1932. Första kammaren. Nr 23 (Riksdagens protokoll 1932:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1932. Första kammaren. Nr 23.

Lördagen den 2 april f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkten 1.

Kades till handlingarna.

Punkterna 2—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till
bokinköp
m. m. för
kungl,
biblioteket.

Reservation hade anmälts av herr Oscar Olsson, som på anförda skäl föreslagit,
att riksdagen måtte för kungl, biblioteket för budgetåret 1932/1933 anvisa
ett extra reservationsanslag av 8,500 kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! I remissdebatten nämnde ecklesiastikministern
något örn, att han helt naturligt inte kunde vara med örn, när det
gällde depressionstider som dessa, att man skar ned på kulturhuvudtiteln på
samma sätt, som när det gällde materiella anslag. Man fick gå fram med
särskilda metoder i fråga örn kulturanslagen, så att man inte därigenom åstadkom
svårbotliga skador. Örn detta är jag fullt överens med honom, och jag
är också glad över att kunna säga, att jag tycker, att han har följt den principen
på ett synnerligen beundransvärt sätt i det stora hela, när det gäller
åttonde huvudtiteln, och det förefaller mig, som om han hållit gott och bra
emot den påfrestning, som helt naturligt har måst komma även honom som
departementschef till del.

Det är emellertid ett undantag, ecklesiastikministern gjort sig skyldig till i
detta avseende. När man ser på de olika avdelningarna i åttonde huvudtiteln,
finner man, att både när det gäller den akademiska bildningen och när det
gäller de högre läroverken, så har det inte skett några sänkningar på huvudtiteln.
Där har huvudtiteln bibehållit samma anslagssumma, praktiskt taget,
som förra året, om man bortser ifrån ett par stora byggnadsanslag, när det
gäller universiteten, som, naturligt nog, inte kommit med i år. När det gäller
den akademiska bildningen, så upptager således praktiskt taget huvudtiteln samma
summa i år som i fjol. I år är det 9,000,000, i fjol var det 9,300,000, men

500,000 av den summan var till speciella byggnadsföretag, som nu äro strukna.

Första kammarens protokoll 1932. Nr 23. 1

Punkten 9.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till bokinköp och bokbindning
för kungl, biblioteket för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag
av 15,000 kronor.

Nr 23.

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
bokinköp
m. m. för
kungl,
biblioteket.
(Forts.)

Undantaget gäller det allmänna folkbildningsarbetet. När det gäller det
allmänna folkbildningsarbetet, har ecklesiastikministern nedskrivit anslagen
med över 15 procent. Detta är rätt egendomligt, när han ser på slutsumman
för dessa anslag, jämförd med slutsumman för de övriga. Folkskolebudgeten
går på 80 miljoner kronor. Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, som
bland annat har till uppgift att uppehålla de kunskaper och den bildning, som
folkskolan grundlagt, gick i fjol på 2 miljoner kronor, däri inberäknat alla nykterhetsanslag,
men i år är det nedskuret till 1,700,000. När det gäller det
fria och frivilliga folkbildningsarbetet, har således ecklesiastikministern på
den punkten och på den punkten enbart gått fram med synnerligen stor stränghet.

Betydelsen av det allmänna, det fria och frivilliga folkbildningsarbetet kan
naturligtvis inte sättas lägre än betydelsen av den akademiska bildningen. Jag
menar visst inte, att den akademiska bildningen fått för mycket, när den fått
9 miljoner kronor, men jag tycker ändå, att ecklesiastikministern och riksdagen
inte skulle anse, att det är för mycket med 2 miljoner kronor till det fria
och frivilliga folkbildningsarbetet.

Vi lia under de senaste månaderna sett exempel på en kulturförvildning i
inte bara de lägre klasserna i samhället utan i väl så hög grad i de högre klasserna,
förfärande exempel på denna förvildning, som vi inte minst i denna
kammare ha all anledning att fästa uppmärksamheten på och taga varning av.
Och när det gäller påfrestningstider för folket, som de vi nu äro inne i, ha vi
inte något starkare vapen emot dessa moraliska påfrestningar på de stora fattiga
lagren i vårt folk än just det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Det
veta dessa lager också, och dessa lager ha ju också genom självbeskattning,
trots arbetslöshet o. s. v., uppbyggt en bildningsorganisation, som måste betraktas
som beundransvärd.

Nu är det mot denna bildningsverksamhet, som direkt riktar sig på arbetarungdomen
och bondeungdomen, som Kungl. Majit i årets statsverksproposition
har måttat ett mycket hårt slag. Kungl. Majits uppskattning i fråga om detta
självbildningsarbete kommer till synes i synnerhet i fråga örn biblioteksanslagen.
Både när det gäller den akademiska bildningen och när det
gäller de breda lagrens bildningsarbete, så äro, skulle jag vilja säga,
biblioteken egentligen centralverkstaden för detta arbete. När det har
gällt de akademiska biblioteken, då har ecklesiastikministern också varit
synnerligen försiktig. Han har rådgjort med de lärda biblioteken, när det
gällt att sänka anslagssumman till dem. och efter de överläggningarna har han
kommit till det resultatet, att man dock inte kan gå längre vid beskärningen
än till i genomsnitt 5 procent av bokinköpen — 4—7 procent, det är något olika
för de olika biblioteken — och han beklagar djupt, att han måste vidtaga dessa
beskärningar. Ja, det gör jag också. Det är mycket illa, att dessa beskärningar
måst vidtagas.

När det emellertid sedan har gällt folkbiblioteken, det centrala i folkbildningsorganisationen,
då har ecklesiastikministern inte haft något rådgörande
med vederbörande institutioner. Då har han inte brytt sig om det. Då säger
han helt enkelt, att han tycker, att man gärna kan sänka deras bokinköp under
så svåra tider med 30 procent. Det är värdesättningen. De akademiska
biblioteken, de skola inte kunna sänka sina bokinköp med mer än 5 procent,
men folkbiblioteken, de skola kunna sänka sina bokinköp med 30 procent. Ändå
räknar ecklesiastikministern mycket optimistiskt i fråga örn folkbiblioteken.
Han räknar med, att folkbiblioteken skola kunna erhålla samma lokala
underlag för sina ansökningar som vanligt, trots de svåra tiderna. I själva
verket torde man kunna säga, att med den beskärning, som Kungl. Majit här
föreslår och som statsutskottets majoritet har yrkat bifall till, komma folkbib -

Lördagen den 2 april f. m.

Nr 28.

lioteken i stora delar av vårt land att inte kunna göra mer än hälften så stora
bokinköp som vanligt.

Jag är angelägen att fästa uppmärksamheten på, att det inte går an att
mäta med så olika måttstock, när det gäller den akademiska bildningen och
när det gäller det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Jag tror, att det
skulle vara till gagn både för den högre bildningen och för folkbildningen, örn
man komme överens örn att värdesätta dem mera i jämnhöjd med varandra.

Det torde väl knappast falla någon i denna kammare in att vilja beskylla
mig för fiendskap mot den^högre bildningen. Jag tror strängt taget inte jag
behöver vara rädd för en sådan anklagelse efter det arbete, jag under många
år nedlagt i statsutskottet. Men det har för mig varit nödvändigt att i detta
fall, så kraftigt jag det kunnat göra, träda in för räddande så långt möjligt
av anslaget till folkbiblioteken. Jag har då ansett, eftersom man både i regeringen
och i utskottet är^av den meningen, att man måste sänka på bokinköpsanslaget,
att man bör gå fram efter ungefär samma måttstock, då det gäller
de lärda biblioteken och då det gäller folkbiblioteken. Naturligtvis kommer
även ett bifall till min reservation att betyda en hårdare medfart med folkbiblioteken
än med de lärda biblioteken, ty i fråga örn de lärda biblioteken är
det ju ingen, som ifrågasätter nedsättning av annat än själva bokinköpssumman,
men även min reservation innefattar, vad folkbiblioteken beträffar, samma
nedsättning beträffande de nödvändiga utgifterna för driften av biblioteken
som j. fråga om bokinköpssumman, således 10 procent.

På grund av den motivering, jag här har gett, och egentligen stärkt i den
i motiveringen av ecklesiastikministerns erkännande under remissdebatten av att
boken visst inte kan anses som en lyxartikel för menige man i hans bildningsarbete,
har jag reserverat mig på en del punkter för att få samma beräkningsgrund
vid nedskärningen av biblioteksanslagen för de lärda biblioteken och för
folkbiblioteken.

På grund därav, herr talman, har jag på denna punkt, nr 9, yrkat, att riksdagen
för Kungl, biblioteket för budgetåret 1932/1933 anvisar ett extra reservationsanslag
av 8,500 kronor. Det blir en nedsättning av 10 procent i stället
för de fyra, med vilka Kungl. Majit föreslagit detta anslag nedsatt.

Herr Berggvist: Pa åttonde huvudtiteln har skett en stor mängd nedskärningar,
beroende på det tryckta ekonomiska läge, vari vi nu befinna oss. Därvid
har naturligtvis regeringen försökt se till, att denna nedskärning skulle så
ändamålsenligt som möjligt fördela sig på anslagen allt efter deras större eller
mindre vikt för den andliga kulturen i landet. Det är ju möjligt, att nedskärningen
blivit något mindre på undervisningsanstalterna än på den fria folkbildningen,
men enligt min uppfattning förefinnas verkliga skäl för att göra
en åtskillnad i detta avseende.

Herr Oscar Olsson säger, att dessa båda bildningsgrenar böra sättas i jämnhöjd
med varandra. Men om det visar sig omöjligt på grund av finansiella
svårigheter att kunna tillgodose alla behov med samma belopp som tidigare,
så förefaller det mig, som om det skulle vara en riktig grundsats, att man så
långt som möjligt söker upprätthålla de rent legala anstalterna, som äro statsinstitutioner
med fast personal och med institutioner, som man måste upprätthålla,
och att den fria verksamheten i det fallet får kännas vid en något hårdare
beskärning. Man hoppas ju i alla fall, att de beskämingar, som ha skett,
endast skola komma att räcka en kortare tid, till dess att de ekonomiska förhållandena
bli mera normala än de nu äro.

Ser man särskilt på biblioteken, måste man väl säga, att det är viktigare att
upprätthålla de vetenskapliga biblioteken vid universiteten och biblioteken vid
övriga undervisningsanstalter än folkbiblioteken. Vi kunna ju inte sätta ned

Anslag till
bokinköp
m. m. för
kungl,
biblioteket.
(Forts.)

Nr 23.

Lördagen den 2 april £. m.

Anslag till
bokinköp
m. m. för
kungl,
biblioteket,
(Forts.)

deri rent vetenskapliga standarden och undervisningens standard i vårt land,
om inte det är alldeles nödvändigt. I universitetsbiblioteken har man ju så
gott som uteslutande vetenskaplig litteratur, som tjänar forskning och studier,
verkligt vetenskapliga studier. I folkbiblioteken finns ju också en mängd
goda böcker. Där finns populärvetenskapliga böcker, där finnas uppslagsböcker,
men där finns också en mycket stor mängd skönlitteratur och nöjesläsning,
och man måste väl säga, att örn man skall beskära på något område,
så får väl detta komma i första rummet, under det att man åtminstone söker
sörja för, att de vetenskapliga institutionerna, universiteten och läroverken, ha
tillgång till den litteratur, som de behöva för studiernas och forskningens bedrivande.

Jag tycker det är ledsamt, att man skall behöva skära ned anslagen för
folkbildningen, och jag instämmer fullkomligt med herr Oscar Olsson däri
att den har mycket stor betydelse och att denna breda folkbildning, som bedrives
på frivillighetens grund, är en mycket vacker rörelse, men då det nu är
nästan ett nödläge i landet, får man väl finna sig i, att anslaget till denna
verksamhet nedskrives något mera till en tid än nedskrivningen sker för de
vetenskapliga biblioteken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottet hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har redan förut under årets riksdag från
denna plats haft anledning att påtala den beklagliga njugghet, som regeringen
ansett sig nödsakad att visa i fråga örn denna huvudtitel, och jag vill gent
emot herr Oscar Olsson framhålla, att den sparsamhetsivern visst inte bara har
gått ut över folkbildningsanslagen utan även över den tidigare delen av kulturbudgeten,
som vi nu hålla på med. Jag vill erinra om, att just kungl, biblioteket
och de två universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund fått sina anslag
nedskurna med i fråga om kungl, biblioteket 5,000 kronor och för de två andra

10,000 kronor. Detta trots att, som herr Oscar Olsson vet lika väl som jag,
de skulle haft att kämpa med ett svårt nödläge, även om anslagen fått
stanna på status quo, bland annat på grund av den oerhörda fördyring av utländsk
litteratur och tidskrifter, som blivit en följd av ändringarna i valutaläget.
Vidare ha ju många andra vetenskapliga och kulturella institutioner
blivit hårt brandskattade, t. ex. historiska museet, som fått sina anslag minskade
med cirka 50,000 kronor, nationalmuseum, som också fått vidkännas
en mycket avsevärd anslagsminskning o. s. v. Jag kan alltså icke anse, att
det är riktigt att här tala örn någon ensidighet. Jag tycker liksom herr Oscar
Olsson, att det är ytterst beklagligt, att regeringen gått så ytterligt hårt fram
emot folkbildningsanslagen, som vi senare komma till. Och när vi hinna fram
till dessa punkter, kommer jag att befinna mig på den sida, som anser, att vissa
höjningar utöver vad regeringen och utskottsmajoriteten föreslagit, böra göras.
Men vad jag inte kan förstå, det är den även i år upprepade taktik — herr
Oscar Olsson använde den redan i fjol — varigenom han tror, att man gör
folkbiblioteken en tjänst med att beskära anslagen till de vetenskapliga biblioteken.

Herr Oscar Olsson förklarade, att han inte var någon fiende till den högre
bildningen. Nej, det veta vi ju mycket väl att han inte är. Det är därför så
mycket mer förvånande, att herr Oscar Olsson kan tro det vara någon nytta
med en sådan politik som den han här inbjuder oss till. Han vet ju dock, att
det vetenskapliga arbetet i ett land är själva den kulturkälla, på vilken folkbildningen
i stor utsträckning måste bygga. Utan det ena kan det andra i
längden icke existera, och att till förmån för folkbiblioteken skära ned det
redan nu knappt tilltagna anslaget till de vetenskapliga biblioteken, det är
ungefär, som om man tyckte, att ett vattendrag, som kom från en högre be -

Lördagen den 2 april f. m.

5 Nr 28.

lägen plats, gåve alltför litet bevattning åt folket nere i dalen, och därför toge
sig för att stänga av källan där uppe. Det är tydligt, att ett sådant tillvägagångssätt
inte skulle ha det åsyftade resultatet.

Nu tror jag inte, att kammaren kommer att visa någon benägenhet att
ytterligare minska anslagen vare sig till kungl, biblioteket eller till de två universitetsbiblioteken,
men då en man, som dock stått och står i främsta ledet
i fråga örn bildningsarbetet i vårt land, ansett sig kunna gå in för ett tillvägagångssätt,
vars princip jag måste beteckna som grundfalsk, har jag inte
velat underlåta att framföra min protest mot ett sådant betraktelsesätt.

Jag vill slutligen tillägga,, att jag hoppas, att den kris, vi nu genomleva,
inte skall bli allt för långvarig, utan att de anslagsminskningar, som drabbat
dessa bibliotek och andra institutioner samt vårt folkbildningsarbete, snart
åter skola kunna bättras pa. Under sådana förhållanden har jag nu icke något
annat yrkande än bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Den siste talarens skäl var egentligen en hänvisning
till det stöd, som han hade av herr Bergqvist i dennes anförande. Herr Bergqvist
ansåg, att det fanns skäl för en åtskillnad, då det gällde anslagen till den
vetenskapliga kulturen och till folkkulturen. Hail menade därvid, att det var
riktigt, att man i första rummet uppehöll de »legitima» anstalterna för bildningsarbetet
här i Sverige. Jag tror, att detta uttryck är något olyckligt valt,
ty man kommer därigenom att tänka på de »illegitima» anstalterna i motsats
till de legitima. Det var naturligtvis inte herr Bergqvists mening att draga
upp en sådan skiljelinje, men uttrycket förefaller ändå rätt betecknande för
den ståndpunkt, han och den siste talaren rent principiellt försvarade.

Den andra verksamheten för folkkulturen, den frivilliga och »illegitima»
verksamheten, örn man nu skall taga den term, som biskop Bergqvist inbjöd
till att använda., vad är det för folk, som stöder den? Är det folk, som har
fonder bakom sig? Det är i vårt land huvudsakligen arbetarnas bildningsförbund
och nykterhetsorganisationerna, vilka senare liksom arbetarnas bildningsförbund
bestå av kroppsarbetare, jordbrukare och jordbruksarbetare. Herr
Bergqvist vet liksom alla andra, huru jordbrukarna ha det just nu här i landet,
samt hurusom industriarbetarna ha en fruktansvärd arbetslöshet, och att
det är de lager, inom vilka arbetslösheten härskar, som inbjudas av riksdagen
att hjälpa till med stödaktionen på olika håll och kanter för olika näringar genom
att offra mera för det nödvändiga folkbildningsarbete, som de utföra, än
under normala förhållanden. Jag tycker, att det är ett ganska egendomligt
sätt att resonera.

Herr Bergqvist sade, att det nödvändiga är, att den rent vetenskapliga standarden
upprätthålles så länge som möjligt. Ja, men är då folkkulturen inte
precis lika nödvändig som den .vetenskapliga? Det är i det fallet, som jag
också riktar mig emot herr Pauli. Dessa båda herrar resonera som så, att örn
den vetenskapliga kulturen inte finge kännas vid några beskärningar, vore det
gott och väl beställt med folkkulturen också. Herr Pauli har inte sagt det,
men det blir konsekvensen av hans resonemang, örn de förefintliga anslagen
skulle regleras till förmån för den vetenskapliga kulturen på folkkulturens
bekostnad. Det är det gamla överhetssamhällets uppfattning örn att man skall
behandla folkkulturen ungefär hur som helst. Man skall behandla det frivilliga
folkbildningsarbetet, som utföres av folket självt, på ett helt annat sätt,
än då det är fråga örn den vetenskapliga kulturen.

Herr Bergqvist sade också, att universitets- och läroverksbiblioteken mäste
lia sitt. Men varför nämnde inte herr Bergqvist också folkskolebiblioteken?
Nej, därför att folkskolebiblioteken liksom folkbiblioteken icke få behålla sina
anslag utan de skola beskäras på ett helt annat sätt, än då det gäller den ve -

Anslag till
bokinköp
m. m. för
kungl,
biblioteket.
(Forts.)

Nr 23. 6

Lördagen den 2 april f. m

Anslag till
bokinköp
m. m. för
kungl,
biblioteket.
(Forts.)

Anslag till
kulturhistoriska

museet i
Lund.

tenskapliga kulturen. Såsom jag förut fäst uppmärksamheten på, är det visst
inte min mening att på något sätt försöka väcka någon opinion mot den vetenskapliga
kulturen, men jag anser det vara ofrånkomligt, att örn man finner,
att anslagen måste beskäras för alla dessa olika bibliotek, man då inte låter
denna beskäring gå ut över folkbiblioteken, låter den ske på folkbibliotekens
bekostnad till förmån för de vetenskapliga biblioteken.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan med den ändring,
att anslagsbeloppet bestämdes till 8,500 kronor; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 10—45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till kulturhistoriska museet i
Lund anvisa för budgetåret 1932/1933 ett extra anslag av 30,000 kronor att
under de villkor, Kungl. Majit kunde finna skäl föreskriva, utgå till styrelsen
för kulturhistoriska föreningen för södra Sverige för att användas för museets
förvaltningsomkostnader och i främsta rummet till avlöning åt vetenskapligt
och fackmässigt utbildade biträden vid museet.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte till kulturhistoriska museet i Lund anvisa för budgetåret
1932/1933 ett extra anslag av 25,000 kronor att under de villkor, Kungl. Majit
kunde finna skäl föreskriva, utgå till styrelsen för kulturhistoriska föreningen
för södra Sverige för att användas för museets förvaltningsomkostnader och
i främsta rummet till avlöning åt vetenskapligt och fackmässigt utbildade biträden
vid museet.

Herr von Geijer: Herr talman! I denna punkt föreligger ett enhälligt

utlåtande från statsutskottet, och jag vet ju, vad detta betyder. Då jag nu ber
att få taga till orda, är det icke för att utöva någon kritik mot utskottets
utlåtande utan för att göra en vädjan. Denna min vädjan gäller anslaget till
kulturhistoriska museet i Lund.

Utskottet har prutat på Kungl. Majits förslag med ett belopp av 5,000 kronor,
i det att utskottet föreslagit 25,000 kronor, medan Kungl. Majit föreslagit

30,000 kronor. Det sistnämnda beloppet har under de tre senaste budgetåren
utgått. Museet har i år begärt ett anslag av 40,000 kronor, men denna hemställan
har icke av Kungl. Majit biträtts. Det är — kan man ju säga —
bara i egenskap av skåning, som han här talar, men jag anser denna omständighet
vara ett plus i detta sammanhang, då jag därigenom varit i tillfälle att
följa denna inrättnings verksamhet och utveckling. Personligen har jag följt
detta museum från dess allra första början, då jag är mycket nära lierad med
den man, som har skapat museet och ännu står i spetsen för detsamma. Jag
vågar därför utan tvekan påstå, att detta museum fyller en uppgift av utomordentligt
stor betydelse, och jag vädjar till var och en, som varit i tillfälle att
se det — även örn han inte skulle vara skåning -— örn han kan på en enda
punkt gensäga mig därutinnan.

Jag vill särskilt erinra örn denna institutions undervisande och hjälpande
verksamhet på det textila området. Vidare är den för provinsen av utomordentligt
stor betydelse.

Lördagen den 2 april f. m.

Nr 23.

Här finns väl ingen i denna kammare, som inte är besjälad av den önskan,
alt vi på alla områden skola söka spara, och jag är själv den förste att erkänna
nödvändigheten härav. Men här är det fråga om att inskränka på vad Kungl.
Majit föreslagit. Det är en stor skillnad att på grund av en enskild motion
höja ett anslag, men då Kungl. Majit, som har budgeten örn hand, härvidlag
anser sig kunna föreslå beloppet, så förefaller det mig, som om risken att bevilja
detta icke skulle innebära några som helst ekonomiska risker; det är ju
beräknat i budgeten.

Nu säger statsutskottet, att alla institutioner få lov att vidkännas inskränkningar.
Men jag får å andra sidan hänvisa till de föregående punkterna i utskottets
utlåtande. Det är egentligen endast i denna punkt, i vilken Kungl.
Majits hemställan icke blivit bifallen; just på denna punkt har utskottet gjort
en inskränkning. Det förefaller mig då inte riktigt, vad man här säger, att
alla andra institutioner också fått vidkännas denna inskränkning. Ja, i de
förberedande stadierna har det inträffat, men inte sedan budgeten blivit framlagd.

Så är det en enda liten omständighet till. Det är ju i år femtioårsjubileum
för denna nyttiga och värdefulla institution. Jag anser, att det å andra sidan
skulle vara ganska lämpligt, örn riksdagen åtminstone inte i år satte ned det
anslag, som museet haft i åtskilliga år och som det nu beräknar för sin verksamhet.

Jag erinrar vidare örn ändamålet med anslaget: det är ju för att få vetenskapligt
bildade biträden till denna institution. Allt förefaller mig sålunda
tala för det högre anslaget. Jag upprepar ännu en gång, att man inte trasar
sönder budgeten, även om man skulle bevilja det anslag, som Kungl. Maj :t har
föreslagit.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Majits förslag i
denna punkt.

Herr Bergqvist: Herr talman! Statsutskottet underskattar naturligtvis

inte betydelsen av det kulturhistoriska museet i Lund. Det är ju en storartad
utveckling, som detta museum undergått, och intendenten Karlin är förtjänt av
det amplaste erkännande för de stora förtjänster, han nedlagt på museet.

Men då statsutskottet här har föreslagit en sänkning, har detta givetvis
berott på de statsfinansiella förhållandena. Det är dessa förhållanden,
som i nästan varje punkt måste åberopas. Nu är det visserligen sant, att Kungl.
Maj :t har föreslagit ett belopp av 30,000 kronor och att utskottet i sitt förslag
prutat på detta till 25,000 kronor; men det är den enda punkt, på vilken utskottet
rubbat Kungl. Majits framställningar. Detta museum har under vissa
år haft 30,000 kronor och under andra år 25,000 kronor i anslag. Det har under
årens lopp växlat litet fram och tillbaka. Höjning till 30,000 kronor fick
museet sista gången för budgetåret 1929/1930 och har sedan haft detta belopp.
Jag hoppas, att museet skall få samma belopp, så snart de ekonomiska förhållandena
medge det.

Jag förstår herr von Geijer — man behöver inte vara skåning för att förstå
honom — och hans vädjan och sympati för saken, men såsom ledamot av statsutskottet
nödgas jag i alla fall yrka. bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Städener: Herr talman! Jag skall inte förbruka kammarens
tid med detta ärende, men jag kan inte underlåta att giva uttryck åt den besvikelse,
jag kände då jag läste nedprutningen av detta anslag.

Utan att vilja påstå, att en utgift av ilen art. som det här är fråga örn, hör
till livets allra nödvändigaste, vill jag dock säga, att denna institution har för
den del av Sverige, som den närmast har till verksamhetsområde, en utomor -

Anslag till
kulturhistoriska

museet *
Lund.
(Forts.)

Sr 23.

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
kulturhistoriska,

museet i
1/und.
(Forts.)

dentlig betydelse. Den är så inne i allmogens liv och har en sådan hand örn
allt, som man kallar hembygdskänsla, att en hälsning ifrån riksdagen av det
innehåll, som statsutskottet föreslagit, kommer att mötas med oförståelse inom
denna del av fäderneslandet. Jag har inte varit i tillfälle att följa den förste
talarens anförande ‘fullständigt. Det är möjligt, att han redan erinrat örn, att
denna institution innevarande år firar sitt femtioårsjubileum. Kulturhistoriska
museet har med tanke på, att en viss avslutning på åtskillig organisationsverksamhet
inom och utom museet nu torde kunna äga rum, företagit åtskilliga
arbeten av mera kostsam art. Finansieringen av dessa arbeten tynger för närvarande
avsevärt på kulturhistoriska museet.

Kammaren har sig ju bekant, att detta museum framställt en begäran örn ett
anslag av 40,000 kronor för att kunna på ett rimligt och hyggligt sätt finansiera
de nämnda kostnaderna. Men jag har inte vågat föreslå något annat, än
att museet skulle bibehållas vid dess hittills under flera år erhållna statsbidrag,
och vågar förty vördsamt hemställa, att kammaren ville bifalla vad
Kungl. Majit i detta stycke har föreslagit.

Herr Trygger: Herr talman! Jag vill inte någon lång stund uppehålla

tiden utan vill för min del endast förklara, att jag på det allra livligaste biträder
yrkandet om bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Geijer begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Majits i ämnet gjorda framställning.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Punkterna 47—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkterna 54—66.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 2 april f. m.

Nr 23.

Punkten 67.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte, i likhet med vad för innevarande
budgetår ägt rum, till ökade medel för fornminnesvården, närmast i syfte
att åstadkomma en inventering av landets fornminnen, för budgetåret 1932/1933
anvisa ett extra reservationsanslag av 10,000 kronor att utgå efter de grunder,
Kungl. Majit kunde finna gott bestämma.

Reservation hade avgivits av herr Oscar Olsson, som av angivna orsaker
föreslagit, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag att anvisa ett extra
reservationsanslag av 10,000 kronor att utgå till ökade medel för fornminnesvården.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är med lika stor motvilja, jag här
gått emot detta anslag som i det förra fallet, men den regel är ju nu införd i
statsutskottet — och det är en ganska god regel — att örn någon kommer och
begär en höjning på ett anslag, måste han också anvisa, varest pengarna skola
tagas.

Då den stora nedsättningen gällde anslaget till folkbiblioteken och jag granskade
för att se efter, varest de 28,000 kronorna skulle tagas, som skulle behövas
för ett bifall till min framställning, var anslaget i denna punkt ett av
dem, som jag verkligen tyckte kunde anstå under ett sådant år som detta. Vad
är det fråga örn? Ja, det är fråga örn det mycket behjärtansvärda ändamålet
att fullfölja inventeringen av våra fornminnen. Naturligtvis är det behjärtansvärt
att fullfölja denna inventering. Men är det ett ändamål av den art, att
man för att tillgodose detsamma skall gå så hårt fram över det nödvändiga
folkbildningsarbete, som man gjort i detta statsutskottsutlåtande? Örn det gäller
att låta denna inventering vänta ett år eller att på en hel del platser i landet
desorganisera det folkbildningsarbete, som det fattiga folket huvudsakligen
självt uppehåller, tycker jag, herr talman, att man inte kan vara i tvivel om,
vilket av dessa båda anslag som bör få vänta.

Detta är anledningen till, att jag yrkar, att riksdagen för i år måtte avstå
från beviljandet av det anslag, som skulle möjliggöra fortsättningen av inventeringen
även för nästa år av våra fornminnen.

Herr Bergqvist: Det anslag, som det här är fråga om, gäller tillvarata gandet

av de fornminnen, som vi ha i landet, och sålunda att visa pietet mot
våra fäders arbete. Det är ju ett ändamål, som måste anses i högsta grad behjärtansvärt.
Dessutom finnes en del personal anställd vid detta arbete, och
det vöre önskvärt, att den finge fortsätta och icke behövde avbryta det arbete,
som utföres.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt föreliggande
yrkanden propsitioner, först på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i den nu föredragna punkten hemställt; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 68.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till omedelbara iståndsättningsåtgärder
å vissa byggnadsminnesmärken för budgetåret 1932/1933 anvisa ett
extra reservationsanslag av 10,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herrar D. Bergström och ./. Bergman väckt motion (I: 145), vari

Anslag till
fornminnesvården.

Anslag till
iståndsätta
ningsåtgärder
å vissa
byggnadsminnesmärken.

Nr 23. 10

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
iståndsätta
ningscttgärder
å vissa
byggnadsminnesmärJcen.

(Forts.)

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herr Pauli ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt herrar D. Bergströms och Bergmans berörda motion (I: 145) till omedelbara
iståndsättningsåtgärder å vissa byggnadsminnesmärken för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 15,000 kronor.

Herr Pauli: Herr talman! Jag erinrade nyss om de starka beskärningar,
som lia skett i fråga om historiska museets verksamhet. Jag har ansett det
vara lönlöst att på ett flertal punkter försöka åstadkomma någon korrigering,
och jag har naturligtvis inga större förhoppningar om, att den reservation, örn
lälken jag här är ensam, skall kunna vinna bifall. Men jag vill i alla fall fästa
kammarens uppmärksamhet på det förhållandet, att vi här ha en institution,
som blivit mer än vanligt, ja, jag skulle vilja säga, mer än lovligt, hårt behandlad.

Anledningen till, att jag kommit med en reservation just på denna punkt,
är den, att anslaget tyckts mig vara av behjärtansvärd natur icke blott ur
fornminnesvårdens synpunkt utan även ur andra synpunkter. Vi ha år efter
år beviljat 20,000 kronor till konservering av fornminnesbyggnader, dels av
världslig, dels av kyrklig natur, i olika delar av landet. Den förteckning på
dessa byggnadsminnesmärken, som finnes upptagen i vitterhetsakademiens närmare
detaljerade förslag i frågan, visar, att dessa byggnader äro spridda över
hela landet, i alla landskap. Man kan sålunda inte säga, att man gynnar någon
viss landsända genom att bevilja ifrågavarande anslag. Kungl. Maj :t har nedprutat
de 20,000 kronorna till jämnt hälften. Jag har föreslagit, att man skulle
minska nedprutningen med 5.000 kronor, och jag tror, att de motionärer här i
kammaren, som yrkat på att anslaget skulle bibehållas vid dess ursprungliga
storlek, kunna vara med örn denna något mindre höjning i förhållande
till nedprutningen. Anledningen till, att man kan ha särskild anledning
att stanna vid detta anslag, är att det bär gäller pengar, som skola gå
till arbetslöner. Arbetena skola ju utföras på repararation av byggnader,
de kunna alltså i viss mån anses öka arbetstillfällena här i landet och
minska arbetslösheten. Man kan visserligen säga, att detta lilla anslag
inte kan betyda så mycket i fråga om ökade arbetstillfällen. Men då
vi inte bruka räkna så noga på fingrarna, när det gäller beviljande av anslag
till vägarbeten och annat dylikt, vet jag inte, varför vi skulle vara så oerhört
sparsamma, då det gäller att ge ytterligare 5,000 kronor till reparerandet
av dessa byggnadsminnesmärken.

Jag tror alltså, att kammaren skulle med mycket gott samvete kunna gå
med på min reservation, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Bergqvist: Det är givet, att man kan hysa sympatier såväl för mo tionärerna

och deras framställning som för reservanten och hans yrkande. Men
det är nu alltid samma sak, som återkommer: det nuvarande statsfinansiella

föreslagits, att riksdagen måtte till omedelbara iståndsättningsåtgärder å vissa
byggnadsminnesmärken för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag
av 20,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
herrar D. Bergströms och Bergmans berörda motion (I: 145), i vad den skilde
sig från Kungl. Maj:ts förslag, till omedelbara iståndsättningsåtgärder å vissa
byggnadsminnesmärken för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag
av 10,000 kronor.

Lördagen den 2 april f. m.

11 Nr 23.

läget. På grund härav har utskottet icke kunnat tillstyrka motionerna utan
stannat för Kungl. Maj :ts förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergström, David: Herr talman! Den ärade representanten för statsutskottet
framförde såsom det avgörande skälet det statsfinansiella läget. Vi
behandla mycket stora frågor nu örn dagarna beträffande det finansiella läget,
men nog förefaller det rätt egendomligt, att just den synpunkten i dessa dagar
skall komma fram, då det gäller anvisande av ett belopp av 5,000 kronor i enlighet
med det yrkande, som nyss framställts av den ärade reservanten från
statsutskottet och till vilket yrkande jag ansluter mig.

Jag har säsong motionär yrkat, att man för nu ifrågavarande ändamål — och
det är ett ändamål, för vilket denna kammare brukar intressera sig och där det
gäller att bevara någon del av de gamla minnesmärkena, de gamla medeltida
minnesmärkena här i detta land — skulle fortfarande följa den plan, som upplades
av Kungl. Majit år 1928 och som då vann denna kammares gillande.

Det synes mig, som örn man härvidlag också hade att beakta en särskild synpunkt.
Det göres här i landet ganska mycket såväl från enskildas som i vissa
fall även från statens sida i syfte att för våra museer anskaffa minnesmärken
från främmande länder. Men vi ha åtskilligt av minnesmärken speciellt från
vår medeltid att tillvarataga inom vårt eget land, och det vore skäl att vi gjorde
detta, medan tid är. Det är minnesmärken, som säkerligen för många i de
bygder, där de finnas, äro ganska kära, och till vilka de samlas år efter år under
sina sommarferier och under sina sommarhögtider.

Jag bär genom en hänvändelse till riksantikvarien gjort mig underrättad
örn att de minnesmärken, sorn,, därest ett bifall här lämnades till reservantens
yrkande, skulle komma att bli föremål för det räddningsarbete, som nu är i
fråga, äro medeltida minnesmärken i Småland och Västergötland, på Öland
och i Skåne — sålunda i Sydsverige. Det är en mycket märklig medeltida
gård -— hovgård som den kallas — i Småland, Eksjö hovgård, det är det i
historien bekanta Grävsnäs’ slottsruiner i Västergötland, det är en av våra
märkligaste ödekyrkor, Källa ödekyrka på Öland, och det är slutligen Åhus
slottsruin i Skåne, som det här gäller.

Ifan man beviljar detta lilla tillskott på 5,000 kronor, kan härvidlag någonting
bil gjort, och detta måste ske inom den närmaste tiden, för räddning
och förvaring av dessa minnesmärken. Detta är den ena synpunkten, och en
huvudsynpunkt.

örn vi sedan komma till den andra synpunkt, som berörts i den motion jag
framburit, nämligen frågan örn den arbetskraft, som brukar användas för
dylikt arbete, har jag också gjort mig underkunnig om, att man i allmänhet
för detta arbete använder därtill lämpat folk från den del av landet, där de
olika minnesmärkena finnas. I särskilda fall tillitar man dessutom vissa specialexperter
för att biträda vid de viktigaste arbetena och vid ledningen och
vilka man söker bibehålla i förutvarande tjänst. Det är alltså inga pengar,
som kastas ut till man vet icke vad, utan det är pengar, som användas för
viktiga ^ändamål, men som utan att ha nödhjälps karaktär faktiskt också kunna
tjäna sådant syfte i denna svåra tid.

Jag tillåter mig, herr talman, att hemställa örn bifall till reservantens yrkande.

Anslag till
iståndsättning8åtgärder

å vissa
byggnadsminnesmärken.

(Forts.)

Efter h ärmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Kartong med ändring å sid. 11 råd 17 nedifrån.

Sr 23.

Ang.

anskaffande
av utrustning
m. m. för
paleontologiska
institutionen
vid
Uppsala
universitet.

Lördagen den 2 april f. m.

Punkterna 69—90.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att medgiva, att av besparingarna
å det till uppförande och inredning av en byggnad för paleontologiska institutionen
vid universitetet i Uppsala av 1929 års riksdag beviljade anslaget å

791,000 kronor ett belopp av högst 47,714 kronor finge användas till utrustning
och materiel för nämnda institution.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag, medgiva, att av besparingarna
å det till uppförande och inredning av en byggnad för paleontologiska
institutionen vid universitetet i Uppsala av 1929 års riksdag beviljade
anslaget å 791,000 kronor ett belopp av högst 35,000 kronor finge användas
till utrustning och materiel för nämnda institution.

Herr statsrådet Städener: Herr talman! Jag skall tillåta mig att på denna
punkt yttra några få ord.

Man har med betydande uppoffring från det allmännas sida vid Uppsala
universitet uppfört en byggnad för paleontologiska institutionen. Den utmärkte
föreståndaren för denna institution, professor Wiman, har enligt allas
omdöme nedlagt ett arbete av betydande förtjänst i så gott som varje detalj
vid byggnadens uppförande och nu vid dess pågående inredning. Han befinner
sig i pensionsåldern, men har på grund av sin enastående skicklighet och
lämplighet i fråga örn inredningen och utrustningen av denna institution anmälts
till och erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd att få kvarstå någon kortare tid
för att slutföra arbetet.

Resultatet av universitetsmyndigheternas och hans förenade ansträngningar
har blivit, att byggnaden icke endast står färdig, utan att man lyckats så väl
finansiera detta byggnadsföretag, att man nu kan beräkna ett överskott på
byggnadssumman icke understigande 47,714 kronor. Då har man önskat att
få använda detta överskott till utrustning och materiel för nämnda institution
under professor Wimans personliga arbetsledning. Hos Kungl. Majit har
förelegat en utförlig och detaljerad framställning örn, hur denna summa skulle
brukas för att utrusta sagda institution.

Utskottet har emellertid under denna punkt funnit sig böra uttala, att det
visserligen inte velat motsätta sig att besparingarna anlitas för institutionens
utrustning och förseende med materiel, men det anser att ett belopp av 35,000
kronor må vara tillfyllest.

På samma gång som det gläder mig, att utskottet icke velat motsätta sig,
att dessa besparingar användas för utrustning av institutionen, får jag likvisst
beklaga, att utskottet icke haft tid att sätta sig så in i ärendets detaljer, som
skulle varit önskligt.

Förhållandet är nämligen, att denna utrustning — fotografisk utrustning,
mikroskopisk utrustning, utrustning för slipning och preparation etc. — måste
man hämta i mycket stor utsträckning från utlandet, i synnerhet från vårt
grannland i söder. Till följd av den förändring, som valutan har undergått,
sedan framställningen från Uppsala universitet i detta ärende inkom till Kungl.
Majit, har värdet av de 47,000 kronorna väsentligt sjunkit. Örn man, såsom
utskottet vill, beräknar 35,000 kronor till denna utrustning i stället för
47,714, blir i verkligheten minskningen i utrustningskostnaderna, om man tar
valutaförhållandena i betraktande, icke 12,714 kronor, utan 19,000 och något

Lördagen den 2 april f. m.

1 3 Nr 23.

därutöver. Detta skulle för institutionen innebära, att ungefär hälften av de
arbeten, som äro avsedda att utföras och hälften av den materiel, som är avsedd
att anskaffas och inmonteras, icke kunna verkställas eller anskaffas. Utrustningen
för slipning exempelvis lär — jag är givetvis ingen fackman utan
håller mig till mina auktorer i detta avseende — vara så nödvändig, att överhuvud
taget alla undersökningar på denna institution bero av att lämplig och
fullt kvalificerad utrustning för slipningsproven finnes. Man har sagt mig,
att man i annat fall icke alls kan fullfölja bearbetningen av de samlingar,
som vunnits av olika expeditioner och som nu äro samlade därstädes — expeditioner
till Spetsbergen, Nordamerika m. m. De flesta av dessa samlingar,
eller många av dem i varje fall, äro skänkta av enskilda personer.

Det är alldeles givet, att utskottet icke haft kännedom örn den detalj, som
jag nu påpekat, eller att professor Wiman, därest anslaget bestämmes till 35,000
kronor, skall nödgas avstå från inköp av utrustning till ett nuvärde av 19,000
kronor. Jag förmodar därför, att det ärade statsutskottet icke tar illa upp,
att jag lämnat denna inblick i förhållandena, sådana de för närvarande gestalta
sig, och att jag anhåller, att kammaren behagade vid sakens avgörande
taga under övervägande vad jag tillåtit mig anföra.

Herr Trygger: Herr talman! Jag skulle kunna i det stora hela instämma
i vad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet här sagt, men
jag vill ytterligare stryka under behovet av att anslaget måtte beviljas på
sätt av Kungl. Maj:t är begärt. Vi skola komma ihåg, att den paleontolog]’ska
institutionen under en lång följd av år låg i fullkomlig lägervall. Samlingarna
voro strödda på olika håll och kunde icke användas, emedan det icke fanns
några arbetslokaler. Instrument och materiel för undervisning och vetenskapligt
arbete saknades så gott som fullständigt. Slutligen beviljade riksdagen
år 1929 ett belopp av 791,000 kronor. Redan då begärde Kungl. Majit,
att riksdagen skulle tillåta, att örn några besparingar kunde ske på detta byggnadsanslag
på 791,000 kronor skulle dessa få användas till instrument och
materiel för institutionen. Riksdagen förklarade sig behjärta detta behov,
men förbehöll sig att längre fram, sedan besparingarna voro konstaterade, avgöra
hur mycket som skulle få användas. Sedermera har institutionsprefekten
Wiman, såsom statsrådet redan påpekat, nedlagt ett otroligt arbete på denna
institution och på dess samlingar och med den yttersta noggrannhet försökt
att minska kostnaderna för själva bygget. Han bär gjort alla besparingar, som
varit möjliga, för att sedermera kunna få några medel till materiel och instrument
för institutionens begagnande, och det har nu konstaterats, att en
summa på 47,714 kronor är besparad. Det är sålunda här icke fråga om någon
ny utgift, utan här är fråga örn användningen av ett anslag, som redan är
beviljat.

Det förhåller sig ju så, som herr statsrådet också nämnde, att de flesta av
dessa instrument och övrig utrustning måste köpas i utlandet, och särskilt i
Tyskland. När prefekten med den största noggrannhet och med iakttagande
av all sparsamhet beräknade behovet, så fann han, att dessa 47,000 kronor
utgjorde det knappaste, som gärna kunde komma ifråga för att man skulle
kunna få den utrustning som är erforderlig för att bedriva arbetet på institutionen.
När det gäller denna utrustning, som alltså skall köpas i Tyskland,
representerade efter dåvarande kurs de 47,714 kronorna ett belopp av

53,000 mark. Men hur är det för närvarande? Enligt gårdagens markkurs,
som är den lägsta vi haft på rätt länge, d. v. s. 1.18, motsvara dessa 47,714
kronor enligt vad jag räknat ut ett belopp av 40,436 mark. xlven om riksdagen
beviljade det av Kungl. Majit föreslagna anslaget, måste det sålunda
ske en inskränkning i inköpen på mellan 12,000 och 13,000 mark. Och därest

Äng.

anskaffande
av utrustning
ra. m. för
paleontologiska
institutionen
vid
Uppsala
universitet.
(Forts.)

Nr 23. 14

Lördagen den 2 april f. m.

Äng.

anskaffande
av utrustning
m. m. för
paUontologiska
institutionen
vid
Uppsala
universitet.
(Forts.)

det belopp, som utskottet här föreslagit, eller 35,000 kronor, kommer att beviljas,
motsvarar detta för närvarande endast 29,661 mark. Under det att
behovet sålunda var 53,000 mark, skulle i sistnämnda fall till professor Wint
ans förfogande endast stå omkring 29,000 mark, men då blir icke denna institution
inrättad på ett sådant sätt, att undervisningen kan tillgodoses och
det vetenskapliga arbetet bedrivas på tillfredsställande sätt. Det blir betydande
inskränkningar, som måste ske, till och med örn det av Kungl. Majit
föreslagna anslaget beviljas. Att ifrågasätta något mer än detta har dock
icke kommit i fråga. Det har man fått finna sig i. Men att först bygga en
stor institution och sedan, för att vinna en så ringa besparing, som det nu är
frågan örn, göra denna institution sådan, att undervisningen icke på vederbörligt
sätt kan bedrivas och icke heller det vetenskapliga arbetet, det kan svårligen
vara riktigt.

En ärad talare sade nyss, att när man begär att få ökade utgifter beviljade,
skall man också se till, var man skall ta pengarna. Men detta problem
lia vi inte här. Pengarna finnas redan. Det hela inverkar icke alls på årets
budget. Här gäller frågan endast, att riksdagen tillåter, att det anslag, som
redan är beviljat och som är absolut nödvändigt för undervisningen inom denna
vetenskap, skall få utgå till ett sådant belopp, att det finns någon möjlighet
att tillgodose de ändamål, som denna institution verkligen har att fylla.

För min del har jag, när jag yttrat mig över universitetens petita, städse
iakttagit den allra största sparsamhet. Jag har iakttagit Kungl. Maj:ts hemställan
till myndigheterna att vid beräkning av årets behov vara så försiktiga
som möjligt, och åtskilliga anslag, som begärdes från universiteten, ha
av mig strukits och aldrig överlämnats till Kungl. Majit. Redan på detta stadium
har alltså en mycket noggrann granskning skett, och allt har gjorts för
att man icke skulle få utgifterna för höga. Men i detta fall måste jag hemställa
till kammaren, att den ville bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Detta är
nämligen oundgängligt, om man vill att denna institution icke endast skall sfa
som ett museum med sina samlingar, utan att den verkligen skall kunna användas
för vetenskapligt arbete vid universitetet.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Bergqvist: Herr talman! Den paleontologiska institutionen i Uppsala
har ju existerat, innan den fick sin nybyggnad. Statsutskottet har förutsatt,
att den givetvis redan förut har en del instrument och materialier, som skulle
kunna användas även i den nya byggnaden, och att det sålunda här var fråga
mera om en komplettering av det tidigare materialförrådet än en helt ny uppsättning
av utrustning och material. Det var den ena synpunkten.

Den andra synpunkten var, att utskottet ansåg, att i den omständigheten,
att pengarna redan funnos, kunnat ligga en frestelse att begära ett något
högre belopp, än man skulle ha begärt, örn det varit fråga örn ett nytt anslag.
Det är ju möjligt, att den misstanken hos utskottet var oriktig, men
faktiskt framkom denna förmodan under diskussionen. Därför ansåg man
sig ha goda skäl för att något sänka det begärda anslaget.

Nu har herr statsrådet och herr Trygger påpekat en sak, som ju inte var
så mycket under debatt i utskottet, nämligen den svenska kronans fall. Egendomligt
förefaller det emellertid, att ingenting av denna utrustning skall finnas
att få i Sverige och att man skall nödgas ta all fotografisk utrustning,
mikroskopisk utrustning och sådant från utlandet. Men det tor väl vara
så -— det vågar jag för min del nu inte bestrida. Och är det så, är det klart
att 35,000 kronor nu representera ett mindre belopp, än då propositionen
skrevs.

Lördagen den 2 april f. m.

15 Nr 23.

Jag anser mig dock i varje fall, herr talman, böra yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! För den, som läser handlingarna i
målet, är det alldeles uppenbart, att hade den besparing, som uppstått på
detta byggnadsanslag, endast varit 35,000 kronor, så hade kostnadsberäkningarna
för utrustning och material sannolikt också slutat på ett belopp av

35,000 kronor. Vederbörande professor ber nära nog örn ursäkt för, att han
begär så mycket, som han gör. Det heter nämligen: »Likaså har det varit
min avsikt att förebygga, att studerande och forskare bli hindrade i sitt
arbete genom att alldagliga, enkla instrument finnas i för ringa antal. -—
Biapparater och tillbehör till kameror och mikroskop kunna måhända synas
vara väl rikligt tilltagna, men dylika öka på ett önskvärt och fördelaktigt
sätt de förhållandevis dyra huvudinstrumentens användbarhet.»

Ja, ingen vill bestrida, att härigenom ökas på ett fördelaktigt sätt användbarheten
av huvudinstrumenten. Men, mina herrar, vi leva dock under en
depressionstid, då vi få spara på alla punkter. Och trots vad herr Trygger
säger blir det ju här en faktisk besparing, emedan pengarna eljest komma
att flyta in i kassafonden. De kunna icke disponeras för andra ändamål,
utan vi ha dem ju att tillgå vid budgetårets slut.

Man beräknar nu besparingarna på byggnadsanslaget till 47,000 och kostnadsberäkningarna
gå ut på att anlita precis dessa 47,000. Vad finns det
då för poster i denna kostnadsberäkning? Jag gör naturligtvis inte anspråk
på att sitta inne med någon högre visdom, när det gäller att bedöma vetenskapliga
institutioners behov, men någon erfarenhet kan jag ju ändock ha.

Det befinnes, att man här begär för fotografisk utrustning 13,000 kronor
och för mikroskopisk utrustning 19,000 kronor. Man bör kunna få ganska
mycket för detta belopp, och det bör också finnas någon prutmån, alldenstund,
som herr Bergqvist tidigare anfört, det inte gärna är möjligt, att paleontologiska
institutionen i Uppsala tidigare varit utan all mikroskopisk utrustning.
Såvitt jag vet, har där bedrivits ett mycket energiskt arbete under
ogynnsamma yttre betingelser. Nu bär man skapat helt nya yttre betingelser,
men av instrumenten skulle man väl ändå kunna plocka fram något från
det förflutna och låta dem användas för det ändamål, vartill de äro avsedda.
Därtill kommer, att utrustningen för slipning, som herr statsrådet talade örn,
är upptagen till ett så högt belopp som 8,000 kronor.

