1932. Första kammaren. Nr 34 (Riksdagens protokoll 1932:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1932. Första kammaren. Nr 34.

Tisdagen den 10 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 175, angående vissa lättnader i avseende å hälsovårdsstadgans tillämpning
för köpingar och municipalsamhällen; samt

nr 176, angående åtgärder, åsyftande att Aktiebolaget Vin- och spritcentralen
samt Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet må i sina tillverkningar i
största möjliga utsträckning gynna inhemsk produktion.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1923 innefattande bestämmelser angående
kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag; samt
nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av brandstadgan den 15 juni 1923.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta i fråga örn vissa postavgifter;

nr 191, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning av
rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika verksamhetsgrenar
till en och samma förvärvskälla;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker, m. m.; samt
nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution eller
avkortning av vissa kronoutskylder, som påförts vid Pehr Fricks fabrikers
aktiebolag anställda personer.

Föredrogos. men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 91, bevillningsutskottets memorial nr 40 och betänkande nr 41,
bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 46—49, första lagutskottets utlåtande
nr 32 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 70 och 71.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
.Tåg får hemställa, att kammaren måtte besluta, att bevillningsutskottets betänFörsta
kammarens protokoll 1932. Nr 3Jh

Nr 34.

Tisdagen den 10 maj.

Sammanjämkningsforsing
ang.
villkoren för
lån från täckdikningslånefonden.

kande nr 41 på morgondagens föredragningslista upptages närmast efter jordbruksutskottets
utlåtande nr 71.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets memorial nr 69, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga örn väckta motioner om vissa lättnader med avseende
å gällande villkor för lån från täckdikningslånefonden.

Med föranledande av motionen nr 93 i andra kammaren av herr Jänsson i
Fridhill m. fl. ävensom de likalydande motionerna nr 196 i första, kammaren
av herrar Hallin och Sundberg samt nr 289 i andra kammaren av herr Olsson
i Berg m. fl. hade utskottet i sitt utlåtande nr 39 hemställt,

1) att riksdagen måtte med anledning av förevarande motioner II: 93 samt
I: 196 och II: 289 bemyndiga Kungl. Majit att utan hinder av gällande bestämmelser
örn lån från täckdikningslånefonden träffa anstalter för beredande
av möjlighet för låntagare att på därom gjord ansökan och efter prövning av
omständigheterna i det särskilda fallet erhålla ett års amorteringsfrihet och
därmed även ett års förlängning av lånetiden;

2) att förevarande motioner i den mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet hemställt under 1) ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade första kammaren bifallit
vad utskottet i nämnda utlåtande hemställt, under det att andra kammaren
bifallit ett under överläggningen framställt yrkande,

1) att riksdagen måtte med anledning av förevarande motioner II: 93 samt
I: 196 och II: 289 besluta sådan ändring i gällande bestämmelser för lån ur
täckdikningslånefonden, att a) framdeles utlämnade lån skulle vara ränte- och
amorf eringsfria de tre första åren samt därefter amorteras under tio år; och
b) redan beviljade lån skulle komma i åtnjutande av samma utsträckning av
amorteringstiden, därest den för lånet ställda säkerheten befunnes tillfredsställande; 2)

att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga deri ändring i
gällande kungörelse, som det under 1) fattade beslutet nödvändiggjorde; samt

3) att förevarande motioner i den mån de icke kunde anses besvarade genom
vad under 1) beslutats ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter övervägande av möjligheterna till sammanjämkning av den skiljaktighet,
som förefunnes mellan kamrarnas beslut, hade utskottet i det nu föreliggande
memorialet hemställt, att riksdagen måtte, båda kamrarna med frånträdande
av sina förut i ärendet fattade beslut, bemyndiga Kungl. Majit att
utan hinder av gällande bestämmelser örn lån från täckdikningslånefonden
träffa anstalter för beredande av möjlighet för låntagare att på därom gjord
ansökan och efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet erhålla
två års amorteringsfrihet och därmed även två års förlängning av lånetiden.

Enligt en vid memorialet avgiven reservation hade herrar Linders, Gabrielsson,
Andersson i Fältenborg, Tjällgren, Gustafson i Domö och Pehrsson i
Bramstorp ansett, att utskottet bort hemställa, att första kammaren måtte med
frånträdande av sitt i ärendet förut fattade beslut biträda andra kammarens i
ämnet fattade beslut.

Herr Gabrielsson: Jag har jämte andra undertecknat en reservation, då

vi ansett, att utskottet bort hemställa, att första kammaren måtte med frånträ -

Tisdagen den 10 maj.

3 Nr 84.

dande av sitt förut fattade beslut biträda andra kammarens i ämnet fattade be- Sammanslut.
Då emellertid här inte något yrkande örn ändring i det avseendet kan jämkningsframställas,
har jag ingenting annat att göra än hemställa örn bifall till utskottets
förslag. Det hade naturligtvis varit bättre, örn man kunnat bifalla re- lån från täckservationen
odh fattat samma beslut som andra kammaren, emedan det kommer dikningsatt
vålla stora besvär om dessa låntagare nu skola i varje särskilt fall göra lånefonden.
framställning till hushållningssällskapen örn förlängd amorteringstid. Men (Korts-)
som frågan nu ligger till, har jag, som sagt, intet annat att göra än yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 19, i anledning av väckta motioner, I: 62 och II: 99, angående ett
bättre ordnande av utbildningsmöjligheterna för husligt arbete, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts Äng.
proposition rörande ordnande av ett sjöhistoriskt museum i Stockholm. ordnande av

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 227 framställda förslag risH^musenm
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte * Stockholm.

I) förklara, att riksdagen icke funne anledning till erinran mot emottagande
av dels det av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse erbjudna belopp av åttahundratusen
kronor såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för uppförande
i Stockholm genom statens försorg av en byggnad för sjöhistoriska museet,
dels Föreningen Sveriges sjöfartsmuseums i Stockholm samlingar, dels ock
föreningens byggnadsfond å tolvtusen kronor såsom ytterligare bidrag till kostnaderna
för nämnda museibyggnad; samt

II) medgiva,^ att Kungl. Maj:t skulle äga att dels för museibyggnaden utan
ersättning upplåta erforderlig tomtmark, dels ock för en kostnad av högst åttahundraåttiofemtusen
kronor att utgå av nyssnämnda medel och den av statskontoret
förvaltade museibyggnadsfonden låta uppföra ifrågavarande museibyggnad
i huvudsaklig överensstämmelse med professorn Ragnar Östbergs den
23 november 1931 dagtecknade förslag.

Reservation hade anmälts av herr 11 idell, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Widell: Herr talman! Som kammaren finner, har jag vid det nu

föredragna betänkandet avgivit en blank reservation. Anledningen därtill är,
att jag önskade få tillfälle att inför kammaren förklara, att enligt min mening
bade det nya marinmuseet, åtminstone den militära avdelningen därav, bort
förläggas till försvarsdepartementet och inte till handelsdepartementet. Då
jag emellertid, herr talman, icke ämnar framställa något yrkande, inskränker
jag mig till denna förklaring.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

0 Föredrogs ånyo statsutskottets memorial nr 85, i anledning av kamrarnas Anslag till
aterremiss av punkt 96 i statsutskottets utlåtande nr 5 angående anslag till sjuktranssjuktransporter
med flygplan. porter med

flygplan.

Nr 8*.

Tisdagen den 3 0 maj.

Anslag till
sjuktransporter
med
flygplan.

(Forts.)

I sammanhang med detta förslag hade statsutskottet till behandling förehaft
två inom första kammaren av herr G. Rosén väckta motioner, nr 137
och 138, vari föreslagits, att riksdagen måtte för budgetåret 1932/1933 anvisa

dels till sjuktransporter med flygplan ett extra reservationsanslag av 45,000
kronor;

dels ock till inköp av ett sjuktransportplan, att stationeras vid flygkåren
å Frösön, ett extra reservationsanslag av 62,000 kronor.

I sitt utlåtande nr 5 hade utskottet under punkten 96 på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Majlis förevarande förslag och med bifall till
herr Roséns berörda motion, I: 137, till sjuktransporter med flygplan för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 45,000 kronor;
samt

b) i anledning av herr Roséns motion, I: 138, till inköp av ett sjuktransportplan,
att stationeras vid flygkåren å Frösön, för budgetåret 1932/1933 anvisa
ett extra reservationsanslag av 45,000 kronor.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade kamrarna återförvisat
ärendet till utskottet för ny behandling.

Efter att med anledning härav hava tagit ärendet i förnyat övervägande hade
utskottet i det nu föredragna memorialet på anförda skäl hemställt,

I :o) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande förslag och
herr Roséns berörda motion, 1:137, till sjuktransporter med flygplan för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 90,000 kronor; samt

II:o) att herr Roséns motion 1:138 måtte anses besvarad genom vad utskottet
i memorialet anfört.

Herr statsrådet Larsson: Herr talman! Då detta ärende behandlades i

kammaren förra gången i samband med femte huvudtiteln, tillät jag mig
erinra därom, att ett beslut om inköp för statens räkning av.ett flygplan med
placering på Frösön skulle innebära ett prejudicerande ställningstagande ifrån
statsmakternas sida till denna fråga örn anordnande av flygambulanser, och
jag tillät mig därjämte framhålla, att de beräkningar rörande kostnaderna, som
av utskottet framlagts i dess förut avgivna betänkande i ärendet, voro av den
beskaffenhet, att man hade anledning förmoda, att kostnaderna för nästa budgetår
för inköp och drift av ett sådant flygplan icke skulle kunna komma att
hålla sig inom den ram, som utskottet hade föreslagit, nämligen 90,000 kronor.
Nu har statsutskottet, sedan kamrarna beslutat att återremittera ärendet, upptagit
det till förnyad behandling och därvid i det nu avgivna memorialet uttalat,
att utskottet delar departementschefens uppfattning, att en reparation av
det gamla flygplanet icke bör verkställas, men därjämte i mera svävande ordalag
uttalat sig rörande det eventuella inköpet av ett nytt flygplan. Utskottet
säger, att ett belopp bör ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att Kungl.
Majit skall ha möjlighet att uppehålla trafiken där uppe på det ena eller andra
sättet. Jag måste i anledning av detta utskottets förnyade yttrande i ärendet
för min del framhålla, att, såvitt jag kan förstå, någon ändring i sak icke in -

I den till riksdagen den 4 januari 1932 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1932/1933 hade Kungl.
Majit i avseende å femte huvudtiteln, innefattande anslagen till socialdepartementet,
föreslagit riksdagen att till sjuktransporter med flygplan för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 35,000 kronor.

Tisdagen den 10 maj.

Nr 34,

trätt genom de synpunkter, som utskottet nu anfört, i jämförelse med dem, som
anfördes, då ärendet förra gången förevar till behandling. Alltjämt torde det
nog förhålla sig så, att någon annan möjlighet att uppehålla trafiken där uppe
än genom inköp av ett nytt flygplan icke står till buds. Och då har man genom
en sådan åtgärd utan minsta tvivel bundit statsverket vid utgifter, som
kunna komma att bli ganska betydande i framtiden.

Som ärendet nu ligger till, har jag givetvis ingenting annat att göra än att
framhålla, att de betänkligheter, som av mig framfördes här i kammaren, då
ärendet förra gången förevar, alltjämt enligt min mening föreligga, vilket givetvis
icke hindrar — som jag också förra gången framhöll —, att örn riksdagen
i medvetande örn konsekvenserna av sitt beslut vill gå in för att staten
skall omhänderhava sjuktransporterna med flygplan, detta så långt ifrån är
något som jag anser otillfredsställande, att jag tvärtom anser det innebära mycket
stora fördelar för den viktiga verksamhet, varom bär är fråga.

Herr Svensson, Martin: Då detta ärende återremitterades av kamrarna,

föranleddes detta av ett inlägg av socialministern. Hans erinringar då voro ju
desamma som de han i sitt anförande nu har framhållit, att det skulle verka
prejudicerande, örn riksdagen ginge in för inköp av ett sjuktransportplan av
denna beskaffenhet samt att driftskostnaderna inte voro tillräckligt högt beräknade.
Genom den omformulering, som utskottet nu bär företagit, avser ju
utskottet inte att binda Kungl. Maj :t och riksdagen för framtiden utan lämna
Kungl. Majt en fullmakt att provisoriskt ordna förhållandena där uppe med
sjuktransporter genom flygplan. Det måste ju anses ganska behjärtansvärt,
såsom, herr statsrådet har framhållit, att kunna uppehålla en sådan flygtrafik,
och då ett förslag redan ligger på kamrarnas bord, att statsverket till utförande
av flygstambanor för mellersta och södra Sverige skulle uppoffra ett så avsevärt
belopp som 2,500,000 kronor, vore det nog svårt för dem, som bo där
uppe att kunna förstå rättvisan i riksdagens handlingssätt, örn den nu avsloge
det här begärda anslaget, som innebär en förhöjning av vad Kungl. Maj :t föreslagit
med 55,000 kronor.

Jag skall be att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu förevarande memorialet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 86, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—30 juni 1931.

Punkterna 1—5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 10 och 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12 och 13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till
sjuktransporter
med
flygplan.

(Forts.)

Nr 34.

Tisdagen den 10 maj.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.
Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16 och 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 19—22.

Lades till handlingarna.

Om utbyggande
av de
offentliga
rättshjälpsanstalterna.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 87, i anledning av väckta motioner
örn statens medverkan till ett ytterligare utbyggande av de offentliga rättshjälpsanstaltema.

I två till statsutskottet remitterade, likalydande motioner, väckta, den ena,
nr 38, inom första kammaren av herr G. Möller m. fl. och den andra, nr 100,
inom andra kammaren en av herr P. A. Hansson m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta
igångsätta en utredning, huruvida, i vilken mån och på vilket sätt staten skulle
kunna, efter riktlinjer, som i motionerna antytts, eller på andra vägar, medverka
till ett ytterligare utbyggande och en utveckling av de offentliga rättshjälpsanstalterna
i vårt land till gagn för obemedlade och mindre bemedlade rättssökande.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att herr Möllers m. fl. och herr P. A. Hanssons m. fl. förevarande motioner, I: 38
och II: 100, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits av herrar Olof Olsson, Nilsson i Malmö, Walles,
Albert Bergström, Petrén, Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Eriksson i
Stockholm, Nilsson i örebro och Andersson i Prästbol, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen mätte, med bifall till herr Möllers m. fl. och herr P. A.
Hanssons m. fl. förevarande motioner, I: 38 och II: 100, i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning i frågan,
huruvida, i vilken mån och på vilket sätt staten skulle kunna, efter riktlinjer,
som utskottet antytt, eller på andra vägar, medverka till ett utbyggande och en
utveckling av de offentliga rättshjälpsanstalterna i vårt land till gagn för obemedlade
och mindre bemedlade rättssökande.

Herr Bergström, Albert: Fastän redan för ett par hundra år sedan i svensk
rätt givits klart uttryck för den uppfattningen, att samhället hade skyldighet
att tillse att likheten inför lagen upprätthölles, åtminstone i fråga om
medborgarnas möjlighet att vid domstolarna göra sin rätt gällande, är det
först under senaste tiden, som statsmyndigheterna i någon mån gått från ord
till handling.

År 1913 väcktes en motion i riksdagen av herrar Jansson i Edsbäcken,
Carlsson-Frosterud och Helger med hemställan örn skrivelse till Kungl. Majit

Tisdagen den 10 maj.

Nr 34.

angående rättshjälp åt jordinnehavare i ett mål rörande vattenuppdämning.
Det, som hade förekommit såväl före som under domstolsbehandlingen av
detta mål, fann lagutskottet blotta sådana missförhållanden, att utskottet beslöt
tillstyrka riksdagen att i skrivelse hemställa »att Kungl. Maj :t måtte
taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning åtgärder må kunna
redan under nu gällande rättsordning vidtagas för beredande av rättshjälp åt
parter, som, på grund av svag ekonomi eller oförmåga att tillvarataga sina intressen,
därav kunde vara i behov».

