1933. Andra kammaren. Nr 22 (Riksdagens protokoll 1933:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1933. Andra kammaren. Nr 22.

Onsdagen den 15 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen öppnade sammanträdet med följande ord: Mina damer ock
herrar! Då vi i dag samlas, har jag den smärtsamma plikten tillkännagiva,
att ledamoten Olof Johansson i Edsbyn på Gävleborgsbänken hastigt och oväntat
avlidit i natt.

Med Olof Johansspn bortgick en man, som gjorde sig omtyckt och avhållen
av alla, som kommo i beröring med honom. Johansson var ingen stridens man:
han gick lugnt och stilla sin väg genom livet. Icke heller deltog han så ofta
i kammarens debatter. Men att han vaket och intresserat följde arbetet och
olika frågors behandling i kammaren, därom vittna de referat, som han härifrån
meddelade ortspressen. I hans hembygd uppskattades livligt hans kommunala^
insikter, ^och_ många förtroendeuppdrag vilade på hans axlar. Därjämte
lag hans hag till forskning och ingående studium av gångna tiders händelser.

I andra kammaren minnas vi Johansson som den alltid intresserade och plikttrogne
folkrepresentanten, som vi alla högt värderade. Frid över hans minne!

Detta yttrande åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollet för den 8 innevarande mars.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att professor Wilhelm Lundstedt på grund av halsfluss med albuminuri är
oförmögen att tjänstgöra i riksdagen från och med den 8 mars till och med
den 18 mars intygas härmed.

Uppsala den 13 mars 1933.

G. Bergmark,

leg. läk.

§ 4.

. Eöredrogos var för sig Kungi. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 201, angående disposition av vinstmedel
hos Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet; och

Andra kammarens protokoll 19SS. Nr gg. 1

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. beredande
av möjlighet
för
kommuner att
bliva befriade
från lönetillägg
åt vissa
lärare.

till statsutskottet propositionen, nr 199, angående vissa avlöningsstater under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1933/1934.

§ 5.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter andra lagutskottets utlåtanden nr
14 och 15.

§ <3.

Till avgörande företogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 1, i anledning av väckt motion angående beredande av möjlighet för
kommuner att bliva befriade från kommunala lönetillägg åt vissa lärare.

I en inom andra kammaren väckt, till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 93, hade herr Karlsson i Munkedal hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning om
på vad sätt de kommuner, som därom beslöte, kunde bliva befriade från kommunala
lönetillägg till lärare i folkskola, fortsättningsskola, för undervisning
i slöjd och för undervisning i hushållsgöromål samt framläggande såvitt möjligt
till 1934 års riksdag av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte föranleda till någon
andra kammarens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lundell: Herr talman! Då här föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande,
vill jag spara kammarens tid genom att helt enkelt inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets hemställan, att ifrågavarande motion icke
måtte föranleda till någon andra kammarens åtgärd.

För undvikande av missförstånd vill jag emellertid tillägga, att utskottets
ledamöter oavsett deras partianhörighet säkerligen i lika hög grad som motionären
ömma för ekonomien inom de kommuner, som här tryckas av en särskild
lönetunga, nämligen de kommunala lönetilläggen. Men utskottets ledamöter
ha ansett, att ingenting skulle vara att vinna för dessa kommuner genom en
skrivelse till Kungl. Maj:t, och därav har följt utskottets formellt negativa
inställning.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Jag är fullt medveten om den
risk, jag löper, när jag går att med några ord försvara den motion, som här
föreligger och som är enhälligt avstyrkt av andra kammarens första, tillfälliga
utskott. Jag är medveten om, herr talman, att jag, bildlikt talat, riskerar att
bliva krossad sönder och samman av såväl lärda som lekmän, som givetvis
komma att använda åtskilliga paragrafer och därtill gällande rättsregler som
tillhyggen. Men jag tar denna risk, ty jag förmenar, att denna fråga är åtskilligt
större och vida viktigare än vad som kan antagas, om man betraktar
utskottets utlåtande.

Nu säger utskottet, att under kristiden har ett antal kommuner utfäst sig
att till lärarkrafter i folkskolan och därmed sammanhängande kurser utgiva
kommunala lönetillägg till de författningsenligt utgående löneförmånerna. Jag
ber att i anslutning till vad utskottet säger om förekomsten av dessa kommunala
tillägg få erinra därom, att tilläggen tillkommit på i huvudsak två olika

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. beredande av möjlighet för kommimer att bliva befriade från lönetill lägg

åt vissa lärare. (Forts.)

sätt. I det ena fallet är det kommunerna, som, när det gällt att besätta en
befattning, annonserat och sagt, att man betalade så och så mycket utöver den
lagenliga lönen. Jag är medveten om, att i dessa avseenden är det väl knappast
möjligt att få någon ändring utan långt gående lönereglering. Men i de
andra fallen — och det är de flesta -— hava kommunernas beslutande organ på
framställning därom, oftast av lärarna själva, beslutat att till en redan anställd
lärare utbetala ett visst belopp utöver den lagenliga lönen. Dessa beslut
fattades i regel under kristidens tryck, då lärarnas ställning var betydligt
sämre än vad den är nu. I många fall, när sådana beslut fattades, blev
beslutet oklart formulerat i protokollet. Det framgår icke av protokollet, att
detta beslut är av tillfällig karaktär. Det framgår icke, att det skall gälla
under en viss tidrymd, utan det står kort och gott, att vederbörande beslutande
organ ■ i regel kyrkostämman eller stadsfullmäktige, jag syftar närmast på
kyrkostämmorna — beslutat bifalla den framställning, som gjorts. Och så
säger man i regel bara, att dessa medel skola utgå av uttaxerade medel eller
något sådant. När kristiden så gör sig gällande i kommunerna, när man får
se sig om efter varje möjlighet att spara, då får man också blicken riktad på
dessa tillägg, och så beslutar man här och var i kommunerna att draga in desamma.
Men da komma länsstyrelserna, och i fall av överklagning, regeringsrätten,
och säga, att detta tillägg skall utgå.

Förhållandet har utvecklat sig därhän, åtminstone i de av arbetslösheten
.^jt pressade kommunerna, att det uppväxer känslor och stämningar, som bliva
trl allvarlig fara för vår folkskola och vår folkundervisning. Jag vill framhålla,
att jag icke väckt denna motion i syfte att komma åt lärarna på något
sätt, utan jag har väckt den i syfte att åstadkomma en avspänning, om det vore
möjligt. Ty om jag här refererar endast ett enda fall, så torde ni, mina damer
och herrar, förstå, att så som förhållandena nu äro, kan det icke få fortsätta.
Det var en kommun nere i Bohuslän, som hade det ganska bra ställt i ekonomiskt
avseende 1919; då lärarnas ställning som sagt var ganska dålig i ekonomiskt
avseende, beslöt man att till fyra lärare bevilja 500 kronor var i kommunalt
tillägg. Och så hade vi den gamla historien med ett oklart formulerat
protokoll. Denna kommun hade en stor stenindustri, där det blev en stor arbetslöshet.
Det blev en arbetslöshet och ett betryck så hårt, att under den
gangna hösten kunde denna kommun icke tillgodogöra sig arbetslöshetskommissionens
anslag till kontantunderstöd, ty kommunen ansåg sig icke kunna
komma ut med sin andel för att utbetala detta understöd. När staten skulle
uppgöras, beslöt man att draga in dessa 2,000 kronor. Men för någon tid sedan
kom det ett åläggande från länsstyrelsen — ty beslutet överklagades av lärarna
att kommunen skulle betala^ ut dessa 2,000 kronor. Man måste förstå den
ovilja, som växer upp mot ett sadant förhållande. Denna ovilja blir så mycket
större som två av dessa lärare äro gifta med var sin i tjänst varande lärarinna,
och tva hava dessutom organisttjänster. Man får förstå, om oviljan icke . kan
begränsas till lärarekåren. Då hade faran varit mindre, det medger jag. Men
oviljan kommer att sträcka sig ut över folkskolan på det sättet, att när det
galler att anskaffa undervisningsmateriel och när det gäller att skaffa det ena
eller det andra för att rikta undervisningen i folkskolan, säger man nej. Man
maste kanske säga nej, därför att man har icke råd till det, ty de pengar, som
man skulle hava använt till detta ändamål, måste man spara till de kommunala
tilläggen. Då blir det känslor och stämningar, som bliva farliga för vår
folkundervisning.

Jag kan anföra ett annat exempel, som belyser en annan sida av saken Det
galler hår en kommun, som har beviljat ett kommunalt tillägg för undervis -

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. beredande av möjlighet för kommuner att bliva befriade från lönetilllägg
åt vissa lärare. (Forts.)

ningen i slöjd. Det är samma historia: ett oklart formulerat protokoll. Även
om de, som voro med på stämman, vittna om, att beslutet — och förslaget särskilt
— gått i den riktningen, att det var av tillfällig natur, av kristidsnatur,
men då detta icke framgår av protokollet, så riskerar kommunen, som sagt, att
åläggas att utbetala detta tillägg. Nu dryftar man i denna^kommun i stället
att komma ifrån hela slöjdundervisningen! Man funderar på att ändra reglementet
och lägga ner slöjdundervisningen, till vilken undervisning kommunen
lagt ut åtskilliga belopp för att skaffa slöjdsalar, undervisningsmateriel och
en hel del andra ting.

Jag skall tillåta mig att i korthet belysa en tredje sida av detta spörsmål,
som ju icke är av så allmän karaktär, det medger jag, ty det rör ju endast
lärarna själva. Men jag har här några siffror ur utgifts- och inkomststaten
för en mellansvensk stad, som visa, att de lärare, som hava en sammanlagd
lönesumma, som går upp till nära 6,000 kronor, de hava ett kommunalt tillägg
på mellan 500 och 650 kronor, under det att de extra ordinarie lärarna, vilkas
sammanlagda lönesumma stannar vid omkring 3,000 kronor, icke hava något
dylikt tillägg. Det är ju en sak, som rör lärarna själva. Men jag^vill ändå
belysa, hur detta system leder till oegentligheter även på detta område. Jag
är litet förundrad över den kår, som kan vara nöjd med ett sådant system. Ja,
jag vet ju, att de icke äro fullt nöjda, ty de säga: om staten betalar oss allesammans
vad några hava i kommunalt tillägg, skola vi förklara oss nöjda.
Eljest menar jag, att det vill nog åtskilligt intresse till för sin egen ekonomi, om
jag skall använda ett milt uttryck, för att man skall överklaga det beslut, som
fattats av den kommun, som jag förut omnämnt, där det utgår av kommunala
medel 500 kronor i lönetillägg till lärarna, men där man icke har råd att
giva de arbetslösa och svältande människorna tillräckligt med mat. Men
det är en historia, som lärarna få hava för sig själva. Jag har väl med detta
påpekande givit ett av deras ledande organ stoff för några spalter, liksom jag
gjorde det genom min motion. Och det må vara dem väl unnat. Jag har
endast påpekat förhållandena. Jag vill understryka, att det är allvarliga förhållanden.

Nu säger utskottet, att det lär icke finnas någon lösning att vinna på det
sätt, som motionären föreslagit, på grund av de hinder, som däremot mota enligt
gällande rättsregler. Blott med samtycke av vederbörande löntagare själva
kunna dylika utfästelser hävas. Utskottet resonerar givetvis på det sättet,
att detta avtal mellan kommunen och läraren är av samma natur, som om två
enskilda personer träffa ett enskilt avtal, och därför kan icke den lagstiftande
makten i detta land göra något åt dessa missförhållanden. Jag är ingalunda
rättslärd, men jag vågar ju hava den uppfattningen i alla fall, att man icke
kan sätta likhetstecken mellan vad en kommun i detta fall beslutat och vad
två enskilda göra upp. Jag tror icke, att man kan sätta ett likhetstecken här.
Jag syftar nu icke till de kommuner, som genom annons utfäst sig att till befattningshavare
utbetala ett visst belopp över den lagenliga lönen, utan jag
syftar på de fall, som jag nu närmast har berört, nämligen när det beslutande
organet bestämt ett tillägg till de i tjänst varande lärarna. I regel har man
fattat dessa beslut, säger jag, under trycket av en kristid. Man har kanske
också i icke så ringa mån påverkats av det sätt, varpå statsmakterna under
denna tid skött den här saken. Det är ju erkänt och omvittnat från alla håll,
att under kristiden hade folkskollärarna en mycket dålig ställning. Hade statsmakterna
då gripit in på ett kraftigare sätt, hade säkerligen icke dessa beslut
i kommunerna tillkommit. Nu resonerar man — och jag tycker, att det är ett

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ång. bet edande av möjlighet för kommuner att bliva befriade från lönetill .

lägg åt vissa lärare. (Forts.)

förnuftigt resonemang — att i samma mån som kommunerna hava rätt att fatta
beslut om att giva lärarna hjälp under en svår tid, måste de hava rätt att under
därför betingade omständigheter besluta upphäva de extra tilläggen. Jag
tycker, att det resonemanget är förnuftigt. Men jag vet, som sagt, att de rättslära
i all synnerhet komma att säga, att det går icke att ordna den här saken,
ty vi komma här in på ett område, där vi icke kunna lagstifta.

Nu har ju utskottet försiktigtvis skrivit, att den enda framkomliga vägen
torde vaxa att taga denna fråga vid lämpligt tillfälle under omprövning i ett
annat och större sammanhang, och så erinrar utskottet om skatteutjämningsberednmgens
förslag i detta hänseende. Varför jag för min ringa del tog upp denna
iraga och varför jag lade fram denna motion det var därför, att jag var medveten
om att en reglering av dessa förhallanden i överensstämmelse med
skatteutjämningsheredningens förslag eller i enlighet med lönekommitténs förr-n-ii
i ^a®a„ sa tid, att vi icke kunna vänta därpå. Vi måste ordna
iörhallandena pa detta område, och vi maste taga upp till behandling denna
del av det stora komplexet och reglera förhållandena här. Jag anser, att en
utredning av denna fråga är nödvändig. Det är möjligt, herr talman, att jag
star här som en ropande röst — jag vill knappast säga i öknen, ty det kan
ju hända, att det icke ä,r så livaktigt där som i denna kammare — men jag
tror i alla fall, att det icke skall dröja sa lång tid, jag har tyvärr den uppfattningen,
innan riksdagen pa allvar far taga upp denna fråga, även om den
är svar och även om den i någon man skulle gå ut över gällande rättsregler
som man nu talat om.

För övrigt, mina damer och herrar, vad är gällande rättsregler? I den där
boken, som står på hyllorna litet varstädes och som vi slå i litet då och då,
bvenges rikes lag, där star pa försättsbladet, att den är antagen av riksdagen
1734, alltså för nära 200 ar sedan1. Jag har roat mig med att se efter,
vad man säde i riksdagen^på den tiden, när denna lag antogs. Där fick jag
da erfara, hur man även då gruvade sig över, att man bröt mot gällande rättsregler
och ^skapade nya linjer, som man skulle leva efter. ''År det icke på det
sättet ända, att paragraferna måste ändras, om omständigheterna nödvändiggöra
det. Och här är ett förhållande, där man måste ändra gällande rättsregler
om det nu äro de, som hindra en ändring av berörda förhållanden. Jag
tror det vore nyttigt för folkundervisningen, om vi redan nu började taga under
omprövning, på vad sätt dessa rättsregler skulle ändras.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till min motion.

Herr Bergström: Herr talman! Jag ber att få försäkra den ärade motionären,
att utskottet icke hyser den mordiska avsikt mot honom, som han tycktes
befara i början av sitt anförande. Vi ha tvärtom i vår motivering framhållit,
att det här gäller en sak, som kan vara ganska besvärlig för en hel
.. kommuner, men vi ha nödgats huvudsakligen behandla denna fråga ur rent
rättsliga-formella synpunkter. Och då ha vi icke kunnat komma till annat
resultat än att avstyrka motionärens framställning.

■ förhåller ,JU oså — det vill jag anmärka gentemot herr Karlssons

i Munkedal ganska ingående kritik av de förhållanden, som det här är fråga

'' ‘(V kommuner, som icke ha träffat överenskommelse om dessa löne tillägg

i juridiskt bindande former, de ha full frihet att lösgöra sig från dem.
Å andra sidan är det faktiskt sa, att de kommuner, som träffat formliga avtal
med sina lärare om dessä lönetillägg, stå där bundna, även om riksdagen
skulle gå motionärens väg. Ty lärarna ha givetvis full rätt att vända

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. beredande av möjlighet för kommuner att bliva befriade från lönetilllägg
åt vissa lärare. (Forts.) .

sig till våra domstolar, och allt talar för, att de hos domstolarna skulle vinna
en korrigering av ett riksdagens beslut, som åsyftade att bryta dessa rent
privaträttsliga överenskommelser. Jag ifrågasätter verkligen, om andra kammaren
vill vara med om ett beslut, som med all visshet skulle rendera den
en sådan bakläxa.

Skall man överhuvud taget kunna reglera denna fråga, far man gorå det i
ett större sammanhang. Utskottet har pekat pa skatteutjämningsberedningens
förslag utan att i princip taga ställning till det, och jag vill för mm personliga
del hänvisa till 1928 års lönekommittés förslag, som också erbjuder en
möjlighet att ordna denna angelägenhet. ,

Det går icke här att säga, att om kommunerna hatt rätt att bevilja dessa
lönetillägg, skola de också nu utan vidare ha rätt att taga bort dem, d. v. s. i
de fall, där de ingått fasta, bindande överenskommelser med sina lärare. De
få nog’ finna sig i att släpa på lönetilläggen i dessa fall, till dess fragan kan
ordnas i ett större sammanhang och det kan träffas överenskommelser med.
de berörda lärarna, att de skola frivilligt avstå från de rättigheter, som tidigare
tillerkänts dem.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nyblom: Herr talman! Jag kan försäkra den ärade motionären, att
vi i utskottet tagit upp hans synpunkter till mycket allvarlig överläggning,
och för egen del vågade jag i utskottet hävda den uppfattningen, att man
skulle söka så långt möjligt tillmötesgå hans framställning. Jag vagade också
yrka bifall till hans motion, men då jag under överläggningen korn att allt
mera övertygas om att det icke fanns några möjligheter att komma ifrån
rättsreglerna och komma ifrån de avtal, som kommunerna slutit, ville jag icke
reservera mig mot det beslut, som utskottet kommit till. Har finns faktiskt
i föreliggande fall ingenting annat att göra än att avvakta utvecklingen oc
se till, om man icke i ett annat sammanhang kan komma fram till en omprövning
av de förhållanden, som här berörts.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på avslag därå och bifall i stallet till den i ämnet
väckta motionen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i
den förra propositionen.

§ 7.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner och skrivelse: nr

200, med förslag till lag om utrotande av berberis å viss mark;

nr 192, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1U
maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon; . . ,

nr 204, med tillkännagivande att en i statsverkspropositionen under nksstatens
andra huvudtitel bebådad framställning angående anslag till bestridande
av kostnader för delning av Svea hovrätt icke kommer att forelaggas

nr 205, angående anslag till bestridande av kostnader för utredning rörande
omarbetning av aktiebolagslagstiftningen.

Nämnda propositioner och skrivelse bordlädes.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

§ 8.

Vidare förekom till behandling andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion angående lantarbetarnas ekonomiska
och sociala ställning.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 407, hade herr Beck m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam, allsidig utredning rörande
lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning samt om möjligheterna till
dess förbättrande och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Ang. lantarbetarnas

ekonomiska
och sociala
ställning.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation avgivits av herr Beck, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam, allsidig utredning rörande
lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning samt om möjligheterna
till dess förbättrande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, erhölls ordet av

Herr Beck, som anförde: Herr talman! I vår motion nr 407 ha vi vågat
begära en skyndsam allsidig utredning rörande lantarbetarnas ekonomiska och
sociala ^ställning samt om möjligheterna till dess förbättrande. Vi hade verkligen
vågat hoppas, att detta utredningskrav skulle utan vidare bifallas, men
nu har utskottet funnit sig böra avstyrka motionen. Detta sker med en hänvisning
till att lantarbetarfrågan skulle vara tillräckligt utredd. Utskottet
hänvisar sålunda på jordbruksutredningen, på bostadsutredningen för landsbygden
och slutligen på sociala jordutredningen.

Såsom i motionen framhållits, äro pågående utredningar rörande lantarbetarfrågan
av ganska begränsad räckvidd. Varken från bostadsutredningen
för landsbygden eller sociala jordbruksutredningen synes kunna förväntas
förslag annat än i detaljfrågor av det stora problem, som beröres i motionen.
Vad beträffar den av jordbruksutredningen publicerade undersökningen, är
denna uteslutande av statistisk art. Det sociala problem, som lantarbetarfrågan
utgör, beröres icke närmare, liksom ej heller några positiva förslag framföras.

Om dessa utredningar är ingenting annat än gott att säga, men man kan
val inte säga, att de tagit sikte på eller ens haft till uppgift att taga sikte
på det väsentliga i lantarbetarproblemet, nämligen grundförutsättningarna för
en förbättrad levnads- och lönestandard för hela lantarbetarkåren. Dessa utredningar
syssla endast med avsnitt av det stora lantarbetarproblemet, visserligen
viktiga och betydelsefulla avsnitt, men de befatta sig ej med problemets
kärnpunkt.

I sin motivering pekar utskottet på att statsmakterna och alla partierna
visat intresse för lantarbetarnas livsfrågor, men när det finns ett så stort intresse,
då är det ju mera än märkligt, att utskottet samtidigt skall behöva
konstatera, att detta erkännansvärda intresse inte avsett några egentliga resulat.
Man frestas att säga, att vi lantarbetare äro föremål för en något platonisk
kärlek. I varje fall kan väl ingen begära, att vi lantarbetare i längden
kunna vara tillfredsställda med att bara inkassera detta stora och vackra
intresse, för våra frågor. Vi ha sannerligen rätt att fordra, att verkligen något
positivt också göres.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)

Lantarbetarnas ställning är i dag sådan, att man utan överdrift kan påstå,
att de äro de i alla avseenden sämst ställda arbetarna i detta samhälle. Jag
skulle kunna ge exempel på detta, men jag skall ej upptaga kammarens tid
därmed. Så mycket vill jag emellertid ha sagt, att skola några i detta samhälle
få sin ställning förbättrad, så är det lantarbetarna. De ha länge nog
genom sin låga lön och sitt härda arbete tvingats att medverka till att upprätthålla
andra samhällsgruppers högre levnadsstandard. Nu bör ingen förvåna
sig över att lantarbetarna vilja ha en något tryggare ställning i samhället.

Med en viss förvåning läses i utskottets utlåtande, att utskottet anser, att
samhället skall mobilisera alla sina ekonomiska resurser för att i första hand
bispringa andra grupper i samhället än lantarbetarna. Och dessa grupper,
det är de arbetslösa. Därom är ingenting att säga, de behöva hjälp. Men
under tider, då arbetslösheten här i landet icke var så stor som. nu,_ komnio
samma synpunkter till synes. Det är alltså den gamla vanliga historien. Vi
lantarbetare skola alltid stå tillbaka och ändå vara snälla och beskedliga. Alla
andra skola alltid gå före. Är det då ofrånkomligt, att lantarbetarna alla
gånger skola behandlas som samhällets styvbarn?

Märkligt är också vad utskottet till allra sist fastslår i sitt utlåtande. Det
heter där ordagrant: »Om det vid närmare övervägande visar sig möjligt att
realisera bostadsutredningens för landsbygden ovan nämnda förslag, vilket ju,
samtidigt som det skulle motverka arbetslösheten, skulle medföra en genomgripande
förbättring på en av de angelägnaste punkterna på här ifrågavarande
område, nämligen med avseende på lantarbetarnas bostäder, torde man hava
kommit så långt i fråga om samhällets direkta stöd för lantarbetarna, som
i nuvarande ekonomiska läge torde vara möjligt.» Ja, så heter det verkligen
i utskottets utlåtande. Men tror verkligen utskottet, att lantarbetarna alltjämt
kunna nöjas med ett dylikt besked? Naturligtvis är det bra och önskvärt,
om våra lantarbetsgivare få möjlighet att förbättra lantarbetarnas bostäder.
Det är självfallet en mycket viktig sida av lantarbetarfrågan. Men
den betyder inte allt. Den innebär inte någon lösning av frågan i dess viktigaste
och mest väsentliga innehåll. Den ger icke någon anvisning om hur
lantarbetarna skola kunna lyftas upp ur sin misär och fattigdom. Jag beklagar
på det livligaste, att denna olyckliga sats kommit med i utskottets utlåtande,
och det skulle vara ännu mera beklagligt, om andra kammaren sloge
fast, vad utskottet här uttalat. Den satsen är för lantarbetarna av en ytterst
allvarlig innebörd. Jag vädjar till kammaren att icke ge sin anslutning till
den.

Så som jag ser denna fråga, måste jag vidhålla, att det är av vikt, att en
skjuidsam, allsidig utredning av lantarbetarfrågan i hela dess vidd kommer
till stånd. Vi vilja ha på bordet alla de fakta, som klart belysa vår ställning
och som visa nödvändigheten av genomgripande åtgärder. Vår lönefrågas beroende
av jordbrukets prisfråga och allmänna ekonomiska läge måste belysas,
så att det en gång för alla blir fastslaget, hur beroende lantarbetarna äro av
att jordbrukets ekonomi är stark och dess avkastning ordentligt betald och erkänd.
Staten har nyligen ansett sig ha råd att kosta på en utredning om teaterverksamheten.
Då kan staten också ha råd att grundligt låta utreda lantarbetarnas
stora livsfrågor.

Jag kan inte finna, att några verkligt bärande skäl förebragts för utskottets
ställningstagande. Jag får därför, herr talman, yrka bifall till motionen
och vädjar enträget till kammaren att tillmötesgå vår i själva verket mycket
blygsamma begäran.

Häruti instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Lindberg’ i Umeå: Herr talman! Den föregående ärade talaren meddelade
inledningsvis, att motionärerna hade hoppats, att motionen skulle komma
att tillstyrkas av utskottet. Jag nödgas säga, att detta uttalande vittnar
om en alltför hög grad av optimism hos de ärade motionärerna. Jag tilllåter
mig detta omdöme, därför att motioner med exakt samma yrkande som
i den nu föreliggande väcktes även vid föregående års riksdag. Dessa motioner
avstyrktes emellertid enhälligt av de tillfälliga utskott i första och
andra kammaren, som hade att handlägga dem. När jag ser efter vilka medlemmar
av riksdagens kamrar, som deltogo i utskottsbehandlingen av ärendet
i fjol, så upptäcker jag bland dem huvudmotionären i år i första kammaren —
han var huvudmotionär även i fjol — herr von Heland. Ehuru han var motionär
i frågan och deltog i utskottsbehandlingen, ansåg han sig kunna vara
med om ett avstyrkande av motionen, och vad var anledningen till detta avstyrkande?
Jo, därom meddelar utskottet följande.

Efter att hava framhållit, att ett uppmärksammande av lantarbetarnas existens-
och utkomstmöjligheter är av förhållandena betingat, och att dessa
frågor på det närmaste sammanhänga med jordbruksnäringens ekonomiska
ställning, säges det: »Så har riksdagen betraktat denna fråga, då den år 1928
tog ställning till motioner, i vilka krävdes åtgärder för förbättring av lantarbetarnas
ställning.» Utskottet meddelar därefter vad som yttrades 1928,
då riksdagen skrev till Kungl. Maj :t och begärde en utredning i frågan, en
skrivelse, som ledde till utseende av den s. k. jordbruksutredningen. Det heter
vidare: »Den utredningskommitté som med anledning av denna riksdagens
skrivelse tillsattes---har därför hittills huvudsakligast haft sin upp märksamhet

riktad på åtgärder till främjande av jordbruksnäringen, medan
den mera socialt betonade frågan om lantarbetarnas levnadsvillkor hittills icke
hunnit bli föremål för närmare prövning. Emellertid har jordbruksutredningen
icke därför förbisett denna sistnämnda fråga, utan uppdragit åt särskild
sakkunnig att utreda frågan, och kommittén anmäler i årets riksdagsberättelse,
att den utredning, som sålunda tidigare påbörjats, fortsatts och torde
kunna väntas bliva slutförd under förra delen av år 1932. Utskottet har härom
vidare inhämtat den upplysningen, att utredningen omfattar såväl ekonomiska
som sociala frågor rörande lantarbetarna. Det torde vidare böra påpekas,
att utredning jämväl pågår rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas
bostadsförhållanden och därmed sammanhängande ämnen. Även
denna utredning synes kunna komma att beröra åtgärder, som bliva ämnade
att förbättra lantarbetarnas sociala ställning. I den mån lantarbetarna kunna
hjälpas genom deras övergång till självständiga brukare eller arrendatorer,
synes slutligen den s. k. sociala jordutredningen komma att lämna bidrag till
lösningen av denna ekonomisk-sociala lantarbetarfråga.»

På grund av alla dessa utredningar var herr von Heland och övriga utskottsledamöter
vid fjolårets riksdag överens om, att det icke förelåg någon anledning
att skriva till Kungl. Maj:t och begära den utredning, som han hade
yrkat i motionen.

När motionen nu upprepas vid årets riksdag, är det naturligt, att man frågar
vad det är för något nytt som inträffat, som kan motivera, att bondeförbundet
för fram denna motion även vid årets riksdag. Ja, mina damer och
herrar, det har verkligen inträffat en hel del. Det har inträffat, att den utredning
angående lantarbetarnas läge, som pågick vid fjolårets riksdag, nu
föreligger färdig. Jag har här i min hand ett betänkande från den s. k. jordbruksutredningen,
ett betänkande, som visar, att man här har, såvitt jag för -

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
står, fullt tillfredsställande utrett frågan om lantarbetarnas ekonomiska ock
sociala läge; och den utredning, som motionärerna begära i denna del, är följaktligen
fullkomligt överflödig. Den utredningen har redan verkställts. Men
det har inträffat något mera. Det har inträffat, att den s. k. bostadsutredningen
framlagt ett förslag, för vilket i korthet redogöres i det föreliggande
utskottsbetänkande!, ett förslag, som går därpå ut, att mycket avsevärda penningmedel
skola ställas till förfogande för att förbättra lantarbetarnas bostäder.
Och det har vidare inträffat, att den s. k. sociala jordutredningen dels
framlagt vissa förslag och dels sysslar med frågan om anskaffande av jord
för upplåtelse till lantarbetare, så att de skulle kunna få en egen torva att
bruka.

Man tycker under sådana förhållanden, att de ärade motionärerna hava mycket
mindre anledning vid denna riksdag än vad de hade vid fjolårets riksdag
att anhålla, att riksdagen skulle skriva till Kungl. Maj :t och begära utredning
i den föreliggande frågan.

Men utskottet skulle säkert icke haft något emot en ny utredning, därest
motionärerna hade haft vänligheten att stå till hands med några uppslag av
den natur, att utskottet hade ansett en utredning överhuvud taget vara erforderlig.
Jag vill därmed icke ha sagt, att motionärerna icke angivit några riktlinjer.
Det ha de gjort. Men de uppslag, som motionärerna kommit med,
äro av den natur, att utskottet ansett, att man icke kan med dem som grundval
avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t. I motionen framhålles, att det är
självklart, »att en lantarbetare såväl som varje annan eftersträvar att få sitt
arbete så väl betalt som möjligt och sina arbetsförhållanden reglerade på bästa
möjliga sätt. Detta kan ske endera genom åtgärder, som möjliggöra att hans
lön och övriga villkor kunna höjas till jämförbarhet med andra arbetargrupper,
eller också att han vid sidan av en jämförelsevis låg lön beredes andra
förmåner som uppväga andra arbetares högre lön. Som dylika förmåner kunna
tänkas rymligare och bättre bostäder, ökade möjligheter att hålla mindre
husdjur, såsom höns och svin e. dyl. Vidare borde lantarbetaren, som på sin
låga lön knappast kan göra några större besparingar, genom särskilda åtgärder
från statens sida beredas en mera tryggad ålderdom än vad nu är fallet.»

Ja, mina damer och herrar, jag föreställer mig, att motionärerna icke avsett,
att riksdagen skulle hänvända sig till Kungl. Maj :t och anhålla, att
Kungl. Maj:t och riskdagen måtte gripa in för reglering uppåt av lantarbetarnas
löner, utan man har väl avsett, skulle jag tro, att riksdagen och Kungl.
Maj :t skulle taga sig an de övriga åtgärder, som man tänkt sig i kompensation
för de dåliga löneförmånerna. Men när jag då tittar på vad motionärerna föreslå
i detta hänseende, finner jag, att bostadsfrågan ju redan i annat sammanhang
är föremål för övervägande. När det gäller uppslaget om att lantarbetarna
skulle kunna få ökade möjligheter att hålla mindre husdjur, så har
jag för min del funnit, att den initiativkraft, som motionärerna lagt i dagen
här i motionen, säkerligen skulle lämna bättre resultat, därest motionärerna
använt denna kraft inom sina resp. hushållningssällskap, vilkas uppgift det
är att sysselsätta sig med just dylika ärenden. Och vad beträffar särskilda
åtgärder från statens sida för att bereda lantarbetarna en mera tryggad ålderdom
anser jag dem icke mera betingade än åtgärder från statens sida för att
bereda alla obemedlade här i landet en tryggad ålderdom, och det är ju för
den uppgiften, som vi ha den folkpensionsförsäkringskommitté, som i sinom
tid skall framlägga ett betänkande berörande just det ärendet.

Men motionärerna påpeka vidare, att »vad som dock för varje ung lantarbetare
utgör det hägrande mål han hoppas att en gång kunna nå är ett eget
litet jordbruk». Motionärerna vilja att lantarbetarna skola få ett litet jord -

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
bruk, men, som jag nyss påpekade, den frågan sysselsätter sig den sociala jordutredningen
med, och vi behöva således icke skriva till Kungl. Maj:t beträffande
den saken. Man framhåller vidare, att en lantarbetare, »som under
viss tid, exempelvis 15 år, arbetat i jordbruket, skulle då han fyller 35 eller
40 år kunna erhålla ett bidrag av statsmedel i en eller annan form, som möjliggör
för honom att köpa eller arrendera ett mindre jordbruk». Jag föreställer
mig att det problemet också faller under den sociala jordutredningens
arbetsområde, och att vi för det ändamålet icke behöva fatta några särskilda
beslut.

Men man har ytterligare en del synpunkter att lägga på denna fråga, en
del riktlinjer att anvisa. Man framhåller, att »stora summor offras årligen
av allmänna medel till underlättande av särskild utbildning och förströelse för
städernas invånare, förmåner, som landsbygdens arbetande folk ej få del av».
Jag vet icke, vad motionärerna syfta på, men skulle det vara så, att de syfta
på den av den föregående ärade talaren omnämnda teaterverksamheten, så
förefaller det mig, att det blir ganska svårt att ordna den frågan för landsbygdens
vidkommande. Men det kanske icke heller är det man menar. Man
vill av allt att döma ha ersättning på något sätt för dessa förmåner, som städernas
invånare ha, och därför har man tänkt sig, att det skulle anordnas
»särskilda yrkeskuTser för jordbruksarbetare i smide, snickeri och maskinskötsel
m. m. För den kvinnliga ungdomen i lantarbetare- och småbrukarehemmen
borde också särskilda kurser anordnas, där undervisning meddelades just i
skötseln av ett sådant litet hem och särskilt i att tillvarataga de naturaprodukter,
som ingå i lönen eller eljest kunna erhållas. En ökad upplysning och
kunskap härvidlag skulle säkerligen få den största betydelse för dessa hems
ekonomi och trevnad.» Jag vill icke bestrida, att motionärerna ha rätt i vad
de säga, men detta är just en sådan angelägenhet, som, såvitt jag förstår, hushållningssällskapen
ha till uppgift att vaka över, och jag skulle tro, att om
man från motionärernas sida och från deras meningsfränders sida gör framställningar
inom hushållningssällskapen i den riktning de här angivit, så skall
det visa sig, att det finns möjlighet att på den vägen så småningom tillgodose
de önskemål, som motionärerna sålunda gjort sig till tolk för.

Mina damer och herrar! Yi ha inom utskottet, efter de överväganden vi
haft i denna fråga, kommit till det resultatet, att denna motion icke bör föranleda
en hänvändelse från riksdagens sida till Kungl. Maj :t.

Den ärade motionär, som här talade, anmärkte på en passus i utskottets utlåtande,
mot vilken han hade en del att erinra. Jag måste uttala min synnerliga
förvåning över detta med tanke på att den ärade talaren, som själv är
ledamot av andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, i utskottet icke haft
någon som helst anmärkning eller invändning att resa mot någon del av utskottets
motivering, men därest han varit missnöjd med denna passus, hade
han dessutom haft möjlighet att i sin reservation påtala detta. Detta har han
dock icke gjort.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Falk: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att ytterligare
motivera utskottets ståndpunkt i denna fråga, utan jag har gjort det för att
bemöta en del av den motivering, som är åberopad i den föreliggande motionen.
Av den motiveringen vill det synas mig, som om motionärerna äro mycket
okunniga om de förhållanden, som råda ute på landsbygden, eller också
har denna motivering tillkommit i helt annat syfte. Det säges bl. a. där,
att det är förklarligt, »om lantarbetarna icke alltid själva visa det intresse för
allmänna angelägenheter som från deras egen synpunkt och även jordbrukets

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
vore önskvärt». När man läser detta, blir man minst sagt förvånad, när man
betänker, huru motionärernas egna meningsfränder och de grupper av samhällsmedborgare,
som stå bakom motionärerna, ställa sig till detta lantarbetarnas
intresse för allmänna angelägenheter. Det förhåller sig så, att så snart en
lantarbetare visar tendens till att hava sådant intresse, så ådrager han sig i
regeln sin arbetsgivares synnerliga ovilja, och vid första bästa tillfälle får
denne lantarbetare reda på att hans plats hos ifrågavarande arbetsgivare kan
anses hava upphört. Och det har t. o. m. hänt, att arbetare blivit nekade anställning,
icke på grund av att de själva visat ett sådant allmänt intresse, utan
därför att det har funnits någon i deras släkt, som varit känd för att intressera
sig för allmänna angelägenheter. Då må man säga, att man blir högst
förvånad, om motionärerna verkligen mena, att det skulle vara lyckligt och
önskligt, att ett mera aktivt deltagande i allmänna angelägenheter visades från
lantarbetarnas sida, när man uppenbarligen söker att med alla medel hindra
ett dylikt deltagande. Man säger också, och liksom beklagar, att lantarbetarna
bli överlägset bemötta av andra samhällsgrupper i bättre ekonomisk ställning
än de själva äro. Det är tyvärr sant, att lantarbetarna mycket ofta bli
överlägset bemötta synnerligast från sådana grupper, som stå motionärerna
mycket nära. Men jag kan i den organiserade lantarbetarklassens namn förklara,
att från övriga arbetargrupper i samhället hava vi ingalunda rönt ett
sådant överlägset bemötande, utan tvärtom just från deras sida rönt den allra
största förståelse och tillmötesgående.

