1933. Andra kammaren. Nr 48 (Riksdagens protokoll 1933:48)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1933. Andra kammaren. Nr 48.

Lördagen den 17 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogs, men bordlädes åter särskilda utskottets utlåtande nr 16.

§ 3.

Till avgörande företogs sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets Om förordutlåtande,
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till för- ning angående
ordning angående mjölkavgift m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

Grenom en den 12 maj 1933 dagtecknad proposition, nr 258, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet och sedermera enligt överenskommelse mellan detta utskott
och bevillningsutskottet hänskjutits till behandling i sammansatt bevillnings-
och jordbruksutskott, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för nämnda
dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till dels
förordning angående mjölkavgift, dels ock förordning örn ändrad lydelse av
1 § i förordningen den 10 februari 1933 (nr 29) med bestämmelser örn införselmonopol
å mjölk och mejeriprodukter.

Ifrågavarande förslag till förordning angående mjölkavgift lydde sålunda:

Förslag

till förordning angående mjölkavgift.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för mjölk och
mejeriprodukter skall, där Kungl. Majit så förordnar, enligt bestämmelserna i
denna förordning upptagas viss avgift å mjölk och grädde (mjölkavgift).

2 §■

Förordnande örn upptagande av mjölkavgift må ej meddelas, med mindre
framställning därom blivit gjord av mejerisammanslutning, som representerar
minst 60 procent av den totala årliga invägda mjölkmängden vid rikets
samtliga mejerier enligt den senaste tillgängliga officiella mejeristatistiken,
och denna framställning biträtts av minst 2/:i av sammanslutningens medlemmar,
företrädande sammanlagt minst 3/4 av den totala årliga invägda mjölkmängden
vid de till sammanslutningen anslutna mejerierna.

Förordnande, som i första stycket sägs, må ej meddelas för längre tid än
som begärts i den gjorda framställningen.

Andra kammarens protokoll 1933. Nr 48.

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Örn förordning angående mjölkavgift m. m. (Forts.)

3 §.

1. Mjölkavgift skall utgå å inom riket saluförd mjölk och grädde ävensom,
i den mån Kungl. Majit så förordnar, å mjölk, som kommer till användning
för beredande hos mjölkproducenten av smör eller ost för avsalu.

2. Avgiften för mjölk skall utgå med det belopp för kilogram, som av
Kungl. Majit bestämmes. Avgiften må ej bestämmas till högre belopp än
som begärts av mejerisammanslutning, som avses i 2 §, samt ej för något fall
högre än till 3 öre för kilogram.

3. Avgiften för grädde skall utgå med jämlikt 2 mom. bestämt belopp för
varje kilogram mjölk, som enligt av Kungl. Majit fastställda beräkningsgrunder
skall anses hava åtgått för gräddens beredande.

4. Vid erläggande i förekommande fall av avgift för mjölk, som använts
för beredande hos mjölkproducenten av smör eller ost för avsalu, skall den
avgiftspliktiga mjölkmängden beräknas enligt av Kungl. Majit fastställda
grunder.

5. Kungl. Majit äger från avgiftsskyldighet medgiva undantag, där så
med hänsyn till ringa produktion eller andra förhållanden finnes skäligt.

4 §•

Mjölkavgift skall erläggas, såvitt fråga är örn avgiftspliktig vara, som
av mjölkproducent levereras till mejeri eller mjölkhandlare, av den, som
sålunda från mjölkproducenten mottagit varan, samt beträffande annan avgiftspliktig
vara av mjölkproducenten.

5 §‘

Mjölkavgift skall inbetalas i den ordning, som Kungl. Maj :t bestämmer.

6 §•

Medel, vilka inflyta genom upptagande av mjölkavgift, skola enligt av
Kungl. Majit meddelade föreskrifter användas för det i 1 § angivna ändamål.

7 §•

Förordnande örn upptagande av mjölkavgift må, där förhållandena därtill
föranleda, av Kungl. Majit återkallas.

8 §’

På en särskild av Kungl. Majit tillsatt nämnd, statens mjölknämnd, ankommer
att handlägga frågor i avseende å tillämpningen av denna förordning.

9 §.

Erforderliga föreskrifter beträffande grunderna för mjölkavgifts utgörande
samt ordningen för sådan avgifts fastställande, erläggande och indrivande
ävensom angående restitution, avkortning och avskrivning av mjölkavgift,
så ock närmare bestämmelser i avseende å förordningens tillämpning i övrigt
meddelas av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft den dag Kungl. Maj it bestämmer och gäller
till och med den 30 juni 1935. Genom denna förordning upphäves förordningen
den 30 juni 1932 (nr 325) örn upptagande av vissa avgifter för åstadkommande
av förbättrad organisation vid avsättningen av mjölk och mejeriprodukter;
dock att de äldre bestämmelserna äga tillämpning beträffande avgifter,
som avse tiden före den nya förordningens ikraftträdande.

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Örn förordning angående mjölkavgift m. m. (Forts.)

Till sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet hade jämväl överlämnats
följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen:

de likalydande motionerna nr 338 i första kammaren av herr von Heland
m. fl. och nr 531 i andra kammaren av herr Andersson i Dunker m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen ville dels i förslaget till förordning angående mjölkavgift
intaga stadgande därom, att avgiften kunde utgå med olika belopp
inom olika delar av landet, dels ock uttala, att avgiftsbeloppet borde fastställas
så att konsumtionsmjölkpriset inom de olika delarna kunde upprätthållas
på skälig nivå;

motionen nr 339 i första kammaren av herr Frändén, däri hemställts, »att
riksdagen måtte besluta, att i Kungl. Maj :ts förordning om mjölkavgifter bestämmes,
att endast mjölkproducenter boende inom mejeriorganisationernas
tillförselområden åläggas betala mjölkavgifter»;

motionen nr 532 i andra kammaren av herr Pehrsson i Bramstorp, däri hemställts,
att riksdagen ville antaga sådan komplettering av förslaget till förordning
angående mjölkavgift, att en högre avgift för åstadkommande av erforderlig
utjämning mellan konsumtionsmjölkpriset och produktmjölkpriset
medgåves, där framställning därom gjordes av mejeriorganisation inom
området och framställningen vore omfattad i enlighet med vad gällde för nuvarande
lokala avgift, ävensom att vissa i motionen föreslagna ändringar av
samma författningsförslag måtte genomföras;

de likalydande motionerna nr 340 i första kammaren av herr Lundell m. fl.
och nr 533 i andra kammaren av herrar Petersson i Lerbäcksbyn och Skoglund,
i vilka hemställts, »att riksdagen i samband med beslut angående upptagandet
av mjölkavgift måtte uttala, dels att inflytande avgiftsmedel må få
användas med större frihet än nu sker för ostprisets stödjande, dels att smör
bör användas i största möjliga utsträckning i stället för margarin vid de statliga
inrättningarna»; samt

de likalydande motionerna nr 341 i första kammaren av herrar Johan Bernhard
Johansson och Lundell samt nr 534 i andra kammaren av herr Sandström
m. fl., i vilka föreslagits, »att riksdagen måtte besluta, dels att förordningen
angående mjölkavgift skall gälla tillsvidare, dels ock sådan ändrad lydelse
av Kungl. Maj:ts förslag till nämnda förordning att olika mjölkavgifter
kunna uttagas inom olika områden».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte,

med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition, i vad den avsåge
förslag till förordning angående mjölkavgift, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, samt

med bifall till motionerna I: 341 och II: 534, i vad de avsåge förordningens
giltighetstid, ävensom

med avslag å ej mindre motionen 11:532 än även motionerna 1:338 och
11:531 samt de ovan nämnda motionerna 1:341 och 11:534, sistberörda fyra
motioner i vad de avsåge sådan ändrad lydelse av förordningen, att mjölkavgift
skulle kunna uttagas med olika belopp inom olika delar av riket,

antaga ovan införda förslag till förordning angående mjölkavgift med den
ändring, att bestämmelsen om ikraftträdandet erhölle följande lydelse:

»Denna förordning träder i kraft den dag Kungl. Maj :t bestämmer. Genom
denna förordning upphäves förordningen den 30 juni 1932 (nr 325) om upptagande
av vissa avgifter för åstadkommande av förbättrad organisation vid av -

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Örn förordning angående mjölkavgift m. m. (Forts.)
sättningen av mjölk och mejeriprodukter; dock att de äldre bestämmelserna äga
tillämpning beträffande avgifter, som avse tiden före den nya förordningens
ikraftträdande.»;

2) att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts förslag till förordning om ändrad
lydelse av 1 § i förordningen den 10 februari 1933 (nr 29) med bestämmelser
örn införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter; samt

3) att förenämnda motioner 1:338 och 341, 11:531 och 534, 1:339, 1:340
samt II: 533, i den mån dessa motioner ej kunde anses besvarade genom vad
utskottet under 1) hemställt samt i utlåtandet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid punkten 1) av utskottets hemställan vörö fogade reservationer

av herrar Johansson i Uppmälby, Björnsson, Åström, Carl E. Eriksson,
Alfred Andersson, Ericson i Boxholm, Werner i Hultsfred och Andersson i
Löbbo, vilka hemställt, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, i vad den avsåge förslag till förordning angående mjölkavgift;

av herrar K. Oscar Ericson, von Stockenström, Olsson i Ramsta och Gustafson
i Vimmerby, vilka hemställt, att riksdagen måtte med bifall i övrigt
till utskottets hemställan, med anledning av motionerna 1:338 och 11:531,
II: 532 samt I: 341 och II: 534, samtliga motioner i vad de avsåge sådan
ändrad lydelse av förordningen angående mjölkavgift att avgift skulle kunna
uttagas med olika belopp inom olika delar av riket, besluta, att 3 § 2 mom.
i Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående mjölkavgift skulle hava följande
ändrade lydelse:

Avgiften för mjölk skall utgå med det belopp för kilogram, som av Kungl.
Majit bestämmes. Avgiften må för riket i dess helhet ej bestämmas till högre
belopp än som begärts av mejerisammanslutning, som avses i 2 §, samt ej
högre än till 3 öre för kilogram. För särskilda delar av riket kan avgiften,
där så finnes erforderligt för vinnande av det med dess upptagande avsedda
syftet, bestämmas till högre belopp än som fastställts för riket i dess helhet,
dock ej till mer än 2 öre däröver. Sådan förhöjning av avgiften må ej ske,
med mindre framställning därom blivit gjord av mejerisammanslutning, som
representerar minst 70 procent av den totala saluförda mjölkmängden inom
vederbörande område enligt beräkning, som Kungl. Majit finner sig kunna
godtaga och denna framställning biträtts av minst 3/4 av sammanslutningens
medlemmar, företrädande sammanlagt minst 4/5 av den totala årliga invägda
mjölkmängden vid de till sammanslutningen anslutna mejerierna.;

av herr J. Fritiof Gustafson; samt

av herr Nilsson i Landeryd.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Johansson i Uppmälby, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 2
ber jag att få föreslå,

att utskottets hemställan må föredragas punktvis;

att punkten 1 må företagas till avgörande på det sätt, att först föredrages
Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag till förordning angående mjölkavgift paragrafvis
med slutstadgande, ingress och rubrik sist, samt därefter utskottets
hemställan;

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än det av någon
kammarens ledamot påyrkas;

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Örn förordning angående mjölkavgift m. m. (Forts.)

ävensom att vid den del av förslaget, varom först uppkommer överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet.

Denna hemställan bifölls.

Punkten 1).

Förslaget till förordning angående mjölkavgift.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! Den fråga, som
vi i dag ha att behandla, är en fråga, som var föremål för riksdagens behandling
i fjol, och man kan säga, att det är själva grunderna för uttagande av
mjölkavgift, som det nu gäller.

Emot det förslag, som förelåg i fjol, gjordes vissa erinringar, dels att man
gick in för två olika avgifter, en allmän avgift och lokala mjölkavgifter, och
dels att man överlät åt enskilda föreningar att uttaga dessa från andra än medlemmar
samt redovisa dem. Vidare hade jag då en reservation tillsammans med
andra, däri vi framhöllo detta nu senast omnämnda förhållande och ytterligare,
att man gav författningen en obestämd giltighetstid.

Vad beträffar utskottets förslag äro vi reservanter, som stå för den första
reservationen, ense med utskottet, med undantag däri, att utskottet föreslår en
obestämd tid för författningens giltighet. Detta var, som sagt en av de erinringar,
som vi i fjol framförde. I år har Kungl. Maj :t tagit hänsyn till detta.
Kungl. Majit har sålunda föreslagit, att det skulle bli en allmän avgift, vidare
har Kungl. Majit medgivit en annan organisation än en rent tillfällig att
uppbära avgifterna. Den skall i alla fall stå under statens mera direkta ansvar
än vad det varit förut. Slutligen har Kungl. Maj :t även gått på den linjen
att föreslå, att författningen skulle gälla till den 30 juni 1935, d. v. s. föreslagit
två års, giltighetstid.

Det är en känd sak, att riksdagen ger Kungl. Majit sådana bemyndiganden,
som här avses; i detta fall gäller det uttagande av en avgift till maximibelopp,
som är bestämt. Vi hava givit en hel rad bemyndiganden åt Kungl. Majit i
en del mindre frågor, t. ex. vid upplåtelse av servituts- och nyttjanderätt å
kronojord, försäljning av vissa kronolägenheter och dyl., som komma igen varje
år. Men riksdagen har aldrig velat frånhända sig sin rätt att själv bestämma,
och riksdagen har aldrig velat ge Kungl. Majit fullmakt på obegränsad
tid.

Jag skall icke längre uppehålla kammarens tid. Jag har fått den varningen
av talmannen, att vi icke komma härifrån, oavsett vilken tid det än blir, förrän
den föreliggande listan är genomgången; och detta gör, att jag skall inskränka
mig till att be att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition oförändrad.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Då jag jämte tre andra av sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets ledamöter fogat en reservation
till förevarande utskottsutlåtande, skall jag be att få säga några ord.

Vi reservanter hava i likhet med utskottsmajoriteten ansett oss böra tillstyrka
Kungl. Majit förslag om förslag om en allmän och lika avgift på ali mjölk,
men vi skilja oss från Kungl. Majits och utskottsmajoritetens förslag såtillvida,
att vi i vår reservation hava uttalat, att vi anse, att det bör lämnas möjlighet
för visst område, som därav finner sig vara i behov, att uttaga högre avgift
än vad som i propositionen och utskottets utlåtande förutsättes.

Här finnes i Kungl. Maj :ts proposition åtskilliga tabeller, som avse att visa,

Nr 48.

Lördagen flen 17 juni f. m.

Örn förordning angående mjölkavgift m. m. (Forts.)
att därest man nu går in för det system ifråga om avgifter, som i propositionen
föreslås, spänningen mellan priset på konsumtionsmjölk och priset på produktmjölk
skulle pressas ned till rätt så ringa belopp. Jag vet nu icke, på vilket
sätt man i propositionen har räknat, när man i dessa tabeller kommit ned till
en så låg spänning mellan priset på konsumtionsmjölk och priset på produktmjölk,
som exempelvis i det sydsvenska området. Jag finner av tabellen, att
produktmjölkpriset skulle i detta sydsvenska område bli 9.3 öre per kg. Jag
finner vidare, att nettopriset på konsumtionsmjölk skulle bli 10.5 öre, d. v. s.
här skulle kvarstå en spänning mellan priset på produktmjölk och priset på
konsumtionsmjölk av endast 1.2 öre per kg mjölk.

Örn vi nu gå ut ifrån, att exempelvis en avgift på 2 öre skulle uttagas på
all mjölk, följaktligen också på konsumtionsmjölk, och örn vi vidare gå ut ifrån,
att man i allmänhet har ett konsumentpris på 20 öre, skulle därav följa, att
man hade kvar ett konsumtionsmjölkpris på 18 öre, sedan avgiften uttagits av
densamma. Det framgår också av tabellen, varom jag nyss erinrade, att produktmjölkpriset
skulle efter utjämningen bliva 10.3 öre per liter. Det är uppenbart,
att här kommer fortfarande att kvarstå en spänning mellan priset på konsumtionsmjölk
och priset på produktmjölk, som är väsentligt större än den som
propositionen enligt tabellerna anser sig böra räkna med. Det är just för att
bereda möjlighet för ett eller annat område, som behöver taga ut en större avgift
än den propositionen räknar med. som vi reservationsvis yrka, att man
på särskild framställning till Kungl. Majit från sådant område skulle kunna
få tillstånd att uttaga en högre avgift än som i övrigt förutsättes. Vi hava
dock velat begränsa denna avgift på det sättet att vi föreslå, att den ej må
bestämmas till mer än högst 2 öre utöver den avgift, som Kungl. Majit fastställt
att utgå.

Jag fruktar verkligen för min del, att hur man än i propositionen söker visa
upp, att spänningen mellan priset på konsumtions- och produktmjölk är nedbringad
till ett minimum, kommer det i praktiken att visa sig, att denna spänning
alltfort kommer att vara så stor, att man riskerar en avsevärd neddragning
av konsumtionsmjölkpriset i en del konsumtionsorter i riket. Det är, såvitt jag
förstår, intet intresse vare sig för de jordbrukare, som hava konsumtionsmjölkförsäljning,
eller för de jordbrukare, som försälja produktmjölk, att så sker.
Såvitt jag förstår, kunna, örn på det sättet konsumtionsmjölkpriset dragés ned,
inga andra förtjäna än konsumenterna.

Jag kan alltså icke annat än för min del, herr talman, uttala den meningen,
att det bör medges möjlighet för visst område att på framställning, därest förhållandena
det nödvändiggöra, få tillstånd att uttaga en högre avgift än den
propositionen har räknat med. Men med hänsyn till den föredragningsordning,
som nyss antagits i kammaren, skall jag icke nu göra något yrkande, utan be
att få återkomma till ett sådant i anslutning till föredragningen av § 3.

Herr Paulsen: Herr talman! Det är endast en enda sak jag i detta sam manhang

skall be att få fästa kammarens uppmärksamhet på. Det kan förekomma,
att en enskild mejerisammanslutning äger flera mejerier, därav ett
exempelvis i en stad och andra på landet. Då räknar man så som örn all mjölk
från mejeriet i staden har försålts till konsumtion, under det att man beräknar,
att man gör produkter, smör och ost, vid de övriga mejerierna. Följden skulle
bli, att de leverantörer, som leverera mjölk till stadsmejeriet, skulle få betala
hela mjölkavgiften, under det att man icke skulle få något tillbaka på produktmjölken.
Denna återbäring skulle således helt och hållet träffa de leverantörer,
som leverera mjölk till landsortsmejerierna. Detta kan nu synas vara rättvist
och ligga i hela anordningens syfte att verka utjämnande. Men det kan aldrig

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Örn förordning angående mjölkavgift m. m. (Forts.)
kontrolleras, att det sker på det sättet, utan det kan vara helt och hållet en
beräkning.

Nu kail man ju tro, att i sådana fall skulle det endast verka prisutjämnande,
som man avser med det hela. Men då det är möjligt, att det finns personliga
kontrakt, kan det hända, att det hela regleras så, att återbäringssumman kommer
mejeriägaren och icke leverantören till godo. Det kan naturligtvis icke
vara syftet med det hela, att man skall kunna gå till väga på^det sättet.

Jag har för den skull tagit till orda, och jag vill be, att Kungl. Majit, när
denna fråga tages upp och föreskrifter skola meddelas för tillämpningen, tar
dessa synpunkter i beaktande.

Herr Herou: Herr talman! Det är intet tvivel om att det flerstädes här i
landet bland jordbrukarna råder ett i många avseenden berättigat missnöje
med de avgifter, som genom beslut av riksdagen hava pålagts dem för utjämning
av mjölkpriserna. Det finns ju områden här i landet omkring industriorterna,
där jordbrukarna hava ett tillräckligt försäljningsområde, och
där det icke alls för dessa grupper av jordbrukare har förelegat något som
helst behov av att gå in i mejeriorganisationerna. Där komma de åtgärder,
som nu hava vidtagits, att medföra i en eljest för jordbrukarna mycket. svår
tid oerhörda utgifter, som de anse fullkomligt oberättigade med hänsyn till de
förhållanden som tidigare här rått. Jag träffade för någon vecka sedan en
jordbrukare i "Västernorrlands län, som var allvarligt förbittrad över riksdagens
sätt att pålägga jordbrukarna däruppe nya tunga utgiftsbördor. Han
påvisade, och icke utan skäl, att riksdagens jordbrukshjälp, när det gällt
spannmålsodlingen och understöd åt sockerbetsodlingen, ju företrädesvis kommit
att gynna de mellansvenska och — när det gällt sockerbetsodlingen -—-uteslutande de sydsvenska jordbrukarna, och att när norrlänningarna tidigare
haft en fördel i bättre pris på den mjölk de försålt, så komme denna lilla fördel
att i viss mån berövas dem, när man ånyo gatt in för en hjälp, som företrädesvis
komme att bli till fördel för de grupper, som också haft fördel av annan
jordbrukshjälp. Den synes mig icke alls oriktig, denna hans inställning till
detta problem, utan det finns tämligen goda skäl för denna hans uppfattning.
.

Beträffande det nu föreliggande förslaget synes det mig, som om det
leder till en skärpning såtillvida, som ju de norrländska länen förut ^sluppit
relativt billigt undan genom den lägre mjölkavgift, som tidigare utgått, och
den lokala mjölkavgiften förut icke drabbat dessa områden, men när man nu
.-kulle övergå till en allmän avgift, som, därest regeringen så vill, kommer att
i väsentlig grad skärpas. .

Men, herr talman, jag tror, att man måste, när man ser pa denna fråga i
stort, icke får fästa absolut avseende vid de väsentliga olägenheter, som lokalt
drabba vissa grupper av jordbrukare genom detta, utan mera se till vad som
skulle inträffa, därest inga åtgärder vidtoges. Och då kommer man ofelbart
till det resultatet, att därest icke dylika åtgärder vidtoges. som nu uppfattas
som ett hårt slag mot vissa grupper av jordbrukare, som icke., alls hava behov
av dem, skulle de s. k. frileverantörernas möjlighet .att erhålla den relativt
goda betalning de nu hava fullständigt försvinna, pa grund °av att de icke
längre ensamt skulle kunna upprätthålla sina försäljningsområden. Det gäller
ju således i allmänhet att taga hänsyn till hela utvecklingen, att taga
hänsyn till det faktum, att mjölkproduktionen har stegrats i så oerhört hog
grad, att man mot en mjölkmängd 1913 av 3.3 miljoner ton kunde räkna med
en mjölkproduktion av 4.1 miljoner ton 1927. Man bör se det mot förhållandet
att mot ett medelpris av 12.6 öre pr kg år 1907 hade värdet av mjölkproduk -

Xr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Örn förordning angående mjölkavgift m. m. (Forts.)
tionen då en höjd av 500 miljoner kronor och värdet av de försålda varorna,
vid antagande att */s försäljas, 300 miljoner kronor. 1930 hade mjölkproduktionen
ökat till 4.5 miljoner ton, men medelpriset för mjölk sjunkit till
10.5 öre pr kg. Värdet av de försålda varorna hade således sjunkit till 280
miljoner kronor. Med andra ord: jordbrukarna producerade oerhört mycket
mera men fingo väsentligt mycket mindre betalt än tidigare. Man måste se
det mot det förhållandet också, att nettovärdet pr kg mjölk i mejerileverans
var 1926 12 öre och 1931 8.5 öre, och att orsaken till detta är det fallande
smörpriset, som stod 2.13 1913 men 1.50 1932. Man måste förstå, att exportpriset
på smör normerar priset på mjölk, och att därför mejerileverantörerna
icke kunna få ut det pris, som konsumenterna i allmänhet betala för mjölken.
Alltså: trots mejerierna få jordbrukarna mindre betalt för sin vara,
icke^tack vare mejerierna, som en del tyckas tro. Man måste se det mot det
förhållandet också, att 1 öres nedgång i mjölkpriset betyder ungefär 30 miljonär
kronors minskad inkomst för jordbruket. För konsumtionsmjölk kan man
ju i vissa orter erhålla 20 å 22 öre, under det att den mjölk, som går till
produktberedning, knappast är värd mer än 6 öre pr kg och medelpriset vid
mejerierna på grund av dessa förhållanden är 10 ä 12 öre pr kg.

Förutsättningen i stort för mjölkproduktionen i detta land ligger alltså
i den andelsmejerirörelse, som finnes. Mejerierna och deras leverantörer få
ensamma bära alla risker och kostnader för mejerirörelsen. Mejerierna kunna
icke undvaras, men mjölkhandlande och frileverantörer taga ensamma helavinsten
av mejeriernas existens och politik. Det kan icke vara riktigt, att de,
som uppehålla mejerirörelsen, grundbetingelsen för mjölkförsäljningen överhuvud
i det här landet och för ordnade förhållanden på detta område, skola
erhålla endast 6 öre pr kg för mjölken, under det att andra grupper skola erhålla
20—22 öre. Det är alltså uppenbart, att örn man låter det vara som det
är och icke vidtar åtgärder på detta område, så kunna ju mejerierna taga upp
en mördande konkurrens med frileverantörerna. Men mejerierna kunna därvid
duka under, och följden därav skulle bli kaos, vild konkurrens, mindre mjölkåtgång
och ännu lägre pris. Vi måste sålunda se denna fråga mot bakgrunden
av det förhållandet, att frileverantörerna kunna bestå endast så länge som huvudmassan
av lantbrukarna troget hålla fast vid sina mejeriorganisationer för
leverans av mejeriprodukter, och att sålunda frileverantörerna äro sina egna
dödgrävare. Att de samtidigt också åstadkomma oerhörda svårigheter för alla
andra och kunna bli dödgrävare även åt dem, som hålla fast vid mejeriorganisationen,
kan knappast anföras såsom en förmildrande omständighet.

= Vi ha vid vårt ståndpunktstagande, då det gällt jordbrukshjälpen, många
gånger påvisat, att åtgärder, som man gått in för, ofta haft den karaktär,
att de större jordbrukarna haft större fördel av de vidtagna åtgärderna, ja,
än mer: att de mindre jordbrukarna fått ökade bördor genom de åtgärder, som
vidtagits. Det finns även de, som mena, att samma föhållande föreligger
beträffande de nu föreslagna åtgärderna. Vi se dock härvidlag en viss skillnad.
Det är alldeles uppenbart, att mjölkproduktionen är en av småböndernas
allra viktigaste inkomstkällor. Den har relativt och absolut större betydelse
för småbrukarna än för de stora jordbrukarna. Man finner detta
också av den officiella statistiken, som visar, att mjölkproduktionen pr hektar
vid de mindre gårdarna är nära på dubbelt så stor som mjölkproduktionen pr
hektar vid de större jordbruken på över 100 hektar. Och det är påfallande,
att det är högre avkastning pr hektar använd åker vid de små jordbruken,
d. v. s. jordbruk på mindre än 20 hektar, än vid gruppen över denna siffra.
Och då på de mindre jordbruken komma 2,000,000 brukningsdelar och på de
större -— de som äro över 20 hektar — komma 1,800,000 brukningsdelar, så

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Örn förordning angående mjölkavgift m. m. (Forts.)
är det uppenbart, att just småbrukarna lia det största intresset av åtgärder
för högre mjölkpris eller för en organisation, som kan hindra ytterligare, än
mer ruinerande prisfall.

Ser man på frågan lokalt å de orter, där all leverans måste ske till andelsmejerierna,
så måste vi göra klart för oss, att den överväldigande delen av
leverantörerna på många sådana orter är just småbrukare, och av dem otaligt
många med endast 2—5 kor. De hava satsat andelar i sina andelsmejerier och
tillhöra redan de stora mejerifusionerna. De lia inga möjligheter vid sidan av
dessa organisationer. Lämna de mejeriet, mista de sina andelar och få bli
frileverantörer, som icke ha någon att sälja mjölk till.

Det har i det nu föreliggande förslaget påvisats, att det skulle ligga i regeringens
hand att kunna. mildra mjölkavgiften för vissa orter. Departementschefen
säger, att »mjölkavgiften skall principiellt vara densamma över hela
riket. Någon nedsättning för vissa delar av landet bör följaktligen icke ifrågakomma.
Däremot torde hinder icke böra möta för att fastställa den del
av avgiften, som är avsedd att användas till stödjande av smörpriset, lägre för
landsändar, där smörpriset är av mindre betydelse för mjölkproduktionen, än
för riket i övrigt». Utskottet har ju också anslutit sig till denna tankegang.
Man får väl sålunda hoppas, att regeringen vid tillämpningen av de bestämmelser,
som nu komma att antagas, skall taga nödig hänsyn till de områden i
landet, för vilka det sedan årtionden har rått sådana förhallanden, att de nu
föreslagna åtgärderna ingalunda för dem kunna betraktas såsom nödvändiga
utan i stället måste betraktas som ett opåkallat ingripande i en ordning,
där man bort hava rätt att behålla sitt naturliga försäljningsområde, och att
sålunda de delar av landet, som icke ha samma fördel av dessa åtgärder,
måtte mindre, helst icke alls, betungas av de mjölkavgifter ^som nu föreslås, än
de delar av landet, som företrädesvis hava nytta av dessa åtgärder.

Vid full visshet att så skulle ske, kunde jag herr talman, yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Hedlund i Häste: Herr talman! Det föreliggande utlåtandet behandlar
ett förslag till förordning angående mjölkavgift, som egentligen utgör en
revision av den förutvarande förordningen. Skillnaden består egentligen däri,
att i stället för att vi förut hava haft två olika slag av avgifter, en allmän
och en lokal, skall det nu bli en enda, för hela riket lika stor avgift för ali
salumjölk. Medan förut den allmänna avgiften skulle användas för smörprisets
stödjande och den lokala för prisutjämning mellan konsumtionsmjölk och
produktmjölk, så har man nu genom det system, som är avsett att införas,
gått in för större enkelhet i fråga örn uppbörderna. Det torde därför också
vara fullt i sin ordning, att jordbrukarna sluta upp omkring detta förslag. ^

Det är onekligen så, att olika synpunkter kunna läggas på denna fråga,
exempelvis sådana, som här framfördes av herr Gustafson i Vimmerby, d. v. s.
att man vill ha större möjlighet att inom olika områden kunna upptaga en
högre avgift och därigenom åstadkomma mindre spänning mellan priserna på
produkt- och konsumtionsmjölk. Av olika skäl, som jag icke nu skall gå in
på, har jag för min del följt utskottet i dess yrkanden här och anser sålunda,
att örn vi få denna avgift satt tillräckligt högt, så bör man därigenom kunna
erhålla en så pass kraftig prisutjämning mellan konsumtions- och produktmjölk,
att de olägenheter, varom man talar i elen reservation, som är avgiven
huvudsakligen för denna sak, egentligen elimineras.

När herr Herou säger, att det råder ett berättigat missnöje inom vissa områden
på grund av de avgifter av detta slag, som nu bli uttagna, så ^är det
alldeles givet, att så är förhållandet. Men jag tror, att örn man bara får den -

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Örn förordning angående mjölkavgift m. m. (Forts.)
na sak genomförd över hela linjen, så skall detta missnöje så småningom upphöra,
och detta särskilt med hänsyn tagen till det sätt, på vilket utskottet har
velat undantaga från erläggande av avgift sådana områden, där man nu mera
har känt detta såsom. rent oberättigat, som herr Herou förklarade. Utskottet
har framhållit, att någon avgift icke bör uttagas inom områden, där möjligheter
för leverans av mjölk till mejeri eller mjölkhandlare saknas. Likaledes
har utskottet framhållit, attjid upptagande av avgift å lantsmör och lantost
böra även de särskilda förhållandena inom trakter, där mejeri saknas, behörigen
beaktas. Därigenom får man bort ett irritationsmoment, som utan tvivel
förefinnes nu, då man tar ut dessa små avgifter från smärre brukare, som
endast i mycket ringa grad hava möjlighet att försälja mjölk, exempelvis till
arbetare eller närboende, som icke ha några djur.

Vidare har även utskottet framhållit en sak, som skulle vara av värde särskilt
å de orter, där ostproduktionen är av större betydelse än smörproduktionen,
och det är, att avgiftsmedlen skola få användas med större frihet än
nu sker för ostprisets stödjande. Man skall eftersträva, säger utskottet, »att
de mjölkpriser, som kunna uppnås vid framställning av ost, i möjligaste mån
komma att motsvara mjölkens förädlingsvärde vid smörtillverkning». Detta
är av mycket stor betydelse, därför att när vi nu genom dessa mjölkavgifter
kunna höja mjölkpriset något på de orter, där smör tillverkas och exporteras,
så har i stället på de orter, där osttillverkningen är den huvudsakliga, på
grund av ostprisets katastrofala fall betalningen för mjölk måst sänkas undan
för undan i stället för att höjas.

En särskild svårighet, som kommer att bli av ganska betydande storleksordning,
är indelningen i prisutjämningsdistrikt. Men jag är övertygad örn
att Svenska mejeriernas riksförening efter vederbörliga yttranden från de
orter, som det gäller, skall kunna möjliggöra fastställandet av lämpliga prisutjämningsdistrikt.
I det fallet har jag samma uppfattning, som herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet har uttalat i propositionen, nämligen
att dessa områden icke böra fastställas alltför små, utan att de böra
vara tämligen stora.

Jagnar nu, herr talman, icke något yrkande att göra utan har endast velat
framhålla dessa synpunkter, som utskottet har berört.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Vid behandlingen av detta ärende
i utskottet har jag framhållit som min uppfattning, att vid bestämmandet av
en avgift för hela. riket kommer det att råda ganska stora olikheter i uppfattningen
örn avgiftens lämpliga storlek. Jag är övertygad örn att på vissa
håll kommer man att anse 3 öre vara alldeles för litet, under det att man på
andra håll kanske kommer att anse 2 öre vara en för hög avgift. Därför tror
jag. att det blir svårt att kunna fastställa en avgift, som kan anses tillfredsställande
för de olika delarna av landet, i fall den skall vara gemensam för
hela riket.

Nu innehåller ju herr Ericsons i Oberga m. fl. reservation, vartill jag närmast
ansluter mig, ett förslag i flen riktningen, att det skulle bli en avgift
av minst 2 öre. Jag tror emellertid, att det finns vissa trakter, där man anser
även en sådan avgift vara för hög och anser, att den för dessa trakter borde
sättas betydligt lägre.

Under sådana förhållanden har jag icke kunnat ansluta mig till vare sig
utskottets förslag eller herr Ericsons m. fl. reservation, utan jag ber att få
yrka bifall till sistnämnda reservation med den ändringen, att 2 öre såsom
minimum för avgiftens storlek icke skall ingå däri.

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Örn förordning angående mjölkavgift m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall hörsamma talmannens
uppmaning och koncentrera mig i möjligaste man, för att vi örn möjligt skola
få slut på den föredragningslista, som ligger på kammarens arbetsbord i dag.

Jag ber då endast få erinra därom, att skillnaden mellan utskottets förslag
och de socialdemokratiska reservanternas förslag är, att nämnda reservanter
hava reserverat sig enbart beträffande tiden för förordningens giltighet. Vi
hava icke ansett oss hava anledning att föreslå något annat därvidlag än vad
Kungl. Maj :t föreslagit, nämligen att förordningen skulle gälla till och med
den 30 juni 1935, under det att herr Ericson i Oberga m. fl. i sin reservation
hava yrkat, att förordningen skulle komma att gälla för obestämd tid

framåt. _

Vi socialdemokrater anse, att det finns fullgoda skäl, som tala för att en
dylik åtgärd, som här skulle vidtagas, är så pass krisartad, att det ej
anledning att fastlåsa den i en förordning med obegränsad giltighet utan lata
förordningen löpa med viss begränsad tidrymd, för att sedan statsmakterna
må kunna pröva, i vad mån man skall fortsätta eller icke fortsätta.

Skillnaden i övrigt mellan herr Ericsons i Oberga m. fl. reservation och utskottets
förslag är, att reservanterna icke äro belåtna med de avgifter, som
Kungl. Maj :t föreslagit. Kungl. Maj :t har föreslagit, att mjölkavgiften skall
utgå efter en lika princip med en sorts avgift för all mjölk och att den avgiften
skall maximeras till högst 3 öre per liter. Nu förmena reservanterna, att
det finns vissa delar av landet, där spänningen mellan konsumtionsmjölk och
produktmjölk är så stor, att det icke räcker med dessa tre öre, som maximiavgiften
förordats skola bli, utan de vilja ha en rörlig avgift, d. v. s. de
vilja ge befogenhet för Kungl. Majit att på framställning av mejeriförbund
åsätta en högre avgift — upp till ytterligare 2 öre.— i vissa delar av landet.
Jag ber bara härvid få säga, att, då man i princip gått in för att det vöre
klokt och lämpligt att åstadkomma ett gemensamt enhetligt avgiftssystem för
hela landet, synes det mig icke vara riktigt, att man går in för att denna avgift
skulle kunna fixeras olika i olika delar av landet. Jag tror icke att den
risk för för stor spänning, som herr Gustafson i Vimmerby talade om, är välmotiverad.
Herr Gustafson i Vimmerby räknade tydligen med att producenter
i allmänhet kunna betinga sig det pris, som konsumenterna betala för
mjölken. Det är ju emellertid felaktigt. Det är endast i undantagsfall, som
producenterna få det pris av 18—20 öre, som konsumenterna betala, ty en
stor del går av i omkostnader, så att producenternas netto blir väsentligt

Jag tror, att spänningen blir minskad i tillräckligt stor utsträckning, och
jag hyser de bästa förhoppningar att för den händelse Kungl. Maj :ts förslag
bifalles, de svenska statsmakterna skola ha gjort vad som göras kan för att
åstadkomma bättre prisläge för svensk mjölk och svenska mejeriprodukter.

Jag skall tillåta mig att med tillfredsställelse konstatera, att själva principen,
att åtgärder i detta fall för närvarande äro oundgängligen nödvändiga,
den principen synes nu vara allmänt erkänd, sedan även herr Herou från
kommunisthåll yrkat bifall till den kungl, propositionen.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den kungl,
propositionen.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

2 §.

Godkändes.

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Örn förordning angående mjölkavgift m. m. (Forts.)

Härefter föredrogs 3 §; och yttrade därvid:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag i den föreliggande punkten.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Under hänvisning till vad jag
tidigare under överläggningen anfört ber jag få yrka, att kammaren måtte besluta,
att 3 § erhåller den lydelse, som innefattas i den av herr Ericson i
Oberga m. fl. till utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Mitt yrkande avsei endast en

ändring av motiveringen i herr K. Oscar Ericsons m. fl. reservation, till vilken
jag med denna ändring yrkar bifall.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner på l:o) godkännande
av paragrafen enligt dess lydelse i Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag, 2 :o) godkännande av berörda paragraf med den ändring däri, som
föreslagits i den av herr K. Oscar Ericson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen och 3 :o) bifall till det av herr Nilsson i Landeryd under
överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Herr Gustafson i Vimmerby begärde emellertid votering, i följd varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna nu antogs till kontraproposition.
. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner 3 § i Kungl. Maj :ts förevarande, av
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet i dess utlåtande nr 2 tillstyrkta
förslag till förordning angående mjölkavgift, röstar

Ja;

Den det ej Auli, röstar

Nej,;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda paragraf med den ändring däri,
som föreslagits i den av herr Ericson i Oberga m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Gustafson i Vimmerby,
vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 131 ja och 60 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt paragrafen enligt dess lydelse i Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag.

4-9 §§.

Godkändes.

Vid härpå skedd föredragning av slutstadgandet anförde:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag ber att i fråga örn slutstadgandet
få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Lördagen den 17 juni £. m.

Nr 48.

Örn förordning angående mjölkavgift m. m. (Forts.)

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag ber att i fråga om slut stadgandet

rörande ikraftträdandet få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen framställde propositioner dels på godkännande av den utav
utskottet föreslagna lydelsen av slutstadgandet, dels ock på godkännande av
slutstadgandet enligt Kungl. Marits förslag; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga örn författningsförslaget.

Punkterna 2) och 3).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget sammansatta bevillnings- och Äng. accis å
jordbruksutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition mc^m
med förslag till förordning om accis å margarin, m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.

I en den 2 juni 1933 dagtecknad proposition, nr 264, vilken hänvisats till
bevillningsutskottet, i vad den avsåge förslag till förordning örn accis å margarin
samt om höjning av tullen å margarin, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att, såvitt nu vore fråga,

dels antaga nedan intagna, såsom Kungl. Maj :ts förslag betecknade, förslag
till förordning om accis å margarin,

dels ock besluta, att, därest förordnande om uttagande av margarinaccis av
Kungl. Majit meddelades, Kungl. Majit skulle äga att för tid, varunder sadan
accis utginge, förordna om motsvarande höjning av tullen a margarin
(ur tulltaxenummer 114; statistiskt nummer 274).

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och jordbruksutskottet
hade nämnda proposition i omförmälda delar hänskjutits till behandling i sammansatt
bevillnings- och jordbruksutskott.

Till sistnämnda utskott hava jämväl överlämnats

dels följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen.

motionen nr 536 i andra kammaren av herr Hage, däri hemställts, »att
riksdagen måtte, vid ett bifall till proposition nr 264 örn margarinaccis, i
motiveringen uttala, att riksdagen skulle finna det rimligt, örn Kungl. Maj.
verkställde en undersökning rörande storleken och omfattningen av den ekonomiska
merbelastning, som för de minsta inkomsttagarna och särskilt sådana
med stor familj kan bli en följd av ett bifall till nämnda proposition samt i
övrigt vid bifall till andra förslag av liknande innebörd, vilka frami orts eller
bifallits vid denna riksdag, samt att nämnda undersökning aven linge omfatta,
om det kunde vara tekniskt möjligt samt skäligt att på ett eller annat satt bereda
här nämnda samhällskategorier en större eller mindre kompensation tor
nämnda merbelastning, exempelvis i form av ytterligare skattelattnad, da det

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
gäller den direkta stats- eller kommunalbeskattningen (större skattefria avdrag
m. m.)»;

motionen nr 537 i andra kammaren av herr Andersson i Stockholm m. fl.,
däri hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 264»;
samt

motionen nr 538 i andra kammaren av herr Hagberg i Luleå, däri likaledes
hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 264»;

dels ock följande under motionstiden vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen:

a) överlämnade från bevillningsutskottet:

de likalydande motionerna nr 112 i första kammaren av herr Per Gustafsson
m. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr Petersson i Broaryd m. fl., däri
hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att en tillverkningsavgift av femtio
öre skall utgå för varje kilogram inom landet tillverkat margarin, samt jämväl
besluta, att importerat margarin skall åsättas en tull av femtio öre per
kilogram» ;

de likalydande motionerna nr 113 i första kammaren av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. och nr 212 i andra kammaren av herr Liedberg m. fl.,
i vilka hemställts, »att riksdagen för sin del ville besluta att, från den dag
Kungl. Maj:t bestämmer, åsätta det inom landet förbrukade margarinet en accis
av 20 öre per kilogram».

b) överlämnade från jordbruksutskottet:

de likalydande motionerna nr 32 i första kammaren av herr von Heland
m. fl. och nr 90 i andra kammaren av herr Olsson i Golvvasta m. fl., i vilka
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn sådan
ändring av margarinförordningen, att bestämmelse införes örn förbud mot
viss färgning av margarin enligt de av jordbruksutskottet år 1932 i utlåtandet
nr 70 angivna riktlinjerna»; samt

motionen nr 52 i andra kammaren av herr Carlström, däri föreslagits, »att
riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
örn utredning angående förutsättningarna för samt verkningarna av
att genom skärpta bestämmelser på margarinlagstiftningens område eller i
annan ordning begränsa avsättningen inom landet av margarin och fettemulsioner
samt vidtaga de åtgärder, som av utredningen må föranledas».

Utskottet hemställde,

I) att riksdagen måtte, med förklarande att förevarande proposition, i vad
den avsåge förslag till förordning örn accis å margarin, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, samt

med anledning av dels motionerna 1:112 och II: 187, i vad de avsåge tillverkningsavgift
å margarin, dels ock motionerna 1:113 och 11:212 ävensom

med avslag å motionerna II: 537 och II: 538, i vad de avsåge accis å margarin,

antaga nedan införda såsom utskottets förslag betecknade

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förslag

till förordning örn accis å margarin.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

För margarin, som inom riket tillverkas
för försäljning, skall, där
Kungl. Maj:t så förordnar, efter vad
nedan sägs erläggas accis.

1 §•

För margarin, som inom riket tillverkas
för försäljning, skall efter vad
nedan sägs erläggas accis.

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis ä margarin m. ni. (Forts.)
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Med margarin förstås i denna förordning varje smörliknande vara av vad
ursprung, blandning eller sammansättning som helst, såvida däri ingår fett,
som ej är framställt ur mjölk.

„ 2 §‘

Accisen utgår för varje kilogram
av varans nettovikt med det belopp,
lägst 10 och högst 50 öre, som Kungl.
Maj :t bestämmer.

3 §.

Har förordnande jämlikt 1 § meddelats,
skall den, som ämnar inom
riket tillverka margarin för försäljning,
därom göra skriftlig anmälan
till kontrollstyrelsen. Anmälningsskyldigheten
skall, där tillverkning
bedrives vid tiden för ikraftträdande
av förordnandet eller där den är avsedd
att taga sin början inom femton
dagar från nämnda tidpunkt, fullgöras
utan dröjsmål och i annat fall senast
femton dagar innan tillverkningen tager
sin början.

2 §•

Accisen utgår för varje kilogram
av varans nettovikt med det belopp,
lägst 30 och högst 50 öre, som Kungl.
Majit bestämmer.

3 §‘

Den, som ämnar inom riket tillverka
margarin för försäljning, skall
därom göra skriftlig anmälan till kontrollstyrelsen.
Anmälningsskyldigheten
skall, där tillverkning bedrives vid
tiden för denna förordnings ikraftträdande
eller där den är avsedd att taga
sin början inom femton dagar från
nämnda tidpunkt, fullgöras utan dröjsmål
och i annat fall senast femton dagar
innan tillverkningen tager sin början.

4 §''

Det åligger tillverkare att, sedan
anmälan blivit ingiven, inom en månad
efter utgången av varje kalenderkvartal,
varunder förordnande jämlikt
1 § varit gällande, till kontrollstyrelsen
avlämna en på tro och heder avgiven
deklaration rörande den mängd
margarin, som under kalenderkvartalet
eller den del därav, varunder förordnandet
gällt, av honom eller för
hans räkning till köpare levererats. I
deklarationen skola särskilt för varie
kalendervecka angivas de sålunda levererade
kvantiteterna med avdrag för
vad som kan hava från återförsäljare
under samma tid återlevererats såsom
till försäljning oduglig vara.

Har tillverkare under kalenderkvartalet till utlandet utfört margarin under
sådan tullkontroll, som i 12 § tullstadgan sägs, äger han att därför göra motsvarande
avdrag i deklarationen. För åtnjutande av dylik rätt skall vid deklarationen
fogas bevis från vederbörande tullmyndighet angående den utförda
varans vikt och dagen för utförseln.

4§.

Det åligger tillverkare att, sedan
anmälan blivit ingiven, inom en månad
efter utgången av varje kalenderkvartal
till kontrollstyrelsen avlämna
en på tro och heder avgiven
deklaration rörande den mängd margarin,
som under kalenderkvartalet av
honom eller för hans räkning till köpare
levererats. I deklarationen skola
särskilt för varje kalendervecka angivas
de sålunda levererade kvantiteterna
med avdrag för vad som kan hava
från återförsäljare under samma tid
återlevererats såsom till försäljning
oduglig vara.

5 8.

Tillverkares skyldighet att avlämna deklaration upphör, sedan skriftlig
anmälan örn rörelsens upphörande och dagen därför ingivits till kontrollsty -

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

reisen. Dock skall deklaration avlämnas för det kalenderkvartal, under vilket
rörelsen upphört.

6 §■

Tillverkare skall samtidigt med avlämnandet av deklaration erlägga den
accis, som belöper å den i deklarationen upptagna kvantiteten margarin.

7 §•

Accis skall inbetalas å statsverkets giroräkning i riksbanken för statskontorets
räkning. Vidimerad avskrift av kvitterat levereringsreversal skall av
tillverkaren ofördröjligen insändas till kontrollstyrelsen.

8 §•

Försummar någon att inbetala accis, som det enligt denna förordning åligger
honom att erlägga, må accisen på framställning av kontrollstyrelsen utmätas
med det belopp, vartill kontrollstyrelsen efter verkställd undersökning fastställer
densamma.

9 §•

Visar uppgiftspliktig, att vara, som upptagits i deklaration, försålts till ett
pris, som blivit före denna dag avtalat, och är den uppgiftspliktige icke på
grund av särskilt förbehåll eller eljest berättigad att hos köparen uttaga accis,
som belöper åt det försålda partiet, äger Kungl. Majit bestämma, att accisen
skall erläggas av köpare, eller ock, där skäl därtill föreligger, utan sådant
åläggande för köpare medgiva säljaren befrielse från eller återbäring av accisen.

Ansökan om sådan befrielse eller Ansökan örn sådan befrielse eller
återbäring skall ingivas inom tre ma- återbäring skall ingivas inom tre månader
efter det att av Kungl. Maj :t nader efter denna förordnings ikraft,
jämlikt 1 § meddelat förordnande trätt trädande,
i tillämpning.

10 §.

överinseendet å kontrollen, att accisen behörigen utgöres, handhaves av kontrollstyrelsen,
som jämväl äger utse en eller flera kontrollanter att, emot ersättning
som bestämmes av kontrollstyrelsen, biträda vid kontrollen. Närmare
bestämmelser angående kontrollants befogenheter och åligganden meddelas
av kontrollstyrelsen.

• Ti!}™rkare ska^ tillhandahålla sina handelsböcker för kontrollant samt ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en
betryggande kontroll över accisens behöriga utgörande meddelar, ävensom de
anvisningar, som kontrollant i enlighet med kontrollstyrelsens särskilda anvisningar
kan lämna.

Kostnaden för kontrollens utövande bestrides av medel, som enligt denna
förordning inflyta till statsverket.

11 §:

Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må ej
verkställas av annan än kontrollstyrelsen eller jämlikt 10 § utsedd kontrollant.
Deklarationerna skola tillhandahallas dem, som i och för sin befattning böra
därav erhålla del. I övrigt ma deklaration icke vara för någon tillgänglig, utan
att den, som avgivit deklarationen, medgivit dess offentliggörande; dock må
deklarationer, på sätt Kungl. Maj :t förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas
till ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl. Majit uppdrager
utförandet av sådan bearbetning.

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

12 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote från
och med tjugufem till och med trehundra kronor, och må kontrollstyrelsen förelägga
den uppgiftspliktige lämpligt vite.

13 §.

Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, så att
han därigenom undgått att betala accis eller fått erlägga för låg accis, bote
högst fem gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande, men har den,
som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,
vare straffet böter, högst två gånger det belopp, som genom den oriktiga
uppgiften undandragits.

Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas utgiva
den accis, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

14 §.

Den, som utan att hava gjort sådan anmälan, varom i 3 § sägs, tillverkar
margarin, straffes med böter, ej under tio dagsböter, samt gälde accis för det
margarin, som av honom tillverkats.

15 §.

1 mom. Tjänsteman, vilken på grund av sin befattning med ärende, som i
denna förordning avses, erhållit del av deklaration eller tillverkares bokföring,
må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa vare sig innehållet i
sådan deklaration eller tillverkares affärsförhållande, varom han därvid erhållit
kännedom. Den häremot bryter vare underkastad ansvar såsom för
tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse som nu sagts,
straffes med böter, ej under fem dagsböter.

2 morn. Den, som på grund av sådant förordnande örn statistisk bearbetning
av deklarationer, som i 11 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej utom tjänsten
yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav vare den
skyldige förfallen till ansvar, som i 1 mom. stadgas.

16 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning skall anhängiggöras vid allmän
domstol.

Förseelse, som i 12, 13 eller 14 § omförmäles, åtalas av allmän åklagare.

Förseelse, varom i 15 § sägs, är icke föremål för allmänt åtal, där densamma
ej av målsägande till sådant åtal angives.

17 §.

- Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1933 och innefattar befo- den 1 juli 1933.
genhet för Kungl. Maj:t att meddela
förordnande jämlikt 1 § beträffande
margarin, som levererats intill utgången
av juni månad 1934.

Andra kammarens protokoll 1933. Nr 48.

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

2) att riksdagen måtte,

med anledning av förevarande proposition och motionerna 1:112 och II: 187, i
vad propositionen och motionerna avsåge tull å margarin, ävensom

med avslag å motionerna 11:537 och II: 538, i vad de avsåge Kungl. Maj:ts
förslag angående tull å margarin,

besluta, att Kungl. Maj :t skulle äga att från dag, då förordningen örn
accis å margarin trädde i kraft, förordna örn höjning av tullen å margarin (ur
tulltaxenummer 114; statistiskt nummer 274) med samma belopp som det,
varmed accis å margarin skulle utgå; samt

3) att motionerna 11:536,1: 32 och II: 90 samt 11:52, i den mån de ej kunde
anses besvarade genom vad utskottet i utlåtandet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Johansson i Uppmälby, K.
Oscar Ericson, Åström, Hjalmarsson, Carl E. Eriksson, Granath, Ericson i
Boxholm, Werner i Hultsfred, Andersson i Löbbo och Pehrsson i Bramstorp,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) aR riksdagen måtte, med bifall till förevarande proposition, i vad den
avsåge förslag till förordning örn accis å margarin, samt

med anledning av dels motionerna 1:112 och 11:187, i vad de avsåge tillverkningsavgift
å margarin, dels ock motionerna 1:113 och II: 212 ävensom

med avslag å motionerna II: 537 och II: 538, i vad de avsåge accis å margarin,

antaga ovan införda såsom Kungl. Maj :ts förslag betecknade förslag till förordning
örn accis å margarin;

2) att riksdagen måtte,

med bifall till förevarande proposition, i vad den avsåge tull å margarin,
samt

med anledning av motionerna 1:112 och II: 187, likaledes i vad de avsåge
tull å margarin, ävensom

med avslag å motionerna II: 537 och II: 538, i vad de avsåge Kungl. Maj:ts
förslag angående tull a margarin, besluta, att, därest förordnande av uttagande
av margarinaccis av Kungl. Majit meddelades, Kungl. Majit skulle äga
att för tid, varunder sådan accis utginge, förordna om motsvarande höjning av
tullen å margarin (ur tulltaxenummer 114; statistiskt nummer 274): samt

3) att motionerna II: 536, I: 32, II: 90 samt 11:52, i den mån de ej kunde
anses besvarade genom vad i reservationen anförts, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnades på begäran ordet till

Herr Johansson i Uppmälby, som anförde: Herr talman, mina herrar! I
fråga örn uttagande av en accis å margarin för åstadkommande av nödigt .stöd
lör smörpriset äro vi alla ense inom utskottet. Vi ha gått med på och anse,
att det är ofrånkomligt, att man tager ut en accis, men att vi icke skola taga
till den högre än så, att den garanterar ett smörpris av 2 kronor 30 öre. Det
är detsamma, som Kungl. Maj :t föreslagit. Men utskottet har icke velat nöja
sig med att Kungl. Maj :t har sagt, att accisen icke skall uttagas, förrän det
visar sig — och det gör det för närvarande — att det är behov av att taga ut
den för att garantera ett smörpris av 2 kronor 30 öre. Kungl. Maj :t har föreslagit,
att den lägsta accis, som skall åsättas, skall vara 10 öre per kilogram
och maximum 50 öre.

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)

Herrarna se, att röstetalet stått lika mot lika i utskottet, och att det har
varit lotten, som avgjort vad som skulle bli utskottets utlåtande och vad som
skulle bli reservationen. Skillnaden mellan reservanternas och utskottets förslag
är, att reservanterna förorda, att oavsett huruvida behov föreligger att
uttaga accis, så skall redan nu omedelbart tagas ut en accis av lägst 30 öre
med bibehållande av maximum på 50 öre. Det är den skillnaden, som föreligger
mellan reservanternas och Kungl. Maj :ts förslag. Vidare har utskottet
tagit bort i 1 § att författningen skall träda i kraft där Kungl. Maj :t så
förordnar, d. v. s. accisen skall erläggas, när det icke går att uppehålla ett
smörpris av 2 kronor 30 öre. Utskottet stryker detta. Utskottet säger, att
oavsett örn behov föreligger, skall det uttagas accis med lägst 30 öre.

Vi ha ju en annan proposition som följer senare, nämligen örn den s. k.
mjölkfonden. Där räknar man med att denna accis på lägst 10 öre skulle medföra
5 miljoner kronor till mjölkregleringsfonden. Om det kommer att inflyta
mer, det vet man icke, men örn det inflyter något mer, skall det användas
till vissa sociala ändamål; och därom skall nästa års riksdag bestämma.
Utskottet går på samma linje. Men det är klart, att örn man här går in för
en så hög accis från början som 30 öre, så kan det utöver vad som går till
mjölkregleringsfonden, 5 miljoner kronor, bli 10 miljoner kronor över, och det
skall riksdagen fatta beslut om nästa år. Från dem, som i utskottet gått på
denna linje, har framhållits, ehuru det icke finns utskrivet i utskottsutlåtandet,
att dessa 10 miljoner kronor skola ingå i den allmänna statsbudgeten. I
utskottet har pekats på att arbetslösheten har stigit och kräver stora offer
och det kan vara bra för nästa års riksdag att ha 10 miljoner kronor för att
fylla detta behov. Jag har icke kunnat tillägna mig den uppfattningen.^ Vi
reservanter äro eniga örn, och vi säga i vår reservation, att örn man går in
för denna stödåtgärd, som i själva verket är avsedd för att hålla ett garanterat
smörpris av 2 kronor 30 öre, så skall man icke taga ut den i form av en
skatt, som skall tagas i anspråk för att reglera budgeten med och som sålunda
skall gå till andra ändamål. Vi skola komma ihåg, att de folkgrupper,
som komma att beröras av denna accis, äro väl i allmänhet de mest fattiga,
som icke lia råd att köpa natursmör utan måste köpa ett surrogat i stället.
Man har nu gjort attack mot detta förhållande, och man skulle vilja ordna
det så, att man skulle driva över de mest fattiga att förbruka smör. Jag tvivlar
på att man når det syftet. Ty det är för varje familj en ekonomisk fråga;
och örn familjens ekonomi icke tillåter det, får man inskränka sig till att taga
ett surrogat, eller också kan följden bliva, att förbrukningen av fett får inskränkas,
vilket skulle vara till stort men för folkhälsan.

Jag skall icke uppehålla debatten. Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av undertecknad m. fl. och hemställer i punkt 1 att
man måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition.

Vidare yttrade:

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman! Genom de nyss beslutade nya formerna
för mjölkreglering har man visat sin avsikt att höja smörpriset utöver
världsmarknadspriset eller exportpriset rätt så avsevärt. Denna höjning kommer
naturligtvis att medföra en möjlighet för margarinfabrikanterna här i landet
att utnyttja detta konstlat höjda smörpris på så sätt, att deras vinstmarginal
kan komma att ökas och det rätt betydligt. Departementschefen bär också
tänkt härpå. Han uttalar i propositionen följande: »Ett stödjande av

smörpriset innebär å andra sidan, att tillverkningen av margarin erhåller fördelar,
som icke utan vidare kunna anses påkallade. I skydd av det högre

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
smörpriset kunna för margarin erhållas priser, som icke stå i skäligt förhållande
till produktionskostnaderna.»

Det låg så till beträffande margarinpriset här i landet under år 1931, att
det hade varit möjligt för margarinfabrikanterna att sänka priset med 20 ä 30
öre och ändå erhålla skälig avans. Anledningen till att detta inte skedde åtminstone
från Kooperativa förbundets sida uppgavs vid 1932 års riksdag bero
på att Kooperativa förbundet ansåg, att en sådan åtgärd skulle ha gått ut
över jordbrukarna. Därför ville förbundet för sin del icke vidta denna åtgärd,
som ytterligare skulle ha försämrat jordbrukets redan då mycket svåra läge.
Det är just dessa synpunkter, som varit bestämmande för utskottsmajoriteten
— denna har åstadkommits på det sätt, som herr vice ordföranden i det sammansatta
utskottet nyss berättade, att vid omröstningen stodo tio mot tio, och
lotten fick avgöra, vad som skulle bil utskottsmajoritetens beslut.

Vi ansågo emellertid, att när man nu skall vidta åtgärder för höjande av
smörpriset till 2 kronor 30 öre, är det alldeles ofrånkomligt, att man samtidigt
försöker att åtminstone något beskära margarinfabrikanternas stora chans till
vinst genom statens ingripande i fråga örn smörhandeln och mjölkhandeln.
Man kan väl tycka, att det är rimligt, örn vi där taga något från margarinfabrikationen.

Nu säger departementschefen, att det behöver inte införas någon accis,
förrän det visat sig, att genom de föreslagna prisfördyrande åtgärderna konsumtionen
av smör i landet sjunker så avsevärt, att exporten ökas. När denna
ökats till 15,000 ton eller däröver, säger departementschefen, är tiden inne
för att införa accis å margarinet, vilken då kanske i första hand beräknas till
10 öre. Härigenom skulle man få 5,000,000 kronor.

Nu sade herr Johansson i Uppmälby, att vi i utskottsmajoriteten tänkt oss,
att det överskott som skulle uppstå, örn vi i stället finge en accis på 30 öre,
d. v. s. 10,000,000 eller kanske mer, som inte skulle behöva användas i reglerande
syfte, skulle ingå i den allmänna budgetregleringen. Nej, detta ha vi
aldrig uttalat oss för. Herrarna kunna se efter, vad vi säga därom i utskottets
betänkande. Vi säga där, att vi fullkomligt dela de synpunkter, som departementschefen
lagt på denna sak, nämligen att i så fall överskottet bör användas
till sociala ändamål. Man återfinner på sid. 8 i utskottsutlåtandet,
vad vi säga därom: »Utskottet har det oaktat ansett frågan, huru uppkom mande

överskott i accismedel skall disponeras, böra hållas öppen till nästa
riksdag. Att den av departementschefen anförda sociala synpunkten härvid
kommer under bedömande, har jämväl synts utskottet lämpligt.» Jag för min
del uttalade i utskottet den uppfattningen, att jag ansåg, att de pengar, som
skulle kunna bli över, skulle disponeras på sådant sätt, att man förbilligade
fettmedlen och livsmedlen överhuvud taget för de fattiga arbetarna och för
de arbetslösa, i likhet med vad som skedde i Tyskland vid införandet av åtgärder
där till stöd för smörproduktionen.

Jag kan inte finna annat än att allt talar för att vi nu gå in för en accis
av 30 öre, och jag yrkar bifall till vad utskottet föreslagit.

Herr Carleson: Herr talman! Hedan i tisdags började riksdagsbehand lingen

av det komplex av jordbruksfrågor, som ingår som ett led i den överenskommelse
mellan regeringen med det socialdemokratiska partiet å ena sidan
samt bondeförbundarna och en grupp frisinnade å andra sidan och som
avser att lösa frågan örn arbetslöshetshjälpem När jag nämner tisdagen,
åsyftar jag behandlingen av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl m. m. Denna fråga,

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
som tidigare varit bordlagd blott en gång, avgjordes på tisdagen, vid ett
sammanträde, som i övrigt var ägnat blott för bordläggning. Om jag hade
haft min uppmärksamhet fäst på denna sak, hade jag naturligtvis redan då
begärt ordet för att yttra mig, såsom det nu är min avsikt att göra i anledning
av regeringens politik, närmast med hänsyn till jordbruket. Men jag
får tillåta mig, herr talman, att med anledning av det av mig nyss påpekade
förhållandet göra en utvikning från ämnet. Det är att beklaga, att man inte
har någon form, som möjliggör, att man blir uppmärksamgjord på att undantag
göres från den vanliga föredragningsordningen på det sättet, att vid ett
bordläggningssammanträde ett ärende upptas till avgörande. Man kan tycka,
att en riksdagsman bör själv kunna bevaka sina intressen och följa med uppläsningen
av föredragningslistan, men det är väl rätt förlåtligt, örn man inte
så noggrant följer med uppläsningen, då man på förhand inte har anledning
anta annat än att det är ett bordläggningssammanträde. I detta fall får
jag framhålla, att det till och med gått ut en kommuniké till pressen, vari
det sades ifrån, att på måndagen och tisdagen höllos bordläggningsplena, och
arbetsplenum skulle det bli först på onsdagen.

Efter denna utvikning skall jag be att få återgå till vad jag nu ämnade
uppta till behandling vid dagens debatt i förevarande fråga.

Nu gäller det sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 3 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 264 med förslag till förordning
örn accis å margarin, m. m.; och vi veta ju alla, att denna proposition
och detta utlåtande också äro delar av den uppgörelse, som träffats för
lösandet av frågan örn den allmänna arbetslöshetshjälpen. Det skulle därför,
förefaller det mig, vara tillåtet att i detta sammanhang något beröra sagda
uppgörelse ur principiell synpunkt, särskilt som denna uppgörelse, som sagt,
kastar sin skugga över såväl detta utlåtande som den proposition, vilken ligger
till grund för detsamma — liksom även över åtskilliga utlåtanden och
propositioner, som redan äro bordlagda, samt utlåtanden, som väntas komma
på kammarens bord.

Att i en fråga som arbetslöshetsfrågan en kompromiss måste göras för att
man skulle kunna finna en lösning, faller ju av sig självt, särskilt när man
betänker partiställningen inom riksdagen. Örn man hade stannat blott och
bart vid en kompromiss, skulle däremot ingenting ha varit att erinra. I detta
fall har man emellertid gått långt utöver kompromissens ram. Regeringen
och det parti, som regeringen stöder sig på, ha ju vid uppgörelsen släppt efter
på en av de mest fundamentala punkterna av partiets program. Partiet har
man alltid betraktat såsom ett av de partier, som närmast verkade, för fri
handel och tillgodoseende av konsumenternas intressen. Å andra sidan ha
ju som bekant bondeförbundarna släppt efter på en för dem mycket viktig
ståndpunkt, när det gäller arbetslöshetsdirektiven, nämligen lönedirektiven beträffande
reservarbeten. Att där har skett en växling i ståndpunkt och mening
och detta mycket hastigt, det framgår av att vid riksdagens början som
bekant från sagda håll väcktes en motion, som just avsåg att pricka regeringen,
för att denna icke följt de lönedirektiv, vilka föregående års riksdag
hade fastställt. Man kunde inte av motiveringen till den motion, som då
väcktes, utläsa någon sinnesändring hos motionärerna. För övrigt har man
ju bekräftelse på att man på det hållet alltjämt var inställd på samma sätt
som vid motionens skrivande, nämligen genom den kommuniké till pressen,
som för blott en eller annan månad sedan meddelade, att alla representanter
från borgerligt håll i särskilda utskottet hade enat sig bl. a. i fråga örn lönedirektiven
och på ett sätt, som strider mot den lösning, som nu bondeförbundet
har gått in för.

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

Nå, bondeförbundet har som sagt i stället kompenserats med löften örn realiserande
av, som det förefaller mig, de flesta av dess önskemål.

Jag säger sålunda, att här föreligger inte en kompromiss, som riksdagen
har att pröva. Det förslag till lösning, som föreligger i dag, är icke resultatet
av en kompromiss. Regeringen har frångått vissa principer, och detsamma
gäller de partier eller grupper inom riksdagen, som medverkat vid lösandet
av den stora frågan. Det förefaller mig verkligen, som örn man skulle ha
rättighet eller åtminstone ett visst fog att beteckna det hela, såsom man betecknat
det man och man emellan, nämligen som handel. Man får ett ganska
beklämmande intryck, då man betänker, att vid en uppgörelse av denna art
tas initiativet från regeringens sida. Örn man tidigare här i landet, såsom
mångå, gånger hänt, hört talas örn parlamentsleda, så skulle man ha särskild
anledning att tala om det nu i dessa tider, då en antiparlamentarisk våg går
över världen. Det kan väl knappast tänkas ett effektivare sätt att understödja,
att blåsa under en sådan antiparlamentarisk, odemokratisk rörelse än
det förfarande, som nu förekommit.