Vad lagutskottet yttrade i sin motivering till denna hemställan är det allt
skäl att allvarligt begrunda än i dag. Utskottet yttrade bl. a. »Den olikhet
i samhällsmedlemmarnas rättsliga läge, som sålunda i angivna hänseende betingas
av dess ekonomiska och sociala ställning, måste uppenbarligen betraktas
såsom ett allvarligt missförhållande. I de fall, som här avses, kan grundsatsen
örn allas likhet inför lagen näppeligen vara i verkligheten genomförd.
Då staten såsom rättssamhälle har till uppgift att åt alla sina medlemmar bereda
samma rättsskydd, bör härav följa, att dess verksamhet för detta syftes
uppnående även kommer att omfatta åtgärder till åstadkommande därav, att
rättshjälp, eller åtminstone tillfälle att erhålla sådan, lämnas de medborgare,
vilka utan sådant sakna förmåga att hävda sin rättsliga ställning och vare
sig av bristande insikt eller otillräckliga resurser förhindras att själva skaffa
sig de förmåner i detta hänseende, som stå andra bättre utrustade medborgare
till buds.»

Andra kammaren biföll, men första kammaren fällde förslaget.

Vid 1915 års riksdag förelåg till behandling Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse av 30 kapitlet rättegångsbalken, d. v. s. det gällde att
lätta högsta domstolens arbetsbörda. Centralpunkten i riksdagens beslut var
— såvitt jag förstår -—- summa revisibilis. Genom beslutet härom fråntogos
de parter, som tvistade örn lägre belopp än 1,500 kronor, rätten att få sin sak
prövad i högsta instansen. Det var naturligtvis de ekonomiskt svagaste, de
fattigaste medborgarna, som i största utsträckning drabbades av detta beslut,
och riksdagen hade tydligen på känn, att beslutet icke stod i riktig överensstämmelse
med satsen om likhet inför lagen.

På yrkande av dåvarande ledamoten av lagutskottet, herr C. E. Svensson,
beslöt nämligen utskottet enhälligt att föreslå riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Majit ånyo begära utredning angående rättshjälp för obemedlade på
statens bekostnad. I sin motivering till detta beslut yttrade lagutskottet: »I

sammanhang med de i 30 kap. rättegångsbalken föreslagna bestämmelserna
örn fattig parts befriande från vissa prestanda har utskottet till behandling
förehaft frågan, huruvida från samhällets synpunkt är tillfredsställande sörjt
för att mindre bemedlade personer kunna komma i åtnjutande av den advokathjälp,
förutan vilken befrielse från vissa kostnader icke har stort värde.»

Båda kamrarna biföllo utan votering utskottets förslag.

Man kan med fog påstå, att 1915 års riksdags beslut fattades mot bakgrunden
av och i känslan av att beslutet angående summa revisibilis krävde
en kompensation åt de parter, som i största utsträckningen berövades rätten
att vädja till högsta domstolen, och i vida kretsar uppfattades beslutet örn
skrivelsen till Kungl. Majit såsom ett löfte om sådan kompensation. Detta
löfte är ännu icke mera än till en del uppfyllt.

Det är också skäl att påminna örn vad dåvarande chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Hasselrot, vid behandlingen av detta ärende yttrade: »Socialdemokraterna,
från vilka initiativet till skrivelsen antagligen kommit, ha
i huvudfrågan visat sig vara vidsynta och varmhjärtade män och jag finner
det naturligt, att man tager all möjlig hänsyn till deras önskningar. Vad mig
beträffar behövs ingen särskild hänsyn i fråga örn skrivelseförslaget, ty jag

Om utbyggande
av de
offentliga
rättshjälpsanstalterna.

(Forts.)

JVr 34. 8

Tisdagen den 10 maj.

Om utbyggande
av de
offentliga
rättshjälpsanstaUema.

(Forts.)

hyser för detsamma varma sympatier och jag lovar att, om syftet icke skulle
vinnas, detta icke skall bero på någon underlåtenhet från min sida; jag skall
göra vad jag kan för denna sak.»

Efter riksdagens år 1919 fattade beslut förefinnes visserligen rätt till fri
rättegång i vissa fall, och statsbidrag kan också utgå till landsting och kommuner
till inrättade rättshjälpanstalter, men motionärerna ha med fog ställt
den frågan: »Huru kommer det sig, att det offentliga rättshjälpsväsendet

likväl fått en så ringa omfattning, att endast ett landsting inrättat sådan anstalt,
ehuru statsmakterna syftade till att åstadkomma ett offentligt rättshjälpsväsen
för obemedlade och mindre bemedlade, vilket man antog skulle
komma att omspänna hela landet.»

Ingen torde med utsikt att tagas på allvar kunna påstå, att behov icke föreligger
av större möjligheter för obemedlade och mindre bemedlade att få
kostnadsfri eller billig hjälp, då de nödgas, som lagutskottet 1913 yttrade,
söka hävda sin rättsliga ställning, men genom brist på insikt eller genom otillräckliga
resurser förhindras att skaffa sig de förmåner i detta hänseende, som
stå andra, bättre utrustade medborgare till del.

Men rättshjälpsanstalterna äro samhällsnyttiga icke allenast genom den rättegångshjälp.
som lämnas åt fattiga parter, utan erfarenheten från de anstalter,
som finnas, bl. a. i min egen hemstad, ger vid handen, att ett stort
antal rättegångar förhindras genom att anstalterna i många fall avråda från
rättegång och i andra fall lämna sin medverkan till medling mellan tvistande
parter. Och härigenom lättas domstolarnas arbetsbördor betydligt.

Jag nämnde i början av mitt anförande, att man även i äldre tider hade givit
uttryck åt den uppfattningen, att samhället hade skyldighet att tillse, att
de ekonomiskt svaga borde förhjälpas till att göra sin rätt gällande; 1734 års
lag innehöll i 15 kap. rättegångsbalken en bestämmelse, gällande ända till
1919, då den upphävdes genom lagen örn fri rättegång, av följande lydelse:
»Den, som fått rättens lov att rättegångssaker driva, vare skyldig att utan
betalning hjälpa de fattiga till rätta, då domaren det förelägger.» Stadgandet
har väl knappast någonsin tillämpats, men den gamle lagstiftaren hade
likväl en riktig och modernare syn på saken.

Jag har tidigare genom mitt dåvarande yrke som journalist övervarit många
rättegångar — jag skulle tro närmare tusentalet — och sett exempel på, huru
fattiga människor lidit orätt, därigenom att de icke haft ekonomisk möjlighet
att anlita behövlig rättshjälp eller själva icke förmått föra sin talan så som
de sträva rättegångsförhållandena krävt. Även örn omständigheterna på visst
sätt numera äro gynnsammare, äro de ekonomiskt svagare parterna likväl i
betydlig grad handikapade, då det gäller för dem att tillgodose sina rättskrav.

Med tanke på vad riksdagen år 1915 avsåg med sitt beslut, borde det nu
vara ett billigt krav, att riksdagen begärde en utredning örn, i vad mån och
på vilket sätt bättre rättshjälp för fattiga medborgare må kunna åstadkommas.
Att som ett motiv för avslag på motionärernas hemställan örn en utredning
av denna fråga åberopa statsfinansiella skäl tycker jag tyder alltför
mycket på »de obotfärdigas förhinder» och kan absolut icke godkännas såsom
ett i något avseende vägande skäl för avslag.

Vi få inte glömma, att det löfte, man måste anse att riksdagen givit 1915,
ännu inte mer än till en del uppfyllts, och ett löfte av riksdagen bör vara lika
bindande som ett »kungsord».

Herr Lindhagen, som är en klarsynt man, uttalade vid den nyssnämnda
riksdagen sitt tvivel, huruvida den växel, som utställdes av lagutskottet — ja,
han sade inte ordagrant så — och accepterades av riksdagen av acceptanten
skulle inlösas. I en reservation till utskottets utlåtande yttrade han: »Man

Tisdagen den 10 maj.

9 Nr 34.

har i sista stunden sett sig nödsakad att söka höja det framlagda förslagets
utsikter genom ett politiskt bytesavtal. Förslagets naturliga anhängare gingo
utan debatt inom lagutskottet med på att såsom vederlag vara med på en
skrivelse örn ett övervägande, huruvida åtgärder kunna vidtagas för beredande
av rättshjälp åt parter, som kunna därav vara i behov. Ett löfte om ett
övervägande, huruvida rättshjälp kan lämpligen anordnas, innehåller icke någon
förbindelse att genomföra någonting betydelsefullt i detta syfte. Det är
icke någon vederhäftig valuta i överenskommelsen.» Herr Lindhagen har
fått rätt: växeln har icke inlösts. Riksdagen har endast gjort en omsättning
eller avbetalning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Olof Olssons m. fl. reservation.

Herr Svensson, Martin: Den anordning, som genomfördes 1919, då beslut

fattades örn anslag till rättshjälpsanstalter, har, såsom av den föregående redogörelsen
framgår, inte vunnit den utbredning, som man från början hade
tänkt sig. Det är ju endast fem större städer och ett landsting, som ha sådana
rättshjälpsanstalter, och det anslag, som beviljats, har hållit sig tämligen
stationärt år från år. Däremot har en annan anordning, som samtidigt
beslutades, den örn fri rättegång, slagit igenom på ett helt annat sätt, anslaget
för detta ändamål har ökats undan för undan och detta så kraftigt, att
det befunnits behövligt att genom nya restriktiva åtgärder —• jag vill minnas
det var 1928 — göra vissa beskämingar av bestämmelserna för åtnjutande
a.v fri rättegång.

Jag vill inte närmare ingå på att söka en förklaring till de skäl, som kunnat
föreligga till att rättshjälpsanstalterna inte vunnit någon större utbredning.
Emellertid ha ju landstingen initiativrätt, och förslag ha ju varit uppe
i åtskilliga landsting örn att vidta sådana anordningar, men de ha inte bifallits.
Inom ett län, där rättshjälpsanstalt varit anordnad, nämligen Norrbottens
län, har man frångått att lämna anslag, och anstalten har där nedlagts.

Att under nuvarande finansiella förhållanden sätta i gång en utredning,
som helt säkert skulle vålla statsverket dryga kostnader, har inte statsutskottsmajoriteten
velat tillstyrka. Det är tydligt — det finner man örn
man läser motionärernas motivering — att motionärerna tänka sig ett kraftigare
ingripande från statsverkets sida rent finansiellt för att få liv i denna
idé.

Den föregående talaren framhöll, att rättshjälpsanstalterna uträtta åtskilligt
genom att medla mellan tvistande parter. Jag känner mig inte övertygad
örn, att de kunna uträtta mera därvidlag än de praktiserande advokaterna.
Om en person, som förmenar sig ha rätt gentemot en annan, vet med
sig, att det inte kostar något att föra en process, så är det ju antagligt, att
han är mindre benägen för en uppgörelse hemma eller inför en rättshjälpsanstalt.
Han torde nog då vilja pröva, huruvida inte domstolen ger honom
rätt.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Sjödahl: Herr talman, mina herrar! Denna fråga örn rättshjälpsanstalternas
understöd och framväxt tror jag är en något större fråga än vad
man skulle kunna tro efter den rätt förströdda uppmärksamhet, som kammaren
visar. När på sin tid lagen örn den fria rättegången liksom rättshjälpsanstalterna
infördes, så talades i regeringspropositionen mycket starka och
varma ord om den likhet inför lagen, som det här var nödvändigt att få bragt
från papperet ut i verkligheten. En sådan fråga som att verkligen skapa en
större likhet inför lagen än den, som avhänger av den onekligen stora skill -

Örn utbyggande
av de
offentliga
rättshjälpsanstalterna.

(Forts.)

Nr 34.

Tisdagen den 10 maj.

Om utbyggande
av de
offentliga
rättshjälpsanstaltema.

(Forts.)

nåden mellan den mera förmögnes möjligheter att få fram sin rätt oell den
fattiges, är ju uppenbarligen en fråga av största vikt.

När lagen 1919 framlades, räknade man med 30 anstalter i riket. Som förut
sagts, ha bara fem kommit till stånd i de större städerna plus Örebro läns
landstings anstalt. Här säges nu av utskottsmajoriteten, att detta beror helt
enkelt på, att det inte föreligger något som helst behov av sådana anstalter
eller i varje fall nite så stort behov, att landstingen vilja ikläda sig de kostnader,
som äro förenade med desamma. Det visar sig emellertid, att varje
ny anstalt, när den kommit till stånd, avslöjat ett mycket stort rättsbehov.
Man kan visserligen påstå, att anstalten framkallat ett stort antal nya ärenden,
men den har framför allt avslöjat många ekonomiskt enkelt ställda människors
behov av att erhålla verklig hjälp, och att befrämja en sådan sak
bör uppenbarligen vara ett statsintresse. Det är väl ändå rimligt och riktigt,
att man i så stor utsträckning som möjligt försöker ge åt alla människor
rätt enligt gällande svensk lag. Jag skall bara nämna några siffror, som
visa, hur antalet ärenden växer när man upprättar en rättshjälpsanstalt. Jag
skall ta dem från Göteborgs stads rättshjälpsanstalt, som jag känner bäst
till. Under det första året av sin verksamhet hade anstalten ungefär 3,000
ärenden. Sedermera har antalet stigit, så att under det senaste året, 1931,
var det uppe i inemot 6,000. Det har alltså fördubblats under denna relativt
korta tid av fem år. Och det är inte någon processlystnad, som uppammats,
utan ett verkligt rättsbehov, som finns ute i staden och nejden, där
man förut inte ansett sig kunna få juridisk hjälp men nu efter rättshjälpsanstaltens
upprättande har fått det.

Den siste ärade talaren förmenade, att en rättshjälpsanstalt ofta kan
framkalla onödiga processer, och han nämnde i detta sammanhang, att de
kostnadsfria rättegångarna med en viss nödvändighet verka i den riktningen.
Det är ett skäl, sorn upprepats så länge rättshjälpsanstaltema överhuvud
taget diskuterats, men anstalterna i verksamhet visa precis motsatsen. Jag
kan nämna, att under det senaste året, 1931, då Göteborgs rättshjälpsanstalt
förde 616 rättegångar som kärandepart, träffades samtidigt genom anstaltens
försorg inte mindre än 635 förlikningar. Ett så utomordentligt stort antal
förlikningar i jämförelse med processerna vittnar ändå rätt tydligt örn att
rättshjälpsanstaltema fylla sin funktion, nämligen att försöka i första hand
förlika, och först örn detta inte går och man kan vinna något verkligt genom
en process, gå till process. Jag vill erinra kammaren örn, att i reglementet
för rättshjälpsanstaltema står inskrivet, att man inte bör föra fram otillbörliga
rättegångar, utan örn en rättegång synes vara »uppenbart ogrundad eller
gagnlös» skall en rättegång avvärjas. Jag tror, att över hela vårt land rättshjälpsanstalterna
verka på det sättet, att en hel del onödiga rättegångar avvärjas.
Undersöker man exempelvis i vilken utsträckning Göteborgs rättshjälpsanstalt
inte vinner, när den går till rättegång, så visar det sig, att det
är ett utomordentligt ringa antal mål i underrätten, som rättshjälpsanstalten
inte vinner, en fullkomligt obetydlig bråkdel av det hela, vilket visar uppenbarligen,
att oberättigade rättegångar knappast föras, åtminstone inte av
denna rättshjälpsanstalt. När jag vid ett tillfälle hade anledning att undersöka
stockholmsförhållandena på samma punkt, visade det sig, att precis
detsamma gällde där. Den invändningen, herr Svensson, stämmer alltså inte
med verkliga förhållandet.

När rättshjälpsanstaltema infördes, yttrades av dåvarande justitieministern
Löfgren bland annat följande: »Den betydelsefullaste rättshjälpen skulle emellertid
bestå däri, att den medellöse rättssökande alltid ägde tillfälle att hos
rättsbildad person kostnadsfritt erhålla råd och hjälp i sina rättsliga angelägenheter».
När vi nu fått inte de 30 anstalterna utan bara sex, hur stämmer

Tisdagen den 10 maj.

j 1 Nr 84.

detta med justitieministerns 1919 framförda krav på, att de ekonomiskt enkelt
ställda alltid böra erhålla hjälp av rättsbildad person? Den hjälpen förefinns
inte.