Man söker också att bevisa, hurusom lantarbetarnas låga löner äro direkt
beroende av de förhållanden, varunder jordbruket arbetar, äro direkt beroende
av de priser, som jordbruket får på sina produkter, och man har också
bifogat en tabell, utvisande lantarbetarnas löner dels vid början av kristiden
och dels under utvecklingen av densamma. Man utgår från år 1913, då lönen
för en jordbruksarbetare var 720 kronor, och så får man reda på, att vid höjdpunkten
år 1920 utgick lönen med 2,352 kronor, en avsevärd ökning alltså,
beroende på det gynnsamma läge, varunder jordbruket då arbetade. Jag skulle
vilja ställa en fråga, varför man icke utgick från år 1911, då lantarbetarnas
löner lågo 42 kronor högre än 1913. Var det därför, att man skulle få fram en
så stor skillnad på lantarbetarlönerna, som överhuvud är möjlig? Emellan år
1913 och år 1920 finnas inga som helst uppgifter om lönerna, men däremellan
ligger den tidsperiod, som jag anser vara mycket belysande för just de frågor,
som här avses. Vi veta, att från och med år 1914 började för lantbruksprodukter
en mycket snabb och kraftig prisstegring inträda. Men vi veta också,
att lantarbetarnas löner ingalunda föjde med i denna prisstegring. Så sent
som 1918 fick en lantarbetare arbeta för en kontant årslön av för kördrängar
450 kronor. Dessa löner gjordes upp under hösten 1917 och avsågos att gälla
under tjänståret 1 november 1917—24 oktober 1918. Det stora nödtillstånd,
som på grund av dessa i förhållande till penningvärdet oerhört låga löner
uppstod i lantarbetarhemmen, framtvingade vid denna tid en facklig organisation
bland lantarbetarna, som hade till resultat, att de fram på sommaren
1918 kunde gå fram och hos sina arbetsgivare begära underhandlingar om
vissa löneförbättringar. Men trots att jordbruket stod i ett mycket gynnsamt
läge vid denna tidpunkt och sålunda, om man skulle kunna tro motionärerna,
och alltså även herr Beck, hade jordbruket stora möjligheter att betala goda
löner, visade det sig, att för att få en blygsam löneförhöjning på 150 kronor
måste vi på flera ställen tillgripa strejker som påtryckningsmedel. Sedan växte
sig organisationen litet starkare, och vi lyckades få ett avtal, som år 1919 bestämde
den kontanta lönen för en körkarl till 900 kronor.

För att vi skola få riktigt klart för oss, huru stort sambandet vid denna tid

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
var mellan produkternas priser och arbetarlönerna, vill jag påminna om, att år
1919 betalades jordbrukets produkter så pass bra, att t. ex. ett ungnöt på
knappast två år betalades med 1,000 kronor, sålunda med mera än en lantarbetare
hade i kontant årslön. Jämför man lönerna nu med de priser, som
erhållas för lantmannaprodukter, förstår man ju, att det är helt andra faktorer,
som på ett mycket kraftigt sätt inverka på lönesättningen, än enbart de priser,
som betalas för de produkter, som produceras. Men tack vare de oerhört
låga löner, som utgingo under kristiden, steg jordvärdet vid denna tid i alldeles
häpnadsväckande grad. Detta gjorde, att när vi kommo och ville underhandla
med arbetsgivarna om bättre löneförhållanden, så påvisade alla nytillträdda
jordbrukare, att det var omöjligt för dem att betala högre löner. När
de fingo betala ränta på jordvärdet och ränta på sitt oerhört dyra lösöre, var
det med knapp nöd de kunde få över det belopp, som åtgick till lantarbetarnas
löner. Jag skulle tro, att det är just på de låga lönerna under kristiden och den
därav följande jordvärdestegringen, som det nuvarande nödläget för jordbruket
i mycket hög grad beror.

Bland de åtgärder, som rekommenderas för att förbättra lantarbetarnas ställning,
påpeka motionärerna önskvärdheten av att en mera tryggad ålderdom be.
redes lantarbetarna. Ja, detta låter mycket vackert, och jag är den förste att
instämma i detta yrkande. Men när detta kommer ifrån den grupp, som det
här gör, och då man vet, huru denna grupp i praktiken ställer sig, då det gäller
att ge en lantarbetare en något så när betryggad ålderdom, måste man
fråga sig, om det verkligen ligger en allvarlig mening bakom detta. När en
lantarbetare kommer i det olyckliga läget, att han behöver på något sätt anlita
det allmänna för sin existens, visar det sig, att i synnerhet bondeförbundets
medlemmar göra allt vad de kunna för att vederbörandes läge skall bli det
sämsta möjliga. Om en sådan arbetare överhuvud skall kunna existera, intill
dess han blir helt och hållet omhändertagen för varaktig försörjning på ålderdomshem,
så måste han försöka komma till en kommun, där han icke har hemortsrätt.
Inom hemortsrättskommunen är det nämligen nästan omöjligt att få
en något så när rimlig hjälp till sitt livsuppehälle.

Man talar även om, att alla lantarbetare ha som ett hägrande mål att till
sist få en liten egen torva att bruka, och man anser det vara mycket behjärtansvärt,
att åtgärder vidtagas för att såvitt möjligt alla lantarbetare skola
få en sådan egen torva. Jag går med på detta under vissa förutsättningar.
Den erfarenhet jag har av statens hittillsvarande jordbrukspolitik är nämligen
sådan, att jag är övertygad om, att den icke har lett till en bättre försörjning
för de arbetargrupper, som kommit i åtnjutande av detta stöd från statens sida.
Det visar sig nämligen vara på det sättet, att när staten ställer billiga pengar
till förfogande för anskaffande av egnahem och mindre jordbruk, så har tack
vare dessa billiga pengar jordvärdet stigit i högre grad, än som skulle hava
skett, därest pengarna varit dyrare. Förtjänsten med det hela och nyttan
av åtgärderna ha därför i de allra flesta fall kommit jordägaren till godo.
Den person, som fått detta stöd, har i stället för en verklig hjälp fått förbinda
sig att förränta ett större kapital — visserligen med billigare ränta,
men dock ett större kapital, än han i annat fall skulle behövt ha att förränta.

De där egnahemsägarna och småbrukarna få också på andra sätt hjälp av
staten. De få anslag till grundförbättringar på sina lägenheter, anslag utan
återbetalningsskyldighet. Och intet ont i detta. Men när en sådan egnahemsägare
eller småbrukare med allmänna medel har förbättrat sitt småbruk
eller sin lägenhet, då säljer han den icke med hänsyn till vad han själv kostat
på utan till det högsta möjliga pris, som lägenheten kan betinga efter dagspriserna.
Förtjänsten av dessa statsåtgärder tillfaller sålunda i detta fall den

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
private ägaren, och den efterföljande har ingen som helst nytta av att staten
här har vidtagit dessa åtgärder. På samma sätt förhåller det sig, när staten
går in för att från sina egendomar avsöndra mindre jordbruk med äganderätt.
Vi ha otaliga exempel på, huru staten från sina domäner avsöndrar mindre
jordbruk till mycket humana och billiga priser. Men så fort den, som har fått
en av dessa lägenheter, går in för att antingen försälja eller utarrendera den,
så är hela nyttan och välsignelsen av dessa åtgärder borta. Ty den nye ägaren
får icke köpa jordbruket efter de humana villkor, på vilka staten avhänt sig
det, utan till högsta på marknaden gällande pris. Han får med andra ord förbinda
sig förränta största möjliga kapital, och någon större möjlighet till bättre
försörjning föreligger i dylikt fall icke.

Det är alldeles givet, att förhållandena äro sådana, att en utredning om
prisförhållandena och möjligheterna att livnära sig måste företagas. Men jag
kan icke finna, att denna utredning skall inskränkas till att gälla enbart lantarbetarna.
Läget torde nämligen vara sådant, att utredning behöver vidtagas
beträffande hela folkets levnadsförhållanden och dess möjligheter att försörja
sig. Då tycker jag också, att utredningen borde omfatta frågan, huruvida
icke egendom och produktionsmedel borde vara till för att i första hand ge bröd
åt folket och icke, som nu, för att i första hand ge största möjliga ränta på
största möjliga kapital.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Landgren instämde häruti.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Herr Falks anförande kunde jag
tyvärr icke höra så mycket av på denna plats, men jag tyckte mig ändå få
den uppfattningen, att han sökte förneka, att lantarbetarlönerna skulle på
något sätt vara beroende av priserna på jordbrukets produkter. Men, herr
talman, den officiella statistiken för de gångna åren visar dock, att så är
förhållandet. För övrigt fick jag av herr Falks anförande den uppfattningen,
att han egentligen försökte motivera behovet av en utredning rörande lantarbetarnas
förhållanden, fastän hans yrkande gick ut på ett avslag på detta
krav.

Utskottets ärade ordförande har ju här försökt — helt naturligt för övrigt
— på samma sätt som utskottet i dess motivering för avslagsyrkandet, göra
gällande, att denna fråga är under utredning, varför det icke skulle behövas
någon ytterligare sådan. Han meddelade, att när samma motion i fjol behandlades
i första kammarens tillfälliga utskott, hade där en av motionärerna,
nämligen herr von Heland, även anslutit sig till utskottets avslagsyrkande.
Och det är riktigt, att han gjorde detta. Men hans skäl för anslutning till
detta avslagsyrkande var det, att man i fjol kunde peka på den utredning
rörande lantarbetarnas förhållanden, som jordbruksutredningen hade igångsatt;
och man visste icke då, vad den utredningen skulle komma att resultera i.
Det var av den orsaken, som herr von Heland anslöt sig till avslagsyrkandet
i fjol. . o

Nu föreligger emellertid resultatet av denna utredning, såsom också utskottets
ordförande meddelade. Men vad är det för resultat, som denna utredning
kommit till? Jo, den konstaterar den väldiga löneklyfta, som är till finnandes
mellan lantarbetare och andra arbetargrupper. Men utredningen har på
intet sätt försökt visa, huru man skulle kunna komma till en rättelse av detta
förhållande. Det är på grund av att denna utredning icke kommit med något
förslag till åtgärder, som motionen i år har upprepats.

Utskottet har ju bl. a. hänvisat till bostadsutredningen. Och det är ju rik -

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
tigt, att frågan om lantarbetarnas bostäder är föremål för utredning. Bostadsutredningen
har nu framlagt ett första förslag, som jag för min del hoppas,
att både Kungl. Maj:t och riksdagen skola ansluta sig till. Om så blir
förhållandet, skulle de värsta missförhållandena beträffande lantarbetarnas
bostäder bliva avhjälpta. Men detta är ju, såsom för övrigt även den förste
talaren här framhöll, endast en detalj i hela problemet.

Vidare pekar utskottet på den sociala jordutredningen och dess förslag. Ja,
jag hoppas, att många lantarbetare skola få nytta av de förslag, som den
sociala jordutredningen framlagt. Men, herr talman, de lantarbetare, som
eventuellt få nytta av dessa förslag, de upphöra ju därmed att vara lantarbetare
i vanlig bemärkelse. De bliva småbrukare, och andra intaga de efter
dem lediga platserna.

Vad jordbruksutredningens betänkande beträffar, vill jag understryka, att det
är synnerligen intressant och läsvärt. Där ha, såsom jag nyss nämnde, lantarbetarnas
förhållanden jämförts med vissa andra arbetargruppers. Jag skall tilllåta
mig uppläsa endast några rader ur betänkandet i det stycke, som behandlar
det nuvarande löneläget inom jordbruket och inom andra näringsgrenar.
Man säger därom bl. a. följande:

»Det är givet, att det senaste årtiondets löneutveckling i hög grad
bidragit att vidga den löneklyfta, som tidigare förefanns mellan å
ena sidan lantarbetare, å den andra industriarbetare o. d. samt stats—
och kommunalanställda. Medan år 1913 en grovarbetare i Stockholms
stads tjänst uppbar omkring 50 % högre lön än en arbetare på landsbygden,
hade år 1930 kommunalarbetaren avtalsenligt drygt dubbelt
så hög daglön som lantarbetaren (c:a 10.40 resp. 4.50 kronor per dag) och
torde i verkligheten förtjänat tre å fyra gånger så mycket om året, under det
att skillnaden i levnadskostnadshänseende mellan huvudstaden och landsbygden
knappt torde belöpa sig till mer än 50 %.»

I en not till detta uttalande heter det så här: »Enligt Statistisk årsbok för
Stockholms stad 1931 utgjorde årliga löneinkomsten för arbetare med stadigvarande
anställning vid stadens arbeten år 1930 i medeltal 4,765 kronor för
jord- och grovarbetare och 3,830 för diversearbetare och kuskar.»

I en liten tabell på sidan 83 i detta betänkande finns det några jämförelser
beträffande lantarbetarnas löner och vissa andra arbetargruppers löner. Enligt
denna tabell var år 1929 en lantarbetares (körkarls) hela lön per år
1,308 kronor, naturligtvis inberäknat bostad och övriga naturaförmåner. Vid
samma tid var medellönen för industriarbetare och dylika på A-ort 2,156 kronor.
Kommunalarbetarnas (också A-ort) medellön var 2,616 kronor. För
statsanställda i lönegruppen B 5 var begynnelselönen å A-ort (lön + dyrtidsoch
barntillägg för stationskarl, banvakt o. d., gift och med 2 barn) under
samma år 2,406 kronor och slutlönen 2.958 kronor.

För min del har jag aldrig kunnat förstå, varför det skall behöva vara på
det sättet. Jag har aldrig kunnat lära mig inse, att en stationskaris eller en
industriarbetares eller kommunalarbetares arbete i gemen skall vara så mycket
mera betydelsefullt, att det skall avlönas mångdubbelt mot en lantarbetares,
t. ex. en kreatursskötares, arbete. Man säger ju visserligen, att dessa andra
arbetare ha så mycket dyrare levnadsomkostnader än lantarbetarna. Men i
detta betänkande finns det ju fastslaget, att även om man jämför med Stockholm,
så voro levnadskostnaderna där icke mer än 50 % högre än beträffande
landsbygden. Och ändå skola lönerna vara flerdubbla för arbeten, som äro
fullt jämförbara med vad en lantarbetare har att utföra. Jämför man t. ex.
en stationskarl på A-ort med en jordbruksarbetare, så har stationskarlen
2,958 kronor, under det att jordbruksarbetaren har 1,308 kronor. I dyrorts -

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
hänseende äro båda jämställda. Båda köpa sina förnödenheter, sitt kaffe och
socker, sina kläder och skodon i samma butik, båda betala sina skatter i samma
kommun, till samma vägdistrikt och till samma landsting. Men lantarbetaren
skall klara sig på mindre än hälften i lön emot vad stationskarlen på
platsen har.

Sedan utskottet redogjort för de här omnämnda utredningarna, som ju också
motionärerna hava pekat på, säger utskottet till sist: »Utskottet kan i varje
fall icke för närvarande anvisa några utvägar för längre gående åtgärder i
motionens syfte, vilka kunna tänkas vinna riksdagens anslutning, och måste
samtidigt konstatera, att detsamma gäller, i fråga om motionärerna själva.»
Härmed avser tydligen utskottet att ge motionärerna en ordentlig tillplattning.
Men, herr talman, om vi motionärer hade kunnat anvisa åtgärder, om vi kunnat
peka på vägar ut ur svårigheterna och medel att hjälpa lantarbetarna, så
att deras förhållanden hade kunnat förbättras, då hade vi naturligtvis kommit
med motioner, som hade anvisat de vägarna och pekat på de medlen. Då hade
vi inte behövt begära en utredning, men det ar just därför att vi inte. ha
kunnat detta, som vi anse en utredning nödvändig, en utredning, som tar sikte
på de omkring 200,000 lantarbetare, som finnas och som under överskådlig
tid alltjämt komma att finnas anställda vid jordbruket.

Vid en sådan utredning skulle det enligt min mening även vara utomordentligt
värdefullt att klart och opartiskt få fastslaget, inte bara att det är
en oerhörd löneklyfta mellan lantarbetarna och andra arbetargrupper — ty
det är ju förut känt och omvittnat — utan också varför, det förhåller sig på
det sättet. Beror lantarbetarnas låga löneställning på att bönder och andra
jordbrukare inte vilja betala högre löner, eller beror den pa att statsmakterna
icke vilja tillåta, att jordbruksprodukterna stiga till priser, som äro sådana,
att lantarbetarna kunna få högre löner? Ett klarläggande av detta tror jag,
herr talman, skulle vara av mycket stor betydelse, om man skall försöka finna
vägarna och medlen till höjande av lantarbetarnas löner i nivå med de löner,
som utgå till andra jämförbara arbetargrupper.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att fa yrka bifall till herr Hecks reser vation.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag hade räknat med det utomordentliga
nöjet att få höra en godsägares deklaration i donna lantarbetarfraga
före mig, men det blev inte så. Emellertid måste jag, herr talman, saga, att
när man’läser denna underbara motion om lantarbetarnas svårigheter och när
man hör representanter för bondeförbundet här tillkännagiva ett sa^levande
intresse för strävanden i syfte att förbättra lantarbetarnas villkor, då är det
nästan så, att man vill gråta. Framför allt hos dem^av kammarens ledamöter,
som äro födda och fostrade i statarstugorna, är det så, att tårarna vilja tränga
fram. Men, herr talman, man kallnar snart. Man blir ganska snart på det
klara med att här inte alls är fråga om att komma fram till några, positiva
åtgärder för att hjälpa lantarbetarna, ty om man på det hållet, varifrån motionen
stammar, hade velat åstadkomma åtgärder till lantarbetarnas skydd, så
hade man ju haft rikliga tillfällen att själv vidtaga sådana åtgärder långt före
detta. Och om man jämför motionen och de tal, som här ha hållits, med de
handlingar, som ha begåtts tidigare, så får man en mycket stark kä,nsla av
att det icke ligger ett spår av allvar bakom motionen. Jo, det kan ligga ett
spår av allvar bakom densamma. Detta synes inte, men det finns där ändå.
Jag tänker nämligen på att man genom att få till stånd en ny utredning vill
förhindra positiva åtgärder med stöd av redan verkställda och i gång varande
undersökningar. Ty får man i gång en utredning efter de dimmiga linjer,

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

. -Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
som motionären har dragit upp, så kan man ju alltid ha denna utredning att
hänvisa till, när det kommer fram positiva förslag i anledning av de redan
verkställda och nu pågående utredningarna. Det är överhuvud taget det enda
allvar, som ligger bakom motionen.

För övrigt kan det ju just nu under behandlingen av detta ärende vara ett
utomordentligt tillfälle att pröva allvaret. Jag ber sålunda för min del att
la understryka riktigheten, sanningen av allt vad som här har blivit sagt om
lantarbetarnas nödläge. Jag gör det så mycket hellre, som jag här i kammaren
under årens lopp själv med kraft sökt att framföra den meningen. Det
är pa det sättet, att lantarbetarnas löner äro oskäligt låga. Det är riktigt att
lantarbetarnas bostäder äro de sämsta. Ja, jag vill för min del säga, att''vad
man tidigare har talat om: kyffena i storstädernas fattigkvarter finns det
nu ingen anledning att dra fram som avskräckande exempel. De sämsta bostäderna
äro statarstugorna. Vi ha från det håll jag tillhör också i handling
visat, att vi vilja, att det vidtages åtgärder mot bostadseländet på landsbygden
ty det är ju pa vart initiativ, som den nu pågående bostadsutredningen kommit
i gång. Och jag vill utöka förteckningen på de svårigheter, som lantarbetarna
ha att kämpa med, genom att erinra om den rättslösa ställning vari
lantarbetarna befinna sig, till vilket — och det kan den ärade motiokären
kanske vara vanlig att observera —• nu också kommer en alltmer tilltagande
arbetslöshet jamval bland lantarbetarna.

f.. ^ klir frågan i varje fall den, och det är väl den frågan, som vi skola
försöka fa ett svar pa, huruvida bondeförbundets representanter här vilja deklarera
sin ställning till de verkligt aktuella lantarbctarproblemen, om man
överhuvud taget vill vara med om effektiva åtgärder till lantarbetarnas skydd.
Motionaren säger, att ingå positiva förslag ha blivit framförda eller bli framförda
genom de nu pågående utredningarna. Då frågar man sig ju först- vilka
positiva förslag har motionären väntat sig? När jag, herr talman, säger
motionaren sa — det far forlatas mig — menar jag inte herr Beck — Det

dTI?LiS“tal Becka efe''l.S°m “kS“ ''“Sko"''it m5''ct<!t riktist h" p*pokat''

Nu utredes emellertid frågan om jordbrukets ekonomiska läge, frågan om
lantarbetarnas bostader och vidare de sociala förhållandena för lantarbetarna
vilka undersökas av sociala jordutredningen. Utöver detta finns det ingenting
i den har behandlade motionen. Lönefrågan beröres, och den har berörts här

ina’ nCn det ?eiitrala med åseende på lönefrågan har man icke
berört. 1 den allmanna diskussionen om lantarbetarnas löner heter det alltid,
näv /n°JK fran bondeförbundshall att lantarbetarnas löner kunna höjas först
nar jordbrukarna fa sa pass betalt för sina produkter, att jordbruket bär sig.

olfka fnrrno ^ emel,lerl1(J T "nd®* Vtred?lng’ och bär har under årens lopp i

ka former lamnats betydande hjalp till jordbruket. Förra året fingo jordbrukarna
avsevard hjalp i olika avseenden. Den sidan av saken har sålunda
agna s stor uppmärksamhet, och detta har lett till vissa betydelsefulla resultat,
men lantarbetarnas lonefraga liar därvidlag icke kommit att spela in
medan det icke utretts, pa vad sätt och under vilka förhållanden det skall

åHoTdbruke? T) att ..lantar^tarna få nå£ot med av den hjälp, som lämnas
den ÄT D t arn det „mest betydelsefulla för ögonblicket. Av

nenfj^lil im+JOrwrUket firk förra aret> lämnades, som alla känna till. ingenting
till lantarbetarna. Man gjorde ju ett försök att pressa ned den kon tanta

lönen medsända upp till 30 a 35 procent. Det stannade vid mindre, därfÅr
anSdgi Slgnlck® kuana £‘d 1 land med en sådan lönereducering. Man

ordenTw i Ti*” ^ harJ^kunnade läran tillämpas i praktiken, en utomordentligt
stark känsla av att det icke är för lantarbetarna man här vädjar

Andra kammarens protokoll 19S8. Nr 2

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
utan för sig själv. När jag säger »för sig själv», så menar jag för sitt politiska
parti. .

Nu skall jag emellertid ge herr von Heland — förlåt, jag menar herr Beck —
ett par tips till motioner i lantarbetarefrågan nästa år, eller kanske skulle man
vänta till 1936. Ett par tips alltså!

Man skulle sålunda kunna motionera om hur det skall kunna ordnas, sa att
lantarbetarna få något med av den jordbrukshjälp, som lämnas. Vi kunna
kanske här få besked av herr Beck, huruvida han vill vara med om en utredning
eller om åtgärder på den punkten. Men herr Beck bör svara under känsla
av ansvar och i känslan av att det också kommer en dagen efter. Vidare
skulle herr Beck kunna motionera om positiva åtgärder för laglig reglering
av lantarbetarnas arbetstid för att därigenom skapa principiell likställighet
mellan lantarbetarna och industriens folk. Detta borde lantarbetarnas vänner
inte ha någonting emot — industriens folk ser det gärna, och det har ju från
vårt håll motionerats om sådan likställighet, men bondeförbundet har sagt
blankt nej på den punkten. Efter detta uppvaknande eller nyvaknande kanske
bondeförbundet vill vara med om att skapa likställighet mellan industriens
folk och lantarbetarna med avseende på laglig reglering av arbetstiden. Herr
Beck har ju tillfälle att svara, men han bör alltjämt betänka, att svaret skall
avges under ansvar, ty det kommer fortfarande en dagen efter.

Det behöves vissa positiva åtgärder, när det gäller lantarbetarnas rättsliga
ställning, och jag skall begagna tillfället att ge bondeförbundets härvarande
representanter en liten lektion på den punkten. I sina valtal ha bondeförbundets
representanter under de senare åren varit utomordentligt angelägna om
att tala om att industriens arbetare ha det bättre än lantarbetarna, att bondeförbundet
vill skapa likställighet o. s. v. Men i själva verket möter man just
representanter för det partiet som motståndare till de åtgärder, som gå ut på
att skapa likställighet. Jag skall peka på ett fall eller ett område, där utomordentlig
olikställighet råder. En industriarbetare, som blir arbetslös, blir
icke i samma ögonblick hemlös. Han bor kvar i sin lägenhet, så länge han kan
få medel till att betala hyran. Han blir arbetslös men icke nödvändigtvis
omedelbart hemlös. För lantarbetaren, som har bostad som del i lön, ställa
sig förhållandena helt annorlunda. När han blir arbetslös den 24 oktober
är han i regel samtidigt hemlös.

Jag skall ge kammarens ledamöter ett par exempel. Det hände i Västmanland
i höstas, att en lantarbetare blev uppsagd till avflyttning. Han blev uppsagd
omkring den 12 oktober att flytta den 24. Sistnämnda dag var han alltså
både arbetslös och hemlös. Slutavlöningen tog arbetsgivaren i mät som förskottshyra
för den tid, som mannen skulle bli kvar i lägenheten, därför^att han
icke kunde skaffa sig något annat. I detta fall bodde arbetsgivaren på landsbygden.
Ett åtal inför häradsrätten för självpantning skulle ha misslyckats,
därför att innan målet hunnit bli avgjort i häradsrätten, hade den avskedade
bott så länge, att han verkligen kommit i skuld för hyran, och slutavlöningen
hade behållits.

I ett annat fall, där tre lantarbetare uppsades och blevo arbetslösa och hemlösa
den 24 oktober samt icke hade någon annanstans att taga vägen utan bodde
kvar, tog arbetsgivaren slutavlöningen i mät. Arbetsgivaren bodde lyckligtvis
i Västerås’ stad. Målen kunde handläggas efter en vecka, och han blev
dömd att utbetala lönen.

Det är denna olikställighet, som kanske är det mest upprörande för närvarande,
nämligen att lantarbetaren i motsats mot industriarbetaren blir hemlös
samtidigt som han blir arbetslös.

Det skulle för den skull vara av intresse att få en deklaration ifrån bonde -

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
förbundsrGprBsentcintGrna liiir, huruvida, man vill vara mod om en lagstiftning,
som går ut på att skydda lantarbetarnas hem vid iråkad arbetslöshet. Det är
sådana där positiva åtgärder, som behövas. Men ingenting av detta har motionären
observerat. Allmänna talesätt! Ingenting annat än fraser! Ett sjukligt
undvikande av att peka på var det egentligen brister och vem som i stor utsträckning
bär ansvaret! Jag skyller inte på herr Beck, ty han är härvidlag
uppenbarligen oskyldig, och man skall ju inte döma de oskyldiga.

Det behövs enligt mitt förmenande positiva åtgärder till lantarbetarnas skydd.
Det gäller lantarbetarnas rätt till del i den hjälp, staten lämnar jordbruket.
Det behöves positiva åtgärder för att få en i lag reglerad arbetstid för låntarbetarna,
p3ch det behövs framför allt åtgärder till skydd för lantarbetarnas
hem vid iråkad arbetslöshet. Men i motionen har man helt förbigått detta, och
det finns därför fullgiltig anledning att icke bifalla motionen. Framför allt
bör denna emellertid avslås för att den är tillkommen i avsikt att få till stånd
en utredning på dimmiga ^direktiv för att skylla på, när försök komma att
göras att fa fram positiva åtgärder med stöd av de utredningar, som pågå.

Här har emellertid herr Andersson i Dunker berört lönefrågan samt naturligtvis
gjort jämförelser mellan lantarbetarna och industriarbetarna. Det var
egendomligt, att inte herr Andersson i Dunker här — som man på den sidan
är angelägen om att göra på andra håll — pekade på hur industriarbetarna
genom sina fackföreningar tvingat till sig dessa »oerhörda» löner. Passar det
inte att säga det^ här? Är man rädd för att man skall få det enda svar, som
därvidlag kan givas? Ha inte herrarna tänkt på det farliga i att peka på
industriarbetarnas, som ni säga,^ höga löner i förhållande till lantarbetarna?
Ha m inte tänkt på att vi därvidlag omedelbart måste svara: ja, industriens
arbetare ha skapat sig starka fackliga organisationer för att få något med av
arbetets frukter. Lantarbetarna ha ännu inte lyckats göra detta, och ni ha
gjort och göra vad ni kunna för att förhindra den saken.

Vad som behövs och vad som är nödvändigt för att lösa lantarbetarnas lönetraga,
det är att skapa en stark facklig organisation bland lantarbetarna, så
att dessa kunna få vederbörligt medinflytande på arbetsvillkoren, varmed naturligtvis
inte alls är sagt, att de kunna fa hur mycket som helst, oberoende
av hur jordbruket bär sig. Det gäller för jordbruket som för industrien, att
näringen kan inte ge högre löner än vad näringen förmår bära, och där upphör
också fackföreningsrörelsens makt. Men jag skulle tro, att den som följt jordbrukets
förhållanden och lantarbetarnas ställning under den sista mansåldern
vet mer än väl, att jordbruket skulle ha kunnat dela med sig åtskilligt mer åt
lantarbetarna, om dessa haft en stark, facklig organisation att lita till. Men
■er ,r sa’ nar jordbruket burit sig bra, har merinkomsten gått i

jobbarhänder och visat sig i stegrade jordvärden i stället för att tillföras lantarbetarna
som lön för deras arbete. När herr Andersson i Dunker gör jämförelser
mellan industriarbetarnas och lantarbetarnas löner, bör han komma
ihåg, att det för lantarbetarna gäller att begagna precis samma medel som industnarbetarna
begagna sig av, och jag vill uttrycka den förhoppningen, att den
ärade motionären, som visst utgiver sig för att själv vara lantarbetare och
kanske också är det, är fackligt organiserad sådan och hädanefter skall giva
sitt stöd åt lantarbetarnas fackliga strävanden. Att herr Andersson i Dunker
skall göra det känner jag mig fullkomligt förvissad om efter den jämförelse
han gjorde mellan de fackligt organiserade arbetarnas förhållanden och det
daliga resultat arbetarna vid jordbruket kommit till. Om vi kunna enas på
den punkten, är ju alltid något vunnet, även om det icke ligger något allvar
bakom motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)

Herr Herou: Herr talman! Om diskussioner i riksdagen ock utredningar
genom kungliga kommittéer kunna förbättra lantarbetarnas ställning, synes
denna grupp av arbetare nog kunna gå en ljusare framtid till mötes. I år är
det ett ovanligt stort intresse kring debatten, vilket ingalunda var fallet i
fjol, när samma fråga behandlades. Ha blev det bara ett enda inlägg från
kommunistiskt håll och en liten avhyvling från en talesman för utskottet för
att vi togo upp diskussion om saken. Jag påtalade i fjol med skärpa det
missförhållandet, att en av riksdagen begärd utredning i frågan icke slutförts
på fyra år. Utskottets vänlige ordförande var icke förvånad över min
otålighet, utan yttrade, att jag därvidlag uttryckte en allmänt utbredd känsla.
Nu föreligger den utredning, som jag då efterlyste. I de kungliga
kommittéerna sitta högermän, bondeförbundare, frisinnade och socialdemokrater.
Herrarna i de olika partier, som äro representerade i de kungliga
kommittéerna, gräla om resultatet av arbetet och giva varandra betyg. Jag
tycker, att herrarna kunde gräla på sina representanter i de^ kungliga kommittéerna,
som kommit med så dåliga förslag, att man nu måste begära nya
sådana.

Rent allmänt sett måste jag ställa frågan: behöver lantarbetarnas daliga
ställning egentligen utredas? He flesta av oss känna väl av egen erfarenhet,
genom egna iakttagelser deras svåra läge. Jag tillät mig i fjol påminna om
den undersökning, som Stockholmssektionen av clartisterna gjort i Södermanland,
en undersökning som meddelar sitt resultat i en bok med titeln »Den
sörmländska lantarbetarklassen.» Undersökningen omfattade 57 gårdar och
325 familjer i 25 socknar. Jag skall icke giva något referat av undersökningen,
men skall endast kort och koncist citera nagra uttryck ur denna rapport.
Man konstaterar »dragiga, kalla bostäder ofta, mycket ofta»; »ingå
tapeter eller mycket skamfilade»; »bostäder ofta inpå gödselstaden»; »dåliga
golv, murkna väggar, obrukbara eldstäder» o. s. v., o. s. v. Det anföres i redogörelsen,
att 20 kbm. luftrymd per person kan anses hygieniskt tillfredsställande
ehuru det är ett minimum. 2/5 av de undersökta bostäderna hade mindre
än detta minimum, V, av lantarbetarna bodde i lägenheter med mindre an
15 kbm och 1/10 i bostäder med mindre än hälften av detta minimum. Jag
skall icke uppehålla mig vid detta ytterligare. Här finns ju många representanter
för lantarbetarna, som kunna giva bättre uttryck åt dessa för hållanden.

. . .

Jag vill fästa uppmärksamheten vid en passus i utskottets motivering, som
är litet märklig med hänsyn till den strid, som uppkommit i denna fråga i
dag. Det heter där: »Även torde vara klart adagalagt, att statsmakterna
för övrigt under anslutning från samtliga politiska partiers sida — visat ett
starkt intresse för» -— märk väl — »åstadkommandet av^ en förbättring av
lantarbetarnas levnadsförhållanden.» Utskottet säger alltså, att högern, bondeförbundet,
de frisinnade, socialdemokraterna och kommunisterna visat ett
starkt intresse för förbättring av lantarbetarnas förhållanden — alltså för
en rent positiv åtgärd. Vad gräla herrarna då om? Här ha ju motsatta
påståenden gjort sig gällande. Jag tror, att vi borde föreslå en sådan ^omformulering,
herr förste vice talman, att man skjuter in i denna sats nagra
ord, så att uttalandet får följande lydelse: »Även torde vara klart adagalagt,
att statsmakterna —- för övrigt under anslutning från samtliga partiers
sida under valrörelser — visat ett starkt intresse för åstadkommandet av en
förbättring av lantarbetarnas levnadsförhållanden.» Då skulle vi ju kunna
säga, att utskottet träffat prick, och då kunde vi skriva under motiveringen.
Nu vill jag icke skriva under den; det vore att giva en fullmakt in blanco.

Det har påpekats, att lantarbetarna stå i en undantagsställning. Herr

Onsdagen den 15 mars i. m.

Nr 22.

-o n 4.nff" lantarl>etarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
.Beck framhöll detta, och det är alldeles riktigt: lantarbetarna stå i en undantagsställning,
när det gäller social lagstiftning i detta land, framför allt
i avseende å lagstadgad reglering av arbetstiden, normalarbetsdagen, men
också i fråga om arbetarskydd. Har herr Beck observerat, att när det’i fjol
var fråga om lantarbetarnas undantagsställning i arbetarskyddsfrågor, gick
bondeförbundet emot vår motion om likställande av lantarbetarna med andra
arbetare^. I år finner jag samma förhållande, när jag läser andra lagutskotts
utlåtande nr 15. Det är riktigt, att en förbättring av lantarbetarnas
ställning måste bli en hela. arbetarklassens angelägenhet och föremål för
landsorganisationens intresse i allra högsta grad i dagens situation. Man må
ur vissa synpunkter bagatellisera svalget mellan de lågt avlönade lantarbetarna
och arbetarna med topplöner. Man skall icke göra för vidlyftiga resonemang
av det förhållandet, men kvar står det faktum, att där denna klyfta
upprätthålles, får fascismen den största möjligheten att operera för sina syften.
Ur. den synpunkten icke minst är det hela den organiserade arbetarrörelsens,
^ industriarbetarnas, livssak att göra sitt bästa för att lantarbetarna
skola få hjälp till självhjälp främst genom fackliga organisationer för lantarbetarna
men också genom att landsorganisationen sätter in hela sin maktapparat,
när lantarbetarna maste gå ut i strid, så att de icke behöva vidkännas
reducering av sina låga löner.

