1933. Andra kammaren. Nr 30 (Riksdagens protokoll 1933:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1933. Andra kammaren. Nr 30.

Tisdagen den 4 april.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Föredrogos för justering de vid kammarens sammanträden den 28 och den
29 sistlidna mars förda protokoll.

Därvid yttrade:

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! I det först föredragna protokollet
förekom det en lögnaktig beskyllning emot mig ifrån herr Edoff Andersson på
Stockholmsbänken. Jag hörde inte vid tillfället i fråga allt vad herr Andersson
sade, men jag hörde ett och annat glåpord, som jag inte trodde var någonting
att svara på. Jag skall emellertid nu be att få citera en passus i hans
anförande. »Jag undrar emellertid», säger herr Andersson enligt det stenografiska
referaret, »örn inte denna fråga för herr Olofssons i Digernäs vidkommande
ligger till på samma sätt som när herr Olofsson i fjol talade örn statstjänarnas
löner. Jag märkte, att när herr Olofsson i pressen skulle försvara
de uttalanden, som han gjort i riksdagen, kröp han fegt ifrån vad han här sagt,
och det visade sig, att vad han refererade till tidningarna stämde inte alls
överens nied de stenografiska referaten av hans tal i riksdagen. Jag tycker,
att man i riksdagen borde kunna inskränka sig till att giva till känna en mening,
som man också är beredd att stå för.»

Jag står för vad jag har sagt, herr Andersson, och jag betraktar denna beskyllning
som en ren lögn. Det är en lömsk beskyllning, som herr Andersson
pådyvlar mig, och jag protesterar emot detta tal på det allra bestämdaste. Var
god och sök skaffa bevis för vad herr Andersson säger. Han brukar hålla
långa tal här, och jag har många gånger undrat, örn de långa talen berodde
på att det är svårt för honom att hålla sig till sanningen. Det brister i sanningen,
och därför bli talen långa.

Herr Andersson i Stockholm: Det är givet, att det står herr Olofsson fritt
att protestera. Jag har emellertid läst herr Olofssons uttalande i Dagens Nyheter
från den debatt, som fördes i fråga örn statstjänarnas dyrtidstillägg i fjol,
och jag ber här få understryka vad jag sade i tisdags i förra veckan, nämligen
att herr Olofsson i sitt uttalande till tidningarna icke refererade det uttalande,
som han gjort här i debatten utan något helt annat. Jag vill hänvisa herr
Olofsson till att ta reda på protokollet från debatten örn statstjänarnas dyrtidstillägg
i fjol och jämföra det med den artikel i Dagens Nyheter, där hans
tal var återgivet på det sätt, som han vill ha ut det i pressen. Herr Olofsson
skall då kunna konstatera, att det föreligger en betydande skillnad. Detta är
vad jag för dagen vill säga.

Beträffande min sanningsenlighet i övrigt, när det gäller uttalanden i debatterna
här, lär det väl stå herr Olofsson fritt att^försöka att bevisa, att jag gjort
mig skyldig till några osanna påståenden. Så länge herr Olofsson nöjer sig

Andra hammarens protokoll 1933. Nr 30. 1

Vid j ustering
av protokoll.

Nr 80.

Tisdagen den 4 april.

Vid justering av ''protokoll. (Forts.)

med allmänna talesätt, är det givet att hans uttalanden här inte äro värda
något särskilt bemötande.

Herr talman! Jag vidhåller de uppgifter och de uttalanden, som jag lämnade
i den debatt, vilken herr Olofsson här åsyftade.

Herr Olofsson i Digernäs: Jag vill säga, att mitt uttalande här och min
upplysning till Dagens Nyheter, som ringde på till mig, stämma fullgott överens.
Det är herr Andersson, som försöker dyvla på mig lögner här. Jag står
för vad jag har sagt.

Vidare anfördes ej. Ifrågavarande protokoll godkändes.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsmannen Emil Hultman är på grund av sjukdom (Ischias) tills vidare
oförmögen att lämna sin bostad, vilket härmed på heder och samvete intygas.

Stockholm den 3 april 1933.

B. Allander,

leg. läk.

Att riksdagsmannen Axel Gunnar Lundqvist lider av funktionell nervsjukdom
och att han på grund därav är oförmögen deltaga i riksdagsarbetet under
tiden 3 april t. o. m. 13 april 1933, intygas.

Stockholm den 3 april 1933.

B. Grönquist,
leg. läkare.

Att riksdagsman Nils Persson på grund av reconvalescens efter operation för
urinstämma är tjänsteoförmögen, 1 april—9 april 1933, intygas.

Arvika 1 april 1933.

Eric Kjellgren,

stadsläkare.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord vilande motionerna; och hänvisades
därvid:

till behandling av lagutskott motionen nr 470 av herr Petersson i Lerbäcksbyn
m. fIntill
jordbruksutskottet motionen nr 471 av herrar Bengtsson i Kullen och
Gustafson i Kasenberg;

till bankoutskottet motionerna:

nr 472 av herrar Lindberg i Umeå och Hage; och

nr 473 av herr Meyerhöffer ni. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 474 av herr Hagman m. fl.;
nr 475 av herr Jönsson i Boa m. firine
476 av herr Liedberg m. fl.;
nr 477 av herr Wallén m. fl.; och
nr 478 av herrar Strindlund och Andersson i Rasjön;

Tisdagen den 4 april.

Nr 30.

till statsutskottet motionen nr 479 av herr Holmström;

till bankoutskottet motionen nr 480 av herr Holmström; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 481 av herr Magnusson i Skövde.

§ 4.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 10
och 47, bevillningsutskottets betänkanden nr 26 och 27, första lagutskottets utlåtande
nr 34 och andra lagutskottets utlåtande nr 28.

§ 5.

Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets memorial, nr 45, angående
överlämnande till särskilda utskottet av vissa till jordbruksutskottet remitterade
ärenden, som äga samband med frågan örn arbetslöshetens bekämpande,
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 6.

Slutligen föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets utlåtanden nr
46—67 och andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.

§ 7.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Olsson i Ramsta och Osberg, nr 482, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 211, angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten; herrar

Johanson i Hallagården och Gustafsson i Lekåsa, nr 483, i anledning
av Kungl. Majrts proposition, nr 233, angående indragning av viss personal
vid domänverket m. m.; samt

herr Osberg, nr 484, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 234, angående
anslag till lantbruksstyrelsen m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från konstitutionsutskottet, nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § lagen den 6 juni
1930 (nr 259) örn församlingsstyrelse;

från statsutskottet:

nr 7, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1933/1934 under riksstatens
sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet, jämte en i
fråga om en av dessa framställningar väckt motion; och

nr 125, med överlämnande av tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1932/
1933;

Nr 30.

Tisdagen den 4 april.

från bankoutskottet:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad angår flottans pensionskassa;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statskonsulenten
A. Östergrens framtida löneförmåner jämte en i ämnet väckt motion;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av delaktighet
i statens pensionsanstalt åt lärare vid Svenska röda korsets barnhem
för friska barn från tuberkulösa familjer samt Evangeliska fosterlandsstiftelsens
barnhem i Hillsand i Ströms församling;

nr 136, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående upphörande av
pensionsrätt för vissa lärare vid de högre militärläroverken;

nr 137, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fastställande av
särskilda pensionsunderlag för befattningshavare vid navigationsskolorna; och
nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlämnande till
Svenska jordbrukskreditkassan av svenska statens obligationer till visst belopp; från

första lagutskottet:

nr 126, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
blodundersökning i mål örn barn utom äktenskap m. m.;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tillägg till lagen den 28 maj 1886 angående eftersökande och bearbetande av
stenkols- och saltfyndigheter samt örn ändring i lagens överskrift; och

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande av
lagen örn förmynderskap;

från andra lagutskottet:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avlösning av rekognitionsavgifter
till Danviks hospital; och

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 3 mom. 1 och 2 i förordningen den 31 mars 1922 (nr
130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete; samt

från jordbruksutskottet, nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till bekämpande av växtsjukdomar.

§ O Till

bordläggning anmäldes första lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 30 kap.
6 § rättegångsbalken.

§ 10.

Ordet lämnades nu på begäran till herr andre vice talmannen, som anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att på morgondagens föredragningslista
måtte bland två gånger bordlagda ärenden först upptagas första lagutskottets
utlåtande nr 34, därefter statsutskottets utlåtande nr 10 och sedan
statsutskottets utlåtande nr 47.

Denna hemställan bifölls.

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

5‘

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Wallerius under 5 dagar
fr. o. m. den 4 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.22 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 5 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet herrar Olssons i Ramsta och
Osbergs på kammarens hord vilande motion nr 482.

Vid härefter skedd föredragning av herrar Johansons i Hallagården och
Gustafssons i Lekåsa på bordet liggande motion nr 483 hänvisades den framställning,
som innefattades i punkten 1, till jordbruksutskottet och motionen i
övrigt till bankoutskottet.

Slutligen föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet den jämväl på
bordet liggande motionen nr 484 av herr Osberg.

§ 2.

Första lagutskottets utlåtande nr 35, som nu föredrogs, bordlädes åter.

§ 3.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn boutredning och arvskifte
m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 27 januari 1933 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 7, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga här nedan omförmälda förslag till

1) lag örn boutredning och arvskifte;

2) lag angående införande av lagen om boutredning och arvskifte;

3) lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken;

4) lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen om arv;

5) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna
arvsfonden;

6) lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen om testamente;

Äng. lag om
boutredning
och arvskifte
m. m.

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. lag orri boutredning och arvskifte m. m. (Forts.)

7) lag angående ändring i 7 kap. lagen om förmynderskap;

8) lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken;

9) lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen;

10) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § rättegångsbalken;

11) lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen;

12) lag angående ändrad lydelse av 7 § 1. lagen om nya konkurslagens införande
och vad i avseende därå skall iakttagas;

13) lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) örn
tioårig preskription och om årsstämning;

14) lag om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875 (nr
42) angående lagfart å fång till fast egendom; samt

15) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft en
inom första kammaren av herr Ekman i anledning av propositionen väckt motion,
nr 237, vari hemställts, att propositionen måtte av riksdagen avslås samt
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utarbetande av
nytt förslag med beaktande av vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förslag ej kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i punkten intagna
förslag till

1) lag om boutredning och arvskifte;

2) lag angående införande av lagen örn boutredning och arvskifte;

3) lag angående ändring i 12 och 13 kap. giftermålsbalken;

4) lag angående ändring i 2 och 9 kap. lagen örn arv;

5) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) örn allmänna

arvsfonden;

6) lag angående ändring i 2 och 3 kap. lagen om testamente;

7) lag angående ändring i 7 kap. lagen örn förmynderskap;

8) lag angående ändring i 17 kap. handelsbalken;

9) lag angående ändring i vissa delar av utsökningslagen:

10) lag örn andrad lydelse av 11 kap. 11 § rättegångsbalken;

11) lag angående ändring i vissa delar av konkurslagen;

12) lag angående ändrad lydelse av 7 § 1. lagen örn nya konkurslagens
införande och vad i avseende därå skall iakttagas;

13) lag angående ändring i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) örn tioårig
preskription och örn årsstämning;

14) lag om ändrad tydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 16 juni 1875 (nr
42) angående lagfart å fång till fast egendom; samt

15) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

JB) att den i anledning av förevarande proposition väckta motionen, i den
mån den ej kunde anses besvarad genom utskottets hemställan under A), icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade två nedan närmare omförmälda reservationer rörande
särskilda paragrafer i förslaget till lag örn boutredning och arvskifte.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Linnér, som yttrade: Herr talman! Jag skall be att beträffande

föredragningssättet få föreslå, att utskottets hemställan må föredragas punkt -

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. lag orri boutredning och arvskifte m. m. (Forts.)
vis, att punkten A) företages till avgörande på det sätt, att först föredragas
vart för sig de under punkten upptagna lagförslagen, förslaget till lag örn boutredning
och arvskifte paragrafvis nied ingress och rubrik sist, och därefter
utskottets hemställan, att vid den del av utskottets förslag, varom först uppkommer
överläggning, debatten må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt att
lagtext icke behöver uppläsas, örn detta icke särskilt pafordras.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A).

Förslaget till Lag örn boutredning och arvskifte.

Efter föredragning av 1 § lämnades på begäran ordet till

Herr statsrådet Undén, som anförde: Herr talman! Då justitieministern

är upptagen av överläggningarna i första kammaren, skall jag ^tillåta mig att
i hans ställe yttra några ord, när kammaren nu går att behandla föreliggande
utskottsutlåtande rörande lag örn boutredning och arvskifte. _ .

Lagförslaget gäller ju ett ämne, som icke är ägnat att sätta lidelserna _i svallning
eller att ens framkalla några mera djupgående meningsskiljaktigheter.
Icke desto mindre är det av ganska stor betydelse för avsevärda delar av befolkningen,
och det är av vikt, att de förhallanden, som regleras däri, ordnas på
ett ändamålsenligt och praktiskt sätt.

Förslaget förtjänar emellertid att ett ögonblick uppmärksammas även ur en
allmännare synpunkt. Det utgör nämligen det sista ledet i pn mångårig revision
av de familjerättsliga delarna av 1734 års lag, en revision, som genomförts
systematiskt alltifrån år 1915, då det första steget togs i sådan riktning.
Sistnämnda år kom som bekant första delen av giftermålsbalken. Denna lag
följdes år 1918 av lag örn utomäktenskapliga barn m. m. Är 1920 kom återstoden
av giftermålsbalken, 1924 antogs förmynderskapslagen, 1928 arvslagen,
1930 testamentslagen, och nu föreligger slutligen förslag till lag örn boutredning
och arvskifte. Härmed är hela det område, som täckes av giftermålsbalken
och ärvdabalken i 1734 års lag, färdigbehandlat i materiellt avseende.
Aad som ytterligare kan återstå är eventuellt ett formellt samarbete av de
särskilda lagarna och vissa ändringar rörande övergångsbestämmelserna i giftermålsbalken.

Örn hela detta nya, familjerättsliga lagverk tror jag det kan med fog sägas,
att det utgestaltats under behörigt hänsynstagande till våra sedvänjor och till
vår rättsuppfattning, och att man tillika tagit tillbörlig hänsyn till utländska
förebilder, i den mån sådana synts vara av intresse för oss. Lagarna äro otvivelaktigt
präglade av en human anda och äro utarbetade på ett i lagtekniskt avseende
skickligt sätt. Man har alitsa all anledning att värdesätta den moderna
svenska familjerättslagstiftningen synnerligen högt. Av större social betydelse
är väl framför allt det parti av ifrågavarande lagar, som gäller gift kvinnas
ställning, och vidare den del som rör de utomäktenskapliga barnens rättsställning.

Särskilt glädjande har det varit, att stora delary denna lagstiftning kunnat
utarbetas under samförstånd med de övriga nordiska länderna, vadan resultatet
blivit, att det föreligger i stor utsträckning gemensamma lagbestämmelser
i samtliga nordiska länder. Denna gemensamhet gäller dock endast partiellt
beträffande det nu föreliggande förslaget örn boutredning och arvskifte. Därvidlag
har på grund av ämnets natur endast med Finland ett närmare direkt
samarbete ägt ruin.

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. lag om boutredning och arvskifte m. m. (Forts.)

Lagförslaget har av första lagutskottet behandlats med synnerligen stor välvilja,
och endast i några detaljpunkter ha jämkningar av utskottet föreslagits.
Dessa jämkningar föranleda icke några erinringar från regeringens sida. Det
är endast på två punkter, som meningsskiljaktigheter förekommit inom utskottet.
De avse ganska speciella frågor och torde alltså icke sätta i fara framgången
för lagförslaget i dess helhet.

Jag tillåter mig att å regeringens vägnar anbefalla kammaren förslaget till
godkännande.

Vidare yttrade

Herr Lithander: Herr talman! Det förefaller mig, som örn man här lagt
fram ett förslag, som onödigt ingriper i folks förhållanden. Vad som årligen
kommer fram till beskattning, böra människorna ha rätt att förfoga över något
så när som de tycka inom de gränser lagen föreskriver, och den mer än nödigt
ingående efterprövning, som skall ske vid dödsbo, synes mig icke lämplig. Jag
skulle för min del helst, herr talman, ha velat yrka avslag på det hela. Det
förefaller mig emellertid, som örn detta vöre skäligen hopplöst. Jag hoppas
dock, att kammaren kommer att stanna åtminstone vid de reservationer, som äro
avgivna av herr Anderson i Hägelåkra och herr Johanson i Huskvarna.

Härmed var överläggningen slutad. Paragrafen godkändes.

2—6 §§; rubriken till 1 kap.; 2 kap.

Godkändes.

3 kap.

1-4 §§.

Godkändes.

ö §.

Denna paragraf hade enligt Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
följande lydelse:

Ar efter den döde testamente eller, örn han var gift, äktenskapsförord angående
förmögenhetsordningen, skall det intagas i bouppteckningen eller därvid
fogas såsom bilaga i bestyrkt avskrift.

Bouppteckningen skall jämväl innehålla uppgift örn sådan den döde tillhörig
livförsäkring, som, enär förmånstagare är insatt, ej ingår i kvarlåtenskapen.

_Är bland delägarna laglottsberättigad arvinge, skall i bouppteckningen uppgift
lämnas örn vad arvinge eller hans avkomling av den döde mottagit i förskott
eller eljest såsom gåva, så ock örn gåva, som efterlevande maken, dennes
avkomling eller universell testamentstagare mottagit av den döde; och skall
tillika uppgivas vad arvinge i förskott bekommit av efterlevande makens
giftorättsgods. Vad nu är sagt skall ej gälla, där fråga är örn sedvanliga
skänker, vilkas värde icke star i missförhållande till givarens villkor.

Vid denna paragraf hade reservation avgivits av herrar S. Erik Anderson
och Johanson i Huskvarna, som hemställt att paragrafens tredje stycke måtte

erhålla följande avfattning: Är —--skall, därest någon delägare därom

framställt yrkande, i bouppteckningen---villkor.

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Äng. lag om boutredning och arvskifte m. m. (Forts.)

Paragrafen föredrogs; och anförde därvid:

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Den föreslagna lagen ansluter
sig i stor utsträckning till gällande rätt, men det förekommer dock rätt manga
nyheter i densamma. Inför dessa nyheter har jag i mångt och mycket statt
tvekande. Jag hade helst velat instämma i det uttalande, som gjordes här
nyss om att man kunde varit frestad att gå på avslag helt och hållet, men
då ett sådant yrkande icke har utsikt att vinna gehör, har jag inskränkt mig
till att tillsammans med herr Anderson i Hägelåkra foga en reservation vid
förevarande paragraf.

En av nyheterna i lagen gäller vad som skall tågås upp i bouppteckning
såsom tillgångar. Hädanefter skall man — enligt den föreslagna lagen —
upptaga såsom tillgång i boet gåvor och förskott, som utbetalats av den a\-lidne under hans livstid till arvsberättigade släktingar. För vår del lia vi
ingenting emot, att sådana gåvor upptagas, som överhuvud taget böra bil
föremål för beskattning, men vi anse dock, att man gått för långt. Vi lia
därför icke velat vara med därom och detta av åtskilliga skäl.

Ett av de skäl, som för mig varit avgörande, är det, att det kan vara rått
svårt för den som enligt lagen är skyldig att uppgiva boet att kunna lämna
tillfredsställande uppgifter örn de gåvor och förskott, som lämnats. Den som
sitter i boet och har det om hand är skyldig att lämna sådan uppgift. Da
är att märka, att denna 5 § är tvingande för vederbörande. Sådana tvingande
bestämmelser förekomma, annars i mycket ringa utsträckning i lagen
-—- och i övrigt icke i detta kapitel — utan delägarna fa välja det sätt och
den form de helst önska. Lagen angiver visserligen vägen och formen, men
delägarna i boet lia sedan frihet att välja den form för förvaltning och boutredning,
som de vilja ha. Härvidlag är det emellertid annorlunda, och det
Iean särskilt på landsbygden bli ganska svårt för den som är i den ställningen,
att han under edlig förpliktelse skall uppgiva boet, att göra detta pa ett tillfredsställande
sätt. När det gäller städerna och de förmögnare hemmen, är
det väl i allmänhet så, att det finns bokföring och handlingar, som visa vad
som betalts ut i förskott och gåvor till arvingarna. På landsbygden däremot

är det icke på det sättet. ... . ... .

Jag skall taga ett exempel. En man med en jämförelsevis, god ställning
anser sig lia råd att hjälpa sina fattiga släktingar, som äro i behov därav.
Hjälpen sker i form av såväl kontanter som naturaförmåner. Han har syskon.
En syster är död men har efterlämnat barn, och mannen önskar hjälpa barnen,
när de skola börja sin verksamhet. Han skänker dem kanske utsäde till det
jordbruk de skola börja, eller han ger dem en ko, en häst eller dylikt. Detta
skänker han dem med varm hand, och han har sin glädje i att hjälpa dem.
Men icke blir den saken så noga bokförd. Den som nu sitter i boet efter
denne man — det är möjligt, att det icke är någon närstående arvinge, utan
det kan vara t. ex. en trotjänarinna, som närmast har hand örn boet och är
skyldig att under edlig förpliktelse uppgiva det — har en. aning örn, att
mannen hjälpt vederbörande på detta sätt, men det hela är rätt ^dunkelt, och
det är svårt för henne att bestämt uppgiva,, att sa och sa förhåller det. sig.
Eller ett annat exempel. En person har hjälpt en. anhörig med en biljett
till Amerika. Denne dör och lämnar barn efter sig i Amerika såsom arvingar
i boet. Arvingarna lia kanske en aning örn att fadern fått hjälp av
sin far, men do lia icke riktigt klart, hur mycket det var.

Det kail därför uppstå svårigheter i många fall, varför vi velat begränsa
den obligatoriska uppgiftsskyldigheten till de fall, da någon av bodelägarna
begär dylik uppgift, örn arvingarna tro sig vela, att det under den avlidnes

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. lag om boutredning och arvskifte >». m. (Forts.)
livstid skänkts bort någonting, och begära, att detta skall upptagas såsom
tillgång i bouppteckningen, kan saken bli föremål för överläggningar arvingarna
emellan. Det kan då hända, att vederbörande komma till insikt om att
det icke är skäl i att draga fram mannens livsgärning. De resonera i stället
så: Den avlidne har varit en god man och har velat hjälpa de sina: vi avstå
från yrkandet att gåvorna upptagas. Enligt den reservation vi avgivit är en
sådan väg möjlig och framkomlig.

Utskottets förslag åter innehåller tvingande bestämmelser i detta fall, och
gåvor och förskott måste uppgivas såsom tillgångar i bouppteckningen. Jag
fruktår, att i ali synnerhet när det gäller den rena landsbygden, där gåvorna
och förskotten ha så säregen karaktär, många personer vid dylika tillfällen
måste komma att gå ifrån en bouppteckning med den känslan, att de varit
lagbrytare. De ha icke kunnat uppfylla lagens krav och angiva t. ex. värdet
på de gåvor in natura, som givits bort. Jag tror därför, att det vore till
fördel för saken i dess helhet, örn tredje stycket i 5 § finge den form, som
vi angivit i vår reservation, och örn alltså uppgiftsskyldigheten begränsades
lill de fall, då någon av bodelägarna begär eller fordrar sådan uppgift. I
så fall ligger ju vägen klar, och man får handla efter vad lagen i det hänseendet
föreskriver. Farligt vårt förslag föreligga icke tvingande bestämmelser,
utan vederbörande fa besluta, som de anse lämpligast i den situation, som
råder.

. Jag ber, herr talman, att med det sagda få yrka bifall till 5 § tredje stycket
i den form, som angives i den reservation, som är avgiven av herr Anderson
i Hägelåkra och mig.

Häruti instämde herrar andre vice talmannen Magnusson och Johansson i
Krogstorp.

Herr Linnér: Herr talman! Den ärade reservanten tycks här lia uttalat

den uppfattningen, att det skulle ha varit lyckligast, örn han hade kunnat
yrka avslag på hela lagförslaget. Ett liknande uttalande gjordes av den
förste talaren. Det förefaller mig, som örn denna uppfattning vore grundad
på den föreställningen, att lagen innefattar några mera genomgripande nyförhållandet.
Såsom statsrådet antydde i sitt inledningsanförande,
innebär det föreliggande lagförslaget i huvudsak ett lagfästande
utav elen rättspraxis, som sa småningom utvecklat sig på 1734 års lags grundval.
Dessutom innefattar den en nödvändig komplettering på ett par synnerligen
viktiga punkter. Då emellertid icke för närvarande någon anmärkning
gjorts i det hänseendet, skall jag icke för tillfället gå in därpå,

Den betänklighet, som herr Johanson i Huskvarna hyste beträffande § 5
i 3 .e kapitlet, tycks, så vitt jag uppfattade rätt, huvudsakligen röra den
omständigheten, att den uppgiftsskyldighet, som här är föreskriven och som
innebär en nyhet, skulle medföra vissa svårigheter, speciellt på landsbygden.
Därför borde bestämmelsen icke vara av tvingande karaktär. Jag tror, att
örn herrarna se på_ lagtexten, ni skola finna, att svårigheterna äro i högst benedig
grad överdrivna. Av lagtexten framgår nämligen, att uppgiftsskyldigheten
är mycket begränsad. Den förutsätter först och främst — för att överhuvud
taget förekomma — att i boet finnes laglottsberättigad arvinge. Den
är vidare begränsad till att avse de gavor, som äro givna till arvinge eller
hans avkomling eller till efterlevande make, dennes avkomling eller universell
testamentstagare.

. Skulle det sålunda vara så, att det icke finns bröstarvinge i boet, föreligger
icke det fall, som herr Johanson i Huskvarna antydde, nämligen att gåva till
syskon skall uppgivas.

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. lag om boutredning och arvskifte m. m. (Forts.)

Vidare är uppgiftsskyldigheten begränsad på två viktiga punkter. Fen omfattar
icke sedvanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till
givarens villkor. Fetta år ,iu i allmänhet fallet pa landsbygden just beträffande
sådana gåvor, som föräldrar under årens lopp giva åt sina barn, vilka t. ex.
under en följd av år arbetat i föräldrarnas jordbruk. Fylika gåvor falla alldeles
givet under begreppet sedvanliga skänker, och beträffande dem ^behöver
uppgift icke lämnas. Fen andra begränsningen, som emellertid icke står i lagtexten,
innehåller, att kostnad för utbildning, som ^ ingår i arvlåtarens underhållsplikt,
icke heller betraktas såsom gåva och således icke skall uppgivas.

Fen föreslagna bestämmelsen om uppgiftsplikt är tillkommen för att trygga
en mycket gammal rättssedvänja och sedan lagfäst rättighet, den nämligen,
att den laglottsberättigade arvingen skall ha företräde framför andra arvsberättigade
så att hans rätt icke får lida inskränkning annat än på ett visst. i
arvslagen angivet sätt. För att kunna genomföra denna rättsregel, som ju
fastslagits i arvslagen och som ju för övrigt vilar på urgammal föreställning,
är det, som bestämmelsen örn uppgiftsskyldighet tillkommit.^ Jag tror
således ingalunda, att uppgiftsskyldigheten, örn man fattar den, såsom den^i
verkligheten är begränsad i lagtexten, kommer att medföra några större svårigheter,
men däremot tryggar den bröstarvingarnas rätt.

Reservanterna föreslå införandet av en uppgiftsskyldighet, beroende på därom
framställt yrkande. Fenna fråga har ingående diskuterats i utskottet. Vi
ha emellertid icke ansett, att en sådan utväg vore lycklig, framför allt av det
skälet, att ett sådant yrkande givetvis skulle framkalla den uppfattningen,
att misstänksamhet rådde från en, i detta fall sannolikt en bröstarvinges
sida mot andra delägare i boet. Man skulle därigenom sannolikt få en inledning
till stridigheter, som kanske kunnat undvikas, ifall uppgiftsskyldighet
utan vidare föreskrivits i lagen.

Jag tror icke, att jag för närvarande behöver närmare motivera lagförslagets
åv Kungl. Majit föreslagna och av utskottet förordade lydelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag beträffande
§ 5 i tredje kapitlet.

Herr Johansson i Bro: Herr talman! Ehuru jag på denna punkt inte haft
tillfälle att reservera mig, får jag dock erkänna, att jag efter moget övervägande
kommit till samma ståndpunkt som reservanterna,

Lagen innebär ju, att bodelägarna själva skola fa tillfälle, örn sa är lämpligt,
att dela sitt bo, och det är ju riktigt, Fet förekommer emellertid ofta,
att ''även andra än bodelägarna komma med, och då det nu är bestämt, att
man kan få hänskjuta frågan till en boutredningsman, är det klart, att det
kan bli vissa omständigheter, som innebära, att lagparagraferna komma att
användas i den allra vidaste utsträckning. Av många års erfarenhet har jag
kommit till den uppfattningen, att man bör söka göra dessa lagparagrafer, som
man är beroende av i sådana här fall, så mjuka som möjligt, för att inte onödiga
trakasserier skola behöva förekomma. Fen föreslagna uppgiftsplikten
kan i viss mån leda dithän, naturligtvis inte i alla fall men i vissa, att åtskilliga
trakasserier kunna rullas upp.

Med anledning härav skall jag be att få yrka bifall till den av herrar Anderson
i Hägelåkra och Johanson i Huskvarna avgivna reservationen.

Herr Lithander: Herr talman! Utskottets ärade talesman uttalade, att

denna lag inte innebar några nyheter. Jag kan inte se annat än att dea bestämmelse,
soln herr Johanson i Huskvarna pekade pa, är en nyhet. Även
örn det är så, att man i städerna har mera reda på vad som blivit bortskänkt

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

^iig. lag om boutredning och arvskifte m. m. (Forts.)
såsom gåva till elen och den oell att bokföringen där är litet klarare, har jag
i alla fall svårt att förstå, att en stadsbo skulle vilja vara med om annat än
den reservation, till vilken herr Johanson i Huskvarna yrkat bifall, och jag
kan absolut inte förstå, att en lantman, vilket parti han än må tillhöra, skall
kunna rösta annat än för denna reservation. Hur rimligt reservationens krav
ar, Damgar av, att örn det är någon av släktingarna, som har anledning att
tro, att något blivit bortskänkt, begär han, att det skall uppgivas. Rättvisan
och bröstarvingarnas rätt äro således helt tryggade genom ett bifall till reservationen.

Jag kan, som sagt, inte första, att någon lantman vill vara nied örn att medverka
till att de förhållanden inträda, som bleve följden, örn utskottets förslag
antoges. Het sågs visserligen, att gåvor, vilkas värde icke står i missförhållande
till givarens villkor, skola undantagas, men var går gränsen? Vi få
heller inte glömma, att uppgifterna skola lämnas under edlig förpliktelse Jag
Hagar därför: Ar det rimligt och rätt, att man utsätter vare sig städernas
eller landsbygdens befolkning för en sådan tvekan örn vad som är rätt eller
orätt, som bleve följden av ett antagande av utskottets förslag? En sådan bestämmelse
behövs inte för att komma till rättvisa. Vi äro fuller väl tryggade,
om vi följa reservationen. Då kan ingenting hända, som behöver förebyggas,
men vi hindra likväl, att människor i vida kretsar bli utsatta för trakasserier
och svårigheter i högre grad än som är önskvärt.

• kerr talman, dessutom med ett pär ord upprepa vad jag sade. när

jag första gången hade ordet. Örn människor arbetat och strävat och kommit
till en årsinkomst, som de samvetsgrant deklarerat och skattat för, är det
orimligt att gå in i en sådan här ingående prövning av hur de använt den
Manga gånger ske ju gavor för att lindra nöden och hjälpa dem, som råkat i
svårigheter. Ofta sker sadant anonymt, därför att man vill hjälpa den eller
den, oen att detta skall tagas upp i bouppteckningar är galet.

Jag ber därför, herr talman, att fullt och helt få instämma i herr Johansons
i Huskvarna yrkande.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag kan i allt väsentligt instämma i vad
utskottets arade vice ordförande anfört, men jag har likväl begärt ordet för
att därutöver säga något litet.

När jag hör herr ^Lithander tala, påminner det mig örn ett gammalt påstående,
som manga gånger har gjorts, nämligen att ju mindre man vet, desto
lastare ar det att tala. Det var med verklig förvåning, som jag hörde herr
-Lithander när han steg upp och förklarade, att han helst skulle sett, att hela
detta lagforslag hade blivit avvisat, men att han inte ville framställa något
yrkande härom, da han räknade med att han inte skulle kunna få maioriteten
pa sm sida.

Men örn jag blev förvånad över att höra herr Lithander säga något sådant
blev jag annu mera förvånad, när jag hörde herr Johanson i Huskvarna, som
ju suttit i utskottet, stiga upp och tala på samma sätt. Ty jag vill ''säga
kammarens ledamöter, att i utskottet har icke en röst höjts för de synpunkter
som herr Johanson i Huskvarna givit uttryck åt, nämligen att det vore bäst!
örn hela lagförslaget linge falla. I första kammaren har visserligen en motion
väckts med yrkande härom, vilken motion utskottet haft till behandling,
1llgeP 1 ^skottet har gått in för de synpunkter, som motionären gjort sig
till tolk for. Jag Ilar funnit, att inom utskottet ha vi alla varit av den upprättningen,
att det lagförslag, som här föreligger, i stort sett är mycket fördelaktigt
och mycket värt att rekommendera. Naturligtvis kan man tvista
örn vissa detaljer, men även örn deni ser man, att det råder ganska stor enig -

Onsdagen den 5 april f. in.

Nr 30.

Äng. lag om boutredning och arvskifte m. m. (Forts.)
het inom utskottet. Dessa stora lagar på familjerättens område äro också förberedda
på ett särskilt sätt. Vi lia först haft lagberedningen, där vi ha de
mest framstående jurister, som stå att uppbringa, och efter ett långvarigt arbete
har lagberedningen avgivit sitt förslag. Därefter har förslaget gått till
Kungl. Majit, som remitterat det till lagrådet för yttrande.

Örn vi följa gången av detta ärende, skola vi finna, att man har varit fullkomligt
överens på alla områden örn att denna förändrade lagstiftning är av
behovet påkallad. Vi behöva ju endast lägga det lagförslag, som vi nu ha
framför oss, vid sidan av de nu gällande bestämmelserna för att se,^ att förslaget
är bra Hacket bättre än vad som nu gäller. En hel del områden äro
nu inte reglerade genom lag, utan praxis har fått gälla. Nu blir denna rättspraxis
lagfäst. Och jag tror också, att lagtexten på det stora hela taget är
skriven på Het sätt, som den bör vara, nämligen så att även vi lekmän kunna
i de flesta stycken följa med och förstå vad lagen innehåller. Det var därför
för mig en stor förvåning, att herr Johanson i Huskvarna skulle stiga
upp och giva uttryck åt den uppfattningen, att han helst ville yrka avslag
på hela denna lag. . .

Dessutom förvånade mig herr Johanssons i Bro anförande. Det kan ju inträffa,
att en utskottsledamot efter utskottsbehandlingen av ett ärende kan
få vissa uppgifter, som göra, att han ändrar ståndpunkt, men herr Johansson
i Bro gick i utskottet, såvitt jag kan erinra mig, inte alls in för herr Andersons
i Hägelåkra reservation, till vilken herr Johanson i Huskvarna sedan
anslutit sig. Jag nämner detta, därför att det inte utan tvingande skäl bör
få förekomma, att man i utskottet intar en ståndpunkt och sedan, när man
kommer i kammaren, en annan, ty kammarens ledamöter böra ha rätt att
fordra, att utskottets ledamöter, innan de taga ståndpunkt till frågorna, sa
långt möjligt sätta sig in i desamma. Det lagförslag, som här föreligger, har
ju tagit lång, lång tid i utskottet, och utskottet har liksom tidigarejiaft till
förfogande två personer, som suttit i lagberedningen, så nog har frågan blivit
granskad inom utskottet.

Den detaljfråga, som det nu gäller och beträffande vilken herr Johanson i
Huskvarna yrkat bifall till reservationen, tror jag, att herr Johanson blåser
upp till större dimensioner än den är förtjänt av.

Herr Johanson säger här i dag, och han har sagt dertill mig förut, när vi
privat ha talat örn denna sak. att det kan bli rätt så svårt att lämna de uppgifter,
varom stadgas här i 3 kap. 5 §. Ja, det kan nog vara riktigt, men
herr Johanson, jag kan inte förstå, att det skulle bil lättare, om det bleve sa,
som han vill lia det, ty han vill bara ha in det villkoret, att sådan uppgiftsskyldighet,
varom här är fråga, endast skall föreligga, »därest någon delägare
därom framställt yrkande», och det blir ju lika svårt. Det förefaller
mig, som örn den kompromiss, så att säga. som nian sökt sig fram till här,
borde vara antagbar för riksdagen. .

Nu förhåller det sig så, att lagberedningen velat ga längre i fråga örn uppgiftsskyldigheten.
Lagrådet har diskuterat den här detaljen och gjort vissa
yrkanden, men sedan har departementschefen, innan förslaget lagts fram för
riksdagen, närmare prövat dessa yrkanden och kommit till det resultat, som

här föreligger. , ,

Jag tror alltså, att andra kammaren för sin del mycket val oell utan någon
fara varken för landsbygdens eller städernas befolkning kail ansluta sig till
utskottets hemställan, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Linnér: Herr talman! Jag måste erkänna, att det är med någon

överraskning, som jag hör. att man försöker göra lagtexten i denna lilla para -

Nr 80.

Onsdagen ilen 5 april f. m.

Äng. lag arn boutredning och arvskifte m. m. (Forts.)
graf till en fråga om skiljaktighet mellan stad och land. Jag har för min del
under en god del av mitt liv levat på landet och under återstoden av mitt liv
levat i stad, och jag tror, att jag tämligen väl känner till förhållandena både
i stad och på landet. Efter den bestämda uppfattning jag fått är ordentligheten
och noggrannheten pa landsbygden, när det gäller rättsförhållandena
mellan barnen, fullkomligt lika utvecklad som den är i städerna. Det är alldeles
klart, att man pa landet med den starka släktkänsla, som där finnes,
skall vara utomordentligt angelägen om att varje barn skall få vad det med
rätta tillkommer.

Jag upprepar nu en sak, som jag sade nyss, men som herr Lithander icke
måtte ha uppfattat, nämligen att här är det icke fråga om uppgift angående
gåvor till tredje man utan endast örn sådan uppgift beträffande arvinge, hans
avkomling, efterlevande make och dennes avkomling eller universell testamentstagare.
Hela den konstruktion, som herr Lithander gjorde om svårigheten
att erinra sig allehanda gåvor, som skett till vem det vara må, faller fullKomligt
till marken. Den konstruktionen överensstämmer icke med lagtexten.

Vidare säger herr Lithander, att här föres in en svårighet att skilja mellan
»sedvanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens
villkor» och andra skänker. Den skillnaden föres icke in nu, herr Lithander,
ty den finnes redan i arvslagen, som är antagen av riksdagen för åtskilliga år
sedan. Vad här sker är endast det, att man skapar ett grundläggande instrument,
för det avtal, som sedan kommer, nämligen arvskiftet. Vid detta skola
nämligen samma rättsregler iakttagas, och vad man här gör, är ingenting annat
än att man framflyttar uppgiftsskyldighetens fullgörande till bouppteckningen
från arvskiftet. Skall ett arvskifte gå rätt till, så skola precis de regler
iakttagas, som här äro föreskrivna, och då torde det vara bättre att få
klarheten därom redan vid upprättandet av det grundläggande instrumentet,
nämligen vid bouppteckningen.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr talman! Herr Lindqvist medgav i sitt
anförande, att det kunde ligga någonting i de skäl jag anfört, nämligen att det
bleve svårt att lämna en riktig uppgift på dessa gåvor, men han förmenade,
att det icke skulle bli någon skillnad, vare sig utskottets förslag antoges eller
vår reservation. Jag vill då påpeka, att enligt vår reservation blir det i
praktiken oftast så, att denna paragraf icke kommer att tillämpas, och den
skillnaden är rätt så stor och väsentlig.

Jag vidhåller därför mitt yrkande.

Herr Lithander: Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande sade, att
man sökte få fram en skiljaktighet mellan stad och land. Jag framhöll, att
även örn man har lättare i städerna att följa med de gåvor, som förekommit,
därför att man i allmänhet har mera ordnad bokföring där, så kan det även i
städerna ha sina betänkligheter med denna uppgiftsskyldighet. Jag anser, att
paragrafen är lika oriktig, när det gäller stad som beträffande landet. Det
är ingen skillnad därvidlag.

Det gjordes gällande här, att bestämmelsen är begränsad till gåvor till barn
och efterkommande. Ja, men hur skall i det fallet en människa göra, som
vill handla riktigt och rätt? Var går gränsen? Vad har man rätt att göra,
och vad får man icke göra? Ja, det finnes stadgat i allmän lag, men faktum
är, att detta kommer att krångla till förhållandena både i stad och på
landet, försåvitt jag kan se, men dessa krångliga förhållanden skulle man
undvika i många fall, örn man toge reservationen.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. lag om boutredning oell arvskifte m. m. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av paragrafen i utskottets förslag, dels ock på godkännande
av paragrafen med den ändring, som föreslagits i den vidkommande samma
pragraf avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Johanson
i Huskvarna begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 3 kap. 5 § i första lagutskottets förevarande
förslag till lag örn boutredning och arvskifte, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

7 -\T •

^ej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda paragraf med den ändring, som
föreslagits i den vidkommande samma paragraf avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspronositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren godkänt paragrafen enligt utskottets
förslag.

6—10 §§; rubriken till 3 kap.

Godkändes.

4 kap.

1 §■

Utskottet hade, i enlighet med Kungl. Majrts förslag, för denna paragraf
föreslagit följande lydelse:

Varder ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckningen
förrättades, dödsboets egendom avträdd till förvaltning av boutredningsman
eller till konkurs, svare delägarna för sådan gäld efter den döde, som vid bouppteckningens
förrättande var dem veterlig. •

Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efter den döde och avträdes
ej egendomen efter ansökan, som göres sist en månad därefter, svare
delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

Vidkommande 1, 2 och 15 §§ i förevarande kapitel hade reservation avgivits
av herrar S. Erik Anderson, Norling, Ernst W. Svenson, Bissmark, Ehrnberg
och Johansson i Bro, vilka beträffande 1 § föreslagit följande avfattning: Varder

—--veterlig.

Yppas---gälden.

Har ansökan örn egendomsavträde skett senare än i första stycket sågs, vare
delägarna fria från ansvar jämväl för gäld, som var deni veterlig en månad
före ansökningsdagen, där de till boet utgiva det belopp, varmed den gälden.
överstiger värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängliga medel.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Johansson i Bro: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna,

har jag på denna punkt jämte några ledamöter av lörsta kammaren avgivit
en reservation. .Tåg skall naturligtvis inte lägga ut texten här något vidare,
ty det förstår envar, som tittar litet närmare pa denna fråga, att den är

Xr 30.

Onsdagen den 5 april f. m

o Äng. lag orri boutredning och arvskifte m. m. (Forts.)
så ofantligt invecklad och vidlyftig, att det inte är möjligt för en lekman att
här gå till botten av densamma.