Jag vill inte vara njugg, när det gäller naturvetenskapliga anslag, men
då här visats upp, att Uppsala universitet befinner sig i ett svårt nödläge
och det ansetts särskilt önskvärt, att reservfondens tillgångar måtte ökas, har
det ansetts vara till större gagn för Uppsala universitet in toto, därest man
i viss utsträckning tillmötesgick herr Westmans motion på den punkten. Jag
har så mycket hellre kunnat biträda denna uppfattning, som jag för min del
ansett, att paleontologiska institutionen i Uppsala, i betraktande av vad som
anförts, för ögonblicket blir väl tillgodosedd med 35,000 kronor i materielanslag.
Sedan, när vi få bättre tider, kan utrustningen vid behov kompletteras
■— institutionen får ju också ett årsanslag.

Här har sannerligen från statsmakternas sida visats en mycket berömvärd
offervillighet beträffande detta specialämne vid Uppsala universitet, i det
man beviljat ett högst betydande belopp för uppförande av nybyggnad för
institutionen. Men jag måste framhålla för kammaren, att det har sina vanskligheter,
örn man skall gå in för den principen, att allt vad som sparas på
ett byggnadsanslag sedermera skall få tagas i anspråk för inredning och
materiel till byggnaden. Ty vad blir följden? Jo, man är naturligtvis angelägen
om att från början beräkna byggnadsanslaget så stort, att det inte

Äng.

anskaffande
av utrustning
m. m. för
paleontologiska
institutionen
vid
Uppsala
universitet.
(Forts.)

Sr 23. 16

Lördagen den 2 april f. m.

Äng.

anskaffande
av utrustning
ra. m. för
paleontolog
giska institutionen
vid
Uppsala
universitet.
(Forts.)

skall kunna bli någon egentlig statlig kontroll över, hur besparingarna disponeras.

Det är alltså också med tanke på konsekvenserna, som jag för min del,
herr talman, anser det vara ytterst önskvärt, att utskottets förslag här bifalles.
Till detta ber jag att få yrka bifall.

Herr Pauli: Herr talman! Jag kanske kan få lov att här yttra några ord
i debatten, eftersom jag på avdelningen i utskottet intagit en i viss mån
annan ståndpunkt i frågan än den, som där företräddes av herrar Bergqvist
och Björck, vilka nu talat å utskottets vägnar.

Jag uppmärksammade liksom de, att institutionsföreståndaren naturligtvis
i viss mån inbjudit till kritik genom att skriva på det sätt, som herr Björck
här citerat, och varigenom han t. ex. själv erkänner, att »biapparater och
tillbehör till kameror och mikroskop kunna måhända synas vara väl rikligt
tilltagna».! Naturligtvis måste man också göra den allmänna reflexionen, att
när man här kommer och begär ett anslag till materiel och utrustning, som
på kronan och öret stämmer med den besparing, som gjorts på själva byggnadsanslaget,
kan man bli en smula misstänksam och undra, örn verkligen
hela denna summa är strängt nödvändig för ändamålet.

Men även med en sådan misstanke tyckte jag vid frågans behandling på
avdelningen, att det var väl kraftigt att utan saklig prövning vilja nedskriva
summan med över 12,000 kr. Det eventuella slöseri, som herr Björck
ansåg, att man tillåtit sig, vill jag inte förneka möjligheten av. Men att
taxera det så där på ett bräde till över 12,000 kr., det föreföll åtminstone
mig vara väl djärvt. Jag vågade för min del föreslå, att man skulle stanna
vid 40,000 kr. Och jag får ju erkänna, att hade jag tänkt närmare på den
roll, som i detta fall valutaförändringarna måste spela, så hade jag troligen
tvekat att gå ens så långt ned.

Jag har velat säga detta för att förklara, att jag inte är någon principiell
motståndare till det förslag, som Kungl. Maj:t här framlagt, speciellt med
hänsyn till synpunkten av valutafallet. Anledningen till, att jag likväl, liksom
en annan medlem av avdelningen, som stod på samma ståndpunkt som
jag, gav med mig under utskottsbehandlingen och ansåg mig böra medverka
till att minska antalet reservationer och avvikande meningar, var den, att
vi i stället lyckades få fram ett beslut om höjning av Uppsala universitets
reservfond. Men jag måste påminna om, att den besparing på 47,000 kronor,
som står nämnd här i propositionen, icke är hela besparingen. Det är känt,
att man kan räkna på ytterligare några tusen kronor i fråga örn denna besparing,
vilket också framhållits i den Westmanska motionen i frågan. Under
sådana förhållanden kan det knappast anses orimligt, om man ger Uppsala
universitet den nämnda förstärkningen av dess reservfond och ändock
är något mindre njugg i fråga örn anslaget till materiel och utrustning vid
denna institution.

Jag har alltså, såsom saken nu står, och särskilt med hänsyn till de påpekanden
i fråga örn valutaförändringarnas inflytande, som här gjorts, för
min del ingenting att invända, örn Kungl. Maj:ts förslag skulle vinna bifall.

Herr Bergström, David: Herr talman! När man som gammal uppsaliensare
reser upp till den gamla lärdomsstaden och får syn på denna nya institution,
låt vara endast utifrån — jag har inte varit i tillfälle att se mera — kan man
nog fråga sig, örn det var nödvändigt att från det, man kan nästan säga, fattighus,
där denna institution förut var inrymd, slå till så pass stort, som skedde,
när den nya byggnaden uppfördes. Men, mina herrar, örn man just nu,

Lördagen den 2 april f. m.

17 Nr 23.

när denna institution skall begynna sin gärning i detta nya lius, sätter till och
börjar spara, tror jag, att man är inne på fullkomligt galen led.

Jag förutsätter, att de ärade medlemmar av statsutskottet, som ha sysslat
med denna fråga, möjligen tagit sig en tur till riksmuseet och sett på motsvarande
institution därstädes samt tagit kännedom om de helt och hållet nya metoder,
efter vilka de paleontologiska institutionerna i vårt land, och denna att
börja med, numera arbeta. Örn så skett, måste de kommit till det slutresultatet,
att örn man vill, att denna nya institution i Uppsala verkligen skall kunna
göra sin gärning, är det inte vårt, att man nu börjar pruta. Naturligtvis skall
man se till, att man inte betalar ut mera än som kräves. Men man skall också
se till, att man betalar ut vad som kräves för att institutionen skall kunna
arbeta efter de helt och hållet nya metoder, efter vilka man numera i vårt
land arbetar inom denna vetenskap, där vi råka vara ett föregångsland.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Trygger: Herr talman! Det var ett yttrande av herr Björck, som

uppkallade mig. Han åberopade ett uttalande av professor Wiman, där denne
tycktes vara något tveksam, örn det verkligen behövdes så mycket pengar för
vissa materialier. Jag vill då säga, att den som känner professor Wiman vet,
att han är nästan den mest anspråkslösa människa man kan träffa. Han väger
vartenda ord, som han uttalar, och det förklarar, att han yttrat sig på det
sätt, som herr Björck anförde.

Det var även ett annat uttalande av herr Björck, som jag ville säga några
ord örn. Han fruktade, att, örn det skulle bli vanligt, att vederbörande finge
använda uppkomna besparingar på byggnadsanslag för anskaffande av materiel
eller annan utrustning, skulle myndigheterna taga till byggnadsanslagen
så högt, att det alltid bleve något över för dylika ändamål, och det skulle vara
skadligt. Jag har suttit 15 år i Uppsala universitets drätselnämnd, och jag har
varit med om anslag till åtskilliga universitetets byggnader. Jag kan försäkra,
att aldrig har en sådan tanke funnits, som att man skulle sätta
ett byggnadsanslag för högt, för att man skulle kunna få använda besparingarna
till något annat ändamål. Tvärtom var det under min tid så, att
det visade sig, att åtskilliga byggnadsanslag inte räckte till. Jag drev själv
mycket skarpt den meningen, att vi skulle vara mycket noggranna vid beräkningen
av dylika anslag, så att vi inte togo till så litet, att anslaget icke räckte
för det uppgivna ändamålet. Kammaren kan vara fullkomligt lugn för att
Uppsala universitet och våra universitet överhuvud taget, där de gamla traditionerna
fortfarande leva, även om besparingar å byggnadsanslag skulle få
användas för materielanskaffning eller dylika ändamål, inte skulle komma att
missbruka sin ställning så, att de skulle taga till ett byggnadsanslag högre än
vad de tro, att byggnaden kan komma att kosta.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag har inte varit med om att
behandla denna punkt på avdelningen utan hade suppleant där. Jag tvangs
emellertid att begära ordet, när jag hörde eller rättare sagt, när jag både hörde
och såg, hur min suppleant för en liten stund sedan sviktade i knäna. Jag hade
hoppats, att han inom avdelningen skulle ha fattat en ståndpunkt, som han
sedan kunde stå för i kammaren.

Jag finner det inte vara nödvändigt, att utskottet på denna punkt gör någon
avvikelse från det beslut, vartill utskottet här kommit. Det finns inte många
punkter under åttonde huvudtiteln i år, där inte människor skulle kunna uppträda
och tala varma och vackra ord örn olyckorna av de besparingar, som ha
gjorts. Det finns institutioner — det se vi överallt — som ha måst sättas på

Fornta kammarens protokoll 1032■ Nr 23.

Äng.

anskaffande
av utrustning
m. m. för
‘paleontologiska
institutionen
vid
Uppsala
universitet.
(Forts.)

Nr 23. 18

Lördagen den 2 april f. m.

Ang.

anskaffande
av utrustning
m. m. för
paleontologiska
institutionen
vid
Uppsala
universitet.
(Forts.)

avknappning. sVi ha ju redan hört ledamöter av kammaren, som varit uppe
här och beskärmat sig över det sätt, varpå man skurit ned anslag. Men då
man, såsom herr Trygger, på denna punkt förklarar, att det är oundgängligen
nödvändigt, att hela summan beviljas, så är detta i rätt hög grad överord. Det
är väl ändå inte så, att allting kommer att stå tomt i denna institution, även örn
inte hela beloppet beviljas. Herr Trygger använde ju det sättet att resonera,
att för den händelse inte hela detta belopp nu beviljas, kommer institutionen
att bli som ett museum, som kommer att stå tomt på allting annat än museiföremål,
och det vetenskapliga arbetet kommer inte att kunna påbörjas, utan
det måste liksom ligga i träda en tid. Men 35,000 kronor äro väl ändå också
pengar för en institution. Även ett sådant belopp kommer väl att fylla en
del tomrum. Det blir instrument även för dessa pengar, som kunna utnyttjas
i det vetenskapliga arbetet.

Och så en sak till. Det är väl inte på det sättet, att denna institution skall
utföra allt sitt arbete nästa budgetår. Det får väl vara med denna institution
som med alla andra, att den får försöka att leva över avknappningstiden för
att sedermera, när vi få det bättre, få större anslag och kunna uträtta ändå
mera. Jag har personligen, i den mån jag har kunnat, vid många tillfällen försökt
hjälpa paleontologiska institutionen. Jag har varit och sett den både såsom
museum och såsom verkstad, och jag vet, att denna institution har framtiden
för sig. Jag tror därför inte, att den dukar under, örn den går miste om de

12,000 kronorna för nästa budgetår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Denna debatt rör sig ju örn ett museum, som har
till uppgift att tillvarataga och undersöka döda forntidsdjur. Den tycks likväl
ha en viss förmåga att även hos levande individer väcka ganska livliga känslor.
Därom vittna deltagarna i denna debatt. Det har fogat sig så, att jag har
blivit utsatt för ett överord från den siste ärade talaren, liksom också en annan
föregående talare på samma sida tycktes mig använda ett alltför starkt uttryck.
Herr Björck talade örn att man här skulle »förstöra» 47,000 kronor.
Jag tror inte, att han precis menade det, men han råkade i alla fall säga så.
Och herr förste vice talmannen sade nyss, att en hans suppleant hade »sviktat i
knäna» här i kammaren. Denne suppleant var min ringhet. Jag kan emellertid
alls inte finna, ärade herr ordinarie statsutskottsledamot, att man »sviktar
i knäna» i kammaren, därför att man upplyser örn vilken ståndpunkt man intagit
på avdelningen och även fått tryckt såsom alternativ i förslagstrycket.
Att man sedan, för att det inte skall bli alltför många reservationer, går med
på att detta alternativ bortfaller, kan väl inte förhindra, att man kan få tala
om i kammaren, var ens sympatier ligga, och säga, att man för sin del inte
skulle känna någon sorg, örn ett högre anslag skulle beviljas. Jag kan åtminstone
inte finna, att en sådan karakteristik som den, herr förste vice talmannen
behagade använda, är riktig, och då den var av en viss smädlig natur, har jag
velat på detta sätt reagera mot den.

Herr förste vice talmannen: Jag tillåter mig med anledning av det sista
uttalandet säga, att jag vill till alla delar stryka bort det smädliga och endast
bibehålla det riktiga.

Herr statsrådet Städener: Herr talman! Debatten har varit underhållande
i flera hänseenden, och inte minst ha de sista inläggen i densamma berett mig
tillfredsställelse.

Jag skulle önska, att jag kunde säga detsamma om vad herr Björck yttrade.
Jag misstänker, att både han och jag hava behov av överseende från dem, som

Lördagen den 2 april f. m.

19 Nr 23.

äro sakkunniga på den nu ifrågavarande vetenskapens område. Åtminstone
är det med mycket stor tveksamhet och rädsla och osäkerhet, som jag yttrar
mig i en sådan fråga som denna. Ett överlägset leende kan komma spela på
vederbörande vetenskapsmäns läppar, när de läsa, hur mina ringa ord bli formulerade
i protokollet. Jag tillåter mig bara misstänka, att samma dekonfityr
kan träffa också herr Björck.

I ett stycke tror jag, att jag har något försprång framför den ärade talaren
— det gäller en sak, som han anförde till försvar för utskottets ståndpunkt —
och det är i bedömandet av den text, som han kommenterade, nämligen den av
professor Wiman avgivna motiveringen för förslaget örn anskaffning av materiel
och utrustning för denna institution. Professor Wiman säger där mycket
uppriktigt, att en ledande tanke vid utarbetande av förteckningen har varit,
att det är bättre att skaffa en utrustning, som blir permanent, än en apparatur,
om vilken är att befara, att den blir föråldrad, innan man verkligen får
behov av densamma. I fortsättningen anger han såsom en annan ledande tanke
för sitt förslag att han vill förebygga, att studerande och forskare, vilka till
stort antal samtidigt bedriva sitt arbete å institutionen, bli hindrade i sitt arbete
genom att alldagliga, enkla instrument finnas i alltför ringa antal.

Jag har av vad professor Wiman skrivit och av de personliga förhandlingar
jag haft med ..honom fått samma intryck, som universitetskanslern uppenbarligen
efter mångå, års bekantskap har, och det är, att denne vetenskapsman
brukar så uppriktiga och rättframma ord att han kanske inte riktigt lämpar
sig för att citeras i dagens debatt. Att misstänka honom för att han skulle
så långt tillbaka som för åratal sedan ha gillrat snaror för statsmakterna vid
uppgörande av byggnadsplanen för institutionen — att han redan så många
år i förväg skulle ha tänkt sig in i den nu inträffade situationen och beräknat,
att det, när byggnaden en gång komme under tak och bleve färdig, skulle finnas
en behållning å. anslaget av mera ansenlig storlek, vilken han då skulle
kunna få använda till inköp av materiel och utrustning — det tror jag verkligen
är att göra en felaktig analys av denne man.

Summan av saken torde väl vara den, att man, som han själv framhållit,
nog kan inköpa apparatur och annan utrustning för mindre kostnad, men då
blir den därefter; kvaliteten blir då givetvis underlägsen. Det finns nog, herr
talman, manga tillfällen, da det är mycket större besparing att köpa klokt än
att köpa billigt.

Herr Westman: Herr talman! Jag har suttit och följt denna debatt med
stort intresse för att få kännedom örn de skäl, som från utskottets sida kunde
anföras för att utskottet verkställt den nedprutning, som här föreslagits. Herr
förste vice talmannen har angivit ett geneTellt skäl: han har sagt, att det har
skett nedskärningar på en hel mängd punkter under denna huvudtitel, och då
har utskottet gjort en nedskärning också här. Därom är ingenting ont att säga,
men jag undrar, om kammaren kan finna, att ett sådant skäl är tillräckligt
för att motivera en nedsättning av det belopp, som av Kungl. Majit föreslagits
på en viss punkt. Det fordras väl ändå av en utskottsavdelning, att avdelningen
går in_på en saklig granskning, huruvida det är möjligt att göra en
nedskärning på en viss föreliggande punkt, utan att man därigenom åstadkommer
alltför stora skador och olägenheter.

Jagnar därför suttit och hört efter vad utskottets ii rade ledamöter lia anfört
såsom sakliga skäl för en nedskärning just på denna punkt. Jag har då
lagt märke till att avdelningens ärade ordförande såsom huvudskäl åberopade
en misstanke, som man hade haft inom utskottet. Man misstänkte, att eftersom
det var styrkt, att det föreligger en besparing på 47,714 kronor, och just
detta belopp begärdes för apparatutrustning, hade professorn i fråga tagit till

Äng.

anskaffande
av utrustning
m. m. för
paleontolog
giska institutionen
vid
Uppsala
universitet.
(Forts.)

Nr 23. 20

Lördagen den 2 april f. m.

Äng.

anskaffande
av utrustning
m. m. för
paleontologiska
institutionen
vid
Upsala
universitet.
(Forts.)

för mycket -—- han hade gjort upp förslaget så, att han tagit i ^anspråk allt
vad han kunde få, utan att detta vöre nödvändigt för honom. Såvitt jag kan
förstå är denna misstanke alldeles obefogad, och den borde aldrig ha behövt
uppkomma, ty, som kammaren kanske har lagt märke till, blir ju besparingen
betydligt större än nyssnämnda belopp, 47,714 kronor. Jag har i en motion
hemställt, att det överskjutande beloppet måtte få användas för andra universitetsändamål.
Det ligger sålunda till på så sätt, att professorn har behövt

47,714 kronor, och så har han fått ett intyg av räntmästaren, att detta belopp
verkligen funnes besparat. Örn herrarna i utskottet hade observerat detta,
skulle en sådan misstanke som den avdelningens ärade ordförande framförde
aldrig ha behövt uppkomma, och det hade säkerligen varit mycket kärt för
herr ordföranden, om han sluppit av otillräcklig anledning misstänka en medmänniska.

Det andra skäl, som här åberopats, har anförts av herr Björck. Denne yttrade,
att man inom utskottet utgått ifrån att det antagligen finnes gammal utrustning
vid institutionen och att denna kan användas i större usträckning än
som varit professorns avsikt. Jag måste fråga, örn det inte hade varit mycket
lämpligt, att avdelningen hade gjort en utredning örn denna sak. Jag förstår
mycket väl, att man har andra metoder inom statsutskottet än man har inom
lagutskotten. Jag kan emellertid säga herrarna, att i andra lagutskottet sitta
vi och göra noggranna utredningar och vända oss till ämbetsverken för att klargöra
till och med örn yrkanden, som framförts av motionärer, kunna grundas
på bättre skäl än motionärerna själva ha anfört. Här föreligger en framställning
från Kungl. Maj:t, och då hade det kanhända inte varit alldeles omöjligt
för utskottsavdelningen att visa så mycket intresse för den fråga, som Kungl.
Majit framlagt, att man hade ingått i åtminstone någon verklig saklig prövning
av frågan.

Vid det förhållandet, att Kungl. Majit prövat denna sak och att departementschefen
nu i dag framlagt en ingående redogörelse, varav framgår, att
dessa instrument äro nödvändiga för att få arbetet i gång på ett tillfredsställande
sätt inom denna dyrbara institution, samt att från utskottets sida inte
på något sätt blivit styrkt, att det av Kungl. Majit begärda beloppet är för
högt, vill jag för min del hemställa, att Kungl. Majits förslag bifalles.

Herr Björek, Wilhelm: Herr talman! Bara några få ord.

Gentemot herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet nödgas
jag hävda, att jag inte är alldeles obevandrad i fråga om institutioner, som syssla
med nyss döda djur. Däremot är jag ledsamt nog mera oerfaren, när det gäller
längesedan döda djur. Men de instrument, som skola användas, äro dock
i mycket likartade; mikroskop och fotografikameror behövas i båda fallen.
Vad som tillkommer i senare fallet är slipningsanordningar, och beträffande
den punkten vidgår jag gärna min inkompetens. Men jag måste säga, att
när det kräves nära 20,000 kronor för mikroskopisk utrustning och omkring

13,000 kronor för fotografisk utrustning, lär nog ingen större olycka inträffa,
örn institutionen får vänta ett eller annat år med en del av dessa inköp. Herr
statsrådet yttrade, att det kan vara större besparing i att köpa klokt än att
köpa alltför billigt, men jag vill säga, att man köper både klokt och billigt
genom att skjuta på dessa inköp tills markkursen sjunker. Man gör säkerligen
institutionen en dålig tjänst genom att framtvinga en forcering av inköpen.
.

Det har här sagts, att det icke lagts några snaror för statsmakterna fran institutionens
sida. Men vid 1929 åis riksdag gillrades verkligen engara av
Kungl. Maj :t, men den snaran snodde sig riksdagen dess bättre ur. Då begärde
nämligen Kungl. Majit, att alla besparingar på det byggnadsanslag, som då

Lördagen den 2 april f. m.

21 Nr 23.

äskades för denna institution, skulle få tagas i anspråk för anskaffande av materiel
och utrustning för institutionen. Men det bemyndigande härtill, som av
Kungl. Maj:t begärdes, avböjde riksdagen att lämna. Riksdagen förbehöll
sig en saklig prövning av materielanskaffningen, och det är vad som nu har
skett.

Herr Westman ondgör sig över att vi inte verkställt en utredning rörande de
föreslagna prutningarna, men skulle man inom statsutskottet nödgas arbeta
på det sättet, att det skulle göras en ingående utredning varenda gång man
skulle pruta, finge vi gå över till att ha inte bara fem avdelningar i statsutskottet,
som ju föreslagits, utan ännu flera.

När herr Westman vidare gör gällande, att det belopp, som det här gäller,

47,714 kronor, inte är hela besparingen å byggnadsanslaget, är det att märka,
att man här räknar med olika tidpunkter. Den 26 september 1931, då räntmästarens
intyg avgavs, var uppenbarligen den förutsebara reservationen

47,714 kronor. Det står i intyget »en besparing, icke understigande 47,714
kronor». Hade man då kunnat med sannolikhet förutse, att besparingen vöre
större, tycker jag, att det förelegat skäl för räntmästaren att upplysa därom.
Efter hand, som tiden har gått, har besparingen vuxit. Men jag är ganska
säker på att, såsom dessa utredningar här äro gjorda, hade nog mikroskopen
och fotografiapparaterna varit ännu dyrare, örn man den 26 september 1931
vågat räkna med mera än 47,714 kronor.

Äng.

anskaffande
av utrustning
m. m. för
paleontologiska
institutionen
vid
Uppsala
universitet.
(Forte.)

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Trygger begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten 91,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

.Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Björck, Wilhelm, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 49;

Nej — 49.

På grund härav nedlade herr talmannen i kammarens därtill avsedda rösturna
en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika till storlek och utseende, tryckta och
omärkta samt var för sig slutna och hoprullade, varefter på anmodan av herr
talmannen herr Björck, Wilhelm, ur rösturnan upptog den ena av röstsedlarna,
och befanns denna vara ja-sedeln.

Nr 23.

Anslag till
materiel m. m
för vissa institutioner

vid Lunds
universitet.

Lördagen den 2 april f. m.

Punkterna 92—101.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102.

Under punkten 101 av åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att för beredande av ytterligare medel till
materiel m. m. för de av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna institutionerna
vid universitetet i Lund för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag
av 127,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr A. Thomson väckt motion (II: 338), vari hemställts, att riksdagen
måtte — med ändring av vad Kungl. Maj :t föreslagit i statsverkspropositionen,
åttonde huvudtiteln, punkt 101 — besluta att för beredande av ytterligare
medel till de i staten för universitetet i Lund under rubriken »anslag till
materiel m. m.» upptagna anslagsposterna för budgetåret 1932/1933 bevilja ett
extra reservationsanslag av 147,000 kronor, att utgå enligt de närmare bestämmelser,
Kungl. Maj :t kunde finna skäligt meddela.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt herr Thomsons
berörda motion (II: 338), för beredande av ytterligare medel till materiel m. m.
för de av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för
den 4 januari 1932 under punkten 101 angivna institutionerna vid universitetet i
Lund för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 142,000
kronor.

Herr Bergqvist: Herr talman! Klämmen i denna punkt är formulerad

efter Kungl. Maj:ts proposition. Emellertid har utskottet tillstyrkt en motion
i ärendet, som gör, att de medel som utskottet har tillstyrkt komma att
disponeras av flera institutioner, än som omnämnas i den kungl, propositionen.
Jag ber därför att få föreslå den ändringen i klämmen, att orden »de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 4
januari 1932 under punkten 101 angivna» måtte utgå och klämmen sålunda
komma att lyda: »att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt herr Thomsons ovannämnda motion (11:338), för beredande av ytterligare
medel till materiel m. m. för institutionerna vid universitetet i Lund för
budgetåret 1932—1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 142,000 kronor».
Samma yrkande kommer att göras i andra kammaren.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna punkten endast yrkats, av herr Bergqvist, att vad
utskottet hemställt skulle bifallas med utelämnande av orden »de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 4 januari
1932 under punkten 101 angivna».

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan oförändrad
samt vidare enligt herr Bergqvists yrkande; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 103—lil.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 112.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 2 april f. m.

Punkterna 113—122.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 23.

Punkten 123.

Lades till handlingarna.

Punkterna 124—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 140.

Kungl. Majri hade föreslagit riksdagen att

dels besluta, att den vid högre lärarinneseminariet befintliga fyraåriga realskollinjen
för flickor skulle successivt avvecklas med början förmedelst indragning
med läsåret 1932/1933 av samma linjes första klass;

dels att för inrättande av en ny övningsskollärartjänst vid högre lärarinneseminariet
höja det ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet, nu 149,985
kronor, med 3,400 kronor till 153,385 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

l:o), såvitt nu vore ifråga, en inom första kammaren av herr W. Biörck
väckt motion (1:45), vari föreslagits, att riksdagen ville dels avslå ej mindre
Kungl. Maj:ts förslag, att den vid högre lärarinneseminariet befintliga fyraåriga
realskollinjen för flickor skulle successivt avvecklas med början förmedelst
indragning med läsåret 1932/1933 av samma linjes första klass, än
även Kungl. Maj ris förslag att för inrättande av en ny övningsskollärartjänst
vid samma seminarium höja det ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet
med 3,400 kronor, dels fastställa det ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet
till 149,985 kronor, dels till diverse behov vid högre lärarinneseminariet
anvisa för budgetåret 1932/1933 ett extra anslag av 64,600 kronor, dels
ock hos Kungl. Maj ri hemställa örn skyndsam utredning rörande frågan örn behovet
av högre lärarinneseminariets bibehållande samt för sådant fall dess organisation
och uppgifter inom skolorganisationen;

2:o) en inom andra kammaren av herr O. Holmdahl väckt motion (11:214),
vari hemställts, att riksdagen ville besluta att avslå förslaget, att den vid
högre lärarinneseminariet befintliga fyraåriga realskollinjen för flickor skulle
successivt avvecklas med början förmedelst indragning med läsåret 1932/1933
av samma linjes första klass.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till herr Björcks motion (I: 45), så vitt nu vore i fråga, ävensom
herr Holmdahls motion (II: 214), avslå Kungl. Maj ris förslag i fråga örn
den fyraåriga realskollinjen för flickor vid högre lärarinneseminariet;

b) med bifall till herr Björcks motion (1:45), så vitt nu vore i fråga, samt
med avslag å Kungl. Maj ris förslag om en höjning av det ordinarie anslaget
till högre lärarinneseminariet, i riksstaten uppföra detta anslag med oförändrat
belopp, 149,985 kronor;

c) i anledning av herr Björcks motion (1:45) i skrivelse till Kungl. Majri
anhålla, att vid prövningen av den hos Kungl. Majri för närvarande vilande
utredningen angående högre lärarinneseminariets organisation jämväl måtte
vederbörligen beaktas frågan örn behovet av seminariets bibehållande ävensom

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

Nr 23. 24

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

de ändringar med avseende å seminariets uppgifter inom skolorganisationen,
som, i händelse av dess bibehållande, kunde anses påkallade.

Reservation hade avgivits av herrar Kvarnzelius, Widell, Bergqvist, Svensson
i Kompersmåla, Carlsson i Gävle, Thelin, Nilsson i Bonarp, Olsson i Blädinge,
Lindskog och Järte, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte

a) ------—-----------------

b) ---------;----.----------

c) besluta, att herr Björcks motion (I: 45), i vad den avsåge hemställan hos
Kungl. Maj :t örn viss utredning, icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Bergqvist: Herr talman! Vid denna punkt har avgivits en reservation
av herr Kvarnzelius m. fl. Det gäller här frågan om utredning angående
det fortsatta behovet av högre lärarinneseminariet. Det har genom skolöverstyrelsens
försorg skett en allsidig utredning angående omorganisation av denna
läroanstalt, och denna utredning kommer givetvis under den närmaste tiden
att föreläggas riksdagen till prövning.

I den kungl, propositionen har föreslagits, att en viss ändring redan nu
skulle ske vid ifrågavarande seminarium, nämligen på det sätt, att en successiv
avveckling av den med seminariet förenade realskolan skulle ske. Detta
har utskottet emellertid för sin del icke kunnat tillstyrka, men däremot har
utskottet begärt en utredning örn, huruvida seminariet överhuvud taget skulle
behövas för framtiden såsom läroanstalt för utbildning av lärarekrafter.

Reservanterna ha ansett, att en särskild utredning för detta ändamål icke
kan vara påkallad av något verkligt behov. I samband med prövningen av
den utredning, som redan föreligger, kommer även denna fråga under beaktande.
Av utskottets hemställan kan man befara, att denna utredning skulle
komma att rikta sig icke bara i första hand mot själva seminariet utan också
mot de anstalter vi ha i landet för högre kvinnlig undervisning, de vanliga
privata flickskolorna och de kommunala flickskolorna. Skulle utredningen
komma till det resultat, att seminariet icke vidare skulle behövas, så skulle
det innebära, att alla lärarkrafter, som användas vid flickläroverken, skulle ha
akademisk examen, alltså förskaffa sig akademisk kompetens, för anställning
såsom lärarinna. Detta komme givetvis att medföra stora kostnader. Man
mäste alltid förutsätta, att den, som skall kosta på sig akademisk utbildning,
också kommer att göra anspråk på att få högre lön än den, som endast har
seminarieutbildning, och ett sådant perspektiv för våra flickskolor tror jag
icke kan var lockande.

Enligt reservanternas uppfattning komma seminarieutbildade lärarinnor att
för framtiden behövas för de privata läroverken och de kommunala flickskolorna,
och sålunda är en utredning om, huruvida detta seminarium för framtiden
behöves eller ej, icke påkallad. Att man skulle fordra akademiskt bildade
lärarinnor, vore att göra flickskolorna till realskolor.

Att genomföra den uniformitet på skolväsendets område, vartill den senaste
utvecklingen alltför mycket tenderat, tror jag vidare icke skulle vara lyckligt.
Det är utan tvivel nyttigt och motsvarar också bättre det levande livets behov,
att man har olika typer av skolor, och våra flickskolor, sådana de hittills
utvecklat sig, ha gjort en mycket betydande gärning och varit av den
största betydelse för den kvinnliga undervisningen. Det vore därför enligt
min och reservanternas uppfattning mindre välbetänkt att söka införa en sådan
ordning, att de mer och mer skulle jämställas med realskolorna.

Jag mäste därför för min del, herr talman, yrka bifall till den av herr
Kvarnzelius m. fl. avgivna, vid denna punkt fogade reservationen.

Lördagen den 2 april £. m.

25 Nr 23.

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! Den fråga, som nu föreligger till

kammarens bedömande, har ett bestämt sammanhang med departementschefens
uttalande i statsrådsprotokollet. Departementschefen har gjort gällande, att
en rationell klyvning med avseende å de kvinnliga lärarkrafterna vid våra läroanstalter
är oundgängligen nödvändig. Han har tänkt sig den klyvningen verkställd
på det sättet, att statsläroverken uteslutande skulle utrustas med akademiskt
bildade lärarkrafter, medan vissa kommunala och privata läroanstalter
därjämte skulle ha seminarieutbildäde lärarkrafter. Hör min del är jag utan
vidare beredd att acceptera departementschefens ställningstagande såsom riktigt
i vad det gäller den högre lärarkompetens, som han påkallar för statens
läroanstalter.

Men jag anser, att det i detta sammanhang är anledning att gå ett steg
vidare och åtminstone ingående pröva, huruvida icke högre lärarinneseminariet
har överlevt sig självt. Vi måste nämligen konstatera, att förhållandena äro
annorlunda nu, än när denna läroanstalt vid mitten av förra århundradet inrättades.
Det har ovedersägligen fyllt en mycket betydelsefull uppgift så
länge den kvinnliga ungdomen var berövad varje möjlighet att avlägga studentexamen.
Man kan säga, att dit samlades eliten av kvinnligt pedagogiskt
intresse och kvinnlig intelligens för erhållande av den enda utbildning som då
för tiden erbjöds.

I detta avseende har sedermera inträtt en oerhörd förändring. 1922—1923,
då vi ännu hade 3 privata seminarier, som gingo för full maskin, var det 64
inträdessökande av vilka icke ens hälften kunde intagas. Sedan har antalet
ständigt minskat. 1925—1926 var det 44 och det sjönk vidare till 43 det följande
året. 10 av dessa återkallade sina ansökningar och man hade alltså endast
33 att pröva till ett trettiotal platser. Sista året var det 21 sökande, som anmälde
sig till inträde vid detta seminarium, och av dessa intogos enligt vad man
uppgivit 16. Var och en får väl medgiva, att när det är 21 sökande till 30
platser och man naturligtvis icke kan taga in alla, måste det bli ett mindre
gott urval. Intet seminarium i landet kan i det fallet jämföras med högre lärarinneseminariet.
Kammaren torde också få medgiva, att det blir en oskäligt dyr
utbildning, när man har så låg klassnumerär och måste tillhandahålla undervisning
i alla skolans läroämnen. I många ämnen blir det bara en eller annan
elev.

När det gäller det definitiva uppordnandet av dessa missförhållanden kunna
olika möjligheter tänkas. Jag har icke velat binda utredningen till enbart ett
avskaffande av seminariet. Den saken bör givetvis också övervägas, särskilt
som det finnes anledning att återkomma till frågan örn seminariet under de följande
åren. Departementschefen har redan erinrat örn, och det har den reservant,
som nyss hade ordet, också gjort, att det är fråga örn att utvidga kursen
till att obligatoriskt bliva fyraårig. Tror någon, att riksdagen skall vara benägen
godtaga ett sådant förslag — det har en gång förut fallit, tack vare ingripande
från en annan biskop, som då förde statsutskottets talan, utan att
det blivit klargjort örn vi behöva offra mellan 300,000 och 400,000 kronor
årligen på uppehållandet av denna speciella läroanstalt? Det är en synpunkt.

En annan är, såsom alla känna, att seminariets lokaler äro fullkomligt undermåliga.
Man är sysselsatt med utredning om att bygga ett nytt hus för detta
seminarium. Ingen föreställer sig väl, att riksdagen skulle vara benägen att
votera nya byggnader för seminariet utan att vara övertygad örn att läroanstalten
är behövlig. Jag får verkligen säga, att de, som äro nog sangviniska att
nära en sådan förhoppning, göra klokast i att skrinlägga den med detsamma.
Här bedrives en utbildning i mycket liten skala men med mycket höga driftkostnader,
ett tjugutal elever i en var av 3 klasser och bortåt 400,000 kronor i

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Ports.)

Nr 23.

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre,
lärarinneseminariet.

(Forts.)

årskostnader. Var och en kan räkna ut vad utbildningen av varje lärarinna
kostar statsverket.

Det är möjligt, att utredningsresultatet kan utmynna i att högre lärarinneseminariet
bibehålies för utbildning i humanistiska ämnen. Men att tillhandahålla
en zoologisk institution, en botanisk, en kemisk och en fysisk institution
för enstaka elever i varje årsklass får väl kammaren medgiva är icke minst i
dessa tider en anordning, som redan ur ekonomisk synpunkt är ohållbar.

Nu ha reservanterna gjort gällande, att om man lägger örn utbildningen, kommer
det också att krävas ökade löner. Örn den saken vill jag icke profetera;
jag vill endast konstatera två saker, som kunna giva reservanten, herr Bergqvist,
anledning till vissa reflexioner.

Om vi göra utbildningen fyraårig, anser då herr Bergqvist, att en dylik åtgärd
lämnar löneställningen opåverkad? Herr Bergqvist känner val, att vi
före 1927 hade. precis samma lön för seminarieutbildade som för akademiskt
utbildade lärarinnor i statens samskolor. Herr Bergqvist är säkerligen icke
heller okunnig därom, att vid de kommunala läroanstalterna utgår precis samma
lön till lärarinnorna, vare sig de ha den ena eller den andra utbildningen. De
akademiskt utbildade lärarinnorna vid de kommunala mellanskolorna och flickskolorna
ha sålunda icke ett enda öre mer än de seminarieutbildade, och jag
tror därför, att man gör klokast uti att icke driva lönespörsmålet för hårt.

Sedan vill jag säga, att herr Bergqvist utan större framgång prövar den balansgång,
som har blivit den högsta politiska konstarten under de senare åren.
A ena sidan säger han, att saken behöver utredas, och å andra sidan hävdar
han, att denna utredning kan ske på grund av föreliggande material och att
någon särskild utredningsapparat icke behöver sättas i gång. Vem har sagt,
att någon särskild utredningsapparat skulle behöva sättas i gång. Utskottet
begär, att vid prövningen av den hos Kungl. Maj:t för närvarande vilande utredningen
tillika skall utredas frågan örn högre lärarinneseminariets bibehållande.
Detta skulle alltså ske i samband med den prövning, som ändå förestår.

Reservanterna förneka sålunda icke, att det behöves en viss klarläggning,
men att det kan ske på basis av det föreliggande materialet. Jag vore tacksam,
om det från reservanternas sida bleve bestämt angivet, vilket material som
föreligger till belysning av frågan örn högre lärarinneseminariet fortfarande
behöves eller icke. Såvitt jag känner, finnes det intet material i den vägen sammanbragt,
ty det måste tillrättaläggas efter helt andra linjer än dem, som
voro aktuella vid den föregående utredningens avfattande. Det är här fråga
örn att skaffa material, som visar, huru det ställer sig med rekryteringsmöjligheterna
under olika förutsättningar.

Denna biskopliga balansgång är icke särskilt upplyftande. Det förefaller
mig, som örn den egentligen vore föranledd av faran för att den av mig väckta
motionen i enlighet med utskottets hemställan skulle bifallas. Men utskottets
majoritet har ju därvidlag gått reservanterna rätt långt till mötes genom att
stryka de förhatliga orden »med bifall till», som förekommer i en tidigare upplaga
och skurö herr Bergqvist och andra utanför utskottet så skarpt i ögonen.

Jag skall i detta sammanhang icke längre uppehålla mig vid denna fråga.
Men jag kan icke neka mig nöjet att framhålla, att reservanterna nog innerst
inne ha följt samma vägar som jag, ty de ha utan att blinka svalt ett förslag,
som betingas av mitt utredningskrav, nämligen när det gällt att sätta en övningslärarinna
på extra stat. Genom att på den punkten tillmötesgå motionären
ha reservanterna visat, att de själva anse, att seminariet befinner sig på gungande
grund.

För seminariets egen del tror jag också, att det skulle vara en mycket stor
fördel, örn man snabbt kunde komma till ett avgörande rörande dess framtida

Lördagen den 2 april f. m.

27 Nr 23.

förhållanden. Det kan ingalunda vara till fromma för en läroanstalt, att
först frågan örn en förändring av utbildningstiden skall läggas fram för riksdagen
och falla, därför att man saknar erforderlig utredning rörande de behörighetskrav,
som utbildningen skall tillgodose. Sedan kommer man kanske
stickande med byggnadsfrågan och får samma besked.

Den klokaste och samtidigt den mot högre lärarinneseminariet mest humana
ståndpunkten är den, som företrädes av utskottet. Den beaktar departementschefens
ställningstagande i fråga örn seminariets uppgift, den kräver en oundgänglig
anpassning efter tidsläget och den vill förhindra ett långsamt avtynande
genom att skaffa klarhet över framtiden. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergman: Herr talman! Det anförande som herr Björck nu hållit
här, förefaller mig nästan ha inneburit ett inslående av öppna dörrar.
Och detsamma gäller även utskottsmajoriteten. Det står ju i utskottets utlåtande,
till vilket herr Björck yrkar bifall, att utskottet förutsätter att
nämnda spörsmål, det spörsmål som utgjort huvudinnehållet i herr Björcks
anförande, måste bli föremål för övervägande i samband med ett ställningstagande
till den ovan omtalade, under Kungl. Maj:ts prövning liggande utredningen
rörande seminariets organisation. Då saken kommer att bli föremål
för prövning ändå, förefaller det ju ganska onödigt att göra det extra tillägg,
som utskottet sedan gör.

Denna fråga är av synnerligen stor vikt både ekonomiskt och pedagogiskt.
Högre lärarinneseminariet är en förnämlig läroanstalt med stolta traditioner,
med en historia, som visserligen icke är så synnerligen lång, men
som ändå har många kreditposter att visa på. Denna institution har vissa
värden att bevara, som icke böra spolieras. Å andra sidan har staten
även att taga hänsyn till ekonomiska förhållanden. Dessa synpunkter, huru
man på det mest ekonomiska sätt bör organisera den utbildning, som här är
fråga örn, och huru man skall bevara de speciella värden som tillvaratagits
i högre lärarinneseminariet, äro bägge av den beskaffenhet att de måste komma
under övervägande vid den prövning, som måste ske på grund av skolöverstyrelsens
betänkande i frågan. Det behöver således icke sagås mer än
vad reservanterna yrka, nämligen avslag på realskoleklassernas indragning,
utan det särskilda tillägg, som utskottets majoritet, enligt herr Björcks önskan,
förmåtts att göra. I detta särskilda tillägg ligger nämligen, enligt min
tanke, någonting äventyrligt. Det är ett vittutseende krav som däri kan inläggas,
nämligen helt enkelt ett visserligen icke formellt, men dock reellt
direktiv för utredningen, innebärande sympatier för lärarinnesemineriets slopande.
Jag är övertygad om, att man kan bibehålla högre lärarinneseminariet,
kanske i en något annorlunda organiserad form än den nuvarande,
en form, som låter väl förena sig med statens ekonomiska intresse; man kan
nog tänka sig ett samarbete mellan seminariet och universitetsundervisningen.

Det vore för vidlyftigt att nu gå in på sistnämnda kapitel, men jag vill
blott betona, att det är möjligt att komma till ett resultat, som i realiteten
bevarar högre lärarinneseminariet och dock kan bli ekonomiskt för staten.

Vad den ekonomiska synpunkten beträffar, är att märka, att statsläroverken
redan på den nuvarande anordningen göra en besparing på ungefär 150,000
kronor; ifall seminariet skulle slopas och utbildningen skulle ske uteslutande
genom ämbetsexamen vid universiteten, skulle det, enligt uppgift från sakkunnigt
håll, komma krav på ökad avlöning även vid en mängd privatläroverk
och kommunala anstalter, som skulle närma sig en miljon kronor och
ytterligare försvåra tillvaron för dessa skolor.

Jag tror icke, att det ekonomiska slutresultatet för vårt skolväsen i sin

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nr 23. 28

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

helhet medförde någon verklig besparing, om man handlade i överensstämmelse
med herr Björcks mening. Men han har .givetvis rätt i, att det föreligger
ett ekonomiskt intresse, som omsorgsfullt bör beaktas vid prövningen av frågan
örn seminariets framtida ordnande. Däri äro vi säkert alla ense.

Jag skulle vilja betona ett pär av högre lärarinneseminariets särskilda värden,
som jag talade örn och som man bör akta sig för att spoliera. Det ena
är det rent pedagogiska värdet. Den utbildning, som de lärarinnor, vilka
utgå från högre lärarinneseminariet, fått i pedagogiskt avseende, har otvivelaktigt
haft en särskild karaktär, de ha fått en mera ingående övning i
undervisningen och behandlingen av den kvinnliga ungdom, som de skola
undervisa — numera är det ju också delvis manlig ungdom, men hittills har
det ju huvudsakligen varit och det blir ju alltjämt till mycket stor del kvinnlig
ungdom -—- en utbildning av i viss mån annat slag än den som hittills
enligt sakens natur försiggått vid provårsläroverken, där man icke haft samma
möjligheter, som kunna erbjudas i en kvinnlig läroanstalts miljö under
ledning av seminariets lärarinnor och lärare. Jag tror att alla, som med större
uppmärksamhet tagit kännedom om högre lärarinneseminariet och iakttagit
deras undervisning, som kommit ut därifrån, skola erkänna, att de i det stora
hela varit synnerligen gediget och förträffligt utbildade i pedagogiskt avseende
och att de varit av synnerligen stort värde för läroverken.

Så är det en annan sak, som jag gärna ville påpeka i avseende på högre
lärarinneseminariets speciella förtjänster. Det anfördes av herr Björck,
att han icke var främmande för tanken att bibehålla seminariet, vad den
humanistiska avdelningen beträffar, och det ligger säkerligen något i den
tanken. Just på det området har undervisningen varit särskilt värdefull i
vissa ämnen. Vad t. ex. språken beträffar, tror jag man kan säga, att i synnerhet
den praktiska språkkunskapen —- och det är ju speciellt på denna det
kommer an vid undervisningen i skolorna — vid högre lärarinneseminariet
drivits på ett sätt, som står över allt beröm. De lärarinnor, som gått ut
därifrån, ha ingalunda varit sämre utbildade i fråga örn praktisk språkkunskap
än de, som kommit från universiteten, där man mera lagt an på
språkens teoretiska och historiska sidor. På sista tiden har det nog blivit
mindre ensidigt i det avseendet, då man ju även vid universiteten lagt vikt
vid den praktiska utbildningen, men detta har ju icke kunnat förringa värdet
av språkundervisningen och den praktiska språkutbildningen vid högre lärarinneseminariet.
Den har icke blivit sämre därav, utan har alltjämt varit förträfflig,
och man har följt med sin tid i avseende på undervisningsmetoderna i
språk. Över huvud taget tror jag man kan säga, att de humanistiska ämnena
stått särskilt högt. Med tanke på dessa värden, och många andra, som högre
lärarinneseminariet visat sig ha, vore det enligt mitt förmenande lättsinnigt,
örn man i dag skulle göra något uttalande, vilket skulle kunna betraktas som
ett latent direktiv att avveckla seminariet. För en sådan åtgärd är tiden i
varje fall ännu icke mogen. Det kan ju hända, att den tid kommer, när det
kan bli nödvändigt, men jag tror dock, som sagt, att det finnes andra vägar
att gå, och att man icke skall behöva nedlägga seminariet utan blott omorganisera
det på sådant sätt, att man bevarar de särskilda värden det representerar
och ändå icke riskerar någon större kostnad för det allmänna.

Jag ber därför att få tillstyrka bifall till den av herr Kvarnzelius m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Det är ju så med frågor sådana som denna,

som gäller en gammal institution med lång tradition och med många känslovärden
fästade vid sig, att det blir ganska svårt att föra en fullt saklig debatt örn

Lördagen den 2 april f. m.

29 Nr 23.

dem. När man nu t. ex. hörde herr Bergman hålla sitt anförande, kunde man
lägga märke till en del typiskt känslobetonade uttryck. Han talade om en
»förnämlig läroanstalt» med »stolta traditioner» och örn »värden, som inte få
spolieras». Allt det där är vackert, och det är ju också sant, men det är inte
hela sanningen. Högre lärarinneseminariet har varit en förnämlig läroanstalt
med stolta traditioner, och det har haft en mycket viktig uppgift att fylla under
gångna årtionden. Det har varit den enda ufbildmngsanstalt, som stått till
buds för de kvinnor, som velat ägna sig åt lärarinnekallet vid våra högre flickskolor,
och jag är fullt överens med dem som mena, att högre lärarinneseminariet
har fyllt denna uppgift så väl som man har kunnat begära. Hen det heter
ju i en strof av en skald, som jag vet att herr Bergman sätter mycket högt, att
»evigt kan ej bli det gamla». Det är så även med högre lärarinneseminariet,
att det är underkastat livets och utvecklingens lag, och det har nu råkat in i ett
orsakssammanhang, som gör att, så som herr Björck nyss utvecklade, tillströmningen
till seminariet på senare tid har avtagit på ett alldeles katastrofalt sätt.
Jag behöver inte påminna örn de siffror, som han anförde, men det visar sig,
som vi veta, att man numera inte ens har ett tillräckligt antal inträdessökande
för att fylla de viel seminariet befintliga platserna. Och det är alldeles tydligt,
att i samma mån som tillströmningen på detta sätt minskas, mäste också kvaliteten
och kvalifikationerna hos de inträdessökande sjunka.

Man står här alltså inför en dubbel utveckling, som gör, att även den, sorn i
likhet med herr Bergman håller fast vid och sätter värde på de nämnda traditionerna,
måste se sanningen i ögat. Och sanningen är den, att utvecklingen
letts in på andra banor än dem som gå genom högre lärarinneseminariet. Under
det sista årtiondet och framför allt efter skolreformen 1927 har antalet
kvinnliga studerande vid våra universitet tilltagit i oerhörd grad, och numera
tillgodoses behovet av kvinnliga lärare, både vid statsläroverken och vid enskilda
och kommunala anstalter, i snabbt växande utsträckning av universitetsutbildade
kvinnor med provår.

Det är naturligtvis en ganska fruktlös historia att inlåta sig pa någon dispyt
med herr Bergman angående de respektive pedagogiska värdena hos den utbildning,
som ges vid högre lärarinneseminariet, och den som meddelas genom provår.
Jag vill visst inte bestrida, att dessa vid högre lärarinneseminariet utbildade
lärarinnor få en god pedagogisk utbildning. . Men det förefaller mig dock
som örn man bedreve en, jag skulle vilja säga, sentimental övervärdering av denna
pedagogiska utbildning, när man tycks anse, att den är av något alldeles
extra fint och värdefullt slag, som inte alls kan uppnås med andra medel. Se
vi på det rent yttre i saken, så är det dock ett faktum, herr Bergman, att den
rent pedagogiska utbildning med praktiska övningar o. d^., som förekommer vid
högre lärarinneseminariet, med anseende pa tiden, inte pa långa vägar gar upp
emot och heller inte eljest motsvarar utbildningen^ under ett profår. Faktum
är, att under provåret, som ju av de flesta genomgas pa tva terminer, meddelas
det en betydligt längre och säkert icke mindre värdefull pedagogisk^utbildning
än vid högre lärarinneseminariet. Och se vi sedan på studietiden, så säger det
sig självt, att en studietid, som omfattar dels gymnasium med studentexamen
som avslutning, dels en magisterexamen vid universitetet och sedan dessutom
provår — en tid, som ofta uppgår till sammanlagt nio. år —. inte gärna kan
undgå att ge ett större kvantum av kunskaper än en treårig seminarieutbildmng,
byggd på åttaårig flickskola. Det är fullkomligt omöjligt att förneka den saken.
Det är för övrigt belysande, att hittills ha de vid högre lärarinneseminariet
utbildade lärarinnorna icke medgivits rätt att .utan avlagd studentexamen
studera vid våra universitet. Och ändå vill man likställa deras.kunskaper,
som alltså inte ens anses kunna utgöra cn lämplig basis för universitetsstudier,
med dem som förvärvas under fleråriga universitetsstudier!

