1932. Första kammaren. Nr 13 (Riksdagens protokoll 1932:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1932. Första kammaren. Nr 13.

Fredagen den 19 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4.30 e. m.

Justerades protokollen för den 13 och den 15 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 44, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: -

År 1932 den 19 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors
i orterna räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till

revisorer:

vid kontoret i Göteborg

herr Dahlström, A., expeditionsföreståndare, Göteborg,

» Rodhe, C. W., överstelöjtnant, Göteborg,

» Hjort, Gustaf, direktör, Göteborg,

» Andersson, Emil, lantbrukare, Järnbrott,

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,

» Lundgren, Axel, redaktör, Malmö,

» Sylwan, H., agronom, Nyboholm,

» Weibull, Alexander, lantbrukare, Sofieholm, Kulladal,

vid kontoret i Falun

herr Olsson, Åhlmans Olof, f. d. riksdagsman, Insjön,

» Backelin, //., landstingsman, Falun,

» Eronn, A., f. d. riksdagsman, Leksand,

» Eriksson, Ollas E., f. d. riksdagsman, Fors station,

vid kontoret i Gävle

herr Hållander, Alb., handelsföreståndare, Gävle,

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle,

» Nygren, G., konduktör, Gävle,

» Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle,

Första kammarens protokoll 1932. Nr 13.

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster;

» 36 » ,

Nr 18. 2

Fredagen den 19 februari.

vid kontoret i Halmstad

herr Linder, J. R., skollärare, Tvååker,

» Svensson, Gustav, skomakaremästare, Slöinge,

» Brodin, O., direktör, Halmstad,

» Nilsson, C. L., landstingsman, Olofsbo, Falkenberg,

vid kontoret i Härnösand

herr Berglund, Enar, landstingsman, Strömnäs,

» Törner, A., direktör, Härnösand,

» Hesse, Samuel, advokat, Härnösand,

» Hallin, Erik, landstingsman, Örnsköldsvik,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, landstingsman, Häradsköp, Skillingaryd,
» Andrén, Fredrik, ingenjör, Jönköping,

» Pettersson, J. Äng., landstingsman, Huskvarna,

» Fors, N., ekonomichef, Jönköping,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Kalmar

herr Nilsson, V., ekonomichef, Kalmar,

» Modéer, Seth, handlande, Mönsterås,

» Olsson, John, skräddare, Kalmar,

» Sjöberg, S., godsägare, Färjestaden,

vid kontoret i Karlskrona

herr Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Sönneby,

» Berg, Robert, f. d. riksdagsman, Karlskrona,

» Kloo, O., f. d. riksdagsman, Karlskrona,

» Bergdahl, Axel, kamrer, Karlskrona,

vid kontoret i Karlstad
herr Lindh, A., landstingskamrer, Karlstad,

» Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Väse,

» Ferm, E. D., lantbrukare, Skåre,

» Flognfält, G., f. d. riksdagsman, Flogned,

vid kontoret i Kristianstad
herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad,

» Lorenzen, H. öhr., kamrer, Karpalund,

» Berglund, Allan, landstingskamrer, Kristianstad,

» Åkesson, J. A., f. d. riksdagsman, Raskarum, S:t Olof,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Linköping
herr Träff, J. A., f. d. riksdagsman, Mjölby,
friherre Hermelin, Gösta, TJlvåsa,
herr Hanzén, J., redaktör, Linköping,

» Rydén, C., järnvägskontrollör, Linköping,

vid kontoret i Luleå
herr Bäckström, Amandus, kommissionär, Öjebyn,

» Sandström, Robert, handlande, Gammelstad,

» Nycander, H., landstingsdirektör, Luleå,

» Groth, Gustaf, konsul, Luleå,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 »> ;

Fredagen den 19 februari. 3

vid kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping, med 36 röster,

» Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg, » 36 » ,

» Kjellstorff, I. W., lantbrukare, Delebäck, Hova, » 36 » ,

» Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad, » 36 » ;

vid kontoret i Norrköping

herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna, med 36 röster,

» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping, » 36 » ,

» Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Finspång, » 36 » ,

» Jonsson, Edvard, inspektor, Fiskeby, » 36 » ;

vid kontoret i Nyköping

herr Carlsson, E. G., nämndeman, Katrineholm, med 36 röster,

» Juhlin, Ragnar, lantbrukare, Ellesta, Vrena, » 36 » ,

» Granath, E. A., lantbrukare, Kälkesta, Jönåker, » 36 » ,

» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrbo, Nyköping, » 36 » ;

vid kontoret i Sundsvall

herr Gustafsson, Gid., redaktör, Sundsvall, med 36 röster,

» Karlsson, Rob., f. d. riksdagsman, Gasabäck, Söråker, » 36 » ,

» Ågren, Hugo, förste bokförare, Kubikenborg, » 36 » ,

» Hedqvist, P. L., landstingsman, Fagervik, » 36 » ;

vid kontoret i Umeå

herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Umeå, med 36 röster,

» Karlsson, N., nämndeman, Tavelsjö, » 36 » ,

» Conradson, R., apotekare, Nordmaling, » 36 » ,

» Lilja, G. Ii., tågmästare, Vännäs, » 36 » ;

vid kontoret i Uppsala

herr Tapper, K., kassör, Uppsala, med 36 röster,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala, » 36 » ,

» Norén, K., vattenrättsnämndeman, Häggeby, » 36 » ,

» Wahlstedt, Uno, bagare, Uppsala, » 36 » ;

vid kontoret i Visby

herr Karlström, Hugo, f. d. riksdagsman, Mörby, Vestkinde, med 36 röster,

» Engström, Herman, landstingsman, Slite, » 36 » ,

» Hansén, Th., f. d. riksdagsman, Bondsarve, » 36 » ,

» Lindstedt, P. S., handlande, Klintehamn, » 36 » ;

vid kontoret i Vänersborg

herr Sjölin, Bengt, ingenjör, Trollhättan, med 36 röster,

» Andersson, Folke, trafikassistent, Uddevalla, » 36 » ,

» Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg, » 36 » ,

» Hansson, Axel, landstingsman, Rubbesta, Ödeborg, » 36 » ;

''vid kontoret i Västerås

herr Johansson, K., lantbrukare, Vretberga, Medåker, med 36 röster,

» Lundslätt, It., kamrer, Västerås, » 36 » ,

» Andersson, Fr. O., fjärdingsman, Hallstahammar, » 36 » ,

» Sjöfält, Karl, sekreterare, Västerås, » 36 » ;

Nr 13.

Fredagen den 10 februari.

vid kontoret i Växjö

herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö, nied 36 röster,

» Johansson, G. W., landstingsman, Östad, Täckaregård,

Väckelsång, » 36 » ,

» Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult, » 36 » ,

» Bondeson, N. A., f. d. riksdagsman, Strömsnäsbruk, » 36 » ;

vid kontoret i Örebro

herr Vindahl, A., f. d. riksdagsman, Örebro,

» Åqvist, Torsten, direktör, örebro,

» Molin, C. A., f. d. riksdagsman, Aspa,

» Fromell, A. R., kontorschef, Örebro,

vid kontoret i Östersund

herr Olsson, O. P., affärschef, Östersund,

» Henriksson, Henrik, d. y., disponent, Offne, Trångsviken,
» Nilsson, Nils, lantbrukare, Tullus, Nälden, •

» Annér, Wilhelm, redaktör, Östersund,

med 36 röster,
»36 » ,

» 36 » ,

»36 » ;

med 36 röster,
»36 » ,

» 36 » ,

» 36 » ;

suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Eneroth, Ture, arrendator, Högen, Jonsered,

» Hedvall, Julius, f. d. riksdagsman, Göteborg,

» Fagerberg, J. A., spårvägskonduktör, Göteborg,
"» Carlbring, Einar, disponent, Göteborg,

vid kontoret i Malmö

herr Hermansson, J. W., lagerbokhållare, Malmö,

» Ryding, Nils, rådman, Malmö,

» Persson, Olof, landstingsman, Munkarp,

» Thomasson, G., lantbrukare, Hejdeholm, Hurva,

vid kontoret i Falun

herr Wikander, L. E., ingenjör, Morgårdshammar,

» Maritz, Per, kommunalordförande, Leksand,

» Minör, P. A., landstingsman, Falun,

» Larsson, Liss Olof, landstingsman, Leksand,

vid kontoret i Gävle

herr Norell, J. A., fabrikör, Söderhamn,

» Carlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,

» Hellström, H., kapten, Gävle,

» Bellander, Birger, direktör, Gävle,

vid kontoret i Halmstad

herr Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,

» Lindblad, H. F., folkskollärare, Sibbarp,

» Bohlers, K., lantbrukare, Bol, Vessigebro,

» Persson, P., f. d. riksdagsman, Tofta,

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » j

med 35 röster,

» 35 » ,

med 35 röster,

» 35 » ,

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » j

med 35 röster,

» 35 » ,

»35 » ,

» 35 » ;

Fredagen, den 10 februari.

5 Nr 18.

vid kontoret i Härnösand

herr Lindeborg, J., kamrer, Härnösand,

» Lidström, P., f. d. riksdagsman, Häxmon, Ådalsliden,

» Bouvin, K., handlande, Sollefteå,

» Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,

vid kontoret i Jönköping

herr Karlsson, Anton, järnarbetare, Jönköping,

» Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålandsstenar,

» Holstensson, Allan, lantbrukare, Alf vers] ö, Eksjö,

» Gelotte, B. E., f. d. riksdagsman, Tranås,

vid kontoret i Kalmar

herr Ander, E., lasarettssyssloman, Kalmar,

» Jonsson, John W., landstingsman, Nybro,

» Johnsson, G. L., f. d. riksdagsman, Kalmar,

» Wirell, Emil, sekreterare, Kalmar,

vid kontoret i Karlskrona

herr Andersson, Anton, vaktmästare, Karlskrona,

» Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum,

» Thorssell, Karl, kamrerare, Ronneby,

» Dahl, Äng., häradsdomare, Svängsta,

vid kontoret i Karlstad

herr Löfberg, Anders, grosshandlare, Karlstad,

» Svensson, Nils, f. d. riksdagsman, Långelanda, Årjäng,

» Eriksson, E. G., f. d. riksdagsman, Västbro, Värmlandsbro,
» Nordström, H. E., f. d. riksdagsman, Torsby,

vid kontoret i Kristianstad
herr Sköld, H., folkskollärare, Kristianstad,

» Jeppsson, Emil, landstingsman, Hareberga, Broby,

» Larsson, Nils, lantbrukare, Karstad, Österslöv,

» Fredriksson, L., landstingsman, Vä,

vid kontoret i Linköping
herr Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linköping,

» Sköld, Carl, redaktör, Linköping,

» Hallendorff, Joh., i. d. landstingsman, Gerstorp, Linköping,
» Johnsson, Robert, Överassistent, Linköping,

vid kontoret i Luleå

herr Lantz, E. P., f. d. landstingsman, Luleå,

» Widlund, 0., rådman, Luleå,

» Johansson, G., stationsinspektor, Boden,

» Wallin, Levi, handlande, Boden,

vid kontoret i Mariestad
herr Fredberg, G. M., fabrikör, Finnerödja,

» öster, Ernst, lantbrukare, Fagersanna,

» Jacobsson, Mårten, kontorist, Falköping,

» Sundén, Carl, lantbrukare, Hova,

med 35 röster

» 35 »

t » 35 »

[ » 35. »

med 35 röster

» 35 »

med 35 röster

» 35 »

med 35 röster

» 35 »

med 35 röster

» 35 »

med 35 röster

» 35 »

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

Hr 13. 6

Fredagen den 19 februari.

vid kontoret i Norrköping

herr Frost, G. F., f. d. riksdagsman, Norrköping, med 35 röster,

» Svantesson, Samuel, nämndeman, Torp, Vånga, »35 » ,

» Cederstrand, Th., handlande, Norrköping, » 35 » ,

» Ljungberg, A. J., förste lärare, Norrköping, » 35 » ;

vid kontoret i Nyköping

herr Larsson, Arvid, murare, Katrineholm, med 35 röster,

» Smedberg, Harald, direktör, Nyköping, » 35 » ,

» Boman, Axel, lantbrukare, Tystberga, » 35 » ,

» Berger, C. 0., folkskollärare, Stigtomta, » 35 » ;

vid kontoret i Sundsvall

herr Nilsson, B., lantbrukare, Skedvik, Attmar, med 35 röster,

» Modin, Helmer, kapten, Sundsvall, » 35 » ,

» Berggren, Tord, kamrer, Sundsvall, » 35 » ,

» Kahlin, E., fanjunkare, Sundsvall, » 35 » ;

vid kontoret i Umeå

herr Jonsson, Rudolf, lantbrukare, Stöcksjö, med 35 röster,

» Grahnén, Alfr. A:son, landstingsman, Granö, » 35 » ,

» Eriksson, Frans, landstingsman, Bureå, » 35 » ,

» Jonsson, P. L., hemmansägare, Sävar, » 35 » ;

vid kontoret i Uppsala

herr Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Lövsta bruk, med 35 röster,

» Eriksson, C. J., landstingsman, Rosenhill, Almunge, » 35 » ;

» Andersson, T. P. E., bokbindare, Uppsala, » 35 » ,

» Samzelius, J. A. T., andre bibliotekarie, Uppsala, » 35 » ,

vid kontoret i Visby

herr Ahlsten, Johan, landstingsman, Hemse, med 35 röster,

» Sjögren, Hj., fanjunkare, Bander, » 35 » ,

» Nilsson, C. O., redaktör, Visby, »35 » ,

» Olofson, A. G., agronom, Visby, » 35 » ;

vid kontoret i Vänersborg

herr Kjerulf, E. A., godsägare, Vänersborg, med 35 röster,

» Andrén, Anders, handlande, Brålanda, »35 » ,

» Samuelsson, Knut, banmästare, Bohus, » 35 » ,

» Andersson, Edor, f. d. riksdagsman, Knapasjö, Mjöbäck, » 35 » ;

vid kontoret i Västerås

herr Ekström, L. J., landstingsman, Ekeby, Hallstahammar med 35 röster,

» Anderson, Iwar, kontorsbiträde, Arboga, » 35 » ,

» Pehrsson, Pehr, direktör, Sala, » 35 » ,

» Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås, » 35 » ;

vid kontoret i Växjö

herr Gustafsson, Amandus, järnarbetare, Växjö, med 35 röster,

» Rydström, Eric, f. d. riksdagsman, Vråen, Lidnäs, » 35 » ,

» Mattsson, V., nämndeman, Eneryda, » 35 » ,

» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Björkebråten, Ryd, » 35 » ;

Fredagen den 19 februari.

7 Hr 13.

vid kontoret i Örebro

herr Lindal, Gust., Överbanmästare, örebro,

» Linder, Hjalmar, grosshandlare, Örebro,

» Pettersson, Ivar, f. d. riksdagsman, Rosta,

» Larsson, Hjalmar, lantbrukare, Edvalla, Glanshammar,

vid kontoret i Östersund

herr Nilsson, Nils, d. y., lantbrukare, Dille, Täng,

» Lögdberg, Jhemmansägare, Genvalla,

» Olsson, Olof, komm.-nämndsordf., Undrom, Rödön,

» Holm, Sigurd, typograf, Östersund,

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

med 35 röster,

» 35 » ,

» 35 » ;

sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika antal röster,
blivit genom lottning bestämd.

Karl Magnusson

i Kalmar.

Joli. Johansson.

Gustav Rosén.
Ernst Hage.

Tillika beslöts, på framställning av herr talmannen, att protokollsutdrag
härom skulle avgå till bankoutskottet med anmodan till utskottet att örn valen
låta underrätta ej mindre de valda än även fullmäktige i riksbanken samt vederbörande
avdelningskontors styrelser.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr Örnes motion, nr
292, om grundlagsändringar för genomförande av viss omorganisation av riksbankens
ledning och revision.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Tjällgrens motion, nr 293,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande av större möjlighet
för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar
m. m.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkande nr 10.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber

att få hemställa, herr talman, att kammaren måtte besluta, att bevillningsutskottets
betänkande nr 10 skall sättas först bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Herr ''Åkerberg avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 294,
örn ändrad lydelse av § 5 6:o tryckfrihetsförordningen.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Kr 13. 8

Fredagen den 19 februari.

Interpellation
ang. upphandlingen
av
konserver för
armén.

Ordet lämnade på begäran till herr Wagnsson, som anförde: I »Tidning

för leverans till staten» för tisdagen den 29 december 1931 hade kungl, arméförvaltningens
intendenturdepartement i annons nr 1259 infordrat anbud
å bl. a. 165,000 stycken armékonserver. Genom anbud av den 13 sistförflutna
januari hade A. B. Kalmar konservfabrik inlämnat skriftligt anbud för
leverans av 100,000 armékonserver fritt kaj Stockholm till ett pris av 331/i0 öre
per portion. På uppdrag av arméförvaltningens intendenturdepartement besökte
en representant för departementet den 16 januari i år Kalmar konservfabriks
anläggning vid Kvarnlyckan — enligt hans egen uppgift — för att
inspektera, huruvida de sanitära förhållandena i fabriken voro tillfredsställande.
Inspektionen föranledde icke någon anmärkning. I samband med denna
gjordes förfrågan örn närmast boende lämpliga person för utövande av
kontrollskap. Anvisning lämnades på den cirka 11 km från fabriken bosatta
distriktsveterinären N. J. Nilsson i Vassmolösa. Denne har på begäran intygat,
att han därvid förklarade sig villig åtaga sig kontrollantskapet på de
av representanten för arméförvaltningens intendenturdepartement dikterade
villkoren. Kontrollen skulle ske dagligen under den tid tillverkningen påginge.

Någon tid därefter erhöll ledningen för Kalmar konservfabrik meddelande
örn att dess anbud refuserats, oaktat detta varit det lägsta. Som motivering
härför anfördes, att fabriken var belägen å sådan ort, där möjlighet till daglig,
å obestämda tider på dagen återkommande kontroll genom å orten boende,
sakkunnig kontrollant icke finnes »och med hänsyn tagen jämväl därtill att
vid ifrågavarande upphandling nya bestämmelser rörande upphandling och
leverans å konserver komme att försöksvis tillämpas, varvid departementet
borde lia möjlighet att genom egen personal utöva kontrollen för inhämtande
av erfarenhet rörande bestämmelsernas lämplighet».

Sedan anbudsgivarna från landsorten avskilts under denna motivering, återstodo
endast anbud från tre olika Stockholmsfirmor, varav den lägsta låg 3,02
öre per portion över Kalmar konservfabriks anbud, vilket för statsverket
skulle betyda en merutgift på cirka 3,000 kronor. Genom särskilda skrivelser
infordrades emellertid därefter förnyade anbud från de tre Stockholmsfirmorna
och sedan dessa nya anbud inkommit, accepterades det lägsta av dessa, vilket
emellertid låg 2 öre högre än det av Kalmar konservfabrik offererade.
Detta innebär alltså en merutgift för staten av 2,000 kronor.

Arméförvaltningens intendenturdepartements förfaringssätt synes uppseendeväckande.
Man annonserar efter anbud och uppställer — sedan anbuden
granskats — krav på att kontrollen skall kunna ske genom departementets
egen personal. Härigenom omöjliggör man konkurrens från landsbygdens
konservfabriker. Örn nu några nya bestämmelser rörande upphandling och
leverans av konserver skola under innevarande år tillämpas, synes det rimligt,
att meddelande härom lämnats i annonsen örn anbud till dessa leveranser. Den
av intendenturdepartementet lämnade uppgiften att möjlighet till daglig, å
obestämda tider på dagen återkommande kontroll av sakkunnig kontrollant
icke skulle finnas är, vad det avser Kalmar konservfabrik, icke riktig, vilket
torde framgå av distriktsveterinär N. J. Nilssons utsago.

_ Da det synes mig i hög grad angeläget, att inga misstankar om obehöriga
sidoinflytelser i fråga örn statens uppköp skola genom myndigheternas förfaringssätt
få näring, anser jag det önskvärt, att full klarhet må erhållas örn de
verkliga motiven till arméförvaltningens intendenturdepartements här relaterade
förfaringssätt. Jag tillåter mig hemställa om kammarens medgivande att
få till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet framställa följande
frågor:

1) Vill herr statsrådet medverka till att bringa klarhet över vilka »nya be -

Fredagea den 19 februari.

0 Nr 13.

stämmelser rörande upphandling och leverans av konserver», som av arméför- Interpellation
valtningens intendenturdepartement försöksvis komma att tillämpas och som för f^Slin^av
inhämtande av erfarenhet kräva kontroll av departementets egen personal? konserver för

2) Anser herr statsrådet icke, att örn dylika »nya bestämmelser» skola till- amén.
lämpas, meddelande härom bort lämnas i den annons, genom vilken anbud in- (Forti.)
fordrades?

3) Är herr statsrådet villig medverka till att i framtiden även å landsbygden
belägna konservfabriker skola ha möjlighet tävla om leveranser av ifrågavarande
slag?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

första lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
konventioner örn gemensam växellag med mera och antagande av förslag till
ny växellag;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
konventioner örn gemensam checklag med mera och antagande av förslag till
ny checklag med mera;

nr 12, i anledning av väckt motion örn förhindrande av åtal för ofrivilliga
förseelser mot nya författningsbestämmelser;

nr 13, i anledning av väckta motioner angående beredande av befogenhet
för exekutionsbiträde och fjärdingsmän att i vissa fall meddela beslut örn införsel
i avlöning m. m.; och

nr 14, i anledning av väckt motion örn ändring i lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad; samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning av
väckt motion örn åtgärder för åstadkommande av vedeldning i ökad utsträckning.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.42 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 13. 10

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

Lördagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet von Stockenström avlämnade Kungl. Majlis propositioner:
nr 112, angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsf ond;
nr 114, med förslag till förordning angående kontroll å tillverkningen av
samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m.;
samt

nr 115, angående ändring i villkoren för lån från statens fjäderfälånefond.

Herr statsrådet Gärde avlämnade Kungl. Majrts propositioner:
nr 106, med förslag till lag örn inteckning i jordbruksinventarier m. m.;
nr 107, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av förordningen den
13 april 1883 angående förlagsinteckning; samt
nr lil, med förslag till lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27
juni 1896 om rätt till fiske m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herr Akerberg
m. fl. väckta motionen, nr 294, örn ändrad lydelse av § 5 6:o tryckfrihetsförordningen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första lagutskottets
utlåtanden nr 10—14 samt första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 10, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till sockerbetsodlingens stödjande
ävensom i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 februari 1932 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 76, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att

dels besluta, att för tiden från och med den 1 mars 1932 eller den tidigare
dag, Kungl. Majit bestämde, till och med den 28 februari 1933 rätt att till
riket införa socker (tulltaxenummer 119 och 120) med av Kungl. Majit stadgade
undantag icke skulle tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt
vilken eller vilka Kungl. Majit överläte sådan rätt;

dels bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de närmare föreskrifter, som
kunde erfordras för upprätthållande av nu angivna ensamrätt;

Lördagen den 20 februari.

Nr 13.

dels ock godkänna två såsom bilagor A och B till nämnda protokoll fogade
förslag till kontrakt mellan svenska staten och svenska sockerfabriksaktiebolaget
samt mellan svenska staten och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag.

Till utskottet hade jämväl hänvisats åtskilliga motioner i sockerfrågan, av
vilka de nedan under 1)—3) upptagna väckts under motionstiden vid riksdagens
början och de under 4)—7) angivna i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
i ämnet. De sålunda föreliggande motionerna voro följande, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 168 i första kammaren av herr Trygger
m. fl. och nr 224 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta,

att för socker, hänförligt till tulltaxenummer 120 i den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxa, skulle under tiden från.
den 1 mars 1932 till och med den 28 februari 1933 eller den tidigare dag i
februari 1933, Kungl. Maj:t bestämde, tullen utgå med 16 kronor för 100 kilogram: att

bestämmelse härom skulle såsom en anmärkning till nämnda tulltaxenummer
intagas i tulltaxan;

samt att härvid skulle tillämpas vissa i motionerna angivna grunder;

2) de likalydande motionerna nr 174 i första kammaren av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. och nr 225 i andra kammaren av herr Månsson i Erlandsro
m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att för allt socker, som inom riket tillverkades eller dit infördes, skulle under
tiden från och med den 1 mars 1932 till och med dag, som kunde varda av
riksdagen bestämd, vid sockrets utlämnande till fritt bruk erläggas skatt med
4 öre för varje kilogram;

att av de medel, som härigenom tillfördes statsverket, tilläggspris skulle utbetalas
för de betor, som enligt kontrakt mellan sockerbolagen och betodlarna
odlades under 1932 och levererades under kampanjen 1932—1933, i den mån
kontraktspriset för 100 kilogram betor med sexton procent sockerhalt understege
2 kronor 45 öre;

samt att Kungl. Maj :t skulle erhålla befogenhet att träffa de anstalter, som
för detta ändamål vore erforderliga, och fastställa de grunder i övrigt, som
härvid skulle tillämpas;

3) de likalydande motionerna nr 240 i första kammaren av herr Löfvander
in. fl. och nr 347 i andra kammaren av herr Nilsson i Hörby m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att tullsatserna för socker skulle utgå
med följande belopp:

polariserande högst 98 procent 10 kronor för 100 kilogram;

polariserande mer än 98 procent 13 kronor för 100 kilogram;

samt att riksdagen måtte befullmäktiga Kungl. Majit att utfärda de närmare
bestämmelser, som kunde finnas erforderliga för uppnående av vissa i motionerna
avsedda prisförbättringar m. m.;

4) motionen nr 421 i andra kammaren av herr Herou m. fl., i vilken hemställts,
att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Maj ris proposition nr 76;

5) de likalydande motionerna nr 290 i första kammaren av herr Pålsson
samt nr 423 i andra kammaren av herr Månsson i Erlandsro m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte med bifall i övrigt till den kungl, propositionen
vidtaga den ändring däri, som erfordrades för säkerställandet av ett lägsta
pris till betodlarna av 2 kronor 45 öre per 100 kilogram sockerbetor med 16
procent sockerhalt;

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forte.)

6) motionen nr 424 i andra kammaren av herr Sköld m. fl., i vilken hemställts,
att riksdag-en måtte

l:o) vid bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 76 godkänna de såsom bilagor
A och B till propositionen fogade förslagen till kontrakt mellan svenska
staten och svenska sockerfabriksaktiebolaget samt mellan svenska staten och
mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag med den ändring att till 4 § i respektive
kontrakt fogades ett tillägg av i huvudsak den lydelse, som i motionen
angivits ;

2:o) likaledes vid bifall till förenämnda proposition uttala den bestämda
förväntan, att de betodlare, som använde lejd arbetskraft för betskötsel och
betupptagning under 1932, icke erbjöde sämre villkor för detta arbete, än vad
som stadgades i mellan arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer träffat
avtal eller, örn dylikt avtal icke kommer till stånd, vad som i detta avseende i
allmänhet gällde i orten under åren närmast före 1929; samt

3:o) hos Kungl. Maj:t hemställa örn vidtagande av åtgärder för att, örn
statens medverkan till sockerbetsodlingens stödjande skulle påkallas jämväl
för följande år, förmå sockerbolagen att i möjligaste mån använda egna resurser
för betodlingens och sockernäringens vidmakthållande;

7) de likalydande motionerna nr 291 i första kammaren av herr Carl Forssell
och nr 425 i andra kammaren av herr Arne Forssell, däri hemställts,

l:o) att riksdagen måtte avslå Kungl.''Maj :ts proposition nr 76 vid årets
riksdag;

2:o) att riksdagen för tiden från den 1 mars 1932 t. o. m. 28 februari 1933
måtte besluta en tilläggstull av 2 öre till den tull på 7 öre, som stadgades i
tulltaxans punkt 119.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte,

med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 76 samt med avslag
å motionerna nr 168, 174, 240, 290 och 291 i första kammaren och nr 224, 225,
347, 421, 423 och 425 i andra kammaren ävensom motionen nr 424 i sistnämnda
kammare, i vad anginge yrkandet under punkten l:o) i motionen,

1) besluta, att för tiden från och med den 1 mars 1932 eller den tidigare dag,
Kungl. Majit bestämde, till och med den 28 februari 1933 rätt att till riket
införa socker (tulltaxenummer 119 och 120) med av Kungl. Majit stadgade
undantag icke skulle tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt vilken
eller vilka Kungl. Majit överläte sådan rätt;

2) bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de närmare föreskrifter, som kunde
erfordras för upprätthållande av nu angivna ensamrätt;

3) godkänna de såsom bilagor A och B till statsrådsprotokollet i ärendet fogade
förslagen till kontrakt mellan svenska staten och svenska sockerfabriksaktiebolaget
samt mellan svenska staten och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag;
samt

B) att motionen nr 424 i andra kammaren, i vad anginge yrkandena under
punkterna 2:o) och 3:o) i motionen, måtte anses besvarad genom vad utskottet
i betänkandet anfört.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1) herrar Bärg, Örne, Björnsson, Lövgren i Nyborg, Björklund, Olsson i
Gävle, Hjalmarsson och Bergström i Hälsingborg, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort föreslå riksdagen

A) att avslå Kungl. Majits proposition nr 76;

Lördagen den 20 februari.

Nr 18.

B) att medgiva rätt för Kungl. Majit att för tiden från den 1 mars 1932
t. o. m. den 28 februari 1933 åsätta råsocker (gällande tulltaxa nr 119) en
tilläggstull av högst 2 öre per kilogram;

2) herrar Nilsson i Hörby, Andersson i Boda och Heiding, som av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
1:240 och II: 347 samt i anledning av ej mindre de likalydande motionerna
1:168 och II: 224 än även de jämväl likalydande motionerna I: 291 och II: 425
ävensom med avslag å såväl Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 76 som
motionerna nr 174 och 290 i första kammaren samt nr 225, 421, 423 och 424 i
andra kammaren,

1 :o) besluta, att för socker, hänförligt till tulltaxenummer 119 och 120 i den
vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxa, skulle
från och med den 1 mars 1932 eller den tidigare dag, Kungl. Maj :t bestämde,
tullen utgå med respektive 10 och 13 kronor för 100 kilogram; samt

2:o) befullmäktiga Kungl. Majit att utfärda de närmare bestämmelser, som
kunde finnas erforderliga för uppnående av i motionerna I: 240 och II: 347 avsedda
prisförbättringar m. m. för sockerbetor;

3:o) herrar Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Slätåker, Jönsson i Boa, Forssberg
och Larson i Tönnersa, vilka anfört bland annat:

»Vi vidhålla vår tidigare uppfattning att ett förstärkt tullskydd varit det
ändamålsenligaste medlet för sockernäringens stödjande. Sedan emellertid
betodlareföreningens styrelse godkänt det av regeringen framlagda förslaget
och preliminära avtal mellan narterna träffats, torde denna utväg vara. den
enda möjliga för åvägabringande av förstärkt stöd åt betodlingen under innevarande
år. Oaktat de betänkligheter vi sålunda hysa angående lämpligheten
av de åtgärder och tillräckligheten av det stöd, som Kungl. Maj :t föreslagit, ha
vi därför icke velat undandraga oss att medverka till förslagets genomförande.»

Herr statsrådet von Stockenström: Herr talman! De skäl, som bruka anföras
såsom stöd för, att det från statens sida bör vidtagas åtgärder för upprätthållande
av sockerbetsodlingen och sockerindustrien ha ju under de senare
åren ingående diskuterats vid de tillfällen, då riksdagen haft att behandla sockerfrågan,
och det finnes ingen anledning att nu upprepa alla de skäl av olika
slag, som bruka anföras i detta avseende.

Jag vill inskränka mig till att uttala den meningen, att de skäl av särskilt
vägande art, som bruka anföras såsom stöd för upprätthållande av denna odling
och denna industri, synas mig nu vara minst lika bärande som tidigare,
ja, det förefaller mig till och med, som örn de just nu hade fått ökad bärighet.
Jag syftar härvid på angelägenheten för oss att just nu bereda arbetstillfällen
i så stor utsträckning som möjligt, då svårigheterna i detta fall för dagen äro
större än de varit, särskilt under de senast gångna åren.

Det är en ganska stor mängd människor som äro sysselsatta vid sockerbetsodlingen
och sockerindustrien. Man har beräknat, att de vid själva odlingen
sysselsatta uppgå till mellan 50—60,000 personer, därav hälften utgöras av
sådana, som endast utföra säsongarbete och som vid ett eventuellt nedläggande
av odlingen skulle se sig berövade dessa för dem ofta mycket betydelsefulla
arbetstillfällen. Det arbete, som utföres av betodlarna själva och deras familjemedlemmar
och av å deras gårdar anställda personer, skulle till en del kunna
ersättas med arbete av annat slag, men jag vill i detta sammanhang erinra örn,
att betodlingen är en mycket arbetskrävande odling. Skall den lyckas, fordras
en intensiv skötsel, och härför fordras mycket folk och arbete.

Jag vill också erinra om, att betodlarna själva representera ett mycket betydande
antal. Antalet betodlare brukar, då odlingen har normal omfattning,

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.;

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

uppgå till omkring 20,000. Om jag samtidigt erinrar örn, att den areal, på vilken
betor odlas, brukar omfatta, mellan 30 och 35,000 hektar och ibland något
därutöver, så framgår därav, att betarealen på varje gård icke blir mycket mer
än i medeltal 1J/2 å 2 hektar. Vi förstå därav, att flertalet betodlare utgöres
av smärre och medelstora jordbrukare; jag skulle tro, att medelstorleken på de
gårdar, där betor odlas, icke ligger mjmket över 10 hektar.

Det andra skälet, som jag vid detta tillfälle anser mig ha anledning att särskilt
understryka, och som, efter vad jag menar, gör sig gällande med särskild
styrka just nu, är omsorgen örn vår handelsbalans. I det läge, vi nu befinna
oss, är det en angelägenhet såväl för staten som för enskilda, att vår handelsbalans
bringas i en bättre ställning. Nu kan man säga, att därest vi icke tillverka
socker själva, så kunna vi i stället importera socker ganska billigt, och
vi kunna verkställa odling av annat slag och producera andra alster. Ja, det
är sant att så i viss omfattning kan ske, men vi böra komma ihåg, att sockret
är en för vår folkhushållning högst nödvändig vara, och det bör då vara angeläget
för oss att kunna i så stor utsträckning som möjligt förse folkhushållningen
med denna nödvändighetsvara genom egen odling.

Då nu riksdagen går att avhålla man kan säga sin sedvanliga debatt i sockerfrågan,
är läget, örn man ser på utgångspunkten, ganska avsevärt förändrat,
i det att det hittills gällande femårsavtalet mellan betodlarna och sockerbolagen
är utlupet. Detta avtal utarbetades på hösten 1926 och trädde sedermera
i kraft under år 1927. Det ansågs då vara ur odlarnas synpunkt något
så när tillfredsställande och även ur sockerbolagens synpunkt godtagbart. Men
det har visat sig sedermera genom det oerhörda prisfallet på världsmarknaden
och genom det starka prisfallet å socker hemma hos oss, att detta kontrakt
kommit att under de sista åren te sig i hög grad ofördelaktigt för betodlarna,
ja, så ofördelaktigt, att jag tror, att örn inga statliga åtgärder vidtagits, man
kunnat riskera, att odlingen hade inskränkts till de 50 procent av den kontrakterade
arealen, som betodlarna under alla förhållanden äro skyldiga att odla.

