1932. Första kammaren. Nr 37 (Riksdagens protokoll 1932:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1932. Första kammaren. Nr 37.

Onsdagen den 18 maj f. lii.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr Nilsson, August, anmälde, att han infunnit sig vid riksdagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 36 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning och med avslag å motionerna
I: 113 och II: 200 samt I: 261 och II: 293 för budgetåret 1932/1933 under
benämningen statens skogsutdikningsanslag anvisa ett extra reservationsanslag
av 800,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att med
anledning av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning samt motionerna
I: 113 och II: 200 samt I: 261 och II: 293 för budgetåret 1932/1933 under
benämningen statens skogsutdikningsanslag anvisa ett extra reservationsanslag
av 1,000,000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst namnupprop;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 48;

Nej — 58.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 520, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 61 ja och 132
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 109 ja och
190 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Justerades protokollen för den 11 och den 12 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majlis proposition
nr 254, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn konkurs.

Första kammarens protokoll 1982. Nr 87.

Kr 37.

Onsdagen den 18 maj f. m.

Ang.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
t riket.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial nr 26—29, andra lagutskottets utlåtande nr
34 ävensom sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtanden nr 5
och 6.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av Kungl. Maurts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från
skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 230, till Konungen,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 50 bifölles även av andra kammaren.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av lagen den 6 juni 1925 (nr 170) örn polisväsendet i riket dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1932 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 178, vilken överlämnats till första lagutskottet och enligt överenskommelse
mellan detta utskott och statsutskottet behandlats i sammansatt
stats- och första lagutskott, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den
6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

I samband med denna proposition hade det sammansatta utskottet till behandling
förehaft de i anledning av propositionen väckta motionerna nr 352
i första kammaren av herr Möller m. fl., nr 508 i andra kammaren av herr
Öhman m. fl. och nr 518 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm
m. fl.

I de likalydande motionerna I: 352 och II: 518 hade hemställts, att riksdagen
med avslag å förevarande proposition måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om förnyad utredning rörande förbättring av polisväsendet med
beaktande av i motionerna anförda synpunkter.

I motionen lii 508 hade hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hade vidare i detta sammanhang behandlat en före propositionens
avlämnande väckt, till lagutskott hänvisad och till första lagutskottet överlämnad
motion, nr 275 i andra kammaren av herr Öhman m. fl., till den del
i denna motion hemställts, att förpliktelsen för städer eller kommuner att
hålla s. k. reservpolis skulle bortfalla och stadgande införas i polislagen örn
förbud för polisens användning mot arbetarna vid arbetskonflikter.

Slutligen hade utskottet i förevarande utlåtande jämväl upptagit till behandling
de före propositionens avlämnande väckta, till lagutskott hänvisade
och till första lagutskottet överlämnade motionerna nr 3 i första kammaren
av herr Möller m. fl., nr 2 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.
och nr 276 i andra kammaren av herr Öhman m. fl.

Onsdagen den 18 maj f. m.

3 Nr 37.

I de likalydande motionerna I: 3 och II: 2 hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj :t snarast måtte
företaga en omarbetning i av motionärerna angiven riktning av förefintliga
stadganden och bestämmelser i fråga örn användande av militär personal för
stillande av uppror eller upplopp eller för upprätthållande av allmän ordning
samt, i den mån riksdagens medverkan krävdes, till 1933 års riksdag framlägga
nödiga förslag.

I motionen II: 276 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till regeringen hemställa örn att förslag ofördröjligen måtte framläggas
för riksdagen till sådana lagändringar, att militär icke finge användas vid
sociala konflikter eller till s. k. ordningstjänst.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

B) att motionerna I: 352 och II: 518, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

C) att motionen II: 508 måtte anses besvarad genom utskottets hemställan
under A) ;

D) att motionen II: 275, till den del den behandlats i utskottets förevarande
utlåtande och i den mån den icke kunde anses besvarad genom utskottets
hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

E) att motionerna I: 3, II: 2 och II: 276 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vidkommande propositionen i dess helhet hade reservation avgivits av herrar
Schlyter, Björck, Lindqvist i Halmstad, Hedlund i Östersund, Törnkvist
i Karlskrona och Andersson i Höör, vilka ansett, att utskottets eget yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag ej kunnat
av riksdagen annat än i vissa delar antagas, måtte för sin del antaga under
punkten infört förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni
1925 (nr 170) örn polisväsendet i riket;

B) att riksdagen i anledning av motionerna I: 352 och II: 518 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn förnyad utredning rörande förbättring av
polisväsendet;

C) = utskottets hemställan under C);

D = utskottets hemställan under D) ;

E) att riksdagen i anledning av motionerna I: 3, II: 2 och II: 276 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit snarast ville låta företaga
en omarbetning av gällande bestämmelser i fråga om användande av militär
personal för stillande av uppror eller upplopp eller för upprätthållande av
allmän ordning samt, i den mån riksdagens medverkan krävdes, till 1933 års
riksdag framlägga nödiga förslag.

Därjämte hade reservationer avgivits

dels vidkommande 15 § 4 mom. första stycket i lagförslaget av herrar
Strindlund och Jonsson i Risinge, vilka föreslagit viss ändrad lydelse av
nämnda lagrum;

dels ock beträffande utskottets i motiveringen gjorda uttalande vidkommande
användande av militär för ordningsändamål av herrar C. G. Hayimar -

Ang.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Nr 87. 4

Onsdagen den 18 maj f. m.

Ang.

ändringar
i lagen om
;polisväsendet
i riket.
(Korta.)

skjöld, Strindlund, Järte och Jonsson i Risinge, vilka ansett, att utskottets
eget yttrande i förevarande del bort erhålla den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr förste vice talmannen: Herr talman! I avseende å föredragningen av
sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 2 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt punkten A på
det sätt, att till en början föredrages det av utskottet tillstyrkta lagförslaget
paragrafvis och där så erfordras momentvis, med promulgationsstadgande,
ingress och rubrik sist, varefter utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den del av lagförslaget, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta lagförslag.

5 §.

Denna paragraf lydde:

1. I stad ----vara beridna.

2. Stad, så ock köping som i 1 § 1 mom. andra stycket sägs, må kunna
åtaga sig att tillhandahålla reservpolismän även i den mån skyldighet enligt
1 mom. icke föreligger. Närmare föreskrifter härom meddelas av Konungen.

3. I fråga örn stad, som jämlikt 1 mom. är skyldig att tillhandahålla reservpolismän,
må Konungen förordna, att ett bestämt antal av stadens polispersonal
i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring
såsom statspolis vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet
utom staden. Då sådant förordnande meddelats, skall polispersonalen
i staden ökas med det bestämda antalet. Därest sedermera polispersonalen
minskas, utan att motsvarande ändring i behovet av polispersonal inom staden
ägt rum, eller personalen icke ökas i förhållande till sådan ändring, må
Konungen förordna örn ökning av personalen.

För tjänstgöring såsom statspolis i första hand avsedda polismän till föreskrivet
antal skola sammanföras till en särskild avdelning (statspolisavdelning).
Närmare föreskrifter angående anordnande av sådan avdelning meddelas
av Konungen.

I fråga örn stad, som skall tillhandahålla statspolis, må Konungen föreskriva,
att staden för särskilda tillfällen skall vara skyldig att för tjänstgöring
såsom statspolis tillhandahålla, utöver vad förut sagts, ytterligare det
antal polismän i särskilda tjänstegrader, för vilka ersättare kunna utan avsevärt
dröjsmål erhållas genom inkallande till tjänstgöring i staden av statspolismän
från vissa angivna andra städer.

I det av herr Schlyter m. fl. reservationsvis framställda lagförslaget hade
beträffande ifrågavarande paragraf vidtagits den ändring, att 3 mom. uteslutits.

Herr statsrådet Larsson: Herr talman! Det är med tacksam tillfredsställelse
jag konstaterar, att sammansatta stats- och första lagutskottet icke blott

Onsdagen den 18 maj £. m.

5 Nr 37.

kunnat ansluta sig till huvudlinjerna i det förslag, som Kungl. Majit Ilar .. Ängförelagt
riksdagen, utan även i alla detaljer kunnat godtaga det framlagda
förslaget. Denna tillfredsställelse blir så myeket större, sorn jag vid genom- poUsväsendet
gåendet av utskottets utlåtande och de därtill fogade reservationerna finner, i riket.
att även reservanterna, vilka yrka avslag på det nu framlagda förslaget, dock (Forts.)
i princip ansluta sig till den tankegång, som ligger bakom förslaget och som
även utskottet biträtt, nämligen kravet på att samhället skall lia en tillräckligt
stark ordningsmakt för att upprätthålla rättsordningen.

Jag erinrar om att redan i den socialdemokratiska partimotion, som väcktes
vid propositionens framläggande i riksdagen, de socialdemokratiska motionärerna
uttalade följande: »Till undvikande av varje missförstånd äro vi angelägna
att betona, att den svenska socialdemokratin är beredd att medverka
till varje åtgärd, som avser att med förnuftiga medel upprätthålla ordningen
utan tillgripande av militära åtgärder.» Motionärerna framhöllo också, att
de i princip inte lia någonting att invända mot upprä.ttandet av en statspolis,
örn detta visar sig tjänligare för ändamålet än den nuvarande reservpolisorganisationen.

Reservanterna vid utskottets betänkande hava uttalat ungefär detsamma
med kanske ännu kraftigare accentuering. De ha sagt: »Tydligen är det ett
statsintresse av synnerlig vikt att samhället besitter de maktmedel, som
erfordras för att samhällsauktoriteten och ordningen i landet städse må kunna
upprätthållas.» Reservanterna ha också yttrat: »Det framstår därför såsom
ett viktigt önskemål, att samhällsmakten förfogar över polispersonal _a.v erforderlig
omfattning och med den specialutbildning, som gör det möjligt för
det allmänna att på ett både effektivt och humant sätt avvärja tillbud till
ordningens störande och skydda samhället mot angrepp, från vilket håll de
än må komma.»

Utskottet har för sin del på ett synnerligen pregnant sätt uttryckt den
grundsats, som ligger bakom framläggandet av den kungl, propositionen. Utskottet
har uttalat, att det uppenbarligen är »ett vitalt statsintresse att samhället
besitter de maktmedel som erfordras för att rättsordningen under alla
omständigheter skall kunna upprätthållas». Utskottet har också tillagt, att
det framstår »såsom ett viktigt önskemål att statsmakterna förfoga över polispersonal,
som är tillräcklig vid behov av en större samlad sts^rka eller vid
samtidiga behov av polisstyrkor för särskilda ändamål i olika delar av landet,
vare sig på landsbygden eller i städerna».

Denna enighet örn utgångspunkten är som sagt glädjande, om också den
inte innebär något annat än vad man självklart kunnat vänta. Den borde
då också kunna leda in debatten i denna fråga på ett rent sakligt plan. Aro
vi överens örn principen, blir ju frågan om utformningen en omdömessak,
som inte borde kunna föranleda några starkare motsättningar.

Inledningsvis skall jag tillåta mig erinra örn även en annan mera allmän
synpunkt. Det har nyligen yttrats i pressen ■— i en ledande socialdemokratisk
tidning — att ordningsproblemet ej endast är en fråga om yttre maktmedel
utan framför allt en fråga om undanröjande av orosanledningarna, och
så tilläde man: »En klok, rättvis och human socialpolitik är och förblir den
bästa ordningsmakten.»

Visst är detta sant, och ingen kan varmare än jag ansluta sig till uppfattningen
örn den vidsynta socialpolitikens betydelse som samhällsbevarande
faktor. Men det vore en farlig villfarelse att tro, att tillräckligt skydd för
rättsordningen vinnes endast genom aldrig så långtgående välfärdsanordningar.
All erfarenhet talar ett tydligt språk örn motsatsen. En välorganiserad
och tillräckligt stark ordningsmakt utgör i ett demokratiskt samhälle cn försäkring
mot risker, som sannerligen icke äro obefintliga, risker, för vilka den

Nr 37. 6

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng. stora ordningsälskande majoriteten av folket Ilar rätt att kräva effektivt
ibwmZi skydd- Sparsamhetssynpunkten kan omöjligen anföras på detta område för
''polisväsendet rättssamhällets primära uppgifter, om vad som föreslås kan visa-s vara oundiriket.
gängligen erforderligt.

(Forts.) ^ I fråga om behovet av den utökning av ordningsmakten, som här föreslås,
råda emellertid skarpa meningsmotsättningar. Den socialdemokratiska motionen
framhåller, att man i propositionen blott kommit med påståenden örn
behovet av polisens förstärkning men icke anfört bevis och än mindre givit
exempel på den nuvarande reservpolisens otillräcklighet. Reservanterna hava
samma mening och stryka särskilt under, att Ådalshändelserna ingenting bevisa
i detta avseende.

Upphovet till strävandena för en förstärkt polis är åtminstone så till vida
att söka i Ådalshändelserna, som det efter vad som där inträffade stod för
mig alldeles klart, att man snarast möjligt borde ordna så, att militär icke annat
än i yttersta nöd behövde användas för ordningens upprätthållande. Men lika
klart var det för mig, att en sådan ordning icke kunde genomföras utan en
effektiv förstärkning av polisen. Till förmån för sådana åtgärder uttalade
sig också Ådalskommissionen. Redan innan detta uttalande av kommissionen
gjordes, hade jag anmodat landshövdingarna att till mig inkomma med yttranden
rörande, deras erfarenheter om behovet av förbättrade anordningar i
fråga om ordningspolisen och de förändringar, som kunde vara önskvärda.
Sedan sådana yttranden inkommit och sammanställts, behandlades frågan
den 1 oktober 1931 på ett landshövdingemöte. En fullständigt enstämmig mening
bland dem som över hela landet hade att svara för ordningens upprätthållande
framträdde härvid och betygade det oavvisliga behovet av snara
åtgärder för en väsentlig förstärkning av ordningspolisen. Det må inte kunna
förvåna, örn jag fäster större vikt vid de ansvariga myndigheternas på erfarenhet
och .dagliga iakttagelser grundade uppfattning örn det förefintliga
behovet än på motionärernas och reservanternas tvärsäkra påstående om att
sådant behov icke föreligger.

För egen del. har jag under de gångna två åren, då jag haft att taga befattning
med hithörande frågor, bibragts en allt starkare grundad uppfattning.
örn att ordningspolisen behöver förstärkas, och detta både med hänsyn
till inträffande oroligheter och för en mera normal tillsyn över trafiken på
landsbygden och hithörande angelägenheter.

. Motionärerna och reservanterna hänvisa till att reservpolisen aldrig i hela
sin utsträckning tagits i användning, och de synas tänka sig en ytterligare
utveckling av reservpolisssystemet såsom den lämpligaste vägen, i den mån
förstärkning. är erforderlig. Både i propositionen och i utskottets yttrande
har emellertid^ med styrka framhållits, att vår nuvarande reservpolis alls
icke innebär någon utökning av den styrka, städerna för eget behov anställt,
utan allenast möjlighet för staten att inom vissa gränser förfoga över städernas^
polis. Då mer än hälften av reservpolisernas antal är splittrad på
37 smågrupper, kan det redan av denna anledning knappast tänkas, att hela
styrkan^ skulle kunna på en gång disponeras. Därtill kommer, att oroligheter
pa ett ställe i landet nästan alltid kunna befaras medföra risker för
liknande uppträden på ett flertal andra platser, varför det möter särskilda
svårigheter att kalla bort- reservpolis från städer, som själva kunna hava behov
av hela sin polisstyrka. För egen del kan jag vitsorda, att det flera gånger
under de senaste två åren inträffat, att synnerliga svårigheter mött vid
effektuerande av rekvisitioner på reservpolis och att man i vissa fall måst
sända ett mindre antal än vederbörande länsstyrelse ansett erforderligt. Detta
givetvis därför.att risker förelegat inom städerna, som på grund därav ogäma
ville lämna ifrån sig sina polismän.

Onsdagen den 18 maj f. m.

7 Nr 37.

Samma olägenheter möta även vid en utvidgning av reservpolisens antal.
Denna utväg var givetvis den närmast till hands liggande och den, som först
underkastades en ingående undersökning. Det blev emellertid snart uppenbart,
att denna väg icke var framkomlig, örn man eftersträvade en verklig förstärkning,
som under alla förhållanden kunde disponeras av staten för särskilda
uppgifter.

Motionärerna uttala, att det förefaller, som örn jag icke kunnat undertrycka
känslan, att behovet av statspolis för orostillfällen icke räckte som motiv för
utökningen och att jag därför framkonstruerat behovet av denna statspolis
för fullgörandet av en rad vanliga ordningsuppgifter. Reservanterna göra
gällande, att sistnämnda behov icke är av så trängande beskaffenhet, att det
under nuvarande ekonomiska förhållanden kan vara rimligt att för detta behovs
tillgodoseende öka de årliga kostnaderna för polisväsendet med över en
miljon kronor.

Det verkliga läget är, att det visst icke tarvats någon konstruktion för att
konstatera, både att en mängd viktiga ordningsuppgifter på landsbygden för
närvarande äro på ett beklagligt sätt tillbakasätta och att utsikt icke förefinnes
att med nu tillgänglig polispersonal få dem ens tillnärmelsevis tillgodosedda.
Med den utveckling automobiltrafiken på landsvägarna erhållit
torde enbart tillsynen över denna trafik giva statspolisen fullt upp av arbete.
Därtill komma en råd andra ordningsuppgifter, som sannerligen icke heller
kunna anses betydelselösa. Tillsammantaget har statspolisen erhållit ett
arbetsprogram av sådan samhällsbetydelse, att densammas inrättande skulle
vara fullt försvarlig även med bortseende från det som dock varit den huvudsakliga
anledningen till att frågan nu framförts: det oavvisliga -— även
under en ekonomisk kristid oavvisliga — behovet av en avsevärd förstärkning
av den ordningsmakt, som skall kunna göra det möjligt att undvika
militärs användande för ordningens upprätthållande.

Beträffande statspolisens numerär och organisation har utskottet helt anslutit
sig till propositionen. Icke heller reservanterna ha framfört några detaljanmärkningar.
Min avsikt har varit att utforma förslaget så, att samtidigt
som en tillräcklig styrka erhålles och på ändamålsenligt sätt utrustas,
den varken skulle göras större eller dyrbarare än som oundgängligen erfordrades.
Därvid har det å ena sidan synts mig vara av särskild vikt, att
man vid orostillfällen kunde beräkna erhålla tillräcklig styrka samövad personal,
som vore van att handskas med folksamlingar, varjämte å andra sidan
statspolisen borde vara så fördelad över hela landet, att den kunde på önskvärt
sätt fullgöra sina vanliga ordningsuppgifter. På denna senare punkt hava
två reservanter, herrar Hammarskjöld och Järte, uttalat, att det vore önskvärt,
att statspolisens karaktär av verklig statspolis starkare framhålles genom
att koncentrationsprincipen noggrannare iakttages vid dess organisation och
förläggning.

Det förefaller mig, som om dessa ärade reservanter förbisett, att koncentrationen
dock genomförts så långt detta kunnat ske utan åsidosättande av andra
betydelsefulla intressen. Det är dock så, att av 200 man statspolis icke mindre
än 142 kunna omedelbart uttagas från de tre största städerna och återstoden —
58 man — likaledes från tre städer, belägna i Norrland. Örn man vidhåller
—• vilket jag anser vara av vital betydelse — att denna statspolis icke skall
sysslolös gå och vänta på orostillfällen utan hava en viktig uppgift att fylla,
även om det skulle bli så väl, att alls inga oroligheter inträffa, är det ofrånkomligt
att fördela densamma ungefär på det sätt som föreslagits. Det är
min bestämda övertygelse, att den organisationsplan, som även utskottet förordar,
skall visa sig ändamålsenlig och i rimlig utsträckning tillgodose jämväl
de synpunkter, som dessa reservanter vilja befrämja.

Äng.

ändringar
i lagen örn
''polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Nr 37.

Onsdagen den 18 maj f. m.

A ng.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

En särskild socialdemokratisk partimotion och de socialdemokratiska reservanterna
hava förordat en riksdagsskrivelse med begäran örn omarbetning
av gällande bestämmelser i fråga örn användande av militär personal för stillande
av uppror eller upplopp eller för upprätthållande av allmän ording. Å
andra sidan hava fyra reservanter i utskottet avstyrkt den i propositionen
föreslagna anordningen, att beslut örn militärs användning för nu ifrågavarande
ändamål skall ankomma på Kungl. Majit.

Såsom jag redan framhållit, är det just önskemålet att undvika militärs
användande för ordningens upprätthållande, som främst föranlett framläggandet
av propositionen örn statspolis. Men inrättandet av sådan polis utgör också
en bestämd förutsättning för att man skall kunna hysa en grundad förhoppning
örn att militär icke skall behöva komma till användning för ordningsändamål.
Samhället kan och får icke ställa sig värnlöst gentemot upprorsmakare,
de må sedan tillhöra vilken ytterlighetsriktning som helst. Samhället
bör icke heller lita på eller ens tolerera att enskilda sammanslutningar
beväpna sig för att träda ordningsmakten till hjälp. Det är på samhället
självt plikten att svara för ordningens upprätthållande skall vila. Att då
samtidigt vilja förmena de statens tjänare, vilka äro satta till ordningens
väktare, den förstärkning av ordningspolisen, de enstämmigt begära, och ändock
önska förbjuda även militärens användande för nu ifrågavarande ändamål,
^det^kan icke vara i god överensstämmelse med en ansvarskännande samhällsåskådning.

De fyra borgerliga reservanternas uttalande rör visserligen en detalj men
en sådan av särskilt stor betydelse. Såsom jag flera gånger framhållit, måste
det efter statspolisens inrättande bliva så, att militärs användande för ordnings
ändamål — jag undantager då givetvis militär handräckning vid exempelvis
skogseldar, olyckshändelser och dylikt — endast i sällsynta fall av
särskilt omfattande eller svårartade oroligheter skall komma i fråga. Det är
i sådant fall icke mer än rimligt, att beslut om militärs inkallande fattas av
Kungl. Majit. Därigenom vinnes den bästa garantien för att sådant inkallande
icke äger rum i andra fall än då det är oundgängligt. Därigenom
lägges också ansvaret för militärens inkallande eller för uraktlåtenhet att så
göra på dem, som konstitutionellt böra bära detta ansvar. Det må tillåtas
mig att erinra därom, att enligt nu gällande bestämmelser icke en enda reservpolis
kan kallas till tjänstgöring utom sitt distrikt utan socialministerns medgivande,
under det att ett helt regemente kan rekvireras av en landshövding,
utan att regeringen ens i förväg erhåller underrättelse därom. Det synes
mig vara uppenbart, att inga berättigade intressen trädas för nära genom den
i propositionen föreslagna och av utskottet förordade anordningen, detta så
mycket mindre som det givetvis måste ordnas så, att i brådskande fall, då
Kungl. Majits beslut icke kan avvaktas, ortsmyndigheten erhåller möjlighet
att själv tillkalla militär.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att relativt utförligt beröra de viktigaste
punkterna i det nu föredragna utskottsutlåtandet. Det är min livliga
förhoppning, att riksdagen skall bifalla utskottets hemställan. Örn så
sker, skulle ett betydelsefullt steg vara taget inte för att införa något polisvälde
över de laglydiga medborgarna och än mindre —- såsom man från kommunisthåll
sökt göra gällande — för att vara ett vapen gentemot arbetarklassen
i dess kamp för förbättrade levnadsvillkor. Det är en oförsynthet
framför allt mot vårt lands arbetarklass att förutsätta, att arbetarna skola
använda sig av sådana kampmedel, att samhället för den skull behövde inrätta
en särskild poliskår. Men den stora betydelsen av ett bifall till Kungl. Maj :ts
av utskottet förordade förslag skulle ligga däri, att de svenska statsmakterna
klart och tydligt därigenom sade ifrån, att samhället icke ämnar svika sin

Onsdagen den 18 maj f. m.

Nr 37.

första plikt gentemot medborgarna: att skydda dem till liv och egendom, att
med all makt värna rättsordningen och att icke tillåta att denna kränkes.

Herr Schlyter: Herr talman, mina herrar! Antagligen genom en lapsus
linguse kom herr socialministern att i början av sitt anförande fälla det yttrandet,
att reservanterna yrka avslag på det nu framlagda förslaget. Med
anledning härav skall jag be herrarna vara vänliga att kasta ett öga på
sista sidan i utskottets utlåtande nr 7, där det föreligger en tablå, vilken visar
reservanternas ståndpunkt jämförd med propositionen. Jag förbigår där den
första punkten, örn statspolisorganisationen, till vilken jag strax skall återkomma,
och börjar med kriminalpolisorganisationen för att visa att reservanternas
inställning till den kungl, propositionen icke är enbart negativ.

I 6 § andra stycket polislagen finnes en bestämmelse örn att i vissa städer
skola vara anställda polismän huvudsakligen för kriminalpolisverksamhet utom
staden. Dessa kriminalpolismän utgöra redan nu en sorts statspolis, och det
är efter förebilden från denna statspolis på kriminalpolisväsendets område,
som förslaget örn en ordningstatspolis har framlagts. Frånsett vissa förändringar
av övervägande formell natur, som propositionen föreslår beträffande
kriminalpolisen, innehåller den också förslag om vissa utvidgningar och förbättringar
av denna. Vad propositionen i detta avseende innebär framgår
av en tablå på sid. 21 i utskottets utlåtande nr 2, vilken mycket åskådligt visar
vad som föreslås av Kungl. Majit och vad som också tillstyrkes av reservanterna.
För närvarande finns det, såsom framgår av summeringen nederst på sidan, 60
kriminalpolismän, därav 54 konstaplar och 6 överkonstaplar. Propositionen
föreslår, att detta antal ökas till 66, därav en kommissarie, 18 överkonstaplar
och 47 konstaplar. Det är ju alldeles tydligt, att detta innebär en avsevärd
förbättring av den nuvarande kriminalpolisorganisationen. När organisationen
blir fullt genomförd, skall den för framtiden åsamka statsverket en årlig
kostnadsökning i jämförelse med den nuvarande ordningen av 40,000 ä 45,000
kronor. Den skall emellertid genomföras först successivt, och för nästkommande
budgetår beräknas för ändamålet blott 9,000 kronor.

Jag vill härvid understryka en sak, som inte direkt framhållits av reservanterna
liksom inte heller i utskottets utlåtande, nämligen att när man går
med på ett förslag örn att flytta upp ett antal konstaplar till överkonstaplar,
innebär detta självklart inte bara en förbättring av deras ställning i tjänstegrad,
utan man förutsätter givetvis att Kungl. Majit skall tillse, att de, som
framdeles bli överkonstaplar och som alltså få ledningen av svårare kriminalpolisundersökningar.
också komma att besitta en utbildning som tillräckligt
motiverar deras förbättrade tjänsteställning. I detta avseende må det kanske
tillåtas mig att uttala ett beklagande av att samtidigt som för riksdagen
framlägges ett förslag, som i kostnadsavseende går upp emot halvannan miljon
kronor, man av sparsamhetshänsyn drar in ett litet anslag på några få
tiotusental kronor till den sedan några år pågående kriminaltekniska kursen
här i huvudstaden. Beträffande denna stå utskottet och reservanterna ense
i fråga om det uttalade önskemålet, att denna kurs måtte med det snaraste
återupptagas.

Icke heller beträffande reservpolisorganisationen komma reservanterna med
tomma händer. I fyra olika punkter biträda reservanterna Kungl. Majlis
förslag örn förbättringar av reservpolisväsendet.

Första sidan i utskottets utlåtande nr 2 innehåller i den nu diskuterade
5 § ett andra moment, som tillstyrkes icke blott av utskottet utan även av
reservanterna. Jämfört med 15 § 4 mom. andra stycket innebär detta förslag
till förbättrande av reservpolisen — i syfte att göra det lättare för myndigheterna
att vid förefallande behov förfoga över densamma och även för att

Äng.

ändringar
i lagen om
''polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Nr 37. 10

Onsdagen den 18 maj f. m.

Ar,yg.

ändringar
i lagen om
''polisväsendet
i riket.
(Forte.)

öka antalet disponibla reservpolismän — att Kungl. Majit skall kunna träffa
överenskommelse ined reservpolisstäder om ett antal ersättare för reservpolismännen.
Det skulle ordnas på det sättet, att dessa städer i sin tur överenskomme
med pensionerade poliskonstaplar, att dessa under de fem första åren
efter pensionsålderns inträde, som i allmänhet är vid 55 års ålder, skulle stå
till förfogande, för städerna för att rycka in såsom ersättare, när Kungl.
Majit bebo:vde förfoga över reservpolisen. Man har räknat ut att det skulle
kunna uppbringas omkring 100 dylika ersättare och att alltså vid förefallande
behov de nuvarande omkring 200 reservpolismännen på detta sätt skulle
kunna ökas till icke mindre än 300. Dessutom möjliggör denna paragraf överenskommelse
även med andra städer än reservpolisstäder att tillhandahålla
reservpolismän. Kostnaden för de ersättare, örn vilka jag nu talat, beräknas
till årligen omkring 55,000 kronor — en kostnad, som även reservanterna tillstyrka
i samband med utlåtandet nr 7.

Den andra punkt, där reservanterna understödja ett positivt förslag av
Kungl Majit beträffande reservpolisen, återfinnes i 15 § 4 mom. sista punkten,
där det heter: »I den mån reservpolismännen skola vara beridna, utgår
därjämte statsbidrag med hälften av stadens kostnad för hållande av erforderligt
antal hästar och utrustning för dessa. Närmare grunder för beräknande
av sådan kostnad fastställas av Konungen.» Syftet med denna bestämmelse
är att möjliggöra utfärdande av föreskrift örn höjning av det nu bestämda
antalet beridna reservpolismän. Det beräknas leda till en årlig merutgift
av 28,000 kronor.

Den tredje punkt, i vilken reservanterna understödja Kungl. Majlis förslag
återfinnes i 7 § 1 mom. sista punkten av första stycket, som innehåller, att
även elever vid statsunderstödda polisskolor, alltså polisskolorna i Stockholm
och Göteborg, skola kunna disponeras för riksändamål.

Och slutligen ha vi den fjärde punkten i andra stycket i samma av mig nu
senast nämnda moment, som innehåller, att då utomordentliga omständigheter
därtill föranleda, äger Kungl. Maj :t överhuvud disponera över all polispersonal
i riket.

Fortsätta vi att betrakta tablån på sid. 30 i utlåtandet nr 7, framgår därav,
att enligt propositionen kriminalpolisorganisationen skulle betinga en årlig
kostnad av 240,000 kronor och enligt reservationen av 242,000 kronor, medan
det i framtiden skulle skilja på 5,000 kronor. Jag bör för fullständighetens
skull nämna, att förklaringen till den ökning, som reservanterna sålunda föreslå
i förhållande till det av Kungl. Maj it begärda beloppet ligger däri, att medan
enligt propositionen en avvikelse har gjorts från det föreliggande sakkunnigförslaget
beträffande viss tjänstegrad i kriminalpolisorganisationen,
sammanhängande med införandet av den föreslagna statspolisorganisationen, ha
reservanterna ansett sig böra biträda sakkunnigförslaget örn ytterligare två
kommissarier i stället för två överkonstaplar. Även reservationens högre anslag
till reservpolisen sammanhänger med att reservanterna avstyrka statspolisen.

Jag övergår så till en senare punkt i tablån, nämligen landstingspolisen. Beträffande
denna behöver jag endast nämna, att skillnaden mellan de i propositionen
begärda 30,000 kronorna och de av reservanterna föreslagna 36,500
kronorna jämväl beror på att propositionen vid sänkningen av det tidigare utgående
årsanslaget kunnat taga hänsyn till statspolisorganisationen, vilket reservanterna
icke lia kunnat göra. Övriga poster under anslaget till polisväsendet
äro lika i utskottets förslag och i reservationen.

Härefter återstår nu punkten örn statspolisen. Herr socialministern betonade
där riktigt, att reservanterna likaväl som utskottet principiellt icke motsätta
sig inrättandet av en statspolis. Detta har tidigare från socialdemokra -

Onsdagen den 18 maj f. m.

11 Jfr 87.

tiskt håll uttalats med klara ord och framgår även av partimotionen. Som ett
av skälen till sin ståndpunkt ha reservanterna åberopat det allmänt erkända
förhållandet, att militär är ett ytterst otjänligt medel för att upprätthålla ordningen.
Härom lär icke i denna kammare behöva vidare ordas. Man behöver
blott läsa redogörelserna för Ådalshändelserna för att bliva verkligt upprörd
över att ett sådant barbari överhuvud kan förekomma i vår tid som att skicka
ut beväpnade unga militärer i öppen strid mot en folksamling, vilken otvivelaktigt
lätt kunde ha hållits i lugn med mycket ringa medel, ifall man begagnat
sig av för detta ändamål speciellt utbildade krafter, tagna från den nuvarande
reservpolisen. Det andra skälet, varför man måste i princip ansluta
sig till kravet på en statspolis, anfördes också av socialministern. Det är, som
reservanterna åberopa, att det icke kan tolereras, att det i landet finnes enskilda
sammanslutningar, som erbjuda det allmänna sina tjänster för att rycka
in vid förefallande behov.

Längre än så kan jag emellertid tyvärr i det nuvarande läget icke följa herr
socialministern. Han angav vad som ligger bakom förslaget örn en statspolis,
nämligen den synpunkten, att även örn man icke i det dagliga bar bruk av
statspolisen, mäste man dock kosta på sig något för att försäkra sig mot risker.
Det är samma synpunkt, som uppbär hela vår försvarsorganisation. Jag har
emellertid icke kunnat frigöra mig från en känsla, att samma övertro på betydelsen
av ett militärt försvar, som utmärker de borgerliga partierna, även ligger
bakom det nu framställda kravet på försvarsåtgärder mot vad som förr
ganska öppet kallades för den inre fienden.

Herr socialministern betonade, att sparsamhetssynpunkter icke få åberopas
beträffande vad som kan visas vara oundgängligen nödvändigt. I denna allmänna
sats är. jag fullkomligt ense med herr socialministern, men vad reservanterna
bestrida är, att socialministern har fullgjort sin bevisningsskyldighet
örn vad som är oundgängligen nödvändigt. Jag skall fortsätta att tala
litet därom, men det skulle verkligen ha intresserat mig att på regeringsbänken
bredvid herr socialministern se herr finansministern. Det har emellanåt försports,
att olika meningar ha rått inom regeringen angående tillbörligheten av
anslagsäskanden, och jag tror icke, förrän jag har hört det av finansministerns
egen mun, att han finner det vara rimligt att i dessa tider öka budgeten med
en miljon kronor eller därutöver för ett ändamål som detta. När vi sist voro
samlade bär i fredags, hörde jag ett yttrande av herr Wohlin, som mycket
vältaligt gjorde gällande, att man nu är beredd att på många områden vidta
de mest. drastiska nedskärningar av anslag till behov, beträffande vilkas giltighet
vi aldrig kunnat tänka oss att någon tvekan skulle kunna yppas. Ännu
har endast en ringa del kommit till allmänheten örn vad som väntar oss, men när
vi veta, att det sitter en man med uppgift, såsom vitsordats av en regeringsledamot
i ett offentligt anförande, att nedskära nästa års budget med ett hundra
miljoner kronor, undrar jag, vad icke blott den mannen utan även finansministern
säger inför det nu föreliggande miljonäskandet.

Mycket uppriktigt tog herr socialministern till utgångspunkt Ådalshändelserna
och erkände, att det var dessa, som hade givit honom den fasta övertygelsen,
att något måste göras och att enda boten, enda medlet att undgå att för
framtiden använda militär, vore en »effektiv förstärkning» av polisen. Herr
socialministern yttrade också, att Ådalskommissionen uttalat sig i samma riktning-
Det börjar verkligen, såsom de socialdemokratiska motionärerna framhållit,
bilda sig en legend om vad Ådalskommissionen i verkligheten har yttrat,
och jag skall därför be att få läsa upp den sista klämmen i kommissionens uttalande:
»Kommissionen vill därför avsluta sin framställning med en vädjan till
statsmakterna att för framtiden söka förekomma ett upprepande av vad som
skott dels genom ytterligare förbättringar av polisväsendet» — genom »ytter -

ån?.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Nr 37.

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
]X)lisväsendet
i riket.
(Forts.)

ligare förbättringar», det är någonting annat än en »effektiv förstärkning» —
»varigenom militärt bistånd i det längsta kan nndvikas, ock dels genom åtgärder,
avseende att vid tilltänkta större folksamlingar anordnarna och ordningsmakten
på förhand vinna kontakt med varandra för utrönande av bästa sättet
för ordningens upprätthållande».

Nu tror jag mig veta, att Ådalskommissionen med avsikt valt orden »genom
ytterligare förbättringar av polisväsendet» i stället för att tala örn kvantitativa
förstärkningar. Jag tror verkligen, att tyngdpunkten i de nödvändiga förbättringarna
ligger på ett annat område än just den kvantitativa förstärkningen,
nämligen i en kvalitativ förbättring av polisen. Man behöver ju bara göra det
tankeexperimentet, att man hade sänt till Ådalen dubbla eller tredubbla militärstyrkan
för att upprätthålla ordningen. Det finns ingen människa som tror,
att ordningen hade bättre upprätthållits därför att det hade kommit så många
fler. Jag har redan förut antytt, att en handfull viii utbildad polis, förtrogen
med de uppgifter polisen har för ordningens upprätthållande, skulle lättare och
utan risk för människoliv ha klarat de svårigheter, som förelågo uppe i Ådalen,
och framför allt tror jag, att man även med våra nuvarande resurser och alltså
utan ens den förbättring av polisen, som reservanterna begära, skulle hava klarat
upp förhållandena, ifall ordningsmakten där uppe hade stått under en —
anständig ledning.

Herr socialministern kritiserade reservanternas »tvärsäkra påståenden», att
något behov av en förstärkning av polisen inte skulle föreligga. Reservanterna
lia emellertid inte gjort några dylika tvärsäkra påståenden. Reservanterna ha
visserligen bestritt, att förslagsställaren, Kungl. Majk, har styrkt behovet
av en så kolossal utökning av polismakten, som här föreslås. Men det är någonting
annat. Såsom jag nyss har redogjort för, ha reservanterna själva förordat
en icke oväsentlig möjlighet att även kvantitativt utvidga reservpolisen.

Nu sade emellertid herr socialministern, att nuvarande reservpolis inte innebär
någon -större styrka. Städerna behövde den själva, och det var inte någon
framkomlig väg att inskränka sig till en förbättring av reservpolisen. Herr
socialministern torde ju dock själv ha funnit, att något har kunnat göras på
detta område genom det förslag, sorn sammanlagt dock medför en årlig kostnadsökning
av bortåt 100,000 kronor, som även reservanterna för sin del tillstyrka.
Liksom i propositionen åberopar vidare socialministern även polisbehovet
på landsbygden såsom skäl för den nu föreslagna stat spolisen. Jag vill
för min del ingalunda bestrida behovet av en förbättrad ordningspolis på landsbygden.
Kravet på en sådan ingår även i reservanternas förslag örn utredning,
men jag kan inte finna det vara rimligt, att_ detta krav nu skall lösas i panikens
tecken under det omedelbara intrycket av Ådalshändelserna.

Under mitt bemötande av herr socialministern har jag redan ett par gånger
haft tillfälle att understryka reservanternas uttalanden i deras krav på utredning
av den nu föreliggande frågan, i den mån som reservanterna inte komma
med positiva förslag. Reservanterna ha beträffande utredningen lagt
tyngdpunkten på angelägenheten av en kvalitativ förbättring av polisväsendet.
Poliskårens rekrytering är en särdeles betydelsefull fråga liksom polismännens
och icke minst polisbefälets specialutbildning för deras yrke. Men reservanterna
betona, att — utom denna fråga örn en kvalitativ förbättring av ordningspolisen
— utredningen givetvis även bör omfatta andra åtgärder till polisväsendets
förbättring. Redan i motionen är det sagt, att såsom yttersta medel
får man räkna även med en kvantitativ förstärkning; men man bör inte komma
fram till denna, förrän hela frågan om ordningspolisens anordnande underkastats
en — förlåt mig, herr socialminister! — grundligare utredning än som här
varit möjlig sedan majdagarna förra året, som gåvo uppslaget till den nu föreliggande
propositionen.

Onsdagen den 18 maj f. m.

13 Nr 37.

I fråga örn användandet av militärpersonal för ordningsändamål råder det
nog inte någon meningsskiljaktighet mellan herr socialministern och mig. Jag
behöver därför inte närmare ingå på den frågan i vidare mån, än då socialministern
sade, att det inte går för sig att samtidigt avböja begäran örn en förstärkning
av polisen och förbjuda användning av militär. Jag har för min del
en levande övertygelse örn, att det hade gått mycket väl för sig att i Ådalen
undvika användandet av militär, och jag tror, att det hade varit mycket lyckligt,
om vi hade haft väsentligt mer skärpta bestämmelser rörande militärens
användande då, än vad vi hade och ännu ha. Reservanterna erkänna emellertid,
att man självklart gör sig mera oberoende av militär i samma mån som
man förbättrar polisväsendet. På denna punkt äro vi sålunda alldeles överens.
Såsom slutönskemål måste emellertid beträffande polisens användning för ordningens
upprätthållande stå, att samma princip kommer till tillämpning i de
väntade nya bestämmelserna, som redan är godkänd i värnpliktslagen beträffande
inkallande av värnpliktige, nämligen att militär endast får användas, då
det gäller att skydda rikets säkerhet.

Jag ber, herr talman ,att vid den föredragna punkten få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Wilhelm Björck, Sandén och Östergren.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Herr talman! Den siste högt ärade

talaren har såsom representant för den socialdemokratiska reservationen i olika
sammanhang berört frågan örn militärens användande för ordningsändamål. Han
har därvid bland annat talat örn det barbari, som ägde rum i Ådalen, och
framhållit, att även om militären hade varit vida starkare än den var då, hade
den likväl icke kunnat upprätthålla ordningen. Till sist uttalade han den förhoppningen,
att militär icke skulle behöva användas för ordningens upprätthållande
i detta land. I denna hans förhoppning tror jag, att alla militärer
livligt instämma. Men då jag inte finner de socialdemokratiska reservanternas
ställning i denna fråga tillräckligt klar, ber jag att få yttra ett par ord.

Reservanterna börja sin reservation med följande ord: »Tydligen är det ett
statsintresse av synnerlig vikt, att samhället besitter de maktmedel, som erfordras
för att samhällsauktoriteten och ordningen i landet städse må kunna
upprätthållas. Ått för ordningens upprätthållande begagna sig av de militära
maktmedel, som organiserats till skydd för landets frihet, är ur flera synpunkter
i hög grad olämpligt.» I samma anda yttra reservanterna på ett annat
ställe, att enligt en allmänt utbredd och av reservanterna delad uppfattning
»äro betydande faror och olägenheter ur skilda synpunkter förenade nied militärmanskaps
användande för ordningsändamål». Men sedan förvåna reservanterna
mig med att säga, att de väl inse, »att situationer kunna uppstå, då samhällsmakten
i detta avseende knappast har något val». Det är i detta sammanhang
fråga om att använda militära maktmedel eller inte. Redan häri ser man
en motsats i reservanternas uppfattning. Det är i hög grad olämpligt att använda
militär, och ett sådant användande medför betydande faror och olägenheter,
men man räknar dock med möjligheten att det inte finns något val i
denna fråga. Jag kan inte finna annat, än att, örn man vill undvika svårigheterna
i detta avseende, vore det välbetänkt att ytterligare stärka den civila
polismakten, vilken ju utgör en förutsättning för att militär icke alls eller i alla
händelser i så liten utsträckning som möjligt behöver användas.

När reservanterna sedan komma in på tillämpningen — örn jag så får uttrycka
mig — av dessa allmänna principer, så säga de, att man naturligtvis
inte vill förhindra militärens användande för vissa rent fredliga ändamål, t. ex.
släckande av skogseld m. m. Det enda inom ordningshållningen, vartill man

Äng.

ändringar
i lagen om
;''polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Nr 37. 14

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forth.)

vill använda militären, är, då rikets säkerhet kan anses vara i fara, men man
vill inte alls använda den vid de fackliga striderna mellan arbetare och arbetsgivare.

Det är i praktiken nog inte så lätt att skilja mellan dessa olika faser. Jag
kan mycket väl tänka mig militärens användande för rent fredliga ändamål,
t. ex. vid släckning av en skogseld, då det kan uppstå oordningar eller under
vilken i alla händelser oordningar skulle kunna framkallas; och man vet ju.
att nästan varje oordning eller åtminstone en stor del av dem bottna i en social
konflikt eller äro förenade därmed. Det kan därför finnas fall, då det är ganska
svårt att säga: vid detta tillfälle är rikets säkerhet i fara; men det är icke
en social konflikt; här ingår icke alls någon facklig strid mellan arbetare och
arbetsgivare. Tyvärr kan man tänka sig, att dessa två saker inträffa på en och
samma gång.

Jag vill erinra örn, att militären i vårt land i mycket ringa utsträckning har
använts till ordningens upprätthållande. Under min långa tjänstetid vet jag
inte mer än ett fall, då detta har skett i stor utsträckning, och det var under en
social konflikt. Jag syftar därvid på lockouterna och storstrejken 1909. Då
började militären att anlitas i mitten av juli månad, och användningen fortsattes
till mitten av september. Militären togs därvid i anspråk i mycket stor
utsträckning. Antalet tjänstgöringsdagar uppgå till mer än 300,000, och eu av
de dagar, då användningen var som störst •— den 16 augusti 1909 — voro till
ordningstjänst inkallade icke mindre än 253 officerare, 192 underofficerare och
7,324 av manskapet, eller sammanlagt en styrka av 7,769 personer. Vi veta
ju alla, att ordningen under denna tid i stort sett upprätthölls mönstergillt. Vi,
som voro med på den tiden, veta också, att det icke kom till sammanstötningar
av något slag emellan militären och de strejkande eller några andra grupper av
den civila befolkningen. Alla veta vi även, att de militära avdelningarna inom
skilda delar av riket och från skilda samhällsklasser fingo röna talrika bevis
på förtroende och tacksamhet.

Nu erkänner jag visserligen, att förhållandena ha ändrats ganska mycket
under de 23 år, som sedan dess ha förflutit; men jag tror ändock, att innan
man fäller ett hårt och generellt omdöme i denna fråga, det vore skäl att undersöka,
vilka principer som med sådan framgång tillämpades nyssnämnda år.
De angivas på följande sätt: såsom särskilda rättesnören vid anordnandet av
den militära bevakningen gällde dels att örn möjligt förekomma oordningar genom
att göra bevakningsavdelningarna starka och utsätta dem i god tid, dels
att de militära bevakningsavdelningarna icke borde ingripa, förrän den civila
polisstyrkan visat sig otillräcklig. Det var sålunda tre principer: den ena, att
man skulle använda starka avdelningar, den andra, att man skulle utsätta dem
i god tid, och den tredje, att militären icke skulle ingripa, förrän det visade
sig omöjligt att upprätthålla ordningen med den civila polisstyrkan.

Se vi nu på det exempel från förra sommaren, som mer eller mindre föresvävar
alla, och undersöka, huru dessa principer då tillämpades, så finna vi följande.
Först är det fråga örn styrkan. Yi veta då, att det var mycket obetydliga
avdelningar, som sändes till Ådalen. Detta är kanske icke att klandra, ty
förhållandet har kanske sammanhang med de förutsättningar, som 1925 års
försvarsordning erbjuder i detta avseende. Den andra fordran var, att de militära
avdelningarna skulle utsättas tidigt, helst innan några som helst oordningar
ägt rum. Huru iakttogs det? Militären kom inte förrän på aftonen den
13 maj, efter det att de allvarliga och osympatiska uppträdena hade ägt rum
i Sandviken och på Milos. Vad det tredje anspråket beträffar, nämligen att
militären icke skall brukas, om jag så får uttrycka mig, i främsta linjen, så
veta vi, att på Kristi himmelsfärdsdag, då sammanstötningen i Lunde ägde
rum, befann sig reservpolisen i Kramfors, och det borde knappast hava varit

Onsdagen den 18 maj f. m.

15 Nr 37.

obekant för den civila ledningen, vilken avsikten var på Kristi himmelsfärdsdag.
Ty den talare, som avslutade Sandviksdagen uttalade enligt Ådalskommissionen
till sina åhörare: »Vi träffas i morgon i Frånö, och så gå vi ned till
Lunde och hämta de andra sextio.» Att det sålunda den dagen var fråga om
Lunde, var inte svårt att förutse, och oaktat detta stod militären vid Lunde i
första linjen, under det att reservpolisen befann sig på helt annan ort.

