1933. Andra kammaren. Nr 42 (Riksdagens protokoll 1933:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1933. Andra kammaren. Nr 42.

Fredagen den 26 maj.

Kl. 4 e. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, enligt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 259,
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges
riksbank.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
tillkännagivit, att han vid morgondagens plenum ämnade
besvara herr Olofssons i Digernäs interpellation i anledning av byggnadsstyrelsens
inskridande mot ett å kyrkostämma i Sunne församling i Jämtland
fattat beslut rörande kyrkans förseende med nya bänkar.

§ 4.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 258, nied förslag till förordning
angående mjölkavgift, m. m.; och

till statsutskottet propositionen, nr 256, angående viss utfästelse gentemot
Stockholms Enskilda Bank.

§ 5.

Vid härpå skedd föredragning av herr Nilssons i Antnäs vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa spörsmål rörande
pågående införsel av jordbruksprodukter från Finland till vissa delar
av Norrbottens län blev berörda anhållan av kammaren bifallen.

§ 6.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 34—36 och statsutskottets utlåtanden nr 101—lil.

Andra kammarens protokoll 1933. Nr 1

Nr 42.

Fredagen den 26 maj.

§ 7.

Vidare föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 47, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande i anledning av
väckt motion örn tull å liljekonvaljerötter m. m.; och blev den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen av kammaren godkänd.

§ 8.

Slutligen föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bevillningsutskottets betänkanden
nr 48 och 49, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 34—42,
första lagutskottets utlåtanden nr 51 och 52, andra lagutskottets utlåtande
nr 31 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 91—95.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ordet lämnades härefter till herr Holmström, som yttrade: Herr talman!

Beträffande föredragningslistan för morgondagens plenum tillåter jag mig
föreslå, att bland två gånger bordlagda ärenden främst må uppföras första
lagutskottets utlåtande nr 51, konstitutionsutskottets utlåtande nr 36 och statsutskottets
utlåtande nr 105 i nu angiven ordning, ävensom att i sammanhang
med punkten 13 i statsutskottets utlåtande nr 105 må föredragas andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

Denna hemställan bifölls.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Englund under 5 dagar fr. o. m. den 27 maj,

» Hallén » den 29 maj,

» Gustavson i Sala » > 27 » och

» Sandström » 3 dagar fr. o. m. den 28 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Lördagen den 27 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Leo, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Olofsson i Digernäs — under
åberopande av en utav honom tidigare till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framförd interpellation, vari påtalades av byggnadsstyrelsen
vidtagen, uti interpellationen närmare omförmäld åtgärd i ett ärende
angående ny bänkinredning i Sunne kyrka i Jämtland — till mig framställt
följande frågor:

Godkänner herr statsrådet byggnadsstyrelsens här relaterade åtgärd?

Om så icke är, är statsrådet då villig att hjälpa Sunne kommun ifrån detta
bryska förmynderskap samt söka förhindra att flera kommuner komma i
samma belägenhet?

Inledningsvis vill jag erinra om gällande bestämmelser i ämnet:

I kungörelse den 26 november 1920 med föreskrifter rörande det offentliga
byggnadsväsendet — vilken kungörelse ersatt vissa äldre förordningar av
1776, 1882 och 1885 — stadgas i § 33:

»Kyrka, kapell, gravkor, begravningskapell, klockstapel, församlingshus
eller till dylik byggnad hörande fristående fast minnesmärke eller särskild
byggnad, såsom fristående torn, portal eller kyrkogårdsmur, må icke utan
Kungl. Maj :ts medgivande användas till annat ändamål eller överlåtas.

Byggnad, varom i första stycket förmäles,_ eller till densamma hörande inredning
må ej heller i sin helhet eller delvis rivas, flyttas eller förändras eller
bindande förberedelse till sådan åtgärd vidtagas, med mindre tillstånd därtill
meddelats, i fråga örn med nybyggnad jämförlig förändring av kyrka eller
kapell, av Kungl. Maj :t och i övriga fall av byggnadsstyrelsen, efter samråd,
där ärendets beskaffenhet därtill föranleder, med riksantikvarien. Uppstå mellan
byggnadsstyrelsen och riksantikvarien olika meningar, skall dock frågans
avgörande alltid hänskjutas till Kungl. Majit.

Utan hinder av vad i^ denna paragraf stadgas må till vanligt underhållsarbete
hänförlig eller brådskande reparationsåtgärd verkställas, men skall anmälan
därom ofördröjligen göras hos byggnadsstyrelsen, där icke reparationsåtgärden
är av obetydlig beskaffenhet.»

Denna lydelse erhöll här förevarande paragraf genom kungörelse den 21
oktober 1921 i samband med vidtagande av en rad åtgärder, som avsågo att
genom decentralisation till vederbörande myndigheter minska antalet av de
ärenden, för vilkas avgörande krävdes beslut av Kungl. Maj :t. I paragrafens
tidigare avfattning voro samtliga i första och andra styckena omförmälda
frågor underställda Kungl. Maj :ts prövning.

Enligt nu angivna stadgande skola alltså alla restaureringar och förändringar
av kyrkobyggnader eller till sådan byggnad hörande inredning gran -

skär i
interpellation.

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Svar å interpellation. (Forts.)

skås av byggnadsstyrelsen oell beträffande äldre kyrkor även av riksantikvarien
samt dylika arbetens utförande vara beroende av tillstånd från byggnadsstyrelsens
sida, där icke Kungl. Maj :t förbehållit sig att avgöra frågan.

Vad angår det fall, som omförmälts i interpellationen, förhåller det sig, enligt
vad jag inhämtat, på följande sätt.

Den 3 januari 1933 ingav vederbörande kyrkoherde till byggnadsstyrelsen
förslag till nya bänkar i Sunne kyrka, vilka avsetts att av en medlem av församlingen
skänkas till denna. Som det ingivna förslaget, enligt vad byggnadsstyrelsen
meddelat mig, var ofullständigt, och tillräckligt belysande material
saknades i byggnadsstyrelsens arkiv för att lämpligheten av en förändring
av bänkinredningen skulle kunna bedömas, anmodades kyrkoherden av
byggnadsstyrelsen att komplettera handlingarna med plan över bänkkvarterens
ordnande samt ritning av de nuvarande bänkarna. Sedan ritning jämte
fotografi kommit byggnadsstyrelsen tillhanda den 10 januari 1933, remitterades
ärendet samma dag till riksantikvarien.

Efter hörande av länsantikvarien Festin i Östersund anförde riksantikvarien
i yttrande den 31 januari 1933, bland annat, att förslaget till förändring
av bänkinredningen vore i sin nuvarande utformning mindre lyckligt för interiören,
vars lugna och vackra hållning i hög grad vore beroende av bänkinredningens
slutna fasader; att såsom förslaget avsåge sönderdela dessa sistnämnda
genom att anordna öppna bänkar måste enligt riksantikvariens mening betecknas
såsom olämpligt. Riksantikvarien avstyrkte för sin del det föreliggande
förslaget, men hemställde, att byggnadsstyrelsen måtte låta omarbeta
detsamma, så att önskad bekvämlighet i bänkarna kunde ernås utan de slutna
bänkfasadernas borttagande.

Med anledning härav och då byggnadsstyrelsen även för sin del fann det
inlämnade förslaget otillfredsställande utformat, utarbetades inom styrelsen
ett förslag till ombyggnad av den nuvarande bänkinredningen i syfte att, med
bibehållande av slutenheten, åstadkomma ökad bekvämlighet och bereda större
lättåtkomlighet för rengöring inne i bänkkvarteren. Förslaget åskådliggjordes
å ritning. I skrivelse den 17 februari 1933, med vilken förslaget överlämnades
till församlingen, beskrev styrelsen detsamma på följande sätt: »Enligt
detta sålunda omarbetade förslag har bänkavståndet samt bredden å gavlar
och sitsar ökats, varjämte bänkryggarna, vilkas under sitsarna befintliga
del borttagits, lutats bakåt. Breddning av gavlar och sitsar är avsedd att
åstadkommas genom pålimning av nytt trä. Höjden på de bjälkar, i vilka
gavlar och bänkskärmar äro infästade, minskas och nytt golv på lämpligt isoleringsmaterial
lägges inne i bänkkvarteren i jämnhöjd med bjälkarnas översida.
Gavlar, dörrar och skärmar måste genom dessa åtgärder ökas något
nedåt, motsvarande bjälkarnas minskning, vilket åstadkommes genom pålimning
med nytt trä.» Vidare hemställde styrelsen i samma skrivelse den 17
februari 1933 att församlingen måtte taga frågan om ny bänkinredning under
förnyat övervägande.

Såvitt tillgängliga uppgifter utvisa, avser byggnadsstyrelsen alltså icke
att, såsom interpellanten säger, församlingen skall få »lia kvar sina omoderna
och högst opraktiska bänkar», men väl har styrelsen givit uttryck för den meningen,
att den nuvarande anordningen med bänkdörrar bör bibehållas även
efter bänkarnas modernisering och ombyggnad i övrigt.

Enligt vad jag inhämtat, har något svar å byggnadsstyrelsens nyssnämnda
skrivelse till församlingen ännu ej ingått, och något beslut i frågan föreligger
alltså icke.

Under dessa förhållanden skulle uppenbarligen ett ståndpunktstagande redan
nu från min sida innebära ett föregripande av ärendets fortsatta hand -

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Svar å interpellation. (Forts.)

läggning och icke minst av den omprövning hos Kungl. Maj :t, som kommer att
ske, därest ett byggnadsstyrelsens beslut i saken blir i vederbörlig ordning
överklagat.

I övrigt vill jag endast tillägga, att byggnadsstyrelsen -— såsom av det
förut sagda framgår — när den företagit en granskning av det här föreliggande
förslaget, endast fullgjort vad densamma jämlikt gällande författningar
åligger.

De i det föregående återgivna bestämmelser, vilka reglera byggnadsstyrelsens
verksamhet på här förevarande område, hava tillkommit, bland annat,
för att skydda våra kyrkors nedärvda skönhetsvärden samt ofta rika oell kulturhistoriskt
värdefulla inredningar av olika slag. Dessa bestämmelser förefalla
att på det hela taget hava väl fyllt sitt syfte, och någon anledning att
nu överväga en jämkning i desamma synes mig icke föreligga.

Såvitt jag kunnat finna, förbinder tillika byggnadsstyrelsen sin granskande
och kontrollerande verksamhet i här förevarande hänseenden nied en rådgivande
och lärer därvid sträva efter att ernå samförstånd med församlingarna
i syfte att tillgodose praktiska önskemål utan åsidosättande av de intressen,
byggnadsstyrelsen enligt gällande författningar har att bevaka.

Med vad jag sålunda anfört har jag, såvitt sig nu göra låter, besvarat den
framställda interpellationen.

Vidare anförde

Herr Olofsson i Digernäs: Jag får till herr statsrådet och chefen för

kommunikationsdepartementet uttala mitt varma tack för att jag fått svar på
min interpellation, och jag tackar särskilt för att svaret kommit så raskt —
jag ber att få tala örn att jag redan i går afton fick del av svaret. Det hade
också varit ledsamt, örn icke något svar alls kommit, såsom det skedde med
min först framställda interpellation.

Av interpellationen som av svaret på densamma framgår, att det är striden
örn bänkdörrarna i Sunne kyrka, det gäller, och att det är riksantikvarien,
som så att säga fällt utslaget hos byggnadsstyrelsen. Detta hade man kunnat
förstå, om det funnits något förnuftigt motiv för detsamma, men, såsom
jag i interpellationen påpekat, ha dessa dörrar varken antikvitets- eller fornvärde,
och att så är förhållandet, torde ingen bestrida. Varför skall Sunne
församling tvingas att ha kvar dessa dörrar, då Refsunds församling fått
.lov att sätta in nya bänkar utan dörrar och av samma typ, som Sunne församling
nu vill ha? Tillåt mig också fråga: Varför ha de flesta kyrkorna
här i Stockholm inga bänkdörrar? Jag förmodar, att det är därför, att de äro
så opraktiska.

Nu har Sunne församling icke givit något svar på det förslag till bänkar,
som uppgjorts av byggnadsstyrelsen, och det är nog ovisst, örn något svar ens
kommer, men kommer ett svar, så lär det nog bli ett avslag. Det torde väl
ingen vilja bekosta dessa bänkar, dels för att dessa bänkar enligt styrelsens
förslag bli dyrbarare än de av församlingen godkända, och dels därför att de
bli så omoderna. Resultatet lär nog bli, att Sunne församling får behålla
sina omoderna och högst opraktiska bänkar tack vare opraktiska antikvarier.

Till byggnadsstyrelsen skulle jag vilja säga, att den ej bör fästa alltför
mycket avseende vid vad herrar antikvarier säga och tänka. De ha tydligen
ett något underligt huvud för sig. Jag kan omöjligt godkänna den åtgärd,
som byggnadsstyrelsen med som sagt herr riksantikvarien i spetsen vidtagit
i denna fråga.

Jag har ingenting vidare, herr talman, att tillägga.

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Ang. krigsdomstolar
och
rättegången
därstädes.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 259, med förslag till lag om ändrad lydelse av
6 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank.

§ 3.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, dels ock i ämnet väckta motioner.

Grenom en den 17 mars 1933 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 223, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag med
vissa bestämmelser örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

I samband med denna proposition hade utskottet förehaft fem i anledning
därav väckta motioner, nämligen inom första kammaren nr 299 av herr Sandström
m. fl., nr 311 av herr Reuterskiöld och nr 314 av herr Carl A. Carlsson
samt inom andra kammaren nr 468 av herr Ossbahr m. fl. och nr 519 av herr
Ossbahr.

Utskottet hemställde

a) att förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas; samt

b) att ifrågavarande motioner 1:299, 1:311, 1:314, 11:468 och 11:519
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under a).

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Åkerman, Klefbeck och Hedlund
i Östersund, fru Östlund samt herrar Olsson i Mellerud och Johnsson i
Kalmar, vilka hemställt, att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Schlyter: Herr talman,

mina herrar! Jag har tidigare ett par gånger under riksdagen haft tillfälle
att till första lagutskottet framföra min tacksamhet för den välvilliga behandling,
som justitiedepartementets förslag rönt i utskottet. Ett par gånger har
jag emellertid icke fått tillfälle härtill. Vissa mycket viktiga lagförslag ha
utan någon debatt i kamrarna blivit genomförda. Jag erinrar örn lagen örn
straffprocessuella tvångsmedel och lagstiftningen angående begränsning av
rätten till fullföljd i högsta domstolen av bötesmål. Den tacksamhet, som
jag således förut under riksdagen haft stor anledning att hysa till första lagutskottet,
kan jag tyvärr icke vidhålla i det ärende, som i dag är under behandling.
Jag kan icke finna, att utskottet har ägnat den kungl, propositionen
angående krigsdomstolarna den ingående prövning och det sakliga bedömande,
som jag haft anledning att hoppas.

Det lärer nu så mycket mindre kunna begäras av mig, att jag skall framlägga
de i decennier dryftade skälen för militärdomstolarnas avskaffande i
fredstid, som utskottsmajoriteten i sitt utlåtande icke med ett ord bestritt det
berättigade i detta gamla vänsterkrav. Bortsett från det principiellt oriktiga i
att ha specialdomstolar i brottmål för vissa grupper av medborgare, så utgöra
de militära domstolarna en alldeles onödig, dyrbar överbyggnad på de allmän -

Lördagen, den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
na domstolarna under fredstid. Förslaget går nu, bland annat, ut på att
även rättsskipningen i de militära målen skall läggas i händerna på erfarna
civila domare. Felet i den nuvarande organisationen är icke blott att man i
domstolar^ har satt in militära bisittare, utan att ett stort antal av de nuvarande
ledamöterna i krigsdomstolarne, många av auditörerna, sakna den allmänna
domareträning, som är ett oeftergivligt villkor för att domstolen skall
fungera fullt tillfredsställande. De bli så småningom högst ensidigt inriktade
i sin allmänna inställning till rättsskipningsfrågorna.

Örn jag nu får taga upp de invändningar, som utskottet gjort mot Kungl.
Maj :ts proposition, börjar utskottet med de konstitutionella betänkligheter,
som anförts mot förslaget. I denna fråga har ju förts ganska mycket väsen i
pressen och på andra håll. Utskottet har emellertid nöjt sig med att finna de
anförda konstitutionella betänkligheterna värda beaktande. Utskottet avfärdar
hela denna fråga på ett par rader, vilket tyder på att utskottet icke lägger
någon synnerlig vikt vid den konstitutionella sidan. Det kan jag mycket väl
förstå och finna riktigt. Jag vill erinra kammaren örn de två olika vägar,
som stått öppna för Kungl. Majit i formellt hänsende att gå fram på, när det
gäller att tillse den nya lagstiftningens överensstämmelse med gällande grundlag.
Den grundlagsbestämmelse, man har att beakta, är 20 § regeringsformen,
som talar örn att mål ifrån krigsdomstolarne skola fullföljas till högsta domstolen,
och att högsta domstolen vid behandlingen av dessa mål skall vara
biträdd av ett par militära bisittare. När nu fråga uppstod örn avskaffande
av de militära bisittarne i de lägre instanserna, måste man naturligtvis ställa
till sig den frågan, huruvida 20 § regeringsformen lade något hinder i vägen
för en dylik ändring i den allmänna kriminallagen. Efter undersökning av
saken kom regeringen till det resultatet, att något sådant hinder icke förelåg.
Man kunde emellertid gå fram på två olika vägar. Den ena vägen innebär,
att man formulerar den nya lagen så, att man avskaffar krigsdomstolarne i
fredstid. I dylikt fall funnes under fredstid inga mål, som komme från någon
krigsdomstol, och därmed försvunne i fredstid de militära bisittarne i högsta
domstolen. I 20 § regeringsformen står det ju endast, att när mål komma in
från en krigsdomstol, skola dessa bisittare vara där. Om då krigsdomstol endast
finns i krigstid, får alltså bestämmelsen tillämpas endast på det fallet.
Den andra vägen att gå fram på och den som propositionen stannat för var,
att man i enlighet med analogier på vissa andra rättsområden valde den terminologien,
att alla domstolar, som enligt den nya lagstiftningen skulle komma
att syssla med handläggningen av militära mål, betecknades med det gemensamma
namnet krigsdomstolar. I så fall behåller alltså den allmänna kriminallagen
den gamla termen. De militära målen komma då alltjämt, när de
fullföljas i högsta domstolen, att handläggas med biträde av militära bisittare.

Vissa obestridliga fördelar äro förende med en sådan anordning. I detta avseende
kan man peka på att det är lagtekniskt svårt att undvara den gemensamma
beteckningen, när man, såsom den kungl, propositionen, har valt att
behålla den nu gällande lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.
Då är det tydligt, att det lagtekniskt ställer sig lättare att alltjämt röra sig
med termen krigsdomstolar. De nya bestämmelserna kunna då lättare förenas
med de förut gällande och otydligheter undgås. När man måste begagna sig
av olika foraregler med avseende på olika lokala förhållanden — än anlitar
man en häradsrätt, iin en rådhusrätt, och när det gäller kustflottan inrättar
man en särskild domstol som skall ha sammanträde ute på fartyget — är det
synnerligen praktiskt att ha en dylik gemensam beteckning för dem alla.
Lagrådet har också i sitt utlåtande förklarat det vara rent terminologiskt
sett en fördel att begagna sig av detta uttryckssätt.

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)

En ytterligare fördel av denna terminologi är den, att man icke genom att
ändra den allmänna kriminallagen gör ändring i den genom grundlagen reglerade
ordningen för högsta domstolens sammansättning vid behandling av de
militära målen, liksom att, när det gäller frågan örn fördelningen av ämbetsgöromålen
mellan riksdagens justitieombudsman och militieombudsman, det
alltjämt kommer att gälla, att militieombudsmannen har att taga befattning
med de militära målen, då bestämmelserna i grundlagen angående hans ämbetsgöromål
även anknyta sig till begreppet krigsdomstolar. Man kan alltså
anföra en hel del fördelar, som äro förbundna med den i propositionen valda
terminologien.

Nu säger lagrådet härom, och det är just de konstitutionella betänkligheter,
som första lagutskottet åberopar: »Den omständigheten att i kriminallag termen
krigsdomstol tages i anspråk för att beteckna något helt annat än vad
därmed i äldre och alltjämt gällande författningar förståtts, torde icke utan
vidare vara avgörande för orubbade grundlagsbuds tolkning.»

Och så vänder sig lagrådet mot »att stifta en lag, vars konsekvenser i tilllämpningen
på områden av högsta betydelse lagstiftaren icke kan överblicka
och som ställer såväl landets högsta domstol som riksdagens ombudsmän inför
ömtåliga och svårlösta konstitutionella problem». Lagrådet har alltså icke
gjort gällande, att man icke kan ändra bestämmelserna i den allmänna kriminallagen
utan att samtidigt ändra grundlagen. Det finns icke ett ord i lagrådets
utlåtande, som kan läggas till grund för den uppfattningen, att det är
grundlagsstridigt att genomföra den nu föreslagna lagstiftningen. Vad lagrådet
säger är, att genom den nya lagstiftningen uppkomma tolkningssvårigheter
för högsta domstolen, då den skall avgöra, huruvida den skall lia militära
bisittare eller icke vid handläggningen av de militära målen. Det är
detta, som lagrådet finner vara olämpligt, nämligen att man lagstiftar på sådant
sätt, att dylika tolkningssvårigheter komma att uppstå.

Vad blir det då för olycka, örn en ovisshet föreligger på denna punkt? Högsta
domstolen måste träffa ett avgörande, när de militära målen komma dit.
Den måste bestämma sig för, huruvida den nya domstol, som enligt förslaget
handlägger dessa mål, är en krigsdomstol i grundlagens mening eller icke är
en krigsdomstol. Ett militärt mål fullföljes i högsta domstolen exempelvis
ifrån Stockholms rådhusrätt eller ifrån en häradsrätt uppe i Boden. Högsta
domstolen måste då med grundlagen framför sig bilda sig en mening, örn målet
i fråga kommer från en krigsdomstol eller från en allmän domstol. Svarar
domstolen, att målet kommer från en krigsdomstol, blir det militära bisittare.
Svarar domstolen, att målet icke kommer från en krigsdomstol i
grundlagens mening utan från en allmän domstol, så skall det icke vara några
militära bisittare. Det är denna knäckfråga, som högsta domstolen får avgöra.

Jag skulle ju kunna göra den anmärkningen, att åtminstone med den uppfattning,
som jag har i denna fråga, skulle jag icke anse det vara någon
olycka, vilket resultat högsta domstolen än komme till. Ett resultat måste
under alla omständigheter uppnås. Antingen bli de militära bisittarna sittande
kvar — så har jag tänkt mig det — eller också tolkar högsta domstolen
grundlagsparagrafen på ett annat sätt, i vilket fall de militära bisittarna försvinna.
Allra minst anser jag, att därmed någon olycka skulle ha skett.
Emellertid är det naturligtvis önskvärt, att när riksdagen skrider till en lagstiftning,
en sådan otydlighet icke kommer att föreligga, utan att man ger
klart besked om hur lagen skall tolkas. Jag vågar nu verkligen ha den meningen,
att när denna fråga skulle komma till avgörande i högsta domstolen,
så skulle det visa sig, att någon verklig svårighet för domstolen att träffa

Lördagen den 27 maj f. xn.

Nr 42.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
ett avgörande på samma grundval, som propositionen Ilar förutsatt, icke skulle
komma att föreligga.

Sedan lagrådet framställde sina anmärkningar beträffande tolkningssvårigheten
har emellertid ett nytt moment tillkommit, som torde vara ägnat att
ytterligare häva de betänkligheter, som måhända skulle kunna hysas, och det
är den omständigheten, att en proposition har framlagts av Kungl. Majit för
riksdagen örn ändring av 20 § regeringsformen. Det hade enligt min tidigare
uppfattning, som jag fortfarande hyser, icke varit någon brådska med att få
denna ändring. Jag kan icke se någon olägenhet vara förbunden med att i
högsta domstolen sitta militära bisittare, även örn man avskaffar dem i de
lägre instanserna. I de lägre instanserna kan man låta den militära sakkunskapen
komma till sin rätt inför domstolen genom att höra militärer såsom
sakkunniga. I de lägsta instanserna finns det ett offentligt och muntligt förfarande,
där militärerna kunna utveckla sina synpunkter för den dömande
domstolen. Högsta domstolen sitter däremot inom lyckta dörrar och får endast
del av de handlingar^ som föredragas för domstolen av revisionssekreteraren.
Om man i en viss grupp av mål tillför högsta domstolen sakkunskap
genom att sätta dit ett par militära bisittare, så menar jag alltså, att den
saken låter mycket väl försvara sig, och jag kan åberopa ett mycket gott stöd
för den uppfattningen, i det att när frågan örn ändring av denna paragraf i
regeringsformen var före i första kammaren år 1920, gjordes samma mening,
som jag nu hävdar, gällande av en ledamot i det nuvarande lagrådet.

Kungl. Maj :t har alltså nu framlagt för riksdagen ett förslag till ändring
av 20 § regeringsformen, avsett att antagas redan i år. Fördelen med att i
år antaga denna ändring, som går ut på de militära ledamöternas avlägsnande
ur högsta domstolen och bibehållande allenast av den allmänna bestämmelsen
om att mål ifrån krigsdomstolarna skola fullföljas i sista instans i högsta
domstolen, skulle enligt min mening vara, att när riksdagen efter ärendets
beredning i konstitutionsutskottet fick behandla denna grundlagsändring samtidigt
med att den antog en ny allmän kriminallag angående krigsdomstolarna,
och när i dessa båda författningar, både grundlagen — som nu icke längre
var »orubbad» — och den allmänna kriminallagen, begagnades samma terminologi,
ordet »krigsdomstolar», så skulle det knappast kunna tänkas, att när
frågan örn tolkning av begreppet krigsdomstolar sedan kom under högsta domstolens
prövning, någon tvekan skulle kunna råda örn rätta innebörden av ordet
i fråga.

Det har anmärkts emot den kungl, propositionen, att den på detta sätt lämpar
sin terminologi efter en paragraf i grundlagen för att få det hela att
stämma ihop. Ingenting synes mig emellertid vara naturligare, Jag kan
åberopa synnerligen vederhäftiga förebilder för ett dylikt sätt att skriva lagar,
i det att, när för en del år sedan frågan var uppe örn avskaffande av
den dåvarande krigshovrätten och målens överflyttande till Svea hovrätt, alldeles
samma resonemang gjordes gällande. I då föreliggande lagförslag, som
framkom i lagberedningen och på andra håll, användes en alldeles motsvarande
terminologi till den, som nu blivit begagnad i den kungl, propositionen.
Ett par av förslagen innehöll exempelvis dessa ord: »Svea hovrätt är
krigshovrätt.» På den tiden gjordes emellertid icke från något håll någon
invändning, att detta skulle vara förenat med konstitutionella betänkligheter.

Jag skall nu lämna den konstitutionella sidan av saken — vi få ju tillfälle
att senare i dag ytterligare debattera den, när vi komma till konstitutionsutskottets
utlåtande angående 20 § regeringsformen — och jag övergår
till den andra formella invändning, som från utskottets sida har rests

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
emot propositionen. Det sägs där, att rättegångsreglerna för militära mål
skulle komma att hämtas från tre olika huvudkällor. För närvarande är
det ju så, att bestämmelserna örn processen i de militära brottmålen innehållas
i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes. Nu har den
kungl, propositionen icke gått in för att skriva om hela denna vidlyftiga
lag utan har i stället framlagt en helt kort lag med ett fåtal paragrafer, som
göra de erforderliga ändringarna i den allmänna krigsdomstolslagen, och
som alltså kommer att gälla vid sidan örn denna och vid sidan av den tredje
av lagutskottet asyftade källan, nämligen den allmänna lagstiftningen angående
rättegångsväsendet. Det är mot den svårighet i lagtolkningen, som
till äventyrs kan tänkas uppkomma genom att domstolarna på detta sätt
skola söka bestämmelserna i ett flertal olika lagar, som denna utskottets anmärkning
riktar sig.

När jag bemöter denna invändning, vill jag erinra örn att förra årets riksdag,
som av Kungl. Maj :t begärde undersökning angående krigsdomstolarnas
avskaffande, alldeles uttryckligt framhöll, att det borde undersökas, örn de
kunde avskaffas redan »under nuvarande rättegångss5''stem». Då jag själv
satt i första lagutskottet, kan jag vitsorda, att tanken var den, att man skulle,
örn det var möjligt, omedelbart skrida till en ändring av den militära domstolsorganisationen.
Den verkställda undersökningen har nu lett till ett positivt
resultat. Man har funnit, att en ändring i den föreslagna riktningen
redan nu kan genomföras. Men är det då icke helt naturligt, att man icke
lägger ned ett oproportionerligt arbete på att, några år innan vi få en ny
allmän processlag, utarbeta en stor och fullständig processlag för handläggning^
_de militära brottmålen? Är det icke mycket naturligare, att vi under
provisoriet behålla den gamla lagen och endast helt kortfattat och översiktligt
ange, i vilka avseenden dess bestämmelser icke skola gälla? Jag kan
icke tänka mig, att det för ledamöterna i våra domstolar skall behöva innebära
större svårighet att göra den erforderliga sammanställningen av dessa
lagar för att finna ut vad som är gällande rätt än vad det i allmänhet är för
dem att tolka gällande lagar.

Lagrådet gjorde vissa detaljerinringar emot det till lagrådet remitterade
förslaget beträffande en och annan otydlighet, som lagrådet ansåg föreligga
i detta avseende. Alla dessa anmärkningar ha i det för riksdagen framlagda
lagförslaget beaktats, och jag bestrider, att det efter iakttagande av dessa
erinringar kan göras några allvarliga invändningar emot lagförslaget med
hänsyn till dess tydlighet. Jag skulle verkligen vilja uppfordra utskottsmajoriteten
eller någon av den blivande kammarmajoriteten, om det nu går
så olyckligt, att förslaget avslås, att anföra något enda exempel på de lagtekniska
svårigheter, som komma att uppstå till följd av den begagnade metoden.
Örn icke något sådant exempel kan anföras här i kammaren, så tilllåter
jag mig att beteckna detta argument såsom mindre bärkraftigt.

Även lagrådet har i sitt utlåtande, såsom det framhålles i reservationen,
uttalat, att »de ur lagteknisk synpunkt framförda betänkligheterna måhända,
i betraktande av att det gällde en mera provisorisk reglering, icke borde
tillmätas avgörande vikt, därest det av rättsprincipiella eller statsfinansiella
grunder anses angeläget att omedelbart vidtaga en reform, genom vilken den
militära rättsskipningen i stort sett underlägges de allmänna domstolarna».
Märkligt nog gör utskottet, såsom jag redan har påpekat, icke någon enda
invändning mot de rättsprincipiella grunderna för förslaget, och de statsfinansiella
beröras icke alls. Riksdagen avstår här, örn den följer utskottets
förslag, från att göra en årlig besparing på en onyttig överorganisation
av över 100.000 kronor.

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)

Jag lämnar nu denna andra formella invändning och övergår till de mera
reella invändningar, som utskottets utlåtande innehåller. I utlåtandet anföres
såsom ett huvudargument emot den kungl, propositionen — såvitt jag
kan läsa utlåtandet rätt, har man här själva grunden till utskottets avstyrkande
— att ingen ändring gjorts i fråga örn den disciplinära bestraffningsrätten.
Ja, mina herrar, det är alldeles riktigt. Lagreformen är begränsad
till själva krigsdomstolarna. Som bekant utövas den militära rättsskipningen
för närvarande och även enligt förslaget på två sätt. Dels lia vi de
s. k. skolförseelserna, de mindre förseelserna, som kunna disciplinärt bestraffas
och vilkas bestraffande i princip är lagt under den militäre befälhavaren
med bistånd av auditören, dels ha vi de allvarligare sakerna, som skola bedömas
av krigsrätt. Gränsen är icke strängt uppdragen mellan dessa två
grupper av militära förseelser. En enkel skolförseelse kan glida över till
domstols handläggning i sådant fall, då utredning icke har kunnat på fullt
tillfredsställande sätt åvägabringas för att befälhavaren skall kunna träffa
sitt avgörande. Exempelvis ifall den tilltalade bestrider förseelsen och det
erfordras vittnesbevisning eller annan utredning, hänskjutes målet till domstols
avgörande. För handläggningen vid domstol hava vi, såsom jag redan
nämnt, den särskilda rättegångslagen, under det att de disciplinära målens
handläggning är reglerad i ett kapitel i strafflagen för krigsmakten. Det är
detta kapitel, som icke beröres av den kungl, propositionen.

Nu anmärker utskottet två saker mot propositionens sätt att taga på frågan.
För det första finner utskottet det vara en allvarlig olägenhet, att
en del skolförseelser kan komma att upptagas av domstolarna. Utskottet
motiverar icke närmare, vari denna olägenhet skulle bestå, men man kan
från den kritik, som från andra håll framförts mot förslaget, sluta sig till
att det är ur den synpunkten, att man särskilt lägger vikt vid, att det är
olämpligt, att dessa ringa förseelser, som kunna disciplinärt bestraffas, skola
dragas inför de allmänna domstolarna och därigenom liksom få större dimensioner.
Det skulle vara brist på humanitet mot våra värnpliktiga att
låta dem stå och skylta, som det någonstädes sagts, bland grova missdådare
på domstolarnas allmänna uppropslistor.

Jag kan för min del icke tillmäta denna invändning någon verklig betydelse.
Var och en, som har varit vid en domstol och sett vad slags mål
som stå uppförda på uppropslistorna, vet, att det stora flertalet mål i själva
verket gäller mycket obetydliga förseelser. Det skulle förvåna mig, örn
icke åtskilliga herrar i denna kammare stått tilltalade för att de kört en bil
för hastigt eller för något annat sådant, som icke sätter den ringaste klick
på vederbörandes goda namn och rykte för framtiden. Det är ett stort antal
obetydliga förseelser: en släckt velocipedlykta, en försummad justering
av mått och vikt o. s. v., som förekommer vid de allmänna domstolarna, utan
att det anses alltför inhumant mot brottslingarna.

Om nu en för disciplinär förseelse åtalad person bestrider, att han gjort sig
skyldig till förseelsen, och vill hava bevisning förebragt inför domstol, är jag
verkligen ur stånd att fatta det inhumana mot honom i att låta saken handläggas
inför en allmän domstol. Han räknar tydligen med, att han skall bliva
frikänd av domstolen. Då har han fått upprättelse in amplissima forma. Och
blir han fälld till disciplinstraff av den allmänna domstolen, kan jag icke tro,
att det straffet drabbar honom så mycket hårdare än lagen avser.

För resten är jag något förvånad över det bagatelliserande, som i diskussionen
örn detta ämne så ofta förekommer i fråga örn de militära disciplinstraffen.
Det är icke meningen, att vi skola ingiva den militära ungdomen den
föreställningen, att ett disciplinstraff icke är någonting att fästa avseende vid.

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. krigsdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)

Om domstolen brännmärker en handling såsom otillåten genom dess bestraffande,
utgör offentligheten vid den allmänna domstolen just ett moment i förfarandet
ägnat att medverka till uppnåendet av straffets allmänpreventiva
syfte.

För det andra anmärker utskottet i detta avseende, att förslaget kan komma
att leda till, att flera mål än hittills avdömas disciplinärt av de militära
befälhavarna. Detta finner utskottet vara en avsevärd försämring av rättsvården.
Jag kan icke neka till, att jag är ganska förbluffad över, att utskottshögern
har kunnat gå med på ett uttalande sådant som detta. Jag har för
min del icke den uppfattningen, att den disciplinära handläggningen inför de
militära befälhavarna är förenad med så avsevärda olägenheter, som utskottsmajoriteten
vill göra gällande. Jag finner det vara alldeles naturligt, att
disciplinen uppehälles på det sättet, att de disciplinära förseelserna bestraffas
av den högste militäre befälhavaren. Jag har verkligen icke hört talas
om, och i varje fall har jag icke den uppfattningen, att det skulle vara vanligt
att han missbrukar sin bestraffningsrätt. Jag tror, att systemet i stort sett
fungerar tillfredsställande. När jag i remissen till lagrådet uttalade, att det
vore önskvärt, att de militära befälhavarna i framtiden begagnade sig av den
disciplinära bestraffningsrätt, som enligt lagen tillkommer dem, och icke i
onödan skjuta ifrån sig en förseelse till handläggning av domstol, så fick detta
uttalande understöd icke bara från lagrådets sida, som fann det vara alldeles
i sin ordning, utan det stämde bland annat även med den mening, som
hade uttalats av generalstabschefen, vilken ställt sig välvillig till förslaget
örn de verkliga militära förbrytelsernas överförande till de allmänna domstolarna.

Nu säger emellertid utskottet, att det militära disciplinförfarandet är förenat
med så allvarliga brister, att varje utökning av antalet disciplinärt handlagda
mål får betraktas som en olägenhet. Och utskottet åberopar i detta
avseende en framställning från militieombudsmannen till regeringen, ingiven
förra sommaren och innehållande vissa önskemål angående förbättring av det
disciplinära förfarandet.

Då militieombudsmannens framställning ligger hos departementet sedan ett
år tillbaka, är det redan av den anledningen klart, att departementet icke kan
hava förbisett de mindre anmärkningar, som kunna göras mot det disciplinära
förfarandet. I själva verket har den sedan ett år tillbaka pågående utredningen
i denna fråga mycket noga beaktat vad som kan anföras till kritik i detta
avseende; och örn lagutskottet hade varit så vänligt att vilja begagna sig av
någon sakkunnig föredragande, någon representant för den tidigare gjorda
utredningen i ärendet, som hade kunnat stå till tjänst med upplysningar och
bemötanden av de anmärkningar, som inom utskottet framställts, hade det
varit en utomordentligt lätt sak för denne att för lagutskottet visa upp, att
denna fråga icke bara är observerad utan att den är på det viset beaktad, att
man inom justitiedepartementet redan har utarbetat förslag till ändring av
gällande administrativa bestämmelser angående det disciplinära förfarandet.
Saken är nämligen den, att ifrågavarande kapitel i den militära strafflagen
kompletteras av en administrativ författning, som Kungl. Majit kan ändra
utan riksdagens medverkan. Och det har varit departementets avsikt att genom
ändring i denna författning iakttaga de anmärkningar, som från militieombudsmannens
sida framställts mot det disciplinära förfarandet.

Jag skall icke upptaga kammarens tid — jag har redan talat bra länge i
denna sak — genom att redogöra för dessa detaljer. Det skulle annars vara
för mig en lätt sak att uppvisa, att hela utskottets kritik på denna punkt

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
baserar sig på ovetskap från utskottets sida om de lätt tillgängliga medlen för
anmärkningarnas avhjälpande.

I själva verket har första lagutskottet mot sättet för den föreslagna domstolsreformens
genomförande endast gjort en enda anmärkning, och den gäller
auditörerna. På denna punkt har lagutskottet utan något samråd med det
utskott, som har att handlägga avlöningsfrågor inom riksdagen, alltså statsutskottet,
framställt anmärkning på de löner, som hava ifrågasatts för auditörerna.
Utskottet synes hava funnit dem icke vara tillräckliga. Jag skulle
ju kunna på det svara, att är det ingen annan anmärkning, är den ju lätt avhjälpt
genom att höja lönerna. Nu tjänar det ju antagligen icke mycket till
att inom kammaren diskutera detta med hänsyn till den utgång, som denna
fråga sannolikt får. Jag har emellertid den bestämda uppfattningen, att de
föreslagna lönerna äro fullt tillräckliga för det arbete, som skulle ankomma
på de blivande auditörerna. Jag undrar, örn icke utskottet kan hava förbisett,
att auditörerna i framtiden icke som hittills skola sitta som ledamöter i krigsrätterna.
Åt auditörerna förbehålles ju framdeles allenast deras rådgivande
verksamhet åt de militära befälhavarna.

Utskottet förmenar, att det skulle vara önskvärt med en förstärkning av
auditörsinstitutionen. I det avseendet skall jag be att få uttala den mening,
att den kungl, propositionens förslag innebär en betydande förstärkning av
auditörsinstitutionen i förhållande till nu gällande lagstiftning. Enligt den
kungl, propositionen skulle i framtiden såsom auditörer endast få accepteras
antingen ledamöter av rådhusrätterna eller biträdande domare eller sekreterare
vid det fåtal häradsrätter, som skulle komma i fråga såsom krigsdomstolar.
En bestämmelse i den riktningen innebär enligt min mening väsentligt
ökade garantier för att auditörskåren för framtiden kommer att vara väl besatt
med kvalificerat folk. Utskottet anmärker på sekreterarna vid häradsrätterna,
att de äro relativt oerfarna och icke hava den rutin, som de tidigare
auditörerna kunnat förväntas innehava. Men dessa sekreterare komma icke
till domsagorna förrän efter grundlig prövning i hovrätterna och skickas naturligtvis
icke av hovrätterna ut som sekreterare i de häradsrätter som skulle
komma att handlägga militära mål, utan att hovrätterna äro förvissade örn
att de besitta erforderliga förutsättningar just på detta område. Hovrätterna
böra exempelvis skicka ut just sådana, som i hovrätten fått föredraga militära
besvärsmål och därigenom förvärvat sig alldeles speciell sakkunskap på området.
Jag menar, att örn dessa sekreterare icke sitta mera än låt oss säga tre
år i sänder i den domstol, där de placerats, bliva de i alla fall väsentligt mera
kvalificerade än de nuvarande auditörer, som icke äro anknutna till några
domstolar.

När utskottet konkluderar, att svårigheterna vid krigsdomstolarnas avskaffande
icke tillräckligt beaktats vid förslagets utarbetande, så vågar jag häremot
inlägga en alldeles bestämd gensaga. Utskottet har icke påvisat någon
svårighet, som icke grundligt övervägts, innan den kungl, propositionen framlades
för riksdagen. Svagheten i de av utskottet anförda skälen måste giva
läsaren av utskottets utlåtande den uppfattningen, att de skäl, som verkligen
varit avgörande för de ledande andarna inom utskottsmajoriteten, icke hava
blivit anförda. I stället har man åberopat några skenbart demokratiska synpunkter
för att kunna samla även den borgerliga vänstern inom utskottet under
ett gemensamt utlåtande, som avvärjer attacken mot de militära specialdomstolarna.

I detta sammanhang vill jag rätta cn uppgift i den kungl, propositionen.
Bland de stater, som upphävt krigsdomstolarna i fredstid, åberopas där även
Tyskland. I går kom i min hand ett nummer av tyska rikets författnings -

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
samling, innehållande en lag av den 12 maj 1933 örn krigsdomstolarnas återinförande.
I motiven till denna lag anföres, att en huvudsynpunkt, som vid
krigsdomstolarnas avskaffande 1919 icke tillräckligt beaktades, var den, att
det straffrättsliga förfarandet mot soldater på det intimaste sammanhängde
med den militära disciplinen och att ett åtskiljande av dessa båda saker blott
kan lända till skada.

Detta är, mina herrar, ärliga motiv.

I samma anda hava vissa militära utlåtanden gått, liksom högerpressens
kommentarer till förslaget om krigsdomstolarnas upphävande alldeles särskilt
tryckt på den punkten, att det vore mindre lämpligt ur synpunkten av disciplinens
upprätthållande.

Enligt min mening har propositionen givit kejsaren vad kejsaren tillhörer
genom att icke göra någon principiell rubbning i det disciplinära förfarandets
handhavande av den militäre befälhavaren. När de militära brottmålen bliva
av den allvarliga beskaffenhet, att det kräves handläggning inför en verklig
domstol, finnes det däremot icke någon anledning ur disciplinära eller andra
synpunkter att inrätta specialdomstolar för den särskilda grupp av medborgare,
varom här är fråga. Det enda raka är att låta de militära lagöverträdarna,
vare sig de hava manskaps eller befäls grad, svara inför samma domstolar
som andra medborgare.

Jag slutar nu, herr talman, med att upprepa vad jag började med. På samma
gång som förslaget tillgodoser ett gammalt- demokratiskt krav, tidigare
omfattat även av den borgerliga vänstern, innebär det ur statsfinansiell synpunkt
raserandet av en onödig och dyrbar överbyggnad på vår domstolsorganisation.
Utskottsmajoriteten har icke lyckats frambära några avgörande skäl
mot förslagets antagande. Och jag hyser också en varm förhoppning, att denna
kammare skall uppskatta det arbete, som nedlagts på frågan, och bifalla
den kungl, propositionen.

Fröken Wellin: Herr talman! Givetvis har jag icke begärt ordet för att
upptaga någon debatt med herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.
Det må vara förbehållet sakkunskapen inom denna kammare. Men det
har oförhappandes fallit pa min lott att i korthet framställa yrkande örn bifall
till utskottsutlåtandet. Då vill jag göra det med några allmänna lehin
annasynpunkter.

Inför de allvarliga betänkligheter, som från sakkunnigt håll framställts
mot föreliggande förslag, har utskottsmajoriteten inom första lagutskottet ansett
sig icke kunna eller vaga bifalla detsamma. Även på håll, där man rent
personligen ställer sig sympatisk till själva tanken, har man icke velat godtaga
det. nu föreliggande förslaget. Ett avslag innebär ju därför ett uttalande
och en förhoppning om att förslaget skall vinna genom att få ligga till sig och
ytterligare bearbetas.

Jag skall be att personligen få tillägga några ord. Som lekman måste jag
säga, att mot de uttalanden, som göras i reservationen, att förhållandena
skulle vinna på att mera civila synpunkter komme till synes inom det militära
rättsväsendet och den militära uppfostran, måste jag uttala starka betänkligheter,
icke därför att jag alls vill föra talan för några överdrifter i fråga
om militär drill utan helt enkelt därför att hela militärväsendet, när det
en gang skall fungera, är beroende av en sådan ögonblicklig precision, att
det icke kan jämföras med civila förhållanden. Det är ju detta, som också
motiverar, att nian anser, att de människor, som stå inom armén och flottan,
inom hela det militära väsendet, intaga en sådan särställning i förhållande
till oss andra medborgare, att det mycket väl kan vara berättigat, att det

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
också på rättsväsendets område för de militäras del finnes särskilda domstolar.

Detta är ett helt personligt uttalande, och jag skall icke upptaga tiden vidare
utan endast be att med dessa ord få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Ossbahr: Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet framhöll
i sitt anförande, att enligt hans förmenande intet vägande skäl anförts
mot förslaget till krigsdomstolarnas avskaffande i ordets nu använda bemärkelse.
Det förefaller mig, som om, när det gäller en så pass viktig förändring
av gällande förhållanden på krigslagstiftningens område, man i stället
borde kräva synnerligen vägande skäl till förmån för en dylik av Kungl.
Maj:t föreslagen ändring; och detta krav, som måste uppställas i fråga örn
varje förändring inom lagstiftningens område, bör göra sig särskilt starkt gällande,
då man, som i detta fall, måste säga, att ärendet varit föremål för en
synnerligen kraftig forcering.

Hur man än ser på den principiella frågan i denna sak, så har dock Kungl.
Maj :ts förslag blivit föremål för en ganska allvarlig kritik från olika myndigheters
sida och framför allt från lagrådets. Under sådana omständigheter
borde således allenast särskilda förhållanden föranleda riksdagen att redan
nu intaga en positiv ställning i av Kungl. Majit önskad riktning. Skall man
genomföra denna sak utan hänsyn till de erinringar, som gjorts med anledning
av grundlagens bestämmelser, varom åtminstone tveksamhet och delade
meningar råda, så borde alldeles särskilda förhållanden eller rättare sagt
missförhållanden ligga till grund för ett beslut av riksdagen i anslutning till
Kungl. Maj :ts proposition. Jag kan icke finna, att vare sig i herr statsrådet
och chefens för justitiedepartementet anförande eller i den kungl, propositionen
kunnat anföras några så allvarliga missförhållanden på detta område, att
man skulle vara nödsakad att omedelbart och på detta sätt genomföra en så
genomgripande förändring.

Om jag förstod herr statsrådet rätt, så låg den förnämsta anmärkningen
mot krigsdomstolarna i den omständigheten, att vissa militärer vore ledamöter
av desamma, och detta ansågs uppenbarligen vara principiellt oriktigt.
Herr statsrådet framhöll i sitt anförande, att den sakkunskap, som kunde vara
erforderlig vid handläggningen av militära mål, lika väl kunde vinnas på så
sätt, att militärer inkallades som sakkunniga vittnen, och att det icke vore
någon nödvändighet, att dessa militärer sutte såsom ledamöter av domstolen.
Det är dock, såvitt jag förstår, en ganska allvarlig och stor skillnad mellan
ett sakkunnigt vittne och en sakkunnig meddomare. En sakkunnig meddomare
intar en annan ställning. Han yttrar sig under domaransvar, och han
kan också under rättens rådplägning på ett helt annat sätt än ett sakkunnigt
vittne få fram sakliga synpunkter, som kunna vara av betydelse för målens
avgörande.

Jag vill erinra om att, såvitt jag minns riktigt, när det i andra fall varit
fråga örn specialdomstolar, just från socialdemokratiskt håll uttalats, att det
vore lämpligt och önskvärt, att på speciella områden sakkunniga lekmän finge
såsom meddomare deltaga i domstolarnas avgöranden. Så var fallet, vill jag
minnas, bland annat vid behandlingen av ägodelningsrätterna. När det emellertid
gäller de militära förhållandena, vill man uppenbarligen se saken på
helt annat sätt. Då vill man tydligen i stor utsträckning utskilja, om jag så
får uttrycka mig, de militära lekmannaelementen ur själva domstolen.

Det har sagts, att det skulle vara en principiell oriktighet med specialdomstolar,
och herr statsrådet framhöll bland annat även denna omständighet.
Det vore icke förenligt med principen örn likhet inför lagen och rättsskipningen,
att en viss kategori av människor skulle dömas av andra domstolar än

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
medborgarna i samhället i övrigt. Vad s.jälva principen om specialdomstolar
beträffar, ha vi dock även under senare tider i vårt land infört nya sådana
domstolar, exempelvis vattendomstolarna. Man kan således icke säga, att specialdomstolar
i och för sig äro någonting för vårt land så pass främmande
eller enastående, att man av den anledningen måste principiellt vända sig
mot krigsdomstolarna. Vad som väl, om jag förstod herr statsrådet rätt, skulle
utgöra skillnaden mellan krigsdomstolen såsom specialdomstol och övriga specialdomstolar
i vårt land, skulle vara den omständigheten, att det i fråga om
övriga specialdomstolar icke vore en speciell kategori medborgare, som vöre
föremål för rättsskipning, utan att det vore vissa arter av mål, som där handlades.
Jag kan för min del icke finna, att den omständigheten, att det här
är en viss kategori av medborgare, i fråga örn vilka målen handläggas inför
specialdomstolar, skulle kunna medföra denna principiella inställning gentemot
dessa specialdomstolar såsom sådana.

Örn man emellertid har denna uppfattning om dylika specialdomstolars absoluta
förkastlighet, borde man väl i så fall i den kungl, propositionen lia
gått till ett fullständigt slopande av desamma. Man har emellertid, uppenbarligen
av rent praktiska skäl, icke kunnat förfara fullt konsekvent, i det att
man nu ansett, att särskild krigsrätt fortfarande skulle vara inrättad vid
kustflotta. Är det oriktigt, att en viss kategori medborgare bli ställda inför
en specialdomstol, är det naturligtvis ännu mera principiellt oriktigt, örn denna
krets av medborgare hoptränges än ytterligare.

Jag kan för min del icke finna vare sig av herr statsrådets anförande eller
av den kungl, propositionen, att några allvarliga invändningar kunna göras
mot det sätt, varpå krigsdomstolarna fungera. Det har visserligen av riksdagens
militieombudsman i hans yttrande angivits, att man i ett eller annat
fall kunnat i de militära krigsrättsledamöternas vota spåra en viss benägenhet
att alltför milt bedöma handlingar av personer, som varit med dem i militärt
hänseende likställda. Man får dock säga, att denna kritik varit synnerligen
svag, eftersom militieombudsmannen icke kunnat mer än i ett eller annat
fall spåra en dylik benägenhet. Denna kritik kan jag för min del icke
finna på något sätt vara av graverande ari. Ty örn man icke kan mer än
spåra en dylik benägenhet i enstaka fall, skulle helt säkert den kritiken kunna
riktas mot vilken domstol eller samhällelig institution som helst, i vilket
land det vara må.

Militieombudsmannen har också i samma yttrande framhållit, att såvitt han
kunnat finna, de nuvarande krigsrätterna visat sig fungera i stort sett mycket
tillfredsställande och även visat sig äga förmåga till smidig anpassning
efter den militära tjänstgöringens krav. När man ser sådana uttalanden •—
och det är icke bara militieombudsmannen, som funnit krigsdomstolarna väl
fylla sina funktioner — måste man säga sig, att här icke förebragts sådana
graverande omständigheter, som kunna berättiga till ett forcerande av den
föreslagna lagstiftningen. Jag kan icke för min del, såsom herr statsrådet
gjort i propositionen, anse, att frågan, huruvida krigsdomstolarna fungerat
tillfredsställande eller icke, ej finge vara av avgörande betydelse. Såvitt jag
förstår, borde just en brist i det hänseendet vara det motiv, som skulle kunna
ligga till grund för ett riksdagsbeslut i enlighet med propositionens hemställan.
Då icke något dylikt framhållits, kan jag för min del icke förstå, att man
anfört tillräckliga skäl för lagändring och allra minst anfört tillräckliga skäl
för en dylik brådska vid hela frågans behandling.

Herr statsrådet gjorde i sitt anförande gällande, att krigsdomstolarna skulle
innebära en överorganisation. Jag kan inte riktigt förstå den anmärkningen.
Den skulle vara riktig, därest krigsdomstolarna vore domstolar av permanent

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Äng. lerig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
karaktär med ständigt fungerande ledamöter. Men då det här endast är fråga
om domstolar, som fungera vid tillfällen, då sådant påkallas, kan jag icke förstå,
att detta kan karakteriseras såsom en överorganisation.

Herr statsrådet anser också, att hela denna organisation med krigsdomstolar
i deras nuvarande gestaltning medför onödiga kostnader. Denna synpunkt göres
också gällande i statsverkspropositionen. Genom de av Kungl. Maj :t föreslagna
omändringama skulle måhända statsverket kunna besparas en del utgifter,
därest man icke från statsmakternas sida skulle anse sig skyldig att lämna
vederbörande städer kompensation för de ökade kostnader, som för dem kan
komma att bli en följd av den föreslagna lagändringen. Skulle emellertid statsmakterna
anse sig nödsakade att lämna kompensation till vederbörande städer,
måste man fråga sig, om den besparing på omkring 100,000 kronor, varmed man
räknat i propositionen, verkligen kan komma att hålla streck. Men örn statsverket
icke skulle anse sig skyldigt till utgivande av dylik gottgörelse, komma
dock ganska stora kostnader att drabba en del kommuner i vårt land, och av
den utredning, som förebragts av olika institutioner, framgår, att det minst sagt
ställer sig ytterst tvivelaktigt, huru med kostnadsfrågan i själva verket sig
förhåller.

Det anfördes av herr statsrådet som ett huvudskäl, att det vore ett demokratiskt
krav att avskaffa krigsdomstolarna. Man hänvisar också till den allmänna
misstro, som säges vara rådande mot våra nuvarande krigsdomstolar. Örn en
sådan misstro skall få inverka på ett sakligt bedömande av en sådan fråga
som denna, så bör, såvitt jag förstår, denna misstro också vara grundad på sakliga
förhållanden. Den omständigheten, att man genom agitation i ena eller
andra riktningen kan skapa en viss misstro på olika håll, kan icke föranleda
mig till att jag, av den anledningen allenast, skall taga ställning till förmån
för föreliggande förslag. Det har framhållits även av myndigheter, som tagit
hänsyn till denna misstro, att den icke torde vara sakligt grundad, och då måste
man finna det synnerligen egendomligt, örn en institution, som anser sig böra
handla efter sakliga motiv, kan taga hänsyn till en misstro, som den själv måste
karakterisera såsom icke sakligt motiverad. Riksdagen bör väl ändå behandla
denna fråga mot saklig bakgrund och icke mot bakgrunden av en kanske mer
eller mindre tillfälligt uppagiterad opinion på olika håll.

Herr statsrådet ville göra gällande, att det skulle innebära, om jag förstod
honom rätt, ett slags humanisering av behandlingen av framför allt de värnpliktiga,
därest dessa icke skulle dömas av krigsdomstolar utan av allmänna
domstolar. Han kunde icke finna, att någon invändning kunde göras däremot,
att krigsmän skulle inställa sig inför vanliga domstolar i stället för, såsom
nu, en specialdomstol. Jag kan dock icke underlåta att i detta sammanhang
påpeka, att en dom eller ett utslag, meddelat av allmän domstol, otvivelaktigt
i många fall betraktas på annat och allvarligare sätt än ett utslag, meddelat
av en krigsdomstol. Skall man anlägga den humanitära synpunkten på frågan,
måste man säga sig, att det torde vara mycket tvivelaktigt, örn det för
de värnpliktiga eller de stamanställda skulle vara mera önskvärt att bliva
dömd av en allmän domstol än av en specialdomstol. Vill en förutvarande
stamanställd erhålla civilanställning, tror jag, att det i de flesta fall kommer
att betraktas såsom för honom mera graverande och försvårande, om han blivit
dömd av en allmän domstol än som nu av en specialdomstol. Jag vill för
min del icke göra gällande, att man skall taga alltför stor hänsyn till denna
synpunkt, meli örn man anlägger, såsom det göres från Kungl. Maj :ts sida,
denna synpunkt örn humanisering, då måste man fråga sig, örn propositionen
verkligen skulle medföra det resultat, vartill man dock ytterst syftar.

När man från så pass många håll framfört graverande anmärkningar mot

Andra hammarens protokoll 1983. Nr 42. 2

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
ett Kungligt förslag, så bör dock, såsom jag sade, föreligga synnerligen allvarliga
krav och uppenbara missförhållanden, för att man skall genomföra
ett förslag på detta brådskande sätt.

Herr statsrådet behandlade också i sitt anförande frågan örn denna lagändrings
förhållande till vissa bestämmelser av grundlags natur. Herr statsrådet
hänvisade då i första hand till 20 § regeringsformen. Det är alldeles
självfallet, såsom också framgår av uttalanden från juridiska experter, som
yttrat sig på denna punkt, att man här kan ha delade meningar. Såsom herr
statsrådet angav, innehåller 20 § endast en bestämmelse örn viss sammansättning
av högsta domstolen vid avgörande av mål, som dit hänvisas från krigsdomstol.
Skulle man slopa krigsdomstolarna helt och hållet, skulle därigenom
hela denna paragraf i detta hänseende bli av noll och intet värde. Den skulle
stå där som en tom bestämmelse utan någon realitet bakom. Man måste väl
ändå säga sig, att örn man genom en vanlig lags antagande på detta sätt i
realiteten örn också icke formellt upphäver en lag av grundlags natur, har
man i alla fall givit sig in på ganska äventyrliga vägar. Detta har också
framhållits bland annat i den utredning, som är bifogad den av professor Reuterskiöld
i första kammaren avgivna motionen.

