska fattiga kommun fick besluta sig för? Det var ingenting
mindre än 75,000 kronor till arbetslöshetens bekämpande för nästa år. Det var

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
dessutom 50,000 kronor som täckning för ett förskott, som vi måst skaffa arbetslöshetskommittén
under 1932 års sista månader, alltså tillhopa 125,000 kronor.
Vidare hade vi nödgats i samma stat för fattigvårdsändamål beräkna

109,000 kronor. Här vill jag passa på att konstatera, att i normala fall har
denna kostnad hållit sig någonstädes omkring tredjedelen av den siffra, som
jag nu nämnde. Man förstår, när situationen är sådan, att det måste komma
att ställa sig så för de olika kommunalmännen, oavsett politisk kulör, örn jag
får begagna uttrycket, att de anse, att det är alldeles nödvändigt att komma
in på sådana reformförslag som här nu lagts fram.

Jag tror, att det var herr Lindman, som sade i dag, att arbetslöshetskommitténs
reservarbeten vore att föredraga, därför att de gåve flera arbete. Jag
antar vi komma få tillfälle att dryfta den saken åtskilligt längre fram. Men
jag vill bara här ånyo, för vilken gång i ordningen vet jag icke, konstatera, att
ingenting är så litet älskat av de kommunala myndigheterna som reservarbeten,
därför att de medföra ökade kostnader för arbetslöshetens bekämpande i
många olika hänseenden men lämna intet som helst skatteunderlag för kommunerna.

När jag har sagt detta, så skall jag be att få säga en liten sak till, och det
är, att det har förvånat mig i högsta grad, att man under höstens valrörelse
liksom så många gånger tidigare har sagt, att när bonden har det bra hava
alla det bra. Jag tror, att jag vågar säga, att lantbruksbefolkningen omfattar
ungefär 45 procent av det svenska folket. Örn den satsen, att när bonden har
det bra så hava alla det bra, är riktig, så måste det också vara riktigt, att
bonden har det bra, när de övriga 55 procenten ha det bra, d. v. s. ha något att
köpa bondens produkter för.

Jag sade redan från början, att jag icke för min del skulle giva mig in på
några vidlyftiga utläggningar. Jag har bara velat peka på ett par saker.
Jag skall i ett par korta satser peka på ett par till, och jag skall säga ett litet
vänligt ord till min vän herr Olsson i Kullenbergstorp.

Jag har varit här åtskilliga riksdagar men icke kunnat hitta en enda i mitt
minne, där herr Olsson i Kullenbergstorp varit nöjd med en sittande regerings
budgetförslag. Jag måste därför uttala en viss förvåning över, att herr Olsson
icke i höstas, när han tydligen har klart för sig, huru det borde vara, begagnade
tillfället att genom deltagande i den regering, som jag tror mig veta då
var ifrågasatt, verkligen en gång för alla visa svenska folket, hur en budget
skall se ut, som är ägnad att föra nationen framåt och att avhjälpa de värsta
svårigheterna. Det kan ju hända, att det kan komma att yppas flera tillfällen.
Jag har bara velat konstatera, att det är en rad försummade sådana, som herr
Olsson icke tagit i akt.

När herr Lindman och herr Hamrin fråga efter vilket program som socialdemokraterna
för sin del hade för framtiden, och vilja lia reda på konturerna
av detsamma, så skall jag be att för min ringa del få förklara, att vi ha aldrig
för vår del väntat mera av utvecklingen än vad utvecklingen varit mogen att
giva. Jag skall belysa detta med ett litet exempel, som jag någon gång anfört
vid resonemang örn sådana här ting. Det är taget ur det praktiska livet.
Våra mest moderna kommunikationsmedel, bilen och flygmaskinen, hava icke
kunnat komma till, innan förutsättningar för deras tillkomst varit för handen.
Innan man kunde få en snabbgående och säker bil eller en snabbgående
och säker flygmaskin, måste uppfinningar göras, som ledde fram till exempelvis
explosionsmotorn, och jämväl andra uppfinningar av betydande räckvidd
också göras. Med ett ord, när förutsättningar förelågo för att komma fram
till de fulländade komimunikationsmedlen, då var det också möjligt att låta
dem komma i verksamhet. Jag tror, att det förhåller sig på ungefär sam -

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
ma sätt med de samhälleliga organen. I en tid som denna, när hetrycket är
stort och när alla olika samhällsklasser icke veta bättre väg än att vända sig
till staten, då skulle man vara ganska blind, örn man icke skulle
kunna iakttaga vad man är rent av tvungen att iakttaga, att det försiggår
en omstöpning av vår samhällsorganisation, som man för några
tiotal år sedan icke ens kunde drömma om. Om jag frågar i dag:
Vad har herr Lindman, herr Hamrin eller herr Olsson i Kullenbergstorp för
program för de närmaste tio åren, misstänker jag, att dessa tre herrar liksom
många andra bliva mig svaret skyldiga. Jag stöder denna uppfattning på det
förhållandet, att örn man frågat någon av dessa tre herrar för tio år sedan
bara, örn de skulle åren 1930, 1931 och 1932 vara med örn sådana åtgärder
från statsmakternas sida, som de varit med örn att genomföra här, så skulle
de säkert hava svarat, att det komme icke att inträffa. Förhållandena hava
förändrats, och det beslut, som herrarna hava varit villiga att vara med om,
hava varit betingade av omständigheterna.

När jag säger, att jag icke väntar mera av utvecklingen än vad den är
mogen att giva, pekar jag alltså bara på vad sorni skett med herrarnes egen
medverkan och vågar draga den slutsatsen, att den tid icke är så långt borta,
då statsmakterna i sin tur måste börja ingripa reglerande på det område, som
t. ex. herr Olsson i Kullenbergstorp närmast företräder. Ty det kan icke
vara meningen, att man ideligen skall begära, att staten skall skapa möjligheter
att bestämma priserna på ens varor, och att man skall få ökade inkomster,
utan att man också småningom måste få ett reglerande ingripande även i
andra avseenden.

Herr Hamrin var i dag vänlig nog att erinra örn, att någon från socialdemokratiskt
håll i fjol hade talat örn, att man borde släppa denna nattsvarta
pessimism. Jag minns nog, vem det var, som herr Hamrin syftade på. Jag
skall mer än gärna bekänna kort. Det var undertecknad, som fällde uttrycket
från denna plats gentemot den dåvarande finansministern. Men det kanske
icke kan skada, örn jag i någon mån erinrar om, vad som föranledde mig
att fälla det uttrycket, att göra denna hemställan till vederbörande. Det var
den anmaning, som sänts ut från regeringshåll till kommunerna, att de skulle
i största möjliga omfattning inskränka sin verksamhet, i vad den vore avsedd
att finansieras med lånemedel. Jag kan i dag försäkra kammmarens ledamöter,
att den hemställan från regeringen, som då skedde till landets kommuner,
har kommit att hörsammas i långt större utsträckning än jag tror är
hälsosamt för både vårt näringsliv och vår framtid. Det har gått så långt,
att alla, även enskilda personer, som hava möjligheter att låta utföra arbeten,
bara ställa in sig på att vänta och se. Jag har mig personligen bekant, att i
små samhällen på landet, där enskilda fastighetsägare haft för avsikt att låta
bygga örn eller verkställa förbättringar, detta utan vidare skjutits undan:
man skall ingenting göra nu utan vänta och se, och detta fast det icke kan
klagas över, att de erforderliga penningarna, som måste skaffas ibland från
bankerna, icke stå till förfogande för jämförelsevis gott pris. Det tyckes vara
så, att med denna svarta, nattsvarta — så kallar jag den fortfarande — pessimism,
som då rådde på regeringshåll, har man lyckats injaga en ytterlig
skräckstämning i människorna därute, som gör, att ingen vågar företaga något.
Jag tror. att en av orsakerna till den kris, som världen för närvarande
genomlöper, hänför sig till bristande förtroende för framtiden och i hög grad
till minskat förtroende människorna emellan. Det må förlåtas mig, om jag för
min del säger ifrån på detta enkla sätt, att vi äro optimister, därför att vi
tro på framtiden. Skall man följa ett program, som jag exempelvis hörde i
ett radioföredrag här i höstas, att ingen skall använda mera av sin inkomst