Det har i detta sammanhang sagts, att orsaken till militärens olämplighet
för polistjänst är dess beväpning och utbildning. Detta är riktigt. Militären
är lärd att vid uppträdande mot en yttre fiende göra denne så stort avbräck
som möjligt. Men då militären skall användas mot det egna landets medborgare
och särskilt i en social konflikt, bör den handla tvärtom. Den bör göra
den civila ledningens och ordningsmaktens myndighet gällande och härunder
åstadkomma sa liten skada som möjligt. Men det finns även en annan synpunkt,
och det är att militären är uppfostrad under militära befälhavare. Militären
är van vid militär ordergivning, d. v. s. vid bestämda och tydliga order,
och den är även van vid att den befälhavare, som givit en order, står för densamma.
Med ett ord: befälhavaren håller sina underlydande örn ryggen. I detta
fall kan man knappast säga, att dessa anspråk hava uppfyllts genom en
sadan föreskrift som att befälhavarna skulle så långt som möjligt tolerera stenkastning
mot sina underlydande. Vad »hållandet örn ryggen» beträffar, är det
naturligtvis bra, att militären beredes tillfälle att rättfärdiga sig inför domstol,
_ men detta uppfattas nog inte på alla håll, som örn det gällde att i erforderlig
grad skydda de underlydande.

Såsom jag förut sagt, önskar jag lika litet som den nu tjänstgörande aktiva
personalen vid armén, marinen och flygvapnet, att krigsmakten skall användas
under här antydda förhallanden. Just därför anser jag, att den civila ordningsmakten,
statspolisen, bör ordnas så stark och hållas så koncentrerad, att man
med till visshet gränsande förhoppning kan räkna på, att militär icke behöver
användas.

Jag har i denna punkt icke avgivit någon reservation utan endast gjort ett
särskilt uttalande; jag anhåller nu att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Enhörning och von Heland.

Herr Branting: Herr talman! Jag ber till en början att få i en punkt instämma
i den siste ärade talarens yttrande; det synes mig riktigt, att i denna
debatt papekas, att när militären vid föregående tillfällen kommenderats till
ordningstjänst, sa har detta ingalunda föranlett tillnärmelsevis sådana uppträden
som i Lunde. Sålunda var det ju icke heller i Ådalen liksom en självklar
sak, att händelserna skulle utveckla sig just på det sätt, som där skedde,
liksom om detta varit en konsekvens blott därav, att militär kommenderats till
platsen.

Jag instämmer givetvis till fullo i allt vad här yttrats beträffande olämpligheten
av, att militär kommenderas till ordningens upprätthålalnde; men i
denna argumentation har det ofta försports underström av, att man på detta
sätt velat försvara vad som skedde i Lunde. Man har lagt saken på det sättet,
att eftersom militär kommenderades till ordningens upprätthållande där borta,
kunde man ju knappast vänta sig annat, än att det gick som det gick! Den
uppläggningen av Ådalsdramut har jag för min del velat inlägga en gensaga
emot.

Vad det föreliggande förslaget och särskilt behovet av en förstärkning av
ordningspolisen beträffar, och då regeringen så starkt framhävt just Ådalshändelserna
såsom ett motiv för att här bör inrättas en starkare poliskår, kan
jag inte underlåta, att något närmare för kammaren redogöra för, hurudan po -

Ang.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Nr 37. 16

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen örn
polisväsendet
i riket.

(Forts.)

lissituationen var i Ådalen och närmare bestämt i Lunde, vid det ifrågavarande
tillfället. Denna fråga har ju bragts på tal under den process, som ägt rum
emot ansvarige militärbefälhavaren. Därunder tillfrågades landsfogden Påhlman,
örn han kunde redogöra för samtliga polisstyrkor, som på tordags förmiddag
stodo til landsfogdens förfogande. Påhlman uppgav jäå: »Jag

hade att räkna med åtta polis- och fjärdingsman från Gudmundrå, tre ordningspoliser
från vardera Sundsvall och Härnösand, sammanlagt fyra kriminalkonstaplar
och dessutom två extra ordningsvakter, förordnade för tillfället.
Då demonstrationståget avgick från Frånö, voro tillgängliga polismän så disponerade.
att landsfiskalen och tre andra polismän befunno sig i Frånö. Huruvida
någon ytterligare polisman befann sig i Frånö vet jag ej. I Kramfors
voro förlagda fem polis- och fjärdingsman och summa tolv ordningspoliser från
Stockholm, de sistnämnda under befäl av en överkonstapel. De fem ortspoliserna
stodo under befäl av landsfiskalen. Tre ordningspoliser från Härnösand
voro placerade i Sandviken. En fjärdingsman, tre kriminalkonstaplar
och tre ordningspoliser uppehöllo sig i Lunde.»

Efter denna redogörelse, varav sålunda framgår, att till ordningsmaktens
förfogande vid tillfället stod en högst avsevärd polisstyrka, tillfrågades fogden,
»huruvida han icke, sedan han fått kännedom örn, att ett demonstrationståg
skulle komma från Frånö till Lunde, övervägde möjligheten av att per
automobil eller båt överföra polismän från Kramfors till Lunde.» Påhlman
svarade, att han ansåg det icke hava funnits någon, möjlighet att överföra polismännen
från Kramfors till Lunde, vilket emellertid visade sig vara fullkomligt
oriktigt. Där fanns såväl båt- som bilmöjligheter i fullt tillräcklig utsträckning.
.

Jag har ansett det riktigt, att man sålunda gör klart för sig, hurudant laget
i Lunde var. Man bör i sammanhang med Ådalshändelserna också komma
ihåg, att polischefen i Stockholm, polismästare Hallgren, uttalat, att enligt
hans mening dispositionerna där uppe borde ha varit sådana, att polisen förlagts
utanför det där mångomtalade planket, och militären innanför, sålunda
tvärtom mot vad som skedde. När man betraktar läget, sadant det var, mäste
man sålunda finna, att det avgörande felet i Lunde, som förorsakade hela tragedien,
var de vanvettiga dispositioner, som däruppe gjorts. Det var icke pa
något sätt bristen på polismän, det var inte heller något olämpligt uppträd.ande,
eller någon olämplig utbildning av polisen — som skulle motiverat en förbättring
av polisen ■— utan det var helt enkelt de ansvariga chefernas felaktiga
dispositioner. Man kan då inte rimligtvis åberopa Ådalshändelserna, såvitt
jag förstår, såsom grund för, att det nu bör inrättas en stor, ny kår av polis -

lag vill också, i vad det gäller behovet av en förstärkning av ordningspolisen
tillåta mig framhålla en annan omständighet som inte sammanhänger
med Ådalshändelserna. Kungl. Majit har visserligen från Konungens befallningshavande
fått tillstyrkande uttalanden angående behovet av denna extra
polis men när nu den nya poliskåren uppges ha stora uppgifter att fylla pa
landsbygden, är det påfallande, att man icke kan stödja sig^på uttalade önskemål
därom från landskommunerna. Som bekant har också ett flertal stadskommuner
uttalat sig i avstyrkande riktning. Det är sålunda inte på det sättet,
att behovet från landsbygden föreligger klarlagt, såsom man har anledning
att kräva, när det gäller en så stor nyorganisation och en så dyrbar apparat.

Jag vill därjämte i denna fråga deklarera en principiell uppfattning Det
har icke enligt min mening förebragts bärande skäl för, att vi skulle tränga
den ordning i fråga örn polisverksamheten, som hittills och av ålder har vant
gällande i vårt land, nämligen att densamma betraktas som en kommunal angelägenhet.
Den nya statspolisen innebär, att man i stället godkänner en ali -

Oasdagen den 18 maj f. m.

Nr 37.

deles ny organisationsprincip på detta område, man bryter med den gamla
principen.

Vad slutligen beträffar det föreliggande förslaget i vad det handlar om kriminalpolisens
organisation, ber jag för min del att få framställa en anmärkning
emot den anordningen, att den nya kriminalpolisen på landsbygden har subordinerats
under den nye polisintendenten. Man har sålunda kombinerat ordningspolis
och kriminalpolis under ett gemensamt befäl. Detta är enligt ulin
bestämda uppfattning, och jag tror för övrigt också enligt alla sakkunnigas
uppfattning, en anordning, som icke kan anses lämplig. Jag vet mycket väl
—- och det är också helt naturligt ■— att poliskårerna i ett land subordinera
under en gemensam högsta ledning, men då det gäller den praktiska
ledningen av polisverksamheten, bör det icke vara så, att kriminalpolis och
ordningspolis lyda under samma huvud. Man torde knappast i något land ha
ordnat saken på det sätt, som herr socialministern föreslagit, att kriminalpolisen
och statspolisen äro organiserade under samma ledning.

Herr talman! Jag har med dessa anmärkningar velat yrka bifall till den
socialdemokratiska reservationen.

Äng.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Herr Borell: Då jag nu ber att i det föreliggande ärendet få yrka bifall
till utskottets hemställan, så kan jag med hänsyn till vad som förut har anförts
av herr statsrådet och chefen för socialdepartementet och av general Hammarskjöld
fatta mig ganska kort.

Som herr statsrådet betonade, föreligger ingen principiell skillnad mellan
majoriteten och reservanterna i avseende å uppfattningen örn, att statsauktoriteten
måste hävdas. De skiljaktiga meningarna röra frågan, hur behovet av
en förstärkt ordningsmakt för betjänande av detta ändamål skall tillgodoses.
Reservanterna anse, att en självständig statspolis icke är erforderlig, utan att
statens ordningskrav lian tillgodoses genom en förstärkning av den nuvarande
reservpolisorganisationen. Det är emellertid att märka, att tillgång till reservpolis
för användning utom hemorten icke alltid med säkerhet kan påräknas. Vid
reservpolisorganisationens tillkomst ökades icke polispersonalen i respektive
orter, och med organisationen avsågs intet annat än att i fall av behov viss
polispersonal skulle ställas till förfogande på annan ort, därest så kunde ske
utan att ordningens upprätthållande i hemorten äventyrades. Redan detta utgör,
synes det mig, ett starkt talande skäl för att man i nuvarande situation
bör vidtaga anordningar för att skapa ständigt mobil polisstyrka för statens
räkning. Behovet härav förnekas visserligen av reservanterna, och herr Branting
framhöll särskilt, att Ådalshändelserna icke hade ådagalagt något behov
i förevarande avseende, därför att vad som hände i Ådalen var beroende på de
oförnuftiga dispositioner, som vidtogos av vederbörande civile och militäre
ledare. Herr Branting glömmer väl ändå, att det finnes en annan bidragande
orsak till vad som hände i Ådalen, och den är den förnämsta nämligen, att bland
de demonstrerande funnos element, för vilka målet var att med utnyttjande av
situationen störa lugnet och ordningen samt sätta samhällsauktoriteten på spel.
Det kan väl dock ej förnekas av någon, som verkligen vill se sanningen i denna
sak, att vid detta tillfälle voro i verksamhet element, som direkt lia inriktat
sig på att i annan makts intresse störa ordningen och lugnet i landet och som
både i tal och skrift förklarat, att det är deras bestämda avsikt att med alla
de medel, som de eventuellt kunna lia tillgängliga, befrämja ett sådant ändamål.
Det är vetskapen härom, som är den innersta grunden till att nian
anser sig nu böra skaffa staten starkare vapen i händerna för bekämpande av
sådana tendenser. Det är således ej vad som hände i Ådalen såsom en fristående
händelse, det är icke de oroligheter och oordningar som förekommit på andra
enstaka platser i landet, utan det är vetskapen om tillvaron i vårt land av ele Första

hammarens protokoll 1082. Nr 37.

Ifr 37. 18

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Korta.)

merit så inriktade som jag nyss angivit, som är det bärande motivet för att
samhället måste skaffa sig en mobil polisstyrka för att vid behov skydda sig
emot verkningarna av en sådan mot samhället inriktad vilja.

^Herr Schlyter anförde, att det i dessa ekonomiskt bekymmersamma tider,
då besparingar och indragningar göras på olika områden, ej kunde vara välbetänkt
att offra ett så stort belopp som det föreslagna för det nu ifrågavarande
ändamålet. Däremot vill jag genmäla, att det enligt min mening är ett viktigt
statsintresse att upprepandet av en sådan händelse som den, som inträffade i
Ådalen, förhindras, och detta även ur rent ekonomisk synpunkt. Tillvaron och
upprepandet av sådana tilldragelser störa på ett betänkligt sätt tilltron till vårt
land och medföra därför även ekonomiska konsekvenser av mycket stor omfattning.

Jag skall tillåta mig att även säga ett par ord i fråga örn militärens användning.
I detta avseende har Kungl. Majk bebådat proposition, gående ut på
att^ bestämmandet örn militärs användande skulle överflyttas till Kungl. Majk
ifrån de lokala myndigheterna. Jag har även i denna del anslutit mig till den
uppfattning, som uttalas av utskottets majoritet, d. v. s. att en sådan förändrad
anordning eventuellt borde beslutas. Jag vill emellertid därvid ytterligare understryka
vad utskottet uttalat, att vid vidtagande av en sådan förändring i
de nuvarande bestämmelserna fullt klart och tydligt måste utsägas att ändringen
icke verkar därhän att icke de lokala myndigheterna i fall av trängande
behov framgent som hittills skola äga befogenhet att tillkalla militärmakt,
därest det.anses erforderligt för ordningens upprätthållande. Örn så sker tror
jag för min del, att det även ur försvarets synpunkt skulle vara välbetänkt
att rätten att bestämma om militärens användande för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet i regeln överflyttas från de lokala myndigheterna till
Kungl. Majit.

Med dessa ord ber jag att få tillstyrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Det är tre punkter, som föranlett mig
att begära ordet i denna fråga. Den ena punkten är § 15 inom. 4, där jag ber
att med hänvisning till reservanternas motivering få yrka bifall till deras förslag.

Den andra och tredje pukten utgöras av den reservation, som är avgiven av
herrar C. G. Hammarskjöld, Strindlund, Järte och Jonsson i Risinge, vilken
innehåller två punkter, och beträffande dessa skall jag be att få säga ett
par ord.

I den första punkten avhandlas frågan örn vem som skall inkalla militären,
när militär får användas för ordningens upprätthållande. Reservanterna ha
där i motsättning till utskottet ställt sig på den ståndpunkten, att det bör tillkomma
Konungens befallningshavande såsom högsta polismyndighet inom länet
att under ämbetsmannaansvar svara för ordningens upprätthållande, och därför
tala också övervägande skäl för att någon ändring här inte vidtages. Jag ber
att få helt och fullt ansluta mig till denna ståndpunkt. Det mäste, synes det
mig, ändå vara ett ganska betänkligt förhållande,, att man lägger i en partiregerings
händer — en partipolitisk regering, alltså inte en ämbetsmanuaregering,
utan en regering, som ibland har en viss färg och ibland en annan —• att avgöra
sådana ting med bindande kraft och bindande verkan för den myndighet,
som dock svarar för ordningens upprätthållande, nämligen Konungens befallningshavande
i länet. Jag ka.n varken finna, att detta är ändamålsenligt, eller
finna, att det i och för sig är önskligt. Tvärtom måste jag säga, att .det vinnes
större säkerhet, örn man låter det rena ämbetsmannaansvaret träda in i stället
för det konstitutionella ansvaret, när det gäller användningen av sådana här
ordningsmedel.

Onsdagen den 18 maj f. m.

» 37.

I den punkten kail jag således utan vidare instämma med reservanterna beträffande
motiveringen.

-Beträffande den andra punkten återigen, där det talas om användningen av
militär överhuvud taget och där det redogöres för 1925 års värnpliktslag, måste
jag säga, att det är åtminstone några ord, som jag gärna ville stryka, då de enligt
min mening äro vilseledande. Det gäller andra stycket av reservationen.
Där heter det omedelbart efter de kursiverade orden: »såsom framgår av förestående
redogörelse skedde denna jämkning i syfte att utesluta inkallande av
beväringens första uppbåd i ''sociala konflikter’». Herr talman! Jag ber att
lå yrka, att dessa ord utgå, men i övrigt yrkar jag bifall till reservationen. Jag
skall be att med några få ord få motivera mitt ändringsyrkande.

Det är inte riktigt, som det står här i reservationen. Denna jämkning skedde
inte i det här angivna syftet. Jag hade själv äran vara närvarande i det dåvarande
försvarsutskottet, när denna ändring vidtogs, och den bör ses i belysning
av vad som säges på sidan 25 i utskottets betänkande. Situationen var
den, att regeringen hade föreslagit, att det gamla uttrycket »när det erfordras
till stillande av uppror» skulle utgå, utan att av något annat ersättas. Inom
utskottet uppstod då debatt, varvid från åtskilliga håll yrkades bifall till regeringens
förslag, medan en motsatt mening hävdades från andra håll. Jag vill
särskilt minnas, att det var den dåvarande ledamoten av utskottet herr Trygger,
som därvid bestämt förde talan för att en sådan uteslutning inte skulle
ske. Under debatten framhölls synnerligen starkt, att inkallande av beväringens
första uppbåd egentligen var en fördel, ty man hade i annat fall endast
att halla sig till den för sin utbildning inneliggande värnpliktsstyrkan, då den
inte berördes av detta förbud, utan den måste i alla fall fortfarande kunna användas.
Inför detta faktum, vars riktighet inte kunde bestridas, blev man
litet betänksam även på den andra sidan, och då föreslogs, örn jag minns rätt,
av herr Trygger, att man skulle sätta in orden »eller dess säkerhet eljest» det
kräver i stället för »när det erfordras till stillande av uppror», och till yttermera
visso står i det dåvarande utskottets betänkande, att det skedde med hänsyn
till sådana angrepp som skulle avvärjas, då det gällde rikets säkerhet, »de
må komma utifrån eller inifrån», och detta kan man läsa i utskottets nu förevarande
betänkande på sidan 25. Syftet med insättandet av dessa ord var
alltså, inte att utesluta användningen av militär vid sociala konflikter -— det var
regeringens syfte med uteslutandet av de nyss anförda orden »när det erfordras
till stillande av uppror» — utan syftet var att finna en sammanjämkningslinje
mellan dem, som ville behålla detta »när det erfordras till stillande av uppror»
och dem, som ville helt och hållet stryka det. Det uttalades också med synnerlig
skärpa, att upproret var ett sådant faktum, som kunde sätta rikets säkerhet
i fara, och då hjälpte ingenting, da skulle och kunde militären användas, så
a.tt både den. som fanns i tjänstgöring, skulle kunna utkommenderas och hevaringens
första uppbåd inkallas. Det är litet felaktigt och vilseledande att
saga, att detta skedde i syfte att förhindra militärens användning i sociala koniakter.
Meningen var. att man skulle använda den, så snart det krävdes för
rikets säkerhet, oavsett örn grunden härför låg i sociala konflikter eller icke,
nion man skulle inte använda den. där det uteslutande var fråga örn sociala
konflikter och ingenting annat. Den. som läser utskottsbetänkande^ torde
också snart komma underfund med att detta var förhållandet.

Det är denna synpunkt, som jag ansett mig böra framhålla, då resedan terna
kanske kraftigare lin utskottet genom denna formulering faktiskt kommit att
ge en viss men dock felaktig bekräftelse på riktigheten av den uppfattning sorn
gjorts gall ande, att 1925 års utskott skulle lia intagit. Det är, herr talman,
dessa synpunkter, som göra. att jag ber afl med avseende på denna punkt få

Äng.

ändringar
i lagen om
''polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Jir 37. 20

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng. yrka bifall till herr Hammarskjölds m. fl. reservation, dock med strykande av

ändringar orcjen »såsom framgår av förestående redogörelse» etc.

i lagen örn

^öriket M Herr Möller: Herr talman! Jag har tillåtit mig begära ordet för att yt(Forts.
) terligare efterlysa bevisningen för att den svenska staten skall kosta på sig
omkring en miljon kronor årligen hädanefter, därför att vi hade en absolut
undermålig polisledning i Ådalen. Det finns icke något annat skäl för denna
proposition. Jag trodde, att herr socialministern skulle vara i stånd att i dag
visa oss, att reservpolisorganisationen icke hade fyllt sin uppgift. Jag konstaterar,
att på den punkten har bevisningen totalt brustit. Det är ingen bevisning,
att vid något tillfälle länsstyrelsen har fått nöja sig med ett mindre antal
poliser än den har begärt. Det vore bevisning, om man kunde ifrån regeringens,
sida konstatera, att det antal poliser, som har använts, icke har kunnat
lösa den uppgift, som de skulle lösa. Det är väl ändå kärnpunkten. På den
punkten har jag sökt efter upplysningar i propositionen, och jag har sökt
efter upplysningar på annat håll, men jag har icke kunnat finna någon upplysning.
Om man läser de tabeller — det är ju egentligen de, som säga någonting
i ärendet -—• som finnas i propositionens bilaga A på sidorna 68—78, och
ser efter, hur reservpolisen har använts, i hur stort antal den har tagits i anspråk
o. s. v., så måste jag betrakta dessa tabeller som avgörande bevisning
emot påståendena örn det behov, som nu skulle ha anmält sig. Ett större antal
reservpoliser har under åren 1929—1931 vid arbetskonflikter i själva verket
endast förekommit två gånger, nämligen vid omnibusstrejken i Solna, då man
en dag hade 67 reservpoliser i tjänst, då man 1 å 10 dagar hade 38 reservpoliser
i tjänst och då man under 10—20 dagar hade 14 reservpoliser i tjänst, och vidare
vid konflikten i Ådalen, då man rekvirerade 46 poliser ifrån Stockholm,
vilka ju, som vi veta, inte kommo till användning. Örn man vill, kan man ju
säga, att vid motortävlingen i Torslanda det användes ett jämförelsevis stort
antal reservpoliser, nämligen 24, men var jag än eljest söker i dessa tabeller,
så finner jag ett mycket ringa antal reservpoliser överhuvud taget uttagna till
något slags tjänstgöring.

Låt mig nu säga: Utgör detta ett bevis för att det inte fanns tillräckligt
mångå reservpolismän? Är det därför, som man använt så få och i regel nöjt
sig med två eller tre? Eller har man inte haft behov av några? Ja, för
min del kan jag inte förstå annat än att det måste bero därpå, att man inte
haft behov av något större antal poliser annat än i mycket sällsynta undantagsfall.
Och som sagt är den fråga, som skall besvaras, innan man kan anse,
att någon bevisning föreligger för behovet av den organisation, som riksdagen
nu behandlar — jag talar då inte örn kriminalpolisen och allt det där, utan
jag håller mig till statspolisen — örn i något av dessa fall polisen varit ur
stånd att med den styrka, som har varit tillstädes, fullgöra sin uppgift, återställa
ordningen, där den har varit störj, eller bevara ordningen, där man
har kunnat befara, att den skulle komma att störas.

Jag väntar med mycket spänt intresse på svar. Herr socialministern har
sagt två saker, som så att säga skulle vara tillägg till den bevisning, som har
förekommit förut. Det ena är, att alla landshövdingar enhälligt ha förklarat,
att man behövde mera polis, och det andra är, att i två fall — för så vitt jag
inte missuppfattade det — har man inte kunnat ställa det antal reservpoliser
till förfogande, som vederbörande länsstyrelser begärt. Den senare punkten
har jag redan berört. Vad den första punkten beträffar, så undrar jag, hur
den polismyndighet — i detta fall handlar ju länsstyrelsen såsom polismyndighet
— skulle vara beskaffad, som på en förfrågan ifrån socialministern, huruvida
den ville ha mer polis, som staten skulle bekosta och som skulle ställas
till länsstyrelsens förfogande, när en gång någonting hotande kunde tänkas

Onsdagen den 18 maj f. m.

21 Nr 37.

yppa sig, sade: nej tack, det ha vi inte något bruk för. Jag tycker, att det Äng.
är ungefär lika kvickt som att fråga till exempel förre generalstabschefen,
huruvida man inte borde förse landet med något större försvarsorganisation, ^us^sendet
Jag tror inte, att man ifrån regeringens sida behövde tveka om vad svaret i riket.
skulle bli. Jag kan för min del icke inse, att man på dessa subjektiva uppf att- (Forts.)
ningar hos dem, som på grund av sitt ämbete ha en naturlig inställning i detta
avseende, kan bygga upp ett sådant tänkesätt, att alla skäl och fakta, som
tala för den motsatta uppfattningen, skulle vara vederlagda och borta bara
därför, att landshövdingarna och länsstyrelserna tycka det kunna vara angenämt
att få litet mera polis, att kunna disponera litet mera polis då och då.

Jag kan för min del icke tillmäta dessa länsstyrelsernas yttranden en sådan
fullkomligt avgörande betydelse, som nian ifrån regeringens sida i detta fall
har gjort.

Men det finns andra reflexioner att knyta till detta ärende och tyvärr andra
ärenden, som härstamma från socialdepartementet, på dagens föredragningslista.
Jag skulle vilja-säga, att denna proposition^utgör ett mycket ledsamt
tecken på faran av frisinnade regeringar i tider sådana sorn dessa. Jag är
inte säker på, örn det hade suttit en högerregering under året efter Adalshändelserna,
att denna regering skulle ha vågat framlägga ett förslag, som i
denna tiel skall kosta staten en miljon onödiga kronor på de lösa ■— ursäkta,
jag säger •— lösa påståenden örn behov av mera polis i landet, som hela denna
proposition i verkligheten bygger på. Jag är, som sagt, inte alls säker på att
en högerregering skulle ha vågat.

Vad jag däremot är fullkomligt säker på, är det, att örn en högerregering hade
framlagt ett förslag av denna art, hade den i riksdagen kommit att möta en
praktiskt taget enhällig vänster, som hade sagt nej till förslaget. Bättre grundat
är det sannerligen icke. Jag är fullkomligt säker på att de ledamöter av
det frisinnade partiet, som nu komma att rösta för utskottsförslaget, skulle
lia sagt — örn inte ordagrant så till sitt innehåll precis detsamma — som
jag säger här i dag beträffande den sakliga motiveringen för propositionen.

Om man då inte hade kunnat ge dem någon bättre bevisning för behovet av
denna statspolisorganisation än som här är lämnad, skulle de hava sagt: Kunna
ni inte motivera förslaget bättre, vilja vi inte vara med.

När nu finansministern vid varje plenum praktiskt taget under de sista månaderna
utom detta — vi få kanske höra det vid en annan punkt på föredragningsordningen,
jag vet det visserligen inte — har förklarat, att det finns ettlivsintresse
för svenska staten nu, och det är att spara på alla punkter, där det
överhuvud taget kan sparas, måste jag ju säga, att jag tycker,^ att det. är ett
lättsinne över alla gränser att på så lösa grunder som här föreslås, att vi skola
medverka till ökade statsutgifter pa denna ansträngda budget. Jag gratulerar
herrarna, när ni skola taga denna miljon från statstjänarna, ty det blir ju i
alla fall de, som få betala detta anslag — skulle jag tro. Ja, det blir andra
grupper också — kanske för all del — som fa bidraga till detta, men för att
skaffa dessa onödiga 200 poliser skola ni skära ned dyrtidstilläggen. Det
kommer säkert att ske. Det är jag övertygad örn. Jag kan inte första er
ställning. Jag måste uppriktigt säga, att jag begriper bara en enda sak, och
det är den, som herr Borell betecknade såsom kärnan i hela denna historia,
nämligen att det behövs ingen bevisning här, ty vi lia en samling kommunister,
som hota samhället och för den skull mäste vi ha en bättre polisorganisation!

Ja, jag vet ju, att den psykosen, som är skapad av kommunistskräcken, är
mycket vanlig nu, och denna kommunistskräck blir tydligen för samhället en
ytterst dyrbar psykos.

När jag nu tittar i utskottets utlåtande för att se efler vad man skall säga
örn kommunisterna, vill jag fråga herrarna: Ha herrarna sett, vad man ogent -

Nr 37. 22

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
;polisväsendet
i riket.
(Forts.)

ligell åberopar såsom stöd ur kommunistskräckens synpunkt för det bär förslaget?
Jo, utlandet, att det är så förskräckligt i utlandet och vi därför
skola ha en sådan här miljonpolis. Vi behöva alltså inte lia några andra skäl
egentligen för det här förslaget än att kommunisterna och måhända även
andra grupper, i samhället lia förklarat, att de vilja omstörta detsamma.

Ja, det är inte första gången under'' denna riksdag särskilt och det blir,
fruktår jag, inte heller den sista, då jag har önskat, att några av liberalerna
från tiden före 1914 eller ännu hellre liberalerna från ännu längre tider tillbaka
kunde ha suttit i riksdagen. Mina herrar, vi tycka inte att kommunisterna
äro trevliga, och vi äro inte heller så rädda för dem som ni. Jag
vill fästa uppmärksamheten på, att allt detta, som den nuvarande regeringen
i.dagens plenum, skall genomdriva med de s. k. frisinnade rösterna, utom
vilka röster det inte skulle gå, skulle högern för 20 år sedan ha tagit med
uppräckta .händer gentemot socialdemokraterna -— nämligen — därest det inte
hade funnits ett liberalt parti, som såg en smula fördomsfriare på samhällsutvecklingen
och på ett annat sätt bedömde verkningarna av sådana åtgärder,
sorn den nuvarande regeringen i det här avseendet är inne på. Herre Gud!
Hade vi inte fått rösträttsreformen 1918, hade vi socialdemokrater försökt
ställa till en revolution! Det finns inte det ringaste tvivel därom. Det, som
har gjort, att vi ändå inte äro så farliga, är det förhållandet, att herrarna
slutligen förstock, att man åtminstone måste skapa en politisk demokrati i
Sverige. Men vi vörö visst farliga före den tiden? Herrarna hade åtminstone
lika mycket anledning att vara ängsliga för oss då för tiden, som ni nu äro
ängsliga^ för kommunisterna. Jag ville säga: Mycket, mycket mera, eftersom
vi voro åtminstone — låt mig säga — hundra gånger så starka som kommunisterna
ännu i det här landet hava blivit. Men trots detta och trots att det
bedrevs en skräckpropaganda mot socialdemokratien hos hela den gamla överklassen,
hade .den dåtida liberalismen kurage nog att säga nej till uppenbart
reaktionära påhitt.

Jag måste ju beklaga den utveckling, som i det här avseendet har ägt
rum. Kommunistskräcken står oss dyrt, och Ådalstragedien skall tydligen
också bli mycket dyrbar för det svenska samhället. Vari består emellertid
Ådalstragedien i verkligheten? Jo, den bestod däri. att man på en punkt
av landet hade lyckats åstadkomma en samling omdömeslösa myndigheter.
Jag hoppas, att detta är exempellöst. Är det så, att man verkligen fruktar,
att det skall vara likadant på andra håll, om någonting skulle hända och
att man därför eventuellt behöver denna organisation, så vore det verkligen
alltför bedrövligt i det svenska samhället. Jag kail ju inte hjälpa för min
del, att jag har det intrycket, att man här fångat en sak i flykten. Vi ha
haflén arbetarrörelse i 50 år och.en mycket stark arbetarrörelse i åtminstone
30 år. Det har funnits tillbud till säkert lika allvarliga svårigheter många
gånger under denna arbetarrörelses historia som i Ådalen, men det har inte
hant någonting annat än möjligen, att några personer lia fått kläderna sönderrivna,
, möjligen ett. sabelhugg under en demonstration. Att människor blivit
nedskjutna ha vi inte haft någon kännedom örn, och jag skulle väl kunna
antaga,^ att nervpåfrestningen till exempel under storstrejken 1909 var minst
lika svår på.mångå håll i landet som påfrestningen på nerverna under den 13
och 14 maj i Adalen i fjol. Man kände emellertid till andra metoder än nu
för att reda sig mot svårigheterna, och förstår man bara att tillämpa samma
metoder, som nian gjorde före den 13 och 14 maj i fjol, går det ganska enkelt
att klara sig med den polisorganisation, man nu har.

Här påstår man, att reservpolisorganisationen inte kan utnyttjas? Ja, men
meningen är väl, att för reservpolisema skola finnas ersättare. Det är väl
inte meningen, att örn man tager reservpolis från en stad. där det finns sådan

Onsdagen den 18 maj f. m.

23 Nr 37.

polis, att inte vederbörande myndighet skall kunna ersätta de bortkallade poliserna.
Det är ju en ren organisationsfråga. Det skulle väl vara högst
besynnerligt, örn vi inte skulle vara i stånd att lösa en sadan enkel uppgift
som att i Stockholm ersätta ett 50-tal bortkallade poliser eller att i Göteborg
ersätta ett jämförelsevis ringa antal bortkallade reservpoliser -—_ jag vet
inte huru många Göteborg har ■— även örn man tog bort hela polisreservstyrkan
från Göteborg. Det kan inte vara riktigt, att man inte skall kunna
mobilisera reservpolis vid behov, och örn det är riktigt, bör man på den punkten
åstadkomma den nödvändiga förbättringen av polisorganisationen. Det
finns vissa frågor, där tiden rider fort, och det finns andra frågor, där det
vore, som örn tiden hade tunga bojor örn fotterna. 1925 beslöts -den nuvarande
polisorganisationen med en reservpolis på 186 man. Den har på
grund av städernas befolkningstillväxt ökats en smula under årens lopp. Det
ifrågasattes, att den styrkan var för liten och att man skulle lia behov av
en reservpolisorganisation — örn jag minns rätt — på 234 man. Regeringens
förslag omfattade bara 186. Jag reserverar mig för något eventuellt minnesfel,
men försåvitt jag kan påminna mig, höjdes det inte en röst i riksdagen
vare sig i första kammaren eller i andra kammaren, att man skulle gå in för
någon större organisation. Nog är det väl ändå rätt besynnerligt, att vårt
omdöme då var så absolut galet, som det tydligen matte ha varit, ty inte lia
dessa 7 åren väl kunnat åstadkomma en sådan total förändring i samhällets
struktur. Kommunisterna funnos då som nu -— precis. De hade en styrka,
som organisatoriskt åtminstone inte var mindre, snarare något större än nu,
och de hade ungefär ett anhängarantal vid valen, som var precis detsamma
som nu. Det var egentligen ingen skillnad alls, men, som sagt, riksdagens
omdöme var då tydligen synnerligen bristfälligt, eftersom det antagna förslaget
i dag skall kasseras av samtliga borgerliga partier, vilket, jag är övertygad
örn kommer att ske vid voteringen. Den frisinnade regeringen kan ju
alltid vara säker på att om den lägger fram reaktionära förslag, får den alltid
majoritet. Det finns inte det ringaste tvivel örn den saken;

Det finns andra frågor, mina herrar, där det inte går så lätt att stampa
fram lösningarna ur marken. Yi sakna många förslag vid den här riksdagen
och vi ha saknat dem vid flera riksdagar förut. Jag tänker nu på sådana
frågor, där utredningarna aldrig bli färdiga och där man inte behöver två
månader eller, om vi skola vara generösa, tre månader för en utredning, utan
där man behöver 25 år, och där man ingalunda efter dessa 25 år är färdig
med utredningen. Åtminstone är det de bristfälliga utredningarna, som åberopas,
när man inte vill lägga fram ett förslag. Det här förslaget däremot
gick lekande lätt att lägga fram. Här behövdes inga betänkligheter! Herre
Gud, en miljon kronor för att förstärka samhällets skyddsvakt, som det heter,
och miljonen — den finns ju alltid! Jag är övertygad om, att hade herr socialministern
föreslagit en dubbelt så stor organisation, hade han fått den. Hade
han föreslagit en hälften så stor organisation, hade han fått den.

I denna sak behöver man nämligen inte argumentera. Man behöver inte
bevisa någonting. Här finns en vilja. Det är punkt och slut, och det visar,
att när det finns en vilja, då kan också riksdagen någon gang handla.

Jag kan inte annat än djupt beklaga, att man har funnit det nödvändigt
att föreslå något sådanl, som det vi nu behandla här. .Ni förbättra nämligen
inte skallarna på landsfogdar, militärer och landshövdingar genom att införa
on statspolis, och det är en sådan förbättring, som behövs. Det gör ni inte
med det här förslaget, och därför få ni inte heller bli alltför förvånade, örn
människor, som inte kunna erkänna, att Ådalen på denna punkt bevisar någonting,
med bedrövelse se de slutsatser, som man inte endast bland högern
utan även inom den s. k. borgerliga vänstern drager utav de sorgliga Ådals -

An<].

ändringar
i lagen om
•''polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Nr 37.

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
■polisväsendet
i riket.

(Forts.)

händelserna.^ Dessa samma människor, som inte kunna godkänna de slutsatserna
och således inte kunna erkänna deras berättigande, ha dock i åratal
väntat på en arbetslöshetsförsäkring — för att nu bara nämna en sak ■—
som man aldrig kati bli färdig med att lägga fram. Dessa människor måste
tycka, att detta förslag är ett ganska illavarslande tecken i fråga örn det
svenska samhällets utveckling.

Det är ju inte så, som har understrukits ifrån flera håll, att vi ha någonting
att_ invända emot, att staten har maktmedel till sitt förfogande för att
hävda sin auktoritet. Men precis som vi förut sagt örn militärväsendet -—
det får inte vara något självändamål, i alla fall skall det inte kosta mer än
det. behöver kosta, så säga vi örn detta. Vi ha bett er spara 17 miljoner på
militärhuvudtiteln. Vi skulle vilja, att ni spara en miljon kronor här, men,
mina herrar, sparsamheten är ju till på andra punkter än just på den här.
Sparsamheten skall gå ut över vissa människor, och det är en politik, som
vi för vår del finna förkastlig och som vi tro är mycket, mycket olycklig.
Ni skola inte tro, att man kan skilja bort denna polisfråga som en fristående
företeelse från allting annat, som förekommer i våra dagars samhälle. Den
sättes in i sin ram, och riksdagens handlingssätt kommer att bedömas, när
man ser sakerna i sitt sammanhang. Jag gratulerar de borgerliga partierna
samt och synnerligen till det sammanhang, som ni här hålla på att skapa!

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr statsrådet Larsson: Herr talman! Herr Möller använde mycket hårda
ord, då han ville karakterisera det förslag, som nu föreligger till prövning. Han
uttalade bland annat, att här föreligger ett uppenbart reaktionärt påhitt, som
alltså efter hans mening borde med bestämdhet avvisas. Jag skall inte låta
förleda mig att närmare gå in på en diskussion på den punkten, men jag skall
tillåta mig att konstatera, att det uttalande, som herr Möller nu gjorde örn den
mera principiella innebörden av detta förslag, står i mycket bestämd motsats
mot uttalanden i den socialdemokratiska partimotionen i denna fråga, där motionärerna
direkt uttala, att de inte hava något i princip emot en statspolis,
örn den visar sig vara erforderlig. Herr Möllers uttalanden stå också i mycket
bestämd motsats mot den socialdemokratiska reservationen i det sammansatta
utskottet, och jag är övertygad örn, att kammaren själv kan vitsorda, att
det anförande, som hölls av herr Schlyter såsom representant för utskottsreservantema
i början av debatten, alls inte innehöll någonting, som skulle tyda på
en sådan principiell motvilja mot en anordning av det slag, som här är förordad.

För min del var jag också, som kammaren torde ha funnit, angelägen att betona,
då jag inledde mitt anförande, att jag fann det särskilt glädjande, att
man ifrån alla håll i princip anslöt sig till tanken på att offra vad som kunde
visa sig vara erforderligt för att skapa en så stark ordningsmakt, att rättsordningen
under alla förhållanden kan skyddas. Det förefaller mig, som örn det
då skulle vara mycket uppenbart, att örn man erkänner denna princip, det sedan
inte kan vara fråga om annat än en ren omdömessak, hur stor denna ordningsmakt
skall skapas för att vid olika tillfällen kunna tillfredsställa de
krav, som samhället har rätt att ställa på den. Då har jag för min del mycket
svårt att finna, hur den, som vill fastställa ett visst bestämt antal, kan betraktas
som reaktionär, medan däremot den, som vill sätta antalet något lägre, skall
vara fri från en så uppenbart hård beskyllning. Herr Möller fäste, som han
sade, den allra största vikt vid, att ingen som helst bevisning kunnat förebringas
örn behovet av denna förstärkning av polismakten. Han tillspetsade det så,
att han sade, om jag förstod honom rätt, att det i verkligheten icke finnes nå -

Onsdagen den 18 maj f. m.

25 Nr 37.

got annat skäl för detta förslag än den odugliga ledningen för den ordningsmakt,
som hade hand om1 händelserna uppe i Ådalen i fjol. En annan talare
har också sagt, att man från regeringens sida har fäst det allra största avseende
vid händelserna i Ådalen och att man tagit dem som utgångspunkt för
detta förslag. För min del har jag redan i mitt förra anförande betonat, att
så tillvida äro Ådalshändelserna en utgångspunkt för detta förslag, att de med
största tydlighet ha ådagalagt nödvändigheten av att på annat sätt. än vad
som där skedde sörja för ordningens upprätthållande vid alldeles särskilt svåra
oroligheter, och för att undvika militärs användande var det därför enligt min
mening nödvändigt att ordna med en effektiv förstärkning av den civila ordningsmakten,
polisen. I annat avseende har varken jag eller propositionen
särskilt åberopat händelserna i Ådalen.

Det förhåller sig beträffande bevisföringen i fråga örn det, som nu skall göras,
utan tvivel så, att det är mycket svårt att tillfredsställa de krav, som herr
Möller uppställt. Han bestrider nämligen, att man har rätt att fästa något avseende
vid vad länsstyrelserna, konungens befallningshavande i länen, i detta
avseende haft att andraga. Han framhåller, att vad de säga, kan man inte fästa
avseende vid, därför att en sådan chef för en polismyndighet finns inte, som
skulle avböja en förstärkning, örn den erbjudes. I detta avseende ha länsstyrelserna
haft tillfälle att först andraga, vilka brister som för närvarande föreligga
och vilka önskemål de hava för en förbättring eller ett avhjälpande av
dessa brister. Såväl vid rådplägning som genom skriftliga yttranden hava de
haft tillfälle att framföra sina uppfattningar och det vore väl ändå rätt egendomligt,
örn man inte hade rätt att fästa avseende vid den absolut enstämmiga
mening, som av dessa ordningens upprätthållare i orterna frambäres örn det
oavvisliga behovet av en snar och stark förbättring av ordningsmakten.

Sedan talade herr Möller rätt ingående örn reservpolisen. Han sade, att det
för närvarande måste vara ordnat så, att ersättare anskaffas för de reservpoliser,
som utkallas. Tyvärr är det enligt 1925 års polislag inte på det viset. Det
finns inte några sådana bestämmelser och det har inte vidtagits några anordningar,
varigenom ersättare anskaffas för de reservpoliser, som tagas bort från
städerna. Nu har, som kammaren finner, i den föreslagna propositionen gjorts
ett försök att ordna den saken, och på den punkten ha också de socialdemokratiska
reservanterna anslutit sig till vad som föreslagits. Man har nu försökt att
ordna det så, att ersättare skulle kunna erhållas, så långt det låter sig göra,
för de reservpoliser, som utkallas från städerna, men det ligger, som jag trodde,
att jag i någon mån hade antytt i mitt förra anförande, i reservpolissystemets
princip, att detta system inte kan komma till användning i tillräcklig utsträckning,
om oroligheter samtidigt utbryta på flera platser i riket. Och tyvärr
är det nästan alltid så, att om en stark orosstämning gör sig gällande i landet,
den hastigt sprider sig från den ena orten till den andra och ofta tager
en sådan utbredning, att man inte har möjlighet att taga bort polis från en
ort till en annan. Även örn i. viss utsträckning ersättare för reservpolis kunna
anskaffas, blir dock alltid med detta system stora risker och stora svårigheter
förenade, när det gäller att taga sådan polis i användning för verkligt omfattande
oroligheters stillande.

Herr Möller förbigick, såvitt jag förstod honom rätt, alldeles de andra uppgifter,
som enligt propositionen skulle tilläggas denna ordningspolis. Jag har
sökt göra gällande, att alldeles oavsett, huruvida orostillfällena komma att bli
få eller möjligen inte alls komma att inträffa, man har otvivelaktigt behov
av en polis av åtminstone den styrka, som här är föreslagen, för att den normala
polisen på landsbygden skall kunna fullgöra sina uppgifter på tillfredsställande
sätt. Det är visst inte så, att man här sätter till en polisstyrka, som
skall gil och vakta på, att oroligheter skola komma att inträffa. Man har givit

Äng.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts ^

Nr 37. 26

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

a ndr i n gar
i larf en om
jxilisväsendct
i riket
(Forts.)

denna polis uppgifter, sorn äro fullt tillräckliga oell i och för sig så betydelsefulla.
att samhället kan lia all anledning att ordna även den sidan av saken.

Herr Möller säde slutligen, att man får se till, att det inte blir fråga om
något självändamål och att man inte skapar mera polis, än som är
alldeles oundgängligt nödvändigt. Ja, det är just den principen, jag sökt
tillämpa på det här området. Det är uppenbart, att man lian hava mycket
olika meningar örn, hur man lyckats, men upgiftens förutsättning
var inte att skapa en statspolis för självändamål, eftersom den har fullt upp
att göra med i och för sig nyttiga och nödvändiga arbetsuppgifter. Den
skulle inte heller göras större än vad som var oundgängligt nödvändigt.

Detta har varit ändamålet, huvudsyftet vid utformningen av denna proposition.
Jag tror, att man inte kan ha rätt att säga, att i detta huvudsyfte behöva
ligga några som helst vare sig reaktionära eller i andra avseenden klandervärda
synpunkter. Syftet bär allenast, som jag tillåtit mig förut framhålla, varit
att giva samhället möjlighet att kunna hävda sin makt — hur svåra situationerna
än kunna komma att bliva — och detta torde för samhällets egen skull
vara oundgängligt nödvändigt.

Herr Lindhagen: Herr ^talman! Jag har funnit mig uppfordrad att be gära

ordet för att yttra något i det föreliggande ärendet ur pacifistisk synpunkt,
eller, som man också kan uttrycka det, ur parlamentarismens synpunkt.
Därmed kommer man också in omedelbart på de djupliggande orsakerna till
den föreliggande propositionen.

Anledningen är ostridigt tilldragelserna i Lunde. Men vad var anledningen
till dessa tilldragelser? Jo, på djupet var det sociala existerande motsättningar.
. Problemet var sålunda däruppe allenast att förekomma, att det
vid detta tillfälle icke tog sig uttryck i blodiga sammandrabbningar och avgöranden
på våldets väg. Örn det hela var rätt organiserat eller inte, känner
jag ej,^ men att döma av de framställningar vi läst från olika håll tycks det
vara så, att den civila makten kände sig för svag eller icke tillräckligt insatt i
den situation, som förelåg, så att den svek förarskapet för att avvärja våld
å ömse sidor genom att lägga huvudinflytandet på den tillkallade militären.

Men själva detta .inslag ledde ju i alla fall till, att det gamla socialdemokratiska
kravet, att militär icke må användas vid biläggande av sociala konflikter,
vann en allmän anslutning i landet. Det bär också varit en av bevekelsegrunderna
för denna proposition, att man nu skall tillmötesgå denna allmänna
önskan, och därför måste vi ha en förstärkning av polisväsendet, då ju militären
icke vidare skall kunna användas.

Det.är den yttre anledningen till denna proposition, och vi finna, att det icke
egentligen råder någon .skiljaktighet mellan regeringspartiet och socialdemokraterna
örn den saken i annan mån, än att regeringen vill ha en mäktig nyskapelse
i polisorganisationsavseende, under det att de socialdemokratiska reservanterna
falla, tillbaka på en hjälp i s. k. reservpolis.

Emellertid menar jag, att bakom propositionen ligger väl ej allenast Lunde.
Lunde var en förevändning för att utlösa en debatt och ett beslut örn ett stort
problem, som ligger i tiden, nämligen örn den sociala kamp, som föreligger och
den klasskillnad, som dock föreligger, samt om hur detta problem skall kunna
lösas: örn det skall ösas på fredlig väg genom parlamentarismen, eller om det
skall lösas på våldets väg. . Emellertid måste man efter allt att döma vara beredd
på, att i de närmaste tiderna de sociala striderna komma att söka gå fram
även på våldets, väg, och därför bör, menar propositionen, ett lands sittande
regering ha. i sin hand ett effektivt medel för att avstyra dessa hotande försök
till lösningar på våldets väg. Det veta vi ju alla, att varje regering, som
representerar ett system, omgärdar sig, när den känner sig hotad av andra sy -

Onsdagen den 18 maj f. m.