Jag vet icke, om man har ^någon som helst anledning att gå in för en ny
utredning, när man har en sa djupt rotad misstro mot kungliga kommittéer.
Herrarna, som sitta i dem, och de partier, som äro representerade där, må
ursäkta oss vår djupa misstro mot kommittéerna, framför allt på grund av
den oerhörda tidsutdräkt, som föreligger, innan en fråga blir utredd. Men
kunde det kanske ändå icke finnas ett skäl till att saken ändå borde få gå
igenom, att sålunda reservanten finge vad han begärde, att bondeförbundarna
finge vad de nu kälta om. Tag bort irritationsmomentet! Giv dem inga möjligheter
att under fyra år säga till lantarbetarna: tack vare att socialdemokraterna
avslogo det hela, har det icke varit möjligt att taga upp lantarbetarnas
livsfrågor på det sätt vi tänkt oss. Om den propagandan bure frukt
bland. de oorganiserade lantarbetarna, vore det ju bra, om det komme en ny
kunglig kommitté, som med resultatet av sitt arbete övertygade lantarbetarna
om att det var en illusion att tro på kungliga kommittéer och gåve dem
praktiskt den lärdomen, att de måste lita på sig själva och sina kamrater,
lönearbetarna inom industrien.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Elmroth: Herr förste vice talman! Utöver den utförliga redogörelse,
som utskottets, ordförande lämnat, borde beträffande utskottets ståndpunkt
icke mycket vidare i sak behöva tilläggas. Jag må dock säga, att när jag
tog del av den motion, som föreligger, jag givetvis måste göra mig den frågan:
är icke. detta en sak, som det månde bliva någonting utav? Då jag emellertid
läste igenom densamma och fann, att dess allmänna motivering liksom
de i sak framhållna synpunkterna fullkomligt drunknade i de allmänna talesätt,
som äro så ^allbekanta och kända, måste jag säga mig, att här kunde det
väl icke vara fråga om annat än en rent politisk partimanöver och ingenting
annat. Det vill synas, som om den hittills förda debatten i frågan delvis
styrkt detta mitt antagande. Reservanten i utskottet jTtrade: »Vi fordra, att
något positivt göres för lantarbetarna.» Ja, fordran på positiva uppslag skulle
också kunna ställas från utskottets sida gentemot motionärerna — och i det

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars r. m

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
avseendet ber jag få instämma i vad herr Olovson i Västerås yttrade om att
det icke enbart är herr Beck. som behöver taga åt sig i det fallet. Utskottet
och kammaren borde kunna fordra, att motionärerna, därest de äro ute i fullkomligt
ärliga avsikter, åtminstone givit någon liten ledtråd. Mina damer och
herrar, frågan som sådan är ju såsom riktigt anmärkts, icke ny. Att lantarbetarnas
ekonomiska ställning och deras förhållanden i övrigt kommit upp i
detta sammanhang är icke beroende på tillfälligheternas spel och icke heller
av det intresse, som synes vara förhanden å bondeförbundets sida i detta speciella
fall. Orsaken till att lantarbetarnas ekonomiska och sociala intressen
nu på allvar tagits upp till allvarlig diskussion inom olika institutioner och
även här, är väl den, herr förste vice talman, att kåren sin rätt och sin plikt
likmätigt själv sörjt för, att medelst sin politiska och fackliga organisation
göra sin röst hörd en smula. Detta så mycket mer som dess arbete och dess
insatser i ett tidigare sammanhang särskilt varit föremål för ett mycket stort
intresse, fastän man såväl tidigare som sedermera tyvärr gärna velat glömma,
bort lantarbetarna — utom möjligen när bondeförbundet velat spekulera i
deras politiska intressen. När man började organisera lantarbetarna, började
väcka dem, började försöka få dem att förstå, att ana och längta efter något
bättre än de förhållanden, under vilka de tidigare levat och^ ännu gudbevars
i stor utsträckning leva, var hade vi bondeförbundet den gången? Och hur
kommer det sig, att man under kristiden, då åtminstone icke storbruket här i
landet kunde skylla på en sådan depression för näringen, som nu är för handen,
man då konsekvent och med mycken intensitet motsatte sig lantarbetarnas
strävanden. Då var man icke lika intresserad av lantarbetarkåren, som
man nu lär vara, ett intresse som man, åtminstone vid tillfällen sådana som
detta, mycket starkt framhäver?

Det är också en annan sak, som jag under debatten kommit att lägga märke
till. Herr Andersson i Dunker gav mig ett mycket gott tillfälle att observera
den, då han sade, att han aldrig hade lärt sig förstå, varför en stationskarl
skall ha flerdubbelt så stor betalning som en lantarbetare. Herr Andersson
i Dunker, varför just taga stationskarlen som exempel? Skulle det icke möjligen
kunna finnas grupper inom samhället, som hellre borde användas vid
en jämförelse, då disproportionen säkerligen bleve väsentligt, större? Varför
just taga denna grupp? Ja, man behöver icke alls göra sig skyldig till någon som
helst överdrift, då man vågar påståendet, att ett sådant uttryck är betecknande
för vad som ligger bakom. Det är där skon klämmer allra hårdast, det
ha vi från vårt håll anat och haft rik erfarenhet av. Men det är icke sant— det
ha vi vid många tillfällen bevisat — att med en sådan utjämning, som herr
Andersson i Dunker talade om, det skulle bli en uppåtgående rörelse för
lantarbetarna. Det är riktigt, som herr Olovson i Västerås anförde, att i detta
avseende komma vi ur askan i elden. Den klyfta, som finnes mellan dessa
grupper, önska vi, herr talman, få utjämnad, men det bör ske på andra vägar
än den rent negativa, som herr Andersson i Dunker och hans partivänner
såväl i dag som tidigare ha rekommenderat.

Vi beklaga också liksom herr Beck, den synlige motionären, utskottets
ståndpunkt i frågan, men vi måste med hänsyn till förhandenvarande omständigheter
komma till det resultatet, att något annat kunde man i stort sett
icke komma till för närvarande. Ha herrarna något annat förslag, så fram
med papperen!

När jag i synnerhet av den siste ärade talaren erfar, att bondeförbundet och
bolsjevikerna — inom parentes sagt äro dessa för lantarbetarnas vidkommande
ganska tvivelaktiga partier — uppträda i stort sett på samma linje, är
detta enligt mitt förmenande ett utslag av, låt mig säga, dubbelsidig demagogi.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)

Vi ha velat vänta för att se, vad resultatet blir av de positiva åtgärder, som
genom riksdagens tidigare beslut äro igångsatta. Under sådana förhållanden
behövs, såvitt jag förstår, inte någon ny skrivelse till Kungl. Maj:t i detta
ämne.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Wallén: Herr talman! Tar man inte allt för lätt på detta problem,
när man såsom lantarbetarnas båda avlönade funktionärer till och med tillåter
sig att tala om »dubbelsidig demagogi», då personer ur andra partier önska
få fram en utredning för att hjälpa den sämst ställda gruppen i samhället.
Ha herrarna rätt att på det viset bedöma våra hjärtan och våra handlingar?
Jag ber att som medmotionär få brännmärka detta bär ifrån talarstolen,
innan detta går ut över landet i olika tidningsartiklar. Det måste
klart sägas ifrån, att vi vilja inte höra sådant längre.

Herr talman! .Man må säga, att det är beklämmande, när man hör herr
Olovson i Västerås uttala, att »han vill gråta», när man läser bondeförbundarnas
motion och hör deras representanter här resonera. En riksdagsman,
som vid valen anser sig böra föra även lantarbetarnas talan, tar alltså detta
problem ironiskt. Är det inte så, att lantarbetarna ha den längsta arbetsdagen,
den sämsta betalningen, de största barnskarorna och det tyngsta arbetet?
Bör man inte då från olika grupper och särskilt från vårt håll — vi, som leva
bland och känna med lantarbetarna — ha rättighet att motionera och bli bedömda
efter våra handlingar och inte efter de handlingar, som ni önska, att
vi skola göra!

Jag vänder mig först mot herr Olovson i Västerås. Han frågade: Varför
vidtaga inte lantbrukarna själva åtgärder för att rätta till det sociala och ekonomiska
elände, som råder bland lantarbetarna? Jag förlåter honom, att han
frågar så, ty han är själv inte jordbrukare. Men vi, som äro jordbrukare, eller
de, som överhuvud taget bara tittat i statistiken över jordbruket, kunna mycket
lätt giva svaret. När jordbrukets ränteutgifter äro i runt tal 200 procent
högre mot 1913^ medan priserna på jordbruksprodukter ligga under 1913 års
nivå och vi ändå försökt hålla avlöningen åt lantarbetarna något så när, kanske
herr Olovson i Västerås med de fyra räknesätten till hjälp kan räkna ut,
att det inte kan gå på den vägen.

Herr Olovson i Västerås talade om dimmiga motiv, och han nämnde också,
att det enda motiv, som han kunde finna, var att man ville ha en försening.
»Man vill ha en utredning, en sådan där kunglig utredning» -—- jag förmodar
han tänkte på socialiseringsnämnden — »som räcker tio år eller något sådant.
» Men det är inte det vi vilja. Vi vilja ha klarlagt hela lantarbetareproblemet.
Till tröst för herr Olovson i Västerås vill jag säga, att det lär
ju sitta en socialistisk regering för närvarande, och då väljer den väl ut sådant
folk, att man kan forcera denna utredning, ifall den har verkligt intresse för
saken.

Herr Olovson i Västerås talade vidare om att man skulle organisera lantarbetarna.
Då vore allting vunnet, tycks det. Men hur var det, herr Olovson,
när bönderna började organisera sig i R. L. F.-föreningar i ert län? Var
ni med på att de skulle få höja priserna på mjölken, var ni med på att de
skulle få köra grus o. s. v. till skäligt pris?

Det går inte att taga något, där ingenting finns att taga. Om jordbrukaren
liar inkomst, kan han avlöna, men har han inte det, kan han det icke.
Till slut medgav även herr Olovson, det erkänner jag, att näringen kan inte
ge mera, men det var så där en passant och får antagligen inte komma med

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
i tidningspressen utan var endast avsett att ge rättvisa i riksdagens protokoll.

Jag skall nu övergå till herr Falk, ombudsmannen för lantarbetarna. Jag
skall inte bli långvarig. Jag vill blott säga, då herr Falk uttalade, att »bondeförbundet
vill lantarbetarnas sämsta» — så hörde jag orden och jag förmodar
det var riktigt, jag kontrollerade dem med en kamrat — att när man går så
till väga från ansvarig plats här i riksdagen och kastar en sådan beskyllning
mot ett parti, som lever bland lantarbetarna och till stor del med dem,
då, herr Falk, behöver man inte och bör inte bemöta er. Ett sådant uttryck
dömer sig självt. Det visar ett svalg mellan eder och landsbygden.

Rerr Lindberg sade, att »motionärerna äro alltför optimistiska, när de hoppas
att få en utredning till stånd, ty den saken har blivit avslagen så och
så många gånger förut». Herr Lindberg! Jag trodde det blivit nya val
med delvis nytt folk, och varför jag begärde ordet var huvudsakligen för att
tala om, vad herr Lindbergs eget parti skrev före valen i en broschyr »Lantarbetare,
varthän?». Det är ingen okänd författare, ty han heter Gustav Möller
-— jag förmodar det är den nuvarande socialministern. Jag skall inte
läsa upp hela boken, men jag anser, att ett par saker böra komma in i riksdagens
protokoll. Det heter där: »Men hittills har erfarenheten om sammanhanget
mellan liv och lära varit den rakt motsatta.» Han talar där om riksdagens
arbete, vilket jag ber att få understryka, och han fortsätter: »Riksdagen
har fattat beslut efter beslut om hjälp åt jordbrukarna, men lantarbetarna
ha sannerligen inte fått sin ställning förbättrad.» Mina herrar! Har
indexet för jordbrukets produkter stigit sedan de åsyftade besluten fattades?
Ni känna mycket väl till, hur det förhåller sig härmed. Herr Möller fortsätter:
»Bondeförbundet har kommit som traskapatrullo efter socialdemokraterna, och
man kan inte undgå det intrycket, att det är socialdemokraternas politik, som
tvingat bondeförbundarna att genom dylika riksdagsmotioner visa sitt inintresse
för lantarbetarna.» Och nu grälar man på oss från det hållet, när
vi komma med motioner! På sidan 10 säger herr Möller: »Vi ha efter 12 års
ansträngningar lyckats förmå riksdagen att begära en utredning.» — Men i
dag arbetar man emot en utredning om lantarbetarnas ställning. På sidan 6
säger man också: »Socialdemokraterna ha ständigt framhållit, att de löften,
som givas lantarbetarna från borgerligt håll under en valrörelse, ingenting
äro värda. Nu har varenda lantarbetare i Sverige fått svart på vitt på att
alla löften ingenting annat varit än det renaste munväder.»

Mina herrar! Jag tycker dessa uttalanden från Sveriges socialminister
böra komma in i riksdagens protokoll. De visa nämligen, hur det lät i valrörelsen
från samma håll där man nu ej ens vill vara med om att göra en utredning,
som ådagalägger hur ställningen är för de sämst ställda i samhället
och varpå detta förhållande beror. Man är rädd för att få konstaterat, att
ställningen på landsbygden är ohållbar! Och det är den! Det går inte i
längden varken att hålla jordbruk eller lantarbetare, om det fortsätter som
hittills.

Herr talman! Jag vill sluta med att säga, att för närvarande ha lantarbetarna
det svårt, men det är ingen tvekan om att det blir svårare. Utsikterna
för lantarbetarna i dag äro icke ljusa. Monopolen inom de olika yrkena
i städerna hindra dem från att komma dit, och jordbrukarna måste avskeda
lantarbetare efter lantarbetare för att få möjlighet att själva sitta kvar
på sina gårdar. Tyvärr måste de gör detta, och de kunna inte ens betala nu
utgående låga avlöning i längden med den räntabilitet, som jordbruket nu
har. Rättvisa och billighet fordra därför att någonting göres och göres snart
för att förbättra läget för den sämst ställda gruppen i samhället, den grupp,

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
mina herrar, som tillika gör det nyttigaste arbetet, nämligen producerar livsmedlen.

Jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall till den utredning, som
är begärd, och att den göres snart och inte efter den gamla vanliga kungliga
tågordningen. ^ Lantarbetarna ha rätt att få sin ställning klarlagd och få förslag
till att få den förbättrad och detta fort och genom en kommitté, som är
sakkunnig.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Det är alldeles riktigt, som det
har sagts här i dag, att lantarbetarna ha en låg avlöning. Jämför man denna
grupp och dess hårda arbete med andra arbetargrupper, framstår lantarbetarnas
ställning ännu sämre. Men tråkigt nog är ju det ekonomiska förhållandet
inom jordbruket sådant, att dess arbetsgivare inte kunna betala en så hög ersättning
till sina arbetare som de skulle önska. Det är ju alldeles givet, att när
det är så dåligt att man, som t. ex. i det län jag tillhör, endast får 6^2 öre litern
för mjölken och för andra animaliska produkter i förhållande härtill,
är det omöjligt att kunna betala någon hög ersättning. Jag vill säga till herr
Olovson i Västeras och även till andra från samma håll, som han representerar:
Hjälp oss bönder att få en skälig ersättning för våra produkter, och ingenting
skall vara kärare för oss än att kunna betala våra arbetare en god avlöning
och även skänka dem bättre förhållanden på andra områden. Men herr
Olovson erkände ju, som förut är sagt, att såsom det nu är, finns det ingen
utsikt för oss att kunna göra det.

Jag vill också liksom en annan talare tillbakavisa beskyllningen, att inte
detta som vi här diskuterar i dag skulle vara ärlig vilja såväl från det håll,
som jag representerar, som från bondeförbundshåll, och jag vill sluta med att
säga: Hjälp oss och hjälp oss snart att få en skälig ersättning för våra produkter,
och det skall bli ett nöje för oss att betala våra lantarbetare en god
avlöning.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Det är med en viss tvekan, som
jag begärt ordet, och jag känner mig ännu mera tveksam, när jag tänker på
anledningen till att jag så gjort, nämligen att mana till något större saklighet.
Jag har därjämte känslan, att jag icke kommer att nå något resultat med min
vädjan. Det synes mig emellertid angeläget att uttala, att det verkligt betydelsefulla
sociala problem, som vi här diskutera, frågan om vår stora lantarbetarkårs
ställning, icke främjas därigenom att man söker utnyttja detta problem
för den politiska vinningens skull. Jag avser icke att rikta detta uttalande
mot något särskilt politiskt parti. Det är kanske skäl i att vi mer än
vad hittills varit fallet gå in för självprövning, när det gäller våra innersta
syften. Det är framför allt angeläget, när det gäller frågan om lantarbetarnas
och den därmed sammanhängande frågan om det svenska jordbrukets och
den svenska landsbygdens ställning, vi åtminstone i någon mån bemöda oss
att icke se frågan med hänsyn till den politiska röstvinning, som kan vara
att förvänta, utan söka bedöma problemet litet allvarligare och djupare.

Man behöver blott beakta det förhållandet, att det här rör sig om en av de
största befolkningsgrupperna inom vårt land för att redan detta skall vara
tillräckligt att säga oss, att det är ett allvarligt samhälleligt problem, om
denna stora befolkningsgrupp lever under arbets- och levnadsförhållanden, som
icke äro jämförliga med andra stora arbetar- och samhällsgruppers och än
mera. om de icke kunna anses vara tillfredsställande. Dock torde det vara
skäl i att i närvarande läge konstatera, att kanske de lantarbetare, vilka ha förmånen
att vara anställda på en gård, där de ekonomiska förhållandena icke

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
äro allt för dåliga och förhållandena i övrigt välordnade, för närvarande dock
icke äro att hänföra till den arbetargrupp, som har det sämst ställt. Visserligen
ligger löneställningen i underkant, men det stadiga arbetet och den trygga
arbetsanställningen har stort värde, kanske utanför det rent ekonomiska. Ty
gäller det att välja mellan att förtjäna 1,200 kronor på 300 arbetsdagar eller
att förtjäna 1,200 kronor på 150 dagar och vara sysslolös de övriga, torde det
förstnämnda vara att föredraga.

Jag skulle i detta ärende knappast vågat begära ordet, om jag inte för åtskilliga
år tillbaka hade framfört en liknande motion som den här föreliggande
och som för övrigt har föranlett en utredning. Men när man här reser starkt
klander mot motionen och samtidigt — det var särskilt herr Olovson i Västerås,
som gjorde det — efterlyser positiva åtgärder, måste jag ändock säga, att
de positiva åtgärder, som särskilt herr Olovson lät skymta, hörde till dem, som
antingen äro olösliga eller icke kunna lösas i en så nära framtid, att man på
den vägen kan åstadkomma någon verklig förbättring för lantarbetarna. Redan
när frågan om den lagstadgade 8-timmarsdagen var föremål för debatt och
avgörande i denna kammare, hade jag tillfälle att uttala, att därigenom skapades
en olikhet mellan industriens och likställda näringars arbetare och jordbrukets,
en olikhet, som vi inte kunna komma förbi, men mot vilken åtskilliga
berättigade invändningar kunna resas. Den ojämnheten kvarstår, men det finns
väl ingen här, inte ens herr Olovson, som vågar tro, att det under nuvarande
ekonomiska läge är möjligt att tvångsvis genomföra en lagstadgad 8-timmarsdag
för jordbruksarbetarna och samtidigt icke åstadkomma, att arbetstillfällena
ytterligare minskas därigenom att det blir omöjligt att under sådana förhållanden
driva jordbruksnäringen. Jag ber också att få påpeka det förhållandet,
att det finns en mycket stor befolkningsgrupp, vilken är i viss mån likställd
med lantarbetarna och som kanske för närvarande arbetar under ekonomiskt
ännu sämre villkor. Jag menar de tillfiilliga arbetarna ute på landsbygden,
dessa, som ha en lägenhet och som äro beroende av arbetstillfällen vid
jordbruket, vilka arbetstillfällen gudi klagat ha oerhört förminskats under den
senaste tiden, alla dessa talrika egnahemsbyggare och småbrukare, för att inte
tala om bönderna själva, för vilka ju inte någon lagstadgd arbetstid kan komma
i fråga, där näringens drift och möjligheten att hålla det hela flytande är helt
och hållet betingad av att man har möjlighet att utnyttja en längre arbetstid
och därigenom hålla sig ekonomiskt över vattnet.

Herr Olovson talade om en fråga, som för övrigt, om jag inte missminner
mig, diskuterades vid förra årets riksdag. Det var frågan om lantarbetarnas
hem, och han säger, att där förefinnes den stora olikheten, nämligen att när
en lantarbetare blir arbetslös, blir han hemlös, vilket icke på samma sätt inträffar
med en industriarbetare. Och däri har i viss mån herr Olovson rätt.
Men alldeles osökt kom jag då att tänka på en debatt, som hölls här i kammaren
för inte så många år sedan, där jag från min som mången anser gammalmodiga
ståndpunkt påvisade, att när vi togo bort legostadgan, togo vi också
bort ett skydd för arbetarna. När herr Olovson nämner den lantarbetare, som
uppsades den 12 oktober och blev hemlös den 24 —• ja, han fick vara kvar under
vissa villkor —- så är det skäl att erinra sig, att ett sådant förhållande
knappast hade kunnat äga rum under den gamla tiden, då vi i alla fall hade
en arbetsavtalslagstiftning, som icke blott var en plåga utan även ett skydd
för lantarbetarna.

Men det är lätt att som herr Olovson tala om skydd för hemmet men det är
ej lika lätt att ordna. Jag vill understryka, att det möter särskilda svårigheter
i det förhållandet, att samtidigt med att arbetet i jordbruket är slut, så är
också bostadsförmånen slut eller föreligger åtminstone möjlighet därtill. Men

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
det är inte lika lätt att lösa denna svårighet som att påpeka den. Det är inte
så ställt för flertalet lantbruk i vårt land, att man kan frikoppla arbetsanställningen
från bostadsinnehavet. Det finns ju inte möjligheter för arbetaren
att bo utanför den gård, där han är anställd, och när arbetsanställningen är
slut, behövs ju i regel bostaden för en annan arbetare. Bostaden måste sålunda
bli fri. Det kan naturligtvis också finnas tillfällen, då en omflyttning av arbetare
sker av fullt legela anledningar och att det sålunda ej är fråga om
något »utdrivande». Jag emotser gärna det uppslag från herr Olovson eller
någon annan, som kan vara ägnat att verkligen lösa detta problem, hur man då
skall undvika utflyttning ur bostaden. Det är inte så enkelt, att det löses bara
genom att man påpekar de svårigheter, som härvidlag möta. Man får inte
stanna bara vid klander, herr Olovson, utan man bör gå ett steg längre och anvisa.
framkomliga utvägar till frågans lösning.

Sedan yttrade herr Olovson, att visserligen är det sant, att för närvarande
jordbrukarnas ekonomiska läge är sådant, att de svårligen kunna betala någon
högre lön, men, sade han, det har varit andra tider, då jordbruket hade det ekonomiskt
väl ställt. Fingo jordbruksarbetarna då bättre betalt, frågade han.
Jag skall inte här ingå på att besvara den frågan, huruvida jordbruksarbetarna
då fingo fullt så mycket mer betalt som det förhandenvarande ekonomiska
läget kunde ha medgivit. Jag tror, att man kan påvisa fall, då detta icke
skedde, men orättvisor kunna ju förekomma på alla håll och från olika personer,
men jag ber dock att få erinra om en sak. Det var inte så, att de jämförelsevis
goda inkomster, som jordbrukarna tidigare hade —• herr Olovson
menade tydligen under den tid, som vi kalla kristiden, tiden 1915—1920/1921
-—• bara stannade i jobbarhänder. Flertalet av lantbruken stannade kvar hos
de ursprungliga innehavarna, och om inte dessa goda inkomster för innehavarna
hade reserverats och kunnat utnyttjas under de dåliga tider, som sedan ha
inträtt, så skulle såväl jordbrukets som jordbruksarbetarnas ställning ha blivit
kritisk långt tidigare än nu varit fallet. Det är i väsentlig mån tack vare de
då intjänade reserverna, som det svenska jordbruket har kunnat hålla ut som
det gjort under de gångna svåra åren. Dessa reserver äro nu väsentligen uttömda
och därför föreligger för närvarande inte möjlighet, alla fackorganisationer
till trots, för jordbruket att av egen kraft med nuvarande prisläge väsentligt
förbättra jordbruksarbetarnas ställning, hur angeläget detta än kunde
vara.

Låt mig, herr talman, här fortsätta, fastän jag kanske kommer ett litet grand
utanför det föreliggande ämnet. Det må förlåtas mig, att jag kommer in på ett
ämne, som alldeles särskilt har intresserat mig sedan årtionden tillbaka; det
är frågan om de befolkningspolitiska förhållandena inom vårt land och frågan
om vårt folkförsörjningsproblem, som nu är allvarligare än kanske någonsin
tillförne.

Det förefinnes för närvarande en mycket stor ekonomisk olikhet olika näringsgrupper
emellan och emellan olika näringsgruppers arbetare. Denna olikhet
har tidigare under debatten framhållits, kanske mindre i syfte att tjäna en
utredning av frågan än fastmera för att här skapa en motsättning till belysande
och främjande av sina egna syften. För närvarande är ställningen den, att ett
stort antal av de hem, som finnas ute på landsbygden, hotas med förstörelse
och undergång, därför att det saknas ekonomiska betingelser för deras framtid.
Det är i längden inte möjligt för vederbörande att reda sig ens med mycket
inskränkta krav på livet på dessa talrika av naturen rätt fattigt utrustade ställen,
som finnas runtom i vår landsbygd, och det är såvitt jag kan se nödvändigt,
att man utnyttjar de möjligheter, som kunna förefinnas, även statsmakternas
— jag erkänner, att de äro begränsade — till att förbättra det ekonomiska

Nr 22.

Onsdagen dan 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
läget för dessa. Men bärande resultat härvidlag vinnes inte enbart, kanske
inte ens huvudsakligen, därigenom att man vidtar prisförbättrande åtgärder,
som ha sin begränsade möjlighet, utan man måste kanske främst sträva efter
en utjämning, vidta utjämnande åtgärder, så att ieke vissa arbetare- och
samhällsgrupper kunna utnyttja en monopoliserad eller av andra orsaker gynnad
ställning till att uttaga priser och förtjänster, som andra mindre gynnade
arbetare eller befolkningsgrupper sedan få betala.

Jag kan endast antyda detta problem. Det är ju alldeles för vidlyftigt både
för att av mig kunna utredas och för att kunna utredas inom ramen av ett kort
anförande. Jag har velat påpeka detta, och jag vill till slut säga: här måste vi
försöka att med något mindre partipolitisk beräkning men med ömsesidigt hänsynstagande
till varandra lösa våra stora sociala och ekonomiska problem. Men
lösningen vinnes icke därigenom att man tvångsvis vidtar åtgärder, som beskära
friheten att arbeta eller dylikt, utan det är säkerligen på helt andra vägar, vi
måste gå fram. Och då hoppas jag, att det skall bli oss möjligt att lösa hela
det svenska folkets försörjningsproblem och även att främja bättre förhållanden
för de svenska lantarbetarna, vilka tvivelsutan äro förtjänta därav och som jag
också hoppas skola i en snar framtid ernå sådana.

Med herr Magnusson i Skövde förenade sig herrar Johansson i Krogstorp,
Larsson, Aronson, Persson i Falla, Brännström och Jönsson i Boa.

Herr Johansson i Djursnäs: Herr förste vice talman! Jag skall inte så
mycket förlänga denna debatt. Det har sagts en hel del i dessa frågor förut.
Jag bara kommer att vända mig en liten smula mot en punkt, som förekommer
i motionen. Där står nämligen: »Det är även förklarligt, om lantarbetarna
icke alltid själva visa det intresse för allmänna angelägenheter, som från deras
egen synpunkt vore önskvärt.» Ja, jag är den förste att instämma häri. Det
är verkligen beklagligt, att inte lantarbetarna ännu ha börjat visa intresse för
de frågor, som beröra dem själva. Men jag undrar, vad det egentligen beror
på att lantarbetarna ännu inte ha kunnat få denna förståelse för ekonomiska
och sociala frågor. Jag undrar, om inte detta beror på just de personer, som i
dag ha framlagt förevarande motion. Vi ha inom det län, som jag själv representerar,
för närvarande uppe till behandling en hel del sådana frågor, som
beröra lantarbetarna, och dessa ha inte gjort sig skyldiga till något annat än
att fackligt organisera sig för att på detta sätt tillvarataga sina ekonomiska
intressen. Mena nu herrarna, att lönefrågan för lantarbetarna inte är något
ekonomiskt intresse, eftersom man kommer och säger, att de inte intressera sig
för sina ekonomiska och sociala problem. Man gör därtill sedan i det dagliga
livet allt vad göras kan för att de inte skola få intressera sig för några sådana
problem. Vi ha väl också i ganska färskt minne Mörekonflikten. Vad berodde
den på, eller vad var det för krav, man där framställde? Man ville ju endast
tillvarataga sina egna intressen, men detta motarbetades i ganska stor utsträckning
just ifrån bondeförbundshåll.

Ja, herr Andersson i Dunker sade i sitt anförande här, att lantarbetarna voro
inte mer än hälften så högt avlönade som andra arbetargrupper, och alltså skulle
de vara berättigade till högre avlöning. Jag förstår, att han därmed menade,
att om inte industriarbetarna hade så förskräckligt höga löner, skulle givetvis
även lantarbetarna kunna få litet mer. Ja, beträffande de lönestrider, som utkämpats
förra året, veta vi ju, att industriarbetarna nödgats gå med på en del
lönereduceringar. Vad gjorde man med anledning därav på det håll, varifrån
denna motion kommit? Jo, man sade helt enkelt upp det avtal, som existerade
mellan Svenska lantarbetsgivarna och Svenska lantarbetarförbundet. Lönen låg

Onsdagen den 15 mars £. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
där förut så lågt som 630 kronor om året, och nu bjöd man 470. Mina herrar
och damer! Man säger ute i landet: vi kunna inte betala lantarbetarna de löner,
som de nu ha, vi kunna endast betala dem 470 kronor i lön. Och så kommer man,
mina damer och herrar, några månader efteråt och motionerar i riksdagen om
att man skall utreda lantarbetarnas sociala och ekonomiska problem.

Jag vill nästan instämma med herr Olovson i Västerås, då han säger, att vi,
som en liten smula ha sysslat med lantarbetarfrågor, vi kunna nästan gråta, då
vi få se en sådan motion.

Vidare vänder sig herr konsul Wallén särskilt mot herr Olovson i Västerås
och talar om de avlönade funktionärerna. Ja, såvitt jag vet åtnjuter inte herr
Olovson i Västerås ens 5 öre i ersättning från lantarbetarhåll. Men herr Wallén
säger vidare: lantarbetarna ha den längsta arbetstiden och den lägsta avlöningen
— skola då inte vi, som leva ibland dem och känna med dem, ha rättighet
att väcka en sådan motion? Jo, det skulle ni gärna få, om vi inte på förhand
hade haft så stor känning av vilket intresse, som från detta håll kommer
lantarbetarna till del. Annars skulle vi med glädje ha åsett, hur ni vidtagit
dessa åtgärder. Men man skall väl inte nöja sig med att i riksdagen stå och
säga, att lantarbetarna ha det så dåligt ställt ekonomiskt, när man sedan ute i
det dagliga livet försöker göra allt vad som göras kan för att beskära deras
förut dåliga inkomster.

Ja nu har det här väckts en motion av flera bondeförbundare, vilka förmena,
att det är tiderna, som åstadkommit detta förhållande. Den saken äro vi på
det klara med, och vi ha hört detta så oändligt många gånger, att herrarna
sannerligen^ inte behöva stå och tala om det här i riksdagen. Men jag skall
be att få påpeka för herrarna, att det fanns en tid, då man inte kunde påstå,
att jordbruket var så ofantligt betryckt. Det var nämligen åren 1914—1918.
Men de herrar, som nu äro så villiga att säga: om vi bara kunde, skulle vi betala
lantarbetarna mera — dessa herrar gjorde inte en enda ansats på den tiden för
att försöka höja deras löner. Nej, intet blev gjort, förrän vi fingo lantarbetarförbundet
rekonstruerat och med dess hjälp kunde genomdriva en lönehöjning.

Herr Bengtsson i Kullen yttrade, att om den svenska riksdagen beviljade
jordbruket det stöd det så väl behöver, så skulle jordbrukarna med nöje och
glädje betala lantarbetarna mera.

Ja, herr Magnusson i Skövde sade ju också här för en liten stund sedan, att hade
man inte haft de medel, man intjänade under krigsåren, till hjälp nu, så skulle
jordbruket ha stått ändå sämre för närvarande. Ja, i så fall vågar man väl
ändå inte antaga, att lantarbetarna, även om den svenska riksdagen år från år
beviljar anslag till jordbruksnäringen, få ett enda öre av detta. Nej, jordbrukarna
komma nog även i fortsättningen att spara på sina pengar till nästa
kris, för att då kunna gå igenom svårigheterna.

Herr Herou sade i sitt anförande, att vi kunde låta den här utredningen komma
till stånd, för att inte bondeförbundarna skulle kunna komma med det påståendet,
att socialdemokraterna avslagit densamma. Jag får för min personliga
del säga, att vi ute i landet ta detta argument med ganska stort lugn, ty
det finns nog inte så värst många lantarbetare, som den dag i dag är skulle
duperas av någonting så rent ut sagt löjligt som vad som i detta fall har framkommit;
men finns det en liten smula ärlighet i vad herrarna här ha stått och
deklarerat, äro vi de första, som ta emot detta med tacksamhet, men vi skola
också i fortsättningen vid våra avtalsuppgörelser komma ihåg de uttalanden,
som här gjorts.

Med dessa ord, herr förste vice talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)

Herr Carlström: Herr förste vice talman! Jag begärde ordet, då herr Olovson
i Västerås talade här i kammaren. Han sade, att när man tog del av bondeförbundets
förslag här, kunde man nästan falla i gråt, och jag måste säga,
att när jag sedan fick höra herr Olovsons inlägg, tänkte jag, att man sannerligen
inte visste, om man skulle skratta eller gråta. Det är en konkurrens
om själarna här i dag, bedriven på ett ovanligt flitigt sätt, och man misstänker
varandras ärliga uppsåt. Jag förstår, att när man är ute på ett sådant
fält som detta, där det gäller att skörda röster, så får man se till, att
man är ganska duktig i riksdagens kamrar, men jag tycker, att man ändå
inte behövde bli så gripen som herr Olovson i Västerås blev, därför att andra
vilja komma in på betesmarkerna. Jag tycker, att det »gör sig» inte så värst
bra. Visserligen blir inte heller jag så särdeles övertygad, när jag hör herr
,Wallén i valstriden säga, att han har den goda mening, som han ofta låter
framskymta — i varje fall tror jag inte, att han tänker på vad han säger där,
ty då skulle han förstå, att det ofta inte går att effektuera, men så är det väl
också beträffande herr Ölovson, då han talar om hur bra vi skola ordna det i
samhället, utan att egentligen tänka på vad det kostar.

Herr Beck har ansetts tämligen »oskyldig» i detta fall i dag, men man kan
ändå gratulera honom till att han i alla fall lyckats åstadkomma en så väldig
debatt i all sin oskuld.

Herr Olovson i Västerås sade, att han skulle vilja ge bondeförbundarna ett
par tips att eventuellt gå ut med i nästa valstrid, och han framhöll bland
annat, att man borde se till, att lantarbetarna finge med av jordbrukshjälpen.
Ja. det kan ju alltid vara någonting för bondeförbundarna och oss andra att
tänka på, men skulle inte herr Olovson också vilja tänka på den saken så till
vida, att han gjorde sig ett begrepp om vad jordbruket ger nu och vad det
gav 1914. Om man ställer dessa båda år i relation till varandra och till lantarbetarnas
löner, ha ju lantarbetarna fått en ovanligt god kompensation, då
jordbruket däremot nu står på samma punkt.

Vidare sade herr Olovson, att man skulle tänka på den olika arbetstiden.
Jag motionerade, om jag icke missminner mig, lagtiman 1919, alltså innan
arbetstidslagen gick igenom i riksdagen, om att man skulle undersöka, huruvida
icke arbetstiden vid jordbruket också kunde begränsas. Men då sade man, att
detta icke var ärligt gjort från min sida, ty jag ville naturligtvis ha upp den
frågan i syfte att försvåra frågan om arbetstidens begränsning inom industrien.
Man kan ju uppfatta varandras ärlighet hur man vill, men jag tycker,
att det hade varit rätt nyttigt att tänka även på den saken en liten smula, innan
man gick in på den begränsade arbetstiden vid industrien. Vi få komma
ihåg, att jordbruksarbetare och industriarbetare tillhöra skilda läger och stå
emot varandra. Industriarbetarna vilja ha billigare priser på jordbruksprodukter,
men det kan inte jordbruket åstadkomma med sådana löner, som industriarbetarna
ha.

Herr Olovson i Västerås sade vidare något, som i och för sig var riktigt
sant och bra och som jag skulle vilja uppmana honom att inte glömma att tala
om, när han går ut bland folket för att tala i dessa frågor. Han sade nämligen,
att en näring icke kan ge högre löner än den kan bära. Vad är det man
grälar om och vad syftar motionärerna egentligen till i motionen? Jo, de
önska »utredning», de vilja, att man skall göra underverk, att man skall utreda
något, som inte får kosta någonting. Detta gäller både socialdemokraterna
och bondeförbundarna, ty socialdemokraterna vilja inte gå med på högre
priser på jordbruksprodukter, och vi jordbrukare vilja naturligtvis inte gå
med på höga löner annat än mot kompensation av högre priser å produkterna.
Det är egentligen en omöjlighet, som man här vill utreda, men det är så van -

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
ligt här i riksdagen att man vill ha utredning i frågor, där man önskar komma
förbi pudelns kärna och inte vill säga sanningen rent ut.

Jag menar, att det är inte mycket att vinna med en utredning här. Jag
begärde en utredning för några år sedan, det var för övrigt 1929, om lönepolitiken
utanför jordbrukets område, och den motionen kastades också i jordbruksutredningens
sump. Nu har jag sport, att man där ältat den där motionen
utan att komma till något resultat. Jag har suttit lugn och snäll i
fyra år och väntat, men det levande livet säger nu, att mina linjer, de voro
nog riktiga. Det behövs ingen utredning, ty med den ojämnhet, som råder
mellan skilda näringar, måste vi genomgå en kris, som skall framtvinga utjämning.
Den krisen kommer inte på den goda viljans väg, men, mina herrar,
den kommer.