Nu kan man visserligen säga, att detta förslag icke innebär ett fullständigt
slopande av krigsdomstolarna i ordets gamla och ursprungliga bemärkelse, eftersom
krigsrätterna komma att finnas kvar i krigstid, även örn de slopas i
fredstid. Under sådana omständigheter innebär sålunda en lagändring, kunde
man förmena, icke i realiteten ett upphävande av 20 § regeringsformen. Jag
vill dock i detta hänseende erinra därom, att denna paragraf tidigare endast
avsåg att reglera högsta domstolens sammansättning vid behandling av krigsrättsmål
i fredstid. Men genom den förändring, som genomfördes 1915, utvidgade
man textens omfattning att avse även krigstid genom borttagande av
orden »uti fredstider». Det är dock en ganska egendomlig omständighet, örn
man nu vill utnyttja denna utvidgning av textens omfattning för en inskränkning
av tillämplighetsområdet. Den saken har ju i någon mån berörts av konstitutionsutskottet
i dess utlåtande nr 36, däri konstitutionsutskottet framhåller,
att 20 § regeringsformen dock bjerger på den förutsättningen, att särskilda
krigsdomstolar finnas såväl i fredstid som i krigstid.

Herr statsrådet har emellertid försökt att komma ifrån de olika svårigheter,
som dock kunna förefinnas med hänsyn till grundlagens bestämmelse. Detta
bär skett därigenom att man infört en ny terminologi, i det man i lagförslaget
förklarar, att domstol, som handlägger militära mål, skall vara att betrakta
såsom krigsdomstol. Det är alldeles sant, att det förslag, som nu framlägges
för riksdagen, ur rent terminologisk synpunkt, såsom herr statsrådet framhöll,
innebär en förbättring i jämförelse med det första utkast, som remitterades
till skilda myndigheter i vårt land. Men, såsom också herr statsrådet
framhållit, här är det icke bara fråga om en teknisk användning, så att säga,
av en terminologi; utan man åsyftar, såsom lagrådet påpekat, dock att gå betydligt
längre. Även om man med en viss pressning av grundlagen kan göra
gällande, att intet absolut hinder skulle föreligga med hänsyn till grundlagens
innehåll för ett genomförande av det nu föreliggande förslaget, så måste man
dock säga sig, att man här försöker att mer eller mindre bortse ifrån alla de
betänkliga konsekvenser, som kunna bliva en följd. Och även örn man kan
polemisera på det sätt, som herr statsrådet gjort, gent emot lagrådets erinrinringar
i detta avseende, vill jag dock framhålla, att lagrådet slutar sitt uttalande
med att säga: »På grund av det anförda nödgas lagrådet såsom sin
mening uttala, att de konstitutionella betänkligheterna mot det remitterade
förslaget äro av långt allvarligare art än de, som med fog blivit framställda

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
mot det tidigare utkastet. Lagrådet finner sig därför böra bestämt avstyrka
att förslaget förelägges riksdagen.»

Det är dock en allvarlig sak, örn man med en dylik pressning av grundlagsbestämmelser
försöker undgå de svårigheter, som erbjudas. Och man
måste säga sig, att örn överhuvud en dylik brådska och en dylik pressning
skulle kunna vara sakligt motiverade, böra allvarliga missförhållanden vara
rådande, vilket dock icke här på något sätt påvisats.

Jag kan till slut, herr talman, icke underlåta att påpeka en viss egendomlighet
i reservationen. I utskottets utlåtande framhålles, att med hänsyn till
utskottsmajoritetens principiella inställning till hela förslaget utskottet icke
ingått i någon detaljgranskning av detta förslag. Reservanterna ha sålunda
icke heller, åtminstone under utskottsarbetet, ingått i någon detaljgranskning
av propositionen, och man måste säga sig, att det ändå skulle vara ganska
egendomligt, örn riksdagen skulle anse sig kunna godtaga en proposition av
denna viktiga innebörd och stora omfattning, utan att lagutskottet ingått på
en verklig detaljgranskning av det Kungliga förslaget. Jag kan sålunda för
min del icke förstå annat, än att redan den omständigheten bör motivera från
reservanternas sida, icke ett yrkande örn bifall till den Kungliga porpositionen
utan ett yrkande på återremiss av det Kungliga förslaget till lagutskottet
för detaljgranskning.

Jag vill vidare, herr talman, påpeka, att i utskottets utlåtande framhålles,
att utskottet ej heller till behandling upptagit spörsmålet, örn ersättning bör
tillerkännas de städer, som skulle komma att åsamkas en del kostnader, därest
förslaget genomfördes. Jag tillät mig i detta hänseende framlägga för riksdagen
en motion. Denna motion har sålunda, enligt vad som framgår av utskottets
utlåtande, icke heller upptagits till behandling inom utskottet. Detta
må vara fullkomligt riktigt av utskottsmajoriteten, eftersom min motion med
yrkande örn viss ersättning åt städerna endast avsåg en dylik gottgörelse i
händelse av bifall till den Kungliga propositionen, och det är självfallet, att
därest propositionen avslås, förfalla också utan vidare min motion och mitt yrkande.
Reservanterna ha emellertid yrkat bifall till den Kungliga propositionen
och måste sålunda taga ställning till frågan, örn gottgörelse bör lämnas
vederbörande städer eller icke. Detta krav synes mig bava blivit så mycket
mera accentuerat, som riksdagen i sin skrivelse nr 227 år 1920 bl. a. anfört
följande i denna fråga: »Att märka är vidare, att staten, i den mån rådstuvurätterna
komma att övertaga även den militära rättskipningen, icke lärer
kunna undgå att till städerna utgiva ersättning för den kostnad, detta övertagande
givetvis måste förorsaka städerna.» Här har riksdagen sålunda en gång
tagit ställning i den riktning, vari yrkandet i min motion går, men nu avfärdar
man från reservanternas sida hela denna stora och allvarliga fråga utan
att ens hava upptagit motionen till behandling inom utskottet.

Även denna omständighet måste sålunda, såvitt jag förstår, föranleda antingen
därtill, att reservanterna yrka återremiss av ärendet till utskottet, eller
att utskottet, i händelse riksdagen bifaller den Kungliga propositionen, utan
vidare upptager denna motion till en behandling, som motionen nu icke på
något sätt, enligt vad som framgår av utskottets utlåtande, erhållit. Skulle
så icke ske, har ju motionen, såvitt jag förstår, väl knappast varit föremål för
den grundlagsenliga behandling, som förutsattes i 55 § riksdagsordningen.

Rör man sig på så pass allvarligt område som detta, och har man att behandla
ett förslag, som blivit föremål för så pass allvarlig kritik som det nu
föreliggande, då böra ytterligt allvarliga skäl tala till förmån för reformens
genomförande, innan en sådan beslutas. Det är icke nog med att man som
herr statsrådet säger, att inga allvarliga skäl hava anförts emot den Kungliga

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
propositionen. Det bör i stället vara ytterligt allvarliga motiv, som skola
ligga till grund för att riksdagen nu på detta brådskande sätt skall kunna
intaga en välvillig ställning till detta Kungliga förslag, som dock blivit föremål
för en ingående kritik av allvarlig natur från icke minst lagrådets sida.

Jag ber sålunda, herr talman, att få instämma i det bifallsyrkande, som
gjorts till utskottets hemställan.

Herr Hedlund i Östersund: Jag skall, herr talman, icke alls taga upp någon
principdebatt med herr Ossbahr om frågan, huruvida krigsdomstolarna skola
avskaffas eller icke. Den princip debatten fördes här i kammaren, trodde jag,
i fjol för sista gången. Nu gäller endast debatten, huruvida det låter sig
göra, att i den nuvarande processordningen inpassa en reform av den art,
riksdagen begärde i fjol.

Det är anmärkningsvärt, att utskottsmajoriteten består av dels principiella
motståndare till reformen och dels principiella, för att icke säga de mest entusiastiska,
anhängare av reformen. Jag tycker, att herr Björling på Värmlandsbänken
skall känna sig litet illa berörd av att hans ställning i första lagutskottet
försvaras av herr Ossbahr på det sätt, som nu skett. Jag medgiver,
att jag själv var så påverkad av de erinringar av konstitutionell natur och
reell innebörd, som gjordes mot propositionen, att jag i lagutskottet först icke
kunde taga ställning till frågan. Detta innebär dock icke, att jag därför viker
ifrån den principiella inställning, som jag haft till frågan.

Det uppkommer alltid svårigheter för en minoritet i ett utskott, när utskottet
vägrar gå in på en realbehandling av ett ärende. Jag vill icke säga detta
såsom något klander i detta särskilda fall mot första lagutskottet, eftersom
jag i fjol i utskottet själv hemställde, att utskottet icke skulle realbehandla
en minst lika stor proposition som den här. För principiella anhängare av
denna reform, som tillika varit litet anstuckna av de anmärkningar, som gjorts
mot den nu föreliggande propositionen, var det litet besvärligt att få utrönt,
huruvida man på grund av de anmärkningar, som riktats mot propositionen,
skulle välja ett uppskov eller gå in för omedelbart beslut. Vi, herr Ossbahr,
som äro reservanter, hava fått gå den väg, som alla utskottsminoriteter få lov
att gå, när en fråga icke realbehandlas inom utskottet. Vi ha införskaffat på
vägar, som stått till buds, förklaringar och upplysningar i de fall, där vi varit
tveksamma.

Jag var så tveksam, upprepar jag, i fråga örn de anmärkningar, som gjorts,
att jag vid den första behandlingen av frågan inom första lagutskottet icke
kunde taga ställning till densamma. Jag var emellertid redan då på det
klara med, att utskottsmajoriteten icke så mycket fäste sig vid de konstitutionella
anmärkningar, som framställts mot propositionen, men att utskottsmajoriteten
däremot nog var mera påverkad av de reella erinringar, som gjorts,
och framför allt de erinringar, som avsågo att sprida den uppgiften, att
disciplinära bestraffningsmål hädanefter komma att handläggas på ett för
vederbörande mindre tillfredsställande sätt. Man ansåg inom första lagutskottet,
att avskaffandet av de nuvarande auditörerna skulle innebära en
så allvarlig fara för rättssäkerheten vid de disciplinära målens avgörande, att
man därför icke ville gå in för reformen. Från sakförståndigt håll inom utskottet
_ jag räknar dit herr Björling, som är gammal förhörsledare och

principiell anhängare av denna reform — framhölls det, att de nya auditörer,
som propositionen vill skaffa, icke skulle äga samma kvalifikationer för att
vara rådgivare åt befälhavarna som de föregående auditörerna. De auditörer,
sorn propositionen avskaffar, äro i en del fall administrativa jurister, i en
del fall advokater och i en del fall domare. Härom säger departements -

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
chefen, att vi måste som juridiska rådgivare till befälhavarna vid handläggningen
av disciplinmål ha män med domarevana. Ledamöter av rådhusrätten
måste givetvis hava större domareegenskaper än t. ex. en administrativ jurist
i länsstyrelsen och häri måste givetvis justitieministern hava rätt. Lagutskottets
erinringar emot sekreterarna, att de icke skulle äga kvalifikationer
i de fall, där ärendena höra till häradsrätt, att vara lagfarna rådgivare åt
befälhavarna, är ägnat att förvåna. Det är ungefär en månad sedan vi i
sammansatta stats- och lagutskottet behandlade den nya domsagoorganisationen.
Då tillskapades sekreterarna, vilka man ansåg skulle bli sådana
säkra domare, att någon fara för äventyrande av rättssäkerheten vid vikariat
och allt sådant där icke längre kvarstod. Ungefär samma män, som
för en månad sedan populariserade sekreterarämbetet för att få fram de högt
kvalificerade domarena, säga nu, att en sådan där sekreterare icke har kvalifikationer
att vara befälhavarens juridiska rådgivare. Han stannar bara
en liten tid i domsagan — säger man — och sedan går han tillbaka till hovrätten
för att få ytterligare utbildning. Han är dock så högt kvalificerad
domare den där sekreteraren, att han i häradshövdingens frånvaro kan handlägga
invecklade brottmål. Örn nu lagutskottet anser, att den föreslagna reformen
angående de militära målens handläggning kommer att giva ökad
handläggning för befälhavaren av disciplinmål, så förvånar det mig, att lagutskottet
på allvar säger, att sekreterarna icke skulle äga juridiska kvalifikationer
att vara rådgivare åt befälhavaren, då han skall avdöma dessa mål.

Jag har inom lagutskottet, säger jag, varit så betänksam vid behandlingen
av denna proposition, att jag vid voteringstillfället satt. Sedermera
har jag emellertid förskaffat mig de uppgifter, som jag behövt för att taga
ställning till frågan. De informationer jag fått har jag fått i justitiedepartementet,
och de äro av ungefär samma innehåll som de uppgifter, herr statsrådet
Schlyter för en stund sedan lämnade. Jag har sålunda numera inga
betänkligheter att yrka bifall till den reservation, som herr Åkerman m. fl.
avgivit.

Jag vill endast tillägga, att det, som sannolikt kommer att inträffa vid
denna frågas avgörande i riksdagen i år, är något ganska anmärkningsvärt.
Det har sedan ett tiotal år varit en majoritet i riksdagen för krigsdomstolarnas
avskaffande. Frågan är principiellt utdiskuterad, och fjolårets riksdag
begärde en utredning, huruvida man med den nuvarande rättegångsordningen
skulle kunna avskaffa krigsdomstolarna. Det har icke kunnat förebäras ett
enda bevis för att detta skulle vara omöjligt. Men det oaktat torde
vi möjligen här möta den överraskningen, att riksdagen i dag kommer att
säga: Vi vilja icke ha denna reform. En del göra det av principiella skäl,
och andra på grund av för tillfället upptornade konstitutionella och reella
invändningar. Skulle emellertid riksdagen avslå propositionen med de motiv,
som första lagutskottet angivit för sitt avslagsyrkande, så har riksdagen
därmed uppgivit sin principiella inställning till denna reform. Den riksdag,
som något radikaliserats sedan i fjol, skulle då upphäva vad riksdagen
tidigare sagt i denna fråga. Ty det innebär i själva verket lagutskottets
yttrande. Jag vet icke. vad som kan hava påverkat det frisinnade partiet,
som tidigare varit minst lika entusiastiskt för denna reform som det socialdemokratiska
partiet, att göra den helomvändning, som skett i år. Jag säger,
att det kommer att väcka uppseende. Det är ju verkligen också något anmärkningsvärt,
att 1932 års riksdag med stor majoritet begär, att denna reform
skall komma, och att 1933 års riksdag säger — och detta med ett
principiellt avslagsyrkande — att vi icke alls vilja hava detta förslag.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)

Herr Björling: Herr talman! Tiden är ju långt framskriden, och jag skall
därför söka fatta mig så kort som möjligt i den föreliggande frågan.

Det är ju så, att vi alla måste erkänna, att denna fråga nu ligger i ett
något egendomligt läge. Det har vid flera tillfällen pågått utredningar efter
utredningar, och senast var det fjolårets riksdag, som uttalade sig för en
ytterligare utredning av frågan örn avskaffande av krigsdomstolarna och en
reformering av krigslagarna. Men läser man alla dessa utredningars betänkande^
finner man dock, att alla äro hållna i mycket försiktig ton, vilket
väl ändå tyder på att problemet icke är så lätt att bemästra från rent lagtekniska
synpunkter, och ännu mer då det gäller tillämpningen.

Nu yttrade herr departementschefen, att utskottet anlägger skenbart demokratiska
synpunkter för att även få med den borgerliga vänstern för att avvärja
attacken mot de nuvarande krigsdomstolarna. Och herr Hedlund i
Östersund utlade också texten i den riktningen. Följaktligen står man här
som en politisk missdådare i viss mån, då man varit med och biträtt det föreliggande
utskottsutlåtandet. Mot det nu föreliggande förslaget har riktats
många allvarliga erinringar, av konstitutionell och lagteknisk art. Och jag
skall icke blotta min okunnighet i detta avseende genom någon längre utläggning
av texten beträffande huruvida och i vad mån en grundlagsändring
är påkallad för denna reforms genomförande. Därom ha ju de lärde tvistat
och tvista fortfarande. Men det är ju i alla fall så, att vi lekmän måste
taga ståndpunkt även i sådana frågor, där vi icke äro sakkunniga. Jag kan
emellertid icke undgå att av departementschefens uttalande finna, att han
själv varit rätt så tveksam. Han säger ju: »Vad lagrådet sålunda anfört
har jag icke funnit utgöra tillräcklig anledning att underlåta tillstyrka det
remitterade förslagets framläggande för riksdagen.» När departementschefen
har varit så pass betänksam, då kan det kanske icke förvåna, att vi andra också
varit betänksamma; och herr Hedlund i Östersund tycker jag sannerligen
icke har någon särdeles stark ställning. Han nämnde här först, att han suttit
i utskottet vid frågans avgörande utan att deltaga i beslutet, men sedan
hade han varit i departementet och hos alla möjliga sakkunniga i syfte att
skaffa sig informationer för att intaga en slutlig ståndpunkt. Då får man
väl ändock säga, att när man skall gå till avgörandet i en sådan fråga, får
man taga hänsyn till alla tillgängliga uppgifter, och då det gäller en fråga
som den nu föreliggande bör väl en så pass utredning förebringas, så att
man icke efteråt skall samla dem för att komma till en slutgiltig ståndpunkt.

När frågan ligger så till, har min inställning varit den, att i tveksamma
fall skall man icke handla; och jag kan icke anse, att reformen är av så
brådskande beskaffenhet, att man bör gå in för ett bifall, när den varit så
omtvistad från lagteknisk synpunkt. Jag tror, att frågan vinner på ett uppskov
och ett förnyat övervägande. Principiella motsättningar komma ju alltid
att finnas i denna fråga, men jag tror, att reformens genomförande skulle
vinna på, örn den skulle begränsas till dessa principiella motsättningar och
den icke skulle vara så omstridd från alla mera formella synpunkter.

Vad som gjort mig särskilt betänksam i övrigt är frågan örn de s. k. disciplinmålen,
och det är nog ingen offentlig hemlighet, att man även på socialdemokratiskt
håll i det avseendet hyser en viss betänksamhet. Departementschefen
ställer genom sitt yttrande i propositionen i utsikt att reformens genomförande
skulle betyda, att befälhavarna i allt större omfattning komme att använda
sig av sin disciplinära bestraffningsrätt, och då säger jag för min del,
att jag anser detta vara ganska betänkligt i fråga örn rättssäkerheten, och
jag vågar göra gällande, att den ståndpunkten är starkt motiverad.

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)

Herr statsrådet talade om att utskottet anlägger en skenbar demokratisk
ståndpunkt, och han undrade över att högern kunde vara med på dessa betänkligheter
mot befälhavarens bestraffningsrätt. I så fall kunde man anse
det ännu mera förvånande i en sådan situation, att socialdemokraterna icke
för närvarande tyckas hava några betänkligheter.

Nu står det här i reservanternas motivering angående den saken -— jag skall
endast i korthet beröra vad som står här — det står först och främst, att
man fått uppgift örn att inom departementet har man utarbetat ett utkast
till författningsändringar, som äro avsedda att i allt väsenligt avhjälpa de
nämnda bristerna. Denna P. M. fingo vi först sedan frågan var avgjord, men
man finner i alla fall i densamma, att det föreligger ganska stora bristfälliglieter,
då det gäller förhörsledare och protokoll m. m., som stå i samband med
befälhavarens disciplinära bestraffningsrätt. De förändringar i militär bestraffningsförordning
som här ställas i utsikt borde väl ha prövats och framlagts
i samband med propositionens utarbetande. Vidare säga här reservanterna:
»För övrigt vilja vi påpeka, att antalet disciplinmål överhuvud borde
kunna avsevärt nedbringas, örn militärbefälet vid manskapets fostran anlade
mera civila synpunkter och alltmer tillägnade sig den anda, som lägger mindre
vikt vid ett mekaniskt tillämpande av disciplinära föreskrifter.» Det säga
reservanterna, och det är givetvis en from önskan, som man till alla delar
kan instämma i, men man får icke ändock vara så säker på utvecklingen på
detta område, så att man därmed får en rättsregel eller ett förhållande, som
avgränsar det som skall vara underkastat befälhavarens militära bestraffningsrätt
från vad som skall gå till domstol. Dylika rättsregler torde vara
alltför godtyckliga. Sedan fortsätta reservanterna: »I enlighet med en sådan
utveckling, som för övrigt redan nu kan spåras på vissa håll, torde även
vederbörande befälhavare ofta, i stället för att tillgripa disciplinstraff, kunna
låta bero vid tillrättavisning.» Även på den punkten är det blott fromma
uttalanden, ty det är inga fasta hållpunkter eller reglerande föreskrifter i
något avseende. Och sedan talar man ytterligare här örn att antalet disciplinstrafförseelser
blivit mindre på senare tid, och däri kan man instämma, detta
som en följd av den bättre rekryteringen och även av den korta värnpliktstiden.
Detta förhållande kan man anföra som ett skäl för krigsdomstolarnas
avskaffande. Sedan tala reservanterna på slutet här örn den åsyftade verkan,
som disciplinstraffet har i det ena eller andra avseendet, för att ytterligare
motivera sin ståndpunkt. Men man får väl i alla fall ändock göra gällande,
att detta icke är tillräckligt starkt motiv i detta avseende.

Nu yttrade departementschefen, och herr Hedlund var inne på den frågan
också, att det enda sakliga skäl, som utskottet anfört, rörde frågan örn de
blivande auditörerna. Gent emot departementschefen vågar jag dock göra
gällande, att de nya auditörerna enligt förslaget få ju ändock en avsevärt
sämre ställning än de gamla, ty de senare sutto i alla fall i krigsrätten och
därigenom fingo do ju också en viss träning i de militära målens handläggning,
även då det gäller att vara rådgivare åt de militära befälhavarna. Och
även anställningsförhållandena enligt nu gällande bestämmelser vid en jämförelse
med det nu föreliggande förslaget tyder hän på att de nya auditörernas
ställning ej kan anses betryggande för den militära rättssäkerheten då det
gäller disciplinmålens handläggning. Det är icke tu tal örn annat än att militieombudsmannen
på den punkten bär ganska starkt fog för sin erinran.

På grund av vad jag sålunda har anfört torde framgå, att jag hyser stora
betänkligheter mot det föreliggande förslaget, och jag anser, att frågans lösning
skulle vinna på ett förnyat övervägande. Gentemot herr Hedlund i
Östersund vill jag dock bestämt göra gällande, att utskottets utlåtande icke

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
går i den riktningen, att det uttalar sig principiellt emot en reform örn krigsdomstolarnas
avskaffande, det skall man icke finna på någon punkt i utlåtandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman, mina herrar! När jag för en stund
sedan satt och lyssnade till herr Ossbahrs tal, måste jag erkänna, att jag
gjorde samma reflexion som herr Hedlund: det var i allt det väsentliga en
röst från. det förgångna. Den diskussion, som han där sökte draga upp och
försökte inleda kammaren uti, den fördes redan 1920, då riksdagen beslöt för
sin del i denna angelägenhet. För att påskynda reformen beslutade riksdagen
också föregående år i samma sak. Herr Björling gjorde också den invändningen,
att han icke kunde finna, att reformen är av så brådskande beskaffenhet,
så att man därför skulle behöva framlagt den redan i år. Jag skulle vilja råda
herr Björling till att läsa igenom utskottets utlåtande från i fjol, tili vilket
hans partivänner medverkade, och sedan återkomma, då jag förmodar, att
herr Björling resonerar på samma sätt som lagutskottet från i fjol, att man
alltså vill hava en snabb reform på detta område, även örn det måste innebära,
att den nya mening, som han med mycken möda tillägnat sig nu under allra
sista tiden, skjutes åt sidan. Det är uppenbart, att vad vi nu hava att diskutera
är framför allt på vilket sätt vi skola genomföra denna reform, örn vi
skola kunna taga den i det skick den är framlagd, eller om den på grund av
detta skick måste avvisas. Det principiella ställningstagandet är för riksdagens
vidkommande, i varje fall för alla de ledamöter, som tidigare deltagit
i beslutet, redan fattat och klart.

Man har från utskottets sida gjort den invändningen, att rättssäkerheten
skulle vara i fara. Den skulle vara i fara därför, säger man, att det finns
en risk för att disciplinmålen skulle öka, det skulle bli flera mål, som skulle
undandragas domstols behandling och handläggas som disciplinmål. Nu är
det ju emellertid på det sättet, att det är bestämda gränser mellan de mål som
skola gå till domstol, och dem som skola handläggas som disciplinmål. Dessa
bestämda gränser kunna icke i någon nämnvärd grad förskjutas. Den förskjutning,
som departementschefen talade örn, mäste alltid bli av mycket begränsad
omfattning ; så fort det är ett mål, som kräver en väsentligare utredning,
måste det handläggas vid domstol. Så fort en svarande nekar till sin
förseelse och det alltså kräves bevisning, går också målet till domstol. Vissa
sådana där bestämda, fasta gränser finnas ju, så att det finns ingen anledning
att förstora detta förhållande, som utskottet har pekat på, när det talas
om den massa av mål, som skulle i fortsättningen komma att behandlas som
disciplinmål. ''Så säger man tvärtemot: om det nu icke skulle bli så många
disciplinmål, skulle förändringen i alla fall innebära, att en massa struntmål,
låt mig uttrycka det på det sättet, skulle handläggas vid domstol, och detta
skulle vara till nackdel för de åtalade, som skulle få sina namn på uppropslistorna.
Jag undrar, örn icke även detta resonemang är, som också tidigare
antytts, mycket, mycket overkligt. För den som haft tillfälle att kasta en
blick på uppropslistorna vid våra domstolar bör det icke vara obekant, att
det är en massa av mål, som icke alls äro av den karaktären att de försätta
den åtalade eller den till domstol instämde i någon särskilt utsatt ställning.
Det finns ju denna betydande massa av mycket enkla vägtrafikmål, förseelser
mot ordningsstadgar o. dyl., — aldrig har man hört, att en person, som bli -

Lördag-en den 27 maj f. m.

Nr 42.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
vit kallad till domstol för en sådan sak, har kommit i ett sämre läge i det
allmänna livet. Även detta påstående är alltså, såvitt jag kan finna, icke
med verkliga förhållandet överensstämmande.

Man har gjort ett stort nummer av den omorganisation i fråga örn auditörerna,
som propositionen förutsätter, och denna fråga har spelat en mycket
stor roll vid utskottsbehandlingen. Man har sagt, att då genom denna förändring
regementschefen icke får en auditör vid sin sida, skulle behandlingen
av disciplinmål komma att ligga mycket, mycket sämre till, men man har alldeles
förbisett det förhållande, som departementschefen just i dag visade på,
att nian från departementets sida har avsett att fullt tillfredsställande fylla
denna lucka, som skulle uppstått genom auditörernas avskaffande. Jag vågar
påstå, att den nya ordningen fyller detta ändamål på ett bättre sätt än man
gjort tidigare genom anordningen med auditörerna.

Man frågar sig givetvis, vad är det då som är anledningen till att man
skall bibehålla specialdomstolar i brottmål? Märk väl, herr Ossbahr, när vi
diskutera frågan örn specialdomstolar, har det varit specialdomstolar i brottmål,
men icke specialdomstolar i allmänhet. Vad är det då, som varit anledning
till att man fortfarande vill bibehålla dessa specialdomstolar i brottmål?
Man säger från utskottets sida, att man genom detta skulle tillförsäkra
sig militära insikter och militär erfarenhet. Jag undrar, örn man har anledning
att så särskilt starkt poängtera detta förhållande som man gjort. Först
och främst så är det ju tillfredsställande sörjt för sakkunnigeinsikter. I den
mån sådana behövas komma de att förbehållas även de domstolar, som hädanefter
skulle behandla krigsrättsmål. Men för det andra har man knappt tidigare
varit så särskilt angelägen örn att denna militära sakkunskap, denna
verkliga sakkunniginsikt alltid skulle förekomma vid behandlingen av krigsrättsmål.
Det har förekommit en del lustigheter, som ge vid handen, att så
icke varit förhållandet, i varje fall icke i full utsträckning. Om man tar del
av 1920 års krigslagstiftningskommittés betänkande, säges det där exempelvis,
att i flottans Öresundsavdelning hava dess krigsrättsmål behandlats av
krigsrätten vid Kronprinsens husarregemente. Flottans krigsrättsmål hava i
regel rört sig örn grundstötningar. sammanstötningar, felmanövreringar och
allt detta som har med sjöväsendet att göra, och detta har handlagts med
kavalleriofficerare och kavalleriunderofficerare som bisittare och domare. Men
i detta fall har man icke gjort ringaste anmärkning emot, att det icke var
lämplig sakkunskap i en domstol, men just nu, när denna nya domstolsorganisation
skall träda i verksamhet, då riktar man blicken just på detta förhållande.

Det finns en särskild anledning enligt mitt förmenande att gå till en rationalisering,
om jag får använda uttrycket, i fråga örn behandlingen av krigsdomstolsärenden.
Det är nämligen på det sättet, att sedan något mer än 10
år tillbaka har antalet ärenden, som behandlats av krigsrätter, sjunkit med
mer än hälften. Det är nu en relativt obetydlig del av vad det tidigare har
varit. Det finns ingen anledning att i fortsättningen upprätthålla och bibehålla
en särskild domstolsorganisation för de redan tidigare få ärendena, vilka,
som jag visade på, nu mycket snabbt sjunka i antal. Och örn man ser på vad
dessa ärenden innehålla, så finner man ytterligare, att det är sannerligen icke
av den art, att man behöver befara, att de nya domstolar, som skulle behandla
dessa krigsrättsmål, icke hava möjlighet att bilda sig tillfredsställande omdöme
örn desamma. Ungefär hälften av dessa brott, som handläggas vid krigsdomstolarna
m. m., avse rymning, olovligt undanhållande och dylikt, de äro
egentligen rena struntmål, men som ofta gå till krigsrätt beroende på att rymlingen
har tagit med sig något av kronans plagg och det på grund därav blir

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. lerig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
förskingring av kronans egendom o. s. v. Ärenden av ganska obetydlig karaktär
utgöra alltså över hälften av dessa, som fortfarande handläggas vid
krigsdomstol. En fjärdedel av dessa brott gälla brott mot krigslydnaden,
misshandel, oskickligt uppträdande, fylleri o. s. v., och alltså endast en fjärdedel
skulle angå skadegörelse, förskingring av kronans egendom, tjuvnad och
dylikt. Som synes förekommer det i allmänhet knappast på någon punkt
ärenden av särskilt invecklad beskaffenhet. Det övervägande stora flertalet
är av en ganska obetydlig beskaffenhet, och man kan därför, såvitt jag förstår,
mycket lugnt ur denna synpunkt gå in för den organisation, som här
har föreslagits. Jag tycker också, att den förbättring av förhållandena som
har påvisats vid de militära truppförbanden — på en relativt kort tid har
antalet sjunkit till mer än hälften •— borde vara värt ett erkännande på ett
annat sätt än vad man från utskottsmajoritetens sida här har gått in för. Det
synes mig icke längre vara anledning att man skall behandla militärerna på
ett annat sätt än andra människor, när det gäller domstolsförfarande. Det
kan icke vara tillfredsställande att exempelvis en yngling, så fort han som beväring
iklätt sig kronans kläder, skall behandlas av en annan domstolsorganisation
och vara hänvisad till andra domstolsförhållanden än vad som sker i
vanliga livet; det förefinnes icke längre några motiv härför. Det synes mig
därför, att det vore ett drag, som visade, att man uppskattade den förbättring
som verkligen skett, örn man nu ginge in för denna nya domstolsorganisation,
som här föreslagits.

Jag skulle för övrigt, när man talar om nödvändigheten av specialdomstolar
vid de militära truppförbanden, vilja fråga, om man icke med samma skäl
skulle kunna säga, att det är nödvändigt med specialdomstolar för järnvägsmän,
postmän och andra tjänstemän, som ha ett uppdrag, vilket kräver större
grad av vaksamhet. Det finnes icke någon anledning att på denna punkt göra
en så avsevärd skillnad mellan dessa statens befattningshavare, som man här
är beredd att göra. Det är uppenbart, att vidmakthållandet av denna domstolsorganisation
för det lilla antal mål, som fortfarande föreligger, är irrationellt
i högsta grad. Det finnes icke någon anledning att vidmakthålla ett sådant
irrationellt system, utan nu örn någonsin bör tiden vara mogen att gå
från ord till handling i fråga örn detta av riksdagen flera gånger begärda
förslag. Jag ber sålunda, herr talman, att för min del få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Häruti instämde herr Johnsson i Kalmar.

Herr Linnér: Herr talman! De ärade kolleger från första lagutskottet,

som fört reservanternas talan, ha sökt framställa det såsom uppsendeväckande
till och med eller i varje fall såsom överraskande, att det nu är så många,
som intaga en annan hållning än föregående år. Det ligger verkligen något
uppseendeväckande i detta ärende, men icke i den nyss angivna omständigheten,
utan däri att denna proposition kommit fram i ett sådant skick, att den
icke av vare sig majoriteten eller reservanterna i utskottet ens underkastats en
detaljgranskning, och det beror givetvis därpå att propositionen är behäftad
med så stora och ofrånkomliga fel. Jag skall — endast på två minuter, tror
jag, att jag kan lova -—- peka på ett par av dem.

Det ena är propositionens förhållande till grundlagen. Det är fullständigt
ofrånkomligt, att i grundlagen ordet krigsdomstolar har en särskild innebörd.
Det betyder specialdomstol för militära mål och ingenting annat. Nu är det,
såsom konstitutionsutskottet utvecklat, icke tillåtet enligt svensk lagstiftning
att förändra en sådan innebörd av grundlagen genom en lagstiftning i an -

Lurdagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
iian ordning än den, som rör grundlagen själv. Och man märker ju, att justitieministern
för att komma ifrån denna svårighet har använt — med ett
lindrigt uttryck — högst egendomliga lagstiftningsmetoder. Detta är ju ett
tillräckligt skäl för att lagrådet i motsats till chefen för justitiedepartementet
sett sig föranlåtet att fälla det omdömet, att dessa betänkligheter äro av
den allvarliga art, att lagrådet funnit sig böra bestämt avstyrka,- att förslaget
förelägges riksdagen. Detta är det ena av de fel, som jag skulle vilja
tillåta mig att påpeka.

Det andra är det, som rör rättssäkerheten. Hela grunden för önskan att
överflytta de militära målen till de allmänna domstolarna har antagligen varit
den, att man därigenom trott sig få en större rättssäkerhet. Nu sviker lagförslaget
på en icke obetydlig del i denna punkt, nämligen beträffande disciplinförseelserna.
Herr Olsson i Mellerud har missförsått saken, då han säger, att
det är en bestämd gräns dragen mellan dessa och andra förseelser. Den gränsen
är bestämd att utgöra en övre gräns, men inom den finnes det rörelsefrihet,
och den rörelsefriheten har förut gått i den riktningen, att befälhavare,
som har disciplinär bestraffningsrätt, har kunnat skjuta ifrån sig en del förseelser.
som han har befogenhet att handlägga. Det är denna riktning, som
lagutskottets majoritet är säker örn kommer att förändras på det sättet, att
befälhavaren genom krigsdomstolarnas bortfallande finner sig tvungen att
taga hand örn flera disciplinära förseelser. Därigenom komma bestraffningar
av icke obetydlig art att i verkligheten ådömas av befälhavaren. Det innebär
ett försämrande av rättssäkerheten. Därtill kommer ytterligare, att auditörsinstitutionen
kommer att bliva förändrad. Hur den i verkligheten kommer att
se ut enligt justitieministerns intentioner, därom vet ingen någonting i denna
stund, men det är klart, att man icke kan avgöra en så allvarlig sak i förhoppning
örn att justitieministern skall hitta på en lycklig utväg. Det har sagts,
att auditören skulle bli en slags åklagare. Men då kan det icke vara lämpligt,
att han får tjänstgöra såsom domare. Örn man kan få användbara medhjälpare
till befälhavaren i sekreterarna eller rådsturättsledamöter, därom vet man
heller icke någonting. Vad sekreterarna beträffar torde böra erinras örn, att
de komma att finnas anställda blott vid ett fåtal domstolar. Örn vidare sekreterarna
med hänsyn till förläggningsförhållanden kunna användas till biträden
åt befälhavare eller örn deras tid medger det, därom vet man i själva
verket ingenting. Det är alltså ofrånkomligt, att på den punkten innebär förslaget
en försämring i förhållande till vad nu gäller. Jag skall vidare endast
nämna, att förhållandet till rådhusrätterna är outrett, att detsamma gäller
såväl i avseende å de förvaltningsbefogenheter, som Kungl. Maj :t på grund av
lagförslaget kommer att tilldelas, som också i avseende å kostnadsfrågan. På
grund härav, herr förste vice talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Det rent formella och mer

principiella i detta spörsmål undandrar sig i mycket stor utsträckning lekmannens
bedömande, men örn jag utgår ifrån att chefen för justitiedepartementet
här i landet icke är en man, som så litet förstår av dessa spörsmål, att hans
uttalanden skulle vara utan värde, vill jag därmed ha sagt, att jag förutsätter,
att hans uttalanden dock grunda sig på så pass stor sakkunskap, att de
giva stöd åt den uppfattningen, att de formella svårigheter, som här talas örn,
icke äro större än att det finnes möjlighet att övervinna dem med det förslag,
som nu föreligger i frågan. Det förefaller, som örn diskussionen uteslutande
rört sig örn de rent formella olägenheterna, och herr Ossbahr uttryckte den
meningen, att det från herr statsrådets sida sagts, att det från utskottets sida

Nr 42.

Lördagen elen 27 maj f. lii.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
icke kunnat göras några reella anmärkningar mot reformens genomförande,
och herr Ossbahr förmenade, att skulle man genomföra reformen, skulle det
finnas reella skäl därför. När riksdagen diskuterade saken förra året, förelåg
ett utlåtande från första lagutskottet. Jag skall icke taga kammarens
tid i anspråk med att citera allt vad utskottet sagt, men när det gäller reella
skäl för reformens genomförande sade utskottet: »Att den nuvarande ord ningen

också alstrat misstro inom breda lager av vårt folk, synes obestridligt.
Denna har emellertid icke riktat sig enbart mot krigsdomstolarnas bedömande
av de värnpliktigas brott och förseelser utan kanske i ännu högre grad mot
krigsdomstolarnas prövning av sådana mål, som anhängiggjorts mot yrkesmilitärer.
»

Det var alltså några av de skäl utskottet anförde för sin ståndpunkt förra
året, när utskottet positivt gick in för krigsdomstolarnas avskaffande. Finnes
det då icke några skäl allt fortfarande som då giva stöd åt en sådan uppfattning,
som utskottet givit uttryck åt förra året? Jag har framför mig ett
exemplar av regeringsorganet för den 22 maj. På första sidan finnes en rubrik,
som sträcker sig över tre spalter och är av följande innehåll: »Vax holmschefen

glömde 100,000 i kassarapport.» Och går jag igenom underrubrikerna
i samma artikel, finner jag sådana som »100,000 kronor ''bortglömda’
och 19,000 ''tappades’ bort», »En förskingringsaffär som aldrig blev utredd»,
»En underlig transaktion i regementets kassaböcker», »Kapten skrev av räkningen
och fick betalt två gånger», »Dråplig episod vid regementets kassadisk»,
»Lappar av förenklad ''lufttyp’ gällde som kvitton», »Tvättinrättningen
på Rindö konkursfärdig», »Ingen effektiv kontroll över regementets skötsel»,
»Märkliga förklaringar av de ansvariga ämbetsmännen» och »Åklagarmyndigheterna
lägga bevismaterialet på hög».

Herr talman! Det är några av de anmärkningsvärda rubriker, som finnas i
detta nummer av regeringsorganet, och det är ingen hemlighet för någon för
saken intresserad kammarledamot, vad man i denna artikel sysslar med. Man
sysslar med den rapport, som avgivits av den kommission, som av regeringen
haft i uppdrag att verkställa utredning örn de förvaltningsmetoder, som finnas
vid kungl, kustartilleriregementet i Vaxholm. Det ges dagliga exempel
på sådana förvaltningsmetoder, som väl skulle motivera sådana artiklar,
som_ lia till syfte att bringa ordning i saken. Jag förutsätter, att det varit
meningen, då artikeln publicerades på sätt jag erinrat örn. Men när det gäller
dessa spörsmål, kan det vara fel på det s. k. rättsväsendet på det militära området
och det kan vara orsaken till sådana saker. Vad som åsyftas i dessa
rubriker och i texten har icke skett för några veckor sedan, utan det är mer än
tio år gammalt, men har icke blivit beivrat. Det ger stöd för den uppfattning,
åt vilken första lagutskottet förra året gav uttryck, nämligen att man handlägger
ärenden av detta slag, när det gäller yrkesmilitärer, på ett sådant sätt
att det skapas allmän misstro beträffande det militära s. k. rättsväsendet.

Herr talman! Jag skall erinra örn att man kan ju tänka sig förseelser av
samma slag vid de militära och de civila statsverken. Örn jag skulle äga kännedom
örn att en man vid låt mig säga postverket gjort sig skyldig till tillägnande
av statens eller enskildas medel, så vore det icke bara min plikt utan
också rätt att anmäla detta till polismyndigheten, och det skulle då ske ett
ingripande för utredning av saken. Men örn det är en militär, som gjort sig
skyldig till förseelsen och jag går till polisstationen och anmäler förhållandet,
så ger man mig på polisstationen det besked att det har inte polisen att göra
med, utan det är regementschefen, som har att bestämma, hur handläggningen
skall försiggå. Det är den första och betydande skillnaden, när det gäller det
militära och det civila rättsväsendet och de former, som där existera. Örn

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
en förseelse begåtts av det slag, om vilket jag givit en antydan, och det göres
en anmälan till regementschefen, så är det regementschefen, som bestämmer,
hur och på vad sätt utredningen skall verkställas. Och när krigsdomstolen
skall taga hand örn saken, är det krigsfiskalen, som sysslar med den fortsatta
utredningen i egenskap av åklagare. När man ser sådana tilldragelser, som
vi varit i tillfälle att iakttaga för något år sedan, att en krigsfiskal, som haft
i uppdrag att uppträda såsom åklagare i militära mål, själv gör sig skyldig
tili förseelse i egenskap av tjänsteman, som åsamkar honom två år och sex
månaders fängelse, så skapas icke bara en berättigad misstro mot rättsförfarandet
på området utan också misstro mot dem, som skola utreda de förseelser
som förekomma. Jag har sett exempel på sådant förfaringssätt, och med hänsyn
därtill måste jag, herr talman, med stor bestämdhet hävda, att det är
nödvändigt, att det sker en ändring på området. Med hänsyn till statens intresse,
när det gäller vad som sammanhänger med förvaltningsmetoder av det
slag jag citerat ur Socialdemokraten eller när det är fråga örn rättsväsendet,
som skall beivra förseelser och bevaka statens intressen, är det utomordentligt
nödvändigt, att en ändring sker.

Det har talats örn disciplinmålen och deras behandling och örn det skulle
vara till fördel eller icke, örn den militära chefens, befälhavarens disciplinära
bestraffningsrätt utvidgades. Erfarenheten får ju så småningom lära vad
som kan sägas vara lämpligt och icke lämpligt i detta avseende. Men erfarenheten
har ju för övrigt redan lärt, att när det gäller förevarande allvarliga
spörsmål är det nödvändigt med en ändring. Om de rena disciplinmålens
behandling i fortsättningen icke blir tillfredsställande, är det möjligt att riksdagen
framdeles får besluta om de ändringar, som kunna påvisas vara nödvändiga.

Herr talman! Mig synes, som örn man icke bara med hänsyn till den rättssäkerhet,
som bör tillkomma militärmanskapet i allmänhet, bar anledning biträda
det förslag som föreligger örn krigsdomstolarnas avskaffande. Alla
de, som vilja göra gällande detta och som äro måna örn att tillgodose icke minst
statens ekonomiska intressen, ha en betydande anledning att biträda förslaget,
ty förr än en ändring sker på detta område komma icke förseelser av det slag
det erinrats om att beivras på sådant sätt, att statens intressen bli tillgodosedda.
Ur dessa synpunkter och med hänsyn till den rätt man bör hävda för
militärmanskapet, som kan göra anspråk på att bli behandlade lika oavsett
graden, örn de äro anställda såsom militärer eller äro värnpliktiga eller lia någon
annan uppgift att fylla, tala alla skäl för ett biträdande av det förslag
sorn föreligger. Och ärendet har varit föremål för utredning sä mycket, att
några risker för att biträda förslaget av formella skäl icke föreligga. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Hedlunds i Östersund yttrande. Han skar de frisinnade (iver en kam
och han anmärkte på att de avancerat från den ena ståndpunkten till den andra.
Jag förstår icke detta. Jag har icke inom partiet hört talas omsatt man
skulle enas örn någonting i denna fråga. Jag anser, att sådana här frågor icke
böra bli partipolitiska, utan var och en bör få fatta sin ståndpunkt. Det är
som sagt efter min mening icke någon partipolitisk fråga. Jag vill endast
helt kort säga, att jag troligen kommer att glädja herr Hedlund i Östersund
med att rösta med honom i denna fråga. Det ina vara, att förslaget kanske
icke är så väl utformat, men det lär viii gå att rätta till det seda,n. Själva
huvudprincipen vill jag vara med om att gilla. Och den omständigheten att
vi frisinnade förut uttalat oss för att man borde något så när gå den väg, som

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
nu utstakats i den kungl, propositionen, kan icke hindra oss från att hysa vissa
betänkligheter mot det föreliggande förslaget. Jag har icke något vidare
att säga.

Herr statsrådet Ulldén: Herr vice talman! Då justitieministern är upp tagen

i första kammaren, tillåter jag mig göra några randanmärkningar till
de anföranden, på vilka jag har lyssnat här under debatten. Jag må först som
ett allmänt intryck säga, att det är sällsamt att höra den argumentation, som
ingående och utförligt i dag på förmiddagen har utvecklats i denna fråga. Här
är det ju endast fråga örn att Kungl. Maj :t har effektuerat en riksdagsskrivelse,
som beslutades 1920. Den effektueras 1933 efter en påminnelse 1932. Men
åtskilliga talare — jag hörde särskilt herr Ossbahr — klaga över den otroliga
brådska, som visats från Kungl. Maj:ts sida. Denna fråga har varit under
utredning av två kommittéer, den sista kommittén under ledning av den nuvarande
justitieministern, som inte, när han tillträdde sitt nuvarande arbete,
hunnit slutföra sitt uppdrag. Han fortsatte det därför som justitieminister
med hjälp av justitiedepartementet. Det föreligger alltså ett förslag i full
överensstämmelse med riksdagens tidigare intentioner.

Man har vidare här fått höra, vilka utomordentliga domstolar krigsrätterna
äro. De äro rentav domstolar av modernaste typ. För det första är det domstolar,
som lia tillgång till särskild sakkunskap. Liksom beträffande vattendomstolarna,
som ha särskilda bisittare för att representera den tekniska sakkunskapen,
ha dessa krigsdomstolar militärer, vilka representera den militära
sakkunskapen. Vidare äro dessa domstolar alldeles särskilt humana i sin
rättsskipning. De förtjäna alltså erkännande framför andra. Därtill utgöra
de ett alldeles utomordentligt värn för rättssäkerheten, under det att Kungl.
Maj :ts förslag skulle minska rättssäkerheten i fråga örn militära mål.

När man hör allt detta, måste man ju säga, att här föreligger ett lysande
exempel på vad man kallar för motivförskjutning. Ingen kan sväva i tvivelsmål
örn att de militära bisittarna i krigsdomstolarna utgöra en rest av det
gamla betraktelsesättet, att militärer skola dömas av sina likar. Det är inte
alls för att representera någon särskild sakunskap, som de sitta där. Tro herrarna,
att de militära bisittarna ha lättare att reda sig än juristerna i den militära
strafflagens labyrinter? Jag försäkrar, att det kan vara alldeles speciellt
svåra juridiska spörsmål, som förekomma vid tillämpningen av den militära
strafflagen, och där komma nog de militära bisittarna till korta.

Detta är helt enkelt alltså en kvarleva av den typ av domstolar, som man
eljest avskaffat. Denna kammare har liksom första kammaren ända sedan
1914 varit på det klara med att de borde avskaffas, fastän nian först tänkte
sig, att detta borde ske i samband med den allmänna processreformen, en ståndpunkt,
som riksdagen emellertid övergav 1920 genom sin då avlåtna skrivelse.

Som bevis för krigsdomstolarnas verkliga natur vill jag bara påpeka, att som
regel gäller, att vid åtal mot militär eller civilmilitär av officers grad eller
tjänsteklass, skola städse officerare tjänstgöra i krigsrätten. Men vid åtal
mot underofficer eller någon av manskapet, tjänstgöra officerare eller underofficerare.
Herrarna tro väl inte, att det är den olika arten av sakkunskap i
militära frågor, som har framkallat denna skillnad i fråga om de bisittare, som
skola tjänstgöra.

Vidare ha vi fått höra, att detta förslag är så illa utarbetat och att det stöter
på så stora konstitutionella betänkligheter. Vad beträffar dessa konstitutionella
betänkligheter är det ju ändå en smula underligt, att det nu betraktas,
som örn grundlagen hade givit ett alldeles särskilt rättsskydd åt de militära
krigsdomstolarna, när man vet, att vid den tidpunkt, då grundlagsparagrafen av -

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
fattades, hela detta lagstiftningsområde tillhörde Kungl. Maj :ts administrativa
lagstiftningsområde. På den tiden kunde alltså Kungl. Majit utan riksdagens
hörande göra vad som helst med krigsdomstolarna. Men nu anser man, att de
ha en mera skyddad ställning än övriga domstolar inom vår lagstiftning.

Man har åberopat lagrådets uttalande. Jag vill emellertid påpeka, att man
tycks ha något missuppfattat lagrådet. Detta har inte sagt, att det var omöjligt
att inverka på krigsdomstolarnas kompetensområde genom en lagstiftning,
antagen i de former, som gälla för civillag. Lagrådet har inte sagt, att en sådan
lag skulle vara stridande mot grundlagen. Vad lagrådet har sagt är, att
örn man använder ett begrepp, krigsdomstol, i denna civila lagstiftning, som
inte motsvarar, vad som ursprungligen menades med krigsdomstolar i grundlagsparagrafen,
skulle möjligen högsta domstolen komma i förlägenhet, huruvida
den skulle inkalla de militära bisittarna eller inte, när ett sådant här mål
kom före från en krigsdomstol av den nya kategorien. Lagrådet menar alltså,
att högsta domstolen skulle stå inför ett besvärligt tolkningsspörsmål, om den
skulle låta den nya terminologien gälla även vid tolkningen av denna grundlagsparagraf
samt rörande militieombudsmannens tjänstgöringsområde. För
min del hyser jag inte den ringaste tvekan örn vilket utfall det skulle bli i högsta
domstolen av grundlagstolkningen, när domstolen skulle få det första målet
av denna art till handläggning. Jag vill för övrigt påpeka — jag förmodar, att
justitieministern redan har sagt det i sitt inledningsanförande — att det har
en gång tidigare på just detta område förelegat ett förslag, som innehöll punkten
: Svea hovrätt är krigshovrätt. Det innebar alltså, att det inte skulle finnas
en specialdomstol som mellaninstans, utan att Svea hovrätt, den civila domstolen,
skulle vara krigshovrätt. Detta förslag, som utarbetades inom justitiedepartementet,
remitterades till högsta domstolen. Därvid gjordes icke någon invändning
från högsta domstolens sida — det var år 1882 — örn att detta
skulle innebära någon sorts kränkning av grundlagens bestämmelser, eller med
andra ord att grundlagen skulle garantera en särskild specialdomstol såsom mellaninstans,
oaktat ju regeringsformens § 20 just talar örn de mål, som gå från
krigsdomstolarna till högsta domstolen.

För övrigt har Kungl. Majit bifogat till propositionen en utredning rörande
grundlagsfrågan, som jag inte tvekar att beteckna såsom det bästa. som har
sagts i denna fråga och som jag tycker borde övertyga även de jurister, som
annars skulle hysa någon tvekan i frågan.

Jag tillåter mig, herr vice talman, anbefalla kammaren att såsom ett uttryck
för att kammaren inte har lämnat sin gamla principiella ståndpunkt i
detta ämne bifalla den kungl, propositionen och alltså godkänna det av reservanterna
framställda yrkandet.

Herr Olsson i Rimforsa: Jag har inte deltagit i ärendets behandling i ut skottet,

och jag hade inte tänkt säga någonting i frågan, men då jag deltog i
behandlingen av motsvarande ärende föregående år och vid det tillfället röstade
för det förslag, som vann riksdagens bifall, och då det vidare här gjorts
antydningar örn att det på det håll, jag tillhör, har skett en helomvändning,
så vill jag för min egen del — och jag tror, att jag härvidlag kan tala h det
partis vägnar, jag tillhör — säga, att någon sådan helomvändning inte förekommit.
Vad som gjort, att jag intagit den ståndpunkten, att jag ämnar följa
utskottet i dag i dess avslagsyrkande, är, det må jag ärligt erkänna, uteslutande
och allenast den rent konstitutionella frågan. Denna har, såvitt jag
kan minnas, inte varit uppe vid något föregående tillfälle, då frågan örn krigsdomstolarnas
avskaffande behandlats i riksdagen. Men då den nu vid årets
riksdag kommit fram, och da invändningar i detta avseende gjorts med allvar,

Xr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
övertygelse och kraft av sådana män, som man måste tillerkänna omdömesförmåga
och sakkunskap, då det gäller grundlagstolkning, så måste jag erkänna,
att jag blivit betänksam. Nu vill jag inte underkänna herr statsrådets omdömesförmåga
på den punkten, utan jag uppskattar den tvärtom högt, men det
finns ju andra, som ha uttalat och hysa en annan åskådning. Jag har därför
menat och menar fortfarande, att om det kan göras gällande och skulle kunna
visas, att grundlagens bud på något sätt skulle stå i strid med den nya lag,
som man har tänkt sig genomföra, så bör den riktiga vägen vara att först
ändra, vad som kan behöva ändras i grundlagens ordalydelse, och sedan komma
fram till den reform, man tror vara lämplig och önskvärd.

Jag har fortfarande den uppfattningen, att människor i detta land skola
dömas lika för sina gärningar, antingen de äro klädda i civila kläder eller i
uniform. Jag menar, att i det fallet böra vi vara svenskar allesamman och
inte någonting annat. Men jag kan som sagt inte finna, att frågan örn grundlagstolkningen
är så klarlagd, att jag i dag skulle kunna vara redo att gå med
på det föreliggande förslaget. Jag vill därför bara tillkännagiva, att jag
kommer att rösta för utskottets förslag. Eåt mig dessutom säga, att jag
skulle lia önskat, att i utskottets utlåtande hade kraftigare och mera klart än
som skett framhållits, att man inte är tveksam örn själva principen rörande
krigsdomstolarnas avskaffande, utan att tvekan vållas av andra omständigheter.
Man står således, borde där ha stått, principiellt på samma ståndpunkt
som förut. Jag passar dock på tillfället att för min egen del avlägga den deklarationen.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Holmström: Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga mig i denna

debatt. Men när herr statsrådet Undén talade örn de militära ledamöternas
förhållande till krigsdomstolarna, ansåg jag, att jag borde säga några ord,
då jag vid flerfaldiga tillfällen suttit som militär ledamot i krigsrätt. Herr
statsrådet sade, att de militära bisittarna är en gammal kvarleva, av det betraktelsesättet,
att militärer skola dömas av sina likar. Jag vet inte, vilken
historisk bakgrund kan finnas härför, men jag vill säga, att varken jag eller
någon av mina gelikar, som suttit i krigsrätt — skulle jag tro —, någonsin
haft det intrycket, att vi suttit där, för att vi skulle döma likar.

Herr statsrådet sade, att krigslagarna skulle vara så särskilt invecklade.
Jag lade inte ordalagen på minnet, ty jag hade vid det stadiet av herr statsrådets
anförande ännu inte tänkt begära ordet, men herr statsrådet sade någonting
i den stilen, att det vore en labyrint av svårigheter. Jag har inte
funnit, att det varit så svårt att tolka och begripa dem. Men jag vill säga
herr statsrådet, att den militära tjänsten också är en utomordentligt invecklad
institution och — kan man säga — en labyrint av svårigheter att bedöma. Att
militära ledamöter sitta i en krigsrätt, är väl just därför att de äro inne i
den militära tjänsten. Det gäller t. ex. att bedöma en indisciplinär förseelse
under fälttjänstövningar. Då är det naturligtvis till nytta för de civila ledamöterna,
örn där sitta militärer, som kunna förklara då det t. ex. redogöres
för ett läge: en patrull har utsänts, och det och det har inträffat. Visst måste
det vara till nytta, att sakkunskapen får göra sig gällande där. Det är således
för att bedöma och förklara alla dessa rent militära spörsmål, som de
militära ledamöterna sitta där. Många gånger har det varit på det sältet, att
just militärens bedömande av saken har lett till framdragande av förmildrande
omständigheter. Jag har vid många tillfällen varit med örn detta. Någon
gång ha kanske de militära ledamöterna framhållit de försvårande omständig -

Lördagen deli 27 maj f. in.

Nr 42.

Ang. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
heterna. Men jag Ilar hört såsom ett allmänt omdöme av civila krigsrättsledamöter,
att de militära ledamöterna mången gång kunna framhålla just de
förmildrande omständigheterna. De kunna inte heller lia något avgörande inflytande
i krigsrätten i den riktningen, att de skulle kunna åstadkomma hårdare
domar, ty det är ju på det sättet, att örn det föreligger lika röstetal för
två olika domar i en krigsrätt, blir alltid det mildaste förslaget krigsrättens
utslag.

Jag har endast känt mig uppfordrad, herr talman, att säga dessa ord.