Anslag till
hägre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nr 23. 30

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nu ä.r det emellertid inte fråga om detta. Vi stå icke, mina herrar, i den
ställningen — som herr Bergman tycktes mena — att vi här kunna ta och
välja mellan den ena eller andra kategorien av lärarinnor. Han tycktes mena.
att örn vi hara fortsätta att ha kvar högre lärarinneseminariet, komma vi att
för framtiden ha en god och för staten billig kvinnlig arbetskraft att använda
vid våra läroverk och andra läroanstalter. Men detta är inte fallet. Denna tillgång
håller på att sina ut av sig själv. Antingen vi vilja eller ej, komma till
en början ämneslärarinnetjänsterna vid läroverken att i allt större utsträckning
besättas med universitetsutbildade kvinnliga lärare. Och detsamma blir sedan
fallet även med andra skolor. Herr Bergman vet lika väl som jag, att de adjunktskompetenta
ämneslärarinnoma vid läroverken ha samma löneförmåner
som de kvinnliga adjunkterna, så att någon besparing gör staten inte på själva
ämneslärarinneinstitutionen. De hotande kostnadsökningar, som han utmålade,
äro något, som själva utvecklingen medför och som jag inte tror att vi med
våra beslut i dag kunna ändra något på.

Nu medger emellertid herr Bergman, att tiden kanske längre fram blir mogen
för att ta upp hela frågan örn seminariets vara eller icke vara, men han
antyder på ett dunkelt sätt, att vid den tidpunkten skulle det föreligga en plan
till omorganisation, som skulle lyfta seminariet upp på en högre nivå och på
något sätt inordna det i Stockholms högskola. Ja, det där låter mycket intressant,
men tyvärr är det av en så fullkomligt vag natur, att det är omöjligt att
använda det som argument i denna debatt. Vilken hänsyn skola vi kunna taga
till dylika töckniga omorganisationsplaner? Vad som föreligger i den hittills
förebragta utredningen är, såvitt jag vet, alls inte något sådant, utan den går
ut på att bibehålla seminariet i huvudsak som det är, men utöka det med en
fjärde obligatorisk årskurs. Det är något helt annat.

Herr Bergman menar, att den här frågan kommer att utredas vår bön förutan,
och därför skola vi inte gå med på utskottets hemställan. Det är samma
resonemang som reservanterna bedriva. Jag får säga, att det är ett mycket
märkvärdigt resonemang. Man förklarar, att man bär inget emot att saken
utredes, den bör tvärtom prövas ur »alla» synpunkter, men vi skola för ali del
inte säga rent ut, att den skall utredas, ty det skulle kunna uppfattas som ett
avvecklingsdirektiv. Menar riksdagen verkligen, att denna sak skall prövas i
botten, så skall riksdagen väl också kunna säga ut det och inte vara rädd och
tänka: Nej, bevare oss väl för att säga ut något sådant — då skulle man kunna
tro att vi bums ville besluta en avveckling. Riksdagen kan väl inte tänkas
mena mer än vad den säger, nämligen att saken skall grundligt prövas. Sedan
kommer det att bero på prövningens resultat, vilken ståndpunkt riksdagen skall
intaga, huruvida seminariet skall bibehållas i en eller annan form, eller örn det
skall avvecklas. Herr Bergman borde kunna gå med på att detta resonemang
är riktigt och renhårigt, medan det andra innebär en skuggrädsla, en föga ärlig
tendens att inte säga ut vad man verkligen menar.

Det finnes enligt min mening de allra starkaste skäl för att vi icke skola dröja
med att noga undersöka denna sak. De kostnader, som herr Bergman viftade
med, kunna komma att drabba oss på helt andra vägar än dem han antydde, såvitt
vi inte här ordentligt se oss för. Det bör erinras örn att det här inte bara gäller
en organisationsfråga utan också en byggnadsfråga. Seminariet kan inte i
längden fortsätta i det gamla huset vid Riddaregatan. Örn seminariet skall
existera vidare, i all synnerhet om det skall få den utvidgade form, som överstyrelsen
önskar, så måste det ha nybyggnader. Detta gör skälen för en utredning
än starkare och mera tyngande. Och allt detta talar för den fullt klara
och konsekventa ståndpunkt, som utskottet har ilitagit.

Jag skall bara tillägga ett par ord angående en synpunkt, som särskilt framträder
i den kungl, propositionen. När vi bär tala om seminariets framtid eller

Lördagen den 2 april f. m.

Nr 23.

dess eventuella nedläggande, så ta vi ju även med i räkningen, att det inte
skulle fortsätta att leverera lärarinnor till enskilda läroanstalter. Men vad
statsrådet särskilt har fäst sig vid, är den närmast liggande frågan, huruvida
vi skola tänka oss, att detta seminarium skall fortsätta att leverera ämneslärarinnor
till de allmänna läroverken. Jag är fullkomligt ense med statsrådet
örn, att den dualism, som för närvarande existerar vid läroverken, är olycklig
och oberättigad, dch att den snarast möjligt bör upphävas. Det är så sant som
det är sagt, när han betecknar det som en nödfallsutväg, att man efter 1904 års
skolreform anlitade de vid högre lärarinneseminariet utbildade lärarinnorna för
att få ämneslärarinnor till de nya statssamskoloma. Man var tvungen. Man
hade helt enkelt inga andra att ta. Nu är läget helt annorlunda. Nu ha vi en
uppsjö på akademiskt utlbildade lärarinnor. Det finns därför inget skäl att ha
kvar denna dualism med två olika lärarkompetenser för samma läroverkstjänster.
Överstyrelsen tycks mena, att en sådan dualism är till nytta för undervisningen.
Jag ber då få omtala, att jag strax före detta ärendes behandling i kammaren
mottog besök av representanter för lärarinnorna, lärarinnor, som icke fått sin
utbildning vid universiteten utan just vild högre lärarinneseminariet, och som
bådo att få säga ifrån, att de anse den ställning, i vilken dessa seminariebildade
lärarinnor komma både vid befordringsärendens avgörande och vid tjänstgöringen
i läroverken, vara ytterst svår och obehaglig, och att de på det allra varmaste
önska att detta dualistiska förhållande skall upphöra. Så låter det alltså
även från detta håll och inte bara från de håll, där man kunde befara något
»odium academicum», som det hetat i vissa pressorgan.

Detta är alltså den synpunkt det närmast gäller. Men sedan kan man också
ställa frågan: örn vi anse, att denna dualism är olycklig för statsläroverken,

kunna vi då anse, att den är nyttig för de övriga skolorna? Den frågan måste
jag för min del besvara med nej, och detta är för mig ett ytterligare skäl till
att saken tagea upp till grundlig prövning. För min privata del — och min
åsikt behöver ju inte vara densamma som ligger bakom utskottsmajoritetens uttalande
— känner jag mig övertygad örn att högre lärarinneseminariet representerar
en utbildningsform, som numera icke kan anses motsvara tidens berättigade
krav.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Thelin: Herr talman! Då herr Pauli nyss nämnde, att den utredning,
som kungl, skolöverstyrelsen verkställt och till Kungl. Majit inlämnat den
10 december 1930, endast skulle innehålla ett förslag till omorganisation av
högre lärarinneseminariet, gående ut därpå, att kursen där skulle ökas till
fyra år, så ber jag få nämna, att jag tagit kännedom örn denna utredning
och funnit, att den innehåller åtskilligt annat. Där finns ett ganska vidlyftigt
resonemang om lärarinneseminariets framtida ställning såsom utbildningsanstalt
för läroverk och andra skolor, och jag skall ta mig friheten att
anföra ett och annat, kanske rätt mycket, ur denna överstyrelsens utredning,
då den inte återfinnes i statsverkspropositionen och inte varit tillgänglig inom
utskottet. Överstyrelsen yttrar:

_ »Vid sidan av den lärarinneutbildning, för vars tillgodoseende högre lärarinneseminariet
ursprungligen inrättats, har seminariet, örn däri inbegripes
jämväl de med detsamma förenade läroanstalterna, med tiden kommit att utöva
en synnerligen rikt förgrenad verksamhet på olika områden av vårt skolväsen.
Det torde få anses obestridligt, att seminariet genom sin utbildning
av ämneslärarinnor gjort en betydande insats för utvecklingen av vårt lands

Anslag till
högre,
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nr 23. 32

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

undervisningväsen, särskilt nied hänsyn till den högre flickundervisningen
men jämväl för tillgodoseende av lärarbehovet vid kommunala mellanskolor,
högre folkskolor och samskolor. Sedan emellertid den akademiska utbildningen
för vinnande av lärarkompetens öppnats för och i allt större utsträckning
beträtts av kvinnor, hava på sina håll röster höjts för en avveckling av
högre lärarinneseminariets verksamhet, i vad den avsåge utbildning av ämneslärarinnor.
Dylik utbildning skulle sålunda uteslutande försiggå vid universitet
och högskolor samt, i avseende på den praktiskt pedagogiska utbildningen,
vid provårsläroverk. Överstyrelsen kan icke dela den nu antydda uppfattningen,
utan finner sig böra förutsätta bibehållandet av seminariets lärarinneutbildning,
detta med hänsyn såväl till det förutsebara behovet av utbildade
ämneslärarinnor som ock till förhållanden av rent pedagogisk natur.»
Detta yttrar överstyrelsen i sitt betänkande.

Sedan har överstyrelsen verkställt en undersökning av hur stort antal befattningar
för lärarinnor med nu ifrågavarande kompetens, som kan beräknas
erforderlig, sedan den 1927 och följande år beslutade omorganisationen av
det högre skolväsendet genomförts. Beträffande de allmänna läroverken har
överstyrelsen därvid räknat med det antal ämneslärarinnebefattningar, som
skulle behöva inrättas, därest de av 1928 års riksdag beslutade provisoriska
bestämmelserna angående proportionen mellan adjunkts- och ämneslärarinnebefattningar
vid läroverken även framdeles skulle bibehållas. Antalet ämneslärarinnebefattningar
vid de allmänna läroverken bör enligt nu anförda beräkningsgrund
uppskattas till minst 236. Vid den med högre lärarinneseminariet
förenade normalskolan beräknas ifrågavarande befattningar uppgå till
11, vid de kommunala mellanskoloma till 120 ordinarie och estra ordinarie
kvinnliga ämneslärare, vid de högre folkskolorna till 107 och vid de kommunala
flickskolorna till 26. Vad så beträffar privatläroverken, av vilka de
enskilda flickskolorna utgöra flertalet, har överstyrelsen vid beräkning av
det framtida lärarinnebehovet beaktat såväl den begränsning av skolornas
omfattning, som blir en följd av de ändrade anknytningsförhållandena till
folkskolan och kvinnliga lärjungars tillträde till statsläroverk, som även det
förutsedda nedläggandet av vissa skolor. Under sådana förhållanden har
överstyrelsen funnit sig böra uppskatta det framtida lärarinnebehovet vid privatläroverken
till c:a 700. Överstyrelsen framhåller i sin utredning, att denna
siffra snarare är för låg än för hög. Det nuvarande lärarinneantalet är
nämligen c:a 1,000.

De verkställda beräkningarna ge vid handen, att vid nu ifrågakommande
läroanstalter det sammanlagda antalet ämneslärarinnor i framtiden kan förutsättas
uppgå till omkring 1,200. En inom överstyrelsens statistiska avdelning
verkställd utredning visar, att ett årligt tillskott av omkring 50 lärarinnor
är erforderligt för vidmakthållande av nyssnämnda antal. Detta
årliga tillskott kan erhållas dels genom lärarutbildningen vid provårsläroverken,
dels från högre lärarinneseminariet. Antalet kvinnliga lärarkandidater
har under de senaste 10 åren uppvisat en tämligen jämn stegring. Det
högsta antalet förekommer under läsåret 1929—1930 med 26 kvinnliga lärarkandidater.
örn man utgår ifrån, att i medeltal 25 kvinnliga lärare på detta
sätt årligen utbildas, är det uppenbart, att högre lärarinneseminariet jämväl
är erforderligt för lärarinnebehovets tillgodoseende, under förutsättning, att
antalet 50 är riktigt. Givetvis kan förväntas, att antalet kvinnliga provårskandidater
även framdeles kommer att undergå stegring. Läsåret 1929—
1930 utgjorde de kvinnliga provårskandidaternas antal 31 procent av hela
antalet vid provårsläroverk utbildade läraraspiranter. Även örn man utgår
ifrån en framtida höjning av procentsiffran till 50, vilket innebär ett årligt
nytillskott av omkring 40 provårsutbildade lärarinnor, kommer denna örn -

Lördagen den 2 april f. m.

33 Nr 23.

ständighet enligt överstyrelsens _ uppfattning icke att rubba förutsättningen
för högre lärarinneseminariets existens. De provårsutbildade lärarna äga nämligen
behörighet ej blott till ämneslärarinnetjänster, utan jämväl till adjunktsoch
lektorstjänster, som ju också kunna komma att besättas med en del för
detta ändamål utbildade lärarinnor. Vid de gjorda beräkningarna har överstyrelsen
icke tagit hänsyn till det icke ringa antal extra lärarbefattningar,
som alltjämt kommer att finnas vid de allmänna läroverken. För en del av
dessa befattningar komma naturligtvis kvinnliga lärare att tagas i anspråk,
liksom de hittills gjort. Slutligen erinrar överstyrelsen därom, att seminariet
liksom hittills även framdeles bör i viss utsträckning kunna tillgodose behovet
av utbildade lärarinnor i privat tjänst, i hemmen och dylikt.

För bibehållande av seminarieutbildning tala starka skäl av pedagogisk
art, såsom särskilt herr Bergman framhållit. Vid en mångfald tillfällen, såväl
i äldre tid som under senare år, har av olika myndigheter och sakkunniga
vitsordats, att de från högre lärarinneseminariet utexaminerade lärarinnorna
utfört ett gott och värdefullt arbete i vårt undervisningsväsens tjänst. Deras
verksamhet har hittills i synnerhet varit förlagd till de enskilda högre flickskolorna,
och den uppskattning, som kommit denna skolform till del i vårt
land, och som jämväl kommit till uttryck vid de senare årens behandling av
skolorganisationens reformproblem, torde i ej ringa mån kunna räknas de vid
flickskolan verksamma lärarkraftema till förtjänst. Värt att i detta sammanhang
erinra örn är 1928 års riksdagsuttalande vid behandlingen av frågan
örn statsbidrag till kommunala flickskolor m. m. I denna riksdagens skrivelse
framhölls, att vid de kommunala mellanskoloma, såsom erfarenheten
visat, utvecklingen lett därhän, att vid konkurrens örn tjänster de akademiska
meriterna i regel ansetts överväga, och att till följd härav utsikterna
för de seminarieutbildade lärarinnorna att erhålla dessa befattningar i samma
mån minskats. Enligt riksdagens mening vore det icke önskvärt, att en motsvarande
utveckling komme att äga rum på den kommunala flickskolans område.
Det borde nämligen erinras därom, att den höga pedagogiska standard,
som med rätta tillerkännes den högre flickskolan, till en väsentlig del vore
att. tillskriva den insats, som inom denna skola gjorts av de från högre lärarinneseminariet
utbildade lärarinnorna. Då de kommunala flickskolorna avsåge
att låta denna nya skolform i avseende å bildningsmål och arbetsformer
övertaga den högre flickskolans roll, vore det därför enligt riksdagens mening
av betydelse för den nya skolformens utformande och vidare utveckling, om
den finge, på samma sätt som den högre flickskolan hittills, tillgodogöra sig
den värdefulla pedagogiska insats, som representeras av just de seminarieutbildade
lärarinnorna. Riksdagen vill därför framhålla angelägenheten av
att, då det gällde att vid tillsättande av ordinarie ämneslärartjänster vid de
kommunala flickskolorna väga seminarieutbildningen mot de akademiska meriterna,
_ det tillsåges, att den vid högre lärarinneseminariet erhållna utbildningen
icke under alla förhållanden skötes åt sidan till förmån för en akademisk
examen, utan att all den hänsyn, som en befattning vid ifrågavarande
skolform krävde, foges till de vid lärarinneseminariet förvärvade reella lärarmeriterna.
Så skrev riksdagen så sent som 1928 örn högre lärarinneseminariet.

Vad beträffar de lärarinnebefattningar vid övriga skolformer, till vilka
den vid högre lärarinneseminariet avlagda examen skänker behörighet, anser
jag i likhet med överstyrelsen, att det ur pedagogisk synpunkt är fördelaktigt,
örn även till dylika befattningar seminarieutbildade lärarinnor kunna vara att
påräkna vid sidan av akademiskt utbildade. Det torde vara värdefullt att
vid läroverken finna anställda lärare, som företräda olika slag av pedago Fursta

hammarens protokoll 1932. Nr 23, 3

Anslag lill
hägre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nr 23. 34

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

gisk utbildning och vilkas pedagogiska inställning därigenom blivit i viss
mån olikartad. Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet synes
ha samma uppfattning, när han örn den saken yttrar: »Likformighet är
för visso intet ideal att i och för sig eftersträva, då det gäller ett lands anstalter
för den betydelsefulla praktiskt-pedagogiska utbildningen.» Emellertid
uttalar statsrådet å andra sidan, att han är tveksam örn bland seminariets
uppgifter för framtiden bör ingå utbildandet av ämneslärarinnor för de allmänna
läroverken. Vidare säger statsrådet: »Jag bör tillägga, att jag anser
seminariet hava en mycket viktig uppgift, även örn detsamma ej längre skulle
komma att utbilda ämneslärarinnor för de allmänna läroverken. För seminariet
återstår att bidraga till fyllande av behovet av lärarinnor vid kommunala
och enskilda läroanstalter, främst kommunala och enskilda flickskolor.»
Statsrådet anser emellertid inte, att det numera är behövligt med kvinnliga
lärare som ämneslärarinnor vid läroverken. I stället föreslår statsrådet, att
det införes ett stadgande av innehåll, att ett visst antal befattningar vid
samläroverken bör förbehållas kvinnor och som en följd därav, att vissa andra
skolor förbehållas män. Vad beträffar kostnaderna för genomförande av den
av departementschefen skisserade planen framhåller statsrådet, att någon större
ökning av statsutgifterna näppeligen torde vara att befara, enär de ämneslärarinnor,
vilka hava adjunktskompetens, redan åtnjuta avlöning lika med
kvinnlig adjunkt. Fastän jag hyser vissa sympatier för statsrådets tanke att
i framtiden förändra ämneslärarinnetjänsterna till adjunkturer, så synes det
mig i alla fall uppenbart, att detta inte kan ske utan ganska stora årliga
merkostnader för statsverket. För närvarande finnas vid de allmänna läroverken
och under förstatligande stående kommunala mellanskolor omkring 180
ordinarie ämneslärarinnor. Av dessa hava omkring 53, d. v. s. i runt tal 29
procent, adjunktskompetens. Även örn antalet akademiskt bildade ämneslärarinnor
med provår så småningom kommer att stiga till omkring 50 procent
av hela det beräknade antalet (236), skulle avskaffandet av de kvinnliga
ämneslärarinnebefattningarna vid de allmänna läroverken medföra en rätt
avsevärd årlig kostnadsökning. Med nuvarande avlöningsförmåner å s. k.
D-ort uppbär en kvinnlig adjunkt 1,170 kronor mer än en ämneslärarinna.
För 118 ämneslärarinnor skulle detta betyda en årlig merutgift av i runt tal

138,000 kronor, alltså ett åtminstone i dessa tider mycket betydande belopp.
Det synes mig därför, som örn riksdagen borde betänka sig, innan ett beslut
fattas, som kan i framtiden komma att innebära just en sådan kostnadsökning.

Herr Björck talade örn, att det nu också föreligger en byggnadsfråga, men
jag har inte av tillgängliga handlingar kunnat finna, att någon sådan fråga
föreligger. Men att en sådan byggnadsfråga kan spöka i framtiden bör ju
inte utgöra något skäl för riksdagen att nu fatta beslut örn en skrivelse,
som i själva verket går ut på ett sympatiuttalande för högre lärarinneseminariets
upphörande. Jag tycker, att byggnadsfrågan kan få lösas, när den
blir aktuell. Då således för mig både ekonomiska och praktiskt-pedagogiska
skäl tala för högre lärarinneseminariets fortbestånd, så kan jag inte vara med
örn utskottets förslag om en skrivelse till Kungl. Maj:t. En sådan utredning
skulle naturligtvis bli en parlamentarisk utredning, det skulle sitta s. k.
sakkunniga med sakkunnigarvoden. Jag bär mycket väl reda på vad man
ute i landet tänker örn dessa många kommittéer, som kosta staten pengar. Jag
tycker inte det finns några skäl att just nu, när tiderna äro så svåra och
penningknappheten så stor, ytterligare öka kommittéernas antal, när det inte
är oundgängligen nödvändigt.

Herr talman, med stöd av vad jag nu anfört anhåller jag att få yrka bifall
till den av herr Kvarnzelius avgivna reservationen.

Lördagen den 2 april f. m.

35 Nr 23.

Herr Bergman: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet ännu en

gång genom herr Paulis yttrande. Herr Pauli gjorde sig, i sin iver att förringa
betydelsen av högre lärarinneseminariet, skyldig till så påtagliga överdrifter,
att jag skulle tro, att han därigenom skadade sin egen sak. Han
sökte göra gällande, att de från högre lärarinneseminariet utgående lärarinnorna
vore mindre väl rustade för sitt kall, vilket bl. a. skulle visas därav, att de
inte ens få studera vid universiteten. Ja, vad den saken beträffar, så ha. de ju
gått igenom den gamla högre flickskolan, den åttaklassiga högre flickskolan,
hädanefter sjuklassiga, och de ha därefter gått igenom högre lärarinneseminariets
treåriga kurs, många av dem också den fyraåriga, där undervisningen är
fullkomligt akademiskt ordnad. Denna tid har blivit ytterst väl utnyttjad. Herr
Pauli säger, att det är alldeles tydligt, att när de andra haft längre tid för
sin utbildning, så måste de vara ofantligt mycket bättre kvalificerade. Det
är inte alls sagt. Herr Pauli kanske erinrar sig, att då vi diskuterade skolfrågan
1927—1928 voro herrar Björck och Pauli på den linjen, att man skulle
göra utbildningen till studentexamen 13-årig. Först skulle man gå igenom
sex folkskoleklasser, och sedan få en vidare utbildning på 7 år, alltså tillsammans
13 år. Det fanns andra, som ville, att man skulle förkorta tiden
till studentexamen till 12 år, genom att barnen redan från fjärde klassen i
folkskolan skulle få komma in i en femårig realskola och sedan fortsätta
på gymnasiet och därigenom Aunna ett år. Tror någon, att de som gå den väg,
som herrar Björck och Pauli då rekommenderade, den 13-åriga vägen, bli
bättre kvalificerade och få bättre kunskaper än de som gå den väg på 12 år,
som minoriteten den gången — det var en ganska stark minoritet — förordade?
Jag tror att praktiskt sett så gott som alla de på området sakkunniga —
det finns mycket få undantag — äro fullt ense om, att den kortare utbildningsvägen
i detta fall, trots tidsförkortningen, samtidigt är den grundligare. Det
beror ju mycket på, hur man organiserar undervisningen och hur man utnyttjar
tiden, och inte bara på tidens längd.

Nu vill jag naturligtvis visst inte påstå, att de som utgå från högre lärarinneseminariet
skulle vara likställda i lärdom med dem som ha tagit magisterexamen
och kanske mera. Men jag påstår, att de äro mycket väl kvalificerade
för det ändamål, som det nu är frågan örn, nämligen att undervisa ungdom,
särskilt kvinnlig ungdom på realskolestadiet, och långvarig erfarenhet har
visat, hur verkligt förnämliga underviserskor de i många fall varit. Det är
två typer av lärdom man här har att särskilja och värdesätta. Den lärdom
som man inhämtar i högre lärarinneseminariet har haft karaktären, kan man
säga, till rätt stor del av en hög och mycket gedigen allmänbildning, under
det den lärdom man får vid universiteten är mer utpräglat specialiserad. Där
får man specialister, som kunna vara utomordentligt långt komna i den och
den specialiteten, men kunna vara ganska okunniga i en hel mängd andra frågor
och ämnen, som dock äro synnerligen viktiga att ha reda på och vara väl
orienterad i, när man skall undervisa ungdom. Den ena typen behövs vid sidan
av den andra. Det har redan påpekats av föregående talare, av statsrådet
i de handlingar vi ha framför oss, och även skolöverstyrelsen har varit
av sådan mening. Den anser det Amra av värde, att det inte bara finns en enda
1yp av lärarutbildning, utan att det finns olika typer. Det har undervisningen
nytta av. Att då utan vidare slopa den gamla förnämliga anstalten, det anser
jag vara icke blott bryskt utan även opraktiskt och oklokt.

Jag vill beträffande värdet av den undervisning och den utbildning man
får vid högre lärarinneseminariet erinra om ett sådant belysande faktum
som att Selma Lagerlöf fått sin undervisning där. Hon iir dock en av
våra allra förnämsta, kulturbärerskor. Det beror naturligtvis inte bara
på den utbildning hon där fått utan på den genialiska begåvningen och annat,

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nr 23.

Anslag till
högre,
lärarinneseminariet.

(Forts.)

36 Lördagen den 2 april f. m.

men hon har dock fått sina grundläggande impulser och sina gedigna kunskaper,
och över huvud mycket av vad som gjort henne till vad hon är, vid denna
läroanstalt. Det synes dock innebära ett ganska gott betyg för denna institution.
Ifall man fäster sig vid auktoriteter — det bör man ju inte i främsta
rummet göra utan man bör tänka själv, men det skadar dock inte att höra vad
pedagogiskt erfarna människor tänka -— så vill jag nämna, att Värner Rydén,
med vilken jag i många avseenden hade olika uppfattning, dock hade precis
samma mening i denna fråga som den jag här gjort gällande. Han höll mycket
på, att man inte skulle stänga vägen till lärarkallet i läroverken för dem,
som kommo från högre lärarinneseminariet, och jag tror att han hade rätt. Skolöverstyrelsen
— den i dessa frågor sakkunnigaste myndigheten i vårt land —
ställer sig fortfarande på denna ståndpunkt, som jag tror på goda skäl. Jag
tror därför, att riksdagen handlar försiktigast och klokast, om den följer herr
Kvarnzelius m. fl. i deras reservation. Den föregriper ingenting, möjligheten
finns alltjämt att utreda saken ur alla de synpunkter, som äro av betydelse.

Att de från högre lärarinneseminariet utgångna ännu inte utan särskild dispens
få idka studier som studenter vid universiteten, det är en restriktion,
örn vilken man kan säga att det nog endast är en tidsfråga, när den försvinner.
Det måste betraktas som något alldeles oegentligt, att personer, så utbildade
som dessa äro på sina särskilda områden, i flera ämnen långt bättre än vanliga
studenter, framför allt på de humanistiska områdena, och med den utmärkta
språkkunskap som de ha, icke skulle få idka studier vid universiteten. Det
är utan tvivel oriktigt. I vissa fall har bestämmelsen ju också redan mildrats,
och de tagas emot vid vissa högskolor. Det är nog, som sagt, blott en tidsfråga,
när detta blir allmänt genomfört, under förutsättning av seminariets
fortsatta bestånd.

Det var den saken och åtskilligt annat i detta sammanhang, som jag tänkte
på, då jag var inne på vad herr Pauli kallade en vag framställning, som man
inte skulle fästa sig så mycket vid. Mycket av vad vi här debattera befinner
sig för närvarande på ett förberedande stadium. Man har inte kommit så
långt, att man kan fatta definitiv ståndpunkt till detaljerna ännu. I detta
avseende instämmer jag fullständigt med vad herr statsrådet yttrar i början av
sitt utlåtande i statsverkspropositionen, men jag tycker knappast, att det riktigt
överensstämmer med vad han sedan säger, då han i vissa avseenden
förklarar isig redan nu beredd på en a-weckling, nämligen vad utbildningen för
lärarinndkallet i läroverken beträffar.

Jag upprepar, att på sakens nuvarande ståndpunkt alla skäl tala för, att
man ansluter sig till herr Kvarnzelius’ reservation, som är den försiktigaste
och klokaste vägen och inte föregriper någon framtida utvecklingslinje i
frågan.

Häri instämde herr Wohlin.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Det är med den allra största tvekan
jag vågar begära ordet i den föreliggande frågan. Först och främst brukar
jag endast någon enstaka gång vid varje riksdag uppträda i en statsutskottsfråga,
och för det andra är det ju så, att tillskyndarna av 1927 års skolreform
ha vetat att skaffa sig ett monopol på den riktiga uppfattningen i skolfrågor,
som gör det så gott som omöjligt för en lekman att överhuvud taget våga hysa
eller i varje fall offentligen framställa en annan mening än den, som från det
hållet hävdas. Emellertid ger mig erfarenheten av det fruktansvärda sätt,
på vilket man har lyckats förstöra språkstudierna i de högre läroverken —
både franskan och grekiskan äro ju satta åt sidan på ett sätt, som jag anser

Lördagen den 2 april f. m.

Nr 23.

vara ytterst farligt för vår kultur — denna erfarenhet, säger jag, har givit
mig mod att tro, att även en lekman möjligen kan ha någonting att komma
med och inte bara de, som inneha monopolet på den rätta uppfattningen.

Jag har med en viss förvåning lagt märke till vid min ytliga granskning av
utlåtandet -— jag har verkligen inte hunnit sätta mig in i saken så synnerligen
ingående, ty det har ju, som herrarna veta, hänt åtskilligt under de sista
14 dagarna här i landet, som tagit intresset i anspråk — att i yrkandet i herr
Wilhelm Björcks motion föreslås bl. a., att riksdagen skulle »hos Kungl. Majit
hemställa örn skyndsam utredning rörande frågan om behovet av högre lärarinneseminariets
bibehållande samt för sådant fall dess organisation och uppgifter
inom skolorganisationen». I punkt c) i den hemställan, vartill statsutskottet
kommer, heter det, att riksdagen må »i anledning av herr Björcks ovannämnda
motion (I: 45) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att vid prövningen av
den hos Kungl. Majit för närvarande vilande utredningen angående högre lärarinneseminariets
organisation jämväl må vederbörligen beaktas frågan örn
behovet av seminariets bibehållande» o. s. v.

Nu har jag inhämtat, att sedan den 10 december 1930 vilar i ecklesiastikdepartementet
en genom skolöverstyrelsen verkställd utredning i denna fråga. Jag
vet, att herr Björck icke i sin egenskap av hög ämbetsman i skolöverstyrelsen
har deltagit i denna utredning. Av hans yrkande vill det synas, som örn han
icke ens skulle haft kännedom om att denna utredning förelåg, när han skrev
sin motion. I varje fall hade han väl då formulerat sitt yrkande på ett annat
sätt än som skett. Jag har också inhämtat, att i den utredning, som redan ligger
i departementet, undersökes även frågan örn det fortsatta bibehållandet av
seminariets lärarinneutbildning. Och det framtida behovet av ämneslärarinnor
beräknas till följande siffror: statsläroverk 236, statens normalskola 11,
kommunala mellanskolor 120, högre folkskolor 107, kommunala flickskolor 26,
privatläroverk, framför allt enskilda flickskolor, 700.

Den utmärkta artikel, som min högt ärade vän herr Pauli i dag har skrivit
i Socialdemokraten, synes utgå från att frågan örn högre lärarinneseminariets
existens är olösligt bunden vid frågan örn bibehållandet av ämneslärarkompetensen
för statsläroverken. Åtminstone har jag fått det intrycket vid den mycket
flyktiga blick, jag har haft tid att kasta på artikeln. Men det framgår av
de meddelade siffrorna, att även örn man avlyser avgångsexamen från högre
lärarinneseminariet som kompetens för statsläroverken, finns det ändå ganska
många platser för de vid seminariet utbildade lärarinnorna.

Vidare vill jag hävda, att en tillfällig nedgång i tillströmningen till seminariet
väl knappast kan sägas utgöra ett fullgiltig! skäl för att sätta i gång
en stor och dyrbar apparat vid sidan av den utredning, som landets högsta
skolmyndighet redan har verkställt. Det är nog så, att den rådande osäkerheten
betyder rätt mycket för en sådan anstalt. Och dessutom äro väl inte förhållandena
så farliga eller för staten så betydelsefulla ur ekonomisk synpunkt,
att man inte kan vänta ett par, tre år ytterligare och se, örn den åberopade utvecklingen
fortsätter —■ kanske i stegrat tempo — eller om den upphör och
bytes i sin motsats. Flir övrigt borde det väl finnas möjlighet att släppa fram
dessa utmärkt utbildade lärarinnor även på folkskollärarinnebanan. Jag är
visserligen inte alls inne i saken, men det förefaller, som örn de nästan skulle
vara kompetenta härtill; åtminstone borde de kunna bliva det med ett års utbildning
vid folkskollärarseminarium. Men detta är en sak, som jag nämner
bara i förbigående. Den tillåter jag mig inte ha någon åsikt örn, och jag ber
att ingen av herrarna skall göra sig besvär med att taga denna lilla enkla förmodan
rent i förbigående till utgångspunkt för ett fullständigt förgörande av
mig, ehuru det som bekant ofta brukas sådana metoder, när det gäller skolfrågor.
Det är det som gör det så svårt för en lekman att yttra sig, ty om en

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nr 23.

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

lekman gör sig skyldig till ett misstag på ett annat område, kan man taga det
som ett förbiseende och tolka allt till det bästa, men så är det aldrig i skolfrågor.
Där är ett enkelt misstag av en talare tillräckligt för att fullständigt
döma honom och hans ingripande i saken!

Ja, herr talman, jag skulle ha lust att anföra åtskilligt mera, men jag skall
inte betunga kammarens ledamöter med att låta dem åhöra en osakkunnigs vidare
utläggningar i frågan. Jag ber endast att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Städener: Herr talman, anledningen för mig att taga till

orda i denna debatt är inte att Kungl. Maj :t har föreslagit några märkvärdiga
eller djupa ingripanden i högre lärarinneseminariets tillvaro. Jag skall rekapitulera,
vad Kungl. Majit har föreslagit förutom beviljandet av det sedvanliga
anslaget. Det gäller bl. a. förhyrandet av en våning örn 5 rum, en utgift
på ungefär 5,000 kronor. Men seminariet tyckes för närvarande kunna
umbära denna lokalutvidgning, och därmed torde väl den punkten inte längre
tilldraga sig något större intresse. Vidare har i propositionen föreslagits,
att man skulle successivt avveckla den fyraåriga realskollinjen för flickor
med början nästa läsår förmedelst indragning av samma linjes första klass.
Detta har blivit av statsutskottet utbytt mot ett annat yrkande, nämligen, att
en övningsskollärartjänst vid högre lärarinneseminariet skulle uppföras på extra
stat i stället för på ordinarie. Jag har ingen anledning att uppehålla mig
längre vid dessa punkter.

Vidare har i propositionen resonerats åtskilligt örn högre lärarinneseminariets
uppgifter nu och framdeles, utan att Kungl. Majit har framlagt något förslag
i ärendet men dock uttalat sig för den uppfattningen, att tiden synes närma
sig, då högre lärarinneseminariets uppgift att utbilda lärarkrafter för de allmänna
läroverken gått till ända, varemot i propositionen förmenas, att detsammas
uppgift för utbildande av lärarinnor för särskilt kommunala flickskolor
fortfarande är av betydelse. Detta är, vad propositionen innehåller.

Sedermera har motionsvis utförligt och ingående tagits upp frågan örn lärarinneseminariets
uppgift och framtida betydelse. Jag begärde ordet närmast
med anledning av ett uttalande i denna angelägenhet av herr Bergman. Jag
kan inte låta passera oanmärkta de ord, han yttrade örn den ordinarie vägen
för utbildande av lärarkrafter vid allmänna läroverk, nämligen det s. k.
provåret. Han har säkerligen inte menat att uttrycka sig förklenande örn den
utbildningen eller dess resultat. Jag fritar honom från varje intention i den
riktningen. Men det föreföll mig, som om de uttryck, han använde, skulle
kunna tolkas så, och för att jag inte skall göra mig på något sätt medskyldig,
vill jag, herr talman, anmäla, att jag inte delar den uppfattning örn provåret
och dess effektivitet, som skulle kunna inläggas i herr Bergmans ord. Denna
provårsutbildning, som naturligtvis är behäftad med fel och i vilken det finnes
luckor, vilka vid den, som jag hoppas, snart förestående renoveringen av
provåret komma att fyllas, har tillfört och tillför alltjämt läroverken högst förtjänta
krafter både på den manliga och den kvinnliga sidan. Vid provårsutbildningen
av våra lärare och lärarinnor gives tillfälle till fri diskussion och
till meningsutbyte både mellan handledaren och dem, som skola utbildas, å ena
sidan samt mellan dessa senare inbördes å den andra sidan. Det fria och jämbördiga
samarbetet mellan handledare och provårskandidater gynnar utvecklingen
av personlighetens egenartade anlag för undervisarens och uppfostrarens
kall. Till samma fria utveckling kommer man icke inom ett seminarium.
Jag tillåter mig, herr talman, att uttala ett sådant omdöme, därför att jag
själv har varit seminarieelev, låt vara i ett seminarium inom en annan gren av
undervisningsväsendet, liksom jag också haft tillfälle att stå i beröring med
provårsutbildningen. Den individuella lärartalangen får enligt mitt omdöme

Lördagen den 2 april £. m.

39 Nr 23.

betydligt större spelrum och utvecklar sig till en betydligt mer fruktbar faktor
för den blivande lärarverksamheten genom den utbildning, som lämnas vid
våra provårsläroverk, än genom den utbildning, som seminarierna, låt vara än
aldrig så förträffliga anstalter i och för sig, kunna meddela. Originaliteten
hos lärare och lärarinnor är en utomordentligt värdefull faktor, när det gäller
att. handleda ungdomen, och denna originalitet, som en och annan gång kan
taga sig uttryck, vilka i lärjungens fantasi och hågkomst sedermera spela rollen
av uppmuntrande minnen från skollivet, denna originalitet är enligt min
tanke utsatt för alltför stora möjligheter att kvävas eller bindas vid seminarieutbildningen.
Naturligtvis vet jag mycket väl, att seminariet lämnar teknik,
en säkrare frågeteknik framför allt, och en större säkerhet i metodikens element
än provårsutbildningen vid läroverken. Och jag föraktar ingalunda denna
mera mekaniska färdighet. Men jag vågar inte sätta den i samma höga
rangklass som den utveckling av lärarnas och lärarinnornas personliga originalitet,
örn vilken jag nyss talade.

Det vare nog sagt örn detta. Möjligen kunde jag tillägga, att den konsekventa
ståndpunkten för herr Bergman vore, örn han till sitt yttrande fogade
ett yrkande, att, eftersom lärarinneseminariet tillför läroverken en erenie de la
erenie av kvinnliga lärarkrafter, man borde sörja för att den manliga delen
av läroverkslärarna också får tillfälle att genomgå seminarieutbildnirig i stället
för den akademiska. Den konsekvensen har han inte dragit, och jag tror
inte heller att utvecklingen kommer att draga den. Naturligtvis vill jag, d:å
jag nu osökt kommer in på detta ''sammanhang, inte fördölja, att. jag i mera
hopplösa ögonblick, när jag har övervägt den enorma automatiska tillväxten av
läroverksbudgeten, verkligen har varit inne på det misantropiska resonemanget,
att den tiden kanske kommer, då vårt land är så fattigt, att vi äro tvungna att
skära ned kompetensfordringarna för lärarpersonalen vid realskolan och att
avstå från den akademiska utbildningen för att i stället nöja oss med seminarieutbildning
av både de manliga och kvinnliga lärarna vid realskolan. Men där,
herr Bergman, äro vi lyckligtvis inte ännu, och jag hoppas, att vi skola slippa
att beträda denna via dolorosa på uppfostrans väg!

Det är egendomligt att konstatera, att tvekan om lämpligheten att bevara
status quo kommit till uttryck även inom högre lärarinneseminariet självt.
Jag har här i min hand ett aktstycke, som citerar en opinionsyttring, vilken
1923 reservationsvis framfördes av ett antal inom högre lärarinneseminariet arbetande
lärarinnor, en opinionsyttring, som t. o. m. gick ut på högre lärarinneseminariets
avveckling. Och det tillägges, att det sätt, på vilket överstyrelsen
föreslagit, att man skulle söka gjuta nytt liv i denna institution, måste betraktas
sorn en halvmesyr, vilken säkerligen mycket snart åter kommer att aktualisera
behovet av en annan lärarinneutbildning. Jag gör inte oreserverat dessa
sista ord till mina. Jag önskar att få ytterligare tid att överväga problemet.
Men jag har velat citera detta uttalande från lärarinneseminariets egen intimare
krets. I vilket fall som helst tycker jag, att man skulle kunna vara
överens om att den dubbla utbildningsmöjlighet, som nu finns för de kvinnliga
lärarkrafterna vid de allmänna läroverken på realskolans stadium — den
ena genom provåret och den andra genom högre lärarinneseminariet — kan icke
vara annat än en ofullkomlighet. Man försöker att överskyla den genom att högt
beprisa den omständigheten, att man därigenom får två typer av lärarinnor
vid de allmänna läroverken. Ja, herr talman, jag har sett dessa två typer
av lärarinnor i arbete vid åtskilliga av våra allmänna läroverk. Jag har
nyss sagt, att jag värdesätter båda dessa utbildningslinjer. Jag värderar
både de seminarieutbildade och de provårsutbildade lärarinnorna. Men jag
säger, att de röra sig på så olika plan, att samarbetet dem emellan vid uppfostran
och undervisning av ungdomen blir ständigt utsatt för äventyr för

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.

Nr 23. 40

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

att inte säga slitningar. Jag vill inte gå närmare in på denna interiör av undervisnings-
och uppfostringsväsendet i våra läroverk för närvarande, men den
uppfattningen, att det skulle vara en avgjord fördel för uppfostran och undervisning
att ha två så olika utbildade typer av lärare, tror jag inte delas av en
allmännare pedagogisk opinion.

Härtill kommer också, att den ena av dessa utbildningslinjer i ekonomiskt
hänseende är mycket fördelaktigare än den andra. Den seminarieutbildade
lärarinnan kommer, såvitt jag förstår saken rätt, fortare eller åtminstone billigare
till sitt mål än den akademiskt utbildade. Och rättvisan i ett sådant
system har jag mycket svårt att inse.

Den siste talaren yttrade åtskilligt, som gladde mig. Hans dogmatiska obundenhet
av läroverksfrågans behandling och tillrättaläggande 1927 är mig synnerligen
sympatisk. Jag är själv alldeles obunden i det hänseendet. Jag är
alldeles inte främmande för vad som menas med dogmatik, men dogmatik på det
området har jag inte lagt mig till med. Likaledes är jag av samma mening
som han, när det gäller värnandet av levande språk och i all synnerhet det
levande språk, han nämnde, nämligen det franska tungomålet. Och då han
därtill fogade det för mig kära, klassiska språket grekiskan, tog han ett ännu
djupare grepp i mitt hjärta, ehuru jag icke rätt förstår vad studiet av grekiskan
har med högre lärarinneseminariet att göra. Jag räknar emellertid
med hans värdefulla stöd för en klok bedömning i sin tid av det resultat, vartill
metodiksakkunnigas undersökningar kunna leda,

Jag har — och nu börja avvikelserna från herr Örne — studerat det organisationsförslag
av år 1930, som herr Thelin utförligt citerat härstädes och som
är i mina händer i detta ögonblick. Detta organisationsförslag innebär inte
alls, såsom reservanterna tyckas vilja giva till känna, ett yrkande på en allsidig
och förutsättningslös undersökning angående högre lärarinneseminariets
arbetsmetoder och framtid. För övrigt har den, som främst har undertecknat
detta organisationsförslag, själv karakteriserat detta .aktstycke, och hans uttalande
finnes i statsutskottsutlåtandet på sidan 107, där han säger: »Den organisationsplan
för högre lärarinneseminariet, som skolöverstyrelsen framlagt i
sitt ovan omnämnda underdåniga utlåtande den 10 december 1930, avser endast
sådana jämkningar, som kunna anses betingade dels av seminariets egen utveckling,
_ dels och framför allt av de förändringar i det högre skolväsendets
organisation, vilka tillkommit genom beslut av 1927 års riksdag eller senare.»
Det är således en så hårt bunden framställning, som det någonsin är möjligt.
Organisationsplanen har tagit sin utgångspunkt i 1927 års organisation av det
högre skolväsendet och avser att framställa endast sådana jämkningar, som
behövas för att nu bringa det högre lärarinneseminariets arbete i kontakt med
denna utveckling från 1927. Jag skall kanske örn ett ögonblick återkomma
till denna organisationsplan, sedan jag först lämnat några siffror.

Några talare ha anfört, att behovet av ämneslärarinnor vid allmänna läroverk
och vid högre lärarinneseminariet, vid kommunala mellanskolor, vid högre
folkskolor och kommunala flickskolor och privata läroverk tillsammans utgör
1,200. Jag är inte i tillfälle att underkasta den siffran någon undersökning,
utan .jag tar derför god. Det tillägges, att för att rekrytera denna lärarinnestam
behöves. en årlig utexaminering av cirka 50 lärarinnor. Låt mig nu lämna
några statistiska upplysningar. Åren 1911 t. o. m. 1931. alltså under de sista
20 åren, ha provårsutbildats 241 akademiskt bildade kvinnor. Uppenbarligen
har ingen av dem ännu pensionerats, men givetvis kan mer än en av dem ha
lämnat lärarinnebanan till äventyrs genom döden eller också genom att övergå
till annan sysselsättning, genom giftermål eller på annat vis. Jag kan inte
heller lämna någon uppgift på detta antal, men så mycket vet jag, att för närvarande
är det endast 63 akademiskt bildade kvinnor, som ha ordinarie tjänst

Lördagen den 2 april f. m.

41 Nr 23.

vid de högre allmänna läroverken. Om jag får lov att begagna mig av detta
siffermaterial, skulle alltså omkring 75 % av de akademiskt utbildade, med
provår försedda kvinnorna inte ännu hava vunnit ordinarie anställning vid våra
läroverk. För närvarande ha vi bland extra ordinarie lärare vid läroverken
47 akademiskt bildade och provårsutbildade kvinnor. Det saknas icke heller
kvinnliga provårsaspiranter — tvärtom. Enligt en uppgift, som är av intresse,
voro helt nyligen av de personer, som voro kompetenta att få undergå provårsutbildning
och som anmälde sig till detta, något mer än 50 procent akademiskt
bildade kvinnor.

Örn jag nu lämnar de akademiskt bildade kvinnorna så länge och håller mig
till de seminarieutbildade, så konstaterar jag, att höstterminen 1930 funnos 71
seminarieutbildade utan anställning i riket. Denna grupp har säkerligen inte
konsumerats utan utgör fortfarande en arbetslös skara. Örn jag därtill lägger
att omkring 45 akademiskt bildade lärarinnor enligt uppgift sakna anställning,
så få vi en grupp, som överstiger hundratalet, fullt kompetenta, utbildade
endera å seminarielinjen eller å den akademiska men utan anställning. Att
ändå urgera, att högre lärarinneseminariet under alla omständigheter skulle
vara av behovet påkallat för att försörja de allmänna läroverken med kvinnlig
lärarkraft, finner jag vara ologiskt, milt sagt.

Dessa förhållanden torde vara tillräckliga för att visa, att en utredning är av
nöden. Var och en, som har läst propositionen, vet, att Kungl. Majit inte där
har dragit i härnad mot lärarinneseminariets existens utan i stället har velat
finna ett lämpligt verksamhetsområde för lärarinneseminariets elever, när de
ha blivit utbildade, samt undvika ytterligare konkurrens till den redan mycket
stora konkurrens, vi ha vid de allmänna läroverken.

Jag övergår till en annan sida av saken. Riksdagen 1928 säger i skrivelse
till Konungen: »Vid kommunala mellanskola? har den akademiska utbildningen
allt mera tillerkänts företräde.» Därpå utvecklar riksdagen i sin skrivelse, såsom
för ett ögonblick sedan herr Thelin berättat, att det vore av värde, att den
kommunala flickskolan finge tillgodogöra sig den värdefulla pedagogiska insats,
som representeras av de seminarieutbildade lärarinnorna. Alltså, mina
herrar, riksdagen 1928 företog sig att reflektera över förhållandet och kom
till det resultatet, att de seminarieutbildade kvinnorna inte gärna kunna lia någon
framtid vid den kommunala mellanskola och naturligtvis då ännu mindre
vid realskolan, men däremot säger riksdagen 1928, att vid den kommunala flickskolan
bör man kunna tillgodogöra sig de seminarieutbildade lärarinnorna.
Och i överensstämmelse med riksdagens direktiv 1928 avfattade också Kungl.
Majit den gällande stadgan för kommunala flickskolor, där det infördes en bestämmelse,
att vid jämförelse mellan sökande, som avlagt examen vid högre
lärarinneseminariet, och övriga till tjänsten behöriga sökande, må med tillämpning
av i övrigt i stadgan angivna befordringsgrunder skälig hänsyn tagas
därtill, att den vid högre lärarinneseminariet meddelade lärarutbildningen »är
särskilt inriktad på läroanstalter med det bildningsmål och de arbetsformer,
som företrädas av den kommunala flickskolan». Detta är vad riksdagen har
önskat och vad Kungl. Majit har utfört i stadgeform.

Visserligen föreligger i den organisationsplan från 1930, som skolöverstyrelsen
inlämnat, så vitt jag kan läsa rätt, som utgångspunkt för hela tankegången,
att man skall framför allt se till, att högre lärarinneseminariet organiseras med
tanke på »förändringar i det högre skolväsendets organisation». Men jag kan
icke finna att överstyrelsen tagit hänsyn till den förändring av läget, som
utgöres av den ökade tillgången på akademiskt bildade lärarinnor.

Överstyrelsen föreslår vidare åtskilliga reformer vid lärarinneseminariet. T
stället för treårigt seminarium skall det bli fyraårigt, folkskolan skall göras
sjuårig i stället för sexårig, och — för att nu nämna även en sådan detalj, som

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nr 28.

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

egentligen är en sak vid sidan om vad vi i dag tala om — skolköksseminariet
därstädes skall byggas ut från tre terminer till fyra terminer, och hela seminariet
skall byta örn namn och hädanefter heta Statens högre lärarinneinstitut.