Då nu det femåriga avtalet utlupit och det gällde att träffa en ny uppgörelse
mellan odlarna och sockerbolagen, var följaktligen på grund av det
starka prisfallet utgångsläget mycket ogynnsamt. Priset på socker är nu mycket
lägre än för fem år sedan. Femårsavtalet byggde, såsom vi veta, på principen,
att betpriset skulle stå i en viss relation till sockerpriset. Sedan dess
har priset på socker, från att år 1926, då avtalet ingicks, ha stått i över 50
öre — örn jag frånräknar skatten, så låg det mellan 45 och 50 öre — konstant
sjunkit och ligger nu något under 30 öre. I början av år 1931 var sockerpriset
en tid under 26 öre, och även på hösten var priset synnerligen lågt. Det har
sedan stigit något, men ligger ännu betydligt under de sockerpris som gällde
för fem år sedan, då det gamla avtalet ingicks. Jag nämner detta för att framhålla,
huru mycket ogynnsammare förutsättningarna för en uppgörelse varit
nu än vid tidigare tillfällen.

Förhandlingar upptogos mellan sockerbolaget och betodlarna i slutet av förra
året. Jag kan här inflika, att dessa förhandlingar kanske kommo att dröja
något, därför att man å ömse sidor ville avvakta resultatet av den utredning,
som de sockersakkunniga utfört med stöd av den så kallade monopollagen,
och resultatet av dessa undersökningar blev icke färdigt förrän fram i
november månad, varefter förhandlingar mellan parterna upptogos i början av
december. Givetvis hoppades även regeringen, att det skulle visa sig möjligt
för parterna att på egen hand göra upp saken, även örn svårigheterna av skäl,
som jag anfört, voro ganska stora. Jag har ej anledning att här mera detaljerat
sysselsätta mig med gången av dessa förhandlingar, utan jag vill endast erinra
örn, att det huvudönskemål, som från betodlarnas sida framförts, varit, att den
multipel ändras, som angivit relationen mellan betpriset och sockerpriset. Den -

Lördagen desi 20 februari.

15 Nr 13.

na Ilar tidigare varit 61/2 gånger sockerpriset, medan man nu från betodlarnas
sida framställt krav på, att den skulle höjas till 7V2. Från bolagens sida erbjöd
man sig på ett tidigt stadium att bibehålla den gamla multipeln på 61/2
men därtill lägga ett tilläggsbelopp av 20 öre per deciton, ett belopp som under
vissa förutsättningar, vid ökad odling, skulle kunna höjas till 25 öre. Från
betodlarnas sida reducerade man under förhandlingarnas gång i någon mån
sina krav. Man satte ned fordringarna på en multipel av 71/2 och nöjde sig i
stället med en multipel å 7.2, men det visade sig att även örn bolagen vore beredda
till visst tillmötesgående, någon uppgörelse icke kunde komma till stånd,
närmast beroende på, att man, huru man än räknade, fann, att prisläget var
så ogynnsamt för betodlarna, att man från deras sida önskade ett visst garanterat
minimipris. Det var på den punkten svårigheter uppstodo.

Sedan de direkta förhandlingarna mellan båda parterna avbrutits i början
av januari, förordnade regeringen en särskild kommission att undersöka
förutsättningarna och åvägabringa en uppgörelse. Kommissionen inriktade
sitt arbete på att få fram ett system, som byggde på ungefär samma grunder,
som tidigare gällt, alltså en glidande skala, så att betpriset skulle stå i en
viss relation till sockerpriset. Men samtidigt eftersträvade kommissionen givetvis
att under alla förhållanden få till stånd en uppgörelse, som garanterade
betodlarna ett minimipris av sådan storlek, att odling komme till stånd. Att
träffa ett avtal, som endast medförde odling vid ett visst högre prisläge, tjänade
i själva verket icke mycket till.

Man kan nu fråga sig, vad det föreliggande förslaget i själva verket betyder
för köparna av betor, för bolagen, vidare för odlarna, försäljarna av betor,
och slutligen vad det betyder för konsumenterna.

Vad bolagen beträffar, innebär förslaget, att bolagen kunna taga ut ett sockerpris,
som ligger något högre än det nu för dagen gällande. Vidare kommer
importen av utländsk vara att ersättas av inhemsk tillverkning genom
att importen regleras. På sätt, som föreslås, kommer importen av utländsk
raffinad icke längre att äga rum, utan de, som tidigare ha importerat raffinad,
få nu täcka sina behov av inhemsk tillverkning, och bolagen ha så stor kapacitet,
att de mycket väl kunna tillgodose behovet av den färdiga varan.

Å andra sidan ha bolagen utfäst sig att för betorna betala ett pris, som
ligger avsevärt över de pris, som förekommit vid tillämpning av grunderna i
det hittills gällande femårsavtalet. Jag kari i detta avseende påpeka, att med
tillämpning av det tidigare gällande avtalet skulle vid ett sockerpris av 31 öre
grundpriset på betor bli 1 krona 93 öre, men enligt det nu föreliggande förslaget
kommer under alla förhållanden ett minimipris av 2 kronor och 30 öre
att utgå. Redan därav torde framgå, att bolagen vid förhandlingarna gjort ej
oväsentliga medgivanden i jämförelse med de villkor, som gällt tidigare.

Man har gjort den erinran mot föreliggande förslag, att bolagen icke skulle
komma att bli intresserade av att någon större betodling komme till stånd. Man
säger, att om sockerpriset är lågt, skulle det vara fördelaktigt för bolagen att
icke taga emot så mycket svenskt socker utan i stället importera utländskt
billigt råsocker i största möjliga omfattning och göra sig en förtjänst på det.
Jag erinrar då i förbigående örn, att importen av råsocker icke normalt uppgått
till mer än inemot 70,000 ton, därav 50,000 ton importerats av det stora bolaget.
Men vad jag särskilt vill framhålla är, att bolagen nu givetvis ligga inne
med större delen av det socker, som producerats under den senaste kampanjen.
Bolagen ligga inne med stora lager av inom landet producerat socker och givetvis
även med en del importerat socker, och detta socker är avsett att förbrukas
under den närmaste tiden. Menar man, att bolagen skulle finna det
förenligt med sina intressen att importera råsocker i en synnerligen stor mängd,
kan det endast vara under förutsättning, att bolagen räkna med, att prisläget

Äng.

åtgärder till
■sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

nästa år, år 1933, skall bli för bolagen synnerligen gynnsamt. Därför skulle
de nu draga till sig en så stor mängd socker, att det icke kan konsumeras under
detta år utan först under ett senare år. Jag har svårt att tänka mig, att detta
skulle vara någonting för bolagen lockande. Avtalet skall enligt förslaget
endast gälla till och med utgången av februari månad år 1933, och hurudant
läget kan bli sedan, under vilka villkor bolagen komma att arbeta, och framför
allt vilket pris som kommer att gälla på världsmarknaden, vet ingen människa.
Jag har svårt att tänka mig, att det skulle ligga någonting lockande
för bolagen i en spekulation av den art, som man uttalat farhågor för. Skulle
sockerpriset komma att stiga, så komma givetvis bolagen, därest stegringen
blir tillräckligt stor, att betala ett ökat pris till betodlarna. Jag vill i övrigt
icke närmare ingå på bolagens ekonomi. Jag hänvisar till vad de sockersakkunniga
i den punkten uttalat och särskilt till vad som anförts på sidan 31 i
den kungliga propositionen, där de sockersakkunniga med stöd av handlingar
och material, som stått till deras förfogande vid undersökningen enligt monopollagen,
framlagt en del kalkyler rörande bolagens produktionskostnader och
även en del beräkningar över den vinst eller förlust som vid olika tillfällen
och i olika prislägen kan komma att inträda.

Nu är det sannolikt, att bolagen för framtiden räkna med att icke behöva
göra så stora avskrivningar, som hittills skett. Det är all sannolikhet för, att
så icke kommer att ske, men å andra sidan betala sockerbolagen ett betpris
som ligger ganska avsevärt över hittills gällande pris och faktiskt innebär, att
då priset på socker är 31 öre, bolagen komma att till betodlarna betala fyra
miljoner mera i likvid för betor, än vad de hittills skolat göra.

Jag ber att få framhålla, att det givetvis från regeringens sida icke förelegat
någon önskan att ingripa i onödan. Vi lia icke ingripit förrän i det ögonblick,
då vi ansågo att underhandlarna — inom parentes vill jag säga, att
jag tror, att de äro de mest erfarna och skickliga män, som kunnat uppletas -—
pressat båda parterna så långt som möjligt, då de hade förmått bolagen att göra
alla de medgivanden, som de ansågo möjliga att få, och då de från betodlarnas
sida hade sökt att få fram deras yttersta bud. Då kommissionen ansåg, att
man icke kunde komma längre, inriktade den sig på att utarbeta ett förslag
rörande vissa statsåtgärder, det förslag, som nu föreligger.

Angående verkningarna av föreliggande förslag för betodlarna vill jag betona,
att betodlarna vunnit ett önskemål, som länge gjort sig gällande, nämligen
att få multipeln höjd, att få en ur deras synpunkt bättre relation mellan
betpriset och sockerpriset. Multipeln har höjts från 6V2 till 7. Därtill kommer
också, att man ernått en annan icke oväsentlig fördel, nämligen den höjning
i pristillägget, som inträder vid en högre sockerhalt än 16 procent. Förra
året var sockerhalten mycket hög, 18 procent i genomsnitt. Det blev ett tilllägg
enligt det gamla avtalet på 20 öre, men enligt det nu föreliggande förslaget
skulle tillägget lia blivit icke mindre än 29 öre. Därtill kommer, att
det garanterade minimipriset ligger icke så litet över. Med tillämpning av
femårsavtalets bestämmelser skulle betpriset förra året utan subvention ha
blivit 2 kronor och 13 öre, medan det enligt det nya förslaget skulle bli 2 kronor
59 öre, allt detta under förutsättning av ett sockerpris på 31 öre.

Nu vill man kanske från betodlarnas sida göra en jämförelse mellan det
minimipris, som här föreslås, och det pris, som blev garanterat genom riksdagens
beslut år 1930, nämligen ett minimipris av 2 kronor 45 öre. Nu har man
ju föreslagit ett garanterat pris av 2 kr. 30 öre, men härtill kommer då den
förbättring, som jag nyss erinrade örn i avseende å tillägget för förhöjd sockerhalt;
ett tillägg, som vid en sockerhalt på 17.2 % — medeltalet i sockerhalt under
de senaste åren — skulle utgöra 5 öre, men vid så hög sockerhalt, som vi hade
förra året, skulle bliva 9 öre. Jag nämner detta därför, att man inte skall

Lördagen den 20 februari.

Nr 13.

enbart jämföra det nu föreslagna minimipriset, 2 kr. 30 öre, med det pris av
2 kr. 45 öre, som gällde 1930 och som jag tror betodlarna då ansågo vara
ganska gynnsamt -— åtminstone kom då en stor betodling till stånd — utan
också taga hänsyn till den förbättring, som icke här synes, men som ligger i
tillägget för högre sockerhalt. Jag vill också erinra örn, att under förhandlingarnas
gång hade, redan innan den statliga kommissionen hade börjat sitt
arbete, från betodlarföreningens ledning uttalats, att därest man fick en multipel
av 7.2 och ett sockerpris av 33 öre, så ansåg man, att odling i önskvärd omfattning
skulle komma till stånd. Ifan ansåg, att odlingen skulle bli så stor,
att bolagens tillverkningskapacitet skulle kunna tagas i anspråk. Räknar man
efter, vad det var för pris, som betodlarföreningens ledning då siktade på, kommer
man till ett pris på just 2 kr. 31 öre, d. v. s. det pris, som gäller vid en
multipel av 7.2 och ett sockerpris av 33 öre. Då nu minimipriset enligt förslaget
skulle bli 2 kr. 30 öre, ligger detta ungefär alldeles på den nivå, som
man under förhandlingarnas gång i december, innan kommissionen ingrep,
ansåg vara vad man egentligen önskade.

Nu har betodlareföreningens styrelse förklarat sig ämna inför betodlareföreningen
tillstyrka förslagets godkännande, ehuru man uttalar, att man finner
priset väl lågt. Jag vill naturligtvis inte säga något örn det. Jag förstår mycket
Val, att alla, och icke minst vi jordbrukare, vilja ha så bra pris som möjligt
för våra produkter. Jag vill ingalunda påstå, att jag anser det garanterade
minimipriset ligga högt, men situationen är ju dock sådan, att man inte
alltid kan få vad man helst vill. Jag vill också erinra örn, att det för betodlarna
innebär trygghet att ha ett garanterat minimipris. Det är inte så synnerligen
många näringsidkare i vårt land, som kunna räkna med fullt garanterade priser.
Spannmålsodlarna kunna det, i viss omfattning åtminstone, men i fråga örn en
mängd andra, mycket stora och viktiga grenar av jordbruksnäringen har man
ingen garanti för de priser man kommer att ernå.

Jag menar därför, att då man fran kommissionens sida framlade detta förslag
och bolagen förklarade att de komme att godkänna det, och då även betodlareföreningens
styrelse förklarade sig kunna tillstyrka förslagets antagande,
så fanns det ingen anledning för regeringen att motsätta sig dess genomförande
utan ansåg tvärtom att det i detta läge borde befinnas acceptabelt.

Jag skall kanske inte ta upp tiden med att diskutera och göra jämförelser
här med det förslag, som nu framlagts i Danmark. Man har där utgått
från ett något högre pris på socker än här. Man har utgått från ett pris av
32 öre, som skulle komma att tillämpas från i höst och ett år framåt. Skillnaden
mellan det danska förslaget och det svenska är, att det svenska bygger
på ett avtal, som skulle träda i kraft nu och gälla ett ar framåt, medan det
danska avser att gälla sockerproduktionen från i höst och ett år framåt. Däri
ligger ju en viss skillnad.

Vad åter betpriset angår, så upptar det danska förslaget, såsom torde vara
bekant, ett garanterat pris av 1 kr. 80 öre per deciton, medan det svenska
upptar ett pris av 2 kr. 30 öre. Nu äro dessa priser av vissa skäl icke fullt
jämförbara, närmast därför att de danska betodlarna erhålla betmassan tillbaka
gratis, medan däremot de svenska odlarna härför få betala en liten avgift.
Jag tror man kan säga, att den fördel, som de danska odlarna härutinnan ha
framför de svenska, kan uppskattas till ungefär 20 öre per deciton. För att göra
en jämförelse kan man kanske säga, att det svenska grundpriset blir 2 kr. 30
öre och det danska omkring 2 kronor. Men jag vill då också framhålla, att de
danska odlarna icke få något tillägg alls vid en högre sockerhalt på betorna,
ett tillägg, som för de svenska odlarna vid hög sockerhalt kan komma att uppgå
till inemot 30 öre. Vid låg sockerhalt blir det givetvis mindre, men normalt

Första hammarens protokoll 1932■ Nr 13. 2

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.)

Nr 18. 18

Lördagen den 20 februari.

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.)

torde man kunna säga, att det kommer att ligga mellan 15 och 20 öre. Däri
ligger en. ganska avsevärd fördel för de svenska odlarna. Å andra sidan
har man ju i Danmark att räkna med väsentligt lägre arbetslöner för skötseln
av betfälten, och vidare är hektarskörden där något högre än hos oss. Det är
av dessa skäl inte så lätt att dra en fullt korrekt jämförelse mellan de svenska
och danska förslagen, men jag tror ändå, att man har fog för att säga, att förslaget
för de svenska betodlarna, om man tar alla dessa synpunkter i beaktande,
ingalunda är sämre än det förslag, som blivit framlagt på andra sidan sundet,
utan möjligen bättre.

Jag vill nu till sist säga några ord örn vad det föreliggande förslaget betyder
för konsumenterna. Jag vill i det hänseendet endast erinra om, att betpriset
nu ligger på synnerligen låg nivå. Före kriget, exempelvis under åren
1907—1914, varierade sockerpriset mellan 52 och 60 öre. Däri ingick ju då
också sockerskatt; men det var faktiskt det pris, som konsumenterna på den
tiden fingo betala. Även efter kriget lia vi varit vana vid ett sockerpris väsentligt
högre än det nu gällande. Vi behöva ju faktiskt inte gå mer än fyra å
fem år tillbaka för att finna ett sockerpris, som var ungefär dubbelt så högt
som det nu gällande. Jag tror därför ingalunda, att man med verkligt fog
skall kunna påstå, att även om förslaget nu innebär, att sockerpriset höjes
en liten smula utöver det, som gällt under den senaste tiden, detta på något
sätt kan vara ett oskäligt betungande av konsumenterna. Vi kunna ju räkna
efter vad det betyder t. ex. för en löntagare, som före kriget hade en timlön
på 40 eller 50 öre. Då räckte inte en timlön till att köpa ett kilo socker. För
dagen har en löntagare av samma kategori kanske en timlön på 70 eller 80
öre, ja, kanske 1 krona, och denna timlön räcker i så fall till att köpa, inte
bara ett, utan kanske två, tre kilo socker. Jag har med detta endast velat
antyda, att örn vi jämföra förhållandena nu för konsumenterna med vad läget
var antingen för fyra, fem år sedan eller också före kriget, så utfaller denna
jämförelse alldeles avgjort till förmån för läget 1932.

Jag vill till sist endast erinra örn, att svårigheterna för sockerbetsodlingen
naturligtvis bottna i det stora prisfallet på världsmarknaden. Sockerpriset
på världsmarknaden, har under 1931 varit lägre än någonsin tillförne. Nu ha
ju genom förskjutningarna i valutan vissa ändringar inträffat och även en
viss förhöjning kommit att inträda i priset på socker i Sverige, men faktiskt
måste man säga, att sockerpriset på världsmarknaden alltjämt är abnormt
lågt. Det är omöjligt att här profetera örn hur utvecklingen kommer att gå.
Den s. k. Chadburneplanen, som ju avser att i viss omfattning begränsa odlingen
och exporten speciellt från de rörsockerproducerande, men även från de
betsockerproducerande länderna, trädde i kraft förra sommaren, och verkningarna
ha därför ännu inte kunnat göra sig så starkt gällande. Man ser dock
redan nu en påtaglig minskning i världsskörden av socker. Emellertid finnes
det alltjämt kvarliggande betydande exportöverskott på Java och Cuba,
men det är möjligt, att. så småningom mera normala förhållanden komma att
inträda och att även prisläget kan.stabiliseras. Det är svårt att i dessa tider,
då så.mångå andra faktorer, delvis av handelspolitisk art, kunna komma att
spela in, våga uttala ett bestämt omdöme härom.

Då femårsavtalet mellan betodlarna och sockerbolagen ingicks för ungefär
fem år sedan,, var sockerpriset något över 50 öre, närmare bestämt 52 ä 53
öre. Däri ingick då en sockerskatt, som vid det tillfället var 8 Öre per kilogram;
men det pris, som sockerindustrien då erhöll, var dock omkring 45 öre
per kilogram. Enligt femårsavtalet skulle betpriset vid ett sockerpris på 31
öre bli .1 kr. 93 öre per deciton. Enligt nu föreliggande förslag blir betpriset
vid ett sockerpris av 31 öre inte mindre än 2 kr. 30 öre. Då femårsavtalet
ingicks, erhöll alltså sockerindustrien 45 öre per kilogram socker. Nu

Lördagen den 20 februari.

19 Nr 18.

har sockerpriset sjunkit. Enligt förslaget skulle det komma att bli 31 öre,
men man har i alla fall utsikt att kunna räkna med, att betodlingen och sockerindustrien
skola kunna upprätthållas utan att några sådana statliga åtgärder
som tullförhöjning eller direkt subvention nu skulle komma att behöva tillgripas.
Härmed har jag velat framhålla, att medan man för fem år sedan
kunde få till stånd odling med ett sockerpris av 45 öre, blir det dock möjligt
nu att kunna få till stånd odling med ett sockerpris av endast 31 öre. Det
visar ändå, att man från de olika parternas sida sökt gå varandra till mötes
så långt som möjligt. Det har inte varit möjligt utan att staten också ingripit,
men jag tror, att denna anordning, som förslaget innebär, kan genomföras
utan att därmed några berättigade intressen på ett obehörigt sätt skadas.
Jag tror inte man med fog kan säga, att konsumtionen verkligen blir lidande
på detta förslags genomförande.

Jag tror emellertid och hoppas, att därest riksdagen godkänner förslaget,
betodlingen skall kunna upprätthållas i så vitt möjligt normal omfattning.
Jag hoppas också, att med de statliga åtgärder, som här föreslås, det viktiga
sociala syftet skall nås att bereda behövliga arbetstillfällen åt ganska stora
grupper av arbetare inom både jordbruk och industri.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Under kriget leverade ett svenskt
företag till ett tyskt, naturligtvis med vederbörligt tillstånd, antar jag, två
ton bomullstrassel. Den bokhållare, som skulle skriva ut räkningen till det
tyska företaget, tittade efter i ett lexikon och efter att ha gjort det formulerade
han räkningen: »An 2,000 Kilogram Vervvirrung.»

Det skulle inte förvåna mig, örn en utomstående, som kastade en blick pä
resultatet av bevillningsutskottets behandling av den kungl, propositionen örn
sockret, skulle vara sinnad att som motto på det hela sätta »2,000 Kilo Verwirrung».

Vi ha här fyra huvudreservationer och en underreservation. Örn vi mot
listan på de närvarande kontrolläsa reservanterna, komma vi till det resultatet,
att endast tvenne ledamöter av utskottet, herrar Olsson i Ramsta och
Larsson i Örbyhus, stå obetingat bakom utskottets tillstyrkande av Kungl.
Maj:ts proposition. Det skulle ju vara onaturligt, örn inte dessa två herrar
hade stannat för propositionen. Att det har skett med någon större entusiasm
vågar jag dock bestämt betvivla. Vidare står på utskottslinjen ytterligare en av
utskottets ledamöter, nämligen herr Boman. Såsom herrarna kunna se av förteckningen
över de närvarande på sid. 20 befinner han sig emellertid i stjärnklass.

Man kan val inför den här historien komma på rätt underliga tankar beträffande^
idéer, som för närvarande härska i svensk politik. Såvitt jag
kan förstå, har man kommit fram till detta vidunderliga resultat, att även i
fråga om sockret överlämna rätten att uppbära tull åt ett privat företag, på
grund av vissa föreställningar och tankar, som så att säga ligga i luften. Högerns
gamla principiella protektionism, dess centrala idé, protektionismen har
övertagits av Ryssland, översatts till moskovitiska och i den nya miljön ingått
ett heligt äkta förbund nied det privata trustväldet, som har hämtats från
Amerika och andra storkapitalistiska länder. Sedermera har den avkomma,
som framalstrats av detta idéförbund, så småningom propagerats, tagit litterär
skapnad och därefter översatts tillbaka till ursprungslandet, och vid denna
översättning har frambragts vad man skulle kunna kalla en folkfrisinnad
svensk version av den ryska kommunistiska näringspolitiken. Denna version
skiljer sig naturligtvis i vissa avseenden från ursprunget, men själva den bärande
principen, nämligen att man skall monopolisera näringslivet och utrusta
de så uppstående trusterna med diktatorisk myndighet, den grundtanken åter -

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forte.)

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

finnes i detta utmärkta förslag, som bevillningsutskottet nu med två rösters
minoritet bär beslutat tillstyrka.

Det skulle vara rätt mycket att säga här angående sakfrågan. Jag skall
emellertid inte pröva herrarnas tålamod alltför Hacket. Av den utredning rörande
sockerindustrien, som nu är verkställd och som för första gången kan
sägas ha gått på djupet, har det framgått, att sockerindustrien under skyddet
av de tullar, som riksdagen varit vänlig att bestämma, blomstrat finansiellt i
alldeles osedvanlig grad. Från intet har denna industri, uteslutande på grund
av statens stöd, kan man säga, finansiellt blivit oerhört stark. Den har samlat
det ena tiotalet miljoner efter det andra. Den har kunnat nedskriva sina
anläggningar, och på sista tiden har den även kunnat återbetala en del av
aktiekapitalet. När det gäller andra industrier i riket, så anser man •— åtminstone
har man hittills gjort det på anständigt protektionisthåll — att då
en industri suttit i skydd bakom en tullmur och på så sätt kunnat inhösta
stora pengar varje år, så skall denna industri också, när svårigheterna komma,
få bära någon tunga för egen del och vara moraliskt ansvarig för att i
det allra längsta hålla vederbörande tillverkning inom landet uppe ävensom
att söka sysselsätta den arbetskraft, som man dragit till sig och som har fått
sin försörjning inom industrien, och därtill sysselsätta den till skäliga löner. I
detta fall har man emellertid bestämt tullen på det sättet, att företaget finner
det vara fördelaktigare att köpa sin råvara utifrån och raffinera den här än
att köpa de svenska betorna och självt framställa råsocker vid sina fabriker.
Det existerar ju en spänning av 3 öre mellan raffinadtullen och råsockertullen,
och det är denna spänning, som gör det fördelaktigare att importera råsockret
än att köpa det inom landet. Mycket kort och mycket rakt på sak uttryckt
är det helt enkelt på grund av att regeringen inte vill göra något åt
den marginalen, som regeringen har varit tvungen att så att säga på sockerbolagets
order genomföra detta monopol för att sockerbolaget överhuvud skall
köpa det svenska råsockret till ett rimligt pris.

Om man fortsätter att gå på den vägen — och får den nuvarande regeringen
och dess jordbruksminister leva och ha hälsan, komma vi väl på alla möjliga
områden över till samma utmärkta system med rätt för enskilda monopolföretag
att uppbära tullar — örn vi fortsätta på den vägen, så måste vi till
slut komma att lida ekonomiskt .skeppsbrott. Det går helt enkelt inte att fortfara
på samma sätt. Under skyddet av det fullständiga monopol, som nu skall
överlåtas åt dem, komma företagen att sakna varje anledning att ordentligt
anstränga sig för att göra hanteringen i sig själv bärkraftig.

Jag ber herrarna erinra sig, hur det har varit under de gångna årtiondena.
Jag kom in i riksdagen från och med 1919. Jag kan nu på rak arm inte erinra
mig något år, då vi ej besvärats med dessa ständiga klagomål över sockerhanteringens
usla läge. Denna fråga kommer igen vartenda år, och varje år står
riksdagen i ett tvångsläge, heter det. Den måste bevilja statsmedel eller göra
något annat i samma riktning, för att parterna inom denna industri skola vara
vänliga och komma överens örn att fortsätta hanteringen inom landet. Anspråken
voro från början efter kriget ganska stora. Jag erinrar herrarna om, när
man begärde ett garanterat betpris av 7 kr. 50 öre per deciton och en garanterad
utdelning i bolaget av 5 % på kapitalet för att inte göra strejk, som man hotade
med att göra, ifall detta inte beviljades. Bevillningsutskottet tog sig friheten
att pruta ned garantien med 75 öre till 6 kr. 75 öre, vill jag minnas, och
här i riksdagen stod den ena talaren efter den andra upp och antydde, att det
skulle inte odlas en enda beta, örn man inte gick med på 7 kr. 50 öre. Det förklarades
också, att örn man inte ville ge mer än 5 % garanterad utdelning på
aktiekapitalet, så skulle industrien finna sig nödsakad att helt enkelt inte tillverka
något socker inom landet. Sådana saker yttrades det, mina herrar, här i

Lördagen dea 20 februari.

21 Nr 13.

kamrarna. Jag har inte kontrollerat, örn dessa yttranden sedan blevo bortjusterade
—• det har inträffat, att man inte velat låta sådana yttranden stå
kvar — men jag kommer ihåg, att åtminstone stå protesterna kvar mot sådana
påståenden, som att sockerbolaget med 5 % garanterad inkomst på sitt uppblåsta
kapital av 135 miljoner inte skulle finna lämpligt att tillverka råsocker och
raffinerat socker inom landet.

Ja, mina herrar, jag har mig bekant, att den, som då dirigerade betodlarefalangen
i riksdagen från läktaren, gick omedelbart till sockerbolaget och begärde
att få öka betarealen med ett mycket betydande belopp, åtminstone en
7- ä 8,000 hektar, sedan hans anhängare i kammaren försäkrat, att bifölles förslaget
örn ett betpris på 6 kr. 75 öre, så skulle det inte odlas en beta i landet.
Han gjorde det, sedan riksdagen hade gått med på 6: 75, mina herrar!

Sedan ha vi sett, att sockerpriset har gått ned, fastän vi varje gång hört, att
det kan inte odlas några betor längre. Här står nu en tabell, och herr statsrådet
har själv nyss erinrat örn saken, som visar, vilken enorm prissänkning,
som har inträtt på socker under denna tid. Nu nöjer man sig med^åtskilligt
mycket mindre än för fyra, fem år sedan och skall enligt herr statsrådets säkra
förhoppning odla betor på den grundval, som nu är lagd i propositionen,
tillstyrkt av de 2 1/2 rösterna i bevillningsutskottet.

Är det inte så, mina herrar, att man här anpassat sig så småningom tack
vare motståndet mot denna ständiga subvention, och till slut kanske man kan
komma till den uppfattningen, att betodling skulle komma till stånd även utan
några åtgärder alls, örn betodlarna släpptes fria från sin förening och dess
tvång. Men för närvarande ligger ju saken till så, att man bara har att välja
emellan det med tullbeskattningsrätt utrustade monopolet och avslag.

För min del har jag liksom mina partikamrater i utskottet anslutit mig till
avslagslinjen. Rent principiellt sett och även i praktiken skulle det ha varit
lyckligast, örn riksdagen för länge sedan ställt sig på den ståndpunkten och
sagt parterna i sockerhanteringen: var så goda, mina herrar, och kom överens
örn, hur ni skola ha det! Då hade sockerodling kommit till stånd här i landet
utan några uppoffringar från det allmännas sida. Det är min bestämda övertygelse,
att så hade kommit att bli fallet.

Nu har också, såsom jag har antytt och såsom det sagts på flera håll, bl. a. i
en från högerhåll väckt motion, sockerbolaget utan tvivel rygg nog att under
det instundande skördeåret och möjligen ytterligare något år, därest förhållandena
inte skulle ändras på världsmarknaden, bära den utgift för betodlingen,
som är nödvändig enligt betodlarnas och Kungl. Maj :ts mening för att fa
en sådan till stånd i landet. Det rör sig örn en siffra på omkring 4 miljoner
kronor, och det är inte något särskilt riskabelt för sockerbolaget att försämra
sin kapitalställning nied ett sådant belopp.

Mina medreservanter och jag ha nu tänkt oss att helt enkelt driva sockerbolaget
till att göra upp med betodlarna, och därför ha vi också föreslagit ett
medel i Kungl. Majlis hand att genomföra det, därest det skulle stöta på hinder.
Vi ha nämligen anslutit oss till den linjen, att man kan höja råsockertullen utan
att höja raffinadtullen, och vi lia föreslagit, att vid avslag på Kungl. Maj:ts
förslag riksdagen skulle ge Kungl. Maj :t fullmakt att göra en tilläggstull av
högst 2 öre per kg råsocker. Om en sådan tull fastställdes, skulle det innebära,
ali sockerbolaget måste betala det importerade råsockret med 2 öre mer lin nu
utan att ha någon möjlighet att höja priset på det raffinerade sockret. Det är
klart, att under sådana förhållanden sockerbolaget skulle tvingas att köpa betor
från de svenska betodlarna och betala betorna med ett pris, som i det allra
närmaste skulle svara mot ett 2 öre högre importpris på råsocker. Därigenom
skulle i själva verket hela frågan vara löst, utan att man behövde gå till sådana
högst olämpliga åtgärder, som vi i riksdagen nu äro färdiga att besluta.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.)

Nr 13. 22

Lördagen den 20 februari.

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forte.)

Jag skall till slut, herr talman, bara taga mig friheten att säga ett par ord
angående de allmänna konsekvenserna av sådana åtgärder som de bär föreslagna.
. Det är ju meningen, såsom vi ha hört, att genom det här importmonopolet,
vilket kommer att betyda förbud att importera raffinerat socker, främja
svenskt näringsliv och svenskt arbete. Men det är olyckligtvis så, att patent i
den riktningen äro möjliga att uttaga inte endast för den svenska folkfrisinnade
regeringen, utan en stor mängd regeringar runt örn i världen ha kommit
pa samma lysande idé. Och eftersom det inte finns samma motstånd mot
sådana idéer i respektive staters parlament, ha de också fått ut sina patent och
tillämpa dem.

Vad har resultatet härav blivit, mina herrar? Ja, jag har redan anfört det
eu gång förut, men jag skall inskärpa det ännu en gång. För varenda dag,
som går, bli fler och fler arbetare i världen utan arbete. Nu har det telegraferats
till de svenska tidningarna, att en europeisk stat, från vilken sockerbolaget
har brukat köpa en del råsocker, men från vilken också enskilda grossister
ha importerat raffinerat socker, skall svara på beslutet örn det här monopolet
med att förbjuda eller i högsta grad förhindra import från Sverige av
vissa här tillverkade varor. Naturligtvis kommer en mäktig fraktion inom
riksdagen att yrka, att vi, örn dessa åtgärder bli vidtagna, skola svara på dem
genom att klämma åt ytterligare någon vara, som detta andra land säljer till
oss. Och sedan kommer detta andra land att vidtaga ännu några åtgärder.
För varenda sadan åtgärd minskas möjligheten inom respektive länder att sysseisätta
arbetskraft. . Det blir resultatet. Till slut kommer väl större delen
av industriarbetarna i världen att ga utan sysselsättning och nödgas leva av
allmosor från det allmänna, uteslutande därför att det finns mäktiga fraktioner
inom respektive land, som skola skydda det inhemska näringslivet. Av pur
välvilja hålla dessa grupper på att göra slut på världen och göra det omöjligt
för människorna att leva.

o Jag ser i denna fråga, hurusom man fortsätter och kommer in allt mer och mer
på denna politik även i ett land som Sverige, vilket förut har avhållit sig från
att deltaga i den och som därför har det bättre ställt än alla de länder, som ha
vidtagit sådana skyddsåtgärder. Man har den besynnerliga föreställningen,
att man ovillkorligen skall hålla på med en viss bestämd sysselsättning inom
ett land, t. ex. att göra socker. Det finns ingen annan utkomstmöjlighet, tror
man, för en stor del av svenska folket. Örn nian i stället låtit bli att slå in på
detta, hade de fördelar, som svenska folkhushållet därav kunnat draga, givetvis
medfört, att Sverige hade blivit starkt pa flera andra områden och kunnat konkurrera
på ^världsmarknaden eller hållit sig kvar där med resultat, att vi hade
sysselsatt åtminstone lika många men antagligen flera arbetskrafter på det
sattet, än vi nu kunna göra. Jag vill erinra örn, att det har funnits åtskilliga
här, som talat örn att sia in pa det tyska systemet, och införa alla möjliga restriktioner
och fullständig diktatur __ över det ekonomiska livet. Man kan ju
frukta för, att örn man fortsätter pa den nu inslagna vägen, komma vi också
därhän, det kunna herrarna vara tvärsäkra pa, att vår arbetslöshet blir lika
stor som den tyska, d. v. s. vi skulle ha 600,000 arbetskrafter utan sysselsättning
i Sverige. Får man nu fortsätta på det viset och örn de ännu utanför stående
staterna, också kasta sig in i samma elände, komma vi ju aldrig någonsin
ur dessa svårigheter.