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
än vad lian är absolut tvungen till, ingen skall tänka på annat än att
spara, då blir det synd om den svenska handelsomsättningen och om den
svenska statens förmåga att få in erforderliga skattemedel.

Jag skulle vilja rikta en maning till sist till kammarens ledamöter: förlora
icke tron på framtiden, ty då lia ni förlorat allt.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Remissdebattens första dag är
nu snart till ända. Då kan det ligga nära till hands att kasta en blick tillbaka
och söka sammanfatta intrycken. Jag vill sammanfatta dem så, att
de givit ett vittnesbörd om, att man från alla partiers sida här i kammaren
med stark ansvarskänsla möter denna riksdag och dess uppgifter. Men jag
gör genast en reservation. Det går en bestämd skiljelinje i dagens debatt
mellan två meningsriktningar, å ena sidan den meningsriktning, som haft
sina talesmän i de borgerliga partiernas och regeringspartiets representanter,
och å andra sidan den, som företrätts av de kommunistiska talarna. Det finnes
anledning att, då här förut under debatten talats örn skiljelinjer i svensk
politik, understryka, att här går en verklig skiljelinje, som vi icke på något
sätt skola sudda över. Vi borgerliga hava i allmänhet icke någon benägenhet
att sudda ut den skiljelinje, sorn: går mellan borgerlig och socialistisk
åskådning. Det komma vi icke heller att göra nu. Men efter de anföranden,
som hållits i dag av kommunisternas representanter, är det ett behov att understryka,
att det kan konstateras en annan och ännu mera väsentlig skiljelinje.
Den gäller icke bara åskådningen och uppfattningen, den gäller mentaliteten,
inställningen till det offentliga livet, till fosterlandet, till det stora gemensamma
samhällsintresset. Jag beklagar, att så många av kammarens
ledamöter betraktade en debuterande kommunistisk talares frispektakel här
som någonting i stil med de gratisföreställningar, sorni riksdagens ledamöter
då och då bli bjudna på på teatrarna. Jag tror, att det ur riksdagens synpunkt
är nödvändigt att klart och tydligt säga ifrån mot dylika spektakelmakare,
att de icke hava någonting här att göra. Särskilt beklagligt är att i
en remissdebatt tonen skall dragas ned på detta sätt, att den rena valmötesdemagogien
skall flyttas till denna talarstol, där under tidigare anföranden
från olika partiers representanter rent sakliga synpunkter framförts.

Denna lilla avvikelse för att konstatera en bestämd skiljelinje i svensk
politik må tillåtas. Jag övergår nu till mitt egenliga ämne. När jag hörde
hans excellens herr statsministerns anförande i förmiddags, frågade jag mig,
örn det skulle betraktas som en inbjudan till en samförståndsdiskussion eller
som ett ultimatum. Jag har stannat vid det första alternativet, men först
sedan jag hört det kompletterande anförande, som hållits av finansministern.
Jag medger, att man fortfarande kan sätta ett frågetecken. Det gick genom
herr statsministerns anförande en underton av förebråelse emot de borgerliga
för att de icke velat inse lägets allvar och behovet av hjälp. Jag vågar påstå,
att den förebråelsen icke är berättigad. De motsättningar, som ha kommit till
synes, när det gällt arbetslöshetspolitiken, motsättningarna mellan borgerlig
och socialdemokratisk uppfattning, bottna ytterst icke i en sådan principiell
meningsskiljaktighet i fråga örn själva samhällets skyldighet att hjälpa, som
herr statsministern antydde. Det är icke så, att det endast är det socialdemokratiska
partiet, som verkligen vill hjälpa och verkligen inser hjälpbehovets
hela och fulla räckvidd. Skiljaktigheten är icke av principiell art;
den gäller i allra högsta grad medlen och icke målet. Och det må väl förlåtas
oss, örn vi icke oreserverat kunna ansluta oss till den uppfattning, som kommit
till synes i anföranden från regeringsbänken och förslagen i statsverkspropositionen.
Men det hindrar icke, att vi kunna bestämt hävda, att vi från

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
borgerligt håll med samma ansvarskänsla och med samma medkänsla för de
arbetslösa äro beredda att gå till en prövning av dessa frågor.

Det är också felaktigt, då herr statsministern påstår, att de borgerliga partiernas
huvudsträvande vore att strama till arbetslöshetsdirektiven. Herr
statsministern måtte ha glömt, att både 1923 och 192G, 1927. 1928, 1929
o. s. v., då motioner från socialdemokratiskt håll i detta avseende förelågo,
inneburo dessa försök att mjuka upp direktiven, att bryta den linje, som de
borgerliga partierna konsekvent fullföljt alltifrån den tidpunkt, från vilken
man kan datera svensk arbetslöshetspolitik under krisen.

När herr statsministern flera gånger så starkt underströk samhällets skyldighet
att hjälpa, så vill jag fråga, örn det verkligen är rätt och klokt att så
ofta och så starkt och oreserverat understryka detta. Jag tror, att det icke
bara av ekonomiska skäl är nödvändigt att här göra en begränsning. Det är
nödvändigt också därför, att om samhället tar på sig praktiskt taget obegränsad
skyldighet att hjälpa i varje fall, där någon samhällsmedlem kommit i
svårigheter, så tar samhället på sig en omöjlig uppgift, på vilken det mycket
snart kommer att stupa. Herr Hamrin hade alldeles rätt, då han underströk,
att hjälpen skall ges i de fall, då det kan påvisas, att en människa icke kan
med egna krafter klara sig, men först då. Herr statsministerns ord kunna
däremot tydas som löften till alla, som hava det svårt — och det är sannerligen
många •—- att de kunna ställa krav på statsmakterna. Det är ett eko
från valrörelsen, som går igen. Och mot det har man sannerligen allt skäl
att ställa en erinran örn faran av att på detta sätt ge den tillväxande understödstagarandan
ytterligare luft under vingarna. När man talar örn hjälp,
må det till sist också tillåtas erinra örn att man ibland kan hjälpa för stunden
på sådant sätt, att när det sedan nästa år eller kanske om två år gäller att
hjälpa i större utsträckning och under mera bekymmersamma förhållanden,
då saknar man resurser till de nödvändigaste hjälpåtgärderna.