Vad som står fast hos mig, efter det att jag läst dessa aktstycken och har
hört denna debatt hittills, är, att en utredning är av nöden, en utredning efter
de av riksdagen givna och uppdragna linjerna med framför allt den kommunala
flickskolan såsom det mål, man håller i sikte. Det synes mig också, att utskottet
har föreslagit just en sådan allsidig och förutsättningslös utredning, med
iakttagande av den ändamålsbestämmelse för högre lärarinneseminariet, som
riksdagen och Kungl. Majit redan ha fixerat. Men jag kan inte undertrycka
den farhågan, att örn reservationen skulle vinna riksdagens bifall, så skulle både
den och i synnerhet den debatt, som här förts, lätt kunna tagas till intäkt för,
att en utredning överhuvud taget icke bör verkställas. Man skall inte härpå
svara, att ett uttalande i motiveringen skulle vara tillräckligt. Det är inte alls
självklart, att motiveringens ordalag äro att fatta som stimulans till utredning.
Tvärtom torde reservationens vägran att i klämmen tala örn utredning kunna
tolkas som ett uttalande att ingen brådska föreligger med den ingående utredningen,
utan att den, såsom en talare här yttrade, kan anstå några år framåt.

Tillåt mig tillägga, herr talman, eftersom reservationen använt det uttrycket,
att en extra utredningsapparat skulle behöva tillgripas, att jag inte för min del
kan inse, varför det skulle behövas någon sådan extra utredningsapparat, utan
vad som behövs är ett klart uttalande från riksdagens sida, att denna sak bör
undersökas på ett välvilligt och positivt sätt för att bringa högre lärarinneseminariet
till den funktion, som inom undervisningsväsendet kan vara särskilt lämpat
för detta seminarium. Det synes mig också vara, vad utskottet med sitt uttalande
egentligen har poängterat.

Herr Pauli: Herr talman! Efter det sakrika och ingående sätt, varpå herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har belyst denna fråga, och
de övertygande skäl, han framlagt för att en utredning bör vidtagas, så kan
jag avfatta de repliker, jag hade tänkt avge, mycket kort.

Jag begärde ordet närmast med anledning av herr Örnes anförande. Jag
tror, att herr Örne utav sitt temperament lät förleda sig att något litet svartmåla
oss representanter för skolfrågorna här i kammaren. Jag vill åtminstone
personligen helt frisäga mig från den dogmatiska och inkvisitoriska utstyrsel,
som herr Örne tycktes vilja behänga oss med. Jag hälsar tvärtom,
alldeles som den ärade talaren på statsrådsbänken, med största glädje alla inlägg
från frigjort lekmannahåll i sådana här debatter. Ty det är gunås alldeles
för ofta så, att debatterna örn åttonde huvudtiteln inskränka sig till en
fortsättning av de skärmytslingar, som redan förts inom utskott och avdelning
mellan dem, som där särskilt ha sysslat med frågorna.

Nu skall jag be att i förbigående få beröra en sak, som egentligen inte hör
hit, men som herr Örne uppehöll sig vid i början av sitt anförande. Han sade,
att när han ser det upprörande sätt — kanske använde han någon mindre
stark glosa, det minns jag inte — på vilket skolreformen av 1927 har behandlat
språkundervisningen, så finner han däri ytterligare skäl att, trots att han
är lekman, uppträda som kritiker här. Jag är utomordentligt tacksam för
hans intresse särskilt för franskan — det är för övrigt inte första gången, han
här i kammaren har uttalat detta intresse —• men jag undrar, om han inte går
till överdrift, när han säger, att ställningen så avsevärt försämrats därigenom,
att det har blivit färre abiturienter, som lia det ämnet med i examen. Saken
är ju nämligen den, att efter 1927 har franska språket fått en fast plats på
ett lägre stadium av skolan, där det saknade den förut. Det läses numera obligatoriskt
från och med näst högsta realskoleklassen av alla dem, som gå till

Lördagen den 2 april f. m.

43 Nr 23.

gymnasiet, och det läses vidare i första ringen, vilket inte skedde förut. Däremot
är det sant, att tack vare differentieringen på det högre gymnasiestadiet
händer det ofta, att lärjungarna nöja sig med dessa tre år av obligatorisk franska
och inte läsa den i de två högsta ringarna; men då ha. de dock studerat
ämnet i tre år, medan det under den förut gällande undervisningsformen endast
var obligatoriskt för dem i två år. Man kan alltså säga, att franskan vunnit
ett studieår, och för dem, som sedan fortsätta därmed på det differentierade
stadiet, bli säkert kunskaperna betydligt överlägsna dem, som eleverna erhöllo
före skolreformen. Jag vill dessutom — något som även herr statsrådet nyss antydde
— hoppas, att den pågående revisionen av kursplaner och metodiska anvisningar
skall ge bättre möjligheter för detta språk även på det differentierade
stadiet. Men därom vet jag ingenting.

Vidare måste jag rätta ett litet misstag, som herr Örne råkat begå vid läsningen
av en artikel, vilken jag hade införd i Social-Demokraten i dag. Jag
har där inte alls förbundit högre lärarinneseminariets hela existens och framtidsuppgift
med ämneslärarinneinstitutionen vid läroverken. . Jag har ju tvärtom
i dag i ett föregående anförande uttryckligen framhållit, att detta endast
är den ena sidan av saken. Även örn man anser, att högre lärarinneseminariet
icke är skickat att leverera lärarekrafter till de högre allmänna läroverken, så
lian man naturligtvis, såsom herr statsrådet nyss påpekade, ha den uppfattningen,
att det alltjämt kan ha kvar utbildningsuppgifter för andra, skolor. Jag
känner mig betydligt mera skeptisk i den frågan än han, men jag har ingalunda
ansett, att seminariets värde och uppgift står och faller uteslutande med
denna ämneslärarinneinstitution.

Herr Örne talade vidare örn att vi möjligen endast bevittna en tillfällig nedgång
av tillströmningen, och han frågade: Skola vi sätta i gång »en stor och
dyrbar apparat» på grund av denna tillfälliga nedgång? Jag tror, att man
får vara en mycket stor optimist och något mera verklighetsfrämmande än herr
Örne brukar vara, när det gäller det område, där han är fackman, nämligen
det ekonomiska, örn man antar, att den nedåtgående kurvan i tillströmningen
till detta seminarium verkligen blott är tillfällig. Den ligger så djupt förankrad
i lätt påvisbara tidsförhållanden, att man kan ingå ett ganska högt och dyrbart
vad på att den nedgången kommer att hålla sig.

Det där om den kostsamma utredningsapparaten har redan bemötts från
statsrådsbänken. Det behöver givetvis inte alls bli någon »stor och dyrbar»
utredning. Vad som däremot säkert blir stort och dyrbart är den nybyggnad,
som kommer att bli konsekvensen av en positiv utgång av denna utredning.
Det ligger naturligtvis i riksdagens intresse att se till, att ett sådant nybygge
icke göres mera vidlyftigt och kostsamt än som verkligen är nödvändigt med
hänsyn till institutionens uppgifter. Detta ha vi också åberopat såsom ett
skäl för utredning, och jag tycker, att det är ett skäl av den natur, att det borde
appellera till just herr Örnes sätt att se på saker och ting i allmänhet.

Herr Bergman fortsatte att jämföra de seminariebildade lärarinnornas utbildningstyp
med de akademiskt bildades. Jag får säga, att jag blev mycket förvånad,
när han påstod, att de unga kvinnor, som utbildas vid högre lärarinneseminariet,
gå ut därifrån med en överlägsen allmänbildning i jämförelse med
de filosofie magistrar, som utgå ifrån universiteten. Herr Bergman tycks alldeles
ha glömt bort ett moment i dessa kvinnliga magistrars utbildning, ett
moment, som herr Bergman själv under många år har på ett säkerligen högst
värdefullt sätt bidragit till, nämligen studentexamen. Denna har alltid ansetts
medföra ett icke föraktligt mått av allmänbildning, och jag tror absolut
inte, att en person, som har tagit studentexamen och sedan avlagt magisterexamen,
i allmänbildning är underlägsen en lärarinna från lärarinneseminariet.
Det förefaller mig märkvärdigt, ali nian kan utslunga ett sådant påstående.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nr 2& 44

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Jag vill för övrigt påminna om, att även viel seminariet förekommer en viss
ämnesspecialisering. Eleverna där läsa visst inte alla ämnena lika mycket.
Aven där specialisera de sig på vissa fack.

Herr Bergman använde vidare, sin vana trogen, några affektbetonade överord
även i sitt senare anförande. Han varnade oss t. ex. för att utan vidare
»slopa» denna institution. Men det är ju alls inte fråga därom. Det är tvärtom
fråga örn att noggrant utreda saken, och sedan är det inte alls säkert, att
utredningen ger till resultat, att seminariet skall slopas. Det är inte ''riktigt
att framställa saken pa det sättet. Utskottet har aldrig intagit en sådan
ståndpunkt.

Herr Bergman använde vidare det argumentet, att Selma Lagerlöf utbildats
vid högre lärarinneseminariet. Ja, det är ett vackert och poetiskt argument,
men hur pass övertygande det är, få vi lämna därhän. Såsom en reklam
för detta seminariums utbildningsverksamhet är det ganska tvivelaktigt.
Då kan man lika gärna påpeka, att Verner von Heidenstam aldrig gått i någon
skola, och säga: Tänk så väldigt nyttigt det är för folk att aldrig gå i någon
skola utan grunda sin bildning på privat undervisning!

Jag ser, att min vän Mauritz Hellberg nickar bifall till denna tanke.

Jag vill till sist än en gång understryka vad herr statsrådet nyss framhöll,
att den. opinion, som finns för en noggrann omprövning av detta lärarinneseminariums
fortsatta existens, ingalunda är begränsad till det akademiska lägret,
den finns även inom institutionen själv. Det har icke kommit en enda akademiskt
bildad lärarinna och talat med mig i denna fråga, men det har kommit
en hel rad seminanebildade lärarinnor, bl. a. sådana, som äro verksamma
här i Stockholm och kunna följa seminariets verksamhet på nära håll, och de
ha sagt, att de till fullo dela de synpunkter, som ha förmått utskottet att begära
utredning.

o Det vöre bra märkvärdigt, om denna kammare skulle vilja motsätta sig en
sa naturlig begäran, som att denna sak underkastas den till grunden gående
undersökning, som överstyrelsens utredning icke har inneburit.

Herr Westman: Herr talman! När man hör det sätt, på vilket de olika
punkterna i detta utlåtande behandlas i kammaren, måste man säga: ej lika
falla ödets lotter. Här ha vi fått en punkt behandlad med stor grundlighet
och utförlighet. Debatten har uppkallat mig som specialist på den fråga, som
föreligger till kammarens avgörande.

Frågan är nämligen, huruvida, när en utredning pågår hos Kungl. Maj:t,
det skall vara behövligt, att man i särskild skrivelse till Konungen ber honom
observera en viss punkt, eller örn det är tillräckligt, att samma önskemål framföres
i motiveringen. Både i utskottets kläm och motivering är innehållet, att
det skall göras en grundlig och allt omfattande utredning. Hela frågan, som
skall avgöras av oss, är: skall det vara behövligt att avlåta en skrivelse, eller
räcker det att sätta en begäran örn utredning i utskottets motivering? Denna
fråga har givit upphov till en diskussion, som berört högre lärarinneseminariets
tillvaro, verkningssätt och behövlighet, olika typer av lärarinnor o. s. v.
Jag kan inte räkna upp alla stora pedagogiska frågor, som man kunnat fläta
in här, undervisningen i franska och grekiska inbegripen. Man frågar sig, hur
i all världen kan diskussionen vidgas på det sättet? Man beundrar herrar pedagogers
förmåga att göra nyanseringar och draga konsekvenserna av alla
de nyanseringar,_ som de lågt fram för oss med utgångspunkt från de enkla
formuleringar, vilka föreligga till vårt bedömande och vårt avgörande vid voteringen.

Sakligt sett förefaller det mig, som örn det vore fullkomligt likgiltigt, örn
man toge utskottets förslag eller reservationen, i synnerhet efter den debatt,

Lördagen den 2 april f. m.

45 Kr 23.

som här har förts. Vi ha nämligen fått höra, att herr statsrådet är benägen att
göra en allt omfattande utredning.

Jag skulle inte alls ha begärt ordet med risk att förlänga debatten, örn det
inte varit så, att herr statsrådet gjort vissa stats rättsliga uttalanden i sitt anförande,
som jag inte kan låta stå oemotsagda. Herr statsrådet sade nämligen,
att han visserligen ville företaga en utredning just av det innehåll, som namnes
i reservationen ■— reservationen utesluter ju ingenting från utredning, ty där
står, att allting som är framfört i motionen skall underkastas utredning, och
herr statsrådet blir inte ett dugg bunden i sitt utredningsarbete av reservationen
-— men herr statsrådet uttalade, att vad som säges i en motivering
i ett statsutskottsutlåtande är inte bindande för Kungl. Maj :t på samma sätt
som det, som säges i en kläm. Detta är enligt min mening felaktigt. Det är
dock så, att när det gäller sådana saker, som det nu är fråga örn, följer av riksdagens
maktställning på det ekonomiska området, att när riksdagen uttalar
några önskemål i samband med beviljandet av anslag, är Kungl. Maj :t bunden
att effektuera dessa riksdagens önskemål. Jag utgår för övrigt ifrån, att även
örn herr statsrådet skulle ansluta sig till någon statsrättslig auktoritet, som
har annan mening än jag, så skulle herr statsrådet likväl kunna anse sig få tillräcklig
ledning för sin utredningsverksamhet genom vad som står i en utskottsmotivering,
såsom den har formulerats i reservationen.

Eör min del har jag ofta att i andra lagutskottet behandla framställningar
från motionärer, som, medan utredning pågår, jaka att få utredningen vidgad
elier ändrad på ett eller annat sätt, och som vilja ha en skrivelse till Kungl.
Majit. Men då bruka vi i utskottet intaga en tämligen försiktig hållning för
att inte belamra Kungl. Maj :t med en massa skrivelser. Skola vi i alla fall
avge ett yttrande i ärendet, bruka vi framföra våra önskemål i motiveringen.
Visserligen — det vill jag gärna erkänna -— har en motivering i ett lagutskottsutlåtande
inte alldeles samma vägledande styrka som en sådan vid ett
beslut om anslag i ett statsutskottsutlåtande, men vi bruka ändå förtrösta oss
på, att Kungl. Maj :t skall beakta vad som säges, och att Kungl. Maj :t gör
det lika mycket, som örn dessa önskemål framförts i en särskild skrivelse.

När man som jag har att många gånger uppträda och bekämpa förslag örn
skrivelser i det ena eller det andra ärendet, så känner man en naturlig böjelse
för att gå den väg, som reservanterna ha valt, och därför skall jag, utan att inlägga
den minsta sakliga differens i kammarens beslut, örn kammaren följer
utskottet eller om kammaren följer reservanterna, yrka bifall till reservationen.

Herr Bergqvist: Denna debatt har svävat så vitt ut, att det börjar bli på

tiden, att den nu avslutas. Jag skall bara säga några få ord, och därvid vill
jag framhålla, att det verkligen finns en skillnad emellan utskottets hemställan
och reservationen, och denna skillnad består däri, att utskottet i realiteten
bifallit herr Björcks motion, under det att reservationen har yrkat avslag på
densamma. Det är alldeles självklart, att örn man skriver en särskild skrivelse
till Kungl. Majit, så lägger man därigenom in betydligt större vikt i det,
man uttalar, än om det bara står i en motivering. Står det i en motivering,
så är det en sak, örn vilken man anser, att den kan komma i fråga, men den
har inte samma prägel av att vara någonting synnerligen behövligt.

Om man nu tänker på utskottets och reservanternas ståndpunkter, så utgår
utskottet ifrån, att här verkligen behövs en undersökning, huruvida seminariet
i fortsättningen skall existera eller inte, men reservanterna utgå ifrån, att här
finns tillräcklig utredning, och det säges klart och tydligt, att seminariet allt
fort äger en uppgift. Därför vill man inte skriva till Kungl. Majit och säga:
var så god och undersök, huruvida seminariet skall existera i fortsättningen

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nr 28. 46

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

eller icke, men man har ingenting emot, att detta tages upp i samband med
den övriga utredningsfrågan.

Jag måste säga, att jag inte kunde följa herr statsrådet i hans sakrika anförande.
Herr statsrådet anser, att högre lärarinneseminariets utbildning av
kvinnliga lärare för statsläroverken bör anses som avslutad. Ja, det är möjligt,
att så är, fastän jag vill säga, att jag personligen har den uppfattningen,
att på det lägre stadiet i realskolan lärarinnor, utbildade vid högre lärarinneseminariet,
mycket väl skulle kunna fylla sin plats, och att det sålunda skulle
ännu kunna finnas utrymme för dem i våra statsläroverk såsom ämneslärarinnor.
Men den saken vill jag nu inte driva, och jag kan instämma med herr
statsrådet däri, att man icke kan göra gällande, att seminariet är behövligt i
fortsättningen för att förse läroverken med ämneslärarinnor. Men sedan måste
jag åberopa vad herr statsrådet självt säger i sitt yttrande till statsrådsprotokollet.
Där säger herr statsrådet så här: »Jag bör tillägga, att jag anser
seminariet hava en mycket viktig uppgift, även örn detsamma ej längre skulle
komma att utbilda ämneslärarinnor för de allmänna läroverken. För seminariet
återstår att bidraga till fyllande av behovet av lärarinnor vid kommunala
och enskilda läroanstalter, främst kommunala och enskilda flickskolor. Denna
uppgift synes mig seminariet synnerligen väl lämpat att fylla, ej minst om
dess organisation i vissa avseenden undergår erforderlig jämkning.»

Alltså förefaller det mig, som örn statsrådet självt hade utgått ifrån den förutsättningen,
att seminariet allt fortfarande behövs och att det inte kan bli tal
om dess avskaffande. Att herr statsrådet sedan i alla fall anser, att riksdagen
bör skriva till Kungl. Maj :t och begära, att det särskilt skall tagas under
omprövning, huruvida seminariet fortfarande skall existera eller inte, har jag
inte kunnat fatta anledningen till. Jag förstår inte, att det står i något sammanhang
med det uttalande, som jag nyss har citerat ur herr statsrådets yttrande
till statsrådsprotokollet.

Sedan vill jag säga några ord till herr Björck, som sade, att jag skulle ha
gett mig ut på balansgång här, vilket innebär att även de övriga reservanterna
ha gjort det. Jag undrar, huruvida inte i det fallet herr Björck är i sällskap
med oss, som gå balansgång. Han säger själv, att han inte alls vill utgå från
att seminariet skall avskaffas, utan han förutsätter, att det möjligen kan bphövas,
men han vill i alla fall ha en utredning örn behovet av seminariet. Det
tycker jag är att balansera lika mycket som vad reservanterna göra.

Och vad herr Pauli säger om »skuggrädsla» begriper jag inte heller, ty örn
man anser, att en sak är självklar, så är det väl ingen skuggrädsla, ifall man
avböjer en utredning örn den saken, och det är väl inte första gången, det skett
i riksdagens historia, att man har avböjt en sådan ifrågasatt utredning.

Jag kan inte finna annat än att alla skäl tala för reservationen, och därför
vidhåller jag mitt yrkande''om bifall till densamma.

Herr Bergman: Herr talman! Jag hade inte tänkt, att jag skulle behöva
yttra mig vidare i denna debatt, men då herr statsrådet riktade sig med särskild
kritik mot mig, nödgas jag svara på ett par punkter.

Han ville i sitt anförande antyda, att jag skulle ha uttryckt mig så, att det
kunde uppfattas såsom ett ringaktande av provåret. Han sade visserligen själv,
att han inte trodde, att detta var meningen, men att det kunde uppfattas så.
En sådan uppfattning borde dock vara alldeles utesluten. Jag har själv i många
år varit huvudlärare vid ett provårsläroverk och haft mycket med utbildningen
av både manliga och kvinnliga provkandidater att göra, och jag har den största
respekt för det arbete, som där utföres, på grund av ganska intim kännedom om
det. Men jag har också varit lärare vid högre lärarinneseminariet, och jag
har haft tillfälle att bilda mig en åsikt örn utbildningen av de unga lärarin -

Lördagen den 2 april I. m. 47

norna där, en åsikt som ytterligare stärkts genom iakttagelser, huru sådana lärarinnor
ha skött sig vid skilda läroanstalter, där jag haft anledning att taga
kännedom därom. Jag har således haft tillfälle att göra en viss jämförelse.
Denna jämförelse har hos mig styrkt den slutsats, som jag redan förut kommit
till, nämligen att det sätt, varpå den pedagogiska utbildningen sker vid
lärarinneseminariet, givit utmärkta resultat. Den har det företrädet framför
provårsutbildning, att de unga lärarinnorna torde känna sig bättre hemmastadda
där. Det är en för dem naturligare miljö så att säga. Jag påstår därmed
ingalunda, att provåret skulle vara sämre, men det är ett faktum, att det finns
vissa imponderabilia, som man inte kan komma ifrån. Man kan ju lätt förstå,
att när en ung kvinna kommer till ett provårsläroverk och där blir omgiven av
idel eller till allra största delen manliga provkandidater, samt står under manlig
handledning hela tiden och har, såsom vid Stockholms provårsläroverk varit
fallet, uteslutande pojkar att pröva sin oövade undervisningskonst på, så känner
hon sig mer eller mindre främmande. Det är en sak, som är alldeles naturlig.
Men i högre lärarinneseminariet har hon kunnat känna sig mera som hemma
så att säga. Det har fallit sig lättare för lärarinnekandidatema där att på
fruktbärande sätt samverka med kamrater, handledare och lärjungar, än det
varit i provårsläroverken. Detta innebär inte någon vare sig anmärkning mot
eller ringaktning av provårsläroverken, som varit och äro en god utbildningsform,
särskilt för de lärare, för vilka de från början äro inställda.

Nu kan det ju hända, att vad jag här påtalat kommer att ändra sig, i sjmnerhet
om det skulle bli så många kvinnliga provkandidater, att de en vacker dag
kanske rent av bli i majoritet och kunna sätta sin prägel på anordningarna. En
sådan eventualitet skulle man naturligtvis kunna tänka sig, men den har inte
inträffat än och torde nog dröja. Jag håller fortfarande på, att just för utbildningen
av lärarinnor har den handledning, som äger rum vid högre lärarinneseminariet,
ett stort värde, som man inte bör spoliera. Detta betyder icke att
ej utmärkta lärarinnor även utbildas vid provårsläroverken, utan blott att dessa
ej i alla avseenden äro lika anpassade för lärarinnorna. Jag vill också erinra
om att provåret ju omfattar ett år, under det att undervisningen vid lärarinneseminariet
omfattar flera år. De blivande lärarinnorna få således större övning
i undervisning där än de få vid provårsläroverket.

Vidare skulle jag vilja säga några förtydligande ord med anledning av herr
Paulis anmärkning, att talet örn hur man skulle kunna komma till en annan
ordning för lärarinneseminariet, varigenom detta på något sätt inlemmades i
universitetet, var litet för dunkelt. Jag yttrade mig ju endast i förbigående
därom, och det är ett kapitel, som vi inte gärna kunna närmare gå in på vid
detta tillfälle. Det för oss in på ett område, som närmast hör under andra rubriker
än de, sorn här i dag diskuteras. Jag ber emellertid endast att få erinra
örn att i England finns vid universiteten — jag vet särskilt, att detta är fallet
vid Cambridge, men det finns ju i Oxford också — som bekant en hel del s. k.
colleges och däribland även sådana, som äro speciellt avsedda för kvinnor. Det
har visat sig, att dessa medfört avsevärd nytta och haft sin speciella uppgift.
Jag anser visst inte, att det är onödigt och onyttigt, att studiearbetet sker gemensamt,
men det ligger också en viss nytta i att det finns möjlighet att driva
studier i ett särskilt college för kvinnor. Jag tänker mig möjligheten, att i
framtiden högre lärarinneseminariet, på lämpligt sätt omorganiserat, kan komma
att bli ett sådant specialinstitut, som kan komma att tillhöra ett universitet som
en särskild anstalt, ett kvinnligt college. Detta är ju en framtidsvy, som vi inte
kunna gå närmare in på nu. Men jag tror, att denna tanke ilr värd beaktande.

När herr statsrådet talade örn skolöverstyrelsens av statsutskottet refererade
utlåtande, så anförde han, att där säger skolöverstyrelsen ingenting om
själva seminariets existensberättigande o. s. v., utan endast att den organisa -

Nr 23.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nr 28. 48

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

tionsplan för högre lärarinneseminariet, som skolöverstyrelsen framlagt, avser
sådana jämkningar, som kunna anses betingade av 1927 års beslut o. s. v. Då ber
jag att få erinra örn att visserligen just på det citerade stället det endast talas
om organisationsplanen, men det förhåller sig visst inte på det sättet — den
föreställningen fick man dock av statsrådets framställning här — att skolöverstyrelsen
inte skulle ha yttrat sig örn den principiella frågan om seminariets
existensberättigande. I överstyrelsens utredning förekommer en avdelning i
början, som omfattar ej mindre än 10 foliosidor, där just frågan örn det fortsatta
bibehållandet av seminariets lärarinneutbildning diskuteras. Detta är sålunda
en sak, som ingalunda är förbisedd i skolöverstyrelsens utlåtande.

Slutligen vill jag också tillfoga, att när herr Westman, vars anförande jag
fann mycket sympatiskt —• han kom ju till samma resultat som vi, som talat
för reservationen — började tala örn pedagogernas intensitet i debatten och sin
beundran för deras förmåga att tänja ut en tråkig diskussion — ja, så folio ju
inte precis hans egna mycket artigare uttryck, men den tanken låg kanske bakom
•—• så kom jag att tänka på, att det finns en annan kategori av debattörer också,
som kunna tänja ut en fråga och bena upp den i de subtilaste detaljer, och det är
herrar jurister och statsrättsexperter. Jag började nästan, när herr Westman
hållit på en stund och jag hörde en annan juris professor begära ordet, frukta
att vi kanske nu övergå från den pedagogiska till den juridiska sofistiken, och
den. blir kanske inte roligare den, enligt flera föregående erfarenheter.

Jag ber fortfarande att få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag skall först be att med ett par
ord få snudda vid episoden Örne. Det gick en susning genom kammaren, som
sade, att nu skulle herr Örne väcka skandal. På grund av den syndiga natur,
som jag har att dragas med, vann detta mitt hemliga gillande. Men när jag
sedan hörde herr Örne, måste jag ju säga mig, att ryktet var synnerligen överdrivet,
ty jag kunde inte komma till någon annan reflexion än den, att herr
Örne är betydligt lyckligare, när han talar örn tullar.

Sedan skall jag omedelbart gå in på själva saken och bekänna, att jag för
min del inte skulle bli förvånad, örn kammarens ledamöter trots dessa långa
debatter sutte och funderade över vad det egentligen är, man så ivrigt diskuterar
här i kammaren. Jag har från början varit mycket fundersam över
reservanternas ståndpunkt. Jag har resonerat som så: antingen vilja de ha en
förutsättningslös utredning, och då kan det väl inte vara någonting att säga
om utskottets förslag, eller också vilja de inte ha det, och då ska de väl kunna
säga klart och tydligt, ifrån på den punkten. Ty det kan man göra utan de
långa utredningar, som vi ha fått till livs i dag. Jag kan inte heller annat
än ännu en gång förvåna mig över att utskottets — majoritetens — ledamöter
också ha låtit locka sig in på långa och fullkomligt onödiga utläggningar.

Jag är av den uppfattningen, att vi måste ha en utredning. Den är nödvändig,
och jag skall i korthet — i största korthet för resten ■—- ange varför.
Vi ha här tre ståndpunkter: skolöverstyrelsens ståndpunkt, som delvis har underkänts
av departementschefen -— efter allt att döma med rätta —, departementschefens
ståndpunkt, som i sin tur inte har kunnat vinna utskottets gillande
— jag yttrar mig inte örn med vad rätt detta har skett, men det ligger
så till —, och så en tredje ståndpunkt, som omfattas av en del av ledamöterna
i utskottet. Jag förutsätter, att kammarens ledamöter i alla fall ha kunnat
»få kläm på» de två första ståndpunkterna. Men denna tredje ståndpunkt
innebär — såsom här visserligen har sagts, ehuru mera en passant, därför att
man ju inte i onödan vill köra fram med den saken — att seminariet bör försvinna.
Man kan inte lösa den konflikt, som här finns, på det enkla sättet,
som herr Westman tycktes tro, att man särskilt utreder och utvecklar bara

Lördagen den 2 april f. m.

49 Nr 23.

den ena ståndpunkten, ty det innebär den utredning, han syftar på. På så
sätt löses som sagt inte konflikten, utan alla dessa tre ståndpunkter måste
prövas och prövas ordentligt. Ty det finns skäl, som tala för alla tre. Och
de måste föras tillsamman i en utredning och sedan komma tillbaka, värdesatta
efter de förtjänster, de kunna lia, och sedan olika synpunkter ha lagts
på de olika ståndpunkterna.

Det är på grund härav, herr talman, jag för min del hemställer örn bifall
till utskottets hemställan.

Herr Johansson-Dalir: Herr talman! Jag har i likhet med ett par föregående
talare, herr Westman och herr förste vice talmannen, med oupphörligt
stigande förvåning lyssnat till den långa diskussion, som här har förts i detta
ämne. Då jag nu kommer att säga några ord, skall jag inte alls uppträda såsom
skolman utan endast såsom medlem av denna kammare.

Jag måste fråga mig: ge verkligen de här föreliggande olika meningarna,
sådana de äro uttryckta i betänkandet, anledning till denna diskussion? Det
föreligger en motion av herr Björck örn skyndsam utredning rörande frågan
örn behovet av högre lärarinneseminariets bibehållande samt för sådant fall
dess organisation och uppgifter inom skolorganisationen, men märk väl — och
här måste jag be att få motsäga biskop Bergqvist — denna herr Björcks hemställan
har icke av utskottsmajoriteten bifallits, utan utskottsmajoriteten hemställer
allenast, att riksdagen i anledning av denna motion hos Kungl. Maj:t
måttte anhålla, »att vid prövningen av den hos Kungl. Majit för närvarande
vilande utredningen angående högre lärarinneseminariets organisation jämväl
må vederbörligen beaktas frågan örn behovet av seminariets bibehållande»,
någonting som ju för resten är nästan alldeles självklart. Jag kan inte med
bästa vilja i världen finna någon väsentlig skillnad mellan innebörden i denna
utskottsmajoritetens hemställan och den mening, som reservanterna uttala, då
de i sin motivering säga, att utskottet förutsätter såsom självklart, att alla
dessa spörsmål måste bliva föremål för ett grundligt övervägande i samband
med ett ställningstagande till den ovan omtalade, under Kungl. Maj:ts prövning
liggande utredningen rörande seminariets organisation. Jag tillåter mig
fråga: finns det verkligen någon reell skillnad mellan den uppfattning, som utskottets
majoritet har uttalat, och den, som kommit till synes i reservationen?
Man kan säga, såsom någon har sagt här, att den formulering, som utskottets
majoritet givit åt sin uppfattning, är klarare. Man får veta bestämt, vad
den vill, under det att man i det fallet kan säga, att reservanternas uttalande
är dunklare och icke står i överensstämmelse med deras hemställan.

_ Nu tror jag, att, såsom förste vice talmannen nyss yttrade här, en utredning
är ofrånkomlig, och vid sådant förhållande kan jag för min del icke heller
se något oegentligt i att man säger detta. Det är orsaken till att jag för
min del ställer mig på utskottets ståndpunkt, som jag verkligen anser vara
klarare, ehuru det i grund och botten icke säger någonting annat än vad reservanterna
också, att döma av deras motivering, vilja.

Men då jag sålunda ställer mig på utskottsmajoritetens ståndpunkt, så vill
jag för min del klart och bestämt säga ifrån, att hos mig ligger icke bakom det
yrkandet något, som man tycks i utomordentlig grad frukta för hos reservanterna^
nämligen att ett ställningstagande för utskottet skulle vara ett uttryck
för någon ringaktning för eller rentav fiendskap mot högre lärarinneseminariet
eller seminarieutbildningen. Jag vill påpeka, att detta seminarium har
haft en stor mission att fylla; det har presterat en utmärkt lärarinneutbihlning,
och det är naturligtvis på grund därav, som detta seminarium har förvärvat
sig djupa sympatier inom vida kretsar av vårt lands befolkning. Det

Första kammarens protokoll 1932. Nr 23. 4

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nr 23.

Lördagen den 2 april I. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

är dessa sympatier, som nu spontant komma till uttryck mot bakgrunden av
en fruktan för att man skulle vilja komma seminariet till livs.

Från min sida ligger inte något sådant bakom ett tillstyrkande av utskottsmajoritetens
hemställan. Jag vill tvärtom uttryckligen erkänna de stora förtjänster,
som seminariet har inlagt örn undervisningen i vårt land, och för vilka
vi stå i tacksamhetsskuld till denna läroanstalt. Men utvecklingen kan
icke hindras. Den går sin gång över gamla, än så ärevördiga, än så förtjänta
undervisningsanstalter. Jag ber, att kammarens ledamöter måtte lägga märke
till ett analogt förhållande, som förekommer i fråga örn folkskoleseminariet.
Jag har också en gång i min ungdom gått igenom ett folkskollärarseminarium
och känner till den undervisning, som där förekommer. På den
tiden var det en sällsynthet, att det kom någon student till ett folkskollärarseminarium.
Hur är det nu? I det förslag till ny seminarieorganisation, som
ligger på riksdagens bord, äro alldeles speciella anordningar vidtagna för att
bereda utrymme för så många studenter som möjligt. Med de stigande krav,
som uppfostran ställer på folket och på dess lärare, är det klart, att vad som
en gång i forna tider var utmärkt, förträffligt, berömvärt, under en nyare tid
kommer att icke längre på samma sätt fylla måttet. Naturligtvis finns det
också andra omständigheter, som medverka härtill. Utvecklingen har fört
med sig, att studentutbildningen tränger undan seminarieutbildningen i ganska
väsentlig omfattning. Det är samma företeelse vi stå inför beträffande
högre lärarinneseminariet. Det kan inte hjälpas, att den mindre omfattande
utbildning, som seminariet ger åt sina lärjungar, i det långa loppet inte kan
hålla stånd i konkurrensen med den grundligare utbildning, som akademierna
ge åt läraradepterna. Det är detta förhållande, som ligger bakom den diskussion,
som har förts här örn värdet av seminariebildningen i jämförelse med
den akademiska bildningen. Det hjälper inte, att man har stora sympatier
för seminariebildningen. Den är dömd att i längden trängas undan i viss mån
av den akademiska bildningen. Jag tror visst icke, att tiden ännu är mogen
för något avskaffande av det högre lärarinneseminariet, men det kan hända,
att något sådant i framtiden blir en av omständigheterna påkallad åtgärd.

För mig synes det, som om hela denna diskussion varit ganska överflödig.
Den har knappt någon annan förklaringsgrund än den, som ligger i det gamla
latinska ordspråket prinQipiis obsta, d. v. s. man har blivit så rädd för en
antydan i det föreliggande betänkandet, att man uppkallat alla krafter till
försvar för en organisation, som man genom majoritetens hemställan ansett
_hotad, ehuru något sådant hot i verkligheten efter mitt förmenande alls icke
föreligger.

Utan att i ringaste mån underskatta eller missakta seminarieutbildningen, så
finner jag i det förevarande läget rimligast och riktigast att följa utskottets
majoritet.

Herr Pålsson: Herr talman! Ecklesiastikministern hade ett yttrande under
debatten, som jag för min del anser vara mycket belysande för vad som ligger
bakom denna fråga. Han talade nämligen örn konkurrens örn lärarbefattningar.
Det är naturligtvis den, som ytterst ligger bakom de mångordiga föredragen
här. Ty det är ju så, att de akademiskt bildade lärarinnorna ha funnit det vara
illa ställt med möjligheten att få platser vid läroverken, och då ha de vänt sig
mot de konkurrenter, som skulle kunna tänkas taga platserna, och vilja försöka
beskära dessa konkurrenters rätt. Hade det nu stannat vid vad ecklesiastikministern
talade för, nämligen att platserna i de högre allmänna läroverken
skulle förbehållas de akademiskt bildade lärarinnorna, så kunde man till nöds
lia varit med därom, men den Björckska motionen strävar betydligt längre, ty
där säges det, att det skall utredas, om högre lärarinneseminariet överhuvud

Lördagen den 2 april f. m. 51

taget skall bibehållas. Jag menar, att skulle kammarens beslut bli att följa
utskottet och detta Björckska uttalande, så är det ju ett förhandsuttalande, att
utredningen avser, att högre lärarinneseminariet skall tagas bort. Här är inte
ens sagt, att det skall vara en förutsättningslös undersökning, utan kvar står
allt det abrupta i den Björckska punkten, huruvida överhuvud taget seminariet
bör bibehållas. Skulle ett sådant beslut fattas, så menar jag, att det skulle
kunna hända, att skrämseln blir så stor bland eventuellt nytillträdande elever
till högre lärarinneseminariet, att det under utredningstiden skulle bli ytterst få
ansökningar örn inträde dit. Skulle så hända, är det klart att herr Björck
har segrat, ty skulle det örn ett par år, då utredningsresultatet föreligger, visa
sig, att man vid högre lärarinneseminariet har få elever i de lägsta klasserna,
så skulle det naturligtvis ytterligare styrka den åsikten, att högre lärarinneseminariet
som lärarinneutbildare saknar förutsättningar.

Vad är da innebörden i ett borttagande av högre lärarinneseminariet? Jo,
det innebär, att de akademiskt utbildade lärarinnorna skulle få ensamrätt för
framtiden att söka vid alla de andra lägre högre skolorna, örn jag så får säga,
nämligen samskolor, högre folkskolor, kommunala flickskolor, enskilda flickskolor
m. m. På intet sätt är här bevisat av någon av talarna, som uppträtt,
att vinsten ur lärargärningens synpunkt skulle vara stor, örn de akademiskt
bildade lärarinnorna finge alla platserna vid landets undervisningsanstalter, att
detta skulle vara tillräckligt skäl till att taga bort högre lärarinneseminariet,
utan tvärtom är här vittnat från många håll, att de olika lärarinnekategoriernas
lärargärning är ungefär jämngod. I det ena fallet söker man bevisa, att de
akademiskt utbildade lärarinnorna ha högre allmänbildning, och i det andra
fallet säga förespråkarna, att de från högre lärarinnesemineriet utexaminerade
ha bättre kunskaper i språk och framför allt bättre pedagogisk utbildning.
Det kan således ömsesidigt väga upp vartannat. I dessa högre folkskolor,
kommunala flickskolor, enskilda skolor och samskolor o. s. v. är det naturligtvis
bra att fortfarande ha tillgång till från högre lärarinneseminariet utexaminerade
elever.

Örn man tänker^sig, att utvecklingen leder till, att högre lärarinneseminariet
skulle upphöra, så bli de ekonomiska konsekvenserna av detta så betydande
för kommuner och stat, att det väl inte ens förslår med en miljon kronor örn
året i ökade löner i händelse de akademiskt utbildade lärarinnorna skola ombesörja
alHärarinnegärning i detta land. Jag anser, att de utgifter, som där
hota, äro så pass skrämmande, att man nu inte bör följa utskottet på den Björckska
motiveringen utan följa reservanterna. Det är klart, att detta ärende blir
utrett i alla fall. Men om man följer reservanterna, uttalar man sig inte för
den Björckska satsen, som man gör, i händelse man följer utskottet.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Reuterskiöld: Jag begärde ordet, då en ärad talare på Östgötabanken
fällde några yttranden angående skillnaden mellan bundenheten för Kungl.
Maj :t av de uttalanden, som göras i motiven, och de uttalanden, som göras i en
skrivelse.. Det är inte alls min avsikt att gå in på någon analys av frågan örn
denna skillnad i allmänhet. Jag vill nu endast för min del göra en reservation
med avseende på skillnaden mellan ett uttalande i motiveringen och ett
uttalande i en skrivelse oell skall endast hålla mig till föreliggande fall: en
skrivelse med begäran om utredning angående viss fråga. Jag vill då uttala
såsom min mening, att varken skrivelsen eller motiveringen binder Kungl. Majit
det allra bittersta.

Beträffande den föreliggande frågan vill jag dessutom säga, då jag bär
ordet, att det förefinnes en skillnad mellan reservationen och utskottets utlåtande,
som ju var och en kan se, örn han tittar på saken. I punkten e) har ut -

Nr 23.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Nr 28.

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

skotte! gjort en framställning i anledning av en viss väckt motion. I reservationen
har under punkten c) hemställts, att samma motion i vad den avser det,
som utskottet där har upptagit, icke måtte föranleda någon åtgärd ifrån riksdagens
sida, d. v. s. i den här utredningsfrågan. Örn man skulle hålla fast
vid att både reservationen och utskottsutlåtandet avsetts att ha samma innebörd,
skulle i tredje punkten (punkten c) både av utskottet och i reservationen lia
sagts, att man funnit herr Björcks ovannämnda motion i detta avseende genom
det föregående besvarad, men örn man tänkte direkt avslå den, är det en realskillnad
mellan reservationen och utskottsutlåtandet. Bifalles reservationen,
har riksdagen tagit ståndpunkt mot en allsidig utredning rörande behovet av
lärarinneseminariets fortsatta existens. Går man på utskottets linje, har man
icke tagit ståndpunkt till frågan om seminariets fortsatta existens, men man har
gått in för att frågan skall utredas.

Det är därför, herr talman, som jag ansluter mig till utskottets utlåtande och
yrkar bifall till detsamma.

Herr Örne: Herr talman! Det förvånar mig ingalunda, att jag fick ett

underbetyg av herr förste vice talmannen beträffande mina insikter på det förevarande
området och på mitt sätt att tala i frågan. Jag gjorde emellertid i
mitt anförande så många reservationer och uppträdde så ödmjukt som en enkel
lekman, att jag inte kände mig synnerligen träffad av reprimanden.

Däremot måste jag ge herr förste vice talmannen ett synnerligen högt betyg
för den framstående skicklighet, med vilken han städse talar i alla frågor, i
vilka han yttrar sig, och särskilt i denna fråga. Han börjar med att resa upp
ett par fasta stolpar, och mellan dessa knyter han med en oemotståndlig logik
och under synnerligen eleganta former ett nät, som han fascinerar kammarens
ledamöter att gå fram emot och fastna i. Det gjorde han i denna fråga också
genom att uppställa tre olika alternativ eller — jag minns. inte riktigt —
kanske var det bara två med det ena delat i två underalternativ av vilka, blott
ett kan godtagas. Jag låter emellertid inte locka mig av hans skicklighet.
Jag går helt enkelt utanför pålarna och fastnar således inte i nätet.

Jag framställer i stället den frågan: vad i all världen inträffar det för
skada, örn riksdagen nu inte skriver och begär utredning? Lider svenska staten
någon skada? Lider pedagogiken någon skada? Lida enskilda människor
någon skada? Jag tror inte, att det uppstår någon större skada genom ett
uppskov med denna fråga än det gör med så otaligt mångå andra frågor, som
minsann ett ämbetsverk får vänja sig vid att få uppskjutna.

Det hotades ifrån herr Pauli med att vi skulle tvingas att kosta på ett mycket
dyrt nybygge, örn riksdagen inte skrev just nu. Ja, men det är väl inte någon
människa, som tror, att man framlägger förslag örn ett nybygge, innan frågan
örn institutionens vara eller icke vara är klar. Visserligen var det vanligt för
några år sedan, att man smällde upp dubbelseminarier, som sågo ut som Stockholms
slott i fråga örn storlek och utrustning, vilka nu visat sig vara så stort
tilltagna, att man måste lägga ned gamla institutioner i åldriga lärdomsstäder,
där ungdomen varit van att samlas för sin utbildning sedan hedenhös, för. att
kunna fylla de stora lokalerna, men i en sadan snara hoppas jag, att vi inte
skola falla en gång till. Därför håller jag för sannolikt, att örn det verkligen
är så, att statens högre lärarinneseminarium inte kan draga sig fram i sina, som
jag vet, mycket enkla, ansprakslösa och tränga lokaler, får man väl, innan man
vidtager åtgärder, verkställa all nödig utredning och i samband med byggnadsfrågan
framlägga den. Jag finnér, att ingen som helst skada inträffar, örn
vi låta bli att bifalla statsutskottets hemställan och i stället gå på reservanternas
linje, och åtminstone i byggnadsfrågan tror jag, att jag har en säkert

Lördagen den 2 april f. m.

53 Nr 23.

grundad uppfattning, eftersom den inte är olik de områden, med vilka jag brukar
syssla.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Björck, Wilhelm: Jag skall bara, herr talman, i största korhet —-

eftersom herr Örne lät så tvärsäker i sina sista påståenden — be att få svara

1 all anspråkslöshet på frågan: lider staten någon skada, örn inte en utredning
kommer till stånd?

Det beror naturligtvis alldeles på hur man bedömer sparsamhetsbehovet.
örn man anser det rimligt, att för utbildning av de 16 elever, som för närvarande
ingå i första klassen, och det föga större antal, som befolkar klasserna

2 och 3, det skall finnas anställda en rektor och 9 lektorer, att det dessutom
skall finnas en övningsskola med 7 klasser, en med 4 klasser och en med 6
klasser och att staten skall offra mellan 300 ä 400 tusen kronor örn året, så
kan man naturligtvis — men endast då — säga, att staten inte lider någon
skada.

»Men lida enskilda människor skada?» frågar herr Örne vidare. Ja, den
frågan nödgas man tyvärr besvara med ja. De elever, som lockas in på banan
i den tron, att de uppnå en viss kompetens, få nämligen i realiteten denna
starkt begränsad, därför att de ha akademiskt utbildade kamrater i alltjämt
växande antal att kämpa mot i konkurrensen och komma därigenom att bli lidande.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har nyss klargjort,
att det år 1930 fanns inte mindre än 71 seminarieutbildade lärarinnor
utan anställning.

örn man sålunda inte har alltför god råd — detta gäller både enskilda och
staten — bör man besvara de av herr Örne framställda frågorna på det sättet,
att det ur alla synpunkter är nödvändigt, att en utredning kommer till stånd,
och detta har i själva verket icke från något håll bestritts. Reservanterna ha
också medgivit, att de önska utredning, men de dölja sin önskan i en motivering,
som faller bort i riksdagsskrivelsen.

Skall man emellertid ha ett seminarium, bör man bestå tillfredsställande lokaler
och en tillfredsställande utbildning. Herr Örne synes vilja gå in för, att
seminariet skall tillsvidare fortleva på svältkost, men det kan jag inte vara
med örn. Antingen skall man ha kvar läroanstalten och ordentligt tillgodose
dess behov, eller också skall man ordna lärarutbildningen på annat sätt.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Herr Örne: Jag måste uttala min stora förvåning över de oerhörda kost nader,

som undervisningen måtte draga här i landet, när undervisningen för
16 elever i en enda seminarieklass kan kosta 400,000 kronor örn året enligt herr
Björck. Är denna uppgift riktig, då menar jag, att skolöverstyrelsen bör
ha utmärkta möjligheter att åstadkomma stora och för staten betydelsefulla
besparingar på undervisningsanslagen.

Herr Westman: Tror verkligen någon av kammarens ledamöter, som åhört
denna debatt, att det blir någon som helst skillnad på omfattningen av den utredning,
som kommer att verkställas, ifall vi taga utskottets förslag eller örn vi
taga reservationen?

Sedan skulle jag bara vilja säga med anledning av diskussionen om viljans
frihet hos herr statsrådet, att jag tror nog, att statsrådet klarar sig bättre för
anmärkning ifrån konstitutionsutskottet, om statsrådet anser sig böra följa
riksdagens direktiv litet mera noggrant än vad den ärade talaren på Upplandsbänken
ansåg vara tillrådligt.

Nr 23.

Lördagen den 2 april f. m.

Anslag till
högre
lärarinneseminariet.

(Forts.)

Äng.

upprättande
av praktiska
realskolor.

Herr förste vice talmannen: Ja, herr talman, på herr Graes många vackra
saker kan jag, uppriktigt sagt, ingenting svara. Jag är stum. Men jag känner
på, mig, att han samlar glödande kol på mitt huvud, som för övrigt redan
börja i någon mån att hetta. Emellertid vill jag säga direkt till herr Westman,
att örn det är på det sättet, att utredningen inte blir annorlunda, örn man går på
utskottets eller reservanternas linje — varför bråka då reservanterna?

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
Renlighet med de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Kvarnzelius m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Kvarnzelius och Bergqvist begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
140, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Kvarnzelius
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 141—160.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 161.

Kades till handlingarna.

Punkten 162.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 163.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Oscar Olsson (I: 29) och den andra inom andra kammaren av herr F. Månsson
i Furuvik och tro. Olivia Nordgren (II: 49), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att, i enlighet med av Kungl. Majit utfärdade närmare bestämmelser,
på grundval av 1927 års skolsakkunnigas och skolöverstyrelsens förslag
och med beaktande av i motionerna framförda synpunkter, medgiva de
kommuner som så önskade att upprätta fyraåriga praktiska realskolor på den
sexklassiga folkskolan, fristående eller i samband med de redan befintliga allmänna
realskolorna; samt att ett anslag örn 1,000 kronor måtte ställas till
Kungl. Maj:ts förfogande för vidtagande av åtgärder för anordningar av

Lördagen den 2 april f. m.

Nr 23.

praktisk realexamen vid under nästa år eventuellt upprättade praktiska realskolor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå herr Oscar Olssons samt herr Månssons i Furuvik
och fru Nordgrens berörda motioner (I: 29 och 11:49).

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Olof Olsson, Oscar
Olsson och Björck ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av herrar Oscar Olssons och Månssons samt fru Nordgrens berörda
motioner (I: 29 och II: 49), dels medgiva, att i enlighet med av Kungl. Maj:t
utfärdade närmare bestämmelser kommuner, som så önskade, finge upprätta
fyraåriga praktiska realskolor på den sexklassiga folkskolan, fristående eller
i samband med de redan befintliga allmänna realskolorna, dels ock besluta, att
sådan praktisk realskola, som nyss sagts, skulle åtnjuta statsunderstöd i enlighet
med de grunder, som gällde för yrkesbestämd högre folkskola.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Om vi se på ungdomsskolorna här i

landet — jag tänker då på skolan ovanför den egentliga barnskolan — torde
intet kulturland kunna skryta med så fina ungdomsskolor som våra i fråga örn
att locka ungdomen ifrån det praktiska arbetet in på de teoretiska levnadsbanorna.
Hela vår ungdomsskola syftar praktiskt taget till att man skall ha
bort den begåvade ungdomen ifrån det produktiva arbetet till kontorsstolarna,
till skrivstolarna och till ämbetsverken, och detta i all synnerhet, skulle man
kunna säga, efter skolreformen av år 1927. Denna skolreform avsåg nämligen
visst icke att öppna möjligheter till ytterligare utbildning och icke heller ytterligare
allmänbildning för den ungdom, som skulle kvarstanna i arbetar- och
jordbrukarklassen, utan den avsåg att öppna större möjlighet för de barn i arbetar-
och jordbrukarklassen, som ville överge sina fäders sysselsättningar och
komma in i ämbetsverk, komma in på skrivarbanan eller på den lärda banan.