27 Nr 37.

slems våld, med en stark polismakt eller en stark militärmakt. Det är så,med
yttersta högern och yttersta vänstern och med alla mellanpartier också —• sedan
världens begynnelse kunna vi gärna tillägga, för att få en vidsyn på fråsan.

Nu är frågan sålunda den, om i vårt lilla fredliga hörn — jämförelsevis
fredliga, ty svenskarna äro ju »ett trögt släkte, men fullt av hetsigheter», och
det är kanske också detta, som regeringen har tänkt på -— örn, säger jag, Lunde
är ett tillräckligt skäl för att anse tiden vara inne att fatta posto för den förtvivlade
utsikten, att tidens djupliggande konflikter icke kunna avgöras på parlamentarismens
väg, utan komma att avgöras på våldets väg. Det är å andra
sidan farligt att redan nu slå in på gendarmeriväsendet, örn det inte absolut
är behövligt ur ett härskande partis eller en härskande regerings synpunkt.
Det är i sig ett dåligt prejudikat och en vilseledande vägledning, det är att
gjuta olja på elden i varje händelse, och därför bör en styrelse väl undvika
det i det längsta.

För min del påverkas jag i min uppfattning dessutom av min inställning till
våldet såsom det, som måste undvikas. Man får inte klandra en sittande regering,
vilken som helst, örn den inte har lika stor optimism som pacifismen måste
ha, att man kan, örn man vill, och att man i alla fall måste försöka att »avrusta
människorna». Ty det är val det första villkoret för att man på parlamentarismens
väg skall kunna lösa de djupliggande problemen, göra det någorlunda,
ty längre lära människorna ej under oöverskådliga tider komma.

Nu har emellertid regeringen genom detta förslags framläggande ansett tiden
vara inne att värna sig i framtiden mot vida större konflikter än dem, som
Lunde givit anledning till. Det är säkerligen den insikten, som ligger bakom
förslaget, liksom den också ligger bakom det stöd, som den får från de mera
åt höger orienterade partier av olika slag.

Det är sålunda en ganska äventyrlig inställning, som vi i dag i Sveriges riksdag
skola skatta åt. Det gäller ett visst erkännande av parlamentarismens
oförmåga att lösa de sociala frågorna och den sannolika utsikten att nödgas
möta varandra med väpnat våld. Det är de två uppryckningarna från nazisterna
å ena sidan och kommunisterna å andra sidan, som ju alla vilja, att det
skall bli bra för alla människor, gudbevars, men som i alla fall äro olika intresseinställda
och icke tro på parlamentarismen, utan att endast våldet, nu
som uti gångna årtusenden, kommer att, när de stora konflikterna nalkas, fälla
utslaget.

Gent emot detta vill jag nu efterlysa ett krav på parlamentarismens pånyttfödelse.
Och det kan knappast ske annat än genom människornas avväpning såsom
det första steget. Ty vad inträffar i fall en statsmakt vill och kan lyckas
genomföra människornas avväpning. Jo, då upphöra i stort sett effektiva
möjligheter att tillgripa det väpnade våldet, och då måste alla förena sig på
olika linjer för att lösa de sociala konflikterna på parlamentarismens väg, d. v. s.
genom den allmänna rösträtten, som då först kommer att kunna betyda någonting.
Först på den vägen — människornas avväpning —- komma de djupliggande
problemen förmodligen åter till synes i parlamentarismen, som de gjorde
i gamla uppmarschtider, då man trodde, att parlamentarismen var den som
skulle göra det. Nu avskriver man tvärtom från våra förhandlingar de djupliggande
framtidsfrågorna såsom föremål för parlamentarisk politik. Vi syssla
med dagsomsorgerna, som visserligen måste upptaga oss mest, men bordlägga
det andra.

Herr Möller fäste här, trots sin ansvarsfulla ställning, i alla fall uppmärksamheten
på dessa andra frågor. Många förslag, som äro viktigare än detta,
få vika och aldrig komma fram till någon lösning på parlamentarismens väg.
Ja, det är riktigt, herr Möller! Det är riktigt också på det sättet, att just de

Ang.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Kr 37. 28

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

djupliggande orsakerna till militarismen och sålunda också till gendarmerismen
och all sådan anda, ha en gång kunnat diskuteras i riksdagen, men numera avfärdas
de av partierna. Vi ha upplevat en sådan tilldragelse också i dag.

När folket sålunda märker, att deras stora livsfrågor i framtiden inte komma
till avgörande kamp på allmänna rösträttens väg genom parlamentarismen,
så söka de sig andra utvägar, och då erbjuder sig närmast våldet. Krav på
uppförandet å de politiska dagordningarna även av krigens och militärväsendets
djupliggande orsaker, som äro så påtagliga, avslogos i denna kammare av alla
partimajoriteter på yrkande av ett tillfälligt utskott. Samma krav godtogos
däremot utan meningsskiljaktighet en vecka efteråt av den s. k. svenska folkriksdagen
i avrustningsfrågan, som representerade 396 ombud, valda av socialistiska
och frisinnade organisationer. Däri låg i alla fall en förhoppning om
en renässans för parlamentarismen. Ty såsom det nu sker, premiera vi endast
våldets vägar genom att inte ge folket en förvissning örn, att på parlamentarismens
väg också de djupliggande angelägenheterna skola kunna någorlunda
lösas —- genom majoritetsvåld visserligen, men ej genom blodsoffer.

De djupliggande orsakerna avskrivas i parlamenten. De djupliggande orsakerna
avskrivas även från parlamentarismen av de partier, som icke anse våldet
vara oundgängligt, och på det sättet gå vi fram mot historiens vanliga lösningar:
genom katastrofer. Vi komma att lägga huvudvikten vid utplundring,
huvudskalleplatser, tjekor, gendarmeriväsende och militarism. Men mänsklighetens
väg är klart utstakad i allas våra inre medvetanden. Vi veta, att detta
ä_r den orätta vägen, och att man sålunda bör undvika den. Vi inse, att vi vilja
tillbaka till den verkliga parlamentarismen, sådan den tilltänktes av den gamla
liberalismen i dess vårbrytning och högsommar.

Örn någon skall kunna tillägna sig redan i vår tid en sådan förnyelsens statskonst,
är det väl ett land som Sverige. Det ligger bortom stormakternas våldsamma
intressen. En viss civilisation har slagit rot inom samhällets olika
lager. Det kan vinna stöd och gå i sele med andra mindre stater i samma situation.

Det föreliggande regeringsförslaget är alltså för tidigit framlagt, synes det
mig. Det är farligt därför att det måste i sin mån främja våldets ankomst och
mobilisering. Det ger ytterligare näring och sanktion av det parlamentariska
undertryckandet av tillbörlig uppmärksamhet för de realiteter, som ligga
bakom och underblåsa striderna.

Av dessa skäl nöjer jag mig med att rösta med reservanternas yrkande,
ehuru de i sina motiv enligt min mening otillräckligt ingått på sakens kärna.

Herr Tryggor: Herr talman! Jag skall för min dol be att få yrka bifall
till utskottets förslag med den ändring, som innefattas i herr Hammarskjölds
m. fl. reservation, dock så, att i samma reservation satsen »såsom framgår av
förestående redogörelser skedde denna jämkning i syfte att utesluta inkallande
av beväringens första uppbåd i sociala konflikter», utgår, dag har nämligen
den bestämda uppfattningen, alltsedan vi handlade 1925 års värnpliktslag, att
i denna lag uttrycket »då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver»
innebär, att även vid sociala konflikter kan första uppbådet inkallas, såvida
nämligen frågan gäller rikets säkerhet. I sociala konflikter däremot, där icke
någon risk för rikets säkerhet kan komma ifråga, var det avsett, att man skulle
utesluta inkallandet av första uppbådet.

Herr Larson, Edward: Herr talman! Jag blev uppkallad, när herr Möl ler

hade ordet. Jag måste för min del protestera mot det sätt, på vilket han
lade upp denna fråga, och deklarera, att åtminstone för mig ligger denna fråga
icke alls så till, som herr Möller ville göra gällande.

Onsdagen den 18 maj £. m. 29

När jag först hörde talas om denna proposition, kan jag inte neka till, att
även jag tyckte, att det skulle bli en stor utgift, som man örn möjligt skulle
söka undgå. Jag tänkte för min del då, att man möjligtvis skulle kunna specialutbilda
någon militär, som skulle vara särskilt skickad att i händelse av
ett upprepande av sådana svårigheter, som vi fingo bevittna i Ådalen, ha att
tillgå. Men när man närmare tänkte på saken, blev det snart klart, att militär
i vilken form som helst väckte ytterst starkt motstånd från vissa håll, och
att det överhuvud taget icke var tänkbart att komma fram på denna väg. Da
återstod för mig såsom den enda utvägen att ge min anslutning till det förslag,
som regeringen framfört.

Det är ju alldeles klart, att staten i de tider, som vi nu genomleva, måste
vidtaga åtgärder för att skydda sig. Det är inte enbart mot kommunisterna,
utan vi ha nu lika farliga organisationer på den yttersta högerkanten; när det
gäller dessa, ha ju de senaste dagarna givit bevis för vad som kan ske. Därför
förefaller det mig som örn man borde se frågan i litet större vidd och inte
enbart inrikta sig mot kommunisterna, ty det kan yppas större faror från det
andra hållet än från kommunisterna.

Nu kan det inte nekas till, och det tjänar ingenting till att sticka under stol
med detta, att anledningen till den kungl, propositionen och till kraven från
allmänhetens sida att något skulle göras ytterst är Ådalen. Jag kan vid
detta tillfälle inte underlåta att säga, att de socialdemokratiska ledarna ha nedlagt
ett verkligt storartat arbete för att fostra arbetarna, och hade de kunnat
behålla ledningen däruppe, skulle säkerligen de olyckliga skotten aldrig ha
fallit. Men faktum är, och det kunna vi inte komma ifrån, att ledarna däruppe
förlorade greppet om massorna, och ledningen övertogs av oansvariga ledare,
som ville fram i ett visst syfte. Det är inför möjligheten av att en sådan
fara kan upprepas, som jag för min del anser, att det visserligen är ett stort
belopp, som här ifrågasattes, men i alla fall icke mycket, örn man skall taga
hänsyn till vad som hände i Lunde, och när man skall försöka skydda sig mot
ett upprepande av sådana händelser. Det förefaller mig att detta måste vara
målet, mot vilket vi skola sträva.

Det har ju alltid varit så — jag tror att det redan förut här har sagts — att
när det uppstår en fara från visst håll, vidtagas genast åtgärder för att skydda
sig mot denna fara. Så var det, då man uppfann U-båtarna. Så fort detta var
gjort, inriktades ansträngningarna på att finna ett medel för att hindra U-båtarnas
verksamhet. Så var det med flygvapnet. Sa fort detta vapen blivit
uppfunnet, vidtogos åtgärder för att skydda sig mot det genom luftvärnskanoner
och dylikt. Så har det varit på alla områden, såväl på de privata
som de offentliga, och det är ingenting annat som göres också här. Det är
ett utslag av samma naturliga strävan, att nu detta förslag lagts fram..

Det är redan så mycket sagt i denna fråga, och i synnerhet socialministern
har lagt fram den så klart och tydligt, att det icke är mycket att tillägga. Jagvill
endast för min personliga del ytterligare anföra, att det inte alls är så,
som en ärad talare här gjorde gällande, att vi på vårt håll bara följt med strömmen.
Jag har mycket noga övertänkt denna sak och upprepar ännu en gång,
att visserligen gäller det här mycket pengar, men det är dock en liten summa,
om man därmed kan skydda sig för ett upprepande av vad som hände i Ådalen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Möller: Jag skall endast tillåta mig ett par korta repliker! Herr

socialministern ansåg sig kunna mot mitt yttrande åberopa den motion, som
är väckt från vårt håll i ärendet, emedan i denna motion uttalas följande: »Vi
ha heller ingenting i princip att invända mot upprättandet av en statspolis,

Kr .97.

Ani].

ändringar
i lagen om
;''polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Nr 37.

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
•polisväsendet
i riht t.
i l ort . i

orri detta visar sig tjänligare för ändamålet än den nuvarande reservpolisorganisationen».

lien det är ju, detta »örn» det hänger på! Det är ju det vi vilja skall bevisas!
Det förhåller sig inte så, att tvisten står om hur man skall organisera
polisen. Vi vilja bara ha det gjort på det bästa tänkbara viset.

Då socialministern förklarar, att detta inte kan vara ett reaktionärt påhitt,
därför att man i princip anser sig inte behöva vända sig mot själva grundtanken,
är det ungefärligen lika kvickt som örn man ansåge, att det icke kail
finnas reaktionära åsikter i militärfrågan, därför att alla erkänna det principiella
berättigandet av ett försvar.

Vad jag menar är naturligtvis, att förslaget blir reaktionärt, därför att det
icke här presterats, och inte kan presteras, den nödiga bevisningen för förslagets
nödvändighet. Och om man ändå skapar en polisorganisation, som
inte behövs, så är det vanligt att de reaktionärt inställda samhällslagren ta den
i alla fall, ty de tycka ju att de ändå känna sig litet säkrare, än de skulle göra
annars. Men detta har aldrig varit vänsterns sätt att resonera i sådana ting
som dessa.

Nu förklarade herr socialministern, att jag förbigick de andra uppgifterna,
som polisen skulle ha. Ja, det gjorde jag, helt enkelt därför, att jag är övertygad
örn, att därest man till utgångspunkt för förslaget hade lagt tillgodoseendet
av dessa andra uppgifter, hade förslaget kommit att få en annan karaktär.
Om man ser på fördelningen av förläggningsorterna för denna statspolis,
finner man bland annat, att Stockholm skall ha 39 poliser, men att t. ex.
hela Småland, som ju är ett mycket stort landskap, skall ha sammanlagt 18
poliser. Det göres nu gällande, att man anser att denna polis som normal
uppgift väsentligen skulle ha trafikpolisuppgifter. Det är mycket möjligt att
det föreligger behov av detta, ehuru jag ju inte kan inse att heller detta är
ordentligt visat i propositionen -—• det finns en viss uppgift örn att det kan
behövas, och det kan ju vara nyttigt. Jag är nu för min del inte så säker på,
att det förekommer så synnerligen många brott mot trafikförordningama, att
man behöver skärpa övervakningen i någon högre grad, men jag bestrider
inte att det kan vara möjligt.

Men örn så är fallet, är det väl inte meningen, att de 39 poliser, som skulle
vara förlagda till Stockholm, skulle spridas över en mycket vid räjong. De
skola väl ändå befinna sig något så när i närheten av förläggningsorten. Ty
varken herr socialministern eller länsstyrelsen i Stockholm eller någon länsstyrelse
någon annanstans kan med något längre varsel veta, huruvida man inte
behöver tillkalla dem och mycket snabbt sätta dem i aktion. Örn de skola
skickas till en plats, låt mig säga från Stockholm upp till Ådalen, tar detta
jämförelsevis lång tid. Man kan ju då inte gärna ha dem så långt borta, att
det kanske tar en hel dag innan de överhuvud taget kunna infinna sig här och
bege sig i väg till sin ort. Å andra sidan kan väl inte behovet av trafikpolis
för Stockholms och Uppsala län vara dubbelt så stort och ändå mer än behovet
av trafikpolis i det mycket stora landskapet Småland?

Jag menar alltså, att det från mina utgångspunkter hade varit förnuftigt,
om man med hänsyn till ett mera normalt polisbehov gjort utredningen och
ordnat denna sak. Men nu bär man börjat i galen ända. Man bär som utgångspunkt
tagit en situation, i vilken vi kunna tänkas slippa att någonsin
komma, en situation, där statspolisen skulle kunna fylla sin verkliga, egentliga
uppgift. Det kan också hända, att vi komma i den situationen med, låt
mig säga, fem års mellanrum. Det är detta, som ligger som utgångspunkt för
hela anordningen. Det är för den uppgiften den skapas. Men eftersom man
ju måste anse, att förslaget inte kan motiveras med detta, så samlar man ihop
de andra uppgifterna, fastän organisationen ej är uppbyggd särskilt med hän -

Onsdagen den 18 maj f. m.

31 Kr 37.

syn till dessa andra uppgifter. Därför ansåg jag mig också kunna förbigå
dem. .Tåg är övertygad örn, att man skulle lia gjort förslaget annorlunda,
därest man,''som sagt, hade tänkt på, vilka uppgifter polisen normalt skulle
ha. Även på den punkten skulle man göra försök.

Om det nu är så, att man inte ordnat ersättarfrågan i 1925 års polislag med
reservpolis, så skall man inte därav dra den slutsatsen, att man behöver skaffa
200 nya polismän. Det räcker med den slutsatsen, att man skall skapa en
ersättningsorganisation, och det ha vi för vår del inte något att invända emot.
Jag måste säga, att det låter mycket bra, när herr Larson i Lerdala säger, att
farorna komma från högerhåll -—• det kan ju vara intressant för högern att
höra, att farorna från det hållet i själva verket sannolikt måste anses vara
mycket större än farorna från kommunisthåll.

För min del menar jag, att allt handlande i panik leder till felaktiga åtgärder
och till åtgärder, som icke äro nyttiga, utan i stället skadliga. Och
det är enligt min mening en panikproposition, som vi ha på vårt bord. I den
mån den inte är reaktionär, är den en ren panikproposition. Det kan jag för
min del inte vara med om. Det har ju hetat en gång, att man behövde denna
kammare, som vi sitta i här, för att inte statsmakterna och framför allt riksdagen
skulle springa åstad i oträngt mål och på grund av någon uppblossande,
tillfällig sinnesstämning företaga åtgärder, som icke äro av behovet påkallade.
Första kammaren skulle ju vara en besinningsfullhetens hemvist, där man skulle
bromsa upp de äventyrligheter, som kunde befaras på grund av uppjagade
folkstämningar, eventuellt av andra kammaren. Ja, vi få ju se, om det finnes
någon besinning i den här kammaren på borgerligt håll. Jag har inte mycket
hopp örn det för min del. Jag misstänker, att örn kommunistskräcken har gripit
djupt någonstans, är det bland de borgerliga elementen just i den här kammaren,
där man ju på den punkten känner kanske ännu starkare än någon
annanstans i landet. Så att besinningsfullheten, den få vi väl antagligen leta
efter, när beslutet skall fattas.

Ja, jag har ingenting vidare att tillägga. Jag säger det, att jag begriper
inte en regering, som i dag vill tillstyrka att i onödan kasta bort en miljon
för svenska folket. Det är det, som det är fråga örn.

Herr Löfgren: Herr vice talman! Jag uppkallades av herr Möllers första
anförande, när han frammanade ädla skuggor av vördade liberala fäder som
en varning mot att följa regeringens förslag. Jag har under hela den tid jag
varit i riksdagen vid mera högtidliga tillfällen alltid hört, när det gällt att
förebrå oss tyvärr fåtaliga liberaler för vårt reaktionära handlingssätt, huru
helt olika det var för tio, femton år sedan, hur helt annorlunda den var, den
reformanda, som gjorde sig gällande hos dem, vilka i förfluten tid representerat
de liberala eller frisinnade partierna. Detta tal är sålunda inte mycket
att fästa sig vid. Men jag tycker ändå, att det går litet för långt, när man
vill påstå, att en av de centrala idéerna i det liberala partiets politik, nämligen
att statsmaktens auktoritet med alla medel böra upprätthållas, är något nyliberalt
påfund. Det har dock tvärtom under alla tider varit så, att samtidigt som
man vela verka för reformer och samtidigt som man velat undvika lagstiftningsåtgärder,
vilka med rätta kunnat betecknas som en klasslagstiftning, har
man på liberalt håll vidhållit kravet på att rättsordningen och ordningen inom
samhället under alla förhållanden skulle vidmakthållas. Jag trodde också att
döma av tidigare anföranden här och av reservationens innehåll, att det socialdemokratiska
partiet stod på samma ståndpunkt och att det sålunda gällde en
ren lämplighetsfråga, om vi borde anta det här föreliggande _ förslaget eller
inte. Men eftersom nu principerna kommit att beröras, så ber jag att få säga
några ord i frågan även ur principiell synpunkt.

-4 ny.

ändringar
i lagen örn
polisväsendet
i riket.
(Forte.)

>r 37. 32

Onsdagen den IS maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Det är ju så, att man närmast på grund av vad som hände i Adalen och
som givetvis, liksom allt som händer, från olika sidor uppfattas på olika sätt,
fick ögonen öppna för vådorna av att använda militär i sociala konflikter av
den art, som det här är fråga örn. På samma gång som för militärens räkning
kunna inkasseras de vänliga ord, som herr Branting yttrade örn militären
såsom relativt skuldfri för vad som inträffade däruppe, vill jag uttala den förmodan,
att han såväl som andra har den meningen, att användningen av militär
så vitt möjligt bör undvikas, för det första med hänsyn till de motsättningar,
som därvid lätt skärpas mellan de unga krigsmännen och de fäder och
bröder, till vilkas krets de höra, och för det andra -—- och detta har med bildandet
av en ny förstärkt poliskår att skaffa — därför att militären inte är fostrad
att fullgöra polisens uppgift. Militären är inställd på att skjuta, men däremot
inte på att med lämpor upprätthålla ordningen. Redan av det skälet blir
man ju tvungen, då ordningen i varje fall och under alla omständigheter måste
upprätthållas, att begagna sig av en av samhället anlitad, civil polismakt. På
samma gång som man sålunda till det minsta möjliga vill inskränka nödvändigheten
att begagna sig av militärmakt, är man ju också angelägen att om
möjligt röja upp och få bort de tendenser till bildande av enskilda militära kårer,
som på sista tiden gjort sig gällande. Det föreligger här i kammaren en
motion, som är under behandling och som riktar sig mot dessa tendenser till
bildande av beväpnade kårer, vilka ha till föregivet syfte att vid blivande konflikter
upprätthålla ordningen men i själva verket kunna bli farliga vapen i
eventuella ytterlighetspartiers händer. För min del kommer jag att ge det
stöd, som kan ligga i min röst, åt det förslaget, och jag är övertygad örn, att
det nu kanske mer än någonsin är nödvändigt att åt båda hållen ta bestämt
avstånd från dylika tendenser. Men vad har man då kvar att göra? Man har
väl knappast något annat än att se till, att vår polismakt är beredd att vid
olika tillfällen och även under starka påfrestningar upprätthålla ordningen.
Där kommer då frågan upp: statspolis eller kommunal polis? Och då måste
väl ändå erkännas, att vad som hände uppe i Ådalen och som nog inträffat
även tidigare bevisat den nuvarande polisens otillräcklighet, och denna otillräcklighet
hänger till stor del samman med att det ankommit på kommunerna
att inte bara bekosta polisen utan även utrusta den. Och hur mycket pacifist
man än är, måste man fråga sig, om det kan vara skäligt att låta en^ fyra, fern,
sex polismän utan minsta beväpning eller knappast något tecken på sin ställning
samt utan en battong som vapen röra sig bland en. upphetsad folkmassa.

Örn vi sålunda kunna vara överens örn att ur principiell synpunkt upprätthållandet
av en tillräckligt stark polismakt är den enda vägen att komma fram
på, återstår att avgöra, huruvida den nu begärda organisationen är behövlig,
om den inte är för stor och dyrbar. Jag skall inte gå nännare in på den saken,
men jag vill personligen göra den deklarationen, att jag funnit vad^ herr
socialministern anfört vara övertygande. Jag vill inte dra så långt gående
slutsatser av vad som hände i Ådalen, att jag endast pa den grund skulle i
någon sorts panikstämning ansluta mig till regeringens förslag. Men jag är
alldeles övertygad örn, att en förstärkning och en förbättring av polisorganisationen
och det i form av statspolis, är ett krav, som länge har stått på dagordningen
och som ju förr dess hellre bör infrias. .

Jag ber därför i den säkra känslan, att jag handlar fullständigt i enlighet
med liberala traditioner och egen välgrundad mening, få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

I herr Löfgrens yttrande instämde herrar Granström och Pålsson.

Herr Holmgren: Herr talman! När jag går med på inrättandet av den statspolis,
som här föreslås, så sker det inte ur den synpunkten, att man därmed

Onsdagen den 18 maj f. m.

33 Nr 37.

skaffar sig ett vapen mot kommunisterna, som man skulle kunna tro vara meningen
av vissa talares anföranden. Jag ser inget ont i kommunisternas idéprogram,
men jag menar, att samhället måste skydda sig mot våldstendenser.
Skall inte militären användas för sådant ändamål, behöver man något annat.
Händelserna i Ådalen åberopas för att styrka behovet av statspolis, örn man
inte vill använda militär. Den andra sidan svarar härpå, att detta inte utgör
något bevis. Det berodde ej på otillräcklighet hos polisstyrkan, utan det berodde
på inkompetens hos ledningen, säger man. Jag kan inte bedöma den
saken, men anser mycket möjligt att detta är riktigt. Men är inte inkompetensen
ungefär lika stor litet varstans på landsbygden? På grund av den bristande
övning, som, lyckligt nog, polisledningen där på varje särskild plats i
allmänhet har?

När det sägs, att statspolisen är riktad mot kommunismen, vill jag säga, att
jag för min del menar, att den är bra att ha för att möta våld, varifrån det än
kommer, t. ex. våld från de väpnade kårer, som på sista tiden låtit så mycket
tala om sig, således från fascisthåll, vilket redan förut i debatten av herrar
Larson i Lerdala och Löfgren påpekats. Jag menar alltså, att denna sak inte
bör ses som en partisak, utan att det är ett samhällets gemensamma intresse,
en säkerhetsåtgärd av ganska måttliga dimensioner, mot våld, från vilket håll
det än månde komma.

Häri instämde herr Kvarnzelius och fröken Hesselgren.

Herr Vennerström: Jag lyssnade, herr förste vice talman, med stort in tresse

på herr Löfgrens anförande. Han har ju varit medlem av Ådalskommissionen,
och det var därför av stor angelägenhet att höra hans omdöme örn
sammanhanget mellan den här polisreformen och händelserna i Ådalen i maj
förra året. Jag fick av herr Löfgrens anförande det intrycket, att han brast i
fråga om bevisningen, när det gällde att karakterisera den nuvarande reservpolisen
såsom ett odugligt medel för att upprätthålla ordningen och trygga den
nuvarande rättsstaten. Det är ju egentligen där som skiljelinjen går mellan reservanterna
och majoriteten i utskottet och mellan kamrarnas olika ledamöter.
Å ena sidan vill man en förbättring av reservpolisorganisationen och å andra
sidan skapande av en ny organisation, nämligen statspolisen, som tillägg vid
sidan av eller delvis ersättning för reservpolisen.

Jag åhörde även herr statsrådet, då han resonerade örn hur reservpolisen inte
räcker till och hur det särskilt i tider av allmän oro, alltså inte bara på en
viss lokalitet utan på flera ställen i landet, är omöjligt att få fram reservpolis
i nödvändigt antal. Jag måste för min del säga, att med den erfarenhet jag
har örn Ådalshändelserna — och den är dock tämligen noggrann, ehuru
visserligen inte så noggrann som herr Eliel Löfgrens — utgör det
olyckliga, som där hände, icke en förkastelsedom över den nuvarande
reservpolisorganisationen, och den har icke visat sig vara ur stånd att
upprätthålla ordningen i nödvändig utsträckning. Jag ber att i det fallet
få vädja till den rapport, som herr Eliel Löfgren själv har undertecknat.
Det står där, att man fick fram reservpoliser lill Ådalen redan morgonen innan
Lundekravallerna inträffade. De sändes från huvudstaden onsdag kväll
och voro framme på ort och ställe redan på förmiddagen Kristi himmelsfärdsdag,
alltså färdiga att rycka in för ordningens upprätthållande, så att inte någon
omedelbar sammanstötning mellan allmänheten och militären skulle ilga
rum. Enligt herr socialministerns egen uppgift sändes det onsdag kväll 12
poliser från huvudstaden, men trots att de kommo fram tillräckligt tidigt för
att, om de hade blivit förlagda till den riktiga platsen, även ingripa, så att inte
militären där skulle behövt komma i funktion, finna vi, att denna styrka av

Första hammarens protokoll 1982. Nr 87. 3

Ang.

ändringar
i lagen cm
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Nr 37. 34

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
''polisväsendet
i riket.
(Forts.)

i goel tid anländ reservpolis förlädes på fullständigt felaktig plats. Jag ber
att i det fallet få hänvisa till Ådalskommissionens egen rapport. Där har nämligen
herr Eliel Löfgren underskrivit bl. a. följande omdöme: »Det första avgörande
fel, som begicks från landsfogdens sida., var därför, att han i förlitande
på militärens närvaro skickade den polisstyrka, som rekvirerats från Stockholm
— 12 man — till Kramfors i stället för att låta den komma till användning
i Lunde. Denna polisstyrka borde i första hand fått möta demonstrationståget,
och militären skulle ha hållits i reserv.»

Här ha vi faktiskt pudelns kärna. Jag tror, att Ådalskommissionen här träffat
fullständigt rätt, då den säger, att det inte är i bristen på reservpolis utan i
den felaktiga förläggningen vi ha att söka orsaken till att militären kom i
funktion vid Lunde några timmar senare och alltså blodbadet där kom att utspelas.
Jag skulle för min del vilja uttala den bestämda förmodan, att med
den vana att handskas med större folksamlingar, som polisen ändå har, inte
minst i huvudstaden, är det nog tämligen visst, att örn den kommit fram i tillräcklig
tid och blivit förlagd på den rätta platsen och inte vid sidan örn det
hela, så skulle hela den diskussion, som vi föra i dag och som vi fört tidigare
vid flera tillfällen, och även regeringens sysslande med hela det stora förslaget
till en statspolisorganisation varit fullkomligt onödiga.

Då herr socialministern talade om den stora svårigheten att i händelse av
allmän oro under nuvarande förhållanden få fram det nödvändiga antalet reservpoliser,
ber jag vidare få erinra örn herr statsrådets egna meddelanden, som
även äro införda i Ådalskommissionens utredningar. Herr statsrådet yttrar
där, att han på torsdagens morgon •— alltså innan händelserna i Lunde kommit
att utspelas — var i förbindelse med landshövdingen och därvid meddelade,
att han utöver de 12 poliser, som sänts från huvudstaden, under dagens lopp
skulle kunna avsända ytterligare ett trettiotal polismän från huvudstaden, men
att landshövdingen förklarade, att han inte hade något behov av dem. Han
avböjde överhuvud taget att få dessa nya 30 man till disposition. Frågan fick
vila. Sedan på kvällen efter de blodiga händelserna hade herr socialministern
åter ett samtal med landshövdingen. Han erbjöd åter de 30 reservpoliserna.
Landshövdingen ville inte ha dem. Till sist, efter herr statsrådets förklaring,
att poliserna voro färdiga och ögonblickligen kunde rycka ut, gav landshövdingen
efter och yttrade: Ja, sänd dem då. De kunna i varje fall förläggas till
Härnösand som reserv, i fall de skulle behövas. — Jag har velat ge denna lilla
redogörelse, stödd på de officiella dokumenten, för att för min del förklara,
att jag inte finner, att den där bevisningen verkligen räcker till för att påstå,
att vad som hänt utgör en sakligt motiverad förkastelsedom över den nuvarande
reservpolisen och att den inte skulle räcka till, i varje fall om den, som vi
socialister förmena, kunde förbättras i kvalitativt och —• eventuellt — även
kvantitativt hänseende utöver den nuvarande ramen.

Jag vill instämma med den siste talaren, herr Holmgren, däri, att denna fråga
ingalunda är en partifråga. Jag skulle vilja gå ett steg längre och säga, att
denna fråga ingalunda är en principfråga, och jag; vill i det fallet taga fasta
på herr statsrådets första deklaration, då han därvid underströk, att man även
från socialisternas sida har varit med örn att erkänna nödvändigheten av att
samhällsauktoriteten upprätthålles och att den demokratiska rättsordningen
värnas med tillgängliga och nödvändiga ordnings- och maktmedel. Jag ber att
i det hänseendet, för det första få säga, att när herr statsrådet påvisade en logisk
lucka i socialisternas ställning i så måtto, att de å ena sidan begära, att
militär inte skall få användas, men å andra sidan inte vilja vara med om att införa
den nya statspolisen, så kan jag i viss mån ge herr statsrådet rätt däri, att
hans resonemang i första ögonblicket onekligen förefaller ha en viss logisk bärighet.
Men resonemanget brister i flera avseenden. Vi vilja visserligen inte

Onsdagen den 18 maj f. m.

35 Nr 37.

vara med om statspolis, men vi säga, att vi dels erkänna rättigheten och skyldigheten
att upprätthålla ordningen i samhället, dels vilja förbättra den nuvarande
polisorganisationen och dels eventuellt kunna fundera även på en statspolis,
örn den vid en närmare undersökning befinnes vara det bästa och nödvändiga
medlet, och slutligen begära vi en förnyad utredning av hela problemet.
Jag tror därför, att man inte kan ge ett berättigande åt herr statsrådets argumentation
gentemot var hållning i denna fråga. Det finnes inte någon lucka
i vart tänkande. Vi begära en avhysning av militären, och örn en förbättring
av ordningsmakten befinnes nödvändig, vilja vi förbehålla oss rättighet att
pröva frågan örn statspolis eller andra vägar i ett annat tidsläge efter mera
kallt och nyktert bedömande och inte i den panikstämning, som uppenbarligen
är rådande för tillfället i någon mån även i denna kamare.

Det må från min sida vara nog talat. Det är uppenbart, att jag med denna
motivering kommer att yrka bifall till den av herr Schlyter m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Hellberg: Herr talman! Det hade inte varit min avsikt att begära
ordet vid detta tillfälle, men efter mycken tvekan har jag ändock funnit mig
böra göra det, när jag närmare tänkte på vad min mycket värderade vän herr
Möller hade att säga i sitt första anförande.

För att visa, vilken skillnad det var emellan den gamla tidens liberaler och
de nuvarande liberalerna, framhöll herr Möller bland annat, att i själva verket
voro socialdemokraterna på den tiden minst lika farliga, ja han säde till och
med farligare, än kommunisterna nu äro. När jag hörde detta, frågade jag
mig själv, om icke herr Möller gör sitt eget parti orätt. Åtminstone hade
vi gammalliberaler — jag var ju med på den tiden jag också — den uppfattningen,
att det var en fast och bestämd princip hos socialdemokraterna,
att de skulle arbeta fram emot den förbättring av samhällsordningen, som de
eftersträvade, utan att använda vald, endast pa den fredliga utvecklingens
väg, och denna princip har vid flera tillfällen med mycken styrka hävdats
av det socialdemokratiska partiet. Men det var inte bara denna principförklaring,
som det kom an på, utan också liksom oftast i världen på praktik,
på handling, och det föreföll mig, som örn de ärligt bemödade sig om att i
praktiken förverkliga denna princip.

Herr Möller erinrade örn storstrejken år 1909 och menade, att den skulle
kunnat tagas som motiv för en åtgärd liknande denna. Nej, det som var utmärkande
för denna stora rörelse 1909 var, tycker jag, i främsta rummet den
utomordentliga respekt för lag och ordning, som den ådagalade. Man skulle
visserligen kunnat 1m anledning befara, att det skulle komma till uppträden
av olika slag; men såvitt jag minnes hände det inte en enda gång.

Vidare erinrade herr Möller örn år 1918 och sade: Ja, hade vi inte då fått
rösträttsreformen, så hade vi gjort revolution. Ja, men huradana voro förhållandena
i världen då? Vi minnas, att det var en tid, då, såsom det sagts
av någon, kronorna i Europa ramlade som höstäpplen vid blåst. Hela Europa
var i uppror under stämningen efter det långa kriget, människorna voro
brag ta ur jämvikt, och det hade inte varit underligt, örn det också här som
på så många andra ställen kommit till en revolutionär framstöt, därest den
så länge eftersträvade rösträttsreformen inte blivit genomförd. Men även om
det kommit till en sådan — låt oss kalla det revolution, så hade den inte
åstadkommit annat än en förändring i statsskicket, något annat har jag aldrig
tänkt mig, att socialdemokraterna den tiden avså.gw, och jag tror knappast,
att herr Möller vill påstå, att de syftade till någonting annat. Visserligen
var det fråga örn att införa republik och konungiadömets avskaffande, men
det avvärjdes av herr Branting genom en fin resolution. Det var det högsta,

Äng.

ändringar
i lagen om
polisväsendei
i riket.
(Forts.)

Nr 37. 36

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

sorn kunnat inträffa, och det hade inte i dessa tider varit något så fruktansvärt,
om det hade skett en ändring i det avseendet. Men jag har aldrig vetat,
att socialdemokraterna syftat till något jämförbart med vad kommunisterna
vilja åstadkomma, nämligen ett terroristiskt tillstånd i samhället, som slutar
med en terroristisk diktatur, Örn man väger sakernas innebörd tycker jag,
att detta senare är verkligen farligt, under det att knappast nå,gon torde vara
rädd för en förändring i statsskicket från monarki till republik. På samma
gång som herr Möller velat komma åt oss liberaler, gjorde han sitt eget parti
orätt genom att säga, att detta parti varit i verklig mening lika farligt, som
kommunisterna nu måste anses vara.

Så talade herr Möller örn den egentliga anledningen till denna proposition
och sade, att det var händelserna i Lunde. Men vad hände i Lunde? Jo, sade
herr Möller — jag kan naturligtvis inte citera herr Möller ordagrant — där
hade ordningens väktare totalt tappat huvudet, detta och ingenting annat, så
ungefär folio herr Möllers ord. Jaså, ingenting annat än detta! Det är underligt,
mina herrar, huru olika man kan se på saker och ting i världen.
Att folk tappar huvudet kan hända litet varstans, men för mig var det märkvärdiga
i Lunde något helt annat, nämligen att socialdemokraterna, om icke
tappade huvudet, så åtminstone tappade ledningen, fastän de voro i förkrossande
majoritet. Dagen före Lundehändelserna tog en handfull kommunister
fullständigt ledningen i Sandviken och utförde våldsdåden på strejkbrytama,
som de släpade bort till Kramfors och utställde på torget, bespottade
och tvang att på knä göra avbön för sina synder. Dagen därpå sutta
socialdemokraterna på den plats, från vilken tåget till Lunde utgick, på ett
rum och överläde örn vad som borde göras, medan kommunisterna höllö på
att uppställa demonstrationståget, och under tiden togo de befälet, tågade ned
till Lunde och ställde där till våldsuppträden. Socialisterna följde med villigt,
de lydde order, huru mycket sten de kastade, vet jag icke, men de voro med
och gåvo ett »moraliskt» understöd. Märkvärdigt nog var denna stämning
så stark, att när man tog upp frågan strax därefter i riksdagen^ knappast
någon av talarna från det socialdemokratiska partiet ens nämnde våldet, som
var ursprunget och orsaken till alltsammans, utan de hade långa utläggningar
örn, huru illa myndigheterna burit sig åt. Och sedan veta vi allesammans,
huru det från visst håll i den socialdemokratiska pressen igångsattes en aktion,
som var så behaglig för kommunisterna, som egentligen någonting i denna
världen kan tänkas vara.

Det var sålunda en verklig kommunistisk framstöt, som där företogs av ett
relativt fåtal, visserligen i Ryssland skolade upprorsledare, pch som åstadkom
en sådan storartad verkan. Det är för mig det märkligaste av det, som
hände i Lunde. Detta visar, att de i och för sig relativt maktlösa och litet
betydande kommunisterna genom sin agressivitet kunde bli de, som bestämde
hela riktningen, och de andra fogade sig icke blott för tillfället utan långt
efteråt. Nu, ett år efter händelserna i Lunde, förklaras det från talare av
det socialdemokratiska partiet, att detta parti bestämt fördömer våldet. Jag
undrar, örn någon talare från deras sida vågat säga detsamma för ett år
sedan. Nu proklamerar också den socialdemokratiska pressen med ali energi,
att socialdemokraterna äro bestämda motståndare till all våldspolitik. Jag
fäster mig icke så mycket vid vad folk säga utan mera vid vad de göra, och
när man till exempel ser, huru i ett konkret fall ett litet fåtal, som vill
komma den svenska samhällsordningen till livs och söka införa en terroristisk
diktatur, blir bestämmande, när man bevittnar detta, känner man sig osäker
om hållfastheten hos dem, som man förr i världen trodde vara ett värn mot
våldstendenserna. Man har också sett, huru dessa våldstendenser ha benägenhet
att sprida sig. Jag antager, att kammarens ledamöter alltemellanåt

Onsdagen den 18 maj f. m.

37 Kr 37.

i tidningarna sett berättelser arn, huru på det ena eller det andra stället det Äng.
hänt, att kommunala delegationer under det de suttit och överlagt i en fråga
plötsligt blivit övermannade av en hop, som kört ut dem eller tvungit dem ^giisväsendet
att fatta ett beslut efter kommando. Det är en tendens till uppluckring av i riket.

samhället, som jag tycker man har skäl att beakta. Det är härvidlag fråga (Forts.)

örn en andlig epidemi, som mycket lätt kan sprida sig vidare, och därför
behövs det, att man motar den med de mest ändamålsenliga och effektiva
medel.

Här har sagts, att den proposition, som här föreligger, är antingen en panikproposition
eller en reaktionär proposition; men samtidigt har det från socialdemokratiskt
håll sagts, att denna fråga icke är någon principfråga och att
den icke bör vara någon partifråga. Så olika kunna inom samma parti uppfattningarna
vara om en sak. Mig synes, att det, såsom herr Löfgren framhöll,
är en principfråga, som det i själva verket här gäller, och det är, att
respekten för samhällsordningen skall bevaras och skyddas, och det blir då
fråga örn det ändamålsenligaste medlet att åstadkomma detta.

Nu har man allmänt efter händelserna i Ådalen ansett det vara olyckligt,
att militär rycker in för att hjälpa till att återställa ordningen. Men örn
man vill undvika det, något som synes mig mycket önskvärt, ty självfallet
är militären icke lämpad för polisuppgifter, bör det sättas något annat i stället.
Det bör vara en ordningsmakt, som man kan tillgripa, när det gäller, utan
att behöva gå till det yttersta.

Jag erkänner, att jag för min del haft stora betänkligheter beträffande
denna fråga ur kostnadssynpunkt. Jag är mycket känslig för den av finansministern
ständigt framhållna nödvändigheten att, såsom han uttryckte det,
reva seglen och spara så mycket som möjligt; men det förefaller mig, att det
i detta fall är en viktig principfråga, som behöver hävdas, och att tiden är
sådan, att den verkligen behöver hävdas. Detta anser jag icke därför, att
kommunisterna i och för sig ha någon stor betydelse, men därför att den våldsteori
de företräda är smittosam i dessa tider, och att man därför bör i tid
söka skaffa medel mot den. Det är alltid lätt att vara efterklok, men det
är svårare att vara förtänksam och i tid vidtaga de mått och steg, som kunna
erfordras.

Jag måste således, herr talman, i detta fall yrka bifall till utskottsmajoritetens
hemställan.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! När herr socialministern uttalade den
meningen, att statens auktoritet måste upprätthållas, så är det nog ingen, som
motsäger honom på denna punkt, men man kan ha delade meningar örn, på vad
sätt och med vilka medel denna auktoritet lämpligast bör upprätthållas. Jag
tycker, att herr socialministern borde vid studiet av historien finna, att det
icke går att upprätthålla statens auktoritet eller den så kallade ordningen uteslutande
med hjälp av polis, uteslutande med sablar och bajonetter, utan det
måste något annat och mera, något vida betydelsefullare.

Vad var orsaken till händelserna i Ådalen om icke en oerhörd nöd och svält,
som var mycket utbredd och mycket svår vid denna tidpunkt. I fjol berättades
det för mig — jag minnes icke, om det var av någon, som rest upp till Ådalen
efter händelserna där för att närmare taga reda på orsakerna, eller örn det var
av någon annan, som i varje fall mycket väl hade reda på, huru saken låg till
— att i många, många arbetarhem i Ådalen lågo de manliga av nöd och arbetslöshet
drabbade familjemedlemmarna till sängs dagen lång, så länge som det
överhuvud taget var möjligt, för att på det sättet genom att icke spilla några
krafter kunna svälta sig fram och spara på den lilla matransonen så mycket
som möjligt. Det var mycket vanligt i Ådalen vid den tiden, att i många

Kr 37. 38

Onsdagen den 18 maj f. m.

Anir.

ändringar
i lagen om
jpolisväsendet
i riket.
(Forts.)

familjer man endast kunde äta en måltid örn dagen, och det fanns familjer, där
det icke fanns ens bröd för en måltid om dagen. Tro herrarna icke, att när
svälten och nöden nått dithän, man icke ens med den bäst organiserade gendarmeristyrka
kan hålla ett folk stången?

Till socialministern skulle jag därför vilja ställa den frågan: tror han, att
en chef för ett gendarmeri, det må vara så en general, är en mäktigare anförare
än svälten. Jag tror, att han skall erkänna, att det finnes ingen general,
som är mäktigare än den, som har svälten bakom sig. Mot svälten hjälpa i
längden varken polisens sablar eller militärens kulor. Det viktiga och det nödvändiga
är att skaffa folk arbete.

Huru skulle det vara, örn vi gjorde det tankeexperimentet, att nere i någon
trakt av landet, där stor och långvarig arbetslöshet varit rådande och nöden
är mycket stor det uppstår oroligheter. Det har berättats mig, att i Bohuslän
inregistrerats 15 självmord bland stenhuggarna på grund av svält, nöd och
umbäranden. Örn i dessa familjer, där familjeöverhuvudet på grund av svält
måst tillgripa självmord för att komma undan ett liv, som endast innebar pina
och plåga för honom själv och andra, uppstår tanken på ett yttersta medel, tror
någon, att det skulle hjälpa, att man hade några gendarmer, örn man icke
kunde på annat sätt åstadkomma att samhällsauktoriteten och ordningen upprätthölles?
Vöre det icke mycket bättre att se till, att dessa, som icke ha bröd
och arbete, finge bröd och arbete. Jag tror, att det är en fullkomligt galen
väg att såsom medel mot en folkmassa, som är upprörd på grund av svält och
umbäranden, kommendera ut vare sig militär eller gendarmeri. Den riktiga
vägen är att skaffa människorna arbete, och det vore mycket bättre att lägga
ned penningar på att skaffa folk arbete än på att skaffa ett gendarmeri för att
hålla ordning på svältande skaror.

Jag^ begärde emellertid icke ordet för att säga detta utan närmast för att
framhålla ett par synpunkter i fråga örn förhållandet mellan staten och kommunerna,
när det gäller polisväsendet. Nu tager man ett mycket stort steg i
fråga örn utvecklingen av polisväsendet till ett statligt organ från att ha varit
ett kommunalt organ. Jag förstår icke, varför man skall slå in på den
vägen att taga ifrån kommunerna bestämmanderätten över deras polisväsen.
Kommunerna få i allt fall bära kostnaden för polisväsendet utom i fråga om
statspolisen. Nu täger man det första steget, där staten går in för att upprätta
ett direkt statligt polisorgan och där staten bestrider omkostnaderna genom att
ersätta kommunerna deras kostnader. Tror någon, att detta är det sista steget?
När man tagit detta första principiella steg, kunna herrarna vara säkra
om, att fortsättning kommer att följa och att vi så småningom komma att få
uppleva, att polisväsendet lägges under staten ifrån att såsom nu ligga under
kommunerna. Men örn man tror, att det är en förnuftig och klok utveckling,
bedrager man sig alldeles visst och säkert. Ty en polisorganisation, som icke
bottnar i kommunen, kommer att betraktas såsom mer eller mindre fiende till
kommunens medlemmar, och det kommer att uppstå friktioner av mycket allvarligt
slag mellan staten och kommunerna med avseende å polisväsendet. Ett
villkor för förtroendet till polisorganisationen och till polisen är enligt min
långa erfarenhet, att kommunerna helt och odelat få handhava och sköta polisväsendet,
liksom de få betala det, och att staten så litet som möjligt blandar
sig i polisangelägenheterna.

Nu säger man kanske, att det icke är meningen att låta staten bestämma i
alltför stor utsträckning. I många avseenden skola genom detta arrangemang
kommunerna få ökad styrka för polisväsendets upprätthållande. Men redan
här inträder det egendomliga förhållandet, att man har både i propositionen
och utskottets utlåtande särskilt måst understryka, att kommunerna icke under
några förhållanden eller på något sätt få minska den ordinarie styrkan eller

Onsdagen den 18 maj f. m.