Det har också framhållits, och jag kan inte förstå, att man kan direkt
bestrida det, att regeringen och det parti, som den stöder sig på, gått ifrån
sina vallöften, och det är naturligtvis en ur parlamentarisk synpunkt rätt så
sorglig åtgärd. Jag förstår ju mycket väl, att man icke kan hålla på sina
åsikter ständigt och jämt. Man har rättighet att ändra åsikter, men det har
skett en omvändelse i detta sammanhang, som jag, såsom jag förut nämnde,
icke egentligen kan kalla för en kompromiss.

Jag har gjort detta uttalande med så mycket större skäl, som den grupp
jag tillhör icke alls har någon andel i de förhandlingar, som lett till den
uppgörelse, vilken resulterat i bl. a. det utlåtande, som nu föreligger till avgörande.
A.''tt jag begärt ordet för att säga min mening i förevarande punkt,
beror delvis på att jag av förut angivna skäl icke fick tillfälle yttra mig vid
tisdagssammanträdet, men också på att jag ansett detta tillfälle lämpligt att
poängtera mina synpunkter, då vi befinna oss på en punkt, där regeringens
åtgöranden måste väcka den allra största förvåning. Den politik, som inaugurerats
med inmalningstvång och statlig prissättning å spannmål, bär nu
under socialdemokratisk regering sina frukter. Staten tager alltmer hand
örn jordbruksnäringen. Monopol inrättas, dumping organiseras, inskränkning
i näringsfriheten sker även utanför jordbrukets område och utsträckes till
allt vidare kretsar, och den ena statliga åtgärden till jordbrukets stöd för
med sig den andra med den påföljd, att man nu i förevarande ärende icke
drager sig för att fördyra ett fettämne, som för de breda folklagren dock
blivit en nödvändighetsvara.

Jag har, herr talman, så många gånger framlagt min allmänna syn på
skyddspolitiken — senast för några dagar sedan — att jag icke nu skall
upprepa mig. För övrigt är det en överväldigande majoritet, som kommer
att ge regeringen sitt stöd i dag, och man skulle nästan kunna tro, att regeringen
på en och annan punkt blir bönhörd över hövan.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på såväl Kungl. Maj:ts proposition
som utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Eliman.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag hade icke
väntat mig, att det i detta sammanhang skulle upptagas någon allmän debatt
rörande den uppgörelse i krisfrågorna, som träffats mellan regeringen
och riksdagsmajoriteten och som nu i vissa punkter är föremål för ett

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
genomförande. Det hade synts mig lämpligare, att den principiella debatten
hade fått anstå, till dess att vi på måndag och tisdag skola behandla arbetslöshetsfrågorna.
Jag skall heller icke i dag gå in i en utförligare debatt, men
jag anser det orimligt, att herr Carlesons yttrande här skall stå alldeles oemotsagt
från regeringens sida.

Det är naturligtvis icke meningen att försöka övertyga herr Carleson örn
den verkliga arten av den uppgörelse, som träffats. Han förnekar, att det är
en kompromiss, han kallar det en handel samt förebrår deltagarna i uppgörelsen,
att de kommit till sitt resultat med uppoffrande av heliga principer.
När jag icke tänker gå in i en utförligare debatt, kanske det ar riktigast att
just knyta an vid den förebråelse, som riktades mot det socialdemokratiska
partiet och den regering, som utgått ur detta parti därför att vi skulle ha
svikit våra vallöften och våra principer genom att biträda de förslag i jordbruksfrågorna,
som nu föreligga, därför att vi skulle ha avvikit från den frihandelspolitik,
som vårt parti tagit i arv efter det liberala partiet, när detta
icke längre orkade fullfölja sina principer.

Det kanske är riktigt, att jag erinrar örn vad som förekom under valrörelsen.
Jag var partiets ordförande, och jag kan väl anses i denna egenskap lia
talat med auktoritet å partiets vägnar. Vad förkunnade vi under valrörelsen?
Jo, vi hävdade, att ett fritt varuutbyte mellan folken är den bästa vägen för
folkens tillfrisknande. Vi hävdade, att folken äro så beroende av varandra,
att örn man vidare genomför den avstängningspolitik, som pågått, måste detta
bli till olycka icke bara för världen som helhet, utan också för de enskilda delarna
av världen. Vi förklarade därför, att det ur denna synpunkt.sett var
oss angeläget att i arbetet utåt göra alla ansträngningar, som ett litet land
kunde göra, för att upprätthålla och förbättra förbindelserna mellan folken, för
att söka så långt som möjligt bryta ned skiljemurarna, för att återigen öppna
vägarna till det naturliga och fria umgänget mellan folken och därmed också
till det fria varuutbytet.

Har regeringen försummat någonting i detta stycke? Har regeringen i förbindelsen
med andra nationer vid uppgörande av handelsavtal eller vid sin representation
på de internationella kongresserna på något sätt försummat att i
den internationella politiken hävda dessa principer, som herr Carleson håller
på, och som jag håller på? Nej, regeringen har försökt att städse företräda
dessa principer i den internationella politiken? Jag betonar internationella med
avsikt för att herrarna genast skola ha tillfälle att ge den repliken, att det är
gott och väl. att man hävdar detta i sitt internationella framträdande men att
det väl också samtidigt kräver, att man i den inre politiken underlåter att vidtaga
de åtgärder, som åtminstone till synes kunna stå i strid med de principer
man driver i det internationella umgänget.

Jag kommer därmed in på vår ställning till jordbruksfrågorna. Jag vill då
fästa herrarnas uppmärksamhet på att långt innan uppgörelsen träffades mellan
regeringen och bondeförbundet samt vissa medlemmar av andra partier regeringen
hade för riksdagen framlagt de förslag, som kanske få anses vara
de väsentligaste, när det gäller åtgärderna på jordbrukets område. Vi. hade
alltså framlagt förslaget om fortsatt spannmålsreglering, och vi hade likaledes
framlagt förslaget örn stöd åt betodlingen. Hur står detta, i överensstämmelse
med våra vallöften? Jag har under valrörelsen fullföljt kritiken mot
en jordbrukspolitik, som väsentligen koncentrerar hjälpen till de bättre ställda
av näringens utövare. Jag har ur den synpunkten gjort invändningar mot
spannmålsregleringen i den form den har, men jag har samtidigt sagt, att sådan
situationen iir, kan vår kritik på den punkten icke leda till att vi påyrka
ett upphävande av spannmålsregleringen. Vi ha varit fullt medvetna örn, att

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
sedan detta system kommit till, det skulle innebära någonting av en katastrof
för modernäringen, om man plötsligt försökte bryta sönder detsamma. Så
långt som jag har talat till väljarna, ha de varit fullkomligt på det klara med
att det socialdemokratiska partiet icke komme att påyrka ett sönderbrytande
av spannmålsregleringen och att, därest det bleve en socialdemokratisk regering,
den icke komme att gå in för en sådan politik. Det är alltså icke i strid
med vår hållning under valrörelsen, som vi framlagt vårt förslag örn spannmålsreglering.

Beträffande frågan örn stödet åt betodlingen så förekom den, så vitt jag
kan erinra mig, knappast på allvar i valdiskussionen. När regeringen gick
fram med sitt förslag, som ju också innebar i förhållande till föregående åtgärder
en viss lättnad för konsumenterna, skedde detta utifrån en, så vitt
jag kan bedöma, mycket naturlig utgångspunkt. Den kolossala bristen på
arbetetillfällen har tvingat statsmakterna att försöka åstadkomma utomordentliga
åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen, för att bereda de hundratusenden,
som gå utan arbete, någon sysselsättning. Är någonting naturligare för
en regering, som har att företräda en dylik arbetslöshetspolitik, än att den
försöker bevara de arbetstillfällen, som stå till buds, och att den icke, samtidigt
som den begär av riksdagen betydande anslag för att skapa arbetstillfällen,
spelar bort de naturliga möjligheter i detta avseende, som vi ha på ett
visst område. En majoritet av socialdemokraterna har tidigare biträtt stödåtgärder
åt betodlingen. Det har emellertid knappast något år funnits en så
god motivering för socialdemokraterna att biträda ett stödjande av betodlingen
som just i en tid som denna, då det gäller att bevara varje arbetstillfälle. Enligt
mitt förmenande skulle det svära mot vår egen politik, om vi icke även
på det området hade tillvaratagit arbetsmöjligheterna.

Jag går vidare. Från socialdemokratiskt håll ha vi städse hävdat, att hjälpen
åt jordbruket borde ordnas så. att även de mindre jordbrukarna kunde tillgodogöra
sig det stöd, som staten lämnar. Vi ha därför gång efter annan pekat
på animalieproduktionen. Under den sista tiden har där skett en utveckling,
som gjort ställningen nästan ohållbar för en stor del av den jordbrukande befolkningen.
Med hela vårt föregående är det naturligt, att vi intressera oss för
stödåtgärder, som kunna komma den del av jordbruksbefolkningen till godo,
som vi räkna till den mindre väl ställda — låt oss gärna säga hela småbruket.
."Vi ha vid föregående riksdag icke motsatt oss mjölkregleringen just ur sådana
synpunkter. Vi ha velat haft den annorlunda arrangerad, men vi ha förstått,
att detta var en väg, där man —• förutom stödlånevägen — kunde hjälpa just
de mindre jordbrukarna. Vi ha gått vidare på den vägen, och alldeles oavsett
överenskommelsen skulle regeringen ha framlagt sitt förslag om fortsättande av
mjölkregleringen. De andra förslag, som vi framlagt — örn köttregleringen,
om potatismjölet, om fabrikspotatisen i övrigt — ha ju icke väckt någon särskild
uppmärksamhet.

Vi komma så fram till frågan örn margarinet, som blivit i viss mån en konsekvensfråga
till mjölkregleringen och till den förbättring i smörpriset, som
man på den vägen veku uppnå. Det har glatt mig ganska mycket, när jag
efter uppgörelsen kommit på arbetarmötena, och där funnit förståelse för de
åtgärder till jordbrukets skydd, sorn ingå i överenskommelsen, en förståelse,
som delvis har överraskat mig. Det finns inom de djupa leden av arbetare en
mycket klar känsla av att jordbrukets folk har råkat in i ett sådant nödläge,
att även sådant som man annars icke skulle reflektera på kan vara motiverat.
Jag tror icke, att herr Carleson skulle vinna mycket stor anslutning i arbetarkretsar,
även örn han ginge ut och predikade särskilt mot margarinaccisen. Vi
ha accepterat på den punkten synpunkter, som andra grupper inom riksdagen

Lördagen den 17 juni f. ni.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
lia fört fram. Vi kunde lia ställt oss utanför. Herr Carleson talade högtidligt
om att hans parti icke hade någon andel i vad som skett. Jag vet ju tillräckligt
mycket örn vad som förekommit för att icke tillmäta en sådan förklaring
alltför stor betydelse, och det bör, när diskussionen lägge.s på detta
sätt, här meddelas, att jag har, innan uppgörelsen träffades, mottagit det meddelandet,
att man oavsett socialdemokraternas ställning skulle i denna punkt
genomföra yrkanden av den art som de som här föreligga. ^ Detta kunde icke
ske, örn man icke hade vissa utfästelser även från liberalt håll. ^Men jag skall
icke i denna punkten komma med några bortförklaringar för vår. del. — Jag
vill bara, att örn diskussionen skall föras med anklagelser, förbehålla mig rätt
att göra mina anmärkningar i anledning av dem. Jag har tillstyrkt utan att
hesitera, att regeringen och partiet skulle engagera sig i denna punkt, och jag
skulle närmast tro, att det borde väcka tillfredsställelse,. att socialdemokraterna
icke här envisats att på en punkt, där man anser sig tvingad att vidtaga
drastiska åtgärder, ställa till en strid i stället för att acceptera andras synpunkter
och önskningar och gemensamt realisera ett stödprogram av den na

art. „

Härmed är jag tillbaka till frågan örn uppgörelsens art. Det har talats manga
vackra ord, icke minst från liberalt håll, örn angelägenheten att i denna svåra
tid komma till ett samförstånd. Vad är det man nu förordar? Man anklagar
oss för att i jordbruksfrågorna lia gått till mötes. Man anklagar bondeförbundet
för att i arbetslöshetsfrågan ha gått till mötes. Ponera att vi hade lyssnat
till sådana råd och på båda sidor envisats utan att taga hänsyn till dels det
faktiska läge, som krisen skapat, och dels önskvärdheten ur demokratiens synpunkt
att undvika upprivande strider och att åstadkomma samarbete.. Ponera
att vi tagit hänsyn till sådana råd — hurudan hade situationen varit i dag?
Jo, här hade socialdemokraterna, representerande halvdelen av folket, stått i
en förbittrad strid med de borgerliga, representerande den andra hårdelen, i
jordbruksfrågorna och i arbetslöshetsfragorna. Är detta det samförstånd herr
Carleson siktade till, när han deltog i förhandlingarna? Örn det överhuvud
taget varit något med samförståndstalet, måste det inneburit, att de som hade
att taga ansvaret skulle vara beredda att gå varandra till mötes. Kalla det
handel, kalla det kompromiss: Ni få aldrig något samförstånd, om ni icke acceptera
den naturligaste utgångspunkten för all uppgörelse, nämligen att man
skall visa förståelse och hänsyn till varandra och sträva uppriktigt att komma
till ett gemensamt resultat. . .

Det är ju mycket möjligt, att här kunde ha grundats en borgerlig .majoritet,
som hade genomfört ungefär det jordbruksprogram, sorn nu föreligger, och
som hade genomfört ett arbetslöshetsprogram, som varit sämre ur vår synpunkt.
Det är möjligt, att ni kunde ha ställt socialdemokratien utanför varje andel i en
lösning av krisfrågorna vid denna riksdag. Var det ditåt ni siktade med. edra
ord örn samförstånd under remissdebatten? Jag tror det icke. Jag har ängen
anledning att beklaga mig å egna eller regeringens vägnar. De förhandlingar,
sorn förts, ha förts i fullkomlig uppriktighet,^ och har jag kunnat tolka orden
rätt, så ha deltagarna i förhandlingarna utgått ifrån, att man skulle komma
till ett resultat genom ömsesidigt tillmötesgående. Regeringen^ har visat sin
vilja icke bara i fråga örn dessa lösningar av spörsmålet örn stödåtgärderna till
jordbruket, utan också i fråga om arbetslöshetspolitiken. Vi ha icke envisats,
vi ha velat en uppgörelse, dels därför att vi varit medvetna örn att. vad vårt
folk behöver, vad de betryckta jordbrukarna och de arbetslösa industriarbetarna
behöva, icke är en politisk strid, icke dessa ur demokratiens synpunkt genanta
försök, som här göras att spela ut det ena eller det andra mot den politiska
motståndaren. Jag kan icke låta bli att säga, att jag skämdes, när jag åhörde

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
debatten om dyrtidstilläggen i andra kammaren. Jag tror icke, att tiderna äro
lämpliga för sådana metoder, oell framför allt icke örn man förklarar, att
man är öm om demokratien och vill trygga den, bygga ut den och göra den
arbetsduglig.

. Hegeringen har velat ga tillmötes för att fa ett resultat. Regeringen har
icke försummat att ge förslag, som skulle möjliggöra detta. Bondeförbundet
^11ar1 tagit ståndpunkt. Det var ganska naturligt, om man överhuvud taget
skulle hinna genomföra programmet vid denna riksdag, att regeringen i det läget
accepterade möjligheten till en sådan uppgörelse med bondeförbundet, som vi
visste stöddes av medlemmar av andra partier. Det förefaller mig, som man
knappast kunde rikta klandret mot dem som möjliggjort lösning och samarbete.
Det vore val mera pa sin plats, att den som har ställt sig utanför uppgörelsen
övervägde med sig själv, örn han gjort sin plikt för att få till stånd en samiörstandslösning.

Jag har nödgats att här fälla några ganska skarpa repliker. Det är så, att
en diskussion ju egentligen bestämmes till sin art av den, som öppnar den.
För min del hälsar jag med glädje den kompromiss, som har kommit till stånd
mellan representanter för breda folklager i detta land. Jag hoppas, att den
uppgörelsen skall få betydelse mer än för stunden, och jag hoppas framförallt,
att när riksdagen på detta sätt visar förmåga av befriande handling, vi också
skola ha gjort det bästa, som göras kan för att stäcka antiparlamentarismen
och de demokratiens fiender, som även här i landet ligga och falka efter demokratiens
liv. Det är min förhoppning, att denna uppgörelse skall kunna genomföras
aven i riksdagen i den anda av samförstånd, vari den har träffats.
Det kan inte vara till demokratiens, till riksdagens, till parlamentarismens
gagn, örn man här fortsätter den skamliga trafik, som har pågått under ett
par veckor med beskyllningar mot politiska representanter, som gå på heder
och ära. Den metoden har varit rikligt använd i länder, där nu demokratien
ligger slagen till döds. De partier, som vilja använda den i vårt land, ha
icke rätt att komma och pretendera på att bli ansedda som värnare av den
svenska demokratien.

. Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag har inte för avsikt att här
i dag ^fortsätta den debatt, som utspunnit sig närmast...

(Långvarigt sorl.)

Ja, herr talman, jag har för avsikt att fortsätta, så snart ordningen i kammaren
har återkallats, men för herrarna, som springa och ranta örn varandra
här, anser jag mig inte ha någon anledning att tala. De, som inte äro intresserade,
ha väl möjlighet att fördriva tiden någon annanstans.

Emellertid, vad saken här gäller är ju det förslag, som här föreligger örn
en fördyring av ett ganska viktigt livsmedel för det svenska folket. Här har
ju argumenterats örn överenskommelse eller handel. Jag skall inte ge mig in
på något bedömande eller uttalande av vad som i dessa stycken förekommit,
men jag tillåter mig inledningsvis att säga, att det är väl ändå på det sättet’
att det^betyder ganska litet vad som säges här i kammaren beträffande detta
spörsmål, ty realiter är ju saken redan i förväg avgjord. Och verkningarna
av detta? Ja, herr statsministern uttalade ju sin tillfredsställelse över den
förståelse, som han mött ute på arbetarmötena, men arbetarmötena, som herr
statsministern talar om, är väl möten i de politiska organisationer, där saken
behandlats _och förtroendeuttalanden gjorts för regeringen och dess politik.
Jag är ju inte alldeles säker på att när verkningarna av vad som här förekommer
börja märkas ute bland arbetarna i landet tillfredsställelsen kommer
att bli precis densamma. Det är ju ändå som Kooperativa förbundet har fram -

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
hållit, att om en prisförhöjning kommer till stånd, motsvarande den accis
som här ifrågasattes på margarin, nämligen 50 öre per kilogram, kommer det
svenska folket att med bibehållen fettmedelsförsörjning få betala ut 40 miljoner
kronor mera än för närvarande.

Vi ha tillåtit oss i den motion vi framfört säga, att det har väl knappast
någon gång tidigare inträffat, att en regering så har övervältrat bördor på
konsumenterna att en sådan fördyring skett av en enda konsumtionsartikel,
och det lär vara obestridligt att det påpekandet både är riktigt och är på
sin plats.

Det har talats örn att överenskommelse är träffad och om eftergifter, som
bondeförbundet har gjort, när det gäller lönedirektiven beträffande de arbetslösa.
Jag har sett i en hel del bondeförbundstidningar redogörelser för innebörden
i överenskommelsen beträffande lönedirektiven, där man förklarar, att
det skall beträffande de lägsta nödhjälpsarbetslönerna kunna förväntas en höjning
med fem öre örn dagen från kronor 3: 45 till kronor 3: 50 t. ex. Jag räknar
med att det förbrukas ett kilogram margarin i veckan i en nödhjälpsarbetarefamilj
och margarinpriset höjes med 50 öre per kilogram. En förhöjning
av lönen med fem öre örn dagen blir 301 öre i veckan, en förhöjning av
margarinet med 50 öre per kilogram och ett kilogram i veckan blir 50 öre, och
enbart därmed förlorar han ju de 30 örena och 20 öre därtill. Härtill kommer
ju att det inte bara är dessa livsmedel som skola fördyras. _ . .

Det har talats här om vilja att bringa hjälp åt jordbrukarna. Vi ha givit
tillkänna, att vi ha intet att invända mot sådana åtgärder, som verkligen
bringa de fattiga jordbrukarna hjälp. Jag har det bestämda intrycket, att
det, som plågar de fattiga jordbrukarna i mycket stor utsträckning, är den
skuldbörda de ha att dragas med. Den omständigheten att de aro nödsakade
att årligen släpa ihop hundratals kronor i räntor och amorteringar till bankerna,
det är den stora plågan. När de inte ha möjlighet att fullgöra sina
förpliktelser, som de åtagit sig i detta avseende, ^då hänger den exekutiva
auktionen över dem, det är då., som de få vandra ifrån sina hem och sina jordbruk.
Vi ha här i riksdagen föreslagit åtgärder, som kunde ha lättat dessa
bekymmer, men när dessa förslag ha ställts under proposition här i kammaren,
har det visat sig, att de som eljest tala örn att de vilja bringa jordbrukarna
hjälp, dem har man inte vunnit till stöd för sådana åtgärder.

Vi ha i motionen framfört några synpunkter beträffande frihandelsvänligheten,
hämtade ur ett resolutionsförslag, som jag fann utdelat utanför och väl
också inom lokalerna, där ett av de möten hölls, varest statsministern funnit
denna stora förståelse från arbetarnas sida. I detta resolutionsförslag är det
sagt, att valens mest otvetydiga resultat blev och proklamerades offentligen
vara en frihandelsseger i den folkvalda kammaren. Ja, ostridigt sades det
ju i tal och skrift efter riksdagsvalet 1932, att det var en frihandelsseger,
men kammarens ledamöter kunna ju ställa sig fragan och besvara den själva.
Är det frihandelsvänliga åtgärder, som vi här hålla på att genomföra eller
är det det inte? Är det inferå, att här håller riksdagen på med en fråga, som
de fakto redan är avgjord genom överenskommelse mellan de partier, som här
förhandlat och som enligt meddelanden i pressen fört en löjlig brevväxling
sins emellan. Enligt överenskommelsen dem emellan är beslutet redan^ avgjort.
Är detta frihandel eller är det det inte? Är det inte så, att här haller
man på att genomföra en indirekt beskattning av de fattiga konsumenterna, av
de fattiga i samhället överhuvud taget? Jag kan ju förstå alla dem, som redan
tidigare ha deklarerat en sådan ståndpunkt och som haft den uppfattningen,
att sådana åtgärder skulle genomföras, men alla de, som gått omkring
och sagt sig vara motståndare till den indirekta beskattningen, som ha

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
sagt sig föredraga den direkta beskattningen när det gällt åtgärder
överhuvud taget, som skola företagas i samhället, alla dessa äro nu
beredda att medverka till detta beslut i strid mot alla sina tidigare deklarationer.
. Jag förmenar ingen att företräda den uppfattning, som han anser
vara riktig i förekommande spörsmål i politiskt avseende, men jag tillåter mig
säga, att jag betraktar det såsom mindre hederligt i politiskt avseende örn jag
ger en uppfattning tillkänna i valrörelsen, men när jag satts i den ställningen
att jag skall förverkliga förslag i de frågor, i vilka jag gjort utfästelser,
handlar i motsatt riktning. Åt den frågan har det givits uttryck i de
resolutioner, ur vilka jag citerat några satser i den motion, som vi framfört i
detta ärende. Denna uppfattning kan jag i allt väsentligt giva min anslutning,
ty den överensstämmer med vad som verkligen förekommit.

Herr talman! Jag skall inte taga kammarens tid i anspråk för att ytterligare
argumentera i denna fråga. När jag säger, att jag inte skall göra det,
så är det inte mest av respekt för den långa föredragningslista, som föreligger,
utan det är på grund därav att saken är faktiskt redan avgjord. Här kommer
beslut att fattas i överensstämmelse med den överenskommelse, som träffats
utanför kammarens väggar, och vad som här sägs spelar praktiskt taget ingen
roll, och med hänsyn därtill skall jag inte taga kammarens tid längre i anspråk.
° Men jag ber att få tillägga, att jag kommer att använda den tid, som
kan stå mig till buds, och de krafter, jag möjligen kan åstadkomma, för att
ute bland folket sprida kännedomen om det beslut, som kammaren här fattar,
och när de praktiska verkningarna börja komma i dagen lär det bli så, att
folk utan vidare får kännedom örn vad det är för beslut, som riksdagen fattat.
Ty då kommer ett oerhört viktigt livsmedel att bli avsevärt fördyrat för de
fattiga människorna i samhället. Det är med hänsyn till dessa synpunkter,
som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till den av mig och mina partikamrater
framförda motionen.

Herr Petersson i Broaryd: Herr talman! Då jag i riksdagens början framlämnade
en motion, undertecknad jämväl av flera av mina partikamrater i
kammaren, med yrkande, att riksdagen måtte besluta en tillverkningsavgift
av 50 öre för varje kilogram inom landet tillverkat margarin samt en tull å
importerat margarin av likaledes 50 öre per kilogram, voro både jag och mina
partikamrater alldeles okunniga örn att denna fråga skulle föranleda något
regeringens initiativ och att det således skulle komma fram en kungl, proposition
i ämnet. När nu så har skett, och detta av särskild anledning, har ju
frågan fått ett betydligt större beaktande än som kunnat vinnas genom den av
mig inlämnade motionen. Som motionär är det emellertid ganska svårt för
mig att nu intaga en bestämd ställning, ty under behandlingen av detta ärende
i utskottet visade det sig, att meningarna inom de olika partierna hade så
väsentligt förändrats, sedan föregående år, då frågan även behandlades. Nästan
alla ha nu blivit välvilligt stämda, och när jag nu läser utskottsutlåtandet och
reservationen, är det rätt svårt för mig att kunna välja ut det bästa. Jag är
således i den. mycket avundsamma ställning såsom motionär, att alla vilja
tillmötesgå mig och jag inte kan välja ut, vad jag vill lia.

Om jag nu går till utskottsutlåtandet, så vill jag helt kort säga, att dess
egentliga innebörd kan sammanfattas i vad som står på sidan 7, tredje stycket,
andra, punkten, ^ nämligen: »Da emellertid utskottet ansett mjölkproducenternas
intresse på .förevarande punkt böra säkerställas på ett mera betryggande
sätt än enligt propositionen skulle bli fallet, har utskottet funnit
sig böra förorda den ändring av 1 och 2 §§, att accisen göres obligatorisk och
bestämmes till lägst 30 öre för kilogram.»

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)

Något sådant kan man ju inte klandra!

Vad säger reservationen i det avseendet? Jo, redan pa första raden säga
reservanterna: »Utskottet anser utvägen att å margarin uttaga accis böra anlitas,
då så prövas nödigt för att åstadkomma ett smörpris av lägst 2 kronor
30 öre per kilogram vid försäljning från producent».

Ja, det är inte annat än jag kan instämma i. Det är inte, herr Andersson
i Stockholm, för att fördyra de fattigas fettförsörjning, som jag motionerat,
långt därifrån, utan det är för att säkerställa landets jordbrukare så att de
inte bli så utfattiga som de arbetslösa möjligen äro, ty det bli de eljest med

Vilken väg skall jag nu gå här? Ja, jag var litet tveksam därvidlag redan
från början, då jag såg namnen på dem, som dikterat utskottets beslut.. Med
min erfarenhet från riksdagen är jag inte riktigt säker på vad majoritetens
förslag är värt. Jag kan antyda, vad den borgerliga majoriteten kan vara
värd genom att hänvisa till, vart herrarna togo vägen, då vi härom dagen
hade potatisfrågan uppe. Då var det tomma bånkär. När man här — det
vill jag säga — verkligen vill nå fram till ett mål, då måste man se till, att
de vägar som erbjudas äro tillförlitliga. Jag litar inte, det låter jag skriva
in i riksdagens protokoll, på den borgerliga majoriteten i denna stund. Herr
Carleson gav mig ett ypperligt bevis på att man inte kan göra det. Om någon
varit tveksam och velat gå in för utskottets utlåtande, bör han emellerid nu
efter ett sådant anförande icke längre vara det. Man vet, hur knapp majoriteten
är, och när det nu står upp en person inom denna borgerliga majoritet
och yrkar avslag och därvid får instämmanden, då är det väl bättre att ta en
fågel i handen och behålla den än att ha tio i skogen, ty reservationen har
ju ändock utsikt att gå igenom. Det har uti denna fråga blivit fullständigt
klart för mig, att vill man gå in för att hjälpa det betryckta jordbruket och
särskilt det mindre jordbruket, då bör man gå på reservationen, ty det är i
alla fall kungsord, då man har lovat, att lägsta priset skall bli 2 kronor 30
öre per kilogram. Jag minns mycket väl, när inmalningstvånget var uppe,
att det då icke bara var fråga om inmalning, utan att den avgörande frågan
gällde minimipriset. Det blev ju också detta minimipris som hjälpte oss. Nu
vill jag betrakta uttalandet om ett pris av lägst 2 kronor 30 öre som ett uttalande
örn ett slags minimipris, som vi härvidlag skola åstadkomma.

Jag får, herr talman, då så mycket arbete återstår, inskränka mig till det
anförda och hemställer örn bifall till reservationen.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Jag skall inte ge mig in på de

storpolitiska reflexioner och spekulationer i fråga örn valtaktik, som förekommit
i vissa av de anföranden, som tidigare hållits i denna debatt, utan
jag skall helt sakligt försöka klargöra min ställning till den föreliggande
frågan.

Genom det beslut, som kammaren nyss fattade angående mjölkavgiften,
är ju den principen fastslagen, att smörpriset i landet skall bringas upp till
ungefär 2 kronor 30 öre per kilogram. Regeringens förslag beträffande denna
margarinaccis innebär, att en sådan accis icke skall införas, förr än smörexporten
överstiger 15,000 ton. Det är sålunda första villkoret för att accisen
införes, att smörexporten överstiger 15,000 ton. Örn man möjligen skulle komma
upp till en export av 20,000 ton, räknar man med, att en accis på 10 öre
per kilogram skulle behöva införas. Nu är det, som de flesta av kammarens
ledamöter torde veta, icke möjligt att för närvarande kunna exportera 15,000
ton, även örn vi nu skulle kunna producera så mycket. I varje fall kommer
icke enligt regeringens förslag margarinaccisen att uttagas, förr än 15,000

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
ton exporterats, och elen beräknas icke behöva uttagas till högre belopp än
1.0 öre per kilogram, när den kominer upp i 20,000 ton, enligt vad propositionen
innehåller.

o ,an(lra fallet, då accis skulle kunna bestämmas, skulle vara det, att en
sadan överproduktion på smör uppstår här i landet, att smörpriset icke genom
mjölkavgiften kan hållas vid 2 kronor 30 öre per kilogram. Även då skulle
sålunda en accis tillgripas för utjämnande av skillnaden. Detta är, så vitt
jag kan se, innebörden av den kungl, propositionen.

Nu är det min uppfattning, att om smörpriset blir 2 kronor 30 öre per kilogram,
så kommer margarinpriset icke att stanna vid sin nuvarande nivå, oavsett
örn accis bestämmes eller icke. Den differens, som uppstår mellan maroc^.
smar|)riset, är så betydande, att margarinindustrien mycket
väl kan höja priset på margarinet och ändå få samma avsättning som nu eller
till och med en ökad avsättning och därigenom tillgodogöra sig en betydligt
ökad vinst. Jag är livligt övertygad örn, att under alla förhållanden margarinpriset
kommer att höjas, även örn vi införa denna margarinaccis. Jag vill
med anledning av detta säga till herr Andersson i Stockholm, att i fall det
förslag, utskottet bär kommit med, skulle godkännas av riksdagen, detta enligt
mm uppfattning icke kommer att medföra ett övervältande av avgiften
pa de mindre bemedlade samhällsklasserna, som han talade örn. Denna ökning
av utgifterna kommer i alla fall till stånd, hur det än går med den saken.
l)a anser jag det riktigt, att staten för ändamål, som man framdeles kan anse
lämpligt, tillgodogör sig. viss del av den ökade inkomst, margarinindustrien
kan la genom.ett ökat pris. Därtill kommer den omständigheten, att, örn margarinkonsumtionen
ökar — smörkonsumtionen har ju under sista tiden ökat
väsentligt på grund av det billiga priset — på grund av ökat smörpris och
lågt margarinpris, smöret på nytt kommer att trängas tillbaka på den inhemska
marknaden. Det är därför av mycket stor vikt, att man redan nu
asatter^ en accis pa margarinet, så att natursmöret kan bibehålla sin avsättning
pa den inhemska marknaden.

Jag kan inte förstå herr Peterssons i Broaryd resonemang, när han förklarade,
att han hade svart att välla mellan ntskot.tftmainriiQ+onc! rnTcir.^» ^.^i.

B^ppa 1 egen nena, tycker jag är ganska underligt.

fr--*------“““ nuuiuneral Olli en avglit pa marga nn

jag tror, att det i motionen benämndes avgift och ej accis —• av 50 öre
per kilogram. Nu föreslår utskottet, lägst 30 öre och högst 50 öre, men då
franlaller herr Petersson i Broaryd, sin egen motion och går på Kungl. Maj:ts
förslag flan säger, att han intagit denna sin ståndpunkt för att säkerställa
jordbrukets intressen. Jag kan inte alls begripa detta. Jag kan ej begripa,
att utskottets förslag skulle pa något satt kunna i mindre mån än regeringens
förslag sakerstalla jordbruket. Det är väl obestridligt, att utskottets förslag
ar av ofantligt mycket större styrka för jordbruket än regeringens. När nu

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag ansåg mig nödsakad ta till orda med anledning av den siste ärade talarens
yttrande. Såvitt jag kunde fatta, hade han nämligen fullständigt missförstått
förutsättningarna för Kungl. Maj:ts proposition.

Förutsättningarna för det föreliggande förslaget äro ju, som var och en vet,
att man skall genom åtgärder gentemot margarinet trygga ett smörpris av 2
kronor 30 öre per kilogram. Då uppstår frågan, hur detta pris skall kunna
tryggas. Därvid har man i propositionen gått ut ifrån två olika alternativ.
Det ena alternativet är det som just nu är före här, nämligen att vi skola exportera
vårt överskott av smör. Så länge vi kunna exportera vårt överskott
av smör, erfordras ju icke för smörprisets stödjande mer margarinaccismedel
än som går åt för just den uppgiften. Det är inte som herr Nilsson i Landeryd
påstod på det sättet, att vår smörexport till England är kontingenterad.
Vår smörexport till England är fullkomligt fri. Det föreligger icke någon
kontingentering, och följaktligen äro våra exportmöjligheter icke begränsade,
då det gäller England.

Alltså: I nuvarande situation är det för att trygga smörpriset icke erforderligt
att ta ut högre margarinaccis än som behövs för att kunna exportera
de behövliga kvantiteterna. Skulle det däremot — varom vi ingenting veta —
bli en kontingentering i England och vår export stängas, äro vi nödsakade att
tillgripa en högre accis för att kunna bereda avsättning för natursmöret inom
landet. Jag kan därför icke på något sätt förstå, hur den föregående ärade
talaren kan komma med det påståendet, att utskottets förslag skulle på något
sätt innebära någon större styrka för jordbruket än Kungl. Maj :ts förslag.
Det finns icke någon skillnad. De äro till sina förutsättningar och utgångspunkter
fullkomligt likartade.

Då frågar man sig: Varför skall man då ta ut större margarinaccis än som
behövs för att tillgodose det uppställda syftet? Ja, jag skulle kunna begripa
representanterna för utskottet eller utskottets så kallade majoritet, örn de hade
ansett det erforderligt att begagna margarinaccisen för att finansiera budgeten,
för att ta pengarna till staten, som herr Nilsson i Landeryd uttryckte
sig. Men detta har ju av herr Olsson i Ramsta bestritts. Meningen är ju, att
de medel som inflyta skola avsättas till en fond, avsedd att användas till gynnandet
av vissa de breda folklagrens stora intressen i enlighet med beslut, som
i det avseendet kan fattas av nästa års riksdag.

Det är således icke nödvändigt, herr talman, att från början tillgripa denna
accis för att trygga statens finansiella ställning. Ja, varför vill man da lia
den? Jo, både herr Olsson i Ramsta och herr Nilsson i Landeryd kommo med
ett billigt argument, då de sade, att den högre margarinaccisen skulle tillgripas
för att förhindra den förtrustade margarinindustrien att göra stora vinster.
Men vad vet man egentligen örn de vinstmöjligheterna? Herr Olsson i
Ramsta nämnde visserligen, att det 1931 skulle ha uttalats, att det fanns möjlighet
att sänka margarinpriset med 20 öre. Men då skall herr Olsson i Ramsta
observera, att sedan den tiden margarinpriset sjunkit med 11 öre. Jag tror
också, att margarinindustrien är i stånd att bära en accis, utan att den behöver
övervältas på priset, men jag är för min del fullkomligt övertygad örn, att
den accis, som den förmår bära, icke uppgår till 10 öre. Följaktligen är det
på det sättet, att man genom att från början sätta accisen till 30 öre så långt
ifrån håvar in till staten margarinfabrikanternas oförtjänta vinster att resultatet
i stället blir att man fördyrar margarinet för konsumenterna. Då frå -

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
gar jag mig: Vad finns det för rimlig anledning att fördyra margarinet för
konsumenterna, om det icke behövs för att upprätthålla de mål beträffande
smörpriset, som statsmakterna uppställt. Jag måste närmast betrakta det
som ett okynne. Örn man icke behöver det för att finansiera budgeten, och
man icke heller behöver det för att stödja smörpriset, men ändå lägger på en
accis, som leder till ett onödigt högt margarinpris, så kan jag för min del icke
beteckna detta med annat uttryck än det jag här begagnat. Det enda som återstår
är, att representanterna för utskottsmajoriteten icke lia det förtroendet
för regeringen, att man i dess hand kan lägga avgörandet av denna fråga, att
man icke tror, att regeringen kommer att uppfylla de utfästelser, regeringen
gjort. Men då äro vi inne på andra områden. En misstro i det avseendet bör
man icke avlägsna genom en bestämmelse sådan som den här föreslagna, utan
då är det väl lämpligare att få bort regeringen. Jag tror nu icke, att detta
är utskottsmajoritetens mening, och därför måste jag säga utskottet, att dess
förslag är meningslöst, och att det icke bör av riksdagen bifallas.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Det är icke allenast i denna

fråga, som man har kunnat förmärka förpostfäktningar till vad som komma
skall. Man förstår ju, att känslorna äro upprörda på vissa håll, något som
bland annat framgått därutav, att man under dessa två dagars debatter icke
kunnat hålla sig till den sak, som egentligen skolat behandlas, utan försökt
blanda in andra saker såsom till exempel fallet var, redan då det gällde statstjänarnas
dyrtidstillägg, en fråga, som allra minst hörde samman med denna
mycket omtalade uppgörelse. Hur denna uppgörelse betraktas på olika håll
ha vi fått det bästa intrycket av genom artiklar i vissa tidningar. Uti en artikel
i Nya Dagligt Allehanda — en tidning som enligt egen mening alltid för
en mycket jordbruksvänlig politik —- har man kunnat läsa mellan raderna ett
jubel över ett väntat motstånd mot denna uppgörelse nere i Göteborg, ävensom
att det skulle förefinnas en opposition inom Stockholms arbetarkommun mot
densamma. Jag kan därav icke dra annan slutsats, än att man på det hållet
med glädje skulle se, att hela denna stödaktion åt jordbruket, som det nu är
tal om, ginge örn intet. Jag skall i detta sammanhang inte tala örn, vad som
skrivits i en annan av Stockholms högertidningar, där det talats örn denna
magra uppgörelse för bondeförbundet, ty jag förmodar, att den, som dirigerar den
tidningen, är van vid så goda uppgörelser och så förmånliga kontrakt från
storfinansens sida, att han inte kan vara tillfreds med en uppgörelse av det
slag. som det här är fråga örn.

Det är ju icke obekant att det förts förhandlingar mellan samtliga borgerliga
partier rörande omfattningen av arbetslöshetsanslagen och det torde därför
inte vara någon indiskretion att här nämna, att det liberala partiet för sin
del sade, att man kunde gå nied på regeringens tankegång därvidlag, men att
man beträffande stödet åt jordbruket ställde sig på samma ståndpunkt, som
man tidigare intagit. Den omtalade majoritet för jordbrukshjälpen, som skulle
förefinnas inom de borgerliga partierna kunde således dragas i tvivelsmål redan
på ett tidigt stadium, särskilt då det gällde åtgärderna till stöd för smörproduktionen,
som för det svenska jordbruket är av omfattande betydelse. När
det åter gällde att anslå medel till lindrandet av nöden bland dem som blivit
blottställda på grund av ofrivillig arbetslöshet, stod det lika klart, att majoriteten
på den borgerliga sidan icke skulle ställa sig avvisande utan vara beredd
att vidtaga långtgående åtgärder.

Under sådana förhållanden fick jag en känsla utav, att när det gällde stödet
åt jordbruket, detta såsom hittills skulle komma att falla på gamla principer.
Jag kan i förbigående nämna, att en i viss mån ledande representant inom

Lördagen den 17 juni £. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
högerpartiet för mig förklarade, att enligt hans uppfattning det icke förelåg
någon parlamentarisk möjlighet att få en högre margarinaccis än 30 öre. Detta
var under den tid, då förhandlingarna fördes gemensamt. Det har ju
talats och skrivits så mycket örn dessa förhandlingar, att det är önskvärt, att
den riktiga sanningen kommer fram någon gång.

Det torde väl stå klart, att med hänsyn till det pris, som råder på margarin
såsom ersättningsmedel för smör, man inte kan tänka på att höja smörpriset
till 2 kronor 30 öre pr kilogram, utan att man riskerar en väsentligt minskad
konsumtion, varvid samtidigt exporten ökas. Nu är det ju riktigt, som herr
statsrådet nämnde gentemot herr Nilsson i Landeryd, att kontingentering för
närvarande icke är genomförd i England. Propositionen innebär, såvitt jag
har läst den rätt och för så vitt jag känner till dessa saker, att örn exportkvantiteten
skulle överstiga 15,000 ton, mjölkavgift icke skall uttagas för att
stödja överskjutande exportkvantitet, utan att detta skall bekostas genom den
influtna margarinaccisen. Då nu reservanterna ansett sig kunna gå med på
Kungl. Maj :ts förslag är det därför, att detta förslag ingår i den uppgörelse,
varom här talats, en uppgörelse vari bland andra deltagit en representant för
högerpartiet och en representant för det frisinnade partiet. För min del ansåg
jag, att man kunde begränsa denna exportkvantitet till 13.5 ton och sålunda
få denna täckning från margarinindustrien, örn exporten överskred denna
siffra. Men den meningen framfördes icke med den styrkan i den församlade
förhandlingsdelegationen, att den kunde genomföras, utan man enade sig
i stället om, att om det skulle bli en kontingentering i England, skulle det
margarin, som nu konsumeras vid statens och andra allmänna inrättningar, ersättas
med natursmör. överenskommelsen innebar följaktligen, att Kungl.
Maj :t skulle vidtaga åtgärder för att öka konsumtionen av smör vid dessa allmänna
inrättningar. Det har utav kommitterade för mjölkutredningen ansetts,
att om dessa inrättningar skulle få betala smöret med exportpriset, detta naturligtvis
skulle ha inneburit en ytterligare belastning för mjölkproducenterna.
Denna synpunkt har nu beaktats av Kungl. Maj :t, och det har ansetts skäligt,
att dessa inrättningar betala 2 kr. 30 öre per kilogram.

Nu har jag principiellt den bestämda uppfattningen — vilken alla tidigare
deklarerat i denna kammare — att skola vi lösa dessa stora spörsmål, som beröra
olika befolkningsgrupper, inte minst jordbruket, så sätter jag ett visst pris
på att denna lösning kan ske med så stor samling och så stort samarbete som
möjligt. Härvid noterar jag naturligtvis med tacksamhet den, man skulle
kunna säga nyligen påkomna, ytterligare välvilja, som är till finnandes för saken
inom vissa meningsgrupper.

örn vi gå ett år tillbaka och anställa jämförelser med de av herr Olsson i
Kamsta omnämnda stora vinsterna för margarinindustrien, t. ex. år 1931 —
herr Nilsson i Landeryd var också inne på den saken — erinra vi oss huru det
stod till då, något som även berörts i utskottet. Det har ju tydligt framgått,
att denna vinst var större såväl 1930 som 1931 men att den sjunkit något år
1932. Det ansågs icke föreligga skäl för den då ledande statsmakten, att
redan vid denna tid vidta åtgärder i syfte att ta ut något av vinsterna från
margarinindustrien, emedan vid den tiden, år 1930 alltså, smörpriset var uppe
i omkring 3 kronor per kilogram, men margarinindustrien hade betydligt större
möjligheter då.

I reservationens motivering är det klart och tydligt utsagt, att man förutsätter,
att Kungl. Maj :t här kommer att tillämpa bestämmelserna örn beskattning,
eller accis, på margarin för att tjäna det syfte man vill uppnå. Detta
syfte är, att nian skall hålla smörpriset uppe. Huruvida margarinaccis skall
behöva tillgripas, innan det blir frågan örn att täcka någon export, beror na Andra

kammarens protokoll 1933. Nr k8. 3

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
turligtvis på om konsumtionen vid en höjning av smörpriset kan komma att
minska, vartill man givetvis får ta hänsyn. Skall det, som utskottet säger,
vara 30 öre ifrån början, då skulle man väl peka ut för Kungl. Maj :t, att örn
det på grund av smörpriset visar sig en ytterligare nedgång av konsumtionen,
så bör Kungl. Majit i vissa etapper gå utöver de 30 örena.

Nu bär jag den uppfattningen, som väl skulle kunna delas åtminstone av
högerpartiet — örn man skall rätta sig efter tankegången inom Nationella ungdomsförbundet
— att regeringsmakten bör vara så stark som möjligt. Då
skall man väl i förlitande på att regeringsmakten förbundit sig att effektuera
en åtgärd, som riksdagen bestämmer, också verkligen förlita sig på att regeringsmakten
i detta fall på det bestämdaste och på alla sätt uppfyller de
önskemål riksdagen uttalat i motiveringen och vad riksdagen således beslutat.
Dessutom säges i denna motivering, i det sista stycket, att »så länge de förhållanden
på smörproduktionens område, som föranlett propositionens framläggande,
bliva bestående, förutsätter utskottet, att accis å margarin må komma
att uttagas».

Ja, mina herrar, jag sätter ett betydligt större värde på att representanter
för nästan hela folket ha enat sig örn att förhållandena äro sådana inom jordbruksnäringen,
att kraftiga åtgärder böra vidtagas för att skydda densamma,
kraftiga åtgärder, som man kanske inte tidigare skulle ha velat vara med
örn, än att man av en eller annan anledning här vill försöka lämna ett s. k.
överbud.

Vi hörde av herr Carlesons anförande och även av hans yrkande, att den
där majoriteten, som det talats örn, och den där omsvängningen inom hela det
borgerliga partiet inte är tillfinnandes, ty då hade ju inte herr Carleson kunnat
framställa det yrkande han till slut gjorde. Han förfäktar fortfarande
— en honnör för det liberala partiet! — den meningen, att partiet utåt verkligen
visar vad dess medlemmar i sitt innersta mena, då de alltjämt förfäkta
den ståndpunkten, att oavsett hur än världsutvecklingen blir, så stå de fast
vid sin uppfattning, såsom den ståndaktige tennsoldaten.

Med hänsyn till önskvärdheten av att här avkopplas så mycket som möjligt
av partipolitiska spekulationer och med hänsyn till värdet av att en fråga som
berör så stora befolkningsgrupper som denna och med hänsyn till, slutligen,
att den ma kunna vinna sa stor samling som möjligt i den svenska riksförsamlingen,
anser jag det lyckligast örn andra kammaren och riksdagen bifalla,
vad reservanterna hemställt. I anledning härav ber jag få yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lindman: Jag hade trott, att när vi i dag behandla dessa olika jordbruksfrågor,
man skulle betrakta dagen såsom en bondeförbundets stora dag,
da bondeförbundet skulle inbärga skörden av den uppgörelse, som det träffat
med regeringen. Nu blev jag emellertid något besviken, när jag hörde
hans excellens herr statsministerns yttrande. Då fick jag visserligen genast
klart för mig, att det var representanter från bondeförbundet, som väckt på
tal dessa jordbruksfrågor. Men jag fick också alldeles klart för mig av vad
hans excellens herr statsministern yttrade örn dessa frågor, att det alltsammans
var sådant som hans excellens själv ville vara med på. Det var säledes,
tycker jag, ganska onödigt att träffa en uppgörelse om dessa jordbruksfrågor,
då regeringen, enligt herr statsministern, så varmt behjärtat delli i alla
fall. Ja.g skall nu be att få uttala mig något rörande dessa frågor, som herr
statsministern nämnde.

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)

Han började med att tala om spannmålsregleringen och betodlingen. Beträffande
spannmålsregleringen sade herr statsministern, att han ville vara
lined örn, att den inte skulle upphävas. Det har han sagt långt förut,
att man inte kan göra. Det står visserligen i propositionen, att spannmålsregleringen
skall avvecklas så småningom, varför jag förmodar,
att jag får tolka detta uttryck så att man menar, att den inte skall avvecklas
nu utan tillämpas tills vidare. Det var sålunda inte något som var
föremål för någon uppgörelse. Vad betodlingen beträffar var den frågan ju
avgjord förut. Därvidlag fäste jag mig emellertid vid det mycket intressanta
uttalandet av hans excellens herr statsministern, när han såsom ett försvar
för att regeringen och det socialdemokratiska partiet nu gå in för att stödja
betodlingen, säger, att detta gör man bland annat och särskilt därför att man
vill lindra arbetslösheten. Men har det inte varit så, att vi haft arbetslöshet
förut i detta land, då socialdemokraterna med händer och fötter kämpade emot
betodlingen? Varför var det inte angeläget att lindra arbetslösheten då genom
att stödja betodlingen? Det är först nu, man kommit på bättre tankar,
ty då hade man dem sannerligen inte!

Vidare var det frågan örn den animaliska produktionen, alltså beträffande
mjölk och smör i första hand. Därvidlag uttalade hans excellens herr statsministern,
att han ville hjälpa jordbruket. Han ville särskilt hjälpa de små, och
därför ville han vara med om att lämna stöd åt den animaliska produktionen.
Jag erinrar inom parentes örn, hur det hette 1930, när det var fråga örn stödet
åt spannmålsodlingen och då man sade: låt bli spannmålsodlingen, minska
på den, gå över till animalieproduktion! Hur hade vi .haft det nu, örn det
rådet hade blivit lytt, nu när vi kämpa mot de största svårigheter för att kunna
upprätthålla priset på den animalieproduktion, vi ha? Beträffande de. övriga
produkterna -— kött och dylikt —- så ha de föreslagna åtgärderna icke
väckt någon större uppmärksamhet enligt herr statsministerns mening. Jag
frågar då: när regeringens chef intar den ståndpunkten, naturligtvis å regeringens
vägnar och jag förmodar även å sitt partis vägnar, att han säger, att
detta vill han vara med örn ändå — då förstår jag inte hela talet örn en uppgörelse.
Varför har bondeförbundet varit med på en uppgörelse örn någonting,
som man skulle ha fått ändå? Bondeförbundet har ju trott sig få något genom
uppgörelsen, men vad de nu uppnått, hade vi fått i alla fall.

För att nu komma fram till just den fråga vi nu behandla, nämligen accisen
på margarin, så förklarade hans excellens, att beträffande den frågan hade
han talat ute i landet och trott, att arbetarna skulle vara emot saken men funnit,
att de hyste fullkomlig förståelse för och behjärtade jordbrukets svåra
nödläge. Och han har själv villigt tillstyrkt, att man skall göra något beträffande
margarinet. . .

Jag skall inte i dag gå in på frågan, huruvida demokratien har vunnit eller
förlorat på den uppgörelse, som blivit träffad; det kan ju möjligen bli tillfälle
att återkomma till den saken örn måndag, ävensom till en del andra spörsmål
som hans excellens berörde. Jag skall halla ling till de föreliggande jordbruksfrågorna,
särskilt nu accisen.

Herr Pehrsson i Bramstorp yttrade, att känslorna äro upprörda, han menar
naturligtvis hos dem, som stått utanför denna uppgörelse. Det märkte
han redan, när frågan om dyrtidstilläggen var före häromdagen. Han står
på samma ståndpunkt som förut, sade han. Vad det uttalandet beträffar, att
han drog i tvivelsmål, huruvida man på borgerligt håll skulle ställa sig avvisande,
tror jag inte han har någon rättighet att yttra sig så. Jag är tvärtom
övertygad örn, att det finns alla utsikter för att högern kommer att rösta för
dessa jordbruksfrågor och att de hade kunnat lösas fullkomligt lika bra, utan

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

att man träffat några uppgörelser beträffande arbetslösheten, som är en helt
annan fråga, beträffande vilken både jordbrukarna och andra, som arbeta inom
produktionen, komma att förr eller senare — och mycket snart sannolikt — få
se synnerligen kraftiga verkningar till följd av den uppgörelse, som blivit
träffad.

Herr Pehrsson i Bramstorp säger vidare, när det är tal örn att genomföra
margarinaccis, att han gläder sig åt detta. Han tror nu, att regeringen skall
genomföra denna på ett sätt, som kommer att bli till nytta. I det sammanhanget
yttrade han något, som jag, uppriktigt sagt, inte förstod meningen
med. Han sade, att högern och särskilt den yngre högern ju vill ha en stark
regeringsmakt och därför borde vi ju kunna lita på, att regeringen uppfyller
vad riksdagen önskar. Är detta kriteriet på en stark regeringsmakt, så har
jag en något avvikande uppfattning örn vad en stark regeringsmakt betyder.
Men yttrandet i fråga får ju stå för herr Pehrssons i Bramstorp räkning.

Jag vill också säga ett ord i anledning av herr jordbruksministerns anförande.
Han säger, att vi ha ingen kontingentering till England, och detta veta
vi ju allihop. Men man har i propositionen räknat med en export av 15,000
ton smör. Detta är väl sålunda den kvantitet man tror, att man ungefär skall
kunna få exportera. I annat fall vet jag inte, varifrån siffran 15,000 skulle
ha kommit. Tror man verkligen på det håll, som sitter inne med kännedom
örn förhållandena i England och Tyskland, dit vårt smör exporteras, tror nian
verkligen, att det finns några större utsikter för att kunna öka kvantiteten
mycket över 15,000 ton? Jag är inte så säker på, att det blir någon margarinaccis
av på det sättet, ifall man skall hålla sig till dessa 15,000 ton. Men låt
oss nu anta, att exporten kommer att stiga över 15,000 ton. Då har man ju
denna tioöring att tillgripa, som det talas örn och som skall användas för att
förbättra smörpriset, när mjölkavgifterna inte räcka till. Då säger herr statsrådet:
Men varför skall man då bråka örn mera? Varför skall man ta ut 20
eller 30 öre eller ännu mera? — Den saken är ju alldeles klar. Det beror naturligtvis
därpå, att i samma ögonblick, som man höjer smörpriset till 2:30 —
ty det är väl i alla fall meningen, att vi skola höja smörpriset nu till 2: 30 med
alla de medel, som stå oss till buds — i samma stund man gör detta, är det. ju
klart, att margarintillverkningen får en viss förmån i jämförelse med smörtillverkningen.
Detta står för övrigt klart uttalat i Kungl. Maj:ts egen proposition.
Det står uttalat, att man tänker sig en sådan utveckling. Då mena
naturligen de, som författat utskottets utlåtande, vari det är föreslaget en
accis av 30 öre, att i stället för att låta margarinet med sitt nuvarande produktionspris
tränga ut smöret på den inhemska marknaden, när smöret väl
kommit upp till 2: 30 per kg, så skall man redan nu åsätta margarinet en
accis för att hindra ett sådant utträngande. Och jag kan inte annat än ge utskottets
ledamöter rätt i det fallet, ty det är väl bättre att stämma i bäcken
än i ån. Det är väl bättre att hindra en sådan ökning av margarinkonsumtionen
på smörets bekostnad än att sedermera nödgas införa ökad margarinaccis
för att försöka tränga det tillbaka igen. Då är det väl bättre att försöka
vidmakthålla ett jämnare förhållande i fråga örn priset på margarin och
priset på smör. Det är ju inte något obilligt, menar jag, att när man genom
mjölkavgifterna höjer smörpriset till 2: 30 från det nuvarande, som är, tror
jag, 1: 90 eller 1: 95, man då också lägger en sådan accis på margarinet. Jag
tycker det är en mycket naturlig väg och anser, att den överhuvud taget är
den enda naturliga väg, som man i förevarande fall har att gå.

Det är emellertid underbart att finna beträffande denna uppgörelse — som
ju inte lär vara någon uppgörelse, ehuru jag trodde, att det var en ordentlig
sådan — hurusom reservanterna nöja sig med att bara säga, att Kungl. Maj :t

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
har sin uppmärksamhet riktad på saken. Herr Pehrsson i Bramstorp och de
som tänka som han lita blint på, att regeringen naturligtvis kommer att vaka
över, att så fort margarinet kommer att tränga in på smörets område, så skall
accisen tillgripas. Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet säger,
att härvidlag drar man kanske regeringens goda vilja något i tvivelsmål.
Ja, när han i propositionen uttalat, att accisen bör tillgripas »endast örn
så befinnes oundgängligen erforderligt, vilket möjliggöres därav, att det lägges
i Kungl. Maj :ts hand att avgöra, när och till vilket belopp dylik accis skall
uttagas», så får jag för min personliga del säga, att det inte kommer till synes
någon så ofantligt stark vilja i detta »örn så befinnes oundgängligen erforderligt».

Emellertid kan jag icke neka mig trots vad hans excellens herr statsministern
yttrade, att bringa en smula i åtanke den efter min mening ganska underliga
ställning, som vissa motionärer nu intagit, örn man jämför den uppfattning,
de hade vid början av riksdagen. Då, i början av riksdagen, väcktes
det motioner ifrån ledamöter av kammaren tillhörande bondeförbundet —
jag har inte papperen tillgängliga för tillfället, men det kan göra detsamma
—• motioner alltså, vari det talas om, att det var alldeles nödvändigt att åsätta
en accis på margarin. Margarinet trängde ut smöret, och det var ytterst
angeläget, att man gjorde något för att förhindra detta, och därför borde man
tillgripa en margarinaccis, vilken man i motionerna begärde skulle gå till 50
öre per kilogram. Det var den uppfattningen man hade då, i januari månad.
Nu, i mitten på juni, har man ändrat sin ståndpunkt därhän, att man säger:
Nej, någon accis behöver icke alls åsättas nu med detsamma. Kungl. Maj:t
vakar. Kungl. Majit har rätt, och vi, som tillhöra bondeförbundet, lita nu
blint på, att Kungl. Maj :t skall se till, att det icke kommer att hända något här,
som vi inte kunna vara fullt tillfredsställda med.

Den reservation jag talar örn ansluter sig ju praktiskt taget till Kungl.
Maj:ts förslag, och Kungl. Maj:ts förslag, herr förste vice talman, innebär inte
ens att det skall utgå tio öre per kilogram såsom accis på margarinet. Förslaget
innebär endast, att 10-öringen skall utgå, örn exporten går över 15
tusen ton, men man har icke avgivit något löfte om någon skatt på margarinet.
Detta förslag försvaras nu av herr Pehrsson i Bramstorp gentemot den motion,
som jag förmodar han själv var med örn och skrev under i januari, däri
man yrkar på en margarinaccis av 50 öre per kilogram, därför att margarinet
tränger ut smöret, vilket, säger man, vi smörproducenter i landet ju icke kunna
vara med örn och stillatigande åse.

Jag skall icke uttala mig särskilt om användningen av de pengar, som man
på detta sätt får in. Det säges i utskottets betänkande, att man kan vänta
till nästa år med att bestämma, hur pengarna skola användas. Den saken har
man alltså hållit öppen. Reservanterna däremot ha bundit sig för en viss användning
av de medel, som komma att inflyta på detta sätt.

Herr talman! Jag ber på grund av vad jag här anfört att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Carlström: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet i denna fråga
för att framföra ett tack till utskottet för att utskottet i sin motivering så
välvilligt uttalat sig för den motion, som jag har väckt vid årets riksdag örn utredning
av frågan örn beredande av en bättre ställning för smöret på den inhemska
marknaden på margarinets bekostnad. Detta är onekligen en av de
viktigaste frågorna, när det gäller att verkligen göra något för den animaliska
produktionen av livsmedel här i landet. Redan vid fjolårets riksdag tillät jag
mig väcka en motion, som huvudsakligen gick ut på en utredning av frågan

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin rn. m. (Forts.)
om margarinproduktionen, och detta skedde i sammanhang med en del andra
frågor rörande ordnandet av handeln med margarin. Från den borgerlida sidan
i jordbruksutskottet blev denna motion tillstyrkt. Jag kan emellertid icke
neka mig att konstatera, att den stämning, som då på socialdemokratiskt håll
gjorde sig gällande i kammaren, var rent av fruktansvärt olik den stämning,
som i dag är rådande här. Då stämplade nian till och med det förslag som
då framfördes såsom »humbug och bluff». Herrarna skulle för övrigt knappast
tro sina öron, örn jag nu skulle citera något av vad Fabian Månsson yttrade
i denna fråga föregående år i kammaren, när man nu i dag hör hur stämningen
är och när det gäller att verkligen ingripa i denna sak. Det är emellertid tacknämligt,
att det rör sig framåt även på den socialdemokratiska kanten, när det
gäller frågor av denna beskaffenhet.

Herr statsministern har nu i dag sökt förklara den åsiktsförskjutning, som
har inträffat och som är tacknämlig även ur andra synpunkter. Vad skulle
väl vara naturligare, säger herr statsministern, än att man bereder arbetstillfällen
i det egna landet för de arbetslösa genom åtgärder, sådana som
dessa. Detta var dock just vad jag påpekade i min motion vid föregående års
riksdag, men från den sidan stämplade man vad jag då hade föreslagit såsom
någonting helt annat än reella åtgärder.

Jag fäste mig vidare vid ännu en annan sak i herr statsministerns anförande.
Han sade nämligen, att det väsentliga i förslaget örn jordbrukshjälpen var utarbetat
— fastän ännu icke framlagt — innan den så kallade uppgörelsen kom
till stånd. Herr statsministern gick sedan också in på att starkt försvara denna
så kallade uppgörelse. Ja, jag vill då gent emot bondeförbundets talare säga,
att man verkligen kan fråga sig, örn det var så nödvändigt att träffa en uppgörelse
av den karaktär, som här har skett, för att få igenom denna hjälp, när
åsiktsförskjutningen bland socialdemokraterna redan ägt rum och herrar socialdemokrater
sålunda voro på god väg att inse vad jordbruket behöver. Det
är väl där, som det stora frågetecknet alltid kommer att sättas. Visserligen
är det sant, att det är tacknämligt att jordbrukarna nu få den utlovade hjälpen,
men det kan icke på något sätt vara tillfredsställande att denna hjälp skall
betalas på ett annat område och på ett sådant sätt.

Herr statsministern tillät sig också säga, att han med tanke på vad vi nu
hålla på.att.gå in för, skämdes för vad som förekom i förrgår, då det var fråga
örn dyrtidstilläggen. Ja, jag skulle vilja säga till statsministern, att vi skämmas
på var sitt håll, ty också jag skäms. Då vi jordbrukare nu vänta oss en
liten berättigad hjälp, så förhåller det sig dock så -—- det vill jag understryka —•
att herrarna redan klarat av den andra partens hjälp. Den är fix och färdig.
På den sidan behöver man icke alls bekymra sig, örn jordbrukspriserna gå upp
eller ned. Där sitter man med den glidande skalan och där har man det lugnt
och bra. Jag är icke alls övertygad om att herr Pehrsson i Bramstorp kan
vara lika lugn och säker på att den hjälp, som vi jordbrukare få genom uppgörelsen
eller på annat sätt, blir lika utomordentligt säker i det långa loppet.

Herr statsministern sade också, att när vi nu kunnat enas örn en »befriande
handling», så kan ingen klandra oss därför. Det var ett stort ögonblick här i
kammaren, när vi fingo höra ett sådant uttalande. Jag skulle bara vilja önska,
att denna befriande handling också kan i det fortsatta loppet praktiseras.
Herr statsministern sade också, att han, då han varit ute på arbetarmöten,
nästan förvånats över hur stämningen låg till på den kanten och att man verkligen
vill göra någonting för jordbruket. Jag tänkte då på hur annorlunda det
skulle ha sett ut under valrörelsen i höstas, om statsministern och hans kolleger
och socialdemokraterna här i riksdagen tidigare hade börjat att slå in på de
vägar, som man nu har börjat beträda. Ty det måste naturligtvis inverka

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
oerhört mycket hur de, som gå i spetsen för ett parti, så att säga lägga upp problemen.
Jag tycker, att det är bra, att det finnes så mycket mod hos vederbörande,
som nu skola leda den demokratiska utvecklingen, att de våga
stå för meningar, som under en viss stämning och på vissa områden kanske
icke så många skulle ha instämt i. Det är bra att kunna säga sin . mening, så
att folk lyssnar och följer med. Nu har man gjort det på den socialdemokratiska
sidan också, men jag tycker, att det är val sent, ty läget i landet har ju
förut varit sådant, att man behövt frammana den känslan, att nu behöver det
göras något för jordbruket utan att vad som sker göres såsom något slags
affär. Det är ur denna synpunkt, som jag har sett på denna fråga.

Herr statsministern delade här ut ros och ris, och jag såg till och med en av
dem, som fick rosorna, gå fram och tacka honom — jag ämnar icke tacka för
riset. Jag anser nämligen icke, att det är skäligt att göra dylika affärsuppgörelser.
Sveriges jordbrukare ha rätt att, utan att några affärsuppgörelser komma
till stånd, få ett litet dyrtidstillägg på lDl^års löner, utan att det_ skall
anses, att vi uppföra oss skamligt i kammaren, då det gäller att utdela tillägg
på löner, som jämförda med 1914 års löner i många fall äro mera än dubbelt
så stora. Vi skola icke vara naiva här i landet eller här i riksdagen och låta
dupera oss av granna fraser. Det är verkligheten vi skola räkna med.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Werner i Hultsfred: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten
så mycket, men jag begärde ordet, när man här sade, att man bör ha sådana
priser på mejeriprodukterna, att man kan komma till det jämviktsläge i prishänseende,
som förut varit rådande, men från vilket vi nu kommit bort.

Utskottet har stannat för att föreslå en fast accis på minst 30 öre och högst
50 öre per kilogram för margarin, under det att Kungl. Maj :ts förslag har den
formuleringen, att därest Kungl. Maj :t så förordnar, en dylik accis skall utgå
med lägst 10 öre och högst 50 öre per kilogram. Jag vill för min del säga
ifrån, att jag anser utskottets linje i första hand innebära en beskattning på de
nödställda i vårt land. Det är möjligt, att man vid en avvägning av de olika
intressena härutinnan, där tillvaratagandet av jordbrukets intressen naturligtvis
måste tillmätas den viktigaste och största betydelsen, måste göra en dylik
inskränkning i margarinproduktionens rörlighet och med svidande hjärta vidtaga
sådana åtgärder, som man icke eljest skulle vidtaga, då ju margarinproduktionen
sysselsätter en proportionellt mindre del av vårt folk än smörproduktionen.
Detta är en viktig sak, som man måste ta hänsyn till. Men innan det
blir nödvändigt att gripa till sådana åtgärder, som leda till en fördyring av
dessa livsmedel, bör man icke nu sätta accissiffran så hög, att det ovillkorligen
måste bli en direkt beskattning av nödlidande folklager, där margarinet av ekonomiska
skäl måste ersätta smöret.