„ ^ansKa att vi skola gå till mera omfattande åtgärder på ett

sadant här område, än som strängt taget äro nödvändiga. Vi ha möjlighet att
lägga ansvaret för sockerindustrien i landet på den, som i första hand bör bära
det, nämligen det stora och mäktiga företag, sorn förädlar betorna till färdigt
socker och säljer detta socker. Det behövs en ytterst ringa åtgärd för att framtvinga
bolaget att taga detta ansvar. Meningen med den av mina partiväner och

Lördagen den 20 februari.

Nr 13.

mig avgivna reservationen är, att vi skola gå den vägen i stället för att fortfarande
lägga bördan på staten och konsumenterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Bärg, mig m. fl.
avgivna reservationen.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Jag vill först tillåta
mig att erinra därom, att vid de tvenne näst föregående riksdagarna har ju
denna fråga örn sockerbetsodlingen behandlats i sammansatt jordbruks- och bevillningsutskott,
och det har berott därpå, att olika föreliggande förslag ha haft
en sådan karaktär, att de från riksdagens kamrar remitterats till de bägge utskotten,
som då gått in för gemensam behandling. I år har ingen fråga väckts,
som haft den karaktären, att den remitterats till jordbruksutskottet, och det
har därför kommit på bevillningsutskottets lott att ensamt vidtaga den förberedande
behandlingen av ärendet, innan det framlagts på riksdagens bord.

Jag vill samtidigt erinra örn det ordinarie tullskydd, som sockerbetsodlingen
och sockerhanteringen åtnjutit under en lång följd av år och som ju inte under
dessa fluktuerande tider rubbats eller omreglerats på något sätt utan stått
kvar på samma nivå sedan decennier tillbaka. Visserligen gjordes en del justeringar
för ett 20-tal år sedan, men sedan dess har skyddet stått orubbligt fast.

Det har väl under hela denna tid, som vi haft anledning att sysselsätta oss
med betodling och sockerindustri, vid varje tillfälle framgått, vilken oerhörd
betydelse betodlrngen har haft för hela vårt jordbruk såsom en faktor av största
vikt, när det gällt att höja jordbrukets avkastning; det har här inte blott
varit fråga örn själva betodlingen i och för sig utan örn jordbruket i dess
helhet. o .

Vad sockerindustrien beträffar, torde väl var och en förstå, vilken nationalekonomisk
betydelse denna har haft inte minst i dessa tider, da vara handelspolitiska
förhållanden äro så prekära, som de för närvarande äro. Det torde
väl stå klart för var och en, att det är av en oerhörd betydelse, att vi.ha^ det
så pass bra. ordnat, som vi i alla fall lia för närvarande, och under krigsåren
gjorde vi ju en särskild erfarenhet på detta område, som vi inte borde glömma så
snart. Vad det betydde, att vi i vårt stora folkhushåll kunde vara så att säga
självförsörjande i detta fall och de utomordentligt stora förmåner ekonomiskt
sett, som vi drogo härav under dessa år, ha ju ett högt värde, när man jämför
med vad våra grannländer Vinland och Norge fingo betala för sitt socker
under dessa år. Vårt land torde lia gjort en nettoförtjänst på mycket kort tid
på över 300 miljoner kronor.

Jag skall inte nu uppehålla tiden med att närmare gå in på propositionens
innehåll eller hur den har förberetts och lagts fram, ty detta gjordes så utförligt
av herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att det endast
skulle bli ett upprepande av vad han härom relaterade inför kammaren.
Jag skall i stället något uppehålla mig vid de synpunkter, som herr Orne förde
fram för kammaren i sitt anförande nyss.

Herr Örne talade först örn den något tvivelaktiga enigheten i utskottet, och
han konstaterade, att det inte var så många av utskottets ledamöter, som stått
för utskottets beslut. Nu förekommer det ju visserligen åtskilliga reservationer,
men vissa, åtminstone en av dem, äro ju av det innehållet, att de inte
utmynna i något yrkande utan i ett principuttalande, där reservanterna påpeka,
att det hade varit önskvärt att få frågan löst på det och det sättet, men
att de, då detta inte varit möjligt, inte velat taga på sitt ansvar att riskera frågans
fall utan velat bidraga till, att den skulle få den lösning, som för närvarande
är möjlig att åstadkomma. Jag vill nu säga herr Örne, att det är
inte så lätt att i ett utskott som bevillningsutskottet få enighet, särskilt när

Nr 13. 24

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.)

det där finns så stridiga krafter som han själv, och många andra. Men vi
försöka ju åstadkomma det bästa möjliga och i regel bruka resultaten inte bliva
så föraktliga.

Herr Örne gjorde några reflexioner över den anhopning av kapital, som
har skett i sockerbolaget under den tid, det bedrivit sin verksamhet. Jag tror
inte, att han har haft någon särskild anledning att alltför mycket se sig blind
på detta, ty det har ju i varje fall framgått vid behandlingen i utskottet, att
den utdelning, som sockerbolaget under årens lopp kunnat prestera, inte varit
sådan, att aktieägarna på något sätt haft anledning att rosa marknaden. Bolaget
har försökt konsolidera sin ställning, och det får man ju hålla det räkning
för. Visserligen har ju under den allra sista tiden vidtagits en omläggning
på så sätt att man minskat det aktiekapital, som tillkom vid den stora
sammanslagningen 1907 och som ju då var betydligt utökat jämfört med vad
de sammanslagna bolagens varit. Men man har ju därvid också att undersöka,
vilka fonder som funnos i de gamla bolagen, och tänka på, att vissa
eftergifter måste göras, för att denna koncentrering skulle komma till stånd1.
Och jag tror väl, att det bör uppskattas från alla håll som en utomordentligt
stor fördel, att denna koncentrering blev genomförd, särskilt av dem, som även
sedan den tiden ideligen ha talat örn, att bolaget skulle rationaliseras och
försöka att koncentrera sin Amrksamhet, så att man kunde få det hela på en
så sund bas som möjligt.

Vad beträffar den återbäring av aktiekapital, som beslutades sistlidna höst
— den är ännu inte verkställd — skedde detta ju i samband med att aktierna
nedskrevos från 100 till 60 kronor. Av detta belopp skulle till aktieägarna
återbäras 15 kronor per aktie, men det resterande beloppet, vilket alltså med
25 kronor per aktie uppgår till 33 miljoner kronor, skulle disponeras så, att
man verkställde en engångsavskrivning. Det erkändes även av herr Örne i bevillningsutskottet,
att denna åtgärd får anses ha varit synnerligen klok, och
den vann hans gillande. På så sätt blev det ju möjligt för det stora sockerbolaget
att avstå från ett pär miljoner årligen till avskrivningar, och det har
härigenom kunnat prestera ett högre bidrag till betodlingen, än vad som varit
möjligt, örn man fortsatt med den ursprungliga avskrivningspolitiken, som
man givetvis varit tvungen till, örn inte denna eftergift hade gjorts från aktieägarnas
sida.

Herr Örne erinrade vidare örn, och han tycktes vilja göra det med en viss
ledsnad, att sockerfrågan hade besvärat riksdagen varje år ända sedan 1919.
då han gjorde sitt inträde i riksdagen. Men när herr Örne erinrar örn detta,
skall han väl också tala om, av vilka anledningar sockerfrågan under hela
denna tid har varit uppe på riksdagens bord. Det har inte varit därför, att
betodlarna eller sockerindustrien ha begärt något skydd från riksdagens sida,
utan vid de flesta av dessa tillfällen har det varit av den alldeles motsatta
anledningen, nämligen att riksdagen har beskurit för sockerindustrien och betodlarna
den möjlighet till förtjänst, som de hade under krigsåren. Det har
varit av denna anledning, som vi haft frågan uppe. Det fanns ,ju inga maximipriser
på socker, utan det var en överenskommelse mellan industrien och betodlarna,
att man skulle halla priserna på en nivå, som godkändes av statsmakterna.
Hade såväl betodlare som industri under dessa gynnsamma år fått
lov att taga ut de vinster, som varit möjliga, och haft tillfälle att fondera
dessa,^ hade de sannerligen inte behövt be örn någon hjälp under dessa allra
sista år. Det är ju först under 1930 och 1931 års riksdagar, som något bidrag
till.betodlingens upprätthållande har lämnats från riksdagens sida utöver det
ordinarie tullskyddet,_ och det ordinarie tullskyddet kunna vi väl jämställa med
det tullskydd, vi ha i allmänhet för våra näringar, och låta det uppvägas av
detta. Under 1930 uppgick väl understödet till mellan 7 och 8 miljoner kro -

Lördagen, den 20 februari.

25 Nr 13.

lior och under sistlidna år till mellan 3 och 4 miljoner kronor, alltså tillsammans
något över 11 miljoner kronor. Om man ställer detta belopp emot de
300 miljoner, som landet inbesparade under krigsåren, är det ju inte ens ett
års ränta härpå — allra minst efter den räntesats, som riksbanken för närvarande
räknar med — vilken uppoffrats från riksdagens sida för att upprätthålla
betodlingen under de två sista åren.

Herr Örne erinrade vidare om, att då priset var uppe i 7: 50, fanns det talesmän
för betodlingen, som påstodo, att det inte skulle vara möjligt att få betodling
till stånd, örn man prutade på detta pris. Men vi få väl ändå göra
jämförelser! Vi få tänka på, att under det vi hade 7: 50 då, äro vi nu nere
i 2:30. Det är väl en väsentlig skillnad.

Vidare var det ju så, att under de första krigsåren hade betodlarna sina kontrakt
med låga uppgörelser kvar. Och kontrakten blevo på grund av inflationen
synnerligen ogynnsamma under de första krigsåren. Sedan blev det visserligen
en liten förmån, när deflationen kom, därför att kontrakten på samma
sätt som förut då gjordes upp i förväg, och då priserna sjönko, inneburo de
en fördel ett par år. Men de där sakerna jämnade nog ut sig någorlunda.

Herr Örne slutade sitt anförande med att säga, att han ansåg det vara möjligt
att pressa ut ur sockerindustrien ytterligare belopp, så att betodlingen
skulle kunna upprätthållas, utan att det behövde presteras någon åtgärd från
statsmakternas sida. Men man får väl ändå taga någon hänsyn, när det gäller
att avgöra och bedöma dessa frågor, till vad som här har redogjorts för tidigare
i dag. Den frågan har ju under hela året varit föremål för ingående
undersökningar, och sedan parterna själva utan framgång hade försökt under
en längre tid att komma överens, tillkallade de slutligen en opartisk ordförande,
som var erfaren på området, nämligen landshövding von Sneidern. Även under
hans ordförandeskap försökte man att komma till uppgörelse. Men det
stod så småningen klart för bägge parterna, att de ekonomiska förhållandena
voro sådana för närvarande, att även med den bästa vilja vore det inte möjligt
att komma till en uppgörelse, som kunde garantera betodlingens upprätthållande
i önskvärd utsträckning. Då ingrep slutligen den kungliga kommissionen,
som det talats örn tidigare här och som är omnämnd i den kungl, propositionen,
och sedan denna hållit på med parterna under en lång tid och försökt
att få dem till alla medgivanden, som voro möjliga, kom man äntligen till det
resultat, som nu lagts fram på riksdagens bord. Att efter allt detta försöka
ytterligare pressa parterna tycker jag är att se på våra näringar med ett misstroende,
som de sannerligen inte gjort sig förtjänta av, vare sig den ena eller
den andra.

Herr Örne erinrade örn, att vi riskerade repressalier från Tjeckoslovakien,
därför att vi hade hotat med att här införa ett införselmonopol. Jag förstår
inte, att herr Örne kan taga detta som ett exempel, vilket skulle avskräcka oss
från de åtgärder, vi eventuellt äro beredda att vidtaga. Det är ju inte fråga
örn att avstänga oss från import, utan den import, som är behövlig, kommer att
försiggå även i fortsättningen, örn vi inte kunna producera hela vårt behov
av socker inom landet, måste vi ju i fortsättningen importera.

Men örn vi se på Tjeckoslovakien, som herr Örne vill omhulda och för vars
del han är så rädd, att vi skola trampa det på tårna på något sätt, så finns där
en råsockertull på 7 och en raffinadtull på 10 öre. När herr Örne talar om.
att vi äro inne på farliga vägar, så vill jag påpeka, vilka tullsatser som äro
pålagda i andra länder, i svenska kronor räknat. Belgien till exempel har
17: 80, Finland 20 för råsocker och 33 för raffinad, Frankrike inte mindre än
69 för råsocker och 70 för raffinad, Holland 5 och 12, Italien 29 och 44, Polen
54 och 63, Tyskland 33 och 40, Ungern 41, samma för råsocker och raffinad,
England 20 och 58 samt Tjeckoslovakien, som herr Örne ansåg, att vi skulle

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

vara så ömma mot, 53, allt per 100 kg. Hur handlar nu ett land som Tjeckoslovakien,
när det gäller att ordna sin sockerfråga? Jo, det skyddar sig på
det sättet, att det har en överproduktion, vars kostnader tas ut av den inhemska
konsumtionen, medan överskottet kastas ut på den utländska marknaden
till vilket pris som helst. Det vill herr Örne, att vi skola sitta med armarna
i kors och ta emot. Det kan gå till en tid, men det kan inte gå i längden att
ta emot detta socker utifrån med den handelsbalans som vi ha.

Herr Örne slutade sitt anförande med att skildra, hur man i hela världen
vidtar åtgärder, som. överallt öka arbetslösheten. Men jag förmodar, att det
jämnar väl ut sig, och det hela hålles väl i gång, men skulle vi följa herr örnes
direktiv och ensamma sitta utan att vidta några åtgärder, då alla andra göra
det, är jag rädd för, att det är vi, som bli arbetslösa, medan andra tillföra oss
varor. Det blir visserligen på billiga villkor, men i längden få vi inte råd
att skaffa oss dem. Jag tror, att det är en ytterligt samhällsfarlig politik,
som herr Örne för närvarande håller på att locka oss till.

Jag vill sedan i korthet övergå till själva huvudfrågan. Vid riksdagens början
var man ju något tveksam örn, hur denna fråga skulle komma att ligga
till under riksdagens lopp, och det väcktes därför motioner från olika håll, dels
örn ökade tullsatser, dels örn ökade skattesatser, så att man på den vägen skulle
få möjlighet att reglera betpriset och upprätthålla betodlingen. Man stod ju
redan då inför den tanken, att det inte skulle vara möjligt att inom budgetens
ram få fram något belopp för subvention. På de håll, där dessa motioner
väcktes, har man heller inte på något sätt sympatiserat med sättet att genom
direkt subvention ordna frågan. Det kan väl inte anses vara rimligt, att, när
priset är så lågt som för närvarande, man ytterligare skall gynna konsumenterna
med ett onaturligt lågt sockerpris, utan det syntes dessa motionärer vara
rimligast och riktigast att gå fram på den gamla beprövade vägen att antingen
höja tullsatserna eller införa skatt, så att man på det sättet fick en tillfredsställande
avvägning.

Sedan den kungl, propositionen framlagts, har det ju med anledning av denna
väckts motioner, dels med vissa önskemål, som på sätt och vis äro
tillgodosedda i utskottets förslag, dels örn rent avslag och dels örn åtgärder
för att garantera ett betpris av 2:45 i stället för de föreslagna 2:30. örn
man velat säkerställa en ökad betodling, så hade det funnits större utsikter
därtill med det högre priset, men det torde inte funnits möjligheter att få majoritet
för ett sådant, och vi få väl hoppas, att även med det pris, som det kungl,
förslaget innebär, betodlingen skall få någorlunda omfattning i landet.

De förslag, som från olika håll framkommit att höja råsockertullen för att
på det sättet avtvinga industrien ett högre belopp och intressera den mera för
den inhemska betodlingen, tror jag .skulle få en alldeles motsatt verkan. Sedan
man vid förhandlingarna har avtvingat sockerindustrien allt vad som kan presteras
från dess sida, torde det inte finnas någon anledning att med en förhöjd
råsockertull försvaga dess möjligheter att prestera de belopp som beräknats.
Örn man utgår från, att den kungl, propositionen vinner bifall och därutöver
beslutar en höjd tull av 2 öre på det råsocker som införes, så beror det
på, hur stor importen kan bli. Om man tänker sig en import på 80 miljoner
ton, vilket väl normalt får beräknas, så skulle genom ett sådant beslut bolaget
frånhändas 1,600,000 kronor. Det kan väl inte vara rimligt att vidta en sådan
åtgärd, sedan en sådan uppgörelse är träffad, som hela förslaget är byggt på?
Och skulle det hela falla och man återgår till utgångspunkten, så att ingen
reglering sådan som den kungl, propositionen innebär skulle ske, så blir ju
industriens ställning ytterligare försämrad. Någon möjlighet att komma till
ett resultat på den vägen tror jag inte föreligger; det skulle, tror jag, vara en
ytterligt farlig väg att försöka sig på.

Lördagen dan 20 februari.

Nr 13.

Ja, herr talman, i den reservation, som jag varit med örn att avge, ha jag
och mina likasinnade gjort en del uttalanden, vilka ju framgå av reservationen.
Men som jag tidigare nämnt, ha vi inte slutat vår reservation med något yrkande.
Vi ha funnit läget vara sådant, att det inte varit möjligt att nå majoritet
för den linje, som vi ansett vara klokast och riktigast. Men då vi samtidigt
ansett frågan i dess helhet vara av en oerhörd betydelse för landet, ha
vi inte velat påtaga oss ansvaret för att på något sätt förhindra dess lösning.
Även örn denna lösning inte blir så tillfredsställande, som vi hade önskat, så
få vi dock hoppas, att om det förslag, som nu ligger på riksdagens bord — jag
menar då utskottsförslaget —• vinner bifall, det kan tjäna sin uppgift på ett
någorlunda tillfredsställande sätt.

Under förhoppning att denna kammare skall stödja utskottets förslag, skall
jag tillåta mig att yrka bifall till detsamma.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! Den allmänna uppfattningen torde nog
vara den, att det endast är Skåne och Halland, som äro berörda av sockerbetsodlingen.
Men det mellansvenska sockerbolaget, som har sin verksamhet i
Kalmar län, såväl på Öland som fastlandet, i Skaraborgs län och Östergötland,
gör en mycket stor nytta för jordbruket i dessa provinser. I Skaraborgs län
har inte betodlingen tagit någon vidare fart, det är visst och sant, men det förklaras
av, att detta län har det ytterst besvärligt med sin vattenavledning,
vilket försvårar betodlingen. Men ju mera vattenavledningen och därmed jordbruket
förbättras, dess lättare kommer betodlingen att kunna slå igenom i
Skaraborgs län. På Öland och Kalmar läns fastland, som ju ha ett med det
skånska ganska jämförligt klimat, är sockerbetsodlingen av stor betydelse.
Jag har hört vederhäftiga personer från Öland påvisa, att emigrationen, till
vilken ölänningarna i stor skala voro hänvisade i gamla tider, alltsedan betodlingens
genombrott har upphört, alltså långt innan den omöjliggjordes på
sätt, som vi nu veta, det vill säga därigenom, att ingen blir mottagen i ett
främmande land, dit han vill emigrera. Gotland med sitt goda klimat och
sin goda jordmån odlar också sockerbetor med stor fördel. Så komma vi till
förhållandena i Östergötland, som jag bäst känner till. Det är ju inte så
stor del av det länet, som lämpar sig för odling av sockerbetor. Det är en
triangel med basen vid Vättern från Vadstena ner mot Ödeshög och med spetsen
något öster örn Linköping, och så är det ett område i Norrköpingstrakten
innanför Bråvikens västra del, som lämpar sig för sockerbetsodling. På dessa
trakter kan odlingen mycket väl drivas, så att den förser råsockerfabriken i
Linköping med råämnen.

För Östergötlands jordbruk har betodlingen varit av stor betydelse. Vi
kunna säga, att det är betodlingen, som drivit fram Östergötlands jordbruk
under de senaste 20—30 åren till den ståndpunkt, där det nu befinner sig. För
att kunna odla sockerbetor även på den allra bästa jord måste man hålla denna
i god kultur. Det blir så att säga beviset på, hur en gård på orten är skött,
örn dess ägare kan odla sockerbetor på sin jord, och det blir en tävlan jordbrukarna
emellan att hålla sin jord i ett sådant skick.

Direkt penninginbringande kan man inte säga, att sockerbetsodlingen är.
Den drar med sig mycket stora utgifter, men indirekt har den en stor betydelse,
inte blott genom att den höjer jordens avkastning för övriga grödor,
utan även genom att den ger värdefulla biprodukter, såsom massa och den goda
betblasten till kreatursfoder.

Nu är det ett förhållande, som gör det mycket svårt för den jordbrukare,

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodling
eils
stödjande.

(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.)

sorn börjat med sockerbetsodling, att gå ifrån denna. Alla i jordbruk förfarna
känna till vad koppelbruk är. I korthet sagt erfordras koppelbruk mellan
olika växter på grund av att jorden inte kan bära mogen sädesskörd mer än i
genomsnitt vartannat år, det vill säga man kan inte odla sådan mer än på
halva sin åkerareal. Vad skall man då odla på den andra halvan? Våra fäder
i gamla tider ända till på 1800-talet gingo så långt härutinnan, att de läto
halva jorden ligga i träda och odlade säd på resten. Men sedan under 1800-talet utvecklade sig jordbruket så, att man lärde sig att odla foderväxter och
rotfrukter på den del av jorden, som våra fäder i gamla tider läto ligga i
träda, och detta har ökat, för att inte säga fördubblat jordens avkastning, genom
att jorden kan bära skördar varje år, åtminstone med undantag för den
ringa del, som då och då måste ligga i ren träda.

Vad skall man då odla på den del av jorden, som inte kan bära mogen sädesskörd?
Visst kunna vi odla klöver och foderväxter men inte i den utsträckning,
att hela den från spannmålsodling fria jorden blir upptagen därav. Odlar man
för mycket klöver blir jorden klövertrött, och förresten, i dessa tider, då den
animaliska produktionen är så ytterst litet lönande, kan man inte gå in för
att öka den på trakter, som kunna producera något annat. Man kan odla potatis,
men det är inte all jord, där man kan odla potatis till avsalu, och man får
därför hitta på något att odla på den återstående delen av jorden. Då ha vi
funnit sockerbetorna, som fylla detta behov. Även örn sockerbetsodlingen alltså
inte är direkt penninginbringande, som jag sade, så har den dock sin stora
mission att fylla. För lantbrukarna i dessa betodlande trakter är det givetvis
av stor vikt, att sockerbetorna bli någorlunda välbetalta, så att de få råd att
fortfara med denna odling, som för deras jordbruk är av så stor nytta.

Ja, herr talman, så en annan sak! Under debatter om vår svenska sockerbetsodling
och sockerfabrikation hör man ofta från dessas vedersakare den
satsen kastas fram, att den svenska sockertillverkningen står tekniskt låg. Jag
har erhållit ett par intyg av kända europeiska auktoriteter, som inta en alldeles
motsatt ståndpunkt. Det ena av dessa intyg är avgivet av professor Eric
Rabbethge vid Klein-Wanzleben i Tyskland och lyder i översättning så: »Jag
har hört, att de svenska sockerfabrikernas tekniska anordningar och driftsförhållanden
för närvarande undersökas av en statskommission. Jag tillåter mig
nämna för Eder, att man i betsockerfabrikantkretsar över hela världen är av
den åsikten, att de svenska fabrikerna beträffande utrustning och arbetssätt
höra till de bästa i världen.»

Det andra intyget är avgivet av belgaren Julien Bergé. I översättning lyder
hans uttalande på följande sätt: »Jag har bevarat det bästa intryck av

mina besök i de svenska råsockerfabrikerna och raffinaderierna. Det skulle
vara mig ett nöje att få tillåtelse för två av våra ingenjörer att besöka Edra
fabriker. Dessa herrars resa är i studiesyfte, och jag tror det skulle vara det
bästa att giva dem tillfälle att besöka de svenska sockerfabrikerna, som äro i
synnerhet väl utrustade och dirigerade, speciellt vad beträffar äng- och arbetsekonomien.
»

Vilka de herrar äro, som avgivit dessa intyg, ber jag att få belysa med några
ord ur ett handbrev. Intyget rörande råsockerfabrikerna är utfärdat av Commerzienrath,
Dr. Phil. E. H. Eric Rabbethge, Klein-Wanzleben, Tyskland.
Hans ställning inom den tyska sockerindustrien, Europas främsta, markeras
bäst av det faktum, att han vid flera tillfällen och nu senast vid Chadbournekonferenscn
har varit Tysklands främste talesman i frågor rörande sockerproduktionen.
Beträffande raffinaderierna torde Generaldirector Julien Bergé,
Tirlemont, vara den, som kan yttra sig med mest obestridd auktoritet. Han
anses näst professor Claassen i Tyskland, som dock är mest framstående som
råsockertekniker, vara Europas främsta namn inom sockerindustrien och har

Lördagen den 20 februari.

29 Nr 13.

gjort flera epokgörande uppfinningar och vetenskapliga rön. Härtill kommer,
att han sannolikt besökt snart sagt varje sockerproducerande land i världen.
Bergé spelade även en mycket representativ roll under hela Chadbourneförhandlingen.

Ja, herr talman, jag ber i anledning av vad jag tillåtit mig anföra att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Löfvander: Herr talman! Läget på den internationella sockermarknaden
är alltjämt sådant, att en sockerbetsodling, som täcker därmed förenade
kostnader, ej kan bedrivas i vårt land utan statsmakternas extra stöd. Med
extra stöd menar jag de åtgärder, som riksdagen under senare år beslutat på
förslag av Kungl. Majit och enskilda riksdagsledamöter utöver sedan gammalt
gällande tullskydd. Herr Örne tillät sig i sitt anförande den förmodan,
att örn betodlarna släpptes fria från tvånget i sin förening, skulle man kunna
få en tillräcklig sockerbetsodling utan statsmakternas ingripande i detta land.
Det var med förvåning jag hörde herr Örnes yttrande, då man vet, att herr
Örne tillhör ett parti, som så starkt håller på föreningsrätten och föreningarnas
möjligheter att skaffa sina medlemmar drägliga villkor. Varje gång denna
fråga diskuterats i riksdagen under de senaste åren, har det uttalats förhoppningar
om, att sådana förhållanden måtte inträda, att sockernäringen
måtte kunna stå på egna ben. Så har ännu inte blivit fallet av orsaker, varöver
vi inte råda i detta land.

Sockernäringens betydelse för vårt land är så ofta framhållen, att vidare
ordande därom är överflödigt. Sin största betydelse har denna näring alltjämt
i det avseendet, att arbetsmöjligheter därigenom skapas för många tusentals
människor. I dessa tider av svår arbetsbrist är denna omständighet väl
värd att beakta. För mig står det klart, att örn denna omständighet inte förelegat,
så hade vi inte haft någon sockerfråga i riksdagen. Ett bevis därpå
ser jåg i den motion, som väckts av de skånska socialdemokraterna. De känna
naturligtvis bättre till förhållandena än representanter från övriga delar av
Sverige.

Granskar man från odlaresynpunkt de nu föreliggande förslagen till stödåtgärder,
så finner man, att Kungl. Maj :ts förslag, vilket även blivit utskottets,
ej är för odlingen vidare lockande. Skörderesultatet vid sockerbetsodlingen
växlar ju avsevärt, medan utgifterna äro konstanta vid såväl en god som dålig
skörd. Det kan ju invändas, att så är fallet även vid annan odling. Ja, visserligen,
men ingen odling är förenad med så stora omkostnader och så stora
risker som just sockerbetsodlingen. Det pris, som utskottsförslaget bjuder, blir
för den odlare, som måste för skötseln av betorna anlita lejd arbetskraft, en
anledning att noggrant kandera de ekonomiska utsikterna vid odlingen, och
självbevarelsedriften manar till återhållsamhet, då odlingsarealen skall bestämmas.
Givetvis går man hellre in för en mindre odling vid ett så lågt pris
än man tänkt sig att göra vid ett tillfredsställande pris.

I den motion, som från bondeförbundshåll väckts i denna fråga vid årets
riksdag, föreslås sådana åtgärder, att ett sockerbetspris av kr. 2:45 per 100
kg kan ernås. Förslaget avser ju en förhöjning av gällande tullsats å såväl
raffinad som råsocker med 3 öre per kg. Vid sakligt bedömande av detta
förslag torde erkännas, att inga orimligheter härvid begärts. Det sockerpris,
som är erforderligt härför, kan icke anses betungande för konsumenterna. Ett
sockerbetspris av kr. 2:45 per 100 kg betor tryggar cn större odling, och man
når säkrare och effektivare det syfte man avser, då man går in för stöd åt
sockernäringen, nämligen att bereda arbetsmöjligheter åt ett större antal människor.
Formen för åtgärden att garantera betodlarna ett visst betpris skiljer
sig visserligen i den motion jag åberopat från Kungl. Maj :ts förslag, men verk -

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.)

ningarna bli för konsumenterna desapima, ty det är ju självfallet, att utan
böjning av sockerpriset kan ej ett förbättrat betpris ernås, om man inte vill
med direkt statsbidrag stödja odlingen såsom skett de två senaste åren. Något
förslag i den riktningen har ju emellertid ej framställts vid denna riksdag.

Jag skall inte nu ingå på en granskning av Kungl. Maj:ts förslag. Det innebär
ju, som vi veta, att sockerbolaget får monopol på sockerimporten. Jag
har den uppfattningen, att bondeförbundets förslag innebär en vida enklare
åtgärd att få fram en normal sockerbetsodling. Då detta förslag innefattas i
den vid utskottsutlåtandet fogade, av herr Nilsson i Hörby m. fl. avgivna
reservationen, skall jag be att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Pålsson: Herr talman! Sedan jag kom hit till detta plenum klockan
11, har lagts på mitt bord en resolution, antagen vid lantbrukarmötet i Kalmar
den 17 februari 1932. Jag har ansett, att den bör förevigas i riksdagsprotokollet,
då det tycks, söm från den trakten man talar med samma språk för att
föra fram jordbrukarnas synpunkter, som då det gäller den trakt, jag närmast
representerar. I denna resolution heter det:

»Lantbrukare i södra Kalmar län, till ett antal av 400 samlade till möte i
Kalmar för dryftande av lantbrukets svåra läge, vilja härmed inför statsmakterna
framhålla:

att, då näringarnas och särskilt lantbrukets nödläge direkt sammanhänger
med det katastrofala fallet i partiprisen, måste en förnuftig ekonomisk politik
vara inriktad på att åter höja partiprisen till 1928—29 års nivå. Att motarbeta
en sådan höjning av partiprisen genom hållande av ett högt riksbanksdiskonto
är att direkt arbeta på krisens förlängning. Ett lägre diskonto eventuellt
tillsammans med ökad sedelutgivningsrätt, örn så skulle erfordras, är
nödvändigt, örn krisen skall kunna avvecklas utan att näringslivet tillfogas
obotliga skador.

Härför är vidare nödvändigt:

att kraftiga åtgärder vidtagas till animalieproduktionens stöd; bl. a. framkom
vid mötet den enhälliga fordran att förbud mot färgning av margarin
måtte utfärdas;

att starkt skydd för brödsädesodlingen bibehålies;

att sockerbetspriset ej fixeras lägre än till kr. 2:60;

att särskilda hinder sättas mot all slags dumping;

att överflödig och för Sveriges skogshantering skadlig import av barrträdsvirke
och ved utestänges.

Vid mötet framgick med all tydlighet, att om icke kraftiga åtgärder i angiven
riktning snarast vidtagas, så kommer lantbrukets nödläge att ända i en
ekonomisk katastrof, som icke kommer att lämna utövarna av någon näring
eller något yrke oberörda.»

När man även i de trakter av Sverige, där man vid sidan av jordbruket har
ett skogsbruk att tillgripa i ett nödläge som det nuvarande, uttalar sådant, så
finner jag, att jag hade fel, då jag trodde, att man där lättare skulle kunna
reda sig. Jag hade trott, att läget var svårare i de öppna trakterna av Sverige,
där man enbart fick leva på sitt jordbruk. Nu finner jag emellertid, att det är
svårt även i andra trakter av landet, och därför är det ju så mycket angelägnare,
att riksdagen så snart som möjligt skrider till att förbättra jordbrukarnas
villkor genom att åstadkomma högre produktpriser.

Jag har under dessa veckor funderat mycket över vad statsminister Ekman
egentligen tänker inför de två uppenbarelser, som mött honom på sista tiden.
Jag tänker då på de två underhandlingar, som han har bedrivit, nämligen dels
med odalmannarepresentanterna, som ha varit här för att dryfta betprisfrå -

Lördagen dan 20 februari.

31 Nr 18.

gan, dels med massaindustriens arbetare. De förra, nämligen ombuden för
betodlarna, synes han ha kommit överens med ganska hastigt, i det en ökning
av 10 öre per 100 kilogram utöver förkrigspriserna sattes som norm för en överenskommelse.
Men mot de senare, mot massaindustriens arbetare, led statsministern
ett nederlag, änskönt det ju endast gällde högst 10 procents nedsättning
av arbetslönen, som för deras räkning ligger cirka 80 procent över
förkrigslönerna i branschen.

Men, som sagt, de förra, nämligen betodlarnas ombud, böjde sig för herr
Ekmans starka vilja, en vilja, som utmynnar i att inte vilja ge dem rättvisa, på
samma sätt som man vill ge sådan åt andra samhällsklasser här i landet. Men
hos de andra, hos massaindustriarbetarna, förnam han väl enbart den viljan att
icke.böja^ sig inför något annat än sin egen mages krav. De vilja ha betalt
precis på samma sätt som förut, och landets nödläge berör dem icke det
ringaste. Här duger det inte att tala örn någon handelsbalans och örn ömsesidig
hjälp för att hålla kronan uppe; här finnes det inga skyldigheter utan
endast rättigheter. Slutet här blir väl det vanliga. En ny kommission kommer
att utses, som skall smeka fram en överenskommelse, där arbetarna skola
få bringa mindre offer än man nu tänkt.

Jag undrar, vilken av dessa parter herr Ekman egentligen tycker bäst örn.
Jag tror nästan, att han beundrar de sistnämnda männen, som veta vad de
vilja och handla därefter.

Den överenskommelse, som nu håller på att träffas med betodlarna, innebär,
att betpriset för deras räkning höjes med 5 procent över förkrigspriserna. Örn
man nu frågar sig, vad som menas med rättvisa vid fördelningen av den mammon,
som fördelas här i landet genom regeringens och riksdagens försorg, och
genom dess beslut utskiftas till de olika klasserna, så kan ju den mening, som
statsminister Ekman förfäktar, inte fördöljas. Den är uppenbar för allas
ögon genom siffror. Det är ju så, att siffrorna äro den exakta vetenskapen.
Allt vad man kan räkna ut genom dem är ju säkert, och själve P. P. Waldenström
medgav en gång i andra kammaren, att örn än själva djävulen sade, att
2 gånger 2 var 4, så måste han för sin del tro det i alla fall.

Socialstyrelsen har räknat ut, att utgifterna för en familj stigit sedan förkrigstiden,
och att det indextal, som mäter detta, nu utgör 157. Det innebär,
att utgifterna ligga 57 procent över priserna före kriget. Av denna orsak har
även regeringen föreslagit, att statens befattningshavare skola ersättas efter
ett indextal av 158, således är utgiftsindexet för dessa fullt betäckta. Nu
kommer jag väl i polemik med herr jordbruksministern örn dessa siffror, som
jag alltid brukar göra, för att han gör ju alltid den anmärkningen, att dyrtidstilläggen
inte äro 58 procent. Nej, det äro de inte, men det får ju ses tillsammans
med den efter 1914 reglerade lönen i de reglerade verken + dyrtidstillägg
som giver täckning för det sedan samma år ökade levnadskostnadsindexet.
Det är ju detsamma. I de oreglerade verken åter åstadkomma lönetillägg
med mera sedan 1914 plus dyrtidstillägg, att denna ersättning också
utgår efter indextal 158.