Nu kan man möjligen säga, att vi ha de fria rättegångarna. Men det visar
sig ju av rättshjälpsanstalternas verksamhet, att det stora flertalet frågor,
som dessa behandla, äro inte frågor inför rätta utan frågor, som inte föras
fram till rättegång. Även där man har fri rättegång, som till exempel ute
på landsbygden, så när det gäller rättshjälp, som inte för fram till rättegång,
står landsbygdens stora befolkning utan någon som helst möjlighet att utan
rätt så stora kostnader erhålla råd. Ett sådant förhållande är uppenbarligen
inte tillbörligt och inte överensstämmande med likheten inför lagen, sådan som
modern rättsuppfattning åtminstone ser den. Jag vill desslikes erinra om, att
när denna lagstiftning kom till stånd, så underställdes lagförslaget Sveriges
advokatsamfund. Detta som ju uppenbarligen hade visst intresse att sörja
för att det uppehöll sitt klientel, resonerade väl som så: De fattiga klienterna
komma inte till oss, för det ha de inte råd till; de bilda ett klientel utanför
vårt verksamhetsområde, som dock skulle kunna hjälpas genom dessa rättshjälpsanstalter.
Det var väl detta, som gjorde att advokatsamfundet skrev på
följande sätt: »Det ligger i sakens natur och är av erfarenheten till fullo bekräftat,
att det för allmänheten är långt viktigare att ha sakkunnigt bistånd
för ordnandet av sina rättsliga angelägenheter, så att tvister förekommas, och
för uppgörandet av uppkomna tvistigheter utom rätta, än att erhålla hjälpen
först när tvisten kommit till rättegång. Ett förslag örn införande av kostnadsfri
rättshjälp bör därför i första rummet vara inriktat på rättshjälp till
förekommande av tvisteanledningar och till uppkomna tvisters ordnande utan
rättegång.» Ett sådant erkännande av Sveriges advokatsamfund ställer saken
säkert i dess rätta ljus. Här är en stor grupp människor, som den privata advokatverksamheten
inte når, men som genom rättshjälpsanstalten faktiskt kan
beredas hjälp. Man kan inte säga, att det inte föreligger något behov. Här
föreligger ett behov, men det är uppenbarligen viljan att hjälpa, som på en
hel del håll mankerar rätt så avsevärt.

Herr Svensson i Kompersmåla sade, att åtskilliga landsting undersökt frågan
utan att komma till något resultat. Jag tror, att anledningen delvis kan
ligga i kostnaderna. Den kan delvis även vara att söka i den tankegången,
att det inte finns något behov, men det är ju det egendomliga med dessa anstalter,
att när de väl skapats, avslöja de det stora behov, som finnes i landet.
Man kan inte sitta i en kommitté i ett landsting och säga, örn ett behov finns
eller inte, utan först sedan en rättshjälpsanstalt trätt i verksamhet, kan man
konstatera, att ett behov föreligger. Men man kan, som sagt, från landstingens
sida peka på kostnaderna och detta med en viss rätt. Det är härvidlag
närmast två saker att tänka på. Först och främst nedskrev riksdagen för
några år sedan ersättningen för fri rättegång. Det har verkat inom Göteborgs
rättshjälpsanstalt på det sättet, att från 1928, det sista året före nedsättningen,
då man hade 21,675 kronor i ersättning flir fri rättegång, hade beloppet
under 1931 gått ner till 14,512 kronor. Man har sparat en tredjedel,
men hur har det verkat. Jo, det har verkat på det sättet, att praktiskt taget
all hjälp, som hos de privatpraktiserande advokaterna stått det fattiga klientelet
till buds, har försvunnit — ur rättshjälpsanstaltens synpunkt kan man
säga, att det är en konkurrens som försvunnit, men jag tror inte det är klokt
att på det sättet borttaga den sakkunniga konkurrensen, vilket faktiskt blivit
en följd av detta beslut. Hur det verkat för landsbygdens del vågar jag inte
yttra mig örn, men när det privata advokatintresset för sådan verksamhet praktiskt
taget eliminerats i städerna, så kan man nog utgå ifrån, att det intresse,
som från de privata advokaternas sida förefunnits för att hjälpa och bispringa

Örn, utbyggande
av de
offentliga
rättshjälpsanstaltema.

(Forts.)

Nr 34. 12

Tisdagen den 10 maj.

Orri utbyggande
av de
offentliga
rättshjälpsanstaltema.

(Forts.)

landsbygdens och de mindre städernas befolkning, också i mycket hög grad
reducerats. Jag tror, att det riksdagsbeslut, som då tillkom, var ett i visst
avseende mycket olyckligt beslut, särskilt med hänsyn till principen örn likhet
inför lagen, och uppenbart har denna sak medverkat till, att man inte kunnat
räkna med så stora inkomster för rättshjälpsanstalterna som förut, vilket varit
dem en black om foten och hindrat utvecklingen fram till det antal rättshjälpsanstalter,
som man ursprungligen tänkt sig.

Men därtill kommer en annan sak, och det är, att det visserligen i författningarna
utlovats, att inemot halva kostnaderna för anstaltens verksamhet med
vissa undantag skulle bestridas av statsmedel, men att det redan när göteborgsanstalten
upprättades var praxis, att inte mer än en fjärdedel lämnades. Staten
har alltså i en författning utlovat hälften men ger konsekvent åt alla anstalter
bara 25 procent och har dessutom sedermera minskat ersättningen för
de fria rättegångarna, vilket också går ut över rättshjälpsanstalterna och
hindrar utvecklingen att nå fram till vad 1919 års lagstiftare tänkt sig. Jag
undrar, örn inte dessa saker äro av den art, att de borde upptas till undersökning
och utredning, och jag undrar, örn man inte vid en sådan utredning skall
finna, att sakens vikt är så stor, att den borde kunna få ådraga staten något
ökade kostnader. Jag erkänner, att rättshjälpsanstalterna i länen måste arbeta
med större kostnader än anstalterna i storstäderna, och för storstädernas
representanter bör det inte finnas något intresse att motsätta sig en sådan gradering,
att storstädernas rättshjälpsanstalter fortfarande bara finge 25 procents
ersättning för sina utgifter, medan länsanstalterna kunde få åtminstone
de utlovade 50 procenten och eventuellt något högre. Det är viktigt ur landets
synpunkt att få fram dessa anstalter. Nu kan man visserligen, enligt vad
det visar sig, få dem till stånd i de större städerna — sådana anstalter finnas
i fem städer, men man kan inte få dem till stånd för landsbygden, och då
vore det lyckligt, örn man på något sätt kunde stimulera landstingen att inrätta
dem. Då måste emellertid staten ikläda sig något ökade kostnader. Men
när man ser, att majoriteten i ett utskott gått in för, att staten under ett krisår
som detta skall offra ytterligare en miljon för polisväsendet, så undrar jag, örn
det inte kunde vara värt att offra en bråkdel av en miljon för att göra det
litet lättare för den stora massan av landets befolkning, särskilt landsbygdens
och de mindre städernas, att erhålla rättshjälp.

Här talades vid ett föregående sammanträde av kammarens ålderspresident
om de ärorika och stolta traditionerna inom denna kammare. Jag tror inte,
att det inte skulle vara förenligt med uppehållandet eller i varje fall skapandet
av en stolt tradition, örn man går in för att i detta läge åtminstone begära en
utredning örn hur man skulle kunna få litet fler rättshjälpsanstalter här i landet.
Det är uppenbarligen en sak, som man kan offra något på. Yad frågan
här gäller är praktiskt taget en så obetydlig utgiftsökning, jämförd med utgiften
för vårt rättsväsende i stort och för andra ändamål, för att trygga rätten
åt alla, trygga i större utsträckning likheten inför lagen, som ändå är en
gammal och stolt princip, att kammaren och riksdagen måhända skulle kunna
gå med på att giva sitt bifall till den reservation, som här föreligger.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag vill helt instämma i de synpunkter,
som framförts av de två talare, som hittills ha yttrat sig för motionens syfte,
men ber att få tillägga några erinringar.

Initiativet till motionen har tagits av riksdagsman Hage i andra kammaren,
som ock lär skrivit motiveringen. I den motiveringen har det till min tillfredsställelse
-—• jag höll nästan på att säga överraskning — omtalats, att bl. a. den
här frågan är, såsom jag tillät mig närmare utveckla i en reservation till sär -

Tisdagen den 10 maj.

13 Nr 34.

skilda utskottets betänkande 1931, en nödvändig och kompletterande beståndsdel
till en verkligt »demokratisk rättegångsreform».

Nu vill jag, visserligen störd av samtal vid talmansbordet, som ofta äga rum,
i alla fall söka utveckla mina synpunkter.

Först och främst må erinras, att detta spörsmål är dock även i motionen taget
som en fristående fråga, nämligen frågan örn ett större antal rättshjälpsanstalter.
En demokratisk rättegångsreform, som vill giva rätt åt alla, måste inrama
de s. k. rättshjälpsanstalterna i sammanhang med andra uppslag i samma
syfte. Man skall inte heller tro, att en rättshjälpsanstalt i sig själv är utan
vank. Alla mänskliga verk ha sina skuggsidor.

Advokaterna i landet äga till lovligt yrke att förtjäna pengar på sin rättshjälp,
och helst mycket pengar, och därför komma de fattiga inte till advokaterna,
ty där få de ingen gratishjälp och oftast icke heller rimliga priser. De
mindre bemedlade sakna rättshjälp. En rättegångsreform borde därför taga till
uppgift att bereda alla tillfälle till rättshjälp. Denna stora sida av en reform
är hitintills helt åsidosatt. Vi stå bara inför en industriell europeisk rättegångsreform.
I spetsen gå en del ämbetsmän på höjderna samt de stora merkantila
advokatbyråerna. Jag tror mig således med rätta karakteriserat den ifrågasatta
rättegångsreformen såsom i stort sett en plutokratisk rättegångsreform,
skapad efter Västeuropas beläte för närvarande.

Rättshjälpsanstalter, anordnade av samhället skulle nu ersätta bristen på
advokathjälp. De hjälpa också många och förekomma ofta onödiga rättegångar.
Men de rättssakkunniga, som äro anställda vid sådana anstalter, bliva lätt ej
tillräckligt intresserade för saken därför, att de ej ha betalt av parterna. De
kunna ej betinga sig höga arvoden och ej heller arvoden efter målets storlek och
efter det arbete, som ärendet tar. De mindre bemedlades rätt är dessutom ofta
till den grad vanvårdad och nedtrampad, att det kräves ett väldigt arbete med
ovissa utgångar för att stå dem bi. Allt detta gör att menige man utan egen
eller stöd av annans auktoritet ofta kommer till korta även i en rättshjälpsanstalt.
Den avstyr ock onödiga rättegångar — och det är kanske lejonparten —
men försummar även rättegångar, som borde komma till stånd.

Slutligen äro dessa anstalter ej infogade i ett större och vidare planlagt rättssystem.
Norrmän och danskar ha en institution, kallad förlikningsnämnd, ett
slags underordnad mindre domstol, som motsvarar, kan man säga, våra gamla
kämnärsrätter, och som är organiserad på ett patriarkaliskt sätt, där det till
och med är förbjudet att ha biträde med sig, för att nämnden riktigt skall komma
i kontakt med de verkliga parterna och kunna hjälpa dem. Denna institution
är mycket uppburen och har haft stora framgångar, åtminstone i Norge.
År 1931 väcktes förslag, att vi skulle intressera oss därför även i Sverige, men
detta uppslag avfärdades lättvindigt och likgiltigt av det särskilda utskottets
majoritet.

Det är väl vidare önskvärt, att den, som är mindre bemedlad och för övrigt
även bemedlade skola stödjas i bemödanden att få fullfölja ett ärende till högre
rätt. Men här skulle nu införas advokattvång och plädering helst av de skickligare,
d. v. s. de dyraste advokaterna. Trots att särskilda utskottet föreslog
åtminstone ett sammelsurium för att komma ur denna klämma, väckte det, som
vi erinra oss, förra året ett förfärligt uppseende bland reformisterna och deras
parlamentariska klientel, därför att denna kammare vid en omröstning, som jag
begärde, uttalade sig för, att vi ej nu skulle göra våra hovrätter dyrare än förut
och för att parter, som ville nöja sig med och funnit sig bäst betjänta av en
överprövning, skulle fortfarande tillhandahållas en sådan ordning. Jag har
ofta hört talet bland de stora reformatorerna däruppe på höjderna: Att det är
ett missförhållande, att de svenska hovrätterna äro så billiga. En plutokratisk
reform alltså vore i stället önskvärd.

Örn läbyggande
av de
offentliga
rättshjälpsanstalterna.

(Forts.)

Nr 34. 14

Tisdagen den 10 maj.

Orri utbyggande
av de
offentliga
rättshjälpsanstaUerna.

(Forts.)

Här har i alla fall ett uppslag kommit, som påminner oss om den demokratiska
rättegångsreformen, vilken helst omedelbart borde avlösa den nuvarande,
och ej förhalas av den väsentligare plutokratiska västeuropeiska rättegångsordningen
ens som ett övergångsskede.

Utskottet förbiser alldeles sakens kärnpunkt, men erinrar, att pengarna nu
ej räcka till. Det är sant, att det ekonomiska läget är dåligt. Och när man ej
själv är intresserad och bär den sko, som här klämmer, ser man villigare på
sakens finansiella sida. Därför är det väl också som initiativ saknats i landstingen.
De, som skola taga initiativ, äro sådana, som ej kunna få sin rätt,
men de sitta inte i landstingen. Det är förmodligen det bristande intresset hos
landstingen — därför att deras medlemmar ha sitt någorlunda på det torra —
som gör, att det ej där blir något initiativ. Och staten har av snarlika skäl icke
heller inlåtit sig besjälat på denna angelägenhet.

Vidare förmenar utskottet, att något behov ej synes föreligga. Den föregående
talaren har utförligt bemött detta tal, och nu har jag tillagt en av anledningarna,
varför utskottets yttrande är oriktigt. Det är ej så, att behov ej finnes,
ty behovet finnes i alldeles oerhört stor grad, men det lider i det tysta, och
ingen intresserar sig för detsamma. Tänk, så många sociala lagar, som kamrarna
och Kungl. Maj :t beslutat — tänk på jordlagarna särskilt — men hur är
det? Hur är det ställt för de svaga, som skulle skyddas mot de mäktige? Man
ger dem en lag, men de få sedan sörja för tillämpningen bäst de gitta. De måste
taga ut stämning på de mäktigare och föra process utan egna resurser, utan egen
kunskap, utan relationer, utan stöd av tillräckligt intresse från höjderna. Det
är verkligen att räcka stenar i stället för bröd.

Nu ha reservanterna behjärtansvärt yrkat en skrivelse. Jag har dock tre
anmärkningar mot reservationen. Först och främst, att den i sin kläm skriver
»huruvida». Här finnes ingen plats för något »huruvida», ty saken är klar.
Frågan är endast, i vilken mån och på vilket sätt det oundgängliga skall uppnås.
Vidare borde i reservationen betonats, att förslaget icke är en fristående angelägenhet,
som det anses vara, utan måste inpassas i åtgärder, som betingas av
en »demokratisk rättegångsreform». Det antydes även på ett ställe i motionen av
Hage, att frågan äger samband med den allmänna rättegångsreformen. För det
tredje har jag det emot reservationen, att den faller obetänksamt tillbaka på vår
illusion: Tänk, örn man rentav skulle kunna minska kostnaderna för statsverket.
Förmodligen omöjligt, herrar reservanter, det blir nog dyrare. Då man är
tvungen att anslå pengar till lindring av arbetslösheten, så bör man förstå, att
man näppeligen kan avhjälpa rättslösheten utan pengar.

Reservationen går i alla fall i rätt riktning. Därför avstår jag, herr talman,
från att påkalla någon förändring i reservationen mer än på sätt nu skett, utan
yrkar bifall till densamma.