Man har här talat om, att man måste vidtaga åtgärder på den _ grund att
smöret nu har en mindre andel i vårt lands försörjning än det tidigare haft.
Med siffror är det emellertid lätt att bevisa, att detta påstående är fel. Att
detta är en följd av prisförhållandena, erkänner jag villigt. Den inhemska
konsumtionen av smör uppgick år 1928 till fyrtiofyra miljoner^kilogram och
ökades år 1932 till femtiofyra miljoner kilogram, en ökning alltså med tio miljoner
kilogram eller med omkring tjugu procent. Konsumtionen av margarin
under samma tid minskade däremot, låt vara obetydligt men ändå med ett par
miljoner kilogram. Jag skall här anföra några siffror angående förbrukningen
av dc olika margarinsorterna. Jag skall icke röra mig med många siffror, men
jag vill poängtera, att det dyraste margarinet, som efter den senaste lagändringen
kallas för G-margarin, d. v. s. gräddmargarin, för ett år sedan, vid

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
tredje kvartalet 1931, hade en andel av förbrukningen, uppgående till fem procent.
Denna andel har nu minskats och utgör endast fyra procent för närvarande.
Detta var det dyraste margarinet. Det därnäst dyraste margarinet,
som av konsumtionsföreningen kallas för »Eve-margarin», omfattade för samma
år cirka 67 procent av margarinförbrukningen. För närvarande är
siffran 63 procent, en minskning alltså mot förut. En annan billigare margarinsort,
som av konsumtionsföreningen benämnes »Solros», hade vid samma
tidpunkt en andel, uppgående till endast 2 procent av konsumtionen. För närvarande
har dock denna andel ökats till 14 procent. Denna billiga vara betingar
ett pris av 90 öre per kilogram i vanliga affärer. Dessa siffror visa,
att det är de fattigaste, som av nödläget tvingas använda margarin som surrogat
för smör. ° Jag tror icke, att det vore lyckligt att i lagtexten sätta ut en
minimiaccis på margarin, varigenom man direkt säger ut, att just de fattigaste
skola beskattas med minst så och så mycket. Det primära är ju att skäligt
smörpris erhålles.

Jag vill vidare erinra örn en annan sak. Det finnes dock här i vårt land en
margarinindustri, och det är tack vare denna industris höga tekniska ståndpunkt,
som möjliggjort att vi någon gång kunnat exportera smör. Det kan
vara farligt med alltför långt gående restriktiva åtgärder, när det gäller margarinet.
Den del i vår fettförsörjning, som margarinet tidigare har haft och
som den kanske bör ha även i fortsättningen, kan för oss möjliggöra ett nationalekonomiskt
riktigt och ur andra synpunkter lyckligt utbyte även av jordbruksprodukter.
Med detta vill jag, som jag sade i inledningen till mitt anförande,
ha sagt, att konsumtionen av margarin vid ett tillfälle som detta icke
bör få öka i den utsträckningen, att möjligheten att behålla den prisgaranti, som
man sökt halla på smöret, äventyras. Å andra sidan har margarinproduktionen
den stora missionen att fylla, att den kanske giver oss möjlighet att i en
brydsam tid behålla en exportmarknad, som vi under andra förhållanden kanske
icke skulle ha kunnat behålla och som, örn vi en gång förlora den, ingalunda
är så lätt att taga tillbaka. Man bör väl ändå vid ett tillfälle som detta
icke endast tänka på stundens och ögonblickets krav utan jämväl på framtiden.

Vi ha gått med på en utredning och på ett bifall till de olika motioner, som
bär äro väckta, i den förvissningen, att den utredning, som där kräves, skall
giva oss de fasta, hållpunkter, som vi för framtiden behöva i fråga örn vårt
lands fettförsörjning och de problem, som därmed sammanhänga. För egen
del vill jag direkt säga, att utskottets förslag är oantagligt. Det är möjligt
kanske att propositionen, d. v. s. reservanternas förslag, i praktiken föga kommer
att skilja sig från utskottets förslag. Men vi ha dock icke avsett och
icke direkt sagt ut, att här skola vi för beskattningsändamål taga ut en större
summa av de fattigaste bland de fattiga.

Jag ber, herr talman, att få instämma i det yrkande, som framställts av
herr Johansson i Uppmälby.

Herr Carleson: Herr talman! Den förklaring, som herr statsministern avgav
efter mitt anförande, mottogs här i kammaren uppenbarligen med samma
tillfredsställelse, som tydligen mött statsministern på de av honom åberopade
mötena och det var ju för honom glädjande. För egen del känner jag mig icke
tillfredsställd.med hans förklaring. Jag antager, att statsministern, som han
också angav, icke trott, att jag har kunnat omvändas genom vad han har anfört.

Man skulle kanske kunna få en viss bild av karaktären hos den överenskommelse,
som träffats och som ligger till grund för det utskottsutlåtande, som vi
få till behandling örn måndag, örn man antecknar sig till minnes, att stats -

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
ministern förklarat, att han för sin del godkände denna på många håll lämnade
jordbrukshjälpen så att säga självständigt i och för sig, d.^v. s. av skäl, som
voro alldeles oberoende av politiska hänsyn. Varför har då jordbrukshjälpen
behövt ingå såsom ett led i en överenskommelse? Konklusionerna göra sig
kanske därvidlag själva.

Herr statsministern påstod med en lätt maskerad beskyllning, att jag skulle
ha givit en oriktig uppgift, då jag sade, att den liberala gruppen stod utanför
de förhandlingar, som resulterat i detta förslag till jordbrukshjälp. Jag måste
vidhålla denna uppgift, och jag har fått dess riktighet bekräftad efter den
undersökning, som jag gjorde genast efter herr statsministerns påstående.
Jag tycker därför, att det nu är hans tur att angiva, varpå han verkligen grundar
sitt påstående.

För övrigt vill jag sluta med att säga något örn herr statsministerns påstående,
att det socialdemokratiska partiet tagit arv av det liberala partiet, sedan
detta icke vidare orkade fullfölja sitt program. Detta ord »orkade» tolkar
jag så, att han menade, att antalet representanter i det liberala partiet sjunkit
så betydligt, att det icke längre spelade någon roll. Jag tycker, att han ur
gammal politisk inställning själv skulle ha insett, att det skorrade, när han
säde detta samtidigt som han stod och försvarade bland annat en margarinaccis
av den beskaffenhet, som här är föreslagen, och för övrigt sedermera
kommer att försvara åtskilliga andra förslag i liknande riktning innebärande,
som jag yttrat, än monopol, än dumping m. m. Jag vill sålunda förklara, att
jag icke biträder denna ståndpunkt, att det socialdemokratiska partiet i denna
situation skulle vara arvtagare till det liberala partiets program i omstridda
avseende.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag vill omedelbart
taga upp det spörsmål, som fått aktualitet genom herr Carlesons inlägg
i debatten. Jag fäster herr Carlesons och kammarens uppmärksamhet
på, att jag yttrade i mitt förra anförande, att det till mig hade meddelats,
att man oavsett socialdemokraternas hållning skulle genomföra programmet i
jordbruksfrågorna. Jag lade därtill, att detta måste innebära att utfästelser
hade gjorts från liberalt håll. Herr Carleson förnekade att sådana utfästelser
hade gjorts. Jag är fullkomligt tillfredsställd med den förklaringen — och
jag tror fullkomligt på hans ord. Det finns då endast tvenne saker att konstatera,
nämligen att meddelandet till mig var oriktigt, och att man från
bondeförbundets sida har bedömt saken rätt, när man där ansett, att det, när det
gällde att få en lösning av jordbruksfrågorna, var nödvändigt att få en uppgörelse
med socialdemokraterna.

Jag skulle till detta vilja knyta ett par ord. I mitt förra anförande hoppade
jag litet i tankegången. Jag talade örn, vad vi hade gjort på det internationella
området för att hävda frihandelsprinciperna och kom därmed in på
frågan om i vilken överensstämmelse våra åtgärder här hemma kunde stå till
detta. Jag gav ingen närmare förklaring utan kom in på att tala örn de
särskilda frågorna. Jag skulle nu vilja komplettera herr Carlesons kunskaper
om vad som förekom under valrörelsen med den upplysningen, att samtidigt
som vi under valrörelsen hänvisade till att frihandel är det för nationerna
bästa, vi också uttryckligen sade, att, därest det skulle visa_sig att genom avspärrningsåtgärder
i andra länder våra näringar råkade i sådana svårigheter,
att utomordentliga åtgärder måste vidtagas, så skulle inte vår allmänna frihandelsståndpunkt
komma att förhindra oss att åt landets näringar ge det
skydd, som kan behövas i en så pressande tid. Jag kan_ nämligen icke tillägna
mig den uppfattningen, att det skulle vara en klok politik, att, örn man lever

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
i en kristid, där näringarna på grund av extra svårigheter bli ansträngda,
man då icke skulle vidtaga extra åtgärder. En sak är att icke vilja vara
med om en skydaspolitik, som uppammar i landet näringar som sakna naturliga
förutsättningar för att där kunna bedrivas, en annan sak är, att under
en prövande tid föra en sådan politik, att man låter t. o. m. för landet naturliga
näringar duka under, därför att man icke i tid vidtager erforderliga åtgärder
häremot. Jag tror, att örn man beaktar detta, så skall man också
mycket lättare förstå den socialdemokratiska ståndpunkten och kanske bli
mindre aggressiv i sin kritik av densamma.

Eftersom jag tagit till orda, kanske jag kan få tillägga ytterligare en sak.
Jag skall dock inte ingå på herr Lindmans, förlåt uttrycket, små spetsfundigheter.
Men när det t. ex. gäller spannmålsregleringen, så menar väl icke
ens herr Lindman, att denna skall bli en permanent åtgärd. Åtgärden har
tillkommit under särskilda svårigheter för jordbruket, och jag förmodar, att
det är allas uppfattning, att då vi en gång återvänt till normala förhållanden,
vi också skola se till, att våra näringar få arbeta under normala förhållanden.
Det kan därför icke göras någon vägande invändning från något håll
mot tanken att denna spannmålsreglering avvecklas, när den en gång icke
längre är behövlig för sitt ändamål.

Man har också frågat,^varför det överhuvud krävdes en uppgörelse, då socialdemokraterna
varit så välvilligt inställda till jordbruksfrågorna. Ja, vi
ha varit välvilligt inställda, men vi ha lika öppet som vi ha sagt allting
annat, också sagt, att vi kunna icke vara med örn en politik, där man vidtager
skyddsåtgärder för en grupp och lämnar en annan grupp utanför. Förutsättningen
för att vi skola kunna föra en sådan politik, som i viss mån måste
leda till en prisfördyring, är, att man i arbetslöshetspolitiken tillämpar samma
principer och beaktar, att om man skall hjälpa jordbruket till en bättre ställning
genom högre priser på dess produkter, så får man också se till, att de
stora konsumerande massorna ha krafter att bära denna prisförhöjning. Jag
vill minnas, att man på bondeförbundets förbundsstämma uttalade sin tillfredsställelse
med det samband, som här kom fram i behandlingen av arbetslöshetsfrågan
och jordbruksfrågan. Jag är verkligen glad över att man äntligen
börjat inse, att krisfrågorna ha samband med varandra och att det är
en riktig ordning, att man löser dem på en gång. Detta har också skett genom
denna uppgörelse, som därmed har fått sin fullkomliga motivering, och det
kommer att ske även här i riksdagen. Detta ger åt vår krispolitik en helt
annan stadga än tidigare, och jag tror, att de människor ha mycket liten utsikt
till framgång, som här försöka plocka ut en fråga, som örn man kunde
behandla den såsom ensamstående. Här gäller det en stor fråga örn allmän
välfärdspolitik i vart land. Jordbruksbefolkningen lider, industribefolkningen
lider, och vi ha lika skyldighet att hjälpa dem båda. Det är detta som
sker genom den mycket naturliga uppgörelse, som nu träffats.

Herr Andorsson i Löbbo: Herr talman! Jag hegärde ordet i anledning av
det avslagsyrkande, som framkommit under debatten, och jag föranleddes närmast
att taga till orda under herr Carlesons första anförande, då han talade
om, att. den nuvarande regeringen och det nuvarande regeringspartiet hade
svikit sina vallöften. Herr Carleson yrkade avslag på den föreliggande propositionen,
och sedan dess har även herr Andersson i Stockholm såsom kommunistisk
representant ställt samma yrkande.

Jag tror, att herrarna på avslagslinjen förbise en mycket viktig sak i detta
sammanhang, och det är, att den nu föreliggande frågan har ett intimt samband
med det beslut, som kammaren förut i dag har fattat, då kammaren bi -

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin rn. m. (Forts.)
föll Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till förordning angående mjölkavgift.
För att något belysa detta erinrar jag först örn det prisfall, som inträffat
på smör under en relativt kort tidrymd. Årsmedeltalet för priset på
smör utgjorde år 1929 292 öre, år 1930 232 öre och ar 1931 200 öre. För
noteringsveckan 24 mars—30 mars innevarande ar var medelnettoexportpriset
på svenskt smör 116 öre, d. v. s. för den händelse att någon mjölkreglering
icke varit tillfinnandes, så hade man icke kunnat betinga sig mer än 116 öre
för svenskt smör. Jag ber att få fråga herrarna: Har här icke pa relativt

kort tid inträffat någonting, som borde ge herrarna anledning att taga sig en
liten funderare? Hur mycket får man för mjölken, när smörpriset är 116 öre.
Jo, man får 4 ä 5 öre per liter, och det finns väl ingen klok människa, som vill
göra gällande, att det är möjligt för svenska bönder att utan förlust producera

mjölk till detta pris. . _ „ ...... ,

Nu har kammaren nyss, efter vad jag kunde första enhälligt, gatt m tor
att vi skola vidtaga åtgärder, som väntas leda till att smörpriset höjes till
230 öre per kilogram. Jag säger enhälligt, ty såvitt jag kunde finna^, har det
vid behandlingen av denna fråga icke ens från liberalt ^hall rests några som
helst invändningar, och vad kommunisterna beträffar, sa yrkade ju deras talesman
bifall till propositionen. Nu vet var och en, som litet grand känner
till denna sak, att ett smörpris av 230 öre kan man visserligen åstadkomma
genom det avgiftssystem, som riksdagen i dag bifallit. Det klickar nog icke,
men det finns vissa obekanta faktorer, som man härvidlag måste räkna med.
Sålunda vet man icke, huruvida ett sådant förhöjt smörpris skulle medföra
ökad margarinkonsumtion i landet, och vidare vet man icke, huruvida detta
förhöjda pris kommer att stimulera och öka produktionen. En annan obekant
faktor är våra möjligheter till export av smör. Allt detta gör, att man icke
med säkerhet kan förutsäga, huruvida ett sådant system med säkerhet kommer
att hålla, såvida det ej kompletteras med några andra åtgärder. Kungl.
Maj :ts förslag beträffande margarinaccis är ingenting annat än ett komplement
till det förslag örn mjölkavgifter, som kammaren förut i dag har bifallit.
Örn det skulle inträffa sådana förhållanden, att det icke finnes möjligheter
att uppehålla smörpriset på en sådan nivå, som ur olika synpunkter anses
önskvärd och försvarbar, så har regeringen genom den föreliggande propositionen
om margarinaccis velat gardera sig mot att några obehagliga överraskningar
skulle kunna inträffa.

Jag vill säga till herr Andersson i Stockholm, att jag är mycket tacksam
för hans intresse att bereda fattiga bönder möjlighet att betala sina skulder.
Jag är angelägen att få annotera detta, ty statsmakterna lära nog få taga
den saken under övervägande även i kommande tid. Men skola svenska bönder
icke få mer än fyra, fem öre för den mjölk, som de producera — mjölkproduktionen
är nämligen en väsentlig del av den animaliska produktion, som
de kunna få kontanter för — och skola de fortsätta att producera för det
priset en längre tid med de produktionskostnader, som nu råda. så få nog
statsmakterna bereda sig på att, icke bara betala lantbrukets skulder av i dag
utan även få betala den nya skuldbörda, som bondeklassen genom driftsförlust
åsamkar sig. Jag kan icke finna annat än att vad som regeringen föreslagit
beträffande accis på margarin, är ett välmotiverat och nödvändigt komplement
till mjölkförordningen, varför riksdagen har all anledning bifalla Kungl.
Maj :ts förslag. Jag skulle tro, att örn de herrar, som i dag befinna sig på
avslagslinjen, litet närmare ville tänka över vad som inträffat under den allra
senaste tiden och örn de ville erinra sig det läge, som råder på grund av vad
som inträffat litet varstädes i världen — jag syftar då icke bara på det katastrofala
prisfall, för vilket åtskilliga lantmannaprodukter blivit utsatta

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
utan även därpå, att den övriga världen i stor utsträckning stängt sina portar
för import av svenska varor —- så borde herrarna snart nog komma under
fund med att i en sådan väsentligen förändrad situation fordrar verkligheten,
att man gör någonting.

Slutligen vill jag till min granne, herr Carlström, bara säga det, att då
han talade örn att vi skola räkna med verkligheten, då tror jag för mili del,
att den rent negativa politik, som han ofta är talesman för i svenska riksdagen,
star i rätt dålig överensstämmelse med de krav, som verkligheten både
kan och måste ställa på svensk demokrati.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag hade ursprungligen tänkt att framföra
ett annat, förslag än det som här föreligger, nämligen örn inblandning av smör
i margarin. Jag resonerade som så, att örn man ville skaffa avsättning för
det svenska smöret till en kvantitet av 5,000 eller 10,000 ton, så kunde man
åstadkomma detta genom en inblandning av smör i margarinet, och i den mån
man da förhöjer priset, sa förbättrar man kvaliteten, och detta är någonting
bade rimligare och riktigare än att man genom en margarinaccis förbilligar
smöret för engelsmän och tyskar.

(1 har det emellertid sagts mig fran auktoritativt håll, att marganninblandnmgen
har spruckit^ i Holland, där man har försökt sig på denna åtgärd,
och kanske också pa något annat hall. Den linjen har i varje fall icke
någon utsikt att här vinna bifall. Jag står då i den situationen, att jag
mäste fatta ställning till de åtgärder, som här föreslås, antingen enligt det
förslag, som föreligger från Kungl. Majit, eller enligt utskottsmajoritetens
förslag. Jag skall då helt kort och gott deklarera, herr talman, att så som
sakläget nu är, jag kommer att ställa mig på reservanternas sida och alltså
rosta för Kungl. Maj :ts förslag. Jag vill dock samtidigt uttala den förhoppningen,
att i den mån som margarinaccisen ger ett överskott utöver vad som
erfordras, för att klara upp pristillägget för exporten, detta skall användas
till förmån för de befolkningsgrupper, som alldeles särskilt skulle bli lidande
pa denna åtgärd, och de grupperna äro alldeles säkert att finna bland skogslandets
folk. Ty vare sig det är fråga om bönder eller om arbetare, så äro
de konsumenter av margarin uppe i Norrlands vida skogsland. Jag vill alltså
uttala den förhoppningen, att de grupperna bli ihågkomna, när det gäller att
toreleia det överskott^ som uppkommer på grund av margarinaccisen, ty jag
skulle betrakta det såsom en förolämpning mot Sveriges arbetande folk, örn
man late margarinaccisen ingå i budgeten i vanlig ordning för att lindra det
direkta skattetrycket.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har i en särskild motion yrkat
avslag pa regeringens förslag örn margarinaccis. De skäl, som tala mot en
sadan accis lia redan förut här i denna debatt utvecklats, och jag skall icke
förlänga debatten med att ytterligare utveckla desamma utan vill kort och
gott havda, att när vi yrka avslag, så är det icke därför, att vi äro motståndare
till att hjalpa jordbrukarna, utan därför, att vi anse, att denna accis i
stallet för att hjalpa jordbrukarna kommer att stjälpa ytterligare massor av
jordbrukare, särskilt små jordbrukare. Jag är också motståndare till förslaget
av det skälet, att denna, accis kommer att avsevärt fördyra livsförnödenheterna
för arbetarna, och slutligen motsätter jag mig förslaget, därför att det syftar
till att oipjamsera eller finansiera en s.mördumping på den internationella marknaden.
Det är dessa skäl, som varit bestämmande för min motion i denna

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)
fråga, och nied dessa skäl ber jag också att få yrka avslag på utskottets
förslag.

Vidare vill jag till vad herr statsministern här framförde anknyta några
korta reflexioner. Han förklarade, att regeringen har kämpat för frihandel,
och han avsåg då närmast regeringens insats, sedd ur internationell synpunkt.
Det kan ju hända, att regeringen gjort uttalanden till förmån för frihandel
och mot tullpolitik, men jag frågar då: Var finnes i dag den regering, som
icke gjort deklarationer, att den är anhängare av frihandel och motståndare
till tullpolitik? Sådana gester gör varje regering för närvarande, den må ha
vilken partikulör som helst, men regeringarna äro också lika eniga om, när
de deklarera sig som anhängare av frihandel, att denna deklaration icke kan
gälla för det land, de själva företräda, ty där är det andra förhållanden, .som
bestämma. Vidare förmenar man, att örn det någon gång skall vidtagas några
åtgärder, så måste dessa företagas i internationellt samförstånd. Medan man
alltså gör dessa vackra frihandelsdeklarationer, precis som den socialdemokratiska
regeringen här gjort, arbetar man i sitt anletes svett för att ytterligare
försvåra och omöjliggöra en politik, som syftar till nedrivande av tullmurarna.

Det tyska konjunkturinstitutet har nyss offentliggjort en redogörelse för
den tull- och handelspolitik, som förts det senaste året, och denna redogörelse
visar bland annat, att på mycket kort tid ha åtta länder infört valutatvång,
tretton regeringar infört nya tullar och två regeringar nya importmonopol.
Vidare är det elva länder, som kräva licens för all import, fyra, som kräva,
att importen icke får uppgå till mer än exporten, d. v. s. kompensationstvång,
och tolv länder, som ha beslutat nya kontingenteringstvångsåtgärder, d. v. s.
inskränkning av importen för vissa varor, och skärpt de gamla bestämmelserna
i detta hänseende. Tolv länder ha infört helt nya tullar, och fyrtiosju länder
lia höjt de före den 1 oktober i fjol införda nya tullarna. Vidare ha sex
regeringar, säges det slutligen, beslutat upptaga importskatt, och sju regeringar
lia infört andra, helt nya tullbestämmelser.

Allt detta har inträffat på en mycket kort tid, och under denna tid ha
herrarna gjort deklarationer örn att de äro anhängare av frihandel och motståndare
till tullpolitik. Detta gör också, att man måste utan vidare avfärda
statsministerns förklaring örn den kamp, som lian och hans regering fört för
tullfrihet, såsom en ganska betydelselös eller meningslös deklaration. _

Statsministern säger också, att när vi i detta land nu fått sia in pa en
protektionistisk politik, så har detta sin förklaring i krisen. Ja, naturligtvis
har krisen skapat svårigheter, men denna skadegörelse, som nu bedrives pa
handelns område, denna avspärrningspolitik, som här föres, den är dock en
följd av den politik, som de olika staterna genomfört. Det är ganska klart,
att med en annan politik från de olika staternas och regeringarnas och parlamentens
sida, skulle krisen icke varit sa tillspetsad som den i dag är.

Statsministern förklarade, att man i den uppgörelse, som han nu åstadkommit
med bondeförbundet, har gjort jämkningar; man har kompromissat sig
fram och fått en fastare grundval. Det är ej så länge sedan herr statsministern
höll ett tal, där han berörde denna uppgörelse. . Detta tal refererades
i tidningen Socialdemokraten på ledande plats. Enligt detta, referat säde
statsministern, att i fråga örn arbetslöshetsanslaget var det inga verk lga
divergenser mellan de folkfrisinnade och regeringen, d v. s. det anslag,
varom regeringen nn enat sig med bondeförbundet, nämligen pa 180 nilijoner,
skulle alltså enligt statsministerns egen förklaring också lia accepterats
av de folkfrisinnade. Var är då vinsten i det fallet? Sedan förklarade
statsministern i samma andedrag, att uppgörelsen med bondeförbundet innebär
i verkligheten intet annat, än att man kommit överens om just de åtgärder, som

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

såväl högern som de frisinnade äro beredda att genomföra. Regeringen Ilar
med andra ord som ersättning för, att man nu får igenom ett program i arbetslöshetsfrågan,
som de folkfrisinnade och de liberala äro eniga om att
stödja, med undantag för några smärre detaljer, tagit ett protektionistiskt
program, som den förklarat, att högern och bondeförbundet under alla förhållanden
äro beredda att genomföra. Man måste under sådana förhållanden
ställa sig frågan: Var är vinsten? Vilken har vunnit? Arbetarna ha icke
vunnit på uppgörelsen, då de folkfrisinnade och de liberala tidigare varit
överens örn att genomföra förslaget örn de 180 miljonerna. Enda »vinsten» är
att regeringen avstått från sitt ursprungliga, även det otillfredsställande arbetslöshetsprogram
och i stället accepterat att genomföra bondeförbundets och
högerns program. Det är det verkliga resultatet av denna storslagna uppgörelse
och befriande handling, som man här talar örn. Statsministern anförde
också, att han känt sig mycket gripen av den starka vilja, som finnes bland
arbetarna att hjälpa jordbrukarna. Jag kan utan tvekan säga, att det är ingen
ny företeelse, att arbetarna ha förståelse för jordbrukarnas läge. Men
arbetarna bruka i allmänhet resonera så, att när man talar örn jordbrukarna,
kan man ej skära alla över en kam och säga, att godsägare, storbönder, torpare
och småbönder äro ett och samma. Dessa tillhöra skilda klasser och ha
skilda intressen. När därför arbetarna vilja understödja jordbrukarna, har deras
inställning aldrig varit att understödja godsägarna, men däremot på att understödja
torpare och småbönder och dem, som befinna sig i samma klassläge
som de själva.

Det har anförts från herr Carlesons sida, att regeringens program i dag,
dess agrarprogram, står ej alls i någon samstämmighet med de deklarationer,
som socialdemokraterna avgåvo före valet. Till det har statsministern anfört,
att socialdemokraterna även före valet betonade, att man måste under vissa
förhållanden också tillgripa protektionistiska åtgärder. Men vad var det då
man från det hållet sade i valkampanjen? Jo, man förklarade i sitt valmanifest,
att det var högerns tullpolitik, detta tullvansinne, som lett till krisens
skärpning, och att förutsättningen för krisens övervinnande vöre, att man likviderade
denna politik och ginge in för öppna handelsförbindelser. Det förklarade
man i det socialdemokratiska valmanifestet, och denna förklaring står
absolut i strid med den förklaring, som statsministern nu avgivit. När en
miljon svenska medborgare röstade med socialdemokraterna vid föregående
val, är jag för min del bergfast övertygad örn, att majoriteten av dem röstade
med socialdemokraterna därför, att de förklarat sig vilja bekämpa bondeförbundets
och högerns tullprogram. Exempelvis i Göteborg gick socialdemokraterna
till storms mot den tullpolitik som fördes. Man pekade på det upplagda
tonnaget och förklarade för arbetarna, att detta var resultatet av den
tullpolitik, som förts i detta land. Det var på en sådan frihandelspropaganda
— och det konstaterade man i regeringsorganet även efter valet — man vann
en sådan väldig anslutning bland de svenska väljarskarorna. Regeringen har
alltså nu i sin politik visat en enda sak, nämligen att den är beredd att göra
vad som helst för att få regera. Den är beredd att acceptera hela det program,
man tidigare förklarat vara höjden av vansinne, och beredd att genomföra
godsägarnas gamla program och beredd att kasta sitt eget program, det
mipimiprogram man ställde upp som förutsättning för att kunna genomföra en
verklig krispolitik.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr förste vice talman! Jag begärde ordet med
anledning av jordbruksministerns och herr Pehrssons i Bramstorp yttranden
angående vad regeringens förslag innebär ifråga örn tillämpningen av magarinaccisen.
På sidan 22 i den kungl, propositionen framhålles, att upp till en

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. •m. (Forts.)
export av 15,000 ton böra mjölkavgifterna användas till smörreglering. Vidare
står det att när exporten går upp till 20,000 ton, skall accis uttagas med
ungefär 10 öre per kilogram margarin. Och i sista stycket säges det, att
örn det till följd av förhållanden, som departementschefen framhåller, möjligen
skulle bli så, att smörpriset skulle sjunka under 2 kronor 30 drefskall
margarinaccis, på grund av att margarinkonsumtionen ökas, uttagas i den
mån som behöves för att uppdriva smörpriset till 2 kronor 30 öre. Det är vad
jag yttrade i mitt förra anförande. Några andra skäl för införande av margarinaccis
har ej departementschefen anfört. Det är således endast för det
fallet, att detta behöves för smörprisets reglering, som margarinaccis skall
införas. F. n. står margarinpriset i 1 krona 20 öre och smörpriset i 1 krona
95 öre, alltså en skillnad av 75 öre. Örn genom de åtgärder, som vidtagas för
mjölkreglering, smörpriset kommer upp till 2 kronor 30 öre, blir spänningen
mellan margarinpriset och smörpriset ytterligare ökat med 35 öre, alltså till
1 krona 10 öre. Tror någon människa, att man icke då inom margarinindustrien
resonerar som så: Nu är det fara för att konsumtionen går över så till
margarin, att smörpriset sjunker och till följd därav margarinaccis införes.
Det är naturligtvis en riktig politik från denna industris synpunkt att hålla
margarinpriset så högt, att ej margarinkonsumtionen ökas och att genom höjda
margarinpriser bibehålla smörpriset vid 2 kronor 30 öre. Då får denna margarinindustri
hela vinsten. Jag är övertygad örn, att vilken som vore med i ledningen
för margarinindustrien, skulle man anse det naturligt, att höja margarinpriset
så, att man ej riskerade, att minskning skulle inträda i smörkonsumtionen,
utan att margarinkonsumtionen bleve så låg som den nu är. Det kräves
icke vare sig från bondeförbundshåll eller från andra håll som biträtt regeringens
förslag, att margarinaccisen införes förr än smörpriset sjunker under kr. 2.30.
För min del är jag absolut övertygad örn att, oavsett örn här införes en margarinaccis
på 30 öre, margarinpriset ovillkorligen kommer att höjas. Annars skulle
denna industri ej hävda sina egna intressen. Jag har vela! med styrka framhålla
detta. Det skall visa sig, att jag har rätt, när frukterna av riksdagens
beslut komma att skönjas. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr förste vice talman! Herr Nilsson i Landeryd
befarade, att den regering som sitter skulle möjligen tillåta margarinindustrien
att ytterligare höja priset och därmed göra oskäliga vinster. Men
jag utgår ifrån, att vilken regering som sitter, kan den ej tillåta margarinindustrien
att i skydd av ifrågasatt smörpris göra en obehörig vinst på konsumenternas
bekostnad genom att accis ej pålägges. Av den anledningen menar
jag, att man tryggt kan ansluta sig till reservationen. Det är den enda utgångspunkten
varifrån jag gör det.

Herr Skoglund: Herr förste vice talman! Herr Andersson i Löbbo yttrade
för en liten stund sedan, att det är teoretiskt möjligt att nå upp till ett smörpris
av 2.30, men erkände, att han inte visste, om det komme att praktiskt lyckas,
och av den anledningen hade man velat ha möjlighet att komma med. margarinaccis.
Han säger, att det kan befaras, att konsumtionen av margarin kommer
att stiga, och han menar då, att jämsides härmed kommer smörkonsumtionen
att minskas. Jag tror, att herr Andersson i Löbbo har rätt i sina farhågor,
och av den anledningen anser jag, att man bör genomföra en margarinaccis,
innan de stora konsumentgrupper, som nu använda smör, ha övergått till
margarinkonsumtion. Det förefaller, som om de representanter för bondeförbundet,
som yttrat sig i dag, lia ett obegränsat förtroende för den sittande regeringen
och socialdemokraterna. Det är ju erkännansvärt, att det ges ett så
oförbehållsamt förtroende åt ett parti, som dock tidigare har hävdat en helt
annan uppfattning, i dessa frågor. Jag tror det var herr Petersson i Broaryd,

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
som talade om kungsord i sammanhang med vad som är utsagt i den kungl,
propositionen.

Jag erkänner gärna, att den socialdemokratiska jordbruksministern har, sedan
han kom på den plats, där han nu står, visat en mycket bättre förståelse
för vårt lands jordbruk än han gjorde, då han var en vanlig socialdemokratisk
riksdagsman, men jag kan i alla händelser icke hysa så stort förtroende för
honom, som herr Petersson i Broaryd gjort, och detta icke minst därför att
jag anser honom belastad med en del uttalanden, som han gjort tidigare och
som jag tycker det bör vara svårt för honom att komma ifrån, särskilt då de
valmän i landet, som tillhöra det socialdemokratiska partiet, göra sig påminta.

Jag har här i min hand en liten skrift, som det socialdemokratiska partiet
delade ut i valrörelsen och som till författare har nuvarande statsrådet Per
Edvin Sköld. Han talar däri örn »skottpengar på margarin». Han säger
vidare: »Snarare har väl margarinattacken varit ett offer åt den enfaldiga
och demagogiska agitation mot margarinet, som pågått särskilt från bondeförbundshåll.
» Men redan dessförinnan säger han: »Den borgerliga margarinpolitiken
är ett attentat mot de fattigare folkklassernas försörjning med matfett,
och till de fattigare folkklasserna kunna också räknas många mindre jordbrukare.
Den saknar vidare betydelse för prissättningen av mjölken och dess
produkter. Och den är direkt skadlig för jordbruket därigenom, att den tar
bort från vår mejerihantering en sporre till förbättrad teknisk utveckling.»

Det har ju sagts örn herr statsrådets kollega chefen för ecklesiastikdepartementet,
att han genomgått någon sorts andlig kris. Jag tror, att herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet också genomgår någon slags kris, som
leder till en viss förbättring, men örn den är så genomgripande, att man vågar
helt och hållet lita på den, är jag icke övertygad örn. Av uttalanden, som jag
sett i dagarna från föredrag, som hållits av regeringens medlemmar, förefaller
det, som örn de, då de komma utanför riksdagen, icke äro så säkra i sin
uppfattning. Örn referatet i Ny Tid är riktigt av det föredrag, som herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet hållit i Göteborg, har han där tydligen
sökt trösta göteborgarna med att det vore inte så farligt med margarinaccisen,
den kunde på sin höjd medföra en mycket obetydlig höjning av priset på margarin.
Han sade, att margarinet är så billigt, att det lär kunna köpas i parti
till 63 öre kilot. Vidare framhöll han, att örn det behövde åstadkommas en
förhöjning av margarinpriset, kanske det funnes en möjlighet att sänka priset
på brödet och därigenom ge konsumenterna en ersättning för vad de få betala
mera för margarinet. I det fallet kanske det skulle gå ut över brödsädesproducenterna.
Socialdemokratiska tidningar göra också det uttalandet, att konsumenterna
icke behöva riskera en förhöjning med mera än högst en femöring
på margarinet. Av sådana uttalanden att döma, kan man förmoda, att den
socialdemokratiska regeringen visserligen inte kommer att sabotera riksdagens
önskan om en margarinaccis, men säkerligen att utnyttja den så litet som möjligt,
och kanske icke göra det förrän det är för sent. Av den anledningen, herr
förste vice talman, anser jag, att det är klokast, att riksdagen i dag ger regeringen
ett sådant stöd, att den verkligen måste genomföra något på detta
område, och det får den genom att man bifaller vad utskottet här har yrkat.

Herr Olsson i Staxäng instämde häruti.

Herr Hage: Herr förste vice talman! Innan klubban faller vill jag säga

några ord på högst en minut örn en fråga, i vilken jag väckt en motion, som
blivit behandlad i detta utlåtande. Jag har nämligen i detta sammanhang
kastat fram den diskussionsfrågan — jag betraktar det som en diskussionsfråga
— ifall det är nödvändigt att åstadkomma en beskattning av nödvändighetsvaror
på den väg, som man här kommer att beträda — örn det då är

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)
tekniskt möjligt att genom en ändring i den direkta beskattningen, exempelvis
genom större skattefria avdrag eller dylikt, ge de lägsta folklagren och
särskilt de stora familjerna någon kompensation för den ökade börda, som nu
kommer att falla på dem. För min del tillät jag mig redan 1919, då jag var
medlem av en kommitté, som hette kommitterade för avveckling av spannmålsregleringen,
att kasta fram den diskussionsfrågan. Jag resonerade då som så,
att kanske förhållandena komma att utveckla sig så — det fanns starka protektionistiska
krafter i kommittén, vi voro blott två frihandlare —, att trots
allt även vi på frihandelssidan få i någon mån bita i det sura äpplet och gå
in för en protektionistisk utveckling. Då sade jag, att kunde man då göra
något för att skydda de allra minsta inkomsttagarna och de stora familjerna, så
att de icke finge lida av den merbelastning. som följer av en sådan protektionistisk
utveckling, då skulle det bli mindre osmakligt med en sådan utveckling.
än om resultatet av detta måste bli, att även de minsta inkomsttagarna
och de stora familjerna bleve särskilt ekonomiskt belastade av detta.

Jag bar nu återigen tagit upp den saken och jag har begärt, att den skall
undersökas under den kommande tiden. Utskottet har för sin del sagt, att
den frågan kan förtjäna diskuteras och undersökas. Jag har alltså på sätt
och vis fått min motion tillstyrkt, och jag måste säga, att — särskilt med
hänsyn till detta — har jag mindre svårt att gå med på föreliggande förslag.

Jag vill alltså sluta med att yrka bifall till reservationen under uttalande
av den förvissningen, att denna undersökning kommer att bedrivas på ett
energiskt sätt, så att det blir klart, örn möjligheter finnas att genomföra denna
speciella sak. som har betydelse för småfolket och särskilt de stora familjerna,
och så, att denna sak kommer att bli beaktad vid det slutliga avgörandet av
denna fråga.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen och 3:o) avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition; och förklarade herr
förste vice talmannen sig anse den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i Uppmälby begärde emellertid votering.
varför herr förste vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl herr Andersson i Stockholm votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den. som till kontraproposition i huvudvoteringen angående sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets hemställan i utskottets utlåtande nr 3 antager
den vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
yrkandet örn avslag å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj :ts i ämnet
avlåtna proposition.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan propositionen för huvudvoteringen, som efter
given varsel nu upplästes och godkändes, erhöll följande lydelse:

Andra hammarens protokoll 10-Vl. Nr 1)8.

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen meddelade, att herr andre vice talmannen Magnusson
jämte 25 av kammarens övriga ledamöter framställt skriftlig begäran
örn voteringens verkställande medelst namnupprop, vadan, sedan kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen blivit ännu en gång
uppläst samt anslagen, omröstning medelst namnupprop nu omedelbart företogs.
Därvid avgåvos 68 ja och 132 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

över omröstningen fördes anteckningar å voteringslista, som här nedan intages:
_

	Ja	Nej	Av- står
Herr Förste Vice Talmannen......
» Andre Vice Talmannen......	i
Stochholms stad.
Herr Lindman............	i
» Eriksson i Stockholm....... » Hansson i Stockholm....... » Nylander............		1 1
» Engberg............. » Johanson i Stockholm.......		1
Fru Östlund............. Frk. Wellin.............	i	1	i
Herr Holmdahl............	i
» Höglund............		1
» Kilbom............. » Carleson.............		1	i
» Andersson i Stockholm...... Fru Gustafson............ Herr Arnemark............	1	1	i
» Severin.............		1
» Cruse ..............		1
» Lindberg i Stockholm....... )> Ossbahr.............	i	1
Stochholms län.
Herr Andersson i Igelboda.......		1
» Leo..............		1
» Andersson i Tungelsta......		1
» Mosesson.......... » Ahl...............	i	1
» Lundqvist i Rotebro.......	i

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)

		Ja	Nej	Av-står \|
Herr	Flyg..............			1
»	Thorell.............	1
»	Wallén.............	.	1
»	Eriksson i Sandby........		1
	Uppsala län.
Herr	Borg..............		1
»	Olsson i Golvvasta........		1
»	Lundstedt............		1
»	Linnér.............	1		1
»	Elmroth.............		1
	Södermanlands län.
Herr	Johansson i Uppmälby......		1
»	Olsson i Ramsta.........	1
»	Laurén.............
»	Jonsson i Eskilstuna.......	•	1
»	Andersson i Dunker.......		1
»	Lundbom ............		1
»	Johansson i Ängtorp.......			1
	Östergötlands län.
Herr	Sjögren.............		1
»	Olsson i Rimforsa........	1
»	Ericson i Boxholm........
»	Westman............		1
»	Ward..............		1
»	Anderson i Norrköping......	1
»	Skoglund............	1
»	Hermansson...........		1
»	Hagman............	1
»	Falk..............		1
Fru Gillner-Ringenson......... Herr Jacobsson............	1	1
	Jönköpings län.
Herr Johanson i Huskvarna......			1
»	Hamrin.............	1
»	Carlström............	1
»	Fast..............		1
»	Nilsson i Landeryd........	1
»	Petersson i Broaryd.......		1
»	Andersson i Löbbo........		1
»	Johnsson i Norrahammar.....		1
»	Andersson i Leabo........		1
	Kronobergs län.
Herr Olsson i Blädinge........	1
»	Blomquist............		1

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Herr Svensson i Grönvik.......		1
» Rosander............		1
» Mattsson............		1
Kalmar län.
Herr Magnusson i Kalmar.......		1
» Werner i Hultsfred........ » Gustafson i Vimmerby......	1	1
» Johansson i Krogstorp...... » Heiding.............	1	1
» Johnsson i Kalmar........		1	l
» Jonsson i Mörbylånga...... » Lundell.............	1	1
» Gustafsson i Välsnäs.......	1
• Gotlands län.
Herr Gardell i Gans..........		1
» Svedman............ » Gardell i Stenstu........	1
Blekinge län.
\ Herr Jönsson i Boa..........	1
» Törnkvist i Karlskrona......		1
» Jeppsson............ » Holmgren............	1		i
» Hällgren............		1
Kristianstads län.
Herr Nilsson i Bonarp.........	1
» Persson i Fritorp........ » Björklund............	1	1
» Björk..............		1
d Isacsson.............		1
» Hammarlund..........		1
» De Geer............		1
» Andersson i Munka ljungby ....		1
Malmö m. fl. städer.
Herr Lovén.............		1
» Lindskog............ » Bergström............		1
» Andersson i Malmö.......		1
» Vougt..............		1
» Svensson i Landskrona...... » Christiernsson..........	1	1
» Hagberg i Malmö........ » Erlander............	1	1

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)

	Ja	Nej	Av- står
Malmöhus län.
Herr Olsson i Kullenbergstorp.....	1
» Sköld..............		1
» Andersson i Höör........		1
» Törnkvist i Bjuv........		1
» Paulsen.............		1
» Nilsson i Hörby.........		1
» Pehrsson i Bramstorp......		1
Fru Nordgren............ Herr Liedberg............	1	1
» Landgren............ » Nilsson i Steneberg.......	1	1
Hallands län.
Herr Lindqvist ............		1
» Andersson i Falkenberg......		1
» Eriksson i Toftered....... » Andersson i Lindome.......	1	1
» Pettersson i Dahl........ » Hingård.............	1	1
Göteborgs stad.
Herr Lithander............	1
» Pehrsson i Göteborg....... » Wigforss............	1	1
» Olson i Göteborg........ » Ström..............	1	1
» Ekman.............		1
» Nilsson i Göteborg........		1
» Frankenberg...........		1
» Henrikson............		1
Göteborgs och Bohus län.
Herr Andersson i Grimbo.......		1
» Osberg............. » Wallerius............	1
» Brännberg............ » Mårtensson...........		1
» Karlsson i Munkedal....... » Hansson i Hönö.........	1	1
» Olsson i Staxäng.........	1
Älvsborgs län.
Herr Danielsson............	1
» Gustafson i Kasenberg...... » Hansson i Trollhättan......	1	1
» Olsson i Mellerud........ » Hansson i Rubbestad......	1	1

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

		Ja	Nej	Av- står
Herr	Niklasson............		1
»	Ryberg.............		1
»	Leffler.............	1
»	Petersson i Lerbäcksbyn.....	1		j
»	Weijne.............		1
»	Larsson.............	1
	Skaraborgs län.
Herr	Bengtsson i Kullen........	1
»	Magnusson i Skövde.......	1
»	Bäcklund............		1	j
»	Johanson i Hallagården.....		1
»	Lundén .............	1
»	Persson i Tidaholm.......		1
»	Gustafsson i Lekåsa.......		1
»	Beck..............		1
»	Fält..............
	Värmlands län.
Herr	Hallén.............		1
1>	Andersson i Prästbol.......		1
»	Norling.............		1
»	Norsell.............		1
»	Spångberg ............			i
»	Björling.............	1
»	Nordström...........		1
»	Persson i Grytterud.......	1
»	Nilsson i Karlstad........	1
»	Werner i Höjen.........	1
	Örebro län.
Herr	Uddenberg...........		1
»	Anderson i Råstock.......		1
»	Ljunggren............		1
»	Persson i Falla.........	1
»	Pettersson i Rosta........		1
»	Åqvist.............
»	Hansson i Örebro........		1
»	Johansson i Djursnäs.......		1
	Västmanlands län.
Herr	Eklund.............		1
»	Olovson i Västerås........		1
»	Johansson i Bro.........		1
»	Westerdahl...........	1
»	Andersson i Surahammar.....		1
	Gustavson i Sala.........		1 1 ,

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. accis å margarin m. m. (Forts.)

		Ja	Nej j	Av- står
	Kopparbergs län.			I
Herr Eriksson i Falun.........		1
»	Jansson.............		1
»	Olsson i Mora..........			1
»	Andersson i Rasjön.......	1
»	Pettersson i Hällbacken.....		1
»	Andersson i Ovanmyra ....		1
»	Karlsson i Grängesberg......			1
»	Aronson .............	1
»	Ericsson i Sörsjön........		1
	Gävleborgs län.
Herr Månsson............		1
»	Olsson i Gävle..........		1
»	Holmström...........
»	Herou.............			1
»	Högström............	1	1
»	Hilding.............	1
»	Hultman............
»	Persson i Undersvik.......		1	1
»	Nyblom.............		1
	Västernorrlands län.
Herr	Johansson i Sollefteå.......		1
»	Strindlund............		1
»	Österström...........		1
»	Molander............		1
»	Rudén.............	1
»	Sandström............	1
»	Berg..............		1
»	Englund............		1
»	.Tonsson i Haverö........		1
»	Norén..............		1
	Jämtlands län.
Herr	Olofsson i Digernäs.......	1
»	Hedlund i Östersund.......		1
»	Hedlund i Häste.........	1
»	Persson i Trången........		1
»	Olsson i Rödningsberg......		1
	Västerbottens län.
Herr Wikström............
»	Lindmark............	1
»	Brännström...........
D	Lindberg i Umeå........
»	Sandberg ............
»	Näslund.............

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Ang. mötande
liv förluster ä
Aktiebolaget
Kreditkassan
av år 1922.

Äng. accis å margarin m. m. (Forts.)

			Ja	Nej	Av- står
Herr	Wiklund.......			1
»	Hansson i Vännäsby . .		1
	Norrbottens län.
Herr »	Hage......... Nilsson i Antnäs ....		1	1
» »	Lövgren ........ Johansson i Tväråselet .			1 1
»	Brädefors.......				1
» »	Meyerhöffer...... Hagberg i Luleå ....		1		1
		Summa	68	132	11

§ 5.

Vid härpå skedd föredragning av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för avsättning till statens mjölkregleringsfond biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 6.

Härefter förelåg till avgörande sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande,
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av visst belopp ur fonden för mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 till avlyftande av kassans skuld till riksbanken.

I en till riksdagen den 5 maj 1933 avlåten proposition, nr 250, hade Kungl.
Majit, under åberopande av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen besluta att av fonden för mötande av förluster
å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 skulle på sätt av departementschefen
i statsrådsprotokollet angivits tagas i anspråk ett belopp, motsvarande
kassans skuld till riksbanken, 26 miljoner kronor, jämte därå upplupen
ränta.

Kungl. Majlis ifrågavarande proposition, vilken hänvisats till statsutskottets
förberedande handläggning, hade efter överenskommelse mellan stats- och
bankoutskotten behandlats av sammansatt utskott.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande förslag.

Sedan berörda hemställan föredragits, yttrade:

Herr Kilbom: Herr talman! Sistlidna sammanträde diskuterade andra

kammaren frågan angående Helleforsbolaget och det stöd, som staten skall
lämna till detta. Jag tror, att slutintrycket av debatten även på dem, som
röstade på utskottsförslaget, var, att större skandal än Helleforsbolagets skötsel,
resp. Kreditkassans medverkan till dess misskötsel, knappast förekommit
under de senaste 10 ä 12 åren. Jag hörde en del av kammarens ledamöter •—-socialdemokrater och övriga, som röstade för förslaget -— under det att höger -

Lördagen den 17 juni f. in.

Nr 48.

Ang. mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan ar år 1922. (i orts.)
ledaren hade ordet, högljutt uttrycka denna sin uppfattning. Emellertid föreligger
nu ett ärende, som också delvis berör Helleforsbolaget, i det att det
här gäller förslag om att på nytt i realiteten anvisa medel till Kreditkassan
för täckande av dennas förlust. Det vore verkligen intressant att för en gångs
skull få en verkligt redig uppställning från Kreditkassan rörande dess förvaltning.
Det är möjligt, att kammarens ledamöter icke ha något intresse för
den saken, men nog tycker jag, att regeringen borde ha det. I varje fall
finns det en del, som hysa det önskemålet, att Kreditkassans räkenskaper
skola ställas upp så, att åtminstone bokföringskunnigt folk kan förstå dem.
Att icke bokföringskunniga skola kunna beredas möjlighet förstå, huru statens
förvaltning redovisas, det är kanske för mycket begärt och innebär mahanda
för mycket arbete. Att av det förslag, som här föreligger.^ kunna få
klart för sig. hurudan Kreditkassans ställning är, det är mycket svårt. ° Först
efter ett ingående detaljstudium, framför allt av det, som återfinnes på sidan
14. kan man komma till klarhet örn. vad vi nu hålla på att behandla.

Innan jag emellertid går in på det, kan jag icke underlåta att erinra örn vad
som skedde för elva år sedan i andra kammaren och om de socialdemokratiska
löften, som den gången gåvos. Man återfinner detta i andra kammarens protokoll
nr 23 onsdagen den 29 mars 1922 på sidan 108. Där finner man, att
dåvarande defacto-ledaren av bankoutskottet, socialdemokraten Kristensson,
yttrade bland annat följande. »Allt beror på huru detta bolag kommer att
skötas. Skötes det förnuftigt, som kronkreditaktiebolaget sköttes, så är det
icke blott möjligt utan till och med antagligt, att staten icke kommer att förlora
någonting, örn staten träder in här med sin kredit för att stödja, där pengarna
icke räcka.» Således, örn aktiebolaget Kreditkassan sköttes förnuftigt,
var det icke blott möjligt, utan till och med troligt, att ingen förlust skulle
komma att uppstå. Slutsatsen måste bli den frågan: Hur i rimlighetens

namn har Kreditkassan skötts under de gångna tio åren, ty stora ° förluster
lia uppstått. (Skulle man icke kunna påkalla uppmärksamhet?) Såsom ordförande
i Kreditkassans styrelse sitter generaldirektören Anders Orne. dag
vet nu icke huruvida man måste säga, att han saknar förnuft, eller örn någon
annan omständighet förelegat, som skapat detta resultat. Måhända har det
belopp, som Kreditkassan fått, beviljats på ytterst lättsinniga grunderl

Det var emellertid icke enbart sedermera ordföranden i bankoutskottet herr
Kristensson, som yttrade sig på anfört sätt, utan dåvarande finansministern
Thorsson yttrade också en del, som det är anledning att komma i håg, oell som
återfinnes på sidan 109. »Men mina herrar» säger lian, »det finns en annan
part också här, som av olika anledningar har anförtrott sitt pund till förvaltning
av dessa institutioner. Här sitter mången, mangen gammal man^och
kvinna i detta land, som har arbetat hela sitt liv för att paulla ihop några
slantar, och nu väckas de plötsligt en vacker dag av den underrättelsen, att de
institutioner, som de hade förtroende för, ha misskött deras förtroende i en
sådan grad, att de plötsligt känna sig nära att förlora allt vad de ha.» Dåvarande
finansministern tillägger sedan: »För min del skattar jag den verk liga

sparsamheten så högt, att jag kan med gott samvete och god tilliörsikt
inför både nutid och framtid ställa mig i bräschen för ett förslag, sorn gar
ut på att lugna sinnena hos dessa människor, som hava sparat och sparat i
ali sin tid och lagt undan resultatet av ett flitigt arbete.» Och han tilläde,
då från vår dåvarande grupp den frågan ställdes upp. varför arbetarrepresentanterna
hade anledning att anslå 50 miljoner kronor till storkapitalistiska företag.
att »detta förslag innebär i verkligheten icke att ge en dödsstöt åt landets
näringsliv. Det innebär i verkligheten att giva en hjälp åt strävandena
att återföra vår penningförvaltning i riktigare banor än som den råkat in i

Nr 48.

Lördagen den 17 juni £. m.

Äng. mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922. (Forts.)
under den tid, som vi genomkämpat.» Detta förslag har icke framkommit
»för att krafsa några kastanjer ur elden för personer, som skött sig illa, utan
det har skett av häns5Tn till alla dessa, som ehuru oskyldiga, skulle komma
att lida av en katastrof, som varje medborgare har skyldighet att försöka motverka,
så att den icke får en större utbredning än att vi kunna bära följderna
av densamma». Landets dåvarande finansminister påstod således tre saker:
l:o) De 50 miljoner kronor, som år 1922 anslogos, och som året efteråt ökades
med ytterligare 50 miljoner kronor, beviljades att utgå av skattemedel till
hjälp åt spararna; 2:o) på de pengarna skulle icke någon förlust komma att
uppstå; 3:o) det var alls icke någon avsikt att krafsa några kastanjer ur elden
för dem, som den gången i varje fall i allmänna opinionen stodo med ena
foten på Långholmen.

Herr Thorsson sade också, att meningen var att genomföra en bättre penningförvaltning.
Vad som skett för två år sedan visar, vilken fullständig illusionspolitik
socialdemokraterna den gången och alltjämt bedrivit. Då uppstår
den frågan: Har av de 50 miljoner kronor, som Kreditkassans aktiekapital
utgjorde — privatbankerna anslogo 5 miljoner kronor, och detta belopp skulle
tagas i sista hand, — någonting gått till spararna i landet? Måhända — och
bland annat däri brister sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande —
kunde man få en vederhäftig uppgift örn huru mycket av de pengar, som äro
förlorade, gått till spararna här i landet under de gångna tolv åren. Huru
mycket? Har det gått 100,000 kronor? Har det gått 1,000 kronor? Har det
gått 100 kronor? Det har icke gått någonting, ty den hjälp, som lämnades
till ett par folkliga banker har återbetalats eller erhållits mot fullgod säkerhet.
Men den förlust, som finns, vart har den gått? Jo, därom fingo vi besked
under föregående sammanträde. Den har gått bland annat till Helleforsbolagets,
till Värmlandsbankens, till Sydsvenska bankens och till Smålandsbankens
räddning. Och vidare! Penningförvaltningen har icke blivit ett uns
bättre av statens offer. Tvärtom. Icke på grund av några vissa personers
synder och icke på grund av det socialdemokratiska partiets medverkan har
den blivit sämre. Försämringen är den klara följden av en kapitalistisk samhällsordning,
som medfört det rena svindleri, vilket under en gången tid ägt
rum.

Men ännu en sak, herr talman! Örn lagens bestämmelser örn ansvarsskap
överhuvud taget har någon mening, ställer nian den frågan: Huru har Kreditkassans
styrelse skött det uppdrag, som den fått sig ålagt? Det socialdemokratiska
partiet har anledning att omedelbart taga upp till undersökning, huru
den socialdemokratiske ordföranden i Kreditkassan skött sitt uppdrag. Knappast
i något annat land i världen skulle en sådan låt-gå-politik tolereras som
i detta fall. Vid föregående sammanträde gingo alla talare som katten kring
het gröt med undantag av herr Verner Karlsson. 191/, miljoner kronor ha
slängts bort, och när de som skola vårda statens ekonomiska intressen skola
undersöka saken, resa de upp till Hellefors den ena dagen — tveksamma, säger
herr Anderson i Råstock, och det är ju blygsamt — äta middag på kvällen,
som antagligen smakar mycket bra, och så resa de sannolikt påföljande
dag eller dagen därefter. Genom den »undersökningen» har all tveksamhet
försvunnit. Sedan är man redo att tillstyrka en politik, som — jag kommer
om ett ögonblick till den saken — kostat staten 191/2 miljoner kronor.

Vad är nu Kreditkassans förlust? På sidan 14 meddelas, att »av det för år
1932 för Kreditkassan upprättade bokslutet framgår, att kassan balanserar en
förlustsumma av 49,866,337 kronor 91 öre, varvid är att märka, att såsom tillgång
till fulla beloppet upptagits en fordran av kassans dotterbolag, aktiebolaget
Igo »å 19.5 miljoner kronor mot hypotek av samma nominella belopp pre -

Lördalen deli 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922. (Forts.)
ferensaktier i Hellefors Bruks Aktiebolag. Aktiebolaget Igos namn kan ej
tillmätas något nämnvärt värde, och Helleforsaktierna få nu anses vara värda
så mycket mindre än det nominella beloppet, att Kreditkassans förlust i verkligheten
är så stor, att aktiekapitalet i sin helhet är förbrukat». Således endast
genom att taga upp en luftpost på 19.5 miljoner till sitt fulla värde kommer
Kreditkassans styrelse dithän, att den balanserade förlusten inskränker
sig till att hela aktiekapitalet 50 miljoner kronor är förlorat. Hör nu herr
talman! Ha vi icke på Kungsholmen nyligen i rådhuset haft en rad processer
angående falsk bokföring, på grund av att de anklagade upptagit luftposter
o. dyl. Vöre det icke anledning för den händelse den svenska lagen
gäller för alla, att som jag redan anfört också taga och syna Kreditkassans
förvaltning? Här äro ju 19.5 miljoner kronor upptagna till ett värde, som
i realiteten är obefintligt. Det är ju möjligt, att några av herrarna tycka, att
detta är en bagatell. Om ni tycka det, böra ni måhända ett ögonblick tänka
efter, vart sådana bagateller fört söder örn Östersjön, ty icke minst en sådan
»demokratisk» förvaltning har i Tyskland banat vägen för fascismen. Detta
är enligt svensk lagbok ingenting annat än den rena och klara^ svindeln. Den
rena och klara svindeln! Jag kan, herr talman, icke finna något annat sanningsenligt
omdöme.

Kreditkassans förlust inskränker sig emellertid ^icke blott till detta. På
samma sida i samma betänkande meddelas det, att Kreditkassan dessutom har
en skuld till riksbanken på 26 miljoner kronor jämte därå upplupen ränta.
»Från riksbanken», säges det längre ned, »har vid upprepade tillfällen under
hand gjorts framställning örn skuldens betalning». Jag undrar just, varför
man icke gjort ens något försök att meddela riksdagen detta. Slutsatsen blir
emellertid, att Kreditkassans nuvarande status att döma av detta betänkande
— den reservationen är påkallad, ty man vet icke vad som i övrigt döljes
bland Kreditkassans papper — är, att av de 50 miljoner kronor, på vilka
»ingen förlust skulle uppstå», finns icke ett öre kvar, och av de ytterligare
50 miljoner kronor eller den garantifond. som Kreditkassan beviljades år 1923.
återstå, alltjämt enligt detta betänkande, blott 15 miljoner kronor. I runt tal
ha skattebetalarna förlorat på Kreditkassan till dato 85 miljoner kronor. Jag
skall nu icke vara elak, men nog ligger det nära till hands att framställa den
frågan: Äro samtliga socialdemokratiska löften lika luftiga som de löften, vilka
avgåvos av herrar Kristensson och Thorsson år 1922? De visa sig nämligen
mot bakgrunden av dessa siffror i allra högsta grad luftiga. »Örn den
sköttes bra, denna kassa, skulle det icke bli några förluster.» Måhända invänder
man, att sedan 1922—23 har dock en kris kommit. Det är sant, men före
den krisen var det dock en högkonjunktur under 5 ä 6 år, och det. blev ändå
icke på något sätt bättre. Jag tror, herr talman, att det under dylika förhållanden
är fullgod anledning att framställa kravet på att Kreditkassans förvaltning
underkastas en ordentlig granskning, och att till kammarens protokoll
det klart säges ut. att det. man gjorde åren 1922 och 1923. var sådant, som
måste karakteriseras såsom antingen fullkomligt oförstånd eller, örn det icke
var oförstånd — för mig är det tämligen egalt vad man fäller för omdöme
därom — såsom den rena svindeln. Av de löften, som då gåvos, har ingenting
hållits. 15 miljoner kronor äro kvar, och 85 miljoner kronor äro försvunna i
luften.

Nebenbei skulle jag vilja säga, att här har man ställt på denna Kreditkassa,
jag vet icke örn med vederbörande styrelses vetskap eller icke, det ena kravet
efter det andra, och Kreditkassan har bara haft att betala. Jag kan icke
tänka mig, ty det skulle .strida mot hela den uppfattning örn den nuvarande
finansministern, som jag fått under många års bekantskap, att han kan anse

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922. (Forts.)
denna politik vara riktig. Därför skulle jag måhända få uttala den förhoppningen.
att han föranstaltar om en ordentlig undersökning av hela denna historia
och lägger fram resultatet för riksdagen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lithander: Herr talman! Studiet av detta sammansatta stats- och
bankoutskotts utlåtande nr 3 har givit mig anledning till många reflexioner,
som jag icke kan underlåta att be att få framföra för kammaren.

Det organ, som blivit tillskapat under namn av Kreditkassan, har för mig
stått såsom en modern form för beskattning av svenska folket. Jag beklagar
mycket, att den har fått existera så länge, som den nu har gjort. Det sägs, att
»sådana förluster för bolaget uppstått, att den ursprungliga garantifonden å
50 miljoner kronor och två tredjedelar av aktiekapitalet gått förlorade». Det
står, att kassan balanserar en förlustsumma på nära 50 miljoner kronor. Sedan
står deb såsom redan blivit omnämnt, att »aktiebolaget Igos namn kan ej tillmätas
något nämnvärt värde, och Helleforsaktierna få nu anses vara värda så
mycket mindre än det nominella beloppet, att Kreditkassans förlust i verkligheten
är så stor, att aktiekapitalet i sin helhet är förbrukat», varför Kreditkassan
torde vara skyldig att träda i likvidation.

Då jag för min del här skarpt gick in för att det var oriktigt av riksdagen
att använda ytterligare skattemedel för att stödja Helleforsbolaget liksom det
var oriktigt att tidigare för samma ändamål ha använt nära 20 miljoner av
skattemedel, som nu äro värdelösa, så må det vara mig tillåtet, herr talman,
att ge uttryck åt den uppfattningen, att när Kreditkassan har medverkat till
detta och fattat beslut, som riksdagen icke på vanligt sätt kunnat deltaga uti,
så är det tid på att denna Kreditkassa nu tager steget fullt ut och upplöses,
d- v. s. träder i likvidation. Jag anser för min del, att det är det enda riktiga
i detta sammanhang, att man icke nu fattar ett beslut i enlighet med utskottets
hemställan, utan att man begär att få en slutuppgörelse för att få bort det hela.

Jag har^också fäst mig vid, och det är ju nästan tragikomiskt, att riksbanken
sedan 1925, tror jag det var, bär fått göra påminnelser örn återbetalning av
en fordran på Kreditkassan. Riksbanken har icke kunnat få betalt, och den
kan ju icke gärna skicka sin. fordran till en inkassobyrå för att få det. Det
leder emellertid till sådana orimligheter, när staten börjar slå in på sådana former
för finansiering av olika saker. Det var också därför, herr talman, som
jag i kammaren här riktade mig emot att det skulle vara en nämnd, som kunde
bestämma enligt fullmakt. Det är mycket bättre, om sakerna komma i gammal
ordning via statsutskottet, jordbruksutskottet eller bankoutskottet till riksdagen,
att vi få lov att besluta i detalj och att man icke på detta sätt överlåter
åt en nämnd att handha pengar, som ytterst äro skattemedel. Följden blir ju
bara den, att sedan dispositionerna en gång blivit träffade, kan icke riksdagen
desavuera sina egna, utan då får riksdagen bara säga ja och amen till alltsammans.

Utskottet säger nu vidare: »För att nå detta mål torde förslagsvis riksgäldskontoret
böra bemyndigas att med anlitande av den av skattemedel bildade och
under kontorets förvaltning stående fonden» inbetala Kreditkassans skuld till
riksbanken. Vad betyder nu det? Jo, det betyder, att när pengar användas
på så sätt, blir skatteskruven åtdragen över hela landet. Vi veta ju, att även
1 inansminister Thorsson på sin tid ansåg, att talet 100 skulle vara en normalsiffra,
men nu äro vi uppe i 165. Man lägger dessutom på parallella beskattningar.
Den vinst, som ett aktiebolag gör, beskattas ju först hos bolaget,
sedan beskattas utdelningen hos aktieägarna och slutligen blir samma sak

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922. (Jörts.)
beskattad ännu en gång genom den extra inkomst- och förmögenhetsskatten.
Det där går till en tid, men vi lia sett. att skatteunderlaget för både stat oell
kommun sjunker undan, och det är bara en tidsfråga, när detta handskande
med skattemedel och nied det allmännas medel kommer att sträcka sina verkningar
långt utöver vad som för närvarande är fallet. Det kommer att träffa
litet var i detta land mycket kännbart. Det är därför också anledning för dem.
som ha att besluta örn stora eller små utgifter av skattemedel, att ta den saken
under övervägande och icke fortsätta pa den väg, varpå man nu slagit in. Det
råder i många fall en fruktansvärd likgiltighet för ett sparsamt och förståndigt
handskande med skattemedel, och vad som här skett via Kreditkassan är sannerligen
icke minst anmärkningsvärt i det fallet.

Det står i den kungl, propositionen, att det ifrågasatta kapitalcikningsanslaget
bör täckas av andra statsinkomster än lånemedel, och det kan således icke vara
fråga om annat än skattemedel i ena eller andra formen. Även örn man för
övrigt skulle använda lånemedel, så skola de ju förräntas och en gång betalas
tillbaka, vilket ju kommer att trycka kommande generationer med amorteringar
och räntor, och det måste, i den mån vi ge oss ut i sådana saker, vålla dålig
ekonomi för landet i dess helhet. Det är sannerligen icke en dag för tidigt, att
man sätter stopp för sådant. Jag får lov att säga, att om man kritiskt granskar
balansräkningen för Kreditkassan per den 31 december 1932 och prövar, vad
som där är upptaget såsom tillgångar, så kan det göras till föremål för oerhört
skarpa erinringar. Intet enskilt företag skulle få lov att lägga fram en sådan
balansräkning opåtalt. Här är såsom tillgångar upptagna lån enligt specifikation
på 51 miljoner kronor. Örn man sedan ser efter varav dessa lån bestå,
så finner man, att det är lån till Wermlands enskilda bank, aktiebolaget Webe.
på 12 miljoner kronor, till aktiebolaget Hellefors bruk med 19.5 miljoner kronor
o. s. v. Som vi veta, är det sistnämnda beloppet värdelöst. Webe känner
jag icke till, men sammanlagt kommer man upp till en summa av 51 miljoner
kronor med mycket tvivelaktiga säkerheter.

Jag återkommer än en gång till att det från riksbanken vid upprepade tillfällen
har gjorts framställning örn återbetalning av Kreditkassans skuld till
banken. Nu anger man här som en lösning av den frågan, att »någon kontant
utbetalning av medel till riksbanken skulle ej behöva ifrågakomma, därest
riksbanken vore villig att mottaga likvid i statsskuldsförbindelser». Men
dessa måste ju i alla fall någon gång lösas in. Man kommer icke ifrån det
utan förlust. Jag har här särskilt fäst mig vid, att de organ, som riksdagen
har valt och som skola bevaka statens och riksdagens intressen och därmed väl
också skattebetalarnas intressen, eftersom vederbörande blivit valda bland
riksdagens ledamöter, nämligen fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
förklarat sig icke ha haft något att erinra. Jag kan icke med den syn.
som jag har på dessa ting, förstå annat än att ett yttrande från dessa högt kvalificerade
organs sida borde ha åtföljts av en verkligt skarp erinran och en
mycket skarp kritik i detta fall.