Nr 37.

kostnaderna därför på grund av att de nu få ett särskilt statspolisorgan, som
bekostas av staten. Alltså, även om det skulle visa sig, att tiden blivit lugnare
och att omständigheterna skulle göra, att en kommun behövde använda sina
pengar bättre på ett annat område än till polisväsendet, kan man nu icke utan
att i varje fall stöta på allvarliga hinder och möjligheter till missförstånd med
staten skrida till minskning av polisväsendet och dess styrkor. Jag tror, att
här ligger en möjlighet till framtida konflikter, som icke får förbises, och att
det också kommer att göra, att den avspänning mellan polis och allmänhet, som
under de senare åren glädjande nog inträtt, icke kommer att vidare få så gynnsam
jordmån, när staten alltför mycket söker blanda sig i de kommunala angelägenheterna
på hithörande område. Framför allt skulle jag vilja säga, att
den omständigheten, att man skapar ett gendarmeri, kommer att bidraga till,
att allmänheten fylles av misstänksamhet gentemot polisväsendet. Det är min
erfarenhet, att ingenting ur psykologisk synpunkt är så irriterande för allmänheten
som upprätthållandet av beriden polis. Det är mycket lättare att
åstadkomma förståelse mellan allmänheten och vanlig ordningspolis till fots än
mellan allmänheten och den beridna polisen, och därför ha vi i Stockholm, liksom
fallet även varit i andra städer, ansett det vara angeläget att söka minska
den beridna polisstyrkan till förmån för den polis, som arbetar på andra sätt
för ordningens upprätthållande. Nu skall detta gendarmeri göras huvudsakligen
beridet, och det kommer enligt mitt förmenande att i mycket stor utsträckning
försvåra den avspänning i förhållandet mellan allmänheten och
polisen, som eljest är både möjlig och enligt mitt förmenande synnerligen önskvärd.

Det är också en annan sak, som jag, medan jag nu har ordet, skall be att
få säga några ord örn. Det är en detalj, som kan synas vara av tämligen ringa
innebörd, men som säkerligen kommer att få oanade konsekvenser. Det gäller
det förslag i propositionen och utskottets betänkande, som avser att eleverna
vid polisskolorna i Stockholm och Göteborg skulle kunna användas såsom en
slags fyllnadsreserv till statspolisen. Jag tror, att det skulle vara synnerligen
olyckligt, örn man skulle komma att använda dessa elever vid polisskolorna vid
dessa tillfällen, enär därigenom dessa elever dels skulle bibringas en falsk föreställning
om sitt framtida arbete och dels få svårigheter att i gott samförstånd
med allmänheten förrätta detta framtida arbete. Ty den omständigheten, att
dessa elever t. ex. vid sociala konflikter skulle kunna utkommenderas mot arbetare,
skulle få olyckliga följder för dem, när de sedan skulle träda in i arbetet
med vanlig polistjänst. Jag tror, att det vore mycket olyckligt, om något
sådant utnyttjande av elever vid polisskolorna skulle komma att bli regel, och
även som undantag tror jag, att det skulle vara olyckligt.

Slutligen skulle jag vilja understryka vad flera talare här tidigare ha sagt,
att det skulle väl kunna finnas en bättre utväg att ordna denna fråga än den
som regeringen har föreslagit. Varför har man inte prövat möjligheten att på
annat sätt, genom understöd till kommunerna, stärka den ordinarie polismakten?
Varför har man inte använt de ganska stora summor det nu gäller till
att göra kriminalpolisen bättre utrustad att fylla sitt mycket svåra och ansvarsfulla
värv? Vi se runt omkring oss, hur svårt det är för kriminalpolisen
i vårt land att uppspåra grova brottslingar och lösa invecklade kriminalproblem.
Skulle det inte vara bättre, örn vi nu ha så god råd, herr socialminister,
att vi kunna lägga ut en miljon eller något därutöver om året för detta gendarmeri,
skulle det inte vara bättre att använda denna summa på ett helt annat
sätt än vad Kungl. Majit och utskottet föreslår, använda den till att stärka
kriminalpolisen i vårt land och bereda den möjlighet att nå bättre resultat än
för närvarande är fallet?

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till herr Schlyten reservation.

Äng.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Nr 87.

Onsdagen den 18 maj f. m.

Ang.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Herr Branting: Herr talman! Jag vill blott säga några ord som gensaga
mot herr Löfgrens framställning av mitt anförande, vilket enligt honom skulle
ha inneburit, att militären uppe i Ådalen skulle vara förtjänt av ett relativt
milt bedömande, och att den skulle ha uppträtt på ett sätt, som kunde kallas ganska
oskyldigt under händelserna i Lunde. Mitt yttrande i den punkten innebar
ju ingenting annat än att militären i Lunde var så mycket mera förtjänt av
klander som — enligt vad också herr Hammarskjöld förut påpekat — militär
vid mångfaldiga tillfällen förut uppträtt som ordningens upprätthållare, utan
att skottlossning behövt förekomma. Det är ju ungefär raka motsatsen till att
militären i Lunde skulle varit förtjänt av ett milt bedömande.

Jag tillåter mig, herr talman, att konstatera, att socialministern inte har gått
in på något sakligt svar på de anmärkningar jag tillåtit mig framställa i vissa
punkter. Det är nog överhuvud taget en ganska bekväm position för regeringen
och för de borgerliga partierna, att denna debatt får röra sig örn mer eller
mindre allmänna principer och talesätt, och dessutom till stor del om vad som
hände eller icke hände i Ådalen. Vi stå ju dock inför ett konkret förslag till
polisorganisation, och det väsentliga i debatten bör väl då vara, vad som kan
vara en styrka elier en svaghet i detta förslag.

Jag tillät mig framhålla beträffande behovet av den nya organisationen,
att man inte kan stödja sig på några uttalade önskemål därom från landskommunernas
sida. Det har man inte svarat på.

Jag har också framhållit, att det är en anordning, som inte kan anses lämplig,
utan tvärtom skadlig, att man samordnat kriminalpolis och ordningspolis
under gemensam ledning.

För att styrka riktigheten av den princip, som jag också hävdat, nämligen
att polisen inte bör vara statligt, utan kommunalt organiserad, tillåter jag mig
erinra örn, vad Svenska polisförbundet yttrat i denna fråga. Förbundet skriver:
»Polisförbundet vill emellertid framhålla, att ordningen bäst upprätthålles
med respektive orts polismän. Dessa äro kända av befolkningen och känna
dess psyke, varför de bäst kunna påverka befolkningen till lugn och besinning.
Vid orostillfällen, såsom vid arbetskonflikter och dylikt, kan redan
ankomsten av polisstyrka från annan ort utgöra irritationsmoment, som åstadkommer
att en från början godartad konflikt antager svårartad karaktär.»
Mina herrar, när man stigit upp och vittnat från andra sidan, att här gäller
''det ordningen och ordningen framför allt, så kunna vi nied skäl peka på detta
sakkunnigyttrande, av vilket framgår, att det ofta just kan utgöra ett irritationsmoment,
att man, såsom följden måste bli av förslaget, begagnar sig av polismän
från främmande orter. Detta förhållande i sin tur blir ju närmast en konsekvens
av, att man skall till respektive orter, där oordningar kunna förekomma,
förflytta statspolisavdelningar från dessas förläggningsorter, som äro ett antal
städer. _ Vare. sig det är fråga örn särskilda orostillfällen eller det gäller de
ordinarie polisuppgifterna för denna statspolis. är det uppenbarligen opraktiskt,
att dessa uppgifter skola fullgöras långt borta från den plats, där ifrågavarande
poliskår har sin ordinarie förläggning. Statspolisen är förlagd till
vissa städer, men den skall dagligen ut och hålla ordning på vägarna på landet,
hålla ordning på spritsmugglare, övervaka olovlig jakt och fiske etc. långt
ifrån sina förläggningsorter. Det torde vara uppenbart, att detta är opraktiskt
och oklokt. Och det är naturligtvis riktigt, som Svenska polisförbundet framhållit,
att polismännen på respektive orter med sin lokala personkännedom äro de
mest lämpade inte bara att hålla ordning på platsen, örn så kräves, utan
också att hålla reda på där eventuellt förekommande olovliga förehavanden.
Enligt mitt sätt att se äro dessa obestridliga svagheter i förslaget
en ofrånkomlig konsekvens av, att man försökt lösa en hart när omöjlig uppgift:
man har på en gång velat vid extraordinära orostillfällen ha till förf o -

Onsdagen den 18 maj f. m.

41 Nr 37.

gande en stark, gendarmeriartad kår, som kan koncentreras snabbt till en styrka; Äng.
men samtidigt har man också ■—- eftersom dessa orostillfällen, som man får “
hoppas, förekomma helt sällan — velat använda denna samma kår i det dag- p0usväsendet
liga livet till ordinärt polisarbete på landsbygden. Det är denna, förening av i riket.

helt olika uppgifter, som enligt mitt sätt att se torde vara omöjlig att på ett (Forts.)

lyckligt sätt genomföra och som vållat de väsentliga svagheterna i det framlagda
förslaget.

Jag kan sluta härmed. Jag vill blott, för att ytterligare säga ett ord om
Lunde, utan att dock gå in därpå alltför mycket, inlägga en gensaga mot herr
Hellbergs skildring. Han framställde saken på det sättet, att i Lunde skulle
ha förekommit »en verklig kommunistisk framstöt», vilken skulle dragit de
följande händelserna med sig. Men, herr Hellberg, om man erinrar sig vad som
inledningsvis hände, så var det ju ingenting annat än att det förekom stenkastning,
mer eller mindre intensiv, mot en ryttarpatrull, en stenkastning, varav
ingen människa torde ha skadats, till stor del företagen av ynglingar och
pojkar, vilkas politiska hemvist för övrigt är okänd.. Att måla ut .denna händelse
som en »kommunistisk framstöt» förefaller mig vara verklighetsfrämmande.

Herr statsrådet Larsson: Herr talman! Jag skall först be att få säga ett
ord till herr Möller, närmast för att lägga till rätta en. som jag tror, .saklig
missuppfattning i hans senaste yttrande. Han nämnde som en särskild anmärkning
i fråga örn de vanliga ordningsuppgifter, som denna statspolis skulle
få sig anförtrodda, att ett förhållandevis alldeles för stort antal var förlagt till
Stockholm och att dessa polismän — som herr Möller sade — måste vara verksamma
på områdena mycket nära Stockholm, därför att de, örn de skulle behöva
inkallas till arbete exempelvis vid en inträffande orolighet, inte kunde vara
för långt borta.

Nu tror jag, att herr Möller missförstått vad propositionen i detta avseende
innebär. Meningen är ju inte, att örn man skall behöva kalla statspolis från
Stockholm till någon viss uppgift, man skall ta in de .personer, som äro tilldelade
denna statspolis och verksamma ute på orterna i Stockholms och Uppsala
län, utan meningen är att vid en sådan rekvisition man skall ta. 30—40
man från Stockholms ordningspolis och skicka ut dem på denna uppgift. De
äro således omedelbart tillgängliga för att kunna träda in i arbetet. Sedermera
skall den statspolis, som för en tid fått ordningsuppgifter ute på landsbygden,
träda in för att fylla luckorna bland polisen i Stockholm. Det föreligger
således inga svårigheter att ordna den saken, hur det än blir, och utskottet har
också tillstyrkt det arrangemang, som på denna punkt är föreslaget.

När det vidare i olika, sammanhang, dels av herr Branting och .dels av herr
Ström, talas örn behovet av att bibehålla den nuvarande anknytningen av.polisen
till kommunerna, så vill jag påpeka, att i fråga örn den vanliga polisen
ingen som helst ändring därutinnan är föreslagen. Att däremot, när det gäller
statspolisen — en av staten helt avlönad poliskår — staten skall ha det avgörande
inflytandet, är väl ändå alldeles uppenbart, och på den punkten kunna
kommunerna rimligen inte ha någon som helst anledning att göra några anspråk
gällande. Herr Ström sade, om jag förstod honom rätt, att dessa ärenden
borde helt anförtros åt kommunerna; dessa skulle helt och odelat sköta polis>-uppgifterna och givetvis också, lillade han, betala utgifterna därför. Jag
skulle vilja fråga vad särskilt landskommunernas representanter i denna kammare
säga örn ett sådant arrangemang, örn de äro villiga att avstå.från statsanslaget
till polisen ute i bygderna, som genom 1925 års polisorganisation, vilken
från och med detta år obligatoriskt trätt i kraft, utgår till såväl ordinarie
polismän som extra fjärdingsmän i viss utsträckning. Det har ju tvärtom

Nr 37. 42

Onsdagen den 18 maj {. m.

Äng.

ändringar
i lagen örn
polisväsendet
i riket.

(Porto.)

länge varit så, att man, eftersom ordningens upprätthållande dock ansetts vara
ett statsintresse, velat, att staten i större utsträckning än hittills varit fallet
skulle bidraga till kommunernas utgifter i detta avseende. Jag tror, att den
utväg, som herr Ström antydde, ingalunda skulle mottagas med någon som
helst tillfredsställelse av de kommunala representanterna. Möjligen kan detta
vara fallet i Stockholms stad, som är en rik och stor kommun, men ute i bygderna
ligger saken säkerligen till på ett helt annat sätt.

Herr Ström -— örn jag ytterligare skulle säga ett par ord till honom — kallade
hela tiden denna statspolis för gendarmeri, och ville väl därmed sätta på
den en stämpel, som skulle ställa den i en annan dager än vad avsikten varit
enligt förslaget. Som jag nyss framhållit för herrarna är det inte ett gendarmeri,
som man här vill skapa. Man har tvärtom velat göra en organisation,
som är så långt avlägsen som möjligt från vad som vanligen kallas för gendarmeri,
just därför att man trott, att det skulle ligga något i viss mån förhatligt
i en sådan organisation. Här är det inte ens, som jag nyss antydde, några bestämda
män, som vid varje särskilt tillfälle utkallas, utan det är allenast ett
visst antal män, som kunna ställas till förfogande!

Och då herr Ström sade, att den största delen —- jag tror han nämnde det —
skulle vara beriden, så är också det oriktigt. Enligt förslaget skulle endast 50
man av 200 vara beridna, således blott en fjärdedel. Jag har för övrigt beträffande
den ridande polisen en alldeles motsatt uppfattning mot den herr
Ström uttalade. Jag tror man har rätt att säga, att erfarenheten visat, att ett
relativt litet antal ridande poliser har ojämförligt större förmåga att återställa
och upprätthålla ordningen än ett mångdubbelt större antal polismän till fots.
Därjämte vill jag säga, att erfarenheten alldeles bestämt bestyrkt, att det ofta
är lättare att på ett humant sätt handskas med en orolig folkmassa, örn man
bär ridande polis till sitt förfogande, än örn man ett antal poliser till fots, inte
minst därför att en ridande polis, genom att han är höjd över folkmassan,
har lättare att överblicka situationen och bestämma, vilka åtgärder han lämpligast
bör vidta. Jag vet, att det på många håll i landet, där ridande polis kommit
till användning, är en allmänt uttryckt mening, att det förhåller sig på det
sättet.

Herr Branting återkom till några detaljanmärkningar mot sammanförandet
under gemensamt befäl av kriminalpolisen och statspolisen, en fråga, som förefaller
mig vara av så pass underordnad betydelse, att den lämpligen får tas upp
till övervägande, när saken kommer att utföras i praktiken, samt till några
andra frågor, som sammanhänga med kommunernas förhållande till denna
statspolis. Om det senare har jag redan i korthet yttrat mig.

, sist vill jag blott säga, att det här flera gånger i upprepade vändningar
från socialdemokratiskt hall gjorts gällande, att man alldeles i onödan sammanblandar
denna fråga örn ökat polisskydd med vad som hände i Ådalen i fjol.
Sammanhanget med Ådalshändelserna ligger dock, det vill jag bestämt erinra.

inte iusf däri, att man efter dessa händelser från socialdemokratiskt

hall med sådan styrka hävdade nödvändigheten av att förhindra, att militär
användes för ordningens upprätthållande vid orostillfällen. För min del har
jag samma uppfattning örn önskvärdheten av att kunna vidtaga åtgärder i den
riktningen. . Men jag Ilar därav dragit den slutsatsen, att man inte har möjlighet
att vidta sådana åtgärder utan att samtidigt genomföra en verklig förstärkning
av polismakten, för att samhället skall kunna känna åtminstone någon
grad av trygghet för inträffande oroligheter i framtiden. Det är denna
sista konsekvens av sitt ståndpunktstagande till militärens användande, som
socialdemokraterna inte velat dra. Jag vidhåller, trots vad som i den punkten
framhölls av herr Vennerström, att örn man vill undvika militärens användan -

Onsdagen den 18 maj f. m.

Nr 37.

de, så måste man se till, att man erhåller en förstärkning av polisen, som åtminstone
tillnärmelsevis medför trygghet vid inträffande oroligheter.

Herr Nerman: Herr Borell fällde i sitt anförande ett yttrande, som uppkallar
mig såsom kommunist till en mycket kort principreplik. Han yttrade
något örn »representanter för främmande makt». Jag tror mig kunna försäkra,
att ingen enda revolutionär arbetare handlar i främmande statsmakts intresse,
men väl handlar han och bör handla i solidaritet med den internationella arbetarklassen
och arbetarrörelsen, och han bör också handla solidariskt med en eventuell
regering, som har kommit till genom denna arbetarklass’ kamp, så länge
denna regering för hela arbetarklassens talan. Däremot torde arbetarna i alla
länder — och här gäller det inte bara kommunister utan även socialdemokrater
och syndikalister och andra med — känna som en i högsta grad främmande
makt de så kallade landsmän, som uppträda som strejkbrytare i konflikter och
dem, som stå bakom dessa strejkbrytare.

Herr Möller drog en historisk parallell, som jag tror var alldeles riktig. Han
påvisade, att förut var liberalismen mellanpartiet, och vi socialister — jag var
också med på den tiden ■— voro skräcken. Nu är det vi, som fortfarande representera
den gamla socialismen men kalla oss kommunister, alltså ett nytt
namn, som ha blivit den där farliga makten, kanske inte personligt men genom
den anknytning, som finns till de så kallade farliga grupperna i samhället.
Om jag får dra ut konsekvensen av herr Möllers anförande, så har han därmed
väl menat, att den gamla liberalismens plats nu har intagits av socialdemokratien.
Herr Hellberg var orolig för att så inte var fallet. Han tyckte, att
förr i världen voro socialdemokraterna betydligt mera lugna och utgjorde ett
gott värn för ordningen och redan i landet. Ja, hade han rest upp till exempel
till Borlänge på första maj i år och läst socialdemokraternas affisch »för avrustning
och social revolution», så hade han kanske fått sina farhågor bestyrkta,
men hade han fortsatt och läst vem som var talare, så tror jag han hade
blivit lugn; det var vår vän Rickard Lindström, överhuvud taget torde socialdemokraterna
fortfarande använda en hel rad gamla, för dem något rudimentära
uttryck, som partiledningen inte menar så mycket med, men jag tror också,
att massorna, även de socialdemokratiska massorna, känna, att det ligger någonting
i detta, och att det trots allt, trots partierna, trots hetsen mellan kommunister
och socialdemokrater etc., finns en känsla på arbetardjupen av att
klassen hör ihop. Det är detta, som kan göra, att i vissa upprörda situationer
kunna de mera klassmedvetna, även örn de råka vara i minoritet fackföreningsmässigt
sett, ta ledningen i en aktion av revolutionär tendens.

Vad till sist det föreliggande förslaget angår, vill jag bara säga, att jag
finner det helt naturligt, att ett samhällssystem söker befästa sig, då det börjar
lossna i fogarna, och en miljon är ju inte så särdeles mycket — en sådan
sak som denna är nog värd sina pengar ur borgarsamhällets synpunkt. Jag
finner det också naturligt, att socialdemokraterna, som bejaka det nuvarande
samhället i själ och hjärta, gå med på kraftåtgärder. Jag finner det också naturligt,
att socialdemokraterna inför valen inte vilja poängtera detta utan för
den skull nu ställa sig avvisande, och jag finner det slutligen naturligt, att den
inte kan rösta för någon förstärkning av den nuvarande samhällsmakten, som
har den bergfasta, genom 2.r) års deltagande i arbetarrörelsen befästa uppfattningen,
att detta samhälle, såväl som tidigare historiska samhällen, kommer
att avgå — jag kan ju använda ett milt ord — i kamp, och att det då inte är
från min synpunkt riktigt att försvåra och förlänga den kampen genom att göra
det gamla alltför starkt.

Ang.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Fort».)

Nr 37.

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
''polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Herr Vennerström: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av herr
Hellbergs anförande. Det bekräftar fullständigt herr Möllers uttalande, att
vissa av herrarna handla i fullständig panikstämning, ty någon värre panikstämning
i en hjärna under en debatt i första kammaren har jag inte bevittnat
under min tillvaro på denna bänk. Hela detta anförande föll fullkomligt utanför
ramen för diskussionen örn den ena eller den andra polisorganisationen. Det
sades ingenting alls örn den frågan, och detta gör det tämligen onödigt att
uppta herr Hellbergs anförande till någon diskussion. Det är bara på en enda
liten punkt, som jag inte vill låta mig avvinkas av herr Hellberg, och det är,
när han lämnade en bevisligen felaktig uppgift rörande socialisternas ställning
till våldet. Hela hans anförande var en våldsam anklagelse mot socialisterna
för att de koketterade med våldet och på den punkten inte voro renhåriga. Herr
Hellberg sade, att när dessa saker behandlades av riksdagen förra året, fanns det
ingen från socialisternas håll, som hade mod nog och renhårighet nog att fördöma
det i Ådalen även från arbetarnas sida begångna våldet. Jag gick ögonblickligen
till bokhyllan och tog ned protokollet i första kammaren. Jag fann
då, att i det första anförande, där Ådalen berördes, hette det i ett uttalande av
undertecknad ordagrant på följande sätt: »De våldsamheter, som vissa arbetare
under dylika omständigheter låtit sig förledas till, beklagas livligt av
den organiserade arbetarrörelsen. De överensstämma icke med den kulturella
standard, arbetarklassen i vårt land äger, och med den självdisciplin, som arbetarorganisationerna
ovillkorligen ha rätt att kräva av sina medlemmar.» Och
jag tog fram protokollet i andra kammaren från första debatten i detta ärende,
och jag fann, att vår partiledare Per Albin Hansson yttrade bland annat följande
ord: »Den ställning, som det parti jag företräder intager och som för
övrigt hela den moderna arbetarrörelsen intager till frågan örn våld, har från
början varit klar. Redan vid det socialdemokratiska partiets konstituerande kongress
år .1889 gjordes det ett mycket bestämt uttalande mot våldshandlingar
mot .enskilda såsom vapen i den samhälleliga kampen. Den ståndpunkten har
partiet sedan vidhållit, och jag beklagar livligt, att det ännu finnes arbetare,
som låta förleda sig eller som så litet förstå arbetarrörelsens intressen, att de
deltaga i .övergrepp av det slag, som här förekommit — övergrepp som måste
klandras i och för sig, som mäste klandras särskilt på grund av sin brutalitet,
övergrepp som också äro beklagliga ur den synpunkten, att de ge fienderna till
arbetarrörelsen vapen i händerna.» Jag har till kammarens protokoll velat
foga dessa uttalanden, som bevisning för att de av herr Hellberg lämnade uppgifterna
i detta fall inte varit med verkligheten överensstämmande.

Sedan ber jag bara att få återgå till själva frågan, och då ber jag att få säga,
att jag vidhåller — eftersom herr Hellberg syntes vilja spela fram en viss motsättning
mellan olika ledamöter av det socialdemokratiska partiet — att socialdemokraterna
enhälligt vid behandlingen av denna polisorganisation från sin
synpunkt inte bedömt frågan som en partiangelägenhet eller som en principfråga.
Vi äro överens örn, att ordningen skall upprätthållas, och den demokratiska,
åskådningen kräver i det fallet, att demokratiens eget samhälle har de
nödvändiga medlen därtill. Det är principen, och den är självfallen. Sedan
skilja vi oss i fråga örn vägarna. Det är ett praktiskt bedömande, huruvida
den nu föreslagna reformen eller någon annan är den bästa tänkbara. Det kan
vara nog talat om den saken.

Herr Möller: Herr talman! Jag uppkallades närmast av herr Hellberg men
har verkligen ett sista ord att säga till socialministern också.

. Det är klart som dagen, att det finns ett slags väsensskillnad mellan kommunister
och socialdemokrater. Socialdemokraterna ha aldrig velat begagna varje
tillfälle att ställa till bråk, men det finns inte det ringaste tvivel om att den

Onsdagen den 18 maj f. m.

45 Nr 37.

svenska socialdemokratien var beredd att gå ut i öppen kamp för demokratien Jjn%aar
på sin tid. Örn inte det gamla motståndet från det då i denna kammare absolut
dominerande borgerliga partiet brutits, hade ar 1918 inte kommit att överlevas polisväsendet
så pass lugnt som skedde. Men det var egentligen inte kärnpunkten i vad jag i riket.
sade. Kärnpunkten var den, att högern på sin tid ständigt försökte skrämma (Forts.)
liberalerna med socialdemokraternas fruktansvärda farlighet. Vi representerade
faktiskt ett slags skräck. Men liberalerna höllö huvudet kallt gentemot
dessa skräckmålningar beträffande socialdemokratien, ehuru vi naturligtvis i
grund och botten voro farligare än kommunisterna, eftersom vi voro så mångå
fler än de. Vad vi nu skulle önska är ingenting annat än att liberaler och frisinnade,
lika väl som de kunde behålla huvudet kallt den gången, alltjämt behålla
huvudet kallt mot denna påstådda, förskräckliga kommunistfara. Det
har ju ingening med det föreliggande förslaget att göra, vad kommunisterna
syfta till eller vilja. Frågan är, vilken förmåga de ha att kunna fullfölja sina
syften. På den punkten kan jag för min del inte erkänna, att kommunisterna
egentligen ha någon annan förmåga än att då och då ställa till bråk. Lika väl
som det förr i tiden ■— mycket mer än nu — fanns notoriska slagskämpar, som
polisen fick taga hand örn och man inte ifrågasatte en sa stor apparat för att
klara upp alla de gamla byslagsmålen och sådant, lika väl behöver man inte
för att reda upp det bråk, som kommunisterna kunna ställa till på olika orter,
offra 1 miljon kronor örn året på en ny stor polisorganisation i vårt land. Jag
betonar, att denna fråga inte har någonting med kommunisternas _ syften att
göra. Bli de så starka, att de få möjligheter att sätta i gång någonting sådant,
som kan kallas för uppror, då äro ju även vi med på att militären skall få användas.
Vi gå ju inte emot att militären användes för stillande av uppror.

Det betrakta vi såsom ganska naturligt, men i själva verket vrider man på
saken. När herr Löfgren t. ex. talar örn, att det alltid har varit en princip
för liberalerna, att ordningen skall upprätthållas, bestrider jag, att det här
gäller principfrågan, huruvida ordningen skall upprätthållas eller inte. Det
finns på den punkten bara en mening inom socialdemokratien. Vi vilja inte
vara med örn att staten inte skall ha maktmedel. Men vi säga, att när herrarna
vilja påtvinga samhället dessa utgifter genom denna utökade polisorganisation,
så åligger det er bevisningsskyldighet angående dess behövlighet. Ni
ha hela tiden brustit i bevisningen. Däremot ha ni rört er med dessa fraser
örn att »i princip vilja vi, att ordningen skall upprätthållas», och att ni anse,
att denna anordning är nödvändig. Jag kan med andra ord inte se, att det
ännu framkommit mer än nakna påståenden beträffande behovet av denna polisorganisation.

Jag medger, att då jag talade örn Ådalen, tänkte jag inte särskilt på uppträdena
mot strejkbrytarna i Sandviken den 13 maj utan framför allt naturligtvis
på vad som hände den 14 maj. Jag sade bland annat, att vi, som ha
varit med örn storstrejken, veta, att under den tiden måste det ha varit minst
lika påfrestande situationer för ordningsmakten gång på gång. ^ Ty trots att
socialdemokraterna uppmana strejkande massor till lugn, kan, såsom vi veta,
framför allt när det uppträder strejkbrytare, bitterheten bli så stor, att^ människorna
begå våldsdåd. Men trots denna väldiga påfrestning göts det då icke
blod på det sättet som i Ådalen i fjol, mina herrar. Det blodet behövde inte ha
varit gjutet, örn det funnits en polisledning, som dög. Det var däri bristen låg.

Herr Hellberg talar örn Sandviken, men vad betyder det i detta sammanhang?
Vad hade hänt i Sandviken, om det funnits en statspolisorganisation i
Sverige? Vet herr Hellberg någonting om den saken? Vet herr socialministern
någonting om vad som då hade hänt? Det fanns en reservpolisorganisation,
men den togs inte i bruk. När de, som kände Ådalens kynne, alldeles
oavsett vilket slags politiskt parti, som där dominerade, fingo höra talas örn

Nr 37. 46

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng. att de professionella strejkbrytarna från Halmstad skickades dit upp, då sade

i lagerbom de’ &t} detta ar.ett farli^t experiment, och det kommer inte att avlöpa utan
polisväsendet någonting händer. Men de, som hade hand örn ordningsmakten däruppe,
i riket. begrepo det inte. I annat fall hade man utan att ha någon statspolis kunnat
(Forts.) ordna polisfrågan däruppe redan till den 13 maj. Strejkbrytarupptradena,
sådana de nu utvecklade sig, hade inte behövt förekomma. Men detta har ingenting
med. statspolisorganisationen att göra. Lika väl som det inte fanns
reservpolis tillkallad, lika väl hade man kunnat underlåta att kalla in statspolis
till den tidpunkten.

För att sedan övergå till den 14 maj var ju det stora felet, att reservpolisen
icke blev.använd, utan att man i stället kallade på militär. Mina herrar! Ni
vilja val. inte påstå .emot mångå sakkunnigas uppgifter, att det var nödvändigt
att ha militär där på grund av demonstrationståget mot Lunde? Ni läsa mycket
örn arbetarrörelsen, mina herrar, framför allt i tidningarna, men ni lia inte
levt med i stort sett. Det ha vi gjort. Vi veta, vilken anda som råder därinom
och hur man skall sköta sådana här saker. Och däri ligger naturligtvis en
mycket stor skillnad mellan våra förutsättningar att kunna bedöma bl. a.
förslag av denna art. Jag tror ju, att vårt omdöme, som för många av oss
grundar sig på en 25-årig erfarenhet med den tänkbarast intima kontakt med
arbetarrörelsen i vårt land, åtminstone är lika mycket värt som de herrars,
vilka påstå, att denna polisorganisation nu behöves med hänsyn till sådana
här oroligheter, som kunna befaras.

Herr socialministern har upprepat, att det brister i vår logik, då vi förklara,
att vi å ena. sidan vilja ha bort militären men å den andra inte äro med örn
det förslag till utökning av polismakten, som här föreligger. Ja, örn herr socialministern
kunde visa oss, att militären var nödvändig i Ådalen, då skulle vi
kunna erkänna, att det ligger någonting i hans resonemang. Det kan inte bevisas
-—• det. ligger i sakens natur — men med stöd av all erfarenhet, som vi
ha, så tror jag vi lugnt kunna säga, att det inte behövts någon militär där.
Det har inte behövts militär vid andra tillfällen, då själva symptomen ha
kunnat vara lika elakartade. Och eftersom man enligt vår bestämda uppfattning
icke har behövt tillkalla militär i någon av de sociala konflikter, vi ha
haft praktiskt taget sedan 1909, kunna vi inte erkänna, att vår önskan, att
man skall upprätta en säkrare hårnät mot användande av militär i sociala
konflikter, pålägger oss någon skyldighet att vara med om en utökning av
polisorganisationen.

Jag skall till slut tillåta mig att konstatera en sak. I mitt första anförande
påpekade jag gentemot herr socialministern, att den punkt, där det behövdes
bevisning, var den, att reservpolisen icke förmått lösa de uppgifter, som vid
olika tillfällen har tilldelats den. Herr socialministern har försökt på många
punkter att bemöta vad som från socialdemokratiskt håll har anförts, men på
den punkten har herr socialministern avstått från varje bemötande. Jag förmodar,
att örn det funnits något fall, då reservpolisen har brustit i sin förmåga
att lösa de uppgifter, som blivit den ålagda, hade vi många gånger i
denna debatt fått de fallen åberopade.

Bevisningen, mina herrar, åligger er. Det är däri ni ha brustit, och så
länge som ni brista i denna bevisning, kan jag icke erkänna, att detta statspolisförslag
är sakligt motiverat. Och att förmå oss att utan tillräcklig, saklig
grund under ett år. då finansministern letar i alla skrymslen efter pengar till
budgeten, vara med örn att kasta bort en miljon kronor, det kommer inte att
lyckas. Och jag får uppriktigt säga, att örn det institutet funnes — det har
ju hänt någon gång, men det anses ju vara så besynnerligt här i vårt land —
att en regering tar tillbaka en proposition, borde det rätteligen ha använts i
fråga örn denna proposition.

Onsdagen den 18 maj f. m.

47 Nr 37.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Det händer, herr talman, att

politici i efterhand få korrigera sina uppfattningar örn behövligheten och lämpligheten
av vidtagna åtgärder. Det kan också hända, att herr Möller kommer
i den ställningen, att han alldeles särskilt får anledning erfara, att hans
i dag intagna ståndpunkt icke varit sakligt befogad. Det är inte omöjligt
alls, att så kan bli fallet. Det har hänt större under.

Orsaken till att jag begärde ordet, herr talman, var, att man på sina håll —
och alldeles särskilt herr Möller —- försökt göra gällande, att den framlagda
propositionen är uttryck för ett förhastande, för en panikstämning, för oöverlagd
handling med mera dylikt. Jag måste säga, att det finns, såvitt jag
förstår, inte alls någon grund för det talet. Att i allmänhet under nuvarande
förhållanden den, som står på demokratiens grund, måste finna det
nödvändigt och önskvärt, att statsmaktens auktoritet förstärkes och att statsmakten
svarar för ordningen i samhället, därom vittna ju, herr Möller, inte
blott förhållandena i vårt land, utan även en blick över världen. Och det
är ganska säkert, att örn några dagar, när man här kommer att behandla en
annan fråga, socialdemokraterna lika väl som regeringens meningsfränder få
anledning att säga, att det är statsmaktens skyldighet att upprätthålla ordning,
det ä$ statsmaktens plikt att gentemot särorganisationer till höger och
vänster — som bildas inom samhället och vilka kanske rent programmatiskt
förklara, att de, därest de inte erhålla annan möjlighet, skola söka med våld
föra igenom sina meningar — upprätthålla den auktoritet, som är nödvändig
jämväl, ja, kanske framför allt i ett demokratiskt samhälle. En sådan utveckling
pågår, som sagt, på många olika håll, och det är anledningen till
att man icke blott hos oss utan också på åtskilliga andra håll förstärker
statsmaktens hjälpmedel för ordningens upprätthållande. Herr Möller kan
ju kasta en blick på socialdemokratiens i Tyskland ställning nu med hänsyn
till den tyska polismyndighetens styrka och nödvändigheten att taga den i
anspråk vid olika tillfällen.

Jag vågar vidare göra gällande, att örn man ställer sig på den ståndpunkten,
att samhället självt skall svara för ordningen, det är nödvändigt, att
det inte bara blir ett talesätt utan att man också visar, att man verkligen vill
och har för avsikt att, när det gäller, hävda riktigheten av denna mening.

Därtill kommer, som ju socialministern för en stund sedan påpekade, den
omständigheten —- som just skapar sammanhanget mellan dagens förslag och
Ådalskatastrofen -—• att i samband nied händelserna i Ådalen framställdes
från vårt största politiska parti det bestämda kravet, att här skulle skapas
sådan ordning, att vid tillfällen som det då ifrågavarande militär inte behövde
användas. De allmänna utgångspunkterna för framläggandet av förslag
örn förstärkta hjälpmedel för ordningens upprätthållande synas mig sålunda
ligga fullt klara och behöva inte och kunna inte ersättas med hänvisning
till att här skulle föreligga någon skräckstämning och att denna skulle
vara förklaringsgrunden till det framlagda förslaget.

I det sammanhanget vill jag påpeka den skiljaktighet i argumentation, som
förekommit hos motståndarna till det nu föreliggande förslaget. I ena fallet
har man fått höra talas örn att förslaget såsom sådant är ett uttryck för
reaktion och innebär beviset på att den borgerliga vänstern frångått sina tidigare
ståndpunkter med mera dylikt. Från andra håll åter erkänner man,
att frågan inte alls ligger till så, utan att man, med undantag av kommunisterna,
allmänt anser, att staten skall upprätthålla ordningen och att för
vårt vidkommande ordningsmakten behöver förstärkas och att det bara är fråga
örn, på vilket sätt denna förstärkning skall ske. Med anledning härav ber
jag få. säga, att det kan väl inte gå att föra en sådan argumentation. Till
en början erkänner man statens uppgifter i detta avseende, erkänner, att man

Äng.

ändringar
i lagen orri
polisväsendet
i riket.
(Forte.)

Nr 37. 48

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i Jagen om
polisväsendet
i rileet.
(Forts.)

kan reflektera på en utvidgning av den hittillsvarande reservorganisationen
såsom en principiellt godtagbar utväg, vilken inte står på något sätt i strid
mot vederbörandes allmänna uppfattning. Men sedan säger man, att en utvidgning
av ordningsmakten genom anordnande av en statspolis är ett reaktionärt
förslag, och ett avfall från parollen »ordning och framsteg». Det går
väl inte att på det sättet argumentera jämsides från två så fullkomligt skiljaktiga
utgångspunkter. Och det kan väl inte vara någon tvekan örn att det
icke här är fråga om å ena sidan en framstegsvänlig ståndpunkt .och å den
andra en reaktionär inriktning, utan att frågan gäller det rent praktiska ordnandet
av denna angelägenhet på sådant sätt, att statens auktoritet förstärkes
och att möjligheter skapas att förebygga katastrofer av den art, som förekommo
i fjol.

Nu invänder herr Möller: Vad vet man örn vad som skulle ha inträffat
däruppe, örn vi haft den nuvarande statspolisorganisationen genomförd? Jag
måste säga, att hade i Sundsvall då enligt denna plan legat en styrka statspolis
och de, som svara för ordningen i länet, vetat, att det på det sättet
drog ihop sig till en olycka, som det gjorde däruppe i fjol, hade väl uppenbart
den styrkan kommit att rekvireras till platsen. Nu gjorde man vad man
kunde. Man samlade ihop de 5, 6 fjärdingsman och andra, sorni funnos att
tillgå, och örn dem vittnades ju, att de stodo och åsågo det, som skedde den
13 på kvällen utan att göra något verkligt försök att ingripa och avvärja
den katastrofen.

Vad så beträffar frågan, huruvida rekvisitionen av militären var fullkomligt
obefogad eller inte, vill jag dock erinra örn att länsstyrelsen stod i det predikamentet,
att föregående kväll, den 13, obestridligen våldsdåd utförts av en
skara på några hundra man, under det att påföljande dag, enligt vad man
visste, skulle komma en skara på många tusen man, vilkas ledare förklarat,
att syftet var att fullfölja föregående kvälls angrepp. Under sådant förhållande
tycker jag inte, att man kan som herr Möller anse, att det var olämpligt,
onödigt och opåkallat, att en sådan rekvisition skedde. Att åtgärden sedermera
inte fullföljdes på, som jag tror kunnat ske, ett mera förebyggande sätt, är ju
en annan sak.

Nu kan man också föra ett sådant resonemang som herr Ström förde. Han
använde ett allmänt talesätt och sade, att här gäller det ju inte, örn man skall
använda militär eller polis. Det är inte, ansåg han, vägen att åstadkomma
bättre förhållanden på detta område, utan man skall skaffa arbetarna arbete.
Visst kan man föra det resonemanget, men inte löser det den föreliggande frågan.
Och jag vill dessutom erinra herr Ström därom, att vid det tillfället i Ådalen
stod ju inte strid örn möjligheten att erhålla arbete, utan det stod strid om rätten
att utöva arbete, och det var därifrån som sedermera konflikten utvecklade
sig. Att den stridsanledningen icke i fortsättningen skulle komma att förefinnas
i någon större utsträckning kan man tyvärr nog inte räkna med.

Vad beträffar den del av diskussionen, som här blivit förd och som jag haft
tillfälle åhöra, har jag frapperats av bristen på verklig detaljkritik mot det
föreliggande förslaget. Jag kan knappast säga, att någon sådan har förekommit.
Förklaras det månne av, att detta förslag utretts av personer, som absolut
inte haft den ringaste anledning att på denna sak lägga politiska eller dylika
synpunkter utan som endast haft att besvara frågan: hur skall i detta
fall statens ordningsmedel på hästa möjliga sätt förstärkas, utan att man
kommer upp till fullständigt oöverkomliga utgifter? Och över det på det sättet
upprättade förslaget ha ju sedermera samtliga de myndigheter, som landet
runt ansvara för ordningen, haft tillfälle att yttra sig och, såvitt jag kan erinra
mig, samtliga tillstyrkt en anordning av ungefär denna beskaffenhet, örn
man också i en och annan detaljpunkt haft skiljaktiga meningar. Att beteck -

Onsdagen den 18 maj f. m.

49 Sr 37.

na ett på det sättet tillkommet förslag såsom uttryck för antingen skrämsel Äng.
eller några slags förborgade politiska syften, förefaller mig vara fullkomligt
oriktigt och orimligt. . polisväsendet

Herr Branting yttrade i sitt anförande, att upprättandet av en statspolis och * riket.

uppdragandet åt denna att mellan de tillfällen, da den skulle tagas i anspråk (Forts.)

för sin speciella uppgift, handhava allmänna ordningsuppgifter, skulle innebära
en olycklig kombination. Jag förstår inte det. Jag tror tvärtom, att
just i det avseendet har detta förslag sin speciella organisatoriska fördel, att
det skapar möjlighet för oss att å ena sidan få ordningsuppgifter av olika slag,
som växa fram i bredd med den allmänna utvecklingen och som inte kunna
i längden eftersättas, på ett gott sätt tillgodosedda, och å andra sidan ha en
för tillfällen av sådan allvarlig natur, som här egentligen avses, särskilt utrustad
styrka. Det är däri jag för min del har funnit, att förslagets förtjänster
ligga. Och vad beträffar påpekandet, att det var alldeles särskilt svagt
ställt med ledningen såväl av de militära krafterna som av den mera tillfälliga
reservpolisen, vid det tillfälle, som här talats örn, ingar ju också i detta
förslag möjligheter till sådan utbildning av ledningen, att den, när det gäller
att inte tappa huvudet, kan överblicka sina uppgifter och utföra dem på ett
ur samhällets synpunkter gott sätt.

Jag vågar således göra gällande, att det förslag, som här föreligger, inte kan
karakteriseras på det sätt, som här skett, utan att det, såvitt jag förstår, motsvarar
det behov, som ur olika synpunkter föreligger, att det sålunda inte kan
betecknas såsom ett reaktionärt åtgörande utan att det syftar att i fortsättningen
som hittills låta ordning och framsteg vara en gemensam grund för
s amhällsutvecklingen.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Endast en replik till herr socialmi nistern.

Han yttrade, såvitt jag antecknade det, följande^ »Man skall, om så
behöves, taga 40 till 50 man ur Stockholms ordinarie poliskår och använda dem
som statspolismän.» Ja, detta synes mig vara ett ganska gott bevis för, vilken
sammanblandning som skulle äga rum mellan den nu tänkta statspolisen och de
vanliga komunala polisuppgifterna, en sammanblandning, som jag måste finna
vara synnerligen olycklig både för statspolisen med hänsyn till dess uppgift
och för kommunernas ordinarie kommunala polisuppgifter. Det måste så. småningom
leda till att staten ekonomiskt får övertaga polisväsendet i riket i dess
helhet, vilket jag inte vet, om staten själv är betjänt av, men som kommunerna
i varje fall hittills ha motsatt sig och funnit vara olyckligt. Jag tror, att det
skulle vara mycket olyckligt, örn t. ex. Stockholms polismän skulle bli utkommenderade
såsom statspolismän att upprätthålla den s. k. ordningen vid sociala
konflikter. Ty jag är övertygad örn att man inte alltid kan lita på att vederbörande
inkalla dessa statspolismän först när verklig anledning föreligger,
utan att man griper till denna utväg långt innan verkliga skäl föreligga.

Jag tror, att om regeringen vill tala med sin egen högste ombudsman här i
Stockholms stad, överståthållaren, skall han kunna intyga, att vi ifrån arbetarpartiets
sida inom Sockholms stad under många år målmedvetet strävat efter
att avspänna motsättningarna mellan allmänheten och polisen och åstadkomma
en utjämning och ett gott förhållande mellan dessa parter. Men jag kan intyga,
att varje gång man i oträngt mål använt reservpolisen, har det medfört
irritationsmoment av den allra starkaste karaktär och avsevärt försvarat ett
dylikt arbete på avspänning. Den konflikt, som nyligen berördes av en talare,
busskonflikten i Solna, där man kommenderade ut ett visst antal av Stockholms
polismän, åstadkom för mycket lång tid en skärpning i allra högsta grad
av motsättningen mellan allmänheten och polisen. Man mäste alitsa vara myc Första

hammarens protokoll 1932. Nr 37. 4

Nr 37. 50

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Fort».)

ket försiktig, om man inte vill förvärra förhållandena i stället för att förbättra
dem, och jag har den uppfattningen, att denna statspolis’ tillkomst kan bidraga
till att skärpa dessa motsatsförhållanden i stället för att utjämna dem.

Herr socialministern har den uppfattningen, att den ridande polisen vore effektivare
än motoriserad polis eller polismän till fots eller något dylikt. Ja,
det är möjligt, att den ridande polisen har en större effektivitet i visst avseende.
Det har sagts, att en ridande polis motsvarar tre man till fots eller sex man,
som det till och med har sagts. Men jag vill säga det, att folkpsykologiskt
måste man även taga hänsyn till sådana imponderabilia, som att den ridande polisen
i allra högsta grad. verkar utmanande, och vi ha i Stockholm under många
år varit mycket olyckliga för det fruktansvärda ohägn, som den ridande polisen
i Stockholm har gjort poliskåren och polisväsendet genom att med sitt brutala
uppträdande många gånger utmana den allmänna opinionen och det i allra
högsta grad; då hjälper det ej, örn den är litet mer »effektiv», ty den skapar en
bedrövlig motsatsställning mellan allmänheten och polisen, som är till ordningens
och samhällets skada. Jag skall be att få hänvisa herr socialministern
till en och annan av de riksdagsmän, som för ett år sedan vid denna tid åsågo
kravallerna vid Norra bantorget. Då skall han få veta, örn de ha den uppfattningen,
att den. ridande polisen den gången for fram på ett sådant sätt, som
verkligen skapade förtroende till polismakten.

Sedan vill jag säga ännu en sak till herr polis-, d. v. s. herr socialministern
— jag.höll verkligen på att säga »polisministern». -— Det är ju en ödets ironi,
att polisuppgifterna och de socialvårdande uppgifterna skola vara förenade inom
samma departement. Jag tror, att mycket av den ovilja, som vidlåder socialdepartementet,
sammanhänger därmed, att socialministern också måste vara
polisminister. Det skulle verkligen vara lämpligt, örn man kunde skilja dessa
uppgifter åt. Det var nu inte någon elakhet från min sida, det var en ren felsägning,
när jag kallade socialministern för polisminister. — Vad jag ville säga
var det, att örn socialministern verkligen hyser den uppfattningen på allvar,
att man inte därute hos folket i allmänhet, hos arbetarna, hos massorna
kommer att få den uppfattningen, att denna statspolis blir liktydig med det
politiska gendarmeriet i andra länder, så tager han miste. Jag är övertygad
om, att den alldeles överväldigande majoriteten av arbetare i detta land kommer
att likställa denna statspolis med vanligt politiskt gendarmeri. Det vore
mycket glädjande, örn det ej skulle gå så, men tyvärr kan man befara, att det
kommer att gå på det sättet. Stockholms stadsfullmäktige ha för sin del betackat
sig för en sådan statspolis, som nu är föreslagen, trots att ett av våra
egna borgarråd varit med örn att utarbeta förslaget. Och varför ha Stockholms
stadsfullmäktige vänt sig mot detta statspolisväsen? Jo därför att Stockholms
stadsfullmäktige ha den bestämda uppfattningen, att det så långt ifrån gagnar
ordningens upprätthållande, att det rent av bidrager till att försvåra upprätthållandet
av ordningen, att det alltså har en motsatt effekt, och att det är
en olycklig metod och en dålig väg, man har slagit in på.