Det var icke min mening att polemisera emot herr statsministern. Jag tilllåter
mig endast göra dessa små randanmärkningar till hans anförande. Det
är över huvud icke lockande att i denna remissdebatt taga upp någon personlig
polemik. Här gäller framför allt att väga mot varandra de skäl och
förslag, som föreligga till åtgärder på den punkt, där det stora problemet i
vårt ekonomiska och sociala liv nu tillspetsas. Det är icke för mycket sagt,
örn man påstår, att vi i det avseendet stå inför en vändpunkt.

Kammarens ledamöter hava nyss hört ett anförande från statsrådsbänken,
som jag tror kommer att länge stanna i mångas minne. Det var ett anförande,
som gjorde ett utomordentligt starkt intryck. Och det må tillåtas en politisk
motståndare till herr finansministern att oreserverat betyga sin beundran för
den lysande vältaligheten men också sin högaktning för den personliga värme
och övertygelse, som präglade anförandet. Det är intet tvivel därom, att en
person, som på det sättet framför sina åsikter, han tror på sin sak och är
beredd att offra något för den. Det är en egenskap, som kanske icke är alltför
vanlig i vårt politiska liv, och en egenskap, som är värd honnör och respekt.
Men när man gör denna honnör, är man därmed icke befriad från skyldigheten
att granska de åsikter, som på detta utomordentliga sätt framförts.

Regeringsförslagets syfte är tvåfaldigt. Man vill dels bryta en ny väg. en
väg för en ny arbetslöshetspolitik här i landet. Dels vill man genom en konjunkturstimulerande
offentlig företagsamhet medelst allmänna arbeten i stor
skala bryta depressionen, öka rörelsen inom det enskilda näringslivet och därmed,
för att citera finansministern, »skapa ett tillskott till folkhushållets inkomster
och stärka underlaget för statens finanser». Den första uppgiften,
som jag skulle vilja kalla herr socialministerns, ligger i linje med det social -

Xr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
demokratiska partiets hittills förda politik. Den senare uppgiften, herr Wigforss'',
betecknar ett nytt och djärvt grepp. Den betyder, att man här i Sverige
vill i ett brett upplagt, konsekvent genomfört finanspolitiskt program
omsätta den teori till krisens bekämpande och övervinnande, som har sina mycket
bemärkta målsmän _ huvudsakligen bland Englands nationalekonomer.

Jag har ingen anledning att efter de anföranden, som här tidigare hållits,
ga närmare in på arbetslöshetspolitiken. Jag hänvisar till det anförande, som
herr Lindman i förmiddags höll, där han framförde våra kritiska synpunkter
på de huvudlinjer, som i regeringens proposition skisserats. Och efter de anföranden,
som på förmiddagen hållits i första och andra kammaren av ett pär
ledare för det frisinnade partiet, får man väl anse det uteslutet, att riksdagen
kail ge sitt bifall till en arbetslöshetspolitik, som i det väsentliga följer de
linjer, som finnas skisserade i statsverkspropositionen, vad beträffar arten
av och villkoren för de offentliga arbetena. Men det har också av anföranden
från olika håll framgått, att man även på borgerligt håll är beredd på att det
under den närmaste tiden kommer att bli nödvändigt med en väsentligt utvidgad
verksamhet mot _ arbetslösheten, och att man också har klart för sig, att
den situationen kan inträda, att härför lånemedel i viss, kanske rätt stor utsträckning
kunna bli nödvändiga. Herr Wigforss skyndade att inkassera detta
såsom ett halvt löfte. Av vissa talares underlåtenhet att närmare ingå på
detta problem drog han den slutsatsen, att det borgerliga motståndet här redan
är uppgivet. Han gjorde också det lilla påpekandet, som kanske i detta
sammanhang syntes honom vara ganska pikant, att då han hade anledning förmoda.
att den svenska kapitalmarknadens intresse för regeringens plan var
större än vissa högerpolitikers, skulle dragkampen kanske till sist sluta med att
den förra avgick med segern. Det är kanske icke så alldeles säkert, att herr
Wigforss i det avseendet bedömer situationen rätt, men jag medger att det nog
även på borgerligt håll och i vissa företagarkretsar finns personer, som oreserverat
ansluta sig till hans uppfattning, örn att krisen bör bekämpas genom
utvidgning av det allmännas verksamhet.

Det är nödvändigt att stanna ett ögonblick inför herr Wigforss’ teori örn
konjunkturstimulansen. Genom att acceptera denna teori Ilar man skjutit undan
ställningstagandet till vissa besparingsproblem. Det säger jag med anledning
av herr Wigforss’ ripost till en föregående talare. Och jag måste liksom
herr Hamrin på denna punkt erinra örn dyrtidstilläggen. Jag vill samtidigt
ge mitt erkännande åt det besparingsarbete, som regeringen vidtagit inom
den ram, som angivits genom det av granskningsnämnden uppskisserade besparingsprogrammet.
Och jag skall villigt erkänna, att regeringen på många
punkter tagit steg, som man knappast väntat av en socialdemokratisk regering.
Men när det gäller dessa rent politiska avgöranden, som granskningsnämnden
påpekat vara de nödvändiga förutsättningarna för en radikal besparingspolitik,
har regeringen väjt undan. Och herr Wigforss har nyss medgivit,
att detta skett därför att en radikal besparingsaktion står i strid med
hela den penningpolitiska uppfattning, som tagit sig uttryck i den föreliggande
propositionen. Man kommer då över till frågan vad denna innebär, vad
som är syftet och vad som blir konsekvenserna. Budgeten kommer, örn den
genomföres, att leda till en inflation. Det ordet skrämmer icke oss. Det har
tidigare och icke minst under förra riksdagens diskussioner framhållits nödvändigheten
av en prisstegring, och det har från högerhåll uttalats, att vi
önskade, att denna prisstegring måtte i den utsträckning, som det är möjligt,
underlättas genom penningpolitiska åtgärder. ,Vi hava påpekat, att riksbanken
har vissa medel till sitt förfogande. Men riksbanken och statsmakterna
hava genom fjolårets åtgärder och beslut ställt sig på den ståndpunkten, att

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
den nuvarande prisnivån skall bevaras, och att den depreciering av den svenska
kronans utlandsvärde, som skedde, när vi övergåvo guldmyntfoten, icke skall
få en motsvarighet i en depreciering av den inre valutan. Till denna penningpolitiska
deklaration knöts dock det medgivandet, att en viss stegring av partiprisnivån
skulle anses tillåtlig. Resultatet kunna vi nu efter åtta månaders
erfarenhet avläsa. Det är ett fortsatt prisfall. Det fortsatta prisfallet i guldländerna
har icke kunnat motstås här hemma, utan vår prisnivå är sedan hösten
åter i fallande. Situationen är nu sådan, att det icke kan råda något tvivel
örn att det är högt på tiden att en vändning sker, att en prisstegring inträder.