I denna, fråga kan man ju säga, att regeringen har givit befattningshavarna
full rättvisa plus en liten nåd pa en indexenhet. Det var den första regleringen,
där regeringen hade tillfälle att visa, vad den förde i skölden i fråga örn
1 indelningen av inkomsterna här i landet. Den andra regleringen, som regeringen
fått anledning att inverka på, gäller nödhjälpsarbetarnas anställningslöner.
Här finns ju en proposition framlagd, där man vill ge arbeten för
15,000,000 kronor åt dessa arbetare. Man anskaffar arbetstillfällen åt de
arbetslösa, och lönen vid statens reservarbeten är uträknad till 4 kronor och
70 öre örn dagen plus fri bostad och servis samt dessutom ortstillägg för familjeförsörjare.
I detta fall är det således minst 60 procents ökning jämfört

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

med grovarbetarlönerna före kriget. Ej heller här har således regeringen
prutat vare sig på rättvisa eller billighet.

Den tredje inkomstreglering, på vilken regeringen kan få tillfälle att utöva
sitt tryck, är den nu föreliggande regleringen av betpriset för innevarande år.
Nu inställer sig den frågan: har regeringen här förfarit med billighet och rättvisa
på samma sätt som i föregående fall? Till denna fråga måste jag svara
ett bestämt nej. Här, tycks det mig, slår regeringen den häst, som vill draga,
och sedan får väl regeringen i massaindustrifallet smeka den häst, som vill
strejka, för att ånyo få honom i selen. Med ledning av de två först reglerade
fallen kan man säga, att betodlarna ha rätt att utan att mötas av hån och begabbelse
begära 58 procents ökning av det betpris, som betalades före kriget,
i synnerhet som deras utgifter under denna tid bevisligen ökats med detta indextal
— egna arbetares löner av alla slag. Hantverkailöner av sådana slag,
som betodlarna måste anlita, — deras levnadskostnader —- allt detta har ökats
med denna procentsiffra. Kommunal-, landstings- och vägskatt ha ökats över
denna procent. Premier av alla slag för socialförsäkringar voro en okänd företeelse
före kriget. Det är för bönderna rätt stora belopp, som nu måste utbetalas
för sociala försäkringar. Sett från rättvisesynpunkt måste således
bonden ha rätt att överallt, där staten ingriper reglerande och utjämnande, begära
och erhålla samma ökning av sina produktpriser visavi förkrigsprisema,
som de nu nämnda exemplen ge vid handen, att regeringen unnat andra samhällsklasser.

Betpriset var före kriget 2:20 för 100 kilogram betor. 58 procents ökning
på detta förkrigspris — örn man får lov att anställa en jämförelse med vad
de andra klasserna lägst erhållit — skulle utgöra 8: 47 per 100 kilogram betor.
Det i regeringsförslaget nämnda priset är 2:30 per 100 kilogram, således 1:17
mindre än vad det skulle vara, örn jordbrukarna finge hava samma rättvisa
krav som regeringen ger andra samhällsklasser. Då kan man ju undra över,
hur det egentligen tillgått, då man säger, att betodlareföreningens representanter
och regeringen redan äro överens om detta pris 2 kronor 30 öre per deciton.
Det sägs att dessas representanter redan underskrivit en överenskommelse,
däri de rekommendera densamma till antagande vid betodlaresammanträdena
i bygderna. Det har inte hunnit så långt ännu, att sådana sammanträden
hållits. Man skyndar tydligen här att avgöra saken, så att allt skall vara
klart, innan betodlareföreningarna hinna sammanträda, i tanke således att
ingen återvändo kan ske.

Ja, så behandlar denna regering bönder, ty just vid denna underhandling är
det, som statsministern framträder-på scenen. Man bar kommit till den döda
punkten i underhandlingarna mellan betodlareföreningens ombud och sockertrusten.
Denna senare hade verkligen medgivit en förhöjd betalning, som
innebar, att den multipel, som angiver betprisets relation till sockerpriset,
höjts från 6.5 till 7. Man får ju säga, att det är inte en så liten höjning. Det
visade sig dock att oaktat detta bättre utgångsläge betpriset icke kom över
fjolårets pris, omkring 2 kronor per 100 kilogram, och till det priset. kan
ingen odling ske.

Då det nu brast vid underhandlingarna mellan dessa två kontrahenter, uppenbarade
sig herr statsministern på ordförandestolen och gav det avskedsordet
åt de hemresande betodlarerepresentanterna, att de skulle ha klart för sig,
att regeringen icke bomme att medverka till någon ökning av betpriset, och
med den hälsningen till sina kommittenter reste betodlarerepresentanterna
hem.

Ja, det är ju så, att var och en är herre över sin stackare. Den maktkänsla,
man kan hysa över representanter, som man underhandlar med och som man
vet inte äro så starka, den maktkänslan kan taga sig beklagansvärda uttryck.

Lördagen den 20 februari.

33 Nr 13.

Det är orättvist att använda makten så att den svage alltid får ge efter. Icke
statsmannaklokt. Icke humant. Icke opartiskt.

Till underskrifternas ernående bidrager naturligtvis även den rädsla, man
i alla fall hyser för den kraftfulle statsministern. Man har hört talas om hans
tumme. När den vändes ned, betyder det död för den, det berör, och vändes
den upp betyder det liv. I detta fall blev det inte riktigt nolläge, i det att det gavs
en tioöring per 100 kilogram betor som drickspenning åt jordbrukarna. Men
man vet ju, att när herr Ekmans tumme pekar nedåt, är det ett 30-tal andra
tummar i riksdagen, som göra samma rörelse, och det är naturligtvis inför
faran för, att allt kan gå i stöpet, som man kan få betodlarna så pass mjuka,
att de gå in för en odling, som omöjligt kan bära sig.

Härtill kom ju, såsom redan betygats, att handelsbalansen inte tålde införsel
av socker till den grad, som skulle behövas, örn odlingen inställdes. Man
bär således fått betodlareföreningarnas ombud att jämte regering och riksbank
slå vakt örn Sveriges handelsbalans och på den vägen hindra, att sockerpriset
stiger. Till gengäld härför har riksbanksledningen förklarat sig villig att, örn
böndernas produkter skulle tendera att stiga i pris, genast höja räntan på böndernas
och andras lån och på detta sätt hindra, att jordbruksprodukterna stiga
i pris. Det är ju en alldeles utmärkt växelverkan, att man på det sättet för lång
tid framåt skall kunna förhindra prisstegring på jordbruksprodukterna här i
landet, men det är ganska underligt, att man fått betodlareföreningamas ledning
med härpå.

Men man kan ju fråga sig: är det riktigt fin statsmannakonst att på detta
sätt begagna sig av andras ekonomiska trångmål för att bara tjäna den part,
som heter konsumenter? Konsumenterna kunna omöjligen ha moralisk rätt
att ensamma tillägna sig frukterna av javanesisk och kubansk dumping av
socker på världsmarknaden.

Förkrigspriserna på socker voro enligt propositionen 55 ä 60 öre per kilogram.
Nu skulle det bli 31 öre. Skillnaden i pris är således 27 öre. Inte kan det
vara moraliskt rätt, att konsumenterna skola erhålla hela denna dumpingvinst
och betodlarna endast erhålla 10 öre per 100 kilogram över förkrigspriserna.
Därtill Engö dessa betodlande bönder den reprimanden ifrån jordbruksministern
och utom från honom av de tre — eller som herr Örne säger de 21/2 — utskottsledamöterna,
att dessa förutsatte, att betodlarna inte skulle tillägna sig dessa
12 ä 15 kronor per tunnland, som denna tioöring kan ge. Dessa 12 kronor gavs
i socialt syfte och icke åt betodlarna. Dessa herrar äro tydligen mycket gengla,
då det gäller att använda andras medel. De hava efter tre års övning
fullständigt lärt sig socialdemokraternas jargong, ty hur mycket betpriset än
fallit under dessa år, har det ju alltid från socialdemokratiskt håll lytt så, att
arbetspriserna inte få nedsättas.

Det bör kanske då upplysas för dessa ovetande, att priset för hel betskötsel
före kriget var 85 kronor per tunnland, och i fjol var det 110 ä 120 kronor per
tunnland, ökningen är således 25 ä 35 kronor per tunnland, oaktat grundpriset
på betor i fjol endast var omkring 2 kronor per 100 kilogram. Denna
reprimand är således fullkomligt obehövlig. Jordbrukarna förstå sjiilva att
värdera sin arbetskraft, och något försök att ytterligare sätta ned lönerna har
inte skett. Med anledning av denna reprimand kan det dock sägas, att betodlarna
då lia ett ytterligare tillgodohavande hos konsumenterna, nämligen den
ökning för betalande av betodlingsarbetarna, som icke betäckas av 10-öringen
i (ika! betpris.

Emellertid är det omöjligt att odla betor med denna ökning, så vitt man
vill, att vad som där inflyter även skall räcka till att betala räntor å lån till
taxeringsvärdet och om även skatterna och socialförsäkringspremier skola, in Forsta

hammarens protokoll 1032. Nr 13.

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stadgande.

(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

beräknas. Statsministern har ju skapat denna situation, och han borde verkligen
också ge anvisning på, hur en betodling till dessa priser skall kunna bli
lönande, eller, då sådan anvisning omöjligen kan ges, meddela råd, huruvida
bönderna skola låta bli att betala skatter eller räntor. Ty det kan ju hända, att
statsministern ämnar möta på den vägen genom att göra ett försök att sätta
ned skatterna för jordbrukarna och bringa rättvisa på den vägen. Han går ju
så krokiga vägar, vår statsminister, utom då det gäller tillmötesgående mot de
statsanställda och mot nödhjälpsarbetarna. Då är han att träffa på de raka
vägarna.

Det är som sagt inte lätt att förstå, hur betodlarföreningarnas ombud kunnat
gå in på detta, men det är ju så, att de tycka sig bo på en vulkan. Den ekonomiska
grunden sviktar under dem. Det gäller att försöka hänga kvar på
torvan, tills de, örn möjlighet därför skulle finnas, möta en regering och en
majoritet här i riksdagen, som skulle kunna ge dem rättvisa.

Ja, jag får verkligen säga, stackars odalbondeättlingar! Det är dem det
nu gäller. Vara eller icke vara, det är frågan, precis som det var för Hamlet.
I tusen år ha de byggt upp Sveriges rike, och detta många gånger örn under
tider, då de väldiga herrar med skri och dån slagit riken och byar omkull. I
fjol vid denna tid fingo bönderna ett beröm av en socialdemokratisk talare, herr
Björck, för det sätt, på vilket de förvaltat rättsskipningen sedan hedenhös och
fram till vår tid. När statsministern i år i radio skulle tala med svenskarna i
exil, svenskamerikanerna, visste han inte något bättre ämne för att röra dem
till tårar än att tala örn den gamla släktgården i Sverige, som gått i arv från
far till son sedan hedenhös, och detta gjorde han tydligen i den förvissningen,
att det var det enda vackra föreningsbandet emellan fornt och nytt. Man
hade, sade han, överenskommit att vid varje släktmöte skulle planteras några
träd, som skulle bli en minneslund för kommande generationer att samlas
under.

Vad var nu statsministerns mening med dessa vackra ord, som säkerligen
bragte Amerikasvenskarna i rörd högtidsstämning? Var det oration bara?
Var det ord bara — ord för att skapa stämning — eller låg verkligen under
detta en önskan örn att försöka giva sin hjälp att bevara släktgårdarna med
sina. traditioner. Förstår han värdet av sådana länkar för ett land. Ja, man
vet ju inte och får väl ej veta, vad herr statsministern menade med sina stämningsord.
Efter den överenskommelse, som träffats med betodlarna, ser det
knappast ut, som han menat annat än att skapa gråtstämning i Amerika.
Det ser snarare ut, som om dessa släktlundars öde bleve att exporteras som
pitprops till England för att bygga upp England i stället för det gamla Sverige.
Underligt är emellertid, om historien i en framtid skall förmäla, att under
herr Ekmans regeringstid måste de gamla odalmannaättlingarna gå från sina
gårdar. De kunde icke ekonomiskt bära upp de andra klassernas krav på
hög levnadsstandard endast för sin räkning. Underligare är det dock, att som
hjälp till detta dödgrävarearbete erbjödo sig de, som egentligen äro kött av
böndernas kött och ben av böndernas ben, nämligen representanter för Sveriges
arbetare.

Nu vill jag dock inte neka till, att det finns ljuspunkter även här. Jag måste
verkligen torka mina glasögon inte mindre än tre gånger, då jag under en reservation
här fann min högt ärade kamrat herr Örnes namn, skrivet under en
önskan örn två öres tull. När sådant kan ske på det torra trädet, vad kan man
då inte förvänta på det friska regeringsträdet, ifall bönderna kunna hålla ut ett
år till. Här kan förestå en storhetens tid även för herr Örne. Tänk på Mac
Donald och hans visade vilja att gå i spetsen för nationell samling. Sådant
kan bliva nödtvång även i Sverige. Herr Örne misstyckte att betfrågan eller
liknande årligen skulle återkomma till riksdagsbehandling. Ja, det finns ett

Lördagen den 20 februari.

Nr 13.

sätt att undgå den saken, och det är att skapa en tull något högre än den, herr
Örne nu underskrivit. Då tror jag, att vi skola komma ifrån alla dessa vart år
återkommande funderingar örn denna sak. Snart finns det i kammaren bara
kvar en, som fortfarande spelar Motvallska. Han går näppeligen med på någon
tull. Skulle vi inte kunna ge honom tillfälle att sköta -sitt län någon vecka
under tiden, då vi med herr örnes hjälp ordnade den här saken?

Ja, herr talman, varken utskottets eller reservanternas förslag innebär, att
böndernas produktpriser komma att bestämmas enligt samma rättvisa grunder,
som användas vid bestämmande örn dyrtidstilläggen för statsanställda. Då
så inte är fallet, har jag, herr talman, intet yrkande att göra.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts,)

Herr Björnsson: Herr talman! För några dagar sedan mötte jag här i korridorerna
en herre, som säkerligen är mycket varmt intresserad för det svenska
jordbruket. Han sade: »Kan du förklara, att man i Danmark kan gå fram
så hårt mot konsumenternas intressen i fråga örn sockret? Man rör sig där
med priser mellan 32 och 36 öre i grossisthandeln, medan vi här i Sverige
nöja oss med 31 öre, och detta är så mycket märkvärdigare, som man ju i Danmark
har en socialdemokratisk ministär.» Det sista tilläde han med omisskännelig
triumf i utseende och ton.

Det kan vara skäl att, innan man tar ståndpunkt till den fråga, vi nu diskutera,
jämföra förhållandena i Danmark och Sverige en liten smula. Det råder
nämligen säkert inte bara på detta enstaka håll, som jag finner särskilt egendomligt,
en djup villfarelse örn vad det danska förslaget till sockerbetsodlingens
stödjande innebär, utan en sådan finns nog på många andra håll. Herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, som rätt nära känner den person, jag
talade med, nämnde dessa 32 öre per kilogram nu i dag utan att nämna en
annan mycket viktig omständighet, nämligen att man i Danmark på inhemsk
raffinad har en tillverkningsskatt av 5.7 öre. När en dansk grosshandlare
skall betala 32 öre per kilogram för socker, så utgöra därav 5.7 öre alltså skatt
till staten, vilken användes för statens allmänna utgifter. Till intressenterna
i sockernäringen betalar han således 32 minus 5.7 = 26.3 öre. Det är detta
pris, som man skall jämföra med det pris på 31 öre, som den svenske grosshandlaren
skall betala och som han sedan helt naturligt tar ut av sina kunder.
Värre var det inte med den danska socialdemokratiska ministärens hårdhet
mot konsumenterna.

Det kan vara skäl att komma ihåg detta, när man så ofta hör påstås, att
det sockerpris, som nu föreslås här som minimipris, skulle vara särskilt lågt.
Det är däremot sant, att det är lågt i förhållande till vad vi varit vana vid
på den tiden sockret betraktades som en lyxvara, som inte kunde beskattas tillräckligt
högt. För att herrarna skola förstå denna skillnad vill jag påpeka,
att man ju med i stort sett samma resultat mycket väl kan taga ut en indirekt
skatt på socker som på kaffe. Man får naturligtvis välja skattesatserna lämpligt.
Det blir, om jag bortser från sockerindustrien, huvudsakligen samma
konsumenter, som drabbas av skatten. Vi lia i Sverige valt metoden att hellre
taga ut skatt på kaffe än att taga ut, skatt på socker, som tillverkas inom
landet, därför att det är bekvämare att lägga en tull på en vara, som inte tillverkas
i landet, än att ställa en svensk näring under poliskontroll genom deklarationer
och dylikt.

Nu kan man säga, att konsumentintresset är det inte sfi farligt med. Den
föregående ärade talaren, som ju står i en stjärnklass då han argumenterar i
jordbruksfrågor, talade nied en smula förakt örn konsumenterna. Jag skall
naturligtvis inte falla hans excellens herr statsministern i ämbetet, ty det var
ju en kritik, som huvudsakligen riktade sig mot honom, men talaren sade, att

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

. Äng.
åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.)

herr statsministern var så förfärligt mjuk emot de arbetslösa. Jag tror, att
från annat håll är man inte beredd att skriva under den saken. Det är väl
ändå så, att inte mer än ungefär hälften av de arbetslösa överhuvud taget får
någon som helst hjälp. Det är de därför erforderliga medlen, som man enligt
herr Pålssons mening bör ge ut till ättlingarna av de odalmän, som sedan
1,000 år byggt upp Sveriges rike. Nu är det visst inte 1,000 år sedan Skåne
blev svenskt. Jag vet inte, örn herr Pålsson räknar släktskap med de odalmän,
som funnos i det gamla Sverige, men även örn så skulle vara, tycker jag,
att det är ett arv, som bör vara preskriberat vid det här laget, och det kan
inte vara ägnat att på något sätt sätta känslorna i svallning, så att man behöver
torka sina glasögon ett antal gånger, när man hör det, som herr Pålsson
tycks göra, då han blir rörd.

Jag vill således konstatera, att i jämförelse med Danmark komma konsumenterna
i Sverige få betala ganska mycket för regleringen av sockermarknaden,
vilket jag nu inte kan finna vara så alldeles behövligt.

Går man sedan till en annan intressent i den här frågan, betodlarna, så får
man veta, att de svenska betodlarna nu skola få 2: 30 per deciton betor. Men
den sortens betor, som det där är tal örn, äro nästan rent imaginära betor. Det
lär vara ytterst få, som någonsin odlat en 16-procentig beta. Det händer visst
på dåliga jordar utanför gränsen för lönande odling, att man kan få så låg
sockerhalt någon gång, men genomsnittet lär ju vara 17.2 procent. Man anser
det naturligtvis taktiskt klokt att alltjämt tala örn ett pris på 16-procentiga
betor. Således är det inte 2: 30, men skall räkna med, utan ett medelpris, som
väl kan anses ligga vid 2:47. Det är detla, som skall jämföras med vad de
danska betodlarna få betalt. De få 1:80. Det är naturligtvis^ inte möjligt
att här direkt anställa någon jämförelse, men jag tror, att man på ett ungefär
kan acceptera jordbruksministerns förklaring, att örn de danska odlarna få
1: 80, så kan man höja beloppet till ungefär 2 kronor, för att få det fullt jämförligt
med det svenska priset, detta med hänsyn till vissa indirekta fördelar,
som danskarna ha: fri betmassa och dylikt. Da skulle i alla fall det svenska
betpriset vara 47 öre per deciton högre än det danska. Det är således 20 procent
högre. Nu är det sant, att de svenska betskötarna få högre lön än de danska
betskötarna. Vad den historiska förklaringen härtill är, vet jag ingenting
om, men den produktionsfördyring, som de svenska odlarna därigenom få vidkännas
i jämförelse med sina danska yrkesbroder, lär inte kunna sättas till
mer än ungefär 20 öre per deciton, och da återstår i alla fall 27 Öres högre pris
för de svenska odlarna än för de danska.

Man förklarar, att detta skulle delvis bero på att man i Danmark har en
större hektarskörd. Det är möjligt, att det kan vara riktigt, om man räknar
med medelskörden, men örn man jämför den bästa betjorden i Danmark och
den bästa betjorden i Sverige, så finns det ingen skillnad i hektarskörd. Detta
är konstaterat genom en undersökning, som har verkställts, och vars resultat
äro publicerade för icke så länge sedan. Att man i Sverige kommer till en
lägre hektarskörd i medeltal beror därpå, att man vill ha betskörden utsträckt
till områden, som man väl i varje fall måste säga vid nuvarande sockerpris
inte lämpa sig för betodling. Monopolsakkunniga lia tagit hänsyn till detta
moment på det sättet, att de förklarat, att bland råsockerfabriker, lydande under
det sydsvenska bolaget, borde fyra stycken nedläggas av det skälet, att de
inte lämna något bidrag till förränta]ngen av kapitalet utan vålla en ren och
klar driftsförlust. I bevillningsutskottet stod man i begrepp att uttala ett önskemål,
att betodlingen skulle utsträckas så mycket som möjligt, men vid närmare
eftertanke besinnade sig majoriteten, och jag vill här påpeka, att i utskottets
utlåtande finns inte uttalat något sådant önskemål. Örn riksdagen
väljer att besluta i överensstämmelse med majoritetens förslag, så kan i varje

Lördagen den 20 februari.

37 Nr 13.

fall icke därur utläsas något sådant krav. Jag skulle tro, att man kan få betodlingen
ekonomiskt förbättrad högst väsentligt genom en sådan åtgärd.

Nu frågar man sig: hur kommer det sig, att man här i Sverige är så missnöjd
med det pris, som här erbjudes för odling av betor, när danska odlare till
synes kunna vara nöjda. Ja, det är en sak, som jag inte kan förklara. Det
kan naturligtvis inte bero därpå, att. våra odlare äro mindre förnöjsamma, utan
torde bero därpå att vi lia en högre standard på olika områden, och den står
väl måhända i viss grad i samband med vår allmänna tullpolitik.

Går man sedan till sockerindustrien, så vill jag med anledning av ett yttrande
av friherre Lagerfelt till en början påpeka en sak. Han gjorde sig kanske
skyldig till en felsägning, ty han rättade det sedan. Han talade om betodlingens
fiender elier sockernäringens fiender och ändrade detta sedan till
»vedersakare». Jag undrar, om han överhuvud taget kan leta upp några fiender
till betodlingen i och för sig, men han kan säkerligen finna mångå vedersakare
till ett extraordinärt statsskydd åt betodlingen. Då han vidare påstod,
att dessa fiender eller vedersakare brukade säga, att vår svenska sockerindustri
inte var tekniskt tillfredsställande organiserad, så tror jag också, att han
tar fel. Jag har aldrig hört någon förklara annat än vår sockerindustri rent
tekniskt står på höjden av vad man kan begära. Däremot bär det gjorts anmärkningar
mot den kommersiella organisationen, lönepolitik och dylikt, och
den kritiken kan man ju få ett ganska gott belägg för i monopolsakkunnigas
utlåtande.

Det har här sagts av bevillningsutskottets ärade ordförande, att sockerbolaget
har företagit sin avskrivnings- och utdelningsoperation för att möjliggöra
att i framtiden betala mer för betorna. Detta hör för mig i varje fall
till mysterierna. Jag är inte tillräckligt hemmastadd i krokarna med aktiebolagsorganisationen
för att förstå, hur ett bolag, som till sina aktieägare utdelar
23 miljoner, därigenom kan bli i stånd att för framtiden betala mer till
dem, som skola sälja råvara till bolaget. Jag befinner mig så^ till vida i
lyckligt sällskap, att monopolsakkunniga inte heller kunna förstå det. Jag
kan inte tänka mig annat än att örn sockerbolaget hade använt även^de 23 miljoner,
som nu skola utdelas till aktieägarna, till avskrivningar, så hade bolaget
också fått större möjligheter att för framtiden betala bättre betpris.

Sockerbolagen lära kunna betrakta det förslag, som Kungl. Majit har framlagt,
som den allra bästa riskförsäkring mot ett fallande sockerpris. Skulle
sockerpriset falla till mycket låga värden, så kan sockerbolagets risk minskas
alldeles oerhört. Med t. ex. ett engrospris av 25 öre skulle, under förutsättning
att den inhemska odlingen bleve oförändrad, sockerbolaget tillföras nära
5 miljoner kronor, och skulle det vid ett sådant tillfälle också vilja sig så, väl,
att det bleve liten odling eller missväxt, så att sockerbolagen finge raffinera
till större delen utländskt råsocker, skulle det naturligtvis bli ännu större möjligheter
att hålla affärerna flytande.

Nu är det val sannolikt, såvitt man kan förstå, att sockerpriset inte faller
så mycket. Det skulle ju bero på att den internationella samverkan, som satts
i gång, skulle spricka, och det finns det åtminstone för närvarande knappast
skäl att antaga. Därför tror jag, att örn man vill bedöma vinsten eller förlusten
för sockerbolagen av det föreliggande förslaget, kan man hålla sig till
det sockerpris, som råder nu. Då skulle vid vanlig odling det mellansvenska
bolaget få en liten extra recett, jämfört med förhållandena i fjol, vid lika förhållanden,
på bortemot en halv miljon.

Nu vill Kungl. Majit, att man skall fastställa ett minimipris för betodlarna.
Man skall låta konsumenterna betala detta, och för att nå detta resultat drar
man sig inte för att i enskilda händer monopolisera sockerimporten, det vill
således säga hela sockernäringen. Jag måste säga, att det har inte varit med

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Kr lii.

Lördagen den 20 februari.

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forte.)

alldeles lätt hjärta jag i detta läge till slut har röstat för avslag på den kungl,
propositionen. Jag inser, att läget är sådant, att när arbetslösheten är mycket
större än den någonsin på sista åren har varit och när dessutom vårt valutaläge
är sådant, att vi bäst skulle gagnas av att betodlingen finge fortsätta, så
är det naturligtvis inte angenämt att tänka sig, att man väljer just ett sådant
år för att nedlägga betodlingen, men det måste väl ligga en smula berättigande
i det kravet, att konsumenterna, örn de genom ökade utgifter skola garantera
betodlarna en säker inkomst och dessutom riskförsäkra sockerindustrien, finge
några garantier i fråga om mellanhandsvinsten och vidare, att man finge några
garantier för att betskötarna också erhölle en anständig lön. Dessa krav
lia som vanligt stött på motstånd, särskilt det sista, på håll, där man inte alls
drar sig för att garantera en företagare en viss vinst. Där tycker man, att det
är fullkomligt orimligt, örn man begär en viss garanti för betskötarnas arbetslön.
Den tanke, som i den Sköldska motionen har tagits upp, att man skulle
lägga i Kungl. Maj:ts händer att begränsa mellanhandsvinsten, i den mån det
behöves och kunde ske, så att konsumenterna inte bleve oskäligt betungade av
dessa åtgärder, har man således inte velat gå med på.

Det är därför jag till slut i huvudvoteringen i utskottet har röstat för avslag,
och jag kommer inte här att göra något yrkande örn bifall till herr Skölds
motion^ därför att det är ju hopplöst, när utskottet överhuvud taget inte velat
ingå på en mera grundlig granskning av detta projekt. Det skulle vara orimligt,
^ att riksdagen toge ett förslag, som innebär vissa tekniska nyheter, utan
en sådan granskning från utskottets sida. Jag kommer därför att vid huvudvoteringen
här rösta för avslagsyrkandet.

Till det yrkandet ha vi emellertid i vår reservation lagt ett yrkande örn rätt
för Kungl. Maj:t att höja råsockertullen. Herr Pålsson, som ju inte alltid utmärker
sig för någon grundligare eftertanke, fattade detta som en protektionistisk
åtgärd. Han har först och främst inte observerat, att vi inte vilja
stödja de motionärer, som ville definitivt höja råsockertullen. Vi lia inom bevillningsutskottet
under en lång tid, så långt det varit möjligt, hävdat den
principen, att man skall låta de bestående tullarna förbliva oförändrade, till
dess man efter en grundlig och allsidig undersökning har funnit, hur de böra
förändras. '' Därför bär det inte funnits någon anledning att nu stödja ett yrkande
örn definitiv ändring på en punkt. Och ett höjande av råsockertullen
innebär efter min uppfattning —- och jag tror, att där har bevillningsutskottets
ordförande rätt — ingalunda en protektionistisk åtgärd, såsom herr Pålsson
har fått för sig. Etet skulle naturligtvis innebära, att man minskade skyddet
för raffinadindustrien. Det skulle vid normal raffinadverksamhet minska
dess inkomstmöjligheter med något över 1 V2 miljon kronor. Vi ha emellertid
ansett, att om avslagsyrkandet skulle vinna riksdagens bifall, så behövs det
nya förhandlingar emellan sockerindustrien och betodlarna. Då skulle Kungl.
Maj:t ha haft detta maktmedel, att om inte bolaget gör så stora eftergifter,
som det överhuvud taget kan och som äro erforderliga, så kommer bolaget att
rätt snart få se tullen på råsocker höjd. Jag tror, att det skulle vara utomordentligt
bra för Kungl. Maj :t att ha ett verkligt maktmedel i sin hand, då
det gäller att leda förhandlingarna mellan parterna i detta mål. Detta är således
motiveringen för att vi här ha yrkat ett temporärt medgivande för Kungl.
Majit att höja tullen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Andersson, Henrik: Herr talman! Frågan om statliga åtgärders vidtagande
till sockerbetsodlingens stödjande är ett spörsmål, som under en lång
följd av år varit livligt och ingående diskuterat i riksdagen, och det är ju numera
knappast något nytt att andraga i ärendet. Under sådana omständigheter

Lördagen den 20 februari.

Nr 13.

skulle jag ju utan vidare lia kunnat endast i största korthet yrka bifall till den
reservation, som avgivits av herr Nilsson i Hörby m. fl., men då även mitt namn
återfinnes under denna reservation, så må det tillåtas mig att säga några ord i
själva frågan.

Det är ju så, att regeringen och det övervägande antalet av ledamöterna i
bevillningsutskottet, och jag skulle väl tro även i riksdagen, finna en odling
av sockerbetor önskvärd, detta icke minst ur handelsbalansens synpunkt och
ur arbetssynpunkt. Vi böra ju i dessa tider åtminstone taga vara på alla de
arbetstillfällen, som finnas, lika väl som vi måste se till, att vår handelsbalans
kommer på bättre fötter. Men det är tydligt — det framgår av de förda underhandlingarna
mellan intressenterna — att statens stöd är erforderligt. Regeringsförslaget
är ju så utförligt refererat av jordbruksministern, att jag inte
skall taga upp många saker därifrån. Det ger ju i korthet sagt odlarna ett
garanterat minimipris av kronor 2: 30 för 16-procentiga betor plus ett tilläggspris
vid högre procent. Vidare skola de bägge sockerbolagen ha importmonopol,
och dessutom skola de ha rätt att taga ett minimipris av 31 öre för krossmelis.

Det är vissa saker i detta förslag, som jag och mina medreservanter inte ha.
funnit tillfredsställande. Det är ju otvetydigt, att vid lågt råsockerpris ha
bolagen direkt intresse av att icke uppmuntra odling av betor. Det kan ju
vara möjligt, att bolagen för i år äro skydiga att taga emot betor från de
tecknade betarealerna, men örn det skulle bli så, att för framtiden frågan skulle
lösas på det sätt, som är föreslaget nu i år, så kunna bolagen möjligen vilja
gardera sig för att få så liten odling som möjligt, och det är väl ändå inte meningen
med denna stödaktion, att man skulle uppmuntra till sådant. Jag vill
inte påstå, att det blir fallet, men det kan i alla fall tänkas, att det föreligger
en viss risk i den riktningen.

Den reservation, som jag biträtt och som överensstämmer med herr Löfvanders
m. fl. motion, förordar en tullförhöjning av 3 öre per kilogram för såväl
råsocker som raffinad. I slutet av förra året, under de tre sista månaderna,
var ju medelpriset på socker av den kvalitet, det här är fråga om, 28 öre per
kilogram. Med 3 öres tullförhöjning kommer man upp till 31 öre, så att det
blir praktiskt taget samma belastning på konsumenterna som enligt regeringsförslaget,
och med ett bifall till det förslag, som innefattas i Nilssons i Hörbys
m. fl. reservation, kan jag inte finna, att sockerbolagen kunna skörda någon
extra vinst vid något som helst olika prisläge på socker. Det är ju så, att all
den prisförhöjande verkan, som kan följa härav, och den inkomst ^av tullen,
som kan uppstå, avsetts att gå till odlarna. Man låter odlarna få allt vad
som kan fås genom denna tullförhöjning, och dessutom slipper man ett privat
monopol. Jag tror inte, att ett sådant kan vara så synnerligen lyckligt. Man
bör ju inte tillgripa monopol mer än när det är alldeles nödvändigt, och skall
det vara monopol, synes det mig smakligare, örn det är ett helstatligt monopol.
Jag kan således inte finna, att man i första hand åtminstone bör gå med på regeringsförslaget.

Det kan givetvis vara nödvändigt, örn vår reservation skulle gå igenom, att
föra nya underhandlingar med intressenterna, men den saken bör i varje fall
inte vara svårare än att den kan lösas. Riksdagen har ju i varje fall ändå
sagt ifrån, hur långt riksdagen vill sträcka sig, och då få intressenterna räcka
varandra handen, så långt de kunna. Odlarna veta ju i varje fall, att de skola
ha denna prisförhöjning, som kan åstadkommas genom förhöjd tull och de ha
ju en norm, de skulle ju kunna gå efter en multipel av 6V2 eller 7, som i nya
avtalet. Det är i varje fall saker, som inte böra vara olösliga.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som
avgivits av herr Nilsson i Hörby m. fl.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Sr 18.

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Herr Larsson, Johan: Herr talman! Då vid denna debatts början en ärad
talare, den av mig mycket värderade herr Örne, ville tillmäta mig någon
sorts^ diktatorisk betydelse med avseende å detta utskottsbetänkande, ber jag
att få meddela, att jag alls inte kan mottaga någon ära i den vägen. Det är så.
att utskottets förslag har tillkommit genom majoritetsbeslut av dess 20 medlemmar.
Men, herr talman, jag ber att med några ord få giva till känna de
synpunkter, som varit vägledande för mig vid behandlingen av ärendet i utskottet,
då jag oreserverat godtagit Kungl. Maj :ts förslag.

De skäl, som funnos år 1930 och 1931 och då föranledde hjälpåtgärder åt
betodlingen, finnas alltjämt, till och med i ökad styrka. Vår handelsbalans
kräver nu, att vi på alla punkter, där det låter sig göra, minska vår import.
Då den inhemska sockerproduktionen enligt de utredningar, som förebragts,
icke är i stånd att upprätthållas utan statens stöd, måste detta stöd lämnas.
Därest betodlingen nu inställes och råsockerfabrikerna inställa sin drift,
komma många människor att bli utan arbete. I tider som dessa, när man med
ljus och lykta måste söka efter lämpliga arbetstillfällen för den alltjämt stigande
skaran av arbetslösa, måste det nog vara en plikt av första rang att bidraga
till att de arbetstillfällen, som finnas, bevaras och utökas. Endast för
skötseln av 40,000 hektar betfält går arbetskostnaden till 8 ä 10 miljoner
kronor, vartill kommer allt arbete med transport och arbetet vid råsockerfabrikerna.
Därtill kommer även, att om vi äro i stånd att minska vår import av
socker genom egen produktion, skulle detta vara synnerligen nyttigt för vår
nuvarande negativa handelsbalans.