Vad som varit avgörande för mig, då jag här reserverat mig, är min åsikt,
att man bör försöka få paragraferna så mjuka som möjligt, så att en tillämpning
kan ske efter de praktiska förhållanden, som man möter vid själva förrättningen.
Jag. har under min fyrtioåriga tjänstgöring såsom bisittare i
häradsrätt kommit till den uppfattningen, att lagtexterna böra vara så mjuka
som möjligt, ty man råkar på fall både här och där, och inte så sällan för
övrigt,, där lagparagraferna äro så stelt skrivna, att det är omöjligt, då man
skall tillämpa dem, att taga hänsyn till de praktiska förhållanden, som föreligga
i varje särskilt fall.

Nu.har jag naturligtvis ingen utsikt att få kammaren med på ett bifall
till min reservation, och därför skall jag inte utveckla saken vidare utan ber
endast att få yrka bifall till reservationen.

, „Heri'' £innér: Herr talman! Jag skall följa reservantens exempel och inte
halla någon längre föreläsning örn innebörden av dessa olika texter, ty det
skulle säkerligen inte intressera någon. Jag skall emellertid försöka att i
allra största, korthet angiva, var skillnaden ligger mellan utskottets förslag
och reservationen, framför allt för att bemöta ett påstående, som reservanten
hade, och som jag inte tror är riktigt.

Den föregående ärade talaren sade nämligen, att lagtexten enligt utskottsmajoritetens
förslag icke skulle lämna möjlighet till ett jämkande efter omständigheterna,
till ett skälighetshandlande, så att säga, efter omständigheterna
i de särskilda fallen. Jag tror för min del, att motsatsen är det riktiga.
För att kunna förklara detta måste jag påpeka en omständighet, som här icke
förut är berörd.

Bland de få nyheter, som äro upptagna i förslaget, förekommer någonting,
som kallas boutredningsman, d. v. s. man har infört en utomordentligt enkel
förvaltningsform i de fall, där antingen boet är på obestånd eller tvistighet
räder mellan dödsbodelägarna. I förra fallet, d. v. s. där boet är på obestånd
och kapitlet örn den dödes gäld skall tillämpas, kan det förordnas en boutredningsman,
och denne är då efter lagens innebörd ombud på en gång för
bodelägarna och för borgenärerna. I denna dubbla funktion har han också
till uppgift att vara ett slags förlikningsman, som vi ha brukat kalla det,
mellan de olika intressena.

Innebörden av majoritetens förslag är nu, att om det kommer fram gäld i
boet, för vilken avträde icke förut har skett, så kunna dödsbodelägarna befria
sig fran det personliga ansvaret för denna gäld genom att till boet lämna
det överskott, som åtgår ^ för betalning av denna gäld utöver den egendom,
sorn de själva mottagit såsom arvslott. Därmed är sedan deras ansvarighet
gentemot de enskilda borgenärerna avklippt, och den tid, under vilken de stå
i ansvar till de enskilda borgenärerna, blir på detta sätt begränsad till en
mycket kort period.

Reservanternas förslag däremot innebär, att ansvarigheten till de enskilda
boigenärerna står kvar, och att såväl tiden, under vilken detta ansvar gäller
som även beloppet fortfarande hållas obestämda. Såvitt jag förstår, är detta
en betydlig försämring i förhållande till majoritetens förslag. Dessutom, på
g lund av. den ställning såsom förlikningsman, som boutredningsmannen äger
och sorn jag nyss påpekande, kan all den mjukhet, som reservanten här ansåg
önskvärd, komma att tillämpas av boutredningsmannen.

Jag yrkar alltså, på grund av vad jag nu anfört, bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. lag om boutredning och arvskifte m. m. (Forts.)

Herr Johansson i Bro: Herr talman! Jag skall inte här taga upp någon
juridisk debatt med utskottets ärade vice ordförande. Det kan jag såsom lekman
inte, och det är därför helt naturligt, att jag inte gör det. Min erfarenhet
är emellertid, och det kan jag inte komma ifrån, att så snart det blir fråga
örn här ifrågavarande förrättning, anlitas i regel duktiga advokater, och den
kännedom om förhållandena, jag har, är, att advokaterna ofta nog utnyttja
lagens bokstav till det yttersta, och kan det här uppstå en rätt otrevlig situation.

Det är detta jag velat förekomma genom att hävda, att lagparagrafen skall
göras så mjuk som möjligt, så att man må kunna taga hänsyn till allt, som
sammanhänger med den ena eller andra förrättningen. Då jag nu är av den
övertygelsen, att det tillägg, som av reservanterna är gjort i 1 § med de givna
ändringarna i 2 och 15 §§, utgör en viss uppmjukning, så är det klart, att jag
vidhåller det yrkande, som jag förut framställt.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag till lydelse av förevarande paragraf, dels
ock på godkännande av paragrafen i den avfattning, som föreslagits i den avgivna
reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i
den förra propositionen.

2—19 §§; rubriken till 4 kap.; återstående delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Övriga lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A) förklarades besvarad genom kammarens
beslut rörande lagförslagen.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande,
nr 10, angående regleringen för budgetåret 1933/1934 av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid härefter skedd föredragning av punkten 8, angående navigationsskolorna,
lämnades på begäran ordet till

Andra kammarens protokoll 1933. Nr 30. 2

Ang. navigationsskolorna.

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. navigationsskolorna. (Forts.)

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Ekman, som anförde: Herr
talman! I förevarande punkt har icke utskottet biträtt Kungl. Majlis förslag,
och det synes mig, som örn anledningen därtill skulle vara, att besparingen
är för liten. Jag önskar därför för kammaren framhålla, att när den nuvarande
budgeten utarbetades, fick man från regeringens sida i detta liksom
i så många andra fall, så att säga, söka med ljus och lykta efter sådana anslag,
där man möjligtvis skulle kunna göra en besparing utan att därmed i
och för sig skada något ändamål. Det kan sannerligen icke sägas, att därest
Kungl. Maj :ts förslag bifalles och en indragning av navigationsskolan i Kalmar
kommer till stånd, några intressen därvid komme att skadas, ja, möjligtvis
de lokala intressen, som förefinnas i Kalmar, men man kan val icke taga
hänsyn till enbart dessa intressen.

1930 års navigationssakkunniga uppskattade det behövliga tillskottet av befäl
till 114 per år. Antalet elever i styrmansklassen vid navigationsskolorna
skulle således behöva uppgå till 114, för att behovet skulle bliva fyllt. Man
räknade vid samma tidpunkt med en utveckling av vår sjöfart och uppskattade
det behövliga antalet befäl på grund av denna utveckling till 50 personer.
Man räknade vidare med att vid genomgången av navigationsskolorna skulle
ett visst antal bliva kuggade, och detta antal uppskattade man till 26. På
så sätt kom man fram till att det förelåg behov av 190 elevplatser i styrmansklassen,
för att man undan för undan skulle kunna hålla däcksbefälet vid det
antal, som vår handelsflotta krävde. Sedan 1930 har det dock gått några
år, och litet var har kunnat se, att förutsättningarna för att navigationsskolorna
skulle givas den omfattning, som navigationssakkunniga på sin tid framhöllo,
icke längre förefinnas. I dag är det helt säkert så, att ett mycket stort
antal av vårt däcksbefäl icke vinner sysselsättning. Men även örn man bortser
från den rådande krisen, sker en förskjutning från mindre till större fartygsenheter
med därav följande minskat behov av befäl, varför den grund, som
navigationssakkunniga byggde på, troligen icke förefinnes. Den kuggningsprocent,
som sakkunniga förutsatte i sin beräkning, har dess bättre visat sig
icke på långt när vara så stor, som de sakkunniga uppskattade densamma
till. De befintliga styrmansklasserna kunna nu taga 190 elever. Med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med utgångspunkt från det antal, som i år genomgår
dessa klasser, skulle antalet elever bliva 173. Nu skola ju, som sagt,
114 däcksbefäl årligen ersättas, och då med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
173 personer komma att kunna beredas elevplatser vid navigationsskolorna,
tala, så vitt jag kan se, alla skäl för att detta antal är fullt tillräckligt.

I en i samband med denna proposition väckt motion har man framhållit de
stora olägenheter, som skulle åsamkas de fattigaste eleverna, alltså de, som
genomgå skepparklassen, om Kungl. Maj :ts förslag bifalles, därför att antalet
mindre bemedlade, som vilja avlägga skepparexamen, skulle vara synnerligen
stort särskilt i Kalmar och Blekinge län. Jag kan icke underlåta att framhålla
för kammaren, att av de i skepparklassen i Kalmar förefintliga 24 elevplatserna,
ha innevarande vinter endast 7 platser blivit besatta, och av dessa 7
komma 5 på Kalmar och Blekinge län. Enligt mitt sätt att se utgör således
ej heller detta något skäl för att upprätthålla navigationsskolan i Kalmar.

Vad man har anfört rörande de billigare levnadskostnaderna i Kalmar, kan
jag icke tillmäta något värde i förevarande avseende. Dessa skulle kunna
anföras sorn skäl örn man hade två navigationsskolor, och det vore likgiltigt,
vilken man indrog. Då kunde man ju taga hänsyn till levnadsomkostnaderna
och slopa _ den skola, som var belägen å den dyrare orten. Så förhåller det
sig dock icke i detta fall. Alla sakkunniga, som lia yttrat sig i denna sak
framhålla, att örn en inskränkning skall göras, så bör den ske på bekostnad

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. navigationsskolorna. (Forts.)

av navigationsskolan i Kalmar, och etet är den skolans verksamhet, som man
föreslår skall upphöra.

Med åberopande av detta, herr talman, önskar jag framhålla, att det ur
besparingssynpunkt är önskvärt och ur utbildningssynpunkt lämpligt att biträda
Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Jansson: Herr talman! Jag kan förstå, att herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet haft skäl för sin ståndpunkt, men å andra sidan får
han väl också förstå, att det kan vara svårt för statsutskottet att bibringas
en annan uppfattning, än utskottet hade för ett par år sedan, eftersom ingenting
har inträffat, som kan giva anledning till ändrad ståndpunkt. Man har
icke konstaterat någon minskning i antalet elever, som besöka de olika navigationsskolorna,
detta enligt en uppgift, som vi inom avdelningen fått från sakkunnigt
håll. Så länge skolorna fyllas med elever och behov av utbildning
av sjömän i samma utsträckning som hittills fortfarande gör sig gällande —
och att så är fallet påstås likaledes från sakkunnigt håll — finnes det icke,
ha vi ansett, skäl för att nu gå in för en ändring av en organisation, som så
nyligen blivit fastställd, som år 1930. Den organisationen tillkom efter, jag
skulle vilja säga, en mycket svår födslovånda. Frågan hade förelegat år efter
år i riksdagen, och det var stora svårigheter, när det gällde att ena de stridiga
intressena. Till sist tillsattes en kommitté, som lyckades i största möjliga
utsträckning, skulle jag nästan kunna säga, få dessa stridiga viljor enade
örn en viss plan. Denna plan framlades av Kungl. Maj :t och riksdagen antog
densamma. Även örn man ur ekonomisk synpunkt eventuellt, jag säger eventuellt,
skulle göra en viss besparing, ha vi ändå icke kunnat anse, att skäl
föreligga för att nu vidtaga en förändring.

För övrigt tror jag, att besparingen blir rätt minimal, örn man utgår ifrån,
att den utbildningsklass för kaptener, som är förlagd i Kalmar, skulle flyttas
till Stockholm. Jag är icke så övertygad om att den besparing, som man räknar
med i propositionen, verkligen kommer att uppstå. Örn man tänker på
löneförhållandena o. dyl., blir icke besparingen så stor. Den skulle i alla fall
icke bli så stor, att det spelar någon roll, huruvida riksdagen går in för att
taga denna besparing eller ej. Detta är i korthet sagt de skäl, som för oss
varit avgörande.

Det var också en annan sak, som jag skulle vilja tala något örn. När den
nya organisationen genomfördes, gjordes en framställning från vederbörande
myndigheter örn att Kalmar stad skulle vidkännas vissa utgifter och kostnader
för att iordningställa de lokaler, som skulle användas för denna undervisning
vid navigationsskolan i Kalmar. Dessa anordningar vidtogos från stadens
sida, och vi anse sålunda, även örn det icke utgör något avgörande skäl,
att detta dock är ett skäl, som talar för att man icke helt hastigt nu skall
göra en ändring i organisationen och förläggningen av skolan.

Jag ber, herr talman, att på grund av d^ssa synpunkter få yrka bifall till
utskottets hemställan. Det är icke likgiltighet för sparande, som gjort sig
gällande härvidlag, utan det är rent praktiska synpunkter, som vi ha lagt på
den här frågan.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkten 9.

Kades till handlingarna.

Xr 30.

Onsdagen den 5 april f, m.

Punkterna 10 och 11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

hZLlfnZr ,Härefte,r föredrogs punkten 12, angående säkerhetsanstalter för sjöfarten:

0ch yttrade därvld

Herr Lundqvist i Rotebro: Herr talman! Under denna punkt har utskottet
yrkat avslag å en motion, som jag väckt örn vissa ytterligare förbättringar
av hamnförhållandena vid Landsorts lotsplats.

Av den motivering, som utskottet anfört, har jag emellertid funnit, att utskottet
uttalat sig synnerligen välvilligt örn motionen. Jag har därför nästan
vågat tolka utskottets avslagsyrkande såsom uteslutande formellt. Utskottet
uttalar sin anslutning till önskvärdheten av att vidtaga ytterligare förbättringar
och uttalar till sist, att utskottet förutsätter, att, innan några som helst
nya arbeten sättas i gång, frågan om arbetets planläggande skall upptagas
till förnyat övervägande, så att man kan räkna med att förhållandena där ute
bil ordnade på ett fullt lämpligt och effektivt sätt.

Jag skall i anledning av detta välvilliga uttalande härtill endast knyta den
förhoppningen, att då handelsministern nu går att vidtaga denna förnyade omprövning
^av arbetenas planläggande, han då också ville benäget visa lika
stor förståelse för synpunkterna i min motion, som statsutskottets tredje avdelning
har gjort.

Med dessa ord, herr talman, skall jag, trots att statsutskottet avstyrkt min
motion, för att visa min stora tacksamhet för den välvilja, som dock i sak visats,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 13—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. ersätt- Punkten 20, angående ersättning åt- sjömanshusen.
ning åt sjö- TT . . „

manshusen. Uti innevarande ars statsverksproposition hade Kungl. Majit i punkten 25
av tionde huvudtiteln föreslagit riksdagen att, för beredande under år 1933
at sjömanshusen av ersättning för dem åliggande bestyr med värnpliktigas
inskrivning och redovisning samt för andra dem åvilande uppgifter för statsverkets
räkning, å riksstaten för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra anslag
av 100,000 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena, nr 88, inom första kammaren av herr
Nordborg och den andra, nr 65, inom andra kammaren av herr Törnkvist
i Karlskrona, vari föreslagits, att ifrågavarande anslag till sjömanshusen
måtte för budgetåret 1933/1934 upptagas till oförändrat belopp, 162,000 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
förslag samt med bifall till de i ämnet väckta motionerna, för beredande
under år 1933 åt sjömanshusen av ersättning för ifrågavarande dem
åliggande bestyr och uppgifter för statsverkets räkning, å riksstaten för budgetåret
1933/1934 anvisa ett extra anslag av 162,000 kronor.

Vid punkten hade emellertid reservation avgivits av herrar ljudblad, Alexander
Nilsson, Anderson i Råstock, Jansson, Strindlund, Persson i Kritorp,
Andersson i Höör, Persson i Falla och Andersson i Ovanmyra, vilka ansett,

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Äng. ersättning åt sjömanshusen. (Forts.)
att utskottet bort hemställa, att förevarande anslagsbelopp måtte bestämmas
till 146,000 kronor.

Sedan punkten föredragits anförde:

Herr Jansson: Herr talman! Yi ha vid denna punkt fogat en reservation,
där vi framställa yrkande på en nedsättning av anslaget med ungefär 16,000
kronor. Departementschefen har föreslagit en ganska stor sänkning av det
anslag, som för närvarande utgår. Yi ha icke ansett oss kunna gå så långt
i nedskärning av ifrågavarande anslag, även örn det kan ifrågasättas, huruvida
icke den ersättning, som här från statsverkets sida utgår för de uppgifter, som
sjömanshusen ha för statens räkning, är väl högt räknad och att det är möjligt
att göra ytterligare inbesparingar utöver vad organisationsnämnden för sin del
har föreslagit. Vi anse oss ändå stå på den säkra sidan, när vi ansluta oss till
det förslag, vartill organisationsnämnden har kommit och pruta 10 procent på
administrationskostnaderna. Yi tro, att det är det minsta, som i förevarande
fall bör förekomma. Under nuvarande förhållanden, när alla ämbetsverk och
institutioner fått pruta ned sina administrationskostnader mycket kraftigt,
förefaller det oss, att den lilla prutning, som föreslås från organisationsnämndens
sida, är både motiverad och försvarbar; och det är ur dessa synpunkter,
som vi ansett oss böra hemställa örn en nedsättning av ifrågavarande anslag.

Jag ber, herr talman, att i anslutning till vad jag nu yttrat få yrka bifall
till den reservation, som avgivits av herr Lindblad m. fl. i denna punkt.

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Ekman: Herr talman!

Det synes i all synnerhet av motionen men jämväl av utskottets utlåtande framgå,
att man icke kunnat yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag, därför att den
föreslagna minskningen av anslaget skulle komma att inverka på understödsmöjligheterna
för sjuka sjömän samt änkor och barn efter avlidna sjömän.
Detta antagande, att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle kunna få en
sådan inverkan på understöden, är icke riktigt, och jag önskar att för kammaren
få framföra några synpunkter på den saken.

Örn man studerar sjömanshusens ekonomiska förhållanden, skall man finna,
att de lia en synnerligen god ekonomi och att det är en av de få institutioner
i vårt land, som har en mycket god tillgång på pengar. Denna mycket goda
tillgång på pengar har lämnat spår efter sig dels i form av ökade löner och
dels i form av en mycket kraftig och över alla beräkningar gående fondbildning
vid sjömanshusen. Lönekostnaderna vid sjömanshusen voro 1920, 421,000
kronor och sjönko år 1924 till 329,000 kronor. Sedan 1924 ha lönekostnaderna
emellertid så småningom åter stegrats, så att de under år 1932 utgjorde 393,000
kronor. Denna ökning av lönerna för denna personal har skett under en period,
när penningvärdet, som bekant, har stigit och under en tid, då varje statstjänsteman
i stället för ökning fått en nedsättning av sin lön. Samtidigt därmed
har arbetet med av- och påmönstring vid sjömanshusen minskats. Ifråga
örn fondbildningen vill jag framhålla, att år 1920 hade sjömanshuskassorna
en kapitalbehållning på f),900,000 kronor. I ett uttalande från år 1921 framhöll
kommerskollegium att en årlig fondering av omkring 2 procent vore nöjaktigt
betryggande för att något så när jämnt besörja understödsverksamheten
vid sjömanshusen.

Hur har det nu varit med denna sak? Jo, under åren 1921—1930 har fonderingen
uppgått till cirka 5 %, och vid 1932 års slut hade sjömanshuskassorna
ett samlat kapital utom donationer på 10 miljoner kronor. Under samma
tid, som fonderna ökats på detta sätt, ha understöden till hjälpbehövande sjö -

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. ersättning åt sjömanshusen. (Forts.)
män också undan för undan kunnat ökats. De lia t. o. m. ökats under senaste
året, och i dag förhåller det sig så, att ränteavkastningen av sjömanshusens
fonder i det närmaste uppgå till vad sjömanshusen utbetala i understöd åt
behövande sjömän. År 1932 var intet gott år för den svenska sjöfarten, men
sjömanshusen hade, sedan alla omkostnader voro täckta, ett överskott på 278,000
kronor, vilket möjliggör en avsättning till fonderna på 2.8 %. Örn Kungl.
Maj:ts förslag bifalles och förhållandena i fortsättningen skulle bli så dåliga
för den svenska sjöfarten, som under år 1932, räcka i allt fall inkomsterna till
för avsättning till fonderna på 2.2 %. Kommerskollegium räknade med, att en
avsättning på 2 % skulle vara fullt tillfredsställande. Det synes mig, att om
önskemålet enbart vore att ekonomiskt tillgodose sjömännen, skulle detta lia
varit möjligt under denna tioårsperiod i långt större utsträckning än nu varit
fallet.

Jag ber att i detta sammanhang få peka på ett par andra omständigheter,
som sammanhänga med finansieringen av den framlagda budgeten. Under
elfte huvudtiteln har Kungl. Majit nödgats till pensionering av civila tjänstemän
föreslå ett med nära 3 miljoner nedsatt anslag, helt enkelt därför, att det
icke finnes pengar. Och avsättning till statens pensionsanstalt under samma
huvudtitel har ej alls kunnat ske utan skjutits på framtiden. Ifråga om sjömanshusen
innebär Kungl. Maj:ts förslag nedsättning av det hittills utgående
anslaget med 62,000 kronor, men denna nedsättning kommer ej på något sätt
att påverka understödsmöjligheterna för de behövande sjömännen. De kunna
få de under åren förhöjda understöden med något större belopp än under de
sista åren, och det kan ändå ske lika stor avsättning till fonderna, som kommerskollegium
förutsatte 1921, när anslaget första gången beviljades.

Det synes mig vid sådant förhållande, herr talman, som om utomordentligt
starka skäl tala för att man under dessa nödtider för statsverket bifaller Kungl.
Majrts förslag.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag anser, att här kräves ett
klarläggande av vad det är fråga om.

Sjömanshusens fonder ligga utanför Kungl. Maj:ts åtkomlighet. Staten
har ej släppt till ett öre för att åstadkomma dessa fonder, utan de lia åstadkommits
genom hyresavgifter, genom besparingar av lönerna för manskap och
befäl och vad som kallas för tonavgiften. Staten har ej lämnat något bidrag
därtill. Dessa fonder ha tillkommit genom förfogande i slutet av 1700-talet av statsmakterna för att hjälpa sjöfolk, befäl och manskap, som kommit
i svårigheter för sin försörjning, och gamla utfarna sjömän, som ej längre
kunnat tjänstgöra.

Herrarna torde få ett begrepp örn den hjälp sjöfolket kan få av denna
fond, trots att den är uppe i ett belopp, som närmar sig 10 miljoner kronor,
när jag talar om, att riksmedeltalet under 1931 av utbetalade understöd utgjorde
110 kronor 75 öre örn året. Sålunda, även örn Kungl. Maj:ts ingrepp
på dessa anslag icke skulle rubba möjligheten att även för kommande år utbetala
110 kronor 75 öre till sjömän, som äro i behov därav, avvisar man ej
därmed den rimliga begäran, att sjömanshusen skola lia möjlighet att något
utöka dessa utan tvivel ytterst låga årsunderstöd för utfarna, utslitna eller
skadade sjömän. Den saken kan man ej utan vidare stoppa genom att sätta
nyckeln i hålet och vrida örn, utan man måste ha sinne för vad sjömanshusen
uträtta. Kommerskollegium har också uttalat önskvärdheten av, att man åtminstone
så småningom skall kunna uppbringa dessa understöd till 140 kronor
i genomsnitt.

Genom denna antydan örn fondernas uppgift och tillkomst torde kammarens

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. ersättning åt sjömanshusen. (Forts.)
ledamöter förstå, att detta är en sak, som ligger utanför riksdagens behandling
av detta ärende. Fonderna äro skapade av sjöfarten själv dess manskap
och befäl. Det är ej, herr talman, den saken det här gäller. Har galler det
ett administrationsanslag, som riksdagen på sm tid ansett sig böra ge at sjömanshusen,
för att dessa åtogo sig att taga hanel örn vissa betydande statliga
uppgifter framför allt inskrivning och redovisning av värnpliktiga jamte en
del andra uppgifter. Intill år 1900 fingo sjömanshusen sköta dessa uppgifter
utan ersättning. Det beräknades, att under tiden förut hade sjömanshusen av
sina fonder för att sköta dessa rent statliga ^ uppgifter, som riksdagen och
Kungl. Maj :t ålade sjömanshusdirektionerna, måst taga stora belopp av de medel.
som sjöfolket och sjöfartsnäringen åstadkommit i fonder.

Det kan icke vara riktigt, mina kammarledamöter, att betrakta detta anslag
utifrån annan synpunkt än man gjorde, när anslaget beviljades. Det utgick
till dess det höjdes till 162,000 kronor år 1920. med 40,000 kronor under
närmaste åren förut. Jag vill minnas, att man börj acta med ett anslag pa
30 000 kronor. Men finansminister Thorsson framlade pa sm tid förslag örn
att höja anslaget till 162,000 kronor. Hur kom han till detta belopp.'''' Jo,
år 1915 beslöt riksdagen en utredning för att konstatera, hur mycket av sjömanshusens
administrationsarbete, som kunde hänföras till de rent statliga uppgifterna
och man utgick ifrån att den administration, som avsag de statliga
uppgifterna, borde finansieras helt och hållet av ^statsanslag. Man kom
till det resultatet, att av sjömanshusens arbete kunde 75 % anses vara arbete
för rent statliga uppgifter. I anledning av detta resultat fann sig statsrådet
Thorsson på sin tid enligt hans egen uppfattning och uppgift nödgad att
söka förebygga, att man sköte längre på utökning av detta anslag, .kagg
märke till formuleringen! Han ansåg det vara så angeläget, att han nilsag
sig pliktig att söka förebygga att anslagets höjning undanskötes till ar 1922.
Det utsädes år 1920. Han ansåg sig pliktig att söka förebygga, att man
uppsköte anslagets ökning, och han sade, att när han fixerade summan tili
162 000 kronor, hade hail funnit, att det överhuvud taget icke var tankbart
att man kunde komma till en lägre siffra. Man finner av sammanhanget att
denna siffra redan då befann sig i understa linjen, och att man hade starkt
på känn. att det endast var en tidsfråga, när anslaget mäste utökas ytterligare.

Hur förhåller sig nu detta anslag på 162,000 kronor till kostnaden tor de
statliga administrationsuppgifterna, vilkas storlek fastställdes vid nämnda undersökning?
Jo, förhållandet är det, att i stället för att staten genom riksstatsanslag
bekostar 75 % av sjömanshusens omkostnader, vilket fixerats som
rimligt, utgöra dessa 162,000 kronor endast 30 % av omkostnaderna. Ilar ligger
sålunda fortfarande en avsevärd marginal mellan 30 och 75 %, som sjömanshusens
inkomster få bekosta för den rent statliga administrationen inom sjömanshusen.
När man nu vill göra detta anslag till ett rent bespanngsanslag,
tycker jag, att ''det är att gå en smula för långt. När det redan nu ar en
marginal mellan 30 och 75 % innan staten finansierat sina egna uppgifter
inom sjömanshusen, blir spänningen ännu större, örn anslaget beskäres. Jag
vill ej ett ögonblick ifrågasätta, att sjömanshusen ej skulle kunna utbetala
Ilo kronor 75 öre i genomsnitt till det gamla utfarna sjöfolket under ett ar
eller två. Men jag spörjer mig ur humanitär och statsregleringssynpunkt, örn
man kan resonera så. Det är beklagligt, örn detta anslag kommer att göras
till ett bcsparingsanslag. Det hade varit genaste vägen att undersöka, om ej
staten kan på annat sätt ordna nied dessa statliga uppgifter och överföra dem
från sjömanshusen. Men att profitera pa sjömanshusen, vilka tillkommit såsom
pensionsinrättningar, och att göra detta anslag, som redan är för litet, till
ett besparingsanslag, passar ej bra.

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. ersättning åt sjömanshusen. (Forts.)

Slutligen vill jag, liksom utskottet gjort, uttala elen bestämda önskan, att
sjömanshusen icke uppehålla en för vidlyftig och dyrbar administration. Utskottet
har ej gått in för att se mellan fingrarna med slöseri eller vårdslöshet
med admimstrationsutgifter, utan med allra största bestämdhet understryker
utskottet att, örn det är möjligt, en nedskrivning däruti sker. Men staten
skall ej ha fördelen därav, ty riksstaten ger för litet nu; och därför skola de
besparingar som åstadkommas, rimligen komma sjömanshusen själva till godo
för att minska spännvidden mellan 30 och 75 *. Detta har ej något att göra
med besparingar i den inre administrationen. Jag hoppas, att även statsrådet
och chefen för handelsdepartementet skall använda sin kraftiga hand för att
ge eftertryck at behovet av sparsamhet. Ty även örn staten ej får taga hem
någon del av dessa 162,000 kronor, så kommer staten att ha nytta av en förenklad
administration inom sjömanshusen. Därigenom blir nämligen skillnaden
mindre mellan de 75 % av administrationskostnaderna, som staten bör betala,
och detta anslag* pa 162,000 kronor.

Herr talman! Jag kan ej se annat, än att det skulle vara att gå väl långt
örn man minskade anslaget, enligt de synpunkter jag framhållit. Reservanterna
ha också anfört samma synpunkter, men de ha velat ge stöd åt granskningsnamndens
synpunkter. Jag vet ej, efter vilka grunder granskningsnämnf
?n skunt ner anslaget, men jag skulle tro, att en viss schablonmässighet delvis
fatt gora sig gällande, kanske i hög grad. Tiden för nämndens arbete
har pa en punkt som denna givetvis ej varit tillräcklig för att tränga in i det
ifrågavarande anslagets natur. Men nämndens uttalande örn minskning i admimstrationskostnaderna
Ilar jag, liksom även utskottet, allt skäl att biträda.
Men fördelen därav bor ej i detta läge komma riksstaten till godo utan skall
£al“ minskning av utgifterna för de ursprungliga intressen sjömanshusen
skola tillgodose, d. v. s. en understödsverksamhet, som ännu ligger på
sa lagt plan att den ej kan järnfors med någon annan understödsverksamhet,
icke ens med den, sorn pa sm lid gällde varvsarbetaränkorna i Karlskrona

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

°lsf0n. ] Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag redan första riksdagen
jag bevistade var inne pa Dagan om sjömanshusens verksamhet och sjömanspensionenng,
ma det tillatas ling att säga några ord i föreliggande fråga.

1,1 V3r mycket mne pa de fonder, som sjömanshusen successivt sam at

ihop Nu ar att marka, att därtill har staten indirekt bidragit på det sättet,
att staten medgivit, att sjömanshusen få samla sådana fonder, men någon
direkt insats har staten ej gjort. Fonderna äro hopsamlade genom sjöfarten

ettmniiHn0fmbSi,?rä4nen °C\deMs även redarna. Det föreligger här alltså
ett motsatt förhållande mot all annan understödsverksamhet i vårt land. Tv
s all något eljest göras på detta område, så är det första man har på sitt
program ett större statsanslag till understödsverksamheten. Här har ei förekommit
det minsta sådant Jag minns särskilt, att vi omedelbart efter världsrigets
slut, nar det visade sig, att staten på krigsförsäkring — i motsats till
vad som var fallet med ali annan kngstidsverksamhet — förtjänat ett mycket
stort belopp, vörö vi åtskilliga som lågo i selen för att viss del av detta belopp,
som indirekt kunde tillskrivas de svenska sjömännens vedervågande av
sina liv, skulle avsättas till inrättande av en sjöfolkspensionering här i landet
Vi möttes med den vanliga invändningen, att nian ej skall avsätta vissa statsinkomster
till vissa utgifter. De, som gingo emot oss, medgåvo, att staten
or de med det snaraste träda in för att ordna sjömanspensioneringen, men dessa

konster fmg6 ^ anVändas för detta ändamål utan allmänna statsin -

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Äng. ersättning åt sjömanshusen. (Forts.)

Man Ilar försökt på andra sätt åstadkomma sjömanspensionering, men hittilldags
har det lämnat negativa resultat. Man har icke haft så stort intresse
för den grenen av försäkringsverksamhet och pensionsverksamhet, som man
haft för vissa andra — av vad skäl skall jag lämna därhän.

Det Ilar visat sig ■— då vi gjorde en noggrann utredning på tredje avdelningen
i statsutskottet på den tid jag hade äran tillhöra densamma m hur
mycket staten borde bidraga med till sjömanshusens drift- och underhållskostnader
— att det var icke på långa vägar när, som staten bidrog så mycket
som den borde till de kostnader, sjömanshusen verkligen hade för vad som
egentligen vore statsuppgifter. Och herr statsrådet har icke i minsta mån visat,
att staten kan få dessa rena statsuppgifter, som sjömanshusen utföra för
statens räkning, uträttade för billigare pris. När herr statsrådet kan göra det,
då kunna vi börja resonera örn saken, ty då kunna vi utan vidare säga, att sjömanshusen
få stryka på foten. Vilja de då ha kvar statsuppgifterna, så få
de utföra dem till det pris, staten behagar dekretera, men om de icke vilja utföra
dem för detta pris, så kunna de befrias från dem. Men det har jag icke
hört det minsta örn.

Jag kan icke se någon olycka i att sjömanshusen gått försiktigt fram, så
att de kunnat öka fonderna en smula. Örn det skall gå framdeles som hittills,
att det blir omöjligt här i landet att inrätta en egentlig sjömanspensionering,
så är det av största vikt, att de fonder, som samlats till sjömannen att användas
under ohälsans och ålderns dagar, få öka sig så, att pensionerna kunna
bli bättre för de sjuka och gamla sjömännen. Så ser jag saken, och därför har
jag känt mig illa berörd av att staten vill taga bort 62,000 kronor^av understöden
till sjömännen. Man må göra vilka omskrivningar man vill, så är det dock
så man gör. Även örn icke varje öre utdelas för året, så fonderas det dock, och
utdelningen sker efter behovsprineipen, åtminstone i de sjömanshus^ jag känner
till, och det göres på ett bättre sätt, än jag sett på många andra håll. _

Därför ber jag, herr talman, att utan den ringaste tvekan få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman, mina damer och herrar! När

jag hörde herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet motivera Kungl.
Maj :ts förslag örn att sänka Kungl. Maj :ts bidrag till sjömanshusen till 100,000
kronor örn året, så var det två saker, som närmast gåvo mig anledning att gå
upp i debatten, nämligen dels talet örn att sjömanshusen lia så stora fonder
och dels talet örn att sjömanshusen för icke så värst länge sedan behagat öka
lönerna till sina tjänstemän. Vad den sista frågan beträffar, vill jag säga, att
jag inom Stockholms sjömanshus varit med örn att höja lönerna till tjänstemännen,
och jag ansåg den gången och jag anser det ännu, att de avlöningar,
som tidigare utgick till tjänstemännen vid^ detta sjömanshus, vörö så^ låga, att
det fanns knappast någon möjlighet att livnära sig därpå på ett^ någorlunda
mänskligt sätt. Kommerskollegium, som hade att övervaka den frågan, ansåg,
att de tidigare utgående lönerna voro oskäligt små och gick därför in för en
höjning. Tidigare hade icke sjömanshuset råd att höja lönerna för sina anställda,
och det finnes en del sjömanshus än i dag, som icke haft råd att ikläda
sig större utgifter på det området.

Vad sedan gäller fonderingen, så har det redan sagts, att fondbildningen
är till för att öka understödsbeloppen till de behövande sjömännen o. s. v., och
det är verkligen därför fonderna kommit till. Man räknar mycket noga med
en minskning av avkastningen av fonderna, och skulle man äta på fondkapitalen
vid sjömanshusen, så kunde man vara tvärsäker örn att i en icke avlägsen
framtid skulle gratialen komma att gå ned till ett minimum eller sjunka till

Nr 30,

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. ersättning åt sjömanshusen. (Forts.)
de belopp, sorn angivits i 1917 års sjömanshuskommittés betänkande, då det
uppgavs finnas sjömanshus, som icke kunde utbetala högre gratial än — om
jag minns rätt — 6 eller 8 kronor.

Då man talar om de understöd, som utgå till sjömännen, får man komma
ihåg, att beloppen icke äro stora. Det högsta gratial, som utgår till någon
sjöman, är 120 kronor, vilket dock ökas vid enstaka sjömanshus med extra
anslag men överstiger icke 150 eller 160 kronor. Vid många sjömanshus understiga
beloppen 100 kronor per år.

När man nu vill nedsätta statsanslaget, är det förklarligt, örn det göres i
tider, då staten har det besvärligt med sin ekonomi. Det kan kanske också
vara alldeles riktigt, att understöden till sjömännen icke minskas därför att
anslaget minskas ett år, men örn det minskas en gång med 62,000 kronor, lär
det icke bli lätt att återigen få det förhöjt till 162,000 kronor, och ännu svårare
blir det att få det förhöjt till vad det rätteligen borde vara eller 75 procent
av sjömanshusens samtliga utgifter. Nu säger man det, att sjömanshusen
icke äro så förfärligt populära bland sjömännen själva och att den stora massan
av sjömän önskar, att sjömanshusen försvinna. Jag har motionerat om
en utredning, örn man icke skulle kunna slopa sjömanshusen och ersätta dem
med en annan organisation, som bättre kunde tillvarataga sjöfolkets intressen
och som bättre vore ägnad att sköta de angelägenheter, som sjömanshusen nu
sköta för statens räkning. Det är icke att hoppas, att denna utredning blir
klar inom den närmaste tiden, varför det är tydligt, att man måste, tills denna
utredning visat något resultat, hålla på att sjömanshusen få behålla det lilla
anslag, de hittills haft från statens sida.

I sammanhang med frågan örn detta statsanslag, som hittills utgått med

162,000 kronor, skulle jag vilja säga en sak, som jag tycker bör adresseras till
kungl, kommerskollegium, och det är, att fördelningen av detta statsanslag
icke är riktig. Den kan vara rättvis på ett sätt, men den är orättvis på ett
annat sätt. Statsanslaget fördelas icke sjömanshusen emellan i förhållande
till det arbete de utföra för statens räkning utan efter behovsprincipen såsom
gratialen till sjömännen, som ju utgå efter behovsprincipen. På detta sätt få
de rikaste och förmögnaste sjömanshusen, ehuru de utföra det mesta arbetet
för statens räkning, de minsta anslagen. Det kan vara riktigt ur den synpunkten
sett, att sjömännen skola få lika understöd, men jag undrar, örn man icke
från myndigheternas sida ser på saken på ett annat sätt tack vare att kommerskollegium
gör fördelningen. Det är möjligt, att man siktar till att det
icke är nödvändigt med statsanslagets bibehållande vid 162,000 kronor, när
icke de sjömanshus, som utföra det mesta arbetet för statens räkning, få anslaget
fördelat i förhållande till det arbete de utföra.

Reservanterna ha här yrkat på ett anslag av staten med 146,000 kronor,
och det har meddelats, att första kammaren har gått med på det beloppet.
Jag tror därför visserligen, att det knappast går att få högre belopp än 146,000
kronor, men jag skall ändock, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan örn anslagets bibehållande vid 162,000 kronor.

Herr Strindlund: Herr talman! Då jag lyssnar till talesmännen för ut skottets

förslag, får jag det intryckt, att örn de skulle logiskt fullfölja sin
ståndpunkt, så borde de yrka på ett högre belopp en som gjorts i utskottets utlåtande
eller i motionerna. Å ena sidan får man den uppfattningen, att siffran
162,000 kronor skulle vara ett heligt tal, som icke får ruckas på, fastän
det i ett annat ögonblick säges, att den är för låg. Man kan dock fastslå, att
denna siffra är en godtyckligt tagen siffra liksom den av Kungl. Majit föreslagna
eller reservanternas. Man har faktiskt inget bestämt att hålla sig till då

Onsdagen den 5 april f. in.

Nr 30.

Äng. ersättning åt sjömanshusen. (Forts.)
man har att avgöra, vad som bör belasta statsverket oell vad som bör belasta
sjömanshusen i fråga örn deras administrationskostnader. Det. är en godtycklig
siffra, det äro vi ense örn både reservanter och utskottsmajoritet, ty vi ha
samma uttalande i fråga om önskvärdheten av att ny utredning snarast verkställes
angående storleken av den andel i sjömanshusens förvaltningskostnader,
som skäligen bör påvila staten. Vi äro således sams i den delen... Men
vi ha gjort det uttalandet från olika utgångspunkter. Vi få komma ihåg att
sjömanshusens inkomster komma dels fran redarna och dels fran s.iöfolket.
Det är således icke bara sjöfolkets avgifter, som utgöra sjömanshusens inkomster.
Men det är icke nog med det, utan vi ha även avsevärda belopp, som
gå in i sjömanshusens kassor och som utbetalas av utländska fartyg. Da
man säger, att man icke från det allmännas sida bidrager till sjömanshusens
understödsverksamhet, kan man dock a andra sidan icke se bort ifrån att de
i viss män lia en rätt till beskattning av. utländska fartyg, och det är en
ganska god inkomst sjömanshusen fått därifrån. o o . _

Vi reservanter ha ansett, att även örn man icke.kan ga sa långt i nedprutning
som gjorts i den utredning, som Kungl. Maj:ts förslag bygger pa, kan
man dock tillfälligtvis gå med på en nedprutning, som vi reservanter vilja
begränsa till vad granskningsnämnden ifrågasatt eller tio procent av nu utgående
anslag. Vi tro, att man kan behålla fördelningen mellan staten och sjömanshusen
i fråga om kostnaderna för administrationen. av sjömanshusen,
även örn man tar reservanternas förslag. Örn. man beviljar 162,000 kronor
eller om man bifaller reservationen, skall det icke lia den ringaste inverkan
på de pensionsbelopp, som komma att utbetalas, till de behövande sjömännen,
åtminstone icke örn nedprutningen sker mera tillfälligtvis. Därför, kan man
lika bra gå på reservanternas förslag som på utskottets, och man vmner taktiskt
en besparing, som vi litet var anse vara behövlig, icke minst i nuvarande
tider. Jag har funnit vid tidigare ärendens, behandling liksom vid detta, att
hur goda besparmgsvänner vi än äro, sa vilja, vi icke, att det skall sparas pa
de statsutgifter, som vi själva äro mer eller mindre intresserade för. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Jag hegärde ordet under det att
herr Törnkvist i Karlskrona talade, och jag skulle kunna inskränka mig tili
att hänvisa till den synnerligen ingående utredning, som han presterade. Jag
vill därför endast säga den siste ärade talaren, att gent emot hans mening,
att den lilla inskränkning i anslaget, som blir en följd av ett bifall till reservationen,
icke skulle betyda något alls för. utdelningen av gråtmin till
sjömännen, stå bestämda förklaringar från sjömanshusens ombudsman att
minskningen i anslaget kommer dock till sist att gå ut över de gamla orkeslösa
sjömännen. Jag är övertygad örn att deras beräkningar äro mera paiitliga.

Jag kan heller icke annat än uttala min glädje över att sjömanshusens tönder
ha växt mera än kommerskollegium tänkt sig enligt de siffror herr statsrådet
nyss lämnat oss. ,

Jag skall emellertid inskränka mig till att vädja till kammaren att tänka
på dessa gamla uttjänta sjömän. Jag har såsom kyrkoherde i Sveriges storsta
sjömansförsamling personliga erfarenheter av vad detta lilla gratial betyder
för dessa gamla. Detta gratialbelopp, som vi tycka ar sa litet, kan betyda
oändligt mycket flir dessa gratialister, icke minst nied hänsyn till de
förhoppningar som nu finnas icke bara att gratialen skola ökas i storlek.utan
även att flera skola få del därav. Jag tror, att man icke skall sia in på den
vägen att man börjar minska på detta anslag, ty jag är rädd tor. det torsta
steget’. Jag fruktar för att det kommer att följas av flera, när svårigheterna i

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. ersättning åt sjömanshusen. (Forts.)

budgethänseende okas, och därför vill jag, herr talman, livligt förorda utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Lithander instämde häruti.