Vi möta sålunda på denna punkt herr Wigforss program med livlig sympati.
Men vi måste samtidigt fråga oss: hava vi någon garanti för att en
prisstegring, insatt på denna punkt och åstadkommen med dessa medel, får
den omfattning och verkan, som vi önska. Kunna dess verkningar bli för det
svenska näringslivet i dess helhet gagnande? På ett sätt kommer givetvis en
sådan prisstegring att åstadkomma en lättnad: den kommer att lätta den oerhörda
skuldbörda, som nu trycker det svenska näringslivet. En nedskrivning
av det svenska penningvärdet måste medföra en lättnad i denna skuldbörda.
Prisfallet eller stegringen i det inre penningvärdet har faktiskt nu lett till en,
jag vågar säga allmän insolvens. Men en inflation på den väg, som herr finansministern
tänker sig, är ytterligt farlig, farlig först och främst därför att
den äventyrar våra statsfinanser. Herr Wigforss gjorde på den punkten en
invändning, som jag skulle vilja beröra. Han menade, att det kunde ju icke
vara så farligt att öka statsskulden, när det i alla fall samtidigt sker en ökning
av nationalförmögenheten. Och han påpekade, att genom den snabba amorteringen
kommer i alla fall av folkhushållets löpande inkomster en avsevärd del
att tagas i anspråk för den nya kapitalbildning, som här är erforderlig. Det
strider litet grand emot det samtidigt gjorda påpekandet, att amorteringsmedlen
ju skola tagas, icke av den löpande inkomsten utan av förmögenheten genom
den arvsskatt, som är ifrågasatt. Men det är kanske mindre att fästa sig vid
den motsägelsen. Det finns emellertid i hela denna konstruktion så många
svagheter, så många betänkliga luckor, att det sannerligen vill till, att man
synar varje led i bevisföringen, innan man accepterar resultatet. Risken för
våra statsfinanser av denna inflation bleve givetvis mindre, om man hade någon
garanti för att prisstegringen bleve allmän, och att den nu utlöste en ökad
företagsamhet, som kunde skapa nya inkomstkällor.

Herr statsministern antydde på förmiddagen, att han tänkt sig utvecklingen
ungefär efter mönster av snöbollssystemet. Man börjar rulla en snöboll utför
en brant, och den växer så småningom till en hel lavin. Prisstegringen börjar,
folk får större inkomster, skatteunderlaget ökar, och jordbruket får bättre betalt
för sina produkter. Det var kanske ytterligare några led i processen, som
han antydde. Ja, detta låter naturligtvis lockande. Men, mina herrar, kommer
det att gå till på det viset? Jag tror det icke. Först och främst få vi göra
klart för oss, att det är mycket liten utsikt för att denna prisstegring genom
igångsättandet av offentliga företag skulle komma jordbruket till godo. Och
då är man framme vid det stora problem, som märkvärdigt nog mycket knapphändigt
har berörts här i dagens remissdebatt. Det är ju dock så, att vi hava
icke bara ett stort socialt problem, frågan, huru vi skola sysselsätta de arbetslösa
industriarbetarna, vi hava också problemet huru vi skola hindra ett sammanbrott
för den svenska jordbruksnäringen. Många av jordbrukets representanter
här känna mycket väl till att detta sammanbrott är överhängande. Det
sammanbrottet avvärjer man icke genom att igångsätta offentliga företag i
stor utsträckning och genom att därvid släppa ut ökad köpkraft, som sättes i
händerna på vissa industriarbetargrupper, i första hand sådana, som redan nu

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
höra till de bäst betalda yrkena, och genom att låsa fast på vissa håll en orimligt
hög lönenivå, som icke svarar emot den nuvarande ekonomiska verkligheten.

Man kanske däremot invänder, att det är klart, att när industriarbetarna få
bättre betalt, kunna de köpa mera jordbruksprodukter, och då kunna också
jordbrukarna få bättre betalt. Herrarna torde vara goda studera utvecklingen
under en följd av år och se, om det verkligen förhåller sig så, att goda konjunkturer
för industriarbetarklassen medfört motsvarande goda konjunkturer
för jordbrukarna. Hur var det under åren 1924—1930? Jag tror icke, man
skall kunna påvisa, att den då pågående stegringen av reallönen för industriarbetarna
medförde en ökad inkomst eller bättre avsättningsmöjligheter för
jordbrukarna. Det förhåller sig icke så. Det förhåller sig i stället så, att
ökad konsumtionskraft tar sig uttryck i konsumtion av andra varor än livsmedel
av skäl, som många gånger här påvisats, och som jag icke skall närmare
ingå på. Det är under sådana förhållanden mycket liten sannolikhet för att
inflationen kommer att medföra någon väsentlig lättnad för det svenska jordbruket.
Det problem, som inneslutes i orden »svenska jordbrukets nuvarande
nödläge», löses icke genom det penningpolitiska program, som herr finansministern
skisserat.

Och huru förhåller det sig med exportindustrien? Bli dess möjligheter på
något sätt förbättrade genom att det penningpolitiska program sättes i verket,
som finansministern skisserat? Jag kan icke förstå, huru det skulle gå
till. Örn man icke låter på växelkursernas område inflationen taga sig uttryck,
örn man icke medger ytterligare depriciering av kronans utlandsvärde
kan jag icke förstå, att de svenska exportnäringarna kunna ha någon
som helst fördel av det programs genomförande, som här är skisserat.

Jag hade väntat, att herr finansministern just på denna punkt skulle vara
betydligt utförligare, att han skulle taga upp dessa invändningar, som ju
ligga så nära till hands, och vilka, örn de icke kunna tillbakavisas, måste anses
utgöra en synnerligen tungt vägande invändning emot hela programmet.
Men herr finansministern tog med mycket lätt hand på denna sak. Nu menar
jag, att dessa invändningar icke absolut fälla hela det program, som är
framlagt. De endast reducera verkan av detsamma till rätta dimensioner.
Verkan kan bli en ökad avsättning, ökad rörelse, men långt ifrån av den betydelse,
som herr finansministern tror, och utan att detta kommer de mest
behövande medborgargrupperna till godo. Man tror, att staten genom att
på detta vis öka företagsamheten kan till en viss, grad motverka depressionen
och upptina det nu infrusna kapitalet. Jag ger herr Anderson i Råstock,
som hade ordet före mig, alldeles rätt däri, att den enskilda företagsamheten
är förlamad för närvarande, och att orsaken är brist på förtroende. Men örn
man har den uppfattningen, att det är brist på förtroende, som är yttersta
orsaken till att det svenska näringslivet frusit fast, hur kan man då tro, att
den nödvändiga upptiningsprocessen skall ske genom åtgärder, som äro i
högsta grad ägnade att undergräva förtroendet för de svenska statsfinanserna,
för den svenska valutan och för det svenska näringslivets möjligheter att med
egna krafter stiga upp ur depressionen?