Den siste ärade talaren var också inne på talet om att det icke skall lyckas
här att inbilla lantarbetarna, att bondeförbundet vill taga sig an dem.
Ja, det tror jag inte heller kommer att lyckas, men jag tror inte heller, att det
skall lyckas för den siste ärade talaren att inbilla lantarbetarna, att det går
att endast på fackföreningsvägen framtvinga högre löner, och detta på grund
av det faktum, som herr Olovson i Västerås här nyligen pekade på. Och när
herr Olovson säger, att vi jordbrukare under kristiden icke ville dela med oss,
då vi fingo bättre betalt och att vi då icker ville ge arbetarna på våra gårdar
en förbättrad ställning, så vill jag visserligen icke tala om hur det var på de
större gårdarna, det kanske gick saktare där, men det vill jag säga, att vi, som
hade arbetare i vår kost, vi fingo år 1919 betala 1,100 kronor i lön i stället för
350 kronor ^ år 1914. Tycker inte herrarna då, att vi gåvo med oss? Jag
tycker vi gåvo med oss ganska bra.

Jag skall inte uppehålla debatten längre, utan ber endast få konstatera, att
herrarna strida om påvens skägg; ni tro icke på någondera sidan, att man kan
utreda frågan om lantarbetarnas sak utan offer, men det offret vill ni inte ge,
och då tjänar det.inte mycket till att utreda. Under sådana förhållanden kan
jag för min del icke annat än yrka bifall till utskottets hemställan, då jag
anser, att ett ytterligare utredande utan den goda viljan från någondera partens
sida, att verkligen ge det offer, som kräves, icke tjänar någonting till.

Herr De Geer: Herr förste vice talman, mina damer och herrar! Herr
Carlström har .varit inne på den tanken, att de som här yrka på en utredning,
inte vilja ge sig in på, som han sade, pudelns kärna i denna fråga. Jag för
min del hör till dem, som tro, att motionärerna, och de som stå bakom dem,
verkligen vilja gå in på pudelns kärna, om jag fortfarande får använda det
uttrycket. Jag tror, att man från bondeförbundets sida mycket gärna ser
och önskar, att man får denna så utomordentligt viktiga sociala fråga bättre
utredd än den kan anses vara för närvarande. Jag kan inte förstå, varför
man ovillkorligen skall misstänka ett visst parti för att, som det här har
sagts, bara vilja göra detta till något slags inledning till blivande valmanövrer.
Jag förstår inte, varför man skall framföra dylika påståenden. Jag är
för min del övert;ygad om att bondeförbundet gärna önskar och även ivrar
för att det skall göras en utredning.

Ordföranden i det utskott, som behandlat denna fråga, har bl. a. framhållit
såsom motiv för att en utredning icke vidare behövs, att tre utredningar
redan jfro verkställda och föreligga. För min del ber jag emellertid att få
framhålla, att jag icke kan anse, att dessa utredningar äro så utförda i nu
förevarande avseende, att det icke skulle vara synnerligen behövligt med en
speciell utredning enbart för lantarbetarfrågan.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)

Det har bl. a. framkastats här, att man icke skulle inrikta sig på att få
statligt bistånd och statlig utredning i denna fråga, utan att man i stället
skulle, såsom en talare framhållit, vända sig till hushållningssällskapen. Jag
kan för min del icke tänka mig något mera orimligt, då ju hushållningssällskapen
knappast kunna ha någonting att göra med denna sak. Jag är övertygad
om, att därest en verkligt grundlig utredning kommer till stånd, en
utredning, som åsyftar att ovillkorligen få lantarbetarfrågan klarlagd och
bättre ordnad än för närvarande, så skall ett resultat kunna ernås av en sådan
utredning. Jag kan inte förstå, att den enda vägen till att få lantarbetarnas
ställning förbättrad skall vara den gamla och visserligen enkla vägen,
d. v. s. att, såsom det här har sagts, tilltvinga sig bättre löner. Jag har så
mycket större skäl att betvivla detta, som en talare, som håller på den linjen,
själv har framhållit, att jordbruksnäringens läge för närvarande kanske
är sådant, att det inte går att tilltvinga sig någonting.

[Vidare har det sagts från ett håll under den långa debatten, att jordbrukets
läge är sådant, att det ingenting kan göras, därför att de parter, som
nu strida, icke vilja lämna några positiva bidrag. Ja, mina damer och herrar,
jag tror dock, att åtminstone vi i bondeförbundet gärna skulle vilja göra
positiva insatser i denna sak, och jag är övertygad om, att en verkligt grundlig
utredning skall kunna ådagalägga, att här verkligen finnes många positiva
åtgärder, som kunde vidtagas, åtgärder som kanske ännu icke ha berörts
här.

Jag skall tillåta mig att framhålla ett par punkter, som ha varit före under
debatten. Man har bl. a. talat om såsom något mycket beklagligt — och det
är också någonting mycket sorgligt och beklagligt — att om en fast anställd
jordbruksarbetare av någon anledning icke kunnat behålla sin plats utan blir
arbetslös, så står han där och har ingen möjlighet att ordna för sig och sin
familj. Ja, men innebär då icke detta beklagliga förhållande, som någon
gång förekommit, en särskild anledning att utreda saken? Jag tycker att
bara detta enda exempel i hög grad motiverar en utredning.

Jag skulle för min del vilja våga påstå, att en utredning, som toge sikte
på att verkligen gå till grunden med de olägenheter, som finnas, och de svårigheter,
som ha uppkommit, skulle ha mycket stora utsikter till framgång.
Jag tillhör icke dem, som anse, att man skall sätta i gång med långa och
många och dyrbara utredningar, men i det läge, där vi nu befinna oss och
när det redan har gjorts tre utredningar, så föreställer jag mig, att om en
ny utredning sattes i gång — den skulle icke behöva taga så lång tid — och
man begagnade sig av de resultat, vartill de föregående utredningarna kommit,
så skulle man kunna komma ett långt stycke framåt med lösningen av
denna svåra och tråkiga fråga.

Det har sagts under debatten av en talare, som står på den där gamla
ståndpunkten, att det finnes intet annat att göra än att genom strid framtvinga
högre löner och att under förra året har det gjorts försök till nedsättning
av lantarbetarnas löner. Jag för min del är glad, att jag vid detta tillfälle
kan få anledning deklarera min ståndpunkt i denna fråga. Jag anser, såsom
det också sagts från många håll, att jordbruksnäringens läge för närvarande
är sådant — och det var på samma sätt i fjol ■— att om man skall se
situationen sådan som den verkligen är, så kan jordbruket icke bära ens de
löner, som för närvarande utgå. Men jag hör det oaktat till dem, som anse,
att ett nedsättande av lantarbetarnas löner är otänkbart. Jag hör också till
de jordbrukare, som anse, att man bör sträva efter att förbättra lantarbetarnas
både arbetslöner, bostäder och sociala förhållanden. Däremot hör jag
icke till de pessimister, som anse, att intet kan göras, och jag hör heller inte

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

, AnS- lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts)

. till dem,^mina damer och herrar, som, när de tala på detta sätt, bara göra det
såsom någon sorts partipolitisk manöver. Jag är fullt och fast övertygad
om, att ilall man verkligen griper sig an med en utredning och gör det med
en önskan att ga till botten med problemet, så skall också någonting kunna
er n as.

• Ja»o kör£e haronidagen vid en debatt här i kammaren ett uttalande, som
.lag maste be att fa draga fram igen, då det för mig såsom jordbrukare visar,
vilken obekantskap med jordbrukets förhållanden, som finnes här i kammaren
och som ju också maste finnas, eftersom det är så många icke jordbrukare
nar. Det var en talare, som yttrade, att om en viss gren inom ett lantbruk
t. ex. svinskotseln, icke lönade sig, så skulle man helt enkelt lägga ned den.
Man »kulle alltså enligt denne talares mening följa industriens exempel i såoana
iall. kor egen del gar jag och väntar och hoppas att få svar av statsrade.
och diet en för jordbruksdepartementet, huruvida det är möjligt att förbättra
priserna med avseende på den för småbruken så viktiga äggproduktionen;
dessa priser ha, såom alla torde ha sig bekant, varit oerhört låga.

mnes intet att gorå härvidlag så får man väl lägga ned äggproduktionen
också, men vad återstår sedan för en småbrukare? Det är inte mycket.

Jag har tillåtit mig framdraga detta såsom ett exempel på att det tydligen
rader en mycket stor okunnighet på många håll angående hur just lantarbetarproblemet
ligger till. Man känner inte till de verkliga förhållandena inom
jordbruket, och man känner inte till den verkliga önskan, som finnes bland
jordbrukarna, att förbättra just_ lantarbetarnas ställning. Jag vill dock bestarn
t pasta, att denna önskan finnes och är mycket livlig’.

o uppehålla debatten längre, utan skulle endast som avslutning

pa mitt anförande vilja hemställa, huruvida det icke i denna mycket viktiga
Tkll.?en ,ku1nde föreliSga skäl att trots de betänkligheter, som framställts,
försöka besluta sig för en utredning. Jag tror, att en sådan utredning
skulle vara av verkligt stort värde och tillåter mig därför, herr förste
vice talman, att för mm del yrka bifall till reservationen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Det må förlåtas mig, när jag såsom
ny riksdagsman åhör donna debatt, om jag känner mig litet förvånad. Man
van inte undgå att draga vissa jämförelser mellan vad som sades under valrörelsen
och under debatten här, när man å ena sidan ser med vilken intensitet
socialdemokraterna gå emot en utredning om lantarbetarnas avlöningsförhållanden
och a andra sidan kommer ihåg, hurusom man i valrörelsen från samma
partis sida betonade ute i lantarbetardistrikten. att just det partiet ville
i V1 ^ör. en förbättring av lantarbetarnas avlönings villkor. Kammaren mä
förlåta mig, om jag också drar vissa jämförelser mellan denna debatt och
den debatt, som helt nyligen förts här i kammaren, angående ökning av folkpensionerna.
När samma talare från samma parti voro ute på landsbygden
under valrörelsen, då gingo de in för att folkpensioneringen skulle förbättras
och pensionerna ökas och göras så höga, att det vore möjligt för det fattiga
folket i bygderna att leva på dem. På samma sätt var det med lantarbetarlön;
där ville man gå in för att förbättra dessa arbetares levnadsvillkor.
Da man nu hör, med vilken intensitet det här strides för att denna utredning
icke skall komma till stånd, så måste man ovillkorligen instämma med herr
Ulovson i Västerås, när lian säger, att det icke är meningen att komma fram
till någonting, utan det är bara politik bakom, där det gäller att värva röster
och ingenting annat.

Jag^ skall gå litet längre fram i talarlistan och en liten smula beröra vad
herr Falk säger. Han säger, att motionärerna inte alls känna till förhållanAndra
hammarens protokoll 1933. Nr 22. q

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

4na lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.) ,

dena sådana de äro på landsbygden. Jag får såga, att jag tycker att det ar
nästan för mycket att komma fram med ett dylikt påstående mot personer,
som hela tiden levat med landsbygdens tolk och dess arbetare

Samme talare säger också, att den som har intresse för'' det _ b

utestängd från sin tjänst. För såvitt jag vet och känner.till från de trakte ,
där lag är hemma, är förhållandet rakt motsatt, och arbetare, som ha allmanna
intressen äro lantarbetsgivarna mycket måna om att hjalpa fram Jag kan
också ge’exempel på hur S. L. U.-rörelsen söker stimulera lantarbetarna till
att skaffa sig ökade kunskaper, och likaså kan jag ge exempel pa kommuner,
som lämna bfdrag till lantarbetare, vilka önska gå igenom .folkhogskolekurser
VidaT säger herr Falk, att det är oriktigt, när man försöker bevisa att
lantarbetarnas löner äro direkt beroende av lanthushållningens inkomster. Men

detta herr Falks påstående har herr Olovson i Vs^nemlfg
.]?. i,an Qagt att det inte gar att komma fram med ett sadant resonema g,

som aft lantarbetarnas löner icke skulle vara beroende av lanthushållningens

St Sedan''var herr Olovson inne på frågan om åttatimmars dagen och säde, att
bon skulle vilfa ge herr Beck det rådet att komma fram med en motion ar
1936 en motion torn då särskilt skulle taga sikte på attatimmarsdagen. Om
Og inte Star kammaren alltför mycket, skulle jag gärna vilja taga ett
litet exempel från levande livet för att visa, hur attatimmarsdagen egentligen

Vevfha därhemma håt ettvägbygge, som gått fram över mi^t^fbTU|n^
klockan 5 på e. m„ då deras arbetsdag var slut. Sjalva boJjaji arbetsdage

SZZit toÄÄ a7rbPets|de|0£?rr °tS Ä? W arbete På alltså

när dessa vägarbetare körde hem klockan 5. lfa säde vara am

^ÄuT^hrdoTbölStidS^ ln%

flgiisissiis:

^kgSS3SäSSfsrjaSS‘

Jas ber h«r iman! att fa yrka bifall till reservat,onen.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts)

Herr Johansson i Angtorp: Herr förste vice talman! Det är av ett synnerligen
stort intresse för mig såsom varande lantarbetare att få åhöra en
debatt, som just ror lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. Det må
dock loriatas mig, om jag intager en viss skeptisk inställning gent emot dem
som na motionerat i denna fråga.

Jag har under nästan hela mitt liv varit i tillfälle att studera den inställning
till lantarbetarklassen, som det parti har haft, som motionärerna representera
Jag ar givetvis mycket intresserad av på vad sätt en bättre ställning för lantarbetarna
skulle kunna komma till stånd. Jag betvivlar emellertid, säger jag
BTr?attide* som ka* ka motionerat, verkligen åsyfta någon sådan förbättring!
ianterbetarnaPPaSt’ ^ ^ finneS ett levande intresse hos dessa motionärer för

Beträffande utredningsspörsmålet ber jag att få instämma med utskottets
rcd!nrande Lmdberg i Umea. Jag tror verkligen, att de utredningar, som
iflf1ar°gJorda’ aro tillräckliga. Nya utredningar skulle måhända endast leda
ning ^ l0rSVara mojhgheterna for ett forcerande av lantarbetarfrågans lös Lat

oss gå tillbaka ett årtionde och fråga oss vilket intresse för lantarbetarnas
ekonomiska och sociala ställning som förefanns just hos den grupp, som i år
och i fjol motionerat i denna fråga. Jag var lantarbetare även då, och jao- vet
Va ,fhUrUS°m Tf cnar lantarbetarna själva sökte tillvarataga sina ekornpTaP
in^reSSer JUst fran det parti, som motionärerna representera, sökte
bin a11 atj Rangliga medel sa ner lantarbetarnas spröda ekonomiska organisaniskor
föf ^ Jag bfvivkratt något intresse finnes hos dess? män -ra

n , lantarbetarna. De som da sokte göra livet surt för lantarbetarna
gorå det surt for dem ayen i dag, om det är dem möjligt. En av de svåraste
motståndare som vi ha haft, när det gällt lantarbetarnas ekonomiska lyftning

bundet’ Mvj i J ? pa?tf’ ,denna kar’ s°m ar Politiskt organiserad i bondeför
bundet Med dem ha yi haft svarast att komma till tals med så snart vi genom

Dåha^stfttTå^Tr ka- fö^ökt Jyfta lantarbetarna ekonomiskt och socialt.

utsHäckniu^nr, f ^ JUiSt \°S ^eSj? Tdelstora Jordbrukare och detta i större
utsträckning an från de största jordbrukarnas sida.

skilde ,öKQrar- också’ 7ad man menar med ekonomisk och social lyftning. Jag
skulle vilja namna ett par exempel pa hur man på bondeförbundshåll gått till

jnar .^arbetare Tåknt b.H in1vald 1 en kommunal institutioif såsom
. ex en fattigvardsstyrelse eller i en kommunalnämnd. Det är givetvis lantarbetarnas
kamrater sorn valt in vederbörande i den kommunala institutionen
Jag gratulerar emellertid en dylik lantarbetare. Då först kan han nämligen
vara övertygad om att han blir pressad. Det första lantarbetaren få höra är

manträdetyrbN? få^fl
manträdet. Ni far flytta fall varen eller hösten, säger man till honom. Jag

ar otaliga exempel just pa detta. Jag frågar, om detta är något bevis för att
man mn gorå det bästa möjliga för lantarbetaren. Kallas detta för vänlighet
mot lantarbetaren? Ar det för att höja dem ekonomiskt och socialt Iom man
bdrS^ dT° fraU deras “ställning och går in för att stämpla dem, så att de
icke kunna fa nagory anställning i fortsättningen? När anställningsvägen är
s ängd, söker man pa allt sätt lägga svårigheter i vägen än här och än där
nar de söka skaffa sig bostäder. Man kan säga, att jag är frän. men dylika
|i’b er aro0.lned verkligheten överensstämmande. Jag har sett många exempel
at^ja1g talar sant‘ Det vill jag understryka. När man går
1 \aga pa detta satt, kan man val icke begära att lantarbetarna skola annat
an med en viss skepticism taga emot bondeförbundets motion. Jag vill ännu
n gång understryka, vad jag sade i början av mitt anförande, att jag betvivlar

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ana. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.) ^ ...

starkt, att det bakom denna motion ligger någon årlig vilja och något artigt

^Jag skall för min personliga del icke uppehålla tiden mycket längre. Det
liar tillräckligt mycket resonerats här i debatten av talare, som äro långt mera
insatta än vad jag är i en hel del andra saker, som sammanhänga med denna
fråga. Det hindrar emellertid icke att jag maste bemöta herr Andersson i
Danker då han talade om en utjämning mellan industriarbetarnas och lantarbetarnas
löner. Jag vill säga herr Andersson, att enligt den statistik, som tran
arbetsgivareföreningen förelagts oss, finnes det en hel del grupper av arbetare
i vårt samhälle som, om de också icke ha det sämre dock ha det lika uselt
ställt som lantarbetarna. Detta visar sig, nar vi träffa samman med arbetsgivarna
vid förhandlingsbordet. I valrörelsen däremot heter det pa annat satt.
En utjämning i lönevillkoren för att tillgodose den arbetargrupp, som jag re-presenterar
är jag gärna med om, men då måste man börja uppiiran ocn ga
hök SX, nedåt När man då kommer till dem som ha det sämst, behover
man icke, det är jag övertygad om att man skall finna företaga nagra^ redu
tioner för de industriarbetargrupper, som man haj har talat om. Jag tior lor
övrigt icke, att man åsyftar en utjämning på så sätt, att man skulle sanka
lönerna för industriarbetarna för att kunna höja lantarbetarnas löner. Meningen
är nog bara att pressa ned industriarbetarnas lönestandard, sa att den kommer
ned i samma nivå som lantarbetarnas. Det förefaller, sodj om man vilie dithän,
åtminstone om man tänker på de år, som gått och pa vad som nu iorsiggår.
Som jag förut sade, tror jag, att en utredning i den har fragan, sådan
den har föreslagits av motionären, nog är meningslös. \ i torde med lugn kunna
invänta den utredning, som redan är i gång och som i ar har föreslagits oeb
vi få väl i sinom tid se till vilket resultat, den kommer att fora Jag ar också
medveten om att en utredning tar tid. Det kunna dock vi lantarbetare finna
oss i. Vi äro i alla fall tillfredsställda med de utredningar, som äro gjorda och
äro givetvis också intresserade av att den utredning, soni pagar, skalf leda till
resultat. Det hade varit synnerligen önskvärt, om motionärerna i dag hade
kunnat lägga fram ett positivt förslag till lösning av den här fragan men något
sådant har icke kommit och i följd därav ber jag, herr förste vice talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag har ansträngt mig till det yttersta
för att under denna debatt kunna uppfånga några nya synpunkter pa
lantarbetarfrågan. Jag nödgas dock tyvärr konstatera att allt vad som sagts
i denna debatt sagts många gånger förr, och debatten har därför icke kommi

att befrukta den sak, varom här är fråga. ,, . ... r

Herr Andersson i Dunker sökte förklara anledningen till att den föreliggande
motionen, som har exakt samma yrkande, som fjolårets motion, nu kommit
igen. Han anförde, att man i fjol väntade på resultat av jordbruksutredningens
arbete, och att detta var anledningen varför bl. a. herr von Heland ansag
sig kunna gå med på ett avstyrkande av motionen. Men, herr Andersson i
Dunker i denna jordbruksutredning sutto dock tvenne så förnämliga representanter
från bondeförbundet som herr Pehrsson i Bramstorp och herr btrindlund
på Västernorrlandslänsbänken, och jordbruksutredningen hade aven till uppdrag
att utreda spörsmålet om lantarbetarnas ställning och medlen för förbättring
av densamma. Det skulle verkligen vara intressant att höra någon av dessa
representanter för bondeförbundet här angiva skälen till att deras utredningsuppdrag
endast korn att utmynna i det betänkande, som bondeförbundets motio -

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

. „ Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts)
narer i ar ha underkant. Jag vill vidare påpeka att i bostadsutredningen

‘bfitamas hns+nrlafri-rViållonrlr^ T_____ a _ i ’

har att syssla med lantarbetarnas bosladstöiXnamle^SrherrXXssori
Danker sjalv och han torde där ha rika möjligheter att bevaka lantarbetarnas
intressen i denna punkt I den sociala jordbruksutredningen sitter bondeförbundsrepresentanten
professor AV estman, som alltså på detta område kan göra
alla behövliga insatser. Vad betraffar ålderdomsförsörjningen för våra lantarbetare
konstaterar jag, att herr Nilsson i Gränebo sitter i pensionsförsäkringskommitten
och dar kan gorå, vad som överhuvud taget är möjligt för att åstadkomma
en lösning av denna fråga. Det ligger nog någonting i vad herr Herou

hittilD r1 yttran.de> aj <?et kanske förhåller sig så att alla utredningar, som
lutt11 s förekommit, lett till sa små resultat, att man därför ansett sig böra så

hXemeTwXf X Utfryck m(ssnöje1 nksdagen. Vi, som suttit i utskottet,

ha .emellertid mke kunnat halla till godo med eu sådan där allmän missnöjesyttring
och pa grund darav skriva till Kung], Maj:t och anhålla, att man skall
gora^ en ny utredning dar man eventuellt skulle sätta in herrar Andersson i
Danker, Pelirsson i P>ramstorp, Strindlund, Westman och Nilsson i Gränebo
tor att om nagra ar kunna konstatera missnöje med vad dessa herrar kommit
} man “aste igangsatta ännu en utredning. Vi ha ansett oss böra

TvHL 1 m°itl0nTT bcstamA saga ut> vad det är, som behöver utredas.
Da invändor herr Andersson i Danker, att det är väl icke något skäl att avstyrka
motionen darfor att den icke angiver några sådana riktlinjer; det är den
kommande utredningen, som får giva besked om, vad som skall göras för att

hXknnno+ rtarb aiTS“St;i ning- ^ 0m icke det stora antalet motionärer
ha kunnat komma med nagra acceptabla uppslag, ha åtminstone icke de rätt att

begära att ett riksdagsutskott skall komma med dem. Bondeförbundet har för
rTCSRAtWX 11UtHk0ttet och har alltså kunnat få fram, vad som
rrlXX lf Xan fd.* ]ck? amna cn sak sa Dsligt ifrån sig som motionärerna
S ?n°°f !n\rlaKma at att utarbeta de behövliga riktlinjerna. Kom med

sadana från bondeiorbundshall, herr Andersson i Danker, så skola vi allvarlig
resonera om saken! °

niDjTIanr betecknande att konsul Wallén, som ju, såsom han själv sade. lever
ch verkar bland lantarbetarna och därför känner deras förhållanden och behov
•;’,ke} er kunde an&f någonting, som borde bliva föremål för utredning och som
i ke /oru, var utrett. Han klandrade socialdemokraterna — det klandret drabbar
ju också de borgerliga i utskottet så när som på bondeförbundsrepresentanW,
“ke ville vara med om en utredning för att visa hur lant arbetarnas

stallning ar. Ja men ar det någon i donna kammare, som efter

j .™ b]ev fardlg för några månader sedan, icke känner till hur

laget för lantarbetarna ar? Vi ha siffror på den saken, siffror, som herr Andersson
i Danker sjalv begagnat i sitt anförande i kammaren. Herr Wallén
förklarade att lantarbetarna ha rätt att få sin ställning klarlagd. Lantarbetarnas
spillning ar klarlagd och behöver icke ytterligare klarläggas.

-»r.6", -• er yttrade, att de tre utredningar, som blivit verkställda eller som

pågå, icke aro uttömmande och att man därför borde ha en bättre utredning i

pXrXrr >>ga-tlU g™den med Pr°blemet». Jag uppfordrar herr De

Leer att har tillkannagiva, vad han menar med att gå till grunden med proble fXXbaalVi\ryttraT

han ingenting varav man kunde draga någon slutsats i detta
avseende. Menar^herr De Geer till äventyrs, att det är de problem, som herr
Ulovson i Vasteras berörde, som skola utredas, eller rör det sig om några andra
problem? Jag tillåter mig gissa, att det möjligen var det problem, som herr
1 DiUnfier S?.uddade Yld’ när lian krävde ett klarläggande av denna
pIW bo j° r ava lonerna Pa att arbetsgivarna ej vilja betala bättre löner
eller bero de laga lonerna for lantarbetarna på att statsmakterna genom sina

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ana. lantarbetarnas ekonomiska och sociala, ställning. (Forts.)
åtgärder hindra jordbruksprodukterna att stiga till sadana priser att högre
löner kunna betalas? Ja, herr Andersson i Dunker jag tror icke, att yi behova
utreda den frågan heller. Här ha representanter från lantarbetarna tillkännagivit
såsom sin åsikt, att jordbruket nog måhända kan betala något högre
löner, åtminstone i vissa fall, än vad det har gjort. Herrar Andersson i Dun er,
De Geer och Wallén, som äro jordbrukare, pasta att priserna för jordbruksprodukterna
nu äro sådana att ökade löner icke kunna erhallas. Fora vi dessa
herrar tillsammans i en kommitté, kommer resultatet det kanna vi redan till,
att bliva, att herrarna ha delade meningar. Jag tror icke, att man för den delen
heller behöver tillsätta en särskild utredningskommitte. Men herr Andersson i
Dunker, det kan ju vara av ett visst intresse att fa ett klart besked av honom,
vilka åtgärder det är statsmakterna vidtagit för att hindra jordbrukets pro:
dukter att stiga i pris. Under de senaste riksdagarna haen råd åtgärder i
stället vidtagits för att hindra jordbruksprodukterna att falla i pris.

Jag vidhåller mitt yrkande.

§ 9.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 196 med
förslag till lag angående ändring i vissa, delar av forordningen om nya stralilagens
införande och vad i avseende dära iakttagas skall m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 10.

Fortsattes föredragningen av andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2; och yttrade därvid:

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Sedan en hel rad talare från bondeförbundet
och högern visat mig den stora äran att nagga mig i kanten, kan
det ju vara tillåtet för mig att med ett par ord beröra, vad man sålunda hatt

Jag" nödgas dröja först vid herr Walléns _ anförande, som förvånade mig
just därför, att jag hade väntat mig en predikan av kraftigare slag. hme -lertid var det något av det där, som är karakteristiskt för herr Wallen, som
följde med i hans anförande. Han har tydligen ännu icke fatt klart i or sig,
att det icke går riktigt lika bra att säga i andra kammaren vad han sa lättvindigt
slungar ur sig ute på valmötet. Kammarens ärade ledamöter tade
antagligen märke till att herr Wallén ställde till mig ett par frågor i sådan
form att frågorna måste uppfattas såsom påståenden. _ . , .

Han frågade mig, om jag och — såsom han uttryckte sig — mm tidning
voro med om att stödja jordbrukarna i Västmanland, nar de ville ha litet
mera betalt för mjölken, och om vi gåvo vårt stöd åt jordbrukarna, nar de
ville ha ordentligt betalt för gruskörningen. Dessa frågor skulle ge det intrycket,
att jag personligen och den tidning, jag har att svara tor, skul e
arbetat emot högre mjölkpris och arbetat emot en ordentlig betalning
åt de lantbrukare, som körde grus till vägarna. Nu veta alla, som
haft någon rimlig anledning att ta reda på den stallning,„ som_ jag
och den ifrågavarande tidningen intagit härvidlag, att jag saval i tal
som i skrift och icke minst på valmöten hävdat med all den styrka
jag förmår, att jordbruket behöver ha bättre betalt för sina alster. Jag kan
försäkra herr Wallén, att jag, som talade vid åtskilliga valmöten för ra aret,
icke vid något enda tillfälle underlät att stryka under nödvändigheten av,

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
att jordbruket fick bättre betalt för sina alster, och jag kan nämna, att sådant
tal alltid hälsades med utomordentlig tillfredsställelse icke minst ibland
industriens folk. Från vart hall har icke vid något tillfälle vare sig handlats
eller talats på ett sätt, som skulle kunna tyda pa, att vi icke förstå, att
jordbruksnäringen maste bära sig ekonomiskt, för att de som i den äro verksamma
skola kunna leva, och lantarbetarna få en rimlig betalning. Vårt parti
har ju också här i riksdagen varit med om en råd åtgärder, som just syftat
till att förbättra prisläget a jordbrukets produkter. — Så den gången sköt
,iu herr AV allén fullkomligt i blindo. Men man vill sprida den uppfattningen,
att vi icke vilja, att jordbruket skall ha ordentligt betalt för sina alster, medan
vi samtidigt kräva, att lantarbetarna skola få bra betalt. Så okunniga i ekonomiska
ting äro vi icke. Det är icke bara jag som vet, att varje näring —
både jordbruk och industri — måste bära sig, för att den skall kunna lämna
lön till de anställda; det säga vi alla inom det parti, jag tillhör.

^ Herr Wallén uraktlät emellertid att ge tillkänna någon uppfattning om de
aPs> som jag gav honom och de andra bondeförbundarna, till motioner vid
nästa års riksdag rörande åtgärder syftande till att garantera lantarbetarna
rimlig del uti den hjälp, staten ger jordbruket. Det blev intet besked på
den punkten. Icke heller blev det något besked på frågan, huruvida man ville
\ ara med om en lagligt reglerad arbetstid, och icke heller något besked på
fragan, huruvida man ville vara med om en lagstiftning, som gåve lantarbetarna
en mera tryggad ställning till deras hem. Jag ber att få påpeka för
herrarna, att när det från vårt håll för några år sedan motionerades om lantarbetarnas
rätt till deras bostäder, gingo bondeförbrundets representanter däremot.
Men vi skola väl vid tillfälle ännu en gång känna herrarna på pulsen
i det avseendet.

Herr Bengtsson i Kullen gav emellertid klart besked om, vad det här är
Daga om. Han talade varmt om hur svårt lantarbetarna ha det -— vilket
icke alls behövs från herrarnas sida. Den saken har jag predikat i herr
Bengtssons i Kullen hemtrakt för tjugo år sedan, och jag skall göra det i
fortsättningen också. Det där veta vi — vi veta det mycket bättre än herr
joengtsson i Kullen. Ad tro honom alltså utan vidare, när han förklarar, att
mntarbetarna ha det svårt. Men däremot tror jag honom absolut icke, när
han säger, att bara jordbruket får hjälp, skola jordbrukarna med glädje och
med nöje ge lantarbetarna bättre betalning. Herr Bengtsson i Kullen och
jag voro båda verksamma i Västergötland under åren 1914—1918. Då hade
jordbruket gyllene tider. Den saken är klar. Men jag har i minnet, att lantarbetarna
i Västergötland icke blevo fetare den gången.

Herr Magnusson i Skövde klarade av kritiken rörande lantarbetarnas rättsliga
ställning med att hänvisa till den för några år sedan upphävda legostadgan
av ar 1833, och lian menar, att om vi bara haft legostadgan kvar, hade
lantarbetarnas rättsliga ställning varit bättre än den är nu. I själva verket
ar ju detta en anklagelse mot lantarbetsgivarna. Denna anklagelse ligger
n^+ln-1^en 1 det förhållandet — såsom herr Magnusson i Skövde erkänner -—•
att det är därför, att lantarbetsgivarna icke genom en stadga av år 1833 förhindras
att göra lantarbetarna hemlösa med kort frist, de göra det. Jag måste
emellertid säga, att legostadgan ju var en så pass omodern lagstiftning, - att
det icke var en ^dag för tidigt, att den föll, ty den innehöll dock, som herr
Magnusson i b kö v de väl vet, bland annat den bestämmelsen, att lantarbetaren
P .er . ■Jänstehjonet icke kunde få ut sin lön, förr än »tjänsteåret var slut
och tjänaren lör sig redo gjort», som det hette. Det var ju icke heller så
värst manga år tidigare som husagan ströks ur den stadgan. Detta hindrar
icke, att vi kunna behöva en lagstiftning, som stadgar rätt för lantarbetarna

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
att under viss tid efter uppsägning kvarbo uti lägenhet. Det är fortfarande
anledning fråga den ärade motionären, om han vill vara med om åtgärder
i det avseendet. Herr De Geer antydde, att utredningen skulle kunna galla
detta rättsliga problem. Ja, men varför motionerar man då icke om den
sakeiD Här har utskottet konstaterat, här har utskottets ordförande konstaterat,
här har från alla håll konstaterats, att i motionen och i de anföranden,
som hållits från bondeförbundshåll, man icke kunnat komma med ett
enda positivt förslag. Man har med andra ord vägrat visa vad man egentligen
vill, och när vi framställa vissa önskemål rörande lantarbetarnas villkor,
önskemål som man skulle vilja se uppfyllda, så tiga herrarna fullständigt
på den punkten och lämna icke något besked. Jag s.luta,r, herr talman,
med att än en gång uppfordra den ärade motionären att tillkännagiva, huruvida
han vill vara med om åtgärder just på de punkter, som jag i mitt lörra

anförande berörde. . ,... „

När allt kommer omkring förhåller det sig emellertid sa, att det icke ar
lantarbetarnas sak, som man vill föra fram, ty genom samtliga anföranden
på det hållet går ju som en röd tråd, att det här bara är fråga om att ia sadana
åtgärder vidtagna att jordbruket kan. bära sig. Men säg då i all rimlighets
namn detta uti motionen, och tala icke om, att det är lantarbetarnas
ställning, som ni vilja utreda. Låt oss i stället säga, att det här är fråga
om att ytterligare utreda —- eller att rättare sagt verkställa en utredning,
som redan är verkställd — om jordbrukets ekonomiska läge. Men, om denna,
utredning skall ha avseende å lantarbetarna, borde herrarna ha tagit, med en
begäran om utredning huru och pa vad sätt lantarbetarna skola fa någon del
uti den hjälp, som lämnats jordbruket. . „.

Jag är efter den debatt, som här förts, ännu mer styrkt i den av mig lorut
uttalade uppfattningen, att det här icke är fråga om annat än att få^ fram
en utredning, som till ingenting förpliktar, för att ha den att peka pa, när
man kommer att gå emot de positiva förslag,^ som komma fram i anledning
av och med stöd av redan verkställda eller pågående utredningar.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag har tillåtit mig begära ordet
för att göra några erinringar och framhålla några synpunkter vid behandlingen
av föreliggande ärende. „.

Jag konstaterar till en början, att det är med glädje man i dag imner, att
ifrån olika partiers sida vittnas om, att lantarbetarnas sociala och ekonomiska
ställning är avsevärt sämre än åtskilliga andra medborgargruppers. Jag
erinrar kammaren om, att vi under de sista åren haft åtskilliga debatter om
lantarbetarfrågor, och att därvidlag ofta från borgerligt håll gjorts gällande,
att lantarbetarnas ställning icke skulle vara så dålig som vad från socialdemokratiskt
håll framhållits. Som resultat av dagens debatt fastslar jag följaktligen,
att från samtliga politiska partiers sida framhållits och understrukits,
att lantarbetarna dessvärre befinna sig på en social och ekonomisk nivå, som
ligger betydligt lägre än många andra medborgargruppers. =Det kan vara ett
visst värde att erinra härom, enär de gjorda uttalandena från borgerligt hall
måhända behöver ihågkommas senare _ vid en annan för lantarbetarna viktig
frågas behandling under innevarande års riksdag. .

Då jag nu har ordet skall jag tillåta mig resonera ett par minuter med herr
Andersson i Dunker. Vi ha haft tillfälle att resonera åtskilligt förut, och det
ha vi gjort undantagslöst under sansade och angenäma former, och det är jag
förvissad om skall bli fallet även i dag. Herr Andersson i Dunker förstår
icke varför en kommunalarbetare eller en stationskarl eller en industriarbetare
skall ha dubbelt så mycket betalt som en lantarbetare. Ja, jag tror, att herr

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
Andersson i Dunkel’ själv kunnat genast svara på den frågan, och att svaret
då blivit, att detta är beroende på — om icke helt så dock till väsentlig del -—-att de olika näringsgrenarna ge så väsentligt olika avkastning och ha så väsentligt
olika räntabilitet. Men, herr Andersson i Dunker, detta tillhör ju
finesserna i det nuvarande produktionssystemet, att de olika näringsgrenarna
ge olika ekonomiskt utbyte och olika ekonomiskt resultat. Jag medger, att det
är avvita, att exempelvis lantarbetarna skola ha lägre lön än åtskilliga andra
arbetare, som utföra ett dagsverke, vilket ur arbetsprestationssynpunkt icke är
bättre eller hårdare än lantarbetarens. Detta är ett oriktigt och orimligt förhållande,
men jag tror icke, att denna sak för lantarbetarnas vidkommande
kan lösas därigenom, att man sänker industriarbetares, stationskarlars och kommunalarbetares
löner ner till samma nivå som lantarbetarnas. Säkerligen icke.
Nu vill jag icke förutsätta, att detta är den väg, herr Andersson i Dunker vill
gå, men jag har en känsla av, att den tanken på bondeförbundshåll nog är förhärskande,
åtminstone inom vissa kretsar. Det är oriktigt och orimligt, icke
bara, att en lantarbetare skall ha väsentligt sämre betalt än en industriarbetare,
kommunalarbetare eller stationskarl, utan också exempelvis att en tändsticksarbetare
har så väsentligt sämre betalt än en kullagerarbetare. Men
att så är förhållandet beror på åtskilliga faktorer, och den viktigaste av dessa
är, som jag förut sagt, att de olika näringsgrenarna ge olika avkastning och
följaktligen ej ha möjlighet att betala lika pris för lika dagsverken.