Vad är resultatet av detta förnämliga ungdomsskoleväsen här i vårt land?
De sakkunniga och skolöverstyrelsen ha mycket koncist sammanfattat det
elände för vårt lands vidkommande, som uppstått på grund av en så lagd ungdomsskola.
De sakkunniga ha i sin undersökning visat, hurusom den nuvarande
realskolan medför en olycklig överproduktion av folk. som söker sig till
statens verk och slutligen i stor utsträckning hamna på platser med rätt okvalificerat
och dåligt betalt kontorsarbete, under det att en visserligen ej »högre»
men mera praktisk utbildning skulle ha gett dem goda utsikter både på de tekniska
arbetsområdena i statens verk och, framför allt, på vissa poster i industriell
eller merkantil verksamhet. Ett av de exempel, som de sakkunniga
framdraga, är ett bland de mest avskräckande exempel man överhuvud taget
kan finna, och det är det, att antalet sökande till fem postexpeditörkurser under
senare år, vid vilka endast 30—37 sökande kunde antagas, varierat mellan 343
och 645. Så ser det ut tack vare vår ordning i realskolan!

Vad säger skolöverstyrelsen i denna fråga? Jo, den säger mycket beskt
ifrån att på grund av vårt sätt att ordna realskolan »uppslår lätt ett sken, att
det praktiska arbetet lämpar sig för dem, som sakna intellektuella eller ekonomiska
förutsättningar att genomgå en utbildning, som berättigar dem till inträde
på andra, mera ansedda levnadsbanor». Denna vår utmärkta skola, den är
således så lagd, att det, enligt skolöverstyrelsen, är de, som ha intellektuella
eller ekonomiska förutsättningar, som söka sig ifrån den praktiska utbildningen.
Icke bara i de mera välsitueradc hemmen utan även i de mindre burgna
hemmen vill man bereda barnen en »bättre» uppfostran, vilket fattas liktydigt
med en teoretisk utbildning. Med andra ord, rekryteringen till det praktiska,

Äng.

upprättande
av pr aktiska
realskolor.
(Forts.)

Nr 23.

Lördagen den 2 april f. m.

Äng.

upprättande
av praktiska
realskolor.
(Forts.)

produktiva arbetet lider kvalitativt av denna undervärdering, som alltjämt, örn
också i betydligt mindre grad än tidigare, kommer detta arbete till del, och
»detta icke minst på grund av den skarpa klyvning i utbildningsvägarna. som
vårt undervisningsväsende i förevarande avseende företer».

De ansvariga myndigheterna äro överens örn att vårt folk befinner sig i en
synnerligen olycklig situation, då det gäller tillgodoseendet av utbildningen för
de praktiska levnadsbanorna här i landet på grund av det sätt, varpå våra
ungdomsskolor i allmänhet äro lagda.

Har då icke riksdagen haft tillfälle att säga sin mening i detta fall? Jo,
1927, då skolreformen genomfördes, yrkades det i manstarkt väckta motioner
på en snabb utredning rörande möjligheten för praktisk bildning vid våra
ungdomsskolor. Utredningen blev äntligen färdig i fjol, och skolöverstyrelsen
yttrade sig också i fjol örn utredningen. Nå, Kungl. Majit? Jo, Kungl.
Majit ansåg frågan inte vara av den vikt och betydelse, att Kungl. Majit
brydde sig örn att lägga fram den för riksdagen. Riksdagen kan tydligen
i detta fall säga vad den vill — Kungl. Maj :t har i sin makt att helt enkelt
stoppa upp frågan, även sedan den blivit utredd och myndigheterna avgivit sina
yttranden.

Vad har nu statsutskottet gjort vid denna fråga? Statsutskottet har inte
ens läst handlingarna ordentligt. Det kan man märka därav, att statsutskottet
säger, att »i sakens nuvarande läge och i betraktande av att förhållandena
näppeligen kunna anses lämpade för omfattande organisatoriska nybildningar,
som kunna medföra ökade kostnader för det allmänna», avstyrker utskottet
motionärernas hemställan. Motionen avser visst icke sådana omfattande organisatoriska
omändringar, som kunna förorsaka ökade utgifter för det allmänna.
Motionen avser helt enkelt, att de bästa av de yrkesbestämda högre
folkskolor, som vi nu ha, skola få lov att — där kommunerna så vilja •—
övergå till praktiska realskolor, för att man under den fortsatta utredningen
skall ha tillfälle att experimentera och se vad man kan vinna på den vägen.
Det skulle inte kosta staten ett öre, och det skulle kosta kommunerna mycket
litet, örn ens något alls.

Till reservationen har fogats det kravet, att de anslag, som dessa högre
folkskolor nu ha, skulle i stället få användas till sådana praktiska realskolor,
sådana försöksskolor.

Varför skall då denna sak göras nu? Jo, därför att den egentligen skulle
ha gjorts för länge sedan! De uttalanden av de sakkunniga och av skolöverstyrelsen,
som jag citerat, visa ju, att det varit en olycka för landets näringsliv,
att saken inte varit ordnad redan tidigare. Nu ha vi dessutom att räkna
med den permanenta ungdomsarbetslösheten, som vi ganska litet kände till år
1927. Hur är det ställt för ungdomen efter slutad folkskola? Jo, de unga
få plats såsom springpojkar eller få sysselsättning med annat okvalificerat
arbete, men efter några år, då de inte kunna användas på dessa platser och
då de måste ha större inkomster, avskedas de, d. v. s. vi ha en sådan ordning,
att vår ungdom korrumperas såväl i fråga om sin arbetskunskap som naturligtvis
även moraliskt genom den arbetslöshet, som nödvändigtvis måste följa
med ett sådant system. Jag har ingenting emot att Kungl. Majit och skolöverstyrelsen
utreda hur mycket som helst och utreda, ända tills de allra
högst ställda byråkratiska anspråk kunna ha blivit tillgodosedda. För
allt i världen, det må vara hänt, och denna utredning kan vara bra,
men gör något under tiden! Vårt folks näringsliv och vårt folks andliga hälsa
förbättras inte genom utredningar. När nu skolöverstyrelsen efter sin utredning
i denna fråga kommit fram till det resultatet, till vilket den kommit,
och då det inte kostar det allmänna något, tycker jag det vore rätt märkvärdigt,
att riksdagen, som i andra fall visat sig angelägen att göra pedagogiska experi -

Lördagen den 2 april £. m.

Jfr 23.

merit, nu på denna viktiga punkt helt enkelt skulle avböja att göra någonting.

Den reservation, som fogats till punkten 163 i det förevarande utlåtandet,
går endast ut på att lämna rätt till de kommuner, som så önska, att upprätta
eller förändra sin förutvarande, yrkesbestämda högre folkskola till
praktisk realskola och att, i den mån Kungl. Maj:t finner, att detta går för
sig, dessa skolor skola få bibehålla de anslag, som de nu ha. Naturligtvis finns
den möjligheten öppen i och med detsamma för de kommuner, som så önska,
att i sin nuvarande allmänna realskola inbygga en sådan yrkesbestämd högre
folkskola — det kan ingen hindra nu — som får karaktären av praktisk realskola.
Även ur den allmänna realskolans synpunkt skulle det vara av stor
betydelse att komma fram till en sådan utveckling. Här ha vi runt örn i vårt
land lilleputtskolor på 4 klasser under rektor och ordinarie lärare, lilleputtskolor,
som icke kunna ordentligt utrustas för att ge den bildning, som *de
avse att ge. Men i och med att kommunerna skulle intressera sig för den praktiska
bildningen för den stora del av barnen, som inte kan komma att få
gå igenom den nu allmänna realskolan, så att denna stora del av barn skulle
knytas till den allmänna realskolan i de praktiska ungdomsskolorna, skulle
dessa lilleputtskolor gå upp i större skolor med lärarresurser av den art, att
det skulle kunna bli ett annat resultat även i fråga örn den allmänna bildning,
som de nu avse att ge.

Huvudsaken är emellertid, att vi här i vårt land ha dröjt för länge, och
vi kunna inte utan allvarlig skada för vårt folk dröja en enda dag längre
i fråga örn anordnande av bildningsvägar för den stora delen av vår ungdom,
som skall ägna sig åt praktiskt arbete, och därför, herr talman, ber
jag få yrka bifall till min reservation.

Herr Bergqvist: Herr talman! Herr Oscar Olsson har talat många och

behjärtansvärda ord örn den praktiska undervisningen i våra skolor, men behovet
därav är en sak som utskottet inte har bestritt, utan utskottet säger,
att utskottet »i likhet med motionärerna anser detta spörsmål vara av stor betydelse».
Utskottet säger likväl på samma gång, att det »förutsätter, att
Kungl. Majit icke underlåter att ägna frågan sin uppmärksamhet och, när
tidsomständigheterna det medgiva, samt en antaglig lösning av frågan kunnat
erhållas, förelägger riksdagen förslag i ämnet». Detta är den vanliga väg
man brukar gå, då det gäller reformer i fråga örn skolväsendet. Utskottet
fortsätter emellertid: »I sakens nuvarande läge och i betraktande av att förhållandena
näppeligen kunna anses lämpade för omfattande organisatoriska
nybildningar, som kunna medföra ökade kostnader för det allmänna, synes
det utskottet icke vara tillrådligt, att riksdagen vidtager någon åtgärd i den
av motionärerna ifrågasatta riktningen.»

Nu har herr Olsson framhållit, att det egentligen är fråga om att inbygga
den praktiska undervisningen i befintliga realskolor, men det står i reservationens
kläm, att även »fristående» praktiska realskolor må kunna upprättas.
Att vidtaga en sådan åtgärd endast på enskild motionärs framställning är
väl ändå kanske litet äventyrligt.

Jag skall icke upptaga tiden med att gå vidare in på spörsmålet, utan
yrkar med dessa ord bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandler: Herr talman! Jag har instämt i denna motions syfte. Tfå
man skrivit på en växel, bör man ju, i varje fall om man händelsevis råkar befinna
sig på ort och ställe vid förfallotiden, göra sitt till för att inlösa den.
Det är anledningen, varför jag begärt ordet. Att jag instämt i denna motions
syfte, beror på att efter mitt förmenande berör den i själva verket en hjärt -

Ang.

upprättande
av praktiska
realskolor.
(Forts.)

Nr 23. 58

Lördagen den 2 april f. m.

Ang.

upprättande
av praktiska
realskolor.
(Forts.;

punkt, kanske inom kort en livsfråga beträffande demokratiens skolväsende. Ar
1927 genomfördes den s. k. stora skolreformen. Det framhölls redan då från
åtskilliga håll — jag tillhörde dem — att hur mycken vikt man än lägger på
skolans organisationsform, finns det något, som är viktigare, och det är skolans
innehåll. Den motion, som här framlagts, berör den sidan av saken.

Jag skulle vilja säga, att det är två principer, som man måste tillämpa i ett
demokratiens skolväsende. Den ena är den, att det icke får finnas klasskolor.
Men samtidigt som man säger: »Ingen klasskola», bör man tillägga: »men

skola för alla klasser», eller rättare sagt för alla sorter av nyttigt folk i samhället.
Det är denna sida av saken, som beröres i den nu behandlade motionen.

Det första har lett till uppbyggandet av enhetsskolan. Jag hör till dem, som
med glädje och övertygelse medverkat till det beslutet, men liksom många andra
av deni, som medverkade till detta beslut, har jag ända från den tidpunkten varit
medveten örn att det finns någonting, som kan vara viktigare än enhetligheten
i ett system, och det är att kunna tillgodose mångsidigheten i fråga om behov.
Och för att tillgodose mångsidigheten i fråga örn behov på skolväsendets
område får man lov att bygga upp skolväsendet i samhället så, att
alla grupper inom samhället få för sin verksamhet tillfälle till en högre utbildning,
än samhället förut kunnat ge.

Nu är det tyvärr en mycket vanlig föreställning — och det är denna osunda
och ännu så allmänt utbredda vanföreställning, som man måste söka bekämpa
— att högre utbildning ej kan betyda något annat än att man klättrar några
pinnar högre upp på den gamla lärdomens trappstege, som vi ärvt från ämbetsmannastaten
och som passade bra för dåtidens förhållanden. Men. mina herrar,
i ett modernt samhälle kan det ej få finnas bara en enda sådan trappstege
att klättra uppför, då det gäller högre eller lägre grad av utbildning. Det
måste finnas trappstegar för olika sorter av samhällsnyttig verksamhet. Det
är den synpunkten, som ligger bakom den riksdagsskrivelse, som beslöts i samband
med den stora skolreformen, nämligen att man önskade få fram förslag
örn en s. k. praktisk realskola, som skulle ge ett högre utbildningsmått. icke åt
dem, som vilja klättra vidare för att skaffa sig kompetens exempelvis för det
höga ämbetet att skriva rent på maskin i statens verk, utan för att arbeta såsom
jordbrukare eller industriarbetare i vanlig produktiv verksamhet. Denna
riksdagens begäran har ännu ej lett till resultat, och det är bakgrunden till
denna motion.

Nu kan jag gott förstå vissa betänkligheter, som ha föranlett utskottet att
här skriva ett avstyrkande betänkande. Jag kan väl förstå, att man drager
sig för att binda riksdagen vid ett principbeslut örn något, som man tycker är
en ny organisationsform på skolväsendets område. Jag kan lika gott förstå
betänkligheten mot att fatta ett beslut, som ikläder statsverket okända kostnadsbelopp.
Men jag tror för min del, att här finns det en väg att tillgodose det,
som förefaller mig under alla förhållanden vara befogat i motionärernas önskemål,
nämligen att man någon gång skall gå till ett förverkligande av 1927 års
riksdagsskrivelse. Min enkla fundering är den, att om det förhåller sig så —
och det har sagts mig bestämt från fullt sakkunnigt håll — att det redan nu
finnes några, åtminstone ett par yrkesbestämda högre folkskolor, som äro särskilt
väl lämpade att användas såsom grundval för ett experiment, varför då
icke gå till Kungl. Majit och begära, att Kungl. Majit lägger fram förslag om,
efter en undersökning av vilka skolor som lämpa sig för detta, att dessa skolor
bli omvandlade till praktiska realskolor? Jag skulle vilja inskjuta det önskemålet,
att vid en sådan prövning man måtte ånyo begrunda, örn det verkligen
är nödvändigt att göra dessa praktiska realskolor så teoretiskt betonade sorn
skolöverstyrelsen vill göra dem. Jag tror, att vi ha förfärligt svårt här i landet
att lösgöra oss från den föreställningen, att mera vett och högre utbildning

Lördagen den 2 april f. m.

Nr 23.

ej kunna bestå i annat än att man läser flera kurser i det ena eller andra
läsämnet. Det vore mycket nyttigt, örn nian ville titta på den saken en
gång till.

Jag säger alltså, att det finns ett pär anstalter, som ägna sig väl som underlag.
Dessa ha redan sitt statsunderstöd. Det är icke fråga om att skapa nya
statsutgifter på detta område. Man skulle alltså be Kungl. Majit till en kommande
riksdag lägga fram förslag örn att dessa nu befintliga skolor måtte omvandlas
till praktiska realskolor på grundval, efter någon förnyad prövning,
av den utredning, som redan har skett inom skolöverstyrelsen. Jag förstår
mycket väl, att riksdagen är obenägen att fatta beslut, i varje fall ett beslut,
som binder vid några större konsekvenser, utan att ett sådant ärende varit förberett
av Kungl. Majit och framlagt i deli ordningen. Men, mina herrar,
Kungl. Majit är ju ett abstrakt begrepp, och den konkreta verkligheten är ju
alltid en tillfällig regering. Denna konkreta verklighet fungerar ibland bra,
ibland illa och ibland icke alls. Vi, som ha skrivit på denna motion, lia en liten
misstanke, att just i detta ärende fungerar denna högsta mänskliga institution
mycket litet för tillfället, och därför ha vi ansett det önskvärt att göra
en påminnelse örn denna för skolväsendets framtid i vårt land synnerligen viktiga
angelägenhet.

För min del kan jag ej riktigt förstå, varför det ej kunde finnas en väg till
sammanjämkning mellan utskottets ståndpunkt och reservanternas. Om man
verkligen vill reflektera på den linjen, tillåter jag mig göra ett förslag. Mitt
yrkande är följande: att kammaren må i anledning av herrar Oscar Olssons och
Månssons samt fru Nordgrens motioner I: 29 och lii 49 besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för 1933
års riksdag framlägga förslag angående ombildning till praktiska realskolor
av sådana statsunderstödda, yrkesbestämda högre folkskolor, vilka kunna befinnas
omedelbart därtill lämpade. Vi lägga därmed i Kungl. Majlis hand
både frågan örn vilka som kunna vara lämpade för det och frågan örn innehållet
i den kursplan, som skall förekomma vid dessa anstalter, och det blir tillfälle
för riksdagen ett följande år att pröva denna sak. Men riksdagen har i
varje fall givit uttryck för sin uppfattning, att man snart borde komma till ett
resultat på detta område. Man finge då ett första praktiskt experiment, och
med stöd av det kunde man sedan gå vidare. Jag är för min del övertygad, att
det i denna kammare finns ett mycket utbrett sinne för att det praktiska arbetslivets
behov förtjäna att bättre tillgodoses inom vårt skolväsen än för närvarande
sker. Det är därför att jag är medveten om att det i denna kammare
finnes så många, som ha sinne för den saken, som jag har vågat.det försöket att
här framställa ett sammanjämkningsyrkande, och man bör väl icke vara oense,
mina herrar, i onödan.

I herr Sandlers yttrande instämde herrar Örne och Asplund.

Herr förste vice talmannen: Det kan ju, herr talman, förefalla rätt märkvärdigt,
att utskottet intagit den ståndpunkt, som det intagit, och att reservanterna
äro så få som de äro. Det har under många år varit en ständig klagan
över att de teoretiska studierna draga allt flera ungdomar till sig. och att det
blir så fullt med gråmössor och vitmössor i vårt land. Det har gång på gång
kommit fram ett starkt missnöje över att man inte söker länka in ungdomen
mera på de praktiska banorna. Det är nog ur denna tanke- och känslomiljö
som det vuxit fram en riksdagsskrivelse, skett en utredning och lagts fram ett
sakkunnigförslag. Myndigheterna lia hiirts, och allt är klappat och klart på
den punkten. Men jag säger ändå inte något örn att chefen för ecklesiastikdepartementet
inte framlagt något förslag. En departementschef är skapad

Äng.

upprättande
av praktiska
realskolor.
(Forts.)

Nr 23. 60

Lördagen den 2 april f. m.

Ang.

upprättande,
av praktiska
realskolor.
(Forts.)

sorn alla andra människor, och han hinner i den män han hinner. Och jag förvånar
mig heller inte så särskilt mycket över att utskottet kommit till den
ståndpunkt, det kommit till; det karakteriserades med rätta av den förste
talaren på denna punkt. Men jag tycker i alla fall, att det är ledsamt, att när
frågan nu första gången kommer inför riksdagen, den skall få det resultat,
som den fått i statsutskottets utlåtande.

Ty hur ligger egentligen saken till? Föreligger verkligen något behov, som
bör så fort som möjligt tillfredsställas? Jag tror, att man får den bästa översikten,
om man täger saken siffermässigt, och jag skall därför meddela ett
par siffror från den utredning, som föreligger. Eftersom utredningen är något
år gammal, komma sifferuppgifterna också att bli ett par år gamla.
År 1907 alltså utgjorde lärjungarna i första till och med femte klasserna av
våra högre allmänna läroverk något mer än 15,000. 1927 hade deras antal stigit
till något mer än 19,000. Men samtidigt hade vi i de kommunala mellanskolornas
första till och med tredje klasser inte mindre än 8,500 lärjungar, vilket betyder,
att antalet studerande på detta stadium hade ökats med 120 procent. De, som
tagit realskolexamen 1910, utgjorde 1,502. År 1928 hade deras antal stigit
till 3,388, vilket betyder, att antalet stigit med 125 procent. Och då ha vi
ändå dessutom flickskolorna, som 1909 räknade 11,685 och 1927 20,396 lärjungar.
Detta stora antal har inte minskats under de år, som gått, efter det
att dessa sifferuppgifter voro tillgängliga.

Man finner således, att den svenska ungdomen, både den manliga och den
kvinnliga, i hög grad utnyttjat de möjligheter att förskaffa sig den allmänna
medborgerliga bildning, som finnes att få i våra realskolor, kommunala mellan -skolor och flickskolor. Och därom är egentligen inte något ont att säga, ty
bildning i och för sig är bra, och samhällslivets utveckling kräver allt större
bildning. Men vad som inte är bra, det är, att den fackutbildning, som näringslivets
utveckling för sin del kräver och som anlag och fallenhet hos många
ungdomar kräva — den utbildningen har inte hållit jämna steg med den teoretiska
utbildning, som jag nyss nämnde. År 1927 fanns det exempelvis 93
kommuner i vårt land med kommunala mellanskolor och 61 kommuner med
statsläroverk, men vi hade endast ett sextiotal kommuner, som höllö sådana
anstalter, där man kunde erhålla fackutbildning ovanpå folkskolor och fortsättningsskolor.
Ja, går man till de verkliga siffrorna, finner man, att de lärjungar,
som genomgått dylika fackutbildningsanstalter, ha aldrig kommit upp
till flera än ett par tre tusen, och utvecklingen under de sista åren har endast
medfört ett tillskott av ett par tre hundra.

Nu säger utskottet för sin del, att denna sak är utan tvivel mycket viktig,
och att man inte kan blunda för att den har en rätt stor betydelse, men utskottet
skjuter saken över till Kungl. Maj:t. Och inte nog med detta. Utskottet
ger Kungl. Maj :t på samma gång en vink örn att visserligen fästa sin uppmärksamhet
på saken, men att först, »när tidsomständigheterna det medge»,
förelägga riksdagen förslag i ämnet. Man kan inte just säga, att utskottsutlåtandet
är synnerligen uppmuntrande, och jag skulle vilja tillägga, att jag
heller inte tycker, att det är så vidare förutseende. Ty vad är det egentligen
reservanterna här vilja? Det har den förste ärade talaren redan påpekat, och
det är väl inte skäl att ytterligare upprepa det. Men jag vill tillägga, att man
visst inte kan ha att befara det, som utskottet tycks vilja befara, nämligen
att man skulle få att syssla med omfattande organisatoriska nybildningar. De
farhågorna, tror jag, äro helt uteslutna. Men man kan däremot hoppas, att
vi skola kunna vinna en hel del erfarenheter, som kunna vara nyttiga att ha,
när vi en gång gå att lösa detta spörsmål på riktigt allvar. Och då det väl
kommer att bli på det viset, att just de yrkesbestämda högre folkskolorna komma
att bli de läroanstalter, som taga de första stegen, är det naturligtvis bara

Lördagen deli 2 april {. m.

Nr 23.

Äng.

upprättande
av praktiska
realskolor.
(Forts.)

Herr Pauli: Att jag icke befinner mig bland reservanterna utan på utskottsmajoritetens
sida, beror icke på bristande intresse för själva kärnpunkten i den
fråga, som här berörts. Jag hörde tvärtom till dem, som 1927 ansågo, att det
var en mycket viktig del av vår stora skolfråga, hur man skall kunna laga
så, att icke tillströmningen till de rent teoretiskt betonade utbildningsbanorna
blir alltför stor, utan att en tillräcklig strömning till de praktiska, utbildningsbanorna
kan garanteras. Att jag ej velat ansluta mig till reservanterna, beror
på att jag icke funnit den praktiska utformning av förslaget, som givits i motionen,
riktigt lycklig. Jag har varit tveksam inför möjligheten att, såsom
motionärerna tydligen tänkt sig, omedelbart på stående fot låta anställa experiment
med praktisk realexamen i de redan existerande högre folkskolorna med
yrkesbetoning. Men i den form, vari förslaget nu framlagts av herr Sandler,
har jag för min del intet alls att invända mot det, d. v. s. att lägga i Kungl.
Maj:ts hand att efter vidare bearbetning av den redan skedda förberedelsen
av ärendet framlägga ett nytt förslag för nästa riksdag.

Jag vill ytterligare betona, att det här icke gäller att upprätta några nya
skolor. Det är därför jag icke heller kunnat känna mig övertygad av motionärernas
påpekande av ungdomsarbetslöshetens sammanhang med denna fråga.
Det är ju inte så, att vi genom att ordna denna sak omedelbart skaffa plats
på skolbänken för några unga arbetslösa. De, som skulle gå i skolan, finnas
där redan förut. Men man kan genom denna ändring locka och stimulera flera
ungdomar att gå igenom dessa skolor, genom att de få en fastare inriktning
på ett bestämt mål och erhålla en kompetens, som anses likvärdig med teoretisk
realexamen. På det sättet få dessa praktiska skolor verklig kraft att konkurrera
med de teoretiska realskolorna. Detta är för mig, och jag tror även
för motionärerna, det viktigaste i denna sak. Därför har jag som sagt ingenting
emot att sluta mig till den form av förslaget, som framlagts av herr Sandler,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Sandlers hemställan.

Herr Westman: Herr talman! En rad talare ha redan i förträffliga an föranden

fäst kammarens uppmärksamhet på den stora betydelsen för vår
ungdom av den fråga, som nu föreligger till vår prövning. Jag skall endast
tillåta mig att med några få ord rekommendera denna fråga till positiv handling
från kammarens sida. Jag skall helt kort angiva, hur det kommer sig,
att jag vågar intaga den ståndpunkten. Visserligen har statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet i detta ärende ej utbett sig någon skrivelse från
riksdagens sida. och visserligen uppträdde jag nyss och sade, att jag icke var
så hågad för att man i onödan skulle skriva till Kungl. Maj :t, men för min
del anser jag det icke vara i onödan att i detta ärende skriva till Konungen.
Denna sak har nämligen kommit i ett mycket beklagligt läge genom den formulering,
som statsutskottet givit sitt avslagsyrkande. Statsutskottet har nämligen
sagt, att denna fråga ej kan komma upp under närmaste framtid, därför
att tiden ej är lämplig för nyorganisationer, som kunna medföra ökade kostnader
för det allmänna. Emellertid har nu herr Sandler genom sitt yrkande
berett oss möjlighet att få frågan upptagen i mindre omfattning. Herr Sandler
har hemställt, som flertalet av ledamöterna säkert hörde, att man skulle skriva

rimligt, att de inte mista sitt anslag, när de söka att bryta väg för en ny och
bättre ordning på detta område.

Då jag har den uppfattningen har jag ingen anledning att motsätta mig det
förslag, som framlagts av herr Sandler. Jag går tvärtom med nöje från reservationen
och ansluter mig, her talman, till detta förslag.

I detta anförande instämde herr Björck, Wilhelm, och herr Löfgren.

Nr 23. 62

Lördagen den 2 april f. m.

Äng.

upprättande
av praktiska
realskolor.
(Forts.)

till Kungl. Maj:t och begära, att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för 1933
års riksdag framlägga förslag angående ombildning till praktiska realskolor
av sådana statsunderstödda, yrkesbestämda högre folkskolor, vilka kunna befinnas
omedelbart därtill lämpade. I detta uttryck »omedelbart» ligger en
garanti för att riksdagen genom att bifalla yrkandet icke binder sig till att
stödja förslag och krav, som kunna medföra större kostnader. Därför vågar
jag, herr talman, utan betänklighet ansluta mig till herr Sandlers yrkande.

Jag vågar hemställa, att kammarens ledamöter måtte under behjärtande av
den viktiga sak, det gäller, bifalla herr Sandlers förslag.

Herr Thelin: Jag har med mycket stort intresse åhört herr Sandlers charmanta
yttrande här, men när man hörde det, fick man den uppfattningen, att
det icke alls på något sätt skulle, vara sörjt för den praktiska utbildningen av
vår ungdom. Men det förhåller sig i själva verket så, att det finnes skolor för
yrkesundervisning upprättade i mångå samhällen med möjlighet för alla andra
samhällen att göra likadant. I dessa praktiska yrkesskolor kunna vederbörande
kommuner ordna undervisningen nästan hur de vilja, efter olika linjer,
och statsbidrag utgår till lärarna. Nu förhåller det sig tyvärr så, att eleverna
på många håll strejka. De komma ej till dessa praktiska yrkesskolor. Detta
är^ mycket beklagligt. Jag tror för min del, att det vore lyckligare, örn man
från statens sida ansträngde sig att få elever till de redan existerande praktiska
yrkes skolorna. Resultatet kunde väl bli ungefär detsamma, örn de gå i
praktiska yrkesskolor eller skolor, som kallas praktiska realskolor. Namnet
kan väl icke betyda så mycket, utan det är saken, antager jag, som är det viktigaste.

Under sådana förhållanden tycker jag för min del icke, att det finnes skäl
att frångå statsutskottets hemställan, utan ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr Olsson, Osear: Endast ett par ord med anledning av den siste talarens
missuppfattning av frågans läge. Det är varken min eller herr Sandlers mening,
att vi skulle komma i något motsättningsförhållande till herr Thelins
uttalande örn att man skall söka få elever till de redan existerande yrkesskolorna.
Meningen är ju helt enkelt enligt vårt förslag, att av de yrkesskolor,
som redan existera, skall göras det bästa och att man skall göra dem kvalificerade
och lockande genom den organisation, som det är fråga örn.

Jag begärde ordet egentligen för att säga, att jag liksom min medreservant
frångår vår reservation och går över till herr Sandlers förslag. Skillnaden är
ju .strängt taget den, att jag vill ha saken satt i gång genast, under det man
enligt herr . Sandlers förslag skall lia tryggheten av Kungl. Majits prövning
till nästa riksdag. Jag förstår mycket väl, att reservationen, i den form jag
anslutit mig till den, ej har några större utsikter att vinna bifall, och jag ber
därför, herr talman, att få taga tillbaka mitt yrkande och ansluta mig till herr
Sandlers förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den under behandling varande punkten yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Sandler, att kammaren skulle, i anledning
av herrar Oscar Olssons och Månssons samt fru Nordgrens motioner I: 29 och
II: 49, besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit
ville låta utarbeta och för 1933 års riksdag framlägga förslag angående ombildning
till praktiska realskolor av sådana statsunderstödda, yrkesbestämda
högre folkskolor, vilka kunde befinnas omedelbart därtill lämpade.

Lördagen den 2 april I. m.

63 Nr 23.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sandler begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
163, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Sandlers under överläggningen gjorda yrkande.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att den fortsatta behandlingen av förevarande utlåtande skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning m. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för reparationer å den åt kyrkoherden i Korpilombolo församling upplåtna
prästgården;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag dels till lag örn
gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare av prästerlig
emeritilön med flera, dels ock angående gäldande ur biskopslöneregleringsfonden
av pensionsavgift, belöpande å innehavare av emeritilön för biskop;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en internationell konvention för betryggande av säkerheten för människoliv till
sjöss med mera samt en internationell lastlinjekonvention med mera;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 35 § sjölagen; samt

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9, 16 och 22 §§ lagen den 16 oktober 1914 (nr 349)
om tillsyn å fartyg.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och utlåtande:

nr 13, angående fullbordad granskning av de i statsrådet förda protokoll;
och

nr 14, i anledning av väckt motion örn ändring i gällande föreskrifter örn
utseende av samfällt kyrkoråd i kyrklig samfällighet med representativt system; -

Äng.

upprättande
av praktiska
realskolor.
(Forts.)

Nr 28. 64

Lördagen den 2 april e. m.

andra lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning av väckt motion angående
lagstadgad begränsning av arbetstiden för viss bogserbåtspersonal m. fl.; samt

första kammarens första tillfälliga utskotts memorial nr 10, med återlämnande
av en till utskottet hänvisad motion (I: 270) om förbud mot anordnande
utan polismyndighets tillstånd av demonstrationståg m. m. å landsbygden.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 2 april e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 8, angående regleringen
för budgetåret 1982/1933 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 164—176.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 177.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 178—180.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 181.

Lades till handlingarna.

Punkterna 182—184.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 185.

Lades till handlingarna.

Punkterna 186 och 187.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 188.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 2 april e. m.

Punkterna 189—191.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 192 och 193.

Lades till handlingarna.

Punkten 194.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) medgiva,

att Svenska röda korsets barnhem för friska barn från tuberkulösa familjer
samt Evangeliska fosterlandsstiftelsens barnhem i Hillsand i Ströms församling
skulle efter särskild prövning av Kungl. Majit kunna tillerkännas rätt
att erhålla bidrag till avlönande av lärare, anställd för meddelande av undervisning
åt vid barnhemmet intagna barn i skolåldern, att enligt de närmare
föreskrifter, Kungl. Majit kunde finna gott föreskriva, utgå huvudsakligen efter
samma grunder och i samma ordning, som vore eller kunde varda stadgade
angående statsbidrag till avlönande av lärare vid egentliga folkskolor och
småskolor; samt

att lärare vid folk- eller småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande
lärare vid folkskola finge för uppf lyftning i högre lönegrad tillgodoräkna
sig den tid, under vilken de tjänstgjort såsom lärare vid barnhem av ifrågavarande
slag, där statsbidrag utgått till deras avlönande såsom till lärare vid
folk- eller småskola; skolande enahanda rätt tillgodokomma lärare vid dylikt
barnhem i avseende å den tid, han kunde hava tjänstgjort som ordinarie lärare
vid egentlig folkskola, mindre folkskola eller småskola;

b) till avlönande av lärare åt vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och
vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern bevilja för budgetåret 1932/1933
ett extra förslagsanslag av 42,500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Lindblad, Olof Olsson, Oscar Olsson,
Pauli, Wilhelm Björck, Anderson i Råstock, Olofsson i Digernäs, Nilsson i
Örebro, Jonsson i^ Eskilstuna, Norsell och Andersson i Prästbol, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, slutande
med en hemställan, att riksdagen måtte

_a) avslå Kungl. Majits förslag, i vad det avsåge Evangeliska fosterlandsstiftelsens
barnhem i Hillsand,

b) medgiva,

att Svenska röda korsets barnhem för friska barn från tuberkulösa familjer
skulle efter särskild prövning av Kungl. Majit kunna tillerkännas rätt att
erhålla bidrag till avlönande av lärare, anställd för meddelande av undervisning
åt vid dessa barnhem intagna barn i skolåldern, att enligt de närmare
föreskrifter, Kungl. Majit kunde finna gott föreskriva, utgå huvudsakligen
efter samma grunder och i samma ordning, som vore eller kunde varda stadgade
angående statsbidrag till avlönande av lärare vid egentliga folkskolor
och småskolor; samt

att lärare vid folk- eller småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande
lärare vid folkskola finge för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna
sig den tid, under vilken de tjänstgjort såsom lärare vid nämnda barnhem, där
statsbidrag utgått till deras avlönande såsom till lärare vid folk- eller småskola;
skolande enahanda rätt tillgodokomma lärare vid dylikt barnhem i av Första

kammarens protokoll 1032. Nr 23. 5

Nr 23.

Äng.

statsbidrag till
Evangeliska
fosterlandsstiftelsens

barnhem i
Hillsand.

Nr 23. 66

Lördagen den 2 april e. m.

Äng. seende å den tid, han kunde hava tjänstgjort som ordinarie lärare vid egentlig
statsbidrag Ml folkskola, mindre folkskola eller småskola;

fosterlands- c) till avlönande av lärare åt vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och
stiftelsens vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern bevilja för budgetåret 1932/1933

barnhem i exfra förslagsanslag av 42,500 kronor.

Hillsand.

(Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! Som framgår av utskottsutlåtandet och reservationen,
gäller denna punkt två helt olika saker. Dels har Kungl. Maj:t begärt
statsbidrag till avlönande av lärare vid Svenska röda korsets barnhem
för friska barn från tuberkulösa familjer, dels har Kungl. Majit även begärt
statsbidrag till en lärare vid Hillsands barnhem i Jämtland, som icke alls tillhör
samma kategori som Svenska röda korsets barnhem.

I det förra fallet, beträffande Röda korsets barnhem, har icke någon meningsskiljaktighet
rått inom utskottet. Man har varit överens om att tillstyrka
bifall till förslaget i denna del. Det är så mycket naturligare, som ifrågavarande
barnhem tillhör alldeles samma kategori som de anstalter, som tidigare
fått statsbidrag till avlönande av lärare. Från och med 1920 har riksdagen
anvisat förslagsanslag på extra stat till lärare åt vid vanföreanstalter och
kustsanatorier intagna barn i skolåldern. 1927 beslöts, att bidrag även skulle
lämnas till avlönande av lärare för barn vid sådana tuberkulossjukhus, som
åtnjöte statsunderstöd. 1930 bifölls ett förslag örn statsbidrag till avlönande
av lärare vid s. k. dispensärbarnhem och vid barnhem för nervösa och psykopatiska
barn. Nu slutligen är det fråga om Röda korsets barnhem. Det gäller
här samma slags barn som de, vilka mottagas vid dispensärbarnhemmen,
d. v. s. friska barn från tuberkulösa familjer med öppen smittokälla. Det är
helt naturligt, att dessa barn måste isoleras från de familjer, där de annars
riskera att bliva smittade, och det är också helt naturligt, när de på grund av
denna tvångsavstängning från sina egna hem vistas å barnhem, att de få en
undervisning, som staten bidrager att bekosta. Här ha vi alltså en homogen
kategori av barnhem och anstalter, åt vilka statsbidrag på nämnda grunder
lämnats, örn den saken kunna inga meningsskiljaktigheter råda. Detta statsbidrag
är fullt motiverat.

Vad sedan beträffar barnhemmet i Hillsand, ha elva reservanter inom utskottet,
alltså nära hälften av utskottsmedlemmarna, anmält en annan mening
än utskottets majoritet. Detta barnhem är nämligen icke alls av samma slag.
Här är det icke fråga örn sjuka barn, som måst isoleras från sina hem. Det
gäller lappbarn från fattiga familjer, vilka vid barnhemmet i Hillsand ha fått
mottaga vård och fått ett hem. Denna verksamhet är helt säkert behjärtansvärd.
Den har fortgått i många årtionden — den började redan 1877 — och
alltsedan 1922, alltså för jämnt tio år sedan, har Evangeliska fosterlandsstiftelsen
övertagit ansvaret för barnhemmet. Under hela denna tid har barnhemmet
och den lärarkraft, som där använts för barnens undervisning, bekostats
med privata medel, nu senast från Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

För min del får jag säga, att det förefaller mycket betänkligt, att man nu
utan vidare begär statsbidrag under ett sådant år som detta för en alldeles ny
kategori av barnhem, och vidare att man begär, att detta statsbidrag skall utgå
av ett anslag, som anlitats för ändamål av helt annan natur. Man kan ju
anföra, att statskontoret självt visat på denna väg att använda förslagsanslaget
till lärare vid sjukvårdsanstalter, men statskontoret har tydligen självt
funnit, att den vägen framkallar vissa betänkligheter, eftersom det har framhållits,
att här ifrågavarande barnhem är av en helt annan art än de övriga.

Utskottsmajoriteten har förmenat, att det icke behöver innebära någon fara
att även i denna punkt gå med på Kungl. Maj:ts proposition. Det innebär,
säger utskottet, icke några vittgående konsekvenser, ty barnen i fråga komma

Lördagen den 2 april e. m.

67 Nr 23.

från en fåtalig befolkningsgrupp, d. v. s. de äro lappbarn. Nog tycker jag, att
det är litet märkvärdigt resonerat, att bara därför att det är fattiga barn ur
lappfamiljer, som mottagas vid detta barnhem, skall beslutet inte behöva få
några konsekvenser. Skulle vi nu giva statsbidrag åt detta barnhem, så förstår
jag inte, vad som skall hindra andra enskilda barnhem, som mottaga fattiga
barn, vilka säkert kunna vara i lika stort behov av vård som de lapska
barnen, från att begära statsbidrag med åberopande av detta prejudikat. Kommer
man då och säger till dem: »Det där prejudikatet skall ni inte åberopa, ty
det gällde ju bara barn ur lappfamiljer», så ha de alla skäl att sätta upp ett
förvånat ansikte och fråga, örn det skall göras någon skillnad på barn ur svenska
familjer och barn ur bofasta lappfamiljer — det är nämligen i huvudsak bofasta
lappfamiljer det gäller och inte nomadiserande; i senare fallet hade saken
kommit under helt annat forum. — Man kommer att fråga, örn inte de ena
som de andra familjerna äro svenska medborgare med samma rätt till statens
hjälp i sådana här fall. Det tycks mig, som örn det skulle bli ganska svårt att
ge tillfredsställande svar på sådana frågor.

Det är, såsom framgår av reservationen, på grund av dessa betänkligheter
med hänsyn till konsekvenserna, som reservanterna icke ansett sig böra gå med
på ett tillstyrkande av statsbidraget till detta barnhem.

Vi böra dessutom observera, att folkskolinspektören framhåller, att skolan
varken minskar statens eller kommunens utgifter för skolväsendet. Det blir
alltså en extra summa utanför de ordinarie skolutgifterna. Man kan inte säga,
att bidraget på något sätt balanseras genom att man får en lättnad på andra
håll. Det blir ett rent plus. Och saken kommer som sagt utan tvivel att utnyttjas
som precedensfall, när det gäller andra liknande institutioner.

Det är på dessa grunder, herr talman, som jag och mina medreservanter lia
intagit en avvisande ståndpunkt, och jag ber att få yrka bifall till den av herr
Lindblad m. fl. avgivna reservationen.

Herr Bergqvist: Utskottsmajoriteten har utan all tvekan tillstyrkt Kungl.
Maj:ts förslag såväl beträffande det Röda korsets barnhem, varom här är fråga,
som också beträffande Hillsands, f, d. Fridsbergs, barnhem. I fråga örn
detta senare vill jag nämna, att det på sin tid grundades av en pastor Sandell,
som under många år drev det med frivilliga bidrag. Sedermera har barnhemmet
övertagits av Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som åtagit sig att ansvara
för barnhemmets fortsatta drift och för barnens undervisning. De, som intagits
i detta hem, äro lapska barn, d. v. s. barn av bofasta lappar, som bo kringströdda
här och där i de vidsträckta ödemarkerna. Det har utan all gensägelse
en stor social uppgift men också på samma gång en stor pedagogisk uppgift,
ty det är obestridligt, att många av de barn, som samlas till Hillsands
barnhem, skulle bli utan någon tillfredsställande vård och tillfredsställande
undervisning, örn de icke intoges i detta hem.

Jag vill också påpeka, att bidraget till avlönande av lärare har varmt förordats
av skolrådets ordförande i Ströms församling, kyrkoherde G. Löfvenmark.
Han säger: »Skolan fyller ett verkligt socialt behov. I många fall skulle det
i de vidsträckta fjäll- och ödebygderna vara svårt för respektive skoldistrikt
att bereda dessa barn nödig skolundervisning.» Vad folkskolinspektören beträffar,
framhåller han visserligen, att denna skola egentligen icke medför någon
minskning i skoldistriktets utgifter, men han fortsätter: »Då emellertid

skolan utan tvivel fyller ett socialt behov så till vida, att barnen vid anstalten
få bättre vård och tillsyn än de i många fall skulle få i sina hem, är skolans
existens fullt berättigad.» Länsstyrelsen i Härnösands län har också tillstyrkt
detta statsbidrag. Länsstyrelsen säger: »Då verksamheten huvudsakligen

åsyftar att bereda vård och fostran åt lappars barn, synes ligga närmast till

Äng.

.statsbidrag till
Evangeliska
fosterlandsstiftelsens

barnhem i
Hillsand.
(Forts.)

Nr 23. 68

Lördagen den 2 april e. m.

Äng. hands, att bidraget beviljas att utgå från anslaget till lappmarks ecklesiastikstatsbidrag
till verk.» Men så fortsätter länsstyrelsen: »Skulle åter bidrag från detta anslag

Ewngdulca jc]je kunna beviljas, tillstyrker länsstyrelsen, att Kungl. Majit, i likhet med
stiftelsens'' va(l som tidigare skett i fråga om avlönande av lärare åt vid statsunderstödda
barnhem i sjukvårdsanstalter och vissa barnhem intagna barn i skolåldern, täcktes vidtaga
Hillsand, åtgärd för utverkande av statsbidrag i annan ordning till avlönande av en lärar(Forts.
) kraft vid Fridsbergs barnhem i enlighet med de närmare villkor, Kungl. Majit
kan finna gott föreskriva.» Skolöverstyrelsen har också tillstyrkt statsbidrag
till läraren, likaledes statskontoret. Det förefaller sålunda, som om man skulle
ha ett ganska auktoritativt stöd för framställningen örn detta bidrag till lärarens
avlönande.

Vad nomadskolinspektören beträffar, har han visserligen i viss mån ställt
sig tveksam men han har sagt ifrån, att från allmän folkskolsynpunkt betraktad
synes honom »frågan väsentligen röra sig örn, dels huruvida av rent praktiska
skäl en för flera kommuner gemensam skol- och skolhemsanläggning är
av behovet påkallad i här avsedda trakter av Jämtlands län, med tanke särskilt
på de utpräglat bofasta lapparnas barn, dels, om så är fallet, huruvida
Fridsbergs skola och barnhem äro lämpade att ingå såsom ett led uti en dylik
organisation. Beträffande intetdera av dessa spörsmål», fortsätter han, »anser
jag mig, såsom stående utanför det egentliga folkskolväsendet, här böra uttala
någon mening. Skulle emellertid de bägge uppställda frågorna av vederbörande
myndigheter besvaras jakande, anser jag det billigt och riktigt, att bifall
lämnas till den av Evangeliska fosterlandsstiftelsen framförda underdåniga begäran
örn beviljande av statsbidrag och medgivande av rätt att räkna tjänstår
för en lärare vid Fridsbergs skola.»

Nu ha emellertid reservanterna uttryckt en farhåga för att ett beslut i överensstämmelse
med det framställda förslaget kunde få vittgående konsekvenser och
bli prejudicerande för andra dylika barnhem. Man påstår i reservationen, att
det finns ett större antal dylika barnhem i landet, men egendomligt nog ha reservanterna
icke påvisat ett enda fall, som kan anses vara analogt med detta.
Det gäller ju för övrigt här lapska barn, varför detta fall är tämligen enastående.

Jag vill också framhålla, huru detta barnhem sörjer för de där intagna barnen.
De få där fri vård under hela sin skoltid, och när de genomgått skolan,
tager Evangeliska fosterlandsstiftelsen vård örn dem och behåller dem där,
tills man kan bereda barnen goda platser. Det förefaller mig, som örn var och
en, som är socialt intresserad, skulle kunna lämna det mest oförbehållsamma erkännande
åt en sådan verksamhet. Det förefaller också, som örn det skulle vara
fullt rimligt, att barnhemmet får statsbidrag till avlöning av den lärare, som
där är anställd.

Det är en annan tvistefråga, som av den föregående talaren icke berördes
men som jag skall taga upp nu för att slippa uppträda en gång till. Den gäller
tillsättandet av lärare vid folkskolan. Därvidlag har fosterlandsstiftelsen
framställt en önskan att själv få utse lärare. Man kan förstå denna önskan
från fosterlandsstiftelsens sida. Fosterlandsstiftelsen vill ge barnen en kristlig
uppfostran och är rädd för att, örn man går strikt efter de formella meriter,
som sökandena ådagalägga, det kan hända, att man finge en asocial och
kristendomsfientlig lärare, vilket ju icke vore önskvärt fran Evangeliska fosterlandsstiftelsens
synpunkt. Vi ha flera ledsamma exempel på att det har gått
så. Jag skulle från mitt stift kunna nämna några fall, och jag förmodar, att
även i andra delar av riket liknande fall kunna förekomma^ Emellertid har
Kungl. Majit icke velat gå med på Evangeliska fosterlandsstiftelsens uttalade
önskan i detta avseende utan i stället föreslagit, att Kungl. Majit själv skulle
få avgöra det sätt, varpå läraren skulle tillsättas, och såsom en utväg har

Lördagen den 2 april e. in.

69 Nr 23.

Kungl. Majit därvid pekat på domkapitlet såsom den utnämnande myndigheten.
I det avseendet är det ingen nyhet som föreslås. Vi ha i Lule stift omkring
ett hundratal folkskolor, s. k. statsskolor, där domkapitlet tillsätter lärare,
och det har hittills icke alls försports något missnöje från vederbörande
församlingars sida däröver. Även domkapitlet i Härnösand tillsätter åtskilliga
lärare, nämligen lärare för nomadskolor, och jag är alldeles säker på att
domkapitlet i Härnösand skulle med all urskillning komma att tillsätta lärare
vid Hillsands barnhem.

Med åberopande av vad jag sålunda anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Häri instämde herrar Thelin, Elof Andersson, Enhörning och Karl Emil
Andersson.

Under herr Bergqvists anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr förste vice talmannen: Det är första gången som kammaren har att
taga ståndpunkt till ett anslag av denna beskaffenhet, och det är därför kanske
anledning att litet tänka sig för.

Som vi hörde av statsutskottsmajoritetens representant, finner han allting
vara synnerligen gott. Skälen för äro övertygande, inga konsekvenser — i
varje fall inga av någon större räckvidd -—- äro att vänta, och allting är väl
beställt. Det är inte möjligt för reservanterna att ha denna fromma syn på saken,
utan vi ha måst se på den litet mera kritiskt. Det skadar måhända inte,
trots att den förste ärade talaren utförligt gick igenom dem, att ännu en gång
se på skiljaktigheterna, så att man har dem klart för ögonen, när man betraktar
spörsmålet.

De anstalter, som hitintills haft statsbidrag till lärarna, äro: vanföreanstalter,
kustsanatorier, tuberkulossjukhus, s. k. dispensärbarnhem och barnhem för
nervösa och psykopatiska barn. Dé motiveringar, som ligga bakom anslagen
till dessa anstalter, äro naturligtvis mycket växlande, men det löper ungefär
samma röda tråd genom dem alla. För barnen vid vanföreanstalterna har det
varit mycket svårt — förresten omöjligt för de flesta -— att utnyttja skolorna i
hemkommunerna. Detsamma gäller beträffande de nervösa och psykopatiska
barnen. Barnen på kustsanatorierna ha befunnit sig i det dilemmat, att de å
ena sidan ha behövt anstaltsvård och å andra sidan måst inhämta åtminstone ett
minimum av folkskolans kurser. Med dem jämställda äro barnen från de s. k.
tuberkulossjukhusen och jämväl, kan man väl säga, dispensärbarnhemsbarnen.

Nu ha vi två nya framställningar. Den ena gäller anslag för lärare vid
Svenska röda korsets barnhem och den andra för Evangeliska fosterlandsstiftelsens
barnhem i Hillsands by i Ströms församling, såsom här skrivet står.
Går man till Röda korsets barnhem finner man, att motiveringen så att säga
faller i rakt nedstigande led från motiveringen för de många andra anstalter,
som fått anslag. Det gäller nämligen barn, visserligen kliniskt friska, men
från tuberkulösa familjer med öppen smittokälla, och det gäller således här å
ena sidan att rycka barnen ur en farlig miljö och å andra sidan att skydda andra
barn. Reservanterna äro, såsom redan har framhållits, fullt ense med utskottets
majoritet örn att ingenting är att säga mot att man ger anslag åt Svenska
röda korsets barnhem.

Men det ställer sig helt annorlunda, då man kommer till Evangeliska fosterlandsstiftelsens
barnhem. Det har redan påpekats, att detta avser fattiga eller
medellösa barn av lappallmoge. Det är således ren filantropi. Det är snälla
människor, som ha samlat barn till ett barnhem, men det finns ingenting som

Äng.

statsbidrag till
Evangeliska
fosterlandsstiftelsens

barnhem i
Hillsand.
(Forts.)