Alla ha ju nu också åtminstone inom utskottet velat lämna hjälp på ett eller
annat sätt, och det är att konstatera, att alla varit eniga i principen, att något
måste göras. Det är endast örn sättet som meningarna varit delade. Men då
enighet rått örn själva principen, bör det vara möjligt att vinna något positivt
resultat.

Den av Kungl. Majit föreslagna vägen, som av utskottet förordats, har
enligt min uppfattning betydande fördelar framför de andra, motionsvis framförda
förslagen. Kungl. Majlis förslag har ju även tillkommit efter en långvarig
och grundlig förberedelse och undersökning. Det har även lett till preliminära
avtal, färdiga att träda i kraft, så fort de godkänts av riksdagen.
Betodlarna kunna omedelbart träffa sina dispositioner och sluta kontrakt med
sockerbolaget. De bliva garanterade ett visst minimipris, visserligen ej högt
men väl skäligt i förhållande till priserna å övriga lantmannaprodukter. De
äro därjämte berättigade att erhålla ökning i priset, därest sockerpriset å
världsmarknaden stiger så, att sockerbolagets priskurantpris å krossad melis
överstiger 31 öre. I jämförelse med föregående år äro odlarna även tillförsäkrade
andra fördelar. Vilken producent som helst skulle nog i dessa tider, då
allting flyter, vara belåten att få producera varor på förenämnda villkor. Det
torde därför ligga i öppen dag, att förslaget ur betodlarnas synpunkt kan antagas.

I jämförelse med förslaget att lämna hjälp i form av tullhöjning å socker
har det kungl, förslaget den fördelen, att det, därest prisförhöjning inträffar å
världsmarknaden, så att sockerbolagets priskurantpris å krossad melis överstiger
31 öre, icke inträder någon ytterligare stegring i form av tullpålägg å
detta pris. Därest en tull pålägges, kommer allmänheten att vid sådant förhållande
få vidkännas en onödig prisfördyring. Prisbildningens utgångsläge,
31 öre, är ju synnerligen lågt. De senaste fem årens medelpris har varit betydligt
högre, nämligen 38 öre. Det pris, som danskarna genom de där nyligen
vidtagna åtgärderna få betala, är 32 öre.

Vad beträffar förslaget, att riksdagen skall avhända sig rätten att bestämma
tullens storlek och överlämna denna rätt till Kungl. Majit, strider detta mot

Lördagen den 20 februari.

41 Nr 18.

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Herr Forssell: Herr talman, mina herrar! Till bedömande av det sakliga
underlaget för den föreliggande frågan har jag haft att tillgå de silfror och
övriga uppgifter, som det varit möjligt att plocka tillsammans ur de handlingar,
som vi bekommit detta och föregående år. Tyvärr är uppställningen
av de lämnade uppgifterna ganska plockig. Att i allt detta material ^få tåg
i en saklig uppgift i en viss fråga är nästan som att leta efter en nål i en
höstack. Med litet god vilja kan man emellertid få fram en hel del ganska
värdefulla upplysningar genom sammanställning från olika håll av siffror och
material i övrigt. Det visar sig då till en början, att för närvarande betala
vi för vårt socker utöver världsmarknadspriset 12.8 öre per kilogram. Det
är det ungefärliga medelpriset under föregående år. För en konsumerad massa
av 230,000—240,000 ten socker blir det således cirka 30 miljoner kronor, som
konsumenterna betala utöver världsmarknadspriset för socker. Av dessa 30
miljoner gå ungefär 7V2 miljoner till finanstullar, d. v. s. de flyta direkt in
i statskassan och användas såsom övriga inkomstmedel, och resten, omkring
22^2 miljoner, gå till sockernäringen.

Nu är det mycket svårt att precis säga, såsom materialet här föreligger,
hur mycket som går till det ena och det andra, men en uppskattning föreligger
i alla fall, enligt vilken ungefär 0.73 kronor per deciton betor skulle vara betodlarnas
stöd av detta. Med en kvantitet av ungefär 1 miljon ton betor kommer
således, i runt tal räknat, 7lh miljoner kronor att gå till betodlingens
understöd och resten, cirka 15 miljoner kronor, till sockerindustriens understöd.

Nu är det min uppfattning, och jag förmodar, att den delas av ganska
mångå, att i varje fall i nuvarande situation — under normala förhållanden
kan man nog diskutera frågan om betodlingens vara eller icke vara — torde
det ej löna sig att diskutera betodlingen, utan det torde vara ganska tydligt,
att det är förnuftigt och klokt att i nuvarande prisläge önska en örn möjligt
ökad betodling och då synes det mig litet grand felaktigt, att lejonparten eller
ungefär två tredjedelar av vad vi betala utöver världsmarknadspriset skall gå
till sockerindustrien och endast den återstående tredjedelen till betodlingen.
Skall man fälla ett närmare omdöme i den saken, måste man försöka plocka
fram och taga reda på vad som är den rimliga kostnaden för sockerindustrien
per kilogram framställt socker. Är det pris. som den så småningom får, högt
eller lågt? Det är mycket svårt att ur föreliggande material få ett grepp på
vad kostnaden för sockerindustrien per kilogram socker är för behandlingen
ifrån betorna till försäljningsprodukten. Men det finns en uppgift, som är
högst intressant och som härstammar från Holland. Det säges i denna gröna
hök, som utkom 1930, att örn man utnyttjar de uppgifter, som man kunnat
få från den holländska industrien, och adderar tillsammans den totala fabrikationskostnaden
och försäljningskostnaden, får man per kilogram raffinadsocker
en total kostnad av 9.4 öre. Man säger i fortsättningen, att enligt en annan
uppgift skulle emellertid denna i och för sig synnerligen låga siffra vara för

gängse bruk och tradition och bör ej ifrågakomma. Något sådant nödläge förefinnes
nu ej.

Genom antagande av utskottets förslag komme en viss stabilisering av sockerpriset
att ske. Allmänheten går visserligen miste örn rätten till en ytterligare
sänkning av det nuvarande mycket låga priset. Denna förhoppning örn prissänkning
är dock mycket problematisk. Snarare kan en höjning ske. Men i
gengäld kommer den inhemska sockertillverkningen att säkerställas, och därmed
ökas tillfällena till arbete och förbättras vår handelsbalans, vilket ju gagnar
hela landet.

På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 18. 42

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.)

hög. Det är således åtminstone en viss möjlighet, att denna siffra, 9.4 öre
per kilogram socker i färdigt skick, distribuerat, är något så när riktig. Och
ser man på världsmarknadspriset på socker, som ligger några öre över detta,
så pekar det pa att siffran ej kan vara alldeles oriktig, ty även örn sockerrören
äro mycket billiga, kostar naturligtvis tillverkningen en del, och industrierna
göra icke socker ens av sockerrör, om de ej få något så när betalt
för det. En väl skött industri kan sålunda åstadkomma socker till ungefär
nämnda pris. Nu vill man ha 31 öre, och då återstår det således omkring
2172 öre, som icke skulle vara nödvändiga för industrien utan skulle kunna
gå till sockerbetsodlarna, som vi vilja stödja. Det betyder ungefär 3 kronor
per deciton betor. Av den uppgift, som finnes här, örn hur mycket socker
man får ur varje deciton betor, kan man leta sig fram till den saken. Det
är ju stor skillnad mellan det priset och det pris, som sockerbetsodlarna skulle
få ut efter den föreslagna överenskommelsen. Det förefaller, åtminstone om
man dömer av anförandena från olika håll, som örn sockerbetsodlarna skulle
vara stormförtjusta, om denna uppdelning av vad vi få offra för sockernäringen
skedde på detta sätt, och deras djärvaste förhoppningar skulle då bli
tillfredsställda. Det skulle ju icke ens vara omöjligt att sänka detta pris å
socker, 31 öre, som ligger ett ganska gott stycke över det nuvarande, och i
alla fall tillfredsställa betodlarnas anspråk, måhända med någon liten prutmån.
Men någon liten prutmån få alla människor finna sig i i dessa dagar.
Det är icke i och för sig något orimligt.

När man har dessa siffror i en officiell utredning och står inför de olika
förslag, som här föreligga, frågar man sig, örn det verkligen skall vara nödvändigt
att, visserligen utan att nämna ordet, dock antaga ett monopol i strid
mot grundlagarna, som tydligen förbjuda monopol. Skall man här gå fram
med det traditionella svenska föraktet för lagarna och göra ett sådant arrangemang,
som jag nyss karakteriserade? Man skulle kunna säga, att siffrorna
peka fel. Visserligen äro de officiella och visserligen äro dessa siffror det
enda, man kan få fram ur den föreliggande utredningen, men i alla fall kanske
de äro felaktiga. Men då får jag säga, att örn man ser på sockerbolagens
ställning och icke bara bedömer den efter dessa utredningar om hur kapitalet
och den nuvarande uppskattningen tillkommit under årens lopp, utan örn man
tar de sista årens taxeringar på aktiemarknaden och jämför sockerbolagens aktier
och andra industribolags aktier, kan man konstatera, att medan sockeraktierna
stått praktiskt taget konstant sedan ett år, ha de stora industrierna
inom andra branscher fått lida en reduktion av sina aktiekurser med 50 procent
och mera. Det betyder, att sockerbolagen befinna sig i en synnerligen
god och solid ställning, medan andra bolag, som icke få understöd, få kämpa
sig fram och hålla sin drift i gång trots den mest förtvivlade situation. Men
här skall man på ett bolag, som påtagligen befinner sig i den mest gynnsamma
situation, offra så mycket, medan man ger så relativt litet åt det andra hållet.
Det har gjort, att jag frågat mig, örn det ej finnes en möjlighet att få en lösning,
som kan ge åt betodlarna åtminstone något, som kunde tagas från de
så solida bolagen.

Det finnes nu i den motion, jag väckt i denna kammare, ett förslag att justera
råsockertullen och lägga till 2 öre på den utan att rubba tullen på raffinadsockret.
Dessa 2 öre skulle betyda ungefär 30 öre per deciton betor. Det är
i alla fall ett ganska vackert tillägg till det nuvarande priset, utan att man
behöver gå in för någon monopolbildning och sätta sig över grundlagsbestämmelserna
och på det sättet ytterligare mjuka upp den svenska, tyvärr så svaga
känslan för lagarnas helgd.

Med denna motivering, herr talman, tillåter jag mig yrka bifall till den av
mig väckta motionen.

Lördagen den 20 februari.

43 Nr 13.

Herr Boman: Herr talman, mina herrar! Då herr Örne i början av debatten
gjorde en anmärkning mot det svaga underlag, som finnes för bevillningsutskottets
tillstyrkan, och betonade, att det fanns en stjärnman eller en halvkarl,
som skulle vara jag, så är det ju bekant för kammaren, att stjärnan betyder,
att jag icke var närvarande vid justeringen, och således, örn jag hade
önskat avlämna en reservation, icke kunnat göra detta. I den riktningen hade
jag ej kunnat gå, ty så som debatten tidigare hade gått i utskottet, hade jag
ingen anledning att antaga annat än att flertalet skulle stödja den kungl, propositionen.
I varje fall hade jag, örn jag hade varit närvarande vid justeringen,
icke antecknat någon avvikande mening, icke därför att jag ej delar den
uppfattning, som herr Johan Nilsson m. fl. reservanter ha, att den rena tullvägen
hade varit att föredraga, men jag har vid annat tillfälle, första gången
då här infördes subvention, röstat mot subventionen. Men, herr talman, det
förslag, som nu föreligger, är icke subvention utan, som jag ser det, något som
verkar såsom en tull. Det fördyrar för konsumenterna just denna vara, som
genom världsmarknadens utveckling har kommit att bli utomordentligt låg i
pris. Konsumenterna få genom en fördyring av varan vara med örn att möjliggöra
ett högre pris, och här har detta ju varit alldeles särskilt betydelsefullt:
enda framkomliga vägen att bevara sockerindustrien.

När vi i utskottet behandlade ärendet, kämpade de reservanter, som nu ha
anmält sig till förmån för herr Forssells motion, med iver för herr Skölds motion,
och mot denna hade jag tillfälle att polemisera i utskottet. När jag nu
läser betänkandet i dag, befinnes det, att herr Skölds motion ej fått något stöd
från herr Bärg m. fl., utan det är herr Forssells motion, som förordas.

Nu talade herr Forssell om sin motions innebörd och framhöll, att av den
beskattning, som påvilar sockret, erhåller staten i finanstull ungefär 71/2 miljoner,
betodlarna 7V2 miljoner och industrien 15 miljoner kronor. Ja, det är
kanske sant, att dessa siffror får man fram, om man läser materialet, men i
dessa 15 miljoner, som industrien får och som herr Forssell betecknade som
ett oskäligt och onödigt högt understöd, ingår väl också ett skydd åt industriens
arbetare. Om herrarna läsa den kungl, propositionen på sid. 44, finnes
det där en redogörelse ur monopolutredningen rörande sockerindustrien, och
där finnes ett uttalande örn lönestaten för industriens ledare och tjänstemän,
vilken betecknas vara, kanske något hundratusental kronor för hög ■— men
i fråga örn arbetarnas löner står just följande uttalande: »Vad kampanjarbe tarnas

löner angår, har i den föregående utredningen visats att de sedan tiden
före kriget stegrats mycket kraftigt. För närvarande uppgå de till mer än
dubbla beloppet av lantarbetarlönen i motsvarande trakter.» Så fortsättes
det litet längre ned: —- — — »med hänsyn till att arbetarna vid råsockerfabrikerna,
vilka i stor omfattning hava sin huvudsakliga sysselsättning inom jordbruket,
ofta även under sin anställning i industrien utföra ett arbete fullt jämförligt
med det, som åvilar arbetarna å betfälten».---— Ja, hur många

miljoner kronor av denna industris skydd är det som gå till dessa industriarbetare?
Det skulle naturligtvis krävas en mycket omfattande och noggrann utredning
för att kunna säga det. Men det är så med all livsmedelsindustri och
överhuvud taget all hemmaindustri, att arbetslönerna där äro onaturligt uppdrivna,
och innan det blir en utjämning mellan dessa löner och dem, som äro
möjliga för landets exportindustrier, som dock sysselsätta så ofantligt många
flera arbetare, torde det vara svårt att få förbättrade förhållanden i landet på
det ekonomiska området.

Förklaringen till att socialdemokraterna anslutit sig till herr Forssells motion
ligger naturligtvis i viss mån i vad jag här berört,, men vad skulle bli följden
av ett bifall till herr Forssells motion? Jag kan ej förstå annat än att i
varje fall för detta år skulle det betyda något, som vore synnerligen olyckligt

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.)

för vårt land, d. v. s. med den utveckling, som priserna för närvarande ha,
skulle väl följden bli, att det blev det tjeckoslovakiska sockret, som huvudsakligen
komme att ätas i Sverige. Ty att de svenska sockerbruken skulle
vara beredda att nu på en veckas tid göra örn kontrakten på något vis med betodlarna
i sådan riktning, som kan möjliggöra, att det blir en verkligt önskvärd
odling, anser jag uteslutet. Ha två parter förhandlat och ej kunnat komma
till resultat, har en kommission arbetat och sökt medla men icke lyckats, och
genom en annans, Kungl. Majit, ingripande till sist enats örn en villkorlig
överenskommelse, anser jag otänkbart att nu få fram något nytt på grund
av de ändrade förhållanden, som skulle inträda vid bifall till herr Forssells
motion. Propositionen är ju tillkommen för att i en tid som den nuvarande
minska arbetslösheten eller åtminstone icke framkalla en eljest obehövlig
arbetslöshet, och den är tillkommen för att i en tid, då vår valuta hänger i
luften — örn jag får använda det uttrycket, ty guldmyntfoten är ju övergiven

• bevara dess köpkraft gentemot utlandet, men att då framtvinga ökad import,
som skall betalas med guldvaluta, kan väl icke vara annat än en olycka
för vårt land.

Den fördyring av sockret, som skulle ifrågakomma genom bifall till den
kungl, propositionen, gör vid en förbrukning av omkring 30—35 kilogram per
individ, om fördyringen skulle bli t. ex. 4 öre, för ett fem personers hushåll
en merutgift på 6 kronor per hushåll för året. Jag tycker icke, det är något
farligt. Det är en uppoffring, så mycket obetydligare, örn man tänker på att
socker på samma sätt som kaffe är en vara, vars marknadspris under få år
har varierat med 60 å 70 procent och kan tänkas röra sig i samma riktning
.eller någon annan riktning i liknande grad under närmaste året, så att man
icke vet, örn det verkligen blir någon ökad belastning.

Jag lyssnade för flera år sedan i sockerfrågan, där jag naturligtvis genom
min verksamhet ej haft förutsättningar för att vara särskilt sakkunnig, med
synnerligt intresse på en livlig debatt, som ägde rum i denna kammare mellan
nuvarande excellensen Ekman och landshövding von Sneidern. Det gjordes
då en fråga, huruvida icke den svenska riksdagen redan för många år sedan
intog den ståndpunkten, att vi skulle söka bevara en sockerindustri och
sockerodling i landet. Frågan ställdes och svaret gick, såvitt jag nu kan förstå,
i den riktningen, att excellensen Ekman i dag Ilar burit fram denna proposition,
där han således i realiteten visar, att han önskar, att denna näring skall
bestå. Jag tror. att dess bestånd har så vidsträckt betydelse på många områden
— det är icke bara lantbruket utan mycket annat som påverkas av denna
industri — att jag utan tvekan ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Örne: Herr talman! Jag skall inte många minuter hindra kammaren
från att gå till votering. Jag skall ej replikera de föregående talarna i annan
mån än att jag vill göra en anmärkning i anledning av den ärade utskottsordförandens
yttrande. Han säde, att örn vi sitta ensamma här i hela världen
och icke göra något för att främja vårt näringsliv, bliva alla arbetslösa. Det
är en ytterligt samhällsfärlig politik, yttrade utskottets ärade ordförande. Ja,
men det är så, det kan ingen förneka, att det är just de stater, vilka arbeta av
alla krafter på att främja sitt näringsliv med sådana åtgärder, som här äro
föreslagna, som ha den största arbetslösheten.

Utskottets ordförande yttrade också, att vi behöva ej ytterligare gynna konsumenterna.
Detta innebär enligt min uppfattning en oerhörd felsyn på hela
problemet. Det gäller icke här att gynna konsumenterna, utan det gäller att
använda våra resurser på mest ekonomiska sättet. Örn konsumenterna icke ge
ut sina inkomster på att köpa socker, så köpa de antingen något annat eller

Lördagen dem 20 februari.

45 Nr 13.

också spara de sina medel. Här ger nu svenska folket ut ungefär 24 miljoner
om året i understöd åt sockerhanteringen, och det är meningen att ytterligare
öka detta belopp med ungefär 6 miljoner. Det gör 30 miljoner. Dessa 30
miljoner skulle självklart ej försvinna utan användas till något annat. För
närvarande är det ju bekant, att smörkonsumtionen befinner sig i ökning. Dessa
6 miljoner, som det är fråga örn att ytterligare giva i subvention åt sockerhanteringen,
skulle ju betyda ungefär detsamma som priset för 3 miljoner kilogram
smör i runda tal. Det är 75 miljoner liter mjölk. Antag, att konsumenterna
använda en del av vad de spara på socker till att köpa smör, så skulle
ju de jordbrukare, som producera mjölk för smörtillverkning, få större vinst.
Örn medlen däremot sparas, bidrager det ju till att öka de medel, som stå, till
förfogande för utlåning, med resultat att räntan i landet måste sjunka, vilket
kommer jordbrukarna tillgodo.

Man kan icke se dessa frågor uteslutande så, att man fäster sig vid en detalj.
Man måste ovillkorligen se verkningarna i det stora hela av de åtgärder,
man vidtager, och det är just den omständigheten, att man med konstlade medel
i vissa andra länder förhindrar konsumtionen att taga den riktiga vägen,
som åstadkommer den fruktansvärda arbetslöshet, som råder.

Jag har velat påpeka detta endast därför att det kan vara önskvärt, att man
fäster uppmärksamheten vid det, då man behandlar sådana här frågor.

Det sades också — jag tror av utskottets ordförande —• att jag visat särskild
ömhet för tjeckoslovakerna. Det gör jag ej alls. De ha burit sig så illa
åt i fråga örn sin sockerpolitik, att vi icke alls ha anledning att visa ömhet för
dem. Men jag visar ömhet för svenskarna genom att önska, att man skall
skaffa så många arbetstillfällen som möjligt här i landet genom att göra det
möjligt att producera i den svåra konkurrens, som nu råder i världen.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Mili ståndpunkt i denna fråga
har alltid varit den, att vi skola upprätthålla sockerbetodlingen i landet och
att vi måste ge den ett ökat skydd, ifall den utländska konkurrensen blir för
stark. Herr Örne tycktes i den punkten vara av en alldeles motsatt mening
och fann sig till freds även ifall betodlingen skulle upphöra, detta, om den
inte kan reda sig på egen hand. Jag har också hört herr Örne i andra fall,
då det varit fråga örn skydd för någon svensk industri, säga så här: »Kunna

ni icke hjälpa er själva, så få ni sluta upp!» Men det är märkvärdigt, att herr
Örne aldrig givit anvisning på huru man skulle använda sill arbetskraft och
sitt kapital för att producera något annat, med vilket man skulle kunna köpa
den utländska vara, som i så fall skulle ersätta den utslagna svenska. Så är
situationen i detta fall. Varifrån skola vi få medel att betala det importerade
sockret i synnerhet i närvarande tid, örn vi skola hänvisas till importerat socker?
Det vill jag fråga herr Örne.

Med avseende på sättet att skydda denna näring, har jag alltid varit för
tullvägen. Den vägen har tidigare anlitats, och för niirvarande är det ju bara
fråga om att ge ökat skydd. Då ligger det väl ändå närmast till hands, att
man går samma väg. Jag förstår emellertid dem, som ha den principiella uppfattningen,
att det skydd man ger, icke skall lämnas på konsumenternas bekostnad.
Med avseende på den frågan vill jag påminna om att det, redan året
innan den nuvarande regeringen kom till, väcktes från det frisinnade partiets
sida en motion om att hålla uppe denna näring genom statssubvention. Då
stod man alltså fast vid sin principiella ståndpunkt, att icke låta konsumenterna
betala, utan att låta de skattedragande i landet göra det. Emellertid har
man nu övergivit denna ståndpunkt. Sedan man tillämpat denna subvention
först kraftigare och sedan mindre kraftigt under två år, har man funnit, att

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Nr 13. 46

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.)

deri nuvarande ekonomiska och finansiella situationen inte längre tillåter detta.
Man har icke funnit någon annan utväg att lösa frågan, än att man låtit konsumenterna
betala något av vad som erfordras för att kunna ge näringen det
skydd, som man ifrån den sidan har velat ge den. Man vill, att denna näring
skall upprätthållas, och det har således gällt att välja, hur man skall gå till
väga.

Sedan regeringen övergivit subventionsprincipen, förefaller det mig — örn
det är erkänt, att man kan lägga och måste lägga bördan på konsumenten -—
som örn varje anledning för regeringen skulle saknats för att icke acceptera
tullinjen. Det är ju den enkla, klara och naturliga vägen att höja denna tull,
som redan finns, till ett högre belopp, för att nå det syfte, som man avser. Men
det har man inte velat göra. Jag forskar förgäves efter anledningen, varför
regeringen intar denna ståndpunkt, och jag får säga, att denna obenägenhet för
tull förefaller nästan sjuklig.

Varmed har då regeringen velat ersätta denna subvention. Jo, med ett
importmonopol, som skulle lämnas till enskilda bolag. Om man läser 60 § regeringsformen,
kan man ej komma ifrån det intrycket, att dessa monopol -—-även örn man anser, att Konung och riksdag kunna fastställa sådana — äro
något, som vår grundlagsstiftare ansåg vara något mycket tvetydigt och dåligt
och som man hade ganska obehagliga erfarenheter av från föregående
tider. I samma stycke, som det talas om att Konungen icke till förmån för
sig, kronan eller enskild, skall få fastställa monopol, står det också, att Konungen
icke skall fa förpakta rikets inkomster. Man hade också med avseende
på den frågan en ganska obehaglig erfarenhet från svunna tider.

Det är visserligen sant, som herrarna veta, att när det var fråga örn tobaksmonopol,
var det olika meningar om hur grundlagen skulle tolkas, och jag skall
icke här ge mig in på frågan, vilken tolkning som är den riktiga. Här finnas
ju statsrättslärda, som kunna lösa den frågan mycket bättre än jag. Jag behöver
för resten ej lösa den, ty faktiskt gick ju riksdagen in för den tolkningen,
att Konung och riksdag icke voro bundna av denna bestämmelse utan att
de, om de enade sig, skulle kunna skapa monopol. Men kvar står alltid, säger
jag, det förhållandet, att lagstiftaren i denna paragraf har liksom varnat oss
för att inte ge oss för starkt in på denna sak. Och det är väl fullkomligt med
rätta. Vad i all världens da’r skall det bli här i landet till slut, ifall, så snart
det är en näring, som man vill skydda och måste skydda i landets intresse, man
icke skall våga taga till tull utan anser sig tvingad att skapa monopol? Hur
många monopol få vi. slutligen på det sättet? Vi komma tillbaka till ett samhällsskick,
som övergivits annorstädes, åtminstone på många ställen för hundra
år sedan.

^Jag måste för min del förklara, att enligt min mening är det en mycket
dålig lösning.. av denna fråga, som regeringen nu framlägger för riksdagen,
och jag vill påpeka, hurusom det redan visat sig att vad regeringen gjort åstadkommit
missförstånd.— jag tänker då på den tjeckoslovakiska anmärkningen.
Efter vad jag läst i tidningarna skulle Tjeckoslovakiet ha protesterat och hotat
med repressalier, örn här skulle bli fastställt ett importförbud med avseende på
socker. Skulle riksdagen däremot besluta tull — en tull t. ex. sådan som den
vi föreslagit i vår motion med 16.öre per kg för raffinadsocker — så vore det
alldeles orimligt, att Tjeckoslovakiet skulle kunna komma med några repressalier,
eftersom Tjeckoslovakiet självt, såsom utskottets ordförande nyss upplyste,
har en sockertull på 53 öre per kg. Det vore således omöjligt. Men
se, blotta ordet »importmonopol» har denna verkan på dem, enligt min meningvisserligen
fullkomligt oberättigat, det vill jag på det allra kraftigaste understryka.
Ty även om detta förslag, som regeringen framlagt och som utskottet
tillstyrkt, skulle bli riksdagens beslut, behöva utlänningarna icke alls vara

Lördagen den 20 februari.

47 Nr 13.

oroliga. Så som allt är skrivet och överenskommet, kommer importmonopolet
icke att mer än en vanlig måttlig tullförhöjning inverka på deras möjlighet att
sälja sitt socker i Sverige. Det är ofta icke vad som verkligen är, som betyder
något, utan vad som anses vara. Tjeckoslovakerna kunna ju alltid säga, att
de veta ingenting annat, än att här har skapats ett importmonopol till förmån
för just dem, som här i detta land ha hela denna sockerproduktion om hand,
och då anse tjeckoslovakerna, att detta kan utövas på det sättet, att de i själva
verket inte skulle kunna, som de förut fått, föra in något av sina varor, d. v. s.
att monopolet skulle kunna verka rent av som importförbud. Det är den uppfattningen,
som jag vill säga vara oberättigad, men där ser man hur lätt ett
missförstånd kan uppkomma, när man kommer in på sådana underligheter som
i den kungl, propositionen.

Bevillningsutskottets ordförande har påpekat, hurusom icke blott i Tjeckoslovakiet
utan överallt förekomma de högsta tullar med avseende på socker,
men ingen människa har väl tänkt på en sådan kombination som denna. Det
är ju alltid ganska svårt att veta vem som hittat på en sak, i synnerhet när
det är framstående personer, som fundera på ett spösmål, händer det, att det
är många, som på en gång tänkt ut en lösning. Den, som i alla fall säkerligen
har blivit tilltalad av uppslaget i fråga är jordbruksministern. Varför är
han då så tilltalad av detta, att han lägger fram det för riksdagen? Jo, han
har redan tidigare visat, när det var fråga örn spannmålsregleringen, en benägenhet
för en liknande sak, och det är otvivelaktigt också erkänt i den kungl,
propositionen, att det är samma tanke, som här kommer igen i något förändrad
form. Ja, jag tror, att det är en viss benägenhet hos jordbruksministern
att tillkrångla en sak — jag kan inte hålla tillbaka denna erinran, och min
anmärkning betyder ju i själva verket ej mycket, i fall den är felaktig —- eller
rättare sagt obenägenhet att gå den raka vägen. Det finns vissa människor,
som ha svårt att gå direkt på ett mål, utan de gå så att säga i krok. De ha
målet skarpt i sikte och komma slutligen fram, men vägen går än till höger
och än till vänster. Den, som har en sådan naturlig böjelse, kommer lätt in
på sådana underliga anordningar som denna, som finns i det kungl, förslaget.
Från den tid jag var professor i Uppsala och skulle instruera mina unga jurister
hur de skulle bära sig åt, då de sedermera i sin domareverksamhet skulle
skriva domar — jag var nämligen professor i processrätt — minns jag, att jag
alltid sade till dem: »Försök att direkt, utan alla omgångar och utan alla
onödigheter komma till resultatet och skriv inte ett ord mer än vad som behövs
för att motivera det resultat, som skall innebära avgörande i den ifrågavarande
tvisten!» Orsaken till denna erinran var, att det fanns vissa av dem, som
hade en naturlig fallenhet att, när man tenterade dem, icke ge direkt och klart
besked, utan de måste gå hit och dit, innan man kunde få ur dem vad som
verkligen skulle bli deras svar på den föreliggande frågan. Det är en dylik
bukt, som föranlett min anmärkning emot det kungl, förslaget och utskottets
förslag.

Jag beklagar ifrån min synpunkt, att regeringen, sedan den övergivit sin
gamla ståndpunkt, att konsumenterna icke borde träffas av ytterligare börda,
inte helt klart gick tullinjen, utan skulle ge sig in på detta monopol, som kanske
ej är så farligt i detta speciella fall, men som leder oss in på en mycket
obehaglig väg. Det är verkligen icke något skönhetsmärke i den svenska lagstiftningen
och i riksdagsbesluten, som härigenom blivit satt av regeringen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig m. fl. väckta
motionen.

Hans excellens herr statsministern Eltman: Herr talman, mina herrar!

Det råder säkerligen enighet i riksdagen örn vissa utgångspunkter vid bedö -

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Nr 13. 48

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forte.)

mandet av den fråga, som nu föreligger. Vi äro säkerligen alla innerst inne
överens därom, att det är önskvärt, att i denna tid beredes tillfälle till så
mycket produktivt arbete som möjligt åt invånarna i detta land. Vi äro säkerligen
också eniga därom, att vi för närvarande måste begränsa vår import
och på ett sådant sätt ordna vår handelspolitik, att inte i detta avseende landet
tyngre belastas än som är oundgängligen nödvändigt. Vi äro slutligen
också ense ^ därom, att örn man vidtager stödåtgärder på det ena eller andra
området, sa bör man därvid se till att inte de, som ytterst få betala dessa
stödåtgärder, belastas mer än som är oundgängligen nödvändigt, och att man
i sådant läge bör tillgripa anordningar, som realisera detta syfte.

När regeringen stod inför dessa synpunkter — tvånget att för sin del söka
medverka till bästa möjliga resultat beträffande vår sockerodling och vår
sockerindustri — kom den, efter prövning av de olika möjligheter, som i detta
skede förelago, till det resultatet, att den lösning, som föreslås i den kungl,
propositionen, bäst tillgodosåg samtliga dessa sammanfallande syften. Jag
skall endast i korthet ange några skäl därför.

Man har här förklarat, att det finns ett annat, enklare medel att tillgripa,
nämligen tullhöjning. På den vägen skulle man bättre ha löst hela detta
problem. Jag har så oändligt mångå gånger fått erinra att en tull har den
egenskapen,^ att den alldeles särskilt blir effektiv, då en vara av sig själv
fördyras, da tillgängen pa varan minskas och sålunda en prisstegring i alla
fall kommer till stand. Nu har man sagt, att det förslag, som regeringen
framlagt, och ett tullskydd skulle ha samma verkan. Nej, det förslag, som
föreligger här, bär prisfördyrande verkan, tills man kommer till det i avtalet
angivna _ minimipriset, sålunda så länge det gäller att täcka ett pris på
varan, som ligger alldeles särskilt långt nere under produktionskostnaden.
Men förslaget skiljer sig ju från tullen därvidlag, att när man når den gränsen
— och ingen människa i denna säl kan säga, örn man inte under kommande
ar snart kommer att ga upp till och över den nivån — upphör denna
anordning att ha prisfördyrande verkan, under det att tullen lägges på i alla
fall och har, som nyss anförts, benägenhet att, i den mån priset stiger, bli
mera effektiv och åstadkomma en, kort uttryckt, progressiv fördyring. Det
är denna skillnad, som föreligger i detta avseende och som gör, att det förslag,
som av regeringen förordas, synes åtminstone mig vara den i detta läge
riktigare lösningen.

Vidare har man här ifrån olika håll uttalat sina bekymmer örn monopol
och örn inrangerandet av vissa sådana i vår handelspolitik. Vårt sätt att lösa
frågor av denna art anser man betänkligt. Det må vara mig tillåtet att erinra
örn, att samma resonemang fördes för ett par år sedan, då det gällde en uppgörelse
på spannmålsområdet och då man talade örn att uppgörelsen innebar,
att regeringen lämnade »landet i händerna på kvarntrusten». Jag minns, hurusom
man, da vi skulle försöka att träffa en för samhället gynnsam överenskommelse
med kvarnorganisationen, säde, att regeringen, som var främmande
för affärer i stort, för finansiell insikt i olika avseenden, vid denna förhandling
skulle komma ohjälpligt till korta! Detta framhölls såväl i utskottet
som i kamrarna. Det ma vara tilllatligt att erinra örn, att kvarntrusten icke
existerar denna dag — den har upphört. Den kunde användas såsom ett
hjälpverktyg för att lösa den frågan på ett sätt, som visserligen ur olika synpunkter
icke var felfritt men i alla fall nog så acceptabelt. Jag har den
uppfattningen, att man kan utnyttja monopolanordningar i hela samhällets
intresse, när det sker på det sättet, att statens representanter icke behärskas
av monopolets strävanden utan endast använder dess organisation för att ur
olika synpunkter söka gagna ett samhälleligt intresse.

Jag vill erinra örn att första årets avtal på spannmålsområdet, då vi hade

Lördagen den 20 februari.