Herr Ossbahr: Även om man har den uppfattning, att städerna äro skyldiga
att ställa sig till efterrättelse, vad statsmakterna kunna besluta i fråga örn det
sätt, varpå rättsskipningen skall utövas, kan jag i alla fall inte underlåta att
uttala min förvåning över att man just på socialdemokratiskt håll så utan
vidare är beredd att ansluta sig till denna princip. Från socialdemokratiskt
håll har man, åtminstone vad Stockholm beträffar, med mycket stor skärpa
drivit principen örn den kommunala självstyrelsen. Och det förvånar mig
kanske ännu mera, att man från det hållet inte på något sätt funnit sig föranledd,
såsom jag tidigare påpekade, att yttra sig örn den dock synnerligen betydelsefulla
kostnadsfrågan. Här har, såsom jag framhöll, riksdagen i en
skrivelse för 13 år sedan tagit direkt ställning till denna sak och förklarat, att
statsmakterna icke torde undgå att till städerna betala gottgörelse, ifall reformen
genomföres. Nu skulle, i händelse av bifall till reservationen, hela denna
kostnadsfråga helt enkelt falla under bordet, utan att man ens inom utskottet
upptagit denna sak till behandling. Här har man åberopat riksdagens ställningstagande
i andra hänseenden såsom någonting, vilket man i mycket ,stor
utsträckning helt enkelt har att rätta sig efter, men då det gäller denna sak,
där riksdagen tydligt och klart sagt ifrån, finner man ingen anledning ens att
upptaga frågan till behandling, mycket mindre då att anföra de vägande skäl,
som väl böra ligga till grund för ett ändrat ståndpunktstagande i detta hänseende.

Jag hade väntat mig, att man från reservanternas sida här skulle litet närmare
upptaga denna fråga till behandling, men jag finner till min förvåning,
att man nu helt enkelt är beredd att utan vidare låta denna sak, som jag sade,
falla under bordet utan att hava granskat den.

Jag framhöll också det egendomliga i att riksdagen här skulle besluta örn
bifall till en kunglig proposition av denna omfattande betydelse utan att riksdagen
eller lagutskottet ingått i någon som helst detaljgranskning. Det förefaller
mig mycket egendomligt och måste sannerligen innebära, att man i mycket hög
grad är beredd att utan vidare prövning svära på magisterns ord. Det må
vara sant, att man i ett eller annat hänseende från justitiedepartementet erhållit
uppgifter och upplysningar, men någon detaljgranskning av denna ganska
betydelsefulla och vittomfattande fråga har dock faktiskt icke skett.

Herr statsrådet Undén förundrade sig över att jag gjorde anmärkning på
den brådska, som skulle råda i nu förevarande fall. Vad jag gör anmärkning
på är icke, att Kungl. Maj :t snabbt effektuerar en av riksdagen uttalad önskan,
utan det är den omständigheten, att. då i alla fall skilda meningar råda,
huruvida dessa förändringar kunna eller böra genomföras utan grundlagsändring,
man det oaktat nu vill driva igenom saken, utan att det sker i samband
med erforderliga ändringar i vederbörande grundlagsbestämmelser. Redan
den omständigheten, att meningarna äro delade, och den omständigheten, att
det dock finnes juridiska experter, som uttalat sig bestämt för den uppfattningen,
att ändringar i grundlagen äro nödvändiga, borde väl dock föranleda
därtill, att hela denna frågas slutliga avgörande först sker i samband med änd Andra

kammarens protokoll 1933. Nr 42. 3

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
ringar i grundlagen. När nian det oaktat vill driva fram detta förslag, måste
jag fråga mig, vad det är, som föranleder en sådan brådska. Finns det några
så allvarliga missförhållanden, att de kunna föranleda till att man, med bortseende
från dessa allvarliga erinringar, skall forcera fram ett slutligt avgörande
nu? Det är denna brådska, jag har funnit synnerligen anmärkningsvärd,
och det är den brådskan, som jag i mitt anförande har riktat mig emot.

Jag kan vidare, herr förste vice talman, icke annat än finna, att ett bifall
till Kungl. Maj:ts proposition skulle innebära en mycket betänklig sak, nämligen
att riksdagen skulle gå att besluta omfattande lagändringar utan att i
detalj ha granskat det förslag, som är framlagt från Kungl. Maj:ts sida. Det
är en betänklig sak, och jag måste på det kraftigaste reagera häremot.

Jag vidhåller således, herr förste vice talman, mitt yrkande örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hedlund i Östersund: Jag förstår inte, herr förste vice talman,

varför herr Ossbahr skall göra reservanterna ansvariga för att inte hans motion
och lagförslaget i dess helhet blivit detaljbehandlat i första lagutskottet,
när det är lagutskottets majoritet —• till vilken herr Ossbahr ansluter sig —
som motsatt sig en detaljgranskning. Yi, som tillhöra minoriteten inom lagutskottet,
ha inte alls bortsett från herr Ossbahrs motion i fråga örn ersättning
till städerna, som skulle få ökade utgifter för denna reform. Yi kunna naturligtvis
aldrig gå in för att de städer, som inte åsamkas utgifter för reformen,
skulle erhålla ersättning, men det är ej uteslutet, att inte en kommande
riksdag skulle se sig nödsakad att ersätta till exempel Stockholms stad, örn
den på grund av reformen får ökade utgifter för ökning av antalet ledamöter
i rådhusrätten. Vi ha inte i det hänseendet kunnat betrakta denna fråga som
annat än en ren forumfråga. Riksdagen skall fatta sitt beslut och säga: forum
för de militära målens handläggning blir hädanefter rådhusrätten och i vissa
fall häradsrätten. Punkt och slut. Det är riksdagens beslut. Ett dylikt beslut
i en forumfråga kan givetvis medföra, att de samhällen, som drabbas av
beslutet, måste få ersättning, men inte skola vi väl fälla en stor reformfråga
på en sådan liten detalj som herr Ossbahrs motion i fråga örn ersättningen.

Varför jag emellertid begärde ordet var för att få förklara, att jag visst
inte tror, att herrar Olofsson i Digernäs och Olsson i Rimforsa ha någon annan
principiell inställning till denna fråga nu än de haft tidigare. Men jag
måste allvarligen beklaga, att deras förespråkare i lagutskottet dock ha skrivit
fast hela sitt parti på denna fråga. Med tre räder avverkar utskottet den
invändning, som är den avgörande för herr Olsson i Rimforsa för att gå på
avslag, nämligen att reformen stöter på konstitutionella hinder. Sedan tar
man rad för rad upp de principiella invändningar mot reformen, som alltid
gjorts. Vederbörande få här göra vilka muntliga reservationer som helst; det
står dock fast, att har jag skrivit på en växel, så är jag fast för den, och har
man skrivit under ett utskottsbetänkande, så är man också fast. Och det ha
herrar Björling och Larson i Lerdala gjort på det frisinnade partiets uppdrag.

Jag vidhåller, herr förste vice talman, mitt yrkande.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice talmannen gav först propositioner angående
utskottets hemställan i mom. a), nämligen dels på bifall till berörda
hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Olsson i Mellerud begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. krig sdomstolar och rättegången därstädes. (Forts.)
Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i mom.
a) av utskottets förevarande utlåtande nr 51, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
örn omröstningens resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos
80 ja och 83 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Efter av herr förste vice talmannen vidare därå framställd proposition fann
kammaren de i mom. b) omnämnda motionerna vara besvarade genom kammarens
beslut beträffande föregående moment.

§4.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutionsutskottets utlå- Äng. ändrad

tande, nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till and- 5/**» av § 20

råd lydelse av § 20 regeringsformen jämte i ämnet väckta motioner. regerings formen.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats en av Kungl.

Majit till riksdagen avlåten proposition, nr 226, däri Kungl. Majit till riksdagens
prövning i grundlagsenlig ordning framlagt följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 20 regeringsformen.

§ 20.

(Nuvarande lydelse:)

De mål, som från krigsdomstolarna
dragas under Konungens prövning,
skola uti högsta domstolen företagas
och avgöras. Tvenne militärpersoner
av högre grad, dem Konungen härtill
utser och förordnar, böra med domare
jäv och ansvar och utan särskilt arvode
sådana mål i högsta domstolen
övervara och däröver rösta, dock må
domarenas antal icke överstiga åtta.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

De mål, som från krigsdomstolarna
dragas under Konungens prövning,
skola uti högsta domstolen företagas
och avgöras.

I samband härmed hade konstitutionsutskottet till behandling förehaft de i
anledning av propositionen väckta, likalydande motionerna nr 300 i första
kammaren av herrar Sandström och Mellén och nr 469 i andra kammaren av
herr Ossbahr m. fl., i vilka motioner yrkats, att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj lis förevarande proposition.

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. ändrad lydelse av § 20 regeringsformen. (Forts.)

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till de i ämnet väckta
motionerna, avslå förevarande kungl, proposition.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Strömberg, Osear Gottfrid
Karlsson, Larsén, Källman, Vougt, Wiklund, Johnsson i Norrahammar och
Ström, vilka ansett, att propositionen bort av utskottet tillstyrkas.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr statsrådet Undén: Herr vice talman! Då kammaren nu går att behandla
konstitutionsutskottets här föreliggande utlåtande, ber jag att redan
från början få understryka, att den fråga, som behandlas i detta konstitutionsutskottsutlåtande,
icke har något nödvändigt sammanhang med den fråga,
som nyss har behandlats av kammaren, med avseende å det rent juridiskt tekniska
sambandet.

Kungl. Maj :t har ju i nu föreliggande förslag hemställt, att riksdagen
måtte vidtaga en ändring i 20 § regeringsformen i syfte att avskaffa de militära
bisittarna i högsta domstolen. Jag behöver inte uppehålla mig närmare
vid motiven till detta regeringens förslag. Det ligger fullständigt i linje med
de direktiv, som riksdagen tidigare i sina båda riksdagsskrivelser givit, då
riksdagen överhuvud taget velat avskaffa det militära elementet i domstolarna
vid behandling av krigsrättsmål under fredstid. Här gäller det alltså högsta
domstolens sammansättning. I nuvarande § 20 stadgas ju, att vid behandling
av mål från krigsdomstolarna skall det finnas två militärpersoner såsom bisittare
i högsta domstolen. Enligt regeringens förslag skulle denna sista punkt
i paragrafen strykas, och resultatet skulle bli, att högsta domstolen vid behandling
av krigsrättsmål skulle ha samma sammansättning som vid behandling
av andra mål.

När jag då går till konstitutionsutskottets utlåtande för att få kännedom
örn utskottets motiv vid avstyrkandet av Kungl. Maj:ts förslag, finner man
där först ett resonemang, som angår en helt annan fråga. Konstitutionsutskottet
har på sidan 17 i utlåtandet till en början diskuterat det konstitutionella
problem, som vi under föregående punkt ha här i kammaren debatterat,
nämligen frågan, huruvida de lägre instanserna av krigsrätter kunna avskaffas
såsom specialdomstolar utan ändring av grundlagen. Denna fråga har
konstitutionsutskottet något berört, och sedan kommer utskottet in på den fråga,
som här föreligger, nämligen spörsmålet om högsta domstolen. Där är
utskottets yttrande i fråga om argumentationen koncentrerat i en enda punkt
nederst på sidan 17. Det heter där, att utskottet erinrar örn att § 20 regeringsformen
bygger på förutsättningen, att särskilda krigsdomstolar skola finnas.
Sedan fortsätter utskottet, att det alltså finner sig böra avstyrka Kungl.
Maj :ts förevarande proposition om ändrad lydelse av § 20 regeringsformen.
Jag trotsar vem som helst i denna kammare att kunna finna ett logiskt sammanhang
mellan försatsen och eftersatsen i detta utskottets yttrande. Vad är
det utskottet säger? Jo, under erinran örn att regeringsformens § 20 garanterar
tillvaron av särskilda krigsdomstolar i underinstanserna avstyrker utskottet
alltså ett förslag om att taga bort de militära bisittarna i högsta domstolen!
Det finns inte något som helst logiskt sammanhang i denna argumentation.
Utskottet har helt enkelt underlåtit att överhuvud taget yttra sig i frågan,
huruvida utskottet anser eller icke anser, att det är lämpligt och ändamålsenligt
att behålla de militära bisittarna i högsta domstolen. Man kan
inte av utlåtandet komma till någon som helst klarhet rörande utskottets verkliga
skäl, utan man är hänvisad till rena gissningar.

Nu tar jag för alldeles avgjort med hänsyn till den votering, som nyss ägt

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. ändrad lydelse av § 20 regeringsformen. (Forts.)
rum i denna kammare, att andra kammaren för sin del är beredd att genom
sitt votum rörande denna grundlagsfråga giva tillkänna, att kammaren anser
det vara på tiden att taga detta steg och avskaffa de militära bisittarna i
högsta domstolen. Det har ju redan tidigare, nämligen 1920, av konstitutionsutskottet
förordats ett förslag av just denna innebörd. Konstitutionsutskottet
framlade i anledning av en enskild motion 1920 förslag örn att stryka
andra punkten i § 20 regeringsformen, d. v. s. just vad som här föreslås av
Kungl. Maj :t, nämligen att avskaffa de militära bisittarna i högsta domstolen.
Den gången blev konstitutionsutskottets förslag avslaget av kamrarna,
tydligen närmast på den grund att man ansåg, att man ville ha en utredning
rörande hela spörsmålet örn ändring av underinstanserna innan man tog ståndpunkt
till frågan rörande högsta domstolens sammansättning.

Jag tror alltså, att tiden är mogen för att taga även detta steg. Det har
inte något nödvändigt sammanhang med den fråga, som nyss har behandlats,
eftersom man givetvis kan sätta i kraft en lag rörande underinstansernas sammansättning
och de speciella militärdomstolarnas upphävande utan hinder av
att man ännu någon tid får ha kvar de militära bisittarna i högsta domstolen.
Man kan också gå den omvända vägen, örn man vill. Man kan mycket väl
taga bort de militära bisittarna i högsta domstolen innan man hunnit sätta i
kraft en lag angående underinstansernas sammansättning. Så till vida ha de
bägge frågorna inte något nödvändigt sammanhang med varandra. Det samband,
som i alla fall råder, är av rent saklig art, d. v. s. det är samma tankegång,
som ligger till grund för bägge förslagen. Ty örn man anser, att det är
lämpligt att upphäva special domstolarna beträffande underinstanserna ligger
det i sakens natur såsom förut lagrådet också framhållit, att det ter sig underligt
att ha kvar de militära bisittarna i högsta domstolen.

Jag tillåter mig sålunda att anbefalla kammaren detta förslag. Reservanternas
hemställan örn bifall till propositionen är synnerligen välgrundad, medan
däremot utskottsmajoriteten har fullständigt underlåtit att giva några som
helst skäl för sin ståndpunkt.

Herr Lundqvist i Rotebro: Herr talman! Jag misstänker, att kammarens
ärade ledamöter efter den långa debatt, som förts under det föregående ärendet,
äro tacksamma ifall vi kunna komma över detta ärende ganska snart. På
den grund och även med hänsyn till att denna fråga redan fallit i första kammaren
och det alltså inte kan bli något positivt beslut vid denna riksdag, skall
jag inskränka mig till att under hänvisning till utskottets motivering yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag skall ställa mig den föregående
ärade talarens anmaning till efterrättelse och inte upptaga någon
längre debatt i denna fråga. Jag ber att få hänvisa till den motivering, som
av herr statsrådet Undén här anförts för bifall till Kungl. Maj :ts förslag, och
med hänsyn till den principiella ställning, som denna kammares majoritet intog
till den fråga, i vilken vi nyss lia voterat, hemställer jag örn /bifall till
Kungl. Maj :ts proposition i ämnet.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner, dels
att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan, dels ock att kammaren
måtte, med avslag å berörda hemställan, såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det i förevarande proposition innefattade förslaget
till ändrad lydelse av § 20 regeringsformen: och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Nr 42,

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng.

Tuhundra
härads vägstyrelse.

§ 5.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 105, i anledning
av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Härefter föredrogs punkten 6, angående Tuhundra härads vägstyrelse; och
anförde därvid

Herr Lundell: Herr talman! När jag i början av riksdagen läste stats revisorernas

berättelse, var det med en viss förvåning, som jag tog del av deras
anmärkning under paragraf 16 mot vägstyrelsen i Tuhundra härad. Ännu
mera förvånad har jag sedan blivit, när jag sett, att statsutskottet oreserverat
anslutit sig till revisorernas uttalande.

Vad är det då, som denna vägstyrelse i Tuhundra har gjort? Jo, den har,
visserligen kanske inte till formen men till gagnet slutit ett kollektivavtal med
en lokalavdelning av R. L. F., d. v. s. organisationen riksförbundet Landsbygdens
Folk. Jag säger, att det kanske inte till formen varit ett kollektivavtal
— jag vill inte yttra mig med säkerhet på den punkten. Det kan mycket väl
hända, att det i allo uppfyller villkoren för ett kollektivavtal. En sådan
överenskommelse kan ju ske även genom brevväxling.

Revisorerna ha här anmärkt på prisskalans höjd. Jag vill för min del erkänna,
att denna prisskala kanske ligger något i överkant i jämförelse med
vad som förekommer på andra håll, men så särdeles hög är den i varje fall
inte. Detta har jag kunnat konstatera vid jämförelse med prisskalor, som tilllämpas
på andra orter. För övrigt förekommer det väl ofta eller kanske man
kan säga i regel, att man måste konstatera, att tariffer i kollektivavtal
ligga väl högt. Detta är i stor utsträckning fallet, då det gäller avtal, som
äro slutna mellan en vägstyrelse och någon avdelning av väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet
eller någon lokal samorganisation. Att dessa tariffer
ligga så högt beror naturligtvis på de omständigheter, under vilka kollektivavtalen
vanligtvis komma till, d. v. s. under hot örn strejk och blockad eller
kanske icke blott hot utan direkt strejk eller blockad.

Revisorerna ha emellertid icke bara anmärkt på tariffernas höjd utan också
på den i avtalet överenskomna monopoliseringen av arbetet. Men en sådan
monopolisering förekommer ju nästan i alla kollektivavtal, d. v. s. den gör det
icke till namnet men till gagnet. Örn enligt ett kollektivavtal med en vägsty -

Lördagen den 27 maj £. m.

Nr 42.

Ang. Tuhundra härads väg styrelse. (Forts.)
reise arbetare tillhörande t. ex. väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet äro
sysselsatta, går det icke för någon utomstående arbetare att komma in och få
arbete, utan att han åtminstone först går in i förbundet i fråga. Och det kan
hända, att detta icke en gång är möjligt, då dylika förbund ofta äro slutna
organisationer — i varje fall i realiteten. I det hänseendet är olägenheten
mindre när det gäller riksförbundet Landsbygdens Folk, eftersom denna organisation
icke är sluten utan tager emot vem som helst, som är bosatt på vederbörande
ort. Detta förbund har också på åtskilliga andra håll slutit kollektivavtal
angående vägarbeten, kollektivavtal, som mera ha den för sådana avtal
vanliga formen och alltså icke bara bestå av en protokollsanteckning i vägstyrelsens
protokoll.

Jag vill för min del hoppas, att det icke är statsrevisorernas avsikt att framdeles
anmärka på dessa avtal, som äro slutna just av riksförbundet Landsbygdens
Folk, samtidigt som man låter andra kollektivavtal, där monopoliseringen
är väl så stark i realiteten och där tarifferna äro väl så höga, gå oanmärkta
förbi. Jag känner kanske väl så starkt som någon annan här i riksdagen de
vådor för en lugn och sund ekonomisk utveckling, som kollektivavtal kunna
medföra, örn de utnyttjas olämpligt. Från borgerligt håll lia åtskilliga gånger
gjorts framstötar här i riksdagen för att få till stånd en lagstiftning mot
monopolistiskt fackföreningsmissbruk, men riksdagen har icke velat vara med
örn dessa förslag. Vill riksdagen tillåta långt gående ansatser till monopolisering
från ett håll, får väl riksdagen också tillåta dylikt från andra håll. Jag
kan för min del icke anse, att det är riktigt, att riksdagen opåtalt låter missbruk
av föreningsrätten passera, så snart sådant missbruk förekommer
ifrån de hittills gängse organisationerna på arbetsmarknaden, men klipper till
med en anmärkning, såsom här skett, så snart samma slag av missbruk kommer
till synes hos en landsbygdens organisation. För övrigt är det väl så, att
risken för missbruk och risken för alltför höga tariffer är mycket mindre när
det gäller vägdistrikt, som sluta avtal med en avdelning av R. L. F., ty
dess medlemmar komma ändå icke att driva upp tarifferna till någon orimlig
höjd, då detta vore detsamma som att belasta sig själva med mycket höga vägskatter.
En sådan återhållande hake finns ju eller endast obetydligt i fråga
örn organisationer, tillhörande L. O. eller S. A. C.

Herr talman, kanske man i stället skulle kunna vända på förhållandet och
säga, att när nu socialdemokraterna i statsrevisionen och i statsutskottet så enhälligt
anmärkt på monopoliseringssträvandena från en organisations sida och
på detta sätt tydligen givit till känna, att de se grandet i sin broders öga, man
borde kunna vänta, att de också så småningom finge se bjälken i sitt eget och
framdeles vore villiga att gå med på en lagstiftning emot fackföreningsterror
och monopolisering av arbetsmarknaden. Örn den anmärkning, som här är
framställd av statsrevisorerna, får fattas som ett tecken i dylik riktning, har
jag ingen invändning att göra mot densamma utan hälsar den med glädje.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Den föregående ärade talaren

uttryckte sin förvåning över att statsrevisorerna här hade gjort anmärkning
och över att statsutskottet följt revisorerna i det avseendet. Jag tror icke att jag
är den ende, som är förvånad över det anförande herr Lundell nyss höll. och
jag tror, att det linde varit lyckligare, om ett dylikt uttalande icke hade kommit
från det hållet. Jag skulle till nöd kunnat förstå, örn man fått höra det
från en av kammarens socialdemokrater, som dock säkerligen varit taktiskt
klok nog att icke göra sig skyldig till ett sådant uttalande, men jag har svårt
att följa herr Lundell.

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. Tuhundra härads väg styrelse. (Forts.)

Först ber jag emellertid att få rätta ett misstag, som herr Lundell gjorde
sig skyldig till. Han nämnde, att det är vägstyrelsen, som vi anmärkt på,
och vägstyrelsen, som vidtagit åtgärderna i fråga. Förhållandet är emellertid,
vilket klart och tydligt framgår såväl av revisorernas anmärkningsparagraf
som av Tuhundra härads vägstyrelses förklaring över anmärkningen,
att vägstyrelsen har av vägstämman ålagts att monopolisera gruskörningen
på ett sätt som revisorerna funnit anledning att anmärka på.

Jag delar fullständigt herr Lundells uppfattning örn vådorna av att med
uteslutande av den fria konkurrensen monopolisera ett visst arbete och därigenom
tilltvinga sig en högre betalning, och vid granskningen av det föreliggande
fallet var man inom statsrevisionen från alla håll ense örn att det
gällde att örn möjligt förebygga sådana utslag av — jag höll på att säga •—
maktfullkomlighet, som här kommit till synes, då man förbehållit ett arbete
åt en viss organisation, som har majoritet vid vägstämman och själv bestämmer
de priser, efter vilka arbetet skall betalas. Det är ju uppenbart att fara
föreligger, att örn dylikt får fortgå, vederbörande komma att tillgodose sina
egna intressen på andras bekostnad — de vore väl mer än människor annars.
Jag delar icke alls herr Lundells uppfattning örn att här skulle föreligga ett
fall där man icke skulle vara på något sätt frestad att oskäligt fördyra gruskörningen
därför att detta genast skulle återverka på vägskatten, ty kostnaderna
bestridas ju till 75 % av statsmedel. Herr Lundell vände sig med rätta
mot monopoliseringssträvandena och den monopolisering. som faktiskt föreligger
på många håll inom arbetarorganisationerna. Visst leder sådant,
exempelvis när det gäller vägarbetena, till en höjning av vägskatten inom
vederbörande distrikt, och visst få många arbetare vara med örn att betala
ökad vägskatt, men detta hindrar dem icke att söka driva upp lönerna till
högsta möjliga höjd. När man vidare kommer ihåg, att det härvidlag gäller
kostnader, vilka till stor del gäldas med allmänna medel och icke med vägskatten,
förstår man, att känsligheten på den punkten och viljan att hålla
igen i fråga örn kostnaderna icke kan vara så särdeles stor vare sig hos vägarbetare
eller hos anmärkta entreprenörer.

Jag skall för att icke i onödan uppehålla kammarens tid, då många ärenden
återstå på listan, inskränka mig till att slutligen deklarera, att om vi
från borgerligt håll ha den uppfattningen, att monopolistiska sammanslutningar
inom fackföreningsvärlden äro av betänklig art och mången gång medföra
ett utestängande av till arbete berättigade och behöriga arbetare samt
dessutom ofta medföra ett utestängande av en billigare arbetskraft och ett
upprätthållande av arbetslöner, vilka äro för höga, så kan det icke vara rimligt
att vi samtidigt tåla, att liknande förhållanden förekomma på annat håll.
Vi kunna icke anse det riktigt att, såsom i det föreliggande fallet skett, en
sammanslutning begagnar sig av liknande metoder för att åt sig förbehålla
ett visst arbete och föreskriva vissa arbetsinkomster, som ligga i överkanten
av vad som betalas i allmänhet och vad som bör betalas. Jag tror icke, att
man härvidlag kan hylla den satsen, att ont skall med ont fördrivas, och att
vi skola låta förhållandena utveckla sig till den omfattning och till den grad,
att hela samhället blir klavbundet i dylikt, så att därigenom framtvingas
motåtgärder. Örn vi skola lia rätt att kräva åtgärder mot förutvarande liknande
sammanslutningar, är det skäl i att vi själva hålla oss obesmittade av
dylikt, och det är härvidlag, herr Lundell, icke fråga örn att vederbörande
se grandet i sin broders öga men icke bli varse bjälken i sitt eget, ty i detta
fall har man i lika hög grad bjälken i sitt eget öga, örn man tolererar fall som
det anmärkta.

Jag tror, att revisorernas anmärkning på denna punkt är mycket befogad,

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ani7. Tuhundra härads vägstyrelse. (Forts.)
och jag vill tillägga, att den av herr Lundell åberopade omständigheten, att
man icke gjort anmärkning i vissa andra fall, icke behöver tyda därpå, att
icke revisorerna skulle kunna anmärka på övergrepp även i dylika fall. Vi
kunna naturligtvis icke framställa anmärkning på andra områden än där revisorerna
ha granskningsrätt, såsom härvidlag varit förhållandet.

Herr Lundell: Ja, herr talman, jag vill bara gentemot herr Magnusson i

Skövde i allra största korthet säga det, att jag naturligtvis _ anser i princip,
att en sådan här monopolisering och sådana här fackföreningsmissbruk av
allehanda slag böra bekämpas, från vilket håll de än komma, men jag har ändå
ansett, att jag måste reagera mot att statsrevisorerna anmärka på ett missbruk
av detta slag, när det härrör från en lantmannaorganisation, under det
att de icke anmärka på dylika missbruk av mera upprörande art, som framkommit
och alltjämt framkomma från organisationer av annat slag. Det är
alltså mot ensidigheten i statsrevisorernas anmärkning, som jag reagerat.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag vill bara som svar på det

senaste inlägget framhålla, att denna anmärkning icke är ett uttryck för
någon ensidighet i statsrevisorernas uppfattning. Statsrevisorerna äro, som
jag nyss nämnde, bundna av att revidera sådant, som ligger under deras revisionsbefogenhet,
och vidare, herr Lundell, ha vi icke möjlighet att under en
och samma revision omspänna så mångå områden, att vi vid denna kunna
hinna granska och anmärka på allt möjligt. Herr Lundell kanske kan få tillfredsställelsen
att framdeles se en anmärkning även på den punkt,_ som han
belyste, det är mycket möjligt, men då jag ej längre tillhör revisionen kan
jag intet utlova. Men när han nu klandrar anmärkningen på denna punkt
av skäl att revisorerna ej samtidigt anmärkt på fackföreningsmonopol, så vill
jag bara säga, att det förändrar icke alls riktigheten i den anmärkning, som
här föreligger. Då herr Lundell därjämte förklarar, att han är emot monopolsträvanden
och monopolsammanslutningar av det här påtalade slaget, så
finner jag verkligen, att hans ståndpunkt är minst eller långt mer ologisk
än den, för vilken han anklagar revisorerna, och där han är så ömtålig för
en befogad erinran.

Herr Severin: Herr talman! I anledning av herr Lundells yttrande och

tydliga försök till generalisering av de eventuella tendenser till monopolisering,
som framkommit inom fackföreningsrörelsen, skall jag be att få påpeka,
att liksom herr Lundell tager avstånd från de monopoliseringsförsök, som
givit anledning till denna debatt, så har också den svenska fackföreningsrörelsen
genom sin mest auktoritativa myndighet, landsorganisationens kongress,
tagit avstånd från alla försök till monopolisering från fackföreningarnas
sida,

Då ett kollektivavtal slutes, förekommer det kanske i något enstaka fall,
att i avtalet också inryckes en tvångsorganisationsparagraf. Ett exempel på
ett sådant avtal lia vi i det, som träffats mellan frisörerna och frisörmästarna
här i Stockholm. I detta avtal har nämligen stipulerats ömsesidigt organisationstvång,
d. v. s. frisörmästarna få icke sysselsätta andra än medlemmar
av frisörbiträdenas organisation, och medlemmar av frisörbiträdenas organisation
få icke arbeta hos andra än organiserade mästare. Men detta är ett
undantagsfall, och jag vet för övrigt inte, örn denna bestämmelse har någon
motsvarighet i andra avtal.

Jag kan emellertid erkänna, att det icke desto mindre förekommit försök
till monopolisering från fackföreningarnas sida. Och likaväl som herr Lun -

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. Tuhundra härads vågstyrelse. (Forts.)
dell beklagar det försök till monopolisering, som gjorts av lantbrukarna i
Tuhundra härad, så skall jag å den samlade fackföreningsrörelsens vägnar
jag tar mig friheten att i detta fall tala å dess vägnar — också beklaga
dessa försök till monopolisering, som gjorts från fackföreningshåll. Jag är
i det fallet ense med herr Lundell, att även jag anser, att rätten till arbete
skall lämnas obeskuren, och principiellt står fackföreningsrörelsen på samma
linje.

Herr Magnusson i SkövdeJa, herr talman, jag skall be att få göra ett
uttalande, och detta ber jag få göra i egenskap av vanlig, enkel riksdagsman,
men icke alls i egenskap av ledamot av förra årets statsrevision. Jag gör detta
uttalande med anledning av det anförande, som herr Severin nyss höll och där
han betygade, att fackföreningarna såsom sådana ställde sig utanför monopolsträvandena
och motarbetade dessa. Jag ber då närmast att få tacka herr
Severin för det uttalandet, och jag hoppas, att man inom landsorganisationen
och fackföreningsvärlden överhuvud skall söka göra verklighet av detta uttalande.

Jag skall, herr talman, också tillåta mig att göra en reflexion ett stycke
därutöver. Örn man å ena sidan har uppbyggt en fackföreningsorganisation av
den storlek och styrka, som utmärker den nuvarande landsorganisationen med
därtill anslutna förutom vissa utomstående förbund, och å andra sidan får
uppbyggd. en fackföreningsorganisation inom andra samhällsklasser, exempelvis
bland jordbrukarna, av sådan storlek och styrka, att den, som man från vissa
håll förväntar och hoppas, skall kunna åstadkomma den ekonomiska frälsningen
för denna klass, då få vi ju två mycket starka makter, som komma att
tävla med varandra inom samhället. Mellan dessa kommer då de utomstående,
den tredje, kanske mindre och svagare parten, som säkerligen kommer att få
sitta ganska hart emellan. Da förefaller det mig, som örn vi vore framme vid
den tidpunkt, jiär, för att uttrycka sig litet tillspetsat, någon annan, ännu starkare
makt, någon sorts diktatur, obönhörligen kommer att framväxa, vilken
bildlikt talat täger dessa båda krafter i nackskinnet och säger dem, att nu
är det tid på att ni taga er tillvara, nu är det nödvändigt, att ni underordna er
det allmänna eller den över er stående kraften eller makten. Jag tror, att
ingenting kan säkrare leda till diktatur eller något liknande, än örn organisationer
av det slag jag här antytt framväxa och bli alltför starka inom samhället.

Herr Johansson i Bro: Herr talman! Jag skall icke inblanda mig i den
monopoldebatt, som här forts, men då frågan gäller mitt grannhärad och alltså
berör mig ganska nära, kan jag inte underlåta att säga några ord.

I vårt län är det inte bara Tuhundra härads vägdistrikt, som varit illa ute
för gruskörningen. Till och med vägdistriktet i det härad, där jag själv är ordförande
i vägstyrelsen, har rakat ut för samma sak, men där ha statsrevisorerna
icke sagt någonting, beroende på att vägstämman icke fattat beslut örn saken,
hos oss har det varit vägstyrelsen, som tagit initiativ till att låta bönderna köra
fram det grus, som går åt till underhållet av vägarna i distriktet. Vi ha sökt
efter bästa förmåga att ordna saken så, att vi kunnat följa de priser, som gälla
i allmänna marknaden, och detta även i fråga örn biltransporter, men trots att
vi sökt halla priserna nere vid allmänna marknadens, har dock vägmgenjören
i länet ansett, att det av oss tillämpade gruspriset varit för högt och för deta.
skull inte velat tillstyrka statsbidrag på hela kostnaden för gruskörningen.
I vårt distrikt råkade vi dock inte så illa ut, ty där var det endast 2,800 kronor,
på vilka vi icke fingo bidrag av bilskattemedel, men det fanns andra distrikt i

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. Tuhundra härads vägstyrelse. (Forts.)
länet, där rätt stora belopp avräknades, då bilskattemedel till underhållet skulle
utbetalas.

Vi ha ansett, att vi varit i vår fulla rätt att förfara som vi gjort, ty enligt
den nuvarande väglagen är det väl i alla fall så, att vägunderhållet fortfarande
skall ligga på naturaunderhållarna. Det är sålunda bönderna, som äro skyldiga
att sköta vägarnas underhåll, men genom påtryckningar dels från riksdagen
och dels från andra, ha nästan alla vägdistrikt i riket numera godvilligt
avstått från naturaunderhållet och överlåtit detta på vägkassan. Som vi
veta, har ju hittills den största vägskattebördan legat på bönderna, och det är
först under nuvarande riksdag, som det skett en liten ändring härvidlag. Vägstyrelsen
i vårt distrikt har därför ansett det vara rättvist att låta bönderna få
köra fram gruset till priser, som överensstämma med allmänna marknadens
priser, och på det sättet få en liten hjälp i sin tunga vägskattebörda.

Jag har intet yrkande på denna punkt av utskottets utlåtande, men jag har
velat lämna denna upplysning, ty jag kan inte finna, att det är rättvist att behandla
oss jordbrukare så som man gjort och draga av bilskattemedel, därför
att det ansetts, att vi betalat väl höga priser för gruskörningen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag frestades begära ordet,

när herr Magnusson i Skövde utbredde sig med stora ord örn fackföreningsmonopolismen.
Vad har det spörsmålet egentligen att göra med dagens debatt?

När statsutskottets första avdelning behandlade 16 § i statsrevisorernas berättelse,
så var det ingen fråga örn att icke ett tydligt övergrepp hade begåtts,
vilket revisorerna också hade påtalat i sin granskning. Det hade skett ett
övergrepp ifrån en stämma, alltså från dem, som deltogo i stämman, mot personer
tillhörande i huvudsak samma kategori, som de, vilka gjorde sig skyldiga till
övergreppet. Örn en fackförening råkar bli anklagad för monopolpolitik, så
brukar detta, som herr Severin påpekat, i regel vara därför, att fackföreningen
har förbehållit ett arbete åt sina medlemmar, e. d. Men denna vägstämmas
beslut gick inte ut på att förbehålla åt vägdistriktets bönder eller lantmän i
övrigt rätten att köra grus, utan vägstämman premierade en viss del av vägdistriktets
jordbrukarbefolkning. Men när man nu, som herr Magnusson i
Skövde gjort i detta sammanhang, utbreder sig örn fackföreningsmonopolismen,
så lär väl detta, såvitt jag förstår, icke kunna förklaras på annat sätt än att
här finnes en lust att rikta uppmärksamheten på fackföreningsrörelsens förmenta
monopoliseringstendenser för att därigenom leda bort tankarna från tendenserna
till den monopolisering, som statsrevisorerna här påtalat, tendenser,
som äro mycket farligare än dem man trott sig finna hos fackföreningsrörelsen.
Jag tycker, att den stridsmetoden är värd att observeras och t. o. m. att brännmärkas.

Jag har begärt ordet såsom talesman för statsutskottet och har velat påpeka
just denna sida av saken. Utskottet är ju fullständigt enigt med statsrevisorerna
därom, att ett sådant förfarande, som revisorerna påtalat, är praktiskt
taget orimligt och icke bör vara tillåtligt. Men med detta påpekande från utskottets
sida borde statsrevisorerna ha varit belåtna, och det finnes intet fog för
den utvikning från ämnet, som här skett och som egentligen mera komprometterar
statsrevisorerna än belyser deras ståndpunkt i det här föreliggande ärendet.

Herr talman! Jag får yrka, att den nu förevarande punkten lägges till
handlingarna.

Herr Lundell: Ja. herr talman, jag vill endast säga till herr Törnkvist,

att när han påstår, att statsrevisorerna icke skulle påtalat monopolisering, så

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. Tuhundra härads vågstyrelse. (Forts.)
är det väl inte alldeles riktigt. I varje fall har ju statsutskottet uttalat, att
det »förutsätter, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har sin uppmärksamhet
riktad på att i möjligaste mån förhindra monopolsträvanden av denna art».
Herr Törnkvist säger, att statsutskottet har reagerat mot att man på detta sätt
genom ett avtal skulle premiera en viss del av befolkningen och ge den fördelar
framför de andra. Jag tror dock inte man kan säga, att så blir fallet genom
ett avtal sådant som detta, ty det finnes ju intet hinder för vem som helst, som
bor där i trakten, att gå in i R. L. F. och därmed bli delaktig av de förmåner,
som detta kollektivavtal innebär för dem, som skola köra grus åt vägstyrelsen.

Beträffande herr Severins anförande vill jag säga, att jag vet mycket väl,
att herr Severin hör till den måttfullare delen av arbetarrörelsens representanter,
men då han nu förklarar, att fackföreningsrörelsen har tagit avstånd från
monopolismen, så är det väl ändå skäl i att tillägga, att detta avståndstagande
hittills så gott som uteslutande skett på papperet. Det vore önskvärt, örn detta
avståndstagande kunde få ett något kraftigare uttryck, ty annars blir det
ju detsamma som örn något avståndstagande icke alls funnes till.

Vidare vill jag säga, att dessa avtal, där det stipuleras organisationstvång,
icke äro så förfärligt ovanliga. Frisöravtalet saknar visst inte motsvarighet
både här och där i landet.

Ja g vill bara uttala den förhoppningen, att örn man nu vill taga avstånd
från monopolismen, man också på allvar måtte gå in för att bekämpa densamma.
Men örn man på fackföreningshåll ser faran i monopolismen, örn man ser faran i
att här kan komma att uppstå en stor strid mellan mot varandra kämpande
starka organisationer, så kan jag inte förstå varför man inte vill vara med örn
en lagstiftning mot fackföreningsterror och mot övervåld från fackföreningarnas
sida.

Herr Severin: Herr talman! I de kollektivavtal, som slutas mellan arbetare
och arbetsgivare, är det ju vanligt, att man bestämmer de villkor, under vilka.
arbetet skall utföras. Däremot bestämmes icke vem som skall utföra arbetet.
Fackföreningsrörelsen hävdar principiellt den ståndpunkten, att sedan arbetsvillkoren
blivit i kollektivavtalen fastställda, så får envar, örn han därtill erhåller
rätt av arbetsgivaren, arbeta på arbetsplatsen i enlighet med de i kollektivavtalen
fastställda villkoren, även örn han icke tillhör den avtalsslutande
organisationen. Men givetvis söker fackföreningsrörelsen att så snart en eventuellt
oorganiserad man träder in på en arbetsplats och börjar arbeta, organisera
mannen i fråga. Nu finnes det vissa undantag inom fackföreningsrörelsen, och
det är dessa undantag, som fackföreningsrörelsen principiellt fördömer. Någon
formell monopolism finnes alltså icke i det fallet, men det är riktigt, som herr
Lundell anmärker, att det kan föreligga en monopolism av reell art, d. v. s.
att fackföreningen kan utestänga andra än dem som tillhöra organisationen.
Däremot är det ett fullkomligt misstag att tro, att fackföreningsrörelsen har
tagit avstånd från denna monopolism endast på papperet.

_ Det har vidtagits och vidtages alltjämt mycket betydande åtgärder i denna
riktning, men de flesta av dessa åtgärder komma helt enkelt aldrig till allmänhetens
kännedom. Saken har naturligtvis sina svårigheter. Om vi lia en grupp
arbetare, vi kunna ju t. o. m. taga de mycket apostroferade murarna här i
Stockholm sorn exempel, och dessa komma och säga, att här Ira vi tre-, fyrahundra
man, som gå arbetslösa, men nu kommer ett lag murare från landsorten
och skall börja arbeta här, ja, då är det ju den naturligaste sak i världen, att
murarna i Stockholm skola se detta med mycket oblida ögon och försöka vidtaga
de åtgärder häremot, som de kunna. Det är därför icke alltid så lätt att
hindra alla dylika försök till monopolism. men, som sagt, fackföreningsrörel -

Lördalen dea 27 maj f. m

Nr 42.

Ang. Tuhundra härads vägstyrelse. (Forts.)
sens högsta instanser äro i detta fallet ständigt verksamma. Och även om fackföreningsrörelsen
aldrig bekant sig till någon fri konkurrens och sålunda icke
anser, att man skall ha rätt att taga arbete under vilka villkor som helst —
det är ju för att förhindra den saken, som kollektivavtalen kommit till — så
håller fackföreningsrörelsen dock på den fria konkurrensen i så måtto, att den
anser envar äga rätt att taga arbete på de i kollektivavtalet stipulerade villkoren,
och den vill icke medge någon viss organisation rätt att förbehålla arbetet
åt sina egna medlemmar med uteslutande av andra arbetare.

Jag har velat förklara detta, därför att det inte i riksdagens protokoll skulle
se ut, som örn det här framställdes en generell anklagelse mot fackföreningsrörelsen
för monopolism, utan att någon enda av de närvarande fackföreningsrepresentanterna
haft ett enda ord att invända häremot. Det kan ur den synpunkten
vara lämpligt, att den principiella ställning, som fackföreningsrörelsen
intagit, också kommer till uttryck i kammarens protokoll.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Till herr Johansson i Bro vill
jag säga, att den omständigheten att icke övriga väghållningsdistrikt, som han
siktade på, fått några anmärkningar, helt enkelt beror på det förhållandet, att
det icke är möjligt för revisorerna att på en gång granska samtliga vägdistrikt
i riket. Yi ha endast kunnat göra stickprov, och därav följer givetvis, att man
får nöja sig med att fordra in räkenskaperna från ett och annat distrikt.
Granskningen av det ena distriktets räkenskaper ger kanske anledning till anmärkningar
men icke granskningen av det andra. Flertalet vägdistrikts. räkenskaper
komma aldrig samma år under revisionens ögon, och följaktligen
kan i de fallen ingen anmärkning ske. Det ligger i sättet för revisionsarbetets
bedrivande, att det icke kan bli annorlunda. Då herr Johansson i Bro talade
örn angelägenheten för jordbrukarna att få de arbetstillfällen, som kunna beredas
genom att ombesörja gruskörningen på vägarna, såsom en ersättning i
viss mån för det tidigare naturaunderhållet, så vill jag säga, att jag mycket
väl förstår, att jordbrukarna önska utföra detta arbete och jag har inte heller
någonting däremot, men det måste naturligtvis ske under fri och lojal konkurrens
och icke på det sätt, som här har skett.

Beträffande herr Lundell vill jag säga, att hans sista anförande skulle varit
alldeles utmärkt och riktigt, örn han icke hade hållit sina båda föregående, ty
när han nu vände sig så starkt mot de monopolistiska strävandena, så var ju
detta riktigt, men i sina första anföranden uttalade han själv i viss mån sitt
klander mot oss i revisionen, därför att vi gjort anmärkning mot vissa monopoliseringssträvanden.

Till herr Törnkvist i Karlskrona vill jag säga, att vi revisorer ingalunda
haft något att erinra mot statsutskottets sätt att behandla revisorernas anmärkningar.
Tvärtom ber jag att få uttala min och, jag tror, mina medrevisorers
tillfredsställelse däröver. Att debatten kommit in på det plan och på de
områden, som nu är fallet, är icke vårt förvållande utan beror på en viss kammarledamots
ingripande här.

Herr Törnkvist sökte göra gällande, att man här icke skulle kunna göra
några jämförelser med fackföreningarna. Jag ber att få säga, att jämförelsepunkter
dock finnas. Vägstämman förbehöll ju ett visst arbete åt medlemmarna
av en viss organisation. Man har vidare sagt — jag tror, att det var herr
Lundell — att det stod var och en fritt att gå in i den omtalade organisationen.
Ja, det är visserligen sant, dock med begränsning att vara jordbrukare, men
detta innebär dock ett visst, för att icke säga ett betydande, .matt^ av tvang
lika väl, som det innebär ett betydande mått av tvång, om jag visserligen säges
ha rätt och frihet att deltaga i ett visst arbete, men endast under den angivna

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. Tuhundra härads vägstyrelse. (Forts.)
eller underförstådda förutsättningen, att jag måste ansluta mig till en viss
organisation.

Herr Severin hade ett anförande, vilket jag måste beteckna såsom betänkligt
ologiskt. Han betonade att fackföreningarnas centrala ledning icke krävde att
arbetet skall monopoliseras och reserveras åt fackföreningarnas medlemmar.
Ja, det är ju möjligt, men herr Severin vet utan tvivel, att det i själva verket
förhåller sig så, att man är utestängd från ett visst arbete för så vitt man icke
tillhör fackföreningen, och han gav själv ett belägg för detta, när han sade,
att det är ganska förklarligt, örn murarna i Stockholm söka hindra att ett arbetslag
murare utifrån kommer hit till Stockholm och söker och finner arbete.
Vad är detta annat än en monopolisering av arbete på ett visst bestämt avgränsat
område. Det är under dessa förhållanden icke obefogat att än en gång
upprepa den önskan, jag nyss uttalade, nämligen att man från ledande fackföreningshåll
verkligen lägger litet mera allvar bakom sina deklarerade avsikter
och medgiver arbetsfrihet, oberoende av örn man tillhör en fackförening
eller icke och — för att gå ett steg längre ■—- medgiver frihet att inträda i en
fackförening. Sådan frihet har icke alltid förefunnits, ty det är allom bekant,
att det icke alltid har varit så att en arbetssökande kunnat mottaga den möjlighet
till arbete, som kan erbjuda sig emedan han helt enkelt nekats inträde i
fackföreningen.

Herr Johansson i Bro: Herr talman! Jag skall bara med några ord besvara
herr Magnussons i Skövde anförande.

Då herr Magnusson i Skövde sade, att statsrevisorerna nödgats taga ställning
till sådana här monopolsträvanden, torde det vara åtskilligt, som herr
Magnusson i Skövde förbisett, bland annat vad jag nyss i mitt förra anförande
nämnde, att vi ju leva kvar under den gamla väglagens bestämmelser, då vägunderhållet
skulle utgöras in natura av lantbrukarna. Det finnes vägdistrikt
hemma i mitt län, där vägstämman överlåtit vägunderhållet till vägkassorna
under förutsättning, att man får ha kvar gruskörningen, så att vederbörande
kunna slippa lägga kontant vägskatt. Jag kan under sådana förhållanden icke
finna, att vad som här påtalats är någonting, som kan betecknas såsom ett monopolsträvande,
då vi i alla fall följa den lag, som man för närvarande har att
rätta sig efter. Då vägstyrelserna åtminstone i en del härad varit angelägna
örn att få priserna i enlighet med den allmänna marknadens priser, finner jag
det alldeles lagstridigt -— det säger jag ännu en gång -— att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vägrar att utbetala andel av bilskattemedlen på dessa kostnader.
Jag anser detta fullkomligt oriktigt. Det var ett tag för resten rätt
skarpt ifrågasatt att vi skulle göra sak av detta, men vi ville icke strid utan
tyckte, det var bäst att böja sig. Jag har dock velat påtala detta nu, då frågan
kommit fram.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag tror, att det är skäl att
ännu en gång konstatera att herr Magnussons i Skövde och herr Lundells lust
att diskutera det föreliggande ärendet är mindre än deras lust att giva sig ut
på arbetarrörelsens vida fält. Till detta konstaterande vill jag bara i anledning
av herr Lundells förklaring, att det här icke föreligger någon premieringj
utan ett avtal, (uppmana honom att läsa, vad som står på sidan 49 i
statsrevisorernas berättelse del 1. Vad som där står är efter vad jag kan
förstå ett utdrag av protokollet för en ordinarie vägstämma. Det heter där:
»Ang. en lista från K. L. F. -— det var sammanslutningen i fråga — angående
pris för körning av grus till häradets vägar, beslöt stämman att gruskörningen
skall förbehållas lantbrukare, som tillhöra R. L. F. samt bestäm -

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. Tuhundra härads vägstyrelse. (Forts.)
des en avgift o. s. v.» Det är ju ett formligt beslut om att gruskörningen
skall förbehållas vissa av vägdistriktets medlemmar, som tillhöra en viss
organisation. Det finnes ingen antydan örn något avtal, utan det är rätt och
slätt ett beslut. Hur man sedan manipulerar — jag tror, att man har rätt
att säga manipulera i detta sammanhang, då man i ett protokoll formulerar
ett uttalande på detta sätt — vägstämman måste ju betraktas som ett offentligt
organ — därom kan jag icke giva upplysning. Handlingarna äro icke
tillräckligt upplysande. Detta örn den saken.

I fråga örn herr Magnussons i Skövde bestämda hävdande, att det finnes
en viss likhet mellan denna sorts monopol och det monopol, beträffande vilket
han närmast synes ha lust att fortsätta debatten, föreligger väl ändå den
skillnaden, att i detta fall är vägstämman den positiva delen i handlingsförloppet,
den som skulle vara arbetsgivare och utlämnaren av arbetet. Om
någonting liknande skulle föreligga på annat håll, skulle man få bevittna, att
en arbetsgivare tager positivt initiativ för att giva monopol åt en fackförening.
Jag måste säga, att det här föreligger en klar skillnad emellan det
ena och det andra fallet. Man kan helt enkelt icke undgå att se skillnaden.
Jag erinrar mig, herr Magnusson i Skövde, ett sådant fall, som jag här talar
örn. Jag kan till och med angiva året, då det inträffade, det var nämligen
1898. Då tog verkligen en industriarbetsgivarorganisation initiativ till att
göra upp ett avtal med sin arbetarkår om att arbetsgivarna allenast skulle
anställa den, som var organiserad i arbetarförbundet, mot att arbetarna å sin
sida åtogo sig att icke tillverka produkter hos annan än den, som tillhörde
arbetsgivarorganisationen. Detta hände för så lång tid tillbaka som 1898.
Nu synes detta inte längre finnas. Det är följaktligen hopplöst, så vitt jag
förstår, att göra gällande något slags släktskap mellan nu behandlade faktiska
övergrepp mot vissa av denna vägstämmas egna deltagare, som stämman
här gjort sig skyldig till, och vad som möjligen har kunnat förekomma i
någon periferisk del av den svenska fackföreningsrörelsen örn »monopol».

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Enligt mitt förmenande är

denna sak så klar, att det egentligen icke borde finnas något att tvista örn
härvidlag.

Under de fyra år, som jag varit med i statsrevisionen, har det årligen förekommit
anmärkningar mot vägstyrelser. Revisionen har ju befogenhet att infordra
några stickprov från olika håll, och man gör då efteråt sina reflexioner
över desamma. Jag har icke tillhört tredje avdelningen, som behandlat detta
ärende, men jag har fullt förtroende för den man, som mycket nitiskt har
arbetat på saken och som själv är vägstyrelseordförande, nämligen herr
Andersson i Hägelåkra. Han har varit den. kan man säga, som på avdelningen
nedlagt det största arbetet, när det gällt frågor rörande vägstyrelserna.

Det är klart att det här icke, som herr Lundell ville göra gällande, föreligger
några fackliga organisationers strävanden att få arbete. Här har det
varit vägstämman, som beslutat att en viss grupp av personer, som tillhöra
väghållningsdistriktet, skola ha rättighet att köra grus och så har man fastställt
ett visst pris för dessa körningar. Yi lia haft samma historia i många
andra väghållningsdistrikt. Tillvägagångssättet har smittat och smittan har
spritt sig ända till Sörmland. Där ha vägstyrelserna på ett sammanträde
kommit överens örn att göra upp en allmän prislista på dylika körningar,
och man uppdrog åt vägingenjören att göra detta. Jordbrukarna skulle alltså
få köra grus efter denna prislista, varvid ersättningens storlek naturligen blir
beroeende på de olika avstanden, som man för värjo fall har att räkna med.
Det blev ock en sådan här strid i alla väghållningsdistrikten utom i det, som

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. Tuhundra härads vågstyrelse. (Forts.)
jag tillhör. Där förbehölls åt denna organisation ensam rätten att köra grus.
I norra delen av länet har ett liknande fall inträffat.

Jag begärde emellertid egentligen ordet, när det här uttalades, att det
var märkvärdigt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen blandat sig in i saken
på sätt som skett, när det gällde vägstyrelsen i Västmanlands län, och
nekat utbetala statsbidrag på den delen av vägkostnaderna, som låg över
den allmänna marknadens priser. Man får icke glömma, att det är väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som i detta fall representerar staten. Det är ju så
att 75 procent av vägunderhållet betalas med statsmedel. Det är då klart,
att staten måste ha möjligheter till kontroll, och den kontrollen ligger hos vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Det är beklagligt, att dylikt missbruk, örn
jag så får säga, har skett inom olika vägstyrelser, men örn man tar hänsyn
till den sammansättning, som vägstyrelserna i allmänhet ha, är det helt förklarligt,
att det kommit att bli missbruk. Jag tror dock, att det har varit av
värde, att dessa missförhållanden under de senaste 3 eller 4 åren påtalats,
ty vägstyrelserna finna då, att det icke går för sig att handla på sätt, som
här skett.

Herr Severin: Herr Magnusson i Skövde anklagade mig för bristande logik
därför att jag, samtidigt som jag sade, att fackföreningarna principiellt hävdade
rätten till arbete på de i kollektivavtalen fastställda villkoren, fann
förklarligt örn arbetslösa murare i Stockholm reagerade mot att ett lag murare
från landsorten skulle komma och ta arbete här. Jag kan icke inse, att
logiken brister däri. I varje fall brister logiken icke mera hos mig än hos
herr Magnusson i Skövde. Han är ju här talesman för den mer eller mindre
fullständigt fria konkurrensen. Vid vårt förra arbetsplenum här i riksdagen
var han emellertid, örn jag minns rätt, uppe i talarstolen och talade för tull
på liljekonvaljerötter. Detta tycker jag vittnar örn en mycket större brist på
logik än den, som jag enligt hans uppfattning skulle ha gjort mig skyldig till.
Saken var nämligen den, att jag visserligen fann murarnas aktion förklarlig,
men jag instämde däremot icke i den. Jag anser icke, att ett lag murare
här i Stockholm bör lia rättighet att utestänga ett lag förbundsbröder från
exempelvis Örebro. Herr Magnusson i Skövde däremot drager sig icke själv,
trots sin principiella frihandelsinställning, för att på samma gång hålla på
tullar. Vad bevisar allt detta? Det bevisar bara att den fria konkurrensen
i dess renhet i grund och botten icke kan tillämpas i samhället. Vi äro alltså
i behov av en viss reglering trots den fria konkurrensen. Det är detta, som
bevisas. Därför får naturligtvis också denna konkurrens hållas inom vissa
gränser. Detta har man sökt göra inom fackföreningsrörelsen. Man förnekar
visserligen där, att arbetarna skulle ha personlig rätt att konkurrera om_ arbete
och underbjuda varandra och begära vilka löner som helst — det är ju därför,
som man har kollektivavtal — men man fastställer icke på samma gång
— ''sorn jag deklarerade förut — vem som skall få arbete på sådana villkor.
örn monopolism likväl har förekommit är det förvisso beklagligt. Fackföreningsrörelsens
principiella ställning kan emellertid icke sägas gå i den riktningen.

Herr Lundell: Herr talman! Jag nödgas tyvärr gripa till orda ännu en

gång för att säga några ord i anledning av vad herr Törnkvist i Karlskrona
anförde.

Herr Törnkvist i Karlskrona säger, att det här föreligger en premiering av
en viss grupp av samhällsmedlemmar, ock att det icke föreligger något avtal,
därför att gruskörningen uttryckligen förbehållits vissa personer. Jag ber

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. Tuhundra härads vägstyrelse. (Forts.)
med anledning härav att få fråga honom, om han någonsin i någon större utsträckning
läst kollektivavtal, sådana som de förekomma i praktiken. Det är
väl ganska vanligt —• det har ju nyss bekräftats av herr Severin — att det
förekommer monopolistiska avtal, där arbete förbehålles just medlemmarna i
en viss organisation. Sådana avtal ha vi t. ex. i fråga om målarna i Kalmar.
De, som vilja ha arbete hos dessa målarmästare, måste vara inskrivna i målareförbundet,
och de, som äro inskrivna i detta förbund, få icke arbeta hos någon
annan än den, som är ansluten till målarmästarnas organisation. Det
förekommer icke så sällan på arbetsmarknaden, att ett visst arbete förbehålles
åt en viss organisation. Detta är ingenting ovanligt.

Herr Törnkvist i Karlskrona sade, att det här icke, som jag nämnt, föreligger
något avtal. Ja, det är icke något avtal i den form, i vilken ett avtal
vanligen slutes. Ett dylikt avtal underskrives ju av båda parternas delegerade.
Herr Törnkvist kan emellertid se efter i kollektivavtalslagen, örn han
inte kan finna, att ett avtal kan slutas även i andra former. Den ena parten
kan exempelvis skriva till den andra och föreslå något, varefter den andra kan
skriva och säga, att den går med på förslaget. Örn det alltså här bara funnits
ett brev till vägstyrelsen från denna 11LF- a v del n i n g örn att denna för sin del
godtagit, vad som stått i protokollet, tror jag, att arbetsdomstolen icke skulle
kunna ställa sig på någon annan ståndpunkt än den, att det på grund härav
föreligger ett juridiskt bindande kollektivavtal. Jag skulle vilja hänvisa herr
Törnkvist i Karlskrona att taga del av och litet närmare studera den dossier
av kollektivavtal, som finnes inom olika fackförbund.

Vad herr Johansson i Uppmälby beträffar så gäller gentemot honom i stort
sett samma anmärkning, som jag nu riktat mot herr Törnkvist i Karlskrona.
Jag har det intrycket, att icke heller han så noga tagit reda på vad kollektivavtal
i själva verket innehålla. Han yttrade vidare, att eftersom staten
i detta fall betalar en så väsentlig del av underhållskostnaderna för vägarna
skulle uppskörtningen av staten alltså vara särskilt beklaglig och olämplig.
Jag skulle då vilja fråga herr Johansson i Uppmälby, örn han t. ex. känner
till något örn de avtal, som slutas mellan byggnadsstyrelsen och olika
byggnadsarbetares fackförbund. Föreligger icke där månne en uppskörtning
av staten? Örn man synar tarifferna, tror jag, att man skall finna, att det
därvidlag är fråga om en val så stor och olämplig uppskörtning, som det skulle
vara fråga örn här.