Herr Petrén: Herr talman! Efter de två senaste anförandena kan jag fatta
mig kort, men jag har begärt ordet för att anföra några siffror från verksamheten
vid den enda landstingsrättshjälpsanstalt, som vi ha i vårt land. Utskottets
invändning mot den begärda utredningen är ju den, att när gällande bestämmelser
giva möjlighet för landsting och städer att inrätta rättshjälpsanstalter,
så borde naturligtvis flera sådana, därest behov förelegat, ha kommit
till stånd, och eftersom ej mer än en enda rättshjälpsanstalt, upprättad av
landsting, kommit till stånd, så föreligger det alltså icke något behov. Detta
är statsutskottets enkla slutledning. Den siste ärade talaren har ju redan i
vältaliga ordalag framhållit, hurusom det faktum, att ej redan rättshjälpsanstalter
i större utsträckning blivit anordnade av landstingen, inte alls beror
på, att intet behov föreligger, utan därpå, att de, som äro i behov av rättshjälp,
ej sitta i landstingen, och därpå, att landstingens ledamöter lia visat för litet

Tisdagen den 10 maj.

Nr 84.

intresse i detta hänseende för den fattigare befolkningen inom landstingsområdet.
Representanten för Göteborg skildrade ju betydelsen av rättshjälpsanstalten
i en stad som Göteborg. Alla stockholmare torde också känna till den
stora betydelsen av en rättshjälpsan stalt i huvudstaden. Men då det nu blivit
sagt, att ett sådant behov i allmänhet ej skulle föreligga inom landstingsområdena,
så skall jag be att få anföra några siffror från rättshjälpsanstalten i
Örebro, som tillhör Örebro läns landsting. Det har visat sig, sedan denna kommit
till stånd, att det varit ett synnerligt stort behov av denna anstalt. Dess
verksamhet har år efter år undan för undan ökats. Antalet ärenden, som denna
institution behandlade 1930, var 1,815. Det ökades 1931 till 2,021. Antalet
besök hos anstalten var under 1930 3,754. År 1931 ökades antalet till 4,596.
Förutom dessa tusentals besök fick anstalten under år 1931 mottaga brev och
skrivelser till ett antal av 2,134. Dessa siffror visa alldeles tillräckligt, hur
stort behovet var, sedan anstalten väl kommit till stånd.

Då det inom statsutskottet blivit framhållet, att en sådan anstalt inte vore
till något gagn för själva landsbygden utan endast för staden, till vilken den
bleve förlagd, så vill jag nämna, att av de c:a 2,000 ärendena var det endast
omkring 800, som anhängiggjorde-s av invånare i örebro stad, och alltså var
det över 3/s av alla ärendena, som gällde folk från landstingsområdet i övrigt.
Detta alltså om det stora behovet, som faktiskt visat sig där en rättshjälpsanstalt
anordnad av landsting kommit till stånd.

Utskottsavdelningens vice ordförande nämnde, liksom också utskottet i sitt
betänkande, såsom ett skäl emot att bifalla denna motion örn utredning, att det
skulle medföra ökade utgifter för statsverket, men då han i sitt anförande
framhöll, hurusom anslaget till fri rättegång hade ökat-s mer och mer till skillnad
från detta anslag, så nämnde han, att han inte ville ingå på någon förklaring
därav, men jag skall i anledning av detta hans yttrande be att få fästa
uppmärksamheten på, att dessa anslagsfrågor ''ha ett visst samband med varandra,
ty det är alldeles givet, att i den mån. som den fria rättshjälpen genom
sin verksamhet kan minska antalet rättegångar, så komma ju utgifterna för
den fria rättegången att minskas, och i detta hänseende skall jag också be att
få anföra några synnerligen belysande siffror från Örebro läns rättshjälpsan
stalt.

Av de något över 2,000 under 1931 handlagda ärendena var icke fullt V«, 454
stycken, av rättstvistlig natur. De övriga gällde andra slags ärenden: äktenskap
och rättshandlingar mellan makar, bouppteckning, arv eller testamente
och förmynderskap o. s. v. Och i inte mindre än 334 av de 454 ärendena av
rättstvistlig natur åstadkoms genom rättshjälpsanstaltens verksamhet förlikning,
så att det ej behövde komma till rättegång i mer än 120 fall. Dessa siffror
visa, vilken betydelse en ökning av antalet rättshjälpsanstalter skulle få i
fråga örn minskandet av statens utgifter för fri rättegång.

.Nu nämnde avdelningens Ance ordförande såsom ett skäl i alla fall mot rättshjälpsanstalterna,
att han var övertygad örn, att detta arbete i medlande syfte
kunde uträttas lika bra av de praktiserande juristerna, advokaterna, som av
rättshjälpsanstalten. Ja, det tror jag visst att det, kan, men skillnaden är ju
den, att advokaterna vilja ha betalt och bra betalt för sitt arbete, under det
att denna verksamhet skötes gratis för den fattige av rättshjälpsanstalten. Jag
har i min egen verksamhet haft litet erfarenhet av vilken betydelse det har,
att personer i ekonomiskt sämre situation kunna få gratishjälp och råd i fråga
örn familjetvister. Sfi länge jag hade min verksamhet vid sinnessjukhus här
i Stockholm, så hade jag alltid den möjligheten att hänvisa mina klienter till
rättshjälpsanstalten, och där fingo de gratis den hjälp de behövde i sina familjerättstvister.
Mina nuvarande klienter är jag däremot tvungen att hänvisa
till advokater, och nyligen hade jag ett fall, där en familjerättsfråga

Om utbyggande
av de
offentliga
rättshjälpsanstaltema.

(Forts.)

Nr 3t. 16

Tisdageu den 10 maj.

Om vtbyg- mäste ordnas, och genast blev resultatet en utgift på 50 kronor för dessa fattig''offeMliga
ga mhnniskor. Det är ju klart, att det är ej mer än rimligt och billigt, örn
rättshjälps- samhället ser till, att den fattigare befolkningen kan få fri rättshjälp, inte bara
anstalterna, när det är fråga arn rättegång utan även i fråga om andra juridiska angelä(Forts.
) genheter, där de behöva en sakkunnig hjälp.

Det nämndes av den siste talaren, att han tvivlade på, att kammaren skulle
bifalla denna motion; han tvivlade nämligen på, att denna kammare skulle vara
med örn något så förnuftigt. Jag får bekänna, att jag har en högre tanke
örn denna kammare, och jag vågar därför vädja till densamma örn att bifalla
motionen, som ju syftar till att den fattige skall få kostnadsfri hjälp ej endast
vid rättegång utan även i andra juridiska angelägenheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sandström: I de föreliggande motionerna har det omnämnts, att Norrbottens
läns landsting på sin tid inrättat en rättshjälpsanstalt, och att denna
rättshjälpsanstalt efter någon tids verksamhet kommit att upphöra på grund
av ekonomiska förhållanden. Som jag har varit medlem av styrelsen för den
sålunda upphörda anstalten, anser jag mig böra lämna några upplysningar.

Till en början må anföras, att denna anstalts upphörande föregicks av en på
landstingets föranstaltande verkställd undersökning, som gav vid handen, att
inga större olägenheter skulle komma att uppstå för den rättssökande allmänheten,
örn rättshjälpsanstaltens verksamhet upphörde, och den erfarenhet, som
man har inhämtat efter det att anstaltens verksamhet upphört, har ingalunda
jävat den uppfattning, som kom till synes under utredningen. På intet håll
har nämligen, mig veterlig!, försports, att något större men yppat sig med anledning
därav, att anstalten icke längre fungerar. Att denna anstalt icke, trots
det att dess verksamhet kom att bli av tämligen avsevärd omfattning, lämnat
ett större tomrum efter sig, bär i huvudsak berott därpå, att lagen örn fri rättegång
lämnar fattiga och obemedlade parter möjlighet att erhålla avgiftsfria
råd och upplysningar vid förberedande och utförande av process. Visserligen
kan man inte bortse från, att den kanske allra viktigaste uppgift, som en sådan
anstalt har, är att vara en förlikningsinstitution, varigenom en del onödiga
processer undvikas, men denna verksamhet är, såvitt jag kan förstå, ej av den
vitala innebörd, att staten för närvarande har anledning att för startande och
drift av rättshjälpsanstalter bevilja högre anslag än som redan nu utgå av
statsverket.

Det har av en föregående talare omnämnts, att anstalternas verksamhet ger
vid handen, att antalet mål och ärenden, som där handläggas, ökas år efter år,
och att detta är ett bevis på hur oumbärlig rättshjälpsanstalternas verksamhet
är för den obemedlade allmänheten. Det kan ju sägas vara rätt, men det visar
sig dock å andra sidan, att vid rättshjälpsanstalterna — trots att förlikning
nås i en hel del fall, där processer icke äro lämpliga — antalet processer ökas,
och det kan väl inte vara ett för statsmakterna eftersträvansvärt mål att gynna
processlystnaden.

Vidare har det sagts, att den gamla svenska satsen örn medborgarnas likhet
inför lagen fordrar, att något göres för att rättshjälpsanstalterna skola komma
till en mera reell funktion här i landet. Jag föreställer mig, att detta tänkesätt
är ganska uppkonstruerat. I själva verket kunna vi vara ganska glada
över att likheten inför lagen här i Sverige är sådan som den är för alla samhällsklasser.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Petrén: Herr talman! Jag känner igen det slagord, som jag fick höra
av den siste talaren, från debatten i statsutskottet, nämligen, att vi skola akta

Tisdagen den 10 maj.

17 Nr 34.

osS för rättshjälpsanstalter, ty vi skola inte vara med om någonting, som kan
gynna processlystnaden. Ja, det där låter något underligt för den, som vet,
att rättshjälpsanstalterna enligt instruktionen lia sig förelagt att söka förhindra
att processer sättas i gång, där det är olämpligt, och dessutom vet man ju att,
där rättshjälpsanstalterna kommit till stånd, verka de i mycket stor utsträckning
så, att de åstadkomma förlikning, varigenom tilltänkt process alltså undvikes.

I mitt förra yttrande anförde jag siffror i detta avseende från den enda av
landsting anordnade rättshjälpsanstalt, som finnes i vårt land, men förhållandet
är enahanda vid de rättshjälpsanstalter, som äro anordnade av städer. Det
ligger väl för övrigt i sakens natur, att man snarare riskerar att bli uppmuntrad
till process, därest man vänder sig till en privat jurist, som skall ha
betalt för sitt arbete, än örn man vänder sig till en rättshjälpsanstalt, där den,
som skall giva en råd, icke har någon egen fördel av, huruvida det blir process
eller icke. Detta sagt örn påståendet, att dessa anstalter skulle öka processlystnaden.

För övrigt skall jag be att få nämna beträffande förhållandena i Norrbotten,
där som vi veta en rättshjälpsanstalt har funnits men blivit avvecklad, att
först och främst bör man ju se denna fråga mot bakgrunden av det förhållandet,
att Norrbottens landsting är det landsting, som har den högsta landstingsskatten
i vårt land, och det är ju förståeligt att, när landstinget skall bära den
största kostnaden för rättshjälpsanstalten och staten bara en mindre del, resultatet
kan bli sådant som det blivit där, nämligen att rättshjälpsanstalten avvecklats.
Jag vill dock tillägga, att jag tror, att man har ali anledning betvivla,
att det beslut örn avveckling av anstalten, som där fattats, skulle ha skett, örn
inte högern och bondeförbundet tillsammans hade haft majoritet i landstinget.
I varje fall får jag säga, att den åsikt, som den siste ärade talaren gav uttryck
åt, nämligen att det vore en allmän uppfattning, att rättshjälpsanstalten i Norrbottens
län inte behövdes, och att det därför vore en fördel — hur orden nu
folio —- att den blev nedlagd, inte torde vara riktig. Att en sådan uppfattning
inte är allmän inom länet framgår väl, herr talman, redan därav, att den
motion, som vi nu behandla, är skriven av en ledamot i Norrbottens landsting.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Kvarnzelius: Jag skall, herr talman, inte säga många ord. Emellertid
kan jag inte låta en del av vad som här har förekommit stå alldeles
oemotsagt.

o Först och främst, vill jag fästa uppmärksamheten på den motsägelse, som,
såvitt jag kan förstå, föreligger i reservationen, försåvitt det skall vara någon
mening med denna., »De synpunkter», heter det där, »som i motionerna framförts
för en utredning^ av hithörande spörsmål, synas utskottet för den skull
beaktansvärda. En^sådan utredning synes jämväl önskvärd med hänsyn till
storleken av nu utgående statsanslag till kostnader, som enligt lagen örn fri
rättegång skola gäldas av allmänna medel. Undersökning torde nämligen böra
verkställas, huruvida icke genom rättshjälpsinstitutionens utveckling ett nedbringande
av förenämnda kostnader må kunna äga rum.» Häri ligger enligt
min mening en fullständigt felaktig uppfattning om vad det är som vållar de
dryga kostnaderna ifråga om den fria rättegången. Det är de kostnader som
följa, utav att för varje häktad person skall staten sörja för att han får ett
juridiskt bildat rättegångsbiträde. Ja, att det i varje fall kommer att bli dyrbarare
i fortsättningen än hittills, den saken anser jag självklar, och i det
avseendet anser jag, att utskottet har mycket goda skäl att bygga på, då det i
sin motivering säger, att redan med hänsyn till det statsfinansiella läge, som
nu råder, måste man ställa sig betänksam mot att sätta i gång en utredning på
Första kammarens protokoll 1982. Nr 8h. 2

Örn utbyggande
a v de
offentliga
rättshjälpsanstalterna.

(Forts.)

Kr 34. 18

Tisdagen den 10 maj.

Örn utbyggande,
av de
offentliga
rättshjälpsanstalterna.

(Torts.)

detta område. Deri fria rättegången är av helt annan karaktär än den rättshjälpsverksamhet,
som rättshjälpsanstalterna företräda. Den saken är ju klar.
Det är häktade personer eller andra, som enligt svensk lag skola få fri rättshjälp,
därigenom att de få ett rättegångsbiträde med juridisk sakkunskap. Och
det förhållandet, att denna rättshjälp på senare tid blivit så dyr, är inte riksdagens
fel, utan det felet är på sin tid begånget av vederbörande departementschef,
som föreskrev så stränga kvalifikationer för dem, som skulle förordnas
att lämna de åtalade rättshjälp. Jag tror för övrigt, att det var herr Löfgren,
på den tiden då han var justitieminister, som sade, att den ifrågavarande verksamheten
endast skulle få skötas av personer med viss juridisk utbildning, och
det är ju i och för sig alldeles riktigt, men det är klart, att man icke kan förordna
till rättegångsbiträde en person med hög juridisk utbildning, utan att det
också kommer att kosta pengar. Det är ju utan vidare klart, att till följd därav
måste det bli dyrare.

Emellertid vidhåller jag, att om det överhuvud taget skall vara någon mening
med det hela, så måste man hålla i minnet, att varje utökning av rättshjälpsverksamheten
kommer att medföra ökade kostnader för statsverket, överhuvud
taget. Erfarenheten har ju visat, att det är. endast ett landsting i hela
riket — tror jag — som för närvarande har rättshjälp san stalt. Denna kostar
emellertid 20,000 kronor örn året, enligt uppgift i den motion, som ligger till
grund för utskottets utlåtande. Örn man nu skulle räkna med att en sadan
rättshjälpsa.nstalt skulle inrättas i varje län i riket, så skulle det draga en
kostnad av 380,000 kronor pr år. Någon skall betala^ denna kostnad. Antingen
skola pengarna tagas ut av landstinget, eller också, skall staten betala det.
Jag frågar: är det en lämplig tidpunkt att nu sätta i^ gång en utredning av
den vittgående innebörd, som det här är fråga örn, på så lösa bolmer som dem,
vilka den motion är gjord på, som ligger till grund för utskottets betänkande.
Motionen är visserligen väckt av mycket framstående motionärer, herr Moller
m. fl. i den ena kammaren och herr Per Albin Hansson m. fl. 1 den andra, men
det sades ju att motionen var skriven av en representant fran Norrbotten. Det
var iu så? (Ja.) Då förefaller det mig, som örn motionärerna vackt sin motion
utan att riktigt göra klart för sig innebörden i vad de skrivit under, innan

de väckte motionen. . , . ,. , .. . •

Som frågan nu ligger kan jag inte finna någon anledning att har ga in .
att begära en utredning av den vaga innebörd, som reservationen dock anger sig
åsyfta. Ty vad är det man begär? Jo, man begär, »att Kungl. Maj :t matte
låta verkställa utredning i frågan, huruvida, i vilken man och pa vilket, satt
staten må kunna, efter riktlinjer, som utskottet antytt, eller pa andra vagar,
medverka till ett utbyggande och en utveckling av de .offentliga, rattshjalpsanstalterna
i vårt land till gagn för obemedlade och mindre bemedlade rattssökande».
Ja, visserligen är det i och för sig bra, örn man kan biträda de obemedlade
och mindre bemedlade, den saken är ju klar, men i vart lan^
höga folkbildning, som vi skryta av och med ratta skryta av att vart lands
befolkning har, är det givetvis mycket mindre behov av den Baken an i andra
länder med mindre god folkbildning än som bestas den svenska allmänheten.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Klefbeck: Herr talman! Då jag har ratt mangang erfarenhet av

hur vår rättshjälpsanstalt i Stockholm verkar vill jag saga ett par ord i all
korthet gentemot vad statsutskottets arade ordförande har sade. .