49 Nr 18.

avtalsprinciper, inte kunde fortsätta sedan. Jag har sett, att åtskilliga i landet
sagt, att detta berodde på att det hela var ur statens synpunkt misslyckas
Nej, det berodde, anser jag, uteslutande därpå, att kvarntrusten ansåg det
första avtalet vara för sig så ogynnsamt, att den efter ett år icke ville fortsätta
det. Då det nya avtalet kom till stånd existerade kvarntrusten en tid,
men nu är den enligt vad det uppgives upplöst, och det råder fullkomligt fri
konkurrens beträffande såväl mjölkvaliteter som mjölpriser i landet, till konsumenternas
fromma.

Jag tror därför, att man på detta område bör försöka bedöma varje sak
med hänsyn till möjligheten att använda den i det helas tjänst.

Å andra sidan vill jag säga, att anordningen med monopol i och för sig
icke är någon önskvärd sak — den är icke något ideal ■— men det förefaller
mig nog så egendomligt, att man ifrån visst håll, samtidigt som man vänder
sig emot statliga regleringar av olika art, också vänder sig emot att regeringen
i detta sammanhang icke tagit upp frågan örn mellanhandsvinsterna.
Den saken hade, såvitt jag förstår, därest man åsyftat en effektiv anordning,
påkallat nog så ingående och detaljerade bestämmelser i olika avseenden. Då
hade man varit tvungen att gå in på att kringgärda handeln på olika områden
med bestämmelser och anvisningar, som jag tror i detta fall äro skäligen
obehövliga. Ty, å ena sidan, veta ju alla vid sina inköp vad som är detaljhandelspriser
och grundpriser, och ha icke svårt att räkna ut, huruvida i något
särskilt fall oskälig vinst förekommer. Vidare tror jag, med hänsyn till den
konkurrens, som råder mellan den kooperativa affärsverksamheten och den enskilda,
liksom mellan enskilda affärsmän inbördes, att det visserligen kan på
enstaka håll förekomma pris, som ligga i överkant, men i stort sett tror jag
det är onödigt att på denna punkt åstadkomma en kontroll, som skulle tarva
särskilt invecklade bestämmelser.

Här har man ytterligare diskuterat, vad den tredje parten i detta avtal,
nämligen sockerindustrien såsom sådan, skulle förtjäna. Såvitt jag förstår, blir
det därvid inte fråga örn kalkyler utan mera örn gissningar. Bolagens vinst
beror uteslutande på vilka priser, som komma att gälla under det år, avtalet
avser. Örn världsmarknadspriserna skulle bli sådana, att de komma att sammanfalla
med eller röra sig omkring 31 öre, blir det, såvitt jag förstår och enligt
vad alla försäkrat mig, som varit i tillfälle att pröva den saken, ganska
snäva vinstgränser för bolagen i fråga. Inträffar däremot ett starkt prisfall,
blir bolagens ställning väsentligt bättre. Men det är uppenbart, att när ett
företag skall åtaga sig förpliktelsen att under alla förhållanden utbetala ett
visst pris för inhemsk råvara, måste därmed även vara förknippade vissa vinstchanser,
som i ena fallet kunna ge vederbörande en god behållning och i andra
fallet komma att lämna en nog så slätstruken vinst. Då man talar om, att
det och det kommer i detta nya skede att inträffa, vågar jag göra gällande —
åtminstone örn man syftar på att denna anordning skall komma att ge ökade
vinstmöjligheter för industrien — att örn den saken kan man knappast profetera,
förrän man har någon erfarenhet att bygga på. Jämför man den före,
slagna anordningen med de anordningar och bestämmelser, som förekomma i
andra länder, och tar hänsyn till att de, som undersökt bolagets ställning och
samtidigt varit med örn den förberedande behandlingen av detta ärende, ha
försäkrat, att denna uppgörelse ingalunda kan anses innebära ett oskäligt tillgodoseende
av bolagen, som eventuellt i ena fallet kan få större och i andra
fallet mindre vinst, så tror jag, att det ur den synpunkten inte finnes någon
direkt anledning att göra erinran däremot.

Herr Björnsson säde för sin del, att då man jämställer det pris, som är bestämt
här, med det motsvarande danska priset, så skall man komma ihåg, att

Första hammarens protokoll 1932. Nr 13. 4

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.)

Nr 13. 50

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

i det danska priset ingår en accis. Ja, men ur konsumentsynpunkt inverkar
det väl inte på bedömandet av de 31 eller 32 örena. Det är väl ett faktum,
att ur konsumentsynpunkt innebär den danska uppgörelsen, ehuru betodlingen
där får anses ske under minst lika gynnsamma betingelser som hos oss, örn inte
gynnsammare, att de danska konsumenterna dock få betala ett högre pris än
de svenska. Och det borde, förefaller det mig, ur den synpunkt som herr Björnsson
här anlägger, ha sin betydelse.

Herr Andersson, som yrkade bifall till en reservation, som innebär en med
3 öre ökad tull, yttrade, att han hade den känslan, att den överenskommelse,
som nu träffades, skulle kunna hos sockerbolaget framkalla obenägenhet mot
ökad eller i samma omfattning som nu bibehållen betodling. Bolaget skulle
med ett ord få direkt intresse av att söka begränsa och beskära betodlingen. Jag
måste säga, att jag icke kan förstå detta. Men vad jag vill erinra örn är, att
svenska staten gentemot sockerindustrien står i en så stark ställning, att staten
kan noga följa utvecklingen på detta område och i eventuella förnyade överenskommelser
synnerligen väl tillgodose samhällsintresset. Staten är inte i något
avseende beskuren och bunden med hänsyn till den fortsatta utvecklingen annat
än för det första året, och under detta första år har man ju från bolagens sida
klart och bestämt medgivit, att bolagen till angivna priser mottaga avkastningen
av all den betodling, som blir tecknad.

Herr Andersson i Boda yttrade också, att samma belastning skulle träffa
konsumenterna enligt den reservation, han biträtt, som enligt regeringens förslag.
Ja, under vissa förhållanden kan man tänka sig en likartad belastning,
ehuru detta dock inte alls är säkert. Det kommer att bli beroende på innehållet
i eventuella nya avtal och det resultat man då kan komma till. Det kan
hända, att det då blir väsentligt sämre ställt ur konsumentsynpunkt, örn man
försöker gå herr Anderssons väg, än örn man går regeringens, utan att man
uppnår en gynnsammare ställning ur betodlingens synpunkter.

Herr Trygger talade nu — liksom han gjort förut vid flera tillfällen, när
det varit fråga örn att ersätta tullsatser, som ju äro »enkla» till sin konstruktion
och »lätta att besluta», med en annan anordning — örn vilka krokiga vägar
man går för att komma till angivna resultat. Jag har här påvisat, att det
inte är samma resultat, som man kommer till i ena eller andra fallet. I fråga
örn sockerindustrien här i landet kan det bli väsentligt skiljaktiga resultat av
den ena eller andra anordningen. När jag erinrar mig, att herr Trygger vid
flera tillfällen både till mig personligen och offentligen förklarat sig vara
principiell frihandlare, och jag vid varje tillfälle, då det här är fråga örn att
åsätta en tullsats eller icke, hör honom ansluta sig till kravet på åsättande av
nya eller högre tullsatser, då måste jag säga, att hans väg för att nå fram till
hans principiella mål — den allmänna frihandeln — måste vara så krokig som
någonting kan vara här i livet. Är man principiell frihandlare men på varje
punkt och vid varje tillfälle förordar åsättande av högre tullar, förefaller det
vara litet oförsiktigt, herr Trygger, att börja tala örn andras krokiga vägar
till sina mål.

Jag skall inte längre upptaga kammarens tid. Jag kanske dock skall säga
ett ord till med anledning av herr Tryggers och åtskilliga andra talares anmärkningar,
att regeringen har övergivit sin tidigare ståndpunkt, som innehar
subvention. Jag måste säga, att örn man tvingas in på en annan linje än den
man tidigare beträtt, icke därför att man betraktar den förut följda vägen
såsom oriktig eller olämplig, utan man står i en situation sådan som den nuvarande,
inför tvånget att gå en annan väg, när det är med den allra största
nöd, som man kan finna tillräckliga inkomster att täcka statens utgifter med,
så innebär detta icke ett övergivande av den förut valda vägen, utan det innebär,
att man i olika fall väljer den mest framkomliga vägen. Jag kan erinra

Lördagen den 20 februari.

Nr 13.

om att vi litet var nödgats göra detta. När den socialdemokratiska regeringen
år 1926 framlade sin budget, hade man, om jag inte minns fel, att räkna med
ett sockerpris på 54 öre. Regeringen var då i den gynnsamma situationen,
att den hade vissa, vid budgetregleringen uppkomna vinster att använda till
skattelättnader. När det då gällde att fördela dessa lättnader mellan direkta
och indirekta skatter, föreslog regeringen en nedsättning av inkomst- och förmögenhetsskatten
med 10 enheter. Dessutom föreslog man någon nedsättning
av den då, jämte den dåvarande tullen, utgående skatten på socker. Men man
vidhöll dock i denna situation, när vi -— jag ber att få erinra örn detta — hade
ett pris av 54 öre på sockret — i det framlagda budgetförslaget alltjämt en
sockerskatt av 10 öre. Detta innebar ju inte — åtminstone beskyllde jag
inte socialdemokraterna för det -—• att de därmed hade gillat sådana konsumtionsskatter
som sockerskatten var, utan de handlade naturligtvis så, därför
att man i den situationen på så vis kom fram till ett rimligt resultat. Jag biträdde
för egen del detta förslag, och det gjorde även riksdagen; riksdagen gick
till och med i ett avseende ett steg längre. När man därför här säger, att
regeringen övergivit sin principiella ståndpunkt och gått in på en annan väg,
svarar jag: Nej, inte alls. Hade vi haft möjlighet att på ett rimligt sätt lösa
denna fråga på den väg, vi tidigare använt, skulle vi ha föreslagit detta. Men
i en situation som den nuvarande, då man tvingas att utöver den vanliga inkomst-
och förmögenhetsskatten pålägga bland annat en extra skatt på inkomst,
fanns, såvitt jag kan förstå, intet annat och bättre hjälpmedel än det
som här föreligger, örn man å ena sidan skulle undvika en väg, som skulle
komma att under alla förhållanden verka fördyrande, även örn världsmarknadspriset
komme att stiga, och som ur denna synpunkt var oanvändbar, och örn
man å andra sidan inte kunde tänka sig att lämna hela denna fråga åt sitt
öde utan att alls taga hänsyn till verkningarna därav med avseende å vare sig
produktion eller handelsbalans eller dylikt. Jag måste då med hänsyn till
vad som skett här i landet —• och jag hänvisar därvidlag ånyo till det exempel,
varom jag erinrade — säga, att jag tror inte, att man skall försöka inbilla
människorna, att man nu slår in på oriktiga vägar. Man har ingen anledning
att komma med skräcksyner och olycksprofetior örn beskaffenheten av det
hjälpmedel, man här valt, nämligen importmonopolet.

Jag slutar med att säga, att samhället synes mig böra i varje särskild
situation pröva läget och använda de hjälpmedel, som kunna leda till det ur
det helas synpunkter bästa och riktigaste resultatet. Och jag undrar, örn det
inte är i denna känsla, som kammaren i dag kommer att votera bifall till
Kungl. Maj :ts = utskottets förslag.

Herr Möller: Herr talman! Det är nu andra gången i år, som riksdagen
försättes i ett läge, där man efter min uppfattning har rättighet att tala örn
överrumplingspolitik och överrumplingstaktik. Jag vill påpeka, att det inom
riksdagen har väckts två motioner, som ha avsett att söka på annat sätt än regerings
förslaget innebär fördela de bördor, vilka regeringsförslaget i huvudsak
pålägger konsumenterna. Herr Sköld har pekat på en väg att söka förmå bolag
och mellanhänder inom sockernäringen att gemensamt bära de bördor, som monopolet
skulle komma att pålägga konsumenterna genom för höga sockerpris.
Herr Forssell eller kanske snarare herrarna Forssell hava pekat på en annan
väg, som praktiskt taget skulle tvinga bolaget att bära dessa ökade pålagor. I
dag står riksdagen i det läget, att intetdera av dessa förslag har blivit prövat
av vederbörande utskott, i varje fall inte prövat med något som helst allvar.
Riksdagen anmodas att fatta beslut. Till den 1 mars måste allting vara klart.
Vi skrämmas här med att det inte kan bli en ny uppgörelse, om vi skrälle gå
emot Kungl. Maj:ts förslag. Jag får säga de herrar, som föra ett sådant språk,

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Fort».)

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

att de sorn bära ansvaret för ett dylikt resultat äro inte de som i dag komma
att rösta avslag på den kungl, propositionen eller som skulle vilja söka andra
vägar för att nå ett resultat, i huvudsak avseende betodlingens upprätthållande,
utan det är de herrar, som hava förberett ärendet och som ställa riksdagen i
den positionen, att vi icke få tillfälle att i sak pröva andra uppslag, som framkommit
under riksdagsbehandlingen. För min del ber jag att få protestera
emot hela denna metod. I själva verket är det en utmaning mot riksdagen att
på detta sätt ställa riksdagen utan möjligheter att litet mera ingående sakligt
pröva här framlagda förslag.

Jag frågar mig: är det verkligen numera frisinnad politik att, örn man -—•
vilket man i och för sig kan anföra goda skäl för — vill söka upprätthålla betodlingen,
avstå från de möjligheter, som kunna erbjuda sig, att låta bolag och
mellanhänder betala kostnaderna — regeringen har icke i detta avseende gjort
något allvarligt försök -— och bara blint gå på att konsumenterna skola betala
det hela. Jag har i varje fall inte uppfattat de frisinnades hållning i liknande
frågor under tidigare år så, att detta skulle vara deras politik. Men det är
alldeles uppenbart, att det frisinnade partiet existerar inte, åtminstone i vissa
frågor. Det existerar en regering, som ger partiet order och som upphäver
medlemmarnas rättighet att självständigt bilda sig ett omdöme i olika frågor.
I annat fall skulle det vara uteslutet, att herrarna utan vidare skulle rösta för
den kungl, propositionen.

Jag har nu personligen den uppfattningen, att, örn man skall välja mellan
två onda ting, skall man åtminstone välja det minst onda, och det minst onda
är i detta fall som sagt utpekat i två av de motioner, som väckts inom riksdagen
och som inte blivit behandlade med verkligt allvar. Över huvud taget
förefaller det mig, som örn vi vore irine på utvecklingslinjer, som bli odrägliga.
klan motiverar detta Kungl. Maj :ts förslag såsom ett arbetslöshetsanslag. Det
är nu mycket svårt att beröma, i vad mån en dylik motivering överhuvud taget
är hållbar. Men även örn så skulle vara, vill jag erinra örn att vi ha måhända
150,000 arbetslösa, vilkas sockerpris blir högre än det behövde vara, örn man
inte ginge på linjer sådana som de här föreslagna. Man fördyrar i onödan levnadskostnaderna
för dessa massor av arbetslösa. Vi ha förut vid denna riksdag
fattat en rad beslut, som åtminstone kunna befaras få samma verkningar.
Vi befinna oss i en period av lönereduktioner, vilka först och främst drabba
exportindustriernas arbetare. Till dessa lönereduktioner lägga vi en lagstiftning,
genom vilken riksdagen voterar några miljoner till en del av de ingalunda
sämst ställda i landet — herr Pålsson får ursäkta, örn hans ständiga skånska
bondejämmer inte särdeles imponerar på mig — på andra medborgares bekostnad
och inte minst på bekostnad av våra exportindustriers arbetare, vilkas löner
nu skola reduceras. Överhuvud taget tycker jag, att omsorgerna i den svenska
riksdagen örn våra exportindustriers trivsel och möjligheter äro ytterst
obetydliga.

Jag kan ju inte neka till, att jag, trots allt vad vi erfarit under många riksdagar,
med någon förvåning kommer att se våra norrlandsrepresentanter av
de tre borgerliga partierna -—■ representanter för en befolkning, vilken praktiskt
taget uteslutande lever på exportindustrier, representanter, som för övrigt
också här i riksdagen hava klagat över de norrländska skogsböndernas
och skogsarbetarnas nöd i ytterst djupa toner och målat förhållandena i mycket
svarta färger — votera för detta förslag, som ju faktiskt kommer att medföra
en onödig fördyring av ett av våra viktigaste näringsmedel. Jag vill
som sagt för min del protestera mot hela denna politik. Jag undrar, örn inte
det parti, vars regering här tar ledningen i denna art av politik, kunde ha anledning
till en smula självprövning i ögonblick sådana som detta. Åtminstone
har jag inte trott, att det skulle bli den s. k. borgerliga vänsterns roll i detta

Lördagen den 20 februari.

53 Sr 13.

land att inleda oell verka för en utveckling i denna riktning. Det var det
icke ännu för, låt mig säga, tio år sedan. Det är ett farligt omen — det är
inte det enda, det har varit åtskilliga liknande förut —- för utvecklingen här i
landet. Då det gäller näringspolitiska frågor, måste jag säga, att högerpartiet
i själva verket numera inte bör anse det vara några risker att överlämna
regeringsmakten åt detta borgerliga vänsterparti. Det handlar visserligen inte
precis så, som högern vill. Det använder litet andra medel, men dess politik
leder ju praktiskt taget till samma resultat som den av högern förordade näringspolitiken.

Jag har, herr talman, bara velat uttala detta. Att låta ett bolag som detta
sockerbolag, vilket på ett ursprungligt aktiekapital av, icke 45 miljoner kronor,
som herr Forssell skrivit i sin motion, utan efter min uppfattning av 35 mih
joner kronor, återbetalat till aktieägarna över 20 miljoner kronor, och som på
de svenska statsmakternas oändligt långmodiga välvilja har skapat mycket betydande
förmögenheter åt enskilda personer — ty det har skett inom den
svenska sockerindustrien — att låta ett dylikt bolag nu ytterligare undslippa,
då det finns medel att låta bolaget betala det kalas, som vi här äro bjudna på,
det finner jag för min del vara fullkomligt orimligt. Jag kommer för min del
att rösta för avslag på utskottets utlåtande.

Herr Henriksson: Herr talman, mina herrar! Jag vill inte mycket för länga

debatten i denna fråga, men jag kan inte underlåta att säga några ord
och ge tillkänna, hur jag ser denna fråga från betodlarsynpunkt.

Då jag satte mitt namn under den motion, som jag varit med örn att väcka i
denna kammare, var jag fullt övertygad örn att ett betpris av 2 kronor 45 öre
var det lägsta, som kunde ifrågakomma för att betodlingen skall kunna uppehållas,
nämligen örn arbetslönerna skola bibehållas vid nuvarande storlek. Föregående
års betskörd gav ju, som vi alla veta, inte mer än mellan 12,000 och
13,000 kilogram per tunnland, och med ett pris av 2 kronor 10 öre plus tillläggspris
kom man således inte upp i 300 kronor för varje tunnland_ med betor
odlad jord. Av detta bruttopris betalar man först, åtminstone på min ort, 125
kronor per tunnland för den direkta betskötseln. Vi få betala den lejda arbetskraften,
som vi där ha, med mer än 100 procent över förkrigsprisema.
Därav måste man lägga en stor del på betodlingen, därför att denna kräver
mera arbete än någon annan odling. När man sedan debiterar betkontot för
gödningskostnader och för utgifter för redskap och maskiner, hästar och vagnar,
blir det inte mycket över av bruttoinkomsten. Då får man låna till räntan eller
arrendet. Det är klart, att det var en del betodlare, som kommo över detta medeltal.
Men detta är i regel gårdar, som äro av särskilt utmärkt beskaffenhet
och således dyrbarare att hålla, där räntorna taga bort en del av vinsten på
den högre skörden. Värre är det naturligtvis för alla dem som komma under
medelskörden. Den saken bör stå klar för varenda en i denna kammare, att en
sådan betodlare får låna för att täcka bristen.

Ett dylikt tillvägagångssätt kan naturligtvis inte fortgå år efter år. Det
kommer att ställa alla lantbrukare inför en fullständig ruin. Det kan inte
bortresoneras, att lantbrukarna under det gångna året hava burit den tyngsta
bördan för det billiga socker, som vi lia åtnjutit här i landet, och de komma
enligt min mening att göra det också under detta år, om vi skola följa Kungl.
Maj:ts förslag. Antingen måste arbetslönerna sänkas eller också det betpris
lämnas, som vi ha begärt i vår motion, nämligen 2 kronor 45 öre per 100
kilogram 16-procentiga betor. Det är inte rimligt, att den ena parten skall
bära den tyngsta bördan år efter år. Det är icke heller rimligt, att betpriset
står ungefär på förkrigsnivån, under det att andra näringar och yrken i detta
land kommit högst betydligt över denna nivå, somliga med över 100 procent.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsr
odlingens
stödjande.
(Forte.)

Nr 13. 54

Lördagen deal 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Jag är ingen vän av att sänka jordbruksarbetarnas löner. Det är ju en känd sak,
att aven om dessa löner äro för höga i förhållande till de priser, som vi kunna
erhålla för våra produkter, äro de dock mycket underlägsna industriens arbetares
löneförmåner. Men det kan inte i det oändliga fortgå på det sätt, som nu
sker. Det socialdemokratiska partiet Ilar här i dag en möjlighet att medverka
till en lösning, som kan vara bra för båda parterna, så att det skulle kunna
bli sockerbetsodling i full utsträckning.

Jag förvånar mig över att regeringen inte har velat föreslå ett pris, som åtminstone
täcker _ produktionskostnaderna. Herr jordbruksministern nämnde,
att betodlarföreningens styrelse hade godkänt detsamma, och det betvivlar jag
inte. Det var någon, som sade mig, att underhandlingarna skedde vid en tid
på dygnet, då folk, som ha ordentliga vanor, skola vara hemma och ligga. Örn
detta är riktigt, skall jag inte lasta dem för vad som skett. Sedan den danska
socialdemokratiska regeringen har genomfört ett sockerpris av 32 öre per kilogram,
med rätt att gå ända till 36 öre, örn det skulle vara av behovet påkallat,
kan jag försäkra, att det inte finns något land i hela Europa, som har så billigt
socker, som vi lia i Sverige. Men det finns enligt min mening inte heller något
land i hela Europa •— åtminstone av de länder, som jag känner till — som har
så höga arbetsomkostnader som vi. Herr jordbruksministern nämnde själv, att
så var förhållandet: i Danmark äro, framhöll han, arbetslönerna mycket lägre
än här. I Tyskland, där jag vistades några dagar under förra året, hade jag
tillfälle att tala med många både producenter av socker och konsumenter, och
jag fick också klart för mig, att arbetsomkostnaderna såväl för betskötsel som
beträffande den lejda arbetskraften i övrigt äro ungefär hälften av vad vi betala
här i Sverige — 30 ä 35 mark i månaden för en fullgod jordbruksarbetare.
Men ändock hörde jag aldrig från någon enda något missnöje med sockerpriset
bland alla dem som jag hade tillfälle att tala med. Jag nämnde sockerbetsfrågan
både i städer, på tåg och på landsbygden för att jag skulle få höra, örn
det var sådana jämmerliga klagomål, som framkomma här, när denna fråga är
före. Men det tyska folket säger: »Vi måste till vad pris som helst bevara
betodlingen. Den stora arbetslöshet, som för närvarande råder, skulle bli
dubbelt värre, örn vi inte toge vara på betodlingen.» Man väntar där på bättre
tider, och alla ha den uppfattningen, att de måste hålla denna näringsgren
oskadad, vilket inte skulle vara möjligt, örn de skulle slå in på en annan taktik
och göra, som man här påyrkar, sockret så billigt, att betodlingen inte kunde
existera.

Här har talats örn de väldiga offer, som skola göras för att klara den förhöjning
av sockertullen med tre öre, som vi ha påyrkat i vår motion. Örn jag
skulle ta en jämförelse för att se ungefär vad dessa offer skulle komma att betyda,
skulle man val kunna säga, att det skulle bli två cigarretter i månaden eller
en billig biografbiljett en gång örn året eller motsvarande utgift för någon lyxvara.
Det skulle täcka den stegring av sockerpriset för konsumenterna, som
ett betpris av 2 kronor 45 öre skulle erfordra. De som inte vilja offra det få
bära ansvaret för vad som sker, örn skåningarna komma att säga nej. Jag vet
inte, hur det kommer att bli, men så mycket vet jag, att det är ganska delade
åsikter, örn man skall taga det kungl, förslaget.

Så gäller frågan tull eller monopol. Ja, mina herrar, sedan jag läste monopolkontrollutredningens
betänkande, har jag en verklig skräck för monopol.
Monopolkontrollutredningen skaffade sig, enligt vad där säges, Sveriges styvaste
experter på _ bokföringsområdet. Experterna sade, att miljonerna rulla
från spritbolaget till dotterbolag och från ett dotterbolag örn igen till ett annat
dotterbolag, och experterna konstaterade till sist, att miljonerna blevo borta

var de hamnade, kunde de inte reda ut. Jag skall inte gå in på förhållandena
vid tobaksmonopolet, ty herrarna känna ju till, att det var inte bättre

Lördagen den 20 februari.

55 Nr 13.

elär. Men för den händelse det skulle komma att bli en ny utredning örn monopo- _ Äng.
len, skulle jag inte önska, att vi hade skapat ett nytt monopol till större besvär
för utredningskommittén. Det vore det sista jag skulle vilja. Man kan fråga odlingens
sig, vad det blir för skillnad, örn konsumenterna få betala detta i form av stödjande.
tull eller på det sätt, som här är föreslaget. Det blir ingen skillnad alls, örn (Forts.)

man tager tullen, men man slipper ifrån sådana olägenheter, som vi en gång tidigare
ha varit utsatta för.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till den reservation, som
herr Nilsson i Hörby m. fl. bar fogat till utskottsutlåtandet.

Herr Trygger: Hans excellens herr statsministern påpekade, att det dock
bleve en skillnad med avseende på resultatet, örn man tillämpade det kungl,
förslaget örn monopol eller örn man höjde tullen, såsom vi ba föreslagit, nämligen
att ifall sockerpriset på grund av världsmarknadsläget stiger till eller utöver
minimipriset, blir det enligt regeringsförslaget icke någon ökad börda för konsumenterna,
medan det däremot med en tull, så länge denna verkar, blir en
dylik börda, som är alldeles oberoende av den allmänna prisstegringen och som
naturligtvis kännes så mycket starkare, i samma mån som prisstegringen blir
kraftigare. Ja, det är riktigt, men i vår motion är också detta förhållande
beaktat på så sätt, att en prisstegring på världsmarknaden vid tillämpning av
de antagna reglerna får till följd, att man hastigare uppnår det betpris av
2 kronor 45 öre, som vi ha föreslagit och som är det enda som skulle garanteras.
Endast i den män betpriset understiger detta belopp, har bolaget skyldighet
att skjuta till en del av sin vinst på tullförhöjningen. Men i den mån
det icke behövs något bidrag till betodlarna, d. v. s. i den mån världspriset har
stigit så, att betpriset enligt de grunder, efter vilka det nu är bestämt i avtalet,
har kommit upp mot 2 kronor 45 öre, skall merinkomsten genom tullförhöjningen
redovisas och inlevereras till statsverket. Skillnaden blir således endast den,
att innan nästa riksdag hunnit modifiera tullen, kommer det in mera pengar
till statskassan, visserligen på konsumenternas bekostnad. Det är väl ändå
en bagatell mot att införa ett monopol för att vinna den fördel, som statsministern
framhöll, nämligen den, att örn sockerpriset nu verkligen skulle gå upp
till minimipriset under innevarande år, konsumenterna icke skulle betungas.

Ja, slutligen fick jag av statsministern veta. att även mina vägar icke alltid
äro raka. Statsministern påpekade, att jag förklarat mig vara principiell frihandlare
men att man ofta ser mig med ja-sedeln i handen, när det gäller att
rösta för tullar. Men detta står icke alls i strid med vartannat. Man kan
vara principiell frihandlare och i alla fall rösta för tullar. När det gäller,
hur den allmänna tullpolitiken bör skötas, är man frihandlare. Örn andra följa
sådana regler, följer man dem själv, men örn andra icke göra det, tvingas man
att tillgripa tullar. Det är förresten icke därpå det beror. Även om det icke
vore så, är min väg i alla fall rak, ty när jag röstar för tullar, söker jag icke
inbilla folk, att jag i detta avseende handlar som frihandlare.

Eftersom vi nu skola undersöka varandras fel och brister och de små försyndelser,
som kunna förekomma, vill jag nämna, att det slog mig, när jag
läste den kungl, propositionen, att man icke vågade tala örn, att det gällde
skapandet av ett monopol. I den kungl, propositionen talas örn att staten
skulle å bolagen överlåta ensamrätt till import. Detta uttryck, »ensamrätt till
import», är man just icke van vid, utan i vanligt språkbruk säger man i stället
»monopol». Men icke nog med det. När man läser t. ox. kontraktet mellan
svenska staten och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag, står det icke där,
som man hade väntat, att staten tillförsäkrar bolaget uteslutande rätt att till
riket införa socker, utan det står så här: »staten tillförsäkrar bolaget att annan
än bolaget och Svenska sockerfabriksaktiebolaget ej skall äga laglig rätt att till

Nr 13.

Lördagen dem 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

riket införa socker». Om nu svenska staten har tillförsäkrat bolagen, att icke
annan skall få rätt att införa socker, följer ju icke därav, om man vill tolka
kontraktet strängt, att bolagen ha tillförsäkrats rätt att införa socker. Man
bar alltså varit så försiktig, att man, för att icke slå fast, att det bär gäller
ett monopol för ifrågavarande bolag, bara talat om, att man tillförsäkrat dem
rätten, att andra icke få införa socker, men glömt att säga, att de själva tillförsäkras
rätt att importera.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Jag förmodar, att den
glömska, som herr Trygger påpekade, icke skall vålla några större bekymmer,
när kontrakten komma till praktisk tillämpning.

Jag begärde emellertid ordet med anledning av herr Möllers yttrande. Herr
Möller tog riktigt till med storsläggan och var sträng i sitt bedömande av det
framlagda förslaget samt tycktes särskilt vilja kritisera det sätt, varpå frågan
blivit behandlad. När herr Möller klagar över att riksdagen ställes inför förslag,
som man måste säga antingen ja eller nej till, vill jag svara, att detta väl
är det riktiga. Det bör väl vara på det sättet. Det torde vara Kungl. Maj :ts
skyldighet att förbereda ärendena, innan Kungl. Majit framlägger dem för
riksdagen. Jag vet icke, hurudana arbetsmetoder det skulle bliva, örn frågorna
i oförberett skick komme på riksdagens bord och det endast väcktes motioner,
som talade örn att den och den frågan bör lösas, men icke angåve, hur den borde
lösas. Resultatet blir i regeln i sådana fall, att frågorna förbliva olösta. Det,
ha vi otaliga exempel på. När det gäller så viktiga spörsmål som det föreliggande,
kan det väl icke vara lämpligt att gå tillväga på ett sådant sätt.

Jag förmodar, att herr Möller syftade på att bevillningsutskottet använt
kanske något kortare tid än som är vanligt för att behandla de motioner, som
blivit väckta med anledning av den kungl, propositionen. Jag vill emellertid
påpeka, att vi nu ha behandlat denna fråga varje år, och det är klart, att vi få
en viss träning. När vi mottagit de förslag, som ha kommit i år, ha vi känt
igen dem, och vi ha inte behövt så synnerligen lång tid för att få vår ställning
klar. I bevillningsutskottet voro vi fullständigt eniga örn i vilken takt behandlingen
skulle gå, och frågan har alltså icke på något sätt forcerats emot en opinion
inom utskottet,

Vad är det nu för märkliga saker, som kommit fram i de väckta motionerna?
Jag vill påminna örn att de olika förslagen äro behandlade i utlåtandet. Vi
ha först och främst herr Skölds motion. Första punkten i denna innebär ju,
att örn sockerpriset enligt hittills tillämpade grunder skulle sjunka under 27
öre, skulle bolagen bliva skyldiga att sänka priset under 31 öre. Men detta
kunde vi icke reflektera på, emedan det stred mot den uppgörelse, som träffats
mellan parterna. Bolagen ha i vederlag för sina medgivanden fått en utsikt
till vinst i händelse av en prissänkning. Skulle däremot en sådan prissänkning
icke inträffa, skulle de, som hans excellens statsministern här påpekat, ha mycket
liten utsikt att få någon som helst nettovinst på hela denna uppgörelse.
Hurudan prisutvecklingen kan bliva under det kommande året, är ju ytterst
svårt att förutspå. Det blir uteslutande en gissning, örn man påstår, att det
finnes möjligheter till några förtjänster eller icke.

^ Vad sedan beträffar detaljhandelspriserna, ha vi på sid. 18 i utskottets utlåtande
gjort följande uttalande: »Utskottet har därför ansett sig böra uttala
den förväntan, att sockerbolagen, sedan de tillförsäkrats ensamrätt till import
av socker, skola beakta angelägenheten av att, eventuellt med grossisternas bistånd,
åstadkomma en utjämning av detaljhandelsprisen å socker.» Man har
alltså i utlåtandet sagt ifrån, att örn det finnes någon möjlighet att pressa ned
vinstmarginalen, så att någon nedsättning av detaljhandelspriserna till förmån

Lördagen den 20 februari.

57 Nr 13.

för konsumenterna kan företagas, skall en sådan ske. Några längre gående åtgärder
på detta område har utskottet icke kunnat förorda.

I fråga örn arbetslönerna, som omtalas i den Sköldska motionens andra moment,
har utskottet erinrat örn vad departementschefen yttrat till statsrådsprotokollet.
Det heter i betänkandet: »Emellertid har utskottet lämnat sin anslutning
till vad departementschefen uttalat därom, att det från statsmakternas
sida förutsättes, att betodlarna vid användande av lejd arbetskraft under 1932
ej tillämpa sådana lönesatser, att det sociala syftet med statens medverkan till
betodlingens upprätthållande äventyras.» Utskottet har alltså givit uttryck
åt sin förhoppning, att även denna synpunkt skall komma att beaktas.

I den tredje punkten hemställer herr Sköld med avseende på den framtida
omsorgen för betodlingens och sockernäringens vidmakthållande, att åtgärder
vidtagas för att förmå sockerbolagen att i möjligaste mån använda egna resurser.
Detta har utskottet också sagt, då det yttrat: »Då Kungl. Maj:t, därest
ett stöd till betodlingen även framdeles anses böra lämnas, säkerligen kommer
att så långt möjligt söka tillgodose konsumenterna, i den mån därigenom vederbörande
parters berättigade intressen icke trädas för nära, har utskottet icke
ansett sig böra föreslå skrivelse i det uti motionen avsedda syftet.»

Alla de frågor, som här äro väckta, ha alltså behandlats och tillrättalagts
i utskottsutlåtandet.

Vad beträffar herr Forssells motion örn höjning av råsockertullen med 2 öre,
lia vi icke kunnat reflektera på detta förslag. Det behövdes icke mångå timmar
för att taga ställning till det. Om man ville nå ett resultat på basis av den
föreliggande uppgörelsen, var det tydligt, att man icke kunde reflektera på detta
förslag. ......