Herr Holmgren: Herr talman! Herr ''Törnkvist i Karlskrona har redan
7.°^ UT t eri, ennia riebatt pa ett ganska uttömmande sätt redogjort för denna
fråga. Jag har icke begärt ordet för att komma med några erinringar mot detta

atavidg beP 6-n?St attf“ed nagra få ord få ^ en koncentererad framställning

un Jair 1 era nriaga ärJen vasentliga- Jag är av identiskt samma
uppfattning som herr Olsson i Kullenbergstorp. Förhållandet är det att siö desnSat‘en

UtratJ et^ arbete för statens räkning, som till att börja med utförlig
fulin ’ AT611 f°li de u härvarande åtnjuta statsersättning, dock icke

utföra ant, Nu vl11. staten synbarligen underbetala det arbete, sjömanshusen
utföra, och man vill nedskriva det nu utgående anslaget. Men det arbete
som sjömanshusen utföra för statens räkning, måste dock utföras, även örn
statsbidraget minskas. Vem skall då betala det? Jo, sjömanshusen av sina
egna inkomster. Eljest brukar det vara så, att staten lämnar bidrag till pensionsinrattnmgar
och liknande institutioner, men här vill staten synbarligen

stallet tega fran dessa inrättningar, betrakta dem som en inkomstkälla. Ett
m* d- Unga SJomaanen betala mera än de gamla gjort till sin penfnnd
J J Men iaV6n+ °m ~ Sasoni berr statsrådet uppgivit — sjömanshusens
1 der a™ ganska stora, aro de dock icke så stora för närvarande, att man
kan utbetala de högre pensioner, som de unga sjömännen borda vara berättigade
till. Alitsa mäste en fondbildning allt fortfarande pågå för att sjömanshusen
skola bil i stand att giva de pensioner, som motsvara gjorda inbetalmngaj.
Nar statsutskottet behjärtat dessa synpunkter, anser jag, att utskottets
majoritet har gjort vad den bort göra. Den har ställt sig på rättfärdig
grund, och darfor ber jag, herr falman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Med herr Holmgren förenade sig herr Christiernsson.

Herr Lövgren: Herr talman! Det fanns en tid, då det svenska sjöfolkets
arbete var särskilt högt uppskattat, nämligen vid avspärrningarna under
kriget. Örn jag icke minns orätt, var det 800 sjömän, som förlorade livet i anledning
av kriget genom minsprängningar och torpederingar och allt vad som
hängde samman därmed. Samtidigt hade svenska staten en organisation,
rigsforsakringskommissionen, som försäkrade det gods, som fraktades på våra
artyg. Det var en utomordentligt god affär, ty när kriget var slut och man
summerade ned debet och kredit, hade man ungefär 35 miljoner kronor tillgängliga.
Harav användes 20 miljoner för att täcka de förluster, som uppstått på
bränslekommissionen. Det gjordes då från sjöfolkshåll en framställning örn
att man anda av dessa kngsforsaknngsvinster skulle avsätta någon del till
förstärkning av sjomanspensioneringsfonderna. Man ställde sig ganska välT09ig
■ -i, tta T^v’ statsutskottet skrev en motivering, om jag minns rätt år

lr • i 1 Vllken utsk?ttet ställde sig välvilligt och hänsköt saken till Kungl.
Maj :ts provning. Ar 1922 sopade man emellertid med i budgeten allt som
fanns kva,r av krigsforsakringskommissionens vinster, och sjöfolket fick allt?Qoingrnitlng
me.d aJ de ^tjänster, som hade gjorts på deras arbete. År
1921 fick man för första gången dessa 162.000 kronor såsom bidrag till de
kostnader som sjömanshusen hade med rullföringen och vilka kostnader sjömannen
tidigare hade betalt tillsammans med redarna. För mili del får jag

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. ersättning åt sjömanshusen. (Forts.)
säga, att det är orättfärdigt, om man nu här skulle minska statsanslaget för
detta ändamål, ty varje utredning, som hittills har gjorts, har visat, att

162.000 kronor ändå är för litet. .Tåg betraktar icke dessa 162,000 kronor
såsom något heligt tal, men jag hoppas, att det kommer en utredning, som
ger vid handen vad sjömanshusen rätteligen böra ha. Uppenbart är, att
det påverkar sjömännens pensionering, ty om fonderna äro rikliga, finns det
också möjlighet att öka ut pensionerna, och varje människa måste väl inse,
att det är icke rimligt med sjömanspensioner på 70, 80 eller 90 kronor om
året.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av ett yttrande av herr Strindlund. Han försökte göra gällande, att utskottets
siffra var en godtyckligt tilltagen siffra. Det ger mig anledning att ställa
den frågan till ledamoten av statsutskottets tredje avdelning, hur han läst
över sin läxa i detta ärende. Denna siffra är icke alls godtyckligt tagen. Det
är ju på det sättet, att 1917 års sjömanshuskommitterade föreslogo, att staten
skulle betala 75 procent av administrationskostnaderna, som uppskattades till

448.000 kronor, d. v. s. 336,000 kronor, men en reservant inom samma kommitté
föreslog, att man skulle beräkna administrationskostnaderna icke till 448,000
kronor utan till 216,600 kronor. Sjömanshuskommitterade framlade sålunda
faktiskt två förslag, det ena beräknat på grundval av 448,000 kronor i administrationskostnader
och det andra baserat på 216,600 kronor. Dåvarande statsrådet
Thorsson stannade för den sista siffran, d. v. s. administrationskostnader
på 216,600 kronor. Om man multiplicerar denna siffra med 75 procent, kommer
man ungefär till 162,000 kronor, vilken siffra också valdes av statsrådet
Thorsson. Denna siffra ansluter sig sålunda fullt organiskt till den lägsta
siffra för administrationskostnaderna, som angavs av sjömanshussakkunniga
år 1919 och som riksdagen påföljande år godkände på förslag av dåvarande
regeringen.

Det bör sålunda icke förvåna herr Strindlund, att utskottet icke föreslagit
en ökning av denna siffra. Förhållandet är ju också det, att det är oklart, hur
sjömanshusinstitutionen i framtiden skall se ut. Det är oklart, hur sjöfolkets
pensionsfråga skall lösas. Riksdagen väntar på resultatet av de utredningar,
som i båda dessa avseenden, såvitt jag vet, för närvarande pågå. Då vi anse,
att här ännu icke ha framkommit de resultat, som äro önskvärda, inskränka
vi oss till att förhindra en nedsättning av ett som en minimisumma ansett
statstillskott till sjömanshusens administration av verkliga statsuppgifter. Det
måste under sådana förhållanden anses vara riktigt, att man vägrar gå med
på en nedsättning av detta anslag.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet kan för visso icke betrakta
det såsom någon så stor hjälp, om vi stanna vid 146,000 kronor i stället
för vid 162,000 kronor. Kungl. Maj:ts förslag kan ju icke anses ha stora
utsikter att gå igenom här i kammaren utan anslaget blir i varje fall höjt med

46.000 kronor. De återstående 16,000 kronorna kunna ju icke anses innebära
någon mera avsevärd besparing för herr statsrådet, när man i alla fall tagit
bort lejonparten av den av Kungl. Maj :t föreslagna besparingen. Herr statsrådet
bör kunna säga sig själv, även om han icke gör det här i kammaren, att
när nu utskottet icke har godkänt greppet 62,000 kronor, och när jag anser,
att detta grepp i alla fall kanske icke kan tagas nästa år med hänsyn till fondbildningen
inom sjömanshusen, har det ingen betydelse för Kungl. Maj :t att
få en besparing på 16,000 kronor på bekostnad av sjömanshusens historiskt
ursprungliga uppgift, nämligen att vara understödsinrättningar för sjöfarande.

Nr 30.

Onsdag-en den 5 april f. m.

Äng. ersättning åt sjömanshusen. (Forts.)

Det kan icke bli någon glädje för Kungl. Maj :t att bara få lc/62 av sitt förslag
godkänt men icke de återstående 46/62.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson: Herr talman! Man nödgas, åtminstone jag för min del,

nästan att le, när man hör inläggen från olika håll. När jag exempelvis hörde
herr Pehrsson i Göteborg, som med så mjuka tonér talade örn dessa fattiga
sjömän, så tänkte jag för mig själv: mån tro hur mycket mera dessa fattiga
sjömän skulle få i gratial eller pension, ifall man minskar 10 procent på de
administrationskostnader, som åvila statsverket i fråga örn sjömanshusen. Jag
tror, att det blir noll och intet, som de komma att få mera med det ena eller

andra förslaget. Det blir hugget som stucket, mina herrar, det kunna ni vara

övertygade örn, hur vackert man än talar.

Gentemot herr Törnkvist skulle jag vilja säga, att när herr Strindlund här
talade om ett godtyckligt tal, så är det riktigt, men vilket tal är det, som är
godtyckligt? Jo, det är givetvis själva beräkningsgrunden för anslaget eller
de 75 procenten av administrationskostnaderna. Jag har alltid tvekat örn huruvida
detta procenttal kan vara riktigt och huruvida det kan vara med verkliga
förhållandet överensstämmande, att sjömanshusen hade så stora uppgifter för
statsverkets räkning i fråga örn rullföring av sjöbeväringen o. dyl., att det
skulle behöva gå till 75 procent av administrationskostnaderna trots alla de

andra uppgifter, som sjömanshusen ha. Det är detta, som gör, att vi anse

siffran vara godtycklig.

_ Härtill kommer även en annan sak. Herr Törnkvist sade själv, att beräkningarna
blivit gjorda år 1920. Det är riktigt, att det skedde ungefär vid den
tiden, och då beräknades administrationskostnaderna i förhållande till det indextal,
som då gällde i fråga örn löner till statsanställda. Detta indextal har
sedan dess fallit betydligt. Herrarna veta själva, utan att jag behöver tala örn
saken, att det har fallit högst väsentligt. Om nu, såsom vi anse vara riktigt,
en ny beräkning verkställes, borde den visa, att administrationskostnaderna för
statens vidkommande kunde nedbringas högst väsentligt under de 75 procent,
som kommitterade tidigare hade räknat med. Det är detta, som gör, att vi
anse, att det finns mycket starka skäl och goda skäl för att man här följer
samma princip, som man följt på andra områden, när det gällt bidrag av statsmedel,
som skola utgå till enskilda.

Det är huvudsakligen dessa synpunkter, som för oss ha varit avgörande,
när vi intagit vår ståndpunkt. Det har ingalunda ett ögonblick fallit mig in,
att man genom att följa reservationen skulle kunna minska sjömännens möjligheter
att få sina gratial och understöd. Något sådant förhållande föreligger
rakt icke. Jag har icke kunnat uraktlåta att framhålla dessa synpunkter, då
man här nästan tycks vilja göra gällande, från olika håll, att vi, som stå för
reservationen, skulle vara likgiltiga för hur sjömännens pensionsförhållanden
skola komma att ordnas. Det är icke så. Jag vill också framhålla, att sjömännen
ha ju samma rätt och samma skyldighet som andra svenska medborgare
att tillhöra den allmänna pensionsförsäkringen för att därigenom på samma
sätt som andra medborgare försöka skydda sina försörjningsmöjligheter
på ålderdomens dagar. Dessutom ha de den förmånen, som här kunnat beredas
dem genom den fondinsamling, som har skett under årens lopp. Någon
minskning av denna fondbildning ha vi icke velat vara med örn att åstadkomma.
Jag tror, att herrarna göra oss orätt, när ni ifrågasätta något sådant.

Jag glömde en sak, när jag talade om herr Törnkvist. Han erkände, att en
minskning av administrationskostnaderna nog skulle kunna föreligga, men han
ansåg, att den minskningen borde icke staten få någon del utav, utan minsk -

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. ersättning åt sjömanshusen. (Forts.)
ningen skulle uteslutande komma sjömanshusen till godo. Jag kan icke finna,
att det skulle vara riktigt. Minskningen skall naturligtvis delas upp mellan
sjömanshusen och staten i förhållande till uppgifternas omfattning och räckvidd.
Det är den synpunkt, som vi ha lagt på saken, och jag tror, att den är
riktig och rättvis. Det kommer icke att ske någon orättvisa, ifall andra kammaren
följer första kammaren, och bifaller reservationen.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande, herr talman.

Herr Strindlund: Herr talman! Herr Törnkvist i Karlskrona ville försöka
komma ifrån mitt anförande genom att påstå, att jag icke kunde min läxa.
Så pass kan jag den dock i alla fall, att jag till och med tror mig örn att kunna
upplysa herr Törnkvist örn hur denna siffra, 162,000 kronor, korn till. Jag
påstår fortfarande, att den är ganska godtycklig. Den kommitté, som hade
till uppgift att utreda frågan örn sjömanshusens organisation och vars majoritet
kom till den högre siffra, som herr Törnkvist nämnde, har visserligen
framlagt sitt förslag, men det har aldrig blivit antaget, vilket än mindre
gäller örn det förslag, som gjordes av den ende reservanten inom kommittén,
på vars beräkningar man har fått fram denna siffra, 162,000 kronor. Jag
tror i så fall, att man verkligen kan säga, att siffran är ganska godtyckligt

vald. _ ....

Jag vill också säga, att vi mer än en gång haft förslag uppe här i riksdagen
om viss indragning av sjömanshus. Dessa förslag lia framlagts av Kungl.
Maj:t. Jag förmodar, att man därvid har ansett, att för de statliga uppgifter,
som sjömanshusen ha, behöver man icke ha den nuvarande vida organisationen,
utan att man mycket väl kunde nöja sig med en mindre. Då har det
emellertid alltid gjorts invändningar från motionärer och lokala intressen och
man har framhållit, att man behöver dessa sjömanshus för sjöfolkets egna uppgifter.
Det är väl då icke alls säkert, att siffran 75 procent är riktig med nuvarande
organisation av sjömanshusen. Det bör man dock ha i minnet.

Jag ber i övrigt att få instämma i vad herr Jansson yttrade.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! För att icke kammaren skall
få såsom slutintryck, att de 162,000 kronorna^ skulle motsvara 75 procent av
de verkliga kostnaderna, vill jag endast framhålla, att de 162,000 kronor, som
beviljats det sista året, motsvara endast 30 procent av omkostnaderna. De

162,000 kronorna bygga på en siffra något överstigande 200,000 kronor, under
det att 1931 års kostnader för sjömanshusens administration uppgingo till
mellan 500,000 och 600,000 kronor.

Jag vill också säga, att jag mycket väl kan förstå resonemanget, att en andel
av 75 procent av de totala administrationskostnaderna för statsuppgifterna
måhända är väl högt tilltagen, men det är en lång spännvidd, som jag sagt
förut, mellan de 30 procent, som verkligen betalas, och de 75 procent, som man
anser borde vara utgångspunkten. Innan en beskärning av dessa 30 procent
sker, bör man rimligtvis ha klart för sig, för vilken kostnadssumma man rimligen
bör stanna. Men härför fordras en förnyad sakgranskning.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Jansson, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Ang. anslag
till fiskefyrar.

Äng. ersättning åt sjömanshusen. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
20 av utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för nej-propositionen, vadan kammaren bifallit den vid punkten fogade
reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkterna 21—36.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37.

Lades till handlingarna.

Punkten 38.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 39.

Lades till handlingarna.

Punkten 40, angående bidrag till underhåll och drift av fiskefyrar.

Kungl. Majit hade i punkten 49 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att såsom bidrag till underhåll och drift av fiskefyrar för budgetåret
1933/1934 anvisa ett extra reservationsanslag av 1,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Hällgren väckt motion,
nr 314, vari föreslagits, att riksdagen måtte, utöver vad Kungl. Majit föreslagit,
såsom bidrag till underhåll och drift av fiskefyrar för budgetåret
1933/1934 anvisa ett belopp av 5,000 kronor till ombyggnad av fyren å Listers
huvuds östra udde.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å den
i ämnet väckta motionen bifalla Kungl. Maj :ts förevarande framställning.

Vid punkten hade emellertid avgivits reservationer

av herrar Karl A. Andersson, Törnkvist i Karlskrona och Jeppsson, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den i ämnet väckta motionen;
samt

av herr Holmgren utan angivet yrkande.

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. anslag till fiskefyrar. (Forts.)

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Hällgren: Herr talman! Vid ifrågavarande punkt Ilar jag väckt den
motion, som blivit avstyrkt av statsutskottet, men i vilket ärende det föreligger
en reservation från fyra ledamöter av utskottet. Det är ju så, att beträffande
dessa säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg 1931 års riksdag
begärde en utredning rörande på vilket sätt bidrag borde beviljas^för detta
ändamål. Den utredning, som då verkställdes av lotsstyrelsen, förelåg till en
del vid 1932 års riksdag. Lotsstyrelsen hemställde till Kungl. Majit, att ett
belopp av omkring 16,000 kronor skulle ställas till förfogande för ombyggnad
av vissa fiskefyrar samt en del andra säkerhetsanordningar, och att vidare.i
denna summa skulle inräknas 5,000 kronor för ombyggnad av fyren vid Listers
huvuds östra udde. Kungl. Maj:t begärde år 1932 av riksdagen ett anslag
på 10,000 kronor, som Kungl. Majit sedermera beslutat utanordna, men
anslaget till ombyggnad av fyren vid Listers huvuds östra udde kunde därvid
icke komma i åtanke. Frågan örn denna fyr har vid förberedandet av statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag framförts . till Kungl. Majit
av lantbruksstyrelsen, som i ett mycket starkt utlåtande, bifogat min motion,
talar örn att en ombyggnad av fyren borde komma till stånd. Kostnaderna
skulle belöpa sig till 5,000 kronor, och lotsstyrelsen har tillstyrkt ifrågavarande
anslag, dock under den förutsättningen, att vad man i övrigt begärt till
liknande säkerhetsanstalter för sjöfarten icke skulle beskäras. Kungl. Majit
har emellertid av sparsamhetsskäl nedsatt det på denna punkt äskade anslaget
från 10,000 kronor för år 1932/1933 till 1,000 kronor för året 1933/1934.
Det har således icke medräknats någonting till ombyggnad av fyren vid Listers
huvuds östra udde. Jag får beklaga, att man på ett sådant anslag som
detta låter sparsamhetsskälen vara de avgörande, då man på detta område icke
kan lägga samma beskärningssynpunkter, som man kan lägga på en del andra
anslag här i riksdagen. De medel, som utgå till säkerhetsanordningar för sjöfarten,
avse att bevara och rädda egendom och människoliv. Följaktligen kan
man icke vara sparsam på samma sätt, som när det gäller andra anslag. Såsom
jag förut sagt har såväl lantbruksstyrelsen som lotsstyrelsen tillstyrkt
ombyggnaden av denna fyr. Fyren är avsedd icke enbart att tillgodose fiskeribefolkningens
behov där nere, utan fyren är också ett behov för den allmänna
sjöfarten. Svenska segelfartygsföreningen hemställde år 1931 örn att denna
fyr skulle iståndsättas så att den kunde fungera tillfredsställande. Vidare
består den befolkning, som för närvarande underhåller fyren, av fattiga fiskare,
som ekonomiskt sett icke ha råd att bekosta en ombyggnad av fyren,
och dessutom är det rättvist, att en ombyggnad sker på statens bekostnad, därför
att det är icke enbart fiskarna, som lia nytta av en ombyggnad, utan en
sådan ombyggnad tillgodoser även den allmänna sjöfartens behov.

Nu har första kammaren tagit statsutskottets förslag. Denna fråga kommer
givetvis igen ett annat år, och jag hoppas, att den avdelning inom statsutskottet,
som då får att syssla med densamma, icke skall lägga samma sparsamhetssynpunkter
som nu utan inställa sig på att denna fråga måste lösas.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till den motion, som jag väckt i detta
ärende.

Häruti instämde herr Jeppsson.

Herr Holmgren: Vid förevarande punkt i statsutskottets utlåtande har jag

fogat en blank reservation. Jag delar motionärens uppfattning örn behovet
av en ombyggnad av fyren på Listers huvuds östra sida, men då det kan vara

Andra kammarens protokoll 19SS. Nr 30. 3

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Ang. avveckling
av det
s. k. dubbeltjänstsystemet.

Ang. anslag till fiskefyrar. (Forts.)

möjligt, att det finns andra fyrar, som befinna sig i samma predikament, anser
jag mig icke beredd att biträda ett beslut om arbetets omedelbara utförande
utan har framställt i utskottet ett yrkande örn en välvillig motivering,
d. v. s. att utskottet skulle uttala sin anslutning till tanken på att en ombyggnad
snarast möjligt sattes i gång. Jag saknar sålunda, herr talman, anledning
till något annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson: Herr talman! I anledning av vad herr Holmgren här uttalat
vill jag säga, att utskottets korta motivering väl ändå icke får betraktas
som en ovänlig motivering. Vederbörande myndigheter ha här gjort framställning
opa. ett anslag å 10,000 kronor för olika ändamål, och sedan måste en del
av dessa ändamål rangeras ut. Då förstår man, att det är svårt för oss att
avgöra, vilka som äro de mest angelägna. Detta måste väl ändå respektive
myndigheter bära ansvaret för. Utskottets motivering får sålunda ingalunda
anses såsom ovänlig såtillvida, att vi icke skulle önska, att detta arbete bleve
utfört fortast möjligt. För övrigt kanske en del av detta arbete kan utföras
med det anslag, som eventuellt kan komma att ställas till Kungl. Marits förfogande
för arbetslöshetens bekämpande.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 41.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Vid härefter skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 47, i anledning
av Kungl. Majits proposition angående fortsatta åtgärder till lindrande
av arbetslösheten inom stenindustrien jämte i ämnet väckta motioner
biföll kammaren utskottets däri gjorde hemställan.

§ 6.

Härefter förekom till behandling andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion angående avveckling beträffande
statsförvaltningen av det s. k. dubbeltjänstsystemet.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 394, hade herr Nyblom m. fl. hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte begära en skyndsam utredning, som toge
sikte på att få fram förslag för snabbast möjliga avveckling av det s. k.
dubbeltjänstsystemet inom statsförvaltningen.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Sedan denna hemställan föredragits, erhölls ordet av

Herr Nyblom, som anförde: Herr talman! När jag framlade denna motion,
hade jag icke några stora förhoppningar örn att den skulle kunna vinna bifall.
Jag kunde icke ha några stora förhoppningar därom, då denna fråga
tidigare flera gånger varit uppe i riksdagen och varje gång givit ett nega -

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
tivt resultat. Jag tänkte mig emellertid, att den aktualisering, som frågan
fått i nuvarande tider av arbetslöshet, oell den nya sammansättning, som
denna kammare fått, möjligen skulle kunna sätta frågan i ett annat läge.

Först och främst tänker jag på, att det gäller att få fram en stark och
bärig opinionsyttring från ett så förnämligt offentligt lörum som detta mot
det missförhållandet, som nu äger rum i så stor omfattning, att gifta kvinnor,
utan att strängt taget behöva det, uppehålla tjänster, då arbetslösa,
särskilt de arbetslösa unga människorna, skulle behöva det bättre än dessa
kvinnor behöva det. Det är en alldeles given sak, att vi icke vända oss mot
de kvinnor, som oundgängligen behöva detta arbete och den extra, inkomsten
för familjens nödtorftiga försörjning. Det lia vi också framhållit i motionen,
där vi skriva: »Naturligtvis kan det finnas fall, där gift kvinnas arbete utom
hemmet är en trängande nödvändighet för upprätthållandet av familjens nödtorftiga
försörjning. Dessa fall avse vi självfallet inte utan tänka uteslutande
på de fall, där man och hustru båda uppehålla välavlönade tjänster, av vilka
den ena väl borde räcka för familjens försörjning.»

När man år 1926 i denna kammare behandlade en liknande .motion som
den föreliggande, framfördes av en av motionärerna en del farhågor, för att
detta system med s. k. dubbeltjänst skulle kunna gripa omkring sig ännu
mera än år 1926. Han har tyvärr blivit mycket sannspådd.. Man har fått
se, att vad man då befarade blivit en ganska allvarlig verklighet. Det Ilar
blivit alltmera vanligt,- att en manlig tjänsteman gifter sig med en kvinnlig
tjänsteman och man på det viset får ett »ingifte i statstjänst», som gör,
att man kan få och åtnjuter dubbla inkomster, vilket också innebär, att man
uppehåller en tjänst, som arbetslösa unga människor strängt taget lia större
moralisk rätt till än andra. Det finns numera en massa fall som belysa deli
orättvisa, som uppstår därigenom att gift kvinna uppehåller en tjänst, som
hon strängt taget av ekonomiska skäl icke är tvungen att upprätthålla.

Det har även blivit ganska vanligt, att en folkskollärare gifter sig med
en folkskollärarinna och på det sättet upprätthåller två tjänster.. Jag skall
här anföra ett exempel från levande livet. Jag var nyss nere på besök i en
kommun i södra delen av Stockholms län. Det kom en äldre folkskollärare
fram till mig och uttalade sina sympatier för den motion, som jag framburit.
Jag frågade honom varför. Han svarade, att han hade två vuxna barn, som
båda voro utbildade för lärartjänsten, men som omöjligt kunde få någon befattning;
och han tilläde, att det häromkring i kommunerna är allt mer vanligt,
att gifta kvinnor uppehålla lärarinne tjänster, ehuruväl de själva icke
behöva det. Det berättades vid samma tillfälle, att det på en plats fanns en
läkare, som deklarerade en inkomst av 20,000 kronor, och. vars fru upprätthöll
en lärarinnetjänst. Man kan fråga sig, örn det verkligen är av behovet
påkallat, att en sådan fru uppehåller en lärarinnetjänst, då det finns så
många arbetslösa lärarinnor. Jag har här ett fall från min egen erfarenhet.
Det är en högre tjänsteman, som sitter med en god inkomst och har en god
ekonomisk ställning, vars fru är ordinarie folkskollärarinna. . De lia förtjusande
ställt i ekonomiskt hänseende. Naturligtvis är familjen barnlös.
Det är också modernt nu för tiden, att man i dylika äktenskap icke skall
fostra några barn; i relaterade fall grupperar sig hela deras intresse kring
en hund. Man kan fråga sig, om det överhuvud taget är ett samhällsintresse,
att man får sådana hem, där man egoistiskt inriktar sig blott på inkomst
och på att förtjäna, men faktiskt icke tänker på att skapa ett sådant hem,
som samhället i själva verket är mest betjänt av.

I en tidigare debatt här i kammaren, som rörde folkskollärarnas kommunala
lönetillägg, vill jag minnas, att en av motionärerna drog fram ett exempel,

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
som i själva verket är ytterligt belysande. Han talade om en fattig kommun
— det var nere i Bohuslän — som var bunden av ett kommunalt lönetillägg
till fyra folkskollärare örn 500 kronor till varje. Kommunen var så
fattig, att man icke kunde få fram de kontanter, som voro nödvändiga för
att kommunen skulle bli understödsberättigad till arbetslöshetsunderhåll, men
lärarna ville i alla fall icke avstå ifrån detta kommunala lönetillägg. Till
historien hör också, att två av dessa lärare voro gifta med lärarinnor, som
uppehöllo folkskollärarinnetjänster. År 1926 anförde en talare i denna kammare
exempel, som äro ganska belysande. Han meddelade från sin egen
erfarenhet ett fall. En lärare, gift med en lärarinna, båda i tjänst, hade anställt
en husassistent, och denna husassistent var en examinerad lärarinna,
som icke kunnat få arbete. Detta var år 1926. Samma saker förekomma nu
fastän, i större omfattning. Jag vill endast ange ett litet exempel. En bekant
till mig annonserade i tidningen »Husmodern» efter en jungfru och fick
sammanlagt 164 svar. Av dessa voro icke mindre än 28 från arbetslösa unga
lärarinnor. Det fanns ett 30-tal studentskor och till och med en manlig student,
som insänt sin ansökan att få plats som hembiträde, då han icke såg
någon möjlighet att få sin försörjning. Fruarna skola uppehålla tjänst, men
de unga utbildade med examen och stora studieskulder skola förgäves ställa
sig i platsköerna för att söka plats och därigenom få möjlighet att försörja
sig och bereda sig en livsuppgift.

Det är givet, att denna fråga har en mycket stor social betydelse i en tid,
då en sådan arbetslöshet råder. Man talar örn att vi befinna oss i ett mycket
svårt krisläge, som också kräver exceptionella åtgärder och exceptionella ingripanden
från statens och statsmakternas sida. Det framhölls för sju år
sedan, att staten borde hushålla med de arbetsmöjligheter, som finnas, och de
försörjningsmöjligheter, som bjudas. Det var nödvändigt att göra ett sådant
påstående för sju år sedan. Det äger i dag ännu större aktualitet, då arbetslösheten
gripit omkring sig på ett sådant sätt, att vi ha nära ett par hundratusen
inregistrerade arbetslösa, men därutöver massor av arbetslösa unga människor,
som icke äro inregistrerade, och som icke se sig någon möjlighet att få
någon uppgift i samhället.

Örn staten eller det allmänna icke kan eller vill göra någonting i denna viktiga
fråga, måste man på det allvarligaste rikta en vädjan till de kvinnor ute
i landet, som det här gäller, nämligen de, som icke oundgängligen behöva
uppehålla en plats, att träda tillbaka frivilligt till förmån för dem, som nu
äro arbetslösa. Att i onödan uppehålla en tjänst, då man har en stor arbetslöshet,
kan icke karakteriseras annat än såsom någonting mycket fult. Jag vill
icke upprepa, huru folk ute i bygderna döma ett sådant förhållande.
Jag vill icke anföra, vilka starka ord man har ute i landet om detta förhållande.
Jag tror emellertid, att man har rätt att säga att egoismen är allt för
ohöljd, och att man går för långt i sin egoism genom att uppehålla en tjänst,
som man av ekonomiska skäl faktiskt icke behöver upprätthålla. Det är
mänskligt och sunt att vara mån örn sig i ekonomiskt avseende, och därom kan
man ingenting säga, men då månheten överskrider gränsen för vad den allmänneliga
solidariteten kräver, och man kan säga, att månheten slår över i
sniken egoism, då har man kommit till den punkten, då man absolut måste
brännmärka en sådan egoism. Vill man icke förstå, vad tiden och det svåra
läget kräver, blir det ofrånkomligt, att allmänheten reagerar på ett sätt, som
icke kan missförstås. Jag har en mycket djup förståelse för de gifta kvinnor,
som måste ha sitt arbete utom hemmet för att ha medel till familjens nödtorftiga
försörjning. Jag upprepar ännu en gång, att det är icke dessa kvinnor
man vill åt — de hava moralisk rätt till sitt arbete och sin inkomst — utan

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
man riktar sig mot dem, som bita sig fast vid sina tjänster för att kunna
upprätthålla en levnadsstandard, som skäligen kan betecknas som för hög,
för att kunna upprätthålla ett liv i lyx och delvis i överdåd,, då man tänker
på, hur andra kunna få leva i denna kristid, då inkomsterna sina och man har
stora utgifter att tänka på för familj och annat.

Det som fru Nordgren för sju år sedan, då det var en stor debatt i.samma
fråga, yttrade här, att det är en olycka för samhället, om de gifta kvinnorna
i alltför stor utsträckning dragas från hemmen ut i förvärvsarbete, gäller
alltjämt. Problemet var stort och oroväckande redan 1926. Det är i dag en
social fråga av första rangen. Jag tror icke, att man får avfärda den här lätt
och enkelt, utan jag tror, att man måste taga hänsyn till vikten och betydelsen
av denna stora sociala fråga, som det verkligen är i dag.

Jag vill sluta mitt anförande med att uppläsa ett brottstycke ur .ett brev,
som jag häromdagen fick från en ung arbetslös lärarinna. Hon skriver: »Vi
unga, som förgäves söka oss en plats i samhället, en livsuppgift, som ställa
oss i långa, långa ansökningsköer, så snart en arbetsmöjlighet yppar sig, men
som ständigt se vårt hopp gäckat, vi gripas till sist av förtvivlan. Vad. skola
vi göra? Vi driva sysslolösa på gator och vägar. Och dock begära vi intet
hellre än att få arbeta. I min hemkommun uppehållas tre ordinarie lärarinnetjänster
av lärarinnor, gifta med välavlönade statstjänare. När jag tänker på
deras överflöd och på min egen nöd, gripes jag av en förtvivlan och av känslor,
som göra mig upprorisk mot hela samhället och hela systemet.»

Denna hjärtats bikt av en ung arbetslös kvinna och medborgare visar väl
klarare än kanske allt annat, av vilken vikt det är, att den snikna egoismen
tvingas att vika och att, som herr Hage yttrade här 1926, det allmänna bästa
får gå före det enskilda bästa.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Med herr Nyblom förenade sig herrar Gustafson i Vimmerby, Petersson.
i Broaryd, Andersson i Leabo, Nilsson i Hörby, Hammarlund, Hansson i
Rubbestad, Niklasson, Gustafsson i Lekåsa, Werner i Höjen, Pettersson i
Rosta. Johansson i Bro, Persson i Trången och Johansson i Tväråselet.

Vidare yttrade:

Herr Weijne: Herr talman! Jag tror, att det varit önskvärt, om motio nären

lagt ner en bråkdel av den energi, han ägnat detta anförande, på att
före motionens avlämnande försöka att anvisa några framkomliga vägar till
en lösning av det föreliggande svåra problemet. Jag är övertygad, att det
inom riksdagen allmänt råder en mycket stark önskan, att man i arbetslöshetstider
skall kunna ransonera arbetstillfällena på det allra lämpligaste
sättet. Jag tror också, att man är tacksam för varje uppslag, som är ägnat
att giva några anvisningar i det avseendet. Det är fjärde gången, som jag
fått vara med om här i andra kammaren, att det har framkommit motioner,
där man har pekat på det system, som motionärerna vilja hava bort. Men
jag skall ärligt säga, att av dessa fyra olika framstötar är det ingen, som
varit mindre ägnad att bilda utgångspunkt för åtgärder än den, som herr
Nyblom har gjort. Jag behöver bara peka på en enda sak för att visa det.
Herr Nyblom bär här talat örn folkskollärare, som äro gifta med lärarinnor,
och i hans anförande var detta ett mycket väsentligt inslag. Jag ber för
undvikande av missförstånd att få göra den personliga bekännelsen, att jag. är
icke gift med en lärarinna. Jag talar alltså icke i egen sak. Men om jag
går till motionen, avser den icke lärare och lärarinnor, eftersom de äro kom -

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
munalt anställda. Motionen talar nämligen örn statstjänst, och i den ingress,
som finnes här, heter det i herr Nybloms m. fl. motion »angående avveckling
beträffande statsförvaltningen av det s. k. dubbeltjänstsystemet». När herr
Nyblom författat denna motion, har han författat den på ett sådant sätt, att
den icke alls avser det han lägger huvudvikten vid här i debatten. Det är
därför ingen elakhet, om jag säger, att det varit önskvärt, om man studerat
akterna i malet litet tidigare i stället för att taga till denna utgångspunkt för
ett debattinlägg.

Jag skall peka på en sak till. Här talas örn, att två personer icke skola få
vara gifta med varandra och innehava statstjänst samtidigt. Låt mig taga
ett exempel! Vi tänka oss, att två telefonister eller två skrivbiträden med
mycket blygsam avlöning äro gifta den ena med en stationskarl eller en brevbärare
och den andra med, låt mig säga en person, som driver en rörelse, som
ger stora inkomster, eller med en person i enskild tjänst med mycket hög avlöning.
Motionen säger, att den kvinna, som är gift med stationskarlen eller
brevbäraren, skall lämna sin tjänst, men den andra skall icke göra det, eftersom
det bara är fråga om avveckling av dubbeltjänstsystemet i fråga örn
statstjänst.

Det är ett ytterst svårt spörsmål, som här föreligger. Inom utskottet behjärtades
mycket livligt de svårigheter, som finnas. Jag tror, att allt, som
kan göras för en lämplig ransonering av arbetstillfällena, bör göras. Men
då, herr talman, denna motion icke givit några som helst uppslag i det avseendet,
hur man, utan att skapa orättvisa, skall kunna åstadkomma åtgärder,
har utskottet enhälligt — även motionärernas egna meningsfränder — ställt
sig avvisande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wallén: Herr talman! Häromdagen kom upp till mig en i statens
tjänst grånad man — icke folkskollärare. Han hade läst i tidningarna rörande
föregående debatter örn mångsyssleriet. Han sade ungefär: »Jag har
även sett, att ni väckt en motion örn dubbeltjänsterna. Jag har därför uppsökt
eder och ber att få göra ett påpekande. Jag är själv tjänsteman i ett
av statens större verk. Jag har hustru och fem barn. Av de fem barnen har
jag med min lilla lön uppfostrat tre så långt, att de nu äro utbildade att
kunna åtaga sig tjänst i det allmänna. En är folkskollärare och två hava
annan kvalificerad bildning. Men alla tre gå dag ut och dag in och söka anställning
eller läsa tidningar för att få syn på platser. Man det är omöjligt
att få utkomst.»

»Jag har en svåger. Han är också statstjänare i samma verk som jag.
Han är gift, men han har inga barn. Hustrun har statstjänst. Hans två
systrar hava också statstjänst. Dessa båda hava också blivit gifta med
statstjänstemän. Det gör sex tjänster, sex fulla avlöningar till sex munnar!
Jag ensam får mätta sju med en statstjänst, och mina barn vet jag icke, vad
jag skall göra med.»

Herr talman! Jag har icke kunnat låta bli att taga upp denna verkliga veklagan
ur livet i Stockholm. — Det gäller icke bara denne man! Det låter så
vart vi komma: Vad skall det bli av våra barn? Förr hade de åtminstone möjligheter
att resa till andra länder och där bryta sig en bana. Nu finnas icke
heller de möjligheterna. — Sverige däremot har många utlänningar i tjänst.
Inom parentes sagt voro arbets- och uppehållstillstånd den 1 mars 1933 gällande
för sammanlagt 6,019 st., varav 4,631 såväl uppehålls- som arbetstillstånd
och återstoden enbart uppehållstillstånd. Därtill kommer ytterligare
sådana viseringar som utfärdats med rätt till arbetsanställningar och kunna

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
per samma dato beräknas till c:a 700 st. Tillhopa alltså en 5,300 förutom
de vilka vistades i Sverige före 30 sept. 1926 och då icke behövde visering
såsom danskar, norrmän, fransmän, italienare m. fl. Frågan örn arbete för
svenskar är ett problem, som är av sa allvarlig beskaffenhet, att man får nog
icke som utskottets ärade ordförande hänga upp sig på formaliteter^ för att
gå förbi realiteterna! Det går icke att säga, att motionen är^så och så formulerad,
och därför kan ingenting göras! Jag ber dessutom få erinra örn, att i
motionen står bland annat följande: »Systemt bör vara: en tjänst åt en familj,
eljest blir det till sist icke möjligt för stora skaror av de utbildade ungdomarna
att i tid inlemmas i samhällsarbetet nied den brist på arbetsplatser som rader.
Systemet dubbeltjänster har blivit vanligt icke minst i statens tjänst. Da
staten i detta fall emellertid borde föregå med gott exempel och införa en ordning,
som fullt överensstämmer med det verkliga samhällsintresset, anse vi
oss böra föreslå en utredning» o. s. v. .

Herr talman! Jag vill erinra därom, att det är ett proletariat icke bara
inom arbetarklassen. Kanske den tysta nöden inom manschett yrkena och dc
bildade klasserna är minst lika hjärtskärande! Jag tror därför icke, att det
finnes möjligheter att längre moraliskt kunna försvara ett system, som säger.
två makar, två tjänster. Ty, märk väl, oftast är det precis som herr Nyblom
framhöll, att man icke har lust, icke tid och icke råd att hava barn. Tjänsten
— eller rättare sagt mångsyssleriet och inkomsten — går före allt annat.

Jag vill även säga en annan sak. Jag påpekade, att svenska medborgare
hava svårt, ja, omöjligt, att få arbete i utlandet. Det är då också statens
skyldighet att se till, att arbetsvilligt folk får utkomst och arbete i Sverige.
.Vi kunna icke undvika den frågan, eller rättare sagt, undvika det berättigade
kravet, som svenska medborgare — vare sig det är svenska statstjänstemäns
söner eller arbetare eller vilka skikt de än representera i samhället
hava å rätt till arbete eller bröd! Men dä måste vi också giva arbetsplats!

Herr talman! Jag ber därför, med hänvisning till, att det bör i regel racka
med en tjänst för en familj och att staten har under rådande förhållanden
oavvislig skyldighet att giva arbete, utkomst eller bröd ät sina medborgare,
att få yrka bifall till motionen.

Herr Hallsson i Örebro: Herr förste vice talman! Att det nuvarande sy stemet

med massor av gifta kvinnliga befattningshavare i statens tjänst är
ett missförhållande, kunna vi väl alla eller åtminstone de flesta av_ oss erkänna,
Med hänsyn till att det dock bland alla dessa kvinnor finnes icke sa ta,
som äro av försörjningsplikt eller andra omständigheter tvungna att fortsätta
med sitt förvärvsarbete, gör en generell bestämmelse, som förbjuder gitta
kvinnor anställning i statens tjänst, omöjlig att genomföra. Det skulle leda
till alltför stora orättvisor. Men jag tänker mig, att det skulle vinnas åtskilligt
i detta syfte, därest man ginge fram på frivillighetens väg, genom en frivillig-
minskning av de gifta kvinnornas antal i statstjänst.^ Jag tänker mig,
att det skulle kunna stadgas bestämmelser, som gåve förmånsrätt till ny anställning,
därest t. ex. vederbörandes förändrade ekonomiska förhallanden
skulle nödvändiggöra hennes förnyade inträde i förvärvsarbete. Vidare kunde
ju också bestämmas, att vederbörandes ^ i tjänsten erlagda pensionsavgifter
icke helt ginge förlorade vid hennes avgang ur statstjänst.

Jag tillåter mig, herr förste vice talman, att hemställa, att andra kammaren
för sin del matte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit må
anhålla örn en utredning, som tar sikte på utarbetande av förslag, flyttande
en minskning på fnvillighetens väg av antalet gifta kvinnor i statstjänst.

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. avveckling av det s. k. dubbeltjänsts ysterhet. (Forts.)

^Fru Gustafson: Herr förste vice talman! Denna fråga har ju vid före gående

riksdagar behandlats, och de argument och synpunkter, som nu återigen
framföras,, äro ju ett upprepande, varför man ju saklöst kunde avstå
tran att säga något och instämma i vad förut har anförts. Jag vill emellertid
till en början säga, att efter vad jag läst i protokollen är min uppfattning i denna
fråga densamma, som framförts av mina kvinnliga kamrater, alldeles särskilt
från fru Nordgren. Jag gör mig också till tolk för denna hennes uppfattning,
som alldeles nyss citerades av herr Nyblom. Det är den uppfattning,
som jag haft sedan ungdomen och i hela mitt liv, att det är en mycket allvarlig
sak, den tendens och den utveckling, som leder till, att kvinnor i stor utsträckning
och kanske mer än vad som är nödvändigt övergiva hem och familj för
att gå ut i förvärvsarbete närmast, för ekonomisk vinnings skull. Men orsaken
till att denna fråga ständigt blir föremål för riksdagens behandling ligger
i den arbetslöshet, som icke längre bara är en tidvis förekommande företeelse
utan sorn tyckes bliva ganska konstant eller åtminstone långvarig. Alldeles
särskilt är ju ungdomsarbetslösheten ett av våra allra viktigaste problem någontmg,
som man.icke bara kan förbigå med att konstatera den. Man mäste
ga m för att verkligt arbeta, på att söka finna åtgärder för att bekämpa arbetslösheten
och alldeles särskilt ungdomsarbetslösheten.