Det farligaste med den budget, som vi här diskutera, är, synes det mig,
att den blundar för verkligheten. Herr finansministern tror på sin sak, är
övertygad örn att det kommer att gå som han här förutsagt, och det är egentligen
för en borgerlig representant ganska uppmuntrande att höra en socialdemokratisk
finansminister ge uttryck åt denna trosvissa övertygelse örn
det borgerliga samhällets motståndskraft och den kapitalistiska produktionsordningens
förmåga att uthärda depressionen. Denna optimism dela också

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
vi, men vi tro icke, att man plockar frukterna så snart som herr finansministern
tyckes tro. Vi tro, att det återstår oss många prövningar, innan vi
komma ut ur denna depression, och att vi få vara beredda att. taga ännu ett
par hårda tag med denna verklighet, som vi icke kunna komma ifrån.

Den politik, som här rekommenderas, är farlig, därför att den blundar för
verkligheten. Jag ber, att när kammarens medlemmar gå till en närmare
granskning av de föreliggande förslagen, de icke måtte förbise det problem,
som förr eller senare måste lösas. Det är anpassningens problem, som vi icke
komma ifrån. Man kan möjligen skjuta bort det något år, skjuta det framför
sig. men ovillkorligen måste man taga itu med det förr eller senare. Det kan
hända, att vi örn några år stå öga mot öga mot detta problem med sämre möjligheter
att lösa det än vi hava i dag. Den anpassning det här gäller måste
enligt mitt förmenande bli tvåfaldig: dels en penningvärdets anpassning till
de förändrade förhållanden som inträtt, dels en utjämning i lönenivån, som
är den nödvändiga förutsättningen för ett återvinnande _ av den ekonomiska
hälsan. Det finns ingen, det vågar jag försäkra herr finansministern, inora
mitt parti, som anser en nedpressning i lönenivån vara något i och för sig
önskvärt. Men när man sett utvecklingen inte bara i vårt land utan även i
andra, länder, som prövat olika recept och i viss mån det recept, som herr
finansministern nu vill få oss att försöka, så har man kommit till den fasta
övertygelsen, att vi icke kunna komma undan den anpassning, den utjämning
på lönemarknaden, som har skett i andra länder, och som man nu genom
den finanspolitiska åtgärd, som här föreslås, vill skjuta undan. Vi komma
icke förbi den, vi måste förr eller senare taga itu med den, och då är det
bättre att göra det nu.

Regeringens program kan till en viss grad lyckas, örn den har turen med
sig, om herr Wigforss får världskonjunkturen till sin hjälp, men utan den lärer
han icke lyckas. Han vädjade till oss konservativa, örn vi icke kunde förstå
och sympatisera med den tankegången, att det ligger något stort och tilltalande
i detta, att det svenska näringslivet har egna möjligheter i sådan utsträckning,
att vi oberoende av världskonjunkturen skulle kunna skaffa oss
så att säga en egen plattform för välstånd och hålla denna trots ogynnsamma
skiftningar i världskonjunkturen. Herr Wigforss riktade också till högern
den frågan, om det vore konsekvent att, som vi göra, kräva skydd för det
svenska näringslivet, men samtidigt, när det gäller ställningstagande till hans
program, underkänna detta näringslivs möjligheter att skapa och bibehålla
välstånd för den svenska befolkningen. Jag ber att få påpeka, att herr Wigforss
icke skall kunna påvisa något uttalande från högerhåll, som innebär ett
förnekande av det faktum, att det välstånd, som den svenska nationen kommit
upp till under åren 1900—1930, i alla största utsträckning är baserat på vår
exportindustris utveckling under den tiden. Detta ha vi alltid framhållit,
och när vi betonat, att det är nödvändigt att för vitala delar av det svenska
näringslivet skapa bättre skydd och bättre arbetsmöjligheter, underkänna vi
därmed icke det som jag nu säger, att det är ytterst på våra exportnäringar,
som den höga levnadsstandard är baserad, som det svenska folket kommit
upp till.

Hur kan man tro, att vårt land skulle isolerat kunna bibehålla denna höga
levnadsstandard, skapa en egen högkonjunktur med penningpolitiska eller
andra medel, under det att depressionen fortsätter ute i världen. Jag tror,
att det är klokare, örn vi bestämma oss att taga ännu ett par hårda år, men
göra det så, att vårt näringsliv sedan kan på naturlig väg återhämta sig, och
att vi bevara den starka och fasta grund till återuppbyggande, som ligger i
goda statsfinanser. Det recept, eller det program, som herr Wigforss fram -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
lagt och på sådant utomordentligt bestickande sätt försvarade, påminner dock
väl starkt örn Döbelns recept:

»Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,

som gör mig för i morgon sjufalt värre

men hjälper mig i dag på mina ben!»

Till sist ännu ett par ord örn herr statsministerns anförande. Han yttrade
inledningsvis några ord om att han egentligen borde hava uppskjutit sitt anförande,
så att herr Kilbom fått tala omedelbart efter herr lindman; då hade
vi fått en illustration till att det i vårt samhälle finns ytterlighetsriktningar,
mellan vilka det gäller att finna en förnuftig väg fram. Det fanns ganska
litet fog i herr Lindmans anförande för den sammanställning som herr statsministern
gjorde. Jag tror, det varit riktigare och rättvisare att taga fasta
på tonen, och andemeningen i högerledarens anförande i stället för att göra
denna något demagogiska sammanställning av hans anförande med den följande
kommunisttalarens.

Högern vill i denna för land och folk så utomordentligt allvarliga tid samarbeta
med ansvarskännande och insiktsfulla politiska krafter inom alla andra
partier i denna riksdag för att nå fram till bästa möjliga lösning av de stora
problem, som nu stå framför oss. Högern väntar då också att finna ett gensvar
och förståelse för en saklig och uppriktig kritik vid prövningen av regeringens
förslag även hos dem, som nu sitta i regeringen, och hos regeringspartiet.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Liksom föregående års remiss debatter

företer även dagens debatt en tvåfaldig karaktär. Dels rör sig diskussionen
som sig bör omkring det framlagda budgetförslaget och finansplanen,
och dels är det en och annan talare som tar tillfället i akt för mer eller mindre
grundliga politiska uppgörelser. För min del skall jag huvudsakligen sysselsätta
mig med budgetförslaget och göra några randanmärkningar till detsamma.

Efter det av herr finansministerns egen ljusa livssyn präglade försvarstal,
som han nyss höll här för sina budgetprinciper, medger jag, att det kanske icke
är fullt lika lätt för mig som för föregående kritiker att komma fram med mina
erinringar. Jag skulle kunna till den föregående talarens befogade komplimanger
till herr finansministern säga ungefär det, att jag tror, att hans budgetförslag
skulle hava blivit långtmera välvilligt mottaget än vad det blivit, örn
han först hade lagt fram det här i kammaren och vi senare fått taga del av det
i statsverkspropositionen. Nu kunde det icke hjälpas, att vi först läste det på
papperet, och dar ter det sig icke lika bestickande som det gör, när han med
sin utomordentliga vältalighet framställer det muntligt.