Jag kan, herr talman, för min del icke vara med örn ett bifall lill detta med
mindre riksdagen samtidigt får ett utarbetat förslag till Kreditkassans avveckling,
och jag ber därför att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Örn man skulle döma efter inne hållet

i de två talares yttranden, som nu lia uppträtt i denna fråga, skulle
man onekligen få den uppfattningen, att Kreditkassans styrelse är en institution,
som åtar sig och gör ungefär vad som helst. Jag har icke begärt ordet
för att ingå i någon längre polemik emot vederbörande talare. Jag vill endast
inskränka mig till att konstatera, att alla de åtaganden, som Kredit -

Nr 48.

Lördagen deri 17 juni f. m.

Äng. mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922. (Forts.)
kassan har måst göra, ha skett efter riksdagens bestämda direktiv och beslut.

Därutöver vill jag endast erinra därom, att under årens lopp ha olika finansministrar,
både sådana som företrätt samma uppfattning som herr Lithander
i politiskt avseende och andra, ansett det vara nödvändigt att avsätta
vissa belopp för mötande av väntade förluster på aktiebolaget Kreditkassans
verksamhet. Så ligger det till med den saken. Man har avsatt hittills i runt
tal 46 miljoner kronor, och den operation, som nu verkställes, är ju icke något
annat än helt enkelt och simpelt, att man vill undvika en brådstörtad avveckling
av Kreditkassan.

Som sagt, riksdagen har hela tiden varit med och har vetat, hoppas jag åtminstone,
vad den har gjort för varje gång, den givit Kreditkassan nya uppgifter.
Då så är förhållandet, herr talman, finns det ingen anledning att i
dag yrka annat än bifall till den här föreslagna åtgärden.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag må ju säga, att jag fruktar, att herr Anderson
i Råstock ockrar något för mycket på kammarens dåliga minne och
på dess två gånger förändrade sammansättning sedan den gick in för Kreditkassan.
da han pastar, att alla de ataganden, som Kreditkassan gjort, skett
efter riksdagen beslut. Jag undrar ändå, om icke detta påstående, herr Anderson
i Råstock, tarvar en litet närmare förklaring. Är det icke så, att Kreditkassan
är engagerad i Helleforsbolaget, förut Laxå och nu Helleforsbolaget?
Har riksdagen beslutat teckningen av de 19.5 miljonerna i aktier i Helleforsbolaget
och i så fall, när skedde det? Är det icke så, att Kreditkassan ursprungligen
engagerade sig, ehuru det nu är avvecklat, i Wermlands enskilda
bank? När beslöt riksdagen det? Är det icke så. att Kreditkassan engagerade
sig i Smålands enskilda bank? När beslöt riksdagen det? Är det icke
så, att Kreditkassan engagerade sig åtminstone tillfälligt i vissa folkbanker?
Det beslöt icke riksdagen, men det rapporterades till riksdagen, såvitt jag
icke minns galet. De transaktioner, som Kreditkassan bedrivit eller indirekt
varit berörd utav och som riksdagen fått behandla, voro väl, då regeringen
fick att engagera staten i en Göteborgsbank, då riksdagen beslöt teckna pengar
i en annan bank, vilket väl skedde med Kreditkassans vetskap, det var
val då riksdagen beslöt teckna 3 miljoner kronor i en landsomfattande organisation,
som väl också Kreditkassan, örn icke var engagerad uti, så dock
hört örn. I övrigt kan jag icke erinra mig. att riksdagen har fått besluta de
engagemang, som Kreditkassan har iklätt sig.

Anderson i Råstock gjorde sig också skyldig till en annan oriktighet
da han sade, att riksdagen hade vetat vad den hade gjort. Jag påstår för
mm del, att även om riksdagen skulle ha beslutat på sätt herr Anderson i
Råstock säger, vilket jag alltjämt bestrider, sa har det likväl varit omöjligt
för riksdagens medlemmar att veta den fulla innebörden av de beslut, de ha
fattat, f Kreditkassans bokslut och balansräkningar ha alltid varit så uppställda,
att om det funnits en privat aktieägare i företaget, en advokat Essén
t. ex., som haft tillfälle att vara närvarande på en bolagsstämma såsom hän1
i r alun, skulle han ha stämt Kreditkassan och krävt att få kompletterande
uppgifter vid sidan örn styrelseberättelser och balansräkningar

Herr talman! Sedan nu herr Lithander yrkat avslag på det föreliggande
iorslaget. ber jag att fa uttala min tillfredsställelse över att man även på
högerhåll kommit till insikt — jag hoppas, att det är en allmänt omfattad
insikt — örn inneborden av dessa transaktioner. Åren 1922 och 1923 var emellertid
vårt parti det enda. som talade oell röstade emot. Även bondeförbun
dets medlemmar, som gingo omkring och knöto händerna i bvxfickorna ocl

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922. (Forts.)
talade lusteliga om storfinansen, röstade då gladeligen för beslutet. Dessa
år fanns det ingen högerman, som tyckte annat än att Thorsson jvar en sjudundrande
karl, som gick in för Kreditkassan. Sedan, år 1924, då det gällde
att anslå 15 miljoner till Jordbrukarbanken, gick högern delvis emot. Då
emellertid nu högern, åtminstone herr Lithander, som sagt kommit till insikt
örn att man fört en oriktig politik, så ber jag att få uttala min tillfredsställelse
med detta, och att få visa det genom att yrka bifall till herr Lithanden
förslag. Jag tror, att det kan vara på tiden att framtvinga en ordentlig redogörelse
för hur hela historien ligger till.

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag tror icke, att det är så farligt med

den här svindeln, som herr Kilbom talade örn. Riksdagen har under de gångna
åren anslagit 46 miljoner kronor för att möta förluster på Kreditkassan,
Av dessa 46 miljoner skall nu tagas 26 miljoner för att betala riksbanken en
skuld. Jag tycker, att man icke skall göra denna affär större, än den är.
Det är bara ett fortsättande av vad vi tidigare vid flera tillfällen förut beslutat
här i kammaren, när vi inrättade denna fond, vilken nu uppgår till 46
miljoner kronor.

Sedan sade herr Kilbom i sitt första anförande, att insättarna i bankerna
icke haft mycken nytta av denna åtgärd att inrätta Kreditkassan, men det är
alldeles felaktigt. Inrättandet av Kreditkassan tillkom för att skydda insättarna
och även näringslivet i de orter, där Värmlandsbanken och Sydbanken
m. fl. banker hade sin verksamhet. Dessa banker voro då i den ställningen,
att de icke längre kunde utöva sin verksamhet, därest icke vissa engagemang
avlyftes och stödåtgärder vidtogos för dem. Det förhåller sig alltså på det
sätt, att insättarna blivit skyddade genom de åtgärderna.

Jag tror icke, det är riktigt att lägga upp denna fråga så, som herr Kilbom
och herr Lithander gjort. Detta har riksdagen förut varit med om, och
det är ingenting annat än att fortsätta med vad vi tidigare beslutat och nu
använda 26 miljoner kronor av de 46 miljoner kronor, som vi redan beviljat
och som fonderats i riksgäldskontoret för att därmed möta befarade förluster,
som vi alla vetat om tidigare. Jag tror icke alls, det finns någon
svindel i denna affär från Kreditkassans styrelses sida.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på avslag darå; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Kilbom begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och bankoutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Ang. vissa
ändringar i
kommunal -skalf ela gen
m. m.

64 Nr 48. Lördagen den 17 juni f. m.

§ 7.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bevillningsutskottets
betänkande, nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 38 § 1 mom. samt 64 och 66 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

I en den 24 februari 1933 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 171, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

dels lag om ändrad lydelse av 38 § 1 moni. samt 64 och 66 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
dels förordning om ersättningsskatt;

dels ock förordning örn ändrad lydelse av 31 § taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).

Till bevillningsutskottets behandling hade jämväl överlämnats följande i
anledning av förevarande proposition väckta motioner, nämligen

motionen nr 267 i första kammaren av herr Örne, däri hemställts, »att riksdagen
måtte besluta

a) avslå de med Kungl. Maj:ts proposition nr 171 framlagda förslagen till
förordning örn ersättningsskatt och till förordning örn ändrad lydelse av 31 §
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379); samt

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förnyat övervägande av frågan,
huruvida syftet med den föreslagna ersättningsskatten icke kan uppnås på
ett sätt, som bättre överensstämmer med hittills gällande grundsatser för
svensk skattelagstiftning än den i propositionen föreslagna ordningen gör»;

de likalydande motionerna nr 276 i första kammaren av herr Borell och nr
450 i andra kammaren av herr Anderson i Norrköping m. fl., i vilka hemställts,
»att riksdagen måtte avslå det i Kungl. Maj:ts proposition nr 171 upptagna
förslaget till ersättningsskatt»; samt

motionen nr 439 i andra kammaren av herr Olson i Göteborg m. fl., vari
föreslagits, »att riksdagen måtte avslå i Kungl. Maj :ts proposition nr 171 upptagna
förslag till förordning örn ersättningsskatt».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med förklarande att förevarande proposition, i
vad den avsåge ändringar i kommunalskattelagen och förslag till ersättningsskatt,
icke kunnat oförändrad bifallas samt med anledning av motionerna
1:267, 1:276, 11:439 och 11:450,

a) antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag örn ändrad lydelse av 38 § 1 mom.
samt 64 och 66 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) med
viss av utskottet föreslagen ändring;

b) antaga Kungl. Maj:ts förslag till förordning örn ersättningsskatt med
vissa av utskottet föreslagna ändringar;

2) att förevarande proposition, i vad den avsåge förslag till ändrad lydelse
av 31 § taxeringsförordningen, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

3) att motionen 1:267. i den mån densamma icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet i punkten 1) hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och erhölls därvid ordet av

Herr Olson i Göteborg, som anförde: Herr talman! I bevillningsutskottets
föreliggande betänkande föreslår utskottet riksdagen antagandet av en förord -

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
ning om ersättningsskatt, vars syfte är att hindra, att bolagsformen av enskilda
personer utnyttjas för vinnande av skattebesparing. Sådan skattebesparing
kan ju uppkomma på grund av de olika grunder, efter vilka ett bolags vinst
taxeras i förhållande till enskildas inkomster, och genom fondbildning kan
en person, som satt sin förmögenhet på aktier, till en oviss framtid uppskjuta
beskattningen av en vinst, för vilken han, örn han icke använt bolagsformen,
skulle fått omedelbart betala skatt. Det är sålunda en påbyggnad på vårt
rätt komplicerade skattesystem, som det är fråga om, och avsikten är att
fylla en lucka, som nu förefinnes, genom att vissa möjligheter finnas att genom
anlitande av bolagsformen kringgå bestämmelserna angående beskattningen
av enskilda, önskvärdheten av att denna lucka fylles har vitsordats senast av
föregående års riksdag, som i samband med beslutet om den extra inkomstoch
förmögenhetsskatten uttalade önskvärdheten av att riksdagen inom en nära
framtid bereddes tillfälle att taga ställning till frågan örn förhindrande av ett
utnyttjande av bolagsbildande för vinnande av skattebesparing.

1928 års bolagsskatteberedning har haft sin uppmärksamhet riktad på frågan
och i sitt stora betänkande tagit med ett förslag, avsett att förhindra detta
kringgående av skattebestämmelserna. Kungl. Maj :t har nu i år funnit angeläget
att ur bolagsskatteberedningens betänkande bryta ut enbart denna del och
förelägga riksdagen ett förslag till lag, som grundar sig på bolagsskatteberedningens
betänkande. Därvid ha icke medtagits utan skjutits på framtiden åtskilliga
för bolagsformen fördelaktiga förändringar i beskattningshänseende,
varför det är enbart denna lag, som förelagts riksdagen, örn denna i och för
sig erkännansvärda rapphet från regeringens sida att efterkomma riksdagens
önskan är ingenting att säga annat än att det varit önskvärt, att samtliga
av bolagsskatteberedningen utredda spörsmål på en gång lagts på riksdagens
bord, detta så mycket mer som enligt min uppfattning detta lagstiftningsförslag
är från många sidor betänkligt, skadligt och, jag vill tillägga, onödigt.
När jag gör detta uttalande, så innebär det icke ett bestridande av själva utgångspunktens
riktighet, nämligen att bolagsformens utnyttjande för att bereda
delägarna fördelar i beskattningshänseende är ett kringgående av skattelagarna,
som icke behöver tolereras utan som bör stävjas. Men detta bör ske i den
mån icke större skada uppkommer genom en sådan lagstiftning, och sedan man
konstaterat, att betydelsen av detta kringgående är av sådan valör, att det
kan anses nödvändigt med en lagstiftning på detta område. Jag kan icke
finna annat, än att den tilltänkta lagstiftningen, som i sin rigorösa utformning
kommer att utesluta aktiebolaget som en form åtminstone för viss enskild
förmögenhets förvaltning, skulle vålla skada och komma att försvåra administrationen
av förmögenheter i flera fall, där aktiebolagsformen är lämplig och
naturlig. Därigenom skulle själva aktiebolagsformen, som är en för våra förhållanden
särdeles väl anpassad administrationsform, förlora ett viktigt område
av sin verksamhet. Nu kan jag icke heller finna, att den utredning, som
av utskottet förebragts, visar, att frågan är av den betydelse, att en till sina
konsekvenser så betänklig lagstiftning, som här framlagts, bör tillgripas. Jag
kan därför icke annat iin upprepa, att den är onödig.

Nu är det visserligen sant, och det må med erkänsla noteras, att utskottet
har gått hårdhänt fram över det kungl, förslaget. Man har icke kunnat undgå
att reagera mot den avlänkning från de sunda företagarprincipernas väg, som
förslaget dess värre innebär, samtidigt som det avser att träffa missförhållanden,
som böra rättas. Det är denna affärsmännens sunda instinkt att konsolidera
sina företag, som man här direkt går emot i stället för att på allt sätt
uppmuntra denna konsolidering, som icke kallernäs på annat sätt än genom
innehållande av vinst och dess fondering. Kan man tänka sig något mer

Andra kammarens protokoll JOSS. Nr dS. 5

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
oformligt än en lag, som, visserligen under viss bestämd förutsättning, förbjuder
fondbildning och påbjuder utdelning av vinstmedel? Att detta innebär
och kan innebära en skadegörelse, är ställt utom allt tvivel.

Utskottet har för sin del detta alldeles klart för sig, när det gäller det
produktiva livet, och har därför skalat bort från Kungl. Maj :ts förslag alla
företag med egentlig näringsverksamhet och begränsat lagförslaget till att
gälla endast sådana bolag, vilkas verksamhet består i förvaltning av fastigheter
och värdepapper, d. v. s. till förvaltningsbolagen. Man har också begränsat
lagförslaget ytterligare i enlighet med Kungl. Majlis tidigare förslag
till sådant aktiebolag, som äges av i huvudsak en person eller närskylda personer,
till vad man med ett gemensamt namn brukar beteckna familjebolag.
Ytterligare ha vissa bestämmelser införts, som äro avsedda att minska de betänkligheter,
som med fog kunna hysas mot lagen, nämligen att denna lagstiftning
endast skall tillämpas, när det anses sannolikt, att ett väsentligt syfte
med ett företags återhållsamma utdelningspolitik varit att bereda dess delägare
eller vissa av dem lindring i deras beskattning. Och det tillägges därjämte i
anvisningarna, att en annan förutsättning som skall uppfyllas är, att förmögenhetsägaren
berett sig fördel i beskattningsavseende. Det låter mycket bra,
men jag är för min del alldeles övertygad örn att så formulerade bestämmelser,
som kunna kallas kautschuksbestämmelser, komma att draga med sig många
ledsamheter. Det är överhuvud taget betänkligt, att stifta lagar, där den
straffbelagda handlingen ej tydligt uttryckes och begränsas, utan där lagen
formuleras såsom allmänna anvisningar, med stöd av vilka det överlämnas åt
myndigheternas omdöme att döma i olika fall. Det kan befaras, att därav kan
uppkomma godtycke i olika former. Det kan bli irritation, och det är möjligt,
att det blir en tillämpning, som vid lagens tillkomst icke varit avsedd.

Det finns en passus i utskottets betänkande på sid. 17, som jag vill bestämt
reagera mot. Jag finner, att den icke är på sin plats, och att det varit önskvärt,
att utskottet icke hade så kategoriskt uttalat sig på sätt, som där sker.
Utskottet säger, att dessa bolag, alltså ifrågavarande förvaltningsbolag, »vanligen
torde hava tillkommit i huvudsaklig avsikt att ernå fördelar i beskattningshänseende».
Jag anser det icke tillbörligt av utskottet att fälla ett sådant
omdöme. Jag för min del är av den bestämda övertygelsen, att dessa
bolag, som ha en mycket viktigt uppgift att fylla, ingalunda i huvudsak äro
tillkomna av den orsaken utan för att utnyttja de fördelar, som aktiebolagslagen
överhuvud taget och i administrationshänseende erbjuder.

Jag vill utöver de exempel, jag i min motion nämnt, ytterligare anföra ett
så belysande fall, som då en ägare av mångskiftande förmögenhetsobjekt vill
använda aktiebolagsformen icke blott för att därmed vinna vissa administrativa
fördelar utan för att vid inträffande frånfälle kunna möjliggöra ett skifte av
dessa förmögenhetsobjekt, som ju kunna vara av sådant art, fastfrusna på
olika sätt och bundna i långsiktiga affärer, att det i annat fall skulle kunna
vara mycket svårt att åstadkomma en skiftning av dem. Jag gör sålunda
gällande, att dessa förvaltningsbolag av familjekaraktär ha en betydelsefull
uppgift att fylla i vårt ekonomiska liv och att dessa bolags utrotande icke
bör vara ett mål att uppställa. Denna lagstiftning innebär nämligen ett utrotande
av denna forin av förvaltningsbolag. Jag skall icke närmare ingå på
det nu, men jag är redo att motivera detta omdöme, örn det skulle erfordras.
Med de utgångspunkter, som utskottet haft och som av ovannämnda citat
framgår, är det icke underligt, att utskottet varit med örn att rikta en nådestöt
åt denna förvaltningsform.

Det gjordes med fog anmärkning mot det kungl, förslaget, att det icke hade
visats, att missbruk förekommit i avsevärd utsträckning av dessa förvaltnings -

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
bolag. Utskottet bär tagit fasta på detta och förebragt en utredning, av vars
resultat jag drar helt andra slutsatser än dem, utskottet dragit. Utskottet skriver:
»Av den verkställda utredningen framgår, att bolagsformens användan de

i många fall lett till betydande skatteminskningar såväl absolut räknat
som än mer i förhållande till de enligt gällande lagstiftning påförda utskyldsbeloppen.
Särskilt gäller detta företag, vilkas ändamål huvudsakligen bestått
i förvaltning av värdepapper. Sålunda har den genomsnittliga skattebesparingen,
frånsett de proportionellt efter inkomsten utgående kommunala utskylderna,
på grund av sistnämnda slag av bolagsbildningar belöpt sig till över
90 procent av de bolagen och delägarna påförda skatterna.» Det låter ju
mycket betänkligt, men är icke detta en lek med siffror? Får man icke det
intrycket, att av de skatter, som stat och kommun skulle haft att tillgodoräkna
sig, 90 procent undanhållits dessa, medan blott 10 procent kommit det
allmänna till godo? Utskottets uppgift är riktig, ty om man läser noga, så
står där icke så, men nog får man det intrycket. I verkligheten ligger saken
så till, att om man räknar ut besparingarna i procent av de skatter, som skulle
utgått, örn bolagsbildningen icke kommit till stånd, så uppgå dessa till 48
procent. Det är alltså 52 procent, som kommit det allmänna till godo. Även
48 procent är en mycket hög siffra, men vad gör denna siffra i pengar? Utskottet
talar örn att för ifrågavarande undersökta förvaltningsbolag gör detta
sammanlagt 500,000 kronor eller närmare bestämt 540,000 kronor. Men detta
belopp är icke riktigt. Av dessa 540,000 kronor, som undanhållits det allmänna,
komma vissa belopp att inflyta under följande år, då under alla omständigheter
i viss utsträckning utdelning kommer att ske. Utskottet är icke berättigat att
påstå, att utdelning av dessa medel överhuvud taget aldrig kommer att ske.
Medel komma att utgå till aktieägarna och skattebeläggas dels^ genom utdelning,
dels genom utskiftning. Det belopp som befaras bliva undanhållet det allmänna
blir alltså mindre än 540,000 kronor. Hur mycket mindre, vill jag icke yttra
mig örn. Någon utredning på denna punkt har utskottet icke förebragt, men det
hade varit av stort intresse att ha haft en sådan. Kanhända att det blir
ingenting alls eller kanhända ett par hundra tusen kronor.

Jag vill säga en sak, som icke direkt hör hit. När man^ kommer fram till
dessa några hundra tusen kronor, och samtidigt vet, huru på grund av skattelagarnas
konstruktion obefintliga vinstmedel inom företagarlivet måste beskattas,
på grund av att en stor grupp av förluster, som bruka benämnas kapitalförluster,
icke äro avdragsgilla, så kompenserar den. affärsmässigt sett,
oberättigade beskattning, som härigenom äger rum, mångå gånger örn, vad det
allmänna förlorat genom det kringgående, som här talats om.

Som summa av det anförda vill jag säga, att det må sättas i fråga, om
man för några hundra tusen kronors skattedefraudation skall använda ett
sådant kraftigt medel som denna omständliga lagstiftning, där myndigheternas
ingripande i den enskilda företagsverksamheten och den enskilda bokföringen
förutsattes med allt vad detta drar med sig, utredningar och skriverier, domar
i första instans och överklaganden, såsom man väl känner till från beskattningsförfarandet
i allmänhet. Myndigheterna skola, står det i § 2, fastställa,
»vad av vinsten för verksamhetsåret som utöver utdelat belopp skäligen kunnat
utdelas till aktieägarna». Jag har svårt att finna uttryck för att starkt nog
kunna fördöma en sådan anvisning. Jag tror, att näringslivets män icke
kunna gå med på att det finns möjligheter för myndigheterna att bedöma vad
som skäligen kunnat utdelas riktigare och bättre, än de enskilda företagarna
äro i tillfälle att göra. För belysande av denna synpunkt är det. tillräckligt
att citera, vad Göteborgs handelskammare yttrat, att det kräves »större kunskaper
inom affärslivet, än som i regel kunna förutsättas hos våra taxerings -

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
myndigheter», för att en lag sådan som denna skall kunna bli rättvist och
riktigt tillämpad.

Jag vill slutligen komma till det betänkligaste i hela denna lagstiftning.
Det är, att den träffar skyldiga och oskyldiga över en kam. Den lojale, som
icke har avsett att undandraga staten eller kommunen några skatter men som
har av andra skäl funnit en utdelning icke önskvärd, belastas med en tredubbel
skatt: först bolagets skatt, sedan denna ersättningsskatt med 25 procent, och
slutligen när utdelningen sker några år efteråt, får han skatta för den. Detta
är orättfärdigt!

Det är bristen på tillräckliga bestämmelser örn restitution, som gör, att denna
lagstiftning måste verka orättvis och sträng. Är det icke väl mycket detta,
att för att komma åt en del personer, som kringgå lagens bestämmelser,
låta de lojala drabbas av samma stränga påföljd, vilket blir fallet genom att
icke möjliggöra för dessa att genom restitution sedermera återfå den skatt,
som blivit påförd dem för mycket? Jag vet, att formella skäl hava omöjliggjort
detta. Men jag vill fråga: är då icke detta förhållande, att det icke går
att finna en rimlig form för restitution, ett skäl att låta en lagstiftning sådan
som denna vila och närmare utreda dess behövlighet? Jag vill säga, att
i sådana fall, då den lojala verksamheten träffas vid sidan av och lika starkt
som den, som har till syfte att kringgå bestämmelserna, då borde man sannerligen
med större omsorg än eljest väga mot vartannat värdet av det, som vinnes,
och vad som uppoffras, så att man icke, för att komma till rätta med
oväsentliga missförhållanden, gör ingrepp i vårt ekonomiska liv, som medföra
skada av betydligt större valör än den skada, som av berörda missförhållanden
förorsakas.

Nu finnes det ingen reservation, utan det är ett enhälligt utskott. Jag förmodar,
att detta är ett resultat av den nu så vanliga kompromisstaktiken,
som möjliggjort detta, och att det är den, som jag förut nämnde, rätt hårdhänta
behandlingen av det kungl, förslaget på övriga punkter, som gjort, att utskottet
sedan enhälligt samlat sig örn att utleverera familjebolagen till förintelse.
Jag inser ju, när en sådan kompromiss har träffats, att icke mycket är att
nå. Men jag tillåter mig i alla fall med hänsyn till den principiella betydelsen
av denna fråga att yrka avslag på bevillningsutskottets hemställan i punkt
I b).

Häruti instämde herrar Sandström och Nilsson i Karlstad.

Herr Björklund: Herr talman! Jag skall icke säga många ord i denna

fråga. Den föregående ärade talaren har faktiskt lagt upp ärendet på ett
sätt, som örn detta skulle vara något, som skulle kunna medföra de allra största
och allvarligaste risker för vårt svenska näringsliv. Det är i alla fall
egendomligt, herr Olson: i bevillningsutskottet sitta ändå några män, som
kunna anses representera näringslivet. Och dessa män hava ju, som herr Olson
själv sade, haft invändningar att göra mot den kungl, propositionen. I
den mån vi övriga, som icke representera näringslivet, blivit övertygade om;
att man skulle justera så att säga vissa delar av den kungl, propositionen, i
samma mån hava vi också gått in för den linjen. Det, som nu återstår, är sådant,
som vi inom bevillningsutskottet icke bara vid detta tillfälle utan även
vid alla tillfällen, då ärendet förut behandlats, varit eniga örn, nämligen att
man på speciellt den punkt, som det här nu är fråga om. borde fortast möjligt
vidtaga åtgärder, som avsåge att åstadkomma en rättelse. Örn man från damernas
och herrarnas sida är intresserad av och vill studera tabellerna i utskottets
betänkande, så tror jag, att man skall icke behöva dagtinga så värst

Lördagen den 17 juni f. m.

Nr 48.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
mycket med sitt eget samvete. Jag tror, att var och en, som vill göra sig besvär
med detta och har tid med detta, skall komma till den uppfattningen, att
det är rimligt att biträda Kungl. Maj:ts förslag så långt, som bevillningsutskottet
biträtt det. Det är icke på det sättet, som herr Olson säger. Det är troligen
icke Kungl. Maj :ts avsikt att skada det svenska näringslivet. Och det är
i varje fall icke bevillningsutskottets avsikt att skada. Men det finnes utväxter,
herr Olson, även på det svenska näringslivet. Och om denna lagstiftande församling
den ena gången efter den andra begärt, att det skulle åstadkommas en
rättelse, då hör man vidtaga denna rättelse för att operera bort dessa missväxter.
Och vad i denna stund föreligger är faktiskt ingenting annat än att
man vill rätta till förhållandena i skatteförordningen på det sättet, att man
på ett effektivare sätt än hittills skall komma åt illojala skattebetalare, örn
jag skall använda ett så starkt uttryck.

Här kallar man det bolag, och söker därmed komma undan skatten. ^ Man
bildar bolag med sin stövelknekt och sin livrem o. s. v. Det finnes sådana
bolag, som ägas bara av en. Men det är bolag i alla fall. Man får taga något
av sitt husgeråd eller annat för att det överhuvud skall kallas bolag. Men
den yttersta grunden för denna bolagsbildning är ingenting annat än att söka
komma ifrån vissa bestämmelser i denna skatteförordning. Man kringgår
denna med andra ord. _

Jag vill säga, att detta är icke riktat mot näringslivet, herr Olson. En lojal
näringsidkare, som fullgör sina skyldigheter till stat och kommun, har ingenting,
det betonar jag, att befara av detta lagförslag. Man har, för att
vara ännu mera på den säkra sidan, gatt pa den vägen, att man icke ens velat,
att de vanliga taxeringsnämnderna skola pröva dessa ärenden, utan ärendena
tagas upp först i respektive prövningsnämnder, för att man skall erhålla
kvalificerat folk för att i varje särskilt fall besluta angående den sak, det är
fråga örn.

Jag tror, att jag gör kammaren den största tjänsten med att sluta med vad
jag sagt. Det är — jag betonar det ännu en gång — icke bevillningsutskottets
mening, och resultatet av vad vi här stå i begrepp att antaga blir icke
heller sådant, att det kommer att skada det lojala svenska näringslivet. Jag
tror, att herr Olson är lika angelägen som jag om, att man skall klämma efter
utväxter även på det svenska näringslivet, där sådana finnas. Jag tror, att
han är lika angelägen som jag om den saken. Därför förvånar det mig en
liten smula, när han tar till en så väldig storslägga och söker slå ihjäl det förslag,
som bevillningsutskottet framlagt, samtidigt som han deklarerar, att det,
som varit det farliga i Kungl. Maj :ts proposition, har bevillningsutskottet eliminerat.
Då tycker jag, att även herr Olson borde kunna vara med örn att
taga det föreliggande förslaget, till vilket jag yrkar bifall.

Jag vill för resten, innan jag lämnar denna plats, säga ifrån, att första
kammaren har redan beslutat i enlighet med utskottsförslaget. Jag ber, som
sagt, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andorson i Norrköping: Herr talman! När den kungl, propositionen

kom fram, väckte jag en motion och yrkade avslag på densamma. Då jag
emellertid inom bevillningutskottet medverkat till det kompromissförslag, som
föreligger, så ber jag att i största korthet få motivera denna inställning.

Min ståndpunkt till Kungl. Maj:ts proposition vidhåller jag fortfarande i
allt väsentligt. Jag anser, att det förslag, som i propositionen framlades, var
olyckligt och skadligt. Där gjordes icke någon klar åtskillnad mellan enskilda
förvaltningsbolag och egentliga näringsföretag, och skatten skulle hava
kommit att för många företag, som vore absolut lojala, få ödesdigra konse -

Nr 48.

Lördagen den 17 juni f. m.

Äng. vissa ändringar i kommunal skattdag en m. m. (Forts.)
kvenser. Det var också hela tendensen i detta skatteförslag, att komma åt
fonderingen, som tedde sig så utomordentligt allvarlig och som jag opponerade
mig mot i min motion.

Vid frågans behandling i bevillningsutskottet visade det sig, att det fanns
förståelse och resonans för dessa synpunkter, som i motionen framförts, även
hos medlemmar av regeringspartiet. Och man förklarade under frågans behandling,
att man ville gärna medverka till sådana modifikationer i det kungl,
förslaget, som kunde vara ägnade att avlägsna de konsekvenser, som hade påpekats
såsom ödesdigra för näringslivet. Vad man ville vinna var vad även
Kungl. Maj:ts avsikt var, nämligen att komma åt sådana missbruk av bolagsformen
i syfte att undandraga vinstmedel från beskattning, som i enskilda
fall kunnat påvisas. Det visade sig att det var mycket ovisst, örn man i utskottet
skulle kunna få majoritet för den rena avslagslinjen. Då det på motsidan
fanns benägenhet för modifikationer i det föreliggande förslaget ansåg
jag det klokast att söka få lagförslaget omarbetat j, sådan riktning, att dess
mest betänkliga konsekvenser skulle kunna avlägsnas. Från den utgångspunkten
har jag och mina partivänner medverkat till omarbetande av skatteförordningen,
och den har fått det skick, i vilket den föreligger.

Jag skall villigt erkänna, att herr Olson har rätt i mångt och mycket av
vad han här yttrat och att det fortfarande naturligtvis kan inträffa fall, då
även ett rent lojalt företag kommer att drabbas av skatten. Det finnes även
förvaltningsbolag, som icke bildats i syfte att undandraga enskilda personer
beskattning. Men det är uttryckligen sagt ifrån i anvisningarna, att myndigheterna
skola taga hänsyn till de omständigheter, under vilka bolaget bildats
och verkar. Och avsikten med det hela är endast att komma åt sådana fall,
där uppenbart syfte att undkomma beskattning kan påvisas hos ett helog, som
förvaltar en förmögenhet, placerad i värdepapper eller fastigheter.

Jag tror sålunda, att sådant skatteförslaget nu utformats, är det befriat från
de mest betänkliga konsekvenser, som Kungl. Maj:ts förslag innebar.

Däremot är det otvivelaktigt så, som herr Olson påpekade, att restitutionsförfarandet
fortfarande är behäftat med svagheter. Jag erkänner, att på den
punkten har kanske icke utskottet ägnat saken tillbörlig uppmärksamhet. Men
läget var sådant, att det syntes oss mest angeläget att få bort ur förslaget vad
vi funno vara för det egentliga näringslivet skadligt och att få hela denna skattefråga
reducerad till vad som är dess ursprungliga innebörd, nämligen att
bliva en komplettering av gällande förordningar i syfte att förhindra det
missbruk, som otvivelaktigt förekommit, vilket framgår av den vid utskottets
utlåtande fogade utredningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lithander instämde häruti.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag skall icke säga många ord. Det
är ju alldeles riktigt, att lagförslaget åsyftar komma åt skatteskolkarna och
sådana, som vilja kringgå skattelagarna. Jag lade upp mitt anförande med
denna utgångspunkt. Men jag kan icke komma ifrån, att samtidigt som man
vinner, att komma åt dessa skatteskolkare, så pålägger man dem, som arbeta
lojalt, en extra straffskatt. Så blir fallet, om denna lagstiftning skulle antagas.

Jag säger icke, att härigenom uppkomma några risker för det svenska näringslivet,
men jag påstår, att genom denna lagstiftning avlägsna vi ur aktiebolagsformen
dessa enskilda förvaltningsbolag, dessa så kallade familjebolag,
som inom det svenska näringslivet haft en icke oväsentlig uppgift att fylla.

Lördagen den 17 juni f. m

Nr 48.

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Herr Björklund har återupprepat ett uttalande, som jag hade trott, att utskottets
representanter möjligen skulle varit villiga att i någon måll modifiera,
nämligen att yttersta grunden för denna bolagsbildning är att åstadkomma
skattevinst. Jag tycker, att utskottets talesman bort kunna hava förståelse
för vad jag här yttrat, att det finnes så många fall, då denna förvaltningsform
är av andra skäl lämplig och gynnsam, att man måste betrakta dessa såsom
den vanligaste och yttersta orsaken till bildandet av dessa bolag, och icke
att åstadkomma skattevinst.

Nu säger herr Björklund, att de lojala hava ingenting att befara. Jag
säger gentemot detta, att av denna lagstiftning följer som konsekvens, att denna
förvaltningsverksamhet i familjebolags form måste upphöra. Jag^ vill motivera
detta med ett exempel, som jag grunder på det sätt, på vilket våra skattelagar
för närvarande fungera. Om ett förvaltningsbolag, ett familjebolag
sålunda, redovisar förlust på grund av kapitalförlust eller på grund av nedskrivning
i anledning av befarade stundande betydande kapitalförluster, så
har det bolaget otvivelaktigt affärsmässigt sett förlust och ej vinst, men skattetekniskt
är den förlusten icke avdragsgill, varför bolaget påföres och beskattas
för vinst. Efter samma måttstock kommer av allt att döma denna ersättningsskatt
att beräknas. Det kommer att beräknas ersättningsskatt i den
mån den icke befintliga vinsten icke delas ut, även om utdelning skulle
vara utesluten på grund av aktiebolagslagens bestämmelser. Det blir ofrånkomligt,
att det kommer att förfaras på det viset. Det kan i dylikt fall hända
att medel för utdelning ej finnas, trots det en beskattningsbar vinst föreligger
och alla subjektiva och objektiva rekvisit äro för handen, att en ersättningsskatt
skall utgå. Sådant är orättfärdigt.

Jag har icke velat säga annat än att kammaren skall hava klart för sig, att
de lojala bolagen av denna typ efter detta äro dömda till undergång. Och
det är icke någon storslägga, som jag härvid har använt mig av, såsom herr
Björklund uttryckte sig, utan jag vill karakterisera det så, att det är utskottet,
som använt sig av en klubba för att dräpa mygg i detta fall, då man stiftar
en lag, som den förevarande, för att komma åt missförhållanden, som äro av så
ringa beskaffenhet, som av utskottets egen utredning framgått.

Efter härmed slutad överläggning blev på herr talmannens först därå givna
proposition utskottets hemställan under 1) a) av kammaren bifallen.

Vidare framställde herr talmannen propositioner angående utskottets hemställan
under 1) b), nämligen dels på bifall till berörda hemställan, dels ock
på avslag därå; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Slutligen blevo efter av herr talmannen därutinnan givna särskilda propositioner
utskottets hemställanden under 2) och 3) av kammaren bifallna.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.2 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. ro.

Ang. tull i
ammonium
sulfat.

Lördagen den 17 juni.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 65, i anledning av väckt
motion örn införande av tull å sackarin och andra konstgjorda sötningsmedel;
och biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 2.

Å föredragningslistam fanns härefter upptaget bevillningsutskottets betänkande,
nr 66, i anledning av väckta motioner örn tull å ammoniumsulfat.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 101 i
första kammaren av herr Nylander och nr 195 i andra kammaren av herr
Olson i Göteborg, hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av tulltaxenummer 203 i gällande tulltaxa, att ammoniumsulfat åsattes en tull
av 5 kronor för 100 kilogram.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet voro fogade reservationer

av herr Lithander, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
matte, i anledning av förevarande motioner, besluta att till taxenummer 203 i
gällande tulltaxa skulle fogas en anmärkning av följande lydelse:

Anm. För ammoniumsulfat, inkommande under tiden 1 juli 1933—30 juni
1936, skall tull utgå med 3 kronor för 100 kg; samt

av herr Örne mot viss del av motiveringen.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lithander: Herr talman! Vid detta utskottsbetänkande har jag fogat
en reservation, i vilken jag har yrkat, att riksdagen måtte i anledning av motionerna
besluta, att i tulltaxan skall tillfogas en anmärkning, att för ammoniumsulfat,
inkommande under tiden 1 juli 1933—30 juni 1936, skall utgå en
tull med 3 kronor per 100 kg. Jag har i det hänseendet följt det yrkande, som
de i ärendet tillfrågade ämbetsverken, nämligen kommerskollegium och lantbruksstyrelsen,
såväl förra året som i år ha ansett innebära den riktiga linjen,
och jag kan, herr talman, inte underlåta att upprepa, vad som förekom i denna
fråga under fjolåret, därför att där återfinnas de även i år vägande argumenten
för ett bifall till motionen. Jag säger bifall till motionen. I denna yrkas
visserligen på en högre tull, men jag har i min reservation stannat vid det
belopp, som ämbetsverken, de ansvariga myndigheterna, ha yrkat och stannat
för.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

Ang. tull å ammoniumsulfat. (Forts.)

Det hette i bilaga till bevillningsutskottets betänkande nr 31 i fjol, i ett
utlåtande av kommerskollegium oell lantbruksstyrelsen: »Ämbetsverken få

för sin del anföra följande: De inkomna yttrandena från förenämnda sak kunniga

institutioner, producenter av ammoniumsulfat samt försäljare av
gödselmedel, äro i viktiga avseenden samstämmiga.» Man pekar på »den synnerligen
stora betydelsen av inhemsk tillverkning av kväveprodukter för folkförsörjning,
jordbruk och vissa grenar av industri såväl som för önskvärd grad
av ekonomisk försvarsberedskap», vilket vitsordas från alla håll. Vidare påpeka
ämbetsverken, att »ovedersägliga bevis» synas »hava lämnats, att den
inträdda krisen för den svenska kväveindustrien är orsakad av systematisk
dumping från utländska tillverkare, som, själva placerade i en av tullar, importförbud
och höga inlandspriser skyddad ställning i eget land, avlasta sina
överskott av ammoniumsulfat på den svenska marknaden, där tullskydd eller
annat importhinder för närvarande icke möter den utländska varan.» Ämbetsverken
fortsätta och säga, att det föreligger en »allvarlig risk för denna industris
nedläggande».

Till dessa ämbetsverks utlåtande kommer ett från en både för jordbrukets
vidkommande och för resten för oss litet var vägande auktoritet, nämligen
Svenska lantmännens riksförbund. Detta säger bland annat: »Sett på längre
sikt är det emellertid ej så säkert, att denna åsikt bör vara normerande. Det
torde nämligen vara anledning antaga, att de svenska fabrikerna icke kunna
tillverka varan till nu gällande priser, och därest fortsatt dumping skulle leda
till fabrikationens nedläggande i Sverige, synes detta ur flera synpunkter
vara att beklaga. Enligt vår erfarenhet har sålunda förefintligheten inom
landet av en leveranskraftig inhemsk tillverkning visat sig ifråga örn konstgödsel
medföra en viss trygghet för att de utländska leverantörerna icke driva
upp priset på utländsk vara till överdrift. Det kan nämligen med ganska
stor visshet antagas, att en ny kvävekartell så småningom åter kommer till
stånd med därav följande prisförhöjningar.» Och det ligger i sakens natur,
att örn vi träffa sådana anordningar, att den svenska tillverkningen, utsatt
som den är för dumping, inte får möjlighet att fortsätta, blir följden den, att
den en gång — såsom ämbetsverken och lantmännens riksförbund säga —-får nedläggas. Då kan jag, herr talman, inte se annat än att det är en ganska
kortsynt spekulation att mena, att därför att det tillfälligtvis finns ett utbud
till ett mycket lågt pris, skall man se bort från den faktor, som skall reglera
denna sak för framtiden. Man tar den tillfälliga vinsten i detta fall men. så att
säga ser man inte ut över den egna gärdsgården — man ser. i alla fall inte in
i framtiden, hur det då kommer att gestalta sig. Det blir till sist jordbruket,
som får sitta emellan. Och jag skulle vilja bringa i erinran ett yttrande,
som fälldes härom dagen i denna kammare av herr Paulsen i Arlöv, när vi
behandlade bankoutskottets utlåtande nr 52. Då sade han, att jordbrukets
priser behöva höjas, örn jordbruket skall existera. Jag hemställer, om inte
han och kammaren skulle vilja anlägga samma syn på tingen, när det gäller
även andra produktionsfaktorer än jordbruket, när det gäller en produktion,
som har mycket stor betydelse för jordbruket. Skulle man inte även där
kunna tillämpa den synpunkten, att verksamheten bör vara lönande. Man
kan ju inte begära, alt en industri skall år efter år producera en sak, som
utsättes för dumping utifrån. Då upphör industrien, och sedan blir det i
detta fall jordbruket, som får betala fiolerna.

Jag tror, herr talman, att man gör jordbruket den största tjänsten, örn man
här följer reservationen. Det komme inte att innebära någon för jordbruket
oöverstiglig prishöjning, men det komme att innebära, att man åt jordbruket
tryggade tillvaron av en industri och en näring, som det behöver.

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. tull å ammoniumsulfat. (Forts.)

Men, herr talman, detta är inte den enda synpunkten på denna fråga, utan
därtill kommer en annan, och det är, att denna industri är av sådan stor betydelse
för vårt oberoende i händelse av avstängning, att det helt enkelt inte
får lov att inträffa, att den upphör. Framför allt bör den inte upphöra, därför
att man inte i andra kammaren, som inom sig sluter så många förståndiga
män, främjare av jordbruket och främjare av näringarna, skulle kunna få till
stånd ett stöd för en näring av denna art.

Utskottet är inne på den linjen och säger, att näringen är så viktig, att det
anser, att örn tullförslaget faller, bör industrien stödjas av anslag. Är det inte
ett bra mycket enklare sätt att då stödja den på det vis, som ämbetsverken
tillstyrkt? Det kan inte vara riktigt, att man rubrik efter rubrik går emot
det producerande industriella näringslivet på detta vis, och jag skulle vilja
vädja till jordbrukarna: här ha vi som en man, industriens målsmän och andra,
i dag givit stöd, och vi komma att göra det i fortsättningen, åt jordbruket. Är
det inte då rimligt, örn jordbrukets målsmän också skulle se en smula rättvist
på frågorna och tillämpa den där gamla satsen om att leva och låta leva.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Björklund: Herr talman! Den föregående ärade talaren sade, att det
fanns alldeles säkert många förståndiga män i denna kammare. Jag instämmer
med honom, och utan att ingå på något som helst bemötande — jag hänvisar
till utskottsbetänkande! i förevarande fall — av herr Lithanders argumentation
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Lithander: Utskottets argumentation talar för bifall till reservationen.

Herr Björklund: Det föreliggande utskottsutlåtandet talar, herr Lithander,
ingalunda för bifall till reservationen. Jag ber herr Lithander läsa på läxan
bättre. Det behövs tydligen, när han kan påstå, att det föreliggande utskottsutlåtandet
skulle kunna läggas till grund för hans reservation. Det innebär
tvärtom raka motsatsen.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lithander: Herr talman! Varenda råd i utskottsbetänkande! talar
för bifall till reservationen utom de orden, att hänsynen till jordbruket gör, att
utskottet vill, att de rådande billiga priserna skola bibehållas åt jordbruket.
Men när vanligt sunt förnuft säger, att örn man det gör, kan man bli av med
den regulatorn — ja då kan jag, herr talman, inte se annat än att utskottsbetänkandet
till hundra procent talar för bifall till reservationen.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av herr Lithander avgivna
vid betänkandet fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

§ 3.

Härpå föredrogos vart för sig

bevillningsutskottets betänkande, nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
17 juni 1932 angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift ävensom
i ämnet väckta motioner; och

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

jordbruksutskottets utlåtande, nr 98, i anledning av väckt motion angående
inrättande av ett särskilt rådgivande organ för lantbruks frågor under lådande
kris.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 4.

Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 99, i an- Äng. statsledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående statsunderstöd för ernående av
förlikning i det s. k. Hornborgamålet. förlikning i

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts förslag i en till riksdagen den 12 maj Hornborga1933
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 252, såvitt^ nu målet.
vore i fråga, hemställde utskottet i förevarande utlåtande, att riksdagen måtte
för ernående av förlikning i tvisterna mellan Hornborgasjöns sänkningsföretag
och fallägare i ån Filan anvisa för budgetåret 1933/1934

dels under nionde huvudtiteln ett extra reservationsanslag av 550,000 kronor: dels

ock till kapitalökning å fonden för låneunderstöd ett reservationsanslag
av 125,000 kronor.

Sedan berörda hemställan föredragits, yttrade:

Herr Lithander: Herr talman! Jag har valt den här platsen för att komma
regeringen litet närmare. Jag tror nämligen, att det är av en viss betydelse,
att regeringen ägnar denna fråga ytterligare en ingående granskning. Här
har ett enhälligt jordbruksutskott tillstyrkt ett anslag, som innebär en utgift
av skattemedel i dessa tider, då man letar allt vad man kan efter möjligheter
att överhuvud taget få budgeten att gå ihop. Här vill man offra 550,000
kronor på en sak, som jag villigt erkänner har sina sidor. Jag har också
känsla för de personer, som i denna fråga ha räknat fel och fått sin ekonomi
derangerad genom vad som hänt under dessa år. Men när det förhaller sig
på det sättet, att man vill inbjuda riksdagen att medverka till någonting,
som innebär ett avsteg från en av högsta domstolen fälld dom, och samtidigt
vill pålägga skattebetalarna i övrigt i riket en utgift av 550,000 kronor samt
vill medge ett lån på 125,000 kronor eller vad det är, då må,ste jag reagera.

Och man tillgodoser ej, vad som möjligen skulle kunna motivera, att staten
här gjorde en utgift, nämligen önskvärdheten att åt Västergötlands befolkning
för att inte säga åt varje svensk söka att i den mån det är möjligt bevara
denna verkliga pärla av Västgötabygd, någonting som vi längre fram,
örn kammaren i detta ögonblick skulle följa jordbruksutskottet, aldrig kunde
återbörda åt Sverige. Man gör en förödelse på ett kulturvärde, sådant att
ingen kan återbörda det. Därför vill jag hemställa till kammaren att inte,
såsom måhända eljest sker, utan eftertanke ta detta jordbruksutskottsutlatande
—- det må ligga de bästa avsikter bakom — i stället för att ingå på en
verklig prövning av frågan. Här har framhållits fran deras håll, som önska
med statsmedel avlyfta följderna av enskilda felslagna förhoppningar och beräkningar,
att man därigenom räddar en ort från ruin liksom man räddar enskilda
personer från ruin. Hur många personer i detta land är det inte,
som skulle vilja vända sig till staten för att få sina ekonomiska bekymmer
avlyfta genom statens hjälp? De lia måhända inte lika skickliga förespråkare,
och det hela är inte lika väl satt i regi som i detta fall. Jag vill fortfarande
säga, att jag underkänner inte deras syn på tingen, som förfäkta en motsatt
uppfattning mot min, jag underkänner inte deras känsla och deras ärliga strä -

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornborg amålet.

(Forts.)

van att göra det bästa möjliga, men jag vill alldeles bestämt göra gällande, herr
talman, att därest de skulle vinna framgång, de icke endast överföra på andra
svenska skattebetalare en börda i detta nu, då vi ha en ansträngd budget och då
förhållanden råda, varvid sannerligen många av skattebetalarna kippa efter andan,
utan därjämte spolieras ett annat värde. Jag kan icke annat än försöka
efter måttet av mina krafter inskärpa hos denna kammare, att man i så fall
förstör naturvärden av sådan betydelse, att de, som jag sade, aldrig stå att
återvinna.

Jag kan förstå, att det finns mången i dessa bygder, som gärna ser, att
jordbruksutskottets betänkande går igenom, men det finns också många, som
ha en annan uppfattning, och eftersom denna uppfattning, herr talman, icke
har kommit till uttryck i jordbruksutskottets betänkande, skall jag be att få
framföra den. Det har inlämnats skrivelser. Jag skall först ta en, som
ursprungligen är inlämnad av 60 personer. Av dessa ha sedan 29 personer
dragit sig° tillbaka, jag känner inte under vilka förhållanden och skall inte
ingå därpå, men kvar står argumentet och kvar stå i alla fall 31 personer,
som hylla den uppfattning, man här givit uttryck åt. Det är en skrivelse till
Konungen, daterad december 1929) Den är så lydande:

»Chefen för kungl, jordbruksdepartementet, statsrådet herr J. B. Johansson,
har den 28 september 1929 företagit resa till trakterna kring Hornborgasjön
och dess avlopp, Fliaån, i avsikt att personligen göra sig underkunnig om
de med Hornborgasjöns sänkning förknippade förhållandena i anledning av
den utredning, som Kungl. Majit på grund av en riksdagens skrivelse låtit i saken
verkställa.»

»Då undertecknade strandägare vid Hornborgasjön vid detta statsrådets
besök icke blevo satta i tillfälle framföra sina synpunkter å sagda sänkningsfråga
och avhandla sina genom sänkningen uppkomna ekonomiska bekymmer,
få vi härmed hos Eders Kungl. Majit i underdånighet anföra följande
. ..»

Jag vill också i detta sammanhang, herr talman, erinra örn att det är icke
bara vid det tillfället, som i huvudsak den ena parten har kommit till tals med
vederbörande besökare. Det måhända synes kammaren egendomligt, men det
är ingalunda i^ strid med den uppfattning, som jag i mångå frågor hyser, att
jag här står såsom talesman för många av de små jordbrukare, som icke på
a,nnat vis ha kunnat göra sin talan hörd. — Jag skall nu fortsätta med brevet
till Konungen:

»Sänkningen av Hornborgasjön —- Sveriges fågelrikaste insjö —- kan sägas
hava blivit genomförd i och för färdigställande av Flians nya fåra år 1911.
Efter nämnda tidpunkt skulle enligt de beräkningar, som ligga till grund
för sjösänkningsföretaget, avsevärda fördelar tillföras strandägarna i form
av jordförbättring och landvinning m. m. Undertecknade småbrukare m. fl.
kring Hornborgasjön hava dock under de gångna åren fått se och erfara, att
de förbättringar, som vid sänkningsföretagets startande utlovades, icke alls
i praktiken inträffat.. Å den jord, som efter sänkningen utbrutits från våra
hemman, och vilken jord vi mot stora och i viss mån oskäliga arvoden ånyo
få bruka såsom vi före sänkningen med stor möda och uppoffringar hava
gjort, är avkastningen nu icke större, än vad den tidigare varit, utan snarare
mindre och ojämnare. Verksamt härtill bidraga de ideliga frostskadorna efter
sänkningen. Denna har icke givit oss vinst, utan i stället avsevärt minskat
våra möjligheter att försörja oss och våra familjer.»

^».Med vad rätt jord utbrytes ur våra hemman, hava vi icke kunnat förstå,
då ju sjösänkningsföretaget icke är i laga ordning tillkommet och då på grund

Lördagen den 17 juni e. ni.

Nr 48.

Ana. statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Iiornborgamalet.

(Fort3.)

härav den beräknade jordförbättringen, om den nu någonsin kan påvisas, bara
kan vara av övergående natur.»

Jag skall bedja att kammaren ville lyssna till dessa ord.

»Återställes Hornborgasjön, vilket vi livligt åstunda, vem skall då äga den
jord, som brutits ut ur våra hemman? Det kännes hårt för den, som med
mycket arbete och under stora försakelser bidragit till sin jords uppodling, att
under dylika omständigheter bliva berövad frukterna av sitt och släkters strävsamma
liv.»

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på följande:

»Före sänkningen hava strandägarna vid Hornborgasjön under hårda tider
kunnat bidraga till sin och sin familjs försörjning genom fiske. Tack vara den
stora fisktillgången kunde före sänkningen många familjer, som icke ägde
jord, finna sin bärgning i fiske. Nu är det omöjligt. Genom sänkningen har
sjön förvandlats till ett under sommartid illaluktande träsk, där varken fisk
eller fågel trivs. Vantrevnaden har spritt sig till människorna.. Landskapet
är förött. En av Sveriges säregnaste sjöar har skövlats. Till ingens nytta,
blott till vår skada, så lyder vår erfarenhet.» o

Och märk, mina herrar, att det är småbrukare från Skaraborgs ian som

yttra dessa ord. . ...

»Upprätthållandet av sjösänkningen har enligt var mening numera övergått
att bliva en prestigesak för dem, som genomdrivit densamma.

Det har sagts oss, att sjösänkningsföretaget genom statsmedel skall söka
torrlägga sjön helt och hållet. Huru detta skall kunna ske, första vi_ej, men
vi veta, att tillflödena till sjön äro tidvis mycket stora och att inga diken
långt mindre kanaler — kunna bestå i sjöns dy.» . ,

»Vi, mindre jordbrukare» -—- och jag ber herr statsrådet, sop1 1111 korn, att
teckna sig de orden till minnes — »kring Hornborgasjöns stränder, hava ingen
påvisbar vinst av sjösänkningen. Kommer densamma ^att bestå, hotas vi av
ekonomiskt sammanbrott. Vår räddning ligger i ett återställande av Hornborgasjön,
såsom dess vattenstånd var före år 1911; ej i beviljandet av medel
för detta ur det allmännas synpunkt onyttiga sänkningsföretags bestånd.»

»Vi bedja därför underdånigst Eders Kungl. Majit att låta den pågående
utredningen även omfatta våra synpunkter och förhållanden och icke blott de
intressen, som representeras av domänintendent B. Ekberg å Dagsnäs egendom,
Bjärka socken.»

Skrivelsen var som sagt ursprungligen undertecknad^ av 60 personer. Efter
10 dagars förlopp blevo dessa besökta, och 29 förmåddes att återtaga sina
namn under skrivelsen. 31 stycken ha icke gjort det, men kvar star, herr
talman, innebörden av de ord, som dessa småbrukare i Skaraborgs län ha uttryckt
i skrivelse till Konungen, och för var och en som vill med oförvillat
sinne och opåverkad av något som helst ekonomiskt intresse bedöma denna sak,
synes det mig böra stå klart, att det i denna fråga finns icke mer än en vag
att gå som leder till en lycklig lösning, och det är att följa den dom, som högsta
domstolen i detta fall fällt. Jag har läst den, jag har den med mig. Den ar,
såsom man kan kräva och begära av vad som kommer från högsta ^domstolen,
fälld med så mycken opartiskhet och sa mycken rättvisa at olika hall, att någon
större rättvisa i det fallet står tydligen icke att finna. Men att Sveriges
riksdag skulle med skattemedel anvisa en väg, där högsta domstolens dom
kväljes, det förefaller mig vara otänkbart, någonting som icke får förekomma
därför, att, om vi gå in på de vägarna, då upphör all säkerhet här i landet,
herr talman, då finns där icke någon fast botten för någonting. Då, blir det
att stå i samma dy, sorn dessa sjöar lia, och där möjligen fågellivet trives, men

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornborg amålet.

(Forts.)

där sannerligen icke finns något fotfäste att stå på, varken för den nuvarande
regeringen eller för någon kommande regering. Det är icke meningen att säga
något ovänligt till regeringen. Jag tror, att regeringen i detta fall låtit leda
sig av en välvillig önskan att rätta till ekonomiska förhållanden, och det förstår
jag, men jag kan i detta fall icke följa regeringen. Jag tillhör icke regeringens
parti. »Gudskelov!» säger statsministern. Men det vill jag säga, att jag skulle
icke vilja, att det kunde sättas som en inskription örn den nuvarande regeringen,
att den har medverkat till Hornborgasjöns utplånande ifrån Västergötlands
naturliv. Det blir, eders excellens, följden, örn utskottets förslag här
följes.

Låt icke detta ske blott för att ett utskottsbetänkande skall bifallas. Jag
hyser stor respekt för riksdagens utskott, och jag vet, att de samvetsgrant söka
att pröva fråga efter fråga, men även ett jordbruksutskott kan misstaga sig,
och i detta fall har så skett. Låt oss icke i andra kammaren fatta ett beslut,
som för ali framtid förstör en av de vackraste punkter, vi ha i vårt land. Det
är illa nog, att en misslyckad spekulation på jordvinning skall ha den följden,
att en avsevärd minskning skett, men följa vi högsta domstolens beslut, är allt
icke oåterkalleligen fördärvat, utan då kan läget återbringas i någon mån till
vad det har varit, och det är dithän, herr talman, jag med mitt inlägg i denna
fråga syftat, att andra kammaren borde taga sig en tankeställare innan den
begår vad jag skulle vilja kalla ett helgerån, genom att från Västergötlands
karta utplåna denna klenod.

Jag har för mångå år sedan läst en skildring, som skrevs över Hornborgasjön,
och den går aldrig ur mitt minne. Jag hoppas, att icke ett riksdagsbeslut
skall ur den nuvarande generationens minne plåna ut denna bild eller för kommande
generationer taga bort möjligheten att få se detta, som naturen en gång
skänkt oss.

Jag skall icke klandra de personer, som i vällovligt syfte att skapa ny mark
ha gått in för detta. De ha räknat fel och efter vad jag kan förstå ha de
gått utöver vad de från början haft rätt att göra. Sjön har blivit sänkt utöver
vad som ursprungligen var tänkt. Högsta domstolen återställer i väsentlig
grad skyddet av den odlade jorden men tager bort det, som vederbörande icke
hade rätt till. Den tager bort de marker, som nu äro av ringa värde och som
nu värderats till 250,000 kronor. Örn de berövas någonting, som de icke haft
rätt till att få. borde det i varje fall i ett utskottsbetänkande icke åberopas, ty
domen återställer det i väsentlig grad till vad som är önskvärt och riktigt.

Jag skulle vilja säga ett par ord till regeringen. Jag skulle kanske ha
gjort det i början, men eftersom jag har, jag kan säga den glädjen, att se
två ledamöter av regeringen i regeringsbänken, vill jag påpeka, att denna proposition
är daterad Stockholms slott den 12 maj 1933. Redan den 12 maj är
över en månad efter den tid, då regeringen har rätt att framlägga propositioner,
som icke överensstämma med § 54 i riksdagsordningen. Det är icke min
mening att läsa lagen för regeringen, men jag skall bedja att få läsa upp ett
utdrag ur grundlagen, ty det kan ju vara av värde att lia det till en kommande
gång. 54 § i riksdagsordningen, herr statsråd, lyder så: »Propositionerna
böra vid lagtima riksdag avlämnas inom sjuttio dagar från dess öppnande, och
ma proposition ej senare avlatas, utan så är, att Konungen finner någon under
riksdagen inträffad händelse därtill föranleda eller prövar uppskov med framställningen
lända riket till men.» (1909, 1918.) Herr statsrådet säger här,
att Konungen får handla så, då en händelse inträffat etc. Ja, jag vet icke
var Konungen hittat den händelsen. Förlikningen slöts, jag tror det var den
23 april, under riksdagen men här inträffa både förlikningar och avgivas ut -

Lördagen den 17 juni e. m. Nl'' 48.

Äng. statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornborg amålet.

(Forts.)

låtanden av kommittéer undan för undan, som icke rätteligen kunna betraktas
som under riksdagen inträffade händelser. Är det en händelse, att en
kommitté har arbetat undan litet grand och kommit fram till ett utlåtande?
Det kan, herr talman, möjligen vara en händelse, att en kommitté arbetar
raskt någon gång, och jag medger gärna, att det är en glädjande händelse i
familjen, men icke är den av den art, att grundlagen därför berättigar till
framläggande av en proposition. Jag skall be att för herr statsrådet få uppläsa
ännu en paragraf. Det står i 84 § regeringsformen: »Grundlagarna

skola efter deras ordalydelse i varje särskilt fall tillämpas.» Och det kan man
aldrig åberopa, att den omständigheten, att en kommitté, som fått i uppdrag
utreda en fråga, åstadkommer en förlikning, skulle vara någon händelse av
den art, att Kungl. Maj:t skulle med frångående av den bestämmelse, som
gäller för att arbetet skall medhinnas, kunna framlägga en proposition. Vi
skola icke tvista om den saken. Jag har min uppfattning och herr statsrådet
har sin, men, även örn herr statsrådet skulle ha rätt, så vill jag
säga, att det står, att propositionen skall få framläggas, örn ett
uppskov länder riket till men. I detta fall gäller det en härlig bygd
och en vacker bygd. Jag stammar själv från Skaraborgs län, men icke
är det riket! Den satsen kan aldrig drivas, att Skaraborgs län är riket, så
att med den argumenteringen skulle kunna framläggas en sådan proposition.
Om någonsin en propositionsvägran hade varit befogad, hade det varit, när
denna proposition framlades, därför att den överensstämmer icke med grundlagens
bud. Jag är ledsen, att jag behöver säga dessa ord, det är ingen ovänlighet
och ingen oartighet, men det är därför, att här har regeringen gått fram
med en sak, som regeringen efter grundlagen icke har rätt att göra, och därför
tycker jag det vore önskvärt, örn kammaren ville betänka sig på detta och
icke fatta beslut i hastighetens tecken. Det är ju tämligen ovanligt, att, örn
ett betänkande kommer den 23 april, en månad efter sedan propositionen skulle
vara inne, det remitteras ut till ämbetsverken och lämnas till kammaren den
12 maj, två dagar efter sedan vi egentligen efter fyra månaders härvaro borde
resa hem. Det må icke förvåna, att man reagerar mot sådant. Jag skulle
kunna förstå herr statsrådet, om han hade, tveksam på den första punkten,
sett något för rikets väl behövligt uti att göra det. Märk väl, grundlagen föreskriver,
att endast örn ett dröjsmål är till rikets men, får proposition framläggas.
Örn han då hade stött sig på ämbetsverken, som hade sagt, att detta
är någonting för rikets väl behövligt. 1 stället förhåller det sig så att det
encia ämbetsverk, han frågat, har avstyrkt. Lantbruksstyrelsens avstyrkande
är mycket bestämt. Lantbruksstyrelsen säger på sid. 19 i den kungl, propositionen:
»Emellertid synes en medverkan från statens sida till genomföran de

av det nu föreliggande förlikningsförslaget böra ske allenast under den förutsättningen,
att nämnda förslag kan visas innebära en ej endast för de i företaget
intresserade parterna fördelaktig utan jämväl från det allmännas
synpunkt möjligast förmånlig lösning av de genom sänkningsföretaget uppkomna
tvistefrågorna.» Så fortsätter ämbetsverket: »Lantbruksstyrelsen bär
icke blivit av vad i förlikningsmännens utredning anförts övertygad örn att
det nu framlagda förslaget till förlikning uppfyller dessa krav.» Det är den
lösa mark, på vilken herr statsrådet står, när han lämnar fram denna proposition.
Vad statskontoret beträffar, så framhåller det att, »starka betänkligheter
framträda vid ett närmare övervägande av förslagets innebörd». Det
kunde visserligen icke tillkomma statskontoret att söka finna någon utväg för
anskaffande av medel till det föreslagna anslaget, men — jag är ledsen att
herr finansministern icke är här, ty detta borde han höra — »under nuvarande

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Ang. statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornborg amålet.

(Forts.)

förhållanden, då nästan varje anslag å budgeten vore föremål för nedpressning,
förefölle det statskontoret, som örn utsikt att å nästkommande budgetårs
stat bereda utrymme för ifrågavarande anslag knappast förefunnes». Är
det rimligt att under sådana omständigheter komma fram med ett förslag, när
man endast har rätt att komma med förslag örn sådant, vars uppskjutande leder
riket till men? Statskontoret fortsätter, att det å andra sidan kunde sättas
i fråga, om det under nuvarande förhållanden kunde löna sig att odla den
torrlagda arealen. Det skulle rent av kunna ifrågasättas, huruvida icke —
även örn en återgång till förhållandet före sjöns senaste sänkning måhända
icke vore eftersträvansvärd —- man dock skulle kunna nöja sig med en något
mindre sänkning av sjöytan i stället för att offra betydande medel på uppehållandet
av den nuvarande sjönivån. —- Jag hoppas, att statsrådet icke avlägsnar
sig, ty det är av betydelse för Västergötland, att så icke sker! —
Så slutar statskontoret med att framhålla angelägenheten av att undsättningsfondens
medel icke under någon längre tid bundes vid ifrågavarande
företag.

För såvitt jag kan se, herr talman, har det icke funnits något bärande skäl
för regeringen att nu komma med ifrågavarande förslag, men det finns bärande
skäl för kammaren att icke följa detsamma. Jag vill icke desavuera jordbruksutskottet.
Det har gjort så gott det kunnat. Utskottets ledamöter ha varit
nere på ort och ställe för att taga reda på saken, men de lia icke kommit i beröring
med de personer, vars talesman jag i detta ögonblick är. I varje fall
lia, de icke haft öronen riktigt öppna för deras synpunkter. Dessa lia icke
blivit framförda i betänkandet.

Herr talman, jag skall be att få läsa upp vad 46 småbrukare i dessa bygder
skrivit till Västerbygdens vattendomstol den 30 december förra året: »Undertecknade,
jordägare kring Hornborgasjön, få härmed i anledning av Hornborgasjöns
sänkningsföretags ansökan till Västerbygdens Vattendomstol den 17
november 1932 anföra följande. Vi vilja för Vattendomstolen först framhålla»
— vill kammaren vara vänlig lyssna; det gäller härvidlag icke talaren utan
småbrukare ute i Västgötabygden, som för ögonblicket icke ha någon annan
talesman — »att en fullständig torrläggning av Hornborgasjön genom kanaler
sänker grundvattnet för lågt i våra odlade mader, vilka redan nu äro för
torra och vid inträffande torkår lämna sämre och osäkrare skördar än tidigare,
då sjön stod högre. Detta förhållande har framträtt särskilt under den gångna
sommaren på grund av den under sommaren utförda rensningen av de gamla
kanalerna samt även upptagandet av nya. Grundvattnet har härigenom sjunkit
så lågt, att våra brunnar sinat, vilket förhållande icke inträffade förut,
då sjön stod högre. Dessutom hava frostskadorna blivit allt mera omfattande,
vilket åskådliggöres bäst genom det förhållandet, att det icke går att så rotfrukter
förrän långt fram på sommaren, och att risken även då är stor att de
frysa bort. Genom befintligheten av en klar vattenyta kommer frostskadorna
att mildras, samtidigt som också vårt önskemål om återställande av den rika
möjlighet till fiske och jakt, som tidigare förefanns i sjön, komme att uppfyllas.
Av det anförda torde framgå, att den i ovannämnda ansökan berörda
skyddsdammen jämte kanalerna icke ha något värde för oss, utan önska vi,
att Kungl. Maj:ts dom av den 22 februari 1932 snarast möjligt kommer till
utförande, sjön höjes och våra mader erhålla den fuktighetsgrad, som för dem
är lämplig. I motsatt fall» — här kommer en sak, som i varje fall statsutskottet
och bevillningsutskottet, som skola bevilja medel, och andra kammaren,
som får se till finanserna, böra fästa avseende vid — »förbehålla vi oss rätten
att senare inkomma med yrkande örn skadestånd för de förluster som vi genom

Lördagen deli 17 juni e. m.