Sr 23. 70

Lördagen den 2 april e. m.

Äng. särskilt skiljer ut dessa barn. Det är mera en tillfällighet, att det är just de
^Ewwdiska 1).arnen> som ar? Pa barnhemmet. Ty lika väl kunde alla barn från dessa fatfösterlands-
tiga lappfamiljer behöva tagas in på sådana barnhem.

stiftelsens Läser man nu myndigheternas yttranden, så är det riktigt, som herr Bergbarnhemi
qvist säde, att de tillstyrka. Men det skadar ju inte, när vi här ha att granska
(Forts!) sa^en ur anslagssynpunkt_— ur ren hjärtesynpunkt är man naturligtvis lättare
or '' med örn att hjälpa — att titta litet på vad det är, som myndigheterna säga. Det
har redan nämnts, att folkskolinspektören för sin del påpekat, att anslaget till
denna skola inte minskar vare sig statens eller kommunernas utgifter för skolväsendet.
Det vill med andra ord säga: stiftelsen övertar inte någon funktion,
som är statens eller kommunens. Nomadskolinspektören har också något att säga
i den vägen. Han framhåller, att »visserligen är huvuddelen av lärjungarna i ifrågavarande
skola av lapsk härstamning, men deras föräldrar äro, möjligen på ett
antal övergångstyper när, vilkas barn utan svårighet kunna få inträde i befintliga
nomadskolor» — det där har biskop Bergqvist glömt att läsa, ty för honom
var det barn långt bort i ödemarkerna, som skulle ha svårt att få undervisning.
Nomadskolinspektören är av annan uppfattning och skriver, att dessa människor
äro »av utpräglat bofast karaktär med samma yrken och vanor som den
vanliga svenska befolkningen». Och han fortsätter: »Ur social synpunkt saknas
sålunda konstitutiv grund för att meddela dessa barn isolerad eller eljest
särpräglad undervisning.»

Som man lägger märke till, finns det således i detta fall inte någon som helst
motivering av samma beskaffenhet som den för de övriga anstalterna. När det
gällde dem, låg bakom statens anslag ett tyst medgivande, att dessa anstalter
egentligen utförde funktioner, som staten själv borde sörja för. Men här är
det inte så. Här utför staten de funktioner, som det är statens plikt att sörja
för. _ Överallt i de orter, där dessa barns föräldrar bo, finnas skolor. Vad som
här inträffar är, att man vill, att staten skall göra sin plikt i dubbel måtto. Reservanterna
ha velat fästa uppmärksamheten härpå och överlämna detta till
begrundande.

Rent personligen anser jag, att varje stiftelse bör lia rätt att göra de goda
gärningar som den kan göra, men den skall inte ha rätt att överlassa på staten
eventuella kostnader, när den går in för att själv göra gott. Om det finns en
stiftelse, som vill samla barn från olika skoldistrikt till ett barnhem, så må
det vara hänt. Men denna stiftelse bör själv betala undervisningen för barnen.
Den skall inte komma och begära, att staten, som redan förut har sörjt för
dessa barns undervisning, nu återigen skall ha utgifter för samma undervisning.

Jag har samma uppfattning som den förste ärade talaren örn utskottets sätt
att se på konsekvenserna. Man kan aldrig tänka sig någonting sådant som att
— därför att detta barnhem hyser lappbarn — inga konsekvenser skulle följa
av ett statsbidrag. Det är ju ändå på det sättet, att vi ha fattiglappar, örn jag
får tillåta mig denna ordlek, långt utanför lappmarken. De ha också barn.
Och det finns runt omkring i vårt land barnhem av filantropisk beskaffenhet,
som säkerligen inte komma att underlåta att hålla sig framme. Nej, vi kunna
vara tämligen säkra på att det får konsekvenser. Liksom det första fallet, anslaget
till kustsanatorierna, drog med sig nya i rätt stor utsträckning, kunna vi
vara säkra på att detta beslut också får sina påföljder. Då jag hör till dem,
som i normala fall hellre stämma i bäcken än i ån, har jag ställt mig på reservanternas
ståndpunkt och yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Berggvist: Egentligen borde herr förste vice talmannens och min roll
vara ombytta, ty man får väl kanske anse, att herr förste vice talmannen bör
lia anseende för djupare sociala intressen för de breda folklagren, än man kan

Lördagen den 2 april e. m.

71 Kr 33.

misstänka mig att ha. Men jag vill säga, att jag har också utgått ur de breda Äng.
lolklagren, och min medkänsla för de fattiga lever kvar i mitt biskopsbröst och
kommer att leva kvar, så länge jag lever. Här är fråga örn en social gärning f0StMandsav
erkännansvärd och berömlig beskaffenhet. stiftelsens

Herr förste vice talmannen yttrade, att vad jag hade glömt var, att det funnes b%r^em,1
tillfälle för dessa harn till skolundervisning oberoende av barnhemmet i Hill- * ''

sand. Jag undrar ändå, örn inte jag har litet bättre kännedom örn förhållan- or
dena i övre Norrland än herr förste vice talmannen. Det komme nog att bli
ganska skralt med undervisningen för många barn i dessa glest bebyggda trakter,
om inte barnen samlades till ett centrum, där de kunde få sin undervisning.

Det säges, att de skulle kunna få plats i nomadskolorna. Till en början vill jag
påpeka, att nomadskolinspektören i ett annat fall har framhållit, att det inte
fanns rum för den bofasta befolkningens barn i nomadskolorna. Huruvida detta
gäller för den trakt, som här är i fråga, kan jag inte säga, men i varje fall
skulle det medföra, att barnen i alla fall måste koncentreras. Vad skulle följden
bli härav? Jo, att staten finge betala inackorderingsavgift för dessa barn, och
det bleve minsann inte billigare än att man ger statsbidrag till en lärare i ett
barnhem. Jag tror, att man kan vara tacksam mot Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
därför att den gratis föder dessa barn och på samma gång meddelar
undervisning åt dem, och jag tycker, att det är fullt rimligt, att stiftelsen får
statsbidrag för den lärare, som undervisar barnen.

Herr förste vice talmannen tycker nu, att det är ett mycket farligt precedensfall,
att man skall bestrida bidraget till avlönande av läraren från det anslag,
som utgår till lärare åt barn vid vissa sjukvårdsanstalt. Jag skulle inte haft
någonting emot, om man hade tagit detta bidrag från det allmänna anslaget till
folkskollärares avlönande eller från anslaget till Lappmarks ecklesiastikverk.

Men å andra sidan vill jag säga, att det inte är orimligt, att man tar bidraget
från det anslag, som statskontoret har föreslagit, ty örn dessa barn skola bo
i sina hem, bli många av dem undernärda och komma kanske att i barndomen
ådraga sig sjukdomar, som komma att förmörka hela deras liv och eventuellt
förkorta det. Jag tror, att örn man kan bereda dessa barn från fattiga hem
plats på ett barnhem, där de få riklig och god näring, gör man därmed en stor
välgärning, och det förvånar mig, att man kan vilja motsätta sig ett sådant förslag,
som här är i fråga, från socialt intresserat håll.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Herr Bergqvist förklarade under
instämmanden, eller i varje fall under instämmande mummel, att han säkerligen
kände till trakterna där uppe bättre än jag. Det är riktigt. Men jag ger
mig inte heller ut för att vara auktoritet på detta gebit, utan jag håller mig
till andra, nämligen främst till nomadskolinspektören. Jag känner nomadskolinspektören.
Jag har tillsammans med honom rest uppe i dessa bygder.

Jag vet, att han känner nästan varenda sten där uppe — i varje fall känner
han alla människorna och deras olika förhållanden. Det är honom, som jag
Ilar citerat; vad jag sagt har jag inte tagit ur egen fatabur. Jag tror så
mycket hellre,, att han är större auktoritet på detta område än herr Bergqvist,
som herr Bergqvist ju rätt ordentligt darrade på målet: hur det förhöll
sig i dessa trakter, det visste han ingenting säkert örn, sade han. Men nomadskolinspektören
vet det. Han känner familjerna. Det är på detta det hänger.

Och det är det som gör, att jag i detta fall inte kan alldeles falla för herr
Bergqvists fotter och tro, att det är sanningens ord allting han säger fran
talarstolen.

Herr Bergqvist yttrade vidare, att örn vi inte ordnade saken på detta sätt,

Nr 23. 72

Lördagen den 2 april e. m.

r i9'' ii k°mme staten att få betala inackorderingsbidrag. Det strider också mot de
Emngdisha Etiska .upplysningar, som myndigheterna på orten meddelat.
fosterlands- .Det gällde till sist enligt herr Bergqvist att skifta ut vem som hade mest
stiftelsens■ hjärta för de breda folklagren. Den saken är inte på tal nu. Den ståndbarnhemi
punkt, på vilken jag ställer mig, är beroende på att jag vill ha litet reda i
(Fort)'' Sfärerna — i statens affärer. Det är det som har föranlett reservationen.

Herr Bergman: Herr talman! Denna sak har ju blivit prövad av Kungl.
Majit, som givetvis haft större möjligheter, än vi i detta ögonblick ha här i
kammaren, att granska de .särskilda omständigheterna i detta fall. Myndigheterna
ha tillstyrkt det lilla anslaget, Kungl. Majit har framlagt förslag
därom, och utskottets majoritet har tillstyrkt det. Det gäller en utpräglad
humani te tsf råga. Man säger, att ett bifall skulle medföra konsekvenser beträffande
andra barnhem i andra delar av riket. Men det gäller ju här lappar,
visserligen enligt vad det uppgives bofasta, men även bofasta lappar
befinna sig i en annan. ställning än den vanliga svenska befolkningen just
med hänsyn till den skilda rasen och de säregna förhållandena där uppe i
övrigt.

Jag ber att få tillstyrka bifall till utskottets förslag.

I herr Bergmans yttrande instämde herr Johansson, August.

Herr Pauli: När herr Bergqvist nyss räknade upp de myndigheter, som
tillstyrkt framställningen örn statsbidrag, sade herr Bergqvist, att också skolöverstyrelsen
har tillstyrkt densamma. Han glömde emellertid tillägga, att
skolöverstyrelsen har tillstyrkt, att bidraget skall utgå »av anslaget till Lappmarks
ecklesiastikverk». Skolöverstyrelsen har alltså icke vågat sig på detta
märkvärdiga sätt att placera in statsbidraget under ett anslag, som eljest bara
användes för undervisning åt skolbarn vid sjukvårdsanstalter.

Det är, såsom herr förste vice talmannen upprepade gånger framhållit, här
alls inte fråga örn det sociala intresset. Det är inte detta vi tvista örn; jag
Hörnätt vi. i det avseendet alla kunna vara lika goda, fastän vi andra inte
ha några biskopsbröst att slå oss för. Men vad det gäller är, som herr förste
vice talmannen sade, huruvida vi skola ordna denna sak med reda eller med
oreda. Vi ha den uppfattningen, att det blir oreda i denna affär, om man nu
utan vidare använder detta förslagsanslag, som är avsett för statsbidrag åt
lärare för barn vid sjukvårdsanstalter, för undervisning åt barn vid ett helt
annat slag av barnhem, vilka inte alls ha med sjukvårdsanstalter att göra.

yi ha pekat på konsekvenserna. Herr Bergqvist säger, att det inte blir
några konsekvenser, och han upprepar, att det inte blir det, därför att det
här gäller, lapska barn. När han sedan å andra sidan skall söka visa upp, att
det här finns en viss överensstämmelse med barn å sjukvårdsanstalter, säger
han, att^ örn dessa lappbarn få stanna kvar i sina hem, kunna de bli undernärda
på grund av den i hemmen rådande fattigdomen, och att de på grund av
bristande hygien, i hemmen, kunna få sjukdomar, som kunde bli till skada för
dem i all framtid. Jag vill fråga herr Bergqvist, örn detta är utmärkande
bara för de lapska hemmen. Är det bara i de lapska hemmen, som det kan
förekomma undernäring eller så dålig hygien, att sjukdomar kunna uppstå?
Jag tror inte, att herr Bergqvist har en så dålig tanke örn de lapska hemmen,
som han sa ofta trätt i beröring med, att han vill tilldela dem denna speciella
karaktär, utan han får nog erkänna, att de vådor, som han här utmålade.
lika mycket hota i andra fattiga hem. Men det är just detta vi ha velat framhålla:
de lapska fattiga hemmen kunna icke princiniellt utskiljas från andra
fattiga hem i landet. Därmed ha vi konsekvenserna fullt klara. Vi kunna

Lördagen den 2 april e. m.

73 Nr 23.

inte värja oss, när man en annan gång kommer från andra, liknande barnhem
och säger, att man har samlat några fattiga barn, som lia det dåligt i sina
hem, och anordnat en skola för dem, och att man nu vill ha statsbidrag till
denna skola. Jag skulle vilja höra herr Bergqvist svara på en sådan framställning,
örn det kommer en sådan örn några år — det skulle vara ganska
roligt att höra, hur man skulle vilja motivera ett avslag på en sådan framställning.
Men han kanske inte vill motivera ett avslag. Han är kanske beredd
att taga alla dessa konsekvenser. Men i så fall bör han också klart säga
ut detta.

Herr Bergqvist berörde vidare en annan synpunkt, som vi kanske inte ha
skäl att alltför mycket uppehålla oss vid i denna debatt. Vi ha emellertid
talat rätt mycket örn saken i utskottet. Det är det egendomliga krav, som
framställes av Evangeliska fosterlandsstiftelsen, att stiftelsen själv skall få
utse den lärare, till vilken den begär statsbidrag. Man är nämligen inom
stiftelsen rädd för att man eljest inte skall få en lärare med det rätta religiösa
sinnelaget, utan skulle kunna få en vanlig världslig lärare. Ja, herr Bergqvist
ansåg till och med, att det vore fara för att stiftelsen skulle kunna få en
»asocial» individ. Är det inte ett väl starkt ord att påstå, att det bland
våra svenska folkskollärare skulle finnas asociala individer? Det trodde jag
inte kunde existera. I varje fall har inte Kungl. Majit velat gå med på stiftelsens
anspråk, utan tänkt sig, att domkapitlet skall utse lärare. Jag tycker
dock, att det enda rimliga är, att läraren utses på samma sätt som andra lärare.
Detta förslag örn ett undantag i detta hänseende, varigenom man alltså
här skulle avvika från våra vanliga författningsbestämmelser i fråga örn lärares
tillsättning, ökar mina betänkligheter mot att gå med på framställningen.

Herr Bergqvist upprepade slutligen flera gånger, att det är »fullt rimligt»,
att detta statsbidrag beviljas. Men vi böra tänka på att denna anstalt
existerat i snart 60 år. Örn detta bidrag är så fullt rimligt, varför har då
rimligheten kommit fram först i år? Det undrar man. Det har väl varit
lika rimligt under alla föregående år. Herr Bergqvist svarar kanske, att
detta barnhem nu har mera ont örn pengar. Ja, herr Bergqvist, men även
staten har mera ont pengar, och det är som sagt ganska märkligt, att man
kommer med detta nya och principiellt vittutseende anslagskrav i en tid sådan
som denna.

Det är således inte alls av några »asociala» skäl eller därför, att vi inte
ömma för barnen från de fattiga hemmen, utan det är bara därför att vi
anse, att denna anslagsfråga har fått en felaktig uppläggning, som vi yrka
avslag. Jag fasthåller, herr talman, vid yrkandet örn bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr furste vice talmannen begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
194, röstar

Ja;

Äng.

statsbidrag till
Evangeliska
fosterlandsstiftelsens

barnhem i
Hillsand.
(Forts.)

Nr 23. 74

Lördagen den 2 april e. m

Än3- . Den, det ej vill, röstar
statsbidrag till -\t ■.

Evangeliska '' ’

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Punkterna 195—198.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 199.

Lades till handlingarna.

Punkten 200.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 201.

I denna punkt hade utskottet, i enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag, hemställt, att riksdagen måtte, i likhet med vad för innevarande
budgetår ägt rum, till provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid högre
folkskolor, att utgå enligt samma grunder, som av riksdagen beslutats för
budgetåret 1929/1930, bevilja för budgetåret 1932/1933 ett extra förslagsanslag
av 100,000 kronor.

Herr Forslund: Herr talman! Jag hoppas, att det inte skall anses förmätet,
då en icke skolman tar till orda under ett arbetsplenum, som synes vara skolmännens.
Jag har egentligen haft för avsikt att begära ordet under en annan
punkt och yttra vad jag nu har att säga, men av omständigheter, som jag inte
själv rår för, blev detta inte fallet. Då den sak, som jag vill beröra, hör samman
med de högre folkskolorna, vill jag nu passa på tillfället att giva uttryck
för min mening. Jag har inte för avsikt att komma med något yrkande örn
ändring beträffande den punkt, som här föredragits, utan jag vill framföra en
önskan och rikta denna till regeringen.

Det förhåller sig ju så, att våra högre folkskolor äro själva grunden för tillkomsten
av kommunala mellanskolor. Det tillkommer regeringen att i båda
fallen, såväl i fråga om inrättande av högre folkskolor som beträffande startande
av kommunala mellanskolor, pröva, huruvida en skola skall komma till
stånd.

I ett fall, på vilket jag här syftar, har regeringen redan den 8 juni 1928 godkänt
reglemente för en högre folkskola i en till denna stad närbelägen grannkommun.
Bland många av denna församlings medborgare, vilka varmt och
utan partiskillnad arbeta för skolväsendets utveckling och alla ömt arbeta för
att skolväsendet inom församlingen skall få en sådan god utformning, att den
skall kunna vara till största nytta och gagn för samhällets medlemmar, har
man hoppats, att då denna högre folkskola verkat under den tid, som erfordras,
för att den skall ernå den omfattning, som kräves för att bli erkänd som kommunal
mellanskola, regeringen i ett sådant fall inte skall fördröja ärendets

fosterlandsstiftelsens

barnhem i
Hillsand.

(forts.)

Anslag lill
‘''provisorisk
avlöningsförbättring
åt
lärare vid
högre
folkskolor.

Lördagen den 2 april e. m.

75 Nr 23.

avgörande, så att man inte i rätt tid kan uppnå det mål, som man tänkte sig
vid denna högre fojkskolas startande, nämligen att vid första möjliga tillfälle
erhålla en kommunal mellanskola.

I den kommun, jag härvid åsyftar, nämligen Spånga församling strax utanför
Stockholm, har man, som sagt, under år 1928 av den förra ekmanska regeringen
—- alltså nästan samma regering, som nu sitter, dock med den skillnaden,
att inte samma statsråd då förestod ecklesiastikdepartementet — fått reglemente
godkänt för den högre folkskolan men redan då tillkännagiven deklaration,
att vad man lade grunden till och avsåg att uppnå var en kommunal
mellanskola. Denna församling, som nedlagt mycket arbete och stora kostnader
för att hålla denna högre folkskola i gång, har nu också inlämnat framställning
om att få skolan erkänd såsom kommunal mellanskola, i syfte att den då
också skulle få rätt till realexamen, så att eleverna, som utginge från skolan,
icke skulle behöva resa till andra orter för att kunna avlägga realexamen. Det
förhåller sig emellertid så, att denna framställning, vilken gjordes av församlingen
redan i november månad förlidet år, ännu icke den dag som i dag är —
den 2 april — blivit slutbehandlad, änskönt man tycker, att detta ärende är av
mera expeditionell art.

Jag vill alltså till regeringen särskilt framföra den erinran, att detta är en
fråga, som inte tål att vila på utan som måste handläggas fortast möjligt, för
att man inte skall riva ned vad man under fyra år byggt upp. Det är nämligen
så, att de barn, som gått i denna högre folkskola, inte kunna få avlägga
sin examen i närmast belägna kommunala mellanskola, vilken från och med
halvårsskiftet i år skall bliva en statens samrealskola, enär kursplanerna för
ilen högre folkskolan inte äro desamma som för den skola, som är närmast belägen.
De måste således resa till Stockholm för att avlägga denna examen,
vilket helt naturligt har sina olägenheter. Vi kunna nu inte förstå, att detta
dröjsmål är erforderligt, änskönt vi mycket väl veta, att en grannkommun försökt
lägga hinder i vägen för att denna högre folkskola skall bliva erkänd såsom
kommunal mellanskola, därför att det ansetts, att detta skolområde skulle
ingå i lärjungeområdet för statens kommunala samrealskola, som grannkommunen
erhållit. Jag vill också ge uttryck för den meningen, att då man
söker förverkliga 1927 års riksdagsbeslut på detta område, man inte skall
åsidosätta de kommuners intressen, som inte fått röna denna välvilja från statens
sida, att staten såsom sådan övertar denna del av undervisningen.

Det är för Spånga församling av allra största intresse, att denna fråga blir
ordnad på kortast möjliga tid. Vi närma oss den tidpunkt, då eleverna där
skola avlägga sin examen. När församlingen så tidigt som i november månad
lämnade in sin framställning örn att få skolan godkänd såsom kommunal mellanskola,
synes det mig, som örn framställningen nu kunde behöva bliva föremål
för regeringens omedelbara avgörande. Man har visserligen, såsom jag
antydde, från en annan skola gjort erinringar däremot, men det kan ej förbises,
att skolöverstyrelsen, vilken behandlat både den framställning, som
i november gjorts från Spånga församling, och den, som gjorts av den
andra skolan, har givit sin anslutning till den framställning, som är gjord av
Spånga församling. Då måste man ställa den frågan: vad är då regeringens
mening, när den inte, änskönt skolöverstyrelsens sista yttrande inkom den 20
februari i år, ännu den dag. som i dag är, avgjort detta ärende? Man bör och
får inte behandla en församling på ett sådant sätt, att den i stället för att erhålla
uppmuntran skall få sitt skolväsende nedrivet. Det kan icke vara frågan
örn kostnadsbeloppet, som för staten skulle vara avgörande, ty skillnaden
är endast några få tusen kronor, som man vid kommunala mellanskolan kan få
i högre statsanslag än vid högre folkskolan. Men örn det visar sig, att regeringen
säger nej till Spånga församlings framställning, vilket skulle bli följ -

Anslag till
''provisorisk
avlönings förbättring
åt
lärare vid
högre

folkskolor.

(Forts.)

Nr 23. 76

Lördagen den 2 april e. m.

A nslag till
provisorisk
a vlöningsförbäitring
åt
lärare vid
högre
folkskolor.

(Kori*.)

Anslag till
enskilda anstalter
för
yrkesundervisning.

den, om man skulle biträda den andra församlingens framställning, så har ju
samma regering, som år 1928 varit med örn att godkänna reglementet för denna,
högre folkskola, år 1932 medverkat till att riva sönder samma skola.

Jag ber att till regeringen särskilt få rikta den vädjan, att man inte skall så
behandla den verksamhet, örn vilken här är fråga, och framför allt inte visa
församlingar, som nedlagt ett så ofantligt arbete för sitt skolväsende som
Spånga församling, denna otacksamhet genom att, jag upprepar det, medverka
till att helt riva sönder vad man gemensamt byggt upp.

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! Den vädjan, som nyss riktades från
den ärade representanten på stockholmslänsbänken, ber jag att till alla delar
få understryka. Jag tror, att det är tillräckligt att erinra örn det faktum, som
han också antydde, att det ur statens synpunkt är skäligen likgiltigt, örn skolan
rubriceras såsom högre folkskola eller såsom en kommunal mellanskola, då
anslagsvillkoren äro ganska nära sammanfallande. Hen för de lärjungar, som
gå i skolan, är det en stor skillnad, örn skolan får den ena eller den andra rubriken,
enär man, så länge den kallas högre folkskola, inte har rätt att anställa
realskolexamen i skolan. Jag har så mycket större anledning att i detta fall
understödja den ärade talaren, som denna skola är mycket väl besökt. Den har
bortemot 150 lärjungar, och på en annan punkt, som vi nyss passerat, har departementschefen
för sin del uttalat, att han ansåg sig böra i en viss stad dubblera
skolväsendet och vid sidan örn det högre samläroverket därstädes inrätta
en kommunal flickskola, oaktat det inte var nämnvärt mycket större antal lärjungar
i denna än i Spångaskolan.

Jag tror därför, herr talman, att det finns all anledning att från regeringens
sida tillmötesgå de krav, som här äro framställda från en i Stockholms närhet
belägen kommun, som nedlagt synnerlig omtanke och betydande kostnader på
att skapa ett gott skolväsende, såväl organisatoriskt som pedagogiskt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 202—228.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 229.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att

dels minska det ordinarie reservationsanslaget till understöd för avlöning
av lärare vid enskilda anstalter för yrkesundervisning, nu 610,000 kronor,
med 160,000 kronor till 450,000 kronor,

_ dels ock minska det ordinarie reservationsanslaget till understöd för undervisningsmateriel
åt enskilda anstalter för yrkesundervisning, nu 65,000 kronor,
med 20,000 kronor till 45,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

l:o) en inom första kammaren av herr S. Hansson och fröken Kerstin Hesselgren
väckt motion (1:156), vari hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1932/1933 besluta, dels att ordinarie reservationsanlaget till understöd
för avlöning av lärare vid enskilda anstalter för yrkesundervisning skulle utgå
med oförändrat belopp 610,000 kronor; dels ock att ordinarie reservationsanslaget
till understöd för undervisningsmateriel åt enskilda anstalter för yrkesundervisning
likaledes skulle utgå med oförändrat belopp 65,000 kronor;

2:o) en inom andra kammaren av herr O. Johansson i Edsbyn m. fl. väckt
motion (11:111), vari hemställts, att riksdagen måtte dels minska det ordi -

Lördagen den 2 april e. m.

77 Nr 23.

Harie reservationsanslaget till understöd för avlöning av lärare vid enskilda
anstalter för yrkesundervisning, nu 610,000 kronor, med 61,000 kronor till

549,000 kronor; dels ock minska det ordinarie reservationsanslaget till undervisningsmateriel
åt enskilda anstalter för yrkesundervisning, nu 65,000 kronor,
med 9,000 kronor till 56,000 kronor.

Anslag till
enskilda anstalter
för
yrkesundervisning.

(Forts.)

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
herr S. Hanssons och fröken Hesselgrens samt herr Johanssons i Edsbyn m. fl.
berörda motioner (1:156 och II: lil), i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts
förslag,

a) minska det ordinarie reservationsanslaget till understöd för avlöning av
lärare vid enskilda anstalter för yrkesundervisning, nu 610,000 kronor, med

160.000 kronor till 450,000 kronor;

b) minska det ordinarie reservationsanslaget till undestöd för undervisningsmateriel
åt enskilda anstalter för yrkesundervisning, nu 65,000 kronor, med

20.000 kronor till 45,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Olof Olsson och Oscar
Olsson ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och herr Johanssons i Edsbyn m. fl. motion II: lil
samt med bifall till herr S. Hanssons och fröken Hesselgrens motion 1:156 i
riksstaten för budgetåret 1932/1933 upptaga

a) det ordinarie reservationsanslaget till understöd för avlöning av lärare
vid enskilda anstalter för yrkesundervisning med oförändrat belopp 610,000
kronor,

b) det ordinarie reservationsanslaget till understöd för undervisningsmateriel
åt enskilda anstalter för yrkesundervisning med oförändrat belopp 65,000
kronor.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Om värdet av den verksamhet, som
bedrives av de enskilda anstalterna för yrkesundervisning, kan inte gärna råda
mer än en mening. Alla äro naturligtvis villiga att erkänna, att denna verksamhet
är mycket betydelsefull och därför förtjänar att på allt sätt uppmuntras.
Särskilt i dessa tider med en omfattande och till sina verkningar
synnerligen farlig arbetslöshet bland ungdomen borde yrkesundervisningen omhuldas
mer än någonsin. Detta tyckas alla ha klart för sig.

Det är därför ägnat att väcka både förvåning och opposition, när regeringen
och statsutskottet yrkat på en så kraftig nedskärning av anslaget till de enskilda
yrkesundervisningsanstalterna, som det nu är fråga örn. Sparsamhetsnitet
är naturligtvis i och för sig lovvärt, men i detta fall måste det betecknas
såsom föga välbetänkt. Därest ifrågavarande anslag minskas i enlighet
med regeringens förslag, kommer det av regeringen i annat sammanhang behjärtade
behovet av åtgärder till stöd för bildnings- och utbildningsverksamheten
bland den arbetslösa ungdomen att bli illa tillgodosett. Jag åsyftar bland
annat den av arbetslöshetskommissionen organiserade kursverksamheten. Den
förtjänar visserligen allt erkännande, men jag har svårt att förstå, att den
skall så att säga anordnas på bekostnad av den sedan länge och med stor framgång
bedrivna verksamhet, som de enskilda anstalterna för yrkesundervisning
ägna sig åt. Den av regeringen föreslagna minskningen av anslaget till
understöd åt dessa anstalter är så mycket mera obegriplig som de sakkunniga,
på vilkas initiativ arbetslöshetskommissionens kursverksamhet kommit till
stånd, starkt understrukit betydelsen av att det befintliga yrkesskoleväsendet
så långt som möjligt borde tagas i anspråk, i vad det gäller yrkeskurser för

Nr 23. 78

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
enskilda anstalter
för
yrkesundervisning.

(Forts.)

arbetslös ungdom. Regeringens förslag innebär faktiskt, att det med den ena
handen skall tagas av det, som med den andra handen givits. Det riktigaste
och ändamålsenligaste vore väl ändå, att man i de olika orterna vid tillgodoseende
av den arbetslösa ungdomens yrkesutbildning i första hand utnyttjade
de möjligheter, som de redan befintliga organen för sådan utbildning erbjuda.
Genom att behandla de enskilda undervisningsanstalterna på det sätt, som regeringen
och statsutskottet föreslagit, minskas dessa möjligheter, ty det Slutan
vidare klart, att dessa anstalter komma att bli nödsakade att avsevärt inskränka
sin verksamhet.

Det är för att örn möjligt förebygga detta, som jag och fröken Hesselgren
väckt vår motion. Jag beklagar, att statsutskottet icke tillstyrkt densamma.
Den av utskottet anförda motiveringen för avslagsyrkandet anser jag emellertid
utgöra ett stöd för det i motionen framställda yrkandet, ty utskottet erkänner
ju, att det med tanke på den svårartade arbetslösheten bland ungdomen kan
ifrågasättas, huruvida det är riktigt att nu utsätta ifrågavarande anslag fölen
så kraftig beskärning som den av Kungl. Majit föreslagna, då det kan befaras,
att åtskilliga skolor till följd av anslagsminskningen bliva nödsakade att
nedlägga eller inskränka sin verksamhet.

Herr talman! Åberopande detta uttalande i utskottets utlåtande ber jag att
få yrka bifall till den av herrar Olof Olsson och Oscar Olsson till förmån för
min motion avgivna reservation.

Herr Bergqvist: Jag ber att få instämma med herr Sigfrid Hansson dari,
att det naturligtvis vore önskvärt, att man kunde ge så stora anslag som möjligt
åt yrkesskolundervisningen, och detta särskilt i dessa tider, då vi ha så
mycken arbetslös ungdom. Men då kommer den andra synpunkten, nämligen
att man med hänsyn till den depression, som nu råder, nödgas iakttaga den
största försiktighet vid beviljandet av anslag.

Kungl. Majit har haft denna fråga under omprövning och funnit nödvändigt
att i år nedskära anslaget med ett visst belopp. Det har föreslagits, att
anslaget till avlönande av lärare vid enskilda anstalter för yrkesundervisningen
skulle minskas med 160,000 kronor, nämligen från 610,000 kronor till

450,000 kronor. Det är beklagligt, att detta har måst ske, men man måste
böja sig för det verkliga läget.

Så vill jag också påpeka en sak, som inte herr Sigfrid Hansson rörde vid,
och det är den, att det på detta anslag finns en reservation av 38,000 kronor,
som kommer att tagas i anspråk. I själva verket bli sålunda de tillgängliga
medlen för budgetåret 1932/1933 488,000 kronor.

Vad beträffar det andra anslaget till understöd för undervisningen vid enskilda
anstalter för yrkesundervisning, som varit 65,000 kronor och som nu
är nedsatt med 20,000 kronor till 45,000 kronor, finns också en reservation,
visserligen mindre, men i alla fall en reservation av 7,000 kronor, varigenom
summan i själva verket höjes till 52,000 kronor.

Det är inte med något glatt hjärta, som man går med på en sådan nedskärning;
men å andra sidan förhåller det sig ju också på det sättet, att genom
det arbetslöshetsanslag, som ställes till arbetslöshetskommissionens disposition,
vissa kurser också komma att anordnas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i denna
punkt.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! När det för mig gällt att taga
ställning till de olika punkterna i detta utlåtande, har jag vanligen gått ut
ifrån den uppfattningen, att man skulle i så stor utsträckning som möjligt bibehålla
sådana anslag, som ge arbete eller annan sysselsättning ■—■ överhuvud

Lördagen den 2 april e. m.

79 Nr 23.

taget sysselsättning. Det är nog så rätt, när utskottet säger, att ungdomsarbetslösheten
är stor och att det inte kan vara riktigt bra att beskära anslaget
i den utsträckning, som här sker. Men så hänvisar man till vad departementschefen
sagt, och det vågar man inte sätta sig emot. Om man så går till
vad departementschefen sagt, så finner man, att han för sin del kryper bakom
statens organisationsnämnd. Och går man sedan till statens organisationsnämnd
och ser, vad den haft för anledning till sina råd, så finner man, att den
egentligen inte gjort någonting annat, än att den på grund av det finansiella
läget föreslagit, att man skulle pruta ned anslaget med 20 procent. Något
dryftande av spörsmålet, huruvida dessa 20 procent kunna eller böra tagas
bort, finner man inte. Det är bara en hänvisning, och så kapar man av de 20
procenten.

Jag tror, att beskärningen av detta anslag kommer att få mycket nedslående
konsekvenser. Jag tror, att utskottet har alldeles rätt i sina farhågor.
Inga nya skolor kunna upprättas, inga nya kurser kunna sättas i gång, bestående
skolor kunna inte utvecklas, utan snarare är det på det sättet, att de
komma att tvingas att begränsa sin verksamhet. Och detta i en tid, när —
såsom den siste ärade talaren sade — det är synnerligen behövligt, att anstalter
av denna beskaffenhet finnas och verka. Det är mycket riktigt, att
man i svåra tider naturligtvis skall spara och beskära anslagen, men jag tycker,
att man skall gör detta med ett visst omdöme. Man skall göra det så, att
man inte samtidigt skär bort för landet verkligt vitala intressen. Ty vi måste
taga vara på ungdomen. Det är ett vitalt intresse. Den genomlever mycket
händelserika år — inre händelserika år. Det är under dessa år, som anlagen
växa fram och lusten att vara till nytta så att säga skärpes. Det är klart,
att man under en sådan tid skall vara mycket försiktig, så att man inte genom
sina åtgärder bidrager till, att de där åren förvanskas. Allt, som kan göras
för att ungdomen inte skall gå och slå dank, skall man också göra. Man skall
värdesätta ungdomen annorlunda och mer än andra ting.

Nu har det visat sig, att dessa yrkesskolor äro för ungdomen, i den belägenhet
som den för närvarande befinner sig i, förträffliga och verkligt goda hjälpare.
Det har visat sig, att de uträtta ett utmärkt arbete och att de med mycket
små medel kunna komma till bra resultat. Jag menar, att man skall taga
hänsyn till sådant. Och örn man ser saken i stort, är allt, som man gör i detta
avseende, synnerligen räntebärande. För den enskilde är ju yrkesskickligheten
i större eller mindre grad ett verkligt plus, då det gäller hans framkomst
här i världen; och för landet som sådant är det i stort sett en styrka, ju mera
yrkesskickligheten breder ut sig. En yrkesskicklig arbetarmassa gör landet i
dess arbete effektivt och konkurrenskraftigt.

Det är med hänsyn till dessa förhållanden, som jag inte kan nöja mig med,
att man beklagar, att man inte kan göra någonting, ty man kan, örn man vill.
Detta är anledningen till att jag varit med örn att yrka, att det anslag, som
utgår under denna punkt, inte skulle på något sätt avkortas utan få utgå med
oavkortat belopp.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Asplund.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Anslag till
enskilda anstalter
för
yrkesundervisning.

(Forts.)

Nr 23.

Lördagen den 2 april e. na.

A mlag till
enskilda anstalter
för
yrkesundervisning.

(Forts.)

Anslag till
stipendier
åt elever vid
vissa anstalter
för yrkesundervisning.

Herr förste vice talmannen begärde votering, i anledning varav uppsattes
_ samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
229, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Punkten 230.

Under punkten 227 av åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till stipendier åt obemedlade och mindre
bemedlade elever vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning
för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Oscar Olsson m. fl. (I: 30) och den andra inom andra kammaren av herr
E. Johanson i Stockholm m. fl. (11:46), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att, vid anvisande av det extra förslagsanslaget till understöd åt obemedlade
och mindre bemedlade elever vid statsunderstödda kommunala och
enskilda skolor för yrkesutbildning med heldagsundervisning och örn sammanhängande
kurs av minst fem månders längd, till sådana skolor också hänföra
de yrkesbetonade högre folkskolor, som meddelade en med ifrågavarande
skolor fullt jämbördig undervisning i yrkesutbildning åt elever på samma åldersstadium;
samt att höja det av Kungl. Majit föreslagna beloppet med 75,000
kronor till 275,000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av herr A. Thomson väckt motion (II:
339), vari hemställts, att riksdagen, med avslag å vad som föreslagits i statsverkspropositionen,
åttonde huvudtiteln, punkt 227, måtte besluta att till stipendier
åt obemedlade och mindre bemedlade elever vid kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning anvisa för budgetåret 1932/1933 ett extra
förslagsanslag av 200,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) avslå herr Oscar Olssons m. fl. och herr Johansons i Stockholm m. fl. berörda
motioner (1:30 och II: 46),

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till herr Thomsons
berörda motion (II: 339) till stipendier åt obemedlade och mindre bemedlade
elever vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra förslagsanslag av 200,000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Olof Olsson, Oscar Olsson och Pauli,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

Lördagen den 2 april e. m.

81 Nr 23.

a) i anledning av herr Oscar Olssons m. fl. och herr Johansons i Stockholm
m. fl. berörda motioner (I: 30 och II: 46) besluta att, vid anvisande av det extra
förslagsanslaget till understöd åt obemedlade och mindre bemedlade elever
vid statsunderstödda kommunala och enskilda skolor för yrkesutbildning med
heldagsundervisning och örn sammanhängande kurs av minst fem månaders
längd, till sådana skolor också hänföra de yrkesbetonade högre folkskolor, som
meddelade en med ifrågavarande skolor fullt jämbördig undervisning i yrkesutbildning
åt elever på samma åldersstadium,

b) -------------------------

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Redan i fjol ställde sig första kammaren
på samma ståndpunkt, som reservationen nu gör. Svensk byråkrati är
inte alls något smädenamn för den, som är något historiskt orienterad. Men
det finns en byråkratism av den allra värsta art, och det var den, som här stod
i motsats till de representanter för svenskt arbets- och näringsliv, som från
början hade genomfört dessa stipendier till yrkesskolornas elever.

Det var ordföranden i svenska landsorganisationen, herr Thorberg, och ordföranden
i svenska arbetsgivareföreningen, herr von Sydow, som båda tillsammans
fingo kammaren med sig, på att stipendier borde ges till obemedlade elever
i yrkesskolorna. Nu inträffar det egendomliga, att de bästa yrkesskolorna
i Sverige bli utestängda från dessa stipendier. Och varför? Jo, därför att
de inte heta »yrkesskolor» utan »yrkesbetonade högre folkskolor». Beteckningen
»folkskolor» utestänger dessa skolor. Ärenden rörande dessa yrkesbetonade
högre folkskolor handläggas på en annan byrå i skolöverstyrelsen än ärenden
rörande yrkesskolor. Skillnaden mellan de yrkesbetonade högre folkskolorna
och yrkesskolorna är den, att de yrkesbetonade högre folkskolorna äro 2—4-åriga, under det att yrkesskolorna i allmänhet äro ettåriga.

Det var med mycket stor övervikt, som första kammaren i fjol opponerade
sig mot detta slags byråkratism och följde representanterna för svenskt arbetsoch
näringsliv här i kammaren. Emellertid föll frågan i andra kammaren på
grund av en agitation, som där bedrevs av representanter för skolöverstyrelsen,
som inte kunde övervinna sin respekt för denna skillnad mellan namnen på de
olika skolorna.

Vad är det, som gör, att från skolöverstyrelsen kommer ett sådant oresonligt
motstånd på denna punkt? Man säger, att det är konsekvenserna som man
är rädd för. Det är lustigt, när man tager reda på. vilka dessa konsekvenser
äro. Jo, säger man, örn de yrkesbetonade högre folkskolornas fattiga elever
skola få sådana stipendier, varför skola då inte också de allmänna högre folkskolornas
ha sådana? Helt enkelt därför att det här är fråga örn de som officiellt
heta yrkesskolor. Ett sådant underbart argument! Det var också i
statsutskottet någon, som frågade: »Örn de praktiska realskolorna gå igenom,
skola de inte ha sådana här stipendier?» Jo visst, men detta är en historia,
som det dröjer lång tid, innan riksdagen skall taga ståndpunkt till. Ett skäl,
som jag hörde i utskottet, var, att inte alla yrkesbetonade högre folkskolor äro
så utmärkta. Nej, visst inte! Och de skolor, som inte äro så utmärkta, skulle
inte ha det. Det är Kungl. Maj:t som skall bestämma, vilka yrkesskolor det
blir. Det blir likaledes Kungl. Maj:t, som skall bestämma vilka yrkesbetonade
högre folkskolor, som i detta fall skola jämställas med högre folkskolor.
Man kan ju fråga, varför skolöverstyrelsen inte gjort en utredning örn saken,
sedan första kammaren fattade sitt beslut i fjol. Ja, det konvenerade tydligen
icke skolöverstyrelsen. Man har fått ut denna fråga till ungdomsarbetslöshetskommissionen,
som skall avge yttrande. Denna kommission har inte avgivit
något yttrande. Jag bär frågat ordföranden örn anledningen. »Ja, det var så

Första hammarens protokoll 1932■ Nr 23. 6

Anslag till
stipendier
åt elever vid
vissa anstalter
för yrkesundervisning.

(Torts, i

Nr 23. 82

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till svårt!» Ja, men det är ungdomsarbetslöshet nu i högre grad än någonsin. Har
stipendier man en kommitté för den saken, skall vare sig det är behagligt eller ej för
JiLa^anstatier skolöverstyrelsen, örn denna kommitté avger yttrande, ett sådant yttrande avjöryrkesun-
&es- Här ser det ut, som örn det vore fråga om en stödaktion för Påhlmans
dermsning. handelsinstitut och Krooks handelsskola o. s. v. Det är fullkomligt urbota.

(Forts.) I Hälsingborg har man en yrkesbetonad högre folkskola, som är kommunens
och som är tvåårig. I denna skola få fattiga föräldrar inte sätta in sina barn.
De skola först taga barnen ifrån skolan ett år, för att de sedan skola komma
in i Krooks privata handelsskola och där betala avgifter för att få sina stipendier.
Det är ju någonting så abderitiskt, att det är svårt att föreställa sig,
att i ett samhälle, som inte är rent kinesiskt, någonting sådant kan förekomma.
Här i Stockholm har man Påhlmans ettåriga handelsinstitut. Där få de obemedlade
upp till 30 kronor i månaden i stipendium; men i Stockholms stads
yrkesbetonade högre folkskola få de ingenting. De skola pressas ut ur denna
skola och in i en sämre, för att fattiga föräldrar skola kunna hålla sina barn
i skolan. Jag är synnerligen upprörd över, att någonting sådant kan pågå,
även sedan uppmärksamheten är fästad därpå. Herr von Sydow sade i denna
kammare i fjol, att då han och herr Thorberg väckte sin motion, var det deras
mening, att stipendierna skulle gå till elever vid verkliga yrkesskolor, vare sig
de hette yrkesskolor eller högre folkskolor, ty namnet intresserade dem inte.

Jag hoppas, att första kammaren vidhåller sin ståndpunkt från i fjol och
icke ger sitt stöd åt den egendomliga byråkratism, som tagit sig uttryck i sättet
att behandla dessa stipendier.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Hansson, Sigfrid.

Under herr Oscar Olssons anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat
sig, varefter ledningen av kammarens förhandlingar återtagits av herr
förste vice talmannen.

Herr Bergqvist: Herr Oscar Olssons yrkande går ut på att det skall ske en
utvidgning angående dispositionen av det understöd till förmån för mindre bemedlade
elever, som här är i fråga. För närvarande utgår det till elever vid
statsunderstödda kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning, men
herr Oscar Olsson yrkar på att ur anslaget också må utgå sådant understöd
till .elever vid högre folkskolor. Nu har statsutskottet sagt, att det inte vili
bestrida, att ett visst fog finnes för berörda krav, men utskottet säger, att
spörsmålet är av sådan beskaffenhet, att riksdagen icke bör på grund av enskilda
motioner och utan närmare utredning fatta ståndpunkt i frågan. Jag
tycker, att denna statsutskottets ståndpunkt står i överensstämmelse med vad
som plägar ske inom riksdagsarbetet. Men jag tänker, att herr Oscar Olsson
ändå vinner något med sitt yrkande. Han vinner säkerligen det, att Kungl.
Maj:t observerar denna sak och i sinom tid framlägger förslag till en sådan
utvidgning, sorn nog kan i och för sig vara berättigad men som naturligtvis
måste föregås av en ordentlig utredning.

Jag ber med åberopande av detta att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Det skäl, som herr Bergqvist anfört som bärande,

nämligen att jag skulle vinna så pass mycket, att Kungl. Majit observerade
saken och kanske skulle framlägga förslag så fort som möjligt, det skälet har
ingen giltighet. Kungl. Majit bryr sig inte örn att observera debatter, när
det gäller saker och ting, som riksdagen avslår. Jag tror således, att den
tröstegrund, som herr Bergqvist anförde, inte kan vara tillräcklig för första

Lördagen den 2 april e. m.

83 Nr 23.

kammaren heller. Första kammaren har, såvitt jag ser, inte alls någon anledning
att frångå sin förra året uttalade åsikt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
230, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
sorn-ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 231—233.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 234.

kades till handlingarna.

Punkten 235.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 236.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att minska det ordinarie förslagsanslaget
till understöd åt folkbiblioteksväsendet, nu 902,500 kronor, med 72,500
kronor till 830,000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 4 januari 1932 angivits,
utgå i enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl. Majit skulle äga
meddela.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr A. J. Bärg m. fl. (1:47) och den andra inom andra kammaren av herr
A. Olsson i Gävle m. fl. (II: 66), i vilka motioner hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte fatta beslut därom att det ordinarie förslagsanslaget
till understöd åt folkbiblioteksväsendet, nu 902,500 kronor skulle ökas med
72,500 kronor till 975,000 kronor att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med
hittills följda grunder;

Anslag till
stipendier
åt elever vid
vissa anstalter
för yrkesundervisning.

(Forts.)

Anslag till
understöd åt
folkbiblioteksväsendet.

Nr 23. 84

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
understöd åt
follcbibliotelcsväsendet.

(Forts.)

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar J. Bergman och O. Ericsoti (I: 229) och den andra inom andra kammaren
av herr E. Ljunggren (II: 161), i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att det ordinarie förslagsanslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet,
nu 902,500 kronor skulle ökas med 72,500 kronor till 975,000
kronor, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande grunder;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr E. Sjödahl m. fl. (I: 153) och den andra inom andra kammaren av herrar
A. Andersson i Falkenberg och A. Thomson (II: 337), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att anslag till centralbibliotek för budgetåret
1932/1933 skulle utgå efter de grunder, som angåves i Kungl. Maj:ts
kungörelse angående understödjande av folkbiblioteksväsendet av den 24 januari
1930;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr W. Björck (I: 230) och den andra inom andra kammaren av herr A. Thomson
(II: 193), i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte besluta, att ur
det ordinarie förslagsanslaget till folkbiblioteksväsendet skulle för budgetåret
1932/1933 utgå understöd till kurser för föreståndare för folk-, skol- och studiecirkelbibliotek
med högst 8,000 kronor;

dels ook en inom andra kammaren av herr O. E. Sandberg m. fl. väckt motion
(II: 67), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, dels att den förmån,
som beretts hushållsskola att erhålla statsbidrag för upprättande och underhåll
av bibliotek, skulle anses böra tillkomma även kvinnlig lanthushållsskola, dels
att lantbruksskola skulle i fråga örn1 rätt till nu berörda förmån av statsunderstöd
vara jämställd med lantmannaskola, dels slutligen att, därest någon av nu
nämnda skolor vore förlagd på samma plats med gemensamma lokaler som folkhögskola
eller lantmannaskola, understödet skulle utgå till en för dessa båda
gemensam biblioteksstyrelse med lägst 15 och högst 300 kronor för varje skolform,
allt i enlighet med Kungl. Maj:ts bestämmande och under de villkor, som
Kungl. Maj:t kunde finna gott föreskriva.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och herrar W.
Björcks och Thomsons motioner (I: 230 och II: 193) samt med avslag å dels
de berörda motionerna av herrar Bärg m. fl. och Olsson i Gävle m. fl. (I: 47 och
II: 66) ävensom herrar Bergman och O. Ericson samt herr Ljunggren (I: 229
och II: 161), i vad dessa motioner skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, dels
ock herrar Sjödahls m. fl. samt herrar Anderssons i Falkenberg och Thomsons
omförmälda motioner (I: 153 och 11:337) ävensom herr Sandbergs m. fl. motion
(II: 67), minska det ordinarie förslagsanslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet,
nu 902,500 kronor, med 64,500 kronor till 838,000 kronor, att
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som av utskottet förut under
punkten angivits, utgå i enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t
skulle äga meddela.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Olof Olsson, Petrén, Pauli, Ander sött i Råstock, Nilsson i
Örebro, Jonsson i Eskilstuna, Norsell och Andersson i Prästbol, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och herrar Bärgs m. fl., Olssons i Gävle m. fl., Bergmans och O. Ericsons.
Ljunggrens, Sjödahls m. fl., Anderssons i Falkenberg och Thomsons, W.
Björcks samt Thomsons berörda motioner (I: 47, II: 66, I: 229, II: 161, 1:153,

Lördagen den 2 april e. m.

85 Nr 23.

II: 337, I: 230 och II: 193) samt med avslag å herr Sandbergs m. fl. motion Anslag till
(II: 67), minska det ordinarie förslagsanslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet,
nu 902,500 kronor, med 24,500 kronor till 878,000 kronor att i hu-7 väsendet.
vudsaklig överensstämmelse med de grunder, som i det av reservanterna före- (Forts.)
slagna utlåtandet förut angivits, utgå i enlighet med de närmare bestämmelser,

Kungl. Maj:t skulle äga meddela;

2) av herr Oscar Olsson, som på anförda skäl ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, som i denna reservation angivits.