Vad först angår budgetens utgiftssida skall jag liksom åtskilliga talare här
förut i dag villigt erkänna, att besparingsarbetet har avsatt betydelsefulla resultat,
som måhända kunde anses fullt tillfredsställande för så att säga normala
förhållanden, men att dessa besparingsresultat icke kunna betecknas som tillfredsställande
för det abnorma läge, vari vi nu befinna oss. Det framgår tydligt
och klart av det rätt stora deficit, som ändock uppstått i budgeten. Det
är ju på det sättet, att stora och viktiga utgiftsposter helt och hållet lämnats
oberörda av besparingsnitet. En sådan post har förut här blivit berörd av en
föregående talare. Jag åsyftar dyrtidstilläggen. Det är icke blott så, att grunden
för dyrtidstilläggens utgående för nästa år föreslagits vara i princip densamma
som förut, utan man utgår också i sina beräkningar från ett indextal,
som är högre än det för tillfället gällande. För min del måste jag säga, att

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
det allmänna ekonomiska läget i landet nu är sådant, att man även av andra
än statsfinansiella skäl vore berättigad att upptaga till allvarlig prövning frågan,
örn dyrtidstilläggen över huvud skola bibehållas. Motioner komma säkerligen
att väekas, som gå ut på en reduktion eller slopande av dyrtidstilläggen,
och om jag nu i fortsättningen här kommer att på en eller annan punkt
göra några erinringar mot besparingsarbetet i andra delar, vill jag säga, att
gent emot mig skall herr finansministern icke kunna rikta den anmärkningen:
var så god visa på några vägar att täcka vad som ytterligare bör komma med
i budgeten — ty jag har den uppfattningen, och jag är icke rädd för att deklarera
den, att på dyrtidstilläggen kan man spara åtskilliga tiotal miljoner
kronor.

På ett par tre punkter i budgetförslaget tillåter jag mig^ att hysa^ den uppfattningen,
att besparingsnitet kanske gått väl långt. Jag åsyftar då den post
på åttonde huvudtiteln, som går under benämningen »extra statsbidrag till folkskoleväsendet».
Den anslagsposten har nedskurits med omkring 3 miljoner
kronor. Det är klart, att här hava vi att göra mindre med en verklig besparing
för det allmänna än med en överflyttning från staten till kommunerna, till skoldistrikten
av en del av kostnaderna för folkskoleväsendet. Dessutom förutsätter
propositionen, såvitt jag läst den rätt, att för detta anslags utgående framdeles
skola komma att gälla delvis andra grunder, huvudsakligen byggda på
skatteutjämningsprincipen. Nu är att säga det, att när detta anslag infördes,
så var det ju icke huvudsakligen motiverat från skatteutjämningssynpunkt,
utan motiverades som ett statsbidrag till täckande av kostnaderna för
folkskoleväsendet på samma sätt som bidraget till lärarnas avlöning, och huvudskälet
till att förslaget kom fram och att det vann riksdagens bifall var en
principiell inställning hos förslagets tillskyndare och dess anhängare här i
riksdagen, att folkskoleväsendet var en sådan tunga, som borde i allra största
möjliga grad bäras av staten. I dagarna har skatteutjämningsberedningen lagt
fram ett förslag, som går ut på fullständigt förstatligande av folkskoleväsendet.
Det kan då synas rätt egendomligt att, samtidigt som ett sådant förslag
kommer fram, man gör en reduktion av de redan utgående statsbidragen för
folkskoleväsendet. Jag hoppas, att det skall bli möjligt att utan att rubba balansen
i budgeten rätta till denna här påtalade omständighet.

En annan post i budgeten, där jag också har en känsla av att besparingskravet
kanske slagit till för hårt, gäller en post på nionde huvudtiteln och rör
statsbidrag till lantmäteriförrättningar. Det föreslås nu, att traktamentsersättning
till förrättningsmännen vid jorddelningsförrättningar hädanefter skola
gäldas av sakägarna, under det att tidigare under en lång följd av år det varit
staten som bestritt dessa kostnader. Bortsett från de betydande svårigheter
i tillämpningen, som komma att uppstå vid en övergång till en ny ordning och
som påpekats från åtskilliga av i saken hörda myndigheter och korporationer,
så är det väl också högst tvivelaktigt, örn det ur själva sakens synpunkt är
lämpligt att göra en sådan kostnadsöverflyttning till jordägarna. Jag vill särskilt
erinra om ett beslut som fattades av förra årets riksdag, nämligen örn införande
av en lag om reglering av ägogränser, ett beslut som förutsatte, att
under de närmaste tio åren komme att uppstå en hel del lantmäteriförrättningar
för ägogränsregleringar, där delägarna icke alltid själva kunna bestämma, huruvida
de komma in i företaget eller icke, utan där de många gånger komme att
dragas med utan egen önskan eller vållande. Det är klart, att i den mån som
kostnaderna för lantmäteriförrättningar ökas, ter sig en sådan eventualitet för
en enskild jordägare ännu mera orättvis eller betungande än vad den eljest
skulle göra. Jag vet icke, örn det finns möjlighet att vinna ändring i vad jag
nu påtalat. Det rör sig örn ett mycket stort belopp, och det är klart, att man

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
får vara beredd på att göra eftergifter både här och var, men jag tror icke, att
det skadar att framhålla den synpunkt det gäller i detta avseende. Jag får
säga ifrån i alla fall, att vad som nu sker i detta hänseende det måste rättas
till, då det en gång blir bättre ekonomisk konjunktur, vilket vi alla hoppas på,
och i det hänseendet menar jag, att vi här hava ett alldeles uppenbart fall, då
begränsningen av statens bidragsgivande måste bli av tillfällig natur.

Den röda tråden i statsverkspropositionen är ju den nya arbetslöshetspolitiken,
och som den är upplagd såväl i propositionen som av de herrar på statsrådsbänken
som uppträtt till dess försvar, så är den icke bara ett hjälpprogram
utan helt enkelt ett nytt ekonomiskt program. Programmet för nödhjälpsarbetena
kan ju, som någon här sagt, lämpligen diskuteras i sitt rätta
sammanhang, när propositionen i sinom tid kommer och alla detaljer i förslaget
bli kända. Jag skall för min del icke söka taga ut något i förskott på den
debatten, men vad avser den del av spörsmålet, som kan benämnas programmet
för den nya ekonomiska politiken, så måste jag i likhet med åtskilliga som
här förut haft ordet, och trots det att professor Myrdal stått fadder till principerna,
säga, att jag kan icke riktigt följa med herr finansministern i hans ljusa
tro på den befruktande välsignelse, som beredskapsarbetena skulle hava på den
allmänna ekonomien i landet. Är det icke så i själva verket, att denna befruktande
inverkan kommer att gälla ett mycket litet avsnitt av näringslivet, kommer
att gälla allenast de delar av verksamheten som direkt beröras av byggnadsverksamheten
i olika faser? Men nu är det väl ändock så. att byggnadsfacket
icke är sämst ställt vare sig i arbetslöshetshänseende eller i räntabilitetshänseende
för företagarna. I byggnadsverksamheten har ändock under de
sista åren rått en relativt livlig verksamhet. Det är en mångfald andra näringar,
som sedan flera år tillbaka varit tryckta av depressionen. De näringsgrenar,
som lidit mest av depressionen, dem behöver man icke leta efter med
ljus och lykta. Det är jordbruket, skogsbruket och gruvindustrien. Då frågar
jag herr finansministern, pa vad sätt dessa betryckta näringsgrenar kunna
hjälpas av hans nya ekonomiska program. Jag tillåter mig i detta avseende
upptaga till granskning hans excellens statsministerns förhandsreplik till mig
bär på förmiddagen, därför att jag gjorde en syrlig reservation mot ett uttalande,
däri jag fann honom förutsätta som alldeles självklart, att i den mån
som ökade arbetstillfällen beredas och ökade inkomster komma att tillföras
vissa yrkesgrupper, med ett ord, örn man realiserade regeringens ekonomiska
program i avseende på beredskapsarbeten, skulle därav följa en ökad efterfrågan
i fråga örn jordbrukets produkter. Och denna ökning i köpkraften
skulle lia till följd en stegring av priserna å lantmannaprodukter.