När det här örn igen upprepas, att konsumenternas intressen icke äro tillgodosedda
i utskottets förslag, vill jag framhålla, att det icke är riktigt. Vi
ha det lägsta sockerpris, som förekommer i något land, och vi veta ju, hur
andra länder kringgärda sig med höjda tullar. De uttaga på sin hemmamarknad
höga priser för att sedan kunna sälja sitt överskottssocker till oss, som
snällt taga emot det. På så sätt komma vi ned till onormalt låga priser, men
konsumenterna kunna icke begära, att vi i det oändliga skola följa en priskurva,
som tillkommer på ett sådant konstlat sätt. Det är omöjligt att producera
socker till så låga priser. Även med den billiga arbetskraft ifrågavarande
länder hava kunna de icke producera socker till gällande priser. Örn man
vill se saken från den rätta sidan, och örn man vill anlägga rättvisa och verklighetstrogna
synpunkter, kan man icke tala om att icke konsumenternas intressen
blivit tillgodosedda.

Vad beträffar möjligheten att uppnå större medgivanden fran bolagen —•
herr Möller underströk ånyo, att man icke gjort vad göras kunde för att taga
ut det mesta möjliga från dem — vill jag ånyo framhålla, vad som konstaterats
av sakkunniga och av regeringen, nämligen att bolagen endast nätt och
jämnt kunna få debet och kredit att ga ihop. Man kan icke taga mera därifrån,
eftersom det icke finnes något mera att taga. Malkan icke begära^ att
bolagen skola släppa till aktieägarnas pengar för att halla rörelsen i gång.
Ifall detta krävdes, bleve bolagen, som ha ansvar för förvaltningen av dessa
medel, ställda i den situationen, att de måste likvidera. Det bleve resultatet,
örn man ville driva en dylik politik.

Ja, herr talman, jag har endast i egenskap av ordförande i utskottet ansett
det vara riktigt att i någon mån bemöta de påståenden, som här framkommit.
Jag skall be att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Österström: Herr talman! Kammaren förstår nog, att jag icke skulle
ha besvärat med något yttrande i denna debatt, örn jag icke hade föranletts

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Nr 13. 58

Lördagen dem 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

att begära ordet genom herr Möllers anförande. När han har panna att om
ett helt riksdagsparti, låt vara ett motståndarparti, fälla det omdömet, att det
är en sammanrafsad hop, som kommenderas och föses fram av sin ledning,
då är det en enkel skyldighet, till och med för en man i ledet, att på det allra
bestämdaste reagera och säga ifrån, att nu går det dock för långt. Jag vågar
tillägga, att det frisinnade folkpartiet i riksdagen så långt ifrån som möjligt
är en dylik osjälvständig sammanrafsad hop, och i varje fall är ledningen icke
sådan, att den föser fram medlemmarna och kommenderar dem att rösta på
visst sätt. Jag skall icke alls i detta sammanhang antyda, att det kommenderas
hos andra partier. Det skulle icke ett ögonblick falla mig in att vilja
insinuera, att herr Möller har en erfarenhet örn behandlingen av riksdagspartier,
som kunde^ge honom åtminstone skymten av ett motiv för att kasta fram
ett sådant påstående mot de frisinnade. Förhållandet mellan frisinnade folkpartiet
och dess ledning är, herr talman, tämligen ursvenskt i den meningen,
att så långt det är görligt och rimligt sker överläggning örn mål och medel
mellan truppen och befälet. Men partiet är också, herr Möller, så ursvenskt i
sin uppfattning örn vad som kräves av en trupp, att har detta parti gett sin
anslutning till ledningens synpunkter, tillåter det sig icke att mitt i brinnande
strid göra helt örn och förråda ledningen.

Man skulle på parlamentariskt språk kunna säga, att vad jag yttrat förmodligen
betyder, att partiet här är berett att så långt som det är möjligt
ställa sig bakom regeringen, att partiet solidariserar sig med regeringens uppfattning
och att partiet, när den dagen kommer, är berett att med ledningen i
spetsen, vädja till valmännen för att få deras dom över de handlingar partiet
sedan sista valet låtit komma sig till last eller till landets fromma utfört. Den
dagen är ju icke jså långt avlägsen, då herr Möller och hans partikamrater,
liksom vi andra få stiga in på det forum, där vi ha möjligheter att vädja till
en annan och kanske i någon mån objektivare bedömning av våra gärningar
än vad som här ofta kommer i fråga.

. Därmed skall jag, i varje fall för ett ögonblick, lämna herr Möller och övergå
till själva sakfrågan.

Jag delar herr örnes uppfattning örn att ingen kan vänta att man skall
känna sig så särdeles entusiastisk inför de utsikter, som här öppna sig, alltså
inför tvånget att gå en viss väg, nämligen hjälpaktionens väg. Jag tror heller
icke, att det är någon som becjär, att man skall vara entusiastisk. Jag delar
likaledes uppfattningen, att det är en smula nervpressande, att frågan örn
subvention i en eller annan form till Sveriges rikast givande jord vartenda år
skall vara uppe i riksdagen. Men det är någonting som jag finner ännu mycket
mera tragiskt, och det är, att resultatet av den hjälpaktion, som gång efter
annan ges från riksdagens sida, ändock icke är sådant, att det ger detta
skånska jordbruk och dem, som äro beroende av dess trivsel, mera lysande
livsvillkor, än vad de faktiskt ha att räkna med. Jag må ju personligen göra
den bekännelsen, att när jag första gången för åtskilliga år sedan kom i närmare
beröring med de faktiska förhållandena på den skånska landsbygden och
fick taga del av den tunga möda, som alltjämt präglar arbetet på denna jord,
vilken vi norrlänningar snegla så avundsjukt på, fick jag mina uppfattningar
örn landet, som enligt vår vedertagna mening skulle flyta av mjölk och honung,
i väsentliga avseenden justerade. Det är, säger jag, tragiskt, att verkligheten
är den, att vi där nere ha en befolkning, som så långt ifrån lever glada dagar
tack vare statens stora hjälpinsatser, att den i stället alltjämt i hårdaste kamp
får skaffa sig sin inkomst och som med sitt arbete uppnår villkor, som i vissa
avseenden äro sämre än vad till och med vi norrut få räkna med. Nu vill jag
tillägga, för att ingen skall missförstå mig, att det synes mig, att Skåne är ett
så särdeles land och de skånska mannarna äro så förnämliga — för ali del. de

Lördagen den 20 februari.

59 Nr 18.

skånska damerna säkerligen också — att jag tycker, att om det än kräves ett
ganska högt pris för vänskap på det hållet och för att landet ligger på denna
sidan gränsen, kan man verkligen betala det. Det är onekligen ändå en pärla
i den svenska kronan, som betalas, en verklig pärla.

Jag vill emellertid framhålla ännu en gång, att även sydsvenskarna dock
borde kunna förstå oss, som äro norrifrån, när vi tycka, att det är något tragiskt
i denna eviga diskussion. Jag vill ju inte förneka, att en och annan av oss
vid tidigare tillfällen, när denna fråga varit uppe, har ansett sig vara berättigad
att medverka till försök att få till stånd en avveckling av understödspolitiken.
Men om så varit fallet — och det gäller örn mig vid något tillfälle
-— må jag dock för denna gång tillägga, att det skulle av mig stämplas som
fullkomligt orimligt, örn man begärde, att vi just i denna situation, när allting
gungar, när allting är i så hög grad ovisst och svävande, skulle företaga en
dylik avveckling. Jag kan icke hjälpa, att detta för mig personligen ter sig
som en inbjudan till rent hasardspel, vilken det är alldeles omöjligt att tillmötesgå.
Jag menar, att man icke i detta sammanhang kan fresta oss till
att taga några som helst större risker och räkna på att vi skola följa en sådan
inbjudan. Trots att jag är norrlänning, anser jag, att jag nied mycket gott och
lugnt samvete skall kunna försvara, att den avveckling, som eljest måhända ur
vissa synpunkter kunde ifrågakomma, i år icke företages. Det hade måhända
varit bättre, som herr Örne sade, örn denna stödaktion aldrig hade inletts. Det
kanske man kan säga, men nu är förhållandet det, att den har inletts, och det
gäller då att pröva, även för oss, som tidigare ha ställt oss fria, i vad mån
det är möjligt att denna gång gå ifrån en stödaktion, som riksdagen tidigare har
bundit sig vid. Varje läge får väl prövas, såsom det verkligen är, och icke
bara med hänsyn till hur det borde lia varit. Och nuvarande situation inbjuder
icke till en avveckling.

Nu kan man ju diskutera själva formen för statens ingripande, och den har
även diskuterats. Men örn jag får lov att lägga en synpunkt på denna diskussion,
skulle det bliva ungefär följande. Det finnes ett villkor, vars förknippande
med en sådan hjälpaktion man alltid Ilar en god rätt att kräva, nämligen
att dess verkningar så långt som möjligt skola kunna överblickas och
bedömas. Det kan ställas ett avgörande villkor till, nämligen att en sådan
aktion skall bereda största möjliga trygghet. Såvitt jag begriper, måste regeringens
och utskottets förslag därvidlag tillerkännas ett mycket gott vitsord.

Nu är det två anmärkningar, som ha riktats mot regeringens förslag. Den
ena kommer från det skånska jordbruket, som säger: »Vi få för liten lön för
vår möda.» Jag vågar icke inlåta mig på ett försök att bedöma den frågan,
då jag icke behärskar den i tillräcklig grad. Endast detta kan jag rent principiellt
säga, att en statens insats av detta slag självklart måste ligga i underkant.
Härmed har jag icke velat förneka, att örn man ur alla synpunkter
anser, att det i närvarande ögonblick är ett stort samhällsintresse, att den inhemska
sockerproduktionen upprätthålles, är det naturligtvis icke rimligt att
pressa det skånska jordbruket för långt. Det erkänner även jag, men jag hoppas
nu —■ det låter förskräckligt att säga, hoppas, men det får vill gälla för
vad det är, och man får inte pressa vad jag säger — att situationen verkligen
är den, att det i jordbrukets nuvarande läge inte just är så värst mycket annat,
som lönar sig bättre jin biodling enligt de villkor, som överenskommits under
statens medverkan, och därför väntar jag, att det hela ordnar sig även till betodlarnas
belåtenhet.

Sedan kommer anmärkningen från ett annat håll, nämligen ifrån det socialdemokratiska
partiet plus herrarna Forssell, där säger man: det kan vara ett
landsintresse, att odlingen av betor upprätthålles och följaktligen en inhemsk
sockerproduktion också stödjes och möjliggöres, men det är orättfärdigt, det är

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Nr 18. 60

Lördagen den 20 februari.

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

orimligt och oriktigt, det är ur alla synpunkteT oförsvarbart att lägga bördan
för detta stöd på konsumenternas axlar. Det är, säger man, bolaget, sockerbolaget,
som skall »betala kalaset», som herr Möller ordagrant uttryckte sig
nyss. Där går alltså gränsen emellan framstegspolitik i ekonomiskt hänseende,
en demokratisk politik å ena sidan och en reaktionär folkutplundrande
inställning å andra sidan.

Ja, jag skall inte förneka, herr Möller, att detta att »bolaget skall betala»
är en ganska enkel lösning av problemet. Däremot är jag mindre säker på,
huruvida den lösningen kan motsvara det kardinalkrav, som jag anser, att
man måste ställa på en dylik lösning, nämligen att den skall innebära någonting
av visshet och trygghet. Men vad jag är absolut säker på, herr talman,
är att gränsen mellan ekonomisk anständighet och demokrati å ena sidan och
reaktionär politik å andra sidan, den går icke där socialdemokraterna och herrarna
Forssell behagat draga upp den. Jag har blivit klart tvärsäker på den
saken, när jag de senaste dagarna med ett visst intresse studerat de danska
tidningarna.

Vad upptäcker jag, då jag studerar de danska bladen? Jo. jag finner, att
det förslag, som kommit här till lösning av frågan och som skulle ligga i en
höjning av råsockertullen och ett klämmande av sockerbolaget, det är, herr
Möller, ändå inte mera imponerande ur folkvänlig synpunkt än att det är
identiskt med hänsyn till motivering och detaljer i allt väsentligt med herr
Madsen-Mygdals bondepartis förslag i den danska riksdagen i detta ögonblick!
Herr Möller vet lika väl som jag vem herr Madsen-Mygdal är. Han är den
danska socialdemokratins farligaste, hänsynslösaste — jag använder, herr talman,
ett språkbruk, som begagnas av den danska socialdemokratin — den
hänsynslösaste, farligaste och skickligaste motståndare, som den danska socialdemokratin
har. Han stämplas i nummer efter nummer av de danska socialdemokratiska
tidningarna som inkarnationen, själva urtypen för ekonomisk,
politisk och social reaktion. Det är samma förslag, herr talman, som detta
»reaktionära» och »arbetarfientliga» parti och dess ledare lagt fram i den
danska riksdagen för sockerfrågans lösning, vilket är den svenska socialdemokratins
linje i princip, då man accepterat, på sätt som skett, herrarna
Forssells! När man tar del av den nedgörande kritik, som riktats ifrån den
socialdemokratiska utskottsordförandens sida i danska riksdagen de sista timmarna
emot den lösningen, när man ser inte bara hur de danska socialdemokraterna
betrakta förslaget, som motsatsen till arbetarintresse, utan hur det
sägs, att detta är ju ett mischmasch, som det inte är någon som helst mening
med, då måste jag säga, att då blir jag säker på att gränsen ändå inte är så
lätt att dra upp mellan framsteg och demokrati å ena sidan och reaktion å den
andra, som herr Möller försökt göra. Den danska socialdemokratin accepterar
inte den linjo, som deras svenska partivänner finna så genial, utan den
danske socialdemokratiske handelsministern har lagt fram ett förslag, som i
sina principer och i sin motivering är som kopierat på det svenska regeringsförslaget
i avgörande detaljer, och för det får han pris, ära och lovsånger ej
mindre från socialdemokraterna än även från den borgerliga radikalismen
plus den danska högern! Jag bara menar, att det ändå förefaller som örn det
förslag, som socialdemokraterna här i landet nu gå in för, inte skulle vara så
märkvärdigt folkvänligt och att man ändå skulle kunna diskutera saken. När
det verkligen är så, då tycker jag, att man inte skall vara så förfärligt stark
i sina omdömen utan litet försiktigare från herr Möllers sida. Örn hans högtsalig
majestät Karl X Gustav, som står staty på Malmö stortorg och på Djurgården
i Stockholm, inte hade lyckats dra gränsen mellan Danmark och Sverige
där han drog den i Öresund och Skåne nu varit danskt, skulle ju de
skånska betodlarna i detta ögonblick vara i den ytterligt lyckliga situationen,

Lördagen den 20 februari. 61

att herr Möller, som ju har ett skånskt ursprung, säkerligen i närvarande ögonblick
varit en mycket framstående dansk socialdemokratisk partiledare, som hade
med liv, själ och allt gått in för ett förslag, sådant det finns tecknat i närvarande
ögonblick hos oss av den Ekmanska regeringen! Ibland må jag ju säga, att
ett vatten på några hundra meter kan bli en hel ocean, och när det är så, att
vad som är den verkliga lögnen, reaktionen, orimligheten, i Helsingör, för ett
visst parti, är sanning och demokrati i Hälsingborg, för samma parti,_ så tycker
jag, att det hela blir en smula trassligt, det kan jag inte neka till, herr
talman.

Därmed lämnar jag herr Möller för att ett ögonblick vända mig mot herr
Trygger. Herr Trygger sade till en början — jag inte till en början, för herr
Trygger sade många saker tidigare som skulle varit värt att både tänka på och
svara på, men vad jag fäste mig vid, var då herr Trygger utvecklade sina bekymmer:
vart bär det hän med alla dessa monopol? hur slutar det? hur många
monopol skola vi egentligen få? som herr Trygger säde. Jagnar herr Trygger
frågade, hur många monopol vi skola få, tänkte jag i mitt stilla sinne: det tjecker
jag är en fråga, som herr Trygger skulle vara snäll och svara på själv. Det
är ju herr Trygger och hans partivänner, som bruka möjliggöra de monopol,
sorn den frisinnade regeringen lägger fram förslag örn. Jag tycker, att svaret
ligger inneslutet i herr Tryggers eget hjärta; i väsentliga avseenden är det väl
ändå beroende på honom, och jag menar, att det går väl ändå inte gärna för
herr Trygger och högern att svära sig fri från ett visst medansvar för vad som
här sker i det fallet.

Så voro hans excellens herr statsministern och herr Trygger inne på en. diskussion
örn en intressant vägfråga. Det kan synas opåkallat och alltför djärvt
av mig att uppträda som någon slags förlikningsman i den frågan, men med
både regeringschefens och herr Tryggers benägna tillåtelse skall jag be att få
fästa uppmärksamheten på att egentligen sträva nog herrarna till.ungefär samma
mål och det finns desslikes hopp att komma fram dit. Jag erinrar mig, att
det fanns i min barndom en gammal god historia örn en flicka, som lyckades
till den grad tända eld i en ung mans hjärta, att när hon gråtmilt frågade honom,
vilka offer han ville göra för henne, svarade han litet övermodigt, att
han skulle gå till världens ända för henne. Så marscherade den unge mannen
i väg, och tösen vart rädd att hon aldrig mera skulle få se honom. Men hon
behövde inte vara så ledsen för det, ty jorden är rund, och därför befanns det,
underbart nog, herr Trygger, att världens ända var •—• just där flickan var!
Och alla goda sagor böra ju sluta på det sättet.

Nu är ju tillämpningen en smula djärv, men det ligger mera allvar i denna
skämtsamma uppläggning än man kanske skulle kunna tro. Jag föreställer
mig, att i varje fall de borgerliga partierna gilja till samma sköna. De sträva att
nå fram till samma mål: understöd och kraft, som herr statsministern sade, åt
produktivt svenskt liv. Örn man nu går den vägen eller den vägen, så kommer
man väl i alla fall fram till henne, örn viljan är god, och det är ju huvudsaken.
Så länge det är herr Trygger och hans excellens herr statsministern och herr
andre vice talmannen i denna kammare, som leda vandringen och som betyda
mest och ha de flesta bakom sig, när det gäller att gilja till denna sköna, tror
jag inte risken är så stor, utan saken ligger nog ganska väl till. Men det kan
ju komma en annan friare, som är farligare.

Herr Björnsson: Sedan herr Österström i sin egenskap av partiledare lagt
ned mycken möda på att bevisa vad som inte behöver bevisas, nämligen att
hans excellens herr statsministern och herr Trygger ha samma politiska mål,
skall jag åter tala litet i den föreliggande frågan.

Hans excellens menade, att det skulle vara omöjligt eller åtminstone möta

Nr 13.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forte.)

Nr 13. 62

Lördagen den 20 februari.

Ang.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Forts.)

Hacket stora svårigheter att på något sätt reglera minuthandelsprisema på
socker, men det tror jag inte. I den danska lagen örn provisorisk sockerordning
eller sockerlag, där är hela problemet löst med en enda rad. Det sägs där, att
handelsministern har rätt att bestämma engrospriserna, och detaljpriserna kunna,
örn så behövas, också bestämmas av ministern. Punkt och slut. På det
enkla sättet har man löst den saken där, och det skulle naturligtvis varit möjligt
att finna någonting liknande här.

Sedan anmärkte hans excellens mot mig, att från konsumenternas synpunkt
är det inte så kinkigt, örn vad jag betalar för socker delvis användes till skatt
till staten för^allmänna ändamål eller går till sockernäringens intressenter. Jag
skall be att få ta ett exempel. Tror någon, att svenska brännvinskonsumenter
tycka att det är likgiltigt, när de få betala 2.50 för en liter brännvin, örn de
få veta att ungefär 1.50 går till skatt och resten till produktions- och omsättningskostnader
i Jag vet att jag inte kan vädja till någon personlig erfarenhet
hos hans excellens i det fallet, men jag skall tillåta mig för att göra min
mening litet mer lättbegriplig att fråga: Tror inte hans excellens herr stats ministern,

att vi skulle med mycket större jämnmod bära 32 öres pris på socker
som konsumenter, örn vi visste att bortåt 6 öre ginge som skatt till staten,
än i att som nu betala 31 öre, som gå till sockerbolaget och betodlarna i sin
helhet? Jag tycker den saken är självklar. Varenda konsument är ju också
skattebetalare, och det ligger i hans intresse, att skatten till staten blir betald,
och jag skulle tro, att det skulle visa sig mycket snart, att min uppfattning
gillas, av flertalet i detta land.

Så vill jag säga med anledning av herr Henrikssons anförande, att visserligen
tror jag inte, att det med ett betpris av 2.47 per deciton kan bli några
gulaschvinster varken för de skånska betodlarna eller andra, det har jag mycket
klart för mig, men å andra sidan är jag lika säker på att det bokhålleri,
som herr Henriksson lade upp, är — falskt kan man kanske inte säga ■—- men
åtminstone missvisande. Han sade nämligen, att man får inte fullt 300 kronor
tunnlandet för betorna, och betalar man gödsel, redskap, vagnar, arbetare
o. s. v., så blir det ingenting över till räntor. Nu är det så, att många skånska beträde
ha att betala rätt mycket i räntor, men gud ske lov inte alla, och den
posten skall man sålunda inte ge alltför stort utrymme. Men vad jag framför
allt vill be herr Henriksson att, när han kommer inför ett annat forum
och skall tala örn detta, inte glömma att påminna betodlarna örn, det är, att
det finns andra poster, som han inte tagit med, och det är de indirekta fördelarna.
Jag har här i det danska lagförslaget, som jag tillåter mig använda,
en uppgift, enligt vilken fördelen av fri betmassa, blast och toppar —
eller vad det nu kallas — värderas av danskarna till ungefär en krona per
deciton betor. Nu skall man väl dra ifrån 121/2 öre, som svenskarna få betala
för betmassan. Vidare talas det örn att de få betydligt större kornskörd
året efter det de haft betor på jorden — det skulle motsvara ungefär
10 öre per deciton — och så sägs det, att när man odlat betor, får man jorden
lika väl rengjord som om den legat i hel träda.

Jag vet, att herr Henriksson har mycket stor förmåga att övertyga sina
åhörare -— det veta vi alla i denna kammare —, och jag hoppas, att när herr
Henriksson skall resa hem och tala med sina yrkesbröder örn detta kungl, förslag,
herr Henriksson som bokföringsexpert — det gäller nu inte ett av de många
monopolen utan enkel jordbruksbokföring — då inte glömmer de dolda posterna
härvidlag, ty de förtjäna nog ett visst utrymme.

Herr Örne: I anledning av det anförande, som utskottets ärade ordförande
här höll, ber jag endast att få lämna den upplysningen, att jag liksom flera
av mina partivänner gjorde bestämda invändningar i utskottet mot den bråd -

Lördagen den 20 februari.

Nr 13.

störtade behandling, som detta ärende måste underkastas; men det är klart,
att då det inte fanns någon möjlighet att ändra ståndpunkten hos någon inom
den säkra majoriteten i utskottet, skulle det endast ha inneburit ren obstruktion
att draga ut på tiden genom infordrande av upplysningar av olika slag,
och obstruktion ha mina partivänner och jag icke velat göra i denna fråga, liksom
vi inte heller göra det i någon annan fråga.

Så ber jag att få fästa herr Henrikssons uppmärksamhet på ett mycket
egendomligt förhållande. Han hade varit i Tyskland och gjort studier, och
där hade han funnit, att jordbrukarna trots ali den oerhörda skyddsverksamhet,
som staten där har bedrivit, äro så utfattiga, att de inte kunna betala
sina arbetare mer än 35 riksmark per månad. Detta vittnar ju mer än allt
annat örn att den linje, som herr Henriksson vill fullfölja här i landet, är för
jordbruket i allra högsta grad fördärvlig.

Sedan talade herr Henriksson örn att man i Tyskland inte fäste något som
helst avseende vid konsumenterna och konsumtionen av socker. Nej, det är
alldeles riktigt. Örn man i Tyskland konsumerade lika mycket socker per individ,
som vi göra i Sverige, skulle man i Tyskland förbruka i runt tal en
miljard kilogram mera socker per år än man gör för närvarande, och örn
man tänker sig, att det land, som infört de mest omfattande regleringarna,
och där staten inte bara bestämt skyddet för jordbruket, utan också tagit
sig för att organisera hela jordbruket efter sitt huvud, hade samma konsumtion
per huvud som i Sverige, skulle man därför bruka över 5 miljarder
kilogram socker mer än nu. Enbart dessa länder skulle, örn man vårdade sig
örn konsumtionen, kunna förbruka mera än Kuba kan producera, och sockerhanteringen
skulle stå i ett lysande läge.

Jag ber att.få. framhäva detta, mina herrar, ty det är dock konsumtionen,
som är det viktigaste för all produktion. Herrarna kunna producera hur
mycket som helst, men ni komma aldrig att få produktionen ekonomisk, örn
ni inte kunna se till, att varorna också bli konsumerade, och den sidan av
saken bör herr Henriksson inte glömma nästa gång han studerar nationalekonomi
och sockerbetsodling i Tyskland.

Herr Henriksson: Till herr Björnsson vill jag bara säga, att örn han vill
övergå, till att bli agent för avfallsprodukter av sockerbetor, skall jag genast
sälja till det uppgivna priset, och kan han bli rik på det, har jag ingenting
emot detta.

Till herr Örne vill jag säga, att han är alldeles för hård emot sina socialdemokratiska
partivänner i Tyskland. Jag har alltid hållit dem för duktiga
karlar, men efter det resonemang, herr Örne förde, skulle de ju inte ha något
värde. Jag beundrar herr Örne också för hans ihärdighet, men jag beundrar
det socialdemokratiska partiet mera, ty när det gäller att få avslag på en
fråga, som är litet ömtålig, överlämna de det alltid till någon, som litet eller
alls inte förstår saken. De andra skulle naturligtvis inte kunna göra det
med samma frejdiga mod.

Hans excellens herr statsministern Ekman:

Mina repliker skola bli korta.

Då herr Björnsson sade, att man löst frågan örn de danska detaljpriserna
genom en enda rad, så vill jag säga, att vad man gjort är att överlämna prissättningen
till handelsministern. Men det är ingen lösning. Man har givit
makt åt en ensam man att diktera i dessa frågor, men huruvida det är demokrati,
vill jag inte uttala mig örn.

. Till herr Möller vill jag säga, att om nu herr Möller börjar att ge anvisningar
inte bara åt sitt eget parti, utan också åt andra grupper om hur deras
medlemmar skola rösta, skulle jag vilja råda honom att inte använda samma

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Nr 13.

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Herr Möller: Herr talman! Mitt yttrande hade nog till en viss grad till
avsikt att få fram det frisinnade partiet en smula här i kammaren i högre grad
än det visat intresse för att göra förut. När hans excellens herr statsministern
säger, att argumenten örn bostadsort, yrkesintressen och egna intressen inte
duga, örn man vill söka påverka ett annat partis medlemmar, d. v. s. herr statsministerns
oegoistiska, från yrkesintressen fria och, som vi ju veta, i andra
frågor också från bostadsortsintressen fria partivänner, så vill jag påpeka, att
jag efterlyste troheten emot gamla frisinnade principer i denna fråga. Att
jag därvid särskilt vände mig till personer, som äro gamla frisinnade på norrlandsbänken,
t. ex., är ju rätt förklarligt, eftersom örn de principer, som deras
partiprogram, örn jag förstått det rätt, uttalar, bl. a. i näringspolitiska frågor,
måste alldeles speciellt för Norrland även vara nyttiga, så kan det bara vara
ett plus till den principiella argumentationen, örn dessa medlemmar säga, att
våra principer förhindra oss att medverka till genomförande av förslag av denna
art, och därtill kommer, att det skadar den landsända, ifrån vilken vi äro.
Jag tycker att det vore ganska naturligt och rimligt, örn man sade på det
sättet. Nu ha vi ju hört väpnaren svära en trohet, så absolut, att, så vitt jag
kan finna, det hittills aldrig svurits en väpnareed med samma styrka åt ett
partis regering någonsin i den svenska, riksdagen.

Vad frågan örn Danmark och Sverige beträffar, så beklagar jag mycket,
att jag inte haft tillfälle att närmare studera de danska förslagen på denna
punkt och att det därför är mig ganska svårt att yttra mig i sak om dem och
jämförelsen mellan dem och de svenska förslagen. Jag vill emellertid påpeka
—. jag är för övrigt motståndare till monopol överhuvud taget i form av enskilda
monopol, som det här föreslås — att när jag yttrat mig t. ex. örn höjningen
av råsockertullen, beror det därpå, att det Svenska sockerfabriksaktiebolaget
under hela sin existenstid haft ett understöd av det svenska samhället,
som varit alldeles kolossalt stort. Jag törs inte säga, örn det varit det största
understöd, någon enskild industri åtnjutit -— så kunnig är jag inte — men jag
skulle, hålla det för sannolikt, att det inte finns någon svensk industri, som
åtnjutit ett sådant enormt understöd från det svenska samhällets sida som
sockerindustrien. Det har på detta understöd och uteslutande på detta understöd
skrapats ihop åtskilliga miljonförmögenheter av de herrar, som haft tillfälle
att — ursprungligen åtminstone — placera kapital i den svenska sockerindustrien.
Då säger jag beträffande det bolag, det företag, den industri, som
är övergödd genom årtionden — det är inte för mycket sagt — av det svenska
samhället: nu är det dess tur att betala. Örn herr Madsen-Mygdal för dansk
industris del skulle lia samma uppfattning, kan jag bara gratulera honom till
det, men jag tror skillnaden mellan svensk och dansk sockerindustri är den,
att dansk sockerindustri haft ett relativt litet tullskydd. Jag kommer ihåg,
att när det för första gången på allvar gjordes en undersökning örn sockerindustrien
i vårt land och resultatet av den undersökningen någon gång, 1912

argument som när han kommenderar inom sitt eget parti. Där förefaller det
vara tillräckligt att hänvisa till bostadsort, yrkesutövning och egoistiska fördelar
som grundval för ett votum. Men det duger knappast, örn man kommer
med anvisningar till andra partier, att hänvisa till sådana omständigheter.

Till herr Trygger vill jag säga, att man har här beklagat sig över att inte
tiden medgivit möjlighet att utöva en mycket ingående detaljkritik. Men det
föreföll mig som, när herr Trygger exempelvis anmärker på att det utländska
ordet »monopol» blivit utbytt mot det svenska »ensamrätt», prövningen måtte
ha varit, i detalj ytterst ingående. Men skulle inte herr Trygger, som en nationellt
intresserad man, i det fallet kunna tänka, att man också i behandlingen
av språket kan handla svenskt?

Lördagen den 20 februari.

65 Nr 13.

vill jag minnas, framlades, visade det sig, att den danska sockerindustrien
hade ett tullskydd, då åtminstone, före världskriget, som knappast var mer än
en fjärdedel av det svenska, att den hade en bättre organisation och att den
överhuvud taget i detta avseende inte hade varit så gynnad som den svenska
sockerindustrien av statsmakterna. Det är detta, som enligt min mening konstituerar
en verklig skillnad, och det gör, att jag inte kan fatta, att det frisinnade
partiet nu i denna situation vägrar att medverka till en sådan ordning
på denna punkt, att man belastar bolaget i stället för konsumenterna.

Jag vill bara härtill tillägga, att vi föreslå ju inte i den reservation, sorn
är avgiven till bevillningsutskottets utlåtande, att riksdagen skall fatta ett
definitivt beslut örn en höjning av råsockertullen, utan det föreslås, att man
skall giva Kungl. Majit, d. v. s. det frisinnade partiets regering nu, en fullmakt
att eventuellt höja råsockertullen med 2 öre pr kilogram för att använda
detta som ett lämpligt pressningsmedel på bolaget och göra det litet
mjukare, ty jag måste ju säga — man tycker kanske att ordet är starkt ■— men
jag säger, att den verkligt stora skandalen i behandlingen av den svenska sockerfrågan
i riksdagen, det är att detta bolag praktiskt taget gått skottfritt
och att statsmakterna ständigt stått redo att hjälpa, utan att i den grad som
tillbörligt vore pressa bolaget till medgivanden.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att i avseende på det nu ifrågavarande betänkandet förekommit följande
yrkanden: l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att

det förslag skulle antagas, som innefattades i den av herr Bärg m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; 3:o) att kammaren skulle bifalla herr Nilssons
i Hörby m. fl. vid betänkandet anförda reservation; 4:o) att den av
herr Trygger m. fl. i ämnet väckta motionen skulle bifallas; samt 5:o) att
kammaren skulle bifalla herr Forssells i ämnet väckta motion.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bärg begärde votering, i anledning varav herr förste vice talmannen
upptog vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga godkännande av det förslag, som innefattades i den
av herr Bärg m. fl. avgivna reservationen.

Herr Löfvander äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition därvid antagits bifall till den
av herr Nilsson i Hörby m. fl. anförda reservationen, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående bevillningsutskottets
betänkande nr 10 antager godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Bärg m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
den av herr Nilsson i Hörby m. fl. anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
Första kammarens protokoll 1932. Nr 13. 5

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.

(Fort».)

Sr 13. 66

Lördagen den 20 februari.

Äng.

åtgärder till
sockerbetsodlingens

stödjande.
(Forts.)

Äng.

prästs valbarhet
till ordförande
i folkskolestyrelse.

efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Bärg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr
förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från
sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr statsrådet Gyllenswärd avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 113, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § i lagen den 9 april
1926 angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning;

nr 116, angående pension åt förra småskollärarinnan Anna Lovisa Holmström;
samt

nr 117, angående förhöjning för år 1932 av understöd åt vissa f. d. poststationsföreståndare
och f. d. lantbrevbärare.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av väckt motion örn beredande av möjlighet att bevilja ersättning av
kommunala medel till kommunalombud vid mantalsskrivningsförrättning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen infann sig och övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, i anledning av väckt
motion örn viss ändring i lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 65, hade herr Ericson i Boxholm hemställt, att riksdagen måtte besluta
företaga sådan ändring i lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner, att
den prästman i församlingen, som kyrkoherdens ämbete förvaltade, jämväl
skulle kunna väljas till skolstyrelsens ordförande, ehuru han icke vore ledamot
av styrelsen, samt att vederbörande utskott måtte utforma de förändringar
i lagtexten, som härigenom bleve erforderliga.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»''Något mera allmänt behov för genomförande av en lagändring, som öppnar
möjlighet för folkskolestyrelsen att till sin ordförande välja icke blott kyrko -

Lördagen den 20 februari.

67 Nr 13.

herden ulan även den hans ämbete förvaltar, även om han icke är ledamot av Ang\h
styrelsen, har i motionen icke påvisats och lärer icke heller förefinnas. Den
prästman, som i kyrkoherdens ställe förvaltar dennes ämbete, kan i de flesta förande ;
lall icke förväntas äga nödig kännedom örn förhållandena i församlingen eller skolestyrelse.
kvarstanna i kommunen under tillräckligt lång tid för att förutsättningar skola (Fort».)
föreligga att utse honom till ordförande i styrelsen. Att för de undantagsfall,
då motsatsen kan tänkas vara fallet, genomföra den av motionären åsyftade
lagändringen anser utskottet icke vara lämpligt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa., att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr Norling: Herr talman! I det nu föredragna utlåtandet förklarar konstitutionsutskottet,
att något mera allmänt behov för genomförandet av en
lagändring, som öppnar möjlighet för folkskolestyrelsen att till sin ordförande
välja icke blott kyrkoherden utan även den hans ämbete förvaltar, även om
han icke är ledamot av styrelsen, har i motionen icke påvisats och lärer icke
heller förefinnas.