Nr 48.

Ang. statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Kornborg amålet.

(Forts.)

sjöns sänkning lidit och i fortsättningen komma att lida.» Skrivelsen är undertecknad
av 46 småbrukare, som äro ägare till hemman på 1/2 mantal, 1/4 mantal,
a/e mantal o. s. v. —- utom ett par som ha gårdar, vilka äro något
större.

Sedan vill jag nämna — för att vara objektiv, vilket man naturligtvis bör
vara -—■ att det inlämnats en skrivelse från 36 personer till Västerbygdens vattendomstol,
vari yrkas att förlikning skall komma till stånd. Jag skall för
ögonblicket, herr talman, icke taga kammarens tid mera i anspråk -—- måhända
blir det tillfälle att återkomma — men jag vill verkligen vädja till andra kammaren,
direkt vald som den är och med representanter för många av de små
ute i bygderna, att den icke genom ett bifall i kväll till jordbruksutskottets
betänkande berövar dessa Västgötabygdens invånare, vars talesman jag i dag
är, vad som tillhört dem och deras fäder och vad de hoppas en gång skall tillböra
deras efterkommande, och icke heller berövar Sveriges inbyggare i övrigt
ett omistligt värde, något som skulle bli fallet örn Hornborgasjön definitivt
utplånades från Västergötlands karta.

Herr talman, jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag antar, att jordbruks utskottet

efter det mycket temperamentsfulla inlägg her Lithander här hade
skall känna sig förkrossat. Vad är det herr Lithander önskar? Jo, att högsta
domstolens beslut skall gå i verkställighet. Därmed tror herr Lithander, att
Hornborgasjön är återställd i sitt ursprungliga skick. Jag måste beklaga, att
en så intelligent herre som herr Lithander har förbisett, att det är fråga örn
att skaffa ett vattenmagasin för vattenfallsägarna, ett vattenmagasin som de
på sommaren äga rätt att taga ut vatten ifrån, och att Hornborgasjön kanske
då har lika lågt vattenstånd ändå, därför att det icke varit någon nederbörd.
Men den tid, då jordbrukarna så därnere på dessa marker, är vattenståndet så
högt, att de icke kunna så, och blir det en regnig sommar, står vattnet så högt,
att jordbrukarnas sädeskärvar flyta. Jag tycker, att det är märkvärdigt,
att herr Lithander som gammal västgöte, som han påstår sig vara — och jag
betvivlar icke alls hans kärlek till sina landsmän — kan tycka, att det är riktigt,
att de icke skola kunna så och icke kunna skörda.

Herr Lithander sade vidare, att han beklagade, att Kungl. Maj:ts proposition
kommit så sent. Örn någon skulle beklaga den saken, skulle det väl icke
vara en ledamot av bevillningsutskottet, som icke behövt besvära sig ett enda
dugg med denna proposition, utan det skulle vara jordbruksutskottets ledamöter.
Vi voro emellertid på det klara med att Kungl. Maj:t hade anledning
att lägga fram propositionen vid den tidpunkt som skedde, eftersom förlikningsförslaget
icke förelåg förrän så sent, att den ordinarie propositionstiden
var utgången.

Jag har förut nämnt vad jag anser, att Kungl. Maj:ts dom innebär: man får
taga upp vattnet till en viss höjd, men sedan äger man rätt att utnyttja vattenmagasinet.
Nu skulle det förvåna mig. örn denna kammare skulle, sedan
första kammaren bifallit utskottets förslag, gå i en rakt motsatt riktning. Jag
vet ju, att herr Lithander har mycket ringa förståelse för nyttan av att utskotten
resa ut och se på saker och ting. Detta talade han örn vid förra plenum.
Men jag må säga, att meningarna voro mycket delade bland jordbruksutskottets
ledamöter till en början, och vi hade säkerligen icke kunnat bli eniga, örn vi
icke rest ut och tagit reda på saken. Själv var jag mycket tveksam, och andra
ledamöter ställde sig avvisande gentemot förslaget, men man fick en annan

Andra kammarens protokoll 1988. Nr 48. 6

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornborg amålet.

(Forts.)

uppfattning, när man kom ut på ort oell ställe oell fick se dessa marker, som,
för den händelse man skulle dämma upp vattnet — visserligen icke så högt
men till den höjd som högsta domstolen föreslagit — icke skulle kunna besås
örn vårarna. Ån har vissa andra tillflöden, och vattenverksägarna taga icke
vattnet i anspråk förrän man kommit till det stadium, att vattnet börjar tryta.
Då är det kanske för sent att beså markerna.

Herr Lithander talade örn dessa jordägare, som gått in med skrivelse med
begäran att sjön skall återställas i sitt ursprungliga skick. Jag träffade en
del av dessa personer, men de voro icke eniga. Det visade sig, att dessa som
uttalat sig, voro sådana, som avstått från att vara delägare i företaget och
som lämnat jord i stället, och de ansågo, att de skulle få tillbaka sin jord, ifall
Kungl. Maj:ts dom komme att gå i verkställighet.

Örn högsta domstolens beslut skall träda i verkställighet och en förlikning
icke träffas, kommer en ny process att anställas, som säkerligen, enligt vad en
fackman sagt mig, kommer att kräva 1 miljon kronor och räcka i tjugu år,
nämligen en process om ersättning till vattenverksägarna för den förlust de
lidit sedan 1912. Nu ha de genom Kungl. Maj:ts dom fått trumf på hand att
de ha rätt att ha vattnet uppdämt, och nu vilja de ha ersättning. I den förlikning,
som föreslås, ha de avstått från dessa anspråk. Man kan säga, att de
ifrågavarande gamla vattenverken äro för högt värderade i överenskommelsen.
Visserligen har man de senaste dagarna prutat ned beloppet med 6,000 kronor,
men de äro ändå för högt uppskattade. Vad betyder saken för ortens jordbrukare?
Herr Lithander nämnde dessa personer, som gått in med en skrivelse,
men det hela gäller dock cirka 200 jordbrukare. Att man skulle återigen
sätta deras marker under vatten, så att de icke kunna så och icke kunna
skörda, det har jordbruksutskottet icke velat vara med om att taga på sitt
ansvar.

Nu menar herr Lithander, att detta icke är någon riksfråga. Den rör ju
bara Västergötland. Ja, den rör oss alla, och jag håller för min del före, att
det väsentliga härvidlag är att skydda jordbrukarna, även örn det annars skulle
bli något hundratal vadare eller simfåglar mera i Hornborgasjön. Jag anser,
att dessa människor befinna sig i ett sådant läge, att de behöva skyddas. De
kunna icke få en inteckning i sina fastigheter. Man uppröres, då man lior sådana
saker som att en person därnere icke kunde få den borgen han presterade
i bankerna godkänd, därför att borgensmännen voro delägare i sjösänkningsföretaget.
Han hade åsamkat sig viss växelskuld; hans fastighet var
taxerad till 16,300 kronor och han hade ingen skuld på inventarierna; då skulden
löpte med hög växelränta ville han i stället taga ett lån på en inteckning
och begärde ett lån mot säkerhet av en inteckning på 6,000 kronor. Tre banker
i Skaraborgs län besökte han, men alla sade nej till hans begäran örn lån,
därför att faran av en process förelåg. Avslår man nu förslaget, börjar processen
nr 2, och under hela den tid processen varar — hur länge vet jag icke
— kommer det att råda samma osäkerhetstillstånd bland dessa arma människor.
Vi ha vissa förpliktelser. Här har en statens tjänsteman uraktlåtit att iakttaga
vad som i lag föreskrives, nämligen att kalla vattenverksägarna. Han
är död nu, men hans efterlevande vilja bidraga till att i någon mån försona
vad han brutit, och de ha förklarat sig villiga överlämna 25,000 kronor. Vi
måste ha ett slut på detta elände, som råder kring historien örn Hornborgasjön.
Jag vädjar till denna kammare, att den biträder första kammarens beslut,
så att vi få ett slut på processandet mellan vattenverksägarna och sjösänkningsföretaget.
Sker icke detta, är hela bygden ruinerad, och man kanske
får vänta tjugu år, innan den slutliga domen fallit.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

Ang. statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. H ornborg amålet.

(Forts.)

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Den föregående ärade talaren började sitt
anförande med att förklara, att han förmodade, att jordbruksutskottet skulle
känna sig alldeles förkrossat efter det anförande som talaren före honom
höll. Jag är nu icke alldeles säker på den saken. Jag håller snarare före,
att jordbruksutskottet på denna punkt dessvärre kommer att segra. Jag skall
därför yttra mig synnerligen kortfattat.

Det är en ganska besvärlig fråga, denna fråga örn Hornborgasjöns sänkning.
Det förhåller sig ju så, att man på sin tid satte i gång ett sjösänkningsföretag
utan att dessförinnan höra vattenverksägarna, som hade sina vattenverk
i avloppet från denna sjö. Dessa instämde då företaget för att få sin
rätt och fingo slutligen också rätt hos högsta domstolen, som förklarade,
att deras ersättningsanspråk voro berättigade. Så inträdde Kungl. Maj :t
med ett förlikningsförslag. Det är ju mycket förnuftigt och riktigt av Kungl.
Majit att göra detta i det läge, vari saken befinner sig, och man har fått
till stånd ett förlikningsförslag, som är bra. För min del måste jag dock
säga, att hur bra förslaget än är, kan man mycket väl tänka sig ett förslag,
som är ännu bättre, och det bör därför åtminstone prövas. Det är icke så bråttom.
Visserligen är det angeläget, att frågan snarast bringas ur världen, men det är
icke så bråttom, att man icke kan skjuta på frågan ytterligare ett år, örn man i så
fall skulle kunna få fram något bättre. Här har Kungl. Majit föreslagit
inalles 675,000 kronor till ifrågavarande ändamål, och ett enhälligt utskott
tillstyrker detta belopp. Jag skulle också förmoda, att riksdagen är beredd
att lämna 675,000 kronor. Men då är frågan: Skulle man icke kunna använda
dessa pengar på ett bättre sätt? Enligt min mening bör nian vända
på saken och låta vattenverksägarna få vad högsta domstolen tillerkänt dem,
nämligen uppdämning av sjön. Detta kommer, som den föregående talaren
mycket riktigt framhöll, att medföra betydande svårigheter för alla strandägarna.
De komma ju inte att kunna så, när de böra så, och hela denna
mark kommer tydligen inte att bli användbar annat än allra högst som betesmark,
där det möjligen blir endast sjöfoder. Det är ju betänkligt, men om
vi titta i papperen skola vi finna, att den jord, som här är i fråga, är värd
250,000 kronor. Då menar jag, att när vattenverksägarna nu få vad de äro
tillerkända av högsta domstolen, nämligen vattnet uppdämt till viss höjd, bli
ju deras anspråk på ersättning betydligt lägre. De skola ju inte ha ersättning
annat än för den gångna tiden, däremot inte för den skada, som ligger
i att de för all framtid inte kunna bruka vattnet, ty det kunna de, om denna
uppdämning äger rum. Således vinna vi på den sidan åtskilligt med pengar,
som man i stället skulle kunna ge strandägarna. Det gäller 250,000 kronor,
det är jorden värd, och jag sträcker mig så långt att de skola ha väl detta
värde, gärna 350,000 kronor. Vattenverksägarna bli väl belåtna, när de få
vad högsta domstolen tillerkänt dem, och riksdagen blir väl också belåten, örn
det visar sig, att det blir billigare för riksdagen, och framför allt blir jag
belåten därför att jag här vill representera naturskyddsintresset. För oss
naturskyddsvänner är Hornborgasjön ett omistligt värde, som vi inte kunna
vara av med utan oerhörd förlust för vårt land i den vägen. Det är detta
intresse, som jag här gjort mig till målsman för, och jag skulle vilja hemställa
till jordbruksministern, att han inte sätter sig emot att denna fråga
får avslås av kammaren och ytterligare komma under hans prövning. Det
kan ju inte vara någon så fruktansvärd motgång för herr statsrådet, att han

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornborg amålet.

(Forts.)

inte skulle kunna bära den. Jag vädjar till kammaren i likhet med den förste
ärade talaren att uppskjuta denna fråga ytterligare ett år.

Herr talman! Jag yrkar sålunda avslag på utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Holmdahl.

Herr Carlström: Herr talman! Efter den uttömmande redogörelse, som

utskottets ärade ordförande lämnat av denna fråga för utskottets del, skall
jag kunna fatta mig mjmket kort.

Jag vill bara tillkännagiva för kammaren, att då jag först läste denna proposition
och särskilt då man från visst håll framförde detta naturskyddsintresse
och intresset för fågellivet i sjön, var jag mycket inställd på att inte
gå med på Kungl. Maj :ts förslag. Denna känsla hade jag fortfarande mycket
starkt till dess att jag i likhet med utskottets övriga ledamöter fick tillfälle
att komma ned till Hornborgasjön och se och höra, hur det där förhöll sig. Jag
måste bekänna, att sedan jag tagit del av de olika skälen för och emot, som
där framfördes, och sett hur förhållandena lågo till, kunde jag inte hålla
fast vid den mening, som jag förut hade, att det skulle vara möjligt att nu
skjuta på denna fråga och försöka att få en bättre lösning. Hade det varit
på det sättet, att den s. k. Konungens dom inneburit, att sjön återställdes i
ett skick, som hade kunnat återställa naturen kring sjön och som hade kunnat
rädda fågellivet där, skulle jag gärna, som den siste ärade talaren var inne
på, offra mera pengar för att tillfredsställa vatten fallsägarna å ena och
jordägarna å andra sidan för att ha sjön med dess fågelliv kvar. Men vad
innehåller högsta domstolens dom? Jo, den innehåller visserligen, att vattnet
skall få uppdämmas till en viss högsta höjd, som inte under vissa tider får
överskridas, men den innehåller ingenting om att vattenståndet i sjön skall
hållas uppe hela året, utan på sommaren, när vattenfallsägarna behöva tappa
ur sjön, ha de rätt till detta, och, herr Holmgren, i dag skulle sjön varit
lika tom som den är nu, örn Kungl. Maj:ts dom trätt i kraft i våras. Under
sådana förhållanden menar jag, är naturskyddsintresset och intresset för fågellivet
på detta sätt borteliminerat, som det nu ligger till. När man sedan
varit i tillfälle att, liksom herr ordföranden i utskottet anfört, få klart för
sig, att hela trakten är som infrusen, att det är ett par hundra lantbrukare,
som sitta där och inte kunna låna ett öre på sina gårdar och varken kunna
köpa eller sälja, skall man då verkligen gå med på att uppehålla ett sådant
tillstånd i fortsättningen genom att uppskjuta frågan? Och vad blir följden
av ett uppskjutande? Jo, man får börja nya underhandlingar. Vattenfallsägarna
ha varit ganska segslitna förut och komma att bli det även i fortsättningen,
och, efter vad jag kunde förstå på en del av vattenfallsägarna
hade de ingenting emot att förlikningen slopades, ändå att de hade fått bra
betalt, ty de räknade med att när vi få sjön uppdämd få vi alltid tillfälle att
processa i 20 år till för att få lika mycket för den tid som gått. Vill verkligen
andra kammaren vara med örn detta, då man inte kan återvinna vad
sorn. är det väsentliga, nämligen fågellivet och naturen där? Jag kan inte
finna detta förnuftigt, och därför vädjar jag till kammaren att bifalla utskottets
förslag.

Herr Hallén: Herr talman! Det var herr Lithanders långa anförande, som
uppkallade mig att säga några ord. Han uppträdde bland annat också såsom
grundlagstolkare och läste § 54 riksdagsordningen på sitt eget speciella vis.
Där står. som vi alla känna till, att proposition inte får avlämnas under viss

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

Ang. statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornhor g amålet.

(Forts.)

tid utan så är att konungen finner någon under riksdagen inträffad händelse
därtill föranleda. Det står inte: då herr Lithander från Göteborg finner, att
någon under riksdagen inträffad händelse därtill föranleder. Prövningen är
lagd förargligt nog i konungens hand, och det går inte an att här sätta sig i
hans ställe. Det tycktes emellertid herr Lithander göra även i fortsättningen,
då han sade, att konungen skall pröva, om uppskov med framställningen länder
riket till men. Herr Lithander sökte visa, att det länder inte riket till
men. Men det är ju inte herr Lithander, som avgör den saken utan Kungl.
Maj :t!

Jag måste säga, herr talman, att om därför inte herr Lithander kan i dessa
saker få sätta sig i konungens ställe, kan han åtminstone lägga sig till med
konungsliga later. Jag tror jag kan uttala, att både hänsyn till talmannen
och kammaren kan fordra, att när man lägger beslag på tiden i, som det uppges
från olika håll, 35 eller 40 minuter för att sysselsätta sig med denna fråga,
då har man verkligen lagt sig till med ett slags monopol. Herr Lithander
har ju i alla år bekämpat monopol, men de finns ett monopol, som är ganska
dyrbart för riksdagen, och det är, när man i ändlösa orationer, som i allra
flesta fall inte resultera i några positiva resultat, lägger så oerhört beslag på
kammarens tid. Om vi skulle allesammans i kammaren, som äro intresserade i
olika spörsmål på denna väldigt långa föredragningslista, begagna oss av samma
grundlagsenliga rätt som herr Lithander utan sinne för restriktioner och
proportioner, då kunna vi alla räkna ut, att vi skulle inte sluta i vare sig
denna eller följande månad utan först i augusti. Örn herr Lithander är så
angelägen att bekämpa monopol, så finns det ett för kammaren mycket dyrbart
monopol, som herr Lithander borde ägna speciell uppmärksamhet.

Herr Lithander: Herr talman! För att följa den siste ärade talarens uppmaning
skall jag inskränka mig till att i mitt yrkande örn avslag få inlägga be
gäran örn förnyad utredning och att frågan underställes riksdagen nästa år.
Jag har då anslutit mig till det anförande, som hållits av herr Holmgren och
i vilket herr Holmdahl instämt.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Om kammaren nu går på det
uppskovsyrkande, som framställts av herr Holmgren och i vilket herr Lithander
sedan instämt, är det min fullaste övertygelse att någon uppgörelse inte
kommer till stånd. Jag har tagit del av handlingarna och jag vet, att utredningsmännen
pressat vattenfallsägarna så långt det är möjligt och att det inte
går att pressa dem längre, utan följden blir, att Kungl. Maj:ts dom kommer
att gå i verkställighet.

Herr Holmgren sade, att han var naturskyddsvän. Ja, det är jag också.
Jag har inte mer än ett mord på mitt samvete, förutom på några råttor, som
jag tagit av daga, och det var på en huggorm som var så förfärligt näsvis att
han lade sig på verandan, och den slog jag ihjäl. Men jag har aldrig slagit
ihjäl en fågel, jag har aldrig lossat ett skott emot ett djur. Jag anser emellertid
i detta fall, att här gäller det människorna, som bo kring Hornborgasjön,
och då måste jag sätta människorna före vadare och simfåglar.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag å berörda hemställan och
3:o) ävslag å utskottets hemställan samt bifall i stället till det av herr Lithander
under överläggningen senast framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen
sig anse den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja be -

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Ang. omsättnings-
och
utskänkningsskatt
å spritdrycker.

Äng. statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornborg amålet.

(Forts.)

svarad. Herr Lithander begärde emellertid votering, varför herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka den under 3:o) angivna nu antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 99, röstar

*J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
det av herr Lithander under överläggningen senast framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Härefter förelåg till avgörande bevillningsutskottets betänkande, nr 71, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn fortsatt
tillämpning under budgetåret 1933/1934 av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker ävensom
i ämnet väckta motioner.

I en den 3 januari 1933 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 60, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen biiagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker.

Härigenom förordnas, dels att förordningen den 8 juni 1923 angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker, vilken förordning gäller intill
utgången av juni månad 1933, skall äga fortsatt tillämpning efter nämnda
tidpunkt intill utgången av juni månad år 1934, dels ock att 2 och 3 §§ i
förordningen skola, 3 § i nedan angivna delar, från och med dag, som av
Kungl. Maj:ts bestämmes, hava följande ändrade lydelse:

2 §.

1 mom. Omsättningsskatt upptages vid detaljhandelsbolagens inköp av
spritdrycker och utgår dels med en grundavgift av 1 krona 60 öre, för liter
räknat, dels med 60 procent av det belopp, sorn, skatten oberäknad, betingas
vid inköp av dryckerna i buteljerat skick.

Detaljhandelsbolagen äga att efter grunder, som av kontrollstyrelsen fastställas,
vid försäljningen av spritdryckerna göra sig betäckta för omsättningsskatten.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

Äng. omsättnings- och utskänkningssJcatt å spritdrycker. (Forts.)

2 mom. För spritdrycker, som jämlikt av Kungl. Maj :t med stöd av 3 §
3 mom. eller 10 § 5 mom. förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker meddelade föreskrifter hos partihandelsbolag inköpas eller
till riket införas, skall omsättningsskatt likaledes upptagas med belopp,
som beräknas på sätt i 1 mom. stadgas; dock skall, därest dryckerna försäljas
å fat, den efter procent å inköpspriset utgående delen av skatten beräknas
å det belopp, som, oavsett skatten, utgör dryckernas pris vid dylik försäljning.

3 §.

Sker inköp av spritdrycker hos partihandelsbolag, skall vid dryckernas
betalning omsättningsskatt för desamma erläggas till partihandelsbolaget;
och åligger det bolaget att i den ordning, Kungl. Maj :t bestämmer, till statsverket
erlägga omsättningsskatten.

Vid inköp ■— --köpeskillingens storlek.

Den, som enligt kontrollstyrelsens i föreskriven ordning meddelade tillstånd
till riket inför spritdrycker, skall genom insättning å statsverkets giroräkning
i riksbanken för statskontorets räkning erlägga å dryckerna belöpande
omsättningsskatt. Till grund för den efter procent utgående delen av
skatten skall läggas inköpspriset jämte tull- och fraktkostnader. Importören
har att i samband med ansökning örn införseltillstånd hos kontrollstyrelsen
ställa av styrelsen godkänd säkerhet till erforderligt belopp för å spritdryckerna
belöpande omsättningsskatt. Det åligger kontrollstyrelsen att vid beviljandet
av tillstånd till införseln meddela de föreskrifter, som erfordras för
erhållande av en betryggande kontroll å utgörandet av omsättningsskatten,
ävensom att övervaka, att skatten vederbörligen inbetalas till statsverket.

Till utskottets behandling hava jämväl hänvisats följande i anledning av
ifrågavarande proposition väckta motioner, nämligen:

de likalydande motionerna nr 235 i första kammaren av herrar Bergman
och Johansson-Dahr samt nr 412 i andra kammaren av herr Olsson i Mora
m. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen måtte godkänna Kungl. Maj:ts förslag
till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker med den ändring,
att 2 § 1 mom. erhåller följande lydelse:

§2.

Omsättningsskatten upptages vid detaljhandelsbolagens inköp av spritdrycker
och utgår dels med en grundavgift av tre kronor, för liter räknat, dels
med 60 procent av det belopp, som, skatten oberäknad, betingas vid inköp av
dryckerna i buteljerat skick.

Detaljhandelsbolagen---omsättningsskatten.» ;

motionen nr 388 i andra kammaren av herr Andersson i Lindome m. fl.,
i vilken hemställts, »att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 60, i vad den avser ökad omsättningsskatt under budgetåret 1933/1934 å
spritdrycker, som försäljas genom utminutering, måtte besluta, att stämpelavgift,
på sätt i motionen föreslagits, skall uttagas vid dylik försäljning»;
samt

motionen nr 395 i andra kammaren av herr Nylander, i vilken hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att vid import av apoteksvaror och andra icke
eller lågt tullbeskattade produkter en särskild importavgift skall uttagas,
avsedd att motsvara den spritskatt, som statsverket skulle erhållit, därest
varan tillverkats inom landet».

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. omsättnings- och utskänknings skot t å spritdrycker. (Forts.)

. Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet funnit
lämpligt upptaga de likalydande, till utskottet hänvisade motionerna nr
96 i första kammaren av herr Bergman m. fl. samt nr 336 i andra kammaren
av herr Johanson i Huskvarna m. fl., i vilka föreslagits, »att riksdagen måtte
besluta åsättande av en provisorisk omsättningsskatt av tre kronor per liter
å alla viner utom de alkoholfria, att gälla till utgången av budgetåret 1933/
1934 från den dag Kungl. Majit bestämmer».

Tillika hava motionärerna hemställt, att bevillningsutskottet måtte utforma
erforderliga författningsbestämmelser.

Förenämnda proposition hade behandlats av riksdagen, i vad densamma
avsåge tiden intill utgången av löpande budgetår. Sedan bevillningsutskottet
i sitt innevarande år avgivna betänkande nr 1 i anledning av propositionen
dels hemställt örn bifall till den i propositionen föreslagna skattehöjningen för
nyssnämnda tid, dels ock anmält, att utskottet framdeles komme att avgiva
yttrande i anledning av vad i propositionen föreslagits rörande fortsatt tilllämpmng^
under budgetåret 1933/1934 av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker, hade riksdagen
bifallit utskottets berörda hemställan. Höjningen hade trätt i kraft
den 1 februari 1933.

Utskottet hemställde nu,

1) att riksdagen matte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition i vad densamma avsåge omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker att utgå under budgetaret 1933/1934, icke kunnat oförändrad
bifallas och med anledning av motionen 11:395 ävensom med avslag å motionerna
I: 235, II: 412 och II: 388 antaga följande

Förslag

till

förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker.

Härigenom förordnas, att förordningen den 8 juni 1923 angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker, vilken förordning gäller intill
utgången av juni månad 1933, skall äga fortsatt tillämpning efter nämnda
tidpunkt intill utgången av juni månad 1934, dock att från och med den 1
juli 1933 dels 2 § 2 morn. i förordningen skall hava följande ändrade lydelse,
dels ock efter 12 § i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad
13 §, av den lydelse nedan sägs:

2 §•

2 mom. För spritdrycker, som jämlikt av Kungl. Majit med stöd av 3 §
3 mom. eller 10 § 5 mom. förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker meddelade föreskrifter hos partihandelsbolag inköpas eller till
riket införas, skall omsättningsskatt upptagas med en grundavgift av 1 krona
40 öre, för liter räknat.

13 §•

Näringsidkare, som vill ur riket utföra i Sverige framställda tillverkningar,
hänförliga under förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa
alkoholhaltiga preparat med mera, må i den omfattning och under de villkor,
Kungl. Maj :t bestämmer, kunna medgivas rätt att vid utförsel av sålunda
framställd vara återbekomma sådan omsättningsskatt, som i 2 § 2 mom. avses
och som erlagts för den i exportvaran ingående spriten.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

Ang. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)

2) att riksdagen måtte antaga nedan införda

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 26 § förordningen den 11 juni 1926 (nr 207)
angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 26 § förordningen den 11 juni 1926 angående
tillverkning och beskattning av brännvin skall hava följande ändrade lydelse:

26 §.

1. Restitution av---skattefri sprit.

2. Näringsidkare, som vill ur riket utföra i Sverige framställda tillverkningar,
hänförliga under förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) angående
vissa alkoholhaltiga preparat med mera, må i den omfattning och under de
villkor Kungl. Maj:t bestämmer kunna medgivas rätt att vid utförsel av sålunda
framställd vara återbekomma tillverkningsskatt, som erlagts för den i
exportvaran ingående spriten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933.

3) att motionerna I: 96 och II: 336 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade emellertid avgivits av herrar Johan Larsson och Ljunggren,
vilka hemställt,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 235 och II: 412, antaga
utskottets förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
med den ändring, att 2 § nämnda förslag erhölle följande lydelse:

2 §•

1. mom. Omsättningsskatt upptages vid detaljhandelsbolagens inköp av
spritdrycker och utgår dels med en grundavgift av 3 kronor, för liter räknat,
dels med 60 procent av det belopp, som, skatten oberäknad, betingas vid inköp
av dryckerna i buteljerat skick.

Detaljhandelsbolagen äga att efter grunder, som av kontrollstyrelsen fastställas,
vid försäljningen av spritdryckerna göra sig betäckta för omsättningsskatten.

av herr Lithander, som yrkat, att den i 2 § förordningen örn fortsatt tilllämpning
av förordningen den 8 juni 1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker stadgade grundavgift måtte bestämmas till 1
krona, för liter räknat;

av herr Hjalmarsson, som ansett, »att utskottet bort i fråga örn omsättningsskatten
hava föreslagit, att grundavgiften skulle nedsättas till en krona
för liter samt att vid inköp utöver en liter i månaden skulle uttagas förutom
grundavgiften särskild stämpelavgift efter ett beräknat belopp av en
krona för andra, två kronor för tredje och tre kronor för fjärde samt fyra

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
kronor för varje ytterligare liter spritdrycker, som under varje kalendermånad
försäljes till en och samma person. Därutöver skulle såsom hittills i skatt
utgå 60 procent av det belopp, som — oberäknat skatten för liter och stämpelavgiften
■— spritdryckerna betinga vid inköp i buteljerat skick»; samt

av herr Heiding utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Ljunggren: Herr talman! Då jag är en av reservanterna i denna

fråga har jag ansett mig skyldig att säga några ord.

När detta ärende behandlades i bevillningsutskottet, ställde jag mig på den
ståndpunkten, att behandlingen därav borde uppskjutas till dess statsregleringen
kom före, för att man skulle kunna se, i vad mån medel från alkoholbeskattningen
ytterligare skulle behövas för att finansiera arbetslöshetshjälpen.
Utskottet beslöt emellertid att behandla ärendet genast och har här i sitt utlåtande
yrkat, att omsättningsskattens grundavgift skulle bliva vid vad riksdagen
beslöt i början av året, nämligen kr. 1: 60 per liter, under det att reservanterna,
jag och herr Larsson i Örbyhus, ha yrkat, att till denna summa
skulle läggas kr. 1: 40, så att hela omsättningsskattens grundavgift skulle uppgå
till 3 kronor. Jag får yrka bifall till de motioner, som i detta avseende äro
väckta i första och andra kammaren.

Eeservanterna äro visserligen emot statens beroende av spritmedel för sin
budget. De ha därför inte kunnat biträda de beslut, som fattats i samband
med nedskärningen av rusdrycksmedelfonden, men ett tillfälligt användande
av spritmedel i nuvarande kristid ha vi intet haft att invända emot. Det
synes oss tvärt örn vara så, att dylika medel böra tillgripas för arbetslöshetens
bekämpande hellre än att vi skola tillgripa andra skatter eller öka vår skuld
genom upptagande av ytterligare lån. Det synes oss icke försvarbart i tider
som dessa att skona konsumtionen av så överflödiga och skadliga varor som
rusdrycker. En konsumtionsskatt som denna behöver inte betalas av någon
annan än den, som frivilligt åtager sig en sådan beskattning. En hög skattesats
bidrager också förvisso till en hälsosam minskning av en icke önskvärd
konsumtion, vilket erfarenheterna från andra länder bekräfta. Utskottet förmena^
emellertid, att de statsfinansiella verkningarna av den föreslagna skattehöjningen
icke kunna överblickas, samt att den olagliga sprithanteringen
skulle underlättas. Jag medger, att det kan vara vanskligt att helt och fullt
bedöma verkningarna av dessa skatter i olika avseenden. Utskottet har emellertid,
synes det mig, medgivit, att ifråga örn den senaste höjningen i början
av riksdagen, mot vilken liknande invändningar då kommo till synes, det icke
kunde med säkerhet bedömas, huruvida denna höjning ökat den olagliga hanteringen.
Jag för min del tolkar detta såsom åtminstone ett halvt medgivande från
utskottet, att faran inte varit särdeles stor. Det förefaller mig, som örn det
inte heller skulle vara alldeles säkert, att en ytterligare höjning av den måttliga
storlek, reservanterna föreslagit, skulle ha en farligare verkan.

T fråga örn de statsfinansiella verkningarna torde ingen kunna bestrida, att
icke statsinkomsterna enligt vårt förslag skulle överstiga de nu beräknade.
Med huru mycket är naturligtvis ovisst. I Danmark voro statsinkomsterna
1913 endast 14,573,000 kronor mot 1929 efter den oerhört höga beskattningens
införande 64,189,000 kronor.

Ifråga örn den olagliga hanteringen torde en jämförelse mellan Sverige och
Danmark också ge en god anvisning för dem, som verkligen äro intresserade
av att se, hur det förhåller sig. Beslagsiffrorna i Danmark och Sverige år
1922—1927 visa för 1922 i Danmark 37,000 och i Sverige 91,000 i runda tal,

Lördagen deli 17 juni e. m.

Nr 48.

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
1923 i Danmark 49,000 och i Sverige 91,000, 1925 i Danmark 43,000 och i
Sverige 87,000, och 1927, — de senaste siffrorna jag har — för Danmark
17,000 och för Sverige 77,000. Slutsatsen av dessa siffror torde bli, att de små
beslagssiffrorna i Danmark bestämt tala emot antagandet att smugglingen där
till någon avsevärd del skulle kunna kompensera nedgången i den legala konsumtionen.
Denna nedgång i konsumtionen har i Danmark och England varit
betydligt större än i Sverige trots vårt beryktade restriktionssystenu Konsumtionen
i Sverige har, jämfört med tiden före och efter kriget, nedgått med
30 procent, i England med 60 och i Danmark med inte mindre än 80 procent.

Jag fick i min hand i går kväll Nya Dagligt Allehanda, där denna sak behandlades
och några siffror angåvos ifrån statistiken. Jag förmodar, att jag
i detta fall kan lita på vad som står i tidningen. Där står, att av dansk sprit
utsläpptes i Danmark 1932 2.2 miljoner liter mot 2.6 miljoner året förut, alitsa
en sänkning. Förbrukningen av utländsk sprit har 1932 gåtned med 33 och
den av inhemsk med 14 procent. Jag skall endast anföra några siffror till.
Örn man medräknar nedgången i ölförbrukningen och omräknar den totala förbrukningen
av rusdrycker till 100-procentig alkohol, visar det sig, att alkoholförbrukningen
per individ under 1932 varit 2.19 liter mot 2.50 liter 1931 och
2.61 liter 1930. Detta exempel från Danmark visar, att i och med den höga
beskattningen icke blott konsumtionen sjunkit omedelbart utan jämväl fortsatt
att sjunka. Vad åter antalet beivrade fylleriförseelser beträffar, så ha dessa
nedgått i Sverige med cirka 50 procent — med den jämförelsetid jag nyss tog
— i England med 74 procent och i Danmark med cirka 50 procent, något som ju
också kan bevisa åtskilligt.

Nu kan man ju med rätta fråga: Vad kan vara orsaken till — i varje fall

huvudorsaken till — att nämnda länder stå bättre till boks än Sverige beträffande
såväl konsumtion, antalet fylleriförseelser som ock den olaga hanteringen?
Orsaken är uppenbarligen icke i första hand en mängd restriktioner, även örn
dessa haft en god inverkan, utan med största säkerhet den verkligt höga alkoholbeskattningen
i dessa länder. Spritskatten i England var 1914 kronor 2.60
per liter (50 %), 1918 blev den kronor 8.75 och 1920 kronor 12.70 per liter. Försäljningspriset
blev således för den allmännast brukliga spritdrycken omkring
16—17 kronor i England. I Danmark kostade en flaska akvavit, d. v. s. s/4
bier. före kriget 60 ä 70 öre och 1919 c:a kr. 12.50. Det blir väl för liter ungefär
8 kronor 55 öre och vid utskänkning ungefär 100 procent högre.

Hur man i Danmark ser på frågan örn den mycket höga alkoholbeskattningen
därstädes, torde framgå av ett uttalande som gjordes av Danmarks nuvarande
statsminister till representanter för en svensk utredningskommitté, ett yttrande,
som jag anser mig böra citera i detta sammanhang. Herr Stauning yttrade:
»I den mån det förekommit någon opposition emot den danska alkoholbeskattningen
har den väsentligen kommit från lager under arbetarklassen.»

Gentemot utskottets anmärkning, att en jämförelse med Danmark och England
lätt blir missvisande med hänsyn till att någon motsvarighet till det svenska
restriktionssystemet icke återfinnes i dessa .länder, vill jag bara säga ett
par ord. Att en hög skattesats verkar minskning i konsumtionen kan ingen
bestrida, vilket försäljningssystem som än tillämpas. Vare sig man har fri
försäljning, såsom i Danmark, eller restriktioner, såsom i Sverige, så kommer
alltid en kraftig beskattning att verka i konsumtionshämmande riktning. Jag
kan således icke finna annat än att jämförelsen med Danmark och England i
detta avseende icke bör kunna vara missvisande. Annat vore förhållandet, örn
man jämförde vårt restriktionssystem — med bortseende från storleken av beskattningen
— med restriktionerna i nämnda länder.

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)

Jag vill till slut säga, att var och en som önskar en kraftig nedskärning av
spritkonsumtionen i vårt land men som samtidigt inte vill motsätta sig beräknade,
eventuellt ökade statsinkomster, bör enligt min mening stödja reservanternas
förslag örn omsättningsskattens höjning. När i Danmark den stora
spritreformen genomfördes, och när spritkonsumtionen nedbringades till ett
minimum mot vad den varit förut, på samma gång som statsinkomsterna betydligt
stego,. var det en socialdemokratisk regering som gick i spetsen och därvid
uppenbarligen hade hela sitt parti med sig. Det är icke utan att stora lager av
vårt folk nu gått med en viss förväntan, att vår nuvarande nykterhetsvänlige
finansminister begagnar detta, såsom det synes mig, mycket gynnsamma tillfälle
för att, samtidigt som lian skaffar staten inkomster, genomföra en reform,
som skulle vara gagnelig icke minst med hänsyn därtill, att den skulle åstadkomma
ett bättre nykterhetstillstånd här i landet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag med den
ändring av § 2, som föreslagits, i motionerna 1:235 och 11:412, eller med andra
ord den reservation, som avgivits av herr Johan Larsson i Örbyhus och undertecknad.

Herr Paulsen: Herr talman! I sitt förra yttrande över propositionen örn
omsättningsskatten framhöll utskottet, att det då icke kunde yttra sig örn höjningen,
utan att man behövde vänta någon tid för att få se, hur den komme att
verka. Nu har den verkat någon tid, och man har sett vilket resultatet blivit.
Spritinköpen ha minskat i mycket hög grad, och jag är för min del övertygad
örn, att smugglingen och lönnbränningen tilltagit.

Hade det varit på det sättet, att minskningen i inköp lett till minskning i
spritförbrukningen, hade man inte haft anledning att vara annat än glad över
den saken. Men herrarna kunna vara förvissade om, att så icke är fallet. Man
kan inte läsa en tidning utan att varenda dag finna exempel på, vart det hela
leder. ^ Jag fruktar, att man kommer att resonera som så, att vill inte riksdagen
laga så, att man får sin snaps till rimligt pris, så ta vi saken i egen hand och
skaffa oss spriten, där vicunna få den. Jag anser, att man skall laga så, att
fattigt folk kan få sprit till måttligt pris. Jag skulle gärna se, att man kunde
ordna det pa det sättet, att man fick två liter brännvin i månaden till ett mycket
lågt pris — att man till exempel fick den första litern för en krona och den
andra för en krona 50 öre — och att man sedan höjde priset på de två andra
litrarna, så att man, när man köpt alla fyra, fått betala lika mycket som nu
för alla fyra tillsammans.

Nu invänder man kanske gentemot detta, att i så fall finge inte staten in de
pengar, som man räknat med. Jag är för min del övertygad örn motsatsen.
Jag är för min del övertygad om, att genom en dylik åtgärd skulle det värsta
irritationsmomentet försvinna, med andra ord att man inte längre skulle kunna
gå omkring och säga, att riksdagen inte unnar fattigt folk en sup.

Det finns vissa motionärer som tyckas tro, att bara spriten blir tillräckligt
dyr, så bli människorna nyktrare. De som resonera så känna mycket litet till,
hur människor reagera i detta fall. Jag är övertygad örn, att man nog skaffar
sig sin sprit ändå, på andra icke lagliga vägar.

Det är inte nödvändigt, att vårt folk skall vara ett spritfritt folk för att
kunna vara livsdugligt och duktigt. Jag tycker för min del, att ett nyktert folk
är idealet.

Jag har nästan under hela mitt liv sysslat med sociala ting och därvid under
en hel del år fungerat som nykterhetsnämndsordförande. Jag har lärt mig
inse faran av missbruk, men jag har aldrig lärt mig inse, att missbruk upphör
därför att spriten blir dyr. Örn det finns en person som missbrukar sprit och

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

Ang. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
som man därför tar ifrån motboken, tro herrarna, att den personen blir nyktrare
för det? Nej, visst inte! Han skaffar sig sprit på andra vägar till skada för
sig själv och familjen. Det är då bättre att man talar förstånd med fylleristen,
och är han inte alldeles under isen, kan det hända, att han bättrar sig.

En annan sak, som egentligen inte hör hemma i detta sammanhang, men som
jag inte kan underlåta att säga några ord örn, är att man väntar alldeles för
länge med att ge ungdomen motbok. Resultatet blir, att man vänjer sig vid
att skaffa sig sprit på olagliga vägar genom smuggling och hembränning. När
man sedan nått den åldern att man får motbok, har man vant sig vid detta och
släpper inte dessa utvägar utan använder dem, när så behövs, för att få så att
säga en extra tilldelning. Giv ungdomen motbok vid 21 års ålder, och det
skulle bli bra mycket bättre ställt med ungdomens nykterhet än det för närvarande
är.

Jag skulle gärna sett, att utskottet gått den väg, jag här pekat på, men då så
inte skett, och då man inte kan yrka bifall till herr Hjalmarssons reservation,
ber jag, att vederbörande till till ett annat år ta de synpunkter, som jag här
anfört, under övervägande.

I detta anförande instämde herrar Pehrsson i Bramstorp, Nilsson i Hörby
och Landgren.

Herr Lithander: Herr talman! När denna fråga var uppe i januari månad,
då man fastställde skattesatsen för återstoden av innevarande budgetår, gav
jag uttryck åt den uppfattningen, att det hade varit bäst, örn man hade låtit
det hela bero vid vad som gällde förut. Jag tror, att utvecklingen givit mig
rätt i denna min uppfattning, ty det har som bekant inträtt en avsevärd minskning
i förbrukningen, d. v. s. den förbrukning som man känner till och kan
bedöma.

Jag gav också uttryck åt den meningen, att ett förhöjt spritpris skulle ge
ett direkt handtag åt den smuggling, som för närvarande pågår, och att det
skulle leda till en ökad hembränning ute i bygderna. Man kan vara tämligen
säker på, att såväl smugglingen som hembränningen inte kunnat få ett bättre
handtag än genom det förslag, som Kungl. Majit här lagt fram. Jag hörde i
bevillningsutskottet en ärad representant från Norrland skildra förhållandena
där, förhållanden av den art, att man inte kan få en annan uppfattning än den,
att regeringen härvidlag är inne på farliga vägar. Den trafik, som nu undandrager
sig kontrollen, d. v. s. smugglingen, för att inte tala om den trafik, som
pågår ute i bygderna i skogarna och avlägset liggande orter, nämligen hembränningen,
premieras direkt genom ett sådant förslag, som regeringen här framlagt.

Jag tror, att det vore klokt, örn man härvidlag iakttoge en viss moderation,
och jag är för min del absolut emot, att man följer Kungl. Maj :ts förslag, för
så vitt man inte är beredd att såsom en kompensation vidtaga lättnader i restriktionerna,
vilka föranleda folk att nu gå olagliga vägar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den utav mig avgivna reservationen.

Herr Heiding: Herr talman! Till förevarande betänkande har jag fogat

en blank reservation. Jag har nämligen inte kunnat instämma med utskottet
i dess motivering. Utskottet har i sitt betänkande anfört, att nedgången i
konsumtionen delvis torde lia berott på tillfälliga omständigheter. Jag tror
för min del, att så icke varit fallet. Utskottet har utgått ifrån, att det funnits
många, som under den senaste tiden köpte sprit för att ha på lager, och att de

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. omsättnings- och utskänkningsslcatt å spritdrycker. (Forts.)
därför icke behövt köpa något under februari och mars. Utskottet menar följaktligen,
att konsumtionen skall komma att öka i fortsättningen
_ För min del får jag säga, att spritpriset var så pass högt redan före den
sista höjningen, att den stora allmänheten inte kände sig lockad att köpa och
lägga på lager. Det kom för övrigt något överraskande, att riksdagen så tidigt
som den 1 februari införde en förhöjd skatt, i det att grundavgiften, som förut
utgått med en krona per liter, höjdes till 1 krona 60 öre. Min tro är därför,
att konsumenterna icke lagt sig till med några större lager. För övrigt anser
jag, att man borde ha ställt sig mera betänksam gentemot förslaget att bibehålla
denna höga skatt under hela nästa budgetår, när det visat sig, att försäljningen
gått ner så mycket. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet räknade
till en början med en ökning av 13 miljoner kronor, men vi se nu, att
finansministern fått räkna ner detta belopp med 7 miljoner kronor. Tages härvidlag
även hänsyn till maltbeskattningen — en sak som egentligen inte hör
hit — utgör minskningen 9 miljoner,men som sagt för spriten enbart utgör minskningen
7 miljoner. Jag menar därför, att det inte är så mycket bevänt med
den prisförhöjning, som vidtogs den 1 februari, örn den inte ger mer än som
nu visar sig vara fallet.

Man får inte förundra sig över, att nedgången nu blivit så stor, ty man må
dock betänka, att det finns en hel del människor i detta land som icke kunna
tjäna så mycket per dag, att de få pengar till en liter sprit, vilket naturligtvis
gör, att konsumtionen måste gå ner.

Det kan ju förefalla ömtåligt att här gå upp och tala uti en fråga som
denna, då detta ju lätt kan uppfattas så, att man avser att slå vakt örn spriten
för att få den så billig som möjligt. Jag anser emellertid för min del, att man
härvidlag inte skall låta nykterhetsintresset gå i första hand, utan först se
till, att det kommer pengar i statskassan. Det har även visat sig, att jämväl
konsumtionen på restaurangerna gått ned rätt avsevärt. Jag vill minnas, att
jag i en gårdagstidning läste, att denna konsumtion gått ned med en femtedel
på de privata restaurangerna här i Stockholm, och det gör ju också sitt till i
fråga örn den undan för undan minskade konsumtionen.

När man nu skall försöka att få in så pass mycket, som beräknats i statsbudgeten,
hade man behövt gå andra vägar än dem, som här äro föreslagna. Den
motion, som väckts av herr Andersson i Lindome med flera, sympatiserade jag
för min del rätt mycket med, men när det i år var omöjligt att få någon enighet
i utskottet för den linjen, var det ju lönlöst att komma med någon reservation.
Herr Hjalmarsson har också gjort ett uttalande, att han anser, att den vägen
vore den lämpligaste. Att man i så fall inte får gå fram efter de beräkningar,
han föreslagit, nämligen att grundavgiften skulle nedsättas till 1 krona för
utminuterad liter, men att därutöver skulle utgå en stämpelavgift efter ett
beräknat belopp av en krona för andra, två kronor för tredje och tre kronor
för fjärde litern, är alldeles tydligt. Detta skulle ju innebära, att en person
som har en tilldelning av fyra liter i månader skulle få betala 2 kronor 50 öre
per liter eller tio kronor tillsammans enligt det Hjalmarssonska förslaget. Uti
motionen nr 388 i andra kammaren har föreslagits, att utskottet skulle utarbeta
ett lämpligt förslag i den riktningen. En förutsättning härför hade emellertid
varit, att utskottet blivit någorlunda enigt.

Att nu göra såsom herr Larsson i Örbyhus och herr Ljunggren yrkat, nämligen
gå in för en förhöjd grundavgift från nuvarande 1 krona 60 öre till 3
kronor per liter, tror jag för min del skulle vara mycket olämpligt, örn man
vill få in de pengar, som man här räknar med. Ett bifall till detta förslag
skulle säkerligen innebära ett steg i den riktningen, att vi finge lönnbränning
och spritsmuggling i stor skala. Det är mycket möjligt — örn man nu endast

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

Ang. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
skulle tänka på nykterhetsintresset, som jag förstår herr Ljunggren gör — att
man kan gå fram den vägen. Jag tror emellertid, att det skulle vara lyckligare,
att man inte toge ut någon skatt alls för den första litern för att sedan
höja skatten allt efter inköpen. Jag vet, att det finns personer som säga, att
örn man går den vägen, blir det en massa motböcker, ty då vilja alla ha sådana,
och dessa komma att lånas ut för inköp av de billigare litrarna. Jag anser, för
min del, att det inte vöre någon olycka, örn ett större antal böcker utlämnades.
Det är bättre att spriten säljes på legalt sätt än på illojalt. I det fallet har
jag alltså inga betänkligheter mot, att det blir flera motböcker. Men jag tror,
att det skulle vara felaktigt att slå in på den väg, som herr Ljunggren nu
talat för, d. v. s. att man skulle ta ut en så pass hög avgift som 3 kronor
för varje liter.

Det torde därför vara välbetänkt, och jag skall, liksom herr Paulsen gjorde,
be att få vädja till Kungl. Maj:t att ta under övervägande till ett annat år,
huruvida man inte skulle kunna gå in på en annan väg, så att man kunde
erhålla en viss gradering, och att man därvid lämpligen kunde göra så, att
åtminstone den första litern bleve fri från tilläggsskatt. Man får ju tänka sig
— såsom jag förut framhållit — att det finns så pass många personer ute i
landet, som vilja köpa en liter sprit på ett legalt sätt, men då bör den inte
fördyras så mycket, som nu är fallet. Vöre det så, att man kunde komma fram
på någon annan linje, tror jäg för min del att det vore skäl uti, att Kungl.
Majit redan i början på nästa riksdag komme in med ett förslag örn sänkning
av ifrågavarande pris. De två senaste åren har ju spriten vid den tidpunkten
blott varit föremål för höjning. Redan i början av nästa riksdag anser jag
att det vore lika välbetänkt att gå in för en sänkning. Under andra förhållanden
skulle jag ha kommit med något yrkande i den riktning, att vi redan nu
skulle gå in för en annan skatteskala härvidlag, men jag förstår, att det är
lönlöst, när vi stå inför slutet på riksdagen. Däremot anser jag som sagt, att
det vore rätt, att man så tidigt som möjligt till ett annat år ginge in för ett
annat system. Detta kunde också vara välbetänkt, örn man skall få in de medel,
som man räknar med, när det gäller spritskatterna. Jag tror inte, att man kan
undvara spritskatterna, åtminstone inte på flera år framåt. Därför har jag
ansett, att man skall göra något, som givetvis inte motverkar nykterhetsrörelsen
här i landet men som gör det möjligt att få in medel till statskassan.

Herr talman! Med vad jag nu anfört har jag intet annat yrkande än örn
bifall till utskottets hemställan.

Herr Lövgren: Herr talman! Man kunde ju hålla långa föreläsningar här
örn den nykterhetspolitiska situationen, men jag tror inte, att det är klokt att
fördjupa sig alltför mycket i detta ämne.

Saken ligger ju så till, att hela detta problem örn försäljningen är föremål
för en utredning, som snart är klar och som jag hoppas redan nästa riksdag
skall komma till prövning. Mot bakgrunden av detta faktum har jag för min
del ansett, ehuru jag är anhängare av en revision, att man nu bör nöja sig med
att gå den väg, som utskottet föreslagit.

Herr Ljunggren drar paralleller mellan förhållandena i Danmark och här.
Jag är ganska övertygad därom, herr talman, att dessa paralleller äro oriktiga.
Förhållandena i Danmark och hos oss äro inte jämförbara. Vårt land
har en oändligt mycket större utsträckning och vårt folk har också ett annat
kynne. Min erfarenhet är den, att det nuvarande sj^stemet inte är lyckligt.
Redan för fem år sedan hade jag denna uppfattning och väckte en motion, i
vilken jag begärde en revision, en undersökning, gående ut på att man på
grundval av de erfarenheter, som vunnits under ett tioårigt restriktionssystem

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
i olika länder, skulle försöka draga slutsatser och försöka komma fram till en
riktig medelproportional på detta område. Jag är övertygad örn, att Anders
Paulsen i Arlöv har rätt, då han säger, att nykterhetstillståndet skulle förbättras,
örn man vore litet grand liberalare gentemot ungdomen vid tilldelningen.
Jag är fullkomligt övertygad om den saken. Och jag är lika övertygad
örn, att herr Ljunggren har orätt, när han tror, att man genom att följa
det danska systemet helt och fullt skulle ernå en bättre nykterhetseffekt. Såvitt
jag förstår, kunde man genom att följa det danska systemet bara ernå,
att den illegala trafiken här i landet finge en mycket, mycket större utbredning
än den nu har. Alltså, jag är fullkomligt på det klara med att man måste
komma fram till en revision härvidlag. Men så som saken legat till nu i
vinter har jag ansett, att det vore oriktigt att föreslå någon genomgripande
omändring, utan vi få ta de ändringar som skola ske i sammanhang med den
revision som kommer, sedan kommittén är färdig med sitt arbete. Jag tror
alltså, herr talman, att bevillningsutskottet är fullkomligt på den säkra sidan,
när det nu föreslår, att vi skola konfirmera den beskattning, som vi vidtogo
vid början av riksdagen för innevarande budgetår i och med den justering som
gäller för den tekniska spriten.

Jag vill inte fördjupa mig i ämnet längre, därför att jag bär aktning också
för de utskottsbetänkanden, som komma litet längre fram på listan, och anser,
att de, som ha något att säga i dessa betänkanden, också böra få möjlighet
att göra det, innan riksdagens andra kammare blivit alltför trött. Den här
saken är så genomdiskuterad, att man egentligen inte kan komma med något
nytt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan, likväl
med det uttalandet, att jag hoppas att till nästa års riksdag få upp hela detta
problem till revision.

Herr Andersson i Lindome: Då den kungl, propositionen i denna fråga kom
på riksdagens bord, väckte jag en motion, som gick ut på en ändring av det
kungl, förslaget. Jag menade, att folk skulle kunna få köpa hälften av sin
tilldelning för ett billigare pris än för närvarande samt att den andra hälften
skulle beläggas med en stämpelskatt, så att det sammanlagda inköpspriset
skulle uppgå till samma belopp som det nuvarande priset för hela ransonen,
samt vidare att de, som endast ha en liters tilldelning, alltid skulle få köpa
denna liter utan någon prisförhöjning, d. v. s. de skulle erhålla den till samma
pris som alla andra få sin första halvranson för. För detta mitt förslag har
jag rönt mycken tacksamhet ute i bygderna. Det svenska folket har behov
utav att ha litet sprit i sina hem, men det finns också mångå, som ha ont om
pengar. Småfolket ser med glädje, att de kunna få köpa två Uter, eller halva
ransonen, till ett billigare pris. Det är ju alldeles klart, att detta är nyttigt,
därför att det främjar sparsamheten och samtidigt är nykterhetsvänligt. Örn
småfolket, som inte har råd att köpa mer, inte tar ut mer än halva ransonen,
ha de också därmed främjat både sin egen sparsamhet och sin nykterhet. Och
jag tror inte att statskassan skall få in mindre pengar härigenom, ty då köper
man, men nu måste många kanske avstå från att köpa och gå i stället
andra icke lojala vägar.

Bra mycket bättre skulle det vara. om det bleve ungefär enligt det system,
som jag bär skisserat. Jag hade också tänkt mig, ehuru jag inte lagt fram
detta förslag, ett ytterligare utvidgande av restriktionerna på så sätt, att ransonen
borde fördubblas upp till 8 liter, men att denna sista del skulle beläggas
med ändå högre skatt, detta därför att man skulle kunna hindra smugglandet
och hembränningen. Det kostar ju mycket pengar för staten att hålla

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

Ang. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
spritpolis och bevakning utefter våra kuster, och våra fängelser bli ju många
gånger belastade med folk, som smugglat. Bra mycket bättre vore, att folk
finge köpa sprit på den lagliga vägen. Då veta de åtminstone, att de få en
ren vara, som inte är farlig för liv eller hälsa.

Den motion, jag väckt, har ju av de föregående talarna berörts ganska välvilligt.
Bevillningsutskottet har likaså i sitt utlåtande varit mycket välvilligt,
och därför har jag anledning tacka utskottet för den uppmärksamhet det
visat motionen. Men jag skulle ha varit ännu mycket tacksammare, om utskottet
tillstyrkt mitt förslag, och det är jag övertygad örn att även svenska
folket skulle ha varit. Utskottet har i sitt betänkande vidare yttrat: »Den samma

— den i min motion föreslagna anordningen — torde nämligen knappast
stå i samband med det i propositionen framlagda beskattningsspörsmålet.
» Utskottet menar troligtvis härmed, att det inte skulle inflyta så mycket
pengar i statskassan, som enligt den ordning, som nu gäller. Jag tror
för min del, att det skulle bli lika mycket, ty i så fall foges denna del av ransonen
ut, och även på detta har ju staten inkomst. På så sätt skulle konsumtionen
bli ungefär densamma, och de, som ha råd att köpa hela sin ranson,
äro inte förhindrade därtill och ej heller andra, i fall de en och annan gång
behöva det. Vidare säger utskottet här: »I den mån frågan förtjänar beak tande,

torde densamma böra ägnas uppmärksamhet vid den pågående utredningen
å rusdryckslagstiftningens område.»

Nu arbetar, som vi veta, en rusdryckskommitté, och jag förmodar, att denna
kommitté skall tänka på, vad utskottet här sagt angående en sådan anordning
av restriktionerna. På så sätt, förmodar jag, skulle man kunna till nästa
års riksdag uppnå ett annat resultat. Jag hör nu herr Lövgren tala om, att
han tror, att denna kommitté skall kunna vara färdig med sitt betänkande
inom sådan tid, så att det skulle kunna komma fram proposition i anledning,
därav vid nästa års riksdag, vilket gläder mig att höra. Då förmodar jag,
att kommittén också tänker på, att den mindre bärkraftiga delen av befolkningen
skall tillgodoses. Ty den som vill främja nykterheten bör kunna få lov
att köpa till billigare pris halva sin tilldelning, och den andra hälften bör
kunna täcka det pris, som alla fyra litrarna sammanräknade nu kosta.

Herr talman! Jag har naturligtvis intet yrkande; det skulle ju inte tjäna
något till att nu försöka få ny lagtext utformad. Detta skulle ju endast fördröja
arbetet, vilket nu är omöjligt, då riksdagen är så överbetungad med arbete
och snart skall vara slut. Jag har blott vela säga dessa ord i förhoppning,
att just dessa synpunkter skola bli beaktade i en kommande proposition
nästa år.

Herr Olsson i Gävle: Herr förste vice talman! Då jag genom mitt arbete
i särskilda utskottet ej varit i tillfälle delta i detta ärendes behandling i bevillningsutskottet,
skulle jag inte haft någon som helst anledning besvära
kammaren i kväll med något yttrande, och jag har i det längsta varit mycket
betänksam, örn jag skulle göra det. Men det var en passus i herr Ljunggrens
anförande, som ändå nödgade mig att begära ordet, och jag skall därför
be att få uppehålla kammaren bara några få minuter.

Jag skulle inte heller lia gjort detta endast på grund av herr Ljunggrens
yttrande här, örn inte en av huvudstadstidningarna på ledande plats hade ansett
sig behöva på ungefär samma sätt som herr Ljunggren stryka under,
att den som inte stöder herr Ljunggrens reservation här i kväll, icke har någon
önskan att bringa ned konsumtionen av rusdrycker i vårt land, och då man
på ett sätt, som inte kan missförstås, nämner mitt. namn i detta sammanhang,
må kammarens ledamöter ursäkta mig, att jag vill säga ett par ord.

Andra kammarens protokoll 1938. Nr 48.

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)

Vi hade denna fråga uppe två gånger i fjol. Vi behandla den i år för andra
gången. Vid tillfället i fjol förekom det strängt taget ingen diskussion. Vid
det senare tillfället yttrades i denna kammare icke ett ord. Den finansminister,
_ som förra gången satt — det var herr Hamrin •—- hyste säkerligen samma
intresse som någon annan ifrån nykterhetshåll, när det gällde dessa frågor.
A''i godtogo hans synpunkter vid första beslutet. Vi godtogo hans synpunkter.
även när vi i andra omloppet satte upp skatten till en krona. Vid
behandlingen här i kammaren den 28 januari utav den nuvarande finansministerns
förslag till en skatt på 1:60 per liter, förekom en rätt omfattande diskussion,
men ifrån herr Ljunggrens och från motionärernas sida förekom i
denna kammare intet som helst yttrande.

Jag tillät mig vid detta tillfälle att säga: »Jag fruktar allvarligt, att, sedan
vi antagit den nu föreliggande propositionen, vi lia kommit fram till ett
läge, där det gäller att tänka sig mycket noga för, innan man går vidare, såvida
ransoneringen alltjämt skall vidhållas i vårt rusdryeksförsäljningssystem.
»

Jag passar på tillfället, herr förste vice talman, att stryka under den synpunkten,
och jag stryker under med samma styrka, att visserligen har jag
varit en av dem, som i detta land kraftigast gått in för att vi skola gå skattevägen,
men jag har aldrig tänkt mig, att det hela vore så enkelt som att bara
hänga, skattesystemet på vårt nuvarande försäljningssystem. Jag har nämligen
inte kunnat blunda för. att örn man så gör. det i så fall föreligger en
allvarlig risk för att vårt nuvarande system spränges sönder. Vid denna
sprängning kommer det system, d. v. s. skattesystemet, som jag för min del
ger min anslutning, att riskera bli på ett allvarligt sätt komprometterat.

Det är dessa synpunkter, som för mig varit vägledande. Jag uppskattar
det resultat, som vunnits i Danmark och som vunnits i England. Det finns
från min sida ingen annan strävan än att vi i vårt land skola nå fram till
samma ökade folknykterhet, som man där nått fram till. Jag erkänner och
uppskattar de lägre beslagsiffror, de lägre fyllerisiffror, som man där kan
konstatera. Men jag ber också att få fästa uppmärksamheten på. liksom herr
Lövgren bär gjorde, att i dessa länder har man ingen individuell kontroll, där
bär man ingen ransonering, som ställer in befolkningens begrepp i fråga örn
användandet av sprit på ett sådant sätt som skett här hemma i vårt land.

Jag skall således med hänvisning till detta uttalande, som jag gjorde i
januari, be att få säga, att därest jag hade varit i tillfälle att i utskottet ta
ställning till denna fråga, jag hade anslutit mig till den kungl, propositionen
och därmed till utskottets uttalande. Jag skulle ha gjort detta så mycket
hellre, herr förste vice talman, som jag i ar liksom i fjol avböjer, att man
skall använda spritskatten för att lyfta undan andra ekonomiska bördor ifrån
dem, som lia det bättre ställt.

I fjol föreslogs det här, att man skulle lindra bilskatten på det sättet, att
man okade spritskatten. Jag avböjde att låta dem som åka bil åka på deras
bekostnad, som använda sprit. I år har det föreslagits på fullt allvar, att
man för att undvika arvsskatten vid finansierandet av arbetslöshetshjälpen
skulle höja spritskatten och således lyfta bördan över ifrån en förmögenhetsskatt
till dem, som .använda sprit här i landet. Jag anser mig böra med samma
styrka som jag i fjol avböjde att delta i en sådan anordning göra detta lika
fullt i ar. Det skall inte vara tal örn att flytta över bördorna på det sättet
och tro, att man genom att ordna saken pa detta sätt löser vår rusdrycksförsäljmngslagstiftning.

Jag avvaktar med stort intresse det förslag, som rusdrycksrevisionen skall
framkomma med. Detta förslag kommer nog inte, tror jag, förrän till nästa år,

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

Ang. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
men i det ögonblick, som detta förslag ligger på kammarens bord, är även jag
villig att diskutera en eventuell höjning av spritskatten. Detta beror dock på
de linjer, som man kommer att välja för vår framtida rusdryckslagstiftning.

Jag har, herr talman, velat säga dessa ord även örn de innebära en besvikelse
för herr Ljunggren, ty han uttalade ju, att han hade hoppats så mycket
av vår nuvarande nykterhetsvänlige finansminister. Jag kan inte underlåta,
herr talman, att säga, att jag tycker, att herr Ljunggren kunde ha väntat precis
lika mycket av den förre nykterhetsvänlige finansministern, och jag tror icke,
att man kan göra någon skillnad mellan de båda i avseende på deras nykterhetsvänlighet.

Herr Ljunggren: Herr talman! Jag förstår så väl, att man i denna fråga
kan ha olika meningar. Det är ju också tydligt att det ur olika synpunkter
kan vara berättigat att hysa olika meningar, men det kan väl ändå icke förnekas,
att ju mindre sprit det svenska folket dricker, desto nyktrare måste
det bli. Det gäller bara att gå fram med lagstiftningen på en väg, där man
icke riskerar att man, när man skall söka åstadkomma denna konsumtionsminskning
på sprit, får några biverkningar, som äro till skada i det ena eller
andra avseendet. Jag förstår full väl, att man kan ha olika meningar örn
vägarna för att nå detta mål. Då herr Paulsen nästan glatt rekommenderade
snapsen och tyckte, att den borde vara lätttillgänglig för menige man, då
tyckte jag dock nästan, att han rekommenderade den saken litet för mycket,
örn man åtminstone har anspråk på att spritkonsumtionen skall hållas så
långt nere som möjligt, för att man skall få ett så gott nykterhetstillstånd här
i landet som möjligt. Jag tyckte, att han, med ett ord sagt, icke borde lia
handskats så lättsinnigt med den här saken, fastän han är från det brännvinsbrännande
Skåne.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, då en talare här förmodade att
den nu _ sittande utredningskommittén möjligen skulle vara färdig med sitt
arbete^ i sådan tid, att kommitténs utlåtande kunde behandlas i riksdagen
nästa år. Då jag är medlem av denna kommitté, vill jag hänvisa till kommittéordförandens
uttalande i tidningarna, däri han sagt, att han trodde, att kommittén
möjligen skulle kunna vara färdig nästa år med sitt utlåtande. Men
därav följer ju icke, att riksdagen då kan behandla ärendet. Såvitt jag förstår,
får man vänta därmed till året därpå eller kanske ett år till. Jag vill
säga herr Lövgren, att jag nog tror, att det kommer att bli på det sättet. Är
man nitälskande för att nykterhetstillståndet under dessa år skall bli bättre
och icke sämre, än vad det nu är, då måste alla förstå, att man är angelägen
örn att nu göres vad som göras kan. Vad som kan göras är att höja spritpriserna.
Det behövs icke något Brattsystem eller något annat system heller
för den saken. Det kan man göra med vilket system man än har, och det
kommer alltid att få en på konsumtionen inskränkande verkan. Därför förstår
jag icke, att man vill avvärja denna självklara sak med att hänvisa till
att vi icke ha precis samma kynne som danskarna eller att våra kuster icke
äro precis likadana som exempelvis Danmarks eller Englands. Anser man
denna fråga så viktig, att den bör lösas snarast möjligt och, som herr Lövgren
hoppades, nästa år, då tror jag, att det är skäl att lyssna litet mera allvarligt
till vad som här föreslås, så att man, till dess det stora problemet
kommer fram, kan komma fram till en större nykterhet, än vad som för närvarande
är fallet.