Nåväl, men det där skola vi rätta till, säga motionärerna, herrar bondeförbundare.
Ja, ni få ursäkta, men jag tror inte. att det kan gå genom en så
enkel åtgärd som här ifrågasattes, därför att detta är ett problem, som sammanhänger
med de näringspolitiska problemen i stort. Det är icke ett problem
enbart om förhållandet mellan industriarbetarens, banvaktens och stationskarlens
löner å ena sidan och lantarbetarens löner å andra sidan, utan en fråga
som omfattar näringslivet och produktionsformerna i allmänhet. Men vilja
herrarna ta upp detta stora problem och söka utreda, huru man skall kunna
åstadkomma en produktionsordning, som i största möjliga mån medför en rättvisare
fördelad inkomstnivå och en utjämnad egendomsnivå, skall jag för min
del utan tvekan vara den förste att med glädje hälsa herrarna välkomna på
den vägen.

Herr Lindberg i Umeå, utskottets ordförande, har redan svarat på ett par
punkter, som jag därför kan gå förbi, men jag skall i stället säga några ord
till herr Wallén, som jag ser befinner sig omedelbart här intill. Han konstaterade,
att vi socialdemokrater icke vilja vara med om en utredning, och framhöll
vidare, att lantarbetarna ha rätt att få sin ställning klarlagd genom en
kommitté, som är sakkunnig. Jag förstår inte riktigt, vad herr Wallén menar,
men jag förmodar, att han anser, att de kommittéer, som förut arbetat,
icke ha varit sakkunniga. Om denna kritik drabbar bostadsutredningen, skall
jag som part i målet icke yttra mig utan överlåter åt andra att svara. Jag
ber endast, att herr Wallén vänder sig till min personlige och måhända även
herr Walléns vän herr Andersson i Dunker för att av honom kunna få nödvändiga
uppgifter och informationer angående bostadsutredningens arbete.
Jag har fört detta herr Walléns yttrande på tal, därför att jag icke kan finna
annat än, att det även måste innebära en bister kritik utav de båda bondeförbundsrepresentanters
arbete, som suttit i jordbruksutredningen, vilken utredning
arbetat ända sedan 1928. Jag har därmed icke sagt, att kritiken är berättigad,
utan jag konstaterar blott, att herr Walléns uttalande måste innebära
ett underkännande av dessa herrars arbete. Jag tillåter mig i detta sammanhang
påpeka, att de direktiv, som utfärdades då jordbruksutredningen tillsattes,
ligga ungefär på samma linje som det yrkande om utredning, vil -

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
ket motionärerna nu föreslå. Jordbruksutredningens direktiv inneburo, att
den skulle verkställa utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge samt
angående åtgärder, som kunde och borde vidtagas i syfte att höja jordbrukets
ekonomiska bärkraft därhän, att förutsättningar skapades för att jordbrukets
arbetare måtte komma i åtnjutande av förbättrade levnadsvillkor. Jag kan
inte finna annat än, att det är samma tankegång, som ges uttryck åt i den
föreliggande motionen. Man vill ha förbättrade levnadsvillkor för lantarbetarna.
Jordbruksutredningen har sysslat med denna utredning i flera år.
En hel del förslag ha framlagts för riksdagen, och de flesta av dem äro redan
antagna, och de föreslagna bestämmelserna ha trätt i kraft, men att som eu
följd härav också en förbättring i lantarbetarnas villkor inträtt, är icke så alldeles
säkert.

Ja, herr talman, jag nämnde i början av mitt anförande, att orsaken till att
icke lantbruket, åtminstone icke för närvarande, kan betala sina arbetare, som
man säger, en skälig avlöning är, att om en näringsgren ger dåligt ekonomiskt
resultat, så ha arbetarna inom densamma icke ens med tillhjälp av de starkaste
fackliga organisationer möjlighet att tillkämpa sig de förmåner, deras
kamrater i andra yrken ha. Men därmed är icke sagt annat än att det är
mycket som talar för, att om lantarbetarnas fackliga organisationer vid tidigare
skeden varit starkare och mera solida, så hade säkerligen också för deras
del ett bättre ekonomiskt resultat mången gång kunnat utvinnas.

Jag skall slutligen säga bara ett par ord till herr Carlström, därför att herr
Carlström tog upp problemet om lantarbetarnas ställning i förhållande till industriarbetarklassen.
Han påstod —- och han är för övrigt icke ensam om den
uppfattningen inom det borgerliga lägret — att lantarbetaren och industriarbetaren
näppeligen kunna ha gemensamma intressen, utan att de snarare stå
på motsatta linjer, därför att den ene tillhör konsumentgruppen och den andre
producentgruppen. Jag har aldrig trott på den där läran. Jag kan icke förstå
annat än att, om man drar ut konsekvenserna av detta resonemang, följden
skulle bli, att livsmedelsarbetarna borde stå i motsatsförhållande till exempelvis
textilarbetarna, och textilarbetarna låt mig säga till verkstadsarbetarna.
Ty det kan nämligen icke nekas till, att om lantarbetarna få höjda löneförmåner,
detta kommer att i någon mån kunna medföra dyrare livsmedelspriser,
samtidigt som givetvis höjda löner för textilarbetarna kunna medföra dyrare priser
på textilvaror. Men jag har därför icke hört, att det skulle finnas någon
intressemotsättning mellan verkstads- och textilarbetare. Jag tror, herr talman,
att man gör sig skyldig till en fullständig felbedömning, när man här
försöker draga upp en gräns mellan industriens arbetare och jordens arbetare.
Jag tror, att de i stort sett ha gemensamma intressen, och jag tror, att den
teoretiska klyftan dem emellan kan överbyggas på ett sätt som leder till båda
parternas förmån. Jag går så långt, att jag anser det icke vara bara de
direkt löneanställda lantarbetarnas och industriarbetarnas intressen, som äro i
stort sett identiska, utan även småbondeklassens politiska och ekonomiska intressen
borde vara och äro förenliga med industri- och lantarbetarnas. Om
man skall åstadkomma något samförstånd på den vägen, går det inte an, att
man allt för långt driver rena yrkes- och klassynpunkter. Sådant får icke ske
från någotdera hållet. De renodlade yrkessynpunkterna från bondeförbundet
äro ett stort hinder för åstadkommande av en gemensam samförståndslinje
mellan jordens och industriens arbetande folk.

Innan jag slutar, vill jag erinra om det faktum, att socialdemokraterna i såväl
oppositions- som regeringsställning tagit initiativ till förbättrande av lantarbetarnas
ställning i olika avseenden. Den saken kan icke förnekas ens från
bondeförbundets sida.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)

Herr talman! Då den föreslagan utredningen omfattar blott och bart en detalj
av det stora produktionsproblemet och då utredning angående denna detalj
pågår genom jordbruksutredningens försorg, sedan år 1928, kan jag icke
finna, att andra kammaren i dag har någon anledning att biträda det krav på
en förnyad utredning, som här har framställts.

Herr Brädefors: Herr talman! Det är egendomligt att höra, hur det här
i dag från borgerligt håll talas om att man ömmar för lantarbetarnas ekonomiska
och sociala förhållanden. När man vet, hur de borgerliga i alla avseenden
i praktiken motarbeta såväl lantarbetarnas soin industriarbetarnas ekonomiska
intressen, då förstår man, att det egentligen inte är den saken, som är
grunden till motionen, utan att det är något annat, som ligger bakom. Herr
Olovson i Västerås har också anklagat bondeförbundarna för att de ingenting
mena med sin motion, och han skyndar sig att tillägga: jo, de mena en sak
verkligen; de fördröja nämligen verkliga åtgärder för lantarbetarna genom en
långvarig utredning. Herr Olovson i Västerås rekommenderade något annat
i stället, då han talade om starka fackföreningar bland lantarbetarna, men
han förklarade samtidigt, att dessa fackföreningars uppgifter för att få lantarbetarna
bättre betalda skulle upphöra vid den punkt, där icke jordbruket
vore så bärkraftigt, att det kunde bära högre löner. Han sade, att det gäller
detsamma för jordbruket som för industrien, att man kan inte pressa lönerna
högre upp än inkomstkällan är bärkraftig. Men då man sedan hör bondeförbundarna
göra den förklaringen, att redan nu är jordbruket i en sådan misär,
att det inte kan bära ens de löner, som för närvarande betalas, och så mycket
mindre några förbättringar i löneavseende, då menar jag, att man har all
anledning att fråga sig, vad herr Olovson i Västerås egentligen menar. Jag
undrar, om man inte kan säga precis detsamma om honom, som han säger om
bondeförbundet, att han inte egentligen menar något med detta recept för förbättrande
av lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. Men jag skulle
också kunna tillägga, att herr Olovson i Västerås menar verkligen också en
sak, liksom bondeförbundarna mena en sak, ty han försöker att med dessa frasradikala
yttranden i kammaren vilseleda lantarbetarna att sätta tro till den
socialdemokratiska regeringen och dess riksdagspolitik, så att de avstå från
den verkliga kampen mot sina arbetsgivare, mot lantpatronerna. Den meningen
är själva grunden i herr Olovsons i Västerås yttrande, och det är för övrigt
hela den socialdemokratiska gruppens mening.

Han har alltså samma motiv som bondeförbundet och de övriga borgarpartierna.
Han har det motivet och den grundmeningen: att söka få lantarbetarna
att avstå från kampåtgärder för sina intressen. Det är olika former för dessa
grunder, men resultatet blir ungefär detsamma. Om man skulle verkställa en
verklig undersökning om dessa frågor, som här har anbefallts, så tror jag, att
det skulle bli det resultatet av denna verkliga undersökning, att orsaken till
lantarbetarnas ekonomiska och sociala misär är den kapitalistiska produktionsanarkien.
Om man sedan undersökte vilka åtgärder som skulle vidtagas och
fullföljde det resultat man fått från en sådan utredning, skulle det självklart
bli så, att man skulle förorda det kapitalistiska samhällssystemets upphävande.
Men jag tror, att varken bondeförbundarna i kammaren eller övriga
borgarpartier lika litet som den socialdemokratiska gruppen skulle förorda en
sådan lösning av frågan. Den frågan tror jag, att lantarbetarna tillsammans
med sina kamrater i industrien komma att lösa och genomföra i kampen mot
det kapitalistiska samhället. Jag har intet förtroende för kungliga utredningar,
men varför skulle man inte låta den nuvarande socialdemokratiska regeringen
verkställa en sådan utredning, som man här motionerat om? Den social -

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
demokratiska regeringen har ju möjlighet nu att komma fram med ett socialistiskt
förslag, sett från socialistiska synpunkter. Den har den möjligheten, och
sedan kan den naturligtvis föreslå rent socialistiska åtgärder mot den misär,
lantarbetarna leva i såväl i ekonomiskt som i socialt avseende. Men jag tror,
att även om yrkandet om utredning skulle bifallas av kammaren, så skulle
den socialdemokratiska regeringens utredning säkerligen komma till samma
resultat som vilken annan, borgerlig utredning som helst. Den skulle komma
att bevisa det kapitalistiska samhällets oförmåga att ändra dessa förhållanden
inom kapitalismens ram, och den skulle säkerligen även bevisa det socialdemokratiska
partiets oförmåga att ändra dessa förhållanden.

Herr Walléii: Herr talman! Jag skall fatta mig kort och bara ge några
repliker och svar på några frågor till mig. Först vill jag besvara herr Olovsons
i Västerås fråga. Han frågade, om vi från bondeförbundshåll ville vara
med om att ge lantarbetarna del i det ökade välstånd, som eventuellt kunde bli
en följd av åtgärder, vidtagna genom den svenska riksdagen. Jag tror, att
det var ungefär så frågan lydde. Jag hänvisar då till att för ungefär tre år
sedan hölls på hotell Gillet i Stockholm ett sammanträde med valda delegater
från hela Sverige, men, herr talman, jag medger, att svenska riksdagsmän voro
förbjudna att komma med, därför att vi villo inte ha någon partipolitik i saken.
Det var valda ombud från hela Sveriges alla län. Där gjordes ett uttalande
av bondeförbundare, av socialdemokrater, av högermän, av liberaler, men inte i
närvaro av några kommunister, i varje fall inte några Sillénkommunister därför
att de voro inte jordbrukssakkunniga på den tiden. Jag har tyvärr inte
med mig detta, men jag tror nog, att jag erinrar mig innehållet i detsamma;
däri begärde vi i skrivelse till Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t skulle utreda
frågan om lantarbetarnas ställning i förhållande till förbättrade möjligheter
inom jordbruket, som kunde bliva en följd av vissa riksdagsbeslut, så att även
lantarbetarna finge sin fulla andel av detta. Denna skrivelse inlämnades till
Konungen och gick vidare till regeringen, och jag antar den fortfarande ligger
i någon dammig skrivbordslåda. Detta är vår inställning. Tyvärr måste
man säga, att med den utveckling jordbruket fått sedan dess ha lantarbetarnas
löner inte kunnat gå uppåt, ty det är nu allt sämre inom jordbruket, något
som de, vilka vilja se de faktiska förhållandena, måste erkänna.

Herr Olovson i Västerås talade även om gyllene tider åren 1918 och 1920,
»men vad fingo lantarbetarna med?» Hade herr Olovson läst motionen, så
hade herr Olovson sluppit fråga. Det står i den, att en jordbruksarbetares
årslön uppgick enligt officiella siffror år 1913 till 720 kronor men år 1920 till
2,352 kronor för att sedan gå tillbaka, då det blev sämre tider. Det var bättre
tider för jordbruket, och även värdena stego, men, herr Olovson, vi hade också
på den tiden en annan riksbanksledning, som skötte valutan, så att priserna
kunde stiga och folket få arbete och bröd.

Vidare har man sagt till mig från ett annat håll något om att jag skulle
sagt, att det icke tidigare varit någon sakkunnig utredning i närliggande fråga.
Jag vet inte, om ledamöterna i dessa kommittéer kände sig träffade. Jag menade
i varje fall inte, att de voro osakkunniga. Jag menade, att om regeringen
icke själv är sakkunnig, så har den dock tillgång till alla Sveriges sakkunniga,
och då bör den med det intresse, som visats i valrörelsen, kunna få
ihop en sakkunnigkommitté för att utreda frågan. Det bör ligga allvar bakom
det hela, och det är inte skämt, när det gäller lantarbetarna.

Jag vill fråga de lantarbetare, som varit uppe så livligt i debatten: finna ni
inte er ställning ganska egendomlig, när ni jämför valmötestalarna och talarna

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
från tribunen här? Finna ni det inte egendomligt, när det yrkas avslag på
en begäran om utredning av er ekonomiska och sociala ställning samt — märk
väl det, fastän föregående talare förbigått det — av möjligheten att förbättra
den. Det halka herrarna förbi, detta senare, men observera, att det står i motionens
yrkande. Det förvånar mig mindre, om lantarbetarna allt oftare gå
över till kommunisterna, ty kommunisterna vilja dock ha en utredning, men
ni vill inte ens det! Jag menar, att finge de tillräcklig upplysning, så
ginge de till bondeförbundet eller något av de andra borgerliga partierna, men
för närvarande förstår jag, att de gå till det hållet, ty där vill man som sagt
åtminstone medgiva en utredning.

Herr Lindberg var ironisk och sade, att herr Wallén lever och verkar bland
lantarbetarna, och frågade, om jag känner med dem. Ja, herr talman, nog
vet jag, att de finnas som glömma varifrån de utgått men för min del skäms
jag'' inte för mitt ursprung och förnekar inte fars och mors gärning. Jag
har inte blivit en så internationell marxist, att jag inte kan hålla med den klass
jag är född i, och jag kommer alltjämt att försöka bevaka dennas berättigade
intressen.

Till slut en fråga. Är det inte så, att ni säga till oss, att vi tagit fram
motionen för att värva röster? Jag hade eljest inte trott, att det skulle bli
val förrän om fyra år! Yi taga alltså inte fram våra önskningar vid ett
valår, utan för att de skola kunna hinna uppfyllas innan dess! Från visst håll
brukar man däremot komma med motioner det sista året före valen.

Jag tycker, att inga skäl tala emot denna rimliga begäran om utredning
av de sociala och ekonomiska förhållandena för lantarbetarna och av möjligheterna
att förbättra desamma. Sveriges lantarbetare, kärnan i arbetarklassen.
böra ha rätt att fordra en sådan.

Till slut en annan sak. Jag vill rätta det misstag man gör, då man säger,
att vi vilja sänka andra gruppers löner. Jag talar för egen räkning. Jag har
varit med att väcka en motion om borttagande av topplönerna och av arbetsfri
inkomst. Men jag tror inte det är bondeförbundets mening, att man skall
sänka lönerna i den mening ni inlägga. Vi vilja ha upp priset, d. v. s. lönen
för vårt arbete så, att vi även kunna betala skäliga löner. Tjänstemännen
skola ha sitt, industriarbetarna sitt, men jordens folk skall också ha sitt.

Herr talman! Inga sakskäl tala emot motionen. Om man vill se något
resultat och om man känner med samhällets sämst ställda medlemmar, har
man icke annat val än att rösta för motionen.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Herr Elmroth och andra talare
ha velat frånkänna mig och bondeförbundet något som helst intresse, ja rent
av rätt att visa intresse för lantarbetarna. För min del vet jag, att det påståendet
är fullkomligt oberättigat, och jag vet, att tusentals och åter tusentals
bondeförbundare och andra jordbrukare ha rätt att protestera mot ett
sådant uttalande från herr Elmroths och hans kamraters sida.

Ordföranden i utskottet har återigen pekat på jordbruksutredningen och
dess direktiv. Herr Lindberg vet, att utredningen på order från jordbruksministern
fått upphöra med sitt arbete. Jag trodde verkligen, att även utskottet
haft reda på detta.

Herr Andersson i Löbbo var vänlig nog att säga, att han trodde inte, att
jag hörde till dem, som ville åstadkomma en utjämning genom att sänka andra
arbetares löner ned till samma nivå som lantarbetarnas, och det är inte
heller så. Jag och alla mina meningsfränder vilja gå en annan väg. Vi vilja
söka skapa möjligheter att höja lantarbetarnas löner till samma nivå, som
andra, jämförbara arbetargruppers.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. n>.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala, ställning. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo vidrörde en del andra vidlyftiga problem, nämligen
olika näringars olika räntabilitet. Men den frågan ligger, såvida jag
inte är alldeles okunnig, under utredning inom socialiseringsnämnden, och
där har den legat sedan ett tiotal år tillbaka.

Herr Olovson i Västerås gjorde det uttalandet i sitt första anförande, att
fackföreningarna kunna icke åstadkomma högre löner än jordbruksnäringen
kan bära. Ja, det är ju fullkomligt riktigt och ett uttalande, som vi litet var
kunna instämma uti, men, herr Olovson, var står herr Olovson och hans kamrater
och var ha ni stått vid de oändligt många tillfällen, då det gällt yrkanden
i riksdagen, som, om de bifallits, skulle ha ökat möjligheterna för
jordbrukarna att betala bättre löner till sina arbetare? Var ha herr Olovson
och hans partikamrater tidigare stått, när det gällt sockerfrågan, spannmålsfrågan,
mjölkfrågan i fjol o. s. v.? Jo, ni stodo på den sida, som sade nej
och nej till dessa förslag, och i oändligt många andra liknande frågor ha ni
intagit samma ståndpunkt. Har det nu uppstått en åsiktsförskjutning i detta
fall inom det parti, som herr Olovson tillhör, så skall jag känna mig utomordentligt
tacksam.

Herr talman! Jag kan icke förstå annat än att de delade meningar, som
här ha kommit till uttryck, ha synnerligen kraftigt understrukit behovet av
en utredning av hur lantarbetarnas ekonomiska förhållanden skola kunna förbättras.
Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt tidigare yrkande.

Herr Pettersson i Hosta: Herr talman! Jag skulle icke förlänga debatten,
om icke herr Olovson i Västerås här vid två tillfällen efterlyst positiva förslag.
Jag skall därför för min del be att få skissera ett sådant positivt förslag,
som jag vet, att många lantarbetsgivare med framgång under en lång
följd av år ha använt. Jag får då först lov att något litet peka på hurudant
förhållandet är här i livet med oss människor: vi vilja nämligen arbeta oss
uppåt undan för undan. Lantarbetaren vill sålunda bli torpare, torparen arrendator,
och arrendatorn vill bli egen jordbrukare. Fabriksarbetaren vill bli
förman, och förmannen vill bli sin egen o. s. v. På samma sätt har herr
Olovson i Västerås arbetat sig upp från fabriksarbetare till redaktör, och
nu antar jag han arbetar för fullt för att bli redaktör för Socialdemokraten
eller någon annan stor tidning för att där skaffa sig en plattform kanske till
en socialministerplats eller något dylikt. Lantarbetarna, som ju ha ett tungt
och strängt arbete, vilja naturligtvis också arbeta sig fram. Det är också
ofta så, att sedan de under några år arbetat vid lantbruket, övergå de kanske
till att bli torpare, därifrån övergå de till arrendatorer och från arrendatorer
till att bli sina egna. Just i steget till arrendator eller att bli sin egen möter
det emellertid stora svårigheter att kunna skaffa pengar och borgen o. s. v.
Det händer många gånger, att arbetsgivaren får skaffa den andre borgensmannen
och ta hela risken på sig för att skaffa vederbörande det nödiga rörelsekapitalet.
Just på denna punkt har man enligt min uppfattning en av
de viktigaste möjligheterna att kunna skaffa dessa arbetare en bättre utkomst
här i livet, så att de icke hela sitt liv skola behöva förbli lantarbetare. Det
låter naturligtvis och har alltid i forna dagar låtit så vackert att tala om
gamla trotjänare, men efter min synpunkt är det vackrare och bättre, om vederbörande
arbetare kan bli självständig jordbrukare och arbeta på egen
mark o. s. v.

Nu har ju regeringen kommit med en proposition om upprättande av en
lånefond för arbetarsmåbruk, och det utgör givetvis ett steg i rätt riktning,
men om jag icke läst fel, skola norrländska skogsarbetare här ha företräde
och lantarbetarna i södra och mellersta Sverige skola komma först i andra

Onsdagen den 15 mars 1. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
hand. Jag tror också, att det har framkommit motion om att skapa förutsättningar
för att lantarbetarna skola bli jämställda med skogsarbetarna i
detta fall.

Sedan har det här resonerats mycket om lantarbetarnas löner. Det är alldeles
givet, att storleken av deras löner beror på jordbrukets bärighet. Är
det så, att jordbruket har möjlighet att betala högre löner, så göres det naturligtvis.
De löner, som lantarbetarna ha, äTO minsann icke för höga, utan
arbetarna behöva gott ha dem kvar för att kunna nöjaktigt existera. Därför
få jordbrukarna också gå en annan väg för att kunna reda sig. Jordbrukarna
ha icke råd att ha så många arbetare utan få avskeda dem. När en flyttar,
tar man ingen annan i stället. En person, som har två drängar, får nöja
sig med en dräng, och den, som har en dräng, får nöja sig med ingen, och
han och hans familj få i stället arbeta så mycket hårdare. Det blir faktiskt
följden av nuvarande förhållanden.

Dessutom uppstår en svårighet, som alla kanske icke ens lagt märke till.
Jag bor själv alldeles invid gränsen till en större stad i mellersta Sverige,
och jag har sett, hur det utvecklar sig. Det går så, att lantarbetarna flytta
från landsbjrgden in till städerna, och om denna utveckling får hålla på några
år, så komma städerna, mina herrar, att bli fulla med arbetslösa lantarbetare,
som man då där får ta hand om. Jag skulle knappast tro, att det heller är
någon lycklig lösning av frågan, men så kommer det alldeles säkert att gå.

Jag har här försökt skissera en linje, efter vilken man skulle kunna göra
något för Sveriges lantarbetare. Nu säger herr Olovson i Västerås och några
till, att de äro färdiga att fälla tårar för att man vill göra en smula och
visa, hur lantarbetarna möjligen skulle kunna få det litet bättre. Det verkar
dock rent av litet löjligt i förhållande till den ståndpunkt, som herrarna i övrigt
inta i frågan. Med hänsyn emellertid till den linje, som jag här har
skisserat, och andra kanske kunna komma med än bättre linjer, som skulle
kunna ge lantarbetarna ett stöd för att gå vidare från arbetareställning till
ställning som egen, så tror jag, att en utredning skulle kunna ha sin nytta, om
man försökte komma fram på dessa vägar. Då herr Carlström säger, att vi
icke vilja göra några offer, så vill jag för min del säga, att jag vill gärna
vara med om att göra offer för att lantarbetarna skola kunna få lättare att
övergå från ställning som arbetare till egen. Men tanke härpå, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Skoglund: Herr talman! Det har från många håll och icke minst från
herr Olovsons i Västerås sida framhållits, att jordbrukarna ha fått en mycket
kraftig hjälp från statens sida. Det är riktigt, och vi böra erkänna det och
vara tacksamma för det stöd, som vi ha fått. När herr Olovson emellertid
går längre och säger, att den hjälp, som jordbrukarna ha fått, har icke kommit
jordbrukets arbetare till godo, då tror jag han har orätt. Om nämligen
icke jordbruket hade fått detta stöd och om icke de hjälpåtgärder hade vidtagits,
som nu skett, så skulle ett betydligt mycket större antal jordbruksarbetare
ha blivit arbetslösa än som nu är fallet. Det är icke så, att det från
jordbrukarnas sida finns någon önskan att pressa ned arbetarnas löner. Det
är den sista utväg, som användes, när jordbrukets driftkostnader måste nedbringas.
Vad man först undersöker är möjligheten att, om det går, klara
sig med ett mindre antal arbetare och låta dem, som äro kvar, bibehålla samma
avlöning. Att icke flera blivit avskedade och måst söka sig till de statliga
och kommunala hjälporganen än som hittills har skett beror just därpå, att
statsmakterna ha gett jordbruket det skydd, som de ha gjort. Om det stöd,
som vi för närvarande ha, skulle försämras, om priserna på jordbruksproduk -

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
ter, särskilt de animaliska, skulle gå ned ytterligare eller om det stöd vi ha
för vår spannmålsodling skulle komma att försämras och priserna bli lägre
än de nuvarande, då kan säkerligen ingen utredning, den må bli hur grundlig
och hur välmenande som helst, hindra, att Sveriges jordbruksarbetare i
betydligt större utsträckning än vad nu är fallet dels bli helt och hållet arbetslösa,
dels övergå till att bli säsongarbetare.

Vad är det, som hotar jordbruksarbetarnas levnadsstandard för närvarande?
Jo, det är, att de skola förvandlas till säsongarbetare på samma sätt
som skett med Amerikas jordbruksarbetare. Jordbrukaren har icke råd att
hålla en stadigvarande arbetsstyrka året om, såsom han brukar ha under normala
förhållanden. Han tar i stället in arbetare under skörden och under den
brådaste tiden, och under resten av året får jordbruksarbetaren beklagligt nog
på samma sätt som många andra grovarbetare försöka ta sig fram hur han
kan. Om han då icke kan få arbete på andra områden, så får han söka sig
till de statliga och kommunala nödhjälps arbetena.

Det har av herr Olovson framhållits, att om jordbruksarbetarna organiserade
sig, så skulle de ha möjlighet att skaffa sig bättre villkor; åtminstone
skulle de, tror jag han menade, kunna hålla sig kvar vid samma lönevillkor
och levnadsstandard, som de för närvarande ha. Vad är det då, som lantarbetarnas
organisationer ha satt som sitt stora mål? Ja, vid ett samtal, som
jag hade med en av lantarbetarförbundets ledande män här i landet, framhöll
denne, att ett av deras allra första och viktigaste krav vore, att jordbruksarbetarna
icke längre skulle behöva åtnjuta lön i form av naturaprodukter
utan att de, liksom industriarbetarna, skulle få sin lön i kontanta pengar.
Vad skulle detta krav medföra, om det förverkligades? Jo, det skulle medföra,
att jordbruket ännu fortare skulle tvingas att minska antalet löneanställda
arbetare, ty vad jordbrukaren framför allt har svårt att komma ut med just
nu är kontanter. Naturaprodukter däremot kan han avvara, och i den formen
kan han lämna sina arbetare en stor del av den lön, som de skola ha.

Ett annat krav, som också från den sidan har framförts, är, att jordbruksarbetarna
icke skulle behöva använda sig av jordbrukarens lönebostäder utan
att staten eller kommunerna skulle bygga och underhålla de bostäder, som
jordbruksarbetarna skola bo uti. Vad tror herr Olovson det skulle medföra?
Jo, att det skulle bli ännu mindre känsla av gemensamt ansvar mellan jordbrukaren
och hans arbetare. Det skulle medföra, att arbetarna i ännu högre
grad skulle komma att användas som säsongarbetare än som är fallet, när de
bo i lantarbetsgivarens bostäder.

Jag för min del har ingenting emot en utredning, om den skulle kunna
vara till någon nytta, men jag ber få framhålla, att jag inte tror det är
möjligt att komma till ett effektivt resultat på annat sätt än därigenom, att
jordbrukets produkter bli så pass betalda, att det blir möjligt att lämna jordbruksarbetaren
den lön, som han alltför väl behöver.

Häruti instämde herrar Olsson i Blädinge, Persson i Fritorp, Jönsson i Boa
och Wcsterdahl.

Herr Herou: Herr talman! Det var ett yttrande i debatten, som nödgar
mig att nu närmare precisera vår ställning. Jag skulle eljest icke ännu en
gång hava upptagit kammarens tid.

När vi gå in för att stödja förslaget om utredning, så betonar jag uttryckligen,
att vi göra det på de av mig i mitt föregående anförande angivna grunderna,
nämligen att vi vilja beröva möjligheten för någon att med tal om utredningar
driva agitation i denna fråga. I övrigt uttryckte jag i hela mitt

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
förra anförande en mycket bestämd misstro till resultatet av kungl. kommittéers
arbete på sådana områden, som det här gäller.

Utöver detta skulle jag vilja ge ett par korta repliker till ett par talare.
Jag liar ingen lust att anställa någon klappjakt på dagens många jungfrutalare,
men herr Elmroth kan ju icke räknas till de mera nya i diskussionsförsamlingar,
och därför vill jag rätta till ett litet misstag, som han begick.
Han säde, att i dagens debatt stå bondeförbundare och bolsjeviker på samma
linje i denna fråga, och han tilläde, att det var sålunda tillräckligt tvivelaktigt,
det var dubbelsidig demagogi. Jag tror, att när jag nu slår fast detta
hans yttrande, så kan jag mycket väl tänka mig ett sådant förhållande i någon
fråga ,att det kan vara realiter politiskt riktigt att understödja ett förslag,
som kommer från bondeförbundet, och gå emot ett förslag, som till äventyrs
kommer från herr Elmroth. Här föreligger emellertid ingen sådan omständighet
i reell ståndpunkt. Jag har velat slå fast hans yttrande till protokollet,
sa att han icke skall ha möjlighet att komma ifrån det på något sätt
och lian skall sedan fa använda dagar och nätter att studera mitt föregående
anförande och sina anklagelser emot oss. Han skall bli mycket förtvivlad
vid det studiet, när han skall försöka fa täckning för sitt något egendomliga
påstående om att bolsjeviker och bondeförbundare i dagens debatt stått på
precis samma linje.

Sedan var det en annan socialdemokratisk talare som sade, att socialdemokraterna
skulle taga bondeförbundarnas agitation med stort jämnmod. Ja
aet gar nog an att saga så, men blir han trodd efter dagens debatt, tar man
bondeförbundarnas agitation med så särskilt stort jämnmod? Debatten vittnar
icke därom. Han tilläde, att det var ett fullkomligt löjligt förslag och
darfor skulle man med jämnmod taga den anklagelsen, att man gick emot
denna utredning om lantarbetarnas livsfråga. Ja, det är nog så, att stora
partier na fatt att. bli övermodiga liksom de, som förunnats äran att väljas
ftJtos,t0rt Pa.rtl= men, högmod går före fall, och därför blir det kanske
otaligt både med jämnmodet och talet om löjlighet i fortsättningen. Det borde
vara det redan nu ty detta förslag är ganska likt det förslag, som socialdemokraterna
framlade valåret 1928. Då var det ju en alldeles utmärkt sak

feedan kommer man icke ifrån en sak genom att säga, att detta förslag
kommer från ett dåligt hall. Det går icke. Vi ha ingen möjlighet att under
soka en motronars eventuella moraliska förträfflighet, innan vi taga ståndpunkt
till en sak, utan vi måste taga ståndpunkt till saken. Vad beträffar
vem som vackt motionen, tycker jag i detta fall ,att oron skulle vara ganska
iiten, t.v det ar ju en socialdemokratisk regering som har att bestämma takten
ock vilka ledamöter som skola inväljas i den kungl. kommittén. Alltså borde

Wfr«fanedlllng+ a?t£V?11’v^V de”na ay.a kommitté, som skall framlägga ett
or.-,lag, clet skall bil blott fa »dåliga» bondeförbundare och en hel rad
»goda» socialdemokrater.

bö?-rk Lj"db,Cr5 1 ,UmeåV .Hcrr falman! Blott ett par ord. Denna debatt

ordförenrD bnUlf+Utan ta,r mig. ?nheten att i egenskap av utskottets

bnn!lif i konstatera att det enda positiva uppslaget i denna diskussion från
bondeförbundarnas sida vant kravet på en utredning. Det har under debat W1CWkUnnatiPaV1S^Si

att C!en utredning, som redan verkställts i fråga om
lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning, på någon punkt är bristfällig.
i iraga om åtgärder till förbättrande av lantarbetarnas ställning har från
motionärernas och deras meningsfränders sida starkt betonats, att förutsättningen
for dylika åtgärder ar en förbättring av jordbruksnäringens bärighet.
Det var emellertid den fragan, som jordbruksutredningen hade att främst beundra
kammarens protokoll 1933. Nr 22. 4

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. lantarbetarnas elconomiska och sociala ställning. (Forts.)
fatta sig med, i vilken utredning två mycket representativa bondeförbundare
hade säte och stämma. Det bar icke uttalats den meningen, att en ny utredning
om jordbrukets ekonomiska bärighet skulle sättas i gång. Den uppfattningen
rymmes heller icke inom ramen för motionen och haT därför icke kunnat
upptagas till behandling inom utskottet.

Herr De Geer: Herr talman! Jag skulle icke dristat mig att ånyo begära
ordet, om jag icke blivit direkt uppfordrad av utskottets ordförande, som ville,
att jag skulle precisera vad jag menade med att utredningen skulle gå till
grunden med frågan. Nu har herr ordföranden ytterligare framhållit, att det
enda positiva, som framkommit från bondeförbundskåll, skulle vara just en
begäran om utredning. Jag ber att få säga för min del, herr talman, att för
herr Lindberg förefaller det vara det enda positiva, som framkommit, såsom
han säger, att frågan är klarlagd, och att den icke behöver vidare utredas. Vi
andra som anse, att frågan icke är klarlagd, finna det egendomligt, att det
icke skulle vara möjligt att få till stånd en hastig och grundlig ytterligare

^DetThar också sagts, att det är egendomligt, att man från bondeförbunds -håll blott begär en utredning och icke kommer med några preciserade förslag.
Jag vågar för min del tro, att om denna, såsom jag tycker, rimliga begäran att
få en utredning till stånd icke blir av kammaren bifallen, sa är det mycket
sannolikt — ja, man kan säga säkert — att det nästa år kommer förslag i den
riktningen. Då emellertid denna fråga är så viktig som den är samt onödiga
uppehåll och uppskov skulle skada densamma, vågar jag för min del fortlarande
höra till dem, som anse en utredning vara nyttig. Jag kan icke törsta,
varför man rent av skall vara rädd för en utredning, soin icke behover kosta
staten så mycket pengar. Såsom här sagts är det ju också en socialdemokratisk
regering, som kommer att igångsätta denna utredning, och då är det ganska
egendomligt, att det just är socialdemokraterna, som äro ivrigast i fråga
om att hindra igångsättandet av utredningen. Jag tror för min del, att det
finns mycket att vinna med en utredning, och vi mötas icke, herr Lindberg, i
den uppfattningen, att frågan är fullständigt klarlagd, utan det finns ännu
mycket att klarlägga. Jag vågar för min del fortfarande yrka bifall till reservationen.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag nödgas beklaga, att den föregående
ärade talaren, då han på nytt tog till orda, icke stod till tjänst me
några anvisningar på vad det var som skulle utredas. Jag rekommenderar
den ärade talaren att söka samla sig till nästa riksdag och att då i en motion
angiva vad det är, den ärade talaren och hans meningsfränder mena, att man
ytterligare skall utreda.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag a berörda
hemställan och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med overvagande ja
för den förra propositionen. Herr Andersson i Dunker jämte ytterligare andra
ledamöter av kammaren äskade emellertid votering, i anledning varav etter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

J a;

Onsdagen den 15 mars i. m.

Nr 22.

Ang. lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning. (Forts.)
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, biialiit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspro^0S]
en611 blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
rostat tor ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Härefter föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
”f.,’ -1. af edfL11jg1 av, yäckt motion angående vattenfallsstyrelsens taxor för
elektrisk kraft a landsbygden; och begärdes därvid ordet av herr Bengtsson i
Hullen, som yttrade: Herr talman! Då man läser ifrågavarande utskottsutlåtande,
kan man verkligen såga, att det »smekt och slagit ihjäl med samma
varma sjal». Utskottet avslutar nämligen sin motivering med följande ord l

fnni? salunda ha »U anledning att utgå ifrån, att ärendet kommer att
slutbehandlas snarast möjligt och att en så långt gående reducering av ifrågavarande
taxa som forhallandena det medgiva, kommer att genomföras.» Ja,

1H-det al'',J1!!t -vad Jag begart i min motion. Jag har i detta ärende
alltid haft den uppfattningen, att våra vattenfall äro en nationalförmögenhet,
som bora skotas och förvaltas på det sätt, att denna förmögenhet eller rikedom
kan komma svenska folket tillgodo, och icke på ett sådant sätt som hitti
ls vant i atlet, att pa grund av för höga taxor svenska folket — särskilt då
dess jordbrukare — icke kan utnyttja denna kraft utan kraften får hellre försymna
och rinna bort Ar det någon mening i en sådan politik, som hittills
forts av vattenfallsstyrelsen? Hela byar finnas som ej ha någon elek risk

energi alls utan ligga härvidlag helt i mörker på grund av att
jordbruket ej kan i dessa ekonomiskt svåra tider betala de höga
priserna. Vattenfallsstyrelsen håller emellertid på sitt »system» och
ser med valbehag pa att kraften i våra vattenfall får rinna bort hellre än
att den till ett billigare pris an det nuvarande får komma svenska folket till
godo. Ett handlingssätt som det saknas tillräckligt starka ord i svenska språeet
att fördöma. Jag skall be att här få nämna några siffror, som bevisa,
att särskilt de vattenfallsverk, som äro i mellersta Sverige, bära sig alldeles
utmärkt, sa att man mycket väl kan gå in för en reducering av taxan eller
taxorna Under ar 1922 utgjorde den sammanlagda vinsten vid Trollhättans
vattenfallsverk i runt tal 2,333,678 kronor, under år 1923 kr.