Han säde, att han rakt inte kunde förstå, att reservanternas motwemg gick
lönn Tåg menar på grund av den erfarenhet, som jag har, att den gar a
& ÄKTA ihop. Ty visserligen är det. sant, att »m vr ta era
rättshjälp sanstalter inrättade, så kommer anslaget pa

men det har ju här förut visats genom siffror fran ett par olika rattshjaipsan

Tisdagen den 10 maj.

19 Nr 84.

stelter — och hade jag varit beredd, skulle jag ha skaffat precis likadana
siffror också från Stockholm — att en hel mängd tilltänkta rättegångar aldrig
bli utförda, utan genom anstaltens försorg bringas förlikning till stånd, och
den fattige får den rätt, som honom tillkommer, i alla fall. Örn alla dessa nu
avförda rättegångar skulle ha blivit av, är det ju inte svårt att räkna ut, att
detta skulle ha medfört, att kostnaderna för det egentliga rättegångsväsendet
stigit betydligt mycket mer än vad ett ökande av anslaget till rättshjälpsanstalter,
som här är önskat, skulle komma att medföra.

Därtill kommer såsom en vinst, som också har framhållits, att dessa fattiga
människor få hjälp i en hel mängd andra juridiska angelägenheter, där de
inte kunna reda sig. Man har också talat om att vår folkbildning står högt.
Ja, förvisso är detta riktigt, men vi måste väl det oaktat erkänna, att dessa
människor inte besitta förmåga att inför rätta föra fram sina synpunkter på
ett sådant sätt, att de verkligen kunna få sina önskemål tillgodosedda. Det
brister formellt och de ha icke heller nödig insikt i lagens bestämmelser. Jag
menar sålunda, att även örn vi se frågan rent ekonomiskt, är det praktiskt och
förståndigt att utbygga vårt rättshjälpsanstaltsväsen.

Herr Sjödahl: Herr talman, mina herrar! Jag skulle bara ge några korta
repliker närmast åt herr Kvarnzelius. Herr Kvarnzelius nämnde i sitt anförande,
att reservationens motivering var tämligen bristfällig, och han anförde
till stöd för detta påstående, att i reservationens motivering yttrades,
att man möjligen skulle vid undersökningen även kunna taga »hänsyn till
storleken av nu utgående statsanslag till kostnader, som enligt lagen örn fri
rättegång skola gäldas1 av allmänna medel». Det är ju på det sättet, om jag
får antaga, att Göteborgsexemplet är typiskt, att mer än hälften av rättshjälpsanstaltens
kostnader täckas genom ersättningarna för den fria rättegången.
1931 uppgick kostnaden till 42,341 kronor. Av dessa utgjorde ersättningarna
för rättegångar och arvoden 22,000 kronor. Kesten, cirka 20,000
kronor, föll på staten och kommunen gemensamt. Örn det alltså visar sig, att
mer än hälften av kostnaderna för en rättshjälpsanstalt kan bestridas genom
ersättningen för fria rättegångar m. m., då betyder det, att man får möjlighet
att lämna kostnadsfria råd och anvisningar till personer, som söka rättshjälpsanstalten
icke för att begynna rättegång utan av andra syften. Ty detta är
den stora uppgiften och uppenbarligen den viktigaste uppgiften för rättshjälpsanstalterna,
nämligen att ge råd utom rätta, och sådana ärenden utgöra
ju den stora mängden av deras ärenden. Det är uppenbarligen en stor fördel
med rättshjälpsanstalter, i jämförelse med privatpraktiserande advokater, som
driva fria rättegångar. Jag kan nämligen inte tro, att de använda en del av
sina inkomster på dem till att finansiera en kostnadsfri rättshjälp och rådgivning
åt andra.

Med detta har jag även påpekat ett annat fel, som fanns i herr Kvarnzelius’
resonemang, nämligen att när en rättshjälpsanstalt i ett län kostar 20,000
kronor, så skulle kostnaden, örn vi finge sådana anstalter i alla län, bli 24
gånger den summan. Örn man kan betrakta Göteborgsanstalten som ett typexempel,
så täckes hälften av kostnaderna genom ersättning för fria rättegångar
och genom arvoden av annat slag. Vi kunna alltså med detsamma pruta
hälften, herr Kvarnzelius, på vad rättshjälpsanstalterna som sådana kosta
staten.

Herr Kvarnzelius’ kritik av den motivering, som ligger bakom reservationen,
är av sådan art, att det inte finns alltför stark anledning för herr Kvarnzelius
att yrka, att man av den anledningen skulle avstyrka här föreliggande
motion.

Om utbyggande
av de
offentliga
rättshjälpsanstaltema.

(Forti.)

Nr 34.

Tisdagen den 10 maj.

Örn utbyggande
av de
offentliga
rättshjälpsanstalterna.

(Forts.)

Vidare vill jag säga till en annan föregående talare, som sade, att vi kunde
vara glada, att likheten inför lagen här i landet är sådan den är: ja, den kunde
vara avgjort sämre, men jag tycker, att vi kunde vara ännu mer glada,
om vi skulle kunna göra denna likhet inför lagen ännu mera verkligt levande
än den för närvarande är. Ty den är inte verkligt levande för majoriteten av
landets folk, den stora fattigt ställda befolkningen på landsbygden och i de
mindre städerna. Där är inte likheten inför lagen verkligt levande.

Herr Schlyter: Eftersom herr Eliel Löfgren inte är närvarande i kam maren

nu, skall jag i stället be att få svara på en liten anmärkning, som han
fick av statsutskottets ärade ordförande, därför att han på sin tid skrivit under
lagen örn fri rättegång, som bland annat innehåller, att när domstol skall meddela
förordnande för någon att biträda obemedlad part i rättegång, bör domstolen
förordna en därtill fullt kvalificerad person. Herr Kvarnzelius menade,
att dessa bestämmelser örn juridiska kvalifikationer för rättegångsbiträde
åt mindre bemedlade medförde, att kostnaderna för den fria rättegången
blevo onödigt höga. Jag skall bara be att få lämna den upplysningen, att
när för ett par år sedan justitieministern i en högerregering framlade^ ett
förslag för sparande av kostnader, föranledda av lagen örn fri rättegång,
som kunde anses onödiga, så tog denne justitieminister — enligt min mening
med rätta — inte bort den bestämmelse, som föreskriver, att man. skall ställa
lika stora anspråk på mindre bemedlade personers rättegångsbiträden som
man ställer på de mera bemedlades. Enligt min mening är denna bestämmelse i
lagen örn fri rättegång en av de allra viktigaste, en av dem, som göra, att
de mindre bemedlade parterna få verklig nytta av den rätt, som statsmakterna
ha givit dem genom denna lag.

Jag skall inte upptaga kammarens tid med att närmare utveckla detta.
Jag har bara velat göra denna erinran mot herr Kvarnzelius’ anförande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen, som därunder
infunnit sig och övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, jämlikt
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergström, Albert, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 87, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Tisdagen den 10 maj.

21 Nr 84.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 88, i anledning av väckta mo- Anslag till
tioner om bidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka. uppförande

av hemför

I fem särskilda motioner, vilka hänvisats till statsutskottets förberedandekroniskt siuka
behandling, hade framställts förslag örn anslag till bidrag för uppförande m. m. m''m''
av hem för kroniskt sjuka.

Sålunda hade i två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren,
nr 68, av herrar S. Linders och A. J. Bärg samt den andra inom andra
kammaren, nr 188, av herr E. Lindley m. fl., hemställts, att riksdagen ville
dels för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag örn 500,000
kronor till bidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka, dels besluta,
att undantagandet av vissa för sjukvård överhuvud förut använda anstalter från
rätten till statsbidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka icke måtte
galla i fråga örn tillförne av landsting eller stad utanför landsting använda sjukvårdsanstalter,
som med medicinalstyrelsens tillstånd apterats till hem för dylika
sjuka.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr A. Andersson i Falkenberg
väckt motion, nr 71, hemställts, att riksdagen för nästkommande budgetår måtte
som extra reservationsanslag anvisa 250,000 kronor att utgå som bidrag till uppförande
m. m. av hem för kroniskt sjuka.

Slutligen hade i två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren,
nr 69, av herr A. Thelin m. fl. och den andra inom andra kammaren,
nr 110, av herr E. O. Magnusson i Tumhult m. fl., hemställts, att riksdagen
måtte bevilja Kronobergs läns landsting ett efter 44 platser beräknat anslag av
66,000 kronor för uppförandet av i motionen omförmält hem för kroniskt sjuka
i Växjö.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

I:o) att riksdagen måtte i anledning av herrar Linders’ och Bärgs, herr Lindleys
m. fl. samt herr Anderssons i Falkenberg förevarande motioner, I: 68
samt II: 71 och 188, till bidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt
sjuka, för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 110,000
kronor;

II:o) att herrar Linders’ och Bärgs samt Lindleys m. fl. berörda motioner
L 68 och II: 188, i vad desamma ej rörde anslagsfrågan, ej måtte av riksdagen
bifallas; samt

liim) att herrar Thelins m. fl. och Magnussons i Tumhult m. fl. motioner,

I: 69 och II: 110, måtte anses besvarade genom vad utskottet anfört.

Herr Linders: Herr talman! Jag begärde ordet för att göra ett uttalande,
adresserat till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet. Herrarna
tycka kanske, att jag lika gärna kunde ha gått de få stegen över golvet och
sagt det till honom enskilt, men ärendet är av den art och betydelse för landstingen,
att jag anser, att mitt yttrande bör komma in i dagens protokoll.

I det nu föreliggande statsutskottsutlåtandet har behandlats frågan örn bidrag
ifrån staten till uppförandet av hem för kroniskt sjuka. I en av herr
Bärg och mig väckt motion ha gjorts tvenne yrkanden — det ena, att för
budgetåret skulle anvisas ett extra reservationsanslag örn 500,000 kronor till
bidrag för uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka. Som herrarna ha
sig bekant, bär Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition icke framställt
någon begäran örn anslag för nästa budgetår i detta avseende. Emellertid är

Nr 34. 22

Tisdagen den 10 maj.

Anslag till
uppförande
av hem för
kroniskt sjuka
m. m.
(Forti.)

fortfarande skapande av nödigt antal hem för kroniskt sjuka föremål för
landstingens arbete. Statsutskottet har så till vida tagit hänsyn till motionen,
som detsamma har tillstyrkt ett anslag av 110,000 kronor i första punkten
av sitt yttrande. Därmed kan man väl anse, att det nödtorftiga behovet är
tillgodosett, men det kommer säkerligen att för framtiden behövas ytterligare
anslag och redan nästkommande år torde en höjning vara befogad. Jag har,
herr talman, emellertid intet yrkande i fråga om denna punkt.

I den andra punkten hade vi hemställt, att riksdagen skulle besluta, att
undantagandet av vissa för sjukvård överhuvud taget förut använda anstalter
från rätten till statsbidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka
icke måtte gälla i fråga om tillförne av landsting eller stad utanför landsting
använda sjukvårdsanstalter, som med medicinalstyrelsens tillstånd apterats till
hem för dylika sjuka. I detta avseende hade vi alltså hemställt örn en skrivelse
till Kungl. Maj :t för att få det behovet tillgodosett efter en utredning.
Statsutskottet har för sin del i punkten 2 icke tillstyrkt denna skrivelse, men i sin
motivering säger utskottet, att detta är ett spörsmål, »vartill riksdagen ^icke
lärer böra taga ståndpunkt med mindre konsekvenserna av ett beslut i sådan
riktning blivit genom vederbörlig utredning från Kungl. Majlis sida klarlagda».
Dessa statsutskottets ord innebära ju en skrivelse på sitt sätt, och jag
bär begärt ordet för att rikta det uttalandet till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet, att dessa statsutskottets ord måtte bemärkas såsom en
önskan ifrån riksdagens sida örn att detta spörsmål måtte utredas. Det är
detta, som jag velat framföra.

Herr statsrådet Larsson: Herr talman! I anledning av sista delen av herr
Linders’ anförande vill jag för min del säga, att vad på mig ankommer skall
jag inte uraktlåta att ombesörja, att en undersökning av de förhållanden, som
sammanhänga med andra sjukvårdsanstalters tagande i anspråk såsom hem
för kroniskt sjuka, kommer att så fort sig göra låter bliva verkställd.

I fråga örn den förra delen av herr Linders’ anförande liksom ärendet i övrigt
skall jag, såsom det nu ligger till, inskränka mig till att allenast framhålla,
att det visst inte, såsom också utskottet bär uppmärksammat, förhåller
sig så, att man från Kungl. Maj :ts sida ansett, att det var tillräckligt med
de åtgärder, som hittills ha vidtagits i fråga örn anordnande av hem för kroniskt
sjuka och att man därför kunde upphöra med att bevilja anslag för detta
ändamål. Tvärtom är det nog så. att man här ännu befinner sig i begynnelsen
av ordnandet av dessa förhållanden. Anledningen till att det för nästa
budgetår från Kungl. Maj :ts sida icke föreslogs något anslag var uteslutande
den, att man vid undersökning av möjligheterna att under ekonomiskt tryckta
tider göra besparingar fann, att man här hade en punkt, där det utan större
vådor skulle kunna vara möjligt att ett eller annat år dröja med vidtagandet
av ytterligare åtgärder, detta även ur den synpunkten, att man inom vissa delar
av landet i viss mån befann sig i tvekan örn vilken den lämpligaste vägen
vore att ordna förhållandena i fråga örn vården av kroniskt sjuka -— antingen
så, att kommunerna skulle taga hand örn det, eller så, att landstingen
skulle taga hand därom. Man tvekade vidare, örn man skulle ha små eller
stora hem; och då menade jag, när jag tillstyrkte Kungl. Maj:t att intaga denna
ståndpunkt, att det även ur den synounkten måhända inte vore ur vägen,
örn man finge dröja något år för att se, hur erfarenheten gav vid handen, att
den bästa lösningen borde utformas.

Såsom statsutskottet nu utformat sitt uttalande och med den _ begränsning
av anslagsbeloppet, som utskottet gjort — detta är i motionerna tilltaget mycket
högre — varvid detta begränsats till enbart 110,000 kronor, vilket belopp
bomme att utgå till ett par redan så gott som färdigställda sådana hem, före -

Tisdagen den 10 maj.

23 Nr 34.

faller det mig, som om man inte från Kungl. Majits sida hade någon anledning
att rikta erinran mot vad statsutskottet på denna punkt hemställt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anslag till
uppförande
av hein för
kroniskt sjuka
ra. ra.
(Forti.)

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts Äng.
proposition angående lantmäteriundervisningens anordnande vid tekniska hög- lantmäteriskolan
m. m. jämte en i ämnet väckt motion. undervis I

detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, utom annat, ordrumde vid
i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 124 framlagda förslag samt höaskolim
med bifall till en av herr Nylander i ämnet väckt motion (I: 311), besluta, m.m.
att lantmäteriundervisningen skulle, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 19
februari 1932 tillstyrkt samt under iakttagande tillika av vad utskottet i utlåtandet
anfört, från och med den 1 juli 1932 anordnas vid tekniska högskolan
såsom en särskild fackavdelning för lantmäteri.

Herr Lindhagen: Herr talman! Då vi härom dagen behandlade andra

lagutskottets utlåtande nr 28, hade jag tillfälle att framkasta några tvivel
om lantmäteriundervisningens inordnande under tekniska högskolan.