Gentemot herr Andersson i Lindome vill jag nu liksom i utskottet säga, att
jag har sympatier för den väg, som han har föreslagit, fastän jag icke anser,
att det just nu är skäl att sia in pa denna väg. Möjligen kan man göra det

100

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
längre fram, men det är beroende på det system, som vi komma att välja, när
frågan slutligen skall avgöras. Det synes mig riktigt att den första litern
blir mindre dyr. Dock tänkte jag mig, herr talman, att man gärna kunde
börja med tre kronors grundavgift i omsättningsskatten per liter. För somliga
människor kan ju den här varan icke bli för dyr. Det är dock synd om de
familjer, där familjefadern lägger ner pengarna på sprit i stället för på mat
och annat nyttigt till familjen och detta är den ömma punkten. Den komma
vi aldrig ifrån, så länge var och en har sin personliga självbestämmanderätt.
Ju mer sprit nian köper och super, desto mera måste man ju betala och detta
återverkar ju på vederbörande, så att han nödgas köpa mindre av annat, än
han eljest skulle göra. Örn riksdagen skulle bifalla mitt förslag, skulle ju
också det återverka i betydande grad till nedpressning av konsumtionen.

Jag förvånade mig över att herr Paulsen, som ömmar för ungdomen, vill att
den i unga år skall få tillgång till spritdrycker och i varje fall icke borde behöva
vänta så länge, som den nu får göra, innan den får rätt att köpa sprit.
Jag undrar, när herr Paulsen anser att ungdomen skall få börja att köpa
sprit. Det skulle vara intressant att få veta. Han anser kanske att 21-årsgränsen
är väl högt tilltagen. Han kanske vill, att de unga skola få denna
rättighet redan vid 15 eller 18 års ålder. Jag vill gentemot detta påminna
om vad systembolagens förtroendenämnd i sitt utlåtande till rusdryckskommissionen
säger. Nämnden föreslår att kommissionen måtte föreslå att riksdagen
går in för att åldersgränsen sättes vid 25 år och lika för hela landet —•
icke blott för vissa län, dock att undantag i vissa fall må äga rum. Såsom
regel föreslår alltså systembolagens förtroendenämnd, att åldersgränsen för
rättighet att köpa sprit sättes vid 25 år. Det är alltså icke nykterhetsfolkets
överstyrelse, som föreslår detta, utan detta föreslås av dem, som ha hand om
rusdrycksförsäljningen. På samma gång hänvisar nämnden till att denna åldersgräns,
25 år, redan nu såsom herr Paulsen för övrigt riktigt påpekade, tilllämpas
i största delen av vårt land. Det är endast i en ringa del av landet,
som man icke tillämpar denna åldersgräns av 25 år. Nämnden vill alltså, att
lägsta åldersgränsen skall i lag fastslås till 25 år i stället för som nu 21 år,
men att undantag i vissa fall skulle av bolagen kunna få medgivas. Jag tror
för min del icke, herr Paulsen, att nykterheten bland allmänheten skulle vinna
genom att ungdomen tidigt skulle kunna få tilldelning av sprit. Örn så
skulle ske, fordras det nog, att man ordnar det hela på ett helt annat sätt.

När herr Lövgren nämnde, att jag möjligen skulle ha förmenat, att man
skulle kunna ernå bättre nykterhetseffekt genom att gå in för det danska systemet,
vill jag, för att icke bliva missförstådd, erinra om att detta icke är
min uppfattning. Jag har suttit i nykterhetsfolkets speciella nykterhetskommitté
och jag har där^ tydligt sagt ifrån, vad som också där framhållits, att
jag icke tror, att förhållandena äro likadana i Sverige som i Danmark, samt
att vi därför behöva olika lagstiftningar. Jag tror, att en höjning av spritpriset
i båda länderna kanske, icke skulle verka absolut på samma sätt, men
en sådan åtgärd skulle dock i bada länderna verka i konsumtionshämmande
riktning. Nar kamraterna i kommittén ville, att vi skulle lösa nykterhetsfrågan
på lagstiftningsväg endast genom att genomföra en hög skatt — det föreslogs,
såvitt jag kan minnas, en tilläggsskatt på 4 kronor — så kunde jag icke
vara .med därpå. Jag ville ha kvar alla de delar av vårt nuvarande system,
som jag funnit vara av den beskaffenheten, att därmed gagnas nykterhetstillståndet
i landet. Jag behöver bara hänvisa till denna utredning, ty av den
framgår, att jag varken accepterat denna linje eller att jag trott, att vi kunna
lösa nykterhetsfrågan genom ett så enkelt medel som enbart att höja spritskatten.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

101

Ang. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)

Till herr Olsson i Gävle, min gamle vän och medarbetare i nykterhetsfolkets
utredning, och som jag sätter ofantligt stort värde på, vill jag säga, att det
kan icke vara möjligt, att jag skulle ha sagt, vad han lade i min mun, nämligen
att den, som icke stöder den reservation, som jag här har framställt, icke
har någon önskan att bringa ned konsumtionen av rusdryckerna i detta land.
Det är alldeles tydligt, att jag icke skulle kunnat göra ett sådant uttalande.
Det strider alldeles emot min egen uppfattning, fastän jag samtidigt tycker,
att jag kan ha rätt att hålla en smula på den uppfattning, som jag själv har
örn de medel, som man behöver tillgripa, när det gäller att få den här frågan
löst. Jag vill icke frånkänna vem det vara må en sådan önskan, fastän
man vill gå andra vägar än jag vill gå. Herr Olsson framförde också, att det
är besynnerligt, att jag nu gjort en vädjan till den nuvarande finansministern,
då jag enligt hans påstående teg vid föregående tillfälle, då denna fråga behandlades.
Jag vill fråga de av kammarens ledamöter, som varit med några
år, huruvida jag har tegat gentemot den frisinnade finansministern. Jag har
tvärtom vid åtminstone ett par tillfällen här från talarstolen protesterat mot
vad den dåvarande finansministern tillät sig, när det gällde rusdrycksmedelsfonden
och dess användning. I det avseendet har jag, såvitt jag kan se, icke
felat. Att jag icke vände mig emot herr Olsson vid det tillfället, han häntydde
på, berodde på andra orsaker, än att jag skulle tyst ha godkänt hans
argument. Jag vill nu gärna säga herr Olsson i Gävle, att det berodde på, att
jag icke då ville uppträda emot den, som vid det tillfället förde vår talan, ty
det synes mig, som örn de, som stå på samma sida i en fråga icke i onödan
böra hugga varandra i sidan.

Jag skall villigt erkänna att det system, som vi ha, har åstadkommit oerhört
stor nytta. Detta vill jag säga gentemot dem, som förmena, att vi på vår
kant alltid och allestädes förneka detta restriktionssystems förtjänster. Man
må säga örn mig i detta avseende, vad man vill, men jag anser mig skyldig
att deklarera att jag hellre tager detta system, såsom det nu är, än jag går
in för ett system, som mina kamrater i utredningskommittén för ett par år
sedan ville ha och som gick ut på, att man endast skulle ha en hög beskattning
av spriten och slopa hela restriktionssystemet med åldersbegränsning och allt
annat. Jag säger detta, för att jag icke skall missförstås, då jag ju tillhör
den nu arbetande rusdryckskommittén och man sålunda möjligen i förväg
skulle kunna utdöma min ståndpunkt.

Vad sedan nykterhetsfolket beträffar vill jag erinra örn, att det så sent som
unde:'' denna vecka har gjorts uttalanden för höjd beskattning icke bara i
tidningen »Reformatorn» och »Nationalkuriren», som äro organ för deras organisationer,
utan också, vilket herr Olsson i Gävle anförde, från Svenska Morgonbladet.
Där har man just pekat på denna skattehöjningsväg. Jag skall
anföra vad herr Elgeskog skriver i »Nationalkuriren». »Icke heller har vi så
synnerligen mycket att vänta av lagstiftningen», säger hail visserligen, men
så fortsätter han: »På den punkten förhåller det sig snarare så, att vi vill komma
bort från den lagstiftning som finns.» »Det enda. nian kan förorda är den
alltjämt skärpta skatten.» Detta var vad han uttalade, och örn jag också får
hänvisa till en auktoritet inom godtemplarorden, nämligen Jalmar Furuskog,
så säger han, att han »har svårt att tro, att den obetydliga skattehöjning, som
skett här i Sverige, ens tillnärmelsevis motsvarar en sådan skattelagstiftning,
som förbudskongressen tänkte sig som förutsättning för motbokssystemets
upphävande». Jag har velat peka på det för att visa att jag säkerligen icke
stod ensam örn önskan örn en betydligt höjd alkoholbeskattning, utan har
bakom mig åtskilliga andra. Vad den tidning beträffar, som herr Olsson i
Gilvle citerade, nämligen Svenska Morgonbladet, vill jag till protokollet lia

102

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

A ng. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
antecknat denna tidnings uttalande, då tidningen säkerligen därvidlag är tolk
för tusenden i vårt land, som lia samma mening. Det står angående just
denna reservation: »Visserligen kan det häremot anföras, att icke ens den av
reservanterna ifrågasatta skattesatsen tillnärmelsevis svarar mot de i Danmark
gällande spritpriserna. Men otvivelaktigt är dock, att den är ett steg i samma
riktning och syfte, och ett steg som förr eller senare måste tågås, örn det
över huvud skall vara någon mening med att förorda det danska systemet
framför det hos oss gällande. Vid sådant förhållande vill det förefalla, som
örn det vore tämligen naturligt, att reservationen stödjes av alla dem, som gått
in för en s. k. nyorientering ä la Danmark på det nykterhetspolitiska området.»
Ja, man kan naturligtvis värdesätta dessa liksom mina och andras uttalanden
hur man vill, men de visa dock i vilken riktning tankarna gå. Jag vill säga
kammarens ledamöter att vad som utom lösandet av de andra stora frågorna,
som föreligga, bör ligga oss riksdagsmän örn hjärtat icke minst nu, när folket
är fattigt och många tusenden äro utan arbete, det är att främja en sådan lagstiftning,
att det svenska folket, isynnerhet den delen av folket, som har det
fattigt och trångt, icke på spritdrycker fördärva de slantar, som de eventuellt
eljest skulle använda i folkhushållet för att försörja sig och de sina. Det kan
icke vara riktigt, herr talman, att det i tider, som dessa, tillätes i lag en hantering,
på vilken det svenska folket nedlägger kanske lågt räknat mellan 250
och 300 miljoner kronor årligen. Man må dra på munnen, huru mycket man
vill, när det blir tal om dessa saker, men den, som vill se vårt land och folk
tillgodo, måste i alla fall erkänna, att allt som kan göras för att förhindra
spritens skadeverkningar och åstadkomma ett bättre tillstånd också bör göras.
De genom ärligt arbete invänta pengarna böra hellre användas till nyttigheter
än till sådana saker, som äro till skada. Kammarens ledamöter få icke taga
illa vid sig. att jag vid detta tillfälle sagt ut detta så tydligt, som jag har
gjort, och att jag har tagit mig friheten att taga tiden i anspråk så länge, ty trots
allt är väl denna fråga i alla fall en av de allra viktigaste frågorna för det
svenska folket, örn vi verkligen vilja få ett lyckligt och välsituerat svenskt
folk och vilja att det icke minst i de små hemmen skall bli bättre förhållanden
än hittills.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag tycker, att herr Ljunggren skall säga

till ordföranden i sin kommitté, att märkvärdigare är icke den här frågan,
än att kommittén snart kan vara färdig med sitt betänkande, så att vi få
behandla problemet i sin helhet nästa år. Vidare vill jag säga, att kammarens
ledamöter böra se på situationen sådan den är och liksom jag stå med båda
fotterna på marken. Ett faktum är, att det n.u rådande restriktionssystemet
och skattebelastningen redan medfört en illegal trafik, som är ett rent och
klart kräftsår på det svenska samhället. Örn man här skulle gå reservationsvägen,
skulle man bara förvärra detta kräftsår. Mot bakgrunden av detta
faktum, som är fullkomligt odisputabelt, vågar jag säga, att andra kammaren
gör klokt, om den går den väg, som utskottet här har föreslagit, i avvaktan på
den revision av bestämmelserna som kan komma till ett kommande år. Nu är
det icke möjligt, att företaga denna revision, men vi kunna göra den ett annat
år, om det finnes god vilja hos den kommitté, som arbetar med ärendet. Jag
vill säga, att jag har haft mycken erfarenhet i detta spörsmål; jag vågar
dessutom säga, att jag är minst lika stor vän av det svenska folket och det
svenska samhället som herr Ljunggren, men jag vågar därtill säga, att jag
har så mycken erfarenhet, att när jag påstår att den illegala trafiken redan
nu är ett kräftsår på det svenska samhället, så är detta en sanning liksom att

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

103

Ang. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
detta kräftsår bara skulle förvärras, om man ginge in på den linje, som herr
Ljunggren vill gå.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Paulsen: Herr talman! Det må förlåtas mig, att jag nästan höll på att
glömma bort, att jag var i andra kammaren, när herr Ljunggren höll sin långa
nykterhetspredikan. Jag satt verkligen och funderade på att den där karlen
han önskar nog det som är riktigt och bra, han önskar ett nyktert folk, men
de vägar, på vilka han vill komma dit, de äro fullständigt felaktiga.

När han i sitt anförande vände sig mot mig, sade han till en början, att ju
mindre sprit, som köpes, desto nyktrare blir folket. Ja, det är ju sant, men
det kunde salig Dumbom på sin tid också talat örn, han hade säkert instämt i
det yttrandet. Men frågan är var man skall köpa den där spriten, örn man skall
köpa den från systembolagen eller från smugglare och hembrännare. Och då
misstänker jag, att örn spriten är för dyr, så köper man den på vägar, som
icke äro lagliga, och det är något som jag icke önskar. Kanhända herr Ljunggren
önskar en sådan utveckling, det vet jag inte, men det vill jag icke tro.

Sedan säger herr Ljunggren, att jag handlar lättsinnigt i denna sak. Jag
tror, det är bäst, att människorna utanför riksdagen få döma, vem av oss som
handlar lättsinnigt, när det gäller spriten. Jag tror inte de komma att säga,
att det är jag som gör det.

Vidare pekade herr Ljunggren på att jag var från brännvinslandet Skåne,
och att det därför var naturligt, att jag hade den synpunkt jag hade. Medan
han talade därom, satt jag och såg på den nu sittande talmannen och tyckte mig
se ett vemodigt drag glida över hans anlete. Han bor ju i Kristianstads län,
där man tillverkar brännvin, och han tyckte väl det var ledsamt, att man skulle
få höra sådant, ty är icke potatisen, som vi få brännvin av, en nyttig artikel?
Jag misstänker, att det blir en uppgörelse mellan honom och herr Ljunggren,
när debatten är slut.

Jag är övertygad örn, att min väg till att få svenska folket till ett nyktert,
sunt och livsdugligt folk är betydligt säkrare än den väg herr Ljunggren vill
gå.

Herr Ljunggren frågade mig sedan, när enligt min mening ungdomen skall
börja supa. Jag kan icke ge besked örn den saken. Brukar ungdomen fråga
de gamla, när de skola börja supa? Nej, de taga nog saken i egen hand och
skaffa sig brännvin i smyg, örn det icke går på annat sätt, och få de icke
spriten från systembolaget — för min del skulle jag gärna se, att åldersgränsen
sattes till 21 år — så köpa de från spritsmugglare och lönnbrännare.
Jag vet att det går till på det sättet. Det är sorgligt, att ungdomar skola betala
10 kronor litern för hembränt och smuggelsprit och kasta bort sina pengar
i onödan, i stället för att få sin sprit för en billig penning i spritbolagen. Det
värsta är, att när de väl fått vana att köpa sprit på sådant sätt, så hänger detta
kvar, så att de längre fram betrakta den illegala spriten som en extra tilldelning,
när de icke få nog från spritbolaget. Detta är icke glädjande för
någon, och jag tror herr Ljunggren bör tänka sig för mer än en gång, innan
han, när han talar i spritfrågor, tar så höga toner, som han gjort i kväll.

Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Jag vill i all ödmjukhet erinra örn
att vi inte ha tid att diskutera på det här sättet om denna fråga utan nu
tycker jag och många med mig att det är på tiden att vi få avgöra ärendet.
Jag vill säga det, att jag inte hör till dem, som gilla vad bevillningsutskottet
här föreslagit, utan jag står i denna fråga på samma linje som herr Lithan -

104

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
der. Egentligen hade jag inte alls tänkt taga till orda i frågan, utan ämnat
nöja mig med att detta förslag av riksdagen bifalles, i förhoppning att beslutet
möjligen skulle kunna justeras nästa år. Nu har emellertid herr Ljunggren
som framkallat denna långa, och jag vågar påstå det, ganska onödiga debatt,
förmått mig att begära ordet. Jag skall dock icke ingå närmare på vad han
sagt. Vid en annan tidpunkt än i denna brådska skulle jag velat behandla
den reservation herr Ljunggren och hans medreservant avgivit och yttra mig
litet i anledning av vad han anfört i anledning av bevillningsutskottets hemställan,
men jag skall inte göra detta nu. Icke heller skall jag ingå på hans
jämförelse mellan Danmark och Sverige och örn de skillnader, som föreligga
mellan dessa båda länder i detta hänseende, det har f. ö. föregående talare,
herr Lövgren i Nyborg, redan gjort så pass grundligt, att jag icke alls skall
ytterligare utveckla den saken.

I allt väsentligt kan jag instämma i vad herr Paulsen anförde. Han hade
alldeles rätt i vad han sade, men jag vill framhålla, att redan då riksdagen
i januari i år biföll Kungl. Maj:ts av bevillningsutskottet tillstyrkta förslag,
att skatten skulle höjas med 60 öre att gälla för återstående delen av detta
budgetår, redan då hörde jag till dem, som voro emot detta förslag, och jag
instämde också i det anförande, som herr Lithander vid detta tillfälle höll
i denna kammare. Jag hade den uppfattningen — och det har ju erfarenheten
för övrigt givit vid handen — att den merinkomst, som man då räknade
med, icke skulle uppnås. Dessa skatteinkomster ha också gått ned oerhört.
Örn det nu varit så, att nykterhetstillståndet ökats i samma grad, så hade
ju detta endast varit gott och väl, men jag tror, att ingen, som vet, hur det
förhåller sig i det levande livet, vill påstå något sådant. Redan i fjol, när
riksdagen i andra omgången beslöt höja spritskatten, hade denna åtgärd
till följd att både smugglare och ännu mer hembrännare — jag vill påstå, att
hembränningen är mycket farligare än smugglingen — fingo uppsving för
sin otillåtna och olagliga näring. De röster, som höjdes häremot och som
varnade för en alltför stark beskattning av spriten, förklingade ohörda, men
jag tror att de hädanefter komma att bli allt starkare.

Jag har den uppfattningen, att den skattehöjning, som riksdagen genomfört,
har skaffat vårt land tusentals och åter tusentals olagliga medborgare.
Kan det, herr Ljunggren, vara önskvärt att så sker? Det är synnerligen lätt
i vår tid att tillverka sprit, och jag vågar säga, att det inrättats oerhört
många »folkkök», som på den lagliga spritens bekostnad bedriva denna
näring, i en omfattning, som ingen kan ana. Är det rim och reson att då gå
in för en ökad spritbeskattning, som kan medföra ännu mera av denna sort?

Jag vill här liksom herr Paulsen säga, att det allra sorgligaste i detta kapitel
är det tilltagande ungdomssuperiet. Jag vill rekommendera herr Ljunggren
att besöka någon av de många tusentals dansbanor vi ha här i landet
och där det enligt uppgift förekommer en omfattande trafik med försäljning
av sprit, tillverkad på olagligt sätt. Det är mycket svårt att komma åt dem,
som tillhandahålla denna sprit. Polisen är otillräcklig, när det gäller att
hålla ögonen på vad där förekommer, och man kan icke tveka örn den källa,
varifrån spriten kommer. Det är från den olagliga hembränningen.

Man har sagt, att hembränning förekommer i huvudsak i skogsbygder och
avlägset liggande orter, men, mina herrar, erfarenheten visar ju, att hembränning
även förekommer inne i samhällena, ja t. o. m. i somliga städer
har hembränning förekommit. Jag kan lämna ett vittnesbörd från den trakt,
där jag själv bor. Där finns en liten socken med omkring 500 invånare och
ganska obetydlig areal. Där fann polisen i fjol icke mindre än tre hembrännare.
Jag kan också nämna, att på allmänna vägen mellan mitt hem

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

105

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
och Kristianstad, har det funnits ett mycket ^stort hembränneri utmed alimanna
landsvägen. Detta blev först någon gång omkring nyaret uppdagat
och avslöjat, och där hade det förekommit hembränning i stor omfattning
under en lång tid. På samma sätt är det enligt uppgift litet varstädes.

Jag kan även nämna, att jag just i dagarna fått ett brev från en domare
i Skåne, som, det vågar jag påstå, är känd som en nykterhetsvänlig man, och
han beklagade de många hembränningsmål, som förekomma där. Jag har
från honom ett papper här i min hand, som jag skall be att fa visa herr
Ljunggren, men jag skall icke trötta kammaren eller belasta protokollet
med att läsa upp vad där står. Av detta papper framgår emellertid till full
evidens, hur beklagligt ställt det är i detta hänseende även i Skane fast vi
icke där hava någon s. k. obygd, åtminstone icke där denna hembränning

förekommit. .. 0 .

Ja, herr talman, det vore mycket att säga, men tiden är sa långt framskriden,
att denna fråga snart bör avgöras. Jag tror visserligen, att utskottets
förslag kommer att bifallas, men för min del kommer jag att rosta
för den reservation, som är avgiven av herr Lithander. Jag tror det vöre välbetänkt,
örn kammaren och riksdagen ginge den vägen och icke den väg, som
utskottet föreslagit.

Herr Hansson i Trollhättan: Herr talman! Det är nog många av kam marens

ledamöter, som i likhet med mig förvånat sig över, att detta utlåtande
kommit så här sent, så att det mäste trängas bland andra ärenden i riksdagens
sista timma. Detta har emellertid huvudsakligen sin förklaring dan,
att man velat samla den statistik, som är nödvändig för att kunna bedöma
frågan

Det är ju vanligt här i kammaren, att endast en och^annan av de gamla pamparna
yttra sig i nykterhetsfrågor, och så har ju också varit fallet i dag, fransett,
att även herr Paulsen yttrat sig. Kanske kan det dock vara lämpligt att
det säges några ord även från annat håll; det är eljest många nykterister här,
som tigit stilla och nöjt sig med att höra pa debatterna, och jag är en av

När jag röstar för detta utskottets förslag i frågan, gör jag icke detta ur
nykterhetseffektens synpunkt, utan därför att jag anser, att denna skattefraga
skall bedömas från fall till fall. Jag vill också säga gentemot den uppfattning,
som herr Olsson i Gävle företräder, att jag tror, att vägen till folknykterhet
icke går genom en oavbrutet stegrad spritbeskattning och ännu mindre
genom borttagande av det restriktionssystem som för närvarande finnes. Jag tror
det skulle vara ansvarslöst att i detta nu gå in för dylika åtgärder. Därför vill
jag instämma med herr Lövgren, när han föreslår, att vi skola uppskjuta den
diskussionen, tills vi få se det betänkande fran rusdryckskommissionen, som
vi vänta på, och därefter bedöma dessa frågor.

Jag har så mycket större skäl att säga detta, som man allmänt ute i landet
fått den uppfattningen, att vi, som tillhöra nykterhctsfolket, genom den resolution,
som antogs på nykterhetsfolkets dag, i allmänhet skulle vara för ett avskaffande
av restriktionssystemet. Jag skall be att fa läsa upp ett stycke ur
denna resolution, vilket lyder på följande sätt: »En nödvändig förutsättning

är även, att dålig lag ersättes med god. Den mäktiga orsak, till dryckessedens
utbredning, som det svenska motbokssystemet utan minsta tvivel är, mäste
avskaffas. Enligt erfarenhetens otvetydiga vittnesbörd bekämpas missbruket
verkningsfullare och utan att dryckesseden vinner ökad helgd, örn ransoneringen
ersättes med tillräckligt höjd alkoholbeskattning. Snabbare än väntat ha vi
även i vårt land fått bekräftelse på att höjning av rusdryckernas pris pressar

106

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)
ned konsumtionen och reducerar fylleri och dryckenskap. Det bör därför allvarligt
övervägas, om icke tiden är inne för motbokssystemets begynnande avveckling.
»

Jag vagar säga, att, sa långt jag känner stämningen bland de nykterhetsvänner,
som äro verksamma i kommunerna och de som äro bestämmande i
stadsfullmäktige och i mån därav i systembolag, så hysa flertalet icke den
uppfattning, som kommer fram i resolutionen. Jag har nöjet att i det avseendet
instämma med herr Ljunggren, som tycks ha kommit till en liknande
uppfattning.

Jag menar alitsa, att^det icke är rätt att påstå, att vi absolutister i det beslut,
som kammaren i dag går att fatta, skulle inlägga en sådan betydelse, som jag
J?^ss nämnde, )a£ säger som förut: Låt oss bedöma dessa skattefrågor
fran fall till fall och icke däri inlägga några direkt principiella nykterhetssynpunkter.

Jag ber, herr talman, att för min del få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Lindome: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten,
,''a?11n,u begärt ordet beror helt enkelt därpå, att jag måste uttala min
tillfredsställelse med den ändring i uppfattning, som kom fram i herr Ljunggrens
anförande i denna, debatt. Han har även sagt, att han skulle vilja unna
det svenska folket ett mindre kvantum sprit till billigt pris. Då han ju också
är med i den nu sittande jusdryckskomrnissionen, hoppas jag, att han i sitt
arbete i denna kommitté haller vad han här har utlovat och försöker göra sitt
allra bästa för att tillfredsställa det svenska folket i detta hänseende.

Ja£ VjU j^Sst *rrte ^kommendera spritdryckerna så mycket, ty nykterhet är
en god dygd, men ett litet kvantum sprit mäste nästan varenda människa ha,
ja även nykteristerna, till exempel för medicinskt bruk, ty, märk väl, att litet
sprit har räddat många människor vid sjukdomsfall och till och med hävt
manga lunginflammationer.

. Det.är emellertid framför allt med anledning av vad herr Ljunggren som
sitter i rusdryckskommissionen, anfört, som jag velat yttra dessa ord för att
uttrycka min belåtenhet över hans ändrade uppfattning. Det yrkande, som
framförts i den av herrar Larsson i Örbyhus och Ljunggren avgivna reservationen,
anser jag däremot icke på något sätt kunna förbättra nykterhetstillståndet
i landet.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill endast i korthet till kammarens
protokoll få antecknad en bestämd gensaga mot den uttolkning av min
ståndpunkt, som herr Hansson i Trollhättan här gjort, då han förklarat, att
jag vill ha en oavbrutet stegrad beskattning på spritdrycker och att jag åsyftar
restnktionssystemets avskaffande. Jag tillåter mig säga, att jag eftersträvar
ingen oavbrutet stegrad beskattning, utan jag vill ha en beskattning, som kan
avskaffa den individuella kontrollen och ransoneringen. Detta är någonting
annat än vad herr Hansson i Trollhättan påbördade mig.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till berörda
hemställan med den ändring däri, som föreslagits i den av herrar Johan
Larsson och Ljunggren avgivna, vid betänkandet fogade reservationen och 3:o)
bil ali till utskottets hemställan med den ändring däri, som påyrkats i herr
^thanders vid betänkandet fogade reservation; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

107

§ 6.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bevillningsutskottets Äng. vissa åtbetänkande,
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till gärder i fråga
förordning om tillfällig begränsning av den i 5 § förordningen den 1 juli 1918 ^ ^fotufri
angående handel med skattefri sprit partihandlare medgivna rätt att inköpa sprit.
brännvin, som framställes ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, m. m.

I en den 2 juni 1933 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 266, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning örn tillfällig
begränsning av den i 5 § förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående
handel med skattefri sprit partihandlare medgivna rätt att inköpa brännvin,
som framställes ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att för tiden till och med den 30 juni
1934, i den mån så prövades nödigt, utfärda föreskrifter örn tvångsinblandning
av sulfitsprit i importerad eller inom riket tillverkad bensin.

Nämnda förslag var av följande lydelse:

F örslag
till

förordning om tillfällig begränsning av den i 5 § förordningen den 1 juli 1918
(nr 508) angående handel med skattefri sprit partihandlare medgivna
rätt att inköpa brännvin, som framställes ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning
.

Härigenom förordnas, att den i 5 § förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit partihandlare medgivna rätt att inköpa brännvin,
som framställes ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, tillsvidare till och
med den 30 juni 1934 skall på det sätt begränsas, att dylikt brännvin må av
partihandlare inköpas allenast i den utsträckning Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande framställning.

Vid betänkandet voro fogade reservationer:

av herrar Lithander och Velander, som hemställt, att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

av herr Örne utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lithander: Herr talman! Som herrarna finna av bevillningsutskottets
betänkande, bär herr Velander i första kammaren och jag vid betänkandet fogat
en reservation. Vi anse nämligen, att de åtgärder, som utskottet här föreslår,
icke kunna till sina konsekvenser överblickas, och vi anse även,^ att de
äro ägnade att motverka syftet med nu gällande bestämmelser. Likaså skulle
de motverka vad man egentligen avsett, nämligen att sulfitspriten skulle på
ett billigt sätt tillgodose vad som erfordras för tekniska ändamål.

Jag skall be att få uppläsa en liten del av kontrollstyrelsens yttrande, som
är intaget i den föreliggande kungl, propositionen. Styrelsen säger, att »vid

108

Nr 48.

Lördalen den 17 juni e. m.

Äng. vissa åtgärder i fråga om handeln med skattefri sprit. (Forts.)
utarbetandet av förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med
skattefri sprit, enligt vilken tillhandahållandet av sprit för tekniska och industriella
ändamål i huvudsak regleras, ägnades särskild uppmärksamhet åt
frågan om främjande av. sulfitspritens avsättning, med resultat att de användningsområden
för sprit, å vilka förordningen främst har avseende, förb®höllös
i första hand åt sulfitspriten. I 5 § i nämnda förordning stadgas
nämligen, att partihandlaren med skattefri sprit får till obegränsad myckenhet
inköpa sulfitsprit för sin återförsäljning, medan partihandlaren allenast
etter ansökan hos Kungl. Maj :t äger i den utsträckning, för varje år bestämnies,
inköpa annat slag av brännvin. Ett direkt syftemål med nyssnämnda
stadgande örn sulfitspritens företräde vid användning såsom skattefri sprit
har varit, att statsmakterna därigenom velat för tekniska och industriella
ändamål sörja för tillgängen till en så prisbillig sprit som möjligt, i vilket avseende
sulfitspriten genom sin vida lägre tillverkningskostnad intager ett avgjort
försteg i jämförelse med annan inhemsk sprit.»

Man tager alltså ett steg tillbaka här. och därmed sätter man givetvis tillverkarna
av denna biprodukt i ett mycket svårt läge. Det är här, som det alltul
plägar vara, en myndighets tunga hand, som ligger över det hela, och det
är beklagligt, örn vederbörande icke få anpassa sin tillverkning efter det ena
eller andra förhållandet. Här är det alltså icke tillgång och efterfrågan och
avsättningsmöjligheter, som skola bestämma, utan det är en myndighet, som
skall ingripa. Jag kan för nain del icke vara med på att här skall tillskapas
ytterligare förhållanden, varigenom näringslivet pressas in i en alldeles omöjlig
tvångströja, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sandström: Herr talman! Jag vill först säga, att jag är beredd att
understödja och biträda varje gott förslag, som väckes för det svenska jordbrukets
hjälpande i nuvarande depressionstid. Men jag kan ej vara med örn
att stödja sådana förslag, som jag måste anse vara mindre goda och mindre
lyckligt hopkomna. Till dessa förslag hör utan allt tvivel just det, som vi
nu behandla, det i bevillningsutskottets betänkande nr 72 framlagda. Det är
två saker som här föreslås. Den ena är, att riksdagen skall antaga ett förslag
till förordning örn tillfällig begränsning av den i § 5 förordningen den
1 juli 1916 (nr 508) angående handel med skattefri sprit partihandlare medgivna
rätt att inköpa brännvin, som framställes ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning.
Den andra är, att Kungl. Maj :t skall erhålla bemyndigande
att, där så prövas nödigt, förordna, att den. som till riket inför bensin, skall
vara skyldig att av tillverkare av motorsprit eller av denne antagen återförsäljare,
inköpa motorsprit i sadan omfattning’, att den inköpta motorspriten
minst utgör viss procent av den importerade kvantiteten bensin. Vi behandlade
ju denna fråga vid förra årets riksdag. Det hade då väckts motioner,
att det skulle komma till användning sådan här tvångsinblandning av motorsprit
i bensin, och som ett led i det förslaget förekom samtidigt ett yrkande,
att det skulle utfärdas förbud mot användande av sulfitsprit för tillverkning
av förtäringssprit. Som följd av den debatt, som då ägde rum, framgick ett
sknvelseförslag till Kungl. Majit örn utredning i denna fråga, och på grund
av denna skrivelse från riksdagen blevo även sakkunniga utsedda, vilka skulle
behandla och utreda hithörande förhallanden. Jag minns ej, örn de benämnas
motorspritsakkunniga eller vad de kallas, men de tillkommo under förra året
och fortsätta, sitt arbete men ha ej kunnat avlämna något betänkande ännu.
Jag finner då, att det skulle ha varit väl betänkt av Kungl. Majit att avvakta
yttrandet från dessa sakkunniga, innan nu föreliggande förslag framlagts för

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

109

Ang. vissa åtgärder i fråga om handeln med skattefri sprit. (Forts.)
riksdagen. Regeringen har ju vidtagit en del andra åtgärder för att råda bot
mot att det överskott av potatis, som finnes i landet, skulle förfaras. Det är
ett par goda och välbetänkta förslag, som regeringen under hand fått igenom.
De ha således redan gått i verkställighet. Det ena förslaget var, att förbindelse
utverkades från jästfabrikanternas sida att minska tillverkningen av
jästbrännvin under nästa tillverkningsår. Vidare har efter förhandlingar,
som förts under departementschefens medverkan, preliminärt avtal träffats
örn nedläggande av nu befintliga betbrännerier. Dessa åtgärder äro betydelsefulla
och tacknämliga, men jag tycker, att regeringen skulle ha nöjt sig med
dessa åtgärder någon tid, till dess denna utredning från motorspritsakkunniga
förelegat. I stället har man skyndat sig att lägga fram proposition nr 266,
vilken omhandlar de spörsmål, som bevillningsutskottet här behandlat. _ Och
jag anser, att i det fallet har utvecklats alltför stor brådska, och propositionen
bär även spår av denna brådska. Do myndigheter, som fått tillfälle att yttra
sig över förslaget, anföra, att det varit för kort tid för att komma med uttömmande
yttranden. Yttranden ha dock hunnit inkomma från kontrollstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, kommerskollegium och Sveriges bränneriidkareförening.
Då man studerar kontrollstyrelsens yttrande, finner man, att det utgör en
tämligen nedgörande kritik av hela detta förslag, hela denna proposition. Det
är mycket kraftiga, mycket sakliga och mycket uttömmande argument, som
därvid anföras. Jag vill ej nu upptaga kammarens tid med att närmare ingå
på vad där säges, utan konstaterar endast kontentan av detta yttrande, och
den går i bestämt avstyrkande riktning. Vidare ha vi kommerskollegii yttrande.
Därav framgår, att man anser, att detta initiativ var rätt opåkallat.
Det säges. att den ifrågasatta omläggningen, därest densamma med hänsyn
till jordbrukets läge anses oundgängligen nödvändig, i möjligaste mån bör
begränsas. Det är endast lantbruksstyrelsen, som förordat ett genomförande
av förslaget och det endast med några få ord. Att bränneriidkareföreningen
tillstyrkt förslaget är självfallet. Det var givetvis intet annat att vänta. Den
hade ju att yttra sig i egen sak.

Emellertid är det så, som även framgått av kontrollstyrelsens yttrande, att
det föreliggande förslaget, om det skall effektueras, på det betänkligaste sätt
ingriper i en annan svensk näringsgrens förhållanden. Jag menar därmed vår
sulfitspritindustri. Denna industri har, som jag vid ett tidigare tillfälle sagt,
under en lång följd av år, ja ända sedan sin tillkomst kämpat med synnerligen
svåra förhållanden, och det har varit mycket svårt för denna industri att få
avsättning för sin tillverkning. Med hjälp av ett aktiebolag, som heter Aktiebolaget
skattefri sprit, i Stockholm, har det lyckats att driva upp denna försäljning,
och här ur propositionen kan man utläsa, att den försålda kvantiteten
av skattefri sprit, sedan sådan börjat säljas genom detta bolag, nu stigit
till 13 miljoner liter år 1932, därav 8 miljoner liter sulfitsprit. Anledningen
till att bolaget kunnat driva upp denna försäljning såsom skett, är den, att
sulfitspriten varit så billig, att den stimulerat allmänheten att köpa i större
utsträckning och finna användning för denna tekniska sprit. Örn det nu skulle
bli ett tvång, att en stor del av denna tekniska sprit skulle tillverkas av potatissprit
i stället för sulfitsprit, skulle det medföra en betydande höjning i
inköpspriset. Det skulle således bli dyrare att köpa den tekniska spriten och
detta skulle minska användningen av denna vara, som även framgår av yttrandet.
Skillnaden är väsentlig. Priset skulle stiga med 22 öre per liter.

Inblandning av motorsprit i bensin, som är det andra momentet i förslaget,
är naturligtvis något, som med tiden kan komma att bli till stor nytta, och
kanske man på den vägen kan vinna det resultat, som förslagsställaren i första
hand tänkt sig, nämligen att därigenom användningen av potatisbrännvin

Ilo

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. * vissa åtgärder i fråga om handeln med skattefri sprit. (Forts.)
skulle fa ökad omfattning på sulfitspritens bekostnad, om man nämligen hinner
dit, att sulfitspriten får ökad användning som motorbränsle och kan tillverkas
till sådant pris, att detta blir möjligt. Det förhåller sig nämligen så,
att det problemet ännu ej är löst. Sulfitspriten är fortfarande för dyr för
att kunna med fördel användas som motorsprit, även om det blir inblandning,
så att den billigare bensinen medverkar till att genomsnittskostnaden för
blandningen ej blir så dyr som enbart motorsprit. För att belysa dessa förhållanden
vill jag till slut läsa upp några stycken av en skrivelse, som är
ingiven till riksdagens bevillningsutskott, men som jag hört, att de flesta av utskottets
^ledamöter ej lia kännedom örn. Den är kort, så att det tar ej lång
stund, iså här skriver Aktiebolaget skattefri sprit: »Enligt propositionen skola
de föreslagna åtgärderna vara av tillfällig art. Under sådana förhållanden
synes vara av synnerlig vikt att undersöka, i vad mån det tillfälliga syfte man
vill vinna står i någorlunda rimligt förhållande till de olägenheter åtgärden
kommer att medföra och särskilt till den bestående skada som därav vållas.
Här gäller det, såvitt utredningen ger vid handen, att åstadkomma användning
för ett för innevarande höst befarat överskott av bränneripotatis i vissa delar
av landet, beräknat till 300,000 ä 500,000 hektoliter, värda högst 2 kronor per
hektoliter eller 600,000 ä 1,000,000 kronor. Användandet av denna potatis för
tillverkning av sprit för tekniskt bruk skulle resultera i en spritkvantitet 95-p.rocentig vara av 3,000,000 ä 5,000,000 liter. Tillverkningskostnaden för potatissprit
ställer sig avsevärt högre än motsvarande kostnad för sulfitsprit enligt
följande kalkyl------------------

enligt vilken den kommer att i detaljhandeln betinga ett pris av 81 öre per liter.
Då detaljhandelspriset å teknisk sprit (95 %) f. n. är 59 öre per liter, uppkommer
följaktligen en prisfördyring av 22 öre per liter för den kvantitet potatissprit,
som tages i anspråk för användning som teknisk sprit, vilket för en
kvantitet av 3,000,000 liter gör c:a 660,000 kronor och för 5.000,000 liter c:a
1,100,000 kronor, varmed den konsumerande allmänheten betungas. Därtill
kommer, att sulfitfabrikerna skola erhålla ersättning för den förlorade tekniska
spriten genom tvångsinblandning av sprit i motorbensin. Kostnaden
härför är det naturligtvis ytterst svårt att på förhand kalkylera, men man kan
utgå från skillnaden mellan sulfitspritfabrikernas nettoförsäljningspris för
motorsprit och för teknisk sprit, vilken skillnad f. n. är 12 öre per liter 95-procentig sprit, vartill kommer kostnaden för frakt och denaturering, 3 öre per
Uter, tillhopa^ 15 öre per liter.» — Kontrollstyrelsen har här uppgivit 18 öre i
stället, men låtom oss för säkerhets skull ej räkna med högre prisfördyring än
15 öre. _ »Det bör härvid bemärkas, att motorspriten f. n. försäljes med förlust
av sulfitspritfabrikerna, en förlust, som i viss mån kompenseras genom försäljningen
av teknisk sprit, och att fabrikernas strävan varit att successivt öka
och förbilliga avsättningen av den tekniska spriten. Detta resultat, vunnet
genom en intensiv propaganda och stora nedlagda kostnader, skulle genom nu
föreslagna prisfördyrande åtgärder helt gå till spillo. Med utgångspunkt endast
_ från _ ovan angiven prisdifferens, 15 öre per liter, skulle erfordras»

— jag vill tillägga, att där är ej räknat med vinst på nedlagt kapital
utan endast självkostnad — »en kompensation beräknad för 3,000,000 liter
av minst 450,000 kronor och för 5,000,000 liter av minst 750,000 kronor.
Därtill kommer ^byggnadskostnad för motorsprittillverkning i vissa fabriker»

— det är_4 fabriker, som måste byggas örn — »beräknad endast för nödig apparatur
till minst 160,000 kronor samt de säkerligen mycket betydande kostnader
organisationen av inblandningen och kontrollen däröver komma att medföra.
Motordriften får således räkna med en fördyring av bränslet, som säkerligen
kommer att uppgå till ett belopp, som minst rör sig om 1,000,000

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

lil

Ang. vissa åtgärder i fråga orri handeln med skattefri sprit. (Forts.)
kronor, sannolikt avsevärt mera. Härtill kommer, att man skulle desorganisera
hela den industri, som sedan 15 år med betydande uppoffringar och kostnader
uppdrivits och som, därest förhållandena fått ostört utveckla sig, säkerligen
kunnat visa ytterligare stark förkovran. Det är ju givet, att en industri
för att kunna drivas och fortbestå måste arbeta under trygga förhållanden
och icke tål tillfälliga rubbningar. Jämför man skälen för och emot, får
man den uppfattningen, att det t. o. m. vore bättre att giva potatisodlarna understöd
i annan form. Även om man gåve dem ett direkt anslag av 600,000 kronor
ä 1,000,000 kronor, motsvarande den ifrågasatta potatiskvantitetens hela värde,
vore det ju vida bättre än att betunga samhället med utgifter, som säkerligen stiga
till det dubbla eller tredubbla.» — Att de stiga till över 2,000,000 kronor per
år är alldeles visst. — »I detta sammanhang bör vidare beaktas, att de föreslagna
förordningarna lägga i Kungl. Maj :ts hand att i händelse av behov
genomföra vissa åtgärder. Detta innebär sålunda, att industrien hela tiden
skall arbeta under osäkerheten för att åtgärder komma att vidtagas, som omedelbart
skulle medföra en fullständig omläggning både av dess produktion
och arbetsförhållanden. Redan det förhållandet, att en dylik omläggning icke
kan företagas på kortare tid än 9 månader, gör, att ett genomförande av förslaget
under kommande budgetår för sulfitspritfabrikernas del omöjliggöres,
örn exempelvis en förordning skulle utfärdas i september 1933 — den tidpunkt,
då potatisskörden torde kunna överblickas.»

Det sista ställer i blixtbelysning, hur själva saken ligger till. Regeringen
kan ej fatta sin ståndpunkt, örn den skall tillämpa den förordning, som deri
fått bemyndigande till att tillämpa, förrän efter potatisskörden. ^ Det kan ej bli
förrän i slutet av september inemot den 1 oktober. Örn den då fattar beslut,
att här får det ej levereras så mycket som förut till teknisk drift, och samtidigt
förordnar örn tvångsinblandning, binner det ej medföra resultat, därför
att sulfitfabrikerna måste lia 9 månader på sig, innan de bli färdiga att gå in
för den nya metoden. När 9 månader gått till ända har den tid förflutit,
som är stipulerad i förordningen. Den skulle upphöra den 30 juni 1934. Det
är alltså bara första halvåret 1934 det gäller. Då förstår jag ej, herr talman,
vad det är för värde med en sådan här förordning. Det torde i själva verket
ligga så till, att detta bytesobjekt, som ett visst parti betingat sig till vid sin
uppgörelse med socialdemokraterna, ej har ringaste värde. Visserligen skulle
det därför ej innebära så stor fara örn betänkandet av riksdagen bifölles, ty
det medhinnes ändå ej att vidtaga några åtgärder i propositionens syfte före
förordningens utgångstid den 30 juni 1934.

På grund av den art betänkandet har liksom även den kungl, propositionen
och på grund av de ord jag anfört ber jag dock, herr talman, att få yrka avslag
på förslaget, vilket innebär detsamma som yrkande örn bifall till den reservation,
som är vid bevillningsutskottets betänkade fogad av herr Lithander
och herr Velander.

Herr I)e Geer: Herr förste vice talman, mina herrar! Det har kommit ut
ett rykte, att man kan vänta sig ännu 8 timmars nattarbete, och det ryktet
gör, att jag skall vara utomordentligt kort. Det har under föregående debatt
skämtsamt talats örn, att Skåne är ett brännvinsland, oell när man som jag
är från Kristianstads län, som är ännu mer brännvinsland än resten av Skåne^,
är det nästan hemskt att begära ordet. Men som en ursäkt ber jag att få
säga, att jag tillhör de nykterhetsvänliga i landet. Då jag är från° ett sådnnt
län, kan jag dock ej annat än hoppas, att kammaren skall vara så välvillig,
som Kungl. Maj :t visat sig vara, och vilja genom den åtgärd, som det här är
Håga örn, jämte andra åtgärder stödja potatisodlingen. Det är, som jag haft

112

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Ang. ändrad
lydelse av 6 §
lagen för Sveriges
riksbank.

Äng. vissa åtgärder i fråga om handeln med skattefri sprit. (Forts.)
tillfälle att framhålla, absolut nödvändigt, att för den magraste jorden det
lämnas stöd åt den odling, som ej kan ersättas med någon annan, d. v. s. potatisodlingen.

Anledningen till att jag tillåtit mig begära ordet är några ordalag, som
stå i herr Lithanders reservation, att sulfitspritindustrien skall komma i ett
ovisshetstillstånd, örn de åtgärder vidtagas, som nu äro föreslagna. Jag vill
då endast i största korthet säga, att potatisodlingen kommer ej i ovisshetstillstånd
utan i absolut visshetstillstånd. Den näringen blir omöjliggjord, örn ej
de åtgärder, som föreslagits, vidtagas. Jag är övertygad örn, att så småningom,
när den pågående utredningens resultat komma fram, så skola jordbrukarna, i
varje fall i den sydligaste delen av landet, icke sätta sig emot det stöd till
sulfitspritindustrien, som kan komma att föreslås.

Jag vågar därför, herr förste vice talman, uttrycka den förhoppningen, att
kammaren skall vilja bifalla det av Kungl. Majit här gjorda förslaget, och ber
att för min del få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lövgren: Herr talman! I fjol lät Gud sol skina och regn falla och
potatisen växa, så att det blev på tok för mycket brännvin, och nu är man rädd
för att detsamma skall hända i år, och följaktligen behöver Kungl. Maj :t denna
fullmakt för att taga hand örn det överflöd man väntar. Jag skall ej alls
förlänga debatten, herr talman, utan endast säga, att, såsom saken ligger till,
utskottets majoritet ansett det vara ganska rimligt, att gå på bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, som innebär, att Kungl. Majit får en fullmakt att skaffa avsättning
för den sulfitsprit, för vars användning det kanske kunde råka bli
svårigheter under andra förhållanden.

Jag tror icke, att vi behöva uppehålla tiden med detta längre, och ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av herrar Lithander
och Velander avgivna, vid betänkandet fogade reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 7.

Härpå upptogs till behandling bankoutskottets utlåtande, nr 55, i anledning
av Kungl. Hajits proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av
6 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank.

I en den 26 maj 1933 dagtecknad proposition nr 259, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen antaga följande

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 maj 1897 (nr 27) för Sveriges riksbank.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse i

Riksbanken äger att utgiva sedlar till det belopp, som motsvaras av dubbla
summan av riksbankens metalliska kassa, så beräknad, som i 8 § sägs, samt
därutöver till ett belopp av trehundrafemtio miljoner kronor.

Örn sådant---— hava utgivits.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

113

Ang. ändrad lydelse av 6 § lagen för Sveriges riksbank. (Forts.)

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Marits förevarande
proposition.

Sedan berörda hemställan föredragits, lämnades på begäran ordet till

Herr Hagberg i Luleå, som anförde: Herr talman! När man ser denna

proposition av regeringen och bankoutskottets utlåtande, frågar man sig: vad
är meningen? Man kräver en ökad sedelutgivningsrätt på icke mindre än 100
miljoner kronor. Det anföres i bankoutskottets utlåtande, att det för närvarande
finnes guldtäckning, som tillåter en sedelutgivning för 780 miljoner kronor,
och vidare att den högsta sedelutgivningen under 1932 och 1933 har varit
622 miljoner kronor. Under sådana förhållanden måste man fråga sig: vad
är meningen med att man i dag begär denna ökade sedelutgivningsrätt?

AU diskuterade härom dagen valutasakkunnigas betänkande, och herr Hamrin
förklarade då, att han för sin del icke kunde se något som helst förpliktande
i det uttalande, som de sakkunniga gjort. Jag kan för min del icke göra annat
än betrakta denna proposition och bankoutskottets utlåtande såsom en detalj i
de valutasakkunnigas program. Med andra ord, jag betraktar denna proposition
såsom ett led i strävandena att organisera en inflation i landet, jag betraktar
den såsom ett led i strävandena att med monetära medel söka höja prisnivån.
Jag kan för min del icke förstå dem, som ha den uppfattningen, att
penningen skall kunna bli en värdeskapare i stället för värdemätare. Jag kan
icke förstå dem, som tro, att man med sådana penningtekniska medel skall
kunna åstadkomma en förändring av prisutvecklingen. De, som närmare tänkt
på saken, måste finna, att vad man på sin höjd kan åstadkomma med sådana
medel det blir en omplacering, en omfördelning av värden, men absolut inte
något värdeskapande. Därför betyder det, örn man går in för inflationslinjen,
för en sådan här monetär prisförhöjningslinje, icke något annat än spekulationer
på att förrika sig själv på andras bekostnad. Det är framför allt jordbrukarna,
som se denna prisförhöjning såsom den högsta uppgift för dem, men
jag tror för min del inte, att det blir någon jordbrukare, som kommer att vinna
något i denna dragkamp. Utan erfarenheten visar, att det är finanskapitalet,
som tar hem potten, den saken är tämligen klar.

I det utlåtande, som föreligger, bestrider man visserligen, att man åsyftar
någon inflation, utan man säger, att det gäller att möta ett eventuellt ökat
behov, men strax därefter förklarar man, att örn man får en ständig prisförhöjning,
kommer automatiskt sedelomloppet att bli snabbare, med resultat att
man behöver mindre sedelmängd än under andra förhållanden. Alltså man
inriktar sig på en prisförhöjning, och med prisförhöjningen följer snabbare
penningcirkulation och behov av mindre sedelmängd, men trots denna deklaration
kräver man tillstånd att öka sedelutgivningsrätten med 100 miljoner kronor
och över detta. Jag betraktar saken som ett led i strävandena att få en
inflation. Arbetare, tjänstemän och småbönder kunna icke ha nytta av detta,
och jag kan därför icke inse, att några sakliga skäl tala för regeringens begäran.
Jag vill därför med denna korta motivering yrka avslag på bankoutskottets
förslag i utlåtandet nr 55.

Andare yttrade:

Herr Leffler: Herr talman! Med anledning av att tiden är så långt framskriden
och att det återstår så många ärenden inskränker jag mig till att helt
kort yrka bifall till utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 1988. Nr 48.

114

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Ang. ersättning
åt sammansatta

banko- och
jordbruksutskottets
sekreterare.

Äng. ändrad lydelse av 6 § lagen för Sveriges riksbank. (Forts.)

Herr Lithander: Herr talman! Jag har,i detta sammanhang endast velat
ge uttryck åt den uppfattningen, att när det skall tryckas nya sedlar vederbörande
måtte utesluta satsen: »Sveriges riksbank inlöser vid anfordran denna
sedel å--— med guldmynt.» Det vore riktigare och mera i överensstäm melse

med verkliga förhållandet, örn denna sats vore borta.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och
förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Hagberg i Luleå, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som Kungl. Maj:ts i ämnet avlåtna proposition.

§ 8.

Vid härefter skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande, nr 56, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående rätt för
Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket lagen
för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och av §§ 9 och 17 lagen örn rikets
mynt den 30 maj 1873 blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 9.

Härpå föredrogs sammansatta banko- och jordbruksutskottets memorial,
nr 3, angående ersättning åt utskottets sekreterare.

I förevarande memorial hemställde utskottet, att riksdagen måtte anvisa
såsom ersättning åt utskottets sekreterare, förste kanslisekreteraren i finansdepartementet
E. A. Vestling, ett belopp av 300 kronor.

Sedan nämnda hemställan föredragits, erhölls ordet av

Herr Eriksson i Stockholm, som yttrade: Herr talman! Då jag tar till orda
i denna fråga, har jag att fullgöra en plikt och, jag kan tillägga, en oangenäm
plikt. Bland de många arbetsuppgifter av olika slag, som enligt riksdagens
arbetsordning åvila riksdagens kanslideputerade, är den, som tillkommer dem
enligt 9 § i avlöningsbestämmelserna för de hos kamrarna och utskotten samt i
riksdagens kansli anställda tjänstemän och vaktbetjänte en av de mest oangenäma.
Enligt denna paragraf skola kanslideputerade yttra sig över förslag
till avlöning åt tillfällig personal hos ständigt utskott eller åt personal, anställd
hos sammansatt utskott. På grund av detta kanslideputerades uppdrag förekommer
det vid nästan varje riksdag, att det är meningsskiljaktigheter mellan

Lördagen den 17 juni e. na.

Nr 48.

115

Ang. ersättning åt sammansatta banko- och jordbruksutskottets sekreterare.

(Forts.)

kanslideputerade och vederbörande utskott. Jag vill gärna medgiva, att dessa
meningsbrytningar göra uppgiften i fråga till den mest otrevliga av alla de
uppgifter, som kanslideputerade ha att befatta sig med.

Här föreligger just en sådan fråga. När riksdagen på grund av bankoutskottets
utlåtande förra året tillsatte en besparingskommitté, insatte riksgäldsfullmäktige
i denna besparingskommitté de fyra vid 1932 års riksdag fungerande
kanslideputerade. Denna besparingskommitté uttalade i sitt betänkande,
att enligt kommitterades mening borde, när det är fråga örn ett sammansatt
utskott, som bildas av ledamöter från två ständiga utskott och som tar personal
från de ständiga utskotten, denna personal vara skyldig att utan särskild ersättning
tjänstgöra bos det sammansatta utskottet. 1933 års kanslideputerade
ha. hävdat den mening, som sålunda uttalats av besparingskommitterade. I
ett tidigare uppkommet fall har vederbörande sammansatta utskott böjt sig
för denna av besparingskommitterade uttalade mening.

Det sammansatta banko- och jordbruksutskottet har emellertid icke ansett
sig böra böja sig för denna mening utan kommit med ett memorial, där man
föreslår, att bankoutskottets sekreterare, som tjänstgjort såsom sekreterare i
sammansatta banko- och jordbruksutskottet, skulle få en särskild ersättning.
Kanslideputerade ha, såsom framgår av det sammansatta utskottets memorial,
avstyrkt förslaget i denna del. Såvitt jag förstår, skulle ett bifall till utskottets
förslag sätta riksdagen i en fullständigt ohållbar situation. Här har redan
förut under riksdagen, på sätt jag förut antytt, ett sammansatt utskott böjt sig
för kanslideputerades mening och sålunda icke framlagt förslag örn ersättning
till sin sekreterare, som var anställd i ett ständigt utskott. Skulle man nu
bifalla det förslag som innefattas i det nu föredragna memorialet, skulle den
orättvisan uppstå, att i det ena fallet beslutade man ersättning, men i andra
fall beslutade man icke ersättning. För övrigt, hur skall en riksdagens förtroendenämnd
kunna utöva sin funktion, örn riksdagen helt och hållet underkänner
dess uppfattning? Men den saken behöver man kanske inte bekymra
sig för, ty det torde finnas andra personer att sätta i den nuvarande förtroendenämndens
ställe, därest man desavuerar dem, som nu existera.

Givetvis kommer det att från det sammansatta utskottets sida sägas, att i besparingskommitténs
betänkande säges det det, att särskild ersättning skulle
kunna utgå, därest alldeles särskilda omständigheter skulle föranleda därtill.
Kanslideputerade ha mycket väl reda på denna passus i besparingskommitténs
förslag, men anse, att några dylika särskilda omständigheter icke i förevarande
fall äro för handen. Förhållandena äro ungefär lika i detta fall som i vilket
annat fall som helst, Därför anser jag mig, herr talman, böra här framställa
yrkande om avslag på sammansatta banko- och jordbruksutskottets memorial
nr 3.

.Vidare anförde:

Herr Leffler: Herr talman! Jag förstår mycket väl herr Erikssons i

Stockholm känslor, när han gav uttryck åt sin uppfattning, att han fann det
osympatiskt att uppträda mot det sammansatta utskottet, men jag får för min
del säga, att vi funnit det lika obehagligt att gå emot kanslideputerade, när de
så bestämt ställt sig avböjande till det förslag, som här föreligger. Jag vill
emellertid säga, att enligt utskottets mening ha förhållandena varit sådana,
att det har varit alldeles särskilda omständigheter, som föranlett utskottet att
begära denna ersättning till sekreteraren. Han har varit tvungen att under
flera nätter .studera in den fråga, utskottet skulle behandla, och han har varit
nödsakad att begagna en del av sin arbetstid för bankoutskottets räkning för

116

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. ra.

Äng. ersättning åt sammansatta banko- och jordbruksutskottets sekreterare.

(Forts.)

ändamålet. Det är en omdömesfråga, örn det föreligger särskilda omständigheter
eller ej. Det förefaller mig, som örn kanslideputerade skulle kunna taga
en motgång på denna punkt med jämnmod och icke på något sätt anse, att deras
prestige blivit skadad.

Herr Eriksson säger vidare, att ett bifall skulle föranleda en fullständigt
ohållbar situation för riksdagen. Jag tror, att herr Eriksson därvid begagnat
sig av ett något för starkt uttryck. Det gäller för de sammansatta utskotten
att liksom hitintills varje gång pröva, örn ersättning skall utgå eller ej. I varje
fall har utskottet möjlighet att på förhand underrätta sekreteraren, att örn han
mottager uppdraget såsom sekreterare i det sammansatta utskottet, han får
vara beredd på att icke få någon ersättning.

Nu har första kammaren godkänt utskottets förslag, och jag kan icke tänka
mig, att andra kammaren vill fatta ett från första kammarens avvikande beslut,
då ju en gemensam votering blir nödvändig. Jag tror därför, att jag med stort
lugn kan hemställa till kammaren om att bifalla det enhälliga utskottets förslag,
till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Paulsen instämde häruti.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag nödgas säga ett par ord

till, ty bankoutskottets ärade vice ordförande åberopade, att första kammaren
redan fattat beslut i enlighet med det sammansatta utskottets hemställan och
att han icke kunde tänka sig annat än att även i denna kammare beslut skulle
fattas på samma sätt, som redan skett i första kammaren. Jag vill då säga, att
såvitt jag är rätt underrättad har kanslideputerades ordförande icke framställt
något direkt yrkande örn avslag i första kammaren, förnämligast med den motiveringen
att vid denna tid på riksdagen kamrarnas ledamöter icke äro benägna
att åhöra debatter om yrkanden, som man icke anser ha någon större utsikt
att gå igenom. Jag kan för min del icke böja mig för ett dylikt skäl, såsom
kammarens ledamöter redan kunnat konstatera, och därför har jag redan
yrkat avslag på det sammansatta utskottets hemställan.

När den föregående ärade talaren dessutom åberopar, att arbetet varit omfattande,
vill jag icke bestrida detta, men det är förhållandet inom varje sammansatt
utskott. Jag vill bara nämna, att det sammansatta stats- och bankoutskottet,
vars ärenden vi behandlade i torsdags, icke -—- vilket jag såsom ledamot
av kanslideputerade känner till — gjort någon framställning örn arvode
åt sin sekreterare, och jag skulle tro, att det sammansatta utskottets arbete varit
minst lika omfattande som detta utskotts. Önskas uppgift örn hur många timmar
utskottet sammanträtt för att behandla de till utskottet remitterade frågorna
eller om övriga detaljer, så kan jag stå till tjänst därmed, örn det erfordras.
Men jag ber att få säga såsom mitt slutomdöme, att enligt min mening
föreligga icke här några särskilda omständigheter, som skulle kunna tala
för att en annan regel tillämpas i detta fall än i andra fall.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Då jag varit ordförande i två
sammansatta utskott, nämligen sammansatta lag- och jordbruksutskottet och
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet, skall jag be att få yttra ett
pär ord i denna fråga. Från sammansatta lag- och jordbruksutskottet gjorde
vi hemställan till kanslideputerade, och på den hemställan fingo vi avslag.
Det gällde då icke sekreteraren utan en annan tjänsteman i andra lagutskottet.
Vi ansågo särskilda omständigheter föreligga, särskilt den omständigheten,
att tjänstemannen haft halv avlöning från det ämbetsverk, som han
tillhörde, men arbetet var så krävande, att han måst avstå därifrån och taga

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

117

Ang. ersättning åt sammansatta banko- och jordbruksutskottets sekreterare.

(Forts.)

ledigt under åtta dagar. Sedan kanslideputerades utlåtande kommit, var
emellertid utskottet enigt om att icke gå fram med någon framställning
eller begäran om särskilt arvode. Jag vill säga, att visserligen har arbetet
varit krävande, men det har huvudsakligen varit krävande på grund
av den del av den kungl, propositionen, som var remitterad till bankoutskottet.
Det sammansatta utskottet tillkom också endast på grund
av bekvämlighetsskäl från vissa av bankoutskottets ledamöter, som ställde
sig utanför detta sammansatta utskott. Den del av frågan, som tillhörde
jordbruksutskottet, var en ren formsak, i fråga örn vilken ingen ändring
gjordes i den kungl, propositionen utan där arbetet endast bestod i att klippa
och klistra. Propositionen örn förlängd giltighetstid för domänverket var redan
behandlad i jordbruksutskottet, men man ville få frågan över, vilket
jag icke ville motsätta mig. Jag erkänner, att arbetet var krävande, men
det skulle i alla fall ha tillhört bankoutskottet, örn det icke blivit ett sammansatt
utskott. Vi ha ju haft många andra frågor, som varit krävande. Jag
tänker exempelvis på lantbruksstyrelsen omorganisation. _ Det var ett stort
arbete, men det behandlades av jordbruksutskottet, och vi funno ingen anledning
att sammankalla något sammansatt utskott för den saken. Frågan
örn margarinaccisen, som behandlades i dag, har ju också krävt ofantligt
mycket arbete. Jag vet, att bevillningsutskottets sekreterare har fått arbeta
två nätter för att utarbeta detta, men bevillnings- och jordbruksutskottet har
icke gjort någon framställning örn ersättning åt_ sekreteraren.

När nu denna praxis har genomförts, så vill jag för min del åtminstone
säga. att jag skulle icke alls vilja åtaga mig att vara riksdagens förtroendeman
i egenskap av kanslideputerad — de väljas ju av riksdagen — örn riksdagen
på detta sätt icke alls vill ta någon hänsyn till vad kanslideputerade
säga. Jag har ingenting emot, att man ger ersättning, men då skall icke
bara bankoutskottets sekreterare lia det, utan då skola även de andra lia, om
vilka vi icke gjort någon framställning, därför att vi velat vara lojala och
därför ha böjt oss. Denna fråga kom upp i samband med justeringen av riksdagens
skrivelse, och jag redogjorde för den ställning, som hade intagits av
kanslideputerade och i andra lagutskottet, men då svarades det från bankoutskottet,
att det böja vi oss icke för. Jag nekade då att sätta mitt namn
under denna hemställan örn ersättning, ty jag tycker det är oriktigt, att man
skall taga upp en strid mellan kanslideputerade och utskott, som sedan riksdagen
skall blanda sig uti. Jag har, som sagt, ingenting emot, att nian
beviljar ersättning, men då skall sådan beviljas i alla sammansatta utskott
och icke bara i detta. När man säger, att arbetet varit betungande, så erkänner
jag detta, men den del av arbetet, som har varit betungande, har vant
den del, som tillhörde bankoutskottet, nämligen överföring på indragningsstat,
förtidspensionering och engångsersättningar. Det var den saken, som
tog tid. Vi ha haft fyra sammanträden. Vi kommo rätt långt redan första
dagen och fingo preliminära beslut. Andra gången kommo vi så långt, att
vi fastställde definitiva beslut. Tredje gången justerades betänkandet och
fjärde gången riksdagsskrivelsen. I det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet
hade vi däremot en fråga, som var så stor, att den under normala
förhållanden skulle ha krävt ett särskilt utskott, och där arbetade vi nära
två månader.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Herr Hiickhmd: Herr talman! Jag lyckor leir min del. ali kanslideputera des

inställning är alltför benhård i denna sak. Skyldighet att tjänstgöra i

118

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. ersättning åt sammansatta banko- och jordbruksutskottets sekreterare.

(Forts.)

sammansatt utskott utan särskild ersättning bör givetvis bestämmas, innan
anställningen sker. _ I så fall hade man ju haft rätt att fordra det. Jag är
övertygad örn att vi skulle icke lia kunnat lasta på den sekreterare, som det
här är fråga om, detta arbete, örn han icke fått särskild ersättning, utan då
hade vi fått skaffa en sekreterare på annat håll. Faktum är ju, att han fått
taga nätterna till hjälp för att läsa in denna sak och för att uppgöra grafiska
tabeller och allt möjligt sådant, och jag anser därför, att det är skäligt, örn
han får den ersättning, som sammansatta utskottet här har föreslagit.

Jag tyckte icke, att herr Johansson i Uppmälby talade riktigt på samma
sätt i det sammansatta utskottet, när han frånsade sig ordförandeskapet vid
utskottsutlåtandets justering, som han gjorde här i kväll. Saken var ju den,
att herr Johansson i Uppmälby hade varit med i ett annat sammansatt utskott,
där. man hade böjt sig för kanslideputerade, och därför ville han icke
nu sätta sitt namn under utlåtandet, men han var vän av saken, och det visade
sig ju också därav, att han inte gjorde något yrkande, när han nyss slutade
sitt anförande.

Herr Eriksson i Stockholm har här talat örn sekreteraren i det sammansatta
stats- och bankoutskottet. Saken ligger emellertid icke där till på
samma sätt. Jag har tillhört båda dessa sammansatta utskott. Där var det
så, att man hade en sekreterare, som kunde frigöras från sitt arbete i statsutskottet
för att ägna sig åt Helleforsfrågan. Han hade alltså intet annat
arbete att utföra under den tid, som han arbetade i det sammansatta statsoch
bankoutskottet. Däri ligger skillnaden. Så var det emellertid icke i nu
förevarande fall, ty denne sekreterare skulle sköta bankoutskottets ärenden
samtidigt som han fick sköta arbetet i det sammansatta banko- och jordbruksutskottet.