Den föregående ärade talaren har här antydningsvis förut påvisat, att
detta resonemang icke håller streck. Och jag skall med några ord söka
förklara, varför det icke gör det, och varför det icke går an att turnera saken
så, som min namne på Örebrolänsbänken sökte göra, nämligen att likaväl
sorn man kan säga, att när jordbrukarna ha det bra, ha alla det bra, kan
man säga, att när de övriga 55 % av befolkningen ha det bra, så ha jordbrukarna
det också bra. Skillnaden ligger icke bara däri, att jordbrukarna
äro den största yrkesgruppen, utan däri att ingen annan samhällsklass har
samma elasticitet i fråga örn behov som lantbrukarklassen har. Ingen annan
samhällsklass kan så till den grad inskränka sina inköp som jordbrukarna,
därför att de producera en hel del av livets nödtorft själva i sin naturahushållning.
Härav följer också, att därest inkomsterna ökas för jordbrukarna,
komma jordbrukarna omedelbart att kunna leverera en större del av dessa
inkomster i marknaden. Men örn inkomsterna öka för andra samhällsgrupper,
är det fullkomligt riktigt, som herr Anderson i Norrköping nyss förut

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
sagt, att då kommer denna ökning av inkomsterna huvudsakligen att tågås i
anspråk för tillfredsställande av andra behov än livsmedelsbehovet. Livsmedelsbehovet
är i vårt land dess bättre tillgodosett för de allra flesta grupper
i den utsträckning, som det behöver tillgodoses. De fattigare samhällsklasserna
nöja sig givetvis med billigare livsmedel, mindre förädlade livsmedel.
Men då får det ske på volymens bekostnad, så att en större volym
av livsmedel träder i stället för mera koncentrerade dylika. I stort sett
kommer den ökning av köpkraften hos de arbetslösa, som kommer att inträda,
därest arbetslösheten upphör, att spela en ofantligt liten roll för konsumtionen
av lantmannaprodukter och ifråga örn prisbildningen på dessa produkter.

Beträffande de näringsgrenar, som ha det sämst ställt i vårt land, tror jag
ingen här i dag gjort den distinktion, som jag anser bör göras, nämligen att i
närvarande läge är det icke längre jordbruket utan skogsbruket, som har det
sämst ställt. Ty för skogsbruket och de människor, som äro. beroende av inkomsterna
därifrån, ter sig läget synnerligen mörkt för att icke säga hopplöst.
Då måste man rikta den frågan till herr finansministern: I vad man
kommer det nya beredskapsarbetsprogrammet att ekonomiskt stödja skogsbruket
som sådant? Att en del av de arbetslösa skogsarbetarna få sysselsättning
med dikning och kulturåtgärder och sådant, det förnekar jag ingalunda,
men på vad sätt skall näringen som sådan stimuleras. Ty den ökade åtgången
av varor, som blir följden av expansionen i byggnadsverksamheten,
blir tydligen minimal av den enkla anledningen, att trävarorna numera till
så liten del ingå i byggnaderna. Skogsbruket är liksom gruvindustrien beroende
av exportmöjligheterna. Och liksom de föregående ärade talarna mäste
jag i detta avseende säga som min uppfattning, att exportindustrien icke
kan på något sätt befrämjas av ett förverkligande av det föreslagna beredskapsarbetsprogrammet,
snarare tvärtom. Det måste ovillkorligen bliva en
konkurrens örn kapitalet, vad finansministern än säger, och likaså en viss konkurrens
örn arbetskraften. Icke på det sättet, att arbetskraften icke behöver
sysselsättas, utan på det sättet, att en viss fastlåsning av löneläget blir en
nödvändig konsekvens av att tillgången på arbete inom vissa orter rent lokalt
ökas.

Bedömandet av hela detta arbetslöshetsprogram får emellertid som sagt
anstå, och för min egen del skulle jag vilja med någon liten travestering örn
detsamma säga ungefär som Vår Herre säger till Kain i Guds gröna ängar,
när han straffar honom för broderdråpet: Vad Du gjort är icke alldeles orätt,
men det är heller icke alldeles rätt. —• Sedan tror jag också man kan säga
om beredskapsarbetsprogrammet, att det är möjligt, att man i väsentliga delar
kan realisera det som arbetslöshetsprogram. Men när vi göra detta, skola
vi göra det för den sakens skull, och icke i den tron, att vi därigenom främja
näringslivet i övrigt. Det sista tror jag är självbedrägeri.

Går man så över till budgetens inkomstsida möter där en del företeelser,
som förut här i dag ha stämplats som oroväckande. Bottenskrapningen av
alla tillgängliga medel har herr finansministern sökt att bagatellisera, _ och
örn jag minns rätt, så påstod han t. o. m., att en kommande finansminister
icke skulle komma i sämre läge vid uppgörandet av nästa års budget än finansministern
varit nu. Han kommer fram till den slutsatsen genom att påvisa,
att tillgängliga fonderade medel hade förbrukats innan han började räkna
på 1933—34 års budget. Ja så långt kail man följa med honom, men hur
skall det bli för den finansminister, som nästa år skall lappa ihop budgeten?
Örn även i denna budget det kommer att uppstå ett deficit på några hundra
miljoner kronor, kommer då icke den bottenskrapning, som nu skett, att sta

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. ra.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
som ett spöke för den, som blir olycklig nog att göra budgeten för 1934—35?
I detta avseende tror jag icke det går att inlägga någon gensaga, utan bottenskrapningen
är nog faktisk, och vid vilken tidpunkt den börjar verka, det
spelar i detta avseende icke så stor roll.