Herr statsministern sade, att striden i Ådalen stod inte om bröd för dagen
utan om rätten till arbete och rätten att utöva arbete. Ja, det är riktigt, att
det var en arbetsnedläggelse, men denna arbetsnedläggelse var i sin tur framkallad
av sådana omständigheter, som ytterligare skulle ha bidragit till att
skärpa den oerhörda nöd, som rådde i denna landsdel. Örn inte dessa förhållanden
hade rått, så skulle icke någon sådan arbetsnedläggelse som den, som
här uppe ägde rum, verkligen kommit att ske, och det var sålunda ytterst nöden
och svälten, som åstadkom de händelser, som vi alla beklaga.

Till slut vill jag endast säga: är det inte ganska egendomligt, och borde ej
detta föranleda inte minst ledamöterna på regeringsbänken att övertänka vad
som kan ligga bakom det förhållandet, att faktiskt i denna fråga riksdagen de -

Onsdagen den 18 maj f. m.

Nr 37.

Ang.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.

(Forts.)

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Herr Reuterskiöld Ilar påyrkat en ändring
i den av mig och tre andra ledamöter av utskottet framställda reservationen.
Han önskar nämligen stryka tvenne rader i motiveringen. Jag anhåller
att få biträda herr Reuterskiölds yrkande i detta avseende.

Herr Nerman yttrade med anledning av herr Hellbergs påpekande, att i
verkligheten kommunisterna i Ådalen togo ledningen, att han fann det naturligt,
att de mera klassmedvetna, d. v. s. kommunisterna, taga ledningen i en
aktion av revolutionär tendens. Inte annat än jag kan se har herr Nerman sålunda
betecknat händelserna i Ådalen den 13 och 14 maj förra året som en
aktion av revolutionär tendens.

Herr Möller frågade: vad skulle militären i Lunde att göra? Ja, jag måste
ju ur min synpunkt beklaga, att en liten militärstyrka den 14 maj 1931 var
posterad i Lunde under sådana förhållanden, som där rådde, men jag vill göra
gällande, att det var ganska betydelsefullt, att det överhuvud taget fanns ordningsmakt
i Lunde, ty annars hade, som hans excellens herr statsministern nyss
antydde, med all sannolikhet i Lunde den 14 maj upprepats, möjligen i försvårade
former, de uppträden, som ägt rum dagen förut, den 13 maj på »Milos» i
Sandviken.

Herr Hellberg: Det var en oriktighet i herr Vennerströms anförande, som
föranledde mig att begära ordet. Han påstod, att jag sagt, att ingen socialdemokratisk
talare i fjol uttalade något ogillande av våld. Något sådant har
jag inte sagt, och det skall nog det stenografiska referatet av mitt anförande
visa. Jag sade däremot, att i de anföranden, som då höllos, förbigicks detta
i mycket hög grad, och huvudvikten lädes på det andra. Detta mitt uttalande
motbevisas inte på minsta vis därigenom, att herr Vennerström läste upp ett
pär anföranden i vilka våldet ogillades -—• det ena fäste jag mig verkligen själv
vid, därför att jag hörde det i andra kammaren. Men ingenting — det vet herr
Vennerström som gammal tidningsman -— är vanligare, än att när man i en
tidningsartikel eller ett anförande vill hävda en sak, så tar man först i förväg
upp litet grand av det, som kan sägas emot, och sedan lägger man huvudvikten
vid det.andra. Det var också vad som skedde här. Flertalet av talarna i debatten
i andra kammaren lade huvudvikten på vad myndigheterna hade åtgjort
vid det tillfället. Det är alldeles säkert.

Min vän herr Möller har upprepat den uppfattning, som han förut gjort
gällande örn liberalerna förr och nu. Han menar, att när de inte veko för
skräckmålningar 1909 eller därefter, så ha de lika liten anledning att göra det
nu, och han jämförde till yttermera visso storstrejken 1909 med Ådalshändelserna
och sade: »Under storstrejken flöt inte en droppe blod, och inte heller i
Ådalen hade det behövt flyta.» Då förbiser han, hur olika dessa båda fall äro.
Å ena sidan var det fråga örn en under veckor pågående storkamp, under vilken
en exemplarisk ordning upprätthölls, under det att å andra sidan det var fråga

lar upp sig efter klasslinjer, efter de gamla 2-nationsgränserna inom nationen?
Är det inte så, att häri dock ligger något, som bör föranleda en alldeles särskild
omprövning, örn man är inne på rätt väg, när hela den stora arbetarrörelsen och
allt vad som kan räknas dit enhälligt, till sista man, går emot ett sådant förslag
som det föreliggande, och att å andra sidan en lika fullkomligt enig borgerlig
samling sker för att genomdriva förslaget. Borgerliga intressen gå nied
all makt in för att utan betänkande genomdriva mot halva nationen en sådan
lagstiftning. Det synes mig, att sådana uppdelningar av nationen borde vara
en varning för deni, som lia hand örn regeringsrodret, att icke driva frågan så
forcerat till en omstridd lösning, utan grundligt ompröva, örn man verkligen är
inne på rätt väg.

Ifr 37. 52

Onsdagen den 18 maj £. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
‘polisväsendet
i riket.
(Forts.)

om ett upplopp, ty alldeles tydligt oell klart avsåg maa i Lunde att föröva våld:
man hade övat våld mot strejkbrytarna i första tempot den 13 och man ville öva
våld på strejkbrytarna också den 14, om man då kunde få tillfälle att göra det.
då som förut, men nu kom det militär emellan. Det är då underligt, förefaller det
mig, att man kan påstå något sådant som att förhållandena vid detta tillfälle
och 1909 voro alldeles desamma och att det inte finnes den minsta anledning att
vara mer orolig nu än då. Det är, såvitt jag förstår, kontentan av herr Möllers
resonemang! Men bär det inte hänt något sedan 1909? Ha vi inte inpå oss
fått det stora Rådsryssland, som överallt i världen bedriver sin agitation för
världsrevolution, skickar agitatorer hit och pengar dit och gör det oupphörligt?
Ser man inte, att det är oroligt utöver hela världen? Hur är det inte i Tyskland?
— en talare erinrade nyss örn, att där ha socialdemokraterna kommit att
försättas i den ställningen, att de få hjälpa till allt vad de kunna för att hejda
revolutionen. Vi måtte väl ändå inte kunna blunda för att vi leva under helt
andra förhållanden nu än 1909, och då tycker jag, att man bör vara förutseende.

Herr Möller klagar oupphörligt över, att det inte framlägges tillräckliga bevis
för att något behov här föreligger. Ja, jag undrar hur mycket som skulle
behövas för att han skulle erkänna, att det verkligen föreligger full bevisning.
Anspråken äro ju så olika. För mig förefaller det som en ganska sund och
naturlig tankegång detta, att när vi från Lundehistorien som utgångspunkt
vilja förebygga dess upprepning och för den skull söka ordna det så, att så
litet som möjligt militär skall behöva användas vid sådana konflikter, då är
det rätt naturligt, att vi för att nå fram till detta mål i stället böra förstärka
den civila ordningsmakten. Jag tycker den tankegången är så riktig och logisk
och så verklighetsbetonad som någon kan vara.

Nu hotar herr Ström med, att det skall komma att bli en sådan hätsk stämning
från arbetarnas sida mot den föreslagna polisen, örn den blir beslutad. Ja,
jag tycker nu för min del, att om en sak är reellt berättigad, örn den har goda
skäl för sig, då bör man inte taga för mycket hänsyn till sådana där hotelser.
Och det föreligger ett precedensfall, som jag tycker ligger nära till hands att
anföra här. Vilka hotelser fick man inte höra, när det var fråga örn arbetsdomstolen.
Jag minnes, att det förekom verkligt hotfulla ord från socialdemokratiskt
håll mot den då sittande regeringen, som förresten åtminstone vad toppen
beträffar, var densamma som nu. Men jag tycker just inte att de där hotelserna
ha infriats, det har lugnat sig ganska bra. Och folk äro ändå till sist,
vilken samhällsgrupp de än tillhöra, rätt benägna för att taga reson, när de
börja inse, att det, som åtgjordes, i alla fall var ganska förståndigt och välbetänkt.

Herr Möller: Ja, herr talman, jag skall hara säga några få ord.

Vad hans excellens herr statsministerns anförande beträffar, så vittnar det
nog till en viss grad örn, att statsministern inte har åhört debatten här utan
ingrep på ett mycket sent stadium, ty så gott som allt vad han yttrade har
varit föremål för anföranden förut från skilda håll, och jag kan inte se, att
det egentligen förekom något annat nytt i hans anförande än hans försäkran,
att här ligger ett mycket moget övervägande bakom och en mycket grundlig
utredning. Jag hoppas ju, att statsministern har läst den utredningen, ty den
är av den beskaffenhet, att riksdagen endast i ytterligt få fall, när saker ha
varit så brådskande, att de ej ha kunnat uppskjutas —• under min riksdagstid
åtminstone — har fattat beslut av den räckvidd det här gäller på basis av så
dåliga utredningar. Jag tror mig lugnt kunna säga: dålig enligt sakens natur,
därför att man inte haft tid på sig, och även därför, att man i själva verket
tog felaktig utgångspunkt, när man gjorde den utredningen. Örn man försökt
utreda behovet av polisförstärkning på landsbygden i allmänhet och ej försökt

Onsdagen den 18 maj f. m.

53 Nr 37.

utreda behovet av förstärkning för händelser, som möjligen kunna återkomma
vart tionde år, kanske inte det, så hade naturligtvis resultatet som sagt blivit
ett annat.

Jag skall påpeka en sak, som slog mig. Jag tror, att både herr statsministern
och herr Hellberg yttrade, att vad det gäller är att förebygga en upprepning
av sådana händelser som dem i Ådalen, och såvitt jag fattade rätt avsågs
både militärens användande och händelserna den 13 maj. Ja, då har man
en stark tilltro till detta nya vapen för ordningens upprätthållande. Det ligger
inte alls i sakens natur, att detta skulle lända till något sådant förebyggande
av en upprepning av dylika händelser. Det är, såvitt jag förstår, en
fullkomligt felaktig utgångspunkt. Inte finnes det någon säkerhet för att
länsstyrelsen hade rekviverat några statspoliser därför, att de hade legat i
Sundsvall i stället för att de nu lågo något längre bort. I själva verket fanns
det ju ingenting galet, som myndigheterna kunde göra, vilket de ej också
gjorde. Allt som var tänkbart i detta avseende lyckades de göra, och ifall
det gäller samma myndigheter, så finnes det väl ingen anledning att tro, att
det hade gått annorlunda bara därför, att man i stället hade en statspolisorganisation.

Till herr Hammarskjöld liksom även till herr Hellberg vill. jag endast säga
det, att det var väl inte militären, som gjorde, att inte strejkbrytarna blevo
misshandlade den 14 maj i Ådalen. Den kom visserligen emellan, men jag
tror mig lugnt kunna försäkra, att örn det ej hade funnits någon militär där
men man däremot hade meddelat demonstrationståget länsstyrelsens beslut, enligt
vilket strejkbrytarna skulle dragas tillbaka från arbetsplatsen, så hade
intet kommit att hända i Ådalen den dagen. Men på den punkten fattade man
visserligen ett enligt min uppfattning förnuftigt beslut; man bara glömde meddela
det till vederbörande.

Själva diskussionen om Ådalen vittnar ju om, att man har fäst sig vid
vissa ting där och totalt ignorerat andra ting, och en sådan diskussion är ju
tämligen ofruktbar. Det, som är det sorgligaste därmed eller bland det sorgligaste,
är i själva verket det beslut, som skall fattas i dag, att vi skola be-i
tala Adalshändelserna framåt i tiden med de slantar, som nu begäras.^ Jag kan
för min del inte anse, att diskussionen på något sätt har lagt örn utgångspunkterna
för ett omdöme här. Omdöme står emot omdöme, och örn herrarna inte
tycka örn, att man kallar detta förslag för reaktionärt, så är det ingenting
att göra åt den saken. Det är inte så länge sedan de herrar, som nu försvara
detta förslag, själva skulle avgivit en liknande karakteristik därav.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag skulle inte ha begärt ordet, örn inte

herr Hellberg i sitt andra anförande upprepat sina anklagelser _ emot socialdemokratien.
Jag tycker, att herr Hellbergs sista anförande — ja, även hans
första — alldeles särskilt klart belyste den skillnad mellan den gamla och den
nya liberalismen, liberalismen av i dag och liberalismen från sekelskiftet eller
kanske något därefter, varom har talats här i dag. __ Herr Hellberg var ju
med båda gångerna, men han representerar i sina båda skepnader fullödigt
såväl den gamla som den nya liberalismen. Vad som skiljer är just förtroendet
till folket. De gamla liberalerna trodde kanske litet väl naivt, litet väl
romantiskt på folket, trodde, att det rymde krafter, som kanske inte funnos
där, men nu har man slagit örn till en alldeles motsatt överdrift, till en misstro,
som är ännu mindre grundad. Vi socialdemokrater tro, att man kan hysa
förtroende till folket. Fabian Månsson har med sina mångå excentriska idéer
dock funnit en värdefull sak i sina forskningar i medeltidens historia. Han
har funnit någonting, som han kallar för samhällets självrensning. Han menar
då den där driften hos den tidens bondebefolkning, som kom den att spon -

ong.

ändringar
i lagen om
polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Nr 37. 54

Onsdagen den 18 maj f. m.

.. ^ntant reagera mot fridstörare, mot element, som ville störa samhällsordningen
I)et är Ju att han i sin tolkning härav har gått litet väl långt, men vi

;polisväsendet socialdemokrater tro, att elen kraften och den driften alltjämt finnas

i riket. hos det svenska f olket, vi tro, att det finns krafter hos detta svenska

(Forts.) folk, som det går att bygga en stat på, och detta är värt att taga

vara på. ° Man riskerar att spoliera dessa krafter genom åtgärder, som
bygga pa^ misstro, just emot dem. Svensken är också alldeles särskilt
känslig på den punkten. Man säger, att svenskarna gärna »bråka
med polisen», och det kan ju vara sant, men detta är inte uttryck för någon
som helst samhällsfientlig inställning, snarare då för en viss överkänslighet,
därför att svensken tycker, att polisens uppträdande är ett vittnesbörd örn misstro
mot hans förmåga att sköta sig själv. Vi socialdemokrater tro, som sagt,
att man kan hysa förtroende till det svenska folket, att det sköter sig självt,
och vad som hände i Ådalen i fjol uppfatta vi inte som något vittnesbörd i
motsatt riktning.

Excellensen Ekman talade här om händelserna i Tyskland, och han pekade
på att de tyska socialdemokraterna ha en annan inställning till ordningsmakten.
Ja, i Tyskland råder ju ett revolutionärt tillstånd. Där är hela gärdet
upprivet. Det finns inte där sådana uppbyggande krafter hos folket längre;
samhällets självrensning har upphört att fungera. Jag kan inte tänka
mig, att vi i vårt land skola behöva inställa oss efter mönster från det hållet.
Där har våldet huserat så länge, att där äro polisen och militären kanske den
sista resursen, som samhället har att lita till. Men innan vi komma fram till
den situationen här i vårt land och så långt ifrån den, som vi äro i våra
dagar, så tycker jag, att det är oriktigt och provocerande att resonera, som örn
den situationen redan hade inställt sig.

Herr Hellbergs uppfattning här har han ju utvecklat förut i sin tidning.
Vi känna den. Den är i viss mån färgad av monomani. Det kan jag inte
komma ifrån. Han sade här, att socialdemokraterna i fjol sköto undan kravet
på att ordningen skulle upprätthållas. Herr Vennerström Ilar redan påvisat,
att det var oriktigt. Då föll herr Hellberg undan och påstod, att han
inte sagt på det viset. Jag tror, att det stenografiska protokollet skall komma
att visa, att han uttryckte, sig just så som herr Vennerström refererade. Det
var verkligen så, att det ifrån mångå ledande socialdemokrater i fjol starkt
poängterades, att just socialdemokratiens gamla ställning, som den alltid har
hävdat, var, att samhällsauktoriteten skall upprätthållas. Men det är alldeles
sant, att man från socialdemokratiskt håll kanske ännu starkare reagerade
emot militärens uppträdande däruppe, men detta skedde i medvetande örn att
vad som hände där uppe var ägnat att underminera just den drift och den
kraft hos folket, som samhället i främsta rummet har att lita till, om det vill
bygga, sin existens på en solid grund. Att en gammal liberal som herr Hellberg
inte har sinne för detta, tycker jag mer än någonting annat vittnar
örn den stora förskjutning i liberalt tänkande, som förekommit under det sista
kvartsseklet.

Herr Schlyter: Herr talman! Vad som uppkallat mig till en liten slutreplik
var hans excellens herr statsministerns yttrande, att ingen detaljkritik
hade ägnats den framlagda propositionen. Jag tror, att jag skulle kunna sammanfatta
den sakliga kritik, som har ägnats propositionen, på det sättet, att
det framlagda förslaget är i flera avseenden ett omoget förslag. Det är mycket
ovanligt, att frågor av denna omfattning verkligen hinna få sin lösning i riksdagens
kamrar på så kort tid som ett år från det att det första uppslaget
kommit, till en. ny stor organisation. Men när jag säger, att förslaget är
omoget ■—- och jag förmodar, att herr Möller menar detsamma, då han säger,

Onsdagen den 18 maj f. m.

55 Nr 37.

att förslaget är dåligt — så innehar det inte någon kritik av det arbete, som
har nedlagts på detta förslag. Detta arbete kan hava varit i mycket hög
grad värdefullt, men det har ännu inte hunnit sätta den färdiga frukten. Från
min sida utgör detta omdöme inte mer kritik av det nedlagda arbetet, än örn
jag skulle kritisera äppleträdet för att det inte sätter frukter i maj. _

Vi behöva enligt min mening grundligare gå igenom denna sak, innan vi
lagstifta örn den. Ett uttryckligt erkännande härav kan jag be att vördsamt
få hänvisa hans excellens herr statsministern att finna på sidan 20 i bilaga A
till den kungliga propositionen, där de sakkunniga omtala denna frågas samband
med flera olika andra frågor, vilka rätteligen borde kräva sin lösning,
innan man kunde komma till ett fullt tillfredsställande resultat. Där står nu:
»Att avvakta resultaten av den ena eller andra av nu angivna utredningar
har uppenbarligen icke kunnat komma i fråga, eftersom den föreliggande
frågan örn förändrad polisorganisation ansetts vara av den trängande beskaffenhet,
att förslag däri bör om möjligt föreläggas redan 1932 års riksdag.
» Vad som bestrides ifrån vår sida är, att frågan verkligen är av den
trängande beskaffenhet, att man skall behöva antaga ett förslag, som i själva
verket innehåller så heterogena hugskott som denna kungliga proposition.
Här har man nu hela dagen använt slagorden statspolis och reservpolis. Finns
det någon i denna kammare, som kan förklara, varför vi en polisorganisation
skola röra oss med dessa två begrepp? Vad är det för principiell skillnad
mellan statspolisen och reservpolisen? I ena som i andra fallet tar man polis,
som är ute i arbete •— antingen i stad eller på landet •— och använder den för
riksändamål. I det ena fallet har man ordnat betalningen av polisen på visst
sätt — då kallas den för reservpolis -—• i det andra fallet betalar staten alltsamman
—- då kallas den för statspolis. Jag tycker, att nian inte behöver
framhålla mer än detta för att förstå, att saken inte ännu är tillräckligt genomarbetad.

I detta ögonblick frapperas jag av herr finansministerns närvaro på regeringsbänken,
och jag skall då be att få säga till herr finansministern, att jag
tillät mig i det anförande, varmed jag inledde debatten här i dag, att göra en
vördsam förfrågan, hur herr finansministern ställde sig till denna proposition.
Jag har sedan kunnat förstå, att det inte är väl förenligt med ett
hävdande av samhällsauktoriteten, att en ledamot av kammaren ifrågasätter,
huruvida regeringens medlemmar äro ense örn en sådan sak som denna,
ehuru det ju har kunnat föreligga skäl förut för antagandet, att finansministern
inte har varit benägen att gå med på vilka utgifter som helst. Jag
vill nämna för herr finansministern, att det till och med har ifrågasatts,
huruvida inte under riksdagens lopp situationen skulle ha förändrats på det
sättet, att det skulle ha kunnat ge Kungl. Majit anledning att återtaga en
proposition sådan som denna. Herr finansministern har ju haft tillfälle att
alltemellanåt upplysa kammaren om hur det inlöper sorgebudskap från den
ena kommunen efter den andra örn det försämrade skatteunderlaget. Jag emotser
med intresse, huruvida vi skola gå till omröstning i denna fråga, utan att
ha fått ett auktoritativt svar på denna undran, hur herr finansministern ställer
sig till propositionen.

Jag skall, eftersom kommunismen är så sympatiskt företrädd i denna kammare
som av herr Nerman, sluta med att replikera honom på en punkt, som
jag annars inte skulle lia dragit fram. Han efterlyste socialdemokraternas innersta
motiv till deras ståndpunktstagande i denna fråga och åberopade bland
annat de nu stundande höstvalen. Det är en elakhet, som man ju alltemellanåt
begagnar sig av mot politiska motståndare, och jag fruktår, att jag själv
någon gång har gjort det, så att där gå ju svinhugg igen, men jag vill säga
herr Nerman, att när jag för min personliga del går in för opposition mot det

Ang.

ändringar
i lagen om
;polisväsendet
i riket.

(Forts.)

Nr 87. 56

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng. utskottsutlåtande som här föreligger, så är detta baserat på de sakliga skäl,
{lagerbom JaS'' här försökt utveckla. Jag finner det vara en fullkomlig orimlighet

polisväsendet störta till lösningen av ett förslag, som kostar en miljon kronor, i den
i riket ekonomiska situation i vilken vi nu befinna oss. Ingen olycka sker, örn vi
(Forts.) vänta tills frågan hunnit bli litet bättre utredd.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag ber bara att få erinra den
siste talaren därom, att det läget, att en part, motståndare till ett förslag,
säger, att förslaget ännu inte är moget, att det ännu inte är färdigt, brukar
inte få vara avgörande för dem, som tro på att saken är mogen och som anse,
att tillräekliga skäl för handling föreligga. I det läget har herr Schlyter
stått oändligt många gånger, när motparten sagt: »Denna sak är inte mogen
för genomförande.» Men herr Schlyter har ändå röstat för ett avgörande
omedelbart.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag tror, att vi nu kommit därhän, att

man kan summera ihop resultaten av debatten sålunda:

Bakom det hela ligger tidens stora problem, den sociala kampen. Genom
regeringens förslag har erkänts — för vissa fall till synes en riktig inställning
-—- att denna nu reser sig inför oss så hotande, att man, genom; att i
parlamenten och regeringarna förbigå de djupgående orsakerna till nationaloch
inbördeskrigen, äventyrar att få uppleva allt större missnöje ute bland folket.
Denna polisorganisation kan då få mycket att göra, i den mån som
den nuvarande storfinansens upplösningsarbete tillåtes fortfara, arbetslösheten
stiger och hungern kommer. Då kan det hända, att till slut en sådan bristningsgräns
nås, att inte heller denna organisation räcker till. Då kommer det
något annat, herr talman. Den nu föreslagna nödfallsorganisationen är sålunda
ett socialt kvacksalveri, i all synnerhet om samtidigt stridernas realiteter
ej läggas eller ej kunna i vår tid läggas till rätta.

Herr Hellberg: Då herr Åkerberg så direkt och personligt adresserat sig

till mig, anser jag mig ändå ha rätt att säga ett par ord till svar.

Han talade örn min förändring ifrån tilltro till misstro. Men varför talade
han inte något örn hela den förändring, som försiggått i världen? Det är
mycket vanligt, att det går så, att de, som till exempel visat mycket goda
sidor, när de befunnit sig i en betryckt ställning, visa helt andra sidor, när
de kommit till makten. Det gäller både klasser och nationer. Det är givet,
att den förändring, som skett i hela samhället från början av detta århundrade,
har öppnat ögonen för åtskilligt, som man i sin första tid och sin första
ungdomliga hänförelse inte hade ögonen så öppna för.

Men varför skall för resten herr Åkerberg så våldsamt angripa mig för
detta? Jag företräder ju här samma ståndpunkt som regeringen. Angrip regeringen,
därför att den också har undergått samma förändring! Inte är det
någon egentlig reson i att vända sig mot en enskild person, när det gäller en
förändring, som omfattar så många.

Herr Åkerberg: Anledningen till att jag angrep herr Hellberg särskilt var,
att han mest utpräglat hade angripit det parti, jag tillhör. Och vad beträffar
den där förändringen, som inträffat, är jag mycket villig att erkänna, att det
har skett sådana förändringar ute i världen, men jag tror inte, att herr Hellberg
kan påvisa, att inom vårt land och vårt folk ha inträffat sådana omkastningar,
som motivera den sinnesändring, herr Hellberg själv har undergått. I sitt förra
anförande pekade herr Hellberg på den agitation för världsrevolution, som utgår,
från Moskva. Jag skulle tro, att det inte finns några, som äro så rädda

Onsdagen den 18 maj f. m.

57 Sr 37.

för världsrevolutionen som de styrande i Moskva för närvarande, men örn en ändHnaar
sådan agitation skulle bedrivas i vårt land, om en verkligt revolutionär stärn- ^ lagen om
ning skulle inträda här, tror herr Hellberg då, att ett par hundra statspoliser polisväsendet
skulle kunna uträtta någonting för att få bukt med den stämningen? Det tror mixt.
inte jag. Däremot tror jag, att dessa statspoliser, oförsiktigt och oförnuftigt (rörts.)
använda, skulle vara mycket verksamma för att agitera fram just en sådan
revolutionär stämning.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av
den nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att kammaren skulle för
ifrågavarande paragraf godkänna den lydelse, som förordats i den av herr
Schlyter m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande, sig
anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner Kungl. Maj :ts av sammansatta stats- och första lagutskottet
i utlåtande nr 2 tillstyrkta förslag till ändrad lydelse av 5 § i lagen
örn polisväsendet i riket, göstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes för ifrågavarande paragraf den lydelse, som förordats
i den av herr Schlyter m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

6-8 §§.

Godkändes.

15 §.

1 mom.
Godkändes.

4 mom.

Första stycket av förevarande moment hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

4. Till polisdistrikt, som jämlikt 5 §
1 mom. skall tillhandahålla reservpolismän,
utgår statsbidrag för varje
reservpolisman, som skall tillhandahållas,
med en tredjedel av de sammanlagda
löneförmåner, som årligen

(i herrar Strindlund^ och Jonssons i
Risinge reservationsvis framställda
förslag:)

4. Till polisdistrikt, som jämlikt 5 §
1 mom. skall tillhandahålla reservpolismän,
utgår statsbidrag för varje
reservpolisman, som skall tillhandahållas,
med en sjättedel av de sammanlagda
löneförmåner, som årligen till -

Kr 87. 58

Onsdagen den 18 maj f. m.

■)m3- (i Kungl. Maj:ts förslag:)

andringar
i lagen om
polisväsendet

tillkomma i distriktet anställd polisor
•’ man med lägsta lön inom den tjänstegrad,
reservpolismannen skall tillhöra,
dack att, därest polisdistriktet jämlikt
5 § 3 mern. första stycket skall
tillhandahålla statspolis, statsbidraget
skall utgå med en sjättedel av löneförmånerna.
I den mån reservpolismännen
skola vara beridna, utgår därjämte
statsbidrag med hälften av stadens
kostnad för hållande av erforderligt
antal hästar och utrustning för
dessa. Närmare grunder för beräknande
av sådan kostnad fastställas av Konungen.

Herr Reuterskiöld: Jag ber att få yrka bifall till reservationen på sidan 39.

0 Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande momentet endast yrkats, av herr Reuterskiöld, att
kammaren _ skulle för momentet godkänna den lydelse, som förordats i den av
herrar Strindlund och Jonsson i Risinge vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av Kungl. Maj:ts
förslag till momentets lydelse samt vidare enligt herr Reuterskiölds yrkande;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Återstående delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkterna B—D.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten E.

_ På sätt förut anförts hade utskottet i förevarande punkt hemställt, att motionerna
1:3, II: 2 och II: 276 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

1 motsvarande punkt av herr Schlyters m. fl. reservation hade, såsom tidigare
angivits, hemställts, att riksdagen i anledning av motionerna 1:3, 11:2
och II :276° måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t snarast
ville låta företaga en omarbetning av gällande bestämmelser i fråga örn
användande av militär personal för stillande av uppror eller upplopp eller för
upprätthållande av^ allmän ordning samt, i den mån riksdagens medverkan
krävdes, till 1933 års riksdag framlägga nödiga förslag.

Herr Schlyter: I denna punkt hemställer jag örn bifall till vår reservation
och yrkar alltså, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

(i herrar Strindlunds och Jonssons i
Risinge reservationsvis framställda
förslag:)

komma i distriktet anställd polisman
med lägsta lön inom den tjänstegrad,
reservpolismannen skall tillhöra. I den
mån reservpolismännen skola vara beridna,
utgår därjämte statsbidrag med
hälften av stadens kostnad för hållande
av erforderligt antal hästar och utrustning
för dessa. Närmare grunder
för beräknande av sådan kostnad fastställas
av Konungen.

Onsdagen den 18 maj f. m.

59 Nr 37.

Kungl. Haj:t snarast ville låta företaga en omarbetning av gällande bestämmelser
i fråga örn användande av militär personal för stillande av uppror eller
upplopp eller för upprätthållande av allmän ordning samt, i den mån riksdagens
medverkan kräves, till 1933 års riksdag framlägga nödiga förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare, enligt herr Schlyters yrkande, på antagande
av det förslag, som innefattades i motsvarande punkt av den av honom m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta stats- och första lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 2 punkten E, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande punkt av herr
Schlyters m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation.

Herr talmannen yttrade, att i fråga örn motiveringen i det förevarande utlåtandet
yrkats dels att utskottets yttrande vidkommande användande av militär
för ordningsändamål skulle godkännas, dels ock, av herr Reuterskiöld, att
kammaren skulle godkänna den av herr C. G. Hammarskjöld m. fl. därom
avgivna reservationen, dock med utelämnande av de i slutet av första meningen
i andra stycket förekommande orden »såsom framgår av förestående redogörelse
skedde denna jämkning i syfte att utesluta inkallande av beväringens
första uppbåd i ''sociala konflikter’».

Herr Schlyter, som på begäran erhöll ordet, anförde: Efter den utgång,

som föregående votering fick, skall jag be att få yrka bifall till utskottets motivering.

Herr talmannen gjorde nu propositioner, först på godkännande av utskottets
yttrande i angivna del samt vidare på bifall till herr Reuterskiölds yrkande;
och förklarade herr talmannen sig anse propositionen på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som i avseende å motiveringen i sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 2 godkänner utskottets yttrande vidkommande användande
av militär för ordningsändamål, röstar

Ja;

Äng.

ändringar
i lagen om
‘polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Nr 37.

Onsdagen den 18 maj f. m.

Äng.

ändringar
i lagen om
\polisväsendet
i riket.
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av kerr C. G. Hammarskjöld m. fl. därom avgivna
reservationen med den av kerr Reuterskiöld föreslagna ändringen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en körjan omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av kerr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, ock därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då kerr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes kärefter votering medelst namnupprop; ock befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 54.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 214, till Konungen i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till luftfartsväsendet m. m.

Anmäldes ock bordlädes

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner; och

nr 43, i anledning av väckta motioner örn tull å vissa slag av fisk samt örn
reglering utav importen av fisk ock skaldjur; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning av väckta motioner angående
ändring av lagen örn arbetstidens begränsning.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.01 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 18 maj e. m.

61 Nr 37

Onsdagen den 18 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Föredrogos ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens
behov dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 6 juni 1925 (nr 1(2) med
vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön
och pension m. m. dels ock en i ämnet väckt motion; samt

nr 5, i anledning av väckta motioner rörande bestämmande av avlöning at
icke ordinarie polismän å landsbygden samt statsbidrag till kostnaden för sadan
avlöning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande sammansatta stats- och
första lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning av väckta motioner rörande
val av fjärdingsman m. m.

Punkten A.

Kammaren beslöt, att motionen II: 275, till den del den ej besvarats genom kammarens
beslut i fråga örn utskottets utlåtande nr 2, icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Punkten B.

I en inom andra kammaren väckt till lagutskott hänvisad och till första
lagutskottet överlämnad motion, nr 263, vilken enligt överenskommelse
mellan sistnämnda utskott och statsutskottet behandlats av sammansatt statsoch
första lagutskott, hade herrar Törnkvist i Karlskrona och Jönsson i Revinge
hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 11 § lagen den 6
juni 1925 örn polisväsendet i riket att, då kommun valde till fjärdingsman
sökande, som av landsfiskal före valet förklarats lämplig för sådan befattning,
detta val skulle av länsstyrelsen fastställas.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionen 11:263 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar, Schlyter, Björck,
Hedlund i Östersund, Törnkvist i Karlskrona, Strindlund, Andersson i Höör
och Jonsson i Risinge ansett, att utskottets eget yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

Äng.

kommunernas
inflytande
vid utseende
av fjärdingsmän.

Nr 37.

Onsdagen den 18 maj e. m.

Äng. i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta undersöka,
nas Inflytande lmruvida ett ökat inflytande vid utseende av fjärdingsman kunde tillerkännas
Vid utseende vederbörande kommun i de avseenden, som omförmäldes i motionen 11:263,
av fjärdings- samt, om så erfordrades, för riksdagen framlägga det förslag, vartill undermän.
sökningen kunde föranleda.

(Forts.)

Herr Sehlyter: Herr talman! I denna fråga rådde inom utskottet vid ärendets.
avgörande inte någon verklig meningsskiljaktighet. Såvitt jag förstod
meningen inom utskottet rätt, voro utskottets ledamöter allmänt av den uppfattningen,
att örn ett fjärdingsmannaval överklagats hos länsstyrelsen och
länsstyrelsen funnit sådana särskilda omständigheter föreligga, att den valde
inte kunde erhålla länsstyrelsens förordnande såsom fjärdingsman, så borde
länsstyrelsen förfara på det sätt som en ärad ledamot av utskottet, landshövding
Kvarnzelius, omtalade att man i hans län brukade göra, nämligen återförvisa
frågan örn fjärdingsmannavalet till kommunen, som fick anställa nytt val.
Och först ifall länsstyrelsen inte kunde godkänna den då valde, skulle länsstyrelsen
begagna sig av sin rätt att taga någon annan lämplig kandidat.

Vi vörö i utskottet, som jag uppfattade det, tämligen överens örn att utskottets
motivering till ett avslagsyrkande på motionen — ett avslagsyrkande, som
var föranlett därav att den i motionen anvisade utvägen för tillvaratagande av
kommunens medbestämmanderätt inte befanns framkomlig — vi voro tämligen
ense örn, säger jag, att utskottets motivering borde innehålla en anvisning av
det slag som jag nu anfört.

När så utlåtandet skulle skrivas, befanns det emellertid, att det, när denna
fråga år 1925 var före i det dåvarande särskilda utskottet, hade gjorts sådana
uttalanden angående just detta fall, att det föll sig svårt för utskottet att gå
emot de då gjorda uttalandena. Detta föranledde en splittring av utskottetsledamöterna
på två linjer, varav en grupp — ungefär halva utskottet — samlade
sig kring den reservation, som nu är fogad till betänkandet.

Enligt denna reservation göres det gällande, att det bör förfaras på det sätt,
som jag nyss angav; att alltså länsstyrelsen, ifall den inte godkänner en av
kommunen vald fjärdingsman, bör återförvisa ärendet för nytt val. När nu
inte utskottet kunde göra detta uttalande, befanns det nödvändigt för dem, som
ville understryka detta, att föreslå en skrivelse till Kungl. Majit i denna
riktning.

Det är denna skrivelse, som innehålles i reservationen, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till detta förslag.

Herr Borell: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Det synes mig vara välbetänkt, att länsstyrelsen har den rätt, som nu tillkommer
densamma, att, därest en föreslagen person befinnes vara uppenbart
olämplig, länsstyrelsen skall kunna vägra att utfärda förordnande för den sålunda
föreslagna. Även örn den utsedde personen skulle ha förordats av landsfiskalen
före det kommunala valet, är det mycket tänkbart, att efteråt sådana
upplysningar kunna ha kommit vederbörande tillhanda att det visar sig, att
han icke är lämplig för befattningen och då bör enligt min mening länsstyrelsen
ha denna befogenhet. Med anledning därav yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen, efter att hava upp -

Onsdagen den 18 maj e. m.

63 Nr 37.

repat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad sammansatta stats- och första lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 6 punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr förste vice talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —- 33;

Nej — 46.

Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till polisväsendet i riket m. m. dels ock i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för
byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende lantbrukshögskolan
samt Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut ävensom en i ämnet
väckt motion.

Punkten 1.

I en till riksdagen den 11 mars 1932 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 230, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen, att för budgetåret
1932/1933 under nionde huvudtiteln anvisa, utom annat, för byggnadsarbeten
och andra engångskostnader avseende lantbrukshögskolan ett extra reservationsanslag
av 450,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 534, av herr Hedlund
i Häste, vari hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret 1932/1933 under
nionde huvudtiteln till undervisningsmateriel vid lantbrukshögskolan anvisa
ett extra reservationsanslag av 34,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

Äng.

kommunernas
inflytande
vid utseende
av fjärdingsmän.

(Forts.)

Anslag till
byggnadsarbeten
m. m.
vid lantbrukshögskolan.

Nr 37. 64

Onsdagen den 18 maj e. m.

Anslag till
byggnadsarbeten
m. m.
vid lantbrukshögskolan.

(Forts.)

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning för byggnadsarbeten
och andra engångskostnader avseende lantbrukshögskolan för budgetåret
1932/1933 under nionde huvudtiteln anvisa ett extra reservationsanslag av
450,000 kronor; samt

2) med bifall till motionen 11:534 för anskaffande vid lantbrukshögskolan
av undervisningsmateriel för budgetåret 1932/1933 under nionde huvudtiteln
anvisa ett extra reservationsanslag av 34,000 kronor.

/Reservation hade anmälts av, utom annan, herr Gustafson i Domö, som
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Gustafson, Fritiof: Herr talman! Då jag vid detta utlåtande fogat
en blank reservation, anser jag mig skyldig att i korthet redogöra för skälen
därför.

Det framgår av det föreliggande utlåtandet, att utskottet funnit anmärkningsvärda
förhållanden föreligga berättande byggnadsfrågan för lantbrukshögskolan
i Ultuna, men ändock tillstyrker utskottet anslag för byggande av
denna högskola. Man finner av utlåtandet, att utskottet har fullgoda skäl för
detta påstående om att anmärkningsvärda förhållanden föreligga. Förra året
beräknades nämligen ifrågavarande byggnadskostnad till ungefär 1.3 miljoner
kronor, men i år har man kommit under fund med att byggnadskostnaden kommer
att uppgå till inemot dubbla beloppet. Jag finner det vara ganska betänkligt
att under rådande ekonomiska förhållanden utan fullt tillförlitliga beräkningar
gå in för byggandet av denna högskola, ty man vet ju inte vad man
därmed i själva verket utfäster sig till. Det inträffar ofta, att riksdagen beslutar
i princip örn fullbordandet av ett visst företag utan att den först gör sig
underrättad örn vad detta med sannolikhet kan komma att kosta, och det har nu
besannat sig även i detta fall, hur riskabelt det är att fatta beslut på så lösa
grunder som utredningen förra året utgjorde. Man har desto större anledning
att ställa sig skeptisk mot byggandet av högskolan som det inte heller i någon
form utretts vad den avsedda förflyttningen till Ultuna från Stockholm av husdjurs-
och jordbruksavdelningarna vid Centralanstalten kommer att innebära.
Det skulle enligt min mening ha varit naturligast, örn utskottet stannat vid att
föreslå ett uppskjutande av frågan ytterligare i och för noggrannare utredning
av densamma. Då utskottet emellertid inte har velat ett uppskov, har jag inte
ansett mig kunna taga på mitt ansvar att i det outredda skick frågan ligger
biträda utskottets förslag men anser mig ej heller böra utan vidare bara yrka
avslag på utskottets hemställan, enär ej utskottet, som jag förmenar att det bort
göra, närmare undersökt och föreslagit de åtgärder, vilka skulle betingats av
ett uppskov. Jag har velat avgiva denna deklaration för att tillkännagiva, att
jag är mycket betänksam angående det förståndiga uti att under föreliggande
omständigheter gå in för byggnadsarbetet i fråga.

Jag kan icke underlåta att framhålla, hurusom det här förra året invändes,
då det från visst håll framställdes tvivelsmål om utredningarnas hållbarhetsvärde,
att det var mycket större .sannolikhet för att den utredning, som då presterades
såsom underlag för propositionen, var av större värde än exempelvis
den utredning, som företeddes av vissa motionärer, vilka ansågo det lämpligast
att lantbrukshögskolan skulle förläggas till Stockholm, och att det då framhölls,
att de beräkningar, som motionärerna framlagt, bara voro lösa överslagsberäkningar
utan något vidare värde. Nu har det emellertid visat sig, att de
beräkningar, som lågo till grund för riksdagens beslut i fjol, just voro så löst
grundade som man då, sannolikt oriktigt, beskyllde motionärernas för att vara.
Det är beklagligt, att riksdagen i frågans nuvarande läge kanske skall fatta
ett sådant beslut, som utskottet hemställer örn.

Häri instämde herrar Halvarsson och Örne.

Onsdagen den 18 maj e. m.

Herr Forssell: Herr talman! Herr Gustafson har redan talat örn de kostnadsberäkningar,
som här föreligga. Jag vill därför inte särskilt gå in på de
siffror, som vi här ha att svälja utan viii endast göra några kommentarer till
de motiveringar, som finnas i utskottets utlåtande.

Det säges nederst på sidan 9 i utlåtandet om dessa kostnadsdifferenser, »att
det självfallet vore svårt att på förberedande stadium få fullt genomförda beräkningar
för så vanskliga objekt som vetenskapliga institutioner». Detta synes
mig vara en mycket svag ursäkt för sifferdifferenserna, ty vi skola komma
i håg, att det byggs och beräknas dock ideligen vetenskapliga institutioner i
detta land, oell man vet ganska väl, vad en sådan vetenskaplig institution skall
ungefärligen kosta, vilket även framgår av utskottets behandling av frågan i
detta utlåtande, där det anföres siffror ifrån olika håll, bl. a. från kemiska institutionens
byggnad i Lund. Denna angives ha beräknats kosta ungefär 67
kronor per kubikmeter byggnadsvolym, och motsvarande kostnad för kemiska
institutionen i Uppsala uppgives till cirka 70 kronor mot ett för lantbrukshögskolan
till en början beräknat pris av cirka 45 kronor per kubikmeter byggnadsvolym.
Man torde knappast kunna säga, att det är så särskilt vanskligt
att genomföra kalkyler för vetenskapliga institutioner, då det föreligger ett
så rikt material. Men så fortsätter man apologien i utskottsutlåtandet, där det
säges, att man inte från början hade tagit hänsyn till att det skulle vara så
pass väl utrustade laboratorier, och att man försummade att ändra kostnadsberäkningarna
när sedan planerna omlades så att det verkligen skulle bliva en
högskola och ett forskningsinstitut, ehuru det var just punkten örn denna högskolas
vetenskapliga uppgift, som diskuterades här ganska livligt för ett år
sedan. Det borde därför inte ha varit så särskilt lätt att glömma bort, att de
där institutionerna skulle utrustas på ett sätt, som kostade pengar. Här säger
man nu endast, att inverkan av ett sådant arrangemang inte tillräckligt beaktats.

När man sedan ser litet närmare på kostnadsberäkningarna för byggnadsprogrammet,
upptäcker man, bland annat, att de byggnader, som föreslagits
skola ombyggas, befinna sig i ett utomordentligt förfallet skick vilket förhållande
i hög grad anges motivera kostnadsökningen. Sålunda beräknas ombyggnaden
av elevbyggnaden år 1929 till 115,000 kronor och nu år 1932 beräknas den
till 331,200 kronor o. s .v. Nu frågar man sig: Det där förfärligt sorgliga tillståndet
har väl inte kommit plötsligt efter år 1929 utan det har väl funnits hela
tiden, så att den allra ytligaste undersökning hade kunnat giva anvisning örn saken.
Vi fingo här för ett år sedan med ett fullkomligt felaktigt underlag för
kostnadskalkylerna votera örn startandet av ett stort nytt företag med alla
vanskligheter och defekter, som vidlådde och fortfarande vidlåder det beslutade
förslaget.

Det förvånar mig verkligen, att inte dessa uppgifter kommo fram redan för
ett år sedan, ty kort tid efter den debatten här i kammaren, när detta förslag
så ingående ventilerades, råkade jag en av de initierade herrarna — inte någon
av förslagets förespråkare, som var närvarande här, ty de visste naturligtvis
ingenting örn dessa fruktansvärda felräkningar, men en annan initierad person
— vilken omedelbart upplyste mig örn att kostnadsberäkningarna för lantbrukshögskolan
i Ultuna vörö i vissa lall fullkomligt felaktiga och att man
kunde vänta sig mycket betydande ökningar ifrån de beräknade summorna. För
dem, som deltagit i ärendets behandling bakom kulisserna, voro dessa omständigheter,
som nu ligga på riksdagens bord, fullkomligt bekanta för ett år sedan,
innan riksdagen då fattat beslut i frågan. Detta förefaller mig vara en
ganska märklig omständighet.

Nå., hur göra nu vederbörande, då de stå inför dessa katastrofala kostnadsökningar?
Jo, de kasta sig (iver något, sorn de kalla för koncentration av loka Första

hammarens protokoll 1032. Nr 37. 5

Nr 37.

Anslag till
byggnadsarbeten
m. m.
vid lantbrukshögskolan.

(Forts.)

Nr 37. 66

Onsdagen den 18 maj e. m.

Anslag till lema, och så säga de om sättet att bygga: »Kommitterade hava utgått från
byggnads- att det borde innebära en väsentlig fördel, om flertalet institutioner, vilka vore
rid lantbruks- 1 behov av laboratorier, kunde förläggas inom samma byggnad. Därjämte hava
högskolan, kommitterade ansett en koncentration böra eftersträvas, så att kostnaderna för
(Forte.) värmecentralens anläggning och drift skulle bliva så låga som möjligt.»

Här ha således vederbörande för att laga åtminstone de värsta defekterna i
sitt förslag, gått in för ett sätt att bygga, som har visat sig fruktansvärt skadligt
på de platser, där det har använts. Jag vill då särskilt nämna tekniska
högskolan, som just är byggd på det sättet. För cirka 20 år sedan var det två
fackhögskolor, som skulle byggas här i Stockholm. Den ena, som var färdigbyggd
något tidigare, var veterinärhögskolan, och den andra var tekniskahögskolan.
Den förra är byggd med paviljonger för de olika institutionerna.
Örn det således inom en viss institution yppar sig behov av utvidgning av någon
lokal, kan detta ske där för ett minimum av kostnad och utan att de övriga institutionerna
störas på något sätt. Veterinärhögskolans byggnadssätt har även
kopierats på många håll. När man tänkt anlägga nya veterinärhögskolor, haiman
först kommit hit och tittat på vår veterinärhögskola och sedan harman just
utnyttjat det sätt att bygga, som använts där. Den gamle rektorn där, Vennerholm,
som gjort upp planen till bygget och som skött högskolan under många
år, blev behängd med dekorationer från alla möjliga håll för att man fått tillfälle
att kopiera hans högskola.

När tekniska högskolan skulle byggas, vandrade kommitterade för bygget
ut till Vennerholm för att av honom få råd, hur de skulle bygga en högskola.
Jag har denna upplysning från professor Vennerholm själv, och jag minns han
sade, att han svarade deni: »Mina herrar, jag kan inte ge detaljerade råd örn
byggandet av tekniska högskolan, jag kan bara ge en enda principanvisning
och det är den: bygg friliggande institutioner! Örn ni inte göra det, komma ni
att ångra er, ty det är det enda sätt, som gör det möjligt att kunna arbeta vid
en högskola och att kunna följa med i framtiden utan att möta så betydande
kostnader att utveckling blir omöjlig». Så gingo dessa vise män, som voro
byggnadskommitterade för tekniska högskolan därifrån och ritade en koncentrerad
anläggning efter korridorsystemet — ett fullkomligt monster,
där alla institutioner äro hoppressade som rum och kök i våningar
och där man inte kan vidtaga den minsta ändring i en lokal utan
att störa grannar. Det är med andra ord fullkomligt låst alltsammans. Nu
vill man göra samma, historia här. Man vill göra något, som man kallar för en
U-byggnad, och i denna vill man placera in massor av laboratorier. Och så säger
man, att örn man bygger på det sättet, går det sedan utomordentligt väl att
utvidga lokalerna.