Jag vill till slut tillåta mig att konstatera, att det är en rätt stor skillnad
mellan herr Severin å ena sidan och herr Törnkvist i Karlskrona och herr Johansson
i Uppmälby å andra sidan, när de tala örn fackföreningsrörelsen. Herr
Severin känner tydligtvis till, vad han talar örn, men vad de andra beträffar,
kan jag icke komma till någon annan uppfattning, än att de icke så noga känna
till interiörerna, när det gäller fackföreningsrörelsen, eller lia någon närmare
kännedom örn vad som förekommer i kollektivavtal, oaktat de i vått och
torrt söka försvara, vad som i det avseendet framkommer.

Herr Norén: Herr talman! Av herr Lundells anförande här i dag har jag
fatt det intrycket, att han fört diskussionen väsentligen på sidan om den fråga.
som det egentligen gäller. Örn man läser utskottets utlåtande framgår det
ju med all önskvärd tydlighet att utskottets anmärkning icke gäller några
speciella organisationer utan att anmärkningen är riktad mot ett tydligt maktmissbruk
från en vägstämmas sida. Jag kan icke finna annat, än att det varit
rättvist att utskottet gjort en anmärkning mot ett dylikt förfarande. Det
finnes ju härvidlag rum för och möjligheter till att utöva maktmissbruk i rätt
så stor utsträckning. Man kan ju för övrigt tillägga, att skall det fortgå på

Andra kammarens protokoll JOSS. Nr 4%. 4

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. Tuhundra härads vägstyrelse. (Forts.)
detta sätt, så bli ju arbetsgivarparten och arbetarparten upphävda, och man
har då här att göra med samma folk, som på samhällets bekostnad kunna ordna
frågorna precis på det sättet som de önska. Med vägväsendets nuvarande
organisation ha vi ali anledning att se upp mot dylikt missbruk. Jag är av
den uppfattningen beträffande körslorna ute på landsvägarna, att jag ej har
något emot, att de i viss mån lämnas åt jordbrukare, som äro i behov av
körslorna i fråga. Men om man skall slå in på den väg, som den ifrågavarande
vägstämman har gjort, så föreligger den risken, att de jordbrukare, som
gemensamt enligt väglagen inneha de flesta vägfyrkarna, förbehålla sig arbetena,
då däremot de jordbrukare, som inneha de färre fyrkarna och som kanske
faktiskt äro i behov av arbetena, ställas utanför.

Jag vill sluta mitt anförande, herr talman, med att säga, att i dessa arbetslöshetstider
är det ändå en förnuftig politik att även på detta område se till,
att de sämst ställda icke bli utestängda, utan att det beredes även dem möjlighet
att i lika stor utsträckning och t. o. m. framför de bättre ställda erhålla
arbete på vägarna.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Het torde kunna sägas, att

debatten från åtskilliga håll ej utmärkt sig för någon vidare logisk skärpa.
Jag skulle nu ej begärt ordet, örn ej herr Severin fällt det uttrycket, att jag
är principiell frihandlare. Jag förlåter honom, därför att han är ny i kammaren,
men örn någon av de äldre ledamöterna i kammaren säger detsamma,
förlåter jag honom aldrig.

Herr Wallén: Herr talman! Mig förefaller det, som örn riksförbundet

Landsbygdens Folk hade växt för fort och blivit för kraftigt, och att man därför
från visst håll måste se till, att man stävjar dess strävanden att skaffa
skälig avlöning även för böndernas arbete.

Jag hade ej tänkt deltaga i debatten, men då jag varit med och sett, hur
svenska bönder, som velat arbeta på vägarna, för några år sedan behandlats
i Ådalen, måste jag reagera i dag, när man från vissa håll söker motarbeta,
att bönderna skola lia samma rätt som andra medborgare, d. v. s. att sammansluta
sig och få rätt till visst arbete. Är det ej så, herr talman, att den tid
är förbi, då den fria konkurrensen råder? I fall man överhuvud taget skall
ha skälig betalning för sitt arbete och en skälig utkomst? Det är väl ändå
ingen av herrarna, som tror, att man under nuvarande förhållanden med inemot
200,000 arbetslösa skulle kunnat hålla levnadsstandard och köpkraft
unne på ett sätt, som möjliggjort för landets folk att existera, örn icke i viss
mån avtal och fackföreningar existerade? Då man vet detta, är det ändå garn''
ska egendomligt, att man å ena sidan säger, att vi skola ha avtal, men å andra
sidan, att med riksförbundet Landsbygdens Folk — som är en öppen fackförening,
där mig veterligen aldrig någon jordbrukare nekats att vinna inträde
— med denna fackförening skall man ej få sluta avtal efter samma normer,
som gälla i övrigt.

Jag vill i detta sammanhang ej underlåta att ännu en gång nämna Ådalen,
där väg- och vattenarbetamas fackförening t. o. m. blockerade de bönders
gårdars avkastning, som vågat organisera sig och taga vägarbeten. Det var
först, som herrarna veta, efter lång och hård strid och efter medling från högsta
ort som Sveriges bönder där lyckades tillkämpa sig rätt att mot skälig betalning
arbeta på de vägar, som de förut utan någon som helst ersättning in
natura underhållit. Detta får ses ry rimlighetens och rättvisans synvinkel
och då säger det sig självt, att landsbygdens bönder ha rätt att organisera sig
för att få arbeta och få skälig betalning för sitt arbete. Om sedan en väg -

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. Tuhundra härads väg styrelse. (Forts.)
stämma, där man kanske ej är så skrivkunnig som statsrevisorerna och statsutskottet,
ej skulle i sina beslut framhålla de finesser, som äro nödiga, för att
herrarna ej skola göra anmärkning, bör detta ej vara avgörande i dag för Sveriges
riksdag, då det gäller att bestämma, om Sveriges bönder skola ha samma
rätt i sina fackföreningar som andra arbetare i sina. Det bör gälla samma
lagar för alla Sveriges medborgare.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då jag begärde ordet, bade ej

herr Norén yttrat sig. Jag vill emellertid understryka riktigheten av de synpunkter
han anförde och påpeka, att varje försök att likna de åtgärder, som
vidtagits i detta fall, vid fackföreningsrörelsens metoder enligt min mening
är belt dömt att misslyckas. Det har gått till så, örn jag riktigt minnes vad
som förekommit i denna affär, att man först samlat sig på vägstämman och där
bestämt ^vilka personer — visserligen ej uppräknade med deras namn -— som
skulle få utföra arbetet, och bestämt ett pris, som sannolikt kommit att ligga
lägre, örn man ej begagnat sig av sin övermakt på vägstämman. Det är en
himmelsvid skillnad mellan detta och en verklig fackförening. Jag tycker, att
herrarna skulle bålla sig för goda att debattera fackföreningspolitiken, då det
gäller att på .vägstämmor slå fast ett monopol för en viss organisation. Så
ligger saken till, och det är detta, som är det betänkliga.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! I visst avseende var herr

Walléns anförande värdefullt. Han försökte behandla saken sakligt och försökte
ej kasta diskussionen in på andra områden för att dölja vad som förekommit.
Han hävdade, att här ha bönderna rätt att skaffa sig monopolarbete
och monopolinkomst. Ett så bestämt ståndpunktstagande har icke förekommit
tidigare i debatten.

Anledningen till att jag tog ordet i denna debatt var, att man diskuterat
fackföreningarnas monopolism i samband med statsutskottets förslag på denna
punkt. Jag skall ej ge mig in på detta på annat sätt än genom att hänvisa till
statsrevisorernas uttalande och statutskottets betänkande.

Jag begärde nu ordet, när herr Lundell ställde en direkt fråga till mig, örn
jag någonsin sett ett kollektivavtal eller läst ett sådant. Jag tycker, att frågan
ju närmast borde ha framställts på ett annat sätt. Jag kan emellertid säga,
att jag har haft att dels som den främst ansvarige vid förhandlingsbordet och
dels som ledamot av förhandlingsdelegationer ytterst många gånger göra upp
avtal. Det är det svar, jag ger herr Lundell, och det svaret leder mig till att
ställa den frågan, hur herr Lundell överhuvud taget kan våga träda upp i
kammaren och som sakkunnig kollektivavtalsexpert gå förbi vad jag förut föredragit
rörande innehållet i protokollsutdraget från den ifrågavarande vägstämman.
Man säger där, att gruskörningen till häradets vägar skulle förbehållas
lantbrukare, som tillhörde riksförbundet Landsbygdens Folk o. s. v. Så skriver
man ej, örn man gör förberedelser till ett kollektivavtal, och gör det ej,
när man står inför att fatta beslut om kollektivavtal. Det borde ge mig rätt,
herr talman, att som svar till herr Lundell säga, att herr Lundell tydligen är
ganska nydunad på kollektivavtalens område.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Det är ett uttryck, som ofta förekommit
i denna debatt, mot vilket jag måste reagera med hänsyn till den bevisföring,
som vederbörande talare kommit med. Det har framför allt av herr
Lundell talats om fackföreningsmonopol, och han har angivit exempel på sådana
fackföreningsmonopol. Nu vill jag, för att ej herr Lundell skall behöva
komma tillbaka på den punkten, tala om för honom, att jag har utomordentligt

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. Tuhundra härads väg styrelse. (Forts.)
god kännedom örn kollektivavtal sedan mer än 30 år tillbaka och vet alltså vad
ett sådant är.

Jag kommer så till det, för vilket jag egentligen begärde ordet. Som bevis
för att det förefinnes fackföreningsmonopol anförde herr Lundell förhållandena
inom målerifacket i Kalmar. Herr Severin har tidigare meddelat kammaren,
att mellan frisörmästarna och frisörbiträdena i Stockholm är sådant avtal upprättat,
att frisörmästarna ej få anställa oorganiserade biträden och frisörbiträdena
endast arbeta hos organiserade frisörmästare. Det är en gammal form,
som tidigt förekom inom fackföreningsrörelsen i vissa andra länder, inom vissa
fack i Förenta staterna redan för 30 år tillbaka, att arbetare och arbetsgivare
på detta sätt bilda en priskartell. Liknande skulle förhållandet enligt herr
Lundell vara inom målerifacket i Kalmar. Målarmästarna få endast anställa
i Svenska måleriarbetarförbundet organiserade måleriarbetare, och som motprestation
lia måleriarbetarna lämnat, att de endast arbeta hos organiserade
mästare. Det är detta som herr Lundell kallar fackföreningsmonopol. Varför
ej lika gärna kalla det arbetsgivarmonopol? (Herr Lundell inflickar: »båda
delarna».) Ja, det var bara det jag ville säga. Man skall ej kalla det fackföreningsmonopol,
då det i själva verket är en kartell mellan arbetare och arbetsgivare
för att hålla priserna uppe. Herrarna skola sluta upp med att kalla
det fackföreningsmonopol. Kalla det för vad det verkligen är. Kalla det skrå.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag hade verkligen hoppats att
icke behöva vidare uppträda i denna debatt, men jag blev faktiskt nödgad-av
herr Wallén — det kan jag sanningsenligt säga — att taga ordet, då han uttalade,
att bakom denna anmärkning skulle ligga detta, »att riksförbundet
Landsbygdens Folk har växt för kraftigt och måste stävjas». Statsrevisorerna
ha icke haft någon som helst tanke på något sådant utan endast utgått från
detta, att här förelåg ett tydligt och klart missbruk av vägstämmans befogenhet,
ett missbruk av allvarlig och samhällsskadlig art, där det följaktligen var
statsrevisorernas plikt att anmärka.

Sedan säger herr Wallén: »Ha ej bönderna rätt att på samma sätt organisera
sig för att taga vara på sina intressen, som det skett inom andra fack?»
Jag vill säga, att jordbrukarna ha rätt att organisera sig och böra organisera
sig för att tillvarataga sina intressen men endast inom laglighetens råmärken
och på ett mot samhället fullt lojalt sätt, lika väl sam vi ställa samma krav och
höra ställa santinia krav på vilken klass eller samhällsgrupp som helst inom''
landet. Och i den mån någon samhällsgrupp genom sin organisation tar för
mycket för sig och brister i lojalitet mot samhället och övriga samhällsgrupper,
finnes anledning att reagera mot dylikt. Detta är ej sagt som en anklagelse
i detta sammanhang vare sig mot riksförbundet Landsbygdens Folk eller mot
fackföreningarna, utan som en allmän deklaration, vilken det förefaller mig
att man särskilt i närvarande stund bör lia i minnet. Nu vet jag mycket väl,
att herr Wallén och åtskilliga andra ha förväntningar och förhoppningar, att
jordbrukarklassens ekonomiska välfärd skall kunna byggas upp ungefär efter
samma linjer och efter samma metoder, efter vilka arbetarklassen har byggt upp
sin ekonomiska välfärd, vartill jag dock vill anmärka, att det ej varit enbart
eller ens huvudsakligen arbetarklassens organisation som orsakat detta utan
det samtidiga utomordentligt stora uppsvinget inom olika näringsgrenar, där
denna klass haft sin verksamhet, som möjliggjort detta ekonomiska uppsving,
denna förbättring för arbetarklassen. Jag är icke övertygad örn att det för
närvarande föreligger samma möjligheter för jordbruket, samma betingelser
till ekonomiskt förbättrade villkor, som förelegat tidigare för arbetarklassen.
Jag är övertygad örn att det är nödvändigt att höja jordbrukarklassens ekono -

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. Tuhundra härads väg styrelse. (Forts.)
miska ställning, men man måste nog gå andra vägar än fackföreningsvägen
och monopolsträvandenas väg.

Herr talmannen må ursäkta mig, örn jag fortsätter längre än den föreliggande
anmärkningen strängt taget ger anledning till, men jag känner verkligen
ett behov av att i detta sammanhang ge uttryck åt de bekymmer jag personligen
starkt känner, bekymmer örn vilka jag hoppas icke vara ensam. Örn man då
å ena sidan har som ett förefintligt faktum i en mäktig fackföreningsrörelse,
som nått en mycket betydande styrka och blivit vad man kallar en stat i staten
— jag konstaterar i detta sammanhang endast detta -— och man å andra sidan
bygger upp i viss mån en motsvarande rörelse bland jordbrukarna eller annan
näring, vilken går fram efter ungefär samma principer med arbetsmonopol,
blockader, bojkotter och dylikt, då vill jag säga, att när den dagen är inne, då
har, såsom jag förut, herr talman, antydde, det svenska samhället kommit in
i en situation, där det verkligen icke längre blir det allmänna bästa, vilket
främjas och befordras, utan där har man fått i gång en allas hänsynslösa kamp
mot alla, som säkerligen kommer att utsätta samhället för mycket svåra påfrestningar.
Jag har, herr talman, velat uttala detta, och jag vill säga klart
och tydligt ut åt alla från det hållet, att från min sida föreligger icke den
ringaste tanke på att vilja kväva eller förhindra jordbrukets ekonomiska samlingsrörelse,
men det föreligger för oss alla, som intressera oss för densamma,
ett intresse att tillse, att icke denna rörelse går in för falska förebilder och
falska syften, som möjligen till en kort tid kunna gagna men som säkerligen i
längden icke gagna var sig jordbruket eller det svenska samhället.

Herr Severin: Herr talman! Herr Magnusson i Skövde missförstod mig,

då han menade, att jag sagt, att han var principiell frihandlare. Jag sade inte
riktigt så, utan jag sade, att herr Magnusson hävdade här i dag i ett principanförande
den fria konkurrensens princip, men att han vid förra sammanträdet
var motståndare till samma den fria konkurrensens princip, och att det sålunda
var en inkonsekvens.

Med anledning av slutet i herr Magnussons sista anförande ber jag få säga,
att jag kan gott understryka en hel del av det han där sade. Allt detta bevisar,
vart den fria konkurrensen leder och att det för att nå det bästa samhälleliga
resultat är nödvändigt att åstadkomma en förnuftig reglering, hur den än sedan
skall åstadkommas.

Herr Wallén: Herr talman! Jag skall först be att få säga ett par ord till
herr Anderson i Råstock. Han påstod, att vid stämmor går det till så, att man
mobiliserar upp folk och bestämmer, att vissa personer skola lia gruskörningen.
Det var visst så uttrycket föll sig. Men så är icke alls fallet. Jag känner
till förhållandena, ty jag har arbetat för detta och kommer att göra det i fortsättningen.
Men det går aldrig att säga, att vissa personer skola lia det, utan
vi gå in och fordra med den rätt jordbruket såsom högsta skattebetalare har, att
vi skola ha förmånsrätt för en organisation, där var och en kan inträda, örn
han är jordbrukare, och köra grus till priser, som äro skäliga och som icke
alls göras upp i förväg utan äro beroende på vad vederbörande myndigheter
anse vara rätt och skäligt. Jag medger, att priserna bli högre, men jordbrukarna
kunna icke vara nöjda med förhållandena, sådana som de varit exempelvis
i ett vägdistrikt, där jag är med i styrelsen, och där två hästar och en man
haft mindre betalt, när de varit från jordbruket, än en man från socknens fackförening
utan häst. Jag finner, att det systemet, herr Magnusson i Skövde
och herr Anderson i Råstock, är slut, då bönderna börja organisera sig och taga
till vara sina intressen.

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Ang. de
kungl,
teatrarna.

Äng. Tuhundra härads vägstyrelse. (Forts.)

Till herr Magnusson i Skövde vill jag säga, att han tycktes ifrågasätta, om
de svenska bönderna vore inne på lagliga och lojala vägar, men, herr Magnusson
i Skövde, den svenska bonden går icke bort från lagliga vägar och lojala
former, fastän det kan hända, att i kampen örn brödet och möjligheterna att
existera vägarna måste ändras, så att kraften är sådan, att den kan motsvara
den press, som kommer från det andra hållet.

Så säger herr Magnusson i Skövde, att han vill gärna vara med örn att höja
och bättra förhållandena på jordbruksområdet, men det skall ske på andra
vägar. Jag vill fråga: på vilka vägar det då skall ske? Skall det vara silkesvantar
på händerna, då tror jag inte, att Sveriges bönder komma långt, ty
det behövs krafttag och sammanhållning. Framför allt behöva Sveriges bönder
lära solidaritet. Det är icke något fel, att Sveriges bönder tillvarataga
sina intressen, utan det är ur samhällelig synpunkt nödvändigt och nyttigt. Jag
vill bestämt framhålla, att Sveriges bönder ha full rätt att organisera sig och
lia full rätt att fordra skälig avlöning för fullgott arbete.

Härmed var överläggningen slutad. Kammaren beslöt lägga punkten till
handlingarna.

§ 6.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med första kammarens talman får
jag i fråga örn riksdagens arbete under den närmaste tiden lämna följande meddelande.

Såvitt nu kan förutses, kommer arbetsplenum nästa vecka att hållas endast
under onsdagen med början klockan 11 f. m. samt, örn så erfordras, fortsättas
med kvällsplenum. Bestämt besked lämnas måndag förmiddag efter talmanskonferensens
sammanträde, då anslag därom uppsättes. Vid början av onsdagens
plenum verkställas gemensamma omröstningar. Första arbetsplenum efter
pingst hålles onsdagen den 7 juni.

§ 7.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 105.

Punkterna 7—9.

Kades till handlingarna.

Punkterna 10 och 11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

I punkten 13, angående de kungliga teatrarna, hemställde utskottet, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
vidtaga sådana åtgärder, att statsbidraget av lotterimedel till dramatiska
teatern begränsades till 300,000 kronor.

Jämlikt därom av kammaren förut fattat beslut företogs i sammanhang
härmed till behandling andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 6, i anledning av väckt motion angående avveckling av statens intressen
i dramatiska teaterns verksamhet.

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 410, hade herrar Pettersson
i Rosta och Hammarlund föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta, att frågan örn möjligheterna
för en avveckling snarast möjligt av statens intressen i dramatiska teaterns
verksamhet särskilt upptoges till behandling i samband med den nyligen
igångsatta utredningen örn nationalscenerna.

Första tillfälliga utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte
till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation utan angivet yrkande avgivits av herr Nyblom.

Utskottens hemställanden i föreliggande punkt och utlåtande upplästes.
Därefter yttrade:

Herr Christiernsson: Herr talman! Det är närmast i min egenskap av

ledamot av den av Kungl. Maj :t i januari i år tillsatta »1933 års teaterutredning»,
som jag tager till orda i den nu föreliggande frågan.

Ett enigt statsutskott finner det vara uppenbart, att dramatiska teaterns
verksamhet förorsakat statsverket oproportionerligt stora kostnader och finner
en minskning av desamma under alla förhållanden vara ofrånkomlig. Utskottet
utgår därvid från att, då man för närvarande på alla områden nödgas vidtaga
beskärningar och inskränkningar på grund av det rådande ekonomiska
läget, ej heller detta verksamhetsområde kan lämnas åsido.

Det torde vara kammaren bekant, att Kungl. Majit, sedan statsrevisorernas
anmärkningar i fråga örn de kungl, teatrarna blivit bekantgjorda, tillsatt en
i huvudsak ny, gemensam styrelse för dessa de statsunderstödda nationalscenerna.
Om man ser till sammansättningen av denna nya styrelse torde man
kunna utgå från att valet av styrelseledamöter i avgörande grad påverkats av
omsorgen örn att tillföra teatrarnas ledning en erkänd ekonomisk sakkunskap,
varför jag redan häri finner en borgen för att statsrevisorernas anmärkning
på denna punkt redan vunnit beaktande, och att de besparingssynpunkter, som
statsutskottet understryker, alltså även komma, ja redan kommit, att tjäna som
rättesnöre vid planläggningen av den fortsatta teaterverksamheten. Så vitt
jag förstår utgör alltså tillsättandet av den nya kungl, teaterstyrelsen redan
i och för sig uppläggandet av ett besparingsprogram, och jag har svårt att
tänka mig, att åtminstone statsutskottets socialdemokratiska ledamöter kunna
befara, att denna Kungl. Maj :ts åtgärd icke skulle vara tillkommen i bästa
avsikt, och säkerhet finnas för -— åtminstone så länge den nuvarande ecklesiastikministern
har att vaka över teaterns angelägenheter — att den nya styrelsens
besparingssträvanden skola vinna understöd på högsta ort.

Kungl. Maj :t har emellertid icke inskränkt sig till att tillsätta en ny styrelse
för de kungl, teatrarna. Kungl. Maj :t har också den 20 januari i år
tillkallat åtta sakkunniga att skyndsamt utreda vad jag skulle vilja kalla hela
den svenska teaterns tillstånd och behov, den förut nämnda »1933 års teaterutredning».
Detta Kungl. Maj:ts beslut har föregåtts av en råd framställningar
och olika förslag under en lång följd av år. På teaterintresserat håll
har man länge haft en känsla av att det, som hittills vidtagits, haft karaktären
av lappverk, varför man velat få till stånd en generalinventering för att
söka komma fram till en generalplan. Sådana framstötar ha även vid upprepade
tillfällen gjorts här i riksdagen, och jag har tillåtit mig att vara med
om sådana motioner. Det är ju endast undertecknandet av en motion, som
kräver ledamotskap av endera av kamrarna.

Dessa riksdagsmotioner ha genomgående fallit, men örn man granskar riksdagsprotokollen
finner man, att de, som det heter, »fallit framåt». Det har

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. de kungl, teatrarna. (Forts.)

varit ett stort motstånd som mött, och som endast så småningom kunnat övervinnas.
Denna andra statsmaktens motvilja för att blanda sig i teaterns affärer
har även präglat första statsmaktens handlingssätt. Utredningar ha
ingalunda saknats, men olika Kungl. Maj :ts regeringar och ecklesiastikministrar
ha dragit sig för att söka omsätta de framkomna förslagen i handling.
Jag erinrar sålunda örn den utredning av år 1928, som verkställdes av den dåvarande
styrelsen för dramatiska teatern i samråd med särskilda av chefen
för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga, och samma förhållande
gäller det betänkande av 1931, genom en inom ecklesiastikdepartementet tillkallad
sakkunnig, som statsutskottet nu refererar till i sitt utlåtande. Det
hälsades därför med odelad tillfredsställelse av teaterns alla vänner, då den
nuvarande ecklesiastikministern, tydligen påverkad av statsrevisorernas kritik,
bestämde sig för att hela komplexet av svenska teaterfrågor skulle göras till
föremål för en allsidig och förutsättningslös prövning.

Då, det här närmast gäller dramatiska teaterns affärer och vad därmed
oskiljaktigt hörer samman, finner jag mig oförhindrad av den sekretess, som
påvilar en kungl, kommitté under pågående arbete, att tala om här i kammaren,
att dramatiska teaterns angelägenheter av alla slag varit och äro föremål
för en ytterst ingående granskning inom teaterutredningen och i samverkan
med den nya teaterstyrelsen. Dramatiska teatern har helt sysselsatt utredningen
under ett flertal av den mängd sammanträden, som hållits, och undersökningarna
ha alltså gällt, utom den dramatiska nationalscenens konstnärliga
insats och uppgift i svenskt teaterliv, reglementen och instruktioner, arbetsledning
och arbetsfördelning, repertoarplan och vad därmed sammanhänger,
lönestat och det därmed sammanhängande och hittills mycket tyngande
och bindande pensionsväsendet inom teatern samt en hel mängd detaljfrågor,
uppkallade av önskan att nedbringa utgifterna så mycket som möjligt utan
våldförande på den prestation, som den teaterbesökande allmänheten har rätt
att kräva av en institution som den svenska dramatiska nationalscenen. Jag
vill i detta sammanhang också erinra örn, att undersökning jämväl pågått och
pågår beträffande möjligheterna att förbättra dramatiska teaterns lokalförhållanden
för att giva teatern möjligheter till en rationellare drift och förläna
den en starkare prägel av att vara det allmänna teaterintressets första dramatiska
scen.

Det är ännu för tidigt att yttra något örn resultatet av teaterutredningens
pågående, jag kan gott säga intensiva arbete. Utredningen har ju icke
endast att syssla med dramatiska teaterns angelägenheter, utan med det
svenska teaterproblemet i sin helhet. Så mycket vågar jag dock redan nu
säga, att utredningen lett till möjligheter till betydande besparingar. Just i
den vecka, som nu förestår, skall ett urval av dessa frågor behandlas av teaterutredningen
och teaterstyrelsen vid gemensamt sammanträde, och jag har
icke på något håll märkt något motstånd mot att i enlighet med det allmänna
besparingskravet söka förbilliga driften så mycket som möjligt. Statsutskottet
har emellertid samlat sig omkring ett bestämt yrkande i denna punkt, i
det att utskottet föreslår riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan
att Kungl. Maj :t måtte vidtaga sådana åtgärder, att statsbidraget av lotterimedel
till dramatiska teatern begränsas till 300,000 kronor.

Jag känner icke gällande praxis inom det högt ansedda utskottet, men det
förefaller mig, som örn utskottet förbigått de grundläggande direktiv, som
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet uppdragit för den nu
pågående teaterutredningen i enlighet med det offentliggjorda protokollet över
ecklesiastikärenden av den 20 januari i år. Utan att binda utredningen har
Kungl. Maj:t framställt såsom ett särskilt önskemål, att utredningen bör ägna

Lördagen den 27 maj f. in.

Nr 42.

Ang. de kungl, teatrarna. (Forts.)

den s. k. riksteateridén sin uppmärksamhet. De problem, som det här gäller
är att till de kungl, teatrarnas verksamhet knyta så mycket som möjligt av det
levande teaterintresse, som finns i olika delar av vårt land. Det föredragande
statsrådet ser ingen annan utväg till förverkligande härav än att åt dessa teatrar
och deras verksamhet ge en organisation, som gör dem till hela nationens
teatrar, en organisation, som öppnar möjligheten att från dem tillgodose teaterbehovet
i olika delar av riket. Den av statsrådet begärda utredningen bör alltså
till ingående prövning upptaga frågan om att för de kungl, teatrarnas verksamhet
utnyttja de lokala scenerna ute i landet och organisera en samverkan
med dessas bestyrelser. Härvidlag bör undersökas, under vilka betingelser
denna verksamhet kan komma till stånd, den rimliga omfattningen av de kommunala
insatserna i förhållande till statens, de lämpligaste och smidigaste formerna
härför o. s. v. Rent allmänt synes det statsrådet uppenbart, att i
samma mån landsorten kan påräkna att från centrum få det bästa i fråga örn
scenisk konst, i samma mån stimuleras dess intresse såväl för nationalscenerna
som för att skapa så goda lokala teatrar som möjligt. Han räknar därför
med att genom en dylik organisation av de kungl, teatrarnas verksamhet direkt
och positivt ställa även landsortens teaterintresse i deras tjänst.

Detta riksteaterproblem, som i sig innesluter det väsentliga av frågorna örn
den svenska teaterns framtid, har givetvis redan från början blivit föremål för
teaterutredningens synnerliga uppmärksamhet och krävt mycket arbete. Det
är ingen hemlighet, att meningarna både ute i landet och inom utredningen äro
delade. Det ligger åtskilligt i vad en av mina kamrater i utredningen, en
ärad ledamot av första kammaren, för någon tid sedan yttrade till en pressman,
då han betecknade hela härvan av frågor och meningar som »kaos». Det
gäller emellertid att även bena upp detta problem, hur besvärligt det än kan
te sig, och även örn utredningen till sist icke kan samla sig örn en linje, så böra
de linjer, som överhuvud taget kunna komma ifråga, föreligga i ett utrett
skick, så att man verkligen vet, vad förslagsställaren vill. vilka möjligheter
som finnas för ett realiserande, och vilka kostnader, som förslaget betingar.
Då nu statsutskottet vill att riksdagen skall begära, att lotterimedlen till dramatiska
teaterns verksamhet i framtiden begränsas till 300.000 kronor, så finner
jag detta yrkande stå i ett visst motsatsförhållande till Kungl. Maj :ts redan
och helt nyss vidtagna åtgärder, ty det är uppenbart, att om den dramatiska
verksamheten i landet kan centraliseras till och organiseras av dramatiska
teatern i Stockholm, så kan statsbidraget icke inskränkas till det av
statsutskottet föreslagna beloppet. Summan är hämtad ur den av mig nyss
nämnda utredningen av år 1931 av en särskilt tillkallad sakkunnig, men hela
denna utredning byggde på dramatiska teaterns dittillsvarande verksamhet.
Kungl. Maj:! räknar emellertid nu med möjligheterna till en väsentligen omlagd
och utvidgad verksamhet. Slutliga förslag till en riksteater av antytt
slag måste självfallet av Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen till prövning.
Jag vågar då utgå från att statsutskottet genom sitt föreliggande yrkande icke
har velat gå händelserna i förväg och binda teaterutredningen i sitt pågående
arbete och Kungl. Maj:t vid prövningen av det eller de förslag, som utredningen
räknar med att omkring årsskiftet kunna avgiva till Kungl. Majit. Under
alla förhållanden synes läget nu knappast påkalla något riksdagens ställningstagande
överhuvud taget ifråga örn statsbidragen till landets teaterverksamhet,
linder alla förhållanden måste nämligen teaterutredningens arbete komma att
påvisa en hel mängd omständigheter, som knappast kunna undgå att utöva ett
starkt inflytande på statsmakternas ställningstagande till teaterverksamheten i
allmänhet och de kungl, teatrarna i synnerhet. Och det brukar väl icke vara
praxis, att medan cn utredning pågår taga ställning till den ena eller andra

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. de kungl, teatrarna. (Forts.)

frågan, som just är föremål för utredning och därtill en skyndsam sådan.

Herr talman! Jag har under föreliggande omständigheter ingen anledning
till något yrkande.

Herr Nyblom: Herr talman! I egenskap av reservant i andra kammarens
första tillfälliga utskott, som haft ifrågavarande ärende till behandling, ber
jag att få säga några ord.

Vad som väckt särskild uppmärksamhet bland många medborgare i vårt
land är det upprepade och ständiga slöseriet med statens medel vid särskilt
dramatiska teatern. Det har påpekats från statsrevisorernas sida, att man
icke iakttar all möjlig^ försiktighet och den sparsamhet, som man kan kräva.
Då man trots dessa påpekanden icke kunnat konstatera någon allvarlig förbättring,
finnas alla skäl i världen att säga ifrån på skarpen, att man inom
dramatiska teatern måste äntligen iakttaga all den försiktighet, som situationen
kräver. Man skadar faktiskt hela teaterns verksamhet, örn man icke
iakttager försiktighet. Ty man skapar hos folket en viss obenägenhet för att
uppskatta de fördelar och förtjänster, som dramatiska teatern kan bjuda. Vi
måste betänka vad detta nöje kostat den svenska staten under de gångna åren.
Fram till den 30 juni i fjol hade staten offrat i direkta anslag på dramatiska
teatern över 4 miljoner kronor och i fjol körde man med förlust, så att man
måste ställa krav på ett anslag på över 400,000 kronor för att kunna upprätthålla
dramatiska teaterns verksamhet. När man betänker, att varje föreställning
vid teatern kostar 3,000 kronor, men att jämnt hälften av detta belopp
måste åstadkommas genom, anslag från det allmänna, kan man väl ha rätt att
kräva att en annan ekonomisering kommer till stånd beträffande teaterns verksamhet.
Det är nog riktigt, såsom statsrevisorerna gång på gång anmärkt,
att man icke på alla sätt tillämpat en sund ekonomisering och en sund sparsamhet.
Härigenom fördyras omkostnaderna på olika områden av teaterns
verksamhet. Jag tror mig våga påstå, att lönerna i allmänhet hållas i överkant.
När teaterchefen var föredragande inför utskottet, lämnade han en uppgift
rörande antalet anställda och det belopp, som utgick i löner. Man fick
då veta, att genomsnittslönen vid teatern rörde sig vid ett belopp på över
5,000 kronor, alla anställda inräknade, alltså även de, som icke kunna anses
tillhöra den rent sceniska personalen. Jag tror, att det finns anledning att
säga, att löneläget är^för högt, och att man här skulle kunna spara åtskilligt.
Vidare kostar man på rätt dyrbara uppsättningar, och man har, såsom statsrevisorerna
påpekat, köpt in flera pjäser än man haft förmågan att uppföra.
Man har även på andra områden visat en viss rundhänthet, som icke svarar
mot en god ekonomisering.

Statsrevisorerna ha framhållit, att de förväntningar örn en mera avsevärd
utgiftsminskning, som man kunnat ha anledning hysa på grund av revisorernas
senast år 1929 och riksdagens år 1930 gjorde uttalanden, ha icke förverkligats.
Vidare uttala statsrevisorerna, att »åtskilliga beaktansvärda förslag,
åsyftande att förbättra dramatiska teaterns ekonomi, framförts under de senare
åren. I stort sett hava emellertid dessa förslag ej föranlett några åtgärder,
utan verksamheten har fortgått efter tämligen oförändrade linjer. Utgifterna
för verksamheten mäste alltjämt anses vara för höga och de ekonomiska synpunkterna
hava överhuvud taget ej rönt det beaktande, som varit tillbörligt.»
1930 års riksdag uttalade såsom sin mening, att då dramatiska teatern i första
hand tjänade Stockholms stads och dess befolknings intressen, kunde man
fordra, att Stockholms stad och dess befolkning också deltogo i omkostna -

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. de kungl, teatrarna. (Forts.)

derna för teaterns drift. Och nian kan också säga, att har Stockholms stad
intresse av att dramatiska teaterns verksamhet upprätthålles, bör den också
kunna betala förmånen att ha teatern mitt ibland sig. Det bör också Stockholms
stad ha god råd till.

Det kan nu visserligen sägas, att vi skulle ha anledning att från kulturella
synpunkter upprätthålla verksamheten vid teatern. Vi skola lägga upp en
kulturfasad. Ja, men den får icke bli för dyr. Vi få icke glömma, att vi
befinna oss i ett nödläge, att vi ha ett par hundratusental arbetslösa, att riksdagen
kommer att tvingas att upplåna stora belopp för att kunna få medel till
att försörja dessa arbetslösa, och att vi på olika områden, icke minst på det
kulturella området, måst göra stora inknappningar i år för att spara pengar.
Då måste man också spara på ett område som detta, som icke kan sägas vara
så överhängande nödvändigt för samhället eller för kulturfasaden. För övrigt,
om vi lägga upp en stor och grann kulturfasad, kan den visserligen dölja en
hel mängd elände i samhället och ge som sagt det intrycket, att samhället i
ekonomiskt avseende har det bättre än det i själva verket har, men jag undrar,
örn det icke är sannare och bättre, örn samhället prutade på den granna kulturfasaden
i denna nödtid och använde medlen till att hjälpa dem, som befinna
sig i nödställd belägenhet. I varje fall kan man ha rätt att kräva, att varje institution,
som lever av statsunderstöd, skall veta att rätta mun i någon mån
efter matsäcken. En tidning här i Stockholm anmärkte alldeles riktigt för
några dagar sedan på det förhållandet, att man vid denna riksdag måst draga
in en professur i Uppsala. Man indrager en professur av ekonomiska skäl,
men man skall här upprätthålla en alltför dyrbar teaterverksamhet vid dramatiska
teatern. Jag undrar, örn man icke skulle kunna säga, att det är större
skäl i att upprätthålla denna professur och varje professur för övrigt än
att upprätthålla denna teaters verksamhet.

I den motion, som jag här åberopat, ha motionärerna begärt, att den teaterkommitté,
som nu sitter, också skall få till uppgift att utreda möjligheterna
för en avveckling av statens intressen i dramatiska teaterns verksamhet. När
jag nu tagit till orda i detta ärende, så ber jag att fortfarande få yrka bifall
till det yrkande, som framställts i motionen. Jag vill också säga, att vi å
vår sida hysa tacksamhet mot statsutskottet för att det gått in för en begränsning
för det nuvarande till dramatiska teatern utgående statsanslaget. Det är
ju ändå en ganska kraftig summa, dessa 300,000 kronor. Redan detta belopp
är för mycket. Men man får vara tacksam för att man vill göra en begränsning
och överhuvud taget göra någonting för att få fram sparsamhet vid dramatiska
teatern. Jag vill emellertid särskilt understryka den mening i statsutskottets
utlåtande, där utskottet säger, att denna begränsning gäller »för
närvarande». Man har alltså icke uttalat, att dessa 300,000 kronor skola under
alla omständigheter utgå, eller att dramatiska teatern skall kunna räkna
med detta statsanslag alla år, utan att det kanske får vara beroende på det
resultat, vartill teaterkommittén slutligen kommer.

Herr talman, jag skulle vilja framställa det yrkandet, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta, att
frågan om möjligheterna för en avveckling av statens intressen i dramatiska
teaterns verksamhet särskilt upptages till behandling i samband med den nyligen
igångsatta utredningen örn nationalscenerna.

I detta anförande instämde herrar Hansson i Rubbestad, Werner i Höjen,
Olsson i Staxäng och Hammarlund.

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Ang. de
kungl,
teatrarna.
(Forts.)

§ 8.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 260, angående
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld.

Denna proposition bordlädes.

§ 9.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 105, punkten
13 ävensom i sammanhang därmed andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6.

Därvid anförde:

Herr Lundqvist i Rotebro: Herr talman! Vid riksdagens början tillät

jag mig med kammarens benägna medgivande att interpellera statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet rörande den ekonomiska förvaltningen av
dramatiska teatern, och jag framställde därvid den frågan, huruvida herr
statsrådet, innan posten såsom chef för teatern återbesattes, ämnade låta verkställa
en grundlig och opartisk undersökning örn teaterns ekonomiska förvaltning.
Något svar, herr talman, på denna min interpellation har jag icke hört
av, d. v. s. jag får ju lov att erkänna, att när jag hörde den förste ärade talaren
i dagens debatt, frågade jag mig, örn icke detta möjligen var just det interpellationssvar,
som jag väntat på, även örn det nu kom något sent och icke genom
herr statsrådet direkt. Indirekt har för övrigt interpellationen även på
annat sätt långt tidigare blivit besvarad och detta på ett sätt, som icke på
något vis kunnat missförstås. Jag åsyftar Kungl. Maj :ts beslut i fråga om
omorganisationen inom styrelsen, tillsättandet av den stora teaterkommittén
samt avskedandet av de olika styrelseledamöterna med samtidigt bibehållande
av den högsta chefen vid dramatiska teatern, alltså den person, som är närmast
ansvarig för det av statsrevisorerna så starkt påtalade otillfredsställande
ekonomiska utfallet av teaterns verksamhet.

Då herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet icke bevärdigat
mig med något svar, må det tillåtas mig, herr talman, att i detta sammanhang
uttala några reflexioner över statsrådets åtgöranden i denna sak, vilka ju på
sin tid, liksom också förhandsryktena därom, uppkallade allmän förvåning och
åtminstone på vissa håll även en icke ringa grad av förbittring. Det var. såvitt
jag förstår, heller icke så underligt, att dylika känslor framkallades. Jag
tillåter mig bringa i erinran, att här hade dock en enhällig statsrevision gjort
en anmärkning av den mest allvarliga art och med en exceptionell skärpa mot
den hittillsvarande ekonomiska förvaltningen och den uppenbara brist på vilja
att ställa sig riksdagens och revisorernas tidigare uttalade önskemål till efterrättelse,
som lagts i dagen. Vidare hade ju, trots påtagliga försök att undanhålla
allmänheten detta faktum, kommit fram, att även teaterns egna revisorer
haft mycket grava anmärkningar att göra mot teaterns ledning.

Ingen lär väl med utsikt om framgång kunna bestrida, att vad som från
det ena och andra hållet kommit fram med all önskvärd tydlighet vittnat örn
betänkliga brister i avseende på administrationen och om att det var den bristande
skickligheten hos ledningen, som i väsentlig grad bidragit till det ur
ekonomiska synpunkter så sorgliga utfallet av teaterns rörelse. Det uttalande,
som nyss här gjorts örn de utomordentligt stora besparingsmöjligheter, som
man redan kommit underfund med, understryker endast det berättigade i det
uttalande, jag nyss gjorde.

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. de kungl, teatrarna. (Forts.)

Det är icke heller någon hemlighet, att i den gamla styrelsen det var teaterchefen
personligen, som visade sig minst benägen att ställa sig riksdagens direktiv
om större ekonomisering till efterrättelse.

Trots allt, trots alltså att teaterchefen i eminent grad var personligen ansvarig
för en ekonomisk skötsel av sådan art, att statsrevisorerna till och med
ifrågasatte statsbidragets fullständiga slopande, fann herr statsrådet onödigt
att vidtaga någon närmare undersökning i saken, innan chefens mandat förnyades,
medan samtidigt de andra styrelseledamöterna utan vidare avskedades.
Jag betvivlar naturligtvis icke, att herr statsrådet ansett sig handla i enlighet
med det allmännas intresse i denna fråga, och att han även uppfyllt, enligt
eget förmenande, rättvisans och billighetens bud, men jag tror knappast, att
herr statsrådet på denna punkt lyckats värva så synnerligen många meningsfränder
utanför den krets, som man skulle kunna kalla den mest gynnade nationen.
Jag måste säga, herr talman, att jag personligen finner det ganska
upprörande både att ett sådant öppet åsidosättande av riksdagens bestämt uttalade
direktiv, som här tidigare har skett ifrån teaterchefens sida, fått passera
utan att den närmast ansvarige får bära konsekvenserna av detta sitt
handlande, och att samtidigt de personer, som obestridligen dock velat få till
stånd en ordning mera i överensstämmelse med riksdagens direktiv, skickas i
väg.

Det är glädjande att konstatera, att ett enhälligt statsutskott nu ställt sig
bakom en enhällig statsrevision, och det är nu endast att hoppas, att den maximering
av lotterimedlen, som statsutskottet föreslagit, skall visa sig ha avsedd
effekt. Det måste nämligen, herr talman, väl anses utomordentligt angeläget,
att de medel, som det allmänna i tider sådana som dessa överhuvud taget kan
anvisa för kulturella ändamål, fördelas någorlunda rättvist, och att icke vissa
institutioner få hur mycket som helst och få handskas hur som helst med dessa
medel, under det att även de mest blygsamma anspråk och framställningar
ifrån annat håll skoningslöst antingen helt avvisas eller också avsevärt beskäras.

Jag tillåter mig med dessa ord för min del att yrka bifall till statsutskottets
hemställan på denna punkt.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord
i anslutning till första tillfälliga utskottets avstyrkande av herrar Petterssons
i Rosta och Hammarlunds motion örn avveckling av statens intressen i dramatiska
teaterns verksamhet. Herr Nyblom var inne på detta ämne, men han
synes mig endast i ganska begränsad omfattning ha sysselsatt sig med den
rent principiella sidan av saken, och det är ju dock den, som i detta sammanhang
är den väsentliga. Det gäller att ta ställning till frågan, huruvida staten
överhuvud skall engagera sig i en verksamhet av denna art eller ej. Herr
Nyblom uppehöll sig vid en del siffermaterial o. dyl. beträffande den nuvarande
verksamheten vid de kungl, scenerna i stället för att skärskåda problemet
rent principiellt.

Jag vill icke bli långrandig, men jag vill understryka, att man inom utskottet
var fullständigt ense, så när som på herr Nyblom, rörande rimligheten och
skyldigheten för staten att i lämplig omfattning stödja en kulturell verksamhet
av den art, som det här är fråga om. Man hänvisade till det förhållandet, att
det endast varit vid ett par tillfällen, som riksdagen icke har lämnat något
understöd åt denna verksamhet. Det var vid ett tillfälle på 1840-talet, då man
drog in anslaget. Sedermera sänkte man vid ett tillfälle på 1860-talet anslaget
mycket radikalt, men det var icke på grund av sparsamhetssynpunkter, som
man vidtog denna åtgärd, utan det var av en helt annan anledning. Riksda -

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. de kungl, teatrarna. (Forts.)

gen hade nämligen vid den tiden blivit mycket förargad över att den kungl,
scenen uppförde Offenbachs operetter, och därför skulle den straffas genom
en väsentlig nedsättning av anslaget. Sedermera har man en gång på 1880-talet desslikes dragit in anslaget. I övrigt ha dessa scener åtnjutit ett kontinuerligt
understöd beräknat på visst sätt, och inom utskottet har man ansett,
att denna linje alltjämt bör följas. Någon ståndpunkt till hur mycket
pengar som skall satsas har man givetvis icke tagit.

Då emellertid herr Nyblom i sitt anförande även nämnde några siffror om
vad »detta nöje kostat den svenska staten», skulle jag gärna vilja replikera
honom. Han framhöll bland annat, att lönerna vid dramatiska teatern i allmänhet
hållas i överkant. J a g vill då påpeka, att i dramatiska teaterns förklaring
till statsrevisorerna anföras en del uppgifter, som man i detta stycke
måste tillmäta ett visst värde. Det framhålles där, att de ständiga gagerna
vid dramatiska teatern utgöra för närvarande 306,400 kronor, under det att
motsvarande scen i Oslo har 358,000 kronor och motsvarande scen i Köpenhamn
377,000 kronor. Här ligger ju dramatiska teatern ingalunda särskilt
illa till. Detta är emellertid blott en detalj.

Vidare ordade den ärade reservanten inom utskottet något örn en kulturfasad,
och han ifrågasatte, huruvida det kunde vara rimligt att i dessa tider
av nöd och betryck och arbetslöshet för hundratusentals människor uppehålla
en teaterverksamhet med statsmedel, framför allt i den omfattning som vid
dramatiska teatern. Jag vill häremot erinra, att, även örn vi beslöte att
omedelbart och i ett sammanhang avveckla statens intressen i dramatiska
teatern, så lösgöras därmed inga pengar, som kunna gå till arbetslösa eller till
några andra ändamål. Personalen är ju engagerad på kontrakt, och i övrigt
är den ansluten till de kungl, teatrarnas pensionsinrättning. Den är tvångsansluten,
och denna tvångsanslutning gäller såväl artisterna som de ordinarie
tjänstemännen. Enbart den omständigheten, vilken ju också påvisas i handlingarna,
lägger hinder i vägen för en avveckling, som för ögonblicket skulle
kunna betyda något.

Då tiden är långt framskriden, skall jag icke ytterligare yttra något i detta
ärende, utan jag kan, herr talman, inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan örn avslag å den av herrar Pettersson i Rosta och Hammarlund
väckta motionen.

Herr Flyg: Herr talman! Jag är frestad att börja mitt anförande med att
säga, att underliga äro ibland riksdagens vägar. Det är precis ett år sedan
denna kammare enhälligt beslöt på förslag av ett enhälligt utskott att avslå ett
yrkande, framställt av undertecknad i en motion örn sakkunnig utredning beträffande
de statsunderstödda teatrarna. Då hördes ingenting av de kraftiga
orden i dag från herr Lundqvists sida. Bra saker, som han sagt, men lika bra
i fjol, och de borde ha sagts vid det tillfället. Då var i stället herr Lundqvists
partivän, kapten Holmström, uppe och höll ett litet lovtal både för Wettergren
och för dramatiska teatern och de statsunderstödda scenerna överhuvud taget.
Då var det jag ensam i denna församling, som försökte framföra några kritiska
synpunkter. Vad sade man åt mig? Jo, man sade, att det har varit nog
med utredningar nu, och nu måste dessa teatrar få arbetsro. Ja, teatrarna fingo
arbetsro till hösten, då statsrevisorerna, delvis också medlemmar av denna kammare,
kommo och lade fram sitt uppseendeväckande dokument, som icke innehöll
något mer än det vi alla visste för precis ett år sedan här i kammaren. Det
är, herr talman, den egentliga anledningen till att jag har tagit ordet här i
dagens debatt, därför att jag anser, att jag har anledning påpeka, hur annor -

Lördagen den 27 maj f. m.

Nr 42.

Ang. de kungl, teatrarna. (Forts.)

lunda man kan ta ställning till och behandla en sak utan att något har inträffat,
som medför, att man kunde ha en annan utgångspunkt.

Eftersom jag ändå fått ordet, skall jag sedan be att få säga några ord. Herr
Nyblom framhöll i sitt anförande, att så och så mycket pengar, fyra miljoner
kronor, har under den och den tiden gått åt enbart till den ena av de statsunderstödda
scenerna, nämligen till dramatiska teatern. Jag har ingen anledning
betvivla hans siffrors riktighet. Tvärtom stämma de överens med vad som
verkligen har gått åt. Herr Nyblom pekade vidare på att detta var mycket
pengar, och det är givet, att så är. Han sade, att framför allt är det mycket
pengar i en tid, då det råder nöd, då vi lia så och så många arbetslösa, då pengarna
skulle kunna få en bättre användning o. s. v. Så långt kan jag följa
med hans resonemang, att givetvis böra statens medel i första hand och i betydligt
större utsträckning än vad som nu sker användas till de ändamål, som
kunna inrangeras under begreppet att hjälpa människor, men jag skulle samtidigt
vilja ha sagt, herr talman, att örn man i det syftet går in för att beskära
de anslag, som utgå på det kulturella området, i stället för att ta det på andra
områden, där ett verkligt upprörande slöseri äger rum — jag skall bara i förbigående
nämna det militära området •—■ så är man nog inne på vägar, som
äro av den art, att det gemensamma sällskapet i fråga örn likartad uppfattning
icke längre kan äga rum. Jag vill icke påstå, att herr Nyblom representerar sådana
strömningar, som jag nu här kommer att tala örn, men det kan tänkas, att
bakom ett resonemang i den riktningen, att här skall man göra indragningar,
här skall sparas, dessa pengar kunna användas till det och det ändamålet,
bakom det resonemanget ligger ej blott viljan att spara för att använda pengarna
på andra områden, utan det kan också vara ett uttryck för en liknande
anda här i landet som den, vilken symboliseras av de brinnande litteraturbålen
nere i Berlin.

Det är detta, som jag för mitt vidkommande skulle ha velat sagt. Jag vill
här i år liksom i fjol understryka på det allvarligaste teaterns fostrande och
kulturella betydelse för just de befolkningsgrupper, som jag anser mig representera
här i kammaren. Jag syftar då icke enbart på Stockholms arbetare,
utan jag syftar på den arbetande befolkningen landet runt. Jag tillät mig i
fjol kritisera de program, som hade förekommit vid de statsunderstödda scenerna,
framför allt vid dramatiska teatern. Jag kan säga, att. jag kan återupprepa
vad jag sade i fjol, utan att nämna några särskilda pjäser, men där
ha förekommit verk, som sannerligen icke på något sätt motivera, att statens
pengar användas för att understödja teaterns verksamhet. Men vad vi skola
vara medvetna örn det är, att vad som förtjänar understöd och vad man icke
bör skapa en opinion emot, även om det råder allvarliga nödtider, det är en
god teater, icke understöd åt en viss teater, icke understöd åt vissa utvalda
scener, utan understöd i den form det kan ges åt god teater.

Nu kan man kanske säga, att de herrar, som fått den utredning örn hand,
som jag begärde i fjol och som man då avslog, men som nu kommit på grund
av statsrevisorernas initiativ, de äro nu inne på rätt väg. Jag skall för dagen,
herr talman, icke ingå i någon debatt örn utredningen, om de linjer efter vilka
man arbetar. Den saken må komma under diskussion, då den frågan föreligger,
men jag skulle tro, att i stort sett arbetar man efter riktlinjer och synpunkter,
som säkerligen kan leda till en lösning av det spörsmål, som det här gäller,
på ett mera tillfredsställande sätt än tidigare.

På det av herr Nyblom ställda förslaget ber jag, herr talman, att få yrka
avslag. Det finns väl ingen anledning att i nuvarande situation, då utredning
pågår, intaga en sådan ståndpunkt, som representerades av honom, ty jag förmodar,
att de herrar, som syssla med detta arbete, icke komma att liksom ar -

Nr 42.

Lördagen den 27 maj f. m.

Äng. de kungl, teatrarna. (Forts.)

betslöshetssakkunniga hålla på i 20 år utan kunna bli färdiga på något kortare
tid, och då kunna vi säkerligen också inom en nära framtid få ta ståndpunkt
till det spörsmål, som nu föreligger, ett spörsmål, som på ett långt tidigare
stadium borde ha uppmärksammats trots de mycket omtalade utredningar, som
man har verkställt och begravt i vederbörande departements arkiv.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande punkt och utlåtande ävensom
handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7
e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 10.

Herr Karlsson i Grängesberg avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 249, angående stöd åt
Hellefors Bruks Aktiebolag.

Henna motion, som erhöll ordningsnumret 528, bordlädes.

§ 11-

Justerades protokollet för den 20 innevarande maj.

Kammarens ledamötetr åtskildes härefter kl. 4.46 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lör dagen den 27 maj e. jn.

Nr 42.

Lördagen den 21 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ l.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets utlåtande
nr 105, punkteu 13, ävensom i sammanhang därmed andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

Enligt förut skedd anteckning lämnades ordet först till

Herr Nyblom som anförde: Herr talman! I avvaktan å att debattörerna
i denna fråga skola infinna sig skall jag passa på att åtminstone till protokollet
få antecknat en liten replik till herr Flyg.

Herr Flyg gjorde ett uttalande i denna debatt, som var märkligt nog och
som åtminstone bör uppmärksammas. Han gjorde nämligen gällande, att det
sparsamhetskrav, som jag gjort mig till tolk för i debattens inledning, skulle
vara ett uttryck för nationalsocialism. Jag har hört mycket underligt i denna
kammare denna vinter, och i ali synnerhet har jag markt, att man från kommunistiskt
håll har sökt förklara vad som helst som ett uttryck för nationalsocialism.
Nu skall man icke ens kunna framställa ett sparsamhetskrav och
icke ens kunna begära, att Kungl, dramatiska teatern skall spara litet på de
rikliga medel, som den får av staten, utan att detta skall betecknas från kommunistiskt
håll som ett uttryck för nazism, dag undrar, örn icke herrarna i
detta läger börja bli alltför rädda för de nazistiska företeelserna i vårt land.
I varje fall böra herrarna vara fullständigt övertygade örn att från min sida
är det icke det ringaste uttryck för nazistiska idéer. Jag kan icke förstå, vad
herr Flyg menar med detta, örn det icke är för att slå på stora trumman med
vad som helst och under vilka förhållanden som helst komma med ohemula
anklagelser och beskyllningar.

Jag har velat tillbakavisa en sådan beskyllning, därför att den icke bör stå
oemotsagd. Man vill från det hållet göra allt till nazism för att därmed kunna
brännmärka varje borgerligt strävande såsom nazistiskt och på så sätt få bättre
bakgrund för sina egna diktatursträvanden.

Vidare yttrade:

Herr Pettersson i Hosta: Herr talman! I egenskap av motionär i denna
fråga skall jag be att få säga några ord.

Det är stora summor, staten offrar på dramatiska teatern. Det har för övrigt
redan framhållits. Sista året var det 437,229 kronor, och i medeltal
på nio år har det varit 345,000 kronor. Nu är det så, att vi befinna oss i svåra
tider, och vi få bär i riksdagen, i utskotten och litet varstans pruta och pruta
på små summor för att göra besparingar, men i detta fall prutas det ingenting,
utan år efter år beviljar man dessa stora belopp till teatrarna. Jag för

Andra kammarens protokoll 1988. Nr JtZ. 5

Ang. de
kungl,
teatrarna.
(Forts.)

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. de kungl, teatrarna. (Forts.)

min del tycker, att nu, när vi befinna oss i dessa svårigheter, skola vi göra
ett försök att pruta på dessa utgifter för att använda pengarna till annat ändamål.
Det är givet, att en sådan summa skulle räcka till att mätta många hungriga
magar, som nu i dessa tider finnas, och på det sättet skulle den fylla ett bättre
ändamål, än vad den nu gör.

Jag vill bara erinra om att i forna dagars Rom vid en tidpunkt, då tiderna
voro svåra, kejsaren bjöd folket bröd och skådespel. Men jag måste också erinra
örn, att han bjöd dem bröd först och skådespel sedan. Här ser det ut som
om skådespelet bjudes först. Man vet icke, örn pengarna sedan räcka till något
bröd. Det vore bättre att bjuda folket bröd och intet skådespel.

Örn man nu tänker efter, så finns här två statsteatrar i Stockholm, medan
man i andra städer i Europa, t. ex. Köpenhamn, som har större folkmängd än
Stockholm, har blott en statsteater. På den europeiska kontinenten finnas flera
städer, större än Stockholm, som blott ha en enda statsunderstödd teater. Då
tycker man, att det skulle kunna räcka även här.

Nu har framhållits, att det skulle kunna bli arbetslöshet, om man droge in
dramatiska teatern, men det skulle kunna tänkas, att man på operan hade halva
veckan talscen och halva veckan sångscen, och på så sätt kunde båda dessa
behov fyllas. Visserligen finge skådespelarna mindre arbetstid och mindre inkomster,
men de bleve i varje fall icke alldeles utan arbete.