Nu oär_ det ju så, att man städse får emot sig den invändningen att, därest
man går in på en kritik av finansministerns inkomstberäkningar eller av hans
förslag till nya skatter eller upplåning, man får vara beredd att anvisa andra
vägar för att täcka den brist, som uppstår för att fylla hålet. Jag skall för
min del efterkomma hans uppmaning i det hänseendet såtillvida, att jag i motsats
till åtskilliga talare här förut i dag vill deklarera som min uppfattning,
att de rena lyxvarorna, spriten ingalunda oräknad, säkerligen tåla vid en betydande
ökning av skattebelastningen utöver den, som nu föreslås. Sprit, vin,
öl och tobak, där ha vi fyra alldeles typiska överflödsartiklar, som visserligen
förbrukas i mycket stor omfattning på grund av vana, men varom ingen kan
säga, att det föreligger något oavvisligt behov. Den uppfattningen, som här
kommit till synes, att den ökade beskattningen av spriten skulle vara riskabel
i det hänseendet, att den skulle medföra ökade lagöverträdelser i fråga örn
lönnbränning och ^smuggling, tror jag är överdriven, ty än så länge kan icke
smuggelspriten på långa vägar i prishänseende konkurrera med den legala
spriten, även örn skattebelastningen skulle höjas rätt väsentligt utöver vad som
nu föreslagits. Vad beträffar hembränningen så har den florerat ända sedan
kristiden och även under tider, då spritpriserna voro relativt låga och inkomsterna
för befolkningen goda. Särskilt åren närmast efter kriget florerade
hembränningen i hart när otrolig utsträckning i vissa trakter av Sverige, fastän
det då bevisligen var mera gott örn pengar än vad det någonsin varit i
mannaminne. Därför vill jag för min del beteckna det som en felsyn att tro
att frekvensen av smuggling och lönnbränning står i något direkt sammanhang
med skattesatserna på alkoholvarorna, så länge som skattesatserna icke äro
högre än vad som nu föreslås. Även örn de skulle bliva betydligt högre, tror
jag den satsen ändå gäller. Jag skulle vilja särskilt rekommendera vinet i
herr finansministerns åtanke. Vinet är ju praktiskt taget skattefritt. I den
män det införes, är det ju belagt med tull, men det inom landet tillverkade
vinet är icke belagt med någon skatt. Den vinst, staten får av konsumtionen
av inhemskt vin, hänför sig endast till den vinst, vin- och spritcentralen kan
ernå vid avsättningen, men det är ju klart, att i den mån andra alkoholtyper beskattas
och vinet lämnas relativt obeskattat, kommer konsumtionen att övergå
till detta slag av ^berusningsmedel. Därför är det anledning fästa uppmärksamheten
även på vinet. Jag undantar därvid ingalunda det inom landet
tillverkade, ty även det är en lyxartikel.

Beträffande beskattningsfrågorna skulle jag vilja uttala det önskemålet, att
de här i riksdagen behandlas så, att man kan få överblick över de olika möjligheterna
att finansiera budgeten. Så som de behandlades förra riksdagen
fanns icke denna möjlighet, utan en skattesats bestämdes då och en annan då.
Det kan icke vara annat än till fördel för behandlingen, att dessa spörsmål
samlas. Det går mycket lätt, örn de beslut, som fattas i början av riksdagen
och äro betingade av behov att få in medel i god tid, givas preliminär karaktär
och sedan hela spörsmålet örn skatteavvägningen tages upp vid riksdagens
slut.

Som slutomdöme om budgetförslaget skulle jag vilja säga, liksom någon
här förut, att det utan tvivel lämpar sig som en förhandlingsbasis, men att
det knappast kan anses vara acceptabelt, därest det skall betecknas som minimikrav
utan prutmån. Beträffande läget i övrigt, politiskt och parlamentariskt,
tillåter jag mig säga, att möjligheter alldeles säkert finnas till ernående

Onsdagen den 18 januari e. m.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen. (Forts.)
av positiva resultat, därest denna regering lika väl som andra regeringar tager
hänsyn till uppfattningar och åskådningar även inom andra läger än det
egna partiet. Så ha andra regeringar fått göra, och när statsministern i dag
åberopar sig på det väljarflertal, som det socialdemokratiska partiet ernått
vid årets riksdagsmannaval, må det vara tillåtet erinra, hurusom här i riksdagen
under tider, då de borgerliga partierna haft väljarflertal bakom sig -—
och under vissa tider ett mycket stort flertal — hänsyn i mycket hög grad tagits
till uppfattningar och önskemål inom det socialdemokratiska partiet. Som
sagt kan man i år liksom förut påräkna en sådan hänsyn, och får sakligt bedömande
städse gå före partitaktiska spekulationer och beräkningar, så hoppas
jag för min del, att resultatet av årets riksdagsarbete och riksdagens budgetbehandling
skall bliva till gagn för vårt land och vårt folk och alldeles
särskilt till gagn för de många, som nu inom olika yrken och stånd lida av depressionens
börda.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare debatten rörande förevarande proposition till morgondagens
plenum kl. 11 f. m.

§ 2.

Herr Wallerius avlämnade två av honom m. fl. undertecknade motioner, nämligen
:

nr 57, angående arvodet till lärarinna i hushållsgöromål vid fortsättningsskola;
och

nr 58, örn tilläggspension åt f. d. lektorn Joli. Johansson.

Dessa motioner bordlädes.

§ 3.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Lundquist i Rotebro, som anförde: Interpellation.
Herr talman! De ''allvarliga anmärkningar, som framkommit mot Dramatiska
teaterns nuvarande ekonomiska förvaltning, först av riksdagens revisorer i deras
berättelse, sedermera i en i dagarna offentliggjord promemoria av Dramatiska
teaterns aktiebolags egna revisorer, och vilka anmärkningar i väsentliga
avseenden vunnit i styrka genom en del förlustsiffror från teaterns verksamhet
under de senaste åren, meddelade av teaterchefen själv i hans förklaring till
statsrevisorernas berättelse, ge anledning misstänka, att denna förvaltning
icke motsvarar de anspråk, som måste ställas på skötseln av ett företag, som
årligen för sin existens kräver understöd av det allmänna — främst staten,
men i viss mån även av kommunen — med flera hundra tusen kronor.

I årets statsverksproposition har på grund av det statsfinansiella läget kulturbudgeten
nedpressats med c:a 7 miljoner kronor; även anspråkslösa anslagha
antingen nedpressats eller strukits för uppnående av detta resultat. Det
förefaller då, som örn en särskild uppmärksamhet borde ägnas åt en med högst
betydande statsmedel arbetande förvaltning, vars skötsel givit anledning till
starka anmärkningar — och detta icke för första gången.

Dessa anmärkningar, vilka i första hand måste anses träffa Dramatiska teaterns
chef, ha, som bekant, föranlett såväl honom som övriga ledamöter av
teaterstyrelsen att inlämna sina avskedsansökningar. Det har sedan oemotsagt
uppgivits i tidningspressen, att styrelsen i övrigt skulle besättas med nya
personer, men att teaterchefen skulle få sitt uppdrag förnyat, utan att, såvitt
känt är, de mot hans ekonomiska förvaltning gjorda anmärkningarna blivit

Andra kammarens protokoll JOSS. Nr It. 7

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Interpellation. (Forts.)

tillfredsställande förklarade. Med anledning av vad nu anförts anhåller jag
vördsamt örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande fråga:

Ämnar herr statsrådet, innan posten såsom chef för Kungl. Dramatiska teatern
återbesattes, låta verkställa en grundlig och opartisk undersökning om
teaterns ekonomiska förvaltning?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets memorial:

nr'' 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med. överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse; samt

riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande av tjänstemän
i riksdagens kansli.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	Lindskog	under	3 dagar fr. o. m. den	24	jaD
>	Hermansson		4	* » »	20
	Andersson i Munka-Ljungby		8		21
>	Carlström	>	8		19	»
2-	Fast		2		20
»	Gustafsson i Yälsnäs		5	» » 2>	21
1	Hallén		5	* » »	19	>
	Gardell i Gans	»	2	» » *	20

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11.50 e. m.

och

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330342