Vid förra årets riksdag hade Kungl. Majit framlagt en proposition, byggd
på lantmäteristyrelsens framställning att för ändamålet måtte inrättas en särskild
skola under ledning av lantmäteristyreisen. Emellertid hade tekniska
högskolans lärarråd gjort en framställning, att denna undervisning rätteligen
och lämpligen borde läggas under tekniska högskolan. Då det i fjol framlades
en proposition i ämnet, byggd på lantmäteristyrelsens förslag, väckte
herr Forssell i första kammaren samt herrar Wohlin oell Thomson i andra kammaren
motioner, som gingo ut på att riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära
en ny undervisningsplan, grundad på tekniska högskolans lärarråds uppfattning.
De framhöllo såsom grund för sin uppfattning, att här gällde det
framför allt »mätningsteknik». Utbildningen borde därför förläggas till tekniska
högskolan — det ligger väl för övrigt redan i dess namn.

Jag tillåter mig framhålla ■— och jag tror det är riktigt och föreställer mig
att även lantmäteristyrelsen haft en känsla därav — att ett huvudsyfte med
undervisningen måste vara att uppfostra lantmätarna till insikt i och vilja
till ett socialt bedömande på marken och ej huvudsakligen till en teknisk uträkning
efter formulär. Ty där ute pågår en kamp örn den svenska skogen
och odlingsmarken mellan industriens intressen och den arbetslösa lantbefolkningens
krav. Då gäller det också, att skifteslagstiftningens handhavare förstå
och behjärta även de socialt jordbruksetiska synpunkterna; att de icke
giva företrädesvis något i underkant till förmån för jordbruket och lantbefolkningen
utan snarare i överkant och att de i varje händelse laga efter lägenhet
så jordfördelningen blir så mänsklig, som kan ske under nuvarande
förhållanden. Detta är motsatsen till »mästerteknik». Lantmätarna få anse
den sociala utmätningen vara en underordnad sak, vilket synes stå lärarkollegiets
vid ^tekniska högskolan uppfattning nära.

I ett särskilt yttrande till andra lagutskottets betänkande nr 28 har utvecklats
min erfarenhet, om vad här står på spel. Också med de av lantmäteristyrelsen
givna mätningstekniska föreskrifter för avstyckning enligt den nya
.skifteslagstiftningen ser det äventyrligt ut flir de s. k. ofullständiga jordbrukens
fullkomning. Jag skall emellertid ej gå in närmare på den saken nu, men jag
får i alla fall uttala mitt bekymmer, herr talman, över att en sådan praktiskt

Kr 31. 24

Tisdagen den 10 maj.

Ang.

lantmäteriundervisningens
anordnande
vid
tekniska
högskolan,
m. m.
(Forts.)

Äng.

omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

social fråga, vilken fordrar hänsynstagande till det individuella livet ute på
markerna, skall bli behandlad såsom en »mätningsteknisk» fråga och för den
skull läggas under tekniska högskolan, dit den, enligt min mening, icke hör.

För övrigt skulle jag vilja tillägga, att universitet och högskolor ju ha som
sin uppgift att i första rummet meddela teoretisk undervisning i de högre ämnena
och för de högre befattningarna. Men jag tror, att det väl är tämligen
missriktat att vilja sätta dem till vårdare av folkets praktiska angelägenheter.
Och vi kanske få tillfälle att återkomma till detta örn en stund, då vi
skola behandla frågan örn gymnastiska centralinstitutet och undervisningens
läggande till en huvudsaklig del under en högskola, varunder man förut ansett
att den inte i stort sett hör.

Herr talman! Jag skulle nu vilja yrka avslag å propositionen — jag brukar
ju vara ganska frikostig med sådana yrkanden, ty de angiva i alla fall en
personlig ställning — men i denna fråga tycker jag det är till den grad hopplöst
att framställa ens ett sådant yrkande, att jag anser mig bättre uttrycka
mitt ogillande genom att säga, att jag inte kommer att framställa något yrkande.

Herr Forssell: Herr talman! Jag kan lugna herr Lindhagen med den upplysningen
att den enda ordinarie professur, som av utskottet föreslås inrättad
vid den nya fackavdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan, är just
en professur i skifteslära för behandling av de problem, som herr Lindhagen
särskilt vill skola bliva beaktade.

Ja, herr talman, jag ber att få yrka bifall till detta utskottets förslag, vilket
med säkerhet kommer att bli till största gagn såväl för lantmäteriundervisningen
som för tekniska högskolan.

Herr Lindhagen: Den siste ärade talaren sade, att jag inte skulle vara orolig,
men, professor Forssell, det finns ett gammalt ordspråk, som säger, att
man skall frukta danaerna även då de komma med skänker. Förresten gives
det ett annat ordspråk, herr professor Forssell, nämligen: »Säg mig med

vem du umgås, och jag skall säga dig vem du är!» När därför undervisningen
i denna praktiska fråga skall umgås med tekniska högskolan, kan den
lika väl gå hem och lägga sig!

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa i samband med gymnastiska centralinstitutets omorganisation
stående frågor jämte fyra i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1932 dagtecknad proposition, nr
152, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att fatta beslut på
sätt i propositionen under 14 särskilda med I—XIV betecknade punkter angivits.

I punkten I hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att medgiva, att gymnastiska
centralinstitutet finge från och med budgetåret 1932/1933 omorganiseras
i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 26 februari 1932 tillstyrkt.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

Tisdagen den 10 maj.

25 JJr 34.

en inom första kammaren av herr I. Pauli väckt motion (I: 315), vari föreslagits,
att riksdagen, med avslag å propositionen nr 152, ville, utom annat,
hemställa, att Kungl. Majit måtte för nästkommande års riksdag framlägga
nytt förslag i fråga örn gymnastiska centralinstitutets omorganisation i enlighet
med de av 1931 års riksdag beslutade grundlinjer och på grundval av
den ytterligare utredning i ärendet, som kunde komma att finnas behövlig;

en inom första kammaren av fröken Kerstin Hesselgren väckt motion (I; 320),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan lönegradsplacering av befattningshavarna
vid gymnastiska centralinstitutet, att principen om lika lön
i lika befattning för man och kvinna därvid helt genomfördes;

en inom första kammaren av herr I. Holmgren väckt motion (I: 321), vari
anhållits, att vid bifall till Kungl. Maj:ts hemställan örn uppförande av en
gymnastikpoliklinik vid serafimerlasarettet riksdagen måtte besluta, att undervisningen
och sjukvården vid densamma skulle organiseras i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionen framlagt förslag; samt

en inom andra kammaren av herr A. Thomson väckt motion (II: 460), vari
hemställts, att riksdagen måtte godkänna i motionen intaget förslag till inträdesfordringar
vid gymnastiska centralinstitutet, varvid förutsatts, att samma
fordringar skulle gälla för de privata legitimerade gymnastikinstituten.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

A) avslå herr Paulis berörda motion (I: 315),

B) avslå fröken Hesselgrens berörda motion (I: 320),

C) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag under punkterna I—V och VII—■
XIV och herr Holmgrens motion (I: 321) samt med bifall till herr Thomsons
motion (II: 460), fatta beslut i enlighet med vad under 17 med I—XVII betecknade
stycken närmare angivits,

D) avslå ett av Kungl. Majit under punkten VI framställt förslag i fråga
örn personliga lönetillägg till t. f. överlärarna A. G. Schmiterlöw och N. E.
Hellsten samt kontorsbiträdet Agda Johanna Linnéa Åkerberg, född Bondeson.

I stycket C I hade hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att gymnastiska
centralinstitutet finge från och med budgetåret 1932/1933 omorganiseras i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet i det föregående tillstyrkt.

Vid utlåtandet hade reservationer anförts

1) av herrar Kvarnzelius, Bergqvist och Danielsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

A) avslå herr Paulis berörda motion (I: 315),

B) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag under punkterna I—V och VII—
XIV och herr Holmgrens motion (I: 321) samt med avslag å dels herr Thomsons
motion (II: 460), i vad den skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, dels
ock fröken Hesselgrens motion (I: 320), fatta beslut på sätt under 14 med
I—XIV betecknade stycken angivits,

C) avslå Kungl. Maj:ts under punkten VI framställda förslag i fråga om
personliga lönetillägg till t. f. överlärarna A. G. Schmiterlöw och N. E. Hellsten
samt kontorsbiträdet Agda Johanna Linnéa Åkerberg, född Bondeson;

2) av herr Pauli, vilken ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till fröken
Hesselgrens motion I: 320 örn sådan lönegradsplacering av befattningshavarna
vid gymnastiska centralinstitutet, att principen örn lika lön i lika befattning
för man och kvinna därvid helt genomfördes.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 34. 26

Tisdagen den 10 maj.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

I stycket B I av herr Kvarnzelius’ m. fl. reservation hade hemställts, att riksdagen
måtte medgiva, att gymnastiska centralinstitutet finge från och med
budgetåret 1932/1933 omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet i det av reservanterna föreslagna yttrandet tillstyrkt.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Berggvist: Herr talman! I avseende å föredragningen av statsut skottets

utlåtande nr 90 får jag hemställa, att först föredrages i ett sammanhang
punkten A och styckena I—IV av punkten C, att därefter de återstående
styckena av punkten C företagas till avgörande vart för sig, därvid i samband
med stycket V behandlas punkten B, att sist föredrages punkten D samt
att vid behandlingen av den del av utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogos nu

Punkten A samt styckena I—IV av punkten C.

Herr Berggvist: Herr talman! Frågan om gymnastistiska centralinstitutets
omorganisation har sedan omkring 20 år stått på dagordningen och har
varit föremål för utredning av en stor mängd kommittéer och sakkunnignämnder.
Den har visat sig vara synnerligen segsliten och svårlöst. Två motsatta
intressen ha kämpat med varandra örn principerna för den nya organisationen,
nämligen å ena sidan läkarintresset och å andra sidan gymnastintresset.

Läkarna ha ansett, att utbildningen av sjukgymnaster borde ske uteslutande
under medicinsk ledning. Gymnasterna återigen ha ansett, att utbildningen
av sjukgymnaster och friskgymnaster borde ske gemensamt vid centralinstitutet.
Hedan i fjol skedde visserligen en preliminär lösning av denna fråga, men
så många punkter blevo då oavgjorda, att då frågan kommit igen i år, samma
stridiga uppfattningar som förut ånyo gjort sig gällande. Emellertid har utskottet
nu framlagt ett förslag till frågans lösning. Mot detta förslag har en
reservation avgivits utav tre av utskottets ledamöter. Reservanterna lia icke
blivit övertygade örn att den av utskottet föreslagna lösningen är tillfredsställande
och detta redan på den grund, att förslaget tillkommit genom en väsentlig
omarbetning i utskottet av Kungl. Maj:ts förslag. Man har svårt att tro,
att denna kunnat ske med den omsorg och insikt och det förutseende i den sak
det gäller, att den organisation, som av utskottet föreslagits, verkligen kommer
att fungera på ett tillfredsställande sätt.

De allvarligaste betänkligheterna mot utskottets förslag ligger enligt reservanternas
mening i den företagna sänkningen av inträdesfordringarna. Hittills
har för inträde fordrats studentexamen eller normalskolekompetens. Nu har
utskottet föreslagit, att även de, som blott tagit realskolexamen samt kompletterat
denna i de naturvetenskapliga ämnena fysik, kemi och biologi, skola få
tillträde till kurserna. För reservanterna har det synts, som örn den allmänna
bildningsnivån härmed på ett betänkligt sätt blivit sänkt och att detta kommer
att menligt inverka på institutets arbete och på det resultat, vartill det kan
komma.

Våra sjukgymnaster ha hittills haft ett gott anseende inte blott här hemma
i vårt land utan även i utlandet. Detta har säkerligen berott därpå att de haft
icke bara en god teknisk utbildning utan också ett gott bildningsunderlag. Huruvida
samma anseende skall kunna bibehållas, när man sänker fordringarna
för inträde, därom kan man hysa starka tvivel.

Tisdagen den 10 maj.

27 Nr 34.

Utskottet Ilar vidare ställt utbildningen av sjukgymnaster i så löst sammanhang
med gymnastiska centralinstitutet, att det förefaller som örn riksdagens
uttalande 1931, att nämnda utbildning fortfarande borde stanna kvar inom centralinstitutets
verksamhetsområde, blivit hart när illusoriskt. I samband med
dessa strävanden att skilja isär utbildningen av sjuk- och friskgymnaster står
också den begränsning i gemensamhetsundervisningen, som utskottet här föreslagit.

De sakkunniga, som år 1931 haft utredningen i ärendet örn hand, hade föreslagit
gemensam undervisning under, vill jag minnas, 837 timmar. Statsrådet
har sedan nedskurit timantalet för den gemensamma undervisningen till 593
timmar, men utskottet har gått ännu ett steg och minskat den med ytterligare
125 timmar. Det förefaller oss reservanter något vanskligt att vid en behandling
sådan som den, som måste ske i ett utskott, där man har föga tid till sitt
förfogande och dessutom inte har någon sakkunskap annat än tillfälligtvis att
tillgå, göra ingripande förändringar i ett förslag, som dock vilar på utredning.

Vidare har det förefallit reservanterna äventyrligt att, såsom utskottet föreslagit,
minska lärarantalet. Det har skett en minskning dels av de lärare, som
skola handhava utbildningen av sjukgymnaster, och dels också beträffande
dem, som skola handleda utbildningen av friskgymnaster. Kungl. Majit har
föreslagit, att fyra lärare i »sjukgymnastikens teknik med fysikalisk behandling»,
skulle tillsättas vid den poliklinik, som skall anläggas vid serafimerlasarettet.
Dessa skulle vara välkvalificerade lärarkrafter men icke medicinskt
utbildade. Så har professor Holmgren i en motion uttalat den meningen,
att dessa lärare skulle kunna utbytas mot lika många instruktionsgymnaster
vilka skulle då få ett lägre arvode. Utskottet har i princip accepterat motionärens
förslag i det avseendet men därtill nedskurit antalet till tre i stället för
det även av motionären förordade antalet fyra.

Vad beträffar sedan lärarna i friskgymnastik så har även därvidlag en motsvarande
minskning av utskottet föreslagits. Kungl. Majit hade föreslagit, att
det skulle anställas fem manliga och fyra kvinnliga lärare. Utskottet har emellertid
ansett sig kunna minska dessa lärares antal med en manlig lärare. Det
förefaller oss reservanter som om den undersökning, som skett och på grund
av vilken dessa inskränkningar företagits, icke varit tillräckligt omfattande
och grundlig för att kunna anses välbetänkt.

Det är även en annan sak, jag vill framhålla, beträffande vilken jag anser,
att utskottet gått synnerligen hårt till väga. Det finnes vid institutet ett kontorsbiträde,
som åtnjuter en avlöning av 2.832 kronor. Dessutom har hon
tjänstgjort som sekreterare och för detta har hon haft ett arvode av 1,550 kronor
per år. Detta gör tillsammans 4,382 kronor örn året. Nu har Kungl. Majit
föreslagit, att det i stället för kontorsbiträdesförfattningen skulle inrättas en
kansliskrivaretjänst, som det nuvarande kontorsbiträdet då skulle få, och Kungl.
Majit har vidare föreslagit, att denna tjänst skulle ställas i lönegrad B 11.
Dessutom har Kungl. Majit föreslagit, att den minskning i hennes inkomster,
som skulle uppkomma genom omändringen, skulle bliva henne ersatt genom
ett personligt lönetillägg.

Nu har emellertid utskottet föreslagit, att endast en kanslibiträdesbefattning
skall inrättas och att med denna skall förenas kamrerarbefattningen, så
att vederbörande skall sköta räkenskaperna vid sidan av sitt övriga arbete. För
detta skulle hon då få en sammanlagd lön av 3,144 kronor. Hon gör alltså en
förlust av 1.238 kronor örn året, d. v. s. över 100 kronor i månaden. Reservanterna
ha bibehållit hennes tjänst i lönegrad B 11, som Kungl. Majit föreslagit,
men utan att förorda något personligt lönetillägg. Enligt reservanternas förslag
skulle hon få 3,888 kronor, innebärande en löneminskning av 494 kronor
örn året. Det förefaller mig som örn det vore billigt, att nämnda kontorsbiträde

Amf.

omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 84. 28

Tisdagen den 10 maj.