Jag tycker, att här föreligga verkligen särskilda omständigheter, och jag
menar, att göra vi en sådan bestämmelse, att de tjänstemän, som anställas i
utskotten, äro skyldiga att utan ersättning tjänstgöra i sammansatta utskott,
då skall man göra det först och icke komma efteråt, sedan man övertalat dem
att tjänstgöra. Jag tycker icke, att riksdagen bör handla på detta sätt. Även
riksdagen kan väl bekväma sig till att betala övertidsersättning, då det verkligen
påfordras, som fallet är nu.

Det är dessa särskilda omständigheter, herr talman, som göra, att jag anser,
att utskottets hemställan bör bifallas. Då första kammaren redan har
bifallit utskottets hemställan, skall man väl icke här driva saken till gemensam
votering, utan jag tycker, att andra kammaren gott kan följa medkammaren
och det enhälliga utskottet.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag har många gånger, då vi behandlat frågor
som denna, ställts inför det problemet, vad det är för principer som kanslideputerade
och ekonomideputerade egentligen tillämpa vid behandlingen av
riksdagens ekonomi. Här har man ju satt de lägre i riksdagens tjänst på indragningsstat,
men då har det icke talats örn någon som helst skälighet vare
sig av herr Bäcklund eller någon annan, men nu, då det gäller ett arbete, utfört
av en ämbetsman, som hållit på med detsamma i 7.5 timmar, och då man
härför vill ge honom 300 kronor, då är man strax framme med dessa skälighetssynpunkter.
Nu anses det naturligt, att riksdagen skall visa rundhänthet,
trots besparingskommissionens yttrande och trots kanslideputerades enhälliga
uppfattning. Jag må verkligen säga, att örn man har den uppfattningen, att
ett bankoutskott bör lära sig en liten smula rättvis hushållning, så fyller icke
detta bankoutskott på något sätt det kravet. Antag att det varit så, att banko -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

119

Äng ersättning åt sammansatta banko- och jordbruksidskottets sekreterare.

(i orts.)

utskottet hade fått en hel elei ärenden till utöver deni, som det nu har haft.
ia då hade vederbörande sekreterare fått utföra detta arbete utan den ersättning
som här ifrågasattes. I det fallet hade man icke kunnat komma med
något krav på 300 kronors extra ersättning, men nu gör man det, avvikande
från de liknande fall, som tidigare blivit avgjorda. „ .. , , , ,

Jag får verkligen säga, att örn ett yrkande är väl motiverat, sa ar det det
yrkande, som framställts av herr Eriksson i Stockholm, och jag skall för mitt
vidkommande be att få yrka bifall till detsamma. Jag gor det också av det
skäl, som jag började med, nämligen att man begär en upprörande orättvisa
mot de fattigaste i riksdagens tjänst, om man bifaller bankoutskottets hemställan.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Att jag icke framställde något
yrkande berodde huvudsakligast därpå, att jag ju varit ordförande i utskottet,
och herrarna kunna ju förstå, att det är litet svårt, när jag känner den man,
det här gäller, som en av de skickligaste och bästa tjänstemän. J ag kan docir
icke finna, herr Bäcklund, att här föreligga några särskilda omständigheter.
Han har gjort tabeller och vissa uträkningar, det är sant, men det har
gällt den del av ärendet, som tillhörde honom i egenskap av tjänsteman i bankoutskottet.
Det arbete, han fått från jordbruksutskottet, har icke vallat honom
något besvär. Det är överhuvud taget olyckligt, att man skall sia in pa denna
väg. Det inbjuder ju tjänstemännen att påverka några utskottsledamöter
att begära, att det skall bli ett sammansatt utskott, när det gäller en fråga,
som man finner besvärlig, ty därigenom kunna de ju få extra betalt. J ag tiar
den uppfattningen, att alla sammansatta utskott äro ett. oting, som bryter
sönder utskottens vanliga arbete, och jag. vill därför begränsa det sa mycket
som möjligt. Sammansatta utskott böra icke förekomma annat än när det ar

särskilt av behovet påkallat. , , , , , .

När herr Bäcklund nu påstår, att jag är solidarisk med bankoutskottet,
därför att jag icke framställde något yrkande, så ber jag, herr talman, att ta
yrka avslag på det sammansatta utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag nödgas säga ytterligare

några ord med anledning av herr Bäcklunds anförande. Enligt hans uppfattning
var det oriktigt att nu fatta ett annat beslut än vad utskottet föreslagit,
därför att man hade bort redan vid tjänstens tillsättande ge klara besked
i detta avseende. Ja, herr Bäcklund, det.är på det sättet, att riksdagens
besparingskommittés betänkande avlämnades i december manad, och den 10
januari, när riksdagens ledamöter inställde sig^ här i riksdagen, fanns detta
betänkande på varje ledamots bord. Det var sålunda känt redan innan 1933
års bankoutskott blivit valt, och jag förstår då icke, varför icke bankoutskottet
skulle kunnat ha den saken klar för sig, när man valde sekreterare i det
sammansatta utskottet. De synpunkter, som herr Bäcklund sålunda, framförde
i detta avseende, förtjäna icke något som helst avseende, såvitt jag
förstår

Att en sekreterare i ett riksdagsutskott får utföra nattarbete, det hör så
att säga till yrket. Det är ju så, att man diskuterar på dagarna, och sedan får
kansliet arbeta på tider, när utskottet icke är i arbete. Det är därför ingen
specialitet ens för bankoutskottets sekreterare, vare sig han tjänstgör i denna
sin egenskap eller tjänstgör i det sammansatta utskottet.

Slutligen vill jag säga, att när herr Bäcklund som skäl för att bifalla utskottets
hemstälian åberopar dels första kammarens beslut och dels det en -

120

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng ersättning åt sammansatta banko- och jordbruksutskottets sekreterare

(Forts.)

hälliga utskottets hemställan, så har ju vad det sista skälet beträffar det
sammansatta utskottets ordförande genom sitt uppträdande här i kammaren
visat, hur pass jätor enhälligheten i utskottet har varit.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

®ef.r Anderson i Norrköping: Herr förste vice talman! Denna fråga har ju
ofantligt små ekonomiska proportioner. Debatten har redan räckt så länge,
att de 300 kronor som det här gäller, antagligen pratats bort. Det är således
ali anledning att förkorta debatten, och jag skall för min del yttra mig ytterligt
kort.

Jag ber att få instämma i det anförande, som hållits av herr Eriksson i
b töckholm, samtidigt som jag vill understryka, att det här gäller en viktig
princip!raga: Vi kunna icke här, hur behjärtansvärda skäl som än ha anförts
till torman för detta arvode, gå emot kanslideputerade. Vi kunna icke gå emot
det uttalande, som riksdagens besparingskommitté har gjort. Vi måste, örn
vi vilja fa^någon ordning och reda i dessa förhållanden, statuera ett exempel
och det mäste, såvitt jag förstår, ske på det sättet, att vi avslå det föreliggande
memorialet.

Jag ber sålunda att få instämma i herr Erikssons i Stockholm yrkande om
avslag pa sammansatta banko- och jordbruksutskottets hemställan.

Med herr Anderson i Norrköping förenade sig herrar Olsson i Gävle andre
vice talmannen Magnusson, Pehrsson i Bramstorp och Olsson i Golvvasta.

Herr Leffler: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord med anlednmg
av herr Erikssons i Stockholm påpekande, att det icke tycks ha varit
sa enhälligt i utskottet, som här sagts såväl av herr Bäcklund som av undertecknad,
och da han hänvisade till att ordföranden i utskottet nu i dag här i
kammaren givit till känna en avvikande mening. Jag skall be att blott få
konstatera att herr Johanssons i Uppmälby inställning till frågan i dag är en
annan än den var, när denna fråga behandlades i utskottet.

Herr Johansson i Lppmälby: Jag vill icke blotta något av det som

igger bakom denna Dagas behandling. Det gällde en skrivelse från kanslideputerade.
Det uttalades då, att man icke skulle böja sig för dem. Sedan
vet jag såsom utskottets ordförande icke om något sammanträde, där detta
ärende behandlades. Det kan hända, att bankoutskottet hållit ett sådant sammanträde,
utan att man ansett, att ledamöterna från jordbruksutskottet behövde
vara med. Jag ber herr Leffler att titta här på memorialet, huru många
av de atta ledamöterna från jordbruksutskottet stå antecknade såsom närvarande.
Det var blott herrar Hedlund i Häste och Olsson i Rödingsberg
och de veta lika litet som jag örn något annat sammanträde.

Herr Bäcklund: Jag vill blott säga, att örn kammaren tror herr Kilbom

da han, som icke har den minsta aning örn vad det är fråga örn, säger, att
detta arbete utförts pa 7 /2 timmar, kan jag förstå, att det icke kan bli något
annat beslut an avslag på utskottets hemställan. Herr Kilbom har emellertid
icke reda på den här saken. Örn han sett på det utlåtande, som förelåg
Iran sammansatta banko- och jordbruksutskottet för en tid sedan, borde han
kunnat första, att det icke gärna kunnat utföras på 7V2 timmar.

Herr Kilbom: Jag vill blott upplysa herr Bäcklund örn att den källa, från
vilken jag hamtat mm uppgift, är så pass säker, att den står sig inför varje

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

121

Äng. ersättning åt sammansatta banko- och jordbruksutskottets sekreterare.

(Forts.)

kritik. Då man här kommer med förklaringar om ämbetsmannens hemarbete,
borde herr Bäcklund såsom gammal riksdagsman ha förmåga att till sitt rätta
värde uppskatta sådana uppgifter.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å berörda hemställan;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Herr Leffler begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår sammansatta banko- och jordbruksutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

§ .10.

Vidare föredrogs särskilda utskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till uppförande av byggnader för statens
bakteriologiska laboratorium jämte en i ämnet väckt motion; och yttrade
därvid:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag har icke för avsikt att
överhuvud taga upp någon diskussion i dag rörande de byggnadsarbeten, varom
det i föreliggande utskottsbetänkande är fråga. Vi få väl anledning att
återkomma till liknande eller ungefär liknande spörsmål vid debatten på måndag.
Jag anser mig emellertid böra påpeka ett uttalande, som utskottet här
gjort på sidan 7 i utlåtandet, där det heter: »I nära samband med sistnämnda
spörsmål står en fråga, som utskottet icke ansett sig kunna underlåta att här
något beröra, nämligen den pågående byggnadskonflikten» o. s. v. Beträffande
det uttalande, som utskottet här gjort, tillåter jag mig framhålla, att det är
fullkomligt omotiverat, och att ett godkännade från riksdagens sida av detta
uttalande icke skulle innebära något annat än att riksdagen här tar ställning
till spörsmålet på det sättet, att man här förbjuder eller uttalar sig mot igångsättandet
av sådana arbeten, som möjligen under den närmaste tiden kunna
igångsättas, även om en lösning av byggnadskonflikten icke kan komma till
stånd. Här är det ändå på det sättet, att det föreligger en klar uppgörelse
mellan byggnadsstyrelsen och fackföreningarna, i varje fall beträffande en del
orter här i landet. Under sådana förhållanden är det naturligtvis möjligt att
bedriva arbeten på olika platser. Dessutom finns det här i Stockholm byggnadsarbeten,
som bedrivas, och det är naturligtvis möjligt att sätta igång och
bedriva arbeten på samma sätt, som man nu bedriver redan igång varande
byggnadsarbeten här i Stockholm. Det finns alltså förutsättningar för detta,
och under sådana förhållanden finns det icke något skäl för riksdagen att
uttala sig på det sätt, som utskottet i sin motivering ifrågasätter.

Äng. anslag
till uppförande
av byggnader
för statens
bakteriologiska
laboratorium.

122

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Ang. anslag
till vissa byggnadsarbeten

vid statens
sinnessjukhus
m. to.

Äng. anslag till uppförande av byggnader för statens bakteriologiska laboratorium.
(Forts.)

Det har sagts mig, då jag har framställt frågor åt olika håll, varifrån man
fått uppslaget till detta uttalande, att uttalandet ifråga skulle sammanfalla
med en uttrycklig önskan från statsrådets och chefens för socialdepartementet
sida. Med hänsyn härtill och då jag icke känner till, örn det är alldeles
med verkligheten överensstämmande, skall jag, då statsrådet befinner sig här
i kammaren, tillåta mig att till herr statsrådet ställa den frågan, örn det är
på statsrådets hemställan, som detta uttalande gjorts av det särskilda utskottet.
Huru därmed än förhåller sig, herr talman, ber jag emellertid att få
föreslå, att kammaren måtte besluta att stryka den del av utskottets motivering,
som börjar med orden »I nära samband med sistnämnda etc.» och slutar
med orden »som härav kan bliva en följd».

Jag hemställer alltså, att kammaren beslutar att ur motiveringen utesluta
det uttalande, varom jag här erinrat.

Herr Jansson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

såväl hemställan som motivering.

Efter härmed slutad överläggning blev på herr talmannens först därå givna
proposition utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Vidare framställde herr talmannen propositioner angående utskottets motivering,
nämligen dels på godkännande därav, dels ock på bifall till det av herr
Andersson i Stockholm under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Andersson i Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner särskilda utskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit det av herr Andersson i Stockholm under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren godkänt utskottets motivering.

§ 11.

Till avgörande förelåg nu särskilda utskottets utlåtande, nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid
statens sinnessjukhus m. m.

I en till riksdagen avlåten, den 24 februari 1933 dagtecknad proposition, nr
156, hade Kungl. Majit under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att

I) med ändring av vad 1929 års riksdag därutinnan bestämt, medgiva, att
sammanlagda kostnaderna för omändring av det av Jönköpings regemente tidi -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

123

Äng. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

(Forts.)

gare disponerade kasernetablissementet i Jönköping till sinnessjukanstalt finge
utgöra högst 6,860,000 kronor;

II) besluta, att vid S:t Lars sjukhus i Lund skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokollet förordat förslag
verkställas vissa omändringsarbeten för en beräknad kostnad av högst 1,010,000
kronor;

III) besluta, att vid S:t Jörgens sjukhus vid Göteborg skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag utföras omläggning
av avloppsledningar för en beräknad kostnad av högst 85,000 kronor;

IV) besluta, att vid Restads sjukhus vid Vänersborg skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag utföras ny- och
ombyggnadsarbeten för en beräknad kostnad av högst 395,500 kronor;

V) besluta, att vid Mariebergs sjukhus vid Kristinehamn skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag uppföras ett
bostadshus för kvinnlig personal för en beräknad kostnad av högst 278,000
kronor;

VI) besluta, att vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag utföras arbeten
för utvidgning av vattenverket m. m. för en beräknad kostnad av högst 97,800
kronor;

VII) bland utgifter för kapitalökning, bilaga 1, under rubrik »Fonden för
förlag till statsverket» till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus för
budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag av 7,442,800 kronor, att
utgå av lånemedel;

VIII) med ändring av vad 1927 års riksdag därutinnan bestämt, medgiva,
att sammanlagda kostnaderna för en vid nämnda års riksdag beslutad utvidgning
av dåvarande Piteå hospital och asyl, numera benämnt Furunäsets sjukhus
vid Piteå, finge utgöra högst 2,312,767 kronor 95 öre; samt

IX) under femte huvudtiteln, avdelningen medicinalstaten samt hälso- och
sjukvården, underavdelningen sjukvårdsanstalterna, till inlösen av vårdplatser
vid sinnessjukhusen m. m. för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra reservationsanslag
av 595,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) med ändring av vad 1929 års riksdag därutinnan bestämt, medgiva, att
sammanlagda kostnaderna för omändring av det av Jönköpings regemente tidigade
disponerade kasernetablissementet i Jönköping till sinnessjukanstalt finge
utgöra högst 6,860,000 kronor;

b) besluta, att vid S :t Lars sjukhus i Lund skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokollet förordat förslag verkställas
vissa omändringsarbeten för en beräknad kostnad av högst 1,010,000
kronor;

c) besluta, att vid S:t Jörgens sjukhus vid Göteborg skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag utföras omläggning
av avloppsledningar för en beräknad kostnad av högst 85,000 kronor;

d) besluta, att vid Restads sjukhus vid Vänersborg skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag utföras ny- och
ombyggnadsarbeten för en beräknad kostnad av högst 395,500 kronor;

e) besluta, att vid Mariebergs sjukhus vid Kristinehamn skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag uppföras ett bo -

124

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

(Forts.)

stadshus för kvinnlig personal för en beräknad kostnad av högst 278,000 kronor; f)

besluta, att vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordat förslag utföras arbeten
för utvidgning av vattenverket m. m. för en beräknad kostnad av högst 97,800
kronor;

g) till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus för budgetåret 1933/
1934 anvisa ett reservationsanslag av 6,592,800 kronor;

h) med ändring av vad 1927 års riksdag härutinnan bestämt, medgiva, att
sammanlagda kostnaderna för en vid nämnda års riksdag beslutad utvidgning
av dåvarande Piteå hospital och asyl, numera benämnt Furunäsets sjukhus vid
Piteå, finge utgöra högst 2,312,767 kronor 95 öre; samt

i) till inlösen av vårdplatser vid sinnessjukhusen m. m. för budgetåret 1933/
1934 anvisa ett reservationsanslag av 595,000 kronor.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Johan Bernhard Johansson,
Sederholm, Wohlin, Nylander, Lindman, Nilsson i Landeryd och Linnér, vilka
ansett,

1) att utskottets under d) och e) gjorda hemställan bort hava följande lydelse,
nämligen att riksdagen måtte

d) avslå Kungl. Maj:ts förslag, att vid Restads sjukhus vid Vänersborg
skulle i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen förordat
förslag utföras ny- och ombyggnadsarbeten för en beräknad kostnad av högst
395,500 kronor;

e) avslå Kungl. Maj:ts förslag, att vid Mariebergs sjukhus vid Kristinehamn
skulle i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen förordat
förslag uppföras ett bostadshus för kvinnlig personal för en beräknad kostnad
av högst 278,000 kronor;

2) att utskottets motivering beträffande S:t Sigfrids sjukhus vid Växjö bort
hava annan, i reservationen angiven lydelse;

3) att utskottets motivering beträffande Vipeholms sjukhus i Lund bort
hava av reservanterna föreslagen lydelse;

. 4) att vad utskottet sammanfattningsvis anfört i motiveringen bort i angivna
delar hava i reservationen upptagen lydelse; samt

5) att utskottet under g) bort hemställa, att riksdagen måtte

g) till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus för budgetåret 1933/
1934 anvisa ett reservationsanslag av 5,307,800 kronor.

Mom. a)—c).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid härpå skedd föredragning av mom. d) anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Ifråga örn här nämnda byggnadsföretag ha
reservanterna ansett,_ att man skulle kunna minska utgiftsbeloppet genom att
göra vissa inskränkningar ifråga örn sådana framställningar, där det gällde arbeten
av mindre angelägenhetsgrad. Med åberopande av den motivering, som
reservanterna anfört på sidan 33, ber jag sålunda att få hemställa om avslag
på utskottets förslag och bifall till reservationen.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

125

Ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

(Forts.)

Herr Jansson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Varför den avdelning av särskilda utskottet, som behandlat denna fråga,
ansett det vara av stor vikt, att även detta och härefter följande förslag till
ny- och ombyggnadsarbeten bliva av riksdagen bifallna, är, att vi därigenom
erhålla uppemot 80 å 90 nya vårdplatser på sinnessjukhusen till pris, till
vilket vi icke genom nybyggnad i annan ordning kunna anskaffa sådana
platser. Detta har varit huvudmotivet för att vi anse, att även örn det medför
större utgifter nu, vi ändå skulle försöka att realisera de planer för nyoch
ombyggnader, som här ifrågasättas.

Med dessa korta ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i förevarande moment, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen vidkommande berörda moment; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Härefter föredrogs mom. e); och yttrade därvid:

Herr Lindman: Med åberopande av samma skäl, som jag nyss anfört be träffande

nybyggnads- och omändringsarbeten vid Hestads sjukhus vid Vänersborg,
ber jag att få yrka bifall till den vid momentet fogade reservationen.

Herr Jansson: Jag ber att, med hänvisning till vad jag nyss anfört, få
yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner på dels
bifall till utskottets hemställan i förevarande moment, dels ock bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen, i vad anginge samma moment, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Morn. f).

Utskottets hemställan bifölls.

Efter nu skedd föredragning av mom. g) lämnades på begäran ordet till

Herr Lindman, som anförde: Ja, herr talman, här gäller det två fall, dels
S:t Sigfrids sjukhus vid Växjö samt Vipeholms sjukhus i Lund. Det är
ganska egendomliga fall, därför att beträffande S:t Sigfrids sjukhus har
riksdagen i fjol beslutat, i vilken ordning det skall byggas och när det skall
vara färdigställt. Nu kommer man emellertid och vill upphäva det beslut,
som fattades i fjol, och återgå till tidigare beslut. Man vill sålunda öka takten
för färdigställandet. Det är visserligen sant, att man på detta sätt gör
en besparing på icke mindre än 45,000 kronor, men mig förefaller det, som
örn riksdagen, när den i fjol beslöt, att arbetet skulle vara färdigställt på viss
tid och gå i en viss tur icke nu skulle ändra detta beslut. Under sådant förhållande
skall den summa, som det här är fråga örn nedsättas, så att det blir
ett annat belopp. Beträffande S:t Sigfrids sjukhus skall beloppet bli nedsatt
till 825,000 kronor. Kungl. Maj :t har begärt 1,500,000 kronor. Utskottet
har ansett, att anslaget borde nedsättas till 1,300,000 kronor, och reservanterna
vilja nu minska det till 825,000 kronor, vilket står i bättre överensstämmelse
med vad riksdagen beslöt förra året. Beträffande Vipeholms sjukhus

126

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Ang. anslag
till ny ladugård
m. m.
vid statens
uppfostringsanstalt
för
sinnesslöa
gossar.

Äng. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

(Forts.)

är det pa samma sätt. Reservanterna ha här föreslagit en nedsättning i beloppet
till 850,000 kronor, medan utskottet och Kungl. Maj:t föreslagit respektive
samma belopp som beträffande S:t Sigfrids sjukhus.

Örn kammaren alltså bifaller reservanternas förslag, komma samtliga anslag
under moment g), att ökas med höjningen av anslagen för Restads sjukhus
och Mariebergs sjukhus, så att summan som enligt reservanternas förslag
uppgår till 5,307,800 kronor, i stället blir 5,667,800 kronor.

Till detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall, vilket naturligtvis även
avser ändring i motiveringen i överensstämmelse med reservanternas förslag.

Vidare yttrade

Herr Jansson:. Ja, herr talman, det är nog kanske så, som herr Lindman
säde, men dock icke alldeles riktigt, därför att denna fråga aldrig varit på
tal i riksdagen förra året. Det var endast skrivet i den motivering, som
Kungl. Majit bifogat propositionen. Jag skall gärna erkänna, att vi på tredje
avdelningen i statsutskottet, när vi behandlade detta ärende, kanske icke fäste
tillräcklig uppmärksamhet vid vad som stod skrivet i propositionen. När
riksdagen beslöt örn Vipeholms sjukhus i Lund, beslöts det, att kostnaderna
för detsamma skulle tågås från rusdrycksmedelsfonden, så att de icke skulle
trycka respektive stater i fråga örn skattemedel. I fjol skrevs det från departementets
sida, att man ansag, att man skulle kunna, så att säga. draga ut
byggnadstiden något. Jag vill gärna erkänna, att det var ett förbiseende
från vår sida, att vi i vår motivering icke sade något därom. Men jag menar,
att det är ingalunda ett upphävande av riksdagens tidigare fattade beslut,
i fall man nu återgår beträffande den tid, inom vilken arbetena vid dessa
sjukhus skola vara avslutade, till den tid, inom vilken det ursprungligen varit
avsett, att de skulle färdigställas — allra helst som man kan påvisa, att
byggnadskostnaderna därigenom bli betydligt lägre.

På grund av dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

o Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande moment, dels ock på bifall
till det av herr Lindman under överläggningen framställda yrkandet; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Morn. h) och i).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till utbyggnad av tvättinrättning vid statens
tvångsarbetsanstalt i Landskrona; och biföll kammaren utskottets däri gjorda
hemställan.

§ 13.

. Vidare förekom till behandling särskilda utskottets utlåtande, nr 8, i anledning
av Kungl. Majit proposition angående anslag till ny ladugård m. m. vid
statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar; och anförde därvid

Herr Nilsson i Landeryd: Jag har icke annat yrkande än örn bifall till
utskottets hemställan. Men jag vill blott med några ord påpeka själva kost -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

127

Ang. anslag till ny ladugård m. m. vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa
gossar. (Forts.)

nadsfrågan. Jag tiar inom utskottet patalat den höga kostnad, som är beräknad
för ifrågavarande byggnad, och jag tror, att hela utskottet var enigt
örn att ett kostnadsbelopp av 48,000 kronor är orimligt högt, när det gäller
uppförande av en ladugård för 50 kor. Utskottet har också i sin motivering
framhållit, att byggnadskostnaderna borde kunna nedbringas. Jag har i utskottet
framfört förslag örn ett väsentligt lägre belopp än Kungl. Maj :t föreslagit,
men man ansåg i utskottet, att även detta förslag var alldeles för högt,
I fall man minskade beloppet till en lägre siffra, skulle detta kunna uppfattas
såsom ett godkännande, örn man stannade vid detta belopp.

Jag har här i min pulpet ritningar och kostnadsförslag för uppförande av
två ladugårdar, den ena i Kronobergs län och den andra i Jönköpings län. Örn
man jämför kostnaderna för dessa bada med det här ifrågavarande kostnadsbeloppet,
bör denna ladugårdsbyggnad kosta ungefär 24,000 kronor, alltså
hälften av vad byggnadsstyrelsen beräknat.

Jag vill på det kraftigaste understryka, att det är nödvändigt att iakttaga
sparsamhet, när det gäller dylika saker, och att icke onödig lyx även i fråga
örn ladugårdsbyggnader ifrågakommer.

Jag har med dessa ord velat understryka detta och har intet annat yrkande
än örn bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget särskilda utskottets utlåtande,
nr 9, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar angående
anslag till allmänna arbeten, avseende kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

I en till riksdagen avlåten, den 27 januari 1933 dagtecknad proposition, nr 74, Äng. tillbygghade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riks- sens ^ m
dagen att för tillbyggnad till och grundförstärkning av lantmäteristyrelsens
hus i Stockholm m. m. för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag,
att utgå av lånemedel, av 232,500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag.
för tillbyggnad till och grundförstärkning av lantmäteristyrelsens hus i
Stockholm m. m. bevilja ett belopp av 232,500 kronor samt därav för budgetåret
1933/1934 anvisa ett reservationsanslag av 100,000 kronor.

Vid denna punkt var fogad reservation av herrar Jolian Bernhard Johansson,
von Stockenström, Sederholm, Sam Larsson, J. Fritiof Gustafsson, Nylander\

Lindman, Nilsson i Landeryd och Lindmark, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke måtte av riksdagen
bifallas.

128

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. tillbyggnad till lantmäteris ty nelséns hus m. m. (Forts.)

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Lindman: Herr talman! Beträffande detta byggnadsföretag förhåller
det sig på det sättet, att organisationsnämnden föreslagit, att det skulle utföras
under budgetåret 1934/1935 genom en tillbyggnad. Det har icke Kungl.
Maj :t fäst sig vid utan tagit detta ett ar tidigare. Men det är en omständighet,
som synes mig göra en litet betänksam. Det är nämligen så, att lantmäteristyrelsen
icke bär utrymme nog i sin byggnad, utan den hyr i ett närhus
lokaler för 12,000 kronor. Hyrestiden för de lokalerna går icke
ut förrän den 1 oktober 1937. Om nu ombyggnad göres under det kommande
budgetaret, behövas icke de hyrda lokalerna. Med de fallande hyrespriserna
vet man icke, örn man kan fa 12,000 kronor för dem. Jag förstår egentligen
icke, varför man skall företaga ombyggnad, då det icke behöves nu vare sig
beträffande grundförstärkningen eller utrymmet, utan det gott kan anstå ett
ar till. dag menar, att det är egentligen ganska opraktiskt att bifalla vad
utskottet här föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jansson: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

De skäl, som herr Lindman anförde, förefinnas ju. Men inom delegationen
hava. vi fatt uppgift örn att de lokaler, som lantmäteristyrelsen hyr, äro behövliga
för annat ändamål och kunna .omedelbart, sedan lantmäterikontorets
blivit klar, apteras för annat statens ändamål. Under sådana förhallanden
kan icke detta utgöra något skäl för ett uppskov med ombveenaden.

Vad sedan beträffar det andra skälet, som framhölls, att organisationsnämnden
sagt, att ombyggnaden skulle ske 1934—1935, så har jag talat med
lantinateristyrelsens chef. Han sade, att han ville icke vara så påstridig när
han själv var ordförande i nämnden. Han var så att säga försynt om sitt.

Vi hava tittat pa huset. Det ramlar icke omedelbart vare sig i dag eller
i morgon. Men örn ombyggnadsarbetet skall utföras, är det fördelaktigt att
nu fatta beslut, så att, när det blir lämpligt, arbetet kan påbörjas. Skulle
man vänta till ett annat ar, kan det dröja tva år kanhända, innan arbetet
kommer i gång.

Det är dessa skäl, som vi ansett tala för Kungl. Maj :ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

. Herr Lindman: Det verkliga skälet är, att man ansett, att pengarna skola
givas ut.

Herr Jansson: Det förhåller sig visst icke så som herr Lindman säger,

utan vi hava ansett, att ombyggnaden bör utföras, att dessa pengar böra ”användas
för att anskaffa arbete åt folk.

Herr Lindmark: Jag vill erinra örn att byggnadsstyrelsen förklarat, att

grundförstärkning är önskvärd men icke oundgängligen påkallad. Detta synes
mig vara ett starkt stöd för reservanternas uppfattning.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo: Herr talman!
Jag förstår icke herr Lindmans yttrande, att det egentliga skälet för
förevarande förslag helt enkelt skulle vara det, »att pengarna skola givas
ut». Underförstått ligger då den meningen, att Kungl. Maj:t vid framläg -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

129

Ang. tillbyggnad till lantmäteristyrelsens hus m. m. (Forts.)
gandet av förslaget icke brytt sig om, huruvida pengarna komma till nytta
eller ej. Jag ber få säga, att det är ett alldeles oberättigat yttrande från
herr Lindmans sida, detta. Var och en, som vill taga litet kännedom om
handlingarna i ärendet, skall nog giva mig rätt däri, att det fanns mycket
goda skäl för Kungl. Majit att framlägga detta sitt förslag.

Det anslag, som begäres, skall gå till två ändamål. Det avser dels att för
en kostnad av 127,000 kronor få till stånd en tillbyggnad till lantmäteristyrelsens
hus och dels att för en kostnad av 105,000 kronor få till stånd
en grundförstärkning av detta hus. Båda dessa åtgärder äro välbehövliga.
Icke ens utskottsreservanterna hava försökt göra gällande något annat.

Lokalutrymmena i lantmäteristyrelsens hus äro alldeles för små — det
är erkänt från alla håll — trots att lantmäteristyrelsen har fått ute i staden
hyra lokaler för en summa av 12,000 kronor örn året. När man nu kan få
tillräckligt med lokaler i lantmäteristyrelsens eget hus, när man sålunda undviker
förhyrning i staden men ändå får tillräckligt med lokaler för en kostnad
av 127,000 kronor, är det lätt att räkna ut, att staten, då den sparar in 12,000
kronor i hyra, får ungefär 10 procent på de pengar, som avses för tillbyggnaden.
Man kan icke gärna påstå, att detta skulle vara någon dålig affär
för staten.

Vad grundförstärkningen beträffar, är det nödvändigt att göra den förr
eller senare. Det finnes sprickor i grunden, som enligt uppgifter från byggnadsstyrelsen
vidga sig 2—3 millimeter varje år. Vi kunna icke vänta länge
med att göra en förstärkning av grunden, för så vitt vi icke skola riskera,
att det blir mycket allvarliga olägenheter. Att man gör denna grundförstärkning
samtidigt med att man gör tillbyggnaden av huset, är väl i och
för sig fullt förklarligt och förnuftigt.

Nu invändes, att även örn det är en god affär att få 10 procent på de
pengar, som skola läggas ned på tillbyggnaden, riskerar man att icke få affären
fullt i hamn, därför att staten måhända icke kan få användning för de
lokaler i staden, som lantmäteristyrelsen förhyrt till och med den 1 oktober
1937, ifall det i lantmäteristyrelsens eget hus kan beredas utrymme för den
personal, som arbetar i de förhyrda lokalerna. Någon risk. för att dessa förhyrda
lokaler skola behöva stå tomma, till dess kontraktstiden utlöper 1937,
finnes dock icke. Jag har för några dagar sedan begärt uppgifter från byggnadsstyrelsen,
hur det är ställt i det avseendet. Byggnadsstyrelsen har därvid
sagt, att statens lokalreserver äro mycket knappa för. närvarande och inskränka
sig till de lokaler, som finnas i det gamla kanslihuset, som ä.r avsett
att rivas, så snart byggnadskonflikten är slut. I detta gamla kanslihus äro
tagna i anspråk 15 rum. De, som arbeta där, måste beredas lokaler i annat
hus, när dessa lokaler rivas. Dessutom har från byggnadsstyrelsen pekats
på, att lantbruksstyrelsen har behov av 10—12 rum för en av sina byråer.
Vidare har framhållits, att antagligen behov föreligger av lokaler även för
arbetsrätt. Jag tror sålunda icke, att man behöver löpa risken att stå med
tomma förhyrda lokaler. Jag tror, att riksdagen lugnt kan följa utskottet
i vad det föreslagit.

Herr Lindman: Herr talman! När jag säger, att man vill giva ut dessa

pengar, veta vi allesammans, att det är meningen att åstadkomma 100 miljoner
kronor och att detta belopp ingår som en del av de hundra miljonerna. Därför
tror jag, att man kan säga med fullt skäl, att man vill. hava. pengarna.. Man
vill hava pengar till byggnader och andra anslag, som ingå i de 100 miljoner
kronorna. Det är skälet.

Men, herr statsråd, organisationsnämnden har förordat utförande av dessa

Andra hammarens protoholl 1938. Nr h8. 9

130

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. tillbyggnad till lantmäteristyrelsens hus m. m. (Forts.)
arbeten 1934—1935. Jag kan försäkra herr statsrådet, att huset icke ramlar
omkull på grund av sprickorna. Jag går förbi det varje dag. Det har stått
många år och kan stå många år till.

När herr statsrådet talar örn den förhyrda våningen, som man har till den
1 oktober 1937, var det fullt förlåtligt av mig att säga, att man ingalunda
kan vara säker på att få hyra ut den, örn man icke behöver den, till 12,000
kronor. Det är absolut säkert, att det icke går. Men örn man nöjer sig, som
herr statsrådet, med att hyra ut den till sig själv, är det ingen risk alls.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 4—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Vidare förekom till behandling särskilda utskottets utlåtande, nr 10, i anledning
av vissa utav Kungl. Majit gjorda framställningar angående anslag till
allmänna arbeten, avseende ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Äng. om- och I en till riksdagen avlåten, den 3 februari 1933 dagtecknad proposition, nr
tillbyggnads- 83, hade Kungl. Majit under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
universitet statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit riks“bihlioteket
i dagen att till örn- och tillbyggnadsarbeten vid universitetsbiblioteket i Lund i
Lund. huvudsaklig överensstämmelse med ett av arkitekten Ä. Noreen uppgjort förslag
för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag att utgå av lånemedel
av 400,000 kronor.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade emellertid vid denna punkt avgivits av herrar Sigfrid Hansson,
Björnsson, Sam Larsson, Lindström, Pauli, Forslund, Jansson, Lindqvist,
Fast, Olsson i Gävle, Andersson i Tungelsta och Andersson i Malmö, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag, till örn- och tillbyggnadsarbeten vid universitetsbiblioteket i Lund i
huvudsaklig överensstämmelse med ett av arkitekten Ä. Noreen uppgjort förslag
bevilja ett belopp av 400,000 kronor samt därav för budgetåret 1933/1934
anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr tal man!

För en kort stund sedan har första kammaren bifallit reservanternas
framställning under denna punkt, alltså att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Majits förslag, till örn- och tillbyggnadsarbeten vid universitetsbiblio -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

131

Äng. om- och tillbyggnadsarbeten vid universitetsbiblioteket i Lund. (Forts.)
teket i Lund i huvudsaklig överensstämmelse med ett av arkitekten Ä Noreen
uppgjort förslag bevilja ett belopp av 400,000 kronor samt därvid för budgetåret
1933/1934 anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

Jag skall, herr talman, icke taga upp någon längre debatt. Det kan vara
skäl i att inledningsvis erinra därom, att när första kammaren nu har fattat
ett positivt beslut i enlighet med reservationen, så skulle ett beslut örn
avslag från andra kammarens sida betyda, att denna fråga komme att hänskjutas
till gemensam votering. Det finnes nu emellertid, herr talman, mycket
starka, mycket tungt vägande skäl, varför kammaren bör biträda reservanternas
framställning.

Jag fäster mig mindre vid det förhållandet, att utskottet varit så tudelat,
att utslaget uppenbarligen kommit till stånd genom lottning, än vid det förhållandet,
att biblioteket i Lund sedan länge arbetar under synnerligen ogynnsamma
förhållanden. Jag har själv varit där nere och gjort mig förvissad örn
att såväl magasinsutrymmet, hyllutrymmena för böckerna, som forskarrummen,
arbetslokalerna äro alldeles otillräckliga. Och det framhölls också av
organisationsnämnden, när den granskade dessa förhållanden, att det är nödvändigt,
att en tillbyggnad här äger rum, en tillbyggnad, som främst tar sikte
på att utöka bokmagasinsutrymmena men också att skapa förnuftigare och
bättre arbetslokaler.

Det har gjorts upp av arkitekten Noreen ett förslag, som byggnadsstyrelsen
granskat och anslutit sig till, ett förslag, som inom ramen av en rimlig kostnad
avhjälper under en överskådlig tid framåt de svårigheter, varmed universitetsbiblioteket
laborerar. Herrarna finna av den utredning, som bifogats
propositionen, hur denna tillbyggnad närmare är tänkt. Jag måste för min
del vitsorda på grund av mitt besök på ort och ställe, att genom denna anordning
finge universitetsbiblioteket i Lund synnerligen ändamålsenliga lokaler
för en, såvitt man kan förstå, relativt ringa penning.

Jag skulle också tro, att ett uppskov nu med denna tillbyggnadsfråga är
ägnat att för universitetet i Lund innebära en nackdel, så till vida som Uppsala
universitet genom det nyss fattade beslutet beträffande dess bibliotek
fått sin byggnadsfråga ordnad. Jag kan icke se något sakligt och rimligt
skäl, varför Lunds universitet skulle ställas i sämre situation i detta fall än
systeruniversitetet i Uppsala. Jag vädjar därför, herr talman, till kammaren
att i detta stycke giva sitt bifall till reservanternas hemställan.

Herr Lindman: Herr talman! Då utskottets ordförande, som varit med

örn utskottsmajoritetens beslut, icke är här närvarande, skall jag, som även
deltagit i samma beslut, be att få förklara, varför jag gjort det.

Jag har den uppfattningen, att de anslag, som Kungl. Majit begärt och som
behandlas uti det betänkande, som här föreligger från särskilda utskottet, äro
anslag, avsedda till hjälp mot arbetslösheten. Annars hade de ju icke kommit
till oss, till detta arbetslöshetsutskott eller särskilda utskott. Därför ha vi
behandlat dem på detta sätt, och jag kan icke säga annat, än att utskottet behandlat
allt utomordentligt välvilligt, och det ha även reservanterna gjort.

Vad beträffar universitetsbiblioteket i Lund, så erkänner jag, att det behöver
förbättras. Men det gäller icke den saken nu, utan det gäller bara, när
det skall göras. Nu är det icke längre fråga om summor, utan de beviljas bara.
Örn t. ex. detta legat i statsutskottet och dess andra avdelning, så hade detta
noga nagelfarit denna summa och alla summor, som vi behandlat i detta betänkande.
När organisationsnämnden säger, att man genom vissa anordningar,
omflyttning av hyllor o. s. v. kan uppskjuta detta bygge till 1937/1938,

132

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. om- och tillby g g nääs arbet en vid universitetsbiblioteket i Lund. (Forts.)
clå ha vi ansett, att det icke kan vara nödvändigt, att det skall utföras under
budgetåret 1933/1934, utan ansett, att nian kunde skjuta upp det.

Dessutom vill jag påpeka, att här har framställning icke gjorts från universitetet
i Lund, utan det är Kungl. Maj :t, som har tagit upp saken för arbetslöshetens
avhjälpande och frågat universitetsmyndigheterna i Lund: vill ni
ha detta bygge utfört nu? Om man frågar överbibliotekarien i Lund och frågar
universitetsmyndigheterna därstädes, örn de vilja lia det gjort nu i stället
för, som organisationsnämnden säger, under 1937/1938, då är det alldeles
klart, mina herrar, att de svara ja.

När herr statsrådet säger, att det skall vara lika bra i Lund som i Uppsala,
så är detta något, som ingalunda upprätthållits vid alla tillfällen. Vid vissa
tillfällen har Uppsala fått, vid andra Lund, ibland är det ena universitetet
avundsjukt på det andra och vice versa. Så har det varit, så länge jag minns.

Nu vill jag påpeka för kammaren och herr statsrådet, att jag är icke för
min del avogt stämd mot att universitetsbiblioteket utvidgas några år tidigare
än organisationsnämnden ansett behövligt. Men då det gäller arbetslösheten,
vill jag påpeka för herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
som jämte övriga statsråd står för dessa propositioner, att enbart till
staden Lund ha vi i det betänkande, som vi här behandla, beviljat byggnadsanslag,
som gå till 2,300,000 kronor. Då är icke universitetsbibliotekets bygge
inräknat. Därför finns det många skäl, som tala för att ifrågavarande bygge
uppskjutes.

Jag kan, även med risk att utsätta mig för herr statsrådets och universitetsmyndigheternas
i Lund onåd, icke annat än yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson: Herr talman! Herr Lindman sade, att om denna fråga

skulle behandlats i statsutskottet och på dess andra avdelning, hade vi mycket
noga nagelfarit den. Jag har varit med i statsutskottet under många år och
behandlat byggnadsfrågor, och jag försäkrar, att vi på tredje delegationen i
särskilda utskottet använt samma metod som statsutskottet i fråga örn byggnadsfrågor.
Men jag skall för den delen erkänna, att jag icke kunnat bli
lika övertygad örn angelägenhetsgraden av denna byggnad som i fråga örn
många andra byggnader. Jag för min del har den uppfattningen, att ur den
synpunkten kan man mycket väl låta anstå med bygget ett eller två år.

Det är emellertid en annan sak, som för mig och mina partivänner varit
avgörande vid vårt ståndpunktstagande till dessa frågor, och det är,
att i en lågkonjunktur bör staten låta uppföra de byggnader, som
oavvisligen måste uppföras under den närmaste framtiden, och icke vänta,
till dess en eventuell konjunkturförbättring inträder och det blir arbeten
på andra håll, då man får konkurrera med dem, som behöva arbetskrafter.
Det är de synpunkterna, som varit avgörande för oss, när vi gått in
för anslag till ett bygge, som vi erkänna, att det icke är så angeläget, att det
utföres för dagen. Ett sådant bygge är örn- och nybyggnaden av universitetsbiblioteket
i Lund, som icke ansetts vara av samma angelägenhetsgrad som
många andra. Men det är för att i största möjliga utsträckning se till, att
dessa arbeten utföras under en lämplig krisperiod. När pengar måste lånas
upp, ha vi ansett, att det icke spelar så stor roll, örn man tager detta bygge
med eller icke i det stora svepet.

Sedan sade herr Lindman, att det var så mycket byggen, som skulle utföras
i Lund, och det ger jag honom rätt i. Men för övrigt i det tätt bebyggda
Skåne lia vi icke så mycket byggen på andra ställen. Vi ha ett tvätthus i
Landskrona, men annars erinrar jag mig ingenting. Ja, det är rätt, vid Alnarp

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

133

Ang. om- och tillbyggnadsarbeten vid universitetsbiblioteket i Lund. (Forts.)
lia vi också ett bygge. Så ha vi den stora staden Malmö, som ligger strax
intill Lund, och även ur den synpunkten är det mycket goda skäl, som tala för,
att detta biblioteksbygge upptages för nästa budgetår.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Det är riktigt, som här framhållits
av herr Lindman och herr Jansson i Falun, att en del av byggnadsarbetena
tillkommit för att bereda arbetarna arbetstillfällen. Utskottet har anslagit
en viss summa, som skulle användas till sådana arbeten, och utskottet
har vid prövningen av de olika anslagen funnit, att som tidigare framhållits,
det i Lund anslagits ganska stora belopp för att tillgodose behovet av arbeten
i den staden. Då mena vi, att av den anledningen kunde detta anslag anstå
till ett kommande år, så att man då under det året kunde få möjligheter
att bereda arbeten vid detta byggnadsföretag.

Av denna anledning ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag kommer att rösta för reservationen.
Men jag kan icke underlåta att ge tillkänna den uppfattningen,
att med det beslut, som kammaren här fattat med anledning av särskilda utskottets
utlåtande nr 5, så ligger det i herr Lindmans hand att bestämma, när
dessa arbeten skola komma till utförande. Det ligger nämligen i arbetsgivareföreningens
hand att avgöra, när uppgörelse skall träffas i den pågående
byggnadskonflikten. Då utskottets förslag örn att arbetena icke få igångsättas
förr bifallits, hyser jag den bestämda misstanken, att denna sak icke
kommer igång, förrän herr Lindman anser, att dessa arbeten skola påbörjas.

Herr Lindman: Herr talman! Jag ber att få säga den ärade talaren, att
jag icke har ett dugg att göra med Svenska arbetsgivareföreningen. En sådan
insinuation passar sig icke att göra. Man får ha bättre reda på sig, herr
Andersson. Man skall icke påbörda folk saker, som de icke ha att göra med.
Jag betackar mig för sådana omdömen. Att herr Andersson har en annan
uppfattning än jag och hela utskottet i denna fråga, är en sak för sig. Men
där står jag icke ensam, utan vi stå alla samlade om den uppfattningen, att
man icke skall börja bygga, så länge byggnadskonflikten pågår.

För övrigt är det icke bara arbetsgivareföreningen, som har i sin hand att
avveckla denna konflikt, utan även den andra parten, fackföreningarna. Det
är ännu ett skäl, som kommit fram och som herr Andersson framkallat, och det
är att när man redan beslutat bygga i Lund för 2,300,000 kronor, så finns
det ingen anledning, att då det pågår en byggnadsarbetarkonflikt, som sannolikt,
efter vad jag hört sägas från många håll, kommer att räcka till långt
fram på hösten, påtaga sig ett fjärde byggnadsföretag i Lund.

Herr Andersson i Stockholm: Herr Lindman blev upprörd över att jag gav
min mening till känna, att herr Lindman hade förbindelser med den svenska
arbetsgivareföreningen. Jag vill säga, att det finns goda skäl för en sådan
misstanke från min sida, ty när har ett spörsmål förekommit i riksdagen, som
rört byggnadsarbetare eller andra arbetare, utan att herr Lindman företrätt de
synpunkter, som den svenska arbetsgivareföreningen har i dessa spörsmål. Herr
Lindman är icke medlem i styrelsen och har icke något direkt inflytande. Men
det är ingen överdrift att säga, att herr Lindmans hjärta vilar hos den svenska
arbetsgivareföreningen och alldeles bestämt i denna konflikt. Jag tror
alltså, att det icke är otillständigt att göra ett sådant antagande. Nog har
utskottsmajoriteten så goda förbindelser nied denna förening, att den kan ut -

134

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. om- och .tillhöggnadsarheten vid universitetsbiblioteket i Lund. (Forts.)
öva ett betydande örn icke avgörande inflytande på när det blir möjligt att
sätta igång de byggen, varom det här är fråga.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner, dels på bifall
lill utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på avslag därå och bifall
i stället till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Jansson, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller särskilda utskottets hemställan i punkten
7 av utskottets förevarande utlåtande nr 10‘, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för nej-propositionen, vadan kammaren, med avslag å utskottets hemställan,
bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 8—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat särskilda utskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar angående
anslag till allmänna arbeten, avseende jordbruksdepartementets verksamhetsområde; nr

12, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar angående
anslag till allmänna arbeten, avseende handelsdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 13, i anledning av väckt motion örn vidtagande av reparations- och omändringsarbeten
i en bostadsvilla vid statens växtskyddsanstalt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Äng- konser- Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört särskilda utskottets
veringmrbeten utlåtande, nr 14, i anledning av väckt motion örn utförande av konserveringsarbeten
å Bohus fästningsruin.

I en inom andra kammaren av herr Pehrsson i Göteborg m. fl. väckt motion,
nr 323, hade föreslagits, att riksdagen ville besluta att av medel, som komme
att anslås till arbetslöshetens lindrande, en summa av 15,000 kronor finge under
budgetåret användas för konserveringsarbeten å Bohus fästningsruin.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

135

Ang. konservering sarbeten å Bohus fästning sruin. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Klockan bär redan hunnit ett

stycke på andra sidan midnatt. Jag vet mycket val. att det gentemot ett enhälligt
utskott icke är stora utsikter att få någon framgång och särskilt i
denna sena timma, men jag djärves icke undanhålla kammaren och regeringen
de synpunkter på denna sak, som jag anser så viktiga, att man icke får
ringakta dem.

Här har särskilda utskottet förklarat, att utskottet »icke har av den i ärendet
förebragta utredningen funnit sig övertygat örn nödvändigheten att i detta
fall anvisa medel i större utsträckning, än vad av Kungl. Maj:t begärts».
Hade utskottet haft tillfälle att göra sällskap med oss. som för fjorton dagar
sedan besökte denna fästningsruin, då tror jag, att dessa ord icke blivit skrivna,
Jag hade tillfälle, att när jag besökte hemmet under pingstledigheten,
tillsammans med tvenne av de ledande männen i fornminnessällskapet Vikarvet
och med byggmästaren, som har hand örn restaureringsarbetena, besöka
fästningsrumen. Det är nämligen sa, att det har inträffat någonting, sedan
motionen skrevs, och detta är av den allvarliga art, att jag tror, att det är
nödigt att åtminstone omtala det. Under den^ gångna vintern med dess starka
temperaturväxlingar och även nu under varmanaderna hava betydande ras inträffat.
Vid norra sidan, intill länslasarettet, går en synnerligen starkt trafikerad
väg. Där har inträffat ett väldigt ras, efter vilket det ligger sten i
stora massor över vägen. Det är icke mindre än 15 kvadratmeter av skalmuren,
som fallit ned, och detta pa den kanske mest trafikerade vägen. Jag
vill påpeka, att för varje sådant ras blir det ju så mycket dyrbarare och svårare,
örn ens möjligt, att företaga dessa restaureringsarbeten. Jag vill dock
erinra örn, att riksdagen år 1931 var med på den plan till restaurering, som
då framlades, ehuru sedan de ekonomiskt svara tiderna gjort, att anslaget
nedsatts undan för undan. Men nu ha dessa inträffade ras gjort situationen
helt annorlunda. Vill man bevara denna i kulturhistoriskt hänseende så betydande
ruin och dessutom den kanske märkligaste i sin art, vi ha i hela vårt
land, så vore det ekonomiskt lyckligt, örn man icke dröjde, till dess annu mera
därav fördärvats. Man ser nu överallt de vita fläckarna efter olika ras av
större och mindre omfattning — jag räknade till ett femtontal sådana fläckar.

Och jag får säga, att vi stodo där tveksamma, örn vi skulle våga gå upp i
ruinen, såsom den tedde sig för oss, när vi voro där. Man kände sig tacksam
att ingen svårare olycka redan inträffat.

Ty det är dock icke synpunkten av det kulturhistoriska värdet och dess
främjande, huru högt jag än skattar detta, som för mig är det främsta, utan
det är ett annat intresse, som ligger mig varmare örn hjärtat, och som gör, att
jag icke vågat undanhålla kammaren denna sak. Det förhåller sig nämligen
så, att denna ruin besökes under hela året och särskilt under sommarmånaderna
av många tusen personer och i synnerhet av skolklasser. Det finns dagar,
då icke mindre än 600 skolbarn besöka den mäktiga Bohusruinen. Det
skulle vara någonting oerhört förskräckligt, örn där vid ett sadant tillfälle
skulle inträffa en olycka. Och sedan jag sett faran, känner jag mig stå i
ansvar för, att det åtminstone skall meddelas kammaren och regeringen, huru
läget verkligen är. Det skulle, mina herrar, rent av kunna inträffa en landsolycka
där!

Nu säger man kanske, att man ju kan stänga av ruinen. Ja, den som känner
förhållandena vet, att det går icke. Vid vårt besök där kommo vi överens
örn, att nu skola varningstavlor uppsättas, men det hjälper dock icke mycket,
då där äro ständiga besök och erfarenheten visat, att ras emellanåt inträffar

136

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. konservering sarbeten å Bohus fästning sruin. (Forts.)
på oförutsedda ställen. Jag beklagar, att icke herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet är närvarande här i dag. Jag skulle vilja till
honom ställa den allra varmaste vädjan, att han ville taga i beaktande vad
utskottet säger i sista punkten av motiveringen. Jag hemställer nu i stället
till hans excellens herr statsministern, då jag ser, att han är närvarande i
kammaren, att taga detta i beaktande. Det heter nämligen i ifrågavarande
punkt —- och där räcker ju utskottet en hand åt oss motionärer trots avslaget
—: »Därest restaureringsarbetena under ett annat år behöva bedrivas i
raskare ta,kt, lärer Kungl. Majit icke underlåta att göra härav föranledd
framställning till riksdagen.» Vad jag här nämnt örn de risker, som föreligga,
synes mig motivera, att. jag gör en vördsam hemställan, att en utredning i
detta hänseende måtte vidtagas redan nu med det allra snaraste, och att, örn
det visar sig, att dessa uppgifter, som äro mycket lätta att kontrollera, äro
riktiga och dessa risker och farhågor äro befogade, Kungl. Majit då redan
i år använder sig av de miljoner, som komma att ställas till Kungl. Majits
friare förfogande till arbetslöshetens motverkande, för att låta verkställa de
arbeten, som äro nödiga för att söka förebygga sådana olyckor, som jag sagt
kunna inträffa här.

Då jag° emellertid starkt känner ansvaret i detta hänseende, skall åtminstone
icke på mig falla någon del därav genom att jag nu skulle underlåta något
för att i min egenskap av motionär få åtgärder till stånd. Därför vill jag,
herr talman, trots frågans läge, dock yrka bifall till motionen.

Häruti instämde herrar Olsson i Staxäng, Lithander, Andersson i Grimbo,
Olson i Göteborg och Ekman.

Herr Hamrin: Herr talman! Efter den skildring vi fått av förhållandena
vid Bohus fästningsruin, synes det också mig vara angeläget, att denna fråga
närmare undersökes, och att pengar ställas till förfogande för vidtagande av
de åtgärder, som äro nödvändiga såväl från skyddssynpunkt sett som från
konserveringssynpunkt. Den ärade talaren har i sitt anförande och sin motion
själv anvisat de utvägar, som finnas för att tillgodose detta intresse och
för att få medel för ändamålet i fråga, utan att vi här behöva bifalla det yrkande,
som framställts. Under loppet av nästa vecka kommer ju riksdagen
att bevilja betydande belopp, som ställas till regeringens förfogande. Och
enligt de direktiv, som blivit utformade på olika punkter i särskilda utskottets
utlåtande rörande vissa av dessa medel, blir det, såvitt jag förstår och
fattar, vad som i det fallet skrivits, möjligt för Kungl. Majit att anslå medel
för ett sådant ändamål. Det är ett rent arbetslöshetsspörsmål, i varje fall
lika mycket som, jag skulle nästan våga tillägga i störe utsträckning än, en
massa av de arbeten, för vilka riksdagen kommer att bevilja medel.

En annan utväg ber jag också få peka på, en utväg, som har använts av
många, när man velat främja kulturella ändamål i samma riktning, den nämligen
att gå in till Kungl. Maj :t i handelsdepartementet och få pengar därifrån
för konservering av denna ruin.

Med starkt betonande av de synpunkter, som herr Pehrsson lagt på frågan,
och som jag ingalunda vill underkänna, hemställer jag, herr talman, örn bifall
till utskottets förslag.

Herr Osberg: Herr talman! Blott ett par ord.

Det var med stort nöje, som jag hörde utskottets ordförande uttala sig i
denna fråga. Jag har haft samma tanke, i synnerhet då jag skrev under
denna motion. Jag Ilar varit och tittat på detta mäktiga minnesmärke där
uppe, och då tänkte jag på de stora belopp, som vi betala i kontantunderstöd

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

137

Ang. konservering sarbeten å Bohus fästning sruin. (Forts.)
till folk, som bor, kan man säga, i närheten av denna fästningsruin. Jag
tänkte på våra bohusländska stenhuggare och arbetslösa i Göteborg, som nödgas
uppbära kontantunderstöd. För dessa skulle det vara enbart glädjande
att få arbete där. Dels skulle de därigenom göra nytta för de pengar de erhålla,
och dels skulle de på detta sätt kunna få något större inkomst. Dessa
arbetare äro dessutom fullt kvalificerade för att uträtta just ett sådant arbete,
som det här är tal om.

Jag skall därför vädja till regeringen, att örn det kommer framställning
från intresserade i dessa trakter, de må bliva ihågkomna med ett belopp
för detta ändamål. Jag hoppas på det bästa i detta avseende men skall dock
icke underlåta att i likhet med huvudmotionären, herr Pehrsson i Göteborg,
be att få yrka bifall till motionen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad och herr talmannen framställt
propositioner på dels bifall till utskottets hemställan, dels ock avslag å
berörda hemställan och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen, blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 18.

Härpå upptogs till behandling särskilda utskottets utlåtande, nr 15, i anledning
av väckt motion örn anslag till ordnande av fyrbelysningen i Kalmarsunds
djupränna; och yttrade därvid

Äng. fyrbdysningen
i
Kalmarsunds
djupränna.

Herr Johnsson i Kalmar: Herr talman! Bara några få ord.

Det är en mycket gammal fråga, som beröres i den motion, som här väckts
av herr Magnusson i Kalmar och mig. Redan 1914 gjordes det första gången
framställning till Kungl. Maj :t om åtgärders vidtagande för att få en förbättring
av fyrförhållandena i Kalmarsund. Sedermera hava nya framställningar
gjorts både 1915 och 1916. År 1917 motionerades det här i andra
kammaren örn en utredning angående belysningen i sundet, och vid samma
tillfälle förelåg också ett förslag i frågan från lotsstyrelsen. Motionen avslogs
vid det tillfället med ungefär samma motivering, som återfinnes i utskottets
utlåtande för i dag, den nämligen, att det borde ankomma på lotsstyrelsen
och Kungl. Maj :t att taga initiativ i en sådan fråga som denna.

Nu har lotsstyrelsen för cirka ett par år sedan hos Kungl. Maj:t begärt
pengar för en utredning i frågan, men Kungl. Maj :t har icke ansett sig kunna
bifalla denna lotsstyrelsens hemställan. Då utskottet här har sagt, att det
finner de i motionen framförda skälen beaktansvärda. hoppas vi också på, att
när lotsstyrelsen nu kommer att till Kungl. Maj:t ingiva förslag i frågan
och begära pengar för ändamålet, Kungl. Majit måtte beakta de krav, som
här göras gällande. Det är ändå på det sättet, att under cirka tre månader
av året är sjöfarten i sundet stängd nattetid, därför att lysbojarna äro intagna.
Jag tror också, att det för statsverket, örn man ser frågan på längre
sikt, skall bliva av betydelse rent ekonomiskt sett, att man vidtar en sådan
åtgärd, som här är föreslagen, därför att för närvarande rätt stora kostnader
äro förenade med dessa lysbojars skötsel, vilka kostnader sedermera i stor
utsträckning skulle bortfalla. Dessutom är det meningen att, när dessa fasta
fyrar komma till, också indraga en fyr med fast bevakning, som nu finnes
där, vilket även gör, att besparingar kunna vinnas.

Jag har, herr talman, intet särskilt yrkande utan vill endast anhålla om
att, när detta krav sedermera kommer till Kungl. Maj :t, det måtte vinna veder -

börligt beaktande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

138

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

§ 19.

Sedan herr andre vice talmannen nu övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
föredrogos vidare vart för sig

statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 129, i anledning av kamrarnas återremiss av statsutskottets utlåtande
nr 87 med föranledande av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 90, gjorda framställning i fråga örn det ordinarie
anslaget till karolinska institutet: avlöningar för professorer och lärare m. fl.;

nr 130, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till
bestridande av kostnader för Svea hovrätt, dels ock Kungl. Maj :ts under riksstadens
andra huvudtitel, punkterna 12, 13 och 15, gjorda framställningar angående
anslag till bestridande av kostnader för Gröta hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge samt tillfällig förstärkning av hovrätternas arbetskrafter
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av krigsdomstolarnas verksamhet m. m.; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 57,o i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående
pension åt förste eldaren vid riksbankens.huvudkontor J. Appelberg;

nr 58, i anledning ^av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
visst understöd åt en f. d. befattningshavare hos ett enskilt med statslån
understött järnvägsaktiebolag ;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition örn vissa ändringar i den
vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk fogade åldersförteckningen; och

nr 60, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn uppförande
av nybyggnad för riksbankens sedeltryckeri.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 20.

Äng. ändring . Till avgörande förelåg nu bevillningsutskottets betänkande, nr 73, i anledav
kaffe1 å n*ng av väc^ta motioner örn ändring av tullen å kaffe.

Till bevillningsutskottet hade för förberedande behandling överlämnats följande
fem motioner, avseende ändring av tullen å kaffe, nämligen:

de likalydande motionerna nr 105 i första kammaren av herrar von Geijer
och Karl Gustafsson samt nr 181 i andra kammaren av herr Lithander m. fl.,
i vilka hemställts, »att riksdagen måtte, med ändring av de utav 1932 års
riksdag beslutade tilläggstullar å kaffe (tulltaxenr 73 och 74), besluta, att
från och med dag Kungl. Maj:t bestämmer tilläggstullar därå skola vid införsel
från utlandet i stället utgå efter nedan angivna grunder:

Tnlltaxe- Statistiskt T7 , Tilläggstull

nr M Varuslag för 100 kg

kronor

Kaffe:

73 153 orostat ................................ T 40:—-

74 154 rostat, kaffesurrogat med tillsats av kaffe

härunder inbegripet .................. N 48:—;»

motionen nr 178 i första kammaren av herr Holmgren m. fl., däri yrkats,
»att riksdagen ville besluta att såsom bidrag till finansieringen av åtgärder

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

139

Äng. ändring av tullen å kaffe. (Forts.)
till arbetslöshetens bekämpande uttaga en tullförhöjning av 25 öre per kilogram
kaffe att gälla under ett års tid från den dag Kungl. Majit beslutar»;
varjämte hemställts, att bevillningsutskottet ville vid tillstyrkande av motionen
formulera förslag till därav betingad ändring i tulltaxan; samt

de likalydande motionerna nr 179 i första kammaren av herr Johan August
Larsson och nr 340 i andra kammaren av herr Wallén m. fl., i vilka föreslagits
»att riksdagen sänker kaffetullen från 45 till 30 öre per kilogram».

Utskottets hemställan innefattade, att förevarande motioner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet voro fogade reservationer av herrar Johan Nilsson i Kristianstad,
Boman, Wohlin, Lithander, Forssberg, Anderson i Norrköping och
Brännström vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen matte, i
anledning av motionerna I: 105, II: 181 och I: 178, besluta, att förordningen
den 31 januari 1932 (nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa skulle från och
med dag, som Kungl. Maj :t bestämde, i nedan angiven del hava följande änd -

rade lydelse:

Tilläggstull

Tulltaxe- Statistiskt Varuslag för 100 kg

ur nr kronor

Kaffe:

73 153 orostat i..... .c:......................... T 35:

74 154 rostat, kaffesurrogat med tillsats av kaffe

härunder inbegripet .................. N 42:—;

samt

av herr Bergman, som, ehuru med särskild motivering, anslutit sig till förutnämnda
reservanters hemställan.

Efter föredragning av utskottets hemställan erhölls ordet av

Herr Lithander, som anförde: Herr talman! Jag ber att få hemställa, att
andra kammaren ville med hänsyn till det stora behovet av pengar i statskassan
bifalla den av herr Nilsson i Kristanstad m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen.

Vidare yttrade:

Herr Carleson: Herr talman! Det kan ju anses vara rätt så onödigt att
taga till orda i denna fråga, när första kammaren redan har fattat sitt beslut,
och en majoritet för avslag på motionerna i ämnet säkerligen förefinnes
i denna kammare. Eljest kunde man vara rätt så hågad att göra en fråga,
ställd till bevillningsutskottet.

Bevillningsutskottet har som motiv för avslagsyrkandet beträffande höjning
av kaffetullen meddelat följande: »Med ledning av utskottet fran finansdepartementet
lämnade uppgifter angående det budgetära läget, har utskottet
ansett sig kunna utgå från, att för budgetens balansering icke erfordras några
ökade eller nya skatter utöver dem, med vilka räknats i statsverkspropositionen.
» Man vet litet var, att vår budget är i stort sett uppdelad i en skattebudget
och en lånebudget. Skattebudgeten avser att med skatter täcka de
utgifter, som där äro upptagna. I detta fall finnas i den budget, som skall
unprättas, utgifter till ett belopp av säkert över 100 miljoner kronor, som
icke under detta år kunna täckas med skattemedel, nämligen anslagen till
arbetslöshetshjälp. När vi sålunda icke kunna finansiera dem med skatte -

140

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. ändring av tullen å kaffe. (Forts.)
medel, så betyder det, att svenska riksdagen mot regeln lånar upp medel för
att därmed täcka de kostnader, som eljest skulle täckas med skattemedel.
Man kan sålunda rätteligen.icke säga, att den svenska budgeten för 1933/1934
balanserar ^ enligt vara vanliga grunder. Den balanserar, när de utgifter, för
vilka upplåning sker men som rätteligen skulle betalas med skattemedel, äro
slutamorterade. Det är uppgjort en amorteringsplan, och enligt denna åtgår
det, efter vad jag hort sägas — jag har icke hunnit läsa de utlåtanden, som
delats i dag — fem år. Alltså balanserar rätteligen den budget, som vi nu
gå att antaga, först efter det denna amorteringstid örn fem år förflutit. Dessa
lånemedel, som sålunda i brist på skattemedel ställas till förfogande, skola
täckas genom en förmögenhetsbeskattning, och denna förmögenhetsbeskattning
innebär ju egentligen, såsom alla här säkert ha reda på, en överflyttning av
arvsskatten, som man tar för detta ändamål, arvsskatten förstärkt genom
något extra pålägg, som, efter vad jag hört sägas, skall ge 8,000,000 kronor.
Summa summarum ger arvsskatten 25,000,000 kronor. Därmed täckes
da, amorteringsvis, de upplånade medlen.

Men jun det är så, att den budget, som vi nu gå att antaga, icke balanserar
efter våra sedvanliga grunder, då förfaller ju egentligen bevillningsutskottets
egen invändning emot en höjning av kaffetullen, för så vitt icke bevillningsutskottet
utöver det skäl, som här anförts, har haft några andra skäl, som
tala för att icke^ höja kaffetullen. Örn man höjer kaffetullen och skaffar
sig en inkomst på denna väg, en inkomst som, örn kaffetullen höjes med det
föreslagna beloppet, blir c:a 8,000,000 kronor, så betyder ju detta, att man
hastigare än eljest täcker den brist, som faktiskt kommer att förefinnas i
budgeten 1933/1934, men som nu tillfälligtvis täckes genom en korttidsupplåning.