Jag för min del tycker därför, att vi nu, när vi befinna oss i denna nödtid,
borde, i stället för att offra dessa pengar på skådespel, ge svenska folket
bröd. Därför ber jag, herr talman, att helt kort få yrka bifall till det yrkande,
som herr Nyblom har framställt,

Herr Christiernsson: Herr talman, min dam, mina herrar! Jag vill bara
avgiva några repliker till talare, som haft ordet i denna debatt.

När från ett håll framförts som exempel på den ekonomiskt dåliga regimen
av dramatiska teatern, att man köpt pjäser, som man icke haft användning för,
vill jag säga, att jag icke vill lasta talaren på något sätt, ty det vittnar ju
bara örn obekantskap med de förhållanden som råda både inom kommersiell och
statsunderstödd teater, men jag vill framhålla, att man nödgas nog då och då
köpa pjäser, som man icke får tillfälle att giva. Jag erinrar mig från min
tidigaste barndom —• min far var dels intendent, som det då hette, vid en av
de kungl, teatrarna, ja för resten vid bägge två, och dels ledare för en kommersiell
teater — jag erinrar mig just från den tiden, hur han var nödgad att
köpa pjäser på grund av den ena eller andra omständigheten. Det kunde helt
enkelt bero på att han ville utestänga konkurrenter från möjligheten att få pjäserna.
Han var emellertid- tvingad att köpa pjäser, som han sedan icke kom
att uppföra, på grund av t, ex. att ett program, som han icke räknat med att
det skulle draga publik, blev så publikdragande, att han icke fick tillfälle uppföra
pjäsen i fråga.

Jag måste vända mig mycket vördsamt till min högt aktade meningsfrände
och kamrat Rotebro och tacka för den utnämning, han i dag givit offentlighet
åt, då han utnämnde mig till tjänstförrättande ecklesiastikminister. Han
menade, att det svar, han väntat på sin interpellation i dramatiska teaterfrågan,
hade visserligen icke kommit från statsrådsbänken utan svaret hade givits av
min ringhet. Jag vill säga, att jag för min del icke på något vis haft någon
som helst kontakt med det verkliga statsrådet. Är det någon överensstämmelse
mellan vad jag sagt och vad Rotebro tänkt sig, så beror det uteslutande
på någon gemensam inställning till frågan. Jag har emellertid icke velat taga
ställning till den ena eller andra lösningen av problemet utan endast velat redogöra
för vad som hittills skett inom teaterkommittén. Jag har velat begagna

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. de kungl, teatrarna. (Forts.)

tillfället att också säga, att jag icke haft någon kontakt nied statsrådet före
tillsättandet av 1933 års teaterutredning förrän någon dag, innan utredningen
kom till stånd. Det var under andra remissdebattskvällen, då jag blev tillfrågad
av statsrådet Engberg, om han kunde påräkna mig för en sådan utredning.
Jag svarade, att jag sett i tidningarna, att en dylik utredning var planerad,
och att jag på grund av mitt tidigare dokumenterade intresse för saken
och min ställning till en viss institution icke ansåg mig ha rätt att undandraga
mig uppdraget.

Ja, det har varit en sak på tal, som kanske i någon mån är pinsam att beröra,
men då den kommit upp i debatten, vill jag deklarera min uppfattning
örn densamma. Det skedde systemskifte vid de kungl, teatrarna, alltså även vid
dramatiska teatern, i det styrelserna helt nyorganiserades, medan teatercheferna
stannade kvar. Jag har icke haft anledning till att utbyta någon mening
med statsrådet örn denna angelägenhet, men jag har fått det allmänna intrycket,
att läget var sådant, att statsrådet önskade på grund av ekonomiska hänsyn
få ett helt nytt grepp på frågan, så att styrelserna skulle vara oavhängiga
från tidigare inställningar, att de skulle vara så att säga i viss mån osakkunniga
—- förstå mig rätt — att de skulle vara oförhindrade att intaga en. ny
ställning till det ekonomiska problemet. I det läget fann statsrådet, att det
var svårt att he en eller annan av styrelsens medlemmar att gå. Han fann den
rätta lösningen vara, för att icke såra någon särskilt, att be alla gå. I fråga
örn teaterchefernas kvarstannande och därmed också chefens för dramatiska
teatern har jag haft den uppfattningen, att statsrådet räknade med att det var
en viss risk att under pågående spelår byta chef. Läget var nog det — ja,
jag vet, att det är riktigt -— att chefen för dramatiska teatern ställde sin plats
till förfogande. Jag har, låt vara under blygsamma omständigheter, sysslat
litet med statsunderstödd teaterverksamhet, i landsorten, och jag har en känsla
av att det är en bestämd risk att byta teaterledning under pågående spelår.
Med andra ord, jag tror, att dessa synpunkter influerat på statsrådets ställningstagande,
då han, enligt vad jag erfarit, riktade en bestämd vädjan till chefen
för dramatiska teatern att stanna kvar, medan det växlades styrelse. Jag
vill alltså bestämt säga, att får man i stort sett en helt ny styrelse och samtidigt
en ny teaterchef under pågående spelår, blir det hela tämligen lösligt
och flytande.

Ja, här talades från en sida örn att dramatiska teatern utgjorde en »kulturfasad».
Jag förstår fuller väl, att man i tider som dessa med verklig
nöd för stora delar av samhället kan tycka, att såväl en professur i praktisk
filosofi i Uppsala som både lyrisk och dramatisk teaterverksamhet äro
tämligen överflödiga i jämförelse med att mätta hungriga magar. Men vi
få väf se på hela problemet på något längre sikt. Det är väl så, att en teaterverksamhet
av en nationalscens karaktär, antingen det gallen en lyrisk scen
eller en dramatisk scen, låter sig icke bara avkopplas och inkopplas igen.
Det är en sammansatt apparat. Tyvärr är det så med svensk teater, att den
icke har tillräcklig tradition och historisk förankring. Såvitt jag känner till
förhållandena, har man överallt i världen i nödtider, och även i nödtider, som
varit mycket svårare än de, vi genomgått, haft och behållit statsunderstödda
både lyriska och dramatiska nationalscener. Jag vill icke påstå direkt, att
man kan jämföra t. ex. ett nationalmuseum med en teaterverksamhet, men
det är någonting gemensamt. Jag menar, att nationalscenen skall i motsats
till den kommersiella teatern ha den bestämda uppgiften att utan hänsyn i
vissa fall till publikens intresse bjuda en exposé över vad teatern ger och vad
teatern har givit. De herrar, som eventuellt räkna med, att man kan koppla
av den statsunderstödda teaterverksamheten i detta nu och använda pengarna

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. de kungl, teatrarna. (Forts.)

till understöd åt arbetslösa, vill jag erinra om det faktum, att det rör sig örn
mellan 500 och 1,000 människor, som ha sitt levebröd av den statsunderstödda
teaterverksamheten. Alltså, med andra ord sagt, om vi överhuvud taget -—
det har anförts av tidigare talare här, att saken låter sig icke genomföras —
men örn vi redan nu i denna stund skulle avklippa hela statsunderstödet till
denna verksamhet, skulle vi ställas inför så betydande krav på understöd
från de vid denna verksamhet anställda, att det är en räknefråga, om staten
.skulle förlora eller vinna på att upprätthålla denna verksamhet under hittills
gängse iformer eller avkoppla densamma.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Kammarens intresse för denna
debatt torde redan vara till stor del avverkat, och jag skall därför i görligaste
mån begränsa mig.

Jag kan emellertid icke underlåta att framställa några anmärkningar angående
det sätt, varpå en del av allmänheten och en del av pressen nästan
alltid reagera, så snart det framställes anmärkningar mot de kungl, teatrarna,
särskilt då dessa anmärkningar framtällas av riksdagens revisorer. Vanligen
får man då höra ungefär sådana uttalanden: ja, riksdagens revisorer kunna
vara kunnigt, bra och aktningsvärt folk, men det är i alla fall en samling
personer, lantbrukare och andra, vilka här givit sig in på att bedöma saker
och förhållanden, som de rakt inte begripa och från ^vilket de helst borje
hålla sig borta. Jag skulle kunna anföra en hel rad sådana tidningsuttalanden
och även enskilda uttalanden av i huvudsak den innebörden. Jag har
icke kunnat undgå att finna, hur litet logiskt sammanhang det kan vara
mellan samma tidnings uttalande den ena och den andra gången. När någon
månad efter det statsrevisorerna avlåtit sitt utlåtande riksdagens ledamöter
voro inbjudna till kungl, dramatiska teatern för att åse ett visst mycket omdebatterat
skådespel, då passade tidningsmännen på att intervjua, icke precis
de lantmän, som varit statsrevisorer, men andra lantmän och andra
riksdagsmän av, jag vågar väl tro, ungefär samma omdömeskvalifikationer
som de, som varit valda till revisorer, och när dessa riksdagsmän, dessa lantmän
uttalade sig gillande om den omdiskuterade pjäsen, publicerades detta
som verklig sakförståndighet. Då voro de verkligen kompetenta att bedöma
teaterverksamheten och bedöma skådespelsrepertoaren.

Nu har man från många håll gjort gällande och haft den uppfattningen,
att revisorernas uttalanden och granskningen av teaterverksamheten, speciellt
dramatiska teaterns, skulle varit föranledd av att under tiden för revisorernas
arbete på teatern uppförts ett, som jag nyss nämnde, mycket omdebatterat
skådespel. Jag kan nämna, att statsrevisorerna hade så mycket reda pa
sm befogenhet och sina instruktioner, att de voro väl medvetna örn, att delina
repertoar var förlagd till ett revisionsår, som de då församlade revisorerna
icke hade att taga befattning med, nämligen till budgetåret 1932/1933. De
nu valda och till hösten sammanträdande revisorerna hava, örn de vilja, befogenhet
att granska det skådespelets art och ekonomiska resultat. Men vi
saknade denna "befogenhet. Och skulle nian vilja göra gällande, att det i
övrigt influerat på vårt ställningstagande, kan jag be att få nämna, att revisorerna
voro på teatern och sågo på skådespelet. Meningarna vörö delade.
Det diskuterades aldrig vid revisionens sammanträden, då vi icke hade att
taga ställning därtill. Men såvitt jag kan bedöma av samtal man och man
emellan var uppfattningen bland revisorernas flertal övervägande gynnsamt
stämd mot stycket i fråga, vadan det sålunda icke i ringaste mån kunnat påverka
revisorernas uppfattning eller uttalanden.

Men däremot anser jag, att revisorerna äro i sm fulla rätt och att reviso -

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. de kungl, teatrarna. (Forts.)

Terna kunna vara nog så kompetenta — i synnerhet som de hava anlitat sakkunnigt
biträde ■—- att bedöma teaterns ekonomiska verksamhet.

Innan jag går in på detta, ber jag emellertid att få bemöta en annan feluppfattning,
som gjort sig gällande mot revisorernas nämnda uttalanden, då
man sagt, att vi inlåtit oss på att bedöma repertoaren och att det skulle vi
icke göra, ty därför saknade vi kompetens. Ja, jag skall icke alls göra anspråk
på, att de då församlade revisorerna hade kompetens till dylikt. Men
jag har rätt att göra anspråk på. att, innan man fäller sådana klandrande
omdömen om revisorerna, man verkligen läser vad revisorerna sagt i fråga örn
repertoaren. Det är icke mer än att jag kan tillåta mig att citera detta.
Jag hänvisar till sidan 124 i revisorernas berättelse, där revisorerna uttala:
»Repertoaren i övrigt under sista spelåret avvek icke i nämnvärd mån till
sin konstnärliga halt från den repertoar, som samtidigt framfördes å konkurrerande
privatteatrar i Stockholm. Med hänsyn härtill synes det kunna
ifrågasättas, huruvida dramatiska teatern under spelåret på ett tillfredsställande
sätt fullföljt den kulturella uppgiften att för allmänheten vara landets
främsta bildningsanstalt på den dramatiska konstens område, vilken uppgift
får anses utgöra ett av de mera viktiga motiven till att teatern erhåller
statsunderstöd.» Slutligen står det på sidan 127: »I fråga örn repertoaren
hava revisorerna förut påpekat, att en tendens till övergång till allt lättare
pjäser gjort sig gällande under de senare åren. Utan att närmare ingå på denna
fråga hava revisorerna här endast velat framhålla, att repertoarens karaktär
även är ett spörsmål, som intimt sammanhänger med frågan, till vilket
belopp det allmännas bidrag till teaterverksamheten bör fastställas.»

Här hava statsrevisorerna endast konstaterat repertoarens jämförlighet och
likhet med en hel del andra icke-statsunderstödda teatrars repertoar. Det
tycker jag i alla fall är ett bedömande, som man bör kunna våga sig på och
hava rätt att göra, även örn man i övrigt icke är särskilt teaterkunnig eller
särskilt teaterintresserad, och för övrigt ett bedömande, som jag anser vara
revisorernas skyldighet att göra i samband med att de gingo in på ett bedömande
av teaterns ekonomiska resultat. Nu vågar jag också tro, för att
citera ett uttryck, som fällts flera gånger i debatten örn teatern, att »i tider
som dessa», när man skall spara på alla områden, skulle det hava varit anledning
att klandra revisorerna för försumlighet, därest de icke observerat
ett sådant förhållande, som att dessa kungl, teatrar och särskilt dramatiska
teatern gått med så våldsamma förluster och krävt så stora tillskott av allmänna
medel., samt underlåtit bedöma, huruvida ej möjligheter förefinnas att
upprätthålla teatrarnas verksamhet med mindre höga omkostnader och följaktligen
med mindre anslag av allmänna medel. Jag upprepar, att det hade kunnat
finnas fog att klandra revisorerna, örn vi helt och hållet förbigått detta. Men
det finnes intet fog att klandra oss därför, att vi pekat på förhållandena och
krävt rättelse, krävt besparingar.

Nu har emellertid revisorernas anmärkningar lett till att — jag tillåter mig
säga det i något tillspetsade ordalag — dramatiska teaterns chef och styrelse
verkligen en gång spelat verklig teater. Det var, då de i anledning av revisorernas
berättelse omedelbart ställde sina platser till förfogande. Jag tror
också, att det är endast en regikonst att åstadkomma det resultatet, att de anställda
gåvo ett förtroendevotum åt chefen, när denne varit av det generösa
singel., att han konsekvent vägrat att vidtaga besparingsåtgärder och givetvis
då konsekvent vägrat vidtaga även sådana åtgärder, som i ringaste mån skulle
gå ut över sujetterna. Jag behöver bara erinra om, vad revisorerna påpekat,
hurusom i fråga örn en viss skådespelare, tvärtemot en given överenskommelse,
att han skulle bekosta en viss turné själv och bära alla förluster och dylikt,

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. de kungl, teatrarna. (Forts.)

teatern icke blott frångick denna överenskommelse utan täckte samtliga förluster,
som gjordes på turnén. Det är lätt att vara generös, om man har tillfälle
att få stora anslag av allmänna medel och därmed sörja för de anställda.
På det sättet tror jag, att litet var ibland oss kunde i en kritisk situation skaffa
sig förtroendevotum från de anställda.

Nu säger en föregående talare, herr Christiernsson, att det var litet ömtåligt
att gå in på saken, men han trodde sig kunna bekräfta, att även teaterchefen
Ställt sin plats till förfogande. Det behöver man icke bekräfta. Det kungjordes
i tidningarna dagen efter det revisorernas utlåtande offentliggjorts. Hela styrelsen
avsade sig nämligen. Jag kan icke finna, att en bekräftelse på den punkten
är behövlig.

Vidare hade herr Christiernsson ett mycket egendomligt resonemang, då han
vidrörde det anmärkningsvärda förhållandet, att hela den övriga styrelsen
entledigades men teaterchefen behölls kvar. Han säger, att detta skedde av
ekonomiska skäl. Men jag förmodar, att herr Christiernsson själv icke tror,
att det skedde av ekonomiska besparingsskäl. Ty det är ovedersägligt — vilket
framkommit i handlingar, som sett dagen sedan revisorerna verkställt sin
granskning — att den styrelse, vilken fick sitt avsked fullkomnat, hade vid
upprepade tillfällen framställt varningar och erinringar i ekonomiskt hänseende
till teaterchefen, men dessa erinringar hade av honom lämnats utan avseende.
Han var den verkligt dyrbare mannen i styrelsen. Då kan jag icke förstå/att
man kan säga, att det var av ekonomiska besparingsskäl, som man lät honom
stanna kvar, medan den övriga styrelsen fick gå.

Nu förstår jag, att herr Christiernsson vill jonglera med saken, så att han
kommer in på vad han förut talade örn, att det skulle vara betydande ekonomiska
vanskligheter att byta både styrelse och teaterchef och att det var av den anledningen
ekonomiskt klokt att låta teaterchefen stanna kvar. Jag kan giva
den invändningen det värde den har. Jag säger dock, att fortfarande kvarstår,
att styrelsen velat genomföra besparingar men mött motstånd hos teaterchefen.
Teaterns egna revisorer hade i promemorior, som icke offentliggjordes, kommit
med ungefär samma anmärkningar som statsrevisorerna sedan gjort. Men
allt hade slängts åt sidan. Det hade undanhållits publicering. Under sådana
förhållanden måste man finna det vara en mycket märklig åtgärd, att den verkligt
ansvarige för den ekonomiska skötseln eller i varje fall den mest ansvarige
fick stanna kvar, medan de övriga entledigades.

Nu säger herr Christiernsson i sitt första anförande, att utredningen har bekräftat,
att det förelåg ett verkligt kaos. Örn så var förhållandet, var det väl
också befogat, att statsrevisorerna gjorde anmärkning. Han säger, att utredningen
ger vid handen, att det finnes möjligheter till besparingar. Men i nästa
andedrag varnar han livligt mot att göra besparingar, d. v. s. mot att begränsa
statens anslag till teatern.

Jag vill nu säga, att jag tror, att det är nödvändigt att maximera icke blott
anslaget till dramatiska teatern utan även till operan, därför att, örn man har
möjligheter att utan egen personlig risk och förlust göra utgifter, utan får dem
täckta genom anslag av allmänna medel, och örn man vet, att örn det en gång
i utsikt ställda anslaget överskrides, man kan komma och begära mera, så är
det mänskligt, örn man icke är tillräckligt försiktig i fråga örn utgifterna. Det
torde behövas kraftigare ekonomiska viljor än de viljor, som varit verksamma
inom de kungl, teatrarna, speciellt dramatiska teatern, om man icke skall falla
för frestelsen att låta pengarna rulla. Sålunda tror jag, att det för både den
ena och den andra kan vara nödvändigt att maximera anslaget.

Med anledning av att herr Christiernsson, som ju tillhör teaterutredningen
och som jag förmodar anammat programmet örn riksteatern, var inne på den

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. de kungl, teatrarna. (Forts.)

frågan, skall jag till sist be få verkligt allvarligt varna mot tanken på någonting
dylikt. Jag förstår ju väl, att detta kommer att betecknas som ett utslag
äv oförståelse gentemot viktiga kulturintressen och viktiga kulturfaktorer.
Men jag tar den anklagelsen med ro. Jag vågar bestämt säga: Skola vi tänka
på icke blott att upprätthålla teaterverksamhet i Stockholm i viss omfattning
utan därjämte dela den uppfattning, vilken kan vara en ur vissa synpunkter
riktig men enligt min mening ekonomiskt tämligen ogenomförbar tanke, att
låta denna verksamhet även sprida sig till landsorten och bliva vad man kallar
en riksteater, då får nog riksdagen och det allmänna vara beredda på att satsa
långt större belopp än dem, som hittills anslagits till teaterverksamhetens upprätthållande.
Jag undrar verkligen, örn tidpunkten nu är den lämpliga att
gå in för dylika projekt.

Jag har ingen anledning att nu särskilt lägga mig i teaterutredningens verksamhet.
Men jag vågar säga, att skall man lösa uppgiften enligt det program,
som av ecklesiastikministern, som för övrigt icke nu hedrar kammaren med
sin närvaro, utstakats för teaterutredningen, då få vi alla vara beredda på, att
det blir en kulturfaktor, som kommer att bli till förmån huvudsakligen för
Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg och i någon ringa mån andra
städer men som kommer att kosta hela landet och framför allt det allmänna och
sålunda även landsorten så dryga slantar, att det sannerligen är alla skäl att
vara mer än betänksam mot att gå med på detta projekt.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Kammaren anser nog, att den

tillräckligt länge suttit på teatern nu, varför jag skall fatta mig mycket kort.

Vad som uppkallade mig var ett yttrande av herr Pettersson i Rosta, som
förklarade, att vi böra giva det svenska folket bröd i stället för skådespel. Detta
är väl i alla fall en ganska anmärkningsvärd förenkling av hela problemet!

Då man emellertid här anfört en del siffror, som skulle visa det mindre tillfredsställande
resultatet vid teatern, vill jag påpeka, att, enligt vad jag förvissat
mig örn, underskottet den sista mars i år var 209,000 kronor mot 332,000
kronor vid motsvarande tid i fjol. Det är en ganska påtaglig förändring till
det bättre. Huruvida icke desto mindre detta underskott är särskilt stort, vill
jag icke uttala mig örn.

Jag är liksom herr Magnusson i Skövde en mycket stark vän av sparsamhet
icke minst i dessa ting. Men jag vill i största korthet fästa uppmärksamheten
vid, att i en verksamhet som denna det dock i väsentlig omfattning gäller
värden, som icke — säga vad man vill — direkt kunna utmätas i kronor
och ören.

Jag anhåller, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall till första
tillfälliga utskottets hemställan beträffande motionen nr 410.

Herr Christiernsson: Herr talman! Först en liten uteslutande älskvärd

replik helt i förbigående, till min högt värderade vän herr Magnusson i Skövde.
Han är i det lyckliga läget att hans namn knappast kan, åtminstone i tal,
misstolkas. Han heter Magnusson. Han stavar Magnusson med två »s» eller
med ett »s»; det betyder ingenting, han heter Magnusson. Jag heter Christiernsson.
Det uttalas ibland »Kristiansson», ibland »Kristersson», ibland
»Kristensson» och ibland litet hur som helst. Jag stavar det med två »s» till
skillnad mot exempelvis »Lukas», min namne på förutvarande Skånebänken,
som stavar med ett »s». Det var nu skillnaden, åtminstone bokstavligt talat,
oss emellan.

Ja, det har talats om •— för att återgå till det — att vid omläggningen av
styrelsen för dramatiska teatern har man ändrat styrelsen men låtit teaterche -

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. ni.

fk£

Ang. de kungl, teatrarna. (Forts.)

fen stanna kvar. Jag har den bestämda uppfattningen, som jag nyss hävdade,
att statsrådet i detta fall — jag talar dock uteslutande för egen räkning och
har icke haft tillfälle att konferera med statsrådet •— menat, att han ville
hava en annan kompetens, en rent ekonomisk kompetens. Jag behöver här icke
erinra örn, att ordföranden i den nya styrelsen för dramatiska teatern och
kungl, teatern är chefen för Kooperativa förbundet. Statsrådet ville hava
vad han verkligen räknar vara en verkligt ekonomisk sakkunskap, som står
fullständigt frigjord från förbindelser med det gamla i det ena eller andra
avseendet. Han ville alltså, med andra ord sagt, hava en styrelse, som mot
teaterchefen skulle representera den rent ekonomiska synpunkten och erfarenheten.

Jag tillåter mig erinra om, att den näst siste ärade talaren herr Magnusson
i Skövde också sagt, att man har den uppfattningen, att kraftigare ekonomiska
viljor än hittills borde hava sin hand med och säte och stämma vid
avgörandena i rådslagen beträffande dramatiska teatern. Jag finner icke
detta vara felaktigt. Det sades visserligen, att valet av chef för dramatiska
teatern skulle icke endast inskränka sig till detta år utan även gälla för kommande
år. Jag är för min del alldeles övertygad örn, att den nuvarande
chefen för dramatiska teatern kommer att draga konsekvenserna av både vad
som förekommit här i kammaren i dag, vad teaterutredningen kan komma att
föreslå och vad statsmakterna kirnna komma med i sitt ställningstagande till
teaterutredningens förslag, som enligt mitt förmenande bör komma fram i
god tid under nästa års riksdag. Jag har också det bestämda intrycket av
att det icke är riktigt, som herr Magnusson i Skövde sade, att chefen för
dramatiska teatern vid ett tillfälle, i en omgång så att säga, har ställt sin
plats till förfogande, utan att han har gjort det vid upprepade tillfällen, då
han önskat träda tillbaka men låtit övertala sig av statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet att kvarstanna.

Herr Magnusson i Skövde sade till sist, att jag skulle hava anammat riksteatern,
som den framkommit i statsrådets diktamen till statsrådsprotokollet,
och att det skulle hava betänkliga ekonomiska konsekvenser. Jag ber få försäkra
honom, fastän han är förfärligt sysselsatt med sin täcka granne bakom
sig, att jag kan försäkra honom — och jag är förvissad om att han tror mig, om
jag säger det — att jag såsom medlem av teaterutredningen icke tagit någon
som helst ställning till frågan örn riksteatern. Jag går fortfarande sökande.
Jag har icke minst under utredningens gång blivit upplyst om de svårigheter,
som möta både på det ena och det andra området. Jag kan i detta
nu, örn riksdagen vädjar till mig och frågar: Hur tycker herr Christiernsson
saken skall läggas upp, icke säga annat än att det är jag icke klar på.
Det är så många projekt, som blivit lagda oss före, men när man tränger
vederbörande in på livet och säger, att det finns de och de luckorna i förslaget,
framför allt de och de ekonomiska luckorna, så säger man -—• ja, jag
skall be att få bordläggning av frågan och återkomma. Jag är för min
del icke beredd, och det kanske är i viss mån en lycka som utredningsman
att vara obunden av alla förutfattade meningar, jag är icke beredd ännu att
taga ställning till detta. Den erfarenhet, som jag har att bygga på, det
skall jag säga herr Magnusson och andra, beror mindre på, mycket mindre
på den erfarenhet jag har från yngre år av teaterverksamhet i huvudstaden,
den beror i väsentlig mån på nära 25 års sysslande med teaterverksamhet i
landsorten.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det kan kanske anses lämpligt
att jag å utskottets vägnar meddelar åtminstone något rörande dess stånd -

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. de kungl, teatrarna. (Forts.)

punktstagande i föreliggande ärende. Det kan kanske då vara lämpligt att
först erinra om, att 1932 års revisorers granskning av dramatiska teaterns
verksamhet föregicks av 1927 års revisorers granskning, en granskning, soln
efter överläggningar i riksdagen ledde till ett uttalande, som starkt underströk
behovet av en ekonomisk rationalisering av verksamheten, så att behovet
av lotterimedel icke skulle taga den omfattning, som var fallet. När föregående
års revisorer hava gått, som det kan synas av deras redogörelse, så hårdhänt
fram, så motivera ju revisorerna detta med, att enligt deras mening 1928
års riksdagsuttalande icke vunnit tillbörligt beaktande inom dramatiska teaterns
styrelse. Det som i detta sammanhang måste i högsta grad frappera, är
ju att dramatiska teaterns styrelse icke kunnat behålla nödig balans, när den
gav sig till att svara officiellt på de anmärkningar, som statsrevisorerna framställt.
Dramatiska teaterns styrelse har tydligen alldeles glömt, att örn en
institution, som har statshjälp eller statsunderstöd, åsidosätter en önskan från
riksdagens sida i fråga om förvaltningen —• jag begagnar det uttrycket utan
någon sidomening — så är riksdagen sällan benägen att ge efter i sin påtryckning
på uppfyllandet av uppställda krav på detta område. I stället för att
erinra sig detta tar sig dramatiska teaterns styrelse, jag höll på att säga, orådet
före, att t. ex. skriva på följande sätt: »Tydligt är emellertid, att krisen
för dramatiska teaterns vidkommande trots den märkliga uppgång, som en del
av innevarande spelår visar, hotar att bliva kronisk, örn teatern skall bliva utsatt
för den fortgående impopulariseringsprocess, för vilken den sedan mångå
år blivit utsatt icke minst från riksdagens revisorers sida.» Detta är ett skrivsätt
mot riksdagens förtroendemäns granskning, som åtminstone statsutskottet
anser, att riksdagen måste bestämt reagera emot, på det att man ej skall få
införda metoder i förfarandet mellan riksdagens delegationer och vederbörande
granskningsföremål, som till slut måste bli alldeles ohållbara och orimliga. Jag
citerar ytterligare i vederbörandes svar följande: »Statsrevisorernas fräna,

ovanligt oförstående och i mycket synnerligen orättvisa kritik kan endast skada
vårt lands främsta konstnärliga dramatiska scen, slå ner modet för dess
entusiastiskt arbetande krafter och åstadkomma ovilja hos allmänheten, kanske
rikta även ett ekonomiskt dråpslag mot institutionen, till föga gagn för statskassan.
»

Man måste ju, då man läser sådant i en förklaring, fråga sig, vad menar
dramatiska teaterns styrelse med ett sådant skrivsätt? Är det meningen, att
dramatiska teaterns styrelse skall försvara sig på det sättet, att den vill försöka
få landet att tro, att det stora underskottet av verksamheten är orsakat
av att statsrevisorerna verkställa en granskning och tala örn granskningens resultat
öppet och opartiskt? Är meningen den, då skall icke dramatiska teaterns
styrelse ett ögonblick förvåna sig över, att riksdagen reagerar mot ett sådant
handlingsätt och ett sådant eventuellt tänkesätt på det allra mest bestämda
och eftertryckliga sätt. Riksdagens granskningsdelegation måste i det stycket
hävdas såsom okränkbar, för vederbörande obetaget att på dess granskning
ge förklaringar, som äro vederhäftiga, hur kraftiga som helst, bara de äro vederhäftiga
och i sak. Det är värt notera, att örn man hänvisar till kungliga
teaterns styrelses svar på den anmärkning eller det resonemang, som statsrevisorerna
föra rörande förvaltningen där, en dylik hänvisning ger ett helt annat
intryck.

Nu vill jag säga, herr talman, att trots denna reaktion emot dramatiska teaterns
styrelses sätt att skriva innehåller utskottets utlåtande icke ens ett försök
att sätta krokben för vare sig teaterns allmänna verksamhet eller för den kommissions
arbete, som tillsatts av Kungl. Majit. Herr statsrådet har i det stycket
följt statsrevisorernas ganska öppna anvisningar, när de uttala och under -

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. de kungl, teatrarna. (Forts.)

stryka nödvändigheten av att »större garantier erhållas för att ekonomisk sakkunskap
blir på ett sådant sätt representerad i styrelsen, att ekonomiska synpunkter
verksamt kunna göra sig gällande vid teaterns skötsel». När herr
statsrådet, så fort som skett, gått revisorernas önskemål till mötes i detta avseende,
så synes, såvitt man kan förstå av personurvalet, åtminstone delvis de
ekonomiska synpunkterna hava tillgodosetts på ett sätt, som vi hoppas blir
tillfredsställande, men i det stycket kan, herr talman, icke sägas något annat
än att man får avvakta och se det resultat, till vilket utvecklingen i det avseendet
kommer. Men statsutskottet för sin del har den uppfattningen, att det är
möjligt att begränsa anslaget av lotterimedel till 300,000 kronor. Örn på den
punkten svårigheter skulle uppstå för en verksamhet, som har att tillgodose de
allmänna konstnärliga krav, som måste ställas på denna scen, kan det ju ändock
föreligga möjlighet för Kungl. Maj:t att utsträcka dessa möjligheter till anslag,
så att icke en onödig eller farlig strypning av verksamheten åstadkommes.
Jag tror icke, att det är riktigt, örn kammarens ledamöter tolka det
förslag örn begränsning till 300,000 kronor, som utskottet här har framlagt,
som ett uttryck för en vilja hos statsutskottet att under alla omständigheter
här sätta en påle på 300,000 kronor för att sedan undan för undan skriva ner
år efter år denna summa, tills man kommer exempelvis till vad som yrkas i en
motion, som behandlas samtidigt härmed. Så får icke detta utlåtande tolkas,
utan som jag nämnde, Kungl. Maj :t har möjlighet — därom skriva revisorerna
och emot detta har utskottet icke vänt sig i sitt förslag — att uttänja denna
siffra, ifall det är obetingat nödvändigt. Och vidare är det väl påtagligt, att
vi måste förutsätta, att utan riksdagens hörande några åtgärder icke vidtagas
varken i fråga örn utvidgning av verksamheten inom Stockholm eller i form
av riksteater för landsorten, därest detta komme att kräva ökade utgifter.

Det är, herr talman, dessa grundsynpunkter, som varit bestämmande för utskottets
behandling av ärendet, och de som möjligen hava velat ur detta läsa,
att utskottet här syftar till stadens avlösande av statsintresse i dramatiska
teaterns verksamhet, de sikta fel. Här är fråga örn att ekonomisera, en sparsamhetsakt,
där alla goda krafter måste samverka, men där riksdagen icke
å sin sida ens i detta ögonblick kan passera förbi de anmärkningar, som framställts,
utan att så eftertryckligt som möjligt understryka behovet och nödvändigheten
av sparsamhet utan att inkräkta på dramatiska teaterns legala
upplysnings- och undervisningsverksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen först därå given
proposition biföll kammaren statsutskottets hemställan i förevarande
punkt.

Därefter gav herr talmannen propositioner beträffande första tillfälliga utskottets
hemställan i föreliggande utlåtande, nämligen dels på bifall till berörda
hemställan, dels ock på bifall till det av herr Nyblom under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Pettersson i
Rosta begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. de kungl, teatrarna. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Nyblom under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit sistnämnda utskotts hemställan
i dess berörda utlåtande.

Slutligen föredrogos återstående punkter i statsutskottets utlåtande nr 105.
Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 15—17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 19—21.

Lades till handlingarna.

§ 2.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget andra kammarens första till- Äng. radiofälliga
utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion angående radio- ^iondia ^
verksamhetens rationella ordnande m. m. nando m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 398, hade herr Nyblom hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära en allsidig, förutsättningslös utredning i frågan
örn radioverksamhetens rationella ordnande.

Uti en inom första kammaren väckt motion, nr 222, hade herr Wagnsson
föreslagit, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla örn utredning
örn på vad sätt rundradion lämpligen borde överföras i statens händer.
Sistnämnda motion hade hänvisats till första kammarens första tillfälliga utskott,
som i sitt däröver avgivna utlåtande, nr 7, hemställt, att första kammaren
för sin del måtte i anledning av motionen besluta, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en allsidig utredning av rundradioverksamheten,
omfattande frågan huruvida och på vad sätt staten borde beredas
ökat inflytande över denna verksamhet. Denna hemställan hade av första
kammaren bifallits. Sedan detta beslut delgivits andra kammaren hade jämväl
ifrågavarande ärende hänvisats till andra kammarens första tillfälliga utskott.

I förevarande utlåtande hemställde sistnämnda utskott, dels att andra kammaren
i fråga örn herr Wagnssons motion, I: 222, måtte för sin del biträda
första kammarens i ärendet fattade beslut, dels ock att herr Nybloms förevarande
motion, II: 398, härigenom måtte anses vara besvarad.

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande m. rn. (Forts.)

Reservation med yrkande om avslag hade emellertid avgivits av herrar Mosesson,
Lundell, Hagberg i Malmö och Olsson i Staxäng.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lundell: Herr talman! När jag inom utskottet har anslutit mig till
reservanterna och alltså ställt mig avvisande mot en utredning, så har jag gjort
det i korthet sagt av följande skäl. För det första har man icke framfört
några anmärkningar av någon större betydelse mot det sätt, på vilket aktiebolaget
Radiotjänst har skött rundradion, och man betonar ju också, att den
undersökning man vill verkställa icke får uppfattas som en kritik mot aktiebolaget
Radiotjänst. Man har däremot, när man framställt kravet på utredning,
utförligt uttalat sig örn rundradions stora aktuella och potentiella betydelse
för folkbildningen och för kulturen. Men då måste man väl invända att, även
örn alla äro eniga örn denna stora betydelse, är det väl näppeligen något skäl
för en utredning. Vidare har man framställt en hel del önskemål, både mindre
och större, om radioväsendets ordnande, men man har, såvitt jag kan
se, icke på något sätt kunnat göra sannolikt, att sådana önskemål skulle lättare
kunna vinna beaktande vid en annan organisation av rundradion än den nuvarande.
Det är väl snarare så, att örn staten skulle beredas ett ökat inflytande
på rundradiorörelsen utöver vad den nu har, leder detta närmast till, att
rörelsen byråkratiseras, och då blir det väl svårare i stället för lättare att vinna
beaktande för önskemål, som framställas från allmänhetens sida. I fråga örn
sådana önskemål från allmänheten anser jag för min del, att aktiebolaget Radiotjänst
har gjort mycket betydande försök att avlyssna folkviljan. Om dessa
försök till avlyssnande icke lett till så stora förändringar, så beror det väl på,
att den ene vill ett och den andre ett annat, och det går icke gärna att samtidigt
tillfredsställa önskemål, som gå stick i stäv mot varandra.

När förhållandena ligga till på detta sätt, så att man dels icke framställt
några vägande anmärkningar mot rörelsens nuvarande skötsel, och då man dels
icke har kunnat göra sannolikt att sådana anmärkningar, örn de framställas,,
skola vinna mera beaktande under en annan organisation än under den nuvarande,
då får jag säga, att jag anser att utredningskravet är tämligen meningslöst.
Jag har själv visserligen tidigare haft den åsikten, att pressen har haft
för stort inflytande på radiorörelsens ordnande, därigenom att den äger två
tredjedelar av aktiekapitalet, men detta förhållande har ju ordnats upp genom
ett kungligt brev på sådant sätt, att statsmakterna redan nu hava ett
betydande inflytande över rundradiorörelsen, och pressen har i varje fall icke
majoritet inom styrelsen. Jag skall emellertid icke fördjupa mig närmare i
dessa förhållanden till pressen, därför att jag har hört uppgivas, att en därvidlag
mera initierad person än jag kommer att beröra den saken.

Emot ett sådant resonemang som jag här framfört, kan man naturligtvis
säga, att en utredning skulle väl ändock icke göra någon skada — om det då
är många som vilja hava den, så låt dem för all del få den. Det låter sig
säga, men däremot vill jag invända, att en utredning, som föranstaltas av staten
och som regel drar lång tid, kostar åtskilligt, och vi hava avslagit utredningskrav,
som efter mitt förmenande hava varit av större betydelse än det
som här framföres i dag. Men dessutom är det väl så med utredningar, att
de i icke ringa grad bromsa utvecklingen inom det område, som ligger under
utredning, så länge som utredningen pågår. Vi veta ju, hur det förekommer
här i riksdagen. Det är ju många förslag som framläggas, men som bli avslagna,
icke därför att det föreslås något i sig själv olämpligt, utan därför, att
ett område beröres som ligger under utredning. Nu är ju rundradion en ny

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
rörelse, den utvecklas snabbt och där är det ideligen nya anordningar, som mäste
övervägas och prövas. Skulle nu denna utveckling bromsas under ett pär år
av en utredning, anser jag att det skulle vara i hög grad olyckligt, och jag är
övertygad om att det är tvärtemot deras mening, som här yrka på en utredningsskri
velse.

Det kan ju hända, att någon skulle vilja avvisa en sådan invändning med
att uttala en förhoppning, att aktiebolaget Radiotjänsts styrelse skulle, även
örn en utredning bleve igångsatt, arbeta friskt vidare och pröva alla nya
förslag, som komme in, och antaga eller avslå dem alldeles oberoende av den utredning,
som skulle tänkas pågå. Herr talman, jag kan för min del icke dela
en sådan förhoppning. Jag tycker, att det i själva verket vore att förutsätta,
att Radiotjänsts styrelse skulle visa mera förstånd eller mera omdöme än själva
riksdagen, och ett sådant påstående vill jag icke uttala, åtminstone så länge jag
står här i kammaren. Jag är rädd för att en utredning kommer att bromsa
upp utvecklingen i stället för att påskynda den, och jag vill därför yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herrar Andersson i Lindome och Brännström.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Det kan, särskilt om man håller i
minne den debatt i detta ärende, som för någon tid sedan ägde rum i första
kammaren, innebära en viss risk för en tidningsman att taga till orda i denna
fråga. Men jag tar risken och tror, att jag kan göra det, därför att jag anser
mig ganska ojävig i denna angelägenhet. Jag tillhör nämligen icke ledningen
för Radiotjänst, vare sig i Stockholm eller landsorten; jag har inga aktier i
detta företag, och det bolag, jag verkar i, har heller inga aktier i företaget.
Jag anser mig sålunda stå tämligen fri.

Jag vill emellertid framhålla, att enligt min uppfattning har man skjutit
ganska mycket över målet, när man tillmätt pressen ett dominerande inflytande
över radioverksamheten här i landet. Jag skall försöka med några ord motivera
denna min uppfattning. Det är ju alldeles riktigt, som det framhållits av
en föregående talare, att av aktiebolaget Radiotjänsts kapital på 180,000 kronor
disponerar pressen 120,000 kronor eller två tredjedelar. Men denna ostridiga
majoritetsställning neutraliseras ganska fullständigt av en serie andra
omständigheter, som man bör hålla i minnet i detta sammanhang. Örn vi först
se till styrelsens sammansättning, så består ju styrelsen av 7 personer, av
vilka 2 utses av Kungl. Majit, därav ordföranden, 2 ledamöter utses av radioindustrien,
och de 3 återstående, alltså minoriteten, äro representanter för pressens
intressen. I styrelsen är pressen alltså icke i majoritet. Örn vi så komma
till arbetsutskottet, som har det mera dagliga bestyret med verksamheten, så
består detta utskott av 5 personer. Dessa utgöras av ordföranden, som företräder
den ekonomiska sakkunskapen, samt av verkställande direktören och av
ytterligare 2 representanter för den tekniska sakkunskapen samt slutligen en,
d. v. s. en femtedel av arbetsutskottet, som är representant för pressen. Programrådet,
som fungerar som ett slags opinionsnämnd, sammanträder, såvitt
jag vet, en gång i månaden för att granska programmen och uppdraga dc riktlinjer,
efter vilka man skall arbeta. Detta programråd består av 9 ledamöter,
av vilka 5 utses av Kungl. Maj :t. Ej heller i programrådet har alltså pressen
något dominerande inflytande.

Emellertid har man icke desto mindre, speciellt från Radioklubbarnas riksförbunds
sida, velat rikta mycket starka anmärkningar just mot programrådets
sammansättning. Man medger, att visserligen är majoriteten tillsatt av Kungl.
Majit, men, säges det, fyra av de av Kungl. Majit tillsatta medlemmarna äro

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
eller hava i större eller mindre utsträckning varit tidningsmän. Det utsäges
här alltså, att detta förhållande är diskvalificerande för dem i detta sammanhang.
Dessa herrar, mot vilka Radioklubbarnas riksförbund vänder sig, äro
de av Kungl. Maj:t utsedda herrarna Henriksson, Tengdahl, Fogelqvist och
Wettergren. Det kan dock ifrågasättas, huruvida icke dessa enligt min mening
högt kvalificerade män, mycket väl fylla sin uppgift som ledamöter av programrådet.
Jag vill inom parentes erinra örn, att en av dessa herrar, nämligen
doktor Fogelqvist, för icke så länge sedan av Kungl. Maj :t utsågs till censor
i studentexamen, en utnämning, som mottogs med ganska stor tillfredsställelse
i vida kretsar. Är han kapabel för detta, får han väl anses vara kapabel även
för sysslan i programrådet.

Detta i fråga om programrådet. Nu anmärker man på att den ersättning,
som T. T., Tidningarnas telegrambyrå, erhåller av Radiotjänst för de s. k. dagsnyheterna,
mellan 90,000 och 100,000 kronor, är oskäligt stor, åtminstone i
förhållande till den valuta, som bjudes. Jag vill då framhålla, att denna ersättning,
örn vi säga 100,000 kronor, utgör dock endast 10 % av T. T:s budget,
som uppgår till ungefär 1,200,000 kronor. Emellertid bör man kanske sätta
en annan siffra emot denna siffra 100,000 kronor. Radiotjänst utsänder ju
varje dag även väderleksuppgifter. För dem får man däremot enligt min uppfattning
betala ganska mycket. Man får erlägga 48.000 kronor för väderleksuppgifterna,
och dessa pengar gå till kungl, jordbruksdepartementet. Örn man
sätter dessa siffror bredvid varandra och jämför, vad man får för 100,000
kronor och vad man får för 48,000 kronor, så finner jag, att jämförelsen icke
utfaller till nackdel för det material, som erhålles för de 100,000 kronorna.
Och jag vill understryka, att ersättningen till T. T. är godkänd av Kungl.
Maj :t.

Man har på något håll anfört, att dessa dagsnyheter kosta 800 kronor i
timmen, och det är kanske riktigt. Men örn man slår ut summan på varje
radiolyssnare, så innebär dock denna avgift per år icke mer än 15 öre för
varje lyssnare, d. v. s. samma belopp, som man får betala för ett lösnummer
av en tidning. Jag ifrågasätter verkligen, huruvida man med skäl kan påstå,
att avgiften kan anses orimlig.

Vidare har det gjorts gällande, att programkostnaderna skulle vara särskilt
stora. Jag vill då anföra vad de för närvarande uppgå till och vad de
tidigare gått till per licens. År 1928 voro de 3.30, 1929 likaledes 3.30, 1930
3.29, 1931 3.14, 1932 3.01 kronor, och de komma, enligt vad som meddelas, för
1933 att stanna vid omkring 2.85 kronor per licens. Här är en ständig nedgång,
som enligt min uppfattning vittnar om, att vederbörande inom Radiotjänst
lägga sig vinn om att i möjligaste mån begränsa utgifterna.

Även i ett annat avseende har man velat peka på ett mycket stort inflytande
från pressens sida, och man har framhållit vissa vådor därav. Örn
detta skriver Radioklubbarnas riksförbund i sitt mycket fylliga utlåtande
följande: »Genom denna anhopning på en hand av makt att genom opinionen
förfoga över såväl enskilda personers som befolkningsgruppers väl och ve
kan givetvis stor fara uppstå.» Detta är ju en alldeles oriktig framställning
av sakläget. Pressen representerar ju icke någon bestämd opinion. Det
är en lek med ord, örn man påstår något dylikt. Pressen representerar naturligtvis
ett mycket stort antal olika opinioner. Följaktligen får man säga,
att i den mån pressen är företrädd i Radiotjänst representerar den även ett
stort antal skiftande opinioner och icke någon enhetlig uppfattning. Jag har
ansett det ganska nödvändigt att peka just på denna omständighet, då man
i den allmänna debatten ju vill göra gällande, att det här rör sig örn en enda
enhetlig opinion. Att detta icke är fallet framgår ju också av den omstän -

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
digheten, att det är visst icke inom pressen någon allmän och klar uppfattning,
att den här motionen skall avslås. Den, som följt med debatten i tidningarna,
finner ganska skiftande meningar på den punkten. Vissa tidningar
anse, att motionen bör avslås, andra tidningar uttala sig till förmån för utskottets
förslag.

Nu har det sagts — och det framhölls också under förstakammardebatten
— att det utlåtande, som föreligger från majoritetens sida, är ganska svagt
motiverat och kan tolkas på olika sätt, vilket ju också var fallet under överläggningen
i första kammaren. Jag vill framhålla, att de myndigheter, som
uttalat sig, hava dock givit Radiotjänst ganska anmärkningsvärda lovord.
Sålunda framhåller skolöverstyrelsen: »Såvitt styrelsen kunnat följa Radiotjänsts
verksamhet, ha inga mera vägande skäl till anmärkningar framkommit
mot det sätt, varpå den nuvarande ledningen skött programverksamheten
i nämnda hänseende.» Med orden »i nämnda hänseende» syftar man på den
del av Radiotjänsts verksamhet, som gäller sådana angelägenheter, som närmast
intressera skolöverstyrelsen. Telegrafstyrelsen å sin sida finner icke
anledning föreligga för ett ingripande från statsmakternas sida vid nuvarande
tidpunkt i rundradiorörelsens fortgående utveckling. Men även de personer,
som biträtt utredningsyrkandet, hava icke desto mindre haft en ganska deciderad
uppfattning örn det på det hela taget tillfredsställande sätt, på vilket
Radiotjänst skött sin verksamhet.

Jag vill erinra örn en ärad talare i första kammaren, herr Sandén, som
själv var motionär i precis samma fråga 1930 och även nu biträder utredningsyrkandet
men dock anser sig kunna säga: »Den skuggrädsla, om jag får använda
uttrycket, som under tidigare perioder kännetecknat Radiotjänsts verksamhet,
har i stort sett försvunnit, och verksamheten fyller numera sådana allmänna
bildningsuppgifter, som man rimligen kan begära.» Icke desto mindre
vill han hava en utredning till stånd. Jag har litet svårt att förstå, huru
man kan komma till den konsekvensen efter en argumentering som den framlagda.
Även motionären i år, som ju med mycken energi har verkat i denna
angelägenhet — jag syftar på motionären i första kammaren, herr Wagnsson
— kan ju dock icke underlåta att i motionen förklara, att Radiotjänst
i stort sett skött sin uppgift på ett ansvarskännande sätt. Jag skall icke
gå längre; jag föreställer mig, att detta blir en mycket lång debatt, och det
kanske blir tillfälle att återkomma.

Det säges gentemot oss reservanter ungefär följande: Ni vilja låta Kungl.
Maj :t avgöra i sådana fall, då den ena eller andra anmärkningen eventuellt
uppkommer. Ni vilja ingen utredning. Men om nu Kungl. Maj :t icke tar
någon hänsyn till den kritik, som yppas, då inträffar ju ingenting. —• Detta
är riktigt. Men om kammaren i dag beslutar en skrivelse till Kungl. Majit
i samma sak, då kan det ju tänkas, att heller ingenting inträffar. Kungl.
Majit är ju nämligen icke förpliktad att effektuera riksdagens beställning.
Det finns, såvitt jag vet, ganska många exempel på att Kungl. Majit icke
iakttagit ett dylikt uttalande från riksdagens sida. Vill icke Kungl. Majit
göra något åt saken, så befinna vi oss i samma predikament, antingen vi taga
reservationen eller vi taga majoritetens hemställan.

Då jag emellertid har den uppfattningen, att majoriteten har ganska svagt
motiverat sin ställning — majoritetens utlåtande är ju detsamma som det utlåtande,
som avgivits av första kammarens första tillfälliga utskott, och som
där tolkades på de mest skiftande sätt -— då alltså detta utlåtande enligt
min uppfattning företer en föga övertygande argumentering och sålunda minst
a_v allt står i korrespondens med något krav, som för närvarande kan anses
rimligt, och då en utredning i övrigt är mycket tidsödande och kanske ganska

Nr 42.

Lördagea flen 27 inaj e. m.

Äng. radion erli samhet ens rationella ordnande m. m. (Forts.)
dyrbar, tillåter jag mig, herr talman, yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Nyblom: Herr talman! Såsom den ene av motionärerna i denna fråga
anser jag mig böra säga några ord. Jag vill från början ha sagt det, att här
gäller det givetvis icke att få i gång en utredning, som skulle ha form av något
slags undersökning gentemot de nuvarande handhavarna av radioverksamheten.
Det är icke något på stor misstänksamhet fotat utredningskrav vi här
hava framställt. Vi anse, att man befinner sig i det läget beträffande rundradion,
att man kan hava rätt att begära, att riktlinjer för den framtida verksamheten
dragas upp något närmare. Man skall alltså icke med denna utredning
rikta någon som helst kritik vare sig mot Radiotjänst eller mot telegrafverket
m. fl. Klart är, att anmärkningar kunna framkomma av ett eller annat
skäl och av ett eller annat slag. Men det är icke meningen att här draga upp
någon programdiskussion eller att över huvud debattera skötseln av radioverksamheten.
Här gäller det någonting annat och mycket väsentligare, nämligen
själva grunderna för radioverksamheten.

Man kan ju fråga sig, varför denna fråga har blivit aktuell just nu. Ja,
det är kanske närmast därför, att man nu har rätt stor erfarenhet att bygga på,
då det nuvarande systemet fått verka under åtta ä nio års tid, och att man även
skulle vilja ha denna utredning, innan det nuvarande systemet har vuxit sig
alldeles fast. Man är ju också i stora kretsar övertygad örn, att det skall finnas
en möjlighet att få fram ett mera effektivt system, att få fram någonting,
som ur samhällelig synpunkt kan vara mera tillförlitligt och ge bättre resultat.

När år 1924 radioverksamheten i vårt land övertogs av ett enskilt bolag, så
intog ju radion en ganska blygsam ställning i samhällslivet. Man räknade
ju året därpå endast en 60,000 licensinnehavare, men i år är man framme vid
600,000 och över den siffran. Klart är, att med en sådan utveckling har radion
vuxit ifrån sin första inställning, då den i ett statsrådsprotokoll kunde betecknas
såsom en institution, som närmast hade att sköta en »underhållning av förströelsekaraktär»
eller dylikt. Den har ju vuxit upp till att bli någonting helt
annat. Den har vuxit upp till att bliva en av de mäktigaste kulturella faktorerna
i samhällslivet av i dag. Den har blivit en kulturangelägenhet, som
vi måste ägna den allra största uppmärksamhet, och man kan också säga, att
den är en samhällsangelägenhet av högsta vikt. Det är önskvärt, såsom jag
har tillåtit mig att framhålla i min motion, att frågan örn radioverksamhetens
ställning i samhället och samhällets ställning till radioverksamheten blir föremål
för en ingående utredning och prövning.

Någon egentlig utredning av radiofrågan har ju hittills inte förekommit i
vårt land. Andra länder ha försökt att finna nya vägar och nya former. Här
har man icke underkastat radiofrågan någon ingående statlig undersökning och
prövning. Man kan medge, att en sådan undersökning hittills i viss mån skulle
ha svävat i luften, men nu har man, såsom jag tidigare nämnt, en 8 eller 9 års
erfarenhet att bygga på, och man kan på den grunden kanske få fram ett
system, som skulle kunna bättre motsvara de krav, man har rätt att ställa på
radioverksamheten, speciellt från rent samhälleliga synpunkter.

Det är heller inte, om man nu ser på den ekonomiska sidan av saken, småsmulor,
som radioverksamheten har om hand. Det är ju över 6 miljoner kronor,
som disponeras genom licensmedlen. Av dessa medel ga endast en mindre del
till Radiotjänsts verksamhet. Radiotjänst disponerar halvannan miljon kronor.
Jag vill inte yttra mig örn huruvida det beloppet kan anses vara tillräckligt
för Radiotjänst eller inte, men jag undrar, örn man någon gång riktigt prövat,
huruvida avvägningen mellan anslagsbeloppet för själva programverksamheten

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
oell till den tekniska driften är så klokt och väl avpassad, att inte anmärkningar
skulle kunna ställas emot densamma. Yi äro många, som ha den uppfattningen,
att alltför mycket av pengarna går till den tekniska driften, och
vi ha en misstanke om att kanske den tekniska apparaten har fått svälla ut på
bekostnad av själva programapparaten. En sådan sak skulle man vilja lia
prövad och undersökt ordentligt. Hur stor är i själva verket telegrafverkets
organisation för detta ändamål? Är den den mest rationella? Kan man säga,
att alla de tjänster, som äro inrättade för denna, äro fullt behövliga, eller kan
man inte finna nya former för verksamheten, som skulle kunna bliva billigare?
Är det inte också ett visst behov, att man fonderar medel för radioverksamheten?
Man kan också ställa den frågan: finns det något byggnadsprogram
uppgjort eller existerar det någon som helst byggnadsplan för radioverksamheten
och dess utveckling? Ty jag förmodar, att det inte är meningen, att
radioverksamheten skall stagnera på den punkt, där vi nu äro. Det finns stora
områden i vårt land, som ännu i denna dag praktiskt taget sakna lyssnarmöjligheter.
Jag tänker speciellt på Norrland, som måste anses vara styvmoderligt
behandlat i radiohänseende. Det är inte så sällan man får höra klagomål från
norrländska områden, speciellt uppåt Norrbotten, där man anser, att man icke
har samma goda lyssnarmöjligheter som i södra Sverige och där man kan
tvingas att köpa mycket djrrbara apparater för att överhuvud taget kunna
länkas in i radiokretsen.

Äv de institutioner, som haft att yttra sig över utredningskravet, är det ju
närmast Radiotjänst, som har ställt sig avvisande, och det är ju rätt naturligt.
Radiotjänst kan ju inte gärna desavuera sig själv, men programrådet, som väl
utgör toppen på radioorganisationen, har inte alls ställt sig avvisande till utredningskravet.
Programrådet framhåller i sitt yttrande bl. a.: »Rundradion
har vuxit ut till en samhällsangelägenhet av allra största betydelse, och tillräcklig
erfarenhet kan anses hava vunnits för att tillåta ett sakligt bedömande,
huruvida den hittillsvarande organisationen numera är den i alla avseenden
mest ändamålsenliga för den vidare utvecklingen av radion såsom ett viktigt
instrument i samhällets tjänst.»

Men det är inte bara programrådet, som på detta sätt önskar få en utredning
rörande radioverksamheten, även skolöverstyrelsen, som blivit tillfrågad,
har, kan man säga, lämnat ett jakande svar på frågan, om en utredning skulle
anses önskvärd eller inte. Visserligen kan inte skolöverstyrelsen godkänna det
yrkande, som ställes i herr Wagnssons motion, och det är kanske också fullt
förklarligt, men det är ju heller inte meningen här att på något sätt godkänna
herr Wagnssons motion, ty den motionen har första kammarens första tillfälliga
utskott lämnat, och den motionen har heller icke, kan man säga, varit
grundläggande för första kammarens beslut. Man kan i stället säga, att den
formulering, som första kammarens första tillfälliga utskott gav åt sin kläm,
tog man strängt taget efter skolöverstyrelsens yttrande. Ty skolöverstyrelsen
framhöll i sitt yttrande, att därest motionen — d. v. s. herr Wagnssons motion
— hade mynnat ut i förslag örn en utredning, som varit helt förutsättningslös,
och i stället omfattat frågan, huruvida och på vad sätt staten bör
beredas ökat inflytande på rundradioverksamheten i vårt land, skulle överstyrelsen
ansett sig böra tillstyrka ett sådant yrkande. Det bör ju väga någorlunda
tungt, anser jag, när varken programrådet eller skolöverstyrelsen
har någonting emot en sådan utredning som den här ifrågasatta.