Jag har i utskottets lokaler sett på ritningarna för den föreslagna lantbrukshögskolan,
och så vitt jag kunnat finna blir det precis samma byggnadssätt
härvidlag som beträffande tekniska högskolan. Det enda, som utgör någon
skillnad, är det, att de murala kompositionerna, som återfinnas i byggnaderna
i tekniska högskolan och som göra denna ännu orimligare, hava undvikits, och
man har i stället tänkt sig ett mera praktiskt pelarsystem för byggnadens
stomme, så att man i någon mån följt med modern teknik.

Men man har ändå rört ihop de olika institutionerna på samma sätt som vid1
tekniska högskolan, och påståendet, att man kan vara lugn för att man skall
kunna utvidga de olika institutionerna, är, låt oss säga, ytterligt optimistiskt.
Där kommer det. så vitt jag kan bedöma den saken, att bli precis samma förhållande
som vid tekniska högskolan, nämligen så, att man inte kan röra sig
och att, så fort en institution behöver utvidgas, det därför blir antingen bråk
med grannar eller opraktiskt ordnat, på så sätt att denna institution måste delas
och få en del lokaler långt ifrån sin gamla plats. Och alla, som haft med

Onsdagen den 18 maj e. m. 67

dylika saker att göra, veta, hur skadligt detta är för ett så intimt arbete som
det vid vetenskapliga institutioner. För att nu rädda en liten slant, fördärvar
man framtidsmöjligheterna. Samtidigt därmed kommer man emellertid med
ett förslag örn att göra byggnaderna högre och större, fastän grundläggangskostnaden
i och med detta blir större. Man har ju nämligen fått taga upp en
summa av 60,000 kronor som extra kostnad för den här byggnaden, men denna
extra kostnad för grundläggning försvinner praktiskt taget helt och hållet, om
man bygger friliggande institutioner, ty då behöver man inte bygga så i höjden
och så tungt.

Så en annan sak. Man talar här om värmecentralanläggning och om driftkoncentration.
Vi lia samma sak vid tekniska högskolan med resultat, att alla
källare, praktiskt taget, äro fördärvade. I detta oerhörda komplex, som herrarna
kunna se vid Valhallavägen, med sina kolossala källare, är det så, att
dessa äro i det närmaste oanvändbara på grund av dessa värmeledningar, som
svepa över hela huset och skapa en olidlig temperatur i en stor del av källarna.
Detta gör, att den stora nytta, man kunde ha av källarna, blir väsentligt reducerad.
Här är det föreslaget att utnyttja källarvåningen. Men jag misstänker,
att det kommer att bli ganska stora olägenheter med källarlokalerna av de rörledningar,
som måste dragas fram. Man har således uppgivit ett verkligt högskolemässigt
byggnadssätt för att kunna klara de svårigheter, som uppstodo på
grund av kostnadsfelräkningen, och det är en sak som ej borde tolereras. Utskottet
självt finner, när det gått igenom dessa beräkningar, att det torde vara
tvivelsamt örn anslaget bär beviljas nu. Det säges på sid. 18 att utskottet tagit
i grundlig omprövning, huruvida icke till följd av dessa olägenheter, som
föreligga, borde med inrättandet av en lantbrukshögskola möjligen för någon tid
anstå. Nu anföres det vissa skäl mot detta. Bland annat säges det, att en del
åtgärder redan vidtagits för lärartjänsters tillsättande. Så anför utskottet till
sist »såsom, en tungt vägande omständighet att ett ytterligare uppskov med
högskolans inrättande i varje fall torde påkalla utförande av vissa erforderliga
byggnadsarbeten för institutets iståndsättande», och det säger dessutom, att
»därest institutet skall kunna ännu någon tid på ett tillfredsställande sätt fylla
uppgiften såsom en högre lantbruksundervisningsanstalt», så behöves det en
viss komplettering av utrustningen. Vidare säges det, att kostnaderna för detta
skulle uppgå till icke mindre än 560,000 kronor. Det är denna tungt vägande,
omständighet, som nu befinnes utgöra ett skäl för att det icke borde uppskjutas.

Om vi nu titta på kostnadskalkylerna över förslaget till lantbrukshögskolan.
som beräknats till 2,100.000 kronor efter sista versionen, så vill jag påpeka, att
skall man bygga örn hus, som äro till den grad förfallna, som det uppges örn
(letia, torde de .Hesta ^kostnadskalkyler vara högst opålitliga, så att man torde
få bereda sig på att få extra tillskott, hur försiktig man än är. Det är en gammal
erfarenhet från alla byggmåsterier, att ombyggnaden av gamla hus blir
man alltid lurad på. När det val är ombyggt, ångrar man, att man icke rivit
ned alltsammans och byggt ett nytt hus. ty det hade vanligtvis blivit billigare
och alltid mera praktiskt och klokt att slippa dragas med det gamla skräpet.
Av dessa 2,100,000 kronor liro 1,560,000 kronor för nya byggnader och 540,000
kronor för örn- oell förbyggnad liv do gamla lokalerna. Då är det ju ganska
underligt, att när örn- och tillbyggnad av de gamla lokalerna för den nya högskolan
gå till 540,000 kronor, så gå erforderliga byggnadsarbeten för institutets
iståndsättande med viss komplettering av institutets utrustning till 20,000
kronor mera. Det blir således dyrare att bara nödtorftigt reparera upp de
gamla byggnaderna och .skaffa viss utrustning till de nuvarande institutionerna
än att göra, örn byggnaderna till en lantbrukshögskola och skaffa de saker,
sorn behövas till den. Den siffran synes mig vara orimlig, och man skulle vid

Nr 37.

A rising till
byggnadsarbeten
m. m.
vid lantbrukshögskolan.

(Forts.)

Nr 37.

Anslag till
byggnads•irbeten
m. m.
Vidi lantbrulcshögslcolan.

(Forts.)

68 Onsdagen den 18 maj e. m.

första påseendet kunna tro. att sådant ej kunde hända, men denna erfarenhet
är icke så sällsynt. Det hände för några år sedan vid ett större byggnadsföretag
i Stockholm, ett miljonföretag, att det blev motion om att det skulle nedläggas.
Då kommo vederbörande med en lång kalkyl över vad nedläggningen
skulle kosta, och att man icke kunde nedlägga det dyra företaget motiverades
bland annat med att man ej kunde utan vidare avskeda ingenjörer och verkmästare
utan måste hålla kvar dem i väntan på att kunna taga upp arbetet igen.
Det upptäcktes, att örn man gick till kalkylerna och såg efter kostnaden för
dessa ingenjörer, verkmästare och annan arbetsledning, var den kostnaden
mindre, örn företaget fortsattes, än örn det lades ned. Det är sålunda icke någon
omständighet, som är alltför sällsynt, att kostnadsberäkningarna äro något
litet färgade av vederbörandes förhoppningar och önskningar att få bygga.
Således är det påtagligt, att här föreligger en omständighet av den art, att man
avsett pressa fram ett argument till byggande, som knappast kan vara motiverat.
Det tyckes vara av motsvarande art som de låga kostnaderna förra året.

Nu är att märka, att denna högskola, som skall förläggas vid Ultuna, lider
av åtskilliga defekter. Jag tog mig friheten att förra året vid kammarens debatt
i detalj gå in på saken, och jag bryr mig därför ej örn att repetera det nu,
men jag vill i alla fall stryka under, att bär föreligger ett icke lyckat förslag
till en ny högskola. Och var man än kommer och var man än resonerar med
folk, som äro initierade bakom kulisserna, får man veta, att det råder ett direkt
missnöje på alla håll med den lösning, som kommit fram. Det säger den
ena och det säger den andra, att de icke vilja säga något, därför att då skulle
de riskera, att det kanske icke blir någonting alls, och de ha därför tolererat
ett förslag, som de ej vilja acceptera, i en kvasienighets tecken. En sådan
enighet, som endast är en skyddsmantel över fullständig oenighet, bär ju i och
för sig ej något särskilt värde. I sammanhang därmed vågar jag påstå, att det
intresse för jordbruket, som vi alla hysa, nämligen att det skall bli så bärkraftigt
som möjligt och ha det så bra som möjligt, kräver, att en sådan lantbrukshögskola
blir tip top och att det ges möjlighet att fylla de allra högsta krav.
Det kan man omöjligt säga om den högskola, som här är i vardande, och den
kommer, mänskligt att döma, ej att mycket skilja sig från ett lantbruksseminarium,
och de framsteg, som komma att göras inom jordbrukets område, komma
som hittills att huvudsakligen vila på de forskare, som från annat håll giva
sig in på området. Men det är icke detta, som man har rättighet att begära,
då man inrättar en fackhögskola, utan man har rättighet att begära, att den
skall bli en källa till självständigt forskningsliv på området, som kan ge en
ny positiv insats, och det är knappast anledning att göra sig någon sådan förhoppning
med den organisation och de arrangemang i övrigt, som ha kommit
denna högskola till del.

Jag vill för tillfället icke göra något yrkande, herr talman, utan har endast
velat påpeka dessa kardinala saker i den nuvarande planläggningen — särskilt
det örn byggnadernas bristfälliga planläggning till koncentration i stället för
till byggande av fristående institutioner — i förhoppning att de synpunkterna
må bli beaktade, i den händelse lantbrukshögskolan kommer till stånd.

Herr Björck, Wilhelm: Jag tillhörde i fjol dem som biträdde förslaget om
en lantbrukshögskola vid Ultuna. Av den utredning, som förelåg, hade jag
blivit övertygad, att det var ett klokt och gott förslag, men inte kunde jag den
gången ana, att man rörde sig med kostnadsberäkningar av den ytterligt betänkliga
art, som nu bär framgått av detta utskottsutlåtande. Jag får för min
del säga, att jag läste det med stigande förvåning. Ingen kunde ana, att kostnadsberäkningarna
i fjol voro så litet hållbara, att de kommitterade, som nu
sitta, ha föreslagit en ökning med nära en miljon kronor. Jag blev ytterligare

Onsdagen den 18 maj e. m.

69 Xr 37.

förvånad, när jag såg, att jordbruksutskottet bade nöjt sig nied att stämpla Anslag till
detta tillvägagångssätt såsom i hög grad anmärkningsvärt, men icke dragit nr^^s''m.
den slutsats av detta, som för mig tedde sig som det enda rimliga, den slutsatsen nJid lantbmksnämligen,
att här måste man taga upp frågan på nytt. Riksdagen kan omöj- högskolan.
ligen finna sig i att man ena året presterar en beräkning, som slutar på 1,353,000 (Forts.)
kronor och nästa år kommer med en räkning, som går löst på 2,260,000 kronor,
låt vara att departementschefen sedermera prutar till 2,100,000 kronor. Jag
hade väntat mig en annan slutsats av dessa iakttagelser, som utskottet nödgats
göra av vad som förevarit. Uppenbart är, att man i de tider, vari vi nu befinna
oss, då man är nödsakad att göra besparingar på alla områden, måste ställa
sig ytterst betänksam till det föreliggande förslaget.

Jag skall emellertid till en början, för att få saken klargjord på alla punkter,
be att få från utskottets eller vederbörande departementschefs sida erhålla ett
klargörande svar på två frågor: Är det nog med detta eller ha vi att vänta

ytterligare överraskningar, när denna fråga skall föras vidare? Om så icke är
fallet, hur länge beräknas de byggnader, som ingå i kostnadssumman 2,100,000
kronor, kunna vara tillräckliga? Räcka de för en mansålder? Kan det lämnas
bindande bevis för, att för den närmaste mansåldern icke mera penningar behövas
än vad som här äskas?

För att få nödigt allvar över diskussionen, herr talman, skall jag tillåta mig
framställa ett avslagsyrkande.

Herr Sederholm: Jag vill, innan jag går in på behandling av de frågor,
som de föregående ärade talarna varit inne på, något bringa i erinran denna
frågas förhistoria.

Det tillsattes först en kommitté för att utreda frågan angående en lantbrukshögskola
och eventuellt var den skulle förläggas, och örn det skulle bli
en eller flera lantbrukshögskolor. Denna kommitté, som för övrigt stannade
vid att förorda anordnandet av en lantbrukshögskola vid Ultuna, hade fått i
uppdrag att upprätta skisser för hur ungefär denna skulle byggas och anordnas.
Kommittén fick order att därvidlag förfara så sparsamt som möjligt, och
någon ingående kostnadsberäkning skulle ej ske, endast överslag. Det är ju
också rätt naturligt, när kommittén skulle arbeta med flera olika alternativ,
och det skulle ha ställt sig Hacket dyrbart att göra fullständiga ritningar
och kostnadsberäkningar. Så skedde även, och dessa preliminära kalkyler och
ritningar framlades. Är 1930 avgavs på denna utredning en proposition. Innan
denna framlades, remitterades hela utredningen, alltså även kostnadsberäkningen
till kungl, byggnadsstyrelsen, som i huvudsak ansåg sig kunna gå in
på denna utredning och dessa kalkyler. Statsrådet litade på detta och framlade
förslag. Det blev emellertid av kamrarna avslaget, och det påyrkades
en ny utredning, där man skulle se till, i vad mån centralanstalten kunde införlivas
med lantbrukshögskolan och flyttas dit samt vilka förändringar detta
skulle medföra. En ny utredning, ordnad på samma sätt, sattes i gång, och
den avgav då vissa kostnadsberäkningar, som även de remitterades till byggnadsstyrelsen,
innan proposition avgavs. Och byggnadsstyrelsen förklarade,
att den kunde i huvudsak godkänna dessa beräkningar, om också beräkningarna
för laboratorieutrymmen kanske voro något knappt tilltagna. Även då
litade statsrådet på dessa beräkningar och menade, att någon mera ingående
beräkning ej skulle behöva verkställas, och så framlades propositionen i fjol
och blev då av riksdagen godkänd. Högskolekommittén, som sedermera tillsattes
för att realisera detta, började sina undersökningar och uppgjorde då
fullständiga byggnadsritningar och kostnadsberäkningar, något som ej hade
gjorts förut. Genom omständigheter, som byggnadsstyrelsen i sitt utlåtande
förklarat och som återfinnas i propositionen, har efter lantbrukshögskole -

Nr 37. 7Q

Onsdagen den 18 maj e. m.

"byggnads1 ^onlm''Mens utredning en ^ betydande kostnadsökning visat sig ofrånkomarbeten
m. rn. lig. Jag delar de föregående talarnas missnöje med avseende på den
vid lantbruks- stora skillnaden, som här föreligger, och jag kan icke underlåta att uthögskolan.
tala en förvåning över att byggnadsstyrelsen har kunnat komma till

(Forts.) gä skiljaktiga resultat. ^Den är ju i alla fall den sakkunniga myndighet,

som staten i sådana frågor har att lita till. De förklaringar, som finnas

återgivna i propositionen, synas mig knappast fullständigt motivera denna
skillnad, utan jag tror nog, att de föregående kalkylerna varit för optimistiska.
Byggnadsstyrelsen har därvidlag kanske icke varit så grundlig i
sin granskning, som behövts, för att därpå kunna bygga en tillförlitlig kostnadskalkyl.

Man kommer så till frågan: Vad skall man då göra? Efter riksdagens beslut
i fjol ha nu lantbruksinstituten ställts på avskrivning, och den högre lantbruksundervisningen,
örn vi nu kunna kalla instituten för högre landbruksundervisningsanstalter,
är avkopplad, åtminstone vad beträffar Mellansve rige.

Det skall vara mycket tungt vägande skäl, för att man skall så att säga
stoppa utredningen örn denna undervisning och bryta hela denna plan för undervisningens
organiserande, som riksdagen i fjol beslöt. Jag menar, att när
riksdagen i fjol gick in för lantbrukshögskolan, låg givetvis huvudkostnaden,
den väsentliga uppoffring, som staten därvidlag åtog sig, i de stora årliga
kostnaderna, som driften av en sådan lantbrukshögskola medför. Att nu en
engångsökning på cirka 800,000 kronor givetvis är en betydande summa att
taga i betraktande, icke minst i dessa tider, är givet, men vi få i alla fall lia
klart för oss, att det väsentliga, det tyngande i den börda, staten påtager sig.
är de löpande kostnaderna, och man får väl förutsätta, att när riksdagen
gick in för att påtaga sig dessa kostnader, det var i känslan av att vårt jordbruk
verkligen behövde denna lantbrukshögskola, att det var en faktor av
mycket stor betydelse för att stärka vårt jordbruks utvecklingsmöjligheter
och konkurrenskraft i den harda tid, vi nu genomleva, och även för kommande
tider. Skall man då nu, för att dessa tidigare kostnadsförslag ej visat sig
hållbara, skjuta hela saken i det ovissa fjärran? Och skulle man följa den
siste ärade talaren, som här yrkade avslag, så skulle det innebära, att alltihop
kastades tillbaka i ett kaos. Vi ha då intet lantbruksinstitut, vi ha
ingen lantbrukshögskola. Och skulle vi följa herr Forssell, skulle vi få börja
örn igen med nya ritningar och nya utredningar och säkerligen efter det program,
som han framlade, dyrbarare byggnader än som här föreslagits. Jag
undrar, örn det kan anses välbetänkt. Vi behandlade härom dagen en fråga
av mycket större porté i ekonomiskt hänseende, men riksdagen gick med stor
majoritet in för att den plan och det principbeslut, som den hade fattat, skulle
fullföljas. Det går icke an att här kasta, emellan det ena och det andra i det
hänseendet. Jag vill med anledning av vad herr Forssell här yttrade säga.
att jag kan givetvis varken beriktiga eller instämma i hans påstående örn konstruktionens
lämplighet i det hänseende, han här talade örn, eller ej, men jag
vågar ändå tro, att här finnes så pass mycken sakkunskap inom högskolekominittén
och bland de experter, som anlitats, att så galet, som han sagt, kan det
icke vara. Emellertid har ju utskottet här sett på frågan på det sätt, att örn
kostnaderna kunna nedbringas, så skall det ske. Alla de förenklingar, de förbättringar
och besparingar, som kunna göras under den fortsatta utredningen,
skola också ske, och utskottet lägger i Kungl. Maj:ts hand att företaga allt
detta, men det vill icke äventyra hela planen, stoppa allting utan vill lägga i
Kungl. Maj :ts hand att genomföra densamma. Utskottet lägger i Kungl.
Maj :ts hand att företaga allt detta. Utskottet vill inte äventyra, att hela planen
stoppas upp, utan utskottet vill lägga genomförandet i Kungl. Maj:ts
hand. Vad skulle väl, mina herrar, egentligen bli följden, om vi nu påkallade

Onsdagen den 18 maj e. m.

71 Nr 37.

en ny utredning och förslag till nästa riksdag, och denna utredning kanske Anslag till
visade en slutsumma, som stämde med denna eller möjligen låg något under m

den? Jag föreställer mig, att riksdagen då inte hade något annat att göra än lantbruks att

godkänna ett sådant förslag — riksdagen hade ju påkallat utredningen, högskolan.
Inte vill man väl påstå, att tillkomsten av lantbrukshögskolan skall göras (Forts.)
beroende av huruvida byggnadskostnaden uppgår till ett eller annat hundratusental
kronor mera eller mindre, då bara årsstaten är av sådana dimensioner
och hela högskolans uppgift är av så stor betydelse för vårt lantbruk?

Jag tror, att örn vi överhuvud taget här skola gå in för att skapa en lantbrukshögskola,
böra vi inte riva upp det i fjol fattade beslutet. Det blir
säkerligen ett upprivande inte på ett år utan det kan bli på ett eller annat
•decennium. Vi minnas, hur besvärligt det i fjol var att åtminstone i någon
mån ena de olika ortsintressena. Det är klart, att alla inte kunde bli belåtna.

Det är ju ofta så vid lösningen av frågor örn anläggande av en anstalt, som
skall bli till gagn för hela landet, att denna anstalt inte kan byggas, förläggas
och anordnas på ett sådant sätt, att inte än det ena och än det andra önskemålet
befinnes ej hava blivit tillgodosett. Jag tror också, att herr Forssell har
rätt, när han säger, att det är flera, som voro missnöjda på en eller annan
punkt med det beslut, som i fjol fattades. Men när dock majoritet vanns för
saken i båda kamrarna, berodde detta på att flertalet ansåg, att det låg en
större olägenhet, en större fara i den rent negativa politiken, i att stanna vid
att ingenting göra. Då måste de enskilda meningsskiljaktigheterna på den
ena eller den andra punkten vika för att man i alla fall gemensamt skulle kunna
nå ett mål, som ändock i det stora hela tillgodosåg det avsedda syftet, örn
det också i vissa avseenden icke tillfredsställde den enskildes önskningar.

Örn vi nu gå på ett bifall till utskottets förslag, vill jag starkt understryka,
att detta icke på något sätt innebär ett gillande av det tillvägagångssätt, som
här förekommit och de förhållanden med avseende å den föregående behandlingen,
som här från skilda håll blivit påpekade och klandrade och som även
jag berört. Men det innebär liksom beslutet i fjol ett erkännande av och en
stark känsla för att frågan örn lantbrukshögskolans tillkomst är så viktig, att
•de enskilda meningsskiljaktigheterna måste böja sig för detta mål.

Under förmiddagens debatt i andra kammaren uppträdde flera talare och
riktade klander mot hela handhavandet av denna sak och icke minst mot de
byggnadskalkyler från i fjol, som nu överskridits. Men jag vill erinra örn att
icke en enda av dessa talare yrkade avslag. Jag är viss örn — jag vet för
övrigt, att så var fallet — att anledningen var. att ingen ville taga på sitt ansvar
att stjälpa denna sak och föra den ut i en oviss framtid.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet von Stockenström: Herr talman! Jag har kanske inte så
mycket att i sak tillägga till vad den föregående ärade talaren har anfört. Men
då jag bär ansvaret för den proposition rörande omorganisation av vår högre
lantbruksundervisning, som framlades för förra årets riksdag och som även
vann riksdagens bifall, anser jag mig i alla fall böra säga några ord.

Det förslag, som förra året framlades, grundade sig närmast på resultatet
av de utredningar, som hade blivit verkställda under loppet av åren 1926—1929
av två olika kommittéer. Den första av dessa kommittéer hade närmast att
behandla hela frågan örn den högre lantbruksundervisningen, medan den andra
kommittén företrädesvis hade att syssla med frågan om anknytning av centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet till en blivande högskola.
Den proposition, som framlades vid 1931 års riksdag, anslöt sig i mycket
till den proposition, som förelagts riksdagen redan år 1930, ehuru Kungl.

Maj:t i fjol med hänsyn till de uttlanden, sorn framkommit vid 1930 års riks -

Nr 87. 72

Onsdagen den 18 maj e. m.

dag, även föreslog, att centralanstalten skulle till väsentliga delar överflyttas
arbeten m.''m. ^ Ultuna, Den byggnadsplan, som var bifogad utredningen, hade blivit granit
lantbruks- skad av byggnadsstyrelsen, som icke hade framställt några erinringar mot
högskolan. , denna plan eller mot de kostnadsberäkningar, som åtföljde densamma. Det må
(Forts.) därför vara förklarligt, örn man under ärendets beredning inom departementet
icke ansåg sig hava anledning att då företaga en ny undersökning och låta
verkställa beräkingar i detalj rörande kostnaderna för de olika byggnader och
institutioner, som kunde komma ifråga. Man byggde såsom nämnt på två sakkunnigbetänkanden
och på ett utlåtande från byggnadsstyrelsen.

När det sedermera gällde att effektuera förra årets riksdagsbeslut, uppdrogs
detta åt styrelsen för lantbruksinstitutet vid Ultuna, kompletterad och förstärkt
med några på området särskilt sakkunniga personer. Vid den detaljprövning
av byggnadsplan^ som man därefter verkställt, har det nu visat sig, att man
måste göra en omräkning av kostnaderna, och man har även funnit sig hava
anledning att föreslå vissa omläggningar av själva byggnadsplanen.

Jag vill inte göra någon hemlighet av att jag, då jag tämligen sent — det var
i slutet av februari -—- fick del av utredningskommitténs arbete, blev både förvånad
och betänksam, då jag fann, att de företagna omräkningarna uppvisade
en så betydlig ökning i kostnaderna i jämförelse med den tidigare planen. Jag
vill inte här uttala mig om var ansvaret bör anses ligga för att man inte tidigare
hade kommit underfund med att byggnadskostnaderna i realiteten skulle
bli så höga. Högskolekommitterade lia emellertid pekat på vissa omständigheter,
som kunna vara en förklaring, till att kostnaderna blivit högre än vad
man tidigare räknat med. Jag kanske inte behöver gå närmare in på vad som
i detta hänseende har anförts; det finns ganska utförligt angivet i den framlagda
propositionen.

Vad därefter angår den här framlagda nya byggnadsplanen innefattar ju
denna en viss omläggning. I vissa hänseenden har man koncentrerat en del
byggnader i större omfattning än vad som hade skett i den tidigare planen.
Men det förhåller sig inte så, som man nästan kunde få ett intryck av, då man
hörde herr Forssells anförande, att man har slagit ihop hela institutionen till
en enda stor byggnad. Det är inte fallet. Det har visserligen föreslagits att
uppföra en större byggnad, i vilken några institutioner komma att bli sammanförda.
Därjämte föreslås en grundlig ombyggnad av den nuvarande elevbyggnaden.
_ Men man har kvar ytterligare några smärre byggnader avsedda
till institutioner för vissa ämnen eller ämnesgrupper. Man har alltså ingalunda
koncentrerat alltsammans i en stor byggnad, utan man Ilar fortfarande
ett pär större och några mindre institutionsbyggnader. Jag har närmast trott,
och det har också framhållits av högskolekommitterade, att en något större koncentration
i fråga om byggnadernas planläggning än vad det tidigare förslaget
innebar i själva verket skulle komma att medföra vissa fördelar, och det
ha också högskolekommitterade själva ansett. Jag vill även framhålla, att
bland högskolekommitterade, som hava enhälligt framlagt detta förslag, befinna
sig dock fyra vetenskapsmän på olika områden, och de äro eniga örn att
det förslag, som vi nu lia framlagt, innebär alldeles obestridliga och påtagliga
fördelar framför det tidigare framlagda förslaget.

Jag förstår inte heller riktigt sammanhanget rell konsekvensen i herr Forssells
tankegång, då han säger, att man måste ställa höga krav på den nya högskolan,
så att den inte bara blir ett institut eller ett seminarium. Det är just
vad också högskolekommitterade hava ansett, och de ha då funnit, att det vid
en närmare prövning av de tidigare förslagen nog är så, att nian i fråga örn
laboratorier och institutionernas planläggning och utrustning i övrigt kanske
inte hade kommit att tillgodose de krav, som böra ställas på en verklig högskola.
Jag hade närmast väntat mig, att herr Forssell skulle komma till sam -

Onsdagen den 18 maj e. m.

73 Nr 37.

ma slutsats som de vetenskapsmän, som sitta i kommittén, ha gjort, nämligen Anslag till

att man för att få högskolan upp till den standard, som den bör ha, får finna

sig i att kostnaderna bli högre än vad som tidigare har varit beräknat. vid lantbruks Skulle

nu ett avbrott komma att ske i arbetet på högskolans upprättande, högskolan.
tror jag dock, att detta skulle vara ur många synpunkter beklagligt. Vissa åt- (Forts.)
gärder hava redan vidtagits för att högskolan skall kunna komma i gång redan
i höst vid den tidpunkt, som avsågs, då förra årets riksdag fattade sitt beslut.

Några lärarbefattningar — icke mindre än fyra professurer ■— hava förklarats
till ansökan lediga, ansökningarna hava kommit in och sakkunniga äro utsedda.
Avsikten har givetvis varit, att dessa professurer skola kunna tillsättas
inom en ganska snar framtid, så att professorerna skola kunna träda i
verksamhet redan i höst vid det kommande läsårets början. Jag vill också
erinra om att förra årets riksdag har anvisat ett belopp av 600,000 kronor för
byggnadsarbetenas igångsättande. Av detta belopp har man ännu kunnat
använda endast en helt obetydlig del till förberedande arbeten. Det vore väl
ändå mycket beklagligt, örn hela arbetet på högskolans upprättande nu skulle
komma att ytterligare fördröjas.

Jag är den förste att erkänna, att det är beklagligt, att kostnaderna, örn vi
skola få en verklig högskola, sannolikt komma att bli inte så litet högre än
vad vi tidigare hade trott. Men som läget är, vill jag dock säga, att jag tror,
att det vore till stort förfång både för forskningen och lantbruksvetenskapen i
dess helhet i vårt land, samt indirekt även för hela vår jordbruksnäring, örn
ett ytterligare uppskov skulle komma att ske med högskolans iordningställande.
Vi skulle då få en mellantid, då vi egentligen inte hade någon högre undervisningsanstalt
alls -— vi hade varken det ena eller det andra.

Herr Björck frågade nu, örn man kunde gå i god för att de anslag, som
här ifrågasättas, skulle räcka till, och att den kostnadsberäkning, som högskolekommitterade
hava uppgjort, verkligen kommer att stå sig. Herr Björck
frågade också, örn man kunde garantera, att detta vore vad som verkligen
behövdes för en mansålder framåt eller så —- jag tror, att det var ungefär så,
som herr Björcks ord folio. Det är givetvis djärvt av mig att göra någon utfästelse
i detta hänseende. Jag tror väl knappast, att herr Björck åsyftade,
att jag skulle stå här och lämna någon garanti för att det kommer att räcka så
och så många årtionden framåt, därest riksdagen nu går in för denna byggnadsplan.
Det vågar jag inte göra. Jag har anledning att lita på högskolekommitterades
utlåtande, eftersom det är beprövade, erfarna och sakkunniga män
som sitta i denna kommitté. Jag har anledning att lita på deras uttalande, då
de säga, att den byggnadsplan, som här föreligger, har avgjorda företräden
framför den tidigare, och då de vidare säga, att de förmena, att vi, örn vi få
denna byggnadsplan genomförd, få en verklig högskola, som kan fylla de krav,
som man har anledning att ställa på den högre lantbruksundervisningen.

Herr Wohlin: Jag ber kammaren ursäkta, att jag åter uppträder mot ett

offentligt byggnadsföretag här i landet. Men jag kan icke underlåta att uttala
min synnerliga förvåning över den vårdslöshet, som präglat detta ärendes
förberedande behandling, i vad det avser frågans ekonomiska sida. Det är
ganska oerhört, att för fjolårets riksdag ett förslag framlägges till lantbrukshögskola
vid Ultuna, slutande på en preciserad kostnadsberäkning av 1,338,500
kronor jämte 15,000 kronor för omläggning av det elektriska ledningsnätet, och
att man kort därefter finner, att hela denna kostnadskalkyl är fullkomligt
felaktig, och felaktig icke blott på grund av sedermera inträffade nya omständigheter
— såsom exempelvis den svenska valutans förändrade ställning
och de därav följande ökade kostnaderna för inköp från utlandet av viss materiel
-— utan felaktig i fråga om de mest väsentliga saker, som röra detta

Sr 37. 74

Onsdagen den 18 maj e. m.

Anslag till
byggnadsarbeten
m. m
vid lantbruks
högskolan.
(Forts.)

byggnadsföretag. _ Det är väl också ganska enastående, att en byggnadsfråga
av denna omfattning förberedes så illa, att nian med utgångspunkt från i hu''
vudsak samma ä-priser — förmodar jag — som för ett år tillbaka, nu konstaterar
sig ha räknat fel i den omfattning, som här framgår. Utskottet uttalar
ju också helt naturligt sin synnerliga förvåning över vad som här har förekommit
och finner det i hög grad anmärkningsvärt, att de tidigare kostnadsberäkningarna
icke varit säkrare än att de med ett synnerligen stort belopp
understiga de siffror, till vilka man nu har kommit. Men utskottet får liksom
riksdagen i regel i sådana här situationer finna sig i vad som har inträffat.
Herr statsrådet har säkerligen sin lantbrukshögskola som i en liten ask, liksom
herr statsrådets kollega på statsrådsbänken härom dagen kunde glädja
sig åt samma sak, när det gällde ett annat byggnadsföretag.

Jag finner det knappast lönande att offra många ord på det otillfredsställande
sätt, varpå den svenska staten planlägger sina byggnadsföretag. Jag
får emellertid säga, att örn det icke blir en radikal förändring i detta avseende
här i landet både med avseende å statens bj^ggnader och de kommunala
byggnaderna av skilda slag runt örn i riket, så kommer vårt numera icke längre
så rika land med sitt sviktande skatteunderlag och sina inför dörren stående
skattestegringar att överbelastas med byggnadskapital i en omfattning,
som de svenska skattedragarna i framtiden nog komma att få känna följderna
av på ett mycket hårt sätt. Jag vill verkligen vädja till kammaren,, oavsett
alla politiska meningsskiljaktigheter och oavsett den uppfattning man har örn
den nu föreliggande byggnadsfrågan, örn icke kammaren ändå skulle vilja i
någon form, som kunde vara lämplig, ge uttryck för sin önskan, att hädanefter
skall det vara slut med sådana — jag tillåter mig säga — skandaler på
det offentliga byggnadsväsendets område, som bland annat den förberedande
behandlingen av denna fråga enligt min uppfattning utgör. Vi ha från efterkrigsåren
erinringarna örn lagerhusen och kylhusen, som byggdes på ett planlöst
och illa beräknat sätt och som man fått eller får slumpa bort för några
fattiga tusenlappar. Jag tycker, att spåren förskräcka. Det måste bli en
annan sakkunskap här i landet på ett område som detta, och det borde vara
den nuvarande regeringens angelägna uppgift att jämväl på detta område —
när man nu på andra områden går in för en hårdare spareamhetspolitik än
kanske någonsin tillförne — att även på detta område skapa en bättre ordning.

Herr Björek, Wilhelm: Herr talman! Jag måste säga, att det svar, som
jag mottog från statsrådsbänken, inte kan betraktas såsom tillfyllestgörande,
i den situation, som här föreligger. När man vet, att utskottet allvarligt har
sysselsatt sig med att klargöra dessa frågor, nödgas jag ytterligare fastslå,
att det var en symtomatisk tystnad, som iakttogs av utskottets ärade ordförande,
då han icke ansåg sig böra lämna några upplysningar om vad som sagts
från experternas sida inom utskottet.

Jag hade, herr talman, djärvheten att till utskottet eller till Kungl. Maj:ts
här närvarande representant ställa två frågor. Den ena frågan var kanske
av den art, att den är litet svår att exakt besvara. Det var, när jag krävde
besked, örn dessa byggnader, vilkas kostnader här äro uppräknade till nästan
det dubbla mot i fjol, skulle komma att räcka för en mansålder. Men jag fick
på denna fråga det svaret, att herr statsrådet icke kunde lämna någon garanti
— det vågade han inte göra — men herr statsrådet sade sig ha anledning att
lita på de sakkunniga, som hade framlagt förslaget. Jag får ju säga, att spåren
förskräcka, när man besinnar, att de sakkunniga från i fjol hade räknat
kostnaderna 800,000 kronor lägre.

Vi fingo vidare höra, att detta förslag har avgjorda företräden framför den

Onsdagen den 18 maj e. m.

75 Nr 37.

tidigare plalien. Men det var en annan fråga, som jag icke fick svar på. Det
var min första fråga: Är det nog med detta, eller kunna vi vänta ytterligare
överraskningar? Den frågan trodde jag vara lättare att besvara. I den tystnad,
varmed detta spörsmål har kringgärdats, är jag benägen att inlägga åtskilliga
farhågor för att en kommande riksdag har att vänta ytterligare överraskningar
i denna historia. Det förefaller mig nästan, som örn detta skulle
bli ett rekapitulerande av en ytterst tragisk affär, där också byggnadsstyrelsen
var implicerad i något hörn och som statsutskottet för några år sedan hade
att reda upp, nämligen det beryktade legationshuset i Helsingfors.

Från utskottets ärade ordförande har jag mötts av en motfråga, vad som
skall ske, örn man avslår framställningen. Såvitt jag kan se, sker ingenting.
Det blir visserligen litet svårigheter vid övergången, men jag tror, att detta
skulle vara ett hälsosamt memento för framtiden. Man skulle akta sig för att
lägga fram kalkyler av den beskaffenheten, att de uppenbarligen inte kunna
vara riktiga i den stund de framläggas av vederbörande utredare, och man
skulle hädanefter inte kunna på grundval av sådana kalkyler få till stånd ett
beslut av riksdagen. Det är uppenbart, att örn kammaren nu avslår Kungl.
Maj :ts förslag, måste från vederbörande departements sida göras en ordentlig
undersökning i syfte att begränsa byggnadsarbetena och kanske också •—
vilket måhända skulle vara ytterst välgörande ur budgetär synpunkt — att
begränsa personalbehovet. Vi fingo ju nyss från utskottets ärade ordförande
den upplysningen, att de löpande kostnaderna äro det väsentliga. Kunna
vi alltså uppnå något rådrum, är det kanske också möjligt, att uppnå besparingar
i de löpande kostnaderna, och då lia vi ju avsevärt bidragit att lätta
kommande budgeter.

Jag vidhåller, herr talman, mitt avslagsyrkande med hänsyn till att man
här icke kunnat erhålla tillfredsställande upplysningar i frågan.

Herr statsrådet von Stockenström: Herr talman! Herr Björck var inte

nöjd med det svar jag nyss lämnade. Särskilt pekade herr Björck på att han
icke hade fått något svar alls på sin ena fråga. Herr Björck hade nämligen
frågat, örn man hade att vänta några överraskningar i fortsättningen eller
om det skulle stanna vid de belopp, som man här kalkylerat med. Menar
herr Björck, att jag skall stå här och formligen svära på att det icke
kan komma att bli några överraskningar i fortsättningen? Jag vill ställa den
frågan till herr Björck: Örn jag skulle göra det, skulle herr Björck då lita
på mig? Jag är inte arkitekt, jag är inte professor vid tekniska högskolan,
jag är inte själv byggnadssakkunnig. Det förvånar mig därför, örn herr
Björck ändå skulle lita på mig, ifall jag säde, att detta är det bästa, som
kan tänkas, och att det inte kommer att uppstå några merkostnader eller bli några
överraskningar i framtiden från denna högskola. Jag har ju här framhållit,
att jag byggt på tidigare utredning av kommittéerna. Jag har i den proposition,
som här föreligger, framlagt ett förslag, som är utarbetat av de nu
arbetande högskolekommitterade och över vilket byggnadsstyrelsen yttrat sig.
Jag bär uttalat vissa betänkligheter och ett beklagande av, att kostnadsökningen
har blivit så stor, som fallet är, men jag har också i propositionen framhållit,
att jag anser, att man bör undersöka, örn man icke genom vissa omläggningar
kan göra det hela lika ändamålsenligt, utan att det drager så
stora kostnader.

Jag vet icke, från vilken myndighets sida herr Björck här vill ha ett utlåtande.
Jag kan icke som departementschef göra annat än bygga på de sakkunniga,
som anlitats, och jag vågar påstå, att det är vederhäftiga, dugliga
och framstående män, varjämte utlåtande avgivits av byggnadsstyrelsen.

Anslag till
byggnadsarbeten
m. m
vid lantbruks
högskolan.
(Forts.)

Nr 37. 76

Onsdagen den 18 maj e. m.

Anslag till Herr Westman: Herr talman, mina herrar! Det är givetvis ytterst be arbeterTm

m, Olagligt, att det visat sig, att kostnadsberäkningarna för byggnaderna vid
vid lantbruks- den tillämnade lantbrukshögskolan icke varit hållfasta. Men det förefaller
högskolan, mig ändå, som örn det icke funnes någon anledning för kammaren att hänge
(Forts.) sig åt en domedagsstämning på grund av vad som här förefallit. Jag menar
då en sådan domedagsstämning, att man inte bara uttalar sitt ogillande över
de personer, som deltagit i arbetet, utan att man också stöter ned den tillämnade
lantbrukshögskolan i fördömelsen. Som herrarna minnas, var det ju så
i forna dagar, d. v. s. för en tjugu år sedan eller något mera, att man för
varje bygge utförde ytterst noggranna ritningar och detaljerade kostnadskalkyler.
Men den metoden visade sig vara förenad med så stora kostnader för
staten, att man övergav den och övergick till ett mera summariskt beräkningssätt.
Därmed följer naturligtvis en viss risk, som icke fanns förut, för att
kostnadskalkylerna icke skola vara hållfasta. I detta fall bär av föregående
talare framhållits, att det föreligger »fruktansvärda felräkningar» och »katastrofala
kostnadsökningar».

Vad är det då egentligen fråga örn? Jo, förra året framlades en kostnadskalkyl
för bygget, som visade ett belopp av 1,353,000 kronor. Nu framgår
det, att det hela kommer att kosta 750,000 kronor mera. Örn propositionen
bifalles vid denna riksdag, har riksdagen tillsammans med vad som anslogs
förra året beviljat 1,050,000 kronor, vilket innebär, att vi skola belasta
framtida, budgeter med 1,050,000 kronor för detta ändamål.

Jag skall för att belysa storleksordningen av dessa siffror göra en jämförelse.
Låt oss tänka på vad det kostade att bygga tekniska högskolan. Tekniska
högskolan är ju industriens högskola, liksom lantbrukshögskolan skall
bli jordbrukets högskola. Första byggnadsskedet för tekniska högskolan drog
en kostnad av 4*/2 miljoner kronor. Sedan kom man till det andra byggnadsskedet,
då man skulle uppföra fackskolan för kemisk teknologi. Då framlades
för riksdagen en kostnadskalkyl, som slutade med 1,128,000 kronor, men för
att slutföra bygget måste riksdagen sedan bevilja ytterligare 2,485,000 kronor.
Där blev det således ett tillägg av 220 procent. Det fanns likväl ingen
i riksdagen, som uppträdde och förklarade, att denna kostnadsökning var så
stor, att vi icke borde lia någon kemisk fackskola, utan riksdagen betalade,
därför att riksdagen var övertygad örn att vetenskapen hade ett sådant
värde för industrien, att man borde göra det offret. Det är ju siffror av en
helt annan storleksordning än vad det nu gäller.

Ingen människa bär heller uppställt en sådan fordran som den, att Kungl.
Majit, när det begäres en nybyggnad för tekniska högskolan, skall garantera,
att tekniska högskolan inom en mansålder icke skall behöva några nya byggnader.
Det är väl självklart, att riksdagen bör ha det förtroendet för sitt
eget omdöme, att riksdagen förbehåller sig att själv i framtiden taga ståndpunkt
till frågan örn nybyggnader, ifall det visar sig, att vetenskapens utveckling
eller praktiska hänsyn kräva, att en institution av denna art bör utveckas.

Jag säger detta endast för att visa, att man i denna debatt mäter med
mycket olika mått, när det gäller industriens högskola och när det gäller
jordbrukets högskola.

Vad nu beträffar här ifrågavarande kostnadsökning, har den blivit mycket
skarpt kritiserad av föregående talare, och de ha mycket klandrat, att man,
trots att å-priserna icke visat någon stor differens, likväl kommit till så olika
resultat. Men örn jag är rätt underrättad, har ökningen i väsentlig mån berott
därpå, att man vid den tidigare kostnadsberäkningen icke klargjort för
sig, vilka utomordentliga kostnader som krävas för rörledningar och allt dylikt,
som vetenskapens framsteg ha gjort nödvändiga och som bland annat
medfört, att den nya kemiska institutionen i Uppsala blivit så kolossalt dyrbar.

Onsdagen den 18 maj e. m.

77 Xr 37.

De herrar, som utförde kalkylerna, ha icke varit inne i dessa den sista tidens Anslag till
fordringar, men sedermera, när frågan kom att behandlas av de professorer, ar^^M^s''m
som skulle arbeta vid institutionerna, framställde de krav på att deras hus vid
skulle vara inrättat på ett fullt modernt vetenskapligt sätt. Det antar jag, högskolan.
att åtminstone herr Forssell vill hålla dem räkning för. (Forts.)

Örn jag fattade herr Forssell rätt, föreligger det en djupgående differens
mellan honom och herr Björck. Herr Forssell hänsyiftade i sitt anförande
nu på sin ståndpunkt i fjol, som innebar, att denna högskola är för svagt organiserad
och har för svagt tilltagen personal för att den skall kunna bliva av
något värde. Vi diskuterade ju den saken i fjol. Herr Björck däremot önskade
ett uppskov ur elen synpunkter, att han vill ha lärarstaben nedskuren. Han
vill ha besparingar på. de årliga kostnaderna. I det fallet måtte väl herrarna
ändå intaga helt olika ståndpunkter, som ej lova gott för framtida samarbete.

Jag vill fråga de herrar, som gått in för ett avslag, örn herrarna verkligen
äro beredda att nu ställa det så, att vårt lantbruk för en lång framtid skall
komma att vara utan sin högskola. Vi måste ju komma ihåg, att andra kammaren
i fjol med stor majoritet gått in för denna högskola, och i år har andra
kammaren bifallit Kungl. Maj:ts proposition utan att något yrkande örn avslag
där framställts. Våga nu verkligen de herrar, som bär framställt avslagsyrkande,
tro, att herrarna skola kunna förmå andra kammaren att gå
med på en lösning, som innebär ett upprättande av en lantbrukshögskola på
annan plats än den nu föreslagna?

Vad är herrarnas syfte, örn icke det är syftet? Kan herrarnas syfte endast
vara att fördröja tillkomsten av denna lantbrukshögskola? Örn ni, mina herrar
ställa er på den ståndpunkten, tycker jag, att man har mycket svårt att
därmed förena den hållning, som flera av de ärade talarna intaga, nämligen
att bästa sättet att hjälpa vårt lantbruk är att hjälpa det till självhjälp.

Herr Forssell t. ex. är ju helt emot alla stödåtgärder för jordbruket. Jag
minns mycket väl från i fjol det anförande, som herr Forssell höll i denna
kammare, då det var fråga örn att man skulle understödja spannmålsproduktionen
med ett belopp, som herr Forssell beräknade till 20 miljoner kronor.

Då sade herr Forssell, att det enda riktiga är, att våra jordbrukare lära sig
att vara så vänliga att sköta sin näring på bästa och klokaste sätt. Men om
man ställer sig på den ståndpunkten, hur kan man då önska undandraga jordbrukarna,
när de skola brottas med problemen inom sin näring, vetenskapens
belysning — denna belysning, som man värdesätter så högt, när det gäller
industriens verksamhet!

Herr talman! Jag anser verkligen, att man mäter med rätt olika mått,
när det är fråga örn jordbruket och industrien. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Reuterskiöld.

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! Den siste ärade talarens framställning
var i mitt tycke ganska ensidig, när han mätte med sina mått. Tekniska
högskolan svarar visserligen mot industriens utbildningsbehov, men det är att
märka, att den byggdes under en inflationsperiod. Det skola vi först komma
ihåg, och vidare skola vi erinra oss, att lantbrukshögskolan icke är vår enda
högre ^bildningsanstalt för jordbruket. Vi ha också t. ex. skogshögskolan och
veterinärhögskolan. Man får sålunda inte bara stirra på tekniska högskolan
och jämföra den med lantbrukshögskolan.

Jag är naturligtvis ytterst tacksam för de ytterligare upplysningar herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet här lämnat, och jag vill gärna
lita på dessa upplysningar. Jag skulle endast önska, att de varit ännu mera
positiva. När statsrådet skildrade de känslor, som rörde sig inom honom, när

. Nr 37. 78

Onsdagen den 18 maj e. m.

Anslag till
byggnadsarbeten
rn. m.
vid lantbrukshögskolan.

(Korts.)

han mötte dessa kalkyler, lät han oss ana, att han hållit räfst- och rättarting
med de mannar, som räknat upp fjolårskostnaderna närmare en miljon kronor.
Men det förefaller mig, som om det då varit naturligt, att statsrådet då också
skaffat sig bestämda utfästelser att inga ytterligare överraskningar skulle följa.
Det förefaller mig naturligt, om statsrådet avtvungit dem en kategorisk förklaring
av sådan innebörd. Uppenbarligen har så icke skett, och det beklagar jag.