Ang.

omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

finge en kansliskrivarebefattning vid institutet, varigenom denna minskning i
löneförmåner, som lion får vidkännas, bleve något rimligare reducerad än enligt
utskottets förslag. Det är att märka, att lion tjänstgjort vid institutet i,
om jag minns rätt, 15 år, vartill nian bör taga hänsyn.

Jag skall nu inte upptaga tiden med något längre anförande än det jag nu
hållit, utan ber med vad jag sagt få yrka bifall till reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Kammaren förstår säkert, att jag kan ha anledning
att yttra mig i denna fråga, då den ser att utskottets kläm inledes med
en hemställan, att riksdagen må »avslå herr Paulis ovannämnda motion», en
sak, om vilken för övrigt såväl utskott som reservanter äro ense. Att jag icke
desto mindre avstår från att känna mig nedslagen, beror därpå, att jag har ansett,
att jag i stort sett kan förena mig med de synpunkter, som finnas angivna
i utskottsutlåtandet, och att i detta utlåtande min motion rönt ett synnerligen
välvilligt hänsynstagande.

Jag tillät mig i fjol tillsammans med herr Petrén väcka en motion, vari vi
gingo in för ett fullständigt skiljande mellan frisk- och sjukgymnastutbildningen,
och jag tror alltjämt, att de skäl, som framlades för en sådan ståndpunkt,
voro bärande. Emellertid vägrade riksdagen att gå med på ett principuttalande
i denna riktning och träffade i stället i fjol en sådan anordning,
att det skulle hetas, att sjukgymnastutbildningen fortfarande skall ske, såsom
herr Bergqvist nyss anfört, »inom centralinstitutets ram». Det var dock med
de anvisningar, som riksdagen då gav, alldeles tydligt att denna anordning i
mycket stor utsträckning skulle bli mera ett sken än en verklighet. Det framhölls
bl. a. i riksdagsskrivelsen, att alla onödiga undervisningsmoment borde
utmönstras, och att gemensam undervisning för blivande frisk- och sjukgymnaster
borde inskränkas till endast det verkligt nödvändiga. Riksdagen tänkte
sig, att denna gemensamma undervisning skulle kunna inskränkas »måhända
blott till en termin under första året».

När jag nu såg, hur propositionen i år på grundval av den senast skedda
utredningen hade utformat de av riksdagen i fjol givna direktiven, kunde jag
inte underlåta att finna, att den kritik, som karolinska institutets lärarkollegium
och sedermera serafimerlasarettets direktion ■— alltså de medicinska
myndigheter, som skola bli närmast ansvariga för den nya sjukgymnastutbildningen
-— framfört mot sakkunnigutlåtandet, var mycket berättigad. Ett
erkännande därav finner man i själva verket även i propositionen; departementschefen
har erkänt detta både med ord och med handling. Det senare
därigenom att han, som herrarna se, vidtagit en rad ändringar i sakkunnigutlåtandet
till förmån för de från medicinskt håll framförda synpunkterna, synpunkter
som framför allt gå ut på att ge sjukgymnastutbildningen vid serafimerlasarettet
en mera fristående ställning och ställa den i mera direkt beroende
av läkarvetenskapen. Men samtidigt erkänner statsrådet, att det finns
mycket fog för den av universitetskanslern framställda anhållan, att karolinska
institutets lärarkollegium skulle få förnyat tillfälle att mera grundligt och
utförligt framställa sina synpunkter på denna viktiga sak. Detta var huvudskälet
varför jag tillät mig väcka en motion örn avslag på propositionen och
med begäran örn ny utredning. Eftersom statsrådet självt ställt i utsikt förnyat
införskaffande av yttranden från karolinska institutets lärarkollegium,
gymnastiska centralinstitutets direktion och serafimerlasarettets direktion, kail
ju faktiskt utredningen ej anses avslutad. Även utskottet förklarar, att de
brister, som man ansåg sig kunna konstatera i propositionen, väl kunna ge
fog för ett sådant krav. Jag har emellertid låtit förmå mig att i nuvarande
läge avstå från mitt avslagsyrkande och i stället biträda utskottets önskan att
i år söka få till stånd ett positivt beslut. Det är ju nämligen så, att denna

Tisdagen den 10 maj.

29 Nr 34.

fråga utretts alldeles för länge och att det kan vara på tiden att den blir avgjord.
Det är naturligtvis ett djärvt företag av ett utskott att på detta sätt
omkonstruera en proposition, som rör ett stort omorganisationsföretag; jag tror
mig också kunna försäkra å mina kamraters vägnar, att vi nog äro medvetna
örn, att de nya konstruktionsritningar, som vi framlagt, inte äro höjda över
all kritik, att det i framtiden kan visa sig, att de vid sin beröring med verkligheten
kanske kunna glappa på någon punkt, och att vi givetvis äro beredda att
i så fall medverka till nödiga ändringar.

Emellertid kan jag inte finna, att de anmärkningar, som framställts av reservanterna
och deras talesman, herr Bergqvist, på något svårare sätt drabba
vår ståndpunkt. Herr Bergqvist anförde först och främst såsom den allvarligaste
betänkligheten, att vi gått in för en sänkning av inträdesfordringarna.
Jag vill då erinra kammaren örn att den ståndpunkt, som utskottet härvidlag
intagit, är densamma som den, som i fjol intogs av andra kammaren, och som
även omfattas av skolöverstyrelsen och framlagts av en ledamot av denna överstyrelse
i motion i andra kammaren. Jag tror inte man behöver befara, såsom
herr Bergqvist ansåg, att detta skall medföra ett betänkligt sänkande av den
allmänna bildningsnivån hos våra gymnaster. Här har man endast velat ge
en möjlighet även åt dem, som avlägga realexamen men komplettera denna
med studentexamenskompetens i de naturvetenskapliga ämnena, att komma in
vid institutet. Vi veta, hur kolossalt många studenter som varje år utexamineras.
_Jag tror, att man kan förutse, att flertalet av de inträdessökande och
vid institutet intagna eleverna även i fortsättningen komma att utgöras av studenter,
och att de, som verkligen bli intagna med den något lägre kompetensen,
säkerligen komma att ha sållats med allra största noggrannhet.

Vidare anmärkte herr Bergqvist på att utskottet skulle ha gått ifrån riksdagens
direktiv, när det gällde att hålla sjukgymnastutbildningen inom gymnastiska
centralinstitutets verksamhetsområde. Jag må säga, att det är ganska
djärvt av reservanterna att framställa ett sådant påstående. Det faktiska
förhållandet är snarare tvärtom, att de sakkunnigas betänkande och den kungl,
propositionen avlägsnat sig från riksdagens direktiv, medan vi ha försökt återföra
förslaget till de linjer, som riksdagen själv uppdrog i fjol. Herr Bergqvist
vet^mycket väl, att beträffande den gemensamma undervisningen ha vi
försökt hålla oss just till det kvantum, som visat sig verkligen nödvändigt och
som ungefär sammanfaller med vad riksdagen i fjol anvisade. Jag tror alltså
ej, att vi äro ute på några äventyrliga stigar. Vi äro helt enkelt konsekventa,
och villia ingalunda handlat på eget bevåg, utan, som herr Bergqvist vet,
noga rådfört oss med tillkallade sakkunniga av obestridd kompetens.

_ Vidare vände sig herr Bergqvist mot minskningen av lärarantalet. Jag skall
ej gå in på någon utförligare diskussion om den saken. Jag vill hänvisa kammaren
till den motivering, som utskottet förebragt på sidorna 58—59 dels beträffande
antalet instruktionsgymnaster, dels beträffande antalet lärare för
utbildningen av friskgymnaster. Det visar sig ju beträffande de senare alldeles
tydligt, att när man låter de militära elevernas undervisning i fäktning
skötas helt av en från försvarsväsendet kommenderad officer, kan man faktiskt
inbespara en lärarkraft. Jag tror icke, att det kan anses vara oklädsamt för
statsutskottet att söka göra en besparing, som bevisligen är möjlig.

Slutligen berörde herr Bergqvist en sak, där jag verkligen på avdelningen
företrädde en något annan uppfattning än flertalet av mina kamrater, vilkas
namn stå under utskottsbetänkandet. Det gäller det nuvarande kontorsbiträdet
vid centralinstitutet. Jag har för min del också den uppfattningen, att när
man lägger på en ytterligare syssla och samtidigt minskar de sammanlagda
löneförmånerna så avsevärt från de förutvarande, så företräder man en ståndpunkt,
som icke kan anses stämma med rättvisa och billighet. Att jag ej an -

Ang.

omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 84. 30

Tisdagen den 10 maj.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

tecknat reservation på den punkten, beror på att jag, som herrarna se, har en
annan reservation, som berör en principfråga, och jag tyckte, det var viktigare
att den finge poängteras på detta sätt. Skulle det under debattens fortgång
bliva framställt något förslag till ändring i utskottets utlåtande örn en förbättring
av denna befattningshavares ställning, så är det mig icke emot. Tvärtom.

Slutligen skall jag be att med ett par ord få beröra den reservation, jag
tillåtit mig anteckna till utskottsbetänkandet. Den rör, som jag sagt, en principfråga,
nämligen frågan, huruvida de manliga och de kvinnliga befattningshavarna
vid institutet böra avlönas lika eller olika. Det är ingalunda så som
utskottet säger, att man här, örn man ginge in för likalönsprincipen, skulle »föregripa
statsmakternas ställningstagande till en viktig principfråga». Statsmakterna
lia ju redan för ganska många år sedan tagit ställning i fråga örn
likalönsprincipen och ha dessförinnan beslutat den s. k. behörighetslagen, som
utgör grunden för likalönsprincipen. Jag vill också framhålla, att både gymnastiksakkunniga
och statskontoret upprepade gånger just med hänvisning till
beslutet örn behörighetslagen ha föreslagit samma lönegradsplacering för manliga
och kvinnliga ordinarie lärare vid centralinstitutet. Det är alldeles ohållbart
att för ett frångående av denna konsekventa och riktiga ståndpunkt åberopa
statsfinansiella. skäl. Sedan utskottet numera ändrat vissa befattningar
till instruktionsgymnastbefattningar, som skulle avlönas lika, och sedan vi fått
dessa läkarbefattningar vid polikliniken, som också skola avlönas lika, återstå
till övervägande endast fyra kvinnliga lärarbefattningar; i den stat, som nu
förelagts riksdagen, finns det för övrigt endast tre sådana, nämligen två plus
fröken Erikssons, som redan finnes där och vars lön skulle utfyllas. Det gäller
nu alltså blott ett tredubblande av en löneskillnad på 1.300 kronor, tillsammans
3,900 kronor. Jag tror ej, att svenska staten trots den sista tidens kritiska
förhållanden kommit så på kneken, att den behöver frukta att för en utgift av
3,900 kronor råka i något förvärrat statsfinansiellt läge. Jag anser därför, att
vi ha alla skäl att här konsekvent gå in för den likalönsprincip, som riksdagen
redan tidigare har uttalat sig för.

Det är med hänvisning till vad jag nu senast anfört, herr talman, som jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan, men redan nu förbehåller mig
att däri få föreslå den ändringen, att i klämmen under punkt C) V raden:

»dels 2 lärarinnor i lönegraden B 21», utbytes mot:

dels 2 lärarinnor i lönegraden B 24, att punkt C) VI får följande ändrade
lydelse:

VI. å övergångsstat vid gymnastiska centralinstitutet från och nied ingången
av budgetåret 1932/1933 uppföra lärarinnan Ingeborg Eriksson med lön enligt
lönegraden B 18 jämte personligt lönetillägg motsvarande skillnaden mellan
lön enligt lönegraden B 24 och lönegraden B 18,

samt att punkten C) VII får följande ändrade lydelse:

VII. vid bifall till vad under V hemställts minska den i det ordinarie förslagsanslaget
till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet ingående, såsom
förslagsanslag betecknade anslagsposten: avlöningar till ordinarie tjänstemän,
nu 82,300 kronor, med 16,400 kronor till 65,900 kronor ävensom föreskriva,
att den vid nämnda anslagspost i staten fogade anmärkningen skall utgå, samt
förty minska nämnda ordinarie förslagsanslag med 16,400 kronor.

Beträffande motiveringen tillåter jag mig yrka de ändringar, som sammanhänga
med att de kvinnliga lärarna i likhet med de manliga placeras i lönegraden
B 24.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag skall fatta mig helt kort. Jag har i
denna fråga väckt en motion, som begränsar sig till att föreslå en viss organisation
av den gymnastikpoliklinik, som den kungl, propositionen avser att

Tisdagen den 10 maj.

31 Nr 34.

inrätta viel serafimerlasarettet. Jag skall begränsa mig till att här nu bara
tala örn det. Jag anser nämligen, att det viktigaste i hela denna fråga örn omorganisationen
är det att få till stånd en tillfredsställande gymnastikpoliklinik
för undervisningen.

Reservanterna yttra örn min motion, att den är ett uttryck för de »strävanden,
som från läkarhåll sedan länge gjort sig gällande att helt lägga sjukgymnastutbildningen
under medicinsk ledning, men mot vilka .. . 1931 års riksdag
uttalat sig». Det är ju så, att läkarnas opinion i denna sak har varit
ovanligt enhällig. De liksom jag ha ansett, att det lyckligaste skulle vara,
örn sjukgymnastutbildningen alldeles skildes från friskgymnastutbildningen och
samorganiserades med de organ för utbildning till sjukvårdande verksamhet,
som samhället har, ty till den verksamheten hör ju sjukgymnasternas verksamhet
och utbildningen av dem. Emellertid vill jag påpeka, att det är icke
rättvist, när reservanterna säga, att min motion är en strävan i den riktningen.
Det framgår ju redan därav, att min motion ej omfattar mer än ett par av de
medicinska ämnena för sjukgymnastutbildningen, och att ingenting säges örn
allt det andra. Således är det alldeles icke rättvist att säga, att motionären
på något vis skulle försökt gå längre än vad 1931 års riksdag har utstakat
— även örn jag visst skulle anse det lyckligt, att 1931 års riksdag ej hade
•fattat det beslutet —- utan jag håller mig alldeles inom ramen av detta.

Reservanterna säga vidare, att »de olägenheter, Kungl. Maj:ts förslag enligt
motionen skulle medföra för sjukvårdsarbetet vid serafimerlasarettet, förefalla
utskottet överdrivna». Då ber jag att få påminna kammaren örn vad
karolinska institutets lärarkollegium sagt örn den saken, vilket står i utskottets
utlåtande på sid. 24. Där säges det: »Lärarkollegiet, som anser en förbätt ring

av undervisningen i medicinska ämnen för gymnastiska centralinstitutets
elever högst önsklig och för detta ändamål gärna vill ställa högskolans
resurser till förfogande, beklagar, att, då det föreliggande förslaget» — således
den kungl, propositionen — »ej i tillräcklig grad tillvaratagit möjligheterna
att inom ramen av riksdagens direktiv tillgodose de krav, som av en enhällig
medicinsk sakkunskap framställts, och då formerna för karolinska institutets
andel i samarbetet till stor del äro outredda samt de positiva förslagen
rörande dessa former i flera avseenden äro oförenliga med karolinska institutets
ställning som vetenskaplig högskola med dess övriga undervisningsbehov
och med en god sjukvårdsorganisation vid serafimerlasarettet, lärarkollegiet
på det bestämdaste måste avstyrka detsamma.»

Detsamma har serafimerlasarettets direktion gjort och anslutit sig till högskolans
yttrande i det avseendet, att Kungl. Maj :ts förslag ej är förenligt med
en god sjukvårdsorganisation vid serafimerlasarettet. När förhållandet ligger
så, tycker jag, att det är litet hårt, att reservanterna örn min motion, som
icke innehåller något utöver vad hela högskolan är överens om, vad alla sakkunniga
äro överens örn, säga att det är överdrivet. Jag tror ej, att reservanterna
kunna så bedöma den praktiska organisationsfråga, det här gäller, att
de ha rättighet att säga, att dessa farhågor om olägenheterna för sjukvårdsarbetet
äro överdrivna.