Men det är ju inte bara offentliga institutioner, som lia uttalat vissa sympatier
för en utredning, det är även stora organisationer ute i landet, som lia
ställt sig bakom kravet. Jag skall inte här upprepa, vilka det är eller hur
man har sagt, men det är ju klint kanske mest genom pressuttalanden, hur

Andra kammarens protokoll 1933. Nr 42. 6

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
man från olika håll har framställt önskemål att få en utredning. Jag erinrar
mig i detta sammanhang, att en aftontidning här i Stockholm för ett par dagar
sedan hade en intervju med några kända män och kvinnor just i den här frågan.
I rubriken stod det visserligen, att dessa kända män och kvinnor uttalade
sig mot, som det hette, »ett förstatligande av radion», men örn man granskade
närmare, hur dessa åtta personer hade uttalat sig, fann man, att det
endast var tre, som deciderat gått emot en utredning eller överhuvud taget ett
förstatligande, under det fem stycken av de tillfrågade sympatiserade med en
utredning av radiofrågan, även örn man på det hållet inte i regel sympatiserade
med ett förstatligande.

Ja, förstatligande, mina herrar, är det verkligen meningen att förstatliga
radioverksamheten i vårt land? Tidningarna, speciellt här i Stockholm, ha
påstått detta. Man har velat göra gällande, att det här är fråga örn en socialisering,
att man skall förstatliga radioverksamheten, och man vill genom detta
skrämma folk att inte vara med örn utredningen. Antingen är det härvid
fråga örn en missuppfattning eller också en uppenbar vantolkning, ty det är
inte alls tal om något förstatligande här, utan det är fråga örn att få fram riktlinjerna
för radioverksamheten men att samtidigt pröva, huruvida det inte
är lämpligt och huruvida det finns något sätt att ge staten ett ökat inflytande
över radioverksamheten.

Man kan fråga sig, örn det verkligen är riktigt försvarligt ur samhällelig
synpunkt att lägga denna väldiga opinionsbildare och kulturfaktor, som radion
är i dag, i händerna på ett enskilt bolag, d. v. s. i händerna på den stora pressen.
Jag vill inte rikta någon som hels kritik emot den nuvarande regimen,
men man kan ifrågasätta pressens lämplighet som högste vårdare av radions
objektivitet. Härom skriver för övrigt en aftontidning här i Stockholm följande:
»Man har brukat påstå, att pressintressenternas innehav av radion

skulle garantera radions självständighet gentemot obehöriga politiska inflytanden,
vilken skulle äventyras därmed att staten övertoge den. Man synes sålunda
vilja göra gällande, att den privata kontrollen över en stor kulturverksamhet
skulle i och för sig utgöra en garanti emot obehöriga politiska inflytanden,
som staten ej kan ställa. Är ej detta ändå att driva hyckleriet väl
långt?» frågar tidningen på ledande plats och fortsätter längre ned: »Att

pressen framför staten och andra rikets samhällsgrupper skulle värna tankeoch
yttrandefrihet, rättvisa och objektivitet är en hypokrisi, inför vilken ärliga
pressmän böra reagera med vedervilja. Det finnes mycket självständighet
i den svenska pressen, men den är vederbörande pressmäns egen moraliska
insats, utövad under känslor av ekonomisk osäkerhet.» Detta uttalande ifrån
en tidning här i Stockholm är en tämligen ensam röst, kan man säga. Det
har väckt en viss uppmärksamhet, att den övriga pressen med en sådan nervös
iver har satt sig upp emot utredningskravet. Man kan gott säga, utan att
därmed göra sig skyldig till en överdrift, att det har hetsats fram en presskampanj,
som kanske i viss mån har slagit över och saknar motstycke. Man
har inte dragit sig för ganska fula personliga angrepp på speciellt en av motionärerna,
och man har riktat rätt allvarliga beskyllningar emot dem, som
skulle ivra för att få denna utredning till stånd. Jag vill endast erinra om
vad en morgontidning skrev här i dag i Stockholm, där det heter på ledareavdelningen:
»Oerhört starka krafter ha blivit mobiliserade för att hindra den

undersökning av hittillsvarande verksamhet, som första kammaren beslutat.
En presskampanj av delvis mycket osympatisk natur har ägt rum. Man har
till och med insinuerat, att utredningen begärts blott för att en del riksdagsmän
skulle få kommittéarvoden och behaglig semestertjänstgöring. När dylika
för riksdagen nedsättande argument kunna framföras i avsikt att hindra

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande ni. m. (Forts.)
en utredning i en ofantligt betydelsefull samhällsangelägenhet, är det på tiden,
att det reageras och att det tillses, att dylika osakliga framställningar icke få
öva inflytande på en viktig sakfrågas behandling.» Tidningen fortsätter:
»Den omständigheten att pressen via T. T. har en ekonomisk fördel av nuvarande
arrangemang, får icke influera på statsmakternas ställningstagande.
Enligt vår mening borde pressens ömtåliga ställning i denna sak ha avhållit
den från att bedriva en så hänsynslös agitation mot en förutsättningslös utredning
som skett. Mäktiga enskilda intressen», fortsätter tidningen, »böra icke
få inverka på riksdagens ställningstagande. Det motstånd, som rests, bör
snarare göra det mera påkallat än någonsin att en utredning kommer till stånd.»
Så långt den citerade tidningen.

Det vore högst beklagligt, örn den förda kampanjen skulle resultera i framgång
för dem, som tydligen till varje pris vilja hindra denna utredning. Radion
har blivit, jag upprepar det ännu en gång, en allmän kulturangelägenhet
av största vikt. Det gäller för oss att i tid se till, att samhället får allt det
gagn av och inflytande över denna kulturfaktor, som överhuvud taget är möjligt.
Det är 600,000 svenska hem, som nu äro inlänkade i radiokretsen, och
det kommer väl hundra- för att inte säga tusentals till ännu. Vi äro alla intresserade
av. att radioverksamheten skall bli så väl ordnad som möjligt. En
viktig fråga i detta sammanhang är väl, hur man skall kunna nå ut även till
de avlägsna och fattiga hemmen ute i ödebygds- och landsbygdskommunerna,
som nu ha svårt att bli inlemmade i radiokulturkretsen. Jag tror, att det är av
en oerhörd betydelse socialt och kulturellt sett, om man kan länka in dessa
små avlägsna hem ute i landsbygden i radioverksamheten. Det är en stor
fråga även det, som bör prövas och utredas, vilka linjer man möjligen kan komma
fram på. Det finns sådana där små fattiga hem, där man nu inte kan
tänka på att överhuvud taget skaffa sig en radioapparat, där man inte har
möjlighet att få njuta av denna företeelse och draga fördelarna av radion. Det
vöre nog skäl i att man ägnade detta en viss uppmärksamhet, rent socialt sett,
därför att dessa hem ute i utmarkerna av samhället, kan man säga, ute i ödebygderna
ganska ofta äro utsatta för en påverkan av sådant slag, att den
kan sagås vara direkt samhällsfientlig, och det kunde behövas, att man länkade
in dessa hem under radion för att få ett annat inflytande in i dem.

En annan sak är, örn man inte kan säga, att detta vore rättvist även ur
den synpunkten, att Stockholm och storstäderna i övrigt ha så mycket kulturinstitutioner,
ha så mycket fördelar att bjuda sina medborgare, att det inte
vore mer än rätt, att man använde något av radiomedlen för att tillföra dem,
som bo avlägset och som inte ha tillgång till så stora kulturella förmåner,
något av det, som invånarna i Stockholm och de stora städerna dagligen ha
förmånen att njuta av.

Ja, herr talman, jag tycker, att allting talar för att en utredning bör komma
till stånd. Jag tror inte, att det är skäl i att avvisa utredningskravet
genom att säga, att man därigenom skulle bromsa utvecklingen inom radioverksamheten,
såsom herr Lundell ville göra gällande. Jag är övertygad örn
och har det förtroendet för tjänstemännen inom Radiotjänst och telegrafverket,
att de komma att göra sitt yttersta, oavsett örn en utredning pågår eller
inte. Jag tror inte, att örn man sätter i gång en utredning, detta kommer att
leda till att Radiotjänst nedlägger verksamheten eller slappnar och förlamas.
Jag tror inte, att det kan bromsa utvecklingen på något sätt. I all synnerhet
bör man väl kunna vara med örn denna utredning, då den är förutsättningslös
och man skall pröva det hela fullkomligt inifrån grunden.

Kostnaden för en utredning bör ju heller inte avskräcka, även om det är
dåliga och penningknappa tider, ty jag tror, att kostnaden endast behöver

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
betyda någon liten procent av de miljoner, som flyta in till radioverksamheten,
men framför allt är ju denna fråga av en sådan vikt, att man gott kan
säga, att man har utrett saker, som varit mindre viktiga än denna och som
dragit rätt väsentliga kostnader. Då skall man också kunna göra en utredning
av denna fråga, då den har så stor samhällelig betydelse.

Alla licensinnehavare och alla de, som äro intresserade av radioverksamheten,
ha rätt att vänta, att radion blir så bra, som överhuvud taget är möjligt
ur samhällelig synpunkt. Och samhället är betjänt av att i tid få denna
väldiga kulturangelägenhet slutgiltigt och praktiskt ordnad.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Det brukar ju ibland åstadkomma en viss för argelse

här i kammaren, örn man någon gång då och då anlägger Norrlandssynpunkter
på de frågor, som här diskuteras. Men även med risk att åstadkomma
en sådan förargelse skall jag be att få säga några ord i denna fråga
från norrländska utgångsnunkter.

Här beröres nämligen i detta utskottsutlåtande — som också har nämnts
av den föregående talaren — den frågan, om man inte bör utreda möjligheten
av att avlägsna bygder bli bättre tillgodosedda med avseende på utsändarestationer.
Nu har jag tolkat det uttalandet så, att man då främst tänker
på Norrland, och jag vill säga, att det gladde mig oerhört, att utskottsmajoriteten
här har så välvilligt gått in för att avlägsna bygder, och alltså speciellt
Norrland, skola bli bättre tillgodosedda i detta avseende. Reservanterna
däremot, herrar Mosesson, Lundell, Hagberg i Malmö och Olsson i Staxäng
-—- alla från södra och mellersta Sverige — lia synbarligen intet intresse för
saken, och jag skulle vilja från den utgångspunkten åtminstone framföra den
vördsamma begäran till mina kamrater här uppe på Norrlandsbänkarna, att
de enhälligt stödja utskottsutlåtandet och gå mot reservationen.

Jag vill i det sammanhanget säga, att det, främst i övre Norrland, varit
en opinion, som gjort gällande, att Norrland blivit mycket dåligt tillgodosett
speciellt med avseende på utsändarestationer. Ty det förhåller sig ju så, som
vi alla veta, att Norrland endast har en enda utsändarestation — och Norrland
utgör dock geografiskt sett två tredjedelar av landet — under det att
övriga delen av landet har fått fyra sådana utsändarestationer. Jag måste
säga, att det är ett dåligt sätt att fördela gunsterna, och jag vill liksom föregående
talare understryka, att just den omständigheten, att i Norrland existerar
endast en enda utsändarestation, resulterat i, att man där sett sig nödsakad
lägga sig till med dyrare apparater. Om däremot behovet av utsändarestationer
tillgodosåges bättre, skulle det fattiga folket i dessa avlägsna
bygder kunna inskränka sig till att ha små billiga apparater och ändå höra
bra. Och jag må säga, att dessa människor, som bo där uppe i de avlägsna
bygderna, borde kunna ha särskild anledning att framställa krav på statsmakterna
att bliva tillgodosedda i det här avseendet. Det har just nu i dagarna
kommit ett brev till mig från en man där uppe — en enkel man i enkla
omständigheter —• boende långt borta i min valkrets, som klagar över detta
förhållande. Och han torde nog bli synnerligen glad över att utskottets majoritet
velat göra något åt den här saken.

Nu tror jag, att man bäst skulle tillgodose dessa synpunkter, som jag här
gjort mig till tolk för, örn rundradion komme under staten. Det är alldeles
givet, att — liksom den omständigheten, att våra järnvägar i stor utsträckning
tillhöra samhället, har kunnat möjliggöra skapandet av kulturbanor —
lika väl skulle kulturradiosystemet bättre tillgodoses, örn staten ägde och

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
clreve det hela och de rent finansiella synpunkterna ej finge spela en dominerande
roll.

Men nu finns det ju, såvitt man kan se, här ingen möjlighet att komma
fram på den linjen. Herr Wagnssons motion, som syftar till detta, har ju
icke funnit någon försvarare, och jag kan förstå att, örn här framställdes ett
yrkande örn bifall till den motionen, så skulle det icke ha stora utsikter för
sig.

Jag kommer därför för min del att yrka bifall till och rösta för utskottsmajoritetens
förslag, främst med hänsyn till detta, att jag på den vägen ser
en möjlighet att tillgodose de Norrlandssynpunkter, som jag här gått in för.
Reservanterna ha, som sagt, intet intresse, såvitt man kan se, för denna sak.

Herr talman, jag skall be att från denna utgångspunkt få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fru Gillner-Ringenson: Herr talman! I Nya Dagligt Allehanda för den
24 maj stod, som herr Nyblom nämnde, en artikel, vilken hade rubriken: Förstatligande
av rundradion av ondo anse framstående svenska män och kvinnor.
Åtta framstående voro tillfrågade, och av dem ha, som herr Nyblom redan
sagt, tre talat emot förstatligande och fem talat för utredning. Hade
man nu frågat några mindre framstående människor, enkla människor i städerna
och på landsbygden, kanske tidningen icke kunnat sätta en fullt så tvärsäker
rubrik. Ty rundradion har, det kan man våga säga, näst den svenska
folkskolan och järnvägsbyggandet, spelat den allra största roll som kulturfaktor.
Därefter bedöma människor denna fråga, som vi i dag behandla, frågan
örn staten skall utöka sitt inflytande på radioverksamhet, och om det behövs
en allsidig utredning örn rundradions fortsatta verksamhet. Antingen
man är högerman eller frisinnad, liberal eller socialist, bondeförbundare eller
nazist, har det i alla fall gått in i det allmänna medvetandet, att i det för staten
väsentliga, där skall staten lia ett avgörande inflytande.

Radioverksamheten har, det har ingen kunnat förneka, för samhället en
oerhörd betydelse. Den är en av de väsentligaste gemensamheter, som samhället
äger. Därför bör staten på radioverksamheten lia ett avgörande inflytande,
ett större inflytande än vad staten har nu. Staten bör draga upp riktlinjer
för den fortsatta verksamheten.

Om man nu yrkar på en utredning behöver man då komma med kritik mot
vad som Radiotjänst givit, därför att man funnit att det är så viktigt, att
samhället vill ha något däri att säga till örn och säga till om på ett annat
sätt än vad hittills skett?

Örn man så frågar: behövs det en utredning, så svarar folk, för vilka rundradion
blivit ett livsbehov, att det behövs en utredning. Det har räknats upp
här i förstakammarutlåtandet och i andrakammarutlåtandet på sid. 5 en massa
saker, som man behöver ha utredda. Flera ha kommit till under den tid, som
man diskuterat man och man emellan och skrivit i tidningarna örn denna sak.
Det sista jag såg var förresten i Nya Dagligt Allehanda.

Där yrkades det i ett uttalande, att man skulle på förmiddagarna ha utsändning
till sjukhus, ålderdomshem, sanatorier o. s. v. Jag skulle till det,
som redan påpekats i utlåtandet oell av motionären, vilja foga ett par saker:
Man bör utreda t. ex. detta: möjligheterna för apparaternas och särskilt de
finare apparaternas förbilligande. Det skulle vara så att vem som helst skulle
ha råd att lia en bra radioapparat. En fattig gumma i Härjedalen eller en
ensam sköterska eller småskollärarinna skulle lia råd att lia en fin apparat
och kunna »taga in utlandet», som det heter. Det vore att giva folk jämlikhet.
Som socialist intresserar jag mig för det slags jämlikhet, som bland an -

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
nät består i att kulturmedlen äro tillgängliga utan att förmögenhetsförhållandena
spela så stor roll.

Vidare vill jag påpeka, att i Radiotjänsts ledning för närvarande icke finns
någon kvinna. Det finns intet kvinnligt inflytande på Radiotjänsts ledning,
fastän naturligtvis mer än hälften av lyssnarna äro kvinnor. Särskilt när det
gäller att intressera och till de avlägsna hemmens kvinnor, till mödrarna, lära
ut en hel del saker t. ex. i fråga om hemvård, hälsovård och uppfostran, är
det viktigt, att det finns kvinnor i Radiotjänsts ledning, som stå i kontakt med
den kvinnliga publiken, veta vad den vill höra och vad den behöver höra.

Skall nu en allsidig opartisk utredning sättas i gång, en utredning, där
samhället är mest intresserad part, intresserad ekonomiskt, kulturellt och socialt,
så skall staten göra den utredningen och icke Radiotjänst, även om Radiotjänst
skulle vara villig draga upp nya linjer. Samhället måste här säga
sitt ord. Vad så rädslan för partipolitiken i radio angår, så gäller det ju här
bara en utredning. Men om den skulle leda till att staten skulle få större
inflytande än förut, borde det icke vara någon fara i ett demokratiskt land.
Men örn någon av herrarna i denna kammare mot förmodan skulle upphäva
sig till diktator i detta land, så sitta väl icke lyssnarna säkrare för partipolitik
bakom sina apparater, om radioverksamheten handhaves av ett statskontrollerat
bolag av nuvarande karaktär eller av ett bolag eller institution, där
staten har större inflytande än nu. Förresten kan man ju »knäppa av» dem!

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Thorell: Herr talman! I utskottsutlåtandet framhålles vikten av att
berättigade kulturella önskemål och folkupplysningssynpunkter bli beaktade,
samtidigt som tillbörlig hänsyn måste tagas till befogade önskemål från de
breda lagren av Sveriges jordbrukarbefolkning och arbetare. Med fullt erkännande
av den stora betydelse som rundradion har, när det gäller att bekämpa
den tidigare omtalade tråkigheten på landsbygden, så kan jag ändå
icke underlåta att vid detta tillfälle framhålla, att inom svenska lantmannakretsar
och även arbetarkretsar finns en bestämd mening, att programmen
för närvarande icke äro de riktiga. Jag har nyss studerat, vilka som sitta i
programberedningen, och jag får lov att säga, att, när jag såg dessa namn,
som helt säkert representera det yppersta, var och en inom sitt fack, förstod
jag ändå, att dessa personer icke ha möjlighet att bedöma och ordna de program,
som skulle vara lämpliga för den svenska landsbygden. I ett höstkvällsprogram
med rundradio är det en mycket kort tid, som är lämpad för
landsbygdens lyssnare. Det mesta är tillrättalagt för en annan befolkning,
stadsbefolkningen, och därvid icke heller för arbetarna utan för sådana, som
ha tillfälle att på teatrar, konserter och dylikt få dessa program i original.
Det anser jag icke riktigt. Jag har ingen statistik över hur många apparater,
som finnas i städerna, och hur många, som finnas på landsbygden, men jag
är övertygad om att den övervägande delen av uppmärksamma lyssnare är
att finna i de hem på landsbygden, vars enda underhållning, kanske under
hela månader, är att åhöra radioföredragen och övrig radiounderhållning. För
något år sedan skickades från den myndighet här i Stockholm, som har rundradion
örn hand, ut till Sveriges radioinnehavare ett frågeformulär, där man
skulle fylla i vilka delar av programmet man gillade mest. Jag förstod genast,
när det kom ut, hur det skulle komma att sluta. Det slutade helt enkelt
på det viset, att största delen av landsbygdens folk icke svarade, under
det att de i det fallet mera intresserade stadsborna naturligtvis passade på
att framhålla sina synpunkter. Det syntes också efteråt, att dessa synpunkter
blevo mer och mer beaktade. Vad tro herrar programråd, eller vad de

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
heta för något, att den svenske bonden och den svenske arbetaren har för
intresse av symfonimusik, all denna s. k. fina musik, som man utsänder genom
våra radioapparater många timmar under kvällarna. Jag håller före.
att vi, även utan att lägga över detta på staten, borde kunna få litet mera
hänsyn tagen till landsbygdens intressen i detta avseende. Det är alldeles
märkvärdigt, det må nu gälla ekonomiska frågor eller som i detta fall kulturella
saker eller ren förströelse, att landsbygdsintressena alltid skola bliva
tillbakasätta. Jag håller före, att herrar programchefer, som jag tror finnas
här i närheten, borde tänka litet på att även sätta till en landsbygdsrepresentant.
Det behöver icke vara en riksdagsman, men någon från de svenska bondehemmen
eller de svenska arbetarhemmen, gärna en från vartdera hållet.
Jag tror, att vi genom en sådan åtgärd skulle kunna få fram ett program, som
vår svenska landsbygdsbefolkning skulle bli särskilt tacksam för.

Jag har, herr talman, endast velat framföra några av de tankar, som i denna
fråga göra sig gällande hos landsbygdens befolkning, och har intet yrkande
att framställa.

Herr Mosesson: Herr talman! När jag går att föra reservanternas talan,
skall jag försöka att inskränka mig så mycket som möjligt. Jag vill blott
inledningsvis säga, att här äro nu somliga, som göra gällande, att alla, för
vilka rundradion är ett livsbehov, påyrka en utredning. Till detta skäl skulle
läggas, såsom vi hörde av fru Gillner-Ringenson, att det är nödvändigt att
få någon kvinna med i radiotjänststyrelsen. Till detta skulle läggas enligt
herr Thorell, att det är nödvändigt att få någon lantbo med i radiotjänststyrelsen.
Om vi hålla på på detta sätt, förmodar jag, att vi få en mycket
stor knippa av skäl. Klart är, att vid sådant förhållande det blir ganska
vanskligt för dem, som ha den meningen att varken det ena skälet eller det
andra är av den art, att man fördenskull behöver påyrka en sådan här
utredning.

Vi bruka i allmänhet, menar jag, förvänta, att, örn någon enskild medborgare
går till Kungl. Majit, han skall från första stund ha klart för sig
vad det är han vill, och jag förmodar, att vi än mer böra ställa det kravet
på riksdagen, att om den vänder sig till Kungl. Maj :t med en framställning,
den bör riktigt ha klart för sig vad det är den vill. Nu vore det skäl att
begära en sådan här utredning, om det vöre så, att det vore en allmän uppfattning
bland vårt folk, att rundradion misskötts under de gångna åren. Så
är icke fallet. Vi ha 600,000 stycken licenslösare, och dessutom ha givetvis
många andra haft tillfälle att bedöma rundradions verksamhet. Känna
vi något område, där ens bråkdelen av så mycket folk haft tillfälle att bilda
sig en mening, men där den allmänna meningen är så deciderad, att på det
hela taget radioverksamheten fungerat på ett tillfredsställande sätt? En skrivelse
kunde vara påkallad, om det vore så, att det allmänna stöde utanför
eller maktlöst i fråga om rundradion. Så är icke fallet. Kungl. Majit har
uppdragit åt telegrafverket att handhava den tekniska delen av radioverksamheten.
Kungl. Maj :t tillsätter två av Radiotjänsts styrelseledamöter och
en revisor; Kungl. Majit tillsätter majoriteten inom programrådet; Kungl.
Majit ger oktroj åt Radiotjänst för ett år i sänder; Kungl. Majit kan utan
vidare, örn han så vill, lägga Radiotjänsts verksamhet under ecklesiastikdepartementet
i stället för under kommunikationsdepartementet; Kungl. Majit
kan sätta in flera i Radiotjänsts styrelse, örn han vill; Kungl. Majit kan
ändra programrådets karaktär från att vara en opinionsnämnd till att bli
en dirigerande nämnd eller styrelse; Kungl. Majit kan bestämma, hur stor procent
av licensavgifterna, som skall gå till programverksamheten. Jag menar,

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
att allt detta vittnar om att vi inte alls behöva gå till Kungl. Maj :t oell
säga: Här står det allmänna maktlöst, låt oss därför få en utredning på vad
sätt staten skall få ett ökat inflytande på rundradion. En skrivelse kunde
vara påkallad, örn det kunde bevisas, att pengar ginge förlorade eller bortslösades.
Så är icke fallet. Licensavgifterna för 1932 utgjorde 5,911,460
kronor. Av depna summa gick till Radiotjänst 1,780,000 kronor, till telegrafverkets
omkostnader för driften inklusive ledningshyra och bidrag till
privata stationer 1,936,815 kronor. Överskottet var 2,194,645 kronor, och av
detta överskott avsattes till en förnyelsefond 394,734 kronor, och till statsverket
inlevererades 1,799,911 kronor. Således erhöll statsverket i runt tal
1.8 miljoner kronor för 1932, sedan avsättning till en förnyelsefond hade
skett.

Staten har sålunda en betydande inkomst av radioverksamheten. Jag vill
i den delen säga, att denna enligt min mening är så stor. att det kan ifrågasättas,
örn den inte är för stor. Utskottsmajoriteten förklarar, att enligt dess
mening lär det inte vara möjligt att göra några besparingar på detta område,
och samma majoritet tror inte heller på möjligheten att avsevärt sänka licensavgifterna.
Det utskott, som jag har äran tillhöra, hade i fjol fått till sig
hänvisad en motion, som berörde detta ämne. och utskottet uttalade då den
meningen, att man borde betrakta radion såsom ett kooperativt företag, och
örn avkastningen av detta företag bleve mycket stor, borde licensavgifterna
sänkas. Radion bör ej bliva så att säga en mjölkko, som staten passar på
att under svåra tider taga ut mera av. En skrivelse till Kungl. Maj :t kunde
slutligen vara påkallad, örn staten vore en säkrare garanti för vidsynthet och
verklig kultur än vad andra organ äro. Jag är inte övertygad örn att det
med nödvändighet är så. Vi se för närvarande ute i världen bevis på att
statsmakten _ ibland kan representera så litet av kultur att man sätter sitt
hopp icke till statsmakten utan till andra krafter, som kunna finnas i folket
men som kanhända för tillfället blivit undertryckta av staten.

Nu har det här sagts, att det är ju inte fråga örn ett förstatligande av
radioverksamheten. Herr Wagnsson har väckt en motion, och herr Hage hade
helst önskat yrka bifall till denna motion, enligt vad han nyss sade, som gick
ut på ett förstatligande, men då herr Wagnsson visste, att han varken i det
utskott, där han är ordförande, eller i den kammare, som han tillhör, hade
kunnat få majoritet för ett sådant yrkande, blev det en hybrid mellan herr
Wagnssons yrkande och herr Nybloms yrkande, en allians, som gick ut på
att genom låt mig säga vissa manipulationer försöka få den här frågan igenom
i riksdagen, och så begär man en förutsättningslös utredning på vad sätt
statens inflytande på rundradion kan ökas. Men örn här det gamla ordet örn
honom, som kände igen sillen, fastän den kom i kapprock, kan tillämpas, må
jag säga, att vi väl icke skola dölja för oss — herr Hage är i den delen uppriktig
och ärlig och sjunger ut med vad han vill — att vad som ligger
bakom frågan och gör, att ärendet i dag är uppe, är just denna förening
mellan herr Nybloms och herr Wagnssons ståndpunkter i syfte att komma
ifrån vad herr Wagnsson motionerade om och i stället söka genomdriva beslut
örn ett ökat statsinflytande. Det mål, till vilket denne motionär och
många andra vilja komma, är ett förstatligande av radion, men då man icke
kan nå det målet vid detta tillfälle, har man ansett sig böra gå in på den väg,
som är den enda framkomliga och på vilken man överhuvud taget kan närma
sig målet.

Herr Hage undrade, huruvida det fanns några som helst sympatier hos de
mellansvenska och sydsvenska representanterna för Norrlandsintresset. Herr
Hage sade t. o. m., att så icke vore fallet. Men herr Hage har icke någon

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
som helst rättighet att göra ett sådant påstående. Rättrådig som han är, bör
han icke påbörda sina medmänniskor vad som icke är bevisat. Herr Hage
skall, om han så vill — och det tror jag han vill •—■ av mig få ett papper,
som telegrafstyrelsen ställt till mitt förfogande, en avskrift av dess utlåtande
med anledning av en framställning från Arvidsjaur till Kungl. Maj:t rörande
dessa saker. Därav framgår, att det icke är så, som en hel del norrlänningar
tro, att det härvidlag bara gäller att anslå tillräckligt med pengar för att
norrlänningarna skola få vad de önska •— och vad vi också kunde önska att
de skola få — nämligen nya och starka stationer. Herr Hage torde dock
veta, att vi icke ha mer än 6 våglängder till vårt förfogande. Det är icke
möjligt att, såsom vissa norrlänningar tro, flytta Motalastationen norrut för
att därmed komma norrlänningarna till hjälp. Man måste tänka på var de
flesta lj^ssnarna finnas, då det är fråga örn ett affärsföretag. Sedan är det
meningen — telegrafstyrelsens chef har förklarat, att detta är vederbörandes
vilja och avsikt — att med de möjligheter, som internationellt kunna ges,
ställa alla resurser till förfogande för att obygdens folk skall tillgodoses.
Detta kan, herr Hage, Kungl. Majit göra genom herr Hages och min och
andras medverkan — utan skrivelse till Kungl. Maj :t.

Slutligen vill jag tillägga, herr talman, att jag vet, att bland de närmast
intresserade hyser man oro för att under en lång ■— och kanske också besvärlig
och kostsam — utredning de, som dagligen arbeta på att göra rundradion
bättre och bättre för lyssnarna, komma att känna sig bundna och förhindrade
att arbeta, enär de ständigt komma att mötas av talet örn att ärendet
ligger under utredning och att det under tiden icke är möjligt att besluta örn
några förändringar eller utökningar till lyssnarnas bästa.

Då jag anser, att detta skulle vara en olycka och att — av skäl som jag
anfört — hela kravet på en utredning är obefogat, hemställer jag, herr talman,
om bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lithander: Herr talman! När man varit med här i kammaren vid

åtskilliga tillfällen och försökt få en utredning till stånd beträffande företag,
där staten har fått ett ökat inflytande, och funnit, hur oerhört svårt det varit
att få en utredning även när man kunnat påvisa, att det, sedan detta statliga
inflytande kommit till, förefunnits anmärkningsvärda förhållanden, saker att
klandrande anmärka på, kan man inte annat än förvåna sig över den lätthet,
med vilken man här tar på problemet. Man vill ha en utredning trots att
man kan konstatera, att den verksamhet, som det här gäller, under en lång följd
av år utvecklats gynnsamt, skötts fullkomligt väl och med framgång samt
givit ett gott resultat. Vi ha ju belägg på att så är förhållandet. Man kan
inte ur de uttalanden, som gjorts, utläsa något verkligt klander. Jag skulle i
detta avseende vilja hänvisa till det yttrande, som finnes anfört i reservationen.
Det heter där, att enligt samstämmiga utlåtanden av de myndigheter och institutioner,
vilka till utskottet avgivit yttranden över den föreliggande motionen,
har vitsordats, att knappast några anmärkningar av betydelse torde kunna anföras
mot det sätt, varpå radioverksamheten för närvarande handhaves i vårt
land. Skolöverstyrelsen »hyser en viss tvekan, huruvida tillräckliga skäl föreligga
att ytterligare förstärka statens inflytande på radioverksamheten».

Jag förstår deras önskan, som vilja hålla radion högt, förkovra den och
göra den bättre. Jag vill emellertid inte medverka till någonting, som slutligen
kommer att leda till ett ökat statsinflytande, ty detta kommer att ha en
rakt motsatt verkan. Vi lia alla erfarit, att under den ledning, som radio -

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
verksamheten haft, och med den kritik, som från alla håll framkommit mot
densamma, radion så vuxit fram, att det är en verklig upplevelse för hela landet
att vi kommit därhän. Jag gör gällande, att det långt ifrån råder missnöje
ute i bygderna. Jag har hört motsatsen. Jag har hört belägg på just från de
fattigaste och mest anspråkslösa människor, att även de varit belåtna med
programmen. Jag vet att det hant, när man på söndagarna började med utsändning
av predikningar, att människor klätt sig helgdagsklädda och lyssnat
till radioutsändningen precis som örn de varit i kyrkan, dit de understundom
av någon anledning inte kunde gå. Även den delen av programmet är således
tillgodosedd, och det finns knappast någon gren av önskvärd njutning eller
verksamhet, som inte blivit tillgodosedd. Jag är övertygad örn att örn staten
så småningom skulle få ökat inflytande eller helt få hand örn denna verksamhet,
skulle det bli betydligt svårare ute i bygderna att få de rättelser, som
varit möjligt hos den nuvarande ledningen, som är angelägen att ordna allt på
bästa sätt, försöker så göra och också gör. Det är naturligtvis inte möjligt
för någon, allra minst för staten, att göra alla till lags, men att hos nuvarande
radioledningen finns en bestämd strävan att rätta till, därom är jag
övertygad och förvissad. Jag skulle för min del, herr talman, örn det medgives
mig, vilja offentligen uttala ett tack för den skötsel av verksamheten,
som hittills varit. Det är den i allo förtjänt av.

Herr Nyblom sade, att det här inte var fråga örn någon misstänksamhet
eller någon anmärkning mot Radiotjänst. Hen varför vill man då ha en utredning
och vad skall den tjäna till? Finns det inte möjlighet för den, som
har någon anmärkning att göra, att komma fram med den utan att man behöver
sätta till en utredning, som, säga vad man vill, lägger sin tunga hand på
detta känsliga och svåra instrument? Utan att på något sätt vilja vara oartig
mot staten skulle jag i detta avseende vilja använda ett uttryck, som den
nuvarande ecklesiastikministern brukar begagna, nämligen då han talar örn
»klumpiga fingrar». Jag tror, att man, därest staten finge ökat inflytande
på rundradion, många gånger skulle få tillfälle att citera herr ecklesiastikministern.
Här har antalet radiolicenser vuxit från 60,000 till 600,000. Det
visar väl i alla fall, att detta är en sak, som skötts väl och till allmän belåtenhet.
En sådan utveckling hade icke ägt rum, örn saken vanskötts. Dröj
då, i all rimlighets namn med att lägga en hämsko på verksamheten tills det
blivit påvisbart, att den vanskötts. Detta kan icke påvisas nu.

Herr Nyblom nämnde, att organisationen icke är den mest rationella. Har
det någonsin visat sig, att örn staten får inflytande på ett affärsföretag, det
hela blir rationellare skött? Det blir motsatsen, och den som nu vill göra
radion en tjänst genom den ifrågasatta utredningen, gör den enligt mitt förmenande
en otjänst.

Norrland saknar goda lyssnarmöjligheter, heter det. Vi ha nyss hört av.
utskottets ärade ordförande, hur den saken ligger till, och icke blir den bättre
genom en utredning. Jag kan instämma i vad herr Mosesson yttrade örn att
det finns en bestämd vilja och önskan att förbättra möjligheterna för den
avlägsna ödebygdens folk, och jag har haft tillfälle att följa med och se, hur
telegrafstyrelsen på sin tid, under den förutvarande generaldirektörens ledning
och förresten även sedan, gjort allt som stått inom möjligheternas gräns för
att sätta lotsstationer och fyrstationer i telefonförbindelse med övriga orter.
Man har även sökt främja radion, och därvidlag kan någon utredning icke
giva vederbörande mera entusiasm eller vilja att gå ödebygdens folk till mötes.

Jag tror för min del, att man under nuvarande regi har större möjligheter
att uppmärksamma önskemål, som kunna komma fram och mycket lättare
att anpassa sig därefter. Herr Thorell klagade över att programmet vad

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
jordbrukarna beträffar icke var sådant, som det skulle vara, men samtidigt
talade han om att när bönderna bli tillfrågade, hur de vilja ha det, svara de
icke. Ja, då är det väl icke radioledningens fel, örn programmet icke blir sådant
som bönderna vilja ha det.

Det talades örn att man borde få med även de fattiga hemmen. Jag tror,
att som det nu är, finns det möjligheter och alldeles säkert en önskan att tillgodose
detta krav. Herr Hage nämnde en del önskemål som skulle kunna
tillgodoses, örn radion komme under staten. Det har redan påpekats — och
jag vill understryka det — att det är tydligt och klart, vart man syftar
med en utredning. Men detta är ingalunda den väg man bör gå för att komma
till något bättre. En ärad talare sade, att varje fattig gumma skulle ha en
fin apparat och kunna taga in utlandet. Ja, detta kan bli möjligt, om den
enskilda driften får fortsätta och den enskilda tävlan örn tillverkning av
billiga apparater får göra sig gällande. Hittills har det aldrig visat sig,
att en statsdrift inneburit något förbilligande. Jag tycker, att det vore synd
om de där fattiga gummorna, om en statsdrift skulle ha den följden, att de
icke finge de fina apparater, som den ärade talaren önskade dem.

Herr talman, jag skall be att få instämma i det yrkande, som framställts örn
bifall till reservationen. -— Och så, herr talman, är det för mitt vidkommande
slut för i kväll för T. T.

Med herr Lithander förenade sig herrar Perhson i Fritorp, Lindskog, Johansson
i Krogstorp, Nilsson i Karlstad och Svedman.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det är med mycket stor tveksamhet,
som jag tar till orda i denna fråga, och detta av två skäl. För det
första är jag ju tidningsman och sålunda kanske i allmänhet och i detta fall i
synnerhet en ganska misstänkt figur, som man kunde tro stå och be för sin
sjuka mor. För det andra kan det med skäl sägas, att örn man tar till orda i
kväll i denna, jag vill påstå struntfråga, är det att missbruka en ganska dyrbar
tid, och jag medger, att det varit gudi nog av prat redan i saken.

Då jag ändå dristar mig till att säga några ord, beror det därpå att jag i
motsats till, vad jag förmodar, flertalet av mina partivänner kommer att rösta
emot den föreslagna utredningen, och då får jag väl lov att säga något till
motivering och kanske rent av till mitt försvar. Jag mäste först och främst
i förbigående anföra, att jag inte riktigt förstår det resonemang, som herr Nyblom
förde, i början i varje fall, av sitt anförande, och när han själv läser
igenom det tror jag, att han, örn han är uppmärksam, skall få lov att fråga
efter logiken i resonemanget. Han började nämligen med att mycket bestämt
försäkra, att här var det inte fråga om en undersökning av den nuvarande
verksamheten och ingen misstro eller misstanke emot dem, som handhade den
nuvarande radioverksamheten. För det första begriper jag inte, hur man skall
kunna göra en undersökning, örn man inte börjar med att skaffa sig kännedom
örn den verksamhet, som redan äger rum, och det är ju alldeles tydligt, att örn
den ha herrarna inte så värst stor kännedom. För det andra slog han själv
ihjäl sitt resonemang längre fram, och då kom väl hans verkliga uppfattning
till synes, när han sade, att nu hade man så många års erfarenhet att bygga
på, så nu kunde man göra en utredning, och till yttermera visso förklarade,
att han hade vissa misstankar och anmärkningar att framföra, bortåt, herr
Nyblom, men detta resonemang står inte alls i rimligt sammanhang med det
resonemang, som fördes i början av herr Nybloms anförande.

Det är också fråga om att minska pressens inflytande på radioverksamheten.
Detta skulle man kunna säga, därest pressen i detta fall representerade en en -

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
heilig opinion, men som bekant äro tidningarna inbördes just inte så värst sams
i allmänna angelägenheter. I detta avseende behöver man alltså inte ha någon
misstanke. Är det fråga örn att minska pressens inflytande i fråga örn nyhetstjänsten
undrar jag, örn någon kan ge mig svar på frågan, hur det skall vara
möjligt att frånkoppla Radiotjänsts beroende av tidningarnas och telegrambyråns
nyhetsorganisation och nyhetsförmedling. Tro herrarna, att det är möjligt
att för 100,000 kronor upprätthålla en nyhetsorganisation för det första
runt örn i världen och sedan vidare i vårt land, att upprätta ett nät av förmedlingstrådar
för nyheter från alla möjliga platser, vilket nu är möjligt därför
att man kan repliera på Tidningarnas telegrambyrå, vilken i sin tur replierar
på andra nyhetsbyråer och på tidningarna själva? Det är en sak, som man
kanske inte tänkt på. Hur man än vänder och vrider på saken kommer man
likväl inte ifrån, att. man blir beroende av pressen i alla fall. Det tjänar emellertid
inte mycket till att här stå och förirra sig in på ett mångordigt resonemang.
Som jag nyss anmärkte bär det redan sagts alldeles för mycket i denna
sak.

Jag har inte begärt ordet därför att jag tror, att jag skulle kunna övertyga
någon enda här i kammaren örn riktigheten av den ståndpunkt, som jag själv
intar, utan vad jag anför är sagt för mitt eget försvar. Jag vill påstå rent ut,
att den opinion, som man åberopar i detta fall, är ganska konstruerad. Den är
inte enhetlig. Man kan inte åberopa någon allmän mening, som riktar sitt
missnöje mot någon eller några bestämda punkter i Radiotjänsts verksamhet.
Man kan ju tala örn att det finns människor, som äro missnöjda med det ena.
och människor, som äro missnöjda med det andra, men så kommer det alltid
att bli så länge en sådan här verksamhet överhuvud taget uppehälles, en verksamhet,
som skall tillgodose önskemålen hos snart sagt alla medborgare på
olika andliga områden. Herr Thorell tycker, att det är för mycket symfonimusik,
som man får höra. Säkert finns det andra, som tycka, att man får
höra alldeles för mycket jazzmusik eller för mycket handklaverstrall från
Jularbo eller vad stamorten för denna konstart heter. Så i detta fall kan man
nog aldrig få människor att bli ense örn vad de skola begära.

o Jag har ju den principiella åskådningen att jag vill vidga statens inflytande
på den ekonomiska verksamheten så mycket som möjligt — det behöver jag
väl inte tala örn — men jag tillråder den allra största försiktighet just i statens
eget intresse när det gäller statlig kontroll över den andliga verksamheten.

Herr talman! Med det anförda har jag motiverat, varför jag kommer att
rösta för avslag. Jag kan inte finna, att denna utredning är av det verkliga
behovet påkallad, och därför yrkar jag bifall till reservationen.

Herrar Eriksson i Falun och Anderson i Råstock instämde häruti.

Herr Vougt: Herr talman! Det beklagliga i denna debatt synes mig vara,
att vi bygga den på ett par motioner, örn vilka jag, trots att jag delar motionärernas
ståndpunkt i huvudsak, dock måste säga, att de föga präglas av den
saklighet, som borde ha förefunnits. Man har vidare i den ena av dessa motioner,
den som i första hand avgjorts i första kammaren, givit hela saken en
skev inriktning genom att framställa ärendet såsom om det viktigaste av allt
vore, att man utvidgade statens inflytande på radion, och man har därigenom
kommit att inför den allmänna opinionen presentera detta ärende såsom ett krav
på radions socialisering.

_ I likhet med min ärade partivän herr Conrad Jonsson har jag min inställning
given i en hel del av de spörsmål, som vi i allmänhet inbegripa under beteckningen
socialisering, men jag måste säga, att jag rädes för den socialisering av

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
radion, som skulle innebära, att den svenska radion holle på att gå samma väg
som rundradion i vissa andra stater, där den förvandlats till en propagandaapparat
i statens hand. Jag vill också säga, att jag tycker att motionärerna
och en del talare skjuta över målet, när de rikta sin kritik emot den nuvarande
ledningen för Radiotjänst. För min del måste jag säga, att såvitt jag kunnat
avlyssna en allmän mening bland radiolyssnarna, har man stor aktning för
ledningens strävan att göra programmen till en blandning av förströelse och
god folkbildning. Jag tror man vågar säga, att med hänsyn till de tekniska
förhållandena i vårt långsmala land har det lyckats för Radiotjänst i samverkan
med telegrafstyrelsen att göra denna nya tekniska uppfinning till en verkligt
värdefull folkets egendom. Jag skulle i detta sammanhang vilja vända
mig en smula emot vad som yttrades av en av motionärerna, i detta fall herr
Nyblom, när han pekade på förhållandena i Norrland. Jag skulle inte ett
ögonblick kunna förmås att tro, att hänsynen till de stora vidderna i Norrland
skulle bli starkare genom att man medelst en utredning komme fram till någon
ändring av själva organisationsformen för radion. Säkerligen har från telegrafstyrelsens
sida, som ju närmast har hand örn den tekniska apparaturen,
allting gjorts för att lösa detta problem.

Vidare måste jag framhålla, att den kritik, som av herr Thorell riktades
mot Radiotjänst för en viss ensidighet i uppläggningen av programmet, för
mig ter sig som skäligen omotiverad. Likaså får jag säga, att när man härvidlag
skjutit fram pressen och gjort pressens affärsintressen i Radiotjänst till
ett avgörande moment i en del tidningars ställningstagande mot det utskottsyrkande
som föreligger, man säkerligen har gjort tidningarna en mycket stor
orättvisa. Jag föreställer mig i varje fall, att det icke är någon av de stora
stockholmstidningarna, som låter sig i denna sak bestämma av ett krasst och
kallt affärsintresse. Såsom herr Jonsson i Eskilstuna påpekade kan ju pressen
heller icke utöva ett ensidigt inflytande, därför att den ju representerar
en inom sig i hög grad av olika intressen söndrad makt.

Örn jag emellertid, trots att jag i mycket delar den betänksamhet, som kommit
fram gentemot utredningskravet, stannar för att i den följande voteringen
rösta för utskottets hemställan, är det därför att jag anser, att — örn jag får
våga mig på en paradox — statens inflytande över rundradion för närvarande
är alltför stort eller — för att förklara vad jag menar — att statens inflytande
är alltför ensidigt. Staten har nämligen, som herrarna veta, för närvarande
ett ytterligt stort inflytande över radion därigenom att det är staten,
som inkasserar radiolicenserna. Att så måste vara fallet ligger ju i sakens
natur. Man kan väl icke gärna tänka sig, att staten skulle kunna uppdraga
åt det enskilda bolaget att inkassera radiolicenserna. Denna uppgift måste
handhavas av staten. Men det förefaller mig icke alldeles självklart, att staten
genom telegrafverket bör liksom hittills få utöva ett sa oinskränkt inflytande
på uppdelningen av licensmedlen. Jag läser här i första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7 på sidan 47 om hur stor del av licensavgiften,
som under de senaste åren gått till Radiotjänst och dess programkostnader.
Åren 1928 och 1929 utgjorde denna del 3.30, 1930 sattes den ned
till 3.29, 1931 var den 3.14, 1932 3.01 kronor. 1933 kommer Radiotjänsts andel
av licensavgifterna att stanna vid 2.85 kronor per licens. Staten pressar
alltså, ned den andel av licensen, som skall åtgå till programmet, på ett sådant
sätt, samtidigt som radion blir alltmer populär och licensavgifterna växa och
när allt större krav ställas på ett allsidigt tillgodoseende av alla de behov,
som äro förenade med lyssnarnas intressen.

Om jag nu skulle fråga, varför denna nedpressning av licensandelen till Radiotjänst
skett, är jag icke säker pa, örn jag själv skulle kunna giva ett till -

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. radwverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
fredsställande svar. I varje fall föresvävar det mig — jag ber om ursäkt, örn
jag därvidlag gör en insinuation, som är felaktig; i så fall är jag tacksam
om jag blir korrigerad — att åtminstone en av våra finansministrar betraktat
radiolicenserna som en skattekälla, vilken man kan taga till vid en tidpunkt
då budgeten är i behov av en utfyllnad. Jag ser, att herr Hamrin skakar på
huvudet, och i så fall är detta tydligen icke herr Hamrins åsikt. Men jag
undrar ändå, örn man kan få en fullt tillfredsställande förklaring på att Radiotjänsts
andel i licensavgifterna i så hög grad minskats, samtidigt som statsinkomsterna
av radiolicenserna stigit till följd av det ökade antalet licenser.
Staten har för närvarande ett alltför ensidigt intresse knutet vid rundradion;
den har så att säga endast intresse av att inkassera så stora licensmedel som
möjligt. — Indirekt bör ju detta också betyda, att staten har intresse av att
programmet blir bättre och bättre, men jag undrar, örn man icke skulle kunna
få fram en större jämvikt i statens intresse, örn detsamma knötes såväl till den
programmatiska sidan av rundradion som till den tekniska. Jag är väl medveten
örn att man gentemot detta skulle kunna svara, att saken också skulle
kunna ordnas på ett sådant sätt, att statens möjligheter att för andra ändamål
än rundradions egna tillgodogöra sig licensmedel böra begränsas. För
min del anser jag, att den utredning, som bör verkställas, skall vara så allsidig,
att man bör taga alla möjligheter med i beräkningen. I varje fall synes
det mig, som örn den riktiga synpunkten vore den, att i den mån den tia, som
vi alla betala i radiolicens, icke helt åtgår för den tekniska skötseln och den
programmatiska delen av rundradion, resten icke bör hamna någonstans i
statskassan helt godtyckligt utan tagas i anspråk för sådana kulturändamål,
som ligga radion nära. exempelvis för understödjande av den konsertverksamhet,
av vilken radion kan ha gagn. Skulle det visa sig, att den tia. vi betala
icke helt åtgår till dessa olika ändamål, bör man sänka licensavgiften. 10
kronor är en ganska stor summa för många människor här i landet. Det är
icke mycket i jämförelse med det utbyte man får av radion, men det finns
många hem, där det kan vara svårt att komma ut med en tia även för en sak
av så stort värde som radio.

Detta är en av de synpunkter, som föranlett mig att stanna för utskottets
förslag. Det är emellertid även ett pär andra synpunkter, som jag skulle
vilja framhålla. Det ena är den, huruvida icke den svenska radion begynt att
i viss mån sacka efter, därigenom att utsändningstiden är för kort. Vi ha
någon timmes utsändningstid på morgnarna, men sedan börja programmen
vanligen söckendagar icke förrän vid 4-tiden för att fortsätta till kl. 11. Göra
vi en jämförelse med andra länder, där måhända intresset för radion är mindre,
skola vi finna, att utsändningstiden är betydligt mera utsträckt där, varigenom
det blir möjligt att tillgodose de många intressen, som radion skall tjäna.
Jag vet, att. i denna punkt Radiotjänsts önskemål örn en utsträckning av utsändningstiden
stöter på svårigheter från telegrafstyrelsens sida. Jag anser
emellertid, att saken är så viktig, att den här bort påpekas, och jag vill understryka,
att i den sydliga landsända, där jag har min hemvist, lyssnarna förmås
att på grund av denna inskränkning i utsändningstiden avlyssna radion
från Danmark under vissa timmar av dagen.. Det är ju därvidlag icke fråga
örn en konkurrens, som i nämnvärd grad är till skada för den svenska radion,
men detta förhållande visar, att den för närvarande alltför korta utsändningstiden
icke tillfredsställer våra lyssnare. .

Sedan vill jag ge herr Mosesson rätt i vad han framhöll, att den utredning,
som här begärs, skulle kunna medföra den risken, att den liksom lägger en
tung hand över radioverksamheten, som nu befinner sig i stark utveckling enligt
— det vill jag gärna erkänna — positiva och goda linjer. Jag skall där -

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
för, samtidigt som jag anmäler min avsikt att rösta för utskottets förslag, tilllåta
mig att framhålla, att det vore önskvärt, örn man från regeringens sida
kunde göra denna utredning så smidig och så snabb som möjligt. Det skulle
vara beklagligt, örn det blev fråga om en stor parlamentarisk kommitté, som
skulle gräva sig igenom alla länders jämförelsematerial, innan den kom fram
till ett resultat. Jag tror, att det skulle vara möjligt från regeringens sida
att med hjälp av få sakkunniga studera de punkter, där radioverksamheten
för närvarande kan bliva föremål för kritik, och under sådana förhållanden
tror jag icke, att man skall behöva löpa den risk, som herr Mosesson nyss påpekade.

Jag ber, som sagt, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Carlström: Herr talman! Jag åhörde uppmärksamt den föregående
ärade talarens anförande och fick närmast den uppfattningen, att han liksom
den nästföregående talaren skulle komma fram till att yrka bifall till
reservationen. På slutet av sitt anförande kom han dock i alla fall fram till,
att han för sin del ville gå med på utredningskravet. Jag vet icke, örn jag
för min del kan säga, att de synpunkter, som han frambar utöver vad utskottsmajoriteten
kommit med, kunna anses vara så vägande, att man kan
anse, att man bör ha en utredning, även örn saken icke är så angelägen. Vad
själva utredningen beträffar ansåg herr Vougt att den, för att den icke skulle
irritera radioverksamheten här i landet, borde bli smidig och snabb. I början
av utskottets betänkande citerar utskottet klämmen och en del av^ motiveringen
till herr Nybloms motion. Då jag emellertid läser vad som står där, finner
jag, att man vill ha en utredning »i frågan örn radioverksamhetens ställning
i samhället och samhällets ställning till radioverksamheten». Den satsen
är så djupsinnig, att jag icke tror, att det är möjligt att vare sig smidigt
eller snabbt kunna åstadkomma ett utredningsresultat, som kan tillfredsställa
en sådan hemställan. Jag tycker, att det är ganska egendomligt, att utskottet
förordar en utredning, ty när man läser utskottsmajoritetens uttalande,
så finner man, att det ju nästan är en lovsång till radioverksamheten^ som
den hittills bedrivits. Utskottet erkänner de framsteg, som skett under årens
lopp och att radion är en kulturfaktor av högsta rang. Likväl menar man,
att det icke är bra, som det är, utan att det måste göras något ytterligare.
Emellertid kan man konstatera att herrar motionärer, nämligen herr Wagnsson
i första kammaren och herr Nyblom i andra kammaren, nog icke riktigt
äro inne på samma tankebanor, ty örn jag icke missuppfattat herr Nyblom,
så bedömer han radion på samma sätt, som han på förmiddagen bedömde teaterverksamheten.
Han ser mest på den ekonomiska sidan av saken och undrar,
örn man icke slösar mycket pengar på radion och örn man kanske icke
skulle kunna vara litet mera sparsam. Detta var kanske för honom huvudsynpunkten.
Han var dock även delvis inne på samma linjer som herr Hage,
att man bör se till att folket i ödebygderna får bättre möjligheter att kunna
avlyssna radion. Men det är ju en sak, som man kan ordna på annat sätt
än genom en utredning. Om man i riksdagen till ett annat år skulle komma
fram med en motion i syfte att öka möjligheterna för dessa människor att
kunna avlyssna radion, skulle jag icke alls ha något emot att ga med pa en
sådan åtgärd. Emellertid, örn man här går in för en utredning, tror jag, att
man skulle vinna ganska litet. Radioverksamheten anpassar sig ju nu efter
rådande förhållanden för att tillfredsställa lyssnarna i landet. En utredning
däremot skulle säkerligen bli en hämsko på detta arbete från Radiotjänsts
sida. Jag skulle tro, att det hela skulle leda till att vi skulle få det
sämre, än vi nu ha det.

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)

En talare var inne på de anmärkningar, som gjorts i fråga örn kostnaderna
för de olika grenarna av radioverksamheten. Det talades örn de 48,000 kronorna,
som Radiotjänst får betala för väderlekstjänsten och de 100,000 kronorna,
som gå till T. T. Man anser kanhända, att detta är mycket pengar.
Jag vill dock säga gentemot en annan talare, som här i afton kritiserade
radioverksamheten ur landsbygdens och speciellt jordbrukarnas synpunkt,
att det just är väderlekstjänsten och T. T:s nyhetsmeddelanden, som kanhända
mest värdesättas ute på landsbygden. Det är möjligt att jordbrukarna i
bygderna icke förstå så mycket av det »fina i kråksången», när det gäller
högtravande föredrag, teater och musik, och att de då avkoppla radion, men
de äro ganska intresserade, när det gäller nyheter från in- och utlandet, och
av att få veta hur vädret skall bli. Jag tror därför, att det är mycket missriktat,
örn man i det avseendet skulle beskära radions möjligheter på grund
av sparsamhetsiver. Jag kan vidare egentligen icke förstå, att det skulle
vara ett tidning sintresse, att icke gå in för en utredning. Radion konkurrerar
egentligen med tidningarna genom sina nyheter, och tidningarna lia väl
i alla fall icke någon anledning att söka beskära radions betydelse för folket,
så länge de själva genom T. T. stå radion till tjänst. Tidningarnas omdebatterade
motstånd mot utredningskravet kan därför inte gärna vara så egoistiskt
som man vill låta påskina. Jag tror sålunda, att det är tämligen onödigt
att här gå in för en, som jag tror, långsam och kostsam utredning. Att kunna
tillfredsställa alla människors intressen, när det gäller radioverksamheten
är, som man kan förstå, alldeles omöjligt, ty den ena har intresse för den ena
sidan av verksamheten och den andra för den andra sidan. Radion kommer
alltid, hur det än går, att bli mycket påpassad av folk, som icke tycker, att
de fått vad de behöva eller vilja ha och av dem, som vilja hitta på något
nytt.

Örn det tillåtes, skulle jag, som den siste ärade talaren gjorde, vilja anföra
några speciella synpunkter på radioverksamheten. Jag har t. ex. på landsbygden
hört många, som mena, att det icke är så bra att utsändningen av
dagsnyheterna delas upp på två olika tidpunkter. Man tycker icke om att
den andra delen av dagsnyheterna kommer så sent som 9.45 e. m. Man anser
sig icke lia råd att vara uppe och höra på radion vid denna tid på dagen.
Man är då trött av dagens arbete och vill gå till vila. Detta är emellertid
saker, som man i detta sammanhang endast i förbigående vill nämna.

Jag vill till slut säga, att jag tror icke, att man genom en sådan utredning
kan komma till något bättre resultat i fråga örn radions verksamhet.
Man åstadkommer snarare en tvångströja, som gör att radioverksamheten i
stort sett blir mindre tillfredsställande än vad den är för närvarande och säkert
för framtiden kan bli, örn radion, som nu sker, får ostört försöka att
känna sig för och söka tillgodose de olika intressena i kanhända ännu större
utsträckning än förut.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Lovén: Herr talman! Herr Jonsson i Eskilstuna var mycket tveksam,
örn han skulle yttra sig i en fråga, som denna, som han kallade för en struntfråga.
Nu vet jag icke vilka anspråk, som han ställer på frågorna i kammaren
men annars är väl detta en fråga, som för staten är av stor ekonomisk
räckvidd, och en fråga, som berör hela vårt lands befolkning kulturellt. Jag
tycker, att det är oriktigt att kalla denna fråga för en struntfråga. Med
risk att jag kommer att utsätta mig för herr Lithanders omdöme att jag med
»klumpiga fingrar» vidrör det här känsliga instrumentet, vill jag, herr talman,
ändå säga några ord. Det blir några ord från den stora lyssnarskaran i

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
landet, alltså icke endast från mig själv utan från de många, som under flera
år följt radioverksamheten genom sina apparater.

Motionärens, herr Nybloms, anförande var i stort sett det bästa, som enligt
min mening hållits här i denna fråga. Särskilt fäste jag mig vid, att han
ifrågasatte, örn man kanske icke en gång skulle kunna komma fram till att
göra radion mera åtkomlig för småfolket ute i obygderna och i andra mera
avlägsna landsändar. Det finnes icke bara i Norrland utan även söderut
stugor med fattiga enslingar, som ha svårt att skaffa sig radio. Det är ju
en flod av pengar, som flyter in för denna verksamhet. Skulle man icke på
något sätt åtminstone kunna tänka sig att t. ex. sänka licensavgifterna för
de fattiga enslingarna i stugorna och kanske även i någon mån förbilliga
apparaterna för dem mot att man tog en något högre licensavgift för dem,
som använda radion mera offentligt. I dylika fall är det ju många människor,
som draga nytta av samma radioapparat. Kanske har man därigenom
också dragit in en hel orkester och gjort människor arbetslösa. Man kunde i
sådana fall låta vederbörande få betala licens för radio efter helt andra grunder
än andra.