Men herr förste vice talman, jag tvivlar på, att åtgärder, som ligga i motionen
eller dess syfte, på något sätt eller i alla händelser i nämnvärd utsträck.
kunna avhjälpa eller förhindra ungdomsarbetslösheten och bidraga till en
lindring på ifrågavarande område. Örn man ser på frågan om de gifta kvinnornas
arbete, mäste man finna, att den har en olikartad karaktär, att det tycke?
vara dels en landsbygdsfråga och dels en storstädernas och de stora samhällenas
fråga. På landsbygden är det ovanligt eller i alla händelser icke så
mycket förekommande, att gifta kvinnor hava förvärvsarbete. De, som oftast
hava det, äro de gifta lärarinnorna. Därför kan man också förstå eller åtminstone
tinna något skäl i landsbygdens kritik mot de gifta lärarinnorna som
därtill hava en ganska säker och tryggad inkomst. Landsbygdens kvinnor
hava svart att förstå de gifta kvinnornas förvärvsarbete. Jag måste säga, att
även bland arbetarklassens kvinnor på landsbygden råder det örn icke motvilja
sa i alla händelser.en ganska bestämd uppfattning örn det orätta, okloka
och oförnuftiga i att gifta kvinnor i stor utsträckning äro i förvärvsarbete.
Det är deras.sätt att se. Och det är naturligtvis deras erfarenhet, som gör att
de göra sig till tolk för en sådan uppfattning.

Men det är helt annorlunda i städerna, alldeles särskilt den stad. där jag är
fodd och uppvuxen^ och sorn. jag representerar. Där är det icke bara en önskan
av kvinnorna, att få gå ut i förvärvsarbete, utan det är den hårda nödvändigheten.
Nu vill herr Nyblom icke på något sätt komma åt kvinnornas förvärvsarbete,
där den hårda nöden tvingar dem. Vi måste säga, att för Stockholms
stad hade den. fattigvårdstunga vi hade i fjol, över 12 miljoner kronor, icke
oväsentligt höjts, om icke gifta kvinnor i stor utsträckning sökt alla möjligheter
till förvärvsarbete för att hålla hemmen och familjerna ihop och hålla
den värsta nöden ifrån sig. Det är också visat, att dessa kvinnor på Stockholms
arbetsmarknad icke taga något som helst arbete från männen, utan det
är arbetsmöjligheter, som voro öppna för kvinnor och som kunde göra det möji
i-ii1»1 utkomst. Det är en ambition, som är ofantligt värdefull

att ha tillgång till, när det gäller detta stora problem, som att bekämpa arbetslösheten,
just denna ambition, denna moraliska styrka, som ligger i kvinnornas
strävan att halla ihop sina hem och sina familjer. Ofta är det också en
konjunkturföreteelse. Vi kunde märka, att under de s. k. goda åren efter
kriget återgingo kvinnor i mycket stor utsträckning till hemmen igen. Det var

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
på sina håll synnerligen svårt att få kvinnlig arbetskraft, exempelvis när det
gällde för vad vi kalla kvinnligt grovarbete. Och i den stora konfektionsindustrien
voro gifta kvinnor mycket sällsynta. Man fann också som en särskild
företeelse, som var belysande, att barnkrubbor och arbetsstugor blevo fullständigt
avfolkade. När jag säger detta, vill jag anföra, att när det gäller den
fria marknaden gå kvinnorna icke i hårt och tungt förvärvsarbete från sina hem
och familjer, utan att de äro av nöden piskade och tvungna till det.

Jag skulle icke behöva tala så mycket om detta, då herr Nyblom som motionär
icke anser, att hans motion riktar sig mot kvinnor, som tvingas att gå
i direkt förvärvsarbete. Det är något, som särskilt gäller för storstäderna.
Under de år, som senast förflutit, har det varit så, och kanske det ännu under
lång tid framåt kommer att vara, att det icke finns någon möjlighet för unga
människor att under nuvarande löneförhållanden och nuvarande levnadsförhållanden,
framför allt med de dyra hyror, som nu råda, bilda hem och familj,
örn icke båda räkna med att ha sina inkomster. Ungdomen är för övrikt
numera icke sentimental. Den ser ganska kallt och nyktert pa tillvaron
och räknar med realiteter. Den har övergivit den formel, som många människor
förut levat efter, att allting ordnar sig. Den räknar med vad som är
och kan komma. Unga kvinnor räkna med som en möjlighet, att det kan bil
skilsmässa. De räkna med som en ännu större möjlighet, . att det blir arbetslöshet,
och de vänta sig, att det kan bli änkeskap. De vilja icke utsätta sig
för risken att utan vidare avstå från en anställning, som ger deni en säker inkomst
och framför allt ordnade arbetsförhållanden. Det gäller framför allt
dem, som äro anställda i statens och kommunens tjänst samt på ordinarie
stat.

För många unga kvinnor tillåtas för övrigt knappast mera några lyckodrömmar.
De unga männen äro i verkligheten i stor utsträckning så benägna
att räkna med den gifta kvinnans inkomst som en säker tillgång, när det gäller
att bilda ett hem och försörja en familj. Det gör, att de unga kvinnorna
sorn sagt drömma ingen dröm örn att få vara i hemmet och hos familjen, utan de
räkna hellre med att deras inkomst ger en betydande andel till uppbyggandet
av det nya hemmet. Oftast blir också denna tillgång, på bekostnad av, och
det är att beklaga, den lycka och det innehåll, som just arbetet i hemmet och
framför allt ett moderskap ger. Örn denna tillgång är betydelsefull och nödvändig
i början av ett äktenskap, så, mina herrar, blir det lätt ganska snart
en vana, som jag försäkrar eder, att männen icke äro villiga att avstå
från. Jag vet många fall, där kvinnor, som hunnit upp till de trettio åren
eller upp till medelåldern och äro mödrar till barn, ingenting högre skulle önska
än att få lämna en tjänst och ägna sig åt hemmet, men de röna det starkaste
och hårdaste motstånd från sina män, därför att just denna tillgång av kvinnans
inkomst har blivit en vana, som man icke gärna vill avstå från. Man skall
sålunda icke rikta hela denna stöt mot kvinnornas led och de gifta kvinnornas
arbete, utan man får också räkna med andra företeelser, som finnas och som
icke minst männen göra sig skyldiga till.

Jag sade nyss, att ungdomen är osentimental, och jag gör mig till tolk tor
den uppfattningen, som jag icke tycker är lycklig eller ens önskvärd, men
som vi överhuvud taget icke kunna komma ifrån, nämligen att unga människor,
som gifta sig, behöva sina inkomster för att kunna bilda hem och fortsätta
framåt. Om man här genom en brysk lagstiftning skulle förbjuda gifta
kvinnor att kvarstå i tjänst, är verkligen vår ungdom så osentimental eller
så oromantisk, att den hellre kringgår förbudet och låter bli att gifta sig. Det
är inga vaga varningar, detta, utan det är rena verkligheten och som de unga
människorna uppfatta den. Hellre jin att de riskera att lämna en tjänst, som

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
ger en goel inkomst och möjlighet att bilda familj, kringgå de lagstiftningen
och bilda familj utanför de vanliga giltiga formerna.

Vad själva motionen angår, är jag övertygad örn, att den icke kan leda
till någon lindring på arbetsmarknaden i någon nämnvärd utsträckning. Jag
menar, att man får nog gå in för helt andra åtgärder och på ett annat sätt gripa
an den stora frågan örn att skapa arbetstillfällen och att bekämpa arbetslösheten,
en fråga, som riksdagen får taga ställning till vid ett senare tillfälle.

Jag har samma uppfattning som herr Nyblom om det otillständiga i att
två makar i samma familj med höga inkomster envisas att behålla sin höga
levnadsstandard. Jag instämmer livligt, och vi kvinnor såväl här i riksdagen
som ute i arbetet instämma allvarligt i en opinionsyttring, som kan bli så stark
och bestämd, att vi låta dessa medborgare förstå, att det är otillständigt och
osolidariskt mot ett betryckt samhälle att stå kvar i tjänst, när man har en
hög levnadsstandard, i stället för att frivilligt avgå. Men, herr Nyblom, jag
tror icke på någon som helst medverkan från det hållet. Jag har den erfarenheten,
att det hos dessa familjer, där man har höga löner och även stora tillgångar,
icke finns en sådan samhällssolidaritet, att de vilja gå in för att giva
plats åt andra. Tvärtom har man oftast från detta håll hört det mest bittra
klander mot de ökade skatter, som blivit en följd av åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande.

_ Örn nu en sådan motion som herr Nybloms skulle gå igenom, har det dock
sina konsekvenser. Det talade herr Weijne om alldeles nyss. Det finns
statstjänare på låg lönenivå, vilkas lön icke räcker till familjeförsörjning, i
alla händelser åtminstone icke i en storstad som Stockholm. Skulle genom
en speciell lagstiftning gifta kvinnor förbjudas att inneha statstjänst, skulle
det exempelvis för statstjänare på låg lönenivå, som till äventyrs äro gifta med
kvinnor, vilka också ha statstjänst, bli svårigheter och minskade möjligheter
att något så när hålla sin försörjning och sin familj uppe. Förresten finnas
dubbelinkomster också på andra områden, och herr Weijne belyste det nyss.
Här finns statstjänare med höga inkomster, vilket icke hindrar, att de kunna
vara gifta med kvinnor, som ha höga inkomster i enskilt förvärvsarbete eller
t. ex. inkomster från enskilda företag. Här finns unga kvinnor i statstjänst,
som kunna ha säkra inkomster, men vara gifta med män, som på andra områden
ha goda och säkra inkomster. Man kommer ingen vart med en lagstiftning
på detta område. Jag vill i anslutning till vad jag förut sagt framhålla^
att vi vilja krafigt understryka en opinion, som går emot ett otillständigt
fasthållande vid höga löner. Men vi tro icke på en lagstiftning på området.

Herr förste vice talman! Jag är den första att beklaga och icke endast att
beklaga utan även att på allt sätt söka motverka de missförhållanden, på vilka
vi anse det bör rådas bot, den stora arbetslösheten och de stora olyckor, som
särskilt ungdomsarbetslösheten medför, men jag är icke benägen att gå med
på en lagstiftning, som icke kan på något sätt, anser jag, hjälpa till att lösa
denna stora fråga. Jag är icke rädd för en förutsättningslös utredning. Den
kanske kunde göra slut på denna eviga strid örn just denna detalj, just denna
fråga. Den kanske också kan visa det omöjliga i en lagstiftning på området.
Men den kan också kanske finna utvägar till att göra det möjligt för gifta
kvinnor att lämna sin tjänst under betryggande garantier, utan att det därför
på något sätt behöver bli orättvisa på något håll. Vi lia exempelvis att räkna
med det uttalande, som pensionssakkunniga lämnat i sitt betänkande. Vi ha
också att räkna med det förslag, som lagts fram och ganska allmänt diskuterats,
örn halvtjänst åt gifta kvinnor i statstjänst.

Det finns också andra vägar att räkna med, men då jag icke finner, att mo -

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
tionen ger den minsta ledning i dessa avseenden, vill jag för min del yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken Wellin: Herr förste vice talman! Det var herr Walléns yttrande,
som uppkallade mig. Herr Wallén gav en bild ur det praktiska livet, och när
jag åhörde den, erinrade jag mig en snarlik bild, som jag för åtskilliga år sedan,
när denna fråga först kom upp till debatt, hörde omtalas. _ Det gällde ett
par unga makar, som hade 3 å. 4 barn, hustrun var anställd i ett av statens
verk och mannen hade privat anställning. Mannen föll offer för en kronisk
sjukdom, som omöjliggjorde hans fortsatta arbete, och han erhöll sitt avsked
från den firma, där han var anställd. Hela familjen hade sålunda ingenting
annat att falla tillbaka på en hustruns lön som statstjänare. Nu vill jag villigt
erkänna, att här gäller det icke tva statsanställda utan en statsanställd och en
privatanställd. Hade mannen varit statsanställd, hade familjens ställning icke
varit fullt så dålig som den blev, men i varje fall hade vad han då erhållit,
varit otillräckligt för familjens uppehälle. När jag hörde denna berättelse,
frågade jag mig själv: »kan du se dessa människor i ögonen och säga dem, att
hustrun ingen rätt har att inneha denna tjänst?» Jag Ilar aldrig kunnat svara
ja på denna fråga, och det har avgjort mm inställning till fragan örn de gifta

kvinnornas statstjänst. „

Nu måste man ju säga, att denna fråga naturligtvis icke är av den beskaffenheten,
att den får avgöras av ett sådant här enstaka exempel, lika litet av
det jag anfört, som av det herr Whllén anfört. Det är en fråga av en djupt
ingripande samhällelig betydelse, och därför mäste den ses ur alla de olika
synpunkter, som där upprulla sig. . . „

Jag skall icke här upptaga kammarens tid med att ge mig in pa vad här
förut sagts av fru Gustafson. Jag kan instämma i det mesta av vad hon säde.
Jag skall nöja mig med att blott konstatera, att som sagt denna fråga icke får
tagas ur rent individuella synpunkter, lika litet som den får tagas som en
kvinnosaksfråga. Det är icke alls det, som det här gäller. Det gäller mannen
lika mycket som kvinnan. När vi behandla dessa frågor, skola vi icke tala
blott örn den gifta kvinnan utan även örn den^ gifta mannen, som har en hustru,
vilken innehar statstjänst. Frågan gäller bada i lika hög grad.

Nu är jag övertygad örn att vi alla äro ense örn att, när det föreligger missbruk
av statstjänster, vore det önskvärt, att det kunde åstadkommas en rättelse.
Men i likhet med den föregående talarinnan är jag övertygad örn, att en sadan
rättelse icke kan genomföras genom lagstiftning, utan man får hoppas, att
samhället i sig självt är så sunt, att det reagerar^ på ett sådant sätt mot missbruken,
att de så småningom försvinna. Sker så, är det av oändligt mycket
mera betydelse. Örn den allmänna opinionen skapar en sådan känsla hos dem,
som utan behov inneha statstjänst, att de lämna dessa tjänster till dem, som
behöva dem, då är detta en moralisk vinning av större betydelse, än örn samma
resultat skulle ernås genom lagstiftning. .

Med dessa ord ber jag, herr förste vice talman, att fa ansluta mig till utskottets
förslag.

Herr Carlström: Herr talman! För alla här i kammaren, som minnas de

debatter, som rörde denna fråga 192G och 1927, då den togs upp av socialdemokratiska
motionärer, är det väl litet hopp örn att mari skall virum riksdagens
eller kammarens gehör för denna sak. Jag röstade vid dessa bada tillfällen
för utredning av frågan, oell jag tror, att många av de borgerliga ledamöterna
i kammaren gjorde detsamma och även en del av socialdemokraterna. Men
emellertid finna vi, att man särskilt på socialdemokratiskt håll anser, att man

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
icke här bör ga in för en lagstiftning i detta fall. Jag förstår också mycket
val, att man kan anföra sådana synpunkter, som särskilt fru Gustafson nyss
i sitt mycket.varmhjärtade anförande framhöll. Jag vill understryka, att det
är naturligtvis svårt att här kunna finna en lösning, särskilt när bestämmelserna
kunna kringgås genom att personer helt enkelt, som fru Gustafson sade,
flytta samman och låta bli att gifta sig. De leva tillsammans i alla fall och
kunna då i fortsättningen mycket väl inneha sina stats- eller kommuntjänster.

Det är klart, att när man sedan kommer in pa enskilt område och försöker
lagstifta där, är det nästan oframkomligt. Jag vet icke, hur man skall tänka
sig att åstadkomma en lagstiftning, där man förbjuder folk att anställa gifta
kvinnor vid. enskilda företag. Detta hindrar dock icke, att man blir ganska
betänksam i sådana fall som t. ex., där en folkskollärare och en folkskollärarinna,
som äro gifta med varandra, ute på landet eller i en stad sitta med full
lön och båda. var för sig lia. en inkomst, som borde räcka att underhålla en
familj, särskilt örn man samtidigt vet, att de söka »begränsa familjen» för att
i fortsättningen upprätthålla dessa goda inkomster. Och man frågar sig då:
finns det ingen möjlighet att i de mest eklatanta fallen komma fram på lagstiftningens
väg, så att. det blir en ändring? Det är ju uppenbart, att denna
fråga, måste tillspetsa sig mer och mer i en tid, då det finns så ofantligt många
människor, bade gifta och ogifta, som icke ha någon anställning alls. Då må
man icke förundra sig, örn en person, som genom sina kunskaper är fullt kvalificerad
för en viss tjänst, finner det upprörande att stå utanför och att vederbörande
tjänst skall vara upptagen av en kvinna, som är gift med en man i
samma ställning, varigenom han sålunda onödigt blir utestängd från sitt levebröd.

°Jag vet nu icke, vad herr Hanssons i Örebro yrkande egentligen kan innehålla.
Man kan ju icke, när ett sadant yrkande framställes här i kammaren,
sa hastigt göra klart för sig, vad det egentligen innebär. Men det förefaller
mig åsyfta, att man på frivillighetens väg skulle komma fram till en förbättring
i detta avseende. Jag måste för min del säga, att örn icke annat än som
en opinionsyttring från min sida är jag färdig att biträda ett sådant yrkande,
även örn det icke skulle leda till så stort resultat. Ty vi veta ju, att när man
på. frivillighetens väg framhåller för människor deras moraliska skyldighet,
bli de ganska ointresserade. Jag undrar, örn fröken Wellin egentligen tror,
att man vinner så mycket genom att infinna sig i en familj, där herrn och frun
ha var sin tjänst, och säga, att det icke är moraliskt riktigt utan att vi anse.
att en av dem bor avstå. Det blir nog icke så mycket effekt av detta.

Herr förste vice talman! Som opinionsyttring från min sida vill jag instämma
i det yrkande, som framställts av herr Hansson i Örebro.

Herr Andersson i Stockholm: Herr förste vice talman! Jag hade från början
knappast tänkt att deltaga i denna debatt, men sedan jag hört en del av
inläggen här, måste jag säga, att det är en ytterligt liten detalj, även örn den
icke är utan betydelse, i alla fall en mycket liten detalj av hela arbetslöshetsproblemet,
som man i detta sammanhang sysslar med. Ty det är väl ändå
så, att man icke^ avskaffar arbetslösheten, icke ens ungdomsarbetslösheten, med
enbart denna fråga. Det har ju framkommit här på riksdagens bord åtskilliga
spörsmål i detta sammanhang, för vilka man från olika håll icke visat så
stort intresse, som väl eljest hade bort förekomma.

Jag fäste mig vid ett uttalande av motionären, där han sade, att dessa gifta
pär, där både mannen och hustrun hava anställning, intressera sig icke för
samhälls- och familjelivet; de uppfostra egentligen ingenting annat än en hund.

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)

Ja, jag tillåter mig säga, att man kan kanske nå den punkten t. o. m. vara
dem tacksam, ty då hava de åtminstone icke skaffat någon ny medborgare till
samhället, vilken riskerar att bliva arbetslös. Och göra de ingen annan välgärning,
så göra de åtminstone litet nytta åt andra på detta sätt med hänsyn
till arbetslöshetsproblemet och dess läge för närvarande.

När det emellertid i detta sammanhang gäller inkomstgränsen, kan jag gott
här utan vidare deklarera, att jag delar motionärens uppfattning, då han säger,
att där tjänstemannen har en lön så avvägd, att den bör vara tillräcklig för
en familjs uppehälle, där är det omotiverat och oriktigt, att även hustrun innehar
statstjänst. Men icke kommer man hela inkomstproblemet ens för statens
befattningshavare tillräckligt in på livet bara med detta resonemang. Jag
skulle vilja ställa den frågan: där det finns en befattningshavare i statstjänst,
som ensam har en lön, vilken kanske t. o. m. är två gånger större än den ett
pär befattningshavare gemensamt kunna erhålla för sina båda befattningar i
statens tjänst, anser man, att inkomstgränsen där är sådan, att även där finns
skäl att ur ekonomiska och andra synpunkter företaga en förändring? Då
man talar örn inkomstgräns i detta fall, är det uppenbart, att man icke får
hoppa över detta spörsmål, alltså spörsmålet hur lönerna i allmänhet äro avvägda.
Det hänger ju ändå intimt samman med en fråga som denna.

Ett annat spörsmål, som jag skulle tro har minst lika stor betydelse
som detta är, när befattningshavaren själv har flera anställningar i statens
eller det allmännas tjänst. Jag har tillåtit mig här i riksdagen
väcka en motion örn åtgärder emot mångsyssleriet och har för avsikt att
utveckla mina skäl i den frågan så småningom. Men jag håller före, att det
måste vara ett samhällsintresse i alldeles utomordentligt hög grad att se till,
att, då man anställer en befattningshavare och ger honom en avlöning, som är
tillräcklig för hans uppehälle och kan anses vara tillräcklig ersättning för den
tjänst, han innehar, då skall man icke låta honom i samhällets eller annan
tjänst taga ytterligare en hel del anställningar, på vilka en del andra människor
skulle kunna få sin försörjning. Jag skall ge några exempel i detta avseende
och kanske speciellt med hänsyn till den nu föreliggande frågan.

Jag har i Stockholms stadsfullmäktige tillsammans med en del andra stadsfullmäktigeledamöter
väckt en motion om utredning angående mångsyssleriet i
Stockholms stad. Utredningen pågår, men en del har den uppfattningen, att
det är ganska meningslöst att låta den omfatta lärarpersonalen. Ty beträffande
lärarpersonalens mångsyssleri har icke kommunen möjlighet att tillgripa
några effektiva åtgärder, enär de av riksdagen fastställda bestämmelserna,
enligt de sakkunnigas i Stockholms stad uttalande, lägga hinder i vägen i
detta avseende. Med hänsyn därtill lär det vara av intresse, att en utredning
blir verkställd från statens sida, och att sådana åtgärder vidtagas, att man
kan få till stånd en ändring i detta avseende. Jag har emellertid, sedan denna
motion väckts, exempelvis från en rad arbetslösa handarbetslärarinnor här
i staden fått meddelande örn, att de kostat på sig en ganska dyrbar utbildning,
men att de gå arbetslösa på grund av att andra lärarinnor, som hava
annan lärartjänst, även uppehålla dessa sysslor såsom handarbetslärarinnor.
Det är uppenbart, att det på detta område fordras ett ingripande från kommunernas
och statens sida för att åstadkomma en ändring. Ty det är icke rimligt
— den meningen delar jag till fullo — att man skall medgiva, att personer,
som hava sin försörjning, skola ges tillfälle att taga brödet ur munnen
på andra, som sakna det nödvändiga för livsuppehället. Och när herr
Nyblom syftar till åtgärder i detta avseende, måste jag säga, att jag till fullo
delar hans uppfattning. Det finns i Stockholms stad tjänstemän med ända
upp till 28.000 kronor i årslön, där frun ändå är anställd som lärarinna. Jag

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. w.

Äng. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
tycker, att en man med 28,000 kronor i avlöning skall kunna försörja sin fru.
Kan lian icke det, borde lian sannerligen icke skaffat sig någon.

o ''Tåg'' anser emellertid, att det föreligger sådana omständigheter på detta område,
att det finns skäl för åtgärder. Jag kan icke dela herr Weijnes uppfattning,
att man av formella skäl så där som vanligt kommer och säger, att
motionären har icke skrivit sin motion på det sätt, han skulle skrivit den,’ och
för den skull kunna vi icke göra någonting åt denna sak. Är det så, att riksdagen
hemställer hos Kungl. Maj :t örn en utredning, så lära väl grunderna för
utredningen bliva, de. som av statsrådet dikteras till statsrådsprotokollet. Vad
den enskilde motionären här i riksdagen skrivit i sin motion lär väl icke bliva
utslagsgivande för vad som skall innefattas i den utredning, som Kungl. Maj :t
sätter i gång på grundval av ett sådant riksdagsbeslut. Jag föreställer mig,
att örn riksdagen nu kommer att besluta en skrivelse, så lär det väl med den
regering, som nu sitter, bliva möjligt för herr Weijne t. o. m. att få sina synpunkter
såsom grund för den utredning, som kan komma att verkställas. Under
sådana förhållanden tycker jag, att det icke kan vara någonting, som
hindrar, att man här i riksdagen biträder ett yrkande örn utredning i det syfte,
som motionären angivit.

Det har här talats om de små inkomsttagarna. Och när t. ex. en stationskarl
eller brevbärare eller liknande befattningshavare här i Stockholm med en
månadslön på omkring 200 kronor riskerar att få betala mellan 1,000 och
1,500 kronor i hyra för en lägenhet om ett rum och kök, så är det uppenbart,
att en sadan befattningshavare befinner sig i sådana ekonomiska omständigheter.
att alla familjemedlemmarna måste medverka för att få tillräckliga
medel för familjens uppehälle. Herr Nyblom har i sin motion sagt, att han
icke syftar på sådana inkomsttagare, där det är nödvändigt att med hustruns
medverkan skaffa medel till familjens uppehälle. Och jag utgår ifrån, att motionären
i detta avseende menat vad han skrivit i sin motion, och att lian alitsa
åsyftar, att man vid det slutliga bestämmandet också skall taga hänsyn
till en viss inkomstgräns, som skall anses vara den lägsta för att täcka kostnaderna
för familjens uppehälle. Med hänsyn härtill håller jag före. att var
oc|1 elh s01*1 viH saken, skall också kunna ge sin anslutning till en utredning
och alitsa kunna ge sitt stöd åt det yrkande, som motionären slutligen framställt.
Jag tycker icke, att riksdagen i alla avseenden brukar var så där yterhgt
formell. Men när det är så, att nian icke vill saken, så har jag ganska
ofta markt, att man från utskottens eller deras föredragandes sida försöker
hitta pa de formella skälen och säger, att visserligen är man ytterligt intresserad
.av att det sker rätt och rättvisa på alla områden, men se, motionärerna
hava. icke läst över sin läxa, eller de hava icke satt sig in i saken, när de skrivit
sill motion, och för den skull kan man icke medverka till det yrkande som
framställts, utan yrkar avslag.

Det där herr förste vice talman, är ingenting annat än de obotfärdigas förhinder.
Och med hänsyn till att det icke är annat än formella omständigheter
som här anförts mot det väckta förslaget, och med hänsyn till vad motionären

rLC i at 1 ''S!?, “0tl0n- då han sagt, att man icke skall beröva dem
ratt tili att ha anställning, som äro i behov därav för att få medel till sin
orsörjnmg, ber jag få tillkännagiva, att jag och mina partikamrater komma
att rosta för bifall till motionen.

Herr Weijne: Det är mycket möjligt, att för herr Andersson i Stockholm
och tor herr Wallen riksdagens former icke spela någon roll. Men de tillfälliga
utskotten åro nu en gång för alla vid sitt ställningstagande bundna inom
motionernas ram. Det har jag tillåtit mig här anföra. Och örn motionären

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Äng. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)

avser i direkt statstjänst anställda, lär icke utskottet kunna komma och tala
om dem, som äro kommunalt anställda. Vill man då kalla detta för de öbotfärdigas
förhinder, så gärna för mig. Men så är i alla fall förhållandet i denna
sak, att det gapar ett svalg mellan motionen och vad motionären sedan anfört
här i debatten.

Då det här kommit fram ett yrkande från herr Hansson i Örebro, att man
skulle i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning örn frivillig avgång, så
ber jag få erinra örn, att i fall detta yrkande blir bifallet, kommer det att föranleda
en riksdagsskrivelse utan någon som helst motivering. Men tyngre än
detta väger, att så sent som år 1931 förelåg det här i andra kammaren en motion
av herr Lundqvist i Rotebro, vari just begärdes en utredning i detta avseende.
Motionären hade antytt åtskilliga vägar, som man skulle kunna gå.
Bland annat tänkte han sig en större gratifikation till den gifta kvinna, som
avgick ur statstjänsten omedelbart efter äktenskapets ingående. Detta ärende
prövades av första tillfälliga utskottet, som efter en noggrann omprövning
kom till det resultatet, att motionen icke kunde tillstyrkasoch andra kammaren
intog slutligen samma ståndpunkt. Jag skulle vilja erinra om 1931 och
varna för att kammaren utan närmare övervägande skulle antaga det yrkande,
som här bär framställts.

Slutligen vill jag, herr talman, säga, att man kan mycket väl gå upp i denna
talarstol eller stå här i en bänk och berätta det ena upprörande fallet efter
det andra i fråga om dubbelinkomster. Det skulle också jag kunna göra. Jag
har från min erfarenhet många fall, som för mig te sig upprörande. Men när
riksdagen skall taga ställning till en fråga, är det väl egentligen två förutsättningar,
som erfordras för att det skall kunna bli en riksdagsskrivelse i
ärendet. Den ena är, att det existerar ett missförhållande, och den andra är,
att man skall kunna- anvisa några vägar för avhjälpande av detta missförhållande,
utan att det skapas nya orättvisor. Här finns den första förutsättningen.
Det föreligger otvivelaktigt många fall av upprörande missförhållanden
på detta område. Men det är det andra ledet, som saknas. Varken i motionen
eller i debatten har det anvisats någon som helst möjlighet att med lagstiftningens,
låt mig säga klumpiga hjälp lösa detta spörsmål. Fru Gustafson
var redan inne på att man skulle låta bli att gifta sig. Jag erinrar mig,
att då frågan vid ett föregående tillfälle diskuterades här i riksdagen, förekom
det en insändare i en tidning, där en kvinna i statstjänst förklarade, att
riksdagen kan visserligen förbjuda oss att gifta oss, men då flytta vi ihop
utan vigsel, det kan riksdagen aldrig förbjuda.

Detta är blott ett exempel på. huru svårt spörsmålet är att komma till rätta
med. Örn man under sådana förhållanden ställer sig på avslagslinjen, så är
det icke därför att man hyser mindre medkänsla med de arbetslösa och därför
att man är mindre upprörd över de fall, där en familj har orättfärdigt
stora inkomster, utan det beror helt enkelt på att man icke ensidigt låter sitt
hjärta tala utan också vill hava hjärnan kontrollerande med i spelet.

Det är också därför, herr talman, som jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Mosesson instämde häruti.

Herr Åqvist: Herr förste vice talman! Fröken Wellin yttrade, att det vore
lämpligt att få en opinion till stånd flör att gifta par i statstjänst icke skulle
ha dylika dubbeltjänster. Jag tror också, att detta nog är vad som bör göras.
Och då det från min bänkkamrat, herr Hansson i Örebro, framställts ett yrkande,
som kan tänkas innebära början till en sådan opinion, så vill jag instämma
i detta yrkande. Jag är ju icke säker på att det kommer att leda till

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. avveckling av det s. k. dubb eltjänst sy st ernet. (Forts.)
något resultat. Men jag tror, att om denna fråga tages upp hos några organisationer,
industrier och fackföreningar, så skulle man kunna göra åtskilligt
för att, även när det gäller enskilda tjänster, fördela arbetet på ett bättre sätt,
än vad som nu är fallet. Ty där förekommer det alldeles säkert i ännu större
utsträckning än pär det gäller statstjänst, att både man och hustru hava väl
avlönade befattningar.

_ Nu vill jag emellertid säga, att beträffande vissa arbetsuppgifter och vissa
tjänster, där man måste räkna med att hava kvinnlig arbetskraft, är det icke
så lätt att ersätta dessa med män. Det har också visat sig vid flera tillfällen
även under nuvarande förhållanden, att detta icke låter sig göra. Någon
större arbetslöshet bland kvinnor är ju heller icke rådande. Visserligen är det
sant, att det finns många lärarinnor, som kanske gå och vänta på att få en
lärartjänst. Men detta sammanhänger väl med dels att de äro utbildade för
dessa tjänster, och dels att dessa tjänster äro så eftersträvansvärda. Det finns
emellertid andra tjänster, som de icke vilja taga, fastän de lämpa sig för dem,
och fastän, man många gånger har svårt att få dessa platser besatta. Det förefaller
mig, som örn en lärarinna, även om hon fått denna utbildning, icke
nödvändigtvis måste vänta på att taga just en sådan tjänst. Hon kan
också taga en annan plats, som lämpar sig för henne. Men jag håller med
örn, att så som denna fråga nu utvecklat sig, råder det nog en ganska allmän
opinion emot detta dubbeltjänstsystem, särskilt när det gäller statliga
tjänster. Men förhållandet är ju likadant, då det gäller kommunala tjänster
och, som jag sade, kanske i ännu högre grad, då det gäller enskilda tjänster.
Det är därför lämpligt, att man får till stånd en sådan utredning, som
herr Hansson föreslagit, och det är kanske av ännu större betydelse, att det
göres någonting just ifrån organisationernas sida för att under nuvarande förhållanden
fördela arbetet så rättvist som möjligt.

Jag ber att få instämma i det yrkande, som herr Hansson i Örebro här framställt.

Herr Wallén: Herr talman! Jag vill först till utskottets ordförande säga,
att det låter nog bra, när han talar örn »att koppla av hjärnan» och vill göra
gällande, att motionären skulle gjort det. Men jag tror, att i dessa tider får
man icke bara bedöma förhållandena med hjärnan, utan man måste se till att
rätt och rättfärdighet skapas. Det går icke att komma förbi, att vid ett bifall
till motionen har man möjlighet att taga upp hela problemet och även tillse,
att de, som behöva ha sina tjänster hvar, kunna få ha dem kvar, ävensom att
en hustru, som slutat sin anställning, örn mannen skulle dö eller bliva oförmögen^
att uppehålla sin tjänst, skulle kunna återinträda i tjänstgöring igen. Det
är åtminstone min uppfattning.

Jag vill sedan säga till fru Gustafson: Det var ett mycket vackert tal, som
fru Gustafson höll. Men jag tycker ändå, att har man andra förslag i denna
fråga att komma med, såsom fru Gustafson gjorde gällande, så bör man, örn
man representerar kvinnorna i riksdagen, komma fram med dem under motionstiden,
så att riksdagen i en så viktig fråga får tillfälle sysselsätta sig
med dem och i rätt tid! Det vore värdefullare än att komma med dessa förslag.
under debatten, sedan motionstiden är utgången.

Till fröken Wellin skulle jag också vilja säga något. Hon sade så bevekande,
att man nästan rördes: »kan du se dessa i ögonen och säga, att denna hustru
icke har rätt att innehava statstjänst?». — För det första haltar detta exempel
ganska mycket. Mannen var ju oförmögen till arbete och därtill i privattjänst
— alltså duger icke exemplet i och för sig. Men jag skulle vilja säga
till fröken Wellin: »kan du se alla förtvivlade föräldrar, som offrat år efter

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
år av arbete oell besparingar för att utbilda sin son eller dotter till att bli
kompetent att erhålla statstjänst, i tro att de sedan på ålderdomen skulle kunna
får detta återgäldat, och av vilka många nu nödgas taga understöd av det
allmänna — kan du säga till dem: »Det nuvarande systemet är rätt och billigt,
jag vill icke taga bort den dubbla avlöningen till en annan familj för att
möjligtvis ge arbete åt din arbetslöse son»?

Jag kan icke gå med på annat än att det vore riktigt: de som hava mera än
vad de nödtorftigt behöva måste i vargatider offra något för det allmänna och
se till, att så många som möjligt få del av statens brödkaka. Statens tjänstemän
böra i eget intresse visa förståelse för tiden och allvarets krav.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till motionen.

Fru Östlund: Herr förste vice talman! Jag vill endast säga några ord

nied anledning av den motion som förekommer till behandling, och jag skall
då taga mig friheten att svara herr Wallén. Han vände sig visserligen icke
tili mig med frågan, men eftersom jag fått tillfälle se, huru människor ställa
sig i förekommande fall, så lian det vara lämpligt att tala örn det. Det kom
just en person, som herr Wallén nämnde, en dag upp till mig och beklagade
sig alldeles oerhört, och jag tyckte också det var bekymmersamt för henne.
Hon hade en dotter, som var utbildad till lärarinna, men som icke fått någon
anställning, och då klagade hon över dessa gifta kvinnor, som sutto och hindrade
de unga att komma fram. Hon fick så småningom rättelse och hennes
dotter fick en plats: då jag sedan en gång träffade henne frågade jag: nu har
väl dottern fått plats, oell modern sken av belåtenhet och jag förstod, att
det var utmärkt ställt för familjen. Jag fick veta att dottern inte blott fatt
plats, utan också var gift — och gift med en skollärare. Nå, har hon avgått
ur tjänsten? — Nej, det har hon inte, ty de hade det så utmärkt. Det händer
således, att många människor, som äro motståndare till att en hustru skall få
sitta kvar i sin tjänst, när de själva komma i samma situation, ändra sin uppfattning.

Nu förefaller det som man aldrig väntat sig så förfärligt mycket av denna
motion, och det har sagts, att man bör gå in för en utredning, även örn
man icke kan vinna så mycket av den. Det förefaller också, åtminstone lät
det som herr Wallén-var inne på den tankegången — att man skulle önska
tillämpa något nytt slags behovsprincip i avlöningshänseende. Jag har ju i
denna fråga många gånger deklarerat min uppfattning, och jag behåller den
åsikt jag haft, men jag skulle nu vilja särskilt rikta mig till dem, som föreslå
en utredning: vad skall denna utredning komma att omfatta? Nog antar
jag, att de, som begära denna utredning, veta, att de statsanställda kvinnorna,
som alla motioner av detta slag huvudsakligen rikta sig emot, i allmänhet äro
ordinarie anställda, och att en ordinarie tjänsteman har man litet svårt att avskeda.
. Jag kan icke förstå, huru en utredning skall kunna finna någon möjlighet
att lösa den frågan. När man sedan kommer lil till de fria företagarna, då
har man icke tänkt sig att begränsa gift kvinnas innehav av arbete! Jag vet,
att det finns tjänstemän i statstjänst, där hustrun icke är statsanställd, men
är affärsinnehavare eller anställd i företag, som äro ganska lönande. Där
kan man icke ingripa. Det förefaller mig då, som om man hade skjutit betydligt
över målet, då man här vill åstadkomma en utredning, som skall försöka
klara, huru man skall avveckla de gifta kvinnornas innehav av tjänster,
som här äro i fråga. Jag kan emellertid nämna att jag vet, att till följd av alla
dessa diskussioner, som uppstått icke minst i riksdagen örn skiljandet av den
gifta kvinnan från statstjänst, är det andra grupper, som fått taga konsekvenserna,
det har gått så långt, att inom industrien avskedar man nu företrädesvis

Andra kammarens protokoll 1933. Nr 30. 4

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
gifta kvinnor. Det är den enkla sanningen oell resultatet av dessa diskussioner.
Ja, men, säga herrar Nyblom och Wallén, där kvinna behövde vara kvar i
arbetet, där ville de icke Undre henne därifrån. Man väcker således här en
motion, som knappast kan träffa dem som man avser, men den har sina verkningar
i andra fall, där den kanske drabbar orättvist, och där varken staten
eller enskilda motionärer kunna åstadkomma något för att de, som behöva
stanna i arbetet, få göra detta.

Det är med dessa enkla, för att icke säga nakna fakta, som jag för min
del ställer mig mycket motvillig till allt vad lagstiftning heter i denna fråga,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Wellin: Herr förste vice talman! Herr Wallén säde, att min jämförelse
haltade, och jag angav ju också, att denne man, som jag talade örn,
icke var anställd i statstjänst. Men jag måste säga, att om mitt exempel haltade
palena benet, så haltade herr Walléns replik på bägge benen, när han
vände sig emot mig och talade örn, huru jag skulle ställa mig till de föräldrar,
vilka kostat på uppfostran för sina barn för att de skulle bli kompetenta
till statstjänst, och de icke kunde få sådan, därför att sådana människpr,
som icke hade behov därav, bibehöllo sina tjänster eller något dylikt. Jag ber
att få hänvisa till vad jag sade i mitt första yttrande. Jag sade tydligt, att
jag ogillar de fall, där en sådan tjänst innehaves av en gift kvinna, då hon
icke är i behov av densamma. Därmed faller ju herr Walléns invändning till
marken.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lundqvist i Rotebro: Herr talman! Det är mycket möjligt, att den
motion som vi nu behandla är formulerad så, att den, såsom utskottets ärade
ordförande sade, icke lämpar sig som utgångspunkt för någon vidare diskussion
och för några åtgärder från riksdagens sida. Utskottets ordförande erinrade
emellertid örn, att denna fråga under hans riksdagstid hade behandlats
här icke mindre än fyra olika gånger. Detta måste, såvitt jag förstår, vittna
örn, att det dock finnes en mycket allmän opinion ute i landet, som icke är
nöjd med den ordning, som räder för närvarande på detta område, och som
därför på olika vägar vill söka åstadkomma en ändring..

Även jag har försökt mig på att draga ett strå till stacken i denna fråga
vid 1931 års riksdag. Jag misslyckades. Det sades, att de vägar, som jag
ville rekommendera, icke vore framkomliga. Nu har emellertid under debatten
här i dag ställts ett yrkande av herr Hansson i örebro, som, såvitt jag förstått
yrkandet rätt, går ut på att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en utredning örn åtgärder i det syfte, som motionen har tagit
sikte på, men på frivillighetens väg. Det är precis den linje, på vilken jag
ville att riksdagen skulle gå fram år 1931.

Nu säger, utskottets ärade ordförande -— jag var tyvärr ute, när han började,
men fick dock höra något av anförandet — att den linjen prövades av
riksdagen 1931, och den utdömdes, därför att man inom utskottet kommit underfund
med att vägen icke var framkomlig. Jag har naturligtvis en mycket
stor respekt för detta liksom för alla andra utskott, men min ställning till och
min beröring med statsförvaltningen och tjänstemannafrågor i allmänhet gör
dock, att jag. måste ställa mig något skeptisk gentemot denna kategoriska förklaring,
att ingenting står att vinna på den vägen. Jag kan icke tänka mig
annat än att det dock skulle vara möjligt eller i varje fall, herr förste vice
talman, tänkbart, att man skulle kunna åstadkomma någon ändring till det
bättre på den vägen, t. ex. genom ett gratifikationssystem, ordnade pensions -

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Äng. avveckling av det s. k. dubbeltjänstsystemet. (Forts.)
förhållanden och garanterad återanställning i någon form, i den händelse att
äktenskapet upplöses på grund av den ena eller andra orsaken, och även andra
utvägar kunde nog också ifrågakomma.

Här säga alla, att det är galet, ja, man har använt så starka uttryck som
otillständigt med det system, som för närvarande florerar. Det förefaller under
sådana förhållanden, att det ändock borde vara värt att kosta på frågan
en förutsättningslös utredning, örn det nämligen är allvar bakom orden, att
den ordning, som för närvarande råder, är allt annat än tillfredsställande.
Det finns ett alldeles särskilt skäl till att i år intaga en annan ståndpunkt från
kammarens sida än vad man tidigare gjort, och det är den ohyggliga utvecklingen
av arbetslösheten just bland de unga. Det har hänvisats till andra
möjligheter att komma till rätta med denna ungdomsarbetslöshet och det har
sagts, att vi få taga upp den frågan i annat sammanhang. Det må vara sant,
men jag tror icke, och jag är säker på att ingen annan heller tror, att, vare sig
riksdagen följer den linje, som Kungl. Majit föreslagit för arbetslöshetens bekämpande,
eller vi följa någon annan linje, vi lyckas att helt och fullt råda
bot på ungdomsarbetslösheten och dess sorgliga inverkan på ungdomen. Här
finns i varje fall en möjlighet att bereda arbete åt många av dem, som för närvarande
icke hava sysselsättning, utan att detta behöver kosta staten ett enda
öre mer än vad staten för närvarande har att utge. Det skulle tvärtom, såvitt
jag förstår, komma att betyda minskade utgifter för staten i mycket stor
utsträckning.