Men sedan är det en sak till, som man i detta sammanhang tydligen icke anser
nödigt att upplysa örn. Det är, att vi nästa år eller kanske året därpå få
ytterligare ett stort byggnadskrav för denna lantbrukshögskola. En stor del
av centralanstalten ingår nämligen icke i de framlagda kalkylerna. Det har ju
redan den ärade reservanten antytt, och jag vill ytterligare understryka det.
Det skulle vara ytterst tacknämligt att få en upplysning örn de blivande kostnaderna
för den försöksavdelning, som kommer att flyttas till lantbrukshögskolan
men som icke ingår i de framlagda beräkningarna. Det är sålunda inte
tillräckligt med det överskridande, som här är konstaterat, utan vi ha ytterligare
en väldig byggnadsfråga, och kan den icke bringas i hamn, ha vi ett
nytt crux, nämligen att vi få ha kvar en del av lantbrukshögskolan vid centralanstalten,
så att det hela upplöses i ett kaos. Här komma som sagt betydande
efterräkningar. Formellt äro de fristående i förhållande till den räkning, som
i dag ligger på bordet, men ha vi sagt A, få vi säga B. Det anser jag i alla
fall, att kammaren bör erinra sig, när kammaren nu går att fatta beslut.

Herr Forssell: Herr talman! Statsrådet sade gent emot mig, att det ingalunda
är så, att alla institutioner vore sammanförda i en byggnad. Nej, det
har jag aldrig påstått. Jag har bara citerat utskottsutlåtandet, där det meddelas.
att kommitterade utgått från att det borde innebära en väsentlig fördel.
örn flertalet institutioner, vilka vore i behov av laboratorier, skulle förläggas
till samma byggnad. Och så har man gjort. Man har planerat en stor byggnad,
som kostar nästan på öret samma belopp som hela fjolårets beräknade
kostnad eller 1,350,000 kronor. I den byggnaden har man koncentrerat alla
dessa institutioner, och vad jag påpekat, är, att det från driftssynpunkt och
från arbetsmöjlighetssynpunkt och från framtidssynpunkt är oriktigt. Det säges,
att man ju kan lita på att när det sitter högskolemän i byggnadskommittén,
ha de tillvaratagit sådana här intressen. Jag vill erinra örn att när tekniska,
högskolan planerades och när denna fyra och en halv miljonersanläggning byggdes,
satt det också högskolemän — jag vill minnas, att det satt sex stycken —
i en kommitté, som tillsammans åstadkommit det monster, som vi nu ha att
dragas med, som klavbinder oss och gör det omöjligt för oss att för förnuftiga
kostnader vidtaga de arrangemang, som ideligen behövas, för att man skall
kunna följa med i tekniken och i forskningen. Situationen där är många, gånger
nästan förtvivlad. Det iir med denna erfarenhet bakom mig. som jag allvarligt
vädjar till dem som ha makten, att man icke skall uppföra en sådan
olämplig byggnad som den, varom här förslag föreligger.

I detta sammanhang vill jag gentemot herr Westman påpeka, att byggnadskostnader
1917 dock voro väsentligt olika sådana kostnader nu, och ännu större
var olikheten, när kemikum byggdes. Varpå berodde de överskridanden, som
han talade örn? Jo, de berodde icke på sådana omständigheter, som här föreligga,
utan de berodde på de fantastiska kostnadsstegringar, som då inträdde,
så att ingen människa kunde begära, att ett kostnadsförslag skulle hålla. Ingen
människa kunde få ett anbud på en byggnad på den tiden, utan man fick taga
dagen, som den kom, i vad det gällde kostnader.

Dessutom vill jag gentemot statsrådet framhålla, att de höga krav, som jag
har ställt, rörde själva organisationen av högskolan och dess arbete. Jag tillåter
mig att som hastigast rekapitulera de anmärkningar, som jag har gjort.

Onsdagen den 18 maj e. m.

Det är för det första, att studierna vid högskolan äro sådana, att de studerande
aldrig någonsin kunna komma upp till den standard, att de skola kunna själva
bedriva ett forskningsarbete. Det är det höga krav som jag har, och det är
det primära kravet, men det tillfredsställes icke här. För det andra komma
lärarna vid högskolan att just genom denna brist på kompetenta studerande
hindras från att bedriva vetenskapligt arbete, såsom de borde kunna göra vid
en högskola. För det tredje äro de betungade med en undervisningstid, som är
orimlig. För det fjärde äro de avlönade med 1,500 kronor mindre per år än
professorerna i Uppsala, som ligger 15 minuters väg därifrån, varför man sällan
kan tänkas vid denna högskola få bibehålla högt kvalificerade professorer,
som lia den talangen, att de kunna söka sig över till universitetet. Det är dessa
kardinalpunkter, som göra, att man icke kan säga, att några höga krav äro tillfredsställda
genom den blivande högskolan enligt det föreliggande förslaget.

Jag har ingalunda yrkat, att det skall bli större personal, som herr Westman
påstod, utan jag har yrkat, att själva, högskoleorganisationen skall göras levande
och att det icke skall bli ett seminarium, vilket det nuvarande förslaget, det
som godtogs förra året, innebär. Detta är en ytterligt allvarlig sak. Just därför
kommer herr Westmans farhåga, att lantbruket för lång framtid skall komina
att sakna sin högskola-, att bliva aktuell, örn detta förslag går igenom. Ty
då kommer det att dröja mycket lång tid, innan man får en högskola och förhållandena
rättas till.

Herr Westman drog i fjolårsdebatten upp en parallell med tekniska högskolan,
^ det han erinrade örn att tekniska högskolan en gång i tiden startade
med två professorer och en föreståndare samt en del biträdande lärare men nu
efter hundra års tid likväl kommit till en viss standard. Det är alldeles riktigt..
Skola vi behöva vänta i hundra år på att lantbrukshögskolan skall komma till
en viss standard? Det är mycket sannolikt, att vi få göra det, örn den iskall
starta under sådana här omständigheter, ty jag vet, hur segt det är att få en
ändring till stand, örn en högskola kommer in i en sådan här återvändsgränd.
Det är därför att jag är ytterligt angelägen örn att jordbruket skall få all den
hjälp, som det kan fa av en högskola — jag vet att den kan vara mycket stor —
sorn jag är emot det förslag, som här föreligger.

När till dessa grava anmärkningar mot hela institutionen komma de omständigheter,
som på ett så förträffligt sätt lia karakteriserats av åtskilliga talare,
linner jag det avslagsyrkande, som här framställts, helt naturligt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på
bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt; och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen pa bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Björck, Wilhelm, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 74-punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att

Nr 37.

Anslag till''
byggnadsarbeten
m. m.
vid lantbrukshögskolan.

(Forts.)

Nr 37* 80

Onsdagen den 18 maj e. m.

Anslag till
byggnadsarbeten
m. m.
vid lantbrulcshögslcolan.

(Korts.)

Anslag till
sprit polisens
verksamhet.

efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lantbrukshögskolan,
centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, statens
växtskyddsanstalt samt lantbruksinstitutet vid Ultuna, m. m. jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hjälpåtgärder åt
vissa lägenhetsinnehavare å kronomark i de sex nordligaste länen jämte en i
ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse
av § 12 riksdagsordningen ävensom en i ämnet väckt motion, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till särskild polisverksamhet för uppdagande av
olovlig införsel av spritdrycker, lönnbränning m. m., jämte en i ämnet väckt
motion.

I en till riksdagen avlåten, den 11 mars 1932 dagtecknad proposition, nr 182,
vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att till särskild polisverksamhet för uppdagande av
olovlig införsel av spritdrycker, lönnbränning m. m. för budgetåret 1932/1933
anvisa ett extra anslag, att utgå av statsverkets fond av rusdrycksmedel, av
200,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr M. Andersson i Igelboda
väckt motion, nr 507, vari hemställts, att riksdagen vid bifall till Kungl. Maj :ts
proposition i ämnet måtte beakta de synpunkter, som i motionen anförts, samt
att statsutskottet måtte föreslå de jämkningar i bestämmelserna rörande ifrågavarande
anslags användande, som därför kunde erfordras.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte till särskild polisverksamhet för uppdagande av olovlig
införsel av spritdrycker, lönnbränning m. m. för budgetåret 1932/1933 anvisa
ett extra anslag, att utgå av statsverkets fond av rusdrycksmedel, av
200,000 kronor; samt

b) att herr Anderssons i Igelboda berörda motion, 11:507, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 18 maj e. m.

81 Nr 37.

Herr Bergman: Jag har, herr talman, icke begärt ordet för att göra något
annat yrkande än det som utskottet har kommit till. Jag vill endast betona, att
åtskilligt, som framhållits i en motion i andra kammaren av herr Andersson i
Igelboda, torde vara värt att uppmärksammas. Han har bl. a. erinrat örn ett
önskemål från befolkningen i vissa delar av norra Värmland. I motionen har
framhållits, att klagomål framkommit från några områden vid norska gränsen
över därstädes i fråga om smuggling av sprit rådande missförhållanden och
att en skärpning av kontrollen synes vara påkallad. I avseende på denna fråga
inskränker sig utskottet till att hänvisa till departementschefens yttrande,
varav framgår, att anslaget är avsett att av Kungl. Majit användas för verksamhet
inom de delar av riket, där spritpolis visar sig särskilt behövlig. Det
är ju riktigt, och jag har endast begärt ordet för att stryka under detta samt
framhålla vikten av att uppmärksamheten, då användningen av ifrågavarande
anslag i detalj kommer att tagas i övervägande av Kungl. Maj :t, särskilt fästes
även vid behovet i dessa trakter.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Eöredrogos ånyo sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till personaloch
driftkostnader för institutet för högspänningsforskning vid universitetet i
Uppsala;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag åt docenten
vid universitetet i Lund G. R. Raquette; samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 124, angående lantmäteriundervisningens
anordnande vid tekniska högskolan m. m., gjorda framställning
angående inrättande med avlöning från allmänna indragningsstaten av en
personlig professur för läraren i geodesi vid lantmäteriundervisningen S. T. S.
Rubin.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av väckt motion angående viss ändring i lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, i anledning av väckt
motion örn sådan ändring i riksdagsordningen, att till riksdagsman, som tillika
är statsråd, riksdagsarvode ej skall utgå.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 147, hade herr Ström m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i § 12 riksdagsordningen, att
till sådan riksdagsman, som tillika vore statsråd, riksdagsarvode ej skulle utgå.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört bland annat:

»Då utskottet i sitt betänkande nr 23 redan hemställt örn skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om framläggande för nästa års riksdag av förslag till särskild
stadga angående ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
har det synts utskottet lämpligt, att vid utredningen rörande denna
stadga även den nu berörda frågan finge komma under närmare övervägande.
Utan att för det närvarande taga ståndpunkt vare sig till själva sakfrågan eller
till frågan, örn bestämmelser i detta ämne kunna och böra, därest de skulle

Första Tcammarens protokoll 1932. Nr 37. 6

Anslag till
spritpolisens
verksamhet.
(Forts.)

Ang.

statsråds riksdagsmannaarvode.

Nr 37. 82

Onsdagen den 18 maj e. m.

Äng. anses önskvärda, införas direkt i grundlagen, i nämnda stadga eller i annan för8>d^ådS
rlkS'' hemställer därför utskottet, att riksdagen i anledning av förevarande

arvode!''1'' m°ti°n mätte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville,
(Forts.) i samband med beredningen av förslag till särskild stadga angående ersättning
till riksdagsmän, låta verkställa utredning beträffande dels den ovan berörda
sakfrågan, dels, därest bestämmelser i ämnet finnas erforderliga eller önskliga,
beträffande den lämpligaste formen för dessa, samt för nästa riksdag framlägga
de förslag, vartill utredningen må föranleda.»

Reservation hade anförts av herrar K. J. Ehman och David Bergström, greve
Spens samt herrar Sundberg, Mellén, Åkerberg, Anderson i Norrköping,
Lindmark och Björck i Kristianstad, vilka yrkat avslag å såväl motionen som
utskottets hemställan.

Herr Åkerberg: Konstitutionsutskottet har, såsom framgår av betänkandet,
icke ansett sig direkt kunna tillstyrka motionen örn att statsråd, som samtidigt
äro riksdagsmän, icke skola uppbära arvode för sitt riksdagsarbete, men
utskottet föreslår, som framgick av den nyss upplästa klämmen, att det skall
verkställas utredning i motionens syfte.

Avgörandet har i utskottet träffats genom lottens medverkan. Det vart nämligen
tio mot tio i utskottet. Jag själv har anslutit mig till den reservation,
som finnes fogad till betänkandet. Jag anser alltjämt icke, att det finnes skäl
att verkställa ens någon utredning i det syfte, som motionen har framfört. Utskottet
anför till stöd för tanken, »att statsråd, som tillika äro riksdagsmän, genom
grundlagen äro hindrade att på annat sätt deltaga i riksdagens arbeten,
dock med det undantag, att de i kamrarna äga att utöva den rösträtt de där
hava såsom riksdagmän».

Ja, man behöver väl inte ingå i några närmare utläggningar för att det skall
vara klart, att man skulle hamna i rena orimligheter, örn man skulle sätta sig
till att gradera riksdagsmännens arvoden efter deras insatser i riksdagsarbetet.
Vi kunna ju inte komma ifrån, att vi här i riksdagen ta vårt arbete litet olika.
En och annan, kanske många, gå med liv och lust upp i arbetet, men det är
också andra, som ta det tämligen legert. Skall man anlägga den synpunkt,
som utskottet gör, vore det väl också rättvist, att den som har mycket arbete i
utskott eller dylikt skulle ha ett högre arvode än den som inte går upp med
något större intresse i riksdagsarbetet. Varför skall man då göra ett speciellt
undantag för statsråd? Man kan tycka, att statsråden ha stora inkomster under
den tid, de sitta som statsråd, men å andra sidan är ju en regerings livslängd
inte så synnerligen stor — man brukar taxera den till två år — och örn
då någon för det arbete, han utför på den mest framskjutna förtroendepost,
som staten har att erbjuda, skulle åtnjuta något större inkomst än man i allmänhet
gör här i landet, så tycker jag inte avunden bör vara så stor för det.

Man får ju också mot det resonemang, som jag citerade nyss, åberopa det, att
en person, som har varit statsråd och återvänder till blygsamma förhållanden
och inkomster, kan under rätt lång tid få betala skatt för den högre inkomst,
han förut uppburit. Så det är inte bara dans på rosor att vara statsråd heller.
Man kan ju också peka på, att många personer för att kunna åtaga sig ett ledamotskap
i en regering få lov att frånsäga sig uppdrag och inkomster, som de
sedan kanske inte ha möjlighet att få tillbaka, när regeringen en gång avgår.
Det saknas inte exempel på att personer t. o. im. på mycket framskjuten plats
i regeringarna ha, när deras uppdrag fyllts, stått örn också inte på bar backe,
så dock utan några som helst inkomster. Jag behöver bara peka på vårt partis
ordförande, herr Per Albin Hansson. Han var alldeles utan sysselsättning
åtskillig tid efter det den sista socialdemokratiska regeringen avgick, och jag

Onsdagen den 18 maj e. m.

83 Nr 37.

tror att detsamma var förhållandet även efter den första Ekmanska regeringen
med den regeringens ledare. I olikhet med vad som är förhållandet inom en
del andra länder är det ju hos oss icke sörjt för att ett avgående statsråd, till
dess han hinner Eli placerad, får någon inkomst. I Danmark tror jag de avgående
statsråden ha pension, och i andra länder ha andra förfoganden beslutats.
Här i vårt land ha vi icke på något sätt sörjt för att ett avgående statsråd
tillförsäkras någon inkomst.

Det är ju ytterligare en synpunkt att framhålla, och den kanske är litet ömtålig,
den kanske stöter på patrull. Man frågar sig, varför den här motionen
framkommit just nu, och jag vill för min del inte svara på frågan, ty det gör
kanske var och en av kammarens ledamöter själv. Jag kan ta ett tyskt uttryck
och säga: Man merkt die Absicht und wård verstimmt. Men jag tycker i alla
fall inte, att den synpunkten skall anläggas på en fråga av det här slaget. Jag
tycker som sagt var inte, att det finns någon anledning för kammaren och riksdagen
att besluta vare sig bifall direkt till motionen eller någon utredning i
motionens syfte, varför jag, herr talman, ber att få yrka bifall till reservationen.

I herr Åkerbergs yttrande instämde herrar Strämberg och Örne.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! De skäl som den siste ärade talaren anförde,
vände sig egentligen mot motionen, men inte mot utskottet, även örn hans
yrkande fick den formen att det riktade sig mot utskottets hemställan. Jag
skall inte uppta frågan, om det finns skäl eller icke för bifall till motionen, därför
att utskottet har helt och hållet ställt sig på den ståndpunkten, att utskotte
icke intar någon som helst ställning till detta spörsmål, utan utskottet har i anledning
av motionen hemställt örn en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
örn utredning, huruvida det i motionen framställda förslaget över huvudtaget är
lämpligt och, om det är lämpligt, på vad sätt stadgandena därom skola utföras
i vår rätt. Detta är någonting helt annat än motionen. Motionen tar positiv
ståndpunkt till frågan, dess yrkande innebär, som var och en vet, ett ändringsförslag,
men utskottet har ställt sig helt och hållet på den andra ståndpunkten,
att vi äro fullkomligt neutrala. Utskottet kan lika väl acceptera ett avslag som
ett bifall, men utskottet kan i närvarande stund inte taga ställning därför att
frågan inte är tillräckligt utredd. Vad utskottet alltså hemställer om, det är, att
när ändå Kungl. Maj:t i enlighet med det beslut, som nyss fattades, kommer
att göra ett förslag till en kompletterande stadga rörande riksdagsordningens
bestämmelser örn riksdagsmannaarvoden och deras utgående, därest det vilande
grundlagsändringsförslaget en gång blir antaget, kan det vara skäl, att Kungl.
Maj:t i samband med utredningen örn vad en sådan stadga skall innehålla
även upptar spörsmålet, om dessa riksdagsarvoden, varom nu är fråga, skola
innehållas under den tid. vederbörande är statsråd, eller icke. Därför är det
också alldeles felriktat, då den ärade talaren säger, att utskottet har gått in för
att statsråden icke skulle få ha riksdagsarvoden, då grundlagen förbjuder dem
att deltaga i riksdagsarbetet utom genom sin röstning. Den ärade talaren drog
härav den slutsatsen, att detta skulle kunna gälla örn alla, som inte äro intresserade
av riksdagsarbetet. Jag måste ju säga, att statsråden kanske äro de
mest intresserade, så att det är inte fråga här örn den synpunkten. Inte heller
är det synpunkten av de olika insatser, som de göra, utan synpunkten var den,
att grundlagen ställer sig olika till olika kategorier, och örn grundlagen förhindrar
ett visst arbete, då är det naturligt, att man ställer sig frågande, huruvida
arvode skall utgå för arbete, som utföres på annat sätt och med annan
ersättning. Men dem, som icke beröras av grundlagshinder, dem avser utredningen
icke och de komma ej heller i betraktande ens följdvis.

Det är alltså i själva verket ett vitt svalg befästat mellan motionen och utskottets
hemställan, och det förefaller mig i själva verket som örn reservanter -

Ang.

statsråds riksdagsmannaarvode.

(Forts.)

tfr 37. 84

Onsdagen den 18 maj e. m.

Ang.

statsråds riksdagsmannaarvode.

(Forts.)

na Ilar icke borde kunna lia någonting emot att en utredning sker. Alla de skäl,
som reservanterna anfört inom utskottet emot förslaget, har utskottet tagit med
i sin skrivelse till belysande av vad som kan sägas emot saken. Sedan får man
göra en undersökning, och då jag tycker, att denna neutrala ståndpunkt är fullt
motiverad, då det synes mig naturligt, att frågan blir föremål för en utredning,
örn vars resultat jag visserligen hyser den meningen, att det kommer att bli
negativt, ber jag, herr talman, eftersom det i alla fall är mycket bättre att få
ett negativt resultat efter utredning än utan utredning, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Herr Reuterskiöld genmälde

emot den förste ärade talaren, att han hade vänt sig allenast emot motionen, men
inte emot utskottet. Nu skall jag be att få säga några ord gent emot utskottets
argumentering. Utskottet har, som vi hört herr Reuterskiöld betyga, inte
alls intagit någon ståndpunkt i frågan, utan förhållit sig fullkomligt neutralt,
d. v. s. utskottet har inte någon egen mening i denna sak, och detta understrykes
ytterligare genom den egendomliga formuleringen utav klämmen, där det
heter, att man begär, att Kungl. Maj :t skulle låta »verkställa utredning beträffande
den ovan berörda sakfrågan». Man antyder inte på ringaste sätt, vart
man vill hän. Det är ju ett ganska egendomligt sätt, att riksdagen skulle i en
skrivelse begära utredning, utan att man på något sätt antyder, vart hän denna
utredning skall syfta. Utskottet går i sin motivering, örn jag så må säga, på
tre ben. Utskottet ifrågasätter nämligen först, huruvida inte riksdagsmannaarvodena
böra fråntagas statsråden. För det andra ifrågasätter utskottet, örn
inte hellre statsråden skulle bibehålla sitt riksdagsarvode, men en motsvarande
minskning göras i statsrådslönen, och för det tredje ifrågasätter utskottet, örn
inte det skulle vara skäl i att låta det vara som det är och varken ifrågasätta
något avdrag uti riksdagsarvodet eller någon nedsättning uti stadsrådslönerna.

Örn jag nu skall yttra mig örn det första alternativet, så vill jag säga, att jag
kan knappast anse utskottets uttalande här för riktigt. Det påstås, att statsråden
i egenskap av statsråd hava bestämda och inbördes formellt alldeles lika
uppgifter att fylla i riksdagsarbetet. Redan detta är ju en mycket diskutabel
sats. Men så står det vidare, att statsråd, som tillika äro riksdagsmän, genom
grundlagen äro hindrade att på annat sätt än de göra såsom statsråd, deltaga
i riksdagens arbeten, dock med det undantaget, att de i kamrarna äga att utöva
den rösträtt, de där hava såsom riksdagsmän. Jag tror inte, att denna sats är
riktig. Ett statsråd får ju inte sitta i utskott, men annars är det ingenting som
hindrar, att ett statsråd från sin plats i kammaren håller anföranden i vilka
frågor han vill eller eljest deltager i riksdagsarbetet. Han sätter sig givetvis
in i olika riksdagsfrågor, som beröra honom och den valkrets, han representerar.
De statsråd, som förestå departement och dessutom äro riksdagsmän, anse sig
säkerligen pliktiga att icke endast syssla med riksdagsfrågor, som ha större
politisk innebörd eller beröra deras departement, utan de måste ju också sätta
sig in i alla frågor, som på något sätt beröra intressena i deras valkrets. Det
blir ovillkorligen ett extra arbete, som de pålägga sig, och jag vill påstå, att
statsråden icke äro de sämsta riksdagsmännen. Till statsråd utses ju endast
personer, som ha en mera framträdande position i det offentliga livet. Sådana
personer äro ju i allmänhet ganska inflytelserika och verksamma riksdagsmän,
och det är alldeles klart, att en valkrets, som representeras av ett statsråd, icke
kan anses på något sätt missgynnad, utan troligtvis kan en sådan valkrets berömma
sig av att ha en ganska inflytelserik och verksam riksdagsman. Varför
skall då han berövas sitt arvode? Statsråden äro förhindrade att sitta i
utskott, det är alltsammans. Men vi veta ju mycket väl, att inte allt riksdagsarbete
utföres i utskotten, och det finns ju också andra riksdagsmän, som inte

Onsdagen den 18 maj e. m.

85 Nr 87.

äro statsråd men som i alla fall äro befriade från arbete i utskotten. Skulle de .,

också berövas sina riksdagsarvoden bara för att de inte sitta i utskott? Det
tror jag är alldeles orimligt. Jag är säker på att alla statsråd, som äro leda- arvode.
möter av riksdagen, göra fullt skäl för sina riksdagsmannaarvode^ . (Forts.)

I känslan av detta har också utskottet ifrågasatt, örn icke statsråden möjligen
skulle kunna få behålla sina riksdagsarvoden, men statsrådslönen i motsvarande
mån minskas, för att inte det ena statsrådet skulle få några kronor
mer än det andra. Detta är, såvitt jag kan finna, en ännu sämre utväg, ty lönerna
för statens tjänster skola bestämmas uteslutande efter tjänstens beskaffenhet
och det arbete, som åligger vederbörande såsom innehavare av tjänsten.

Skall man ta hänsyn till varjehanda bisysslor, som tjänstemännen kunna hava,
då kommer man ut i det rena kaos. Den utvägen är väl fullkomligt stängd.

När man tar i betraktande allt detta, så kan jag inte finna annat än att utskottets
sista alternativ är det enda riktiga, nämligen att man inte inlåter sig
på något avdrag eller någon nedsättning alls utav statsrådens vare sig riksdagsmannaarvoden
eller statsrådslöner. Jag tror, att man råkar ganska illa ut
för konsekvenserna, ifall man skulle inlåta sig på utskottets funderingar här,
och, som sagt, då utskottet rakt inte vet självt, vad det önskar i saken, så kan
man väl inte begära, att Kungl. Majit skall hitta på någon utväg att göra
statsråden mera formellt likställda i avlöningshänseende.

Jag skall be, herr talman, att få instämma i avslagsyrkandet.

Herr Åkerberg: Utskottets ordförande anförde till stöd för utskottes hemställan
om en utredning, att utskottet icke tagit något som helst parti i sakfrågan,
att utskottet icke bundit sig vare sig åt det ena eller andra hållet. Jag
tycker för min del icke, att detta är något stöd för utskottets yrkande. Det
strider väl emot parlamentarisk kutym, att ett utskott under sådana förhållanden
föreslår en utredning framför allt, örn man har den uppfattningen,
som utskottets ordförande hade, att man på förhand är säker
på att resultatet skall bli negativt. Är man säker örn att en utredning
icke skall resultera i någonting, då är det ju. rena meningslösheten att
föreslå en sådan utredning, och jag hemställer, huruvida icke kammaren skulle
finna det riktigast att befria Kungl. Majit från ett arbete, som kommer att
bli ett rent onyttighetsarbete.

Herr von Geijer: Endast några ord. Under min tämligen långa riksdagstid
har det alltid ansetts, att en skrivelse, som går från riksdagen till Kungl.

Maj :t, innebure ett ståndpunktstagande, och även örn man, såsom är förhållandet
i detta utskottsutlåtande, skriver både för och emot, så avses ett förslag från
Kungl. Maj :t.

Då grunden för att härvidlag olikställa statsråd och andra riksdagsmän förefaller
mig vara skäligen obetydlig för att inte säga småaktig, synes mig det
yrkande, som framställts av herr Åkerberg och herr Ekman, vara välgrundat,
nämligen att det vore skäl att befria Kungl. Majit från den utredning, som
här är i fråga.

Jag ber alltså att få hemställa om bifall till avslagsyrkandet.

Herr Reuterskiöld: Den omständigheten, att jag för min del kan hysa den
personliga uppfattningen, att denna utredning sannolikt icke^ kommer att utmynna
i något resultat, kan ju omöjligen i och för sig vara något skäl för att
underlåta att verkställa en utredning, om vars utgång meningarna visserligen
äro delade, men som i alla fall kommer att klarlägga frågan.

För övrigt vill jag säga, att den omständigheten, att vi begära denna utredning
fullständigt förutsättningslös, icke är enastående utan att sådana skri -

Nr 37. 86

Onsdagen den 18 maj e. m.

A”0- velser tvärtom äro mycket vanliga i riksdagen. När riksdagen sist begärde
utredning h°s Kungl. Maj:t angående riksdagsarbetets reformering, betonades
arvode. det, att man begärde en förutsättningslös utredning, och detta har ofta gjorts.
(Forts.) Under sådana förhållanden synes det mig, att det i detta fall vore ganska rimligt
att göra detsamma, innan man tar slutlig ståndpunkt.

Herr Hansson, Gustav: Herr talman! Det förefaller mig som örn de som
tala emot utskottets förslag lagt ned allt för mycket kraft på att slå ihjäl
detsamma. Då vi behandlade denna fråga i utskottet, var det ju många olika
meningar, som gjorde sig gällande, och det var ju inte fritt, utan att många
ansågo, att det steg, som utskottet här tagit, var en fortsättning på de besparingsåtgärder,
som man nu bör vidtaga här i vårt land. Men vi ville inte yrka
någon bestämd ändring, utan vi ansågo, att en utredning borde göras, huru
härvidlag skall förfaras.

Jag ber också att få säga, att statsråd, som äro riksdagsmän, icke åtnjuta
arvode som sådana, icke är något nytt, örn vi se på förhållandena i andra länder.
Om vi se på den bilaga, som är fogad vid konstitutionsutskottets utlåtande
nr 23, finna vi att i Holland t. ex., arvode ej utgår till den riksdagsman
som ^bekläder ministerämbete. Sålunda se vi, att andra länder redan slagit
in på denna väg, som utskottet har tänkt sig såsom en eventualitet.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen, som därunder
infunnit sig och övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle avslå såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ekman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns1 därvid, att flertalet röstade
för nej-propositionen.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial
nr 25, i anledning av en inom första kammaren jämlikt § 57 riksdagsordningen
väckt anmälan örn anmärkning mot statsrådet Holmbäck i egenskap av t. f.
chef för ecklesiastikdepartementet.

Onsdagen den 18 maj e. m.

Kr 37.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda förslag
rörande anslag till arméförvaltningen och arméförvaltningens verksamhet;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av Kinnekulleverkens
egendom och skifferoljeverk m. m.;

nr 96, i anledning av väckt motion örn rätt för viss polispersonal i Boden att
för upplyttning i löneklass tillgodoräkna sig viss föregående anställningstid;
samt

nr 97, i anledning av väckt motion om utbetalning av vissa belopp till förre
kommissarien vid fästningspolisen i Boden E. A. Clementz.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets memorial nr 98, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten 185, gjorda framställning angående anslag
till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste, gränsorter, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt för såvitt det angick första kammaren.

Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial nr 43, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av väckt motion angående beräkning av tjänstgöringstid för rätt till underhåll
från Vadstena krigsmanshuskassa.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 32, hade hemställts, att riksdagen
måtte förklara, att vid beräkning av tjänstgöringstid för rätt till underhåll
från Vadstena krigsmanshuskassa enligt de av 1931 års riksdag beslutade
grunderna all fullgjord tjänstgöring skulle inräknas.

I sitt utlåtande nr 33 hade bankoutskottet hemställt, att förevarande motion
II: 33 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade fogats en av herrar Bäcklund, Lovén och Höglund i Göteborg
avgiven reservation, vari yrkats, att riksdagen, med bifall till den i ämnet
väckta motionen II: 32, måtte förklara, att vid beräkning av tjänstgöringstid
för rätt till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa enligt de av 1931
års riksdag beslutade grunderna all fullgjord tjänstgöring skulle inräknas.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade första kammaren bifallit
vad utskottet i utlåtandet hemställt, varemot andra kammaren, med avslag
å utskottets hemställan, bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Med anledning härav hade utskottet i det nu föreliggande memorialet framlagt
förslag till voteringsproposition för frågans avgörande medelst gemensam
omröstning.

Reservation hade anmälts av herr Stendahl, som yttrat följande:

»Då den föreliggande frågan icke avser statsregleringen, synes gemensam votering
i ärendet icke kunna äga rum, särskilt som saken gäller ändring i villkoren
för användningen av en fond — indelningsverkets besparingsfond —- en
fråga som enligt min mening bör förutsätta samstämmande beslut av båda
kamrarna.

Vid sådant förhållande har jag yrkat, att utskottet skulle förklara att, då
sammanjämkning av kamrarnas ifrågavarande skiljaktiga beslut icke kunde
äga rum och frågan icke heller syntes kunna göras till föremål för gemensam
omröstning, frågan enligt utskottets åsikt för innevarande riksdag förfallit.»

Äng.

gemensam
votering i viss
fråga.

Nr 37. 88

Onsdagen den 18 maj e. m.

Ang. Herr Reuterskiöld: Herr talman! Det nu föreliggande memorialet går ut
vS^gTvisa Pa kamrarna skola godkänna en gemensam voteringsproposition i ett ärenfråga.
de, där enligt mitt förmenande någon gemensam votering icke kan äga rum.

(Fort®.) Den fråga, som det här gäller, är icke en stateregleringsfråga, utan det är en

fråga om användningen av Vadstena krigsmanshuskassa och särskilt den del,
som kallas Vadstena krigsmanshusfond. Denna fond ingår icke i statsregleringen.
Den står under statskontorets särskilda förvaltning och redovisas
bland alla de fonder utanför statsregleringen, som statskontoret har. Det är
sålunda i och för sig anmärkningsvärt, att man skulle gemensamt votera örn
bestämmelser rörande en viss fonds eller kassas användning, och så vitt jag
vet har aldrig förr någon gemensam votering ägt rum angående de fonder,
som särskilt stå under statskontorets förvaltning. Här innebär dessutom ett
bifall till bankoutskottets framställning, att därest i den gemensamma voteringen
motionen skulle bifallas, Vadstena krigsmanshuskassa och särskilt dess
krigsmanshusfond kommer att belastas med 600,000 kronor mer än nu, varigenom
fonden kommer att uttömmas, och följden kommer att bli, att följande år
måste i statsregleringen anvisas motsvarande summa som nu utgår ur fonden.
Den omständigheten bör väl i varje fall icke nu, medan fonden finns, tagas
till intäkt för att göra en gemensam votering, som, därest den utfaller på nyssnämnda
sätt, kommer att få sådana följder. Jag har litet svårt att förstå överhuvud
taget, hur man har kunnat resonera på detta sätt fram till det resultat,
till vilket bankoutskottet kommit, men jag har trott mig finna, att det skett
på den vägen, att man säger, att dessa anslag, som gå ut av Vadstena krigsmanshuskassa
och Vadstena krigsmanshusfond, äro avsedda att successivt uttömmas
och följaktligen äro att betrakta som ett slags reservationsanslag. Men
den är inte uppförd i staten såsom sådan. Går jag till den redovisning för
budgeten 1930/31, som statskontoret avgivit, finner jag där under Vadstena
krigsmanshusfond en ingående balans å 535,821 kronor och därefter inkomster
under året: i statskontoret redovisade statsanslag till Vadstena krigsmanshuskassa
137,640 kronor, redovisat såsom anslag och utan besparingar eller reservationer,
vidare intressemedel 32,682 kronor, arrendemedel 4,241 kronor,
skatte- och åborättsavgifter 8 kronor, omföring från invalidhusfonden jämlikt
kungl, brev den 6 augusti 1909 84,300 kronor. Summan utgör 258,872
kronor, varav som sagt ett belopp av 137,640 kronor är statsanslag. Vidare:
i arméförvaltningen redovisade anmärkningsmedel 157 kronor och återlevererade
medel 106 kronor. Såsom utgifter äro uppförda i statskontoret redovisade
reseersättningar 8 kronor, i arméförvaltningen redovisade pensioner och gratifikationer
till officerare och underofficerare 1,100 kronor, understöd åt fattiga
och sjuka 1,000 kronor, Svedenheimska fonden 125 kronor, gratialistunderhåll
368,560 kronor och gåvor till f. d. krigsmän av manskapsklass 1,405
kronor. I den utgående balansen finnas: Tillgångar, nämligen utlånta medel

428,733 kronor och fordringar 5,525 kronor. Efter avdrag av skulder hos arméförvaltningen,
11,498 kronor, utgör den utgående balansen 422,759 kronor.
Den ingående balansen var 535,821 kronor. Det är klart, att fonden förminskas
år efter år; men ännu kan med de regler, som gälla och som knappast
kunna ändras genom gemensam votering, fonden under åtskilliga år vara tillgänglig.
Skall man nu belasta den med ytterligare 600,000, betjHer detta
genast, att man måste tilldela den statsanslag, och jag har litet svårt att förstå,
att en sådan ändring av grunderna för användningen av Vadstena krigsmanshusfond
skulle kunna åstadkommas genom gemensam votering.

Då jag icke anser, att gemensam votering i detta fall kan äga rum. tillåter
jag mig, herr talman, att yrka avslag på den i det föreliggande memorialet
gjorda framställningen.

Onsdagen den 18 maj e. m.

89 Nr 37.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Herr Reuterskiöld yttrade sig i denna Äng.
fråga, som om det gällde att redan nu bevilja den större summa,_ som blir fallet,
örn andra kammarens mening skulle segra. Det är emellertid inte därom fråga.

vi nu resonera, utan örn gemensam votering skall kunna äga rum eller inte. (Forts.)

Bankoutskottet har verkställt en ingående undersökning i denna sak och
kommit till det resultatet, att det finns möjlighet att företaga gemensam votering.
Jag skall inte trötta kammaren med att redogöra för densamma i sin
helhet utan endast läsa upp ett litet utdrag.

Riksdagen har exempelvis år 1922 voterat gemensamt örn huruvida riksdagen
skulle medgiva, »att för täckande av under år 1921 uppkommen brist å
ordinarie reservationsanslaget till remontering må, utöver vad som motsvarar
inköpskostnaden för 25 remonter, av behållningen å Norrbottens hästjägarskvadrons
fond tagas i anspråk erforderligt belopp» eller ej. Kan man votera
örn att taga ett obestämt belopp ur en fond för ett visst ändamål, bör man väl
också kunna votera örn ändring i grunderna för tillgodoseende av det ändamål,
vars bestridande ur fonden man en gång beslutit. År 1926 hava kamrarna
röstat gemensamt mellan andra kammarens beslut örn medgivande »att
av lantförsvarets arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel må tagas i anspråk
högst 16,300 kronor för stensättning av viss Kronan för underhåll tilldelad
väg inom Skövde stad» och första kammarens beslut om. avslag å framställningen
i ämnet (sistnämnda medel voro icke budgetsmässigt redovisade såsom
fond — vilket var fallet med hästjägarskvadronsfonden — men i sak hade
de samma karaktär). Även enstaka äldre prejudikat i samma riktning finnas.
Man har voterat örn användningen av huvudtitlarnas besparingsfonder,
örn användningen av fonderade hästförsäljningsmedel m. m. Man har även
voterat örn användningen av medel, som tidigare överförts till statsverkets
kassaförlagsfond, och örn dispositionen av järnvägslånefonderna.

Efter den utredning, som verkställts inom bankoutskottet, har utskottsmajoriteten,
bestående av hela utskottet med undantag av herr Stendahl, kommit
till den uppfattningen, att detta är ett ärende, som bör avgöras genom gemensam
votering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets memorial.

Herr Widell: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att instämma

med herr Reuterskiöld i hans yrkande. Jag är nämligen av samma mening
som han, att gemensam votering i detta fall icke bör äga rum. De precedensfall,
som herr Torsten Ström anförde, förefalla inte övertygande, och jag tror,
att de ligga åtskilligt annorlunda än nu förevarande fråga.

Emellertid förelåg i herr Reuterskiölds anförande ett litet missförstånd, som
jag anser mig skyldig att rätta. Det förhåller sig inte på det sättet, att denna
kostnad skulle gå ur Vadstena krigsmanshusfond. Den redogörelse, han lämnade,
har ingenting att betyda, ty denna kostnad utgår från indelningsverkets
besparingsfond. Men det är i sak ingen skillnad. Det är fond som fond. Örn
andra kammarens mening kommer att segra, medför detta, att^ indelningsverkets
besparingsfond, som beräknas räcka för denna utgift i sju år, kommer att
konsumeras på ett par år. Därtill kommer, att den massa jordbrukare, som
för närvarande ha lån i fonden, omedelbart komma att få dem uppsagda, då
det fordras medel för detta ändamål.

Jag är som sagt av den uppfattningen, att gemensam votering i detta fall
icke kan äga rum, då det icke är fråga örn en statsregleringsutgift, och jag
ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Wilhelm Björck, Wohlin, von Geijer, Tryfiger,
Örne och Ekman samt greve Spens.

Mr 37. 90

Onsdagen den 18 maj e. m.

Äng.

gemensam
votering i vit
fråga.
(Forts.)

Ang.

vattendomstolarnas
organisation.

Herr Stendahl: Efter det anförande, som hölls av min ärade kamrat i

bankoutskottet, herr Ström, skall jag be att få instämma med herr Widell.
Enligt min uppfattning äro de av herr Ström anförda exemplen icke kommensurabla
med det, som nu föreligger. Men även örn så skulle vara, har jag den
bestämda uppfattningen, att om man till äventyrs gjort en dumhet, finns det
ingen anledning att göra den en gång till, utan man bör slå in på rätta vägar
och i detta fall anlägga en grundlagsenlig linje.

Detta är, herr talman, anledningen till att jag har tillåtit mig avgiva den
reservation, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Reuterskiöld: Endast några ord! Såvitt jag kunde följa den ärade
representanten för bankoutskottets majoritet rörde de av honom anförda exemplen
reservationsanslag och sådana fonder, som äro statsregleringsfonder, vilket
är någonting helt annat än vad det här är fråga örn.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande
av den i förevarande memorial föreslagna voteringspropositionen samt
vidare på dess förkastande; och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets memorial nr 51, angående viss
gratifikation m. m. åt de hos riksdagens kamrar och utskott samt i riksdagens
kansli anställda vaktmästarna, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vattendomstolarnas organisation m. m. jämte en i ämnet
väckt motion.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr 164, och med avslag å en av friherre
Alströmer m. fl. i ämnet väckt motion, nr 474 i andra kammaren,

a) besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsvaltningen, skulle från
och med den 1 januari 1933 äga tillämpning å befattningshavare vid vattendomstolarna; b)

besluta, att uti den till samma reglemente hörande tjänsteförteckningen
skulle under andra huvudtiteln införas följande:

Verk ock befattningar	Avdelning och lönegrad enligt löneplanen
Andra huvudtiteln.
V attendomstolarna.
Vattenrättsdomare....................	A 2
Vattenrättsingenjör ..................	B 30
Kontorsbiträde......................	B 4

c) godkänna särskilda bestämmelser av den lydelse, bilaga A vid utlåtandet
utvisade att från och med den 1 januari 1933 lända till efterrättelse beträffande
vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer;

Onsdagen den 18 maj e. m.

91 Nr 37.

d) bestämma antalet ordinarie befattningshavare vid vattendomstolarna på
följande sätt:

Lönegrad

4 vattenrättsdomare............................................ A 2

6 vattenrättsingenjörer ........................................ B 30,

4 kontorsbiträden.............................................. B 4;

e) godkänna av utskottet i utlåtandet förordat förslag till avlöningsstat
för vattendomstolarna, att tillämpas från och med den 1 januari 1933;

f) medgiva, att till vattenrättsdomare, som enligt hittills gällande bestämmelser
ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott, vid ingången av januari
månad 1933 finge utbetalas ett belopp, motsvarande vad han skulle hava i den
befattning, han vid utgången av år 1932 innehade, i förskott uppburit för januari
månad 1933, örn de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande
varit gällande, så ock att kostnaderna härför finge bestridas av den i
avlöningsstaten för vattendomstolarna upptagna anslagsposten till avlöningar
åt ordinarie tjänstemän;

g) till bestridande av kostnaderna för de fasta vattendomstolarna under tiden
den 1 juli—den 31 december 1932 anvisa ett extra förslagsanslag å 130,000
kronor;

h) i riksstaten under andra huvudtiteln uppföra under rubriken »vattendomstolarna»
ett ordinarie förslagsanslag å 128,000 kronor; samt

i) till bestridande av kostnaderna för handläggning vid Västerbygdens vattendomstol
av målet angående Vänerns reglering för budgetåret 1932/1933 anvisa
ett extra förslagsanslag å 60,000 kronor.

I friherre Alströmers m. fl. berörda motion hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att Västerbygdens vattendomstol skulle förläggas till lämplig
plats inom sin domkrets och icke förflyttas till Stockholm, samt att vederbörande
utskott måtte vidtaga de ändringar i den föreslagna staten, som möjligen
härav kunde föranledas.

Reservationer hade anförts

l:o) av herrar Johansson i Fredrikslund, Asplund, Alexander Nilsson, Holmgren,
Lindskog, Hollertz och Svensson i Grönvik, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa,

I:o) att riksdagen måtte med avslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition
till bestridande av arvoden och ersättningar åt befattningshavare vid vattendomstolarna
m. m. för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra förslagsanslag
å 250,000 kronor; samt

II:o) att friherre Alströmers m. fl. motion, 11:474, måtte anses besvarad
genom vad utskottet i det av reservanterna föreslagna yttrandet anfört;

2:o) av herrar Lindblad, Widell och Persson i Falla, vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr statsrådet Gärde: Herr talman! Det föreliggande ärendet avser frågan
örn omorganisation av vattendomstolarna. Propositionen i ärendet har
tillstyrkts av en majoritet inom statsutskottet men avstyrkts av ett antal reservanter,
och det är i anledning av reservationen, som jag nu begärt ordet.
Innan jag emellertid ingår på den föreliggande frågan, torde det vara lämpligt
att såsom bakgrund till denna lämna en redogörelse för vattendomstolarnas
nuvarande organisation.

I samband med vattenlagens antagande år 1918 bestämdes antalet vatten -

bi n^.

vattendomstolarnas
organisation.

(Forts.)

Nr 37. 92

Onsdagen den 18 maj e. m.

Ang.

vattendamstolarnas
organisa&ion.

(Forts.)

domstolar till 5, var och en med sitt område. Den nordligaste, Norrbygdens
vattendomstol, fick sitt säte i Umeå och omfattar Norrland till Ångermanälvens
vattenområde i söder. Den andra, Mellanbygdens vattendomstol, blev
förlagd till Sundsvall. Till denna hör Norrland från och med Ångermanälvens
vattenområde till och med Ljusnans vattenområde. Österbygdens vattendomstol,
numera förlagd till Stockholm, omfattar de i Bottniska viken och
Östersjön utfallande vattendragens vattenområden från Ljusnan till och med
Nyköpingsån, Söderbygdens vattendomstol, också förlagd till Stockholm, skulle
omfatta Östersjövattendragen från Nyköpingsån samt Vätterns och Motala
ströms vattenområden och vidare runt kusten och på västra sidan uppåt till
och med Lagans vattenområde. Västerbygdens vattendomstol slutligen skulle
omfatta Västkustens övriga vattendrag, däribland särskilt Göta älvs och Vänerns
vattenområden med dess tillflöden.

I varje vattendomstol tjänstgör en vattenrättsdomare, två vattenrättsingenjörer
och två vattenrättsnämndemän. Av de tjänstgörande ingenjörerna skall
den ene vara sakkunnig beträffande vattenbyggnad i allmänhet och den andre
särskilt beträffande torrläggning av mark. Vattenrättsnämndemännen utses
som bekant en för varje domsaga eller tingslag och kallas till tjänstgöring i
rätten, allt eftersom ett mål berör den ena eller den andra orten. Jag kan
också nämna, att dessutom äro vid varje domstol anställda en sekreterare och
erforderlig biträdespersonal i övrigt.

Vattenrättsdomarna liksom vattenrättsingenjörerna tillsättas på förordnande
och äro alltså icke innehavare av ordinarie tjänster. Förordnandena avse
i allmänhet en tid av 5 år. Vad dessutom angår vattenrättsingenjörerna är
att märka, att deras tjänster icke äro heltidstjänster utan bisysslor på det
sättet, att varje vattenrättsingenjör innehar annan statstjänst. De byggnadstekniska
ingenjörerna äro i allmänhet distriktschefer eller distriktsingenjörer vid
väg- och vattenbyggnadsstaten, och de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna
innehava samtidigt lantbruksingenjörstjänster.

Vad vattenrättsdomarna angår, rekryteras dessa i regel från häradshövdingekåren.
I enlighet med uttalanden vid lagens tillkomst ansågs det vara
av vikt, att domarna voro ordinarie domare.

Vattenrättsdomstolarnas organisationsfråga leder sin upprinnelse tillhaka
till vattenlagens antagande. Det särskilda utskott, som hade vattenlagen till
behandling, framhöll då, att man visserligen som ett provisorium kunde godtaga
en domstolsorganisation på extra stat, men att detta provisorium endast
fick innebära ett försök och att, när en mera tillförlitlig erfarenhet vunnits
angående organisationen, man borde så snart sig göra läte vidtaga åtgärder
för att överflytta den på ordinarie stat. Det särskilda utskottet yttrade i
detta avseende följande: »Utskottet anser sig böra framhålla, att ifrågavarande
anordning lämpligen endast bör få fortvara under en ej alltför utsträckt
övergångstid samt att därefter jämväl vattenrättsdomarbefattningarna
böra i likhet med vad som i allmänhet gäller beträffande domaresysslor besättas
med ordinarie innehavare.»

En ytterligare anledning att upptaga denna fråga till utredning utgör en
riksdagsskrivelse av år 1924, då i samband med beviljande av anslag till
vattendomstolarnas verksamhet statsutskottet ifrågasatte, huruvida inte vissa
organisationsförändringar kunde vidtagas rörande vattendomstolarna, så att
kostnaderna för desamma kunde nedbringas. Slutligen har också tillkommit
en tredje anledning att upptaga frågan till prövning. Såsom jag nyss nämnde,
rekryteras vattenrättsingenjörerna från distriktstjänstemännen vid väg- och
vattenbyggnadsstaten. Denna väg- och vattenbyggnadsstats distriktsförvaltning
har emellertid numera i samband med vägväsendets omorganisation vid 1930
års riksdag upphört.. Ett fortskridande på denna väg i fråga örn rekryterin -

Onsdagen den 18 maj e. m.