Jag blev icke riktigt klok på hur herr Lundell kunde komma till att denna
utredning kanske skulle komma att bromsa radion och hindra dess expansion
här i vårt land. Jag förstod icke detta och det får väl stå för hans egen
räkning.

Herr Hagberg i Malmö tog sig fri från varje direkt anslutning till Radiotjänst
både för sin egen och för sitt bolags del. Han syftade då givetvis på
den ekonomiska sidan av saken. Jag tror visst, att han därvidlag har rätt.
Men det finns dock näppeligen mera betydande tidningar i vårt land, som
kunna svära sig fria från varje indirekt ekonomisk befattning med T. T. och
Radiotjänst. När sedan herr Hagberg talade örn att T. T. får 100,000 kronor
för dagsnyheterna och han sedan evalverade detta och kom fram till en siffra
av 15 öre per år och licensinnehavare, skall jag icke vara elak och säga något
örn dagsnyheterna.

Till herr Jonsson i Eskilstuna vill jag säga. att örn han tror, att man kan
upprätta en så stor nyhetsorganisation som T. T. för 100,000 kronor, som kan
användas på samma sätt, som T. T. användes, när det gäller radion, vill jag
säga, att T. T. dock icke ursprungligen är upprättad för att tjäna radion utan
för att tjäna andra ändamål. Radion är för T. T. endast en bisak i förhållande
till det stora syfte för vilket T. T. en gång upprättades.

Beträffande programmen vill jag säga, att det är klart, att det är rysligt
svårt att göra alla människor till lags. Jag vill dock i alla fall säga, att herr
Thorell icke blir min man i programrådet, örn det blir fråga örn att sätta till
ett nytt programråd, icke ens örn det bara gällde att höja trevnaden bland
landsbjgdens folk och att bättre tillgodose lantmännen. Man kan icke säga,
att lantmännen eller arbetare i stad såväl som på landet äro ledsna över symfonikonserter
och annan fin musik, som utsändes i radion. Är det något som
alla, vare sig det gäller lantmän eller arbetare, förstå, så är det väl musik.
Vill man göra anmärkning på programmen, kan man komma med anmärkningar
på helt andra områden än där det gäller musik.

Skulle jag — och detta å såväl egna som alla de mångas vägnar, vilka genom
mig önskat få sina klagomål framförda — få göra någon anmärkning,
så skulle den anmärkningen gälla det sätt, som nu praktiseras, att i radio läsa
upp ur böcker en del av en historia eller en berättelse. När man sätter sig vid
sin radio och hör hur det kommer någon och läser upp en historia, så undrar
man ofta, om vårt land består av analfabeter, som inte själva kunna läsa i

Andra kammarens protokoll 1938. Nr hH. 7

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)
böcker. Vi ha ju alla våra stora bibliotek, där vem som helst kan få tag i
den bok, som han vill läsa. Många gånger läsa för övrigt radiolyssnarna
själva bättre ur sina böcker än man läser för dem i radio. Örn vårt land till
största delen bestode av analfabeter, så är det klart, att uppläsningarna i
radio skulle kunna utgöra en välkommen del av programmet, men det gör
inte vårt land, utan här kan man läsa och, som sagt, många gånger läsa bättre
än de som göra det i radio. Där har man engagerat, kanske sedan lång
tid tillbaka, personer som skola medverka med uppläsning, och så kan det
hända, att vederbörande är förkyld och hes och skraltig på alla sätt, när han
skall hålla sin uppläsning. Men att avstå från den goda inkomsten, det gör
han inte, utan han drar igenom sin historia i alla fall, till föga uppbyggelse
för dem som sitta och lyssna.

Örn jag skulle framföra något ytterligare önskemål, så vore det att operan
kopplades in litet oftare, till nytta och nöje för den stora del av vårt lands
befolkning, som aldrig får tillfälle att sätta sin fot inom dess murar. Sång
och musik förstår folk, och när nu operan trots sitt statsbidrag behöver pengar,
varför inte då låta en del av den guldflod, som strömmar in till Radiotjänst,
någon gång få rinna tillbaka till operan?

Och vidare, varför kunna inte de landsortsorkestrar, som jag vet finnas i
Malmö, Hälsingborg och Norrköping, få större utrymme i radioprogrammen?
Det går arbetslösa musiker i dessa städer likaväl som i Stockholm. Varför
kunde inte även de få del av denna guldström och få en skilling med? Det
finns radiolyssnare, som förstå musik lika bra, örn den kommer från Malmö,
Hälsingborg eller Norrköping, som örn den kommer från Stockholm. Det har
visserligen gjorts anmärkning på skånska språket i radio, och man har sagt,
att det varit svårt att förstå, men det kan man inte med fog påstå örn den
musik, som kommer från Skåne. Detta önskemål kan med allt fog uttalas,
ty det har framförts till mig från ofantligt många radiolyssnare. _ Innan man
förstörde radioverksamheten i Tyskland, där radion numera blivit ett annat
instrument än den var förut, så kopplade man visserligen här hemma in sin
radio på dagsnyheterna och väderleksrapporten från Stockholm, men tog annars
in sitt program från utlandet, från Danmark, Tjeckoslovakiet och Tyskland.
Den som följt programmen under många år i Sverige och utlandet dels
genom radiotidningarna och dels genom sin radioapparat, han vet, att Sverige
legat långt Öfter utlandet både i fråga om omväxling och gedigenhet i radioprogrammen.

Här i Sverige är det väl ändå inte så, att det är brist på medel, som gör
att programmen icke äro så gedigna som de kunde vara; jag har tvärtom en
känsla av att utgifterna för radion skulle kunna nedskäras avsevärt, mera.
Herr Vougt klagade på att dessa utgifter blivit nedskurna, men härtill vill
jag svara, att visserligen har jag inte sett räkenskaperna för Radiotjänsts
verksamhet, men jag har talat med personer, som sett räkenskaperna i detalj,
och jag är bestämt övertygad örn att man skulle kunna avsevärt skära^ned
dessa utgifter ännu mera och ändå kunna hålla programmen på en hög ståndpunkt.
Vad är det för mening, att en gammal föreläsare i huvudstaden, en
person, som föreläst under ett stort antal år och har sina föreläsningar fixa
och färdiga, vad är det för mening i att han för en föreläsning, som varar 20,
25 minuter eller högst en halvtimme, skall få ett arvode, minst dubbelt så
stort, som han skulle få, örn han reste i landsorten och höll föreläsningar där,
som varade en hel timme? Det är inte nödvändigt, att därför att det flutit in
en massa pengar till Radiotjänst, dessa pengar skola användas pa detta sätt,
utan de kunna användas litet sparsammare, så att verksamheten kan göras
billigare. Det finnes så många hål att stoppa pengar i här i detta land för

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

Ang. radioverks amfie tens rationella ordnande m. m. (Forts.)
närvarande, och man kan peka på många håll, där de kunna användas, även
örn de icke skulle gå, som herr Vougt sade, till statskassan utan användas för
olika kulturella ändamål. Den användningen kan jag också vara med om,
men man bör icke tillåta att där samlas kring »sockerbiten» liksom flugor
kring honungskakan alla både kvalificerade och icke kvalificerade intressen,
som vilja vara med om att få något av det guld, som flyter in.

Nu säger man: Vad skola ni nå med denna utredning? Ja, den skall ju

vara förutsättningslös, och när den blir färdig och överlämnad till uppdragsgivaren,
Kungl. Maj:t, så blir ju Kungl. Majit i tillfälle att begagna sig av
de råd, som torde lämnas i denna utredning. Kungl. Maj :t kan därvid se till,
örn det kan befinnas nyttigt och nödigt, eller, som man brukar säga, »huruvida
och i vad mån» Radiotjänst bör läggas örn på ett eller annat sätt.

Jag går så långt, herr talman, att örn en utredning mot förmodan här skulle
avslås, så vill jag rikta en varm vädjan till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet, att han ändå ville taga i håll med en utredning
och se till, örn icke Radiotjänsts verksamhet kan läggas örn på en annan
bog än där den för närvarande befinner sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Endast en mycket kort replik till herr Mosesson.
Han har erkänt, att även han har intresse av att det i avlägsna bygder
i Norrland ordnas på ett bättre sätt i detta speciella hänseende. Örn det
förhåller sig så, och det vill jag inte betvivla, så tror jag, att han också skall
vilja erkänna, att man får en mycket större tyngd över en framställning i
sådant syfte, om denna kommer i form av en skrivelse från riksdagens båda
kamrar, än örn t. ex. några enskilda personer gå upp i en institution och lägga
fram ett sådant förslag. Ty i senare fallet kunna myndigheterna säga, att
den framställningen har dock varit prövad av riksdagens båda kamrar, men
blivit avslagen. Örn saken utvecklar sig så, skulle utsikterna för den som
vill göra något i detta avseende, bli betydligt mörkare.

Jag skulle från den utgångspunkten ytterligare vilja understryka, att det
är synnerligen önskligt, att särskilt den delen av utskottets utlåtande vinner
riksdagens bifall, och med anledning härav skall jag ännu en gång upprepa
mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Lithander, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet.

100

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Ang. indragning
av viss
personal vid
domänverket

m. m.

Äng. radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (Forts.)

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att lian funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Mosesson, vadan
namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 77 ja och 58 nej, varjämte 19 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 3.

Vidare förekom till behandling sammansatta banko- och jordbruksutskottets
utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning
av viss personal vid domänverket m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 mars 1933 dagtecknad proposition, nr 233, hade Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, framlagt förslag till indragning av viss personal
vid domänverket m. m.

Ifrågavarande proposition hade i vederbörliga delar hänvisats dels till bankoutskottet,
dels ock till jordbruksutskottet. Efter överenskommelse mellan
dessa utskott hade propositionen behandlats av sammansatt banko- och jordbruksutskott.

Till sistnämnda utskott hade vidare överlämnats följande i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 304 av herr N. J. Martin Svensson m. fl. och
II: 471 av herrar Bengtsson i Kullen och Gustafson i Kasenberg;

de ävenledes likalydande motionerna I: 312 av herrar Johan Johansson och
Per Gustafsson samt II: 483 av herrar Johanson i Hallagården och Gustafsson
i Lekåsa;

motionen II: 472 av herrar Lindberg i Umeå och Hage; samt

motionen II: 473 av herr Meyerhöffer m. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, i anledning av förevarande proposition samt motionerna
II: 472 och II: 473, måtte

I) besluta, att från och med den 1 januari 1934 skulle till indragningsstat
för domänverket utan tjänstgöringsskyldighet överflyttas följande antal ordinarie
befattningshavare vid domänverket, nämligen 2 Överjägmästare, 26 jägmästare,
3 skogstaxator^ 2 överjägmästarassistenter, 2 kontorsbiträden och
122 kronojägare; med rätt för Kungl. Majit att, i enlighet med av chefen för
jordbruksdepartementet till statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den
10 mars 1933 angivna riktlinjer för avskiljande av övertalig personal, meddela
beslut i avseende å vilka befattningshavare, som skulle överflyttas å indragningsstat; II)

godkänna följande grunder beträffande avlöningsförmåner för å indragningsstat
jämlikt I) uppförda befattningshavare:

1. Befattningshavare å indragningsstat äger åtnjuta avlöning med belopp,
som skulle hava vid överflyttningen till indragningsstat tillkommit honom med
tillämpning av den före den 1 januari 1921 gällande lönestaten för domänverket,
samt pensionsrätt enligt för domänverket före nämnda dag gällande
pensionsbestämmelser.

Därest befattningshavare, som överflyttats till indragningsstat mot åtnjutande
av avlöning enligt bestämmelserna i första stycket av detta moment, erhåller
annan ordinarie befattning å rikets, riksdagens eller kommuns stat,

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

101

Äng. indragning av viss1 personal vid domänverket m. m. (Forts.)
skall han vara skyldig att helt frånträda avlöningsförmånerna å indragningsstaten,
såvida de understiga eller äro lika med de nya avlöningsförmånerna,
samt, därest avlöningsförmånerna å indragningsstaten överstiga berörda nya
avlöningsförmåner, vidkännas mot de senare svarande avdrag.

2. Befattningshavare, som omedelbart före överflyttningen till indragningsstat
åtnjutit lön enligt det provisoriskt gällande avlöningsreglementet den 22
juni 1920 för tjänstemän vid domänverket, ina, därest han före den 1 december
1933 anmält sig villig att, med avstående av honom jämlikt mom. 1 första
stycket tillkommande avlöningsförmåner, underkasta sig de i andra, tredje och
fjärde styckena av detta moment angivna bestämmelser, åtnjuta lön enligt
nämnda provisoriska avlöningsreglemente samt pension enligt kungörelsen den
15 juni 1922 (nr 323) med bestämmelser för ordinarie tjänstemän vid domänverket
i fråga örn rätt till pension m. m. med däri sedermera gjorda ändringar,
dock att befattningshavare, som vid överflyttningen till indragningsstat åtnjutit
lön enligt någon av lönegrupperna A, B eller C, skall uppbära lön enligt
lönegrupp A, samt att befattningshavare, som vid nämnda överflyttning åtnjutit
lön enligt någon av lönegrupperna D, E, F eller G, skall uppbära lön
enligt lönegrupp B.

Befattningshavare, som erhåller allmän eller enskild tjänst, stadigvarande
uppdrag eller annan fast eller tillfällig arbetsanställning, är skyldig att, såvida
summan av avlöningsförmånerna å indragningsstaten och inkomsten av
den nya anställningen för visst kalenderår överstiger den avlöning befattningshavaren
omedelbart före överflyttning till indragningsstat åtnjutit, för
nämnda år avstå två tredjedelar av det överskjutande beloppet, dock högst avlöningsförmånerna
å indragningsstaten.

Befattningshavare, som erhåller uppdrag eller anställning, som nyss sagts,
är skyldig att omedelbart vid anställningens början till domänstyrelsen anmäla
förhållandet med angivande jämväl av den inkomst av anställning, som han
åtnjuter. I fråga om enskild arbetsanställning skall dock dylik skyldighet
föreligga endast för det fall, att inkomsten av sådan anställning, jämte inkomst
av annan arbetsanställning ävensom avlöningsförmånerna å indragningsstaten,
för visst kalenderår kan beräknas uppgå till sådant belopp, att avdrag
enligt bestämmelserna i nästföregående stycke skall äga rum. Befinnes anmälningspliktig
befattningshavare hava underlåtit att inom en månad efter utgången
av det kalenderår, under vilket anställningen tagit sin början, verkställa
sådan anmälan, må Kungl. Majit besluta, att befattningshavarens avlönings-
och pensionsförmåner å indragningsstaten skola utgå enligt före den
1 januari 1921 gällande bestämmelser.

Med inkomst av tjänst, uppdrag eller anställning förstås i detta sammanhang
avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar, bostad
eller annat, som utgått för tjänsten, med avdrag för direkta utgifter för
inkomstens förvärvande;

lil) a) medgiva, att å indragningsstat jämlikt I) överförd befattningshavare
finge, utan hinder av gällande bestämmelser beträffande beräkning av
tjänstår för rätt till pension, äga såsom tjänstår i nämnda hänseende tillgodoräkna
tid, varunder han tillhört indragningsstaten;

b) besluta, att , därest å indragningsstat uppförd befattningshavare erhölle
befattning, som vore förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt, han
skulle, så länge han vore uppförd å indragningsstaten, vara undantagen från
delaktighet i sagda pensionsanstalt;

IV) godkänna särskilda av utskottet föreslagna grunder i fråga örn ersättning
till icke ordinarie personal, som entledigades på grund av de under år
1932 vidtagna ändringarna i lagstiftningen rörande enskildas skogar i lapp -

102

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m

Äng. indragning av viss personal vid domänverket m. m. (Forts.)
markerna m. m., de ecklesiastika boställenas skogar samt häradsallmänningarna; V)

besluta, att antalet av vissa befattningar vid domänverket skulle från
den 1 januari 1984 bestämmas i enlighet med av utskottet framlagt förslag;

VI) bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de övergångsbestämmelser och
tillämpningsföreskrifter, som vid genomförande av ifrågavarande personalindragningar
vid domänverket kunde erfordras;

B) att motionerna 1:312 och 11:483 samt 11:472 och 11:473, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet i det föregående anfört
och hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

C) att motionerna 1:304 och 11:471 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Johansson i Uppmälby, Johan
Johansson, N. August Nilsson, Paulsen, Wikström och Gustafson i Vimmerby,
vilka yrkat,

A) att riksdagen, i anledning av förevarande proposition samt omförmälda
motioner 1:312 och 11:483 ävensom 11:472 och 11:473, måtte

I) —--(= utskottets förslag);

II) godkänna---befattningshavare:

1. Befattningshavare ---— avdrag.

2. Befattningshavare, som omedelbart före överflyttningen till indragningsstat
åtnjutit lön enligt det provisoriskt gällande avlöningsreglementet
den 22 juni 1920 för tjänstemän vid domänverket, må, därest han före den 1
december 1933 anmält sig villig att, med avstående av honom jämlikt mom. 1
första stycket tillkommande avlöningsförmåner, underkasta sig de i andra,
tredje och fjärde styckena av detta moment angivna bestämmelser, åtnjuta lön
enligt nämnda provisoriska avlöningsreglemente samt pension enligt kungörelsen
den 15 juni 1922 (nr 233) med bestämmelser för ordinarie tjänstemän
vid domänverket i fråga om rätt till pension m. m. med däri sedermera gjorda
ändringar, dock att lönen skall utgå enligt lönegrupp A.

Befattningshavare, som erhåller allmän eller enskild tjänst--— inkom stens

förvärvande;

III) ---(= utskottets förslag);

IV) — — — (— utskottets förslag);

V) — — — (= utskottets förslag);

VI) ---(== utskottets förslag);

B) — — — (= utskottets förslag); samt

C) ----(= utskottets förslag).

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Lindman: Herr förste vice talman! Jag vill gärna yttra några ord
i den fråga, som här föreligger, nämligen beträffande överförandet av ett stort
antal tjänstemän på domänverkets stat till indragningsstat eller till erhållande
av antingen förtidspension eller avskedsersättning.

Hela denna sak är ju resultatet av de indragningar, som lia måst göras
på grund av åtgärder från statens sida, åtgärder, på vilka tjänstemännen i
fråga naturligtvis icke i den ringaste mån kunnat utöva något inflytande. Anledningen
till denna personalminskning är ju, att vi under förra året beslutade
dels örn överförande av lappmarksskogarna till skogsvårdsstyrelserna, dels
att kyrkojordarna, prästskogarna, skulle överföras från domänverket till särskilda
organisationer och dels att det skulle ske på samma sätt med härads -

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

103

Ang. indragning av viss personal vid domänverket m. rn. (Forts.)
allmänningarna. Resultatet av dessa åtgärder se vi nu på detta område, i det
att, som utskottet säger, 165 tjänstemän bli övertaliga och skola indragas,
vilket naturligtvis kommer att kosta staten mycket pengar, såsom framgår av
utskottets betänkande.

Det är emellertid inte örn detta jag vill tala och inte örn de åtgärder, som
staten vidtagit under föregående år — örn den saken talade jag i fjol — utan
det är om det sätt, varpå man nu behandlat dessa tjänstemän, som jag här skulle
vilja yttra några ord.

Det förhåller sig nämligen, herr förste vice talman, på det sättet, att denna
personal är placerad på en tillfällig stat. Den ordinarie staten för domänpersonalen
daterar sig från 1907. År 1918 fingo dessa tjänstemän något
tillägg på de löner, som de då hade, men den egentliga tilläggsstaten daterar
sig från 1920, och den uppgjordes i samband med att de affärsdrivande verken
överhuvud fingo sina löner reglerade. Då fick även domänverkets personal en
lönereglering, men denna är tillfällig så tillvida, att den fastställes år från år.

Nu vill jag för kammarens ärade ledamöter tala om, vari skillnaden består
mellan dem, som stå på 1918 års lönestat, och dem, som stå på 1920 års stat;
denna skillnad är nämligen ganska betydelsefull för behandlingen av dessa
personer, när det gäller att lämna dem ersättning på indragningsstat. Om jag
t. ex. tager en ordinarie jägmästare, så blir skillnaden i ersättning å ena sidan,
om han står på 1918 års stat och förklarat sig vilja stå kvar på densamma, och,
å andra sidan, örn han förklarat sig villig att övergå på 1920 års stat på de
villkor, som staten nu skulle föreskriva enligt detta förslag, ungefär 45 %,
d. v. s. den som vill stå kvar på 1918 års tilläggsstat erhåller en indragningslön,
som är vida lägre, än örn han går över på 1920 års tilläggsstat. •— På samma
sätt antar jag det förhåller sig, när det gäller en kronojägare, fastän jag icke
varit i tillfälle att uträkna procenten för en sådan tjänsteman nu i afton. —
Emellertid, örn nu vederbörande tjänsteman önskar behålla sin lön på 1920
års stat, så måste han underkasta sig ett visst villkor. Han skall nämligen,
herr förste vice talman, vara villig att underskriva en förbindelse av ett slag,
som aldrig någonsin tidigare har förekommit, då ämbets- och tjänstemän överförts
på indragningsstat, således varken då det varit fråga om vissa militärers
övergång på indragningsstat åren 1925—1926, eller när det gällde kanslipersonalen
för ett antal år sedan. Vari består då detta villkor: Jo, det består
däri, att tjänsteman vid domänverket, som vill åtnjuta den högre lönen på indragningsstat,
skall förplikta sig, att om han erhåller en tjänst i staten eller
en enskild tjänst, anmäla detta. Örn det då befinnes, att den inkomst, han
erhåller av t. ex. denna enskilda tjänst, överstiger den lön han förut hade på sin
ordinarie tjänst, alltså innan han överflyttades på indragningsstat, så skall
han inbetala två tredjedelar av den överskjutande inkomsten till statsverket.

Det har, som jag sade, aldrig förut hänt, att något sådant föreskrivits, och
jag menar, att det är en ganska stor orättvisa, som man här begår mot en
personal, som dock plikttroget tjänat Kungl. Maj :t och kronan i många och
långa år; det är ju ordinarie tjänstemän det här är fråga om.

Men dessa bestämmelser för de ordinarie tjänstemännens vidkommande och
det villkor jag nu omnämnt äro icke det enda som i detta utlåtande framföres
för första gången, utan här uppstår den i allra högsta grad bekymmersamma
frågan, något som jag också i fjol pekade på då det gällde prästskogarna:
hur kommer det att gå med hela den stora icke-ordinarie personalen, alltså extra
ordinarie och extra? Därvid skall jag be att få lämna följande data. På grund
av att domänverkets omorganisation stått på dagordningen, jag tror sedan 1907,
med oupphörliga kommittéer och några beslut av riksdagen o. s. v. ■— det
var särskilt en motion, som försenade övergången till en ny organisation högst

104

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. in.

Äng. indragning av viss personal vid domänverket m. m. (Forts.)
betydligt •— ha befattningshavarna stått på tillfällig stat med det resultatet,
att en stor mängd befattningshavare, som annars skulle ha fått ordinarie tjänst,
icke ha fått sådan. Man har med andra ord vakanssatt en hel massa tjänster.
Denna vakanssättning har varit så stor, att den icke ordinarie personalen, herr
talman, f. n. uppgår till 55 % av hela antalet i domänverket anställda. 55 %
äro extra och extra ordinarie, under det att samtidigt vid de affärsdrivande
verken, som 1920 jämställdes med domänverket, motsvarande siffror äro, för
posten 13 %. för telegrafen 17 % och för järnvägen 6 %. Genom detta har en
stor del av dessa personer, jägmästare, extra jägmästare, kronojägare och extra
kronojägare, hindrats att komma på ordinarie tjänst, vilket de skulle ha gjort
under alla förhållanden, om organisationen genomförts tidigare.

Vad blir nu resultatet av detta? Utskottet har något omjusterat Kungl.
Maj:ts förslag, som innebar, att en extra eller extra ordinarie befattningshavare
skulle ha 40 levnadsår och 15 tjänsteår för att få förtidspension; utskottet förordar,
i sistnämnda avseende, att gränsen för rätt till förtidspension sättes vid
uppnådda 12 tjänsteår. Han erhåller då en förtidspension, som är mycket låg.
En person, som är 40 år gammal och tjänstgjort 12 år i domänverket, får sålunda,
om han är extra kronojägare, en förtidspension av 1,300 kronor, under
det att hans avlöning vid avskedet var 2,950 kronor. Han får sålunda, denna
extra kronojägare, mindre än hälften av avlöningen i pension. Men det är ej
endast de, som äro 40 år och ha tjänstgjort 12 år, som få det på det sättet; det
är även sådana, som äro 46, 47, 48 år och som ha ända upp till 12, 16, 18 tjänsteår,
som behandlas på samma sätt. Då frågar jag: Är det verkligen riktigt,

när staten förfar så med personalen i ett ämbetsverk, att en så stor del tvingas
att gå som extra och extra ordinarie, att staten då skall förtidspensionera deni
så? Mig förefaller det obilligt. Man skall besinna att här finnas personer ända
upp till 45 år och därutöver med familjer, vilka kanske ha skaffat sig egna
hem o. s. v., som det här gäller. Men för dem, som ej få förtidspension, som
ej kommit till 40 levnadsår och 12 tjänsteår, blir det så, att de få en avskedspenning,
en avskedsersättning, som enligt en bilaga till den kungl, propositionen
utgör t. ex. för en kronojägare nied 35 levnadsår och 6 till 7 effektiva tjänsteår
2,400 kronor jämte ett tillägg ett år senare örn 600 kronor, alltså 3,000
kronor. Årslönen var 2,400 kronor. En sådan person får alltså i ett för allt
något mera än årslönen. Innehar han mer än 9 tjänstgöringsår, skall avskedsersättningen
i regel utgå i form av livränta. Jag kan nämna, att en kronojägare,
som har 14 tjänsteår men ej uppnått 40 års ålder, får en livränta av
860 kronor, under det att hans avlöning vid avskedet var 2.800 kronor. Jag
undrar, herr talman, vad alla dessa jägmästare och kronojägare skola tänka
örn att de bli så behandlade just genom statens brist på vilja och förmåga att
giva en organisation åt verket och genom att man fråntager domänverket
vissa stora skogsområden, som de förut skött. Detta är enligt min mening ett
sätt att behandla personalen, som vi förut ej varit vana vid och som synes
obilligt.

Nu hade Kungl. Maj :t begärt, att man åtminstone skulle åt en del av dessa
personer bereda sysselsättning i skogsvårdsstyrelserna eller såsom stiftsjägmästare
och biträden åt dessa stiftsjägmästare. Man hade framlagt det förslaget,
men stiftsjägmästare och extra sådana äro redan i regel tillsatta, så
att det är ej mycket att tala örn. Men utskottet vill ej vara med därom för
skogsvårdsstyrelserna för hela riket, utan tillstyrker endast förslaget i
fråga örn skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs
län. Vid behandling av ansökningar till befattningar där skola sådana personer
äga företräde, som varit anställda i domänverket.

Jag har ej mycket att tillägga, herr talman. Jag har intet yrkande att

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

105

Ang. indragning av visä personal vid domänverket m. ra. (Forts.)
göra, ty etet är lönlöst. Utskottet är med på detta, med undantag av vissa
reservanter, som inte ens vilja vara med på förslaget utan vilja ytterligare
försämra förhållandena, i det de vilja göra ändring i det som står i punkten
A. mom. 2, där Kungl. Majit föreslagit, att sådana befattningshavare,
som vid överflyttningen åtnjuta lön enligt någon av lönegrupperna A, B eller
C, skola få lön enligt lönegrupp A samt befattningshavare, som haft lön enligt
någon av lönegrupperna D, E, F eller G, skola få lön enligt lönegrupp B.
Detta vilja reservanterna icke vara med örn utan säga, att samtliga dessa jägmästare
och kronojägare, som dragits in, ej skola få lön enligt annan lönegrupp
än A. Jag skulle kunna närmare utveckla, hurusom även i vissa andra
avseenden dessa tjänstemän äro sämre ställda, på grund av att deras avlöning
och deras lönegruppering är en annan än de affärsdrivande verkens, och
att de på grund därav få sämre pension än de eljest skulle ha fått, men jag
har ej rätt att besvära kammaren med det och har, herr talman, intet yrkande.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr förste vice
talman! Jag ber till en början att få uttala min tacksamhet mot utskottet
att det med så stor välvilja behandlat detta invecklade och ömtåliga spörsmål.
Utskottet har i allt väsentligt tillstyrkt den kungl, propositionen. Det
finnes ett par avsteg därifrån. I ett avseende har utskottet föreslagit en
något bättre ersättning åt de extra tjänstemännen än Kungl. Majit. Ändringen
är ej av så stor och genomgripande betydelse och jag finner för min del ingen
anledning att opponera mig mot densamma. På en annan punkt har utskottet
också gjort avsteg, och där gäller det närmast en stats finansiell fråga. Såsom
den föregående talaren påpekade, har Kungl. Maj :t föreslagit, att skogsvårdsstyrelserna
skulle vara skyldiga att taga viss hänsyn till att det blir övertalig
personal inom domänverket, för att man på en naturlig väg skulle kunna
nedbringa statens kostnader för den övertaliga personalen. Utskottet har ej
ansett nödigt att göra denna besparing. Under sådana omständigheter kan
det ju icke vara någon mening i att närmare ingå på frågan.

Att jag emellertid tog ordet så tidigt i denna debatt, som jag gjort,_ beror
på det anförande, som hållits av herr Lindman. Först och främst vill jag
gärna instämma med herr Lindman i, att det blivit en ganska svår situation
för domänverkets övertaliga tjänstemän genom statsmakternas ställning
till denna sak i föregående tid. Det är riktigt, att tjänstemännens ställning
varit och blir svag med anledning av att det aldrig blivit något avlöningsreglemente
fastställt, utan att man fått klara sig med ett provisoriskt avlöningsreglemente
under många år. Det är vidare också riktigt, att statsmakterna
genom några mindre hänsynsfulla beslut, som jag för min del i det
föregående mycket starkt bekämpat, lia åstadkommit, att statsverket tvingas
att betala lön åt ett stort antal människor, vilkas tjänster staten ej längre
kan i full utsträckning utnyttja. Det kan vara riktigt, vad herr Lindman
så långt anförde. Men när herr Lindman sedan vill påstå, att det föreliggande
förslaget skulle innebära en uppseendeväckande orättvisa mot den övertaliga
personalen, ber jag att få protestera. Herr Lindmans anmärkning
gällde till en början de ordinarie tjänstemännens ställning. I den kungl,
propositionen liksom i utskottets förslag har man gått med på, att örn en person,
som blir övertalig i domänverkets tjänst och kommer på indragningsstat,
får en inkomst av annan tjänst, allmän eller enskild, skall han vara
skyldig att avstå en del av den lön på indragningsstat, som staten medgiver.
Herr Lindman tycker, att detta är orilttvist, därför att det ej förut
skett. Men jag måste säga, att jag finner det i högsta grad rättvist och även

106

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. indragning av viss personal vid domänverket m. m. (Forts.)
nödvändigt, att staten förfar på det sättet. Herr Lindman pekade särskilt
på indragningarna vid militärväsendet och de förmåner, som där medgivits
den indragna personalen. Såvitt jag förstår, förmenade han, att man lämpligen
borde, förfara på samma sätt nu. Men är det ej månne så, att vi alla
haft en dålig erfarenhet av det olyckliga i den indragningspolitik, som skedde
år 1925 vid militärväsendet? Man avskedade en mängd människor, som tillerkändes
så gott som full lön utan någon egentlig tjänstgöringsskyldighet.
Man vet, hur de sedan kommo ut på arbetsmarknaden och konkurrerade med
andra och kunnat underbjuda dem på grund av att staten ger dem arbetsfri
inkomst. Vi veta, att det blivit kaos och oreda på arbetsmarknaden genom
dessa indragningar. Nu har staten här ett tillfälle att förfara på det sättet,
att staten säger: Så länge en ordinarie tjänsteman vid domänverket ej kan
användas i stadens tjänst och så länge han ej fått någon annan uppgift och
någon annan inkomst, skall han av staten få sin försörjning, som rättvist
kan vara med hänsyn till gängse praxis. Men örn en sådan tjänsteman lyckas
förskaffa sig arbete och inkomst på annat sätt, skall han endast erhålla en
del av den lönen. Jag tror, att det är ett tillvägagångssätt, mot vilket man
ur olika synpunkter ej kan anmärka något. Någon reell orättvisa kan jag
ej medge, att det i detta avseende vederfares tjänstemännen.

Sedan riktade herr Lindman en anmärkning mot det sätt, på vilket man
i propositionen behandlat de extra tjänstemännen. De ha ej fått full lön. De
ha fått en livränta, som oftast understiger hälften av den avlöning de åtnjutit,
och. man kan säga, att det blir svårt för dem. Men måste vi icke i
rättvisans intresse säga, att så pass bra, som staten här behandlar personer,
mot vilka staten ej Ilar juridisk skyldighet att ge någon ersättning, så pass
bra är det ingen företagare i landet, som behandlar sin personal. Hur många
människor med högre och lägre utbildning och lång erfarenhet från arbetet
ha ej under de gångna krisåren fått lämna sina befattning vid allehanda företag
utan att få någon hjälp till sin försörjning? Här är det så, att i detta
speciella fall träder staten till och ger åt alla, som få lämna sin anställning,
någon ersättning och söker ge dem möjlighet att komma över i ny sysselsättning
utan alltför stora umbäranden och svårigheter. Jag skall ej förneka,
att denna personal kommer i en svår ställning, och att det blir bedrövligt för
dem i mångå avseenden, men jag tror, att man icke får rättvisligen säga
annat än att, örn riksdagen bifaller det föreliggande förslaget, så har staten
gjort vad man rimligen kan begära, att staten skall göra.

Det finnes vid utskottets utlåtande fogad en reservation, som jag redan nu
ber att få sysselsätta mig litet med. I Kungl. Maj:ts förslag har upptagits
den bestämmelsen, att en ordinarie tjänsteman, som överföres på indragningsstat,
skall ha avlöning efter A-ort, örn han förut varit placerad på någon ort
tillhörande grupperna A—C, men örn han varit placerad på ort tillhörande någon
av grupperna D—G, skall han ha avlöning såsom för B-ort. Nu förmena
reservanterna, att detta är oriktigt. Man skall ej, när man för över personer
till indragningsstat, taga hänsyn till dyrortsgrupper. Den tjänsteman, som
ej har tjänstgöringsskyldighet, kan ju bosätta sig på billigaste ort, och följaktligen
finnes ingen anledning att ge kompensation för den tidigare dyrortsplaceringen.
Jag vill fästa uppmärksamheten på, att här föreligger ett alldeles,
speciellt förhållande. Det är så beträffande den högre personalen, att
man inom olika befattningar vid domänverket måste fordra mycket olika skicklighet,
trots att befattningarna äro av samma art. En revirförvaltare har kanske
ett revir, där hans uppgift praktiskt taget ej är annan än att sköta skogsvården,
att se till att det är god skogsvård och låta stämpla ut de träd, som
skola fällas, vilka sedan försäljas på kronoskogsauktion, och ingenting annat.

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

107

Ang. indragning av vissi personal vid domänverket m. m. (Forts.)
Det kari ej fordras lika mycket av en sådan revirförvaltare .sorn av en revirförvaltare,
vilken måste utöver skogsvården syssla med försäljning av alla revirets
produkter. Han måste nästan vara köpman och ha vissa affärstalanger.
Och det fordras ännu mera av en revirförvaltare, som är placerad i ett revir,
där det gäller att sköta, förutom skogarna, kanske ett sågverk. Han måste även
vara industriledare. Örn man nu hade på ett rationellt sätt ordnat saken, skulle
det naturligtvis ha varit så, att den revirförvaltare, av vilken det kräves minst,
skulle sättas i lägre lönegrad än de, av vilka det krävs mera. Och 1928 års
lönekommitté har ju också gjort förslag till en sådan placering, där man satt
vissa revirförvaltare i lönegrupp B 26, medan andra satts i lönegrupp B 27
eller B 28. Det har icke förekommit förut, utan då har man gjort så, att när
det gällt att bestämma dyrortsgrupperingen, har grupperingen icke skett enbart
med hänsyn till dyrort och kallort och ödebygdsort, utan man har i dyrortsgrupperingen
lagt in även tjänstens svårskötthet och alitsa givit de befattningshavare,
av vilka man krävt högre ansvar, en högre dyrortsplacering än de annars
skulle lia haft. Då måste jag säga, att det är rimligt, att en person, som
har blivit placerad i en befattning på grund av större skicklighet och blivit
ålagd ett större ansvar och på grund därav fått en något högre avlöning, även
i någon mån får behålla denna förmån, när han nu föres över på övergångsstat.
Hade t. ex. 1928 års lönekommittés betänkande varit genomfört, hade han fått
högre lön, därför att han varit placerad i högre dyrort. Nu kan man säga, att
det gäller ej för alla, utan att med Kungl. Maj:ts och utskottets förslag man
kan komma till att premiera en och annan som icke bort premieras. Men jag
säger: Är det ej bättre för att nå rättvisan, att man låter en och annan så att
säga ovärdig slinka med än att man utsätter andra personer för orättvisa.
Sedan kan man säga från reservanternas sida, att staten på grund av denna
dyrortsgruppering premierar kanske också ett stort antal kronojägare,_av vilka
man ej fordrar några särskilt höga kvalifikationer. Det kan vara riktigt. Men
vi skola komma ihåg, att de kronojägare, som det blir fråga örn att tilldela
lön enligt grupp B, de äro i största utsträckning tillfinnandes i Lappmarken.
Nu kan man säga, att de kunna flytta till A-ort. Men jag vill fråga: Var

har man närmaste A-ort i Lappmarken? Hur många mil behöva de flytta,
dessa människor, för att komma till A-ort. De skulle flytta från hela den
miljö, där de haft sin sysselsättning och som de vuxit in i, och planteras örn.
Jag tycker för min del, att det icke är riktigt att göra så, och därför menar
jag, att det föreligger skäl för. att dessa kronojägare, som tillhöra de högre
dyrortsgrupperna, få den lilla bättre placering, som ligger i deras placering i
B-ort i stället för A-ort.

Jag vill med detta, herr förste vice talman, rikta den uppmaningen till andra
kammaren att liksom första kammaren följa utskottets hemställan, till vilken
jag, herr talman, hemställer örn bifall.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr förste vice talman! Den sak, som vi

här behandla, är ju konsekvensen av de beslut, som riksdagen förut fattat.
Vi voro alla medvetna örn att det för statsverket skulle komma att draga rätt
stora kostnader, och att man icke skulle kunna komma ifrån att avveckla en
del av domänverkets övertaliga personal. Domänverkets personal har nu varit
utsatt för-att få sina uppgifter beskurna undan för undan. Man kan säga, att
svårigheterna inträdde redan år 1925, då dimensionslagen i allo upphävdes och
i kustlandet i Norrbottens och Västerbottens län infördes skogsvårdsstyrelsen.
Då vädjade man till skogsvårdsstyrelserna däruppe, att de skulle taga hänsyn
till och anställa av den överflödiga personalen. Det blev ingenting av, utan
det blev bara ett ringa fåtal, som fick någon anställning där. Det nu före -

108

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. indragning av viss personal vid domänverket m. m. (Forts.)
liggande förslaget är ju, som jag nyss sade, en konsekvens av de beslut, riksdagen
fattat, så att den saken är icke något att göra åt.

Utskottet Ilar ju, som här förut framhållits, i stort sett följt Kungl. Maj:ts
förslag. Herr Lindman och statsrådet påpekade, att då det gällt anställning
hos skogsvårdsstyrelserna, har utskottet icke i motiveringen gått in för att det
skulle givas företrädesrätt vid första ansökan åt domänstyrelsens övertaliga
personal. Jag tror icke, att det för närvarande finns just några platser inom
skogsvårdsstyrelserna med undantag av de skogsvårdsstyrelser, som övertagit
uppgiften att^ sköta lappmarksskogarna. De övriga skogsvårdsstyrelserna äro
under de nu rådande förhållandena överorganiserade, och man har mycket stora
svårigheter att bibehålla den personal man har, därför att under senare tider
skogsvårdsavgif terna _sjunkit för varje år. Det är endast under förutsättning
att det blir ett uppsving på trävarumarknaden, som det är möjligt att i framtiden
behålla de skogsvårdstjänstemän, som respektive skogsvårdsstyrelser lia.
Det är klart, att på det området har domänstyrelsens avskedade personal samma.
rätt att söka som andra, men utskottet har icke ansett, att de skogsvårdsstyrelser,
som icke övertagit några uppgifter från domänverket, skulle vara
pliktiga att i första hand anställa domänstyrelsens tjänstemän. Jag tror jag
vågar uttala, att den uppfattningen varit den rådande inom södra och mellersta
delarna inom riket, och även inom centralstyrelsen för skogsvårdsstyrelsernas
förbund har man varit enig örn att gå den vägen.

Den enda sak, som enighet icke rått örn helt och hållet, är ju vad statsrådet
talade örn, nämligen om vilken lönegrad de, som överföras på indragningsstat,
skola överföras till. Domänstyrelsen hade föreslagit, att lön skulle utgå efter
de lönegrupper, i vilka ifrågavarande befattningshavare befunno sig vid avgang
ifrån tjänsten. Det förslaget har icke tillstyrkts av någon myndighet.
Den myndighet, som Kungl. Majit följt, har varit statskontoret, som gått in
för den indelning, som Kungl. Majit här fastställt, nämligen att de indragna
tjänstemännen i grupperna A, B och C skola tillhöra A-grupp, och de, som
voro i de högre grupperna, skola tillhöra B-grupp. Jag vill då säga, att den
lönegruppering, som här föreslagits, är, som herr statsrådet mycket riktigt
anmärkte, icke en vanlig dyrortsgruppering, ty här ingår det andra moment
med vissa poäng. Bland annat nämnde statsrådet, att hänsyn tagits till, att
reviren vörö mer eller mindre svårskötta etc. Jag tycker det är riktigt, att
man tagit hänsyn till detta vid bedömande av en tjänstemans placering, så att
han fått åtnjuta högre avlöning än vad han skulle gjort, örn det bara tagits
hänsyn till dyrort.^ Men jag kan icke förstå, att när han avkopplas från tjänsten
och blir fri, så skall han ha en förmån, därför att han haft en högre avlöning,
emedan han varit på ett svårskött revir. Jag tror, att det vore riktigare,
om riksdagen ginge in för en princip.

Jag har förut i statsrevisionen förfäktat den meningen, att man skulle kunna
ha en enhetlig princip, nämligen att placera dem, som äro på övergångsstat
i A-grupp. Nu säger man, att de kunna icke alla resa till billigare orter
och bosätta sig där. Ja, det är riktigt, det kanske de inte kunna, men de ha
sin lön utan att behöva tjänstgöra. Man kan inte fullt jämställa dem med de
militärer, som sattes på indragningsstat år 1925, ty militärerna hade i alla fall
en viss tjänstgöringsskyldighet, men här föreligger ingen tjänstgöringsskyldighet.
Utskottet har i ett annat avseende luckrat upp Kungl. Maj :ts förslag
i så måtto, att utskottet sagt, att örn de kunna skaffa sig en tillfällig inkomst,
och inkomsten icke överstiger den lön, de hade förut, skall den deklarationsplikt.
som enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle åligga dem, borttagas. Kungl.
Maj :t har föreslagit, att vederbörande tjänstemän skulle vara skyldiga att

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

109

Äng. indragning av viss personal vid domänverket m. m. (Forts.)
göra anmälan inom tre månader, örn de tjänat något vid sidan av sin lön på
mdragningsstat. Utskottet har föreslagit, att anmälningsskyldighet endast
skall föreligga, om totalinkomsten för år räknat uppgår till sådant belopp,
att tjänstemannen är skyldig avstå viss del av sin lön. Anmälan skall göras
inom en månad.

Själva det belopp, som det här gäller, är ju inte så förfärligt stort. Efter
de utredningar, som vi gjort i utskottet rör det sig örn 10,000 kronor per år,
och det är ju inte mycket att tvista örn, alldenstund det skall delas mellan
kyrkofonden och staten. Kyrkofonden skall svara för dem, som blivit övertaliga
genom att prästskogarna tagas ifrån domänverket, och staten skall
svara för den del, som faller på lappmarksskogarna och på häradsallmänningarna,
men för mig har det gällt själva principen. Man måste betänka, att
dessa personer, som överföras på övergångsstat, bliva fria från allt arbete
och icke behöva ägna sig åt statliga uppgifter, ifall de icke vilja. En person,
som blivit uppförd på indragningsstat, får ju behålla en del av lönen, och
frågan örn avstående av löneförmåner kommer först upp när hans inkomst
vid sidan av den lön, han har på indragningsstat, kommer över vad han hade
i lön, när han tjänstgjorde. Jag tror, att man får vara försiktig här,_ty det
kan bliva en tendens att önska sig på övergångsstat. Det är ju svårt för
dem, som bliva tvångsförflyttade, men jag tror i alla fall, att det sker icke
någon orättvisa, örn man går på den linje, som reservanterna föreslagit.

Vad sedan gäller den extra personalen, så måste jag säga, att de extra stå
nog mycket sämre till, därför att befordringsmöjligheterna varit, nästan inga
i verket under de senare åren. Men såvitt jag kunnat finna, har ju staten där
åtminstone sträckt sig så långt, som man kan begära, därför att de lia ju formellt
icke haft någon rätt att kräva ersättning av staten. Statsmakterna lia
dock ansett, att man icke borde lämna dem alldeles utan ersättning, och det
har också utskottet gått med på, och utskottet har åtminstone på en punkt
försökt att bättra på vad Kungl. Maj:t föreslagit, nämligen genom att sätta
ned tiden för rätt till förtidspensionering till 12 tjänsteår från av Kungl. Maj:t
föreslagna 15 tjänsteår.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla tiden. Jag vet ju, att det är lönlöst
att få reservationen igenom, särskilt efter det beslut, första kammaren
fattat, men jag anser mig i alla fall böra yrka bifall till den av mig m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Lindman förvånade sig över, att vi

reservanter ville sätta de ordinarie tjänstemän, som skola överföras pa indragningsstat
på lön efter A-ort, och det lät på honom, som örn han ville förmå
kammarens ledamöter att tro, att vi ville helt och hållet svälta ut dem.
Jag har begärt ordet för att upplysa kammarens ledamöter örn att det icke
är så farligt med den saken. De löner, dessa människor få, när de överflyttas
till A-ort, äro icke sådana, att de behöva beklaga sig. Jag kan. nämna, att
en Överjägmästare har 8,580 kronor, en jägmästare 7,140 kronor, en skogstaxator
5,160 kronor, en överjägmästareassistent 4,860 kronor och en kronojägare
2,460 kronor, när de bliva överflyttade till A-ort. Tycka herrarna verkligen
det är löner att beklaga sig över, när man icke behöver göra den ringaste nytta
för dem? De tjänstemän, som överflyttas på indragningsstat, behöva icke
göra något annat än kvittera ut sina löner, och de få bo var som helst i detta
land. De borde vara mycket tacksamma att få uppbära en sådan lön från
statsverket under sia återstående levnad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Ilo

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Ang. en
omorganisation
av sjömanshusens

arbetsuppgifter.

Äng. indragning av viss personal vid domänverket m. m. (Forts.)

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

§ 4.

Aud härefter skedd föredragning av sammansatta banko- och jordbruksutskottets
utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
förlängd giltighetstid för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 5.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av väckt motion angående
en omorganisation av sjömanshusens arbetsuppgifter.

I en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 299, hade herr Lindberg i Stockholm to. fl. föreslagit, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning
angående överförandet av en del av sjömanshusens arbetsuppgifter samt all
arbetsförmedling för sjöfolk till arbetsförmedlingen för sjömansyrket och upprättande
av ett centralregister.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation utan angivet yrkande avgivits av herr Lindberg i
Stockholm.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman, mina damer och herrar! Den

motion, som undertecknad med flera väckt angående omorganisation av sjömanshusen,
har av utskottet blivit avslagen, med en mycket välvillig motivering.
. Utskottets majoritet har ansett, att frågan om sjömanshusens omorganisation
snarast bör bringas till sin lösning. Utskottet beklagar också, att
denna fråga ej kunnat lösas, trots att 18 år förflutit sedan riksdagen tog initiativ
till en utredning av densamma.

Närmaste anledningen till att utskottets majoritet icke ansett sig böra tillstyrka
kravet på en skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan örn utredning
angående möjligheterna för att överföra en del av sjömanshusens nuvarande
arbetsuppgifter till arbetsförmedlingarna, torde vara att söka i det förhållandet,
att de tillfrågade ämbetsverken — socialstyrelsen och kungl, kommerT
kollegium — icke ansett sig kunna tillstyrka utredningskravet. De båda ämbetsverken
ha avstyrkt denna framställan under hänvisning till att båda frågorna,
sjömanspensionering och sjömanshusens omorganisation, böra lösas i ett
sammanhang.

De flesta sjömanshusdirektionerna ha också genom kungl, kommerskollegium
givits tillfälle yttra sig över motionen och så gott som samtliga ha avstyrkt
att omorganisationsfrågan kommer upp till utredning. Svenska maskinbefädsförbundet
och manskapsorganisationerna ha däremot tillstyrkt motionen.
Att sjömanshusdirektionerna skulle avstyrka förslaget var ett på förhand
känt förhållande. Man måste ju förstå, att dessa direktioner icke önska,
att sjömanshusinstitutionen upphör att finnas till. Något större intresse

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

lil

Atif/, en omorganisation av sjömanshusens arbetsuppgifter. (Forts.)
för att den skall finnas kvar kunna de heller icke ha, mera än möjligtvis lokalpatriotiskt
eller rent egoistiskt sådant. De argument, som direktionerna framfört,
vittna örn att man i sak icke haft så mycket att invända. Visserligen
har en del av direktionerna sökt prestera godtagbara bevis för att sjömanshusinstitutionen
är — på grund av den nytta samhällets olika institutioner ha av
densamma ■— nödvändig och i viss mån även oersättbar, men granskar man
dessa bevis litet närmare, skall man finna, att de i själva verket äro uppkonstruerade.
Som exempel kan nämnas, att ett par sjömanshus skaffat sig intyg
från kommunala myndigheter om att sjömanshusen ur kommunernas synpunkt
äro värdefulla, därför att de stå till tjänst med upplysningar om var
försumliga barnafäder, skatteskolkare m. fl. finnas, och att kommunerna härigenom
haft ganska lätt för att avkräva de försumliga de belopp, de häftat i
skuld för. Dessa uppgifter kunna emellertid de kommunala myndigheterna
redan nu lika lätt erhålla på arbetsförmedlingarna, varför detta skäl för bibehållande
av sjömanshusen är ganska vagt och betydelselöst. Lika är förhållandet
med en hel del av de övriga motiven. I sak har man egentligen icke
kunnat angripa motionen utan har den strängt taget stått sig inför den kritik,
man försökt att konstruera mot det förslag örn omorganisation, vartill motionen
syftar. Man har också gjort den invändningen, vilken skulle kunna vara
den starkaste, att det icke skulle finnas samma möjlighet för ett centralregister
som för sjömanshusen, att hålla reda på en så rörlig kår som sjömanskåren.
Gent emot detta påstående vill jag endast framhålla, att det måste finnas större
möjlighet för ett centralregister att sköta denna — örn man så får kalla den.—
sjömansbokföring, än vad det kan vara för de nuvarande till antalet 47 olika
och var för sig suveräna mönstrings- eller sjömanshus.

Visserligen komme ett sådant centralregister att bli belastat med en hel
del icke aktiva sjömän, men denna olägenhet vidlåder ju även sjömanshusens
nuvarande register. Dessutom tillkommer en omständighet till favör för centralregistret,
som bör beaktas, och det är, att centralregistret redan från början
måste införa ett modernt registreringssystem, vilket åstadkommer bättre
och effektivare kontroll över sjömännen.

Ett annat skäl, som framhållits, och vilket skäl även tidigare framförts,
är det, att sjömanshusombudsmännen skulle lia en mycket stor uppgift att
fylla som medlare i tvister mellan besättning och befäl. Man har tidigare
mycket starkt framhållit, att sjömanshusombudsmännen, varit särskilt skickade
för denna uppgift, enär ombudsmännen i regel själva tjänstgjort till
sjöss som befälhavare eller styrmän, och av denna anledning äro väl förtrogna
med yrket. Deras sakkunskap som sjömän kan givetvis icke bestridas,
men däremot må det vara tillåtet att betvivla sjömanshusombudsmännens kompetens
som medlare i tvister mellan befäl och besättning, enär de sakna juridisk
sakkunskap. De sjömanshusombudsmän, som på ett opartiskt sätt .kunnat
handhava denna angelägenhet, äro tyvärr snart räknade, därom vittna
alla de processer, som sjöfolket under de senaste åren måst väcka vid landets
olika domstolar. Många av dessa äro förda efter det att en sjömanshusombudsman
avkunnat sin dom, och många, ja de flesta av dessa processer lia
vunnits av kärandeparten sjömannen, efter det han tidigare fått. sitt krav
avslaget vid ett sjömanshus. Sjöfolket, som ju ändå äro de, som i viss mån
få underhålla sjömanshusen, kan aldrig erkänna sjömanshusombudsmännen
som rättvisa domare i tvistemål, och av denna anledning bör talet örn att sjömanshusen
här ha någon mission att fylla helt kunna lämnas ur. räkningen.
Sjömansorganisationerna taga årligen ut stora summor från rederierna, summor,
som rätteligen bort tilldömas sjömännen redan vid avmönstringarna, men
sorn’ icke blivit tillerkända dem tack vare sjömanshusombudsmännens oför -

112

Nr 42.

Lördagen deli 27 maj e. m.

Äng. en omorganisation av sjömanshusens arbetsuppgifter. (Forts.)
måga att på ett opartiskt sätt döma i de förevarande fallen. Med detta skall
eller vill jag icke lia sagt, att sjömanshusombudsmännen med vett och vilja
skulle fråndöma en man hans rätt, utan vill jag endast bevisa, att det icke
finnes någon möjlighet för en sjömanshusombudsman att vara opartisk. Det
finnes heller ingen möjlighet för sjömanshusombudsmännen att vid en avmönstring,
som många gånger måste verkställas ganska hastigt, granska alla
de uppgifter, som lämnas. Man kan icke begära, att en man, som skall döma
i ibland ganska stora och omfattande tvister, skall kunna tränga in i problemet
på några korta minuter och avfatta en rättvis dom. Detta borde sjömanshusdirektionerna
och sjömanshusombudsmännen veta, varför påståendet,
att sjömanshusombudsmännen ha en stor uppgift att fylla som medlare i tvister
icke borde ha framkastats i bestämd form.

I rättvisans intresse borde man också lia rätt att kräva att det i frågor av
hithörande slag toges en smula mindre hänsyn till vad ämbetsverken och sjömanshusinstitutionen
själva ha att säga och större hänsyn till vad menige
man och befäl tycka och tänka. Här verkar det så som om det tages allt för
stor hänsyn till ämbetsverkens utsago, och man kan icke helt fritaga sig från
den uppfattningen, att ämbetsverken fungera som bromsband på utvecklingen.
Man torde också gott kunna påstå att sjömanshusinstitutionen överlevt
sig själv.

Denna institution inrättades år 1748 som en välfärdsinstitution för sjömännen,
men har den sedermera övergått till att bli en halvstatlig inrättning. De
ursprungliga uppgifter, som sjömanshusen skulle ha att fylla, ha tid efter
annan ändrats eller ha nya uppgifter kommit till. Sålunda har man fråntagit
sjömanshusen deras uppgift att skaffa sjöfolket platser, man har också
inrättat en handelsflottans pensionsanstalt, vilken anstalt även tagit till sig
en del uppgifter, som sjömanshusen tidigare haft eller borde ha haft hand örn.
Av denna anledning synes det mig vara omotiverat, att man sammankopplat
sjömanshusens omorganisation med frågan örn sjömanspensioneringen. Sjömanshusen
ha egentligen inget intresse av att pensioneringsfrågan bringas till
sin lösning, i varje fall icke så länge som en omorganisation av sjömanshusen
är vilande i avvaktan på denna pensionering. Det faller av sig självt,, att
sjömanshusens intressen i stället måste inrikta sig på att pensioneringsfrågans
lösning fördröjes så länge som möjligt, helst som man nu även fått fram en
ny fråga på dagordningen, nämligen frågan örn sjömanshustjänstemännens
pensionering, en fråga som man givetvis också önskar löst innan omorganisationen
blir ett faktum.

Då nu utskottet och då även ämbetsverken i denna fråga skjutit pensioneringsfrågan
i förgrunden och använt sig av denna fråga för att avstyrka motionen,
må det tillåtas mig att även med några ord beröra densamma.

Sjöfolkets pensioneringsfråga är ingen ny fråga. Den har varit föremål
för behandling vid åtskilliga tillfällen. I dess modernaste form daterar den
sig från 1919, då herrar Thore och Olsson i Kullenbergstorp väckte en motion
i denna kammare, som resulterade i att Kungl. Maj :t uppdrog åt skeppstjänstkommitterade
att utreda frågan örn en förbättrad sjömanspensionering.
Vid denna tidpunkt hade man klart för sig, att sjöfolket ändå var till nytta
för landet och att det kunde vara nödvändigt att bevara det svenska sjöfolket
åt den svenska handelsflottan. Man ansåg förmodligen också, att man var
skyldig dem en honnör, som med dödsförakt vågat livet för att till Sverige
hemföra alla de alster, som under kriget voro nödvändiga för att nationen
icke skulle gå under. Man tänkte måhända också på alla dem, som offrat
livet på haven, alla dem som omkommit vid torpederingar, minsprängningar
eller blivit nedskjutna vid strider mellan fientliga flottor. På den tiden, när

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

113

Ang. en omorganisation av sjömanshusens arbetsuppgifter. (Forts.)
de svenska tidningarna så gott som varje dag kunde meddela någon jobspost
från haven, meddela örn någon ny fartygskatastrof, då var det många inom
nationen som tänkte och lovade, att sjöfolket på ett eller annat sätt skulle få
sin lön för sitt uppoffrande arbete. Man skrev rörande skildringar i pressen
örn sjömännens lidanden, och man hade också många tröstens ord att säga till
alla de förtvivlade mödrar, hustrur, barn och andra sjömännen närstående anförvanter,
som förgäves väntade på något livstecken från de i fredligt värv
stadda hjältarna. Man väntade litet var, att den svenska staten skulle göra
något för sjömännen, så snart som världskriget var över och man hunnit tänka
över vad man skulle kunna göra för dem i gengäld. Så kom budskapet örn
att det skulle införas en effektiv pensionering av sjömännen, ett budskap som
hälsades med glädje av mången sjöman.