Med åberopande av vad jag nu anfört och under hänvisning i övrigt till min
motion år 1931, tillåter jag mig, herr förste vice talman, att yrka bifall till det
yrkande, som under debatten gjorts av herr Hansson i Örebro.

Häruti instämde herrar Hage och Brännström.

Herr Mosesson: Herr talman! Förevarande motion har hänvisats till andra
kammarens tillfälliga utskott. Likartade motioner hava tidigare hänvisats
till det utskott, som jag tillhör, och det är på grund därav att jag i detta utskott
haft tillfälle att behandla fyra, tror jag, motioner som jag tillåter mig
att närmast till herr Lundqvist ge en liten replik. Jag skulle tro, att herr
Lundqvist i Rotebro har i sin motion av 1931 anvisat den väg, som av alla,
som man pekar på, kan tänkas vara den mest förnuftiga, nämligen att ge åt
en kvinnlig befattningshavare i statens tjänst, som inträder i äktenskap, en
premie. Han hade ingenting emot, om jag minns rätt hans ord, att detta belopp
var något så när stort för att uppmuntra henne till att avgå. Men när
vi skickade denna herr Lunqvists motion till kommunikationsverken, som ju
hava det största klientelet av kvinnliga befattningshavare, då fick, som herr
Lundqvist själv erinrar sig, han från både sin egen chef och från de andra
verkcheferna ganska, jag skulle kunna säga, snävt avvisande svar. De trodde
icke på möjligheten att kunna, om billigheten påkallade det, återigen antaga i
sin tjänst en sådan kvinnlig befattningshavare, som hade fått lov att avgå,
om det var så, att hon blev änka eller att mannen av ett eller annat skäl icke
kunde bidraga till försörjningen eller det bleve skilsmässa. De förklarade allesammans.
att de ville icke gå med på någon återanställning eller något löfte
därom. Således skulle det hela inskränka sig till, som herr Lundqvist kanske
erinrar sig, att man skulle givit en sorts utstyrselbidrag till de unga damerna.
som skulle inträda i äktenskap, och jag undrar då vad herr Lundqvist
skulle vilja säga, när äldre gifta befattningshavare, som hade fått barn att
sköta, tyckte att det kunde vara lika rättvist eller ännu rättvisare att de, då
de avgingo, finge ett engångsbelopp.

Mina damer och herrar, spörsmålet som vi hava framför oss, är svårt, och

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. in.

Äng. avveckling av det s. k. dubbelt jänstsystemet. (Forts.)
vi hava ju fått det gång på gång. Frågan gäller, huruvida staten vid anställning
skall göra det civilstånd, som en befattningshavare har, till det avgörande
för huruvida befattningshavaren skall bibehållas i tjänsten eller
icke, örn vi således skola gå ifrån principen örn duglighet och förtjänst i statstjänst
och i stället anlägga synpunkten civilstånd. Är det meningen att staten
skall gå in för en sorts behovsprövning av sina befattningshavares ekonomiska
förhållanden och familjeförhållanden och sådant, och således individuellt
se efter hur den har det och den har det, för att befattningshavaren
skall få vara kvar eller icke? Staten kan, efter vad vi hava klart för oss,
icke garantera någon återanställning, och jag ser heller icke någon möjlighet
till att riksdagen skulle kunna gå in till Kungl. Maj:t med en skrivelse, som
innehölle fyra eller fem räder på det sätt som nu begärts i herr Hanssons i
örebro yrkande.

Som saken ligger till, herr talman, ber jag att få hemställa örn bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag å berörda
hemställan och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen samt 3:o) avslag
å utskottets hemställan och bifall i stället till det av herr Hansson i Örebro
under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr förste
vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Votering begärdes likväl av herr Wallén med flera
ledamöter av kammaren, varför herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av
vilka den under 3:o) angivna nu antogs till kontraproposition. I enlighet
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd: Den,

som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det av herr Hansson i örebro under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för nej-propositionen, vadan kammaren, med avslag å utskottets hemställan,
bifallit det av herr Hansson i örebro under överläggningen framställda
yrkandet.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 7.

Äng. vissa
avrålcningar
mellan prästlOnekassorna

och kyrkofonden.

Vidare förelåg till avgörande andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion angående vissa avräkningar mellan
prästlönekassorna och kyrkofonden.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 32, hade herr Bengtsson i Kullen föreslagit, att riksdagen

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. vissa avräkningar mellan prästlönekassorna och kyrkofonden. (Forts.)
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om föreskrifter därom, att avräkningarna
mellan prästlönekassorna och kyrkofonden, den allmänna kyrkoavgiften
inberäknad, skulle ske för kalenderår.

Utskottet hemställde att förevarande motion icke måtte föranleda någon
andra kammarens åtgärd.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Pettersson i Dahl, Christiernsson
och Arnemark, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om föreskrifter därom, att avräkningarna
mellan prästlönekassorna och kyrkofonden, den allmänna kyrkoavgiften
inbegripen, skulle ske för kalenderår.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! I egenskap av reservant skall jag här

be att få anföra en del skäl för reservationen. Denna fråga, som ju också
behandlades vid 1932 års riksdag, behandlades därvid i sammansatta lqgoch
jordbruksutskottet. Tar man del av utskottsbetänkandet, framgår det
med all tydlighet, att utskottet där har menat att i framtiden avräkning mellan
prästlönekassor och kyrkofonden skulle gälla för kalenderår. Som stöd för
detta må anföras, att utskottet alltid när det gäller år som gått anför »ecklesiastikår»,
men då det gäller framtiden nämner utskottet endast »år». Riksdagen
biträdde ju också utskottets hemställan, och på grund härav utfärdades
också en kunglig kungörelse av den 30 augusti. I denna fanns också tydliga
direktiv, som angåvo, att det skulle gälla kalenderår. Därav trodde ju också
kommunalmännen, att denna sak skulle vara utagerad, och åtminstone delvis
utarbetade de också sina stater på grund av denna kungörelse. Sedan kom
det då efter regeringsskiftet åter en ny kungörelse av den 14 oktober, som
helt upphävde den förra kungörelsens förordning. Som stöd för denna senare
kungliga kungörelse har förelegat ett yttrande från kammarkollegium, däri
kammarkollegium har anfört, att en olägenhet skulle vara, att de inkomster,
som ingå till prästlönekassorna, skulle icke helt sammanfalla med kalenderår.
Vidare anför också kammarkollegium, att det skulle erfordras en lagändring.
Vad det första skälet angår, att inkomsterna till prästlönekassorna icke skulle
sammanfalla med kalenderår, så menar kammarkollegium tydligen de s. k.
arrendeavgifterna. Mot detta kan anföras, att arrendeavgifterna sammanfalla
inte heller med ecklesiastikåret, utan de räknas gärna från den 14 mars
och ett år framåt, alltså åtminstone inte numera från den 1 maj till den siste
april.

Vad sedan angår den synpunkten, att det skulle erfordras en lagändring
här, så tycker man ju ändå, att när denna fråga behandlats av utskott sa sent
som i fjol och riksdagen biträtt utskottets hemställan, varjämte det sedan utfärdats
en kunglig kungörelse, då borde denna fråga kunna vara, utredd så
pass mycket, att vad som här föreslås skulle kunna gå i verkställighet. Tar
man del av det här föreliggande utskottsbetänkandet, framgår också, därav,
att egentligen tillstyrkes ändringsförslaget. Utskottet säger ju tydligt, att
det måste anses ostridigt, att praktiska skäl tala för avskaffandet av ecklesiastikåret.
Sedan kommer utskottet in på att det skulle erfordras en ny
omprövning av detta ärende, men när alla instanser, även utskottet, ansett det
ostridigt, att praktiska skäl tala för att man bör gå över till kalenderår, så
anser jag också, att andra kammaren av samma praktiska skäl bör biträda
detta förslag.

På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. vissa avräkningar mellan prästlönekassorna och kyrkofonden. (Forts.)

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! I likhet med den föregående

ärade talaren håller jag före, att i händelse man här läser utskottets motivering,
så kommer man till den uppfattningen, att utskottet har gått in för att tillstyrka
ifrågavarande motion. Så är dock icke förhållandet, utan såsom framgår
av klämmen har utskottet i stället avstyrkt densamma. Utskottet har t. ex.
använt så kraftiga uttryck i sin motivering, att det, såsom nyss citerats, sagt,
att det är ostridigt, att praktiska skäl tala för motionen, och det är just så,
här är det praktiska skäl och inte något annat, som tala för motionen. Denna
fråga har inte alls med politiken att göra. Här gå också alla politiska linjer
isär. ^ För att förklara hur saken ligger till kan jag inte underlåta att be att
här få göra en del påpekanden, som tydligt och klart bevisa, att motionen av
praktiska skäl borde ha blivit tillstyrkt.

På det kyrkligt kommunala området finns det åtskilliga slags år.

Först märkes det kyrkliga budgetåret. Detta är kalenderår. I församlingsstyrelselagen
föreskrives detta uttryckligen och det tillämpas också på det
sättet överallt. Även prästlönekassornas stater uppställas alltså och antagas
för kalenderår.

Prästlönekassornas räkenskaper förås också för kalenderår.

Ett annat år är kyrkofondens budget- och räkenskapsår. Detta sammanfaller
med det statliga budgetåret och räknas alltså från 1 juli till 30 juni.

Ett ytterligare år är det ecklesiastika arrendeåret, vilket numera i likhet
med det borgerliga räknas från 14 mars till 14 mars.

Slutligen ha vi det så kallade ecklasiastikåret, vilket tidigare hade stor betydelse
men numera, sedan 1926 års reform av tiden för tillträde av prästtjänster,
knappast har någon egentlig betydelse. Före 1926 tillträddes prästtjänster
nämligen i regel den 1 maj. Efter 1926 åter tillträdas de vid vilket
månadsskifte som helst.

För va.r och en som har erfarenhet av allmänna angelägenheter och kommunala
finanser måste det utan vidare stå klart, att ett system med fyra olika
slags år inte kan vara praktiskt. All erfarenhet visar också, att den nuvarande
ordningen varit en ständig källa till osäkerhet och trassel. Jag har inte
heller hört någon enda praktisk person ifrågasätta annat än att ecklesiastikåret
skall försvinna och ersättas av kalenderår.

Även utskottet synes, som jag nyss anförde, dela denna mening, då utskottet
till och med förklarar det ostridigt, att praktiska skäl tala för ett avskaffande
av ecklesiastikåret.

_ Vad är det då som utskottet anför för skäl till sin vägran att tillstyrka motionen.
_ Jo, utskottet vill avskaffa ecklesiastikåret helt ut. Härför fordras
lagändring, säger man, och därför måste man vänta och föranstalta om en utredning.

Jag skall ta invändningarna i tur och ordning. Av utskottets motivering
skulle man tro, att ecklesiastikåret skulle dominera det kyrkliga ekonomiska
livet. Det förhåller sig tvärtom. Ecklesiastikårets betydelse utöver området
för avräkningarna mellan kyrkofonden och pastoraten är ytterst ringa. Ett
bifall till det i motionen framställda yrkandet skulle alltså så gott som avskaffa
ecklesiastikåret.

o Endast i ett avseende skulle sedan ecklesiastikåret ha betydelse. Jag syftar
på tiden för fastställandet av prästerliga löneregleringar. Dessa skola enligt
prästlönelagen fastställas för tjugu ecklesiastikår. Populärt brukar man säga,
att prästernas löner utgå efter ecklesiastikår. Detta uttryckssätt är emellertid

Onsdagen den 5 april f. ni.

Nr 30.

Äng. vissa avräkningar mellan prästlönekassorna och kyrkofonden. (Forts.)
mycket missvisande. Enligt lag skall nämligen prästernas löner utbetalas
kvartalsvis, och tar man reda på hur det i praktiken går till, finner nian att i
de flesta pastoraten lönerna utbetalas vid slutet av varje kalenderkvartal. Denna
praxis är inte något som pastoraten ha funnit på ensamma och. som strider
mot lagen. Tvärtom. Statskontoret som har att utbetala emeritilöner, vilka
också enligt lag utgå för ecklesiastikår, tillämpar samma praxis. Denna praxis
är en enkel konsekvens av att pastoratens stater fastställas för kalenderår och
kyrkofondens räkenskaper föras för statligt budgetår. För tiden för utbetalningen
av prästlönerna är det gamla ecklesiastikåret alitsa utan betydelse.

Vad skulle då återstå av ecklesiastikåret. Jo, när prästlönerna regleras om
en gång vart tjugonde år sker ändringen den 1 maj. Detta är den enda betydelse
ecklesiastikåret skulle få behålla, om motionen bifölles. Finns det verkligen
någon mening i att behålla det opraktiska sättet för avräkningsförfarandet
bara därför att det skulle återstå denna lilla rest av ecklesiastikårets betydelse.

Vad sedan behovet av utredning angår, så vill jag bara erinra örn att innan
kungörelsen nr 412 i höstas utfärdades av herr Hamrins regering, så hade
ett förslag i ämnet utarbetats inom ecklesiastikdepartementet. Förslaget remitterades
därefter till statskontoret, vilket ämbetsverk som bekant förvaltar
kyrkofonden. Och statskontoret hade ingenting att invända mot förslaget.
Detta är ju ett alldeles normalt sätt att handlägga ett ärende av ifrågavarande
slag. Varav kommer då talet örn mera utredning? Jo det förhåller sig så, att
kammarkollegiet inte hade fått remiss på förslaget, vilket var fullt i sin
ordning, eftersom detta ämbetsverk enligt riksdagens i fjol och även i år klart
uttalade mening icke vidare skall ha med dessa ting att skaffa. Men kammarkollegiet,
som var angeläget om att få behålla sina arbetsuppgifter, bley stött
över att man inte inhämtat dess mening, och förklarade att mera utredning behövdes.
Det var mera arbetsuppgifter åt kammarkollegiet som behövdes, inte
mera utredning örn ecklesiastikårets avskaffande.

1927 års prästlöneregleringssakkunniga föreslogo i sitt betänkande, att ecklesiastikåret
skulle omläggas till kalenderår. Denna mening omfattades även
av 1931 års prästlöneregleringssakkunniga. Ehuru de icke direkt utsade detta
i sitt betänkande, framgår deras avsikt dock av vad de uttalat. I 108 § av
prästlönelagen föreslogo de sålunda, att den allmänna kyrkoavgiften skulle
inlevereras före den 1 november. Denna bestämmelse skulle varit orimlig
därest avgiften belöpt å ecklesiastikår. Avgiften skulle nämligen uppenbarligen
inlevereras först efter den sista kommunala uppbördsstämma^

Å sidan 110 säga 1931 års prästlöneregleringssakkunniga att tillskotten till
pastoraten kunna uträknas redan vid »räkenskapsårets» början. Härmed avses
det kommunala räkenskapsåret, kalenderåret. Förslagets mening var alltså,
att även tillskotten skulle beräknas för kalenderår.

Ser man på den nya kyrkofondslagen, finner nian, att allmän kyrkoavgift
skall utgå efter skattekronorna i del kommunala skatteunderlaget. Då detta
gäller för visst kalenderår, måste det vara lagens mening, att kyrkoavgiften
skall bestämmas att utgå efter visst kalenderårs skattekronor. Det är vidare
uppenbart, att tillskotten till pastoraten måste avse samma tid sorn kyrkoavgiften,
alltså kalenderår. ...

Aktger man på kyrkofondslagens ordalag, finner man visserligen, att lagen
endast talar örn »år». Då lagen icke anger vad lör sorts år, det är fråga örn,
torde man böra anse, att kalenderår avses, därest icke särskilda skål tvinga
lill annan tolkning. Några sådana skäl finnas icke.

Både vid utarbetandet av propositionen och inom riksdagsutskottet var sa -

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m

Äng. vissa avräkningar mellan prästlönekassorna och kyrkofonden. (Forts.)
ken på tal. Man ansåg det emellertid så självklart, att kalenderår åsyftades,
att detta icke behövde särskilt betonas.

I kungörelsen den 30 augusti 1932, nr 412. om ikraftträdandet av ecklesiastik
boställsordning m. m. gavos vissa bestämmelser angående övergången
från ecklesiastikårsberäkningen till kalenderårsberäkningen. Bland annat föreskrevs,
att vid bestämmandet för tiden den 1 maj—den 31 december 1933 av
tillskott till pastorat, av löneboställes normalavkastning och fondräntor skulle
medräknas endast tva tredjedelar av belopp för helt år. Denna bestämmelse
upphävdes emellertid på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Engberg, genom kungörelsen den 14 oktober 1932, nr 457. Genom
en samma dag utfärdad kungörelse bestämdes allmän kyrkoavgift och tillskott
för ecklesiastikår.. Dessa åtgärder vidtogos, enligt vad i författningstexten
angives, i anslutning till ett av kammarkollegiet två dagar tidigare avgivet
utlåtande.

I detta utlåtande anför kollegiet:

. »Av ålder har för prästerskapet avlöningsåret utgjorts av det s. k. ecklesiastikåret,
vars ingång infaller den 1 maj. Häri har 1910 års prästerliga
lönelagstiftnmg icke gjort ändring. Bland annat har stadgats att enligt 1910
års löneregleringslag fastställd lönereglering skall gälla under visst antal
ecklesiastikar. Denna bestämmelse är icke borttagen genom den under innevarande
år genomförda förändrade lagstiftningen på nämnda område. Då
det i den nya lagen örn kyrkofond talas, dels i 5 § örn bestämmande årligen
huru stor del av grundbeloppet för den där omförmälda allmänna kyrkoavgiften
skall för året uttagas och dels i 7 § huru förfaras skall örn för gäldande
av pastoratets prästlönekostnader under året utgår högre belopp än som täckes
bland annat av ett belopp motsvarande en uttaxering för skattekrona inom
pastoratet av det öretal Konungen för året bestämmer, måste, i anslutning till
den ecklesiastika lönelagstiftningen i _ övrigt, och då något annat ej finnes
i den nya lagen stadgat, med tidsbestämningen år avses ecklesiastikåret.
»

Däremot omnämnde kollegiet icke ens de i kungörelsen nr 412 utfärdade
bestämmelserna örn omläggningen. Detta är verkligen ägnat att förvåna. Man
torde emellertid icke taga alltför mycket miste, om man antager, att kollegiets
underlåtenhet helt enkelt berodde på att kollegiet icke observerat de i kungörelsen
meddelade föreskrifterna eller åtminstone icke satt sig in i deras innebörd.

Åtgärden att återgå till det ålderdomliga och mycket opraktiska ecklesiastikåret
kan icke betecknas annat än som en reform i orätt riktning. Det är förvånande
att en socialdemokratisk regering skulle vidtaga en så reaktionär åtgärd.

Till och med de ecklesiastika boställssakkunniga, vilkas nuvarande ordförande
hör till dem som deltagit i kammarkollegiets ovannämnda utlåtande, hava
i_ skrivelse till ecklesiastikministern hemställt om utredning angående återgång
till den av herr Hamrins regering införda kalenderårsräkningen.

I sitt häromdagen avgivna förslag föreslå de sakkunniga, att stiftsnämndernas
räkenskaper skola föras för budgetåret den 1 juli—30 juni. När det galler
t. ex. utbetalning av tillskott till pastoraten behövs alltså inte något ecklesiastikår.
I den frågan underkänna herr Engbergs sakkunniga själva alla de
skäl för ecklesiastikårets bibehållande, som eljest anföras.

De sakkunniga föreslå emellertid icke en omedelbar återgång till kalenderårsberäkningen
utan förutsätta, att frågan skall lösas först efter hänvändelse
till riksdag och kyrkomöte. Skälet härför kan synas bestickande men visar
sig vid ett närmare skärskådande endast vara ett efteråt uppfunnet försvar för

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Äng. vissa avräkningar mellan prästlönekassorna och kyrkofonden. (Jörts.)
regeringens åtgärd den 14 oktober i fjol. På grund av denna dess egenskap
torde skälet bär böra göras till föremål för någon belysning. De sakkunniga
påpeka sålunda, att enligt kyrkofondslagen uppskattning av normalavkastning
av skoglösa boställen skall ske för tio ar. Da lagen tråder i kraft den 1
maj 1933 skulle dessa tio år räknas från detta datum och alltså utgöra ecklesiastikår.

Skälet är icke hållbart. Jag erinrar om lagstiftarens mening, nämligen att
med år i detta sammanhang förstås kalenderår. De. lagtexten formulerades,
var det icke bestämt, vilken dag lagen skulle träda i kraft. De sakkunnigas
tolkning skulle alltså innebära, att riksdag och kyrkomöte bundit uppskattningsperioden
för de skoglösa boställena vid den dag, som senare av åtskilliga
andra skäl kunde komma att fixeras för lagens ikraftträdande. Om lagen
exempelvis trätt i kraft deli 1 oktober, skulle uppskattningsperioden varit bunden
vid året den 1 oktober—den 30 september. Då skulle man fått ett femte
slags år. Även skogshushållningsplanerna och den allmänna, kyrkoavgiften
hade då varit bundna vid samma år. En lagtolkning, som för till sådana orimliga
resultat, kan icke vara riktig. Man måste antaga, att lagens mening varit,
att uppskattningsperioden skulle utgöra tio kalenderår. Det första kalenderåret
blir 1933, ty under detta år kommer normalavkastningen för första
gången till användning. Att den för detta kalenderår uppskattade avkastningen
icke blir av betydelse för mer än två tredjedelar av året, betyder mindre.
I kungörelsen nr 412 hade man tagit hänsyn härtill.

En praktisk och förnuftig samt på lagens förarbeten grundad tolkning kommer
sålunda till det resultat, att uppskattningen skall ske för kalenderår och
att alltså det av boställssakkunniga föreburna hindret mot tillskottens bestämmande
för kalenderår icke förefinnes.

Icke ens örn de sakkunnigas oriktiga lagtolkning godtoges, skulle oöverstigliga
binder föreligga mot omläggningen. I övergångsbestämmelserna till
kyrkofondslagen föresknves nämligen, att Konungen skall äga före lagens
ikraftträdande med tillämpning av bestämmelserna i lagen meddela de föreskrifter
och föranstalta örn de åtgärder, som kunna finnas påkallade till förberedelse
av lagens införande. Med tillämpning av denna bestämmelse kan
Kungl. Majit föreskriva, att uppskattning av normalavkastning skall avse
även tiden den 1 januari—den 30 april 1933. Härigenom skulle uppskattningsperioden
komma att börja den 1 januari och alitsa avse kalenderår. En
sådan särskild föreskrift torde icke behövas, men de sakkunniga hade ju från
sina utgångspunkter bort påpeka den möjlighet, som här finnes.

Det måste betonas att avfattningen av bestämmelserna i kungörelsen den
30 augusti 1932 icke grundar sig på någon lämplighetsprövning utan vilar på
bestämmelserna i kyrkofondslagen örn sättet för beräkningen av den allmänna
kyrkoavgiften, jämförda med departementschefens uttalanden. De nämnda
bestämmelserna ha framkommit som en ofrånkomlig konsekvens av statsmakternas
och kyrkomötets beslut under år 1932. Kungörelserna av den 14 oktober
1932 synas däremot kommit till utan att man givit akt på den nya^ lagstiftningens
klara mening. Att kungörelsen den 14^ oktober 1932 angående
den allmänna kyrkoavgiftens storlek för ecklesiastikåret 1933/1934 icke står
i överensstämmelse med bestämmelserna i den nya kyrkofondslagen, framgår
också därav, att författningen helt enkelt icke kunnat efterkommas av pastoraten
vid uppgörandet av pastoratens stater för år 1933. Kungörelsen stadgar
»att för ecklesiastikå rot 1933/1934 av allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp
skall uttagas tolv öre för skattekrona samt att för samma tid det i ? §
(kyrkofondslagen) omförmälda öretal för uttaxering av församlingsavgifter
skall utgöra tjugu». Kungörelsen har åstadkommit verkligt bryderi hos de

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. vissa avräkningar mellan prästlönekassorna och kyrkofonden. (Forts.)
kommunala myndigheterna och medfört icke så litet förvirring. Då skattekronornas
antal icke är känt för den del av kalenderåret 1934, som sammanfaller
med den sista tredjedelen av ecklesiastikåret 1933/1934, lia åtskilliga pastorat
utdebiterat medel efter en beräkning att kyrkoavgiften skulle utgöras
under innevarande kalenderår med 12 öre per skattekrona. Andra och de flesta
^pastoraten ha tolkat författningen så som skulle under innevarande kalenderår
uttagas en kyrkoavgift av allenast åtta öre per skattekrona. Man har
nämligen ej kunnat förutsätta, att regeringen velat bestämma kyrkoavgiftens
storlek för en tid då regeringen saknade varje som helst kännedom örn skatteunderlaget.

Denna rent formella^ omöjlighet att ställa sig regeringens beslut till efterrättelse
visar mer än något annat att detta beslut icke står i överensstämmelse
med 1932 års riksdagsbeslut.

Kammarkollegiets anmärkning att ett frångående av ecklesiastikåret i nu
ifrågavarande hänseende icke skulle stå i god överensstämmelse med det förhållande
att 1910 års prästerliga lönelagstiftning, däruti ingen ändring skett,
stadgar att fastställd lönereglering skall gälla under ett visst antal ecklesiastikår,
måste anses vara alldeles förfelad. Genom den i administrativ väg utlärdade
ecklesiastika arrendeförordningen av år 1911 infördes den bestämmelsen
att fardag för tillträde och avträde av ecklesiastikt löneboställe skulle vara
den fjortonde dagen i mars månad i stället för, såsom dittills varit fallet, den
första maj samt att arrendeavgiften skulle erläggas för arrendeår. Denna
omläggning av arrendeåret genomfördes på administrativ väg. Ett frångående
av ecklesiastikaret vid beräkning och upptagande av allmän kyrkoavgift,
som måste anses vara en uppenbar konsekvens av den nya lagstiftningen, kan
icke anses vara något större ingrepp i 1910 års prästlönesystem än det år 1911
företagna avskaffandet av det ecklesiastika arrendeåret.

Till slut må blott några ord sägas örn kammarkollegiets påstående, att då
ecklesiastikåret gäller för prästlöneregleringarna det också måste gälla för avräkningsförfarandet
mellan kyrkofonden och pastoraten. Avräkningarna avse
att bestämma hur stort tillskott till prästlönekostnadernas bestridande pastoraten
skola fa från kyrkofonden. Det gäller alltså en inkomst för pastoraten.
Denna inkomst skall beräknas i prästlönekassans stat, vilken uppgöres
för kalenderår. Den uppföres där på inkomstsidan. Den införes sedan i
prästlönekassans räkenskaper, som uppgöras för kalenderår. Den skall användas
för betalande av prästlönekassans utgifter. Dessa finnas upptagna i utgiftsstaten,
vilken ju är fastställd för kalenderår, och de redovisas i en räkenskapsbok,
sorn föres för kalenderår. _ Utgifterna ske dessutom i regel för kalenderkvartal.
Men när Kungl. Maj :t fastställer lönereglering för pastoratet
sker detta för kalenderår, och vart tjugonde år förekommer det därför att prästen
får en löneförhöjning eller en sänkning på detta datum. Detta är ecklesiastikårets
enda betydelse i detta sammanhang. Jag frågar då, finns det någon
rimlig anledning att av denna enda orsak göra avräkningarna och bestämma
tillskotten för ecklesiastikår? Vore det inte mycket naturligare att resonera
som så, att när det är i lag föreskrivet, att prästlönekassornas stater skola
fastställas för kalenderår och deras räkenskaper förås för kalenderår. Varför
skall man nödvändigt låta prästlönelagens gamla bestämmelser taga över
den moderna församlingsstyrelselagens regler? Det är ju dock fråga örn tillskott
till pastoraten, alitsa om en inkomst för pastoraten och deras prästlönekassor,
icke alls örn en löneförmån för prästerna. Prästlönekassornas övriga
inkomster inflyta för övrigt icke efter ecklesiastikår. Uttaxeringen avser kalenderår.
Detta är också fallet med fondräntor. Arrendemedlen inflyta för
arrendeår och ej för ecklesiastikår.

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. vissa avräkningar mellan prästlönekassorna och kyrkofonden. (Forts.)

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen, vilken sammanfaller
med motionen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Jag skulle
inte, herr talman, ha tagit till orda i anledning av denna motion, örn det inte
varit så, att den siste ärade talaren vid uppläsandet av sin skarpsinniga och
lärda och för mitt förstånd på åtskilliga punkter obegripliga framställning
hade riktat ett angrepp emot den åtgärd, som jag i oktober månad sistlidet
år vidtog genom att upphäva den övergångsbestämmelse beträffande kalenderår,
som de sakkunniga i augusti månad — den 30 augusti för övrigt — hade
utfärdat. Jag gjorde för mig själv den reflexionen, när jag ahörde denna avhandlings
uppläsning, att jag begick kanske en synd, när jag i fjol vid behandlingen
av frågan örn en omorganisation av riksdagens arbetsformer icke
trädde mera energiskt i bräschen för en ståndpunkt, som jag förfäktat inom
sakkunnigedelegationen, nämligen att det borde vara förbjudet i vårt parlament,
att skrivna avhandlingar kunna stickas i händerna på kammarens ledamöter
för uppläsning. Det finns ingen rimlig anledning, herr talman, att ge
mig in i polemik nu med herr Bengtsson i Kullen. Det bleve ju att hänga
smeden för bagarens synder. Jag vet mycket väl, vem som står bakom denna
avhandling. Det är en lärd juridisk utredning, som närmast lämpar sig för
publicering i en tidskrift och som genom allehanda konstruktioner försöker att
komma ifrån, vad saken här gäller. I korthet var det. nämligen så., att. denna
övergångsbestämmelse, som innebar kalenderarsberäkning, visade sig vid närmare
eftersyn lia tillkommit, jag vågar säga, på en höft. Det befanns nämligen,
att hänsyn icke tagits till konsekvenserna såväl för pastoraten som för
kyrkofonden. Det visade sig, att på en hel rad av punkter tarrades det utredning,
för att det hela skulle hänga ihop, och när det sakkunniga ämbetsverket
på området, kammarkollegium, klart ådagalagt detta., var det också en
självklar skyldighet för Kungl. Majit att ta hänsyn därtill och^inte gå in
för övergång till kalenderår, förrän de nödiga utredningarna förelågo. Detta
är det enkla sammanhanget, och sedan må herr Bengtssons i Kullen lärda avhandling
gälla för vad den vill.

Jag har velat lämna kammaren denna upplysning och hoppas, att kammaren
för sin del bifaller utskottets hemställan.

Herr Weijne: Herr talman! Jag vill tillägga till vad herr statsrådet och

chefen för ecklesiastikdepartementet anförde, att vilken uppfattning man än
bär av vad som var riktigt i höstas, så äro de svårigheter, som da uppstodo
för pastoraten, övervunna. Örn man nu skrider till en ny ändring innebär det
icke, att man egentligen gör pastoraten någon tjänst.

Sedan vill jag till herr Bengtsson i Kullen säga, att, när han citerade utskottets
utlåtande, så citerade han felaktigt på ett ställe. Han sade nämligen,
att utskottet skrivit, att praktiska skäl talade för motionen. I stället har utskottet
skrivit, att praktiska skäl tala för ecklesiastikårets avskaffande.. Men
det är icke riktigt samma sak, eftersom i motionen icke yrkas ecklesiastikårets
avskaffande. Ecklesiastikårets avskaffande kan endast ske genom att
statsmakterna fatta beslut om det. _ . . .

Löneregleringslagarna, som det här gäller, äro ju icke administrativa författningar,
utan det fordras samstämmiga beslut av konung och riksdag. Utskottet
har helt enkelt baft den uppfattningen, att man kan vinna en del praktiska
fördelar genom att övergå till kalenderår, men att det skall ske fullständigt.
Man kan icke taga bort ecklesiastikåret helt och hållet utan en

Nr 30.

Ousdagen den 5 april f. ra.

Äng. vissa avräkningar mellan prästlönek as sonna och kyrkofonden. (Forts.)
utredning, och eftersom den utredningen ännu icke föreligger, finns det ingen
anledning att nu göra någontig i frågan.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Med anledning av att utskottets
ärade ordförande påpekat, att nian skall avskaffa ecklesiastikåret till dess
fulla vidd, vill jag framhålla, att man genom att bifalla motionen praktiskt taget
avskaffar ecklesiastikåret helt och hållet. Vad som sedan återstår är sådana
små bagateller, som praktiskt sett icke ha någon betydelse. Jag skall
emellertid ta fasta på detta herr ordförandens uttalande, och örn ej motionen i
dag bifalles, lovar jag återkomma nästa år, örn jag då lever.

Till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet vill jag säga,
att jag tycker verkligen, att en person på hans plats, som så att säga är den
högste målsmannen för allt vad rätt och sanning är i detta land, bör taga litet
grand bättre reda pa förhallandena, innan han här med sådan pondus, som
nyss skedde, kommer med oriktiga beskyllningar.

Herr talman! Alla äro vi ju dödliga, och vi hoppas väl alla att efter döden
bliva saliga. Vi skulle nog tycka det vara trevligt att också då få se
vår nuvarande ecklesiastikminister bland de saligas antal, men att döma av
vad han nyss säde och åtgjort i denna fråga, förefaller det, som örn han får
något ändra sinnelag, itali han skall kunna påräkna att mottagas i himmelriket.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! För såvitt jag förstår, ligger den
här frågan betydligt mera enkelt till, än vad man skulle kunna tro av det anförande,
sorn. herr Bengtsson i Kullen höll för en stund sedan.

Jag tror icke, att man behöver belysa ärendet med långa historiska och
vetenskapliga avhandlingar, utan det är tillräckligt att använda det sunda
förnuftet, och det sunda förnuftet, det måste ovillkorligen säga en, att ett bibehållande
av. den mångfald av tidsindelningar, som vi för närvarande ha
i den offentliga förvaltningen, är i ytterligt hög grad betungande och mycket
litet rationellt. ° Här ha vi nu dels kalenderår, dels statligt budgetår och
dels ecklesiastikår, för att nu bara nämna tre av de mest använda tidsindelningarna.
Vi ha ytterligare några, som jag icke här skall gå in på. Därför
måste det verkligen betecknas som en synnerligen praktisk och förnuftig
åtgärd, örn man kunde reducera denna mångfald av årsmdelningar, och ett
steg i den riktningen är det utan tvivel, örn man avskaffar ecklesiastikåret.
Utskottet har också i princip anslutit sig till den tanken, och jag skulle vilja
livligt understryka vad^utskottet sagt i detta hänseende. Jag har den uppfattningen,
att ecklesiastikåret bör så att säga ryckas upp med rötterna. Det bör
icke bara avskaffas till en del, utan det bör avskaffas helt och hållet, men det
är fullt riktigt, som här har sagts, att detta kan icke ske utan vidare, utan en
utredning måste göras. Så långt är jag fullkomligt överens med utskottets
ordförande.

. Komma vi så över till vad som förevarit i saken och vad som givit anledning
till herr Bengtssons i Kullen motion, kan jag inte neka mig att i anledning
av vad herr statsrådet nyss sagt få anknyta några reflexioner. Även
örn för det dåvarande kammarkollegium inte blivit hört över den av hamrinska
regeringen utfärdade kungörelsen och även om det var så, att det på
en eller annan punkt skulle skära sig vid tillämpningen av den nya kungörelsen,
förhöll det sig i alla fall på det sättet, att ett upphävande av kungörelsen
och ett återförande av ordningen till ecklesiastikåret kom att medföra betydligt
större svårigheter för kommunerna och pastoraten än vad som skulle blivit

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Äng. vissa avräkningar mellan prästlönekassorna och kyrkofonden. (Forts.)
fallet med bibehållande av den ordning, som den första kungörelsen lagfäste.
Därför kan jag inte annat än ansluta mig till den kritik, som av herr Bengtsson
i Kullen riktats emot den sittande regeringen. Men det tillkommer ju inte
oss i detta sammanhang att granska, vad Kungl. Majit gjort och icke gjort,
utan det tillkommer konstitutionsutskottet, och därför skall jag inte vidare
uppehålla mig vid den saken.

Jag skulle emellertid vilja till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
rikta en vädjan att vad som nu förekommit i denna sak inte pa
något sätt får ligga hindrande i vägen för ett fullföljande av den utredning,
som lär pågå eller som i varje fall måhända kommer att igångsättas örn ett fullständigt
avskaffande av ecklesiastikåret. När genomförandet av 1932 års ecklesiastika
boställsordning nu så småningom blir fullbordad, förefaller det ganska
naturligt och riktigt, att de sakkunniga, som nu arbeta på denna sak, få
fortsätta sitt arbete med en utredning örn hur ecklesiastikåret skall kunna
avskaffas.

Det är med denna förhoppning, herr talman, sönå jag i sakens nuvarande
läge uraktlåter att göra något yrkande, även örn jag i mångt och mycket sympatiserar
med den mening, som kommit till uttryck i reservationen och herr
Bengtssons i Kullen motion.

Herr Åqvist: Herr talman! Herr Bengtsson i Kullen har i sin motion gjort
gällande, att det vore mera praktiskt att omlägga räkenskapsåret till kalenderår.
Han har emellertid begränsat sin framställning och endast begärt, att
detta skulle ske vid avräkningar mellan prästlönekassorna och kyrkofonden.

Utskottet har verkställt en noggrann undersökning av denna fråga och kommit
till det resultatet, att det icke är tillräckligt att genomföra en övergång
till kalenderår i den begränsade omfattning, som föreslås i motionen. Frågan
måste tagas upp i ett större sammanhang och omfatta hela det område,
som kan tänkas bliva föremål för en sådan omläggning. Kammarkollegium
säger också, att en sådan omläggning bör föregås av en ny utredning, som
omfattar icke allenast nämnda avräkningar mellan prästlönekassorna och kyrkofonden
utan bör göras efter noggrann undersökning rörande åtgärdens inverkan
på såväl pastoraten som kyrkofonden med avseende a de medel, som
förfalla till betalning först under det senare av de kalenderår, som delvis inga
i ecklesiastikåret.

Då således den motion, som herr Bengtsson i Kullen avgivit, icke kan sägas
omfatta alla de områden, där en omläggning bör ske, utan detta bör föregås
av en fullständig utredning, ber jag att med uttalande av detta få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå och bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra, propositionen.
Herr Bengtsson i Kullen begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 30.

Onsdagen den 5 april f. m.

Äng. vissa avräkningar mellan prästlönekassorna och kyrkofonden. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
väckt motion angående prissättningen å i Sverige tillverkat vin;

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
väckt motion angående vissa ändringar i gällande mönstringsförordningar;
samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 26, i anledning av väckt motion örn tilläggstull å lösa glas till isoleringsfläskor
och kompletta isoleringsfläskor; och

nr 27, i anledning av väckt motion örn höjning av tullen å fyrverkeriarbeten
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 9.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens sammanträde nästkommande
fredag, vilket komme att börja kl. 3.30 e. m., ämnade besvara herr Lindmans
interpellation angående åtgärder till fortsatt stöd åt spannmålsodlingen.

§ 10.

Äng. justering Ordet lämnades nu på begäran till
oo ett protokoll.
Herr Andersson i Stockholm, som yttrade: Herr talman! Jag begärde
ordet i anledning av att jag under gårdagens sammanträde av en av kammarens
ledamöter, nämligen herr Olofsson i Digernäs, beskylldes för att ha
farit med lögnaktiga uppgifter. Jag hade tillåtit mig att vid ett tidigare
sammanträde säga, att herr Olofsson till tidningarna lämnat uppgifter, som
icke överensstämde med hans uttalande här i kammaren enligt det stenografiska
protokollet, och jag syftade då på ett uttalande i debatten om statstjänarnas
dyrtidstillägg och en intervju med herr Olofsson i Digernäs, som
återfanns i tidningen Dagens Nyheter den 12 juni 1932. I den intervju, som
där återgavs, yttrade herr Olofsson i Digernäs bl. a.: »Örn tjänstemän sade
jag inte ett ord, utan jag syftade på dessa arbetare, som sitter där och dricker
öl halva dagen.» I det stenografiska protokollet står det på följande sätt:
»Hur skulle det vara, örn både tjänstemän och arbetare fingo lov att följa med
tiden och rätta mun efter matsäcken en smula? Örn nu lönerna sänkas, skulle
det då icke vara möjligt för vederbörande att draga in på lyxen såsom öldrickande,
förtärande av vin och starka varor m. m.» Det är dessa skiljaktiga
uttalanden jag syftade på, då jag gjorde kammaren uppmärksam på den
bristande samstämmigheten mellan uttalandet i tidningarna och uttalandet här

Onsdagen den 5 april f. m.

Nr 30.

Ang. justering av ett protokoll. (Forts.)
i riksdagen. '' Efter detta lär det vara möjligt för kammaren att bedöma, huruvida
det är riktigt av herr Olofsson i Digernäs att här beskylla mig för
att i detta eller i ett annat sammanhang fara med lögnaktiga uppgifter.

Jag tillåter mig, herr talman, tillägga, att jag tycker, att de som göra uttalanden
här i kammaren böra — i varje fall örn uttalandena göras i den bestämda
form herr Olofsson i Digernäs använde — ha något säkrare underlag
för sina påståenden än som i detta sammanhang förekommit. Jag tror, att
det icke är lämpligt för någon politiker och icke för någon riksdagsman i övrigt
heller att vare sig förneka sin namnteckning eller försöka löpa ifrån
sina uttalanden. Båda delarna kommer i längden att gå precis lika illa.

Vidare anförde:

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Herr Andersson i Stockholm står
här och svänger sig. Herr Andersson avser det yttrande jag fällde, pär jag
berättade örn att jag varit inne på flera ölkaféer på Götgatan. När jag slutat
denna berättelse, sade jag: »Vad tro herrarna att det var för folk på
dessa kaféer? Jag tror för min del, att det var välavlönade arbetare, som sutto
där halva dagen och drucko öl.» Det var på den punkten herr Andersson
ville få fram, att jag gjort en oriktig beskyllning gentemot statstjänarna.
Nu svänger herr Andersson in på ett annat område. Herr Andersson skall
icke lyckas driva den satsen, att jag icke står för vad jag yttrade då. Herr
Andersson försöker bara driva mig till lögner. Det är hans taktik. Jag
känner herr Andersson från andra områden. När det gäller civilanställda
arbetare, kan herr Andersson begagna vilka medel han vill för att försvara
dem. Men mig kan han icke komma åt. Ty jag är ingen civilanställd arbetare
här.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! I anledning av herr Olofssons
i Digernäs anförande ber jag att få konstatera — och det kan var och en göra
med utgångspunkt från kammarens protokoll — att vad jag talat örn är att
herr Olofsson beskyllt statstjänarna för att dricka öl och vin. Jag har vidare
påvisat, att herr Olofsson i tidningsintervjun förklarat, att han icke gjort dylika
påståenden. Kammarens protokoll styrker, att det är jag, som har rätt,
och icke herr Olofsson i Digernäs.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! När herr Andersson den gången

svarade efter mitt anförande, framhöll han också, att jag skulle ha menat att
det var statstjänare, som sutto på dessa ölkaféer. Sedan herr Andersson hållit
sitt anförande, gick jag fram till honom och yttrade, att det var fullständigt
fel och att jag icke sagt något sådant. Men som sagt: nu svänger herr
Andersson in på andra områden.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.32 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e m

Onsdagen den 5 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Anf:

fvrtsatt Till avgörande företogs först andra lagutskottets utlåtande, nr 28, i anled■?jöarbetlti2-
n^n? av dels KunS1- MaJ:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt
lagen m. m. giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) örn arbetstiden å svenska fartyg
(sjöarbetstidslagen), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1933 till riksdagen avlämnad proposition, nr
164, vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag
till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om arbetstiden
å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).