W l 1924 kor- ?>™\306> under år 1925 kr- 3,798,546, under år

1926 kr. 3,835 352 under ar 1927 kr. 3,550,098, under år 1928 kr. 3,965 802

5niqq naqfi192AlHr''A417/32, u‘^er1år i930 kr- 5’570’112 och ™der år 1931 kr’.
0,iay,U3b. Alltså ha dessa bada kraftverk på tio år lämnat en inkomst till

staten pa cirka 38,800,000 kronor. Varför icke nu resultatet i sin helhet har
blivit lika lysande, som det synes framgå, av dessa båda företag, är beroende
darpa, att de andra, kraftverken dragit ned vinsten, t. ex. Porjus’ kraftverk
uppe i Norrland. Jag anser emellertid icke det vara riktigt, att vi lantbrukare
i mellersta Sverige skola vara med om att betala den förlust, som uppstår
uppe i Norrland. Nar det galler järnvägarna, veta vi, att de i Norrland gå
med mycket stor förlust, och då säger man, att man får taga hänsyn till att
de aro kulturbanor. Jag anser, att skäl föreligga för att resonera i detta
iaJl precis pa samma sätt.

Ang. vattenfallsstyrelsen»

taxor för elektrisk
kraft å
landsbygden.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk kraft å landsbygden. (Forts.)

Nu är det alldeles uppenbart, att i händelse man sänker taxepriset och det
blir en ökad förbrukning, kommer detta att medföra, att det skulle bil ett
bättre resultat av vattenfallsstyrelsens verksamhet. Vad man härvidlag geT
efter i avgift, vinner man genom större anslutning. Och jag skall be att ta
citera vad den utan jämförelse mest sakkunniga i taxekommittén har anfört,
nämligen professor Sten Welander. Han säger här i taxekommitténs utlåtande
på sid. 47: »När det pekas på de fördelar, som kunna nås genom ökad förbrukning,
må också understrykas, att den ökade förbrukningen måste uppmuntras
genom taxesänkningar, vilka skola komma, före och lene etter ökningen
i förbrukningen. För egen del blev jag påtagligt övertygad om det riktiga
i denna metod, då konsul Schmitz i Sydsvenska Kraftaktiebolaget vid förra
krisen resolut sänkte taxorna för en del under kriget tillkomna abonnenter
och detta i strid mot såväl min uppfattning som övriga ingenjörers, vilka hollo
på taxornas samband med de dyra kristidsanläggningarna. Den pa papperet
beräknade »förlusten» genom sänkningen utgjorde väsentligt över 100,000 kronor
per år och representerade cirka 25 % på taxan. Redan första aret kompenserades
emellertid över två tredjedelar av inkomstminskningen genom ökad
förbrukning, en erfarenhet som för min del verkade i hög grad övertygande.
Liknande erfarenheter torde emellertid föreligga på andra håll.» Detta visar
till fullo vad jag nyss här anfört.

Jag skall också be att här få nämna några siffror, som oevisa, att nar det
gäller till lantbruket avsedda taxor gör det icke i sm helhet staten sa mycket
i händelse man vill gå lantbruket till mötes. Nu har jag för mm del föreslagit
i motionen att sänka lantbrukstaxan ifrån vad reservanterna uti ifrågavarande
betänkande föreslagit 7 öre per kilowattimme till 5 öre. Under ar 1J30 var
det en leverans å 15,035,148 kilowattimmar eller i runt tal lo miljoner kilowattimmar
och med en sänkning av 2 öre per kilowattimme gör detta_ alltså
cirka 300,000 kronor. Nettovinsten, när man tager alla kraftverken i sm .helhet,
var samma år i runt tal 352,000 kronor. Alltså skulle det med denna sänkning
ändå bära sig och det är icke något annat än vad riksdagen en gång uttalade,
att taxan skall vara sådan, att det bär sig. Jag anser för mm de
icke, att statens vattenfallsverk skall vara något skatteobjekt utan att det
skall utnyttjas på ett sätt, så att denna kraft kan komma folket till godo.
Härtill kommer, när det gäller frågan, huru våra vattenfallsverk bara sig,
att Trollhättans vattenfall är värderat till 15 miljoner kronor och Älvkarleby
till 3 miljoner kronor, alltså tillsammans för dessa båda 18 miljoner kronor.
På dessa 18 miljoner kronor, varav staten icke lagt ut ett enda ore utan halt
dem såsom sin egendom, är det i räkenskaperna beräknat 4 % årlig ranta enligt
riksdagens beslut, och 4 % ränta på detta belopp gör ju 720,000 kronor — alltså
ett ytterligare belägg för att det går att sanka ifrågavarande taxor.

Såsom nu denna fråga ligger till hoppas jag i likhet med utskottet, att regeringen
skall visa sin göda vilja och göra allt vad göras kan försatt nedbringa
priset, och jag har därför, herr talman, för närvarande icke något särskilt
yrkande, ty jag lever just i den förhoppningen, att sa skall ske, att vi
skola snart få ett ordentligt pris, men om så icke skulle ske, lovar jag, herr
talman, att återkomma till saken.

Vidare anförde:

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag ber endast att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Onsdagen den 15 mars f. in.

Nr 22.

§ 12.

Härpå föredrogos vart efter annat:

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckt motion angående viss utredning i fråga om arbetslöshetens orsaker; och

första lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av väckt motion angående
upphävande av påföljd jämlikt 2 kap. 19 § strafflagen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört första lagutskottets
utlåtande, nr 26, i anledning av väckt motion angående upphävande av stadgan•ri''
^ ^ k.aP- ^ § rättegångsbalken att brottmål må i vissa fall kunna lämnas
till framtiden.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 357,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Flyg tyi. fl. yrkat, att riksdagen
i skrivelse till regeringen matte hemställa om en sådan ändring av rättegångsbalkens
kapitel 17, att bestämmelsen, att ett mål kunde ställas på framtiden,
utan att den atalade vare sig fälldes eller friades, utginge ur rättegångsbalken.

o Utskottet hemställde, att förevarande motion icke matte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

^Reservation hade emellertid avgivits av herrar Åkerman, Klefbeck, Norling,
Lindqvist, fru Östlund och herr Olsson i Mellerud, vilka föreslagit, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa_utredning om upphävande av den i 17 kap. 32 § rättegångsbalken åt
domstol givna rätten att i brottmål lämna sak till framtiden samt skyndsamt
för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr 1.in(l(|vist: Herr talman! Jag förmodar, att kammarens ledamöter
tagit del av detta ärende, så att jag icke behöver närmare gå in därpå, och
om ni så gjort, ha ni väl funnit, att utskottet är i sak enigt. Det finns en reservation
mot utskottsmajoritetens uppfattning, men trots detta kan man säga,
att enigheten är ganska stor. Alla äro ju överens om att den här gamla bestämmelsen,
att en domstol ställer en sak på framtiden, är en föråldrad bestämmelse
och medför mer skada än nytta. Detta äro vi överens om alla, men
sedan dela vi oss, när det gäller frågan, inom vilken tid denna föråldrade bestämmelse
skall borttagas. Utskottsmajoriteten anser för sin del, att vi skola
bibehålla denna bestämmelse ända till dess vi få den nya processordningen,
när vi få den nya processreformen lagd på riksdagens bord. Vi som stå såsom
reservanter anse för vår del, att det icke kan vara riktigt att vänta så länge
och att det icke kan vara behövligt heller. Utskottet har här i sitt utlåtande
tagit in ett visst uttalande från den tid, när vi behandlade rättegångsreformen
bär i riksdagen, däri det bland annat heter, att man icke skall störa det arbete,
som nu pågår i processlagberedningen. Men det tror jag icke, att vi göra, om

kammaren här går in för reservanternas uttalande. Ty såvitt jag kan se __-

och jag tror det är riktigt, då jag har rådgjort med flera jurister om den saken
ar den reform, som ifrågasatts, ganska enkel att rent tekniskt genomföra.

Ang. upphävande
av
stadgandet att
brottmål md
kunna lämnas
till framtiden.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. upphävande av stadgandet att brottmål ma hunna lämnas till fi amtiden.

Man behöver visst icke besvära processlagberedningen med detta, utan det kan
mycket väl utföras i departementet. Det enda processlagberedningen skulle få
med det att göra skulle bliva, att efter det att ett förslag utarbetats i departementet,
bleve processlagberedningen hörd om detta. Men det kan icke på
något sätt hindra eller försena dess arbete.

Vi tycka för vår del, att denna gamla bestämmelse är, som jag sade, sa
föråldrad, att det icke finnes någon anledning att vänta ända till dess man får
att behandla den stora processreformen, utan den bör borttagas så fort som

m°ied dessa ord, herr talman, ber jag få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till den reservation, som avgivits av herr Åkerman m. fl.

Herr Flyg: Herr talman! Jag skall icke yttra mig utförligare i den fråga,
som nu föreligger. Jag kan ju säga, att jag är tacksam över den behandling,
som våra motioner såväl i den föregående som i den. nu förevarande fragan
fått från vederbörande utskotts sida. Det är omöjligt för mig att pa ^ det
problem, det gäller, lägga några som helst juridiska synpunkter eller något
juridiskt omdöme. Vad jag kan göra är endast att yttra, mig såsom lekman i
det avseende det här gäller. Jag maste då säga, att jag finner utskottets
utlåtande vara sådant, att det verkar, som om det skulle vara tillkommet därför
att man ingenting ville göra. Man säger här, att utskottet kan icke finna
institutets avskaffande så betydelsefullt eller trängande, att man icke kan
vänta, tills den stora processreformen föreligger. Jag måste saga, att om
det är det enda skälet och man ställer det mot vad det här i realiteten gäller,
nämligen de domstolsutslag, som ibland kunna= förekomma i vissa fall och som
avss ställande på framtiden, om man vidare gar ut ifrån, att en domstols ^uppgift
väl ändå bör vara att fria eller fälla, och om man för det tredje går ut
från, att ett sådant utslag, som detta att stäUa på framtiden faktiskt är en
dom, som är synnerligen hård och som också kan vara upprörande orättvis,
om man går ut från alla dessa synpunkter, så tror jag, att utskottsmajoriteten
bör finna, att dess formulering »icke så betydelsefull och trängande» är en
formulering, som kan vara gällande, om man håller sig till orden men icke om
man tar upp det, som är det väsentliga, d. v. s. de konkreta fall, som man har
till sitt förfogande eller kan komma att stå inför i en kanske mycket nära
framtid. Jag menar, att ser jag saken på det sättet, finner jag utskottsmajoritetens
avslagsyrkande, att här skall motionen till ingen riksdagens åtgärd
föranleda, vara icke hållbart motiverat. Utgående från vad saken i realiteten
gäller, anser jag i likhet med den föregående talaren, herr Lindqvist, att det ju
i så fall är ytterst litet, som skiljer mellan å ena sidan denna utskottsmajoritetens
ståndpunkt och å andra sidan den ståndpunkt, som reservanterna kommit
fram till. ...

Jag ber alltså för mitt vidkommande, herr talman, att fa yrka biiaii till

reservationen.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag märkte icke, att första lagutskottets
vice ordförande var närvarande, när jag lät anteckna mig för ordet.
Jag tillhörde utskottsmajoriteten i det föregående^ ärendet, där den i anledning
av herr Flygs motion yrkat på avskaffande av påföljdsstraffet. Men jag h_ar
icke kunnat följa med samme motionär i fråga om skrivelse till Kungl. Maj :t
beträffande avskaffandet av bestämmelsen att ställa ett mål på framtiden.
Det är två så olikartade saker, att jag icke alls vill sammanblanda dem. ivi

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. upphävande av stadgandet att brottmål må kunna lämnas till framtiden.

. (Forts.)

voro ganska eniga inom första lagutskottet, att det är otillfredsställande, att
icke en domstol kan antingen fria eller fälla, och vi hava varit ganska eniga
också därom, att när riksdagen slutligen får se sitt program från 1930 beträffande
processreformen förverkligat, skall det knappast förekomma, att en
domstol behöver ställa ett mål på framtiden, därför att med den nya processreformen
menar man, att domstolen skall så utrustas med möjligheter att utfinna
sanningen, att ett friande eller fällande kan givas. Jag vill icke, att vi
skola avskaffa instrumentet ställande på framtiden, innan domstolarna blivit
utrustade för att fria eller fälla en åtalad. Det är enligt min uppfattning icke
ett straff, som ålägges en åtalad, vars mål ställes på framtiden. Det är grova
förbrytelser, som man anklagas för. Domstolen följer nu den legala bevisprövningen.
Den kan^icke fälla ett utslag, därför att sanningen ej kunnat utforskas.
Ingen kan pasta, att det är en skyldig eller en oskyldig, som får sitt
mål ställt på framtiden: sannolika skäl tala för att den, som får målet ställt
på framtiden, är skyldig till förseelsen. Då tycker jag, att det är ur rättskänslans
och rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande att snabbt kunna taga
upp ärendet, när indicierna hopas mot den anklagade. Då emellertid rättegangsreformen
är sa nära förestående och förutsättningen för ett avskaffande
av detta instrument är, att man gör domstolarna rustade för att utforska sanningen,
då finner jag det irriterande att nu begära utredning om avskaffande
av instrumentet att ställa pa framtiden. Det är sålunda enligt min uppfattning
inom en nära liggande framtid möjligt att få en rättegångsreform genomförd,
varom riksdagen redan uttalat sig.

Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Herr Linnér: Herr talman! Jag kunde inskränka mig till att instämma med
mm ärade kollega i första lagutskottet. Men jag vill bara tillägga ett par
ord. Det råder, som han nämnde, ingen som helst skiljaktighet i principiellt
avseende beträffande valören av denna form för domstolsutslag, som den gällm
i Ligen för närvarande bibehållit. Men däremot råder det en

alldeles bestämd skillnad i uppfattningarna om lämpligheten av en riksdagsskrivelse.
Vi hava först och främst värdesatt betydelsen av påföljdens kvarblivande
under ett par ar pa ett annat sätt än vad reservanterna gjort. Det
är alldeles sa, som herr Hedlund sagt, att vi hava både av föregående erfarenhet
och av de upplysningar, som lämnats i utskottet, kommit till den övertygelsen^
att risken för att någon orättvisa sker genom tillämpningen av denna
påföljd för närvarande är utomordentligt ringa. Å andra sidan hava vi
ansett, att det har en mycket stor betydelse för hela det svenska rättegångsväsendet
och därmed även för rättssäkerheten, att processreformen, varom
riksdagen för ett par år sedan skrev och fattade principiellt beslut, icke blir
fördröjd genom detaljskrivelser, som komma efteråt.

. Han kan säga, att detta är en så enkel sak, att den kan avlägsnas utan
intrång på processkommissionens verksamhet. Vi tro icke, att det är så, därför
att processen är dock en enhet, ur vilken det är svårt att bryta ut ett
stycke utan att åtminstone den utredning, som sysslar med det hela, får taga
hand även om det. Då är det enligt vår uppfattning bättre, att denna processkommission
får syssla i fred och därmed på kortare tid framlägga ett
förslag till den moderniserade rättegångsreform, som säkerligen behöves, än
om man i dag tar ett stycke, en annan dag ett annat stycke och skriver om
det.

Jag ber, herr talman, endast att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. upphävande av stadgandet att brottmål må hunna lämnas till framtiden.

(Forts.)

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag skall icke säga så många ord, men
jag nödgas dock säga, att såväl den senaste ärade talarens anförande som
herr Hedlunds är något annorlunda än vad herrarna i utskottet varit med om
att säga. Ty här gör herr Hedlund gällande, och det instämmer herr Linnér
i, att man icke ur rättssäkerhetens synpunkt kan taga bort denna bestämmelse.
Men det står visst icke i utskottsutlåtandet, och det torde väl ändå vara
svårt för herrarna att fasthålla vid den ståndpunkten. I utskottet hänvisade
herrarna till, att riksdagen redan tidigare tagit ståndpunkt till denna fråga
och sagt, att detta kunna vi taga bort. Nu är bara frågan den, säger utskottsmajoriteten:
skola vi taga bort det nu eller vänta på den stora processreformen?
Jag vågar säga mot herr Linnér, trots att han är jurist, att det är
väl ändå så, att detta arbete, som jag förut sade skall utföras, kan utföras
utan att det på något sätt behöver försena processlagberedningens arbete.
Det går icke att fasthålla vid det.

Så vill jag framhålla en synpunkt här, som varit för mig i viss mån avgörande,
när jag tagit ställning till denna fråga. När vi inom utskottet
först började att behandla denna sak, hade jag ingen bestämd uppfattning,
hur man skulle göra. Men när jag här från juristernas sida fann, att det
var en så enkel och lätt sak, tänkte jag: när vi komma överens om saken, nåväl,
varför skola vi då skjuta på den? Jag har sett åtminstone en gång under
min levnad, att detta att ställa ett mål på framtiden kan^vara ganska
svårt för den, som kommer att drabbas av det, men det är svårt icke bara
för den, som stått inför domstol och icke kunnat fällas utan fått målet ställt
på framtiden, utan även hans anhöriga hava lidit oerhört på grund av detta.
Det fall, som särskilt stod framför mig, gällde en person, som varit ställd
inför domstol, åtalad för mord. Han kunde icke fällas; hans sak blev ställd
på framtiden. Men jag vill minnas, att detta sedan skall hava ändrats i hovrätten.
Denne man hade på den plats, där han vistades, icke själv så många
anhöriga, men hans hustru hade många anhöriga. Denne man både en ung
son i 17—18 års åldern. Han ansåg, att detta, att fadern varit tilltalad för
mord och icke kunnat helt frikännas, var för honom själv så oerhört svårt,
att han icke kunde vistas där utan reste till Amerika. Det är sålunda, vill
jag såga, svårt icke bara för den, som personligen drabbas av det, utan även
för närstående.

Nu kan det icke i dag beslutas någon riksdagsskrivelse, ty första kammaren
har redan gått på utskottets förslag om avslag. Men det kunde ändå
verka så, att om andra kammaren bifaller vår reservation, har en justitieminister
större anledning att taga upp frågan och undersöka, om den bör
komma fram, innan processlagberedningen kommer med sitt förslag. Jag
tycker, att många och starka skäl tala för att andra kammaren bifaller reservationen.

Herr Wallen instämde häruti.

Herr Flyg: Herr talman! Jag förmodar, att de herrar från utskottsmajoriteten,
som yttrat sig i frågan, noga genomtänkt sin uppfattning och sitt
ståndpunktstagande, men trots detta måste jag säga, att jag har mycket svårt
att förstå herr Hedlund, när han förklarar, att detta, att ett mål ställes på
framtiden, icke är något straff. Jag skulle vilja be herr Hedlund att gå
till sig själv. Det är icke otänkbart för någon, som sitter i denna kammare,
att han en vacker dag på grund av vissa omständigheter står inför en domstol
anklagad för ett brott, på vilket denna bestämmelse kan tillämpas. Vi

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. upphävande av stadgandet att brottmål må hunna lämnas till framtiden.

(Forts.)

veta med oss, att vi äro oskyldiga, men domstolen kan komma till den slutsatsen,
att saken ställes på framtiden. Jag vill säga, att jag måste tro, att
herr Hedlund i den situationen verkligen skulle betrakta detta som ett mycket
kårt straff, framför allt om han var personligen övertygad om att han i det
mål, där domen fallit, var fullkomligt oskyldig.

Herr Hedlund säger vidare, att vi kunna vänta något, ty genom processreformen
skall domstolen bli utrustad med, som jag kan förstå, något slags
särskilt skarpa glasögon eller förstoringsglas, som skall giva den större möjlighet
eller förmåga att avgöra dylika fall, och därmed skulle också utgångspunkten
för att ha detta kvar bortfalla. Tillåt mig, herr Hedlund, med
all respekt för reformarbetet på det juridiska området och med villigt erkännande
av att här skett framsteg i rätt riktning, säga, att dithän tror jag
aldrig att man kommer med aldrig så många processreformer, att man ger en
domstol nämnvärt större möjlighet att i vissa fall avgöra frågan om vem som
år skyldig eller icke skyldig, än vad den nu bar. Däremot tror jag, att vi
på andra områden kunna väsentligt ändra såväl bestämmelserna som även
formerna för arbetet i övrigt, klen jag vill absolut icke ge anslutning till
tanken, att man skulle komma till bättre möjligheter i det avseende, som det
här gäller.

Sedan korn en av kammarens jurister -— och där framträder den juridiska
byråkratien — och menade, att genom en riksdagsskrivelse bör ändring icke
ske. Jag menar, att genom en riksdagsskrivelse bör det ske. Jag menar,
att andra kammaren framför allt efter ett sådant yttrande bör hävda sin rätt
att i de frågor, där det anses nödvändigt, angiva, vad som bör göras, genom
en riksdagsskrivelse. Framför allt när man här har en församling, som säger
sig vara ett uttryck för den breda folkviljan, för demokratien, så bör den
i detta fall ha anledning att gentemot detta mycket typiska yttrande från
en jurist, att genom en riksdagsskrivelse skall det icke ske, hävda, att så bör
man icke se pa problemen. Man kan utan att på något sätt vare sig förhindra
eller förstöra det arbete, som här pågår och till vilket man hänvisar,
i denna speciella detalj fatta ett riksdagsbeslut i den riktning, som reservanterna
förutsätta och som jag för mitt vidkommande yrkat på i den motion,
jag fört fram. Jag vill icke taga något speciellt fall, där vi uttala oss om
vad som är rätt eller icke rätt, men jag menar, att av de konkreta fall, som
inträffat, bör riksdagen draga ut konsekvenserna och för sitt vidkommande
säga, att^när sa^är fallet, skola vi snarast möjligt, utan att vänta på Kungl.
Maj:ts nådiga tågordning, vare sig långsamt eller mindre långsamt, vidtaga
åtgärder, som ur ^såväl. mänskliga som rättsliga synpunkter äro fullt berättigade
och som från juridiska synpunkter äro fullt hållbara, därför att bakom
reservanternas ståndpunkt finnas även jurister. Även deras synpunkter äro
alltså representerade där.

Herr talman! Jag vidhåller det yrkande, som jag tidigare ställt.

Linnér: Herr talman! Jag tror, att herr Lindqvist måste helt missförstått
mitt yttrande, och jag anser i varje fall, att han icke tolkat det rätt.
Jag tror, ^ att jag^ formulerade saken så, att det blir enligt majoritetens uppfattning
å ena sidan en mycket ringa risk för rättssäkerheten och å andra
sidan en bestämd förlust för rättssäkerheten för varje år, som går och den
blivande rättegångsreformen uppskjutes. Beträffande denna är det icke alls
så, herr Flyg, att det icke betyder något, ifall domstolarna få en moderniserad
processreform och processmetod till sitt förfogande. Det är just detta,
den nuvarande lagstiftningens svårigheter i detta avseende, som gör, att över -

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars f. m.

Ang. upphävande av stadgandet att brottmål må kunna lämnas till framtiden.

(Forts.)

huvud taget denna påföljd finnes kvar i lagstiftningen. Det är just den
bristen i den nuvarande tekniken, som gör, att domstolarna icke anse sig
kunna bedöma en bevisnings riktighet. Det är den svårigheten, som framför
allt skall avhjälpas genom den blivande processreformen. Detta är enligt mitt
förmenande en ofantligt mycket viktigare sak än de få fall, då man överhuvud
taget kan tala om någon fara för rättssäkerheten genom bibehållande av denna
möjlighet att ställa ett mål på framtiden.

Nu yttrade sig herr Lindqvist om frågan, och där är själva kärnpunkten,
huruvida en skrivelse verkar försenande på rättegångsreformen eller icke. Då
får jag bestämt uttala den förhoppningen, att icke någon ändring i vår svenska
process kommer till stånd, utan att den processkommission, som sysslar
just med detta, får tillfälle att behandla den. Men om detta är riktigt och
såvitt jag förstår, är det alldeles oundvikligen riktigt, kan det icke ske, utan
att denna processkommision ådrages ett arbete, och då kommer man fram till
de alternativ, som man har att välja emellan, nämligen att antingen göra intrång
på processkommissionens arbete eller avstå från en skrivelse om något,
som enligt mitt förmenande har en ganska ringa betydelse.

Herr Hedlund i Östersund: Herr Flyg! Jag är fullständigt enig med herr
Flyg om att obehaget att få ett mål ställt på framtiden är påtagligt, men jag
kan icke anse, att det är ett straff av samma innebörd som en fällande
dom.

Varför jag bestämt motsätter mig en skrivelse, är därför, att jag tycker,
att riksdagen från ena året till det andra icke skall glömma, vad den beslutat.
När 1930 års riksdag tog förslaget om ett reformerat rättegångsväsende,
då påpekades dels i propositionen och dels i särskilda utskottets betänkande,
vilka reformer som på detta område vore påkallade. Man gjorde
upp ett program för det framtida reformarbetet. Riksdagen gjorde det därför,
att riksdagen ville slippa ifrån detta plottrande med att skriva till Kungl.
Maj:t om små detaljer. Både första och andra kammaren voro eniga om,
att det programmet innebar en förnuftig lösning av frågan om de framtida
reformerna av rättegångsväsendet. Riksdagen har i år vid ett par olika tillfällen
haft i minnet, vad riksdagen beslöt 1930. När t. ex. herr Lindhagen
motionerade om att få fri bevisning införd och att få denna så fort som möjligt,
så svarade riksdagen på förslag av första lagutskottet nej. Med samma
rätt kan man nu säga, att när riksdagen gjort upp ett program, som riksdagen
menar skall successivt genomföras, då är det att störa detta processreformarbete
att säga, att denna lilla detalj skall klaras före allt annat. Det
måste, som herr Linnér säger, verka fördröjande i varje fall irriterande på beredningens
arbete.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det är mycket möjligt, att jag på något sätt
missförstått herr Linnér. Det är icke så gott för en lekman att följa med en
jurist i alla de vändningar, han gör. Men vad jag säkerligen kunde följa med,
var, när herr Linnér sade, att han instämde i vad herr Hedlund sagt, att han
icke ville vara med på reformen just ur rättssäkerhetens synpunkt.

Så vill jag säga, att denna reform icke är så betydelselös såsom reform, som
herr Linnér ville göra gällande, ty dessa människor, som drabbas av detta,
att deras mål ställes på framtiden, förlora en del rättigheter, som kammaren
kan se av utskottsutlåtandet. Det är icke så betydelselöst.

Jag nödgas nu naturligtvis uttrycka mig mycket kort, ty talmannen tycker,

Onsdagen den 15 mars f. m.

Nr 22.

Ang. upphävande av stadgandet att brottmål må hunna lämnas till framtiden.

(Forts.)

att vi snart skola äta middag, men jag skulle vilja göra ett litet påpekande,
när herr Linnér säger ungefär som sa, att när vi gått in för en processreform
och ha en särskild processlagberedning tillsatt för detta arbete, då bör man
icke vidtaga några reformer på detta område, utan att denna processlagberedning
har utarbetat förslag därtill. Jag vet icke, men jag skulle tro, att vi
i dag fått från regeringen en proposition, som avser de processuella tvångsmedlen.
Om vi icke fått den i dag, så få vi den senare. Men icke har processlagberedningen
gjort upp detta förslag. Nej, det ger herr Linnér mig rätt
i, men processlagberedningen har blivit hörd över detta förslag. Vi komma
att få andra regeringsförslag i fråga om processförhållandena, vilka processlagberedningen
icke utarbetat utan där den bara blivit hörd. Så menar jag, att
man kan göra även med denna sak, om andra kammaren går in för reservationen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå och
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Lindqvist, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 26, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för nej-propositionen, vadan kammaren, med avslag å utskottets hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.46 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per C ronvall.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Ang. ifråga- Till avgörande företogs först konstitutionsutskottets utlåtande, nr 10, i an eau

underställ- ]ec]n;ng av vackt motion angående underställning av sådana kommunala beslut,
ntkommunalT som avse att bereda skattskyldig medlem av kommunen eller ock annan särbeshd.
skilda förmåner.

Därvid anförde:

Herr Ström: Herr talman! Jag har tillsammans med tre andra utskottsledamöter
låtit anteckna en reservation till detta utlåtande. Denna reservation
avser icke att stödja motionärens yrkande på något sätt utan fastmer
att stödja den tendens, som finns i denna motion.

I motionen yrkas ju, att man skall göra ett ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten
så till vida, att vissa beslut skola underställas Kungl.
Maj :ts prövning, innan de fastställas. Det har inom utskottet ansetts -—-och detta med rätta — att man icke bör vidtaga åtgärder, som inskränka kommunernas
självbestämmanderätt. Motionären har ju gått ännu längre, när han
t. o. m. påyrkat, att den föreslagna bestämmelsen skulle få retroaktiv verkan
och sålunda även tillämpas på det fall, som åberopas i motionen. Ifrågavarande
fall anser motionären själv vara stridande mot grunderna i den nuvarande
lagstiftningen angående kommunalstyrelse i stad. Och man måste ju
medge, när man tar del av dessa detaljer, att så borde vara förhållandet, även
om man icke har fått tillfälle pröva detta genom något överklagande, som
fullföljts. Emellertid är ifrågavarande fall ett av de många, fastän det kanske
är det mest markanta. Det rör sig ju i detta fall om att Jönköpings stad
skulle till Svenska tändsticksaktiebolaget utbetala dels flyttningsbidrag med

200.000 kronor och dels ytterligare under vart och ett av de närmaste fem
åren, 1934—1938, ett belopp av 600,000 kronor under förutsättning, att bolagets
och de båda övriga här omnämnda bolagens under samma år förfallande
kommunala inkomst- och progressivskattebelopp uppginge till sammanlagt

680.000 kronor. Skulle skatten understiga detta belopp, så skulle skattebidraget
minskas med motsvarande summa. Här kan man säga, att detta åtminstone
reellt om också ej formellt innebär en skattelättnad på omkring 90 %.
Men icke nog därmed. Det har också ingått i överenskommelsen, att eventuella
inskränkningar i driften vid eller nedläggning av den i staden belägna fabriken
endast i sista hand skulle komma i fråga, samt att vid en eventuell utökning
av bolagens verksamhet den förevarande fabriken i första hand skulle
komma att utvidgas.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Nr 22.

Ang. ifrågasatt underställning av vissa kommunala beslut. (Forts.)
o Det framgår ju av de omständigheter, som här åberopas, att detta är ett
sådant fall, där man har gått mycket långt i fråga om skattelättnad för att
få en viss. industri förlagd till nämnda stad. Yore det ett enstaka fall, så
vore det icke så mycket att säga om denna sak. Men det är nu tyvärr på
det sättet, att det allt mer och mer börjar tendera till att bli fullständiga
auktioner mellan olika kommuner icke endast i fråga om fabriker, industrier
och dylikt utan också beträffande stats- och landstingsinstitutioner. Och det
kan icke vara lämpligt, att en sådan utveckling får fortgå, ty den kommer
i det långa loppet att skada. Då man fastställde den nuvarande skattelagstiftningen^
var det nog icke meningen, att man skulle tillkämpa sig skatteobjekt
på sådana vägar, och att man skulle bedriva sådan illojal konkurrens,
som här faktiskt bedrivits mellan kommunerna. Det är dock så, att fattiga
och svaga kommuner komma att sitta emellan i det avseendet, då de icke kunna
hävda sig i den hårda konkurrensen på samma sätt som de större kommunerna.

Vi hava ansett, att .förhållandena, på detta område icke äro tillfredsställande
för närvarande. När utskottet här skriver, att besvärsrätten tills vidare torde
kunna anses vara tillfyllest, och när det i utskottsmotiveringen även i övrigt
utsäges, att ingenting bör åtgöras beträffande denna sak, så hava vi icke
kunnat dela denna mening, utan vi hava ansett, att åtgärder i detta avseende
höra vidtagas. .Frågan är endast, på vilket sätt man skall vidtaga dessa åtgärder.
Det går givetvis icke på det sätt, som motionären föreslagit, men
man måste, om detta fortsätter —- och det tenderar det till att göra -— gå in
för. en förändrad skattelagstiftning. Det är ju icke riktigt, att skatterna i
dylika fall skola utgå.till de kommuner, som hava råd att bjuda över de andra
på detta sätt. Lagstiftarnas mening torde hava varit, att skatten till kommunen
i dylika fall bör för rörelsens hela omfattning utgå i den kommun,
där.verksamheten bedrives. Men detta har man försökt kringgå. Ett handelsaktiebolag
exempelvis, som har affärer inom 10—15 av Sveriges städer, ser
alltid till att förlägga huvudkontoret där, varest detta är gynnsammast ur
skattesynpunkt. Sedan säljer bolaget sina varor till de övriga kontoren, och
så inflyter hela vinstsumman på en enda plats. Men det var väl knappast
avsikten, då man genomförde denna kommunallagstiftning, att man skulle beröva
en stor del kommuner skatten av inkomst, som tillkommit inom kommunerna,
och överföra denna inkomst för beskattning till en annan kommun.
Sådant förekommer emellertid i mycket stor utsträckning på många områden,
och det förekommer särskilt på industriens område. Detta gör, att man ställer
sig litet tvekande, när det i utskottets motivering säges, att beträffande dessa
saker besvärsrätten kan anses vara tillfyllest.

Jag tror för min del, det är nödvändigt att rätt snart göra en ordentlig undersökning,
huruvida det icke behövs andra åtgärder för att stoppa denna
utveckling. I varje fall har jag ansett, att det i utskottets motivering borde
sägas ifrån, att det anförda förfaringssättet är illojalt och att man på det
bestämdaste bör ta avstånd från detsamma. När det gäller förläggning av
olika institutioner och anläggning av industrier och dylikt, blir det numera
så, att det är icke en viss orts lämplighet i och för sig för den ifrågavarande
Industrien, som blir avgörande, utan vad man i många fall kan pressa ut av
kommunerna i form av understöd, tillhandahållande av tomtmark, byggnader,
skattelättnader eller annat blir det avgörande därvidlag. Detta kommer att
i det långa loppet leda till, att de små och fattiga kommunerna få en mycket
dålig, ställning i fråga om skatteinkomster, medan de större kommunerna draga
till sig dessa skatteobjekt, emedan de kunna bjuda över i den hårda konkurrensen.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Ang. ifrågasatt underställning av vissa kommunala beslut. (Forts.)

Eftersom vi ansett, att det bort klart och tydligt sägas „ ifrån i utskottets
motivering, att man tar avstånd från detta, och att, om förhållandet fortsätteT,
det måste bekämpas genom någon kompletterande lagstiftning, hava. vi reserverat
oss blankt. Jag har för min del intet yrkande att göra, men jag har
ansett, att dessa synpunkter, vilka vi framfört inom utskottet, .också borde
framföras här i kammaren för att icke den motivering, som här från utskottets
sida framlagts, skulle stå oemotsagd.

Herr talman! Jag har i övrigt intet yrkande.

Herr Mårtensson: Herr förste vice talman! Jag skulle kunnat nöja mig
med att instämma i vad den föregående talaren här redan framhållit. Men då
jag nu ändå begärt ordet, kan jag icke underlåta att även själv framhålla några
synpunkter på denna fråga.

Jag måste då först erkänna, att det tillvägagångssätt, som. härvidlag tilllämpats
av ett stort företag och en viss kommunal förvaltning, är ganska
olämpligt, för att icke säga helt förkastligt. Om det nu påtalade exemplet
skulle få efterföljd, är det mycket möjligt, att det måste tagas under övervägande,
huruvida icke en mindre lagändring kan vara på sin plats. Men i så
fall bör det tagas under övervägande vissa lagändringar även på andra områden.
Det är nämligen enligt mitt förmenande fullt ut lika olämpligt och
förkastligt, att vissa större bolagssammanslutningar förlägga sina huvudkontor
till Stockholm eller någon annan ort, som ur skattesynpunkt är lämplig och
fördelaktig för företaget.

Huru förhåller det sig nu med det företag, som det här gäller r k öretaget
har icke bedrivit någon som helst produktiv verksamhet i Stockholm, men huvudkontoret
har varit förlagt till denna stad. Företagets vinst har på grund
härav årligen beskattats i Stockholm, och dessa vinster hava sedan, flera år
tillbaka uppgått till flera tiotal miljoner kronor per.år. Den produktiva verksamheten
har däremot bedrivits på olika platser inom landet, men å dessa
produktionsorter har icke erlagts någon skatt på de störa vinster, som bolaget
varje år inhöstat. Dessa produktionsorter hava fått nöja sig med fastighetsskatten,
d. v. s. den beskattning, som uttagits på bolagets fastigheter å
respektive orter. Däremot hava dessa kommuner, fått taga hand om alla de
arbetare, som blivit arbetslösa eller överflödiga inom företaget under årens
lopp, dels på grund av en ganska stor och genomgripande rationalisering och
dels på grund av vissa andra orsaker. Dessa arbetslösa, som produktionsorterna
hava fatt taga hand om, kunna icke räknas i hundratal, utan de måste
tyvärr räknas i tusental. År 1917 till exempel sysselsattes inom denna industri
mellan 8,000 och 9,000 arbetare. År 1933 uppgick arbetarantalet till mellan
3,000 och 4,000. Och dessa tre å fyra tusen, arbetare fingo nöja sig med
en arbetstid av 3—4 dagar per vecka. Det är ju icke att förvåna sig över,
att en stor del av de kommuner, där företaget har förlagt sin produktiva verksamhet,
på grund av dessa stora inskränkningar i verksamheten formligen blivit
ställda inför ekonomisk ruin. .