Det i herr Oscar Olssons reservation föreslagna utlåtandet avslutades nied
samma hemställan, som förekom i den av herr Olof Olsson m. fl. anförda reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Här är fråga om ett anslag, som jag

talat örn förut i dag, nämligen anslaget till folkbibliotek. Dessa bibliotek äro
av två slag: dels de större kommunala biblioteken och dels dessa små studiecirkelbibliotek,
som äro kastade ut runt örn i vårt glest befolkade land på platser,
där folk annars inte lätt skulle komma i åtnjutande av förmånen av läsning
av god litteratur.

Det har här i Stockholm på sista tiden väckt rätt stor uppmärksamhet, att
det rått en sådan väldig brist på bibliotek, på »bokstugor» ute på landsbygden.
En av Stockholms tidningar har därför organiserat genom gåvor och privata
insamlingar några sådana bibliotek i Jämtlands läns glest befolkade trakter.
Ser man på hurudan ställningen varit i Jämtland i fråga örn bokmöjligheterna,
så fanns det i Jämtland på den tiden, när det inte fanns mer än tio
kommunala bibliotek där, över hundra små studiecirkelbibliotek utströdda i
obygderna. Det är så, att Arbetarnas bildningsförbund och nykterhetsföreningarna
anordnat över 3,000 sådana småbibliotek runt örn i våra kommuner. Det
är dessa arbetarklassens och bondeklassens egna små bibliotek, som nu på ett
fruktansvärt sätt skola beskäras. Utom Arbetarnas bildningsförbund och
Goodtemplarorden är det också Jordbrukarungdomens förbund, som börjat
upprätta sådana bibliotek, och vidare den kristliga ungdomsrörelsen. Nu
anses det tillbörligt att sänka anslagen till dessa bibliotek med 20 procent,
varigenom deras bokinköp komme att minskas, som jag tidigare här i dag visat,
inte som Kungl. Hajd antagit med ungefär 30 procent utan säkerligen
med ungefär hälften av vad de förut kunnat använda för bokinköp. Det är
andra anslag också i fråga örn folkbiblioteken och deras skötsel, som föreslås
sänkta. Det föreslås, att också centralbiblioteken skola få sina anslag sänkta
med 20 procent ifrån 10,000 till 8,000 kronor. Man anmärker däremot, att det
är orätt, därför att dessa kommuner lia fått löfte av staten örn detta större anslag,
när de inrättades. Därför är det oriktigt att nu utan varning sänka anslagen
till dessa sex kommuner. Ja, det är precis lika orätt att sänka anslagen
till de små föreningsbiblioteken. Det är bara två år, som detta anslag har utgått
enligt dessa grunder. Under dessa två år ha dessa småbibliotek inrättat
sig därefter, och landstingen ha i allmänhet ändrat grunderna för sina anslag
till dem i förlitande på att statens bidrag skulle utgå på samma sätt som hittills.
Det finns, såvitt jag kan se, ingen möjlighet för många hundra av dessa
små bibliotek att ens nödtorftigt upprätthålla sin verksamhet. Jag har reda
på goodtemplarlogen som upprätthålla sådana bibliotek, där två tredjedelar
av medlemmarna äro arbetslösa, Hur skola de kunna öka sin självbeskattning
eller ens hålla den uppe, så att de kunna sköta sin bildningsverksamhet något
så när ordentligt? Och det är naturligtvis på samma sätt med Arbetarnas
bildningsförbunds bibliotek i örn möjligt ännu större utsträckning, än vad
nykterhetsorganisationernas bibliotek beträffar.

JSr 23. 86

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
understöd åt
folkbiblioteksväsendet.

(Forts.)

_ Om man skulle göra ett avvägande rörande vilka biblioteksanslag, som äro
viktigast bär, centralbiblioteksanslagen eller anslagen till de kommunala biblioteken
och studiecirkelbiblioteken, så finns det ingen jämförelse i fråga örn
skadeverkningarna vid ett beskärande i lika hög grad av anslagen åt båda hållen,
men jag är fullt överens med de motionärer, som enbart tagit sikte på centralbiblioteken,
att det är ett löftesbrott från statens sida att i dessa tider sänka
bidragen till de kommuner, som inrättat centralbibliotek med löfte örn dessa
bidrag.

Nu föreligger det här två reservationer på denna punkt, som berör dessa
primära bibliotek, dels min, där jag föreslår en nedsättning med 10 procent av
bidragen till alla dessa bibliotek, både centralbiblioteken, de kommunala biblioteken
och studiecirkelbiblioteken, och dels en annan av herr Olof Olsson
m. fl. avlämnad reservation, där det föreslås en nedsättning av 16 procent.
Slutsumman i båda reservationerna är densamma, därför att jag är övertygad
örn att de lokala bidrag, som äro underlaget för statsanslaget, bli så pass
sänkta under dessa hårda år, att statsanslaget blir detsamma i alla fall. Det
är 28,000 kronor, som det gäller utöver den summa, majoriteten med sitt förslag
piil nedskärning^av 20 procent gått in för. På den punkten, herr talman,
ber jag således att få yrka bifall till min reservation. Man skulle ju kunna
säga, att det är dock egendomligt, att för denna stödaktion på hundratals miljoner
kronor till näringslivet staten skall behöva taga ifrån småfolkets, det
kroppsarbetande folkets bibliotek 28,000 kronor för att det skall gå ihop. Jag
tycker ju inte, att det är riktigt värdigt statsmakterna att gå fram på det
sättet.

Jag vill ^tillägga, att det är även ett par andra sorters bibliotek, som skola
beskäras på detta sätt och få sina anslag sänkta med 20 procent, för att näringslivet
skall få sitt stöd, och det är folkskolebiblioteken, som i fjol fingo
sina anslag för första gången efter de nya bestämmelserna. Det har i en skoldiskussion
just i år pekats på hur nödvändiga dessa skolbibliotek äro för att
folkskolans resultat skola bli något så när värdiga i fråga örn läsningen. Men
folkskolebarnens anslag skall man klippa till nu på samma sätt som folkbibliotekens.
Jag tycker, att det är upprörande med ett sådant framgångssätt.

Sedan vill jag peka på en mycket egendomlig sak i en mindre fråga, beträffande
den del av anslaget, som är avsett att gå till folkbildningstidskrifterna.
Det finns tre folkbildningstidskrifter, som ha anslag härifrån, nämligen Biblioteksbladet,
Studiekamraten och Bokstugan. Här har Kungl. Maj :t föreslagit,
att deras anslag skola beskäras, med 25 procent för två av dessa tidskrifter
och med 50 procent för en av dem. Varför prickas den ena tidskriften, Bokstugan,
på detta sätt, att det skall tas 2,000 kronor från dess årsanslag, när de
andra skola slippa med 1,000 kronor? Jo, säger ecklesiastikministern, stödd
på besparingsnämnden, därför att Bokstugan har så god ekonomi.

Jag Ilar frågat i statsutskottet, örn statsutskottet hade tagit reda på siffrorna
för de olika tidskrifterna. Det hade avdelningen inte gjort, och siffrorna
förelågo på grund av ett missförstånd i kansliet inte heller färdiga, när beslutet
^ fattades i statsutskottet. Nu ha siffrorna kommit, och jag har visat
statsrådet dessa siffror. Och vad framgår av dem. Jo, av dessa siffror framgår,
att Biblioteksbladet står på en särskild nivå, därför att dess räkenskaper
ingå i Allmänna biblioteksföreningens räkenskaper, och. det är alldeles säkert,
att den föreningen inte har någon lysande ställning. Men nog är den lika lysare
som Bokstugans ställning. När man ser på Bokstugan och Studiekamraten,
finner man, att Studiekamraten gått visserligen med liten vinst, men dock
med någon, under det att Bokstugan gått med förlust. Ja, ecklesiastikministern
visste inte vad han skulle säga, när han fick siffrorna i sin hand, annat
än att han litat på organisationsnämnden, och var organisationsnämnden fått

Lördagen den 2 april e. m.

87 Nr 23.

siffrorna, vet jag inte, ty inte Ilar den frågat Bokstugans redaktion oell inte J^^llåt
dess styrelse heller. Det finns inte det ringaste underlag för en sådan åtskill- /omiblioteksnad
mellan dessa tidskrifter utom möjligen ett, och det skulle vara, att Bok- väsendet.
stugan tillhör Arbetarnas bildningsförbund och Gfoodtemplarorden, dessa orga- (Forts.)
nisationer, som få den största smällen av nedsättningama annars, och då anses
det väl, att det gör inte dem så värst mycket, örn de få en smäll till.

Jag har inte på något håll kunnat få reda på några anmärkningar annars
gentemot Bokstugans redaktion. Bedaktionen kan inte lova, att bli speciellt
välsinnad mot myndigheterna, örn den gjorda åtskillnaden nu kan bero på den
ton, som Bokstugan någon gång anslagit, men det har åtminstone inte kommit
fram någon anhållan i den riktningen till Bokstugan. Det är mycket egendomligt
under dessa faktiska förhållanden att finna, att regeringen gått fram
på ett sådant sätt mot den ena tidskriften på grunder, som inte alls hålla. I
min reservation har jag framhållit, att alla dessa tre tidskrifter utföra ett så
pass värdefullt arbete i folkbildningssyfte, att det kunde räcka att sänka anslagen
till dem med 10 procent, eftersom nu sänkningar skola förekomma.

Den andra reservationen, av herr Olof Olsson m. fl., går ut på att man skall
sänka lika för alla, därför att man kan inte finna, att det föreligger något skäl
att gå hårdare fram på det ena hållet än på det andra, och sänka med 2,000
för den ena och för de andra med 1,000. När man tittar på tidskrifternas räkenskaper,
finner man, att det är säkerligen inga tidskrifter i landet, som gå
fram med så små omkostnadskonton, som dessa tre folkbibliotekstidskrifter, men
Bokstugans är dock bortåt 50 procent lägre än de andras. Dess utgifter för redaktion,
expedition, kassör och telefon, alla utgifter för lokal inberäknade, äro

l, 750 kronor. För de andra gå dessa utgifter inte upp till några stora summor
heller, en 3,000 kronor eller något mer. Finns det möjlighet att säga, att dessa
tidskrifter på något sätt ha visat sig föra ett slösaktigt leverne? Det är gratisarbete
så gott som allt arbete, som göres i dessa tidskrifter, men den tidskrift,
som sköts med den största ekonomiska omtanken, för de minsta omkostnaderna,
skall bestraffas för den sakens skull på ett betydligt hårt sätt.

Det klagas i dessa tider över hurusom veckotidskrifter och månadstidskrifter
av alla sorter äro till ett fördärv för hela vårt folk. Det finns ett par tre
kulturtidskrifter, som göra sitt bästa med små statsanslag, och de skola tydligen
fördärvas i detta egendomliga sparsamhetsnit.

Herr talman! Det viktigaste här är naturligtvis anslagen till biblioteken,
och det är speciellt på den punkten, som jag är angelägen att få det bästa möjliga
resultat. Men det är alldeles tydligt, att man även på denna mindre väsentliga,
fast icke oväsentliga punkt också bör försöka åstadkomma rättvisa,
åtminstone något så när. Jag yrkar naturligtvis, herr talman, i första hand
bifall till min reservation, som jag anser går mycket hårt fram över det folkliga
kultur- och bildningsarbetet, redan den, men skulle den inte vinna understöd,
yrkar jag sedan alternativt bifall till herr Olof Olssons m. fl. reservation.

Herr Bergqvist: Såsom den föregående ärade talaren framhållit, finns det
bär vid denna punkt avgivna två reservationer, den ena av herr Olof Olsson

m. fl. och den andra av herr Oscar Olsson. Dessa båda reservationer överensstämma
i stort sett. Det är endast i fråga örn anslagen till vissa tidskrifter,
som herr Oscar Olsson skiljer sig från den andra reservationen, ehuru herr
Oscar Olsson icke yrkar någon höjning i det slutbelopp, som i den förra reservationen
yrkas.

Vad beträffar dessa tidskrifter, kan det ju vara olika åsikter örn, huruvida
nedskärningen är lämpligt avvägd, men Kungl. Majit har haft denna sak under
omprövning och naturligtvis inhämtat alla de upplysningar, som varit möjliga
att få. Detta har resulterat i, att Kungl. Majit har föreslagit en nedsänkning

Nr 23. 88

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
understöd åt
folkbiblioteksväsendet.

(Forts.)

av 25 procent för två av dem: Studiekamraten och Biblioteksbladet och 50 procent
för Bokstugan. Jag vagar inte yttra mig örn, i vad mån detta är riktigt
avvägt eller icke, men man måste hysa förtroende till Kungl. Maj :t vid prövningen
av sådana frågor.

Vad den första reservationen här angår, skiljer den sig från Kungl. Maj:ts
förslag i tre avseenden. I denna reservation påyrkas 1 :o) en höjning utav anslaget
till de kommunala biblioteken med 28,000 kronor, 2:o) en höjning av anslaget
till centralbiblioteken med 12,000 kronor och 3:o) en ökning för anordnande
av vissa kurser med 8,000 kronor. I fråga om det sista överensstämmer reservationen
med utskottets förslag, ty även utskottet har ansett dessa kurser vara
av den vikt, att utskottet tillstyrkt en höjning i Kungl. Majrts förslag av 8,000
kronor just för dem.

Vad sedan centralbiblioteken beträffar, så har det anslag, som tidigare utgått
till dem, utgjort 10,000 kronor, men nu har Kungl. Majit föreslagit, att
det skall nedsättas till 8,000 kronor till varje sådant bibliotek. Vid behandlingen
av den frågan i utskottet har jag varit rätt tveksam, därför att centralbiblioteken
ju ha en särskild uppgift för biblioteksverksamheten ute i länen. De
äro sex stycken, och örn de skulle bibehållas vid sitt tidigare anslag, skulle detta
förorsaka en höjning av 12,000 kronor. Emellertid har jag ansett mig böra
följa majoriteten även på denna punkt.

Vad sedan beträffar de kommunala biblioteken, är det ju inte heller så uppmuntrande,
att anslagen för dem skall behöva sänkas, men jag tror det är lättare
för dem att bära denna sänkning för ett eller annat år framåt. Jag vill
livligt hoppas, att det anslag, som tidigare utgått, så snart som möjligt är ånyo
skall av riksdagen beviljas.

Utan att ingå på ytterligare diskussion i denna punkt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjödahl: Jag får bekänna, att jag har resignerat inför den mycket
starka minskning, som ägt rum beträffande anslagen till de egentliga "folkbiblioteken.
Det kan dock inte anses vara annat än synnerligen beklagligt, att
man i en tid med en mycket stark och mycket stegrad lånefrekvens i så väsentlig
grad minskar anslagen till folkbiblioteken.

Jag skulle vilja fästa kammarens uppmärksamhet på, att på en punkt skulle
man kanske i någon mån kunna motverka de tråkiga följderna av den starka
minskningen av folkbibliotekens anslag. Jag tänker nu på centralbiblioteken.
Jag vill erinra om, att de centralbibliotek, som vi ha här i landet, få liksom alla
andra folkbibliotek sina anslag minskade, men dessutom minskas det specialanslag,
som de åtnjuta såsom centralbibliotek. Denna dubbla minskning, som
gar ut över dem, kommer emellertid att drabba inte bara kommunens egen befolkning
och dess lån i biblioteken utan också i stor utsträckning den omgivande
landsbygdens befolkning. Jag vill påpeka, att dessa centralbiblioteks uppgift
är att vara en reserv för den omgivande landsbygden. De olika småbiblioteken
i kommunerna, som nu ha ett rätt ofullständigt förråd av böcker, kunna
få låna fran centralbiblioteken. Dessa senare skola nämligen, som jag förut
säde, vara ett slags reserv, från vilka böcker kunna strömma ut till de många
smakommunerna. Att da, samtidigt som man i så hög grad minskar anslaget
lill folkbiblioteken, stämma till utflödet av böcker från centralbiblioteken genom
en minskning även av deras anslag, måste jag betrakta såsom olyckligt,
och jag undrar, örn inte många här i kammaren dela min åsikt. Kunde man åtminstone
på den punkten, då man eljes skär ned anslaget åt folkbiblioteken rätt
betydligt, behålla nuvarande anslag och låta centralbiblioteken i någon liten
mån fylla ut småbibliotekens brister i bokförråd, då tror jag, att det skulle vara
en lycklig lösning.

Lördagen den 2 april e. m.

89 Nr 23.

En synpunkt till. Det är staten, som Ilar lockat fram dessa centralbibliotek.

Staten har ju givit ett visst anslag mot det, att vissa folkbibliotek erbjuda sig foiMibiioteks''
att fungera som centralbibliotek. Sedan staten väl gjort detta, ha de biblioteks- väsendet.
intresserade kommunalmännen ofta haft rätt svårt att övertyga sina respektive (Forts.)
myndigheter — t. ex. fullmäktige i staden — örn att det är lämpligt för staden
i fråga att gå in för ett centralbibliotek. Först när man har kunnat visa,
att det i det stora hela egentligen inte för med sig några nämnvärda utgifter
för staden, har man kunnat få vederbörande myndighet med på inrättandet av
dylika centralbibliotek.

När förhållandena nu ha blivit sådana, att man plötsligt anser sig böra
minska detta anslag, tycker jag för min del, att det kan betecknas som ett ensidigt
brytande av ett avtal. Man har genom ett visst understöd fått fram centralbiblioteken.
Man har räknat med, att ett sådant centralbibliotek kan vara
till en viss glädje för de mindre städerna och dessutom till nytta för den omgivande
landsbygden, och så utan vidare minskar staten inte oväsentligt anslaget
till dessa centralbibliotek.

Detta minskande av anslaget kommer i hög grad att försvåra för dessa centralbibliotek
att fylla sin uppgift. Därjämte komma de personer, som i respektive
kommuner ha gått in för, att man skulle göra den omgivande landsbygden
denna tjänst, att få det rätt så bekymmersamt, när det visar sig, att vad de
trodde sig kunna utlova från statens sida, sedermera inte har uppfyllts av
staten.

Här var en liknande fråga nyss före. Den rörde de kommunala sjukvårdsinrättningarna.
De kalkylera ju ofta med statsbidrag och ha verkligen trott sig
kunna räkna med ett bestämt statsbidrag. Så föreslogs emellertid minskning
av detta statsbidrag, men det var för någon tid sedan en tämligen stark opinion
här i riksdagen, som bestämde, att de kommunala sjukvårdsinrättningarna skulle
få behålla sina utlovade statsbidrag. Jag tycker, att frågan örn centralbiblioteken
ligger till på ungefär samma sätt, och det är därför, som jag har en viss
förhoppning örn, att man skulle här inför denna nedskärning av anslaget för
dessa folkbildningsanstalter reagera på ungefär samma sätt, som vi reagerade,
när det förut gällde de kommunala sjukvårdsinrättningarna.

Jag vill för min del säga, att jag tycker inte, att det är riktigt värdigt för
staten att locka fram centralbiblioteken genom extra anslag och sedan minska
dessa anslag, när centralbiblioteken väl kommit till stånd. Jag tycker knappast.
att det stämmer med god statsmoral, och jag skulle verkligen bliva mycket
överraskad, örn jag finge en biskop som motståndare på den punkten. Jag
vill därtill säga, att hävdandet i detta fall av statens värdighet är en ur statens
ekonomiska synpunkt rätt så billig sak.

Jag vill understryka, vad jag förut sagt. Dessa centralbibliotek äro inte uteslutande
ett städernas intresse. De äro väsentligen ett landsbygdens intresse,
nämligen för Södermanlands, Norrbottens, Värmlands, Bohusläns och Hallands
landsbygder och därjämte för vissa delar av Skånes landsbygd. Det är
överhuvud taget de många små biblioteken i mindre samhällen, som ha hytta av
centralbiblioteken. Här ha vi ett vackert exempel i verkligheten på samverkan
mellan stad och landsbygd. Jag hoppas, att staten — åtminstone riksdagens
första kammare — skall göra sitt till, för att denna lyckliga samverkan på
folkbildningens område inte skall hämmas utan skall kemna fortsätta.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att 3''rka, att riksdagen måtte bifalla
statsutskottets under punkt 236 gjorda hemställan, dock med den ändring att
för beredande åt centralbiblioteken av understöd efter oförändrade grunder förslagsanslaget
till understöd åt folkbiblioteksväsendet, nu 902,500 kronor, blott
minskas med 52,500 kronor till 850,000 kronor, samt att de ändringar i utskottets
motivering måtte vidtagas, som ett bifall till detta yrkande föranleder.

Nr 23. 90

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
understöd åt
folkbiblioteksväsendet.

(Forts.)

I herr Sjödahls yttrande instämde herrar Bissmark, Östergren och Löfvander.

Herr Nerman: I punkten som helhet ber jag att få ansluta mig till herr

Oscar Olssons synpunkter, men jag har ett par andra synpunkter att tillägga.

Jag tillåter mig uttrycka ett stilla tvivel om det rättmätiga i att man av
allmänna medel understödjer en tidskrift som Studiekamraten. Den är i alla
fall inte av samma natur som Bokstugan, som är ett samlande organ för A. B. F.
och I.O.G.T:s studierörelser, de två stora folkliga studieorganisationerna, utan
Studiekamraten är ett organ för en viss tendentiös religiös riktning. Den driver
också en viss konkurrens med Bokstugan, söker få anslag från fackliga och
politiska arbetarorganisationer och strävar att vinna mark på Bokstugans bekostnad.
Dessutom torde den också ha bakom sig en ekonomisk tämligen stark
makt, som mycket väl skulle kunna finansiera sina intressen själv. När det
nu här faktiskt föreligger en dubblering, sätter jag ifråga, örn det kan anses
korrekt att lämna understöd åt båda tidskrifterna. I stället borde väl understödet
utgå åt A.B.F. och I.O.G.T:s officiella organ Bokstugan, som är redigerat
av ansvariga krafter, ansvariga inför den stora folkbildningsrörelsen, och
genom sina meddelanden från dessa två stora organisationer har en fullständigt
officiell karaktär. Skall Studiekamraten understödjas, kan jag inte se annat
än att man då av principiella skäl också måste lämna understöd, om t. ex. så
begäres, åt Nationaltemplarordens tidskrift, Ariel, som är i viss mån besläktad.
Detta beträffande Studiekamraten.

Vad. beträffar tidskriften Biblioteksbladet, ber jag att få göra en liten anmärkning.
Det har inte kunnat undgå den, som följer med Biblioteksbladets
verksamhet som vägledare för det folkliga bildningsarbetet, att det ibland intar
en ganska tidsfrämmande inställning till den levande nya litteraturen. Jag
har personligen långt ifrån försvurit mig åt betong- och funkisdikten, men
Biblioteksbladet röjer ibland inte bara oförståelse för det yngsta och nyaste
utan också en tydlig reaktionär ovilja att förstå överhuvud taget radikal oppositionell
diktning i tiden.

Saken har tidigare påtalats i pressen av lektor Oscar Olsson och nu senast
har också en biblioteksman och författare fil. lic. Arnold Ljungdal underkastat
Biblioteksbladets kritiska gärning en utförlig och — man får väl säga — ganska
förkrossande granskning. ^ Ljungdal har kunnat påvisa, hur Biblioteksbladet
har trångbröstat och på ett sätt, som påminner örn Grönköping, motarbetat
exempelvis en så betydande diktare som Upton Sinclair, våra dagars
mest lästa författare inom arbetarkretsar och i den folkliga bildningsrörelsen,
Jaroslav Hasek med hans strålande krigssatir Soldaten Svejk, Hjalmar Söderberg
och andra, medan storheter som baronessan Orczy och Anna Ölander med
sina berättelser vid brasan i en synnerligen samhällsbevarande och kristlig
anda prisas och rekommenderas.

Jag ska inte ta upp tiden med citat — det finns goda citat annars — men
här och'' var äro recensionerna verkligen bigotta och puerila. Ljungdal kommer
med ett, som. det förefaller gott uppslag till omläggning, en metod, som lär
vara försökt i Amerika. Man avstår från alla subjektiva värdeomdömen och
nöjer sig med ett kortfattat referat av varje boks innehåll. Sedan kan man
komplettera detta, örn man så vill, med uttalanden från skilda läger inom
pressen.

. Till sist kommer, jag in på en annan sak i samband1 med den fria folkbildningsrörelsen,
nämligen den censur, som utövas av bibliotekskonsulenterna, över
böcker, som få köpas med statsanslag. Jag har tillåtit mig göra en liten
undersökning om vad det är för böcker, som inte få köpas med statsanslag.
Jag skall be att få nämna några namn å författarna: Jeppe Aakjaer, Erik

Lördagen den 2 april e. m.

91 Nr 23.

Asklund, Sven Backlund, Ode Balten, Harald Bergstedt, Boccaccio, lija Ehrenburg,
Tint Jensen, Alexandra Kollontaj, Agnes Krusenstjerna — samtidigt foikbibliotekslitterär
statsstipendiat i Sverige —, Alfred Kämpe, Jack London, Paul Lundh, väsendet.
Heinrich Mann, Victor Marguerite, Henning von Melsted, den gamle arbetar- (Forts.)
diktaren H. Menander, Artur Möller, Margit Palmaer, Algot Ruhe, J. L. Saxon,
nyligen tillerkänd Kungl. Maj:ts guldmedalj för kulturvårdande gärning i
Sverige, Gustav Sandgren, Upton Sinclair, Hjalmar Söderberg, Sven J. Westberg,
Erik Zetterström, Hugo Öberg.

Jag skall inte ingå på någon debatt av de här uppräknade författarnas litterära
värde och särskilt inte de böcker, som det här gäller. Det gäller vissa
böcker av vederbörande författare. Att till samlingen också fogas en, som
heter T. Nerman, med hela hans produktion, har jag ingenting att invända
emot.

Av socialvetenskapliga och andra populärvetenskapliga arbeten ha bland
annat följande förbjudits av censuren: Bogdanov: Vetenskapen och arbetarklassen,
Gustav Bang: Kapitalismens tidsålder, Bucharin: Den materialistiska
historieuppfattningen, m. fl., Casparson och Holmberg: Skrifter om syndika1
ism en, Gorter: Socialismens A.B.C., Kuusinen: Ekonomiska begrepp, Ben
Lindsey: Den moderna ungdomens uppror, Marchionini: De stora revolutionerna,
Mehring: Gustav II Adolf, Nobile: Med Italia från Rom, Nemilov:

Kvinnans biologiska tragedi, Stopes: Ett sunt föräldraskap och Thomson: Dit
vetenskapen hunnit.

Jag tror nog, att de flesta skola ge mig rätt i att åtskilliga av dessa censuringripanden
i varje fall äro något godtyckliga och politiskt partiska. Och det
måste väl kunna sägas, att censuren över biblioteken är oberättigad, då man ju
i alla fall här i landet har en tryckfrihetsförordning, som säger ifrån och ger
makt att ingripa, örn någon bok på något sätt stöter, vad man menar med anständighet,
sedlighet eller liknande samhällsnormer överhuvud taget. Censuren
är, skulle jag vilja säga, onödig och principiellt förkastlig och till på
köpet inte vidare effektiv, då varje bibliotek har möjlighet att för egna medel
köpa in de verk, som äro förbjudna att köpas medelst statsmedel. Den, som
något känner till bibliotken ute i landsorten och även här i Stockholm, vet
mycket väl, att de för statsmedel förbjudna böckerna finnas där i alla fall i
ganska stort antal. Det är ju också så, att en förbjuden vara lockar nyfikenheten,
och därmed blir det också en viss reklam, som man på sina håll för övrigt
bör kunna vara tacksam för. Särskilt orättvist och ohållbart är, att man politiskt
tar parti, tillåter andra partiers populärvetenskapliga framställningar att
förekomma, men hindrar detta, då det gäller den kommunistiska och syndikalistiska
rörelsen.

Av tekniska skäl har jag inte tillfälle att här göra något yrkande, men ifråga
om punkten i dess helhet ber jag att få yrka bifall till herr Oscar Olssons reservation.

Herr Bergman: Det har talats om att det är kaotiska tider med avseende
på penningtillgången, att arbetslöshet och andra svårigheter äro för handen,
och att man därför även bör göra indragningar på nu förevarande område.

Just detta skäl — med hänsyn till arbetslösheten — synes mig dock vara ägnat
att framkalla särskild och något djupare eftertanke. Jag vill för min del säga,
att just när människor ha mist sitt arbete och därför ofta bli sysslolösa i stor
utsträckning, då behövs det mer än någonsin annars värdefulla och upplysande
böcker att sättas i händerna på arbetslös ungdom och arbetslös befolkning
överhuvud. Man har bättre tid att ägna sig åt böcker, när man har ont om
arbete än när man har strängt arbete, och väckes smaken för att läsa böcker,
bidrager detta också till att avhålla mången från att lockas in i de ganska

Nr 23.

Anslag till
understöd åt
folkbiblioteks -väsendet.
(Forts.)

92 Lördagen den 2 april e. m.

tvivelaktiga nöjen, sorn så beredvilligt erbjudas av allehanda exploatörer. Därför
menar jag, att det är en oriktig politik just i arbetslöshetstider att draga
in på anslaget till folkbiblioteken. Jag måste med energi understryka, att man
i sådana, tider så litet som möjligt bör göra indragningar å dylika anslag. Nu
förstår jag, att sådan situationen för närvarande är och sådan inställningen
varit i utskottet och nu är i kammaren, har man ingen utsikt att genomdriva
de längst gående kraven. Jag måste därför inskränka mig till att instämma i
det. yrkande, som herr Oscar Olsson nyss gjorde, vilket väl är det längsta man
möjligen kan komma till.

Jag vill också, medan jag har ordet, påpeka en annan sak. Det förefaller
mig, som örn de flera olika tidskrifter, som komma ut på detta område, skulle
innebära en viss överorganisation. Vöre det inte möjligt att kunna slå ihop
några, ett par av dem åtminstone, till en gemensam tidskrift, som kunde bli
mera spridd och därigenom också finge en bättre ekonomisk ryggrad? Varför
skulle det vara omöjligt att slå ihop t. ex. Bokstugan och Studiekamraten? Jag
vet, att det från enskilda håll har gjorts förslag förut i den riktningen, men
att de lia strandat. Staten däremot äger nog möjlighet att kunna främja en
sådan åtgärd, t. ex. ifall staten lämnar understöd endast på det villkoret, att
man vidtager åtgärder i sådant syfte. Jag vill inte nu göra något yrkande i
detta avseende. Jag har bara velat framkasta denna tanke att på allvar taga
i övervägande, för framtiden. Det är inte sunt, att det blir för många konkurrerande
tidskrifter rörande en och samma sak. Konkurrens kan visserligen vara
bra i vissa fall, och de två tidskrifter, som jag här talat örn, äro nog också
bra var för sig, men jag tror ändock, att örn det vore möjligt att kunna få ett
samarbete genom en gemensam tidskrift, så skulle det vara till fördel.

Den fråga, som den senaste ärade talaren var inne på, nämligen censuren,
saknar ju icke betydelse. Jag vill ingalunda gå så långt som han, d. v. s.
taga bort all censur, men jag medger, att det vore olämpligt att göra upp en
index på förbjudna böcker. Detta har alltid visat sig medföra den tendensen,
att folk söker upp just de förbjudna böckerna. Det har den institution, som
har längsta erfarenheten i detta avseende, nämligen katolska kyrkan fått pröva
på. Det finns emellertid ett annat sätt att utöva censur och det är att göra,
såsom man i flera år gjort på vissa håll, nämligen att låta sakkunniga personer
utarbeta kataloger med titlar på böcker, som äro objektivt upplysande i olika
riktningar. Sådana kataloger finnas tillgängliga och böckerna få inköpas för
statsanslag. Örn man på det sättet rekommenderar vissa böcker, skall naturligtvis
rekommendationen avges fullt opartiskt, så att den inte gynnar det ena
eller andra partiet. Vad man skall gynna är den rent objektiva upplysningen,
och genom nu antydda medel gör man större nytta än genom att uppgöra listor
på sådana böcker, som man icke får anslag till.

Jag vill i den förevarande punkten, som sagt, närmast instämma i det yrkande,
som framställts av herr Oscar Olsson.

Herr Björck, Willielm: Herr talman! Var och en, som intresserar sig för
denna viktiga sida av kulturarbetet, bär för visso sitt hjärta hos reservanterna.
Jag skall för min del också, örn det blir votering, i första hand stödja den reservation,
sorn: bär föreligger till utskottsbetänkandet. Jag måste emellertid
härtill foga, att örn man tvingas att gradera de olika anslagskraven, är det
också obestridligt, att de synpunkter, som herr Sjödahl nyss anförde, äro mycket
tungt vägande ur det helas synpunkt. Jag skulle därför vilja rikta en
varm vädjan till kammaren att åtminstone sträcka sig så långt, att avtalet beträffande
de centralbibliotek, som finnas upprättade i landet och ha upprättats
av kommunerna under den bestämda förutsättningen, att ett anslag av 10,000
kronor skulle utgå till dem, må kunna hållas i helgd. Det kan inte vara lämp -

Lördagen dea 2 april e. m.

93 Nr 23.

ligt att kort efter det att man har fixerat ett anslagsbelopp på 10,000 kronor Anslag titt
från statens sida hänvisa kommunerna att hädanefter åtnöja sig med 8,000 kronor.
Summan spelar för hudgeten inte någon större roll, och örn jag har kun-''° väsen^et_
nät räkna rätt, ligger slutsumman för huvudtiteln efter utskottets behandling (Forts.) .
av densamma något under vad Kungl. Majit har föreslagit. Och även
om man tillmötesgår det yrkande, som herr Sjödahl ställde, tror jag ändå,
att huvudtitelns slutsumma enligt Kungl. Maj ris förslag inte kommer att
överskridas.

När det nu från utskottets och Kungl. Maj:ts sida har befunnits ofrånkomligt
att reducera anslaget till de olika biblioteken och till sådana värdefulla vägledande
publikationer som Biblioteksbladet, Bakstugan och Studiekamraten,
skulle man säkerligen rätt avsevärt kunna lätta de övriga bibliotekens arbete,
örn man åtminstone sörjde för, att centralbiblioteken fingo sitta i orubbat bo
och att det ställdes ett något så när ordentligt anslag till deras förfogande.

Detta kan ske genom att tillmötesgå det framställda yrkandet på en höjning
med 12,000 kronor.

Jag ansluter mig alltså i första hand till den av herr Olof Olsson vid punkten
avgivna reservationen, men subsidiärt vill jag med den uppfattning, jag
har örn centralbibliotekens stora betydelse, stödja det yrkande, som från herr
Sjödahls sida här framställts.

Herr Olsson, Oscar: Naturligtvis är det riktigt, såsom den siste talaren.påpekade,
att det är bättre att få 12,000 kronor till centralbiblioteken än att inte
få någonting alls av den ökning, som reservanterna här yrkat. Men jag vill
dock fästa uppmärksamheten på, att det viktigaste här borde väl ändå vara
att de primära biblioteken finge ett något högre belopp än de centrala. . Det
är dock högst i sex län, där centralbiblioteken kunna hjälpa de lokala biblioteken.
Det är aderton län kvar, där de primära biblioteken icke få nå.gonting.
Naturligtvis kommer jag att rösta som herr Björck i detta fall, men jag har
ändå allvarligt velat fästa uppmärksamheten på, att det viktigaste här är att
så långt det går rädda för de primära biblioteken. De sex län, som ha förmånen
att äga centralbibliotek, känna helt naturligt, i någon mån åtminstone,
på det andra sättet, men det kan inte vara något skäl för mig att vika från
den ståndpunkt, jag intagit, och den övertygelse jag har, att det är av livsavgörande
betydelse för hundratals småbibliotek ute på vår landsbygd att de primära
biblioteken få sitt i första hand.

Det var emellertid inte för att säga detta jag begärde ordet, utan det var
för att taga bestämt avstånd från de synpunkter herr Ture Nerman framförde.

Jag skulle vilja säga, att kunde jag inte rädda Bokstugans anslag på annat
sätt, än att det skulle gå ut över Studiekamraten och Biblioteksbladet, så brydde
jag mig inte örn att rädda det. Inte därför att jag anser att Bokstugan har
en mindre uppgift att fylla än någon av de andra tidskrifterna, men jag anser
att den kritik, som herr Ture Nerman anförde mot de andra tidskrifterna, är
fullkomligt missvisande.

Studiekamraten gjorde sig skyldig till, för att använda herr Ture Nermans
eget uttryck, en fullkomligt tendentiös framställning — han beskyllde Studiekamraten
för att vara en tendentiös tidskrift i några religiösa intressens tjänst.

Jag bär rysligt svårt att förstå att en sådan synpunkt kan framföras. Studiekamraten
utges av en studiecirkel, som tillhör Arbetarnas bildningsförbund.
Studiekamraten har lika stor upplaga som Bokstugan, örn inte rent av större,
och går ut till just de kretsar, som äro samlade kring studiecirkelarbetet, det
vill säga arbetare, nykterhetsfolk och jordbrukarungdom. Den synpunkten är
fullkomligt missvisande, som bär lades på Studiekamraten. Jag anser, att det

Nr 23. 94

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
understöd åt
folkbiblioteksväsendet.

(Forts.)

skulle vara till stor skada för den .svenska folkkulturen den dag Studiekamraten
skulle nödgas upphöra. Försöken att framställa Studiekamraten som en
konkurrent till. Bokstugan skall heller inte lyckas i denna kammare, så länge
jag kan höja min röst. Bokstugan och Studiekamraten ligga på olika plan, det
är klart, men Studiekamraten är en ungdömstidning av allra bästa slag här i
Sverige, som på ett synnerligen effektivt sätt tjänar som motvikt mot en hel
del av den mer eller mindre snuskiga tidskriftslitteratur, som går ut i våra
svenska hem. Detta örn Studiekamraten.

Beträffande Biblioteksbladet har herr Ture Nerman alldeles rätt i, att jag
ställt mig kritisk till åtskilligt av vad Biblioteksbladet framfört. Men lika litet
som jag anser, att det är riksdagens och Kungl. Ma j ds sak att sitta och
utöva censur över t. ex. Bokstugans hållning i speciella frågor, när Bokstugan
annars fyller en kulturuppgift, lika galet är det att ge sig till att påstå, att
Biblioteksbladets censur är trångbröstad så där i allmänhet. För min del har
jag gatt mycket hårt fram emot en viss del av Biblioteksbladets censur just
i Bokstugan, men Biblioteksbladet är en utmärkt tidskrift av mycket stor betydelse
för folkbibliotekens utveckling bär i landet. Och det kan den vara,
fastän den inte^har mina åsikter eller fastän den inte har herr Ture Normans
åsikter. Man får ändå låta detta vara detta.

_ När herr Ture Nerman framförde sin kritik av den censur, som utövas av
bibliotekskonsulentema, står ju denna censur inte alltid i samband med Biblioteksbladet^
ehuru mycket ofta, då Biblioteksbladets recensioner ju i många fall
få anses tillrättaläggande för uppfattningen örn vilka böcker som få inköpas
med statsanslag eller ej. Jag är fullt överens med herr Ture Nerman om, att.
det är onödigt med den censur det bär är fråga örn. Men saken är ändå inte
alls så farlig, som han tycks vilja göra gällande. Ty de böcker han räknade
upp få visst inköpas av biblioteken, och biblioteken få ju statsanslag i alla fall.
Det enda är, att staten icke med sina anslag vill ''betala dessa ''böcker. Det kan
ju låta löjligt beträffande Thomsons bok, att staten icke vill betala den för
biblioteken. Det skulle åtminstone ha varit löjligt, när boken först kom ut på
engelska. Men det är 20 år sedan, och naturvetenskapen har sannerligen inte
stått stilla under dessa 20 år. Jag vet inte, i vilken utsträckning den svenska
upplagan är moderniserad, men jag har hört, att den icke i alla hänseenden lär
vara modem. Jag tycker i alla fall visst, att det är, örn inte löjligt, så något
i den vägen, att inte statens pengar skola få användas till inköp av denna bok
liksom också till åtskilliga av de andra. Men att i en debatt örn Biblioteksbladets
anslag taga detta som motivering för en sänkning av detsamma, det finner
jag ligga alldeles utanför frågan.

Vad herr Bergmans antydningar om en sammanslagning beträffar, låta de
ju bestickande. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att Bokstugan kostar 2
kronor 75 öre per år för över 500 sidor text. Skulle den sammanslås med Studiekamraten
går detta icke för sig utan att öka priset, och inte skulle man väl
kunna vinna ekonomiskt på att göra en dyr tidskrift, som inte kan gå ut till
hemmen på det sätt som Bokstugan och Studiekamraten nu kunna göra. Det
är också helt naturligt, att det finns olika behov i de olika hemmen, och därför
fylla de båda tidskrifterna var sin uppgift.

Jag vill slutligen säga ett ord gentemot herr Bergqvist när han på denna
punkt säger, att vi väl få lita på Kungl. Maj:t. Jag är ledsen, att icke ecklesiastikministern
är närvarande just nu. Annars kunde han. som haft de ekonomiska
redogörelserna för dessa tidskrifter i sin hand, bekräfta för herr Bergqvist,
som tydligen fortfarande håller på, att Kungl. Majda uppfattning i propositionen
är den uppfattning Kungl. Majd för närvarande har, att detta icke
är fallet. Jag beklagar, att herr Bergqvist icke på denna punkt kunnat bli
övertygad. Men då varje grund för denna olikhet i behandlingen nu är undan -

Lördagen den 2 april e. m.

95 Nr 23.

dragen, skulle jag vilja hoppas, att kammaren viel beslutets fattande på denna
punkt låter sig ledas efter riktiga synpunkter.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Anslag till
understöd åt
folkbiblioteksväsendet.

(Forte.)

Herr Hellberg: Herr talman! Det känns för mig som ett behov att först
avge en liknande ovärdighetsförklaring och bön örn ursäkt för att man vågar
blanda sig i denna fackmännens stora debatt, som herr Örne avgav i förmiddags.
Jag har emellertid känt mig uppfordrad att säga några ord.

Jag vill till att börja med ge uttryck åt samma känsla som herr Bergman
av beklagande över nödvändigheten att göra inskränkningar i fråga örn folkbildningsarbetet
under denna arbetslöshetstid, just då ett sådant arbete har
en så viktig uppgift att fylla. Jag skulle obetingat vilja rösta för reservationerna,
men jag har en bestämd förnimmelse, och den har stärkts under debatten,
att här kan inte allt räddas, utan man får se till att söka rädda det,
som möjligen kan räddas.

För att nu säga ett par ord örn tidskrifterna förefaller det mig, att de blivit,
örn jag så må säga, en smula vårdslöst behandlade — herr Oscar Olsson
har såsom det synes givit mycket goda skäl för ett omdöme, som kan formuleras
så skarpt. Men jag har på samma gång också den känslan, att i denna
sena timme ingenting är att göra åt saken. Det hade behövts en ordentlig
prövning för att man skulle kunnat framställa något yrkande, med någon utsikt
till framgång.

Jag sade nyss, att man får försöka rädda vad som räddas kan, och då tror
jag man blir nödsakad, i varje fall i sista hand, att gå den väg som är anvisad
av en talare på göteborgsbänken.

Då jag instämmer med honom, känner jag mig naturligtvis än ytterligare
generad, emedan det kan förefalla, som om jag talade av lokala motiv — jag
är nämligen bosatt i en av de sex städer, som ha centralbibliotek. Men de
lokala motiven ha inte för mig varit de avgörande. Jag har dock på grund
av min bosättning fått tillfälle att litet se och få reda på, huru centralbiblioteket
verkar på platsen, och det har gjort, att jag ansett det vara väl motiverat
att örn möjligt göra något för att rädda centralbiblioteken från den starka
nedsättning, som skulle drabba dem, örn de inte bara såsom kommunala bibliotek
få den oundgängliga 20 procents nedsättningen — som jag antar är oundgänglig
— utan också därutöver ytterligare 20 procent såsom centralbibliotek.

Herr Sjödahl angav som centralbibliotekens uppgift, att de skulle supplera
de lokala biblioteken. Man kan därtill lägga, att de skola ge dessa andra
bibliotek en teknisk vägledning, när sådan behövs, samt att de därjämte även
ha uppgiften att utsända vandringsbibliotek och att tillhandagå inte blott de
enskilda biblioteken, utan även enskilda personer med kostnadsfria boklån.

Det yttrades från sakkunnigt håll, när beslutet örn centralbibliotek fattades
vid 1929 års riksdag, att dessa bibliotek innebure det enda rationella sättet
att lösa den rena landsbygdens och de mindre städernas behov av litteratur
till tjänst för mera studieintresserade — jag ber att få understryka, att dessa
till städerna förlagda bibliotek sålunda anses ge den mest rationella lösningen
av den rena landsbygdens och de mindre samhällenas behov av litteratur. Biblioteket
på den plats, där jag är bosatt, har under sin korta tillvaro haft en
synnerligen lycklig utveckling. Under fjolåret exempelvis utgjorde siffrorna
för dess utlåningar 2,433 personer och inte mindre än 48,642 hemlån. Och
inte minst har det betjänat enskilda låntagare ute på landsbygden — dess lån
till dem ha från fjolåret till i år ökats med mer än 100 procent.

Örn dessa bibliotek skulle få sina anslag så starkt nedsatta, som nu ifrågasättes,
skulle denna nedsättning gå ut över deras bokinköp, och de skulle bli

Nr 23. 96

Lördagen, den 2 april e. m.

Anslag till
understöd åt
folkbiblioteksväsendet.

(Forts.)

i mer eller mindre grad urståndsätta- att fylla den supplerande uppgift, som
de lia gentemot landsbygdens bibliotek och gentemot enskilda låntagare på
landsbygden. Särskilt nu, då det också kan väntas, att det kommer att ske
nedsättningar i de kommunala anslagen till biblioteken och det sålunda ytterligare
kommer att göras inskränkningar i deras verkningsmöjligheter, är det
av stort behov, att i varje fall centralbiblioteken kunna behållas något så när
i samma funktion som förut.

På samma gång som. jag bekänner, att jag skulle ha mycket stor lust att
rösta för reservationen, måste jag dock, herr talman, inskränka mig till att
instämma i det yrkande, som är framfört av herr Sjödahl —• för att som sagt
söka rädda vad som räddas kan.

Herr Bärg: Herr talman! Jag skulle visst inte lia vågat yttra mig efter
ali den överväldigande sakkunskap, som framträtt i denna debatt, örn det
inte varit en synpunkt, som jag likväl tycker blivit i alltför ringa grad belyst.
När jag frambar en av de motioner, som också behandlas i detta utskottsutlåtande,
hade jag tanken särskilt fästad på ett samhällsskikt, sorn1 blivit
mer illa behandlat av den rådande krisen och nödtiden än något annat.
Det är ungdomen.

Yi stå som uppe i den gråa verkligheten i bygderna och dagligen kämpa
mot arbetslöshetens svårigheter och veta vad den för med sig, vi känna väl
till, hur man där efter bästa förmåga med kommunal och statlig hjälp söker
att lindra nöden, främst hos familjeförsörjare och äldre. Ungdomen blir alltid
undanskjuten; den får reda sig själv. Den är det inte så noga med. Den förbiser
man, delvis av det nödtvång, som föreligger att avhjälpa den största
och mest trängande materiella nöden, när man möter den bland familjeförsörjarnas
led. Så har det varit förut under arbetslöshetstider och samma förhållande
råder även nu.

Här stå stora andliga värden på spel för framtiden, som det tillkommer oss
att i görligaste mån vårda, i varje fall att i all utsträckning som är möjlig
förebygga, att sviterna av denna olyckans tid sätta alltför svåra märken efter
sig för framtiden.

Ungdomen behöver inte allenast bröd och tak över huvudet och kläder, vilket
den oftast nu är i saknad av, den behöver mer än de äldre tidsfördriv och
sysselsättning. Det är även detta den saknar. Den driver omkring på gator
och vägar och söker de dåliga nöjen, som finnas till buds, och som alltid ta sig
brutala former under de demoraliserande tider, som arbetslösheten skapat.
Det största och bästa skydd man kan få mot denna fara är att söka fåmga
ungdomen och intressera den för självbildning och för nyttiga tidsfördriv.
Och var skall man finna det bättre än i den folkbildningsverksamhet, som
främst uppbäres av biblioteksröreisen?

Det har förefallit mig, som örn den verksamhet, örn vilken här talas, är
minst lika viktig, och kanske ännu viktigare med hänsyn till framtiden, som
att se till, att det finns bröd i hemmen. Ty det kommer ett släkte efter oss,
som skall taga vid där vi sluta, och det är av yttersta vikt, att detta släkte
inte är brännmärkt av de olyckor, som nu gå fram över vårt land liksom över
alla andra.

Det är denna synpunkt jag har velat lägga till de övriga såsom ett plus,
då jag nu ber att få yrka bifall till herr Oscar Olssons reservation. Jag måste
dock, liksom flera föregående talare, förklara, att det givetvis är bättre att
få någon smula än att inte få någonting alls. Och ehuru jag inte till alla
delar kan lägga den vikt på stödet till de centrala biblioteken, som här kommit
till uttryck, så skulle det vara oförsvarligt, örn man avstode från att
rösta för det förslag, som föreligger till förmån för dem, därest herr Oscar

Lördagen den 2 april e. m.

97 Jir 23.

Olssons reservation faller. Detta har jag även velat säga, innan jag sätter Anslag till
mig. understöd åt

folkbiblioteks•

Tilija t

Herr Pauli: Endast ett par ord, herr talman! Jag hade i början av denna (Korts)
dags debatt ett litet meningsskifte med min ärade vän herr Oscar Olsson beträffande
understöd åt vetenskapliga bibliotek jämförda med folkbibliotek.

Jag hävdade den meningen, att man inte bör låta det ena lida på bekostnad av
det andra, utan man bör försöka stödja bägge två, emedan man genom att
stödja den vetenskapliga verksamheten även stöder folkbildningsverksamheten.

Det är alldeles tydligt, att man nu beträffande denna folkbildningsverksamhet
mäste konstatera, att den nedskärning med 20 procent över hela linjen, som
bär gjorts, är alldeles för sträng och icke kan stämma med en god kulturpolitik
efter de demokratiska linjer, som i synnerhet den siste talaren, herr Bärg,
så varmt ochbehjärtansvärt har utvecklat. Jag ber att alldeles särskilt få lägga
kammaren på hjärtat de synpunkter, som han framhöll om vikten av att just
i arbetslöshetstider tänka på att motarbeta den demoraliserande inverkan, som
arbetslöshet och dagdriveri måste medföra både för gammal och ung, men mest
för de unga.

Vi komma ett par punkter längre fram i denna huvudtitel att påminnas om
ett annat problem, nämligen nykterhetsproblemet; det gäller där understöd åt
upplysning i nykterhetsfrågan. Jag har den uppfattningen, att det allra verksammaste
medlet för att motarbeta rusdryckernas härjningar är att förmå folk
att — om jag så får uttrycka mig — ta en bok i handen i stället för ett glas
i handen. Jag tror, att av de uppgifter, som våra nykterhetsorganisationer tagit
upp, bar folkbildningsverksamheten varit den allra viktigaste och mest
välsignelsebringande. Örn man alltså går med på att här något mindre kraftigt
beskära möjligheterna till bokförvärv för folkbiblioteken, så gör man
därmed en gagnelig ^gärning, både i fråga örn bekämpande av arbetslöshetens
verkningar och i fråga örn nykterhetsintresset. Jag har velat betona dessa
synpunkter för att erinra örn, att detta icke bara är en enkel fråga örn att skaffa
böcker eller inte. Det är en fråga med stora och viktiga sociala perspektiv.