Härigenom förordnas, att lagen den 13 juli 1926 örn arbetstiden å svenska
fartyg (sjöarbetstidslagen), vilken lag, med ändrad lydelse av 9 § och
av slutbestämmelserna i lagen, enligt lagen den 13 juni 1930 (nr 218) gäller
till och med den 31 december 1933, skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda
dag till och med den 31 december 1934; och skall beträffande sådan
under tiden för sjöarbetstidslagens giltighet begången förseelse, som avses i
21—24 §§, ävensom i fråga örn domstol i tvistemål, som bör bedömas efter
samma lag, vad i lagen är stadgat fortfara att gälla även efter den 31 december
1934.

I samband nied denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
dels en i anledning av propositionen inom andra kammaren av herrar Lindberg
i Stockholm och Ström väckt motion, nr 448, dels en i samma kammare
av herr Andersson i Stockholm väckt motion, nr 260, dels ock en likaledes i
andra kammaren av herrar Brädefors och Hagberg i Luleå väckt motion,
nr 251, den sistnämnda motionen dock allenast såvitt däri framställts förslag
till bestämmelser angående arbetstiden för sjömän.

I motionen II: 448, hade motionärerna, i det att de framhållit, att det enligt
propositionen syntes vara meningen, att en revidering av sjöarbetstidslagen
skulle ske under år 1933, hemställt, dels att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att de synpunkter, som motionärerna
i sin motion framhållit, måtte av dem, som finge utredningen örn hand, beaktas,
dels att i sådan skrivelse underströkes vikten av att en utredning
snarast möjligt verkställdes, samt dels att ifrågavarande utredning överlämnades
at särskilt tillkallade sakkunniga.

Motionen 11:260 hade utmynnat i den hemställan, att riksdagen måtte besluta
sadan ändring i sjöarbetstidslagen, att denna komme att omfatta även

Onsdagen elen 5 april e. m.

Nr 30.

Ang. fortsatt giltighet av sjöarbetstidslagen m. m. (Forts.)
bogserfartyg under 20 nettoton, och att vid bogsering i hamnarna sjöarbetstidslagens
bestämmelser om arbetstid för fartyg i hamn tillämpades, alternativt
att bogserbåtspersonal inrymdes i lagen örn arbetstidens begränsning av
den 16 maj 1930.

I motionen 11:251 hade framhållits, att det för att ernå effektiva åtgärder
till skydd för sjöfolkets intressen vore nödvändigt, att sjölagen och sjömanslagen
jämte sjöarbetstidslagen reviderades samt att för dylikt ändamål utredningssakkunniga
borde omedelbart utses. För tiden intill dess den sålunda
ifrågasatta utredningen blivit genomförd och ovannämnda lagars bestämmelser
reviderade hade motionärerna föreslagit, att riksdagen måtte besluta
fastställa vissa, i motionen angivna nya bestämmelser att omedelbart träda i
kraft, vilka bestämmelser sedan skulle inarbetas i de reviderade författningarna.

Utskottet, som erinrade, att sistnämnda motion, i vad den avsåge andra förslag
än sådana, som rörde bestämmelser angående arbetstiden för sjömän, tidigare
behandlats, hemställde,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas,

B) att motionen 11:251, såvitt däri framställts förslag till bestämmelser
angående arbetstiden för sjömän, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,

C) att motionen 11:260 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,
samt

D) att motionen 11:448, såvitt densamma icke blivit i motiveringen till utskottets
utlåtande besvarad, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan nämnda hemställan föredragits, lämnades på begäran ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Ekman, som anförde: Herr
talman! Tidigare under denna riksdags förlopp har ledamoten av denna kammare,
herr Albin Ström i Göteborg, beretts tillfälle att framställa en interpellation
till chefen för handelsdepartementet rörande frågor örn huruvida lagförslag
örn reglering av arbetstiden för bogserbåtspersonalen skulle föreläggas
riksdagen. Jag ber att få begagna detta tillfälle att besvara denna förfrågan.

Arbete av det slag, som avses i interpellationen, är att hänföra till skeppstjänst,
sådant detta begrepp är definierat i 2 § i gällande sjöarbetstidslag, och
sådan skeppstjänst är enligt ett särskilt stadgande i den allmänna arbetstidslagen
undantagen från tillämpning av sistnämnda lag. Sjöarbetstidslagen är
emellertid icke tillämplig beträffande arbete å fartyg, som icke äger en nettodräktighet
av minst 20 ton, såvida ej Konungen om sådant fartyg annorlunda
har förordnat. Då dylikt förordnande icke skett och de flesta av de i
interpellationen åsyftade fartygen ha en nettodräktighet under 20 ton, är alltså
arbetstiden för största delen av bogserbåtspersonalen icke reglerad genom
några lagbestämmelser.

Av vad jag anfört framgår att, örn en reglering av ifrågavarande personals
arbetstid skall komma till stånd, i första hand erfordras ändring i sjöarbetstidslagen.
Genom den proposition, som i dag är föremål för kammarens behandling,
har ju Kungl. Maj:t i avvaktan på slutförandet av pågående utredning
rörande en definitiv reglering av sjöarbetstiden föreslagit en förbi
ngning av sjöarbetstidslagen på allenast ett år. Den åberopade utredningen
skall enligt Kungl. Maj :ts beslut slutföras före den 1 oktober 1933, så att
möjlighet skall förefinnas att till nästa års riksdag framlägga förslag till

Andra hammarens pral (droll 1f)dd. hr -V). 5

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. in.

Äng. fortsatt giltighet av sjöarbetstidslag en m. m. (Forts.)
ny sjöarbetstidslag. Enligt de direktiv, som givits de myndigheter, vilka
handhava utredningen, kommer jämväl det av interpellanten upptagna spörsmålet,
såvitt jag kan se, att därvid tagas upp till behandling. Under sådana
omständigheter har regeringen icke ansett sig böra nu, innan den pågående
utredningen slutförts, framlägga förslag rörande reglering av arbetstiden för
bogserbåtspersonalen.

Med dessa ord Ilar jag velat besvara den tidigare under riksdagens förlopp
till mig riktade interpellationer

Vidare yttrade:

Herr Ström: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få framföra mitt tack för svaret på interpellationer

Det är ju här fråga om en arbetargrupp, som är synnerligen missgynnad,
och varje uppskov eller dröjsmål med en lagstiftning i syfte att reglera arbetstiden
på dessa fartyg kan betecknas som ödesdiger. Dels rör det ju här
personalen själv och dels rör det säkerheten till sjöss, något som icke är det
minst viktiga härvidlag. Det förhåller sig ju så, att dessa fartyg trafikera
hamnområdena, där det pågår en mycket intensiv trafik, och man förstår, vad
det kan innebära, örn personalen genom en långvarig tjänstgöring får sin uppmärksamhet
förslappad, så att den icke kan iakttaga den uppmärksamhet,
som behöves särskilt vid vissa tillfällen, när det råder besvärliga värderlek.sförhållanden.
Man kan ju knappt begära, att de skola kunna göra det. Tar
man nämligen reda på den arbetstid, som uttages av denna personal, exempelvis
i de norrländska hamnarna, så finner man, att den ordinarie arbetstiden
utgör mellan 70—84 timmar per vecka. I Stockholm är den ordinarie arbetstiden
66 timmar per vecka. Utöver denna arbetstid kan emellertid besättningen
beordras utföra övertidsarbete under obegränsad tid. I Göteborgs
hamn är den ordinarie arbetstiden 10 timmar per dag, och i likhet med vad
som gäller vid övriga hamnar förekommer här icke någon begränsning, när
det gäller övertidsarbete. Det är sålunda icke ovanligt, att man av en besättning
tar ut 100 timmar i övertidsarbete på en månad. Ja, det har t. o. m.
förekommit, att man tagit ut 130—140 timmar per månad. Likaså har det
förekommit och förekommer fortfarande, att en besättning får arbeta 36 timmar
i följd. Man förstår ju. att nattvilan under sådana förhållanden blir minimal.
Detta betyder, att säkerheten i sjötjänsten åsidosattes. Det är också
en absurditet, att i dessa tider med den omfattande arbetslöshet, som nu råder,
en grupp arbetare skall nödgas arbeta 14—16 timmar om dygnet. Det är
nu att hoppas, att den utredning, som pågår, skall kunna åstadkomma, att
denna arbetargrupp får sin arbetstid reglerad. Jag vill emellertid med anledning
av interpellationssvaret påpeka, att det icke endast är den väg, som
chefen för handelsdepartementet här anvisat, som är den enda framkomliga vägen.
Vid förra årets riksdag väckte jag en motion örn att man skulle göra
en utredning om eventuellt överförande av denna arbetargrupp under 8-timmarslagens
bestämmelser. Det skulle nog vara lämpligt att i det här sammanhanget
också undersöka, örn det icke vore en framkomlig väg att tilllämpa
denna lag på ifrågavarande personal. Den utför ju arbete, kan man
säga, tillsammans med hamnarbetarna d. v. s. stuveriarbetarna, och dessa ha
ju sin arbetstid reglerad enligt denna lag. Det viktigaste är emellertid, att
man åstadkommer en förändring i de nuvarande förhållandena och ser till, att
man får en lagstiftning, som leder till en förkortning av arbetstiden. Detta
är nödvändigt både ur säkerhetssynpunkt och för personalens vidkommande.

Onsdaeen den 5 april e. m.

Nr 30.

Ang. fortsatt giltighet av sjöarbetstidslagcn in. m. (Forts.)

När man nu prolongerar sjöarbetstidslagen, hade det ju kunnat vara möjligt,
att denna lag också tillämpades på den grupp av arbetare, som det här
är fråga örn. När så icke har skett, får man uttala den förhoppningen, att
det pågående utredningsarbetet bedrives med sådan fart, att arbetstiden för
denna personal blir reglerad senast genom beslut av nästa års riksdag. Det vore
önskvärt, om så kunde bliva förhållandet. Jag hoppas, att de påstötningar,
som från olika håll gjorts motionsvis, också skola ha sin verkan och att man
beaktar de uppslag, som framkommit i dessa motioner och tager dem ad notam
vid utarbetandet av den nya lagstiftningen.

Herr Brädefors: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
meddelade här, att man yrkat på, att denna lag skall prolongeras
ett år i väntan på den utredning, som nu är i gång om edessa förhållanden.
Herr Ström meddelade, att varje dröjsmål med dessa frågors avgörande är
ödesdigert för sjöfolket och att lagstiftningsåtgärder för sjöfolkets arbetstid
skyndsamt måtte vidtagas. Vi ha också i den kommunistiska gruppen insett,
att varje dröjsmål är ödesdigert, och vi ha därför avlämnat en motion, däri vi
ha föreslagit en utredning. För den tid, då denna utredning pågår, ha vi
emellertid föreslagit, att man skall vidtaga åtgärder till förkortning av arbetstiden
för sjöfolket, och det är just med hänsyn till, att varje dröjsmål med
frågans utredning är ödesdigert, som vi föreslå, att man, redan innan utredningsresultatet
förligger, tillfälligtvis skall tillämpa de av oss föreslagna åtgärderna
för arbetstidens förkortning för sjöfolket. Vidare begära vi, att dessa
bestämmelser i huvudsakligaste mån skola inarbetas i den nya lagen örn
förkortning av arbetstiden för sjöfolket.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den av den kommunistiska
gruppen väckta motionen nr 251.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman, mina damer och herrar! Herr

Brädefors talade örn, att det var ödesdigert för sjöfolket att icke° bifalla den
motion'', som väckts av den Sillénkommunistiska gruppen. Jag får säga, att
det är närapå lika ödesdigert att bifalla densamma och detta av ett par skäl,
som jag skall be att få nämna. Det står i den brädeforska motionen att »i
hamn får besättningen icke användas i arbete utöver ordinarie arbetstid» samt
att »besättningen icke får användas till lastnings- eller lossningsarbete ej^ heller
till vinschkörning för samma ändamål». Örn nu herr Brädefors har sa väl
reda på, hur det förhåller sig för sjöfolkets del, borde han också veta, att det
finnes en hel del fartyg här i landet, där besättningen nästan uteslutande är
anställd för att lossa och lasta fartyg. Skulle detta arbete tagas bort för dem,
skulle det på dessa fartyg bliva en bemanningsminskning från nuvarande 6—7
personer till 2—3 personer, och det vill han väl ändå icke vara med örn. Således
skulle det enbart ur den synpunkten vara olyckligt att förhasta sig och
antaga den brädeforska motionen.

Jag skall emellertid också be att få nämna några ord, dels örn min egen nation
och dels om sjöarbetstidslagen i sin helhet och särskilt med tanke på
arbetstiden för personalen å de fartyg, som äro undantagna från lagens tilllämpning
och vilka jag icke har omnämnt i den motion, som jag själv har
skrivit, men som väl omnämnts i den motion, som väckts av herr Andersson i
Stockholm, och i vilken motion jag är medmotionär. Jag har redan i min
,notion sagt ifrån, att jag är på det klara med att det icke finnes möjligheter
till att vid denna riksdag göra örn sjöarbetstidslagen på sätt, man önskar få
den omgjord. Därför har jag inskränkt mig till att hemställa att utredningen

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Äng. fortsatt giltighet av sjöarbetstidslagen m. m. (Forts.)
skall påskyndas och att vissa frågor, som i motionen nämnas, böra besvaras av
utredningsmännen. Således kan det icke vara mycket att säga just om den
saken.

Vad beträffar de fartyg, suni äro undantagna från lagens tillämpning, d. v. s.
segelfartyg med eller utan hjälpmaskin med en bruttodräktighet av 100 ton
och andra fartyg med en bruttodräktighet av 20 ton och därunder, förhåller
det sig ju så, att nian ombord på dessa fartyg utnyttjar den omständigheten,
att arbetstidslagen icke gäller på ett sätt, som icke är önskvärt för sjöfarten
i dess helhet och särskilt då icke för besättningarna. Man begagnar sig av
omständigheterna och utökar arbetstiden på ett, jag vill säga. oansvarigt sätt
från befälets och rederiernas sida. Det finnes exempel på. att man på segelfartyg
upp till 98 tons bruttodräktighet haft en arbetstid på ända till 20 timmar
per dygn och sådan arbetstid har kunnat uttagas flera dygn å rad, utan
att det bär funnits någon möjlighet att stävja sådana tilltag. Vi ha från organisationens
sida avtalsvägen reglerat detta förhållande på en hel del områden,
men det har icke gått att ordna det över hela linjen, varför det naturligtvis
vöre önskvärt, örn denna riksdag kunde besluta att arbetstidslagen finge
tillämpas å dessa fartyg.

Vad bogserbåtspersonalen beträffar, rörande vilken det väckts särskild motion,
förhåller det sig på samma sätt. Det finnes bogserbåtar, som man så att
säga har klassat ned, så att de kommit under 20 tons bruttodräktighet eller i
varje fall kommit ned till 20 tons bruttodräktighet, och det gäller fartyg, som
tidigare räknats vara av ett större tontal. Man har gjort en liten omändring
med fartyget, och sedan har det blivit nedklassat till ett lägre tontal bara för
att arbetstidslagen icke skulle bli tillämplig på detta fartyg. Det är också
klart.^att ett bogserfartyg, som kanhända är av 25 tons bruttodräktighet också
kan få sysselsättas i trafik i hamnområdena. Enligt lagen är arbetstiden på
sådana fartyg i genomsnitt 9 timmar per dag, alltså 63 timmar per vecka, men
man kan laborera med arbetstiden högst väsentligt. Söndagarna arbetas i
regel icke, man tar då de 9 arbetstimmar, som äro medgivna även för dessa
dagar, och fördelar dem på de övriga av veckans dagar med påföljd, att man
kommer upp i en arbetstid per söckendag av omkring ID/2 timmar. Räknar
man sedan med arbetet bestående i säkerhetstjänst, som nu är medgiven i
ganska stor utsträckning, kommer man upp till en arbetstid av i genomsnitt
12 timmar per söckendag. På de fartyg däremot, där lagen icke gäller, kan
man bevittna, att arbetstiden springer upp till både 15, 17 ja ända upp till 20
timmar per dag, såsom i vissa fall har skett exempelvis, när det gäller fartyg,
som varit sysselsatta i Sundsvallsdistriktet. Dessa fartyg ha då samtidigt
legat som passbåtar för att vara till hands vid eldsläckning 0. s. v. Det är klart,
att det för besättningarna ombord på dessa fartyg verkar ganska orättvist, att
lagen icke reglerar arbetstiden för dem. På en massa bogserbåtar har man
icke kunnat reglera arbetstiden på ett nöjaktigt sätt genom avtal, och därför
råder också härigenom ett kaos. Liknande förhållanden råda på andra områden,
såsom när det gäller å fartyg anställda personer, som tillhöra fartygsägarens
familj. Det finnes för närvarande en hel del segelfartyg med hjälpmaskin,
som exempelvis gå runt den svenska kusten och vilka fartyg äro undantagna
från arbetstidslagens verkningar på den grund att hela besättningen
räknas tillhöra befälhavarens familj. Huruvida de göra det eller icke är
ganska svårt att kontrollera, och därför får man många gånger låta udda vara
jämnt. Man kan icke komma åt att göra någonting därvidlag. Därför bör
även den bestämmelsen utryckas ur arbetstidslagen. Det kan kanske vara
skäl att, när den Ilar frågan går till utredningsmännen, beakta dessa synpunkter
och söka få bort dessa olägenheter. Dessa bestämmelser äro till skada

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

Äng. fortsatt giltighet av sjöarbetstidslagen m. rn. (Forts.)
icke bara för arbetet ombord på fartygen utan även för rederirörelsen i sin
helhet.

Jag är icke säker på, men jag tror, att utredningen skall omfatta även dessa
saker, och med anledning därav skall jag inskränka mig, herr talman, att yrka
bifall till den motion, som avses i punkt C) och samtidigt yrka avslag å utskottets
hemställan i det avseendet. Jag anser nämligen, att riksdagen mycket
val utan vidare kan besluta, att dessa bogserfartyg på 20 tons bruttodräktighet
och därunder skola inrymmas under bestämmelserna i den lag, som nu skall
prolongeras.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag ber endast att få på i ut skottets

utlåtande angivna grunder yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Brädefors: Herr talman! Herr Lindberg påstår, att det skulle vara
lika ödesdigert att bifalla vår motion som att hålla på med en långvarig utredning,
och han motiverar detta med att det finnes en del fartyg, vilkas besättningar
till största delen äro till för att lasta och lossa. Nu menar herr Lindberg,
att det skulle bli en minskning av personalen på dessa båtar. Men jag
undrar örn herr Lindberg räknat med att enligt vår motion skulle det bli ökning
av manskapet på flertalet av båtarna. Och även örn det skulle vara så,
att det skulle bli en minskning av personalen på en mindre del av båtarna på
grund av att lossnings- och lastningsarbetena inte utfördes av manskapet ombord,
så är det väl ändå någon människa, som måste lossa och lasta även i
fortsättningen, och då blir det naturligtvis hamnarbetarna, som få mera arbete
på dessa båtar, där minskning på grund av dessa förhållanden sker. Men på
övriga båtar skulle det ju på de flesta håll bli en ökning av manskapet på
grund av att arbetet utföres i flera skift.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Herr Brädefors talade om att

hamnarbetarna skulle så att säga få mera arbete, därest besättningarna på fartygen
bleve minskade. Jag trodde verkligen, att motionen avsåg sjöfolket och
inte alls sysslade med hamnarbetarna och det arbete, som dessa ha att utföra.
Det har ju sagts ifrån tidigare från herr Brädefors’ sida, att det var sjöfolket
man ömmade för i detta sammanhang och inte någon annan arbetargrupp.
Är det så, att det är hamnarbetarna man önskar tillföra mera arbete, då bör
herr Brädefors gå ut och säga till sjömännen, att vi Sillénkommunister önska
icke hjälpa sjömännen utan hamnarbetarna, och här är det bara fråga örn att få
er till bulvaner för hamnarbetarna.

Herr Brädefors: Herr talman! På grund av herr Lindbergs uppmaning,

att vi skulle gå ut till sjöfolket och tala örn att vi ömma för hamnarbetarna och
inte för sjömännen, ber jag att få säga herr Lindberg, att når vi behandla motionens
förra del, så är det sjömännens eget krav det där gäller. Det är sjömännen
själva, som ha formulerat även detta krav, och jag förmodar, att sjömännen
icke ha begärt någonting som skadar deras intressen utan det är naturligtvis
vad de själva anse vara till fördel för deras intressen.

Herr Lövgren: Ja, herr talman, jag må säga. att skulle det vara sjömännens
fordringar, som herr Brädefors framför här, så framför han dem på ett fullkomligt
obegripligt sätt.

Herr Ström: Herr talman! Herr Brädefors anser, alf de krav, som haji

framför, äro sjöfolkets egna krav. Jag förstår inte vad det är för sjöfolk,

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Ang. kapitalökning
för
egnahemslånefonden
m. m.

Äng. fortsatt giltighet av sjöarbetstidslagen m. m. (Forts.)
som kunnat framföra sådana krav. Det är möjligen sådana som segla på
Torne älv, ty något annat sjöfolk med sådana krav, som framställts i Brädefors’
och Hagbergs motion, förekommer inte. Men det är klart och tydligt, att
herr Brädefors måste rehabilitera sig bland sjöfolket, och det är naturligtvis
därför som han framfört dessa krav.

När jag vare nere i Göteborg, sade jag till de sillénanstuckna sjömännen: Nå
vad säger ni örn edra partivänner i riksdagen och den ställning de ha intagit
till edra uppträden härnere? — Jag framställde dessa frågor i samband med
en diskussion örn uppträdena nere i Göteborg. — De svarade rakt på sak, att
»de där jädrans småborgarna bry vi oss inte örn».

Det är naturligtvis för att rehabilitera sig efter att lia framstått på detta
sätt, som herr Brädefors vill framföra omöjliga krav som sjöfolket inte befattar
sig med, ty de inse naturligtvis, att sådana krav, som framförts i motionen,
äro omöjliga.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först propositioner
angående utskottets hemställan i mom. B), nämligen dels på bifall till berörda
hemställan, dels ock på avslag därå och bifall i stället till det i motionen
11:251 innefattade förslag, varom nu vore fråga; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Vidare framställde herr talmannen rörande utskottets hemställan i mom. C)
propositioner dels på bifall till berörda hemställan, dels ock på avslag därå
och bifall i stället till motionen II: 260; och blev utskottets hemställan jämväl
i förevarande moment av kammaren bifallen.

Slutligen blevo efter av herr talmannen därå givna särskilda propositioner
utskottets hemställanden i mom. A) och mom. D) likaledes av kammaren bifallna.

§ 2.

Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 46, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder, avseende hjälp åt egnahemslåntagare
jämte i ämnet väckta motioner; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 3.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget jordbruksutskottets utlåtande,
nr 47, med anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning (punkt 3) gjorda framställning örn anslag till
kapitalökning för egnahemslånefonden, dels ock Kungl. Maj:ts i samma proposition
under nionde huvudtiteln (punkt 118) gjorda framställning örn anslag
till premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten l:o.

I årets statsverksproposition hade Kungl. Majit under avdelningen utgifter
för kapitalökning punkt 3 föreslagit riksdagen

a) medgiva, att Kungl. Maj :t finge för 1934 bevilja statslån från egnahemslånefonden
intill ett belopp av 20,000,000 kronor, därav 14,500,000 kronor
för jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter med
rätt dock för Kungl. Maj:t att, därest förhållandena skulle därtill giva anledning
och i den mån så utan förfång för lånerörelsen för jordbruksändamål

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

Äng. kapitalökning för egnahemslånefonden m. m. (Forts.)
kunde ske, för bostadslägenheter taga i anspråk större belopp än det sist angivna; b)

såsom kapitalökning för egnahemslånefonden anvisa för budgetåret
1983/1934 ett reservationsanslag av 13,000,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner nämligen

11:262 av herr Osberg, vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit skyndsammast läte utreda frågan
örn ändrade grunder beträffande organisationen för den statsunderstödda egnahemslåneverksamheten,
i enlighet med i motionen antytt förslag, samt att jämväl
den av sociala jordutredningen föreslagna arbetarsmåbrukslåneverksamheten
foges med till omprövning i syfte, att örn denna verksamhet bleve beslutad
båda dessa närstående grenar av egnahemsverksamheten sammanfördes
såtillvida, att båda handhades av samma organisation och gemensam centralförvaltning;
samt

11:364 av densamme, vari vidkommande egnahemslånefonden föreslagits
att riksdagen måtte besluta bemyndiga regeringen att av det anslag, riksdagen
komme att bevilja till arbetslöshetens bekämpande, använda 5,000.000 kronor
till egnahemslånefondens förstärkning.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majits förevarande framställning
och med avslag å motionen 11:364 i nu förevarande del

a) medgiva, att Kungl. Majit finge för 1934 bevilja statslån från egna hemslånefonden

intill ett belopp av 20,000,000 kronor, därav 14,500,000 kronor
för jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter, med
rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena skulle därtill giva anledning
och i den mån så utan förfång för lånerörelsen för jordbruksändamål
kunde ske, för bostadslägenheter taga i anspråk större belopp än det sist angivna;
o .

b) såsom kapitalökning för egnahemslånefonden anvisa för budgetaret
1933/1934 ett reservationsanslag av 13,000,000 kronor;

B) att motionen 11:262 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid denna punkt hade reservation utan angivet yrkande avgivits av herr
Johansson i Uppmälby.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Osberg: Herr talman! Vid riksdagens början tillät jag mig väcka

tvenne motioner. I den ena hemställde jag örn ändrade grunder beträffande
organisationen för den statsunderstödda egnahemsverksamheten och i den
andra örn en förstärkning av egnahemslånefonden.

Örn den förra motionen yttrar utskottet följande: »Beträffande härefter
motionen II: 262 går denna i huvudsak ut på en omorganisation av statens egnahemslånerörelse
genom de nuvarande egnahemsnämndernas ersättande med av
vederbörande kommuner och landsting valda organ. Utskottet vill erinra, att
egnahemsrörelsens nuvarande organisation genomförts så sent som 1928 och
att den då beslutade organisationen i varje fall innebar ett förstärkande av
statens inflytande genom bestämmelsen, att två av egnahemsnämndernas fem
ledamöter skola utses av Kungl. Majit. Da utskottet haller före, att någon
ytterligare tids erfarenhet rörande verkningarna av denna organisation torde

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Äng. kapitalökning för egnahemslåncfonden m. m. (Forts.)
böra avvaktas, innan frågan om en helt ny organisation, såsom motionen innebär
upptages till närmare övervägande, anser sig utskottet icke böra nu påkalla
någon hänvändelse till Kungl. Majit i saken. Utskottet kan sålunda icke
tillstyrka motionen II: 262.»

Anledningen till att jag i år, fastän jag hade samma sak uppe i fjol, vågade
göra en framställning i ämnet, var delvis den, att vi fått så många nytillkomna
ledamöter här i kammaren, så att jag tänkte mig möjligheten av att det kunde
finnas en annan inställning till frågan än vad fallet var i fjol. Men detta var
egentligen icke huvudsaken utan det var, att här har genom Kungl. Maj:ts
försorg tillkommit ett par andra förhållanden, som till sm art närma sig egnahemsrörelsen
så mycket, att jag ansåg, att en omorganisation av denna lånerörelse
verkligen vore påkallad. Vi ha sålunda fått en nyhet, som heter arbetarsmåbruk,
och beträffande dessa är det nu stipulerat, att det skall finnas
särskilda kommittéer ute i kommunerna, vilka kommittéer i första rummet
skola taga hand örn detta arbete,
bättrings- och nybyrggnadslån, oell därvidlag föreslås, att kommunernas hälsovårdsnämnder
skola taga hand örn den saken, men att det hela vidare skall
gå genom egnahemsnämnderna i länen och från dessa fram till egnahemsstyrelsen.
_Jag må ju säga. att jag högt uppskattar vad herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet gjort, då han kommit fram med de här förslagen.
Men på samma gång tyder ju detta på att man i allmänhet inte är
belåten med den regim, som vi nu ha.

Nu är det på det sättet, att egnahemsnämnderna utse s. k. kommunombud.
Egnahemsnämnderna ha visserligen rätt — jag vill förutskicka det — att tillsätta
nämnder, men det är sällan de begagna sig av detta, utan de lia i regel
s. k. egnahemsombud. I de flesta fall är det så, att egnahemsnämnderna icke
känna till dessa ombud och knappast ha reda på örn de intressera sig för egnahemsrörelsen
eller icke. Därför äro de nya uppslag, jag förut berört, bättre
och det är i viss mån anledningen till att jag vågat göra denna hemställan örn
en omorganisation för att därigenom anknyta även egnahemslånerörelsen till
en sådan anordning, som innebär, att man ute i bygderna valde egnahemskommittéer,
som toge hand örn det förberedande arbetet. Då skulle kommunerna
kunna välja dessa egnahemskommittéer med urskillning; de kunde i mindre
kommuner ha t. ex. tre ledamöter oell i större kommuner fem ledamöter i en
sådan kommitté. Härigenom bleve det givetvis på det sättet, att vederbörande
väl kände till förhållandena både beträffande deni, som sökte lån och beträffande
jordprisen och alla övriga förhållanden, som äro förknippade med
egnahemslånerörelsen. Man skulle med andra ord få en fast organisation
i bygderna, och det kan man inte säga att man har nu.

Då såväl hälsovårdsnämnderna, vilka enligt det nya förslaget skulle lia
hand örn förbättrings- och nybyggnadslånen, som ock de särskilda kommittéer,
som skola väljas, när det gäller arbetarsmåbruken, utses efter allmän och lika
rösträtt, da frågar jag mig, varför icke de särskilda egnahemsnämnderna i länen
också skulle väljas efter allmän och lika rösträtt. Landstingen fingo då
välja. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att när dessa egnahemsnämnder
skola tillsättas, så sker detta ibland på alltför lösa grunder, trots att Kungl.
Maj :t utser två av de fem ledamöterna.

En annan orsak till att jag gått fram med denna framställning just nu, är
den, att örn vi skola kunna fa någon rättelse i de tråkiga förhållanden, som
arbetslösheten medfört, så äro vi tvungna, säga vad man vill, att överföra någon
del av de arbetslösa till jordbruksegnahem, om vi skola tänka på att komma
fram till normala förhållanden igen. Jag tror knappast det är möjligt att på
konstlade vägar uppehålla den oerhört stora industriarbetarstam, som landet

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

Äng. kapitalökning för egnaliemslånefonden m. m. (Forts.)
har. Vi måste försöka att få en sådan sysselsättning åt dessa människor^ som
blir till båtnad för alla parter. Vi kunna inte i det evinnerliga hålla på att
bygga vägar eller utföra sådana arbeten, som kunna anses mindre behövliga,
åtminstone för närvarande. Om vi kunde tänka oss att inom ett par år vara
kvitt arbetslösheten, vore ju ingen fara med nuvarande system, men jag kan
försäkra, att det dröjer kanske tiotal år, innan man kan komma tillrätta med
detta problem, man må resonera hur man vill oell peka på vad man vill, men
folket måste tillbaka till jorden. Kunna vi ieke åstadkomma detta, medan vi
lia medel för ändamålet, bliver det hela tröstlöst.

Det är därför vi böra så fort som möjligt — det är förresten . redan i senaste
laget — söka hjälpa en del arbetslösa till sådana utkomstmöjligheter, att
de själva kunna försörja sig. Man säger att det är sa dåligt ställt med jordbruket.
Ja, det är visserligen sant, ingen kan jäva detta, men vad är grundbetingelsen
för en mänsklig existens? Jo, det är att det finnes tillräckligt
med föda. att nian har hus att bo i, vilket ju är särskilt viktigt för oss, som
bo i detta nordiska klimat, och vidare att man har kläder att kläda sig med.
Detta är själva grundbetingelserna, och när människorna kommit dithän, är
det kanske icke så mycket som ytterligare behövs. Sedan blir det fråga om
halten av föda, bostäder och kläder.

När man genomförde omorganisationen av egnahemsförfarandet, var det
flera socialdemokrater, som voro inne på samma bog som jag, att staten borde
överta det hela. Det blir ingen rättelse, förrän det allmänna tagit den ^ekonomiska
konsekvensen av egnahemsrörelsen, det är jag säker pa. I många
fall tilldelas sökandena allt för små lånebelopp, och på grund härav är det
många som stupa: de få icke lana sa mycket, att de kunna fullfölja sina intentioner
och få icke hemmen färdiga. Örn staten anser det lämpligt att
överhuvud driva egnahemsrörelsen, sa bör det vara sa, att dessa personer kunna
få hemmen färdiga. Att förluster icke kunna undvikas för egnahemsrörelsen
är helt naturligt, men då har den stora kommunen, staten, lättare att
bära de förluster, som uppkomma, än hushållningssällskapen. Hade man vid
omorganisationen gått in på den bog, som de socialdemokratiska reservanterna
önskade, så hade vi haft stabilare förhållanden på egnahemsområdet än nu.
Det är nog så, örn man skall följa de nya idéerna, att nybyggnads- och förbättringslån
åt de sämst ställda småbrukarna är ett välfärdsarbete, och i och
med detsamma man vidtager dessa åtgärder, höjes landet i värde. Detta kan
man disputera örn, när det gäller andra åtgärder och i all synnerhet, när man
skall kasta ut tiotals miljoner till kontantunderstöd. Örn man icke vidtager
förnuftiga åtgärder, går nationen på gild mot förintelse. Därför är det bättre,
att, medan man har något att ge, man ger det till sådana, ändamål, som
stärka nationen.

Det är icke för ro skull, som jag gått fram med denna framställning, och
det vore önskvärt, om kammaren toge mera notis örn den än fallet är. Det
kommer en tid, då man mäste ändra pa regimen, och den är ej långt borta.
Jag vet ej, örn detta resonemang f. n. länder till resultat, men jag har ej
kunnat underlåta att föra saken fram till riksdagens prövning. ^ Jag kan försäkra
herrarna, att det ej kommer att dröja länge, förrän man får ögonen öppna
för bättre och stabilare metoder för egnahemsrörelsens bedrivande. Vad
skola vi göra med de nya årgångarna av landsbygdens folk som tillkomma
för varje år. Jag har själv erfarenhet från mina pojkår. Sedan föräldrarna
då skrapat ihop en 150 kronor gav sig en i viig till Amerika jioh sa undan
för undan. När de kommu innanför Förenta staternas eller Kanadas gränser,
vörö de bärgade. Men vad skall man göra nu, når alla länder stängt till
sina portar. Örn vi ej kunna göra iner än att taga hand örn dessa männi -

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Äng. kapitalökning för egnahemslånef emden m. m. (Forts.)
skor och skaffa dem egna hem, göra vi dock en berömvärd tjänst. Men då
mäste ses till att få en organisation, som man kan lia förtroende för. Vad
hindrar, att vi finge en finanscentral för hela riket, som skötte örn finansieringen
av hela egnahemsrörelsen? Varför lia ett trettiotal kassörer, som äro
mellanhänder mellan staten och lantagarna? Det är orimligt. Här vore
cn centralisering på sin plats. Sammanfattningen av vad jag i detta avseende
framfört, är, att vi böra ha lokala kommittéer i kommunerna. Länsnämnder
valda av landstingen, och eli egnahemsstyrelse, som det kunde räknas
med, och att den hade någon uppgift. Den skulle ha ansvar och vara klagolåt
ans. Om man nu vänder sig med klagomål till styrelsen, säger den, att
det ia o r ts n ä m rid erna ta hand örn. Jag betraktar denna egnahemsstyrelse
som en tullständig dekoration. Jag hoppas, att jordbruksministern med det
intresse han Ilar lägger detta till rätta på det sätt, som hans partivänner så
iornultigt sökte göra vid omorganisationen.

,..tle]:r talman! Det har ej stor betydelse, örn jag yrkar bifall till min framställning,
men jag kommer att göra det i alla fall.

Innan jag slutar, vill jag beröra en annan punkt, nämligen örn utökning av
lanesumman för egnahem nied 5 miljoner kronor. Denna fråga har till mili
förnöjelse kommit på rätt bog, då Kungl. Majit begärt en utökning på 4
miljoner kronor. Jag ber om ursäkt, örn jag säger något redan nu örn premielanen.
De komma under nästa punkt, men då behöver jag ej begära ordet vid
denna, dag har begärt ökning från 600,000 med 900,000, så att det tillgängliga
beloppet skulle bli l1/2 miljon kronor. En egnahemsrörelse, som skall
bedrivas utan premielån, är dömd till undergång. Det visar sig, att redan
med de nuvarande låga beloppen har det gjorts en stor gärning för de fattiga
människor, som försökt att slå sig fram på det området. Jag hoppas, att
det skall bli beaktat ännu mer i framtiden.

Jag vill säga ännu en gång, att vi ej kunna komma fram till en avlyftning
av de arbetslösas antal annat än genom jordanskaffning, det må heta
egna hem. småbruk eller något annat. Allt, som är ägnat att stärka landsbygdens
folk, bidrager även till att förbättra industribefolkningens ställning.
Jag har frågat många av mina kamrater, vad de ämna göra för att avskaffa
arbetslösheten. De veta ingenting. De stå handfallna. Vi få taga upp saken
på skarpen, och jag ber att få yrka bifall till min framställning örn omorganisation
av egnahemsverksamheten.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Den ärade motionären talade
örn, att han under detta utlåtande funnit en socialdemokratisk reservation sorn
han ansåg vara förnuftig. Jag är den, sorn, när år 1928 fråga förelåg örn
omorganisation av egnahemsverksamheten, gick in för, att man skulle gå efter
andra linjer än den kungl, propositionens, och fick med mig ett par av utskottets
andra ledamöter. Emellertid ville utskottet ej lyssna till förslaget. Det
IraS& örn, att det hela skulle vara statligt och läggas efter de linjer, som
herr Osberg nu föreslagit. Jag mäste säga, att när man genomfört en organisation
så nyligen sompor fem år sedan, är det för tidigt att taga upp frågan
Ja£ blev litet betänksam i fjol, när på grund av förhållandena i
Malmöhus län det kom en kungl, proposition örn att avlyfta från Malmöhus
län stora förluster, som där skett, och att verksamheten skulle drivas av staten.
Jag tänkte, att har man åsamkat sig förluster, såsom skett i Malmöhus län,
är det bekvämt att säga, att det får staten taga hand örn. Det var 50.000
kronor, som Malmöhus läns hushållningssällskap fick i fjol för att klara upp
saken. Örn man i ett enda tåg överflyttar allt på staten, blir följden, att de
nuvarande egnahemsnämnderna skola upplösas. De lia i alla fall haft vissa

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

Äng. kapitalökning för egnahemslånefonden m. m. (Forts.)
procent i förvaltningsbidrag under dessa år. Jag tror, att man får försöka
bättra på de nuvarande förhållandena under den närmaste tiden. Jag hade
den andra ståndpunkten tidigare, men jag har ej kunnat vidhålla _den. Jag
anser, att man skall låta det gå tillsvidare. Örn nu dessa s. k. småbrukarian
skola regleras, skola ordnas på annat sätt och de komma att bestå i framtiden,
så medger jag att det blir det märkvärdiga fallet, att man får en^ grupp, som
behandlas på ena sättet, och en annan grupp, som behandlas på det andra
sättet. Men den frågan ha vi i utskottet ej kunnat taga ståndpunkt till, därför
att den ligger hos särskilt utskott, och nian bör val avvakta resultatet av dess
arbete. Jag vill erkänna, att när jag i fjol fick se, hur man skött sig i Malmöhus
län, tänkte jag, att det kanske var bra, att jag kom i minoritet med mili
uppfattning år 1928. Jag kände inte till detta da, men man lär ju sa länge
man lever. Som det nu är, .kan man låta det gå några år och avbida.

Nu sade den ärade motionären, att. det vöre bättre, örn man hade kommittéer
inom kommunerna. Det är ingenting i den nuvarande lagstiftningen, som
hindrar kommunerna att välja kommittéer. Då kommunen ej gör det, blir det
bara ortsombud. Det måste egnahemsnämnden se till att sådana finnas, antingen
en för var kommun eller en för ett pär. Nu vet jag, att det råder olika
förhållanden i olika delar av landet, och jag vet också, att det rader säregna
förhållanden i Bohuslän. Örn det nu är litet skavanker på en eller annan
plats, få vi väl försöka att bättra på, men att, därför att det ej går som man
vill i samtliga län, fem år sedan man gått in för en ny organisation kasta örn,
det vågar jag icke vara med örn. Det hade varit lämpligt tillfälle för en
ändring just då, när hela frågan örn egnahemsrörelsen och dess organisation
var uppe. Det var då jag tog upp denna fråga, men jag blev, som sagh i minoritet
och böjde mig. Jag hade en reservation, men jag kunde icke fa med
ens någon av mina partikamrater. Jag stod alldeles ensam. Jag tror, att det
hade varit lyckligt, örn man då hade lämnat mig stöd. När riksdagen da
gick in på dessa linjer, få vi fortsätta några år, till dess vi få se, örn deli
nuvarande organisationen kan vara möjlig. Den innebär dock en betydande
förbättring mot vad förut gällde. Kungl. Maj :t tillsätter nu två ledamötei
i varje nämnd. Därigenom har det allmännas inflytande stegrats. Man kan
ju ha vissa betänkligheter mot deras tillsättande av Kungl. Maj :t. Jag säger
ej det därför, att jag en gång var föreslagen att komma i en egnahemsnämnd,
men dåvarande Kungl. Majit ej ansag mig lämplig. Jag ansag, att dåvarande
Kungl. Majit hade fullständigt fog därför, och jag klandrar det ej. Det
fanns en lämpligare person, en högerman, och han sattes dit. . Det är saker
som växla. Jag har känt det som en befrielse, att jag ej kom dit.

Som saken ligger till, vill jag, herr talman, säga, att jag nu ej är beredd,
särskilt med de erfarenheter jag har från Malmöhus län, att släppa fria alla
de nuvarande egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen, som hår äro
ansvariga, och övervältra allt detta pa staten. Det. vöre angenämt för dem
att komma ifrån, det, men sa lått böra de inte komina ifrån. Det är detta, neri
talman, som gör. att jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall ej inga pa en debatt örn
egnahemsnämndernas organisation. Jag kan dock icke underlåta att säga, att
det förefaller mig, som örn motionärens uppfattning år rätt växlande och
oklar, när han ena året träder in för att landstinget skulle välja ledamöter och
ett annat år för att det .skulle lili, silvida jag fattar honom rätt, en statsvald
egnahemsnämnd eller egnahemslåneförvaltning.