Jag har därför, herr förste vice talman, den uppfattningen, att, skall ändring
företagas i kommunallagarna för att förebygga vissa missförhållanden på
detta område, så böra även skattelagarna ändras så,, att de förhållanden, som
jag här med några ord berört, även kunna undanröjas.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Hallén: Herr talman! Jag tror, att man kan instämma i det herr
Mårtensson nyss hade att säga. Men som han också själv erkände, är den

Onsdagen den 15 mars e. m.

Nr 22.

Ang. ifrågasatt underställning av vissa kommunala beslut. (Forts.)
närmaste slutsatsen av vad han sade den, att det är kommunalskattelagarna,
som behöva ändras för att tillmötesgå de synpunkter, som han framförde.

Jag har begärt ordet för att säga, att även vi, som representera utskottsmajonteten,
äro ingalunda främmande för att den händelse i höstas, som givit
anledning till motionen, ingalunda är sympatisk. Jag har själv varit med om
att formulera det uttryck, som förekommer i motiveringen, där utskottet säger
ifrån, att ett dylikt förfarande kan under vissa förhållanden ingiva betänkligheter.
Jag vill också erkänna, att det auktionsväsende mellan kommunerna,
som någon talare erinrade om, och som även utskottet antyder, ingalunda
heller är sympatiskt. Men det är ju också en särskilt svår sak att komma
till råtta med genom lagstiftning. Jag vill till herr Ström säga det, att
det räcker icke enbart med att få en ändrad skattelagstiftning, därför att en
kommun kan ju visa ett mycket stort tillmötesgående mot ett stort industriellt
företag på annat sätt, än man här gjort —• eller, jag höll på att säga burit sig
ai T" 1 Jönköping. Det kan ske på sådant sätt, att man bygger kajer och magasin
och dylikt cllcr^ lämnar tomter utan avgift o. s. v. Man kan gynna ett
industriellt företag på ett sätt, som man säkerligen icke kan komma åt bara
genom att ändra skattelagstiftningen.

. D^tta är ett synnerligen svårt problem. Att det behövs åtgärder, det vilja
vi gänm instämma uti. Men vi mena, att denna motion är på intet sätt ägnad
som utgångspunkt för en sådan överläggning. Det har uppgivits, att i första
kammaren har motionären själv sagt, att han icke hade den ringaste förhoppning
om att motionen skulle bliva antagen. Och det hoppas jag, att även
kammare tydligt inser. Om man laser, huru motionären formulerat såväl
övergangsstadgandet som underställelseparagrafen, så finner man, att förslagets
antagande skulle leda till sådana orimligheter, att kommunernas fria
självbestämmanderätt skulle nästan upphävas. Det skulle nämligen exempelvis
icke ens vara möjligt att företaga en obetydlig löneförbättring för en kommunalt
anställd tjänsteman utan att man skulle vara tvungen att draga ett
dyukt beslut under Kungl. Maj :ts prövning, därför att motionären har använt
uterycket »beredande av särskild förmån åt medlem av kommunen». Till
vilka absurda orimligheter detta skulle leda är alldeles uppenbart.

Jag vill med detta ingalunda hava bestritt, att man kanske i ännu starkare
ordalag kunde hava erinrat om att Jönköpingsfallet ingalunda är sympatiskt.
. Men det viktigaste för oss var icke att ge oss in på frågan huru
luckor i kommunalskattelagstiftningen skulle _ rättas till, utan att uppvisa
orimligheten i det förslag, som framlagts i motionen, såsom varande orimligt
att infoga i våra kommunallagar. Detta har utskottet till fullo visat.

Jag ber att fä yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ström: Herr talman! Jag är ju medveten om, att det icke räcker
med en förändring av kommunalskattelagstiftningen, utan att det också erfordras
andra förändringar för att stoppa det här ifrågavarande tillvägagångssättet.
Men jag vill dock säga det, att en förändring av kommunalskattelagarna
borde kunna stoppa en hel del av vad som härvidlag försiggår.

Det är också på det sättet, att i det föreliggande fallet är det icke endast
den verksamhet, som är förlagd till Jönköping, som skall erlägga skatt till
Jönköpings stad, utan avsikten är förmodligen, att överskottet av den industriella
verksamhet, som bedrives i övriga städer, också skall beskattas, i stort
sett åtminstone, i denna stad. När man därtill fogat det villkoret, att om det
exempelvis blir fraga om inskränkning av driften, så skall denna inskränkning
ske pa andra platser, och skall man utvidga rörelsen, så skall den i första
hand utvidgas i denna stad, så är det klart, att en förändring av skatte -

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Ang. ifrågasatt underställning av vissa kommunala beslut. (Forts.)
lagarna icke skulle kunna förhindra dessa överdrifter. Jag är dock, som sagt,
medveten om, att det behövs kompletteringar på andra områden, för att stoppa
vidare utveckling i den riktning, som börjat göra sig gällande i konkurrensen
mellan kommunerna beträffande skatteobjekt i form av industriella företag
och dylikt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Ang. upp- Å föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutionsutskottets utlåhävande
av utande, nr 11, i anledning av väckt motion om upphävande av § 113 regerings 113

regerings- formen.
formen.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 10, hade herrar Wallén och Johanson i Hallagården föreslagit, att riksdagen,
såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling, ville besluta, att § 113
regeringsformen måtte upphävas.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan berörda hemställan föredragits, yttrade:

Herr Wallén: Herr talman! Det är en medborgerlig plikt att erlägga
skatt och t. o. m. dryg skatt på den inkomst, som olika medborgare i samhället
åtnjuta. Det är för övrigt belagt med straff att icke deklarera denna inkomst
efter de normer och i den omfattning, som lagen bestämmer. Det förefaller
mig och min medmotionär under sådana förhållanden ganska egendomligt, att
det däremot sedan 1809 icke finns någon skyldighet för taxeringsnämnds ledamöter
att taga hänsyn till, annat än när de vilja, dessa förhållanden. Det
är, herr talman, ganska egendomligt, och det har också lett till många egendomliga
konsekvenser.

Jag vill, innan jag går in på frågan närmare, bestämt betona, att flertalet
taxeringsnämndsordförande och ledamöter i taxeringsnämnderna på ett synnerligen
samvetsgrant och opartiskt sätt fullgöra sitt uppdrag. Det kan jag själv
av gammal erfarenhet från det kommunala området konstatera och betyga. Men
det hindrar icke, att fall förekommit, som ge anledning till ganska allvarlig
erinran, och det hindrar icke heller, herr talman, att dessa fall äro av så allvarlig
beskaffenhet, att ehuru jag förutser, att motionen kommer att avslås
denna gång, det i alla fall må tillåtas mig att i all korthet beröra desamma.

Jag skall då bara påpeka, att det finns två sätt, på vilka en taxering kan
göras felaktig: i ena fallet att man utan tillräckliga skäl höjer den skattskyldiges
taxering och i andra fallet att man efter på förhand gjord överenskommelse
kanske sänker den under vad den skall vara. Det första fallet finns
exempel på, beträffande det andra fallet är det svårare att få det. Jag behöver
i detta sammanhang icke betona, att det vanligaste fallet torde vara det förstnämnda.
Jag skall kort och gott tillåta mig anföra ett par fall.

Jag vill först erinra om ett fall i Malmö. Jag har tagit del av en skrivelse,
i vilken en taxeringsnämndsordförande i avseende på den under hans ordförandeskap
tillkomna taxeringen säger, att han icke vågar påstå, att den åsätta taxeringen
är riktig, han tillägger helt öppenhjärtigt och obekymrat, att taxeringen
lika gärna kan vara för låg som för hög. J ag vill fästa uppmärksamheten vid
att skrivelsen i fråga är av officiell natur. Jag har i samma taxeringsärende
också tagit del av en officiell skrivelse, avlåten av en landskamrer i egenskap

Onsdagen den 15 mars e. m.

Nr 22.

Ang. upphävande av § 113 regeringsformen. (Forts.)
av ordförande i vederbörande prövningsnämnd. I den skrivelsen medger landskamreraren
uttryckligen, att den av prövningsnämnden fastställda taxeringen
i viss mån skett »efter skön». Man kan vara ganska säker på, att så länge
par. 113 regeringsformen finns till, kommer dylik taxering »efter skön» att
fortgå. Det borde dock, tycker man, vara under statens värdighet att tolerera
dylik godtycklighet. Jag vill också framhålla, att i dessa tider av nöd hava vi
icke råd att hålla oss med taxeringsmyndigheter, vilka åsätta taxeringar, som
lika gärna kunna vara för höga som för låga. Sådan godtycklighet kan lätt
bli anledning till, att skattskyldighet orättmätigt drabbar den enskilde. Vill
man råda bot i detta avseende finns det ingenting annat att göra än att taga
bort paragrafen.

I en Stockholmstidning, Aftonbladet för den 11 mars, omtalas ett fall under
störa rubriker: »Sjmdabock» i skattemål utan egen förskyllan. — Jag anser
mig böra till kammarens protokoll notera vad som står här i korthet. Fallet
rör sig om en känd affärsman i Malmö. Jag har tillåtelse även att säga hans
namn. Det är en fabrikör Ljung, ledare för en av landets största madrassfabriker
och innehavare av en chokladfabrik, tillika stadsfullmäktigledamot och
känd för sitt intresse för kristlig verksamhet. Ar 1931 blev han av prövningsnämnden
eftertaxerad för 74,192 kronor och därjämte anmäld till åtal för oriktig
deklaration. På den skattskyldiges begäran har förre landskamreraren
Gr. V. Eiserman, känd för objektivitet och oräddhet, i ett uttalande rentvått
denne, som endast i form av annons kunde få detsamma publicerat, och allmänna
opinionen vändes härigenom till den skattskyldiges förmån, men man
fragar sig, huru det skulle gått, om det icke funnits en orädd auktoritet, vilken
vågat offentligt uttala sig om en såsom »falskdeklarant» stämplads förmenta
brott. Sedan har atalet aterkallats, men någon rehabilitering inför allmänheten
ifrågakom icke vid detta tillfälle, utan den uppseendeväckande åtgärden skedde
i all tysthet.

Mina damer och herrar! Jag behöver icke erinra om ett annat känt fall i
Stockholm, där en medborgare tvingades i landsflykt för några år för att
kunna klara upp en orättfärdigt påförd skatt. Det är icke riktigt och icke staten
värdigt att på detta_ sätt icke taga hänsyn till de faktiska förhållandena.
Jag vet, att det hjälper icke att tala för saken i dag — den är icke mogen —
men jag måste erinra om vad det kan betyda för en människa att stå och skylta
i en tidning för falskdeklaration. Man behöver icke skylta mycket i en tidftiftS;
förrän man blir »stämplad» för nästan hela sitt liv, även om man har
rätt. Det är allvarliga saker som stå på spel, och det är icke bara i Aftonbladet
det omnämnts liknande fall. Jag läste om sådana för ungefär en månad
sedan även i Ny Tid, där man patalade samma förhållande. Där gällde det icke
en fabrikör, där gällde det småfolk på landsbygden.

Herr talman, ehuru jag icke har någon förhoppning att få igenom denna
motion i dag, finner jag mig dock föranlåten att yrka bifall till densamma.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Då konstitutionsutskottet hade
att behandla den motion, som herr Wallén väckt i denna fråga, hade vi mycket
svårt att finna motiveringen och de verkliga skälen för det yrkande, som herr
Wallén framställt i motionen. Nu har visserligen motionären här i sitt anförande
åberopat några skäl för sitt yrkande, men det hade varit värdefullt,
om dessa fall angivits i motionen, så att konstitutionsutskottet haft tillfälle att
närmare undersöka desamma. Det av motionären nu åberopade fallet, refererat
i Aftonbladet för den 11 mars, kan ju emellertid knappast motionären åsyfta
eller åberopa som stöd för sin motion, då ju detta fall blev känt först sedan motionen
avlämnats.

Andra hammarens protokoll 1933. Nr 2S. n

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. in.

Ang. upphävande av § 113 regeringsformen. (Forts.)

Jag vill nu säga, att de synpunkter, som herr Wallén här framhållit i sitt
anförande, på intet sätt ha verkat övertygande i fråga om behovet av en ändring
av grundlagen. I motionen har herr Wallén endast åberopat, att fall
kunna förekomma av oegentligheter och att därför behov föreligger till möjlighet
att åtala ledamöter av taxeringsnämnd, som vid taxering gjort sig skyldiga
till sådana oegentligheter. Emellertid är det uppenbart, att man går icke åstad
och ändrar en grundlagsparagraf därför att det möjligen kan förekomma fall,
då en ändring skulle vara önskvärd, utan det minsta man kan begära är, att
det skall påvisas verkliga sakskäl för en sådan ändring. ^ Jag vet icke, huru
långt herr Wallén anser att man bör hava rätt att gå i fråga om åtal mot enskilda
ledamöter av taxeringsnämnd. Av hans anförande här framgick det,
som om han skulle förmena, att varje feltaxering skulle kunna bli föremål för
åtal. Jag är rädd för att det skulle bli ganska svårt att få ledamöter i taxeringsnämnderna,
om man skulle gå in för en sådan väg. Det är ju ett synnerligen
ömtåligt och grannlaga uppdrag, som dessa taxeringsnämnder hava. Det
är ett uppdrag, som lätt kan vålla fiendskap och trakasserier mot dessa taxeringsman.
Skulle därtill också möjlighet till åtal öppnas, är jag rädd för att
trakasserierna skulle bli av så allvarligt slag, att de, som vore något känsliga,
skulle draga sig och betänka sig mer än en gång, innan de åtoge sig uppdrag
såsom ledamot av taxeringsnämnd. Det bör erinras om, att detta är ett förtroendeuppdrag,
som i allmänhet utföres utan någon som helst ersättning, och
motionären har ju själv vitsordat, att åtminstone i de flesta fall taxeringsnämnderna
vinnlägga sig om att åstadkomma en rättvis beskattning. Jag tror, att
detta också är fullkomligt riktigt, men det är ju uppenbart att fall kunna
inträffa, då en åsatt beskattning kan, som här uttrycket föll, antingen vara för
låg eller för hög. Det är ju många gånger, som de skattskyldiga helt uraktlåta
att deklarera eller skriva sådana deklarationer, som knappast kunna vara till
någon ledning för en taxering, och då må det ju vara förlåtligt, om taxeringsnämnden
vid något tillfälle begår ett misstag. Men detta misstag kan ju
rättas, då rätt till överklagande finnes, och det finns ju olika instanser att klaga
hos, då det gäller taxering.

Motionären åberopade särskilt sådana fall, där åtal för felaktig deklaration
hade förekommit, och att detta skulle vålla för den skattskyldige stort obehag.
Ja, jag erkänner villigt, att det kan vara rätt så obehagligt för en skattskyldig
att kanske obefogat bli åtalad för falskdeklaration, men jag förmenar, att det
behövs ingalunda någon ändring i grundlagen för att åstadkomma bot för ett
sådant förment missförhållande, ty det är uppenbart att redan med nu gällande
lagstiftning förefinnes möjlighet att, därest anmälan till åtal för falskdeklaration
göres av illvilja och utan fog, vinna upprättelse genom åtal mot den, som
av illvilja gjort anmälan. Det är ju icke denna anmälan, som är fredad för å,tal
enligt paragraf 113, utan det är taxeringsmans åtgärd i samband med taxering
och debitering. Sålunda, det skyddet för falskt åtal, som den ärade motionären
önskar få, torde redan för närvarande finnas.

Enligt mitt förmenande föreligger intet som helst skäl för att här företaga
en grundlagsändring, vilken ju icke skall ske utan att ändringen är högst nödig
och nyttig. Jag tror beträffande denna ifrågasatta förändring, att den är varken
nödig eller nyttig, ja, den är icke ens önskvärd, och på grund därav hemställer
jag om bifall till konstitutionsutskottets utlåtande.

Herr Wallén: Herr talman! Jag skall bara be att få giva ett par repliker.
Jag har visst icke ifrågasatt, att alla misstag vid en taxering skulle föranleda
straff för vederbörande tjänsteman, men det torde vara befogat, därest det

Onsdagen den 15 mars e. m.

Nr 22.

Ang. upphävande av § 113 regeringsformen. (Forts.)
föreligger fall av grov vårdslöshet eller då det handlas mala fide. Jag vill
vidare saga till den föregående ärade talaren, att jag beklagar, att jag icke
medtagit de olika fallen i motionen, men jag trodde, att konstitutionsutskottets
ledamöter följde med tidningspressen och hade reda på olika fall, och
eftersom det gällde att visa sparsamhet, så ansåg jag det icke lämpligt att
belasta trycket med för omfattande motioner. En annan gång skall jag komma
igen och då icke spara på exempel, varå det finnes mera än nog, och som
motivera en lagändring.

Herr Hallen: Herr talman! Jag tänkte, att det skulle vara nog med vad
herr Andersson i Xgelboda sade, men da herr Whllen icke ger sig, får jag syna
honom litet i sömmarna i hans egenskap av grundlagsreformator. Herr Wallen
tyckte, att det tillkom konstitutionsutskottet att läsa i tidningarna, i vad
mån det där kunde finnas motivering till den ändring i grundlagen, som motionären
själv försummat att förebringa. Den arbetsmetoden är ännu icke införd
i konstitutionsutskottet och kommer antagligen aldrig att där praktiseras. Det
bör vara en motionärs skyldighet, om han själv överhuvud taget känner till
grundlagen, att låsa vad som där star och förebringa utredning om att de ändringar,
som skola ske, äro högst nödiga och nyttiga. Att sedan högst ä propos
någon månad efteråt åberopa en del fall, som refereras i tidningarna, som
kunna tjänstgöra som det enda material för motionen, för vilken i övrigt intet
material finnes, det är en metod, som verkligen är förtjänt att här brännmärkas.

För övrigt skulle jag vilja säga något med anledning av herr Walléns yttrande
i hans första anförande om nöden här i landet. Ja, det finns verkligen
en nöd, som kommer i en bra belysning genom denna motion. Det har framhållits
av herr Andersson i Igelboda, vart det skulle leda, om ledamöter i taxeringsnämnd
skulle löpa risk att bli föremål för skadeståndsprocesser och annat
sadant. Det skulle innebära, att de i en hel del fall skulle avstå från att söka
halla efter vissa deklaranter. Jag skall anföra ett exempel ur verkligheten
från en liten kommun, som jag själv känner ganska väl till. Där hände det
tör nagra år sedan, att det om en kommunal befattningshavare kom upp ett
rykte, att han gift sig mycket rikt. Det uppkommer ju ibland rykten om ett
och annat, men hur det var, tog det fastare gestalt, och man tog mod till sig
i taxeringsnämnden och taxerade upp honom för ett kapital på 10,000 kronor.
.Vad gjorde denne man, som var ganska cynisk, nu? Nästa år höll han god
mm i elakt spel och uppgav själv 10,000 kronor. Då fick taxeringsnämnden
ytterligare kurage och satte upp honom till 20,000 kronor, och mannen höll
också da god mm nästa år och tog upp sin förmögenhet till 20,000 kronor
Man höjde beloppet för honom till 40,000, men då reagerade han verkligen,
och det kunde icke bevisas förrän han hade dött, att han hade det dubbla beloppet.
Men om herr Walléns förslag gått igenom, hade en person av den sinnesarten
säkerligen försökt sig på att med någon skadeståndsprocess hindra
den kommunen att försöka slå vakt om sitt fattiga skatteunderlag. Och skulle
herr Walléns funderingar gå igenom, skulle det kanske bli svårt att hålla
dessa skatteunderlag vid makt, och nöden i kommunerna skulle snarare icke
minskas utan ökas.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner dels på
bitan till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå och bifall i stället
ti 1 den. i ämnet väckta motionen blev utskottets hemställan av kammaren bii
allen.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Ang. avskaffande
av det
s. k. konkursstrecket.

§ B.

Vidare förekom till behandling konstitutionsutskottets utlåtande, nr 12, i
anledning av väckt motion om uteslutande ur riksdagsordningen och de kommunala
författningarna av bestämmelserna om att rösträtt och valbarhet ej tillkomma
den som är i konkurstillstånd.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 110, hade herr Ilerou m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte besluta att dels
ur §§ 16 och 26 riksdagsordningen, dels ock ur de kommunala författningarna
utesluta bestämmelserna om att rösträtt och valbarhet ej tillkomme den som är i
konkurstillstånd.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservation av herrar Hallén, Oscar
Gottfrid Karlsson, Hellberg, Sandegård, Källman, Karl A. Johanson, Borg,
Fast, Vougt och Nordström, vilka inom utskottet yrkat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag till sådan ändring
i gällande rösträttsbestämmelser för politiska och kommunala val, att
rösträtt även måtte tillkomma den, som är i konkurstillstånd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Ifallén: Herr talman! Vid förevarande utlåtande har jag jämte en
hel del ledamöter i utskottet — precis halva utskottet för övrigt — fogat en
reservation, i vilken vi begära, att motionärens framställning skall få resultera
i en skrivelse till Kungl. Maj:t, åsyftande att bereda rösträtt vid såväl
kommunala som politiska val för även den som är i konkurstillstånd. Jag vill
gärna erkänna, att detta icke är någon särskilt stor fråga. Det^ gäller ju
icke så värst stora grupper medborgare, utan endast några tusen om året. Men
det kan ofta bakom dylika smärre tal ligga ganska stora och viktiga principer,
och jag anser, att så härvidlag är fallet.

Man kan först och främst fråga sig: vad är det för människor, som drabbas
av detta konkursstreck? För att skingra eventuella farhågor för att. det skulle
vara fråga om något försök från radikal sida att få fram ytterligare valmän,
kan jag meddela några siffror ur den statistik, som vi haft tillgänglig i
utskottet. Det visar sig, att vid en uppdelning i yrkesgrupper av de under
åren 1926—1928 i konkurs försatta största antalet konkurser på grupper om

10,000 yrkesutövare kommer på handlandena. Det kan man nästan gissa sig
till; det är massor av småhandlande i stad och på land, som stupa. Närmast
efter dem komma industriidkare, grosshandlare, direktörer m. fl. Det är 125
handlande på 10,000 och 101 industriidkare. Sedan komma större jordbrukare
till ett antal av 65. Dessa äro de största och starkaste grupperna av dem,
som stupa på konkursstrecket. Det kan alltså icke vara tal om att man här
från vänsterhåll vill hjälpa fram en del småfolksgrupper, fastän det även
finns en del sådana, som falla för detta streck.

Det har invänts i utskottet, att de ifrågavarande grupperna äro så fåtaliga.
Ja, det kan man säga, men jag vill påpeka, att så sent som i fjol hade antalet
konkurser stigit till det högsta tal, som uppnåtts på bortåt tolv års tid. Man
behöver bara läsa i en tidning och se det störa antalet exekutiva auktioner för
att förstå den saken. Vi kunna också förutse, att under innevarande år konkursernas
antal kommer att oerhört stegras, och skall överhuvud taget världskrisen
fortsätta, lär det väl icke dröja länge, förrän vi ha konkurserna uppe i

Onsdagen den 15 mars e. m.

Nr 22.

Ang. avskaffande av det s. k. konkursstrecket. (Forts.)
tiotusentalet. Ifrågavarande kategori är alltså ingalunda så oväsentlig, som
man velat göra gällande.

Vidare framhåller utskottet, att de människor, som råkat i konkurs, icke ha
en tillräckligt självständig ställning för att få utöva sin medborgarrätt. Man
menar, att en person under den tid konkursen varar —• i medeltal l1^ år —
är så ofri, att det är principiellt fördömligt, att han skall få rösta. Medborgarrätten
här i riket skall bara utövas av fria män och kvinnor. Man måste
väl säga, att utskottet därvidlag silar mygg och sväljer kameler. Ty om det
också är så, att en människas ställning försvåras och försvagas genom att hon
kommit i _ konkurs, finns det väl tiotusentals andra människor, som formellt
ha kvar sin rösträtt men som stå i mycket starkare ekonomiskt beroende — av
förmän, principaler, arbetsgivare och andra — fastän de icke alls råkat i konkurs.
^Att då liksom skilja ut denna lilla grupp och mena, att man icke kan
lita på att de kunna med den hemliga omröstning man har rösta på ett
tillräckligt fritt sätt är enligt vart förmenande ett gammalt argument, som
icke längre håller.

Vi ha visserligen icke gått så långt som motionären, att vi även påyrkat,
att den som är i konkurstillstånd skall vara valbar. Vi erkänna, att med valbarheten
och därmed följande^ representationsskyldighet kan det vara svårt att
förena dessa förhållanden, då en person, som avträtt sina tillhörigheter till
konkurs, ju enligt sakens natur är upptagen så mycket med sina privata ting,
att han säkerligen icke kan tillfredsställande sköta ett offentligt uppdrag’
Därför ha vi icke följt motionen ända dithän, att vi även påyrkat rätt till valbarhet
för den som är i konkurstillstånd, men vi hålla så mycket starkare på
kravet om rösträtt för sådana personer.

Jag tycker för min del, att de som icke böra ha rösträtt här i landet, det är
törst och främst de omyndigförklarade, de som alltså rent formellt äro berövade
sin fria vilja. _ Av dem är det sinnessjuka, idioter och semla, som utgöra
den största kategorien, och att de icke fa utöva rösträtt är ju uppenbart, liksom
det är naturligt, att de som äro för varaktig försörjning omhändertagna
av fattigvården icke heller skola ha rösträtt. Det är verkligt ofria människor-.
Men så ha vi denna kategori som råkat i konkurs: med vilka skola vi
da jämföra dem? Ja, om icke med dem, som stupat för den rest av skattestrecket,
som finns kvar, finns det bara en annan grupp medborgare, som de
kunna jämföras med, nämligen med dem som vi behandlat förut i dag, de som
genom den s. k. paföljdsbestämmelsen bliva utestängda från sin medborgarrätt.
^Då^frågar jag kammaren: kan det vara moraliskt berättigat och befogat
att pa något sätt sammanställa sådana grupper som dessa människor, som
drabbats av mer eller mindre vanärande straff, med dem som drabbats av konkurs
och låta dem bilda en grupp för sig? Detta blir faktiskt följden.

Jag tycker, att om_en människa i dessa dagar kämpar för att ekonomiskt
halla sig uppe och går redbart och redligt tillväga i sin ekonomiska handel
och vandel men dukar under för förhållanden, som hon kanske icke på något
sätt är skuld till, skall man icke lägga sten på börda genom att avstämpla
henne och mena, att under den tid som hon är ekonomiskt nere kan man icke
tillmäta hennes röst, när det gäller opinionsbildning och lagstiftning i samhället,
samma värde som andra medborgares röster. Det är en slags moralisk
deklassenng av medborgare, som icke är tillbörlig. Detta har för mig, herr
talman, varit det avgörande skälet till att jag anslutit mig till reservationen,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Persson i Trången: Herr talman! För utkottsmajoriteten har huvudsakligen
det skälet varit vägledande, att en person som råkat i konkurstill -

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Ang. avskaffande av det s. k. konkursstrecket. (Forts.)
stånd ju har ställföreträdare, som sköter hans ekonomiska angelägenheter.
Han är sålunda att likna vid en person, som är satt under förmyndare. Jag
kan icke finna annat än att det föreligger ett rätt analogt förhållande därvidlag.
Att yrka på att en i konkurs försatt person skulle få rösträtt och
tillika — enligt motionen — vara valbar till vissa uppdrag vore detsamma
som att yrka på att den som är omyndig också skulle få rösträtt och vara
valbar. Ja, det är nu det skälet, som huvudsakligen gjort sig gällande för
utskottsmajoriteten, och jag tror, att det är tillräckligt vägande för ett yrkande
om avslag å motionen. .

Det går ju naturligtvis mycket väl att säga som herr Hallén nyss gjorde,
att det är många, som kunna vara lika goda medborgare, oaktat de råkat utan
egen förskyllan i trångmål och konkurs, men i det stora hela är detta nog
icke så alldeles säkert. Det är icke riktigt lämpligt att den, som överlämnat
sin egendom åt andra att förvalta, samtidigt skall kunna, i någon mån åtminstone,
ha medbestämmanderätt över andra. Jag tycker fördenskull, att
man icke bör företaga ändring i nu gällande lag i detta avseende.

Det har påståtts här, att konkursernas antal ökas tid för tid och att den
depression, som nu inträtt, skulle medföra en ökning av konkursernas antal
i oroväckande grad. Ja, det kan man ju säga, men icke tror jag, att man
kan åtminstone bevisa, att det hitintills varit någon sa oerhört stor stegring
i det hänseendet. Och även om depressionen fortsätter, är det väl icke därmed
sagt, att konkurserna inställa sig i samma proportion som människor bli
urståndsätta att reda upp sina affärer. Det finns ju så många andra sätt
att reglera affärerna på, och man kan ju t. ex. med underhandsackord ordna
en hel del. På det sättet blir man icke berövad sin medborgarrätt.

Jag tror, att utskottsmajoriteten sett rätt på denna, sak, och jag hemställer
om bifall till utskottets hemställan om avslag på motionen.

Under detta anförande hade herr talmannen uppkommit och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Herou: Herr talman! Jag kan instämma däri, att föreliggande fråga
icke är en stor fråga absolut sett eller sedd mot bakgrunden av världshändelserna
i dag. Men den är en relativt stor f«åga, sedd mot de frågor, som
eljest upptaga kammarens tid.

Anledningen till att vår grupp tog upp saken genom denna motion, där
vi föreslogo, att man skulle ur gällande lag utesluta bestämmelsen om att
rösträtt och valbarhet ej tillkomma dem som äro i konkurstillstånd, var den,
att en representant för en del fattiga jordbrukare kom till vår grupp och lämnade
några konkreta exempel på att i hans hembygd flera jordbrukare med
kommunala förtroendeuppdrag råkat i konkurs och därför skulle bli berövade
rätten och plikten att representera de valmän, som hade, stort förtroende för
dem. Den omständigheten, att den ekonomiska krisen gått fram så hårt och
medfört svåra ekonomiska förhållanden för de jordbrukare jag här nämnt,
hade på intet sätt satt dessa i någon förändrad ställning till de väljare, som
en gång givet dem sitt förtroende. De hade väljarnas orubbade förtroende,
och de kunde bättre än eventuella efterträdare vara talesmän för dem som valt
dem. Ur dessa synpunkter ansågo vi, att valbarheten i detta sammanhang
ar t. o. m. viktigare än rösträtten. Det är principvidrigt, att en man eller
kvinna, som har väljarnas förtroende, skall på grund av ekonomiska förhållanden,
som vederbörande icke kunna råda över, bringas i den ställningen,
att de väljare, som önska representeras genom dessa personer, icke längre
kunna få sin önskan i detta avseende uppfylld.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Nr 22.

Ang. avskaffande av det s. k. konkursstrecket. (Forts.)

När jag sedan gick att motionera, föll det mig in, att det är egendomligt,
att detta streck finns kvar. Det måste finnas någon mycket bestämd anledning
därtill. Jag kunde icke erinra mig, att frågan under min 11-åriga
riksdagstid överhuvud taget diskuterats i kammaren. Jag läste så mycket
lagar jag hann med och gick till konkurslagen. Där fann jag i § 88 en bestämmelse
om att gäldenär ej får, efter det beslut om hans försättande i konkurs
meddelats och innan han avlagt den i § 91 föreskrivna bouppteckningseden,
utan samtycke av rättens ombudsman begiva sig från den ort, där han
ar bosatt. Sedermera, så länge konkursen pågår, får han icke annat än efter
tillstånd av rättens ombudsman vara längre borta än att han kan en vecka
efter kallelse personligen infinna sig inom rättens domsaga å ort, där hans
närvaro påkallas. Ja, det är ju ett skäl för all del. Det kunde då och då
inträffa fall, då en person måste bli borta en vecka. Är det så farliga perspektiv?
Jag erinrar mig, att en fri riksdagsman, en jurist, var borta under hela
riksdagen ett år och skötte affärerna utomlands. Det gick mycket bra det,
och det var ingen, som föreskrev lagändringar för att förhindra något sådant.
Jag tycker icke man behöver vara så rysligt ängslig i detta sammanhang.
Man kan verkligen icke få någon annan uppfattning än att konkursstrecket
är ett utslag av satsen: Medborgarrätt heter pengar. Under det att man
släppt på den satsen inför revolutionernas tryck, håller man kvar den i denna
lilla detalj.

Det sägs naturligtvis också, att en som är i konkurstillstånd är på grund
av vissa andra omständigheter icke så självständig, som önskligt vore. Men
handen pa hjärtat, ärade kammarledamöter: Är icke den som har konkursliotet
vilande över sig en betydligt mjukare lekboll i händerna på ekonomiska
krafter .än den som genom de omständigheter, det här är fråga om, skulle
mista sin »självständighet»? Den som i det förra fallet är angelägen om
att behålla sin ställning, kan verkligen kanske pruta på sin rättsuppfattning
i långt högre grad än den som skulle få representera efter det han gått i
konkurs, och är mera utsatt för sidoinflytanden.

Så säger utskottets talesman, herr Persson i Trången, att konkursernas antal
icke har nämnvärt ökats. Ja, enligt jordbruksutredningens undersökning
har det blivit en avgjord ökning fram till det år den slutförde undersökningen.
Under den nu skärpta krisen i dess första skede har det inträffat ett par omständigheter,
som mjukat upp denna utveckling, nämligen dels riksdagens beslut
om ackords- och stödlån, dels fordringsägarnas vetskap om att om de nu
bringa folk i konkurs — framför allt ägare av jordbruksfastigheter — ha de
ingå utsikter att fa ut sa mycket som om de dröja. Vid en fortsatt ekonomisk
kris. komma vi mer och mer inför den situationen, att allt större grupper av
fattiga jordbrukare bli urståndsätta att representera sina väljare i de kommunala
institutionerna, framför allt på grund av en ekonomisk utveckling,
som de icke kunna göra mycket åt.

När reservanterna här samvetsgrant gjort en undersökning, som visar, att
det icke är småfolket det är iraga om utan — enligt herr Hallén •—- om grosshandlare,
köpmän och industriidkare, men ändå och trots att de annars höra
till dem som bruka vädja till småfolket kostat på sig den storsinnade gesten
att vilja giva vederbörande kategorier rösträtt, synas de mera utgå ifrån abstrakta
rättvisesynpunkter än från klassynpunkter. Jag tycker dock verkligen,
, att deras abstrakta rättviseståndpunkt bort kunna föra dem till ett bifall
till vår. motion. . Emellertid förstår jag ju, att alltid något är vunnet,
och jag vill icke förringa betydelsen av att här föreligger en reservation, som
borde kunna vinna andra kammarens bifall. Jag kommer därför icke att be -

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Ang. avskaffande av det s. k. konkursstrecket. (Forts.)
gara votering mellan motionen och reservationen, men vill i alla fall yrka
bifall till den i ämnet väckta motionen.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Frågan om konkursstrecket är icke
ny, även om det förgått ett drygt årtionde sedan den sist var uppe i riksdagen.
Den prövades vid den stora författningsuppgörelsen 1918. Nuvarande statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet och ett tiotal andra kammarledamöter
motionerade då om borttagande av konkursstrecket. Detta yrkande
motiverades liksom nu med att konkurstillstånd icke behöver betyda medborgerlig
mindervärdighet utan kan bero på ekonomiska tillfälligheter. Motionen
föranledde ingen riksdagens åtgärd, utan konkurs strecket fick bestå. Nästa
gång frågan kom upp var år 1921. Då var det herr Lindhagen, ^som ensam
motionerade i saken. Lindhagen tillmätte icke konkursstrecket någon större
betydelse, men radikal som han alltid velat vara, ville han ha bort hela »bråten
av rösträttsstreck», som han uttryckte sig. Konstitutionsutskottet avstyrkte
motionen under uttalande av att den ofria ställning, vari en i konkurs försatt
person under själva konkurstillståndet befinner sig, synes motivera, att
valrätten under ifrågavarande tid suspenderas. Bakom detta utskottets uttalande
stod bland andra utskottets nuvarande ärade vice ordförande, herr
Hallén.

Mot utskottsutlåtandet förelåg en socialdemokratisk reservation, men även
reservanterna måste konstatera, att en synnerligen ringa del av de röstberättigade
falla för konkursstrecket, och att för arbetarklassen konkursstrecket har
ingen som helst betydelse. Riksdagen följde utskottets avslagsyrkande.

När nu frågan återigen framföres inför riksdagen, så sker det under uttalande
av farhåga för att den ekonomiska krisen skall väsentligt utvidga
konkursstreckets härjningar bland de röstberättigade. Detta argument framfördes
även år 1921 inför den förra ekonomiska krisen, men farhågan besannades
icke. Ställningen är icke sämre nu med avseende på konkursernas antal
efter den nya konkurslagens tillkomst. År 1921, då de socialdemokratiska
reservanterna gjorde sitt uttalande om denna saks synnerligen ringa betydelse,
utgjorde antalet tillkomna konkurser här i landet 5,620, under det att
motsvarande antal i fjol, det senaste år för vilket statistik föreligger, stannade
vid 3,494. Det har icke kunnat visas, att antalet konkurser stigit till
förutvarande höjd, ännu mindre att det nått ännu högre, men däremot är det
en känd sak, att efter den nya konkurslagens tillkomst ske många uppgörelser
utan konkursförfarande, och det är tillika känt, att själva konkursförfarandet
blivit snabbare. Kravet på konkursstreckets avskaffande kan således
icke motiveras med något nytt sakskäl utan endast med den principiella meningen,
att alla rösträttsstreck böra bort och att i varje fall konkursstrecket
är moget för avskrivning. Häremot står den gamla svenska rättsuppfattningen
att den, som icke råder över sig själv och sin egendom, icke bör få
utöva den högsta medborgerliga rättigheten. I fråga om enskilda undantagsfall
må denna uppfattning kunna diskuteras, men man torde under alla
förhållanden kunna saga, att, när en person försatts i konkurs, så måste detta
anses innebära, eller i varje fall presumera, att han i ett eller annat hänseende
är i en så osjälvständig ställning, att rösträtt icke bör åt honom anförtros.
De andra, som kunna vara lika ekonomiskt ofria och som. utskottets
ärade vice ordförande talade om, kan man icke nå med en allmängiltig rättsregel.
Ömmande undantagsfall kan man för all del peka på här liksom vid
varje gränslinje, men å andra sidan kan det knappast vara något landsintresse
att bevara rösträtten åt exempelvis svindlande och i konkurs försatta Kreugerherrar!
Då härtill kommer, att demokratien under nuvarande förhållanden

Onsdagen den 15 mars e. m.