De flesta, som sysslade med denna fråga, voro på det klara med att införandet
av ett förbättrat pensionsväsende för sjömännen skulle komma att
kosta staten åtskilligt med pengar, men man hoppades, att denna fråga ändock
skulle kunna ordnas. De flesta voro medvetna om att staten förtjänat
åtskilliga miljoner kronor på krigsriskförsäkringen, och man ansåg det vara
helt naturligt, att åtminstone ett 20-tal av dessa miljoner skulle läggas som
en grundplåt till den nya försäkringen. Pengarna användes emellertid till
andra ändamål. Bränslekommissionen hade gått med förlust, och hit vandrade
dessa penningar som sjöfolket hoppats på, och därmed var den förhoppningen
grusad.

Utredningskvarnen malde emellertid vidare och till slut avgav skeppstjänstkommitterade
sitt betänkande, men mera blev det icke. Tiden har gått, fred
blivit sluten och minnet av krigets alla fasor har förbleknat och sjömännens
uppoffrande arbete har blivit glömt, överskuggat av andra problem. År 1923
hade skeppstjänstkommitterade sitt utlåtande färdigt, och år 1925 hade en
hel del olika korporationer yttrat sig över detsamma. Med detta föll frågan
i glömskans hav till år 1929, då den åter väcktes till liv och remitterades till
en ny utredningskommitté, där den ännu ligger i avvaktan på att någonting
skall hända. Med det att sjömanspensioneringsfrågan överlämnats till 1928
års pensioneringssakkunniga har man lyckats att inbinda densamma på ett
sätt, som gör, att den icke inom den närmaste tiden kan komma fram till ett
avgörande. Denna sista kommitté kan icke taga upp frågan till avgörande
förrän de äro färdiga med sin revision av den allmänna försäkringen.. Frågan
har emellertid hamnat på ett ställe, så att man alltid kan hänvisa Till
var den finnes och så att man alltid kan få veta att den ligger under utredning.
I likhet med utskottets majoritet skulle jag vilja hemställa, att åtgärder
snarast vidtagas för att påskynda frågans lösning.

I detta sammanhang bör det kanske framhållas, att det under år 1918 på
privat initiativ tillkom eller bildades en fond benämnd »Nationalfonden för
Sjökrigets offer». Denna fond samlade på frivillighetens väg in en hel del
penningar, vilka skulle användas och använts dels till understöd åt dem, sorn
blivit invalider, samt till understöd till de omkomnas anhöriga, dels även till
resandet av ett minnesmärke över dem, som blivit kvar i havets namnlösa
grav. För att visa vilket intresse man då hyste för sjöfolket tillåter jag mig
att citera det upprop, som 1918 utsändes till Sveriges folk:

»För en stor del av vårt lands befolkning ha de gångna krigsåren varit en
tid av umbäranden och lidanden, men alla hava vi dock förskonats från den
näst krigets fasor största olycka, som kan drabba ett folk — hungersnöden.
Härför står nationen främst i tacksamhetsskuld hos dem, som med trofast
pliktuppfyllelse och ädelt mannamod trotsat krigets faror flir att halla landets
tillförselvägar öppna och bringa hem de förnödenheter, med vilka vi kun Andra

kammarens protokoll 1933. Nr 8

114

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. en omorganisation av sjömanshusens arbetsuppgifter. (Forts.)
na bekämpa hunger och arbetslöshet. — Då andra yrkesklasser trygga till liv
och lem kunnat arbeta på mildrandet av krigets verkningar, har vårt sjöfolk
med livet som insats på havets farofyllda valplats fullföljt sitt fredliga värv.
— Många ha sedan deras fartyg fallit offer för torpeder eller minor lämnats
i livbåtarna åt sitt öde mitt ute på havet, dömda till en ojämn kamp mot
storm och sjö, mot hunger, köld och skeppsbrottets lidanden. Många ha för
alltid stannat kvar där ute, stupade på sin post.

Sverige har förut ärat sina hjältar genom resandet av minnesvårdar, som
till kommande släkten burit vittnesbörd örn deras ädla gärningar för fosterlandet.
Det höves förvisso vårt folk att även skapa ett varaktigt minne åt
våra sjömäns hjältmodiga kamp, en ärestod åt de tappra svenskar, som vila i
havets namnlösa grav. Art och form av en sådan minnesvård må överlämnas
åt tävlan mellan våra konstnärer; dock torde lämpligen på vårdens sockel böra
angivas namnen å samtliga sjömän, som genom krigshändelser gått förlorade,
och sådana anordningar vidtagas, att de avlidnas anhöriga och vänner vid vården
kunna bringa sin hyllningsgärd åt de bortgångna.

Vi vädja härmed till hela den svenska allmänheten och i första rummet till
sjöfartens, handelns och industriens målsmän att bidraga till bildandet av en
nationalfond för resande av en dylik minnesvård och för beredande av understöd
åt sjökrigets offer, invalider samt anhöriga till bortgångna sjömän.»

Detta upprop var undertecknat av flera aktade svenskar, och som ett bevis
för att denna vädjan icke förklingade ohörd kan nämnas, att minnesvården
nu är rest och att en stor del invalider och anhöriga till bortgångna sjömän erhållit
ersättningar från denna fond. Minnesvården, som rests utanför sjöfartsmuseet
i Göteborg, är ett vackert och värdigt minnesmärke, och om detta
är icke annat än gott att säga. Enda felet, som vidlåder detsamma, är, att
det icke förmår giva bröd åt ålderstigna och hungrande sjömän, sjömän som
voro med under det stora kriget och vilka hoppats, att som lön för sina mödor
kunna påräkna en någorlunda bekymmerslös ålderdom. Minnesmärket kan,
förutom vad det är avsett till, utgöra en påminnelse till alla dem, som ännu
icke gjort vad de bort göra för sjömännen, och det kan kanske tjäna som en
erinran till statsmakterna, att pensioneringsfrågan snarast bör lösas.

Under hänvisning till vad ovan framhållits hemställer jag till kammaren a,tt
bifalla det av mig i motionen ställda yrkandet, därigenom medverkande till
att frågan örn sjömanshusens omorganisation föres bort från sammanhanget
med pensioneringsfrågan. Det är nämligen min och mångas bestämda övertygelse,
att dessa båda frågor endast skulle må väl av att skiljas från varandra.
Det är också möjligt, att örn frågan örn sjömanshusens omorganisation
blir löst för sig, pensioneringsfrågan lättare skall kunna bringas till sin lösning.
Yi böra komma ihåg, att tider kunna komma, då nationen åter kan komma
i ett läge liknande det under världskriget. Då kan det vara av vikt att åt sjömännen
ha åstadkommit något, som gör, att de tänka och känna med landets
övriga invånare. Sjömännen har länge känt sig som samhällets styvbarn, en
känsla som gör att de betrakta sig som utstötta ur den stora gemenskapen.
Man får under sådana förhållanden icke förvåna sig över örn de en vacker
dag, då fara hotar, skulle komma att säga: »Ni har icke hjälpt oss, varför
skola vi då hjälpa er?»

Samtidigt som jag instämmer i utskottets uttalade förhoppning örn att sjömännens
pensionsfråga bringas till sin lösning med det snaraste, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till min motion örn sjömanshusens omorganisation.

Herr Larsson: Herr förste vice talman! Då jag deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende, ber jag att få säga några ord.

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

115

Ang. en omorganisation av sjömanshusens arbetsuppgifter. (Forts.)

Av de yttranden, som utskottet infordrat från sakkunnigt håll, framgår, att
det icke kan vara klokt att för närvarande bifalla motionärernas framställning.
Såväl kommerskollegium som socialstyrelsen, Sveriges redareförening,
Sveriges segelfartygsförening, Sveriges fartygsbefälsförening och direktionerna
för sjömanshusen anse, att motionen icke nu bör föranleda någon åtgärd.
Den av motionärerna upptagna frågan är ganska komplicerad, då den sammanhänger
med sjömännens pensioneringsfråga, vilket spörsmål först bör utredas.
Utskottet har därför för sin del ansett, att det utredningsarbete, som
länge pågått i förevarande hänseende, måtte påskyndas, och först därefter
är det enligt utskottets mening lämpligt att till prövning upptaga det spörsmål,
som åsyftas i motionen. Jag vill också ge till känna, att såvitt jag har
kunnat finna, har inom utskottet, örn man undantar motionären, endast den
meningen gjort sig gällande, att man för närvarande gör klokt i att icke biträda
motionen.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr förste
vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på avslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna, föredrogs
konstitutionsutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 23 § i lagen den 20 juni 1924
om landsting; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

tering och
upphörd av
landstingsmedel.

Härpå upptogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande, nr 35, i Äng. ersättanledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn er- f6r ***■
sättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats en av Kungl. Maj :t
till riksdagen avlåten proposition, nr 151, i vad den avsåge förslag till förordning
örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel. Uti
propositionen hade Kungl. Majit under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden den 17 februari 1933, såvitt
nu vore ifråga, föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogat förslag till
förordning om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de i anledning
av propositionen väckta, likalydande motionerna I: 272 av herr Anton Pettersson
och 11:451 av herr Olsson i Mora m. fl.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke kunnat i oförändrat skick antagas, för sin del ville antaga i utlåtandet
intaget förslag till förordning örn ersättning för debitering och uppbörd
av landstingsmedel; samt

2) att de i ämnet väckta motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

116

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. ersättning för debitering och uppbörd av landsting smedel. (Forts.)

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Reuterskiöld, Källman, Ehrnberg,
Johansson-!)öhr, Gustafson i Kasenberg, Olsson i Mora, Lundqvist i
Rotebro, Eriksson i Toftered och Ström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag icke kunnat
oförändrat antagas, i anledning därav och av de framförda motionerna måtte
för sin del antaga i reservationen intaget förslag till förordning örn ersättning
för debitering och uppbörd av landstingsmedel; samt

2) att de i ämnet väckta motionerna måtte härigenom anses besvarade.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Ström: Herr talman! Vid förra årets riksdag beslutade kammaren i

anledning av ett förslag från statsutskottet att skriva till Kungl. Maj :t med
begäran att till årets riksdag få ett förslag örn sänkta provisioner till de häradsskrivare,
som utföra arbetet att utskriva debetsedlar. Ett sådant förslag har
också framlagts i år men går betydligt utöver vad som begärdes av förra årets
riksdag. De procentsatser, som då begärdes av riksdagen, voro 0.8, 0.4, 0.2 och
0.1. I den kungl, propositionen har man accepterat högre procentsatser. Man
har nämligen tagit de procentsatser, som häradsskrivarna själva ansett vara
rimliga. Man måste ju säga, att i dessa tider är det rätt ovanligt, att de,
som utföra ett arbete, själva få bestämma vad som skall vara rimlig betalning
för detsamma.

När frågan behandlades i utskottet, ansåg man också på rätt många håll,
att propositionen innehöll alltför höga procentsatser. Det framgår också av en
undersökning, som gjordes, att de inkomster, häradsskrivarna ha, äro orimligt
höga. Någon lämnade exempelvis den uppgiften, att i ett vägdistrikt, där
det skulle kosta 3,500 kronor att få debetsedlarna utskrivna genom häradsskrivaren,
hade man försökt sig på att låta ordföranden göra det själv, vilket
i stället hade dragit en kostnad på omkring 800 kronor. Redan ett sådant exempel
visar ju, att det måste vara för mycket betalt för det arbete, som häradsskrivarna
lia. Hur orimlig den nuvarande anordningen är framgår också därav,
att i tre olika fögderier med omkring 13,000 debetsedlar har i det första häradsskrivaren
haft 2,000 kronor i ersättning, i det andra 3,100 kronor och i det tredje
6,200 kronor. Ätt godkänna betalningsgrunder, som verka så orimligt, torde
icke vara lämpligt, i all synnerhet som dessa skatter undan för undan ökas.
Såväl landstingsskatten som vägskatten har ju ökats mycket kraftigt sedan
1922. I och med att dessa skatter ökas, få ju också häradsskrivarna automatiskt
större ersättning och högre inkomster. Det kan ju icke vara rimligt och
riktigt, att man på detta sätt vegeterar på de ökade skatter, som pressa landsbygdens
skattedragare på sätt, som tidigare har omtalats här i kammaren.

Det är med utgångspunkt härifrån, som en del av utskottets ledamöter från
olika partier ha förenat sig i en reservation med yrkande örn lägre ersättning
åt dessa häradsskrivare än som har föreslagits i den kungl, propositionen. Jag
kan omtala, att denna reservation har tagits av första kammaren med rätt stor
majoritet, och jag tror också, att denna kammare gjorde klokt uti att taga
reservationen.

Jag skall därför för min del, herr talman, be att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Då herr Ström refererade föregående
års riksdagsskrivelse och den kungl, propositionens förslag, refererade
herr Ström endast hälften av den sanning han borde ha refererat i sin helhet.

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

117

Äng. ersättning för debitering och uppbörd av landsting smedel. (Forts.)
Det är alldeles riktigt, att vad Kungl. Maj :t i sin proposition föreslagit rörande
provisionen för debitering av landstingsskatten icke sammanfaller med vad riksdagen
begärde. Men ser man på de inkomster, som häradsskrivarna skulle erhålla
enligt Kungl. Maj :ts förslag, sammanfaller detta tämligen väl med riksdagens
skrivelse. Det är nämligen så — och detta förteg herr Ström — att
Kungl. Majit förutom sänkning av provisionerna för debitering av landstingsmedel
och vägmedel också föreslagit betydande sänkningar av andra ersättningar
till häradsskrivarna, en fråga, som vi emellertid inte här ha att behandla nu utan
som statsutskottet för närvarande förbereder. Därest riksdagen skulle komma
att bifalla reservanternas förslag — det vill säga, örn även andra kammaren
skulle komma, att följa denna linje — är det icke alldeles säkert, att häradsskrivarna
därigenom skulle komma att få en mindre avlöning än de skulle få,
därest utskottsmajoritetens och Kungl. Maj:ts förslag godtages. Detta beror
på vad statsutskottet kommer att föreslå rörande övriga ersättningar till häradsskrivama,
och vad riksdagen med anledning av statsutskottets förslag
kommer att besluta, och det kan hända, att ett bifall till reservationen endast
innebär, att riksdagen på ett senare stadium nödgas höja de anslag, som utgå
för vissa ersättningar till häradsskrivarna för längders upprättande och dylikt.

Då herr Ström nämnde några siffror rörande häradsskrivarnas inkomster, så
bör det ju observeras, att dessa siffror hänförde sig till de inkomster häradsskrivarna
hittills haft efter de äldre grunderna för provision till dem. Enligt
Kungl. Maj :ts förslag komma ju dessa provisioner att ganska väsentligt minskas,
och örn man därtill lägger den minskning i häradsskrivarnas inkomster,
som skulle bli en följd av bifall till Kungl. Maj :ts förslag, i vad det avser
ersättning för längders upprättande, blir det helt andra siffror än herr Ström
nämnde.

Denna fråga är för övrigt ganska komplicerad och borde ha blivit föremål
för annan behandling än som nu ägt rum. Frågan örn häradsskrivarnas avlöning
är som bekant splittrad på ett flertal utskott. Det naturligaste hade väl
varit, att det etablerats ett samarbete mellan de utskott, som ha att yttra sig
över frågan. Då nu emellertid så inte skett förefaller det mig, som örn man
vore på den säkra sidan, örn man följde Kungl. Maj:ts förslag, som tillkommit
efter noggrann prövning och utredning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

§ 8.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa praktiska
utbildningslinjer på realskolans åldersstadium m. m. jämte i ärendet väckta
motioner;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 180, gjorda framställning angående anslag till provisorisk
avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och småskolor jämte en i ämnet
väckt motion; samt

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av Uddevalla—Eklångens
järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

118

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Ang. en
avbetalningslånefond
för
mindre jordbruk
och
småindustri.

§ 9.

Till avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 104, i anledning
av väckt motion om inrättande av en avbetalningslånefond för mindre jordbruk
och småindustri.

I en inom andra kammaren av herr Åqvist m. fl. väckt motion, nr 123, hade
föreslagits, att riksdagen ville anslå ett belopp av 10,000,000 kronor att utgå
av lånemedel i och för upprättandet av en avbetalningslånefond för mindre
jordbruk och småindustri enligt i motionen angivna grunder.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer

av herrar Kvarnzelius och Jeppsson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte hos Kungl. Majit
hemställa om utredning rörande möjligheterna för en vidgad medverkan från
statens sida för tillgodoseende av det mindre jordbrukets och småindustriens
kreditbehov antingen genom en av riksbanken förvaltad avbetalningslånefond
eller ock på andra vägar; samt

av herr Törnkvist i Karlskrona utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan erhölls ordet av

Herr Åqvist, som anförde: Herr talman! Då jag jämte en del andra ledamöter
i denna kammare väckt ifrågavarande motion, ber jag att få säga några
ord.

Beträffande möjligheterna för jordbruket att erhålla lån på billiga villkor,
vitsordar lantbruksstyrelsen betydelsen härav, men säger, att innan nya former
för låns beredande infördes, först borde undersökas möjligheterna att
anlita de redan befintliga, särskilt egnahemslåneverksamheten och jordbrukskasserörelsen.
Nu förhåller det sig ju så, att jordbrukskassor ännu inte inrättats
i alla län. Ännu är jordbruket i stor utsträckning hänvisat till växellån
i de privata bankerna, vilkas räntor givetvis ställa sig avsevärt högre.
Enligt jordbruksutredningens 1932 här uppgivna siffror voro då inte mindre
än 174 miljoner kronor upplånade i de enskilda bankerna. För jordbruket
skulle en lånefond i riksbanken med ränta, ej överstigande 5 %, vara av största
betydelse och medföra nedbringandet av kostnaderna, något som särskilt nu är
en nödvändighet.

Kommerskollegium har beträffande småindustrien yttrat följande: »Obestridligen
förefinnes, såsom i motionen framhållits, för närvarande ett betydande
lånebehov inom småindustrien och hantverket. Den rådande ekonomiska
krisen har också enligt verkställd utredning givit vid handen, att detta
lånebehov är så trängande särskilt på landsbygden, att statens mellankomst
är påkallad för att bereda ett stort antal dylika näringsutövare hjälp i uppkommet
nödläge.» Och vidare längre ned på samma sida: »önskar man genom
statens medverkan ej blott förhjälpa de av krisen hårdast drabbade småindustrii
dkarna att hålla sig uppe, utan jämväl i syfte att bidraga till krisens
övervinnande genom förlagskredit bereda de något bättre ställda utövarna
stimulans till ökad verksamhet i vidare mån, än som kan tillgodoses genom
nuvarande hantverkslån, lärer åtminstone för närvarande en viss eftergift i
fråga örn säkerhetens bankmässighet böra tagas under övervägande. Det lärer
då också vara anledning ifrågasätta, huruvida icke även ett sådant lånebehov
bör tillgodoses genom omläggning eller utbyggnad av redan förefintliga lånefonder.
»

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

119

Ang. en avbetalning slånefond för mindre jordbruk och småindustri.

(Forts.)

Detta yttrande pekar ju på lämpligheten av att åstadkomma en utredning
örn dessa frågor. Avsikten är ju också att bringa ned kostnaderna för småindustrien
för att hjälpa den att bestå i konkurrensen och bereda sysselsättning
och arbete.

Beträffande behovet framgår vidare av en uppgift, som jag erhållit från
kommerskollegium, att till manufakturlånefonden föregående år, alltså 1932,
inkommo sammanlagt ansökningar för 2,767,500 kronor, varav lån endast
kunde beviljas för 425,000 kronor. Beträffande industrilånefonden inkommo
ansökningar för 5,057,700 kronor, varav endast kunde beviljas lån för 900,000
kronor. Man kan ju tänka sig, att den avbetalningsfond, som nu finns i riksbanken,
utvidgades och förstärktes, och att möjligheterna för småindustrien
att erhålla statliga lån finge en mera affärsmässig form än de nu befintliga
möjligheterna till lån ur manufakturlånefonden och industrilånefonden.

Då nu reservanterna beaktat det verkligt föreliggande behovet och föreslagit
en utredning, ville jag vördsamt rikta en vädjan till kammarens ärade
ledamöter att bifalla en sådan utredning för att få en verklig översikt över
våra låneformer till dessa ändamål och även för det föreliggande behovet.
Jag erkänner, att jag gärna skulle se, att jordbrukets behov av rörelsekapital
och den mindre industriens driftkapital kunde erhållas i viss omfattning från
riksbanken. Man ser ju, hur alltmer våra provinsbanker försvinna och uppgå
i storbankerna. Det lokala intresset blir härigenom självfallet mindre tillgodosett.
Storbankerna ha oftast intet intresse för ortsindustrien. Det huvudsakliga
intresset hos storbankerna är oftast att låna upp pengarna i landsorten
och låna ut dem genom huvudkontoren i Stockholm eller var de nu äro
belägna. Dessa pengar utlånas också i största utsträckning till storindustrien.
Där jordbrukare och den mindre industrien skall få låna, fordras ju mycket
goda säkerheter, och relativt höga räntor få de också betala.

Detta är en fråga, som är av verkligt stor betydelse. Särskilt nu, då det
ju gäller att på olika vägar söka bereda möjlighet till arbete och sysselsättning,
synes det mig, att man borde beakta även dessa möjligheter. Man begär
ju här inte några gåvor eller någon subvention, det är bara fråga örn
att få låna pengar mot bankmässig Säkerhet och till rimliga räntor.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till den reservation,
som är vidfogad statsutskottets utlåtande.

Häruti instämde herr Osberg.

Vidare yttrade:

Herr Anderson i Råstock: Vid denna tid på dygnet skall jag inte gå in på
något längre bemötande av den ärade motionären, men jag skall tillåta mig
att påpeka ett par saker.

Till en början vill jag säga det, att motionären ju läste valda stycken, som
det heter, dels ur detta utskottsutlåtande och dels ur det yttrande, som kommerskollegium
avgivit. Men på motionärers vanliga sätt, får jag lov att tilllägga,
försummade även denne motionär att läsa upp slutet av vad kommerskollegium
anfört och den slutsats man där kommit till. Därvidlag heter det
på detta sätt: »Under åberopande av vad ovan anförts anser sig kommerskollegium
ej äga tillräckliga skäl förorda bifall till motionen, i vad den avser
lån till småindustri.»

Härefter kanske jag även kan få åberopa vad motionären själv skrivit i
fråga örn hur det skulle gå till. Han föreslår nämligen — herrarna finna
hans förslag återgivet på första sidan i statsutskottets utlåtande nr 104: »Och

120

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. en avbetalning slånefond för mindre jordbruk och småindustri.

(Forts.)

ela utlåningen från den av oss föreslagna nya avbetalningslånefonden för
mindre jordbruk och industri endast skulle ske på fullt bankmässiga grunder,
mot borgen eller annan säkerhet, som banken i varje särskilt fall kunde
finna påkallad, synes förlustrisken för denna fond icke bliva större än för den
gamla.»

Hur är det nu egentligen ställt med möjligheterna i detta avseende? Är
det verkligen så, att det saknas möjligheter för folk i jordbrukarställning eller
i småhantverkarställning att sätta sig i skuld? Ingalunda! Det är tvärtom
så, att man skulle kunna räkna upp över dussinet olika lånemöjligheter, som
redan öppnats i form av olika fonder, dels till jordbruket och dels — ehuru
i mindre mån visserligen — även till hantverket och småindustrien. Därutöver
finnas ju andra mera normala, örn jag så må säga, lånemöjligheter. Därför
vill jag för min del dra den slutsatsen, att eftersom det skall ske en utlåning
endast mot bankmässiga säkerheter — på fullt bankmässiga grunder,
som det heter — bör det mänskligt att döma finnas åtskilligt i fråga örn möjligheter
härvidlag.

Till sist vill jag säga, att örn motionärerna hade föreslagit en utredning,
huru man på bästa sätt skulle kunna slå ihop hela detta virrvarr av fonder,
som nu existerar för utlåning till olika ändamål, skulle jag faktiskt ha förstått
saken bra mycket bättre. Men att nu, sedan man på olika sätt hjälpt
de rörelsegrenar, varom här är fråga, alltså såväl jordbruket, hantverket som
industrien, komma och begära att få en alldeles ny fond till alla dessa andra,
som redan finnas, tycker jag är bra mycket begärt. Jag vill till den ärade
motionären säga: Kom igen till ett annat år med en helt annan framställning,
men kom inte igen med ett förslag örn utökning av antalet lånefonder, ty
detta ökar bara virrvarret och osäkerheten bland dem, som verkligen behöva
låna. Och så till slut blott ett enda ord: Det finns ingenting, som är sannare
än den gamla satsen, som lär ha uttalats av en herre, benämnd salig Dumbom:
»Ju mer man lånar, dess mer man sätter sig i skuld.» •— För övrigt tror jag
som sagt, att det finns mer än tillräckligt med lånemöjligheter redan nu.

Herr talman! Med dessa korta ord skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Herr Jeppsson: Efter den utförliga motivering, som lämnats av motionären,
skall jag inskränka mig till att instämma med honom i såväl hans motivering
som i hans yrkande örn bifall till den av herr Kvarnzelius och undertecknad
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen. Jag skall dock be att endast
med ett par ord få motivera, varför jag biträtt denna reservation.

Det är ju så, vilket också redan under diskussionen här berörts, att motionärerna
i motionen hemställt, att riksdagen ville anslå ett belopp av 10 miljoner
kronor att utgå av lånemedel i och för upprättandet av en avbetalningslånefond
för mindre jordbruk och småindustri enligt i motionen angivna grunder.
Men det yrkande, som nu ställts av motionären, är ju något annat. Det
är ett yrkande örn bifall till reservationen, vari det hemställes, att riksdagen
i anledning av den i ämnet väckta motionen »måtte hos Kungl. Maj :t hemställa
örn utredning rörande möjligheterna för en vidgad medverkan från statens
_ sida för tillgodoseende av det mindre jordbrukets och småindustriens
kreditbehov antingen genom en av riksbanken förvaltad avbetalningslånefond
eller ock på andra vägar».

Det i reservationen framställda yrkandet tycker jag innebär en hel del av
det, som den föregående ärade talaren, nämligen statsutskottets vice ordförande,
herr Anderson i Råstock antytt, då han sade, att om motionären hade

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

121

Ang. en avbetalning slånefond för mindre jordbruk och småindustri.

(Forts.)

kommit med ett yrkande, som ginge ut på att möjliggöra en sammanslagning
av de redan nu befintliga lånefonderna —- således en rationalisering av utlåningen,
kan man säga — i så fall skulle statsutskottets vice ordförande
bättre ha förstått honom. Herr vice ordföranden i statsutskottet tillrådde
motionären att till nästa år komma tillbaka med ett yrkande ungefär i den
stilen, örn jag rätt förstod herr Anderson i Råstock; men då tycker jag också,
att man likaväl skulle kunna biträda ett sådant yrkande som det i reservationen
framställda.

Jag måste för min del säga, att jag finner det ganska egendomligt, örn riksdagen
i en tid som denna, då man går in för åtskilliga stödåtgärder för jordbruket
och näringslivet, överhuvud taget skulle avvisa ett förslag örn utredning
rörande möjligheterna för en vidgad medverkan från statens sida för
tillgodoseende av detta ändamål. Detta kan lätt betraktas såsom ett ställningstagande
från riksdagens sida gentemot en dylik utredning.

Jag skulle för min del gärna se, att andra kammaren bifölle den av herr
Kvarnzelius och mig vid utlåtandet fogade reservationen, då ju denna, såsom
jag nyss nämnde, just avser en utredning angående möjligheterna för en vidgad
medverkan från statens sida i detta hänseende.

Jag ber sålunda, herr talman, att få instämma i motionärens yrkande örn
bifall till den av herr Kvarnzelius och mig avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr Åqvist: Herr talman! Endast ett par ord!

Då statsutskottets ärade vice ordförande erinrade örn det resultat till vilket
kommerskollegium kommit, vill jag säga, att även jag observerat detta.
När jag emellertid icke yrkade bifall till min motion utan i stället yrkade bifall
till reservationen, som ju avser en utredning, så antog jag givetvis, att
kommerskollegii yttrande beträffande motionen icke längre skulle äga tilllämpning
härvidlag.

Det förefaller mig, som örn en utredning örn ett bättre ordnande av lånemöjligheterna
vore den riktiga vägen. Jag erkänner, att det är en bättre och förståndigare
väg, som reservanterna förordat, än den motionärerna föreslagit.

Vidare ber jag att få tacka statsutskottets ärade vice ordförande för uttalandet,
att man bör komma igen ett annat år, därest denna reservation icke
skulle bifallas. Vad nu statsutskottets ärade vice ordförande avsåg, vet jag
icke, men jag förstår, att där bakom möjligen låg tanken på ett förstärkande
eller ett vidgande av redan befintliga lånemöjligheter, exempelvis lånefonden i
riksbanken. Jag nämnde också något härom i mitt första anförande, och även
detta bör ingå i den utredning, som är föreslagen.

Herr talman! Jag ber ännu en gång att få yrka bifall till reservationen.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag måste säga till min ärade

vän herr Jeppsson, att det är en något fri översättning, då han säger — när
man dock såsom här har tillfälle läsa vad som står i reservanternas kläm -—
att detta skulle innebära någon slags rationalisering. Reservanterna hemställa
i stället »om utredning rörande möjligheterna för en vidgad medverkan från
statens sida för tillgodoseende» etc.

Nu begärde jag icke ordet för att göra detta påpekande utan för att säga
ifrån, att utskottets ståndpunktstagande verkligen icke innebär någon lust
att icke hjälpa småbrukare, mindre industriidkare och småhantverkare till nödiga
lånemöjligheter. Det är i stället på det sättet, att vi i statsutskottet in

122 Nr 42. Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. en avbetalning slånefond för mindre jordbruk ock småindustri.

(Forts.)

pleno mycket grundligt ventilerade denna fråga, och att det trots denna grundliga
ventilation befanns, att det stora flertalet av utskottsledamöterna utav
olika partischatteringar ansåg, att det varit förnuftigare, om man kommit med
ett förslag örn att rationalisera i stället för att bilda nya fonder på detta område.
Jag tog mig där friheten räkna upp en hel rad fonder som bevis för
vad jag sade. Jag vill icke göra det i detta sammanhang, därför att jag icke
vill upptaga tiden, men jag vill försäkra herrarna, att örn vi examinerade de
olika fonder, som vi ha, och de ändamål, de äro avsedda för, skulle jag och
övriga ledamöter, som stå på utskottets sida, få mera än fullt belägg för riktigheten
av vad jag anfört.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å berörda
hemställan och bifall i stället till den av herrar Kvarnzelius och Jeppsson avgivna,
vid utåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl av herr Åqvist, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 104, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herrar Kvarnzelius och Jeppsson avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Härefter föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående markbyte mellan
kronan och Malmö stad för utvidgningen av Bulltofta flygplats;

nr 107, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1983/1934 för viss personal inom den civila statsförvaltningen; nr

109, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till oförutsedda utgifter; samt

nr 110, i anledning av väckt motion örn anslag för påbörjande av till- och
ombyggnad av posthuset i Linköping.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

123

§ 11.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget statsutskottets utlåtande, nr Äng. förstatlil,
i anledning av väckta motioner om förstatligande av hela det svenska ltjj*]£ed£v
järnvägsnätet. svenska järn I

två likalydande motioner, väckta den ena, nr 261, inom första kamma- vägsnatet.
ren av herrar Lindblad och Forslund och den andra, nr 438, inom andra kammaren
av herrar Severin och Eriksson i Stockholm, hade föreslagits, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 166 om avskrivning av
fordran hos Uddevalla—Lelångens järnväg samt nr 142 örn anslag för ^beviljande
av lån till enskilda järnvägar måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa örn utredning och förslag till förstatligande av hela det svenska
järnvägsnätet.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande förvaltnings- och driftkostnaderna
för ett sammanslaget svenskt bredspårsnät under enhetlig ledning
i jämförelse med motsvarande kostnader vid järnvägssystemets nuvarande
uppdelning på statens järnvägar och ett flertal andra enheter.

Sedan berörda hemställan föredragits yttrade:

Herr Lithander: Herr talman! Här ha motionärer i första och andra kammaren
hemställt örn en utredning, som syftar till hela det enskilda järnvägsnätets
förstatligande. Järnvägsstyrelsen har för sin del ansett, att en dylik
utredning för närvarande vore för omfattande, och därför tillratt en mindre utredning
inom järnvägsstyrelsen. Detta har utskottet följt.

Jag kan icke neka till, att detta utskottsbetänkande ger anledning till åtskilliga
reflexioner. Det är ju så, att det enskilda järnvägsnätet under gångna
tider fyllt och alltjämt fyller en viktig funktion inom vårt kommunikationsväsende.
Det är icke nyttigt för det enskilda järnvägsväsendet med detta
ständigt återkommande tal örn förstatligande eller utredning örn förstatligande.
Det är svåra tider för närvarande. Det är depression. Det är en skarp
konkurrens med bilväsendet, som såväl statens järnvägar som de enskilda järnvägarna
ha att utkämpa. Därtill kommer för de enskilda järnvägarnas del
ett många gånger icke alltid så mjukt eller milt förfarande från store bror,
örn jag så får kalla statens järnvägar, vilket ingalunda förenklar problemet
för de förra. Jag tror det vore önskvärt att man kunde komma, ifrån
dessa ständigt återkommande krav på förstatligande av de enskilda järnvägarna.

För min del kan jag icke se annat än att, örn nu denna sak skall utredas,
det vore lika berättigat att undersöka, huruvida icke statens järnvägar borde
övergå i enskild drift, för att man skulle kunna komma fram till ett bättre
ekonomiskt resultat. Den frågan kan och borde även undersökas i det sammanhanget.
Örn man studerar statistiken finner man där rätt mycket, som
ger en anledning att reflektera icke minst i den riktningen. Vi ha uti statens
järnvägar ett investerat kapital på 1,140,000,000 kronor. Avkastningen på
detta kapital utgör enligt senast tillgängliga exemplar av statistisk årsbok
24’(l miljoner kronor i runt tal eller 2.16 procent. Nu ingå ju i detta kapitalvärde
även kostnaderna för exempelvis kulturbanor, norrlandsbanor, strategiska
banor och andra. Även örn man räknar bort värdet av dessa, är man
nere i en siffra på mellan 6 ä 700 miljoner — närmare 7 än 600. Även för
att vara på detta belopp är avkastningen liten.

I årets statsverksproposition, bilaga: »propositionens justering» står på sid.

5 såsom beräknad inkomst från statens järnvägar under näsla års budget —-

124

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. förstatligande av hela det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
alltså budgetåret 1933/1934 — summa summarum 4,500.000 kronor. Detta
utgör ju icke 1j2 procent på det investerade kapitalet. Vid sådant förhållande
synes mig tidpunkten nu föga lämpad för talet örn, att man skall genom en
undersökning, huruvida man skall förstatliga de enskilda järnvägarna, få
dem över i statens ägo.

Det kan ju i detta sammanhang vara av intresse att se procentsiffrorna för
avkastningen under de gångna åren. Jag tar dem för femårsperioder från och
med 1885 till och med 1931 och i runda tal. De voro för statens järnvägar: 3,
2, 2, 3, 3, 2, 3, 0, 2, 3, 3, 3, 3 och 2, medan samtidigt avkastningsprocenten för
de enskilda järnvägarna var respektive 4, 4, 4, 5, 4, 3, 4, 4, 3. 2, 4, 4, och 2.
Dessa siffror tyda ju i alla fall på, att den enskilda driften en lång följd av
ar kunnat halla takten med avseende a avkastningen. Härvidlag får man ju
emellertid räkna med de utgifter staten har för kulturbanor och strategiska
banor, vilket drar ner procenten för S. J. Emellertid torde man kunna säga,
att skötseln av de enskilda järnvägarna icke varit av den art, att man ständigt
och jämt skall behöva återkomma till detta tal örn förstatligande.

Jag kan, herr talman, icke göra det yrkande, som jag i detta sammanhang
egentligen skulle vilja göra, nämligen att örn järnvägsstyrelsen skall utreda
denna fråga, så skall den också utreda det jag nyss talade örn, nämligen frågan
örn hur det skulle ställa sig med enskild drift av samtliga järnvägar, då ett
sådant yrkande går utöver motionens ram.

Vad jag tycker skulle vara angelägnare för järnvägsstyrelsen att utreda än
denna fråga örn ett ökat förstatligande av de enskilda banorna är frågan, varför
avkastningen av statens järnvägar är så oerhört låg som 4.5 miljoner kronor,
och hur vi skola komma ur detta tillstånd. Beror det enbart på konkurrens
och depression? Beror det icke även på andra omständigheter?

Jag skall, herr talman, icke gentemot ett enhälligt statsutskott göra det
avslagsyrkande, som jag helst skulle velat göra, men jag vill i alla fall icke
låta denna fråga passera utan att göra de reflexioner, som jag nu tillåtit mig
uttala till protokollet.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag vore frestad fråga: Vadan

denna rädsla, herr Lithander, för att komma med ett yrkande, som ansluter
sig till motiveringen? Jag skulle för min del gärna se, örn herr Lithander
vid något tillfälle bomme med några bevis för sina påståenden angående den
enskilda driftens absoluta företräde framför statsdriften på kommunikationsväsendets
område.

Det är så pass^sent eller rättare sagt så pass tidigt på dagen, att jag icke
skall ge mig in på en debatt i vidare mån, än att jag bara konstaterar, att det
här är fråga örn en förberedande utredning, som nog torde komma att hjälpa
till att vidga herr Lithanders insikter på det här området i högst betydande
grad, när den en gång är slutförd.

I detta sammanhang kanske jag kan få erinra örn. att vi under denna riksdag
—- och den är inte slut än — då och då haft små bevis på hur dåligt det
egentligen går med den enskilda företagsamheten, när vederbörande företag
icke är organiserat uti tillräckligt stora enheter och efter tillräckligt vida verksamhetslinjer.
Vi ha i kväll Lyss beslutat en nedskrivning av det kapital, staten
hjälpt ett enskilt järnvägsföretag med, och vi komma om några dagar att
få förslag örn att göra motsvarande operation med avseende å en annan enskild
järnväg. Vi ha undan för undan haft sådana här spörsmål, men trots detta ha
järnvägarna fått vara i fred, då man väntat, att de skulle slå sig samman för
åstadkommandet av billigare förvaltnings- och driftskostnader.

Jag upprepar, herr talman, att det här är fråga om en utredning, som järn -

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

125

Ang. förstatligande av hela det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
vägsstyrelsen skulle göra för att man skulle få se hur det är ställt i detta avseende,
och sedan får ju riksdagen göra som den vill.

Herr talman! Med detta korta inlägg ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Lithander: Herr talman! Det var inte av rädsla som jag icke yrkade
avslag på utskottets hemställan, och kan jag göra herr Anderson i Råstock
en tjänst, skall jag gärna ställa ett sådant yrkande.

Vill järnvägsstyrelsen göra en utredning, står det den fritt. En helt annan
sak är, att riksdagen begär en utredning, som syftar till ett förstatligande av
de enskilda järnvägarna. Det är detta senare jag icke anser vara riktigt.

Jag är förresten mycket tacksam för varje upplysning angående järnvägarna.
Jag har sysslat rätt länge med dem, och jag har kommit till den uppfattningen,
att den enskilda driften ingalunda är den sämsta.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 12.

Till behandling företogs härpå bevillningsutskottets betänkande, nr 48, i
anledning av väckta motioner örn införande av tull å vissa torkade eller saltade
frukter.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 107 i
första kammaren av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och nr 180 i andra
kammaren av herr Olsson i Blädinge m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta, att nr 68 i gällande tulltaxa skulle hava följande ändrade lydelse
:

Tull för
100 kg
kronor.

Frukter och bär, ätbara:

torkade eller saltade:

68 aprikoser, bananer, bruneller, persikor, plommon, sviskon

och äpplen, härunder inbegripna skal och kärnhus av
äpplen samt s. k. chopped äpples till beredning av läskdrycker
................••........................ 25:—.

Till behandling i samband med nämnda motioner hade utskottet upptagit
ett av herr Wallén m. fl. i motion nr 11 i andra kammaren framställt yrkande,
att riksdagen måtte besluta, att följande tilläggstull skulle från dag, som
Kungl. Maj :t bestämde, dock senast den 1 juli 1933, utgå för nedanstående
varuslag:

Tull för
100 kg
kronor.

Skal och kärnhus av äpplen samt s. k. chopped äpples till beredning
av läskedrycker ..................................... . 25:-—.

Utskottet hemställde, att förevarande motionsvis framlagda förslag icke
måtto föranleda någon riksdagen åtgärd.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Johan Nilsson i Kristianstad,
Boman, K. Oscar Ericson, Jönsson i Slätåker, Jönsson i Boa, Lithander, Forss -

Äng. tull å
vissa torkade
eller saltade
frukter.

126

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. tull å vissa torkade eller saltade frukter (Forts.)
berg, Heiding och Brännström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte bifalla förevarande förslag.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lithander: Herr talman! Bevillningsutskottet har här haft att behandla
ett förslag örn återgång i någon mån till förhållandena, sådana de voro
före 1929, vilket år som bekant såväl den direkta beskattningen som den indirekta
beskattningen sänktes, den senare bl. a. genom en nedsättning i de tullrubriker,
som det här är fråga örn.

Sedan 1929 har ju det statsfinansiella läget ändrats. Här har icke minst av
det största partiet i denna kammare rests många krav, som ställa stora fordringar
på statskassan. Den direkta beskattningen kommer att ökas. Det veta
vi alla. Här finns nu ett tillfälle att kunna åt statskassan bevara 2 å 3 miljoner
kronor per år räknat genom en mindre tullförhöjning, som säkerligen icke
kommer att sätta några djupa spår i förbrukarnas ekonomi, men som samtidigt
som den tillför statskassan nämnda belopp, främjar jordbruket och även de
befolkningslagers bästa, vilka i någon mån skulle bidraga till dessa ökade tullinkomster.

Första kammaren har redan tagit reservationen. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till densamma i förhoppning örn, att även andra kammaren av
omtanke örn finanserna och till båtnad för jordbruket ville följa första kammaren.

Häruti instämde herrar Jönsson i Boa, Petersson i Lerbäcksbyn och Brännström.

Herr Wallén: Herr talman! Bevillningsutskottet har sammanfört min

motion i andra kammaren med andra motioner och därigenom fått ett gemensamt
avslagsyrkande. Min motion berör emellertid endast en del, nämligen
»skal och kärnhus av äpplen samt s. k. chopped äpples till beredning av läskedrycker
m. m.».

Då jag har anledning att antaga, herr talman, att många av de kammarledamöter,
som kunna vara emot att det hela bifalles, likväl kunna vara med örn
att vi befrias från skal och kärnhus m. m. från utlandet och att i stället svenska
trädgårdsmän kunna få leverera utsorterad frukt till de planerade vin- och
fruktfabriker, som äro i görningen i olika delar av Sverige, skall jag, herr talman,
be att få framställa ett säryrkande, nämligen att riksdagen måtte besluta,
att följande tull skall från dag, som Kungl. Maj :t bestämmer, dock senast den
1 juli 1933, utgå för nedanstående varuslag: skal och kärnhus av äpplen samt
s. k. chopped äpples till beredning av läskedrycker m. m., kronor 25 per 100
kilogram.

Fru Nordgren: Herr talman! När riksdagen 1929 beslöt upphäva tullen
på torkad frukt, hälsades detta med glädje av husmödrarna över hela landet.
Det har även visat sig, att sedan tullen togs bort, har man bland de fattiga
befolkningslagren mer och mer övergått till att använda frukt i hushållningen,
vilket varit av oerhört stor betydelse för folkhälsan. Jag tror också, att
detta varit till gagn för fruktodlingen i landet, därför att man vant sig att
använda frukt, och även använt dylik under de tider på året, då tillgång funnits
på svensk färsk frukt. Jag skulle därför på det djupaste beklaga, örn
riksdagen och denna kammare här i kväll skulle besluta återinföra tull på
dessa fruktsorter. Att jag härvidlag har flertalet husmödrar på min sida
torde framgå därav att, sedan frågan örn återinförande av tull på torkad

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

127

Äng. tull å vissa torkade eller saltade frukter. (Forts.)
frukt motionledes kom upp i riksdagen, skrivelser tillställts mig från tusentals
husmödrar i landet, vari dessa givit uttryck åt sina önskningar örn att
den torkade frukten bör förbli tullfri och framhållit att denna vara har en
oerhört stor betydelse för särskilt de fattiga hemmens hushåll.

Herr Lithander framhåller, att man av omtanke om våra finanser och om
jordbruket bör följa första kammarens beslut. Jag vädjar till kammaren, att
denna av omtanke om folkhälsan icke biträder medkammarens beslut. Jag
finner det ganska meningslöst, att man å ena sidan av omtanke örn finanserna
lägger tullar på förnödenhetsvaror, som ur folkhälsans synpunkt böra vara
billiga och tillgängliga för fattigt folk, vilket å andra sidan vållar utgifter,
som gå upp mot inkomsterna, när det gäller att reparera de skador på folkhälsan,
som uppstå genom en olämplig diet.

Jag vet ej heller vad gagn för jordbruket denna tull medför. Ty det är
väl ändå så, att vi här i landet sakna anordningar för att tillvarataga frukten
och försälja den i torkat skick. Det vore skäl att man från jordbrukarnas
och fruktodlarnas sida sökte få till stånd åtgärder för att få svensk torkad
frukt i marknaden. När så skett har jag ingenting emot att man använder
denna i stället för den utländska torkade frukten. Men så länge det
icke finnes inhemsk tillgång på denna nödvändighetsvara, bör man icke försvåra
tillgången på densamma för de fattiga hemmen här i landet. Jag hoppas
också, att kammaren skall taga hänsyn till vad husmödrarna i det här
fallet önska och förvänta.

Vad beträffar det yrkande, som herr Wallén framställde, har jag ingenting
att invända mot detsamma, utan finner det fullt befogat, att vi använda
vår svenska fallfrukt till läskedrycksberedning och icke importera kärnor
och skal från utlandet för detta ändamål.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan,
utom vad den rör det yrkande som herr Wallén framförde, vilket jag ber att
få biträda.

Med fru Nordgren förenade sig fru Östlund och fru Gustafson.

Herr Björklund: Herr talman! Det är sagt vad som behöver sägas. Jag

skall icke taga upp någon polemik mot herr Lithander. Det har jag gjort
på ett annat ställe. Vi veta, att vi icke kunna komma överens örn saken som
sådan. Jag hoppas, att var och en har reda på vad den betyder med hänsyn
till vad som förut sagts: folkhälsan som sådan, nyttan av att det svenska folket
kan köpa frukt till drägligt pris och förtära densamma. Den vinst, som
man åstadkommer, är en indirekt beskattning, som man naturligtvis från herr
Lithanders sida gärna vill återinföra. Man resonerar i vanliga fall så från
den politiska sidan, där herr Lithander själv hör hemma — och i synnerhet
från honom själv — att litet tullar kan aldrig skada. I detta fall rör det sig
om 2—3 miljoner kronor, som statskassan skulle få. Man kan icke så noga
säga beloppet. Det beror på vilka mängder som komma att införas. Men
det är säkerligen pengar, som man förvärvar åt statskassan men som icke till
alla delar förvärvas för att kunna användas till nyttiga ändamål — jag menar
att det blir egentligen »uppäten mat», som vi i Skåne ^säga när vi plocka
in dessa medel. Från såväl läkare som andra, som förstå sig. på detta, har
det konstaterats, att frukt skall förtäras så mycket som möjligt och helst
färsk. Men när det icke går att få den i den formen, tycker jag, att det kan
vara rimligt, att man här kan fa den i torkad form.

Jag tycker för min del, att det är ur alla synpunkter lämpligt och rimligt,
om från den svenska lagstiftande församlingen, när man så sent tagit bort

128

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. tull å vissa torkade eller saltade frukter (Forts.)
tullen på den vara, som det är fråga om. man i fortsättningen, även om det
statsfinansiella läget är sämre än 1929, låter det vara som det är i fråga örn
tullen på torkad frukt.

Emellertid Ilar jag — liksom den föregående talarinnan — ingenting emot
det yrkande, som framställts av herr Wallén. Det är ett yrkande, som i och
för sig är rosenrasande därför, att man sätter en hög tull på en mindervärdig
vara, och det bör egentligen icke företagas, örn man skall hava en viss
värdeskala på tullsatta varor. Men å andra sidan är det så, att en hel del
av svensk fallfrukt icke kan användas för andra ändamål än att ersätta dessa
chopped äpples vid vin- och läskedrycksfabrikation. Där kan svensk frukt
användas. Då är det också rimligare att använda svensk frukt än att importera
en massa sådant skräp, som kommer från Tyskland.

Att första kammaren tagit de utökade frukttullarna kan icke vara anledning
för denna kammare att gå samma väg.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan men med den
ändring, som föreslagits av herr Wallén.

Herr Heiding: Herr talman! Fru Nordgren framhöll, att den stora ned sättning

av vissa tullar å färska och torkade frukter, som skedde vid 1929
års riksdag, varit till gagn för fruktodlingen. Jag kan icke förstå detta. Ty
örn man importerar mera från utlandet, blir det mindre, som kan säljas i landet.
I-det fallet kan jag icke instämma med fru Nordgren.

För övrigt hava trädgårdsodlarna genom dessa stora tullsänkningar på
olika slag av frukter fått svårare att sälja de inhemska produkterna. Dessutom
hava trädgårdsodlarna vid årets riksdag fått en del skyddstullar nedsatta.
Vid 1929 års riksdag beräknade Kungl. Maj:t att nedsättningen av
omnämnda tullsatser icke skulle gå till mera än 2.6 miljoner kronor. Men
sedan beslöt riksdagen på grund av inkomna motioner att gå ytterligare ett
steg. Det gjorde, att man kom upp till en så pass hög siffra som 5.4 miljoner
kronor. Det var sålunda en mycket stor nedsättning, som då kom att
ske. Riksdagen kunde vara med örn detta på grund av att, som herr Lithander
framhöll, det statsfinansiella läget var så bra. Nu är det däremot skäl
uti, att man tar vara på de inkomstkällor som finnas. Jag tror icke, att det
skulle göra så mycket för konsumenterna, örn man ginge in för den tull av
25 öre per kilogram, som nu är föreslagen. Före tullsänkningen 1929 fanns
en tull av 50 öre per kilogram. Detta är således icke mera än halva beloppet,
men det skulle betyda en inkomst för statskassan på ungefär 2.5 miljoner
kronor. Samtidigt kommer tullskyddet att bli till någon hjälp för fruktodlarna
i landet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Johan Nilsson i Kristianstad m. fl.

Herr Lithander: Herr talman! Jag är lika intresserad av folkhälsan som
någon av de ärade talarna. Jag är lika mån örn den. Det är just därför,
som man söker rikta sina anstängningar på att tillgodose den med svensk
frukt. Förhållandet är, att med nuvarande växelkurser, vilket land det än gäller,
få vi betala ganska mycket för den frukt vi få, varemot den svenska kronan
fortfarande är köpvärdig inom landet. De, som hava minst råd att betala,
skulle mest tänka på denna sak. Det går icke att ställa de krav på statskassan,
som nu sker, om man icke söker i någon mån göra en uppdelning mellan
indirekt och direkt beskattning. Det har i alla länder visat sig, att det
icke går. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att — jag tror det var i
192G års statsverksproposition — stod en mycket intressant redogörelse för

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

129

Ang. tull å vissa torkade eller saltade frukter. (Forts.)
var skattetrycket ligger jämnt mellan direkta och indirekta skatter. Det ligger
någonstädes mellan 4,000 och 5,000 kronor. Därefter träffar den direkta
beskattningen hårdare. Då är man nere i en inkomstsiffra, som glädjande
nog många i de breda lagren, arbetarklassen o. s. v., hava kommit till. Även
där kan det vara en anledning att fundera på att icke över hövan gå på den
linjen att endast hava direkt och icke indirekt beskattning.

Jag tror, att för folkhushållet i dess helhet och för att bevara möjligheterna
att överhuvud hava något att köpa för inom breda lager i landet, är det av
vikt att följa sådana ekonomiska principer, att vi hålla en god ekonomi inom
landet. Det syftemålet når man genom sådana åtgärder som ett bifall till
reservationen. Ett bifall till det yrkande, som där gjorts, innebär ett steg till
att bibehålla pengar inom landet.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till berörda hemställan med
den ändring däri, som innefattades i det av herr Wallén under överläggningen
framställda yrkandet, samt 3:o) bifall till den vid betänkandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den under
2:o) angivna propositionen.

§ 13.

Slutligen upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 49, Äng. utförsdi
anledning av väckta motioner örn fortsatt giltighet för gällande bestämmelser fjev^f/örctJag
angående utförselbevis för råg och vete.

Till bevillningsutskottet hade för förberedande behandling hänvisats följande
motioner angående utförselbevis för råg och vete, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 115 i första kammaren av herr Trygger
m. fl. och nr 66 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., däri hemställts,
att riksdagen för sin del måtte besluta, att de genom Kungl. Maj:ts förordning
den 12 juni 1931 (nr 207) förlängda bestämmelserna i förordningen den 13
april 1928 angående utförselbevis för råg och vete skulle äga fortsatt giltighet
från och med den 1 augusti 1933 tills vidare; samt

2) motionen nr 193 i andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp,
vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att de i förordningen den 13
april 1928 (nr 76) angående utförselbevis för råg och vete meddelade bestämmelser
skulle äga fortsatt giltighet under tiden från och med den 1 augusti
1933 till och med den 31 juli 1937.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motioner,
besluta att de i förordningen den 13 april 1928 (nr 76) angående
utförselbevis för råg och vete meddelade bestämmelser skulle äga fortsatt giltighet
under tiden från och med den 1 augusti 1933 tillsvidare till och med
den 31 juli 1935.

I en vid betänkandet av herrar Örne, Lövgren, Björklund, Ericson i Boxholm,
Hjalmarsson, Sjödahl, Bosén, Werner i Hultsfred och Eklund fogad reservation
hemställdes, att riksdagen måtte avslå förevarande motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Björklund: Herr talman! De socialdemokratiska ledamöterna i bevillningsutskottet
hava avgivit en reservation till detta betänkande, i vilken re Andra

kammarens protokoll 1933. Nr Jt3. 9

130

Nr 42.

Lördagen den 27 maj e. m.

Äng. utförselbevis för råg och vete. (Forts.)
servation hänvisas till departementschefens yttrande på sid. 6 i utskottsbetänkandet.
Jag skall icke närmare ingå på och resonera om denna sak. Det har
gjorts så många gånger, och utgången är given. Vi veta, att det finns en borgerlig
majoritet, som beslutar därom. Men vi hava för vår del endast velat
säga ifrån, att vi tro, att när nu dessa utförselbevis ändock icke i någon mån
kommit i tillämpning, så är det olämpligt från statsmaktens sida att i fortsättningen
behålla dem, ty det kan åstadkomma något som man icke gärna vill
hava, det kan åstadkomma irritation på det handelspolitiska området, och det
är det, som vi för vår del icke vilja vara med örn. Emellertid har jag klart
för mig, hur majoriteten kommer att besluta i denna fråga, och jag skall icke
upptaga tiden nu längre, utan ber att få yrka bifall till den socialdemokratiska
reservationen.

Herr Brännström: Herr talman! Jag skall följa den föregående ärade talarens
exempel och fatta mig synnerligen kort.

Denna fråga örn utförselbevis för råg och vete är ju en gammal bekant
fråga, som riksdagen gått in för sedan år 1926. Riksdagen tog ju senast
1931 ståndpunkt till densamma och förnyade då giltighetstiden för utförselbevisen,
som alltså utsträcktes till att gälla till den 31 juli i år. Nu föreslår utskottets
majoritet, att utförselbevisen skola äga fortsatt giltighet till och med
samma dag år 1935.

De skäl, som bevillningsutskottet och riksdagen åberopade 1931, gälla alltjämt.
Även örn det kan sägas, att ifrågavarande bestämmelse något år icke
gjort så stor nytta, torde i varje fall ingen kunna påstå, att den gjort någon
skada. Det som nu sagts ifrån reservanternas sida -— även den föregående
ärade talaren var inne på samma sak, nämligen att åtgärden i fråga skulle försvåra
våra handelspolitiska förhållanden — tror jag ändå inte är något vidare
att fästa sig vid. När en lagstiftning i ett land varit gällande under sju år,
torde icke den omständigheten att den förnyas för ytterligare någon tid vara
ägnad att irritera eller kunna rubba de handelspolitiska förhållandena.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner på dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 14-

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till riksförsäkringsanstalten;
,

nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under rubrik
»Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn anslag till vattenkraftslånefonden
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
till stöd åt hantverket jämte i ämnet väckta motioner;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under rubrik
»Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning om anslag till hantverkslånefenden;
och

Lördagen den 27 maj e. m.

Nr 42.

131

nr 247, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag om ändring i
vissa delar av allmänna resereglemente! den 27 juni 1929 (nr 210) m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; samt

från riksdagens kansli, nr 246, angående viss ändring i gällande motorfordonsförordning.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes särskilda utskottets utlåtande, nr 2, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	Nyblom	under	10 dagar fr. o. m.	den 29	maj,
2	Petersson i Lerbäcksbyn	2	2	» 2	2	28	2
2	Brädefors	2	5	2 2	2	28	2
>	Hingård	2	6	2 2	2	29	2
2	Nilsson i Karlstad	2	2	2 2	2	1	juni,
2	Magnusson i Kalmar	2	5	2 2	2	29	maj,
»	Blomquist	2	5	2 2	»	30	2
7>	Beele	2	5	2 »	2	30	2
2	Bj Örtelund	»	2	» 2	2	29	2
>	Liedberg	2	2	2 >	2	29	2
2	Olsson i Staxäng	2	9	> 2	2	31	2
T>	Svensson i Landskrona	2	5	2 »	2	29	2
2	Sandberg	»	8	* »	2	31	2
•2	Werner i Höjen	2	6	2 2	2	29	»
2	Westman	2	3	2 2	2	28	2
2	Karlsson i Grängesberg	2	4	2 2	2	30	2
	Lundqvist i Rotebro	2	den 31 maj,
2	Mårtensson	2	2 dagar fr. o. m.	den	28	maj,
2	Westerdahl	2	3	2 »	2	1	juni,
>	Herou	2	8	2 2	2	29	maj,
	Gardell i Gans	>	5	2 2	2	30	2
2	Lundell	2	5	> 2	2	29	2
*	Persson i Undersvik	2	10	2 2	2	28	2
»	Åqvist	2	2	2 2	2	30	> och
2	Ahl	2	3	2 2	2	29	2

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.9 på natten.

In fidem
Per Cronvall.