Ja# Ilar egentligen begärt ordet flir att till statsrådet rikta en hemställan,
nämligen att, när Kungl. Majit utser ledamöter i egnahemsnämnderna, det

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Ang. ackordslön
och stödlån
ål jordbrukare.

Äng. kapitalökning för egnahemslånefonden m. m. (Forts.)
nilses, att därtill ej utses ledamöter, vilka själva direkt eller genom egnahemsbolag
syssla med jordstyckningsverksamhet, Jag tror, att det är av synnerlig
vikt, att detta iakttages, och jag vill uttala en önskan, att så blir fallet i framtiden.

Hen Osberg: Herr talman! Jag vill bara gent emot herr Magnusson säga,
att jag är icke alls växlande, och det står i motionen vad jag framfört. Jag
har velat, att kommunerna skulle välja egnahemskommittéer ute i bygderna och
sedan landstinget välja nämnd för länen. Jag lämnade icke några närmare
upplysnmgar örn det här, men herr Magnusson, som läser alla motioner, har
säkert sett det. Det är intet växlande, utan jag har nog samma uppfattning
nu, som jag haft förut. Nog blir det ganska egendomligt, herr Magnusson, att
vi skola ha tre olika organ, som fungera ute i bygderna, en när det gäller egnaen
arbetarbostäder och en när det gäller förbättringslån,

och dessa tre organ skola sedan vända sig till egnahemsnämnden för länet, och
sedan skall det gå vidare till egnahemsstyrelsen, och en egnahemsstyrelse, som
icke har någonting att säga till om utan som bara sitter, såsom jag förut sagt,
såsom en dekoration. Det är synd, att icke utskottets ordförande kunnat
klämma till med sin uppfattning. Det är icke min mening att vi skola hålla
hushållningssällskapen skadeslösa, och hade hans uppfattning förra gången fått
göra sig gällande, så hade historien i Malmöhus län kunnat förebyggas. Det
behövs enhetliga principer och en styrelse, som vet vad den skall göra, så att
det inte blir något schackrande. Styrelsen får icke, när den får en förfrågan,
återsända den och säga, att det får ni reda upp själva.

Jag vågar påstå, att frågan inom få år återkommer, och jag vill än en gång
säga herr statsrådet, att det är orimligt nied tre myndigheter, som handhava
samma sak ute i bygderna, för att den sedan skall gå i fortlöpande riktning
från egnahemsnämnden upp till egnahemsstyrelsen. Men jag hoppas, att vi i
sinom tid skola vinna rättelse.

R idare anfördes ej. Efter av herr talmannen först därå given proposition
blev utskottets hemställan i mom. A) av kammaren bifallen.

Vidare framställde herr talmannen propositioner rörande utskottets hemställan
i mom. B), nämligen dels på bifall till berörda hemställan, dels ock
pa avslag därå och bifall i stället till motionen II: 262; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Punkten 2:o.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 48. med anledning av Kungl
Maj:ts proposition angående lån för anskaffande av samfällda jordbruk; och
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande, nr 49. i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående anslag till ackordslån och stödlan
at jordbrukare jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen deli 5 april e. m.

Nr 30.

Ane/, ackordslån och stödlån åt jordbrukare. (Forts.)

Därvirl anförde:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall endast be att få säga
ett par ord. Jag hade förra året, då frågan var före i riksdagen, den uppfattningen,
fastän jag gillade åtgärden med stödlån, att man dock icke tog steget
fullt ut med att skapa en för utlämnande av dessa lån fullt tillräcklig organisation,
och att när det gäller en verksamhet av detta slag och så pass betydande
belopp, nian också bör tillse, att det skapas en organisation, vilken är
fullt vuxen och lämpad att handhava den rätt så vanskliga lånerörelsen. Jag
är icke beredd att fälla något generellt klandrande omdöme örn huru denna
verksamhet handhafts. Jag vågar hoppas, att den i stort sett, utfallit väl,
men på grund av iakttagelser, som jag själv gjort och då jag fått bekräftat,
att samma förhållande förekommit på flera håll inom landet, anser jag mig
böra meddela denna iakttagelse.

Nu har det ju varit så. att handhavandet av denna låneverksamhet i betydande
utsträckning blivit överlämnad åt personer, vilka äro förtroendemän i
sitt län men som ofta äro så pass upptagna nied annan verksamhet, att^det
varit svårt för dem att finna tillräcklig tid för en ingående prövning av låneansökningar.
De ha då varit i mycket hög grad beroende av utlåtanden och
omdömen örn de lånesökande. som de kunnat erhålla från respektive ortsombud.
Det är givet, att man i betydande utsträckning varit nödsakad att lita
på dessa ortsombud. Det kan också medgivas, att t. ex. vederbörande orters
auktionister, som i viss omfattning varit ortsombud, mycket väl känna vederbörande
lånesökandes ekonomiska ställning. Men det är mänskligt, om detta
ombud har en viss känsla av att vederbörande lånesökande har en förfallen
skuld till auktionisten, vilken han har viss svårighet att betala, det är mänskligt,
säger jag, att det kan influera på det utlåtande detta ortsombud avger, ty
genom att lian lämnar ett tillstyrkande omdöme har han möjlighet att få betalt
för sin auktionsfordran.

Jag vet, att det är en ganska allvarlig anmärkning jag Ilar riktar. Jag
riktar den icke mot någon given person, men jag framför den på den grund,
att till min kännedom kommit förhållanden, vilka otvivelaktigt peka i den
riktningen, och jag har fått bekräftat, att liknande har ägt rum i olika delar
av landet. Jag anser mig pliktig att framföra detta och betonar, att det är
av allra största vikt, att utlämnandet av dessa lån sker på sådant sätt, att
icke ens skymten av en berättigad misstanke kan uppstå, att det icke alltid
förfares juste vid utlämnandet av stödlånen. Jag har, herr talman, blott velat
uttala detta och har i övrigt intet yrkande.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Det har icke undgått vare sig de institutioner, som utlämna lån, eller jordbruksdepartementet,
att det varit ett visst gnissel och vissa olägenheter förenade
med den organisation, som skapades av förra årets riksdag, men det kan
sägas såsom försvar, att den organisationen improviserades under en mycket
brådskande arbetstakt i riksdagen. Det gällde dessutom att på en mycket kort
tid sätta en omfattande apparat i verksamhet, och det är då naturligt, att den
apparaten icke i allo fungerat så som man skulle önskat. Men jag vill försäkra
herr Magnusson, att alla klagomål av berättigad natur, som framförts,
komma att bli tillgodosedda, då riksdagen nu fattat beslut och man går att för
ett kommande budgetår reglera denna sak.

Herr Osberg: Herr talman! dag måste ge herr statsrådel rätt i att det

gått till så som han sagt. och att del brister på många håll, vet jag också.

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Ang. dt statsunderstödda

växlfårädlingsanstallerna.

Äng. ackordslån och stödlån åt jordbrukare. (Forts.)

Men det är icke så gott för en kommitté på tre personer, som skola skipa rättvisa.
De kunde lia tillförlitliga kommittéer i kommunerna, att vända sig till,
som känna personerna. Men på detta område kan herr Magnusson och jag komma
på samma linje. Det vore bra med en kommitté i varje socken. Hela saken
är en välfärdsanordning. Vare sig vi kalla det egnahemslån eller stödlån, så
går det ut såsom lån åt behövande jordbrukare, om det överlämnas åt en
kommitté i varje kommun att ordna detta i första hand. Då ha vi en grund
att bygga på, och då behöver icke herr Magnusson komma med sina klagomål.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag tror inte, att en socken kommitté

är den lämpligaste att ge ett omdöme, som skall vara grundläggande
för låns beviljande, och det av det skälet, att sockenkommitterade ofta äro för
nära bekanta med den lånesökande och följaktligen icke tillräckligt oberoende
i sitt omdöme.

Men jag begärde icke egentligen ordet för att säga detta, utan för att giva
mitt erkännande at vad herr statsrådet anförde bade beträffande de svårigheter,
som förra året förefunnos, och beträffande det uttalande han gjorde, att
man kommer att tillse, att organisationen kommer att göras så god som
möjligt.

Herr Osberg: Herr talman! Jag vill bara säga gent emot vad herr Magnusson
säde därom, att vederbörande i kommunerna stå för nära varandra, så
att det är fara, att de favoriserade varandra, inom de svenska samhällena Vnses
ju avundsjukan vara det värsta lytet. Det är ingen fara i synnerhet örn
det sitter några stycken i en kommitté. Där slappes nog ingen igenom utan
att vara berättigad till hjälp från en sådan välfärdsanordning som den vi nu
tala om.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 50, med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för de statsunderstödda
växtförädlingsanstalterna; och yttrade därvid:

Herr Paulsen: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att göra något
yrkande utan endast för att framhålla den olikhet, som finnes mellan dessa
båda växtförädlingsanstalter, varom här är fråga, så att det icke skall se ut,
som örn båda växtförädlingsanstalterna vore likvärdiga ur statens synpunkt!

Det är ju så, att Sveriges utsädesförening i Svalöv har en fullt fristående
ställning gent emot det bolag, som sköter affärsverksamheten. Ingen vetenskapsman
vid Svalöv behöver i sina utlåtanden taga den ringaste hänsyn till
hur det går vid försäljningen, utan han kan i sina uttalanden hålla sig till de
resultat, som han kommer till vid sina forskningar. Vid Weibullsholm är det
återigen så, att den vetenskapliga och affärsmässiga verksamheten äro helt förenade.
Svalövsanstalten är en statsanstalt sedan gammalt. Staten tillsätter
en stor del av styrelsen. Tjänstemännen ha avlöning och pension i enlighet
med vad statstjänarna i allmänhet ha, under det att Weibullsholm är en
alldeles fristående anstalt, som kan handla angående avlöningar åt tjänstemännen
och dylikt som den behagar. Det är en fristående anstalt, som har
anslag av staten till sin verksamhet.

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

Ang. de statsunderstödda växtförädling sanstalterna. (Forts.)

Herr Carlström: Herr talman! Jag skulle icke lia begärt ordet, örn icke
herr Paulsen väckt denna fråga på tal i kammaren. Jag skulle vilja säga
det, att jag för min del har samma uppfattning som herr Paulsen i detta fall,
och jag har låtit den framskymta vid åtskilliga tillfällen, då det varit fråga
örn dessa båda anstalter. Jag kan också be att få säga dep att detta lilla utskottsutlåtande
har blivit så litet på grund därav att vi från skilda håll icke
velat föra fram våra meningar och sätta så att säga frågan på sin spets. Det var
ju så, att man hade liksom på känn, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
hade i sitt uttalande i propositionen velat gå in för att
draga liksom ett likhetstecken i viss mening mellan dessa båda anstalter. Inom
avdelningen hade man också i sitt förslag till utskottsutlåtande gått in för ett
uttalande, som pekade i den riktningen. Jag anmälde då min reservation mot
ett sådant understrykande men lovade att icke reservera mig i den händelse
man strök denna passus. På det sättet fick utskottets utlåtande det lilla omfång
det har. Då den föregående ärade talaren har fört frågan på tal, har
jag endast velat använda tillfället att såsom min mening också uttala, att när
utskottet »icke har sagt något», så vill det säga så mycket som det, att det
icke heller kan gå in för att i fortsättningen tänka sig, att det skulle bli något
likhetstecken mellan dessa båda anstalter, ty det föreligger en väsentlig
skillnad mellan den sedan långt tillbaka statsunderstödda Svalövsanstalten och
den under senare år tillkomna anstalten IVeibullsholm. Jag har, herr talman,
endast velat uttala min mening, då frågan i alla fall kommit upp i debatten.

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! Jag blev inte riktigt klok på vad de
föregående ärade talarna egentligen syftade till med sina anföranden, men jag
skall dock begagna tillfället att säga ett pär ord för att få till protokollet och
i tryck en annan mening än den herr Paulsen och herr Carlström uttryckt.
Först vill jag gentemot herr Carlström säga, att det hade nog varit lyckligt,
om utskottet bibehållit den formulering, som chefen för jordbruksdepartementet
föreslagit, alltså den formulering, som den kungl, propositionen innehöll.
Det ligger, mina herar, ett segt och mångårigt arbete bakom dessa båda linjer,
och detta, att man gång på gång motarbetar Weibullsholm, syftar till ett bestämt
mål. och det är, att Svalöv skall erhålla monopol på fröodlmgsverksamheten
i alla dess former. Jag vill passa på att deklarera, att jag är icke någon
anhängare av monopol. Om Svalöv bleve ensam på området, finge vi jordbrukare
betala det. Och den omständigheten, att herr Paulsen numera tillhör
styrelsen för denna institution, inverkar icke på ram uppfattning harvidlag. Jag
tror icke. att om Svalöv bleve ensam herre på täppan, herr Paulsen vöre mäktig
att avvisa från jordbruket de risker, som en monopolställning skulle medföra.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 7.

Härpå föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden
nr 51, i anledning av väckt motion om nedskrivning i vissa fall å av staten
utlämnade vattenavtappnings- och torrläggningslån; samt

nr 52, i anledning av väckt motion om anvisande av medel tor vissa lorberedande’
åtgärder för ett torrläggningsföretag inom Västmanlands och Uppsala
län.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

§ 8.

Örn under. Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört jordbruksutskottets
Sstadssiöarnas'' båtande, nr 53, i anledning av väckt motion om understöd till Virestadssjösänbiings.
'' arnas sänkningsföretag.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 106, av herr Mattsson hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte anhålla, att Virestadssjöarnas sänkningsföretag tilldelades statsbidrag
ur allmänna avdikningsanslaget och statslån ur odlingslånefonden med
sammanlagt 100,000 kronor fördelat efter de grunder, som nu gällde för bidrag
och lån.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Henriksson, Liedberg och
Gustafson i Vimmerby, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
nied anledning av förevarande motion måtte medgiva, att Kungl. Majit finge
efter den närmare utredning, som kunde befinnas erforderlig, och på de villkor
Kungl. Maj :t ägde föreskriva av statens avdikningsanslag och statens avdikningslånefond
bevilja Virestadssjöarnas sänkningsföretag ytterligare bidrag
med sammanlagt högst 100,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, erhölls ordet av

Herr Gustafson i Vimmerby, som yttrade: Herr talman! Jag har jämte

två andra av jordbruksutskottets ledamöter vid detta utskottets utlåtande fogat
en reservation, och jag anhåller att i anslutning till denna få säga ett par
ord. De av kammarens ledamöter, som läst föreliggande utskottsutlåtande, ha
icke kunnat undgå att finna, att det rör sig örn ett av de många vattenavledningsföretag,
som under de senaste åren i ekonomiskt hänseende slagit mindre
val ut. Att så blivit fallet beror, såsom i åtskilliga andra fall, på att de kostnadsberäkningar,
som vid lagasynförrättningen gjorts, icke visat sig hållbara
vid arbetets utförande.

Nu har herr Mattsson väckt en motion och hemställt, att riksdagen skulle
bevilja detta företag, Virestadssjöarnas sänkningsföretag, ett utökat statsbidrag
och lån med 100,000 kronor. Utskottet har emellertid icke velat vara
med örn att förorda motionen. Jag tror dock, att jag kan säga, att man har
inom utskottet från alla håll haft den uppfattningen, att det här rör sig örn ett
företag, vilket i ekonomiskt hänseende ligger så till, att det ovillkorligen påkallar
ytterligare understöd från statens sida, men man har i alla fall i utskottet
avstyrkt motionen under hänvisning till att det icke skall ifrågakomma
amortering eller förräntning av statslånet förr än under år 1935. Man har
också hänvisat till att i utskottets utlåtande nr 51 begärts en allsidig utredning
örn alla likartade företag, som kunna befinnas vara i behov av ökat stöd från
statens sida i ekonomiskt hänseende.

Naturligtvis har ett sådant uttalande ett visst fog för sig, men vi, som reserverat
oss för bifall till motionen, hålla före, att i detta fall så exceptionella
förhållanden föreligga, att motionen nu omedelbart borde bifallas. Det är
nämligen på det sättet, att detta företag i olikhet med så många andra mindre
vällyckade vattenavledningsföretag har en mycket stor svävande skuld utöver
statslånet. Vi lia ansett, att det är ingalunda lätt för den arbetsstyrelse, som
fungerar, eller för andra att stå i personlig borgen för dessa lån. Vi äro också

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

Örn understöd till Virestadssjöarnas sänkningsföretag. (Forts.)
på det klara med att det icke är möjligt att i dessa för jordbruket i ekonomiskt
hänseende så brydsamma tider företaga någon utdebitering på intressenterna
för att minska denna svävande skuldsumma.

Nu förstår jag mycket väl, att det icke kan finnas någon tanke på att kammaren
skall bifalla vår reservation, men jag har icke kunnat underlåta att uttala,
att det synes mig, som örn det varit riktigast, ifall man redan i år gått
in för att bevilja ett ytterligare statsbidrag och ytterligare lån till det ifrågavarande
företaget. Såsom frågan nu ligger till och då jag förutsätter, att
kammarens ledamöter icke komma att bifalla motionen, vill jag uttala den förhoppningen,
att det skall bli möjligt för intressenterna där nere att så att säga
ekonomiskt leva sig fram ännu ett år, till dess vi få den utredning, som kammaren
nyss beslutat, genomförd, och att Kungl. Maj:t, såsom en följd därav
skall finna lämpligt att framlägga ett förslag om ytterligare bidrag till ifrågavarande
företag, som enligt min mening är i behov av skyndsam och effektiv
hjälp för att kunna klara detta i sitt slag ganska stora vattenavledningsföretag.

Herr talman, jag tillåter mig att yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Vidare anförde:

Herr Carlström: Herr talman! Den föregående ärade talaren uttalade

själv, att han icke ansåg det möjligt att få kammaren med på reservationen,
men han slutade ändå med att yrka bifall till densamma. Det är ju på det
sättet, att detta företag, som nu har det så bekymmersamt, tyvärr icke är det
enda här i landet, som har det svårt. Vi finna ju, att andra kammaren, när
det gällde jordbruksutskottets utlåtande nr 51, som vi nyss behandlade, på
utskottets förslag gått in för att en utredning från lantbruksstyrelsens sida
skall sättas i gång rörande möjligheterna för sådana företag att få ytterligare
hjälp i det ena eller andra fallet. Då den föregående talaren pekade på att
dessa intressenter ha det svårt, vill jag ingalunda förneka, att så är förhållandet,
men jag kan trösta honom med — örn det är någon tröst — att det finns
ofantligt många företag i samma belägenhet, som ha det ännu svårare. Den
motion, som ligger till grund för nyssnämnda utredningskrav, pekar på ett
fall nere ifrån Småland, där det ligger till på det sättet, att intressenterna ha
på grund av oguldna vattenavdikningslån efter exekutiv auktion fått gå ifrån
sina fastigheter. Skulle det vara angeläget att omedelbart ingripa i nu ifrågavarande
fall, skulle det i det omtalade fallet vara betydligt mera angeläget än
i detta, ty det ligger ändå till så, att intressenterna uti nu ifrågavarande företag
ha fått anstånd i fråga örn betalningen av sina amorteringar och räntor,
och sålunda kan man säga, att de för närvarande icke hotas med att behöva
gå ifrån gård och grund.

Lantbruksstyrelsen såväl som statskontoret uttala ifråga om detta företag,
att man icke nu borde gå in för att tillgripa några åtgärder förrän man gjort
den av kammaren nyss beslutade utredningen örn sättet och vägarna för att
kunna bispringa företag av denna karaktär. Jag tror således, att vi litet var,
även den föregående ärade talaren, kunna vara övertygade om att det skulle
vara ganska orimligt att begära att vi redan i år skulle besluta att bevilja
dessa företag utan ytterligare utredning det ena eller andra bidraget. Det
är tämligen tydligt att vi få försöka vänta till dess lantbruksstyrelsen hunnit
verkställa denna utredning. Sedan får man se, på vilka vägar man kan komma
fram.

Andra kammarens protokoll 19S8. Nr 80.

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Örn understöd till Virestadssjämnäs sänkningsföretag. (Forts.)

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mattsson: Herr talman, mina damer och herrar! Örn man icke direkt
deltagit i utförandet av större sänkningsföretag, har man säkerligen svårt att
föreställa sig, vilka stora svårigheter och vilken tidsutdräkt som möta intressenterna.
Utförandet av Virestadssjöarnas sänkningsföretag är ett över hundraårigt
önskemål från delägarnas sida. År 1828 hölls det först kända sammanträdet
för utförandet av detta företag. Det kom då icke till utförande, utan
det utfördes endast vissa mindre arbeten å vissa delsträckor. Sedan gick det
till år 1874, då ett fullständigt förslag förelåg till utförande. Detta förslag
strandade emellertid på formella hinder. Tiden gick sedan till år 1888, då
åter ett fullständigt förslag förelåg för utförande av företaget, men det strandade
också på samma skäl. Sedan gick tiden fram, tills det företag påbörjades,
som nu kommit till utförande. Dessa intressenter i företaget ha kommit
att få utföra detta arbete under den allra värsta dyrtiden och under de allra
mest ogynnsamma förhållanden för jordbruket. Jag skall här icke upprepa
gången av detta företags utförande, dess kostnader och svåra ställning, utan
jag ber att få hänvisa till statsrevisorernas uttalanden samt till reservanternas
i jordbruksutskottet intagna uppgifter och meddelanden ävensom till de skäl,
som herr Gustafson i Vimmerby anfört.

Denna historik visar, att företagets utförande var en livsfråga för intressenterna
och för de småbrukare, som det berör. Av handlingarna framgår, att
företagets intressenter äro till antalet icke mindre än 211, att det berör 1,000
personer och att av dessa delägare icke mindre än 90 % äro småbrukare med
s. k. ofullständiga jordbruk. Härtill kommer, att jordbruken i denna trakt
äro av mycket stenig beskaffenhet. Följaktligen är det ett livsvillkor för
dessa att få den litet bättre jord, som ligger i dalgången, tillförd sina småbruk.
Trots att dessa småbrukare varit och äro så skuldsatta, ha de gjort vad på dem
ankommit, och detta visas därav att de under åren 1930—1931, fast de erhållit
hjälp i form av statsanslag och statslån, inbetalat icke mindre än 80,000
kronor eller 1,000 kronor per delaktighetsprocent. Företaget har, såsom jag
nyss nämnde, återstående skulder, vilka uppgå till icke mindre än 106,300
kronor, och ligga i växlar och amorteringslån, varav flera äro förfallna.

Då herr Carlström här säger, att det är flera företag, som stå i en svår
ställning, ber jag att beträffande det av honom herörda och i utskottets utlåtande
nr 51 omnämnda företaget få erinra därom att där förelåg i varje fall
ett tvåårigt anstånd med amorteringen av statslånet. Här föreligger det en
skyldighet för oss att inbetala denna amortering och dessa växlar. Huru
skola vi göra?

Vid bedömandet av frågan örn ytterligare statshjälp till detta stora småbrukarföretag
är det härutöver berättigat att taga hänsyn till att intressenterna
icke erhållit mer än Vs i statsanslag och 2/s i statslån till de beräknade kostnaderna,
cirka 700,000 kronor, men att kostnaderna uppgått till cirka 900,000
kronor. Man måste förstå en del delägare och småbrukare, då de se detta och
säga: Ja, men staten betalar 50 % och mera till mindre improduktiva arbeten.
Varför kunna icke vi få hjälp i vår stora nöd? Detta företag, örn något, har
väl hittills berett och kommer att i framtiden bereda arbete. Huvudparten
av kostnaderna har gått till direkta arbetslöner för många arbetare i många
år. Vi ha för utförandet nödgats betala de sista åren 95 öre och 1 krona i timmen
för att få företaget slutfört. Redan skola vi, genom att de torrlagda markerna
inräknats såsom en förhöjning av våra fastigheters taxeringsvärden, börja
att betala skatt härå till stat och kommun.

Statsrevisorerna vitsorda, att intressenterna i företaget äro i ett prekärt ekonomiskt
läge, likaså lantbruksstyrelsen, som i sitt utlåtande tillstyrker dels

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

Om understöd till Virestadssjöarnas sänkningsföretag. (Forts.)

anstånd med räntebetalningen ytterligare två år och dels en framflyttning av
tidpunkten för gäldande av första annuiteten å statslånet.

Nu får jag väl trots jordbruksutskottets majoritets avstyrkande av motionen
säga, att majoriteten på annat sätt tillstyrker och anser hjälp nödvändig och
skälig, då den föreslår, att Kungl. Majit måtte skyndsamt låta verkställa utredning
av detta samt andra liknande företag, men jag kan icke fatta, att i
detta fall någon närmare utredning är erforderlig. För detta företags delägare
ligga svårigheterna såsom nyss nämnts närmast i betalningen av dessa växlar
och dessa skulder, som redan delvis äro förfallna. Härtill kommer, att vid
ett bifall till motionen skulle de flesta, som nu avsagt sig båtnaden, säkerligen
återkalla densamma och detta i sin tur förbättra de övriga delägarnas ställning.
Företaget utföres nämligen efter den gamla 1879 års dikningslag. I detta
fall kan man säga, att snar hjälp är dubbel hjälp.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till det av reservanterna gjorda yrkandet.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skulle kanske icke ha tagit
till orda i denna fråga, men att jag så gör beror på det nyss omnämnda förhållandet,
att föregående års statsrevisorer hade anledning att granska detta
företag likaväl som en del andra avdikningsföretag. Personligen hade jag
tillfälle att under revisionen besöka Virestad och därigenom bilda mig en uppfattning.
Det är anledning att dröja något vid saken, icke minst av det skäl.
som herr Carlström anförde, då han sade, att de, som intresserade sig för
Virestadsföretaget, kunde trösta sig med att det finns ofantligt många andra
företag här i landet, där delägarna hade det ännu sämre ställt än delägarna i
Virestadssjöarnas sänkningsföretag, och Gudi klagat hade herr Carlström
rätt i detta sitt uttalande. Örn nian varit i tillfälle att bo nära något av
de misslyckade torrläggningsföretagen, kan man icke undgå att få ett livligt
intryck av att dessa icke planerats med nödigt förutseende och att de sålunda
långt ifrån att bli till den välsignelse och nytta, som därmed avses, bli till
skada och ruin för många delägare. Det måste sägas ut, att det ligger ett
ofantligt ansvar i att genomdriva ett torrläggningsföretag under vederbörande
statstjänstemans ledning och ansvar, då ofta delägarna föras in i ekonomiska
äventyrligheter, som de, på grund av bristfällig utredning, från början icke
kunnat överblicka, och som för framtiden kan helt och hållet rubba deras ekonomiska
ställning. Jag kan erinra örn det bedrövliga företaget Hidinge—Spångakärren
m. fl., där delägarna måste gå ifrån gård och grund, därför att de
icke kunnat fullgöra den betalningsskyldighet, som sänkningsföretaget pålagt
dem.

Beträffande Virestadssjöarnas sänkningsföretag kan jag såsom mitt personliga
intryck betyga, att det förelegat starka skäl flir dess genomförande, icke
minst den omständigheten, att delägarna nästan uteslutande äro småbrukare och
tidigare hade så små jordlotter, att de med hänsyn till tillgängliga arbetskrafter
o. dyl. kunde utan svårighet odla oell bruka det tillskott av jord, som
genom sänkningsföretaget tillfördes dem. Å andra sidan kan man icke undgå
att finna samma bristfällighet i planläggningen som på andra håll;
en bristfällighet, som blir så mycket mera påfallande, som mot handläggningen
av företaget — det har handlagts av två lantbruksingenjörer -—
ganska allvarliga anmärkningar kunna riktas. Herr talman, jag riktar
ingen anmärkning mot den förste förrättningsmannen Ros’ försiktiga båtnadsuppskattning.
Jag tror, att det finns mindre skäl att rikta anmärkning
mot denna än mot den generella båtnadsuppskattning, som efterträdaren genomförde,
då han, utan att, såvitt jag känner förhållandet, på marken göra

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Örn understöd till Virestadssjöarnas sänkningsföretag. (Forts.)
en noggrann undersökning, endast med ledning av föregående undersökning
höjde båtnadsvärdet med 120 %, en generalisering, som givetvis icke kan innebära
tillräcklig noggrannhet. Ty även örn jordvärdet generellt under mellantiden
ändrat sig därhän, att jordens värde stigit med 120 °/°, så är detta ingalunda
fallet tunnland för tunnland, utan det kan vara så, att viss jord stigit kanske
tre gånger i värde på grund av sin beskaffenhet medan annan jord icke alls
kan tilläggas något höjt båtnadsvärde. Det är också givetvis en stor felaktighet,
när undersökningen utföres så bristfälligt, att i detta fall, där man lätt
kunnat genom en enkel bottenpejling utröna djupet och se, örn icke bankar eller
grund i sjöarna avstängde vattenavloppet, sådan icke utförts av någondera
av förrättningsmännen, utan att man senare mött den oangenäma överraskningen
att nödgas uppmuddra en betydande sträcka i sjön Låkan, vilket
kostade företaget, örn jag minns rätt, 30,000 ä 40,000 kronor.

Jag skall icke trötta kammaren med att yttra något vidare örn detta. Jag
hade närmast begärt ordet för att säga, att man icke komme ifrån den
bestämda uppfattningen, att planläggningen av torrläggningsföretag på många
ställen och i många fall icke letts med den omsorg och det förutseende, som är
nödvändigt, då det gäller så stora och kostsamma företag. Delvis torde det
bero därpå att lantbruksingenjörerna betjäna sig av biträden, som kanske sakna
de nödvändiga förutsättningarna för att bedöma ett företag. Lantbruksingenjören
tar sig icke eller har kanske icke tid att utöva kontroll över det
utförda arbetet men tager det i alla fall i viss mån på sitt tjänsteansvar, men
det slutliga kostsamma ansvaret få tyvärr delägarna och statsmakterna vidkännas
i form av betydligt överskridna kostnader för företagets utförande.
Jag erkänner gärna, att det i många fall är av utomordentligt stor betydelse
att få våra sumpmarker utdikade, ehuruväl jag anser, att det finnes vissa
fall, där det varit bättre, örn det varit ogjort. Vi måste dock ha klart för oss,
att det leder till svårigheter och besvärligheter av synnerligen allvarligt slag,
när det visar sig att båtnadsberäkningarna äro gjorda i överkant och kostnadsberäkningarna
i underkant. Sedan står företag efter företag i det skick
som det här föreliggande eller i det ännu sämre skick, som många andra företag
befinna sig uti. Man har rätt att kräva, att handläggningen sker med
mera omsorg, så att om möjligt dylika överraskningar undvikas. Jag vet fullerväl,
att man här rör sig med så många okända och genom undersökning
knappast utredbara faktorer, att överraskningar kunna inträffa, men i många
fall visar dock en granskning, att hade undersökningen skett med större noggrannhet,
hade dylika överraskningar icke behövt inträffa.

Då jag nu har ordet och för att undvika att kanske behöva säga detsamma,
när statsrevisorernas berättelse kommer på kamrarnas bord, så vill jag säga,
att det gäller också att tänka efter, huruvida det finns''möjlighet att genomföra
några åtgärder, varigenom sådana missräkningar som de här skildrade
kunna undvikas. Det är, mina herrar, kanske icke så lätt att säga vad som
bör göras. Utöver att större noggrannhet och tillförlitlighet måste krävas av
lantbruksingenjörerna och deras biträden torde det kunna ifrågasättas, då det
nu gäller så stora värden, huruvida icke en grundligare granskning måste ske
i lantbruksstyrelsen, där granskningen nu är rent siffermässigt teknisk, men
knappast utgör en granskning, som går in på ett bedömande av företagets
bärighet, och som icke alls innefattar granskning på platsen av huruvida
undersökningen och kostnadsberäkningen är tillförlitlig. Det kan ifrågasättas,
huruvida icke lantbruksstyrelsen i detta fall bör förstärkas med en ekonomiskt
och tekniskt fullt kunnig kraft, som hade till uppgift att på ort och ställe
undersöka företaget, innan vederbörande ämbetsverk tar ställning till huruvida
företaget skall godkännas eller icke. Jag vet väl, att detta innebär en

Onsdagen den 5 april e. ra.

Nr 30.

Om understöd till Virestadssjöarnas sänkningsföretag. (Forts.)
kostnadsökning, men om man mot denna kostnadsökning sätter de mycket
svåra överraskningar i kostnadshänseende, som man har fått vidkännas genom
otillräckliga och otillförlitliga undersökningar, så synes det mig, att det finns
skäl att taga en dylik kostnadsökning under omprövning. Jag skulle vilja
ifrågasätta, huruvida icke den av mig antydda åtgärden bör vidtagas kanske
i samband med lantbruksstyrelsen s omorganisation eller på annat sätt.
Jag är icke beredd och kan icke här komma med något bestämt förslag, utan
jag har endast nu velat skissera detsamma.

Beträffande det här föreliggande ärendet kan jag för min del icke annat än
biträda utskottets förslag. Jag tror, att delägarna måste i detta fall ge sig
till tåls, till dess den undersökning, som nyss blivit beslutad, har ägt rum och
man därigenom blivit i tillfälle att kanske på nya eller i varje fall fylligare
utredningar taga ståndpunkt till det här föreliggande förslaget.

Häruti instämde herr Persson i Fritorp.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Under de senaste riksdagarna
har ju jordbruksutskottet haft att behandla sådana spörsmål som det förevarande
i mycket stort antal. Vi ha därvid på grund av motioner tillstyrkt bidrag
och även tillstyrkt nya lån, men vi lia aldrig ansett oss kunna göra det
i andra fall än där vederbörande myndigheter lia tillstyrkt det. Jag kan försäkra
motionären, att man från avdelningens och från utskottets sida nog behjärtat
det läge, i vilket detta sjösänkning^öretag befinner sig, men vi ha ansett,
särskilt på grund av att vi nu skrivit och begärt en utredning, _ att mot
myndigheternas avstyrkande är det ytterligt svårt för ett utskott att tillstyrka
ett sådant anslag, som det här är fråga örn. Frågan var ju uppe i fjol, och då
beviljade riksdagen uppskov med ränta och amortering. Detta uppskov betydde
för statsverket och för intressenterna 45,000 kronor. Lantbruksstyrelsen
tycker nu, att då inga amorteringar och räntor behöva erläggas förrän 1935,
borde man åtminstone kunna ställa sig avvaktande till dess att frågan hinner
bli utredd.

Jag har liksom herr Magnusson i Skövde besökt detta företag och jag vill
säga, att det är icke något misslyckat företag, därför ätt den odlingsbara jorden
var enligt min uppfattning av rätt god beskaffenhet. Det skulle emellertid
medföra konsekvenser, örn vi i jordbruksutskottet skulle börja tillstyrka
motioner emot ämbetsverken. Ha vi börjat med det, få vi också hålla på.^ Yi
lia ju haft en hel massa sådana frågor som denna under de gångna åren, Spånga
—Hidinge, Kilaån och Hornborgasjön, men vi ha aldrig vågat oss på att tillstyrka
i de fall, då myndigheterna icke ha gjort det. Jag talade med motionären,
när han väckte sin motion, och jag trodde då, att ämbetsverket skulle tillstyrka
och sade därför, att blir det tillstyrkt av dem, så finns det utsikter, att
det även kan tillstyrkas av jordbruksutskottet. Jag bär ställt mig, kan jag
säga, helt neutral på avdelningen och i utskottet. Yi hade två alternativ^ att
välja mellan, och det ena av dem är det, som nu är reservation. Jag måste
emellertid ge herr Carlström rätt i hans uppfattning. Vi ha beviljat bidrag till
somliga företag och avslagit bidrag till andra, och sedan har man året därpå
kunnat påvisa, att de, som fingo avslag, hade det mycket värre än de, som
lingö bidrag. När vi remittera en fråga till lantbruksstyrelsen för att få^höra
dess yttrande, så svarar den i allmänhet, såsom framgår av utskottets utlåtande
nr 51, att lantbruksstyrelsen har under den knappa tid, som under remisstiden
stått till styrelsens förfogande, icke kunnat vidtaga en grundlig undersökning.

Nu antar jag, att denna undersökning skall komma till stånd fortast möjligt

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Ang. statsbidrag
till
Frihamra -Täby torrlägg
ningsföretag.

Om understöd till Virestadssjöarnas sänkningsföretag. (Forts.)
och att man därvid skall taga upp alla de företag, som kunna anses vara av
den natur, att de behöva hjälp. Jag kan då icke tänka mig annat än att detta
fall kommer att bli det, som man först tar upp, därför att det har ju påtalats
här i år i riksdagen och även påtalats av statsrevisorerna. Under sådana förhållanden
tänker jag, att det skall ligga på ett annat sätt nästa år, och jag
skulle vilja vädja till motionären, örn man icke skulle kunna försöka att hålla
det flytande ytterligare ett år, ty från jordbruksutskottets sida tror jag icke
man ställer sig avvisande, men herrarna förstå, att vi ge oss ut på ett gungfly,
örn vi utan myndigheternas tillstyrkan börja bevilja det ena här och det andra
där. Vi kunna i jordbruksutskottet icke sitta och bedöma de särskilda fallen,
och när remisstiden är så knapp, att vi få det svaret, att till och med kungl,
lantbruksstyrelsen icke hinner undersöka saken, är det nog skäl uti att man
får en undersökning gjord i förväg, så att man har klart för sig, vilka fall
som kunna komma i fråga. Det riktigaste är säkerligen, att Kungl. Maj :t till
nästa riksdag, när undersökningen är klar, plockar ut dessa företag och ser
till vad som skall göras. Jag är medveten örn att vi icke komma ifrån denna
historia, utan att riksdagen måste träda emellan, men det kan omöjligen få
ske på så lösa boliner som under de sista åren har skett både i jordbruksutskottet
och i riksdagen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå och bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Sedan herr förste vice talmannen nu övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
föredrogs vidare jordbruksutskottets utlåtande, nr 54, i anledning
av väckt motion örn bidrag från statens avdikningsanslag till Frihamra-Täby
torrläggningsföretag; och anförde därvid

Herr Thorell: Ehuru jag tror, att kammarens ärade ledamöter redan finna
det något torrt med alla dessa torrläggningsföretag, som nu ha kommit efter
varandra, och fastän jag är fullt på det klara med att det icke kommer att
inverka på frågans avgörande i kammaren, ber jag ändå att i korthet få redogöra
för det här föreliggande dikningsföretagets förhistoria.

Frihamra-Täby torrläggningsföretag berör en areal av 120 hektar åker.

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

Ang. statsbidrag till Frihamra-!äby torrläggningsföretag. (Forts.)
Kostnaderna beräknades ifrån början till 47,405 kronor 89 öre. Sedan företaget
blev färdigt, visade det sig, att det fanns en massa svämlera i botten,
flytmo o. dyl., som gjorde, att nästan liela diket stjälpte igen. Det sjönk ihop,
som vi bruka säga. För att kunna få upp det på nytt, mäste detta dikningsföretag
kosta på ytterligare 35,029 kronor 75 öre, således icke långt ifrån lika mycket
som det ursprungliga priset. Torrläggningen av dessa 120 hektar, som även
före dikningen naturligtvis hade något värde, gick till 685 kronor per hektar.
Örn man tänker sig ett pris av 685 kronor per hektar för jord utan hus, sa veta
åtminstone alla de av kammarens ledamöter, som känna jordbruksförhållanden,
att vi äro upp vid en alldeles felaktig summa för den båtnad, som kunde vinnas
i detta fall. . o „

Nu anför lantbruksstyrelsen, att i motionen icke lämnats några särskilda
uppgifter örn vad den pålning har kostat, som i stor utsträckning måst vidtagas.
Jag har dock anfört, vad pålvirket kostade. Den, som överhuvud taget
känner till något örn dikningsföretag och vet, hur de gå till i ett sådant fall som
detta, förstår också, att det icke finns möjlighet att skilja på kostnaderna för
slammets och jordens uppösning och uppkastning på släntorna och på kostnaderna
för pålningsarbetet, eftersom dessa arbeten måste gå sida vid^ sida. Den
ena minuten får arbetaren sysselsätta sig med pålning, den andra får han fortsätta
att kasta undan jordmassorna, som sjunkit ned. Det är ganska underligt,
att icke utskottets jordbrukskunniga personer lia insett detta utan tagit för
gott vad lantbruksstyrelsen i det fallet har skrivit.

De jordbrukare, som det här gäller, och andra, som kommit i liknande situation
— vi ha ju hort, att det är på många håll i landet, som det finns misslyckade
dikningsföretag — lia på grund av lagar, som ha stiftats här i svenska
riksdagen, kanske emot sin vilja tvingats in i dessa företag, oaktat de kanske
från början lia insett, att den nytta, de skulle fa, icke alls skulle^ uppväga de
kostnader, som det för dem skulle medföra. De lia'' också litat på, såsom påpekades
av herr Magnusson i Skövde, att den utredning, som _ statens verkställande
organ i form av lantbruksingenjörerna. och deras biträden har företagit,
skulle vara riktig, men i många fall har det visat sig, att dessa antingen
icke varit kompetenta att bedöma situationen eller att de slarvat eller också
att det varit sådana förhållanden, som icke kunnat förutses. Jag kan icke i
detta fall säga vilket av dessa förhållanden som varit det verkliga.

De jordbrukare, som det här gäller — i detta fall är det huvudsakligen innehavare
av små jordbruk, och det tycks ju vara förhållandet i de flesta av
de här föreliggande fallen — komma nog icke riktigt att förstå, örn riksdagen
helt och hållet lämnar dem utan hjälp. De veta, att i dessa dagar har på
riksdagens bord framlagts en kungl, proposition, vari föreslagits, att hundratals
miljoner skola läggas ut för andra befolkningsgrupper i samhället, soln lia
kommit i misär och sakna inkomst, därför att de icke lia något arbete. Den
grupp, som jag här talar om, saknar icke arbete — det ha de över nog men
vad de sakna är kontant lön för sitt arbete. De äro i stor utsträckning, som vi
veta, i den situationen, att de knappast kunna göra rätt för sig, och vi veta,
att man också fått vidtaga starka stödåtgärder för att en del av dem överhuvud
taget skola kunna klara sig. _

När vi taxeringsman i år voro kallade inför landskamreraren i Stockholms
län, gav han oss den något förbluffande upplysningen, att från statsmakternas
sida — vilka han menade vet jag icke och det är möjligt, att han icke använde
precis det uttrycket — men i alla fall från honom överstående myndigheters
sida hade framhållits, att vid taxeringen fick icke tas hänsyn till om det fanns
dikningslån på gårdarna, utan de skulle taxeras fullt. Således få dessa, som
nu lia en oerhörd pålaga i amortering och ränta för sina dikningslån, ävfen

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Äng. statsbidrag till Frihamra-Täby torrläggningsföretag. (Forts.)
skatta till stat och kommun till fulla måttet av de taxeringsvärden, som skulle
gälla, örn icke detta dikningsföretag funnits. Jag vet icke, örn det varit samma
förhållande även i andra län i Sverige, men jag kan knappast tänka mig,
att en sa duktig landskamrerare, som vi ha i Stockholms län, skulle på eget
bevåg kunna komma fram med en dylik sak, utan jag förmodar, att detta gäller
även pa andra håll.