Nr 22.

Ang. avskaffande av det s. k. konkurs strecket. (Forts.)1
i självbesinning och under självkontroll synes böra slå vakt om vunna medborgerliga
rättigheter framför att på kommunistiskt initiativ ventilera nya
detaljkrav, som varken äro högst nödiga eller nyttiga, tillåter jag mig, herr
talman, att hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Fast: Herr talman! Jag hade icke väntat, att den siste ärade talaren
skulle falla i fråga om konkursstrecket tillbaka på författningsreformen.
Vi ha företagit de ändringar i bestämmelserna, som föranleddes av författningsreformen.
och icke minst ifrån högerpartiets sida liksom också från det
frisinnade partiets sida har man bestämt förklarat, att man nu icke längre
kan anse sig vaTa bunden av vad som den gången skedde. När herr Persson
i Trången säger, att det icke finns någon anledning att räkna med att konkurserna
skulle ökas i antal, vore det ju önskvärt, att herr Persson i Trången
finge rätt i denna sin förutsägelse, men jag är rädd att herr Persson i Trången
kommer att få ångra, att han givit denna »förhandsförsäkring», icke minst
för den grupp,_ som han själv närmast representerar. Men även om det skulle
vara så lyckligt, att konkursernas antal icke komme att väsentligt ökas,
måste jag säga, att det ekonomiska läget är så till den grad förändrat och
olika mot vad det var när dessa lagbestämmelser skrevos. Hela vårt ekonomiska
liv har ju numera en helt annan struktur än det hade tidigare. Då
kunde det med skäl anses, att den, som råkat i konkurs, var en person, som
icke ville sköta sig, men nu är det ju helt andra förhållanden, som kunna
tvinga en människa i konkurs än tidigare. Därför kan man icke draga ett
streck mellan dessa båda grupper och säga, att en person som råkat i konkurs
är mindre skötsam än den, som icke råkat i konkurs. Att en person råkar i
konkurs kan bero på en massa ovidkommande omständigheter, det tycker jag
man i detta sammanhang bör taga särskild hänsyn till.

Man har sagt, att det här icke är en stor fråga, men den är ändå sådan,
att jag tycker, att åtminstone reservanternas yrkande borde kunna anses vara
moget att gå igenom i denna kammare. Icke minst för att få bort det enligt
min uppfattning mest stötande är det som vi begränsat reservationen på sätt
som skett, men det har också gjorts av andra skäl. Det måste göras sträng
skillnad mellan å ena sidan att utöva rösträtt och å andra sidan att uppbära
väljarnas förtroende, då det gäller handhavande av vissa viktiga poster. Man
kan icke därvidlag göra någon gradering mellan t. ex. drätselkammarens ordförande,
som kanske ingår kontrakt på stadens vägnar, kommunalnämndens
ordförande etc. Det kan icke hjälpas, att ännu många människor känna sig
stötta i sin rättsuppfattning av att vid sådana uppgörelser företrädas av
människor, som icke råda över sitt gods. Det kan därför göras sträng skillnad
mellan rösträttens utövande och valbarhet. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på en sak, som frapperade oss i utskottet, då vi behandlade
denna motion. Det var, att man trott, att 1921 års konkurslag skulle medfört
sådan förändring, att de s. k. fattigkonkurserna, där vederbörande fordringsägare
icke hade några utsikter att få någonting, skulle upphöra eller i varje
fall, med hänsyn till att det saknades tillgångar i boet, hastigt avskrivas.
Det visade sig emellertid vid den undersökning, som företogs, att för konkurser,
vid vilka det inte fanns mer än 1,000 kronors behållning i boet och
det således icke fanns utsikter att behållningen skulle täcka konkurskostnaderna
och lämna kvar de 500 kronor, som lagen tillförsäkrade vederbörande,
den genomsnittliga konkurstiden var ett år 5 månader. Då måste jag säga,
herr talman, att detta icke längre är en liten sak.

Dessutom vill jag tillägga, att en del av de medborgare, som råkat i konkurstillstånd,
berövas aldrig sin rösträtt. De få tillfälle utöva sin rösträtt,

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. m

Ang. avskaffande av det s. k. konkursstrecket. (Forts.)
ehuru de äro i konkurstillstånd. Jag syftar på de fall, där konkurstillstånd
inträtt sedan röstlängden justerats men före valtillfället. De utöva sin rösträtt,
trots att de äro i konkurstillstånd. Dessutom kunna de med all sannolikhet
räkna med att deras konkurstillstånd upphört vid nästa valtillfälle.
Det drabbar således fullständigt ojämnt. Redan nu finns det människor, som
utöva sin rösträtt, trots att de blivit försatta i konkurstillstånd. Ha ni märkt,
att den medborgarkänsla, som herr Olsson i Mora talade om, tagit anstöt
av att dessa medborgare, som råkat i konkurstillstånd under tiden mellan
röstlängdens justering och valtillfället, utövat rösträtten? Nej, jag kan visa,
att vederbörande partier varit angelägna om att få fram dessa till valurnorna
även på det håll, där man nu försökt göra detta till en för den medborgerliga
anständighetskänslan stötande sak.

Under sådana förhållanden anser jag fullgoda skäl föreligga för bifall till
reservationen.

Herr Lundgvist i Rotebro: Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande
påstod, att utskottsmajoriteten hade silat mygg och sväljt kameler. Jag för
min del har litet svårt att förstå det berättigade i det påståendet. Å min sida
skulle jag åter vilja veta, hur de socialdemokratiska reservanterna kunna förklara
och försvara sin ståndpunkt. Jag tillåter mig nämligen att erinra om
—■ vad alla väl känna till — att den motion, som vi här behandla, går ut på
att konkursstrecket skulle slopas, icke bara när det gäller rösträtten utan också
när det gäller valbarheten. De socialdemokratiska reservanterna ha emellertid
icke vågat gå så långt utan stannat vid att söka få bort konkursstrecket,
endast när det gäller rösträtten. Men, herr talman, om det är så, att de,
som falla för konkursstrecket, äro fullt, som man säger, oförvitliga medborgare,
som ha samma självständighet som alla andra, då måste jag fråga mig,
varför man över huvud måste göra undantag beträffande valbarheten. Jag
kan för min del icke finna annat än att socialdemokraterna själva genom att
göra detta avsteg från det i motionen framställda yrkandet visat, att majoriteten
har rätt i att de, som råkat ut för konkurs, icke intaga den fria ställning
och så bestämma över sig själva, som man anser de skola göra, som hava att
deltaga i val och besluta i offentliga angelägenheter.

Hurvida konkursernas antal har ökats eller icke under de sista åren, kan
jag icke uttala mig om. Det förefaller mig emellertid, som om de siffror, som
här anförts av herr Olsson i Mora, visa, att någon rekordartad ökning i varje
fall icke skett, och detta är väl också ganska naturligt icke minst med hänsyn
till de stödåtgärder, som statsmakterna vidtagit. Men även om det skulle vara
så, att konkursernas antal för närvarande vore särskilt stort, är det väl,
herr talman, ganska orimligt att begära, att man skall ändra grundlagen på
grund av tillfälliga förhållanden, sådana som för närvarande råda, då vi väl
ändå alla våga räkna med att vi så småningom skola komma fram till mera
stabila förhållanden, då konkursernas antal återigen sjunker.

När vi, herr talman, behandlade det föregående ärendet på föredragningslilan,
uttalade min länskamrat herr Andersson i Igelboda med instämmande av
utskottets ärade vice ordförande, att några ändringar i grundlagen icke skola
vidtagas med mindre de äro högst nödiga och nyttiga. Jag är därvidlag av
precis samma mening som dessa herrar, men jag är så pass konsekvent, att
jag anser, att man skall tillämpa samma mening även i detta ärende och jag
kan för min del icke finna, att man har anfört något som helst skäl, som visar,
att det i detta fall skulle vara nödigt att göra någon som helst ändring. Utvecklingen
har faktiskt icke visat, att så skulle vara fallet, och skall man,
herr talman, över huvud gå att rucka igen på dessa grundlagsbestämmelser,

Onsdagen den 15 mars e. m.

Nr 22.

Ang. avskaffande av det s. k. konkursstrecket. (Forts.)1
så skulle jag för min del verkligen vilja sätta i fråga, om icke det finns väl
så starka skäl för att skärpa rösträttsbestämmelserna som att göra dem än
mer uppmjukade än de för närvarande äro.

Jag skall med dessa få ord, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ilallén: Herr talman! Det sista, herr Lundqvist i Rotebro sade var,
att i stället för att utöka borde man fundera på att inskränka. Yi veta ju
att där ha vi ingenting att hämta ifrån det hållet, men det hade varit mycket
roligt få höra vad det är för nya streck herr Lundqvist går och i sitt stilla
sinne hoppas, att vi skola införa. Han kanske lättar på täckelset så småningom.

Så, herr talman, skulle jag vilja till den ärade frisinnade representanten
på Dalabänken säga ett litet ord. Först och främst tyckte han, att det här
var ingenting för oss att reflektera på, eftersom det var en kommunistmotion,
men först och främst är det inte en riktig kommunistmotion, ty det är en motion
från Kilbomsgruppen, och Kilbomspartiet är inte detsamma som det verkliga
kommunistpartiet. Man får ju skilja på en falsk och en äkta spanjor. Det
är en sak för sig. Man får dessutom komma ihåg, att även om en viss potentat
säger att två gånger två är fyra, får man icke förneka det och säga att två
gånger två är fem, och, om det finns en princip i herr Herous motion, som vi
anse att både tidsläget och andra omständigheter motivera, kräver sanningen,
att vi giva den vårt stöd.

Sedan sade den ärade Dalarepresentanten, att det kunde ifrågasättas, om
Ivreugerherrar och folk av den sorten äro så värdefulla människor att ha. Nej,
naturligtvis, men det är gudskelov, kan jag säga, icke Kreugerherrar, som rekrytera
konkurserna utan en helt annan grupp av medborgare, så att exemplet
med Kreuger är ju alldeles otillräckligt. Man kan fråga sig: har en människa,
som råkat i konkurs, därför fått sitt förstånd omtöcknat? Skall samhället
anse, att hennes votum icke är av något värde för oss längre? Skall man
anse, att den personen är mindre omdömesgill? Det kunde inte ens herr Olsson
i Mora på den här punkten hävda, men då faller han tillbaka på något annat
— och det gör också herr Lundqvist i Rotebro med egen förmåga och så
långt han kan ■— de äro ingå självständiga medborgare, de råda icke över sig
och sitt gods. Över sig själva råda de väl med undantag av den där resan
de ej få göra utan tillstånd, men inte behöva de i regel resa för att rösta. De
kunna taga sig fram till vallokalen ändå. Då kommer frågan: är det beroende,
i vilket den i konkurs försatte kommit, ett politiskt beroende? Är han
politiskt beroende av sina fordringsägare, då kan man säga att det är en mycket
diskutabel röst, som han avger, men ingen människa ifrågasätter, att ett
sådant beroende skulle föreligga, och därför är jag fullt övertygad, att om
detta icke går igenom i dag, vilket jag dock hoppas att det gör, så kommer
riksdagen förr eller senare att gå in för denna princip att inte längre hålla undan
en grupp människor därför, att de skulle vara ofria i sitt votum. Det har
man icke kunnat visa.

Så sade herr Lundqvist i Rotebro: varför ha icke reservanterna gått med
även på valbarheten? Det är den sjuka punkten, där äro vi på glid. Ånej,
det är icke så farligt med det. Det är nämligen, herr Lundqvist, en väldig
skillnad på att utöva ett förtroendeuppdrag och att sätta till en halvtimme
eller en timme en söndag i september för att rösta — det stör inte så mycket
de bekymmer, som äro förenade med en konkurs. Men att inneha ett offentligt
uppdrag, låt oss säga, som herr Fast nämnde, i kommunal förtroendeställning,
som ordförande i drätselkammare, som landstingsman eller ett uppdrag

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Ang. avskaffande av det s. k. konkurs strecket. (Forts.)
som riksdagsman, det visar sig av praktiska, tekniska skäl kunna vara ganska
svårt för den människa, som får sina yttre förhållanden tilltrasslade och
som därför av rent fysiska skäl är förhindrad fullgöra sitt uppdrag. Men att
det skulle hindra en människa att avgiva sin röst en valsöndag är ju absolut
omöjligt.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lundqvist i Kotebro: Herr talman! För att icke utskottets ärade vice
ordförande skall sväva i okunnighet om vilka nya streck jag går och bär på,
så vill jag avslöja hemligheten med att säga, att jag icke alls tänkt mig några
nya streck utan är fullkomligt nöjd, ifall vi få komma tillbaka till några av
de gamla ekonomiska streck, som vi tidigare haft. Det förefaller mig, som
om det funnes väl så starka skäl för att återinföra skyldigheten att fullgöra
skatteplikten för rösträtts utövande som för att medgiva rösträtt och även
valbarhet åt sådana, som äro försatta i konkurs.

Herr talman, jag skall inskränka mig till detta.

Herr Herou: Herr talman! Ett par repliker! Jag vill ge ett erkännande
åt herr Halléns »ridderlighet» i dag att gå in för en motion, som väckts från
vårt parti. Jag tycker bara att motiveringen för detta uppseendeväckande
steg var litet egendomlig. Han sade nämligen, att det var kanske inte så
farligt därför, att »det icke var en riktig kommunistmotion». Det var, sade
han, »skillnad på en äkta och en falsk spanjor». Han vill väl icke göra gällande,
att det är lättare för honom att gå in för en sak om den kommer från
dem, som äro falska. Nu tror jag inte det var hans mening, utan det var
nog bara ett stilla skämt på en sen aftonstund, och därför skall jag icke fästa
större avseende vid detta argument. Jag tror nog, att herr Hallén, när han
funderat på saken, skall säga, att om det skulle kunna hända, att det komme
ett sakligt förslag från Silléngruppen, skulle han också gå in för det. Jag
ser han nickar bifall, och jag har således förstått honom rätt.

Sedan var det herr Olsson i Mora, som mot slutet av sitt anförande kom
med ett par argument. Att bara på förslag från kommunisterna gå in för
denna ändring, det tyckte han var oresonligt. Jag vet inte, vad det skulle
vara för skillnad på oss och de frisinnade i det fallet. De äro ju små partier
båda partierna, och jag är övertygad om, att kommer det från frisinnat håll
ett förslag, kommer herr Olsson i Mora att understödja det, fast partiet är
litet. Jag vet icke om jag missförstod honom på den punkten.

Däremot missförstod jag honom alls icke, när han sade, att det kunde icke
alls vara riktigt att giva dem, som genom svindel o. s. v. kommit i konkurs,
rösträtt och valbarhet. Ja, jag känner en del högt framskjutna politiker,
tillhörande vissa mellanpartier, som äro skäligen misstänkta för att ha •— jag
vet icke svindlat — men ändå betett sig en smula egendomligt och för den
allmänna rättskänslan stötande, men jag tror, att de här åsyftade personerna
äro så pass »näriga», att de aldrig gå i konkurs. Vi bliva icke av med
dem, om icke deras eget parti gör sig av med dem och rensar riksdagen från
sådana element.

Sedan skall jag då i anledning av att herr Lundqvist i Kotebro argumenterat
på det sätt han gjort, fråga om icke han också är alldeles på det klara
med att till och med inom högerpartiet det nog inträffat, att vissa människor,
som haft litet tillgångar, skjutit samman litet för att rädda en politisk tillgång
från att komma i konkurs. Det är nog ganska allmänt känt, att en
del framskjutna högermän varit ganska illa ställda ekonomiskt och hotats

Onsdagen den 15 mars e. m.

Nr 22.

Ang. avskaffande av det s. k. konkurs streck et. (Forts.),
av konkurs. Men den metoden kan icke en småtionde ute i landet rädda sig
på. De ha inga tillgångar att skjuta samman.

Vårt förslag är alltså ur alla synpunkter ganska starkt motiverat.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag å berörda hemställan
och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen samt
3:o) avslag å utskottets hemställan och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hallén begärde emellertid votering, varför
herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna nu antogs till
kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 12, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Lundqvist i Rotebro,
vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 61 ja och 76 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

_ Kammaren hade alltså, med avslag å utskottets hemställan, bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 4.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr 27, angåen- Ang. överde
överlämnande till särskilda utskottet av vissa till statsutskottet remitte-lämnande till
rade ärenden, som äga samband med frågan om arbetslöshetens bekämpande, särskilda utbegärdes
ordet av sköttel av vista

ärenden.

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman! Då motsvarande ärende
ifrån bevillningsutskottet i lördags förelåg till behandling, tillät jag mig
beteckna det förfarande, som man slagit in på från både bevillningsutskottets
och andra utskotts sida, som en desorganisation av riksdagsarbetet. Jag
skall icke här ställa till med något rabalder, det vill jag uttryckligen säga
ifrån, men jag vill bara illustrera, att jag enligt min uppfattning har ganska
rätt i vad jag påstod den gången och vad jag påstår i dag. Ty det är på
det sättet, att, om man granskar den här promemorian, skall man finna, att
en hel del av de ärenden, som här föreslagits att remitteras till det särskilda
utskottet, med naturnödvändighet, höll jag på att säga, höra hemma i statsutskottet.
Dit räknar jag sådana ärenden, som gälla fortsättningsanslag eller
som gälla från arbetslösheten helt och hållet isolerade ärenden. Och jag har

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Ang. överlämnande till särskilda utskottet av vissa ärenden. (Forts.)
endast velat påpeka här, att man, genom en hårdragning av principerna och
en hårdragning av vad begreppet särskilt utskott skall innebära, i det här
speciella fallet har kommit till resultat, som äro ganska missvisande för att
icke säga mycket oriktiga. Jag har här i min hand Kungl. Maj:ts propo
sition nr 142, och man skulle tro, när man vet att det är fråga om att återlämna
den propositionen från statsutskottet till det numera s. k. välfärdsutskottet
—- det som har med arbetslösheten att göra — att det vore en fråga
som åtminstone skulle ha med den allt överskuggande frågan att skaffa, men
det befinnes, när man läser rubriken, att det gäller att åstadkomma en fond
till understöd åt landets enskilda .järnvägar! Jag för min^del har icke kunnat
bli klok på vad det har för samband med de stora frågor, som i övrigt
skola handläggas av det särskilda utskottet, men tro icke, att det är bara på
den här punkten, jag anser, att det memorial, som här föreligger från statsutskottet,
är oriktigt. Jag anser tvärtom, som jag nyss antydde, att det är
en hel rad av punkter, som rättvisligen borde stanna i statsutskottet, och det
inlägg, jag gjorde i lördags, och det, jag gör i dag, ha icke alls tillkommit
därför, att frågorna inte skulle få en ändamålsenlig behandling i det särskilda
utskottet utan därför, att jag anser man plockat ut så mycket, att detta
utskott får ett ytterst tyngande material att handskas med.

När jag i alla fall har begärt ordet, måste jag konstatera att, om vi skulle
följt principen ända ut till dess yttersta konsekvenser, skulle vi från statsutskottet
lämnat igen, för att remitteras till särskilda utskottet, några av
punkterna i sjätte huvudtiteln. I dessa punkter finns det nämligen motionärer,
som ha yrkat, att anslagen skulle höjas men anslagen till arbetslöshetens
bekämpande i motsvarande mån sättas ned. När jag i statsutskottet påpekade
att man, om man skulle vara riktigt konsekvent, vilket väl ändå är meningen
med det hela, hade bort återremittera även detta, befanns det att man i stället
hade för avsikt att låta sjätte huvudtiteln ligga, till dess att särskilda utskottet
kommit med sitt huvudbetänkande. Nu hoppas jag i alla fall, att vi skola
hitta någon utväg, så att vi icke behöva komma alldeles på sladden med den
rätt stora huvudtiteln. Jag hoppas det skall finnas någon möjlighet att ordna
saken på ett praktiskt sätt, ty eljest skulle jag få rätt över hövan i mitt påstående,
att det gäller varken mer eller mindre än en desorganisation av riksdagsarbetet.

Herr talman! När första kammaren har fattat beslut, och jag inte kan
begripa, hur det skulle gå att jämka ihop detta, ifall man nu mot förmodan
skulle gå och fatta ett annat beslut här i andra kammaren, skall jag, för att
undvika alla bryderier, här avstå från att i den föreliggande situationen framställa
något yrkande.

Vidare anförde:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Under detta utskottsutlåtande
står endast herr Anderson i Råstock antecknad som reservant. Till undvikande
av varje missförstånd bör det kanske upplysas därom, att i utskottet
hade herr Anderson flera meningsfränder, men då det tycktes, som om det
bara gällt att marschera och icke resonera, så avstodo de övriga, såvitt jag
förstår — det var åtminstone förhållandet med mig -—■ från att anteckna en
reservation, som vi förstodo skulle vara fullkomligt utsiktslös. Jag har bara
velat lämna detta meddelande.

Herr Jeppsson: Herr talman! Då ingen av de föregående talarna yrkat
avslag på det föreliggande memorialet från statsutskottet kan det vara onö -

Onsdagen den i 5 mars e. m.

Nr 22.

Ang. överlämnande till särskilda utskottet av vissa ärenden. (Forts.)
digt att taga upp någon längre diskussion härom. Jag vill bara på grund av
vad som anförts såväl av herr Anderson i Råstock som av herr Jonsson i
Eskilstuna saga, att när jag i statsutskottet biträtt förslaget att till kammaren
återremittera samtliga de äTenden, som finnas upptagna i statsutskottets
memorial nr 27, så har jag gjort det av den anledningen — och jag tror
att det varit utskottsmajoritetens uppfattning i allmänhet — att samtliga de
ärenden, varom det här kan råda tvekan, huruvida det är riktigt skicka över
aem till särskilda utskottet, finnas i Kung!. Maj :ts proposition nr 1 upptagna
under rubriken »fonden för förlag till statsverket». Där finns en hel
mängd dylika ärenden upptagna, vilka sluta på en beräknad kostnad av
160,511,800 kronor. Vi ansågo inom utskottet, att det riktiga vore, att samtliga
dessa ärenden, även om vissa av dem i likhet med proposition nr 142
icke kunde anses sta i direkt samband med de stora arbetslöshetsfrågorna,
borde^ skickas till det särskilda utskottet. En av anledningarna härtill var
att, såsom kammarens ledamöter veta, Kungl. Maj :t, enligt vad som bebådas
i statsverkspropositionen, avser att finansiera dessa anslag på ett sammanlagt
belopp av 160 miljoner kronor på ett särskilt sätt, nämligen genom upptagande
av arvsskatt, i enlighet med därom avlåten proposition. Då arvsskattepropositionen
är remitterad till det särskilda utskottet, som sålunda
skall taga ställning till Kungl. Maj :ts förslag i fråga om formen för finansierandet
av dessa ärenden, har jag för min del ansett, att det riktiga vore,
att man skickade samtliga _ dessa ärenden till det särskilda utskottet. Det
finns ju rent praktiskt sett inte någon anledning att icke göra det, då, såsom
herr Anderson i Råstock nämnde, man inte hyser något som helst tvivel om
denna frågas, d. v. s. proposition nr 142, eller de övriga frågornas ändamålsenliga
behandling i det särskilda utskottet, och det är väl ändå det viktigaste,
att frågorna få en ändamålsenlig behandling.

Jag har därför, herr talman, endast velat klargöra, varför statsutskottets
majoritet liar föreslagit samtliga dessa ärendens överflyttande till det särskilda
utskottet, och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i här
föreliggande memorial.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det förhöll sig dock så, att
frågan, huruvida arvsskattepropositionen skulle återlämnas eller inte, icke
var avgjord i bevillningsutskottet, då statsutskottets kansli gjorde upp detta
memorial. Det var förmodligen, såsom jag uttryckte mig i statsutskottet,
högsta rådet, som hade bestämt detta, men för menige man eller korpralerna
i utskottet var detta icke känt. Det kan hända, att herr Jeppsson har andra
kanaler an jag, men jag visste inte, att bevillningsutskottet skulle skicka arvsskattefrågan
ifrån sig till det särskilda utskottet.

Herr Jeppsson: Herr talman! Jag tror ändå, att herr Anderson i Råstock
skall ge mig rätt i, att vi inom utskottet förutsatte, att arvsskattepropositionen
skulle överlämnas till särskilda utskottet. Nu har ju också riksdagen
gjort detta, och då är det ju så mycket mera anledning att dit remittera även
dessa ärenden.

Härmed var överläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Till avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av Ang. vissa
vissa utav Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under fjärde huvudtiteln under
gjorda framställningar. fjärde huvud titeln.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Ang. vissa anslag under fjärde huvudtiteln. (Forts.)

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande, utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Vid först skedd föredragning^ av punkten 1, angående ny uppvärmningsanläggning
inom Göta ingenjörkårs kasernbyggnad, yttrade:

Herr Spångberg: Herr talman! Fjärde huvudtiteln upptar en militärorganisation,
som under nästa budgetar kommer att draga en kostnad av omkring
105 miljoner kronor. Föreliggande utskottsutlåtande, som avser en summa
av 8 miljoner kronor, innehåller några punkter, som anträffas under denna
huvudtitel. Jag vet inte, av vilken anledning dessa utbrutits, och jag skall
heller inte närmare lägga mig i utskottets arbetssätt härvidlag. Jag vill
dock erinra om, att det finns motioner väckta om avslag på de anslag, som
här finnas upptagna, och att dessa motioner pa detta sätt tappats bort. Vi
ha nämligen väckt motioner om avslag pa samtliga anslag till militäröv m]fe

anslag, som här finnas upptagna, gälla visserligen till en del anläggning
av värmeledning och dylikt, men det upptages även andra poster, såsom
torpeder, flygbomber och annan ren krigsmateriel. Ändamålet med dessa
olika poster är ju i varje fall att tjäna militarismen. . ...

Vi finna här ett enhälligt utskott, och i anledning härav skulle jag vilja
erinra socialdemokraterna i detta sammanhang om den ställning, som arbetarklassen
intagit under år, som gått, och alltjämt intar till detta spörsmål.
Det finns en sedan flera år myntad paroll från det socialdemokratiska partiet,
som lyder: »Inte en man, inte ett öre åt militarismen», en paroll, som
säkert är grundad på den erfarenhet, som arbetarklassen här och i andra
länder har av militarismen och dess syften. o

Det svenska samhället har ju, som jag vid en föregående debatt erinrade
om haft flera tillfällen att visa, vad militarismen här anvandes till. Jag
skall dock icke i detta sammanhang taga upp den frågan och orsaka någon
principdebatt. Frågan återkommer ju i ett annat sammanhang, nämligen dä
de stora anslagen komma att behandlas. Jag vill i alla fall ^erinra därom,
att även under senaste valrörelse fördes den parollen fram från socialdemokratiskt
håll: Militarismens miljoner åt de arbetslösa! Som läget är tor närvarande
ute i världen, torde det finnas anledning att från arbetarhall ta upp
kampen mot militarismen.

När det nu föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande, star det tämligen
klart att det regeringsförslag, som ligger bakom ° ifrågavarande utlåtande,
kommer att avgå med segern. Den segern är alltså redan given. "^ör arbetarklassen
anser jag emellertid, att det inte finns någon anledning att hjalpa
till med dylika segrar, och det är därför, herr talman, som jag, med ett piincipiellt
innefattande av avslag på samtliga här förevarande punkter, ber att
få ställa avslagsyrkande redan på denna punkt.

Herr Holmgren: Herr talman! Den föregående ärade talaren har framhållit,
att statsutskottets utlåtande på denna punkt är enhälligt. Jag behover
därför endast själv åberopa, detta förhållande, och pa grund av denna
enhällighet har jag ingen anledning att ingå i något bemötande av den ioregående
talarens yttrande utan hemställer om bifall till utskottets förslag pa
den nu föredragna punkten.

Herr Brädefors: Herr talman! Med hänvisning till den motion i fråga
om anslagen under fjärde huvudtiteln, som vi avlämnat och vari vi yrka av -

Onsdagen den 15 mars e. m.

Nr 22.

Ang. vissa anslag under fjärde huvudtiteln. (Forts.)
slag på hela det föreslagna anslaget under denna huvudtitel, ber jag, herr
talman, att få yrka avslag på den punkt, som nu är föredragen. Jag kommer
även att yrka avslag på samtliga följande punkter i detta utskottsutlåtande.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på avslag därå; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Härpå föredrogs punkten 2, angående underhåll av flottans fartyg och
byggnader m. m.; och anförde därvid:

Herr Litliander: Herr talman! Jag ber endast att få uttrycka ett beklagande
både med hänsyn till flottan och den arbetslöshet, som råder, att Kungl.
Maj:t ansett sig böra hemställa om en minskning på 600,000 kronor av detta
anslag. Jag tror, att det med hänsyn till dessa båda omständigheter varit
önskvärt, om ett sådant förslag icke kommit från regeringen.

Häruti instämde herr Sandström.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på den föredragna
punkten.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder framställda yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

_ Vid härpå skedd föredragning av punkten 3, angående anslaget till befästningar,
kustartilleriets kaserner m. m., yttrade:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på denna punkt.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner å de yrkanden,
som under överläggningen förekommit, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Sedan punkten 4, angående anslaget till kustartilleriets materiel m. m., nu
föredragits, anförde:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på den föredragna
punkten.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner på de under överläggningen
förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Härefter föredrogs punkten 5, angående anslag för anskaffning av torpeder;
och yttrade därvid:

Andra kammarens protokoll 19SS. Nr SS.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Ang. vissa anslag under fjärde huvudtiteln. (Forts.)

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets
förslag.

Herr Herou instämde häruti.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner på de under överläggningen
framställda yrkandena; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 6, angående anslaget till flygövningar, föredrogs nu och yttrade
därvid:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets förslag.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner på de yrkanden,
som under överläggningen förekommit, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härpå föredrogs punkten 7, angående anslag för anskaffning av flygbomber.
Därvid yttrade:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets förslag.

Herr Herou instämde häruti.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner på de yrkanden,
som under överläggningen förekommit, och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Slutligen föredrogs punkten 8, angående anslag för anskaffning av flygplantorpeder;
och anförde därvid:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets förslag.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart för sig:

andra lagutskottets memorial, nr 19, i anledning av remiss dels från första
kammaren av motionen nr 128 med förslag till lag om offentlig arbetslöshetshjälp
åt oförvållat arbetslösa, dels ock från andra kammaren av motionen nr
237 i samma ämne; samt

jordbruksutskottets memorial, nr 29, angående överlämnande till särskilda
utskottet av vissa till jordbruksutskottet remitterade ärenden, som äga samband
med frågan om arbetslöshetens bekämpande.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa memorial hemställt.

Onsdagen den 15 mars e. m.

Nr 22.

§ 7.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Olofsson i Digernäs, som anförde: Interpellation.
Herr talman! Sunne socken i Jämtland, som är min hemkommun, hade förliden
sommar s. k. biskopsvisitation å församlingens kyrka, då vederbörande
uppmanade församlingen att tänka på att anskaffa nya bänkar i kyrkan, då
de gamla bänkarna ansågos otidsenliga och gammalmodiga. Församligen hade
då nyligen fått lov att lägga nytt skiffertak på kyrkan och hade även beslutat
att låta förgylla korset och knoppen på kyrktornet, som äro i miserabelt skick,
men av brist på pengar i kyrkkassan och med hänsyn till de höga kommunala
och andra utskylder har detta senare arbete måst få anstå. Sunne kommun,
som är en liten och relativt fattig kommun och till vars enda industri kan räknas
en mindre sågrörelse och en liten snickerifabrik, har det mycket svårt, då
det är så gott som endast jordbruket, som skall bära de ekonomiska bördorna
för kommunen.

_ För att dels hjälpa den lilla industrien att få något arbete för innevarande
vinter och dels hjälpa kommunen med nya bänkar i kyrkan, så erbjöd sig en
medlem av församlingen att efter uppgörelse med snickerifabriken i fråga bekosta
nya bänkar, med villkor att fabriken skulle ha de gamla bänkarna och
få utnyttja av dessa vad som kunde användas i de nya bänkarna, samt att de
gamla bänkdörrarna ej vidare skulle användas och att bänkarna skulle göras i
stil med bänkarna i Refsunds kyrka i Jämtland. Denna kyrka härjades av en
eldsvåda för några år sedan, men torde efter restaureringen vara den vackraste^
kyrkan i Jämtland. Erbjudandet om nya bänkar upptogs av ordföranden
i kyrkostämman, kyrkoherden i församlingen, och ärendet behandlades i
laga ordning vid ordinarie kyrkostämma sistlidne fjärde dag jul. Stämman
fattade enhälligt beslut att mottaga den erbjudna gåvan samt beslöt att de
gamla bänkdörrarna skulle förvaras som ett minne.

Stämmobeslutet jämte ritningar och beskrivning avsändes omedelbart till
kungl. byggnadsstyrelsen för godkännande, men byggnadsstyrelsen har nu
behagat att ej godkänna förslaget på den grund, att bänkdörrarna ej få
borttagas, och således får församlingen ha kvar sina omoderna och högst
opraktiska bänkar, vilkas dörrar ej ha något som helst antikt eller fornt
värde.

Kyrkan uppvärmes vintertiden medelst två järnugnar, men värmen kommer
ej ned i bänkarna därför att de gavlar, som skilja varje bänk, gå ned
till golvet, varjämte dörrarna utestänga värmen från att gå ned i bänkarna,
vilket gör att alla klaga över att det är så kallt om fotterna i kyrkan på
vintern.

De nuvarande bänkarna äro dessutom osanitära, då de äro byggda så, att
ingen ordentlig rengöring av golvet i bänkarna kan försiggå.

Sunne församling har för 98 år sedan till största delen själv bekostat sin
kyrka och har skyldighet att underhålla densamma. Därför anser undertecknad
att byggnadsstyrelsens förmynderskap går väl långt och att det är nonsens
att hädanefter tala om kommunernas självbestämningsrätt.

I anledning av här relaterade förhållanden anhåller jag om kammarens tilllåtelse
att till ecklesiastikministern få framföra följande frågor:

Godkänner herr statsrådet byggnadsstyrelsens här relaterade åtgärd? Om
så icke är, är statsrådet då villig att hjälpa Sunne kommun ifrån detta bryska
förmynderskap samt söka förhindra, att flera kommuner komma i samma belägenhet? Ifrågavarande

anhållan bordlädes.

Nr 22.

Onsdagen den 15 mars e. m.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från bankoutskottet:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående arvode till ledamöter
av allmänt kyrkomöte;

nr 93, angående ändrad lydelse av § 10 i instruktionen för riksdagens revisorer
av stats-, banko- och riksgäldsverken; och

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa vid en flygolycka omkomna befattningshavare; samt

från riksdagens kansli, nr 91, angående verkställd omröstning över högsta
domstolens och regeringsrättens ledamöter.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtande och memorial:

nr 7, angående regleringen för budgetåret 1933/1934 av utgifterna under
riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;
och

nr 29, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 16, i anledning av väckt motion om upphävande av den konungahusets
medlemmar medgivna rätten till tull- och skattefrihet;

nr 17, i anledning av väckta motioner angående revision av skattelagstiftningen
;

nr 18, i anledning av väckt motion om införande av en ny fastighetsbeskattning; nr

19, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna rörande
tiden för val av taxeringsnämnd;

nr 20, i anledning av väckt motion om beredande av rätt för ägare av jordbruks-
och skogs fastighet att vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjuta
avdrag för skuldränta;

nr 21, i anledning av väckt motion om införande av stämpelavgift på av
rusdryckförsäljningsbolag utfärdad motbok; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri införsel
av ett parti sockrat kakaopulver;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 30, i anledning av väckt motion om åtgärder till bekämpande av nötkreaturstuherkulosen; nr

31, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen angående köttbesiktning
och slakthus;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
saluvärdet vid vissa försäljningar av kronoegendom;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande av viss
ändring av den mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutade konventionen
angående ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne och Muonio
älvar; och

Onsdagen den 15 mars e. m.

Nr 22.

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av
vissa områden till Kiruna municipalsamhälle;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
vackt motion angående åtgärder till motarbetande av den antireligiösa propagandan
m. m.; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckt motion angående förbud mot viss reklam för utländska
lotterier;

nr 2, i anledning av väckt motion angående åtgärder till förhindrande av
att riksdagens ledamöter beklädas med avlönade uppdrag vid statliga monopolföretag
m. m.;

nr 3, i anledning av väckt motion om vidgad användning av lotterimedel
till understöd åt kulturella strävanden på landsbygden; och

nr 4, i anledning av väckt motion angående inrättande av ett under statens
kontroll ställt penninglotteri.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr De Geer
» Ström
8 Jansson

> Lindberg i Umeå
* Nilsson i Bonarp

» Eriksson i Toftered
» Högström
» Isacsson
8 Höglund
» Nyblom

8 Olsson i Kimforsa

> Karlsson i Munkedal
» Andersson i Malmö

» Fast

under 2 dagar

» 2 »

» 5 »

IT» 5 »

» 9 8

s 3 *

» 5 8

» 5 »

» 9 »

» 2 »

8 4 8

» 5 8

8 3 8

fr. o. m. den 16 mars,

8 8 16 8

8 8 18 8

8 8 16 8

» 8_ 16 8

8 8 16 8

8 8 15 »

8 » 15 8

8 » 16 8

8 8 16 8

8 8 18 8

8 8 16 8

8 8 17 8 och

» 8 16 8 .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9.27 e. m.

In fidem
Per Cronvall.