Nr 37.

gen av vattendomstolarnas vattenbyggnadstekniska befattningar är alltså
stängd. Man måste därför på ena eller andra sättet ordna denna fråga under
den närmaste framtiden.

Vid dryftandet av dessa olika organisationsspörsmål visade det sig ganska
snart, att frågan var av delvis svårlöst beskaffenhet. Min företrädare i ämbetet,
herr Bissmark, tillkallade på sin tid två utredningsmän, däribland jag
var den ene och majoren i väg- och vattenbyggnadskåren Serrander den andre.
Sedan jag blivit statsråd, överflyttades mitt uppdrag på presidenten i kammarrätten
Högstedt, som tidigare varit vattenrätt.sdomare och jämväl tagit
aktiv del i vattenlagens utarbetande.

Om man nu tager upp frågan örn den nuvarande organisationens brister,
ger sig svaret på denna fråga av vad jag tidigare anfört ganska lätt. Den
ena bristen är, att vattenrättsdomarna inneha sina befattningar på förordnande
och icke såsom ordinarie tjänsteinnehavare, och den andra är anordningen
nied avseende å vattenrättsingenjöremas tjänstgöring, i det de inneha
sysslan såsom en bisyssla och icke såsom en huvudtjänst. Vad först
angår frågan örn vattenrättsdomarens förordnande har följden av att häradshövdingar
användas för detta uppdrag blivit den, att i vissa domsagor ordinarie
anställningar måste stå vakanta. Det är nu 14 år sedan lagen antogs,
och den övergångstid, varom särskilda utskottet talade, har alltså räckt ganska
länge. Under hela denna tid ha 4 domsagor stått vakanta, en domsaga
under alla dessa 14 år, en annan omkring 12 år o. s. v. Det är uppenbarligen
en stor olägenhet för rättsskipningen vid häradsrätterna, att domsagor under
en så lång följd av år hållas vakanta och få skötas av_ vikarier, som växla,
från tid till annan. Vidare är det uppenbart, att rättsskipningen i vattenmål
är av den vikt och betydelse samt de intressen som där bryta sig av den
styrka, att man måste hävda kravet på, att dessa domare äro ordinarie innehavare
av sina tjänster, så att de därigenom tillförsäkras det oberoende och
den självständiga ställning, som bör vara utmärkande för en domare.

Det är alltså väsentliga olägenheter av detta extra-ordinariesystem beträffande
vattenrättsdomarna. Men beträffande vattenrättsingenjörerna är anordningen
med dessa tjänster såsom bisysslor också förenad med mycket stora
olägenheter. Dessa ingenjörer lyda under två herrar: dels äro de anställda
vid vattendomstolarna och dels ha de som innehavare av annan statstjänst att
fullgöra de med denna förenade åligganden. Som vattenrättsingenjörer måste
de stå till domstolens förfogande. Det har inte kunnat undvikas, att det blivit
ganska stora slitningar och intressekonflikter mellan denna dubbla anställning
för dessa personer. Så t. ex. har från lantbruksstyrelsen sida klagats över,
att de lantbruksingenjörer, som äro vattenrättsingenjörer, inte ha tid att ägna
sig åt lantbruksingenjörstjänsten, och från vattendomstolarnas sida har det
framförts samma klagomål, att vattenrättsdomare icke kunnat förfoga över
sina ingenjörer i den utsträckning, som varit nödvändig för arbetet. Man
torde också vara ense örn, att vattendomstolsorganisationen i båda de nu antydda
hänseendena är behäftad med allvarliga brister, liksom också att botemedlet
mot dessa brister måste sökas i den riktningen, att vattenrättsdomarna
överföras på ordinarie stat och vattenrättsingenjörsbefattningarna anordnas
såsom heltidstjänster.

Emellertid möta ganska avsevärda svårigheter vid anordnandet av en organisation
från nu angivna utgångspunkter. Det är ju givet, att örn man vill till
ordinarie stat överflytta vattenrättsingenjörerna, som nu lia bisysslor, måste
man göra en ganska kraftig reduktion av deras antal. Örn delia reducerade antal
vattenrättsingenjörer skulle indelas lill tjänstgöring vid ett bibehållet antal
vattendomstolar av fem, så ligger det också i sakens natur, att samma vattenrättsingenjörer
måste uppdelas på olika lokalt förlagda domstolar. Med det

Äng.

vattendomstolarnas
organisation.

(Forts.)

Nr 37.

Onsdagen den 18 maj e. m.

Äng.

vattendomstolarnas
organisation
.
(Forts.)

nuvarande antalet vattendomstolar och med vattenrättsingenjörstjänsterna som
bisysslor tjänstgör vid varje vattendomstol en grupp av ingenjörer, alltså en
vattenbyggnadsteknisk och agrikulturteknisk ingenjör. Örn domstolarna skulle
fortfarande vara fem och ingenjörerna inskränkas exempelvis till sex, tre av
vartdera slaget, låter det sig inte göra att tilldela varje vattendomstol en sådan
grupp. Man kan då tänka sig att minska vattendomstolarnas antal i samma
proportion som ingenjörerna och låta vattendomstolarnas antal bestämmas av
det antal ingenjörer, som man får fram efter undersökning av arbetsbördan. Det
skulle leda till, att vattendomstolarnas antal bleve bestämt till tre. Då kan
varje domstol få sin grupp av ingenjörer. Emot en sådan anordning talar
närmast, att en så kraftig reducering av antalet vattensrättsdomare som från
5 till 3 skulle medföra en ökning av arbetsbördan med två tredjedelar eller alltså
nära dubbelt och kunna leda till en sådan överbelastning av vattenrättsdomarna
att för vattenrättsskipningen vikarier i stor utsträckning skulle komma att anlitas.
Med hänsyn till beskaffenheten av vattenmålen och de ingående även tekniska
kunskaper, som vattenrättsdomarna måste besitta, skulle otvivelaktigt ett
överflyttande av arbetet på vikarier i detta fall vålla särskilda olägenheter. Man
kan lätt komma in på ett system, som redan utdömts beträffande häradsrätterna,
nämligen att domarna icke själva handlägga åtminstone de viktigare
målen.

En lösning efter rationella linjer på denna punkt är uppenbarligen förenad
med ganska stora svårigheter. De sakkunniga, vilkas utlåtande i stort sett
propositionen följt, lia emellertid föreslagit ett — man kan säga — medlingsförslag
på denna punkt, och detta medlingsförslag innebär i stort sett följande.
Domstolarnas antal begränsas till fyra och ingenjörernas till sex, d. v. s. tre
inom varje grupp. Den ena av dessa vattendomstolar, den nordligaste, skulle
bibehållas som nu i Umeå, men med utvidgat område. Denna domstol tilldelas
en ingenjörsgrupp. Mellanbygdens vattendomstol försvinner och delas upp
mellan Norrbygdens och österbygdens vattendomstolar, österbygdens tillsammans
med Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar förläggas gemensamt
till Stockholm, där två ingenjörsgrupper förläggas, eller alltså tillsammans
fyra ingenjörer. Motivet till den gemensamma förläggningen är uppenbarligen,
att man vill vinna ett så gott och tillfredsställande tillgodogörande
som möjligt av vattenrättsingenjörernas arbetskraft. Vid en lokal förläggning
av dessa tre vattendomstolar skulle de fyra ingenjörerna få dela upp sin
arbetstid och arbetskraft på domstolar, som vore förlagda på olika orter, och
uppenbarligen skulle härav vållas besvär och kostnader.

Den omständigheten att man överhuvud taget kan tänka på en central förläggning
av tre domstolar, något som ju förefaller lekmannen ganska egendomligt,
beror på, att rättegången i vattenmål icke är organiserad som rättegångar
i allmänhet. Vattendomstolens förhandlingar äro nämligen alltid förlagda till
den trakt, som beröres av ett vattenmål. Domstolen kommer dit och håller sina
sammanträden, och de handlingar, som höra till målet, tillhandahållas allmänheten
hos en aktförvarare, som är bosatt på orten. Detta gör att allmänheten
icke har behov av att personligen vända sig till vattendomstolens kansli på
samma sätt som när det gäller andra domstolar.

Vidare är det också klart, att även vid en lokal förläggning måste redan i det
ringa antalet domstolar ligga en stor svårighet för allmänheten att få personlig
kontakt med domstolen. Avstånden bli ändå för stora och kostnaderna för
allmänheten alltför avskräckande för en sådan kommunikation. Därför måste
domstolens kommunikation med den rättssökande allmänheten ske vid domstolens
sammanträden på orterna, och det har också lyckats på detta sätt att
bibehålla en ganska intim kontakt med den rättssökande allmänheten.

Den nu i stora drag skisserade organisationsplanen har enhälligt tillstyrkts

Onsdagen den 18 maj e. m.

Nr 37.

av de nuvarande vattenrättsdomarna liksom av övriga i ärendet hörda myndigheter,
och utskottets majoritet har också givit den sitt förord.

Jag skall nu yttra några ord örn reservationen. Enligt reservationen skulle
vattendomstolarnas antal begränsas till tre, och dessa tre domstolar skulle erhålla
lokal förläggning, den ena till Umeå, den andra till Stockholm och den
tredje till Jönköping eller Göteborg. Efter dessa domstolar skulle landet uppdelas
i tre särskilda domstolsområden, och vid varje domstol anställas en grupp
av två ingenjörer, en vattenbyggnadsteknisk och en agrikulturteknisk.

Jag har redan förut framhållit den svaghet, som vidlåder detta förslag, nämligen
att det nedbringar antalet vattenrättsdomare alldeles för starkt, varigenom
fara för ett omfattande vikariatsystem vid vattendomstolarna skulle uppstå.
Reservanterna äro inte blinda för denna svaghet. De förorda till undvikande
av detta, att en biträdande vattenrättsdomare anställes; eller rättare att
biträdande vattenrättsdomare anställas i mån av behov — huru många yttra de
sig inte om. Till stöd för sin ståndpunkt åberopa de ett uttalande av en vattenrättsdomare,
greve Hamilton, som han dock, när han på sin tid framställde
detta förslag innan den nuvarande utredningen tillkommit, uttryckligen betecknade
såsom en nödfallsutväg. Det av mig skisserade förslaget har tillstyrkts
av samtliga de nuvarande vattenrättsdomarna, även av greve Hamilton. Anordningen
med biträdande vattenrättsdomare för vattendomstolarnas del har ju
förekommit, men det är att märka, att då har vattenrättsdomarnas antal utgjort
fem, och därför har institutionen endast behövt förekomma i mera exceptionella
fall. Vid en inskränkning av vattendomstolarnas antal så långt som till tre,
skulle detta behov av biträdande vattenrättsdomare komma att ökas, och det
kan ifrågasättas, örn man inte behöver en biträdande domare vid varje domstol.
Ur besparingssynpunkt tror jag därför, att propositionens ståndpunkt är mera
acceptabel.

Vad jag alltså lägger huvudvikten vid är att vattenrättsdomarnas antal icke
sänkes så långt som från fem till tre. Enligt min erfarenhet som vattenrättsdomare
-—• jag har själv under åtta år tjänstgjort som vattenrättsdomare —
skulle detta vara högst äventyrligt. Med den organisation man för närvarande
har med fem vattenrättsdomare, har man lyckats bibehålla vattenrättsdomarna
som bärare av rättsskipningen så gott som fullständigt. Enligt de utredningar,
som verkställts, sköta våra vattenrättsdomare handläggningen och avdömandet
av mer än 75 procent av alla förekommande mål. Detta förefaller mig vara
en så god princip, att man inte bör äventyra densamma genom en så hård nedskärning
av vattenrättsdomarnas antal.

Däremot är för mig frågan örn vattendomstolarnas förläggning av mindre
vikt. Jag anser visserligen, att koncentrationen av tre vattendomstolar till
Stockholm medför en rationellare anordning i fråga örn utnyttjandet av ingenjörernas
arbete, och att detta arbete inte kan utnyttjas på samma fullständiga
sätt, därest ingenjörernas arbete skall uppdelas på flera lokalt förlagda domstolar.
Då jag emellertid redan under debatten i andra kammaren försport en
allmän önskan att undvika en centralisering i den mån den kan undvikas, vill
jag för min del gärna uttala, att för mig är förläggningsfrågan dock en andrahandsfråga.
Vad särskilt A^ästerbygdens vattendomstol angår vill jag gärna
närmare undersöka saken, och tror mig kunna utlova, att denna domstol i varje
fall sa, länge Vä.nernsmålet pågår fortfarande skall vara förlagd till Vänersborg.
Då tår man ju en erfarenhet av denna splittrade förläggning och kan
längre fram fatta slutlig ståndpunkt till frågan, huruvida en sådan anordning
kan för framtiden bibehållas eller inte.

Mot utskottets förslag, som i stort sett ansluter sig till Kungl. Maj:ts proposition,
har jag i övrigt inga erinringar att framställa. Jag är visserligen
en smula betänksam inför den nedprutning av vattenrättsingenjörernas avlö -

Ang.

vattendomstolarna8
organisation.

(Forts.)

Nr 37. ge

Onsdagen den 18 maj e. m.

Äng.

vattendomstolarnas
organisation.

(Forts.)

ningar, som skett inom utskottet, men jag skall inte taga upp någon strid på
denna punkt. Jag har i andra kammaren framfört som min åsikt därutinnan,
att jag mycket väl förstår, att man i tider som dessa sökt göra en besparing,
även örn jag är tveksam huruvida man med den fastställda avlöningen skall
kunna på ett fullt tillfredsställande sätt rekrytera vattenrättsinjörsbefattningarna.

Jag vill, herr talman, sluta med att framhålla, att denna fråga länge varit
föremål för utredning. Jag tror, att den i det skick, den nu föreligger, är synnerligen
sorgfälligt och uttömmande beredd. Man har icke något att vänta av
en ytterligare utredning. Det är särskilt för domsagornas del av betydelse, att
denna organisation nu bringas i hamn, så att de kunna överföras från sin vakans
och bli besatta med ordinarie innehavare. Även för vattenrättsingenjörernas
rekrytering är det av synnerlig vikt att frågan nu avgöres, ty jag kan
inte se, hur man annars på ett lämpligt sätt skall kunna besätta de vattenbyggnadstekniska
ingenjörstjänsterna, därest avgång inträffar inom den närmaste
tiden, sedan rekryteringsmöjligheterna från väg- och vattenbyggnadsstatens
distriktstjänstemän upphört.

Jag hoppas därför, att denna kammare, liksom tidigare andra kammaren,
bifaller utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Såsom synes av utskottets
utlåtande, är det åtskilliga ledamöter av statsutskottet, som hyst betänksamhet
mot ett genomförande av den organisation, som här är i fråga. Jag skall i
allra största, korthet ange några av de synpunkter, som därvid kommit till uttryck.

Man har först och främst ställt sig tveksam, huruvida inte ett ytterligare
minskande av vattendomstolarnas antal borde kunna äga rum. Man har bestämt
reagerat mot den centralisering av domstolarna till Stockholm, som propositionen
föreslår. Man har vidare på vissa punkter ifrågasatt, örn inte ett
uppskov och ett förnyat övervägande borde kunna äga rum, och slutligen har
man frågat sig, örn det nuvarande ekonomiska tidsläget verkligen är den rätta
tidpunkten att genomföra en organisation, varigenom man på ordinarie stat
skulle överföra dessa befattningshavare.

Vad beträffar frågan örn förflyttning till Stockholm, för att börja med den
mot vilken man reagerade allra mest bestämt, så ha redan under den förberedande
handläggningen betänkligheter framförts. Förslaget har ju först uppkommit,
örn jag inte läst handlingarna fel, från vattenrättsdomarna själva, varvid
tre av vattenrättsdomarna föreslagit en centralisation till Stockholm, under
det att två vattenrättsdomare, nämligen von Sydow och Bengtsson, reserverat
sig och bestämt motsatt sig en sådan anordning. Jag vill framhålla, att propositionen
refererar vattenrättsdomaren von Sydows yttrande så, att han bestämt
motsätter sig förflyttning till Stockholm av samtliga domstolar utom den för
övre Norrland, som skall förläggas till Umeå, och med honom instämmer vattenrättsdomaren
Bengtsson.

Det har synts reservanterna att en centralisering till Stockholm av vattenrättsdomstolarna
vore olämplig ur flera synpunkter. Man kommer längre bort
från de olika verksamhetsområdena, man tappar kontakten med allmänheten,
och allmänheten har svårare att komma i förbindelse med domstolen. Det torde
för övrigt ligga i sakens natur, att man inte gärna vill vara med örn att vårt
domstolsväsende skall så centraliseras till en enda plats, som det här är fråga
örn att göra. Förslaget måste också, därest en centralisering skall äga rum,
draga med sig vissa ökade kostnader, som inte kunna redovisas i propositionen,
men som måste bli en given följd, nämligen ökade resekostnader, när domstolen
och dess tjänstemän skola ut på sina förrättningar. Det är således dolda

Ousdageu den 18 maj c. m.

Nr 37.

kostnader, som skulle uppstå som en följd av denna centralisering. Jag har
frågat mig, varför man vill centralisera just vattendomstolarna, när man t. ex.
i fråga örn processreformen i stället gick den motsatta vägen och spred ut hovrätterna
över hela landet.

Vidare har man också satt ett annat frågetecken, nämligen huruvida man
inte efter förnyad omprövning skulle kunna begränsa antalet domstolar till tre.
Vi ha nu fem vattendomstolar. Redan propositionen föreslår en inskränkning
till fyra domstolar, en för Norrland i Umeå och de tre övriga i Stockholm.
Granskar man den statistik, som har upprättats över antalet vattenmål, företer
denna visserligen en ökning i genomsnitt, men någon minskning har dock .skett
de allra sista åren. Det torde också vara så, att det stora flertalet är små.och
enkla mål, som inte fordra så särdeles mycket arbete. Man kan väl nämligen
utgå ifrån, att de större vattemnålen i inte ringa grad redan ha avverkats, och
att en minskning i antalet tyngande vattenmål successivt kommer att inträda.
För övrigt har man, där verkligt stora mål komma upp — sådana som exempelvis
Vänerns reglering -— gått på den vägen att förordna en särskild vattendomstol
för handläggning just av sådana speciella mål och den vägen är möjlig
även i fortsättningen. Man kan därför ifrågasätta, örn inte en ytterligare
nedsättning av antalet domstolar kan äga rum, innan man överför dessa på
ordinarie stat. Redan det förhållandet, att erfarenheten verkat därhän, att
statsrådet själv kunnat föreslå en minskning från fem till fyra vattendomstolar,
pekar i den riktningen att en betydande minskning i antalet har ägt rum.

Vidare är det åtskilliga andra saker, som gör att man ställer sig betänksam
mot att just nu genomföra denna omorganisation. Lönenämnden har pekat
på en omständighet, som talar för uppskov, nämligen lantdomarnas löneregleringsfråga.
Det är givet, att örn man nu på ordinarie stat uppför våra
vattenrättsdomare, till och med med en örn ock obetydlig löneökning utöver det
tilläggsarvode, som de ha som vattenrättsdomare, detta i viss mån kan föregripa
och verka prejudicerande, när vi komma till behandlingen av lantdomarnas
lönereglering.

Vidare står ju frågan örn omorganisation av vårt rättegångsväsende på dagordningen
och är synnerligen aktuell. Det kan således övervägas, örn man inte
borde vänta och se dessa frågor i hela sitt sammanhang. Har systemet gått
alla dessa år, torde det väl kunna gå även de få år, som återstå, tills dessa
frågor komma upp. I varje fall vill jag förklara, som ju också framhålles
i reservationen, att jag inte kunnat finna av handlingarna eller av de yttranden,
som avgivits, att någon större olägenhet av uppskov skulle inträda,
och det går lättare att öka ut en organisation än att minska den. Örn man nu
fastlåser en organisation, visserligen i den formen, som nu är föreslagen med
minskning från fem till fyra domstolar, veta vi dock, örn den sedermera skulle
visa sig vara för stor, att det alltid möter mycket stora svårigheter att göra
indragningar och minskningar.

Jag vill framhålla, att i det yttrande, som avgivits av statskontoret, har
statskontoret efter anförande av vissa skäl ansett att omorganisation tills vidare
borde anstå, och lönenämnden har, som jag nyss anförde, med åberopande
av lantdomarnas löneregleringsfråga ansett, att då denna väntar sin lösning,
borde också den förevarande frågan av denna anledning kunna uppskjutas..

Nu säges i fråga om kostnaderna, att den föreslagna organisationen icke
blir så mycket dyrare än den nuvarande. Utskottet begär 256,000 kronor,
och reservanterna begära för den nuvarande organisationen 250,000 kronor.
Men därtill vill jag anmärka, att utskottets kostnadsförslag gäller fyra domstolar,
således efter reduceringen, men utvisar trots detta någon ökning. . Jag
kan i det sammanhanget också erinra om, att i propositionen avses en höjning

Första kammarens protokoll 1938. Nr 37. 1

Äng.

vatiendomstolamws
organisation.

(Forte.)

Nr 37. 98

Onsdagen den 18 maj e. m.

Äng.

vattendomstolarnas
organisation.

(Forts.)

av vattenmålsavgifterna, så att det finns, utom de resekostnader, som jag misstänker
komma att fördyra den nya organisationen, också dolda kostnader för
allmänheten i form av dessa höjda vattenmålsavgifter.

Då det således finns åtskilliga invändningar, som med fog kunna riktas mot
förslaget, såsom att man behöver taga i förnyat övervägande antalet domstolar,
vidare bestämt måste motsätta sig centraliseringen till Stockholm av domstolarna,
och i övrigt i åtskilliga andra avseenden, varom jag nyss har talat,
så synes det mig som örn man särskilt också med beaktande av det ekonomiska
läget borde låta denna fråga ännu någon tid anstå. Det kan väl knappast,
tycker jag, vara riktigt lämpligt att just nu, när man genom statens
organisationsnämnd letar efter besparingar i alla möjliga vinklar och vrår av
statsförvaltningen, på ett område föra fram en ny organisation på ordinarie
stat och på det sättet fastlåsa möjligheten att göra de eventuella inskränkningar,
som sedermera måhända komma att visa sig befogade.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Häri instämde herr Reuterskiöld.

Herr Bissmark: Herr talman! Det vore synnerligen beklagligt, örn den
fråga skulle falla, som nu är föremål för kammarens behandling. Det har,
såsom anfördes av herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, förlupit
14 år sedan denna provisoriska domstolsorganisation infördes, och det
kan inte vara annat än till stor olägenhet, icke mindre att dessa domare inneha
sin ställning som vattenrättsdomare endast som ett provisorium, än även
och i mycket högre grad, att domsagorna skola vara utan sina ordinarie domare.
Jag trodde att den ärade reservant, som nyss hade ordet, i sin egenskap
av gammal häradsdomare skulle haft hjärta för den synpunkten, att man inte
bör låta domsagorna under åratal förvaltas av växlande vikarier.

Yad nu beträffar reservanternas förmodanden, att man skulle kunna inskränka
antalet domstolar till tre, vill jag förklara, att jag bestämt ställer
mig på den ståndpunkten, att det minsta antalet vattendomstolar, som erfordras,
är fyra. Det är ingalunda så, som herr Johansson förmenade, att de
större vattenmålen redan äro avverkade. Fastmera är det nog så, att sjöregleringar,
som äro så ytterligt omfattande, mer och mer komma att taga
domstolarnas tid i anspråk. Dessa sjöregleringar kunna ju vara av den omfattning,
att domstolen under ganska långa tider kan vara uteslutande sysselsatt
med ett enstaka mål. Jag har ju en viss erfarenhet av vattenmål i min
egenskap av gammal styrelseledamot och ombudsman i det stora sydsvenska
kraftaktiebolaget, och min uppfattning är, att dessa sjöregleringar under många
decennier framåt komma att taga vattendomstolarnas tid i anspråk på ett ganska
betydande sätt. Örn man nu skulle skära ned domstolarnas antal till tre.
skulle alltså följden bli, att man på detta område måste införa systemet med
biträdande domare och därigenom avlasta en stor eller i varje fall icke oväsentlig
del av arbetsbördan från den ordinarie domaren till en biträdande domare.
Med hänsyn till vattenmålens beskaffenhet får jag säga, att detta förefaller
mig vara i allra högsta grad betänkligt. Även de mindre målen kräva erfarenhet
och omtanke i lika hög grad som många av de större, och i och för sig
är ju systemet med biträdande domare vid våra domstolar icke förtjänt ati
betraktas som något efterföljansvärt exempel, utan snarare som ett nödvändigt
ont.

Då jag sålunda inte kan gå ut ifrån att det finns någon möjlighet att gå
den väg, som reservanterna här angivit, att bringa ned domstolarnas antal

Onsdagen den 18 maj e. m.

99 Nr 37.

till tre, kan jag följaktligen icke heller följa deni, då de anse, att nian för att
vinna detta resultat borde få ett uppskov till stånd med frågans lösning.

Man har vidare i reservanternas förklaring gjort gällande, att man skulle
vänta och se tiden an av åtskilliga skäl, bl. a. för att avvakta omorganisationen
av vårt rättegångsväsende. Jag måste säga, att detta verkar ganska långsökt.
Ty ingen har väl tänkt sig, att man i sammanhang med ombildningen
av vårt rättegångsväsende i övrigt skulle gå in på att ombilda våra vattendomstolar.
De stå alldeles fristående för sig själva. Även örn rättegångsförfarandet
skulle kunna taga något intryck av det moderna förfarande, som
kan komma till stånd, kommer detta icke att inverka det ringaste på själva
organisationen av domstolarna, såvitt jag förstår. Dessa domstolar äro organiserade
på ett sätt, som motsvarar alla rimliga anspråk, och någon modernare
organisation av dessa domstolar torde icke kunna ifrågasättas.

Örn jag fattade herr Johansson rätt, skulle hans väsentliga anmärkning
vara den föreslagna centraliseringen till Stockholm av de tre domstolarna.
Jag förstår ju att det för dem, som ha en domstol i vattenrättsmål från lokal
synpunkt mera välbelägen, kan förefalla som en uppoffring att domstolen förflyttas
till Stockholm. För vår del ha vi i södra Halland och i Skåne och i
södra Småland haft vår domstol i Stockholm ända sedan början av vattendomstolarnas
verksamhet, och vi ha funnit oss däri med jämnmod. Jag tror dessutom
att en centralisering till Stockholm skulle vara av utomordentligt stor
fördel, just emedan vattenrättsdomarna därigenom sins emellan bleve i tillfälle
att rådgöra örn de många och svåra frågor, som ständigt yppa sig inom
deras verksamhetsområde. Man kan på det sättet vinna en viss enhetlig
praxis och en fördjupad uppfattning i de frågor, som föreligga. Då emellertid
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet i viss mån tagit avstånd
från den uppfattning, som kom till synes i den kungl, propositionen, att
en centralisering till Stockholm omedelbart skulle äga rum, skall jag icke längre
uppehålla mig vid denna fråga.

Jag tror, att jag härmed har angivit de huvudskäl, som äro avgörande för
mig, då jag anser att den kungl, propositionen bör bifallas. Det är alltså dels
behovet av att få domstolarna på ordinarie stat, så att man icke uppehåller vikariatsystemet,
dels den bestämda övertygelsen, att man inte kan gå ner till ett
lägre antal domstolar än fyra och sålunda inte vinner någonting med ett uppskov,
dels den bestämda uppfattningen, att man inte i framtiden har att vänta
någon minskning i de göromål, som domstolarna ha att besörja, och slutligen
också, att man icke kan spåra något samband med processreformen, som bör
lägga några hinder i vägen för en lösning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Enhörning.

Herr Widell: Herr talman! I likhet med herr Johan Bernhard Johansson
och hans medreservanter har jag i, statsutskottet på det bestämdaste motsatt mig
den av Kungl. Majk föreslagna starka centraliseringen av vattendomstolarna
lill Stockholm.

Anledningen till att jag inte anslöt mig till herr Johan Bernhard Johanssons
reservation utan har avgivit en blank reservation är den, att jag inte känt mig
fullt övertygad örn möjligheten att reda sig med endast tre vattendomstolar.
Jag har därför ansett, att det är säkrast att inte så bestämt uttala sig beträffande
domstolarnas antal. Däremot instämmer jag till fullo i hans uttalande
örn centraliseringen. Jag hade ämnat att i kammaren yrka bifall till reservanternas
kläm, men med uteslutande av motiveringen. Nu har emellertid herr
statsrådet förklarat, att han har för avsikt att hos Kungl. Majit föreslå, att

Äng.

vattendomstolarnas
organisation.

(Forts.)

Sr 37.

100

Onsdagen den 18 maj e. m.

An7- Västerbygdens vattendomstol fortfarande tillsvidare skall vara förlagd till
Marnas^ Vänersborg. Då jag anser mig kunna tolka detta uttalande så, att herr stats8ganisation.
rådet har för avsikt att inte föreslå någon förändrad förläggning av denna dom(Forts.
) stol, utan att riksdagen beredes tillfälle att dessförinnan ånyo taga ståndpunkt
till frågan, anser jag mig, herr talman, sakna anledning att framställa något
särskilt yrkande.

I herr Widells yttrande instämde herr Lindblad.

Herr Schlyter: Herr talman! Även jag har haft betänkligheter emot den
starka centraliseringen till Stockholm. Dessutom har jag hyst någon tvekan,
huruvida det var lämpligt att fastlåsa alla fyra vattenrättsdomarna såsom ordinarie,
och örn det inte möjligen hade kunnat tänkas, att tre hade blivit ordinarie
och den fjärde hade fått uppehålla tjänsten på förordnande.

Jag hade redan förvissat mig örn att herr Widells antagande är riktigt, att
en förändring av förläggningen utav en av vattendomstolarna till Vänersborg
inte avses skola vidtagas utan att riksdagen kommer att höras dessförinnan.
Fördenskull bär jag liksom herr Widell inte längre någon betänklighet
på den punkten. Vidare tolkar jag justitieministerns uttalande så, att denna
försöksanordning i Vänersborg måste komma att medföra, att den vattenrättsdomare,
som är placerad där, tillsvidare under försöksstadiet inte kan komma
att bli ordinarie. Är denna min tolkning riktig, förfaller även den andra betänkligheten.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Alexander: Som reservant vill jag först säga, att jag in stämmer

i vad herr Johansson sagt örn centraliseringen av dessa domstolar och
att man inte bör Tjocka bort dem från landsbygden, där de dock ha sitt arbete
förlagt och där de skola döma i dessa vattenmål. Nu har herr statsrådet
i sin proposition, hänvisande till den verkställda stora utredningen, föreslagit,
att det skall bli sex vattenrättsingenjörer, varav fyra skulle tjänstgöra vid de
till Stockholm förlagda tre vattendomstolarna. Det skulle bli en sorts hälftenbruk
av dessa ingenjörer, och det skulle snart visa sig vara en stor olägenhet
och leda till stort förfång. Det heter också i ett uttalande, att det viktigaste
för mångå av de domar, som skola avdömas, ligger först och främst i att utredningen
är så grundlig som möjligt. T så fall komma vi nog snart underfund
med att vi behöva några flera vattenrättsingenjörer, örn vi skola ha fyra
vattendomstolar.

Herr Bissmark framhöll liksom en talare förut såsom ett skäl för att inte
minska antalet vattendomstolar mer än till fyra från de fem, som vi för närvarande
ha, att målen i domstolarna bli allt flera och Dera och hopa sig
allt mer och mer. Jag vill däremot invända, att pä grund av de tryckta
tiderna blir det allt svårare och svårare att fördela statsanslagen och därför
kommer nog arbetsbördan i stället att minskas. Statistiken visar även, att
de sista åren har det varit något mindre antal mål än under de föregående
ekonomiskt sett mycket bättre åren. Den långa väntetiden gör nog också sitt
till. Detta gör, att vi nog ha sett de flesta vattenmålen och att vi i stället för
en ökning komma att få se en stor minskning.

Om förläggning av vattendomstolarna ber jag nu också att få säga ett par
ord. Örn Söderbygdens vattendomstol lämpligen bör vara förlagd i Göteborg
eller Jönköping, anser jag. att en utredning borde få visa. Jag vill emellertid
samtidigt instämma med herr Johansson däri. att tjänsteresorna ovillkorligen
måste bli billigare, om domstolarna äro decentraliserade i stället för centraliserade
till Stockholm. T övrigt blir det mycket lättare för landsbefolkningen

Onsdagen den 18 maj e. m.

101

Nr 37.

liksom även billigare för den, om den någon gång skulle Abija resa till en vattendomstol.

Herr statsrådet har framhållit i dag, att det är att gå för långt örn man nedskriver
antalet vattendomstolar från fem till tre och att de fem nuvarande domstolarna
knappast kunna hinna med ärendena. Gentemot detta vill jag säga,
att jag anser det vara naturligare, att man inte nu på en gång gör alla dessa
tjänster till ordinarie. Somliga av dessa kunna ju i en framtid bli överflödiga.
Herr Johansson har ju också framhållit, att det är mycket svårt att indraga
befattningar. Jag finner det för min del klokare att gå in för att på ordinarie
stat uppföra endast tre ordinarie vattendomstolar, men därjämte ha en tillförordnad
vattendomstol, som kan hjälpa till med arbetet, och som lämpligen borde
förläggas till Stockholm. Skulle det sedan, som herr Johansson framhöll, visa
sig, att vi i en framtid måste ha en fjärde domstol, ha vi då tillfälle att bestämma,
örn den skall vara på ordinarie stat och var den skall förläggas. Det
är nog, som herr Johansson sade, alltid mycket lättare att utöka en organisation
än att göra inskränkningar i densamma.

Jag har intet mer att tillägga och vill hemställa, att man måtte följa reservationen,
d. v. s. endast tillsätta tre ordinarie vattendomstolar. Framtiden
får sedan Ausa, örn vi behöva flera. Under tiden är det mycket enkelt att ha
en tillförordnad domstol, som alltså inte är uppförd på ordinarie stat.

Herr Borell: Herr talman! Jag ber endast få tillkännagiva, att jag kommer
att rösta med utskottet.

Då jag i allo kan instämma i vad herr Bissmark anfört, skall jag ej förlänga
debatten genom att upprepa något av de skäl. som han framförde. Jag vill
endast ytterligare understryka, hurusom det måste betecknas som synnerligen
betänkligt att längre hålla de häradshövdingämbeten vakanta, som nu innehas
av vattenrättsdomarna.

Herr Johansson. Johan Bernhard: När jag förra gången hade ordet, tog jag
inte upp herr statsrådets löfte, att under de närmaste åren Yästerbygdens vattendomstol
skall Amra kvar i Vänersborg. Jag är emellertid inte tillfredsställd
med den förklaringen. Den var ju först och främst mycket svävande. Det
skulle ju endast gälla de närmaste åren, medan vi här nu gå in för att fatta
beslut om en definitiv omorganisation av vattendomstolarna. Jag vill gärna
se den nya organisation, som blir en följd av infriandet av herr statsrådets löfte
örn Västerbygdens vattendomstols kvarblivande i Vänersborg. Även om det
skulle genomföras, innebär det i alla fall en omorganisationsfråga, därför att
Jet är inte bara domarna, det här gäller, utan även övriga tjänstemän Aud domstolen.
Det är särskilt en sak, som jag sätter frågetecken för, nämligen hur
det skall ordnas, ifall Västerbygdens vattendomstol skall kvarbli efter det.nya
organisationsförslaget. Man har nämligen föreslagit sex vattenrättsingenjörer
och. örn jag inte minns fel, därav två vid domstolen i Umeå och fyra Aud de tre
centraliserade domstolarna i Stockholm. Skall Västerbygdens vattendomstol
kvarbliva, måste ju två vattenrättsingenjörer tillhöra Västerbygdens vattendomstol.
I så fall blir det ju endast två vattenrättsingenjörer för domstolarna
i Stockholm. Jag menar, att örn det, är avsikten att göra en sådan förändring
av propositionen, som herr statsrådet nu är inne på, nämligen att man förutom
domstolarna i Stockholm skulle bibehålla Västerbygdens vattendomstol, så vill
jag se —• jag tycker, att det, är en billig begäran — organisationen utformad
även efter denna nya plan. Jag är således inte tillfredsställd med det uttalande,
som herr statsrådet gjorde beträffande Västerbygdens vattendomstol, även
örn det innebär ett medgivande åt reservanternas åsikt.

Herr Bissmark talade örn ökningen av vattenrätt smålen och anförde som lie -

Ang.

vattendomstolarnas
organisation.

(Forts.)

Nr 37. 102

Onsdagen den 18 maj e. m.

Äng.

vattendomstolarnas
organisation.

(Forts.)

vis härför blivande sjöregleringar. Ja, jag får väl antaga, att det var endast
en gissning. ^ Något verkligt belägg för ett sådant antagande finns inte. Handlingarna
i målet, som vi ha framför oss här, och i övrigt kända förhållanden ha
styrkt mig i den uppfattningen, att man i stället skulle kunna vänta ett avtagande
av vattenrättsmålens antal — särskilt de mera tyngande.

Det var en verklig nyhet, som jag fick höra här i diskussionen och som
jag inte hört förut under debatten vare sig här eller i statsutskottet, nämligen
att centraliseringen av vattendomstolerna till Stockholm skulle bland annat
vara påkallad av det skälet, att vattenrättsdomarna skulle lättare kunna komma
tillsammans och samråda örn domsluten. Detta har inte anförts förut, och
det var en verklig nyhet, som jag med en viss förvåning tagit del utav, utan
att dock kunna godkänna detta nya skäl.

För riktigheten i reservanternas ståndpunkt, när reservanterna föreslå nya
omprövningar och överväganden, huruvida inte antalet vattendomstolar skulle
kunna ytterligare minskas, fick jag ytterligare belägg i herr Schlyters anförande.
Trots att herr Schlyter tillstsukte utskottsförslaget, erkände dock herr
Schlyter, att han själv hade haft under övervägande, huruvida man inte borde
begränsa överförandet till ordinarie stat av tre vattenrättsdomare och behålla
den fjärde såsom provisorisk enligt den nuvarande anordningen. Redan detta
herr Schlyters uttalande stärker mig ytterligare i den uppfattning, som jag
och mina medreservanter ha.

När jag hade ordet förra gången, berörde jag kostnaderna enligt utskottets
och reservanternas förslag. Jag vill i förbigående säga, att jag tillhör inte den
avdelning inom utskottet, som haft att förbereda det här ärendet, utan jag har
deltagit i behandlingen av detsamma först, när det kom till statsutskottets
plenum. Jag har emellertid nu under hand fått den uppgiften, att utskottets
förslag i verkligheten medför en sammanlagd kostnad av 320,000 kronor, under
det att den nuvarande kostnaden är 250,000 kronor. Huruvida detta är riktigt,
kan jag inte på rak arm kontrollera. I varje fall skola vi komma ihåg, att
utskottets förslag örn fyra domstolar således blir dyrare än den nuvarande anordningen
med 5 domstolar. Redan detta säger åtskilligt örn de kostnader, som
skulle följa med den nya organisationen.

Jag är fortfarande liksom statskontoret och lönenämnden av den uppfattningen,
att det borde utan våda kunna anstå med denna fråga till något lägre fram,
när man har litet större erfarenhet på detta område och örn de ekonomiska förhållandena
i övrigt.

Herr Asplund: Jag tillhör visserligen statsutskottets tredje avdelning, men
var förhindrad att deltaga i behandlingen av detta ärende. När jag emellertid
måste taga ställning i utskottets plenum till denna fråga, kunde jag inte
underlåta att taga starkt intryck av den motivering, som anförts av reservanterna
och fanns såsom alternativ i avdelningens förslag till utlåtande.

Här har nämnts, att stora sjöregleringar i framtiden skulle bli allt allmännare
inom olika delar av landet. Jag har en annan uppfattning i denna sak.
Det är ju så, att för en 15 eller 20 år sedan gjordes kalkyler över hurudan
vattenkraftstillgången skulle komma att bli i en framtid. Man räknade då
fram till år 1940 och kom till det resultatet, att vid den tidpunkten skulle i huvudsak
de utbyggnadsvärdiga krafttillgångarna i södra och mellersta Sverige
vara utbyggda och man skulle således vara hänvisad till att i stor utsträckning
taga tillskottskraft från Norrland. När vi nu räkna år 1932. innebär detta, att
det inte är så lång tid kvar, under vilken man kan räkna med några stora nya
kraftutbyggnader i södra och mellersta Sverige. Redan detta är ett skäl att
inte nu föra upp på ordinarie stat fyra vattenrättsdomstolar, som kunna anses
vara onödigt många redan om några få år.

Onsdagen den 18 maj e. m.

103

Nr 37.

Utvecklingen har, sedan förut nämnda kalkyler gjorts, gått i den riktningen,
att behovet av tillskottskraft från Norrland har kommit mycket hastigare, än
man först räknade med. Vidare har kraftledningsnätet utsträckts över hela
landet på det sättet, att man vid tillfällig vattenbrist vid ett kraftverk har
mycket lätt att få överskottskraft från andra kraftverk inom en mycket vid
rayon. Örn man således bygger ut kraft i mindre och svårreglerade vattendrag
efter sexmånaders eller niomånaders effekt, kan man med det utvecklade
kraftnät, som numera finnes, lätt erhålla tillskottskraft under den övriga
delen av året. Man behöver således inte ge sig in på några dyrbarare sjöregleringar
i de mindre vattendragen.

Nu är ju förhållandet det beträffande t. ex. Vänern, att den utgör ett så
stort kraftmagasin, att den mycket väl kan tjänstgöra som regulator för vattenkraften
även för andra ganska stora vattendrag. Det går ju för sig, när
det är flod i Dalälven, att uttaga överskottskraften där, om man har monterat
in tillräckligt med turbiner, och överföra denna överskottskraft på Trollhättenätet
under samtidig uppdämning av Vänern. Omvänt kan man vid vattenbrist
i Dalälven anlita överskottskraft från Vänerns magasin.

När nu herr Widell och sedermera herr Schlyter ha förklarat sig kunna gå
med på utskottets förslag under den förutsättningen, att det inte skulle tillsättas
mer än tre ordinarie vattenrättsdomare och att en viss decentralisering
bibehålies, skall jag inte här framställa något yrkande örn avslag på utskottets
hemställan.

Herr Svensson, Martin: Jag har åtminstone delvis deltagit i ärendets behandling
på statsutskottets tredje avdelning, och vid den föredragning, som
där skedde, kom jag till den övertygelsen, att man inte borde motsätta sig
Kungl. Maj:ts förslag. De skäl, som nu här anföras av herr statsrådet och av
herr Bissmark, bestyrka mig i den .ståndpunkt, som jag intog på avdelningen.

Nu har herr Johansson kommit med den förmodan, att det nya förslaget
skulle innebära en kostnadsökning på, örn jag hörde rätt, 60,000 kronor. I
statsutskottets utlåtande står på sid. 41 citerat vad departementschefen har
sagt beträffande kostnaderna. Det heter där: »Då, såsom jag framhållit i
mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 4 januari 1932, kostnaderna för den
ordinarie vattendomstolsorganisationen, med undantag av utgifterna för personalens
tjänsteresor, beräknade till 40,000 kronor, för närvarande belöpa sig
till omkring 220,000 kronor, eller alltså sammanlagt till 260,000 kronor, föranleder
sålunda mitt förslag till ny domstolsorganisation ingen kostnadsökning.
Tvärtom lärer genom detsamma vissa besparingar vinnas.» Åtminstone
har jag för min del fäst mig vid detta, och jag tror, att förslaget inte kommer
att leda till någon kostnadsökning. Utskottet har dessutom gjort en mindre
nedprutning på omkostnaderna genom att stryka dagsarvodena till vattenrättsingenjörerna.
Jag kan heller inte följa med i den tankegången, att här skulle
ligga några extra dolda kostnader i förhållande till de kostnader, som nu* utgå.
Enligt det ursprungliga förslaget skulle det ju finnas en vattendomstol i Umeå
och tre i Stockholm, men efter den jämkning, som nu här under debatten har
skett, blir det, förutom den nämnda domstolen i Umeå, i stället två i Stockholm
och en i Vänersborg. Det blir väl samma resekostnad i huvudsak nu, och några
nya kostnader kan jag inte tänka mig kunna komma att bli en följd av omorganisationen.

Vidare har såsom ett avstyrkande motiv framförts, att man inte nu borde gå
in för att sätta dessa domare på ordinarie stat, därför att det skulle verka prejudicerande,
när man kommer till häradshövdingarnas lönereglering. Jag vill
emellertid göra den frågan: äro verkligen de, som nu komma med detta motiv,
själva beredda att komma med ett yrkande örn en nedsättning av vattenrätts -

Ang.

vattendomstolarnas
organisation.

(Forts.)

Nr 37.

Äng.

vattendomstolarnas
organisation.

(Forts.)

104 Onsdagen den 18 maj e. m.

domarnas löneförhållanden under vad som är föreslaget av Kungl. Maj :t och
utskottet?

Under överläggningen i kammaren ha ju på ett par punkter skett rätt betydande
uppmjukningar av förslaget. Den ena är den, att en domstol kommer
att förläggas någonstans inom Västerbygdens vattendomstols område, och den
andra är den, att den fjärde av domarna inte tillsvidare kommer att ställas på
ordinarie stat. Såvitt jag har kunnat följa debatten, ha åtskilliga av dem, som
annars tänkt rösta för avslag, nu ändrat mening och förklarat, att de åtminstone
inte göra något yrkande örn avslag.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Alexander, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 99, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johansson i
Fredrikslund m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber
att fa hemställa, herr talman, att kammaren måtte besluta, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 26, samma utskotts memorial nr 27 och utlåtanden nr
28 och 29 i nu nämnd ordning uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden å lördagens föredragningslista.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.59 e. m.

In fidem

G. H. Berggren.

Fredagen den 20 maj.

105 Nr 37.

Fredagen den 20 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4.30 e. m.; oell dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Gyllenswärd avlämnade
dels Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 255, angående vissa åtgärder för stödjande av produktionen av mjölk och
mejeriprodukter; samt

nr 256, angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter;
dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 257, angående muntligt meddelande till
riksdagen i viss fråga.

Justerades protokollen för den 13 och den 17 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Riksdagsman K. E. Andersson fr. Eliantorp lider av halsfluss och utgör
detta för honom ett bestämt hinder att deltaga i riksdagsarbetet under tiden
19—25 maj 1932; intygas på heder och samvete.

Stockholm d. 20 maj 1932.

H. Stridsberg,

med. doktor, leg. läkare

Vidare upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till närslutna läkarintyg får jag vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsuppdraget från den 20 maj till riksdagens slut.

Ängelholm den 18 maj 1932.

Lars Borggren.

Ledamot av riksdagens första kammare.

Att ledamoten av riksdagens första kammare herr Lars Borggren på grund
av sjukdom (njur- och hjärtsjukdom) är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
från och med den 20 ds till riksdagens slut, intygas.

Ängelholm den 18 maj 1932.

C. Adlercreutz,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 217, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen.

Första kammarens protokoll 1Q82. Nr 37.

Nr 87. 106

Fredagen den 20 maj

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 231, angående viss ändring av § 60 i reglementet för riksgäldskontoret;

nr 232, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående viss lindring i
betalningsskyldigheten för statslån till östra centralbanans järnvägsaktiebolag
m. m.;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering
i vissa fall för befattningshavare i statens tjänst, i vad angår befattningshavare
under elfte huvudtiteln; samt

nr 234, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk, m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående statens skogsutdikningsanslag jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 239, i anledning av väckta motioner örn vissa lättnader med avseende å
gällande villkor för lån från täckdikningslånefonden;

nr 240, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin,
margarinost, fettemulsion och konstister, m. m. dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
till spannmålsodlingens fortsatta stödjande.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 42 och 43 samt andra lagutskottets utlåtande nr 35.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 255 och 256 samt skrivelse nr 257 blevo desamma på begäran bordlagda.

Anmäldes och bordlädes första lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av väckt motion angående meddelande av vissa bestämmelser
i avseende å försäljning m. m. av patentskyddat föremål eller förfaringssätt;
och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om konkurs; samt

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial nr 7. angående
ersättning åt utskottets notarie m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag,
träde avslutades kl. 4,36 e. m.

varefter kammarens samman In

fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

32164U