Det har nu här utlovats en utredning, som skulle omfatta alla de företag, som
ha gatt sönder ekonomiskt. Jag får ju säga, att det är glädjande, att det nu
äntligen kommit sa flängt, att man inser nödvändigheten av detta, och att det
även har kommit så långt, att man börjar, överväga, såsom också från herr
Magnussons i Skövde sida framhölls, huruvida det överhuvud taget är en fördel
att dika ut eller icke. Mångå gånger har det hittills gått så, att man icke
förrän efteråt har kommit underfund med att det varit galet. Av dessa många
m°tioner se vi ju, att det varit sa, och många fall ha ännu icke kommit fram
pa riksdagens bord.

I fråga örn Gullungens torrläggningsföretag gäller i stort sett samma förhällande
som för Frihamra-Täby. Jag kommer icke, när den frågan nu närmast
kommer ^upp, att särskilt uppträda i densamma, då det föreligger alldeles
liknande förhållanden, fastän i mindre utpräglad grad.

Jag är emellertid utskottet tacksam för att det har visat på möjligheten att
redan nu kunna få till det förstnämnda dikningsföretaget ett ytterligare statsoo
Pa 3 (00 kronor. Jag hoppas, att när den utredning, som nu skall verkställas,
blivit slutförd, skola icke de, som det bär gäller, bil bortglömda, när
man vidtager åtgärder för att hjälpa andra i nödläge varande människor i
samhället.

Jag har icke några utsikter att gentemot ett enhälligt utskott få fram ett
resultat av ett yrkande om bifall till motionen. Jag har därför, herr talman
intet yrkande att göra. *

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 55, i anledning av väckt motion örn visst betalmngsanstånd m. m. beträffande
ett.till Gullungens torrläggningsföretag utlämnat lån;

nr 56, i anledning av väckt motion angående sådan författningsändring att
ejdern på rikets västkust helt fridlyses;

nr 57, i anledning av väckt motion angående noggrannare föreskrifter för
ordförande och nämnd vid de årliga hästpremieringarna;

nr 58, i anledning av väckt motion örn befrielse för F. Grönlund i Norråker
från viss betalningsskyldighet;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
statens spannmålslagerhus i Vara;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning till
Doganas-Billesholms aktiebolag av viss kronan tillhörig mark;

* anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av ett
markområde tillhörande lägenheten Flyksnäs under landsfiskalsbostället
Kråkered.! sätila socken av Alvsborgs län;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
arrendeavgiften för kronolägenheten Strömsholms värdshus;

nr 63, i anledning ^av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande av
visst område å Djurgården för uppförande av ett tekniskt museum; samt

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående eftergivande av
viss del av kronans fordran för köpeskillingen för försåld kronoegendom.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Härpå upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 65, i anled- Äng. ersättning
av Kungl. Maj :ts proposition angående utvidgad rätt till ersättning för ning för skada
skada av bjorn m. m. ävensom i amnet vackt motion.

I en till riksdagen den 23 december 1932 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 10, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för ^samma
dag, föreslagit riksdagen att medgiva, dels att även i fall, där björn å annan
mark än kronan tillhörig förorsakade skada å tamdjur, vilka för betning
kunde dit inkomma, och skadan icke vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens
bevakning, sådan skada måtte ersättas av statsverket, dels ock att renvårdande
lapp Hnge utan hinder av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark
än nationalpark, varest han enligt lagen örn de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige ägde jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som
anfallit människa eller tamdjur.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 56, av herr Holmgren, vari hemställts, att riksdagen ville avslå
propositionen i vad rörde utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd döda björn.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å den i ämnet väckta
motionen, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Sederholm, Dalberg,
Norman och Halvarsson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande proposition, måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anmäla dels att det i propositionen framställda förslaget angående
utvidgad rätt till ersättning för skada av björn icke föranlett någon
erinran från riksdagens sida, dels ock att riksdagen funnit det i propositionen
framlagda förslaget, i vad rörde utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd döda
björn, icke böra genomföras,

2) att motionen II: 56 måtte anses besvarad genom utskottets hemställan
under 1).

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Då jag för min del inom avdelningen
biträtt den mening, som reservanterna företräda, men icke haft tillfälle
deltaga i ärendets behandling inom utskottet, skall jag be att vid detta
tillfälle få yttra några ord.

Såsom framgår av betänkandet avser detta förslag ändring av gällande bestämmelser
i två avseenden. Det ena av dessa gäller ersättning för skada genom
björn. För närvarande utgår ersättning för skada å tamdjur, då sådan
skada sker å kronomark, men däremot icke, örn skadegörelse sker på enskild
mark. Enligt föreliggande förslag skulle ersättning utgå, även då björnen förorsakar
skada å tamdjur på enskild mark. I detta avseende finns det ingen
skillnad mellan utskottets och reservanternas förslag.

Vad återigen beträffar frågan om rätten att döda björn, gäller för närvä -

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Äng. ersättning för skada av björn m. m. (Forts.)
rande den bestämmelsen, att jakträttsinnehavaren har rätt att döda björn å
enskild mark.. Dock skall djuret överlämnas till kronan. Däremot har man
endast efter, tillstånd av länsstyrelsen i varje särskilt fall rätt att, i händelse
björn anfallit människor eller tamdjur, döda björnen å kronomark och icke
rätt att under några förhållanden döda björn inom nationalparkerna. Det
föreliggande förslaget innebär, att man skulle få rätt att döda björn även å
kronomark utan särskilt tillstånd, i händelse björnen anfallit tamdjur eller
människor. Nu hava reservanterna inom avdelningen haft den uppfattningen,
att ifall detta förslag bifalles, kommer med all sannolikhet björnstammen i landet
att helt utrotas. Såsom framgår av utskottsutlåtandet, har domänstyrelsen
i ett år 1929 avgivet utlåtande i detta ärende anslutit sig till den mening, som
propositionen innehåller. Detta föranleddes av att man på den tiden påstod,
att björnstammen höll på att kraftigt ökas och att det skett stor skadegörelse
på renar av björnen. Det har emellertid senare visat sig, att till och med i
nationalparkerna, där björnen har särskilda förutsättningar att föröka sig, ingen
påvisbar, förökning skett och att under de tio åren 1923—1932 icke begärts
ersättning för skada i fråga örn mer än 13 renar, som dödats av björn.
Den skadegörelse, som man påstår, att björnen förorsakar, är alltså av mycket
ringa betydelse. I varje fall har det icke kunnat visas, att den är av större
betydelse.

Nu framhåller också domänstyrelsen, att det förekommer många fall, då
renar självdö, icke minst under år då väderleksförhållandena föranleda svårigheter
för renarna att få föda. Då bli de undernärda och självdö, och det är
givet, att deras kroppar förtäras av rovdjur och att björnen då ofta får skulden
för att ha dödat renar, som självdött.

Domänstyrelsen framhåller också, att redan med nuvarande bestämmelser
förekommer tjuvskytte på björn i stor utsträckning även å kronomark. Det
är självklart, att om vem som helst får döda björn, på grund av att han anfallit
människor och tamdjur, utan att bevisskyldighet föreligger, ligger det
nära till hands att antaga och kommer enligt min uppfattning att ske, att björnstammen
utrotas. Det finns ingen möjlighet att förekomma olaga jakt örn
bevis icke erfordras att skada skett genom björn eller att den anfallit människor
eller tamdjur. Enligt reservanternas förslag skulle den, som blivit anfallen
eller vars renar anfallits av björn, göra anmälan därom till jägmästaren,
och jägmästaren kan då lämna tillstånd, i stället för såsom förut länsstyrelsen,
att döda en sådan skådetorn. Jag tror, att vad man rimligtvis kan begära i
detta avseende, till fullo vinnes genom en sådan ändring i gällande bestämmelser,
och jag tror, att man riskerar, att björnstammen fullständigt utrotas,
om föreliggande utskottsbetänkande bifalles.

Med anledning härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Beträffande den första delen i den
kungl, propositionen nr 10 skulle jag för min del gärna önskat att man hade
gått in för en större utvidgning av rätten till ersättning för skada, som förorsakats
av björn, än vad Kungl. Majit föreslagit. Jag anser ju, att det är
ganska onödigt att göra förbehåll i den riktningen, att när det förekommit
vårdslöshet, ingen ersättning för skada skall utgå. Det ligger väl nämligen
så till, att det är ganska svårt att bevisa, örn man har varit vårdslös eller
icke. Icke minst för djurägaren skulle det bli mycket svårt att gendriva påståenden,
att vårdslöshet förelegat. I alla händelser måste det ske en utredning
rörande detta, och genom inställelser och därmed följande tidsuppoffringar
uppstå enligt mitt förmenande onödiga kostnader.

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

Äng. ersättning för skada av björn m. m. (Forts.)

Därest nian omfattar den tanken, att björnen här i landet skall betraktas
mer eller mindre som ett naturskyddsföremål, är det ganska klart, att just
rättigheten att utan förbehåll kunna utfå ersättning för skada, som förorsakats
av björn, måste innebära ett ökat skydd för dessa djur och att salunda
härigenom medverkas till att björnar, som det förmenas på åtskilliga håll, icke
kommer att dödas i onödan. Jag menar också, att det kanske skulle till och
med bli ekonomiskt sett lönande för lapparna att_ bedriva renskötsel under
sådana omständigheter, ty med björnen som privilegierad slaktare, om jag får
så uttrycka mig, skulle man till och med icke behöva anordna särskild renvecka
i Stockholm, som skett under de sista åren, i syfte att göra propaganda för
renköttet. Nu har utskottet emellertid stannat vid att förorda Kungl. Maj:ts
förslag i denna del.

Vad sedan gäller den andra delen i Kungl. Maj:ts förslag, som avser utvidgad
rätt för renvårdande lappar att döda björn, som anfallit människor eller
tamdjur, ha inom utskottet funnits delade åsikter, men majoriteten inom utskottet
har likväl ansett, att starka skäl tala för att ge lapparna den utvidgaderätt,
som Kungl. Maj:t här föreslagit. Detta ståndpunktstagande anser jag
för ’ mitt vidkommande vara ganska väl grundat, så mycket mera, som
åtskilliga av de myndigheter, som hörts i ärendet, tillstyrkt den ändring,
som det här är fråga örn. Jag ber att få erinra om att länsstyrelserna
i Jämtlands, Norrbottens och Västerbottens län tillstyrkt detta förslag.
Vidare har också ett antal lappfogdar gjort detsamma och likaledes
Norrbottens läns jaktvårdsförening samt slutligen en del _ revirförvaltare.
Domänstyrelsen har också åtminstone vid ett tillfälle tillstyrkt, ehuru
den senare kommit att uttala, att den ångrat, att den på sin tid förordat
denna ändring. Men jag vill för min del säga, att när domänstyrelsen på
detta sätt övergår från en ståndpunkt till en annan, så tror jag icke, att man
under sådana förhållanden skall tillmäta domänstyrelsens ställningstagande
någon stor betydelse. Flera av dessa myndigheter ha också icke bara velat
gå så långt som Kungl. Maj :t föreslagit i denna fråga utan velat gå betydligt
längre. De ha nämligen önskat, att även nationalparkerna skulle innefattas
i den förordade ändringen avseende utvidgning av rätten för renvårdande
lappar att döda björn. Men i det kungl, förslaget undantagas dessa nationalparker
allt fortfarande, och där kommer alltså björnen åtminstone tillsvidare
att lia en fristad, där lian kan få vistas. .

En av de mest anmärkningsvärda olägenheter, som varit förknippade med
nu gällande lagstiftning på detta område, har varit, att man befunnits nödsakad
att söka tillstånd av länsstyrelsen, därest man skulle få rätt att avliva
någon björn. Jag måste säga, att det förefaller mig, som om det vore ett mindre
lyckligt valt tillfälle att skriva till länsstyrelsen i det ögonblick,_ då man anfalles
av en björn. Man har säkerligen i detta ögonblick åtskilligt annat att
tänka på. och det är icke heller så alldeles säkert, att björnen kommer att vänta
på det tillstånd, som länsstyrelsen eventuellt kommer att medgiva. Det är ju
möjligt, att t, ex. herr Nilsson i Landeryd och reservanterna samt kanske i
synnerhet motionären finna, att någon olägenhet icke skall uppstå, örn man
icke meddelar lapparna denna utökade rätt att döda björn. Åtminstone vad be1
raff ar motionären, är det ganska lättförståeligt, ty han bor där nere i Karlskrona,
där det finns olika försvarsanordningar och där säkerligen en björn
skulle'' lia ganska svårt att klara sig. Men jag tror dock icke, att vare sig herr
Nilsson i Landeryd eller motionären eller ens någon av reservanterna skulle
tycka, att det vöre så angenämt att lia, björnarna lufsande i närheten afsina
hem, åtminstone icke örn man hade små barn, som vore vana att leka pa utsidan.

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Äng. ersättning för skada av björn m. m. (Forts.)

Den historiska utvecklingen, i vårt land nied avseende å björnstainmen ger
också vid handen, att inom de olika delar av landet, där björnen tidigare har
funnits, har man varit synnerligen angelägen örn att befria trakten från björnens
närvaro. Det inger säkerligen alltid en känsla av fara och otrygghet, örn
man vet, att en björn finns i närheten. Jag vill också för min del säga’ att
lapparna egentligen icke utgöra något undantag i detta avseende, utan dé lia
säkerligen också känslor, som böra respekteras lika mycket som andra medborgares.

Enligt uppgifter, som framkommit, anställer björnen åtskillig skada å tamdjur.
Jag kan ju omnämna, att ifrån lappfogden i Västerbottens län har meddelats,
att årligen minst 150 renkalvar och mer än 50 större renar blivit dödade
av björnen, och från lappfogden i Norrbottens län meddelas, att i detta län
dödas årligen över 200 renkalvar och även en del äldre renar. Vidare förekommer
enligt uppgift en ganska stor skadegörelse på renar och tamdjur i
Jämtlands län.

Det har sagts,. att lapparna tjuvskjuta icke så få björnar på de öde vidderna
och ha möjlighet att undkomma vidräkning. Jag tycker för min del, att
det under sådana förhållanden skulle vara egendomligt, att de ville begära
ändrade bestämmelser i gällande lagstiftning, när ändå enligt vad som göres
gällande möjligheterna att döda björn och undkomma påföljderna skulle vara
rätt ^stora. En utvidgning av rätten för lapparna att döda björn under vissa
förhållanden betyder icke enligt mitt förmenande, såsom man gör gällande på
vissa håll, vilket herr Nilsson i Landeryd var inne på, att björnen ovillkorligen
skall behöva utrotas. Jag menar, att det är oriktigt, om man framställer
saken på det sättet.

Jag förutsätter för mitt vidkommande, att lapparna med ganska stor tacksamhet
komma att mottaga denna utvidgade rätt att få döda björn, därest
den, såsom jag nu förmodar, kommer att genomföras i riksdagen. Men därjämte
vill jag också förutskicka och tro, att de också skola visa sig lojala i fråga
örn de rättigheter, som riksdagen sålunda meddelar dem.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
i denna fråga.

Med herr Ericsson i Sörsjön förenade sig herr Nilsson i Antnäs.

Herr Hage: Herr talman! År 1928 väckte jag tillsammans med min vän
Grrapenson på Norrbottensbänken en motion i denna fråga. Riksdagen beslöt
då en utredning, och resultatet av denna utredning föreligger nu. Jag har därför
tänkt att fåröga några ord, icke minst därför, att jag anser det lämpligt,
att det säges något från ett län, där man verkligen har björnar. Det lärer
knappast vara fallet i Blekinge, där motionären herr Holmgren bor. Åtminstone
var det icke fallet i min barndom, när jag bodde i Blekinge, att det fanns
några björnar av detta slag.

Nu ber jag att fa säga, att jag för min del naturligtvis är tacksam för att
herr statsrådet framlagt en proposition av den art, som här föreligger. Men
liksom den föregående talaren vill jag säga, att denna proposition icke tillgodoser
precis alldeles, vad vi från riksdagens sida begärt. Den går icke så
långt, som man skulle önska, men det är väl ingenting att göra åt den saken,
utan man får väl nöja sig med att yrka bifall till propositionen.

Nu förstår jag emellertid mycket väl, att statsrådet tagit någon hänsyn
till den Skansenbetonade naturskyddspolitik, som finnes på en del ämbetsrum
här i staden, grundad på en del teoretiska spekulationer. Jag måste emellertid
säga, att jag vill icke tillmäta de synpunkterna något vitsord. För mig står

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

Ang. ersättning för skada av björn m. m. (Forts.)
elen frågan såsom den viktigaste: Är björnen ett rovdjur?. Är. den farlig för

människor och för djur? Inträffar det alltjämt, att detta djur tillfogar människor
skador? Inträffar det dessutom, att djuret river renar, d. v. s. lapparnas
levande egendom? Ja, det gör det. Kanske överdrives det något, i vilken
omfattning detta sker. Men i alla fall, det sker alltjämt, att människoliv och
djurliv spillas. Och det är till skada för människorna, som bo där uppe i de
bygder, där björnen vistas. Slår man fast detta förhållande, menar jag,, att
den synpunkten att skydda dessa människor och deras egendom är den viktiga,
betydelsefulla och primära. Bredvid denna synpunkt att skydda människoliv
och djurliv sjunker till botten såsom en obetydlighet dessa teoretiska
spekulationer, som finnas på en del håll här nere i huvudstaden och på en del
andra håll och som gå ut på, att man ovillkorligen i alla fall skall se till, att
faunan icke blir fattigare, som man brukar uttrycka sig, d. v. s. att. örn det
finnes ett visst djur i den svenska faunan, skall det ses till, att det djuret .
till och med örn det är ett rovdjur — skall få existera, även om det är farligt
för både människor och djur.

Jag måste säga för min del, att i det avseendet har jag den kätterska uppfattningen,
att örn man utrotade varenda björn i landet, skulle det vara en Gudi
behaglig gärning. Och detsamma kan man väl säga, örn man kunde göra likadant
med vargen och ormen och även med en del krypdjur i vara hus, även
om faunan skulle bli fattigare på det sättet.

Alltså, herr talman, jag måste säga, att den enda allt överskyggande synpunkten
i denna sak är, att rovdjur, som äro farliga och göra skada, de böra
utrotas, örn det är möjligt. Skulle man då möjligen vilja hava kvar ett eller
annat av dessa djur för att se, huru de sago ut förr i världen, så kunde man
göra, som Noak gjorde, när han gick in i arken. Ilan tog med sig en hane
och en hona av varje slag. På det sättet skulle man kunna bevara på Skansen
för framtiden några exemplar av bjömsläktet, och eventuellt även av andra
vilda djur, så att folk verkligen skulle få se, hur det eller det. djuret ser ut.
I övrigt går jag in öppet och ärligt för, att djur, som äro farliga, dem skall
man försöka utrota. _ . ...

Sedan vill jag säga i detta sammanhang, att jag tror det. är ganska orimligt
att gå på reservationen, även med det uttalande som i ett^visst avseende gjorts
i densamma. I reservationen har man nämligen sagt något örn, att . det kan
vara litet otrevligt, örn det finnes björn på en viss plats och den angripit djur
eller människor — exempelvis i Norrbotten — att man då skall vända, sig till
länsstyrelsen för att få utöva jakt på djuret och döda det. Man har i stället
sagt, att det skulle vara mera gesvint att vända sig till jägmästaren, som bor
litet närmare. Jag vill emellertid säga, att denna lilla.förmån åstadkommer
icke vidare fördelar med avseende å säkerheten för människor och djur. Även
jägmästaren bor ofta ganska långt bort. Säkerligen kommer det ofta att. taga
ganska lång tid, innan man kommer fram till jägmästaren med bud och innan
han kommer dit med sitt folk för att eventuellt bedriva jakt pa djuret, lindel
tiden kail hända en hel del saker, som vi icke vilja skola inträffa.

Ja, herr talman, jag tror för min del, att det är en mycket bestämd uppfattning
i stora bygder, hos den stora massan av folket där uppe, att de synpunkter.
jag fört fram här, böra främst ligga till grund för lagstiftningen. Nu har
det visserligen inträffat, att på något håll, där man yttrat sig örn saken, har
man sagt, att detta är en primitiv uppfattning. Ja, herr talman, även med jisk
att bliva betraktad som en man med primitiv uppfattning i denna sak, vågar
jag likväl stå för den uppfattning, jag här framfört. Jag tror, att bland de
människor, som bo där uppe i de bygderna, skall man påträffa mycket fa, vilka
lia en annan uppfattning än den jag framfört.

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Äng. ersättning för skada av björn m. m. (Forts.)

Herr talman! Från denna utgångspunkt skall jag be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Brännström: Herr talman! Jag kunde hava nöjt mig med att in stämma

i det anförande, som nyss hållits här. Men jag begärde ordet, när talesmannen
för reservanterna som bevis på, hur liten skada björnen gör, anförde
i huru fa fall det framställts anspråk pa ersättning för skadegörelse av björn.
Jag vet, att denna^ statistik är icke avgörande i detta fall.

Jag gick för några ar sedan över Ammarfjället i Sorsele och träffade en
lägenhetsinnehavare, som fatt sin enda ko riven av björn. Han visste, att jag
var riksdagsman. Jag har aldrig träffat någon så oförstående inför de argument,
som jag försökte anföra, nämligen de argument, som anförts för skydd
av björnstammen. Jag vågar försäkra herr Nilsson i Landeryd, att den mannen
skulle det icke_ gå att övertyga örn det landsgagneliga i att skydda björnen.
Jag säde da till mannen: »Ni kan ju få ersättning.» Han svarade: »Jag
har elva mil till landsfiskalen, _ och det kostar avsevärda belopp att få en undersökning.
Dessutom är det icke säkert, att jag får ersättning.» Han hänvisade
på exempel, att man bekostat undersökning och ändå icke fått någon
ersättning.

Det brukar ju oftast vara sa, att man vill bevara och skydda det, som ligger
inom det egna området, det egna länet. Men i detta fall kan man konstatera,
att intresset för bevarande av björnstammen växer med avståendet från den ort,
där björnen finnes. Jag tror, att man får taga litet hänsyn till befolkningen
i dessa bygder. Även örn det anses vara något liksom förnämligt, att man
skall bevara faunan och där^behålla detta djur som ett högvilt, som man kan
vara stolt över att hava i vårt land, så tror jag dock icke, att man bör låta
den känslan vara avgörande här.

Det är ju att märka, att man får icke döda björn hur som helst, utan det
fordras, att den bevisligen skall hava gjort skada. Jag kan också instämma i
vad den föregående ärade talaren sade beträffande den lilla reform, som reservanterna
vilja gå in för. Den är ingen reform. Örn man skulle gå till jägmästaren,
^ revirförvaltaren och anmäla detta och begära tillstånd att skjuta
björnen, får man kanske fara åtta, tio eller tolv mil, innan man träffar honom.
Han är ofta ute i skogarna på tjänsteförrättning, och det är mycket svårt att
få tag i honom. Jag förvånar mig över, att domänstyrelsen velat anbefalla
den vägen, när den säkerligen borde veta, att en revirförvaltare sitter icke på
tjänsterummet och väntar på sådant, utan hans verksamhet är i skogarna.

Jag har bara med dess ord velat tillkännagiva, att de argument, som reservanterna
uttala örn den ringa omfattning, vari ersättningar utbetalats för att
reglera de skador, som björnen har gjort, de argumenten och den statistiken äro
otillförlitliga, därför att man icke kunnat göra anmälan i alla förekommande
fall.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten,
men jag har begärt ordet för att säga, att när från ortsbefolkningen
och länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län påkallats
vidtagande av åtgärder och när man icke gått längre än att föreslå att i händelse
lapparna hotas av björn, vare sig det gäller människor eller renar, de
skola få döda densamme, så tycker jag, att detta är en rimlig begäran. Man
bär sagt, att björnen blir utrotad där uppe. Men vi hava där uppe flera nationalparker,
särskilt två stora sådana. Visserligen säges det, att björnen
icke förökat sig sa mycket där. Men det säges ej heller, att den minskat. Nog
kommer det att finnas några exemplar. För övrigt hava de så fina och ange -

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

Ang. ersättning för skada av björn m. m. (Forts.)
nama björngårdar på Skansen, att man kan knappast säga, att det är djurplågeri
för dessa björnar, som gå där, mot vad det var, när de gingo i järnburar.

Men när man säger, att det icke inträffat så mycket och att det under denna
tid är bara tretton rendjur, som dödats av björn och som man fått ersättning
för, skola vi icke alls fästa något avseende vid den statistiken. Här gäller
ju, att man måste bevisa saken. När man vet, att det finnes kvadratmil
där uppe, där det icke finnes någon enda människa, är det icke vigt att skaffa
bevis. Och finnes det icke folk i närheten, som kan intyga, att björnen rivit
djuret, får man ingen ersättning. Det är mycket svårt att bevisa saken.
Följaktligen är den statistiken icke så mycket värd.

Det dråpligaste här tycker jag är, att man vill överflytta de här ärendena
från länsstyrelsen till domänstyrelsen och dess jägmästare. Det må
vara hänt. Men i detta fall, när björnen anfaller en lapp eller rättare hans
renar, säger domänstyrelsen, skall lappen underrätta jägmästaren. Sedan
skall jägmästaren gå och bli björnjägare. Det skall förbehållas som ett nöje
för domänstyrelsens jägmästare där uppe att jaga björn. Jag tror icke, att
de få så många. Jag tar bara ett fall. Örn det är uppe i Borgar fjällen på
gränsen mellan Västerbotten och Jämtland eller i Marsfjällen, hinner björnen
ett gott stycke, innan jägmästaren kommer dit. Nu säges det, att det
är goda kommunikationer, att det finnes telefon och goda vägar. Det beror
på tiden, när det inträffar. Men lapparna äro mest utsatta höst och vår, innan
björnen går och lägger sig och när han kommer ut från ide.

Denna sak har tillstyrkts av befolkningen och ortsmyndigheterna samt två
gånger av domänstyrelsen. Men sedan har det varit en herre, som sprungit
hos domänstyrelsen och fått den att ändra uppfattning tredje gången. Jag
säger icke alls, att jag hyser så stor respekt för domänstyrelsen, när den två
gånger tillstyrkt men tredje gången icke vill vara med örn det. Men hyser
jag icke respekt för domänstyrelsen, måste jag hysa respekt för de tre länsstyrelser,
vilka böra känna förhållandena i sina län. Jag förstår icke, varför
vi här nere, som äro befriade från dessa, som jag vill kalla vilddjur, skola
motsätta oss vad befolkningen där uppe vill. Visserligen vore det kanske lättare
att skjuta de björnar, som gå efter oss i hälarna ibland, dessa tvåfotingar,
ty de komma igen. Men jag har fått den upplysningen, att örn en björn har
rivit ett djur, kan det inträffa, att han går igen första natten, men sedan
går han aldrig igen. Det skulle vara roligt att få veta, örn jägmästaren hinner
fram. Örn vi taga Borgarfjällen, är den närmaste jägmästaren i Östersund,
taga vi Risbäck, är den närmaste i Dorotea. Det går icke så lätt att
hinna dit, och det är ingen järnväg.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad framställde herr förste
vice. talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 12.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget jordbruksutskottets utlåtande, Äng.stödjande
nr 66, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för stödjande och ordnande av slaktdjursav
slaktdjurs- samt kött- och fläskmarknaden i prisförbättrande syfte. marknaden.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1: 46 av herr David IIj. Pettersson m. fl. och II: 86 av

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. m.

Äng. stödjande av slaktdjursmarknaden m. m. (Forts.)
herr Sti hidlund m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte anhålla att Kungl.
Majit för den nu samlade riksdagen ville framlägga utredning och förslag beträffande
åtgärder för stödjande och ordnande av slaktdjurs- samt kött- och
fläskmarknaden främst i prisförbättrande syfte.

L tskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner
matte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville örn möjligt
för den nu samlade riksdagen framlägga utredning och förslag beträffande
åtgärder för stödjande och ordnande av slaktdjurs- samt kött- och fläskmarknaden,
främst i prisförbättrande syfte.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Johansson i Uppmälby, Carl

... Eriksson, Dalberg, Uddenberg, Olsson i Rödingsberg och Unesson i Sörsjön,
vilka ansett,^ att utskottet bort hemställa, att förevarande motioner icke
matte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr förste vice talman, ärade kammarledamöter!
Jag blev litet förvånad, när denna motion väcktes och blev remitterad
till jordbruksutskottet. Denna motion är väckt av ett par ledamöter i
den så kallade jordbruksutredningen, och de väckte denna motion, innan ens deras
kommittébetänkande fanns tillgängligt i tryck. Det var ju först under början
av detta ar, som detta kommittébetänkande kom till allmänhetens kännedom.
Jag förstår mycket väl dessa sakkunniga. De hava väl resonerat som så,
att alia de förslag, som de lägga fram, äro så utomordentligt väl avfattade, att
det är ingen möjlighet, att det kan komma någon kritik från något håll däremot.
I annat fall tycker jag, att de skulle åtminstone hava dröjt till dess
att remisstiden hade utgått eller åtminstone till dess att deras betänkande funnits
tillgängligt i tryck.

Nu har utskottet pa grund av denna motion tillstyrkt, att riksdagen skulle
avlata en skrivelse till Kungl. Maj :t om, att Kungl. Maj :t skulle, i den mån det

^löjligt,°för den nu samlade riksdagen framlägga utredning och förslag bejn.
. , nc^ åtgärder för stödjande och ordnande av slaktdjurs- samt kött- och
iläskmarknaden främst i prisförbättrande syfte. Man har sagt i utskottet
fran majoritetens sida, att det här är så mjukt skrivet. Man begär ju icke
mera än att, örn Kungl. Majit finner det möjligt, Kungl. Majit skall lägga
fram det. Tacka för det! Man kan väl icke skriva, att Kungl. Majit skulle
lägga fram det, örn det vore omöjligt, utan man får väl hava denna smidigare
form.

Men jag vill säga, att detta är ett projekt, som icke är avfärdat i en handvändning-.
Det är ute. på remiss hos myndigheterna, och remisstiden utgår
icke förrän den 15 april. Riksdagen fattar beslut långt innan remisstiden är
ute, sedan skola dessa inkomna yttranden naturligtvis som vanligt granskas
och sammanställas, och därpå skall regeringen taga ståndpunkt och komma
iram med en proposition. Jag vill då säga vad jag sagt till en ledamot i kammaren
i dag, att det är icke meningen att Kungl. Maj :t skulle lägga fram allt
detta. Det är icke sa små saker, det är elva olika förslag, som skulle komma
iram. Det gäller för det första utlämnande av lån för anläggande, ombyggnad
eller modernisering av andelsslakteri och uppläggande av en lånefond med
ett begynnelsekapital av 1 miljon kronor: för det andra ett anslag av 10,000
kronor att av Sveriges allmänna lantbrukssällskap användas vid ordnande
av notenngsväsendet på slaktdjurshandelns område; för det tredje skall det
vara ändrade fraktsatser för levande djur vid transport å statens järnvägar;
tor det fjärde årlig .statistisk berättelse rörande slakterinäringen; för det
femte skall det vara åtgärder på sätt i betänkandet angivits för att inom

Onsdagen den 5 april e. lii.

Nr 30.

''.17

Anti. stödjande av slaktdjursmarknadeii m. m. (Foris.)
riket enhetliga klass! fioeringsnormer för slaktdjur och slakteriprodukter utarbetas
och av statlig myndighet auktoriseras; för det sjätte föreskrifter i
avseende å den statliga upphandlingen av kött och fläsk, så att endast klassificerade
och i anslutning därtill märkta varor må godtagas vid leverans
till statens inrättningar; för det sjunde skall nian omarbeta lagstiftningen rörande
köttbesiktning och slakthus; för det åttonde skola bestämmelser meddelas
därom, att förslag till kommunal ordnings- eller hälosvardstöreskriit
berörande kötthanteringen, vilket underställes länsstyrelse för fastställelse,
•skall delgivas medicinalstyrelsen: för det nionde skall det vara monopol pa
export av fläsk: för det tionde en allmän omsättnmgsavgift a slaktdjur och
bestämmelser örn användningen av inflytande avgiftsmedel meddelas enligt!
betänkandet angivna grunder: samt för det elfte att ett centralt organ toi
handhavande av statliga regleringsåtgärder i avseende a marknaden tor slaktdjur
och slakteriprodukter inrättas på sätt i betänkandet angivits.

Det är rätt mycket det där, och det anser man att det skulle vara möjligt
för Kungl Majit att lägga fram. Jag tror icke på det. Men om man vill ga
den väg. som man gick t. ex. vid mjölkregleringen, vilken man kom nied i
sista stund och som blev ett Imf sverk, som visade sig sedan då den skulle komma
i tillämpning, ty då började det skära sig och ställde till förfärligt oväsen
och oreda bland jordbrukarna själva — då kan man kasta fram snart sagt vad
som helst, dag tror dock, att detta är saker som man får lov att tänka pa
en liten smula och icke godtaga precis därför att denna kommitté har koni
mit till den uppfattningen. Och jag måste säga, att det är märkvärdigt,
att man är färdig att skriva till Kungl. Maj :!, innan remisstiden är ute. Den
är icke ute förrän, som jag sade, den 15 april.

Jag nämnde, att jordbruksutredningen ansåg, att de förslag, som dea kornmit
med, voro så genomtänkta, att någon kritik icke skulle kunna befaras.
dag vill erinra örn, att åtskilligt som kommit från denna utredning bär visat
sig icke kunna genomföras, och även örn det blivit genomfört, Ilar det icke
kunnat omsättas i det praktiska livet. Jag erinrar om hurusom vi 1930 beviljade
4 miljoner kronor till smörkontrollanstalter i Malmö och Göteborg.
Tre år äro gångna, niell det har icke kunnat expedieras, oell det blir väl aldrig
något bygge av. Det kan ju dock sägas, att där hava förhallandena undci
tiden inverkat. Jag vill nämna t. ex. när det var fråga örn märkning av fisk.
i vilken fråga vi hade en motion till behandling. När vi behandlade den frågan
i år fanns det ingen motionär och ingen annan heller, sorn yrkade bifall
till jordbruksutredningens förslag. Det var ute på remiss, och det blev då
alldeles sönderhugget helt och hållet t. o. ni. av fackmän, och jag läste ett uttalande
av Södra Sveriges havsfiskares förening, som undrade huru det valmo,
iligt att 1. ex. med ett huggjern hugga hål i stjärten på levande al. Ålfiskare
ansågo ali det var omöjligt. Men nian bär väl experimenterat därmed
i denna kungl, kommitté, eftersom man kunnat förorda det. Jag vill emellertid
också nämna ett annat förslag, sorn var uppe häromdagen, nämligen da
det gällde ursprungsbeteckning å, importerade lantmannaprodukter. Där beslutade
riksdagen en skrivelse. Jag hade en reservation, men jag yrkade inte
bifall till den. Jag tyckte att det var en sådan tydlig uppmjukning i det
riksdagen skrev emot vad jordbruksutredningen hade föreslagit. Det var en
motion, som avsåg alf bestämmelser skulle genomföras efter jordbruksutredningens
förslag, och majoriteten i jordbruksutskottet och riksdagen godkände
det men sade: »jordbruksutredningens förslag, i de delar det lämpligen kail
ske». Det var en betydlig uppmjukning, och vidare sades det i klämmen, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller örn utfärdande av föreskrifter
om ursprungsbeteckning för importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter
>i deri omfattning, som Kungl. Majit kan finna lämpligt». Således alldeles

Andra ''kammarens protokoll INA?,. Nr AO. 1

9b Xr 30. Onsdagen flen 5 april e. m.

Äng. stödjande av slaktdjur smarknaden m. m. (Forts.)
obeskuret har det icke gått förut, och jag tror att det icke heller kommer att
bli fallet med denna utredning. Jag anser, att något måste göras fortast möjligt,
men örn de vägar, som man här har förordat från jordbruksutredningen,
kan jag icke yttra mig. Jag måste hava betänketid på den saken, och jagtror
heller icke. att riksdagen, i fall man kastar fram ett förslag i sista minuten,
som icke är byggt på fullständiga fakta och utredningar, är betjänt av
det, och därför anser jag, att det är onödigt att nu skriva till Kungl. Maj:t,
allra helst i dessa ordalag, att Kungl. Majit skulle lägga fram det, örn det
nämligen menas att hela förslaget skall läggas fram. Den saken är omöjlig,
därom kunna vi vara ense. Men i motionen och utskottets hemställan har icke
givits ett enda ord till direktiv, vilken del det är meningen att Kungl. Maj :t
skall utbryta.

Ja. herr talman, jag ber att få yrka bifall till den av mig avgivna reservationen,
som är detsamma som avslag på utskottets hemställan.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr förste vice talman! Jordbruksutskottets
ärade ordförande har här tillåtit sig att ironisera över den motion, som
en del ledamöter av kammaren väckt i denna fråga. Jag skall gärna medge,
att det kanske finns anledning till åtskilliga av de betänkligheter, som utskottets
ärade ordförande har anlagt på den föreliggande frågan. Ehuru jag
naturligtvis icke har någon rätt att tala å motionärernas vägnar, vill jag dock
säga, att jag mycket väl kan förstå motionärernas ståndpunkt.

Såvitt jag förstår, resonera motionärerna på ungefär följande sätt. Här
kommer inom de närmaste månaderna att framläggas ett förslag från jordbruksutredningen
inom sådan tid. att propositionstiden då kanske redan är
tilländalupen. Kär detta förslag kommer Kungl. Majit tillhanda vid så sen
tidpunkt, kan man icke rimligen fordra av Kungl. Maj :t, att ett förslag skall
föreläggas riksdagen. Man har därför ansett det vara lämpligt, att riksdagen
på något sätt ger till känna, huruvida den anser, att detta förslag i år skall
framläggas för riksdagen eller icke.

Det är nu så, som vi alla väl känna till. att det för närvarande råder synnerligen
brydsamma ekonomiska förhållanden för jordbruket. Det är under
dessa omständigheter mindre att förvåna sig över. att man på detta sätt
önskar, att riksdagen skall bliva satt i tillfälle att, såsom det säges. »örn möjligt»
få taga ståndpunkt till ett förslag sådant som det här ifrågavarande. Jag
skulle dock icke tro, att vare sig motionärerna eller jordbruksutskottets majoritet
eller någon annan av kammarens ledamöter, som till äventyrs kommer
att biträda utskottets förslag, därmed vill hava sagt, att allt vad jordbruksutredningen
i detta betänkande föreslagit är av den beskaffenhet, att det kan
lämpligt att bliva av riksdagen godtaget. Men å andra sidan måste,
såvitt jag förstår, någonting göras på detta område, enär det för närvarande
<ii pa det sättet, att priserna pa slaktdjur och pa fläsk äro ruinerande låga.

Nu vill jag rör mili del säga det, eftersom utskottets ordförande även ironiserade
över den saken, att när vi i utskottet hemställt, att Kungl. Majit »örn
möjligt» skulle framlägga förslag, så hava vi skrivit så, för det "första för att
därmed strj^ka. under, att även vi. som representera utskottsmajoriteten i denna
fråga. hava den uppfattningen, att det kan berecia Kungl. Majit vissa svårigheter
att även nied den bästa vilja hinna lägga fram ett sådant förslag.
Jag vill ocicså i detta sammanhang gärna hava sagt, att jag för min del har
elen uppfattningen jag vet icke, örn den är riktig eller oriktig — att statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, när han begärt in remissyttrandena
till senast den 15 april, verkligen varit besjälad av en önskan att örn
möjligt söka komma till något resultat i denna fråga redan viel årets riksdag.

Onsdagen den 5 april e. m.

Nr 30.

Ang. stödjande av slaktdjur smark Haden m. m. (Forts.)

Slutligen vill jag också säga, att när vi föreslå, att man skall skriva till
Kungl. Majit och hemställa om att örn möjligt få ett förslag i frågan förelagt
innevarande års riksdag, så hava varken motionärerna eller jordbruksutskottets
ledamöter därmed velat lyfta någon pekpinne för regeringen i fråga örn
vad den skall göra eller icke göra. Och jag vill särskilt framhålla, att när
vi inom jordbruksutskottet hade att taga ställning till denna motion, så måste
vi säga oss, att örn vi i likhet med reservanterna hade ställt oss på den ståndpunkten,
att motionen bort avstyrkas, så skulle man lätt kunnat få den uppfattningen,
att vi icke ansåge det vara så särskilt nödvändigt eller önskvärt,
att ett förslag sådant som det nu ifrågavarande förelädes riksdagen. Jag tror
dock att, oberoende av huruvida vi nu här i kammaren, på olika håll, hava desi
uppfattningen, att detta förslag bör föreläggas årets riksdag, eller icke, så
äro vi nog i det stora hela, tänker jag, rätt eniga därom, att vad som kan göras
på det nu ifrågavarande området verkligen också bör göras.

Det är från denna utgångspunkt, som jag för min del tillåter mig uttala
den förhoppningen, att det skall visa sig möjligt för Kungl. Majit att framlägga
ett förslag inför den nu samlade riksdagen. Under uttalande av den
förhoppningen ber jag, herr förste vice talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Carlström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga vad jag
sade i utskottet, då frågan behandlades där. Jag sade då, att jag skall icke
motsätta mig, att utskottet går in för en skrivelse såsom den här skisserade,
men jag ville hava utsagt, att jag därmed icke alls velat taga ställning till frågan,
då ett förslag sedermera kommer fram. Det är nämligen uppenbart, att
om man skulle lägga fram ett förslag vid innevarande års riksdag, som bleve
i viss mån ett hastverk, som icke vore så grundligt genomtänkt, och örn förslaget
med anledning därav skulle visa sig icke vara så lyckligt vid tillämpningen,
så ville jag för min del hava sagt, att jag icke vill vara med örn ett
sådant förslag.

Jag är överens med motionärerna och utskottet örn att det behöver göras någonting.
Men erfarenheten av vad vi gjort i visst avseende — jag tänker då
närmast på mjölkpropositionen i fjol — ger ändå vid handen, att det kunnat
komma fram förslag, som varit så otillräckligt utformade, att man vid deras
behandling här i kammaren icke haft klart för sig, huru de på olika punkter
skulle komma att verka. Det är ur den synpunkten jag menar, att man får gå
fram med en viss försiktighet, då det gäller att tillgripa nya åtgärder för att
på detta område söka få bättre pris på livsmedel.

Jag har endast, herr talman, velat säga dessa ord och har intet annat yrkande
än örn bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall i stället till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Johansson i Uppmälby, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr GG. röstar

Den, det ej vill. röstar

Ja:

Nej:

Vinner Nej. har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

100

Nr 30.

Onsdagen den 5 april e. in.

Äng. stödjande av slaktdjursmarknaden rn. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Slutligen föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av
väckt motion örn skyldighet att å större enskilda skogar liksom för allmänna
skogar införa rationellt s. k. uthålligt skogsbruk; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 14.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från konstitutionsutskottet, nr 130, i anledning av väckt motion örn ändrad
lydelse av 2 § lagen örn kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg;

från statsutskottet, nr 139. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna m. m.; samt

från bevillningsutskottet:

nr 144, i anledning av väckt motion om tilläggstull å lösa glas till isoleringsfläskor
och kompletta isoleringsf läskor: och

nr 145, i anledning av väckt motion örn höjning av tullen å fyrverkeriarbeten
m. m.

§ 15.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragraf,
nr 20, i riksdagsbeslutet rörande vissa ändringar i rikets grundlagar.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av
banorna Göteborg—Malmö och Ängelholm—Hälsingborg; samt

nr 49, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande anläggning av
en vägförbindelse mellan fastlandet och Öland.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr andre vice talmannen Magnusson
under 2 dagar fr. o. m. den 6 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.27 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

331124