Jag skulle naturligtvis helst se, att den reservation, som jag varit med örn
att underteckna, kunde bifallas i hela sin utsträckning. Jag vill särskilt peka
på, att jag tyckt det vara tråkigt, att man gått fram så ojämnt mot de olika
folkbildningstidskrifter, det här gäller, och att man på ett särskilt hårt sätt
behandlat Bokstugan. Den bar sannerligen inte förtjänat en sådan behandling,
utan skulle tvärtom förtjäna ett särskilt erkännande från statsmakternas
sida.

Det är ju emellertid möjligt och tyvärr troligt, att denna vår reservation
inte kan vinna majoritet. Under sådana förhållanden vill jag, liksom flera
andra talare, förklara, att jag subsidiärt kommer att falla tillbaka på det av
herr Sjödahl framställda yrkandet örn 12,000 kronors förstärkning av anslaget
till centralbiblioteken. Jag tror visserligen, i likhet med herr Oscar Olsson,
att man i främsta rummet bör tänka på primärbiblioteken, men då det
måhända finns större utsikter för detta mera begränsade yrkande, kommer
jag att i senare omgången ansluta mig till detsamma.

I detta anförande instämde herr Wagnsson.

Herr Sandler: Herr talman! I den trista depressionsstämning, som nu räder,
skulle det vara det tristaste av allt, om man finge uppleva skådespelet: när
krubban är tom bitas hästarna.

Om kammaren räddar vad som bär kan räddas, så få de fria folkbildnings FÖrsta

kammarens protokoll 1932. Nr 23. 7

Nr 23. gg

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
understöd åt
folkbiblioteks -väsendet.
(Forts.)

organisationerna söka att rädda så mycket som möjligt av resten. Det kommer
nn att bli deras sak att med ökade uppoffringar söka fylla den hedersamma
uppgift, som statsmakterna synas vara hågade att avstå ifrån.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att i avseende på den nu föredragna punkten förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av herr Olof Olsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; 3:o), av herr Olsson, Oscar, att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i den av honom vid punkten anförda reservationen; samt
4:o), av herr Sjödahl, att riksdagen skulle bifalla statsutskottets under punkten
236 gjorda hemställan, dock med den ändring att för beredande åt centralbiblioteken
av understöd efter oförändrade grunder förslagsanslaget till understöd
åt folkbiblioteksväsendet, nu 902,500 kronor, blott minskades med 52,500
kronor till 850,000 kronor.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav herr förste vice talmannen
upptog vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga bifall till herr Sjödahls yrkande.

Herr Olsson, Oscar, äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 8 punkten 236 antager bifall till herr Sjödahls under överläggningen
gjorda yrkande, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall
till herr Oscar Olssons yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
236, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Sjödahls under överläggningen gjorda yrkande.

Lördagen den 2 april e. m.

99 Nr 23.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verk- Anslag till
ställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar folkbiblioteks
av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-pro- väsendet. *
positionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, (Forts.)
reste sig från sina platser. Herr förste vice talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Ekman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 38;

Nej — 52.

Punkten 237. Anslag till

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte med bifall till skapliga löreKungl.
Maj :ts i ämnet framlagda förslag samt med avslag å en av herr Fredrik tärningar.
Ström väckt motion (1:81), i vad den skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag,

a) till understöd åt anstalter och föreningar, som anordnade populärvetenskapliga
föreläsningar, anvisa för budgetåret 1932/1933 ett extra reservations- ''
anslag av 300,000 kronor,

b) medgiva, att av detta anslag finge enligt av Kungl. Maj:t fastställda
villkor användas

högst i00 kronor till en amanuens som biträde åt skolöverstyrelsen i frågor
rörande föreläsningsverksamheten,

högst 18.000 kronor till understöd åt centralbyråer för förmedling av populärvetenskapliga
föreläsningar,

högst 10,000 kronor till understöd åt föreläsningsförbund,

högst 10,000 kronor till understöd at vissa anstalter och föreningar för av
dem havda resekostnader för föreläsare samt

det belopp, som Kungl. Majit kunde finna skäligt, till understöd för utgivande
av Tidskrift för föreläsningsverksamheten,

c) medgiva, att för tiden den 1 juli 1932—den 30 juni 1933 det minsta
antal föreläsningar, som för åtnjutande av statsbidrag skulle årligen anordnas
av anstalt eller förening, varom här vore fråga, skulle utgöra 7,

d) medgiva, att det finge ankomma på Kungl. Maj:t att under samma tid,
på framställning av skolöverstyrelsen, bevilja de ytterligare lättnader i fråga
om villkoren för understöds åtnjutande, som kunde befinnas erforderliga.

I herr Fredrik Ströms berörda motion hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, dels att till understöd at anstalter och föreningar, som anordnade populärvetenskapliga
föreläsningar, skulle anvisas för budgetåret 1932/1933 ett
extra reservationsanslag av 402,000 kronor, dels att detta anslag skulle av
Kungl. Majit användas efter i huvudsak samma grunder som för innevarande
budgetår varit gällande.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag förstår, att det är fullkomligt

omöjligt att kunna förmå kammaren att öka anslaget till föreläsningsverksamheten,
när kammaren icke velat vara med örn att bevilja anslag till biblioteksverksamheten
i enlighet med vad som tidigare utgått.

När jag första gången trädde in i denna kammare, yttrade jag några ord
om behovet av enkammarsystem och för första kammarens avskaffande. Då
kom en ärad ledamot av denna kammare på den tiden till mig och sade: Om
icke första kammaren har någon annan betydelsefull uppgift att fylla, så är
den en garanti för en kulturvårdande verksamhet inom vårt samhälle.

Nr 23. 100

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
populärvetenskapliga
föreläsningar.

(Forts.)

Anslag lill
undervisningsverksamhet

m. m. för
nykterhetens
främjande.

Jag tror icke, att denne man, örn han nu hade levat och varit medlem av
kammaren, skulle upprepa dessa ord. Första kammaren har visat och visar
alltmer, att den icke är så värst intresserad för andliga värden och för kulturbefrämjande
åtgärder. Det synes mig, att denna kammare på detta område
icke längre går i spetsen för utvecklingen, örn den överhuvud taget någonsin
gjort det, och under sådana förhållanden finner jag, att det är hopplöst att
yrka bifall till min motion örn högre anslag till föreläsningsverksamhet.

Jag har alltså, herr talman, intet yrkande att göra.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 238—231.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 232.

Kungl. Majit hade under punkten 238 av åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen
föreslagit riksdagen att till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande anvisa för budgetåret 1932/1933 ett
extra reservationsanslag av 338,000 kronor att utgå av statsverkets fond av
rusdrycksmedel under de villkor, som av Kungl. Majit prövades lämpliga,
samt till de av departementschefen i statsrådsprotokollet omförmälda ändamålen
med högst de av departementschefen angivna beloppen.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels, såvitt nu vore i fråga, två likalydande motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr A. J. Bärg m. fl. (1:47) och den andra inom
andra kammaren av herr A. Olsson i Gävle m. fl. (II: 66), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte fatta beslut därom att för möjliggörande av
anordnade under år 1933 av en allmän utbildningskurs i alkoholfrågan
för studie- och ungdomsledare m. fl. öka det av Kungl. Majit äskade extra
reservationsanslaget å 338,000 kronor till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande med 15,800 kronor till 353,800
kronor;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr J. Bergman m. fl. (I: 231) och den andra inom andra kammaren av
herr S. Bengtsson i Norup m. fl. (11:217), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta att för budgetåret 1932/1933 anvisa ett anslag å
11,200 kronor för anordnande under år 1933 av en allmän utbildningskurs
i alkoholfrågan för studie- och ungdomsledare, präster och predikanter m. fl.
personer i ledareställning inom organisationer och samfund samt vid bifall
härtill att öka det av Kungl. Majit äskade extra reservationsanslaget å

338,000 kronor till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för
nykterhetens främjande med 11,200 kronor till 349,200 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr A. J. Granström m. fl. (I: 232) och den andra inom andra kammaren
av herr E. Ljunggren m. fl. (11:160), i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret 1932/1933 anvisa 170,000 kronor
för föreläsnings- och instruktionsverksamheten för nykterhetens främjande;
samt att vid eventuellt bifall till detta förslag öka det av Kungl. Majit äskade
extra reservationsanslaget å 338,000 kronor för undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande med 24,370 kronor till
362,370 kronor;

Lördagen den 2 april e. m.

101

Nr 23.

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr J. Bergman m. fl. (I: 82) och den andra inom andra kammaren av
herr S. Bengtsson i Norup m. fl. (II: 168), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta att bland de till nykterhetens främjande anvisade
beloppen upptaga ett till 3,200 kronor höjt belopp till internationella byrån
i Lausanne mot alkoholismen.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och herrar
Bärgs m. fl., Olssons i Gävle m. fl., Bergmans m. fl. och Bengtssons i Norup
m. fl. berörda motioner (1:47, II: 66, 1:231 och 11:217) samt med avslag
å herrar Granströms m. fl., Ljunggrens m. fl., Bergmans m. fl. och Bengtssons
i Norup m. fl. motioner (1:232, 11:160, 1:82 och 11:168) i vad de
skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande anvisa för budgetåret 1932/
1933 ett extra reservationsanslag av 338,000 kronor att utgå av statsverkets
fond av rusdrycksmedel under de villkor, som av Kungl. Maj:t prövades lämpliga,
samt till de av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1932 under punkten 238 omförmälda ändamålen
med högst de av departementschefen angivna beloppen, dock med iakttagande
av de ändringar i sistberörda avseende, som föranleddes av vad utskottet
förut under punkten tillstyrkt i fråga örn anordnande under år 1933 av en
allmän utbildningskurs i alkoholfrågan för studie- och ungdomsledare m. fl.

Herr Granström: Herr talman! Då jag anmälde mig till erhållande av

ordet i denna fråga, var det ingalunda för att hålla något slags begravningstal
över en dödsdömd motion, utan det var i avsikt att övertyga kammarens
ärade ledamöter örn, att det anslagskrav, som framförts av mig och åtta medmotionärer,
är av den art, att det hade bort litet närmare prövas av statsutskottet
och kanske bör av kammaren bifallas.

Att jag gör detta försök beror på, att jag är livligt övertygad örn, att den
form av upplysningsverksamhet, som det här är fråga om, nämligen anordnandet
av föreläsningar och kurser för spridande av kunskap i nykterhetsfrågan,
är det mest verksamma medel vi ha här i landet för att förbättra folknykterheten,
och jag föreställer mig, att örn den saken, nämligen det önskvärda i att
vinna en ökad folknykterhet, ingen meningsskiljaktighet råder. En ökad folknykterhet
skulle tillföra oss ett betydande tillskott av såväl moralisk som psykisk
och fysisk kraft, och det är därför någonting att sträva efter. Det synes
under sådana förhållanden vara rätt motiverat, att alla medel för att vinna
detta mål i största möjliga mått utnyttjas.

Det må förlåtas mig, att jag för min del har den uppfattningen, att varken
Kungl. Maj:ts regering eller det ärade statsutskottet tillmätt denna sak den
betydelse, som den förtjänar, och icke utnyttjat möjligheterna i den grad, som
det allvarliga läget kräver.

Jag vill säga ifrån, att det är min bestämda uppfattning, att folknykterheten
för närvarande icke är sådan, som den borde vara, och att vi för närvarande
leva i ett tillstånd, som är sämre i detta avseende än det varit förut.
Folknykterheten brukar mätas efter rusdryckskonsumtionen, och jag medgiver
gärna, att det kan finnas andra bedömningsgrunder och att den anvisade
kan brista i ett eller annat avseende. Men i allmänhet anser man, att om man
lyckats få ned rusdryckskonsumtionen, detta vittnar om ett bättre nykterhetstillstånd,
och, å andra sidan, örn rusdryckskonsumtionen ökas, så innebär detta
en försämring av den allmänna folknykterheten. Huru förhåller det sig i det
fallet bland oss för närvarande?

Anslag Ull
undervisningsverksamhet

m. m. för
nykterhetens
främjande.
(Forts.)

Nr 28.

102

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
undervisningsverksamhet

m. nu för
nykterhetens
främjande.

(Forts.)

Jag skall icke trötta de ärade medlemmarna med några siffror, men var oell
en kan av den allmänna statistiken läsa ut, att från och med år 1922 har
rusdryckskonsumtionen stigit säkert och stadigt uppåt i vårt land. Jag har
själv sedan år 1919 haft tillfälle att följa några systembolags verksamhet, och
jag har därvid också haft anledning konstatera, att trots de erkännansvärda
försök, som gjorts av bolagens ledningar att hålla rusdryckskonsumtionen tillbaka,
bär detta icke lyckats, utan för varje år har rusdryckskonsumtionen visat
en ökad stegring. Såvitt jag förstår måste detta innebära en försämring
av nykterhetstillståndet, och är det så, att vi fortgå på den vägen, är det alldeles
tydligt, att vi gå mot en fortskridande alkoholisering av hela folket.

Vad jag nyss talade om, den allmänna försämringen sådan den åskådliggjorts
av ökad rusdryckskonsumtion hos dessa bolags kunder, har ägt rum i
en av de mera nykterhetsbetonade delarna av vårt land. För en stund sedan
var det en talare i denna kammare, som talade örn ungdomens stora betydelse
för framtiden och nödvändigheten att tillse dess bästa. Jag vill säga, att denna
ungdom är icke minst i fara, och statistiken talar ett synnerligen allvarligt
språk örn ökad konsumtion av rusdrycker hos denna ungdom, och man behöver
icke söka med ljus och lykta för att finna exempel på sorgliga följder av detta.

Varpå beror denna ökade inriktning på rusdryckskonsumtion? Orsakerna
äro säkert flera. Den huvudsakliga orsaken består dels uti en bristande kunskap
om de sociala skadeverkningar, som uppstå av rusdryckskonsumtionen,
och dels också uti en bristande känsla av vårt ansvar och våra plikter mot samhället
i detta fall.

Det är i dessa två avseenden, som upplysning behövs, verklig saklig upplysning,
som är det bästa medlet mot och den säkraste utvägen ur svårigheterna.
Jag tillåter mig att erinra kammaren örn, vilka som hittills skött den delen av
arbetet. Det har tills på allra sista tiden varit det organiserade nykterhetsfolket.
Jag skall icke ingå på det sätt, på vilket nykterhetsfolket lyckats med
denna uppgift, men så mycket vågar jag dock säga, att därest denna insats icke
förefunnits från de organiserade nykterhetssällskapen, skulle tillståndet ha varit
mycket sämre, än det för närvarande är. Vad det nu emellertid gäller är att
icke lämna nykterhetsfolket åt sig självt vid utförandet av denna uppgift. Det
sades visserligen för en stund sedan några ord om, att när statsmakterna icke
uppfyllde sina plikter, vore det den organiserade folkbildningens vänner, och i
detta sammanhang nämndes särskilt nykterhetsfolket såsom kärnan ibland
dessa, som skulle upptaga den uppgift, som staten icke ville åtaga sig. Jag
tror icke, att detta är riktigt. Jag tror, att de organiserade nykterhetsvännerna
visat ett så stort personligt intresse, att det icke synes vara för mycket, om
statsmakterna åtminstone i lika hög grad som hittills vilja lämna sitt pekuniära
tillskott.

Vad som i allmänhet gäller betydelsen av ökad upplysning i nykterhetsfrågan
gäller i all synnerhet örn föreläsningsverksamheten och anordnande av
kurser på sätt hittills skett med bidrag av anslag från statsmedel för det ändamål,
som det här är fråga örn. Jag vill särskilt av personlig erfarenhet säga,
att dessa föreläsningar och kurser i mycket hög grad ha tillvunnit sig den stora
allmänhetens intresse, och många ha, ställda inför dessa viktiga sociala spörsmål,
bringats till att åtminstone i någon män stanna inför dem, till nytta och
hälsosamt begrundande för sig själva.

När behov av ökad upplysningsverksamhet på detta område är för handen,
förefaller det mig mycket underligt, att man anser sig i den grad som skett
kunna pruta på det anslag som hittills utgått. Undan för undan har behovet
visat sig större och större, och undan för undan har också staten lämnat större
tillskott och därmed givit sitt erkännande åt detta behov. År 1923 lämnades ett
anslag å 27,000 kronor, och innevarande år är anslaget 200,000 kronor. Jag vill

Lördagen den 2 april e. m.

103 Nr 23.

.säga, att ett anslag å 200,000 kronor icke är för stort för att fylla det behov, Anslay till
som föreligger. Det har inkommit så många rekvisitioner till den organisation, “
som handhar denna upplysningsverksamhet, centralförbundet för nykterhets- m för
undervisning, att rekvisitionerna icke på långt när kunnat i sin helhet beviljas, nykterhetens

Men vad inträffar nu? Trots detta ökade behov och det alljämt ökade kravet främjande.
på att erhålla hjälp till föreläsningar, trots det att behovet av upplysningsverk- (Forts.)
samhet växer för varje dag i samma grad, som rusdryckskonsumtionen ökas, anser
sig likväl Kungl. Majit kunna sätta ned anslaget till 145,625 kronor, och
statsutskottet följer Kungl. Maj :t i detta fall. Skolöverstyrelsen anser sig likväl
kunna tillstyrka det anslag som nu utgår, 200,000 kronor, med en jämförelsevis
litell prutning.

När man frågar sig vad skälet till detta är, får jag säga, att jag för min del
står fullkomligt spörjande, jag kan icke finna det. Det har visserligen pekats
på det allmänna sparsamhetskrav, som bör göra sig gällande, och det må ha sitt
berättigande, när det gäller sådana utgifter, som verka på den allmänna statsbudgeten,
men i detta fall inverkar ett större eller mindre anslag icke i ringaste
grad på statsbudgeten. Medlen skola tagas från rusdrycksmedelsfonden, och det
finnes icke mer än ett enda skäl, varför man skulle vara rädd för att bevilja
anslag, nämligen att bevara rusdrycksfondens medel för att föra in dem i statsbudgeten,
att taga för sig denna fond för att med den bestrida statens utgifter.

Men jag vill erinra om, att det ingalunda är rusdrycksmedelsfondens uppgift,
utan i de bestämmelser, som äro uppgjorda och antagna för denna fond, står
det, att dessa medel skola användas för nykterhetens befrämjande, och naturligtvis
kunna och böra de tagas i anspråk i högre grad, i den mån behovet att
göra någonting för befrämjandet av nykterheten är större.

Ett bifall till statsutskottets utlåtande innebär en minskad möjlighet till behövlig
upplysningsverksamhet. Jag har påpekat, att behovet alltjämt växer och
kanske får jag erinra örn, att dessa föreläsningar samlat åhörare i en grad, som
icke några andra statsunderstödda föreläsningar kunnat göra.

Jag vill i detta sammanhang anföra ett yttrande, som också talar örn nödvändigheten
att behålla anslaget obeskuret. Det står i en annan motion: »Örn än en
utsträckt användning av rusdrycksmedlen för den allmänna budgetens behov
kan vara försvarlig särskilt i ett bekymmersamt ekonomiskt läge, finna vi det
högst betänkligt, örn som konsekvens härav skulle följa, att nykterhetsverksamheten
blir lidande. Snarare borde förhållandet vara omvänt. Visserligen utgör
nykterhetsverksamheten en icke oviktig faktor i hämmande riktning av det intäktgivande
rusdrycksbruket, men dess värdefullare insatser för höjande av
samhälleliga och individuella värden äro dock så pass stora och värderika, att
ett eftersättande av denna verksamhet måste utgöra en verklig förlust.»

Jag vill sluta med att säga, att dessa föreläsningar visat sig vara det bäski
medlet under senare tid att samla allmänheten i större utsträckning inför nykterhetsspörsmålet,
och de lia även visat sig vara en synnerligen värdefull hjälp för
våra nykterhetsorganisationer att bereda möjlighet att skaffa sådana föreläsare,
som i högre grad tillvunnit sig allmänhetens intresse och kanske haft förmåga
att på ett mera intresserande och klarläggande sätt framlägga nykterhetsspörsmålet.

Dessa organisationer lia för egen del gjort betydande uppoffringar för att
skaffa lokaler m. m.. annonsera föreläsningarna, anskaffa fyllnad i programmet
av sång och musik lii. lii. samt bekosta föreläsarnas resor och vivre m. lii.

Då det sålunda här visats ett så starkt intresse och då ett anslag icke på ringaste
sätt inverkar på statsbudgeten utan utgår av rusdrycksmedelsfonden och så
.stort bidrag sorn möjligt av rusdrycksmedelsfonden skulle stå i god samklang
med fondens uppgift, vågar jag vördsamt hemställa till första, kammaren, att
kammaren ville bifalla den motion, som väckts av mig lii. fl. och vari vi lie -

» 23.

104

Lördagen den 2 april e. m.

vnd^lZuL 5?ra’ ailslaset för kommande budgetår måtte sättas till 170,000 kronor.
verksamhet ,etta lnnebar0 1 ada fall en prutning å 30,000 kronor i förhållande till det antti.
m. för slag, sorn utgår i år, och denna nedskärning har möjliggjorts genom av centralnylderhetens
förbundet vidtagna åtgärder, dels genom nedsättning av ersättningarna •— dessa
■ iK rtTf'' !;rsätlnin"ar äro för närvarande lägre för dessa statsunderstödda föreläsningar
0 ’’ än för andra — och dels genom att man även på andra områden sökt åstadkomma
besparingar.

Om man håller sig till de 20 procent, varom förut i dag flera gånger talats,
måste jag säga, att den beskärning av anslaget, som Kungl. Majit företagit och
statsutskottet tillstyrkt, går vida utöver 20 procent. Med 20 procents beskärning
skulle det bli 160,000 kronor, alltså endast 10,000 kronor mindre än det anslag,
som här av oss begäres, men 15,000 kronor högre än vad Kungl. Maj :t här ansett
böra beviljas.

Med dessa ord, vari jag sökt framlägga behovet av högre anslag, än Kungl.
Maj :t och statsutskottet velat giva, ber jag att ännu en gång få till kammaren
rikta en vördsam och enträgen hemställan, att kammaren ville bifalla den motion
jag framburit och i vilken jag hemställer, att det av Kungl. Majit äskade
anslaget till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens befrämjande
måtte ökas med 24,370 kronor till 362,370 kronor. Jag gör, herr
talman, detta yrkande.

Herr^ Bergqvist: Vid denna sena timme kan det ju inte komma i fråga

att ingå i något utförligt svaromål på det anförande, som herr Granström hållit.
Jag kan sympatisera med de synpunkter, som han har framfört, men jag
tror dock inte, att den ökning, som han begärt, har så stor betydelse för folknykterheten,
som herr Granström velat låta påskina. Någon betydelse kan
den ju visserligen ha, men i jämförelse med det belopp, som Kungl. Majit har
iöreslagit, 338,000 kronor, äro ju 24,370 kronor en ganska ringa summa, och
jag tror inte, att nykterhetsundervisningen och föreläsningsverksamheten behöva
lida så mycket, örn det under ett år blir ett något lägre belopp, än man
tidigare bär beviljat.

Herr Granström har framhållit, att detta anslag icke betungar budgeten,
därför att det skall tagas ur rusdrycksmedelsfonden, men även denna fond är
ju pengar, och det ser verkligen ut, som örn landet skulle få användning för
rusdrycksmedlen. De ha ju i stort sett använts för att amortera statsskulden,
och denna statsskuld tycks tendera att växa allt mer och mer, så att medel behövas
nog i allt större utsträckning för detta ändamål.

Vidare vill jag erinra örn att anslaget till populärvetenskapliga föreläsningar
fått., vidkännas en ganska stark nedsättning, och det här anslaget kan ju
i viss mån jämföras med detta. Det synes därför inte vara så obilligt, att man
räknar med en ^nedsättning även här, fastän det naturligtvis vore behagligare
att få bevilja så högt anslag som möjligt.

titan att pa något sätt vilja polemisera mot herr Granström nödgas jag i
alla fall yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergman: Herr talman! Den siste ärade talaren bemötte ett yttrande
av herr Granström, vari denne påpekade, att nu ifrågavarande medel tågås ur
rusdrycksmedelsfonden och alltså icke trycka budgeten, med att säga, att även
denna fond är pengar, och att man har användning för dem, »och de ha redan
använts bl. a. för att. amortera statsskulden», yttrade herr Bergqvist, Detta
är fullkomligt felaktigt. Rusdrycksmedelsfonden har icke utnyttjats i sådant
syfte. För amortering av statsskulden har man begagnat pengar, som icke
avsatts till rusdrycksmedelsfonden utan som enligt vissa regler, antagna 1926,
icke skulle tillfalla denna fond. Men de medel, som enligt samma regler av -

Lördagen den 2 april e. ra.

105 Nr 23.

sättas till rusdrycksmedelsfonden, de stanna naturligtvis där eller användas Anslag till
på för denna fonds användning föreskrivet sätt, och det har aldrig varit fråga undermsmngsom,
att de skulle tagas bort därifrån för att användas till andra ändamål än ve^
sådana, som stå i överensstämmelse med de stadgar, vilka av riksdagen äro be- nykterhetens
slutade för rusdrycksmedelsfonden. Tvistefrågorna ha gällt hur mycket som främjande.
skulle avsättas till denna fond i fortsättningen. Herr Granström har alltså (Forts.)
rätt, och herr Bergqvist har i denna punkt misstagit sig.

Det skulle verkligen vara intressant att få veta, av vilken anledning man
nedsätter dessa nykterhetsanslag, som icke på något sätt beröra skattebetalarna
eller tynga deras ekonomi utan gå ut av en fond, som sedan många år finnes
och är bestämd att användas för sådant ändamål. Denna fond tillväxer nu
huvudsakligen endast genom sina egna räntor. Det förhåller sig helt annorlunda
med detta anslag än med dem vi förut ha behandlat. Alla anslag till den
övriga folkbildningsverksamheten o. s. v. utgå av budgetens vanliga inkomstmedel,
alltså av årets skattemedel, men detta anslag utgår icke av dessa medel.

Trots att anslagen till folkbildningsverksamheten utgå av skattemedel ha vi
visserligen ändock yrkat, att denna verksamhet med hänsyn till dess stora betydelse,
särskilt i dessa depressions- och arbetslöshetstider, icke borde behöva
inskränkas, men där kunde man ju dock anföra den ursäkten, att man Adile
spara skattebetalarnas medel och inskränka de budgetära utgifterna. Men när
det gäller nykterhetsanslagen, kan icke denna ursäkt anföras, då de, som sagt,
gå ur en fond, som enligt gällande stadgar skall användas just till detta ändamål
och som väl räcker till.

Vad som föranledde mig att begära ordet var emellertid icke närmast detta,
utan det var en annan sak. Det föreligger en motion, som är Albekt av mig
m. fl. i denna kammare, samt herr Bengtsson i Norup med flera i andra kammaren.
Motionen är enhälligt beslutad av riksdagens nykterhetsgrupp. Den
gäller internationella byrån i Lausanne till alkoholismens bekämpande. Denna
byrå åtnjuter för närvarande bidrag från ungefär femton europeiska stater,
däribland Sverige. Det SAmnska anslaget har under de senare åren utgått med
2,500 kronor. På grund av de svåra tiderna har byråns arbete betydligt måst
inskränkas, till skada för dess viktiga uppgifter, och man har för att i någon
mån avhjälpa detta påyrkat en liten höjning av anslaget från Sverige liksom
från vissa andra stater. Det har föreslagits, att det svenska anslaget skulle
höjas till 3,500 kronor. Detta har efter sakkunnig prö\ming enhälligt tillstyrkts
av kungl, skolöverstyrelsen liksom av alla andra, som yttrat sig örn
.saken, men det har ju icke lett till något resultat i Kungl. Maj:ts proposition,
utan Kungl. Majit föreslår oförändrat belopp. Nu är det emellertid att märka,
att dessa 2,500 kronor, som således skulle utgå i år liksom förut, nu icke betyda
detsamma som de betydde i fjol. Dessa medel gå nämligen till en byrå i
utlandet, i Schweiz, där valutaförhållandena äro helt annorlunda än hos oss.

Det svenska beloppet blir alltså betydligt mindre, när det kommer fram dit,
där det skall amandas, än samma belopp var i fjol. Ett formellt oförändrat
anslag betyder alltså i realiteten en minskning av anslaget, jämfört med vad
etet var i fjol. Det är knappast Sverige värdigt att på detta sätt, när alla tillstyrkt
en höjning av anslaget, icke ens ge detsamma som i fjol utan i stället i
realiteten företaga en minskning. Jag har sett, att man förut i åtskilliga fall
beviljat medel för täckande av kursförluster, t. ex. åt diplomatiska tjänstemän.

Här förhåller det sig på analogt sätt. Här är det fråga om en internationell
institution, som får ett visst anslag av Sverige, men som på grund av den
svenska valutans nuvarande läge måste se detta anslag minskat med åtskilliga
hundra kronor.

Motionärerna lia nu i medvetande örn att man under nuvarande förhållanden
icke skulle få en ökning till 3,500 kronor beviljad, ehuru en sådan vore väl

Nr 23. joe

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
undervisningsverksamhet

m. m. för
nykterhetens
främjande.

(Forts.)

motiverad och av alla de sakkunniga tillst5<rkts, föreslagit, att anslaget skulle
utgå med 3,200 kronor, vilket skulle betyda, att byrån i realiteten får ungefär
samma anslag som i fjol. Det gäller här ett internationellt intresse, där Sverige
samarbetar med andra länder, det vore obehagligt, örn Sverige skulle handla
så som utskottet nu föreslagit.

Vad herr Granströms yrkande beträffar, förstår jag ju, att det inte är möjligt
att genomdriva det nu, ehuru jag gärna skulle vilja ansluta mig till det,
men allt tyder ju på att statsutskottets förslag i det avseendet i det stora hela
kommer att gå igenom oförändrat. I fråga om anslaget till byrån i Lausanne
skulle jag emellertid vilja hemställa, att man åtminstone bifölle den motion som
i detta avseende föreligger. Detta innebär endast en skillnad på 700 kronor.
Jag tillåter mig således yrka bifall till statsutskottets förslag med den ändring,
som betingas av bifall till motionerna I: 82 och II: 168.

Häri instämde herr Johansson-Dahr.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Granström, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring, som föranleddes av bifall
till den av honom m. fl. i ämnet väckta motionen; samt 3:o), av herr Bergman,
att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan med den ändring, som betingades
av bifall till motionerna 1:82 och 11:168.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt
242, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

utlåtande nr 8 punkten

Vinner Nej, bifalles herr Bergmans under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 243—246.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 247.

Lades till handlingarna.

Punkterna 248—250.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 2 april e. m.

107

Nr 23.

Punkten 251.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till ytterligare medel för utgivande
av tidskrifter, lärda verk och läroböcker för budgetåret 1932/1933 anvisa
ett extra anslag av 35,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavaraande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte till ytterligare medel för utgivande av tidskrifter, lärda
verk och läroböcker för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra anslag av 20,000
kronor.

Herr Roos: Herr talman! Som herrarna inhämtat av utskottets yttrande

i den nu föredragna punkten, utgår under nu löpande budgetår för utgivande
av lärda verk m. m. ett sammanlagt belopp av 200,350 kronor. Därav utgöra

150,000 kronor ordinarie anslag, 20,000 extra förstärkningsanslag och 30,350
kronor specialanslag till svenska fornskriftsällskapet, samfundet för utgivande
av handskrifter rörande Skandinaviens historia, svenska vitterhetssamfundet
ävensom till utgivande av tidskriften Svenska landsmål och svenskt folkliv,
ordbok över Gotlands folkmål samt verket Sveriges kyrkor.

Nu har Kungl. Majit föreslagit, i förenklingssyfte och för vinnande av besparing,
att i stället för nuvarande förstärkningsanslag och de 6 specialanslagen,
sammanlagt 50,350 kronor, skulle i budgeten upptagas ett förstärkningsanslag
å 35,000 kronor, alltså en besparing med 15,350 kronor. Statsutskottet
har accepterat förenklingen men vill indraga hela det belopp, som motsvarar
de 6 specialanslagen, 30,350 kronor.

Vid fördelningen av det anslag för ifrågavarande ändamål, som kammaren
står i begrepp att bevilja, kommer, såsom statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
anfört, beskäring att äga rum å de olika understöd, vilka
skola lämnas av anslaget. Örn denna beskäring blir proportionell, blir varje
understöd minskat med ungefär 15 procent.

Ett av de anslag, varom här är fråga, ligger mig särskilt om hjärtat. Det är,
som herrarna måhända redan förstått, anslaget till ordboken över Gotlands
folkmål. Detta folkmål är, enligt vad sakkunniga förklara, av ett utomordentligt
intresse. Det skiljer sig från riksspråket iner än något annat svenskt
landsmål. Vetenskapsmännen karakterisera det också, icke såsom någon dialekt,
utan som ett särskilt språk bredvid de svenska, norska, danska och isländska
språken. Eolkundervisning och tidningsläsande hota emellertid att utrota
det gamla gutniska språket. För att rädda detta undan glömskan ha äldre
och yngre språkforskare under ett antal år energiskt samlat och belyst orden
i detta språk. Det skulle vara en stor och mycket kännbar förlust, om arbetet
härmed inte kunde bringas till slut under rimlig tid, medan språket ännu lever
och de, vilka ägnat sig åt och blivit förtrogna med insamlingsarbetet, äro i
tillfälle att därmed fortsätta.

Jag tillåter mig därför hemställa, att herr statsrådet vid stundande fördelning
av anslaget icke måtte låta beskäringen drabba Gotländska folkmålet hårdare
än övriga företag, d. v. s. med 15 procent eller i runt tal 500 kronor. Örn
beskäringen stannar härvid, tager jag för givet, att en motsvarande summa
kan hopbringas från Gotland, vars inbyggare äro i hög grad intresserade för
sitt språk och sina gamla minnen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar Bodin och Wagnsson.

Herr Borgqvist: Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till ut skottets

hemställan.

Anslag till
utgivande av
tidskrifter
m. m.

Nr 23.

108

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
utgivande av
tidskrifter
m. m.
(Forts.)

Anslag till
Sveriges
deltagande
i det s. k.
andra internationella

polaråret.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 252—264.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 265.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att av det såsom bidrag till kostnaderna
för Sveriges deltagande i det s. k. andra internationella polaråret av
1931 ars riksdag beviljade beloppet av 100,000 kronor anvisa för budgetåret
1932/1933 såsom extra reservationsanslag återstående beloppet 50,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr F. Julin m. fl. (1:161)
och den andra inom andra kammaren av herr Ii. Svensson i Grönvik m. fl.
(II: 169), i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Marits
förslag om ett extra reservationsanslag å 50,000 kronor för Sveriges deltagande
i det s. k. andra internationella polaråret.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å herrar Julins m. fl.
och Svenssons i Grönvik m. fl. berörda motioner (1:161 och 11:169), av det
såsom bidrag till kostnaderna för Sveriges deltagande i det s. k. andra internationella
polaråret av 1931 års riksdag beviljade beloppet av 100,000 kronor
anvisa för budgetåret 1932/1933 såsom extra reservationsanslag återstående
beloppet 50,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Carlsson i Gävle,
Andersson i Eliantorp och Andersson i Ovanmyra ansett, att utskottet bort
hemställa örn avslag å Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning.

Herr Andersson, Karl Emil: Herr talman! Jag kan försäkra, att jag vid
denna sena timme icke skall uppehålla kammarens ledamöter länge, men jag
kan ej_ underlåta att säga några ord i detta ärende.

Ha jag saväl i statsutskottets andra avdelning som jämväl i plenum i statsutskottet
reserverat mig mot beslutet att anslå 50,000 kronor för Sveriges deltagande
i det s. k. andra internationella polaråret, ber jag härmed få framföra
de synpunkter, som för mig avgjort mitt ställningstagande på denna punkt.

Vi torde alla vara ense örn, att i dessa ekonomiskt synnerligen svåra tider all
möjlig sparsamhet bör iakttagas. Kungl. Majit har också i stort sett vid framläggandet
av begäran örn anslag under åttonde huvudtiteln försökt göra de besparingar,
som varit möjliga, och därvid i de flesta fall följt de förslag, som
statens organisationsnämnd, där densamma avgett yttrande, angivit.

^På denna punkt har dock Kungl. Majit avvikit från organisationsnämndens
på goda grunder vilande förslag att ej bevilja medel för detta ändamål.
Organisationsnämnden har angående detta ärende yttrat:

»Det synes organisationsnämnden kunna starkt ifrågasättas, huruvida en
vetenskaplig undersökning av den omfattning och kostnad som den, vaTom
här är fråga, bör igångsättas under en tid av svår ekonomisk depression. Intet
särskilt skäl påkallar undersökningarnas omedelbara företagande.

lie kostnader, som från svensk sida hittills nedlagts för ifrågavarande ändamål,
inskränka sig till uppförandet av en mindre byggnad på Spetsbergen,
som belöpt sig till ungefär 5,000 kronor. Någon förpliktelse gentemot andra
länder att deltaga i undersökningarna lärer Sverige icke hava iklätt sig. Ett

Lördagen den 2 april e. m.

109 Nr 28.

tillkännagivande från Sveriges sida om en avsikt att icke fullfölja arbetena
lärer sålunda utan vidare kunna ske. Det torde för övrigt kunna antagas att
med hänsyn till rådande depression även andra länder avse att inställa sitt deltagande
i de undersökningar, varom fråga är.

Organisationsnämnden finner sig sålunda böra förorda, att, med tillkännagivande
för vederbörande av Sveriges avsikt att med hänsyn till det ekonomiska
läget icke deltaga i det s. k. andra internationella polaråret 1932 och
1933, anslag för ändamålet icke måtte upptagas i riksstaten för nästa budgetår.
»

Visserligen har Kungl. Maj :t och även statsutskottets majoritet anfört som
skäl för anslagets beviljande, att Sverige på grund av att vi tidigare beviljat
medel för detta ändamål ej nu kunde draga sig tillbaka. Jag och mina medreservanter
anse dock i likhet med organisationsnämnden, att Sverige ej är bundet
för ytterligare anslag, synnerligast som det ej är säkert, att en del andra
länder komma att vidhålla sitt tidigare beslut örn deltagande i »polaråret».

Då jag således finner starka skäl tala för att anslag ej må beviljas för detta
ändamål, ber jag att få yrka avslag på utskottets förslag och bifall till reservationen.

Anslag till
Sveriges
deltagande
i det 8. k.
andra internationella

\polaråret.
(Forts.)

Herr Bergqvist: Förra årets riksdag beslöt, att Sverige skulle deltaga i

polaråret och anslog för ändamålet 100,000 kronor samt anvisade på 1931/32
års stat 50,000 kronor. Därmed skedde en utfästelse från Sveriges sida, att
vi med övriga stater skulle deltaga i dessa forskningar. Örn riksdagen nu
skulle vägra att anvisa återstående 50,000 kronor skulle det se ganska egendomligt
ut, och man skulle i utlandet säkerligen få en egendomlig uppfattning
örn det ekonomiska tillståndet i Sverige och undra, örn detta vore så dåligt, att
riksdagen icke skulle kunna infria det löfte den gav år 1931.

Emellertid har utskottet i alla fall gjort ett visst förbehåll, nämligen att
dessa 50,000 kronor skola utgå endast under förutsättning att polaråret kommer
till stånd, att alltså övriga stater komma att deltaga i det. Skulle det
däremot brista i de£ avseendet, kommer Sverige naturligtvis inte att utbetala
beloppet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Carlsson, Carl: Herr talman! Det förefaller mig, som om det här
anslaget borde kunna rubriceras på det sättet, att det inte skulle medföra
någon våda, ifall riksdagen i år avsloge Kungl. Maj:ts proposition örn att bevilja
50,000 kronor för detta ändamål. Hedan av organisationsnämndens utlåtande
framgår det, att saken inte skulle vara så aktuell. Och redan då, när
organisationsnämnden avgav sitt utlåtande, rådde depressionstid här i landet,
och denna har tilltagit överallt i ett allt kraftigare tempo sedan dess. Jag anser
därför, att det finns starka skäl, som tala för att riksdagen för närvarande
ställer sig avvisande mot detta anslag.

Avdelningens ärade ordförande nämnde någonting örn att det skulle skada
vårt lands prestige utåt, ifall riksdagen skulle neka och säga, att vi inte hade
råd att gå med på detta. Jag tror snarare tvärtom. Det är väl så, att alla
få lov att rätta sig efter de förhållanden, som äro rådande. Örn en enskild
person kommer i en svår ekonomisk belägenhet, kan jag inte finna, att hans
prestige blir skadad, om han säger, att jag inte har råd att bekosta mig den eller
ilen saken. Hans anseende ökas snarare, örn han erkänner det verkliga förhållandet.

Jag anser sålunda, herr talman, att kammaren skulle med bibehållande både
av sin egen och landets prestige kunna säga nej till denna framställning.

Nr 23.

110

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
Sveriges
deltagande
i det s. k.
andra internationella

polaråret.
(Forts.)

Herr Andersson, Karl Andreas: Herr talman! .lag begärde ordet, när jag
hörde den ärade motionären och reservanten yttra sig i detta ärende. Häri
tycks mena, att det inte skulle betyda någonting, ifall Sverige nu droge sig
tillbaka. Det förhåller sig på det viset, att detta s. k. polarår har tillkommit
efter ganska långvariga förhandlingar mellan representanter för de olika nationerna,
och vikten här ligger ju närmast därpå, att undersökningarna göras
samtidigt av så mångå länder som möjligt, för att man skall kunna skaffa sig
en så stor överblick som möjligt över förhållandena i denna del av jorden. Det
kan alltså inte förnekas, att det skulle vara synnerligen olägligt, ifall Sverige
skulle retirera från deltagandet i denna undersökning. Och jag vill tillägga
det, att Sverige ju har gamla, vackra traditioner att upprätthålla, när det gäller
utforskandet av det arktiska polarområdet. Det skulle verkligen se illa ut,
som herr Bergqvist redan har nämnt, och det vore att beklaga, ifall Sverige
skulle avstå från att fullfölja det beslut, som förra riksdagen fattade.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Halvarsson: Herr talman! Jag skall be att få instämma med herr
Carlsson i Gävle på grund av de skäl, han har anfört. Jag anser nämligen, att
det finns mera behjärtansvärda ändamål att använda de här pengarna till. Jag
tänker i det avseendet bl. a. på herr Roséns flygmaskin.

Jag skall inte uppehålla kammarens tid längre, utan ber att helt kort få instämma
med herr Carlsson.

Herr Björck, Wilhelm: Så långt jag har kunnat följa detta ärende under

den förberedande behandingen, har jag inte kunnat finna, att det skulle möta
så svåra olägenheter, örn man här gick in för reservationen och begränsade de
anslagsmedel, som tas i anspråk, till de 50,000 kronor, som redan äro anvisade.

Den utredning, som föreligger, utvisar, att inte mer än 5,000 kronor äro disponerade,
och då kan man naturligtvis begränsa planen, sedan de ekonomiska
förhållandena här ha blivit andra än de voro, när ärendet första gången prövades.
Jag är alldeles viss örn att hade det gällt att vid årets riksdag bevilja
detta anslag på 100,000 kronor, skulle många fler hava reserverat sig gentemot
en sådan framställning. Jag tror inte, att man läderar några allvarliga intressen,
om man med hänsyn till det läge, som sedermera har inträtt, begränsar
detta anslag till de 50,000 kronor, som redan äro anvisade, och på denna grund,
herr talman, ber jag att få ansluta mig till reservationen.

Herr Pauli: Jag vill naturligtvis inte alls utge mig för att vara insatt i de
vetenskapliga förutsättningarna för de forskningar, som detta internationella
polarår omfattar. Men jag vet inte, om den föregående talaren heller är så insatt
i dem. Jag djärves i varje fall inte draga den slutsats, han drog, att vi
här mycket väl kunna begränsa oss till den redan beviljade anslagshälften.
För övrigt är det oriktigt att säga, att det är en hälft, som redan är beviljad;
i själva verket är hela beloppet 100,000 kronor beviljat i fjol, och vad det nu
är fråga örn är blott att anvisa resten av ett redan beviljat belopp.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att det yttrande av organisationsnämnden,
som här från olika reservanter har åberopats, innehåller bland annat det
uttalandet, att det torde kunna antagas, att »med hänsyn till rådande depression
även andra länder avse att inställa sitt deltagande i de undersökningar,
varom fråga är». Men örn man ser vidare i handlingarna, finner man, att detta
organisationsnämndens antagande alls inte har hållit streck, utan har visat sig
alldeles strida mot det verkliga förhållandet. Det är tvärtom så, att intet av
de anslutna länderna hittills har anmält något tillbakaträdande; i stället lia
flera länder trätt till sedan i fjol trots den ekonomiska krisen. Och örn man

Lördagen den 2 april e. m.

lil Nr 23.

särskilt tänker på våra -grannar här uppe i polartrakterna, visar det sig, att
både Ryssland, Finland, Norge, Island, Danmark, Kanada och Förenta Staterna
— alltså hela den cirkel, som sträcker sig runt örn polartrakterna — äro
med. Till denna cirkel hör även Sverige, det är även ett av de länder, som här
närmast kunna anses intresserade.

Jag får verkligen säga, att jag tycker det vore märkvärdigt, örn vi inte kunde
anse oss lia råd att uppfylla en dylik internationell förpliktelse, som vi ingått.
Organisationsnämnden har visserligen rätt i att vi inte iklätt oss någon
juridisk förpliktelse. Örn vi inte fylla den, kunna vi inte stämmas inför domstol.
Men vi ha ingått en moralisk förpliktelse. Och det anslag, som är beviljat,
är förutsättningen för de förhandlingar, som förts mellan våra representanter
och andra länders representanter. Det är kanske inte så mycket av den
svenska riksdagens olika beslut i ekonomiska frågor, som kommer inför en
utländsk publik, men denna fråga har ganska stora utsikter att komma inför
en utländsk publik. Det kan komma att läsas i den ena eller andra utländska tidningen
den upplysningen, att svenska staten visserligen i fjol förbundit sig att
lämna detta bidrag, men nu icke ansett sig lia råd att fylla detta åtagande.
Jag måste instämma med herr Bergqvist i hans reflexion: Vad intryck skulle
ett sådant uppträdande göra? Folk måste ju dock fråga sig: Har verkligen, det
där stackars landet uppe i norr råkat så fullständigt på kneken, att det inte
har råd att hålla sitt ord i en sådan här mellanfolklig angelägenhet?

Jag tror, att både ur denna och andra synpunkter finns det goda skäl för
att bifalla utskottets hemställan.

Herr Björck, Wilhelm: Jag skall endast med anledning av den siste ärade
talarens anförande be att få understryka, att ingen infrågasatt att Sverige skulle
draga sig tillbaka fullständigt. Det är fråga om att begränsa åtgärderna
till vad som kan vinnas inom det anvisade beloppet å 50,000 kronor. När frågan
förelåg i fjol. gällde det ett stort belopp, jag vill minnas mellan två- och
trehundratusen kronor, vilket departementschefen dock hade skurit ned till

100,000 kronor. Det är klart, att när endast 5,000 kronor äro disponerade,
kan åtskilligt göras inom ramen av de tillgängliga 50,000 kronorna.

Herr Asplund: Fjolårets riksdag har beslutat att anslå 100,000 kronor. Det
är ovärdigt Sveriges riksdag att nu taga tillbaka dessa 50,000, som ännu inte
äro utbetalda.

För övrigt vill jag påminna örn att Sverige har starka ekonomiska intressen
på Spetsbergen, som även beröras av dessa expeditioner. Örn det nu är några
av herrarna, som äro så förfärligt sparsamhetsvänliga, kunna ni ju fråga
Kungl. Hajd, om inte Kungl. Majit ville skicka några ordentliga brandmän
att taga reda på, örn den där Sveagruvan fortfarande brinner eller inte. Jag
skulle tro, att om de kunde göra någonting åt den saken, skulle vi få ekonomisk
nytta av den expedition, som skickades dit. Vi kunna då skicka dit en hel
massa arbetslösa också för att bryta stenkol och därigenom förbättra vår handelsbalans.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt; och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Anslag till
Sveriges
deltagande
i det s. k.
andra internationella

polaråret.
(Forts.)

Nr 23. 112

Lördagen den 2 april e. m.

Anslag till
Sveriges
deltagande
i det s. k.
andra internationella

;polaråret.
(Forts.)

Herr Andersson, Karl Ernil, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt
265, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

utlåtande nr 8 punkten

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 266—269.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 270 och 271.

Lades till handlingarna.

Punkten 272.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 273—275.

Lades till handlingarna.

Punkten 276.

Utskottets hemställan bifölls.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr förste
vice talmannen att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.16 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 4 april.

113 Nr 23.

Måndagen den 4 april.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Herr statsrådet Gyllenswärd avlämnade, under åberopande av § 54 riksdagsordningen,
Kungl. Maj:ts proposition nr 249, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) örn
särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
memorial nr 13 och utlåtande nr 14 samt andra lagutskottets utlåtande
nr 25.

Föredrogs första kammarens första tillfälliga utskotts memorial nr 10, med
återlämnande av en till utskottet hänvisad motion (1:270) örn förbud mot anordnande
utan polismyndighets tillstånd av demonstrationståg m. m. å landsbygden.

Utskottets anhållan bifölls, och ifrågavarande motion hänvisades till behandling
av lagutskott.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber
att få hemställa, herr talman, att kammaren måtte besluta, att konstitutionsutskottets
memorial nr 13 på onsdagens föredragningslista — sålunda den 6
dennes — skall bland två gånger bordlagda ärenden uppföras näst efter jordbruksutskottets
utlåtande nr 30.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts denna dag
avlämnade proposition nr 249.

Ordet lämnades på begäran till herr Norling, som anförde: Herr talman!

Det är anledning till anmärkning mot statsrådet Holmbäck i egenskap av tillförordnad
chef för ecklesiastikdepartementet, varom remiss begäres till konstititutionsutskottet,
inför vilket anledningen skall uppgivas.

Jämlikt föreskriften i § 57 riksdagsordningen skulle detta yttrande tillika
med ett av herr Norling i sammanhang därmed avlämnat förseglat konvolut
överlämnas till konstitutionsutskottet.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 347, av herr Enhörning, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsförvärv av Härnösand—-Sollefteå järnväg m. m.;

Första hammarens protokoll 1932. Nr 28. 8

Orri anmärkning
mot en
ledamot av
statsrådet.

Nr 23. H4

Måndagen den 4 april.

nr 348, av herr Frändén, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m.; samt

nr 349, av herrar Linders och Löfvander, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 7 riksdagsordningen samt till lag örn ändrad lydelse av 12 och 25—
28 §§ lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val till riksdagen; och
nr 16, i anledning av väckta motioner örn Sveriges anslutning till den av
Nationernas förbunds församling under dess nionde ordinarie möte förordade
generalakten i dess helhet; samt

bankoutskottets utlåtande nr 22, i anledning av dels Kungl. Maj ;ts proposition
angående stöd åt Skandinaviska Kreditaktiebolaget m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 8.11 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

3inee