Reservanterna säga vidare angående de fyra lärarna i sjukgymnastik med
fysikaliska behandlingsmetoder, som skulle enligt förslaget vara anställda vid
serafimerlasarettet — således gymnaster, icke läkare — att det är mycket
olyckligt att kalla dessa lärare för instruktionsgymnaster, och att det skulle
medföra olägenheter. Ja, den saken ligger ju till på det sättet, att den medicinska
högskolan i sitt yttrande över Kungl. Maj :ts förslag med styrka framhöll
att det icke kan vara rimligt, att undervisningen i medicinska ämnen, således
i detta fall sjukgymnastik och fysikaliska behandlingsmetoder, meddelas av
icke läkare, således dessa fyra sjukgymnaster, som det är fråga om. Karo -

Ang.

omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 34. 32

Tisdagen den 10 maj.

Arig.

omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

(Torta.)

linska institutets lärarkollegium tilläde, att det »däremot icke Ilar något emot
att undervisning, som endast avser handledning i behandlingens tekniska utförande
på de sjuka, vid polikliniken lämnas av sjukgymnaster, som icke äro
läkare». På det svarade statsrådet i den kungl, propositionen att det förhåller
sig så, att deras undervisning vid serafimerlasarettet »endast skulle avse
handledning och instruktion vid behandlingens utförande». Av detta har jag
dragit konsekvensen och i min motion föreslagit, att de också skulle kallas
instruktionsgymnaster liksom de övriga gymnaster, vilka enligt förslaget skulle
vara anställda vid serafimerlasarettet för behandling av de på klinikerna
inneliggande sjuka och som i förslaget kallas instruktionsgymnaster. Jag kan
ej inse, när enligt statsrådets bestämda upplysning det de skola undervisa i
är detsamma, att det då skulle vara oriktigt att också ge dem samma beteckning
och samma avlöning. Reservanterna beklaga, att avlöningen reducerats
genom detta. Detta kan jag också beklaga. Jag har ingenting alls emot att
lönen för instruktionsgymnasterna ställes högre än som här föreslagits, och det
är väl en sak, som kan gå ganska lätt att senare rätta till, ifall det visar sig,
när man vinner någon erfarenhet av det, att det är önskligt och behövligt.

Reservanterna anmärka vidare på att, liksom jag i min motion föreslagit,
också utskottet har satt dessa sjukgymnaster, dessa instruktionsgymnaster, på
serafimerlasarettets stat i stället för, som Kungl. Maj:t föreslår, på gymnastiska
centralinstitutets stat. Det där kalla reservanterna för en rent budgetär anordning,
vilken givetvis icke bör »hindra, att polikliniken och dess personal
skola vara underkastade lasarettsdirektionens myndighet på samma sätt som
övriga polikliniker och annan sjukvårdspersonal». Jag ber för min del att få
framhålla, att det rakt icke kan betecknas som bara en budgetär anordning.
Enligt förslaget skulle det vara på det sättet, att direktionen över gymnastiska
centralinstitutet skulle ha rätt att bestämma örn dessa fyra gymnasters semester
och tjänstledighet samt örn utseendet av vikarier också för dem, utan att serafimerlasavettets
direktion skulle kunna inverka bestämmande på dessa frågor.
Den, som likt mig har en mycket långvarig erfarenhet av sjukvårdsorganisation,
förstår mycket väl, att en sådan anordning är ganska olycklig och rakt icke
kan betraktas endast som en budgetär anordning. Det är serafimerlasarettets
direktion, som är ansvarig för arten och kvaliteten av den sjukvårdande, verksamhet,
som bedrives vid hela lasarettet, alltså också vid gymnastikpolikliniken.
Att denna direktion ingenting skulle ha att säga till örn vid beviljandet
av tjänstledighet till den personal, som har hela sitt arbete förlagt där i sjukvården,
eller örn vikarier för dem, är efter min bestämda uppfattning, som, såvitt
jag förstår, delas av alla, som lia någon sakkunskap i frågan, icke en lycklig
anordning. I dessa båda ganska viktiga avseenden är utskottets förslag nu
mera tillfredsställande och helt tillfredsställande. Med detta vill jag visst
ej säga, att jag tycker, att utskottets utlåtande och förslag är idealiskt. En
sak, som jag finner vara särskilt att beklaga i fråga örn utskottets förslag, är
formen för tillsättningen av de läkare vid gymnastikpolikliniken, som .skulle
undervisa i sjukgymnastik. Utskottet har nämligen bibehållit den tillsättningsform
i huvudsak för dem, som Kungl. Maj:t föreslagit, nämligen att de
skulle utses av Kungl, Maj:t med fullmakt, således utses på livstid, kan man
säga. Dessa befattningar komma utan tvivel att bli förenade med ett mycket
betydande dagligt rutinarbete på polikliniken utöver den egentliga undervisningen.
Det är icke möjligt att komma ifrån det, och min erfarenhet från polikliniken
och verksamheten där, som är 36 år gammal — så länge har jag levat
mitt liv på sjukhus — gör att jag kan påstå, att det är mycket olyckligt
att lägga saken på den bogen, ty ingen läkare kan stå ut med att på ett samvetsgrant
sätt göra det dagliga arbetet där under ett helt liv. Det kunna möjligtvis
kvinnor göra, ty de äro i sådant arbete mycket plikttrognare än män -

Tisdagen ckn 10 maj.

33 Nr 34.

nen. Men det torde icke bli så med dessa läkare, och därför hade det varit
mycket bättre, örn de förordnades på viss tid, t. ex. fem eller sex år, och ställdes
på karolinska institutets eller serafimerlasarettets stat. En sådan anordning
hade också varit lycklig ur den synpunkten, att då hade det varit lättare
att draga in föreståndaren för serafimerlasarettets nuvarande gymnastikavdelning,
vilken gymnastikavdelning måste finnas kvar även efter upprättandet av
polikliniken, ty de ha olika ändamål. Denna gymnastikavdelning avser behandlingen
av de på sjukhuset inneliggande sjuka. Denna gymnastikavdelning
har för närvarande en föreståndare, som är läkare. Hade man nu låtit
dessa läkare vid polikliniken stå på serafimerlasarettets stat, kunde man fått
en av deni till föreståndare för den avdelning, jag nyss talade örn, och således
sparat in en befattning på det sättet. Jag tror därför, att det är olyckligt.

Till sist, herr talman, vill jag säga ett pär ord örn de ekonomiska frågorna
för att fria min själ. Serafimerlasarettets direktion har redan i sitt svar eller
i sitt utlåtande örn Kungl. Maj :ts förslag framhållit, att den icke tror, att det
kommer att bli möjligt att uppföra gymnastikpolikliniken för de 200,000 kronor,
som Kungl. Majit begärt. Det tror jag också kommer att visa sig alldeles
omöjligt. Det är icke inberäknat medel till inredning eller utrustning. Man
vet nästan ingenting örn det, ty den utredning, som förelåg, som 1931 års gymnastiksakkunniga
ha begagnat, är så gott som ingenting alls. Vidare ber jag
få påpeka, att med säkerhet förräntningen och amorteringen av lånet ej kommer
att kunna bestridas med de genom poliklinikverksamheten inflytande medlen,
som driftkostnaderna också enligt förslaget skulle göra. Det kommer säkerligen
att visa sig omöjligt, och lösningen av denna fråga kommer således att
medföra ökade krav från Serafimerlasarettets sida örn anslag av statsmedel.
Jag har velat säga detta, för att man icke skall tycka, att något fördolts för
kammaren i detta sammanhang.

Ja, herr talman, jag skall nu sluta, och eftersom jag sade från början, att
jag anser, att en god praktisk organisation av gymnastikpolikliniken är det
centrala i denna sak och det enda, som gör. att jag för min del, för såvitt man
kan få en god ordning på gymnastikpolikliniken, kan rösta för något annat än
avslag, och eftersom jag anser, att utskottets förslag i det avseendet, med undantag
av vad jag nyss sade, är ett lyckligt förslag och i varje fall betydligt
överlägset reservanternas och ännu mer överlägset Kungl. Majits förslag, så
ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Herr talman! Utskottets förslag innebär
åtskilliga ändringar av propositionen, och efter vad som framgår av herr
Bergqvists anförande, kunna de icke obetingat betecknas såsom förbättringar,
utan jag tvekar icke att i många avseenden beteckna dem som motsatsen.

Jag vill nu i detta sammanhang endast upptaga en fråga, nämligen inträdesf
ordringarna. I stort sett har Kungl. Majit förordat studentexamen, under
det att utskottet reducerat fordringarna till realskole- och mellanskolekompetens
med komplettering i vissa ämnen.. Jag anser, att denna ändring kommer
att medföra avsevärda olägenheter, särskilt beträffande de manliga eleverna.
Örn de ynglingar, som sedermera söka in i gymnastiska centralinstitutet, avlägga
realskoleexamen eller mellanskoleexamen vid normal ålder, måste på grund
av deras bristande fysiska utveckling sannolikt ett flertal år förflyta, innan
de kunna vinna inträde vid centralinstitutet. Därigenom komma svagheterna
i deras teoretiska utbildning än mera att framträda. Det är dock möjligt,
att mellantiden i viss mån kan upptagas av kompletteringen i fysik, kemi och
biologi med hälsolära. Vad denna komplettering angår, måste jag beteckna
det såsom en föga lycklig tanke, att ynglingar, vilka endast avlagt

Första kammarens protokoll 198%. Nr Sif. 3

Äng.

omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 34. 34

Tisdagen (ien 10 maj.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

realskole- eller mellanskoleexamen, skulle få komplettera till studentexamen
i tre ämnen. Örn en yngling- avlagt studentexamen i vissa ämnen,
anser jag det rimligt, att lian skall kunna komplettera i ett annat ämne,
tillhörande den examen, i vilken han är godkänd, men att en person, sorn avlagt
en så mycket lägre examen i förhållande till studentexamen, som realskoleexamen
eller mellanskoleexamen, medgives avlägga kompletteringsexamen i studentexamen,
måste betecknas såsom oegentligt. Det kallas visserligen inte
kompletteringsexamen, men det är i verkligheten ett prov, som motsvarar en
kompletteringsexamen. Här skall nu öppnas en möjlighet för realskolister
och ynglingar med mellanskolekompetens, vilka därtill lia glömt bort mycket
av de kunskaper de ägde vid examen, att komma in vid gymnastiska centralinstitutet
jämsides med studenterna. Det kan icke vara en lycklig anordning
för undervisningen vid institutet, att dessa kategorier undervisas vid sidan
av varandra. .Tåg vill påpeka, att vid gymnastiska centralinstitutet gå även
officerare. De lia först avlagt studentexamen. Innan de blivit utnämnda till
officerare, ha de under omkring tre år genomgått offieersaspirantskola och
krigsskolans officerskurs. Sedan ha de ytterligare förkovrat sig, och om de
tillhöra ett artilleritruppförband eller fortifikationen, lia de under mellantiden
även genomgått en högskola, nämligen artilleri- och ingenjörhögskolan. Det
är icke lyckligt, att de skola undervisas tillsammans med ynglingar av deli
kategori, som nu ifrågasättes. Örn någon av de elever, som avlagt endast
realskoleexamen eller mellanskoleexamen, icke skulle välja sjukgymnastlinjen
utan utbilda sig till gymnastiklärare, följer därav, att han skulle bli kompetent
att söka gymnastiklärarbefattning även vid gymnasium. Jag vet väl, att
av lärare i teckning och lärare i musik vid gymnasierna icke fordras studentexamen,
men det är en helt annan sak. ty det är väl allmänt känt och erkänt,
att gymnastikläraren har en alldeles särskilt viktig uppgift i fråga örn pojkarnas
och gymnasisternas allmänna fostran. Det är också önskvärt, att de
avlagt studentexamen och icke i fråga om allmänbildning stå lägre än gymnasisterna
i allmänhet göra.

Det kan knappast anses erforderligt att vidtaga denna lindring i kompetensvillkoren
för de manliga eleverna, då statistiken för senare år visar, att det
finns tillräckligt många studenter, som söka bli elever vid gymnastiska centralinstitutet.
De av förespråkarna för utskottets betänkande, för vilka jag framfört
mina betänkligheter, hava framhållit, att det är så mångå studenter, som
söka in vid institutet, att det nog i alla händelser knappast kommer att bli
någon elev, som endast genomgått realskola eller mellanskola.

Utskottet synes på denna punkt icke särskilt entusiastiskt. Det heter nämligen
längst ned på sid. 59: »Snarare torde erfarenheten hava visat, att avlagd
studentexamen eller däremot svarande teoretisk utbildning — bortsett
från vissa naturvetenskapliga ämnen — icke är oundgängligen nödvändig för
att eleven skall på ett tillfredsställande sätt kunna följa undervisningen vid
gymnastiska centralinstitutet.» Utskottet har sålunda ingalunda sagt, att den
som har endast realskole- eller mellanskolekompetens skulle äga lika goda förutsättningar
som en student att deltaga i undervisningen. Utskottet har inskränkt
sig till att säga. att det icke är oundgängligen nödvändigt, att eleverna
skola vara studenter. Men även örn det icke är oundgängligen nödvändigt,
att eleverna skola vara studenter, kan jag icke finna anledning att
sänka fordringarna i inträdesexamen, då de inträdessökande, som äro studenter,
räcka till.

Vad beträffar de kvinnliga eleverna finner jag det önskvärt, att även de
äga studentkompetens, men jag anser detta för närvarande icke oundgängligt.
Departementschefen har framhållit, att den nya skolorganisationen ännu icke
har verkat så länge, att man för närvarande undantagslöst kan uppställa denna

Tisdagen den 10 maj.

35 Nr 34.

kompetensfordran. Han förutsätter, att man under förslagsvis fem år måste
kunna i en icke obetydlig utsträckning lämna dispens från studentexamen.
Under sådana förhållanden har jag intet att erinra mot att man, åtminstone
tillsvidare, godkänner utskottets hemställan i fråga örn de kvinnliga eleverna.

Jag får på grund härav hemställa, att kammaren måtte bifalla reservanternas
hemställan under punkten B) I, med den ändringen ''beträffande inträdesfordringarna
vid gymnastiska centralinstitutet, som innefattas i det yrkande,
som framförts i motionen II: 460, sid. 2, morn. b)-—e).

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare fuunos anmälda, beslöt
kammaren, på framställning av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Jag ber
att få hemställa, herr talman, att kammaren måtte besluta, att första lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner, skall — bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista — sättas närmast före första lagutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 angående
förlagsinteckning, dels ock en i ämnet väckt motion.

Yad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse;
samt

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till dels
förordning med vissa bestämmelser angående film, dels förordning med vissa
bestämmelser angående biografer och filmförevisning ävensom av en i ämnet
väckt motion.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare, Stockholm.

Med hänvisning till närslutna läkarintyg får jag vördsamt anhålla örn ytterligare
ledighet från riksdagsuppdraget under tiden den 11 maj till och med
den 19 maj 1932.

Ängelholm den 9 maj 1932.

Lars Borggren,

Ledamot av riksdagens första kammare.

Att ledamoten av riksdagens första kammare herr Lars Borggren, på grund
av sjukdom (njur- och hjärtsjukdom) är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
fran och med den 11 till och med den 19 dennes, intygas.

Ängelholm den 9 maj 1932.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

Den begärda ledigheten beviljades.

C. Adlercreutz,

leg. läkare.

Nr 12. 36

Tisdagen den 10 maj.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående uppförande av byggnader för karolinska sjukhuset m. m. jämte fyra
i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av dels av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden m. m. dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående
skogsvårdsstyrelser;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för byggnadsarbeten
och andra engångskostnader avseende lantbrukshögskolan samt
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut ävensom en i ämnet väckt
motion;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lantbrukshögskolan,
centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, statens
växtskyddsanstalt samt lantbruksinstitutet vid Ultuna, m. m. jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hjälpåtgärder åt
vissa lägenhetsinnehavare å kronomark i de sex nordligaste länen jämte en i
ämnet väckt motion; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts memorial nr 20, angående ifrågasatt
remiss till annat utskott av motionen I: 63 örn utredning rörande konkurrensförhållandet
mellan järnvägs- och automobiltrafik.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.12 e. m.

In fidem
G. H. Bergg ren.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

321566