Jag delar fullkomligt den mening, som här kommer till uttryck, och jag
har följaktligen ingenting att invända emot utskottets hemställan, att den
förevarande motionen icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda. Däremot
måste jag känna mig ytterligt betänksam inför den av utskottet fortsättningsvis
hävdade uppfattningen, att »den prästman, som i kyrkoherdens ställe
förvaltar dennes ämbete, kan i de flesta fall icke förväntas äga nödig kännedom
örn förhållandena i församlingen eller kvarstanna i kommunen under tillräckligt
lång tid för att förutsättningar skola föreligga att utse honom till
ordförande i styrelsen». Det är ju uppenbart, att utskottet med detta avser
att helt enkelt utdöma den praxis, för vars möjliggörande motionären ansett
en lagändring erforderlig. Man blir något förvånad, när man möter denna
utskottets uppfattning och samtidigt erinrar sig ett oell annat av vad utskottet
anförde i sitt utlåtande 1930 angående förslagen till lag örn församlingsstyrelse
och lag örn skolstyrelse i vissa kommuner. På sid. 14 i detta sistnämnda
utlåtande läser man ordagrant följande: »Då utskottet tillstyrker upphävandet
av kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande i kyrkostämma, kyrkofullmäktige
och skolråd samt hans självskrivna ledamotskap av folkskolestyrelse,
har utskottet, som icke ansett sig böra föreslå hans självskrivenhet såsom ledamot
av fullmäktige, rådet eller styrelsen, med hänsyn till pastors ämbetsställning
och arten av de angelägenheter, som handläggas av kyrkostämma,
kyrkofullmäktige, skolråd eller folkskolestyrelse, ansett sig böra föreslå, att
kyrkorådets ordförande, men däremot icke annan inom församlingen tjänstgörande
prästman, skall äga rätt påfordra kyrkostämmas hållande — dock ej i
församling i Stockholm på grund av denna stämmas egenartade karaktär —
eller kyrkofullmäktiges sammankallande samt äga rätt yttra sig och framställa
förslag i stämman, fullmäktige, rådet eller styrelsen, ändå att han icke
är röstberättigad, respektive ledamot.»

Av denna konstitutionsutskottets deklaration kan man ju utan mycken ansträngning
dra den ytterst bestämda slutsatsen, att det måste vara kyrkorådets
ordförande som avses icke blott i församlingsstyrelselagens §§ 11, 37 och
50, där uttrycket kyrkorådets ordförande mycket riktigt användes, och i samma
lags paragrafer 14:2 och 34, där lagtexten använder det likabetydande
»kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltare, utan jämväl i lagen om skolstyrelse
i vissa kommuner § 13, som har uttrycket »kyrkoherden». Det är ju
alldeles påtagligt, att detta var vad utskottet ville ha sagt 1930 och att alltså
de tre uttrycken kyrkorådets ordförande, kyrkoherden eller den hans tjänst förvaltar
och kyrkoherden enligt utskottets dåtida mening måste uppfattas som

Nr 13. 68

Lördagen den 20 februari.

Äng. synonymer. Och örn uttrycken ha samma betydelse i de angivna fallen, så
PrhTiilUmir måste de aven lla samma betydelse, där de i övrigt förekomma i samma
förande tjolle- ?agar’ nämligen i fråga örn den öppnade möjligheten att välja till ordförande
skolestyrelse. 1 kyrkostämma och kyrkofullmäktige, skolråd och folkskolestyreise kyrkorå(Forts.
) dets ordförande (lag örn församlingsstyrelse §§ 12 och 33) samt kyrkoherden
(samma lag § 46:2 och skolstyrelselagen § 10). Det är ju uppenbart, att
samma uttryck icke kan användas i olika betydelser i samma lagtexter. För
övrigt kan även här hänvisas till konstitutionsutskottets utlåtande sid. 13 och
14, där uttrycken kyrkoherden och kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar
samt kyrkorådets ordförande gång på gång användas såsom synonymer,
och det även när det är fråga örn ordförandeskapet.

Vad särskilt beträffar uttrycket kyrkoherden i skolstyrelselagen vill jag påpeka,
att detta uttryck måste lia samma betydelse i § 10 och § 13. Den sistnämnda
paragrafen stadgar rätt för kyrkoherden att''yttra sig och framställa
förslag inom folkskolestyrelsen »ändå att han icke är ledamot av styrelsen»,
och § 10 ger styrelsen rätt att till ordförande utse »den kyrkoherde, som avses
i § 13». Uttrycket kan således inte i ena fallet få en mera vidsträckt, men i
andra fallet en mera begränsad innebörd.

Ytterligare en omständighet bör påpekas till stöd för min på konstitutionsutskottets
egna uttalanden grundade uppfattning, att folkskolestyrelsen lagligen
kan välja till ordförande den, som kyrkoherdens ämbete förvaltar, även
om denne ämbetsman inte är ordinarie kyrkoherde och inte är ledamot av folkskolestyrelsen.
Det förhåller sig ju nämligen så, att lagen örn skolstyrelse i
vissa kommuner endast utgör en omarbetning av 1909 års lag angående folkskoleväsendet
i vissa städer, i vilken sistnämnda lag uttrycket kyrkoherden
förekom i § 4. Genom ett utslag av regeringsrätten 1913 finns det emellertid
prejudikat på att uttrycket bör anses omfatta även vice pastor. Örn nu en skolstyrelse
anser sig ha rätt att till ordförande utse den, som kyrkoherdens ämbete
förvaltar, så stå,r detta i god samklang med konstitutionsutskottets och riksdagens
uppfattning 1930 och med regeringsrättens 1913, men kommer i uppenbart
motsatsförhållande till den mening, sorni konstitutionsutskottet nu inbjuder
riksdagen att biträda. Naturligtvis kan både konstitutionsutskottet och riksdagen
ändra mening, men örn så skall ske, böra motiven ligga klara. I det förevarande
fallet föreligga inga andra motiv än ett subjektivt påstående av konstitutionsutskottet.
Det är inte på något sätt ådagalagt, att denna mening är
riktig. Den har överhuvud taget inte ställts under débatt.

Nu kan man tycka, att denna fråga är ganska oväsentlig, ganska obetydlig,
och jag medger ju mycket gärna, att det finns större problem, som riksdagen
sysslar med. Men jag ber att få påpeka, att för de kommuner och skolstyrelser,
som beröras av detta, kan saken rätt ofta vara ganska viktig. Jag anser
att örn riksdagen nu skall ge någon grundval för en ny praxis, bör detta ske
först efter det att riksdagen haft tillfälle att ordentligt överväga saken.

Vid sådant förhållande tillåter jag mig, herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag, men med uteslutande av motiveringen.

Herr Reuterskiöld: Jag vet val, att man understundom yrkar uteslutande
av motiveringen, när det gäller skrivelser till Kungl. Maj :t. Då kan ett sådant
yrkande hava någon betydelse. Men att utesluta en motivering, som inte
kommer att finnas i någon som helst expedition, skulle sakna varje spår av
betydelse. Man kan naturligtvis alltid göra det. men det blir intet som helst
resultat av ett sådant beslut. Det är ett slag i luften.

Beträffande den framställning, som den ärade talaren gjorde, kan jag av
hans yttrande inte förstå annat, än att han skulle mena, att det brukas på ett

Lördagen den 20 februari.

69 Nr 13.

eller annat ställe nu, att en person, som icke är kyrkoherde, utses till ordförande
i skolstyrelsen, fastän han inte är ledamot och inte heller är ordinarie kyrkoherde.
Den ärade talaren ville, att denna praxis skulle slås fast såsom riktig.

Jag kan för min del mot detta inte säga annat, än att lagens ord äro tydliga.
I sådana fall, då lagtexten använder uttrycket »kyrkoherden eller den hans
ämbete förvaltar» eller då lagen använder ett sådant uttryck som »kyrkorådets
ordförande», så gäller just detta. Står det däremot »kyrkoherden», så gäller
det örn honom, men icke örn den hans ämbete förvaltar. Jag tror icke, att
det är nödvändigt att ingå på någon närmare redogörelse för innebörden av den
motivering, som utskottet gav år 1930 rörande en hel del frågor i detta sammanhang.
Men så mycket torde jag få erinra örn, att kyrkoherden förut var självskriven
ledamot av skolstyrelsen och då kunde väljas till dess ordförande. Men
det var en helt annan sak. Då riksdagen tog bort självskrivenheten för kyrkoherden
men medgav, att denne det oaktat skulle kunna väljas till ordförande
i skolstyrelsen, utan att vara ledamot av den, tänkte ingen i utskottet — och
jag tror inte heller, att det kan utläsas av motiveringen, då talarens citat icke
hänförde sig till ordförandefrågan — att därmed skulle förstås någon annan
än den, som innehar kyrkoherdebefattningen. Det är är alldeles naturligt, att
då befattningen är vakant och uppehälles av en ställföreträdare, man inte gärna
kan möjliggöra försök att utse denne till ordförande. Inte heller kan man säga,
att en person, som har annan ordinarie tjänst och tillika som vikarie utövar
kyrkoherdeämbetet i en annan församling och .sålunda har sina intressen i två
församlingar, skulle vara lämplig till ordförande i den senares skolstyrelse.
Jag tror därför, alf lagens mening är klar och att någon ändring i utskottets
motivering icke skulle vara riktig och lämplig.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norling: Herr talman! Då utskottets ärade ordförande förklarat, att
lagens uttryck äro tydliga och otvetydiga, ber jag att få erinra örn att precis
samma uttryck förekom i 1909 års lag. Där var uttrycket den gången inte
mera tydligt, än att regeringsrätten kunde år 1913 förklara i ett utslag, som
sannolikt ännu står sig såsom prejudikat, att då man säger »kyrkoherde»,
menar man jämväl »vice pastor». Jag är för min del ganska övertygad örn,
att örn någon skolstyrelse skulle med tillämpning av denna bestämmelse, som
ju finns i § 10 i den nya lagen, välja en vice pastor eller någon annan, som
kyrkoherdens ämbete förvaltar, skulle detta val stå sig inför högre instans.

När herr Reuterskiöld vidare sade, att det skulle vara betydelselöst att i
ett sådant fall sorn detta stryka utskottets motivering, vill jag erinra därom,
att örn vi nu skulle följa utskottet även i dess motivering, skulle resultatet
kanske inte bli att en förut vedertagen praxis hädanefter skulle vara olaglig;
men följden skulle i alla fall bliva ökad ovisshet örn, vad som är lagligt eller
icke lagligt. Och det kan ju inte vara angeläget att skapa en sådan situation.

Herr Wagnsson: Jag skall inte inlåta mig i någon tvist mod herr Norling
om, huru § 10 i denna lag skall tolkas, men det var ett yttrande i hans första
anförande, som föranledde mig att begära ordet.

Han ville i likhet med vad motionären hävdar i motionen göra gällande, att
de olika formuleringarna av denna lag hade tillkommit genom en slump. Då
jag hade äran att tillhöra den avdelning i konstitutionsutskottet, som behandlade
utformningen av lagen, nödgas jag konstatera, att denna uppgift är alldeles
oriktig. Denna fråga uppmärksammades i den session, som behandlade
ifrågavarande ärende, och man kom där till den uppfattningen, att olika be -

il ng.

''prästs valbarhet
till ordförande
i folkskolestyrelse.

(Fort».)

Nr 13. 70

Lördagen den 20 februari.

Ang. stämmelser borde utformas. Den tolkning, som konstitutionsutskottets ord^hTtillord-''
förande ^är givit, har sålunda icke tillkommit slumpms, utan efter noggrant
förande i folk- övervägande.
skolestyrelse.

(Korts.) Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag tillåter mig göra den erinran, att
till kammarens avgörande föreligger endast klämmen och icke motiveringen.
Den omständigheten, att kammaren eventuellt icke vill godkänna utskottets
motivering, har ingen betydelse. Kammaren godkänner den icke ens genom
bifall till klämmen. Det vore däremot helt annorlunda, om det beslöts en
skrivelse till Kungl. Majit.

Vad beträffar tolkningen av det nu ifrågavarande stadgandet, tillåter jag
mig vidare stryka under, att enligt min mening utgången i ett sådant fall,
som talaren tänkte sig, skulle vara ganska klar och säker. När lagtexten
faktiskt använder olika uttryckssätt i olika sammanhang, är detta icke en tillfällighet,
utan fullkomligt avsiktligt. Örn alltså lagen i ett visst sammanhang
använder uttrycket »kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar», kan och
får icke en lagtext, där uttrycket är »kyrkoherden» tolkas, som örn det stöde
på det andra sättet. Detta är absolut uteslutet, och formuleringen är som sagt
inte en tillfällighet, utan är fullt avsiktlig. Även regeringsrätten skulle säkerligen
vara av denna mening, även om den, då text och förutsättningar voro
andra, hade en annan uppfattning.

Herr Norling: Herr talman! Jag skulle endast vilja ge herr Wagnsson den
repliken, att något sådant yttrande, som han tillvitade mig, icke förekom i
mitt första anförande. Jag har aldrig någonsin påstått, att dessa olika uttryck
i lagtexten tillkommit slumpvis, utan endast påpekat, att utskottet
självt har i en deklaration tydligt ådagalagt, att ifrågavarande tre uttryck
måste anses vara av samma innebörd.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med uteslutande av motiveringen; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Eöredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för förre
stadsförvaltaren J. E. Elfving från viss betalningsskyldighet på grund av
borgen;

nr 21, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överflyttande till
lantförsvarets förvaltning av vissa fastigheter i Järfälla socken av Stockholms
län; samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning av
fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 9, i anledning av Kungl.
höjning av Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 24 och
ma s ten. 32 gg förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker.

Lördagen den 20 februari.

71 Nr 13.

I en den 8 januari 1932 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad pro- Äng.
position, nr 31, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propo- ’XZtZ.
sitionen fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 24 och 31 §§ tor- (;Forts)
ordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker.

Ifrågavarande förslag innebar, att maltskatten skulle höjas för de första
under tillverkningsåret avverkade 100,000 kilogrammen malt från 65 till 85
öre för kilogram, för de nästa 100,000 kilogrammen fran 70 till 90 öre för
kilogram samt för överstigande kvantiteter från 75 till 95 öre för kilogram.

Till bevillningsutskottets behandling hade jämväl överlämnats _ följande i
anledning av ifrågavarande proposition inom riksdagen väckta motioner, nämde''likalydande
motionerna nr 89 i första kammaren av herr Akerberg och
nr 235 i andra kammaren av herrar Nilsson i Örebro och Anderson i Råstock,
i vilka hemställts örn den ändring i Kungl. Maj :ts proposition nr 31, att § 24
i det förslag till förordning, som bilagts propositionen, finge den ändrade lydelse,
som i motionerna angivits; samt

motionen nr 247 i första kammaren av herr Bergman, dan hemställts, att
riksdagen måtte besluta att godkänna Kungl. Maj :ts förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 24 och 31 §§ i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker med den ändring, att
24 § erhölla viss i denna motion angiven lydelse samt att 31 § erhölle den ändrade
lydelse, som därav föranleddes.

Det i de likalydande motionerna nr 89 i första kammaren och nr 235 i
andra kammaren framställda förslaget avsag, att skattesatsierna för malt
skulle bestämmas till respektive 75 öre, 90 öre och 1 krona 15 öre.

I motionen nr 247 i första kammaren hade föreslagits höjning av skattesatserna
till respektive 1 krona 90 öre, 1 krona 95 öre och 2 kronor.

Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet jämväl
upptagit den till utskottet hänvisade motionen nr 361 i andra kammaren
av herr Lindgren, däri hemställts, att riksdagen ville besluta, att maltdrycker
klass I och II (pilsner) skulle påläggas en accis av 15 öre per liter försåld
vara och att inkomstbeloppet härav skulle användas till premier för mjölkproduktionen
enligt de riktlinjer, som föreslagits i en annan av motionären inlämnad
motion, eller på sätt, som av riksdagen efter utskottets förslag kunde
komma att besluta.

Motionärens ifrågavarande förslag avsåg att vinna medel till befrämjande
av mjölkproduktionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 31 samt med avslag å ej mindre de likalydande motionerna 1:89 av
herr Åkerberg och II: 235 av herrar Nilsson i örebro och Anderson i Råstock
än även motionerna I: 247 av herr Bergman och II: 361 av herr Lindgren, antaga
det vid propositionen fogade förslaget till förordning örn ändrad lydelse
av 24 och 31 §§ förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker.

Reservation hade avgivits av herr Bergman, som pa, anförda skäl föreslagit,
att riksdagen skulle, med bifall till den av honom väckta motionen I: 247, antaga
i reservationen infört förslag till förordning örn ändrad lydelse av 24 och
31 §§ förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker.

Nr 13. 72

Lördagen den 20 februari.

Äng.

höjning av
maltskatten.

(Forti.)

Herr Bergman: Jag skall viel denna sena timme på middagen icke besvära
kammaren med något längre anförande.

Jag vill endast erinra örn, att den svenska maltdrycksbeskattningen är ofantligt
mycket lindrigare än motsvarande beskattning i de flesta andra nordeurop
etsk a länder. _ J ag talar därvid icke örn den oerhört starka beskattning, för
vilken odet varit utsatt i England, där skatten är mångdubbelt större än i Sverige.
Men jag vill blott erinra om Danmark och Norge, våra närmaste grannländer.
De ha ju icke haft samma börda i fråga örn krigsbelastning som England,
utan de äro i ungefär samma situation som vi; men där har man en mycket
starkare beskattning av ölet än hos oss. I Sverige är beskattningen för
närvarande ungefär tre och ett halvt öre per halvbutelj eller en tredjedels liter
s. k. pilsner. Enligt Kungl. Maj:ts förslag, som tillstyrkes av utskottet, skulle
det bil ett öre mera, d. v. s. ungefär fyra och ett halvt öre. Men denna beskattning
skulle konsumenterna ej nu få någon känning av, utan den skulle bäras
av bryggerierna, som »tillsvidare» hava åtagit sig den. Det skulle sålunda bli
alldeles samma priser för konsumenterna, åtminstone till en tid. I Norge beskattas
en motsvarande kvantitet av den dryck, som där kallas »almindeligt
öl» • det motsvarar ungefär svensk pilsner — med över åtta öre, och i Danmark
har samma kvantitet av »skatteklasse I», ungefär motsvarande vår svenska
»klass II», sju och ett halvt Öres beskattning, alltså i båda länderna mer
än dubbelt mot vad man har i Sverige. Nog skulle denna dryck kunna tåla
att beskattas minst lika mycket här i Sverige. Det finns andra drycker, mera
hälsosamma, som förtjäna att uppmuntras. Pilsnern har, som bekant, enligt
manga myndigheters uttalanden i flera hänseenden föranlett icke ringa oordningar
och den har ej heller, även i s. k. måttligt bruk, någon fördelaktig påverkan
på folkhälsan. Vi lia ju det extraktrika men alkoholsvaga maltdrickat,
vi ha vidare ett numera förbättrat svagdricka, och framför allt ha vi mjölken’
sorn i dessa för jordbruket så allvarliga tider förtjänar all den uppmuntran
till konsumtion och avsättning, som kan åstadkommas.

Jag tillåter mig därför, utan någon vidlyftigare motivering, under hänvisning
till min motion och till motiveringen i reservationen, att yrka bifall till
denna reservation. Den innehåller intet överdrivet, det är icke fråga örn någon
engelsk skattetunga, den innebär endast en förhöjning i beskattningen, som
något litet, men endast obetydligt, överstiger den beskattning, som gäller i
Norge.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Då herr Bergman yrkade
bifall till sin reservation, föranleddes jag att taga till orda för att tillkännagiva,
att utskottet ju har fatt sig förelagt det förslag, som innefattas i den
kungl, propositionen och som är ett led i det ökade beskattningssystem, vilket
varit nödvändigt att tillgripa under denna riksdag för att — såsom vi tidigare
haft anledning °säga — stärka det nuvarande årets budget men framför allt
det kommande årets. På maltdrycksbeskattningen skulle man taga ut i runt
tal ett förhöjt belopp av 5 miljoner kronor. Det har träffats vissa avtal mellan
Kungl. Maj.-t och representanterna för bryggeriindustrien, som skulle gå ut
pa att konsumenterna åtminstone för närvarande inte skulle få någon nämnvärd
känning av denna förhöjda beskattning. Det föreliggande förslaget är
ju sålunda ganska humant.

Herr Bergman har i sin reservation utvecklat, att det skulle vara möjligt att
taga ut ett högre belopp, än som föreslagits. Jag kan i allmänhet inte vara
med pa den principen, att man skall taga ut högre skatter än som äro nödvändiga.
Och denna artikel kan väl icke frånkännas egenskapen att åtminstone
i viss mån vara en nödvändighetsvara. Även örn denna maltdryck inte är bland
de allra nödvändigaste, ingår den väl nu så pass mycket i vårt folks dagliga

Lördagen den 20 februari.

73 Nr 13.

diet, att den inte gärna kan frånkännas denna ställning. Om man sålunda fördyrar
denna dryck, blir det givetvis en tunga för hushållsbudgeten för de
flesta.

Jag tror inte, att det finnes något fog för att gå utöver vad Kungl. Majit
här har föreslagit; men jag anser att det skulle vara riktigt att i likhet med
utskottet följa detta förslag. Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Bergman: Jag skall endast i korthet replikera utskottets ärade ordförande
i de två punkter, som utgjorde det väsentliga i hans anförande.

Han sade först och främst, att man inte skall begära av riksdagen högre belopp,
än som behövas. Vi ha alldeles nyss under den långa diskussionen i sockerfrågan
hört hans excellens statsministern förklara, att det var med de allra
största svårigheter, som man fick budgeten att gå ihop, att man inte visste
några möjligheter att kunna åstadkomma jämnvikt mellan inkomster och utgifter
annat än med den knappaste nöd. Jag tror icke, att Kungl. Maj:ts regering
skulle bli så förfärligt ledsen, ifall riksdagen skulle ställa litet mera medel
till dess förfogande. Det kan ju hända, att det visar sig nödvändigt vid
riksdagens slut, och därför hade det kanske inte skadat, om man dröjt med
avgörandet av denna sak till lite senare, men då så ej skett, har jag vid avgörandet
i dag ej annat val än att nu omedelbart yrka bifall till min reservation.

Den andra punkt, som utskottets ärade ordförande särskilt fäste sig vid, var
att ölet skulle höra till nödvändighetsvarorna. Han medgav visserligen, att
det icke hör till de allra nödvändigaste, men det var dock enligt hans mening
en nödvändighetsvara. För min del måste jag bestämt protestera emot detta
påstående. Det finns många hundratusen människor här i landet, som reda
sig alldeles utomordentligt bra utan denna vara, och jag tror, att de i regel må
bättre än ölkonsumenterna i avseende på sin hälsa. Lantmännen, som med allt
skäl klaga över jordbrukets nuvarande ställning, skulle säkerligen bli mycket
belåtna, örn folk började dricka mjölk i stället för att lägga ned sina pengar
på öl.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att i sådana länder, i vilka man genomfört
mycket stränga restriktioner, ja, till och med förbud mot alkoholhaltiga
drycker, har det visat sig, att mjölkkonsumtionen automatiskt tilltager. Efter
förbudets genomförande i Amerika tilltog denna konsumtion i uppseendeväckande
hög grad. Om icke tiden vore så långt framskriden, skulle jag kunna anföra
mycket talande siffror i detta avseende, men jag skall nu, då kammaren
blott väntar på att snart få åtskiljas, inte besvära herrarna nied dem.

De ledamöter, som vilja uppmuntra lantmannanäringar genom en ökad konsumtion
av mjölk, anser jag emellertid böra ansluta sig till min reservation.
Jag borde alltså kunna hoppas på anslutning härtill från t. ex. herr Henriksson
och åtskilliga andra, ja från hela bondeförbundet och minst halva högern
med hänsyn till intresset för lantmannanäringarna — för att inte tala örn de
partier, vilka av gammalt deklarerat särskilt nykterhetsintresse. Kan man
därjämte bidraga att förbättra statens finanser, så borde väl ingen ha något
emot ett så lovvärt syfte.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att vidhålla mitt yrkande örn bifall till
reservationen.

Herr Björnsson: Jag skall inte ingå på frågan om pilsnerdrickats nödvändighet
eller skadlighet, då jag inte anser, att det så mycket i detta sammanhang
är av avgörande betydelse.

Jag anser, att herr Bergmans reservation är orimlig, och detta av tekniska
skäl. Redan den av Kungl. Majit föreslagna högsta skattesatsen av 95 öre

Äng.

höjning av
maltskatten.
(Forts.)

Nr 13. 74

Lördagen den 20 februari.

Äng. för varje kilogram malt är enligt min mening redan bra hög i förhållande till
höjning av maJtens värde. Den kostar 30 öre eller något sådant. Att då ha en skattem
(Forte T'' sa^s> som aT ^re Singer varans värde, vållar lätt orimligheter. Speciellt har
or '' detta betydelse för frågan örn det inbördes konkurrensförhållandet mellan större
och mindre bryggerier. Även örn man inte vill genom en skattelagstiftning på
något som helst sätt gynna småbryggerierna, bör man enligt min uppfattninginte
heller utan ordentlig förundersökning gå den motsatta vägen. Det är ju
så, att bryggerierna numera få betala skatt för all den malt, som förbrukats,
således även för den, som vid tillverkningen går till spillo. De småbryggerier,
som förbruka proportionsvis stor maltmängd för att åstadkomma en viss mängd,
t. ex. 100 liter färdig dryck, bli naturligtvis då missgynnade.

Jag har, så gott jag kunnat, försökt övertyga mig örn att den föreslagna
skattehöjningen icke är orimlig; men jag tror icke. att man kan gå just högre.
Vill man beskatta maltdryckerna hårdare —■ och det har jag för min del inga
principiella betänkligheter emot -— så får man enligt min mening välja en annan
form därför och övergå till produktbeskattning.

Herr Holmgren: Då herr Nilsson i Kristianstad sade, att pilsner är en nödvändighetsvara
i den dagliga dieten, och begagnade detta såsom skäl mot en
ytterligare höjning av maltskatten, vill jag endast framhålla, att det ur folkhygienisk
synpunkt naturligtvis vore högst önskligt, att förbrukningen av
pilsner begränsades.

Herr Norling: Herr talman! Ehuru jag alldeles nyss inte lyckades få kammaren
med på ett yrkande, som gick ut på att få en viss motivering undanröjd,
känner jag mig dock nödsakad att nu göra ett nytt försök av liknande
slag.

Saken är den, att i det föreliggande betänkandet förekommer på sid. 7 följande
uttalande: »Däremot bör det, såsom kontrollstyrelsen i sitt till utskottet
avgivna utlåtande framhållit, betraktas som en maltskatten ovidkommande
uppgift att, på sätt i motionerna synes hava avsetts, genom skatteskalans
konstruktion tjäna som medel för åstadkommande av en beskattning av de
större bryggeriföretagens vinster, anordnad efter skatteförmågan.»

Jag skall, herr talman, tillåta mig att yrka, att denna av mig nu upplästa
sats måtte få utgå ur utskottets motivering. Skälet härtill vill jag endast
i allra största korthet angiva. Om riksdagen nämligen skulle godkänna även
denna del av utskottets motivering, skulle detta i realiteten komma att innebära,
att riksdagen på ett olämpligt sätt principiellt bunde sig vid kontrollstyrelsens
uppfattning, något som med hänsyn till den föreliggande situationen
är ganska betydelselöst, men som kan medföra olägenheter i framtiden.

Herr Bärg: Herr talman! De där raderna i utskottets motivering kunna
förefalla ganska betydelselösa, såsom nyss yttrades här, men så är visst inte
fallet. De ha betydelse i rakt motsatt riktning mot vad herr Norling anmärkte.

För mig är det fullkomligt otänkbart, att man kan inrätta en skatt vare
sig genom erläggande av accis eller genom tull eller dylikt med hänsyn till
en industris bärkraft till skillnad från andra industrier med större eller mindre
bärkraft. Man skulle gå alldeles bet på försöken att tillämpa skattemetoder
efter denna princip. Jag är alldeles viss örn, att om vi hålla fast vid vad
som säges här, kommer detta aldrig att lägga hinder i vägen för beskattningens
anordnande på ett förnuftigt sätt. Örn man t. ex. skulle tillämpa en
produktbeskattning i detta fall, hur skulle det gå, om man skulle taga den

Lördagen den 20 februari.

75 Sr 13.

större skatten på de ölflaskor, som äro bryggda på ett större bryggeri, och
den mindre på de flaskor, som äro bryggda på ett mindre bärkraftigt bryggeri?
Dessutom beror ju bärkraften inte blott på ett industriföretags storlek.
Det kan vara illa skött och ha dålig bärkraft på grund därav. Man
kan ju inte inrätta en så att säga individuell beskattning i accisform anpassad
efter var och en skattepliktigs ekonomiska bärkraft. Jag skulle förresten
vilja säga, att örn man skulle tillämpa den metoden på rusdrycksbeskattningen,
borde man väl också beskatta de olika restaurangerna efter
deras bärkraft. Men det går helt enkelt inte. I detta fall är det så, att det
råder en kamp mellan stor- och småföretag, och de stora företagen dominera
i detta avseende. Skola vi begagna skatteinstrumentet för att ingripa i förtrustningssträvanden
och andra anledningar till tvister mellan de olika företagen?
Nej, det skola vi icke inlåta oss på.

Jag hemställer, herr talman, att bevillningsutskottets betänkande måtte godkännas
utan den föreslagna strykningen.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Herr talman! Efter det anförande,
som nyss hållits av herr vice ordföranden i bevillningsutskottet, kunde det
kanske vara onödigt, att jag yttrar mig. Men vi begärde ordet på samma
gång.

Nu vill jag säga, att örn man skulle taga bort det avsedda stycket ur utskottets
motivering, sedan detta stycke en gång kommit dit, skulle detta hava
rakt motsatt verkan och gå i en annan riktning, än som herr Norling åsyftade.
I varje fall skulle detta antyda, att man vore villig att gå in på den
väg, herr Norling önskade. Nu finns det en viss degressionsskala, då det
gäller maltbeskattning, och den skall tillämpas även i fortsättningen. Men
att skärpa denna för att åstadkomma lättnader för de mindre bryggerierna
i förhållande till de .större har ju utskottet icke ansett vara lämpligt, och
kontrollstyrelsen har också stärkt utskottet i denna dess uppfattning.

Sedan vill jag tillägga, att örn man skulle gå in för en ytterligare skärpning,
skulle det finnas något tekniskt skäl för detta. Men efter de upplysningar,
som vi fingo inom utskottet, torde det inte vara några svårigheter
vid de medelstora bryggerier, som i allmänhet finnas i landet. För den artskillnad,
de hava i egenskap av större eller mindre bryggerier, har man redan
fått en viss förmån genom en lättnad för de första 100,000 och därpå följande
100,000 kilogrammen. Att ytterligare skä.rpa detta, blir att gå in på
ett skattesystem, som nog för oss litet för långt på denna väg. Jag tror,
att det. får anses så väl avvägt, som det för närvarande är, och att det inte är
någon anledning att ändra på detta.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka, att utskottets förslag till yttrande
måtte få bliva oförändrat.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att, utom beträffande
motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, om anledning därtill
gåves, hade i avseende på det nu ifrågavarande betänkandet yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels oek bifall till den av herr Bergman vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga örn utskottets motivering, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle godkännas, dels ock, av herr Norling, att utskottets motivering
skulle godkännas med utelämnande av den mening, som å sid. 7 i det

Äng.

höjning av
maltskatten.
(Fort*.)

Nr 13.

Lördageu dem 20 februari.

Äng.

höjning av
maltskatten.
(Forts.)

tryckta betänkandet började med orden »Däremot, bör» och slutade med »skatteförmågan».

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på godkännande av utskottets motivering oförändrad vara med
övervägande ja besvarad.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner nr
106, 107 och lil—117 blevo desamma på begäran bordlagda.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 295, av herrar Pettersson och vem Heland, om beredande av garanti för
nödigt samarbete mellan Kungl. Majit och fullmäktige i riksbanken;

nr 296, av herr Ekman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet
barn indraga skolor eller skolavdelningar m. m.; samt

nr 297, av herr Ekman, angående viss ändring av bestämmelserna rörande
fortsättnings- och ersättningsskolor av 1918 års typ.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
43, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta
åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 24 och 31 §§ förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Ma,i:ts proposition angående åtgärder till sockerbetsodlingens
stödjande.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
45, att utskottets hemställan i betänkande nr 9 och, i fråga örn förslaget nr 46,
att utskottets hemställan i betänkande nr 10 godkändes även av andra kammaren.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Rosén för tiden den 22 innevarande
månad—den 2 nästkommande mars.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr 11, i anledning av väckt motion med förslag
till vissa bestämmelser angående restitution av eller befrielse från tilläggstull
å silke;

Lördagen dea 20 februari.

77 Jfr 13.

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner angående befrielse från viss värnpliktstjänstgö
ring;

nr 14, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen om arbetarskydd
;

nr 16, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att
här i riket vistas;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § i lagen den 21 september 1915 örn behörighet att utöva
läkarkonsten; och

nr 18, i. anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om
viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckt motion om ytterligare separat avrustning;
nr 4, i anledning av väckt motion örn krigens och militärväsendets djupliggande
orsaker;

nr 5, i anledning av väckt motion örn nydaning av själavården, såvitt på
samhället ankommer;

nr 6, i anledning av väckt motion örn reglering av undertryckta folks självbestämningsrätt
genom internationell lag; och

nr 7, i anledning av väckt motion örn världsproblemets språkfråga; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckt motion, I: 101, örn skärpta bestämmelser rörande
motorförares förhållande till bruket av starka drycker;

nr 2, i anledning av väckt motion, 1: 209, örn skyldighet för alla med dragare
förspända fordon, som framföras å väg under mörker, att föra ljus eller reflektor;
och

nr 3, i anledning av väckt motion. I: 276, örn utredning och förslag rörande
utveckling av Sveriges förbindelser med viktigare länder i Afrika, Asien och
Sydamerika.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.28 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 13. 78

Söndagen den 21 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 106, med förslag till lag
örn inteckning i jordbruksinventarier m. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1923
(nr 286) örn sparbanker, till bankoutskottet samt i övrigt till behandling av
lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 107, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av förordningen
den 13 april 1883 angående förlagsinteckning.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr lil, med förslag till lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27
juni 1896 örn rätt till fiske m. m.; samt

nr 112, angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsfond.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 113, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § i lagen den 9
april 1926 angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 114, med förslag till förordning angående kontroll å tillverkningen av samt
handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konstister m. m.; samt
nr 115, angående ändring i villkoren för lån från statens fjäderfälånefond.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 116, angående pension åt förra småskollärarinnan Anna Lovisa Holmström;
och

nr 117, angående förhöjning för år 1932 av understöd åt vissa-f. d. poststationsföreståndare
och f. d. lantbrevbärare.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herrar Pettersson
och von Heland väckta motionen, nr 295, örn beredande av garanti för nödigt
samarbete mellan Kungl. Maj:t och fullmäktige i riksbanken.

Söndagen den 21 februari.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet herr Ekmans motioner:
nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor
eller skolavdelningar m. m.; och

nr 297, angående viss ändring av bestämmelserna rörande fortsättnings- och
ersättningsskolor av 1918 års typ.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkande nr 11, andra lagutskottets utlåtanden nr 11, 14 och 16—18,
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 3—7 samt kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1—3.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 8.07 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Sr 13. 80

Tisdagen den 23 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4.30 e. m.

Justerades protokollen för den 17 och den 18 innevarande månad.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.33 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320721