För min del skulle jag anse, att det föreligger starka skäl för att gå denna
väg och skaffa ökade inkomster i form av höjd kaffetull. Tullar å kaffe,
tobak, sprit och vin äro de klassiska finanstullarna. I länder, där teet är
populärare, erbjuder teet. dessutom en sådan skattekälla. Hos oss höjde 1923
års riksdag kaffetullen till 50 öre, men den sänktes, i mån som de budgetära
möjligheterna medgåvo det, 1926 till 40 och 1929 till 30 öre, för att 1932
vid större svårigheter återigen stiga med tilläggstullen.

. Mot kaffetullen kan ju icke heller fullt ut invändas det. att den fördyrar
själva varan vid konsumtionen. Åtminstone behöver den icke göra det. Det
är ju nämligen så, att varan ligger i en massa olika prislägen, vilket gör, att
man genom användande av prisbilligare kvalitet kan fortsätta med den konsumtion
man är van vid, utan att man därför ökar sina egna utgifter för
ändamålet. För övrigt finns det bl. a. en reservation av herr Bergman, däri
han, med instämmande, efter vad jag hört sägas, av en läkare i första''kammaren,
framhållit de hygieniska skäl, som också skulle tala för en höjning
av denna tull, skäl,, som i varje fall ytterligare understryka lämpligheten
att tillgripa denna finanstull.

För min del, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till reservationerna.
Det innebär för min del, att tulltaxenumren 73 och 74 skola fastställas
till resp. 35 och 42 kronor såsom tilläggstull för 100 kg.

Men, herr talman, innan jag slutar vill jag tillägga ytterligare några ord.
Det är ju så, att trots den ljusning i världen, som man kanske i dessa dagar
tycker sig se. räkna dock dc flesta människor och, jag kan förstå, också
regeringen med, att man även nästkommande år måste eventuellt fortsätta
på den väg vi slagit in på här, d. v. s. att även lånevägen skaffa medel för
att möta arbetslösheten under det budgetår, som börjar den 1 juli 1934. Statens
kredit bestämmes till högst väsentlig del av det sätt, varpå riksdagen

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

141

Äng. ändring av tullen å kaffe. (Forts.)
uppgör en budget. I den mån som den verkligen balanserar, där utgifterna
i största möjliga utsträckning också täckas av skatter, i samma mån är det
också möjligt för staten att gå ut och få upplåna medel på rimliga villkor.
Och jag har tidigare framhållit just faran för att statens upplåning kommer
att ställa sig åtskilligt mycket dyrare, i mån som det visar sig, att vi på läsvägen
skola täcka utgifter, som enligt kutym och god sed täckas med skattemedel.

Herr Wallén: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten om kaffetullen,
men då jag hörde herr Carleson tala för höjd tull på kaffe, alltså till
fördyrande av en hela folkets vara och särskilt en vara,, som kan sägas tillhöra
»stugornas folk», kunde jag icke låta bli att erinra mig, vad. herr ^Carleson
sade, när det gällde margarinet. Jag måste nämligen från nain ståndpunkt
säga det, och som motionär har jag för övrigt visat det, då jag gick in med
11 andra ledamöter av denna kammare för en sänkt kaffetull, att jag utgår
principiellt från den uppfattningen, att det finns två tullar, som kunna försvaras
och förklaras — det är skyddstull och lyxtull, men att däremot finanstull
är av ondo, då den drabbar befolkningen icke efter bärkraft utan efter
konsumtionsbehovet. Jag menar, att örn vi äro på det klara med, att kaffet
är en relativt oundgänglig vara, kan det icke vara rätt att fördyra den ytterligare,
utan tullen på kaffet bör ned undan för undan för att helt avskrivas.
Jag skall icke uppehålla mig längre vid saken för övrigt, ty vi hava l motionen
framhållit våra synpunkter, och i den togo vi ju fasta på den möjligheten att
få fram en margarinaccis och därigenom skapa arbete för svenska arbetslösa
armar men att kompensera detta genom billigare kaffe. Vi tänkte oss då, att
skogsbefolkningen i Norrland exempelvis och den fattigare befolkningen skulle
få dricka kaffe till billigare pris och äta smör i stället för margarin, och debet
och kredit skulle bli ungefär desamma, samtidigt som man gav arbete åt svenska
armar och statskassan genom margarinaccisen skulle få inkomster. Det
är beklagligt, att det ännu under nuvarande förhållanden finns personer här i
kammaren, som intaga en rakt motsatt ståndpunkt och icke lärt något av de
förhållanden, som råda för närvarande, vilka göra det nödvändigt att se till
att arbete ges åt svenska folket.

Jag skall icke i nuvarande läge yrka bifall till motionen, men jag vill hysa
den bestämda förhoppningen, att regeringen nu måtte finna andra vägar, som
möjliggöra, att kaffepriset även i Sverige blir någorlunda normalt och betydligt
lägre än för närvarande, och att så snart det statsfinansiella tillståndet det
medger, man går in för en kraftig sänkning av tullen på kaffe, för att slutligen
få kaffet örn möjligt tullfritt och att denna beskattning av de bredare
folklagren måtte försvinna.

Herr Björklund: Herr talman! Herr Carleson ställde en fråga till bevillningsutskottet.
Jag vet verkligen knappast, vad jag skall svara på den fråga,
han ställde, därför att herr Carleson läste själv upp svaret. Jag vet icke, vad
det är han önskar ytterligare. Det är icke bevillningsutskottet, som föreslår,
huru man skall finansiera lånebudgeten. Det är statsrådet och chefen för
finansdepartementet, som beräknar inkomsttitlarna och överlämnar dem till
bevillningsutskottet, och detta har å sin sida att då inkomma med förslag i
och för utjämnande på skattebudgeten. Såvitt jag förstår, är därför den fråga,
som herr Carleson ställde, riktad åt fel håll, i varje fall vad angår bevillningsutskottet.
Jag tror det är lämpligare att skicka den frågan till statsutskottet,
därifrån det väl kanske vid innevarande år, när det rör den stora
lånebudgeten, kan vara någon annan i kammaren, som kan tala örn den saken.

142

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m

Äng. ändring av tullen å kaffe. (Forts.)

I varje fall vill jag säga, att det är på det sättet, som här är skrivet i utskottets
betänkande. Yi hava nämligen från finansdepartementet erhållit meddelande
örn att några andra åtgärder i och för budgetens stabilisering icke äro
nödvändiga, och det är först därefter, som bevillningsutskottet har tagit upp
och behandlat denna fråga angående kaffetullen. Det har skett först efter det
vi fått denna försäkran från Kungl. Majit att så icke skulle behövas.

Jag vill ju för min del säga, att jag älskar överhuvud icke tullar, men jag
är icke så förskräckligt rädd för dem, att jag icke kan vid tillfälle, då så anses
behövligt, vara med örn en sådan, och — detta säger jag till herr Wallén —
t. o. m. en finanstull kan vara försvarlig. Det finns ett ordspråk, som säger,
att när en viss potentat är i knipa, äter han flugor, och jag säger i detta fall,
att är det så, att man utnyttjat de direkta skatterna i så stor omfattning, att
man anser det vara skäligt och rimligt att gå in för indirekta, kan man enligt
min mening lägga dem lika gärna på kaffet som på något annat. Men jag betonar
det, att jag icke vill vara med örn att lägga ökade skattebördor på människor,
och när de som egentligen hava ansvaret för att statens debet och kredit
skola gå ihop, för sin del säga, att det icke är nödigt att vidtaga åtgärder i det
syfte, som det härvidlag är fråga om, kan jag i egenskap av bevillningsutskottsledamot
icke vara med örn att tillstyrka de motioner, som hava väckts om
en tullförhöjning. Lika litet kan jag naturligtvis vara med örn den motion,
som väckts angående sänkning av kaffetullen. Vi behöva de pengar, som tullen
fortfarande ger. Man har räknat med dem i statsverkspropositionen, och det
är således ingenting annat, som vi här skola besluta örn, än att vi skola konfirmera
vad vi länge haft reda på: från Kungl. Maj:ts sida är icke beräknad
någon höjning. Vi hava haft reda på, att motioner därom förelegat, men vi
visste också på förhand, att det icke skulle kunna gå att driva upp en majoritet
i bevillningsutskottet för dem.

Med dessa få ord vill jag, herr andre vice talman, be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fröken Wellin: Herr vice talman! Erfarenheten under de år jag tillhört
andra kammaren har bibringat mig den uppfattningen, att inom kammaren finnes
ett levande och varmt intresse i frågor, som beröra folkhälsan. Nu finns
här ett tillfälle för kammaren att slå ett slag på samma gång i folkhälsans intresse
och i det nationalekonomiska intresset. Jag menar, att genom att minska
kaffekonsumtionen här i landet gör man en stor insats i folkhälsans intresse,
och genom att minska kaffekonsumtionen, genom vad jag; vill kalla »inmalningstvång»
av, låt oss säga, råg i kaffet, så räddar man miljoner åt landet.

Det är på den grund, herr andre vice talman, som jag ber att få yrka bifall
till den av herr Nilsson i Kristianstad m. fl. till utlåtandet fogade reservationen.

Herr Anderson i Norrköping: Herr andre vice talman! Den redogörelse,
som herr Björklund lämnade för frågans behandling inom bevillningsutskottet,
föranledde mig att begära ordet för att säga, att jag icke kunnat få alldeles
samma, uppfattning som han örn de verkliga orsakerna till majoritetens inom
bevillningsutskottet ståndpunktstagande. Det är möjligt, att till vissa medlemmar
av utskottet från finansdepartementet lämnats meddelande örn, huru
man inom finansdepartementet såg på budgetläget för ungefär en vecka sedan,
men jag kan icke förstå, att dessa meddelanden kunnat vara tillräckligt motiv
för utskottet att avstå från sin rätt och sin skyldighet att pröva denna fråga
från sina utgångspunkter. . Och dessa utgångspunkter äro givna genom de
upplysningar, som på officiell väg hava emottagits örn utfallet av de nya in -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

143

Ang. ändring av tullen å kaffe. (Forts.)
komstberäkningarna, som visa, att en hel rad av inkomsttitlar visat sig havn
väsentligen sjunkit i jämförelse med vad som i statsverkspropositionen upptagits.
Vidare hade man att räkna med den förutsättningen, att riksdagen kommer
för arbetslöshetsändamål att anvisa utomordentligt stora summor, summor,
som äro av enastående storleksordning i den svenska statsbudgeten.

Det hade under sådana förhållanden varit helt naturligt att man räknat
med en sådan inkomstkälla som en ökad kaffetull, och det är förvånansvärt,^att
man från bevillningsutskottets sida utan vidare kunnat avvisa denna fråga
och säga, att man under nuvarande förhållanden icke behöver den föreslagna
höjningen. Det budgetära läget är sådant, som herr Carleson utförligt utvecklat
—- och jag kan till allt väsentligt instämma i vad han sade. Genom
att taga ut 10 miljoner kronor på kaffet, som säkerligen icke skulle ha medfört
en så kännbar fördyring, som här gjorts gällande, och genom att vidtaga en
sådan åtgärd ifråga örn margarinaccisen, som här under förmiddagen debatterats
men avvisats i kamrarna, skulle statskassan fått in ganska betydande
belopp, varigenom upplåningen hade kunnat minskas. Men alla veta, att man
på regeringshåll anser, att det icke är önskvärt att upplåningen nedbringas,
utan att man tvärtom vill hava upp lånesiffran till största möjliga belopp.
Det är den verkliga orsaken. Man vill icke begagna sig av andra, inkomstkällor,
som utan tvivel stå till buds, man vill hava upp upplåningen till största
möjliga belopp. En sådan finanspolitik kunna vi icke anse tillrådlig, och vi
anse, såsom vi i vår korta reservation uttalat, att nu föreligga starkare skäl. än
någonsin för att tillgripa den av oss föreslagna åtgärden, nämligen en höjning
av kaffetullen. När herr Wallén säger, att man på den sida, som har denna
uppfattning, ingenting har lärt, så kan jag svara, att det är just därför att
vi ha lärt av de nuvarande förhållandena, av de utomordentliga stats.finansiella
svårigheter, som råda, svårigheter, som säkerligen inte komma att minskas
under den närmaste tiden, det är därför, som vi anse det inte blott vara tillrådligt
utan absolut nödvändigt att vidtaga en sådan åtgärd som den föreslagna,
och jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Holmdahl, Arnemark och Persson i Fritorp.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag får säga att av de konsumtionsskatter,

som åvila det svenska folket, är det knappast någon, som träffar de allra fattigaste
hårdare än denna, och jag är därför inte nöjd med den motivering, som
utskottet givit. Hade jag suttit med när betänkandet avfattades, hade jag absolut
opponerat mig emot utskottsmotiveringen.

Jag är ense med herr Wallén örn att det hade varit befogat att i denna tid
med dess utomordentliga pressning på det fattiga folket gå till en lindring
på denna punkt, och under inga förhållanden kan jag begripa det .resonemang
som föres av fröken Wellin och andra. Ty vad man än må säga i det övriga
landet, men det är ett faktum att kaffet är^en nödvändighetsvara uppe i Norrlands
vida skogsland, och hade det varit pa det sättet, att kaffet varit så förfärligt
farligt som fröken Wellin ville måla upp, då hade det inte funnits
någon befolkning i Norrland nu, da hade vi varit borta allesammans. Alitsa
tror jag, att kaffet är ett stimulerande medel, som man kan taga med ro, och
utan att vara synnerligen tillfredsställd med utskottsbetänkande! vill jag ändå
sluta med, herr talman, att yrka bifall till klämmen i detsamma.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag hegärde närmast ordet, då herr

Anderson i Norrköping med sådan styrka hävdade, att orsaken till det avstyr -

144

Nr 48.

Lördagen den. 17 juni e. m.

Ang. extra
inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Äng. ändring av tullen å kaffe. (Forts.)
kände utlåtande, som här förelåg, var helt enkelt den att man inte ville. Man
ville ha upp upplåningen till högsta möjliga belopp. Punkt och slut. Herr
Anderson betonade flera gånger under sitt anförande, att här är det fråga örn
att få upp upplåningen till högsta möjliga belopp. Det är enda orsaken till att
från bevillningsutskottet föreligger ett betänkande örn avstyrkande av kaffetullen.

Herr Anderson och jag ha ju diskuterat kaffetullen inte bara i bevillningsutskottet,
utan även i särskilda utskottets femte delegation i samband med
finansieringen i övrigt, och herr Anderson kan inte vara okunnig örn att det
inte ar på det sättet att det är fråga örn att få upp upplåningen till högsta
möjliga belopp utan i stället så, att den täckning, som erfordras för vad man
försöker låna upp, är avsedd att lämnas genom skatt på förmögenhet. Det är
den synpunkt, som här är avgörande, och på den punkten har ju särskilda utskottet
lämnat sitt förslag.

Jag skulle i detta avseende vilja säga, att jag tror det är oriktigt att förebrå
de socialdemokratiska ledamöterna för att de ledas av någon fruktan för kaffetullen.
Det har ju visats vid ett föregående tillfälle, att så inte är fallet, och
det kan ju vara möjligt, herr Anderson, att den tid kommer, då vi nödgas tillgripa
denna sak för att finansiera budgeten, men vi anse inte att det läget
föreligger i år. De medel, som man nu upplånar, skola täckas av förmögenhetsskatt
och inte av ytterligare indirekta skatter utöver dem, som redan införts.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till bevillningsutskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av
herrar Johan Nilsson i Kristianstad m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

§ 21.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget bevillningsutskottets betänkande,
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom en i ämnet väckt
motion.

I en den 3 januari 1933 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 39, hade Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning örn extra
inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1933, innefattande att sådan skatt
skulle för år 1933 utgå i enlighet med de bestämmelser, som i fråga örn grunderna
för dylik skatts utgörande och beträffande dess anordnande varit gällande
för år 1932.

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats en i anledning av propositionen
inom andra kammaren av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. väckt
motion, nr 401, vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta att 2 § i förordningen
örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt måtte beträffande skattesatsernas
storlek erhålla i motionen angiven lydelse.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å den i
ämnet väckta motionen, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

. Reservation hade emellertid avgivits av herr Lithander, som hemställt, att
riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

145

Ang. extra inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)

Därjämte hade särskilt yttrande avgivits av herrar Johan Nilsson i Kristianstad,
Boman, Wohlin, Forssberg och Anderson i Norrköping.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr andre vice talman! Vi veta ju, att här
i landet liksom i alla andra kapitalistiska länder befinna sig stora massor av
människor i ett permanent tillstånd av den bittraste nöd och utarmning, samtidigt
som stora skikt av det s. k. övre samhällslagret årligen tillskansar sig
.stora inkomster och lever i lyx och överflöd. Vi veta emellertid, att de stora
inkomsterna ernås endast därigenom att man stjäl från andra människor, fastän
detta sker i ett välordnat kapitalistiskt samhälle i allmänhet på »fullt laglig
väg». Hela den kapitalistiska samhällsordningen, dess lagstiftning och maktapparat,
är ju inriktad på och har till uppgift att tillförsäkra det övre samhällslagret
laglig rätt att stjäla från det arbetande folket. ^

Ett faktum är ju, att inga verkliga värden framskapas på annat sätt än genom
ihärdigt produktivt arbete. Det är ett faktum, som ingen vill våga sig
på att förneka. När så är förhållandet, bör det väl också, stå klart för varje
normalt funtad människa, att en person, som exempelvis har 50,000 eller
100,000 kronor i inkomst årligen, inte kan ha framskapat den inkomsten genom
ärligt, produktivt arbete. Man kan utan tvekan sia fast, att en sadan inkomsttagare
har tillskansat sig mer än 90 procent av sin inkomst genom att under
en eller annan form bestjäla det arbetande fattiga folket. Detta är kanske
obehagligt för åtskilliga att höra. men det kan, herr talman, inte hjälpas. Jag
anser, att den klara sanningen måste sägas ut, när vi nu sta inför att fatta beslut
i den nu föreliggande skattefrågan.

Det är verkligen upprörande, att de större inkomsttagarna fortfarande skola
hållas örn ryggen på sätt som här sker, och jag anser mig ha anledning att
alldeles särskilt vända mig till socialdemokraterna, främst da till dem som sitta
i regeringen, och fråga: Vad mena ni egentligen med er politik? Tro her rarna

verkligen, att det nödlidande folket tal kallt stal hur långt som helst.
Den frågan är sannerligen befogad, särskilt med hänsyn till de förhallanden,
som för närvarande råda ute i de fattiga hemmen. I många tusental hem hålla
familjerna på att fullständigt duka under av nöd och umbäranden. Trots detta
pressa», som vi veta, skatterna ut till det yttersta. Indrivnmgsmyndigheterna
nödgas gå så hårdhänt fram, att man faktiskt tar ut skatterestantier av de
små*slantar, som i själva verket oundgängligen behövdes för det nödtorftiga
uppehället. Nu kommer därtill som ett moget resultat av den politiska kohandel.
som här bedrivits, det för dessa nödlidande, jag vill säga rent upprörande
budskapet, att de torftiga livsförnödenheter, som främst dessa människor
behöva komma att avsevärt fördyras genom påläggande av accisen tullar och
skatter av olika slag. Det är ju, enligt deklarationer som avgivits fran regeringen.
meningen att pa detta sätt nu taga ifrån dessa nödlidande människor
ytterligare omkring tio procent av deras svältkost, samtidigt sorn man haller
de stora inkomsttagarna om ryggen.

Regeringen har ju beträffande den extra inkomst- och förmögenhetsskatten
föreslagit samma låga belopp som den ekmanska regeringen i fjol föreslog,
och jag måste verkligen ännu en gang ställa flen frågan: Pro herrarna, att ue
fattiga och nödlidande tåla vilka utmaningar som helst, eller känna herrarna
inte det verkliga läget i de fattiga arbetare- och bondehemmen?

Herr statsministern har tidigare här sagt, jag tror det var under remissdebatten
att majoriteten av valmännen vid fjolårets val röstade emot den borgerliga
regimen och för en ny politik. Men regeringsåtgärderna oell den social Andra

kammarens protokoll 19SS. Nr 48. 10

146

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. extra inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
demokratiska politiken överhuvud taget ha ingalunda inneburit ens något försök
att bryta den borgerliga regimen. Ni kunna emellertid vara förvissade
om att, därest denna politik och utsväfning fortsätter, så komma de nödlidande
massorna till slut att revoltera. Och den stora faran är då, att ni socialdemokrater
— jag nödgas säga det här — med er borgerliga samförståndspolitik
ha utmanat massorna så hårt, att de i desperation direkt marschera
över till fascisterna. Så kan det komma att ske även här i landet oell det
fortare än herrarna tro, om ingenting göres för att bryta förtryckarväldet,
utsugningen och svältregimen, som nu räder.

I det föreliggande utlåtandet påpekar utskottet, att finansministern »icke
funnit anledning föreligga att föreslå någon ändring i de enligt 1932 års förordning
gällande bestämmelserna i fråga örn grunderna för skattens utgörande
eller beträffande dess anordnande». Utskottet har anslutit sig till denna,
med hänsyn till det rådande nödläget minst sagt utmanande ståndpunkt, och
utskottets förslag utmynnar i ett bifall till regeringens yrkande. Detta förslag
innebär, att inkomsttagare, som ha en beskattningsbar inkomst av exempelvis
10,000 kronor skall erlägga en extra inkomst- och förmögenhetsskatt
av endast 30 kronor, för 20,000 kronor skall erläggas en skatt av 170 kronor,
för 40,000 kronor en skatt av 620 kronor och för en beskattningsbar inkomst av
100,000 kronor skall denna skatt utgå med ett belopp av endast 2,620 kronor.
För beskattningsbart belopp (iver 100,000 kronor skall utgå en skattesats på
fyra procent. Det är, som jag förut sade, precis samma låga skattesatser
som tidigare ha gällt och som föreslogos i fjol av den ekmanska regeringen.

Det förslag, som har framställts i den av mig och mina partikamrater väckta
motionen, går ut på att skattesatserna skola fastställas till högre belopp. Om
vi göra en jämförelse med samma inkomstsiffror som de jag anförde beträffande
regeringens och utskottets förslag, så är vårt förslag följande: För en

beskattningsbar inkomst av 10,000 kronor skall erläggas en skatt av 220
kronor, för 20,000 kronor en skatt av 1,170 kronor, för 40,000 kronor en skatt
av 4,420 kronor, för 60,000 kronor en skatt av 8,420 kronor och för 100,000
kronor en skatt av 17,620 kronor. För beskattningsbart belopp över 100,000
kronor föreslå vi, att skatten skall utgå med 20 procent, och för beskattningsbart
belopp över 200,000 kronor en skatt av 30 procent, för belopp över 500,000
kronor en skatt av 35 procent och för ett beskattningsbart belopp, som överstiger
1 miljon, en skattesats av 40 procent.

Vi anse det helt enkelt vara orimligt, att man längre visar undfallenhet mot
roffare, som till och med under nu rådande nödtid tillskansa sig orimliga inkomster.
När folk i massor svälter, är det ett brottsligt förfarande att låta
dylika inkomsttagare sitta i orubbat bo. Det riktiga vore ju. att det arbetande
folket helt skakade av sig dessa parasiter och utsuga^, samt deras lakejer
också för övrigt, men så länge de finnas kvar måste vi i vart fall på allvar inrikta
oss på att avtvinga dem en större del av den arbetsfria inkomst och profit
som de tillskansa sig, och använda denna till lindrande av nöden. En åtgärd
i enlighet med vad vi föreslå i vår motion betyder ett steg i den riktningen,
och det kommer nu att visa sig, hur pass mångå, som bär vilja vara
med örn att taga ett steg i denna riktning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den av mig väckta motionen.

Herr Lithander: Herr talman! Jag har till detta betänkande fogat en

reservation därför, att jag bär den uppfattningen, alf det belopp, som begärts,
bör utgå efter de grunder, som gälla för den vanliga inkomst- och förmögenhetsskatten.
Den skala, som vi ha, den är prövad, och den är inrättad för
att taga upp ökade krav på statskassan, men här bär man slagit in på en ny

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

147

Ang. extra inkomst- och förmögenhetsskatt. (Forts.)
väg. Man gjorde det förra året, och då skulle det också vara tillfälligt. Nu
lägges det fram om igen och säges, att det är tillfälligt. På så vis kan en
irrationell skatt få fortfara år efter år, och den skillnad, som ligger i att i ena
fallet aktiebolagen gå fria och icke i det andra, har nog icke så förfärligt
stor betydelse. Det har större betydelse, att man går efter ett skattesystem,
som är utformat efter vissa grunder och håller vad beräkningarna ifrån början
har visat. Nu är det också den olägenheten, att när det gäller utdelning
från aktiebolag beskattas den först hos aktiebolaget, och sedan blir det skatt på
utdelningen för dem, som lyfta, och dessutom blir det en extra inkomst- och
förmögenhetsskatt och alla olika former av beskattning som i övrigt finns.
Det förefaller mig mera rationellt, örn man ginge in för utökning av den ordinarie
inkomst- och förmögenhetsskatten, och jag ber för den skull, herr talman,
få yrka bifall till den av mig avlämnade reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag ber att helt kort få yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Herr andre vice talmannen gav propositioner på l:o)
bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den av herr Lithander avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen och 3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring i författningsförslaget, som föreslagits i den i ämnet
väckta motionen; och förklarade herr andre vice talmannen sig anse den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Karlsson
i Grängesberg begärde emellertid votering, varför herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka den under 3:o) angivna nu antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 74, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i författningsförslaget, som föreslagits i den i ämnet väckta motionen
II: 401.

§ 22.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna, föredrogos
vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande, nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande för Kungl. Majit att meddela förbud mot
tillverkning av brännvin av sockerbetor under tillverkningsåret 1933/1934;
samt

148

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Ang. ordningsstadga

för riksdagens
andra kammare.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa åtgärder
till främjande av avsättningsförhållandena för slaktdjur samt kött och fläsk
ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående ordinarie anslaget till departementschefen
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 102, i anledning av väckt motion angående sänkning av arvodena för
bankofullmäktige m. fl. arvodestagare;

nr 103, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst i vad rör jordbruksärenden; och

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående nionde huvudtitelns anslag till tryckningskostnader.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt.

§ 23.

Till behandling företogs härpå andra kammarens sjätte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 1, med förslag till ordningsstadga för riksdagens andra kammare.

Enligt andra kammarens, med bifall till en av herr Hallén väckt motion, nr
428, fattade beslut hade det ålegat utskottet att utarbeta förslag till de ändringar
i arbetsordningen för riksdagens andra kammare, som bleve en nödvändig
följd av ikraftträdandet av vissa av innevarande riksdag för dess del
antagna, från 1932 års lagtima riksdag vilande grundlagsändringsförsiag, och
som i övrigt kunde anses böra företagas i anledning av det av 1930 års kommitté
för reformering av riksdagens arbetsformer m. m. den 31 oktober 1931
framlagda förslag örn, bland annat, vissa ändringar i arbetsordningen, ävensom
att i samband härmed överväga en allmän revision av omförmälda arbetsordning.

Utskottet hemställde,

att riksdagens andra kammare, under förutsättning att det av riksdagen för
dess del antagna, vilande förslaget till ändrad lydelse av §§ 81 och 82 regeringsformen
samt §§ 34, 36, 37, 39—41, 44, 52, 54, 55, 60, 79 och 80 riksdagsordningen
bleve av Konungen stadsfäst och gillat, måtte, med upphävande
av arbetsordningen för riksdagens andra kammare den 13 april 1867
med de därefter och sist vid riksdagen år 1925 gjorda förändringar, antaga i
utlåtandet intaget förslag till ordningsstadga för riksdagens andra kammare.

Vid utlåtandet voro fogade vissa, nedan omförmälda reservationer.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande ärende
skulle företagas till avgörande på det sättet, att först föredroges författningsförslaget
paragrafvis och där så erfordrades momentvis samt därefter utskottets
hemställan.

Utskottets förslag till ordningsstadga för riksdagens andra kammare.
§§ 1—12.

Godkändes.

Lördagen den 17 juni e. lii.

Nr 48.

149

Ang. ordningsstadga för riksdagens andra kammare. (Forts.)

§ 13.

Mom. l:o hade i utskottets förslag följande avfattning:

l:o. Ledamot, som yttrar sig inför kammaren, skall tala stående från den
särskilda plats, som är för talare bestämd, eller från den plats, han i samlingssalen
innehar.

Vidkommande detta moment hade reservation avgivits av herrar Holmström
och Eriksson i Stockholm, som ansett, att momentet bort erhålla följande lydelse
:

l:o. Ledamot, som yttrar sig inför kammaren, skall tala stående från den
särskilda plats, som är för talare bestämd.

Efter föredragning av momentet yttrade:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna,
har jag tillsammans med herr Holmström anfört reservation beträffande 13 §
första momentet. Det yrkande, som vi reservanter framfört, innebär, att de
anföranden, som hållas i kammaren, skola hållas ifrån den särskilda plats,
som är för talare bestämd, alltså från talarstolen. För min del vill jag
framhålla, att, när jag ser på denna fråga, så finner jag, att det är dels en
ordningsfråga men dels också en ekonomisk fråga. Örn jag tar den jsista delen
först, den ekonomiska frågan, så vill jag bringa i erinran, att, då riksdagens
besparingskommitté under fjolåret arbetade, fästes dess uppmärksamhet
på de relativt dryga kostnader, som äro förbundna med stenograferingen
av anförandena i kamrarna. Vi diskuterade då, huruvida man icke skulle
kunna genomföra en annan ordning rörande stenograferingen. För närvarande
är ju tre stenografer åt gången upptagna med att stenografera de anföranden,
som hållas. Vi konfererade i detta avseende med kamrarnas sekreterare, men
dessa framhöllo, att, örn man skulle minska antalet stenografer, exempelvis så
att samtidigt allenast två skulle stenografera, skulle säkerheten i anförandenas
upptecknande väsentligt förminskas. En av de orsaker, som alldeles särskilt
i det avseendet spelade in, var den omständigheten, att en mycket stor
del av anförandena hållas från vederbörandes platser i kammaren. Sålunda
är det mycket vanligt, att en ledamot på ena sidan av salen talar från sin
plats, och sedan kommer nästa talare kanske längst upp vid salens vägg på
andra sidan. Stenograf erna få då springa tvärs över salen och hinna ej börja
skriva, förrän talaren är ett gott stycke inne i sitt anförande. Då är det den
kontrollerande förstestenografen, som har till särskild uppgift att söka taga
upp det som då säges, de s. k. »skarvarna» i anförandena. Däremot framhöllo
båda kamrarnas sekreterare, att, örn alla anförandena höllos från samma
plats i omedelbar närhet till stenograferingsplatsen, skulle denna anordning
kunna genomföras. Då riksdagens besparingskommitté givetvis icke
hade något att göra nied kamrarnas ordningsstadgar, kunde man icke upptaga
denna fråga till någon som helst behandling. Det är emellertid icke en
alldeles oviktig sak att även peka på detta.

Emellertid finner jag för min del, att det är huvudsakligen en ordningsfråga.
Hela anordningen av plenisalen är ju sådan, att anförandena böra hållas
från talarestolen. Det överensstämmer ju också med vårt parlamentariska
skick, då ju anförandena egentligen adresseras till herr talmannen. Jag för
min del tycker ju alltid, att det är stötande — och jag förmodar, att det är
samma känsla hos åtskilliga av kammarens ledamöter — när en talare, som
talar från sin plats långt fram i salen — det händer till och med ibland från
statsrådsbänken — polemiserar mot en talare, som har sin plats långt borta

150

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. ordningsstadga för riksdagens andra kammare. (Forts.)
vid salens sida, och så vänder han ryggen mot talmannen för att kunna se på
den, som han polemiserar emot.

Jag tycker detta är ett störande moment. Visserligen kan man ju säga,
att talarstolen är så placerad, att man åtminstone delvis kan vända sidan åtminstone
mot talmannen, men det är ju dock väsentligt annorlunda än det förhållandet,
som jag nyss pekade på.

Det är också en annan sak. När en talare talar från sin plats ute i salen,
så förbiser man ju, att kamrarnas förhandlingar äro offentliga, och vi ha ju
en råd av läktare för svenska folket, som vill komma hit och åhöra förhandlingarna,
och det är givetvis för dessa, som vilja taga del av ett anförande,
synnerligen svårt att kunna uppfatta detsamma, när talaren står och talar i
salens mitt, kanske då med ryggen vänd just mot åhörareläktaren. Samma
förhållande kan ju också förekomma beträffande referentläktaren, därför
att, örn en ledamot talar från sin plats under referentläktaren, så är det ju
svårt för refenterna att uppfatta vad han har att säga. Det är ju dock icke
alltför oviktigt, att allmänheten även genom tidningspressen får del av kamrarnas
förhandlingar. Hela denna anordning med salen motiverar ju sålunda
enligt mitt förmenande, att anföranden böra hållas ifrån talarstolen. För närvarande
är ju den uppfattningen rådande åtminstone på vissa håll inom kammaren,
att, när man går fram till talarstolen, så poängterar man, att talet
skall ha en annan valör, än när man talar från bänkarna. För min del har
jag aldrig kunnat tillägna mig denna syn på saken. Att jag alltid håller
mina anföranden från talarstolen beror på att jag genom deltagande i de stora
fackliga kongresserna inom arbetarrörelsen är van vid att talaren skall gå
fram till talarstolen. Det blir ett bättre sammanhang i det hela, ett
bättre uppfattande av det hela, örn anförandena hållas från en och samma
plats.

Nu medger emellertid den gällande ordningen, att anförandena få hållas antingen
från plats i kammaren eller från talarstolen, och utskottsmajoriteten
har ju velat bibehålla denna ordning i princip. Jag vill säga, att det. förefaller,
som örn det vore något osäkert vad som menas med den plats i kammaren,
som en talare innehar. Jag har nämligen ofta sett, att en talare balanserar
mellan bänkraderna. Han talar sålunda inte från sin plats utan ifrån
en plats i närheten av, där han har sin plats, och jag har till och med sett
talare stå lutade mot väggarna på ett litet avstånd från sina platser i en mer
eller mindre skön pose, när de framföra sitt anförande.

Det förefinnes sålunda en viss oklarhet hos kammarens ledamöter örn detta
begrepp, vad som menas med denna plats, föreställer jag mig, när man kan tillåta
sig dylika friheter. Jag tycker icke detta passar en offentlig parlamentarisk
församling, och det är därför jag tycker det skulle vara särdeles uppfostrande
för svenska folkets representanter, örn de hade skyldighet att alltid intaga
plats i talarstolen för att framföra sina anföranden.

Herr talman, jag anser det icke opportunt att vid denna tid på dygnet uppehålla
mig alltför länge vid denna fråga, som många kanske anse vara ganska
oviktig. Jag har emellertid med detta velat giva en liten uppfattning örn
de synpunkter, som varit för mig bestämmande, då jag förenat mig med herr
Holmström örn det yrkande, som innebär, att ledamot, som yttrar sig inför
kammaren, skall tala stående från den särskilda plats, som är för talare bestämd.

Jag ber sålunda, herr talman, med detta få yrka, att 1 momentet i § 13 må
få den lydelse, som innefattas i den av herr Holmström och mig avgivna reservationen.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

151

Ang. ordningsstadga för riksdagens andra kammare. (Forts.)

Herr Hallén: Herr talman! Jag tror icke att vi behöva orda så mycket och
så starkt som den siste talaren för att bibringa kammaren vad han kallade
uppfostran i hur man skall bete sig i plenisalen. Första kammaren har ju
tagit motsvarande stadga nästan ord för ord likadant. Den enda avvikelsen
grundar sig på den bestämmelse, som överhuvud taget skiljer kamrarna i
fråga örn sammansättning, och det är ju inget skäl för andra kammaren att
vidtaga någon avvikelse, då ju vi eftersträva likformighet.

Vad själva sakfrågan beträffar hoppas jag, att herr Eriksson förstår, att
han arbetar förgäves, då han vill övertyga kammaren, att det skulle vara eir
god disciplin, att alla skulle åläggas tala från talarstolen. Utskottet har nöjt
sig med att understryka önskvärdheten av att så sker, men icke velat göra
detta till något obligatoriskt. För övrigt tycker jag inte heller, att herr Erikssons
argumentation var så lycklig, då han menade, att man egentligen talar
till talmannen. Jag tror, att talmannen är tacksam, örn han slipper få allt
talet här i kammaren adresserat till sig. Man vänder sig ju även till kammarledamöterna.
Och för övrigt vill jag säga, att örn det gäller, att man inte
skall vända ryggen till herr talmannen, så måste man väl konstatera, ‘att
herr Erikssons egen åskådningsundervisning verkade ganska avskräckande,
då han ju själv stod och vände ryggen åt talmannen, tills han i sista ögonblicket
upptäckte, att man kanske borde ge honom en liten sidoblick då och
då. Det är nog i stället så, att vi mycket väl kunna tala från de platser, vi
ha. Och vad beträffar besparingen av den föreslagna reformen, nämligen
att vi skulle slippa en stenograf, så kan man ju spara pengar på annat sätt,
t. ex. örn man på något sätt ålägger sig en begränsning av detta ändlösa
talande, varpå vi i dag fått så många lysande prov.

Jag ber helt kort, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i den
föreliggande punkten.

Herr Holmström: Herr talman! Med anledning av vad sjätte tillfälliga

utskottets ärade vice ordförande nu anförde ber jag bara att få säga några
få ord. Han nämnde, att första kammaren antagit denna stadga. Ja, jag
vet inte, örn andra kammaren skall behöva följa första kammaren i alla hänseenden.
Det förefinnes ju även den skillnaden mellan kamrarna, att andra
kammaren är betydligt större än första kammaren. Den har 150 ledamöter,
bär är det 230. Salen är mycket större här. Olägenheten av att stå och tala
på olika platser blir naturligtvis större i denna större kammare.

Herr Hallén ironiserade över min medreservant för att han delvis vände
ryggen åt herr talmannen. Den väsentliga skillnaden mot att stå och tala
från sin plats och att stå i talarstolen är att man här står i talmannens
närhet, och denne bör ha talarna i sin närhet, i stället för att de skola stå
t. ex. däruppe vid den väggen. Örn de äro lågmälda, har talmannen då mycket
svårt att höra dem; ibland kan han kanske inte alls höra. Men man
kan vara artig även emot kammarens övriga ledamöter, herr Hallén. Herr
Hallén stod nyss och talade i sin bänk och vände ryggen åt en hel del av
kammarens ledamöter, som han hade bakom sig. Sådant tycker jag inte är
så trevligt. Nu talar ju herr Hallén mycket tydligt, och kammaren var ganska
tyst vid detta tillfälle. Men jag har hört från ledamöter, som sitta däruppe,
att det är ganska svårt att höra en talare härnere, t. ex. där herr Olsson i
Golvvasta sitter. När en sådan talare vänder sig mot talmannen och ryggen
mot allihop däruppe, och det samtidigt är några, som samtala i kammaren,
då kunna de andra, som sitta däruppe, inte höra honom. Det är skillnad
mot örn man står här och vänder sig direkt till hela kammaren.

152

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Äng. ordningsstadga för riksdagens andra kammare. (Forts.)

Att man inte vill gå upp i talarstolen tror jag beror på att man tycker, att
Jet är besvärligt. Jag anser emellertid, att man är skyldig flera parter att
göra sig detta besvär: talmannen, kammarens ledamöter, referentläktaren och
stenograferna. När det står en talare däruppe, är det klart, att det är ganska
svårt för referenterna att höra honom, och ännu svårare är det, örn någon där
på Stockholmsbänken talar från sin plats, som ligger rakt under referenternas
läktare. Vi ha sett, hur de fått lov att lägga sig över barriären mångå
gånger och skriva i rasande obekväma ställningar. Beträffande åhörarläktaren
är det, som herr Eriksson framhöll, på samma sätt. Herr Lithander däruppe
har två stora läktare ovanför sig, och även örn åhörarna på dessa höra
honom, när han talar från sin plats, så få de inte tillfälle att se, hur verkligt
trevlig och övertygande han ser ut, när han talar. Det är bara en röst underifrån
som de få höra.

Och sedan tillkommer allt detta spring från en stor del av kammaren. Det
står en talare däruppe t. ex., som är lågmäld och samtidigt intressant. Då
sarala sig ledamöterna i en grupp. Ja, herr Kilbom är inte lågmäld precis,
och kanske inte heller intressant alla gånger, men det finns ju andra däruppe,
som man samlar sig kring. Sedan uppträder kanske en talare däruppe. Då
skall hela denna skock av lyssnare förflytta sig dit. Och så kommer det
en talare där, och så måste flocken på så sätt flytta sig fram och tillbaka.
Stenograferna. som få ränna som skottspolar fram och tillbaka, lia ju härav
ett stort besvär, för att inte tala om att de många gånger åstadkomma en
smula oreda i handlingarna, som man har liggande på sin plats. De slå sig
ned och måste ibland lyfta undan dem till platsen bredvid eller ned på golvet.

Det finns alltså, ärade ledamöter i kammaren, ofantligt många skäl. som
tala för att de, vilka yttra sig, skola göra det härifrån. Då blir det ordning
och reda, och man kail kanske till och med hoppas, att det blir litet mera stil
på förhandlingarna, om denna ordning iakttages.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag kan inte finna annat än att reservanterna
på denna punkt i princip ha rätt, och det framför allt av tvenne skäl.
Jag tänker för det första kanske inte så mycket på läktarna i allmänhet, ty
jag anser verkligen inte, att talarna i kammaren främst ha att vända sig till
läktarna, men jag tänker på Teferentläktaren. Jag anser, att som referentläktaren
här är belägen, föreligger där ett verkligt starkt skäl för att man
örn möjligt talar från en plats, som gör, att det blir möjligt för tidningspressens
representanter att uppfatta, vad som sägs. Det andra skälet, som talar
för att reservanterna i princip ha rätt, är att man bör tala så, att talmannen
hör, vad man säger. Det är ganska viktigt, och jag tror, att herr talmannen
skulle kunna bekräfta, ifall herr talmannen kunde yttra sig i debatten, att
det många gånger förekommer, att anföranden här i kammaren avslutas med
yrkanden, som herr talmannen har praktiskt taget ingen möjlighet att uppfatta.
Men när jag i alla fall inte anser mig kunna yrka bifall till reservanternas
yrkande bär, beror det inte på den omständigheten, att jag i allmänhet inte
själv i detta fall följer den princip, som jag anser riktig, utan det beror på
den praxis, som utvecklats här och förstärkts under senare år, nämligen att
det ofta utvecklas i kammaren ett rörligt och — med förlov sagt — högljutt liv.
Detta innebär ett avhållande moment för kammarens ledamöter att gå upp
här i talarstolen. Jag har ibland vänt mig till kamrater i kammaren, som
bruka tala från sin plats, och bett dem gå upp i talarstolen. Och vad har jag
fått för svar? Jo, har man sagt, det är verkligen nedslående att gå upp där,
då hela kammaren sorlar och blott en liten procent av kammarledamöterna
ägna någon uppmärksamhet åt den person, som står i talarstolen. Det är det -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

153

Äng. ordningsstadga för riksdagens andra kammare. (Forts.)
ta avhållande moment, som gör, därom är jag övertygad, att mångå av kammarens
ledamöter avhålla sig från att gå upp i talarstolen. Och jag iir övertygad
om att om det i detta hänseende skedde en viss förändring^ kammarens
allmänna hållning, skulle flera av kammarens ledamöter tala från talarstolen
i stället för från sin plats.

Under nuvarande förhållanden, herr talman, tillåter jag mig att yrka bifall
till utskottets hemställan på denna punkt.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av momentet enligt utskottets förslag, dels ock pa bifall till den beträffande
momentet avgivna reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

Mom. 2:o och 3:o.

Godkändes.

§§ 14—23.

Godkändes.

§ 24.

Morn. l:o i denna paragraf lydde enligt utskottets förslag sålunda:

1 :o. Ledamot, som önskar erhålla ledighet från riksdagsgöromålen, skall
därom göra framställning hos kammaren. Sådan ledighet må ej beviljas för
längre tid än fjorton dagar, såvida ej särskilda omständigheter föranleda beviljande
av ledighet utöver nämnda tid. Är den, som ledighet undfått, ledamot
av utskott, skall genom kammarens kansli underrättelse därom meddelas
utskottets ordförande.

Beträffande detta moment hade reservation avgivits av herr Holmström,
som ansett, att momentet bort erhålla följande lydelse:

l:o. Ledamot, som önskar erhålla ledighet från riksdagsgöromålen, skall
därom göra framställning hos kammaren. Sådan ledighet må ej beviljas för
längre tid än fjorton dagar, såvida ej särskilda omständigheter föranleda beviljande
av ledighet utöver nämnda tid.

Sedan momentet föredragits, anförde:

Herr Holmström: Herr talman! Här har jag föreslagit, att den bestäm melsen

skall utgå, som säger: »Är den, som ledighet undfått, ledamot av utskott,
skall genom kammarens kansli underrättelse därom meddelas utskottets
ordförande.» Det är ju på det sättet, att för var och en, som får ledighet fran
riksdagsgöromålen, skall det skrivas ett papper inne pa kansliet^ och detta
papper skall sedan skickas till vederbörande ledamots utskott. Detta torde
inte alls ha någon som helst praktisk betydelse för utskottet, eller för dess ordförande.
Under de fyra år, då jag var ordförande i andra tillfälliga utskottet,
var elen encia nytta, jag hade av dessa papper, att jag kunde använda baksidorna
till att skriva på. Men det var också den enda nyttan.

Det är ju i praktiken så, att när en ordinarie ledamot fått ledigt, talar han
vid en suppleant och gör upp med denne, att han skall svara för hans plats
under den tid, han är ledig. Den nu föreslagna bestämmelsen vållar kansliet
ofantligt mycket skrivarbete och naturligtvis även delvis kostnader, fullkomligt
i onödan. Det kan betraktas som en rationaliseringsåtgärd, att man tar
bort denna bestämmelse, en rationaliseringsåtgärd, vilken emellertid inte, som

154

Nr 48.

Lördagen dan 17 juni e. m.

Äng. ordningsstadga för riksdagens andra kammare. (Forts.)
en. hel del andra sådana åtgärder, kan föra med sig någon arbetslöshet, utan
endast har den nyttan, att den kan medföra litet mindre besvär för kansliet.

Men detta arbete är onödigt även av ett annat skäl. Kammarens ärade ledamöter
ha naturligtvis reda på att det finns »Reglementariska föreskrifter för
riksdagen». Ha kammarens ärade ledamöter reda på och följa dessa föreskrifter
i vad som stadgas i § 6? Där säges: »Ledamot av utskott, vilken av
förfall varder hindrad att sammanträde bevista, bör hos utskottets ordförande
eller sekreterare göra anmälan därom så tidigt, att suppleant må kunna i hans
ställa inkallas.» Alltså åligger det varje ledamot, som får ledighet, att underrätta
utskottets ordförande personligen örn att han har fått ledighet, så att
suppleant skall kunna inkallas. Detta är en anmälningsskyldighet, som jag
förmodar, att ^ytterst få av kammarens ärade ledamöter följa. Men formellt
förekommer sålunda, dubbel anmälningsskyldighet, dels från ledamoten själv,
dels från kansliet, något som jag finner fullkomligt onödigt och som vållar
alltför mycket arbete.

Därför vill jag, herr talman, yrka bifall till min reservation på denna punkt.

Herr Hallén: Jag skall be att i korthet få yrka bifall till utskottets formulering
av paragrafen. Det är nog inte så, som herr Holmström säger, att det
där ordet »förfall» avser vanlig ledighet, utan därmed menas verkligt tillfälligt
förhinder. Så har man mångenstädes tolkat det, och för övrigt vill jag
nämna, att bestämmelsen fyller en viss uppgift. Särskilt i ständiga utskott med
ledamöter från olika kamrar — det kunna våra egna utskottsordförande vitsorda
— har utskottsordföranden vid flera tillfällen haft nytta av att få detta
meddelande örn ledighet, då han kan behöva planera arbetet inom utskottet med
hänsyn till vissa ledamöter. Han får nu genom detta papper reda på de ledigheter,
som beviljats i en kammare.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag till lydelse av förevarande moment, dels ock
på godkännande av momentet enligt den lydelse, som föreslagits i den vidkommande
detsamma avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och blev
utskottets förslag till lydelse av momentet av kammaren bifallet.

Mom. 2:o—Lo.

Godkändes.

§ 25; rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan bifölls i vad den icke blivit besvarad genom kammarens
beslut i fråga om förslaget till ordningsstadga.

§ 24.

Föredrogos vart efter annat

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensions- och indragningsstaterna; -

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

155

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade änkor
och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 5 juni 1909 angående konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2, 5 och 6 §§ lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension, m. m., jämte i ämnet väckta motioner: nr

65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa bestämmelser
i fråga örn rätt till pension för chefen för stuteribyrån hos lantbruksstyrelsen
;

nr 66, angående användande av riksbankens vinst för år 1932; och

nr 67, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av väckt motion om utredning
rörande jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna
i lagen angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att
förvärva fast egendom.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och memorial hemställt.

§ 25.

Vidare föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av väckt Rörande visa
motion rörande viss ändring av lagen den 10 oktober 1913 (nr 239) angående
köttbesiktning och slakthus; samt anförde därvid: dekötCbeåiU Herr

Pettersson i Dahl: Herr talman! Denna fråga sammanhänger med

den av kammaren nyligen behandlade frågan angående främjande av avsättningen
av kött och fläsk. Det är naturligtvis så, att skall denna förordning
vinna åsyftad verkan, måste kött och fläsk bli underkastat kontroll. Detta
har ju också påpekats av såväl jordbruksutredningen som av chefen för jordbruksdepartementet
i hans här framlagda förslag. Det är många landsortssamhällen,
som lia begärt att få denna köttkontroll men inte kunnat få densamma.
Nu har departementschefen här liksom utskottet ställt i utsikt, att ett
förslag skulle kunna föreläggas nästa års riksdag. _ Jag vill då endast hemställa,
att detta förslag måtte kunna bli framlagt i så god tid, att det verkligen
kommer till nästa år riksdag.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Andersson i Lindome: Herr talman! Jag blev verkligen mycket

överraskad, då jag läste den motion som mina länskamrater från bondeförbundet
väckte. För min del anser jag, att det är alldeles onödigt och även ett stort
obehag för folket ute i socknarna, att de skola tvingas företaga besiktning på
sådana djur, som de slakta för egen räkning. Örn en familj slaktar en^ hushållsgris,
en kalv eller dylikt, skall besiktning nödvändigt ske. Det må väl
ändå räcka, att sådana djur som säljas besiktigas. Jag kan icke annat än
uttala min förvåning över att ett dylikt förslag kan komma fram, och det kan
naturligtvis icke vara ett jordbruksintresse, att ett förslag av denna art framföres.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Motionen avser icke alls något

tvång, utan meningen är, att de kommuner, som vilja anordna dylik besiktning,

Äng. vissa
ändringar i
lagen örn arbetstidens
begränsning.

156 Nr 48. Lördagen den 17 juni e. m.

Rörande viss ändring av lagen angående köttbesiktning och slakthus.

(Forts.)

skola lia rätt att göra detta. Det torde också vara klart för alla, att skall lagen
ha den verkan, som är åsyftad, måste det mesta möjliga av vad som slaktas
och säljes bli underkastat kontroll. I annat fall blir det alldeles säkert så, att
det sker s. k. vedbodslakt, d. v. s. slaktarna komma att kringgå bestämmelserna.
Jag kan icke finna, att den föreslagna anordningen .skulle vara till olägenhet
för lantbrukarna utan tvärtom. Herr Andersson i Lindome har i detta fall
fullkomligt fel.

Herr Eriksson i Toftered: Herr talman! Jag får säga, att om herr Andersson
i Lindome blev förvånad, när han fick se motionen, blev jag inte mindre
förvånad över hans anförande nu. Jag kunde icke tro, att herr Andersson
fattade motionen så, att vår avsikt skulle vara, att de djur, som slaktas för att
användas i hemmen, skulle falla under besiktningstvånget.

Det finns en hel del stora samhällen — stationssamhällen liksom mindre
städer — som icke infört köttbesiktningstvånget. Därtill kommer att åtskilliga
landsortsslaktare slakta och föra omkring kött i bilar samt sälja det i samhällena
och landsbygden runt omkring, utan att någon besiktning sker. I alla
dessa fall kommer sålunda ingen avgift att tillföras den härför avsedda fonden.

Jag är som sagt mycket förvånad över att herr Andersson i Lindome kunnat
fatta motionen på det sätt han gjort. För min del vill jag understryka betydelsen
av att regeringen beaktar denna fråga, när lagförslaget en gång kommer
att utformas.

.Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 26.

Härefter förelåg till avgörande andra lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning
av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn arbetstidens
begränsning.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 79 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. och nr 252 av herrar Hagberg i
Luleå och Brädefors.

I motionen 11:79 hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte anhålla örn utarbetande och framläggande för 1934 års riksdag av
förslag dels till sådana ändringar av lagen om arbetstidens begränsning, att
arbetstiden för arbetare i normalt arbete fastställdes till högst 7 timmar per
dygn och högst 40 timmar i veckan och för arbetare i särskilt tungt eller
hälsofarligt arbete och där s. k. skiftgång kontinuerligt förekomme samt för
arbetare under 18 år till högst 6 timmar per dygn och 36 timmar i veckan, dels
ock till sådana ändringar, att lagens tillämpningsområde utvidgades att omfatta
samtliga arbetargrupper, som nu icke vore inbegripna under lagens
bestämmelser, och att övertidsarbete medgåves endast vid sådana särskilda
arbetstillfällen, då genom natur- eller olyckshändelse, eller annan omständighet,
som ej kunnat förutses, fara förelåge för liv, hälsa eller egendom.

I motionen II: 252 har föreslagits, »att riksdagen beslutar örn att i arbetstidslagen
införes ändringar, som innebär fastställandet av 7-timmarsdag
med 40-timmarsvecka, 6-timmarsdag i hälsofarliga yrken och för ungdom
under 18 år, saint 8-timmarsdag för lant- och skogsarbetarna och att denna arbetstidsförkortning
måste förbindas med full lönekompensation».

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

157

Ang. vissa ändringar i lagen om arbetstidens begränsning. (Forts.)

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Norman, Magnusson i Kalmar
och Hage, fru Nordgren samt herr Hermansson, vilka hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsamma åtgärder i
syfte att bringa lagen örn arbetstidens begränsning i sådan överensstämmelse
med den år 1919 av internationella arbetsorganisationens konferens i Washington
antagna konventionen angående begränsning av arbetstiden i industriella
företag, att denna kunde av Sverige ratificeras.

Utskottets hemställan föredrogs, och yttrade därvid:

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Den fråga, som här före ligger,

omfattar ett av de viktigaste problem arbetarklassen för närvarande
har att brottas med. Genom den rationalisering av produktionsmetoderna,
som på alla områden genomförts och än mera kommer att genomföras, bli
massor av arbetare för all framtid ställda utanför produktionsprocessen, därest
icke en rationell reglering och förkortning av arbetstiden blir genomförd.
I vissa andra länder är denna fråga också upptagen till allvarlig prövning.
och de meddelanden som föreligga, vittna örn, att knappast något lands
myndigheter visar en sådan likgiltighet för detta problem, som vad fallet är
här i landet.

Jag förstår ju emellertid, att sådan stämningen nu är här i kammaren pa
morgonkröken, det naturligtvis är omöjligt att vinna gehör för kravet på en
saklig behandling av frågan. Jag skall därför, herr talman, inskränka mig
till att hänvisa till motiveringen i vår motion och till de synpunkter, som
vi anfört då denna fråga tidigare behandlats här i kammaren.

Med detta ber jag att få yrka bifall till vår motion.

Herr Brädefors: Herr talman! Eftersom jag är en av motionärerna i föreliggande
fråga, vill jag endast i korthet yrka bifall till motionen nr 252.
Utskottet motiverar sitt avslagsyrkande med att motionärerna icke anfört
några skäl för sin ståndpunkt. Det torde emellertid vara ganska tydligt även
för utskottets ledamöter, att den stora arbetslöshet, som för närvarande råder,
är skäl nog för en förkortning av arbetstiden.

Jag yrkar som sagt bifall till den av mig och herr Hagberg i Luleå väckta
motionen.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att i korthet få yrka bifall till den

reservation, som avgivits av herrar Norman och mig m. fl., däri vi kräva, att
Washingtonkonventionen skall snarast möjligt ratificeras. Detta innebär, att
vi gå in för att 8-timmarslagen skall mera undantagslöst i första hand komma
i tillämpning. Jag skall inskränka mig till detta yrkande.

Herr Aronson: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att yrka bifall
till vad utskottet hemställt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 ;o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till motionen II: 79, 3:o) bifall
till motionen II: 252 och 4:o) bifall till den vid utkitandet fogade reservationen;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

158

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

§ 27.

Äng. reglering Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört jordbruksutskottets
ruin bockar utlåtande, nr 105, med anledning av Kungl. Maurts proposition angående regTäUningen
“av bering av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl.

potatismjöl. j en till riksdagen den 29 maj 1933 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 263, hade Kungl. Majit under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
örn tillverkning av potatismjöl.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herr Carlström, som yrkat avslag
på den föreliggande propositionen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Carlström: Herr talman! Herrarna kunna taga saken ganska lugnt
— jag ämnar icke tala så länge som herr Lithander i Hornborgamålet. Jag
har, såsom framgår av betänkandet, avgivit en reservation i förevarande
ärende, och jag skall be att med några ord få motivera varför jag gjort
detta.

Det är ju på det sättet, att stärkelsefabrikanterna i Sydsverige ingått med
hemställan till- Kungl. Majit, att förslag skulle framläggas örn att de för
sin del skulle få monopol på sin tillverkning här i landet. Jag måste säga,
att då jag läste den kungl, propositionen greps jag av en viss förundran —
fastän man nu för tiden icke gärna förvånar sig över någonting. Jag kan
förstå — och jag har varit med på det —■ att vi under de senare åren måst
tillgripa en del åtgärder för att skydda jordbruket för utländsk konkurrens
i fråga om vissa livsmedel. Vi ha gått in för att skydda t. ex. sockerbetsodlingen
och brödspannmålen, och detta i första hand därför att vi velat
tillgodose landets eget behov av ifrågavarande varor och för att vi på detta
sätt skulle få vår handelsbalans att visa ett bättre resultat, men även därför
att vi velat bereda arbetstillfällen åt landets egen befolkning. Då det gäller
produktionen av stärkelsemjöl är det på det sättet, att utlandet för några år
sedan fullständigt utestängdes från att konkurrera med oss. Vi ha ett tullskydd,
som utestänger varje möjlighet för utlandet att här komma in på den
inländska marknaden, och sålunda ha vi ingen anledning att ur den synpunkten
monopolisera tillverkningen i fråga. Detta är första gången man här
i riksdagen går in för att lämna en viss grupp av företagare möjlighet att
bestämma, hur mycket av den vara, vederbörande tillverka, som skall få
produceras, eller hur många som skola få släppas in på detta område. Det
gäller härvidlag en ganska viktig princip, och fastän, som jag sade i början
av mitt anförande, man icke förundras över någonting, måste man ändå tycka,
att det vore välbetänkt med en utredning beträffande vart det kan leda, för
den händelse man nu slår in på den ifrågasatta vägen. En vacker dag kanske
skåningarna komma och säga, att det är icke lämpligt att vi odla brödsäd mer
än i denna provins, varför de be att få förbehålla sig den rättigheten för sin
del. Eller vad hindrar, att någon industriföretagare i landet —• de lia ju
i regel genom sammanslutningar monopoliserat marknaden för sin räkning i
landet inom många grenar förut — kommer och ber, att staten skall hjälpa
till så att vederbörande får behålla tillverkningen för sig själv. Då det gäller
brännvin och tobak ha vi ju för all del monopol, men fastän brännvinet är
släkt med stärkelsen -och kommer från potatisen, trodde jag icke, att det var

Lördagen den 17 juni e. in.

Nr 48.

159

Ang. reglering av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl. (Forts.)
nödvändigt att man även beträffande den varan skulle tillgripa samma åtgärder.
Man har från Sydsverige ofta åberopat, att lantbrukarna måste organisera
sig för att få en stark ställning, oell man bär därnere, där man bor
nära varandra och har stora möjligheter att stå i kontakt med varandra, kommit
ganska långt i avseende å organisationen. I detta fall har man givit
upp hoppet. Man kan icke själv åstadkomma en tillräckligt stark organisation
för att förhindra, att för mycket av ifrågavarande produkt kommer i
marknaden.

Jag förstår, att det kanhända icke är stor anledning att nu uppehålla sig
länge vid detta ämne. Det är väl tillrättalagt redan förut, att saken skall
gå igenom. Vad som sker dessa dagar i riksdagen, sker icke »av en slump»
utan efter ett väl upplagt schema, och även örn det är så, att rätt mycket av
det man nu beslutar kan anses litet egendomligt, sker det i alla fall. Det hör
till uppgörelsen.

Jag avslöjar egentligen ingen hemlighet, då jag säger, att inom utskottet
stämningen för denna sak var ganska låg. Man sade litet var, att jag hade
rätt, men när det gällde, gick man med på vad Kungl. Maj :t föreslagit. Det
kan ju hända, att det är bäst och säkrast att i vissa avseenden stå ensam,
men för att jag ändå skall få utrönt, örn det finns någon mera här i kammaren,
som hyser samma mening som jag i denna fråga, .skall, jag tillåta
mig att begära votering. Herr talman, jag yrkar bifall till min reservation.

Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Vid denna tidpunkt, klockan är ju
V*3 på morgonen, skall jag tillåta mig säga endast ett par korta ord. Jag har
samma principiella uppfattning som herr Carlström nyss framfört, men jag
måste säga att, med kännedom örn hurudana förhållandena äro i de orter där
denna tillverkning förekommer, kan jag icke annat än hemställa örn bifall till
utskottets förslag. Jag tror örn herr Carlström haft personlig erfarenhet örn
hur bedrövligt det varit för dessa tillverkare hade även herr Carlström biträtt
ett statsingripande såsom det enda möjliga att bringa dessa olidliga förhållanden
till en bättre ordning.

Så ett enda ord örn motiveringen — jag skall be att i det avseendet få vända
mig till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet. Motiveringen
förefaller mig litet beklaglig; den är något svår att fatta, så vitt jag kan bedöma,
och enligt min uppfattning är den mindre lyckad. Utskottet talar på
sidan 7 örn rätten att meddela tillverkningslicens, en sak som jag anser vara
det primära i hela detta förslag och en sak som man måste få klarlagd så
rättvist som möjligt — jag förmodar att alla äro ense om, att det. hela skall
ordnas rättvist. Utskottet yttrar: »Rätten att lämna tillverkningslicens synes
utskottet icke böra överlåtas åt den nu existerande sammanslutningen, Sveriges
stärkelseproducenters förening u. p. a. med mindre än en allmännare anslutning
sker till denna förening.» Nu är det så, att till denna förening äro anslutna
de allra flesta fabrikerna, medan de övriga, som jag förmenar äro orsaken
till att förhållandet är så beklagligt som det är på detta område, — driva
en osund konkurrens med sina yrkesbröder. Längre fram fortsätter utskottet:
»Därest emellertid bland potatismjölstillverkarna skulle komma till stånd en
sammanslutning, som verkligen kunde väntas opartiskt och ändamålsenligt tillvarataga
alla med licensgivningen förbundna intressen, bör hinder givetvis
icke föreligga för Kungl. Maj:t att överlåta rätten att meddela tillverkningst
ill stånd åt en dylik sammanslutning.» Jag tror det möter stora svårigheter
få alla tillverkare med i en sammanslutning, erfarenheten från gången^ tid
talar mot ett sådant antagande, och jag vill därför rikta till herr statsrådet

160

Nr 48.

Lördagen den 17 juni e. m.

Ang. reglering av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl. (Forts.)
den vädjan, att när han går att utforma förordningen han snarast möjligt tillsätter
den omförmälda nämnden och att denna nämnd bland annat får i uppdrag
taga befattning med licensgivningen. Jag tror, att detta är det enda
riktiga, och en sådan opartisk nämnd komnrer att verka auktoritativt bland
producenterna och detta är välbetänkt när förordningen föres ut i praktiken.

Det var bara detta jag har velat framhålla och jag är tacksam örn herr statsrådet
ville vid avgörandet av detta ärende fästa något avseende vid vad jag i
korthet tillåtit mig att andraga.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Carlström
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 105, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 28.

Slutligen föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1933/1934 jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden;
samt

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dels dyrtidstillägg åt föreståndare och lärare vid lantmannaskolor,
lanthushållsskolor och lantbruksskolor, dels ock tillskott till
dyrtidstillägg till vissa lantmätare.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 29.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 306, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående stöd åt Hellefors
Bruks Aktiebolag; och

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande av
visst belopp ur fonden för mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 till avlyftande av kassans skuld till riksbanken.

Lördagen den 17 juni e. m.

Nr 48.

161

§ 30.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:

nr 128, i anledning av Kungl. Marits proposition angående viss utfästelse
gentemot Stockholms Enskilda Bank;

nr 132, i anledning av väckt motion om viss engångsersättning till änkefru
Emma Kleberg;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn ersättning
för debitering och uppbörd av landstingsmedel m. m.; och

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader m. m.;

bevillningsutskottets memorial, nr 76, angående ersättning åt av utskottet
vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden;

första lagutskottets utlåtande, nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret
1933/1934 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt
kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av
prästerliga emeritilöner ;

särskilda utskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211, 212 och 216
gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten
samt till bekämpande av arbetslösheten jämte i dessa ämnen
väckta motioner;

nr 18, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition nr 209 med förslag
till förordning örn erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 210 med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) örn försäkringsavtal; nr

20, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 215 angående anslag
till vissa kostnader för arbetslöshetsförsäkringens organisation m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 21, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition nr 213 med förslag till
lag om offentlig arbetsförmedling m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 22, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/1934 av vissa
anslag för offentliga arbeten m .m.;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn kvarlåtenskapsskatt m. m. ävensom i ämnet väckta motioner; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till avskrivning av visst i fonden för förlag till statsverket
ingående lånekapital; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts memorial, nr 7, i anledning av
väckt motion, I: 159, '' angående ytterligare åtgärder för bekämpande av
smugglingen av alkoholvaror.

§ 31.

Justerades protokollsutdrag.

Andra kammarens protokoll 19SS. Nr 48.

162

Nr 48.

Söndagen den 18 juni.

§32.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Beck under 2 dagar
fr. o. m. den 18 juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.36 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Söndagen den 18 juni.

Kl. 10 f. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 128 samt
132—134.

§ 2.

Vid härefter skede! föredragning av bevillningsutskottets memorial, nr 76,
angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade
biträden biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 3.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda första lagutskottets utlåtande
nr 54 och särskilda utskottets utlåtanden nr 17—24.

§ 4.

Vidare föredrogs och lades till handlingarna andra kammarens andra tillfälliga
utskotts memorial, nr 7, i anledning av väckt motion, 1:159, angående
ytterligare åtgärder för bekämpande av smugglingen av alkoholvaror.

§''5.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Johansson i Uppmälby, som yttrade:
Herr förste vice talman. Jag tillåter mig hemställa att kammaren måtte besluta
att på morgondagens föredragningslista bland två gånger bordlagda ärenden
först uppföra särskilda utskottets utlåtande nr 17, därefter samma utskotts
utlåtande nr 16 samt övriga särskilda utskottets utlåtanden i den ordning de
äro upptagna på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Söndagen den 18 juni.

Nr 48.

163

§ 6.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 17 juni 1933.

Anmäldes, att sedan herrar deputerade vid sammanträde den 13 juni antagit
korrespondenten N. G. Hj. Julin till kanslist för tiden fr. o. m. den 14 juni
till riksdagens slut, Julin denna dag blivit förordnad till stenograf hos riksdagens
första kammare; och beslöto herrar deputerade att i den sålunda uppkomna
ledigheten förordna e. o. hovrättsnotarien G. A. H. Tits till kanslist för
tiden fr. o. m. denna dag till riksdagens slut.

Som ovan

In fidem
Per Cronvall.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.10 f. m.

In fidem
Per Cronvall.